Prop. 1963:156

('med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

1

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt 2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika ändringar i rättegångsbalken. Främst med hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka förordas en viss ut­ vidgning av möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling. Enligt för­ slaget införes vidare en övre åldersgräns om 70 år för valbarhet till nämn­ deman; dessutom upphäves villkoret att den som är omhändertagen av fat­ tigvården för varaktig försörjning ej är valbar till nämndeman. Reglerna om advokatväsendet föreslås ändrade bland annat så, att den disciplinära bestraffningsrätt, som nu tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat or­ gan inom samfundet. Därjämte öppnas enligt propositionen möjlighet för underrätt att förordna stämningsman för längre tid än ett år, med skyl­ dighet dock för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd. Slutligen för­ ordas att part vid fullföljd av talan skall i den högre instansen lämna en mera fullständig bevisuppgift än som för närvarande krävs enligt rätte­ gångsbalkens bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

Enligt föreslagen ändring i militära rättegångslagen skall person, som ålagts disciplinstraff eller ersättningsskyldighet, i förekommande fall upp­ lysas om att auditören icke biträtt beslutet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

4 KAP.

(Föreslagen lydelse)

6

Valbar till nämndeman är man el­ ler kvinna, som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt tjugu­ fem år, dock ej den som är i konkurs­ tillstånd eller av allmänna fattigvår­ den omhändertagen för varaktig för­ sörjning. Lagfaren domare, befatt­ ningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras ta­ lan inför rätta må ej vara nämnde­ man.

Ej må------------------------------------------

8

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämn­ deman giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämnde­ man, som fyllt sextio år, äge ock av­ gå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar, vare uppdraget för­ fallet.

§•

Valbar till nämndeman är man el­ ler kvinna, som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt tjugufem men ej sjuttio år, dock ej den som är i konkurstillstånd. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åkla­ gare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra and­ ras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

----------— —- sex år.

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämn­ deman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämnde­ man att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som uppnått sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

8 KAP. 4 Vid utövande-------------------------------Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets sty­ relse medgiver undantag.

Det åligger-----------------------------------

§•

------------------------------- god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag.

Ej heller må sådan verksamhet be­ drivas i bolag med annan än advo­ kat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag. —------------ —------ honom tillhör.

6

Tillsyn över — —■ —---------------------Justitiekanslern äge att hos styrel­ sen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

§•

denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrel­ sen eller, i den mån så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets or­ gan påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

7

Advokat, som i sin verksamhet nppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall av advokatsam­ fundets styrelse uteslutas ur samfun­ det. Äro omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plik­ ter, som åvila honom som advokat, äge styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må styrel­ sen utesluta honom ur samfundet.

(Nuvarande lydelse)

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller inträder beträffande advokat så­ dan omständighet, att han enligt 2 § andra eller tredje stycket icke må an­ tagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen om hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur sam­ fundet, genast skall gå i verkställig­ het.

8

Har advokatsamfundets styrelse av­ slagit någons ansökan om inträde i samfundet eller uteslutit någon där­ ur, må han föra talan mot beslutet.

Mot styrelsens beslut i fråga, som av­ ses i 7 §, må talan föras av justitie- kanslern.

Talan skall------- ------------------ -------

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall uteslutas ur ad­ vokatsamfundet. Äro omständigheter­ na mildrande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plik­ ter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom. Äro omständigheterna syn­ nerligen försvårande, må han uteslu­ tas ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av sam­ fundets styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat sam­ fundets organ.

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller inträder beträffan­ de honom sådan omständighet, att han enligt 2 § andra eller tredje styc­ ket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig att ge­ nast utträda; gör han det ej, förord­ ne styrelsen om hans uteslutning.

Samma lag vare, om advokat flyttar ur riket och styrelsen ej medgiver, att han må kvarstå såsom ledamot av samfundet.

I beslut, varigenom någon uteslu­ tits ur samfundet, må förordnas, att beslutet genast skall gå i verkställig­ het.

§•

Har inträde i advokatsamfundet vägrats någon eller har någon ute­ slutits därur, må han föra talan mot beslutet. Då det organ inom samfun­ det, som äger vidtaga åtgärd enligt 7 §, meddelat beslut i fråga som där avses, må talan mot beslutet föras av justitiekanslern. - -------- • ----------------- högsta domstolen.

(Föreslagen lydelse)

33 KAP.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt an- Underrätt förordne erforderligt an­ tal stämningsmän att, då de därför tal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För-

6

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156 år 1963

ordnande meddelas för visst kalen­ derår eller del därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten av­ lägga ed, att han redligt och utan försumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom. Fjärdingsman vare ntan särskilt för­ ordnande stämningsman.

Förteckning å-------------------------------

(Nuvarande lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller tills vidare och må, om skäl äro där­ till, av rätten återkallas. Rätten skall årligen pröva förordnandets bestånd. Stämningsman skall, då han första gången förordnas, inför rätten avläg­ ga ed, att han redligt och utan för­ sumlighet skall uträtta de delgiv- ningsärenden, som anförtros honom. Fjärdingsman vare utan särskilt för­ ordnande stämningsman.

-------------------------- rättens kansli.

(Föreslagen lydelse)

50 KAP.

4

I vadeinlagan-------------------------------

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt be­ vis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest, att vittne eller sak­ kunnig eller part under sannings­ försäkran skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall kä­ randen ock angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig personli­ gen vid huvudförhandling i hovrät­ ten.

Vadeinlagan skall-------------------------

9

Genmälet skall------------------------------

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet uppgiva beviset och vad hav vill styrka därmed. Skriftligt be­ vis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill sva­ randen eljest, att vittne eller sak­ kunnig eller part under sannings­ försäkran skall höras inför rätten el­ ler syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte skä­ len därtill. I genmälet skall svaran­ den ock angiva, om han vill, att mot­ parten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall--------------------—— —

§• — käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan upp­ giva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidi­ gare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vade­ inlagan. Vill käranden, att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig el­ ler part under sanningsförsäkran skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen där­ till. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motpar­ ten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. ----------------- ------------- hans ombud.

-----------------------------------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgi­ va de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt be­ vis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet.

Vill svaranden, att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmä­ let jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. ----------------- —--------- hans ombud.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förklaringen skall---------------------- -

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall hav i förklaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall----------------------

------------------------------------- vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidiga­ re förebragts, skall i huvudskrift el­ ler styrkt avskrift fogas vid förkla­ ringen. ------------------------------ hans försvarare.

55 KAP.

4 §•

I revisionsinlagan-------------------------Anser käranden------------ ---------- —

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i re­ visionsinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tviste­ mål skall käranden uppgiva anled­ ningen till att beviset ej tidigare fö­ rebragts. Åberopar käranden skrift­ ligt bevis skall det i huvudskrift el­ ler styrkt avskrift fogas vid revisions­ inlagan. I revision sinlagan skall kä­ randen ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägan­ de eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

År i----------------------------------------------Revisionsinlagan skall-------------------

------------------------------ käranden yrkar. — —------------ -------------- stöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje sär­ skilt bevis. I tvistemål skall käran­ den, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åbero­ par käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i huvud­ skrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvud­ förhandling i högsta domstolen. ------------------------------------- det angivas. ----------------------------------- hans ombud.

9

Genmälet skall-----------------------------

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts.

Åberopar svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. I gen­ mälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tillta­ lade skall infinna sig personligen vid

§• ---------------------------------------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgi­ va de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt be­ vis. I tvistemål skall svaranden, om beviset ej tidigare förebragts, upp­ giva anledningen härtill. Åberopar svaranden skriftligt bevis, som ej ti­ digare förebragts, skall det i huvud­ skrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. I genmälet skall svaran­ den ock angiva, om han vill, att mot­ parten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

9

huvudförhandling i högsta domsto­ len.

Genmälet skall----------------- --------- -

(Nuvarande lydelse)

personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen. ------------------------- -— hans försvarare.

(Föreslagen lydelse)

56 KAP.

⁴ §.

I besvärsinlagan ------------------------------------------- -------------- klaganden yrkar. Anser klaganden-------------------------------------------------------------------stöd därför.

Vilt klaganden åberopa bevis, som Klaganden skall i besvärsinlagan ej tidigare förebragts, skall han i be- uppgiva de bevis han vill åberopa svärsinlagan uppgiva beviset och vad och vad han vill styrka med varje sårhan vill styrka därmed. Skriftligt be- skilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej

vis skall i huvudskrift eller styrkt av- tidigare förebragts, skall i huvud­ skrift fogas vid besvärsinlagan. skrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall-------------------------------------------------------------hans ombud.

9

Förklaringen skall-----------------------

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skrift­ ligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaring­ en.

Förklaringen skall----------------------

§■ —------------------------------------vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje sär­ skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvud­ skrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen. ------------------------------hans försvarare.

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokatsamfun­ dets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Den som

2. Om ej

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, där­ vid yttra sig.

Vad i detta kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dy­ likt mål gälle dock följande avvikel­ ser:

ej tillämpning, högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som med­ delat beslutet, att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963. Utan hinder av vad som stadgas i å kap. 8 § äger den som vid lagens ikraftträdandet är vald till nämndeman att även efter fyllda sjuttio år full­ göra uppdraget till valperiodens slut.

Föres talan mot dom eller beslut, som meddelats före lagens ikraftträ­ dande, skall vad i äldre lag är stadgat om skyldighet för parterna att läm­ na bevisuppgift i den högre rätten fortfarande äga tillämpning.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

42

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd el­ ler ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot vilken beslutet riktar sig. Beslu­ tet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

63

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande till- lämpning. Beslut varigenom ersätt­ ningsskyldighet ålagts skall skriftli­ gen delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättel­ se om vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd el­ ler ersättningsskyldighet ålagts jäm­ te, där auditören avgivit yttrande och ej biträtt beslutet, besked här­ om skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot vilken beslutet rik­ tar sig. Beslutet skall innehålla un­ derrättelse om vad denne har att iakt­ taga om han vill klaga över beslutet.

§•

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande till- lämpning. Beslut varigenom ersätt­ ningsskyldighet ålagts jämte, där auditören ej biträtt beslutet, besked härom skall skriftligen delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall in­ nehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj. ts proposition nr i 56 år 1963

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1963.

Närvarande:

Statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist, A^spling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

På senare tid har olika frågor om ändringar i rättegångsbalken och när­ liggande författningar blivit aktuella. Utvecklingen mot femdagarsvecka har sålunda givit anledning att överse rättegångsbalkens regler om avbrott i hu­ vudförhandling. Vidare har frågan om en övre åldersgräns för valbarhet till nämndeman i allmän underrätt upptagits till behandling i stadsdomstolsut- redningens år 1961 avgivna betänkande och även motionsledes aktualiserats vid 1962 års riksdag. Därjämte har Sveriges advokatsamfund i framställning den 29 augusti 1962 väckt fråga om ändring av bl. a. rättegångsbalkens reg­ ler om advokater. I skrivelse den 15 januari 1962 har rådmannen W. von Schéele i Stockholm ifrågasatt viss ändring av rättegångsbalkens bestäm­ melser om förordnande av stämningsmän. Rättegångskommittén har i en den 6 juni 1961 dagtecknad promemoria — i anslutning till behandlingen av spörs­ målet om protokollföring av utsagor — framlagt vissa förslag till ändring av rättegångsbalkens regler om bevisuppgift i fullföljdsinlaga till överrätt. Slutligen har riksdagens militieombudsman i skrivelse den 10 december 1960 väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling. I.

I. Avbrott i huvudförhandling m. m.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 oktober 1962 dag­ tecknad promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 15 § rättegångsbalken, över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Mal­ mö, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdoma- re, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, För-

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

eningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagar­ ämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande bestämmelser m. m.

I 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att underrätt ej må utan synnerliga skäl till huvudförhandling på samma dag utsätta flera mål, än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver ett måls hand­ läggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Kan handläggningen av visst mål beräknas taga i an­ språk mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott i hand­ läggningen, så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söc- kendagar i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söc- kendagar i veckan.

Reglerna i 1 kap. 15 § första stycket blir genom hänvisningar i 50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § tillämpliga även på förfarandet i hovrätt och högsta domstolen.

Närmare stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt avser tvistemål och i 46 kap. beträffande mål, vari allmänt åtal föres. Rörande övriga brottmål ges bestämmelser i 47 kap., väsentligen ge­ nom hänvisningar till 46 kap. Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § (jfr 47 kap. 24 §) skall huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål, utan an­ nat avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första stycket, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas — d. v. s. uppskov får meddelas — endast under vissa i första styckena av 43 kap. 11 § och av 46 kap. 11 § särskilt angivna förutsättningar. Om huvudförhandlingen upp- skjutes, skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske. Har uppskov meddelats, kan den vidare handläggningen bli antingen en fortsatt huvud­ förhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas närmare i andra styckena av sistnämnda båda paragrafer. Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §.

Bestämmelserna i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § är, såvitt här är i fråga, tillämpliga jämväl på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (se 50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 §).

I departementspromemorian lämnas en redogörelse för tidigare reform­ krav rörande reglerna om avbrott i huvudförhandling. Av denna redogö­ relse må här endast återges följande. Vid 1962 års vårriksdag framlades en proposition (nr 63), vari lördagarna under april och maj föreslogs bli •— i likhet med lördagarna under juni, juli, augusti och september — jämställ­ da med s. k. bankfridagar. Därefter väcktes vid samma riksdag två likaly- dande motioner (I: 562 och II: 676) med hemställan att riksdagen med an­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

ju icke ens blivit påbörjad å den utsatta dagen. Detta utesluter icke, att det av andra skäl emellanåt kan vara lämpligt att påbörja huvudförhandlingen nästa helgfria dag. Så är vanligtvis fallet, om parter, ombud, vittnen eller andra i processen medverkande kommit tillstädes från avlägsna orter. Å andra sidan kan det stundom vara direkt olämpligt eller t. o. m. omöjligt att påbörja huvudförhandlingen i överblivet mål nästa helgfria söckendag. Par­ ternas ombud är t. ex. den dagen engagerade på annat håll, domstolens sam­ manträdeslokal är upptagen för andra förhandlingar o. s. v. Då omständig­ heterna i nu behandlade fall alltså kan variera avsevärt och behov därför föreligger av olika handlingsalternativ, förefaller det mindre ändamålsenligt att, såsom skett i 1 kap. 15 §, binda domstolen vid visst förfaringssätt. Enligt promemorian synes man i stället med fördel kunna överlämna åt domstolen att med ledning av förhållandena i det särskilda fallet avgöra, om huvudför­ handlingen i mål, som icke hunnit påbörjas å utsatt dag, lämpligen skall hållas nästföljande vardag eller inställas och utsättas till senare dag.

Vidare framhålles i promemorian att det även kan förekomma, att huvud­ förhandlingen i visst mål val hinner påbörjas men icke slutföras å den dag, till vilken målet utsatts. Att huvudförhandlingen icke hinner avslutas sam­ ma dag som den påbörjats, kan bero på att målet är så vidlyftigt, att det kräver mera än en dag att handlägga, eller att det på grund av oförutsedda omständigheter eller av andra skäl påbörjats för sent för att kunna slutföras å den utsatta dagen. I 1 kap. 15 § upptages den huvudregeln, att om ett måls handläggning kräver mera än en dag eller alla å en och samma dag utsatta mål icke hinner behandlas under dagen, sammanträdet skall pågå under er­ forderligt antal helgfria dagar i följd. Regeln torde, ehuru detta icke fram­ går med full tydlighet, även omfatta det fall att huvudförhandlingen i mål, vars handläggning i och för sig icke kräver en hel dag, kommit att påbörjas för sent för att kunna slutföras samma dag. Bestämmelsen, som gäller i alla instanser, är, såvitt angår de fall, om vilka nu är fråga, förestavad av önske­ målet om koncentration i rättegången. För mål, vars handläggning kan be­ räknas taga mera än två dagar i anspråk, är regeln icke ovillkorlig. Om det kan ske utan olägenhet, får nämligen i sådant mål avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec­ kan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar i vec­ kan. För mål, som kräver två dagar eller kortare tid att handlägga, är där­ emot regeln undantagslös. Det kan ur skilda synpunkter övervägas att här­ vidlag modifiera regeln. Härom anföres i promemorian:

Inom arbetslivet har utvecklingen nått därhän, att lördagarna under som­ marhalvåret i stor utsträckning är tjänstefria och alltså reserverade för fri­ tidsändamål. Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn av arbetsmarknaden. Denna utveckling har beaktats i lagstiftningen, i det att lördagar under april—september genom nyligen företagna lagändringar bli­ vit likställda med bankfridagar. Den i 1 kap. 15 § lagfästa principen, att hu­ vudförhandling, som icke hinner avslutas samma dag som den påbörjats, skall fortgå under erforderligt antal helgfria dagar i följd, medför, på det område där den har undantagslös giltighet, att en huvudförhandling ibland

16

bör huvudförhandlingen därför normalt fortgå under erforderligt antal helg- tria dagar i följd, även för det fall att lördag skulle behöva tagas i anspråk som handläggningsdag.

Slutligen framhålles i promemorian att den förordade lagändringen om möjligt bör träda i kraft redan den 1 april 1963. Om detta icke skulle hinna ske utan ikraftträdandet måste anstå någon kortare tid, lärer dock de prak­ tiska olägenheterna härav enligt promemorian icke bli alltför stora.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt det framlagda förslaget till ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken.

Beträffande förslaget i vad det avser mål, som icke ens hunnit påbörjas å utsatt dag, framhåller rådhusrätten i Malmö att det icke torde finnas någon anledning att behålla regeln, att sammanträdet i dylikt fall skall fortgå un­ der erforderligt antal helgfria dagar i följd. Hovrätten för övre Norrland anser det vara välbetänkt, att det lämnas åt domstolen att avgöra, om hu­ vudförhandlingen i överblivet mål skall hållas nästföljande vardag eller in­ ställas och utsättas till en senare dag. Enligt Föreningen Sveriges härads­ hövdingar kan, såsom påpekas i promemorian, den nuvarande regeln med­ föra ett flertal svårigheter i oförutsedda situationer. Någon invändning mot förslaget i denna del synes föreningen icke kunna göras från vare sig prin­ cipiell eller praktisk synpunkt. Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att det utan tvekan många gånger är föga ändamålsenligt, att domstolen, så­ som för närvarande är fallet, skall vara bunden vid att redan närmast föl­ jande helgfria dag upptaga överblivna mål till handläggning. Några allmänt gällande motiv för den nuvarande ordningen föreligger knappast, och det är enligt föreningens åsikt fördelaktigast att överlåta åt domstolen att av­ göra, när i sådana fall ett mål skall förekomma vid huvudförhandling.

Vad angår det fallet att huvudförhandling väl hinner påbörjas men icke slutföras på den dag, till vilken målet utsatts, anför häradshövdingeföreningen att förslaget härvidlag synes väl avvägt. Det torde enligt föreningen icke behöva befaras, att domstolarna kommer att missbruka den ökade friheten vid bestämmande av tid för fortsättning av en påbörjad huvudförhandling. Sedan nya rättegångsbalken nu gällt i närmare femton år, torde domstolar­ na vara väl medvetna om värdet av koncentration i rättegången och göra av­ steg från huvudregeln om fortsättande av förhandlingen nästa helgfria dag endast då goda skäl därtill föreligger. Med hänsyn till motiven för lagänd­ ringen måste man dock räkna med att domstolarna efter ändringens genom­ förande som regel icke kommer att fortsätta en påbörjad huvudförhandling på en lördag under sommarhalvåret. Landsfiskalsföreningen framhåller att, även om frågan angående jämkning av 1 kap. 15 § främst aktualiserats av att sommarlördagarna numera i betydande utsträckning är tjänstefria, för­ eningen delar uppfattningen att en uppmjukning av de nuvarande reglerna bör göras mera allmängiltig än vad som kan vara påkallat med tanke på

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156

dr

1663

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

I ett par yttranden ifrågasättes mera vittgående ändringar av 1 kap. 15 § än som förordats i promemorian. Sålunda menar rådhusrätten i Malmö, att kravet på särskilda skäl för möjligheten att göra avbrott i handläggning­ en under tre vardagar i veckan synes kunna utgå. För statsåklagaren i

Stockholm förefaller lokutionen »så länge sammanträdet pågår» tämligen överflödig och kanske även obegriplig vad beträffar domstolarna i de största städerna, där det på varje avdelning hålles sammanträden så gott som kon­ tinuerligt. Nämnde statsåklagare anser f. ö. att lagrummet synes vara i be­ hov av en fullständig omredigering. Behovet av omredigering föranledes främst av det förhållandet, att åklagar- och domstolspersonal åtnjuter i för­ handlingsväg fastställd ledighet under viss tid av året jämväl på lördagar.

Detta förhållande torde enligt statsåklagaren äga sin betydelse vid beräk­ nandet av tiden såväl för avbrott i handläggningen som ock för uppskov med densamma.

Stockholms rådhusrätt anmärker att bestämmelserna om avbrott och upp­ skov är ganska svårtillgängliga och att det skulle innebära en fördel, om de sammanfördes till en och samma paragraf, nämligen 43 kap. 11 § (jfr 46 kap. 11 §) rättegångsbalken. Liknande synpunkt anföres av statsåklagaren i Stockholm.

Departementschefen

Om ej alla till viss huvudförhandlingsdag utsatta mål hinner behandlas under dagen, skall enligt 1 kap. 15 § rättegångsbalken sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I ovanligt tidskrävande mål finnes dock möjlighet att göra undantag härifrån. Då handläggningen av ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får nämligen jämlikt samma lagrum avbrott i huvudförhandlingen äga rum, såframt det kan ske utan olägenhet. Avbrott får emellertid i regel icke ske med mera än två söckendagar i veckan. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan dock av­ brott i tre söckendagar per vecka ifrågakomma.

Under dessa regler faller till en början den situationen, att något eller några av de till viss dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagen. I denna situation, där fråga ej är om att sörja för behovet av koncentration i rättegången, bör det till vinnande av en smidigare ordning än den nuva­ rande överlåtas åt domstolen att med beaktande av omständigheterna i det föreliggande fallet bestämma, om huvudförhandlingen, såsom för närvaran­ de är stadgat, skall påbörjas nästföljande söckendag eller om den skall in­ ställas och utsättas till senare dag. Det förslag härom, som framlagts i pro­ memorian och gillats av samtliga remissorgan, kan jag alltså biträda.

Under 1 kap. 15 § rättegångsbalken faller också den situationen, att hu­ vudförhandlingen väl hunnit påbörjas men icke slutföras den dag, till vilken målet utsatts. Vid regleringen av denna situation kräver intresset av kon­ centration i rättegången beaktande. För att i önskvärd utsträckning tillgodo­ se detta intresse bör framgent liksom hittills huvudregeln vara, att förhand­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

19

lingen skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I överens­ stämmelse med vad som föreslagits i promemorian och tillstyrkts av remiss­ organen bör emellertid den möjlighet att göra kortare avbrott, som nu fin­ nes i de särskilt tidskrävande målen, stå till buds jämväl i andra mål, där huvudförhandlingen icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats. En sådan jämkning av nuvarande ordning förefaller nämligen önskvärd med hänsyn till den utveckling mot fria lördagar, som ägt rum och fortfarande äger rum i samhället. Den förordade jämkningen gör det dessutom möjligt att undvika en del praktiska olägenheter, som en alltför stel tidsreglering lätt skapar på förevarande område. Det torde icke behöva befaras, att denna ut­ vidgning av avbrottsregelns tillämplighetsområde skall leda till missbruk. Fördelarna med en koncentrerad rättegång är numera så allmänt erkända, att avbrott i huvudförhandlingen med all sannolikhet icke kommer att göras i onödan.

Den i några remissvar berörda frågan om den systematiska behandlingen av avbrotts- och uppskovsreglerna var föremål för övervägande så sent som vid 1956 års ändringar av dessa regler. Jag är icke beredd att nu taga upp frågan till förnyad prövning.

Den här förordade lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

II. Valbarhet till nämndeman

I ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande angående underrätterna (SOU 1961:6) har stadsdomstolsutredningen behandlat åtskilliga frågor av skil­ da slag. Utredningen har jämte annat föreslagit ändrade bestämmelser om valbarhet till nämndeman. Yttranden över betänkandet i den del, som omfat­ tar bl. a. nämnda förslag, har efter remiss avgivits av j ustitiekanslersämbe- tet, riksåklagarämbetet, alla hovrätter, lagberedningen, samtliga rådhusrät­ ter och magistrater (för rådhusrätt och magistrat samfällt användes i det följande endast benämningen rådhusrätt), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste stadsfogdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssak- kunniga, 1951 års rättegångskommitté, utredningen om hovrätternas dom- förhet, 1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års polisutredning, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshöv­ dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiska- ler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmäs­ tare, Föreningen Sveriges kommunala förvallningsjurister, Svenska exeku- tionsmännens riksförbund, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjäns­ temannaförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­ bund, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, dispaschörerna i Stockholm och Göteborg samt Stockholms nämndemannaförening. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståt-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

hållarämbetet och länsstyrelserna har överlämnat yttranden bl. a. från ett stort antal kommunala nämnder och beslutande organ. Tillfälle att yttra sig har beretts Föreningen Sveriges landsfogdar, handelskammaren i Göteborg och Stockholms borgerskap, vilka emellertid ej inkommit med yttranden.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 kap.5—10 §§rättegångsbalken ges föreskrifter om val av nämnde­ män vid de allmänna underrätterna m. in. Enligt 5 § skall rätten, om till ett tingslag hör mer än en kommun, fördela antalet nämndemän mellan kom­ munerna i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse minst en nämndeman. Val förrättas av kommunens fullmäktige. Villkoren för valbarhet till nämndeman upptages i 6 §. Valbar är man eller kvinna, som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt 25 år. Den som är i konkurstillstånd eller omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning är dock icke valbar. Dess­ utom gäller att den som tillhör vissa yrkesgrupper med anknytning till dom­ stolsväsendet — lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras ta­ lan inför rätta — icke är behörig att vara nämndeman. Annan än den, som fyllt 60 år eller eljest uppger giltigt hinder, får ej vägra att mottaga nämn- demansuppdrag. Den som avgått ur nämnden är ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år. Enligt 7 § skall klagan över nämndemansval föras hos rätten. I 8 f stadgas att nämndeman väljes för sex år. Han äger dock avgå efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, kan rätten även tidigare ent­ lediga honom. Nämndeman, som fyllt 60 år, äger också avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar, är uppdraget förfallet. Någon skyldig­ het för nämndeman att avgå vid viss ålder har icke föreskrivits. Jämlikt 9 § är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått men alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess rätten underrättats om att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behand­ ling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Slutligen föreskrives i 10 § att, om nämndeman är av jäv hindrad att tjänstgöra eller om han ute­ blir från rättens sammanträde och annan nämndeman icke kan infinna sig utan tidsutdräkt, till tjänstgöring i nämnden kan kallas någon som är val­ bar till nämndeman för domkretsen.

Beträffande vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän gäller särskilda valbestämmelser. Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen må vattenrätts- nämndeman ej ha uppnått 65 års ålder. I övrigt skall om valbarhet till vat- tenrättsnämndeman vad som stadgats om nämndeman vid häradsrätt äga motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65 års ålder må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning som vattenrätts- nämndeman. I 4 § av samma kapitel stadgas bl. a. att vattenrättsnämnde- man utses för sex år. Har vattenrättsnämndemän upphört att vara valbar, skall nytt val äga rum. Liknande bestämmelser gäller i fråga om ägodel­ ningsnämndemän (se 21 kap. 2, 3 och 5 §§ i jorddelningslagen).

21

Med anledning av hänvisningen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken till reglerna om rösträtt vid val av fullmäktige inom kommunen må nämnas, att dessa regler är upptagna i 6 § 1953 års kommunallag och 6 § 1957 års kommunal­ lag för Stockholm. Dylik rösträtt tillkommer envar inom kommunen man­ talsskriven svensk medborgare, som senast under nästföregående kalender­ år uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelserna om val­ barhet och behörighet till riksdagsman (§§ 9, 19 och 26 riksdagsordningen) samt om valbarhet till fullmäktige för kommun (7 § kommunallagen och 7 § kommunallagen för Stockholm). Någon övre åldersgräns för valbarhet till sådana uppdrag finnes icke föreskriven. Ej heller gäller här som diskva- lifikationsgrund, att vederbörande är omhändertagen av allmänna fattig­ vården för varaktig försörjning. Konkurstillstånd utgör däremot diskvali- fikationsgrund även beträffande dessa uppdrag.

I fråga om den historiska bakgrunden till 4 kap. 6 § rättegångsbalken må nämnas, alt detta lagrum vid balkens utfärdande år 1942 hade en annan ly­ delse än den nuvarande. Som allmän förutsättning för valbarhet till nämn­ deman uppställdes i den ursprungliga lydelsen, att vederbörande ägde röst­ rätt på kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige. Vid tiden för stadgandets tillkomst innebar detta bl. a. att från valbarhet uteslöts den, som var försatt i konkurs eller omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. I remiss till lagrådet år 1947 (prop. nr 188) anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att sagda regel, som då gällde även för andra kommunala förtroendeuppdrag, tydligen alltjämt borde bibehållas. Emellertid hade genom lagändring den 1 juni 1945 konkurs- och fattigvårdsstrecken upphävts såsom diskvalifikations- grunder för kommunal rösträtt. Det var enligt departementschefen därför ej längre tillräckligt att på förevarande punkt hänvisa till rösträttsreglerna, utan uttrycklig föreskrift måste meddelas om att behörighet att vara nämn­ deman ej tillkom den, som var i konkurstillstånd eller omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Departementschefen före­ slog en ändring av paragrafen i överensstämmelse härmed. Förslaget antogs sedermera av 1947 års riksdag.

Det må i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande framhål­ las, att såsom villkor för att inneha uppdrag som kommunalfullmäktig eller stadsfullmäktig tidigare gällde, att vederbörande icke var omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Detta villkor avskaffades emellertid samtidigt med genomförandet av kommunallagen år 1953.

Stadsdomstolsutredningen

Utredningen fastslår inledningsvis att nuvarande bestämmelser om valbar­ het till nämndeman vid allmän underrätt icke föreskriver någon övre ål­ dersgräns för valbarhet. Det framhålles att detta överensstämmer med vad som i allmänhet torde gälla för utövande av allmänt förtroendeuppdrag, t. ex. såsom riksdagsman eller kommunalfullmäktig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

22

Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

Enligt utredningens mening är det icke helt tillfredsställande, att nämn­ deman i underrätt skall fullgöra domarsysslor ännu vid en ålder, som av­ sevärt överstiger den då lagfaren domare är skyldig att lämna sin tjänst. Vis­ serligen föreligger i förhållande till ämbetsdomaren den skillnaden, att nämndeman väljes för endast begränsad tid och att valkorporationen såle­ des har tillfälle att ompröva hans lämplighet för uppdraget. Vid högre ålder kan emellertid, yttrar utredningen, sådana åldersförändringar snabbt inträ­ da, som medför oförmögenhet att tjänstgöra i rätten. Den ovillkorliga rätt nämndeman har att efter fyllda 60 år avgå ur nämnden kan enligt utred­ ningens mening icke anses innefatta tillräcklig garanti för att en nämnde­ man icke sitter kvar även sedan han upphört att vara lämplig för sitt upp­ drag. En viss åldersgräns för valbarhet till nämndeman anser utredningen därför böra stadgas. Utredningen erinrar om att varken vattenrättsnämnde- man eller ägodelningsnämndeman är valbar efter fyllda 65 år. Även om det­ ta valbarhetsvillkor måste ses mot bakgrunden av vattendomstolarnas och ägodelningsrätternas särskilda arbetsförhållanden, är sålunda principen om en viss övre åldersgräns för valda lekmannadomare godtagen av lagstift­ ningen.

Enligt vad utredningen har inhämtat om åldersfördelningen bland under­ rätternas nämndemän den 1 januari 1958 var omkring nio procent över 70 år och ungefär tjugofyra procent över 65 år. Om en övre åldersgräns infö­ res, kommer detta enligt utredningen att innebära ett ökat ianspråktagande av yngre åldersgrupper. För att icke alltför mycket rubba den bestående ord­ ningen och försvåra rekryteringen av nämndemän torde åldersgränsen en­ ligt utredningens åsikt ej böra sättas lägre än vid 70 år.

Utredningen föreslår alltså att till bestämmelserna i 4 kap. 6 § rättegångs­ balken om valbarhet för nämndeman skall fogas ett stadgande, att den ej är valbar som uppnått eu ålder av 70 år. Av 4 kap. 8 § följer att nämndemans- uppdrag förfaller, då nämndemannen uppnår denna ålder. Liksom för vat- tenrättsnämndeman och ägodelningsnämndeman bör enligt utredningen dock gälla att nämndeman, som uppnår den övre åldersgränsen för valbarhet, må utan hinder därav tjänstgöra i mål varmed han förut som nämndeman tagit befattning.

I samband med ändring av 4 kap. 6 § bör enligt utredningens mening ur paragrafen uteslutas stadgandet, att den ej är valbar som av allmänna fat­ tigvården är omhändertagen för varaktig försörjning. Det anses icke stå i överensstämmelse med nutida uppfattning, att den som uppbär socialhjälp i någon form skall av den anledningen vara utesluten från allmänna upp­ drag. Varken i fråga om riksdagsman eller kommunalfullmäktig är en så­ dan kvalifikationsgrund föreskriven, framhåller utredningen. Det föreslås därför att 4 kap. 6 § ändras även i detta hänseende.

Utredningen finner det vara påkallat med en övergångsbestämmelse av innehåll att den, som vid lagändringens ikraftträdande valts till nämnde­ man, bör äga fullgöra uppdraget till valperiodens slut, även om han under tiden fyller 70 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

23

Yttrandena

Utredningens förslag om införande av en övre åldersgräns på 70 år för valbarhet till nämndeman har vunnit anslutning hos flertalet av de remiss­ instanser som behandlat denna fråga. Oreserverat tillstyrkande uttalanden föreligger från tre ledamöter av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, 15 rådhusrätter, 2 länsstyrelser, 1951 års rättegångskommitté (majoriteten), Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges lands­ fiskaler, Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskom­ munernas förbund, statsåklagaren i Göteborg ävensom åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar. I regel innehåller dessa yttranden icke några närmare synpunkter på frågan. Stadsfullmäktige i Motala framhåller dock att man på många håll, utan att regler härom funnits, vid val av nämnde­ man tillämpat en högsta ålder av 70 år, varför den nu föreslagna regeln om att den icke är valbar, som fyllt 70 år, endast är en kodifiering av tillämpad praxis. I yttrande från Stockholms stads rätts- och polisdirektion upplyses, att för Stockholms vidkommande blott ett par nämndemän skulle ha för­ lorat sin behörighet genom en regel om att uppdraget förfaller, då nämnde­ mannen uppnår 70 års ålder.

Somliga remissinstanser godtager i princip förslaget om den övre ålders­ gränsen för valbarhet men anser, till skillnad från utredningen, att nämnde- mansuppdraget icke bör förfalla i och med att nämndemannen fyllt 70 år utan att denne bör få sitta kvar hela sin valperiod ut. Denna ståndpunkt in­ tages av Svea hovrätt (majoriteten), som framhåller svårigheten att finna erforderligt antal nämndemän inom lägre åldersgrupper. Införes en övre gräns för valbarhet, bör med hänsyn till den av hovrätten förordade rätten för nämndeman att sitta kvar efter fyllda 70 år erforderlig ändring vidtagas i 4 kap. 8 § rättegångsbalken. Till nu angivna kategori av remissorgan hör även hovrätten för Övre Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar, tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga, kommunalfullmäktige i Vinbergs kommun och Skaraborgs länsavdelning av Svenska landskommunernas för­ bund. Jämväl hovrätten för Västra Sverige — som i första hand ifrågasätter om någon övre åldersgräns för valbarhet till nämndeman över huvud bör in­ föras — finner det vara önskvärt att, om den föreslagna åldersgränsen lik­ väl inrättas, nämndeman som fyller 70 år under löpande valperiod får sitta kvar i nämnden liela mandattiden ut.

Förslaget om fastställande av en maximiålder för nämndemän har även mött gensagor vid remissbehandlingen. Sålunda ifrågasätter hovrätten för

Västra Sverige, såsom nyss nämnts, i första hand lämpligheten av eu högsta åldersgräns. I hovrättens yttrande framhållcs att så länge väljarkorporatio- nerna betros med att i det enskilda fallet avgöra, om exempelvis riksdags­ man eller innehavare av kommunala förtroendeuppdrag bör komma i fråga till omval oavsett sin ålder, detsamma synes kunna ske även vid val av nämndeman. Med nuvarande utveckling i fråga om åldersfördelningen i samhället skulle för övrigt, enligt vad hovrätten påpekar, den föreslagna

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

åldersgränsen om 70 år utestänga allt fler medborgare med fullgoda själs­ krafter i behåll från behörighet till nämndemansuppdrag. Även en ledamot av 1951 års rättegång skommitté finner det vara opåkallat att stadga någon övre åldersgräns, eftersom man bör kunna förvänta att valkorporationen vid prövning av huruvida en till nämndemansuppdrag föreslagen person är lämplig skall beakta även hans ålder. Icke heller stadsfullmäktige i Skel­ lefteå anser det vara lämpligt med en åldersgräns.

Det finns å andra sidan också remissorgan som menar att maximiåldern bör vara lägre än 70 år. En sådan ordning förordas eller ifrågasättes av ett tiotal remissinstanser, av vilka flertalet är hörda genom underremiss från länsstyrelser. I allmänhet anser dessa remissorgan en lämplig åldersgräns vara 65 år, motsvarande den som gäller för vattenrättsnämndemän och ägo- delningsnämndemän. Med hänvisning till den regelmässiga pensionsåldern för rättens ordförande har från något håll 67 år angivits såsom en naturlig ål­ dersgräns för nämndemännen.

Förslaget att slopa det för valbarhet till nämndeman nu gällande villkoret, att vederbörande icke är av allmänna fattigvården omhändertagen för var­ aktig försörjning, har vid remissbehandlingen så gott som undantagslöst till­ styrkts eller lämnats utan erinran.

Den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen har icke föranlett några erinringar i remissyttrandena.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (II: 358) om införande av en övre åldersgräns för nämndemän. I motionen erinrades bl. a. att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (Bil. 4 p. C 10) föreslagit viss höj­ ning av det till häradsrätternas nämndemän utgående dagarvodet. Av vad som åberopats under denna punkt framgick, att avsikten med höjningen va­ rit att underlätta för yrkesverksamma personer att kunna åtaga sig ett nämndemannaskap. För att de yrkesverksamma skulle kunna i större ut­ sträckning än vad som nu är fallet bli nämndemän, var det enligt motionä­ ren även önskvärt att sådana regler infördes, som begränsade de ej aktiva åldrarnas möjlighet att sitta i nämnden. Efter eu höjning av dagarvodet var regler i sådant syfte sannolikt mera påkallade än tidigare. Starka skäl kun­ de anses tala för alt i samband med arvodeshöjningen införa den av stads- domstolsutredningen föreslagna åldersspärren. För att medge en mjukare övergång till det nya systemet syntes det motionären vara önskvärt, att över­ gångsbestämmelserna gavs en sådan utformning att den föreslagna spärren ej skulle ha avseende på nämndemän, som blivit valda före den dag då lag­ ändringen trädde i kraft. Motionen utmynnade i färslag att riksdagen skulle besluta om sådana ändringar av 4 kap.6 och 8 §§rättegångsbalken, att för de allmänna underrätternas nämndemän infördes en övre åldersgräns av 70 år och att övergångsbestämmelserna gavs det antydda innehållet.

I utlåtande med anledning av motionen anförde första lagutskottet (ut­

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

datperiod uppnår den övre åldersgränsen. En sådan ordning överensstäm­ mer med vad som för närvarande gäller i fråga om vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän. Att låta nämndeman, som under pågående man­ datperiod uppnår 70 års ålder, kvarsitta mandatperioden ut, skulle minska värdet med åldersgränsen och dessutom leda till mindre önskvärda ojämn­ heter, i det att en nämndeman skulle nödgas avgå strax efter det han fyllt 70 år, medan en annan skulle få kvarsitta till dess han närmar sig 76 års ålder.

Då nämndemansuppdraget förfaller av den anledningen att vederbörande uppnår den övre åldersgränsen, bör han likväl, såsom utredningen föresla­ git, vara behörig alt tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom nämndeman tagit befattning. En sådan regel motsvarar vad som gäller för ägodelnings­ nämndemän och vattenrättsnämndemän.

För att mildra övergången till den nya ordningen bör den som vid lagänd­ ringens ikraftträdande är vald till nämndeman äga fullgöra uppdraget till mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år. Ut­ redningens förslag härom kan jag alltså biträda.

För valbarhet till nämndeman gäller för närvarande bl. a. det villkoret, att vederbörande icke får vara omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Allmän enighet synes råda om att detta villkor, som torde vara utan praktisk betydelse och saknar motsvarighet i fråga om åt­ skilliga andra förtroendeuppdrag, bör upphävas. Jag delar denna uppfatt­ ning och tillstyrker alltså det förslag härom, som utredningen framlagt.

De ändringar, som här förordats, berör 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbal­ ken men återverkar på andra håll i lagstiftningen, i den mån där hänvisas till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt (se t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 21 kap. 2 § jorddelningslagen och 98 § mili­ tära rättegångslagen).

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. III.

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet

Inledning

I skrivelse den 29 augusti 1962 har Sveriges advokatsamfund framlagt förslag dels till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, dels till lag om ändrad lydelse av 26 och 38 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in­ skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekre­ tesslagen, dels ock till nya stadgar för samfundet.

över framställningen har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­ rätten för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, offentlig­ hetskommittén, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdo- mare och Sveriges landsfogdar samt Sveriges juristförbund. Riksåklagaräm­ betet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö samt Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfis- kaier.

Till grund för framställningen ligger ett utförligt, tryckt betänkande, av­ givet den 13 november 1961 av en inom samfundet utsedd stadgekommitté. Efter det att olika organ inom samfundet yttrat sig över de av kommittén framlagda förslagen till ändringar i berörda lagar och till nya stadgar, god­ kände samfundet vid årsmöte i maj 1962 — frånsett en obetydlig jämkning i ett stadgande — de båda lagförslagen samt antog, med erforderlig kvali­ ficerad majoritet, förslaget till stadgar med vissa ändringar.

De av samfundet framlagda lagförslagen innefattar en tämligen omfat­ tande revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. Förslagen innehåller åtskilliga delvis betydelsefulla nyheter. Sålunda förordas sådan ändring av rättegångsbalken att den på advokatsamfundets styrelse ankom­ mande uppgiften att vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat skall genom bestämmelse i samfundets stadgar kunna överflyttas till annat samfundets organ, i förslagen benämnt disciplinnämnden. En annan viktig nyhet gäller det disciplinära reaktionssystemet. Detta system, som nu in­ rymmer påföljderna erinran, varning och uteslutning, föreslås utbyggt på så sätt, att varning vid behov skall kunna kombineras med disciplinböter, som i förslagen maximerats till 5 000 kronor och som föreslås skola indrivas av vederbörande exekutiva myndigheter samt tillfalla kronan. I anslutning till denna utbyggnad av det disciplinära reaktionssystemet förordas den ändring­ en i förhållande till vad nu gäller, att klagorätt skall tillkomma advokat, som tilldelas varning, vare sig varningen kombinerats med disciplinböter eller icke. En viss anknytning till påföljdssystemets utbyggnad har också frågan om ämbetsansvar för vissa funktionärer inom advokatsamfundet. Även här- utinnan innehåller förslagen särskilda regler, som i huvudsak innebär, att styrelsens och disciplinnämndens ledamöter skall vara underkastade äm­ betsansvar vid fullgörande av offentligrättsliga uppgifter. I anslutning till regleringen av ämbetsansvaret förordas i förslagen en speciell forumbestäm­ melse vid åtal mot ledamot av samfundets styrelse eller disciplinnämnd för ämbetsbrott. Förslagen upptager jämväl regler om vidgat sekretesskydd för handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advo­ kat. I samband härmed förordas regler om en mot liandlingssekretessen svarande tystnadsplikt för vissa funktionärer inom advokatsamfundet samt en därmed korresponderande begränsning av deras vittnesplikt. Även i åt­ skilliga andra hänseenden föreslås ändring av eller tillägg till de lagbestäm­ melser, som reglerar advokatväsendet. Sålunda förordas ändrad avfattning av de bestämmelser, som reglerar förutsättningarna för disciplinärt ingri­ pande mot advokat. Vidare föreslås införande av befogenhet för advokat­ samfundets styrelse och disciplinnämnd att i disciplinärende påkalla vitt­ nesförhör inför allmän domstol. Förslagen upptager också regler om pre­ skription av disciplinpåföljd. I förslagen förordas jämväl en befogenhet för

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

27

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

samfundets styrelse och disciplinnämnd att ompröva eget beslut i disciplin­ ärende, när nya viktiga omständigheter eller bevis åberopas. Bland övriga föreslagna ändringar må nämnas upphävande av möjligheten till dispens från förbudet att bedriva advokatverksamhet i aktiebolagsform och modifie­ ring av skyldigheten att utträda ur samfundet vid flyttning ur riket.

Förslaget till nya stadgar innehåller bl. a. ändrade regler om utövningen av samfundets högsta beslutande myndighet. Medan denna nu tillkommer de enskilda samfundsledamöterna, som vid 1963 års ingång var 1 173 till antalet, direkt å allmänt möte, skall den enligt förslaget utövas av fullmäk­ tige, valda avdelningsvis efter vissa grunder till ett antal, som beräknas till omkring 55. Vad särskilt angår den förut berörda disciplinnämnden före- skrives i stadgeförslaget, att fullmäktige skall välja en sådan nämnd, och meddelas däri närmare bestämmelser om nämndens sammansättning, arbets­ uppgifter, beslutförhet och verksamhetsformer.

Bakom de framlagda lagförslagen ligger ett i många hänseenden förtjänst­ fullt utredningsarbete, varigenom åtskilliga spörsmål rörande advokatvä­ sendet blivit på ett ingående och intresseväckande sätt belysta. Att tvekan likväl kan råda, huruvida tiden ännu är kommen för en mera vittgående re­ vision av lagbestämmelserna rörande advokatväsendet, beror icke minst därpå, att vissa av de frågor, som därvid tarvar sin lösning utgör delar av större frågekomplex, som är eller inom icke alltför avlägsen framtid kan väntas bli föremål för allmän översyn. Hela sekretesslagstiftningen och där­ med sammanhängande spörsmål om tystnadsplikt ligger t. ex. för närvarande under utredning inom offentlighetskommittén. De i samfundets framställning behandlade frågorna om sekretesskydd och tystnadsplikt synes mig i nuva­ rande läge icke lämpligen böra utbrytas till särbehandling utan prövas i det vidare sammanhang, vari offentlighetskommittén har att upptaga saken. Det förhåller sig vidare så, att frågan om ämbetsansvarets omfattning, vilken på grund av sitt samband med problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt måst tills vidare lämnas åsido under reformarbetet på straffrättens område, kommer att i hela sin vidd upptagas till omprövning, när det pågående ar­ betet på en lösning av de förhandlingsrättsliga spörsmålen lett till resultat. Icke heller den i framställningen berörda frågan om särskild reglering av äm- betsansvaret för vissa samfundets funktionärer lämpar sig därför alldeles väl för separat behandling i nuvarande läge. Då sålunda vissa med advokat­ väsendets gestaltning förknippade delproblem icke för ögonblicket ägnar sig tör förnyade överväganden, synes man, särskilt som olika spörsmål på föreva­ rande område i stor utsträckning äger samband med varandra, icke nu böra skrida till någon mera långtgående revision av lagreglerna rörande advokatvä­ sendet utan fastmera begränsa sig till reformer, som är av ett starkt aktuellt behov påkallade eller som med hänsyn till sin jämförelsevis ringa räckvidd och fristående natur uppenbarligen lämpar sig för särbehandling. Hit hör trägan om sådan ändring i rättegångsbalken, att möjlighet skapas att från samfundets styrelse till annat dess organ överflytta uppgiften att vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat, så ock spörsmålet om upphä­

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

lagrum vissa avvikelser. Bland annat uppställes i lagrummet den särbestäm­ melsen, att tillfälle skall lämnas advokatsamfundets styrelse att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Samfundets förslag. Stadgekommittén föreslår, att de disciplinära befogen­ heter, som tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall genom bestämmel­ se i samfundets stadgar kunna helt eller delvis överflyttas till en särskild disciplinnämnd. I kommitténs betänkande lämnas en utförlig motivering till detta förslag. Av denna framgår, att den främsta anledningen till den före­ slagna reformen är behovet att lätta samfundsstyrelsens nuvarande mycket stora arbetsbörda. Utvecklingen har, anför kommittén, under många år och icke minst efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande oavlåtligt gått i den riktningen, att styrelsens arbetsbörda undan för undan starkt ökats. Flera orsaker har medverkat härtill. Sålunda har ledamotsantalet vuxit betydligt; under de senaste 25 åren har det mer än fördubblats. Styrelsen har vidare i stigande utsträckning anlitats såsom remissmyndighet av Kungl. Maj :t, riks­ dagsutskott, domstolar m. fl. Arbetet med de uppgifter som närmast avser tillvaratagandet av advokaternas allmänna yrkesintressen har också starkt ökat. Detsamma är förhållandet med antalet arvodesärenden, i vilka skilje­ dom hos styrelsen påkallats. Den mest markanta ökningen har emellertid, framhåller kommittén, inträtt i fråga om disciplinärenden. Medan antalet avgjorda dylika ärenden år 1935 utgjorde 21, hade de år 1948 — det första året nya rättegångsbalken med dess offentligrättsliga reglering av advokat­ väsendet tillämpades — stigit till 72 och år 1960 till 122.1 För att kunna bemästra de ständigt ökande arbetsuppgifterna har styrelsen, enligt vad kom­ mittén upplyser, vidtagit en rad åtgärder såsom anlitande av advokater — inom eller utom styrelsen — för avgivande av utlåtanden i arvodesfrågor och utarbetande av förslag till remissyttranden samt tillsättande såväl av särskilda skiljenämnder i arvodestvister som av kommittéer för utredningar av olika slag åt styrelsen. Trots dessa åtgärder har kommittén funnit styrel­ sens arbetsbörda utomordentligt betungande och uttryckt farhågor för möj­ ligheterna att till styrelseposterna förvärva kandidater, som är både lämpliga för uppdraget och villiga att åtaga sig detsamma. Särskilt den starka ök­ ningen av antalet disciplinärenden har enligt kommittén haft till följd, att en mycket stor del av tiden vid styrelsens sammanträden måste ägnas åt handläggning av sådana ärenden samt att den tid som står till styrelsens förfogande för andra arbetsuppgifter blivit allt knappare.

Kommittén har närmare övervägt, vilka organisatoriska förändringar som kan anses lämpliga för att minska styrelsens arbetsbörda. Därvid har man, framhåller kommittén, att utgå från att tillsynen över advokatväsendet allt­ jämt skall utövas av ett advokatkårens eget organ, valt av advokaterna själ­ va, något som utgör kärnpunkten i rättegångsbalkens reglering av advokat­ väsendet. Den frågan kan däremot enligt kommitténs mening uppställas, huruvida tillsynen över advokatväsendet bör utövas av samma organ som

1 För 1961 utgjorde motsvarande siffra 116 och för 1962 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

31

— i den mån ej annat är bestämt i stadgarna — omhänderhar samfundets angelägenheter i övrigt. Härom anför kommittén:

Det kunde möjligen förefalla naturligt att uppdraga tillsynen åt ett organ och inrätta ett annat organ för omhänderhavande av övriga uppgifter, där­ ibland tillvaratagandet av samfundsledamöternas allmänna yrkesintressen. En sådan lösning vore emellertid enligt kommitténs mening icke lämplig. Tillsynen över advokatväsendet och tillvaratagandet av advokaternas yrkes­ intressen i övrigt har mycket nära samband med varandra. I ofantligt stor utsträckning förhåller det sig så, att uppkommande frågor har både en yr- kesekonomisk och en yrkesetisk sida. Det organ som skall utöva tillsynen bör ha fortlöpande, nära kontakt med alla yrkesfrågor. Det stora anseende och det allmänna förtroende som advokatsamfundets styrelse åtnjuter beror säkerligen i icke ringa mån därpå att styrelsen icke är och icke heller upp­ fattas som en ren fackföreningsstyrelse utan också fungerar såsom ett efter objektiva normer arbetande organ för upprätthållande av en rättrådig och yrkesskicklig advokatkår. Den starka ställning som styrelsen på grund härav intager har förlänat särskild tyngd åt de utlåtanden som styrelsen avger i olika frågor, och därigenom har styrelsen vid en mångfald tillfällen kunnat verksamt stöda enskilda ledamöter, vilkas intressen funnits förtjänta av så­ dant stöd.

På sålunda anförda skäl anser kommittén, att styrelsen fortsättningsvis bör, liksom nu, både omhänderha de föreningsmässiga uppgifterna och ut­ öva tillsyn över advokatväsendet.

Vid prövning av möjligheterna att åstadkomma lättnad i styrelsens ar­ betsbörda, därest båda dessa åligganden skall åvila styrelsen, har kommit­ tén särskilt övervägt två utvägar: dels att överflytta vissa arbetsuppgifter från samfundsstyrelsen till styrelserna för de olika avdelningarna inom samfundet, för närvarande och jämväl enligt förslaget till antalet sex, dels ock att införa möjlighet för styrelsen att arbeta på avdelningar, förslagsvis två, därvid vardera avdelningen skulle handlägga ärenden av alla slag. Båda dessa utvägar avvisar kommittén, den förstnämnda främst på grund av att föreliggande frågor kräver ett enhetligt bedömande och den senare särskilt därför att med en styrelse arbetande på två avdelningar behov sannolikt ofta skulle yppa sig av ett ärendes prövning av den samfällda styrelsen, vil­ ket lätt skulle kunna leda till en ökning i stället för en minskning av styrel­ sens arbete. I betänkandet heter det i anslutning härtill: »Den mest ra­ tionella och ur alla synpunkter mest tilltalande lösningen anser kommittén vara att befria styrelsen från den särskilt tyngande delen av arbetet med disciplinärenden och överflytta den dömande verksamheten i dessa ärenden till ett särskilt organ.» I enlighet härmed föreslår kommittén inrättande av en disciplinnämnd, som skall övertaga berörda del av styrelsens disciplinära uppgift.

Om de principiella riktlinjer, efter vilka en sådan omorganisation skall genomföras, yttrar kommittén:

Styrelsen skall liksom hittills utöva tillsyn över advokatväsendet. Frain- slälles bos styrelsen anmärkning mot advokat eller finner styrelsen själv anledning till sådan anmärkning, skall ärendet i första hand prövas av sty­ relsen. Styrelsen kan besluta att anmärkningen icke skall föranleda någon

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

åtgärd. Den kan också göra ett uttalande om advokatens handlande och låta vid detta uttalande bero. Styrelsen kan däremot icke besluta om disciplinär påföljd. Finner styrelsen sådan påföljd kunna ifrågakomma, och nöjer sig styrelsen icke med att göra sådant uttalande som nyss sagts, skall styrelsen hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, på vilken det därefter ankommer att pröva och avgöra disciplinärendet.

Till stöd för förslaget, att styrelsen i första hand skall behandla ärenden rörande anmärkning mot advokat, anför kommittén att, då styrelsen allt­ jämt bör utöva tillsynen över advokatväsendet, anmärkningar och klagomål mot advokater skall kunna framställas hos styrelsen samt att styrelsen måste ha befogenhet alt göra uttalanden i frågor om vad god advokatsed kräver. I och för utövande av tillsynen är det också enligt kommittén nöd­ vändigt för styrelsen att ha tillfälle att följa den disciplinära verksamheten. Förebilden till den föreslagna ordningen — med dess tudelning av den dis­ ciplinära verksamheten — har enligt vad kommittén meddelar hämtats från Danmark, där en liknande ordning gäller sedan många år tillbaka och fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt.

I anslutning till vad kommittén anfört om styrelsens och nämndens in­ bördes förhållande framhåller kommittén, att inrättandet av en särskild disciplinnämnd icke enbart har den fördelen, att styrelsens arbetsbörda därigenom lättas. Förslaget är enligt kommitténs mening även ägnat att möj­ liggöra vissa förbättringar i fråga om själva förfarandet i disciplinnämnden. Detta skulle nämligen kunna bli mindre inkvisitoriskt och mera kontradik- toriskt i sådana fall, där styrelsen själv riktar anmärkningar mot en advokat av den arten, att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Det är också enligt betänkandet en klar förbättring, att ådömandet av disciplinär påföljd i dessa fall tillkommer annat organ än tillsynsmyndigheten, som då närmast får åklagarställning i ärendet. Framför allt med tanke på dylika fall har kom­ mittén föreslagit en bestämmelse i stadgarna, enligt vilken styrelsen i ären­ de, som hänskjutes till disciplinnämnden, skall kunna förordna någon av sina ledamöter eller suppleanter att inför disciplinnämnden företräda sty­ relsen. Det mest praktiska exemplet på fall, där enligt kommitténs mening detta förfarande bör komma till användning, är sådana, där hänskjutandet till disciplinnämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit vid en räkenskapsgranskning.

En ytterligare fördel med förslaget är enligt kommittén, att dess genom­ förande skulle underlätta hållandet av muntlig förhandling i disciplinären­ den.

Vad angår disciplinnämndens sammansättning och omröstningsreglerna meddelas bestämmelser därom i stadgeförslaget. Enligt dessa skall nämn­ den bestå av nio ledamöter, utsedda av fullmäktige för eu tid av fyra år och med en längsta mandattid i följd av åtta år. Ingen skall samtidigt få tillhöra samfundsstyrelsen och disciplinnämnden. Några suppleanter skall icke utses, för beslutförhet skall fordras, att minst fem ledamöter är när­ varande, och vid fattande av beslut skall rättegångsbalkens regler om om-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 15(> år H)63

Då det gäller att avgöra vilka organisatoriska förändringar som kan anses lämpliga, bör tillses att en önskad lättnad i styrelsens arbetsbörda icke vin- nes på bekostnad av styrelsens auktoritet och ledande ställning inom sam­ fundet. Hänsynen till styrelsens ställning synes sålunda kräva, att styrelsen i allt väsentligt bibehåller både de offentligrättsliga och de föreningsmässiga uppgifterna. Det synes därför icke lämpligt att på avdelningsstyrelserna över­ föra några av samfundsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter eller att för­ dela dessa uppgifter på skilda grupper av ledamöter inom styrelsen. Under sådana förhållanden synes någon bättre lösning icke stå till buds än att, så­ som samfundet föreslagit, i viss omfattning överföra den disciplinära verk­ samheten på en inom samfundet särskilt inrättad disciplinnämnd. Då med en sådan anordning den allmänna tillsynen över advokatväsendet kvarligger hos styrelsen och då styrelsen därjämte enligt samfundets förslag alltjämt skall ha vissa befogenheter inom disciplinverksamheten, torde icke behöva befaras att styrelsens inflytande på upprätthållandet av en rättrådig och yrkesskicklig advokatkår i någon väsentlig grad försvagas. Med den före­ slagna lösningen synes också kunna vinnas erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda. Härigenom får styrelsen ökade möjligheter att utöva sin bety­ delsefulla tillsynsuppgift. Den föreslagna ordningen torde därjämte i och för sig vara till fördel för handläggningen av disciplinärendena, bland annat ge­ nom att den ger möjlighet till ett mera kontradiktoriskt förfarande.

Hovrätten för Xedre Xorrland yttrar, att advokatståndets ställning inom rättsväsendet och därmed organisationens värde för rättsvården över huvud är väsentligen beroende av det sätt, på vilket tillsynsskyldigheten och skyl­ digheten alt i förekommande fall vidtaga disciplinära åtgärder fullgöres.

Förutsättning för den omläggning av förfarandet i disciplinärenden, som nu föreslås, är att ändringen icke medför någon försämring i angivna hänseen­ den. I sak innebär ifrågavarande förslag endast, att beslutanderätten, såvitt angår bestämmandet av disciplinär påföljd, överflyttas från styrelsen till ett för ändamålet inrättat särskilt organ. Något principiellt hinder mot en så­ dan fördelning av göromålen föreligger ej enligt hovrättens mening. En sär­ skild disciplinnämnd, tillsatt i föreslagen ordning, anser hovrätten vara väl skickad att handha den uppgift, som föreslagits skola ankomma på densam­ ma. Anordningen skulle medföra en ej obetydlig avlastning av styrelsens arbetsbörda och alltså leda till en välbehövlig förbättring av styrelsens möj­ ligheter att ägna önskvärd uppmärksamhet åt arbetsuppgifter inom advo­ katsamfundet utöver de offentligrättsliga. Enligt Göteborgs rådhusrätt har i betänkandet framlagts synnerligen starka skäl för att en lättnad i styrel­ sens arbetsbörda bör åvägabringas.

Vad angår förhållandet mellan styrelsen och disciplinnämnden samt des­ sas inbördes kompetens har förslaget i allmänhet icke föranlett några erin­ ringar vid remissbehandlingen. Justitiekansler sämbetet finner det dock nå­ got tveksamt, huruvida den i stadgarna givna föreskriften om när disciplin­ ärende skall av styrelsen hänskjutas till nämnden helt täcker de avsedda fallen. Den angivna förutsättningen för sådant hänskjutande — nämligen att styrelsen finner disciplinär påföljd kunna ifrågakomma — tyder enligt ämbetet närmast på ett positivt ställningstagande från styrelsens sida. Hän­ skjutande till nämnden synes emellertid vara avsett att ske även i fall, då

35

det är ovisst, om disciplinär påföljd kan ifrågakomma, men ytterligare utred­ ning framstår som påkallad. Juristförbundet har härutinnan anfört:

Genom den föreslagna ordningen skapas ett partsförhållande, vars lämp­ lighet kan ifrågasättas. Styrelsen har tillagts befogenheter liknande allmän åklagares. Sålunda skall styrelsen först pröva disciplinärende och åstadkom­ ma viss utredning samt därvid antingen besluta, att åtgärd icke skall ske, eller hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, varvid styrelsen tillika kan utse någon, som inför nämnden skall företräda styrelsen. Förutom pröv­ ning, om »åtal» skall ske, har dock styrelsen tillagts rätt att låta bero vid ett uttalande om det olämpliga i ledamotens handlande. — Alternativet till detta partsförhållande vore en uttrycklig föreskrift i rättegångsbalken, att iråga om disciplinär åtgärd mot advokat skall hänskjutas till disciplinnämn­ den för avgörande, och att styrelsens enda befattning med sådana ärenden blir en skyldighet att i förekommande fall överlämna dem till disciplinnämn­ den. All utredning, inhämtande av yttrande etc. skall då ske genom nämn­ dens försorg.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har upptagit till behandling förhållan­ det mellan styrelsen och nämnden, då någon besvärar sig i högsta domsto­ len över ett disciplinnämndens beslut. Hovrätten erinrar, att enligt förslaget disciplinnämnden och ej styrelsen skall avge förklaring över besvären och yttra sig, då part höres muntligen. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten här­ av och anför:

Om nämnden sålunda skall intaga partsställning i högsta domstolen, även­ tyras dess objektivitet, vilket kan vara till skada t. ex. vid handläggning av annat ärende mot samme advokat. Såsom i betänkandet framhålles syftar inrättandet av en disciplinnämnd, bland annat, till att i den utsträckning det är möjligt förverkliga en ackusatorisk princip. Sålunda särskiljes tillsynen över advokatväsendet och den dömande myndigheten; styrelsen får i ären­ den, som hänskjutits till nämnden, närmast en åklagarställning. I konse­ kvens härmed bör det enligt hovrättens mening ankomma på styrelsen och icke på nämnden alt avge förklaring eller yttrande över besvären. Styrelsen bör härvid äga förordna någon av sina ledamöter eller suppleanter att i detta hänseende företräda styrelsen; stadgarna torde böra upptaga bestämmelse härom. Nu angivna ordning torde icke hindra högsta domstolen att i fall, då det finnes erforderligt, infordra yttrande från nämnden på samma sätt som högre instans alltid kan begära ett yttrande av lägre instans.

Det stora flertalet remissorgan har icke haft något att invända mot vad stadgeförslaget föreskriver i fråga om disciplinämndens sammansättning, f somliga yttranden möter emellertid avvikande meningar på denna punkt.

Stockholms rådhusrätt anser, att det ur skilda synpunkter skulle vara av stort värde, om i nämnden inginge representanter för allmänheten. Jämväl statsåklugarna i Stockholm och Malmö uttalar sig för att disciplinnämnden icke skall bestå enbart av advokater.

Lämpligheten av den i stadgeförslaget upptagna särskilda omröstnings- regeln för disciplinnämnden beträffande uteslutning ifrågasälles bl. a. av justitiekanslersämbetet, som förordar, alt de vanliga reglerna om omröstning i brottmål helt skall tillämpas.

Den lagtekniska utformningen av förslaget om en disciplinnämnd har för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1663

36

anlett erinringar i åtskilliga yttranden. Det framhålles sålunda utom annat som önskvärt, att rättegångsbalken icke tynges med utförliga detaljföreskrit- ter utan att bestämmelser i ämnet i så stor omfattning som möjligt upptages i samfundets stadgar.

Departementschefen. Advokatsamfundets stadgekommitté har på ett ingåen­ de sätt redogjort för styrelsens omfattande arbetsbörda och den betydande stegringen däri under årens lopp, icke ininst etter nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Jag saknar all anledning att ifrågasätta riktigheten av samfundets uttalande i framställningen till Kungl. Maj :t, att arbetsbördan blivit så betungande, att den endast med avsevärda svårigheter kunnat bemästras. Den viktigaste orsaken till den inträdda ökningen är att söka i disciplinärendena, och det är därför naturligt, att samfundet ansett sig kunna vinna den behövliga lättnaden genom en förändrad ordning för hand­ läggningen av dessa ärenden. Förslaget härutinnan innebär, att den discipli­ nära verksamheten uppdelas, så att styrelsen, som alltjämt skall utöva till­ synen över advokatväsendet, i första hand prövar alla disciplinärenden men till en särskild nämnd, disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i vilka styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma. Styrelsen be­ frias alltså främst från den delen av sina disciplinära uppgifter, som består i vidtagandet av åtgärd mot advokat. Då det är denna del, som framför allt är tyngande och tidsödande, avses erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda skola vinnas genom denna reform.

Inrättandet av en disciplinnämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran av samtliga remissinstanser, varvid ett par, justitiekanslersämbetet och hovrätten för Nedre Norrland, såsom en förutsättning för tillstyrkandet framhållit, att den nya ordningen icke får medföra någon försämring med avseende å fullgörandet av tillsynsskyldigheten och den disciplinära verk­ samheten, en förutsättning som dessa myndigheter ansett uppfylld. Även jag vill i princip ansluta mig till förslaget, som synes ägnat att bereda sty­ relsen nödig arbetslättnad utan att menligt inverka på dess hittillsvarande ställning i samfundet eller det behöriga fullgörandet av samfundets discipli­ nära uppgift.

Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar framställts beträffande formuleringen av regeln om den inbördes kompetensen mellan styrelsen och disciplinnämnden samt rörande nämndens sammansättning och beslutförhet liksom ock i fråga om reglerna för omröstningen i nämnden. Dessa anmärk­ ningar hänför sig emellertid till stadgeförslaget. Jag vill här nämna, att innan frågan om fastställelse av stadgarna blir föremål för avgörande tillfälle bör beredas samfundet att yttra sig över de erinringar remissinstanserna fram­ ställt beträffande stadgeförslaget. Med hänsyn härtill ingår jag icke nu på de spörsmål anmärkningarna rör utan torde få återkomma till dem vid anmälan framdeles för Kungl. Maj :t av fråga om fastställelse av samfundets stadgar.

Vad angår den lagtekniska behandlingen av förslaget om inrättande av en disciplinnämnd får jag erinra om att samfundets styrelse i 8 kap. 7 § rätte­

Kiingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Knngl. Maj. ts proposition nr J56 år

37

gångsbalken anges som det organ, vilket har att pröva fråga om disciplinär påföljd för advokat. För att denna uppgift skall kunna överflyttas å en disciplinnämnd fordras tydligen ändring i en eller annan form av berörda föreskrift. Vid prövning av de olika utvägar som härutinnan står till buds, bland dem den av samfundet föreslagna att lämna 7 § oförändrad i före­ varande hänseende och i en särskild paragraf i slutet av 8 kapitlet upptaga nödiga bestämmelser i ämnet, har befunnits, att en reglering av frågan direkt i 7 § är möjlig att åvägabringa, därest man, såsom jag förordat, nu begrän­ sar sig till mera partiella reformer på advokatväsendets område. Denna lag­ tekniska lösning har också synts mig, om än icke helt fri från invändningar, dock förenad med mindre olägenheter än andra övervägda alternativ. För­ slaget innebär, att i de nuvarande båda första styckena i 7 §, där det talas om att »styrelsen» under vissa förutsättningar skall kunna utesluta advokat eller tilldela honom varning eller erinran, lämnas öppet vem ifrågavarande befogenhet tillkommer men i ett nytt tredje stycke anges, att fråga om ute­ slutning, varning eller erinran prövas av advokatsamfundets styrelse eller, i den mån så bestämts i samfundets stadgar, av annat samfundets organ. Det må framhållas, att genom denna avfattning klargöres, att det åsyftade or­ ganet, d. v. s. disciplinnämnden, icke skall i allo utan blott i den mån så bestämts i stadgarna överta den styrelsen åliggande disciplinära uppgiften.

Vissa andra ändringar är påkallade av nämndens inrättande. Dessa berör

7 § sista stycket och 8 § i 8 kap. samt 56 kap. 14 §rättegångsbalken, varjäm­ te en följdändring erfordras i 3 kap. 2 §.

I 7 § sista stycket stadgas nu, att styrelsen äger förordna, att beslut, var­ igenom någon uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. Den befogenhet styrelsen sålunda äger skall styrelsen alltjämt behålla, såvitt an­ går beslut om uteslutning som styrelsen meddelar. Även framgent skall det tillkomma styrelsen att utesluta advokat, som ej längre är behörig att vara advokat men icke själv utträder ur samfundet. Befogenheten att förordna om omedelbar verkställighet skall emellertid också tillkomma disciplin­ nämnden, när denna på disciplinär grund beslutat om uteslutning. Ordalagen i berörda stycke i 7 § har därför jämkats.

I 8 § första punkten regleras besvärsrätten dels för den som sökt inträde i samfundet men fått ansökan avslagen och dels för advokat som uteslutits ur samfundet, vare sig grunden härtill är underlätet utträde eller indiscipli- närt handlingssätt. Klagorätten anges i stadgandet av se beslut, som medde­ lats av advokatsamfundets styrelse. Om disciplinnämnd inrättas, bör dess be­ slut om uteslutning kunna överklagas av den som drabbats därav. 8 § första punkten föreslås därför så omformulerad, att stadgandet skall kunna till- lämpas oberoende av om beslut som där avses meddelats av styrelsen eller disciplinnämnden. Vad angår 8 § andra punkten stadgas däri, alt justitic- kanslern äger föra talan mot styrelsens beslut i fråga som avses i 7 §. Även i denna punkt av 8 § anges sålunda styrelsen såsom beslutande organ. Efter inrättande av en disciplinnämnd kommer beslut, som avses i 7 g, att medde­ las av nämnden, om saken hänskjutits till denna, och eljest av styrelsen. Re­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år W63

dan med hänsyn härtill behöver 8 § andra punkten omarbetas. Vidare för­ håller det sig så, att enligt samfundets förslag justitiekanslerns rätt att klaga till högsta domstolen icke skall avse sådant beslut av styrelsen, vari denna finner disciplinär åtgärd icke kunna ifrågakomma och därför ej hän- skjuter saken till disciplinnämnden. Vid missnöje med dylikt beslut skall justitiekanslern i stället äga vända sig till disciplinnämnden och påkalla åtgärd av nämnden, med rätt för honom att fullfölja talan mot dess beslut i saken. Till denna förändring av justitiekanslerns klagorätt bör hänsyn också tagas vid utformningen av 8 § andra punkten. I anslutning till änd­ ringen av 8 § bör stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken un­ dergå jämkning.

Enligt 14 § i 56 kap. rättegångsbalken, vilket kapitel handlar om besvär till högsta domstolen mot beslut av hovrätt, skall vad i kapitlet är stad­ gat äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokat­ samfundets styrelse. I dylikt mål skall dock vissa avvikelser gälla. Bland annat skall tillfälle lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig. I sitt förslag till änd­ ringar i rättegångsbalken har samfundet upptagit en bestämmelse, att vad i 56 kap. 14 § om styrelsen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å disciplinnämnden. Detta innebär bl. a., att det är nämnden — och icke sty­ relsen — som skall avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot beslut av nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt lämpligheten härav och under uttalande, att styrelsen i ärenden som hän- skjutits till nämnden närmast får en åklagarställning, förordat sådan änd­ ring av förslaget, att det skall ankomma på styrelsen och icke på nämnden att avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot nämndens be­ slut. Det synes mig emellertid knappast riktigt att anse styrelsen vanligen intaga åklagarställning i de ärenden styrelsen hänskjutit till nämnden. Jag viH härvid — jämväl med anledning av vad juristförbundet anfört i sitt re­ missvar — erinra om att stadgekommittén i sitt betänkande talat om en dylik åklagarställning allenast för en helt ringa grupp av ärenden, nämligen så­ dana, där styrelsen själv mot en advokat riktar anmärkningar av den art, att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Härvid åsyftas framför allt de fall, då hänskjutandet till nämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit vid en räkenskapsgranskning. I det stora flertalet av disciplinnämnden av­ gjorda ärenden torde det däremot te sig tämligen främmande att uppfatta styrelsen såsom mer eller mindre likställd med en åklagare. Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag funnit mig böra i sak godtaga samfundets för­ slag. I formellt avseende har jag ansett de behövliga ändringarna böra göras i 56 kap. 14 § rättegångsbalken.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

Kitnyl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

39

2. Formen för bedrivande av advokatverksamhet

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken må verk­ samhet som advokat icke bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Samfundets förslag. Stadgekonmiittén har till behandling upptagit ett inom samfundet väckt förslag om upphävande av förbudet att bedriva advokat­ verksamhet i aktiebolags form. Förslaget motiverades av förslagsställarna bl. a. med att lagstiftningen om allmän tilläggspension — som vid försla­ gets väckande ej var genomförd — kunde komma att utformas så, att möj­ ligheterna för en advokat att tillförsäkra sig värdebeständig pension blev större, om han drev sin verksamhet i aktiebolags form. Kommittén ställer sig emellertid avvisande till förslaget och påpekar, att utformningen av be­ rörda lagstiftning efter ändringar 1961 ej vidare utgör något skäl för för­ budets upphävande. Till stöd för bibehållandet av förbudet anför kommit­ tén bl. a.:

Mot förslaget att advokat borde tillåtas att driva sin verksamhet under form av aktiebolag talar framförallt två skäl, som båda är av betydande styrka. Det ena skälet är att advokatens personliga ansvar gentemot klien­ terna ovillkorligen måste upprätthållas. Annat har, såvitt kommittén kän­ ner till, icke från något håll ifrågasatts.------------ Det andra skälet mot att tillåta aktiebolagsformen är att det för samfundets styrelse skulle bli myc­ ket svårt, för att icke säga omöjligt, att kontrollera att icke under firma, in­ nehållande ordet advokat, rörelse i realiteten bedreves av annan än advokat eller i bolag med annan än advokat. De nu anförda två skälen mot aktie­ bolagsformens tillåtlighet är enligt kommitténs mening så tungt vägande att det icke kan bli tal om att upphäva förbudet mot drivande av advokatrörel­ se i aktiebolagsform, såvida icke mycket starka skäl kan anföras för en så­ dan ändring.

Mot aktiebolagsformen talar också etiska synpunkter. Med hänsyn till det personliga förhållande som råder mellan en advokat och hans klient vore det icke tilltalande att såsom ett mellanled inskjuta en juridisk person. Det personliga förtroendeförhållandet får icke äventyras, och advokatverksam­ heten bör icke kommersialiseras.

Kommittén ingår härefter å frågan, om förbudet alltjämt bör vara dispen- sabelt, och anför härutinnan:

Enligt kommitténs uppfattning saknas anledning att tillerkänna styrel­ sen befogenhet att bevilja dispens. Mellan de båda fall som avses i 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken föreligger den väsentliga skillnaden att, medan för ett bolagsförhållande med annan än advokat kan åberopas skäl, som enbart hänför sig till det speciella fallet, kan till stöd för eu framställ­ ning om att få driva verksamhet i aktiebolagsform näppeligen åberopas and­ ra skäl än sådana som med samma fog skulle kunna åberopas även av and­ ra advokater. Något nämnvärt utrymme för hänsynstagande till förhållan­ den av individuell natur kan svårligen tänkas föreligga. Om styrelsen skulle bifalla en ansökan om tillstånd att driva verksamhet i form av aktiebolag,

skulle styrelsen knappast kunna undgå att i fortsättningen bifalla alla an­ sökningar därom.

På nu anförda skäl finner kommittén, att förbudet mot drivande av ad­ vokatverksamhet i aktiebolags form bör göras indispensabelt och möjlighe­ ten för styrelsen att bevilja undantag sålunda borttagas. I enlighet härmed föreslår kommittén ändring av 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Yttrandena. Förslaget har icke föranlett någon erinran från remissorganens sida.

Departementschefen.

Jag biträder samfundets förslag att borttaga möjlig­

heten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet i aktiebolags form. Såsom stadgekommittén framhållit, är det knappast möjligt att för eftergivande av förbudet i visst fall åberopa skäl, som ej lika väl kan åbe­ ropas i flertalet andra fall. Enligt vad jag inhämtat finnes icke nu någon advokat, som driver sin rörelse i aktiebolags form.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

3. Verkan av advokats flyttning ur riket

Gällande rätt.

Enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken är advokat,

som flyttar ur riket, skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han det ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning.

Samfundets förslag. I

stadgekommitténs betänkande föreslogs härutinnan

ingen ändring av gällande rätt. Vid samfundets årsmöte framhölls emel­ lertid, att en advokat, som får ett uppdrag t. ex. för Unesco eller annan internationell organisation och som på grund härav flyttar ur riket, icke bör uteslutas ur samfundet. Årsmötet beslöt förorda sådan ändring av rättegångsbalken, att styrelsen väl skulle äga befogenhet att utesluta advo­ kat, som flyttar ur riket, men icke städse vara skyldig att förordna om hans uteslutning.

Yttrandena. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen.

Departementschefen. Jag delar samfundets uppfattning att advokats skyl­ dighet att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket icke bör vara ovill­ korlig. Möjlighet att kvarstå såsom ledamot av samfundet bör sålunda fin­ nas exempelvis för advokat, som utflyttar ur riket för att fullgöra ett upp­ drag för någon internationell organisation. Jag föreslår därför sådan änd­ ring av 8 kap. 7 § rättegångsbalken, att styrelsen skall kunna medge undan­ tag från utträdesplikten.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

na del hade, enligt vad som framhölls i propositionen, från en del remiss­ myndigheters sida riktats erinringar, huvudsakligen motiverade därav att törtarandet med årligen återkommande förordnanden ansetts omständligt och dyrbart. Vad sålunda anförts innefattade enligt departementschefens mening dock icke tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget. \ id lagrådsgranskningen av departementschefens förslag lämnades den för­ ordade bestämmelsen om begränsning av stämningsmannaförordnande till visst kalenderår eller del därav utan erinran av lagrådets flesta ledamöter. En ledamot av lagrådet hemställde emellertid i särskilt yttrande, att den berörda bestämmelsen skulle utgå, och framhöll därvid att den i alltför hög grad skulle orsaka underrätterna besvär utan motsvarande nytta och att den ej heller kunde anses innefatta en nödvändig förutsättning för genom­ förandet av förslaget i övrigt. Korrektiv i nödig omfattning mot att stäm- ningsmannaskap bibehölls, där så ej lämpligen borde ske, ansåg samme leda­ mot kunna vinnas genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om befo­ genhet för domstolen att återkalla förordnande. Detta yttrande föranledde icke departementschefen att frångå förslaget. Riksdagen antog lagförslaget med den utformning det erhållit i propositionen. Bestämmelsen om stäm- ningsmannauppdragets inskränkande till viss tid överfördes sedermera oför­ ändrad till nya rättegångsbalken.

I den inledningsvis berörda skrivelsen bär rådmannen von Schéele ifråga­ satt om icke förutsättningar nu föreligger för en lagändring av innebörd att stämningsmannaförordnanden i fortsättningen må kunna meddelas utan tidsbegräsning. I skrivelsen framhålles bl. a. att de årligen återkommande stämningsmannaförordnandena vid Stockholms rådhusrätt föranleder ett högst avsevärt arbete, som skulle kunna inbesparas, om bestämmelsen om tidsbegränsning upphävdes.

Departementspromemorian. Enligt vad som framhålles i promemorian bör syftet med den gällande begränsningen av stämningsmannaförordnanden till kalenderår eller del därav, nämligen att vinna verksam kontroll å stäm- ningsmännen alltjämt upprätthållas i samma omfattning som för närva­ rande. Visserligen har stäinningsmannainstitutionen för domstolarnas del etter nya rättegångsbalkens införande förlorat åtskilligt i betydelse, då nu­ mera delgivning i rättegång merendels sker genom rättens försorg med an­ litande av posten. I viss icke helt obetydlig utsträckning torde dock alltjämt stämningsmän tagas i anspråk för delgivning i rättegång. Och för delgiv­ ning utom rättegång, t. ex. i exekutiva mål samt enskilda emellan av upp­ sägningar, testamenten m. in., anlitas stämningsmän säkerligen fortfarande i avsevärd grad. Det är därför av stor vikt, att stämningsmännen besitter nödiga kvalifikationer för sina uppgifter och i allo är lämpliga därför. Med hänsyn härtill bör det enligt promemorian ej komma ifråga att reellt sett försvaga kontrollen å stämningsmännen.

I promemorian påpekas att själva meddelandet av förordnanden i och för sb inte innebär någon kontroll å vederbörandes lämplighet som stämnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1963

43

man men att det naturligen förutsättes — och säkerligen med rätta — att meddelandet av ett förordnande föregås av en prövning, att den förordna­ de är skickad för sitt uppdrag. I själva verket utgör skyldigheten för dom­ stolarna att varje år meddela stämningsmannaförordnanden eu ganska god säkerhet för att de tidigare förordnades lämplighet för sitt uppdrag en gång om året blir vederbörligen undersökt och bedömd. Det ifrågasättes emeller­ tid, om icke en lika betryggande ordning skulle kunna åvägabringas utan att fördenskull stämningsmannaförordnanden, i många fall till stort antal, skulle behöva år efter år utfärdas.

Det framhålles i promemorian att spörsmålet synes kunna lösas så, att den prövning som nu sker en gång om året i samband med stämningsinan- naförordnandenas meddelande bibehålies men de årliga förordnandena slo­ pas. Domstolarna skulle alltså varje år, till synes lämpligen mot slutet av året, genomgå samtliga förordnanden, vare sig de är meddelade att gälla för viss tid eller tills vidare, och pröva, huruvida anledning förekommer till ändring beträffande något av dem. I fortsättningen anföres i promemorian:

För domstolens prövning skulle samma material som nu är förhanden föreligga, och prövningen skulle ske i samma ordning som för närvarande d. v. s. enligt lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsären­ den. Avser'förordnandena domstolens egna tjänstemän, t. ex. stadstjänare eller tingsvaktmästare, behöver domstolen inga upplysningar utifrån om deras kvalifikationer. År åter fråga om förordnanden för befattningshavare vid vissa myndigheter, bör dessa myndigheter före domstolsärendets uppta­ gande ha prövat, om förordnandena alltjämt bör vara oförändrade, och med­ delat domstolen besked därom. Beträffande förordnanden, som icke gäller befattningshavare vare sig vid domstolen själv eller vid viss myndighet, skul­ le upplysningar om de förordnades lämplighet i fall av behov inhämtas från samma källor som hittills. För domsagornas del exempelvis torde det vara vanligt, att landsfiskalerna — på eget initiativ eller efter förfrågan — till vederbörande domstol lämnar förslag om vilka som bör erhålla förordnan­ den som stämningsmän. Det synes tydligt alt, om domstolarna på nu an- tytt sätt såsom ett särskilt ärende en gång om året till övervägande uppta­ ger fråga om beståndet av meddelade stämningsmannaförordnanden, dom­ stolarna med samma omsorg, som nu visas vid utseende av stämningsmän, kommer att genomgå förordnandena och pröva, huruvida stämningsmän- nen alltjämt är skickade för sitt uppdrag. Samma kontroll som nu övas å stämningsmännen skulle följaktligen även framdeles vara förhanden. Vins­ ten av den nya ordningen skulle såsom antytts vara, att ett icke obetydligt arbete inbesparades för ett avsevärt antal domstolar genom att en mängd förordnanden ej vidare årligen behövde utfärdas. Det må erinras, att Stock­ holms rådhusrätt varje år förordnar över 300 stämningsmän och andra större rådhusrätter sannolikt i proportion därefter. Vad angår landsbygden utser häradsrätten i Södra Roslags domsaga, den folkrikaste i landet med över 100 000 invånare, inemot ett 50-tal stämningsmän om året.

I promemorian understrykes att domstolarna icke bör vara förhindrade all, om de så önskar, som hittills meddela förordnanden såsom stämnings- man för kalenderår eller del därav. Ändringen i 33 kap. 24 tj rättegångsbal­ ken torde därför böra gå ut på, alt den nuvarande tidsbegränsningen i ul­ lrycket »förordnande meddelas för visst kalenderår eller del därav» ersättes

44

Kurtgl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

med »för viss tid eller tills vidare». Därjämte torde i lagrummet böra infö­ ras bestämmelse om skyldighet för rätten att årligen pröva beståndet av för­ ordnandena. Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, avfattat i enlighet med vad nu sagts. Den förordade lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

Enligt vad som framhålles i promemorian kan vid förslagets tillämpning de domstolar, som vill meddela förordnanden för begränsad tid men anse kalenderår vara en alltför kort period, välja exempelvis 4 eller 6 år. Förord­ nanden tills vidare synes enligt promemorian icke böra meddelas utan varje tidsbegränsning. Är förordnandet givet för någon i hans egenskap av an­ ställd hos viss myndighet, torde förordnandet böra äga giltighet, så länge anställningen varar. I andra fall synes lämpligt, att förordnandet begränsas att gälla, till dess den förordnade fyllt visst antal år, exempelvis 60 eller 65 år. Den begränsning i behörigheten, som nu torde tillämpas i fråga om för­ ordnanden för befattningshavare vid viss myndighet och som består däri, att behörigheten blott gäller delgivning i tjänsten, d. v. s. sådan som sker efter förmans uppdrag, lärer alltjämt böra iakttagas.

Avslutningsvis anföres i promemorian att underrätterna torde utan sär­ skild föreskrift kunna förväntas komma att på lämpligt sätt begränsa tills- vidareförordnanden liksom också att, på sätt nu torde vara vanligt, in­ skränka behörigheten för de befattningshavare vid vissa myndigheter som förordnas till stämningsmän för delgivning i tjänsten. I syfte att främja en effektiv kontroll å sådana stämningsmän, som förordnas för längre tid än kalenderår eller tills vidare och som erhåller sina förordnanden efter hem­ ställan eller förslag av vissa myndigheter, torde domstolarna i samband med förordnandenas meddelande böra för myndigheterna framhålla angelägenhe­ ten av att de varje år genomgår samtliga förordnanden för övervägande, om anledning till ändring föreligger, samt meddelar domstolen resultatet därav i god tid före årets utgång, så att domstolen blir i tillfälle att vid sin årliga ge­ nomgång av stämningsmannaförordnandena göra en verklig prövning av lämpligheten av förordnandenas bestånd. Vidare torde domstolarna vid med­ delande av nämnda förordnanden på hemställan eller förslag av myndighet böra hos myndigheten anhålla, att om beträffande någon stämningsmän, vare sig han är förordnad för kalenderår, för längre tid eller tills vidare, förhållande skulle inträffa, som skulle göra honom olämplig eller mindre skickad för sitt uppdrag, omedelbart anmäla det för domstolen för prövning, huruvida förordnandet bör återkallas.

Remissyttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

I åtskilliga yttranden framhålles att ett genomförande av förslaget skulle vara förenat med väsentliga fördelar. Stockholms rådhusrätt understryker sålunda att den föreslagna ordningen skulle medföra en avsevärd arbetsbe- sparing för rådhusrätten utan att kontrollen av stämningsmännens lämplig­ het blev försämrad. Även rådhusrätten i Umeå hälsar förslaget med till­

46

Stndsdomnrföreningen anser någon tidsbegränsning i och för sig icke vara nödvändig för sådana stämningsinän, vilkas uppdrag är knutet till innehav av viss tjänst, eftersom stämningsmannauppdraget i dessa fall upp- höi i och med att tjänsten trånträdes. I lråga om övriga stämningsmän sy­ nes det föreningen som om en av domstolen med jämna mellanrum företa­ gen prövning av lämpligheten för uppdraget, icke helt skulle sakna värde, höreningen säger sig därför vilja ansluta sig till vad som i departements­ promemorian antörts. På liknande sätt uttalar sig rådhusrätten i Hälsing­ borg. Rådhusrätten tillägger att rent praktiska skäl även talar för en åter­ kommande prövning av sådana stämningsmäns lämplighet, vilkas förord­ nande icke sammanhänger med viss tjänst. Bl. a. bör då och då kontrolleras att den förteckning över stämningsmän, som skall finnas anslagen å rättens dörr och vara tillgänglig för allmänheten å rättens kansli, är till sitt inne­ håll riktig. En motsvarande genomgång av gällande stämningsmannaför- oronanden bör enligt rådhusrätten också ske hos de myndigheter, på vilkas begäran förordnanden utfärdats.

Frågan om kontrollen av stämningsmännen har behandlats jämväl i en del andra remissyttranden. Rådhusrätten i Malmö ansluter sig till det i de­ på! tementspromemorian gjorda uttalandet att det ej bör ifrågakomma att reell i sett törsvaga denna kontroll. Emellertid finner rådhusrätten det tvi­ velaktigt huruvida skyldighet bör åvila domstol att under för visst stäm- ningsmannaförordnande löpande period årligen pröva förordnandets be­ stånd, när förordnandet gäller befattningshavare vid domstolen själv eller annan myndighet, på vars begäran förordnandet meddelats. Rådhusrätten ifrågasätter om ej bestämmelsen kunde erhålla den avfattningen, att rätten ärligen skall pröva beståndet av sådana förordnanden, vilka gäller andra än befattningshavare vid domstolen eller annan myndighet, på vars begä­ ran förordnandet meddelats. Enligt häradshövdingeföreningen torde en om­ prövning av en redan förordnad stämningsmäns lämplighet sällan vara på­ kallad. Från praktiska synpunkter finner föreningen det dock lämpligt att en årlig granskning av förteckningen över stämningsmän äger rum, så att de stämningsmän, vilka på grund av långvarig sjukdom, avflyttning från orten, avgång från viss tjänst eller annan orsak bör erhålla entledigande, kan avlöras från förteckningen och ersättas med nya stämningsmän. För­ eningen tillstyrker därför förslaget. Rådhusrätten i Östersund, som fram­ håller vikten av att kraven på kontroll av stämningsmännen icke eftersät- tes, förklarar sig ha övervägt huruvida icke förordnandena skulle kunna prövas förslagsvis endast vart tredje år. Då rådhusrätten emellertid funnit en sådan ordning kunna medföra att prövningen lättare bortglömmes, säger sig rådhusrätten ha kommit till slutsatsen att den i promemorian föreslagna lösningen är att föredraga. I yttrandet från rådhusrätten i Umeå betonas att förslaget fyller rimliga anspråk på kontroll av stämningsförordnandena.

Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga gör samma uttalande samt tillägger att en anteckning av prövningsskyldigheten i domsagoalmanackans

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

47

minneslista torde för häradsrättens del vara tillfyllest för att den årliga prövningen icke bortglömmes.

När det gäller förordnanden att tills vidare vara stämningsman anser sig

Göta hovrätt icke kunna instämma i det i promemorian gjorda uttalandet att underrätterna utan särskild föreskrift torde kunna förväntas begränsa sådana förordnanden. Tvärtom torde enligt hovrättens uppfattning obe­ gränsade tillsvidareförordnanden komma att bli vanliga, om lagen ger möj­ lighet därtill. Därest en begränsning avses, på sätt i promemorian rekom­ menderas, finner hovrätten detta böra komma till uttryck i lagtexten eller möjligen i cirkulär till domstolarna. Hovrätten ifrågasätter om icke i så­ dant cirkulär jämväl bör erinras om vad domstolarna enligt promemorian bör iakttaga i vissa andra avseenden, då förordnanden för stämningsman meddelas, eftersom motiven till lagändringen icke kan förväntas bli be­ aktade utan någon erinran därom. Rådhusrätten i Malmö framhåller att lagtexten till synes står i strid med den i promemorian lämnade motivering­ en, av vilken framgår att förordnanden tills vidare icke bör meddelas utan varje tidsbegränsning. Enligt rådhusrättens mening bör lagtexten bringas i bättre överensstämmelse med motiven.

Några remissinstanser — häradshövdingeföreningen, häradshövdingen i

Gällivare domsaga samt landsfiskalsföreningen — har i sina yttranden ifrå­ gasatt om icke ändring bör vidtagas jämväl av den i 33 kap. 24 § rättegångs­ balken intagna bestämmelsen att fjärdingsman utan särskilt förordnande skall vara stämningsman. Häradshövdingef öreningen erinrar i sitt yttrande om att enligt lag den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av före­ skrifter angående fjärdingsmän skall vad i lag eller författning finnes stad­ gat angående fjärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman, som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt, vari ingår köping eller landskommun eller del därav. Såvitt föreningen kunnat utröna lärer det ej längre finnas kvar några fjärdingsmän utan dessa har ersatts av polismän. Föreningen finner det därför lämpligt, att ordet »fjärdingsman» utbytes mot »polisman». Härigenom skulle bestäm­ melsen bli tillämplig även på polisman i stad, vilket enligt föreningens upp­ fattning icke vore någon nackdel. Det synes föreningen oegentligt att göra någon skillnad mellan polismän på landet och i stad med avseende å be­ hörighet att verkställa delgivningar. Därest sådan behörighet skulle tiller­ kännas polisman i stad, torde enligt föreningen orden »eller av polisman i stad, då han verkställt delgivning efter förmans uppdrag» i 33 kap. 25 § första stycket rättegångsbalken kunna utgå. Häradshövdingen i Gällivare domsaga anser för sin del att det ifrågavarande stadgandet om fjärdings­ man såsom stämningsman bör helt utgå och att i samband därmed bestäm­ melsen i 33 kap. 25 § rättegångsbalken rörande intyg av polisman i stad, som verkställt delgivning efter förmans uppdrag, bör ändras på sådant sätt att samma vitsord, som gäller beträffande intyg av stämningsman, till­ kommer intyg av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befatt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 15<i år 1963

48

Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 11)63

ning. Landsfiskalsföreningen uttalar sig också för en justering av 33 kap. 24 § rättegångsbalken med hänsyn till att befattningshavare med benäm­ ningen »fjärdingsman» icke längre förekommer. Enligt vad föreningen framhåller synes det dock bli nödvändigt att tills vidare bibehålla den i nu förevarande avseende föreskrivna åtskillnaden mellan olika polismanskate- gorier, vilken uppges ha sin grund i den skilda innebörd av begreppet »po­ lisverksamhet», som enligt 1 § andra punkten lagen om polisväsendet i ri­ ket förefinnes mellan stad å ena sidan och landsbygd å den andra. Först sedan förstatligandet av polisväsendet genomförts finner föreningen det möjligt att ta definitiv ställning till frågan huruvida polismän i allmänhet eller vissa kategorier bland dem skall utan särskilt förordnande vara stäm- ningsmän.

Departementschefen. Underrätt skall enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verk­ ställa delgivning. Sådant förordnande får enligt samma lagrum endast med­ delas för visst kalenderår eller del därav. Härav följer, att underrätt har att årligen utfärda nya stämningsmannaförordnanden. Nytt förordnande med­ delas vanligen dem som förut varit förordnade till stämningsmän. I prakti­ ken innebär sålunda förfarandet regelmässigt att givna stämningsmanna- uppdrag förlänges på ett år i sänder, ehuru nytt förordnande måste utfär­ das för varje förlängningsperiod. Det årligen återkommande arbetet med ut­ färdande av nya stämningsmannaförordnanden tager för de större under­ rätternas del en icke helt obetydlig tid i anspråk. Det är därför naturligt, att man från domstolshåll tagit upp frågan om sådan ändring av nuvarande ordning, att detta arbete väsentligen besparas domstolarna.

Den nu föreskrivna tidsbegränsningen av stämningsmannaförordnande har till syfte att åvägabringa en återkommande prövning huruvida den som erhållit förordnande såsom stämningsmän även fortsättningsvis bör inneha dylikt uppdrag. En sådan kontroll kan icke lämpligen undvaras. Däremot kan ifrågasättas, om icke kontrollen skulle kunna på tillfredsställande sätt utövas utan att nya förordnanden, på sina håll till stort antal, skall behöva år efter år utfärdas.

I promemorian har förslag framlagts om sådan ändring av 33 kap. 24 § rättegångsbalken att underrätt icke skall behöva begränsa stämningsmanna- förordnande till visst kalenderår eller del därav utan kunna meddela dylikt förordnande även för längre tid än nu sagts eller tills vidare, dock med skyl­ dighet för underrätten att årligen pröva beståndet av meddelat förordnande. Vad sålunda föreslagits har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran av remissorganen. Även för egen del anser jag mig kunna biträda för­ slaget. Dess genomförande är ägnat att medföra en viss arbetsbesparing för domstolarna utan att den på detta område erforderliga kontrollen eftersät- tes.

Jag föreslår alltså, att stämningsmannaförordnande skall kunna medde­ las för viss tid eller tills vidare samt att det skall åligga domstolen att årli­

49

gen pröva förordnandets bestånd. Med den årligen återkommande prövning­ en av stämningsmannaförordnandenas bestånd och med domstolens befo­ genhet att när som helst då förändrade förhållanden eller andra skäl där­ till föranleder återkalla givet förordnande är måhända behovet av att med­ dela förordnande för tid, varunder den förordnade innehar viss befattning, eller för tiden till dess han uppnår viss ålder i allmänhet icke särskilt fram­ trädande. Fall kan dock tänkas, där förordnande av denna typ kan te sig närliggande, och förslaget lägger icke hinder i vägen för att meddela förord­ nanden på sålunda bestämd tid. Liksom frågan om nya stämningsmanna- förordnanden för närvarande vanligen upptages till behandling i slutet av året, kan den årliga prövningen av stämningsmannaförordnandenas bestånd lämpligen förläggas till denna tidpunkt på året. Vid prövningen bör samtliga förordnanden genomgås. Domstolarna lärer utan särskilda föreskrifter i äm­ net komma att på lämpligt sätt införskaffa de upplysningar som erfordras för kontrollens utövande. Prövningen av stämningsmannaförordnandes be­ stånd är avsedd att ske i samma former som nu gäller för ärende rörande förordnande av stämningsman. Det kan förtjäna påpekas, att lagen om handläggning av domstolsärenden icke torde vara tillämplig på ärende angå­ ende förordnande av stämningsman (jfr NJA II 1943 s. 609 f samt 1947 s. 75 f, 88 och 93). Nämnas må ock, att 15 § magistratskungörelsen innehåller bestämmelse därom att ärende om förordnande av stämningsman avgöres av rådhusrätt i dess helhet. Frågan om sådan jämkning av denna bestäm­ melse, att den kommer att omfatta jämväl ärende rörande beståndet av meddelat stämningsmannaförordnande, torde få anmälas framdeles.

Det under remissbehandlingen väckta spörsmålet om ändring av den i 33 kap. 24 § rättegångsbalken intagna regeln om fjärdingsmans behörighet att vara stämningsman bör, såsom framhållits av föreningen Sveriges landsfis­ kaler, upptagas till prövning i samband med den omorganisation av polis­ väsendet, som är avsedd att komma till stånd vid polisväsendets förstatli­ gande.

Den föreslagna lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1963, så att de nya reglerna kan tillämpas, när underrätterna i slutet av inneva­ rande år meddelar förordnanden av stämningsmän för tiden efter årets ut­ gång. V.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

V. Bevisuppgift i överrätt m. m.

Rättegångskommittén har den 6 juni 1961 överlämnat en promemoria (stencilcrad) angående protokollföring av utsagor in. m. I promemorian har jämväl framlagts vissa förslag rörande bevisuppgift i fullföljdsinlaga till överrätt. Yttranden över denna promemoria har efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, utredningen om hovrätternas domförhet, trafikmålskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Förening-

4 lliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

en Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sve­ riges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund och Domstolarnas kanslipersonalförening. Av riksåklagarämbetet har över­ lämnats yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande rätt. Huvudregeln om anteckning av utsagor i protokoll finns i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Paragrafen har följande lydelse:

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under san­ ningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens ta­ lan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Sedan utsaga som skall antecknas i protokollet upptecknats, skall den en­ ligt 8 § i samma kapitel uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att er­ inra mot innehållet.

Enligt kapitlets 9 § äger rätten förordna att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig i stället för att antecknas i protokollet skall upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. I denna ordning får även upptagas sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydel­ se i målet. Vad som i 8 § stadgas om granskning av uppteckning skall i till­ lämpliga delar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi, samt rörande på fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

Jämlikt 11 § protokollskungörelsen skall stenogram och fonogram över ut­ saga som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken återges i vanlig skrift, när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift.

Bestämmelser angående domens innehåll och avfattning finns för tviste­ mål i 17 kap. 7 § och för brottmål i 30 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt des­ sa stadganden, i de delar de är av intresse i förevarande sammanhang, skall i dom anges parternas yrkanden — i tvistemål jämväl parternas invänd­ ningar — samt de omständigheter på vilka de grundats, domskälen med upp­ gift om vad som är bevisat i målet samt domslutet. I

I rättegångsbalkens 50 kap. ges bestämmelser angående vadetalan i tviste­ mål. Vill vadekäranden åberopa bevis, som ej förebragts tidigare, skall han enligt 4 § i vadeinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skrift­ ligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäk­ ran skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han ange det i vadeinlagan jämte skälen därtill. Motsvarande regler gäller enligt 9 § för vadesvaranden i tvistemål med avseende på innehållet i genmälet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

51

Vad nu sagts om vadeinlaga och genmäle i tvistemål gäller även brottmål (51 kap.4 och 9 §§rättegångsbalken).

I besvärsinlaga till hovrätt skall klaganden enligt 52 kap. 3 §, om han vill åberopa bevis som ej förebragts tidigare, uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan. Jämlikt 8 § i samma kapitel har förklaranden att iakt­ taga motsvarande regler.

Enligt 55 kap. 4 § rättegångsbalken skall revisionskärande, därest han vill åberopa tidigare icke förebragt bevis, i revisionsinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall käranden uppge anledningen till att beviset ej förebragts tidigare. Åberopar käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. Samma fö­ reskrift gäller jämlikt kapitlets 9 § för revisionssvaranden i fråga om gen- mälet.

I fråga om besvärsinlaga och förklaring i högsta domstolen gäller enligt 56 kap.4 och 9 §§rättegångsbalken motsvarande regler som i besvärsförfa- randet i hovrätt.

Vissa förarbeten m. m. I en särskild avdelning redogör rättegångskommit- tén bl. a. för förarbetena till de angivna föreskrifterna om protokoll och dom. Nämnas må, att bestämmelserna om utskrift av fonogram sedan rättegångs­ balkens ikraftträdande vid två tillfällen varit föremål för översyn. Enligt den ursprungliga regeln i 6 kap. 9 § skulle direktupptagna stenogram och fonogram, så snart ske kunde, återges i vanlig skrift. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1952, överfördes bestämmelserna om utskrift av upptagna utsagor till protokollskungörelsen. På förslag av rättegångs- kommittén infördes då den begränsningen i skyldigheten att utskriva fono­ gram från direktupptagning, att detta behövde ske endast när rätten eller, vid fullföljd, högre rätt ansåg det erforderligt eller part eller annan begärde avskrift. Efter lagändring 1958, som trätt i kraft den 1 januari 1959, gäller numera samma inskränkning i utskriftsskyldigheten för stenogram och för fonetisk upptagning av sammanfattning av utsaga.

Vad angår förarbetena till de berörda reglerna om bevisuppgift vid full­ följd till högre instanser anförde processlagberedningen med avseende på förfarandet i hovrätt, att parterna under målets beredande var skyldiga att uppge de nya bevis de ville åberopa i hovrätten. Beträffande den redan vid underrätten förebragta bevisningen förelåg uppgiftsskyldighet allenast för det fall att parten ville, att vittne eller sakkunnig eller part under sannings­ försäkran skulle höras inför hovrätten eller syn å stället hållas. Han skulle i detta fall ange skälen för sin begäran.

I anslutning till 50 kap. 4 § rättegångsbalken yttrade processlagbered­ ningen :

För att hovrätten skall bliva i tillfälle att pröva, i vilken utsträckning be­ visningen från underrätten skall upptagas ånyo i hovrätten och att på lämp­ ligt sätt ordna förhandlingen, skall vadekäranden i vadeinlagan uppgiva,

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

huruvida han vill, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsför­ säkran skall höras inför rätten eller syn å stället hållas, jämte skälen därtill. Han skall också uppgiva, om han anser, att motparten skall infinna sig per­ sonligen. Vill vadekäranden åberopa nytt bevis, skall han uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas vadeinlagan. Förut åberopade skriftliga bevis skola finnas i akten. Underlåtenhet att lämna nu omförmälda uppgifter medför ej, att käranden är avskuren från att sedermera begära, att bevisning från un­ derrätten skall upptagas ånyo eller att ny bevisning skall få förebringas. Han kan emellertid bliva skyldig att ersätta genom försummelsen förorsakade kostnader.

Rörande övriga nu ifrågavarande föreskrifter om bevisuppgift i överrätt hänvisade processlagberedningen väsentligen till 50 kap. 4 § rättegångsbal­ ken. I motiveringen till 55 kap. 4 § rättegångsbalken anförde beredningen dock särskilt, att enligt kapitlets 14 § (— 13 § i den slutliga paragrafnumre­ ringen) part i tvistemål ej fick i högsta domstolen åberopa bevis, som ej tidi­ gare förebragts, med mindre han gjorde sannolikt att han icke kunnat åbe­ ropa beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Med anledning härav syntes i tvistemål revisionskäranden, som i revisions- inlagan åberopar nytt bevis, böra uppge grunden till att beviset ej tidigare framlagts. Då muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, endast undan­ tagsvis får upptagas ånyo i högsta domstolen, ansågs någon allmän före­ skrift om att käranden skulle ange, huruvida han påkallade bevisningens återupptagande, ej erforderlig. Skulle käranden i något fall begära, att dy­ lik bevisning skulle upptagas ånyo, borde han ange det i revisionsinlagan jämte skälen därtill.

Skrivelse från hovrättspresidenterna. I en till rättegångskommittén över­ lämnad framställning anhöll presidenterna i rikets hovrätter om utredning rörande domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor m. m. Presiden­ terna framhöll bl. a. att de fonetiska upptagningarna av utsagor kommit att användas i större omfattning än vad som ursprungligen beräknats. Fone­ tiska upptagningar var behäftade med den olägenheten, att de blev mycket omfattande och att utskriftsarbetet blev tidsödande och personalkrävande. Samtidigt vållade detta vidlyftiga och obearbetade material ett oproportio­ nerligt arbete för överinstanserna. Enligt presidenternas mening borde före­ skrifterna om skyldigheten att protokollföra utsagor överses. I samband därmed borde även reglerna för avfattning av dom bli föremål för översyn. Syftet med utredningen borde vara att, mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter, nå fram till en så praktisk ordning som möjligt. Om utred­ ningen skulle ge vid handen att protokolleringen av utsagor i princip kunde upphöra, därest i stället tillräckligt utförliga och koncentrerade uppgifter in­ togs i domen, kunde det enligt presidenternas åsikt icke från rättssäker­ hetssynpunkt anföras vägande invändningar mot en sådan ordning.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfatt­ ning, att de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för domstol att föra protokoll icke bör ändras. Några remissinstanser är dock av annan mening och förordar att spörsmålet utredes ytterligare.

Förslaget till ändring av reglerna om bevisuppgift i fullföljdsinlaga och genmäle har tämligen genomgående tillstyrkts eller i princip lämnats utan erinran. Flera remissorgan har likväl ifrågasatt, om förslaget verkligen kom­ mer att leda till någon större lättnad för domstolarna med avseende på skyl­ digheten att göra utskrifter av fonetiska upptagningar. Å andra sidan har vid remissbehandlingen den åsikten kommit till uttryck, att den förordade reformen kan vara till gagn för processförfarandet i överrätten. Kommitténs förslag har avstyrkts av Sveriges advokatsamfund.

Bland remissinstanser som utan närmare kommentarer i princip anslutit sig till förslaget är Göta hovrätt, en minoritet inom hovrätten för övre Norr­ land, Stockholms rådhusrätt, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen

Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund. I yttrandet från Svea hov­ rätt anföres att effekten av de åtgärder, som kommittén föreslagit, i högsta grad blir beroende av att parterna vid förberedandet av processen i högre instans ägnar erforderlig uppmärksamhet bl. a. åt frågan, vilken av den vid lägre rätt upptagna bevisningen de vill åberopa. Det krav på parternas med­ verkan, som sålunda måste ställas, synes skäligt och väl förenligt med en modern syn på parternas aktivitet i processen. Hovrätten tillstyrker försla­ get. Det gör även trafikmålskommittén, som dock framhåller önskvärdheten av att parterna, i den mån detta är möjligt, redan i samband med avgivande av vadeinlaga eller genmäle får taga ställning till frågan, om såsom bevis­ ning åberopas endast i domen intagen sammanfattning av vittnesförhör eller annan muntlig bevisning.

Hovrätten för Nedre Norrland har i sak ingen erinran mot de förordade ändringarna i rättegångsbalken men anser, att dessa knappast kan väntas medföra några verkliga förbättringar i de hänseenden, som kommittén åsyf­ tar med förslaget. Liknande uppfattning har hovrätten för Västra Sverige.

Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar menar att de av rättegångs- kommittén föreslagna ändringarna rörande fullföljdsinlagornas innehåll knappast är ägnade att i nämnvärd mån minska rådande olägenheter med avseende på fonogramutskrifterna. Riksåklagarämbetet finner det också vara tveksamt, om ett genomförande av kommitténs förslag kommer att få någon mera avsevärd effekt när det gäller att begränsa arbetet med utskriv­ ning av fonetiskt upptagna utsagor. Enligt ämbetets mening torde nämligen möjligheterna att inskränka behovet av fonogramutskrifter icke vara sär­ skilt stora. Kommittén synes ha räknat med behov av utskrifter i fullföljda mål enbart för själva handläggningen i fullföljdsinstansen. Parterna kan emellertid behöva utskrifter för åtskilliga andra ändamål, såsom för ställ­ ningstagande till fullföljdsfrågan eller för att kunna bedöma, vilken bevis­ ning som skall åberopas i överinstansen. Vidare kan utskrifter erfordras för överrättsförhandlingens förberedande särskilt i de ofta förekommande fall,

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen de praktiska olägenhe­ terna av de av kommittén föreslagna lagändringarna vara så betydande i för­ hållande till de fördelar, som skulle stå att vinna därmed i fråga om lättna­ der rörande fonogramutskrifter, att styrelsen avstyrker kommitténs förslag härutinnan.

Beträffande den av kommittén föreslagna lagtexten påpekas från åtskil­ liga håll, att borttagandet av satsen »som ej tidigare förebragts» har till följd att det stadgade kravet på bifogande av skriftliga bevis kommer att avse även skriftliga bevis, som förebragts tidigare. Eftersom denna konsekvens icke torde ha varit avsedd av kommittén, förordar remissinstanserna att till orden »skriftligt bevis» fogas bestämningen »som ej tidigare förebragts». Med hänsyn till att part enligt kommittéförslaget vid fullföljd i hovrätt skall ange all åberopad bevisning ifrågasätter vidare Göta hovrätt, huruvida icke föreskrifterna om angivande av vittnen m. m. bör utformas annorlunda.

Departementschefen. Rättegångskommittén, i vars uppdrag ingått att under­ söka möjligheterna att inskränka protokolleringsskyldigheten, har icke an­ sett någon begränsning därav böra ske och kommitténs ståndpunkt härut­ innan har gillats av det stora flertalet remissorgan. Med detta utrednings- och remissresultat vill det förefalla som om reglerna om själva protokolle­ ringsskyldigheten skulle lämna föga utrymme för några rationaliseringsåt- gärder. Jag har icke för avsikt att i förevarande ärende närmare ingå härpå men vill dock till belysning av det sagda framhålla, att bevisutsagor, som i och för sig omfattas av protokolleringsskyldigheten, kan — i stället för att antecknas i protokoll — upptagas fonetiskt och att denna utväg anlitas i mycket vidsträckt omfattning av våra domstolar. Med denna upptagnings- metod blir själva upptagningen knappast något arbetskrävande eller eljest tyngande moment.

Vad som däremot emellanåt kräver åtskilligt arbete är utskriften av fono- grammen. Det är därför naturligt, att utskriftsskyldigheten under senare tid kommit att stå i blickpunkten för rationaliseringssträvanden på proto- kollsgöromålens område. Medan det ursprungligen ålåg domstolen att all­ tid låta utskriva fonogram — liksom för övrigt även stenogram — över be­ visutsagor oberoende av om något aktuellt behov därav förelåg, har ut­ skriftsskyldigheten — jämsides med andra reformer i syfte att lätta pro­ tokollsarbetet — i olika etapper modifierats, så att fonogram och stenogram för närvarande icke behöver återges i vanlig skrift i andra fall än då rätten eller, vid fullföljd av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift. I den stora mängden av mål, som icke fullföljes till högre instans, torde därför numera i regel icke någon utskrift av fonogram eller stenogram ske. Att man sålunda redan nått ganska långt i strävandena att begränsa utskriftsarbetet, hindrar icke, att man låter sig angeläget vara att ytterligare nedbringa detta arbete, så långt möjlighet därtill erbjuder sig.

En viss ytterligare reduktion av utskriftsarbetet synes ligga inom räck­ håll, om skyldigheten att lämna bevisuppgift i överinstans utformas något

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

57

annorlunda än för närvarande. När högre rätt skall taga ställning till frå­ gan, om eller i vad mån utskrift av fonogram eller stenogram skall inford­ ras från underinstansen, är det uppenbarligen av värde för överrätten att veta, huruvida eller i vilken utsträckning parterna i överrättsprocessen vill åberopa bevisupptagning, som skett i lägre instans. Likväl finnes för när­ varande icke någon skyldighet stadgad för parterna att lämna uppgift här- utinnan. Följden härav kan lätt bli, att överrätten ser sig nödsakad alt för säkerhets skull rekvirera utskrift av samtliga bevisutsagor, som upptagits i lägre rätt. På så sätt kan stundom utskrift komma att ske av utsagor, som icke längre har aktualitet i målet. Bland annat för att förebygga detta bör parterna vara pliktiga att i fullfölj dsinlaga och genmäle uppge all den be­ visning, som de önskar åberopa i överinstansen. Det förslag härom, som rättegångskommittén framlagt och som tämligen allmänt godtagits av re­ missorganen, kan jag alltså i princip biträda. Även om en sådan reform icke kan väntas medföra någon betydande reduktion av utskriftsarbetet, bör man likväl ej förspilla något tillfälle till rationalisering av protokolls- göromålen. Onödigt utskriftsarbete kan därigenom förebyggas exempelvis i det icke helt sällsynta fall, då en part ej vill i överrätt åberopa ett i lägre in­ stans avgivet vittnesmål, därför att detta visat sig icke ha det värde par­ ten förväntat sig. Detsamma gäller för det fall, att den i underinstans av­ givna bevisutsagan hänför sig till del av målet som icke har aktualitet i överinstansen. Med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken lärer däremot utskrift av vittnesmål icke utan vidare kunna undvaras, när vittne skall höras på nytt i överinstansen.

Även andra måhända än mer vägande skäl än önskemålet att i ytterligare någon mån nedbringa utskriftsarbetet talar för en reform i här angiven riktning. En skyldighet för part att i fullföljdsinlaga och genmäle lämna uppgift om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis är ägnad att bättre än nuvarande ordning klarlägga processläget i överinstansen. Härmed vinnes bl. a. ökade möjligheter för part att säkert bedöma behovet av motbevisning och för överrätten att planlägga förhandlingen i målet och annat domstolen åvi­ lande arbete.

Skyldigheten att lämna fullständig bevisuppgift i överrätt torde icke bli nämnvärt mera betungande för part än den plikt att lämna uppgift om ny­ tillkommande bevisning, som nu åvilar part i överinstans. I den mån part i överrätt åberopar samma bevisning som i underinstans och syftet med bevisningen är oförändrat, kan hänvisning i erforderlig utsträckning ske till den bevisuppgift, som lämnats i underinstansen. Med anledning av vad som anförts i remissvaret från advokatsamfundets styrelse vill jag i likhet med rättegångskommittén betona, att skyldigheten att i överrätt lämna fullständig bevisuppgift lika litet som nuvarande uppgiftsskyldighet skall ha preldusiv karaktär. En annan sak är att försummad uppgiftsplikt kan medföra skyldighet att ersätta motparten därav föranledd rättegångskost­ nad.

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. .Vr ISO

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Införande av skyldighet för part att i fullföljdsinlaga eller genmäle lämna fullständig bevisuppgift föranleder ändringar i 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§'. Vid lagtextens utformning bör vissa påpekanden, som gjorts under remiss­ behandlingen, beaktas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. Föres talan mot dom eller beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, bör äldre lags regler om skyldighet för parterna att lämna bevisuppgift i den högre rätten fortfarande tillämpas.

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen

I skrivelse den 10 december 1960 har riksdagens militieombudsman hos Kungl. Maj :t väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen. Över denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, Föreningen Sveri­ ges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges auditörer och Sveriges advokatsamfund. Överbefälhavaren har bifogat ytt­ randen från de tre försvarsgrenscheferna.

Gällande rätt. I 20 § militära rättegångslagen stadgas att auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut, som denne fattar på till­ styrkan av auditören. Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § an­ givna undantag — yttrande av auditören inhämtas, innan disciplinstraff älägges; även eljest skall, innan beslut meddelas i disciplinmål, yttrande av auditören inhämtas, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes er­ forderligt och kan ske utan olägenhet. Jämlikt 41 § i lagen skall över be- straffningsberättigad befattningshavares handläggning av disciplinmål i prin­ cip föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den bestraff- ningsberättigades beslut. Slutligt beslut i disciplinmål skall enligt 13 § mili­ tära rättsvårdskungörelsen underskrivas av den bestraffningsberättigade och, där auditörens yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Ivontrasigna- tion erfordras dock ej, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och be­ slutet till alla delar överensstämmer med yttrandet. Om auditören icke bi­ träder beslutet, skall detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kon- trasignationen. I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disci­ plinmål, varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyl­ dighet ålagts, ofördröjligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakt­ taga, om han vill klaga över beslutet.

Beträffande ersättningsmål stadgas i 62 § militära rättegångslagen att, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens yttrande skall inhämtas an­ gående frågan om förhandenvaron av sådan skyldighet och om ersättning­ ens belopp. I 63 § samma lag föreskrives att beträffande protokoll i ersätt-

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

59

ningsmål skall vad i lagens 41 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Be­ slut, varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall skriftligen delges den ersättningsskyldige. Det skall innehålla underrättelse om vad som skall iakt­ tagas vid klagan över beslut. I 23 § militära rättsvårdskungörelsen ges före­ skrifter — av enahanda innehåll som i kungörelsens 13 § -— rörande kon- trasignation av auditören i ersättningsmål.

Skrivelsen från riksdagens militieombudsman. I skrivelsen framhåller mi- litieombudsmannen, att han i samband med sin granskningsverksamhet gjort vissa undersökningar i syfte att utröna huruvida i fall, där i disciplinmål meddelats straffbeslut som icke biträtts av auditören, den mot vilken beslu­ tet riktats vid delgivningen av beslutet jämväl underrättats om att auditö­ ren uttalat från beslutet avvikande mening. Det har därvid framkommit att någon sådan underrättelse icke brukar lämnas, och detta vare sig audi- törens skiljaktiga mening gäller straffmätningen eller förhandenvaron över huvud av förutsättningar för straffbarhet. Vid delgivning av straffåläggan- de, som meddelats i disciplinmål, använder man av försvarets civilförvalt­ ning fastställt blankettformulär.

Militieombudsmannen uttalar vidare, att medverkan av auditör vid den disciplinära bestraffningsrättens utövning från rättssäkerhetssynpunkt är av största betydelse. Därvidlag hänvisas till att under förarbetena till militära rättegångslagen kraftigt framhävdes, att det för ett behörigt tillgodoseende av rättssäkerhetens krav var nödvändigt att den bestraffningsberättigade till sitt förfogande hade en kompetent juridisk rådgivare, som under ämbets- ansvar hade att biträda honom vid handläggningen av disciplinmål. Det är givet att det från rättssäkerhetssynpunkt uppställda kravet på medverkan av auditör blir starkt framträdande icke minst mot bakgrunden av att det i disciplinmålen är fråga om ett, i jämförelse med domstolsrättsskipningen, mera summariskt anordnat förfarande, där avgörandet ankommer på be­ fattningshavare som regelmässigt icke har juridisk utbildning. Redan det anförda talar enligt militieombudsmannens mening bestämt för införandet av skyldighet för vederbörande bestraffningsberättigade chef att i samband med att meddelat straffbeslut delges den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande fall även låta underrätta honom om att auditören icke bi­ trätt beslutet. Endast på detta sätt blir det sörjt för att den lagförde erhål­ ler säker kännedom om en med förfarandet sammanhängande omständig­ het, som obestridligt är av grundläggande betydelse från rättssäkerhetssyn­ punkt och, enligt sakens natur, måste förutsättas vara av särskild bety­ delse för den lagförde vid bedömande av om han bör begagna sig av den möjlighet som lagligen tillkommer honom all fullfölja talan mot beslutet.

Även åtskilliga särskilda omständigheter talar, fortsätter militieombuds­ mannen, för införandet av sådan underrättelseskyldighet som nyss nämnts. Då det gäller i disciplinmål ålagt arreststraff, är tiden för klagan över straffbeslutet begränsad till två dagar från utgången av den dag som den lagförde erhöll del av beslutet. Det är uppenbart att därmed också möjlig­

60

Kanyl. Maj:Is proposition nr 156 är 1963

heterna för honom att av utomstående i tid erhålla tillförlitlig vägledning för bedömande av fullföljdsfrågan är i betydlig mån begränsade och att han därför icke bör betagas den tillgång till vägledning, som otvivelaktigt måste vara att finna i en av auditören uttalad skiljaktig mening. En ordning som icke tillförsäkrar den lagförde kännedom om skiljaktighet beträffande straff­ beslutet synes för övrigt vara föga förenlig med ett i 45 § militära rätte- gångslagen upptaget stadgande med syfte att för den, som ålagts straff i disciplinmål, underlätta hans åtgärder att tillvarataga sin rätt i fråga om fullföljande av talan mot straffbeslutet. I stadgandet föreskrives att vid full- töljd av talan mot beslut i disciplinmål klaganden äger hos någon som har att mottaga fullföljdsinlagan, d. v. s. hos militär befattningshavare, få nödigt biträde med dess förtattande. Mot bakgrunden av detta stadgande kan det — under de särskilda förhållanden som föreligger beträffande disciplinär- lörfarandet — enligt militieombudsmannens mening icke anses godtagbart, att den bestraffade själv måste vara verksam för att få kännedom om en för hans rätt så betydelsefull omständighet som att auditören icke biträtt straff­ beslutet.

På de anförda skälen föreslår militieombudsmannen en komplettering av de deigivningsbestämmelser, som gäller beträffande straffbeslut i disciplin­ mål. Lämpligen kan detta ske genom tillägg till 42 § militära rättegångsla­ gen. Samtidigt torde enligt militieombudsmannen även böra upptagas fråga om motsvarande komplettering av 63 § samma lag i vad avser delgivning av beslut i ersättningsmål, varigenom ersättningsskyldighet ålagts.

Yttrandena. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt sig posi­ tiva till förslaget, att vid delgivning av beslut i disciplinmål enligt 42 § mili­ tära rättegångslagen den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande fall bör underrättas om att auditören icke biträtt beslutet. Endast chefen för armén har ansett sig icke kunna helt tillstyrka en sådan ordning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar betonar att i fråga om disciplin­ målen, i jämförelse med domstolsrättsskipningen, såtillvida gäller säregna förhållanden som det här rör ett summariskt anordnat förfarande, där av­ görandet ankommer på befattningshavare som vanligen icke har juridisk utbildning. Vidare är tiden för klagan över straffbeslut, varigenom arrest- straff ålagts, bestämd till allenast två dagar från utgången av den dag den lagförde erhöll del av beslutet. Främst med hänsyn till dessa omständigheter finner föreningen i likhet med militieombudsmannen angeläget att vid del­ givning av straffbeslut, som icke biträdes av auditören, detta förhållande bringas till den dömdes kännedom. EnligL Föreningen Sveriges stadsdomare är, såsom militieombudsmannen framhållit, auditörs medverkan vid utöv­ ningen av den disciplinära bestraffningsrätten inom försvaret av största betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det synes därför — med hänsyn till förfarandets fortsatta utformning — självklart att den lagförde samtidigt som han delges beslutet om disciplinär åtgärd, riktad mot honom, erhåller

Kungl. Maj.ts proposition nr lö6 år H)63

hänvisar härvid till de uttryckliga föreskrifter, som i 11 och 13 §§ militära rättsvårdskungörelsen lämnas om innehållet av beslut i disciplinmål och om underskrift och kontrasignation av sådant beslut. När det i 42 § militära rättegångslagen stadgas att »beslut i disciplinmål» skall delges den, mot vilken beslutet riktar sig, synes det enligt ordalagen häri låta sig inrymma ett krav på att delgivningen skall avse såväl innehållet av beslutet som upp­ gift om underskrift och kontrasignation därav, allt i enlighet med rätts- vårdskungörelsens föreskrifter. Hinder borde enligt föreningens mening må­ hända därför ej föreligga för komplettering inom denna ram av det av civil­ förvaltningen fastställda blankettformuläret. Det synes dock önskvärt med ett klarläggande genom ändring i rättsvårdskungörelsen.

Tanken att samtidigt med delgivning av beslut i ersättningsmål enligt 63 § militära rättegångslagen den ersättningsskyldige skall erhålla underrättelse om avvikande mening från auditörens sida har icke föranlett några gen­ sagor vid remissbehandlingen. Bland dem som uttryckt sympatier för denna ordning är hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren och försvarets civilförvaltning.

Hovrätten för Nedre Norrland framkastar den tanken, att de båda nu förevarande ändringsförslagen med avseende å 42 och 63 §§ i militära rätte­ gångslagen måhända borde övervägas ur ett vidare perspektiv. Hovrätten erinrar att här berörda förhållanden är tämligen likartade de som föreligger i allmänna rättegångsmål, då skiljaktiga meningar yppar sig vid omröstning till dom eller beslut. Också kännedomen om sådan skiljaktighet kan för par­ terna ha stor betydelse, särskilt vid bedömande av fullföljdsfrågan. Part, som icke har juridiskt biträde, beaktar kanske icke alltid den möjlighet till väg­ ledning som här erbjuder sig. Hovrätten ifrågasätter, om icke militieom- budsmannens ändringsförslag borde prövas närmare i samband med det spörsmål av mera allmän räckvidd, som sålunda aktualiseras.

Försvarets civilförvaltning yttrar, alt det torde ankomma på civilförvalt­ ningen att i förekommande blanketter vidtaga de ändringar, som blir er­ forderliga för den händelse de berörda jämkningarna av militära rätte­ gångslagen genomföres.

Departementschefen. 42 § militära rättegångslagen innehåller bestämmelser, som syftar till att sätta den i disciplinmål lagförde i tillfälle att bedöma, hu­ ruvida skäl till fullföljd föreligger, och att tillförsäkra honom kännedom om tid och sätt för fullföljd av talan i målet. I detta lagrum stadgas nämligen, att beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts, ofördröj ligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig samt att beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga, om han vill klaga över beslutet. Liknande be­ stämmelser är för ersättningsmålens del meddelade i 63 § militära rätte­ gångslagen.

Riksdagens militieombudsman har förordat sådant tillägg till 42 § militära rättegångslagen, att om auditör uttalat skiljaktig mening, den dömde jämväl

62

63

skall få besked härom. I anslutning härtill har militieombudsmannen fram­ fört tanken på en liknande komplettering av 63 § militära rättegångslagen. De sålunda föreslagna eller ifrågasatta reformerna har vunnit tämligen all­ män anslutning från remissorganens sida. Med hänsyn till de av militieom­ budsmannen närmare berörda särdrag, som gällande rätts behandling av disciplin- och ersättningsmålen uppvisar i förhållande till annan rättskip­ ning, anser jag också för egen del motiverat, att den i disciplin- eller ersätt- ningsmål dömde får besked om en för fullföljdsfrågans bedömande så bety­ delsefull omständighet som att auditören haft annan mening än den beslu­ tande. Jag förordar därför, att en sådan ordning införes. Detta kan lämpli­ gen ske i form av tillägg till 42 och 63 §§ militära rättegångslagen, i vilka närliggande frågor regleras.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­ tet upprättats såsom bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt 2) lag om ändrad lydelse av i2 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1918 (nr \72).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

' Denna bilaga har här uteslutits. Frånsett redaktionella jämkningar överensstämmer den med de vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att bilagan icke upptager för­ slag till ändring i 8 kap. G § rättegångsbalken.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.

3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§

rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 50 kap.4 och 9 §§, 51 kap.4 och 9 §§, 52 kap.3 och 8 §§, 55 kap.4 och 9 §§ samt 56 kap.4 och 9 §§rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

50 KAP.

4

I vadeinlagan-------------------------------Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i va­ deinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt be­ vis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest, att vittne eller sak­ kunnig eller part under sanningsför­ säkran skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skä­ len därtill. I vadeinlagan skall käran­ den ock angiva, om han vill, att mot­ parten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall —-----------------------

9

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

§■

--------------------- ---------käranden yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, skall han i vadeinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift el­ ler styrkt avskrift fogas vid vadein­ lagan. Vill käranden, att vittne eller sakkunnig eller part under sannings­ försäkran skall höras inför rätten el­ ler syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skä­ len därtill. I vadeinlagan skall kä­ randen ock angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig person­ ligen vid huvudförhandling i hovrät­ ten. ------------ ----------- ----------- hans ombud.

§•

51 KAP.

4 §.

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 KAP.

4 §•

I besvärsinlagan--------------------------Anser klaganden--------------------------Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i be­ svärsinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt be­ vis skall i huvudskrift eller styrkt av­ skrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall------ --------- — -

----------------------------- klaganden yrkar. ----------------- — ------------- stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, skall han i besvärsinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift el­ ler styrkt avskrift fogas vid besvärs­ inlagan.

--------------- — —--------- hans ombud.

9 §•

Samma ändring som i 56 kap. 4 §.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Lagrådet föreslår därför ett tillägg i 6 § andra stycket så att däri kom­ mer att stadgas, att justitiekanslern äger att hos styrelsen eller, i den mån så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen.

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

69

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

,

L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

,

H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 april 1963 avgivna utlåtande över de den 8 mars 1963 till lagrådet remitterade försla­ gen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt 2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegång slagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden. Vad lagrådet uttalat i fråga om 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken torde böra beaktas. Härutöver bör lagförslagen undergå vissa jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord­ nar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................

1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..............................................

1

Lagförslag .............

3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ............................

3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rät­

tegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) ...................................

10

Utdrag av statsrådsprotokollet den

8

mars 1963 ............................ n

I. Avbrott i huvudförhandling m. m..............................................

11

II. Valbarhet till nämndeman ........................................... ..............

19

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet ............................... 26 IV. Förordnande av stämningsmän ........................................ .........

41

V. Bevisuppgift i överrätt m. m........................»...... ...................

49

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen...............................

58

Bilaga B. Av rättegångskommittén upprättat lagförslag ................ 64 Utdrag av lagrådets protokoll den 2 april 1963 ............................ 67 Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ............................ 69

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag ⁶³⁰³²⁴