SOU 1955:47

Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.

kungl. ecklesiastikdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigahde den 29 juni 1951 tillkallade då- varande statsrådet Nils Quensel den 25 juli samma år landshövdingen Thor- wald Bergquist, kanslirådet Nils—Erik Brolin, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz, biskopen Gunnar Hultgren och ledamoten av riksdagens andra kammare, numera talmannen i andra kammaren, stads- bibliotekarien Gustaf Nilsson att såsom sakkunniga inom ecklesiastikdepar- tementet biträda med utredning rörande kyrkomötets grundlagsenliga be- fogenheter m. m. samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föran- leda. Åt Bergquist uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

Sedan Nilsson begärt entledigande från sakkunniguppdraget, tillkallade departementschefen den 6 februari 1953 i Nilssons ställe ledamoten av riks- dagens andra kammare, redaktören Ingemar Andersson.

De sakkunniga ha antagit benämningen 1951 års kyrkomöteskommitté. Efter departementschefens förordnande ha såsom kommitténs sekreterare tjänstgjort, under tiden den 1 september 1951—den 6 november 1953 t. f. byråchefen Nils Hörjel, och för tiden därefter efter att sedan den 25 april 1953 ha varit biträdande sekreterare — hovrättsrådet Ingmar Lid- beck; Hörjel har efter entledigande från uppdraget såsom sekreterare varit förordnad att såsom expert biträda kommittén i kyrkligt-ekonomiska frågor.

Såsom ytterligare experter med uppgift att biträda kommittén har depar- tementschefen på kommitténs begäran tillkallat professorn Sven Kjöller- ström för vissa undersökningar av kyrkorättshistorisk art och domprosten David Lindquist för utredning rörande den författningsmässiga regleringen av vissa frågor av speciellt kyrklig karaktär. Departementschefen har vi- dare på framställning av kommittén tillkallat teologie licentiaten Nils Nils- son att biträda kommittén med sammanställande av visst arbetsmaterial.

På kommitténs uppdrag ha filosofie doktorn Per-Erik Brolin samt f. d. kammarråden Erik Schalling och Harald Skoglund verkställt vissa förbere— dande undersökningar, Brolin rörande Kun—gl. Maj:ts skrivelser till kyrko-

mötet under åren 1868—1951 111. m., Schalling angående prästerskapets privilegier före 1723 m. m. samt Skoglund beträffande frågan i vad mån prästerskapets privilegier av 1723 ännu äro gällande.

Sedan kommitténs arbete numera slutförts, får kommittén vördsamt till Herr Statsrådet överlämna betänkande rörande kyrkomötets grundlagsen- liga befogenheter m. m.

Den i betänkandet ingående historiken har utarbetats av Kjöllerström. Särskilda yttranden ha avgivits av undertecknade Andersson, Brolin, Her— litz och Hultgren.

Stockholm den 8 december 1955.

Thorwald Bergquist

Ingemar Andersson N.-E. Brolin Nils Herlitz Gunnar Hultgren

Ingmar Lidbeck

Inledning

I det anförande till statsrådsprotokollet 29/6 1951 vari dåvarande statsrådet Quensel hemställde om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. erin- rade statsrådet om hurusom alltsedan kyrkomötets tillkomst _ en viss villrådighet gjort sig gällande beträffande den rätta omfattningen av dessa befogenheter. I anslutning härtill yttrade statsrådet.

»Den osäkerhet med avseende å den legislativa behandlingen av författnings- förslag, som härigenom vid upprepade tillfällen kommit i dagen och alltjämt gör sig gällande, är givetvis till stor olägenhet. En dylik situation synes hava uppkom— mit nu senast i samband med den författningsreglering på det kyrkligt-ekonomiska området, som betingas av den vid årets riksdag slutligt beslutade prästlönerefor- men och varom Kungl. Maj:t denna dag träffat ett första avgörande genom att _ på min föredragning _ förordna om promulgering dels av vissa av riksdagen för dess del antagna lagar, dels av prästlönereglemente, utarbetat i överensstämmelse med av riksdagen godkända grunder. I ecklesiastikdepartementet, där dessa för- fattningsfrågor handlagts, har självfallet ägnats en ingående granskning åt spörs- målet, huruvida inom författningskomplexet funnes någon bestämmelse av kyrko- lags eller privilegielags natur och som fördenskull krävde kyrkomötets samtycke eller bifall. Jag har, såsom framgår av mitt uttalande till statsrådsprotokollet i före- varande ämne den 6 april 1951 (prop. nr 156 s. 28—29), för egen del härvid kom— mit till den bestämda övertygelsen, att så icke vore förhållandet. Ehuru inom riks— dagen under prästlönepropositionens behandling uttalats vissa tvivelsmål om rik- tigheten av att kyrkomötets samtycke icke i något fall i förevarande författnings- reglering förutsatts, kan jag _ på sätt jag ock under debatten i riksdagens kam— rar framhöll _ alltjämt icke dela denna tvekan. Oavsett den uppfattning, jag i fö- religgande fall sålunda kommit till, har jag icke kunnat undgå att hysa stark be- tänksamhet inför de _ stundom bittra _ meningsbrytningar i dessa kyrkligt-kon- stitutionella frågor, som tidigare vid upprepade tillfällen kommit till uttryck ock nu åter aktualiserats. Dylika konflikter förrycka ofta på ett ytterst menligt sätt det re- formarbete, som är beroende av den tvistiga lagstiftningen, och verka i det hela på ett oroande sätt nedbrytande på det samförstånd, som i varje fall måste sökas mellan de lagstiftande organen. Jag finner det därför synnerligen önskvärt, att det snarast skapas klarhet beträffande kyrkomötets grundlagsenliga kompetens enligt nu gällande reglering, så att det _ såvitt möjligt _ i varje härefter uppkomman- de lagstiftningsfråga inom det kyrkliga området kan vara för såväl Kungl. Maj:t som riksdagen och kyrkomötet otvetydigt, huruvida då är fråga om kyrkolag el- ler privilegielag eller en på Kungl. Maj:t ensam ankommande kyrkligt-ekonomisk eller administrativ lagstiftning eller lagstiftning i annan ordning.»

Efter att sålunda ha anvisat det nuvarande rättsläget som föremål för de

sakkunnigas utredning framhöll statsrådet Quensel önskvärdheten av att undersökningen utsträcktes till att avse, huruvida någon förändring kunde från allmän synpunkt anses påkallad .vare sig i kyrkomötets lagstiftningsbe- fogenheter eller i andra dess befogenheter.

Såsom framgår av dessa direktiv har avsikten varit att kommitténs utred- ning om innebörden av gällande rätt skall tjäna Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte till ledning vid den kyrkliga lagstiftningens handhavande enligt gällande regler. Detta har föranlett kommittén att lägga tyngdpunkten i sitt arbete vid utredningen av gällande rätt. Utredningen i denna del, betänk- andets första avdelning, har därför icke _ såsom eljest torde vara brukligt i ett lagstiftningsbetänkande _ begränsats till en redogörelse ägnad att ligga till grund för framlagda reformförslag. Där osäkerhet råder om tolkningen av gällande rätt, har kommittén icke stannat inför ett konstaterande härav för att sedan i framlagda förslag till ny lagstiftning undanröja rådande tvek- samhet. Med det i direktiven starkt understrukna önskemålet för ögonen »att det snarast skapas klarhet beträffande kyrkomötets grundlagsenliga kompetens enligt nu gällande reglering» har kommittén sett sig föranlåten att i en utsträckning, som måhända eljest ej varit påkallad, ingå i bedöman- de av vad som kan anses utgöra gällande rätt.

Att kommittén fattat såsom sin huvuduppgift att utreda innehållet i nu tillämpliga lagregler har medfört, att kommittén, såvitt gäller önskvärda re- former, funnit sig böra stanna inför framläggandet av ett principbetänkandc härom. l betänkandets andra avdelning framlägger kommittén förslag till riktlinjer för kyrkomötets medverkan i lagstiftningen. Utarbetandet enligt dessa riktlinjer av fullständiga förslag med författningsbestämmelser ut- gör ett i hög grad tidskrävande arbete. Redan från den synpunkten att kommitténs betänkande är avsett att tjäna till ledning vid tillämp- ningen av nu gällande ordning hör med betänkandets avlämnande icke anstå till dess ett slutligt förslag kan framläggas. Härtill kommer önskvärd- heten att Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte, innan ett lagstiftningsarbe— te av sådan omfattning påbörjas, fått tillfälle att taga ställning till princi- perna för arbetets bedrivande.

Under utredningsarbetets gång ha till kommittén överlämnats: 1) Kyrkomötets skrivelse 1951 nr 10 med anhållan om sådan ändring i kyrkomötesförordningen att kyrkomöte skall hållas minst vart tredje år.

2) Kyrkomötets skrivelse 1951 nr 42 med anhållan att vad i motion nr 58 vid 1951 års kyrkomöte anförts angående kyrkomötets medverkan i den kyrkliga lagstiftningen m. m. ävensom vad kyrkolagsutskottet i anledning därav uttalat måtte beaktas vid utredningen rörande kyrkomötets grund— lagsenliga befogenheter m. m.

3) Kyrkomötets skrivelse 1951 nr 45 med anhållan att grunderna för in— rättande eller indragning av biskopstjänst måtte regleras i lag, som stiftats med kyrkomötets samtycke.

4) Kyrkomötets skrivelse 1951 nr 46 med anhållan att spörsmålet om reglering i kyrkolag av frågan om prästs förflyttningsskyldighet måtte göras till föremål för utredning i den ordning Kungl. Maj:t funne lämplig. (Skri- velsen har av Kungl. Maj:t överlämnats även till 1950 års prästvalskommitté därvid föreskrivits att prästvalskommittén hade att taga skrivelsen under omprövning.)

5) Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 10 med anhållan att motion nr 10 vid 1953 års kyrkomöte om vidgad befogenhet för kyrkomötet i frågor rörande kyrkans gudstjänstordning och böcker m. m. måtte överlämnas till kyrko- möteskommittén för kännedom.

Under det att flertalet av dessa särskilt överlämnade frågor falla inom kommitténs i direktiven anvisade uppdrag, ligga andra mera vid sidan därav. Till de senare får räknas frågan om tidsintervallen mellan kyrkomötets sam- manträden. Även den i motion nr 58 vid 1951 års kyrkomöte berörda frågan om kyrkomötets ställning i förhållande till de centrala kyrkliga styrelserna och biskopsmötet har endast mera indirekt samband” med det egentliga före— målet för kommitténs undersökning, kyrkomötets grundlagsenliga befogen- heter. Kommittén har emellertid i betänkandets andra avdelning upptagit även dessa mera perifera frågor till behandling.

I den ovannämnda motionen nr 10 vid 1953 års kyrkomöte hemställes bl. a. om utredning åsyftande sådan lagändring att kyrkan tillerkännes rättskapacitet. Motionären önskar vidare att frågan om äganderätten till den kyrkliga egendomen blir slututredd. Dessa frågor äro uppenbart icke avsedda att utredas i detta sammanhang.

Kommittén har funnit nödvändigt att vid utredningen av kyrkomötets grundlagsbestämda funktioner ha tillgång till en historisk redogörelse för den kyrkliga lagstiftningsmaktens omhänderhavande i vårt land och sär- skilt för omständigheterna vid kyrkomötets tillkomst. En sådan framställ- ning ingår i den _ av trycket icke utgivna utredning som med skrivelse 31/5 1923 överlämnades till Kungl. Maj:t av landshövdingen Johan YVidén, som fått i offentligt uppdrag att verkställa en förberedande undersökning av bl. a. frågan om kyrkomötets lagstiftningsbefogenheter. Kommittén har övervägt att intaga W'idéns historiska utredning i detta betänkande. Då NVi- déns historik _ ett enligt kommitténs mening förtjänstfullt arbete _ i vis- sa delar icke torde stå i överensstämmelse med senare vunna forskningsre— sultat, har emellertid kommittén i stället uppdragit åt professor Sven Kjöl- lerström att för kommitténs räkning göra en historisk utredning angående hithörande frågor. Kjöllerströms historik har intagits som en självständig del av betänkandet.

Historik

Av professor Sven Kjöllerström

I. Den kyrkliga lagstiftningen i Sverige

Medeltiden

Upplandslagens kyrkobalk, kanonisk rätt och provinsialstatuter

Av de medeltida landskapslagarna kom Upplandslagen, stadfäst av Birger Magnusson 2/1 1296, att få den största betydelsen. I stadfästelsebrevet in- skärpte konungen, att alla >>uti rättssaker, domar och alla slags mål» skul— le rätta sig efter denna lag, »som . . . blivit av oss stadgad, stadfäst och för- ordnad till full rättskraft».

Upplandslagens första balk är kyrkobalken, »med vilken man skall sörja för sin själ». Detta ålåg alla samhällets medlemmar. »På Krist skola alla kristna tro», heter det nämligen, »att han är Gud och att ej finnas flera gu- dar än han ensam. Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller på stenar». Enligt upplandslagen var alltså kristendomen officiellt på- bjuden och hedendomen förbjuden. Den kristna tron var en medborgerlig skyldighet. En förändring av denna bestämmelse skedde egentligen först 1951 med tillkomsten av den nya religionsfrihetslagen. I övrigt reglerade kyrkobalken närmast prästernas och böndernas inbördes skyldigheter och rättigheter och ägnade ett stort utrymme åt frågan om allmogens ekono— miska förpliktelser gentemot prästerskapet och vid kyrkbygge. Balken in- nehöll emellertid även bestämmelser om testamente och om olika slags brott t. ex. skyldskaps-, hors— och helgdagsbrott.

Som helhet betraktad är upplandslagens kyrkobalk liksom de övriga sven- ska 1andsskapslagarnas kyrkobalkar en typisk kompromiss mellan inhemsk (germansk) och kanonisk rätt. En sådan kompromiss var dock i längden omöjlig, och det stred också mot den katolska kyrkans principer, att den borgerliga lagen innehöll bestämmelser i kyrkliga ting. I bekräftelsebrevct på södermannalagen 1327 kunde spänningen mellan det andliga och det borgerliga samfundet eller mellan kanonisk och germansk rätt icke helt lösas. Landskapets män och prästerskapet hade icke kunnat enas >>um kir- kiu gif», förmodligen donationer mot vederlag av själamässor, och om tes- tamenten. Två årtionden senare blev motsättningen ännu mera markerad.

Vid landslagens tillkomst på 1340-talet hade man tydligen räknat med en reviderad kyrkobalk, avsedd för hela riket, men vid en sammankomst (1347) med de av konung Magnus Eriksson utsedda lagmännen avgåvo kyr- kans män en protest mot varje intrång på kyrkans område från den världs- liga lagstiftningens sida. Någon kompromiss som 1296 och 1327 kunde det icke bli tal om. Genom den nya lagen, hävdade prästerna, finge intet bort- tagas >>från vår skrivna kanoniska lag, våra synodal- och provinsialstatuter eller de privilegier, som förlänats av påvar, konungar och andra till skydd och frihet för Sveriges rikes klerus och kyrkor». Bakom denna protest skymtar man redan den kanoniska rättens ideal: den kyrkliga egendomens skattefrihet, en omfattande kyrklig jurisdiktion och prästernas undanta- gande från den världsliga jurisdiktionen. Genom omfattande privilegier skulle med tiden detta ideal komma att genomföras även i Sverige. Ett led i samma strävan var kyrkobalkens revision i enlighet med den kanoniska rätten och erhållna privilegier. Resultatet av kyrkans protest 1347 blev ock- så, att Magnus Erikssons landslag kom att sakna kyrkobalk. »Kyrkan hade alltså ej visat sig tillräckligt stark för att förmå stormännen att godkänna en lagens lydelse, som var tillfredsställande ur kyrklig synpunkt. Men kyr- kan var mäktig nog för att hindra, att mot dess önskningar rättsenheten genomfördes på kyrkobalkens område. För att undvika ett kyrkligt mot- stånd mot lagförslaget i dess helhet måste den rättsliga enhetstankens världsliga målsmän finna sig i att lagförslaget företedde en lucka» (K. G. Westman). Så kom landslagen att sakna den kyrkobalk, som enligt dåtida svensk uppfattning borde ingå i en lagbok. Kompromissandets tid var förbi. Vid tillkomsten av Kristoffers landslag 100 år senare eller 1442 var det icke ens tal om något försök till kompromiss mellan det andliga och borgerliga samhället i fråga om kyrkobalken. För alla parter tycks det ha varit själv- klart, att landslagen skulle sakna kyrkobalk. I lagen föreskrevs också, att konungen blott hade högsta dom över världsliga domare, sålunda ej över de andliga rättegångsinstanserna. Bakom dessa föreskrifter stod säkerligen »det nya lagverkets huvudredaktör» (G. Carlsson), ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi. I motsats till upplandslagen— av 1296 utgick sålunda Kristoffers landslag av 1442 från att det vid sidan av den världsliga lagen eller lands— lagen fanns en annan d. v. 5. en andlig av kyrkan handhavd lag. I prakti- ken kom dock upplandslagens liksom de övriga landskapslagarnas kyrko- balkar att användas hela medeltiden igenom.

Vid sidan av kyrkobalkarna fanns det i den svenska medeltidskyrkan även en inomkyrklig lagstiftning av helt annan karaktär. Den föreligger i de bestämmelser (statuter), som biskoparna utfärdade i samband med de årliga prästmötena i de olika stiften och vid de för hela riket gemensamma mötena eller provinsialkonvcilierna. Under senare hälften av 1300-talet till- kommo sålunda en rad för den svenska kyrkoprovinsen viktiga provinsial- statuter, alla ett led i 'den kanoniska rättens historia i vårt land.

Samma år (1441) som revisionen av landslagen påbörjades, tog ärkebis- k'op Nicolaus Ragvaldi .vidett provinsialkoncilium i Söderköping upp frå- gan om den kyrkliga lagstiftningen. Konciliet beslöt, att arbetet skulle på— börjas, så att lagverket vid ett följande provinsialkoncilium skulle kunna stadfästas, erhålla officiell avfattning och sigillbekräftelse. Till redaktör ut- sågs domprosten i Strängnäs Birger. Resultatet blev: »Statuta provincialia provinciae Upsaliensis», d. v. s. statuter för den svenska kyrkoprovinsen, innehållande praktiskt taget alla bestämmelser i de tidigare provinsialsta- tuterna, om ock i något förkortad form. Statutsamlingen från 1440-talet in— nebar alltså en kodifiering av gällande svensk kyrkorätt. Initiativet stäm- mer mycket väl överens med ärkebiskop Ragvaldis kyrkopolitiska inställ- ning och de rådande förhållandena i Sverige under en tid, då den svenska kyrkoprovinsen i realiteten var ganska självständig i förhållande till Rom. Denna statutsamling från 1440-talet är också tillsammans med tillämpliga delar av den kanoniska-rätten den svenska medeltidskyrkans motsvarighet till den världsliga landslagen av 1442: Den'är den svenska kyrkans lands- lag. När reformationens män på 1520-talet gingo till angrepp mot den svens- ka medeltidskyrkans ekonomiskt och rättsligt privilegierade ställning i samhället, befordrade motståndarna 1525 denna statutsamling, vederbörli- gen— kompletterad, till trycket.

Från Västerås riksdag 1527 till regeringsformen 1809

Utgångsläget

Hade de beslutande organen» på kyrkolagstiftningens område under ine- deltiden varit påven, konciliet och biskopen, blevo de med reformationen den världsliga överheten, konciliet och biskopen. Enligt reformatorerna hör nämligen religionsvården (»cura religionis») till den världsliga överhetens viktigaste uppgifter, och den världsliga lagstiftningen skall på allt sätt bc— främja denna. Utgångspunkten och normen för denna lagstiftning är enligt Melanchthon och hans lärjungar dekalogen eller tio Guds bud, och det åligger överheten att vara dekalogens röst och verkställare eller de båda tavlornas väktare (»custps utriusque tabulae»). Som vårdare av lagens förs- ta tavla eller de tre första budorden i dekalogen skall överheten bl. a. tillse, att Guds ord fritt och obehindrat predikas, att falsk och kättersk lära ut- rotas, och att skolor och universitet samt lärare och präster underhållas, beskyddas och beskärmas, som det heter i förordet till kyrkoordningen (KO) av 1571. Det världsliga regementet, som utövas av överheten och som till sitt förfogande har svärdet (»Vis humana»), har emellertid sina gränser. Överheten skyddar, heter det i Confessio Augustana (CA) av år 1530, icke själar utan kroppar och lekamliga ting och betvingar människorna .med svärd och kroppsliga straff. Dess välde när precis så långt som svärdet når.

Vid sidan av det världsliga regementet finns det enligt reformatorisk upp—

fattning ett andligt regemente eller Ordets regemente. Detta regemente ut- övas av prästerna. Distinktionen mellan andligt och världsligtregementeblev av avgörande betydelse för den kyrkliga lagstiftningen, och man måste där- för skilja mellan den kyrkliga lagstiftning, som tillhör det världsliga rege- mentet, och den som tillhör det andliga: konciliet och biskoparna. Till den förra hör, vad som i fortsättningen kommer att kallas >>kungliga stadgar och förordningar», och till den senare, vad reformationens män kallade »kyrkoordning». På grund av överhetens ställning som kyrkans främste medlem (»praecipuum membrum ecclesiac») voro naturligtvis gränserna i praktiken mycket flytande, men principerna upprätthöllos dock under re- formationstidevarvet. Under 1600-talet dominerades debatten av frågan om det yttre och det inre kyrkoregementet (»potestas ecclesiastica externa» och »potestas ecclesiastica interna»); det förra tillhör överheten och det se- nare prästerna. Det är i detta sammanhang, man har att se tillkomsten av prästerskapets privilegier, som också måste behandlas i den kyrkliga lag— stiftningens historia. Då dessutom gällande grundlag innehåller en del fö- reskrifter rörande kyrkan, kommer utvecklingen fram till 1809 att fram- ställas under följande rubriker: Grundlagsbestämmelser _ Kungliga stad- gar och förordningar _ Prästerskapets privilegier _ Kyrkoordning-kyr- kolag.

Grnndlagsbestämmelser

Med reformationen blev frågan om ett lands eller en stats konfessionella ställning av största betydelse. Ett religiöst splittrat rike betraktades även ur politisk synpunkt som en olycka. I vårt land har också den konfessio- nella frågan i lagstiftningsavseende intagit en särställning, långt innan detta kom till uttryck i 1600-talets fundamentallagar och i de senare grund- lagarna. Det är sålunda ganska betecknande, att Gustav Vasa var synner— ligen angelägen om att i den avgörande kyrkliga frågan kunna stödja sig på rikets »fullmyndiga sändebud» och tillämpa den av Olavus Petri an- förda principen: »Det den menige man samtycker, det skall räknas för lag». Redan Västerås riksdag 1527 är ett belägg härför. Förutom beslu- tet om den ekonomiska reduktionen innehåller Västerås recess även en punkt, som fått sitt uttryck i orden: »och bådo där alla om att Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda». Detta innebar, att rikets ständer tagit parti för en förkunnelse i överensstämmelse med Guds ord. I recessen heter det också, att reformatorerna hade »god skäl och icke an- nat predikade än Guds ord», ett uttalande, som sett mot medeltida bak— grund, förråder en ny tid. Då recessen var »allmänneligen samtyckt och belevad» var den också lag och icke, som biskop Brask menade, olag och skulle förbli lag, skriver ärkebiskop Laurentius Petri 1533, »till dess nå- gon ny handel därom hände att göras med lika myndighet och med så stor skäl».

Även efter den stora kyrkliga omvälvningen (1539—1544) och den i sam- band därmed stående dackefejden, då krafter voro verksamma för att åter- ställa påvekyrkan, var Gustav Vasa mycket mån om att de genomförda för— ändringarna i lära och ceremonier erhöllo bekräftelse genom ett allmänt beslut.

Vid Västeråsriksdagen 1544 proklamerades också för första gången Sve- rige officiellt som ett evangeliskt land, och konungen »och allt riksens råd, adel, biskopar, prelater, köpstadsmän och menige man» förpliktade sig att aldrig avgå från den lärdom, »som nu uppkommen är». Riksdagen i Väs- terås 1544 hade härmed dragit konsekvenserna av Västeråsriksdagens be- slut 1527. Bakom dessa beslut stod hela landet, representerat av sina om- bud vid riksdagen. Besluten gällde både läran och ceremonierna. Den evan- gelisk-lutherska läran hade blivit rikets lagfästa religion. Den som motsatte sig denna skulle hållas för en kättare och hedning, heter det.

Då [faran för en rek'atolisering åter blev aktuell och de omstridda kyrk- liga problemen både i fråga om läran och ceremonierna måste ordnas upp efter Johan III:s död och inför katoliken Sigismunds trontillträde, samman— kallade hertig Karl och rådet ett nationalkoncilium i Uppsala 1593. Detta konciliums beslut blev emellertid sedan underskrivet av »alla riksens stän- der». Även bakom detta beslut stod sålunda Sveriges folk. Vid Uppsala möte 1593 nöjde man sig dock icke med att proklamera den evangelisk-lutherska kristendomsuppfattningen som rikets religion utan fastställde samtidigt de urkunder eller bekännelseskrifter, på vilka denna bygger, d. v. s. förutom den heliga Skrift de tre äldsta symbola och CA. Vid riksdagen i Arboga 1597 konstaterades sedan, »att alla bemängda religioner äro Gudi misshagliga och till mångas själavåda och förförelse, inbördes agg och oenighet skad— liga» men att i Sverige all villfarande lära utrotats och en i Guds ord grun- dad religion i överensstämmelse med CA upprättats genom ett kristligt för— bund, som av alla riksens ständer samtyckts och bekräftats av konung Si- gismund, varför de närvarande åter förbundo sig att förbli vid den sam- tyckta läran och icke tillåta någon annan religionsutövning i landet. I 1604 års arvförening stadgades också, att ingen som vore av någon annan re- ligion skulle i riket bliva liden eller i något kall och ämbete brukad. Den som avfölle från »vår kristliga religion» skulle ha förverkat sitt gods under »näste fränder» och förvisas av riket, »på det han icke må hava tillfälle sitt förgift att utspy». Trettio år senare vid tillkomsten av vår första rege- ringsform (RF) 1634 drog man konsekvenserna av utvecklingen och för- klarade i den första paragrafen:

»Medan enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den krafti- gaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente, så skall härefter så väl konungar som alla ämbetsmän och undersåtar i riket först och främst bliva vid Guds rena och klara ord, såsom det i de profe- tiska och apostoliska skrifter författat, uti kristliga allmänneliga symbo-

lis, Lutheri katekismo, den oförändrade augsburgska konfessionen för- klarat och i Uppsala konciliis samt förre riksens beslut och försäkringar däröver stadgat är.»

Enhet i lära och ceremonier d. v. s. evangelisk luthersk tro och gudstjänst och alla medborgares skyldighet att bekänna den rena evangeliska läran hade härmed föreskrivits i regeringsformen , som under 1600-talet stundom räknades till »leges fundamentales» d. v. 3. de lagar och principer, på vilka själva statsskicket vilade, de för statsskicket konstituerande bestämmel- serna eller för att citera ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus »de sta— tuter, som hela riksens rättigheter och välstånd grundar sig uppå, vilka monarken uti sin inauguration med tydlig ed för Gud och riksens ständer förpliktar sig fullkomligen vilja hålla och fyllestgöra». Bland dessa funda- mentallagar betraktades »unio religionis» eller >>unitas ortodoxae religionis» som rikets första. Liksom den var grunden till evig frälsning, förenade den också det borgerliga samhället med fridens och lugnets starkaste band och hänfördes 1676 av juristen Klaudius Kloot 1 »Then swenska lagfarenhetz spegel» till »den allmännelige beskrevne lagen . . ., som besynnerligen an- går hela riksens stat och välfärd till regementets föreståndande». Fram till 1741 och 1781 års religionsfrihetslagar voro också alla rikets inbyggare för- pliktade till den rena evangeliska läran, och bestämmelsen om enhet i lära och ceremonier kvarstod i RF till 1809.

För att förebygga de möjligheter till maktmissbruk, som kyrkolagen av 1686 (KL) gav överheten i fråga om tillsättningen av kyrkliga ämbeten, in- togos särskilda bestämmelser härom i frihetstidens grundlagar. I RF av 1720 5 40 fastställdes sålunda, att alla rikets domkapitel skulle delta i val av ärkebiskop och att vid övriga biskopars tillsättning resp. domkapitel på förslag skulle uppföra de tre, som erhållit de flesta rösterna bland stiftets präster. Av detta förslag skulle Kungl. Maj :t vara bunden. Samma RF fast— ställde vidare, att kyrkoherdar skulle tillsättas efter det sätt, som före 1680 hade varit brukligt, och att en kommission skulle undersöka, vilka pasto- rat som före 1680 varit regala. I RF av 1772 5 10 hänvisades beträffande kyrkoherdars tillsättning till RF av 1720; biskopsvalen skulle ske »efter förra vanligheten då Kungl. Maj:t allena utnämner en av de trenne, vilka av vederbörande honom blivit föreslagna». Sedan 1720 innehåller RF även en bestämmelse om prästerskapets privilegier.

Kungl. stadgar och förordningar

Även efter reformationen betraktades upplandslagens kyrkobalk av 1296 i praktiken som gällande lag, och det ålåg följaktligen överheten att tillse, att kyrkobalkens bestämmelser främst om kyrkornas och prästernas eko— nomiska villkor efterföljdes liksom andra föreskrifter i landslagen. Med reformationen blevo dock många av kyrkobalkens redan långt tidigare för- åldrade bestämmelser ännu mer otidsenliga, varigenom dess ställning ytter-

ligare försvagades. Alla voro också ense om att kyrkobalken måste revide- ras.

Med utgångspunkt från Västerås recess och distinktionen mellan andligt och världsligt regemente företogs en första revidering och komplettering av kyrkobalken 1527. Denna revision föreligger i den av konungen och rådet utarbetade Västerås ordinantia »om det regemente, som kyrkans personer härefter hava skola». Brud- och kyrkogångspenningar samt likstol skulle »tagas efter kyrkobalken och icke därutöver». Uppenbar skrift skulle bru- kas som förut och äktenskapsmål, som enligt reformatorisk åskådning egentligen hörde, till världslig rätt, skulle handläggas av biskoparna. I över- ensstämmelse med kanonisk rätt skulle biskoparna »besörja socknakyrkor, då de lösa äro». Endast om de tillsatte olämpliga präster, kunde konung- ven ingripa. Biskoparna skulle också _ liksom tidigare _ ha rätt att sam- manslå svaga gäll, »dock så att därmed icke nederlägges Guds ord». Kyrko- balkens bestämmelse om rätt för präst att bannlysa någon »för gäld eller annat» upphävdes. »Ty konungen hör svärdet till, det är allt utvärtes straff för det som illa göres», kommenterade ärkebiskop Laurentius Petri 1533.

Tillkomsten av Sveriges första evangeliska KO av 1571 ändrade icke kyr- kobalkens ställning. KO förutsätter kyrkobalken och hänvisar till den. Om klockare, deras val, ämbete, underhåll etc. är ordinerat i kyrkobalken, he— ter det. Den som sitter i bann ett helt år eller därutöver och föraktar alla förmaningar »skall omsider med världsligt straff hemsökt varda, såsom kyrkobalken utvisar». Allmogen skall, heter det slutligen, »utgöra all den rättighet, som de deras kyrkoherdar efter gammal sedvänja och kyrkobal— ken pliktiga äro, det vare sig tionde, påskamål, offer, brudpenningar, altar- Iega, likstol eller ock annat vad som helst dem rätteliga tillagt år».

Vid tiden för kyrkoordningens tillkomst voro dock flera bestämmelser i kyrkobalken upphävda, t. ex. föreskrifterna om själamässor och vigning .av lik. Erik XIV yrkade _ fast utan framgång _ 1561, att de många onyt- tiga punkterna i >>kyrkobalken i Sveriges lag, som äro grundade på papis- tisk lära» skulle >>utletas och förändras». Enligt reformatorerna var emel- lertid icke kyrkobalkens revision utan dess komplettering den angelägnastc uppgiften.

Som redan nämnts, var enligt Melanchthon den världsliga överheten, om den var kristen, kyrkans främste medlem och vårdare av lagens båda tavlor. Vården av lagens, i detta fall dekalogens tre första bud, hörde till överhe- tens religionsvårdande uppgifter, dess »cura religionis». Förbrytelser mot något av de tre första buden skulle bestraffas liksom andra brott. Härvid var det dock endast fråga om utvärtes förbrytelser eller uppenbara laster, vad Melanchthon kallade »externa disciplina» eller »externa scelera». Mot dessa måste Överheten ingripa »med lag. och hud, straff och näpst». Detta krav förutsatte emellertid en komplettering av den världsliga lagen. Ty även om, skriver Olavus Petri, »slika saker» icke äro straffhelagda i våra

svenska lagböcker, »så är dock saken i sig själv väl så hög, att därom borde något berört varda». Det är överhetens skyldighet, heter det i vår första dogmatiska lärobok från 1558, att förbjuda och straffa all falsk lärdom, falsk gudsdyrkan, mened, kätteri och den kristna religionens bespottelse. Motiveringen härför var, att överheten skall »bevara och vidmakthålla» den första tavlan av tio Guds bud.

I förordet till 1571 års KO inskärpes likaledes, att det kungl. ämbetet >>kräver icke allenast det, att H. K. M. skall hava vårdnad och omsorg om världsliga saker och sina undersåtares timliga gagn och bästa utan jämväl vad som hör till gudomlig ära och samma sina undersåtars eviga gagn och välfärd. Ty det är ock klart, att båda Mose tavlor . . . så väl de som Gud själv egentliga pågälla som de andra vilken oss människor vidkomma, äro överheten befallen». Det s. k. Rosengrenska lagförslaget från 1600-talets första årtionde börjar med orden:

»Gud den allsmäktigste haver förnämligen ordnat och tillskickat det höga överhetsståndet, kejsare, konungar, potentater, furstar och herrar, att de skola vara försvarare och gömmare över bägge tavlor i Guds helga budord, det är, att de först både själva skola älska Gud och hans helga ord och se- dan hjälpa till att det uti deras rike och land må fortplantat, vidmakthållet och försvarat bliva och vad däremot strävar nedertryckt och avskaffat varda.»

Fr. o. m. 1561 lovade också konungarna i kröningseden att >>frukta och älska Gud, alltid söka hans gudomliga pris och ära, styrka, försvara och vidmakthålla rätt religion, Guds rena ord och kristna tro och tvärtom för- trycka, förlägga och avskaffa all falsk lära, kätteri, uppenbara lögn och Guds försmädelse». De senare konungaförsäkringarna innehålla i sak sam- ma bestämmelser fast i utförligare form och i enlighet med Uppsala mötes beslut. Konsekvenserna av den uppfattning, som här refererats, drogs i lag— stiftningen av Karl IX. I den nya editionen av landslagen 1608 förbjöd Karl kyrkobalkens användning, till dess den översetts, förbättrats och antagits av rikets ständer. Samtidigt föreskrev han, att man i >>högmåls och andra sådana grova saker, som är mened, Guds lastande, svärjande, dråp, hor, frändsämjospjäll, ocker, falskt Vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som i den heliga Skrift är författad, vilket och härefter skall varda infört». Till 1608 års edition av landslagen fogades i överensstäm- melse härmed ett av Karl och rådet utarbetat tillägg om >>högmåls och andra sådana saker av den heliga Skrift utdraget», vari straffbestämmelserna hämtats ur den mosaiska rätten angående förseelser mot 2, 4, 5, 6, 7 och 8 buden i dekalogen. Följande år eller 1609 hade Karl ett förslag till en ny och kompletterad kyrkobalk färdigt, som emellertid icke antogs 'av riksdagen. Följden av Karl IX:s lagstiftningsarbete blev därför, att till- lägget i landslagen kvarstod till 1734 och att även kyrkobalken tillämpades i praktiken men alltmer förlorade i betydelse och under 1600-talet upplös-

tes i sina beståndsdelar: tiondeförordningar (1617, 1638 och 1681) huse- synsordningen (1681) och testamentsstadgan (1686).

Beformatorernas krav på en lagstiftning rörande de tre första budorden, kompletterande den världsliga lagen, resulterade tidigast redan på 1530— talet _ i de ganska stränga bestämmelser, som ingå i de tid efter annan av konungen utfärdade krigs- och hovartiklarna och som kvarstå i dessa till 1868. I dessa krigsartiklar, av vilka de viktigaste härröra från Erik XIV, Gustav II Adolf och Karl XI, ingå straffbestämmelser mot avguderi, troll— dom, vidskepelse, blasfemi, gäckeri med Guds ord och sakramenten, Guds namns missbruk med svärjande och bannande, ljugande och bedragande.

I övrigt förhöll sig Kungl. Maj:t länge ganska passiv till prästernas sär- skilt under 1630- och 1640-talen ständigt upprepade krav på en lagstift- ning med utgångspunkt från dekalogen och särskilt de tre första budorden. Under 1600—talets senare hälft inträdde dock en förändring härutinnan. Initiativet kom från Magnus Gabriel de la Gardie. På hans förslag tillkom- mo religionsstadgan av år 1655 (kompletterad 1667 och 1671) om rikets religion, om främmande trosbekännares religionsutövning i landet, om blas— femi och om studenters utrikes resor, enligt biskop Samuel Enander »en hälsosam stadga» för dem som överträda första budet, samt stadgan om eder och sabbatsbrott av år 1665, i omarbetad och förkortad form utgiven , 1687 som ett appendix till 1686 års KL. Denna stadga motiverades med att Sveriges lag icke innehöll »något straff och vite på förberörda överträdel- ser». Vissa bestämmelser i 1655 års religionsstadga och 1687 års stadga om jeder och sabbatsbrott inarbetades sedan i 1686 års KL resp. 1734 års lag, i vilken missgärningsbalken bl. a. upptog straffbestämmelser mot försmä— delse mot Gud och avfall ifrån den rena evangeliska läran, mot trolldom och vidskepelse samt mot svordom och sabbatsbrott. Reformatorernas krav på en komplettering av den världsliga lagen med straffbestämmelser för brott mot dekalogens tre första bud hade härmed förverkligats. Den sista av Kungl. Maj:t ensam utfärdade religionsstadgan är konventikelplakatet av år 1726. Kungl. Maj:ts »stadga och påbud till hämmande av varjehanda villfarelser och deras utspridande mot den rena evangeliska läran» av år 1735 är däremot liksom toleransediktet 1741 antagen av riksens ständer. _ I 1735 års stadga utlovade Kungl. Maj:t, »att en samling av alla religions— stadgar samt de i detta mål utkomna kungl. brev och förordningar» skulle utges från trycket. En sådan edition ombesörjdes 1744 av A. A. von Stiern— man.

Prästerskapets privilegier

Genom Västerås riksdagsbeslut 1527 krossades den katolska kyrkans eko- nomiska och politiska maktställning i vårt land, och av >>libertas ecclesiae» (kyrkans frihet) i medeltida mening kvarstodo endast några spillror. Av medeltidskyrkans särskilda ståndsprivilegier upphävdes sålunda genom

l l ! !

Västerås ordinantia privilegium fori (d. v. 5. rätt till kyrkligt forum för präst) i världsliga ting och privilegium canonis (d. v. 5. att lekman, som slår präst, genom själva handlingen kommer i hann). Ordinantian stad- gade: »Präster Söke ting och stämma efter sin rätt både på kyrkans väg- nar och sina i världsliga saker, som är om jordaträtor, slag, våld, köpslagan och böte konungen såsom andra . . . Där präster eller lekmän slå varandra, vare icke den ene mer i bann än den andre . . . utan böte var för sin sak efter landslagen.» Motiveringen var enligt Laurentius Petri, att svärdet till- kommer den världsliga överheten, som är skyldig att bestraffa alla för- brytelser. Privilegium canonis hade dessutom givit anledning till mycken tvedräkt, orättvisa och förakt för den världsliga överheten; »därför kallas nu den friheten tillbaka besynnerliga uti de stycken, som av lekmän väl ut- rättas kunna».

Reformatorerna voro emellertid inga principiella motståndare till privi- legier. CA räknar med en biskoplig domsrätt i t. ex. äktenskapsmål och tiondetvister, men denna makt är av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare, och i CA:s apologi heter det, »att vi icke ha något att invända mot yttre ordningar och av furstarna förlänade skänker och privilegier». Med Johan III:s trontillträde blev frågan om prästernas privilegier aktuell i Sverige och i Nova ordinantia av 1575 fastställdes bekännelseskrifternas principuttalanden med dessa ord: »Där några biskopar och kyrkan-s perso- ner någonstädes hava världslig rätt och rättighet, där hava de honom så- som en donation, gåva och skänk, som dem given och unt är genom män- niskoauktoritet och tillstånd. Habent jurisdictionem politicam, donatam autoritate humana såsom många andra husfäder en sådan jurisdiktion hava över sina gods och ägor, vilken haver sina vissa råmärken, där över hon sig icke sträcker.» Biskopars och prästers världsliga rätt är sålunda ett privilegium av överheten. Privilegievägen blev också de svenska biskopar- nas kungsväg, då det gällde att få del av de befogenheter, som ansågos till- komma den världsliga överheten. Saknaden av en lagstiftning rörande de tre första budorden blev härvid av stor betydelse. Vid förhandlingarna med hertig Karl på 1580-talet begärde prästerna i Strängnäs stift rätt att straffa onda seder och synder, som ske emot budorden och dock ej gå in i vår svenske lagbok, »såsom . . . eder, dobbel, frånvaro ifrån kyrka, dops dröjsel, dryckenskap, Guds ords uppenbarliga förtal och bespottelse, lönskaläger etc». När så Karl IX 1608 förbjöd kyrkobalkens användning vid domsto— larna och någon ny och kompletterad kyrkobalk icke blev stadfäst och då överheten fr. o. m. Gustav II Adolf visade sig mycket angelägen om att ut»- öva det yttre kyrkoregementet genom ett särskilt organ, det 5. k. general- konsistoriet, blevo privilegier en angelägenhet av största Vikt för prästerna.

Under 1600-talet hörde utfärdandet av särskilda privilegier till konung— ens självständiga lagstiftning, och privilegierna måste bekräftas vid varje. trontillträde. Privilegierna hade alltså karaktär av undantagslagstiftning

och förpliktade icke efterträdaren. »Huru stora och hurudana privilegier vi nå kunna, står hos magistratum», konstaterade Joh. Rudbeckius 1636, och Erik Lindschöld framhöll 50 år senare, att privilegierna ofta kunna ändras, »som de av Kungl. Maj:t allena dependera». Klaudius Kloot karak- teriserade 1676 privilegierna som >>fri- och rättigheter, som äro någorlunda ifrån lagens och laga stadgars innehåll, de där allmänt brukas, avskilt vordne». Länge fingo dock prästerna kämpa en hård kamp för sina privi- legier. År (1647) 1650 stadfäste emellertid drottning Kristina den första privilegieurkunden för prästerna. Dessa förnyades sedan 1655 och 1675. I dessa privilegier behandlades först och främst prästernas och kyrkans eko- nomiska förhållanden, Vidare prästtillsättningar, privilegium fori och frå- gan om KO:s revision. I privilegierna föreskrevs vidare rätt för prästerna att hålla sockenstämma och »ställa dem för rätta, som genom grova eder, svärjande och bannande sig försett eller eljest med sabbatsbrott, Guds ords förakt och försummelse till att göra sin gudstjänst . . . förargelse åstadkom- ma, vilka efter som de skyldiga finnas och deras leverne tillförne varit ha— ver, måtte tillhörligen plikta och straffas». Detta privilegium innebar, att prästerna bemyndigats att på sockenstämman bestraffa förseelser mot 2 och 3 budordet i dekalogen, fastän det icke _ bortsett från tillägget 1608 i landslagen _ förrän 1665/1687 förelåg några lagbestämmelser om så- dana brott.

Prästerna hade emellertid gått händelserna en smula i förväg och utfär- dat de kompletteringar till den världsliga lagen, som de så ofta anhållit om hos överheten. I en stadga om sabbatsbrott, »betänkt och stadfäst i Upp- sala den 1 maj 1620» föreskrives sålunda, att den som utan laga förfall försummar och vanärar sabbaten skall böta 3 marker penningar och att den som kommer drucken till kyrkan skall sitta en dag i socknens fängelse eller ge till kyrkan 3 marker. De som svära av ond sedva'na och missbruka Guds namn skola slita ris eller böta 6 marker, heter det i annan liknande stadga. Privilegiernas bestämmelser om den vid sockenstämman utövade jurisdiktionen eller den lägre rättsskipningen innebar därför endast en be- kräftelse av praxis. I förslagen till ny kyrkolag från 1600-talets senare hälft heter det också, att sockenstämman hade befogenhet »att ställa dem för rätta, som sig i någon måtto groveligen försett hava, enkannerligen med stora eder, bannande, sabbatsbrott, Guds ords förakt, gudstjänstens försum— melse . . . lättfärdighet, dryckenskap, överflödighet i mat och kläder eller andra sådana laster och dem efter förtjänsten tillhörligen straffa». I sam- ma förslag inskärpes rörande domkapitlen, att till kyrkans domsrätt hörde »all synd och förargelse . . . emot den första tavlan i Guds heliga lag . . . och uppenbara laster mot den andra tavlan. Mot denna utvidgning av den kyrkliga jurisdiktionen opponerade emellertid lekmännen och försvarade överhetens »custodia utriusque tabulae». Joh. Loccenius räknade sålunda denna till överhetens »jus ecclesiasticum» och Klaudius Kloot hänför syn—

der emot den första tavlan till »missgärningar i gemen». Genom Karl XI:s resolution 5/5 1684 förlades praktiskt taget alla världsliga mål un- der världslig rätt. KL av 1686 nämner heller ingenting om sockenstämmans judiciella befogenheter, och Karl XII stadfäste icke prästerskapets privi- legier. Då KL dessutom saknade alla stadganden om kyrkans och präster- skapets ekonomiska förhållanden, förstår man det stora intresse, som präs— terna efter enväldets fall lade i dagen för att få sina gamla privilegier för- nyade och förbättrade.

Förhandlingarna om dessa privilegier började på 1720-talet liksom under 1600—talet som en uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och prästeståndet med ' uteslutande av de andra stånden. Men trots detta yrkade prästerna, att »allt | vad dessa deras välfångna privilegier» innehöllo, skulle anses såsom »en 4 lag, varefter vid alla tillfällen bör dömas och exekveras». Detta krav in— , nchar, att privilegielagstiftningen skulle göras oberoende av förnyad be- kräftelse vid varje tronskifte. RF av 1720 fastställde också, att >>inga nya privilegier ett helt stånd angående» skulle utges och meddelas »utan samt- liga ständernas vetskap, gjorda påminnelser och samtycke» (5 49; jfr även KF (Konungaförsäkran) 1720 5 12). Riksdagsordningen 1723 5 17 fast- ställde slutligen, att ständernas beslut skulle avgöras enligt majoritetsprin- cipen _ »de flesta stånden» _ med undantag för det som rörde >>riksens ständers frihet samt vart och ett stånds välförvärvade privilegier», där en- hällighet var nödvändig. Från att ha varit en uppgörelse mellan konungen och prästerskapet hade härmed privilegieutdelningen gjorts till en lägstift— ningsfråga. I fråga om privilegier skulle dock enhällighetspricipcn tilläm— | pas men i fråga om allmän lag majoritetsprincipen. Privilegierna hade här- ' igenom ställts på samma plan som de viktigaste partierna i grundlagarna l eller allt som rörde »riksens ständers frihet». I sina föreläsningar vid Lunds universitet 1759 räknar Sven Lagerbring både Uppsala mötes beslut och pnivilegierna till rikets fundamentallagar (se ovan 5. 15), och E. Hildebrand konstaterar: »Nästan i jämbredd med grundlagarna stodo ståndsprivile- gierna.» Prästerskapets privilegier av år 1723 ha också tillkommit i över— ensstämmelse med ovan anförda grundsatser och framgått ur de fyra stån- l dens gemensamma överläggningar. Genom frihetstidens grundlagar hade ' prästerskapets och kyrkans ekonomiska villkor privilegievägen fått en sär- | ställning, som kom grundlagarna mycket nära. RF av 1772 5 52 upprepade

bestämmelsen i 1720 års RF om privilegierna och i KF av 1751 och 1772 | 5 11 tillfogades, att inga privilegier finge vidröras och förändras »utan alla ' fyra riksens ständers enhälliga samtycke».

Kyrkoordning-kyrkolag _ 1

Enligt reformatorisk åskådning är allt, som hör till den rätta gudstjäns- ten och människornas eviga salighet, författa'ti Skriften och är följakt—

ligen »platt ingen människas våld, villkor eller vilja någon tid undergivet». Det andliga regementet kan emellertid lika litet som det världsliga vara utan stadgar och ordningsföreskrifter. Liksom de världsliga lagarna äro de kyrkliga ordningsföreskrifterna människostadgar, »traditiones humanae». De påviska nämna dem, skriver ärkebiskop Laurentius Petri, »statuta, de- creta, canones, decretales etc». Av reformatorerna benämnas dessa ordnings- stadgar kyrkoordning, och i Sverige. användes under 1500-talet icke ordet kyrkolag som synonym till kyrkoordning. Till en kyrkoordning räknade reformatorerna alla föreskrifter rörande kyrkoregementet och gudstjänstens anordning eller med Laurentius Petris egna ord »alla nödtorftiga och bål- sosamma stadgar och ceremonier, som höra till ett kristligt gott kyrkore- gemente och hjälpa till församlingens uppbyggelse uti sannskyldig re- ligion». En kyrkoordning är därför, som namnet anger, en stadga »om tukt, ärlighet, goda och kristliga seder, där gudomliga saker havas för händer, om bestämda tider, sätt, ceremonier och åthävor . . . om vissa dagar och stunder, om rum och städer (=platser), där kristet folk till gudomliga sa- ker bekvämligen kan församlas, om vissa personer, deras förvist och un- derhåll, som kyrkoämbeten förestå skola, om visst sätt och formler, efter vilka allahanda våra kristliga religionsstycken uti församlingen och eljest må bekvämliga och med största förbättring förhandlas». Hit-höra också stadgar om skolor, sjukvård och fattigvård. Principiellt ansågos »äkten- skapssaker» Visserligen höra till världslig rätt, men, heter det i KO av 1571, »efter de nu så lång tid, nämligen nästan allt sedan överheten kom till kristen tro, hava varit under kyrkans dom och domare, må de också ännu bliva, synnerligen efter ock mångahanda i samma saker sig tilldrager, som själ och samvete anrör».

Alla dessa kyrkostadgar voro underkastade förändringar, men sådana förändringar borde icke ske obetänkt eller godtyckligt utan »med gott be— tänkande» antingen av hela församlingen eller av särskilt förordnade, så- som det alltid skett »in conciliis nationalibus et generalibus». Utarbetandet av sådana stadgar, som avsågo kyrklig ordning, ålåg i första hand bisko- parna och konciliet. »När biskopar och prelater bjuda eller stadga om så— dan skicklighet», skriver Olavus Petri med tanke på det planerade örebro- konciliet 1529, »fullgöra de det Gud dem bjudit och befallt haver», och så- dana påbud äro alla för kärlekens skull skyldiga att lyda. »Ty ändock så- dana kyrkostadgar», skriver Laurentius Petri, »icke tjäna till att därmed förskylla syndernas förlåtelse och det eviga livet, såsom de påviska om alla sina stadgar och påbud flitliga lärt och föregivet hava, så tjäna de likväl till ett skickligt kyrkoregemente, vilket vi i detta livet ju så väl behöva, som en stad och land sin lag och stadgar behövertill detta världsliga regementet, Vilket icke heller förskyller syndernas förlåtelse och det eviga livet». Under reformationstidevarvet bestämdes också de yttre formerna rörande det and- liga regementet på detta sätt. Vid riksdagen i Strängnäs 1529 framhöll Gus-

tav Vasa, att han med anledning av den uppkomna kyrkliga tvedräkten »alltid gärna lidit och ännu gärna lida må, att lärdomen därom församlas av hela riket och rannsaka, vad som rättast kan vara», och vid riksdagen i Västerås 1544 hänvisade han till vad »riksens prelater och de lärde . . . handlat om några dessa efterföljande stridiga artiklar». I företalet till KO av 1571 nämner Laurentius Petri bl. a. nyttiga stadgar även »concilia och synodi», som skola hållas, »synnerliga när någon tvist uppkommer om nå- gon artikel i den kristliga läran». De många under 1500-talet hållna kyrkomötena äro också ett tydligt belägg för den roll, som dessa möten spelade, då det gällde att skapa en evangelisk kyrkoordning och allt vad detta innebar. Kyrkoordningen av 1571, utarbetad av ärkebiskop Laurentius Petri och stadfäst av Johan III, är också antagen av prästerskapet på kyrkomötet i Uppsala 1572. Denna kyrkoordning är sålunda icke en lag utan en kyrkoordning med motto från 1 Kor. 14: »Läter allting ärliga och skickliga tillgå.» I KO understrykes även, att kyrkans dom icke »går på någon människas liv, lekamen, gods eller ägor, vilken överheten tillkommer». Världsliga straff tillhöra världslig överhet, som har svärdet till sitt förfogande. Dessutom är omkring 1/3 av KO:s innehåll av liturgisk karaktär med flera olika alternativ till böner och ritual. Ifråga om gudstjänsten och de kyrkliga förrättningarna skola prästerna visserli- gen rätta sig efter mässordningen och handboken, men de kunna också an- vända »detta efterskrevna eller något annat sådant sätt». I princip var det ingen skillnad mellan mäss— och handboken samt kyrkoordningen. Alla hade till uppgift att vara de hjälpmedel, varigenom »en kristen församling be- kommer och behåller salighetens kunskap». Överhetens sanktion av KO låg också helt i linje med reformatorisk åskådning. Sedan Laurentius Petri i företalet till KO angivit överhetens »makt och våld» i »andliga saker», he- ter det: »Och på det allt slikt må bliva i längden beständigt och varaktigt, författar och bekräftar överheten det med vissa ordningar och stadgar . . . som konung David i sin tid . . . och mängde dess heller icke sitt konungsliga ämbete och prästernas ämbete tillhopa, det Gud vill hava åtskilt». IDet ofta upprepade påståendet om KO:s bristfällighet som på en gång bekännelse- skrift, kyrkohandbok och kyrkolag beror på ett historiskt missförstånd. KO av 1571 är icke någon bekännelseskrift, icke någon kyrkohandbok och icke någon kyrkolag utan en kyrkoordning; gränsdragningen mellan andlig och världslig överhet är i KO principiellt klarare än någonsin vare sig förr eller senare. Ärkebiskopen var också övertygad om att den ordning, som tillämpades i Sverige, stod i god överensstämmelse med den kyrkoordning, »som D. Martinus och D. Philippus ställt hava». Från dessa män hade dokt- rinen hämtats, men själva grundvalen var medeltida svensk tradition. Ut— tryck som sedvänja, plägsed, sed, gammal sed och som vant är möta också ofta i KO av 1571. Till de faktorer, som under 1600-talet skulle verksamt bidraga till en förändring av reformatorernas uppfattning av en kyrkoord-

ning, höra förutom medeltida tradition Gamla testamentet, den kanoniska rätten och naturrätten.

2

Omedelbart efter ärkebiskop Laurentius Petris död 1573 upptog Jo- han III frågan om en komplettering av 1571 års KO. Under tiden fram till 1650 var också frågan om KO:s revision för prästerna identisk med en kom- plettering. Nova ordinantia av 1575 är sålunda utarbetad som ett tillägg till 1571 års KO och i kyrkoordningsförslagen (KOF) av 1608, 1619 och 1626 är KO av 1571 i stort sett oförändrad men försedd med tillägg. En ivrig försvarare av en kompletterad KO blev efter 1650 Västeråsbiskopen Olaus Laurelius, medlem i den 1655 tillsatta kyrkoordningskommittén, och vid riksdagarna 1668 och 1672 beslöts, att den gamla KO skulle >>lämnas orörd alldeles som den härtill varit haver» och förses med ett supplement. På 1680-talet framfördes samma yrkande av de lekmän, som då deltogo i arbetet på KO. Både formellt och reellt bygger också 1686 års KL på Laurentius Petris verk, och genom detta har arvet från reformationen be- varats i långt större utsträckning än man på sina håll är böjd att tro. Kravet på en ny KO hade emellertid haft många förespråkare och som helhet be- traktad är skillnaden mellan 1571 års KO och 1686 års KL stor.

De tillägg, som i de olika förslagen från 1600-talet fogades till 1571 års KO, blevo med tiden alltmera omfattande, och prästerskapets KOF av 1682 är mer än dubbelt så omfattande som KO. Vid utarbetandet av detta förslag tillämpades också principen: Största möjliga fullständighet. Tilläggen möta främst i framställningen om läran, kyrkodisciplinen och den därmed sam— manhängande frågan om den kyrkliga jurisdiktionen. Laurelius har sålunda i sitt KOF ett omfattande förslag till pliktordning, »ställt och uppsatt efter den ordning, som finns i Tio Guds bud», men hemställer åt överheten att avgöra, »antingen den får titulum politicum eller ecclesiasticum». Enligt KOF av 1682 voro de instanser, som skulle döma i dessa kyrkotuktsmål: sockenstämman, prosttinget, domkapitlet, consistorium regni och kyrkomö- tet. Till domkapitlens domsrätt hänfördes »all synd och förargelse, som görs antingen av lärare eller åhörare emot den första tavlan i Guds heliga lag» och »uppbara laster emot den andra tavlan». Läroståndet eller domkapitlen konkurrerade sålunda här med överheten som »vårdare av lagens båda tav— lor». I förhållande till 1571 års KO äro kap. om sockenstämma, domkapitel, rikskonsistorium och kyrkomöte nytillkomna. Nya äro vidare kap. om prästerskapets ekonomi samt om kyrkornas egendom. De sistnämnda kapit- len voro avsedda att ersätta den medeltida kyrkobalken. Till denna resp. landslagen göras dock hänvisningar. KOF av 1682 skiljer sig även i flera andra avseenden från KO av 1571.

Ännu omkring 1600 betecknade ordet kyrkolag i Sverige den kanoniska rätten. Samtidigt började emellertid detta ord att användas om ett annat

komplex av lagar. »Kyrkans lag och ordning stå ganska många skrivna uti de fyra Moses böcker», heter det i ett svenskt översättningsarbete från 1603. Den mosaiska kyrkolagen gällde emellertid endast intill Kristus, och den medeltida hade avskaffats av Martin Luther. Något årtionde senare talar Rudbeckius om Guds kyrkolag i 2, 3 och 4 Mosebok, vari Gud själv givit föreskrifter »på vad sätt, rum och tider allt som gudstjänsten enkannerligen tillkom» borde förrättas. Efter bokstaven var den kristna överheten icke skyldig att hålla denna kyrkolag, men kyrkan kunde icke vara utan »kyrko- ordning och lag», och då det icke fanns någon rättvisare lagstiftare än Gud själv, borde Guds kyrkolag likaväl som »Guds stads- och landslag» vara förebild för all lagstiftning. Rudbeckius understryker samtidigt, att straff- l bestämmelserna för förbrytelser mot tio Guds bud borde hämtas från Gamla testamentet. Konsekvent hade, såsom redan påpekats, denna princip till- ! lämpats av Karl IX (ovan 5. 17). | I de många stifts- och sockenstadgarna från 1600-talets förra hälft an- | vändes också ofta termen kyrkolag. I en stadga från 1619 talas sålunda ! om »Sveriges kyrkolag» och »den vördige biskopens stadgar». En socken- | stadga från 1630 slutar med orden: »Och vele vi, att allt detta i försam- i lingen skall för stark kyrkolag hållas». Innehållet i dessa kyrkolagar med ! l

deras bötesföreskrifter skiljer sig betydligt från KO av 1571 och reforma— torernas uppfattning av det andliga regementet. Avsikten med denna lag- stiftning var också ursprungligen att komplettera den världsliga lagen.

Det nya kyrkolagsbegreppet från 1600-talets första årtionden med rötter i mosaisk och kanonisk rätt skulle med tiden väsentligt omgestalta 1571 års KO. Liturgiska formulär och böner passade icke i en lag och funnos icke heller i Corpus juris canonici. När sålunda frågan om förhållandet mellan handbok och KO diskuterades i kyrkolagskommittén 1650, menade som- v liga, att KO skulle innehålla »Ieges», men handboken »allenast bönerna och | modus eller sättet till att utföra allt efter leges». Så småningom skulle den— ! na uppfattning bli den allmänt vedertagna. ! Under arbetet på en ny KO efter 1650 kom även frågan om språket att höra till de ständigt återkommande tvisteämnena. Hävdade Laurelius, att | den nya KO även i språkligt avseende så nära som möjligt skulle anpassas i efter KO av 1571, bekämpade hans motståndare energiskt, vad de kallade l bekännelse- och predikostilen i KO. I stället borde man använda »förma- i -ningsf0rmer, som ock närmare drabba arten av hud och förbud». Vid ett I tillfälle framhöll redaktören i 1655 års kommitté, att han »redigerat i lag» | de kommitterades text. KOF av 1682 blev emellertid i detta liksom i så [ många andra hänseenden en kompromiss. [

3 Det av prästerskapet utarbetade, synnerligen omfattande och detaljerade KOF av 1682 utsattes för en mycket hård kritik från lekmännen. En av de

ledande oppositionsmännen var härvid kungl. rådet Edv. Ehrenstéen. För- slaget var alldeles för omfattande och innehöll egentligen ett helt teolo— giskt system, »ett systema theologicum». Mycket hade också medtagits, som genom kungl. plakater och förordningar med moget råd och hälsosamt be- tänkande redan vore stadgat, påbjudet och efterkommet. Främst vände man sig mot den utvidgade jurisdiktionen och framhöll, att förslaget innehöll mycket, som snarare hörde till Kungl. Maj:ts »domstolar och världslig rätt än prästerskapets dijudikation och kyrkodisciplin». Som en röd tråd gick genom hela förslaget prästernas strävan att »belasta sig med mycket annat, som dem fuller föröka auktoriteten och fördelen men ifrån deras egentliga och nödigste arbete devertera, i det de under namn av skälig disciplin och consistorii eller kyrkans dom allestädes . . . stå på mycket och mäkta yrka på att hava under sitt ämbete rätt, dom, makt, våld, rättigheter och for- mell process i sina händer, bristande alltid ut med de orden som betyda re— gera, styra, förestå församlingen, hava styrelse . . .» Rikskonsistoriet eller consistorium regni, som betraktas som en suverän och högsta domstol, »ha— de dock ingen annan jurisdiktion än den som det ex concessione et commis- sione regis (med konungens medgivande och på konungens uppdrag) nytt- jar». Den stil, som satte sin prägel på förslaget, lämpade sig visserligen för en »orator och predikant», heter det, men passade icke i en lagbok. Resultatet av lekmännens arbete med den så längeomdebatteradenya kyr- koordningen blev det s. k. »Ridderskapets författade projekt till kyrkoord— ning anno 1685», ett förslag omfattande ungefär 1/3 av de tidigare. Lekmän- nen ha också dragit konsekvenserna av den föregående utvecklingen. »Sty- lus ecclesiasticus» har sålunda, om också icke helt konsekvent, utbytts mot »stylus legalis», och förslaget är skrivet i konungens namn, och häri ligger en av de stora nyheterna i förhållande till KO av 1571 och de närmast före- gående förslagen. Uppdelningen i kyrkolag och kyrkohandbok är konsek- vent genomförd. Ritual för prästvigning och kyrkoherdeinstallation, som saknades i då gällande handbok, ha utan vidare utelämnats och biskops— vigning skall förrättas »efter den härtill vanlige plägsed och ceremonier el- ler som vi framdeles därom varda förordnandes». Beträffande den kyrkliga jurisdiktionen må först nämnas, att kap. om rikskonsistoriet och kyrko- mötet saknas. I överensstämmelse med resolutionen av 5/5 1684 (ovan 5. 21) understrykes, att biskoparnas och domkapitelsledamöternas domsrätt är »dem anförtrodd av Gud och Oss (d. v. s. konungen) i andliga saker över vissa mål och inom vissa gränser, så att de inte äga någon dom över deras liv, lemmar eller gods och förmögenhet utan förnämligast över det som den invärtes människans plikt vid dess utvärtes ord och gärningar angår i de mål eller omständigheter, som den världsliga lag och dom intet må befatta sig med eller dem vi vilja under den andliga rättens prövande komma låta». Till domkapitlen höra »alla de tvistiga mål och saker, som angå religionen och gudstjänsten, Guds ord, dess rätta förstånd, sakramenten och deras

| i | 1 | | |

! i i | '

bruk med kristliga ceremonier». Dessa ärenden skola upptas och »noga skärskådas» i kapitlen »men icke strax avdömas». Däremot skola domka- pitlen »döma uti saker, som angå egentligen präste- och skoleståndets per— soner och ämbeten, såsom personers till- och avsättande, deras fel uti lä— ran och leverne, item visitation och prästmöten». Äktenskapsmålen ha de- lats mellan världslig och andlig rätt. Sockenstämman får »ingalunda» till— välla sig »någon rannsakning och dom över de mål, som ordentliga domare äga efter skriven lag och stadgar att skärskåda och döma».

I det fortsatta arbetet på en ny KO under hösten 1685 lyckades det emel- lertid de prästerliga ledamöterna att icke utan framgång försvara bl. a. domkapitlens och sockenstämmans domsrätt. Efter arbetets slut uttryckte också biskop Joh. Gezelius i brev 9/2 1686 sin glädje över de vunna resultaten och sin förhoppning om att Karl XI skulle ändra >>litet eller intet» i det överlämnade förslaget. Så blev dock ingalunda fallet.

4

Sedan det av präster och lekmän utarbetade KOF i febr. 1686 överlämnats till Karl XI, blev det föremål för en ingående granskning i rådet. Härvid gjordes ett flertal viktiga strykningar. För att förstå den reduktion, som förslaget genomgick i rådet, räcker det emellertid icke att hänvisa till en- väldet. Lika viktigt är att fastställa det kyrkolagsbegrepp, som tillämpades. I ett principuttalande om lagrevisionen framhöll på 1680-talet Erik Lind- schöld, att lagen skulle innehålla det som var så allmänt, att det kunde lämpas till rikets alla provinser och inbyggare, samt hade den beskaffenhet, att det icke lätteligen vore förändring underkastat, medan det som sträckte sig allenast till något särskilt distrikt eller stad, anginge någon viss tid el- ler eljest vore av föränderlig art och natur, skulle avsöndras från själva la- gen och sammanföras till en särskild »codex» eller »volumen constitutio- num». Samma princip ligger bakom debatten om lagstiftningsmakten vid riksdagen 1682, då Karl XI önskade veta, om han icke ägde rätt att utan riksdagens hörande »göra lag och stadgar, reglementen och förordningar». I den härav framkallade diskussionen skilde man noga mellan allmän lag, som anginge hela riket och ständerna i gemen, å ena sidan, och »stadgar, plakater, reglementen och förordningar» å den andra. Endast beträffande den allmänna lagen förväntade man, att konungen skulle ge »sina ständer därav part, efter som det dem alla i gemen angår». 1682 års lagförklaring blev av avgörande betydelse för tillkomsten av 1683 års krigsartiklar, 1685 års sjöartiklar, 1686 års KL och 1734 års allmänna lag.

Liksom de föregående förslagen innehöll det till Karl XI inlämnade KOF utförliga bestämmelser om »klereciets inkomster och avlöningar», avsedda att ersätta den medeltida kyrkobalken och dess kompletterande föreskrif- ter. Vid Karl XI:s och rådets granskning av KOF strökos emellertid alla ekonomiska bestämmelser. I stället för de tre kap. om biskopars, superin-

tendenters, kyrkoherdars och skolbetjänters lön och inkomst, om prästbor- dens av- och tillträdande samt om prästänkors uppehälle skulle KL endast innehålla en bestämmelse om att givna löneförmåner »så hädanefter som härtill» skulle bibehållas oavkortade »alldeles efter det reglemente, som vi nu tillika med kyrkoordningen hava för gott funnit att såväl häröver som om prästänkors uppehälle och prästbordens av- och tillträdande samt vad mera är uppsätta och utgå låta». Kap. »om kyrkor, deras skrud och egendom» bibehölls visserligen, men mycket utmönstrades. Dessutom ute- slöts kap. om sockenstämman, och kap. om domkapitel blev Kungl. Maj:ts förordning 11/2 1687: >>Huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas», bifogad KL av 1686. I detta fall följde man samma princip som vid utfärdandet av krigs- och sjöartiklarna 1683 resp. 1685. Dessa äro näm- ligen försedda med en särskild kungl. förordning för »general- och rege- mentsrätterna . . . jämte några korta regler . . . angående laga process, rann- sakning och dom». En följd av den 1686 knäsatta principen angående soc- kenstämman blev, att kommunallagstiftningen ansågs höra till konungens ekonomiska lagstiftning fram till representationsreformen 1865/66.

Den formella utformningen av KL omhänderhades av Erik Lindschöld. Genom honom segrade lagstilen definitivt. Den nya kyrkoordningen erhöll också benämningen »kyrkolag och ordning», och i det kungl. stadsfästelse- brevet av 3/9 1686 talas om »denna vår kyrkolag och ordning». Det var även Lindschöld, som lyckades förmå ständerna vid riksdagen 1686 att utan fö- regående granskning anta »den länge efterlängtade och begärda kyrkoord- ningen . . . för en lag . . . oss och våra efterkommande till hörsam efterföljd». Prästeståndet vägrade först att erkänna den nya kyrkoordningen som en lag, men med Lindschölds och ärkebiskop Svebilius” hjälp nådde Karl XI sitt mål; i riksdagsbeslutet av 9/11 1686 erkändes den nya kyrkoordningen som en lag. Detta betyder dock icke, att den då var färdig.

Efter Karl XI:s konfirmation 3/9 och riksdagsbeslutet 9/11 1686 gjordes nämligen åtskilliga ändringar i KL. Både ärkebiskopen och pro- fessor Erik Benzelius erhöllo genom Lindschöld konungens uppdrag att »med all flit» genomläsa KL och tillse, »om något vore till att ändra och förbättra». Deras ändringsförslag vunno i en del fall konungens gillande, i andra däremot blev resolutionen: »Blir ståndandes som det är.» Domka- pitelsförordningen underställdes också ärkebiskopen, som förgäves vädjade till konungen att styrka bestämmelsen om appelation till hovrätten. Även i rådet gjordes ändringar. Sålunda beslöts i april 1687 en omarbetning av prästeden, och en månad senare förklarade Lindschöld, att KL blivit något ändrad. Man var därför mycket tveksam om KL:s datering. Daterades den till 1686, yttrade Lindschöld, kunde man säga, att den »annorledes vore tryckt än som själva underskrivna originalet lydde». Daterades den till 1687. kunde man invända, att den visserligen antagits av riksdagen men att den omarbetats efter riksdagsbeslutet och att det »måtte vara en annan kyrko-

ordning än den som på riksdagen var emottagen». Fabian XVrede trodde, att eftervärlden skulle finna det »sällsamt, att den ordning, som ständerna uti ett riksdagsbeslut förmäla sig anno 1686 för en lag antagit, finnes var— ken vara densamma utan i mycket ändrad samt året därefter daterad». Man skulle därför kunna förebära, att det inte var den KL, »som ständerna va- rit presenterad och de antagit utan en annan ordning, som de inte tagit emot». Till sist enades man om denna formulering: »Kyrkiolag och ord— ning, so'm . . . Carl then elofte . . . åhr 1686 hafwer låtit författa och åhr 1687 af trycket utgå och publicera. Jemte ther til hörige stadgar.» I dec. 1687 | var KL färdigtryckt och översändes då till biskoparna. ' Både till' stil och form, till innehåll och tillkomstsätt svarar 1686 års KL, | som var avsedd att ersätta KO av 1571, mot det lagideal, som var det härs- kande i det utgående 1600-talets Sverige och som fått sitt uttryck i 1682 års lagförklarinvg. I den 1686 tillsatta lagkommissionen talas också om KL som »en allmän lag», och inför rikets biskopar framhöll Lindschöld 1689, att KL icke innehöll »alla casus» men väl »det som bäst kan och mest bör uti hela riket i gemen iakttagas, det är generaliter påbjudet för alla». I princip är KL av 1686 av samma karaktär som den allmänna lagen och en lag i precis samma mening som 1734 års lag. Den angår »bela riket och alla ständer i gemen» och handlar om »vad kyrkoväsendet huvudsakligen vid- kommer». Då överheten enligt KL (kap. 10:1) av Gud anförtrotts med »upp- sikt, vård och försvar» av Guds kyrka och församling, är KL utfärdad i konungens namn.

Att prästerna icke voro nöjda med den nya lagen är emellertid ett ofrån- komligt faktum, även om kritiken var ganska lågmäld. Utelämnandet av de ekonomiska bestämmelserna framkallade åtskillig oro och många dis- kussioner, varför Lindschöld 1689 tog upp frågan vid en konferens med biskoparna. Han framhöll, att det kunde bli en >>omskiftning uti deras un- derhållsmedel», men hurudan denna bleve, »så är det rättvist och oemot- sägligt, ty undersåtarna måste låta nöja sig med . . . överhetens disposition». Detsamma gällde om lönen, som undersåten själv ej finge tillägna sig efter eget godtycke utan borde med »tacksamhet och lydnad antaga, vad . . . över- ! heten behagar». Även i andra avseenden voro prästerna missnöjda med den ; av konungen genomdrivna >>ordinantia politico ecclesiastica» och anmärk— : te också på >>ordalaget». Erik Benzelius framhöll sålunda, »att en kyrkoord- | ning betjänar sig gärna av samma frihet som religionsväsendet i gemen», l och därför vore »stylus ecclesiasticus» tjänligare än »stylus legalis». Den blivande strängnäsbiskopen saknade också »skäl och motiver» i KL.

Som redan nämnts, hade man vid granskningen av KL i rådet 1686 enats om att domkapitelsförordningen, skolordningen, reglementet om prästernas underhåll och kap. om sockenstämman skulle utbrytas ur själva lagen, enär dessa partier icke ansågos höra till KL i egentlig mening utan till såda- na lagar, som enligt lagförklaringen av år 1682 för vederbörande visserli-

gen voro »fuller en lag, den de pliktige äro att följa . . . men icke . . . en så- dan lag som Sveriges lag, som angår hela riket och alla ständer i gemen». Enligt Lindschöld borde dessa lagar bilda en särskild »codex constitutio- num» (se ovan s. 27). Vid KL:s tillkomst drog man konsekvenserna av dessa principuttalanden.

I maj 1687 beslöt sålunda rådet, att domkapitelsförordningen skulle tryc- kas som ett bihang till KL. Även skolordningen skulle tryckas som den var. En månad senare behandlade rådet de stadgar angående religionen, som skulle publiceras jämte KL, och samtidigt genomgingos de kapitel, »som förr stått i kyrkoordningen» men som man funnit för gott att utesluta »och uti en särdeles förordning införa», d. v. s. kapitlen om »prästernas rättig- heter», om sockenstämma samt om boktryckare och inkommande böcker. Man var ense om att sistnämnda kapitel skulle föras till skolordningen, det övriga till reglementet. Under debatten framförde emellertid konungen be- träffande prästernas inkomster, att det vore omöjligt att utarbeta »en all- män förordning, emedan nästan var socken differerar från den andra». I Västerås stift hade dessutom ekonomiska kontrakt uppgjorts mellan för- samlingarna och prästerna, och dessa kunde man icke gärna ändra, påpeka- de konungen. Rådsherrarna voro i detta avseende ense med konungen, och det förut fattade beslutet om ett särskilt till KL fogat reglemente om präs— ternas rättighet blev icke förverkligat. Det förut citerade beslutet (ovan 5. 28) angående prästernas inkomster och den allmänna hänvisningen till regle— mentet ströks nu i KL. Vid samma tillfälle beslöts i rådet, att hela Konkor- dieboken och Uppsala mötes beslut samt religionsstadgarna av 1655 och 1687 skulle »apart tryckas, dock i samma format» som KL, »på det att de kunde bindas uti ett band». Enligt konungens mening borde religionsstad- gan av 1655 omtryckas oförändrad, »på det att icke någon må hava orsak att säga nu något nytt skett vara». Förutom domkapitelsförordningen tryck- tes emellertid som bihang till KL endast stadgorna om eder och sabbatsbrott samt om slagsmål, oljud och förargelse i kyrkorna. Konkordieboken och Uppsala mötes beslut utgåvos först 1730 och religionsstadgarna 1744 (se ovan). Sistnämnda edition kan betraktas som slutpunkten i hela det lag- stiftningsarbete, vars mål varit »enighet i religionen och den rätta gudstjäns- ten».

5

Efter enväldets fall övergick lagstiftningsmakten från konungen till ri— kets ständer, vilka tillsammans med konungen fram till representationsre— formen 1865—66 representerade kyrkan. RF 1720 & 4 föreskrev, att »ingen ny lag må stiftas och ständerna påträngas emot deras ja, samtycke och vedertagande, ej heller någon gammal lag, den med goda vilja dera fångnan är, förvandlas, ändras eller avskaffas». I 1720 års KF 5 3 framhölls, att 1655 års religionsstadga och 1686 års kyrkoordning (i RF & 1 benämnes den

kyrkolag), Vilka »alldeles gillas och stadfästas», skulle »efter ständernas gottfinnande» förmeras och förbättras (se även pr. priv. 5 15). Att även kyrkolagen hörde till ständernas lagstiftningsmakt är uppenbart, men då RF talar om lag, är det icke alldeles säkert, att alla i detta begrepp 1720 in- kluderade 1686 års KL. Om denna urkund användes vid denna tid mycket ofta uttrycket kyrkoordning, och åsikterna om hur en sådan skulle vara beskaffad voro även nu delade. Det förslag till ny kyrkolag, som förelåg färdigt 1731 (tryckt 1736), har sålunda titeln »Kyrkoordning», och i de gjorda tilläggen är lagstilen mindre framträdande, och man har också ef- tersträvat en skarpare gränsdragning mellan kyrkoordning och allmän lag än vad förhållandet är i KL av 1686. I kommissionens memorial, som åt- följde det nya KOF, underströks emellertid, att man varit angelägen om att hålla en jämlikhet med den allmänna lagen, och i förhandlingarna i riksda- gen hette det, att lagen är »fundamentet» för kyrkolagen. Dessa uttalanden äro ett belägg för hur långt man på sina håll nu avlägsnat sig från refor- matorernas uppfattning om lag och kyrkoordning. Under naturrättens öka- de inflytande under 1700—talet kom också kyrkorätten att alltmer betrak- tas som en del av den statliga rätten, samtidigt med att den gjordes till före- mål för undervisning i den juridiska fakulteten. I Lund blev härvid juristen David Nehrman-Ehrenstråle föregångsmannen. »Theologi giva vid handen», yttrade han i sina föreläsningar över juris prudentia ecclesiastica på 1730— och 1740-talen, >>huru Gud rätteligen bör dyrkas, sakramenten rätteligen utdelas och anammas etc. Det tillkommer åter min profession att förklara, vad kungl. förordningar förmå de societate ecclesiastica. Ty detta tillhör mitt ämbete och intet theologis . . . min skyldighet är att förklara alla de förordningar, som av höga överheten äro utgivna och föreskrivna. Ty så långt utsträcka sig limites juris prudentiae (juridikens gränser) och äro in— tet så korta, som somliga mena, så att man allenast borde läsa över lagbo- ken.» Enligt Nehrman hörde kyrkorätten eller »kyrkolagfarenheten» d. v. s. KL av 1686, >>kungl. stadgar, brev, beslut, resolutioner, förordningar och på- bud» eller alla >>utvärtes religionsförfattningar» till »juris prudentia oeco- nomica». Denna del av lagfarenheten handlade om 1) den allmänna hushåll- ningen, 2) »riksens drätsel och inkomst» samt 3) alla politiemål, som bör efterlevas i alla societeter. »Alla dessa stadgar», skriver Nehrman, »äro av Sveriges konungar och dem som ägt lagstiftande myndigheten utgivna. De ha ock alla full och bindande kraft och förpliktelse och syfta alla på rikets nytta och i anseende därtill äro de av en beskaffenhet.» Det lagstiftnings- område, som ständerna 1682 förklarat helt tillhöra konungen och som ock- så uteslutits i 1686 års KL och 1734 års allmänna lag, sammanfördes sålun- da av Nehrman tillika med mycket annat under begreppet juris prudentia oeconomica. Till detta område förde han bl. a. även KL. Enligt Nehrman är nämligen kyrkan liksom staten en »societas», men då medlemmarna åtnju- ta samma rättsställning en »societas aequalis» i motsats till staten, som är

en »societas inaequalis». »Kristus», skriver Nehrman, »haver ej inrättat nå- gon härskande; slikt rimmar sig ej heller med församlingens ändamål.» Och i ett annat sammanhang heter det: »Societas civilis har straff och belö- ning, ecclesia har Guds ord och sakramentens oförfalskade utdelning». Som medlem av församlingen har överheten icke större rätt eller makt än hans undersåtar. Nehrman använder även termen kollegium om kyrkan och un- derstryker, att kyrkan är det förnämsta kollegiet i staten eller republiken. Som sådant kan det mer än något annat kollegium skada staten, när det missbrukar sin frihet. Därför måste överheten se till »att ej något av för— samlingen företages till det allmännas skada och så föranstalta, att allt ordentligen tillgår i församlingen». Sina »jura collegialia» har församling- en i regel överlåtit åt överheten, »såvida de kunnat bortlämnas». Överheten kan visserligen icke tvinga någon att antaga en viss religion eller till att tro, vad den vill, men den kan befalla de människor att tiga, »som begynna onödiga trätor, biuda dem som lätt kunna förföra andra att söka i andra ri- ken sitt hemvist, giva de lärare avsked, som antingen lära annorlunda än de antagna libri symbolici och mycket mera». Sammanfattande höra följande »klasser» till överhetens kyrkliga befogenheter: »1. Den offentliga gudstjäns- tens anställande. 2. Välde över personerna. 3. Välde över ceremonierna. 4. Välde över kyrkans egendom.» Denna makt (»jus circa sacra») tillkom— mer all överhet oberoende av konfession. Reformatorernas lära om den krist- na överheten som praecipuum membrum ecclesiae ansåg Nehrman följ aktli- gen orimlig. För den följande utvecklingen blevo Nehrmans starkt natur- rättsligt påverkade föreläsningar i kyrkorätt av stor betydelse och utgöra 1700-talets viktigaste bidrag till den kyrkorättsliga utvecklingen i vårt land.

Den gustavianska tiden bildar härvid närmast en övergångsperiod. Av för— arbetena till 1772 års RF framgår, att ständernas medverkan i lagstiftning- en endast skulle sträcka sig till den allmänna lagen, »varvid Gustav III san- nolikt tänkt på Sveriges rikes lag» (Lagerroth). Hela det lagstiftningsområ- de, som Nehrman benämnt juris prudentia oeconomica _ och hit räknade han ju kyrkolag _, borde i varje fall enligt Gustav III höra till konungens lagstiftningsområde. Tillkomsten av toleransediktet 1781 är i detta fall gans- ka upplysande. I det längsta sökte konungen att förhindra, att detta ärende behandlades som en lagstiftningsfråga enligt RF & 42 men gav till sist efter, och toleransediktet blev därför vid riksdagen 1778—79 behandlat i enlig- het med RF:s lagstiftningsparagraf. Då lagen sedan utfärdades 1781, för— klarade emellertid Gustav III, att endast hänsynen till undersåtarnas »tän— kesätt och omdömen» förmått honom att invänta ständernas meningsytt- ringar. Han tog sig också rätt att själv träffa avgöranden i fråga om de av riksdagen gjorda inskränkningarna i religionsfriheten.

| I i ! !

Tiden efter 1809

Utgångsläget

Med 1800-talets ingång börjar en ny period även i den kyrkliga lagstift- ningens historia. Enhetskyrkosystemet går nu sin upplösning till mötes, och vid århundradets mitt börjar upphävandet av de tvångslagar, som tillkom- mit för att värna enheten i religionen; stat och kyrka bli nu alltmer skilda storheter med olika målsättning och religionsfriheten ett både kyrkligt och politiskt problem. I den nya RF av år 1809 ströks också de föregående RF:s första paragraf om enheten i religionen och gudstjänsten och alla medborgares skyldighet att bekänna den rena evangeliska läran. Den i ti- digare KF ingående förpliktelsen för konungen att skydda samtliga rikets inbyggare vid deras religion och att försvara den rena evangeliska läran uteslöts likaledes, och i den berömda men till sin innebörd mycket omde- batterade paragraf 16 inrycktes en bestämmelse om att konungen skall >>ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke stör samhällets lugn el- ler allmän förargelse åstadkommer».

Den svenska staten skulle dock icke vara konfessionslös. Konungen, stats— rådets medlemmar, domare och alla civila ämbetsmän skulle enligt RF 55 2, 4 och 28 bekänna »den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oför- ändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är». Genom dessa bestämmelser i 1809 års RF hade förutsättningar skapats för en svensk statsreligion med konungen som »summus episcopus»; på 1820-talet dyker också uttrycket statsreligion lik- som uttrycket statskyrka upp i litteraturen, och i L. G. Rabenius >>Lärobok i svenska kyrkolagfarenheten» av år 1836 heter det, att »statsreligion kallas den trosbekännelse, vilken av offentliga makten i ett land för detsammas invånare är erkänd såsom den enda sanna och rätta».

Icke utan skäl voro många prästmän 1809 allvarligt oroliga för sina privi- legier. I den nya RF 5 114 intogos emellertid de tidigare privilegieföreskrif— terna så gott som oförändrade. Detsamma gäller bestämmelserna om till- sättning av kyrkliga ämbeten. 1809 års RF & 29 fastställde sålunda, att ko- nungen vid biskopstillsättningar skulle utnämna en av de tre föreslagna, en grundlagsbestämmelse som länge betraktades som det starkaste värnet kring biskopsämbetena och ett palladium för svenska kyrkans frihet. I 5 30 föreskrev RF, att konungen »på det sätt förr övligt varit» skulle tillsätta kyrkoherdar i regala pastorat. För arbetet på en ny kyrkolag blev RF:s % 87 utgångspunkten. I denna heter det:

»Riksens ständer äge gemensamt med konungen makt att stifta allmän civil- och kriminal— samt kyrkolag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva.» I 5 53 stadgas, att lagutskottet skall »utarbeta förslag till civil- kriminal- och kyrk'olagarnas förbättring.»

Vad begreppet kyrkolag, som infördes i det första fullständiga förslaget till RF av Baltzar von Platen, verkligen innebar för 1809 års män har länge varit föremål för olika meningar. Många hävda, att detta begrepp icke kan sammanfalla med 1686 års KL och hänvisa härvid tillde pastorala anvisning— arna och de många liturgiska föreskrifterna i KL. Under tidernas lopp hade dessutom KL supplerats eller ändrats genom varjehanda fristående författ- ningar, till allra största delen utfärdade efter beslut av konungen ensam. Enligt min mening gäller om KL detsamma som om 1734 års lag, som också 1809 hade supplerats och ändrats på många punkter; icke desto mindre sammanföll för 1809 års män . . . »allmän civil- och kriminallag till väsent- liga delar med 1734 års lag» (Malmgren). Förhållandet är detsamma med KL av 1686; även den är en god illustration till begreppet kyrkolag i 1809 års RF. Det var i första hand denna kodex, man tänkte på, när man vid den— na tid talade om kyrkolag. Behovet av en ny upplaga av denna kodex under- ströks stundom, och vid riksdagen 1823 yrkade en talare i prästeståndet, att 1686 års KL vid en kommande revision skulle förbli oförändrad, och ståndet förklarade vid samma tillfälle, att KL till hela sin syftning och anda förträffligt svarade mot vår kyrkas evangeliska behov, varför den önskade förbättringen säkrast borde inskränkas till »vissa mindre detaljer och utan rubbningar av själva grunderna». Den redan i det föregående omnämnda distinktionen mellan »kyrkolag» och »kyrkostadga» skulle emellertid kom- ma att framföras med ökad skärpa, och vid riksdagen 1823 yrkades i en mo- tion i borgarståndet, att det juridiska och administrativa i kyrkoförfatt— ningen vederbörligen skulle åtskiljas.

Kyrkolagsförslagen 1828, 1846 och 1873

Med anledning av de vid riksdagen 1823 framlagda motionerna om en re- vision av 1686 års KL och »de sedermera utkomna författningar, vilka den- samma i vissa delar ändra eller förklara», underströk lagutskottet behovet av en förbättrad kyrkolag. Följande år konstituerades kyrkolagskommittén av år 1824. Dess uppdrag gällde att »granska svenska församlingens nu gäl- lande kyrkolag och ordning (=1686 års KL) jämte övriga ecklesiastika för- fattningar». De kommitterade beslöto emellertid att i kyrkolagen endast medtaga »de viktigare och med kyrkolagen förenliga allmänna författning- arna». Det utarbetade kyrkolagsförslaget (KLF) med titeln »Förslag till kyrkolag och ordning för svenska församlingen» av år 1828 saknar också »de mera särskilda och egentligen administrativa kyrkostadgarna» såsom bestämmelser om sockenstämma och kyrkoråd, om val av präst och kyrko— betjänte o. s. v.

I detta sammanhang är" de kommitterades principuttalande angående för— hållandet mellan den allmänna eller borgerliga lagen och kyrkolagen av mycket stort intresse.

Då RF, heter det, nämner kyrkolagen bland »de allmänna lagar, vilka av

. ...,- ___—___.-. ___-__——-———_——

konung och ständer antagas», kunde man befara, »att några egentligen lag— farne skulle vilja även i kyrkolagen igenfinna blott enkla lagbud och straff- bestämmelser». Med anledning härav framhålla de kommitterade den skilj- aktlighet, som måste finnas mellan kyrkolagen och den borgerliga lagen, en olikhet som icke är mindre än skillnaden mellan kyrka och stat. »De borger- liga lagarna . . . trygga den yttre levnaden, bjuda allmänna och oundgäng— liga samfundsplikter, beräkna gärningarnas följder mera än uppsåtet och yttra sig därför genom bestämda bud eller förbud samt en noga avmätt olydnadens eller förbrytelsens bestraffning. Kyrkoordningen, som, när frå- ga är om den antagna lärans och gudstjänstens fredande mot yttre våld, stö- der sig vid den borgerliga samfundsordningen och lagen, vilar åter huvud- sakligen och i det viktigaste på kyrkans, det är Kristi rikes grund och om- fattar alltså förnämligast gudaktighets- och samvetsplikter, vid vilkas ut- övning, som genom kyrkostyrelse och kyrkotukt bevakas, de rätta inner- liga bevekelsegrunderna väga Vida mer än gärningarnas följder.» I enlighet härmed ha de kommitterade strävat efter att »låta lagen tala även med över— tygelsens kraft» och att »förena föreskrifternas bokstav med hänvisning till deras rätta kristliga anda». I stället för tvångsmedel skulle träda förma- ningar och varningar, och man skulle försöka visa, att kyrkans och statens lagar i varje fall till sin idé vore olika. I förslaget återfinnas därför mera förmaningar och råd än lagbud. Kyrkolagen skulle i första hand vara en lag för läroståndet med anvisningar för dess plikter.

KLF av 1828 föll på de kommitterades här anförda principer. Kyrkola- gen vore. varken en predikan eller en uppbyggelseskrift, framhöll J. H. Tho— mander. Om kyrkolagen skulle få utseende av verklig lag, måste alla råd och uppmaningar borttagas eller möjligen fogas till kyrkolagen som domar- reglerna vore förenade med den allmänna lagen, framhöllo Uppsala och Strängnäs domkapitel. I kyrkolagen Ville man finna »ensamt eller huvud- sakligen enkla lagbud och ansvarsbestämmelser». De kommitterade hade emellertid, yttrade Stockholms stads konsistorium, velat göra grundfärgen kristlig (alla förmaningsparagraferna) men genom tillsatsen av civila lag- bud bibehålla sambandet mellan kyrka och stat, något som i den gamla kyr- kolagen var alldeles riktigt tänkt, då kyrka och stat bildade samhället, kyr- kolag och borgerlig lag samhällsförfattningen. »Att förmana och råda till- hör visserligen prästerskapet», skrev Esaias Tegnér, »men därför icke kyr- kolagen. Lagen är till sitt begrepp en befallande makt . . . En lag, även för kristna kyrkan, är och bör vara något helt annat än en predikan.Den kristna fromheten bör ingå i lagstiftarens tänkesätt; men lagstiftningen själv bör icke bedja eller förmana utan ovillkorligen befalla och bestämt uppgiva straffet för ohörsamheten.» Lunds domkapitel framhöll att kyrkan likaväl som staten behövde yttre lagar, då kyrkan liksom staten vore ett yttre sam- hälle. Man kunde väl tänka sig en förträfflig kyrkolag och statslag som till form och ton vore lika. Enligt samma domkapitel måste man också full-

ständigt utsöndra de liturgiska föreskrifterna ur kyrkolagen. Endast bestäm- melser om de liturgiska handlingarna tillhörde kyrkolagen. Biskop Bjur- bäck underströk, att kyrkolagen endast skulle innehålla, »vad som åligger läraren som statens tjänsteman, den synliga kyrkans tjänare, d. v. 5. vad den lagstiftande makten i riket kan bjuda och befalla och icke vad Gud be- fallt». Kyrkolagen skulle endast upptaga sådana bestämmelser, »som kunna med påföljd i yttre handling av domare och verkställande makten anses och beläggas: således icke tala om huru människan bör tänka eller känna». Rätt allmänt anmärkte man även på stilen, som icke ansågs passande i en lag. Förslaget var, skrev biskop Wingård, som »en seg utbredd deg» utan li- ke i olämplighet. Diktionen skulle »bildas till likhet med den klassiska lag— stil, som så fördelaktigt utmärker vår allmänna lagkodex», framhöll dom- kapitlet i Uppsala. Från många håll anmärktes även på att de kommitterade utelämnat de administrativa kyrkostadgarna. Dessa måste med nödvändig- het vara med, framhölls det, »såvitt kyrkans särskilda angelägenheter behö- va en administration, och var skola de sökas om icke i kyrkolag och ord- ning».

Hade de kommitterade i KLF av 1828 understrukit den olikhet, som bor- de finnas mellan kyrkolag och borgerlig lag, yrkade remissinstanserna gans- ka allmänt, att den nya kyrkolagen skulle anpassas efter den allmänna la— gen, och underkände samtidigt den uppdelningsprincip mellan kyrkolag och kyrkostadga som de kommitterade tillämpat. Förhållandet mellan kyrkolag och kyrkostadga blev också det stora problemet för den 1833 omorganisera- de kyrkolagskommittén. I samband med diskussionen om arbetets fortsätt- ning framhölls även nödvändigheten av en bestämd uppdelning mellan kyrko— lag och kyrkostadga. Aug. von Hartmansdorff var avsammaåsikt och under- strök, att både i 1686 års KL och i senare tillkomna författningar mycket införts, som icke borde vara föremål för konungens och ständernas lagstift- ning »utan för en särskild av konungen allena utfärdad och föränderlig kyr- koordning, motsvarande det reglementariska i skolordningen för lärover- ken». Enligt Thomander förelåg de facto en sådan åtskillnad. Då skolor och akademier kommit att tillhöra den ekonomiska lagstiftningen, hade flera författningar-, som mer eller mindre ändrat 1686 års KL, tillkommit utan ständernas medverkan. De jure ägde dock ständerna beslutanderätt över allt som rymdes inom den gamla kyrkolagens pärmar. Både Hartmansdorff och Thomander voro emellertid ense om de stora svårigheter en sådan upp— . delning måste medföra. Beslutet om en fortsättning av arbetet på en ny

kyrkolag 21/12 1833 innebar dock, att denna skulle indelas i kyrkolag, in- nefattande föremål för Kungl. Maj:ts och rikets ständers gemensamma lag- stiftning, och kyrkostadga, innefattande alla övriga föreskrifter, som i av- seende på kyrkoväsendet kunde finnas nödvändiga. Enligt Thomander in- nebar denna princip »det viktigaste steget till reda och rättelse» i arbetet på en ny kyrkolag. I verkligheten blev den dess akilleshäl.

I det arbete på en ny kyrkolag, som med tiden resulterade i KLF av 1846, var Thomander den ledande och bestämmande. Till grund för detta KLF ligger också dennes förslag av 1837. För Thomander var uppspaltnings- eller avsöndringsprincipen mellan kyrkolag och kyrkostadga en tämligen självklar förutsättning, som skulle genomföras. Det finns emellertid hos Thomander också en annan princip. Kyrkolagen _ ordet här taget i vidaste bemärkelse _ innehöll icke blott kyrkolag och kyrkostadga. I den fanns även en sammanblandning av »tvenne olikartade elementer, ett kyrkligt och ett borgerligt». Alla rent borgerliga bestämmelser skulle nu, menade Tho- mander, utsöndras ur kyrkolagen. Detsamma gällde om de pastorala råden och anvisningarna liksom om de liturgiska anordningarna. Ingen annan än församlingen själv har i dessa mål (d. v. s. de liturgiska) beslutanderätt. Sanktionsrätten tillkom dock konungen. Den nya kyrkolagen borde vidare göras så kort som möjligt och endast innehålla det »juridiskt—administra- tiva av det rent kyrkliga elementet» och endast det som hade egenskap av lag. Dessa principer gå igen i KLF av 1846. I skrivelsen till Kungl. Maj:t 29/12 1846 framhålla de kommitterade, »att vid ett nytt ordnande av kyr- koförfattningarna, det borgerliga bör, så vitt möjligt är, från det kyrkliga avsöndras; att så kallade liturgiska stadganden, eller sådana, varigenom ordningen och sättet för de samfällda andaktsövningarna bestämmas, var- till även, i vidsträcktare mening, synes höra antagande av allmän lärobok för den första undervisningen i kristendomskunskapen, kyrkohandbok, psalmbok och evangeliebok, icke kunna i ytterligare måtto utgöra föremål för kyrkolagstiftning, än att genom kyrkolag bör bestämmas, huru frågor om så beskaffade stadgandens utfärdande skola för framtiden behandlas; att såsom föremål för kyrkolagstiftning, i den ordning 87 5 regeringsfor- men utstakar, böra betraktas:

a) allmänna konstitutiva stadganden;

b) speciella konstitutiva stadganden, huvudsakligen tillkomna genom tid efter annan givna kungl. försäkringar och innefattande undantag från vad för riket tallmänhet varit genom kyrkolag stadgat;

c) stadganden, angående utövningen av kyrkans privaträttigheter, eller anvisningar för dem, som fått sig dessas vård uppdragen, samt

att såsom kyrkostadgar åter böra anses sådana i avseende på en del kyrk- liga ordnings- och ekonomiårenden givna eller för framtiden erforderliga särskilda stadganden, vilka icke uti kyrkolagen finna en lämplig plats eller äro av den vikt, att konungs och ständers samverkan för de dit hörande bestämningarna kan anses oundgängligen nödvändig».

Från kyrkoförfattningarna ha vidare avskilts »stadganden, som äro av grundlags egenskap eller tillhöra riksståndens privilegier och således äga större oföränderlighet än något stadgande tillkommet i den för kyrkolag- stiftningen fastställda ordning».

I den svenska kyrkolagsstiftningens historia utgör KLF av 1846 något helt

nytt. Med KO av 1571 och KL av 1686 har det endast föga gemensamt. I for- mellt avseende har mönstret varit förslaget till ny civil- och kriminallag.

Kritiken mot förslaget blev mycket hård. Samtliga domkapitel ogillade eller underkände helt den av kommitterade uppdragna gränsskillnaden mel- lan kyrkolag och kyrkostadga, och Linköpings domkapitel föreslog en ny gränsdragning. Många remissinstanser kritiserade även kommitterades »på egen auktoritet fattade beslut» att avskilja det borgerliga från det kyrkliga. >>Även den äldre lagstiftningen visste att skilja det kyrkliga ifrån det bor- gerliga», skriver Stockholms stads konsistorium, »utan att uppgiva detta av- skiljande såsom ett huvudproblem, vilket borde lösas». Allmänt klandra- des försöket att efterhärma stilen i den civila lagstiftningen och göra »den borgerliga lagens kontrollerande formalism gällande även inom kyrkans lagstiftning» liksom de kommitterades eller rättare sagt Thomanders strä- van att avfatta en helt ny kyrkolag utan hänsynstagande till svensk tradi- tion, sådan denna kommit till uttryck i KO av 1571 och KL av 1686. Att »för en logisk formalism, som icke giver åt det hela lättare överskådlighet eller åt de särskilda delarna ett bestämdare inbördes förhållande och för en stundom misslyckad och till otydlighet ledande efterhärmning av den gällande borgerliga lagens språk vilja lösgöra sig från det visserligen blott yttre men likväl ej föraktvärda sambandet med hittills gällande kyrkolag», syntes domkapitlet i Uppsala mindre nödigt och välbetänkt samt icke rätt förenligt med vördnaden för kyrkans historiska utveckling. Hade de kom- mitterade med Thomander i spetsen haft den civila lagstiftningen som före- bild, hänvisade remissinstanserna till 1571 års K0 och 1686 års KL. Den stil och ton, som ägnar en kyrkolag, skriver domkapitlet i Lund, är verkli- gen »en i någon mån annan än den som tillhör den rent borgerliga lagen». Som helhet betraktat ansågs 1846 års KLF icke lämpligt att läggas till grund för en ny kyrkolag.

När nästa KLF framlades 1873, var den historiska situationen en helt an- nan än 1828 och 1846. Ståndsrepresentationen hade 1865—1866 ersatts av tvåkammarriksdagen, och 1863 hade kyrkomötesförordningen utfärdats. Genom tillägget 1865—1866 i RF & 87 erhöll kyrkomötet delaktighet i stif- tande av kyrkolag. De till grund för KLF av 1873 liggande principerna byg- ga på dessa fakta. I skrivelsen till konungen 2/10 1873 förklarade de kom- mitterade, att de trott sig kunna »såsom obestridda antaga och tillämpa föl- jande allmänna grunder:

att, sedan allmänt kyrkomöte blivit berättigat att med konung och riks- dag deltaga i stiftande, förändring och upphävande av kyrkolag, från kyr— kolag, i den betydelse detta ord har i regeringsformens 87 och 88 55, måste uteslutas och antingen till det borgerliga lagstiftningsområdet hänvisas el- ler alldeles upphävas sådana i 1686 års kyrkolag förekommande, ännu gäl- lande stadganden, som antingen icke röra kyrkan eller åtminstone icke skulle kunna tänkas från henne utgående;

att kyrkolagen, utan att själv upptaga liturgiska formulär och anord— ningar, bör i fråga om sättet för utförande av de kyrkliga kult— och benedik- tionsakterna samt för sakramentsförvaltningen, inskränka sig till medde— lande av föreskrift, huru med utfärdande av den därom handlande kyrko- handboken skall förhållas;

att, då kyrkolagen i allt fall icke kan ersätta pastoralteologien, redan av detta skäl de från denna vetenskaps område hämtade anvisningar och råd rörande prästämbetets utövning, som utan att hava karaktären av lagstad- ganden ingå i nu gällande kyrkolag, icke böra erhålla plats i en reviderad;

att av de stadganden, som obestridligen ligga inom den kyrkliga lagstift- ningens område, icke alla äro av den vikt, att den i 87 & regeringsformen för kyrkolag föreskrivna lagstiftningsordning kan anses för dem oundgäng- ligen påkallad och att i följd härav en skillnad bör göras mellan egentlig kyrkolag, såsom sammanfattningen av de lagbestämningar, vilka utgöra föremål för konungens, riksdagens och kyrkomötets gemensamma lagstift— ningsrätt, och vad som lämpligen kan benämnas och i ett tidigare kyrko— lagsförslag blivit benämnt kyrkostadgar, fattade såsom sådana stadganden rörande kyrkoväsendet, som skulle tillhöra konungens lagstiftningsrätt allena.»

I en reservation framhöll biskop Genberg, att kommitterades principer lett till en utvidgning av kyrkolagens område på bekostnad av kyrkostad— gans, varigenom konungens makt i kyrkoärenden minskats och riksdagens utvidgats. För kyrkan kunde det icke vara förmånligt »att även i sina mins- ta administrativa detaljer bliva beroende av riksdagens medverkan» och för riksdagen kunde det icke vara önskvärt »att i strid med allmänna tänke— sättets riktning inblandas i kyrkans så beskaffade angelägenheter». En an- nan av de kommitterade J. J. Nordström framhöll: »Vid utarbetande av för— slag till reviderad lag för svenska kyrkan, påkallar frågan om, vad däruti bör ingå, ett noggrant övervägande ur flera synpunkter. Självgivet är, att i denna lag, likasom i lag för varje annan bekännelsekyrka, bestämmelser- na om dess lära, dess kult och dess disciplin med hänseende till ej mind- re församlingarna än deras prästerskap, utgöra, med allt vad därmed står i sammanhang, väsentliga momenter; men svenska kyrkan är tillika en av staten doterad statskyrka, som från tiden för sin första tillkomst varit sub- ordinerad statens fullständiga lagstiftningsmakt, vilken utövas efter sam— ma grunder och under samma former, som i allmänhet följdes i avseende å andra samhällets angelägenheter, eller med andra ord antingen av konung och riksdag gemensamt eller av konungen i rådskammaren på grund av hans administrativa lagstiftningsmakt allena. Om emellertid behörig upp- märksamhet ägnas åt den omständigheten, att varken efter eller före år 1686, då svenska kyrkans ännu i flera stycken gällande Kyrkolag och Ord— ning utkom, några bestämda kännetecken på den egentliga skillnaden i for— mellt hänseende mellan kyrkolag och kyrkoordning eller stadgar blivit fast-

ställda och att i själva verket innehållet av en kyrkolag, om vad själva lä- ran och disciplinen angår undantages, är att hänföra till begreppet admi- nistration eller förvaltning, torde därigenom förklaras, huruledes den jäm- förelsevis vida större delen av den utveckling, kyrkolagstiftningen efter år 1686 undergått, blivit på den administrativa lagstiftningsvägen dels efter dels utan samråd med clerus comitialis genomförd på initiativ dels från stiftsstyrelserna, dels från församlingarna genom petitioner vid riksdagar- na. En grupp av kyrkliga ärenden utgör dock härifrån ett undantag näm- ligen den, som ingår i de för *biskoparna och samtliga prästerskapet” i ri- ket fastställda s. k. privilegier.» Nordström utarbetade också ett eget för— slag till kyrkolag.

Som helhet betraktat präglas 1873 års förslag av en konservativ anda och en strävan att närma sig KL av 1686 både i form och innehåll. Uppsala och Lunds domkapitel förklarade också i sina remissyttranden, att de i allt väsentligt delade kommitterades åsikter och domkapitlet i Göteborg ansåg, att förslaget var uppbyggt på riktiga grunder. Av samma mening var även domkapitlet i Linköping. En del domkapitel anmärkte dock på gräns- dragningen mellan kyrkolag och kyrkostadga. En mycket ingående kritik kom från högsta domstolen, där föredragande var C. G. Hammarskjöld.

Av principiellt intresse är härvid särskilt justitieråden Carlesons, Nau- manns och Lindhagens yttranden. Enligt Carleson skulle begreppet kyrko- lag >>enligt 87 & regeringsformen innefatta rättsbestämmelse eller åtmins— tone i rättslig form given bestämmelse i avseende å statskyrkan till efter- rättelse för samhällets medlemmar i allmänhet. Detta innehålls närmare bestämning beror av lagstiftningen, men lagstiftningsformen utesluter ären- den, vilka till följd av sin egen beskaffenhet ej angå både den borgerliga och den kyrkliga representationen eller med andra ord både staten och kyrkan, vilket är förhållandet med kyrkans enskilda angelägenheter, så att med ordet kyrkolag i 87 & regeringsformen bör förstås ungefär detsamma, som lag angående förhållandet mellan statskyrkan och staten. Kyrkolag skulle således vara grundlagens benämning på vad rättsvetenskapen kallar den yttre kyrkorätten, och denna uppfattning synes ock hava av en i sa— kens natur liggande nödvändighet gjort sig gällande i ty att vår inre kyrko- rätt är nästan uteslutande en skapelse av den lagstiftningsmakt, som till— erkänts konungen allena.» Carleson ansåg följaktligen, att »enligt förslaget skulle icke allenast den lagstiftningsrätt konungen allena av ålder utövat utan även hans förvaltningsmakt betydligt inskränkas, men kyrkomötets inflytande betydligt ökas samt riksdagen och kyrkomötet komma att djupt ingripa i varandras särskilda verksamhetssfär, i det till exempel den kom— munala beskattningsråtten gjordes till en del beroende av kyrkomötets sam- tycke samt liturgiska och andra, kyrkan ensam rörande delar av kyrkoord- ningen underkastas lagstiftningen av en riksdag, vars medlemmar ej be— höva tillhöra statskyrkan eller ens bekänna sig till kristen lära eller tro.

Det sannolika syftemålet härmed har varit att åt kyrkomötet förskaffa rätt till deltagande i lagstiftningen rörande den inre kyrkorätten.»

Naumann förklarade uttryckligen, att hans utgångspunkt var det s. k. ter— ritorialsystemet, enligt vilket överheten icke endast hade kyrkohögheten utan även kyrkomakten, en åsikt med gamla anor inom kyrkan. Enligt Naumann berövades konungen »i vidsträcktare mån sin administrativa lag- stiftningsrätt», enär förslaget »intager i kyrklag en mängd förvaltnings- stadganden, vilka således framgent icke skulle få ändras utan med kyrko- mötets bifall, i samstämmighet med konung och riksdag; _ och att bland denna sistnämndas ledamöter kunna komma att finnas personer, flera eller I färre, som icke tillhöra svenska kyrkförsamlingen, ja, som icke ens be- ? känna kristen lära, hava vi oss av gällande riksdagsordning bekant». . Förutom denna principiella anmärkning om konungens enligt förslaget ) minskade »administrativa rätt på det kyrkliga området» påtalade Naumann | | | I |

även de i KLF gjorda inskränkningarna i konungamaktens befogenhet i fråga om >>liturgiska anordningar». Till dessa anordningar räknade Nau- mann frågan om ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohand- bok och katekes, vilka samtliga vore att hänföra till s. k. »kyrkliga mål», vilka av kyrkomötet kunde upptagas till behandling, men därigenom hade de icke övergått till området av kyrkolag, utan vore, intill dess genom po- sitivt stadgande härom annorlunda förordnades än vad genom långvarig praxis funnes vedertaget, liturgiska anordningar att hänföra till kyrkostad- gar, så att kyrkomötet väl avgåve utlåtande men icke hade något veto i dessa frågor. Detta uttalande var en naturlig följd av Naumanns kyrkorättsliga utgångspunkt. Därför kunde han icke gilla 1873 års förslag, att »utan all- mänt kyrkomötes samtycke må konungen ej till allmänt bruk i Svenska kyrkan påbjuda ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohand- bok och katekes». Skulle en dylik ändring äga rum, ansåg Naumann, att det vore nödvändigt att vidtaga en förändring i regeringsformens 87 å. Lindhagen vände sig främst mot förslagets tendens att göra prästen till den »e-gentliigen verksamme inom församlingen» och underströk vikten av att mera tillvarataga lekmännens arbetsförmåga på det kyrkliga området och låta kyrkorådet bli »en verksam hjälp vid prästens sida för vården av det religiösa och sedliga livet inom församlingen». i Högsta domstolens kritik avgjorde kyrkolagsförslagets öde. En samman- | fattning av den uppkomna situationen gav statsministern 12/7 1878, _ i då ärendet föredrogs i statsrådet. Han yttrade: »De viktiga anmärkningar, | |

som vid den granskning kommitterades förslag undergått blivit framställda icke blott mot särskilda delar av förslaget utan jämväl mot kommitterades uppfattning av själva begreppet kyrkolag och omfattningen av de stadgan- den, som enligt förslaget höra till kyrkolag hänföras, synas mig hava till fullo bekräftat de farhågor kyrkomötet uttalat därför, att, om ett fullstän— digt förslag till kyrkolag nu förelades riksdagen och kyrkomötet till an—

tagande, detta icke skulle åtminstone inom den närmaste framtiden leda till önskat resultat. Med ledning av erfarenheten om det sätt, varpå under senare tider lagar av större omfattning kommit till stånd, håller jag det därföre rådligare att först efter hand och i den mån överensstämmelse i åsikter i avseende på särskilda viktigare delar av förslaget kan vara att förvänta framlägga dessa till riksdagens och kyrkomötets prövning, för att, sedan den kyrkliga lagstiftningens huvudfrågor sålunda var efter annan vunnit sin lösning, sammanföra det hela till en gemensam kyrkolag.» Prin— cipen var alltså: först partiella reformer och sedan en kodifiering. På grund- val av 1873 års KLF lät också Kungl. Maj:t utarbeta förslag till lag om tillsättning av prästerliga tjänster och lag om straff för förbrytelse av präst och om laga domstol i sådana mål. Dessa förslag blevo lag 1883 resp. 1889.

Ny kyrkolag eller kodifiering av gällande rätt

Tanken på en ny kyrkolag skrinlades emellertid icke 1878. Vid riksdagen 1888 yrkade en motionär på »en fullständig omarbetning av kyrko— lagen och de kyrkliga stadgandena». Lagutskottet ansåg emellertid, att några utsikter härför icke förefunnos, varför man borde fortsätta »på de partiella reformernas väg», varvid lagstiftaren hade en god utgångs- punkt i KLF av 1873. Riksdagen följde emellertid motionären och anhöll hos Kungl. Maj:t om utarbetandet av en ny kyrkolag och »därpå grundade och i samband stående kyrkliga stadganden». Kungl. Maj :t anslöt sig till lagutskottet och tillsatte 21/11 1890 en kommitté med uppdrag att »utarbeta förslag till lagbestämmelser med anledning av framställningar utav kyrkomötet och riksdagen rörande ändringar i kyrkolagen m. m.». Resultatet av kommitterades arbete blev tre särskilda under åren 1891 och 1892 avgivna betänkanden med förslag till bl. a. följande nya lagar: Lag om stiftstyrelse, lag angående ändrad lydelse av I kap. 1 5 i 1686 års KL, lag angående prästedens utbytande mot ett löfte, lag angående kyrkotukt, lag om enskild själavård, konfirmation och Herrans heliga nattvard samt lag angående jordfästning. Endast i ganska begränsad omfattning kommo dessa förslag att läggas till grund för en ny lagstiftning. Förslaget om en- skild själavård etc. förkastades av riksdagens andra kammare 1894; det av riksdagen 1889 och 1893 antagna förslaget om ändring av KL:s kap. I:1 fälldes av 1893 års kyrkomöte; förslaget om kyrkotukt godtogs icke >>i oförändrat skick» av kyrkomötet och framlades icke av Kungl. Maj:t för riksdagen.

Kravet på en ny kyrkolag upprepades emellertid även under 1900-talet både i kyrkomötet (1903 och 1915) och i riksdagen. »De partiella refor- mernas väg», som rekommenderades av lagutskottet vid 1888 års riks- dag, har dock haft många och energiska förespråkare. Yrkandena på en revision av kyrkolagen ha också sammankopplats med frågan om kyrko- mötets lagstiftningsrätt. I motion vid 1920 års riksdag yrkade sålunda A.

Engberg på en ändring av åå 87 och 88 i RF, och konstitutionsutskottet un- derströk särskilt vikten av ett klarläggande av kyrkolagsbegreppets omfatt- ning. Resultatet blev riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om en utredning om »i vad mån kyrkomötets rätt att med Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor må kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika frågor giva utlåtanden». Denna skrivelse blev en av an— ledningarna till att Kungl. Maj :t 1921 uppdrog åt landshövding J. Widén att företa en utredning angående kyrkomötets lagstiftningsbefogenheter. Detta arbete blev emellertid i likhet med flera andra snart avbrutet, och resultatet av utredningen (en historisk översikt samt utredningar angående kyrkomötets veto och om den kyrkliga representationens organisation med särskild hänsyn till synodalsystemet) framlades i ofullbordat skick 1923. Kyrkomötet 1925 anhöll sedan, att den Widénska utredningen skulle åter— upptagas, medan en motion i samma syfte vid 1928 års riksdag icke för- anledde någon åtgärd.

Med anledning av en motion vid 1934 års kyrkomöte om en revision av nu gällande kyrkolag med tillhörande författningar beslöt kyrkomötet att hos Kungl. Maj:t anhålla om en »utredning i syfte att få till stånd en ko- l difiering av nu gällande rätt på kyrkolagstiftningens område». Beslutet in-

nebar alltså ett uppgivande av tanken på en revision. Motiveringen var närmast, att tiden icke var mogen för en sådan. Kungl. Maj:t anslöt sig till kodifieringsprincipen och tillkallade 1936 såsom sakkunniga biskop Tor Andrae och professor Nils Herlitz för att biträda med en förberedande un— dersökning angående en kodifiering av nu gällande rätt på kyrkolagstift- ningens område. Som ett led i de allmänna besparingsåtgärderna beslöt Kungl. Maj:t 1939, att utredningen skulle vila tills vidare, och förklarade 1946, att utredningen icke skulle följas enligt de meddelade direktiven. Från denna förberedande utredning föreligga av Andrae utarbetade: »Motiv för yrkande om en revision av kyrkolagen», där det bl. a. heter: »Alltför myc- ken tid och kraft har ödslats för att åstadkomma en försvarlig anpassning efter det nutida kyrkolivets krav på ett område, där det icke borde ha mött särdeles stora svårigheter att i ett sammanhang åstadkomma en tillfreds- ställande rättslig reglering.» I fråga om själva kyrkolagsbegreppet hävdar Andrae under hänvisning till den Widénska utredningen, att som kyrkolag enligt RF 5 87 mom. 2 är att anse 1686 års kyrkolag samt de lagar och för- fattningar, som under tiden före kyrkomötesinstitutionens införande ersatt bestämmelser i denna lag, så framt de beröra kyrkans verksamhet, och efter denna tidpunkt tillkomna lagar, som stiftats i den ordning, som nämnda paragraf i RF föreskriver.

II. Kyrkomötets tillkomst

Det första förslaget till ett genom lag reglerat svenskt kyrkomöte utar- betades icke 1827, som man allmänt menar, utan av den av Karl X Gustav 1655 tillsatta kyrkolagskommittén. Enligt dess förslag skall kyrkomötet sammanträda, »så ofta nöden och församlingarnas säkerhet kräver»; det skall sammankallas av överheten, som själv tillsammans med några av riksens råd bör vara närvarande och öppna förhandlingarna. Till kyrko- mötet skola kallas både präster och lekmän: »Biskopar, kyrkoherdar i för- nämliga städer och församlingar, teologiae professores ifrån akademier, skickliga landspräster, som av prästerskapet i vart kontrakt väljas skola, så ock lärda och nitälskande män av de andra stånden, dem vart stånd för sig fritt välja och avsända skall.» Ledamöterna skola alltså vara dels själv— skrivna, dels valda. Ordföranden, preses eller presidenten, skall väljas lik- som fyra notarier, två präster och två lekmän. Bland ärenden, som skola handläggas vid kyrkomötet, nämner förslaget frågor rörande någon tros— artikel, frågor angående kyrkotukt och kyrklig ordning, »lärares kallelse, ceremonier etc. eller annat sådant».

Vid omröstning skola de kanoniska rättsreglerna tillämpas. Gällde strids- frågan någon trosartikel, skall »den enes röst» gälla lika mycket som den andres, men i övrigt skola prästernas röster »väga» mer än de andras. Skulle minoriteten framföra »bättre skäl, som närmare drabba Guds ord, så vike den andra delen och läte sig säga efter Pauli förmaning och rannsake ännu i Guds fruktan och med flit i Skriften, prövandes vilka röster närmast henne drabba och vinnläggandes sig på det högsta om enighet i slutet». Av de röster, »som prövas vara de rättaste, skall mötets beslut författas, vilket höga överheten och riksens råd först underskriva och sedan alla de andra fullmäktige på sina och sina medbröders vägnar, sammaledes protokollet». De kommitterades förslag godkändes i stort sett av prästerskapet vid 1682 års riksdag och ingår i det till Karl XI s. å. överlämnade kyrkolagsförslaget, slutresultatet av prästernas nära hundraåriga arbete på en ny kyrkoordning.

Ett utmärkande drag i det här refererade förslaget är, att konungen, rådsherrarna, prästerna och lekmännen utgöra en enhet och gemensamt fatta besluten. Liksom biskoparna tillhör konungen kyrkomötet och står icke som självständig part utanför detsamma.

Det av prästerskapet antagna förslaget om ett allmänt kyrkomöte god-

! l l

togs icke av de lekmän, som utarbetade 1685 års KOF. Detta omnämner icke något kyrkomöte, och detsamma gäller om KL av 1686. I stället för kyrkomötet trädde konungen och vissa av de mål, som enligt kyrkolags— förslagen skulle tillkomma det allmänna kyrkomötet, höra enligt 1686 års KL till konungen personligen-, och denne bestämmer i varje särskilt fall, huru ett ärende skall handläggas.

Efter enväldets fall och de förändringar, som detta innehar även beträf- fande kyrkostyrelsen, kom riksdagen att fungera som kyrkans representa- tion fram till 1865_66. Det var rikets ständer, som representerade kyrkan, och något yrkande på ett kyrkomöte föreligger icke från 1700-talet. Hand- boken av år 1811 och evangelieboken av år 1860 äro ju också antagna av rikets ständer, och då debatten om kyrkomötet började, var fyrståndsriks— dagen svenska kyrkans representation. Icke utan skäl hävdade också mot- ståndarna till kyrkomötesinstitutionen, att den skulle komma att stå i strid med kyrkans dåvarande representation. Fyrståndsriksdagen hade emeller— tid allt mer blivit ett statens organ, och det hade visat sig allt svårare att få de kyrkliga önskemålen och synpunkterna beaktade. Orsaken härtill an— gav den kände riksdagsmannen Sven Rosenberg med dessa ord: »Man kan vara en skicklig drankfabrikör utan att därför vara lika kompetent, då frågor om liturgi och homiletik behandlas.» Riksdagen saknade med andra ord nödig kompetens som kyrkans högsta organ. Gustav III hade ju också _ liksom före honom Karl XI _ beslutat hänskjuta frågan om en ny kyr- kohandbok till prästerskapet vid jubileumsfesten 1793.

Det var dock icke endast riksdagens inkompetens och icke heller repre- sentationsreformen 1865, som enbart drev fram kyrkomötesinstitutionen. Många andra faktorer ha lämnat sitt bidrag. Några av dessa skola här näm- nas.

Inom kyrkorätten segrade under 1700-talet det på folksuveränitetsläran grundade demokratiska systemet, som brukar kallas territorialsystemet. Kyrkomakten är en kyrkan tillhörig föreningsmakt (iura collegialia). Sta- ten har såsom sådan endast uppsiktsrätt, och denna bör noga skiljas från kyrkomakten (jfr ovan 5. 32). Då kyrkomakten härleddes från församling- en, innebar detta ett närmande till en reformert kyrkoförfattningsprincip. Lekmännens aktiva deltagande i kyrkostyrelsen genom inrättande av pres- byteriala och synodala institutioner såsom kyrkoråd och kyrkomöten blev önskemål inom olika evangelisk-lutherska kyrkor. Även i Sverige talade man mot mitten av 1800-talet ofta om »den presbyteriala kyrkoförfattning- ens stora företräde framför den episkopala». Den kände prosten A. Sand— berg förklarade i riksdagen 1853/54, att ju mer synodalväsendet utvecklar sig, desto mer skall det visa sig, att prästeståndet på riksdagarna är över- flödigt. Från riksdagen 1809 och ända fram på 1870-talet motionerades ock- så riksdag efter riksdag om indragning av flertalet eller alla biskopsämbe- ten, och konstitutionsutskottet vid riksdagen 1859_60 ansåg sig kunna

konstatera, att biskopsämbetet upphört att vara vad det en gång varit och att den enda verksamhet, som återstod för denna institution, var förgängel- sen. Av betydelse blev även kravet på religionsfrihet. Någon större betydel— sc fick nämligen icke % 16 i 1809 års RF (se ovan 5. 33) förrän på 1850—talet. Lägges härtill den frikyrkliga rörelsens framväxt och den oro, som häri— genom uppstod, torde de för tillkomsten av ett kyrkomöte viktigaste inom- kyrkliga faktorerna ha blivit nämnda.

Det första förslaget till ett kyrkomöte under 1800—talet framlades 1827 såsom ett befordringsmcdel för enhet i kyrkans styrelse. Först genom syno— der kan kyrkan »framställa sig såsom kyrka, fastare förena sig, tidsenli— garc utbilda sig och införa i det kristna livet, vad tiden hos de bättre andar bragt till mognad». Till en kyrklig representation hörde också lekmännen; dessa ingingo som ett integrerande element i kyrkans organism. En universalsynod borde hållas vart tionde år med biskoparna och en präst från varje stift och vissa utsedda lekmän såsom representanter för kyrkan. Dessa borde, >>ostörda av de distraherande mångfaldiga riksdagsgöromålen, meddela varandra sin samlade skatt av erfarenhet, framställa sina åsikter över kyrkans behov, samvetsgrant därom överlägga, avgöra det som efter givna lagars analogi kunde avgöras, överlämna det övriga efter sakernas olika beskaffenhet antingen såsom fromma önskningar till konungens bc— hjärtande eller såsom ytterligare överläggningämnen till allmän granskning av kyrkans vänner». Stiftens prästmöten skulle vara »beredningskommit- téer för dessa kyrkans allmänna representationer».

Ett mera i detalj utarbetat förslag till ett genom lag reglerat kyrkomöte kom 1837 från Thomander; det upptogs sedan i stort sett oförändrat av 1846 års kyrkolagskommitté. Motiveringen var närmast »församlingens li- turgiska angelägenheter». Varken riksdagen eller en enskild kommitté vore »rätta stället för tillvägabringandet av definitiva beslut i dessa mål». Lek- männens deltagande i kyrkomötet stode i överensstämmelse med den evan- geliska kyrkans grundsatser. Liksom 1600-talets kyrkomän menade Tho- mander, att de prästerliga rösterna skulle utgöra flertalet. Motiveringen är tillika en kritik av riksdagen som kyrklig representation. Den lyder nämli— gen: >>Som okyrklighet vore en av de vådligaste företeelser vid dessa sam- manträden, synes dock viktigt, att de prästerliga rösterna utgöra flertalet.» Enligt förslaget skall kyrkomötet sammanträda, när konungen nödigt prö- var eller prästeståndet det begär eller ock något domkapitel därom gör hem- ställan, som av minst sex andra domkapitel biträdes. Liksom i prästeståndet skall ärkebiskopen vara ordförande. Ledamöterna skola vara: chefen för ecklesiastikdepartementet, alla biskopar, superintendenten i Stockholm, alla ordinarie teologie professorer samt i egenskap av församlingens valda om— bud en präst och en lekman från vart stift samt en präst och en lekman från Stockholm, d. v. s. 34 prästerliga deltagare och 14 lekmän. Kyrkomötet skall äga beslutanderätt i fråga om antagande av bibelöversättning, psalm-,

och evangeliebok samt kyrkohandbok och katekes. Varje enskild församling skall dock ha rätt »att få det näst förut där antagna bibehålla, så länge den därmed nöjes». Församlingarnas rätt att bibehålla de tidigare antagna och fastställda kyrkliga böckerna är tydligen betingad av det aktuella kyrkliga läget och norrlandsläsarnas krav. Vid omröstning skall majoritetsprincipen tillämpas. »Vid frågas av-gönande äge vart kyrkans ombud lika beslutande- rätt. Äskas omröstning, då skall den öppen anställas, och gälle den mening, som erhållit flesta rösterna.» Avgörandet låg alltså helt hos prästerna.

Att det framlagda förslaget framsprungit ur önskan att skapa ett själv- ständigt organ för kyrkan med verklig initiativ- och beslutanderätt i fråga om de kyrkliga böckerna är uppenbart. Det var just på denna punkt, som riksdagen visat sin oförmåga. »För Thomander har den största faran av det rådande systemet legat i det förlamande inflytande, som han ansåg det ut— övade på den svenska kyrkan, och dess konsekvenser såg han i en växande likgiltighet för kyrkan å ena sidan och separatistiska rörelsen å den andra» (Holmdahl).

Av remissinstanserna ansåg domkapitlet i Karlstad förslaget varken »till idéen eller sättet för dess organisation antagligt», och Strängnäskapitlet för— klarade en generalsynod obehövlig, »så länge prästeståndets representa- tionsrätt vid riksdagar fortfar». Av långt större intresse är emellertid det yttrande, som kom från domkapitlet i Lund, där medlemmarna voro biskop Faxe samt professorerna H. Reuterdahl, Thomander, H. M. Melin och E. G. Bring.

Kapitlet erkänner till att börja med riktigheten av den allmänna tanke som ligger till grund för förslaget. Det är utan tvivel billigt och rätt, att in- ga betydliga anordningar och förändringar i inre kyrkliga ting företagas . utan att kyrkan själv genom sina representanter däröver får yttra sig. Ri— ! kets ständer kunna näppeligen sägas vara kompetenta att avge ett sådant i yttrande. Ständerna utgöra mera statens än kyrkans representation, och | prästeståndets ledamöter vid riksdagarna äro valda med hänsyn till helt I andra egenskaper än deras insikt i rent kyrkliga ting. Så länge emellertid | |

prästerna ännu utgöra ett särskilt stånd vid våra riksdagar, ersätta dock dessa åtminstone i någon mån bristen på särskilda kyrkomöten. Men skulle i i en närmare eller fjärmare framtid prästeståndet försvinna såsom stånd | från riksdagen, så blir det i och med detsamma nödvändigt att genom in— rättande av ett kyrkomöte sörja för kyrkans säkerhet. Då blir blott frågan: | hur bör ett sådant kyrkomöte inrättas och vilka befogenheter böra åt det- samma överlämnas? Den gestalt, som kommittén givit åt kyrkomötet, kan ' domkapitlet ej betrakta såsom verkligen uppvuxen på svensk grund utan | måste anse den såsom ett till större eller mindre del liksom utifrån inkastat främmande element. »En generalsynod med beslutande rätt och så sam- mansatt, att prästämbetets egendomliga ställning till frågor om Guds ords lärande och sakramentens förvaltning . . . icke annorlunda iakttages än

genom en kvantitativ övervikt i de ordinarie ledamöternas antal _ en sådan generalsynod måste konsistoriet anse såsom betydligt mera av reformert- presbyteriansk än av svensk—luthersk natur. Tages den beslutande makten i kyrkliga ting ifrån konungen, så är konungen icke mera, såsom han hit- tills i Sverige varit, innehavare av kyrkomakten (summus episcopus), och då blir även konsekvent en omgestaltning av kyrkans författning ända ned- ifrån nödvändig. Kretssynoder, provinsialsynoder m. ni. måste då på pres- byterianskt sätt inrättas, på det generalsynoden såsom högsta organet för kyrkomakten må hava en analog grund att vila på. Skall nu icke en så total omstöpning av vår kyrka företagas — och detta är visserligen icke kom- mitterades mening, liksom konsistoriet icke heller för sin del anser detta önskvärt _, så måste ock . . . ett blivande kyrkomötes konstruktion utgå ifrån en annan synpunkt än den, varifrån förslaget utgått.» Det måste näm- ligen i huvudsak bliva ingenting annat än, vad ständerna och särskilt präs- teståndet i liturgiska och därmed sammanhängande frågor hittills varit, en rådslående församling, som uttalar önskningar och avger betänkanden. I sin organisation torde detta möte böra utan att betaga lekmännen sin rätt att i hithörande frågor yttra sig dock närmast ansluta sig till och utgå från den grund, som prästmötena erbjuda för detsamma. Enligt domkapitlet borde emellertid ett mera bestämt förslag i denna väg rätteligen icke fram- läggas, förrän man sett, huru de borgerliga förhållandena komme att ge— stalta sig. Detta yttrande är mycket karakteristiskt för den lundensiska högkyrklighetens representanter, och det blev också av fundamental bety— delse för ärendets fortsatta behandling.

Vid riksdagen 1853—54 framlade Aug. von Hartmansdorff ett nytt för- slag om inrättande av ett kyrkomöte. Detta var närmast motiverat utifrån strävan att inför kravet på religionsfrihet rädda »den av lagen hägnade statsreligionen». I förslaget utsträcktes kyrkomötets befogenheter även till kyrkolags- och undervisningsfrågor. Långt viktigare var emellertid enligt von Hartmansdorff, att beslutanderätten ströks, för att kyrkomötet icke skulle råka i strid med konungens och riksdagens lagstiftningsrätt. Vid »antagande eller förändring i svenska kyrkan av bibelöversättning, psalm-, evangelie- och kyrkohandbok samt katekes, av förslag till kyrkolag, kyrko- stadgar och religionsundervisning, till kyrkliga inrättningars organisation, prästers bildande, kunskapsprov och befordringsrätt, tillsättning och av- löning» skall mötets befogenhet endast sträcka sig till att »till konungen in- giva underdåniga berättelser, förslag och önskningar efter eget beprövande eller underdåniga utlåtanden i mål, varöver konungen dess betänkande in- fordrat». Detta förslag innebar, att chefen för ecklesiastikdepartementet icke kunde delta i mötets beslut. von— Hartmansdorff föreskriver också, att departementschefen »äger, då han tillstädeskommer, deltaga i kyrkomötets överläggningar men icke i dess beslut». Härmed hade både konungen och ecklesiastikministern ställts utanför kyrkomötet. Samtidigt utökades anta-

let lekmän, så att dessa utgjorde majoriteten eller 26 prästerliga och 56 icke-prästerliga ledamöter. Kyrkomötet skulle sammanträda vart sjätte år.

Lagutskottet gick vidare på den av von Hartmansdorff inslagna vägen och föreskrev i sitt betänkande, att kyrkomötet skulle sammanträda, »dåkonung_ en nödigt prövar, å tid och ort, som han utsätter»; antalet präster och lek— män borde dock vara lika. Angående mötets kompetens föreslogs, att all- mänt kyrkomöte tillkommer endast att upptaga sådana kyrkliga mål, som konungen till detsamma överlämnar. »Ej äge mötet i dessa mål någon be- slutanderätt utan har det allena att utlåtanden däri till konungen avgiva.» Härmed hade självständighetskravet helt tillbakavisats. I fråga om kyrkans böcker, heter det, att de prästerliga ledamöterna böra avgiva ett betänkan- de, innan utlåtande beslutas. Avsikten med denna ändring var givetvis ett tillmötesgående av prästernas önskemål.

Även i detta blott »rådgivande, i utomordentliga fall av konungen sam- mankallade» kyrkomöte såg Bring liksom Carleson en fara för den beståen- de kyrkoförfattningen och reserverade sig mot lagutskottets förslag. Ett lagförslag ansåg Bring obehövligt och t. o. m. hinderligt. Konungen kunde, när han önskade, sammankalla ett kyrkomöte och behövde icke bemyndigas därtill genom en särskild lag.

Lagutskottets förslag föll i bonde— och borgarstånden och därmed i riks— dagen. I prästeståndet talade biskop K. E. Hallström för kyrkomötets ini- tiativrätt och större självständighet i kyrkans inre angelägenheter. Försla- ge innebar, menade biskopen, en allt för stor inskränkning av kyrkans rätt och frihet. På riddarhuset bifölls också ett ändringsförslag, innehållande motions- och petitionsrätt samt periodicitet.

Till nästkommande riksdag (1856—58) hade Thomander överarbetet sitt förslag och framlade det i en motion i prästeståndet. »Kyrkomötet äger», heter det nu i 5 7, »att besluta utlåtanden och framställningar i kyrkliga angelägenheter. Förslag därom må av mötets ledamot väckas: det kan ge- nast avgöras eller ock till särskild beredning hänskjutas.» Förslag till änd- ringar i de kyrkliga böckerna >>äger kyrkomötet att såsom sitt utlåtande oförändrat antaga eller förkasta». Förslaget hälsades med stor förståelse i prästeståndet och ansågs ha »en stor framtid för sig».

Lagutskottet förklarade emellertid i sitt betänkande, att grundlagen icke omtalar något kyrkomöte och ställer följaktligen icke konungens beslutan- derätt i kyrkliga frågor i beroende av en dylik representation. Det måste därför ankomma på konungen att bestämma, när och i vilka angelägenheter församlingen må uttala sin opinion. Lagutskottet vidhöll sålunda sin förut intagna ståndpunkt, och det till ständerna överlämnade förslaget överens- stämde också i huvudsak med det vid föregående riksdag avgivna. Med detta lagutskottets betänkande hade grundlagen starkare än förut dragits fram som ett argument mot kraven på ett kyrkomöte med motions- och beslutan- derätt. Det är dock betecknande, att varken i lagutskottets betänkande eller

i ständernas senare skrivelse någon hänvisning göres till någon paragraf i grundlagen.

Lagutskottets förslag fälldes även vid 1856—58 års riksdag i bondestån- det, medan adeln och prästerna gåvo sitt bifall. Sympatierna för ett kyrko- möte voro störst i borgarståndet, och det lyckades också detta stånd att ge— nom återremiss förmå utskottet att i ett nytt betänkande medgiva motions- och petitionsrätt. I så förändrad gestalt blev förslaget av riksdagen antaget genom votering i förstärkt utskott med 69 röster mot 47. Av det »beläte, man tillyxat», blev med tiden ett »levande foster».

I ständernas skrivelse 6/3 1858 till Kungl. Maj :t erinrades först om de allmänna kyrkomötena i fornkyrkan och under reformationstidevar- vet, varefter ständerna framhöllo, att vår tids rörelser inom kyrkan och »de stridigheter i avseende på religionsbegrepp och kyrkliga bruk, som städse förekomma, uppenbarande inom församlingen ett alltjämt växande andligt behov», ådagalagt nödvändigheten av att tillfälle bereddes församlingen att uttala sina åsikter i omförmälda ämnen. På grund härav hade ständerna beslutat, att ett kyrkomöte, sammansatt av präster och lekmän såsom svenska kyrkans ombud, skulle inrättas. Då konungen enligt grundlagen ägde att upptaga och ensam besluta i alla sådana mål rörande kyrkan, vilka icke voro av kyrkolags beskaffenhet, hade någon beslutanderätt icke kun— nat tilldelas kyrkomötet.

Sedan yttranden över ständernas förslag ingivits av samtliga domkapitel, av vilka flertalet avstyrkte förslaget, och högsta domstolen, som likaledes avstyrkte, vägrade Kungl. Maj:t sin sanktion 6/9 1859. För den stora representationsreformen var emellertid ett kyrkomöte en förutsätt- ning, och Louis De Geer gav därför revisionssekreterare C. G. Strandberg i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag på grundval av riksens ständers för- arbeten och de synpunkter, som framförts av domkapitlen och högsta dom- stolen. Enligt Strandbergs förslag skall kyrkomötet sammanträda vart fem- te år å dag och ort, som konungen utsätter, konungen dock obetaget att kyr- komöte oftare sammankalla.

Enligt 5 9 tillkommer det allmänt kyrkomöte »att upptaga kyrkliga mål, som konungen till detsamma överlämnar eller varom fråga av någon dess ledamot väckes. Mötet äger dock ej att utöver vad i grundlag kan varda medgivet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt före— ställningar och önskningar att hos konungen anmälas». Bestämmelsen an— gående de kyrkliga böckerna är oförändrad.

Förslaget av år 1862 innebar således, att mötet tillförsäkrats motionsrätt men att dess beslutanderätt gjorts beroende av en eventuell grundlagsänd— ring. Enligt De Geer behövdes emellertid ett kyrkomöte »icke blott för be- handling av sådana frågor, som kyrkolagskommittén för kyrkomötet avsett, utan även för utredning av kyrkolagsfrågor i allmänhet». Förslaget öppna— de sålunda möjligheter för en betydligt vidsträcktare befogenhet än som ti-

digare ifrågasatts, enligt De Geer »ett mer än vanligt medgivande till kyr- kans förmån>>.' Medan ständernas skrivelse 6/3 1858 direkt gjort ett undantag för de mål, som voro av kyrkolags beskaffenhet, hade De Geer dragit in hela kyrkolagsproblemet. Problemet kan också uttryckas på föl- jande sätt. Hade den tidigare debatten om kyrkomötets kompetens uteslu- tande rört sig om förhållandet mellan det planerade kyrkomötet och Kungl. Maj:t, hade genom De Geers förslag riksdagens lagstiftningsrätt dragits in i debatten. De Geer drog också konsekvenserna och framhöll, att då han ansåg den ifrågavarande institutionen icke i fullt mått kunna fylla sin be- stämmelse, »med mindre kyrkomötet tillerkändes rätt att deltaga i stiftan- det av kyrkolag, ordalagen i förslaget blivit så avfattade, att de lämpa sig jämväl för den utsträckning av kyrkomötets befogenhet, som genom en grundlagsändring möjligen kan komma till stånd». Den verkligt avgörande striden skulle också komma att stå om grundlagens formulering i fråga om kyrkomötet.

I högsta domstolen anmärkte Carleson på kyrkomötets periodicitet och motionsrätten. Enligt Carleson kunde den betydelse, som i följd av dessa bestämmelser skulle tillkomma kyrkomötena, »svårligen» förenas med »när- varande statsförfattning, som åt rikets ständer genom den dem förbehåll- na motions- och lagstiftningsrätten i kyrkliga mål uppdragit en kyrkorep- resentations funktioner. Att vid sidan av denna representation ställa en an- nan, av den förra oberoende med mindre makt men större anspråk, måste i längden framkalla stridigheter, som förlama bägge, så framt icke endera lyckas undertrycka den andra». De Geer invände häremot, »att motionsrätt synes vara för kyrkomöte behövlig i samma mån som nationalrepresenta- tionen är mindre lämpligt sammansatt för att lämna ett sant uttryck av kyrkans alla önskningar och behov». Med motionsrätten följde ett perio- diskt sammanträdande, »enär mötets initiativ eljest bleve undertryckt, så framt icke konungen funne anledning att för vissa frågor sammankalla kyrkomötet».

Med vissa ändringar, bl. a. kravet på 2/3 majoritet vid antagandet av ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes, till- styrkte lagutskottet Kungl. Maj :ts förslag. 1 sin skrivelse till Kungl. Maj:t 16/5 1863 framhöllo rikets ständer, att tillägget härom i 5 11 blivit så avfat- tat »att det synes lämpa sig jämväl för den händelse, att beslutanderätt kan vara mötet tillerkänd». Så blev dock icke fallet.

Endast insikten om att en större åtskillnad mellan den borgerliga och kyrkliga författningen syntes allt mera nödvändig hindrade Bring från att med sin röst motsätta sig »det steg, som man nu åt ett sådant håll vill taga». Han nöjde sig därför med att reservera sig mot utskottets motivering och förklarade liksom Carleson, att den föreslagna kyrkomötesinstitutionen ic- ke passade väl tillsammans med den bestående ordningen och att den kun- de komma att medföra »större och svårare olägenheter, än man nu i allmän-

het torde vara benägen att förmoda». Bring framställde dessutom en del ändringsförslag, som dock i detta sammanhang kunna förbigås.

Till lagutskottet hade även överlämnats en motion av prosten A. F. Son- dén, som yrkade, att lagen om kyrkomöte skulle erhålla kyrkolagsnatur och att i denna lag skulle införas tvenne nya moment, hämtade ur de av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandena i RF:s 87 och 88 åå. Med anledning av denna motion förklarade utskottet, att ett sådant förklarande syntes »all- deles överflödigt, enär något tvivel därom icke skäligen bör kunna uppstå», och att de föreslagna tilläggsbestämmelserna vore av ren grundlagsnatur och följaktligen icke utan oegentlighet skulle kunna inrymmas ien kyrko- lag. Utskottets utlåtande är dagtecknat 6/3, och 14/1 1863 hade den kungl. propositionen i representationsfrågan och förslagen om ändring av RF:s 87, 88 och 114 åå överlämnats till stånden. '

Det var denna proposition, som föranledde den verkligt stora debatten om kyrkomötet. Stridsfrågan var icke nu kyrkomötets förhållande till Kungl. Maj :t utan till den nya riksdagen, och därför blev kritiken en helt annan. Lika gärna som de ledande kyrkomänncn på 1850— och 1860-talen ville över- låta makten åt konungen som summus cpiscopus, lika ogärna önskade de komma i beroendeförhållande av en riksdag sammansatt enligt de De Geer- ska principerna, eller som det heter i den prästerliga reservationen, av »en riksförsamling, som sammansättes utan allt avseende på de kyrkliga ange- lägenheterna och i vilken till äventyrs ingen enda medlem av kyrkans läro- stånd kommer att deltaga».

Sedan förslaget till en representationsreform slutredigerats, och de om- skrivna 55 87, 88 och 114 i RF fått sin välkända formulering, lämnade De Geer en avskrift av dessa paragrafer till ärkebiskop Reuterdahl, för att denne efter kommunikation med sina ståndsbröder skulle uttala sig härom. Ärkebiskopen framhöll i sina observanda, att bestämmelserna om kyrko- mötet i 5 114 RF icke finge ändras utan kyrkomötets samtycke och att för dess samtycke härutinnan såväl som i alla de frågor, där det ägde veto, skulle fordras bifall både av dess prästerliga avdelning och av lekmanna- gruppcn uti var för sig avgivna yttranden. Reuterdahl avgav samtidigt en skarp protest mot den av riksdagen beroende ställning, som i förslaget gi- vits ät kyrkan. Protesten löd: »Hellre än att emottaga detta böra kyrkan och dess insiktsfulla och allvarliga tjänare låta utvisa sig ur staten och åt- nöja sig med den tolerans, som judar och hedningar åtnjuta, och åt staten överlämna den lycksaligheten att vara till utan kyrka och således utan krist- lighet, alldenstund kristlighet är från. kyrka oskiljaktig.» Ärkebiskopens protest ledde emellertid icke till någon ändring.

I motiveringen till representationsförslaget hänvisade emellertid De Geer till att författningen om allmänt kyrkomöte förutsatte delaktighet i stiftan- det av kyrkolag och att sådant medgivande icke borde uppskjutas längre än till den tidpunkt, »då kyrkan upphör att genom ett särskilt stånd vara rep—

resenterad i nationalförsamlingen». Han gjorde härvid ett märkligt tillägg och påpekade, att kyrkolagen ännu var sammanblandad med en mängd stad- ganden av civillags natur och att kyrkolagstiftningen därför »för närva- rande» icke kunde helt och hållet undandragas nationalrepresentationen och överlämnas till kyrkomötet gemensamt med konungen, »vilket måhända el— jest vore riktigast». Detta principuttalande skulle prästerna givetvis icke underlåta att åberopa i den följande debatten.

Mot representationsreformen reserverade sig samtliga prästerliga leda- möter i konstitutionsutskottet, bland dem biskop L. A. Anjou och den bli- vande ärkebiskopen A. N. Sundberg. Den i många hänseenden märkliga re- servationen torde med ganska stor säkerhet ha skrivits avdessa.Ireservatio- nen hävdades utförligt och med många argument, att kyrkans självständig- het icke blivit tillräckligt tryggad genom dcn formulering, som 5 87 i RF erhållit, och att den rätta ordningen mellan kyrkomötets och riksdagens be- fogenheter i lagstiftningsfrågor icke uppställts. Det vore därför ett oavvisligt villkor för kyrkans självständighet, »att hon icke blott i negativ utan även i positiv mening äger att utöva den kyrkliga lagstiftningsrätten genom det organ, hon själv finner för gott att för sådant ändamål utse. Denna rätt har kyrkan från uråldriga tider utövat, och hon utövar den ännu i dag inom vidsträckta områden av kristenheten. I Sverige har det hittills skett och kunnat ske, så länge statsförfattningen vilat på en evangelisk—luthersk grund, genom riksdagen, som tillika varit ett kyrkomöte.» Den nya riksda— gen, som skulle komma att sammansättas utan avseende på de kyrkliga an- gelägenheterna, kunde omöjligen ha kyrkans lagstiftning om hand. Att kyrkolagen vore sammanblandad med en mängd stadganden av civillags na- tur kunde icke omintetgöra den i sig själv riktiga grundsatsen, att kyrko- mötet gemensamt med konungen finge överta den kyrkliga lagstiftningen. Vore icke konungens prövnings- och stadfästelserätt tillfyllest, borde riks— dagen förbehållas rätten att bifalla eller förkasta de lagförslag, som kyrko- mötet för sin del antoge. »Kyrkolag måste alltid å statens vägnar prövas li- ka väl som varje annan lag.» Riksdagen och icke kyrkomötet borde äga ve- to, och detta veto skulle innebära, »att riksdagen ur allmän ordnings och sä- kerhetssynpunkt har att granska de av kyrkomötet framlagda lagförslagen för att tillse, att ej statens rätt och välfärd genom dem kränkes: men detta innebär icke, att riksdagen i kyrkans namn och ur kyrklig synpunkt skallpo— sitivt ordna kyrkans inre angelägenheter. Ett åliggande och en rättighet av sistnämnda slag kunna ej åt riksdagen överlämnas, utan att man med det- samma försätter kyrkan i ett förnedrande träldomstillstånd och berövar henne en förmån, som är åt dissenterande religionssamfund i vårt land medgiven.» Vidare yrkades, att kyrkomötet skulle erhålla grundlagsskydd och att i privilegiefrågor mötets prästerliga och lekmannabeståndsdelar skulle var för sig avge yttrande samt att endast i händelse båda delarna samstämde, mötet skulle anses ha bifallit den förändring riksdagen föresla-

git. »Ty de fri— och rättigheter i avseende på tionde, hemman, jordar m. m., som i bemälda privilegier blivit prästerskapet tillförsäkrade, äro på samma gång en åt kyrkan själv lämnad garanti för hennes materiella självständig- het, varigenom det för henne är möjligt att utan allt beroende av statskas— san och växlande riksdagsopinioner utföra de pastoratsindelningar och and- ra liknande förändringar i sin organisation, som landets stigande kultur och tilltagande folkmängd kräva. Dessutom torde böra erinras, att den myc— ket betydliga, fastän icke överflödiga utan snarare otillräckliga kyrkoegen— domen är i samma privilegier inbegripen.»

I debatten kompletterades och kommenterades sedan ytterligare huvud- synpunkterna i den prästerliga reservationen. Biskop T. Annerstedt fann i förhållandet mellan kyrkomötet och riksdagen »en så djup motsägelse, en så i ögonenfallande orimlighet, att det måste väcka förundran, huru något sådant kunnat ifrågasättas». Domprosten K. 0. Björling konstaterade, att om det i förslaget funnits någon garanti för en självständig kyrklig repre- sentation, så hade detta varit av stor och genomgripande nytta ej allenast för kyrkan utan även för staten genom den större fasthet i religiöst hän- seende, som därmed blivit vunnen. Nu saknades denna självständighet ge— nom att kyrkomötet när som helst kunde upphävas utan kyrkomötets bi- fall och kyrkomötets självständighet gentemot riksdagen bleve därigenom utan betydelse.

Motkritiken kom från F. F. Carlson. I fråga om kyrkolagstiftningen un- derströk han kyrkans ursprungliga rätt att bestämma om sin egen lag— stiftning och att hon åter borde komma till utövning av denna rätt. Ett strä— vande därefter såge man väl överallt, men det hade ingenstädes nått målet, åtminstone ej på lutherskt område. Grundsatsen, att kyrkan borde äga att för sig själv lagstifta, måste erkännas, men i nuvarande ställning kunde riksdagen- ej vara utan andel, så länge kyrkolagens innehåll består av så olika om varandra blandade element. RF:s bestämmelse i 5 87 innebure också »ett framsteg, större än något annat land vunnit på detta område».

De Geer fann yrkandet, att förhållandet mellan riksdagen och kyr- komötet skulle omvändas, högst besynnerligt. Då genom de bägge framlagda förslagen såväl initiativ som veto lämnats åt både kyrkomötet och riksda- gen, skulle nämligen förhållandet bliva oförändrat genom ett byte. Att åter med bibehållande av veto beröva riksdagen dess initiativ härutinnan vore av föga verkan, då den ju i alla frågor hade sin petitionsrätt. Att under sådana förhållanden fortvaron av riksdagens initiativ skulle »försätta kyrkan i ett förnedrande träldo'mstillstånd» kunde han icke fatta.

Uppdragandet av rågången mellan civillag och kyrkolag _ för att eventu- ellt överlämna den senare helt åt konungen och kyrkomötet — vore icke nå- gon oöverstiglig svårighet, »men visst är, att uppdragandet av denna gräns dock möter stora svårigheter», och det läge i kyrkans intresse, att deticke fö- retoges, förrän kyrkan kunde föra sin talan genom en bättre representation

än riksens ständer. Om ett kyrkomöte organiserades, mötte dessutom intet hinder att från början låta det med riksdagens förbigående behandla alla sådana kyrkliga frågor, som icke vore av kyrkolags natur; och till dessa hörde måhända kyrkans allra viktigaste. Beträffande kyrkomötets grund- lagsskydd yttrade I'De Geer: »Att konungen och två riksdagar sammanstäm- mande skulle vilja kränka en sådan åt kyrkan en gång försäkrad rättighet, är knappt antagligt under andra förhållanden än sådana, emot vilka ingen grundlagsparagraf skulle giva kyrkan tillräckligt skydd.»

i I jämförelse med kritiken mot riksdagens medbestämmanderättiden kyrk- | liga lagstiftningen och hela representationsreformen framstår kritiken i l prästeståndet mot den kungl. propositionen om ett allmänt kyrkomöte som mycket matt. Någon önskan att avvisa förslaget förefanns icke och med de befogenheter, som kyrkomötet erhållit, voro prästerna ganska till freds. Kyrkan kunde icke, yttrade biskop G. D. Björk, ha »någon annan represen- l tation än ungefär en sådan som den föreslagna och vid ofullständigheten [ däri anser jag, att en tröst ligger i den omständigheten, att detta s. k. kyrko- !

|

|

!

möte icke fått sig tillerkänt den avgörande rösten. Skulle denna institution nu fått en sådan maktfullkomlighet, så skulle jag icke kunnat med min röst understödja förslaget, enär den faran ligger nära för handen, att lekmännen skulle kunna komma att oftast bestämma de då avgörande besluten . . . Då man nu icke kan äga hopp, att besluten komma att fattas endräktigt genom övertygelsens makt utan genom voteringar, där kanske den förseglade sedeln _ giver utslaget, är det mig en tröst, att dessa 5. k. beslut icke äro beslut utan . skola underställas konungen och i visst fall riksdagens prövning . . . Jag tror, att svenska kyrkan ännu en tid behöver det förmynderskap, varunder den över 200 år varit ställd, behöver det, intill dess prästerskapet blivit me— ra genomträngt av kristendomens anda samt förtroende och endräkt bli- vit mera härskande mellan lärare och åhörare.»

Av samma mening var med stor säkerhet även Bring, fast han icke vid detta tillfälle gav uttryck häråt. Annerstedt fann »en tvåfaldig kyrklig rep- ,: resentation» olämplig, »men när det kan hända, att de röster, som tillhöra ; kyrkan, komma att snart tystna i den ena representationen, kan det vara väl, att kyrkan har åtminstone något organ, hur bristfälligt det än kan va- ra». Anjou ansåg det föreslagna omröstningssättet strida mot »själva grun- l den av vår kyrkoförfattn—ing, som icke tål någon hierarki, varken en aristo- kratisk eller autokratisk såsom den katolska kyrkans eller en demokratisk såsom den tillhör de reformerta kyrkopartierna». De övriga biskoparna ytt- rade sig över huvud taget icke, och på Brings förslag beslöt prästeståndet att »vördsamt och vänligen inbjuda de övriga riksstånden att biträda vad prästeståndet i frågan sålunda beslutat».

I sitt betänkande hade lagutskottet bl. a. framhållit, att utskottet icke för- bisett förslagets politiska sida att vara ett »surrogat för prästeståndets inne- varande borgerliga representationsrätt». Vid debatten om förslaget i borgar-

ståndet kom utskottets citerade uttalande att helt dominera. Något större intresse för kyrkomötesinstitutionen, sådan den nu utformats, hade icke de ledande männen i borgarståndet. Rådman L. V. Henschen var ingen vän, förklarade han, av »dylika maktlösa korporationer» och karakteriserade den föreslagna institutionen som »en oskyldig inrättning, som äger till ko— nungen ingiva utlåtanden, föreställningar och önskningar, vilket icke lärer kunna förmenas någon annan». Rådman A. B. Björck framhöll i ett yttran- de, som i allt väsentligt gick stick i stäv mot de ledande kyrkomännens upp- fattning, att de bemödanden, som gjorts för att få till stånd en förändring av kyrkans representation, icke rönt någon framgång. Enligt Björcks åsikt borde kyrkomötet ha organiserats så, att församlingen blivit representerad, att kyrkan erhållit autonomi och att allt inflytande på kyrkliga angelägen- heter från statens överhuvuds sida upphört. Förutsättningen för att kyrko- mötet skulle bli i stånd att verkligen reformera kyrkan vore, att Kungl. Maj:t helt skildes från detsamma. Då kyrkomötet icke ägde beslutanderätt och Kungl. Maj:t fortfarande bibehöll sin makt över kyrkan, kunde man, förklarade Björck, »på grund av förslaget icke vänta några reformer inom kyrkan».

Anledningen till att reformmännen inom borgarståndet voro så angelägna att acceptera förslaget och prästernas ändringar var därför icke sakligt utan politiskt motiverad. Detta underströks gång på gång av både Henschen och Björck, och man märker tydligt den effekt, den prästerliga reservationen åstadkommit. »Jag skulle icke understödja detta förslag», yttrade Björck, »om icke frågan måste betraktas ur politisk synpunkt». Det allt domine- rande intresset inom detta stånd var representationsreformen och de pers- pektiv denna öppnade. Satte borgarståndet sitt hopp till den nya riksdagen, sågo prästerna häri den stora faran. Henschen deklarerade sin uppfattning med dessa ord: »Går representationsförslaget . . . igenom, lärer väl snart nog religionsfrihet följa och prästerna må då på kyrkomötena besluta vad helst de behaga; över medborgerliga rättigheter äga de dock icke att besluta det ringaste.» Den politiska klokheten bjöd därför, att man accepterade det ytterst oskyldiga förslaget. Frågan vore endast, förklarade Björck, »om vad som kan vara lämpligt för att förmå prästeståndet att lämna sin plats inom representationen». Allt borde därför göras för »den under debatten redan erkända nödvändigheten att så mycket som möjligt närma oss prästestån- det».

Debatten i de båda övriga stånden erbjuder i detta sammanhang intet av intresse. Även bönderna accepterade, och 16/11 1863 utfärdades Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt kyrkomöte. Härmed hade stri- den om förhållandet mellan konungen och kyrkomötet avgjorts. Beslutan- derätten hade förlagts hos den förstnämnde. Uppgörelsen om kyrkomötets förhållande till riksdagens lagstiftningsmakt återstod emellertid.

Vid den avgörande riksdagen 1865—66 spelade de rent kyrkopolitiska

! i | i | | | | l l | l | i l l l i | l l [

synpunkterna en rätt underordnad roll. I prästeståndet hänvisades till 1863 års reservation och man instämde i de då framlagda synpunkterna; ,man påtalade sålunda, att kyrkan saknade nödiga garantier och beklagade, att kyrkomötet icke fått vetorätt »mot sin egen upplösning». Professor XV. Flensburg underströk reservantcrnas krav, att kyrkomötet och icke den i konfessionellt hänseende obestämda riksdagen borde stifta kyrkolag men att däremot staten genom sitt å lagen tecknade placet eller non placet borde avgöra, huruvida den motverkar eller icke motverkar statens eget allmänna ändamål. En annan talare framhöll, att det beslutade kyrkomötet visserli— gen hade »ett välment syfte», men att man icke kunde göra sig några syn— nerligen lugnande förhoppningar i kyrkligt hänseende, då lagstiftningen ic- ke lagts inom kyrkomötet utan inom riksdagen. Kyrka och stat borde stäl- las i paritet med varandra, yttrade en annan talare, och kyrkomötet äga att gemensamt med konungen lagstifta i rent kyrkliga angelägenheter, »dock att därvid erfordras samtycke . . . av riksdagen». En sådan lagstiftnings— rätt i egna angelägenheter vore för kyrkans självständighet och frihet så mycket angelägnarc, »som såväl mosaiska trosbekännare som kyrkofient- liga dissenters snart torde komma att i riksdagens lagstiftning deltaga». En- ligt biskop Annerstedt hade den nya grundlagen tillförsäkrat villfarelsen rätt att kunna inverka på ordningen inom kyrkan. Genom förslaget kom- mer, fortsatte biskopen, »den evangeliskt-lutherska kyrkan i en vida oför- delaktigare ställning än sekterna inom vårt land. Man har hunnit den gräns, där det . . . är en Guds befallning att säga nej.» Det fanns dock 1865 flera talare, som hade en annan uppfattning. Till dessa hörde biskop A. F. Beck— man och F. F. Carlson. Intet ärende, framhöll den förstnämnde, »kan efter den nya ordningen till slutlig behandling på riksdagen företagas, utan att kyrkomötets yttrande blivit inhämtat; och vid denna slutliga behandling inom riksdagen har kyrkomötet att såsom målsman påräkna, utom enskilda kyrkligt sinnade, möjligen till och med prästerliga riksdagsmän, konungen själv genom dennes lagliga och ansvariga rådgivare; äntligen kan ingen för— ändring i kyrkans lagstiftning komma till stånd utan konungens och kyrko- mötets uttryckliga samtycke. Sannolikt skall under sådana förhållanden högst sällan för kyrkomötet ifrågakomma nödvändigheten att bruka det ve- to, som i dylika frågor blivit detsamma tillerkänt. Skulle emellertid någon- sin inträffa, att konung och folk vore eniga om att frånrycka kyrkan dessa . friheter, dess frihet att i bekännelse, ordning och leverne lyda sin himmels- ke Konung och Herre, så finnes visserligen icke för kyrkan någon annan ut- väg att undvika denna för henne själv och det borgerliga samhället lika olycksbringande träldom, än att draga sig tillbaka från gemenskap och sam— verkan med det samhälle, som ville bringa henne i en så grundfördärvlig förnedring.» En så olycksalig vändning vore tänkbar och möjlig, även under den nya ordningen. Men talaren hoppades, »att en sådan vändnings inträ- dande icke befordrades genom den nya ordningen men desto mer genom ett

halsstarrigt fasthållande av ståndsprivilegiet». Han kände därför ingen tve- kan att från kyrklig synpunkt gilla och för egen del förorda det kungl. för- slagets antagande.

Enligt F. F. Carlson behövde kyrkan icke någon' politisk makt för att trygga sitt oberoende eller sitt inflytande. Kyrkans segrar vunnes genom helt andra vapen — »de vapen som gå genom märg och ben, emedan de äro av andlig natur. Det är genom Guds ords utsäde, rikligen strött över landet och i välsignelse vårdat, som kyrkans styrka växer. Det är den kristliga an— dan i representanternas hjärtan, som skall driva dem att vörda och att vårda henne. Finnes icke denna anda hos dem, icke ersättes den genom stundens strider med representanter av ett annat stånd, som de misstro, därföre att de som oftast ligga i delo med dem om världsliga ting.» Det kyrk- liga inflytandet åter hade sitt rätta ställe på kyrkomötet, varest kyrkliga frågor kunde, ostört av de politiska stridernas sorl, behandlas och lösas. Beträffande förhållandet mellan kyrkomötet och riksdagen framhöll han, att kyrkomötet hade initiativ i vilka frågor som helst, då det hade >>oin- skränkt rätt till framställningar hos konungen. Dessa framställningar kun- na ju sedan föreläggas riksdagen för att bliva föremål för dess beslut. Att åter utesluta riksdagen från allt initiativ i dessa frågor lärer väl icke vara riktigt.»

Någon större förändring hade dock knappast skett inom prästeståndet. Det kungl. förslaget antogs visserligen utan votering, men de många reser- vationerna äro ett tydligt uttryck för prästernas verkliga åsikter. I de övriga stånden spelade den här berörda frågan knappast någon roll, och de av De Geer föreslagna ändringarna i RF vunno laga kraft 1866 i samband med den nya riksdagsordningens utfärdande.

I sin avskedshälsning till rikets prästerskap i Cleri comitialis cirkulär 22/6 1866 framhöll ärkebiskop Reuterdahl å prästeståndets vägnar, att genom den nya grundlagen prästerskapets och kyrkans ställning i sam- hället blivit i det hela förändrad men— att ett nytt större verksamhetsfält öppnats genom den nya samhällsordningen. Presentationen av kyrkomötet skedde med följande ord:

»På kyrkomötet skola hädanefter kyrkans ombud sammankomma för att överväga och bevaka hennes allmänna angelägenheter och för att såmedelst, så vitt av yttre kyrkliga anordningar beror, allt bättre sätta henne i stånd att utföra sitt stora ärende. Utan tvivel skola vid alla dessa tillfällen, då det tillhör oss att inom inskränktare eller vidsträcktare kretsar gemensamt handla i kyrkans namn, olikartade s. k. tidens krav från många sidor, ford- rande och manande tränga sig in uppå oss. Det kommer då an uppå, att vi må rätt kunna särskilja, i rätt tid emotstå men också i rätt tid villfara, ja förutse och förekomma kraven. Så förvänt det vore att i optimistisk tank- löshet uppfylla varje fordran endast därför att den sade sig vara tidens, så illa vore det dock att med pessimistiskt misstroende och ovilja möta alla

yrkanden på något nytt, liksom kunde i dem endast en fördärvad tidsande men aldrig en kyrkans egen sannskyldiga fordran uttala sig. Må vi taga oss tillvara för att någonsin misskänna någon enda sådan sannskyldig fordran. Det är ju dock icke för att tillbakavisa utan för att tillfredsställa behoven, som vi, kyrkans tjänare, äro kallade till verksamhet. Och av erfarenheten hava vi till vår varning lärt, huru de behov, vilka icke i rätt tid och i rätt ordning bliva tillfredsställda, endast allt för lätt hämna sig genom att bry- ta sig fram och skaffa sig rum på utomordentliga och fördärvliga vägar.»

FÖRSTA AVDELNINGEN

Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter enligt gällande rätt

Översikt

Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter äro fastställda i regeringsfor- men (RF) 55 87, 88 och 114. Lagrummen ha följande lydelse.

& 87.

1:o. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtycke, och icke riks- dagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal avskaffa. Frågor härom må i riksdagens kamrar kunna väckas och skola, sedan vederbörande utskott där- över blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphävande eller förändring, avlämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt beslut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungö; relse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfallit, och Konungen un- derrätte då riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat för-. slagets antagande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han statsrådets och lagrådets yttrande däröver, samt meddele Sin propo- sition tillika med berörda yttranden åt riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upp- häva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, statsrådets och lag- rådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition, då sådan göres, riks- dagen meddelas. Har ej förslag, varom nu fråga är, före öppnandet av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget eller, därest nästföljande riks- dag öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det för- fallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.

5 88.

Med förklaring över civil- och kriminal- samt kyrkolag förhålles som med så- dan lags stiftande. De förklaringar, som, till svar på inkomna förfrågningar om

: l &

lagens rätta mening, Konungen genom Dess högsta domstol giver under tid, då session ej pågår, kunna ogillas senast av den riksdag som nästföljande år sam- las, så ock, om förklaring angår ämne, som till kyrkolag hörer, av det allmänna kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande först hålles, och må dylika för- klaringar, där de sålunda ogillade blivit, ej längre gälla eller av domstolarna iakt- tagas och åberopas.

5 114.

De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande repre- sentationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens samman- stämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkomöte.

Kyrkomötet äger alltså enligt dessa stadganden medverka vid stiftande, förändring eller upphävande av kyrkolag och vid förklaring av sådan lag samt vid ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier.

Den allmänna reglering av svenska kyrkans angelägenheter, som ej till- hör kyrkolagsområdet och ej heller berör prästerskapets privilegier, till— kommer antingen Konungen ensam eller Konungen och riksdagen gemen- samt. Konungens rätt att förordna i kyrkliga frågor utövas av Konungen i statsrådet och får anses som en del av den makt att styra riket, som en- ligt RF 5 4 tillkommer Konungen. I kraft av denna sin styrandemakt äger Konungen även inom det kyrkliga området att utöva vad man brukar kalla ekonomisk och administrativ lagstiftning. De författningar Konungen sålun- da utfärdar betecknas vanligen kyrkostadgar. Jämlikt RF 5 89 kan riksdagen besluta om föreställningar och önskningar beträffande lagar och författ- ningar, som röra »rikets allmänna hushållning», samt beträffande >>grunder- na för allmänna inrättningar av alla slag», varjämte Konungen, om han så vill, kan överlämna åt riksdagen att gemensamt med honom avgöra fråga som »rikets allmänna styrelse rörer». När ett sådant överlämnande sker, skall en— ligt ItF 5 89 med frågan förfaras »på det sätt, som angående lagfrågor är i 87 5 1 mom. stadgat», d. v. 5. att den ordning skall iakttagas, som gäller för stiftande av allmän civil- och kriminallag. Bestämmelserna i RF 5 89 få anses tillämpliga även på kyrkostadgarnas område.1 Det förekommer

1 Reuterskiöld Föreläsningar s. 98 anser, att grundlagen ej på något sätt angivit, huru kyrkostadgar skola behandlas utan överlämnat detta åt kyrkorätten med påföljd att varken riksdagen eller Kungl. Maj :t såsom statsorgan har att skaffa därmed. Makten över kyrkostadgar vilar, säger Reuterskiöld, på sedvanerätt, och någon analogisk till- lämpning av RF 5 89 är helt utesluten. Enligt Högberg s. 18 f. är det såsom kristen furste —- praeeipuum membrum ecclesiae Konungen äger utfärda kyrkostadgar. Då ItF 5 89 ej avser denna Konungens lagstiftning, kan, anser Högberg, lagstiftningen icke delegeras till riksdagen. Den mera allmänt omfattade meningen torde dock vara, att Konungens kyrkliga lag- stiftningsmakt innefattas i hans allmänna styrande av riket och att den därför kan överlämnas till riksdagen enligt RF 5 89. Se Hansson s. 157, Rodhe Kyrkolag s. 7 f., Malmgren Grundlagarna s. 91 och Sundberg s. 72 f. Jfr även Thulin Konungens ekono- miska lagstiftning s. 101 f.

också i praxis, att riksdagen tager befattning med kyrkliga frågor, som höra under Konungens styrandemakt. Sålunda hemställde 1921 års riksdag, att Kungl. Maj ;t icke måtte bifalla en av kyrkomötet gjord hemställan om fast- ställelse av ett av kyrkomötet antaget reviderat psalmboksförslag, och 1945 års riksdag begärde utredning angående ändrade bestämmelser för det kyrk- liga kollektväsendet. Det ligger emellertid i sakens natur, att ämnen av mera speciellt kyrklig karaktär inom kyrkostadgarnas område endast un- dantagsvis förekomma i riksdagen. Något formellt hinder torde dock grund- lagarna ej uppställa vare sig för riksdagen att upptaga sådana ämnen eller för Konungen att överlämna dem till riksdagen för samfälld lagstiftning. Däremot lärer något sådant överlämnande till kyrkomötet ej kunna ske. 1 RF 5 89 hänvisas nämligen endast till 1 mom. av RF 5 87.1 Någon med- bestämmanderätt för kyrkomötet i andra ämnen än kyrkolags- och privi- legiefrågor synes därför enligt gällande rätt ej kunna komma i fråga.2

I förevarande sammanhang bör erinras om att kyrkomötet medverkar i den kyrkliga lagstiftningen icke endast såsom medbestämmande i kyrko- lags- och privilegiefrågor utan därjämte såsom opinionsorgan för tillvara- tagande av de kyrkliga intressena i lagstiftning, som ej tillhör kyrkomötets kompetens enligt grundlagen. Kyrkomötets här avsedda befogenheter fram- gå av 1 5 andra stycket kyrkomötesförordningen, enligt vilket lagrum kyr- komötet har att upptaga »kyrkliga ärenden», i huvudsak sådana som Konungen överlämnar till kyrkomötet eller som väckas genom motion inom mötet. Om kyrkomötets befattning med dessa kyrkliga ärenden innehåller lagrummet vidare, att mötet icke, utöver vad i grundlag är medgivet, äger annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas. Denna kyrkomötets yttrande- rätt avser alla frågor, som kunna hänföras under bestämningen »kyrkliga ärenden», oavsett huruvida frågorna höra under Konungens uteslutande kompetens eller falla inom området för Konungens och riksdagens gemen- samma bestämmanderätt.3

Såsom i direktiven för kommittén anmärkts är det främst två slags svå- righeter som möta, när det gäller att närmare fastställa kyrkomötets grund- lagsenliga kompetens. Den ena sammanhänger med den ovisshet, som rå- der rörande kyrkolagsbegreppets innehåll. Den andra beror därpå att det är oklart i vilken utsträckning prästerskapets privilegier alltjämt äga gil— tighet. När det gäller att skapa klarhet rörande kyrkomötets grundlagsbe-

1 Grefberg s. 10 anser, att RF 5 87:2 skall vinna tillämpning för det fall att Konungen överlämnar en under hans administrativa lagstiftningsrätt fallande kyrklig fråga till samfälld lagstiftning. 2 Här bortses från kyrkomötets rätt att själv fastställa sin arbetsordning. 3 Högberg s. 72 f. förmenar, att kyrkomötet endast äger taga befattning med förutom kyrkolags- och privilegiefrågor —— sådana kyrkliga ärenden, som avgöras av Konungen på kyrkligt-administrativ väg. Frågor, som avgöras av Konung och riksdag ha, framhåller Högberg bl. a., därmed blivit borgerlig lagstiftning och äro icke längre »kyrkliga mål»; de kunna följaktligen ej omfattas av kyrkomötets yttranderätt.

fogenheter enligt gällande rätt, blir därför främsta uppgiften att söka fast- ställa innebörden av begreppet kyrkolag i RF 5 87:2 samt att fixera i vilken omfattning prästerskapets privilegier ännu bestå. Då uppgiften att klar- lägga kyrkolagsbegreppet underlättas, därest frågan om privilegiernas gil- tighet dessförinnan blivit utredd, kommer denna fråga att behandlas, in- nan kommittén övergår till spörsmålet om tolkningen av kyrkolagsbegrep- pet.

Ett särskilt problem i fråga om kyrkomötets medverkan i lagstiftning en— ligt RF 5 87:2 påkallar uppmärksamhet. Fråga har sålunda vid skilda till- fällen uppkommit om innebörden av kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag och om kyrkomötets rätt att taga initiativ i kyrkolags- frågor. Dessa spörsmål, vilka närmast äga karaktär av procedurfrågor, vill kommittén utreda i ett särskilt avsnitt om förfarandet vid stiftande av kyrkolag.

Kap. 1. Prästerskapets privilegier

Inledande anmärkningar

När RF 5 114 talar om »prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter» avses i vart fall i främsta rummet de friheter och rät- tigheter, som tillförsäkrats prästerskapet i de av Fredrik I 16/10 1723 stad- fästa privilegierna. Utöver i denna författning uttryckligen omnämnda pri— vilegier ha vissa särskilda förmåner tillkommit prästeståndet framför andra stånd; somliga av dessa förmåner ha prästerna åtnjutit av ålder, andra ha de tid efter annan fått genom kungl. resolutioner på de olika ståndens bc- svär. Det är en omstridd fråga huruvida RF & 114 avser även dessa i 1723 års privilegieurkund icke uttryckligt omnämnda förmåner. I praxis har dock vid flera tillfällen RF & 114 ansetts böra tillämpas vid ändring eller upphävande av förmåner av detta slag. Stundom har härvid hänvisats till 1723 års författning. Denna innehåller i artikel 3 en mera allmänt hållen försäkran om prästerskapets bibehållande vid »välfångna friheter, donatio- ner och förläningar, samt andra villkor, lägenheter och ordinarie underhåll, av vad namn de vara må, som deras ämbeten tillhöra. Jämväl ock de ve- derlag, vilka de åtnjuta, under samma titel och förbehåll, som de dern inne— hava, alldeles efter brevens innehåll».

Ett fullt bindande svar på frågan om förhållandet mellan RF & 114 och här avsedda förmåner kan kanske icke lämnas. De förmåner av detta slag som ännu bestå äga under alla förhållanden en mycket begränsad prak— tisk betydelse. Häri kunde väl ligga ett skäl att alldeles förbigå dem. Kom— mittén har emellertid funnit angeläget att så fullständigt som möjligt ange det område, inom vilket RF 5 114 kan komma i fråga att tillämpas. Ett inbegripande av förmånerna under lagrummet strider icke mot lagrummets ordalydelse. På grund härav och då, såsom nyss nämnts, förmånerna vid flera tillfällen i praxis ansetts som privilegier enligt RF & 114, har kom- mittén ansett riktigast att här medtaga dem såsom föremål för kyrkomö— tets befogenheter enligt RF & 114.

Privilegierna äro till namnet prästerskapets. De åsyftade främst att tryg— ga innehavarna av de särskilda kyrkliga tjänsterna i ekonomiskt och so— cialt hänseende. I konsekvens härmed krävdes före 1866 prästeståndets samtycke för ändring eller upphävande av de privilegieskyddade förmåner- na. Men samtidigt som privilegierna tillvaratogo de kyrkliga tjänsteinneha-

l i i l l

varnas intressen, utgjorde de ett skydd för svenska kyrkans ställning i sam- hället. Denna innebörd av privilegierna kom till uttryck, när vid represen- tationsreformen prästeståndets befogenheter över privilegierna övergingo till kyrkomötet såsom ett organ för svenska kyrkan. Mot ett från prästerligt håll framställt yrkande att kyrkomötets beslutanderätt i privilegiefrågor skulle utövas endast av de prästerliga ombuden vid mötet invände sålunda justitiestatsministern De Geer _ representationsreformens främste till- skyndare —— att privilegierna voro icke prästernas enskilda utan kyrkans förmåner. Numera har privilegiernas karaktär av en åt kyrkan given för- säkran alltmer trätt i förgrunden, och det är främst i denna mening pri— vilegierna alltjämt kunna sägas ha någon betydelse.1

Privilegierna av 1723 upptaga i huvudsak bestämmelser till skydd för läran samt stadganden innefattande försäkran om bibehållande av präs- terna vid de ekonomiska förmåner och rättigheter »av annat slag, som präs- terna åtnjöto till skillnad från flertalet andra samhällsmedlemmar. De för— hållanden till vilka privilegierna vid sin tillkomst hänförde sig ha genom- gripande förändrats under de förflutna 200 åren. Religionsfrihet har ge— nomförts, ståndssamhället har upplösts och den äldre ordningen för av— löning av prästeståndets medlemmar medelst indelade naturaförmåner har ersatts av ett modernt lönesystem grundat på en centraliserad penning- hushållning. Det är uppenbart att denna utveckling medfört stora föränd- ringar med avseende å privilegiernas tillämplighet. Vissa privilegier ha helt förlorat giltighet. Andra ha upphört att gälla i visst hänseende, under det att de i andra hänseenden bevarat giltighet. Några privilegieskyddade fri- heter eller förmåner av annat slag ha blivit allmänna eller gemensamma för präster och för vissa andra medborgare, och därmed ha privilegiernas regler rörande sådana friheter och förmåner kommit ur tillämpning; skulle emellertid fråga uppkomma om ändring i nu rådande förhållanden t. ex. upphävande av det särskilda straffskydd som nu tillkommer präst enligt de allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd i 10 kap. strafflagen och varom regler finnas även i 1723 års privilegier _ kan spörsmålet aktuali— seras i vad mån sådana >>latenta>> privilegier fortfarande kräva beaktande.

Privilegierna kunna ha upphört att gälla på olika sätt, och detta gäller vare sig de upphört helt eller delvis.

1 Uppfattningen av privilegierna såsom ett skydd för kyrkan har vid flera tillfällen kommit till uttryck såväl under förarbetena till olika lagstiftningar som i den vetenskap- liga litteraturen. Då prästeståndet vid 1859—1860 års riksdag hade att taga ställning till grunderna för en ny prästlöncreglering, uttalade ståndet, att den nya regleringen icke fick anses >>innebära någon rubbning av det hägn, som genom privilegierna och KF 5 114 blivit svenska kyrkan med avseende å de till dess prästerskap anslagna och då ut- gående löneförmåner tillförsäkrat». Jfr kyrkolagsutskottets betänkande 1932 nr 1 s. 47 f. i anledning av förslag till lag om kyrkofond: »Prästerskapets privilegier äro efter sin ordalydelse en försäkran till envar prästman, att han skall få behålla de vid hans tjänst knutna förmånerna. På samma gång måste emellertid privilegierna uppfattas så- som eu försäkran i nämnda hänseende till förmån för den svenska kyrkan i dess helhet.» Se vidare Holmdahl II 5. 105 f., Brilioth s. 95 f. och Sundberg s. 74 f.

Till en del ha privilegierna förlorat giltighet genom att förhållanden till vilka ett privilegiestadgande anknutit ha försvunnit. I allmänhet kan icke råda någon tvekan om vilka privilegier som på detta sätt förlorat giltighet, t. ex. stadgandena om frihet från rotering och längdskrivning samt om bi— behållande av rang.

Andra privilegier ha upphävts eller ändrats genom beslut enligt RF 5 It!/.. >>Ändring» av privilegier enligt detta lagrum kan otvivelaktigt ske t. ex. i den meningen att däri ingående regler i vissa hänseenden förlora sin gil- tighet. Grundlagsbudets avfattning torde ej heller hindra, att rörande ett i privilegierna reglerat ämne nya regler, som träda i stället för de förut gällande, bibehålla privilegiekaraktären. Därvid är dock att beakta, att RF sedan 1867 ej längre räknar med tillskapandet av >>nya» privilegier. Vad angår privilegier som varit föremål för beslut enligt RF & 114 gäller, att tvekan stundom uppkommer om innebörden av de beslut som Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattat. Endast undantagsvis förekommer nämligen, att vid beslut enligt RF & 114 det privilegiestadgande varom är fråga for— mellt upphäves. Vanligen innehåller beslutet endast, att den nya ordningen skall gälla utan hinder av vad privilegierna föreskriva eller dylikt. Ofta torde i sådana fall beslutets närmare inverkan på privilegierna icke ha stått klar för de beslutande. I ännu högre grad gäller detta i de fall där kyrko- mötet antingen tillsammans med Kungl. Maj:t och riksdag beslutar en ny lag eller lämnar sitt samtycke till en annan åtgärd eller förklarar sig icke ha något att erinra däremot utan att i beslutet utsäges, att det berör pri- vilegierna. Där tvekan sålunda föreligger om innebörden av Kungl. Maj:ts, riksdagens och kyrkomötets beslut, blir frågan om privilegiernas bestånd beroende av en prövning av i vad mån den nya ordningen låter sig i sak förena med privilegiernas innehåll.

Ett tredje sätt varigenom privilegierna kunna ha upphävts föreligger när i grundlagarna givits bestämmelser i privilegiefrågor, t. ex. RF & 28 i vad lagrummet avser ämbetsmans trosbekännelse; bestämmelse därom finnes även i 1723 års privilegier. Privilegiernas bestämmelser få här vika för grundlagens, vilka äro av högre valör.

Slutligen förekommer att privilegier faktiskt förlorat sin giltighet genom tillkomsten av ny, med privilegierna oförenlig lagstiftning, som icke varit föremål för samfällt beslut enligt RF 5 114. I dessa fall har den nya lag- stiftningen ägt rum i strid mot privilegierna. Det är ett svårbedömt spörs— mål vilka_konsekvenser det grundlagsstridiga förfarandet kan medföra be- träffande den privilegieskyddade rätt som sålunda faktiskt blivit upphävd. Spörsmålet har dock övervägande teoretiskt intresse och torde knappast kunna tänkas få praktisk betydelse.

I det följande redogör kommittén till en början för sådana privilegier som förlorat giltighet utan att beslut om privilegiernas upphävande blivit träffat enligt RF & 114. Redogörelsen för dessa stadganden kan göras mera

l i l | | | i i | | | i l l

summarisk. Därefter kommer att utredas vilka privilegier som upphävts eller ändrats genom beslut enligt RF & 114. Med hänsyn till de särskilda tolkningssvårigheter som äro förknippade med dessa beslut kommer fram- ställningen i denna del att bli förhållandevis utförlig. Efter redogörelsen för privilegier, som sålunda upphävts eller ändrats, skola de privilegier be— handlas vilka förblivit i huvudsak oförändrade. Det är tydligt, att den här valda dispositionen icke följer några skarpt markerade gränser. Ett och samma privilegiestadgande kan ha förlorat sin giltighet såväl genom beslut enligt RF & 114 som på annat sätt och kan således anses höra till båda de förstnämnda avdelningarna. För sammanhangets skull ha i några fall pri— vilegier av närbesläktat innehåll förts samman, ehuru de eljest bort behand— las i olika avdelningar.

Privilegier som upphört utan att beslut enligt RF & 114 träffats

Artikel 1 av privilegierna innehåller en försäkran om vidmakthållande av den rätta läran och innefattar bestämmelser om förbud mot kättersk lära, om tillhörighet till kyrkan såsom villkor för innehav av ämbete samt om utlänningars rätt att driva näring och utöva sin religion. Numera gälla härom regeringsformens och religionsfrihetslagens motsvarande bestämmel— ser. Artikelns beskrivning av den rätta religionen överensstämmer i huvud- sak med 1686 års kyrkolag 1 kap. 1 5. Ett formellt upphävande av artikel 1 skulle ej medföra någon ändring i gällande rätt.

Stadgandet i artikel 2 om vidmakthållande av akademier, gymnasier och skolor har ej längre någon betydelse. Undervisningsväsendets ordnande sker oberoende av detta stadgande. Vad privilegierna i övrigt innehålla om aka- demi- och läroverkslärares samt lärjungars förmåner av skilda slag och om till läroanstalterna knutna fastigheter och andra tillgångar torde numera i allt väsentligt sakna betydelse. Enligt ett av Kungl. Maj:t och riksdagen 1950 fattat beslut ha av kronan anslagna skolhemman upphört att vara särskilda löneförmåner vid läroverken och övertagits till förvaltning av do- mänstyrelsen. Den egendom som alltjämt utgör löneförmån vid vissa läro- verk är grundad på enskilda donationer, och dess rättsliga ställning lärer, oavsett privilegiernas bestämmelser, vara att bedöma utifrån allmänna ci- vil— och förvaltningsrättsliga grundsatser. Medan ännu 1915 och 1925 för- slag om indragning till statsverket eller försäljning av till läroverkslärares avlönande anslagen jord såsom privilegiefrågor hänskötos till kyrkomötet, har i senare tid den uppfattningen gjorts gällande, att privilegiebestämmel— serna i vad de röra skolväsendet ej äro tillämpliga, sedan skolväsendet för— lorat sin tidigare kyrkliga karaktär. Sålunda ifrågasatte kammarkollegiet och statskontoret i ett 20/10 1931 avgivet utlåtande angående indragning till statsverket av kronodonationerna till läroverken, huruvida icke privi- legiebestämmelsernas giltighet för läroverkens vidkommande vore föråld—

rad, sedan efter 1921 alla läroverkslärare anslagna prebendepastorat indra- gits och sedan prästvigning ej längre fordrades för någon lärartjänst vid läroverk. Ovannämnda 1950 fattade beslut att av kronan anslagna hemman skola upphöra att vara särskilda löneförmåner vid läroverken och överta- gas till förvaltning av domänstyrelsen har också verkställts utan att frågan varit underställd kyrkomötet.1

Vad sålunda anförts om privilegiebestämmelserna rörande undervisnings- väsendet äger tillämpning även på privilegiernas stadganden om underhåll och bevarande av hospitalen. Det underhåll av tionde som tidigare till- kom hospitalen indrogs till statsverket enligt beslut vid 1876 års riksdag utan kyrkomötets hörande.

Den i 3 och 4 artiklarna intagna försäkran om bibehållande av präster- skapets friheter avsåg bl. a. den kyrkliga jordens frihet från ränta och kro- notionde. I 6 artikeln upptages särskilt. att »de små kyrkan tillhöriga hem— man, som när vid kyrkan äro belägna» och brukas av kapellaner och kloc- kare skola vara fria för all kronans besvär. Med grundskatternas avskriv- ning har all jord befriats från ränta och kronotionde, och berörda frihet för de ecklesiastika boställena har därför icke längre något reellt innehåll. Till prästerskapets privilegieskyddade friheter torde även ha räknats be- frielse från skatter och onera såsom rustning, rotering, väghållning, byggan- de av tingshus, gästgivaregård, kyrka och prästgård, skjuts— och inkvarte- ringsbesvär m. in.; en del av dessa friheter äro särskilt omnämnda i 7 och 8 artiklarna. Vad biskopssäten och biskoparnas ämbetsgårdar med tilly- dande ägor beträffar stadgar artikel 12, att de skola av biskoparna få bru- kas under »vanlig frälsefrihet och villkor». Då de onera den kyrkliga jorden i kraft av dessa stadganden varit befriade från antingen helt bortfallit eller upphört att vara en jorden åliggande tunga och i stället ålagts samtliga skattedragare efter vanlig kommunal skattegrund, ha jämväl dessa frihe- ter, med några få undantag varom mera framdeles, upphört att vara privi- legierade förmåner.2

Såsom ett särskilt privilegium tillförsäkras prästerskapet i artikel 10 att prästmän tillhöriga skattegårdar ej få av kronan säljas eller förlänas under frälse samt att säteri- och frälsegods få ägas och besittas med de i 5 27 i ridderskapets och adelns privilegier stadgade förmåner. Sedan frälseköp eller donation av den beskaffenhet som här avses upplåtelse av hem-

1 I Kungl. Maj:ts prop. nr 197 till 1926 års riksdag med förslag till lag ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m. anfördes som skäl för att ej låta den föreslagna lagen avse universitetens samt läroverkens egendom bl. a. att denna egen- doms ställning förskjutits i och med att undervisningsväsendet alltmer förlorat sin his— toriskt betingade kyrkliga prägel samt att modernt språkbruk icke torde hänföra denna egendom till den »ecklesiastika». 2 Frälsefrihet för biskopsboställena innebar vissa särskilda förmåner i fråga om tillgodonjutandet av boställenas avkastning. Med upphörandet av biskoparnas disposi— tionsrätt över boställena _— varom mera framdeles har frälsefriheten även i detta hän- seende kommit att sakna betydelse.

manets ränta till frälse —— ej längre kan ske samt inskränkningen i rätten att förvärva frälsejord upphävts, har ifrågavarande prästerliga privilegium förlorat giltighet.

Den försäkran artikel 12 innehåller att biskopar m. fl., som »sitt äm- bete Väl och troligen förestått» skola ihågkommas och >>uti en och annan måtto verkligen åtnjuta Vår konungsliga nåd» saknar numera praktisk be- tydelse. Detsamma gäller artikel 25, däri prästerskapet såsom ett särskilt stånd konfirmeras »vid deras vanliga säten uti alla solenna möten och sam- kväm». Enligt kungl. kungörelse 11/9 1909 har förordnats, att vad som fö- reskrivits angående rang eller ämbetsvärdighet för ämbets- och tjänstemän skall upphöra att gälla.

Vad i artikel 13 stadgas om stadsrätts tillämplighet i fråga om präst- änkors giftorätt och prästbarns arvsrätt saknar betydelse, sedan skillnaden mellan landsrätt och stadsrätt i förevarande hänseenden försvunnit. Be- stämmelserna i artikel 14 om åbos skyldigheter vid avlämnande av krono- tiondespannmål äga icke längre giltighet; genom kungl. förordning 23/7 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde har tiondespann- målen omsatts i penningar.

I artikel 15 stadgas, att »med kyrkodisciplinen och andra ceremonier i t församlingarna förbliver efter 1686 års kyrkolag och handboken, varandes | !

l [

Vi i nåder benägna att låta dem efter ständernas gottfinnande förmeras och förbättras». Innebörden av detta stadgande har varit omtvistad. Tvisten har gällt huruvida stadgandet vid sin tillkomst varit avsett att reglera Konung— ens och ständernas inbördes kompetens i kyrkolags- och handboksfrågor.1 Oavsett huru därmed förhåller sig, är detta kompetensspörsmål efter 1809 ingen privilegie- utan en grundlagsfråga, där RF åå 87:2 och 89 äro till— lämpliga. I en kungl. proposition till 1809—1810 års riksdag om antagande av ny handbok hänvisades visserligen till ifrågavarande privilegiestadgande såsom skäl för hänvändelsen till riksdagen. Så har emellertid ej skett se- nare.2

Privilegiebestämmelserna i artiklarna 16—18 om rätt för biskop och dom- kapitel att utdela »beneficia ecclesiastica» (ämbeten) åt förtjänta präster, om ordningen vid ansökning till prästerlig tjänst, om meriternas iaktta- gande vid tjänstetillsättning och om regala gäll ha ersatts av prästvalslagen ; samt av de av Kungl. Maj:t med stöd av denna lag utfärdade föreskrifter. l Det ansvar som i artikel 17 stadgas för präst som icke >>ordentligen sökte sin promotion -— utan om promotorial anhåller och oroar höga över- | heten och andra förnäma ståndspersoner» har visserligen ingen motsvarig-

het i nyare lagstiftning men lärer ej komma i fråga att tillämpas. Några regala gäll finnas icke längre; om Kungl. Maj:ts tillsättning av prästerliga

1 Sundelin s. 32 förmenar att stadgandet haft en dylik kompetensreglerande betydelse. Hansson s. 118 bestrider denna åsikt. ? Rodhe Kyrkolag s. 30 f.

tjänster stadgas nu i prästvalslagen, vilken lag enligt RF % 30 stiftas i den ordning RF 5 87:2 föreskriver.

I 19 och 20 artiklarna stadgas om inskränkning i privatpersoners rätt att hålla och försörja egna präster, om dessa prästers ställning och om skydd mot privata huspredikningar och kyrkoceremonier till förfång för det of- fentliga gudstjänstlivet. I anledning av motion inom prästeståndet vid 1847 ——1848 års riksdag beslöto ständerna, att rättigheten att kalla huspredi- kanter endast skulle tillkomma sådana besuttna medlemmar av adeln, som av ålder eller sjuklighet eller till följd av adelsgårdarnas stora avstånd från kyrkorna ej kunde bevista den allmänna gudstjänsten. Frågan behandlades som en privilegiefråga för ridderskapet och adeln. Kungl. Maj :t biföll stän- dernas beslut, varom kungl. cirkulär utfärdades 30/11 1849. Såvitt kunnat utrönas har detta cirkulär ej ändrats eller upphävts, och rätten att kalla huspredikant torde därför fortfarande formellt gälla såsom ett privilegium för adeln. En eventuell utvidgning av detta privilegium skulle väl kräva kyrkomötets samtycke enligt RF & 114. Men då huspredikanter numera icke torde förekomma, har artikel 19 om huspredikanter här upptagits bland dem, som ej längre ha någon betydelse. Påbu'det i 20 artikeln att ridderska— pet och andra skola komma tillstädes i kyrkorna vid gudstjänster och andra andaktsstunder kan icke förenas med gällande bestämmelser om religions- frihet.

I artikel 21 stadgas, att ingen undersåte äger lägga fastighet från en soc- kenkyrka, dit den av ålder lytt, till annan. Om ecklesiastik indelning gäl- ler numera 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal ; och ecklesiastik indelning. Förbudet i samma artikel mot att tränga de * inom ett stift ordinerade prästerna in på ett annat stift har sin nutida mot- svarighet i bestämmelsen om stiftsband i 3 % prästvalslagen.

Straffbestämmelsen i artikel 22 för den som förgriper sig mot präst i eller för ämbetet har fått vika för allmänna strafflagens regler i 10 kap. om brott mot allmän verksamhet. I stället för de straffprocessuella bestämmel- serna i 24 artikeln om frihetsberövande av präst vid misstanke om brott gälla numera de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalkens 24 kap. om häktning och anhållande. Och i stället för stadgandet i samma artikel att biskop och konsistorium skola underrättas om rannsakning mot präst och att. konsistoriefulhnäktig skall förordnas att närvara vid rannsakningenj lä— rer numera tillämpas kungl. kungörelsen 30/12 1948 angående inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbetsmän m. fl.; möj- ligen kan stadgandet i fråga vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning, en situation där 1948 års kungörelse ej är tillämplig.

Artikel 23 innehåller föreskrifter om sockenstämma för överläggning rö- rande lokalkyrkans angelägenheter, om förande av räkenskaper, om förva-

1 Stadgandet kompletterades genom ett kungl. cirkulär 1/10 1754.

ring av kyrkans medel i kyrkokista, om utövande av kyrkotukt å socken- stuga, om särskilda straff för vissa brott begångna å sockenstugan även- som om val av kyrkovärdar och sexmän på landet samt kyrkoråd och fö- reståndare i städerna. I stället för den nämnda straffbestämmelsen lärer numera gälla vad i 10 och 11 kap. strafflagen stadgas om brott mot all- män verksamhet och mot allmän ordning. I övrigt har artikel 23 ersatts av församlingsstyrelselagarnas motsvarande bestämmelser.

I artikel 26 finnes en försäkran om befordran av prästsöner, därvid hän- visas till 1720 års regeringsform € 40, enligt vilket lagrum alla ämbeten skulle tillsättas efter beprövad erfarenhet och förtjänst. Stadgandet, som följaktligen ej innefattat något avsteg från vanliga befordringsgrunder, har väl aldrig varit av egentlig privilegiekaraktär.

I artikel 27 försäkras prästerskapet om skydd för privilegierna. Härut— innan gäller numera RF & 114. Den i samma artikel upptagna befallningen till ämbetsmän och andra vederbörande att >>hålla hand» över privilegierna och lämna prästerskapet bistånd torde ej innebära något utöver vad som eljest enligt lag, instruktion eller annan författning åligger befattningsha- vare i allmän tjänst.

Enligt artikel 28 äro prästerna skyldiga att »vårda om Guds församlings välfärd» och med kristligt nit utöva sina ämbeten, föra »ett gudligt, nyk- tert och beskedligt leverne» och därvid föregå andra med goda exempel i leverne och lärdom, bevisa Kungl. Maj:t och kronan »all trohet och rätt- rådighet» samt förekomma »missförstånd, orolighet och vrångvisa mening- ai'» hos åhörarna. Numera gälla om prästs skyldigheter såväl i som utom tjänsten bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Vad artikel 28 innehåller om särskilda krav på präst i fråga om oförvitlig vandel torde icke utsäga något utöver vad 25 kap. 4 5 strafflagen avser med ämbetsman, som åsidosätter vad honom åligger enligt tjänstens beskaffenhet.1

Privilegier som ändrats eller upphävts genom beslut enligt RF % 114 Av ålder har prästerskapet ansetts åtnjuta frihet från deltagande i kost- naden för prästerskapets och kyrlcobetjäningens avlönande. Denna förmån. varom något uttryckligt stadgande icke finnes i 1723 års privilegieurkund, har till största delen eftergivits i den ordning RF & 114 föreskriver. Frihe- ten från deltagande i bestridande av prästlöner upphävdes genom lagen 9/12 1910 om reglering av prästerskapets avlöning. Enligt denna numera upphävda lag, som kyrkomötet godkänt, skulle i gäldandet av församlings— prästernas lön alla de deltaga, vilka inom pastoratet utgjorde allmän kom- munalskatt. Till 1883 års kyrkomöte överlämnade Kungl. Maj :t ett av sam— ma års riksdag antaget förslag angående allmänt ordnande av Iclockarnas löneinkomster. I Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet hemställdes en-

1 Se Kungl. Maj:ts prop. nr 94 till 1948 års riksdag s. 40.

dast om dess >>yttrande» över förslaget, ej om »godkännande» av eller »sam— tycke» till detsamma såsom vanligen sker i privilegiefrågor. I anledning av en förmodan inom kyrkomötet att överlämnandet förestavats därav att vissa bestämmelser i förslaget berörde prästerskapets privilegier, yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, att av den form i vilken framläggandet skett syntes, att Kungl. Maj:t ej funnit någon bestämmelse i förslaget stridande mot privilegierna, men att kyrkomötet såsom kyrkans representant borde beredas tillfälle att uttala sina åsikter. Kyrkomötet förklarade, att det för sin del biträdde förslaget. Det får anses att kyrkomötet därmed eftergav prästerskapets frihet från deltagande i klockares avlöning; i 5 5 av försla- get stadgades nämligen, att klockarlön skulle av församlingen sammanskju- tas efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grun— der.1 På framställning av Kungl. Maj:t samtyckte 1903 års kyrkomöte till att friheten från deltagande i avlönande av organist skulle upphöra. I den kungl. skrivelsen till kyrkomötet åberopades RF & 114 och 1723 års privi— legier. Kyrkomötet uttalade, att den prästerskapet redan åliggande skyldig- heten att deltaga i klockares avlöning borde utsträckas till att omfatta jämväl deltagande i utgörandet av organistlön.

Genom kungl. brev 19/12 1741 förunnades den vid ecklesiastikverket i lappmarken anställda personalen frihet från bevillning. Med framhållande av att denna frihet måste anses vara att hänföra till sådana prästerskapets förmåner som avses i RF å 114 föreslog Kungl. Maj :t 1873 års kyrkomöte, att förmånen skulle upphöra. Kyrkomötet biföll denna hemställan.Iartike18 av 1723 års privilegier frikallas prästerna från skyldighet att infinna sig vid mantalsskrivningarna. Denna förmån upphävdes genom en kungl. förord- ning 30/9 1812, till vilken prästeståndet vid 1812 års riksdag lämnat sitt samtycke. Den i samma artikel omnämnda friheten från viss längdskriv- ning, debiterings- och uppbördslängder, har icke längre någon. betydelse. Om längdskrivning gälla numera särskilda bestämmelser, och prästernas frihet från bestyret därmed framstår ej längre som en dem efter privilegierna till- försäkrad förmån. Artikel 10 tillförsäkrar prästerskapet att för privatägda gårdar och lägenheter i städerna vara fria från »all borgerlig besvär och tunga». På hemställan av Kungl. Maj:t jämlikt RF & 114 samtyckte 1873 års kyrkomöte till upphävande av detta stadgande.

I artikel 3 försäkras prästerskapet om bibehållande av välfångna »dona- tioner och förläningar samt andra villkor, lägenheter och ordinarie under— håll, av vad namn de vara må, som deras ämbeten tillhöra» ävensom av de vederlag prästerna åtnjuta. Denna försäkran utvecklas närmare i artikel 4. I denna artikel försäkras, »att alla Våra biskopar, superintendenter, teo-

1 Jfr Kungl. Maj:ts utslag 18/11 1892 (eckl.dep.). Prästerskapets frihet från deltagande i klockares avlöning ansågs upphävd genom kungl. förordningen 2/11 1883 aug. allmänt ordnande av klockarnas löneförmåner.

! i I | i | i i l !

logie doktorer, professorer, praepositi, pastorer i städerna och på landet, lektorer i gymnasierna, rektorer och konrektorer i skolorna och alla präster i gemen, må oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskops— stift, prebendesocknar och hemman, prästgårdar i städer och på landet, in— delningsstommar vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställe, klockarbord, utjordar, ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter, evad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Vilka prästgårdars bemälta ägor och tillägor prästerskapet sko- la till sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häv- da, eller hävda låta till vatten och land.» Artikel 4 konfirmerar därjämte åt prästerskapet »all härtills åtnjuten tionde, samt deras pastoralier och rättig- heter, så att de skola av vederbörande riktigt utgöras». Efter föreskrift om prästernas rättigheter med avseende å prästgårdsbyggnad stadfäster ar- tikel 4 »vad prästerskapet härtills åtnjutit uti kyrkohärbärgen av konungs— tionden, som till biskopars, superintendenters, professorers vid akademier, lcktorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers i skolor, kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra kyrko- och skol- betjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrkors och hospitals underhåll och lön förordnat är». Om upphörd och redovisning av präst- och krono- tionden lämnar artikeln utförliga bestämmelser. Vidare stadgas, att »vad penningränta en och annan kan vara tilldelt, antingen vid akademier, gym- nasier, skolor, pastorat eller andra kyrkotjänster den skall dem ock till- ställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är». Slutligen tillförsäkras prästerskapet i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän bibe- hållande av prästgårdar och andra inkomster och förmåner enligt bestäm- melserna i fredsfördragen över dessa landskaps införlivande.

Till frågan om tillämpligheten av artiklarna 3 och 4 i vissa särskilda hän- seenden såsom beträffande stiftsindelning, prästgårdsbyggnadsskyldighet samt kyrkors rätt till kyrko- och kronotionden m. m. återkommer kommit- tén i det följande.

Några prebenden, innebärande att inkomsten av pastorat anvisas till av- löning av biskopar, teologie lektorer, professorer m. fl., finnas icke längre med undantag för Visby stads- och landsförsamlingars pastorat, som fort- farande är prebende åt biskopen i Visby stift. Kyrkomötet har emellertid 1915 godkänt Kungl. Maj:ts framställning om indragning av samtliga bis- kopsprebenden, alltså även Visby pastorat. Privilegiestadgandet i artikel 4 såvitt avser prehenden har därmed upphävts.1

1 Att Visby pastorat bibehållits som prebende för biskopen i Visby stift (se 5 5 prästlönereglementet 29/6 1951) motiverades i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 17 till 1915 års kyrkomöte därmed att prebendarien såsom biskop i rikets till areal och folkmängd minsta stift torde kunna i större omfattning än övriga biskopar påräknas personligen deltaga i församlingsvården. I skrivelsen angavs dock uttryckligt, att inhämtandet av kyrkomötets medgivande till biskopsprebendenas indragning avsåg även prebendet i Visby.

Vad beträffar bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 i övrigt blir frågan hu- ruvida de alltjämt äga tillämplighet att bedöma främst med ledning av de genomgripande förändringar som blevo vidtagna för församlingsprästernas del genom 1910 års prästlönelagstiftning och för biskoparnas del genom 1936 års lönereglering samt de i samband med dessa lönelagstiftningar träf- fade bestämmelserna rörande prästlönetillgångarnas disposition och för- valtning. Artiklarnas tillämplighet med avseende å klockarjorden samman- hänger med 1938 års lagstiftning rörande denna jord.

Församlingsprästernas löner och lönetillgångar Det av naturahushållningen präglade avlöningssystem som i äldre tider allmänt tillämpades för kronans befattningshavare kvarstod för försam- lingsprästernas del väsentligen oförändrat ända fram till 1910. Prästernas inkomster under detta system utgjordes av prästtionde, vilka utgingo från jorden, samt särskilda avgifter, jura stolae, som församlingsborna hade att erlägga för kyrkliga förrättningar. Därtill kommo offer av menigheten på vissa kyrkliga högtidsdagar. Till löneförmånerna hörde även bostadsbostäl- let, prästgården, samt andra boställen, som voro avsedda att lämna bidrag till prästernas avlöning, löningsboställen. Slutligen åtnjöto prästerna an- slag av kronan i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor.

Prästens avlöning var i första hand en angelägenhet mellan prästen och församlingen. Men redan på ett tidigt stadium ingrep kronan, och i upp- repade kungl. förordningar fastställdes prästens och församlingsbornas rät- tigheter och skyldigheter. Särskild betydelse fick förordningen 8/2 1681, vilken allmännare än tidigare sökte fastställa prästernas löneförmåner. Så- som huvudförfattning inom prästlönelagstiftningen gällde 1681 års förord- ning i nära tvåhundra år. Emellertid förekom under denna tid även att prästernas löner bestämdes genom särskilda föreningar, konventioner, som prästen träffade med åhörarna. Genom kungl. förordningen 11/7 1862 an- gående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster bringades lönesys- temet i närmare överensstämmelse med modern penninghushållning, och i samband därmed fick Kungl. Maj:t ett mera avgörande inflytande å präst- lönernas bestämmande. Församlingsmedlemmarnas olika avgifter in natura fixerades efter medelmarkegångspris, och löneavgifterna bestämdes genom särskilda löneregleringar, som skulle fastställas av Kungl. Maj:t.

Den fasta egendom som utgjorde inkomst för församlingsprästerna hade på olika sätt knutits till sitt ändamål. Till en del hade den i samband med församlingsbildningen eller eljest anskaffats av församlingen för att använ- das till prästens avlönande. Delvis utgjordes den av donationer av enskilda; avsikten med sådana donationer hade stundom varit att bekosta en viss kult- handling, t. ex. läsande av själamässor. Andra fastigheter åter hade upplå- tits av kronan för den kyrkliga verksamhetens upprätthållande. Före mitten av 1800-talet förvaltades boställena i allmänhet av prästerna själva ehuru

!

75 under det allmännas kontroll. I den mån prästerna ej själva sutto å och bru- kade boställena, uppläto de dem mot arrende. Genom den förutnämnda 1862 års förordning föreskrevs emellertid, att prästerna anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe, skulle utarren- deras enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Arrendeavgiften för så- lunda utarrenderade boställen tillföll dock tjänsteinnehavaren.

Statsanslagen i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor voro av olika slag och ursprung. Penninganslag hade beviljats befattnings- llavare i församlingar med svag ekonomi, i allmänhet dock endast tills vi- dare intill dess församlingen själv kunde svara för prästlönerna. Anslagen i kronotionde utgjordes till stor del av ersättningar för hemman och rän— tor, som Gustaf Vasa vid reformationen indragit till kronan; under namn av ständigt vederlag hade ersättningarna tillförsäkrats prästerskapet att orubbat besitta. Förutom dessa vederlag hade såväl Gustaf Vasa som hans efterträdare av skilda anledningar anvisat tiondespannmål på obestämd tid för en del kyrkoherdebeställningar, s. k. behaglig tids förläning eller veder- lag. I enlighet med kungl. förordningen 23/7 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde indrogos dessa tionde— och ränteanslag till statsverket mot ersättning medelst statsanslag i penningar; denna föränd- ring, varöver kyrkomötet icke hördes, torde ha inneburit endast en ändrad form för redovisning av de äldre anslagen men lärer icke ha inverkat på prästerskapets privilegieskyddade rätt till anslagen.

Ovannämnda fasta lönetillgångar, boställen och anslag av olika art, voro från början knutna till en viss särskild tjänst. Detta hade efterhand med- fört en betydande ojämnhet i avlöningshänseende för olika präster. Medan prästerskapet i en församling var väl tillgodosett, var avlöningen i en annan otillräcklig. Till utjämnande av dessa olikheter öppnade 1862 års förord— ning möjlighet för Kungl. Maj:t att från en församling till en annan över- flytta såväl inkomsten från av kronan upplåtna boställen, som ej utgjorde bostadsboställe, som andra av kronan upplåtna lönemedel.1 Medel, som med

1 Det förslag som låg till grund för 1862 års förordning hade av Kungl. Maj:t förelagts 1859 1860 års riksdag. Vid riksdagsbehandlingen framkommo, särskilt inom präste— ståndet, delade meningar rörande förslagets förenlighet med prästerskapets privilegier. Från flera håll både inom och utom prästeståndet hävdades att den föreslagna omför- delningen av vissa lönetillgångar ej stred mot privilegierna, vilka snarare voro ett skydd för hela kyrkan än en försäkran för de särskilda befattningshavarna om bibehållande av deras förmåner. Prästeståndet godkände Kungl. Maj:ts förslag med undantag för bestämmelsen om avskiljande från bostadsboställe av lägenhet för löntagarens behov samt utarrendering av återstoden. Vid inläggandet av sin gensaga mot denna bestäm- melse åberopade ståndet privilegierna och fick därvidlag medhåll av adeln. Däremot expedierades såsom ett riksdagens beslut ett av de tre världsliga stånden i strid mot prästeståndet föreslaget tillägg till det kungl. förslaget av innehåll att i kyrkoherdefull- makt, som därefter utfärdades, skulle intagas förbehåll, att den utnämnde var skyldig att åtnöja sig med de löne- och tjänstgöringsförändringar, som kunde komma att be- slutas. I en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t vidhöll ståndet i denna och en annan fråga sin från de övriga stånden avvikande mening och åberopade att vad ståndet god- känt ej fiek anses innefatta rubbning i det skydd som privilegierna tillförsäkrade kyr- kan med avseende å prästerskapets löneförmåner.

stöd av 1862 års förordning avskildes från en församling, blevo emellertid ofta icke överflyttade till annan församling. Genom ett kungl. brev 14/21868 förordnades, att avskilda medel skulle inlevereras till statskontoret och där göras räntebärande samt, bokförda under benämningen »prästerskapets lö- neregleringsfond», behandlas utan sammanblandning med statsmedel. Den- na fond användes till en början även för uppsamlandet av den del av av- kastningen av skogstillgångar å boställen som icke tillkom boställshavaren. Genom kungl. brev 31/1 1876 förordnades emellertid, att skogsavkastning från boställe, som icke utgjorde viss församlings enskilda egendom, skulle, i den mån avkastningen ej behövdes för förbättring av den egna skogen, bilda en särskild fond hos statskontoret, »de ecklesiastika boställenas skogs- fond». Avkastningen av denna fond skulle användas för skogsförbättring å andra ecklesiastika boställsskogar.1

Det i sina huvuddrag här tecknade avlöningssystemet för församlingspräs- terna blev, som tidigare nämnts, i väsentliga hänseenden omlagt genom 1910 års lagstiftning. Den 53/12 1910 utfärdades lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrkofond samt ecklesiastik boställsordning. Samtidigt utfärdades i admi- nistrativ väg en kungl. kungörelse angående grunder för ändringar i lag- stiftningen om ecklesiastika boställsskogar. I huvudsak innebar denna lag- stiftning följande.

1. Prästernas löner fastställdes till bestämda belopp enligt utförliga i prästlöneregleringslagen meddelade bestämmelser angående lönernas beräk- ning. Såsom förmåner utöver lönen tillerkändes prästerna fri bostad i präst— gård samt, i viss utsträckning, husbehovsbränsle från löneboställe, varmed den nya lagstiftningen avsåg all boställsjord utom själva prästgården med tillhörande tomt och trädgård. Dessutom fingo prästerna behålla avkast- ningen av enskilda donationer, som tillförsäkrats tjänsteinnehavare i syfte att bereda honom särskild förmån utöver lönen.2

2. Med införandet av emeritilöner ordnades prästernas tjänstepensione- ring. I emeritilönelagen stadgades bl. a. om emeritilönernas belopp samt vid vilken ålder präst var skyldig att avgå mot åtnjutande av emeritilön.

3. I prästlöneregleringslagen voro bestämmelser meddelade även om ord- ningen för finansiering av prästlönerna. Därom gällde, att församlingarna (pastoraten), vilka bibehöllos som löngivare åt församlingsprästerna, hade att, i härefter nämnd ordning, taga i anspråk dels församlingsavgifter till

1 Ett ifrågasatt beslut att till kronan indraga viss del av de ecklesiastika boställenas skogsavkastning ansågs av sammansatta stats-, lag- samt allmänna besvärs- och ekono- miutskottet vid 1862—1863 års riksdag kunna innebära intrång i prästerskapets privi— legier. Däremot ansåg utskottet, att ett skiljande av skogstillgången från den enskilde boställshavaren ej stred mot privilegierna, så länge skogsavkastningen bibehölls som lönetillgång för prästerskapet i gemen. (Utskottets betänkande nr 50 s. 40 f. samt nr 57.) 2 Vid lönens bestämmande skulle dock hänsyn tagas till sådan enskild donation.

visst maximibelopp, vilka avgifter utdebiterades enligt de för kommunalut- skylder i allmänhet stadgade grunder, dels arrende av pastoratens lönebo- ställen med undantag av sådana, vilkas avkastning enligt donationsbestäm- melse tillföll tjänsteinnehavare utöver lönen eller prästänka eller ock enligt kyrkofondslagen (se nedan under 5) ingick till kyrkofonden, dels avgälder av lägenheter, som avsöndrats eller upplåtits från löneboställen, ränta å me— del, som influtit vid försäljning av boställsjord, ävensom övriga till präst- löner i pastoraten avsedda medel, försåvitt de icke tillkommo tjänsteinne- havare utöver lönen eller enligt kyrkofondslagen redovisades till kyrkofon— den, dels skogsförsäljningsmedel från löneboställen och dels de ytterligare församlingsavgifter som erfordrades.

4. Prästtionde och andra avgifter av fast egendom indrogos enligt tion- deavskrivningslagen till statsverket och avskrevos mot en på visst sätt be- räknad, för all framtid utgående årlig ersättning, som skulle inbetalas från statsverket till kyrkofonden.

5. Enligt kyrkofondslagen skulle fonden användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen närmare bestämdes och förvaltas av statskontoret utan sam- manblandning med andra medel. Om fondens uppläggande samt om dess inkomster och utgifter innehöll kyrkofondslagen väsentligen följande. Till fonden överfördes prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond samt, efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje sär- skilt fall, vissa lokala lönefonder och andra kapitaltillgångar m. m. Till fonden skulle dessutom årligen ingå _ förutom den under 4 omnämnda ersättningen enligt tiondeavskrivningslagen —— från statsverket utgående ersättning för anslag i kronotionde m. m. och för statsanslag i penningar samt arrende från sådana av kronan upplåtna boställen, vilkas avkastning tidigare ingått till löneregleringsfonden eller anvisats till löneförbättring åt tjänsteinnehavare i annat pastorat än där bostället låg. Vidare skulle till fonden inflyta skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen med skyl- ; dighet dock för fonden att årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett & mot skogens beräknade årliga avkastning svarande belopp i den mån pas- ! | ) toratet hade behov därav för lönernas bestridande. Ytterligare skulle fon— den årligen tillföras pastoratens s. k. överskottsmedel eller vad i ett pasto- rat kunde återstå av avkastningen av pastoratets lönetillgångar, sedan prästlönerna betalats. Slutligen uppräknades bland fondens inkomster rän- * ta och annan vinst å fondens tillgångar. Av kyrkofonden skulle å andra si- l dan bestridas ett flertal utgifter. Sålunda ägde pastorat, som för prästlö- l nernas gäldande måst utdebitera högre församlingsavgifter än (med nutida ' skatterättslig terminologi) 60 Öre för skattekrona, att av kyrkofonden utfä bidrag motsvarande vad som utdebiterats utöver denna gräns. Vissa löne- t kostnader såsom ålderstillägg å prästlönerna, emeritilöner, prostarvoden och adjunktsarvoden bestredos direkt av fonden. Denna svarade även för vissa utgifter för skogsvården å löneboställena.

6. I ecklesiastika boställsordningen (EBO) lämnades föreskrifter röran- de boställsjordens vård och förvaltning. Prästen kvarstod som boställshava— re endast till själva prästgården med tillhörande tomt och trädgård. Bygg- nads- och underhållsskyldigheten å prästgård lades dock på pastoraten. I fråga om löneboställena föreskrev EBO, att de skulle utarrenderas i en- lighet med av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter och att i frå- ga om arrende skulle i delar, varom EBO ej innehöll bestämmelser, tilläm— pas allmän lag och nämnda särskilda föreskrifter. I lagen stadgades vidare om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besiktningar och husesyner. Ehuru flertalet boställen utgjorde lönetillgång för pastoraten, förlades den egentliga förvaltningen av dem till domkapitel och länsstyrelse. Slutligen må nämnas att EBO även innehöll en bestämmelse om försäljning i vissa fall av boställe.

1910 års lagstiftning föregicks av en utredning som 1897 års prästlöne- regleringskommitté framlade i fyra under åren 1899—1903 utkomna be- tänkanden. På grundval av dessa betänkanden hade prästlönefrågan före- lagts 1908 års riksdag i propositionerna nr 84 (EBO) och 88 (övriga lagar). Kamrarna stannade emellertid då i olika beslut, och förslagen föllo. Frågan bragtes åter inför 1909 års riksdag i propositionerna nr 39 och 40 men rönte då samma öde. Efter fortsatt beredning inom eeklesiastikdepartementet un- der medverkan av särskilda sakkunniga 1909 års prästlöneregleringssak- kunniga —— hänsköts frågan 1910 i propositionerna nr 85 och 163 för tredje gången till riksdagens prövning. Sedan kamrarna denna gång enat sig om ett samfällt positivt beslut och det samma år inkallade kyrkomötet för sin del godkänt de av riksdagen antagna lagförslagen, utfärdades de ovannämn— da lagarna av 9/12 1910. En utförlig redogörelse över förarbetena till 1910 års lagstiftning har lämnats i det betänkande som på sin tid framlades av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga (SOU 1929:40 s. 12 f.). Här skall därför endast beröras huvuddragen av den strid rörande prästerskapets pri- vilegier som föregick 1910 års lagstiftning.

I prästlöneregleringskommitte'ns förslag till tiondeavskrivningslag fanns intaget ett särskilt förebehåll att lagens bestämmelser om indragning av tionde mot årlig ersättning samt om sättet för ersättningens bestämmande och utgörande ej fingo ändras eller upphävas utan kyrkomötets bifall. Som skäl för detta förbehåll anförde kommittén, att kyrkans rätt till ersättning för vad som indragits borde betryggas på det mest verksamma sätt samt att ifrågavarande bestämmelser djupt ingrepo i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet. De sista paragraferna i förslagen till löneregleringslag, eme— ritilönelag och kyrkofondslag innehöllo ett nästan ordagrant lika stadgande därom, att vederbörande lag ej fick ändras eller upphävas utan bifall av kyrkomöte. I kommittébetänkandet gavs ej någon närmare motivering för berörda stadganden. Det sades allenast, att »det ligger i sakens natur, att för ändring eller upphävande av denna lag måste fordras bifall av allmänt

kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphävande av denna lag bör naturligtvis fordras bifall av allmänt kyrkomöte» (emeritilö- nelagen) samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt lan-d, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

I remissutlåtande över betänkandet förklarade sig länsstyrelsen i Koppar- bergs län hysa stor tvekan, huruvida ifrågavarande bestämmelser om kyrko— mötets medverkan vid lagarnas ändring eller upphävande voro fullt fören- liga med grundlagarna. De prästerliga löningsbestämmelserna hade, anförde länsstyrelsen, icke räknats till kyrkolagsområdet, och någon utvidgning av detta torde utan grundlagsändring icke kunna äga rum. Vad privilegierna anginge, så mcdgåve dessa icke kyrkomötet annan rätt än att antingen för- klara hinder icke från privilegiesynpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar de berörde privilegierna eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i änd- ring eller upphävande av vissa lagar torde, framhöll länsstyrelsen, icke kunna äga rum utan grundlagsändring.

Med anledning av detta utlåtande från länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrade kammarkollegiet.

>>Kollegiet tilltror sig ej att döma om, på vilket sätt kyrkans medbestämmande- rätt i fråga om de ärenden, som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda bc- , tryggad, och huruvida alltså den av prästlöneregleringskommittén föreslagna for- . men med kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsen- ( ligt riktiga. Kollegiet, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg måste % tör ändamålet beredas, erinrar därom, att genom 1723 års privilegier prästerskapet fått sig tillförsäkrat vad då var anslaget till dess underhåll. Skall nu kyrkan avstå vad henne tillkommer på grund av en lagstiftning, som skyddas genom dessa pri- vilegier — vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande av prästerskapets avlöning, på vilka nådiga förordningen angående allmänt ord- nande av prästerskapets inkomster 11/7 1862 vilar -—, så torde det ligga i sakens , natur, att kyrkans rätt till det, som gives i vederlag, måste liägnas med ett skydd av samma värde som privilegierna. — _ Måhända finnes ingen annan utväg att i i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att privilegierna i behörig ; ordning underkastas nödig jämkning med hänsyn till innehållet i den av kom- mittén nu föreslagna lagstiftningen.»

Rörande spörsmålet om kyrkomötets medverkan i lagstiftningen tion— deavskrivningslagen, prästlöneregleringslagen, emeritilönelagen och kyrko- fondslagen anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hugo Hammarskjöld, i propositionen till 1908 års riksdag (prop. nr 88 s. 210).

»Den av prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen berör i väsent- liga delar prästerskapets *friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag vilka de åtnjuta”. Ifrågavarande förmåner äro emellertid betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan alltså icke ske utan medverkan

av kyrkomötet i den av dess genom grundlagen bestämda funktioner, som har sin licmul i RF & 114. Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneför- hållanden m. m. i de delar, i vilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomö- tets prövning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet. Däremot torde, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkt, den av kommittén föreslagna för- men för betryggande av kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de förmåner, som nu äro på grund av privilegierna tillförsäkrade prästerskapet eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.»

Redan vid utskottsremissen uppstod i första kammaren en debatt i an— ledning av att propositionen utelämnat de av prästlöneregleringskommittén föreslagna >>garantiparagraferna». Huvudmotståndare i debatten voro bisko- pen Gottfrid Billing, som angrep förslagen på denna punkt, och Hammar- skjöld. Debatten kom emellertid, liksom de senare riksdagsdebatterna i sa- ken, mera att röra den politiska frågan om lämpligheten av privilegier över- huvud än rättsspörsmålet om den nya lagstiftningens inverkan på gällande privilegier. Till klarläggande av detta spörsmål bidrogo riksdagsdebatterna knappast.1

I likalydande motioner i vardera kammaren av hovrättsrådet Ekman och kontraktsprosten Hedelius (FK nr 54 och AK nr 295) upptogs spörsmålet om kyrkomötets framtida medverkan i lagstiftningen. I motionerna gjordes bl. a. följande uttalanden.

Motionärerna biträdde väl departementschefens åsikt, att >>garantiparagraferna>> ej voro förenliga med grundlagens bestämmelser. Men å andra sidan syntes ej kunna begäras, att svenska kyrkan, som då i prästerskapets privilegier åtnjöt ett det starkaste skydd för de kyrkliga avlöningstillgångarna, skulle vid en ompla— cering av dessa tillgångar för vinnande av en ej blott för kyrkan själv utan i fullt ut lika hög grad för de skattedragande förmånlig utjämning av de kyrkliga avlönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet avstå från detta skydd beträffande de tillgångar, som skulle sättas i stället för de av kyrkan då innehav— da. Det kunde ej anses såsom en orättmätig fordran från kyrkans sida, om denna gjorde anspråk på samma skydd för sina tillgångar under de nya förhållandena som under de då rådande. Emellertid torde något särskilt skydd beträffande den del av de nya tillgångarna, som kom att utgå i form av församlingsavgifter, icke böra äga rum. Det syntes nämligen för vår tid mindre tilltalande att med särskilt skydd omgärda avgifter, vilka skulle erläggas efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Däremot syntes kyrkan icke kunna efter- giva sin rätt till skydd för den ersättning för tionden och därmed likställda av- gifter, vilken skulle komma att från statsverket årligen inbetalas till kyrkofonden ävensom för själva denna fond och dispositionsrätten däröver. Motionärerna hem— ställde fördenskull, att riksdagen måtte i sammanhang med de övriga lagförslagen för sin del antaga följande

»Förslag till lag angående tillämpning i vissa fall av prästerskapets privilegier. Härigenom förordnas som följer: Vad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pas-

1 Hammarskjöld yttrade bl. a., att han icke ett ögonblick bctvivlat att den punkt Bil- ling klandrat, »nämligen upphävandet av prästerskapets privilegier» skulle hos Billing röna det allvarligaste motstånd (FKzs prot. nr 22 s. 5).

| i l l l

toralier och rättigheter skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som en- ligt denna dag utfärdad lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och skall i avseende å kyrkofonden och dess avkastning iakttagas, att genom överfö- rande till denna fond av avkomst från prästerskapets boställen eller detsamma eljest anslagna avlöningsmedel någon rubbning icke sker i den prästerskapet ge- nom privilegierna tillförsäkrade rätten att varda bibehållet vid dessa avlönings- medel.»

Det särskilda utskott som vid 1908 års riksdag behandlade prästlönefrå- gan tillstyrkte bifall till motionärernas förslag med allenast den ändringen att, till undvikande av missförstånd angående lagens räckvidd, orden »det- samma eljest anslagna» i slutet av lagen utbyttes mot orden »fonden eljest tillkommande». Utskottet anförde, att genom antagande av lagförslaget kyr- kans dåvarande andel i lagstiftningen beträffande de ämnen, som utgjorde föremål för Kungl. Maj:ts proposition, uppenbarligen icke skulle ökas, men väl avsevärt minskas samt att fullt fog fanns för motionärernas framställ— ning (särskilda utskottet nr 1 utlåtande nr 2 s. 136).

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sju ledamöter, varav en endast mot utskottets motivering. De övriga reservantcrna, vilka yrkade avslag å motionerna, anförde, att det icke fanns något behov av särskilt skydd för prästerskapets ekonomiska intressen, utöver vad som var tillför- säkrat andra stånd eller klasser av svenska folket. I sammanhang med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen gynnsamt sätt av deras avlöningsförhållanden borde, uttalade reservantcrna, snarare ett formligt upphävande av privilegierna äga rum än ett ytterligare befästande därav med verkan att privilegieskydd bereddes för medel, som utgingo di— rekt ur statskassan.

Första kammaren biföll utskottets hemställan om antagande av lagförsla— get i privilegiefrågan och gjorde sitt godkännande av samtliga de övriga för- slagen beroende av att lagförslaget i fråga blev av riksdagen antaget.

Andra kammaren däremot avslog utskottets hemställan beträffande privi- legierna. Hela förslaget till prästlönelagstiftning fick därmed, sedan ett sam— manjämkningsförsök av kamrarnas motstridiga ståndpunkter misslyckats, förfalla.1

Då prästlönefrågan 1909 ånyo förelades riksdagen upptog Kungl. Maj:ts förslag inga bestämmelser i den konstitutionella fråga, som vid föregående riksdag bringat förslagen att falla. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet 19/2 1909 anförde Hammarskjöld (prop. nr 39 s. 31).

1 För att förhindra förslagens fall rådde Hammarskjöld andra kammaren att biträda första kammarens redan fattade beslut i privilegiefrågan och yttrade därvid: »Vad är det egentligen för fara med, om man nu skulle gå in på första kammarens mening och laga denna paragraf. Jag kan icke inse vilka skadliga följder som därav skulle uppstå. Det hela är en principfråga, och det kan ju hända, att det spelas upp till maktfråga mellan kamrarna, vilket jag mycket skulle beklaga, men några egentliga skadliga följ— der har jag som sagt svårt att inse.» (AK:s prot. nr 65 s. 16.)

»Någon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag, åsyftande att ställa under privilegieskydd flera eller färre av prästerskapets på den ifrågasatta nya lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min mening icke; och då jag dessutom icke kunnat bliva övertygad om hehövligheten av en dylik anordning, anser jag mig icke kunna tillråda, att i en blivande proposition upptages ett lag- förslag med angivet syfte.»

Prästlönefrågans fall vid 1909 års riksdag, då andra kammaren avslog propositionerna, hade ej med privilegiefrågan att göra.

När prästlöneregleringen och övriga därmed sammanhängande frågor 1910 för tredje gången förelades riksdagen, berörde Hammarskjölds efter- trädare, statsrådet Lindström, icke alls spörsmålet om kyrkomötets fram— tida medverkan i lagstiftningen. Ej heller i riksdagen upptogs denna fråga i vidare mån än att Billing (FKzs prot. nr 30 s. 24) _ tydligen med hänsyft- ning på privilegierna yttrade: »Jag skall icke nu uppriva en gammal frå— ga, för mig kanske den ömtåligaste, utan anse att vad som en gång skett, det kan icke ändras, och därför icke inlåta mig på de stora principfrågor- na ———.»

De av 1910 års riksdag antagna lagförslagen blevo, som förut nämnts, av Kungl. Maj:t överlämnade till samma års kyrkomöte. I de skrivelser, vari- genom förslagen överlämnades till kyrkomötet, hemställde Kungl. Maj:t om kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände förslagen. Även kyrkomötet förbigick nästan helt privilegiefrågan.1 Mötet godkände försla- gen och sammanfattade i sin skrivelse (nr 4) till Kungl. Maj:t mötets upp- fattning rörande förslagens innebörd på följande sätt.

Förslagen innebure synnerligen djupgående och vittomfattande förändringar i fråga om såväl skyldigheten att bidraga till prästerskapets underhåll som fördel— ningen och sättet för förvaltningcn av de prästerliga avlöningsmedlen. De vikti- gaste av dessa förändringar ginge därpå ut, att de genom prästerskapets privile— gier tillförsäkrade inkomster, som sammanfattades under benämningen »tionde, pastoralier och rättigheter» och för det dåvarande i allmänhet utgjordes i enlig- het med därom meddelade bestämmelser i de för varje pastorat givna löneregle- ringsresolutionerna, skulle utbytas mot dels den i förslaget till lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför stadgade gottgörelse i penningar, vilken skulle under benämning »Ersättning för prästerskapets tionde» årligen inlevereras från statsverket till kyrkofonden, och dels de i förslaget till lag om reglering av prästerskapets avlöning omnämnda för- samlingsavgifter, att sättet för förvaltningen av de genom berörda privilegier präs- terskapet tillförsäkrade boställen förändrades därhän, att dessa—medundantagav det till bostad och trädgård för tjänstinnehavaren avsedda område, som hädan- efter erhölle benämningen prästgård —- alltid skulle upplåtas på arrende i enlig- het med därom av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, samt att all upphörd inom församlingarna av prästerliga avlöningsmedel även boställsarrende —— verk- ställdes av kyrkoråden, som förvaltade de sålunda influtna avlöningsmedlen och därmed gäldade tjänstinnehavaren hans lön.

1 En talare berörde frågan i förbigående'i det han beklagade »den olyckliga strid om s. k. privilegier för biskopar och präster från 1700—talet» som ägde rum 1908.

De förslag som 1908 och tidigare framställdes i syfte att ge kyrkomötet medbestämmanderätt för framtiden i den nya lagstiftningen ledde sålunda ej till resultat. Härav lärer emellertid den slutsatsen ej följa, att privilegier— nas bestämmelser om församlingsprästernas ekonomiska förmåner av skil- da slag, å vilka bestämmelser kyrkomötets kompetens i dessa frågor ditin- tills varit grundad, helt upphävdes av den nya ordningen. Förhistorien till 1910 års lagstiftning kan endast tjäna till belysning av hur man den tiden bedömde frågan om den nya lagstiftningens inverkan på privilegierna. Be— svarandet av detta spörsmål beror, nu som då, i sista hand därpå, huruvida den nya lagstiftningen i sak låter sig förena med privilegiernas innehåll.1 Den nya ordningen innebar, att de forna privilegieskyddade tillgångarna skildes från de särskilda tjänstebefattningarna. Tjänsteinnehavarens i lag fixerade lön kom att utgå oberoende av den avkastning tillgångarna läm- nade. Därmed eftergåvos privilegierna såsom en garanti för de särskilda be- faltningshavarna att var bibehållna vid dessa lönetillgångar. Enligt 1927 års prästlöneregleringssakkunniga skulle kunna göras gällande, att denna ga— ranti i vissa hänseenden lämnades orubbad, nämligen såvitt gällde rätten till fri bostad och husbehovsbränsle samt till avkastning av enskild donation så— som förmån utöver lönen. Dessa rättigheter ha emellertid numera upphört, rätten till bränsle genom en med kyrkomötets samtycke 1932 vidtagen lag- ändring, varigenom rätten utbyttes mot kontant bränslebidrag från pastora- tet, samt rättigheterna i övrigt genom 1951 års prästlönelagstiftning. Grun— derna för denna senare lagstiftning underställdes 1948 års kyrkomöte för yttrande. Kyrkomötet motsatte sig därvid tanken att rätten till avkastningen av ifrågavarande enskilda donationer skulle upphöra men godkände försla— get att tjänsteinnehavare för bostad i präst-gård skulle vidkännas bostadsav— drag å lönen. Kyrkomötet samtyckte till att de bestämmelser i 1910 års prästlönelag som funnos stridande mot de nya grunderna med de jämk- ningar kyrkomötet förordat fingo »suspenderas i avvaktan på att huvud- grunderna för den nya regleringen hinna fixeras i en lagtext, till vilken kyr- komötet sedan får tillfälle att giva sitt formella samtycke» (kyrkomötets skrivelse nr 18). Den nya lagstiftningen —— varom mera framdeles _ blev emellertid ej vidare underställd kyrkomötet, och rätten till enskild donation

1 Jfr följande uttalande av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga (SOU 192939): »Det yttre förloppet av den behandling, privilegiefrågan rönte vid riksdagen 1908 synes knappast lämna rum för annan uppfattning än att de prästerliga privilegierna, såvitt de beröra det territoriella prästerskapet, de facto blivit genom tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning i sin helhet upphävda. Då det emellertid gäller att klarlägga det rättsläge, som genom nämnda lagstiftning härutinnan inträtt, synes berörda spörsmål icke kunna avgöras uteslutande med ledning av vad beträffande privilegiefrågan förekom under förarbetena till lagstiftningen i fråga. Spörsmålets besvarande måste, då någon lagstiftningsakt, innebärande ett formligt upphävande av privilegierna, icke kommit till stånd, i sista hand bliva beroende av en undersökning utav lönelagarnas eget reella in- nehåll eller, med andra ord, huruvida och i så fall i vilken utsträckning privilegiernas stadganden kunna hava en fortgående tillämplighet å de avlöningstillgångar, som genom 1910 års lagstiftning ställdes till förfogande för prästerskapets avlöning.» '

utöver lönen avskaffades således mot kyrkomötets vilja. Med 1951 års lag- stiftning ha privilegierna såsom ett skydd för den enskilde befattningsha- varen att vara bibehållen vid sina ursprungliga tillgångar förlorat sin åter- stående giltighet.1 Då de 1910 tillkomna, på den kommunala beskattningens grund utgående församlingsavgifterna icke kunde förvärva privilegiekarak- tär (jfr uttalanden härom i motionerna vid 1908 års riksdag), är det uppen- bart, att församlingsprästerna icke vidare i privilegierna åtnjöto skydd för de nya lönerna.

Om 1910 års reform sålunda i det stora hela upphävde privilegierna såsom en garanti för församlingsprästerna att vara bibehållna vid sina ekonomiska förmåner, synes rättsläget mera svårbedömt när det gäller frågan om den nya lagstiftningens inverkan på privilegierna såsom ett skydd för kyrkans rätt till de forna lönetillgångarna. _— Då här och i det följande användes ut— trycket »kyrkans rätt» till viss egendom, avses därmed ej något ställnings- tagande till spörsmålet huruvida kyrkan äger rättssubjektivitet d. v. 5. kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter samt utföra talan vid domstol m. m. Ännu mindre ligger i uttrycket något uttalande därom att ifrågavaran- de rätt innefattar vare sig äganderätt eller andra civilrättsligt bestämda be- fogenheter över egendomen. Med det citerade uttrycket avses endast, att egendomen ifråga enligt gällande rätt skall användas för kyrkliga ändamål.

lndragningen till statsverket 1910 av prästtionde och därmed jämställ- da avgifter mot ersättning av årliga statsanslag i penningar till kyrkofon- den erbjuder likhet med indragningen 1869 av prästerskapets anslag i kro— notionde mot gottgörelse i form av kontanta statsanslag. Såsom ovan (s. 75) framhållits, torde 1869 års indragning av kronotiondeanslag _ vilken icke underställdes kyrkomötet _ ej ha medfört någon förändring i prästerska- pets och kyrkans privilegieskyddade rätt till kronotiondeanslagen utan in- neburit endast en ändrad form för redovisningen av dessa anslag. Det kun- de synas som om 1910 års indragning av prästtionden mot ersättningsskyl— dighet för statsverket, såvitt gäller åtgärdens inverkan på privilegierna, icke borde bedömas annorlunda. Emellertid utgjorde indragningen av prästtion- den en mera ingripande och betydelsefull förändring i ordningen för präst- lönernas finansiering. Med indragningen av prästtionden samt deras suc- cessiva avskrivning blev en till kyrkan utgående grundskatt förvandlad till statsskatt, vilken som sådan efterhand upphörde att utgå.2 Genom kyrko- mötets godkännande härav eftergav kyrkan privilegieskyddet för präster- skapets »tionde, pastoralier och rättigheter». Det skydd kyrkan i privilegier- na åtnjutit för dessa avgifter lärer icke kunna anses överflyttat å den gott— görelse för avgifterna som statsverket årligen inbetalar till kyrkofonden. I

1 Då 1951 års prästlönereform icke äger tillämpning för ett fåtal präster, som vid reformens genomförande ägt välja och valt att kvarstå på äldre lönereglering, äga dessa präster möjligen alltjämt privilegieskydd för dem tillkommande rätt till fri bostad i prästgård och till avkastning av enskild donation såsom förmån utöver lönen. 2 Lagerroth s. 123 f.

! i i | i i I i | |

artikel 3 försäkras prästerskapet visserligen om bibehållande av >>vederlag'» för privilegieskyddade rättigheter och friheter, men därmed torde avses en— dast sådana vederlag, som tilldelats prästerskapet före 1723. Ersättningen från statsverket enligt tiondeavskrivningslagen låter sig icke heller inbe— gripa bland andra i 1723 års privilegier uppräknade, kyrkan tillförsäkrade tillgångar. Såväl 1897 års prästlöneregleringskommitté som motionärerna och det särskilda utskottet vid 1908 års riksdag bedömde frågan så, att sär- skild lagstiftning fordrades för att kyrkomötet för framtiden skulle äga medbestämmanderätt i fråga om ersättningen för prästtionde m. m., och någon erinran mot den uppfattningen synes då icke ha framställts.1

Vad beträffar den av pastoraten tillträdda egendomen medförde 1910 års lagstiftning ingen förändring i denna egendoms karaktär av lönetillgång för kyrkan. I propositionen till 1910 års riksdag (nr 85 s. 76) underströks, att församlingarnas rätt att förfoga över de prästerliga avlöningstillgångarna var i viss mån begränsad med hänsyn till den rätt kyrkan i dess helhet hade till samma tillgångar, och det framhölls som uteslutet, att en församling skulle få använda tillgångarna för annat ändamål än avlöning av prästerna, t. ex. byggande av kyrka, anläggande av begravningsplats eller dylikt. Då till— tillgångarna sålunda bibehöllos vid sina förutvarande ändamål, torde pas- toratens tillträdande av egendomen icke ha inneburit något intrång i pri- vilegierna såsom ett skydd för kyrkans rätt till denna egendom.2

Icke heller lärer överförandet till kyrkofonden av privilegieskyddade till- gångar —— fonder, boställsavkastning samt anslag i kronotionde rn. m. _ ha medfört, att dessa tillgångars privilegiekaraktär gick förlorad. Visserli- gen vill det synas, som om motionärerna och särskilda utskottet vid 1908 års riksdag förutsatt, att privilegierna ej utan lagändring kunde bli tillämp- liga på några av kyrkofondens tillgångar. Möjligen kan dock ifrågasättas, huruvida icke både motionärerna och utskottet —— i fråga om andra kyrko- fondens tillgångar än ersättningen för indragna prästtionde m. m. endast avsett att förebygga tvekan angående privilegiernas tillämplighet; ett visst stöd för ett sådant antagande kan hämtas både i motiveringen till mo- tionerna och i avfattningen av den föreslagna lagtexten. Men oavsett om det- ta antagande är riktigt, kan vad som förekom vid 1908 års riksdag, såsom

1 Meningarna i denna fråga äro emellertid delade. Den här hävdade åsikten företrädcs av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga och av Sundberg s. 281 f. Sundberg ifråga- sätter dock, om ej ersättningen till kyrkofonden såsom vederlag för privilegieskyddad in— komst enligt artikcl 3 bör åtnjuta samma skydd. Widén och Högberg s. 28 och 67 för- mena, att ersättningen i fråga är privilegieskyddad. Ställningen är, säger Widén, väsent- ligen annorlunda än den skulle varit, om tionden utan lämnande av ersättning helt upp- hävts. 2 Jfr RÅ 1925 s. 198. I målet var fråga, huruvida den av privilegierna skyddade fri- heten för prästboställe att deltaga i kostnad för byggnad och underhåll av prästgård gällde, sedan ett boställe efter inträdd ny lönereglering enligt 1910 års prästlönelag bli- vit utarrcndcrat för pastoratets räkning. Regeringsrätten fann, att utarrenderingen icke medfört någon rubbning i nämnda frihet, eftersom prästerskapets i pastoratet löner fortfarande skulle gäldas av bl. a. avk'omsten av bostället.

tidigare framhållits, icke vara avgörande för spörsmålets bedömande utan detta får bero på i vad mån fondens ändamål kan förenas med privilegier- nas innehåll.

Såsom tidigare nämnts skulle enligt 1 5 i 1910 års lag om kyrkofond fon- den användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen närmare bestämdes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel. I pro- positionen (nr 85) till 1910 års riksdag hade lagrummet följande lydelse.

»De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna avlöningsmedel, om vil- ka i denna lag förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet och, under benämning kyrkofonden, av statskontoret, utan sammanblandning med statsmedel. förvaltas.»

I en motion (nr 242) inom andra kammaren hemställde Daniel Persson i Tällberg om ändrad lydelse av 1 & kyrkofondslagen så att orden »en svenska kyrkans tillhörighet» ej kommo att inflyta i lagen. Som skäl härför anfördes att riksdagen borde bibehållas vid sin rätt att bestämma över skattemedel och att denna rätt i betydlig grad skulle inskränkas genom den av Kungl. Maj :t föreslagna avfattningen av lagrummet. Det särskilda utskott som be- handlade prästlönefrågan anförde angående förslaget i denna del (särskilda utskottet nr 1 utlåtande nr 1 s. 65).

»Bestämmelsen därom att de avlöningsmedel, om vilka i kyrkofondslagen för- mäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet, kan lätteligen förstås såsom innebärande från lagstiftarens sida ett uttalande om var äganderätten till fondens medel ligger, och bestämmelsen har också sålunda förståtts. Det har synts ut- skottet böra undvikas att i lagförslaget bibehålla en bestämmelse, som kan giva an- ledning till en sådan tolkning som nyss sagts. De medel, som skola överföras till kyrkofonden eller framdeles dit ingå, härflyta från källor av vitt skild natur. Det kan antagas att dit kommer att inflyta avkomst icke blott av boställen, vilka upp- låtits av kronan, utan även av sådana, som äro av enskilda donerade eller av mc— nighet inköpta, eller av boställen, vilkas tillkomst icke kan utrönas utan föregå- ende noggrann utredning. Till kyrkofonden komma vidare att ingå direkta skat- temedel. Utskottet anser därför orden ”skola utgöra en svenska kyrkans tillhörig- het' böra ur paragrafen utgå.

.En annan sak är att det må finnas anledning att i lagen mera uttryckligt än som blir fallet, sedan de ifrågavarande orden borttagits, framhålla det syfte, kyrkofon- den är avsedd att tjäna, och på grund härav tillägga en bestämmelse av innehåll att fonden skall användas för kyrkliga ändamål. Det är givetvis en självklar sak att dessa medel, av vilken natur de än må vara och hos vilken än äganderätten till dem må ligga, ej må användas för annat ändamål än det, vartill de ursprung- ligen avsetts, det vill säga kyrkliga ändamål, men det har dock ansetts icke vara ur vägen att hava detta med klara ord utsagt redan i lagens första paragraf.»

En reservant inom utskottet önskade, att något uttalande om fondens ändamål ej skulle göras i lagen och att denna ej heller borde innehålla nå- gon föreskrift om att fondens medel skulle hållas avskilda från andra me— del. Reservanten befarade, att med den av utskottet föreslagna paragrafen konflikter skulle uppstå med kyrkomötet vid fondens förvaltning. Uppsamlandet i kyrkofonden av kyrkliga tillgångar av skilda slag in-

gick som ett led i genomförandet av den skatteutjämning mellan de enskilda och mellan församlingarna som var ett av huvudsyftena med 1910 års lag— stiftning. Med kyrkofondens inrättande skedde endast en omfördelning av den kyrkliga egendomen för åstadkommande av nämnda utjämning. Denna omplacering innebar ett fortsatt beträdande av den väg, varpå man slagit in 1862, då _ för vinnande av större rättvisa i fråga om prästlönerna _ av kronan upplåtna eller anslagna lönetillgångar skildes från prästerliga be- ställningar inom en församling för att användas inom en annan. Sådana omfördelningar torde tidigare (se ovan 5. 75 noten och s. 76 not 1) ej ha an— setts stridande mot privilegierna, och skäl saknas att i det hänseendet be- döma överförandet till kyrkofonden. av privilegieskyddad egendom annor- lunda. Icke heller kan det förhållandet att de till kyrkofonden överförda medlen kommo att sammanblandas med skattemedel anses ha inverkat på deras karaktär av privilegieskyddade medel.1

Innehar sålunda 1910 års lagstiftning ej att privilegieskyddet eftergavs för de till pastoratens och kyrkofondens förfogande stående lönetillgångar, vilka tidigare haft privilegiekaraktär, har detta skydd ej heller senare upp- hört. Alltjämt gäller, att dessa tillgångar skola användas för ändamål, var- till de ursprungligen varit avsedda. Visserligen har kyrkofonden, samtidigt som den tillförts nya tillgångar, kommit att tagas i anspråk för bestridande av en mängd andra utgifter än församlingsprästernas löner. Men den be— gränsningen gäller fortfarande, att fonden ej får användas för annat än kyrkliga ändamål.

Biskoparnas löner och lönetillgångar

För biskoparna genomfördes 1936 en lönereglering motsvarande den som 1910 kom till stånd för församlingsprästerna. Före 1936 utgingo biskops- lönerna enligt naturahushållningens principer. Lönerna hade visserligen 1861 fastställts till bestämda belopp, men de finansierades med för ändamå- let direkt avsedda lönetillgångar. Dessa utgjordes i huvudsak av bostadsbo— ställen _ biskopsgårdarna _löningsbostället, statsverkets anslag för indelta kronotionde och hemmansräntor samt vissa inom de särskilda stiften upp— samlade fonder och andra kapitaltillgångar. Lönetillgångarna voro, liksom de för församlingsprästerna avsedda, ursprungligen knutna till en viss tjänst. Men sedan biskopslönerna blivit reglerade i enlighet med nyssnämn— da beslut av 1861 _ regleringarna voro slutförda 1882 _ fingo biskoparna

1 Den här hävdade åsikten att privilegierna fortfarande gälla såsom ett skydd för kylkan med avseende å prästlönetillgångarna omfattas av bl. a. Sundberg s. 281 f. Där- emot anse 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, att efter tillkomsten av 1910 års lönelagar privilegierna ej haft någon giltighet annat än i fråga om de förenämnda för- in ånerna för präst att inneha prästgård och få bränsle samt åtnjuta avkomsten av vissa enskilda donationer De sakkunniga grunda sin mening därpå att prästlönerna efter 1910 kommo att utgå helt oberoende av den avkastning lönetillgångarna lämnade. SOU 1929: 39 s. 350 f.

behålla endast så mycket av sina dittillsvarande inkomster, som efter me- deltalet av de nästföregående 20 årens markegång beräknades motsvara dc fastställda lönebeloppen; övriga inkomster skildes från tjänsten och över- fördes till en för samtliga stift gemensam fond »biskopslöneregleringsfon- den» under statskontorets förvaltning. Från. denna fond utgingo medel till lönefyllnad för biskop i stift, vars tillgångar ej förslogo till gäldande av den fastställda lönen. Biskoparnas inkomster, såväl de vid tjänsten behåll- na som de till biskopslöncregleringsfonden överförda, voro skyddade av prästerskapets privilegier.1

Biskopsgårdar och löneboställen innehades av biskoparna i regel med bo- ställsrätt, ehuru de med denna rätt förenade rättigheter och skyldigheter ganska starkt varierade, särskilt i fråga om ansvaret för fastigheternas be- byggelse och hävd samt utgörandet av fastighetsskatt och andra utskylder. Större delen av löneboställena skulle författningsenligt utarrenderas genom myndigheternas försorg.

Det på markegångspriser grundade lönesystemet för biskoparna kom med ändringar i den allmänna prisnivån att medföra betydande ojämnhet i his- koparnas inkomster. För att undanröja denna och andra med det rådande systemet förbundna olägenheter tillkommo kungl. förordningen 27/11 1936 med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel samt den samma dag utfärdade kungl. förordningen angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönan- de anslagna fastigheter. I anslutning till dessa lagar vidtogos ändringar i 1932 års lag om kyrkofond och 1927 års lag om tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Den nya lagstiftningen innebar i huvudsak, att samtliga för biskoparna avsedda lönetillgångar skildes från de särskilda biskopsstolarna och sam- manfördes med kyrkofonden och att denna fond övertog betalningsansvaret för biskopslönerna. Biskoparnas i penningar fixerade löner höjdes väsent- ligt. _ Att kyrkofonden kunde bära kostnaden för de höjda biskopslönerna sammanhänger med de förändringar denna fond undergått 1932. Med anta- gande av en ny kyrkofondslag nämnda år utökades nämligen fondens in— komster med den allmänna kyrkoavgiften, varigenom fondens inkomster och utgifter kunde balanseras. _ Utöver lönen erhöll biskop tjänstebostad å publik fastighet, som Kungl. Maj:t anvisade; där särskilda förhållanden föranledde därtill kunde biskop i stället tilldelas antingen förhyrd tjänste- bostad eller kontant hyresersättning. I den mån ansvar för biskopsboställe- nas underhåll och utskylder förut ålegat biskop upphörde detta ansvar. För- valtningen av boställena uppdrogs åt stiftsnämnderna. Biskopsgårdarna

1 Schalling Den kyrkliga jorden 5. 218 samt kammarkollegiets promemoria 25/9 1933 ang. biskoparnas'avlönande. (Promemorian i denna del återgiven i Kungl. Maj:ts prop. nr 242 till 1936 års riksdag s. 55.)

i ! | i |

skulle förvaltas enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelade och lönebo- ställena, för vilka benämningen biskopshemman infördes, enligt de regler som gällde för förvaltningen av allmänna kyrkohemman, d. v. s. prästbo- ställen vilkas avkastning ingår till kyrkofonden.

På liknande sätt som skett 1908—1910 uppmärksammades vid 1936 års hiskopslönereglering frågan om den nya lagstiftningens verkan på präster- skapets privilegier och frågan om kyrkomötets framtida medbestämmande- rätt i den nya lagstiftningen. Till grund för 1936 års lagstiftning låg när- mast ett av kammarrådet lVohlin utarbetat förslag till författningsbestäm- melser med tillhörande motiv. Om den författningsmässiga utformningen av liiskopslöneregleringen anförde Wohlin, att grunderna för avlöningsbestäm— melscrna borde fastställas genom ett Kungl. Maj:ts och riksdagens samfäll- da beslut i samma ordning, som ägde rum vid bestämmandet av stats- tjänstemännens avlöning, med den avvikelsen allenast, att, så länge och i den omfattning biskoparnas löneförmåner voro föremål för privilegieskydd, kyrkomötets samtycke fordrades för genomförande av ändring i löneförmå- nerna. I överensstämmelse härmed föreslog W'ohlin, att, när i 3 och 6 åå kyrkofondslagen skulle intagas en hänvisning till den nya löneförfattning- cn, det måtte uttryckligen angivas, att dennas bestämmelser voro >>av Ko- nungen och riksdagen antagna». Detta uttryck framkallade under det fort- satta lagstiftningsarbetet olika meningar rörande kyrkomötets ställning till den nya lagstiftningen.

Kammarkollegiet och statskontoret, vilka avgåve gemensamt utlåtande över XVohlins förslag, yttrade i denna fråga (t. f. generaldirektören i stats- kontoret Bergendal samt t. f. statskommissarierna lVifvesson och Johns— son).

»En förutsättning för förslagets genomförande är, att medgivande jämlikt RF % 114 lämnas av kyrkomötet. Ämbctsverken vilja emellertid under hänvisning till förslagets avfattning framhålla, att, sedan de föreslagna avlöningsbestämmelserna antagits, framtida ändringar i desamma icke behöva underställas kyrkomötet.»

Till ämbetsverkens utlåtande hade fogats två reservationer avseende bland annat den författningsmässiga fråga Wohlin berört.

I den ena av dessa reservationer uttalade föredraganden, kammarrådet Schalling, med vilken generaldirektören i kammarkollegiet Berglöf instämde, att uttrycket »av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» icke behövde föranleda, att kyrkomötet för framtiden skulle vara uteslutet från medverkan vid eventuella ändringar i bestämmelserna. Schalling förutsatte, att frågan om kyrkomötets be- fattning med sådana ändringar skulle bedömas efter enahanda grund som beträf- fande ändring av bestämmelserna om det territoriella prästerskapets avlöning.

I den andra reservationen av t. f. kammarrådet Prawitz anfördes. I och med att det nya förslaget genomfördes, skulle avkomsten av biskopsgodsen ingå till kyr- kofonden och tillföll alltså icke längre biskoparna. Härefter voro privilegierna icke längre gällande för biskopsgodsen. Sedan alltså kyrkomötet en gång givit sitt

bifall till det föreliggande förslaget, kunde Kungl. Maj:t och riksdagen utan med- verkan från kyrkomötets sida besluta om förändrad disposition av biskopsgodsen och även om deras användning för annat än kyrkligt ändamål. Kyrkomötets med- verkan i det nu remitterade förslaget skulle blott bestå i eftergivandet av de pri- vilegier, som hindrade genomförandet av bestämmelserna. Sedan detta eftergi- vande en gång skett, skulle kyrkomötets medverkan för ändring av de meddelade bestämmelserna icke vidare vara erforderlig. Avsikten att avskaffa kyrkomötets medbestämmanderätt vid framtida förändring i sättet för biskopsgodsens använd— ning syntes på ett fullt följdriktigt sätt ha kommit till uttryck i förslaget till änd- ring av 3 5 kyrkofondslagen, då nämligen däri stadgades, att till kyrkofonden skul- le ingå inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel tillförts kyrkofonden. Sedan ändringen i kyrkofondslagen trätt i kraft, kunde alltså Kungl. Maj:t och riksdagen antaga nya eller förändrade sådana bestämmelser och därvid föreskriva, att avkomsten av endast en del eller eventuellt av inget av biskopshemmanen skulle tillföras kyrkofonden. Även därest man skulle anse, att prästerskapets privilegier fortfarande efter förslagets genom- förande voro gällande för biskopsgodsen, måste den föreslagna formuleringen av 3 % kyrkofondslagen innebära, att kyrkomötet i fråga om biskopsgodsen delegerat sin medbestämmanderätt till Kungl. Maj:t och riksdagen. Vad sålunda anförts an— gående dispositionen av biskopsgodsen, gällde jämväl biskopslönernas storlek. En- ligt den föreslagna lydelsen av 6 & kyrkofondslagen skulle nämligen av kyrkofon- den gäldas kostnad för avlönande av biskoparna i den omfattning, som var när- mare bestämd i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskopar— nas avlöning jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel. De för bis- koparna utmätta lönebeloppcn kunde alltså i framtiden höjas och sänkas utan kyr- komötets samtycke.

I anledning av dessa uttalanden i ämbetsverkens utlåtande och i de därvid fogade reservationerna upptog lVohIin det författningsmässiga spörsmå- let till behandling i en särskild promemoria. Efter att ha redogjort för sin uppfattning om 1910 års lagstiftnings inverkan på församlingsprästernas privilegier anförde XVohlin i denna promemoria bl. a.

Det i hans förslag begagnade uttrycket »av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av där— till avsedda medel» saknade i och för sig varje betydelse för den konstitutionella fråga saken gällde. Kyrkomötets vetorätt i privilegiefråga var icke en medbeslu- tanderätt såsom statsorgan utan endast en rätt för mötet att hindra besluts verkl ställande. Med det citerade uttrycket åskådliggjordes sålunda endast det givna sakförhållandet, att ifrågavarande bestämmelser och grunder, såväl materiellt som formellt, antogos av statsmakterna Konungen och riksdagen _ dessa bestäm- melser och grunder fingo sedan vara förbundna med privilegieskydd eller icke. Då utvecklingen nu skridit därhän, att en modernisering av biskoparnas avlönings- förhållanden framstod såsom oavvislig, var det konstitutionella sakläget i allt vä- sentligt detsamma som det, vilket för ett kvarts sekel sedan förelegat, då den mot- svarande omdaningen ägt rum för församlingsprästernas del. Genomfördes det för- slag till biskopslönefrågans ordnande, som nu förelåg och som _ på sätt under ärendets behandling upprepade gånger under-strukits _ nu förutsatte bifall av kyrkomötet jämlikt RF % 114, förföllo ock därmed, såsom för framtiden otillämp- liga, de bestämmelser om biskoparnas ekonomiska förmåner och rättigheter, som

innehöllos i 1723 års privilegier och vilka hittills utgjort underlaget för kyrkomö- tets vetorätt på detta område. Ville man helt eller delvis bevara åt kyrkomötet dess här berörda prerogativ, skulle väl detta svårligen kunna förverkligas i annan ord- ning än, i likhet med vad är 1908 ifrågasattes, genom särskild lagstiftning om pri- vilegieskyddets överflyttande på biskoparnas nya löneförmåner och på de därför i anspråk tagna tillgångarna. Om de grundlagsenliga förutsättningarna för en dy- lik lagstiftnings genomförbarhet var Wohlin icke beredd att uttala något bestämt omdöme. Beträdandet av en sådan väg fick väl i allt fall av sakliga skäl anses ute- slutet.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 242 till 1936 års riksdag angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. uttalade chefen för ecklesia— stikdepartementet, statsrådet Engberg, att han icke hade något att erinra mot den av Wohlin föreslagna författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens genomförande erforderliga bestämmelserna. I det riks- dagen förelagda förslaget till ändrad lydelse av lagen om kyrkofond angåvos | också de nya bestämmelserna för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel såsom varande »av Konungen och & riksdagen antagna». Wohlins promemoria fogades som bilaga H till den i kungl. propositionen. i I riksdagen väcktes i två likalydande motioner (FK nr 425 och AK nr ; 808) förslag att de omtvistade orden skulle utbytas mot orden »av Konung- en, riksdagen och kyrkomötet antagna». Första lagutskottet, till vilket propositionen hänvisades, anförde i sitt ut- , låtande nr 46 angående de föreslagna ändringarna i lagen om kyrkofond ! bl. a. I

Utskottet hade uppmärksammat, hurusom då de tilltänkta ändrade bestämmel- serna för biskoparnas avlönande samt de nya grunderna för dispositionen av där-

, till avsedda medel på några ställen i lagförslaget betecknats såsom >>av Konungen , och riksdagen antagna», detta uttryck vållat missförstånd. Rörande den vid författ-

ningstextens ursprungliga avfattning avsedda innebörden av detta uttryck hänvi- sade utskottet till den förklaring därutinnan, som lämnats i den vid propositionen fogade bilagan H. Enligt vad däri framhölls hade med valet av det berörda uttryc-

! ket icke åsyftats något ställningstagande till spörsmålet, huruvida eller i vilken . l'orm kyrkomötet nu och framdeles skulle ha att medverka vid antagandet av be-

stämmelser på förevarande rättsområde. Någon dylik innebörd syntes enligt ut-

? skottets uppfattning ej heller behöva i det citerade uttrycket inläggas. Såsom nyss

berörts hade uttrycket likväl i angivna hänseende misstytts. Det kunde därjämte

i' icke lämnas obeaktat, att det här använda uttryckssättet icke stod i god samklang ' med eljest i kyrkofondslagen nyttjat språkbruk. Utskottet hade fördenskull funnit

sig föranlåtet föreslå viss jämkning i stadgandenas avfattning, varigenom varje hänsyftning på de däri omnämnda avlöningsbestämmelsernas tillkomstsätt såsom här ovidkommande undveks.

I föreliggande sammanhang hade man jämväl, på sätt i promemorian utförligt berörts, att beakta, huruledes, när det gällt den legislativa behandlingen av efter är 1910 genomförda förslag till ändringar av eller tillägg till den då antagna präs- terliga löne- och boställslagstiftningen, yttrande av allmänt kyrkomöte städse bli— vit av Kungl. Maj:t inhämtat, vare sig nu denna hänvändelse till kyrkomötet före-

gått eller följt efter riksdagens i frågan fattade beslut. Något avbrott i sålunda följd praxis hade med tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställsreform icke ägt rum. Fall, (lå från kyrkomötets sida vägrats godkännande av ett utav riksdagen biträtt förslag till ändrad reglering på det omförmälda lagstiftningsområdet, hade icke förekommit.

Då trängande skäl nu påkallade en modernisering av bestämmelserna om bis- koparnas löneförhållanden, borde enligt utskottets uppfattning den härför erfor— derliga författningsregleringen icke leda till en annan behandlingsordning för framtiden i avseende å ändringar i eller tillägg till denna reglering än den, som ansågs riktig och ändamålsenlig för genomförande av reformförslag inom området för det territoriella församlingsprästerskapets avlöningsväsende. Härvid fick anses önskvärt, att den praxis, som enligt vad nyss sagts, hittills följts i avseende å för- t'attningsändringar inom det sistnämnda rättsområdet även framgent upprätthölls, så att kyrkomötet måtte få tillfälle att företräda de speciellt kyrkliga intressena jämväl på förevarande förvaltningsområdcn.

I utskottets förslag till lag om ändring i kyrkofondslagen utelämnades det omstridda uttrycket »av Konungen och riksdagen antagna». Förslaget samt övriga av utskottet framlagda förslag i biskopslönefrågan antogs därefter av riksdagen, som i skrivelse nr 352 åberopade vad som anförts i lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande.

De av riksdagen sålunda antagna lagförslagen blevo av Kungl. Maj :t över- lämnade till 1936 års kyrkomöte för godkännande. Kyrkolagsutskottet ytt- rade i sitt betänkande nr 22.

Utskottet fann det tydligt, att bestämmelserna om biskoparnas löneförhållanden borde för framtiden i fråga om ändringar i eller tillägg till nu antagna lagar be- handlas på samma sätt som inom området för det territoriella prästerskapets av- löningsväsende. Utskottet anslöt sig helt till vad riksdagen i detta ärende uttalat och ville för sin det endast tillfoga en erinran därom, att jämväl under det pågåen- de kyrkomötet lagstiftningsfrågor inom nyssnämnda område av Kungl. Maj:t hän- skjutits till kyrkomötet för inhämtande av dess godkännande, varigenom det yt- terligare bekräftats, att någon ändring i den hittills i detta hänseende undantags- löst lföljda praxis icke varit avsedd.

Kyrkolagsutskottet hemställde, att kyrkomötet måtte godkänna lagförsla- gen, och denna hemställan bifölls av kyrkomötet (kyrkomötets skrivelse nr 23).

Ehuru vissa i det föregående återgivna uttalanden under förarbetena till 1936 års biskopslönelagstiftning tyda på att privilegierna för biskoparnas inkomster och för de därför avsedda lönetillgångarna med den nya regle- ringen icke längre blevo tillämpliga, ha varken Kungl. Maj :t och riksdagen eller kyrkomötet tagit någon ställning till detta spörsmål i alla dess enskild- heter. Riksdagens uttalande rörande den framtida legislativa behandlingen av författningsregleringen rörande biskoparnas löneförhållanden har vid skilda tillfällen av Kungl. Maj:t tolkats såsom innebärande endast en re- kommendation till Kungl. Maj:t att framgent, där så lät sig göra, inhämta >>yttrande» från kyrkomötet icke i dess egenskap av lagstiftande organ utan

såsom remissinstans.1 Även om denna tolkning skulle vara riktig, lärer mot- sättningsvis ej följa, att privilegierna rörande biskoparnas inkomster och lönetillgångar, vilka ditintills utgjort grunden för kyrkomötets beslutande- rätt, enligt riksdagens mening blevo helt och hållet upphävda. Första lag- utskottets av riksdagen godkända utlåtande omnämner överhuvud ej pri- vilegierna. Att dessa likväl nära berördes av den nya lagstiftningen var dock uppenbart, och ett uttalande från riksdagens sida om kyrkomötets framtida ställning till den nya regleringen var därför under alla förhållanden påkal— lat, särskilt med hänsyn till de uttalanden som framkommit under det ' förberedande lagstiftningsarbetet. Men det finnes knappast fog för antagan- de att riksdagens uttalande inneburit ett ställningstagande till frågan i vil- ka särskilda hänseenden den nya lagstiftningen inverkade på privilegierna. Då denna fråga får anses ha lämnats öppen. av riksdagen såväl som av Kungl. Maj:t och kyrkomötet, kan bedömandet av densamma grundas en— dast på en undersökning av vad den nya regleringen från privilegiesynpunkt innebar i sak.

Det föreliggande spörsmålet synes analogt med rättsfrågan rörande 1910 års prästlönelagstiftnings inverkan på privilegierna. Då med 1936 års lag- stiftning biskopslönetillgångarna helt skildes från de särskilda tjänsterna, upphörde privilegierna i vad de tillförsäkrat innehavare av biskopstjänst att vara bibehållen vid dessa tillgångar. I detta hänseende innebar 1936 års lagstiftning en motsvarighet till den förändring i församlingsprästernas pri- vilegier, som 1910 års prästlönelagstiftning medförde. Av reformen följde vidare att biskopslönerna, vilka delvis kommo att bestridas med skatteme- del, blevo utan privilegieskydd. Ehuru biskopsgårdarna bibehöllos såsom bo- städer åt biskoparna, torde någon privilegierätt till bostad i biskopsgård för innehavare av biskopsämbete ej vidare kunna göras gällande.

Överförandet till kyrkofonden av biskopslönetillgångarna innebar den för— ändringen i fråga om användandet av dessa tillgångar att de blevo disponibla för även andra ändamål än bestridandet av biskoparnas löner. Men de voro alltjämt förbehållna kyrkliga ändamål enligt för kyrkofondens använ- dande gällande regler. Privilegierna såsom ett skydd för kyrkans rätt till egendomen i fråga berördes därför ej i vidare mån av den nya lagstiftningen än att privilegieskyddet för det förutvarande speciella ändamålet, biskopar- nas avlöning, upphörde. Men privilegierna såsom en försäkran att egendo- men ej fick tagas i anspråk för annat än kyrkliga ändamål kvarstodo orub- bade, och någon förändring därutinnan har ej heller senare ägt rum.2

1 Se Kungl. Maj:ts prop. nr 55 till 1940 års riksdag s. 10 och skrivelse nr 11 till 1946 års kyrkomöte s. 10. I motsats till Kungl. Maj:ts tolkning har hävdats att riksdagen av— sett att författningsregleringen i fråga skulle falla under någon av kyrkomötets grund— lagsenliga befogenheter. Denna mening har särskilt framhållits av dåvarande professorn Helander i en reservation till det av 1946 års prästlönekommitté år 1950 framlagda be- tänkandet, SOU 1950:43 s. 198 f. Se även Suhdberg s. 71 not 2. Till berörda tolkningsfrå- ga återkommer kommittén i det följande. 2 Jfr Sundberg s. 283 f.

Klockarjorden Frågan huruvida artiklarna 3 och 4 i 1723 års privilegier fortfarande äga tillämpning beträffande klockarjorden sammanhänger, som i det föregåen- de nämnts, med 1938 års lagstiftning rörande denna jord. För klockarna gällde ända till 1938 att deras löner delvis utgjordes av anvisade boställen. Boställena, vare sig de bestodo av bostad, av bostad med tillhörande jord eller endast av löningsjord, innehades av klockarna med boställsrätt, varför klockarna svarade för underhålls- och byggnadsskyldigheten. Jämte bostäl- ' lena funnos vid ett flertal klockartjänster fonderade medel. I den mån dessa medel genom försäljning av boställe eller eljest _ härrörde från privile- gieskyddad egendom, voro även de omfattade av sådant skydd.

Lagen 9/12 1938 angående särskilda grunder för klockar- och organist- löns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar avsåg att undanröja de med ett dylikt naturaav- löningssystem förbunda olägenheterna, särskilt byggnadsskyldigheten, vil- ken med byggnadskostnadernas stegring kommit att oskäligt betunga kloc- karna. I sådant syfte föreskrev lagen, att vid omreglering av klockarnas lö- ner dessa skulle sättas att utgå helt i penningar; där förhållandena så kräv— de skulle församlingarna tillhandahålla tjänstebostäder, för vilka klockarna hade att erlägga årlig ersättning. Boställena skildes från de särskilda tjäns- terna och skulle antingen övertagas av församlingarna för att användas så- som annan kommunal egendom eller försäljas eller bibehållas som publika arrendegårdar, klockarhemman, och disponeras för kyrkofondens räkning under förvaltning av stiftsnämnderna. Valet mellan dessa tre möjligheter skulle bero på Kungl. Maj:ts prövning i det särskilda fallet. Fonderade me- del skulle, där de härrörde från klockarhemman, tillföras kyrkofonden och eljest överlämnas till vederbörande församling för att disponeras enligt gäl- lande lagregler rörande användningen av annan ersättning, som församling uppburit vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk. Köpeskillings- medel, som inflöto vid försäljning av lönefastighet, skulle redovisas på sam— ma sätt som lönefonderna.

För att tillgångar motsvarande värdet av de sålunda omdisponerade löne- tillgångarna fortfarande skulle stå till förfogande för klockarnas avlönande föreskrev den nya lagen, att för varje till klockartjänst hörande lönefastig- het eller lönefond skulle fastställas ett visst boställskapital, för vilket för— samlingarna eller — där kapitalet motsvarade till kyrkofonden överläm— nade tillgångar — denna fond hade att ansvara. Efter fastställd avkastnings— procent skulle såsom avkastning av boställskapitalet en viss årlig boställs- ränta beräknas. Till bestridande av klockarnas löner skulle för boställs- kapital ansvariga församlingar årligen tillskjuta så stort belopp som svarade mot boställsräntan. Kyrkofonden hade likaledes att utge den på varje kloc- karhemman belöpande boställsräntan till avlöning vid den klockartjänst dit hemmanet hört.

Den nya regleringen, till vilken kyrkomötet lämnade sitt bifall såvitt pri— vilegierna därav berördes (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 4 till 1938 års kyrko- möte och kyrkomötets skrivelse nr 12), innebar ett upphävande av privile- gierna för de klockarboställen som övertogos av församlingarna för fri dis— position eller som försåldes. I Kungl. Maj:ts proposition med förslag till 1938 års lag framhölls särskilt, att båda dessa kategorier av klockarjord förlorade sin karaktär av kyrklig jord. Likaledes hävdes privilegieskyddet för de till församlingarna överlämnade lönefonderna, vilka församlingarna ägde förfoga över för även andra än kyrkliga ändamål. Då den nya lagstift- ningen lade i Kungl. Maj :ts hand att avgöra vilka klockarlönetillgångar som på detta sätt skulle gå förlorade för kyrkan, lärer lagstiftarens avsikt få an- ses ha varit, att privilegieskyddet för dessa tillgångar överflyttades på de hoställskapital, för vilka församlingarna skulle stå i ansvar. Frågan om pri- vilegiernas upphävande skulle eljest bero av vad Kungl. Maj :t förordnade i administrativ väg, något som icke torde varit avsett. Boställskapitalet kan också i viss mån anses likställt med sådana medel, som influtit vid försälj- ning av privilegieskyddad egendom. Dessa medel anses omfattade av samma skydd som den försålda egendomen. I den mån klockarjord bibehållits som klockarhemman för kyrkofondens räkning eller till kyrkofonden. överförts lönefonder, äro dessa tillgångar alltjämt bevarade för kyrkliga ändamål,1 och privilegieskyddet för kyrkans rätt till dessa tillgångar gäller här oför— kränkt. Vid ändrad disposition av tillgångarna inträder kyrkofondens an— svar för boställskapitalet som en för kyrkan privilegieskyddad tillgång.2

Kyrkors anslag av kronotionde m. m.

Den i artikel 4 upptagna försäkran om bibehållande av vad av konungs- tionde förordnats till kyrkors underhåll avser vissa ersättningar av stats- medel till församlingskyrkor och domkyrkor. Sedan den till kyrkorna utgå- ende delen av tionden vid Gustaf Vasas reformation indragits till kronan, erhöllo kyrkorna till bestridande av kostnaderna för vin och oblater samt kyrkobyggnadernas underhåll anslag av kronan, kyrkornas vin- och bygg- nadssäd. Även. vissa andra kronotiondeanslag samt mjöl- och sågkvarns- räntor och därmed jämförliga ersättningar voro indelade vid kyrkorna. En-

1 Vid granskningen av 1938 års lagförslag framhöll första lagutskottet att klockarhem- manen i motsats till den övriga klockarjorden bevarade sin karaktär av kyrklig jord (utskottets utlåtande nr 54), och på utskottets hemställan ändrades 1 5 lagen 4/1 1927 aug. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt därhän, att av klockarjorden endast klockarhemmanen blevo hänförliga under lagens bestämmelser. 2 Sundberg s. 287 f. anser, att privilegieskyddet fortfarande gäller för klockarhemma- nen men att sådant skydd däremot icke tillkommer vederlaget (boställskapitalen). »Då» — säger Sundberg — »privilegieskydd vid 1910 års reform ej ansågs tillkomma vederla- gen, och intet antyder, att kyrkans medgivande till klockarboställslagen var mera be— gränsat än till prästlöneregleringen, synes något privilegieskydd för vederlaget ej kun- na anses föreligga».

ligt kungl. förordningen 23/7 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde indrogos vin- och byggnadssäden m. in. mot ersättning medelst statsanslag i penningar. Dessa anslag —- anslagen till domkyrkor och till församlingskyrkorna i Kalmar och Mariestad likväl undantagna _— ha en- ligt kungl. kungörelse 30/6 1947 upphört att utgå antingen utan att ersätt- ning lämnats eller mot gottgörelse efter Kungl. Maj:ts bestämmande till församling, som kan åberopa särskilda skäl för erhållande av vederlag. Till upphörandet lämnade 1946 års kyrkomöte sitt samtycke. I samband med prövning av samma fråga vid 1941 års kyrkomöte då kyrkomötet för bi- fall till den av Kungl. Maj:t föreslagna indragningen ställde visst villkor _— medgav kyrkomötet, att till vissa klockare utgående ersättningar för kronotionde fingo indragas utan ersättning.

På grund av olikheter i den historiska utvecklingen åtnjöto kyrkor, präs- ter och klockare i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän ännu länge efter dessa landskaps införlivande med Sverige vissa förmåner, som voro utan motsvarighet i det övriga landet. Under det att, såsom nyss nämnts, vid re- formationen i Sverige kyrkornas andel i tionden indrogs till kronan, fingo kyrkorna i Danmark-Norge vid reformationen där behålla sina inkomster av tionden, och häri skedde, såvitt avser kyrkorna i de förenämnda landska- pen, ingen ändring vid landskapens övergång i svensk ägo. Genom kungl. förordningen 14/10 1898 förordnades emellertid, att de från jorden i dessa landskap och från vissa hemman i Älvsborgs län utgående kyrkotionden med undantag av tionde som åtföljde patronatsrättighet 4 skulle upphöra från och med år 1900. Beträffande ersättning för kyrkotionden gällde därvid som huvudregel att statsverket iklädde sig ersättningsskyldighet endast i de fall där kyrkotionden utgått för ändamål, vilkas tillgodoseende kommit att framstå som ett statligt intresse (kyrkotionden till Lunds universitet, barnmorskeläraren i Lund, Lunds lasarett m. m.). Där kyrkotionden åter utgått till täckande av kyrkornas, församlingarnas och kommunernas egna behov, överlämnades åt församlingarna och kommunerna att själva svara för kostnaderna, Vilka alltså överflyttades till samtliga skattskyldiga. Till dessa förändringar gav kyrkomötet sitt bifall, och kyrkomötet medgav där- jämte på särskild hemställan av Kungl. Maj:t, att med patronatsrätt före- nade kyrkotionde fingo upphöra vid den tid och i den ordning Kungl. Maj:t fann gott bestämma; patronatsrätten upphävdes sedermera genom lag 3/6 1921, därvid förordnades, att 1898 års förordning skulle tillämpas å ifråga— varande kyrkotionde.

Även vissa andra avgifter än kyrkotionde åvilade länge jorden i de fordom dansk-norska provinserna utan att motsvarigheter därtill funnos i det övri- ga Sverige. Hit hörde helgonskyld till präster och klockare i Skåne, Halland och Blekinge, landgille till kyrkor, präster och klockare i samma landskap samt landskyld till kyrkor och präster i Bohuslän. Försåvitt dessa avgifter utgingo till präster och klockare voro de jämlikt stadgandet i artikel 4

av 1723 års privilegier om bibehållande av prästers och klockares i de forna dansk-norska provinserna inkomster _ privilegieskyddade tillgångar. Hel- gonskylden och landskylden upphörde enligt kun-gl. förordningar 14/10 1898 samt landgillet1 enligt kungl. förordning 20/11 1908. Till helgonskyldens upphörande såvitt rörde prästerskapet2 och till upphörandet av prästland— skylden samt präst- och klockarlandgillet inhämtade Kungl. Maj:t jämlikt RF & 114 kyrkomötets godkännande. Till förekommande av enskild rättsför- lust stadgades för en övergångstid om viss ersättning för helgonskyld att utgå ur prästerskapets löneregleringsfond eller från församlingarna. I frå- ga om landskylden och landgillet stadgades, att ägaren av avgäldspliktig jord ägde friköpa sig från avgälden mot ett belopp motsvarande avgäldens 1 kapitaliserade värde, vilket belopp skulle förvaltas såsom kyrkokassas me- ; del med rätt för indelningshavaren att uppbära därpå belöpande ränta. )

Förbud mot försäljning av kyrklig jord m. m.

Enligt artikel 5 i privilegierna få kyrkoägor icke säljas >>utan kammar- lzollegiets, domkapitlets samt vederbörandes vetskap och samtycke, samt att sådant sker till nytta och förbättring». I artikel 6 stadgas därjämte, att ingen skall ha makt att försälja under frälse eller skatte »de små kyrkan ; tillhöriga hemman, som när vid kyrkan äro belägna och av kapellaner och i klockare alltid för detta och ännu äro brukade och hävdade vordna» och [ vilka, såsom tidigare nämnts, voro fria från kronobesvär. Där sådana köp ; redan skett heter det vidare i artikel 6 —— »så gives församlingen härmed

lov och tillstånd att giva köparen sina utlagda penningar igen, och således inlösa hemmanen tillbaka under berörda frihet». Ifrågavarande privilegie- bestämmelser rörande försäljning av kyrklig jord ägde en motsvarighet i 26 kap. 6 5 1686 års kyrkolag, enligt vilket lagrum kyrkornas fasta jorda- gods ej fick föryttras utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens vet- skap och tillåtelse. Vem som i artikel 5 av privilegierna förstås med »veder- hörande» har varit föremål för delade meningar. I rättsfallet NJA 1952 s. 484 där fråga var huruvida för upplåtelse från kyrkoherdeboställe av rätt till vatten m. m. fordrades samtycke av församlingen (pastoratet) _ fann , högsta domstolen skäl tala för att, då det gällde prästerligt boställe, med i »vederbörande» avsågs boställshavaren; i allt fall, yttrade högsta domstolen, kan artikel 5 icke anses innefatta en allmän föreskrift att vid försäljning av sådant boställe samtycke måste inhämtas av församlingen eller pastoratet. Om denna tolkning av stadgandet är riktig, har likväl med boställsrättens avveckling den enskilde tjänsteinnehavarens samtycke såsom förutsättning

1 Här avses sådana landgillen, som utgingo utan att rätten till avgifternas uppbärande motsvarades av äganderätt till den jord avgifterna åvilade. 2 Klockarhelgonskylden ansågs efter utfärdandet av kungl. förordningen 2/11 1883 aug. allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster icke längre vara en klockarna efter pri— vilegierna tillförsäkrad förmån.

för försäljning bortfallit. Under det att försäljningar av boställen tidigare voro sällsynta, blevo mot slutet av 1800-talet försäljningsfrågor allt vanli- gare. För främjande av planerings- och byggnadsverksamheten i tätbebygg- da samhällen var det ofta önskvärt, att kyrklig jord avyttrades. Vid hand— i läggning av dessa försäljningsfrågor blev kyrkomötet den instans som be- l vakade det kyrkliga intresset. Varje särskild försäljningsfråga hänsköts så- lunda av Kungl. Maj:t till kyrkomötet, och vanligen åberopades därvid RF & 114 samt 1723 års privilegier. Försäljningarna underställdes därjämte riksdagen för inhämtande av dess samtycke.

En förenkling i försäljningsfrågornas behandling infördes genom 1910 års EBO; såsom tidigare (s. 76 f.) nämnts tillkom denna lag, vilken i flera hänseenden berörde privilegierna, med kyrkomötets samtycke. EBO & 62 in— * rymde åt Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa i lagen närmare angivna fall förordna om försäljning av ecklesiastikt boställe. Efter 1910 funnos sålunda två former för försäljning av kyrklig jord, dels enligt 62 & EBO och dels vid försäljningar utanför de i detta lagrum stadgade förutsättningar efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte; denna senare ordning tillämpades alltjämt i flera fall. Genom lagen 4/1 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt — även denna lag tillkommen med kyrkomötets samtycke vidgades möjligheterna att avyttra boställsjord. Jämte det de 1 ditintills gällande stadgandena i 62 & EBO upptogos i 1927 års lag, infördes l l l l l i denna lag bestämmelser om friköp av lägenhet å kyrklig jord. Frågor om försäljning enligt 1927 års lag prövades av Kungl. Maj:t eller, i vissa fall, av kammarkollegiet. Genom en 1932 vidtagen ändring i kyrkliga försälj- ningslagen vidgades möjligheterna till försäljning av kyrklig jord ytterli— gare, och 1938 utökades området för kammarkollegiets beslutanderätt i för- säljningsfrågor. Till den förra lagändringen inhämtades kyrkomötets sam- tycke, och den senare underställdes kyrkomötet för yttrande, därvid kyr- komötet förklarade sig icke ha något att erinra mot ändringen. Efter de så- lunda vidtagna ändringarna gäller numera följande beträffande förutsätt- ningarna och ordningen för förfogande över kyrklig jord enligt 1927 års lag. Medgivande till utbyte eller försäljning av vissa i lagen uppräknade katego- rier av kyrklig jord tomtmark, mindre jordbrukslägenheter m. m. —— må lämnas, då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk, därav främjas. Utbyte eller försäljning må därutöver medges, då kyrklig jord erfordras för något i 1 & expropriationslagen angivet ändamål eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller kommi— nister med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål. Vid utbyte eller försäljning skall iakttagas, att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris.

Lagen medger vidare, att innehavare av lägenhet å kyrklig jord under vissa förutsättningar mä friköpa jorden samt att kyrklig jord må upplåtas under tomträtt. Frågor om förfogande över kyrklig jord enligt 1927 års lag avgöras numera i allmänhet av kammarkollegiet. Endast i fråga om större eller vär- defullare kyrkliga egendomar eller där eljest enligt lag så skall förfaras före- tages prövningen av Kungl. Maj:t.

Vid tillkomsten av 1927 års lag angav lagrådet dess innebörd vara den, att genom lagen gavs ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet att såsom legal representant för det kyrkliga intresset un- der vissa förutsättningar lämna medgivande till försäljning av kyrklig jord eller till dess upplåtande under tomträtt. Med det vidgade tillämpningsom- råde lagen därefter fått torde privilegiebestämmelserna i artiklarna 5 och 6 om ordningen och villkoren för försäljning av kyrklig jord hakommit att sak- na praktisk betydelse; efter ikraftträdandet av 1927 års lag synes den äldre ordningen för handläggning av försäljningsfrågor —— medgivande i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte ej vidare ha tilläm- pats.

Såsom föråldrat och knappast kommande i fråga att kunna tillämpas får vidare anses stadgandet i artikel 6 om rätt för församling att lösa tillbaka vissa bortsålda boställen.

Rätt till bostad istäder m. m.

Med förändringarna i prästernas och klockarnas avlöningsförhållanden ha privilegierna —— utöver vad i det föregående befunnits —— i ett par sär- skilda hänseenden kommit ur tillämpning. Genom 1951 års prästlönelag- stiftning och 1938 års reglering av klockarnas löner blevo präster och kloc- kare, såsom tidigare nämnts, skyldiga att betala hyresersättning för dem anvisade bostäder. Därmed avskaffades den i artikel 7 för präster och kloc— kare i städerna särskilt stadgade förmånen att vara av städerna försörjda med »bekvämliga publika hus och gårdar» eller med penninghyror. Stad- gandet i artikel 9 om rätt för kyrkoherdar och kapellaner att uppsätta torp på prästbords enskilda ägor äger ej giltighet, sedan dessa befattningshavares boställsrätt till prästbordets jord blivit avskaffad.

'I'jänst- och nädårsrätt m. m.

ihågkommas med understöd, »där eljest rikets stat så medgiva kan», var— jämte de förläningar stadfästas som åt prästänkor >>blivit förunnade an- tingen av kronotionde eller medelst bevillningar av prästerskapet och kyr- korna». I artikel 13 förklaras >>alla präst-, läsmästare- och skolbetjäntes änkor med sina egna så ock den dödes omyndiga och oförsörjda barn» berät-

| l l ' I artikel 11 försäkras, att fattiga prästänkor på ansökan om hjälp skola l

tigade till nådår. Nådårsrätten innebar att änkan och barnen, mot skyldig- het att uppehålla tjänsten genom vikarie, ägde uppbära den avlidnes tjäns- teinkomster under det 5. k. nådåret. Detta följde på tjänståret d. v. s. tiden från dödsfallet till nästkommande 1 maj, under vilken tid stärbhuset enligt tjänstärsrätten var bibehållet vid tjänsten. I skrivelse till 1941 års kyrkomöte (nr 10) inhämtade Kungl. Maj:t kyrkomötets yttrande över för- slag till reglering av familjepensionsväsendet för präster ävensom huruvida kyrkomötet, såvitt prästerskapets privilegier därav berördes, lämnade bifall till upphörande av prästerskapets rätt till tjänst- och nådår och övriga i bilagt statsrådsprotokoll avsedda förmåner. Statsrådsprotokollet i denna del lydde.

»Enär den ifrågavarande regleringen bl. a. innebär upphörande av prästerska- pets rätt till tjänsteår och en påskyndad avveckling av prästerskapets rätt till nåd- år ävensom upphörande av vissa till förmån för efterlevande till präst utgående bidrag av prästerskapet och kyrkorna jämte ersättningar för krono- och kyrkotion; de m. m., vilka samtliga förmåner blivit tillförsäkrade genom prästerskapets privi- legier, erfordras för regleringens genomförande bifall av kyrkomötet i här åsyf- tade delar.»

Kyrkomötet förklarade, att det icke hade något att erinra mot förslaget till reglering av familjepensioneringen samt att kyrkomötet, såvitt privile- gierna därav berördes, lämnade sitt bifall till upphörande av rätten till tjänst- och nådår och övriga i statsrådsprotokollet i fråga avsedda förmå- ner. Det får anses, att privilegiebestämmelserna i artiklarna 11 och 13 där— med helt eftergivits för prästernas del.1

Till upphörande av tjänst- och nådårsrätten för konsistorienotarier läm- nade 1915 års kyrkomöte sitt bifall. Klockarnas rätt till tjänst- och nådårs- rätt upphörde med nyorganisationen av kyrkomusikerbefattningarna. I skrivelse till 1946 års kyrkomöte begärde Kungl. Maj:t kyrkomötets förkla- ring, huruvida kyrkomötet jämlikt RF & 87:2 för sin del godkände 1 5 i för- slag till lag om kyrkomusiker och samtyckte till upphävande av sådana i lagförslaget angivna äldre bestämmelser, som ägde kyrkolags natur. Där- jämte infordrades kyrkomötets yttrande beträffande nyorganisation av kyr- komusikertjänsterna. Till de i lagförslaget angivna stadganden som skulle upphävas hörde bestämmelserna om rätt till tjänst- och nådår för klockare. Kyrkomötet godkände lagförslaget i vad detsamma underställts kyrkomötets prövning enligt RF & 87:2 och avgav yttrande beträffande den nya kyrko- musikerorganisationen. Ehuru frågan om upphävande av klockarnas tjänst- och nådårsrätt icke underställts kyrkomötet såsom privilegiefråga, får kyr- komötet likväl anses ha lämnat sitt bifall i den ordning RF & 114 stadgar.

1 Möjligen kunna privilegiebestämmelserna om tjänst- och nådår fortfarande äga till- lämplighet beträffande domkyrkosysslomännen. Dessas pensionsförhållanden ha nämli- gen ej reglerats i vidare mån än att efterlevande kunna tillförsäkras familjepension från statens pensionsanstalt.

Frihet från prästgårds- och kyrkobyggnad

Enligt lag 5/6 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för bygg- nad och underhåll av prästgård samt lag samma dag angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva skola i dessa byggnads- och underhållskostnader alla de deltaga, vilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. I båda lagarna göres emellertid förbehåll att de, vilka äga åtnjuta de genom prästerskapets pri— vilegier förunnade förmåner, ej äro skyldiga att deltaga i kostnaderna i vid— sträcktare mån än som må vara förenligt med privilegierna. Beträffande räckvidden av dessa förbehåll må följande framhållas.

Angående prästgårdsbyggnad gäller enligt 1723 års privilegier artikel 4, att prästerskapet har »att åtnjuta vad Vår nådiga resolution uppå samtliga allmogens besvär uti dess 41 5 vid riksdagen år 1720 prästerskapet tillägger, eller ock vad uti somliga orter allmogen genom konventioner sig åtagit, så- vida de skäligen däröver sig icke besvära». I det lagrum, vartill artikel 4 så- lunda hänvisar, stadgades, sedan byggnadsskyldighetens omfattning när- mare angivits samt ridderskapets och adelns frihet från skyldigheten bekräf- tats, följande.

>>Men alla andra ståndspersoner och ofrälsemän, såsom ock prästerskapet själv, för de dem tillhöriga skattehemman, äro skyldiga att hjälpa till prästgårdsbyggna- den; undantagandes de ofrälsemän och arrendatorer, som bo uppå själva ridder- skapets och adelns egna säterier, samt prästerskapet för sina präste- och kapel- lansgårdar, vilka, efter 1672 års resolution, därifrån alldeles äro befriade.»

Den åberopade resolutionen från 1672 utfärdades 13/12 i anledning av allmogens besvär att »adelns betjänte samt bönder och torpare under rå och rör belägne må hjälpa till kyrkors och prästgårdars byggning». I resolutio- nen föreskrevs angående kyrko- och prästgårdsbyggnad att »alla Säterier evar de äro belägna samt präste- och kapellansgårdar och stommar äro ef— ter privilegierna därföre befriade». I resolutionen erinrades om förhållan- dena i Skåne, där prästerna »alltid själva hållit deras prästgårdar vid makt och kyrkor därsammastädes byggas och underhållas av kyrkotionden».

Prästerskapet med undantag för prästerna i Skåne skulle sålunda enligt 1723 års privilegier varit befriat från att för präst- och kapellansgår- dar deltaga i byggande av prästgård. Sammanställt med 1909 års lag inne- bär detta privilegium, att prästerskapet skulle vara befriat från på präst- gården belöpande kommunalutskylder för byggnadsbesväret i fråga. I praxis har denna frihet ansetts omfatta ej blott prästgård i ecklesiastika boställsordningens mening, bostadsbostället, utan även löneboställe, som ti- digare utgjort bostadsboställe.1 Såvitt friheten gällt prästgården såsom bo—

1 Se första lagutskottets utlåtande nr 15 vid 1930 års riksdag samt RÅ 1921 s. 225, 1925 s. 198 (se ovan 3. 85 not 2) och 1935 not. E 336.

stad äger den emellertid icke någon betydelse, sedan prästgård enligt lag 19/ 2 1954 om ändring i kommunalskattelagen undantagits från kommunal skat- teplikt.

Vad angår kyrkobyggnad är rättsläget mera ovisst. I de fordom danska provinserna byggdes och underhöllos kyrkorna till största delen med kyrko- tionde. Av gammalt åtnjöto prästgårdarna frihet från utgörande av tion- de och därav torde ha följt, att prästgårdarna i dessa provinser voro fria även från kyrkobyggnad.1 I artikel 4 av privilegierna tillförsäkras präster- skapet i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän att »efter fredsfördragen och Malmörecessen njuta och behålla under vanlig frihet deras prästgårdar, % mensalrättigheter och annexer med all frukt och landgille samt städsmål, äcker och arbete av sådana annexhemman. Desslikes skola de ock njuta dc inkomster och förmåner, som de i kraft av förbemälta fredsfördrag och Malmö recess av ålder haft hava». Fredsfördraget i Roskilde 26/2 1658 in— nehåller i 9 punkten bl. a.

»att alla ständer, adel och oadel, andliga och världsliga, borgare och bönder uti de cederade länderna och länen i Danmark och Norge skola bliva vid deras van- liga rätt, lag och gamla privilegier och friheter oturberade och obehindrade, så vida de icke löpa eller strida contra leges fundamentales av Sveriges krono.»

I punkt 9 av Malmö recess 18/9 1662 förklaras

»att, belangande kleresiet och det andliga ståndet, så förbliver det sammaledes (som ridderskapet och adeln) vid sin respekt och heder och vid de stadgar och ordinantier samt lovligt bruk och sedvana, dem och deras stånd och kyrkoväsen- det angående, som de härtill övat hava, och att enkannerligen biskopen och präs- terna hava till att njuta de beneficier och underhåll, som de för deras kall och äm- bete härtill åtnjutit hava, beståendes uti deras prästgårdar, stommar, offer, tionde, och vad mera dem med rätta tillkommer, och i kommissariernas förklaring uppå deras gravamina till en del finnes beskrivet.» l l l

Av dessa bestämmelser torde följa, att bland prästerskapets i Skåne, Hal- land, Blekinge och Bohuslän privilegieförmåner enligt artikel 4 ursprung- ligen ingick även frihet för prästgårdarna från deltagande i kyrkobyggnad. Så ha bestämmelserna också tolkats i praxis.2 Vad angår Bohuslän ansåg emellertid Kungl. Maj:t i utslag 27/6 1879, att berörda frihet ej längre gäll- de. Kungl. Maj:t åberopade därvid kungl. resolutionen 22/3 1770 angående rätt för allmogen i Bohuslän att få inlösa kyrkotiondespannmål mot det att församlingarna drogo försorg om det underhåll och reparerande av kyrkor som var föreskrivet i lag; därmed skulle bestämmelsen i dåvarande 26 kap. 1 & byggningabalken att »alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och un- derhålla» ha blivit uteslutande tillämplig.

Då 1723 års privilegier icke innehålla något uttryckligt stadgande om fri- het från byggande av kyrka annat än såvitt gäller Skåne, Halland, Blekinge

1 Se lagutskottets utlåtande nr 55 vid 1885 års riksdag. ? Se Kungl. Maj:ts utslag (eckl.dep.) 22/7 1859 och 15/4 1887.

och Bohuslän, medan däremot frihet från prästgårdsbyggnad är särskilt omnämnd, kan det väl synas som om prästerskapet i det övriga Sverige ej varit fritaget från kyrkobyggnadsbesväret.1 Emellertid stadgades _ såsom ovan vid behandlingen av prästgårdsbyggnad berörts i kungl. resolutio- nen 13/12 1672, att präst- och kapellansgårdar samt stommar utom i Skå- ne voro efter privilegierna befriade även från kyrkobyggnad. I ett kungl. cirkulär 12/12 1693 i anledning av allmogens besvär befalldes alla guver- nörer och landshövdingar i riket att kungöra

»det alla uti socknarna boende, ingen undantagandes, det vare sig gamla eller nya Säterier, rå och rör, bebyggda stommar, kapellan och klockarbol, skola vara skyldiga att hålla kyrkan vid makt för så stor del som han efter dess gårds och hemmans storlek bör participera uti, efter Vi och Våra kung- och ladugårdar intet därifrån vilja frikalla, ej heller de lägenheter, som milicen eller landsstaten till boställe anslagna äro, medan alla väl kyrkan nyttja, och det obilligt vore, att besvä— ret skulle mera stanna på den ena än den andra.»

I detta cirkulär omnämnas sålunda bl. a. stommar samt kapellan- och klockarbol såsom pliktiga att deltaga i kyrkobyggnad, däremot icke kyrko— herdebol eller prästgårdar. Samma är förhållandet i kungl. resolutionen 23/4 1697 till kyrkoinspektörerna i Skåne angående kyrkobyggnadsskyl- digheten. Lagutskottet yttrade 1885 (utlåtande nr 55), att utlämnandet i 1693 och 1697 års författningar av prästgårdar ej kunde vara annat än avsiktligt och att man därav hämtade stöd för uppfattningen att prästgår- darna voro fritagna från deltagande i kyrkobyggnadsbesväret. Är en sådan tolkning riktig, synes friheten ha gällt för prästgårdar i hela landet, efter- som ju 1693 års cirkulär var ställt till alla guvernörer och landshövdingar.2 in dylik förmån _ om den förelegat _ torde få anses inbegripen i den i 1723 års privilegier artikel 3 lämnade allmänna försäkran om bibehållande av välfångna friheter m. m. Förbehållet i 1909 års lag för privilegieskyddad frihet från kyrkobyggnadsbesvär avser därför möjligen samtliga prästgår- dar i landet, prästgårdarna i Bohuslän till äventyrs undantagna. Liksom friheten från prästgårdsbyggnad har friheten från kyrkobyggnad förlorat i betydelse, sedan prästgårdarna fritagits från kommunal skattskyldighet,

1 Jfr lageditionens anmärkning under lagen 5/6 1909 ang. byggnad och underhåll av kyrka m. m. samt motiveringarna till Kungl. Maj:ts utslag 22/7 1859 och 15/4 1887. I båda utslagen, som avse prästgårdar i Skåne och Halland, har stadgandet i artikel 4 av 1723 års privilegier rörande de särskilda förhållandena i de tidigare danska provin— serna åberopats såsom grund för prästgårdarnas frihet från kyrkobyggnad. ? Man möter stundom den meningen att prästgårdarna i samma utsträckning som det ypperliga frälset varit fria från byggande av allmänna hus. Vid granskning i högsta dom- stolen 1884 av förslag till lag ang. skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad av tingshus m. m. _ vilket förslag förutsatte deltagande i detta byggnadsbesvär av alla som erlade kommunalutskylder _ ansåg justitierådet Naumann, att förslaget borde jäm— likt RF & 114 överlämnas till kyrkomötet, enär det innefattade en ändring i prästerskapets privilegier. Justitierådet Olivecrona yttrade, att det visserligen kunde antagas att präs- terskapet före 1734 åns lag varit befriat från deltagande i kostnad för tingshus byggande, men att det vore tveksamt huruvida sådan hävd även blivit skyddad genom 1723 års pri— vilegier för prästerskapet. Se Naumanns Tidskrift 1884 s. 392 f. samt i det föregående 5. 68.

men den gäller möjligen alltjämt i fråga om jord, som avskilts från präst- gård och blivit lönejord.

De här berörda privilegierna i kraft av Vilka vissa löneboställen alltjämt skulle vara befriade från prästgårds- och kyrkobyggnad äga dock under alla förhållanden begränsad betydelse. Nuvarande former för kommunal beskattning och kommunalt budgetväsen försvåra privilegiernas tillämp— ning. Härtill kommer att skattskyldighet för löneboställe numera åligger pastoraten själva. Frihet för pastorat att för löneboställe deltaga i bygg- nadsbesväret i fråga innebär därför endast frihet för pastoratet att erlägga skatt till sig självt. I ett visst hänseende synes dock _ såsom första lagut— skottet yttrade 1930 (utlåtande nr 15 s. 6) _ privilegierna fortfarande kun- na få någon praktisk betydelse. Vid tillämpning av privilegierna i fråga ökas löneboställenas avkastning, och detta kan, när avkastningen av löne- boställe helt eller delvis inlevereras till kyrkofonden, inverka på storleken av det belopp, som pastoratet sålunda har att avstå.

Frihet från kyrkvaktares avlönande

I det föregående (5. 71 f.) har redogörelse lämnats för hurusom privilegier— na rörande prästernas frihet från att deltaga i avlönande av präster, klocka- re och organister vid skilda tillfällen eftergivits. I fråga om kyrkvaktare gäl- ler emellertid alltjämt, att prästerna äro genom privilegierna fria från skyl- dighet att bidraga till deras avlönande.1 Icke heller denna frihet finnes upp— tagen i 1723 års privilegier i vidare mån än den kan anses innefattad i 3 artikelns allmänt hållna försäkran. Det har stundom ansetts, att friheten skulle ha sin grund i en kungl. resolution på prästerskapets besvär 19/12 1727, punkt 39, däri stadgas.

»Som det är ej mer än billigt, att kyrkoväktarna vid församlingarna må bliva efter vanligheten av allmogen underhållne; så lärer ock landshövdingen i orten i fall några församlingar skulle vilja undandraga sig därifrån lämna dessa personer dess ämbetes handräckning uti det de finnas befogade till, enär sådant hos ho- nom vederbörligen anmält varder.»

I ett mål däri en länsstyrelse och kammarkollegiet åberopat detta stad- gande för befrielse för en kyrkoherde från deltagande i kyrkvaktares av- lönande, ändrade emellertid regeringsrätten såtillvida motiveringen, att stad— gandet icke direkt anfördes som stöd för skattefrihet.2 Friheten omfattar prästs samtliga inkomster av tjänsten ej endast förmånen av tjänstebostad.

1 Se första lagutskottets utlåtande nr 15 vid 1930 års riksdag. På utskottets hemställan anhöll 1930 års riksdag (skrivelse nr 76), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utred— ning huruvida och i vilken ordning friheterna från prästgårdsbyggnad och från avlö- nande av kyrkobetjäningen kunde upphävas. Sedan kammarkollegiet verkställt utredning i ärendet och avgivit förslag till ifrågavarande privilegiers upphävande, beslöt Kungl. Maj:t 10/12 1937, att ärendet skulle avföras från vederbörande diarium »såsom för när- varande icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd» (J*O:s ämbetsberättelse 1938 s. 319). 2 RÅ 1921 s. 225.

Av ålder ha prästerna (samt gymnasie- och skolbetjänte) haft rätt till fria gravplatser och fri klockringning för sig och sina närmaste. I kungl. resolution på prästerskapets besvär 10/3 1719, 5 40, bekräftades med hän- visning till gammal sedvana förmånen av >>fria klockor samt gravställen i kyrkorna», varjämte förmånen närmare bestämdes. Den anses åtminstone för prästernas del alltjämt gälla, ehuru inskränkt till församling, där präs— ten tjänstgjort.1 Även denna förmån lärer höra till de i 3 artikeln avsedda privilegierna.

Stiftsindelningen

Stadgandet i artikel 4 att biskoparna »må oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift» har, i vad biskoparna därigenom till— försäkras att vara bibehållna vid de vid biskopsstolarna indelade lönetill- gångarna, förlorat betydelse genom 1936 års biskopslönereglering; genom denna skildes, såsom i det föregående nämnts, tillgångarna från de sär— skilda tjänsterna, och biskopslönerna kommo att utgå oberoende av till— gångarnas avkastning. Emellertid torde stadgandet i fråga jämväl inne- fattat en försäkran om bibehållande av stiftsindelningen. I detta hänseende lärer stadgandet alltjämt gälla.

Fråga om tillämpning av ifrågavarande privilegium har förevarit vid de förändringar i stiftsindelningen som ägt rum efter utfärdandet av 1723 års privilegier, nämligen dels 1903 i samband med inrättandet av Luleå stift samt sammanslagningen av Kalmar och Växjö stift dels ock 1941—1942 vid bildandet av Stockholms stift. Den förra förändringen underställdes kyrko- mötet för >>godkännande>>, och i det vid skrivelsen till kyrkomötet fogade statsrådsprotokollet yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet von Friesen (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 1 s. 30).

»Då i 4 punkten av prästerskapets privilegier 16/10 1723 stadgas, att alla bisko- par skola oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift, lärer därav följa, att en förändring i biskopsstiften av den genomgripande beskaffen- het, som nu är ifrågasatt, icke kan ske i annan ordning än den RF % 114 föreskri— ver. För genomförandet av såväl stiftsdelningen (Härnösands stift) som stifts- sammanslagningen erfordras alltså ej blott riksdagens utan ock allmänt kyrkomö- tes medverkan.»

Kyrkomötet godkände den föreslagna förändringen.= Vid inrättandet av Stockholms stift behandlades däremot stiftsindelning- en icke såsom privilegiefråga. I skrivelse till 1941 års kyrkomöte hemställde

1 RÅ 1931 s. 62. 2 Förslag till delning av Härnösands stift hade av Kungl. Maj:t förelagts redan 1893 års riksdag. Förslaget förföll emellertid. Även den gången förutsatte Kungl. Maj:t, att frågan på grund av stadgandet i artikel 4 måste underställas såväl riksdagens som kyrko- mötets godkännande. I propositionen till riksdagen uttalade sålunda föredragande stats- rådet, att fråga om förändrad stiftsindelning, vare sig i allmänhet eller i ett särskilt fall, måste behandlas enligt RF 5 114.

Kungl. Maj:t om kyrkomötets »yttrande» över förslag om inrättande av särskilt stift för Stockholm samt om >>godkännande» av upprättade för- slag till vissa av den nya stiftsindelningen påkallade ändringar i lagar av kyrkolags natur (kyrkomötesförordningen, lagen om upphörande av dom- kapitlet för Stockholms stad samt biskopsvalsförordningen). Till statsråds- protokollet anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge (Kungl. Maj :t:s skrivelse nr 8 s. 63).

»Inrättandet av det nya stiftet påkallar ändringar i vissa författningar av kyr- kolags natur. Vid sådant förhållande kräver förslaget om den nya stiftsindelningen medverkan av allmänt kyrkomöte, nämligen såvitt avser angivna ändringars ge- nomförande. Med hänsyn till naturen av föreliggande ärende synes emellertid önskvärt, att tillfälle beredes kyrkomötet att avgiva yttrande jämväl i ärendet i övrigt.»

Kyrkomötet förklarade, att det icke hade något att erinra mot förslaget om inrättande av Stockholms stift och att det godkände de underställda lag- förslagen.

Skillnaden i den konstitutionella behandlingen 1903 och 1941 kom till uttryck i ingresserna till Kungl. Maj:ts kungörelser om de ändrade stifts- indelningarna. I 1903 års kungörelse heter det sålunda: »Vi Oscar etc. göre veterligt, att sedan riksdagen bifallit Vår nådiga proposition angående för- ändring av rikets indelning i stift samt allmänt kyrkomöte jämväl för sin del godkänt den ifrågasatta ändringen, hava Vi funnit gott förordna» o. s. v. I kungörelsen 1942 lyder däremot ingressen sålunda: »Kungl. Maj :t har, efter hörande av allmänt kyrkomöte och sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition om inrättande av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden, funnit gott förordna som följer _ _ _.» Möjligen har för ärendets behandling 1941 den omständigheten tillmätts betydelse, att fråga ej var om indragning av stift och att Stockholm redan före 1941 utgjorde en kyrkligt-administrativ enhet med eget domkapitel.

I 3 5 av prästlönereglementet 29/6 1951 stadgas, att biskopstjänst inrät— tas av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut. Vid Kungl. Maj:ts hän- vändelse till riksdagen med förslag till 1951 års prästlönereform anförde föredraganvden, statsrådet Quensel (prop. nr 156 s. 46 f.), »att det ur för— fattningsteknisk synpunkt icke är påkallat att i förevarande stadgande (3 ?; lönereglementet) angiva kyrkomötets medverkan vid biskopstjänsts inrättande. Att kyrkomötet har legislativ befogenhet i fråga om vissa lag- stiftningsåtgärder, som förutsättas vid inrättandet av ett stift _ exem- pelvis ändringar i kyrkomötesförordningen torde icke tarva lagteknisk återspegling i här avsedda bestämmelse.»

Ehuru såväl förfaringssättet vid inrättandet av Stockholms stift som 3 S:" prästlönereglementet tyder på, att i vart fall Kungl. Maj:t icke ansett pri- vilegiernas försäkran om bibehållande av rikets stift vidare äga tillämp- lighet, anser kommittén privilegiet alltjämt gälla som ett skydd för kyrkan

i avseende på biskopsämbetet och stiftsindelningen. Förändringar i den se- nare böra därför jämlikt RF 5 114 underställas kyrkomötet för godkän- nande. Vad nu sagts innebär dock icke att enligt kommitténs mening även smärre justeringar i stiftsindelningen skola behandlas såsom privilegiefrå— gor.

Domkyrkornas och domkyrkosysslomännens tillgångar

Såsom i det föregående (s. 96) anmärkts, berördes domkyrkorna icke av den indragning av kyrkornas ersättningar för kronotiondeanslag m. in., var— om förordnades genom kungl. kungörelse 30/6 1947. Kronotiondeanslagen till domkyrkorna utgjordes av de 5. k. domkyrkotunnorna, en eller i några stift två tunnor spannmål från varje socken inom stiftet, samt vin— och byggnadssäd. Stundom uppburo domkyrkorna vidare kronans räntor av fastigheter, som kronan anslagit till domkyrkornas byggnad och underhåll eller som tillhörde domkyrkorna. Domkyrkotunnorna och övriga till dom- v kyrkorna utgående ränte- och tiondeanslag indrogos till kronan och ersat-

tes med penningersättningar genom den i det föregående ofta nämnda kungl. förordningen 23/7 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde. Dessa ersättningar utgå fortfarande och utgöra för domkyr- korna privilegieskyddade tillgångar. Enligt artikel 7 i 1723 års privilegier ! ägde biskop att för underhåll av biskopsgård i stad utfå bidrag av domkyr- i kotunnan efter vad därom bestämdes i särskild av Kungl. Maj:t utfärdad ; resolution. Sedan biskops underhållsskyldighet upphört i samband med 1936 års biskopslönereform, utgår denna reparationshjälp av domkyrkotunnan ? till kyrkofonden. 3 Befattning för domkyrkosyssloman är inrättad vid samtliga domkyrkor utom i Lund, Göteborg och Härnösand samt vid förutvarande domkyrkorna i Kalmar och Mariestad. Avlöningarna till vissa av domkyrkosysslomännen bestridas av ersättningar för indelt kronotiondespannmål samt avkastning från lönefastigheter och försäljningsmedel från försålda fastigheter. AV lö- nefastigheterna har en, i Linköping, varit domkyrkojord. De övriga ha an— slagits av kronan. Dessa tillgångar ersättningar för kronotionde samt lönefastigheter och försäljningsmedel _ torde alltjämt vara befattningsha- varna tillförsäkrade enligt privilegierna artikel 4.1

Rätt att föra talan för den kyrkliga jorden

Förutom de i det föregående behandlade bestämmelserna om villkoren och ordningen för försäljning av kyrklig jord innehåller artikel 5 ett stad- gande om rättegångsfullmäktig i mål rörande kyrkoägor. Det heter sålun- da, att »ej må någon dem under någon praetext klandra, kvälja eller av- hända eller därpå någon dom taga, förrän som saken är given landshöv—

1 Angående domkyrkornas och domkyrkosysslomännens tillgångar se betänkande av 1946 års domkyrkosakkunniga SOU 1949:63 .

dingen och kapitlet tillkänna, att deras fullmäktige kunna till nästa ting tillstädes komma, när därom rannsakas och dömas skall». Vidare stadgas, att »där ock någon tvist om sådana ägors återvinnande uppkomma skulle, då bör landshövdingen tillika med en av konsistorium träda tillhopa och taga sig an samma ägors lagliga försvar, så att varken förlikning eller dom, som dem oveterligen sker, må hava någon kraft; ej heller kyrkoherden för- bindas att svara till saken, med mindre de förenämnda, eller den som jor- den till kyrko- och prästbord kan hava givit, och fördenskull äger däröver jus patronatus, är stämd, som lag förmår». Slutligen innehåller artikel 5, att rättegångskostnaderna i sådana mål böra bäras av kyrkan eller socknen men av prästen endast om han >>utan vederbörandes vetskap och samtycke sig i den tvisten invecklat haver».

Genom detta i privilegierna upptagna stadgande voro kyrkan och präs- terskapet försäkrade om kronans bistånd vid rättegång rörande den kyrk- liga jorden. Numera tillkommer talerätt i sådana mål ett flertal myndighe- ter. Ehuru domkapitlens och länsstyrelsernas uppsikt över den ekonomiska förvaltningen av prästboställena 1932 överfördes till pastoraten och de ny- inrättade stiftsnämnderna, äro domkapitel och länsstyrelse alltjämt behö— riga och pliktiga att tala och svara för den kyrkliga jorden.1 Kammarkol- legiet, som sedan gammalt haft att taga befattning med den ecklesiastika jorden, skall enligt sin instruktion tillse, att egendomen icke disponeras mot givna föreskrifter, och därvid i frågor, som ej avse uppsikten över egen— domens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egendomen samt utföra talan för densamma, särskilt i sak av större betydelse, såsom äganderätts— eller ägotvist. Även församling (pastorat) anses i viss utsträckning äga att föra talan för boställsjorden. Enligt 26 kap. 5 5 i 1686 års kyrkolag skall vid tvist om återvinnande av domkyrkors och andra kyrkors fasta egen- dom biskopen utse sysslomannen eller vid förfall för honom annan präst- man såsom fullmäktig. Denne skall biträdas i underrätt av Konungens be- fallningsman och i hovrätt av advokatfiskalen. Slutligen må nämnas, att enligt RF & 27 justitiekanslern såsom Kungl. Maj:ts högste ombudsman har att föra eller låta föra Kungl. Maj:ts talan i mål, som röra kronans rätt.

Ansvaret för den rättsliga vården av den ecklesiastika jorden är sålunda fördelat på många händer, och gränserna för de olika organens åligganden äro stundom flytande. Domkapitel och länsstyrelse torde dock _ vid sidan av kammarkollegiet _ vara de myndigheter, som i första hand ha att i rättegång tillvarataga det allmännas intressen rörande denna egendom. I så måtto gäller artikel 5 av privilegierna fortfarande.

1 Enligt Berglöf skulle i praxis en tendens ha gjort sig gällande att å stiftsnämnderna överföra domkapitlens ansvar för den rättsliga vården av kyrkans jord. Jämlikt länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelse att förordna ombud att bevaka kro- nans rätt eller utföra kronans talan i mål, där kronans rätt skall bevakas av länsstyrel- sen. I mål där kronans rätt skall bevakas av annan myndighet har länsstyrelse likaledes att på anmodan av denna myndighet förordna rättegångsombud.

i | . i l l l l l l i

Frihet för vissa boställen i städer från borgerligt besvär

I artikel 7 frikallas »biskops-, präst- och läsmästargårdarna såsom ock klockargården i städerna . . . för gästning, inkvartering, vägröjning in- om stadens vad och revning, stakets uppsättning och vakt samt annat bor- gerligt besvär». I den mån kommunalt besvär fortfarande utgöres in na— tura torde detta stadgande alltjämt kunna vinna tillämpning. Enligt 63 5 1 inom. i lagen 6/6 1930 om kommunalstyrelse i stad må personliga tjänst— liarheter, vilka inom stad utgjorts efter förut antagna grunder, fortfarande. till dess annorlunda förordnas, utgöras efter samma grunder. Detta stad- gande har oförändrat upptagits såsom 5 10 i lagen 18/12 1953 om införan- de av den nya kommunallagen, därvid som skäl för dess bibehållande an- förts särskilt, att skyldigheten för fastighetsägare i städerna att svara för renhållning av gator och allmänna platser icke blivit föremål för direkta, positiva lagbestämmelser. Vid en inom Västerås stad företagen vägdelning ansågs frihet från vägröjning fortfarande gälla till förmån för ecklesiastik boställsjord.1

Sammanställning av ännu gällande privilegier Artiklarna 3 och 4

1) Frihet för löneboställe, som tidigare utgjort prästgård, från deltagan- de i byggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Prästgårdsbyggnads- frihet gäller även för löneboställe, som avskilts från kapellansgård.

2) Frihet för präst att för sina tjänsteinkomster deltaga i avlönande av kyrkvaktare.

3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri klockringning i samband med begravning.

4) Bibehållande av stiftsindelningen. 5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden (rätten omfattar jäm- väl fonderade medel härrörande från denna jord samt boställskapital för klockarboställen) och till ersättning för anslag i kronotionde m. m. Där dessa tillgångar fortfarande äro indelade för tillgodoseende av särskilda kyrkliga behov (underhåll av domkyrkor och avlönande av domkyrkosyss— lomän) gäller privilegieskyddet till förmån för dessa behov.

Artikel 5

Behörighet och skyldighet för domkapitel och länsstyrelse att i rättegång föra talan för den kyrkliga jorden. Artikel 7

Frihet för vissa ecklesiastika boställen i städer från borgerligt besvär in natura.

1 RÅ 1929 s. 77.

Artikel 24

Skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst. Stadgandet kan möjligen vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning.

Härjämte erinras om privilegiestadganden avseende friheter och förmå- ner, vilka antingen blivit allmänna och därmed förlorat sin karaktär av pri- vilegier eller ehuru de alltjämt framstå som särskilda företrädesrättig— heter _ blivit reglerade i annan lag eller författning än 1723 års privilegie- urkund; vid ändring i nuvarande förhållanden kan fråga uppkomma i vad mån dessa >>latenta» privilegier kräva beaktande. Vidare anmärker kom- mittén, att då ny lagstiftning genomförts utan iakttagande av RF & 114 det är ovisst, vilka konsekvenser med avseende å privilegiernas giltighet den grundlagsstridiga behandlingen kan få, därest fråga därom kommer under domstols prövning. Slutligen må här hänvisas till vad kommittén anmärkt å s. 84 not 1 och s. 100 noten.

Med denna genomgång av prästerskapets privilegier är frågan om omfatt- ningen av kyrkomötets befogenheter enligt RF & 114 likväl icke uttömmande besvarad. Det återstår att mot bakgrunden av ännu återstående privilegier undersöka i vad mån RF & 114 kräver beaktande vid ändring i eller upphä- vande av nu gällande författningar. Särskilt kan fråga uppkomma i vad mån de författningar som nu reglera de kyrkliga tillgångarnas disposition och förvaltning äro att behandla enligt RF & 114. Det är t. ex. uppenbart att en eventuell ändring av kyrkofondslagen innebärande att fonden finge ta- gas i anspråk för andra än kyrkliga ändamål skulle kräva kyrkomötets bi- fall enligt RF 5 114. Den närmare undersökningen av de legislativa konsek- venserna av ännu återstående privilegiestadganden får emellertid _ till undvikande av en tyngande upprepning i framställningen _ anstå till dess kommittén i det följande, vid utredning av tillämpningsområdet för RF & 87:2, upptager den gällande kyrkolagstiftningen till närmare granskning.

Kap. 2. Kyrkolag

Den allmänna bestämningen av begreppet kyrkolag i RF & 87:2

Före representationsreformen 1866 gällde samma regler för stiftande av kyrkolag som för den allmänna civil- och kriminallagstiftningen. I fråga , om dem båda gällde enligt RF & 87 att rikets ständer gemensamt med Ko—

nungen stiftade »allmän civil- och kriminal— samt kyrkolag». Denna lydelse hade lagrummet ägt alltsedan RF:s tillkomst 1809. I det inom konstitutions- utskottet vid 1809 års riksdag utarbetade förslaget till regeringsform nämn- » des ursprungligen ingenting om kyrkolag. I 5 87 i förslaget gåvos regler en- i dast för stiftande av allmän civil- och kriminallag. Men vid sista justering- i en i utskottet infördes kyrkolag enligt följande anteckning över vidtagna | rättelser i förslaget: »Wid 55 87 och 88. Till Civil och Criminal-lagar är

Kyrkolagen tillagd.»1 I det förslag utskottet därefter överlämnade erhöll & i 87 sin slutliga lydelse. Språkligt måste ordet »allmän» hänföras även till kyrkolag. När vid grundlagsändringen 1866 bestämmelserna om kyrkolag- stiftning överfördes till ett särskilt mom. 2 med föreskrift om kyrkomötets medverkan, bortföll ordet »allmän». Det lärer emellertid få anses otvivel- aktigt, att någon ändring i sak beträffande kyrkolagsbegreppet därmed ej åsyftades. Ingenting i förarbetena tyder på att någon sådan ändring varit avsedd. Uttrycket »allmän civil-, kriminal- och kyrkolag» användes för öv- rigt i 1866 års riksdagsordning åå 42 och 54; först i samband med senare vidtagna ändringar i dessa lagrum borttogs ordet »allmän». Alltjämt torde därför RF & 87:2 _ vilket också vanligen anses _ böra tolkas såsom av- seende allmän kyrkolag.

Ehuru allmän kyrkolag 1809 infördes som ett nytt begrepp i. grundlagen, innehåller varken RF eller förarbetena till densamma någon anvisning om den närmare innebörden av begreppet. Vissa frågor skola visserligen enligt uttryckliga bestämmelser i grundlagarna behandlas enligt RF & 87:2. De åsyftade bestämmelserna, vilka tillkommit efter 1809, återfinnas i RF 55 28—30 om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst samt om tillsättning av biskop och av prästerlig församlingstjänst. Men i övrigt ge grundlagarna ingen antydan om vilka frågor, som skola regleras såsom kyrkolag. Så länge lagstiftningsformerna voro desamma för kyrkolag som för allmän

1 Statsvetenskaplig Tidskrift 1899 s. 356 och 364.

civil- och kriminallag, har spörsmålet om dessa lagområdens åtskiljande ej påkallat större uppmärksamhet. Praktiskt intresSe erbjöd egentligen en— dast frågan hur gränsen skulle dragas mellan kyrkolag och kyrkostadgar, vilka utfärdades av Konungen ensam. Det är därför förklarligt, om 1809 års grundlagsstiftare ej mera ingående sysslade med innebörden av begreppet kyrkolag, något som för övrigt knappast var möjligt på den korta tid av några veckor, varunder RF tillkom. Vid dessa förhållanden ligger det nära till hands att antaga, att man 1809 närmast hade 1686 års kyrkolag (KL) i tanke, när man i RF & 87 upptog kyrkolag vid sidan av civillag och kri- minallag.1 Liksom grundlagsstiftaren för fastställande av vad som åsyftades med de båda senare lagbegreppen kunde hänvisa på ett bestämt lagkomplex, 1734 års lag, som i stort sett sammanföll med den dåvarande allmänna la— gen, kunde KL komma till användning för klarläggande av grundlagens kyrkolagsbegrepp; jfr Kjöllerströms historik s. 34. Emellertid följer ej här- av vare sig att KL, i dess 1809 gällande lydelse, och de författningar, som trätt i stället för i lagen upptagna stadganden, till alla delar äro att hänföra till kyrkolagsområdet enligt grundlagen eller att till detta område ej kunna räknas ämnen, som ej varit reglerade i 1686 års lag. Även om 1734 års lag— bok i det stora hela motsvarade begreppet allmän civil- och kriminallag, hade man 1809 klart för sig, att lagboken inrymde även ämnen, som rätte- ligen tillhörde Kungl. Maj:ts ekonomiska och administrativa lagstiftning.2 På samma sätt kan man ha bedömt förhållandet mellan KL och grund- lagens kyrkolagsbegrepp. Tiden närmast efter 1809 visar också, att Kungl. Maj:t genom kungörelser och cirkulär meddelat bestämmelser, som inne- fattade ändringar i KL. Sålunda ändrades KL 13:2 genom kungl. kungö- relse 13/8 1823 om kyrkomusikens fortfarande under fastlagstiden, och ge— nom kungl. cirkulärbrev 3/12 1823 gåvos bestämmelser angående guds- tjänsttiderna, vilka bestämmelser inneburo ändring i KL 214, 5 och 6. Be— träffande kyrkolagsområdets förhållande till andra lagområden t. ex. (len allmänna civil- och kriminallagens är det med hänsyn till den då gällande överensstämmelsen i formerna för kyrkolags och allmän borgerlig lags stif- tande svårt att i konstitutionell praxis från denna tid finna ledning för hur lagstiftaren sett på detta förhållande. Visserligen finner man i den redo- görelse som under benämning »Sveriges Rikes Ständers Beslut» för varje riksdag överlämnades till Kungl. Maj:t, att riksdagens lagstiftningsbeslut indelades i sådana avseende civillag, kriminallag, kyrkolag etc. Men den i riksdagens expeditionsutskott verkställda redigeringen av detta slutbesked

1 Jfr den förutnämnda anteckningen om »kyrkolagen» i konstitutionsutskottets pro- tokoll. 2 Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hemställde i betänkande 7/8 1809, att alla stadganden i allmänna ekonomiska ämnen borde från allmänna lagen skiljas och utgå och i lagutskottets betänkande 1/4 1810 talades om de grunder »varpå den i regerings- formen angivna skillnad (mellan 55 87 och 89) egentligen bör hava avseende». Se vidare Thulin Konungens ekonomiska lagstiftning s. 10 f. och Herlitz s. 439 f.

lärer icke tillåta bestämda slutsatser i frågan hur lagstiftaren fattat förhål- landet mellan kyrkolag och annan lag.

När kyrkolagstiftningen i samband med representationsreformen 1866 skildes från den allmänna lagstiftningen och lades under det nyinrättade kyrkomötets kompetens, blev det nödvändigt att avgränsa kyrkolagsområ- det mot andra lagområden. Särskilt aktualiserades frågan om tolkningen av grundlagens kyrkolagsbegrepp vid upphävandet 1869 av kungl. förord- ningen 23/10 1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära. Denna förordning hade delvis upphävt KL 1 :2, och fråga var nu huruvida 1860 års förordning hade kyrkolags karaktär därför att den trätt i stället för ett stadgande i KL, och om kyrkomötets samtycke enligt RF & 87:2 förty krävdes för förord— ningens upphävande. I ett anförande till statsrådsprotokollet 16/11 1869 uttalade justitiestatsministern De Geer, att frågan om den konstitutionella naturen hos 1860 års författning berodde på egenskapen av de lagbud, som blivit fastställda, men icke på dem, som blivit upphävda; »och då de förra bestå uteslutande av strafflagar, gällande för alla, som äro underkastade statens straffrätt, så tillhöra de redan i följd av detta sitt omfång den all- männa kriminallagen.»1 Den tolkning av kyrkolagsbegreppet i RF & 87:2 såsom avseende ett visst innehållsbestämt lagbegrepp, kyrkolag i materiell mening, som ligger till grund för De Geers uttalande, har, såsom av det föl- jande skall framgå, vid flera tillfällen följts i praxis. Emellertid har även KL kommit att få stor betydelse för kyrkolagsområdets bestämmande och det i kanske än högre grad än vad 1734 års lag kommit att bestämma grän- serna för den allmänna civil- och kriminallagstiftningen; likartade ämnen ha behandlats än såsom kyrkolag än i annan ordning beroende på huruvida de funnits upptagna i KL eller ej. Förmodligen sammanhänger detta därmed att man ej såsom i fråga om allmän civil- och kriminallag2 haft några all- mänt vedertagna grunder att följa, när det gällt att bestämma kyrkolags- begreppets innehåll. Särskilt för gränsdragningen mellan kyrkolag och kyrkostadgar synes det mången gång ha varit avgörande, om det särskilda

1 Naumanns Tidskrift 1870 s. 10 f. De Geers uttalande riktade sig mot justitierådet Södergren. Vid granskningen i högsta domstolen av förslaget till upphävande av 1860 års förordning hade Södergren hävdat, att förordningen i fråga, eftersom den blivit satt i stället för 1:2 i 1686 års lag, måste vara kyrkolag, intill dess den blivit upphiivd i den för stiftande av kyrkolag stadgade ordning (se Naumanns Tidskrift 1869 s. 619). De Geer bemöttes i en av signaturen —RGR_ till tidskriften insänd artikel, däri hävdades, att 1686 års lag och »varje utanför denna lagkodex befintlig lag eller författning, varigenom samma lagkodex i någon del ändras eller något, med upphävande av dess ena eller andra del, sättas i stället därför utan att i och med detsamma själva ämnet förklaras vara från kyrkolagstiftningen skilt _ _ —. Detta allt måste vara den kyrkolag, varom det nya 2:a mom. i 87 & RF talade». Se Naumanns Tidskrift 1870 s. 100 f. 2 Se stadfästelseresolutionen till 1734 års lag, enligt vilken lagen ej innehåller »vad ekonomie och politie förordningar angår, vilka efter förefallande omständigheter finnas mera förändring vara underkastade» utan upptager »alle de nödigaste stycken _ _ _ som till det enskilda levernet i ett väl beställt rike höra, och uti rättegångs och utsök- ningsmål kunna till rättesnöre tjäna».

ämnet varit reglerat i KL. Men otvivelaktigt kan man vid tolkningen av be— greppet allmän kyrkolag i RF & 87:2 ej blott hänvisa till KL och författ- ningar, som trätt i dess ställe, utan får i sista hand söka att efter ett vart ämnes innehåll avgöra, om ämnet är av kyrkolags natur. Åsikten att RF & 87:2 avser allmän kyrkolag i materiell mening och ej endast ett till KL knutet, mera formellt lagbegrepp omfattas även av flertalet bland dem som sysslat med denna fråga.1

Att kyrkolag avser endast kyrkliga angelägenheter behöver icke närmare utvecklas. Bestämningen kyrkliga angelägenheter kräver emellertid en pre- cisering. Kyrkans uppgift att förkunna Guds ord i vad detta är ett religiöst budskap med etiska konsekvenser sträcker sig till snart sagt alla delar av samhällslivet; från denna synpunkt kunde nästan varje ordnande av en- skilda såväl som allmänna förhållanden utgöra en kyrklig angelägenhet. Med kyrkliga angelägenheter får emellertid i det här föreliggande samman- hanget förstås endast vad som mera direkt sammanhänger med kyrkans vä— sen, organisation och verksamhet. Hit höra _ förutom, självfallet, vad som angår kyrkans bekännelse och lära _ frågor om kyrkans ställning i sam- hället, dess förhållande till andra samhällsinstitutioner, dess åligganden gen- temot det allmänna och i förhållande till den enskilde medborgaren, samt de organisatoriska och ekonomiska betingelserna för dess verksamhet.

Den största svårigheten vid tolkningen av begreppet kyrkolag i RF:s me- ning möter när det gäller att finna grunderna för urskiljande av de kyrkliga angelägenheter i nyss nämnd mening som skola regleras enligt RF 5 87:2. Såsom framgår av historiken till betänkandet (s. 34 f.) tog man sig redan kort tid efter 1809 an med uppgiften att få till stånd en ny kyrkolag i stäl— let för den gamla av år 1686, och under det fortsatta 1800-talet gjordes flera försök att lösa denna uppgift; tydligen avsåg man härvid att den nya lagens innehåll skulle svara mot RF:s kyrkolagsbegrepp. Det kunde då synas som skulle kyrkolagsförslagen av år 1828, 1846 och 1873 ge anvisning om detta lagbegrepp. Emellertid erbjuda, enligt kommitténs åsikt, dessa förslag med deras sinsemellan olika utgångspunkter för vad som borde inrymmas i en ny kyrkolag ingen säker ledning för bedömande av hur RF:s kyrkolagsbe— grepp principiellt är att fatta enligt gällande rätt.. Vid granskningen inom

1 Se justitierådet Carlesons anförande vid granskningen i högsta domstolen av 1873 års kyrkolagsförslag (refererat i det följande), Naumann Statsförfattningsrätt II 5. 118 f., Thulin Konungens ekonomiska lagstiftning s. 85 f., Hansson s. 116 f., Rodhe Kyrkolag s. 51 f., Reuterskiöld Kyrkolag s. 5 f. och Föreläsningar s. 93 f., Malmgren Riksdagen och lagstiftningen s. 70 f., och Sveriges författning s. 49 f., Sundberg s. 67 f. samt Gref- berg s. 32. Däremot räknar Sundelin s. 32 till kyrkolag »allt, som ursprungligen funnits intaget i Karl XI:s kyrkolag samt handbok och ännu äger bestånd eller blivit ändrat». Även Rydin s. 18 synes anknyta kyrkolagsbegreppet till 1686 års lag. Widén anser visserligen, att termen kyrkolag i RF vid dennas tillkomst 1809 avsåg just 1686 års lag med däri vid— tagna ändringar, men han framhåller också, att innebörden av begreppet med ändrade förhållanden måste fastställas efter mera allmängiltiga grunder. Högberg s. 12 f. anslu— ter sig närmast till Widén.

I

högsta domstolen av 1873 års kyrkolagsförslag hävdade justitierådet Carle- son (Naumanns Tidskrift 1878 s. 66 f. jfr Kjöllerströms historik s. 40) att med allmän kyrkolag i RF:s mening kunde avses endast »den yttre kyrko— rätten». Som skäl anförde Carleson, att allmän lag omfattade endast såda- na rättsregler, som anginge samhällets alla medlemmar, och attunder allmän kyrkolag därför kunde hänföras blott de bestämmelser rörande statskyrkan, vilka lände till efterrättelse för samhällets medlemmar i allmänhet. Lag- stiftningsformen, beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte, »uteslu- ter» —— framhöll Carleson vidare —— »ärenden, vilka till följd av sin egen beskaffenhet ej angå både den borgerliga och den kyrkliga representationen eller, med andra ord, både staten och kyrkan, vilket är förhållandet med kyrkans enskilda angelägenheter, så att med ordet kyrkolag i RF & 87 bör förstås ungefär detsamma, som lag angående förhållandet mellan statskyr- kan och staten. Kyrkolag skulle således vara grundlagens benämning på vad rättsvetenskapen kallar den yttre kyrkorätten, och denna uppfattning sy— nes oek hava av en i sakens natur liggande nödvändighet gjort sig gällande i ty att vår inre kyrkorätt är nästan uteslutande en skapelse av den lagstift- ningsmakt, som tillerkänts Konungen allena.» Bland delar av kyrkolagsför— slaget som i enlighet med denna tolkning av RF & 87:2 tillhörde kyrkolag nämnde Carleson bestämmelserna om tillsättning av prästerliga tjänster, om straff för förbrytelse av präst och om domstol i sådana mål, om biskopar och om domkapitel. Till kyrkolag borde däremot icke räknas stadganden om dop, allmänt skriftermål, nattvard, konfirmation m. m.1 Carlesons tolk- ning synes, såsom framhållits av bl. a. biskopen Edvard Rodhe (Kyrkolag s. 67 f.), bygga på en problemställning rörande kyrkans ställning i sta- ten, som kännetecknade den kyrkopolitiska situationen på 1860-talet, då i samband med frågan om rätt till utträde ur kyrkan och de frireligiösa sam- fundens uppkomst kyrkan på sina håll, närmast efter tysk förebild, betrakta- des som en korporation inom den konfessionslösa staten; en korporation, vars enskilda angelägenheter enligt tysk doktrin hörde under Konungens sty- randemakt icke i hans egenskap av den konfessionslösa statens överhuvud utan såsom ett annex till Konungens myndighet i staten. Vad folkrepresen- tationen beträffar hade densamma enligt denna doktrin att göra endast med korporationens »yttre» förhållanden.2

Med en helt annan kyrkopolitisk utgångspunkt har kammarrådet Wohlin (Kyrkorätt och »kyrkopolitik») gjort gällande, att med kyrkolag borde ava ses just vad man i allmänhet brukar hänföra till »den inre kyrkorätten». Efter en översikt av RF:s 5 87:2 tillämpning i konstitutionell praxis fram— håller Wohlin: »I själva verket kan man säga, att kyrkolagsområdet enligt

1 Till Carlesons tolkning av kyrkolagsbegreppet ansluter sig Hansson s. 116 f. ? Gentemot Carlesons tolkning av RF $ 87 framhåller Rodhe, att det moderna proble— met stat och kyrka icke förelåg vid RF:s tillkomst och att Carleson därför vid sin tolk— ning av lagrummet utgått från förutsättningar, som icke existerade vid dess tillkomst. Se även Malmgren Riksdagen och lagstiftningen s. 79 f.

omförmälda praxis ändock vidgats utöver de gränser, som betingas av sa- kens egen natur. Kyrkomötet handlar ju enligt RF % 87:2 enbart som ett speciellt organ för statsviljan med hänsyn till de religiösa in- tressena. Lagstiftningen om kyrkans lära, om gudstjänstordningen och om l—zult och riter hör sålunda på ett naturligt sätt dit. Men såsom föga rationellt måste det framstå att till kyrkolagsområdet hänföra även rent organisativa angelägenheter såsom _ för att taga ett exempel _ regleringen av domka— pitlens sammansättning.» Wohlins tolkning synes förutsätta, att ett nytt kyrkolagsbegrepp infördes i grundlagen vid kyrkomötets inrättande. Men vad som då skedde var endast, att folkrepresentationens befogenheter vid stiftande av kyrkolag, vilka tidigare legat hos rikets ständer, anförtroddes riksdagen och kyrkomötet gemensamt. Någon förändring i omfattningen av representationens befogenheter innebar grundlagsändringen ej. Ämnen, vil- ka tidigare hört under Kungl. Maj:ts och ständernas samfällda kyrkolag- stiftning, kommo 1866 även under kyrkomötets kompetens.

Termerna >>inre» och »yttre» kyrkorätt äro så oklara och mångtydiga, att kyrkolagsområdet knappast låter sig bestämma med begagnande av des— sa begrepp. Det råder ingen enighet om deras innebörd, och man kan tolka dem väsentligen olika. Även om begreppen vore till sitt innehåll mera all- mänt vedertagna, skulle säkerligen alltid finnas gränsområden, där »inre» och »yttre» flyta samman. Slutligen är gestaltningen av det ena området _ hur det än bestämmes —— så beroende av det andras utformning, att områ- dena så långt möjligt böra hänföras till samma lagstiftningskategorier. Om— fattningen av kyrkans religiösa verksamhet beror väsentligen på regleringen av dess ekonomiska och organisatoriska angelägenheter.1

Av formen för stiftande av kyrkolag följer, att RF 5 87:2 avser endast kyrkliga angelägenheter av större vikt för kyrkan. Endast de för kyrkans väsen, organisation och verksamhet grundläggande bestämmelserna kunna komma i fråga att påkalla den omständliga lagstiftningsformen i RF % 87 :2. Denna synpunkt — det särskilda ämnets vikt och betydelse för kyrkan —— kan emellertid, i betraktande av vad grundlagarna i övrigt innehålla, icke ensam vara avgörande för kyrkolagsbegreppets bestämmande. En avgräns- ning måste här ske, förutom gentemot grundlag, i förhållande till kommu- nallag samt allmän civil- och kriminallag ävensom till riksdagens beskatt- ningsrätt och dess befogenheter med avseende å statsregleringen. I den män på ett visst område det borgerliga samhällets intressen framträda med sär— skild styrka och därför måste tillerkännas avgörande vikt, får frågan undan- tagas från kyrkolagstiftningens form, även om den är av stor betydelse för kyrkan. Detta gäller framför allt då frågan berör riksdagens finansmakt.

I viss utsträckning ger grundlagen omedelbar ledning för avskiljande av ämnen, vilka såsom förbehållna Konungens och riksdagens bestämmande-

1 Om »inre» och »yttre» kyrkorätt se Vår Lösen 1952 s. 273 f.

rätt icke kunna omfattas av kyrkomötets befogenheter. Här avses sådana frågor, som äro reglerade i grundlag eller kommunallag. Vilka kyrkliga angelägenheter, som regleras i grundlagarna, framgår självfallet i allmänhet utan vidare av grundlagarna själva; RF & 85 anger vilka grundlagarna äro, och varje i dessa lagar upptaget ämne tillhör grundlagsstiftningen. Innebör- den av begreppet kommunallag i RF % 57 andra stycket torde numera vara så vedertagen, att gränsdragningen mellan detta stadgande och RF & 87:2 ej heller vållar tvekan; i enlighet med konstitutionsutskottets memorial 1919 (nr 6) och 1921 (nr 15) lärer sålunda med »kommunallagarna» i RF % 57 avses 1862 års kommunallagar samt författningar, som trätt i deras ställe, av vilka —— med betydelse i detta sammanhang — må särskilt näm- nas 1930 års lagar om församlingsstyrelse. När det åter gäller att skilja mel- lan kyrkolagsfrågor och kyrkliga angelägenheter, som höra till den all— männa civil- och kriminallagstiftningen (RF & 8721) eller beröra riksdagens beskattningsmakt (RF & 57 första stycket och 5 73) eller eljest avse ämnen, vilka enligt särskilda bestämmelser falla under riksdagens kompetens t. ex. riksdagens befogenheter med avseende å statsregleringen (RF åå 62, 64 och 65) eller riksdagens rätt att förfoga över och meddela förvaltningsföreskrif- ter för kronans fasta egendom (RF & 77) — i alla dessa fall blir gränsdrag- ningen osäkrare än den mellan RF & 87:2 och lagstiftningsområdena för grundlag och kommunallag. Vid tillämpningen av de till innehåll och räck- vidd ganska obestämda stadgandena i RF åå 87:1, 57:1 och 73, 62, 64 och 65 samt 77 inställa sig nämligen tolkningssvårigheter liknande dem, som möta vid tillämpningen av RF & 87:2. Ofta måste valet av lagstiftningsform be- träffande ett kyrkligt ämne, som berör dessa stadganden, bli beroende på en avvägning av det kyrkliga intresset mot den vikt ämnet har från andra syn— punkter. Några allmängiltiga regler för en sådan avvägning lära icke kun— na uppställas. Till frågan hur kyrkans och det borgerliga samhällets intres- sen i det särskilda fallet skola tillgodoses återkommer kommittén vid redo- görelsen för de kyrkorättsliga författningarnas behandling i legislativ praxis.

Ett särskilt spörsmål utgör förhållandet mellan kyrkolag och privile- gier. Även privilegiefrågor bruka undantagas från området för RF & 87:2. Den härav betingade inskränkningen av kyrkolagsområdet beror icke på ett allmänt bedömande av vad som är av »privilegienatur» utan på en prövning av i vilken utsträckning privilegierna bestå. I den mån ett privilegiestad- gande upphävcs blir den särskilda frågans legislativa natur dess karak— tär av kyrkolag, annan lag eller ämne tillhörande RF 5 89 _ att bedöma ef— ter de allmänna grunder som gälla för de särskilda lagstiftningsområdenas bestämmande.1 På det kyrkorättsliga område som återstår efter avskiljande av kyrkliga

1 Se Reuterskiöld i Festskrift för Wrede s. 57, Thulin 1686 års kyrkolag s. XXIV samt Sundberg s. 76.

angelägenheter, som höra till andra i grundlagen angivna lagområden än RF 5 87:2 eller beröra riksdagens finansmakt eller äga privilegiekaraktär, synes gränsen mellan kyrkolag och kyrkostadgar kunna dragas uteslutande efter det särskilda ämnets vikt för kyrkan. Därvidlag kunna de grunder ej utan vidare tillämpas vilka inom den borgerliga lagstiftningen gälla för skillnaden mellan allmän civillag —— regleringen av enskildas inbördes rätts- förhållanden — samt Konungens ekonomiska och administrativa lagstift- ning. Normgivningen i kyrkorättsliga angelägenheter avser nämligen ej så mycket reglerandet av sådana rättsförhållanden som ordnandet av en of- fentlig funktion. På det kyrkorättsliga området kommer därför lagformen till användning vid den författningsmässiga regleringen av frågor, vilka eljest icke bruka upptagas i lag. Genom den rättsliga normgivningen fram- träder kyrkan utåt som en rättslig företeelse, ett samfund med egna med- lemmar och egna organ, med bestämda uppgifter inom samhällslivet och med en kyrkliga ändamål förbehållen egendom. De viktigaste delarna av denna lagstiftning måste såsom grundläggande för kyrkans rättsliga ställning otvivelaktigt anses som allmän kyrkolag i materiell mening.1

Den här hävdade principen för tolkningen av RF 5 87 :2 _ att kyrkolags- begreppet i stor utsträckning får bestämmas efter ett vägande mot vartan- nat av kyrkans och det borgerliga samhällets anspråk _— lämnar icke nå— gon säkrare ledning för lagrummets tillämpning. Frågan vad som är vä— sentligt eller mindre väsentligt lämnar med nödvändighet utrymme för olika värderingar beroende på envars inställning till kyrkan och till samhällsfrå— gorna i övrigt. Kommittén är således väl medveten om den vaghet som vid- låder den här förordade tolkningen. I sina försök att finna en principiell regel för tillämpningen av RF 5 87:2 har kommittén likväl icke kunnat fin- na någon annan, med grundlagens bokstav och anda mera förenlig tolk— ning. Kommittén vill erinra om, att även andra lagstiftningsområden icke ha några fullt otvetydigt fastställda gränser och att varje lagbegrepp är underkastat förändring och utveckling. Begreppen allmän civil- och kri- minallag äro även de förhållandevis obestämda; också vid tillämpningen av RF 5 87:1 blir den synpunkten mången gång avgörande vilken betydelse ingripandet har, en diskretionär prövning med utrymme för olika värde- ringar.

Kyrkolagsbegreppet i dess tillämpning

Den allmänna avfattningen av RF 5 87:2 innebär, att kyrkolagsbegrep- pet för sitt närmare innehåll i särskilt hög grad blir beroende av hur det ut- formas i konstitutionell praxis. Det måste nämligen bli en uppgift för, i

1 Den av kommittén här hävdade allmänna tolkningen av kyrkolagsbegreppet tordeidet stora hela stämma överens med uppfattningarna hos Thulin Konungens ekonomiska lag- stiftning s. 101 f., Malmgren Riksdagen och lagstiftningen s. 70 f. Och Sveriges författ- ning s. 49 f. samt Sundberg s. 67 f.

& %

första hand, Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte att bedöma vilka frågor, som böra regleras i den för kyrkolag föreskrivna ordning. För att närmare fastställa räckvidden av RF 5 87:2 kräves därför en ingående undersökning av konstitutionell praxis. Men även om denna praxis i stor utsträckning — särskilt där den är långvarig och fast måste anses rättsbildande, är det dock tydligt att gällande rätt på området icke utan vidare kan identifieras med den faktiska tillämpningen av RF 5 87:2. Vid fullgörandet av sitt upp- drag att klarlägga gällande rätt har kommittén därför att undersöka i vad mån praxis överensstämmer med de ovan angivna allmänna grunderna för kyrkolagsbegreppets bestämmande. Därvid kan dock uppenbart icke varje enskilt lagstiftningsärende tagas upp till ingående bedömande. En så de- taljerad granskning av praxis är icke heller nödvändig. Inom vissa rätts- områden råder icke tvekan om vad som är kyrkolag. Här kommer därför framställningen att begränsas till ett återgivande av praxis; då denna icke särskilt kommenteras, innebär detta således att kommittén ansluter sig till den uppfattning om lagstiftningens konstitutionella natur som kommit till uttryck i praxis.

För vinnande av överskådlighet har i det följande författningsmaterialet indelats i följande grupper: kyrkans bekännelse, religionsfrihetsfrågor, kyr— kans gudstjänster, kyrkans sakrament och övriga handlingar, kyrkans äm— beten och tjänster, kyrkans organ för lagstiftning och administration samt den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen. Med hänsyn till sambandet 'mellan 1686 års kyrkolag (KL) och RF:s kyrkolagsbegrepp innehåller varje

av dessa avsnitt en kortfattad redogörelse för motsvarande bestämmelser i KL.

Lagstiftarens bedömande av en författnings konstitutionella natur visar sig främst genom valet av lagstiftningsform, och ofta är lagstiftningsformen det enda yttre kännetecknet på hur lagstiftaren bedömt en författnings grundlagsenliga karaktär. För kyrkolag enligt RF 5 87:2 utmärkande är att sådan lag förutsätter samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrko— möte samt lagrådsgranskning. Samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte kräves även vid ändring eller upphävande av privilegier enligt KF 5 114, men detta lagrum innehåller ingen föreskrift om lagrådets hö- rande. Det kunde synas som om det med dessa för kyrkolag karaktäristiska drag icke borde vara svårt att avgöra, huruvida lagstiftaren hänfört en för- fattning till kyrkolagsområdet. Stundom kan det emellertid vara tveksamt om kyrkomötets medverkan i ett lagstiftningsärende innefattat ett utövande av dess grundlagsenliga befogenheter eller inneburit endast att kyrkomötet medverkat som opinionsorgan. Kyrkomötet medverkar nämligen, såsom ti- digare (s. 62) nämnts, i lagstiftningen icke endast såsom medbestämmande i kyrkolags- och privilegiefrågor utan därjämte såsom opinionsorgan för tillvaratagande av de kyrkliga intressena i lagstiftning, som ej tillhör kyr- komötets kompetens enligt grundlagen. I allmänhet framgår dock arten av

kyrkomötets medverkan av de skrivelser med vilka Kungl. Maj:t överläm- nat ett författningsförslag till kyrkomötet, av kyrkomötets svarsskrivelse samt av den ingress till författningen, varigenom denna påbjudes till efter- levnad. Sålunda torde Kungl. Maj:ts hemställan om yttrande huruvida kyr- komötet >>godkänner», »samtycker till» eller »för sin del antager» ett lag- förslag i regel innebära, att Kungl. Maj :t ansett förslaget falla under kyrko— mötets grundlagsenliga kompetens. På motsvarande sätt torde dessa ut- tryck, då de förekomma i kyrkomötets svarsskrivelser, återge enahanda uppfattning hos kyrkomötet. Vad promulgationsingressen beträffar torde uttryck sådana som »att Vi med riksdagen, på sätt allmänt kyrkomöte jäm- väl samtyckt, funnit gott förordna» etc. tyda på att författningen tillkom— mit genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. Då kyrkomötet åter medverkar endast såsom opinionsorgan, begär Kungl. Maj:t vanligen endast kyrkomötets »yttrande» över förslaget, och kyrkomötet för- klarar, om anmärkningar ej framställas, att det icke har något att »er- inra» mot förslaget; i promulgationsingressen brukar kyrkomötets med- verkan antingen icke alls omnämnas eller angivas med orden »att Vi med riksdagen, efter allmänt kyrkomötes hörande, funnit gott förordna» etc. Naturligtvis kunna dessa uttryck icke tillmätas någon utslagsgivande be- tydelse för bedömande av lagstiftarens åsikt om författningens natur. Man finner exempel på att i ett och samma lagstiftningsärende olika uttryck kommit till användning; på Kungl. Maj:ts hemställan om kyrkomötets >>ytt— rande» över ett författningsförslag har kyrkomötet svarat, att kyrkomötet »godkänner» förslaget,1 och en författning, vilken kyrkomötet i överens— stämmelse med Kungl. Maj:ts skrivelse »godkänt», har i promulgations- texten angivits såsom tillkommen efter kyrkomötets >>hörande».2 En sär- skild anledning till tvekan föreligger i det fall att kyrkomötet avgivit »ytt— rande» över ett lagförslag, som Kungl. Maj:t dessförinnan förelagt riks- dagen och som riksdagen oförändrat antagit. Kungl. Maj:t torde nämligen i ett sådant fall —— försåvitt lagförslaget ej faller under kyrkomötets med— bestämmanderätt —— vara skyldig att utfärda lagen i den av riksdagen an- tagna lydelsen. Ett »yttrande» från kyrkomötet tjänar här knappast något syfte.

Framgår det att en författning tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte, återstår att bedöma huruvida lag- stiftaren hänfört författningen till kyrkolag eller till området för RF 5 114. Härvidlag blir det av särskild betydelse, huruvida lagrådet (eller före 1909

1 Se kyrkomötets skrivelser 1873 nr 19 (förslag till pensionsreglementen för änkor och barn efter präster och elementarlärare) och 1893 nr 12 (ändrad lydelse av stadgan ang. folkundervisningen i riket); jfr även kyrkomötets skrivelse 1941 nr 27, vari kyrko- mötet lämnade >>sitt medgivande» till ett för yttrande överlämnat förslag till ändring i lagen om kyrkofond. 2 Se SFS 1937 nr 67 (ändrad lydelse av 1910 års lag om emeritilöner för präster) och 1937 nr 216 (ändrad lydelse av 1910 års prästlöneregleringslag).

högsta domstolen) hörts eller icke. Såsom nyss nämnts är lagrådsgransk- ning obligatorisk vid stiftande av kyrkolag, under det att RF & 114 icke förutsätter lagrådets hörande vid ändring eller upphävande av privilegier. Emellertid följer icke med nödvändighet, att en genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte stiftad lag, varöver lagrådet hörts, av lagstiftaren ansetts innefatta ämne av kyrkolags natur. Det möter icke hin- der att till lagrådet hänskjuta fråga om ändring eller upphävande av pri— vilegier. För det fall att en författning av privilegiekaraktär upptager civil— rättsliga bestämmelser, är lagrådsgranskning obligatorisk enligt RF & 87 första stycket. Men som regel torde gälla såväl att en genom samfällt be— slut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte tillkommen lag, varöver lag- rådet hörts, ansetts såsom kyrkolag som att en författning, varom Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte samfällt heslutit men som icke varit under— ställd lagrådet, av lagstiftaren hänförts till området för RF 5 114.

Då här ovan talats om lagstiftarens åsikt om en författnings konstitutio— nella natur har denna åsikt berörts endast i den mån den framträtt hos Kungl. Maj:t och kyrkomötet, däremot icke hos riksdagen. Detta samman- hänger därmed, att riksdagen i allmänhet har mindre anledning att syssel— sätta sig med frågan huruvida ett lagförslag bör underställas kyrkomötet. Ehuru riksdagen stundom uttalat sig i frågan, ankommer prövningen av densamma i första hand på Kungl. Maj:t, som också ensam svarar för av- fattandet av författningarnas promulgationsingresser. Särskilt då kyrko- mötets behandling av ett lagförslag följt efter det förslaget varit före i riks- dagen, kan kyrkomötets medverkan icke tagas till intäkt för något omdöme rörande riksdagens åsikt om förslagets konstitutionella karaktär.

När det gäller att med ledning av lagstiftningsformen sluta sig till lag— stiftarens bedömande av en författnings konstitutionella natur, påkallar regeln om den s. k. formella Iagkraften uppmärksamhet. Denna regel in- nebär såvitt avser den borgerliga lagstiftningen — att lag, som stiftats av Kungl. Maj:t och riksdag samfällt, kan endast genom samfällt beslut ändras eller upphävas.1 Vare sig denna regel vilar endast på allmänna rätts- grundsatser i det den härledes ur sambeslutets natur eller äger positivt stöd i RF, länder den till efterrättelse i borgerlig lagstiftning. Det finns icke något skäl, varför regeln” om formell lagkraft ej skulle gälla även inom tillämpningsområdet för RF 5 87:2 med verkan att lagar, vilka stiftats så- som kyrkolag, icke kunna ändras eller upphävas utan kyrkomötets sam— tycke. Härvid måste likväl en reservation göras. Flera författningar, vilka ; tillkommit i den för stiftande av kyrkolag föreskrivna ordning, innehålla bestämmelser, vilka efter sitt innehåll uppenbart icke äro av kyrkolags ka- raktär. Vanligen rör det sig om stadganden i ämnen, som bruka höra un—

1 Om den formella lagkraften se särskilt Thulin Konungens ekonomiska lagstiftning s. 164 f. samt Herlitz s. 404 f.

der Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningskompetens men som av må- hända lagtekniska skäl kommit att inflyta i lag, som eljest är att anse som kyrkolag i materiell mening. Då fråga uppkommer om ändring eller upp- hävande av sådana bestämmelser, kan det stundom av praktiska skäl vara försvarligt att icke iakttaga den omständliga proceduren enligt RF & 87:2. Frågan kan gälla en lagändring, vars betydelse obestridligen ligger utan- för vad som kan anses vara ett kyrkligt intresse, en lagändring, som må- hända är en given följd av samtidigt företagna ändringar inom den rent borgerliga lagstiftningen. Ytterligare bör i fråga om den formella lagkraf— ten uppmärksammas, att densamma inom kyrkolagstiftningen lika litet som inom den borgerliga lagstiftningen kan utsträckas till alla äldre lagar. Med avseende å lagar äldre än RF själv torde sålunda regeln om formell lag- kraft icke kunna vinna tillämpning; man kan icke beträffande de lagstif— tande organens kompetens draga någon slutsats ur det förhållandet att en författning före 1809 tillkommit i former, som mer eller mindre likna dem som nu äro föreskrivna i RF & 87. AV särskild betydelse för tillämpningen av RF & 87:2 är, att enligt det anförda 1686 års KL icke hör anses utrustad med formell lagkraft; att likväl ett ämnes upptagande i KL i viss mån kan tjäna som ett indicium på dess egenskap av kyrkolag se ovan 5. 112 f.

Kyrkans bekännelse

Lagbestämmelser om kyrkans bekännelse äro givna (förutom i 1723 års privilegier) i RF & 2 och i KL 1:1. Detta har medfört en viss oklarhet i frågan huruvida kyrkans bekännelse utgör ämne för grundlagsstiftningen eller för kyrkolagstiftning enligt RF å 87:2. Ända sedan kort efter RF:s tillkomst har det stått diskussion kring förhållandet mellan RF:s och KL:s bestämmelser i ämnet och särskilt vilken betydelse som kan tillmätas den omständigheten att bestämmelserna icke äro likalydande. I KL stadgas, att alla skola bekänna »den kristliga lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrif- ter, och författad uti de tre huvudsymbolis: Apostolico, Nicaeno och Atha- nasiano, jämväl uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen av år 1530, vedertagen i Uppsala concilio 1593, samt uti hela så kallade Libro Concor- diae förklarad». RF 5 2 stadgar, att »Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är». Skillnaden mellan de båda lagrummens förklaring av den rätta läran är alltså den att RF icke hänvisar till konkordieboken; att RF ej omnämner bibelns böcker samt de apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekän- nelserna har sin grund däri, att dessa åberopas i Uppsala mötes beslut. RF:s stadgande anknyter till 1 5 i 1772 års RF, som icke heller omnämnde kon- kordieboken. Lagrummet i fråga upptog emellertid den i konkordieboken intagna Luthers lilla katekes bland normerna för Konungens och underså-

tarnas religion, och därav torde få anses att RF av 1772 icke avsett att av- skaffa konkordieboken såsom en av kyrkans bekännelseskrifter.

I den nyssnämnda diskussionen ha huvudsakligen två meningar gjorts gällande. Enligt den ena skulle grundlagsstiftaren 1809 ha avsett att, med ändring av KL, avskaffa konkordieboken såsom bekännelseurkund och där- med i sak ändra kyrkans bekännelse. Endast RF:s bestämmelser i ämnet skulle därför numera äga »juridiskt bindande kraft».1 Gentemot denna åsikt har hävdats, att RF icke åsyftat någon ändring i KL utan endast velat ge ett kortare uttryck åt samma tro, som i KL utförligare bestämdes genom hänvisning jämväl till konkordieboken. Bestämmelserna i KL om kyrkans bekännelseskrifter skulle alltjämt gälla och bekännelsen regleras i den ord- ning RF 5 87:2 föreskriver under medverkan av kyrkomötet.2

Vid några tillfällen efter 1809 har kyrkans bekännelse varit före i legisla- tiv praxis, och särskilt vid ett av dessa tillfällen berördes frågan om bekän- nelsens legislativa natur. I anledning av en motion i första kammaren av S. A. Hedlund antog 1889 års riksdag lag om ändrad lydelse av KL 1 :1. Lag- ändringen åsyftade att bringa KL i överensstämmelse med RF genom att i KL utesluta hänvisningen till konkordieboken.3 I skrivelse till 1893 års kyrkomöte hemställde Kungl. Maj:t med åberopande av RF & 87:2 om kyr- komötets yttrande huruvida mötet godkände ändringsförslaget, vilket dess— förinnan efter kungl. proposition blivit antaget även av 1893 års riksdag. Kyrkomötet vägrade emellertid att samtycka till ändringen, och frågan för- föll. Utgången av detta lagstiftningsärende har på kyrkligt håll (Brilioth) tolkats så, att kyrkomötet lyckades

>>å ena sidan att avvisa en extremt statskyrklig åskådning, som ville göra kyr— kans lära beroende av en rent statlig lagstiftning, å den andra att hävda en orga- nisk syn på bekännelseutvecklingen och en evangelisk frihet i förhållande till be- kännelsens bokstav. Då propositionen avvisades och Konung och riksdag därmed läto sig nöja, hade kyrkomötet på en väsentlig punkt lyckats hävda den svenska kyrkans andliga autonomi».

Det är emellertid tveksamt, huruvida några dylika kyrkopolitiska över- väganden legat bakom Kungl. Maj:ts och riksdagens önskan om ändring av KL. Den knapphändiga motiveringen till lagförslaget tyder icke på ett så vittgående syfte. Snarare har den åtminstone i formellt hänseende bris— tande överensstämmelsen mellan RF och KL ansetts som skäl nog för ändring av den senare. Några bestämda slutsatser rörande Kungl. Maj:ts

1 Se Malmgren Grundlagarna s. 5 samt Sundberg s. 7 och s. 45 f. 2 Reuterskiöld Grundlagarna I 5. 6, Brilioth s. 102 f. samt Kjöllerström Festskrift för Hall s. 228 f. Reuterskiöld synes i Grundlagarna intaga en annan ståndpunkt i denna fråga än den som kommit till uttryck i hans tidigare arbete Kyrkans bekännelseskrifter. 3 I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde lagutskottet, att såväl 1846 som 1873 års kyrkolagsförslag förordat den ifrågasatta lagändringen, det senare förslaget med mo- tiveringen att den bestämning av svenska kyrkans bekännelse som vore given i KL 1:1 blivit ändrad genom innehållet i RF 5 2. För egen del yttrade utskottet endast, att det funnit önskvärt att motsägelsen mellan RF:s och KL:s stadganden i ämnet undanröjdes (utlåtande nr 17).

och riksdagens ställningstagande till den konstitutionellt-legislativa fråga som här närmast intresserar torde ifrågavarande lagstiftningsärende därför ej medge.

Emellertid har mot åsikten att RF avsett att i sak ändra KL anmärkts, att den bygger på ett juridiskt-formalistiskt resonemang, som fäster alltför stort avseende vid RF:s tystnad beträffande konkordieboken. Denna an- märkning synes ej kunna frånkännas berättigande. Varken de historiskt betingade förutsättningarna för 1809 års RF eller motiven till densamma ge vid handen, att grundlagsstiftaren haft någon ändring i kyrkans bekännelse för ögonen. Åsikten att RF:s bestämmelser i ämnet äga endast en mera all- män, deklarativ innebörd under det att KL:s stadganden alltjämt äro de konstitutiva synes därför ej kunna avvisas enbart med hänvisning till den bristande överensstämmelsen mellan RF och KL. Det lärer numera ej ifrå— gasättas annat än att sådana kyrkliga angelägenheter som tro, bekännelse och lära — i den mån de överhuvud utgöra föremål för lagstiftning — böra regleras i den ordning RF & 87:2 stadgar. Staten ser numera i kyrkans ad— ministrativa och ekonomiska angelägenheter sina egentliga religionsvårdan- de uppgifter. I frågor av religiös karaktär har kyrkan tillerkänts allt större frihet och självständighet. Tanken att kyrkans bekännelse och lära i första hand är en angelägenhet för kyrkan själv kan anses ha kommit till ut- tryck i nyare lagstiftning. Sålunda straffar 1949 års tryckfrihetsförordning 7 kap. 4 5 och strafflagen 11 kap. 8 5 i dess lydelse efter 1948 skymfandc av »sådant som av svenska kyrkan _ — _ hålles heligt», under det att tidigare straffskyddet inriktades direkt på »Guds heliga ord eller sakra- menten». Vidare talar RF & 28 efter ändring 1953 om bekännelse av »kyr- kans lära» _— tidigare »den rena evangeliska läran» _ såsom villkor för ut- nämning till prästerligt ämbete m. m.

Religionsfrihetsfrågor

KL av 1686 byggde på skyldighet för den enskilde att bekänna kyrkans lära. I KL 1:1 stadgades sålunda, att alla skulle bekänna sig endast och allena till den kristliga lära och tro, som är grundad i bibeln och författad i bekännelseskrifterna. I 2 & av samma kap. straffades avfall från den rätta religionen och utspridande av villfarande lära med ämbetsförlust, lands- förvisning och förlust av arvsrätt inom riket. Det var förbjudet för svenska undersåtar att besöka de gudstjänster som vissa utlänningar ägde hålla. KL:s bestämmelser om skydd för den evangelisk—lutherska läran komplet— terades av bestämmelser i 1600— och 1700-talens konungaförsäkringar och regeringsformer samt prästerskapets privilegier av år 1723. Även lagstift- ningen i övrigt tillgodosåg detta skydd. Enligt 1726 års konventikelplakat var det sålunda förbjudet att anordna och deltaga i sådana enskilda sam- mankomster för andakt eller gudstjänst som icke voro att anse som en- skild husandakt, och liksom KL straffade missgärningsbalken i 1734 års

lag avfall från läran och utspridande av villfarelse. Tendenser till vidgad religionsfrihet framträdde redan på 1700-talet, och 1809 års RF, som här- utinnan skilde sig från sina föregångare, fastslog religionsfrihetens prin- cip. Men det oaktat gällde den äldre, tvingande religionslagstiftningen ända till mitten av 1800-talet. Då infördes genom en rad författningar en ord- ning, som —— åtminstone formellt kvarstod till ikraftträdandet av vår nuvarande religionsfrihetslag av år 1951. Under de senaste hundra årens lagstiftningsarbete på detta område har vid flera tillfällen fråga varit före hur gränsen skulle dragas mellan kyrkolag och annan lag.

Konventikelplakatet upphävdes genom kungl. förordningen 26/10 1858 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Denna förordning med föreskrifter rörande villkoren under vilka medlemmar av kyrkan ägde sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan prästs ledning är tillkommen genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag. Frågan om dess egenskap av kyrkolag eller annan lag saknade praktisk betydelse, då vid den tiden lagstiftningsformen var densamma. Denna fråga krävde emellertid ställningstagande från lagstiftaren, då förordningen 1868 ersat- tes av en ny. Ämnet i fråga ansågs då vara av kyrkolags natur, och den nya förordningen, som gällde tills den upphävdes av religionsfrihetslagen, tillkom efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte en— ligt RF 5 87:2.

Det i KL och i 1734 års lag stadgade straffet för avfall från den rätta läran avskaffades genom kungl. förordningen 23/10 1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära; fortfarande straffades dock den som offentligen förkun— nade mot den rena evangeliska läran stridande lärosatser. Samtidigt med nyssnämnda förordning utfärdades en kungl. förordning angående främ- mande trosbekännare och deras religionsövning. Anledningen till att des— sa näraliggande frågor behandlades i två författningar i stället för att sam- lnanslås i en var den, att den förstnämnda förordningen hänfördes tillallmän brottmålslag (se kungl. prop. nr 38 till 1859—1860 års riksdag). Då denna förordning efter kyrkomötets inrättande ersattes av kungl. förordningen lli/11 1869 angående ansvar för den som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran, behandlades detta lagärende icke såsom kyrkolag enligt RF & 87:2 utan som allmän lag enligt RF & 87:1. Jämför i det föregående 3. 113 f; i det där berörda bemötandet av en av högsta dom— stolens ledamöter uttalade De Geer, som kontrasignerat både 1860 och 1869 års förordningar, att enligt hans uppfattning av begreppet kyrkolag kunde dit omöjligen räknas en lag, som endast stadgade rent borgerliga straff och omfattade även andra än kyrkans medlemmar »ja, till och med måste anses egentligen riktad mot främmande trosbekännare».

Förordningen av 1860 angående främmande trosbekännare och deras re- ligionsövning ersattes av en kungl. förordning 31/10 1873 med samma

namn. Denna förordning behandlades som allmän civillag. De bestämmelser på hithörande område, som ansågos vara av kyrkolags natur, samlades i en särskild samma dag enligt RF & 87:2 tillkommen förordning angående änd- ring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar. I 1 5 av denna lag stadgades, att medlem av svenska kyrkan, som ville utträda ur kyrkan, ej fick anses från kyrkan skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild till kyrkolag ej hörande författ- ning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning stad- gade om villkor för utträde ur svenska kyrkan. Utöver detta stadgande upptog kyrkolagsförfattningen regler om rätt till kyrklig vigsel vid äktenskap mel- lan medlem av kyrkan och främmande trosbekännare, om dessas rätt till lägerstad för sina döda på allmän begravningsplats och om kyrkoherdes skyldigheter gentemot främmande trosbekännare. Till grund för skiljan- det mellan kyrkolag och annan lag låg ett av Kungl. Maj :t infordrat utlå- tande från den år 1869 tillsatta kyrkolagskommittén. Såväl i högsta dom- stolen (Naumanns Tidskrift 1873 s. 65 f. och 136 f.) som i kyrkomötet res- tes dock invändningar mot den fördelning mellan kyrkolag och civillag varpå lagförslagen byggde. Särskilt vände man sig mot att det skulle till- komma allmän civillag att ange villkoren för utträde ur kyrkan. Sålunda ansåg justitierådet Olivecrona, att av kyrkans av kyrkolag skyddade rätts— liga ställning och kyrkans plikter mot den enskilde följde, att allt vad som rörde sättet och villkoren för utträdande ur kyrkan borde överföras till för- fattning av kyrkolags egenskap. I kyrkomötet anförde biskop Anjou i en re— servation till kyrkolagsutskottets betänkande (1873 nr 11): »Statens rätt att bestämma, när den vill anse en person skild ifrån kyrkan, kan icke be- stridas. Men lika obestridlig synes vara kyrkans rätt att för sin del själv bestämma när den anser en person hava upphört att vara dess medlem.»

Av 1951 års religionsfrihetslag ha de grundläggande bestämmelserna i 1—5 55 icke behandlats såsom kyrkolag. Rätten för den enskilde att fritt utöva sin religion, rätten att bilda religiösa sammanslutningar och anordna offentliga sammankomster samt rätten att stå fri från religiös gemenskap ha sålunda ansetts icke innefatta ämnen av kyrkolags natur liksom ej heller religionsfrihetslagens stadgande om inrättande och drivande av klos- ter. Av bestämmelsen i 5 4 att ingen är skyldig tillhöra trossam- fund följer, att kyrkans medlemmar äga fritt utträda ur kyrkan. Den— na bestämmelse har sålunda i överensstämmelse med lagstiftarens uppfatt- ning 1873 ansetts icke vara av kyrkolags natur. Däremot ha bestämmelser- na i religionsfrihetslagen 55 6—12 om medlemskap i svenska kyrkan samt åå 13—16 innefattande vissa särskilda regler i anslutning till dessa bestäm- melser tillkommit under kyrkomötets medverkan enligt RF & 87:2.

Den gräns praxis på förevarande område dragit mellan kyrkolag och an- nan lag ter sig naturlig för nutida uppfattningar om kyrkans förhållande till den enskilde. Detta förhållande har med religionsfrihetens successiva ge-

nomförande i grunden förändrats. Förr fick det sin prägel av den enskildes skyldigheter gentemot kyrkan; med tvingande lagbud tillgodosåg lagstift- ningen att enighet i religionen upprätthölls. Sedan religionslagstiftningen grundats på andra värderingar, på principen om medborgarnas religiösa frihet, har frågeställningen i stället blivit den, i vilken utsträckning den en- skilde har rätt till kyrklig gemenskap. Den författningsmässiga regleringen härav ankommer givetvis på kyrkolag. Men lika uppenbart är att värnandet av religionsfrihet måste vara en statsmakternas uppgift och meddelandet av lagbestämmelser därom en angelägenhet för den borgerliga lagstiftning- en.

Bestämmelser om kyrkotukt funnos tidigare i KL 9 kap. om uppenbar skrift och kyrkoplikt samt 10 kap. om bann. Kapitlet om uppenbar skrift, »den syndabekännelse, som en syndare, lagvunnen och sakfälld, gör inför församlingen», upphävdes 1855. Kap. 10 om bann är ej formellt upp- hävt men har sedan länge saknat betydelse. Några bestämmelser av kyrko- lags natur ha ej trätt i stället för dessa delar av KL. Som en kvarleva av sockenstämmans bestraffningsrätt har kyrkorådet enligt 42 & församlings- styrelselagen befogenhet att i frågor, som röra religionens och sedernas vård, genom allvarliga föreställningar och förmaningar söka förmå den fe— lande till bättring samt, om den felande ej låter sig rätta, vidtaga den ytter- ligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författning. Såsom upp— taget i församlingsstyrelselagen bör detta stadgande till kommunallagstift- ningens område. I samband med överlämnande till 1893 års kyrkomöte jäm- likt RF & 87:2 av förslag till lag angående kyrkotukt överlämnade Kungl. Maj :t för yttrande förslag om upphävande av vad i 1862 års kyrkostämma— förordningar fanns stadgat om den kyrkotukt kyrkorådet ägde utöva. Av- sikten var att överflytta bestämmelsen om kyrkorådets disciplinära befo- genheter från kommunallag till kyrkolag. Då kyrkomötet ej godkände för— slaget till lag om kyrkotukt, förföll frågan och bestämmelsen har kommit att kvarstå i kommunalförfattningarna. Efter sitt innehåll är dock stad- gandet i 42 & församlingsstyrelselagen av kyrkolags natur. Något grund- lagsenligt hinder torde icke möta mot dess utbrytande ur församlingssty— relselagen. Den Kungl. Maj:t och riksdag i RF & 57:2 förbehållna rätten att stifta kommunallag torde nämligen icke trädas för nära, därest kyrko- mötet medges rätt att —— inom ramen för församlingsstyrelselagens allmän- na regler om den kyrkligt-kommunala kompetensen — medverka i det när- mare utformandet av kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter.

Kyrkans gudstjänster

Lagregler rörande kyrkans gudstjänstliv äro upptagna i 1686 års KL, hu- vudsakligen i 2 kap. om predikan och gudstjänstens ordentliga förrättande, 12 kap. om allmännelig bön och litanian, 13 kap. om kyrkosång, 14 kap. om

högtids— och helgdagar samt 27 kap. huru gudstjänsten i en nybyggd kyrka skall begynnas och förrättas. KL ger i dessa delar mer eller mindre utför- liga föreskrifter om vilka olika slags gudstjänster som skola firas—ottesång, högmässa, aftonsång, vecko- och passionsprcdikningar, morgon- och aftonbö- ner samt rättegångsgudstjänster —— i vilken omfattning dessa gudstjänster skola förekomma samt tid och plats för deras hållande. Därjämte stadgas om predikotexter och om gudstjänsternas liturgiska gestaltning samt lämnas för- maningar och råd till präst och åhörare om huru de skola förhålla sig un— der gudstjänstfirandet. Många av KL:s ifrågavarande bestämmelser äro ändrade eller upphävda genom ny lagstiftning, som, försåvitt den härrör för tiden efter 1809, tillkommit än enligt RF 5 87 och än i administrativ ordning enligt RF % 89; vad särskilt angår de liturgiska stadgandena ha de till stor del ersatts av kyrkohandbokens formulär.

Sedan gammalt stadfäster Kungl. Maj:t i administrativ ordning kyrkans böcker: bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och ka— tekes. Kyrkomötet äger i dessa delar ingen grundlagsenlig medbestämman- derätt. Dess befogenheter äro begränsade till rätt att avge utlåtanden, t'örc- ställningar och önskningar. Det ligger dock i sakens natur att kyrkomötets uppfattning i hithörande frågor måste få en avgörande betydelse.1

Genom särskilda lagar —— alla tillkomna enligt RF & 87:2 _— har dom- kapitel medgivits rätt att i viss utsträckning förordna såväl om andra guds— tjänster än de i KL föreskrivna som om inställande av gudstjänst. Sålunda äger domkapitel förordna, att morgon- och aftonböner må utbytas mot andra offentliga andaktsstunder, lag 14/10 1898 innefattande ändring i KL 2:3, att för två eller flera församlingar må förrättas gemensam högmäs— sa i en av dem, 5. k. sammanlysning, och att i församling på landet otte- sängs- eller aftonsångsgudstjänst må inställas, lag 18/3 1910 innefattande ändring i KL 2:3, 4 och 8, att ottesångs- och aftonsångsgudstjänster må ul- bytas mot andra offentliga andaktsstunder eller inställas, lag 25/4 1919 innefattande ändring i KL 2:3, samt att högmässogudstjänst i viss omfatt— ning må anordnas såsom barngudstjänst, lag 20/3 1942 om anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst. Genom lag 26/3 1909 innefat— tande ändring i KL 12:3 har församling medgivits rätt att bestämma hu- ruvida klämlning skall äga ruln på vardagar. Lagen har stiftats enligt RF & 87:2 och detsamma gäller lagen 4/3 1927 varigenom inrymts befogenhet för domkapitel att under vissa förutsättningar förordna om högmässoguds— tjänstens förläggande till annan lokal än kyrka. I den skrivelse varmed för— slaget till sistnämnda lag överlämnades till kyrkomötet (Kungl. Maj:ts skri— velse nr 15 till 1926 års kyrkomöte) uttalade chefen för justitiedepartemen—

1 Enligt kyrkomötesförordningen & 15 erfordras för positivt beslut om kyrkans böcker att 2/3 av närvarande ledamöter äro ense. Sundberg s. 121 anser därav följa, att kyr- komötets opinionsyttring är förutsatt att äga bindande verkan för Kungl. Maj:t så att Kungl. Maj:t ej annat än med stöd av en kvalificerad majoritet inom kyrkomötet äger kyrkorättslig befogenhet att besluta om ändring i kyrkans böcker.

tet, statsrådet Thyrén, att det syntes kunna vara i viss mån tveksamt, hu- ruvida de föreslagna bestämmelserna skulle anses vara av kyrkolags natur eller om de kunde utfärdas i administrativ ordning. I den kungl. skrivelsen anfördes härom vidare. >>KLzs ännu kvarstående stadganden om (len allmänna gudstjänsten och sär- skilt vad däri förekommer om 'högpredikan' torde icke efter ordalydelsen ovill- korligt fastställa, att högmässogudstjänsten, där den icke är förenad med natt— vardsgång, är bunden vid kyrkorummet. Innehållet av dessa bestämmelser lämnar dock knappast ovisst, att lagen utgått endast från den förutsättning att nämnda gudstjänst skall firas i kyrkan. Detta utesluter tydligen icke, att, såsom i stor ut- sträckning sker, högmässa utan nattvardsgång förrättas å annan plats än i kyr- kan, om samma dag högmässa i vanlig ordning hålles i kyrkan. Ej heller har en- ligt mångårig praxis hinder ansetts föreligga för att Kungl. Maj:t i särskilda fall på grund av församlings vidsträckthet eller andra lokala förhållanden lämnat medgivande till att vissa högmässogudstjänster fått förläggas till andra platser än församlingskyrkan. Härav synes dock icke få slutas, att i samma ordning kun— , de böra utfärdas dylika föreskrifter av den allmännare räckvidd, som här åsyf- tas. I all synnerhet gäller detta, därest det skulle befinnas lämpligt att icke göra högmässans firande å annan plats ovillkorligt beroende av att annan gudstjänst , samtidigt hålles i kyrkan. För frågans upptagande såsom lagärende talar ock den j omständighet, att därmed sammanhänga vissa spörsmål, vilka otvivelaktigt icke kunna behandlas i administrativ väg, såsom den ifrågasatta anordningeus inver- i kan på nuvarande lagbestämmelser om lysning till äktenskap m. m.» I ! | | 1

I skrivelse (nr 260) till Kungl. Maj :t hemställde 1823 års riksdag, att Kungl. Maj:t »täcktes i nåder tillåta, att utan hinder av vad kyrkolagen och särskilda författningar i detta ämne föreskriva», församlingarna fingo med kyrkoherdarna överenskomma om lämplig tid för gudstjänstens början, vilka överenskommelser dock skulle underställas domkapitlets prövning. l överensstämmelse med riksdagens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t cir- kulärbrev i ämnet 3/12 1823. Då det kungl. brevet helt ansluter sig till riksdagens hemställan, kan tvekan råda, huruvida riksdagen här medver— kat såsom medbestämmande i den för kyrkolag då föreskrivna ordning. Så- väl avfattningen av riksdagens hemställan till Kungl. Maj:t som den form i vilken författning utfärdades tyda dock på, att ärendet i fråga ansetts höra under Kungl. Maj:ts administrativa kompetens.

Till kyrkolag i RF:s mening har i praxis räknats den författningsmäs- siga regleringen av de kyrkliga högtiderna. Lagen 22/2 1952 angående ti— den för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgona- dagen har sålunda tillkommit efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte enligt RF å 87:2. Lagen innefattar ändring i KL 14:1 och kungl. förordningen 4/11 1772 angående sabbatens firande samt vissa helg- (Iagars flyttning eller indragning ävensom upphävande av 5 5 i KL 14 kap.

I KL 2:8 funnos tidigare bestämmelser om predikande av Kristi pinas historia under fastan, och i KL 14:3 och 6 stadgades bl. a. om vilken predi- kotext som skulle komma till användning, när en kyrklig högtidsdag inföll på söndag. Vid behandlingen av ett av Kungl. Maj:t för yttrande överlämnat

förslag till ny evangeliebok fann 1920 års kyrkomöte, att evangeliebokcns antagande såsom konsekvens krävde dels upphävande av bl. a. berörda stad- ganden i KL 2:8 samt 14:3 och 6 dels ock utfärdande av vissa nya före— skrifter. Kyrkomötet anmälde därför för Kungl. Maj:t (kyrkomötets skri- velse nr 64), att kyrkomötet godkänt förslag till lag angående upphävande av dessa delar av KL ävensom till två särskilda förordningar med bestäm— melser att gälla i stället för de upphävda. Kungl. Maj:t överlämnade där— efter i proposition till 1921 års riksdag det av kyrkomötet antagna lagför- slaget, vilket, sedan riksdagen bifallit propositionen, upphöjdes till lag 12/9 ! 1921 angående upphävande av vissa delar av KL. Upphävandet av KL:s j ifrågavarande bestämmelser ansågs alltså utgöra kyrkolagsärende. I admi— nistrativ väg utfärdades däremot de nya bestämmelser som skulle gälla, 4 se kungl. förordningen 12/9 1921 angående predikningar över Kristi lidan—— 1 de m. m.

KL:s bestämmelser om rättegångsgudstjänsler ha vid två tillfällen änd— rats genom lagstiftning enligt RF 5 87:2. Genom kungl. förordning 19/7 1872 angående ändring i gällande stadganden rörande gudstjänst vid hä- radsting stadgas sålunda, med ändring av KL 2:13 och gamla rättegångs- balken 2:3, om minskning av antalet tingspredikningar, och genom lag 18/3 1910 innefattande ändring i KL 2:13 vidtogs en motsvarande ändring i frå— l ga om hovrättspredikningar. Föreskrifter rörande plats för hållande av tingspredikan» ha däremot meddelats administrativt. I KL 2:13 stadgas här- om att tingspredikan skall hållas i kyrkan, >>0m hon så nära är, eller, där hon avlägsen är, på själva tingsstaden»; detta stadgande kompletteras ge- nom punkt 7 i Kungl. Maj:ts resolution och förklaring på prästerskapets hesvär 17/12 1697, där det stadgas, att tingspredikan må hållas på tings- staden, om kyrkan är över en fjärdingsväg avlägsen. Dessa bestämmelser ha uppmjukats genom kungl. kungörelsen 28/11 1941 angående plats för hållande av tingspredikan. Denna författning föreskriver nämligen, att tingspredikan må, när domkapitlet på framställning av domhavanden det medger, förrättas i tingshuset, ändå att sådant fall icke föreligger, som av- ses i KL 2:13 och punkt 7 i 1697 års resolution. I den skrivelse (nr 5) var- med förslag till denna kungörelse överlämnades till 1941 års kyrkomöte för yttrande anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet IVestman, om förslagets legislativa behandling.

»Den föreslagna regleringen torde ur allmänt kyrklig synpunkt icke vara av den art, att det kan anses erforderligt att den genomföres i den ordning som är före- skriven beträffande kyrkolagstiftning. I KL finnes visserligen ett stadgande om platsen för tingspredikan. Emellertid förutsättes redan där, att denna gudstjänst skall kunna hållas utanför kyrkorummet, och det är nu blott fråga om att av praktiska skäl utvidga möjligheterna härför. De erforderliga föreskrifterna torde sålunda kunna utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Med hänsyn till beskaffenheten av den fråga, som det här gäller, bör emellertid kyrkomötets ytt- rande över den ifrågasatta åtgärden inhämtas.»

Mot detta uttalande gjorde kyrkomötet ingen erinran, ehuru en av mötets ledamöter framhöll, att enligt hans mening ändringen ej kunde vidtagas i administrativ väg (kyrkomötets prot. nr 2 s. 6).

I KL funnos tidigare bestämmelser om kungörande i kyrka. Sålunda stad— gades i KL 2:5 om uppläsande i kyrka av »vad Vi eller Våra befallningsha- vande på Våra vägnar kunna hava att bjuda och tillkännagiva» ävensom av vissa tillkännagivanden från enskilda. I denna del upphävdes KL 2:5 genom lag 1/6 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka, vilken lag tillkom efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. La— gen avsåg att inskränka uppläsandet av världsliga kungörelser i kyrka. Vid lagförslagets överlämnande till kyrkomötet yttrade chefen för justitiede- partementet att, såvitt anginge allmänna författningars och kungörelsers uppläsande i kyrka, de föreslagna inskränkningarna kunde vidtagas i den ordning RF åå 87:1 och 89 angåve; men då den enskildes rätt att få tillkän- nagivanden upplästa i kyrka huvudsakligen grundade sig på stadganden av kyrkolags natur, syntes erforderligt att söka vinna lagändringen i den ord- ning RF 5 87:2 föreskreve (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 20 till 1893 års kyrko- möte). 1894 års lag har sedermera ersatts av lagen 13/3 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. Denna lag, som bl. a. innefattar ett med 1894 års lag i det stora hela överensstämmande stadgande om enskilds rätt att få tillkännagivanden kungjorda i kyrka, torde icke ha tillkommit en- ligt RF 5 87:2. Över förslaget till den nya lagen inhämtades endast kyrko- mötets >>yttrande>> och i promulgationsingressen har angivits »att Vi, med riksdagen, efter allmänt kyrkomötes hörande, funnit gott förordna» etc.

I denna redogörelse för praxis vid lagstiftning angående kyrkans guds- tjänstliv framträder den i det föregående (5. 113) anmärkta tendensen att lå- ta det särskilda ämnets upptagande i KL vara bestämmande för valet av lag- stiftningsform. Sålunda utgör 1921 års lagstiftningsärende angående pre- dikotexter ett belysande exempel på att KL:s bestämmelser — även om de avse ämnen, vilka i och för sig icke äga kyrkolags karaktär likväl icke ansetts kunna upphävas utan iakttagande av den för kyrkolagstiftning i RF & 87:2 stadgade ordning. Emellertid har också vid flera tillfällen valet av lagstiftningsform i ämnen, varom KL innehåller bestämmelser, träffats efter prövning av den föreliggande frågans egenskap av lagärende i materiell me- ning. Man finner även fall (1823 års cirkulär om tiden för gudstjänsterna, 1941 års kungörelse om plats för tingspredikan och 1942 års lag om kun- görande i kyrka) där KL eller annan författning som trätt i stället för Kl, ändrats eller upphävts i annan ordning än enligt RF 5 87:2.

I fråga om det offentliga gudstjänstlivet ankommer det givetvis på kyrko- lag att ge de allmänna bestämmelserna om den omfattning i vilken guds- tjänster skola hållas. Det kan emellertid icke tillhöra kyrkolag att i detalj utforma denna rätt. Den utsträckning i vilken gudstjänster skola hållas i

varje församling beror ofta på lokala och andra tillfälliga förhållanden, var- för regleringen därav måste överlåtas åt administrativ lagstiftning. Det rå- der även ett påtagligt samband mellan denna reglering och den kyrkliga in- delningen i församlingar och pastorat, varom Kungl. Maj:t förordnar i ad— ministrativ våg. Ehuru 1686 års KL, om än uttryckliga stadganden därom saknas, tydligen förutsatt, att söndaglig gudstjänst skulle hållas i varje kyr— ka, torde detta icke ha ansetts utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna om sådana ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen t. ex. nedläggande av kyrkor och sammanslagning av pastorat _— att den i KL förutsatta ordningen icke kunnat vidmakthållas.1 Även utan samband med dylika förändringar i den kyrkliga organisationen har Kungl. Maj:t, då särskilda förhållanden t. ex. uppkommen prästbrist inom ett stift påkallat det, meddelat direkta föreskrifter om sammanlysning av flera församlingar inom ett pastorat till gemensam gudstjänst. Då nu 1910 ansågs erforderligt att med ändring av KL medge större frihet i fråga om antalet gudstjänster, behandlades frågan därom som kyrkolagsärende, och de nya bestämmelser- na, varigenom domkapitel fiek i det närmaste full frihet att förordna om sammanlysning av högmässa m. m., upptogos i den ovannämnda, såsom kyrkolag enligt RF & 87:2 tillkomna lagen 18/3 1910. Denna lag har av 1953 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse nr 34 med yttrande angående en re- form av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerli- ga organisationen m. m.) tolkats så att lagen uttömmande reglerar de förut- sättningar, under vilka sammanlysning får äga rum, och att Kungl. Maj:t därför icke utan dom-kapitlets samtycke äger fastställa en pastoratsindelning, som medför ökad sammanlysning av högmässogudstjänst. Det har dock 1910 uppenbart icke varit meningen att inskränka de befogenheter Kungl. Maj :t av ålder haft med avseende å den kyrkliga indelningen och organisationen. Domkapitel fick genom 1910 års lag bemyndigande att inom den av Kungl. Maj:t fastställda organisationen förordna om antalet gudstjänster i försam- lingarna. Kungl. Maj:t torde å andra sidan i indelnings- och organisations- frågor ha att taga hänsyn till den bakom KL och 1910 års lag liggande grundtanken att högmässa som regel skall hållas söndagligen i varje för- samling. Men att Kungl. Maj:t därvid skulle vara bunden vid domkapitels beslut om antalet gudstjänster kan icke ha varit av lagstiftaren avsett. Utöver uppgiften att fastställa grunderna för antalet gudstjänster i för- samlingarna tillhör det kyrkolag i RF:s mening att ge de allmänna bestäm- melserna för gudstjänstfirandet, att fastställa de för de olika gudstjänster- na utmärkande dragen och att ge en huvudregel rörande tid och plats för gudstjänstens firande. Då lagstiftningen om de kyrkliga högtiderna också

1 En historisk redogörelse för handläggningen av dessa frågor ingår i pastoralsindel— ningssakkunnigas betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m. (SOU 1953:11 5. 121—35).

tillhör kyrkolagsområdet, blir även den allmänna prägeln av kyrkoårets gudstjänstliv kyrkolagsbestämd. Den närmare regleringen av dessa frågor ankommer däremot på kyrkostadgar och kyrkohandbok.1 I huvudsak torde den fördelning mellan kyrkolag och administrativ reglering som praxis på detta område genomfört få anses väl avvägd.

I ett par hänseenden kommer lagstiftningen om kyrkans gudstjänstliv i beröring med den allmänna civillagstiftningen. Lagregler om rättegångs— gudstjänster funnos i gamla rättegångsbalken 2:3 (tingspredikan) och 624 (gudstjänst vid rådhusrätt). I promulgationslagen till nya rätte— gångsbalken & 10 stadgas, att bestämmelse i kyrkolagen eller särskild lag eller författning om gudstjänst vid allmän domstol skall lända till efterrättelse. I fråga om domares skyldighet att närvara vid sådan guds— tjänst innehåller KL 2:13, att hovrätternas president och ledamöter »böra träda upp i kyrkan och jämte anhörandet av en till verket lämpad predikan åkalla Gud om nåd och bistånd»; beträffande tingspredikan föreskriver 1697 års resolution, att den bör »såväl domaren själv som nämnden från begynnelsen till änden bevista». Denna fråga om domares skyldighet att övervara rättegångsgudstjänst måste numera anses tillhöra civillagstift— ningen enbart. Däremot ankommer det naturligen på kyrkolag att faststäl- la prästs åliggande att förrätta gudstjänst vid allmän domstol samt att ge de yttre normerna för dessa gudstjänster. — Lagstiftningen om kungörande i kyrka av myndigheters och enskildas tillkännagivanden bör, såsom i praxis får anses ha skett, falla utanför kyrkolagsområdet, då den i första hand av- ser allmänna angelägenheter. Kyrkan har visserligen intresse av att kungö- relseförfarandet icke anordnas på ett för gudstjänsten störande sätt. Ten- densen går dock under alla förhållanden mot minskat utrymme för denna form av offentliggörande. Kyrkans synpunkter torde bli tillräckligt beakta— de, därest lagstiftningen hänskjutes till kyrkomötet för yttrande.

Kyrkans sakrament och övriga handlingar

KL uptager i 3, 4 och 11 kap. föreskrifter om kyrkans sakrament, dopet och nattvarden. Om skriftermål stadgas i 6—8 kap. Genom en, rad särskilda författningar, alla stiftade såsom kyrkolag, ha KL:s regler om ordningen och villkoren för sakramentens åtnjutande delvis ändrats. Såsom kyrko- lagsfrågor ha därvid ansetts sådana ämnen som medgivande av rätt till dop och nattvard i annan församling än hemförsamlingen (kungl. förordning 20/9 1859 angå-ende förklaring av 3:4 och ändring av 11:11 KL), bortta— gande av anmälningsplikt och upphävande av skyldighet att deltaga i skrif— termål såsom villkor för nattvardsgång (lagar 18/3 1910 och 24/3 1916 in—

1 Rodhe Kyrkolag s. 87 f. samt Brilioth s. 212 f. Enligt Brilioth har en sådan fördel- ning i det hela godtagits, att det anses tillkomma kyrkolagen att bestämma, vilka guds- tjänster och kyrkliga handlingar, som skola förekomma, samt att ge de yttre normerna för dessa, handboken åter att ge formulären för deras utförande.

nefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång), tid inom vil- ken barn skola befordras till dopet och plats för dopets förrättande (kungl. förordning 13/9 1864 angående ändring av 3:2 jämte förklaring av 3:3 KL), anordnande av n—attvardsgång å annan tid än vid högmässan och å plats utom kyrkorummet (kungl. förordning 29/1 1861 angående jämk- ning i gällande föreskrifter om tiden för begående av Herrens nattvard och lag 4/3 1927 innefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång) samt tillåtelse att förrätta skriftermål med skriftetal under högmässan (lag 4/3 1927 innefattande ändring i gällande stadganden om allmänt skrifter- mål). Vidare har bestämmelsen att vid dop skall iakttagas, att därigenom ej gives namn som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje ansetts inne- fatta ämne av kyrkolags natur; bestämmelsen, som endast avser dop inom svenska kyrkan, har upptagits i en särskild lag 20/12 1946 om tillägg till kap. 3 KL.1 Om den legislativa behandlingen av dessa författningar angåen- de kyrkans sakrament synes någon tvekan icke ha rätt. Däremot har en viss osäkerhet framträtt huruvida bestämmelser om prästs rätt till själv- kommunion borde meddelas såsom kyrkolag. I 1686 års KL finnas inga ut— tryckliga föreskrifter i ämnet. Då vid 1903 års kyrkomöte motionerades om införande av rätt till självkommunion, uppkom fråga huruvida motionen såsom berörande ämne av kyrkolags natur borde remitteras till kyrkolags— utskottet. Yrkande därom avvisades emellertid av kyrkomötet, tydligen eme— dan man ansåg, att det ej gällde någon ändring i KL. Kyrkomötet ville emel— lertid icke taga ställning till frågan i vilken ordning bestämmelser i ämnet skulle utfärdas utan överlämnade prövningen därav till Kungl. Maj:t; detta kom till uttryck på så sätt att den av vederbörande utskott föreslagna for- muleringen av kyrkomötets hemställan till Kungl. Maj:t att »föreskriva» i ämnet ändrades till en begäran att Kungl. Maj:t ville »vidtaga åtgärder» i saken (kyrkomötets prot. 1903 s. 17 f. och 663 f.). Kungl. Maj:t behandlade frågan i administrativ väg och meddelade föreskrifter genom kungl. kungö— relse 11/3 1904 angående rätt för administrerande präst till självkommunion i vissa fall. Denna författning har sedermera, likaledes i administrativ ord- ning, ersatts av en kungörelse i ämnet av 26/9 1929. Till grund för den se- nare författningen låg en motion vid 1925 års kyrkomöte om vidgad rätt till självkommunion. Denna motion behandlades i kyrkolagsutskottet.

KL innehåller inga bestämmelser om konfirmation frånsett ett stadgande i 812 om förhör i kristendom i Vissa fall med dem som »vilja gå till avlös- ning och Guds bord». Konfirmationen såsom en särskild kyrklig akt är yng- re än KL, och föreskrifter därom finnas endast i kyrkohandboken. Emel- lertid förelade Kungl. Maj:t 1893 års kyrkomöte såsom kyrkolagsfråga för-

1 Till förhindrande av olämpliga namn vid dop utom svenska kyrkan gäller enligt 17 5 1 mom. folkbokföringsförordningen att sådana namn ej må införas i födelse- och dop- bok. Prövningen av namnen åvilar alltså här icke, såsom vid dop inom kyrkan, dopför- rättaren utan den som för kyrkoböckerna.

slag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard. På grund av kyrkomötets invändningar mot förslaget föll detsamma.

I fråga om äktenskapslagstiftningen har det tidigare rått mycken oklarhet om förhållandet mellan allmän civillag och kyrkolag. I 1686 års KL voro två kapitel ägnade åt äktenskapslagstiftningen, nämligen 15 kap. om trolovning och äktenskap samt 16 kap. om skillnad i trolovning och äktenskap. I 15:1 skildes dock mellan ärenden, som hörde under världslig och andlig rätt. Vid äktenskapsrättens upptagande i 1734 års lag hade man ursprungligen avsett, att beträffande »allt det som ceremoniale är», såsom fästning, lysning och vigsel nöja sig med en hänvisning till KL; den principen uttalades också, att vad KL innefattade icke borde i det nya lagverket upptagas, utan där al— lenast åberopas, eftersom KL hade »full kraft för alla domare».1 Denna grundsats kunde dock ej upprätthållas. I den allmänna lagen inflöto regler i. ämnen, vilka redan voro behandlade i KL, och ej sällan avveko de från KL:s bestämmelser. En planerad revision av KL i syfte att anpassa den till 1734 års lag kom icke till stånd med påföljd att äktenskapsrätten kom att innehållas i två lagar med stundom sinsemellan avvikande regler.

Redan för KL framstod vigsel som den normala formen för äktenskapets fullbordan, och i 1734 års lag blev vigsel ett oeftergivligt villkor för inträ- dandet av alla till äktenskapet knutna rättsverkningar. Med vigsel avsågs endast vigsel enligt svenska kyrkans ritual. Till följd av KL:s stadgande i 15:11 att ingen skulle trolovas, som icke kunde Luthers katekes och begått Herrens nattvard, kom nattvardens begående att gälla som villkor för rätt till vigsel. Då under senare hälften av 1800-talet en borgerlig form för äk- tenskaps ingående infördes och efterhand fick ökat utrymme, aktualiserades frågan om förhållandet inom äktenskapsrätten mellan civillag och kyrkolag. Genom kungl. förordning 15/10 1880 angående äktenskaps avslutande i visst fall inför borgerlig myndighet fick medlem av svenska kyrkan som ej blivit döpt inom kyrkan eller som ej där begått nattvarden rätt till borger- lig vigsel. Under förarbetena till denna lag hade från domkapitelshåll fram- hållits, att den föreslagna ändringen erfordrade samtycke av kyrkomötet. Denna fråga upptogs därför av högsta domstolen vid dess granskning av lagförslaget. Flertalet av domstolens ledamöter ansåg därvid, att KL:s be- stämmelse i 15:11 till följd av att lagstiftningen rörande trolovning uppta- gits i den allmänna lagen ägde betydelse endast i frågan huruvida äkten- skap fick avslutas genom vigsel av präst inom svenska kyrkan. Då någon rubbning av detta KL:s bud ej åsyftades, ansågs lagförslagets innehåll vara att hänföra till allmän civillag. Justitierådet Lindhagen yttrade, att Ko- nungens och riksdagens rätt att utan kyrkomötets hörande stifta, upphäva eller ändra civillag, samt att därvid lagstifta om sättet och villkoren för äk— tenskaps ingående kunde icke av KL 15:11 eller annat kyrkolagsstadgande

1 Lagbcredningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvda— balken I, 1913, s. 90.

rubbas (Naumanns Tidskrift 1880 s. 1 f.). Vid anmälan i statsrådet av högs- ta domstolens yttrande uttalade ecklesiastikministern Malmström betänklig- heter mot frågans behandling som civillag, »eftersom den föreslagna föränd- ringen avsåg att inskränka giltigheten av ett endast i kyrkolag stadgat äk- tcnskapshinder». Föredraganden, justitieministern Almqvist, ansåg emel— lertid, att förslagets innehåll tillhörde endast den civila lagstiftningens områ- de. Han fick stöd av justitierådet Olivecrona, som åberopade bl. a., att äktenskapets fullkomnande genom vigsel påbjudits som regel först ge- nom 1734 års civillagstiftning (prop. nr 17 till 1880 års riksdag s. 16 f.). Åsikten att lagförslaget ej innefattade ämne av kyrkolags natur blev be- stämmande för förslagets fortsatta behandling, och detsamma blev följakt— ligen ej underställt kyrkomötet.

Lagen 6/11 1908 om äktenskaps ingående öppnade rätt till borgerligt äktenskap för alla kyrkans medlemmar icke endast för dem som på grund av att de icke begått nattvarden (eller, efter 1898, icke efter konfirmations- undervisning befunnits beredda till nattvard) varit uteslutna från kyrklig vigsel. Denna lag hade jämlikt RF 5 87:2 underställts 1908 års kyrkomöte för yttrande huruvida kyrkomötet godkände vad lagförslaget innehöll om rätt till erhållande av vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels för— rättande (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 till 1908 års kyrkomöte). Vid lag- t'örslagets behandling i kyrkolagsutskottet anförde utskottet (betänkande nr 10).

»Enligt förslaget skulle den för medlemmar av svenska kyrkan gällande skyl- digheten att avsluta äktenskap med kyrklig vigsel upphöra. Ehuru enligt utskot- tets mening frågan härom är av natur att tillhöra kyrkomötets prövning, anser dock utskottet icke den omständigheten att densamma ej hänskjutits till kyrko— mötets beprövande böra föranleda, att kyrkomötet skulle motsätta sig lagens god- kännande.»

Detta uttalande —— som godkändes av kyrkomötet (skrivelse nr 12) — föranledde under kyrkomötesdebatten ett genmäle från chefen för justitie— departementet, statsrådet Albert Petersson. Denne yttrade bl. a. (kyrko-

l l l l l l l l l

mötets prot. s. 226 f.)

»att äktenskapet är en borgerlig institution, som skall regleras genom borgerlig lag, och att intet hinder möter att i en sådan lag bestämma den form för äkten- skaps ingående, som staten finner lämplig; att således stadga en ny form, ett rent borgerligt förfarande med de rättsverkningar, som i svensk lag tilläggas äktenska- pet, och detta utan att denna lagstiftning på något sätt faller inom ramen för kyrkomötets yttranderätt».

Meningsskiljaktigheten mellan Kungl. Maj:t och kyrkomötet i denna frä- ga blev ej föremål för ställningstagande från riksdagen, som behandlat lag— förslaget före kyrkomötet. I promulgationsingressen till 1908 års lag an— gavs, att kyrkomötet lämnat sitt samtycke till vad lagen innehöll om rätt till erhållande av vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels för— rättande.

Den av Kungl. Maj:t 1908 företrädda åsikten om äktenskapslagstiftning- ens konstitutionella natur kom till uttryck även i lagberedningens 1913 framlagda förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning. Lagbe— redningen konstaterade sålunda, att äktenskapet från rättslig synpunkt är ett rent borgerligt förhållande. Då den på lagberedningens förslag grundade nya äktenskapslagstiftningen 1915 genomfördes, inhämtade Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med förfaringssättet 1908, kyrkomötets samtycke till den nya lagstiftningen endast såvitt denna rörde rätt till erhållande av vig— sel inom svenska kyrkan och sådan vigsels förrättande; dock att även över— gångsbestämmelserna om upphävande av 15 och 16 kap. KL samt förslag till ändring i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål underställdes kyrkomötet enligt RF & 87:2 (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 till 1915 års kyrkomöte). Denna gång gjorde kyrko- mötet ingen annan erinran än att kyrkomötet »till undvikande av varje. missförstånd» i fråga om vilka stadganden som ägde kyrkolags natur hos Kungl. Maj:t anmälde, att kyrkomötet »såsom kyrkolag antagit vad 4 kap. 1, 2, 3 och 8 55 av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplös- ning innehålla om äktenskaps ingående medelst vigsel inom svenska kyr- kan och om sådan vigsels förrättande» (kyrkomötets skrivelse nr 17). I i enlighet med kyrkomötets anmälan avfattades promulgationsingressen till . lagen 12/11 1915 om äktenskaps ingående och upplösning: >>— _ —— veter— ligt: att sedan —— — — riksdagen antagit ett förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning samt kyrkomötet såsom kyrkolag antagit vad 4 kap. 1, 2, 3 och 8 Så i samma förslag innehålla om äktenskaps ingående medelst vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande, hava j Vi» etc. Då 1915 års lag upphävdes i och med att dess bestämmelser inflöto ( i 1920 års giftermålsbalk, underställdes denna lagändring icke kyrkomö— tet; i ingressen till giftermålsbalken heter det också endast »att Vi med riksdagen funnit gott förordna» etc. Det torde dock icke ha varit lagstif— tarens mening att bestämmelserna om rätt till vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande därmed skulle falla utanför kyrkolagsom- rådet. Snarast torde man, eftersom endast var fråga om en överflyttning av i sak och form oförändrade bestämmelser till en ny lag, ha ansett onödigt att gå till kyrkomötet. Detta antagande bekräftas därav att 1951 inhäm- tades kyrkomötets godkännande enligt RF & 87:2 till en i samband med den nya religionsfrihetslagstiftningen föreslagen ändring i vad giftermålsbal- ken 4 kap. 2 & stadgar om rätt till Vigsel inom svenska kyrkan-. Om formen för vigsels förrättande innehåller giftermålsbalken endast de grundläg- gande reglerna att vigsel skall förrättas i vittnens närvaro, att de tro- lovade skola vara samtidigt närvarande och uttryckligt samtycka till äk— tenskapet samt att de av vigselförrättaren skola förklaras för äkta makar. I övrigt hänvisar lagrummet, såvitt avser vigsel inom svenska kyrkan, till kyrkohandboken.

Om jordfästning innehöll KL bestämmelser i 18 kap. >>01n kristlig be- gravning». I detta kap. stadgades om ordningen vid begravning i allmänhet, om förfarandet vid begravning av odöpta barn», främmande religionsutövarc m. fl. samt om gravars och kyrkogårdars skick. KL:s 18 kap. upphävdes genom lagen 25/5 1894 angående jordfästning. Denna alltjämt gällande ehuru i flera hänseenden ändrade lag är tillkommen i den ordning RF % 87:2 föreskriver. Enligt lagens ursprungliga lydelse var jordfästning obli- gatorisk för kyrkans medlemmar. Med jordfästning avsåg lagen endast jord- fästning enligt kyrkans ritual. Annan jordfästning förbigick lagen med tyst- nad, och sådan var icke heller eljest i lag reglerad. Förutom bestämmelser om jordfästning såsom en kyrkligt-religiös akt innehöll jordfästningslagen i 8 och 9 55 de alltjämt gällande föreskrifterna, att jordfäst lik icke får be- [ gravas annorstädes än å kyrkogård eller annan för begravning invigd plats, ] att kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola hållas i ordnat och vår- digt skick samt att det ankommer på Konungens prövning huruvida och un- ! der vilka villkor enskild begravningsplats får anläggas. Vid jordfästnings- lagens tillkomst framställdes inom högsta domstolen erinringar mot dessa paragrafers placering i kyrkolag. Domstolens ledamöter voro eniga om att stadgandet om kyrkogårdars och begravningsplatsers hållande i ordnat och värdigt skick icke tillhörde kyrkolagens område. Flertalet ledamöter an— sågo, att icke heller bestämmelsen om anläggande av enskild begravnings- plats var av kyrkolags natur. Slutligen hävdade en minoritet, justitieråden Skarin och Lindbäck, att även föreskriften om begravning av jordfäst lik i vigd jord icke hade sin rätta plats i kyrkolag och att således paragraferna borde helt uteslutas ur jordfästningslagen.1

Genom lagändring 1926 avskaffades det ovillkorliga jordfästningstvånget för kyrkans medlemmar i det att i jordfästningslagen stadgades, att kyrkans medlemmar under vissa förutsättningar fingo begravas utan kyrklig jord- fästning. Alltjämt utgick dock lagen från kyrklig jordfästning som regel. I lagen upptogos vidare föreskrifter om ordning vid utomkyrklig begrav- ning med avseende å klockringning och upplåtande av kyrka. Det stadga- des även, att vid begravning icke fick förekomma något som stred mot för- rättningens helgd och allvarliga innebörd, ett stadgande som motiverades med det allmänna och kyrkliga intresset, att platsens helgd icke äventyra- des genom olämpliga begravningsceremonier. Bestämmelsen att jordfäst lik fick begravas endast i vigd jord utsträcktes att gälla även då kyrklig jord- | fästning icke ägt rum, men en undantagsbestämmelse stadgades för begrav— % ning å enskild begravningsplats. Ehuru jordfästningslagen genom 1926 års l ändringar fick en mera allmän karaktär än tidigare, behandlades den fortfa- (

1 Minoriteten åberopade följande av högsta domstolen vid granskningen av 1873 års kyrkolagsförslag gjorda uttalande: »Det läge icke inom kyrkolagens område att medde- la föreskrifter om begravning och begravningsplatser, varom Kungl. Maj :t ock i annan ordning lagstiftat, såsom uti hälsovårdsstadgan för riket med flera påbud. Kyrkolagen hade här endast att stadga om den kyrkliga akt, som läge i jordfästningen.»

rande i sin helhet som kyrkolag; alla ändringarna underställdes kyrkomö- tet enligt RF % 87:2. På samma sätt förfors, då man i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning upphävde den principiella skyldigheten att vid begravning av kyrkans medlemmar låta förrätta jordfästning i kyrkans ordning. Genom 1951 års lagändring vidgades för övrigt lagens tillämp- ningsområde ytterligare. Under det att lagen tidigare icke avsett andra än kyrkans medlemmar, blevo 1951 lagens bestämmelser om begravning i vigd jord och om förbud mot ovärdiga begravningsceremonier tillämpliga även vid begravning av den som vid sin död icke var medlem av kyrkan.. I an- slutning därtill intogs i lagen ett stadgande att rätt till lägerstad å kyrko- gård eller annan allmän begravningsplats icke är beroende av att den av- lidne tillhört kyrkan (stadgandet med viss ändring överflyttat från den i det föregående s. 126 omnämnda förordningen av 1873 om ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar).

Före 1951 innehöll jordfästningslagen utförliga bestämmelser om hur jordfästning i svenska kyrkans ordning skulle förrättas. Lagen omnämnde tre former för jordfästning nämligen jordfästning i vanlig ordning eller s. k. högtidlig jordfästning, jordfästning i särskild, mindre högtidlig ord— ning för dödfödda barn samt jordfästning i stillhet för den som blivit av- rättad eller ljutit döden under förövande av grovt brott. Dessa föråldrade bestämmelser upphävdes 1951. Därvid åberopades i Kungl. Maj:ts propo— sition till riksdagen (nr 100 s. 166) ett uttalande från kyrkomötet, att be- stämmelsen om jordfästning i stillhet var föråldrad och att man, när det gällde de yttre anordningarna i samband med begravning, fick lita till ve- derbörandes goda takt och omdöme. Vad kyrkomötet sålunda anfört om jordfästning i stillhet ansåg föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, böra gälla även i fråga om jordfästning av dödfödda barn. Stats— rådet hänvisade till kyrkohandbokens anvisningar och formulär och häv— dade, att upprätthållande av lagbestämmelser i frågan var omotiverat. I kyrkomötet anmärktes emellertid, att jordfästningslagen borde innehålla ett stadgande om jordfästning av dödfött barn, då eljest lagregel därom sak- nades. I avbidan på en väntad ny jordfästningslag ville kyrkomötet dock icke motsätta sig den föreslagna ändringen. Numera innehåller jordfäst— ningslagen beträffande formen för kyrklig jordfästning endast, att övliga ceremonier med klockringn-ing, procession, sorgemusik och sång må bru— kas, ävensom att griftetal må hållas av präst, som därom anlitas och där— till befinnes villig. I övrigt hänvisas till kyrkohandboken.

Så länge kyrkans medverkan var obligatorisk vid sådana förrättningar som dop, vigsel och jordfästning, hörde lagstiftningen» angående dessa in— stitut naturligen till kyrkolagsområdet. Men sedan den enskilde fått frihet att ordna dessa förrättningar i annan än kyrkans ordning, har frågan om lagstiftningens legislativa natur kommit i annat läge. Såvitt gäller vigsel

—— det institut som med hänsyn till de därtill knutna rättsverkningarna sär- skilt påkallat lagstiftning — har lagstiftaren, såsom redan nämnts, förbe- hållit kyrkolag att reglera endast frågorna om rätt till vigsel inom kyrkan och om sådan vigsels förrättande. Den mera centrala frågan om frihet vid val av vigselform har däremot, även såvitt gäller kyrkans medlemmar, hän- förts till allmän civillag. Någon motsvarande fördelning på kyrkolag och borgerlig lag har icke genomförts i fråga om det institut som jämte vigsel blivit närmare reglerat genom lagstiftning, nämligen jordfästning. Det sy— nes dock tveksamt huruvida jordfästningslagen i vad avser förutsättningar— na för begravning utan kyrklig jordfästning av kyrkans medlemmar inne— fattar ämne av kyrkolags natur. På kyrkolag bör ankomma endast att ange villkoren för att kyrkan skall vara skyldig att tillhandagå med jordfästning i kyrkans ordning. Frågan om den enskildes valfrihet mellan olika begrav- ningsformer en fråga som måste lösas i överensstämmelse med religions- frihetens allmänna principer — synes däremot böra regleras i annan allmän lag än kyrkolag. Det har visserligen framhållits, att kyrkan har skyldighet mot envar av sina medlemmar att tillse, att icke rätten att efter döden få jordfästas i kyrkans ordning berövas någon mot hans vilja. Att den avlid- nes vilja i fråga om begravningsform respekteras är emellertid ett allmänt intresse och tillgodoseendet härav medelst lagstiftning lika angeläget vare sig det gäller kyrkans medlemmar eller andra. Att bestämmelse i ämnet för närvarande innehålles i kyrkolag synes sammanhänga med att någon lag om begravning i allmänhet icke finnes.

Av mera allmän karaktär än lagen i övrigt äro de i 9 % jordfäst- ningslagen numera sammanförda bestämmelserna om att begravning som regel får ske endast i vigd jord, om förbud mot ovärdiga begravningscere- monier, om rätt till lägerstad å kyrkogård eller annan allmän begravnings- plats, om anläggande av enskild begravningsplats samt om kyrkogårdars och andra begravningsplatsers hållande i ordnat och värdigt skick. Med hänsyn till dessa frågors betydelse för även andra än kyrkans medlemmar vill kommittén sätta i fråga, huruvida icke regleringen av dem bör ske i annan lag eller författning än kyrkolag. Kyrkan har visserligen intresse av att t. ex. utomkyrkliga begravningsceremonier — i synnerhet då de före— komma på kyrkogårdarna _ icke anordnas på ett mot kyrkan utmanande sätt. Kyrkan har också berättigade anspråk på att kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser hållas i värdigt skick. Emellertid lärer den även utom kyrkan allmänt utbredda vördnaden för döden och aktningen för de dödas minne borga för att kravet på värdiga begravningsformer och be- gravningsplatser upprätthålles. Det närmare innehållet i detta krav kan icke bestämmas enbart efter kyrkans värderingar. Så långt sig låter förena med fordringarna på lugn och ordning i samhället måste hänsyn tagas även till uppfattningarna inom andra samfund eller hos enskilda utan sam- fundstillhörighet.

Ehuru enligt det anförda Vissa delar av jordfästningslagen icke torde ut- göra kyrkolag i materiell mening, följer dock av regeln om formell lagkraft, att lagen även såvitt gäller dessa delar enligt gällande rätt tillhör kyrko- mötets kompetens enligt RF & 87:2.

Av redogörelsen för praxis framgår, att lagstiftaren vid flera tillfällen haft att taga ställning till frågan vilka bestämmelser om kyrkans kulthand— lingar som äro av kyrkolags natur och vilka som höra till kyrkohandboken. Här som vid lagstiftningen om kyrkans gudstjänstliv har gränsen i allmän- het dragits så att i kyrkolag upptagits vilka handlingar som skola förekom— ma, villkoren för delaktighet i dem samt tid och plats för handlingarnas utförande under det att den liturgiska gestaltningen överlämnats till kyrko- handboken. Det är uppenbart, att i många fall kan uppkomma tvekan om vad som tillhör kyrkolag och vad som är att anse som liturgiska bestäm- melser. Huruvida lagbestämmelser äro påkallade i fråga om prästs rätt till självkommunion- synes vara ett sådant gränsfall. Det torde dock få anses riktigt att, såsom skett i praxis, frågan behandlas i administrativ väg. Den rör mera ordningen för sakramentets utdelande än den enskildes, i detta fall prästens, rätt till nattvardsgemenskap.1

Kyrkans ämbeten och tjänster

; I KL 19—24 kap. stadgas om kyrkan-s ämbeten och tjänster. Kap. 19 »Om ; predikoämbetet» ger föreskrifter bl. a. om villkoren för inträde i prästäm— betet, om prästval, om nytillträdande kyrkoherdes befattning med försam— ; lingskyrkans egendom, om församlingsprästs ansvar för gudstjänstens vid- ; makthållande, om prästs skyldigheter i fråga om levnadssätt samt om av- ' sättning från ämbetet eller annan påföljd vid vissa närmare angivna miss- förhållanden. I 20 kap. stadgas om'biskopsval, och 21—23 kap. innehålla bestämmelser om biskops- och prästvigning samt om kyrkoherdeinstalla- tion. Slutligen handlar 24 kap. >>Om biskopar, superintendenter, prostar, kyrkoherdar och capellaner samt andra kyrkobetjänte» om dessa befatt- ningshavares åligganden särskilt vad beträffar undervisning, visitationer samt omvårdnad om kyrkornas egendom och socknens sjuka och fattiga. Här stadgas också att i varje stift skall finnas ett domkapitel till biskopens hjälp. I likhet med övriga delar av KL ha ifrågavarande kapitel i stor ut- sträckning ersatts av nyare lagstiftning. Delvis ha KL:s bestämmelser där- vid formellt upphävts, men ofta nog ha de kommit att stå kvar vid sidan av den nya lagstiftningen. Här som på andra områden ha bestämmelser som efter 1809 trätt i stället för KL:s regler tillkommit än såsom kyrkolag en- ligt RF & 87 och än i annan ordning.

Om prästexamen gällde tidigare bestämmelser i KL 19 kap. Här stad- gades icke blott om avläggaude av sådan examen som villkor för inträde i

1 Jfr Rodhe Kyrkolag s. 85 f.

prästämbetet utan även om de ämnen som skulle ingå i examen. Dessa bc- stämmelser, vilka Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen ändrat i administrativ väg såväl i vad gällde undantag från prästexamen för personer av högre lärdom som beträffande examensämnena, ersattes av en kungl. förordning 18/4 1884 angående förändrade bestämmelser om prästexamen och av en samtidigt utfärdad kungl. stadga angående denna examen. Av dessa ännu gällande författningar påbjuder den förra, att prästexamen skall äga rum i teologiska ämnen i enlighet med de bestämmelser Kungl. Maj:t utfärdar med rätt dock för Kungl. Maj:t att medge befrielse från examen för den som visat sig äga större mått av lärdom. Denna förordning har stiftats som kyrkolag, varemot examensstadgan utfärdats administrativt. Samtidigt med dessa författningsändringar rörande prästexamen avskaffades i adminis- trativ väg den s. k. pastoralexamen; om denna examen, som införts mot slutet av 1600-talet och sedan mitten av 1700-talet varit obligatorisk för dem som sökte pastorat, funnos inga bestämmelser i KL. Angående skälen för att prästexamen och pastoralexamen hänfördes till skilda lagstiftnings- områden anfördes i Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 3) till 1883 års kyrkomöte, att bestämmelserna om pastoralexamen alltid behandlats såsom kyrkostad— gar men att om prästexamen funnos grundbestämmelserna och vissa spe- ciella föreskrifter i KL 19:2. I fråga om prästexamen erinrades i Kungl. Maj:ts skrivelse vidare, att högsta domstolen vid granskningen av 1873 års kyrkolagsförslag anmärkt, att det i allmänhet tillkom Kungl. Maj:t att i ekonomisk lagstiftningsväg bestämma ämnena i de särskilda examina och att skäl till avvikelse härifrån ej torde finnas i avseende å prästexamen.

Bestämmelser om kyrkliga ämbetseder funnos tidigare i KL 22:2, prästed, 20:2, ed vid biskopsval, samt 21:2, biskopsed. Utöver dessa eder förekom ed vid kyrkoherdeinstallation, men om denna ed stadgades endast i kyrko- handboken. Eden vid biskopsval och biskopseden avskaffades 1884 genom lagstiftning enligt RF % 87:2. Då samtidigt även kyrkoherdeeden avskaffa- des, skedde detta däremot i administrativ väg, tydligen emedan denna änd— ring ej berörde något stadgande i KL. Såsom kyrkolagsfråga ansågs präst— edens utbyte mot prästlöfte, varom förordnades genom lag 10/11 1893. Vad KL i övrigt innehåller om präst- och biskopsvigning samt kyrkoherdeinstal— lation har delvis blivit ersatt av kyrkohandbokens ritual.

Beträffande tillsättning av präster gäller, såsom tidigare nämnts, redan i följd av RF & 30 att lag om tillsättning av ordinarie församlingspräster stiftas enligt RF % 87:2. Såväl nu gällande lag 7/12 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster som dess närmaste föregångare, prästvalslagarna av 1883 och 1910, ha också tillkommit i den för kyrkolag föreskrivna ordning. Om biskopsval gälla ännu vissa stadganden i KL 20 kap. Därjämte gäller kungl. förordningen 30/5 1759 om biskops- (och superintendents-) val. Att biskopsvalslagarna äro av kyrkolags karaktär framgår av RF & 29. För till- sättning av domkyrkosysslomän äro bestämmelser meddelade i KL 26 kap.

» i | | I i l 4 | ,

Såsom tidigare (s. 132) i förbigående nämnts förordnar Kungl. Maj:t om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat. Enligt 1946 års prästlönekommitté (SOU 1950:43 s. 183) har beslutanderätten i dessa frågor av ålder sedvanerättsligt tillkommit Kungl. Maj:t. 1910 års prästlöneregleringslag innehöll ett uttryckligt stadgande om Kungl. Maj:ts hithörande befogenheter, och dessa äro numera lagfästa i prästlönekostnads- lagens 2 5.

Straffbestämmelser för ämbetsbrott av präst funnos tidigare på ett fler- tal ställen i KL. Där straffades t. ex. utspridande av villfarande meningar och avfall från den rätta religionen (lz2), olämpliga yttranden under pre- dikan (2:2), röjande av bikthemlighet (7:2) samt, såvitt gällde biskop, vig— ning av fler präster än som behövdes (1916) och befordran mot mutor av odugliga personer (24:15). Vidare straffades präst som var hemfallen åt lösaktighet eller dryckenskap eller som eljest icke iakttog vissa föreskrifter om hur präst borde leva (19:23—26). Genom lag 8/3 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål upphävdes bl. a. alla i KL givna straffbestämmelser för prästs ämbetsbrott. Denna lag stif- tades som kyrkolag enligt RF 5 87:2. Lagen skilde mellan två grupper av ämbetsbrott. Den ena omfattade i huvudsak brott vid fullgörandet av präs— terliga ämbetsuppgifter av mera borgerlig karaktär — lysning, vigsel, kyr- kobokföring samt vård och förvaltning av egendom, som präst omhänder- hade i kraft av sitt ämbete; dessa brott bestraffades enligt 25 kap. straff- lagen, och mål därom hörde under de allmänna domstolarna. Den andra gruppen omfattade närmast brott, genom vilka präst förbrutit sig i sin egentliga prästerliga gärning, såsom då han förkunnade villoläror, röjde bikthemlighet eller förde ett ovärdigt levnadssätt; för denna grupp av brott voro straff bestämda i 1889 års lag, och mål härom hörde under dom- kapitel såsom första instans eller, vid ämbetsbrott av biskop, omedelbart under hovrätt. Denna ordning ändrades 1948. Då inordnades bestämmel- serna om prästs ämbetsbrott under 25 kap. strafflagen och likställdes med reglerna om ämbetsbrott begångna av andra befattningshavare i allmän tjänst. Alla mål om prästs ämbetsbrott lades under de allmänna domsto- larna. I legislativt hänseende medförde detta, att lagstiftningen om vilka straff som skola vara stadgade för ämbetsbrott av präst och om rättegången i dessa mål icke längre erhöll kyrkolags natur.

Som skäl för ändringen anförde chefen för justitiedepartementet, stats- rådet Zetterberg (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 9 till 1946 års kyrkomöte s. 33).

»Vid övervägande av frågan om det mest ändamålsenliga sättet för genomfö- randet av en revision av vår strafflagstiftning för präster torde böra eftersträvas att inordna dem under de bestämmelser som gälla för statens befattningshavare i allmänhet, i den mån detta låter sig förena med nödigt hänsynstagande till de särskilda förhållanden, som här föreligga. Utvecklingen har sedan länge gått i den

riktningen att speciallagstiftning så långt möjligt avskaffas och framför allt gäller detta på det straffrättsliga området. Härför tala främst vägande principiella skäl. En speciallagstiftning för en viss kategori av befattningshavare skapar lätt den föreställningen att dessa inneha särskilda privilegier. Härmed följer, att dessa befattningshavares ställning i samhället kan försvagas och att därigenom det in- tresse som lagstiftningen avser att tjäna motverkas i stället för att främjas. Denna farhåga gör sig naturligtvis särskilt gällande, om det processuella förfarandet ej äger rum offentligt och under iakttagande i övrigt av de betryggande former som eljest äro föreskrivna.»

Vid prövningen av huruvida kyrkan kunde godkänna denna inskränk- ning av kyrkolagsområdet framhöll kyrkolagsutskottet, att endast själva straffbestämmelserna överfördes från detta område, varemot stadgandena om vad som utgjorde prästs ämbetsplikt såsom kyrkans tjänare alltjämt skulle höra hemma i kyrkolagen eller i annan lagstiftning av kyrkolags na— tur. Några avgörande invändningar mot den nya ordningen kunde därför ickte göras (kyrkolagsutskottets betänkande 1946 nr 18). Vissa med äm- betsbrotten sammanhängande frågor ha ansetts alltjämt böra regleras som kyrkolagsfrågor. Detta gäller sålunda bestämmelsen att prästerlig befatt- ningshavare, som överger kyrkans lära, är skyldig att avgå från sin be— fattning. Denna bestämmelse har, sedan övergivande av läran upphört att betraktas som ett brott, upptagits i en särskild enligt RF % 87:2 tillkom— men lag 30/6 1948 om tillägg till KL. Såsom kyrkolag i RF:s mening ha vi- dare ansetts domkapitels befogenheter att handlägga frågor enligt denna lag liksom dess befogenheter i disciplinärt hänseende mot prästerlig he- fattningshavare och frågan om prästs skiljande eller avstängande från själ- va prästämbetet. Bestämmelser i dessa ämnen ha 1948 upptagits i dom- kapitelslagen, som är av kyrkolags karaktär.

Då med tillkomsten av Icyrkomusikerna 1947 klockar-, organist- och kyr— kosångarbefattningarna avskaffades och en ny kyrklig tjänst inrättades, uppkom fråga vilka delar av den nya lagstiftningen som ägde kyrkolags natur. Om klockare och organist innehöll KL ett flertal bestämmelser, sär— skilt i 24 kap. Här stadgades sålunda om val av klockare, om kompetens— kraven för klockare, om dennes åligganden i allmänhet samt om förfaran- det vid inskridande mot oskicklig eller försumlig klockare. Om organist stadgades hur han skulle väljas och vem som skulle avlöna honom. Dessa stadganden såväl som övriga föreskrifter i KL och andra författningar om klockare och organister upphävdes genom 1947 års lag om kyrkomusiker. I denna lag stadgas i 1 5 att för kyrkomusikens uppehållande skall finnas l anställd kyrkomusiker för varje territoriell församling. Enligt 2 5 skall * kyrkomusiker äga rätt till lön och pension i enlighet med vad Kungl. Maj:t efter av riksdagen godkända grunder bestämmer. Lagrummet innehåller vidare hur kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet skola gäldas och föreskriver därom som regel, att kostnaderna skola utgöras av pastorat och församling med, i första hand, de avlöningstillgångar som voro förenade

med klockar- och organistbefattningarna samt, i andra hand, församlings- avgifter. Slutligen innehåller lagen i 3 5, att om kyrkomusikers anställande och verksamhet gäller i övrigt vad Kungl. Maj:t därom förordnar. Vid till- komsten av kyrkomusikerlagen remitterade Kungl. Maj:t lagförslaget _ jämte ett samtidigt upprättat förslag till lag om kungörande i kyrka vid förfall för präst _ till lagrådet med begäran om >>utlåtande över lagför- slagen i vad de innefatta lagstiftning, som avses i 5 87 regeringsformen». Avsikten var tydligen att till lagrådets prövning överlämna vad som var av kyrkolags natur. I sitt utlåtande yttrade lagrådet, utan motivering, att lagrådet funnit sig i anledning av remissen icke ha att yttra sig angående 2 och 3 åå i förslaget till kyrkomusikerlag. Lagrådets åsikt att av kyrko- musikerlagen endast 1 5, vilken ju uppenbart ej faller under första mom. av RF % 87, ägde kyrkolags karaktär blev bestämmande för lagärendets vi- dare behandling. I skrivelse (nr 11) till 1946 års kyrkomöte begärde Kungl. Maj:t sålunda kyrkomötets förklaring, huruvida kyrkomötet jämlikt RF & 87:2 för sin del godkände 1 5 förslaget till kyrkomusikerlag samt upp- hävande a ' äldre bestämmelser av kyrkolags natur. Därjämte infordrades kyrkomötets >>yttrande>> beträffande grunderna för den nya lagstiftningen i övrigt. I kyrkomötet anförde första särskilda utskottet beträffande den legislativa behandlingen av lagärendet (betänkande nr 1 s. 9).

»Utskottct har uppmärksammat, att vid nyordningen på ifrågavarande område, som nu regleras allenast av KL:s antikverade bestämmelser, en tendens framträ— der att begränsa bestämmelserna av kyrkolags natur och överföra stadgandena till allmän lag eller förordning. Det hade enligt utskottets mening varit önsk 'ärt, att de stycken av den gamla kyrkolagen, som nu bortfalla, fått en ersättning i kyrkorättsliga stadganden, avpassade efter nutida förhållanden och innehållande grundläggande bestämmelser om kyrkomusikernas uppgifter och verksamhet. Det synes utskottet även ur andra synpunkter hava varit lämpligare, om förslaget till lag om kyrkomusiker uppdelats i tvenne delar, det ena av kyrkolags karaktär och innehållande förutom 1 % av det framlagda lagförslaget de grundläggande stad- gandena om kyrkomusikers verksamhet och den andra av civilrättslig karaktär och innefattande reglerande bestämmelser rörande kyrkomusikers avlöning in. in.»1

Trots denna anmärkning tillstyrkte utskottet godkännande av den före— slagna lagstiftningen i underställda delar. Sådant godkännande lämnades också av kyrkomötet (kyrkomötets skrivelse nr 27). Sedan riksdagen an— tagit den nya lagstiftningen utan att därvid göra något uttalande om dess legislativa behandling, utfärdades lag om kyrkomusiker 27/6 1947. I

1 I ett särskilt yttrande framlade utskottets ordförande, dåvarande biskopen Brilioth, ett utkast till den författning som skulle innehålla bestämmelser av kyrkolags natur. Detta utkast upptog, förutom motsvarigheter till 55 1 och 3 i Kungl. Maj:ts förslag, dels i ett särskilt stadgande att om kyrkomusikernas avlöning vore särskilt stadgat dels ock ! följande bestämmelse: »Det åligger kyrkomusiker att vid allmänna gudstjänster och l kyrkliga förrättningar utföra orgelmusik och leda kyrkosången, att främja intresset för l kyrkosången och verka för dess höjande. Han har att ställa sig till noggrann efterrät— telse vad om gudstjänstens förrättande är föreskrivet. Han bör vinnlägga sig om att god kyrklig ordning iakttages och att församlingslivet genom hans verksamhet främjas.»

promulgationsingressen har angivits att kyrkomötet jämlikt RF 5 87:2 godkänt lagens 1 5. I samband med 1951 års prästlönelagstiftning fogades till kyrkomusikerlagen såsom & 1 a en bestämmelse av innebörd att kyrko- musiker efter Kungl. Maj:ts och riksdagens bestämmande skall vara an- ställd även för icke-territoriell församling. Detta tillägg till lagen behand— lades icke såsom kyrkolagsfråga. Ehuru riksdagen, såsom kommer att fram- gå nedan vid redogörelsen för 1951 års prästlönelagstiftning, torde ha an- sett tillägget innefatta ämne av kyrkolags natur, finner kommittén natur- ligt och riktigt att frågan ej behandlades som kyrkolagsfråga. Tjänstcor- ganisationen i icke-territoriella församlingar har hitintills icke reglerats i kyrkolag, och den synes icke heller äga den vikt att den kräver lagstift- ning enligt RF & 87:2.

Om den legislativa behandlingen av prästlönerna och därmed samman- hängande frågor ha i senare tid rätt stora meningsmotsättningar. Frånsett ett fåtal numera upphävda eller föråldrade stadganden i 19 och 24 kap. om försörjning av sjuka präster, vikariatsersättningar och organistlön inne- håller KL inga bestämmelser rörande de kyrkliga befattningshavarnas eko— nomiska förmåner. Härom stadgades i 1723 års privilegier. Så länge deSsa i det stora hela gällde, medverkade kyrkomötet i prästlönelagstiftningen i den mån denna innebar ändring i eller upphävande av privilegierna; i öv- rigt utövades denna lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t ensam. Såvitt gällde församlingsprästernas löner iakttogs den- na ordning fram till 1910 års prästlönereform.

Såsom ovan under 1 kap. (s. 76 f.) nämnts innefattades 1910 års präst- lönereform huvudsakligen i följande fem lagar: tiondeavskrivningslagen, präst]öneregleringslagen, emeritilönelagen, kyrkofondslagen och ecklesia- stika boställsordningen (EBO). AV dessa lagar var EBO i viss mån fri- stående från de övriga, och den behandlades i så måtto skild från lagstift- ningen i övrigt, att den framlades för riksdagen i särskild proposition vid envar av riksdagarna 1908, 1909 och 1910. Då de övriga lagarna —— tionde— avskrivningslagen, prästlöneregleringslagen, emeritilönelagen och kyrko- fondslagen ! förelades 1908 års riksdag, framhölls i propositionen uttryck— ligen (ovan 5. 79 f.), att denna lagstiftning krävde kyrkomötets medverkan därför att den i väsentliga delar berörde privilegierna. Det anfördes vidare i fråga om den framtida legislativa behandlingen av lagförslagen, att de av |)rästlöneregleringskommittén föreslagna >>garantiparagraferna», varigenom kyrkomötets fortsatta medbestämmanderätt skulle tryggas, icke voro grundlagsenliga. Därvid åberopades vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört därom att de prästerliga lönebestämmelserna icke räknats till kyrko- lagsområdet och att någon utvidgning av detta område icke kunde ske utan grundlagsändring. Sedan riksdagens kamrar stannat i olika beslut beträf- fande det motionsvägen framförda förslaget angående tillämpning i vissa

fall av prästerskapets privilegier (ovan 5. 81), trädde frågan om lagstift- ningens konstitutionella natur i bakgrunden. När Kungl. Maj :t i skrivelse till 1910 års kyrkomöte hemställde om yttrande huruvida kyrkomötet god— kände 1910 års förslag, angavs icke enligt vilket grundlagsrum hänvändel— sen skedde; vid tidigare hänvändelser till kyrkomötet i privilegiefrågor hade dock RF & 114 regelmässigt åberopats. Emellertid synes frågan huruvida lagförslagen skulle remitteras till lagrådet ha varit föremål för särskild uppmärksamhet. I 1909 års prästlönesakkunnigas handlingar i riks- arkivet återfinnes en promemoria av 6/10 1909 »För Föredragning in- för statsministern», varav framgår, att föredraganden förordat remiss till lagrådet av _ förutom EBO — de kyrkliga avlöningslagarna, vilka enligt föredragandens mening ägde kyrkolags natur »ty vad slags natur hava el- jest stadgandena om statsverkets plikt att årligen betala tiondeersättningen, om församlingarnas plikt att erlägga församlingsavgifter, om kyrkofon- dens rättigheter och skyldigheter m. m.». Endast boställsordningen blev emellertid överlämnad till lagrådet.

Under tiden från 1910 till fram emot slutet av 1930-talet blevo samtliga ändringar i eller tillägg till prästlöneregleringslagen och emeritilönelagen samt nya författningar i samma ämnen underställda kyrkomötet för god— kännande, och i promulgationsingresserna angavs alltid, att lagstiftningen skett »med riksdagen, på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt», vilket uttryck hade kommit till användning även vid utfärdandet av 1910 års la— gar. Denna praxis synes ha inletts av riksdagen. Vid 1914 års riksdag mo- tionerades om sådan ändring i 1910 års prästlönelag att i stad med flera pastorat prästerskapets avlöning kunde utgöras av staden i dess helhet. Riksdagen anslöt sig i sak till motionen men fann, att någon lagstiftningsåt- gård icke borde vidtagas det året, eftersom kyrkomötet, vars bifall till för- slaget riksdagen ansåg erforderligt, icke då sammanträdde. Sedan riksdagen påföljande år antagit ett lagförslag i frågan, innefattande ändring i bl. a. 27 & präst]öneregleringslagen, begärde Kungl. Maj:t kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände förslaget. I nästa hithörande lagärende som underställdes kyrkomötet — frågan gällde krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat m. fl. _ åberopade Kungl. Maj:t i skrivelse till 1918 års kyrkomöte RF & 87:2. Så skedde även vid hänvändelse till 1920 års kyrkomöte i fyra särskilda ärenden, varav två innefattade ändring i präst- lönelagen och de båda övriga gällde förslag till lag angående tillfällig löne- förbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt förslag till lag angående dyrtidstillägg åt kontraktsprostar. I ett av de ären- den som avsåg ändring i prästlönelagen yttrade föredragande departements- chefen, statsrådet Olsson, vid anmälan i statsrådet för beslut om skrivelse till kyrkomötet, att fråga var om ändring i lag av »kyrkolags natur». RF % 87:2 åberopades även vid två skrivelser till 1925 års kyrkomöte, den ena avseende förslag till lag om ödehygdstillägg till präster i norrlandsstiften

m. m. och den andra rörande förslag till ändring i 12 och 14 55 prästlöne- lagen. Ehuru sålunda exempel finnas på uttalande av Kungl. Maj:t om prästlönelagstiftningens konstitutionella karaktär, har i flertalet fall lag- stiftaren icke direkt uttalat sig därom. Stundom har som enda skäl för hän- vändelse till kyrkomötet anförts att fråga varit om ändring i lag, som till- kommit med kyrkomötets samtycke. Av betydelse för bedömande av praxis är att prästlönelagstiftningen under denna period icke i något fall behand- lats av lagrådet.

I fråga om prästlönelagstiftningen kom senare hälften av 1930—talet att medföra en ny praxis. De till synes första tecknen till denna förändring framträdde i Kungl. Maj:ts proposition till 1936 års riksdag med förslag till ny lönereglering för biskoparna m. ni. (se ovan 5. 89 f.). I sin som bi- laga H till propositionen fogade promemoria hade kammarrådet lVohlin hävdat, att biskopslöneregleringen krävde kyrkomötets bifall enligt RF & 114 men att den framtida regleringen av dessa frågor icke kunde komma att höra under kyrkomötets grundlagsenliga kompetens. XVohlin hade i det sammanhanget berört även lagstiftningen rörande församlingsprästernas lö- ner och gjort gällande, såväl att privilegierna för det lägre prästerskapet i allt väsentligt förfallit 1910, som att prästlönelagstiftningen varken 1910 eller senare behandlats som kyrkolag. Riksdagens uttalande 1936 (ovan 8. 91 f.) om önskvärdheten av att den praxis upprätthölls som ditintills följts inom församlingsprästernas avlöningsväsende synes icke innebära något ställningstagande från riksdagens sida till den konstitutionella naturen hos denna praxis. Emellertid har, som i det föregående nämnts, Kungl. Maj:t tolkat riksdagens uttalande såsom innebärande en rekommendation till Kungl. Maj:t att framgent, där så lät sig göra, inhämta yttrande från kyrko— mötet icke i dess egenskap av lagstiftande organ utan endast såsom opini— onsorgan. Vid en ändring i prästlönelagen 1940 stödde sig sålunda chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, på riksdagsuttalandet i frå- ga, då han i proposition till riksdagen (nr 55 1940) föreslog en ändring i prästlönelagen utan att förslaget skulle komma att underställas kyrkomö- tet. Bagge åberopade som skäl för avvikelse från praxis att frågan, som gällde avlöningsförmåner för vissa präster under militärtjänstgöring, var av brådskande art, av i det hela löneteknisk natur samt tillfyllest utredd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 12) yttrade första lagutskottet, att de av departementschefen anförda skälen för ett avsteg från den praxis ifråga om kyrkomötets medverkan, som plägat följas, syntes utskottet bä— rande. I överensstämmelse med åsikten att kyrkomötet icke ägde positivt medverka i den kyrkliga lönelagstiftningen ha från denna tid kyrkliga lönefrågor icke .förelagts kyrkomötet för godkännande. Bland viktigare lag- stiftningsärenden på området må nämnas kyrkomusikerlagen av 1947 och 1951 års prästlönereform. För den legislativa behandlingen av kyrkomusi— kerlagen har tidigare redogjorts; i enlighet med lagrådets bedömande att

kyrkomusikernas avlöning ej utgjorde ämne av kyrkolags natur, behand— lades lagstiftningen i denna del såsom fallande utanför kyrkomötets grund- lagsenliga befogenheter. Men under det att kyrkomötet godkände den le— gislativa behandlingen av kyrkomusikerlagens lönebestämmelser, gjorde kyrkomötet anspråk på grundlagsenlig medbestämmanderätt vid tillkoms- ten av 1951 års prästlönelagstiftning.

1951 års prästlönereform innebar i huvudsak, att prästernas löner och pensioner bringades i nära överensstämmelse med det statliga löne- och pensionsväsendet och att i fråga om finansiering av prästlönerna en ef- fektivare skatteutjämning åvägabringades till förmån för de mindre bär- kraftiga pastoraten. Den nya lagstiftningen, varigenom upphävdes bl. a. 1910 års prästlöneregleringslag och emeritilönelag, innefattades huvudsak- ligen i lag 29/6 1951 angående pastorats deltagande i kostnaderna för för- samlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag), prästlönereglemente av samma dag samt de 20/9 1951 utfärdade tjänste— och familjepensions- reglementena för präster. Av dessa författningar stadgar prästlönekostnads— lagen om vilka av löneförmånerna till församlingsprästerna, som pastoraten ha att svara för, och om ordningen för finansiering av pastoratens prästlö— nekostnader. Prästlönekostnadslagen innehåller även ett stadgande, 7 5, om fondering av expropriations- och därmed jämförlig ersättning härrö- rande från ecklesiastikt boställe samt om förvaltning och användande av lokala prästlönefonder. Prästlönereglementet, som omfattar de egentliga av? löningsbestämmelserna, stadgar därjämte bl. a. om tjänsters inrättande, om prästs förflyttnings- och avgångsskyldighet samt om entledigande av icke-ordinarie präst.

Till grund för 1951 års prästlönereform låg 1946 års prästlönekommit- tés förslag. Sedan kommittén avlämnat principbetänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster m. m., begärde Kungl. Maj:t 1948 kyrkomötets yttrande över betänkandet. Kyrkomötet anförde därvid att —— medan prästlönereglemente givetvis kunde såsom ditintills utfärdas i admi- nistrativ väg —— de nya huvudgrunderna i rättsförhållandet mellan försam- lingarna och deras prästerskap borde regleras i lag, vid vars tillkomst kyr— komötet medverkat. Till stöd härför hänvisades till att 1910 års prästlöne- lag utfärdats med kyrkomötets samtycke och till att professor Malmgren (Riksdagen och lagstiftningen s. 74) räknat lagstiftningen om församlings- prästerskapets avlöning till kyrkolagsområdet. Kyrkomötet förutsatte, att dess samtycke skulle inhämtas till huvudgrunderna i den slutgiltiga regle- ring som kunde komma att läggas fram (kyrkomötets särskilda utskotts betänkande nr 1 och kyrkomötets skrivelse nr 18).

I sitt slutbetänkande upptog prästlönekommittén spörsmålet i fråga och anförde därvid (SOU 1950:43 s. 94), att utgångspunkten för kyrkomötet syntes vara den uppfattningen, att regleringen av prästernas avlöningsför- liållanden tillhörde kyrkolagsområdet samt att till följd härav den för re—

formen erforderliga författningsregleringen icke skulle kunna genomföras enbart genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kyrkomötet skulle här äga en konstitutionell medbeslutanderätt. Kommittén gjorde häremot gäl— lande, att den av kyrkomötet hävdade uppfattningen om den kyrkligt-eko— nomiska lagstiftningens grundlagsenliga natur blivit vid upprepade tillfäl- len efter senaste sekelskifte av Kungl. Maj:t och riksdagen underkänd. Koni— mittén hänvisade därvidlag till vad som förekommit vid löneregleringarna l'ör församlingsprästerna 1908, för biskoparna 1936 och för kyrkomusiker-

na 1947.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1951 års riksdag med förslag till ny präst— lönelagstiftning yttrade föredraganden, statsrådet Quensel (prop. nr 156 s. 28).

»Ett studium av prästlönefrågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och 1910 ger enligt min mening vid handen, att mellan statsmakterna icke rådde någon meningsskiljaktighct om den konstitutionella karaktären av den sistnämnda år tillkomna prästlönelagstiftningen: den var icke av kyrkolagsnatur men erfor— drade kyrkomötets samtycke enär den innebar upphävande av prästerskapets pri- vilegier. De äldre privilegieskyddade löneförmånerna ersattes med nya, vilka en- ligt Kungl. Maj:ts förslag icke skulle och grundlagsenligt ej heller kunde —— omgärdas med ett dylikt skydd. Denna av Kungl. Maj:t och riksdagen samstäm- migt omfattade mening stod också i full överensstämmelse med av ålder följd konstitutionell sedvanerätt, enligt vilken den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen icke hänförts till kyrkolagsområdet. Lika litet som lagrådets yttrande inhämtades över 1910 års prästlöneregleringslag, cmeritilönelag eller kyrkofondslag har detta skett vid senare ändringar i eller tillägg till denna lagstiftning. Från riksdagens sida har icke vid något tillfälle gjorts någon erinran häremot. Av nu anförda skäl är det för mig icke möjligt att biträda kyrkomötets uppfattning, att kyrkomötet har en grundlagsenlig medbestämmanderätt i fråga om den nu aktuella författ- ningsregleringen.»

I sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande (nr 2), vilket av riksdagen godkändes, anfördes.

»De ekonomiska privilegier, som fordom blivit prästerskapet tillförsäkrade, an- ses i allmänhet, såsom i propositionen närmare utvecklats, numera vara upphävda. Den uppfattningen har emellertid också framförts, att privilegierna kvarstå i vissa delar. Vad åter angår begreppet kyrkolag har detta icke blivit närmare definie- rat, vare sig i grundlag eller annorstädes. En viss oklarhet vidlåder därför be— greppet. Ledning kan dock i allmänhet hämtas från tidigare tillämpad konstitutio- nell praxis. Även denna är emellertid icke fullt entydig. Att märka är sålunda, att för stiftande, ändrande eller upphävande av kyrkolag kräves, att lagrådet blivit hört. Ett flertal lagar ha emellertid tillkommit under medverkan av kyrkomötet i samma ordning som då kyrkomötet otvetydigt äger medbestämmanderätt, ehuru lagrådets yttrande icke inhämtats. Det är enligt utskottets mening tveksamt, huru- vida den omständigheten, att lagrådet icke medverkat vid tillkomsten av nyss- nämnda lagar, får anses innefatta ett avgörande bevis för att lagarna icke äro av kyrkolags natur. Det vill nämligen synas som om man även på den allmänna civil- och kriminallagstiftningens område icke alltid med sträng följdriktighet tilläm— pat bestämmelsen om att lagrådet skall höras. Av det anförda följer, att spörs- målet, huruvida kyrkomötets medverkan erfordras för genomförandet av den nu

föreslagna löne- och pensionsreformen, ingalunda är lättlöst. De föreslagna stad- gandena äro enligt utskottets mening uppenbarligen till stora delar av den arl, att de falla utanför området för kyrkomötets medbcstämmanderätt. I andra fall åter är frågan mera tveksam. Slutligen äro ett par av lagförslagen utan tvivel av kyrkolags natur. Med hänsyn till arten av de i förslagen avhandlade spörsmålcn s_vncs —— i betraktande av vad ovan anförts rörande praxis i fråga om lagrådets hörande riksdagen kunna bortse från att lagrådets yttrande icke blivit inhäm- lat över dessa förslag. Enligt utskottets mening kan något hinder icke anses möta mot att riksdagen nu för sin del beslutar reformens genomförande. Spörsmålet, vilka ytterligare åtgärder som kunna erfordras härför, ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande.»

I anslutning till vad i propositionen anförts därom att framdeles vissa ändringar kunde företagas i de prästerliga avlönings- och pensionsregle— mentena utan att kyrkomötets yttrande inhämtades, framhöll utskottet slutligen, att självfallet borde i den utsträckning som vore möjligt kyrko- mötet beredas tillfälle att yttra sig över frågor, som kunde vara av större betydelse för kyrkans organisation eller arbete. Utskottets uttalande att ett par av lagförslagen ägde kyrkolags natur synes ha åsyftat tillägget till kyr- komusikerlagen av 5 1 a (se ovan 5. 146) samt upphävande av 13 5 3 mom. sista stycket domkapitelslagen om lön till präst, som avstängts från sin be- fattning (se FK:s prot. 1951 nr 22 s. 42).

Den ledningför kyrkolagsbegreppets bestämmande som kan hämtas ur prästlönefrågornas behandling i praxis beror delvis på hur den praxis skall bedömas, som tillämpades före senare hälften av. 1930-talet. Det torde till en början få anses ställt utom tvivel, att kyrkomötets medverkan vid till- komsten av 1910 års prästlönereform var grundad i RF & 114. Belägg härför finner man såväl i äldre praxis, enligt vilken kyrkomötet medverkat i lö— nelagstiftningen endast såvitt privilegierna berördes, som i händelseförlop— pet vid 1908 års riksdag i samband med striden i privilegiefrågan. Det har visserligen gjorts gällande, att lönelagstiftningens konstitutionella natur 1910 var en annan än 1908 i det att prästlönemedlens rikskyrkliga ända- mål trätt i förgrunden i 1910 års lagstiftning; kyrkomötet hade därmed kommit att träda i församlingarnas ställe som part i fråga om dessa me- del med verkan att kyrkolagsbegreppet automatiskt vidgades.l Emellertid innehålla förarbetena till 1910 års lagstiftning ingen antydan om att nå- gon sådan förändring i den konstitutionella frågan föresvävat lagstiftaren. Tvärtom synes det förhållandet att 1910 års prästlönelagar icke hänskötos till lagrådet, ehuru lagrådsremiss av allt att döma varit under särskilt över— vägande, ge vid handen, att kyrkomötets medverkan icke ansetts följa av KF 5 87:2.

Vad härefter angår praxis under de närmaste 20—30 åren efter 1910 har kyrkomötets medverkan i lönelagstiftningen för det lägre prästerskapet un—

l Rodhe Kyrkan omkring sekelskiftet s. 320.

der denna tid uppenbarligen av lagstiftaren ansetts som ett konstitutionellt villkor för lagstiftning på området. Denna slutsats föranledes främst därav att kyrkomötets godkännande inhämtats till varje lagstiftningsåtgärd på detta område under en förhållandevis lång tid. Ett direkt uttryck härför fin- ner man även i handläggningen av den första ifrågasatta ändringen i präst- lönelagen; riksdagens avvisande av 1914 års motion kan icke gärna tolkas annorlunda än att riksdagen funnit ett beslut i saken icke grundlagsenligt kunna leda till resultat, därför att kyrkomötets medverkan ej var att på- räkna inom den i RF & 87 föreskrivna promulgationsfristen.

Om det således får anses otvivelaktigt att kyrkomötet positivt medverkat i prästlönelagstiftningen under tiden 1910—1930-talets slut, är det likväl i hög grad oklart på vilken grund kyrkomötet utövat denna medbestämman- derätt. Såsom i kap. 1 framhållits blevo församlingsprästernas privilegier 1910 i allt väsentligt upphävda och de nya lönerna kommo ej under pri— vilegieskydd. Även om vissa detaljer (bostad i prästgård, vedbrand, dona— tion utöver lön) alltjämt utgjorde privilegieskyddade förmåner, kan detta icke ha grundat någon rätt för kyrkomötet att i den utsträckning som sked- de deltaga i prästlönelagstiftningen. Icke heller kan ur det förhållandet att lönerna till väsentlig del finansierades med privilegieskyddade medel här— ledas någon rätt för kyrkomötet enligt RF & 114 att deltaga som medbeslu- tande vid utformandet av lönebestämmelserna. Privilegieskyddets innebörd var endast att medlen skulle användas för kyrkliga ändamål, men fördel— ningen på de särskilda behoven var icke privilegiebestämd. De försök som 1908 gjordes att åt kyrkomötet bevara en medbestämmanderätt i den fram- tida lagstiftningen avsågo icke lönebestämmelserna. Man hade då tydligen utgått från att kyrkomötet ej vidare skulle äga någon i privilegierna grun— dad beslutanderätt rörande dessa bestämmelser. Sålunda yttrade vid 1908 års riksdag en av upphovsmännen till den föreslagna lagen om tillämpning i vissa fall av prästerskapets privilegier: »För lagen om prästerskapets av- löning har icke något skydd begärts —— _. Man begär icke heller något skydd för emeritilönerna utan endast för kyrkofonden.»

Kan således praxis efter 1910 icke förklaras med en hänvisning till RF å 114, återstår frågan huruvida den haft sin grund i RF % 87:2. Från stats- rättslig synpunkt möter icke hinder att till kyrkolag räkna ämnen, som va— rit privilegiefrågor men som förlorat denna egenskap genom privilegieskyd- dets eftergivande (jfr i det föregående 3. 117). Även frånsett de hänvisningar till RF & 87:2 som förekommit i Kungl. Maj:ts skrivelser till kyrkomötet under denna tid kunna skäl anföras för antagande att prästlönelagstiftning- en ansetts höra till kyrkolagsområdet. Främst kommer därvid i betraktande att kyrkomötets kompetens av allt att döma icke synes ha varit ifrågasatt. Det vill synas som om lagstiftaren godtagit kyrkomötets medbestämman- derätt såsom naturlig och riktig. Inom den vetenskapliga litteraturen från denna tid ha också prästernas lönefrågor i allmänhet räknats till kyrko-

lagsområdet.1 Vad som likväl vållar tvekan är givetvis det förhållandet att lagrådet icke i något fall hörts, och detta förhållande har tydligen tillmätts en avgörande betydelse för den ändrade handläggning av prästlönelagstift- ningen, som tog sin början under senare hälften av 1930-talet. Att det var en ny konstitutionell praxis, som då infördes, och icke endast ett tillrätta— läggande av uttryckssätten i Kungl. Maj:ts skrivelser till kyrkomötet och i promulgationsingresserna framgår av det föregående. De skäl av över- vägande formell natur som anförts till stöd för denna ändring i praxis sy- nas icke invändningsfria. Alltför stor vikt synes ha tillmätts det förhållan- det att lönelagstiftningen icke varit hänskjuten till lagrådet. I betraktande av att kyrkomötet faktiskt utövat medbestämmanderätt i lagstiftningen och att denna medbestämmanderätt på sätt nyss anförts icke kan anses ha haft sin grund i RF & 114, lärer berörda förhållande icke utvisa annat eller mera än att lagstiftningens konstitutionella natur icke stått klar för lagstiftaren. Det kan vidare anmärkas att, även om grunden för kyrkomötets medbe— stämmanderätt kunnat vara oklar, lagar, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte, enligt regeln om formell lagkraft icke borde ha ändrats eller upphävts i annan ordning. Med dessa erinringar vill kommittén likväl ifrågasätta, huruvida icke ändringen i praxis varit sakligt motiverad. Därom må följande anföras. Prästlönereformen 1910 byggde på förutsättningen att prästlönerna skulle bestridas med församlingsavgifter till 40,2 procent, med avkastning från den kyrkliga jorden till 27,4 procent och med bidrag ur kyrkofonden till 32,4 procent. Av kyrkofondens beräknade inkomster, omkring 5,5 miljoner kro- nor, utgjordes huvuddelen, ungefär 4,2 miljoner kronor, av de fasta och oföränderliga riksstatsanslag som statsverket åtagit sig såsom ersättning för indragna tionde m. m.; återstoden av kyrkofondens inkomster härrörde från den kyrkliga jorden och från ränta och annan vinst å fondens till- gångar. Den övervägande delen av prästlönekostnaderna, omkring 60 pro- cent, skulle alltså enligt 1910 års beräkningar finansieras med de fasta till— gångarna. Utvecklingen kom emellertid att medföra en förskjutning i för- hållandet mellan dessa tillgångar och församlingsavgifterna såsom medel för prästlönernas bestridande. En av 1927 års prästlöneregleringssakkun- niga vidtagen undersökning rörande utfallet av 1910 års finansplan (SOU 1929:39 s. 31 f.) visar, att den ecklesiastika jorden och kyrkofonden under ecklesiastikåret 1926—1927 svarade för endast omkring 42 procent av präst- lönerna under det att församlingsavgifternas andel uppgick till nära 58 pro- cent. Denna utveckling mot den kyrkligt-kommunala beskattningens ökade betydelse för prästlönernas gäldande har sedermera fortsatt. Med införan— det av den allmänna kyrkoavgiften 1932 tillfördes kyrkofonden medel, som i sista hand utgöras av de skattskyldiga inom församlingarna och som kom-

1 Se Rodhe Kyrkan omkring sekelskiftet s. 320, Brilioth 1 uppl. 1933 s. 385, och Malm- gren Riksdagen och lagstiftningen s. 74.

mit att utgöra fondens huvudsakliga inkomstkälla. Enligt en av 1946 års prästlönekommitté verkställd utredning (SOU 1950:43 s. 86 f.) skulle _— därest 1951 års prästlönereform trätt i kraft redan 1949 _— pastoratens sam- manlagda präst- och kyrkomusikerlönekostnader ha bestritts till 13 pro— cent med pastoratens prästlönetillgångar, till 1 procent med kyrkomusiker— lönetillgångar, till 47 procent med församlingsavgifter och till 39 procent med tillskott ur kyrkofonden.

Så länge de fasta tillgångarna svarade för huvuddelen av prästlönekost— naderna kan det ha tett sig naturligt att åt kyrkomötet inrymma medbe— stämmanderätt i frågor rörande prästlönernas storlek och löneförmånernas anordnande i övrigt. Skatternas ökade betydelse synes emellertid ha med- fört, att frågan om kyrkomötets hithörande befogenheter kommit i ett an- nat läge. Åläggandet för församlingarna att svara för prästlönerna, varom stadgas i prästlönekostnadslagen, berör riksdagens makt över pålagor en- ligt RF & 73. Även om detta lagrum icke står kontroversiellt mot RF & 87:2 så att varje till det förra hörande ämne måste undantagas från kyrkolags- området, träder dock med den kommunala beskattningens ökade betydelse riksdagens inflytande över prästlönerna i förgrunden på ett annat sätt än tidigare.

Till detta skäl för inskränkning av kyrkomötets befogenheter i lönelag- stiftningen kommer så ett annat. Före 1951 framstod prästerskapet i löne- hänseende som en särskild grupp. Vidmakthållandet av denna särställning kan ha framstått som ett berättigat kyrkligt intresse och motiverat kyrko— mötets medbestämmanderätt i prästlönelagstiftningen. Jämväl i detta hän- seende synes emellertid läget numera vara förändrat. Med 1951 års präst— lönereform inordnades prästernas löner och pensioner i allt väsentligt un- der det statliga löne- och pensionssystemet. Prästerna likställdes i lönehän- seende med statstjänstemän, och statens löneplansförordning gjordes ome- delbart tillämplig på prästlönerna. De skäl som tidigare kunnat anföras för prästlönelagstiftningens behandling i särskild ordning under kyrkomötets medbestämmanderätt ha därmed förlorat i styrka. Då prästerna i fråga om ämbetsbrott jämställdes med statens övriga tjänstemän, ledde detta till in— skränkning av kyrkomötets befogenheter. Det förefaller naturligt att lik- ställigheten i lönehänseende medfört samma resultat inom lönelagstift- ningen.

Med hänsyn till prästlönereglementets samband med allmänna avlönings- reglementet möta även rent praktiska svårigheter att bereda kyrkomötet medbestämmanderätt i dess utformande, svårigheter som icke övervinnas genom något allmänt hållet stadgande om prästerskapets rätt till skälig av- löning. Ändringar i det förra reglementet bli nämligen stundom endast en konsekvens av vidtagna justeringar i det senare, och ändringarnas hänskju- tande till kyrkomötet skulle medföra onödigt dröjsmål med deras ikraft- trädande. Vissa bestämmelser i prästlönereglementet äro väl av ganska cen-

tral betydelse för prästens allmänna ställning som kyrkans tjänare t. ex. 12 5 om ordinarie prästs förflyttningsskyldighet, 13 & om hans skyldighet att avgå och 15 5 innefattande grundstadgandet att präst äger rätt till lön. Kommittén kan emellertid icke finna att dessa och andra hithörande frågor från kyrkans synpunkt äga den vikt att reglerande av dem genom lagstift- ning bör ske i annan ordning än som gäller för övriga statstjänstemän. Vad särskilt gäller frågan om prästs förflyttningsskyldighet må erinras om att densamma, såvitt gäller ordinarie präst, äger nära samband med prästvals- lagens bestämmelser. Spörsmålet om församlings skyldighet att emottaga ordinarie präst, som finnes böra förflyttas, måste nämligen regleras i präst- valslagen, som är av kyrkolags karaktär. Genom medbestämmanderätt i prästvalslagstiftningen blir kyrkomötet därför i tillfälle att bevaka försam- lingarnas prästvalsrätt; och vilka inskränkningar i denna rätt som kunna åläggas församlingarna torde vara den ömtåligaste av de med förflyttnings- skyldigheten sammanhängande frågorna.

På de sålunda anförda skälen vill kommittén hålla före, att såsom kyrko- lag i materiell mening icke är att anse vare sig prästlönekostnadslagens be- stämmelser om åläggande för pastorat att bestrida församlingsprästernas löner och om ordningen för finansiering av dessa löneutgifter eller löne- och j pensionsreglementena för präster. Till frågan om den konstitutionella na- l turen av prästlönekostnadslagens 7 5 —- om fondering av vissa medel här- W rörande från ecklesiastikt boställe och om förvaltning och användande av lokala prästlönefonder återkommer kommittén vid framställningen av legislativ praxis vid lagstiftning rörande den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen.

Kyrkans organ för lagstiftning och administration

I detta avsnitt om den legislativa behandlingen av författningar avseen- de kyrkans organ för lagstiftning och administration behandlas icke bo- ställs- och stiftsnämnderna. Till dessa nämnder med uteslutande uppgifter i fråga om den kyrkliga egendomen återkommer kommittén vid framställ- ningen av legislativ praxis vid lagstiftning rörande denna egendom.

RF stadgar om kyrkomötets befogenheter i avseende å kyrkolag och pri- vilegier. Bestämmelser om kyrkomötets uppgifter i övrigt, dess sammansätt— ning och arbetsformer äro upptagna i kyrkomötesförordningen. Då förslag till den första kyrkomötesförordningen förelåg vid 1862—1863 års riksdag, motionerade prosten A. F. Sondén inom prästeståndet om införande av en bestämmelse att lagen skulle ha egenskap av kyrkolag. Motionen avstyrk- tes av lagutskottet med motivering att en sådan bestämmelse var alldeles överflödig, enär något tvivel att lagen var av kyrkolags natur icke skäligen borde uppstå. Sedermera har dock lagens konstitutionella karaktär stun- dom blivit ifrågasatt, bl. a. i andra kammaren vid 1896 års riksdag, vars samtycke begärdes till vissa ändringar i lagen. Chefen för justitiedeparte-

mentet, statsrådet Annerstedt, yttrade emellertid, att det låg i sakens na- tur, att frågan om kyrkomötets sammansättning så nära berörde kyrkans organisation, att lagen var att anse som »en del av kyrkolagen» (AK:s prot. 1896 II nr 20 s. 3 f. samt IV nr 37 s. 52 f.). I praxis har lagens karaktär av kyrkolag alltid erkänts; den nu gällande kyrkomötesförordningen 22/4 1949 har sålunda stiftats enligt RF & 87:2.

Såsom tidigare (s. 141) nämnts stadgar KL 2425 att domkapitel skall fin- nas i varje stift. KL förutsätter även domkapitlets medverkan vid t. ex. prästexamen och biskopsval. Bestämmelser om domkapitels sammansätt- ning och huvudreglerna om dess verksamhet intogos emellertid icke i KL utan i kungl. förordningen 11/2 1687 huru med rättegång uti domkapit- len skall förhållas. Domkapitlets uppgifter enligt denna förordning lågo till väsentlig del på det processuella området. Domkapitlet skulle döma över »präste- och skolståndspersoner, högre och lägre, vad deras ämbeten och fel vidkommer uti lära och leverne, och hava däruppå en noga och allvarsam uppsikt». Förfarandet inför domkapitlet var ordnat som en rättegång med stämning, förhör med parter och vittnen samt dom. Med tiden har domkapit- lets karaktär av domstol trätt tillbaka, och domkapitlets administrativa upp- gifter inom stiftsstyrelsen ha fått ökad betydelse. Av 1687 års förordning torde endast kvarstå 3 5 om skyldighet för domkyrka att tillhandahålla dom— kapitel lokal för sammanträde. Numera stadgas i domkapitelslagen 13/11 1936 om domkapitels sammansättning, uppgifter och arbetsformer. Domka— pitlets åligganden äro även reglerade i ett stort antal bestämmelser utanför domkapitelslagen. _ I fråga om den kyrkliga verksamheten inom stiftet an— kommer det på domkapitlet att handlägga ärenden rörande gudstjänstlivets ordnande (se de förut behandlade lagarna härom), ärenden om prästers an- tagande och missivering, upprättande av förslag vid tillsättning av ordina- rie tjänst m. m. Enligt 65 % folkskolestadgan har domkapitel att jämte bis— kopen hålla uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling; domkapitlen äro här mellaninstanser mellan de lokala skolinyndigheterna och s—kolöverstyrelsen. Om domkapitlets dis— ciplinära befogenheter är förut nämnt i samband med lagstiftningen om prästs ämbetsbrott. Slutligen ankommer det på domkapitel att taga viss befattning med vården av den kyrkliga egendomen, främst domkyrkornas tillgångar; såsom tidigare (s. 107 f.) berörts äger domkapitel i rättegång föra talan för den kyrkliga jorden. 1936 års lag om domkapitel har stiftats enligt RF & 87:2.

Vid ett par tillfällen ha domkapitelslagens bestämmelser ändrats utan att kyrkomötets samtycke till ändringarna inhämtats. För det ena av dessa | fall har tidigare (s. 151) redogjorts (upphävandet i samband med 1951 års ! prästlönereform av 13 5 3 mom. sista stycket om lön till präst, som av- | stängts från tjänsteutövning). En annan gång domkapitelslagen ändrades utan kyrkomötets medverkan var vid tillkomsten av lagen 21/6 1946 om

rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m. Genom denna lag upp- hävdes vad i lag eller författning stadgades därom, att handling skulle ha inkommit till stats- eller kommunalmyndighet före visst klockslag å dagen. Bestämmelser om det s. k. tolvslaget funnos i såväl 1934 års lag om till- sättning av prästerliga tjänster som domkapitelslagen. Med hänsyn härtill hade i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian med för- slag till 1946 års lag uttalats, att lagen icke syntes kunna utfärdas utan kyrkomötets medverkan. Sedan emellertid kammarkollegiet _ med fram— hållande bland annat att lagförslaget syntes materiellt närmast vara av för— valtningsrättslig natur ifrågasatt, om det skulle behöva hänskjutas till kyrkomötet, anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, i denna fråga (prop. nr 16 till 1946 års riksdag).

»Någon klar praxis angående frågan, i vilken utsträckning ändring i lagar, vil- ka jämlikt BF & 87:2 tillkommit med kyrkomötets samtycke, kan ske utan kyrko- mötets bifall, torde ieke föreligga. I en del av kyrkomötet godkända kyrkliga la— gar av ekonomiskt innehåll ha dock på senare tid vid åtskilliga tillfällen ändringar genomförts utan kyrkomötets hörande eller utan att kyrkomötet beretts tillfälle till annan medverkan än att avgiva yttrande. Vad angår det nu föreliggande lag- stiftningsärendet är det uppenbart, att frågan om tiden och sättet för anförande av besvär m. m. i administrativa mål ehuru den berör även kyrkliga organ —— icke har något speciellt kyrkligt intresse. Frågan är av allmänt administrativ ka- raktär med den obestridliga tyngdpunkten förlagd utanför den kyrkliga admini— strationens område. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vissa nu gällande, i administrativ ordning utfärdade bestämmelser angående besvärs anförande an- setts äga tillämpning jämväl å kyrkliga ärenden. Uppenbarligen skulle det vara mindre tillfredsställande att eventuellt icke kunna genomföra en reform som den förevarande över hela linjen utan nödgas göra förbehåll för vissa lagar som röra det kyrkliga. Vid övervägande av de skäl som kunna anföras för och emot kan jag för min del icke finna något bestämt hinder föreligga att utan kyrkomötets medverkan lösa ett problem av förevarande art på ett sätt som återverkar även inom den kyrkliga administrationen.»

Mot detta uttalande gjorde riksdagen ingen erinran och lagförslaget hän- sköts icke till kyrkomötet.

Lagen 13/3 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommu— nalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (ad- ministrativa fullmaktslagen) _ vilken lag är tillämplig även åkyrkliga myn- digheter med undantag för kyrkomötet —— har tillkommit i den ordning RF å 87:2 stadgar. Genom denna lag har beretts möjlighet till en decentralise- ring och förenkling av den offentliga förvaltningen vid krigstillstånd eller därmed jämförligt läge. Enligt lagens ursprungliga lydelse förutsattes för lagens försättande i tillämpning särskilt förordnande därom av Kungl. Maj:t samt riksdagens medverkan antingen genom samtycke till förordnandcts utfärdande eller i form av efterföljande godkännande av åtgärden. Genom lagändring 27/2 1953 gåvos nya bestämmelser bl. a. i fråga om ordningen för

lagens trädande i tillämpning. Förändringen i denna det innebar, att lagen automatiskt träder i kraft, då riket befinner sig i krig; förhandenvaro av krigstillstånd konstateras genom en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Kravet på riksdagens medverkan för lagens försättande i tillämpning har således i detta fall slopats. Lagändringen 1953 tillkom utan kyrkomötets hö- rande. I den inom justitiedepartementet upprättade promemoria som låg till grund för lagändringarna uttalades, att viss tvekan kunde råda, huru- vida ändringarna för att bli tillämpliga å den kyrkliga förvaltningsverksam- heten krävde samtycke av kyrkomötet, men att ändringarna dock icke syn- tes vara av den natur, att kyrkomötets medverkan var erforderlig.

Vid upphävandet av bestämmelserna om det s. k. tolvslaget och vid 1953 års ändring i administrativa fullmaktslagen har som synes fråga varit om tillämpningen av regeln om formell lagkraft inom området för RF & 87:2 (jfr i det föregående 5. 121 f.). Mot tillvägagångssättet vid den förra lagänd- ringen synes väl ej vara något att erinra. Däremot anser kommittén, att frågan om förutsättningarna för den administrativa fullmaktslagens för- sättande i tillämpning med avseende å den kyrkliga förvaltningen är av så- dant principiellt intresse för kyrkan, att kyrkomötets samtycke till 1953 års lagändring borde ha inhämtats.

Om de kyrkligt-kommunala organen, kyrkostämma, kyrkofullmäktige och kyrkoråd, stadgas i församlingsstyrelselagarna, vilka stiftas av Kungl. Maj:t och riksdag i kraft av RF 5 57 andra stycket. Kommittén har ovan (s. 127) uttalat, att bestämmelsen i 42 & församlingsstyrelselagen om kyrkorådets dis- ciplinära befogenheter får anses innefatta ämne av kyrkolags natur och att hinder icke torde möta mot bestämmelsens utbrytande ur församlingssty- relselagen. Detsamma synes gälla 41 5 a—e enligt vilka stadganden kyrkorå- det har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens och sedernas värd, att upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhind- ras. Dessa bestämmelser borde _ genom beslut av Kungl. Maj:t och riks- dag utbrytas ur församlingsstyrelselagen och upptagas i lag stiftad en- ligt RF 5 87:2.

Om rikets indelning i församlingar förordnar Kungl. Maj:t jämlikt 35 5 lagen 13/6 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och eck- lesiastik indelning. Även denna lag hör till de i RF 5 57 andra stycket åsyf- tade kommunallagarna. Vad beträffar stiftsindelning har kommittén i det föregående (s."105 f.) anfört, att frågor om förändringar däri, i vart fall mera ingripande förändringar, skola behandlas enligt RF & 114.

De särskilda organ för kyrklig verksamhet som i senare tid framträtt i svenska kyrkans diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelser ha icke bli- vit lagfästa i författning av kyrkolags natur. I administrativ väg har Kungl. Maj:t utfärdat stadgar med bestämmelser om dessa styrelsers uppgifter och sammansättning.

Ett kyrkligt organ av särskild art utgör prästmötet. I KL 25 kap. >>Om prästmöte» stadgas om sammankomst under biskopens ledning av präster— skapet inom varje stift för avhandling av teologiska ämnen och stiftets kyrk- liga angelägenheter. Om prästmötet i äldre tider haft sin främsta betydelse för den prästerliga bildningens förkovran, torde numera dess väsentliga upp- gift vara att samla stiftets präster till överläggning om med det aktuella kyrkliga läget sammanhängande frågor samt att främja gemenskapen och samarbetet dem emellan. Några åligganden av egentlig administrativ art har prästmötet icke, försåvitt icke som ett sådant anses, att å prästmöte väljes den prästerliga ledamot av domkapitlet, som stiftets prästerskap äger utse, domkapitelslagen 5 3 mom. 2. Genom kungl. förordning 7/3 1855 gåvos nya bestämmelser om tiden för prästmötes hållande och om vad på prästmöte skall förekomma. Förordningen är utfärdad efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t och rikets ständer eller sålunda i den för stiftande av kyrkolag då gällande ordning.

De uppgifter som åligga pastor i fråga om folk- och kyrkobokföring äro reglerade i folkbokföringsförordningen 28/6 1946 m. fl. författningar. Lag- stiftningen på detta område ankommer antingen på Kungl. Maj:t och riks- dagen gemensamt eller på Kungl. Maj:t ensam.

Den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen

I KL 27:1 stadgas om byggande av kyrka, att >>när någon vill kyrka eller kapell ånyo bygga, skall det först givas Oss och sedan biskopen och konsis— torium tillkänna». Om domkyrkas vård och förvaltning innehåller KL 26:1—4 ganska utförliga bestämmelser. Under biskopen och domkapitlet, vilka enligt KL 24:4 skola vårda sig om domkyrkornas inkomster, inven- tarier, fastigheter och penningar, skall finnas en syssloman, tillika präst, med uppgift att öva tillsyn över domkyrkan och dess egendom. Syssloman- nen tillsättes av biskopen med domkapitlets vetskap och samtycke. KL för- utsätter landshövdingens uppsikt över domkyrkans vård. Reparationsarbe- ten kräva sålunda, förutom biskopens, även landshövdingens anordning, och biskopen ålägges att vid mera omfattande reparationer anlita landshövding- en för råd och handräckning. I övrigt stadgar KL i 19, 23, 24 och 26 kap. om kyrkoherdes ansvar för kyrkan och dess inventarier, om redogörelse därför vid visitationer samt om förvaring i kyrkokista av kyrkans dyrbar- heter.

Till en del äro dessa KL:s bestämelser ännu gällande; i enlighet med stad- gandet i KL 27:1 fordras alltjämt Kungl. Maj:ts tillstånd för byggande av kyrka,1 och KL:s bestämmelser om vård och förvaltning av domkyrka till- lämpas i huvudsak fortfarande vid vissa av de äldre domkyrkorna. Men i stor utsträckning ha KL:s föreskrifter om kyrkors byggande samt under-

1 Se Schalling i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1938 s. 293 f.

tält och vård ersatts eller fullständigats genom nyare författningar. Om byggande av församlingskyrkor med tillbehör samt om vård och förvaltning av dessa kyrkor och deras inventarier stadgas numera i församlingsstyrelse- lagarna, Församlingarnas hithörande uppgifter äro närmare reglerade i ett flertal i administrativ väg utfärdade författningar, bland vilka må nämnas kungl. kungörelsen 26/11 1920 med föreskrifter rörande det offentliga bygg— nadsväsendet samt kungl. kungörelsen 11/12 1942 angående vården av vissa kyrkliga inventarier. Dessa kungörelser äro i huvudsak tillämpliga även för domkyrkorna. I den förra kungörelsen stadgas om Kungl. Maj:ts och bygg— nadsstyrelsens medverkan vid kyrkobyggnad samt om förbud mot att, utan Kungl. Maj:ts medgivande, använda kyrkobyggnad för annat ändamål eller överlåta den. I den senare kungörelsen förbjudes överlåtelse av kyrkas in- ventarier utan Kungl. Maj:ts tillstånd och stadgas om inventarieförteckning, som skall genomgås vid kyrkoherdeombyte och visitation, om kyrkoherdes och kyrkovärds skyldigheter i fråga om inventariernas vård samt om riks- antikvariens tillsyn över denna egendom.

I ett lagstiftningsärende från senare tid rörande domkyrkoförvaltningen och därmed sammanhängande frågor har den konstitutionella naturen av bestämmelserna därom blivit närmare berörd. Domkyrkosakkunniga av år 1946, vilka fått i uppdrag att biträda med utredning och avge förslag röran— de ordnandet av de äldre domkyrkornas1 ekonomi och förvaltning, avläm- nade 1949 betänkande med förslag angående domkyrkornas förvaltning och ekonomi (SOU 1949:63). De sakkunnigas förslag till lag angående förvalt- ning av vissa domkyrkor och deras egendom upptog bestämmelser om att vid envar av de äldre domkyrkorna skulle finnas en domkyrkostyrelse, om styrelsens sammansättning och åligganden. I sistnämnda hänseende skulle gälla att donikyrkostyrelse hade att vårda och vidmakthålla domkyrkobygg— naden med tillbehör, förvalta domkyrkans kapital och övriga lösa egendom samt handha och redovisa domkyrkans inkomster och utgifter. Förslaget innehöll vidare ett stadgande om bestridande av kostnaderna för domkyr- korna. Stadgandet innebar, att kostnaderna för det egentliga underhållet av domkyrkan och för domkyrkostyrelsen skulle gäldas med domkyrkans egna inkomster så långt dessa räckte och därefter med församlingsavgifter, maximerade till två öre för skattekrona; vad därutöver fordrades skulle ut— gå av statsmedel, som skulle träda i stället för de privilegieskyddade dom— kyrkotunnorna och tiondeanslagen (seovans.107). Kostnader som hänförde sig till kyrkans användning —— utgifter för uppvärmning,belysning, rengöring m. m. »— skulle bestridas av domkyrkoförsamlingen ensam.2 Om den kon- stitutionella behandlingen av de föreslagna bestämmelserna anförde de sak— kunniga (betänkandet s. 85).,

1 Domkyrkorna i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund. 2 I fråga om bestridandet av kostnaderna för Lunds domkyrka skulle gälla särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser.

»Den från staten utgående ersättningen för domkyrkotunnor och tionde är till- för-säkrad vederbörande domkyrkor i prästerskapets privilegier. Ändring beträf- fande nuvarande ordning kan icke ske utan riksdagens beslut och kyrkomötets medgivande. Genom indragningen av ersättningen upphör domkyrkornas privile- gieskydd för statsunderstöden. Det anslag, som skall ersätta domkyrkotunnorna och tiondeanslagen, kommer icke att omfattas av privilegierna. Tillika uphör den säkerhet för uppehållande av gottgörelsernas realvärde, som ligger däri, att er- sättningsanslagen äro bestämda i spannmål eller andra jordbruksprodukter att lösas efter markegång. Det statsrättsliga skyddet för det ekonomiska underlaget för domkyrkornas vidmakthållande bör emellertid i möjligaste mån bevaras. Un- der samma skydd bör intagas även det utfyllningsbelopp, som enligt vad nyss nämnts kan, utöver sagda ersättningar, av staten beviljas efter föreliggande behov. Då frågan om organisationen av styrelserna för domkyrkorna är av ky rkolags na- tur, synes det lämpligt att i dylik lag intaga även en regel för tillgodoseendet av slats- och församlingsbidragen till domkyrkornas underhåll. >>

Det förslag till lag om domkyrkostyrelse som Kungl. Maj:t jämlikt RF & 87:2 förelade 1951 års kyrkomöte för godkännande nämnde ingenting om hestridandet av kostnaderna men upptog i övrigt föreskrifter i de ämnen de. sakkunniga föreslagit. Föredraganden, statsrådet Quensel, framhöll, att han väl i princip anslöt sig till vad de sakkunniga föreslagit rörande fördelning- en av kostnaderna för domkyrkornas underhåll men att den erforderliga regleringen av dessa ekonomiska spörsmål, vilken reglering berodde enbart av riksdagens samtycke, dock uppenbarligen icke borde upptagas i den sär— skilda lag, som föreslagits (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 5 med bifogat stats- rådsprotokoll s. 27). Kyrkolagsutskottet åter ansåg, att samma skydd så- väl i konstitutionellt hänseende som med hänsyn till förändringar i penning- värde arna borde gälla även för de framde- les utgående bidragen. Utskottet, som i flera hänseenden framställde an- märkningar mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställde, att förslaget icke måtte godkännas av kyrkomötet (kyrkolagsutskottets betänkande nr 18). Utskot— tets hemställan bifölls av kyrkomötet, och förslaget föll.

Om begravningsplatser stadgades i KL:s numera upphävda 18 kap. »Om kristlig begravning», vilket innehöll regler om huru kyrkogårdar och gravar i kyrkorna skulle vara anordnade. Numera gäller om anläggande och ord— nande av begravningsplatser —— angelägenheter som enligt församlingssty- relselagarna ankomma på församlingarna (med undantag för Stockholml) —— främst den förut nämnda kungörelsen 26/11 1920 med föreskrifter röran- de det offentliga byggnadsväsendet samt hälsovårdsstadgan. Såsom kyrko- lagsfråga har ansetts upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats. Härom stadgas i lagen 24/3 1916 om nyttjanderätt till gravplats, vilken lag stiftats enligt RF & 87 :2. Lagen inne- håller bestämmelser om bl. a. sättet och villkoren för upplåtande av enskild

1 I Stockholm åligger det den borgerliga kommunen att anlägga och underhålla begrav- ningsplatser.

grav, om gravens vård och underhåll samt om påföljd vid vanvård. Vid till- komsten av denna lag motionerades såväl i kyrkomötet 1915 (motion nr 37) som _— av samme motionär — i riksdagen 1916 (motion nr 1:33) om ändrad lydelse av Kungl. Maj:ts lagförslag ägnad att mera framhäva lagens offentligrättsliga natur. Enligt motionären hade det kungl. förslaget avfat- tats som om rätten till gravplats tillhörde privaträttens i stället för den of- fentliga rättens område. Ingendera motionen ledde emellertid till resultat. I kyrkomötet anförde kyrkolagsutskottet, att lagförslagets bestämmelser efter sitt innehåll voro »av beskaffenhet att kunna ansluta sig till vare sig den ena eller den andra rättsuppfattningen i denna mera teoretiska fråga» (kyrkolagsutskottets betänkande nr 31). Även lagen 28/2 1921 om ändring i vissa delar av 1916 års lag tillkom enligt RF & 87:2. Denna lagändring av- såg bl. a. att tillgodose behovet av kontroll över att medel, som inbetalats till myndighet för underhåll av grav, komme att användas för ändamålet. Inom lagområdet ansågs att denna fråga — se numera 7 5 av lagen —— strängt taget icke borde behandlas i kyrkolag (Kungl. Maj:ts prop. 1921 nr 8 s. 17).

vilka kyrkomötets befogenheter varit i särskilt hög grad omstridda. Till kyrklig jord räknas här de kategorier av fast egendom som avses i 1 5 lagen 4/1 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt d. v. s. dels i 1 & ecklesiastik boställsordning (EBO) omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästbo- ställen) samt stiftens prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofon— den, dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyr- kosysslomän, dels ock den fasta egendom, som hesittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

I KL 26:5 heter det, att »alla domkyrkors, så ock andra kyrkors i städer och på landet fasta egendom, evar den är belägen, skall sysslomannen och andra vederbörande vårda sig om, att den rätt skött, vid makt hållen, och emot allt kval försvarad bliver, och där den orättmätigt bortkommen är, med rätta må återvinnas». Lagrummet föreskriver vidare, att i rättegång om återvinning skall biskopen befullmäktiga sysslomannen eller annan präst att föra talan för jorden med biträde i härads- och lagmansrätt av Konung— ens befallningsman och i hovrätt av advokatfiskalen. Enligt KL 26:6 mä kyrkans fasta jordagods icke föryttras >>utan högsta nödtorft eller nytta samt Vår vetskap och tillåtelse». Inventarium över kyrkoherde-, kapellans— och klockarbord skall förvaras i kyrkokistan, KL 26:8, och i kyrkoböcker— na skall införas >>inventaria på allt det, som kyrkan äger i löst och fast» där- * ibland »prästgårds inventarium och dess tillhöriga ägor» och därom skall ' rannsakas vid hiskopsvisitation, KL 24:8. Bland prosts åligganden vid visi—

Lagstiftningen om den kyrkliga jorden tillhör de rättsområden i fråga om l

tation nämner KL 24:19 husesyn i kronobetjänts närvaro »med kyrkoherde-, kapellans- och klockarbol, så att de till hus, åkrar och ängar bliva, som sig tillbör, skötta, upplagade, vidmakthållna och förbättrade». Såsom framgår av redogörelsen under kap. 1 för 1723 års privilegier innehöllo privilegierna bestämmelser om att prästerskapet skulle bruka och hävda prästgårdarna, om byggnadsskyldighet, om försäljning av boställen och om representant-. skapet för boställsjorden m. m. Såväl KL:s som privilegiernas hithörande stadganden ha till största delen ersatts av nyare lagstiftning. Till en del har denna lagstiftning tillkommit under kyrkomötets positiva medverkan. Lik- som i fråga om prästlönelagstiftningen är grunden för kyrkomötets berörda. medverkan ofta oklar, och delvis beror detta på att den nya lagstiftningen trätt i stället för såväl kyrkolags- som privilegiestadganden.

Bland nu gällande författningar rörande den kyrkliga jordens för- valtning intager EBO en framskjuten plats. Denna lag avser all den fasta egendom, som är avsedd till bostad eller avlöning åt präster- skapet i territoriella pastorat eller som donerats till prästänkesäte. Vår första EBO tillkom 1910 i samband med prästlönereformen för försam- lingsprästerna. Såsom tidigare (s. 76 f.) nämnts innebar 1910 års lönereform, att prästerna ej längre blevo hänvisade till att söka utfå en del av lönen urbo- ställenas avkastning utan att de i stället tillförsäkrades i lag bestämda, kon- tanta löner att gäldas av församlingarna (pastoraten). Prästerna kvarstodo som boställshavare endast till själva prästgården med tomt och trädgård; övrig boställsjord, löneboställena, skulle utarrenderas genom myndigheter— nas försorg, och avkastningen skulle användas till bestridande av prästlö- nerna. För det huvudsakliga innehållet i 1910 års EBO hänvisas till det föregående (s. 78 punkt 6). I likhet med övriga med prästlönereformen sam- manhängande lagar underställdes 1910 års EBO kyrkomötet för godkän- nande utan att det angavs enligt vilket grundlagsrum hänvändelse skedde. Härutinnan tillämpades en annan ordning än då förslag till EBO förelagts 1888 och 1893 års kyrkomöten. Då hade i Kungl. Maj:ts skrivelser till kyr— komötet uttryckligen angivits, att kyrkomötets befogenheter voro inskränk— ta till sådana stadganden som berörde prästerskapets privilegier (Kungl. Maj:ts skrivelser nr 8 till 1888 års kyrkomöte och nr 3 till 1893 års kyrko— möte). I motsats till övriga 1910 års lagar underställdes EBO lagrådet. En— ligt den i det föregående omnämnda promemorian 6/10 1909 (ovan 5. 147) förordade vederbörande föredragande remiss till lagrådet av det skälet att EBO ansågs innehålla stadganden av civillags natur. Enligt promulgations— ingressen till 1910 års EBO har lagen tillkommit med kyrkomötets samtycke.

Den ordning i vilken 1910 års EBO tillkommit tillämpades sedermera vid varje ändring i lagen; ändringsförslagen hänskötos till kyrkomötet för god- kännande, lagrådets utlåtande inhämtades och promulgationsingresserna in- nehöllo att kyrkomötet samtyckt till ändringarna. På samma sätt förfors, då lagen ersattes av den alltjämt gällande EBO 30/8 1932. Genom denna lag,

som icke innebar någon ändring i fråga om boställenas bevarande för kyrk- liga ändamål, decentraliserades förvaltningen av prästgårdar och lönebostäl— len (varmed den nya lagen avser boställen som äro avsedda till avlöning inom visst pastorat). Förvaltningen anförtroddes pastoraten och deras or- gan, främst kyrkoråden, vilka enligt 41 5 lagen om församlingsstyrelse till- kommer att vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom. Pastoratens boställsförvaltning ställdes under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd, och om dessa organs sammansättning och uppgifter innehåller 1932 års EBO utförliga bestämmelser. Åt stiftsnämnderna uppdrog den nya lagen även att omedelbart för kyrkofondens räkning förvalta sådana bostäl— len »allmänna kyrkohemman», vilkas avkastning såsom gemensam till- gång för alla pastorat i riket ingår till kyrkofonden.

Till en början iakttogs även vid ändringar i 1932 års EBO den ordning att kyrkomötets samtycke inhämtades och lagrådet hördes. Men även här kom slutet av 1930-talet att medföra en omsvängning i praxis i det att så- väl kyrkomötets som lagrådets befattning med denna lagstiftning inskränk- tes. Utan att kyrkomötets samtycke inhämtats tillkommo sålunda lagen 9/12 1938 om ändrad lydelse av 6 5 EBO, lagen 27/7 1940 om ändrad ly- delse av 7 och 32 55 EBO, lagen 28/11 1941 om ändrad lydelse av 18 & EBO samt lagen 15/5 1942 om ändring i vissa delar av BBC. Lagändringarna av- sågo sådana ämnen som anställnings- och lönevillkoren för stiftsnämnder- nas skogliga personal, åtgärder för ett bättre tillvaratagande av prästgår- darnas byggnadskultur, rätt för dödsbodelägare efter präst att kvarsitta i prästgård, stiftsnämndsfunktionens utövande i Stockholms stift, ordningen för anställande hos pastorat av biträde för skötsel av löneboställes skog m. m. Visserligen har i dessa fall kyrkomötet beretts tillfälle att avge »ytt- rande», och i två av fallen, 1938 och 1941 års lagändringar, har yttrande begärts, sedan riksdagen oförändrat bifallit Kungl. Maj:ts lagförslag. Men lagändringarna ha med ett undantag icke varit remitterade till lagrådet.1 Den ändrade konstitutionella behandlingen av EBO framträdde än klarare vid tillkomsten av lagen 15/12 1950 om vissa ändringar i EBO. Denna lag- ändring innebar i huvudsak, att arrendebestämmelserna i EBO anslötos till 1943 års sociala arrendelagstiftning, att boställsnämndernas sammansätt- ning ändrades på visst sätt samt att befogenhet tillades boställsnämnd och stiftsnämnd att taga initiativ till ändrad disposition av löneboställe. Kyrko- mötet medverkade icke i någon form vid denna ändring av EBO, och lagrå- dets utlåtande inhämtades endast över en civilrättslig fråga (ändrade be— stämmelser angående synemän). Då lagförslaget behandlades i riksdagens första kammare, uttalades från ett par håll, att lagändringen krävde kyrko- mötets medverkan. Tredje lagutskottets ordförande, professor Holmbäck, yttrade med anledning härav (FK:s prot. höstsessionen 1950 nr 30 s. 18).

1 Undantaget gällde ett av 1942 års lagstiftning om användande i vissa fall av präst- lönefond föranlett tillägg till EBO. Prästlönefondslagstiftningen av 1942 remitterades i sin helhet till lagrådet.

»Det förslag till ändringar i EBO, som nu föreligger, är överlämnat till riksda- gen utan att lagrådet hörts över hela förslaget. Då uppstår först frågan, om lagrå- det borde ha hörts över förslaget i dess helhet, d. v. s. om denna ecklesiastika lag- stiftning hör till det område av lagstiftningen som behandlas i RF % 87:2. Tredje lagutskottet har diskuterat den frågan. Jag tror för min del, att den är av yt- terst svår natur, men vad lagutskottet skulle ha kunnat besluta tillstyrka, om det skulle komma till ett jakande svar på den frågan, skulle endast kunna ha varit, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över förslaget i dess helhet. Ett sådant beslut tror jag skulle ha varit omöjligt, och det hade stått i strid med den kon- stitutionella praxis som faktiskt uppstått genom besluten 1940, 1941 och 1942 (ändringarna nämnda år i EBO). Sedan blir det en annan fråga, om inte kyrko- mötets yttrande eller dess samtycke bör inhämtas, även om icke lagen behandlas i den form som RF % 87:2 anger. Den frågan har också varit uppe i tredje lagut- skottet. Eftersom man ännu inte vet, hur Kungl. Maj:t kommer att göra, torde det emellertid inte tillhöra tredje lagutskottet att fälla något yttrande 1 den frågan. ()111 det nu skulle vara riktigt, att kyrkomötet skall höras eller ge sitt samtycke, och detta inte sker, blir det ett spörsmål som konstitutionsutskottet har att taga upp jämlikt de paragrafer i grundlagarna som bestämma dess verksamhet. — — — För min personliga del får jag säga, att jag nog tyckt att det hade varit så att säga rätare linjer, om man vid ändringar i lagen hade följt samma princip som vid lagstiftningen 1910 och 1932, då man bestämde sig för att kyrkomötets samtycke skulle inhämtas beträffande hela lagstiftningen, men det kan i det spörsmålet råda olika meningar.»

Den senaste ändringen i EBO vidtogs i samband med 1951 års prästlöne— reform, då enligt lag 29/6 1951 Så 17 och 18 om prästs vårdnadsplikt med avseende å prästgård och om tid för avträdande av prästgård upphörde att gälla. Med denna lagändring tog kyrkomötet ej vidare befattning än att, så— som tidigare nämnts, kyrkomötet avgav yttrande över grunderna till den nya lönereformen. Lagrådets utlåtande inhämtades icke.

Förvaltningen av annan kyrklig jord än de i EBO avsedda boställena har reglerats i ett stort antal författningar eller eljest av Kungl. Maj:t utfär— dade föreskrifter. Enligt kungl. förordningen 27/11 1936 angående förvalt- ningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter förvaltas bis- kopsgård och biskopshemman av stiftsnämnden, biskopsgård enligt de sär— skilda föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar och biskopshemman enligt vad för allmänna kyrkohemman är stadgat. Förordningen av 1936 är utfärdad med kyrkomötets samtycke (se ovan 5. 92) men utan lagrådets hörande. I lagen 9/12 1938 angående särskilda grunder för klockar— och orga- ganistlöns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och orga- nisttjänst hörande avlöningstillgångar, vilken lag numera i det stora hela upphävts, föreskrevs om klockarhemman, att de skulle för kyrkofondens räkning förvaltas av stiftsnämnd på sätt om allmänna kyrkohemman stad- gades. Till denna lag lämnade kyrkomötet sitt bifall, »såvitt privilegierna därav berördes» (se ovan 5. 95).

Enligt lagen 15/5 1942 angående användande i vissa fall av prästlöne- fond m. m. må fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i

visst pastorat, användas bl. a. till inköp av fastighet. Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet som löneboställe i enlighet med bestäm- melserna i EBO. Lagen medger även att inköp av fastighet må ske med me- del tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat, i vilket fall de för köpet avsedda medlen skola ingå till en för stiftet upplagd fond, stifts prästlönejordsfond, och fastighetsförvärvet ske för denna fonds räkning. Så- dan för stifts prästlönejordsfond inköpt fastighet, vilken benämnes stifts prästlönefondshemman, skall förvaltas i enlighet med vad för allmänna kyrkohemman stadgas eller sålunda för närvarande av stiftsnämnd. Försla— get till prästlönefondslag underställdes 1941 års kyrkomöte för »yttrande». I promulgationsingressen till lagen har angivits, att den tillkommit efter kyrkomötets >>hörande». Lagrådets utlåtande inhämtades över lagförslaget, som även innehåller bestämmelser av civilrättslig natur.

De närmare bestämmelserna beträffande stiftsnämnds förvaltning av all— männa kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts präst- lönefondshemman äro meddelade i den av Kungl. Maj:t i administrativ ord- ning utfärdade stadgan 29/6 1945 angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord. Vissa förvaltningsuppgifter äro enligt stadgan även till— lagda boställsnämnderna och ordförandena i dessa nämnder. Stadgan in- nehåller bl. a. föreskrifter om förfarandet vid utarrendering av dessa fas- tigheter, som benämnas ecklesiastika arrendegårdar, samt civilrättsliga be— stämmelser, som inom ramen för nyttjanderättslagens hithörande stadgan- den reglera arrendators skyldigheter och rättigheter. '

För förvaltningen av domkyrkornas jord gälla samma bestämmelser som i fråga om förvaltningen av själva domkyrkobyggnaden (se ovan 5. 159). Alltjämt gälla sålunda i huvudsak bestämmelserna i KL 26 kap. Vården och förvaltningen av Lunds domkyrkas betydande jordförmögenhet har dock reglerats i administrativ väg genom en kungl. stadga 17/11 1859. Det för- slag till lag om domkyrkostyrelse som Kungl. Maj:t jämlikt RF 5 87:2 fö- relade 1951 års kyrkomöte för godkännande (se ovan 5. 160 f.) innehöll i fråga om annan domkyrkans egendom än själva domkyrkobyggnaden med tillbehör, således bl. a. domkyrkans fasta egendom, att förvaltningen därav skulle tillkomma domkyrkostyrelsen i den mån Konungen bestämde.

Rörande förvaltningen av lokalkyrkorna tillhörig jord gälla i första hand bestämmelserna i församlingsstyrelselagarna och allmänna nyttjanderätts- lagen. För förvaltningen av lokalkyrkofastigheterna i Skåne, Halland och Blekinge äro därjämte föreskrifter meddelade i administrativ väg dels i | kungl. kungörelsen 16/9 1932 om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i Skåne, Halland och 1, Blekinge, dels i kungl. cirkuläret 6/5 1949 angående provisoriska bestäm— * melser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge och dels i Vissa nådiga brev av äldre datum. Med hithörande lag- stiftning har kyrkomötet sålunda icke tagit befattning.

Lagstiftningen om förutsättningarna och ordningen för försäljning av kyrklig jord erbjuder, liksom prästlönelagstiftningen och regleringen av bo- ställsförvaltningen, exempel på hurusom i praxis kyrkomötets lagstiftnings— befogenheter under de senaste 25 åren inskränkts. Såsom i det föregående (s. 97 f.) nämnts funnos bestämmelser om försäljning av kyrklig jord såväl i KL som i privilegierna, och ett stadgande härom inflöt även i 1910 års EBO. Sistnämnda stadgande upphävdes genom lagen 4/1 1927 angå- ende tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp- låtelse av sådan jord under tomträtt. För det huvudsakliga innehållet i den— na lag hänvisas till s. 98 f. Vid tillkomsten av 1927 års lag begärde Kungl. Maj :t utan åberopande av grundlagsrum kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget, och lagrådets utlåtande inhämtades; i lagens promulgationsingress angavs, att lagen tillkommit med kyrkomötets samtycke. Samma ordning iakttogs även vid ändringar i lagen 1932 och 1936. Därefter vidtagna ändringar ha emellertid varit underställda kyrko— mötet endast för »yttrande», och i promulgationsingresserna har angivits, att ändringarna skett efter kyrkomötets »hÖrande». Detta förfaringssätt till- lämpades sålunda vid de ändringar som skedde genom lag 9/12 1938 — vilken ändring huvudsakligen avsåg en decentralisering av försäljningsären- denas handläggning — samt lag 15/5 1942, den senare ändringen föranledd av 1942 års prästlönefondslagstiftning. Lagrådets utlåtande inhämtades över 1942 års ändring men däremot icke över lagändringen 1938. Om försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge gäller vid sidan av 1927 års lag en kungl. kungörelse 18/6 1937.

Vid sidan av den kyrkliga jorden finnas fonderade medel av stor bety- delse för kyrkans verksamhet. Den rättsliga regleringen av dessa medels förvaltning och disposition återfinnes i ett stort antal författningar, av vilka den viktigaste är kyrkofondslagen. I den första kyrkofondslagen, vil— ken tillkom i samband med 1910 års prästlönereform, stadgades om fon- dens förvaltning, om de kapitaltillgångar som vid fondens uppläggande skulle överföras till fonden, om de medel som årligen skulle ingå till fon- den samt om de utgifter till vilka fonden fick användas (se ovan 5. 77 punkt 5). I samband med redogörelsen för prästlönelagstiftningen (ovan 5. 146 f.) har omtalats, hur 1910 års kyrkofondslag stiftades. Lagen underställdes kyr— komötet för godkännande utan att det angavs Vilket grundlagsrum, som föranledde hänvändelsen; lagrådets utlåtande över lagen inhämtades icke; i promulgationsingressen angavs, att lagen tillkommit med kyrkomötets samtycke. Vid därefter vidtagna ändringar i lagen tillämpades samma ord- ning. Efterhand som kyrkofondens medel kommo att tagas i anspråk för nya utgifter, inhämtades sålunda vid varje därav föranledd ändring i lagen godkännande av kyrkomötet. Sådant godkännande begärdes även vid till- komsten av ett antal fristående lagar med bestämmelser om disposition av

kyrkofondens medel t. ex. lagen 21/11 1925 angående anlitande av kyrko- fonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift samt lagen 22/4 1927 om gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig emeritlön. När 1910 års lag ersattes av den alltjämt gällande lagen 30/8 1932 om kyrkofond, följdes den legislativa praxis som utbildats från 1910. Med 1932 års reform ändrades kyrkofondens karaktär framförallt genom tillkomsten av den all— männa kyrkoavgiften. Denna avgift, som varje pastorat utgör i förhållande till antalet skattekronor, infördes i skatteutjämnande syfte och för att med densamma balansera fondens inkomster och utgifter. Kyrkofondens ändra- de karaktär kom emellertid icke att medföra någon omedelbar ändring i den legislativa behandlingen av lagen. Lagarna 23/11 1934, 8/10 1935 och 27/11 1936, vilka i skilda hänseenden ändrade 1932 års lag, utfärdades så- lunda samtliga med kyrkomötets samtycke.

Även på detta rättsområde infördes emellertid mot slutet av 1930—talet en ny legislativ praxis, enligt vilken ändringar i lagen underställdes kyrkomö- tet endast för >>yttrande>> eller företogos utan kyrkomötets hörande. Vid till— komsten av lagarna 9/12 1938, 28/11 1941, 15/5 1942 och 13/6 1947 # alla innefattande ändring i kyrkofondslagen —- synes sålunda kyrkomötet ha medverkat endast som opinionsorgan. Ändringarna avsågo bl. a. åläggande för kyrkofonden att bestrida kostnaderna för dövstumsprästernas verksam— het, prästernas familjepensioner, avlöning till militärpastorer i försvarets fredsorganisation, tjänstepensioner till utlandspräster m. m. Utan kyrkomö- tets hörande höjdes genom lag 10/6 1949 anslaget ur kyrkofonden till extra utgifter från 25.000 kronor till 50.000 kronor; detta anslag hade genom den förenämnda, med kyrkomötets samtycke tillkomna lagändringen 27/11 1936 ställts till Kungl. Maj:ts förfogande att användas till bestridande av kostnad för i lagen icke särskilt angivet kyrkligt ändamål. Likaledes till— kom utan medverkan av kyrkomötet lagen 2/6 1950, vilken lagändring sam- manhängde med finansiering av kyrkomusikerorganisationen. De ändringar i kyrkofondslagen som vidtogos i samband med 1951 års prästlönereform underställdes kyrkomötet endast såtillvida, att kyrkomötets yttrande in- hämtades över grunderna till lönereformen. Ändringarna i lagen påkalla- des av en omfördelning av kostnaderna mellan pastoraten och kyrkofonden i syfte att åstadkomma en förenkling i finansieringssystemet och en effek- tivare skatteutjämning. Som ett led häri höjdes maximeringen av den all— männa kyrkoavgiften. Bland övriga ändringar må nämnas, att begränsning— en i lag av det nyssnämnda anslaget för extra utgifter slopades.

Det bör framhållas, att kyrkofondens medel i åtskilliga fall tagits i an— språk för mera tillfälliga, i kyrkofondslagen icke särskilt angivna kyrkliga utgiftsändamål utan att beslut därom kommit till uttryck i lag eller annan författning. Under det att Kungl. Maj:t tidigare inhämtade kyrkomötets medgivande till dylika förfoganden in easu över kyrkofondens medel, har

från slutet av 1930-talet frågor därom avgjorts av Kungl. Maj :t och riks- dag ensamma. Stundom har därvid inhämtats »yttrande» från kyrkomötet, men många gånger ha ärendena avgjorts utan att kyrkomötet medverkat i någon form.1

Bland kyrkliga förmögenhetstillgångar, som utgöras av fonder, komma de lokala prästlönefonderna i betydelse närmast efter kyrkofonden. Präst- lönefonderna bestå till största delen av medel, som influtit vid försäljning av kyrklig jord eller som härröra från avkastningen av denna jord. Vid till— komsten av 1927 års försäljningslag var frågan om placering av försälj- ningsmedel icke så utredd att lagförslag därom kunde framläggas. Kyrko- mötet, som tidigare hemställt om lagstiftning i ämnet, anförde i den skri- velse varmed kyrkomötet samtyckte till förslaget om försäljningslag, att kyrkomötet höll för självklart, att lagförslag om försäljningsmedlens pla- cering i sinom tid skulle föreläggas kyrkomötet till »prövning» (kyrkomö- tets skrivelse 1926 nr 18). I samband med boställsreformen 1932 infördes i 6 & andra stycket försäljningslagen ett stadgande av innehåll att vid ut- hytc eller försäljning av prästboställe, som utgjorde avlöningstillgång för visst pastorat, den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnade, skulle fonderas och fonden utgöra prästlöne- tillgång för pastoratet. Ett motsvarande stadgande avseende expropriations- ersättning och därmed,jämförlig gottgörelse intogs samtidigt i 22 å i 1910 års prästlöneregleringslag. I detta lagrum infördes även bestämmelse om att prästlönefond skulle förvaltas av pastorat och om hur sådan fond skulle vara placerad. Enligt den legislativa praxis som före slutet av 1930-talet till— linnpades vid ändringar i 1927 års försäljningslag och 1910 års prästlöne- regleringslag hörde sålunda frågorna om försäljningsmedlens och de lokala prästlönefondernas förvaltning och användning under kyrkomötets med- bestämmanderätt. Men vid tillkomsten av lagen 15/5 1942 angående an- vändande i vissa fall av prästlönefond m. m. inhämtades, såsom tidigare nämnts, endast kyrkomötets >>yttrande>> över lagförslaget, och i promulga- tionsingressen angavs att lagen tillkommit efter kyrkomötets >>hörande>>. Lagen avsåg att i enlighet med önskemål från såväl riksdagen som kyrko- mötet möjliggöra prästlönefondernas placering i fast egendom. Om förvalt- ning och placering av prästlönefonderna gälla numera i huvudsak 7 å i 1951 års prästlönekostnadslag, vilken paragraf motsvarar 22 å i 1910 års

1 Några exempel må anföras. Med kyrkomötets medgivande har kyrkofonden tagits i anspråk 1918 för bestridande av ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika hoställssyner, 1920 för beredande av emeritilön åt viss e. o. präst, 1932 för reparation av prästgården i Korpilombolo och 1936 för uppförande av bostad åt kontraktsadjunkt i Ammarnäs. Då 1938 krävdes ytterligare anslag ur kyrkofonden för nämnda bostad, be— gärdes endast kyrkomötets >>yttrande» i ärendet. Utan att kyrkomötet medverkat har fonden tagits i anspråk under åren 1947—1952 för vissa provisoriska avlöningsförmå- ner åt präster, ombyggnads— och reparationsarbeten å fastigheter inrymmande ämbets— lokaler för stiftsstyrelserna, sakkunnigutredningar i kyrkliga frågor m. m. Se prop. 1947 nr 295, 1948 nr 156, 1949 nr 169, 1950 nr 173, 1951 nr 101 och 1952 nr 162.

prästlöneregleringslag, samt 1942 års lag. Såsom tidigare (s. 149 ff.) nämnts har kyrkomötet icke deltagit såsom medbestämmande vid tillkomsten av prästlönekostnadslagen.

Om vård och förvaltning av lokalkyrkornas och församlingarnas kyrko- kassor och andra kyrkomedel gälla i första hand bestämmelserna i försam- lingsstyrelselagarna. Vissa föreskrifter om denna egendoms förvaltning äro meddelade i administrativ väg såsom kungl. cirkuläret 29/10 1886 angående användande av kyrkokassas medel och kung]. cirkuläret 21/11 1902 angå— ende åtgärder för betryggande av kyrkokassornas bestånd i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

Ovanstående redogörelse för legislativ praxis vid lagstiftning rörande den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen medger icke några säkra slut- satser i frågan hur lagstiftaren bedömt författningarnas konstitutionella natur. Särskilt gäller detta lagstiftningen om den kyrkliga jorden och de för kyrkliga ändamål fonderade medlen. Förutom att praxis här varit vack- lande saknas i det stora hela uttalanden från lagstiftarens sida om de skäl som fått avgöra valet av lagstiftningsform. Kanske har lagstiftningens kon- stitutionella karaktär icke alltid stått klar för de lagstiftande. I det följande npptager kommittén till bedömande från konstitutionell-legislativ synpunkt de särskilda författningar i fråga om vilka praxis varit vacklande eller med avseende å vilka osäkerhet rörande lagstiftningens konstitutionella natur eljest får anses råda.

Då förslag till lag om domkyrkostyrelse 1951 förelades kyrkomötet, råd- de mellan Kungl. Maj :t och kyrkomöte enighet om att såsom kyrkolag voro att anse de grundläggande bestämmelserna rörande vilka organ som skulle handha förvaltningen och vården av domkyrkorna och deras egendom, or- ganens sammansättning och allmänna befogenheter; dessa frågor, varom föreskrifter återfinnas i 1686 års KL, äro också naturligen av kyrkolags karaktär. Däremot anser kommittén, att frågan om bestridande av kostna- derna för domkyrkornas underhåll icke bör regleras i kyrkolag. I domkyr- kosakkunnigas betänkande (SOU 1949:63) framhålles, att domkyrkornas nuvarande tillgångar, med undantag för Lunds domkyrkas, i allmänhet vi- sat sig otillräckliga att bestrida kostnaderna för domkyrkornas bibehållan- de i värdigt skick. Såväl de sakkunniga som Kungl. Maj:t förutsatte, att bristen måste täckas med inom domkyrkoförsamlingen utdebiterade eller av staten anslagna medel. Den författningsmässiga regleringen av dessa spörsmål bör därför enligt kommitténs mening _— förutsatt att privilegie— skyddet eftergives för vad från staten utgår i ersättning för domkyrkotun- nor och tionde (ovan- 5. 107) _— hero enbart av riksdagens samtycke. Kom- mittén vill således i denna fråga ansluta sig till vad föredragande statsrå— det uttalade vid lagförslagets överlämnande till kyrkomötet (ovan s. 161).

Såsom framgår av redogörelsen för praxis har den konstitutionella na-

turen av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats stundom blivit satt i fråga. Det synes kommittén tveksamt huruvida denna lag till någon det in- nefattar ämne av kyrkolags natur. Kyrkan har visserligen anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hållas i värdigt skick. Men frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats äro icke i första hand kyrkliga angelägenheter utan frå- gor av allmänt medborgerligt intresse (jfr ovan 5. 138 f.).

När det gäller att bedöma den konstitutionella naturen av de lagar och förordningar som avse den kyrkliga jorden (ovan s. 162—167) upp— kommer spörsmålet huruvida denna lagstiftning äger privilegiekaraktär. Av redogörelsen i kap. 1 för prästerskapets privilegier framgår, att privi- legiebestämmelserna rörande den kyrkliga jorden i det stora hela förlorat giltighet. Förutom stadganden om vissa skattefriheter och om behörighet och skyldighet för länsstyrelse och domkapitel att i rättegång föra talan för den kyrkliga jorden kvarstår av privilegiernas ifrågavarande bestämmel- ser endast att den kyrkliga jorden skall användas för kyrkliga ändamål, i vissa fall för bestämda behov såsom underhåll av domkyrkor och avlöning av domkyrkosysslomän. För vidmakthållande av kyrkans sålunda privile- gieskyddade rätt till den kyrkliga jorden äger det väl sin betydelse hur egendomens förvaltning är ordnad. Men därav följer icke att frågor om egendomens förvaltning genom olika organ och normerna för denna för- valtning falla under kyrkomötets kompetens enligt RF & 114. De förvalt— ningsformer som nu gälla ligga helt vid sidan av den i privilegierna stadgade eller förutsatta ordningen för boställsjordens brukande och hävdande. Det- samma gäller i fråga om ordningen och förutsättningarna för försäljning av kyrklig jord. Sedan det i privilegierna stadgade principiella förbudet mot avyttring av kyrklig jord kommit ur tillämpning (ovan s. 97 f.), kan lag- stiftningen på detta rättsområde icke anses äga privilegiekaraktär.

Ett annat spörsmål som påkallar uppmärksamhet är huruvida lagstift- ningen om den kyrkliga jorden faller under bestämmelserna i RF & 77. Detta lagrum avser kronans fasta egendom, och den kyrkliga jorden utgöres delvis — låt vara till en mindre del — av fastigheter, som blivit av kronan anslag- na men till vilka kronan alltjämt torde vara ägare. Enligt RF 5 77 skall kronans fasta egendom förvaltas efter de grunder, riksdagen därom före- skriver, och den må icke av Konungen avhändas kronan utan riksdagens samtycke. Det anses visserligen icke stå i strid mot RF & 77, att riksdagen i viss utsträckning generellt bemyndigar Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet att avgöra frågor om kronojordens förvaltning och försäljning, men lagrummet torde icke medge, att sådant bemyndigande lämnas genom riksdagens godkännande av ett lagförslag med verkan att riksdagen för framtiden blir bunden av Kungl. Maj:ts samtycke till lagens upphävande.1

1 I Kungl. Maj:ts prop. nr 241 till 1942 års riksdag angående bemyndigande att för- sälja viss kronan tillhörig fast egendom anförde föredraganden, statsrådet Wigforss, an-

Då frågor rörande den kyrkliga jordens förvaltning och försäljning i stor ut- sträckning blivit reglerade i lag, torde det förhållandet tyda på, att dessa frå- gor ehuru de avse även kronan tillhörig jord _— icke ansetts höra under RF % 77.1 Vid prövning av den konstitutionella naturen av lagstiftningen rörande förvaltning och försäljning av den kyrkliga jorden anser sig kom— mittén därför kunna bortse från nämnda grundlagsstadgande. Vidkommande EBO talar legislativ praxis under perioden 1910—slutet av 1930—talet för att denna lag då ansågs äga kyrkolags karaktär. 1910 års EBO, alla ändringar i densamma, den nya EBO av 1932 samt ändringar i denna tillkommo efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrko- möte samt under lagrådets medverkan eller sålunda i den ordning RF & 87 :2 stadgar. Om de skäl som föranlett att denna praxis övergivits synes något klarläggande uttalande från lagstiftarens sida icke föreligga. Troligen har dock det förhållande inverkat att lagen innehåller bestämmelser, vilka i och för sig snarast höra under andra paragrafer i RF än 5 87:2. Såsom lagrådet uttalade vid tillkomsten av 1932 års lag innehåller lagen åtskilliga bestäm- melser, vilka efter sitt innehåll närmast tillhöra området för den administra— tiva lagstiftningsmakten; som exempel på sådana bestämmelser må här nämnas föreskrifterna om huru prästgårdar skola vara bebyggda, de när- mare bestämmelserna om boställsnämnds utövande av uppsikt över boställs- förvaltningen samt flertalet stadganden rörande skötseln av löneboställes skog. Lagens stadganden om skyldighet för pastorat att bebygga och under- hålla prästgårdar och löneboställen beröra åter RF & 73 om riksdagens makt över pålagor. Bestämmelserna om arrendators skyldigheter och rättigheter

gående grundlagsenligheten av generella försäljaingsbemyndigandcn bl. a.: »Utan att närmare gå in på den allmänt konstitutionella frågan om den ena riksdagens befogen- het att föregripa den andras prövningsrätt vill jag endast stryka under, att ett åt Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande tillsvidare, intill dess annorlunda kan varda beslutat, icke i nämnvärd män kan sägas binda en senare riksdag, så länge bundenheten kan omintet- göras genom ett beslut i motsatt riktning. En annan sak är att ett dylikt bemyndigande _ vars åtagande torde fordra godkännande av båda kamrarna _— medt'ör en ökad bun- denhet ur den ena kammarens synpunkt. Men för riksdagen som sådan uppkommer en större bundcnhet först, i den mån bemyndigandet lämnats genom godkännandet av ett förslag till en författning och än mera genom antagandet av ett förslag till lag. Upphä— vandet av författningen förutsätter nämligen alltid ett särskilt beslut av Kungl. Maj:t.»

I anslutning till detta uttalande framhåller Stjernquist s. 344, att riksdagen givetvis är bunden av sådana bemyndiganden, som inplacerats i en författning, tillkommen ef- ter statsmakternas sammanstämmande beslut. Men lika uppenbart är, framhåller Stjern- quist, att riksdagen icke är bunden av sådana bemyndiganden, som kommit till uttryck i andra slags författningar. För egen del synes Stjernquist anse, att lagformen icke kan komma till användning inom området för KF 5 77.

1 I den i föregående not anmärkta prop. yttrade Wigforss (s. 14) beträffande 1927 års lag ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, att lagens förhållande till RF & 77 är »tvivclaktigt» med hänsyn till den kyrkliga jordens särställning. Stjernquist s. 130 f. anser, att RF 5 114 äger vitsord mot RF 5 77 och att från det senare lagrummet därför måste undantagas sådan kronans fasta egendom, varå privi- legiebestämmelser äro tillämpliga. Han anser vidare 5. 347 f., att RF 5 77 reglerar former- na för tillkomsten av förvaltningsgrunder och avhändelsebeslut, som enbart gälla kro- nans fasta egendom, men icke sådana som äro gemensamma för kronojord och enskild jord.

vid arrende av löneboställe och om till- och avträdessyn äro av blandad ci- vil- och offentligrättslig karaktär. Att lagen sålunda är av blandad konsti— tutionell natur får dock icke undanskymma, att lagen avser från kyrklig synpunkt angelägna förhållanden. Huvuddelen av den i EBO avsedda fasta egendomen utgöres av boställen, vilka för den kyrkliga verksamhetens upp— rätthållande blivit antingen redan under medeltiden av menigheten till— skjutna eller senare av församlingarna inköpta eller ock under tidernas lopp av enskilda donerade. Oavsett vem som civilrättsligt är ägare till dessa bo- ställen, lära de enligt privilegieskydd och i övrigt meddelade bestämmelser icke kunna användas för annat än kyrkliga ändamål. Med hänsyn till den betydelse förvaltningens anordnande har för Vidmakthållandet av egendo- mens ändamålsbestämmelse är det rimligt, att kyrkan genom kyrkomötet får deltaga i lagstiftningen om boställsjordens förvaltning. Bestämmelserna i EBO om de organ som skola handha förvaltningen — deras sammansätt— ning och hur de skola tillsättas —— samt lagens för förvaltningen i övrigt grundläggande bestämmelser äro därför, enligt kommitténs mening, av kyr- kolags karaktär. Det synes icke utgöra något grundlagsenligt hinder att kyrkomötet medverkar enligt RF & 87:2 även i fråga om sådana delar av lagen, som efter vad ovan anmärkts närmast höra under Kungl. Maj:ts ad- ministrativa lagstiftningsmakt eller eljest beröra andra grundlagsrum än ltF & 87 :2. I enlighet med den tillämpning av regeln om formell lagkraft som kommittén förordar (ovan s. 121 f.) bör som regel kyrkomötets samtycke inhämtas även vid ändring eller upphävande av dessa delar. Kommittén kan därför ej finna, att skäl funnits att frångå den legislativa praxis i fråga om EBO som utbildat sig före slutet av 1930-talet. I huvudsak samma synpunk- ter kunna anläggas på 1936 års förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter samt på 1942 års lag an- gående användande i visst fall av prästlönefond m. m. i vad lagen innehål— ler föreskrifter om förvaltning av stifts prästlönefondshemman.

Liksom EBO har 1927 års försäljningslag tillkommit genom samfällt be— slut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte samt under medverkan av lagrådet eller sålunda i den för stiftande av kyrkolag föreskrivna ordning. Efter lagens innehåll är dess inbegripande under RF & 87:2 också naturligt. Kyrkans intresse av att den för kyrkliga ändamål avsedda fasta egendomen icke förbytes i mindre värdebeständiga tillgångar kräver, att lagstiftningen om förutsättningarna för försäljning av denna egendom och ordningen för försäljningsärendenas handläggning regleras under kyrkomötets medverkan enligt RF & 87:2.

Kyrkofondslagen torde vara den författning inom förevarande rättsområ- de, vars konstitutionella natur är mest svårbestämd. Stadgandet i lagens 1 5 — att fonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen närmare bestämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med and- ra medel _— äger såtillvida privilegiekaraktär, att en eventuell lagändring

åsyftande fondens tagande i anspråk för andra än kyrkliga utgiftsändamål kräver bifall av kyrkomötet enligt RF & 114. Den i 3 & omnämnda ersätt- ningen från statsverket för indragna tionde m. m. är i vad densamma avser gottgörelse för vissa äldre statsanslag (anslag i kronotionde samt oindelt spannmål ävensom hemmansräntor) fortfarande skyddad av privilegierna (se ovan s. 85), varför statsverkets skyldighet att gälda nämnda gottgörelse icke kan upphöra utan kyrkomötets bifall. Men i övrigt hör lagen icke under kyrkomötets kompetens enligt RF & 114. Frågan huruvida avkastningen från viss privilegieskyddad egendom skall ingå till kyrkofonden för kyrkans gemensamma behov eller disponeras omedelbart för särskilda utgiftsända- mål kan icke anses som privilegiefråga liksom ej heller hur fondens medel skola användas inom ramen för bestämningen »kyrkliga ändamål»; kyrko- mötet har eftergivit privilegierna i vad de innefattade bestämmelser om kyr- koförmögenhetens tagande i anspråk för det ena eller andra kyrkliga ända- målet. Att kyrkofondslagen avser även privilegieskyddad egendom utgör dock möjligen förklaringen till dess tidigare legislativa behandling. Men oav- sett den inverkan RF & 114 haft, framstår det som naturligt, att kyrkomötet, så länge fondens medel härrörde enbart från privilegieskyddade eller åt kyrkan eljest i lag tryggade tillgångar, ägde medbestämmanderätt i frågor rörande fondens förvaltning och användande. Lagens 1 5 att fonden skall användas för kyrkliga ändamål och förvaltas utan sammanblandning med andra medel är, enligt kommitténs mening, efter sitt innehåll av kyrkolags natur. Detsamma gäller föreskriften i 8 5 att fondens inkomster och utgif- ter, såvitt möjligt, skola bringas att balansera. Dessa båda för fondens an- vändande och bevarande grundläggande regler böra icke få ändras utan kyrkomötets samtycke enligt RF å 87:2. Med kyrkomötet tillförsäkrad rätt att i fråga om dessa stadganden tillvarataga kyrkans intressen, blir emeller— tid regleringen av fondens särskilda inkomst- och utgiftsposter av mindre betydelse från kyrklig synpunkt, eftersom den icke inverkar på själva fond- kapitalet. Regleringen av fondens inkomster innefattar för övrigt frågor, som icke kunna anses höra till kyrkolag t. ex. statsverkets skyldighet att utge ersättning för tionde m. m. samt åläggande för pastorat att utge allmän kyrkoavgift; den senare frågan hör närmast till lagstiftning, som enligt RF å 73 ankommer på Kungl. Maj:t och riksdag. Vad beträffar kyrko— fondslagens övriga bestämmelser avse de i huvudsak hur präst— och kyrko- musikerlönekostnaderna skola fördelas mellan pastoraten och fonden. Des— sa bestämmelser kunna icke gärna behandlas i annan legislativ ordning än prästlönekostnadslagens och kyrkomusikerlagens regler om finansiering av präst- och kyrkomusikerlönerna.

Då i enlighet med vad ovan anförts huvudgrunderna för den kyrkliga jor- dens och kyrkofondens förvaltning och disposition höra under RF % 87:2, bör dit räknas även den reglering av de lokala prästlönefondernas förvalt- ning och användande, varom stadgas i 7 5 3 mom. prästlönekostnadslagen

och 1942 års lag om användande i vissa fall av prästlönefond m. m. Likaså bör som kyrkolag anses stadgandet i 7 5 1 mom. prästlönekostnadslagen att till följd av expropriation eller av annan jämförlig anledning influten er- sättning för pastorats boställe skall fonderas. Stadgandet utgör en motsva- righet till 6 & försäljningslagen om användande av försäljningsmedel.

Sammanställning

I sammanställningen redovisas dels författningar, vilka enligt kom- mitténs uppfattning äro kyrkolag i materiell mening, dels ock författ- ningar beträffande vilka kommittén funnit, att de, ehuru stiftade såsom kyrkolag, innehållsmässigt, helt eller delvis, icke äro av kyrkolags natur, men som det oaktat enligt regeln om formell lagkraft höra under RF % 87:2. Anmärkas må, att sammanställningen icke upptager vissa i försam— lingsstyrelselagen intagna stadganden, vilka kommittén (s. 127 och s. 158) ansett innefatta ämne av kyrkolags natur. Så länge dessa stadganden kvar- stå i kommunallag, som jämlikt RF 5 57:2 stiftas av Kungl. Maj :t och riks- dag, kunna de icke komma i fråga att handläggas i den för kyrkolag före- skrivna ordningen.

Kyrkans bekännelse Huvudstadgandet därom i KL 1:1.

Religionsfrihetsfrågor

Villkoren och ordningen för erhållande av medlemskap i kyrkan: Religions- frihetslagen 26/10 1951 (nr 680) 55 6—16.

Kyrkans gudstjänster

Den grundläggande regleringen av de allmänna gudstjänsterna: Bestämmelserna därom i KL 2, 12—14 och 27 kap., lagarna 14/10 1898 (nr 90), 26/3 1909 (nr 16 5.5),18/31910 (nr 29 s. 2), 25/4 1919 (nr 187), 4/31927 (nr 28) och 20/31942 (nr 118) om rätt för domkapitel eller församling att förordna om avvikelse i olika hänseenden från den i KL föreskrivna eller förutsatta ordningen samt förord- ningen 4/11 1772 ang. sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller in- dragning och lagcn 22/2 1952 (nr 48) ang. tiden för firandet av Marie Bebådelse- dag, midsommardagen och allhelgonadagen.

Rältegångsgudsljänster: Stadgandet därom i KL 2:13, förordningen 19/7 1872 (nr 55 s. 2) och lagen 18/3 1910 (nr 29 s. 2) med bestämmelser om i vilken ut- sträckning rättegångsgudstjänster skola hållas.

Kyrkans sakrament och övriga handlingar

Villkoren för delaktighet i kyrkans sakrament, dop och nattvard, samt huvud— bestämmelserna om sakramentens yttre gestaltning: Bestämmelserna därom i KL 3, 4, 6—8 samt 11 kap. ävensom de ändringar i dessa bestämmelser som innefat- tas i förordningarna 20/9 1859 (nr 53), 29/1 1861 (nr 19 s. 1) och 13/9 1864 (nr 55) samt lagarna 18/3 1910 (nr 29), 24/3 1916 (nr 92), 4/31927 (nr 25) och 4/3

1927 (nr 26); lagen 20/12 1946 (nr 778) om tillägg till KL 3 kap. med bestämmel- ser om namngivning vid kyrkligt dop.

Huvudbestämmelserna om konfirmation: KL 8:2 och kyrkohandbokens vikti- gare bestämmelser i ämnet.

Äktenskaps ingående medelst kyrklig vigsel och sådan vigsels förrättande: Gif- termålsbalken 11/6 1920 (nr 405), 4 kap. 1, 2, 3 och 8 åå.

Bestämmelserna om jordfästning m. m. i lagen 25/5 1894 (nr 36 s. 2) ang. jord- fästning.

Kyrkans ämbeten och tjänster

De grundläggande bestämmelserna om villkoren och ordningen för inträde i prästämbetet: KL 19 och 22 kap., förordningen 18/4 1884 (nr 13 s. 1) ang. för- ändrade bestämmelser om prästexamen samt lagen 10/11 1893 (nr 86 s. 1) ang. prästedens utbytande mot ett löfte.

Huvudreglerna för tillsättning av prästerliga tjänster: KL 20, 21, 23 och 26 kap., förordningen 30/5 1759 om biskopsval och lagen 7/12 1934 (nr 573) om tillsätt- ning av prästerliga tjänster.

Den disciplinära bestraffningsrätten över präster m. m.: Lagen 13/11 1936 (nr 567) om domkapitel 13 å mom. 2—6 samt lagen 30/6 1948 (nr 489) om tillägg till KL, enligt vilken lag prästerlig befattningshavare, som överger kyrkans lära, är skyldig att avgå.

Huvudstadgandet om kyrkomusikerämbetet: Lagen 27/6 1947 (nr 275) om kyr- komusiker % 1.

Kyrkans organ för lagstiftning och administration

Huvudbestämmelserna om kyrkomötets sammansättning och arbetsformer samt om dess uppgifter utöver vad RF stadgar därom: Kyrkomötesförordningen 22/4 1949 (nr 174).

De grundläggande bestämmelserna om stiftsstyrelsen: Lagen 13/11 1936 (nr 567) om domkapitel.

Bestämmelserna om prästmöte: KL 25 kap. och förordningen 7/3 1855 (nr 32 s. 3) ang. ändring i vissa delar av KL:s stadganden om prästmöte.

Den kyrkliga administrationen vid krig eller krigsfara: Lagen 13/3 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och de- ras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen

De grundläggande reglerna om förvaltningen av domkyrkorna och deras fasta och lösa egendom: KL 26 kap.

Upplåtelse av gravplats: Lagen 24/3 1916 (nr 94) om nyttjanderätt till grav- plats.

Den allmänna regleringen av förvaltningen och dispositionen av kyrkoförmö— genheten i övrigt: Lagen 4/1 1927 (nr 1) aug. tillstånd till försäljning av kyrk- lig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, ecklesiastika boställsordningen 30/8 1932 (nr 400), 1 och 8 55 lagen 30/8 1932 (nr 404) om kyrkofond, förordningen 27/11 1936 (nr 579) ang. förvaltningen av de för bis- koparnas avlönande anslagna fastigheter, lagen 15/5 1942 (nr 232) ang. användan- de i vissa fall av prästlönefond m. m. samt 7 5 lagen 29/6 1951 (nr 570) ang. pas- torats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlöne- kostnadslagen).

Såsom framhållits i den inledande översikten till förevarande avdelning av betänkandet (ovan 5. 63) har vid skilda tillfällen fråga uppkommit om in- nebörden av kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag och om för- farandet vid stiftandet av sådan lag. Å ena sidan har gjorts gällande, att grundlagen tillerkänt kyrkomötet endast rätt att inlägga veto mot Kungl. Maj :ts och riksdagens redan fattade beslut. Kyrkomötets medverkanikyrko— lagsfrågor skulle enligt denna mening alltså följa efter det frågorna varit före i riksdagen. Enligt en annan åsikt äro kyrkomötets befogenheter vid stiftande av kyrkolag jämställda med riksdagens. Detta innebär alltså bl. a. att kyrkomötet äger rätt att taga initiativ i kyrkolagsfrågor och att Kungl. Maj:t år oförhindrad att förelägga kyrkomötet ett kyrkolagsförslag, innan förslaget behandlats i riksdagen.

De som hävda att RF 5 87 :2 tillerkänner kyrkomötet endast vetorätt häm- ta stöd härför i lagrummets ordalydelse: »Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid er— fordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte.» Att grundlagsstiftaren där— med avsett, att kyrkomötets medverkan skall följa efter Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut har särskild hävdats av professor Varenius i Svensk Ju- risttidning 1922 s. 310 f. Varenius framhåller.

När det i RF % 87, i dess lydelse före 1866, stadgades, att »riksens ständer äga gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminal- samt kyr- kolag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva», åsyftades därmed uppenbarligen att markera Konung och riksdag som innehavare av rätten att stif- ta här berörd lag och att ställa dem vid varandras sida med samma initiativ- och prövningsrätt i dylika frågor. Till yttermera visso stadgades emellertid i den ome- delbart därpå följande punkten: >>Ej må Konungen utan riksens ständers samtycke, och icke heller ständerna utan Konungens någon ny lag göra eller gammal av- skaffa.» Härav följde även ett annat resultat. Genom upprepningen i omvänd form av Konungens och representationens rättigheter med avseende å initiativ och samtycke angåves tydligt nog, att samtycke vore något annat än initiativ och i förhållande till detta intoge en efterhandsställning. När sedermera 1866 RF & 87 uppdelades i två mom., hade ingalunda varit meningen att på något sätt rubba Konungs och riksdags principala lika rätt utan endast att till utövningen därav foga kyrkomötets samtycke som villkor. Riktighetcn härav bestyrktes även av den formulering RF % 87 erhöll 1866 och sedan dess bibehållit. En jämförelse mellan 1 och 2 mom. visade, att grundlagsstiftaren i 2 lnom. vid bestämmandet av Konung och riksdag som lagstiftningsmyndighetens innehavare använt sig av alldeles sam- ma vändning som i 1 mom. och därtill genom ett >>ock» understrukit identiteten i

, uttryckssätt (riksdagen äge oek gemensamt med Konungen etc.). Sedan komme den reala nyheten, uttryckt av en med ett »dock» inledd sats, som innebölle det i vid den allmänna regeln för detta speciella fall knutna villkoret (dock att där- i vid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte). Resultatet av denna under- sökning bleve således en kyrkomötets efterhandsställning till både Konung och riksdag.

Formuleringen av RF % 87 torde icke med nödvändighet leda till den av Varenius hävdade tolkningen.1 Riktigheten av denna tolkning kan också dragas i tvivelsmål med hänsyn till uttalanden som föreligga från grund- lagsstiftarens sida vid tillkomsten av kyrkomötet, då spörsmålet om arten av kyrkomötets medverkan i kyrkolagsfrågor var föremål för särskild upp- märksamhet. I den prästerliga reservationen till konstitutionsutskottets memorial 1863 (nr 7) —jfr ovan Kjöllerströms historik s. 53 f.—'—påyrkades följande lydelse av RF & 87:2: »Allmänt kyrkomöte äge att gemensamt med konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av riksdagen.» Som skäl för denna ändring anfördes främst, att kyrkomötet borde få icke blott i negativ utan även i positiv me— ning utöva den kyrkliga lagstiftningsrätten. Tydligen hade reservantcrna fattat den föreslagna ordningen för stiftande av kyrkolag så, att den egent- liga lagstiftningsmakten var förbehållen Kungl. Maj:t och riksdagen och att kyrkomötets medverkan var inskränkt till rätt att inlägga veto mot vad de förstnämnda beslutit. Mot denna uppfattning invände emellertid såväl De Geer (i adelsståndet 18/3 1863) som F. F. Carlson (i prästeståndet samma dag), att, då representationsförslaget och förslaget till lag om kyrkomöte2 tillade riksdagen och kyrkomötet alldeles enahanda funktioner. vid stiftande av kyrkolag »nämligen såväl initiativ som veto åt båda», så skulle förhål- landet bli oförändrat, om RF % 87:2 omformuleradcs i enlighet med reser— vantcrnas förslag. Såtillvida synes väl De Geers och Carlsons argumente- ring märklig som kyrkomötesförordningen icke gärna kan anses innebära vare sig någon inskränkning eller utvidgning av de befogenheter som till- komma kyrkomötet i kraft av RF & 87:2. Spörsmålet om innebörden av kyrkomötets lagstiftningsbefogenheter lärer kunna besvaras endast med led- ning av grundlagen själv. Men under alla förhållanden ge De Geers och Carl- sons uttalanden vid handen, att lagstiftarens avsikt icke varit att inskrän- ka kyrkomötets deltagande i lagstiftning enligt RF & 87:2 till endast en veto- rätt i förhållande till Kungl. Maj:ts och riksdagens redan fattade beslut. Då lagrummets formulering icke heller tvingar till annan tolkning, får därför anses, att kyrkomötet äger även initiativrätt i kyrkolagsfrågor och att Kungl. Maj:t icke är av grundlagen förhindrad, att först vända sig till kyr- komötet med kyrkolagsförslag.

Den här hävdade tolkningen av RF & 87:2 överensstämmer även med lag- rummets tillämpning i praxis. Ända sedan kyrkomötets inrättande har det

1 Malmgren Riksdagen och lagstiftningen s. 134 f. invänder mot Varenius bl. a. »att när. såsom förhållandet är med kyrkolagstiftning i RF & 87, ett specialfall. som i stort sett följer huvudregeln, av vissa skäl måste göras till föremål för reglering i ett särskilt moment, icke alltför vittgående slutsatser kunna dragas ur en formulering, som enligt sakens natur delvis blir ett summariskt återgivande av förstnämnda regel». 2 De Geer och Carlson åsyftade kyrkomötets s.k. petitionsrätt enligt 9 & (nuvarande 1 &) kyrkomötesförordningen, kyrkomötets rätt att, utöver vad i grundlag är medgivet, besluta om underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos Konung- en anmälas.

förekommit, att Kungl. Maj :t förelagt kyrkomötet lagförslag, innan de över- lämnats till riksdagen. Grundlagsenligheten av detta förfaringssätt har vis- serligen vid några tillfällen blivit ifrågasatt inom riksdagen såväl av enskil- da ledamöter1 som — i ett fall _ av konstitutionsutskottet. Det åsyftade fallet sammanhängde med en av hemmansägaren Jöns Rundbäck väckt mo- tion vid 1880 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av RF & 87:2. Mo— , tionen avsåg att genom ändring av lagens promulgationsfrist möjliggöra, att varje riksdag kunde väcka förslag i kyrkolagsfrågor utan att, såsom för när- varande är fallet, förslagets upphöjande till lag beror av huruvida kyrkomö- te sammanträder före nästa riksdags början. Promulgationsfristen borde därför utsträckas från närmast följande riksdag till den riksdag som först sammanträdde efter det allmänt kyrkomöte varit samlat. I motionen före— slogs följande lydelse av den då gällande promulgationsbestämmelsen i RF 5 87:2. »Riksdagen _ _ _ —. Har ej förslag, varom nu fråga är, där allmänt kyrko- mötes samtycke icke redan inhämtats (kursiverat här), före början av den riks- dag, vilken, efter det allmänt kyrkomöte varit samlat, infaller näst efter den, som framställt eller antagit förslaget, blivit såsom lag genom allmän kungörelse ut- färdat, vare det förfallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.»

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i det hela motionen. Men mot den före— slagna lagtexten anmärkte utskottet, att orden »där allmänt kyrkomötessam— tycke icke redan inhämtats» skulle ge grundlagshelgd åt en form för kyrko- lagstiftning, »vilken, om den ock någon gångipraxis förekommit, dock,]ångt ifrån att vinna obetingat godkännande, fast hellre, såsom bekant, inom riks- dagen mött gensägelser». Frågan om den ordning i vilken Kungl. Maj:t skulle inhämta kyrkomötets samtycke fann utskottet emellertid ligga vid sidan av motionen. Utskottet hemställde om följande ändrade lydelse av RF & 87:2.

»Riksdagen _ _ _ _. Har förslag, varom nu fråga år, blivit av riksdagen framställt eller antaget, och varder det ej såsom lag genom allmän kungörelse ut- färdat före början av den riksdag, som sammanträder näst efter det allmänt kyr- komöte varit samlat, vare det förfallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl som hindrat förslagets antagande.»

Såväl i reservationer till utskottsutlåtandet som vid ärendets behandling i kamrarna framkommo olika meningar i frågan huruvida kyrkomötets medverkan kunde föregå riksdagens. Något riksdagens ställningstagande till spörsmålet förekom dock icke. Konstitutionsutskottets hemställan om änd— ring av RF & 87:2 bifölls av andra men avslogs av första kammaren.2

1 Särskilt av S. A. Hedlund. Vid 1879 års riksdag yttrade Hedlund, att kyrkomötet endast hade att svara ja eller nej till vad Kungl. Maj:t och riksdag antagit; samtycke kunde ej ges på förhand, i karaktären av ett samtycke läge, att gillandet skedde efteråt. Det syntes Hedlund vara grundlagens mening, att ansvaret för huruvida ett kyrkolags— förslag skulle falla främst borde vila på kyrkomötet. 2 Enligt Varenius skulle motståndet mot grundlagsändringen i första kammaren ha åsyftat att tillförsäkra kyrkomötet största möjliga inflytande på kyrkolagstiftningen.

Vid flera tillfällen har kyrkomötet utnyttjat sin initiativrätt genom att för egen del antaga och för Kungl. Maj:t anmäla lagförslag i kyrkolagsfrå- gor, varom motion väckts inom mötet. På senare år har dock detta före- kommit mindre ofta. Numera tager kyrkomötets initiativ vanligen den for- men att mötet, utan att själv framlägga ett formligt lagförslag, hos Kungl. Maj :t begär utredning i en viss kyrkolagsfråga.

Det är tydligt _ och bestyrkes även av praxis _ att (lå riksdagen eller kyrkomötet såsom sista instans har att behandla ett kyrkolagsärende en viss bandenhet uppkommer vid beslut som redan blivit fattade i ärendet. Särskilt finner man att kyrkomötet ogärna ändrar kyrkolagsförslag, som redan bli- vit antagna av riksdagen. Det torde ha förekommit endast sex gånger och senast 1925, att kyrkomötet vägrat samtycka till ett av riksdagen för déss del antaget kyrkolagsförslag. Den bundenhet vid redan fattade beslut som sålunda uppkommer medför, att ordningsföljden för Kungl. Maj:ts hänvän- delser till riksdagen och kyrkomötet icke är endast en procedurfråga; den får, åtminstone till en viss grad, betydelse för det inflytande på lagstiftning- en som riksdagen respektive kyrkomötet blir i tillfälle att utöva.

Då i det föregående talats om att kyrkomötet äger initiativrätt i kyrko- lagsfrågor, tarvar detta någon närmare förklaring. Med laginitiativ avses inom statsrättsvetenskapen den ena lagstiftande myndighetens befogenhet att hos den andra anhängiggöra ett lagförslag med verkan att denna är skylu dig att taga ställning till förslaget. Någon befogenhet att med sådan verkan anhängiggöra ett kyrkolagsförslag hos Kungl. Maj:t äger kyrkomötet icke; hos riksdagen kan kyrkomötet överhuvud ej anhängiggöra någon fråga. Kyrkomötets initiativrätt innebär endast, att förslag till stiftande av kyrko- lag kan utgå från kyrkomötet och att det av kyrkomötet antagna lagförsla- get, därest detsamma vinner bifall'av Kungl. Maj:t och riksdag, därmed blir lag utan vidare medverkan från kyrkomötets sida. Kungl. Maj :t är emellertid icke, såsom fallet är med från riksdagen utgångna lagförslag (se RF & 87:1), skyldig att till prövning upptaga kyrkomötets förslag. Ännu mindre är Kungl. Maj:t, såsom stundom gjorts gällande,1 pliktig att höra lagrådet över kyrkomötets förslag, innan Kungl. Maj:t tager ställning till förslaget. En sådan skyldighet kan icke utläsas ur grundlagen, och i praxis lärer heller icke lagrådet höras över sådana förslag från kyrkomötet, som :Kungl. Maj:t icke ämnar förelägga riksdagen.

Då kyrkomötet antingen på Kungl. Maj:ts hemställan eller av eget initia- tiv för sin del antagit ett kyrkolagsförslag, uppkommer frågan hur länge kyrkomötet är bundet av förslaget. Har det av Kungl. Maj:t överlämnade förslaget blivit antaget av riksdagen, måste på grund av promulgationsre- geln i RF & 87:2 Kungl. Maj:t före nästa riksdags början eller i visst fall inom tio dag'ar'därefter kungöra förslaget såsom lag eller underrätta riks-

1 Malmgren Sveriges författning s. 131.

dagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Men eljest kan Kungl. Maj:t hålla frågan om förslagets vidare behandling öppen. Inom rättsveten- skapen synes man allmänt anse, att bundenhet för kyrkomötet icke förelig- ger längre än tills nästa kyrkomöte sammanträder.1 Eljest skulle ett kyrko- möte kunna binda ett följande mötes handlingsfrihet. Då grundlagen ej in- nehåller förbud däremot, torde väl Kungl. Maj:t formellt vara oförhindrad att _ även sedan nytt kyrkomöte sammanträtt _ för riksdagen framlägga ett av ett föregående möte antaget kyrkolagsförslag och att, därest även riksdagen bifaller förslaget, utfärda lag utan vidare kommunikation med kyrkomötet. Å andra sidan måste anses, att varje kyrkomöte äger rätt att häva ett av ett tidigare möte fattat beslut, som ännu icke blivit upphöjt till lag, med verkan att det tidigare beslutet icke vidare kan läggas till grund för lagstiftning.

1 Naumann Statsförfattningsrätt 111 s. 467, Reuterskiöld Grundlagarna s. 157, Malm- ' gren Sveriges författning s. 133 f. och Sundberg s. 76.

ANDRA AVDELNINGEN

Riktlinjer för kyrkomötets medverkan i lag-

stiftningen. Kommitténs reformförslag

Kap. 3. Inledning

Utredningsuppdragets omfattning

I kommitténs utredningsuppdrag _ sådant det angivits i direktiven _ in- går icke endast att utreda kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter enligt gällande rätt. Kommittén har därjämte att undersöka huruvida någon för- ändring bör komma till stånd med avseende å kyrkomötets lagstiftningsbe- fogenheter eller i andra dess befogenheter. Det heter härom i direktiven.

»Denna allsidiga undersökning skall givetvis vara fullständigt förutsättningslös och alltså kunna utmynna såväl i en utvidgning i ett eller annat hänseende som i inskränkning i nuvarande befogenheter. Vid undersökningen måste självfallet dock kyrkans intressen och anspråk noga vägas mot vad som från allmän synpunkt _ kommunal eller statlig _ befinnes godtagbart. I detta sammanhang kan det visa sig lämpligt att särskilt efterforska gällande regleringar av motsvarande förhållan- den inom våra tre nordiska grannländer. Härvid må dock beaktas, att ej våra egna inhemska traditioner, kyrkliga som borgerliga, eller i övrigt här tillämpade lagstiftnings- och förvaltningsformer i onödan eftergivas.»

Angående räckvidden av utredningsuppdraget i denna del må följande framhållas. Direktiven för kommittén innebära uppenbart icke, att några mera genomgripande förändringar med avseende å kyrkans statsrättsliga ställning äro ifrågasatta. Kommittén utgår därför från att Kungl. Maj:t även framdeles skall vara högsta kyrkliga administrativa myndighet och att den grundläggande ordningen för kyrkans verksamhet skall såsom hitintills regleras genom lagstiftning under riksdagens medverkan. Kommittén erin- rar om att såväl riksdag som kyrkomöte nyligen _ riksdagen 1950 och 1951 samt kyrkomötet 1951 _ avslagit motioner om utredning av frågan om statskyrkosystemets avskaffande; 1955 har även en motion om rådgivande folkomröstning i frågan avslagits av riksdagen. Utredningsuppdraget torde icke heller taga sikte på frågan om ett fullständigt upphävande av kyrko- mötets grundlagsenliga befogenheter. Närmast torde ha avsetts att få ut- rett, vilka modifikationer med avseende å kyrkomötets nuvarande befogen- heter som kunna komma i fråga och vilka jämkningar i författningarna

som äro påkallade för att kyrkomötets befogenheter må bli klarare fixerade till omfattning och innehåll. Emellertid har kommittén funnit, att utred- ningsuppdraget, även sålunda begränsat, med nödvändighet måste grundas på en närmare undersökning av problemet huruvida och i vilken omfatt- ning kyrkomötet bör vara utrustat med konstitutionella befogenheter. En- : dast mot bakgrunden av en sådan undersökning kan bedömas vilka änd- * ringar i kyrkomötets nuvarande befogenheter som kunna vara påkallade. Såsom anmärkts i inledningen till betänkandet har kommittén att, i an- ledning av överlämnade skrivelser från kyrkomötet, till behandling upptaga även frågorna om kyrkomötets ställning i förhållande till de centrala kyrkli— ga styrelserna och biskopsmötet och om tidsintervallen mellan kyrkomötets sammanträden. Innan kommittén övergår till utredning av de reformfrågor som kommit- tén sålunda haft att pröva, bör en översiktlig redogörelse lämnas för den kyrkliga lagstiftningen i de nordiska grannländerna.

Den kyrkliga lagstiftningen i de nordiska grannländerna

Finland Enligt den finska regeringsformen utövas (len lagstiftande makten av riksdagen i förening med Presidenten. Dennes maktbefogenhet i vad gäller lagstiftningen ligger däri, att han äger suspensivt veto i lagstiftningsfrågor. Vägrar Presidenten att stadfästa en av riksdagen beslutad lag, blir denna ej gällande, såvitt icke riks- dagen efter nyval åter antager lagen oförändrad. I fråga om statsregleringen är riksdagen ensam beslutande i det att riksdagen — efter förslag av Presidenten — fastställer stat för varje finansår. Den verkställande makten tillkommer Presiden- ten, som vid sin sida har ett statsråd. Regeringsformen innehåller icke några reglerande bestämmelser om vare sig den evangelisk-lutherska kyrkan eller något annat religionssamfund. I fråga om (len evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning hänvisas i % 83 regeringsformen endast till vad därom stadgas i kyrkolagen. Den finska kyrkolagen är av år 1869 och dess fullständiga benämning är Kyrko- lag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I nämnda lag ha omfattande och betydelsefulla ändringar vidtagits vid ett flertal tillfällen (bl. a. 1898, 1922, 1941, 1944, 1950 och 1954). Kyrkolagen är ett omfattande lagstiftningsverk med omkring 500 lagrum och den innehåller detaljerade bestämmelser om kyrkans or- ganisation, verksamhet m. m. Enligt 14 % kyrkolagen tillkommer den högsta styrelsen över den evangelisk- lutherska kyrkan landets regering. I Finland finnes liksom i Sverige ett allmänt kyrkomöte. Kyrkomötets samman- sättning, befogenheter och verksamhet regleras i kyrkolagen. Det finska kyrkomötet består av både präster och lekmän. Antalet ledamöter uppgår för närvarande till ungefär 120, varav omkring 50 präster och 70 lekmän. . Ärkebiskopen och de övriga fem biskoparna samt den särskilde fältbiskopen äro . självskrivna ledamöter. Övriga prästerliga ledamöter väljas stiftsvis. En ledamot utses av kyrkostyrelsen, etttcentralt kyrkligt organ, för vilket skall närmare re- dogöras i det följande. I lekmannarepresentationen ingå en ledamot av statsrådet, en ledamot från envar av högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolcn och de

tre hovrätterna samt en professor från vardera teologiska och juridiska fakulte- ten vid det statliga universitetet (i Helsingfors). Huvuddelen av lekmannarepre- sentationen utgöres av valda ombud för landets olika prosterier (kontrakt).

Kyrkomöte skall hållas vart femte år men må vid behov sammankallas med kor- tare mellantid. Regeringen beslutar på framställning av ärkebiskopen, som är kyrkomötets självskrivne ordförande, om sammankallande av kyrkomöte. Varje kyrkomöte må sammanträda högst 35 dagar. I anslutning härtill må nämnas att sedan 1940—talets början har den genomsnittliga mellantiden mellan varje kyrko- möte i verkligheten varit omkring tre år. För närvarande föreligger ett lagförslag. som går ut på att kyrkomötet skall sammanträda minst vart tredje år.

Kyrkomötets befogenheter äro angivna i kyrkolagens 14 % (huvudstadgandet) och 455 5 (detaljstadganden). Befogenheterna kunna uppdelas i fyra olika grup- per.

1. Kyrkomötets viktigaste befogenhet är att väcka förslag om ny samt för- ändring och förklaring av gällande kyrkolag. Av ky'rkomötet väckta förslag skola därefter underställas Presidenten och riksdagen för prövning och fastställelse. Kyrkomötet har sålunda ensamt initiativrätt i fråga om lagstiftning av kyrkolags karaktär. Presidenten och riksdagen ha endast vetorätt; deras befogenhet består i att antingen oförändrat antaga kyrkomötets förslag eller helt förkasta detsamma Det sistnämnda har i verkligheten blott skett i ett ringa antal fall. — I anslut- ning härtill må nämnas, att enligt den finska riksdagsordningen äga blott de riksdagsmän, som tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan, rätt att i riksdags- och utskottssammanträden deltaga i handläggningen av kyrkolagsförslag och frågor i övrigt rörande de evangelisk-lutherska församlingarna.

2. Kyrkomötet äger ensamt antaga ny psalm- och evangeliebok, kyrkohandbok, katekes samt hibelöversättning. I fråga om denna kategori av kyrkliga ärenden ha sålunda de borgerliga statsmakterna icke några befogenheter.

3. Kyrkomötet skall vidare av regeringen obligatoriskt _ utom i de undantags- fall då remiss sker till förstärkta biskopsmötet beredas tillfälle att avgiva ut- låtande i frågor angående den evangelisk—lutherska kyrkans förhållande till staten eller till andra kristna eller icke kristna religionssamfund i landet ävensom be- träffande de 5. k. blandade angelägenheterna. Till de blandade angelägenheterna räknas frågor, som gälla religionsundervisningen, äktenskapet, de i kyrkans tjänst anställdas lön, pension och ekonomiska förmåner i övrigt samt den kyrkliga be- skattningen. I dessa ämnen av blandad borgerlig-kyrklig natur ligger lagstift- ningsbefogenheten helt hos de borgerliga statsmakterna. Som framgår av det sagda hör till nu avsett lagstiftningsområde, bland annat, regleringen av prästernas och kantor-orgelnisternas löner och pensioner. Dit hör även lagstiftningen om de evangelisk-lutherska församlingarnas boställen.

4. Kyrkomötet är slutligen överordnat organ för förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen i åtskilliga hänseenden. Såsom nämnts i det föregående är regeringen det högsta centrala förvaltnings- organet för den evangelisk-lutherska kyrkan. De centrala kyrkliga förvaltningsor- ganen i övrigt äro biskopsmötet, förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen. Då de två sistnämnda organen inrättades år 1944, överfördes till dem åtskilliga be- fogenheter, vilka förut tillkommit regeringen och undervisningsministeriet. Av regeringen handlägges dock fortfarande en del kyrkliga ärenden. Som exempel härpå må nämnas frågor rörande stiftsindelningen samt utnämning av biskopar och vissa andra präster. I de åsyftade tillsättningsärendena skall dock utnäm— ningen i regel ske inom ett vid ett förutgånget val upprättat förslag. Vidare må framhållas att ärenden rörande ändring av församlingsindelningen, vilka ärenden

prövas och avgöras av den nedannämnda kyrkostyrelsen, skola för fastställelse underställas regeringen.

Biskopsmötet är ett rådgivande centralt kyrkligt organ. Det utgöres av ärke- biskopen, tillika ordförande, övriga biskopar — fältbiskopen däri inräknad samt en prästerlig ledamot (assessor) från varje domkapitel. Några för domka- pitlen eller andra kyrkliga organ bindande beslut kunna icke fattas av biskops- mötet. Dess inflytande på den kyrkliga verksamheten är emellertid i praktiken betydande, då vid mötena uppdragna riktlinjer för nämnda verksamhet i regel följas av samtliga domkapitel.

Förstärkta biskopsmötet är det högsta rent kyrkliga förvaltningsorganet i Fin— land. Dess uppgift är enligt & 463 kyrkolagen att behandla frågor, som gälla i kyrkolagen stadgad och på (len heliga skrift och kyrkans bekännelse grundad fri verksamhet för befrämjande av levande kristendom, samt viktigare ärenden rö- rande kyrkans förvaltning och ekonomi. Enligt detta stadgande äger förstärkta biskopsmötet till behandling upptaga de reformsträvanden av andlig art, vartill mötet finner anledning, och taga de initiativ, vilka befinnas lämpliga. Härigenom och med de befogenheter i övrigt, som tillkomma förstärkta biskopsmötet, ut- övar detta den andliga ledningen av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Bland de särskilda befogenheter, som anförtrotts förstärkta biskopsmötet må näm- nas: a) att fastställa inkomst- och utgiftsstat för kyrkans centralfond; b) att be- sluta om den årliga uttaxeringen hos församlingarna till centralfonden, d. v. s. huru många penni per skatteöre, som församlingarna skola inbetala till fonden; e) att övervaka och dirigera kyrkostyrelsens verksamhet; (1) att utse samtliga leda- möter i kyrkostyrclsen; e) att avgiva berättelse till varje kyrkomöte rörande kyr- kans och församlingarnas tillstånd.

Förstärkta biskopsmötet består av dels samtliga ledamöter av det egentliga bis- kopsmötet, dels två av kyrkomötet utsedda lekmannaledamöter för varje stift, dels ock kyrkostyrelsens alla ledamöter. Inalles ha 31 personer säte och stämma i förstärkta biskopsmötet. Detta skall sammanträda en gång om året eller, om ärendenas behandling det kräver, oftare.

Den förutnämnda kyrkostyrelsen är ett rent kyrkligt centralt ämbetsverk. Kyr- kostyrelsen utgöres av ärkebiskopen, tillika ordförande, samt sex ecklesiastikråd. Tre av ecklesiastikråden skola vara heltidsanställda och av dessa skall en vara präst, en jurist och en direktör för kyrkans centralfond. Övriga tre eeklesiastikråd, av vilka en skall vara präst och två skola vara lekmän, inneha sina befattningar såsom bisysslor. Hos kyrkostyrelsen äro anställda sekreterare och andra befatt- ningshavare. Kyrkostyrelsen tillkommer enligt 464 b 51 kyrkolagen att handhava kyrkans förvaltning i förvaltningsfrågor och ekonomiska ärenden i enlighet med vad i kyrkolagen eller eljest särskilt stadgas. I nämnda lagrum finnes även en uppräkning av kyrkostyrelsen åvilande uppgifter, av vilka här må nämnas följan- de: a) att utfärda tillämpningsföreskrifter till kyrkolagen; b) att vidtaga åtgärder för verkställighet av kyrkomötets beslut i vissa fall; e) att hos kyrkomötet göra nödigbefunna framställningar i förvaltningsfrågor och ekonomiska ärenden samt att så bereda de frågor, som skola underställas kyrkomötet, att dessa kunna där behandlas utan större tidsutdräkt; (i) att tjänstgöra såsom regeringens centrala remissinstans i övervägande antalet kyrkliga ärenden; e) att fungera såsom sty- relse för kyrkans centralfond; f) att uppgöra förslag till inkomst- och utgiftsstat för centralfonden och föreslå uttaxering till densamma; g) att besluta om för vilka ändamål kollekt skall upptagas, i den mån församlingarna icke själva äga

1 Senaste lydelse se Finlands författningssamling 1954:427.

besluta därom; h) att företräda kyrkan mot tredje man och inför myndighet. Såsom tidigare nämnts ankommer på kyrkostyrelsen även att pröva och avgöra ärenden rörande ändring av församlingsindelningen, vilka ärenden dock skola underStällas regeringen för fastställelse.

Den kyrkliga indelningen i Finland överensstämmer med den svenska. Finland är sålunda indelat i stift, sex till antalet. Biskopen i Åbo stift är den evangelisk- lutherska kyrkans ärkebiskop. Stiften äro indelade i prosterier (kontrakt), och vart och ett av dessa omfattar ett större eller mindre antal prästgäll (pastorat). Ett prästgäll består av en eller flera kyrkoförsamlingar.

De lokala kyrkliga styrelseorganen utgöras av domkapitlen i de olika stiften. Domkapitlet består av fem ledamöter, av vilka biskopen, domprosten och dom- kapitlets sekreterare äro självskrivna. Återstående två ledamöter (assessorer), vil- ka skola vara präster, väljas för viss tid av stiftets prästerskap. Domkapitlen i Finland ha dels i huvudsak samma ämbetsuppgifter som deras svenska motsva- righet, dels ock därutöver vissa befogenheter, vilka icke tillkomma de svenska domkapitlen. De finska domkapitlen ha sålunda domsrätt över prästerskapet, i vad gäller ämbetsbrott. Vidare åligger det församlingarna, som själva äga fatta beslut om inrättande och indragning av församlingsprästerliga tjänster, att un- derställa ifrågavarande beslut domkapitlet för godkännande.

De finska kyrkoförsamlingarna ha i stort sett samma uppgifter som de svenska men äga en något mera omfattande självstyrelse. Liksom de svenska kyrkokom- munerna ha de finska församlingarna beskattningsrätt över sina medlemmar. För- samlingarnas beslutanderätt utövas på kyrkostämma eller genom kyrkofullmäktige. På de svenska kyrkoråden ankommande uppgifter äro i Finland tilldelade kyrko— råd och kyrkoförvaltningsnämnder.

I den finska kyrkolagen finnas även bestämmelser om stiftsmöten och prosteri- möten, vid vilka 'både präster och lekmän närvara, samt prästmöten och kon- traktskonvent, vari endast präster deltaga.

Såväl biskopar som församlingspräster tillsättas efter förutgångna val. I val av biskop äga även lekmän deltaga. Prästvalshestämmelserna överensstämma i sina huvuddrag med de svenska.

Vad beträffar finansieringen av de kyrkliga utgifterna må framhållas att vissa av dem bestridas med statsmedel. Såsom exempel härpå må nämnas kostnaderna för biskoparnas avlöning samt avlönings- och övriga kostnader för domkapitlen. Vidare kan påpekas, att ett mindre bidrag av statsmedel utgår till kyrkans cen- tralfond.

Församlingarna äro skyldiga att själva bestrida kostnaderna för församlings- prästernas avlöning samt alla utgifter i övrigt för den kyrkliga verksamheten in- om församlingarna. De skola även, i enlighet med förstärkta biskopsmötets beslut om uttaxering, inbetala visst årligt bidrag till kyrkans centralfond.

Kyrkans centralfond, som tillskapades år 1941, har vissa likheter med den svenska kyrkofonden men kan i flera hänseenden icke jämföras med sistnämnda fond. Centralfonden har icke samma dominerande ställning inom den kyrkliga ekonomin i Finland som kyrkofonden i Sverige och den saknar motsvarighet till kyrkofondens stora kapitaltillgångar. Centralfondens främsta funktion är — lik- som kyrkofondens att bidraga till en utjämning av uttaxeringen för kyrkliga ändamål mellan olika kyrkliga kommuner. I motsats till i Sverige, där skatteut- jämningen sker efter automatiskt verkande regler, åstadkommes utjämningen i Finland genom att skattetyngda församlingar efter skälighetsprövning tilldelas bi- drag ur centralfonden. Dylikt bidrag beviljas ungefär en sjättedel av Finlands för- samlingar. I skatteutjämnande riktning verka också de särskilda bidrag, som ut-

gå ur centralfonden för uppförande av kyrkor, församlingshus och prästgårdar samt för andra kyrkliga byggnadsföretag. Ur centralfonden utgår vidare _— lik- som ur kyrkofonden avlöning till vissa icke-ordinarie stiftspräster. Med medel ur centralfonden bestridas även kostnaderna för kyrkomöte, förstärkt biskops- möte och kyrkostyrelsen.

Centralfondens huvudsakliga inkomst utgöres av de hos församlingarna uttaxe- rade medlen. Uttaxeringen är begränsad till ett visst antal penni per skatteöre. Härutöver äro församlingarna skyldiga att till centralfonden inleverera fem pro- cent av sina skogsinkomster och tre procent av sina ränteinkomster å vissa fon- (ler.

Norge

Enligt den norska grundlagen av år 1814 tillkommer den lagstiftande makten dels Konungen och stortinget (odelstinget och lagtinget) i förening, dels ock Konungen ensam i sådana frågor, som icke tillhöra det gemensamma lagstiftnings- området. Inom området för den samfällda lagstiftningen äger Konungen endast suspensivt veto. Om en lag antagits av tre på varandra följande storting med ny- val emellan, förfaller sålunda Konungens veto. Vad beträffar grundlagsändring är Konungen överhuvudtaget icke tillagd någon vetorätt. För genomförande av ändring av grundlagen gäller att—ändringsförslaget skall ha antagits med tvåtred— jedels majoritet av två på varandra följande storting med nyval emellan.

Den verkställande och förvaltande makten tillkommer Konungen ensam. Konungen utövar sina lagstiftnings- och förvaltningsbefogenheter i statsrådet. I följd av en omfattande delegation av beslutanderätten från Konung till veder- börande statsdepartement avgöres det stora flertalet förvaltningsärenden av res- pektive departement.

Vad ovan sagts gäller även om lagstiftning och förvaltning avseende den norska statskyrkan, den evangelisk-lutherska kyrkan. Speciella statsrättliga regler rörande lagstiftning och förvaltning på det kyrkliga området saknas sålunda. I Norge fin- nes icke vare sig något särskilt kyrkligt lagstiftningsorgan eller någon rent kyrk- lig central förvaltningsmyndighet. Frågan om att tillskapa ett centralt organ för den norska kyrkan har varit föremål för ett flertal sakkunnigutredningar och förslag om inrättande av ett dylikt organ har även övervägts av statsmakterna.

Stortingets medverkan på kyrkolagstiftningens område sker i regel genom an- tagande av lagar i formell mening. Lagformen anses nödvändig, då fråga är om att pålägga medborgarna personliga eller ekonomiska förpliktelser eller på an- nat sätt gripa in i deras handlingsfrihet. Sålunda måste bestämmelser om förhål- landet mellan kyrkan och dess medlemmar, skyldighet att mottaga kyrkligt-offent- liga uppdrag, påläggandet av ekonomiska förpliktelser till kyrkan, förvaltning av kyrkans medel och ändring av kyrkans ekonomiska rättigheter meddelas genom samfälld lagstiftning av Konung och storting.

Konungens självständiga lagstiftningsmakt på det kyrkliga området har i fråga om gudstjänstlivet och vad därmed sammanhör särskilt reglerats i grundlagens & 16, som lyder: »Kongen anordner al offentlig Kirke- og Gudstjeneste, alle Möder och Forsamlinger om Religionssager og paaser, att Religionens offentlige Lacrere fölger de dem foreskrevne Normer.» Konungens nu avsedda lagstiftningsbefogen— het är bunden av det i % 2 grundlagen intagna stadgandet att den »evangelisk- lutherska Religion forbliver Statens offentlige Religion>>,-av vilket stadgande föl- jer att de av Konungen meddelade föreskrifterna måste stå i överensstämmelse med den evangelisk-lutherska läran. Med stöd av nyssnämnda % 16 grundlagen har , Konungen att stadfästa bl. a. kyrkohandbok, psalmbok, predikotextbok och koral-

bok. _ I detta sammanhang må nämnas, att vid behandling i statsrådet av frågor, vilka angå den norska kyrkan, äga endast de statsråd deltaga, som tillhöra kyrkan.

De viktigaste bestämmelserna rörande den norska kyrkan äro sammanförda i lagen 29/4 1953 om Den norske Kirkes ordning, genom vilken upphävdes ett fler- tal speciella lagar på det kyrkliga området. Till grund för 1953 års lag ligger ett -— efter ett omfattande utredningsarbete _ framlagt betänkande av den år 1945 tillsatta s. k. kyrkcordningsncvden.1 De av denna kommitté utarbetade och för- ordade förslagen voro med tanke på den förhållandevis osjälvständiga ställning, som den norska kyrkan av ålder intagit i förhållande till staten, i vissa hänseen- den rätt vittgående. Det viktigaste av kommitténs förslag gick ut på att ett cen- tralt rådgivande och samordnande kyrkligt organ, benämt kirkerådct, skulle till- skapas. Ifrågavarande förslag, som i huvudsak tillstyrktes i propositionen till stor- tinget, avslogs emellertid av detta. För berörda förslag skall längre fram lämnas en kortare redogörelse.

Den utfärdade lagen om den norske Kirkes ordning innehåller bl. a. bestämmel- ser om kyrklig indelning, menighetsråd (kyrkoråd), menighetsmöde (kyrkostäm- ma), bispedömmeråd (domkapitel), bispemöde (biskopsmöte) samt tillsättning av kyrkliga ämbets- och tjänstemän.

Enligt nämnda lag skall landets indelning i bispedömmer (stift) fastställas ge- nom lag, medan det skall ankomma på Konungen att bestämma indelningen i pros- tier (kontrakt), prestegjäld (pastorat) och soknar (församlingar). _ I fråga om indelningen i bispedömmer må framhållas att dessa för närvarande utgöra nio. I detta sammanhang kan även nämnas, att någon ärkebiskop icke finnes i Norge.

I varje socken skall finnas ett menighetsråd. Menighctsrådet väljes av de röst- berättigade i socknen genom direkta val. Kyrkoherden är självskriven ledamot av menighetsrådet men icke självskriven ordförande i detsamma. Menighetsrådet har i huvudsak rent församlingsvårdande uppgifter. Dess befattning med kyrkligt- ekonomiska frågor är mycket begränsad, vilket främst sammanhänger med att de norska kyrkokommunerna, socknarna, icke ha någon beskattningsrätt. Medelsan- visningen och uttaxeringen för lokala kyrkliga ändamål äro i Norge uppgifter, som ankomma på de borgerligt-kommunala organen. Menighetsråden disponera själv- ständigt i huvudsak endast kollektmedel och andra insamlade medel.

Menighetsmöde är en sammankomst, som hålles med alla röstberättigade i sock- nen. Det sammankallas vid behov och ledes av menighetsrådets ordförande. Även menighetsmödet har i huvudsak rent församlingsvårdande uppgifter. Av de sär- skilda befogenheter, som tillkomma menighetsmödet, må nämnas beslutanderätten i fråga om införande av ny, auktoriserad psalmbok och liturgi.

Bispedömmerådet består av biskopen samt en präst och tre lekmän i bispedöm- met. Prästen och lekmännen väljas, den förre av prästerna i bispedömmet och de senare av de enskilda lekmannaledamöterna i hispedömmets samtliga menighets- råd. Biskopen är icke självskriven ordförande i bispedömmerådet utan denne väl— jes av och bland dess ledamöter. Bispedömmerådet har till främsta uppgift att främja den kyrkliga verksamheten inom bispedömmet genom initiativ av olika slag, bl. a. genom att befordra samarbetet mellan menighetsråden och andra kyrk- liga arbetsgrupper, vidtaga åtgärder för anordnande av gudstjänster på avlägsnare platser, medverka till diakonatets utveckling och stödja sociala och humanitära åt- gärder av allmän karaktär. Bispedömmerådet medverkar vidare vid biskopsval

1 Denna bestod av biskop E. Berggrav, ordförande, samt professor Ole Hallesby, för- utv. statsrådet N. Hjelmtveit, domprost K. 0. Kornelius, lagtingspresident G. Lothe, so- renskriver T. A. Lundvall och professor E. Molland.

samt tillsätter hjälppräster i vissa fall. _ Samtliga bispedömmeråd skola samlas en gång vart fjärde år för att dryfta gemensamma uppgifter.

Biskopsmötet är en sammankomst mellan biskoparna och har till syfte att un- derlätta en samordning av de ämbetsåligganden, som åvila biskoparna. Biskops- mötet, som även fungerar såsom centralt kyrkligt remissorgan i de viktigaste kyrkliga frågorna, sammanträder i regel en gång årligen.

När ett biskopsämbete blir ledigt, skall bispedömmerådet beredas tillfälle att till kirke- och undervisningsdepartementet avgiva förslag å minst tre personer. Detta förslag skall sedan utsändas för omröstning till hispedömmets präster, pros— tarna i övriga bispedömmen, de teologie professorerna vid de erkända fakulte- terna, rektorerna vid de erkända praktiskt-teologiska seminarierna och samtliga menighetsråd i bispedömmet. Sedan sammanräkning av omröstningen skett i de- partementet, anmodas biskoparna att var för sig uppgöra ett förslag för biskops- ämbetets tillsättande, vilket förslag skall upptaga tre bland dem, som fått röster vid omröstningen. Därefter utnämner regeringen — utan att vara bunden av vare sig omröstningen eller biskoparnas förslag _ den som regeringen finner böra ut- ses till innehavare av det lediga biskopsämbetet.

Innan ordinarie prästtjänst i församling tillsättes, skall vederbörande menig- hetsråd i särskild ordning av biskopen beredas tillfälle att yttra sig om de sö- kande. Efter det att prosten och biskopen jämväl avgivit yttranden i ärendet, ut- nämner regeringen _ utan att vara bunden av de avgivna yttrandena _ till in- nehavare av tjänsten den, som regeringen finner böra erhålla densamma.

Biskopar och övriga präster åtnjuta avlöning enligt samma grunder, som gälla för statens tjänstemän. Lönekostnaderna bestridas enligt ett synnerligen inveck- lat finansieringssystem. Församlingsprästernas grundlön skall i första hand be- kostas med avkastningen å ersättning för avlöst tionde och annan avgift från fast egendom. Därefter skola för grundlönernas bestridande användas ersättningar för indragna >>Höitidsoffer>> och avgifter för prästerliga förrättningar samt ut- tagna församlingsavgifter (75 öre per församlingsmedlem). Sist avsedda ersätt- ningar och avgifter uttaxeras genom den borgerliga kommunens försorg av för- samlingsmedlemmarna enligt de för utdebitering av allmän kommunalskatt gäl- lande bestämmelserna. I tredje hand utgå bidrag från vissa centrala kyrkliga fon- der, såsom prästgårdsfonden, >>Op1ysningsväsendets fond», jordavgiftsfonden och fisketiondefonden. — Dessa fonder förvaltas av undervisnings— och kirkedepar- tementet under stortingets överinseende. Den årliga nettoavkastningen å varje särskild fond uppföres på (len norska riksstatens inkomstsida, medan de bidrag, som varje år skola utgå ur fonderna, upptagas på riksstatens utgiftssida. _ För grundlönernas bestridande tillskjutas i fjärde hand bidrag av statsmedel. För ålderstillägg och dyrtidskompensation åt församlingsprästerna anvisas medel ur >>0plysningsväsendets fond» och statsmedel.

Biskoparnas avlöning bestrides med avkastningen av vissa lokala jordförsälj- ningsfonder m. ni., en viss avgift från varje kyrka i bispedömmet och bidrag ur >>0plysningsväsendcts fond».

Såsom förut nämnts framlade den år 1945 tillsatta s. k. kirkeordningsnevden i sitt betänkande ett förslag om att ett centralt rådgivande och samordnande kyrk- ligt organ, kirkeråd, skulle tillskapas i Norge — ett förslag som emellertid seder- mera förkastades av stortinget.

Förslaget om tillskapande av ett kirkeråd har sin omedelbara upprinnelse i det motsatsförhållande, som under ockupationsåren efter hand utvecklade sig mellan den norska kyrkan och ockupationsmakten. De relativt större möjligheter, som

förelågo för ett organiserat motstånd på det religiösa området än på det politiska eller fackliga; ledde till att särskilda centrala organ för den kyrkliga motstånds- rörelsen bildades på initiativ av biskopsmötet, först »Kristent Samråd» och där- efter >>Kirkens Samråd». I sistnämnda organ ingingo, förutom vissa biskopar, även representanter för de fristående kyrkliga organisationernas gemensamma råd. Ingen av de nu nämnda organen var något egentligt kyrkligt styrelseorgan. Ett sådant fick man först, då »den midlertidige kirkeledelse» (D.M.K.) på initiativ av biskopsmötet tillskapades i juni 1942 _ en tid efter det att prästerskapet nedlagt sina officiella ämbeten. Till D.M.K.:s förste ordförande utsågs biskopen Eivind Berggrav. D.M.K. fick genom sitt aktiva deltagande i motståndsrörelsen och sina initiativ, bl. a. till protesterna mot judeförföljclserna och utskrivningen av norsk arbetskraft till tysk krigsinsats, en stark position i motståndsrörelsen. Den blev också under hand ett viktigt rådgivande organ för den norska exilregeringen i London. Det sagda förde med sig, att D.M.K. under åren 1944—1945 hemställde hos exilregeringen om officiellt erkännande och att få fungera även efter kriget. Regeringen förklarade i anledning av de sålunda framställda önskemålen, att dess allmänna principiella inställning var, att den icke ville genom beslut på olika områden binda det norska folket i sådana frågor, som blevo aktuella efter krigets slut. Regeringen uppdrog emellertid åt D.M.K. att under övergångstiden efter kri- gets slut fungera som rådgivande institution för kyrkliga frågor. Detta uppdrag upphörde i juni 1947.

Mot bakgrunden av det sagda får ses följande punkt i de norska politiska par- tiernas samlingsprogram av år 1945: >>Den norske kirke skal bevarcs som stats- kirke og innenfore denne ramme gis organer som er tillfredsstillende for det kir-

- keligd liv.»

I sitt förutnämnda betänkande framlade kirkeordningsnevden en utförlig moti- vering för förslaget om tillskapande av ett centralt kyrkligt organ i Norge. Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande organ, kirkerådet, bestå av sammanlagt 25 ledamöter, nämligen: biskopen i Oslo; två andra biskopar, valda av biskops- mötet; en präst från vart och ett av de bispedömmen, vars biskop ej var ledamot av kirkerådet, och en präst från Oslo bispedömme; två lekmän från vart och ett av de fem största bispedömmena och en lekman från vart och ett av de övriga bispedömmena (av nämnda lekmän borde två vara skolmän); en representant från var och en av de erkända teologiska fakulteterna; en av kirkerådet själv ut- sedd jurist. Kirkerådet skulle enligt förslaget icke ha någon beslutanderätt utan en rent rådgivande funktion. Kirkerådet skulle emellertid vara tillförsäkrad rätt att alltid få tillfälle att yttra sig i viktigare kyrkliga frågor, innan dessa avgjordes av Konung och storting eller av Konungen ensam (jfr 64_66 %% lagförslaget). Kirkerådet skulle vidare ha till uppgift att samordna stiftsstyrelsernas verksam- het. Det skulle hålla ett ordinarie sammanträde varje år och dessutom inkallas till extra ordinarie sammanträde, då Konungen fann detta nödvändigt eller minst nio ledamöter gjort framställning härom.

Det i propositionen till stortinget framlagda förslaget om tillskapande av ett kirkeråd byggde i huvudsak på kommitténs förslag.

Såsom tidigare nämnts avslog stortinget propositionen i här avsedd del. Stor- tinget följde därvid vad majoriteten (sju ledamöter) i stortingets kirke- och un- dervisningskomité förordat i sitt utlåtande över propositibnen. En minoritet (sex ledamöter) inom kommittén hade med vissa jämkningar tillstyrkt propositionen i nu berörda hänseende.

Den lagstiftande makten tillkommer enligt den danska grundlagen av år 1953 ' nungen och folketinget i förening. Fråga om genomförande av viss lagstiftning k n enligt grundlagen även underställas allmän folkomröstning under vissa sär- skilda förutsättningar. Då ett lagförslag antagits av folketinget, äger sålunda en minoritet av folketinget, vilken utgör minst en tredjedel av hela antalet leda- möter, inom en viss kortare tidsfrist begära, att frågan om lagstiftningens genom- förande skall underställas allmän folkomröstning. Har folkomröstning begärts, kan folketingets majoritet _— likaledes inom en viss kortare tidsfrist — besluta, att frågan om lagstiftningens genomförande skall förfalla. Därest folkomröstning kommer till stånd, kräves för att lagstiftningen icke skall genomföras, att majori- teten av de i omröstningen deltagande, dock minst 30 procent av samtliga röstbe- rättigade, uttalar sig härför. Inom vissa lagstiftningsområden kan folkomröstning dock icke äga rum. Detta gäller exempelvis i fråga om den s. k. finansloven, vari- genom statsregleringen för ett finansår fastställes. _ För genomförande av grundlagsändring fordras, att Konungen samt två på varandra följande folketing med nyval emellan besluta härom. Frågan skall därefter obligatoriskt underställas allmän folkomröstning, därvid för ändringens genomförande kräves att majorite— ten av de i omröstningen deltagande, dock minst 40 procent av alla röstberätti- gade, uttalar sig för lagändringen.

Den verkställande makten ligger enligt & 12 grundlagen hos Konungen, som med i lagen fastställda inskränkningar äger den högsta myndigheten över landets an- gelägenheter och utövar densamma genom ministrarna. —— I anslutning härtill må nämnas, att i Danmark är genomförd en vidsträckt ministerstyrelse.

I Danmark gälla icke några speciella statsrättsliga regler rörande lagstiftning och förvaltning på det kyrkliga området. Sålunda har icke tillskapats något sär- skilt kyrkligt lagstiftningsorgan. Ej heller finnes någon rent kyrklig central för- valtningsmyndighet. De allmänkyrkliga frågorna avgöras i likhet med andra stat- liga angelägenheter av Konung och folketing. Innan statsmakterna ta ställning till kyrkliga frågor av större betydelse, brukar regeringen i regel inhämta yttranden av de enskilda biskoparna. Frågan om att bereda den danska folkkyrkan ett visst mått av självstyrelse har varit föremål för ett flertal sakkunnigutredningar, men förslag härom har aldrig framlagts för riksdagen.

Huvudstadgandet om den danska folkkyrkans statsrättliga ställning är infört i grundlagens % 4, som lyder: Den evangelisk—lutherska kyrkan är den danska folkkyrkan och understödes såsom sådan av staten. I 5 (36 grundlagen återfinnes ett annat stadgande rörande folkkyrkan, vari sägs att folkkyrkans författning fastställes genom lag. Båda dessa stadganden funnos även intagna i 1849 och 1915 års grundlagar. I fråga om folkkyrkans statsrättsliga ställning har den sakkunnig- kommitté, som år 1928 tillsattes för att utreda och framlägga förslag rörande för- hållandet mellan stat och kyrka i Danmark, gjort följande uttalande.

»Grundlagen fastställde icke folkkyrkans ställning, den fastslog blott, att den skulle ha en särskild ställning framför andra trossamfund. Under riksdagsbe- handlingen av 1849 års grundlagsförslag uttalade dåvarande kultusministern Mad- vig saken på det sättet, att tanken var, att folkkyrkan på en gång skulle stå i ett friare förhållande till staten än den då bestående statskyrkan, men tillika i ett närmare förhållande till staten än alla andra trossamfund. Men huruledes denna ställning skulle vara, vilken ordning eller författning, som skulle gälla för folk- kyrkan, fastslogs icke av grundlagen utan hänsköts till senare lagstiftning.»

Det förut återgivna stadgandet i grundlagens % 66, vilken räknas till de s. k. Iöftesparagraferna i den danska grundlagen, har varit föremål för mycken dis-

kussion. Denna har i synnerhet rört sig om huruvida det var grundlagens me- ning, att för folkkyrkan skulle stiftas en särskild lag av konstitutionell karaktär, genom vilken en speciell, representativ församling för folkkyrkan skulle tillska— pas och denna tillförsäkras en mer eller mindre självständig ställning gente . ot staten, eller huruvida berörda grundlagsstadgande kan sägas vara uppfyllt genom de lagbestämmelser om särskilda förhållanden rörande folkkyrkan, som tid efter annan fastställts på sedvanligt sätt av Konung och riksdag. Någon särskild konsti- tutiv författning för folkkyrkan har såsom förut antytts icke blivit antagen av statsmakterna.

Frågan om förhållandet mellan stat och kyrka i Danmark var senast föremål för utredning av den förutnämnda, år 1928 tillsatta sakkunnigkommittén. Denna hade i uppdrag att efter verkställd utredning framlägga förslag till sådana änd- ringar i det bestående förhållandet mellan stat och kyrka, vilka befunnos önsk- värda, och därvid även överväga frågan om en fullständig skilsmässa mellan stat och kyrka. Kommittén bestod av icke mindre än 26 medlemmar och i densamma ingingo representanter för såväl de olika politiska partierna som de särskilda kyrkliga riktningarna (Indre Mission, Grundtvigianismcn, Kirkeligt Centrum m. fl.). Ordförande i kommittén, som brukar benämnas »Det kirkepolitiske Ud— valg», var departementschefen V. Holböll. Kommittén arbetade i över 12 år och höll icke mindre än 250 plenarsammanträden. Det visade sig emellertid omöjligt att inom kommittén få fram några mera allmänt omfattade förslag i de stora frå- gorna. Kommitténs arbete resulterade därför i ett flertal minoritetsförslag.

En grupp på 13 ledamöter föreslog, att ett särskilt centralt kyrkligt organ, be- nämnt kirkeråd, skulle tillskapas. Detta skulle bestå av 26 medlemmar, nämligen 21 ledamöter, valda av menighetsråden d. v. s. kyrkoråden i församlingarna, tre biskopar, utsedda av biskoparna själva, en teologie professor utsedd av den teo- logiska fakulteten, och en ämbetsman, utsedd av kyrkoministern. Kirkerådet skulle ha till uppgift att avgiva yttrande över dels lagförslag i rent kyrkliga ämnen och i andra ämnen av särskild betydelse för folkkyrkan (exempelvis äktenskapslag- stiftningen) dels kyrkliga frågor, som regleras i administrativ ordning (exem— pelvis kyrkohandbok och psalmbok). I sistnämnda frågor ville vissa ledamöter inom denna grupp av kommittén tillerkänna kirkerådet vetorätt, medan andra ledamöter inom gruppen motsatte sig detta. Kirkerådet skulle vidare ha till upp- gift att årligen framlägga förslag till regeringen i fråga om uttaxering av allmän kyrkoskatt ävensom, i anslutning härtill, förslag till ändring i den kyrkliga in- delningen samt inrättande och indragning av prästerliga tjänster i församling— arna.

Två minoritetsgrupper ansågo tillräckliga skäl icke föreligga för att inrätta ett kirkeråd utan framlade särskilda förslag till mindre jämkningar i den bestående ordningen. En annan minoritetsgrupp förordade en fullständig skilsmässa mellan stat och kyrka.

Danmark är i kyrkligt hänseende indelat i nio stift och varje stift i ett antal prosterier (kontrakt). Ett prosteri omfattar ett flertal pastorat och dessa i sin tur bestå av en eller flera socknar (församlingar).

I detta sammanhang må nämnas, att i Danmark _ liksom i Norge finnes icke någon ärkebiskop.

Biskopen biträdes i ekonomiska frågor av den av amtmännen (landshövding- arna) inom stiftsområdet, som Konungen utsett till stiftsamtman. Biskopen och stiftsamtmannen bilda tillsammans en kyrkligt-ekonomisk förvaltningsmyndighet, som brukar benämnas Stiftsövrigheden och'som kan sägas utgöra ett slags mot- svarighet till våra stiftsnämnder.

Ett annat lokalt kyrkligt organ är Prosteriudvalget, som består av prosten och två av menighetsråden inom prosteriet valda lekmän. Prosteriudvalget har vissa uppgifter, som i Sverige ankomma på ecklesiastik boställsnämnd.

I varje socken skall finnas ett menighetsråd. Ett särskilt menighetsråd kan även utses för en viss del av en socken. Två eller flera socknar, som bilda ett pas- torat, kunna förena sig om ett gemensamt menighetsråd. Bestämmelser om val av menighetsråd samt dess sammansättning och befogenheter äro meddelade i 1922 års lag om menighetsråd, vilken utgör en av de viktigaste kyrkliga författning- arna i Danmark. Menighetsrådet består av socknens ordinarie präster samt minst sex lekmän, vilka utses genom direkta val. På menighetsråden ankommer bl. a. att förvalta prästboställena och kyrkan jämte dess egendom. Menighetsråden äro tillagda befogenhet att uttaxera erforderliga medel av folkkyrkans medlemmar inom socknen. Menighetsråden äga även rätt att i vissa fall avgiva förslag vid till- sättning av prästerliga tjänster i socknen och att deltaga i biskopsval.

För införande av ny, auktoriserad liturgi, psalmbok och predikotextbok inom socknen kräves vidare menighetsrådets samtycke.

Enligt 1903 års lag om valgmenigheder må, om i en socken ett visst antal med- lemmar av folkkyrkan förenar sig därom, dessa utträda ur sockenmenigheten och bilda en egen valgmenighed (»friförsamling») med rätt att själva utse ett menig- hetsråd och tillsätta egen präst.

Vidare må nämnas att enligt 1922 års lag om bispeembedens besaettelse og om adgang till stiftsbåndslösning äger en socken eller valgmenighed rätt att under vissa förutsättningar bryta sig ut ur det stift, till vilket den territoriellt hör, och i stället underställa sig biskopen i ett annat stift.

Tillsättning av biskopstjänst skall föregås av val, vid vilket rösträtt tillkommer samtliga ledamöter i menighetsråden inom stiftet. Därest någon av kandidaterna erhåller två tredjedelar av de avgivna rösterna, skall han av Konungen utnäm- nas till innehavare av den lediga biskopstjänsten. I annat fall äger Konungen fri utnämningsrätt bland dem, som erhållit röster vid valet.

Då ordinarie församlingsprästerlig tjänst skall tillsättas, har kirkeministeriet att efter ansökningstidens utgång översända de inkomna ansökningshandlingarna till menighetsrådet. Detta äger att för tjänstens tillsättande uppsätta förslag å tre sökande. En av dessa skall härefter av Konungen utnämnas till innehavare av tjänsten. Därest menighetsrådet enhälligt förordar en av de sökande, har Konungen att utfärda fullmakt för honom å tjänsten. De nu återgivna bestämmelserna äro meddelade i lagen om menighetsråd. Genom en särskild lag av år 1953 har emel— lertid föreskrivits vissa undantag från nämnda tillsättningsbestämmelser. Dessa skola sålunda icke äga tillämpning vid tillsättning av prästtjänsterna vid vissa kyrkor i Köpenhamn (exempelvis Frue Kirke) och sådana kyrkoherdetjänster, med vilka är förenat stiftsprostämbete. I 1953 års lag har vidare i fråga om till- sättning av prästtjänst vid sådan kyrka, vid vilken finnas flera tjänster, föreskri- vits vissa begränsningar av menighetsrådens befogenheter enligt menighetsråds- lagen.

De viktigaste författningarna på det kyrkligt-ekonomiska området äro lagen om folkekirkens lönningsvaesen i Köbenhavn og på Frederiksberg och lagen om fol- kekirkens lönningsvaesen uden for Köbenhavn og Frederiksberg, båda av år 1931, Nämnda lagar innehålla icke blott lönebestämmelser utan även stadganden om bl. a. förvaltning och användning av prästboställen och andra kyrkliga förmö- genhetstillgångar samt den kyrkliga beskattningen. De i lagarna meddelade löne- bestämmelserna för prästerna ansluta sig i allt väsentligt till de för statsjänstemän- nen gällande bestämmelserna.

Enligt lagen om folkekirkens lönningvaesen uden for Köbenhavn och Frederiks- berg skola av prästlönetillgångarna en del förvaltas såsom »Hjemmemidler» (d. v. s. som lokala lönetillgångar) av menighetsråden och en del såsom »Stiftsmidler» av Stiftsövrigheden. Avkastningen av sist avsedda lönetillgångar inflyter till de i stiften tillskapade särskilda stiftsfonderna, vilka kunna sägas vara ett slags pro- vinsiella motsvarigheter till vår riksfond för kyrkliga ändamål, kyrkofonden.

Biskoparnas avlöning bestrides helt av statsverket över riksstaten. Detsamma gäller dyrtidskompensation åt församlingsprästerna. Övriga avlöningsförmåner åt sistnämnda präster bestridas dels av pastoraten dels ur stiftsfonderna. Därest pas- toratens andel av avlöningskostnaderna icke helt kan gäldas med avkastningen av dess »Hjemmemidler», täckes återstoden med uttaxerad kyrklig kommunalskatt.0m vederbörande stiftsfonds medel icke förslå för bestridande av dess andel i löne- kostnaderna, erhåller fonden erforderligt tillskott genom den s. k. landskirkeskat- ten. Denna skatt, som kan jämföras med vår allmänna kyrkoavgift, fastställes av kirkeministeriet och erlägges av samtliga pastorat utanför huvudstadsområdet.

Avlöningskostnaderna för prästerskapet inom huvudstadsområdet bestridas vä- sentligen med uttaxerad kyrklig kommunalskatt, vilken uttages i form av dels hu- vudskatt dels tilläggsskatt.

Kap. 4. Kyrkomötets befogenheter

Tidigare reformförslag

Under årtiondena närmast före och efter sekelskiftet väcktes i riksdagen vid flera tillfällen förslag om upphävande av kyrkomötets medbestämman- derätt i kyrkolags- eller privilegiefrågor. Första gången detta skedde var 1881, och frågan återkom vid envar av riksdagarna 1882, 1883, 1885, 1894, 1910 och 1920. Sistnämnda år vann en motion i ämnet såtillvida båda kam- rarnas bifall att riksdagen beslöt begära utredning av frågan. Vid föregåen— de tillfällen hade första kammaren städse ställt sig avvisande till förslagen, under det att andra kammaren vid tre tillfällen 1882, 1883 och 1910 — biträtt desamma. Särskilt 1894 och 1920 års riksdagsbehandlingar av frågan äro ägnade att belysa de skäl som legat bakom förslagen.

Vid 1894 års riksdag motionerade i andra kammaren skräddaren C. F. lVaIIbom om sådan ändring av RF & 87:2 att ordet »samtycke» utbyttes mot ordet >>utlåtande». Motionen (nr 159) avsåg således att tilldela kyrkomötet en endast rådgivande funktion i kyrkolagsfrågor. Konstitutionsutskottet an- förde i sitt utlåtande (nr 9) över motionen.

»Lika med motionären anser utskottet grundlagens stadganden om rätt för stats- kyrkan att genom en särskild representation med Konungen och riksdagen dela lagstiftningsmakten i kyrkliga frågor'i och för sig innebära en motsägelse, ty li— ka självklart, som det synes utskottet, att en frikyrka må äga att utan annan in- blandning från statens sida, än som för den allmänna ordningens och sedlighetens upprätthållande kan finnas erforderlig, genom därtill utsedda representanter eller på annat sätt själv ordna sina angelägenheter, lika orimligt är det enligt utskottets uppfattning, att de lagar, som reglera statskyrkans organisation och verksamhet, skola stiftas av andra organer än dem, vilka det tillkommer att meddela dylika föreskrifter med avseende å övriga statsinstitutioner. På samma gång stadgandet, att statskyrkans representation äger andel i lagstiftningsmakten beträffande kyrk- liga frågor, synes utskottet ur principiell synpunkt ohållbart, hade, enligt utskot- tets åsikt, den omständigheten, att i vår kyrkolag finnas inblandade en mängd stad— ganden av civillags natur, varigenom kyrkomötets lagstiftningsmakt kommit att omfatta även sådana frågor, som alls icke beröra de rent kyrkliga intressena, bort särskilt mana grundlagsstiftarna att icke utsträcka mötets befogenhet utöver en rådgivande församlings. Man har såsom skäl för stadgandena om kyrkomötets lagstiftningsmakt anfört, att hos nationalrepresentationen icke skulle i tillräcklig grad förefinnas de speciella insikter i kyrkliga frågor, som för vården av kyrkans intressen vore av nöden. Med avseende härå anser utskottet sig endast böra erin- ra om mångfalden av de ärenden, för vilkas allsidiga prövning särskilda kunska-

per synas vara i ej mindre grad erforderliga, men som det oaktat utan olägenhet prövas allenast av Konungen och riksdagen. Det ligger i sakens natur, att delning- en av lagstiftningsmakten i kyrkliga frågor på tre särskilda organer ingalunda kan vara ägnad att befordra genomförandet av tidsenliga reformer i vår föråldra- de kyrkolag, och grundlagens stadganden i förevarande avseende verka än mera hämmande på utvecklingen, därigenom att kyrkomötet sammanträder endast vart femte år. Olägenheten härav är påtaglig i synnerhet i det fall vilket i viktigare frågor ej sällan torde förekomma att de olika lagstiftande myndigheterna fatta skiljaktiga beslut, mellan vilka sammanjämkning lämpligen skulle kunna äga rum. Bestämmelserna om kyrkomötets vetorätt måste således även i praktiskt avseende anses föga tillfredsställande. Uppkomsten av denna rätt härleder sig från präs- terskapets genom ståndsförfattningens upphävande minskade inflytande på riks- dagens sammansättning. Den i motiven - - - till stöd för ändringarna av 55 87 och 88 regeringsformen åberopade omständighet, att, därest förslaget till ny riksdags— ordning bleve antaget, statskyrkan skulle upphöra att genom ett särskilt stånd vara representerad i nationalförsamlingen, utvisar tydligt, att denna grundlagsändring avsåg att åt statskyrkans prästerskap bereda ersättning för förlusten av dess då- varande maktställning inom riksdagen och därigenom vinna prästeståndets bifall till representationsförslaget. Då emellertid, såsom känt är, ståndet knappast kan anses hava otvunget biträtt reformen, än mindre understött densamma på grund av den kyrkomötet sålunda tillförsäkrade lagstiftningsmakten, synes det faktiska syftemålet med förevarande ändringar i regeringsformen redan från början hava varit i viss mån förfelat. Det torde tillika böra framhållas, att grundlagstiftarna svårligen kunna anses hava avgivit någon som helst försäkran, att den förmån, som enligt 5 87 regeringsformen blivit tillförsäkrad statskyrkans prästerskap så- som gottgörelse för frånträdda politiska rättigheter, skulle för all framtid bliva be- ståndande, och att de i varje fall därtill saknat befogenhet. Varaktigheten av detta stadgande bör därför, enligt utskottets uppfattning, vara beroende därpå, huruvida detsamma kan anses fortfarande befordra sitt egentliga ändamål. Vilken den fak- tiska anledningen till införande i vår statsrätt av ifrågavarande bestämmelse nu än må hava varit, torde dock meningarna ej vara synnerligen delade därom, att befrämjandet av kyrkans sanna intressen och rättigheter måste anses utgöra dess huvudändamål. Ernås icke vidare detta syfte, anser utskottet varje giltigt skäl sak- nas för bibehållandet av förevarande stadgande, som vilar på grundsatser, vilka synas främmande för hela vårt statsskick.»

Konstitutionsutskottets utlåtande, mot vilket flera av utskottets ledamöter reserverade sig, utmynnade i en hemställan om bifall till motionen. Utskot- tets hemställan avslogs doek av båda kamrarna.

Såsom i den historiska inledningen (s. 42 f.) berörts väckte vid 1920 års riksdag dåvarande redaktören Arthur Engberg i andra kammaren motion (nr 316) i ärendet. Liksom XVallbom 1894 hemställde Engberg om sådan ändrad lydelse av RF % 87:2 att i kyrkolagsfrågor skulle erfordras endast utlåtande av kyrkomötet. Kyrkomötets medverkan i lagförklaring enligt RF & 88 skulle slopas. Vid motionens behandling i konstitutionsutskottet erin- rade utskottet om det ovan citerade utskottsutlåtandet från 1894 och fann de däri framlagda skälen för den föreslagna reformen synnerligen vägande. För egen del tillfogade utskottet (utlåtande nr 49).

>>Kyrkomötets rätt att jämte Konung och riksdag deltaga i avgörandet av kyrko-

lagsfrågor är, såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, att betrakta såsom en ersättning, ett vederlag, för den förlust i politiskt inflytande, som den svenska kyrkan led genom representationsreformen, genom avskaffandet av den särskilda kyrkliga representationen i riksdagen. Kyrkomötets s. k. vetorätt kan alltså his- toriskt-politiskt anses såsom en relikt av den gamla ståndsrepresentationen, vilken vid 1866 års omdaning av statsskicket fick kvarstå, om också i förändrad form. ()m alltså kyrkomötets andel i lagstiftningsmakten från denna synpunkt är att betrakta såsom ett uttryck för en ålderdomlig och numera övergiven uppfattning, synes förhållandet bliva likartat, därest innebörden av vetorätten undersökes från rent principiella utgångspunkter. Då statskyrkan nämligen torde kunna anses så- som cn statsorganisation, såsom staten organiserad för dess religiösa verksamhet, synes kyrkans andel i statsmakten innebära en självmotsägelse så tillvida, som däri- genom ett sekundärt statsorgan på ett visst område upphöjes till likställighet med de primära statsorgan, Konung och riksdag, vilka i övrigt äro statsviljans enda bärare. Även av rent praktiska skäl synes avskaffandet av kyrkomötets veto väl motiverat. Såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, ligger det nämligen i sakens natur, att lagstiftningsmaktens delning i kyrkliga frågor på tre olika organ försvårar genom- förandet av behövliga reformer och över huvud utgör ett lagstiftningsmckanismens smidiga funktionering hämmande moment; härvid är särskilt att märka, det kyr- komötet såsom regel endast sammanträder vart femte år. Härtill kommer, att be- greppet kyrkolag rymmer åtskilliga bestämmelser av rent civilrättslig natur, och att alltså kyrkomötets befogenhet för närvarande sträcker sig till områden, vilka enligt sakens natur ligga alldeles utanför dess kompetens. Enligt utskottets me- ning vore det ej heller att befara, att (len föreslagna reformen menligt skulle in- verka på kyrkans intressen. En bestämmelse att kyrkomötets utlåtande skall upp- tagas vid lagstiftning i kyrkolagsfrågor synes nämligen fullt tillräcklig för att ga- rantera den svenska kyrkans representation det inflytande i dessa frågor, som enligt sakens natur bör tillkomma densamma. Utskottet, som alltså i huvudsak delar motionärens uppfattning, anser emellertid, att en närmare utredning bör företagas, innan en lagändring i den föreslagna riktningen vidtages. Särskilt sy- nes omfattningen av begreppet kyrkolag behöva klarläggas. Härvid torde det sär— skilt böra tagas under övervägande, huruvida ej de rent civilrättsliga delarna av kyrkolagskomplexet skulle kunna helt undantagas från kyrkomötets kompetens- område. Likaledes torde en prövning böra ske av frågan, om kyrkomötet i vissa inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor i någon form bör erhålla en fortsatt medbestämmanderätt.»

Utskottet hemställde att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan i vad mån kyrkomötets rätt att med Kungl. Maj:t och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor kunde avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika frågor avge utlåtande. Reservationer avgåvos dels av sju ledamöter, som yrkade avslag å såväl utskottets hemställan som Engbergs motion, och dels av då- varande komministern Harald Hallén, som yttrade.

»Jag har inom utskottet ansett, att den förebragta motiveringen ingalunda gi- vit en objektiv framställning av föreliggande frågor. Så exempelvis borde den olägenhet och de nackdelar, som följt av att kyrkomötet begagnat sin vetorätt, hava angivits. De relativt få och mindre väsentliga frågor, i vilka denna vetorätt kommit till användning, kunna ej motivera reformen. Men av rent principiella skäl bör naturligtvis utredas, huru rent civilrättsliga spörsmål, som till äventyrs fin- nas kvar inom kyrkolagen, lämpligen böra helt undandragas kyrkomötets med-

bestämmanderätt. Motionären vill endast uppfatta kyrkan såsom staten organi- serad för sin religiösa verksamhet. Även om denna uppfattning tidigare ägt rik- tighet, så har likväl genom det gradvisa bävandet av varje form av religionstvång, som utmärkt den senare tiden och icke minst genom den väntade lagen om rätt till utträde ur kyrkan, denna kommit att även uppfattas som en med relativ för- eningsfrihet utrustad organisation, över vilken staten förbehåller sig kontroll och uppsiktsrätt. Ur (lenna synpunkt bör därför en viss frihet bibehållas för kyrkan att i inre kyrkliga angelägenheter få med bibehållen självständighet själv träffa sina avgöranden. Därför har sista satsen i utskottets motivering synts mig syn- nerligen otillräcklig. Där medgives icke ens såsom självklart, att i interna kyrk- liga frågor kyrkan skall få bibehålla sin frihet, utan skall i stället prövas, om i någon form en dylik frihet skall av staten tolereras. I stället borde ifrågavarande sats ha följande mer positiva form: Likaledes bör en prövning ske av frågan, hu- ruvida icke kyrkomötet i vissa inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor bör erhålla en fortsatt medbestämmanderätt eller _ där dessa ej direkt beröra det borgerliga samhället »— lämpligen behandlas av kyrkomötet ensamt såsom fallet redan nu är med Vissa frågor av inre kyrklig natur.»

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan. I första kammaren blev mo- tiveringen föremål för särskild omröstning, därvid Hallens reservation god- kändes.

Med anledning av riksdagens begäran om utredning i ämnet uppdrog Kungl. Maj :t 1921 åt landshövdingen Johan Widén att verkställa en förbere- dande undersökning av frågan. Utredningen fortgick till 1923, då den enligt Kungl. Maj:ts beslut avslutades och undersökningens resultat framlades i ofullbordat skick. Vid 1928 års riksdag motionerade Hallén m. fl. (AK nr 46) om återupptagande av utredningsarbetet. Konstitutionsutskottet uttala- de även då (utlåtande nr 10), att gränserna för det lagstiftningsområde, där kyrkomötet borde medverka, ävensom formerna för denna medverkan torde vara i behov av reglering. Utskottet fann emellertid, att dessa frågor i väsentlig mån komplicerades genom den då aktuella frågan om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan. Medgåves en sådan rätt skulle, förmenade utskottet, kyrkan erhålla en väsentligt förändrad ställning, »vilket torde med- föra konsekvenser såväl med avseende å den kyrkliga lagstiftningsmakten som kyrkans inre organisation». Utredningen om kyrkomötets lagstiftnings- befogenheter borde i det läget icke återupptagas, varför utskottet hemställde att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hem- ställan, varemot tre ledamöter reserverade sig med yrkande om bifall till motionen, godkändes av båda kamrarna. Förslag till ändring i kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter ha därefter icke varit före i riksdagen.

Även kyrkomötet har vid flera tillfällen haft att taga ställning till frågan om kyrkomötets befogenheter, särskilt dess grundlagsenliga kompetens. Kyrkomötet har därvid slagit vakt om sina rättigheter och de förslag som framställts ha tagit sikte på i vad mån kyrkomötet kunde tillerkännas vid- gade befogenheter.

Redan vid 1878 års kyrkomöte motionerades — av domprosten A. F. Son-

den (motion nr 19) —— om sådan ändring av RF att Kungl. Maj:t skulle äga att med kyrkomötets samtycke stifta, förändra eller upphäva »de delar av kyrkolag, vilka ensamt men väsentligen angå kyrkans eget liv, såsom an- tagandet av ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok och katekes». Mo- tionären fann det icke vara med kyrkans frihet förenligt att vad som rörde kyrkans egna livsfunktioner gjordes beroende av riksdagen, »där, enligt gäl- lande grundlag, både annan kristen trosbekännelse än den evangelisk lutherska och icke kristna i besluten kunna deltaga». Kyrkan borde även beredas ett skydd mot att Kungl. Maj:t en gång i framtiden genom ett enkelt påbud kunde rubba kyrkans bekännelse eller förvandla dess gudstjänst. Sondéns motion vann dock icke gehör i kyrkomötet. I sitt avstyrkande be- tänkande (nr 16) hade kyrkolagsutskottet yttrat, att det icke torde vara lämpligt, att kyrkomötet hemställde om inskränkning i riksdagens lagstift- ningsrätt samt att de av motionären exempelvis angivna frågorna dessutom icke torde bero av riksdagen.

I anledning av 1920 års riksdags begäran om utredning av frågan om av- skaffande av kyrkomötets medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor avlät samma års kyrkomöte en skrivelse till Kungl. Maj:t. I skrivelsen (nr 45) hemställde kyrkomötet, att Kungl. Maj :t måtte tillse, att vid den blivande utredningen full hänsyn måtte tagas till kyrkans berättigade krav på att kyrkomötets medbestämmanderätt i frågor, som berörde kyrkans inre liv samt kyrkans därav betingade ställning i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende, måtte hållas vid makt och stärkas. Till detta uttalande anslöt sig även 1925 års kyrkomöte, som hemställde att den av XVidén påbörjade men avbrutna utredningen måtte återupptagas och slutföras.

Även det kyrkomöteskommittén lämnade uppdraget har föranlett kyrko— mötet att upptaga frågor rörande kyrkomötets uppgifter. I den i betänkan- dets inledning (s. 8) omnämnda motionen nr 58 vid 1951 års kyrkomöte berördes sålunda spörsmålet om kyrkomötets medverkan i den kyrkliga lagstiftningen och vissa därmed sammanhängande frågor. Med utgångs— punkt från 1951 års prästlönelagstiftnings legislativa behandling erinrade motionärerna —— biskopen Bo Giertz m. fl. _ om den konstitutionella praxis som under åren. 1910—1936 tillämpats i frågor rörande prästlöner, boställen, kyrkofond m. m. och åberopade uttalanden från riksdagens sida under den- na tid att hithörande frågor krävde kyrkomötets bifall. Efter en kritisk granskning av den ändrade praxis som därefter tillämpats vid lagstiftning i kyrkligt ekonomiska frågor anförde motionärerna, att kyrkomötet borde fasthålla vid sin befogenhet att medverka i den kyrkliga lagstiftningen i samma utsträckning som tidigare. Den nya dissenterlagstiftningen aktuali— serade emellertid enligt motionärernas mening vissa problem vid sidan av det gällande rättsläget. Härom anfördes i motionen.

»Godkännes förslaget till religionsfrihetslag av kyrkomötet, höra i samband där- med de frågor beaktas, som uppkomma när statsmakten icke kan bli uttryck för

ett kristet samhälle i samma utsträckning, som förutsattes vid regleringen av det nuvarande förhållandet mellan stat och kyrka. I det nya läget synes det vara sak- ligt befogat, att kyrkomötet såsom utgörande svenska kyrkans ombud beredes till— börliga möjligheter att tillvarataga församlingarnas rätt och bästa. I samma mån som statsmakterna icke på samma sätt som för ett sekel sedan företräda de sven- ska kyrkoförsamlingarna, ökas de sakliga skälen för att kyrkomötet får ett lag- fäst medinflytande över kyrkans inre angelägenheter. Därvid måste man l:a i minne, att till kyrkans inre angelägenheter också hör den ändamålsenliga anord- ningen av hennes församlings- och pastoratsindelning, hennes församlingsstyrclse och hennes möjligheter att bedriva sin verksamhet. Kyrkans uppgift är att nå människorna med evangeliet. Härtill behöver hon sina präster, sin församlings- organisation och sina helgedomar. Möjligheten att fritt förkunna Guds ord förut- sätter därför också frihet att ordna den yttre verksamheten på ett ändamålsenligt sätt. Det är därför angeläget att kyrkan bevaras vid den relativa ekonomiska och organisatoriska självständighet hon hittills ägt. Men därutöver anmäla sig vissa önskemål, som gå utöver vad som i närvarande stund tillkommer (len kyrkliga representationen. Det kan sålunda ifrågasättas, om icke vissa bestämmelser, som nu tillhöra kommunallagarna, rätteligen borde tillhöra kyrkolagsområdet. Hithö- ra exempelvis bestämmelserna om kyrkoråden i deras egenskap av kyrkliga organ med församlingsvårdande uppgifter, deras sammansättning, deras uppgifter i för— samlingarna m. m. Att sådana internt kyrkliga bestämmelser kommit att räknas till kommunallagarna, torde bero på att de tillhöra det lagkomplex, som även reg- lerar den kyrkokommunala beskattningen. Beskattningsrätten tillkommer grund- lagsenligt riksdagen allena. Utan att någon ändring ifrågasättes i detta avseende, synas emellertid sådana delar av lagen om församlingsstyrelse som de nu nämnda kunna överföras till det rättsområde, som bör regleras under kyrkomötets med- verkan. Även de frågor, som beröra (len kyrkliga indelningen, böra regleras med kyrkomötets medverkan. I gångna tider med relativt stationär befolkningsfördel- ning ha de varit av mindre betydelse. I och med att de genom den snabba för- ändringen av befolkningsfördelningen fått ökad betydelse, aktualiseras också be- hovet av en sådan ordning för deras reglering, att kyrkan själv får medverka där- vid både med initiativ och beslut. Det synes ligga i sakens natur, att kyrkomötet jämte riksdagen, där så icke redan nu är fallet, bör erhålla lagstiftningsrätt i de frågor, som beröra (len kyrkliga organisationen: inrättande av stift och faststäl- lande av grunderna för församlings- och pastoratsindelning. Slutligen torde i detta sammanhang böra påpekas behovet av vidgad initiativrätt för kyrkomötet, inne- bärande en möjlighet att framställa önskningar icke blott till Kling]. Maj:t utan också till de centrala kyrkliga styrelserna och biskopsmötet. Behovet av en så— dan initiativrätt har framhållits redan i biskopsmotionen vid 1929 års kyrko- möte.»

Motionen slutade med en hemställan att kyrkomötet måtte till Kungl. Maj:t anmäla, att kyrkomötet icke kunnat frånträda sin uppfattning att den nya prästlöneregleringen bort kräva kyrkomötets samtycke samt att kyrkomötet önskade bibehållas vid sin rätt att medverka i författningsrcg- leringar på det kyrkliga området i samma utsträckning som tidigare; slut- ligen borde kyrkomötet anmäla sin önskan, att de i motionen angivna jämk- ningarna i kyrkomötets befogenheter måtte beaktas i samband med utred- ningen om kyrkomötets befogenheter.

Samtidigt med nämnda motion (nr 58) behandlade kyrkolagsutskottet

två särskilda motioner, den ena (nr 32) av kontraktsprosten Allan Qvarn- ström m. fl. och den andra (ur 33) av häradshövdingen E. G. Leijonhufvud m. fl. Motionerna avsågo delvis samma frågor som motion nr 58. Motion nr 32 tog emellertid sikte på en mera vittgående reform i syfte att på riksda— gens bekostnad stärka kyrkomötets medhestämmanderätt i kyrkolagsfrå— gor. Kyrkolag skulle stiftas av kyrkomötet och dettas beslut stadfästas av Kungl. Maj:t och riksdag. Därjämte föreslogs sådan ändring av RF % 89 att, därest Kungl. Maj:t åt riksdagen överlämnade någon under detta lag- rum fallande kyrklig fråga för gemensam lagstiftning, även kyrkomötets samtycke skulle inhämtas. I motionen nr 33 berördes under punkterna A och B i huvudsak samma frågor som i motion nr 58 samt under punkt C det i viss mån fristående spörsmålet om kyrkomötets och andra kyrkliga organs ställning såsom remissinstanser.

Kyrkolagsutskottet anförde i anledning av motionerna bl. a. (betänkande nr 22).

»Såsom framgår av det föregående har kyrkomötet år 1948 vid behandlingen av då föreliggande ärende givit uttryck åt den uppfattningen att kyrkomötets med- verkan erfordrades för ändring av 1910 års med kyrkomötets samtycke utfärdade lag om prästerskapets avlöning samt för reglering i lag av de nya huvudgrunderna i rättsförhållandet mellan församlingarna och deras prästerskap. Vad därefter förekommit i denna fråga motiverar enligt utskottets mening icke att kyrkomö- tet nu skulle frånträda (lenna uppfattning. Utskottet vill alltså *förorda att kyrko- mötet förklarar sig vidhålla sin uppfattning i denna fråga. Det är av vikt att även i övrigt från kyrkomötets sida framföras de synpunkter, som enligt kyrko- mötets mening böra beaktas vid utredningen. Utskottet anser att dessa synpunkter på ett lämpligt och riktigt sätt ha kommit till uttryck i motionen nr 58 och anslu- ter sig alltså till vad som anföres i motionen. Utskottet vill förorda att kyrkomö- tet, utan att nu binda sig för någon viss ståndpunkt i sak, hos Kungl. Maj:t hem— ställer att vad i motionen nr 58 anförts måtte bliva beaktat vid utredningen. Mo- tionen nr 32 hänför sig i stort sett till samma frågor som motionen nr 58 och dess syfte är således i huvudsak tillgodosett genom vad utskottet redan anfört. Motio- nen nr 32 fäster dock även uppmärksamheten på den viktiga frågan om kyrko- mötets medverkan, då Kungl. Maj:t överlämnat åt riksdagen att deltaga i lagstift- ning, som avses i 89 å regeringsformen och som rör kyrkliga angelägenheter. Även i övrigt innehåller motionen vissa beaktansvärda synpunkter. Även motionen nr 33 behandlar samma ämne som de båda förut nämnda. Den torde, såvitt angår motionärernas hemställan i punkterna A och B, motsvaras av motionen nr 58. I punkt C ha motionärerna upptagit ett spörsmål, som icke berör den pågående utredningen. Utskottet kan icke finna att i denna del tillräckliga skäl anförts för att en hemställan till Kungl. Maj:t skulle vara påkallad.»

Utskottet hemställde, att kyrkomötet i anledning av motion nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t framföra angelägenheten av att vad som anför- des i motionen ävensom vad utskottet uttalat måtte beaktas vid utredningen rörande kyrkomötets befogenheter samt att motionerna nr 32 och 33 skulle anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt. Kyrkomötet bi— föll denna hemställan och kyrkomötets i anledning härav till Kungl. Maj:t

avlåtna skrivelse (nr 42) har överlämnats till kommittén för att tagas un- der omprövning vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Förslag om vidgade lagstiftningsbefogenheter för kyrkomötet väcktes även vid 1953 års kyrkomöte i motion (nr 10) av redaktören Axel B. Svensson. Motionen avsåg bl. a. »att få en sådan lagändring till stånd, att frågor rö— rande kyrkans gudstjänstordning och böcker, prästutbildning och själa- vårdande arbete få avgöras av kyrkomötet». Motionen har på kyrkomötets hemställan överlämnats till kommittén för kännedom.

Kommitténs förslag

Prövningen av frågan huruvida och i vilken omfattning kyrkomötet skall jämte Kungl. Maj:t och riksdag medverka i ordnandet av kyrkans angelä- genheter bör i första hand grundas på en undersökning av de skäl som varit bestämmande för lagstiftaren vid fastställandet av kyrkomötets nuvarande befogenheter. Kommittén har sedan att taga ställning till i vad mån dessa skäl alltjämt äga giltighet. Därvid blir av särskild betydelse de praktiska erfarenheter som den hittillsvarande ordningen givit vid handen.

Såsom framgår av redogörelsen för tidigare reformförslag har som argu— ment för kyrkomötets avskaffande eller inskränkning av dess befogenheter anförts, att kyrkomötets inrättande och beklädande med lagstiftningsrätt icke i första hand varit sakligt betingat utan förestavats av politiskt tak— tiska skäl. Kyrkomötesinstitutionen vore att anse som ett »vederlag» för avskaffandet av prästeståndet som ett särskilt riksdagsstånd. Endast mot detta vederlag hade prästeståndet förmåtts att ge sitt samtycke till repre- sentationsreformen. Det är ett omtvistat spörsmål vilket berättigande denna synpunkt äger. För egen del vill kommittén i denna fråga framhålla svårig- heten att särhålla sakliga och politiskt taktiska skäl. Få reformer inom sam- hällslivet uppbäras av samstämmiga åsikter hos de beslutande. Vanligen framstå de som kompromisser mellan olika uppfattningar. I dessa senare fall undandrager sig motivläget hos de beslutande ofta ett säkert bedöman- de. Vad kyrkomötets inrättande beträffar kan det väl antagas, att bland dem som gåvo sin röst för kyrkomötet funnos, särskilt i borgarståndet, leda- möter för vilka de vid sidan liggande fördelarna med den nya riksdagsord— ningen voro utslagsgivande. Såtillvida lärer kyrkomötet äga direkt samband med representationsreformen. Säkert är emellertid att teorien om kyrkomö- tet som ett politiskt vederlag icke uttömmande förklarar varför kyrkomötet inrättades och utrustades med kompetens i kyrkolags— och privilegiefrågor. Tanken på en kyrkans egen representation är äldre än representationsre— formen, och den hade aktualiserats genom flera förslag, innan frågan om ståndsriksdagens avskaffande mognade till lösning.

Av den i betänkandet intagna historiken rörande kyrkomötets tillkomst (s. 44 f.) framgår, att kyrkomötet vuxit fram genom samverkan av flera

faktorer. Från reformert håll hämtade kyrkoförfattningsprinciper, kravet på vidgad religionsfrihet samt frikyrkorörelsens framväxt hade här sin bety- delse. Det har även framhållits, att ett av motiven var uppfattningen att riksdagen kommit att sakna det intresse och den insikt i kyrkliga frågor som krävdes för att åt riksdagen bibehålla ett avgörande inflytande över kyrkans angelägenheter. Om detta skäl hade bärkraft redan vid en tid då kyrkans intressen inom riksdagen tillvaratogos av prästeståndet, fick det ytterligare styrka då kyrkan upphörde att genom ett särskilt stånd vara rep- resenterad i riksdagen. Härtill kom ett annat förhållande som för många torde ha bidragit till uppfattningen att den nya riksdagen icke skulle komma att vara representativ för kyrkan. Genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning hade möjlighet öpp- nats för utträde ur kyrkan och bildande av fria församlingar. Det framtids- perspektivet kunde icke lämnas ur sikte, att personer, som icke tillhörde kyrkan, kunde komma till avsevärt inflytande i den nya riksdagen. Mot bak- grunden av dessa förhållanden bör ses De Geers uttalande att kyrkolagen på grund av sammanblandningen med civilrättsliga bestämmelser icke kunde helt och hållet överlämnas till kyrkomötet gemensamt med Kungl. Maj:t, »vilket måhända eljest vore riktigast». Synpunkten att den nya riksdagen i ännu mindre grad än den gamla var skickad att jämte Kungl. Maj :t handha den kyrkliga lagstiftningsmakten förklarar emellertid icke helt, att ett kyr- komöte inrättades, vilket vid sidan av och oberoende av riksdagen fick med— bestämmanderätt i kyrkliga frågor. Det återstår att söka besvara frågan var- för kyrkomötets befogenheter icke inskränktes till en endast rådgivande församlings. Som en rådgivande församling kunde kyrkomötet kompensera den bristande sakkunskapen i riksdagen och därmed utöva inflytande. Bland argumenten mot kyrkomötets utrustande med grundlagsfäst beslu- tanderätt anfördes också, att det stred mot statsförfattningen att vid sidan av riksdagen ställa en annan, av riksdagen oberoende representation. Man förutsåg även de praktiska svårigheter som skulle möta vid åvägabringande av sammanstämmande beslut av såväl Kungl. Maj:t och riksdag som kyrko— möte. Om skälen till att kyrkomötet trots dylika invändningar erhöll med- bestämmanderätt i kyrkolags— och privilegiefrågor därom lämna lagmotiven icke mycken upplysning. Man hänvisas i huvudsak till De Geers kortfattade uttalande att kyrkomötet icke i fullt mått kunde uppfylla sin bestämmelse med mindre kyrkomötet tillerkändes rätt att deltaga i stiftande av kyrko— lag. Ehuru det torde vara ofruktbart att söka framkonstruera de närmare överväganden som väglett lagstiftaren, må det ovedersägliga förhållandet framhållas, att beslutanderätt gav kyrkomötet en helt annan auktoritet än som följt med en blott rådgivande funktion. Slutligen får det antagas, att lagstiftaren. funnit de kyrkomötet tillerkända rättigheterna stå i överens- stämmelse med den kyrkliga lagstiftningens historiska traditioner. Histo- rikern F. F. Carlson, som i prästeståndet försvarade regeringens förslag till

representationsreform, yttrade: >>Kyrkans ursprungliga rätt att bestämma om sin egen lagstiftning är lika obestridlig som den sanningen, att hon åter bör komma till utövning av denna rätt.»

Såsom framgått av redogörelsen för tidigare reformförslag har den re- dan vid kyrkomötets tillkomst hävdade invändningen, att kyrkomötets lag- stiftningskompetens strider mot grunderna för vårt statsskick vid flera till- fällen upprepats, och den har även vunnit gehör inom riksdagens kon- stitutionsutskott (1894 och 1920). Det har ansetts, att kyrkan såsom en statskyrka är att jämställa med andra samhällsinstitutioner och att dess verksamhet bör regleras i samma ordning som gäller för övriga statliga in- rättningar. Ehuru denna åsikt kan hämta visst stöd från en tid då upprätt- hållandet av den evangeliskt lutherska läran och bevarandet av folkets re- ligiösa enhet utgjorde en av statens viktigaste funktioner, förbiser den lik- väl väsentliga moment i fråga om kyrkans uppkomst och utveckling i vårt land, och den tager icke tillbörlig hänsyn till kyrkans innersta väsen och uppgifter. I detta sammanhang må anföras vad chefen för justitiedeparte- mentet, statsrådet Zetterberg, vid tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag yttrade rörande förhållandet mellan stat och kyrka. Mot denna lag — med dess utgångspunkt att kyrkan är ett trossamfund med egna medlemmar — hade invänts, att kyrkan borde betraktas som en gren av statsverksamhe— ten, en statsinstitution, och att något särskilt medlemskap i kyrkan icke kunde föreligga. Med anledning härav yttrade justitieministern (prop. nr 100 till 1951 års riksdag) bl. a.

»Vill man med beteckningen statsinstitution säga t. ex. att kyrkans verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj:t och riksdagen i bestämda for- mer och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj:t eller att (len kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att kyrkan icke är en statsinstitution i samma me- ning som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet. Den har icke upprättats såsom ett led i den stat- liga verksamheten och (less huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägen- heter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksam- het bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig ställning.»

Detta uttalande vilket lämnades utan erinran av såväl lagråd som riks— dag och till vilket kyrkomötet anslöt sig —— innefattar naturligtvis icke nå- got ställningstagande till frågan om kyrkomötets befogenheter. Men er- kännandet av kyrkans ursprung och särart gör tesen om kyrkan såsom »staten organiserad för dess religiösa verksamhet» obrukbar såsom argu- ment för att kyrkomötets deltagande i lagstiftningen skulle vara från prin- cipiell, statsrättslig synpunkt ohållbart. Något annat principiellt skäl mot kyrkomötets deltagande i lagstiftningen lärer icke heller kunna påvisas.

Den kyrkomötet givna rätten att deltaga i den kyrkliga lagstiftningen in- nebär från statsmakternas sida ett erkännande av att kyrkan bör äga ett visst mått av frihet gentemot staten. Detta erkännande bör ses icke endast som en- statens eftergift mot kyrkans anspråk på oberoende. Även positiva skäl kunna från statens sida anföras för en viss självständighet för kyrkan. Ställningstagandet till kyrkans angelägenheter, särskilt sådana av mera re— ligiös art, beror väsentligen av envars religiösa uppfattning, av den livs- åskådning och tro till vilken han bekänner sig. Här gå åsikterna om vad som är rätt och riktigt vitt i sär. Det gives inga argument med ovillkorliga an- språk på att verka övertygande. Under det att de religiösa frågorna lämna somliga oberörda, ha de för andra en allt överskuggande betydelse. Det är därför naturligt, att olika meningar göra sig gällande i dessa frågor liksom att de stundom leda till skarpa motsättningar. På grund härav har den upp- fattningen vunnit allmänt erkännande att åt de enskilda människorna och trossamfunden bör så långt möjligt överlämnas att själva bestämma i dessa ting. I den mån samhället måste ingripa reglerande genom lagstiftning eller i annan form, måste denna reglering i särskilt hög grad präglas av vidsynt hänsynstagande till olika åsikter. Även om utvecklingen sedan mitten av 1800-talet icke medfört ett utträdande ur kyrkan i den omfattning man på si- na håll då förutsåg, ha med samhällets sekularisering Kungl. Maj:t och riks- dag kommit att framstå såsom för kyrkan allt mindre representativa organ. Från dessa synpunkter framstår medbestämmanderätt för kyrkan i kyrkligt religiösa angelägenheter icke endast som ett kyrkans önskemål utan som ett allmänt intresse, härlett ur demokratiska principer och i överensstäm- melse med religionsfrihetens grundsatser. Det torde även vara en numera allmänt omfattad mening att kyrkomötet bör äga medbestämmanderätt i frågor som röra kyrkans tro och lära, dess gudstjänster och nådemedelsför- valtning. Det kan emellertid med skäl göras gällande, att denna medbestäm- manderätt för att bliva av något värde principiellt bör omfatta även ekono- miska och organisatoriska betingelser för att kyrkan skall bli i stånd att verka i enlighet med sin bekännelse.

De principiella skäl som sålunda kunna anföras för kyrkomötets delta- gande i den kyrkliga lagstiftningen få emellertid vägas mot vad som från andra synpunkter kan befinnas godtagbart. Så länge kyrkans verksamhet utgör ett statligt intresse och staten därför finansiellt och organisatoriskt stöder kyrkan, måste staten äga inflytande över kyrkan. Dessa förhållanden å ena sidan intresset av kyrklig självständighet samt å den andra kyr- kans beroende av staten leda till en naturlig samverkan mellan statsmak— terna, Kungl. Maj:t och'riksdagen, samt kyrkomötet såsom kyrkans repre- sentation. Det är i och för sig önskvärt att området för denna samverkan icke snävt begränsas. Men hänsyn måste tagas därtill att vissa frågor äro av den karaktär att deras avgörande måste vara förbehållet statsmakterna. Det är sålunda uppenbart, att de grundläggande bestämmelserna rörande

kyrkans statsrättsliga ställning måste vara av grundlags natur och icke kun- na göras beroende av kyrkomötets samtycke. Principiellt bör kyrkomötet icke heller äga medbestämmanderätt i lagstiftning, som rör även andra än kyrkan och dess medlemmar. Som regel böra sådana författningar stiftas i den för allmän borgerlig lag föreskrivna ordning. Av särskild betydelse är vidare, att riksdagens finansmakt med nödvändighet begränsar utrymmet för kyrkomötets deltagande i sådan lagstiftning, som beror av medelsan- visning och därför förutsätter skatter eller andra pålagor för den enskilde.

Slutligen uppkommer spörsmålet i vad mån praktiska skäl skola tillmätas betydelse för frågan om kyrkomötets deltagande i lagstiftningen.

Det ligger i sakens natur att kyrkomötets deltagande i lagstiftningen—och närmast kommer därvid i betraktande kyrkomötets medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor — komplicerar lagstiftningsförfarandet. Detta redan vid kyrkomötets tillkomst uppmärksammade förhållande är oskiljaktigt för- bundet med lagstiftningsmaktens fördelning på tre organ. Som ett prak- tiskt skäl för inskränkning av kyrkomötets lagstiftningskompetens bör det därför tillmätas värde endast under förutsättning att den omständliga lag- stiftningsproceduren förhindrar eller allvarligt fördröjer reformer inom kyrkolagstiftningen. Såväl 1894 som 1920 års konstitutionsutskott funno, att kyrkomötets deltagande vid stiftande av kyrkolag verkade hämmande på det kyrkliga reformarbetet, och särskilt åberopades därvidlag att kyrkomö- tet sammanträdde endast vart femte år. Det undandrager sig givetvis ett säkert bedömande i vad mån vi skulle ägt en mera tidsenlig kyrkolagstift- ning, därest kyrkomötet icke varit utrustat med medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor. Oförnekligt är dock att de snart hundra år som gått sedan kyrkomötet inrättades kännetecknats av en stark kyrkorättslig nydanings- verksamhet samt att många av reformerna tillkommit på initiativ, som ut- gått från kyrkomötet. Olägenheten med femåriga intervaller mellan kyrko- mötets sammanträden minskas genom Kungl. Maj:ts befogenhet att sam- mankalla mötet oftare, en befogenhet som Kungl. Maj:t under de senaste trettio åren flitigt begagnat. I detta sammanhang bör även beaktas, att kyr- komötets arbetsformer 1949 effektiviserats särskilt genom inrättandet av kyrkomötets utredningsnämnd, vilken sammanträder även mellan kyrkomö- tets sessioner för behandling av motioner, som kyrkomötet överlämnar till nämnden. Kommittén anser, att de med kyrkolagstiftningen förbundna praktiska olägenheterna böra övervinnas icke genom inskränkning av kyr- komötets kompetens i kyrkolagsfrågor utan genom fortsatta reformer i syf- te att göra kyrkomötet mera skickat att deltaga i lagstiftningsarbetet. Detta innebär icke, att hänsyn icke måste tagas till de fördelar som äro förenade med ett snabbt och smidigt lagstiftningsförfarande. Men dessa fördelar få icke vara de i första hand avgörande för frågan om kyrkomötets medverkan i lagstiftningen.

Kommittén har givetvis övervägt i vad mån förhållandena i grannländerna

äro ägnade att tagas till förebild vid en eventuell reform avseende kyrkomö- tets ställning och uppgifter. Såsom framgår av redogörelsen för kyrkans ställning i de övriga nordiska länderna ligger i Danmark och Norge den kyrkliga lagstiftningen odelad hos regering och riksdag. I intet av dessa länder finnes någon kyrkans representation, som medverkar i lagstiftning- en. I båda länderna ha emellertid förslag varit före om införande av ett kyrkans representationsorgan med rådgivande funktion. I ett viktigt hänse— cnde gör sig emellertid det statliga inflytandet över kyrkan i Danmark och Norge mindre märkbart. Det råder nämligen i båda länderna viss lokal självstyrelse i fråga om införande av nya kyrkliga böcker och ny ritual. I Finland är statens och kyrkans inbördes ställning mera jämförbar med mot— svarande förhållande i vårt land; de historiska förutsättningarna äro ju också i högre grad gemensamma för Sverige och Finland. Det har därför va— rit naturligt, att den finska lagstiftningen på området —— i synnerhet be- stämmelserna om finska kyrkomötets befogenheter _ varit föremål för kommitténs särskilda uppmärksamhet. Emellertid har kommittén funnit, att även den finska kyrkoförfattningen företer så väsentliga skiljaktigheter från vår egen, att den endast i mindre grad kan tagas till förebild vid re- former av den begränsade omfattning kommittén har att föreslå. Ehuru i Finland, såsom hos oss, regeringen utövar den högsta styrelsen över kyrkan, äger den finska kyrkan i förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen egna centrala organ med vittgående befogenheter av ekonomisk och administra- tiv art. Uppgifter som i vårt land åvila Kungl. Maj:t förvaltas i Finland av kyrkan själv genom dess centrala organ. De vittgående befogenheter finska kyrkomötet äger — exklusiv initiativrätt i kyrkolagsfrågor, rätt att ensamt besluta angående kyrkans böcker samt direktivrätt gentemot förstärkta bis— kopsmötet och kyrkostyrelsen — få ses mot bakgrunden av dessa förhållan- den. Det är tydligt, att förlänandet av liknande befogenheter åt det svenska kyrkomötet förutsätter en genomgripande förändring i svenska kyrkans centrala förvaltning.

Mot bakgrunden av dessa allmänna överväganden har kommittén att pröva, huruvida med avseende å kyrkomötets nuvarande befogenheter några förändringar i inskränkande eller utvidgande riktning äro påkallade.

Vad till en början angår kyrkomötets medverkan i kyrkolagsfrågor inne- fattar denna medverkan, såsom kommittén funnit i betänkandets första av- delning (s. 116 f.), rätt för kyrkomötet att jämte Kungl. Maj:t och riksda- gen. bestämma i kyrkliga angelägenheter av större vikt för kyrkan så långt sig låter förena dels med Kungl. Maj:ts och riksdagens rätt att ensamma stifta grundlag och kommunallag samt allmän civil- och kriminallag dels ock med riksdagens finansmakt. Under de senaste trettio åren ha förslag om mera genomgripande förändringar i kyrkomötets kyrkolagsbefogenhe- ter icke framställts av vare sig Kungl. Maj:t, riksdag eller kyrkomöte. Kom-

mittén vill icke heller föreslå sådana ändringar. Skälen härtill torde framgå av det föregående. Kommittén föreslår således, att kyrkomötet bibehålles vid den i RF ,? 87:2 och 5 88 stadfästa rätten att jämte Kungl. Maj:t och riksdag deltaga i stiftande, förändring eller upphävande samt förklaring av kyrkolag.

Kommittén har emellertid övervägt vad som kan åtgöras för att under- lätta tillämpningen av RF 5 87:2 och befordra en enhetligare praxis på detta lagstiftningsområde. Otvivelaktigt måste svårigheterna vid tillämp- ningen av RF & 87:2 delvis tillskrivas det förhållandet att vad som är kyr- kolag i detta lagrums mening icke innefattas i en lagkodex -— en kyrkolag —-— utan är spritt i en mängd fristående författningar. Det har redan i första avdelningen av betänkandet framhållits hurusom allmän kyrkolag i RF:s mening för 1809 års grundlagsstiftare i det stora hela sammanföll med in- nehållet i 1686 års KL, men att denna lag, efterhand som den till största delen ersatts av nyare lagstiftning, allt mindre kommit att motsvara RF:s materiella kyrkolagsbegrepp. Redogörelsen för legislativ praxis visar även flera exempel på hur det oklara förhållandet mellan RF:s kyrkolagsbe- grepp och 1686 års KL försvårat tillämpningen av RF & 87:2. Med beak- tande härav föreslår kommittén, att de nuvarande författningarna av kyr- kolags natur samlas och systematiseras i en ny kyrkolag. Det är uppenbart att en sådan lag verksamt skulle bidraga till en enhetligare och säkrare till— lämpning av RF 5 87:2.

Tanken på åstadkommandet av en ny kyrkolag är, såsom framgår av Kjöllerströms historik, gammal. Sedan de gång efter annan väckta för- slagen om en mer eller mindre genomgripande materiell revision av kyrko- lagstiftningen icke lett till nämnvärda resultat, anslöt sig kyrkomötet 1934 till tanken på en huvudsakligen formell kodifiering av den då gällande kyr- kolagsrätten. Såtillvida vann denna tanke gehör även hos Kungl. Maj:t som särskilda sakkunniga biskopen Tor Andrae och professorn Nils Herlitz —— tillkallades för en förberedande utredning angående en kodifiering av gällande rätt på kyrkolagstiftningens område. Som resultat från denna ut— redning föreligger ett av Andrae avgivet yttrande över kyrkolagens revision jämte utredning (riksarkivet). Sedan arbetet med utredningen avbrutits 1939 för att definitivt nedläggas 1946, har kyrkomötet vid två tillfällen (1948 och 1951) begärt dess återupptagande. Någon åtgärd i sådan riktning har emellertid icke kommit till stånd.

Även om kravet på en kodifiering främst bottnat i behovet av en mera systematiskt uppställd, överskådlig och lätthanterlig kyrkolag, har som skäl för kodifieringsarbetet även anförts den fördel som skulle skapas, i det att gränsen mellan kyrkolag och annan lag eller författning bleve klarare be— stämd (1934 års kyrkolagsutskott). Uppenbarligen ha de svårigheter som hitintills varit förenade med en revision eller kodifiering av kyrkolagsrätten

delvis haft sin grund i olika meningar om innebörden av ordet kyrkolag i RF 5 87:2. Då den av kommittén företagna utredningen rörande kyrkolags— begreppet kan förväntas bidraga till att skapa större klarhet härutinnan, synes läget för kodifieringsarbetets återupptagande gynnsammare än ti— digare. Otvivelaktigt utgör dock kyrkolagsrättens kodifiering »en synner— ligen omfattande och krävande samt därjämte grannlaga arbetsuppgift» (1951 års kyrkolagsutskott). Särskilt vill kommittén understryka, att —— såsom kodifieringstankens anhängare även förutsett utredningen icke torde kunna begränsas till en rent formell, kodifierande verksamhet; ofrån- komligt torde den medföra även sakliga ändringar. För att omfattningen och innebörden av utredningen skall kunna bättre bedömas har kommittén funnit sig höra i ett följande kapitel framlägga ett preliminärt utkast till vad en ny kyrkolag bör innehålla.

Förutsatt att RF 5 87:2 bibehålles oförändrad måste kyrkolagsrättens ko— difiering i en ny kyrkolag grundas på och ansluta sig till vad som enligt detta lagrum utgör kyrkolag i materiell mening. Härav följer att —— försåvitt den av kommittén förordade tolkningen av RF 5 87:2 godtages den nya kyrkolagens innehåll icke i allo kommer att följa den legislativa praxis som utbildat sig vid tillämpningen av lagrummet i fråga. Modifikationer måste vidtagas i såväl inskränkande som utvidgande riktning. I betänkandets första avdelning ha angivits exempel på författningar tillkomna enligt RF 5 87:2, vilka helt eller delvis avse ämnen som enligt kommitténs mening icke äro av kyrkolags natur: vissa stadganden i jordfästningslagen (s. 140 f.), 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats (s. 171) och ett flertal be- stämmelser i EBO (s. 172). Å andra sidan finnas stadganden, som inne- hållsmässigt torde få anses vara av kyrkolags natur men som icke stiftats enligt RF 5 87:2: församlingsstyrelselagen 5 41 a—c och 5 42 (s. 127 och s. 158), kyrkofondslagen 55 1 och 8 (s. 173 f.), prästlönekostnadslagen 5 7 mom. 1 och 3 samt 1942 års lag om användande i vissa fall av prästlönefond m.m. (s. 174 f. ).

Frågor rörande formerna för kyrkans religiösa verksamhet regleras för närvarande till största delen av Kungl. Maj:t i administrativ väg bl. a. ge- nom stadfästande av kyrkans böcker: bibelöversättning, psalmbok, evan— geliebok, kyrkohandbok och katekes. I allmänhet äger kyrkomötet i dessa angelägenheter endast yttranderätt. Så länge den evangeliskt lutherska lä- ran, företrädd av kyrkan, omfattades av folket i dess helhet och således kun— de anses som landets officiella religion,, var det naturligt att i Konungens allmänna styrandemakt ingick att meddela ordningsföreskrifter för kyr— kans rent religiösa verksamhet. Läget är emellertid numera ett annat. Stats- makterna se i kyrkans administrativa och ekonomiska upprätthållande sina egentliga religionsvårdande uppgifter. För modern uppfattning ter det sig mera främmande att frågor om formerna för kyrkans religiösaverksamhet

skola på kyrkans vägnar avgöras av Kungl. Maj:t. Kyrkan bör i dessa frå- gor så långt möjligt åtnjuta samma frihet och självständighet som de en- skilda samfunden. I praxis torde detta även vara såtillvida erkänt som kyr- komötets yttranderätt på detta område nästan undantagslöst torde få en ut- slagsgivande betydelse; vad särskilt gäller kyrkans böcker kan som ett lag— ligt erkännande av kyrkomötets inflytande anses, att kyrkomötesförord- ningen för positivt beslut rörande dessa böcker föreskriver kvalificerad ma- joritet inom kyrkomötet, låt vara att föreskriften härom statsrättsligt icke binder Kungl. Maj:t vid kyrkomötets önskemål. Det har emellertid synts kommittén riktigt att kyrkomötet erhåller grundlagsfäst medbestämmande- rätt vid fastställande av kyrkans böcker och vid meddelande av föreskrif— ter i övrigt avseende ordningen för gudstjänstens och andra kyrkliga hand— lingars förrättande. Kommittén föreslår därför, att för hithörande kyrkliga angelägenheter införes genom tillägg till RF — en ny lagstiftningsform med Kungl. Maj:t och kyrkomötet såsom beslutande. Naturligt torde under denna lagstiftningsform böra hänföras även vissa föreskrifter om andra kyrkliga förrättningar såsom vigningsakter samt vissa stadganden i andra speciellt inomkyrkliga ämnen t. ex. frågor rörande kyrkans diakoni—, mis- sions- och sjömansvård.

Införes en ny lagstiftningsform för fastställande av kyrkans böcker och för vissa frågor i övrigt rörande kyrkans gudstjänster och andra handlingar m. m., får detta konsekvenser även för tillämpningen av RF & 87:2. Detta grundlagsstadgande måste, såsom varje annan paragraf i grundlagarna, tol- kas mot bakgrunden av vad grundlagarna i övrigt innehålla och följaktligen framdeles även under beaktande av det föreslagna tillägget till RF. Den grundläggande regleringen av kyrkans organisation och verksamhet måste alltjämt vara förbehållen RF & 87:2. Men för bedömande av vad som är väsentligt eller mindre väsentligt får det betydelse, att grundlagen för vissa frågor föreskriver en särskild lagstiftningsform under Kungl. Maj:ts och kyrkomötets kompetens. Härigenom skapas ökade förutsättningar för att i kyrkolag reglera endast de konstitutiva bestämmelserna. Vissa författ— ningar, som för närvarande äro att anse såsom kyrkolag i materiell mening, torde —— utan eftersättande av riksdagens intressen kunna överlämnas till Kungl. Maj:ts och kyrkomötets gemensamma lagstiftning. Som exem- pel må nämnas flertalet av de lagar och förordningar som medge domkapi— tel eller församling rätt att förordna om avvikelse i skilda hänseenden från den i 1686 års KL föreskrivna eller förutsatta ordningen för gudstjänstfi- randet eller som reglera ordningen för sakramentens handhavande.

Lika angeläget som att RF:s kyrkolagsbegrepp till sitt innehåll kommer till uttryck i en ny kyrkolag lika önskvärt är det, att vad som skall höra under Kungl. Maj:ts och kyrkomötets lagstiftningskompetens samlas i en särskild författning. Ett undantag måste dock göras för de kyrkliga böc— kerna, vilka äro av särskild karaktär. Men i övrigt böra ämnen tillhörande

(len nya lagstiftningsformen upptagas i en särskild författning. I betänkan- dets kap. 7 framlägger kommittén ett utkast till denna författning. Efter sitt innehåll bör författningen få namnet kyrkoordning, en benämning som anknyter till den kyrkliga lagstiftningen före 1686.

Vad härefter angår kyrkomötets medbestämmanderätt i privilegiefrågor får spörsmålet om bibehållande av kyrkomötets hithörande befogenheter grundas på ett bedömande av vilka funktioner privilegierna numera fylla.

Såsom utredningen under kap. 1 givit vid handen äro prästerskapets pri- vilegier i vad de tillförsäkra de kyrkliga tjänsteinnehavarna särskilda eko- nomiska och sociala förmåner i allt väsentligt upphävda. Ännu kvarstå dock vissa sådana förmåner (se ovan 5. 109) i form av skatte- och därmed jämför- liga friheter samt rätt för domkyrkosysslomän till vissa indelningsersätt- ningar. Det är uppenbart att dessa privilegier icke förtjäna att omgärdas med de garantier RF 5 114 lämnar. Den författningsmässiga regleringen av prästernas allmänna lönevillkor faller icke under kyrkomötets grundlags— enliga kompetens (se ovan 3. 151 f.), och det saknas givetvis anledning att bibehålla kyrkomötets medbestämmanderätt med avseende å här ifrågava— rande privilegier, av vilka de flesta icke längre torde ha någon praktisk be- tydelse, även om de formellt kunna göras gällande. Såvitt gäller prästpri- vilegierna om frihet från prästgårdsbyggnad och avlönande av kyrkvaktare hemställde 1930 års riksdag (se ovan s. 104 not 1) om utredning av frågan om dessa privilegiers upphävande. I skrivelse 22/6 1933 yttrade kammar- kollegiet, efter att i ärendet ha hört samtliga länsstyrelser och domkapitel samt Stockholms stads konsistorium, att myndigheterna samstämmigt vits- ordat dessa privilegiers ringa betydelse samt att tillämpning av privilegierna i fråga, vilka i allmänhet syntes okända såväl för prästerna själva som för uppbördsmyndigheterna, endast i undantagsfall påkallades. För egen del framhöll kollegiet, att friheterna icke passade samman med nuvarande for— mer för kommunal beskattning och kommunalt budgetväsen och icke heller med den numera godtagna grundsatsen att en tjänsteman icke borde vara befriad från skattskyldighet till den kommun som avlönade honom. Äm— betsverket, som framlade särskilda lagförslag till dessa friheters upphä- vande, ifrågasatte huruvida icke utredning borde verkställas och förslag föreläggas riksdag och kyrkomöte om avskaffande även av friheten från kyrkobyggnadsbesväret samt från övriga prästerliga skattefriheter som kunde befinnas kvarstå.

Prästerskapets privilegier äro emellertid, som i kap. 1 understrukits, att anse som ett skydd även för svenska kyrkans ställning i samhället. Såsom sådana fylla de alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Orden privilegier och privilegielagstiftning leda emellertid tanken till stånds- och klassmotsätt- ningar som icke längre existera. För många framstå de enbart som föråldra- de kvarlevor från äldre tider. Detta är ägnat att undanskymma den bety-

delse RF 5 114 alltjämt äger såsom ett konstitutionellt skydd för kyrkan. Det har därför synts kommittén riktigare, att detta skydd —— i den mån det bör bibehållas lämnas kyrkan genom bestämmelser i kyrkolag. Detta innebär icke någon utvidgning av det materiella kyrkolagsbegreppet. Såsom tidigare berörts (s. 117) kunna i privilegierna reglerade ämnen vara av kyr- kolags natur och vid upphävande av privilegier, blir frågan om den legisla— tiva naturen av de bestämmelser som träda i stället att bedöma efter de grunder som gälla för de skilda lagstiftningsområdenas bestämmande.

De alltjämt gällande privilegiestadganden vilka enligt kommitténs me- ning böra ersättas av kyrkolagsbestämmelser äro de vilka tillförsäkra kyr- kan bibehållande av stiftsindelningen (ovan s. 105) samt tillgodonjutandet av avkastningen från den kyrkliga jorden och från fonderade medel här- rörande från denna jord (ovan s. 85, s. 87, s. 93, s. 95, s. 107). I utkastet till en ny kyrkolag kommer kommittén att föreslå vilka stadganden som i så- dant hänseende böra meddelas. Det nuvarande privilegieskyddet för de från statsverket till kyrkofonden och till domkyrkor årligen utgående ersätt- ningarna för anslag i kronotionde m. m. (ovan 5. 75, s. 85, s. 107) anser kom- mittén icke böra upprätthållas genom bestämmelser av kyrkolags natur. Riksdagens myndighet över dessa anslag bör icke vara bunden vid kyrko- mötets samtycke. Icke heller frågan om det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden varom stadgas i prästerskapets privilegier (ovan 5. 107 f.) —— bör regleras i en ny kyrkolag. Denna bör innehålla endast hu- vudgrunderna för den kyrkliga jordens omhänderhavande och disposition. I 'den mån författningsbestämmelser erfordras för fastställande av vilka myn- digheter som skola äga att föra talan för den kyrkliga jorden, torde dessa bestämmelser få meddelas antingen av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller i förekommande fall av Kungl. Maj:t och riksdag. Tydligen finnes icke heller anledning att bibehålla under kyrkomötets kompetens det ålderdom- liga stadgandet om skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst (ovan 5. 70).

Därest kyrkans i RF 5 114 grundade konstitutionella skydd i angiven utsträckning bevaras genom bestämmelser av kyrkolags natur, föreslår kommittén, att _— genom beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte —— prästerskapets privilegier formellt upphävas. Därmed skulle vinnas en i "och för sig önskvärd förenkling i det kyrkliga lagstiftningsförfarandet.

Införes en ny lagstiftningsform för kyrkoordning och upphävas präster- skapets privilegier, kommer det att finnas följande lagstiftningsformer för den författningsmässiga regleringen av kyrkans angelägenheter: '5 1. Samfällt beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte för kyrkolags- frågor (RF 5 87: 2).

2 Samfällt beslut av Kungl. Maj: t och kyrkomöte för kyrkans böcker och kyrkoordning.

3. Samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag för kyrkan rörande grund- lagsfrågor (RF 5 81), kommunallagsärenden (RF 5 57:2), civil- och kri- minallagsfrågor (RF 5 87:1) samt angelägenheter inom området för riks-_ dagens finansmakt (RF 55 57:1 och 73, 62, 64, 65 samt 77). '

4. Beslut av Kungl. Maj:t för kyrklig lagstiftning i övrigt (RF 5 89). Det är tydligt att vidsträckt utrymme alltjämt kommer att finnas för Kungl. Maj:ts kyrkligt ekonomiska och administrativa lagstiftning enligt RF 5 89. Såsom tidigare nämnts (ovan 5. 61) kan Kungl. Maj:t överlämna under RF 5 89 hörande kyrkliga frågor till riksdagen för gemensam lagstift- ning. Lagrummet medger däremot icke ett sådant överlämnande även till kyrkomötet. I den i det föregående (5. 201) nämnda motionen nr 32 vid 1951 års kyrkomöte av kontraktsprosten Qvarnström m. fl. föreslogs sådan änd- ring av RF 5 89 att även kyrkomötet tillförsäkrades medbestämmanderätt, i frågor, som Kungl. Maj :t med stöd av detta lagrum överlämnade till riks- dagen för gemensam lagstiftning. Kommittén kan emellertid icke finna skäl för en sådan lagändring. Regeringsformens stadgande om överlämnande till riksdagen. för gemensam lagstiftning av frågor rörande rikets »allmänna hushållning» eller >>grunderna för allmänna inrättningar av alla slag» får ses mot bakgrunden av att dessa frågor ofta innebära ingrepp i medborgar— nas frihet och egendom eller bero av medelsanvisning och att de förty äga nära samband med riksdagens lagstiftande eller anslagsbeviljande makt. Gränserna för vad Kungl. Maj:t här äger besluta utan riksdagens medverkan äro många gånger flytande, och det kan vara vanskligt att avgöra, huru- vida en särskild fråga faller under RF 5 89 eller om den hör till något av de områden, där riksdagens medverkan är obligatorisk. Det är naturligt, att RF 5 89 för dessa frågor bereder en fakultativ form för samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag. Det är emellertid uppenbart, att de skäl som kunna föranleda Kungl. Maj:t att överlämna en kyrkligt administrativ el- ler ekonomisk fråga till riksdagen för gemensam lagstiftning icke utan vi- dare kunna åberopas för att även kyrkomötets samtycke skall inhämtas. Endast i de fall då frågan befinnes vara av kyrkolags natur påkallas kyrko- mötets medverkan. Men i dessa fall skall den för kyrkolagsfrågor föreskriv- na formen anlitas. Förslaget att kyrkomötets samtycke skall inhämtas i varje av Kungl. Maj:t enligt RF 5 89 till riksdagen överlämnad kyrklig frå-— ga torde bottna i farhågor för att Kungl. Maj:t eljest med formellt stöd av detta lagrum skulle kunna förbigå kyrkomötet och hänskjuta frågor av kyr- kolags natur till riksdagen för gemensam lagstiftning. Det synes emeller- tid varken möjligt eller behövligt att uppställa lagliga garantier mot ett så- dant förfarande. Lagstiftningen måste utgå från den förutsättningen att statsmakterna iakttaga de regler för lagstiftningsförfarandet som de själva fastställt i grundlag. I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att förslaget om en sär- skild lagstiftningsform med Kungl. Maj:t och kyrkomötet såsom beslutande

i frågor rörande kyrkans böcker och kyrkoordning icke avser att beskära riksdagens befogenhet att i dessa frågor göra framställningar och önsk— ningar till Kungl. Maj:t. Det bör även stå Kungl. Maj:t fritt att överlämna frågorna till riksdagen för hörande; ett sådant överlämnande inkräktar icke på den föreslagna medbestämmanderätten för kyrkomötet.

Ett särskilt med kyrkomötets befogenheter sammanhängande problem har berörts i den av biskop Giertz m. fl. vid 1951 års kyrkomöte väckta mo- tionen nr 58 (se ovan 5. 199 f.), vilken motion överlämnats till kommittén för att tagas under omprövning. I motionen påpekas behovet av vidgad initia— tivrätt för kyrkomötet, innebärande en möjlighet att framställa önskningar icke blott till Kungl. Maj:t utan också till de centrala kyrkliga styrelserna och biskopsmötet.

Med de centrala kyrkliga styrelserna avses kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser. För dessa styrelser har, såsom tidigare (s. 158) nämnts, Kungl. Maj:t fastställt stadgar. Ärkebiskopen är självskriven ord- förande i styrelserna. Ledamöterna i missionsstyrelsen och diakonistyrel- sen tillsättas samtliga av kyrkomötet. Av sjömansvårdsstyrelsens sex le— damöter utser kyrkomötet fyra och Kungl. Maj:t två. Envar av styrelserna har att till kyrkomötet överlämna redogörelse för verksamhetens omfatt- ning under vart och ett av de år som gått sedan kyrkomöte senast samman- trädde. Redogörelserna granskas inom vederbörande utskott, som till kyr— komötet inkommer med betänkande i ärendet. I praktiken har sedan 1883 den ordningen utbildat sig att kyrkomötet sedan på vanligt sätt tager ställ— ning till frågan om ansvarsfrihet för styrelsen för den tid granskningen av- ser.

Till biskopsmöte sammanträda biskoparna som regel två gånger årligen. Mötet tager ställning till aktuella kyrkliga frågor och gör framställningar till Kungl. Maj:t eller andra myndigheter. Det tjänar även uppgiften att samordna kyrklig praxis inom de olika stiften. Bland övriga uppgifter må nämnas, att biskopsmötet utser delegerade till internationella kyrkliga mö- ten. Biskopsmötet är icke officiellt erkänt i lagstiftningen. Inom kyrkomö- tet har dock vid flera tillfällen bl. a. av 1951 års kyrkomötes utrednings- nämnd satts i fråga huruvida icke biskopsmötet bör i någon form få kyr- korättsligt erkännande.

Kyrkomötets möjligheter att öva inflytande på de centrala kyrkliga sty- relserna och biskopsmötet äro begränsade. Dessa organ ha stor frihet att själva gestalta sin verksamhet. Denna faller väsentligen utanför området för Kungl. Maj:ts kyrkligt administrativa uppgifter och därmed även utan- för vad kyrkomötet jämlikt 1 5 kyrkomötesförordningen kan anmäla till upptagande hos Kungl. Maj:t.

Det är ett gammalt önskemål att kyrkomötet får vidgad initiativrätt mot

de centrala kyrkliga styrelserna och biskopsmötet. Frågan fördes på tal vid 1929 års kyrkomöte dels i den s. k. biskopsmotionen (nr 1) där frågan berördes som ett detaljspörsmål i anknytning till motionens huvudämne om vidgad rätt till utträde ur kyrkan _ dels ock i en särskild motion (nr 55) av rektorn C. E. Göransson; i den senare motionen hemställdes om ut- redning rörande ändringar i kyrkomötets arbetsformer för tillgodoseende bl. a. av önskemålet om vidgad initiativrätt för kyrkomötet i ifrågavarande hänseende. I biskopsmotionen anfördes som skäl för motionen i denna del bl. a. följande.

>>Kyrkomötet äger för närvarande ej besluta annat och mera än framställningar till Konungen. Ständigt på nytt händer det emellertid att vid kyrkomötena för- slag framkomma, vilka äro av den internt kyrkliga art, att de ej gärna kunna gö- ras till föremål för en skrivelse till Kungl. Maj:t, och vilka kyrkomötet därför, hur behjärtansvärda de än må vara, nödgas lämna utan avseende. Den begränsning som detta innebär i kyrkomötets möjligheter att giva impulser och taga frukt- ln'ingandc initiativ i det kyrkliga församlingslivets tjänst har länge gjort sig känd och bland annat av ärkebiskopen i hans slutord vid 1920 års kyrkomöte påpekats. Helt annorlunda skulle, utan att dock kyrkomötets kompetens i förhållande till staten på något sätt skulle utvidgas, saken ställa sig, om kyrkomötet, inom noga bestämda gränser erhölle rätt att i internt kyrkliga frågor, som undandraga sig Kungl. Maj:ts handläggning, hänvända sig direkt, särskilt bland annat för åstad- kommande av förberedande utredningar, till vissa kyrkliga centralorgan: i första hand de båda av kyrkomötet självt tillsatta missions- och diakonistyrelserna, men eventuellt också till de samlade biskoparna, respektive till en kyrklig nämnd av den art, om vars tillsättande 1920 års kyrkomöte i skrivelse till Kungl. Maj:t an- höll. Det ligger i öppen dag, i vilken grad kyrkans initiativrätt i fråga om sam— fällda åtgärder i dess religiösa verksamhet skulle ökas.»

Kyrkolagsutskottet (betänkande nr 23) reste emellertid invändningar mot tanken att kyrkomötet skulle tilldelas nya funktioner av förevarande slag. Utskottet uttalade bl. a., att det vid frågans bedömande trott sig finna en särskild anledning till varsamhet i kyrkomötets ställning såsom, jämte riks- dagen, svenska folkets representant i kyrkliga mål. »Denna kyrkomötets konstitutionella ställning såsom sidoordnat Sveriges riksdag skulle kunna löpa fara att fördunklas, om man sökte giva kyrkomötet uppgifter, som till sin art mera tillhöra ämbetsverks handläggning.»

Då sakkunniga 1944 tillkallades för att biträda med utredning och av- ge förslag till ändrade grunder för kyrkomötets sammansättning m. m., framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, i utred- ningsdirektiven, att de sakkunniga borde ha sin uppmärksamhet fäst även på spörsmålet om rätt för kyrkomötet att träda i direkt kontakt med de av kyrkomötet helt eller delvis tillsatta centrala kyrkliga styrelserna, missions- styrelsen, diakonistyrelsen och sjömansvårdsstyrelsen. De sakkunniga (SOU 1946:32 s. 129) funno emellertid icke skäl att i kyrkomötesförordningen in— föra ett särskilt stadgande om samverkan mellan kyrkomötet och nämnda styrelser. Efter att ha erinrat om kyrkomötets inflytande på styrelsernas

sammansättning och om kyrkomötets granskning av styrelsernas verksam- hetsberättelser framhöllo de sakkunniga.

»Vid sin behandling av frågan, huruvida en närmare kontakt bör åvägabringas mellan kyrkomötet och styrelserna, ha de sakkunniga beaktat, att det inflytande på styrelsernas sammansättning, som tillförsäkrats kyrkomötet, ger mötet möjlig— het att på ett verksamt sätt öva inflytande jämväl på styrelsernas arbetssätt. Kyr- komötet torde jämväl vara oförhindrat att i samband med granskningen av sty- relsernas verksamhetsberättelser framställa de erinringar, som kunna vara på- kallade. Ej heller torde det vara kyrkomötet betaget att i detta sammanhang ge ut- tryck åt vissa allmänna principiella önskemål. Lägger man härtill, att kyrkomö- tets utskott torde ha möjlighet att genom ledamöter av eller tjänstemän inom en styrelse erhålla alla nödiga upplysningar, synes det icke påkallat att i kyrkomö— tesförordningen införa ett särskilt stadgande om samverkan mellan kyrkomötet och nämnda styrelser.»

Spörsmålet i fråga togs icke upp vid det fortsatta arbetet på en ny kyrko- mötesförordnin-g.

För egen del vill kommittén i denna fråga framhålla följande. Det är ett utmärkande drag i kyrkans senare utveckling att kyrkans församlingsvår- dande verksamhet kommit att bedrivas i fria, av statlig reglering obundna former. Av särskild betydelse för denna verksamhets bedrivande äro kyr- kans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser. Det är rimligt och na— turligt, att kyrkomötet skall kunna taga direkt befattning med varje form av kyrklig verksamhet oavsett huruvida den hör under Kungl. Maj:ts admi- nistrativa myndighet. Det äger visserligen sin riktighet att kyrkomötet ge- nom sitt inflytande på de centrala styrelsernas sammansättning och sin granskning av styrelsernas verksamhetsberättelser kommer i kontakt med styrelsernas arbetsområden. Skäl kunna dock anföras för att kyrkomötet bör medges ett mera direkt inflytande än genom utseende av styrelseleda— möter och att kyrkomötets önskemål med avseende å styrelsernas verksam- het icke skola vara knutna endast till granskningen av verksamhetsberät- telserna. Det bör stå kyrkomötets ledamöter fritt att motionera i varje frå- ga, som hör till dessa grenar av kyrkans liv, och fall kunna tydligen tänkas då kyrkomötets önskemål icke lämpligen böra sammankopplas med frågan om ansvarsfrihet för styrelsernas förvaltning.

Den av kyrkolagsutskottet 1929 gjorda invändningen —— att ökat infly- tande för kyrkomötet i ifrågavarande hänseende icke passar väl samman med kyrkomötets konstitutionella ställning _ vill kommittén icke tiller- känna någon avgörande vikt. Reellt framstår kyrkomötet redan som ett missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelserna överordnat organ och det här avhandlade spörsmålet framstår knappast som ett för kyrkomötets stats- rättsliga ställning väsentligt problem.

Kommittén har sålunda funnit skäl tala för att kyrkomötet genom änd- ring av kyrkomötesförordningen medges rätt att träda i direkt kontakt med ifrågavarande styrelser. I samband därmed bör _ till legaliserande av

praxis uttryckligen stadgas såsom ingående bland kyrkomötets uppgif- ter att upptaga och avgöra fråga om ansvarsfrihet för styrelserna.

Vad slutligen angår förslaget om rätt för kyrkomötet att hänvända sig direkt till biskopsmötet förutsätter detsamma att biskopsmötet lagligen er- kännes som ett centralt kyrkligt organ med bestämda befogenheter. Frågan om ett sådant erkännande rymmer ett flertal spörsmål av sådan räckvidd att den icke kan tagas upp till behandling i detta sammanhang.

Kap. 5. Formerna för kyrkomötets medverkan

Promulgationsregeln i RF 5 87:2

Under kap. 2 (s. 177 f.) har kommittén berört vissa frågor, som hänföra sig till förfarandet vid stiftande av kyrkolag enligt RF 5 87:2. Den därvid företagna utredningen om innebörden av gällande rätt har givit kommittén anledning att överväga huruvida några förändringar böra vidtagas med av- seende å formerna för kyrkolagsfrågornas handläggning.

Enligt promulgationsregeln i RF 5 87:2 måste ett av riksdagen antaget förslag till kyrkolag, vid äventyr att förslaget förfaller, kungöras så- som lag före öppnandet av nästföljande riksdag eller i visst fall inom tio dagar därefter. Till en viss grad komplicerar denna regel lagstiftnings— proceduren. Den medför nämligen att kyrkolagsfrågor, som icke behandlats av kyrkomötet, kunna föreläggas riksdagen endast de år kyrkomötet sam- manträder. På samma sätt begränsar regeln riksdagens möjlighet att själv upptaga förslag i kyrkolagsärenden. Visserligen kunna dessa olägenheter övervinnas genom att kyrkomöte sammankallas. Kungl. Maj:t kan samman- kalla kyrkomötet när som helst, och riksdagen lär vara oförhindrad att hos Kungl. Maj:t begära mötets sammankallande. Fall kunna dock tänkas då det kan vara önskvärt att riksdagen ett visst år får taga ställning till en kyrkolagsfråga, utan att det fördenskull är motiverat att det året sam- mankalla kyrkomötet. Det kan gälla en mera formell kyrkolagsändring, som äger samband med en till riksdagen hänskjuten reform inom den bor- gerliga lagstiftningen. Kyrkomötets sammankallande för enbart en sådan kyrkolagsändring medför onödiga kostnader och besvär. Kanske måste kyr— komötet under alla förhållanden sammankallas påföljande år för behand- ling av då färdigställda förslag. I detta sammanhang bör beaktas, att Kungl. Maj:t icke har möjlighet att sammankalla >>urtima» kyrkomöte för behand— ling uteslutande av särskilda, brådskande ärenden; motionsrätt för kyrko- mötets ledamöter föreligger vid varje session, och det låter sig icke på för— hand beräkna hur länge kyrkomötet kommer att sammanträda. Den enda lagliga möjligheten Kungl. Maj :t har att inverka på sammanträdestiden är att Kungl. Maj:t kan upplösa mötet, om dess förhandlingar icke äro avslu- tade inom trettiofem dagar.

Från dessa syn—punkter skulle en sådan ändring av promulgationsfristen i RF 5 87:2 som förordades av 1880 års konstitutionsutskott (ovan 5. 179).

äga sitt värde. Enligt utskottets förslag skulle promulgationsfristen utgå, icke vid början av påföljande riksdag, utan vid öppnandet av den riksdag som sammanträder näst efter det kyrkomöte varit samlat. Med en sådan promulgationsfrist behövde Kungl. Maj:ts och riksdagens initiativ i kyrko- lagsärenden icke sammankopplas med frågan om kyrkomötets samman- kallande. Kungl. Maj:t kunde förelägga varje riksdag förslag i kyrkolags- ärenden, och riksdagen kunde alltid självmant upptaga sådana ärenden. Giltighetstiden för av riksdagen framställda eller antagna förslag skulle icke utgå förrän kyrkomöte varit samlat och fått tillfälle att taga ställning till dem.

Emellertid kunna även vägande skäl anföras mot den ifrågasatta lag- ändringen.

Ett sådant skäl ligger däri, att av riksdagen fattade beslut i kyrkolagsfrå- gor kunde komma att binda följande riksdagar. Ett av riksdagen fattat beslut i en lagstiftningsfråga kan nämligen icke av riksdagen återtagas, in- nan det blivit föremål för Kungl. Maj :ts beslut (Malmgren: Sveriges grund- lagar 6 uppl. s. 91), och detta beslut föreligger först i Kungl. Maj:ts ställ- ningstagande till frågan om lagens promulgation. Med nuvarande ordning enligt vilken fem år kunna förflyta mellan kyrkomötets sammanträden skul- le detta innebära, att fyra på varandra följande riksdagar kunde bli för- hindrade att taga befattning med en kyrkolagsfråga; icke ens en nyvald riks- dag skulle äga att upptaga frågan. Även om den politiska betydelsen härav icke får överdrivas, ligger det dock i öppen dag, att en senare riksdags bun— denhet vid beslut, som en föregående riksdag fattat, kan medföra kompli- kationer.

Viktigare är emellertid den invändningen mot den ifrågasatta utsträck- ningen av promulgationsfristen att den sannolikt skulle medföra ett försva- gande av kyrkomötets inflytande över lagstiftningen enligt RF 5 87:2. Det har ansetts (se ovan 5. 179 not 2), att det varit insikten härom som kommit riksdagens första kammare att motsätta sig konstitutionsutskottets förslag 1880 om grundlagsändring. Det vill också synas som om en lagändring, som medger varje riksdag möjlighet att framställa och antaga förslag i kyrko- lagsfrågor, skulle få till resultat att Kungl. Maj:t regelmässigt förelade riks— dagen kyrkolagsförslag före kyrkomötet. Redan i promulgationsfristens an- knytning till öppnandet av den riksdag som sammanträder näst efter det kyrkomöte varit samlat ligger en anvisning att riksdagen bör komma först. Denna fråga om ordningsföljden för Kungl. Maj:ts förslag till riksdag och kyrkomöte är, såsom tidigare framhållits, icke endast en procedurfråga. Den får omedelbar betydelse för i vilken utsträckning riksdagen och kyrkomötet bli i tillfälle att göra sitt inflytande gällande. För den lagstiftande myndig- het som sist behandlar ett kyrkolagsärende uppkommer alltid en viss bun- denhet vid beslut, som redan blivit fattade i ärendet, och särskilt kyrkomö- tet torde i det läget finna sin rörelsefrihet inskränkt. Det är emellertid önsk-

värt, att i kyrkolagsfrågor av speciellt kyrklig karaktär —— t. ex. frågor rö- rande kyrkans lära och kulthandlingar samt organisatoriska frågor med ut— präglad kyrklig tyngdpunkt — kyrkomötet kan uppträda utan den bunden- het som uppkommer, sedan frågorna varit före i riksdagen. Sådana frågor böra därför föreläggas kyrkomötet först. Det kan emellertid befaras, att det- ta önskemål icke blir tillgodosett, om genom promulgationsfristens ändring på sätt här satts i fråga varje riksdag blir i tillfälle att handlägga kyrkolags- förslag.

Kommittén har på grund av det anförda ansett sig icke böra föreslå någon ändring i förevarande hänseende i RF 5 87:2. Det må för övrigt fram- hållas, att frågan om promulgationstidens längd äger visst samband med tidsintervallerna mellan kyrkomötets sammanträden. Ju oftare kyrkomötet sammanträder ju mindre kännbara bli de ovan antydda med promulgations- fristen sammanhängande olägenheterna. Det 1880 väckta förslaget om pro- mulgationsfristens utsträckning får ses mot bakgrunden av att kyrkomötet då sammanträdde endast vart femte år. Såsom tidigare berörts har härut- innan en ändring inträtt med tidsintervaller på två eller tre år som regel.

Utredningen om innebörden av gällande rätt med avseende å förfarandet vid stiftande av kyrkolag har aktualiserat ett annat, med den nyss behand- lade frågan sammanhängande spörsmål. Såsom ä 5. 180 f. berörts råder en viss oklarhet i frågan hur länge kyrkomötet är bundet av kyrkolagsförslag, som mötet framställt eller antagit. Praktisk betydelse har denna fråga en- dast i de fall att kyrkomötets förslag avser fråga, som icke redan behand- lats av riksdagen. Föreligger redan förslag från riksdagen, inträder på grund av promulgationsbestämmelsen i RF & 87:2 skyldighet för Kungl. Maj:t att före nästa riksdag eller i visst fall inom tio dagar efter riksdagens öppnande antingen kungöra förslaget såsom lag eller låta förslaget falla och därefter underrätta riksdagen om de skäl som hindrat förslagets antagande; sedan lag utfärdats eller förslag fallit, är kyrkomötet icke vidare bundet vid sitt tidigare förslag i frågan. Vad åter beträffar kyrkomötets förslag i fråga, som ännu icke blivit föremål för riksdagens beslut, torde gällande rätt å ena sidan icke hindra Kungl. Maj:t att använda sig av kyrkomötets förslag och förelägga detsamma riksdagen även sedan nytt kyrkomöte samman- trätt. Å andra sidan torde kyrkomötet äga att återtaga ett av föregående kyrkomöte antaget förslag, som ännu icke blivit upphöjt till lag.

Det förtjänar enligt kommitténs mening att övervägas huruvida icke den- na bristande överensstämmelse mellan Kungl. Maj:ts befogenhet att an- vända sig av kyrkomötets förslag och kyrkomötets rätt att återtaga det- samma bör undanröjas genom lagstiftning. Även om några olägenheter hit— intills icke försports, kunna tydligen fall tänkas, då lagar komma till stånd som icke skulle vunnit godkännande av det kyrkomöte som sammanträtt närmast före lagens utfärdande. En eventuell lagstiftning synes böra utgå från den principen att varje kyrkomöte bör stå obundet till äldre förslag,

som ännu icke lett till lags utfärdande. Det är givetvis ett önskemål att varje kyrkomötes uppfattning kan komma till uttryck i kyrkomötets ini— tiativ, utan att detta skall vara hämmat genom tidigare mötens beslut. Kom- mittén föreslår därför, att till RF & 87:2 fogas ett tillägg av innehåll att kyr- komötets förslag förfaller, därest det icke före öppnandet av nästföljande kyrkomöte blivit kungjort såsom lag.

Införes _ såsom i det följande förordas en anordning med regelbund- na lagtima kyrkomöten och med urtima kyrkomöten, som vid behov sam- mankallas mellan de lagtima för behandling endast av särskilda av Kungl. Maj:t förelagda eller i lag bestämda frågor, bör den föreslagna promulga- tionsfristen anknyta till öppnandet av det lagtima kyrkomöte som först sammanträder efter det kyrkomötet antagit förslaget. Det finnes ingen an- ledning att låta promulgationsfristen brytas även av urtima kyrkomöte, som saknar initiativrätt; så länge urtima riksdag fanns, torde samman- kallande av urtima riksdag icke ha påverkat den med avseende å riksdagens lagförslag stadgade promulgationsfristen (Malmgren: Sveriges grundla- gar s. 90).

Såsom framgår av det nyss sagda skulle den föreslagna regeln få själv- ständig betydelse i de fall, då kyrkomötet framställer egna eller antager Kungl. Maj:ts av riksdagen ännu icke behandlade förslag. Regeln skulle i dessa fall verka i två hänseenden. Dels skulle den föranleda att —därest Kungl. Maj:t för sin del biträder kyrkomötets förslag proposition måste avlämnas till riksdag, som sammanträder före nästkommande kyrkomöte. Dels skulle regeln, i det fall att nytt kyrkomöte sammanträder samma år som riksdagen bifaller ett föregående kyrkomötes beslut, medföra att Kungl. Maj :t blir skyldig att promulgera lagen före kyrkomötets öppnande det året. En olägenhet är väl att i detta senare fall promulgationsfristen kan bli knapp; riksdagens beslut kan ju komma att föreligga först helt kort tid före kyrkomötets öppnande. Någon större praktisk betydelse torde emellertid denna olägenhet ej få. Den torde kunna undvikas genom samarbete mellan Kungl. Maj:t, som bestämmer dagen för kyrkomötets öppnande, och riks- dagen.

Tidsintervall urtima kyrkomöte — mandatperioder

Såsom i betänkandets inledning (s. 8) anmärkts har 1951 års kyrkomö- te i skrivelse (nr 10) hos Kungl. Maj:t anhållit om sådan ändring i kyrko— mötesförordningen att kyrkomöte skall hållas min-st vart tredje år. Kyrko- mötets skrivelse har överlämnats till kommittén för att tagas under om- prövning.

Enligt 1 5 kyrkomötesförordningen sammanträder kyrkomöte vart femte är, å dag'och ort som Konungen utsätter; Konungen dock obetaget att mötet oftare sammankalla. Detta stadgande har gällt oförändrat sedan kyrkomö—

tets tillkomst. Tillämpningen därav har emellertid med tiden ändrats. Fram till 1908 gällde undantagslöst att mötet sammanträdde enligt huvudregeln vart femte år. Därefter har regeln med femårsintervaller iakttagits endast tre gånger nämligen mellan kyrkomötena 1910#1915, 1920—1925 och 1941 —1946. I övrigt har kyrkomöte på Kungl. Maj:ts kallelse samman—trätt vart annat eller vart tredje år, vid tre tillfällen, 1909, 1910 och 1926, redan året efter det föregående kyrkomöte varit samlat.

Vid tillkomsten av 1949 års kyrkomötesförordning behandlades frågan om tidsintervallen mellan kyrkomötena ingående. I betänkandet som låg till grund för 1949 års lagstiftning (SOU 1946:32 s. 50 f. och 82 f.) har en utförlig redogörelse lämnats för hurusom inom kyrkomötet ofta riktats an— märkningar mot den i lag föreskrivna tidsintervallen och förslag väckts om laglig rätt för kyrkomötet att sammanträda oftare. Såsom i betänkandet framhålles stå dessa reformkrav i sammanhang med Kungl. Maj:ts sätt att tillämpa bestämmelsen om kyrkomötets sammankallande. Så länge kyrko- mötet samman-trädde vart femte år, restes gång efter annan kravet på lag— fästa tätare sammanträden. Med införandet i praktiken av kortare tidsin- tervaller har frågan icke i samma grad fångat kyrkomötets intresse. I be- tänkandet (s. 117) sammanfattade de sakkunniga de skäl som föranlett krav på lagfästa tätare sammanträden sålunda.

>>Man har hänvisat till den ökade takten i utvecklingen på det kyrkliga områ- det och kyrkomötets behov av större möjligheter att utöva sin initiativrätt i inre kyrkliga frågor. Jämförelser ha anställts med riksdagen och dess årliga sessioner. Kontinuitetcn i kyrkomötets arbete har förklarats bli lidande genom de långa in- tervallerna, och slutligen har gjorts gällande, att dessa förorsakade en anhopning av ärenden, som alltför starkt belastade mötets program.»

För egen del uttalade de sakkunniga (s. 118), att de icke blivit övertygade av de skäl, som anförts för att kyrkomötet skulle medges laglig rätt att sam- manträda oftare än vart femte år. De sakkunniga grundade sin mening där- på att det sätt varpå Kungl. Maj:t under åren 1925—1945 begagnat sin be- fogenhet att sammankalla kyrkomötet icke kunde sägas ha hämmat den kyrkliga utvecklingen eller obehörigen beskurit kyrkomötets rätt att taga initiativ i kyrkliga frågor. Jämförelsen med riksdagens årliga sessioner vore ohållbar. Vad beträffar kontinuiteten i kyrkomötets arbete funno de sak- kunniga visserligen, att den-na vid femårsintervaller kunde äventyras ge- nom alltför stor omsättning bland de valda ledamöterna, men betydelsen härav borde icke överskattas. Det enligt de sakkunnigas mening enda bä- rande skälet för regelbundna tätare kyrkomöten utgjorde den omständighe- ten, att vid längre tidsintervaller kunde uppkomma en sådan anhopning av ärenden att dessas vederbörliga behandling under mötets korta sessionstid försvårades eller omöjliggjordes. Denna olägenhet ansågo dock de sakkun- niga kunna motverkas genom ökning av sammanträdestidens längd och in- rättandet av ett särskilt beredningsorgan, verksamt mellan kyrkomötena.

I den skrivelse (nr 4) varmed förslag till ny kyrkomötesförordning före- lades 1948 års kyrkomöte framhöll chefen för justitiedepartementet, stats- rådet Zetterberg, att frågan om bibehållande av femårsintervallen i viss mån berodde av sammanträdestidens längd och andra med kyrkomötets arbets- sätt sammanhängande spörsmål men att sambandet mellan dessa frågor ej borde överskattas. Frågan om en förkortning av tidsintervallen hade enligt justitieministern sin huvudsakliga betydelse för kyrkomötets initiativrätt. Erfarenheten visade emellertid, fortsatte justitieministern, att möjligheten att motionsledes väcka frågor i stor utsträckning begagnades även vid kyr- komöte, som inkallades före femårsintervallens utgång. Kunde man räkna med att kyrkomötet även i framtiden sammankallades oftare än vart femte år, vore det ej nödvändigt att — ur synpunkten av kyrkomötets initiativ- rätt förkorta tidsintervallen. Att kontinuiteten i kyrkomötets arbete främjades genom en förkortning fann justitieministern givet. Särskilt med hänsyn till denna synpunkt hade frågan visst samband med förslaget om in- rättande av ett särskilt organ med uppgift att mellan kyrkomötena utreda till organet hänskjutna frågor och att till nästa kyrkomöte framlägga för- slag i dessa frågor. Emellertid hade justitieministern i likhet med de sak— kunniga ej fun-nit tillräckliga skäl att i frågans dåvarande läge ifrågasätta en ändring av bestämmelsen om tidsintervallen. Skulle utvecklingstakten på det kyrkliga området öka i sådan omfattning, att det visade sig vara för- bundet med stora svårigheter för kyrkomötet att inom fastställd tid slutbe- handla föreliggande ärenden, borde frågan upptagas till förnyat övervä- gande.

Vid kyrkomötets behandling av förslaget till ny kyrkomötesförordning sy- nes frågan om tiden mellan kyrkomötessessionerna icke ha berörts. Men då förslaget 1949 behandlades av riksdagen, upptogs frågan av konstitutions- utskottet. Utskottet yttrade (utlåtande nr 3), att vid en framtida översyn av kyrkomötesförordningen borde tagas under förnyat övervägande, huru- vida icke tidsintervallen borde förkortas. Även om, framhöll utskottet, Kungl. Maj:t under sen-are år regelmässigt begagnat sig av sin befogenhet att sammankalla kyrkomötet oftare än vart femte år, syntes det nämligen kunna sättas i fråga, om icke kyrkomötet borde tillförsäkras uttrycklig rätt att sammankomma med kortare tidsintervaller än fem år.

Då kyrkomötet 1951 anhöll om sådan ändring i kyrkomötesförordningen att kyrkomöte skulle hållas minst vart tredje år, skedde detta efter motion (nr 17) av dåvarande professorn Dick Helander. Motionären erinrade om att kyrkomöte under 1900-talet måst inkallas oftare än vart femte år och framhöll, att det visat sig vara mycket svårt att under ett kyrkomöte med- hinna de ärenden som förelades kyrkomötet. Kyrkolagsutskottet (betänkan— de nr 14) avstyrkte motionen. Utskottet hänvisade till att frågan om tids- intervallen mellan kyrkomötena blivit ingående dryftad vid tillkomsten av 1949 års kyrkomötesförordning. Utskottet anslöt sig till den uppfattning i

frågan som justitieministern då uttalat. Det kunde enligt utskottet icke gö- ras gällande, att några nya omständigheter tillkommit, som motiverade frå- gans återupptagande.

Kyrkomötet biföll emellertid den av Helander väckta motionen. Under debatten i kyrkomötet (kyrkomötets prot. nr 4 s. 18—34) åberopade före- språkarna för femårsintervallens förkortning bl. a., att en sådan ändring skulle befrämja en lugnare och bestämdare rytm i kyrkomötets arbete. Mö- tets ledamöter kunde på ett helt annat sätt förbereda de ärenden de ville fö- ra fram i kyrkomötet, om de visste, att mötet skulle sammanträda vid en bestämd tidpunkt. Det framhölls även att en i lag fastställd treårsin-tervall skulle stärka kyrkomötets position. Att Kungl. Maj:t under en följd av år sammankallat kyrkomöte oftare än vart femte år utgjorde ingen garanti för att så skulle ske även, framdeles. Vidare anfördes, att reformförslaget inne- har endast en begäran om lagfästande av praxis.

Eftersom frågan om förkortning av den lagstadgade tidsintervallen mel- lan kyrkomötena var före vid tillkomsten av 1949 års kyrkomötesförord- ning, kunde det måhända vara skäl att icke redan nu återupptaga frågan. Kyrkomötets skrivelse 1951 med begäran om förkortning av femårsinterval- len har emellertid överlämnats till kommittén för att tagas under ompröv- ning. Det ifrågavarande spörsmålet äger också liksom vissa andra organi- sationsfrågor rörande kyrkomötet samband med kommitténs uppdrag att ut- reda kyrkomötets befogenheter.

Till en början må framhållas, att spörsmålet om förkortning av den lag- stadgade tidsintervallen mellan kyrkomötets sammanträden icke närmast gäller huruvida kyrkomötet bör sammanträda oftare än vart femte år. Det torde råda enighet om behovet av tätare sammanträden, och detta behov har vunnit erkännande i det sätt varpå Kungl. Maj:t sedan länge utnyttjat sin befogenhet att sammankalla kyrkomötet. De uppgifter som enligt kom- mitténs förslag framdeles skola tillkomma kyrkomötet synas icke föranleda vare sig fler eller färre sammanträden än för närvarande. Kyrkomötet före- slås visserligen skola få medbestämmanderätt beträffande kyrkan—s böcker och i kyrkoordningsfrågor, men detta torde icke komma att medföra någon ökning i kyrkomötets arbete, eftersom kyrkomötet redan medverkar i des- sa frågor.

Med utgångspunkt från att kyrkomötet såsom hitintills normalt kommer att sammanträda oftare än vart femte år får förslaget om förkortning av femårsintervallen i 1 & kyrkomötesförordningen sin väsentliga betydelse för frågan huruvida kyrkomötets sammanträdesturer skola bero av Kungl. Maj:t eller vara bestämda i lag. Som argument mot i lag bestämda samman- trädesturer kan anföras att med en sådan ordning kyrkomöte kan komma att sammanträda utan att dess hållande motiveras av föreliggande arbets- uppgifter. Erfarenhetsmässigt kan dock göras gällande att utan risk härför

den nuvarande femårsintervallen kan förkortas. Därmed skulle vinnas att lagen bringades i närmare överensstämmelse med den utveckling som fak- tiskt ägt rum. Det lärer även från principiell synpunkt kunna hävdas, att den normala tidsintervallen mellan kyrkomötena bör vara bestämd i lag. Av större praktisk betydelse än dessa skäl synes dock den synpunkten att en förkortning av femårsintervallen skulle stärka kyrkomötets initiativ och be- främja kontinuiteten i dess arbete. Det har i sådant hänseende åberopats, att man i kyrkligt intresserade kretsar kan mera planmässigt och i god tid förbereda kyrkomötesfrågorna, om man är inställd på att kyrkomöte skall sammanträda visst år. Detta skäl förtjänar enligt kommitténs mening i hög grad beaktande. Vid en förkortning av femårsintervallen står valet mellan tre- och fyraårsperioder. Tätare lagfästa sammanträden böra icke komma i fråga. För fyraårsperioder talar att det kan vara skäl att pröva, om en så— dan mindre förändring är tillfyllest för att svara mot den kyrkliga lagstift— ningens behov. Innan kommittén för sin del tager ställning till frågan om tre- eller fyraårsperioder, bör dock ett näraliggande spörsmål behandlas.

Vid ett par tillfällen har frågan om femårsintervallens förkortning kopp- lats samman med förslag om införande av urtima kyrkomöte varmed då förstås kyrkomöte med, begränsade befogenheter. I en motion (nr 36) vid 1932 års kyrkomöte föreslog professorn E. Linderholm, att lagtima kyrko- möte skulle hållas vart tredje år med de befogenheter som ditintills till- kommit kyrkomöte och att urtima kyrkomöte skulle sammankomma för handläggning blott av vissa brådskande ärenden, som Kungl. Maj:t förela- de mötet. Kyrkomötets särskilda utskott, som avstyrkte motionen, befarade att ett kyrkomötets beslut i motionens riktning skulle ge anledning till en sådan anordning att femårsintervallerna bibehöllos men därinom fallan- de kyrkomöten fingo karaktär av urtima med begränsat arbetsprogram (ut- skottets betänkande nr 12). Liknande skäl anförde de sakkunniga, som 1946 avgåvo betänkande med förslag till ny kyrkomötesförordning. I betänkandet (SOU 1946:32 s. 118 f.) framhölls, att en lagstiftning om urtima kyrkomö- ten icke borde övervägas under annan förutsättning än att den lagstadgade tidsintervallen förkortades. »En anordning, som innebure ett bibehållande av femårsintervallen men läte därinom fallande kyrkomöten få karaktär av urtima med begränsat arbetsprogram, skulle icke medföra några fördelar utan tvärtom beskära kyrkomötets möjligheter att taga initiativ och göra positiva insatser på sitt arbetsområde.»

Otvivelaktigt skulle fördelar vinnas genom införandet av urtima kyrko- möte för behandling endast av sådana frågor som Kungl. Maj:t förelägger kyrkomötet eller av andra i lag bestämda frågor. Det är tydligt att, även med en förkortning av den lagstadgade tidsintervallen till tre eller fyra år, Kungl. Maj:t bör äga rätt att sammankalla kyrkomöte oftare t. ex. för frå- gor som icke tåla uppskov. Det kan också tänkas att en fråga är av den storleksordning att den icke lämpligen låter sig behandla vid ett lagtima

kyrkomöte, vars arbetsuppgifter med hänsyn till ledamöternas motionsrätt icke kan på förhand beräknas. I båda fallen kan det vara till fördel, att kyr- komötets arbete koncentreras på den förelagda frågan. öppnas möjlighet att inkalla urtima kyrkomöte, torde det tungrodda lagstiftningsförfarandet kunna bättre anpassas till det kyrkliga reformarlmtets krav.

Kommittén har icke förbisett den invändningen mot urtima kyrkomöte, att vid ett sådant endast en mindre del av mötets ledamöter bli sysselsatta med utskottsarbete under det att flertalets verksamhet begränsas till del- tagande i ett fåtal allmänna sammanträden. Kommittén har därför under- sökt möjligheten att inom bestämda gränser utvidga urtima kyrkomötes ar- betsprogram att avse även andra frågor än dem Kungl. Maj :t förelagt mötet eller frågor, som äga samband därmed. Kommittén har därvid funnit, att urtima kyrkomöte bör få behandla även sådana betänkanden, som sedan föregående kyrkomöte avlämnats av mötets utredningsnämnd. För närva- rande gäller, att utredningsnämnden skall ha avslutat sin verksamhet inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer, högst ett år efter avslutandet av det möte som tillsatt nämnden; Kungl. Maj:t äger dock medge, att nämnden även sammanträder under högst två månader närmast [före följande kyrkomötes början. Nämnden avger tryckt betänkande, som överlämnas till ecklesiastik— departementet för att tillhandahållas nästföljande kyrkomöte vid dettas öppnande. Det är givetvis i och för sig önskvärt, att sedan nämnden av- slutat sitt arbete —— någon längre tid icke förflyter, innan kyrkomötet be— handlar nämndens betänkande. Från denna synpunkt bör urtima kyrkomöte medges rätt att upptaga ärendet. Samtidigt skulle vinnas ökade möjligheter att bereda ett större antal av urtima kyrkomötes ledamöter tillfälle till ut- skottsarbete.

Införes urtima kykomöte för behandling endast av sålunda bestämda frå- gor, bör enligt kommitténs mening kyrkomötet tillförsäkras laglig rätt att sammanträda till lagtima möte vart tredje år. Kyrkomötets initiativ, som kan komma till utövning endast å lagtima sammanträde, skulle eljest för— svagas. Denna synpunkt har understrukits såväl av kyrkomötets särskilda utskott 1932 som av de sakkunniga, vilkas betänkande ligger till grund för 1949 års kyrkomötesförordning.

Spörsmålen om femårsintervallens förkortning och införande av urtima kyrkomöte aktualisera även en annan fråga rörande kyrkomötets organi- sation, nämligen huruvida kyrkomötets valda ledamöter skola utses —— icke såsom för närvarande för varje kyrkomöte — utan för bestämda mandat- perioder. Särskilt synes denna fråga ha intimt samband med frågan om urtima kyrkomöte. Under förarbetena till 1949 års kyrkomötesförordning väckte domkapitlet i Uppsala förslag om mandatperioder. Frågan har även förts på tal i motion (nr 3) vid 1951 års kyrkomöte av häradshövdingen L. G. Leijonhufvud. Motionären ansåg mandattiden böra bestämmas så, att allmänt kyrkomöte inföll vid mandattidens slut. Uppdraget skulle då i re-

227 gel komma att lämna varje ombud tid till studier och vaket iakttagande lay lägets omskiftelser. Ombuden skulle, framhöll motionären, komma beredda till kyrkomötet. Motionen, som berörde även-andra frågor, avvisades avkyr— komötet, sedan kyrkolagsutskottet (betänkande nr 9) invänt, att förslaglorln en så genomgripande förändring icke borde övervägas, innan tillräcklig er— farenhet vunnits av 1949 års organisation och arbetsformer. Utskottet-fram- höll vidare, att kyrkomötets ledamöter ofta omvaldes och att en stor _del av dem därför deltagit i tidigare möten. Det av motionären anförda skälet att ombuden skulle komma bättre beredda till mötet, om de valdes för viss mandattid, syntes utskottet därför icke vara väsentligt.

Införes urtima kyrkomöte, kommer frågan om val för mandatperioder i nytt läge. Det torde vara uppenbart, att urtima kyrkomöte bör kunna in— kallas utan att fördenskull ett vidlyftigt valförrättande måste komma till stånd; det kan gälla inkallande av kyrkomötet för behandling av ett enda brådskande ärende. Det har visserligen framhållits som en med val för varje kyrkomöte förenad fördel, att till ledamöter kunna utses personer med särskilda insikter i frågor, som kunna Väntas bli förelagda kyrkomö- trt; behovet av expertis för stora frågor kan på så sätt tillgodoses. Ett visst berättigande äger väl även detta skäl. Men mot detsamma kan den princi- piella invändningen göras, att kyrkomötets valda ledamöter i första hand bö- ra utses bland personer med intresse för kyrkliga frågor i allmänhet, perso- ner genom vilka kyrkomenighetens allmänna önskemål och behov kunna komma till tals. Härtill kommer att sakkunskap — såväl teologisk som prak- tisk administrativ _ är tillförsäkrad kyrkomötet genom föreskriften att biskoparna äro självskrivna ombud och genom den representationsrätt som tillkommer de teologiska fakulteterna. Ett skäl för mandatperioder är även, att allmänhetens intresse för kyrkomötesvalen kan förväntas öka, om valen gälla icke vissa frågor utan avse uppdrag att under viss tid med därunder infallande kyrkomöten fungera som kyrkans valda ombud. Från denna syn- punkt och med hänsyn till önskemålet om kontinuitet i kyrkomötets arbete kunde det vara skäl att låta mandatperioderna omfatta mer än ett lagtima kyrkomöte. Med treårsintervaller mellan kyrkomötets lagtima sammanträ- den skulle i så fall kyrkomötesvalen _ vilka böra hållas i anslutning till men i god tid före ett förestående lagtima sammanträde _ komma att gälla för en tid av minst sex år. Mot så långa mandattider kan emellertid invän— das, att de kunde komma att utgöra hinder för att nya meningsriktningar, som under tiden trängt fram, komma till uttryck i kyrkomötet. Kommit- tén har därför stannat för att förorda mandatperioder av tre år så be- stämda, att lagtima kyrkomöte infaller vid mandattidens början. Kyrko- mötesvalen skulle således komma att gälla ett lagtima kyrkomöte samt ur- tima kyrkomöten, som inkallas i tiden mellan detta och nästa lagtima kyr— komöte.

Vad sålunda anförts ger vid handen, att det till kommitténs prövning

hänskjutna förslaget om förkortning till tre år av femårsintervallen i 1 5 kyrkomötesförordningen icke bör lösas fristående. Det äger nära samband med andra, för kyrkomötets organisation och verksamhet betydelsefulla frågor. Kommittén vill emellertid, under hänvisning till det föregående, för- orda, att vid en framtida översyn av kyrkomötesförordningen sådana änd- ringar vidtagas, att lagtima kyrkomöte hålles vart tredje år, Kungl. Maj:t obetaget att dessemellan sammankalla urtima kyrkomöte för behandling av särskilda frågor. Samtidigt bör den ändringen genomföras att val till kyr- komöte skall gälla för en mandatperiod av tre år.

1 2

:e

14 15 16 17 18 19 20 21 22

kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap.

kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap.

Om Om Om Om Om Om Om Om Om Om Om Om Om

Kap. 6. Utkast till ny kyrkolag

Den nya kyrkolagen (NKL) synes _ i anslutning till den av kommittén förordade tolkningen av RF & 87:2 _ böra omfatta följande kapitel.

svenska kyrkans lära. medlemskap i svenska kyrkan. allmänna gudstjänster samt kyrkliga högtids— och helgdagar. dop och konfirmation. nattvard.

vigsel. jordfästning.

svenska kyrkans ämbeten.

biskopstjänster. övriga prästerliga tjänster. vissa särskilda kyrkliga tjänster. allmänt kyrkomöte. svenska kyrkans diakoni-, missions- och sjömansvårdssty—

relser. Om Om Om Om Om Om Om Om Om

biskopsmöte. domkapitel.

prästmöte och stiftsmöte.

kyrkoråd. kyrkor.

vård och förvaltning av den kyrkliga jorden. avhändande av kyrklig jord m. m. kyrkofonden och pastoratens prästlönefonder. kyrkans verksamhet vid krig eller krigsfara.

1 kap. Om svenska kyrkans lära

Liksom 1686 års KL bör NKL inledas med ett särskilt kapitel om kyrkans lära, i vilket kyrkans religiösa karaktär och arten av dess verksamhet all- mänt bestämmas.

Kapitlet bör innehålla en grundläggande bestämmelse, som anger kyr- kans bekännelse och fastställer vilka kyrkans bekännelseskrifter äro. Stad— gandet skulle utgöra en motsvarighet till KL 111. Vid utformningen av stad—

gandet bör särskilt uppmärksammas i vilken omfattning stadgandet i KL 1:1 om den rätta läran bör omarbetas.

I anslutning till stadgandet om kyrkans bekännelse bör NKL innehålla bestämmelser, vilka trygga bekännelsen såsom underlag för kyrkans liv och verksamhet. I sådant syfte bör stadgas, att bekännelsen skall vara rätte- snöre vid handhavandet av kyrkans sakrament och utövandet av kyrkans övriga handlingar samt att kyrkans böcker skola vara avfattade i överens— stämmelse med bekännelsen. Kravet att kyrkans vigda tjänare skola bekän- na kyrkans lära bör också komma till uttryck i en lagregel med plats i NKLzs första kapitel.

2. kap. Om medlemskap i svenska kyrkan

Såsom ett 2 kap. bör NKL upptaga bestämmelser motsvarande åå 6_16 i 1951 års religionsfrihetslag. Det synes icke möta hinder att ur religions- frihetslagen utbryta och till NKL överföra dessa redan nu under särskilda rubriker sammanförda paragrafer.

3 kap. Om allmänna gudstjänster samt kyrkliga högtids- och helgdagar

Införandet av en kyrkoordning (KO) under Kungl. Maj:ts och kyrko- mötets kompetens medför, att ett flertal bestämmelser rörande kyrkans gudstjänster och övriga handlingar (NKL kap. 3—7), vilka nu äro stiftade såsom kyrkolag, i stället få sin plats i KO. NKL synes böra innehålla vä- sentligen endast sådana regler, som fastställa kyrkans förpliktelser gent— emot församlingarna och den enskilde med avseende å vilka gudstjänster som skola hållas och i vilken utsträckning kyrkan skall ha att tillhanda- hålla sina tjänster i övrigt. Däremot bör som regel gälla, att de kyrkliga handlingarnas innehåll och liturgiska utformning regleras i KO och i de kyrkliga böckerna, varjämte — såsom hitintills _ det torde få ankomma på Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning att meddela vissa ordnings- föreskrifter och bestämmelser med begränsad lokal giltighet t. ex. om upp— börd och redovisning av kollekt (kungl. kungörelse 30/12 1953, nr 739, ang. kollekter), om nattvardskalk (kungl. cirkulär 31/12 1904 ang. vinets ut- delning i nattvarden) och om gudstjänstfirande i lappmark (kungl. regle- mente 31/1 1896, nr 3, för lappmarks ecklesiastikverk).

I flera hänseenden får gällande rätt anses ha lämnat öppet i vilken ut- sträckning den enskilde äger taga kyrkans tjänster i anspråk. Det ankom- mer icke på kommittén att framlägga närmare förslag till de riktlinjer efter vilka lagstiftningen har att lösa hithörande frågor; hänsyn får här tagas till å ena sidan kyrkans karaktär av folkkyrka öppen för alla oavsett kon- fessionella samt religiösa eller etiska uppfattningar samt å andra sidan kyrkans egenskap av ett religiöst trossamfund med egna medlemmar. Som princip bör dock gälla, att kyrkans medlemmar skola äga rätt att få del av kyrkans tjänster; eftersom praktiskt taget alla kunna vinna inträde i kyr-

kan, innebär denna princip i sak, att kyrkans gåvor komma att vara till- . gängliga för varje enskild. Givet är dock, att det formella medlemskapet icke får så skjutas i förgrunden, att enskilda, som icketillhöra kyrkan, av den anledningen skola vara uteslutna från varje form av kyrklig gemenskap. Dessa principer _ härledda därur att kyrkan vänder sig till hela folket _ synas å andra sidan icke böra medföra, att icke särskilda kvalifikationer skola gälla för rätt till delaktighet i sakramenten. Det får emellertid bli en uppgift för den kommande lagstiftningen att närmare fastställa kyrkans förpliktelser i ifrågavarande hänseenden.

Med hänsyn till kyrkoårets betydelse för kyrkans gudstjänstliv synes NKL 3 kap. — liksom motsvarande kapitel i 1873 års kyrkolagsförslag — böra inledas med ett stadgande, som anger Vilka de särskilda kyrkliga hög- tidsdagarna äro (KL 14:1, kungl. förordning 4/11 1772 ang. sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning och lag 22/2 1952, nr 48, ang. tiden för firandet av Marie Bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen). Stadgandet bör även innehålla en föreskrift om att sön- dagar och kyrkliga helgdagar skola högtidlighållas inom kyrkan. I anslut- ning till detta stadgande bör NKL innehålla bestämmelser om Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om särskilda högtids- och bönedagar.

I fråga om de allmänna gudstjänsterna bör NKL innehålla regler, som fastställa vilka sådana gudstjänster _ högmässa, ottesång och aftonsång, vecko- och passionsgudstjänster samt morgon- och aftonböner _ som skola hållas samt allmänt bestämma dag och plats för deras hållande t. ex. att högmässa som regel skall hållas varje sön- och helgdag i församlingens kyrka (KL 2:3—6 och 8). Av NKL torde vidare böra framgå under vilka förutsättningar och i vilken ordning beslut må fattas om sammanlysning av flera församlingar till gemensam högmässa (lag 18/3 1910, nr 29, inne- fattande ändring i KL 2:3, 4 och 8).

Vad beträffar gudstjänsternas anordnande i övrigt torde NKL böra in- nehålla endast, att vad därom är föreskrivet i kyrkans böcker, KO eller eljest skall lända till efterrättelse.

lr kap. Om dop och konfirmation

NKL bör reglera den enskildes rätt till dop inom svenska kyrkan samt föreskriva, att dop skall förrättas i den ordning handbok och KO stadgar. Här bör även ingå den för närvarande i särskild lag 20/12 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 KL upptagna regeln att vid dop skall iakttagas, att anstötliga eller löjeväckande namn ej givas.

Såsom i betänkandets första avdelning (s. 134) nämnts innehåller KL inga bestämmelser om konfirmation såsom en särskild kyrklig akt. Kyrko- lagsförslaget av 1873 innehöll emellertid sådana bestämmelser, och i kungl. skrivelse till 1893 års kyrkomöte föreslogs likaledes konfirmationens regle-

ring i kyrkolag. Det synes uppenbart, att NKL bör stadfästa konfirmationen såsom en av kyrkans kulthandlingar. NKL torde böra fastställa kyrkans principiella skyldighet att anordna konfirmationsundervisning och att med- dela konfirmation samt ange villkoren för att den enskilde skall få del av dessa kyrkans tjänster. I NKL bör vidare stadgas, att konfirmationsunder- visning skall anordnas och konfirmation förrättas enligt handhokens och KO:s föreskrifter.

5 kap. Om nattvard

NKL bör ange de allmänna villkor som skola gälla för den enskildes rätt till nattvardsgemenskap med kyrkan (KL 11:4—7). För nattvardens hål- lande i helgd kan vara påkallat, att NKL medger kyrkan rätt att vägra sådana personer tillträde till nattvardsbordet som väl uppfylla de allmänna villkoren för nattvardsgång men vilkas upptagande i sakramentsgcmenskap likväl uppenbart måste anses oförenligt med nattvardens helgd (KL 11:9); närmast avses fall då personer av en eller annan anledning avsiktligt vilja missbruka nattvarden.

I fråga om tid och plats för nattvardsgång samt om nattvardsritualen bör NKL innehålla endast en hänvisning till vad därom stadgas i handboken och KO.

6 kap. Om vigsel

Av giftermålsbalkens vigselkapitel äro de regler (GB 4 kap. 1_3 och 8 55) som avse rätt till vigsel inom svenska kyrkan och sådan vigsels för- rättande av kyrkolags natur (se ovan 5. 135 f.), och de böra naturligen på ett eller annat sätt komma till uttryck i NKL. Svårigheter föreligga att ut- bryta dem ur deras sammanhang med giftermålsbalkens övriga stadganden rörande vigsel och utmönstra dem ur giftermålsbalken. Befinnas dessa svå- righeter ej överkomliga blir frågan huruvida vid sidan av giftermålsbal- kens regler likalydande bestämmelser skola finnas i NKL, eller om NKL bör innehålla endast en hänvisning till vad om vigsel inom svenska kyrkan är stadgat i giftermålsbalken. Skäl kunna anföras för såväl det ena som det andra alternativet. Kommittén anser sig dock icke ha anledning att taga ställning till denna lagtekniska fråga, vars närmare innebörd och konse- kvenser kunna lättare överblickas vid lagtextens utformande.

7 kap. Om jordfästning

Den nu gällande jordfästningslagen har stiftats och vid ifrågakomna änd- ringar behandlats enligt RF & 87:2. Kommittén har emellertid i det föregå- ende (si 140 ) ifrågasatt, huruvida lagens bestämmelser om förutsättning- arna för att den som vid sin död tillhört kyrkan må jordfästas i annan än kyrkans ordning (2 5) samt vissa av lagens stadganden rörande begravning och begravningsplatser (9 &) kunna anses innefatta ämnen av kyrkolags

natur. Det har synts kommittén riktigare, att dessa frågor regleras i annan allmän lag än kyrkolag. Med tillämpning härav torde NKL i förevarande kapitel böra innehålla bestämmelser endast om den kyrkligt-religiösa akt som ligger i jordfästningen: om kyrkans skyldighet att jordfästa, om plats för jordfästning (3 g) och om ordningen för jordfästnings förrättande (7 å). I sistnämnda hänseende synes NKL böra innehålla endast en föreskrift att jordfästning skall förrättas enligt kyrkohandbok och KO. Vad jordfäst- ningslagen stadgar om tillkännagivande vid högmässa av dödsfall inom kyr- kan (1 &) synes lämpligen böra få sin plats i KO. Stadgandet om klock- ringning vid utomkyrklig jordfästning eller begravning och om upplåtelse av kyrka vid sådan begravning (8 5) torde böra ingå i NKL:s kapitel om kyrkor, varom mera i det följande.

8 kap. Om svenska kyrkans ämbeten

Med kyrkans ämbeten avses här de ämbeten inom kyrkan vilka kyrkan förlänar genom vigning. Främst kommer härvid i betraktande prästämbetet såsom sådant, till vilket tillträde vinnes genom prästvigningen. Med prästäm— betet äro icke förenade några särskilda tjänsteåligganden och icke heller rätt till lön eller andra tjänsteförmåner; sådana åligganden och förmåner äro knutna till den befattning eller tjänst som präst vanligen innehar men som är att skilja från själva prästämbetet. Prästämbetet såsom ett särskilt kyrkligt ämbete är erkänt av rättsordningen. Den till präst vigde äger, även om han icke innehar prästerlig befattning, att förrätta gudstjänster samt utföra andra kyrkliga handlingar. Han är också underkastad särskilda för- pliktelser med avseende å lära och leverne, förpliktelser vilkas åsidosättan- de kan medföra ämbetets förlust.

Liksom man skiljer mellan prästämbetet och prästerlig tjänst torde man höra särhålla biskopsämbete och biskopstjänst. Den av Kungl. Maj :t till en viss befattning utnämnde biskopen skall enligt KL vigas till sitt ämbete, och genom vigningen »överantvardar ordinator honom biskopsämbetet i namn Faders, Sons och Den Helige Andes» (KL 21:3). Sedvanerättsligt lä— rer gälla, att den av Kungl. Maj:t utnämnde biskopen icke före vigningen äger fullgöra alla med tjänsten förenade åligganden, han torde t. ex. icke vara behörig att viga präster. Ehuru särskilda rättsverkningar sålunda äro knutna till biskopsvigningen, är biskopsämbetet icke i samma grad som prästämbetet av rättsordningen reglerat som ett särskilt ämbete; det finnes t. ex. icke några regler om skiljande av biskop från hans ämbete vid sidan av dem som gälla med avseende å tjänsten.

NKL synes höra i ett särskilt kapitel upptaga bestämmelser om dessa kyr— kans genom vigning förlänade ämbeten. Skulle framdeles nya sådana äm- beten inrättas, t. ex. ett diakonämbete, böra även de regleras i samma ka- pitel. De kyrkolagsregler åter som avse de särskilda befattningarna eller tjänsterna böra upptagas i särskilda kapitel.

Kapitlet bör inledas med ett grundläggande stadgande, som utsäger att präst och biskop skola vigas till sina ämbeten (KL 19:1 och 21 :1). De når— mare bestämmelserna om präst- och biskopsvignings förrättande torde böra få sin plats i KO och handbok.

NKL bör vidare innehålla en huvudregel om villkoren för prästvigning med avseende å medborgarskap, ålder, kunskaper och kvalifikationer i öv- rigt samt ett stadgande som utsäger i vilka hänseenden och i vilken ordning undantag från huvudregeln må medgivas (KL 19:2, Kungl. Maj:ts cirku- lärbrev 27/1 1813 om bevis över inskrivning bland beväringsmanskapet m. m. för dem, som inom beväringsåldern till präster skola ordineras, och kungl. förordning 18/4 1884, nr 13, ang. förändrade bestämmelser om prästexamen) .

NKL torde böra innehålla vissa allmänna bestämmelser om prästs och biskops skyldighet att i ämbetsutövning och leverne söka förverkliga de löf- ten de givit vid vigningen (jfr kyrkomötets skrivelse 1948, nr 14). Särskilt betydelsefullt synes vara att NKL innehåller en motsvarighet till KL 7:2 om prästs tystnadsplikt beträffande vad som blivit honom anförtrott i bikt.

För närvarande stadgas i domkapitelslagen 13 ä 4 och 5 mom. om skil- jande eller avstängande för viss tid från prästämbetet av ovärdig präst el— ler av präst, som övergivit kyrkans lära. Bestämmelserna härom böra vid en kodifiering av kyrkolagen överflyttas till förevarande kapitel. Därest biskopsämbetet stadfästes i NKL såsom ett särskilt genom biskopsvigningen förlänat ämbete, synas motsvarande bestämmelser böra meddelas med av- seende å innehavare av biskopsämbete.

9 kap. Om biskopstjänster

I skrivelse (nr 45) till Kungl. Maj:t anhöll 1951 års kyrkomöte, att grun- derna för inrättande eller indragning av biskopstjänst måtte regleras i lag, som stiftats med kyrkomötets samtycke. Kyrkomötets skrivelse har över- lämnats till kommittén för att tagas under omprövning vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

Enligt kommitténs förut tillkännagivna åsikt (se ovan 5. 105 f.) måste mera ingripande förändringar i stiftsindelningen för närvarande understäl- las kyrkomötet enligt RF & 114. Vid ett upphävande av privilegierna bör kyrkan beredas en mot privilegieskyddet svarande garanti för stiftsindel- ningen genom att densamma i sina huvuddrag stadfästes i kyrkolag. NKL torde därför böra innehålla en lagregel, som anger vilka rikets stift äro; samtidigt bör i lagen angivas att Kungl. Maj:t äger förordna om reglering av stiftsgränserna.

I NKL bör stadgas, att varje stift skall förestås av en biskop (KL 24:1). Den särskilda ställning bland rikets biskopar som biskopen över Uppsala stift intager bör komma till uttryck i NKL genom föreskrift att han skall vara ärkebiskop.

I fråga om biskops åligganden torde NKL böra innehålla ett stadgande, som anger de episkopala huvuduppgifterna (KL 24:1—4).

Bestämmelserna om ärkebiskops- och biskopsval (KL 20 kap. samt kungl. förordning 30/5 1759 om biskopsval), vilka för närvarande överses av sär- skilda sakkunniga, böra inarbetas i förevarande kapitel.

Ifrågavarande kapitel torde slutligen böra upptaga ett stadgande att bis- kop, som överger kyrkans lära, skall vara pliktig att avgå från biskopshe— fattningen (lag 30/6 1948, nr 489, om tillägg till KL).

10 kap. Om övriga prästerliga tjänster

Såsom i betänkandets första avdelning (s. 143 och s. 158) framhållits an— kommer det på Kungl. Maj:t att besluta om indelning i församlingar och pastorat och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat; dock torde mera genomgripande ändringar underställas kyrkomötet för yttrande och riks- dagen för medverkan i en eller annan form. I den ovannämnda (s. 199 f.), till kommittén överlämnade, kyrkomötesmotionen av biskop Giertz m. fl. på- yrkas att kyrkomötet erhåller lagstiftningsrätt i frågor om fastställande av grunder för församlings- och pastoratsindelning. Som skäl för en ändring i den nuvarande ordningen för dessa frågors handläggning anföres i mo- tionen, att frågorna med hänsyn till nutidens snabba förändring i befolk- ningsfördelningen fått ökad betydelse.

Det torde emellertid möta svårighet att i lag meddela bestämmelser om grunderna för församlings- och pastoratsindelning. Bestämmelserna bleve med nödvändighet så allmänt avfattade, att de icke komme att utsäga något utöver vad som ligger i sakens natur, eller, exempelvis i pastoratsindelnings- frågor, att Kungl. Maj:t skulle ha att taga hänsyn till, å ena sidan, vid— makthållandet av en tillfredsställande församlingsvård samt, å andra sidan, beredandet av full sysselsättning åt tjänsteinnehavarna. Lokala och snabbt skiftande förhållanden, bl. a. just ändringar i befolkningsfördelningen, omöjliggöra fastställande av regler med ett nämnvärt mera preciserat in- nehåll. Med lagbestämmelser av en så allmän innebörd skulle kyrkomötet icke få möjlighet att i högre grad än för närvarande öva inflytande å för- samlings- och pastoratsindeln-ing. Komittén anser därför att i NKL icke böra upptagas bestämmelser rörande dessa indelningsfrågor.

Beträffande det territoriella församlingsprästerskapet torde i NKL böra stadgas, att i varje församling eller i församlingar som utgöra ett pastorat skall finnas en kyrkoherde samt att i domkyrkoförsamling skall som regel i kyrkoherdes ställe finnas domprost. NKL bör innehålla ett grundläggande stadgande om att kyrkoherden är i första hand ansvarig för församlings- vården (KL 24:22_24). Det bör vidare stadgas, att i pastorat skall, i den mån göromålen kräva det, såsom kyrkoherdens medhjälpare vara anställd komminister eller annan präst (KL 24:25). Kontraktsprostinstitutionen torde böra stadfästas genom föreskrift att inom varje kontrakt skall en av

kontraktets präster såsom kontraktsprost biträda biskopen vid dennes till- syn över församlingarna och deras prästerskap (KL 24:5). Så länge dom- kyrkosysslomännens befattningar finnas kvar, bör NKL innehålla ett stad- gande om dessa tjänster och därmed förenade särskilda uppgifter (KL 26:1).1

I förevarande kapitel bör även regleras hur ordinarie tjänster inom den territoriella församlingsprästerliga organisationen skola tillsättas (lagen 7/12 1934, nr 573, om tillsättning av prästerliga tjänster). Prästvalslagstift- ningen och därmed sammanhängande frågor överses för närvarande av sär- skilda sakkunniga. Sannolikt kommer denna översyn att medföra, att den nuvarande lagen om tillsättning av prästerliga tjänster, vilken innehåller ett flertal stadganden av administrativ natur, ersättes av en kortare och mera koncentrerad lag.

Med avseende å tillsättning samt entledigande av icke—ordinarie präster som skola tjänstgöra i församling, kontrakt eller stift torde i NKL böra in— gå en bestämmelse, som stadfäster domkapitels nuvarande befogenhet att besluta därom. I fråga om domkyrkosyssloman bör, så länge befattningarna finnas kvar, i överensstämmelse med gällande rätt stadgas, att domkyrko- syssloman tillsättes av biskop genom konstitutorial (KL 26:2 och Kungl. Maj:ts cirkulärbrev 1/6 1791 ang. domkyrkosysslomäns antagande på kon— stitutorial) .

NKL bör likaledes innehålla bestämmelser om ordningen för utseende av kontraktsprost (KL 24:18).

Beträffande särskilda prästerliga tjänster i icke-territoriella församlingar samt inom civil- och militärförvaltningen synes NKL böra innehålla endast en hänvisning till vad om dessa tjänster är särskilt stadgat.

Ifrågavarande kapitel bör slutligen innehålla bestämmelser dels om dis- ciplinära åtgärder mot innehavare av prästtjänst (domkapitelslagen 13 5 2 och 3 mom.) dels ock om skyldighet för prästerlig befattningshavare, som överger kyrkans lära, att avgå från befattningen (lag 30/6 1948, nr 489, om tillägg till KL). Det materiella innehållet i den senare lagen skulle enligt den av kommittén förordade kodifieringen av kyrkolagen komma att in- iefattas i två särskilda stadganden, det ena avseende innehavare av biskops- tjänst och det andra med giltighet i fråga om innehavare av annan präster- lig befattning.

11 kap. Om vissa särskilda kyrkliga tjänster

Av andra kyrkliga tjänster än de prästerliga synas kyrkomusiker-, dia- kon- och diakoniss- samt missionärstjänsterna böra vara stadfästa i kyrko- lag. Så är redan fallet i fråga om kyrkomusikerbefattningarna (se ovan 5.

1 I Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 5) till 1951 års kyrkomöte angående domkyrkoförvalt- ningens organisation (ovan 5. 160 f.) föreslogs indragning av domkyrkosysslomannabe- fattningarna och i den delen gjorde kyrkomötet ingen erinran.

144 f.). Med hänsyn till diakoniens och missionens framträdande plats i den nutida kyrkans verksamhet, torde även de nyssnämnda, till dessa verk- samhetsgrenar hörande tjänsterna böra inskrivas i kyrkolag. Såvitt gäller diakoner och diakonissor uppkommer därvid hela frågan om diakoniens ställning inom den kyrkliga organisationen, en fråga varom 1953 års kyrko- möte hos Kungl. Maj:t begärt särskild utredning.

Om det närmare innehållet av förevarande kapitel må med utgångspunkt från nu gällande ordning följande framhållas.

NKL torde böra innehålla en motsvarighet till 1947 års kyrkomusikerlag % 1 att kyrkomusiker skall finnas anställd för varje territoriell församling. I fråga om kyrkomusiker för icke-territoriell församling bör NKL hänvisa till vad därom är särskilt stadgat.

Såvitt gäller diakon- och diakoniss- samt missionärstjänster synes NKI. böra innehålla endast, att sådana tjänster skola vara inrättade, diakon- och diakonisstjänster för främjande av församlingslivet och den kristliga kär- leksverksamheten inom kyrkan samt missionärstjänster för utövande av kyrkans verksamhet bland icke kristna folk. Vissa närmare bestämmelser om diakoners och diakonissors samt missionärers åligganden och tjänste- ställning torde böra upptagas i KO.

12 kap. Om allmänt kyrkomöte

Kapitlet bör upptaga bestämmelser motsvarande 1949 års kyrkomötes- förordning. Såsom framgår av det föregående (5. 216 och s. 228) har kom- mittén förordat vissa ändringar i kyrkomötesförordningen innebärande att kyrkomötet tillerkännes vidgade befogenheter gentemot de centrala kyrk- liga styrelserna, att tidsintervallen mellan kyrkomötets lagstadgade sam- manträden förkortas, att urtima kyrkomöte införes samt att mötets valda ledamöter utses för mandatperioder.

13 kap. Om svenska kyrkans diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelser

Den rättsliga regleringen av ifrågavarande styrelser innefattas för när- varande i särskilda av Kungl. Maj:t administrativt utfärdade stadgar (se ovan 5. 158). Med hänsyn till dessa styrelsers betydelsefulla upgifter torde det höra i NKL stadfästas, att styrelserna skola finnas för främjande av de särskilda uppgifter som nu äro dem anförtrodda. Om styrelsernas när- mare åligganden och om deras sammansättning bör däremot stadgas i KO.

14 kap. Om biskopsmöte

Såsom anmärkts i det föregående (5. 214) har inom kyrkomötet vid flera tillfällen satts i fråga, huruvida icke biskopsmötet bör i någon form få kyr- korättsligt erkännande. Skulle så ske, torde bestämmelser om biskopsmötets allmänna uppgifter böra upptagas såsom ett särskilt kapitel i NKL.

I förevarande kapitel bör NKL upptaga bestämmelser i huvudsak mot— svarande den nu gällande domkapitelslagen. Det bör eftersträvas att i dom- kapitelslagen upptagna stadganden av uppenbar administrativ natur _ så— som t. ex. 7 % om besvär över val av ledamöter och suppleanter i domka- pitel m. m. — utmönstras ur kyrkolagen.

I detta sammanhang må beröras ett spörsmål av mera allmän räckvidd. Inom olika områden ha kyrkans befattningshavare och de särskilda kyrk— liga organen att handlägga administrativa ärenden av skilda slag. I den mån författningsbestämmelser erfordras som reglera förfarandet vid handlägg- ningen av dessa ärenden — bestämmelser om anhängiggörande, om delgiv— ning, om klagorätt och besvärstid m. m. —— torde motsvarande regler inom den offentliga statliga eller kommunala förvaltningen i allmänhet böra vinna tillämpning. Frågan om införandet av enhetliga regler för det ad— ministrativa besvärsförfarandet i allmänhet utredes för närvarande av sär- skilda sakkunniga. De regler som kunna komma att fastställas att gälla inom den statliga förvaltningen synas så långt möjligt böra vinna tillämp- ning även inom den kyrkliga administrationen. Som princip bör därför upp- ställas, att NKL icke skall befatta sig med hithörande regler.

16 kap. Om prästmöte och stiftsmöte

KL 25 kap. innehåller bestämmelser om prästmöte, och i det föregående (5. 159 ) har kommittén lämnat en kortfattad redogörelse för prästmötets karaktär och uppgifter.

Vid sidan av prästmötet, som består enbart av präster, hålles för när- varande stiftsmöte med präster och lekmän regelbundet i alla stift utom Göteborgs. Stiftsmötena ha överallt karaktären av fritt utformade organ med uppgift att främja kyrkans liv och verksamhet inom stiftet. Stifts- mötets förvaltningsorgan och styrelse utgöres av stiftsrådet.

På kyrkomötets hemställan erhöll 1947 dåvarande docenten Helge Ljung- berg offentligt uppdrag att biträda med utredning och avge förslag dels om översyn av gällande bestämmelser beträffande prästmöte, dels ock om ut- redning i syfte att i KL 25 kap. måtte införas bestämmelser om stiftsråd och stiftsmöte samt att i församlingsstyrelselagen bland kyrkliga angelä- genheter måtte upptagas bidrag till stiftsråd och stiftsmöte m. m. Ljung- berg överlämnade 1950 betänkande med förslag till lag om prästmöte och stiftsmöte m. m. (SOU 1950:31).

Skola bestämmelser om prästmöte vidmakthållas och stiftsmötet legali— seras —— frågor till vilka kommittén anser sig icke ha att taga ställning böra bestämmelser om dessa mötens uppgifter och sammansättning sam- manföras i ett särskilt kapitel i NKL.

I betänkandets första avdelning (s. 127 och s. 158) har kommittén givit uttryck åt uppfattningen att vissa i församlingsstyrelselagen ingående stadganden om kyrkorådets uppgifter efter innehållet äro av kyrkolags na— tur och att något grundlagsenligt hinder icke torde möta mot stadgande— nas utbrytande ur församlingsstyrelselagen. Kommittén har åsyftat dels 41 & a)—c) enligt vilka stadganden det tillkommer kyrkorådet att i avse- ende på religionens och sedernas vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga frågor om oordning och oskick vid guds— tjänsten samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras, dels ock 42 5 om kyrkorådets disciplinära befogenheter. Dessa stadganden torde emellertid i sin nuvarande lydelse vara föråldrade. Kyr- korådets hithörande uppgifter borde snarare komma till uttryck genom stadganden, som mera positivt och med hänsyn till församlingslivets nu- tida behov ange kyrkorådets uppgifter. I anledning av den översyn av för- samlingsstyrelselagen som för närvarande pågår har 1953 års kyrkomöte (skrivelse nr 19) hos Kungl. Maj:t anhållit, att i lagen måtte intagas be- stämmelser, vilka mera tydligt ange såsom ingående bland kyrkorådets upp- gifter sådana åtgärder, som avse att befrämja församlingsvården. Till grund för kyrkomötets hemställan låg en motion av biskoparna Bo Giertz och Gunnar Hultgren. I motionen framhölls såsom en brist i församlingssty- relselagen, att lagen icke bland kyrkorådets uppgifter inom församlings- livet uttryckligen omnämnde åtgärder till främjande av »söndagsskolan, ungdomsvården, diakonien och annan verksamhet med syfte att stärka och utveckla församlingslivet». Det framhölls, att ett uttryckligt omnämnande av kyrkorådets församlingsvårdande verksamhet i många fall skulle verka uppfordrande och stimulerande på kyrkorådets arbete.

Det bör enligt kommitténs mening övervägas, huruvida icke i NKL böra intagas bestämmelser, vilka — inom ramen för församlingsstyrelselagens allmänna regler om den kyrkligt-kommunala kompetensen _— ange kyrkorå- dets församlingsvårdande uppgifter. Det får anses naturligt att bestämmel- ser härom meddelas under kyrkomötets medverkan. Med hänsyn till den be- tydelse kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter äga kunna skäl anföras för att i NKL bör regleras även frågan huruvida — och i så fall i vilken ord- ning —— kyrkoherde bör deltaga i kyrkorådets arbete.

18 kap. Om kyrkor

Någon uttrycklig lagregel om församlings skyldighet att bygga och under— hålla kyrka finnes icke. Församlingsstyrelselagarna nämna visserligen byg- gande och underhåll av kyrka bland de angelägenheter församlingarna ha att vårda, men detta innebär endast att dessa frågor falla under den kyrk- ligt-kommunala kompetensen. Icke heller följer församlingarnas skyldig- heter av lagen 5/6 1909 angående byggnad och underhåll av kyrka med vad

därtill hörer så ock av särskild sockenstuva; i denna lag regleras endast hur det i lagen avsedda byggnadsbesväret skall fördelas på de skattskyldiga. Att med församlingsbildningen likväl följer skyldighet för församlingen att anskaffa och underhålla kyrka torde få anses sedvanerättsligt fastslaget, och Kungl. Maj:t lärer kunna mot församlingens vilja ålägga församling att fullgöra byggnads- och underhållsskyldighet.1 Å andra sidan kräves en— ligt KL 27:1 och kungl. kungörelsen 26/11 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet Kungl. Maj:ts tillstånd för att bygga kyrka. Kungl. Maj:t övar genom dessa bestämmelser kontroll över församlingarnas kyrkobyggande. Det bör övervägas huruvida icke en lagregel bör meddelas, som fastställer församlings principiella skyldighet att anskaffa och under- hålla kyrka med erforderliga inventarier. En sådan lagregel torde få anses äga kyrkolags natur. I samband därmed bör stadgas om Kungl. Maj:ts kon- troll över kyrkobyggandet (KL 27:1).

Om vård och förvaltning av domkyrkobyggnaderna gälla för närvarande bl. a. föreskrifter i KL 26 kap. Såsom i det föregående (5. 160 f.) nämnts har förslag om ny reglering av detta rättsområde såsom kyrkolagsfråga fö- relagts 1951 års kyrkomöte, som emellertid icke godkänt Kungl. Maj:ts för- slag. De bestämmelser som kunna komma att utfärdas böra få sin plats i fö— revarande kapitel.

Frånsett stadgandet i 8 & jordfästningslagen om kyrkas upplåtande vid 3. k. borgerlig begravning finnas inga bestämmelser i frågan huruvida kyrka må tillfälligt användas för andra än kyrkliga ändamål. Sedvanerättsligt tor- de emellertid gälla, att kyrka får upplåtas även för andra utomkyrkliga för- rättningar och sammankomster, vare sig dessa äga religiös karaktär eller äro av allmän kulturell eller social natur. Beslutanderätten i dessa frågor till- kommer enligt praxis vederbörande pastor, vars beslut dock kunna genom besvär dragas under högre myndighets prövning. I skrivelse (nr 529) till Kungl. Maj:t anhöll 1945 års riksdag om utredning och förslag att föreläg- gas riksdagen i frågan om kyrkas upplåtande för annat ändamål än guds- tjänst. Första lagutskottet (utlåtande nr 42) hade i ärendet yttrat, att frå- gan borde regleras genom lagstiftning. Efter remissbehandling beslöt emel- lertid Kungl. Maj:t att icke vidtaga någon åtgärd i ärendet. Av remissin- stanserna hade kammarkollegiet ansett lagstiftning icke böra komma till stånd. Ämbetet hade därvid anfört bl. a., att några missförhållanden som motiverade lagstiftning icke visats föreligga samt att de avsedda lagreglerna måste formuleras så allmänt, att de skulle bli av föga värde. Kollegiet fram- höll vidare, att förhållandena och åskådningarna växlade så från ort till ort att några allmängiltiga regler svårligen kunde uppställas.

Ehuru tanken på lagstiftning i ämnet sålunda för icke länge sedan avvi- sats, förtjänar det enligt kommitténs mening vid en kodifiering av kyrko-

1 Se Schalling i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 s. 293 f. samt Sundberg s. 301 f.

lagen att ånyo övervägas, huruvida icke lagstiftning om kyrkas upplåtande bör komma till stånd. Frågor om upplåtande av kyrka kunna, såsom första lagutskottet erinrade 1950 (utlåtande nr 16) , ha stor praktisk betydelse icke minst i bygder, där tillgång saknas till andra lokaler, som kunna rymma ett större antal personer. Det torde även förhålla sig så, att i dessa frågor råda vitt skilda uppfattningar. Fasthet och stadga i praxis synes därför kunna vinnas endast genom lagstiftning. Det förefaller för övrigt oegentligt att upp- rätthålla en lagregel om kyrkas användande vid utomkyrklig begravning men överlämna åt praxis att avgöra när kyrka eljest får upplåtas för utom- kyrkliga ändamål. Ett sådant förhållande är ägnat att leda till en alltför ojämn och törhända otillfredsställande praxis i frågor om kyrkas upplåtan— de för andra utomkyrkliga förrättningar och sammankomster än borgerlig begravning. Det ligger i sakens natur att lagregler i ämnet —- grundade på hänsyn till kyrkorummets religiösa helgd men med förståelse för de all- männa intressen som här göra sig gällande måste bli allmänt hållna. Det oaktat torde de äga sitt värde som uttryck för lagstiftarens uppfattning om i vilken anda hithörande frågor skola bedömas. Givetvis måste eventuell lag- stiftning även reglera vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.

I detta sammanhang må nämnas, att 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats synes böra lämnas utanför NKL. Kommittén hänvisar till vad i det föregående (s. 170 f.) anförts om denna lags konstitutionella natur.

1!) kap. Om vård och förvaltning av den kyrkliga jorden

Med den kyrkliga jorden förstås här fastigheter, som äro av sedda anting— en att användas såsom tjänstebostad eller att upplåtas på ari ende eller el— jest med nyttjanderätt i syfte att lämna avkastning till den kyrkliga verk— samhetens upprätthållande. Hit höra följande för närvarande rättsligt sär— ställda fastigheter: prästgårdar och löneboställen, allmänna kyrkohemman, klockarhemman, stifts prästlönefondshemman, biskopsgårdar, biskops- hemman samt fastigheter tillhörande domkyrkor eller lokalkyrkor.

Av ovannämnda fastigheter intaga lokalkyrkornas i viss mån en särställ- ning. De förvaltas direkt av församlingarna, i Skåne, Halland och Blekinge av församlingarna i förening med stiftsnämnderna. För förvaltningen gälla i första hand församlingsstyrelselagens och allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser. Förvaltningen av dessa fastigheter, »kyrkojordar», vilkas ekonomiska betydelse för kyrkan icke lärer vara stor, torde icke heller fram- deles böra regleras i kyrkolag. -

Beträffande den övriga hithörande fasta egendomen bör NKL innehålla regler rörande vilka organ som skola förvalta egendomen och hur dessa or- gan skola vara sammansatta samt grunderna för förvaltningens ordnande i övrigt (jfr ovan s.173). '

NKL bör sålunda stadga, att prästgård och löneboställe skola förvaltas av pastorat och att pastorats boställsförvaltning skall stå under uppsikt av bo-

ställsnämnd och stiftsnämnd (EBO 2 och 4 55). Att allmänna kyrkohem— man, klockarhemman, stifts prästlönefondshemman, biskopsgårdar och bis- kopshemman skola förvaltas av stiftsnämnd bör också vara stadfäst i NKL (EBO 56 5, lag 15/5 1942, nr 232, ang. användande i vissa fall av prästlöne— fond m. rn. 3 och 4 55, kungl. förordning 27/11 1936, nr 579, ang. förvalt- ningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter 2 5). Likaså bör NKL reglera vilket eller vilka organ som skola omhänderha förvaltning- en av den till domkyrkorna hörande fasta egendomen (jfr ovan 5. 160 f.).

Reglerna om sammansättning av boställs- och stiftsnämnder (EBO 5 och 6 55) samt av övriga förvaltningsorgan böra införas i NKL.

Med avseende å de normer som skola gälla för förvaltningen synes NKL böra innehålla endast en allmän regel, som utsäger att förvaltningen skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål; en sådan regel skulle tillgodose det konstitutionella skydd för den kyrkliga jorden som kyrkan för närvarande äger i privilegierna.

20 kap. Om avhändande av kyrklig jord m. m.

I fråga om försäljning av kyrklig jord och upplåtelse av sådan jord under tomträtt bör NKL upptaga bestämmelser i huvudsak motsvarande 1927 års försäljningslag.

I anslutning till det i 1927 års försäljningslag nu upptagna stadgandet om fondering av köpeskillingsmedel rn. m. synes NKL böra innehålla ett stad- gande motsvarande 7 ?) 1 mom. prästlönekostnadslagen att expropriations— eller annan därmed jämförlig ersättning för prästgård eller löneboställe skall ingå till pastoratets prästlönefond.

21 kap. Om kyrkofonden och pastoratens prästlönefonder

I NKL bör stadfästas, att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ända- mål och förvaltas utan sammanblandning med andra medel; för närvarande stadgas därom i kyrkofondslagen 1 5.

NKL bör vidare innehålla en regel, som utsäger att fondkapitalet icke får förbrukas. En sådan regel skulle utgöra en motsvarighet till nuvarande 8 å i kyrkofondslagen enligt vilket lagrum fondens inkomster och utgifter så- vitt möjligt skola bringas att balansera.

Att de lokala prästlönefonderna skola förvaltas av pastoraten bör likaså framgå av NKL, vilken även bör ange grunderna för fondernas användande. I sistnämnda hänseende torde i överensstämmelse med 7 & 3 mom. prästlö- nekostnadslagen böra stadgas, att prästlönefond skall göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är stadgat samt att annan placering av fond— medlen kräver domkapitlets samtycke. Huvudbestämmelserna om prästlöne- fonds tagande i anspråk för grundförbättring av boställe eller inköp av fast egendom synas likaledes böra beredas plats i NKL (lag 15/5 1942, nr 232, ang. användande i vissa fall av prästlönefond m. m.).

22 kap. Om kyrkans verksamhet vid krig eller krigsfara

Man får räkna med att kyrkans verksamhet vid krig eller krigsfara kom- mer att bedrivas i former, som innebära avsteg från vad i de föregående ka- pitlen är stadgat. Det är givetvis önskvärt att dessa avsteg redan i fredstid regleras i lag. Såsom tidigare (ovan 5. 157) framhållits har lagen 13/3 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m. tillkommit i den ord— ning RF 5 87:2 stadgar. Det bör emellertid enligt kommitténs mening över- vägas huruvida icke för den kyrkliga verksamheten vid krig eller krigsfara speciellt avpassade bestämmelser böra meddelas t. ex. i fråga om gudstjänst- livets anpassande till de särskilda förhållanden som här avses.

Kap. 7. Utkast till kyrkoordning

För vinnande av överskådlighet ansluter sig framställningen av KO:s in- nehåll till följande preliminära indelning i särskilda kapitel. 1 kap. Allmänna regler för gudstjänstfirandet. kap. Om högmässa. kap. Om ottesång. kap. Om aftonsång. kap. Om vecko— och passionsgudstjänstcr. kap. Om morgon- och aftonböner. kap. Om dop och konfirmation. kap. Om skriftermål och nattvard. kap. Om enskild själavård. kap. Om vigsel. kap. Om jordfästning. 12 kap. Om invigningsakter. 13 kap. Om vignings- och installationsakter. 14 kap. Om vissa särskilda kyrkliga tjänster. 15 kap. Om svenska kyrkans diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrel— ser. 16 kap. Om prästmöte och stiftsmöte.

walactd—OJIQ

hip—A v—c

1 kap. Allmänna regler för gndstjänstfirandet

Inledningsvis bör KO innehålla vissa regler om vad som är att iakttaga för att gudstjänst skall firas på ett värdigt sätt (KL 1:7).

Ett särskilt stadgande att gudstjänst skall förrättas av präst bör införas. Vidare torde KO böra föreskriva huru med avseende å gudstjänst skall för- faras vid förfall för präst. I detta sammanhang böra även angivas förutsätt— ningarna för att lekmän skola få predika, venia concionandi (KL 19:4 och 5 samt 22z4).

Erforderliga undantagsbestämmelser från NKL:s huvudregel att guds- tjänst skall hållas i kyrka böra upptagas i KO. I denna bör sålunda stadgas bl. a. i vilken utsträckning gudstjänst på annan plats må förekomma och i vilken ordning beslut härom skola fattas (lag 4/3 1927, nr 28, innefattande bestämmelser ang. högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka).

KO bör vidare innehålla regler om tidpunkt på dagen för gudstjänsts början (kungl. cirkulär 3/12 1823 om tiden för gudstjänsternas början och kungl. stadga 7/12 1934, nr 575, om prästval & 14 mom. 3).

I fråga om kyrkomusiken bör KO föreskriva, att stadfästa koral- och mässböeker skola följas vid kyrkomusikens utförande. Vidare bör KO inne- hålla en allmän anvisning om kyrkligt värdig stil för den musik, som utföres utanför koralbok och mässböcker vid gudstjänster, andaktsstunder och för- rättningar, jfr kyrkoliandboken (HB) kap. 1 avd. 1 A. 27.

I KO böra bestämmelser införas om rätt för ärkebiskopen att förordna om särskilda böner att läsas i rikets församlingar och om rätt för övriga biskopar att anbefalla särskilda böner vid gudstjänster inom stiften. Lika— ledes bör KO föreskriva vilka förböner som skola läsas i samband med guds- tjänst t. ex. förbön för sjuka (KL 12z2 och HB 1 kap. avd. 1 A. 13, 1 A. 16).

KO bör innehålla vissa bestämmelser om kollekten såsom en del av den allmänna gudstjänsten. Sålunda bör KO giva regler om i vilken utsträck— ning och för vilka ändamål kollekt (riks-, stifts- och församlingskollekt) må upptagas och på vem det ankommer att fatta beslut härom (kungl. kungö- relse 30/12 1953, nr 739, ang. kollekter).

2 kap. Om högmässa

Högmässans olika former böra angivas i KO, t. ex. att skriftermål under vissa betingelser kan hållas i högmässa (lag 4/3 1927, nr 26, innefattande ändring i gällande stadganden om allmänt skriftermål) samt att högmässa vid vissa tillfällen kan firas såsom barngudstjänst (lag 20/3 1942, nr 118, om anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst).

3 kap. Om ottesång

I KO böra införas bestämmelser om de särskilda högtidsdagar, då ottesång ovillkorligen skall hållas, samt om utbyte och inställande av ottesång (KL 2:3, lag 18/3 1910, nr 29, innefattande ändring i KL 2:3, 4 och 8, och lag 25/4 1919, nr 187, innefattande ändring i KL 213). Det synes lämpligt, att möjlighet gives att även på de särskilda högtidsdagarna utbyta ottesång mot nattvardsgudstjänst (jfr KL 2:4, kungl. förordning 29/1 1861, nr 19, ang. jämkning i gällande föreskrifter om tiden för begående av Herrens natt- vard).

Beträffande ottesångcns innehåll bör KO angiva, att gudstjänsten må hål- las i högtidligare eller enklare form samt påbjuda när den mera högtidliga ritualen skall komma till användning. Likaledes bör bestämmas, att otte— sång må kunna förrättas såsom matutin eller laudes (KL 2:4 samt HB kap. 1 avd. 2).

!1 kap. Om aftonsång Liksom beträffande ottesång synas bestämmelser böra ingå i KO angåen— de de dagar, då aftonsång ovillkorligen skall hållas, samt om utbyte eller in-

ställande av aftonsång (KL 2:3 och 8, lag 18/3 1910, nr 29, innefattande ändring i KL 2:3, 4 och 8 samt lag 25/4 1919, nr 187, innefattande ändring i KL 2:3). Vidare bör stadgas, att aftonsång, där sådan hålles, kan förrättas såsom nattvardsgudstjänst eller hållas som vesper eller kompletorium (HB kap. 1 avd. 3, jfr kungl. förordning 29/1 1861, nr 19, ang. jämkning i gäl- lande föreskrifter om tiden för begående av Herrens nattvard).

5 kap. Om vecko- och passionsgudstjänster

KO bör föreskriva, i vilken utsträckning veckogudstjänster skola hållas och om utbyte av veekogudstjänst mot annan gudstjänst, t. ex. nattvards- gudstjänst (KL 227, HB kap. 1 avd. 7, jfr kungl. förordning 29/1 1861, nr 19, ang. jämkning i gällande föreskrifter om tiden för begående av Herrens nattvard).

Beträffande passionsgudstjänster bör stadgas om den tid under kyrkoåret, då de skola hållas, samt om anordningen av passionsandakter i dymmelvec- kan (KL 2:8, jfr Kungl. förordning 12/9 1921, nr 591, ang. predikningar över Kristi lidande m. m.).

Med avseende på vecko- och passionsgudstjänsternas form synes KO böra innehålla föreskrift om att olika former må brukas t. ex. passionsgudstjänst i enklare eller högtidligare form (HB kap. 1 avd. 8 A, B).

6 kap. Om morgon— och aftonböner

KL 2:3 föreskriver att på vardagarna skall >>i de stora städer bön hållas uti kyrkan afton och morgon». Domkapitlet äger numera att, där sådant av omständigheterna föranledes, förordna om andra offentliga andaktsstun- der att hållas på lämplig tid och plats i stället för morgon— och aftonböner (lag 14/10 1898, nr 90, innefattande ändring i KL 2:3).

Den ifrågavarande bestämmelsen i KL 2:3 har i stor utsträckning kom— mit ur bruk, men på sina håll har man vidtagit åtgärder för ett återupp— livande av morgon— och aftonböner såsom särskilda gudstjänster; HB an- visar ritual för dem. KO bör ge föreskrifter om i vilken utsträckning inor— gon- och aftonböner skola hållas och om utbyte av bönestunder mot andra andaktsstunder, t. ex. musikandakter.

7 kap. Om dop och konfirmation

Beträffande barndop bör KO innehålla föreskrift om dopförrättare, 0111 tidpunkt för dopets förrättande, om plats för förrättningen samt om faddrar och deras uppgifter (KL 3:2, 3, 4, 5, kungl. förordning 20/9 1859, nr 53, ang. förklaring av KL 3:4 och ändring av KL 11:11, kungl. förordning 13/9 1864, nr 55, ang. ändring av KL 3:2 jämte förklaring av KL 3:3). KO bör även innehålla vissa föreskrifter angående dopvatten, den yttre anordning- en vid dopet etc. (KL 3:1, 4, HB kap. 3 avd. 1).

KO synes vidare böra meddela föreskrifter om förutsättning för nöd-

dop, om dopförrättare, om förrättningens värdiga utförande samt om an- mälan av verkställt nöddop till pastor (KL 4:2 och 3, kungl. reglemente 21/11 1919, nr 789, för barnmorskor & 16, HB kap. 3 avd. 2). KO bör reg— lera även frågan om bekräftelse av nöddop. Vidare bör stadgas om villko- ren och ordningen för bekräftelse av dop förrättat i annan ordning än svenska kyrkans (KL 4:3, HB kap. 3 avd. 2).

KO bör även stadga om den ordning som skall iakttagas vid En Moders Tacksägelse (kyrkotagning), om aktens förrättande i samband med guds- tjänst eller i hemmet (HB kap. 8 avd. 1, 2).

Från HB till KO böra överflyttas vissa föreskrifter rörande dop av unga '( ej omnämnt i KL), t. ex. om föregående undervisning, om plats för aktens förrättande och om dopvittnen (HB kap. 3 avd. 3).

Liknande bestämmelser om dop av vuxna (ej omnämnt i KL) böra in- föras i KO (HB kap. 3 avd. 4).

I fråga om konfirmation bör KO innehålla föreskrift om vem som skall leda konfirmationsundervisningen och förrätta konfirmationsakten (jfr KL 8:2).

Allmänna bestämmelser om konfirmationsundervisningens omfattning böra införas i KO. För vuxnas konfirmation torde endast böra föreskrivas, att erforderlig undervisning skall ges i kristendomens huvudstycken enligt kyrkans bekännelse.

KO bör vidare bestämma plats för konfirmationsaktens hållande och ange de olika formerna för konfirmation av ungdom och vuxna. Föreskrifter böra lämnas om möjligheten att låta konfirmationen omedelbart efterföljas av nattvardsgång och i vilken ordning tillåtelse härtill skall givas (HB kap. 4 avd. 1, 2).

I KO synes också böra införas bestämmelse om att ordningen för vuxnas konfirmation kan användas då inom annat samfund döpt och nattvardsbe— rättigad person begär högtidligt upptagande i kyrkans gemenskap (HB kap. 4 avd. 2).

8 kap. Om skriftermål och nattvard

KO bör innehålla en huvudbestämmelse 0111 att nattvard skall föregås av skriftermål. Dessutom torde föreskrifter höra lämnas om skriftermålets in- nebörd och anordning samt om nattvardsförhör (KL 8:1, HB kap. 1 avd. 4, lag 18/3 1910, nr 29, innefattande ändring i gällande stadganden om natt- vardsgång, lag 24/3 1916, nr 92, innefattande ändring i gällande stadgan- den om nattvardsgång).

Beträffande nattvard bör stadgas i vilken omfattning nattvardsgång må förekomma på andra tider än i samband med högmässa (kungl. förordning 29/1 1861, nr 19, ang. jämkning i gällande föreskrifter om tiden för begå- ende av Herrens nattvard). Vidare bör föreskrivas, att nattvard som regel skall hållas i kyrkan samt om de undantag härifrån som kunna medgivas

(KL 11:12, lag 4/3 1927, nr 25, innefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång). '

KO bör även reglera frågan'om prästs självkommunion (kungl. kungö- relse 26/9 1929, nr 296, ang. rätt för administrerande präst till självkom— munion i vissa fall, HB kap. 1 avd. 1 A. 23). Såsom kommittén i betänkan- dets första avdelning (s. 141) uttalat torde frågan om prästs själkommu- nion icke innefatta ämne av kyrkolags natur.

Vidare bör KO innehålla föreskrift om rätt för den, som mottagit dopet efter barnaåren eller vid vuxen ålder, att utan särskild konfirmation del— taga i nattvarden (HB kap. 3 avd. 3 och 4).

De olika formerna för nattvardsfirande torde angivas i KO. (KL:s be- stämmelse i 11:10 om tyst läsning i visst fall av instiftelseorden bör inta- gas i HB).

5). kap. Om enskild själavård

KO bör innehålla bestämmelse om biktens innebörd och syfte (själavår- dande samtal, bekännelse, avlösning). Dessutom bör stadgas om prästs skyldighet att mottaga bikt och rätt att ge avlösning (KL 7, HB kap. 5). Föreskrift bör ingå i KO om prästs plikt att, kallad eller okallad, besöka församlingsbor och särskilt de sjuka. Härvid bör även fastställas prästs skyldighet att vid kallelse utan dröjsmål meddela sjuka nattvarden —— soc- kenbud —— (KL 17:1, 2—5, 8 och 9; HB kap. 6).

I KO bör vidare införas en bestämmelse om prästs skyldighet att på vårdhem och sjukhus hålla gudstjänster och stå till förfogande för samtal (KL 28:1, 4 och 10).

10 kap. Om vigsel

KO bör innehålla en bestämmelse om den kyrkliga vigselns innebörd. Från HB torde böra överflyttas föreskrift om kyrklig välsignelseakt över äktenskap, som ingåtts inför borgerlig myndighet (HB kap. 7).

11 kap. Om jordfästning

Beträffande jordfästning bör KO stadga om kungörelse av dödsfall vid högmässogudstjänst. En föreskrift bör finnas om klockringning vid ak- tens inledning och avslutning, om procession, sorgemusik och griftetal (lag 25/5 1894, nr 36, ang. jordfästning 1 och 7 åå).

KO bör vidare ge anvisning om gravsättning och om jordfästning av barn (HB kap. 9 avd. 3 och 4).

12 kap. Om invigningsakter

Bestämmelser om olika invigningsakter böra ingå i KO. Beträffande kyr- koinvigning bör KO påbjuda att kyrka skall invigas för sitt ändamål och lämna föreskrifter om invigningsförrättare och om aktens förrättande i närvaro av församlingen (KL 27:1, HB kap. 10 avd. 1). Övriga förekom—

mande invigningsakter —— återöppnande av kyrka, invigning av begravnings— plats och av gravkapell m. m. _ böra regleras genom liknande bestäm- melser (HB kap. 10 avd. 2, 3, 4, 5).

13 kap. Om vignings- och inslallationsakler

Bestämmelser böra införas i KO om kyrkans vignings- och installations- akter.

Sålunda bör i fråga om prästvigning stadgas om plats för vigning, om vigningsförrättare, om handpåläggning och om överlämnande av prästbrev (KL 22:1, 2, 3, HB kap. 12, kungl. brev 15/11 1694 ang. prästvigningars förrättande i domkyrka, kungl. brev 17/6 1756 ang. deras förhör, som till prästämbetet kallade bliva, så ock om hjälppräster m. m., lag 13/11 1936, nr 567, om domkapitel & 14).

Beträffande biskopsvigning bör KO stadga om handpåläggning samt om överlämnande av fullmakt och av biskopliga insignier (KL 21, HB kap. 11).

Vissa motsvarande bestämmelser som för närvarande äro meddelade i HB om diakoners, diakonissors och missionärers vigning böra överflyt- tas till KO (HB kap. 14, 15, 16).

Slutligen bör även beträffande kyrkoherdeinstallation regler givas om in- stallationsförrättare, om handpåläggning och om fullmakts överlämnande (KL 2311, HB kap. 13).

14 kap. Om vissa särskilda kyrkliga tjänster

Under det att i NKL stadgas om diakoners, diakonissors och missionärers allmänna åligganden, bör KO innehålla mera detaljerade föreskrifter om de uppgifter som äro förenade med dessa tjänster.

15 kap. Om svenska kyrkans diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelser

KO bör innehålla bestämmelser om dessa styrelsers sammansättning. De närmare föreskrifterna om styrelsernas åligganden böra även ingå i KO (kungl. stadgar 9/12 1910, nr 142, för svenska kyrkans diakonistyrelse, kungl. cirkulär 31/12 1915, nr 612, ang. stadgar för missionsstyrelsen och kungl. stadgar 12/5 1933, nr 195, för svenska kyrkans sjömansvårdssty- relse).

16 kap. Om prästmöte och stiftsmöte

Därest lagbestämmelser om prästmöte skola vidmakthållas, bör KO in- nehålla föreskrift om ordningen för prästmötets hållande, om ämbetsberät- telser samt om förfarande under biskopsstolens ledighet. (KL kap. 25, kungl. brev 3/5 1780 till konsistorium i Göteborg ang. dess åtgärd att un- der biskopsledighet utlysa allmänt prästmöte, kungl. förordning 7/3 1855, nr 32, ang. ändring i vissa delar av kyrkolagens stadganden om prästmöte).

Vid en eventuell legalisering av stiftsmötet höra i KO intagas de ordnings- föreskrifter avseende mötets sammanträden som kunna vara påkallade.

Särskilda yttranden

Herr Andersson

Det är i huvudsak på det kyrkligt-ekonomiska området som det länge rått osäkerhet om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter enligt gällande rätt. Det är också i hithörande frågor meningarna framför allt brutit sig inom kommittén. På grund av den synnerligen komplicerade naturen hos dessa frågor och med hänsyn till att jag icke deltagit i kommitténs arbete under de två första utredningsåren, har jag i detta yttrande icke velat in- låta mig 'i ett rättsligt bedömande av de problem som här uppställer sig. Jag anser mig dock oförhindrad att knyta följande reflexioner till utred- ningen rörande kyrkvomötets nuvarande rättigheter på det kyrkligt-ekono- miska området.

Oavsett med vad rätt kyrkomötet tidigare (före slutet av 1930-talet) medverkat i den ekonomiska lagstiftningen, har därefter i konstitutionell praxis denna lagstiftning _ säväl lönelagstiftningen som lagarna rörande den kyrkliga egendomens förvaltning _— undantagits från kyrkomötets med- bestämmanderätt. Kommittén föreslår nu i viss mån en återgång till den praxis som tillämpades före slutet av 1930-talet. Motiveringen är att lag- stiftningen i vissa delar är av kyrkolags karaktär enligt de grunder kom- mittén anser böra följas vid tolkningen och tillämpningen av RF 5 87: 2. Så- som i betänkandet (s. 118) framhålles lämnar den av kommittén hävdade principen för tolkning av RF € 87: 2 icke någon säkrare ledning för lag- rummets tillämpning. Den ger utrymme för olika värderingar beroende på envars inställning till kyrkan och samhällsfrågorna i övrigt. De av kommit- tén anförda skälen för att lagar sådana som EBO, 1927 års försäljningslag och kyrkofondslagen skulle helt eller delvis vara av kyrkolags natur bott— nar tydligen i en s'könsmässig avvägning av det borgerliga samhällets samt kyrkans intressen med avseende på i dessa lagar behandlade ämnen. Såsom framgår av vad jag i—det följande yttrar rörande kyrkomötets framtida befo- genheter gör jag för min del gällande, att de borgerliga statsmakternas suve- ränitet måste fastslås när det gäller lagstiftning på den kyrkliga ekonomiens område. Med denna principiella utgångspunkt anser jag givetvis, att det sak- nas skäl att nu :>vrida klockan tillbaka» och återgå till en för 20 år sedan övergiven konstitutionell praxis.

Vad beträffar kyrkomötets framtida befogenheter och därmed samman—

hängande frågor kan skäl tvivelsutan anföras för den meningen att kyrko- mötet Iframdeles icke .bör äga rätt till annat än att avge yttranden och framställa önskemål. Krav på en utredning syftande till en dylik begräns- ning har —— såsom framgår av betänkandet — år 1920 framförts av riks- dagen. Det måste anses möta principiella betänkligheter av konstitutionell art att vid sidan av riksdagen ha en annan lagstiftande församling, sam- mansatt enligt andra grunder än riksdagen. Varken i Danmark eller Norge finnes någon mot kyrkomötet svarande institution, och försök i dessa länder att införa ens en rådgivande kyrklig representation har ej lett till resultat.

Den förändrade ställning, som statskyrkan fått genom religionsfrihets- lagstiftningen och den numera lagfästa rätten att fritt utträda ur kyrkan, talar emellertid i viss utsträckning för en fortsatt medbestämmanderätt från kyrkomötets sida vid stiftande, ändrande och upphävande av kyrkolag. Jag har därför, trots principiella betänkligheter, accepterat utgångsläget för kommitténs reformförslag, nämligen att reformerna bör inskränka sig till jämkningar i ena eller andra riktningen av kyrkomötets befogenheter.

För åstadkommande av en klar och ur olika synpunkter rimlig gräns- dragning mellan statsmakternas och kyrkomötets befogenheter måste stats- makternas suveränitet fastslås då det gäller lagstiftning på den kyrkliga ekonomiens område; riksdagens i regeringsformen fastslagna finansmakt medger ej på detta område utrymme för bestämmanderätt från kyrko— mötet. Å andra sidan bör kyrkomötet tillförsäkras en starkare ställning än för närvarande i frågor rörande de kyrkliga böckerna, gudstjänstordningen, sakramentens handhavande och liknande ämnen. Mot förslaget om en ny lagstiftningsform med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som beslutande i dylika rent religiösa frågor har jag således intet att erinra.

Kommittén framhåller (s. 205), att kyrkomötets medbestämmanderätt i frågor, som rör kyrkans tro och lära, dess gudstjänster och nådemedels— förva'ltning, för att bli av något värde principiellt 'bör omfatta även eko- nomiska och organisatoriska betingelser för att kyrkan skall bli i stånd att verka i enlighet med sin bekännelse.

I och för sig kan detta vara riktigt. Hela statskyrkosystemet bygger emellertid på förutsättningen att det borgerliga samhället inte bara intar en allmänt välvillig inställning till kyrkans verksamhet utan också visar en vilja att i tillräcklig omfattning finansiera kyrkans verksamhet. Om icke denna vilja existerar föreligger inte heller längre förutsättningar för en statskyrka, som ju måste bygga på ett allmänt förtroende hos med— borgarna. Detta förtroende kan inte ersättas genom en lagstiftning, som ger kyrkomötet ett visst medinflytande. En grundilagsändring kan ju för övrigt avskaffa kyrkomötet.

Såsom närmare framgår av kommitténs utredning utgör lagstiftningen om den kyrkliga jordens förvaltning och den kyrkliga ekonomien ett exem—

pel på en —— som det förefaller systematisera-d oklarhet och ett krångel, sannolikt utan motstycke. Behovet av en tidsenlig reglering och genom- gripande förenkling av den kyrkligt ekonom-iska lagstiftningen torde för alla framstå som uppenbart. Det synes mig vara statsmakternas ofrån- komlviga skyldighet att se till, att en reform kommer till stånd. Därvid måste man gå till botten med problemen. Man kan nämligen enligt min mening knappast nå ett godtagbart resultat enbart genom en formell överarbetning och sakliga detaljjämkningar i förenklande riktning av den nuvarande kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen. Som jag ser saken är det icke heller möjligt att uppnå verklig klarhet och förenkling inom den kyrkliga eko- nomien, om man bibehåller 'de grunder för berörda lagstiftning, som lades genom 1932 års kyrkligt-ekonomiska reform, den s. k. Stadenerreformen. Varje reglering, som bygger på Stadenerreformens grunder, synes med nödvändighet leda hän mot en detaljreglering, som både är utomordentligt svår att sätta sig in i och därtill är mycket arbetskrävande, bl. a. för dom- kapitlen, sti'ftsnämnderna och pastoratens förvaltande organ. Sannolikt skulle icke obetydliga personalindragningar och kostnadsbesparingar kunna göras hos nämnda myndigheter, om med frångående av Stavdencrreformcns grunder en radikal omläggning av |lagstiftningen kom till stånd. Jag anser mig därför i detta sammanhang böra kraftigt understryka nödvändigheten av att en reform i här avsedd riktning med det snaraste genomföres.

En omläggning från grunden och i enskildheter av den kyrkligt-ekono- miska rättsregleringen är uppenbarligen svår att genomföra, om man nöd— gas använda sig av den omständliga lagstiftningsform som beslut enligt RF 5 87:2 innebär. Kyrkomötet kan inte heller anses besitta någon speciell kompetens när det gäller handläggning av ekonomiskt-organisatoriska frå- gor, som i stället är starkt besläktade med spörsmål som avgöres av Kungl. Maj:t och riksdag gemensamt eller av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Jag förordar således att dessa ekonomiska frågor antingen regleras i lag stiftad av Kungl. Maj:t och riksdag eller. där lagform ej påkallas, handläg— ges av Kungl. Maj:t ensam.

I likhet med kommittén finner jag, att utanför kyrkomötets lagstift— ningsområde måste, liksom lrittills, läggas frågorna angående beslut om grunderna för församlings- och pastoratsindelningen. I konsekvens härmed bör detta också gälla stiftsindelningen.

Utredningens förslag beträffande kortare lagfästa tidsintervaller mellan kyrkomötena kan jag icke helt biträda. Kraven från kyrkomötets sida om förkortning av den nuvarande femårsintervallen synes mera bottna i en allmän önskan att stärka kyrkomötets position än i påvisbara olägenheter i den nu tillämpade ord-ningen för kyrkomötets sammankallande. Då enligt kommitténs mening de arbetsuppgifter som föreslås för kyrkomötet icke kommer att öka dess arbete (sid. 224) och då i betänkandet föreslås att urtima kyrkomöte bör skapas, synes mig icke tillräckliga skäl ha anförts

för lagtima kyrkomöten med tre års mellanrum. Jag har dock icke velat motsätta mig en minskning av intervallerna till fyra år och införande av fasta mandatperioder av samma längd. Mot införande. av urtima kyrkomöte med de befogenheter kommittén föreslår har jag intet att invända.

Slutligen vill jag förorda att kyrkomötesförordningen lägges under Kungl. Maj:ts och riksdagens gemensamma lagstiftning. Så länge kyrkomötets be- fogenheter är fastställda i grundlag och följaktligen beror av Kungl. Maj:t och riksdag, måste det anses mindre konsekvent att kyrkomötet äger med- bestämmanderätt i frågor rörande kyrkomötets sammansättning och arbets- former.

Herr Brolin

I.

Frågan om omfattningen och arten av kyrkomötets grundlagsenliga befo- genheter, varom det åt kyrkomöteskommittén givna utredningsuppdraget speciellt handlar, är enligt min uppfattning —— i vad gäller utredningen de lege lata att helt bedöma med utgående från därom gällande grund— lagsstadganden samt med ledning av den konstitutionella praxis, som kan utrönas med avseende å dessa stadgandens tillämpning hittills. Härom torde likvisst i huvudsaken knappast föreligga någon egentlig skiljaktig upp- fattning inom kommittén. Den verkliga svårigheten med utredningen i berörda hänseenden ligger emellertid i själva bestämmandet av de härvid relevanta grundlagsstadgandenas nu gällande innebörd, liksom i pröv- nin