Prop. 1963:171
('angående landstingskom\xad munernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
1
Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående landstingskom
munernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.; given Stockholms slott den 31 maj 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att landstingskommunerna den 1 januari 1967 skall övertaga huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjuk vården och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet för specialvården av s. k. psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskommes, övertagas senast den 1 januari 1970. Från övertagandet undantages undervisningen och vården av sådana psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens blind- och dövskolor.
Förslaget innebär, att landstingskommunernas huvudmannaansvar i prin cip kommer att omfatta alla former av sluten och öppen mentalsjukvård inklusive undervisningen och vården av psykiskt efterblivna samt epilep- tikervården. Detta medför att kropps- och mentalsjukvården kan samord nas under enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap.
På grundval av resultaten av överläggningar mellan företrädare för sta ten och landstingskommunerna framlägges i propositionen förslag till de allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund för de olika landstings kommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården. Reformens genomförande förutsätter därutöver att särskilda avtal härom upprättas mellan staten och respektive landstingskommun.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171
2
I de allmänna bestämmelserna är intagna vissa grundläggande villkor
såsom att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga statens men
talsjukhus m. m. samt att staten skall lämna bidrag till investerings- och
driftkostnader. Vårdorganisationen skall angivas i särskilda vård- och re
gionplaner. De föreslagna bestämmelserna inskränker i princip icke lands
tingskommunernas frihet att själva disponera de övertagna institutionerna
och organisationen av mentalsjukvården. Statens förpliktelser mot sjukhu
sens personal skall övertagas av landstingskommunerna med garanti av
dessa, att de anställda, så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst,
skall vidblivas för dem vid avtalens ikraftträdande gällande statliga anställ
ningsvillkor därest dessa icke dessförinnan ersatts av andra bestämmelser,
tillkomna efter förhandlingar mellan landstingskommunerna och berörda
personalorganisationer.
De ekonomiska villkoren i de allmänna bestämmelserna skall tillämpas
under fem år, d. v. s. intill utgången av år 1971. Dessförinnan skall förut
sättningslösa förhandlingar upptagas mellan parterna beträffande statens
bidrag så att nya överenskommelser om de ekonomiska villkoren kan till-
lämpas från och med år 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats
rådet å Stockholms slott den 31 maj 1963.
Närvarande;
Statsministern
E
rlander
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indström
,
L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
, H
ermansson
,
H
olmqvist
, A
spling
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lands tingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. samt an för.
I. Inledning
Genom beslut den 25 november 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt statsrådet och chefen för inrikesdepartementet att inom den med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 april 1954 utsedda kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS-kommittén) utse sakkunniga att såsom en särskild delegation utreda frågan om mentalsjukvårdens och särskilt den öppna mentalsjukvårdens organisation, dess samordning med annan sjuk vård samt därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyn digande tillkallades samma dag inom kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket särskilda sakkunniga, som antog benämningen m e n- talsj ukvårdsdelegationen1. Efter omorganisation av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården beslutade Kungl. Maj :t den 23 maj 1958, att mentalsjukvårdsdelegationen skulle fortsätta sitt arbete såsom en självständig utredning.
Delegationen har avgivit tre betänkanden, det första den 20 augusti 1957 benämnt Psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957:40), det andra den 31 maj 1958 benämnt Behandlingshem och mentalsjukhem för barn och ungdomar (SOU 1958: 20) samt det tredje den 11 september 1958, kallat
Mentalsjukvården, Planering och organisation (SOU 1958:38). De båda förstnämnda betänkandena har efter sedvanligt remissförfarande givit an
1 Vid avgivande av sitt tredje och sista betänkande bestod utredningen av dåvarande leda moten av riksdagens andra kammare fru Inga Thorsson, ordförande, förbundsdirektören Ivar
Dahlgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare Bertil von Friesen och Per Svensson, nu mera överläkaren Curt Åmark, docenten Bo Gerle samt numera professorn Gunnar Inghe.
4
ledning till promemorior, som upprättats inom inrikesdepartementet, med rekommendation till sjukvårdens huvudmän om önskvärda åtgärder inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Vidare har i samband med de olika propositionerna om mentalsjukvårdens successiva utbyggnad ställning tagits till mentalsjukhusenheter för barn och ungdom.
I förevarande sammanhang kommer blott det tredje betänkandet att vara av betydelse. Yttranden över betänkandet, som inrymde principförslag om ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården under landstingen, har avgivits av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrel sen, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, centrala sjukvårdsberedningen, kanslern för rikets universitet — efter hörande av de medicinska fakulte terna i Uppsala, Lund och Göteborg ävensom lärarkollegiet vid karolinska institutet — dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggan de, nykterhetsvårdsutredningen, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens medicinska forskningsråd, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Norrköping, Hässleholms stads drätselkammare, svenska stads förbundet, svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten hos Stock holms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs- borgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr- lands, Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens läns landsting och Kalmar läns norra landsting, svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund och svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, svensk sjuk- sköterskeförening, föreningen Sveriges arbetsterapeuter, statens sjukhus personals förbund, Sveriges socionomförbund, svenska föreningen för psy kisk hälsovård, svenska nykterhetsvårdsförbundet, svenska läkarföreningen för bekämpande av alkoholsjukdomar, svensk kuratorsförening, de erkända alkoholistanstalternas centralorganisation, de enskilda anstalternas förbund, svenska kyrkans diakonistyrelses sociala utskott, Sveriges husmodersför eningars riksförbund samt svenska prästförbundet.
Vid medicinalstyrelsens remissvar har fogats yttranden från direktioner na vid Ulleråkers, S:t Lars’, Ryhovs, S:t Sigfrids, S:ta Maria, S:t Jörgens, Restads, Säters, Gådeå och Furunäsets sjukhus. Socialstyrelsen har till närmare klarläggande av sin inställning till psykiatrisk vård och medver kan av psykiater inom nykterhetsvården bilagt ett av styrelsen den 17 de cember 1958 avgivet yttrande till justitieombudsmannen. Det av Sveriges läkarförbunds och svenska psykiatriska föreningens gemensamt avgivna yttrandet har utarbetats av en kommitté inom nämnda förbund bestående av representanter för svenska barnpsykiatriska föreningen, svenska indu- striläkarföreningen, svenska lasarettsföreningen, svenska provinsialläkar- föreningen, svenska psykiatriska föreningen, svenska rättspsykiatriska för eningen, svenska stadsläkarföreningen och Sveriges praktiserande läkares förening. Till yttrandena från stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
5
har fogats utlåtanden avgivna av sjukvårdsstyrelserna i de båda städerna.
Svenska stadsförbundet åberopar som eget yttrande ett av dess sjukvårds-
delegation avgivet utlåtande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 juni 1957 tillkallade stats
rådet och chefen för inrikesdepartementet den 20 september 1957 särskilda
sakkunniga för att utreda frågan om de ekonomiska villkoren för överfö
rande av huvudmannaskapet för mentalsjukvården till landstingen och
städerna utanför landsting samt för driften av vårdgrenen genom dessa
huvudmän ävensom därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
antog benämningen mentalsj ukvårdens statsbidragsutred-
ning.1 För att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget överläm
nades till statsbidragsutredningen bl. a. mentalsjukvårdsdelegationens be
tänkande »Mentalsjukvården, Planering och organisation».
Direktiven för mentalsjukvårdens statsbidragsutredning är intagna i ett
anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 6 juni 1957
av chefen för inrikesdepartementet.
Enligt direktiven skulle utredningen klarlägga, hur frågorna om de eko
nomiska villkoren för överförandet och driften av mentalsjukvården till
landstingen skulle lösas, därest huvudmannaskapet för vårdgrenen i prin
cip skulle åvila landstingen och städerna utanför landsting.
Statsbidragsutredningen har den 16 februari 1960 avgivit betänkande
med förslag rörande de ekonomiska villkoren för en huvudmannaskap sr e-
form inom mentalsjukvården (SOU 1960: 9).
Yttranden över detta betänkande har avgivits av medicinalstyrelsen, sty
relsen för centrala sjukvårdsberedningen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, mentalsjukvårds
beredningen, byggnadsbesparingsutredningen, svenska landstingsförbundet,
förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner, svenska stads
förbundet, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle ävensom styrelsen för de enskilda anstalternas för
bund.
Statsbidragsutredningens förslag innebar ett samordnat driftbidrag till
alla former av mentalsjukvård under landstingskommunalt huvudmanna
skap samt vissa investeringsbidrag till den del av mentalsjukvården, som
av landstingskommunerna skulle övertagas av staten.
Inom mentalsjukvårdsberedningen, som tillkallats enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1959 för att inom inrikesdeparte
mentet biträda vid handläggningen av frågorna om mentalsjukvårdens ut
byggande och upprustning jämte därmed sammanhängande spörsmål, har
1 Kommittén bestod vid betänkandets avlämnande av generaldirektören Bertil Olsson, ord
förande, överdirektören Erik Björkquist, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, förbundsdirektören
Sixten Humble, numera riksgäldsdirektören Georg Ringström, ledamöterna av riksdagens första
kammare Johan Sunne och Sten Söderberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare Lennart
Stiernstedt och Per Svensson samt numera expeditionschefen Bengt Söderqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
6
utarbetats två stencilerade utredningar angående dels specialvården av vissa psykiskt sjuka och abnorma, dels enhetligt huvudmannaskap för undervis ningen och vården av psykiskt efterblivna, vilka överlämnats till chefen för inrikesdepartementet den 25 januari 1963 respektive den 24 maj 1962.1 Över den förstnämnda utredningen har yttranden avgivits av statskontoret, medi cinalstyrelsen efter hörande av direktionerna för S:ta Gertruds, S:t Sigfrids, Säters och Sidsjöns sjukhus, centrala sjukvårdsberedningen, socialstyrel sen, kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakul teterna i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt lärarkollegiet vid karo linska institutet, sinnessjuklagstiftningskommittén, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö, svenska stadsförbundet, landstingens för valtningsutskott i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro nobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Väs- ternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska lands tingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund, svens ka psykiatriska föreningen, statens sjukhuspersonals förbund samt svensk sjuksköterskeförening.
Den andra utredningen är ett delförslag av den översyn av 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som Kungl. Maj :t genom beslut den 2 februari 1961 uppdrog åt mentalsjukvårdsberedningen att verkställa. Yttranden över förslaget har avgivits av statskontoret, riksre visionsverket, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöver styrelsen, socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, byggnadsstyrel sen, domänstyrelsen, sinnessjuklagstiftningskommittén, 1957 års epilepti- kerutredning, utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbild ningsmål och organisation, barnanstaltsutredningen, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, svenska stadsförbundet, landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hal lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårds förbundet, föreningen sävstaholmsskolorna, svenska läkaresällskapet, Sve riges läkarförbund, svenska psykiatriska föreningen, svenska barnpsykia triska föreningen, de enskilda anstalternas förbund, riksförbundet för ut vecklingsstörda barn (FUB), svenska föreningen för psykisk hälsovård, särskolornas rektorsförening, svenska särskolornas lärarförening, statens sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening, föreningen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
1 Vid avlämnandet av utredningarna bestod mentalsjukvårdsberedningen av statssekreterare
Carl G. Persson, ordförande, landstingsman Torsten Andrée, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare Emanuel Birke, professorn Hans Brunnberg, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, generaldirektören Arthur Engel och generaldirektören Vidar Fahlander.
7
kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården, riksförbundet Sve
riges föräldraförening för cp-barn samt vårdföreståndarnas förening. Till me
dicinalstyrelsens yttrande har bifogats yttranden av direktionerna för men
talsjukhusen Källshagen, Västra Mark, Västra Ny, Salberga och Vipeholm
samt direktionen för Vilhelmsro sjukhus samt till skolöverstyrelsens yttran
de utlåtanden av styrelserna för statens skol- och yrkeshem på Salbohed och
i Vänersborg ävensom styrelserna för vårdanstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte samt för skol- och arbetshemmet för döva å Mogård. Ytt
randen från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt
lärarkollegierna vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå
har fogats till universitetskanslerns remissvar.
Flertalet remissinstanser har i yttrandena över de olika utredningarna
tillstyrkt ett överförande av statens mentalsjukvård till landstingskommu
nalt huvudmannaskap. Erinringar har rests mot delar av statsbidragsut-
redningens förslag till ekonomisk uppgörelse vid huvudmannaskapsrefor-
men. Därjämte har mentalsjukvårdsberedningens förslag att jämväl psy
kopatvården och statens undervisning och vård av psykiskt efterblivna samt
vården av vissa epileptiker skulle inrymmas i reformen, som därigenom
skulle bli total, väckt erinringar från vissa håll.
Statens mentalsjukvårdsorganisation innesluter icke mentalsjukvården
i de utanför landstingskommunerna stående städerna, d. v. s. Stockholm,
Göteborg och Malmö. Dessa omhänderhar, med vissa undantag, sedan 1920-
talet mentalsjukvården i respektive stad efter särskilda avtal med staten.
En avlösning av dessa avtal kommer att upptagas till behandling i annat
sammanhang, varför mentalsjukvården där och villkoren i avtalen härför
icke direkt beröres i detta sammanhang. Jämväl bör erinras om att Norr
köping driver eget mentalsjukhus, ehuru stadens invånare eljest replierar
på i första hand S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. Det förutsättes, att frå
gan om stadens mentalsjukvård kommer att lösas i samband med den på
gående utredningen om stadens inträde i Östergötlands läns landstingskom
mun. I varje fall måste stadens mentalsjukvård efter en huvudmannaskaps-
reform ombesörjas i samråd med Östergötlands läns landsting.
Vid departementsberedningen av ärendet har överläggningar hållits för
utom med representanter för landstings- och stadsförbunden även med be
rörda personalorganisationer. På grundval av de ställningstaganden som
därvid gjorts har överenskommelse träffats med svenska landstingsförbun
det angående de allmänna bestämmelser som skall gälla för landstingskom
munernas övertagande av statens mentalsjukvård. Bestämmelserna kom
mer att läggas till grund för de särskilda avtal, som för reformens genom
förande måste upprättas mellan kronan, a ena, och respektive landstings
kommun å andra sidan ävensom för fortsatta förhandlingar med berörda
personalorganisationer.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de grundläggande organi
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
satoriska och ekonomiska spörsmålen i frågan om landstingskommunalt huvudmannaskap för mentalsjukvården och därmed sammanhängande frågor.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården
A. Mentalsjukvårdsdelegationen
Genom 1862 års kommunallagstiftning tillskapades landstingen, som bl. a. fick till uppgift att fastställa storleken av den allmänna sjukvårdsav- gift, som var avsedd att finansiera lasarettsvården. Med 1864 års lasaretts- förordningar överlämnades den administrativa och ekonomiska omsorgen om lasaretten helt åt landstingen. Därigenom fick kroppssjukvården sin nuvarande förankring hos det moderna svenska landstinget. Hospitalen, vilka under 1800-talets förra hälft börjat reserveras för sinnessjukvård, kvarstod däremot under statligt huvudmannaskap, fr. o. m. år 1876 under sundhetskollegii, sedermera medicinalstyrelsens, överinseende.
Utvecklingen har sedan gått därhän att den egentliga mentalsjukvården, d. v. s. vården av mentalt sjuka, som kräver fullständig medicinsk utrust ning eller kontinuerlig övervakning, omhänderhas av staten. Enligt sär skilda avtal omhänderhar dock städerna Stockholm, Göteborg och Malmö mot särskilda statsbidrag vården av större delen av detta klientel inom respektive stad. Därutöver finns några mindre primärkommunala mental sjukhus. Landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria städerna är huvudmän för vården av de lättskötta psykiskt sjuka ävensom av personer med lindrigare psykiska besvär, det s. k. neurosklientelet. Vården av dessa sjuka sker på sjukhem respektive psykiatriska kliniker vid lasarett. Vi dare omhänderhar landstingskommunerna och de till dessa kommuner ej hörande städerna ansvaret för den psykiska barna- och ungdomsvården samt undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Undervisningen och vården av svårskötta psykiskt efterblivna samt av vissa epileptiker bär dock staten ansvaret för.
Psykiatrins utveckling har så småningom medfört krav på en helt an norlunda organisation av mentalsjukvården än tidigare. Av särskild be tydelse har därvid varit tillkomsten av nya behandlingsmetoder samt det förhållandet, att psykiatrin alltmer kommit att ta befattning med neuroser och därmed likartade symtomatiskt lättare former av psykiska sjukdoms tillstånd.
Om de psykiska sjukdomarna anför mentalsjukvårdsdele- gätionen bl. a. följande.
Från en tidigare inställning, att mentalsjukvården skulle bestå i ett om händertagande av sådana sjuka och abnorma, som på grund av sina av vikelser kunde betraktas som farliga för sig själva eller andra, har en om
9
svängning skett till ett allt klarare medvetande om behovet av en dels före
byggande och dels aktivt resocialiserande vård. Samhällets allmänna utveck
ling i form av förbättrade kommunikationer på olika områden, befolk
ningens inflyttning till städer och tätorter, den allmänna ökningen av livs
tempot m. m. har haft stor betydelse på detta område. En nedsatt motstånds
kraft eller ett avvikande beteende avslöjas nu ofta snabbt och obevekligt
och leder till ett vårdbehov, som inte kan avvisas. För sjukhusens huvud
män framstår kravet på bättre medicinsk vård för psykiskt sjuka och ab
norma numera som trängande. Medvetandet härom har också lett till vitt
omfattande planer och åtgärder samt en ivrig önskan från olika håll att så
snart som möjligt få medverka vid utbyggnaden av vården för ifrågava
rande patientgrupper. Varje psykiskt sjuk eller abnorm människa har sina
individuella problem och ställer sina speciella krav på en just för henne
avpassad vård.
Delegationen framhåller vidare, att för planering av den psykiska hälso-
och sjukvårdens omfattning och organisation samt dess fördelning på öppna
och slutna vårdformer erfordras en ingående kännedom om det psykiat
riska klientelets storlek och struktur samt om vård
behovet. Betydelsefulla i detta sammanhang är undersökningar rörande
de psykiska sjukdomarnas utbredning i olika länder och sociala grupper.
En exakt kännedom om utbredningen är emellertid, som företagna under
sökningar av detta slag utvisar, mycket svår att erhålla.
Vårdplatsbehovet varierar från den ena tidsperioden till den andra men
också i olika geografiska områden. Flera undersökningar i skilda länder
rörande sjukdomsfrekvens och sjukdomsrisk har visat, att antalet psykiskt
sjuka i samhället är betydande. Resultaten varierar dock avsevärt beroende
på undersökningarnas utförande, sjukdomarnas avgränsning och en rad
andra faktorer av demografisk, geografisk och kulturell natur. Vissa av
dessa faktorer synes icke vara tillräckligt kända. Vårdplatsbehovet påver
kas också av behandlingsresurserna, lagstiftning, allmänhetens inställning
och många andra omständigheter.
Verksamheten vid mentalsjukhusen under senare år har -— erinrar dele
gationen — fått en vidare omfattning än tidigare. Ett allt större antal per
soner intas på sjukhusen men patientomsättningen ökar också. Detta sam
manhänger i viss mån med förändringar i klientelets sammansättning. Det
har sålunda på senare tid blivit en större andel fall med lindriga sjukdoms
bilder och ett mera kortvarigt vårdbehov. Samtidigt pågår förskjutning
i patientgruppernas sammansättning i riktning mot eu större andel åld
ringar.
En av Stockholms läns landstingskommun år 1955 företagen utredning
rörande vårdplatsbehov in. m. för mentalsjukvården inom Stockholms län
avsåg bl. a. att ge mera exakta hållpunkter för beräkning av vårdplatsbe
hovets storlek än vad de av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyg-
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
10
gande i förslaget till reviderad generalplan år 1954 utförda beräkningarna syntes ge. Det framstod därvid som nödvändigt att utföra kalkylerna rörande vårdplatsbehovet på grundval av fältundersökningar i stället för på sjuk husstatistik. Undersökningen avsåg samtliga i länet bosatta patienter, in tagna å mentalsjukhus och landstingskommunens sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, i familjevård utackorderade, försöksutskrivna och exspek- tanter ävensom det psykiatriska klientelet å ålderdomshem och hem för kro niskt sjuka. Sammanlagda antalet psykiskt sjuka i länet motsvarade 5,6 promille av länets dåvarande folkmängd. Behovet av vårdplatser bedömdes totalt sett motsvara 4,7 promille av befolkningen, varav 1,6 promille på s. k. primäravdelningar och 2,7 promille på s. k. sekundäravdelningar samt 0,4 promille i familjevård.
En liknande fältundersökning i Hallands län företogs av mentalsjuk- vårdsdelegationen i samverkan med landstinget därstädes. Länet ansågs ha en någorlunda enhetlig befolkning och även erbjuda intresse med hän syn till att det saknar mentalsjukhus inom sitt område och helt ingår i upp tagningsområdet för ett enda statligt sjukhus, S:ta Maria i Hälsingborg. Till skillnad från undersökningen i Stockholms län hänförde sig hallands- undersökningen till förhållandena vid en bestämd tidpunkt, den 1 februari 1957. Undersökningen avsåg att klargöra den aktuella frekvensen av psy kiska sjukdomar inom länet samt i anslutning därtill dimensioneringen av de slutna och öppna vårdformerna inom länets mentalsjukvård. Undersök ningen gick bl. a. ut på att registrera psykiskt sjuka och misstänkt psykiskt sjuka inom länet, oberoende av om de var intagna på sjukhus, vårdhem, ålderdomshem m. m. eller om de var omhändertagna i sina hem eller på annat sätt. Varje registrerad patient blev därefter föremål för personlig undersökning av läkare. Undantag gjordes dock för patienter, som nyligen besökt dennes mottagning eller som han på annat sätt hade personlig kän nedom om samt för sådana fall där man genom journaluppgifter eller direkta läkarkontakter ansåg sig ha tillräcklig kännedom om fallen.
Enligt denna undersökning uppgick antalet psykiskt sjuka inom Hal lands län till 7,3 promille av länets folkmängd den 31 december 1950. De vårdbehövandes andel av totalbefolkningen bedömdes uppgå till omkring 5 promille, varav på mentalsjukhus 2,5 promille och på vårdhem för lätt skötta psykiskt sjuka 1,7 promille.
En annan av mentalsjukvårdsdelegationen åberopad undersökning av såg förekomsten av psykiska sjukdomar bland 500 personer i Stockholm med samma ålder, socialgrupp m. m. som en grupp understödstagare, vilka varit föremål för närmare undersökning.
Vidare redovisas av delegationen en undersökning rörande andelen psy kiskt sjuka i en tjänsteläkares klientel med bearbetning av patientkartotek i Torshälla extra provinsialläkardistrikt från åren 1948—1950.
För att få en uppfattning om vårdbehov och konsultationsbehov i öppen
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
11
vård för patienter med lättare psykiska och nervösa sjukdomstillstånd verk
ställde delegationen i samarbete med Stockholms stads sjukhusdirektion
och statistiska centralbyråns utredningsinstitut en intervjuundersökning
bland omkring 500 stockholmare över 20 år. Intervjuerna avsåg förekomsten
av olika nervösa symtom, behovet av konsultation hos psykiatriker, vård
å dagsjukhus m. m.
Beträffande resultaten av nämnda undersökningar drar delegationen
följande allmänna slutsatser om vårdbehovet.
Det totala vårdplatsbehovet för psykiskt sjuka på mentalsjukhus och
mentalsjukhem synes uppgå till omkring 5 promille av befolkningen. Plats
behovets fördelning på olika mentalsjukvårdande institutioner har även
analyserats. Här är dock resultaten mindre klara. Endast omkring 2—2,5
promille av befolkningen behöver enligt de undersökande läkarnas upp
fattning synnerligen kvalificerade sjukvårdsresurser. Delegationen har
dock beträffande de övriga kommit till den uppfattningen, att flertalet
bör vårdas inom eller i anslutning till samma sjukhusanläggning som pa
tienterna med kvalificerat vårdbehov. Om sådana fall, som inte kräver
kvalificerade sjukvårdsresurser, hänvisas till perifert belägna sekundärav
delningar utan organisatoriskt samband med mentalsjukhus, löper man
risk att få en splittring av mentalsjukvården i en sjukhusvård och en
asylvård. Delegationen utgår därför ifrån att 4 promille av befolkningen
behöver vård på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertagas på
mentalsjukhem, förlagda i anslutning till perifera bebyggelsecentra, eller
i familjevård. Andelen vårdbehövande är emellertid större i storstäderna,
uppskattningsvis omkring 4,5 promille resp. 1 å 1,5 promille.
I sina uppskattningar av vårdplatsbehovet för psykiatriska lasarettsav-
delningar utgår delegationen från 0,4 promille av befolkningen. För stor
städernas del torde dock detta vara för lågt räknat. Man bör där räkna
med ett platsbehov, uppgående till 0,5 promille av befolkningen. Införande
av intagning utan retentionsrätt och öppna intagningsavdelningar på men
talsjukhusen kommer sannolikt, påpekar delegationen, att i viss mån på
verka vårdplatsbehovet för lasarettsavdelningar.
Undersökningarna har vidare givit vid handen, att frekvensen av neuroser
och andra lättare psykiska insufficienstillstånd i befolkningen är mycket
hög. Uppskattningsvis företer enligt delegationen 30—40 procent av befolk
ningen över 20 år sådana tillstånd. Konsultations- och behandlingsbehovet
för dessa tillstånd är också betydande. Undersökningar från bl. a. Danmark
och Norge tyder på att omkring 30 procent av de patienter, som vårdas
på internmedicinska avdelningar, företer psykiska och nervösa sjukdomar
eller somatiska sjukdomar med psykiska komponenter. Torshällaundersök-
ningen utvisar, att av de personer, som under eu 2-årspcriod sökt provinsial
läkaren där, företer 15 procent psykiska och nervösa sjukdomstillstånd.
Intervjuundersökningen i Stockholm visar, att omkring 25 procent av den
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
12
vuxna befolkningen (5 procent svåra och 20 procent lätta fall) är i behov av konsultation hos psykiater eller inom en mentalhygienisk rådgivnings verksamhet. Mentalsjukvårdsdelegationen uttalar, att de anförda siffrorna möjligen icke är representativa för hela landet. Vid sina beräkningar av personalbehovet har delegationen därför utgått ifrån, att genomsnittet för totala vårdbehovet inom hela landet ligger något lägre och uppgår till om kring 20 procent av befolkningen.
Undersökningar rörande vårdplatsbehov och klientelstruktur bör enligt mentalsjukvårdsdelegationens mening framdeles företagas med jämna mellanrum. I enlighet med uppdrag av Kungl. Maj :t har delegationen prö vat frågan om vilka undersökningsmetoder, som bör komma till använd ning. Delegationen har därvid kommit till den uppfattningen, att den me todik, som den använt i hallandsundersökningen, kan vara för praktiskt bruk tillräcklig. Undersökningar enligt denna modell bör företagas vart femte år och bör anknytas till en psykiatrisk universitetsklinik och utföras som en kvalificerad forskningsuppgift. Den är dock, betonar delegationen, icke exakt. Därför rekommenderas, att det vid något tillfälle genomföres en undersökning med mantalsregistermetodik inom ett landstingsområde, varvid ett relativt stort antal slumpvis uttagna personer bör bli föremål för personlig undersökning och bedömning av läkare och tränade socialarbe tare. Först genom en sådan undersökning kan ett exakt mått på utbred ningen av psykiska sjukdomar och vårdplatsbehovet erhållas.
Det är vidare angeläget, understryker delegationen, att klientelstruk turen och patientomsättningen på mentalsjukhusen kan följas på ett effek tivare sätt än hittills. Härför erfordras dock en omläggning av det för men talsjukvården tillämpade diagnosschemat samt en förbättrad statistisk analys av sjukhusens klientel. Uppgifter av detta slag bör åvila medicinal styrelsens statistiska avdelning, som bör utrustas med personal och maski ner i erforderlig utsträckning.
Delegationen övergår därefter till att för det dåvarande redogöra för men talsjukvårdens resurser och utformning, vilka belyses kritiskt. Delegationen anför.
Sedan åtskilliga år tillbaka har förhållandena inom mentalsjukvården varit sådana, att de ej på långt när motsvarar standarden inom andra sjuk vårdsområden. Delvis har detta berott på att den psykiatriska forskningen först under senare tid givit upphov till väsentligt ökade diagnostiska och terapeutiska möjligheter. Betydande insatser har emellertid under senare år gjorts från samhällets sida att råda bot på missförhållandena. Oavsett att en fortsatt upprustning under lång tid framåt måste äga rum, kommer emellertid vissa brister att kvarstå, om inte organisatoriska förutsättningar för en ändamålsenlig utveckling tillskapas inom hela vårdområdet.
Det är en betydande olägenhet, att vissa landstingsområden saknar egna mentalsjukhus. De nuvarande mentalsjukhusen är i många fall ogynnsamt belägna; relativt nya sjukhus har visserligen uppförts i städer med central lasarett men ändock på ett ganska långt avstånd från dessa sjukvårdsin
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
13
rättningar. Förutom att den för all sjukvård så betydelsefulla kontakten
mellan olika slag av specialister försvårats genom avstånden, innebär detta
också besvärande tidsförluster genom att långa patienttransporter alltsom-
oftast måste komma till stånd.
Överbeläggningen vid sjukhusen är ett av de största hindren för utövande
av en adekvat vård. Vid en del vårdavdelningar uppgick den, vid delega
tionens undersökningar, till över 50 procent av det fastställda vårdplats
antalet. Platsbristen medför långa väntetider, t. o. m. för fall med trängande
vårdbehov och den förorsakar även att ett icke ringa antal mentalt sjuka
vårdas på ålderdomshem. Därjämte finns på sjukhemmen för lättskötta
psykiskt sjuka ett stort antal patienter, som egentligen borde vårdas på
mentalsjukhus.
I samband med inrättandet av psykiatriska lasarettsavdelningar har dock
inträffat en glädjande ökning av de öppna vårdresurserna inom mental
sjukvården. Tillströmningen av patienter har emellertid varit så stor att
väntetiderna på många håll blivit betydande. För psykiskt sjuka — ofta
svårt ångestfyllda, olyckliga och lidande människor — är tvånget att vänta
i veckor och t. o. m. månader på ett första samtal med läkaren en mycket
svår press. De mest akuta fallen kan stundom men ingalunda alltid mot
tagas i förtur. Beträffande den till mentalsjukhusen knutna hjälpverksam
heten framhålles, att den i stort sett är väl organiserad, ehuru dock alltför
arbetsbelastad.
Den särskilt påtagliga bristen på läkarpersonal vid de statliga mental
sjukhusen medför, att de tjänstgörande läkarna inte ens tillnärmelsevis
hinner med sina arbetsuppgifter, som ju i första hand bör vara att bereda
de psykiskt sjuka en ändamålsenlig vård. Endast vissa patienter kan bli
föremål för djupare penetrering; kriminalpatienter och liknande patient-
kategorier måste på grund av särskilda bestämmelser ägnas en betydande
del av arbetstiden till förfång för övriga. Även bland sjukvårdspersonalen
förekom vid utredningstillfället rekryteringssvårigheter vid de statliga
sjukhusen.
Verkställda undersökningar visade att i mentalsjukvård specialutbildad
personal i stor utsträckning sysslar med arbetsuppgifter, som ej innebär
handledning av patienter. Patienternas sysselsättning var vid fyra av de
av delegationen undersökta sjukhusen av ringa omfattning.
Vårdavdelningsstandarden och renoveringsbehovet vid de statliga men
talsjukhusen samt vid de statliga sjukhusen för psykiskt etterblivna har
även blivit föremål för undersökning. En inventering av avdelningsbestån-
det vid årsskiftet 1956/57 gav belägg för ett i materiellt hänseende grundligt
eftersatt vårdområde. Renoveringsbehovet vid de statliga mentalsjukhusens
vårdavdelningar var sålunda av betydande omfattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
B. Remissyttranden
Från remissmyndigheternas sida har i allmänhet behovet av en utbygg
nad av mentalsjukvårdens organisation understrukits och flera uttalar
sin uppskattning av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.
Mera generellt kritiskt mot betänkandet är endast statens sjukhusper
sonals förbund, som bl. a. anser, att slutresultatet av utredningen mera
bar utmynnat i ett önskeprogram än i ett verkligt handlingsprogram.
14
De remissorgan som behandlat spörsmålet om de psykiska sjuk domarnas utbredning och vårdbehovet har i allmänhet vitsordat önskvärdheten av kontinuerliga utredningar om vårdplatsbehovet. I flera fall har man dock ställt sig kritisk till delegationens slutsatser om beräknade normer för olika platsbehov samt till dess sjukdomsbegrepp. Delegationen anses av några instanser ha överskattat vårdbehovet. Fort satta undersökningar av vårdplatsbehovet rekommenderas i allmänhet.
Medicinalstyrelsen framhåller bl.a., att, även om den av delegationen ge nomförda intervjuundersökningen i Stockholm bidragit till att skapa en viss uppfattning om konsultationsbehovet, den lika litet som övriga redo visade undersökningar har skapat ökad klarhet om behovet av vårdplatser för lättare fall av den typ, som konstituerar klientelet på en psykiatrisk lasarettsklinik. I avvaktan på säkrare underlag för bedömning av vård platsbehovet anser styrelsen, att siffran 0,5 promille tillsvidare får god tagas.
Socialstyrelsen menar, att redogörelserna i betänkandet för variationer i vårdbehovet sammanhängande med sociala förhållanden ger vid handen, att en betydligt högre frekvens av de svårare mentalsjukdomarna föreligger bland lägre socialskikt och bland yrkesutövare i okvalificerade yrken. Om detta resultat är riktigt anser styrelsen, att det utgör en osäkerhetsfaktor vid beräkning på längre sikt av vårdbehovet i länder sådana som Sverige där socialskiktens storlek och sammansättning växlar.
Statskontoret finner det angeläget, att utvecklingstendenser och frekvens variationer m. in., som kan påverka vårdplatsbehovet inom befolkningen i dess helhet, respektive i olika landsdelar och inom olika vårdformer, kan följas med största möjliga noggrannhet. Icke minst de ekonomiska värden, som kan gå till spillo genom felberäkningar på detta område, representerar avsevärda belopp och redan på grund härav torde fortlöpande statistiska undersökningar vara motiverade. Statskontoret har därför i och för sig intet att erinra mot delegationens förslag i denna del.
Huruvida delegationens undersökningar kan läggas till grund för gene rella slutsatser undandrager sig centrala sjukvårdsberedningens förmåga att bedöma. Då härtill kommer att uppstå — såsom delegationen själv an fört — stora svårigheter att från det sålunda redovisade vårdbehovet här leda behandlingsbehovet, måste viss osäkerhet föreligga vid fastställandet av normerna för såväl vårdplatsantal som behov av öppen vård.
Karolinska institutets lärarkollegium, som inte funnit anledning till erin ran mot de av delegationen gjorda beräkningarna rörande vårdplatsbehovet, anser däremot resultaten av delegationens utredningar av frekvenser av neuroser och lättare psykiska insufficienstillstånd jämte konsultations- och behandlingsbehovet vid dessa tillstånd vara mera anmärkningsvärda. Det berättigade i att placera de med insufficienser bland det icke friska klien telet måste starkt ifrågasättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
15
Samma inställning har statens medicinska forskningsråd och medicinska
fakulteten vid Göteborgs universitet. Fakulteten anser dessutom att siffran
för vårdplatsbehovet vid psykiatriska lasarettsavdelningar rätteligen bör
ligga icke vid 0,5 utan vid 1,5 promille av befolkningen. Detta skulle inne
bära, att antalet behövliga vårdplatser för de egentliga mentalsjukhusen
kunde sänkas till 3,5 promille.
Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande (numera
mentalsjukvårdsberedningen) konstaterar med tillfredsställelse, att den
verkställda utredningen, grundad på mera exakta undersökningar, i sina
slutsatser redovisar värden, som nära ansluter till såväl medicinalstyrelsens
år 1945 redovisade behovssiffror som till de beräkningar av vårdplatsbeho
vet, som framlades i kommitténs år 1954 avgivna betänkande med förslag
till reviderad generalplan för sinnessjukvårdens upprustning. Delegationens
behovstal för slutna vårdplatser, motsvarande 4 promille av invånarantalet,
måste uppfattas som ett medeltal och kan alltså icke ligga till grund för
en kommande utbyggnad av mentalsjukvården inom ettvart av landstingens
sjukvårdsområden. Kommittén erinrar även om att den i sitt nyssnämnda
betänkande förordade, att förnyade inventeringar av platsbehovet borde
vidtagas, lämpligen vart femte år. I den mån den nuvarande hjälpverksam
heten vid den statliga mentalsjukvården får tillräckliga resurser torde så
dana undersökningar, sammanställda med en analys av sjukhusens ex-
spektantlistor och överbeläggning, kunna genomföras till lägre kostnader
än vad delegationen beräknat och ge fullt tillräckliga anvisningar om hur ett
eventuellt utbyggnadsarbete bör fullföljas. Den vetenskapliga bearbetning
en med förfinad teknik av problemet om de psykiska sjukdomarnas utbred
ning och om vårdplatsbehovet, som delegationen rekommenderat, angives
vara en kvalificerad forskningsuppgift, vilken bör anknytas till en psy
kiatrisk universitetsklinik.
Delegationens slutsatser av de företagna undersökningarna synes enligt
Stockholms stads sjukvårdsstyrelses mening vara på det hela taget väl grun
dade. De angivna relationstalen för storstädernas del i fråga om vårdplats
behovets fördelning på olika vårdorgan överensstämmer i stort sett med de
resultat, som sjukvårdsförvaltningen på andra vägar kommit fram till för
Stockholms stads vidkommande och som utgör riktlinjer för den vidare
planläggningen och utbyggnaden av stadens sjukvård. Göteborgs sjukvårds
styrelse anser att en utökning av stadens resurser för sluten mentalsjukvård
visserligen är ofrånkomlig men en utvidgning enligt de normer, som men-
talsjukvårdsdelegationen föreslagit, är ej erforderlig.
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation och svenska landstingsför
bundets styrelse ansluter sig till delegationens förslag om undersökningar
av platsbehovet. Enligt svenska landstingsförbundet, vars uppfattning delas
av flertalet landstings förvaltningsutskott, torde det sålunda vara nödvän
digt att ingående undersökningar göres inom olika sjukvårdsområden, innan
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
16
långsiktiga organisationsplaner fastställes. Förbundet anser emellertid att det av delegationen angivna genomsnittliga vårdplatsbehovet erbjuder en praktisk framgångsväg. Det lär dock inte vara möjligt att anpassa organi sationen av mentalsjukvården på grundval av varje dylik undersökning.
Enligt Östergötlands läns landstings förvaltningsutskotts mening är för delningen av det beräknade platsbehovet 5 promille på mentalsjukhus och vårdhem en fråga, som kan vara föremål för kontroversiella meningar. De legationens farhågor för uppdelning i en högaktiv och medicinskt fullvärdig vårdform kontra en asylvård utgör i sig ett organisatoriskt problem, där olika lösningar är tänkbara. Uppdelningen i 4 promille på mentalsjukhus och 1 promille på vårdhem är alltså en bedömningsfråga, där proportionerna kan tänkas annorlunda, beroende på hur nära vårdhemmen knytes till sjukhusen. Om denna anknytning blir god och vårdhemmen ges karaktär av aktiva »occupational centers» kan förmodligen, enligt utskottets förme nande, en större andel av klientelet vårdas där.
Sveriges läkarförbund framhåller, att planering och handlande givetvis inte kan uppskjutas till dess långsiktiga prognoser kunnat färdigställas.
Förbundet påpekar vidare, att gränsdragningen mellan vad som är en psy kisk egenhet utan praktisk betydelse och en psykisk ömtålighet med hög insjukningsrisk och risk för nedsättning av arbetsförmågan är utomordent ligt osäker. Mentalsjukvårdsdelegationen har arbetat med ett så vidsträckt sjukdomsbegrepp, att sådana normala eller i det närmaste normala och svårvärderade reaktioner, som oro, sömnsvårigheter etc. fått kraftigt på verka det kalkylerade vårdbehovet. De siffror, som framkom genom 1957 års Stockholmsundersökning rörande förekomsten av psykisk sjukdom, psykiska särdrag och neuroser, får inte utan vidare undersökningar anta gas vara direkt representativa för hela befolkningen.
Det påvisade behovet av konsultationer hos psykiatriskt skolade läkare är även med hänsyn tagen till gjord reservation synnerligen stort. Eftersom mentalsjukvårdens nuvarande resurser är så uppenbart otillräckliga och eftersom en långvarig och radikal förstärkning av dessa resurser under alla omständigheter är ofrånkomlig, synes det läkarförbundet mindre angeläget att söka avpressa föreliggande undersökningar rörande vårdbehovet mera preciserade slutsatser i väntan på de bredare upplagda, rullande prognos undersökningar, som delegationen påyrkat.
Svenska läkaresällskapet anser att det är osäkert, huruvida delegatio nens föreslagna fördelning med 4 promille av vårdplatserna på mentalsjuk husen och 0,5 på de psykiatriska lasarettsavdelningarna är den riktiga. Det måste enligt sällskapets mening överlämnas åt framtida erfarenhet och ut veckling att avgöra om en annan fördelning blir lämpligare. Som en följd av delegationens utredning torde måhända en förskjutning ske i riktning mot ett större antal platser vid lasaretten och ett mindre vid mentalsjuk husen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
17
Några remissinstanser vidrör delegationens redogörelse av och kritik över
mentalsjukvårdens resurser och utformning samt
brister. Mot delegationens understrykande av de otillräckliga materiella
och personella resurser, varmed mentalsjukvården arbetar, finns enligt me
dicinalstyrelsen ej anledning att hysa någon avvikande uppfattning. Med
tillfredsställelse bör dock noteras, säger styrelsen, att de senaste åren inne
burit en avsevärd förbättring härvidlag och att fortsatta planenliga åtgärder
kan förväntas i detta hänseende. En viktig förutsättning för ett förbättrat
rekryteringsläge är emellertid, att mentalsjukvården bringas i paritet med
kroppssjukvården med avseende på byggnadstekniska och utrustnings-
mässiga resurser.
Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att det stora behovet av upprust
ning torde vara ställt utom diskussion och statens kommitté för sinnessjuk
vårdens utbyggande framhåller, att nya platser tillkommit efter utrednings
arbetets slutförande och att antalet exspektanter sjunkit samtidigt som
överbeläggningen minskat.
Kommittén är väl medveten om att underhållet av de statliga sjukhusen
på vissa håll är starkt eftersatt men kan också väl förstå, att den för under
hållet ansvariga myndigheten disponerat det relativt begränsade underhålls-
anslaget så, att större delen därav använts för underhåll av sådana byggna
der och avdelningar, som kunnat förutses komma att framdeles ingå i de
upprustade, ofta till sin storlek beskurna sjukhusen. I den mån kommittén
hinner fullfölja den nu pågående byggnadsinventeringen och generalplane-
arbetet för de äldre sjukhusens upprustning torde riktlinjerna för det lö
pande underhållet kunna säkrare angivas.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott menar, att redovisningen av
mentalsjukvårdens brister icke innehåller några principiella nyheter. Det
är, säger utskottet, förvisso intet att säga om att berättigad kritik riktats och
riktas mot mentalsjukvårdens brister, men å andra sidan torde man icke
kunna frånkänna statsmakterna ett erkännande för att under den senaste
tioårsperioden ha vidtagit åtgärder inom ramen för tillgängliga ekonomiska
och personella resurser.
Statens sjukhuspersonals förbund hyser den uppfattningen, att redovis
ningen av mentalsjukvårdens brister inte är lika vederhäftig och objektiv
som redogörelsen för mentalsjukvårdens resurser och utformning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens
överförande till landstingskommunerna
A. Mentalsjukvårdsdelegationen
1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet
I sin principiella diskussion om mentalsjukvårdens utformning anger mentalsjukvårdsdelegationen vissa målsättningar.
Mentalsjukvården måste ges en sådan utformning, att psykiskt sjuka kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den viktigaste förutsätt ningen såväl härför som för ett gott vårdresultat är, att full paritet åstad kommes mellan somatisk och psykisk vård såväl medicinskt och organisa toriskt som författningsmässigt. Som slutmål bör gälla, att mentalsjukvård och kroppssjukvård sammansmälter såsom olika specialiteter inom samma sjukvårdsorganisation och i största möjliga utsträckning inom samma sjuk husenheter. Härför kräves en omfattande utbyggnad med nya sjukhusenhe ter och avdelningar samt att personalen ökas i omfattning och ytterligare differentieras ävensom att arbetsformerna omgestaltas så att de sjuka kan få en individualiserad behandling med utnyttjande av alla de terapeutiska resurser som forskningen ställer till förfogande. Ett viktigt krav är vidare, att öppen och sluten mentalsjukvård planeras som en enhet och erhåller en utformning, som möjliggör största möjliga utnyttjande av öppna vård former. Angeläget är även att forskningen ytterligare stimuleras och under- stödjes.
För att de många bristerna inom mentalsjukvården skall kunna elimi neras och angivna målsättningar förverkligas är det nödvändigt med en allsidig planering, omfattande samtliga verksamhetsgrenar av vårdområ det. Diskussionen om mentalsjukvården har i mycket hög grad dominerats av det starkt framträdande behovet att utbygga den slutna vården. Både när det gäller att tillgodose vårdbehovet och att beräkna behovet av perso nal är det emellertid enligt delegationens mening ofta direkt vilseledande att i första hand ta sikte på platsantalet, bl. a. därför att platserna på ett mentalsjukhus med hänsyn till sin olikartade karaktär och användning kan »väga» mycket olika även kvantitativt sett. Den öppna mentalsjukvården har mindre än den slutna varit föremål för mera ingående principiella och praktiska överväganden. Bl. a. har den till statens mentalsjukhus anknutna hjälpverksamheten varit otillräcklig. Även i övrigt har de allmänna mottag ningarna för öppen mentalsjukvård, som på senare år kommit till stånd, av slöjat ett i många fall latent vårdbehov, som kräver väsentligt ökade resur ser. En god öppen vård samt olika slag av rehabiliteringsåtgärder kan ibland minska eller uppskjuta behovet av kvalificerad anstaltsvård. Tillgång till goda övergångsformer mellan anstaltsvården och livet ute i samhället, öka
19
de möjligheter till miljösanering samt förbättrade resurser för eftervård kan
i många fall väsentligt förkorta sjukhusvistelsen och motverka risken för
försämring, som nödvändiggör återintagning.
Delegationen anser, att särskilda bestämmelser om omhändertagande och
vård sannolikt alltid kommer att vara nödvändiga för en del av de psykiskt
sjuka. Men även lagstiftningen måste utformas med hänsyn till den mo
derna synen på de psykiska sjukdomarna och deras behandling. För att
mentalsjukvården skall kunna få behövlig »good will» bland allmänheten
måste intagning på sjukhus för behandling av psykisk sjukdom i största
möjliga utsträckning försiggå i samma former som intagning på sjukhus
för behandling av somatisk sjukdom. Tvång bör inte användas annat än
när det är oundgängligen nödvändigt. En lagstiftning, som ger de psykiskt
sjuka en särställning, förhindrar att psykiska och somatiska sjukdomar
jämställes i det allmänna medvetandet. På längre sikt bör därför enligt
delegationens mening målsättningen vara, att sinnessjuklagstiftningen ingår
i en allmän sjukvårdslag, vari även kroppssjukvården regleras.
En verklig integration mellan resurserna för psykisk och somatisk vård
kan på längre sikt väntas förbättra behandlingsresultaten inom dessa båda
vårdområden. Ordnandet av behandlingsmöjligheter för psykiskt sjuka
i anslutning till centrallasaretten är ett av de viktigaste medlen att åstad
komma tidigbehandling. Av största betydelse är också att övriga anstalter
för vård av psykiskt sjuka —- friliggande mentalsjukhus, vårdhem, konva
lescent- och vilohem etc. —• beredes möjlighet till ett integrerat samarbete
med kroppssjukhusen.
Kravet på en god samordning mellan vården inom och utanför sjukhuset
har vidare ökat i betydelse. Öppen och sluten vård måste betraktas som
delar i en enhetlig vårdorganisation och planeras gemensamt. De såväl av
humanitära som av samhällsekonomiska skäl dikterade strävandena att
förkorta tiden för anstaltsvistelse och i största möjliga utsträckning åter
föra patienterna till hälsa och arbetsförmåga ställer betydande krav på så
dan samordning.
Knappheten på investeringsutrymme gör det även än mer angeläget att
planera öppen och sluten mentalsjukvård som en enhet. Om samtidigt med
den successiva utbyggnaden av den slutna vården vid mentalsjukhus ökade
möjligheter till öppen vård och andra mindre kostnadskrävande vårdfor
mer ställes till förfogande, är det tänkbart, att behovet av en ytterligare ök
ning av antalet platser vid en omprövning kan visa sig mindre än vad tidi
gare uppskattningar givit vid handen. Under alla förhållanden — betonar
delegationen — måste denna och likartade frågeställningar bli föremål för
kontinuerlig uppmärksamhet vid planeringsarbetet.
Bristen på psykiatrer och annan kvalificerad vårdpersonal är en annan
omständighet som försvårar och försenar på samma sätt som det otillfreds
ställande investeringsutryminet hindrar en eljest önskvärd expansion. Att
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
20
avveckla denna brist är emellertid en procedur på lång sikt. En expansion av mentalsjukvården -— som förutsätter betydligt flera psykiatrer än för närvarande — måste också ske i konkurrens med andra vårdområden om nytillskottet på läkare. Hittills har mentalsjukvården stått sig ganska då ligt i denna konkurrens, framhåller delegationen.
Beträffande huvudmannaskapet för mentalsjukvården erinrar mental- sjukvårdsdelegationen bl. a. om att statens sinnessjukvårdsberedning så väl i sitt år 1950 avgivna betänkande med förslag till generalplan för sinnes sjukvårdens tillgodoseende (stencilerat) som i en strax dessförinnan av beredningen avgiven promemoria upptagit frågan om en omprövning av huvudmannaskapet till mera djupgående behandling.
I en på tidigt stadium av utredningsarbetet i samverkan med svenska psykiatriska föreningen gjord enkät tillfrågades landets psykiatrer om de ras inställning till frågan om huvudmannaskapet för mentalsjukvården. 80 procent av de svarande angav, att huvudmannaskapet borde överflyttas från staten till landstingskommunerna.
Icke heller vid de överläggningar, som delegationen under utrednings arbetets bedrivande haft med representanter för sjukvårdsstyrelserna i de olika landstingsområdena, har i flertalet fall några invändningar framkom mit mot ett överförande av mentalsjukhusen och den till dessa anknutna öppna vården till landstingskommunalt huvudmannaskap. En förutsätt ning är dock, säger delegationen, att en tillfredsställande reglering av därmed sammanhängande ekonomiska frågor kommer till stånd.
Om man helt obunden av den förhandenvarande sjukvårdsorganisationen i landet skulle framlägga förslag till en ny sådan, skulle det, anför delega tionen, med all sannolikhet anses naturligt att i princip sammanföra all sjukvård under en och samma huvudman, varvid utan tvivel landstings kommunerna och de s. k. landstingsfria städerna närmast skulle komma i fråga. Enligt delegationens uppfattning framtvingar kravet på tidigbehand ling, integration av öppen och sluten mentalsjukvård samt samordning mel lan somatisk och psykisk vård gemensam planläggning och administration av hela sjukvårdsområdet. Tydligast framträder enligt delegationen olägen heterna av den rådande ansvarsfördelningen i samband med det alltmer trängande behovet av samarbete och sammanhang mellan den somatiska och psykiska vården. Delegationen finner det ådagalagt, att medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvud mannaskapet för den statliga mentalsjukvården bör ske till landstingskom munerna och städer, som icke ingår i landstingsindelningen.
Spörsmålet på vad sätt och vid vilken tidpunkt ett överförande av huvud mannaskapet bör komma till stånd omfattar enligt delegationen ett stort antal delvis svårlösta problem. Delegationen förordar emellertid att ett successivt överförande sker så att enskilda landstingskommuner eller grup per av dessa med särskilt intresse för att själva organisera och utbygga
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
mentalsjukvården för befolkningen i sina områden snarast möjligt beredes
tillfälle härtill.
Detta principiella ställningstagande utesluter emellertid icke, påpekar
delegationen, att undantag för vissa patientgrupper med speciella vård
problem kan göras om så befinnes lämpligt ur praktiska och rationella syn
punkter. Sedermera har undantagsfrågan varit föremål för förnyad utred
ning av mentalsjukvårdsberedningen, vars förslag redovisas i det följande.
2. Mentalsjukvårdens organisation
Den ledande principen vid utformningen av mentalsjukvårdens organi
sation bör enligt mentalsjukvårdsdelegationens mening vara att åstadkom
ma största möjliga integration med kroppssjukvården. Nya mentalsjuk-
vårdsenheter bör därför uppföras i så nära anslutning till lasarett som
möjligt. En riktlinje vid utarbetandet av delegationens förslag till vård
grenens organisation inom ett sjukvårdsområde har alltså varit att få eu
så god samordning med kroppssjukvården som möjligt. Delegationen för
ordar därför, att där nytt mentalsjukhus planeras möjligheterna att an
sluta detta till ett lasarett ingående blir prövade.
Inom varje sjukvårdsområde bör finnas ett eller flera psykiatriska centra
med resurser för såväl sluten som öppen vård. Dessa centra kan utgöras
av mentalsjukhus, fristående eller vid lasarett, och av psykiatriska avdel
ningar vid lasarett. Vårdenheterna bör förläggas till naturliga befolknings
centra och verksamhetsområdet bestämmas av tekniska och demografiska
förhållanden.
I fråga om storleken av ett mentalsjukhus konstaterar delegationen, att
några schematiska regler icke kan fastställas. Ur trivselsynpunkt bör sjuk
husen vara förhållandevis små, dock bör tillräckliga möjligheter till diffe
rentiering av patienterna finnas. De nuvarande sjukhusen måste givetvis
bibehållas under ansenlig tid, men platsantalet bör nedbringas till 700 å 800
vårdplatser. En förutsättning för en reducering av antalet vårdplatser på
befintliga sjukhus är givetvis, att nya enheter kommer till stånd, så att
det totala platsbehovet ändå tillgodoses. Dessa enheter bör, som nyss sagts,
helst förläggas i direkt anslutning till lasarett, i första hand centrallasa
rett och i andra hand ett väl utbyggt normallasarett, och platsantalet som
regel begränsas till 300 å 400. För nya mentalsjukhus, som på grund av
lokala förhållanden måste uppföras fristående, bör platsantalet bestämmas
till 600—700. Storleken av de psykiatriska lasarettsavdelningarna, vilka
bör inrättas inom varje sjukvårdsområde, föreslås av delegationen icke
överstiga 50 vårdplatser.
De nuvarande av landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria stä
derna drivna sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka bör under beteck
ningen mentalsjukhem drivas även i fortsättningen och närmast omhänder
taga det klientel, som icke längre kräver sjukhusens medicinska och tera
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
21
22
peutiska resurser. En differentiering på skilda hem bör eftersträvas för dels långvarigt psykiskt sjuka patienter, som är arbetsföra och i kroppsligt av seende friska och för vilka lämplig form av sysselsättning kan beredas i eller utanför sjukhus, dels i somatiskt hänseende förhållandevis friska åld ringar, som behöver kontakt med anhöriga och hemorten. Mentalsjukhem men bör ha ett förhållandevis litet vårdplatsantal och ges en hemliknande prägel. Planerade större sjukhem bör därför uppföras i paviljongsystem.
Mottagningar för öppen vård bör förekomma vid såväl mentalsjukhus som psykiatriska lasarettsavdelningar. Vid dessa mottagningar bör be handlas psykiskt sjuka, som ej erfordrar sluten vård, och fortsatt behand ling meddelas utskrivna patienter. Vid sidan härav bör finnas särskilda öppna mottagningar för sådan tillsyn och efterkontroll av de psykiskt sjuka, som f. n. utövas av den vid de statliga mentalsjukhusen bedrivna hjälpverksamheten. Denna form av öppen mottagning föreslås få beteck ningen mentalvårdsdispensär. Även familjevård, d. v. s. omhändertagande i enskilda hem av psykiskt sjuka personer, bör bedrivas i fortsättningen. Delegationen framhåller vidare, att vid sidan av de nu angivna mental- vårdsenheterna psykiatriska mottagningar vid lasarett, där sluten psykiat risk vård icke förekommer — s. k. psykiatriska filialmottagningar — torde vara erforderliga.
Till mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna bör knytas konvalescenthem dels för omhändertagande av de patienter från den öppna vården, som ej är i behov av sjukhusvård men väl en tids av koppling, och dels för sådana på sjukhus intagna patienter, som inte längre behöver sjukhusvård men en tids miljöbyte, innan de återgår till sitt van liga arbete.
I områden med cirka 50 000 å 60 000 invånare ävensom på andra håll, där möjlighet föreligger, föreslås att dagsjukhus inrättas som en mellan form mellan öppen och sluten vård. Dessa sjukhus bör avses för långvarigt sjuka, som behöver arbetsterapi och annan rehabiliterande behandling, men som kan tillbringa nätterna i hemmet. Lokalerna kan i vissa fall an vändas även som nattsjukhus för patienter, som kan sköta sitt arbete under dagarna men i övrigt behöver behandling eller omhändertagande. Som en annan övergångsform mellan sluten och öppen mentalsjukvård kan enligt delegationen ifrågakomma inackorderingshem för patienter, som genom gått behandling på sjukhus men ännu ej är så återställda, att de kan reda sig själva, eller vilkas hemförhållanden gör det nödvändigt, att de viss tid vistas borta från hemmet.
Vissa arbetsuppgifter inom den öppna mentalsjukvården anses böra anförtros tjänsteläkare och distriktssköterskor, exempelvis mera okompli cerade psykiatriska behandlingsåtgärder, första hjälp vid akuta psykiska sjukdomsfall, viss efterbehandling och tillsyn av försöksutskrivna och ut skrivna patienter m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
23
Delegationen har slutligen framhållit, att dess förslag till mentalsjuk
vårdens organisation endast bör tjäna som allmän riktlinje för den kom
mande utvecklingen. Landstingskommunerna bör ha betydande frihet att
utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhållandena.
En sådan frihet kommer att möjliggöra, att nya vårdformer och tillväga
gångssätt kan prövas, vilket är av grundläggande betydelse för utveck
lingen. De kommande åren kommer att bli en övergångstid, varunder en ny
organisation successivt kan växa fram. Att på nuvarande stadium i plane
ringen låsa fast sig vid en bestämd mall kan därför icke vara ändamåls
enligt. Delegationens förslag bör därför endast tjäna som allmän riktlinje
för den kommande utvecklingen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
B. Mentalsjukvårdsberedningen
1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma
Mentalsjukvårdsberedningen erinrar om att frågan, hur de psykiskt ab
norma — s. k. psykopater — lämpligen bör omhändertagas och vårdas
under de sista årtiondena varit föremål för åtskilliga diskussioner och ut
redningar. Att huvudparten av detta klientel inte är lämpat att omhänder-
havas inom de vanliga mentalsjukhusen har man allmänt varit ense om.
1947 års riksdag har också i princip beslutat, att de svårskötta psykopaterna
skall överföras till särskilda sjukhus, anordnade inom mentalsjukvårdens
ram och utformade direkt med tanke på de speciella krav, som vården av
detta klientel ställer. Uppförande i Katrineholm av ett dylikt specialsjuk
hus med 245 vårdplatser har sedermera beslutats och står nu inför sitt för
verkligande som ett första led i uppbyggnaden av en särskild vårdorganisa
tion. Några riktlinjer för organisationens fortsatta utbyggnad har däremot
inte tidigare uppdragits.
Vid övervägandena om en mentalsjukvårdsreform har hittills ifrågasatts,
att bl. a. vården av sådana psykiskt sjuka och abnorma, som behöver vår
das å specialsjukhus, skulle undantagas och bibehållas som en staten åvi
lande vårduppgift. Motiven härför har så gott som uteslutande varit av
praktisk-organiaatorisk natur. Frågan gäller alltså främst, i vad mån en
tänkbar utformning av den framtida vårdorganisationen för denna speciella
grupp av mentalsjukvårdens klientel kan förenas med ett landstingskommu
nalt huvudmannaskap. Någon klarläggande diskussion härom har inte
förts. Mentalsjukvårdsberedningen har därför tagit upp spörsmålet till be
handling för att ange några principiella riktlinjer för den framtida vård
organisatoriska planläggningen och mot bakgrunden därav pröva huvud-
mannaskapsfrågan för denna klientelgrupp.
Beredningen framhåller, att termen psykopati inte betecknar någon be
stämd sjukdomsenhet. Den har använts som en sammanfattande diagnos
för en rad olika psykiska sjukdoms- och dcfekltillstånd. I den officiella
24
diagnoslista, som gällde för mentalsjukhusen intill år 1962, var psykopati beteckningen för alla tillstånd, som inte kunde rubriceras som någon form av sinnessjukdom eller psykisk efterblivenhet. Termen psykopati har samtidigt alltmer kommit att användas som asocialitetsbeteckning, närmast som ett symtom. Så användes vanligen ordet då psykopatvård diskuteras. Det som därvid avses är en speciell vårdform för sådana psykiskt sjuka och defekta — ej mentalt sjuka eller psykiskt efterblivna — som på grund av svårigheter med den sociala anpassningen är svårskötta på vanliga mentalsjukhus och i många fall i behov av speciell terapi. Man bör därför i vårdsammanhang hellre tala om specialvård än psykopatvård.
Beredningen har försökt precisera det aktuella behovet av specialvård för mentalsjukhusens patienter och låtit företaga en ny inventering av be läggningen på samtliga mentalsjukhus, statens såväl som storstädernas. Inventeringen, som utförts av överläkaren vid Lillhagens sjukhus Erik Kjell Eriksson, baserades på uppgifter från sjukvårdsläkarna om förhål landena den 30 juni 1962. Antalet inneliggande straffriförklarade uppgick tillsammans till 1 616. Av dessa hade 762 patienter straffriförklarats på grund av vanlig psykisk sjukdom, 330 till följd av psykisk efterblivenhet och 524 med hänsyn till »annan själslig abnormitet». Av samtliga straff- friförklarade ansågs 471 (437 män och 34 kvinnor) vara i behov av vård på specialsjukhus. Av 354 icke straffriförklarade patienter med symtomet »psykopati» på de statliga sjukhusen ansågs 120 (69 män och 51 kvinnor) vara i behov av vård på specialsjukhus. Av motsvarande patientkategori på Stockholms, Göteborgs och Malmös mentalsjukhus (tillhopa 118) ansågs 54 (35 män och 19 kvinnor) vara i behov av vård på specialsjukhus. Sam manlagt uppgavs alltså 645 patienter (541 män och 104 kvinnor) vara i be hov av specialvård. Av dessa var sammanlagt 261 hemmahörande i stor städerna.
Av hela antalet straffriförklarade patienter, som vårdas på de staliga sjukhusen (1616) har 490, d. v. s. 30%, sin hemort i Stockholm, Göte borg och Malmö. Antalet försöksutskrivna och exspektanter har inte an setts spela någon större roll vid bedömningen av behovet av specialvård. Inventeringen redovisar även klientelets fördelning på olika sjukhus och efter hemort.
Sammanfattningsvis har undersökaren betonat, att han fått ett mycket starkt intryck av att de undersökta patienterna i en helt dominerande om fattning är psykiskt sjuka eller invalidiserade och att de har ett stort behov av psykiatrisk-medicinsk vård. Samma utrednings- och behandlingsmöj ligheter behövs för dessa som för övriga patienter på mentalsjukhus och psykiatriska kliniker: fortlöpande psykiatrisk och allmänmedicinsk ob servation med tillgång till förstklassigt laboratorium, elektroencefalogra- fiska undersökningar, röntgenundersökningar (inklusive encefalografi och angiografi), samtalsbehandling, gruppbehandling, medikamentell behand
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
25
ling (där alla former av psykofarmaka måste kunna utnyttjas), elektro-
chockbehandling, insulinbehandling, i enstaka fall lobotomi och kastration
etc.
Dessutom har två fundamentala behov i resurserna för behandlingen
påtalats: dels måste aktivitetsterapin inriktas på yrkesutbildning, omskol-
ning och arbetsträning och dels måste en effektiv öppen psykiatrisk vård
kunna ges under försöksutskrivning liksom efter en definitiv utskrivning.
Bedömningen av vilka patienter som är i behov av specialvård är mycket
svår. Ibland föreligger båda huvudskälen till specialvård — svårsköttbarhet
och behov av avancerad aktivitetsterapi — ibland endast det ena. Andra
faktorer måste också komma med i avvägningen exempelvis betydelsen av
att patienten får vara på ett sjukhus nära sin familj eller att han flyttas
långt från en skadlig miljö. Patienterna bör inte vara fastlåsta vid en viss
vårdform utan alltefter behov kunna vårdas än på ett vanligt mentalsjuk
hus, än på ett specialsjukhus.
För omhändertagande och vård av psykiskt abnorma finnes f. n. inom
mentalsjukvården en särskild specialavdelning med 100-tal platser vid
vartdera av S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus i Sunds
vall. Dessa sammanlagt omkring 200 platser är närmast avsedda för svår-
skötta manliga patienter, i första hand straffriförklarade. Härutöver finnes
för farliga psykiskt abnorma eller sjuka en s. k. fast paviljong vid vart
dera S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och Säters sjukhus med sammanlagt
omkring 70 platser. Det övervägande antalet psykiskt abnorma vårdas
emellertid på samma avdelningar som mentalsjukhusens övriga patienter.
Beredningen avvisar den ibland framförda tanken att de specialvårds-
behövande psykiskt abnorma borde tagas om hand på särskilda institu
tioner för en medicinsk förvaring under kriminalvårdens regi. Den avgö
rande synpunkten i sammanhanget måste nämligen vara, att de vårdbe-
hövandes möjligheter till behandling -—- såväl för straffriförklarade som
för övriga sjuka eller abnorma — helt ligger inom det medicinskt-psykiat-
riska verksamhetsfältet. Inom mentalsjukvårdens ram bör dock speciella
anordningar vidtagas för ett humant ordnat omhändertagande jämsides
med en terapeutisk verksamhet, där nya medicinska rön ständigt måste
utnyttjas och tillföras behandlingsarsenalen, om något behandlingsresultat
skall kunna påräknas.
Klientelet vid det nya specialsjukhuset i Katrineholm bör i första hand
begränsas till sådana patienter, som visat sig besvärliga och inte lämpade
för vård på vanliga mentalsjukhus men som med tillämpning av speciella
vårdprinciper och med olika medicinska ingrepp kan påverkas i gynnsam
riktning.
Intill dess ytterligare specialenheter med erforderliga terapimöjligheter
tillskapats bör de båda nuvarande specialavdelningarna helt tagas i an
språk för vård av sådana patienter som inte lämpligen bör omhändertas
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
26
på det nya sjukhuset. På längre sikt får det emellertid anses vara till av gjord nackdel för den egentliga mentalsjukvården att omhänderha ifråga varande klientel i omedelbar anslutning till mentalsjukhusens vanliga vård avdelningar.
Bland ledmotiven för den framtida vårdorganisatoriska planläggningen framhålles också att om den från terapeutisk synpunkt nödvändiga libe raliseringen av vårdformerna vid de vanliga mentalsjukhusen helt skall kunna genomföras, måste sjukhusen befrias från det svårskötta och för vår den i övrigt störande klientelet. Den kliniska bedömningen har givit stöd för åsikten, att behandlingen av detta rikt fasetterade klientel kräver minst lika goda diagnostiska och terapeutiska resurser som de i egentlig mening mentalt sjuka.
Eftervården, som är av största betydelse för klientelets rehabilitering och återanpassning i samhällslivet, måste uppläggas i samråd med öppen vård-verksamheten vid den psykiatriska vårdinstitutionen i patientens hem- ortslän, till vilken denna vård i fortsättningen lämpligen bör vara knuten och där den vid specialsjukhuset påbörjade behandlingen skall fullföljas med regelbundna besök hos psykiater. Avståndet mellan specialsjukhuset och patientens hemortslän får inte vara alltför stort. En spridning av kli entelet bör därför ske på flera regionalt ordnade vårdenheter, ettvart med flera län som upptagningsområde.
En indelning av landet i upptagningsområden för exempelvis fyra sådana vårdenheter redovisas i promemorian. För att möjliggöra erforderlig en hetlighet i den medicinska ledningen bör varje enhet inte vara större än att den utgör ett lämpligt underlag för en överläkaravdelning och inte om fatta mer än högst 125 patienter.
Skulle Katrineholmssjukhuset inte kunna inpassas i en dylik trängre regional organisation, bör det inte vara omöjligt att till sjukhuset knyta vissa former av specialbehandling av patientkategorier från en större del av landet, eventuellt från hela riket.
Beträffande specialvårdenheternas lokalisering anses hinder inte möta mot att en enhet inrättas såsom en till ett större mentalsjukhus knuten specialinstitution och förlägges på ett avstånd från sjukhuset, som inte är större än att det möjliggör en administrativ och driftsmässig samord ning med detta men samtidigt tillräckligt för att icke medföra några stör ningar för vården vid huvudsjukhuset. Vidare bör man tillvarataga möjlig heterna att förlägga en vårdenhet i närheten av ett medicinskt utbildnings centrum.
En oviss faktor, som inverkar på vårdorganisationen, är hur den speci fikt medicinska alkoholistvården kommer att utformas. De mera svårskötta nykterhetsvårdsfallen, ofta utpräglat asociala och med psykiska avvikelser, torde delvis utgöras av gravt psykopatologiska fall, som kan behöva en speciell psykiatrisk behandling av i stort sett samma art som i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
27
andra typer av psykiskt abnorma. En annan till omfattning och ur vård-
behovssynpunkt oviss kategori är det främst i storstäderna förekommande
lösdrivarklientelet. Även inom detta är en del fall att anse som hänförliga
till det klientel, för vilket den psykiatriska vården inrymmer de mest ade
kvata behandlingsformerna.
Beträffande det kvinnliga klientelet anses problemen vara betydligt
mindre, såväl numerärt som med hänsyn till graden av svårsköttbarhet.
I den mån behov av en särskild vårdform föreligger bör denna kunna or
ganiseras i form av särskilt inrättade specialavdelningar — tillsvidare i di
rekt anslutning till mentalsjukhus — med samma möjligheter till aktivi-
tetsterapi och resocialisering som vid specialsjukhusen.
Huvudparten av farliga psykiskt sjuka och abnorma utgöres av psykiskt
sjuka, ofta schizofrena patienter, epileptiker och fall med grava hjärnska
dor ävensom enstaka fall med psykisk abnormitet. För detta klientel bör
de s. k. fasta paviljongerna vid Säters och S:ta Gertruds sjukhus tills vi
dare kunna bibehållas, efter en genomgripande ombyggnad och moderni
sering. På längre sikt kan det vara mest ändamålsenligt, att särskilda av
delningar för farliga psykiskt sjuka och abnorma inrättas i anslutning till
vårdenheter för det specialvårdsbehövande klientelet i övrigt, i vart fall för
andra än psykopatiska patienter. Skäl kan dock även tala för att inrätta
särskilda mindre avdelningar i anslutning till de gängse mentalsjukhusen
—- förslagsvis en inom varje region — men på sådant avstånd från sjuk
husets huvuddel, att dettas yttre attityd inte blir lidande. Man understry
ker, att dessa patienter icke a priori kan räknas till det icke behandlings
bara klientelet. De kräver samma goda behandlingsmöjligheter som mental-
vårdsklientelet i övrigt.
I huvudmannaskapsfrågan diskuterar beredningen till en början, till vil
ken gren av samhällsverksamheten den s. k. psykopatvården rent prin
cipiellt bör anses hänförlig och tillbakavisar sättet att betrakta omhänder
tagandet företrädesvis som en form av skyddsåtgärd, där de sociala och
samhällspreventiva synpunkterna är dominerande. De vårdprinciper och
behandlingsmetoder, som bör tillämpas beträffande ifrågavarande klientel,
är till helt övervägande del av sådan beskaffenhet, att de är att hänföra till
det psykiatriska verksamhetsfältet. Vården av detta klientel är därför otvi
velaktigt att inordna under de sjukvårdande uppgifterna som en special
gren inom mentalsjukvården, en bedömning som också legat bakom stats
makternas principbeslut 1947. I sammanhanget erinras om att den god
tagna organisationsplanen för vård av mentalt sjuka barn och ungdomar
utformats som specialistsjukvård med anslutning till kroppssjukvårdens
regionindelning. Vidare har förordats en regional fördelning av men
talsjukhemmen liksom av behandlingshem av typ II.
Av synen på den s. k. psykopatvården som eu specialsjukvård inom men
talsjukvårdens ram följer givetvis att den enligt uppfattningen om ett önsk
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
28
värt enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård i princip bör vara underställd landstingskommunens huvudmannaansvar. De diskuterade undantagen från ett enhetligt huvudmannaskap har, understryker bered ningen, icke gällt problem av principiell utan av praktisk natur. Frågan om ett landstingskommunalt huvudmannaskap för psykopatvården bör be gränsas till en bedömning av om detta ur praktiska lämplighetshänsyn kan anses organisatoriskt och ekonomiskt rimligt. Under diskussionen om en huvudmannaskapsreform har bl. a. framhållits att gränserna för huvud mannaansvaret mellan statliga och kommunala vårduppgifter klart fixeras. Om den specialiserade vårdformen bibehålies som en statlig uppgift, kan detta lätt medföra olika gränsdragningsproblem beträffande ifrågavarande patientgrupper. Inte minst ovissheten om psykopatibegreppets egentliga me dicinska innebörd kan föranleda divergerande uppfattningar om huvud mannaansvaret för det enskilda vårdfallet. Vidare erinras om den samord ning med mentalsjukvården i övrigt, som på olika sätt är nödvändig för behandling av det specialvårdsbehövande klientelet, i synnerhet i fråga om eftervården. Här måste möjligheter finnas att utan besvärande formaliteter överföra patienten från specialvården och på lämpligt sätt infoga honom i den öppna vården inom den ordinarie mentalsjukvården.
Det bör icke vara uteslutet att på liknande sätt som skett i fråga om vissa av kroppssjukvårdens specialiteter åstadkomma en regional orga nisation även för psykiatrisk specialistbehandling. Den vidtagna patient inventeringen anses ha visat, att det finns förutsättningar för en fördel ning på upptagningsområden med så stort befolkningsunderlag, som en rationellt bedriven vård kan anses kräva. En sådan regional vård inom men talsjukvården bör så nära som möjligt samordnas med den specialiserade kroppssjukvården i fråga om organisatoriska och administrativa problem, planeringsuppgifter som liksom på andra vårdområden bör kunna lösas genom samverkan landstingen emellan genom anknytning till deras plane ringsorgan för regionsjukvården, som kan förstärkas med psykiatrisk ex pertis. Det bör även vara organisatoriskt möjligt att liksom inom kropps sjukvården inrätta en vårdinstitution (specialitet) för mer än en region. Ett interregional! samarbete torde i så fall kunna anknytas till de organ, som har närmaste motsvarande uppgifter i fråga om kroppssjukvården, bl. a. centrala regionsjukvårdsnämnden. Den principiella planläggningen i stort bör givetvis ske i samråd mellan berörda regionala organ och veder börande centrala myndigheter, bl. a. mentalsjukvårdsberedningen, medi cinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen.
Beredningen har såsom odiskutabelt utgått ifrån att bland de special- vårdbehövande bör inräknas även de farliga psykiskt sjuka eller abnorma patienter, som är omhändertagna på s. k. fast paviljong.
Beredningens ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan gäller i för hållande till såväl landstingskommunerna som de s. k. landstingsfria stä
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
derna. De mellan staten och storstäderna träffade överenskommelserna rö
rande vården av straffriförklarade och — om än mot viss ersättning — om
händertagande av vissa psykiskt abnorma kan i realiteten sägas ha inne
burit ett åtagande från statens sida att svara för psykopatvården i dessa
städer. Bortsett från dessa avtal anser beredningen det inte vara möjligt
att andraga några vägande skäl för att vid en huvudmannaskapsreform
undantaga den enbart geografiskt avgränsade del av vårdklientelet, som de
i storstäderna hemmahörande patienterna utgör, och bibehålla dessa under
statens huvudmannaskap. Ett dylikt dubbelt huvudmannaskap skulle tvärt
om leda till betydande vårdorganisatoriska och administrativa svårigheter.
Principen bör i stället vara att alla lokala huvudmän skall ha samma sjuk
vårdansvar.
De befintliga specialavdelningarna för vård av s. k. psykopater (vid S:t
Sigfrids och Sidsjöns sjukhus) och de s. k. fasta paviljongerna (å S:ta
Gertruds och Säters sjukhus) måste som nämnts bibehållas under ett över
gångsskede, varunder den planerade huvudmannaskapsreformen bör hinna
genomföras. Dessa vårdenheter bör underställas de nya huvudmännen för
de mentalsjukhus, till vilka de är anslutna, d. v. s. vederbörande landsting.
Mellan dessa och övriga lokala huvudmän bör kostnaderna för enheternas
underhåll och drift m. m. fördelas efter respektive huvudmans utnyttjande
av desamma. 2
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
29
2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna
Bakgrunden till mentalsjukvårdsberedningens utredning är bl. a. den
kritik som riktats mot svårigheterna att komma tillrätta med gränsdrag
ningen mellan det statliga och landstingskommunal huvudmannaskapet
för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna. Med hänsyn till
att olika gränsdragningsproblem aktualiserats i samband med frågan om
landstingskommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården har
det vidare från inrikesdepartementets sida ansetts lämpligt, att huvudman-
naskapsfrågan för detta klientel tages upp till övervägande och beslut vid
statsmakternas principiella ställningstagande till huvudmannaskapet för
den egentliga mentalsjukvården.
Gränsdragningen mellan statens och landstingskommunernas huvudman
naskap för undervisning och vård av psykiskt efterblivna framgår huvud
sakligen av de inledande bestämmelserna i 1954 års lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Lagens tillämpningsområde angives i 1 §, som reglerar undervisningen
och vården av dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk
efterblivenhet icke kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, dels
andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kan tillgodogöra sig
folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock per-
30
soner över aderton år, som av samma grund är ur stånd att taga vård om sig själva. Från lagens tillämpning undantages de som är intagna på eller försöksutskrivna från mentalsjukhus eller staten tillhörig anstalt för psy kiskt efterblivna.
De psykiskt efterblivnas undervisning och vård enligt 1954 års lag och med stöd därav meddelade föreskrifter handhas av landstingskommunerna. Undantagen från huvudmannaskapet finns intagna i lagens 4 § och om fattar följande kategorier:
a) psykiskt efterblivna, som är blinda, dövstumma, höggradigt vanföra, epileptiska, eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kan undervisas eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt
b) höggradigt efterblivna, som är så svårskötta, att de fordrar vård å specialanstalt, eller som lider av tuberkulos i smittsamt skede.
Det undantagna klientelet omhändertages på följande institutioner: 1) Psykiskt efterblivna, som är blinda, omhändertagas på vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte (175 platser). Institutionen är upp delad på tre avdelningar: skolhem (50 pl.), arbetshem (66 pl.) och vård hem (59 pl.). Flertalet av de vårdade utgöres av blinda tillika psykiskt ef terblivna.
2) Psykiskt efterblivna, som är dövstumma mottages å vårdanstalten för döva med komplicerat lyte, Mogård, Finspång (105 platser). Anstalten utgöres både av skolhem (25 pl.) och arbetshem (40 + 40 pl.).
3) Psykiskt efterblivna, som är höggradigt vanföra vårdas på Kronprin sessan Victorias kustsanatorium, Barkåkra, Vejbystrand.
Enligt avtal mellan medicinalstyrelsen för statens räkning och direktionen för kustsanatoriet, som ägs av en förening men helt drives med statsmedel, mottages vid sanatoriet 140 vanföra, ortopediskt behandlingsbara, psykiskt efterblivna.
4) Psykiskt efterblivna, som är särskolepliktiga och som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat lik nande skäl svårligen kan undervisas tillsammans med andra psykiskt ef terblivna brukar betecknas såsom barn med komplicerad utvecklingshämning. Den nuvarande vårdorganisationen för detta klientel omfattar dels två statliga skol- och yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed, utanför Sala, och ett för flickor i Vänersborg, dels ock två enskilda, enligt särskilda avtal med bidrag av statliga medel drivna riksanstalter: Sävstaholms skolhem för pojkar i Vingåkers kommun och Söderhaga skolhem för flickor i Drev- viken utanför Stockholm. Huvudman för de båda sistnämnda skolhemmen är Föreningen Sävstaholmsskolorna.
De statliga skol- och yrkeshemmen Salbohed och Vänersborg är närmast avsedda att mottaga de mest svårskötta med komplicerade psykiska rubb ningar, medan de enskilda skolhemmen Sävstaholm och Söderhaga avses
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
31
skola tillgodose vårdbehovet för dylika barn med något lättare psykiska
eller nervösa rubbningar.
Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salbohed utgöres av dels en
skolhemsavdelning med 35 platser och dels en yrkeshemsavdelning med
40 platser. Statens skol- och yrkeshem för flickor i Vänersborg har totalt
38 platser. Huvuddelen av eleverna är yrkeshemsklientel. Hemmens platser
kan dock ej helt utnyttjas på grund av lokalernas utformning.
5) Psykiskt efterblivna, som är asociala och som erfordrar vård, mot-
tages på mentalsjukhusen a) Salberga sjukhus, Sala (334 pl.), b) Källs-
hagens sjukhus, Vänersborg, en avdelning (266 pl. se även nedan under
C.), c) Västra Ny sjukhus, Motala (203 pl.), d) Västra Marks sjukhus, Öre
bro (380 pl.).
De tre förstnämnda är avsedda för manligt klientel och det sistnämnda
för kvinnligt. På dessa sjukhus mottages dels psykiskt efterblivna, som
är straffriförklarade, dels psykiskt efterblivna, som på grund av asocialitet,
indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande skäl bör
vårdas å sluten vårdinstitution. Sjukhusen är mentalsjukhus och omfattas
av sinnessjuklagstiftningen. Intagning för vård på här nämnda special
sjukhus sker sålunda enligt sinnessjuklagen. Vid sjukhusen finns organi
serad kontrollerad familjevård. Psykiskt efterblivna, som är psykiskt sjuka,
bör icke vårdas på dessa sjukhus; de skall vårdas på vanliga mentalsjuk
hus.
6) Psykiskt efterblivna, som är svårskötta, vårdas på Vipeholms sjuk
hus (902 pl.) i Lund. Sjukhuset, vars medelbeläggning 1960 var 945, har
både manliga (600) och kvinnliga (302) platser. Patienterna är intagna
på grund av våldsamhet, förstörelsetendenser, oro, skrik och oljud eller
grov osnygghet, som gör att de icke kan vårdas på vanliga vårdhem. Jäm
väl på Källshagens sjukhus finns sedan år 1961 en avdelning för s. k. vipe-
holmsklientel. Avdelningen (34 pl.) är avsedd för kvinnliga patienter och
är inrymd i byggnad, i vilken eljest vårdas mentalt sjuka.
Vipeholm är mentalsjukhus och sinnessjuklagstiftningen är tillämplig
på detsamma. Detta innebär bl. a., att patienterna intages och vårdas enligt
sinnessjuklagen.
På särskilt uppdrag av medicinalstyrelsen företog åren 1955—1959 nu
mera professor H. Forssman, som lett mentalsjukvårdsberedningens arbets
grupp för utredningen, en inventering av hela det psykiskt efterblivna klien
telet i landet för vilken utredning redogöres i mentalsjukvårdsberedning
ens förslag.
Enligt inventeringen utgjorde klientelet totalt 12 903 elever och patienter,
som fördelade sig på följande olika kategorier av anstalter:
Statliga anstalter ............................................................. 2 436
19 %
Enskilda anstalter ........................................................ 3 012
23 »
Kommunala anstalter .................................................... 7 455
58 »
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
12 903
32
I sin slutrapport uttalade Forssman bl. a., att om man såg på hela organi sationen för omhändertagandet av psykiskt efterblivna, så föreföll denna att vara riktigt och ändamålsenligt utformad i den nya lagen i alla avseenden utom i vad rörde avgränsningen mellan landstingens och statens skyldig heter. Enligt Forssmans uppfattning borde 4 § i 1954 års lag helt omarbetas eller möjligen slopas. De olika kriterierna i 4 § var nämligen i allmänhet vaga och oklara, svårdefinierbara och elastiska samt gav utrymme åt alltför mycket av subjektiva bedömningar.
Även om den synnerligen knappa tillgången på statliga vårdplatser hittills hade gjort, att de på statliga sjukhusen intagna med mycket få undantag var kvalificerat svårskötta patienter, var det likväl också så, upplyste Forss man, att ett stort antal lika svårskötta kvarblivit i landstingskommunernas vård. Han ansåg sålunda, att det var varjehanda tillfälligheter, som i tal rika fall bestämde, huruvida ett enskilt fall skulle komma att hänföras till statlig vård eller icke.
Uppföranderubbningar och svårskötthet hos lågtstående var så vanliga fenomen, att alla vårdområden måste ha ett stort antal patienter med dessa symtom. Det saknades därför anledning, påpekade Forssman, att förlägga differentieringen utom landstingskommunen, den borde ske inom landstingskommunens egen administration. Det borde vara samma cen tralstyrelse, som höll alla elever och patienter under sin kontroll. Den lös ning man enligt professor Forssmans uppfattning borde arbeta på val* regionssjukhusens, där ett antal landstingskommuner fick förvalta och driva sjukhusen i egen regi och där kostnaderna uppdelades efter det antal underhållsdagar, som kom på vart och ett av de deltagande landstingen. Man skulle komma ifrån den svåra tröghet i utbytet mellan statliga sjuk hus och landstingsanstalter, som nu låste patientomsättningen så svårt.
I mentalsjukvårdsberedningens förslag, som i stort sett ansluter sig till professor Forssmans synpunkter, heter det, att den rå dande faktiska gränsdragningen mellan den statliga och landstingskom munal undervisningen och vården av psykiskt efterblivna synes vara för anledd av de praktiska åtgärder, som framtvingats för klientelets omhän dertagande. Därvid förefaller icke ha lagts andra synpunkter på huvud mannaskapet än att staten skulle svara för det svårskötta och störande kli entelet. Det framgår emellertid av redogörelserna för statens organisation och utbyggnadsplaner samt av professor Forssmans rapport, att vårdre surserna för det statliga klientelet kvantitativt alltjämt är otillfredsstäl lande och att en stor del av det statliga klientelet därför omhändertages på landstingens skolor och vårdhem.
En översyn av gränsdragningen mellan statens och landstingens huvud mannaskap inom vårdområdet bör ägnas åt vad som ur undervisnings- och vårdsynpunkt är mest ändamålsenligt. I detta ingår frågan om vad som är organisatoriskt lämpligast med hänsyn till en rationellt uppbyggd och driven undervisnings- och vårdorganisation.
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
33
Det bör i sammanhanget kunna konstateras, heter det i principförslaget,
att undervisningen och vården av psykiskt efterblivna visserligen är av sär
präglad natur men att den kan betraktas som en del av den hälso- och sjuk
vård, som ombesörjes av samhället och som till sin huvudsakliga del nu
mer omhänderhaves av landstingen. Den i olika sammanhang accepterade
principen om enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården bör så
lunda vara godtagbar även ifråga om undervisningen och vården av psy
kiskt efterblivna.
Enligt den sjukvårdspolitiska uppfattning, som numera råder, kan det
icke vara försvarligt att ha olika organisation för i princip ett och samma
klientel. Om man helt obunden av den förhandenvarande organisationen
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna i landet skulle fram
lägga förslag till en ny sådan, skulle det sannolikt anses rimligt och riktigt
att i princip sammanföra ansvaret för all undervisning och vård av psykiskt
efterblivna under en och samma huvudman. Att landstingskommunerna
därvid skulle ligga närmast till hands för uppgiften är en given sak. Det
sagda, påpekar mentalsjukvårdsberedningen, överensstämmer med mental -
sjukvårdsdelegationens uttalande vid dess bedömning av mentalsjukvår
dens huvudmannaskap, därvid delegationen till mentalsjukvård principiellt
hänförde den undervisning och vård av psykiskt efterblivna staten omhän-
derhar enligt 4 § i 1954 års lag. Det framhålles vidare, att omhändertagandet
av de psykiskt efterblivna — speciellt vården av dem som vårdas på statens
sjukhus men även andra vårdfall, som för övrigt av flera skäl tenderar
att öka — är av sådan karaktär, att dess allmänorganisatoriska anknytning
till hälso- och sjukvården i dess helhetsbetydelse bör beaktas. Det skulle
icke minst av denna anledning vara olyckligt, betonar mentalsjukvårdsbe
redningen, om enhetsverket inom hälso- och sjukvården, d. v. s. den stat
liga mentalsjukvårdens och den öppna kroppssjukvårdens överförande till
landstingskommunerna, icke skulle fullföljas jämväl i fråga om den stat
liga undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna, inom vilken
statens mentalsjukhus för psykiskt efterblivna är den dominerande delen.
Detta principiella ställningstagande innebär, till skillnad mot mentalsjuk-
vårdsdelegationcns på sin tid gjorda gränsdragning, ett odelbart huvud
mannaskap. Fortsatta gränsdragningar med delat huvudmannaskap till för
fång för omhändertagandet av psykiskt efterblivna bör därför undvikas.
Detta innebär icke ett förminskande av statens ansvar att fullfölja upprust
ningen av vårdresurserna för det klientel, varom är fråga i utredningen.
Den vård av de psykiskt efterblivna, som kräver omhändertagande på
specialanstalter, bör enligt beredningen med fördel kunna anordnas re
gionalt och därvid med en bättre geografisk fördelning än f. n. De kända
synpunkter som lagts på en regionsjukvård för den högspecialiserade
kroppssjukvårdens del torde vara giltiga även för undervisningen och vår
den av psykiskt efterblivna. De mer exklusiva, f. n. statliga enheterna för
2—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
34
psykiskt efterblivna, bör i princip kunna organiseras på basis av regioner med ett så stort befolkningsunderlag, att en rationellt bedriven undervis ning och vård av särklientelet bland de psykiskt efterblivna sammanfal lande med de sex regioner, som landet är indelat i för den högspecialise- rade kroppssjukvården, bör kunna medge möjligheter till en smidig orga nisation och anpassning till det aktuella undervisnings- och vårdbehovet. Detta utesluter icke, att det för någon eller några grupper ej är nödvändigt med anstalter inom varje region. I likhet med inom andra vårdområden kan det nämligen vara nödvändigt eller praktiskt, att viss specialundervis ning och specialvård av ett till antalet mycket litet klientel förlägges till ett färre antal institutioner, avsedda att bejäna en eller flera regioner eller t. o. m. hela riket. Avgörande är, att icke fortsättningsvis ett dubbelt huvud mannaskap försvårar en rationell utveckling av undervisningen och vården.
Allmänna erfarenheter pekar på att det blir ett bättre resultat av verk samheten och ett smidigare förfarande i administrationen och samarbetet mellan landstingskommunal institutioner än mellan statliga och lands- tingskommunala institutioner. Det torde icke föreligga några formella eller praktiska svårigheter för landstingskommunerna att etablera regio nalt samarbete.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag om att landstingskommunerna skall övertaga hela huvudmannaskapet för de psykiskt efterblivna innefattar i princip alla psykiskt efterblivna oavsett om det med efterblivenheten är förenat något lyte eller svårskötthet. Av praktiska skäl bör dock staten fortsätta att ansvara för undervisningen av blinda och döva särskolebarn. För dessa erfordras särskilda undervisningsanordningar och de kan som nu undervisas tillsammans med andra barn med komplicerat lyte. Statens undervisningsansvar utesluter icke landstingsansvaret för senare omvård nad, enär alla psykiskt efterblivna förutsättes bli inskrivna hos respektive centralstyrelse.
Om de straffriförklarade psykiskt efterblivna påpekas, att detta kriteri um till synes är mycket enkelt och icke borde vålla några svårigheter. Det framhålls, att den psykiskt efterblivne som begår brottslig gärning riktad mot annans personliga säkerhet, ej alltid blir åtalad (s. k. O-fall). En psy kiskt efterbliven, som begått brottslig gärning, kan sålunda lika väl bli åtalad med åtföljande straffriförklaring som slippa åtal. I förstnämnda hän seende blir den psykiskt efterblivne ett N-fall, i det senare O-fall. Ur hu- vudmannaskapssynpunkt kan det icke finnas någon rimlig anledning att skilja på omhändertagandet av dessa psykiskt efterblivna sinsemellan och andra psykiskt efterblivna (s. k. P-fall). Bland de senare kan för övrigt förekomma asociala element, som över huvud genom ett omhändertagande hindras från att begå brottsliga gärningar. Kriteriet för omhändertagandet bör vara den psykiska efterblivenheten. Den efterblivne skall omhänder tagas enligt lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, undan
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
35
tag härifrån bör icke få ske med mindre än att ett annat omhändertagande
kan »ta över» den psykiska efterblivenheten.
I sammanhanget erinras om att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt för
slag till mentalsjukvårdens överförande till landstingen icke undantog
straffriförklarade med mindre än att de var psykiskt abnorma.
Oaktat att de ekonomiska villkoren för ett överförande till landstingskom
munerna av statens anstalter för undervisning och vård av psykiskt efter
blivna faller utanför uppdraget, framhålles dock att villkoren i princip
bör regleras i enlighet med vad som föreslagits för den egentliga mental
sjukvårdens del. Statens ekonomiska ansvar för drift och investeringar
på detta område understrykes. Driftbidragen för övertagna eller nya an
stalter, avsedda för hittillsvarande statligt klientel, bör utgå efter samma
grunder, som kan komma att gälla för mentalsjukhusen. Den allmänna
principen bör här som inom mentalsjukvården i övrigt vara den, att lands
tingskommunerna antingen skall övertaga fullt upprustade anstalter eller
eljest åtnjuta upprustnings- och/eller anläggningsbidrag. I det senare fallet
måste hänsyn tagas till de olika former av vårdplatstyper, som här är ak
tuella.
Omfånget av den statliga vårdorganisationen, som landstingskommunen
skall övertaga, bör — i likhet med vad som förutsatts inom mentalsjuk
vården — grundas på en bedömning av platsbehovet för respektive lands
tingsområde och region. Inventeringen av år 1954 och professor Forssmans
undersökning bör därvid kunna »följas upp» och det därpå baserade ut
byggnadsförslaget tjäna som underlag för en ny bedömning av platsbe
hovet. Det förutsättes eljest, att staten fortsätter och fullföljer föreliggande
planer på erforderlig utbyggnad av berörda anstalter och sjukhus i avvak
tan på de överenskommelser med landstingskommunerna, som kommer att
bli nödvändiga för huvudmannaskapets genomförande.
överförandet bör lämpligen ske vid samma tidpunkt som kommer att
gälla för mentalsjukvården i övrigt. Ett samtidigt överförande av hela
verksamhetsgrenen bör lämpligen ske.
Mentalsjukvårdsberedningen menar att den planering, som kan komma
att behövas för regionvård av psykiskt efterblivna icke torde behöva bli
alltför komplicerad. Landstingskommunerna är redan med nu gällande
bestämmelser skyldiga att upprätta och driva sin undervisning och vård
av psykiskt efterblivna enligt av Kungl. Maj :t godkända planer. Den plan
läggning, som kommer att erfordras för att enhetligt huvudmannaskap,
torde lämpligen kunna ske såväl landstingsvis som regionvis. Det finns
skäl för att det kan bli till fördel om landstingskommunernas regionvårds-
organ efter reformen jämväl får sig anförtrott den regionala organisationen
för psykiskt efterblivna. Självklart förutsätter detta samarbete med veder
börande centralstyrelser samt anlitande av erforderliga sakkunniga. Vi
dare torde samråd med vederbörande myndigheter — medicinalstyrelsen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
36
mentalsjukvårdsberedningen och skolöverstyrelsen — bli nödvändiga. Med hänsyn till att det för viss särundervisning och specialvård kan behövas större upptagningsområden än gällande regioner vore måhända lämpligt med interregionalt samarbete.
Särskilda yttranden föreligger från fem experter i den särskilda arbets grupp som utarbetat förslaget åt mentalsjukvårdsberedningen. Dessa vill icke betrakta undervisningen och vården av psykiskt efterblivna som en del av hälso- och sjukvården. Ett överförande av statens undervisning och vård av psykiskt efterblivna tillstyrkes emellertid av det skälet, att de gångna årens erfarenheter har visat att berörda grupper med nuvarande ordning icke får den hjälp och det stöd, som tillkommer andra psykiskt efterblivna och att staten icke i erforderlig omfattning byggt ut sin vårdorganisation för att kunna mottaga det svårvårdade och svårskötta klientelet såsom för utsattes vid lagens tillkomst.
Från ett överförande till landstingskommunalt huvudmannaskap göres dock undantag. Det anses att staten alltjämt bör ansvara för undervisning av blinda och döva, vård av blinda och döva arbetshemselever, undervis ning av elever med komplicerad utvecklingshämning, undervisning och vård av behandlingsbara höggradigt vanföra, vård av efterblivna med tu berkulos i smittosamt skede. Som skäl härför anföres att staten bör om besörja sådana speciella och begränsade uppgifter, som med hänsyn till klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av rikska- raktär. Någon ändring av statens åtaganden beträffande dessa institutioner bör i varje fall ej ske förrän landstingskommunerna hunnit bygga ut och organisera sin läns- och regionvård i anslutning till det framlagda prin cipförslaget, särskilt som det f. n. icke är möjligt att överblicka de orga nisatoriska och andra problem, som sammanhänger med landstingens an ordnande och drift av riksinstitutioner.
Innan ett ställningstagande sker beträffande de straffriförklarade, bör fastställas i vilken omfattning klientelet är att hänföra till centralstyrel sernas verksamhet respektive bör kvarstanna inom mentalsjukvården.
Dessutom betonas betydelsen av att de särskilda statsbidragen på området bibehålies, då de såsom erfarenheten visat, utgör en betydande stimulans för huvudmännen att utveckla och förbättra verksamheten. Det är emeller tid därvid angeläget att bidragen revideras med hänsyn till kostnadsök ningen.
Ledamoten av mentalsjukvårdsberedningen generaldirektör A. Engel har jämväl avgivit särskilt yttrande. Han delar dock uppfattningen, att ett en hetligt huvudmannaskap bör eftersträvas i fråga om undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Intet hinder föreligger för att detta huvud mannaskap tilldelas landstingskommunerna, även om dessa vid fullgörande av sin uppgift måste samarbeta genom interregionala avtal. Ett sådant sam arbete kan dock komma att te sig opraktiskt och icke ägnat att föra sjuk vården framåt i jämförelse med ett huvudmannaskap utövat av staten i sådana fall, då praktiskt taget landets samtliga landstingskommuner skulle komma att samarbeta i fråga om några få eller rentav en anstalt. En sådan tveksamhet yppar sig i fråga om vården av de vanföra psykiskt efterblivna, vilka torde behöva sammanföras till högst två anstalter. Den ställning, som efterblivenhetsvårdens ungdomsvårdsskolor, d. v. s. skol- och yrkeshem- men för barn med komplicerad utvecklingshämning, bör inta, bör bli före
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
37
mål för ytterligare prövning. Dessa närmar sig enligt reservantens mening så starkt övriga ungdomsvårdsskolor att socialstyrelsen ganska naturligt framstår som den lämpliga tillsynsmyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
C. Remissyttranden
1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet
Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till delegationens synpunkter. Den öppna vårdens betydelsefulla roll understrykes av flera bland remiss myndigheterna, som eljest behandlar de principiella frågorna i direkt an knytning till delegationens förslag om ändrat huvudmannaskap. Denna fråga intar central ställning i remissyttrandena. På några undantag när delar re missinstanserna mentals jukvårdsdelegationens uppfattning att — sett ur medicinska och sjukvårdsorganisatoriska synpunkter — en huvudmanna- skapsreform bör komma till stånd. Från landstingshåll betonas emellertid samstämmigt, att en förutsättning för en reform är, att ekonomisk uppgö relse kan träffas mellan staten och landstingskommunerna om bestridandet av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården.
De centrala ämbetsverken, d. v. s. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och statskontoret, delar mentalsjukvårdsdelegationens uppfattning om att hu vudmannaskapet för mentalsjukvården bör överflyttas till landstingskom munerna och de s. k. landstingsfria städerna. Medicinalstyrelsen ansluter sig därvid till den samstämmiga positiva uppfattning härom som uttalats av de direktioner för statens mentalsjukhus, vilka beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. En genom statens försorg med kraft fortsatt och fullföljd upprustning av mentalsjukvården förutsättes emellertid av sty relsen böra föregå ett övertagande.
Statskontoret erinrar om att ämbetsverket för sin del tagit principiell ställning i huvudmannaskapsfrågan redan i sitt remissutlåtande över sin- nessjukvårdsberedningens år 1950 avgivna betänkande med förslag till generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende. I nämnda utlåtande för klarade sig ämbetsverket finna avsevärda fördelar vara förenade med ett gemensamt huvudmannaskap för såväl kropps- som sinnessjukvården. Då mcntalsjukvårdsdelegationen nu anser det ådagalagt, att medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvud mannaskapet bör ske, ger statskontoret sålunda helt sin anslutning till denna uppfattning.
Även lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteterna vid
Lunds, Göteborgs och Uppsala universitet samt centrala sjukvårdsbered ningen ansluter sig till mentalsjukvårdsdclegationens mening i huvudman naskapsfrågan. Medicinska fakulteten i Lund framhåller, att samarbetet mellan mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna skulle
underlättas genom en huvudmannaskapsreform. Fakulteten framhåller, att man emellertid måste vara mycket liberal ifråga om möjligheterna för patienter att vårdas inom annat upptagningsområde än det egna eftersom vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjuk domar, diskretionssynpunkter spelar in. Därtill kommer för båda sjukhus typerna det speciella behov av utomlänspatienter, som betingas av under visningens och forskningens behov. Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet anser, att erfarenheten klart visat, att landstingskommunernas omsorg om sina egna sjukvårdsinrättningar medfört en i många stycken bättre sjukvård än de statliga anstalterna kunnat prestera. Medicinska fa kulteten vid Uppsala universitet framhåller, att för Uppsalas vidkommande skulle en huvudmannaskapsreform få den konsekvensen, att Ulleråkers sjukhus övertoges av Uppsala läns landstingskommun, varigenom den pla nerade psykiatriska kliniken vid Ulleråkers sjukhus skulle bli en ren läns- kommunal institution, därest icke denna klinik från början finge samma ställning som övriga kliniker vid Akademiska sjukhuset, alltså med ett mel lan landstingskommunen och staten delat huvudmannaskap. Den mest ratio nella lösningen av denna fråga skulle enligt fakultetens mening vara en organisatorisk sammanslagning av Akademiska sjukhuset och hela Uller åkers sjukhus under en gemensam administrativ ledning. Detta uttalande får stöd av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.
Även enligt den dåvarande statens kommittés för sinnessjukvårdens ut byggande mening bör en ändamålsenlig organisation av mentalsjukvården vara anknuten till indelningen i landstingsområden. Kommittén framhåller i sitt utlåtande, att den i överensstämmelse härmed planlagt vissa av stats makterna godtagna förslag till nybyggnader och upprustningar av de stat liga sjukhusen.
Bland övriga remissorgan i princip instämmande i mentalsjukvårdsdele- gationens synpunkter på huvudmannaskapsfrågan må nämnas sjukvårds styrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka avgivit yttranden åbe ropade av stadsfullmäktige i respektive stad.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse framhåller därvid de överlag goda er farenheter som man haft både av det samarbete, som på kroppssjukvårdens område sker med landstingskommunerna och städerna utanför landsting, bl. a. inom ramen för det s. k. utomlänsavtalet. Från de synpunkter, som sjukvårdsförvaltningen har anledning att anlägga, skulle det vara värde fullt, framhåller styrelsen vidare, om i det samarbete som går utanför de egna kommunala gränserna samma parter svarade för både kropps- sjukvård och mentalsjukvård.
Svenska stadsförbundets styrelse åberopar ett av dess sjukvårdsdelega- tion avgivet yttrande i ärendet, vari bl. a. framhålles, att den utförliga ar gumentering, som utredningen framlägger för genomförandet av en hu vudmannaskapsreform, synes välgrundad.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
39
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande, att
det med hänsyn till de diskussioner, som under senare år förts rörande
ett eventuellt landstingsövertagande av den statliga mentalsjukvården, är
tacknämligt, att frågan om hur en länsvis uppbyggd mentalsjukvård bör
utformas och fungera blivit utredd. Förbundsstyrelsen, som instämmer i
att det är uppenbart att en samordning mellan kroppssjukvård och men
talsjukvård bör eftersträvas, betonar att en dylik samordning underlättas,
därest det är en och samma huvudman för de båda vårdformerna även om
en ökad samordning är möjlig också vid ett differentierat huvudmannaskap.
Styrelsen erinrar om att den i tidigare remissyttranden förklarat sig inför
stådd med att starka skäl kan anföras för en överflyttning av huvudmanna
skapet.
Förvaltningsutskotten i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens läns lands
tingskommuner instämmer i princip med det av landstingsförbundet av
givna utlåtandet. Det förstnämnda förvaltningsutskottet anser emellertid,
att en upprustning av mentalsjukvården och en bättre samordning mellan
denna vårdgren och kroppssjukvården inte behöver vara beroende av ett
ändrat huvudmannaskap; även med ett fortsatt statligt huvudmannaskap
torde samma förbättringar i dessa avseenden kunna genomföras.
Klart positiva till tanken på en huvudmannaskapsreform är även fler
talet av de övriga förvaltningsutskotten såsom de i Stockholms, Söderman
lands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra, Kristian
stads, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens läns
landsting. Men även i de av dessa remissorgan avgivna utlåtandena anges
emellertid regelmässigt som en förutsättning för reformens genomförande,
att en tillfredsställande ekonomisk uppgörelse kommer till stånd ifråga
om bestridandet av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården. I flera
av yttrandena framhålles även vikten av att mentalsjukvården erhåller en
godtagbar materiell och personell upprustning.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför betänkligheter
emot att övertaga en vårdorganisation, som i stor utsträckning icke blivit
utformad efter moderna behandlingsprinciper och icke heller från geogra
fiska och kommunikationstekniska synpunkter anpassats efter länets sär
skilda behov. Förvaltningsutskottet understryker särskilt nödvändigheten
av att principbeslut snarast möjligt kommer till stånd om ett övertagande
av huvudmannaskapet. Först på basen av ett sådant blir det möjligt att
med full kraft planera för den kommande utvecklingen. I annat fall före
ligger enligt utskottets mening risker att nu förefintliga möjligheter för
ändamålsenlig planering förspilles.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att vad som
gör landstingen tveksamma att påtaga sig nya och kostnadskrävande för
valtningsuppgifter är risken för att detta kan på längre sikt medföra en
ökad ekonomisk belastning, som landstingskommunerna har svårt att
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
bära. Förvaltningsapparaten sväller och förtroendemännens medverkan kan därigenom minskas.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att det delade hu vudmannaskapet försvårar en rationellt bedriven mentalsjukvård, särskilt som gränsen mellan mentalsjukhusens och sjukhemmens klientel är i hög grad flytande. I valet mellan staten och landstingskommunerna som huvud män för mentalsjukvården talar enligt utskottet övervägande skäl för ett landstingskommunalt huvudmannaskap.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser mentalsjukvårds- delegationens målsättningar vid planeringen inom mentalsjukvården vara riktiga och mot bakgrunden av dessa målsättningar står det även klart, att huvudmannaskapet för mentalsjukvården bör vara i princip enhetligt. Ut skottet fortsätter:
På sätt mentalsjukvårdsdelegationen nu på ett övertygande sätt visat, talar medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl för att huvudmanna skapet för mentalsjukvård överföres till landstingen och de landstingsfria städerna. Farhågorna för att denna uppgift skulle innebära en alltför stark belastning på landstingen såväl arbetsmässigt som ekonomiskt synes knap past berättigade. Så har landstingen redan nu ansvaret för stora delar av mentalsjukvården, och de vid en huvudmannaskapsreform tillkommande arbetsuppgifterna ter sig trots allt rätt måttliga i jämförelse med de upp gifter landstingen har att sörja för på bl. a. hälso- och sjukvårdens samt undervisningens vida fält.
Andra landstings förvaltningsutskott ger uttryck för en försiktigare in ställning, även om man i sak tillstyrker en huvudmannaskapsreform.
Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelse samt Gotlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar att de finner frågorna om huvudmannaskapet och de ekonomiska förutsättningarna för en ändring av detsamma äga sådant sammanhang att de icke utan klart besked om nämnda förutsätt ningar anser sig böra taga ställning till den organisatoriska frågan.
Kopparbergs och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott ävensom Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse är inne på samma tanke gång och anser, att ställningstagande ej är möjligt så länge de ekonomiska konsekvenserna ej klarlagts.
Hallands låns landstings förvaltningsutskott anser det icke kan undvikas, att mentalsjukvården i landstingsregi kommer att få konkurrera med andra landstingsuppgifter inom sjukvården eller andra grenar, likaväl som men talsjukvården nu på det statliga området i kostnadshänseende konkurrerar med andra uppgifter för den statliga verksamheten. Men utskottet vill gi vetvis på intet sätt förneka, att utvecklingen måhända måste gå i den rikt ning, som mentalsjukvårdsdelegationen skisserat.
Av landstingskommunerna motsätter sig endast Värmlands läns lands tings förvaltningsutskott mentalsjukvårdsdelegationens förslag om ett änd rat huvudmannaskap. Enligt utskottets mening kan knappast landstings
41
kommunerna ha större möjligheter att anskaffa erforderlig sjukvårdsper
sonal m. m. eller att över huvud taget bedriva en mera rationell mental
sjukvård än staten. Även om en samordning mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård bör eftersträvas, synes denna enligt utskottets mening
kunna ske även vid ett differentierat huvudmannaskap. Utanför landstings-
kretsarna är det eljest blott statens sjukhuspersonals förbund, som intar en
negativ ståndpunkt. Enligt förbundets mening torde en fullständig sam
ordning av kroppssjukvård och mentalsjukvård komma att dröja »om den ens
någon gång kan bli verklighet». Förbundet är av den bestämda uppfatt
ningen, att en ändring av huvudmannaskapet icke vore till gagn för de
psykiskt sjuka.
Bland de remissorgan, vilka odelat ansluter sig till mentalsjukvårdsdele-
gationen i huvudmannaskapsfrågan, må även nämnas svenska socialvårds-
förbundet, Sveriges läkarförbund jämte svenska psgkiatriska föreningen,
svenska läkaresällskapet, svensk sjuksköterskeförening och svenska för
eningen för psykisk hälsovård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psykiskt
sjuka och abnorma
Flertalet av remissmyndigheterna ansluter sig till mentalsjukvårdsbe
redningens förslag att specialvården av psykiskt sjuka och abnorma skall
ingå i en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. På några håll
avstyrkes emellertid förslaget.
Av de statliga remissmyndigheterna tillstyrker statskontoret, centrala
sjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen samt kanslern för rikets univer
sitet beredningens förslag. Statskontoret påpekar, att, om specialvården av
psykiskt sjuka och abnorma skall kvarstå under statligt huvudmannaskap,
ett särskilt organ för ledning och drift av denna till omfattningen föga be
tydande del av mentalsjukvården därvid är behövlig. En utveckling efter
denna linje medför enligt statskontorets uppfattning en oproportionerligt
dyrbar och tyngande administration. Intagningen av patienter på psykopat
sjukhuset i Katrineholm, specialavdelningarna samt de fasta paviljongerna
torde enligt medicinalstyrelsen tills vidare böra ske efter bestämmande av
densamma.
Socialstyrelsen har icke tillstyrkt förslaget i den del denna avser psykopat
klientelet emedan styrelsen anser, att klientelet är av samma karaktär som
abnormklientelet inom nykterhetsvårdsorganisationen. Eftervården av
klientelet bör innefatta åtgärder av social karaktär vid sidan av de medi
cinska momenten. Dessa uppgifter ter sig enligt styrelsen främmande för
landstingskommunerna och styrelsen ifrågasätter om inte mentalsjukvårds
beredningens förslag i huvudmannaskapsfrågan borde tagas under förnyat
övervägande.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
42
Universitetskanslern hänvisar i sin tillstyrkan av förslaget till yttranden från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärar kollegierna vid Karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå. Alla utom Karolinska institutets lärarkollegium tillstyrker huvudmannaskaps- reformen även i fråga om specialvården. Karolinska institutets lärarkolle gium avstyrker beredningens förslag i fråga om utbyggnaden, eftersom be redningens förslag i denna del ej ger tillräcklig vägledning. Kollegiet anser sig därför sakna anledning att närmare diskutera frågan om huvudmanna skapet. I övriga nu nämnda yttranden understrykes, att vården av de svår- skötta patienterna, antingen de är mentalt sjuka och/eller abnorma männi skor, i huvudsak är ett medicinskt problem. I medicinska fakultetens i Göte borg utlåtande heter det bl. a., att det för specialvården är logiskt att kräva samma resurser som för varje modern mentalsjukvård och därjämte spe ciella möjligheter för långtidsrehabilitering och socialiserande åtgärder. Om händertagandet och vården av de psykiskt abnorma bör enligt lärarkollegiet vid högskolan i Umeå uppfattas som en specialgren inom mentalsjukvården och enligt uppfattningen om ett enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård bör även denna sektor vara underställd landstingens huvudmanna ansvar. Kollegiet känner sig också övertygat om beredningens argumente ring, att även organisatoriska skäl talar för att vården av specialklientelet ej bör undantagas vid en huvudmannaskapsreform. Delat huvudmannaansvar torde ge upphov till osmidighet och tungroddhet, då det gäller att överföra en patient från specialvård till vanlig mentalsjukvård eller vice versa eller att infoga honom i en öppen vårdform. I övrigt framhålles i här berörda ytt randen, att specialsjukhusen ej bör ha fler än 100 vårdplatser. Enligt fa kultetens i Lund uppfattning bör vid samtliga befintliga mentalsjukhus in rättas en specialavdelning om högst 30 platser. Varje sådan avdelning bör vara anknuten till sjukhuset men likväl avlägset belägen inom detta. Direk tionen för Säters sjukhus, vars utlåtande liksom utlåtandena från direk tionerna för S:t Sigfrids, S:ta Gertruds och Sidsjöns sjukhus är fogade till medicinalstyrelsens yttrande, är inne på en liknande tankegång, som dock icke helt delas av de andra direktionerna. Samtliga direktioner för nämnda sjukhus, till vilka hör fasta paviljonger respektive specialavdelningar, till styrker eljest beredningens förslag.
Sinnessjuklagstiftningskommittén, som ej ansett sig böra ta ställning till frågan om huvudmannaskapsreformen på detta område, framhåller, att från lagstiftningssynpunkt icke några större svårigheter torde komma att föranledas av den föreslagna reformen. Särskild uppmärksamhet torde dock frågan om behörighet att besluta om intagning på specialanstalter komma att kräva. Kommittén utgår ifrån att medicinalstyrelsen, i vart fall så länge tillgången på vårdplatser för ifrågavarande klientel icke motsvarar efter frågan, måste tillerkännas ett avgörande inflytande på fördelningen av platserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1963
43
Inom den landstingskommunal sektorn accepteras i stor utsträckning mentalsjukvårdsberedningens förslag, som bl. a. tillstyrkes av förvaltnings utskotten i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom av förvaltnings utskotten i Kalmar läns norra och södra landsting. Svenska landstingsför bundets styrelse har ansett sig icke kunna ta ställning till huvudmanna- skapsfrågan, då denna vid remisstillfället var föremål för förhandlingar med inrikesdepartementet. Liknande yttranden föreligger från förvaltningsut skotten i Jönköpings och Västmanlands läns landsting. Några förvaltnings utskott har av samma skäl ej alls velat yttra sig. Förslaget har däremot icke kunnat accepteras exempelvis av förvaltningsutskotten i Uppsala, Malmö hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbot tens läns landsting. Flera förvaltningsutskott kritiserar, att den föreslagna regionindelningen ej överensstämmer med den som finns inom kroppssjuk- vården.
Av särskilt intresse är, att förslaget omfattas med intresse och tillstyrkan av förvaltningsutskotten i de landstingskommuner, inom vilka f. n. special- vårdsenheterna är lokaliserade och som vid reformens genomförande skall övertagas av vederbörande landstingskommun. Förvaltningsutskottet i Sö dermanlands läns landsting, inom vars område det nya psykopatsjukhuset i Katrineholm är beläget, delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning, att svårigheter skulle möta att klart avgränsa det psykopatklientel, som fort sättningsvis skulle vårdas på mentalsjukhusen och det som skulle vårdas på speciella psykopatsjukhus samt att svårigheter jämväl skulle uppstå vid en utväxling av patienter mellan sådana sjukhus under olika huvud mannaskap. Utskottet biträder förslaget om ett gemensamt, landstingskom munalt huvudmannaskap för all mentalsjukvård under förutsättning att psykopatbegreppet begränsas till det klientel, som för närvarande vårdas på mentalsjukhusen. Det måste även klart fastställas, att det klientel, som f. n. vårdas på andra anstalter, sorterande under fångvårdsstyrelsen, social styrelsen m. fl. dylika myndigheter, icke hänföres till det psykopatklientel, som skall ingå i en överlåten mentalsjukvård.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den oklar het, som vidlåder själva psykopatibegreppet, måste komma att leda till olika uppfattningar om huvudmannaskapet för det enskilda vårdfallet. En vård organisation, som inbjuder till sådana tolkningstvister, kan enligt utskot tets mening ej anses vara uppbyggd på ett ändamålsenligt sätt. Från denna utgångspunkt samt med beaktande av de organisatoriska och sjukvårds- mässiga synpunkter, som mentalsjukvårdsberedningen i övrigt anfört, fin ner utskottet övervägande skäl tala för att ett överförande av ansvaret för mentalsjukvården till landstingskommunerna skall inbegripa även de s. k. psykiskt abnorma, som är i behov av specialvård på särskilda institutioner utanför de egentliga mentalsjukhusen. Ett oeftergivligt villkor för lands
Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1963
44
tingskommunernas övertagande av klientelet är emellertid, att alla sjuk vårdshuvudmän, således även storstäderna, skall ha samma sjukvårdsan- svar.
Under hänvisande till sitt yttrande över statsbidragsutredningens betän kande betonar Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott att det inte har något att invända mot att psykopatklientelet inordnas inom mental sjukvårdens ram i samband med en huvudmannaskapsreform. Ej heller an ser sig utskottet ha någon anledning att erinra mot den föreslagna organi satoriska uppläggningen av specialvården. Förvaltningsutskottet i Örebro läns landsting understryker — liksom andra förvaltningsutskott -—- att en förutsättning för huvudmannaskapsreformen är att de ekonomiska vill koren utformas på sådant sätt, att landstingskommunerna verkligen erhål ler full kostnadstäckning för de betydande kostnader, som kommer att för enas med specialvården.
I det av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott avgivna yttran det heter det bl. a., att utskottet med stort intresse tagit del av den patient undersökning, som redovisats i utredningen. Av de resultat, som därvid framkommit torde, säger utskottet, framgå att psykopatklientelet är och kommer att bli föremål för sjukvårdsbehandling i någon form. Då en all män strävan för närvarande är att till landstingskommunerna överföra all sjukvård synes det vara konsekvent, att landstingskommunerna även sva rar för vården av de farligt psykiskt sjuka och abnorma. Ett annat ställ ningstagande skulle, understryker utskottet, otvivelaktigt medföra många och svåra gränsdragningar, som knappast skulle bli till nytta för patien terna. Det synes därför förvaltningsutskottet som det enda riktiga, att vid en huvudmannaskapsreform även vården av de farligt psykiskt sjuka eller abnorma patienterna skall ingå i landstingskommunernas sjukvårdsupp gifter. Ett delat huvudmannaskap skulle för övrigt, så länge de nuvarande fasta paviljongerna behållas, komma att medföra två olika huvudmän vid en och samma anstalt, vilket icke kan anses ändamålsenligt eller rationellt.
Förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns landsting tillstyrker i prin cip det föreslagna övertagandet av specialvården av psykiskt sjuka och ab norma men med det uttryckliga förbehållet, att landstingskommunerna er håller full kostnadstäckning för dessa nya arbetsuppgifter. Förvaltnings utskottet framhåller vidare som sin bestämda uppfattning, att lokaliserings- frågan för de nya enheterna icke blir föremål för ytterligare överväganden och ställningstaganden utan att de blivande sjukvårdshuvudmännen bere- des möjlighet att från början delta i de erforderliga överläggningarna.
I de negativa yttrandena märks den synpunkten, att man främst uppfat tar patientklientelet, varom här är fråga, såsom utgörande personer, för vilka övriga medborgare måste skyddas. Sålunda menar förvaltningsutskott tet i Västerbottens läns landsting, att uppgiften att omhänderha och vårda dessa personer alltjämt måste anses vara en statlig uppgift att tillgodose.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
45
Ej endast de alldeles speciella bevakningsanordningar som erfordras bör
motivera detta, utan även, säger utskottet, det förhållandet, att antalet dy
lika vårdfall för landet i dess helhet icke är så många, att varje landstings
område är i behov av egen anstalt. Detta måste innebära, att en regionplane
ring med ett stort antal sjukvårdsområden blir nödvändig och organisations
problemen i samband med en dylik samverkan synnerligen svårbemästrade.
Liknande uttalande föreligger från Värmlands läns landstings förvaltnings
utskott, som dock tillstyrker förslag till regionplanering med den ändringen,
att Värmlands län bör tillhöra västra upptagningsområdet i stället för det
norra upptagningsområdet, inom vilket specialvårdenhet skulle finnas i
Umeå. I denna fråga har f. ö. Södermanlands läns landstings förvaltnings
utskott anfört, att Värmlands län i stället för Jönköpings län bör höra till
det östra området, som skall repliera på sjukhuset i Katrineholm. Även
Örebro läns landstings förvaltningsutskott har påpekat olägenheten av att
Värmlands län skulle hänföras till upptagningsområdet för Norrland.
Stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö liksom svenska stadsförbundet,
som åberopar yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation som sitt eget,
ställer sig i det stora hela avvisande till beredningens förslag. Sålunda fram
håller stadsfullmäktige i Stockholm, att det framförallt ur praktiska syn
punkter måste anses såsom en dålig och utomordentligt svåradministrerad
lösning, att kommunerna skall stå som huvudmän för fyra specialanstalter
av rikskaraktär. Den nuvarande avvägningen mellan storstäderna och sta
ten i fråga om vården av bl. a. svårskötta psykopater och särskilt farliga
psykiskt sjuka abnorma synes väl avvägt. Då emellertid frågan om huvud
mannaskapet torde komma att aktualiseras i samband med den förutsatta
revisionen av de s. k. storstadsavtalen saknar fullmäktige emellertid anled
ning att i detta sammanhang ytterligare kommentera mentalsjukvårdsbered
ningens förslag. Liknande uttalanden föreligger från stadsfullmäktige i
Malmö samt svenska stadsförbundet. Stadsfullmäktige i Göteborg ställer
sig dock positiv till förslaget och uttalar, att mentalsjukvårdsberedningens
ställningstagande är riktigt och att det är den bästa lösningen, att i lands
tingskommunal regi överföra hela mentalsjukvården sålunda även special
vården av de svårskötta mentalt sjuka och/eller psykiskt abnorma. Skulle
emellertid en godtagbar lösning icke vinnas vid en revision av de s. k. stor
stadsavtalen, torde enligt stadsfullmäktige staten i fortsättningen böra svara
för vården av straffriförklarade på statliga mentalsjukhus.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag tillstyrkes i övrigt av Sveriges lä
karförbund, svenska psykiatriska föreningen och svensk sjuksköterskeför-
ening. Psykiatriska föreningen understryker nödvändigheten av att plane
ringen av den fortsatta utbyggnaden påskyndas och att åtminstone de befint
liga specialavdelningarna med det snaraste flyttas till fristående specialsjuk
hus och ej i onödan behållas under en kanske lång övergångstid. Statens
sjukhuspersonals förbund uttalar i fråga om huvudmannaskapet, att med
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
46
den utformning och lokalisering av vården, som föreslagits och som förbun det ansluter sig till, bör vården av specialklientelet anförtros åt huvudman nen för mentalsjukvården.
3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och vården av psykiskt efterblivna
Övervägande antalet remissinstanser ansluter sig i princip till förslaget, att den statliga undervisningen och vården av psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. § 4-klientelet, överflyttas till landstingskommunalt huvudmanna skap i samband med mentalsjukvårdsreformen. I några fall har dock för slaget icke vunnit bifall.
Mentalsjukvårdsberedningens motiv för en reform, att undervisningen och vården av psykiskt efterblivna liksom all hälso- och sjukvård i övrigt bör omhänderhavas av en och samma huvudman har accepterats av fler talet remissmyndigheter. Denna synpunkt har bl. a. kommit till uttryck i yttranden avgivna av statskontoret, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårds beredningen, socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, barnanstaltutredningen, stadsfullmäktige i Norrköping, förvaltningsutskotten i Jön köpings, Kronobergs, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens läns landsting samt i Kalmar läns norra och södra landsting, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB), svensk sjuksköterskeförening, vård föreståndarnas förening, för eningen för kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården samt riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn.
Reservanternas uppfattning, att en reform främst kan motiveras av bris tande utbyggnad och resurser inom den statliga sektorn och att en utbyggd statlig vårdorganisation ej skulle behövt föranleda någon ändring i hu vudmannaskapet delas av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och
Malmö, svenska stadsförbundet samt särskolornas rektorsförening och svenska särskolornas lärarförening.
Avvisande till en huvudmannaskapsreform ställer sig förvaltningsutskot ten i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Väs terbottens läns landsting. Uppsala och Skaraborgs läns landstings förvalt ningsutskott anser att principförslaget bör bli föremål för översyn. Statens sjukhuspersonals förbund hänvisar till sitt tidigare, negativa ställningsta gande till en reform inom mentalsjukvården. Om en reform genomföres, bör den enligt förbundet emellertid även omfatta de psykiskt efterblivna.
Från den principiella uppfattningen om huvudmannaskapsreformens omfattning, d. v. s. att landstingskommunerna skall omhändertaga all un dervisning och vård av psykiskt efterblivna med undantag för de särskole- elever som är blinda och döva, gör dock flera remissmyndigheter avsteg, varvid man mer eller mindre ansluter sig till de särskilda uttalandena.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
47
Flera anser sålunda, att staten alltjämt bör ansvara för icke blott undervis
ningen av blinda och döva utan även för vården av blinda och döva ar-
betshemselever, undervisning av elever med komplicerad utvecklingshäm-
ning, undervisning och vård av efterblivna med svår epilepsi, undervisning
och vård av behandlingsbara höggradigt vanföra samt vård av efterblivna
med tuberkulos i smittosamt skede. Vidare har den åsikten vunnit viss
anslutning, att ett ställningstagande icke bör ske beträffande straffriför-
klarade förrän det klargjorts, i vilken omfattning klientelet är att hän
föra till centralstyrelsernas verksamhet respektive bör kvarstanna inom
mentalsjukvården. Även om man på landstingshåll accepterar principför
slaget yppas en viss tveksamhet inför de praktiska möjligheterna att ansvara
för de till antalet små vård- och undervisningsgrupperna. Då frågan om
huvudmannaskapsreformen för mentalsjukvården var föremål för förhand
lingar vid tidpunkten för remissbehandlingen avstod svenska landstingsför
bundet och flera förvaltningsutskott från definitivt ställningstagande till
principförslaget om att reformen jämväl skulle omfatta de psykiskt efter
blivna.
En begränsad huvudmannaskapsreform har bl. a. förordats av social
styrelsen, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av svens
ka stadsförbundet ävensom av Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Älvs
borgs, Gävleborgs och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt av Sveriges läkarförbund, barnpsykiatriska föreningen, de enskilda
anstalternas förbund, särskolornas rektorsförening samt svenska särsko
lornas lärarförening.
De skilda uppfattningarna i denna del av mentalsjukvårdens huvudman
naskapsreform kan åskådliggöras genom följande exempel ur remissut
låtandena.
Medicinalstyrelsen, som i princip delar förslaget om ett enhetligt lands
tingskommunalt huvudmannaskap, frånsett undervisningen av blinda och
döva, anser att det klientel, som mottages vid statens skol- och yrkes-
hem på Salbohed samt statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, bildar
en grupp för sig. Detta klientel har i stor utsträckning omhändertagits
på sociala indikationer jämlikt barnavårdslagen och sambandet med det
klientel, som intages på ungdomsvårdsskolorna, är påtagligt. Så länge
dessa bibehålies hos staten synes de båda anstalterna enligt medicinalsty
relsen böra kvarstå såsom statliga institutioner och därvid lämpligen över
föras till socialstyrelsens ungdomsvårdsskoleorganisation. Förslaget om
att inordna berörda skolhem i organisationen för ungdomsvårdsskolorna
har godtagits av socialstyrelsen, som anför, att styrelsen framstår som den
lämpliga tillsynsmyndigheten, särskilt med hänsyn till barnavårdsnämn
dernas relationer til! verksamheten. Enligt socialstyrelsens erfarenhet har
det ofta visat sig svårt att dra eu gräns mellan ungdomar, som bör intagas
på ungdomsvårdsskola, och sådana som bör placeras på de till efterbliven-
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
48
hetsvård hänförliga anstalterna. Staten bör därför bibehålla huvudmanna skapet för skol- och yrkeshemmen i Vänersborg och Salbohed samt över taga huvudmannaskapet för de två enskilda riksanstalter, soin ägs av* föreningen Sävstaholmsskolorna, samt inordna dessa anstalter i ungdoms- vårdsskoleorganisationen.
Föreningen Sävstaholmsskolorna har icke någon erinran mot ett över förande av huvudmannaskapet för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna till landstingskommunerna. Vid en huvudmannaskapsreform måste emellertid de under föreningen lydande skolhemmens Sävstaholm och
Söderhaga ställning lösas.
Skolöverstyrelsen delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning att ett enhetligt huvudmannaskap ur flera synpunkter är önskvärt. Överstyrelsen syftar då framförallt på de kategorier barn och vuxna, som ej är beroende av specialvård eller specialundervisning utöver vad som kan erbjudas inom klientens eget landstingsområde eller regionalt. Något tveksammare anser överstyrelsen det vara för vissa andra grupper, där en psykisk efterbliven het är förenad med ett annat handikapp av specifik natur. Styrelsen, som i stort sett följer beredningens förslag, anför följande.
Undervisningen av psykiskt efterblivna blinda bör fortsättningsvis sam ordnas med undervisningen för blinda med annat handikapp i en statlig riksanstalt, allt i enlighet med mentalsjukvårdsberedningens förslag. Över styrelsen delar även beredningens uppfattning att blinda vårdfall lämp ligen bör kunna omhändertagas på landstingskommunernas anstalter. Be träffande blinda arbetshemsfall framhålles att dessa inte bör spridas ut på landstingskommunernas arbetshem eftersom dessa hem svårli gen kan ges personella och materiella resurser för den specifika blind pedagogik och blindterapi, som är önskvärt för att bygga vidare på de färdigheter som inhämtats vid blindskolan. De blinda arbetshemsfallen bör på grund av de speciella omständigheterna i samband med deras sysselsätt ning, utbildning och vård även i fortsättningen sammanhållas i särskilda arbetshem under statligt huvudmannaskap. Motsvarande inställning har överstyrelsen i fråga om undervisning av psykiskt efterblivna döva elever och döva arbetshemsfall. Överstyrelsen delar icke motiveringen för över förande av huvudmannaskapet för elever med komplicerad utvecklings- hämning till landstingskommunerna. Emellertid hör denna grupp nära samman med övrig undervisning av psykiskt efterblivna. Den ställning landstingskommunerna numera intar på detta vårdområde liksom de posi tiva erfarenheter av regionalt samarbete, som föreligger på hälso- och sjuk vårdens område, utgör dock för överstyrelsen ytterligare argument vid ett ställningstagande i frågan. Överstyrelsen bör fortlöpande kunna bevaka verksamheten och vidtaga de åtgärder som därvid kan befinnas påkallade. Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att de psykiskt efterblivna med svår epilepsi eller behandlingsbar vanförhet överföres till landstingskom munalt huvudmannaskap under förutsättning att barnantalet inom varje region ej blir lägre än att ur pedagogisk synpunkt lämpliga skolenheter kan bildas.
Till skolöverstyrelsens yttrande är fogat yttranden från styrelserna för
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
49
statens skol- och yrkeshem på Salbohed, statens skol- och yrkeshem i Vä
nersborg, vårdanstalten i Land för blinda med komplicerat lyte samt för
skol- och yrkeshemmet för döva å Mogård. Av dessa tillstyrker styrelserna
för skolhemmen i Vänersborg och Mogård mentalsjukvårdsberedningens
förslag. Salbohedshemmet avstyrker en överflyttning av huvudmannaska
pet till landstingskommunerna. Beträffande styrelsen för blindanstalten i
Lund har denna uttalat, att de blinda arbetshemsfallen med komplicerat
lyte även fortsättningsvis bör sammanhållas i särskilda arbetshem. I frå
gan om huvudmannaskapet för dessa arbetshem har styrelsen avstått från
att yttra sig.
Sinnessjuklagstiftningskommittén, som tillstyrker principförslaget, un
derstryker att genomförandet av ett landstingskommunalt huvudmannaskap
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna bör ha till följd att
samtliga bestämmelser, som erfordras för omhändertagande av sådana pa
tienter, upptagas i en och samma lag. Denna bör således, såsom bered
ningen för övrigt synes ha förutsatt, vara tillämplig även på personer, som
av domstol överlämnas till vård enligt bestämmelser därom i den nya brotts
balken. Det synes därför icke enligt kommittén böra ifrågakomma, att vissa
anstalter för psykiskt efterblivna bibehålies som mentalsjukhus.
Utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbildningsmål och
organisation anser, att staten alltjämt skall svara inte bara för blinda och
döva särskoleelever utan även för blinda och döva arbetshemselever.
Barnanstaltsutredningen lägger synpunkter enbart på omhändertagandet
av barnen bland de psykiskt efterblivna. I yttrandet understrykes, att det är
väsentliga skillnader mellan statlig och landstingskommunal organisation
och förvaltning. Den närmare kontakt med exempelvis anstalter och de be
slutande organen, som man på landstingshåll har, verkar dels stimulerande
på initiativen, dels leder till enklare och snabbare handläggning av uppkom
mande problem. Utredningen anser, att vissa omständigheter talar för att
staten — som beredningen föreslagit — skall svara för undervisningen och
vården av blinda respektive döva särskoleelever och tillstyrker i övrigt att
landstingskommunerna övertager huvudmannaansvaret för barnen bland
s. k. § 4-fallen.
Beträffande blinda resp. döva vårdfall anföres, att antalet måste vara
tämligen litet men i de flesta fall kan det varken för klientelet eller huvud
mannen innebära några påtagbara nackdelar att detta klientel omhänderta-
ges vid landstingskommunernas vårdanstalter tillsammans med seende och
börande, i den mån de inte skall hänföras till den svårskötta kategorien. Det
bör dock övervägas om inte regionala separata institutioner behöver inrättas.
På motsvarande sätt yttrar sig utredningen om de blinda respektive döva
arbetshemsfallen och understryker kravet på att både de blinda och döva
ombändertages på ett sådant sätt, att deras speciella vårdkrav tillgodoses.
Rörande de vanföra efterblivna, som är ortopediskt behandlingsbara, konsta
teras, att det redan nu är landstingskommunerna och inte staten, som bar
tillgång till ortopedisk expertis. Då avsikten är alt dessa vanföra skall be
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
50
redas korttidsvård jämte i förekommande fall undervisning och därefter återgå till respektive landstingsanstalt talar dessa förhållanden avgjort för en regional organisation i landstingskommunal regi. Barn och ungdomar med komplicerad utvecklingshämning bör bibehållas i den organisation, som från början tagit hand om dem och som har lokala specialorgan för att bistå eleverna efter avslutad skolgång. Ett fortsatt statligt huvudmanna skap skulle accentuera de gränsdragningssvårigheter, som redan finns för detta klientel. Landstingskommunalt huvudmannaskap är att föredraga framförallt med hänsyn till de särskilda krav som måste ställas på omhän dertagandet av psykiskt efterblivna och till det förhållandet, att landstings kommunerna har en väl uppbyggd organisation härför. Eftersom landstings kommunerna har lagstadgat huvudmannaskap för epileptikervården och med hänsyn till gränsdragningssvårigheterna, måste ett landstingskommunalt huvudmannaskap för de epileptiska efterblivna enligt barnanstaltsutred- ningen anses mest praktiskt och följdriktigt.
Barnanstaltsutredningen anser, att organisatoriska och andra svårighe ter i samband med relativt många olika regionbildningar icke skall över betonas. I praktiken torde det icke bli några större skillnader mellan dessa nya organs sätt att fungera och landstingskommunernas tidigare befintliga verkställande myndigheter av skilda slag. Den stora förekomsten av mer eller mindre svårartade komplikationer till den psykiska efterblivenheten gör också, att differentieringen av klientelet troligen bäst kan bli tillgodo sedd inom en och samma organisation. Irritation inför avgörandet vem som i det individuella fallet egentligen skall la hand om vederbörande kan då även undvikas.
Det av mentalsjukvårdsberedningen framförda argumentet, att vård intressena bättre kan tillgodoses vid ett enhetligt huvudmannaskap under landstingskommunerna än om staten är huvudman anses av stadsfullmäk tige i Stockholm ej få vara utslagsgivande. Det vore otillfredsställande, om de otillräckliga resurserna inom den statliga sektorn skulle bli det »instru ment», med vilket allt större vårduppgifter skjutes över från stat till kom mun. Det finns icke något sakligt hinder för en välrustad statlig vårdverk samhet på de avgränsade områden det här är fråga om. Liknande synpunk ter framföres av stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö. Stadsfullmäktige i
Norrköping tillstyrker däremot förslaget med framhållande, att den stånd punkt som mentalsjukvårdsberedningen intar synes vara väl underbyggd och att det inte torde finnas några starka skäl, som motiverar undantag från den fastslagna huvudprincipen.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, som i princip ansluter sig till beredningens förslag, delar generaldirektör Engels uppfattning om att regionalt samarbete i vissa fall kan te sig opraktiskt. Förvaltningsutskot tet förordar därför att staten bibehåller huvudmannaskapet för de anstal ter, vars upptagningsområden blir så stora, att praktiska svårigheter ur administrativa synpunkter uppstår för landstingskommunerna att driva desamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
51
Blekinge läns landstings förvaltningsutskott anser, att staten alltjämt bör
omhänderha vården av straffriförklarade psykiskt efterblivna liksom de
svårskötta psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. Vipeholmsklientelet, döva
och blinda samt ungdomar med komplicerad utvecklingshämning. En kri
tisk inställning till reformen har Malmöhus läns landstings förvaltningsut
skott. Landstingskommunen uppges sakna resurser för att överta den verk
samhet, som omfattas av det s. k. Vipeholmsklientelet. Utredningen ger för
övrigt enligt utskottets uppfattning icke tillfredsställande stöd för bedöm
ning av de organisatoriska och andra problem, som uppstår om landstings
kommunerna skall samarbeta om en eller några få anstalter för vården.
Utskottet motsätter sig att landstingskommunen skulle övertaga Vipeholms
mentalsjukhus eller att landstingskommunen eljest skulle gemensamt för
ett större antal landstingskommuner anordna ifrågavarande verksamhet.
En positivare inställning har Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
som liksom Malmöhus läns landstingskommun inom sitt område har stat
liga institutioner för vård och undervisning av psykiskt efterblivna. Utskot
tet anför, att när det gäller de specialgrupper, som till numerären är så små,
att vårdtekniska enheter icke med fördel kan upprättas inom sjukvårds
regionen har förvaltningsutskottet den åsikten, att dessa grupper bäst betjä
nas av ett fåtal institutioner, av rikskaraktär, vilka kan ordnas under lands
tingskommunalt huvudmannaskap. Man kan här exempelvis, säger utskot
tet, tänka sig att två eller tre sjukvårdsregioner går samman om dylika
institutioner. Enligt Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott bör
reformens genomförande icke hindras genom att det för vissa vårdanstalter
icke finns underlag för dessa inom varje landstingsområde. Det påpekas, att
landstingskommunerna redan nu samarbetar över länsgränserna, t. ex. vid
regionplanering av sjukvården. De ekonomiska mellanhavandena bör vid
driften av gemensamma anstalter regleras på så sätt att gästlandstingen
erlägger självkostnadsavgift för vård av psykiskt efterblivna från det egna
landstingsområdet, d. v. s. samma princip som gäller för regionsjukvården.
Erfarenheterna från samarbetet inom regionsjukvården borgar för att även
samordningen för ordnande av vården för de psykiskt efterblivna blir smidig
och praktisk. Liknande uttalande föreligger från förvaltningsutskottet i
Västmanlands läns landsting. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns lands-
ting påpekar, att det rent allmänt och principiellt samt praktiskt-organisa-
toriskt finns goda skäl för den utveckling, som dragits upp av mentalsjuk
vårdsberedningen.
Svenska socialvårdsförbundet anför, att — såsom i de särskilda yttrandena
framhållits — det onekligen föreligger vissa skäl, att staten kvarstår som
huvudman för sådana speciella och begränsade uppgifter som med hänsyn
till klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av riks-
karaktär. Administrativt kan det sålunda förefalla tungrott att låta alla
eller flertalet landstingskommuner samarbeta om ett fåtal fall. Dessa admi
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1963
52
nistrativa svårigheter synes emellertid inte böra överbetonas och förbun det framhåller, att på andra områden har landstingskommunerna visat, att det i praktiken går att förverkliga ett långtgående samarbete. Socialvårds- förbundet hyser därför den uppfattningen, att landstingskommunerna har förutsättningar att administrera även anstalter med rikskaraktär.
Svenska läkaresällskapet ansluter sig i princip till beredningens förslag men ifrågasätter, om icke staten bör ansvara för undervisningen och vår den av blinda, döva och dövstumma samt behandlingsbara höggradigt van föra. I övrigt understryker sällskapet, att erfarenheter från större sjukhus för psykiskt efterblivna visat, att det är fullt genomförbart att inrätta spe cialavdelningar. Där så erfordras torde vården och undervisningen av dessa kategorier kunna ordnas enligt samma principer som beträffande den re gionala sjukvården i övrigt. Sveriges läkarförbund och svenska psykiatriska föreningen har i ett gemensamt yttrande i princip tillstyrkt förslaget om enhetligt huvudmannaskap men kan icke tillstyrka en sådan reform för de kategorier, för vilka landstingskommunerna skulle vara tvungna att sam arbeta i större enheter än i en sjukvårdsregion.
Liknande synpunkter anföres av svenska barnpsykiatriska föreningen.
Särskolornas rektorsförening, som ansluter sig till de särskilda yttrandena i utredningen, vänder sig med skärpa mot att man i utredningen hänfört undervisningen och vården av psykiskt efterblivna till mentalsjukvården.
För föreningen framstår det som ett obestridligt faktum, att särskoleverk- samheten till övervägande del är en pedagogisk uppgift. Resultatet av un dervisningen och fostran av psykiskt efterblivna är endast till ytterst ringa del beroende av medicinska behandlingsmetoder, varför det nära samban det med hälso- och sjukvården, som beredningen hävdar, icke har något reellt samband med den stora grupp av ifrågavarande klientel, som är i stånd att tillgodogöra sig undervisning vid särskolor och yrkesskolor. Det påpe kas vidare, att det ligger helt utanför landstingskommunernas erfarenheter att driva riksanstalter och att dylikt i viss mån rent principiellt synes vara främmande för landstingskommunal verksamhet. Risk finns också för att, om landstingskommunerna pålägges alltför många uppgifter, reformen kan bli till förfång för de mycket stora och viktiga uppgifter landstingen re dan har.
Svenska särskolornas lärarförening betonar, att undervisningen av psy kiskt efterblivna barn bör tillhöra det allmänna skolväsendet och att tiden nu är mogen för en undersökning av möjligheterna att knyta särskoleunder- visningen direkt till det allmänna skolväsendet. Föreningen vänder sig mot uppfattningen, att skolorna för undervisning av barn och ungdomar med komplicerad utvecklingshämning skall hänföras till ungdomsvårdsskol- organisationen. Det klientel, som undervisas i dessa skolor, kan inte anses jämförbart med ungdomsvårdsskolornas. Snarare kan dessa skolor, menar föreningen, jämföras med den allmänna skolans observationsklasser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
53
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) erinrar om att förbun»
det i tidigare sammanhang starkt kritiserat det splittrade huvudmannaska
pet. Det är därför med stor tillfredsställelse, som förbundet nu konstaterar,
att ett förslag om enhetligt huvudmannaskap framlägges. Förbundet godtar
de undantag, som har skett i beredningens förslag för döva och blinda sär-
skoleelever. Däremot vänder sig förbundet med skärpa mot de särskilda
yttrandena i utredningen.
Beträffande de vanföra påpekas sålunda, att där det finns möjlighet att
ta hand om vederbörande lokalt eller inom respektive län får inte en centra-
liseringsregel ta överhand. Sådan möjlighet torde föreligga där en vård- eller
undervisningsenhet är belägen i närheten av lasarett med goda ortopediska
resurser. I andra fall får landstingsvis eller regionvis tillskapas mindre spe
ciella vård- eller undervisningsenheter i anslutning till lasarett med orto
pediska resurser. Vad angår undervisning och vård av barn och ungdomar
med komplicerad utvecklingshämning förordar förbundet mindre enheter
med hemliknande atmosfär och kvalificerad personal med läkepedagogisk
utbildning. Det understrykes, att de elever det här gäller i stort sett inte
kan jämställas med de väsentligen milj oskadade ungdomar, som undervisas i
ungdomsvårdsskolor, utan genomgående karakteriseras av psykiska rubb
ningar av i stort sett annan karaktär. Även om otvivelaktigt åtskilliga gräns
fall förekommer, föreligger i detta avseende en principiell skillnad, som
talar för att här ifrågavarande ungdomar skall hänföras till sjukvårdsområ
det och icke samordnas med den organisation, som står under tillsyn av so
cialstyrelsen. Förbundets uppfattning om de straffriförldarade är, att de
bland dem som är psykiskt utvecklingsstörda bör hänföras under central
styrelsernas ansvar och icke under mentalsjukhusens. Vidare betonas, att
särskilt för detta klientel ofta är en ren tillfällighet, huruvida vederbörande
blir straffriförldarad eller inte. Dessa tillfälligheter har ingenting att göra
med vad som är den ur vårdsynpunkt lämpliga huvudmannen. Vad angår de
blinda och döva arbetshemseleverna understrykes, att allmänna segrega-
tionsregler, som utesluter möjligheterna till lokalt omhändertagande, där
förutsättningar härtill finns, måste betraktas som förkastliga. Där det i
särskilda fall är möjligt att ge tillfredsställande vård med lokala resurser
bör detta också ske. Om å andra sidan i vissa enskilda fall, sådana möj
ligheter inte står till buds, bör det enligt FUB ej föranleda ändrat huvud
mannaskap, ty på individuella grunder fattade beslut om särskilt huvud
mannaskap kan lätt leda till att andra synpunkter gör sig gällande än just
lämpligheten av olika vårdformer i det särskilda fallet. Förbundet fastliåller
vid principen, att landstingskommunerna skall handha huvudmannaskapet
även för denna grupp men att, där så är nödvändigt, man tillskapar regio
nala resurser. Motsvarande synpunkter lägges på epileptiker- och tuberku-
losfallcn.
Svensk sjuksköterskeförening anammar med tillfredsställelse principen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1963
54
att landstingskommunerna skall ha huvudmannaskapet för undervisningen och vården av samtliga psykiskt efterblivna med de undantag som angivits av mentalsjukvårdsberedningen.
Det är föreningens övertygelse, att det hittillsvarande statliga klientelet som allmänt betecknas som svårskött skulle minska i omfattning, om vården av detta blev mera differentierad så att alla patienter kunde utvecklas till större självverksamhet och arbetsförmåga. Den huvudman, som har an svaret för hela vårdområdet, torde lättare än den som därav endast har en del inse orsak och verkan och finna att det lönar sig att satsa på vård och utbildning av de psykiskt utvecklingsstörda.
Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn framhåller, att det är av central betydelse, att man ifråga om både vården och undervis ning av psykiskt efterblivna kan arbeta med så små grupper som möjligt samtidigt som det är angeläget att så långt förutsättningarna medger skapa ur vård- och undervisningssynpunkt homogena grupper för att kunna uppnå bästa möjliga resultat. Beredningens förslag innebär, att kravet på små en heter lättare kan tillgodoses. Landstingskommunerna har också genom sina samlade resurser på sjukvårdens område betydande förutsättningar att ändamålsenligt lösa vårdproblemen för denna kategori. De har även goda förutsättningar att i samarbete med skolmyndigheter skapa en effektiv un dervisning för psykiskt efterblivna. Decentraliseringen till landstingskom munalt huvudmannaskap skulle enligt förbundet underlätta kontakten mel lan barnen och föräldrarna och mellan de sistnämnda och barnens lärare eller vårdare, vilket torde vara av betydelse för ett gynnsamt resultat. För bundet ansluter sig därför helhjärtat till beredningens förslag om enhetligt huvudmannaskap. Det understrykes samtidigt, att en centralisering icke bör övervägas annat än att man därigenom anser sig nå bättre resultat. För bundet ställer sig sålunda tveksamt till de särskilda yttrandena om undan tag från landstingskommunalt huvudmannaskap. Även för dessa grupper bör nämligen en lösning eftersträvas i främsta rummet på det regionala pla net och riksanstalt tillgripas enbart i de fall där regional lösning är möjlig endast genom samverkan mellan ett alltför stort antal landstingskommu ner eller då speciell experthjälp eller utrustning är nödvändig. Detta torde gälla — som mentalsjukvårdsberedningen föreslagit — psykiskt efterblivna blinda och döva. Förbundet understryker, att epileptikerfallen inte bör skil jas från andra psykiskt efterblivna och att skolhemmen för barn och ung dom med komplicerad utvecklingshämning hänföres till sjukvårdsområdet. 4
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens organisation
Förslagen i denna del har rönt livligt intresse och mötts av en mångfald positiva men även av kritiska uttalanden ävensom andra synpunkter och förslag.
55
Beträffande den av delegationen föreslagna organisationen av mentalsjuk
vården inom ett landstingsområde anser medicinalstyrelsen det synnerligen
väsentligt att öppen vård organiseras vid såväl psykiatriska lasarettsavdel-
ningar som mentalsjukhus. Enligt styrelsen får det anses tveksamt, om den
föreslagna uppspaltningen av den öppna vården på en mängd olika verk
samhetsgrenar, såsom alkoholistvård, familjerådgivning etc. verkligen kan
skapa förutsättningar för en ökad effektivitet. Med hänsyn till den begrän
sade tillgången på psykiatrer bör om möjligt en samordning ske av de er
forderliga resurserna, vilket dock inte hindrar, att en viss specialisering
kan anses motiverad i våra större städer med deras rikligare tillgång på
specialister av olika slag. Styrelsen anför vidare, att ett betydande behov av
konsultation skulle kunna tillgodoses genom privatpraktiserande läkare. De
föreslagna dag- och nattsjukhusen gör det synnerligen önskvärt, att för
söksverksamhet kommer i gång så snart som möjligt. Vad gäller föreslagen
placering av nya mentalsjukhus påpekar medicinalstyrelsen, att den hävdat,
att betydande fördelar kan vinnas genom att dessa förläggas i så nära an
slutning som möjligt till centrallasarett, varigenom ett intimare samarbete
kan etableras med kroppssjukvårdens olika discipliner.
Vad delegationen anfört rörande de öppna vårdformernas mindre kost
nadskrävande natur synes statskontoret vara värt att noga beakta, särskilt
som ökade möjligheter till öppen vård bör kunna medföra en minskning
i fråga om det beräknade behovet av vårdplatser på mentalsjukhus. Löslig
heten i de i organisationsplanen framlagda exemplen och förslagen gör en
ligt statskontorets mening, att de undandrar sig varje möjlighet till saklig
provning i nuvarande läge. Frågorna om olika vårdformers avvägning mot
varandra, om mentalsjukhusens optimala storlek och om vårdavdelningar
nas dimensionering och personalbehov kan prövas först på ett senare sta
dium, då samtliga inverkande omständigheter kan tagas i beaktande. Här
till kommer — som delegationen själv påpekat — att alla planer på detta
område måste ses mot bakgrunden av det begränsade investeringsutrymmet
och mot den stora bristen på psykiatrer och annan kvalificerad personal.
Det synes ämbetsverket angeläget att några mera definitiva slutsatser rö
rande de personalorganisatoriska förhållandena icke dragés, förrän läget
kan bättre skärskådas.
Vad beträffar uppdelningen av klientelet mellan å ena sidan mentalsjuk
husen och å andra sidan de psykiatriska lasarettsavdelningarna varnar me
dicinska fakulteten vid Lunds universitet för alt söka uttrycka denna dif
ferentiering som en olikhet i diagnoser, exempelvis så att i princip psykoser
skulle vårdas på mentalsjukhus och neuroser eller alkoholister på psykia
triska lasarettsavdelningar. Den naturliga uppdelningen och den som över
huvud taget framtvingar den särskilda sjukvårdsform, som mentalsjukhu
sen utgör, torde snarare vara av vårdteknisk innebörd och gälla i vilken
grad patienten är ur olika synpunkter störande eller farlig, eller är i behov
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
56
av vid mentalsjukhusen förekommande terapi, däribland mera långvarig vård och behandling.
Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande har i prin cip inte något att invända mot delegationens idealprogram. Utbyggnaden av vården — även efter ett förändrat huvudmannaskap — torde emellertid, framhåller kommittén, kunna ske endast i mycket långsam takt framför allt med hänsyn till bristen på läkare över huvud taget och på psykiatrer i syn nerhet; kraftiga åtgärder måste därför vidtagas för att göra psykiaterbanan mera lockande än vad nu är fallet. Kommittén understryker önskvärdheten av att familjevården och eftervården utbygges med hänsyn till såväl de viktiga vårduppgifter de har att fylla som att de ställer sig ekonomiskt för delaktiga för huvudmännen. Särskilt i områden med större folktäthet synes konvalescenthemmen och inackorderingshemmen kunna avsevärt förkorta vårdtiderna både vid de slutna sjukhusen och vid lasarettsavdelningarna.
Angående avvägningen av behoven av att utbygga och förbättra den slutna vården av andra mentalsjukvårdsformer uttalar sinnessjuklagstiftningskommittén, att det ligger i sakens natur, att en sådan avvägning med hän syn till ett flertal svårbestämbara omständigheter alltid måste präglas av viss osäkerhet. Anspråken på starkt ökade resurser för den slutna vårdens del är starkt dokumenterade, och skall över huvud en fullt godtagbar stan dard kunna uppnås inom rimlig tid torde långtgående insatser erfordras under åtskilliga år framåt. En utbyggnad av den öppna vården är emeller tid otvivelaktigt även ett angeläget intresse framhåller kommittén. Särskilt måste beaktas, att en ökning av resurserna på detta område kan leda till minskat behov av vårdplatser. Kommittén anser, att det framstår som en brist i planeringen att underlag saknas för bestämmande, i vilken utsträck ning en utbyggd öppen vård skulle kunna påverka behovet av vårdplatser. Det är önskvärt att klarhet i möjligaste mån skapas i fråga om detta spörs mål.
Enligt styrelsens för svenska landstingsförbundet mening torde åtskilliga detaljproblem i delegationens förslag rörande mentalsjukvårdens regionala organisation kräva närmare undersökningar. Förbundsstyrelsen framhåller vikten av att organisationen utformas flexibelt och att lokalplanläggningen göres så att den kan anpassas till ändrade förhållanden.
Även enligt styrelsens mening framstår som ett angeläget önskemål att sluten och öppen vård samordnas i största möjliga utsträckning.
Som en yttersta länk i den lokala organisationen av mentalsjukvården har delegationen placerat distriktssköterskan. Förbundsstyrelsen har intet att invända mot den principiella inställning delegationen deklarerat i detta hän seende, men den kan icke finna det möjligt att inom överskådlig framtid i någon väsentligare omfattning utnyttja distriktssköterskorna för dessa ar betsuppgifter. kj heller torde det vara möjligt att pålägga distriktssköter skorna arbesuppgifter inom den somatiska vården vid mentalsjukhemmen. Föreståndarinnor och sjuksköterskor vid dessa hem bör ha sådan utbildning,
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
57
att de skall kunna omhänderha den okomplicerade kroppssjukvård, som där
kan komma i fråga.
I fråga om den regionala organisationen av mentalsjukvården understry
ker förbundsstyrelsen vad delegationen uttalat rörande sekundärvårdens be
hov av anknytning till primärvården. Erfarenheterna från mentalsjukhusens
kronikeravdelningar ger anledning till antagandet att de fall, som i dag be
traktas som vårdhemsfall, inom en icke alltför avlägsen framtid kan bli be
handlingsbara med kommande behandlingsmetoder, och det är då angeläget
att möjligheter finns att utnyttja centralsjukhusens resurser även för dem.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller nödvändigheten
av att det i fråga om sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka — i betän
kandet benämnda mentalsjukhem -— klart utsäges, att vid dessa hem enbart
skall vårdas sådana patienter, som inte kräver mera kvalificerad vård och
att i stället till dessa hem hänvisas sådana som kan meddelas terapi av olika
slag och i stort sett kan sköta sig själva. En försämring av klientelets karak
tär har under senare år skett så att både sängliggande och svårskötta åld
ringar utflyttas till sjukhemmen som härigenom förlorat sin ursprungliga
karaktär.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att de psy
kiatriska lasarettsavdelningarnas uppgifter i betänkandet antytts på så sätt,
att dessa avdelningar skulle ta hand om symtomatiskt lättare fall av men
talsjukdom; avdelningarna förutsättes t. ex. bli viktiga centra för alkoholist
vården, fall av delirium tremens skulle emellertid vårdas på mentalsjukhu
sen. En sådan uppdelning torde, enligt förvaltningsutskottets mening, bli
mycket svår att upprätta i realiteten och i hög grad beroende av lasaretts-
avdelningens och mentalsjukhusets inbördes belägenhet, över huvud taget
måste ifrågasättas om man i framtiden bör åtskilja lasarettsavdelningar
och mentalsjukhus som nu göres. Uppdelningen synes ur medicinsk syn
punkt vara artificiell och mest tillkommen som ett första försök att införa
mentalsjukvården där den hör hemma — nämligen bland annan sjukvård;
man började med den mest »acceptabla» delen, den som låg närmast allmän
erfarenhet och var minst belastad med fördomar och primitiv skräck för
det oförståeliga. För förvaltningsutskottet ter sig uppdelningen emellertid
lika konstlad, som om man inrättade olika vårdenheter för hjärntumörer
— med och utan epilepsi, eller olika avdelningar för hjärtsjukdomar — med
och utan inkompensation. Gränslinjerna mellan framtidens olika psykia
triska specialiteter kommer enligt utskottet sannolikt att få dras efter andra
principer än de som i dag gäller mellan lasarettsavdelningar och mental
sjukhus.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott menar att, om distrikts
sköterskorna skall inordnas i mcntalsjukvårdsorganisationen, det torde bli
nödvändigt att förutsätta en ytterligare minskning av distrikten och sålunda
en ökning av distriktssköterskekåren. Då det redan nu råder en avsevärd
brist på distriktssköterskor, torde det inte bli möjligt att inom överskådlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
58
tid utnyttja distriktssköterskorna inom mentalsjukvården. Liknande uta-
lande göres av Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott. Hallands
läns landstings förvaltningsutskott betonar, att väsentligast är och förblir
att möjligheter skapas för utbildning och forskning. En utvidgad utbild
ningskapacitet liksom över huvud lösandet av vårdproblemen förutsätter
väsentligt ökade lärar- och forskningsresurser. Den psykiska forskningen
får icke komma i efterhand vid jämförelse med andra medicinska veten
skaper. Även beträffande andra personalkategorier måste utbildningskapa
citeten väsentligt ökas, om man skall praktiskt lyckas genomföra vad dele
gationen föreslagit. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott under
stryker delegationens uttalande, att huvudmännen bör ha en betydande fri
het att utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhål
landena samt att förslagen därför endast bör tjäna som allmän riktlinje för
den kommande utvecklingen.
Svenska socialvårdsförbundet markerar i sitt yttrande behovet av sär
skilda geriatriska avdelningar inom mentalsjukhusen för vården av det
växande åldringsklientelet.
Svenska läkaresällskapet, som livligt tillstyrker förslaget att utbygga den
öppna vården vid mentalsjukhus och lasarettsavdelningar, anser det dock
knappast finns någon anledning att anordna ett antal parallella öppna vård
organisationer för olika kategorier av psykiskt sjuka. Den naturliga sam
lingsplatsen för all öppen psykiatrisk verksamhet är lasaretten. Ett samman
kopplande av mentalsjukhusens och lasarettsavdelningarnas öppna vård
kommer helt säkert att bidraga till ett smidigare samarbete mellan dessa
olika vårdformer.
Svensk sjuksköterskeförening hälsar med tillfredsställelse delegationens
förslag om distriktssköterskornas inlemmande i den perifera, öppna men
talsjukvården. Distriktssköterskan som »den yttersta länken inom men
talsjukvårdsorganisationen» har mycket stora möjligheter att bidraga till
att psykisk ohälsa förebygges. De nya arbetsuppgifterna kräver dock enligt
föreningens mening viss ökad utbildning i mentalsjukvård för den blivande
distriktssköterskan.
Bland de i betänkandet framlagda förslagen vill svensk kuratorsförening
speciellt understryka betydelsen av att det inrättas mentalvårdsdispensärer.
Verksamheten vid dessa skulle i väsentlig grad bidraga till att minska an
talet vårddagar vid mentalsjukhus och psykiatriska lasarettsavdelningar.
Föreningen vill likaså framhålla det stora behovet av inackorderingshem för
patienter, vilka inte helt kan klara sig på egen hand ute i samhället.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
59
IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen
A. Statsbidragsutredmngen
1. Allmänna synpunkter
I sin principdeklaration om de ekonomiska verkningarna av en huvudman-
naskapsreform påpekar mentalsjukvårdens statsbidragsutredning att ett
överförande av den egentliga mentalsjukvården till landstingskommunerna
utan ekonomisk kompensation skulle för dem framtvinga betydande utdebi-
teringshöjningar. Även om en mindre kostnadsdel lägges på landstingskom
munerna, kan en härav föranledd utgiftshöjning leda till utdebiterings
ökningar. Huruvida detta är att föredraga framför en finansiering även till
denna del genom statliga bidrag är en fråga, som ytterst bör bedömas med
beaktande av de olika grunderna för statlig och kommunal beskattning.
Det förhållandet, att en huvudmannaskapsreform inte i och för sig har till
syfte att ändra sättet för finansieringen av mentalsjukvården talar enligt
utredningens mening närmast för att de kommunala huvudmännen beredes
ersättning av staten med belopp, som ger dem en i princip hundraprocentig
täckning för den merkostnad, som deras övertagande av den egentliga men
talsjukvården medför. Ersättningen bör därför bestämmas med utgångs
punkt från statens nuvarande kostnader för denna vårdgren och avvägas
så att den i ett utgångsläge i stort sett motsvarar dessa. En huvudmanna
skapsreform bör följaktligen i utgångsläget principiellt sett icke komma
att verka höjande på statens utgiftsnivå för ifrågavarande vårdsektor och
icke heller medföra någon ekonomisk uppoffring för landstingskommuner
na. Ersättningen bör vidare i görligaste mån anknytas till kostnadsutveck
lingen på området. I anslutning härtill betonar utredningen, att reformen
bör genomföras efter så enhetliga riktlinjer som möjligt. Några principiella
olikheter i villkoren mellan de olika landstingskommunerna bör icke före
komma varken i fråga om vårdåtagande eller i fråga om ekonomiskt bistånd.
Såvitt möjligt bör undvikas att intrång göres i huvudmännens handlings
frihet i vårdorganisatoriska frågor.
I enlighet med sina direktiv har statsbidragsutredningen prövat frågan,
i vad mån nu utgående statliga bidrag till mentalsjukvårdsgrenar, som re
dan omhänderhas av landstingskommunerna, lämpligen kan samordnas
med förordade nya bidrag för den egentliga mentalsjukvården. De här
aktuella bidragen avser psykiatriska lasarettsavdelningar (vuxenklientel),
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, anstalter för psykopatiska och ner
vösa barn samt undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ävensom
psykisk barna- och ungdomsvård.
De nu utgående byggnadsbidragen till skilda slag av sjukvårdsinstitutio-
ner har utredningen, med hänsyn till den olika graden av utbyggnad inom
de olika landstingsområdena, ansett tills vidare böra bibehållas som sepa rata bidrag.
Däremot framstår det enligt utredningen som naturligt, att statens eko nomiska bistånd till driftkostnaderna lämnas som ett för hela vårdområdet gemensamt, enhetligt driftbidrag. De nuvarande driftbidragen till de lands- tingsdrivna vårdgrenarna föreslås därför bli samordnade med ett bidrag till driften av den egentliga mentalsjukvården. Dessutom talar praktiska skäl för att även driftbidragen till epileptikeranstalter samordnas med ett gene rellt mentalsjukvårdsbidrag. Då den aktuella huvudmannaskapsreformen inte i och för sig påfordrar en översyn av de nuvarande driftbidragens stor lek, har utredningen vid avvägningen av ett nytt enhetligt driftbidrag utgått ifrån de nuvarande bidragsbeloppen.
Om primärkommunala mentalsjukvårdsinrättningar alltjämt finns vid huvudmannaskapsreformens genomförande, föreslås, att vederbörande kom mun med respektive landstingskommun får träffa överenskommelse om be stridandet av kostnaderna för den fortsatta driften av dylika sjukhus.
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande
Statsbidragsutredningen förutsätter att landstingskommunerna vederlags- fritt skall övertaga statens befintliga sjukhusanläggningar med den mark, som är erforderlig för sjukvårdsverksamheten.
De statliga mentalsjukhusen har sedan gammalt disponerat stora mark områden av olika slag, park-, åker- och skogsmark in. in., för jordbruk m. fl. näringar, inom vilka patienterna sysselsatts. Då dessa former för arbets terapi minskat i betydelse har dessa näringsgrenar i många fall nedlagts och djurbesättningar avvecklats. Även om markområden därvid försålts eller utarrenderats kommer sjukhusen i många fall att disponera markom råden, som måste anses vara alltför stora enligt nuvarande uppfattning. Numera torde man enligt utredningen räkna med ett normalt markbehov av ca 300 000 å 400 000 m2 för ett sjukhus om 600 å 800 vårdplatser. Sjuk husens markområden är i flertalet fall av sådan storlek, att enligt denna norm ett visst »överskott» av mark kommer att föreligga. Utredningen för ordar, att staten vid ett överlämnande av sjukhusbyggnaderna principiellt icke avhänder sig större markområden än vad som kan anses erforderligt för respektive sjukhus vårduppgifter. Storleken av det tomtområde, som bör ingå i en eventuell överlåtelse, bör enligt utredningens uppfattning be dömas från fall till fall. Som en lämplig norm för bestämmandet av sjukhus områdenas omfattning torde kunna tjäna de beräkningar av markbehovet, som under senare år tillämpats vid avtal om markförvärv för planerade nya sjukhus.
Mark, som vid överlämnandet av sjukhusbyggnaderna kan komma att friställas och som staten ej önskar disponera, torde i första hand böra hem- bjudas vederbörande landstingskommun till inlösen. Eventuellt bör den nye
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
61
huvudmannen tills vidare medgivas dispositionsrätt till marken, så länge
den användes för mentalsjukvårdsändamål. Skulle huvudmannen vilja ut-
nyttja marken för annat ändamål föreslås, att förhandlingar om inlösen
upptagas. I annat fall bör den friställda marken utbjudas till försäljning, i
första hand till annan intresserad köpare. En dylik försäljning torde i före
kommande fall böra förbindas med villkor, att marken icke användes för
ändamål, som kan anses olämpligt med hänsyn till det intilliggande sjuk
huset.
3. Investeringsbidrag
För ett övertagande av den egentliga mentalsjukvården är förutsättningar
na beträffande vårdresurser f. n. helt olika inom olika landstingsområden.
I de flesta län finns mentalsjukhus av en storlek, som mer än väl täcker det
föreliggande vårdbehovet inom länet i fråga —- sjukhusens storlek har
vanligen bestämts med tanke på att tillgodose vårdbehovet inom flera län.
Endast något enstaka av de befintliga sjukhusen kan anses vara i stort sett
färdigrustat medan i fråga om merparten upprustningen fortgår. Flera
landstingsområden saknar mentalsjukhus och deras vårdbehövande klientel
hänföres till ett eller flera sjukhus inom närbelägna sjukvårdsområden.
Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det enligt utredningen ligga
närmast till hands att låta ett överförande till enskilt landsting av huvud
mannaskapet ske i län, där ett färdigrustat eller nytt mentalsjukhus re
dan finns och har sådan storlek, att det kan tillgodose länets vårdbehov.
Hinder bör dock icke möta mot ett överförande även inom ett landstings
område, där ett sjukhus finns, vars upprustning ännu inte hunnit slutföras
och vars platsantal icke täcker vårdbehovet. 1 dylikt fall kan upprustningen
av ett övertaget sjukhus eller den del av upprustningen, som ännu återstår,
förutsättas komma att ombesörjas av den nye huvudmannen. I 1956 års
reviderade generalplan (se prop. nr 106 år 1956) redovisade investerings-
beräkningar för den pågående upprustningen och utbyggnaden av mental
sjukvården upptager bl. a. kostnader för ombyggnad och modernisering av
de befintliga sjukhusen. Dessa kostnader har alltså förutsatts skola bestri
das av staten. Skäl synes därför tala för att dessa statens kostnader ned
lägges i form av bidrag till landstingskommunerna. Det förordas, att sådana
bidrag utgår i form av upprustnings b idrag. Detta bidrag kom
mer sålunda att vara ett engångsbidrag och utgå endast i samband med att
en huvudmannaskapsreform genomföres för ett landstingsområde, då ett
inom området befintligt statligt mentalsjukhus samtidigt övertages av lands
tingskommunen och upprustas genom dess försorg.
Med hänsyn till utvecklingen på vårdområdet efter antagandet av 1956
års reviderade generalplan har man tvingats att i många fall frångå de i
planen upptagna förslagen. Mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och
utrustningsdelegation har börjat utarbeta moderniserade planer, som, i den
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
62
mån de godkännes av utredningen, förordas böra vinna tillämpning vid be stämmandet av upprustningens omfattning.
Storleken av upprustningsbidragen bör enligt utredningen bestämmas från fall till fall i samband med förhandlingar med vederbörande landstingskom mun om huvudmannaskapets övertagande. Man bör därvid utgå från de kostnader, som statsmakterna varit beredda att nedlägga, därest upprust ningen fullföljts i statlig regi. Av statsmakterna godtagna beräkningar av kostnader för sjukhusens planerade upprustning bör därför i det enskilda fallet vara normerande för bidragens bestämmande med de justeringar, som kan föranledas av förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget. Om individuella planer inte blivit upprättade, bör underlag för bedömandet av bidragets storlek kunna erhållas i kostnadsberäkningar, avseende den under senare år genomförda upprustningen av befintliga sjukhus.
Vid sina beräkningar har utredningen utgått ifrån att kostnaderna per vårdplats för nybyggda ersättningsplatser vid befintliga sjukhus respektive för ombyggnad och modernisering av befintliga platser belöper sig till unge fär 25 000 respektive 18 000 kronor. Man bör, betonar utredningen, skilja mellan kostnaderna för upprustningen av den del av ett sjukhus, som de finitivt iståndsättes, och kostnaderna för en mera begränsad modernisering av sådana vårdplatser, som under en övergångstid bibehålies vid sjukhuset. Sistnämnda kostnader kommer såtillvida att intaga en särställning i bidrags- hänseende, då en slutlig reglering av desamma synes böra ske i samband med beräkningen av de anläggningsbidrag, som kan utgå, då övergångsplat- serna framdeles ersättes med definitiva platser. I bidraget bör inräknas er sättning för anskaffande av erforderlig utrustning för sjukhusen. Denna ersättning bör, menar utredningen, bestämmas med ledning av de kostnader för anskaffande av utrustning till moderniserade sjukhus, som erfarenhets mässigt föreligger vid tiden för förhandlingarna. Upprustningsbidragets fast ställande innebär en slutlig uppgörelse mellan huvudmannen och staten om ersättning för den vid tidpunkten för övertagandet återstående upprust ningen av ett sjukhus och någon omprövning av bidraget bör således inte kunna komma i fråga.
De sjukhus, som i samband med reformen överlämnas till de nya huvud männen, kan i allmänhet inte, konstaterar statsbidragsutredningen, beräk nas komma att täcka vårdplatsbehovet inom respektive sjukvårdsområde. En fortsatt utbyggnad blir därför erforderlig i flertalet fall. Denna måste ske genom att antingen tillskapa nya självständiga sjukhus eller inrätta ytterligare vårdplatser vid befintliga vårdenheter. Utredningen förordar att staten skall bidraga till kostnaderna härför i form av anläggnings bidrag.
Det erinras i utredningen om att företagna undersökningar av vårdplats behovet inom den egentliga mentalsjukvården givit vid handen, att behovet av platser är beroende av en rad olika omständigheter, vars verkningar inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
63
i förväg låter sig överblickas. Ett framtida platsbehov kan därför inte defini
tivt fastställas. Man bör i första hand hålla sig till de beräkningar, som redo
visats i 1956 års reviderade generalplan och mentalsjukvårdsdelegationens
huvudbetänkande. I generalplanen beräknas ett platsbehov för varje lands
tingsområde, som i medeltal för hela landet motsvarade omkring 3,5 pro
mille av befolkningen. Delegationen har uppskattat platsbehovet till i
genomsnitt 4 promille. Enligt statsbidragsutredningens mening bör sist
nämnda behovstal gälla som en generell övre gräns vid bedömningen av
utbyggnadsbehovet inom ett sjukvårdsområde. Undersökningar har emeller
tid visat, att på mentalsjukhusen intagna patienter från samma landstings
område redan nu på vissa håll uppgår till antal, som betydligt överstiger
denna gräns. I dylika fall bör det manifesterade faktiska vårdbehovet tills
vidare vara den övre gränsen för utbyggnadens omfattning.
Utredningen anser, att en prövning från statens sida av vårdorganisatio
nen inom ett sjukvårdsområde efter en huvudmannaskapsreform kan
begränsas till ett allmänt bedömande av, hur olika vårdresurser inom mental
sjukvården i dess helhet mest rationellt bör fördelas inom området. Bedöm
ningen bör bl. a. bygga på 1956 års reviderade generalplan, som överarbetats
av mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrustningsdelegation. Den
na överarbetning bör liksom hittills bedrivas i samråd med de presumtiva
huvudmännen. Vårdgrenens utveckling inom sjukvårdsområdet bör emel
lertid inte bindas vid en bestämd vårdorganisation utan måste bli beroende
av då föreliggande erfarenheter, bl. a. i fråga om den öppna vårdens bety
delse. Det är av vikt, understryker utredningen, att huvudmännens fram
tida handlingsfrihet i dessa frågor inte inskränkes.
Anläggningsbidraget bör bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade
ersättningsnormer. Dessa bör gälla dels uppförande av nya självständiga
mentalsjukhus och dels tillskapande av nya vårdplatser vid redan befintliga
vårdenheter inom mental- och kroppssjukvården. Normerna bör närmast
bestämmas med utgångspunkt från de erfarenhetskostnader, som den hittills
i statlig regi genomförda utbyggnaden av vårdgrenen givit. Kostnaderna för
uppförande av nya sjukhus enligt dittillsvarande principer i fråga om stor
lek samt planläggning och utformning kan enligt utredningen anses belöpa
sig till i medeltal 45 500 kronor per vårdplats enligt prisläget den 1 juli
1959. Beräkningen har gjorts på byggnadskostnaderna för de nya mental
sjukhusen Falbygden (784 pl.), Mellringe (720 pl.) och Bollnäs (660 pl.)
ävensom det på sin tid planerade sjukhuset i Upplands Väsby (627 pl.). Den
genomsnittliga beräknade platskostnaden för dessa sjukhus (inklusive
vissa alternativ) var 45 370 kronor. Högsta belopp var beräknat för Boll
nässjukhuset —- 48 500 kronor — och lägsta beloppet för Falbygdens sjuk
hus i Falköping — 42 300 kronor.
En utbyggnad av den slutna mentalsjukvårdens resurser genom tillska
pande av nya vårdplatser vid redan befintliga vårdinstitutioner kan bli
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
64
aktuell på olika sätt. En eventuellt ändrad uppfattning om den lämpligaste storleken av ett mentalsjukhus kan medföra, säger utredningen, att en ut byggnad kommer till stånd vid det sjukhus, som övertagits av landstings kommunen i samband med reformen eller uppförts av landstingskommunen i anslutning till denna eller inrättats först som ett led i den fortsatta ut byggnaden. Man kan inte heller utesluta, att en utbyggnad sker genom att tillskapa platser för mentalsjukvård i anslutning till vårdenheter för andra grenar av sjukvården.
Till grund för bedömandet av kostnaderna för dylika åtgärder lägger utredningen de beräknade kostnaderna för enbart vårdpaviljongerna vid de nya, nyss nämnda statliga mentalsjukhusen, vilka kostnader efter vad ut redningen inhämtat kan anses vara representativa. Den genomsnittliga kost naden härför är 24 500 kronor per plats, vilket belopp föreslås vara norm givande för det anläggningsbidrag, som skall utgå till kostnaderna för anordnande av ytterligare vårdplatser vid befintliga sjukhus.
Skulle en utbyggnad av platsantalet vid en vårdinrättning ställa ökade krav på kapaciteten hos sjukhusets gemen sa in hetsanordningar (kök, panncentral, behandlings- och administrationslokaler m. m.), har ut redningen ansett skäligt, att bidrag utgår även till härav föranledda ut- byggnadsåtgärder med belopp, som motsvarar de verkliga kostnaderna.
Då bidragsfrågan aktualiseras, förordar utredningen, att beloppen juste ras med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget, lämpligen genom en anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex.
De rekommenderade beloppen grundar sig på kostnaderna för uppföran de av nya mentalsjukhus eller tillskapande av nya vårdplatser enligt den vid utredningstillfället rådande uppfattningen om den erforderliga stan darden vid sjukhusen. I den mån under utbyggnadsskedet fråga uppkommer om en reglering av de av utredningen förordade bidragsbeloppen med hän syn till en ändrad standard vid sjukhusen, torde spörsmålet enligt utred ningens uppfattning få bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.
Sedan landstingskommunerna genom dessa åtgärder från statens sida erhållit ett modernt och i stort sett likvärdigt sjukhusbestånd, bör mellan- havandet mellan staten och landstingskommunerna i denna del rimligen anses avslutat. Det torde därför få bli en de nya huvudmännens ange lägenhet att ombesörja och ekonomiskt svara för uppförande av erforderliga ersättningsbyggnader. Mot bakgrunden härav har utredningen ansett sig icke böra föreslå en statlig bidragsgivning till kostnader för framtida ersättnings anskaffningar.
I det vederlagsfria överlämnandet har ansetts böra ingå så stor del av de till sjukhusen hörande markområdena, som erfordras för de sjukvårdande uppgifterna. Utredningen har därvid förordat en begränsning av markom rådets storlek till omkring 30 ä 40 hektar för ett sjukhus om 600 å 800 plat-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
65
ser. För markområden, som tagits i anspråk för de under senare år beslu
tade sjukhusen, har med undantag av sjukhuset i Sala för höggradigt
psykiskt efterblivna ersättning däremot erlagts med belopp ej överstigande 1
krona per kvadratmeter. I den mån de nya huvudmännen icke själva dispo
nerar lämpliga markområden, torde man få räkna med att ersättning även
framdeles kommer att krävas för mark, som ianspråktages för utbyggnaden
inom mentalsjukvården. Det bör också förutsättas, att staten skulle få vid
kännas dessa kostnader vid ett oförändrat huvudmannaskap. I förekomman
de fall synes därför i princip bidrag böra utgå även till kostnaderna för
lösen av erforderliga markområden. Några normer för be
räkningen av detta bidrag kan naturligen icke angivas. Bidragsbeloppet
torde, menar statsbidragsutredningen, därför få bestämmas efter prövning
från fall till fall.
I samband med den fortsatta utbyggnaden av vårdgrenen aktualiseras
även frågan om ersättning för kostnaderna för utrustning av
nya vårdenheter. Principiellt sett synes denna böra bedömas på samma sätt
som beträffande upprustningen av befintliga sjukhus och bidrag till utrust-
ningskostnaderna böra utgå. Storleken av ett blivande statligt bidrag till
utrustningskostnader bör alltså enligt utredningens mening upptagas till
prövning och bestämmas på grundval av de erfarenhetsmässiga kostnader
per vårdplats, som färdigställandet av nya statliga sjukhus kommer att ge,
såväl när det gäller utrustning av ett helt nytt sjukhus som i fråga om ut
rustning av nya vårdavdelningar vid ett befintligt sjukhus. 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
4. Driftbidrag
I fråga om utformningen av ett enhetligt bidrag till driftkostnaderna inom
mentalsjukvården har utredningen bl. a. övervägt möjligheterna att tillämpa
de olika förslag till lösning av motsvarande problem på den slutna kropps-
sjukvårdens område, som prövades av 1946 års statsbidragssakkunniga för
hälso- och sjukvården i dess år 1948 avgivna betänkande (SOU 1948:48).
Sålunda har undersökts fyra alternativa utformningar av bidraget, näm
ligen som ett procentbidrag, ett vårddagsbidrag, ett standardbidrag per in
vånare eller som ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag.
Statsbidragsutredningen har i likhet med 1946 års sakkunniga funnit,
att ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag bör väljas. Ur förenklings-
synpunkt har emellertid den del av bidraget, som hänför sig till antalet
vårddagar i stället ansetts böra beräknas med anknytning till antalet vård
platser inom varje landstings sjukvårdsområde. Utredningen förordar
sålunda, att principen med ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag läg-
ges till grund för utformningen av ett generellt driftbidrag till mentalsjuk
vården, i vart fall under den pågående upprustnings- och utbyggnadsperio-
den. I ett läge, då den pågående upprustnings- och utbyggnadsperioden kan
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
66
anses i huvudsak slutförd, kan det bli möjligt att övergå till ett än mer för enklat bidragssystem. Vid avvägningen av de båda bidragsdelarnas inbör des storlek har utredningen ansett, att driftbidraget tills vidare lämpligen bör utgå med i stort sett likvärdiga delar i form av invånar- respektive vård platsbidrag. Detta resultat erhålles, om man utgår ifrån proportionen mel lan antalet vårddagar i landet inom mentalsjukvården och invånarantalet i riket.
Det enhetliga driftbidraget föreslås av utredningen i utgångsläget grunda sig på dels statens driftkostnader för egentlig mentalsjukvård, reducerade med kostnaderna för de från en huvudmannaskapsreform undantagna pa tientkategorierna, dels statens kostnader för sådana nu utgående bidrag till redan landstingsdrivna mentalsjukvårdsgrenar, beträffande vilka förut sättningar för en samordning befunnits föreligga. Summan av dessa kost nader har utredningen kallat bidragsunderlag.
Det totala kostnadsbelopp, som i utgångsläget utgör underlag för fixeran det av ett enhetligt driftbidrag till mentalsjukvården, har av utredningen beräknats till 177,7 milj. kronor. Verkställda beräkningar av beloppet för respektive bidragsdelar har visat, att såväl totalt som för de flesta lands tingskommuner en relativt god överensstämmelse med bidragsunderlaget ernås, om bidraget per invånare bestämmes till 14 kronor och bidraget för varje vårdplats till 2 550 kronor.
Utredningen har även sökt belysa, vilka ekonomiska konsekvenser, som en tillämpning av det förordade bidragssystemet skulle ha haft för de loka la huvudmännen, om utbyggnaden av mentalsjukvården varit helt genom förd redan i utgångsläget. Undersökningen har sålunda begränsats till de förändringar i tillgången på vårdplatser inom respektive grenar av mental sjukvården, som utbyggnaden kan anses medföra, och i övrigt utgått ifrån oförändrade förhållanden. Enligt utredningens mening bör mentalsjuk- vårdsdelegationens uppskattningar av vårdplatsbehovet gälla som en gene rell övre gräns vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnads behovet inom ett sjukvårdsområde, d. v. s. vid egentliga mentalsjukhus motsvarande i genomsnitt 4 promille av befolkningen (inklusive mental sjukhus och mentalsjukhem för barn och ungdomar), vid vårdhem för lätt- skötta mentalt sjuka 1 promille samt vid psykiatriska lasarettsavdelningar 0,4 promille. Vid beräkningarna av den framtida platstillgången har utred ningen förutsatt en utbyggnad av denna omfattning. I de fall där antalet platser redan i utgångsläget överstiger det av delegationen antagna behovet, har platsantalet bibehållits oförändrat. Beträffande psykiskt efterblivna har medicinalstyrelsen uppgivit, att man för detta klientel bör räkna med ett framtida platsbehov, motsvarande i runt tal 2 promille. För barn- och ung domspsykiatriska lasarettsavdelningar samt de av delegationen föreslagna behandlingshemmen typ I och II har utredningen med undantag för Got lands län beräknat 22 platser per 100 000 invånare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
67
Undersökningen har visat, att summan av de kostnader, som staten en
ligt gällande ordning och bidragsbestämmelser skulle svara för och alltså
utgöra underlag för ett enhetligt driftbidrag vid full utbyggnad inom vård
området, belöpte sig till i runt tal 215 milj. kronor. Tillämpningen av det
kombinerade invånar- och vårdplatsbidraget skulle giva sammanlagt unge
fär 206,3 milj. kronor. För landstingskommunerna skulle sålunda uppkom
ma en underkompensation med omkring 8,7 milj. kronor, motsvarande en
ökad utdebitering av i medeltal 3,6 öre.
Utredningen förordar vidare, att det enhetliga driftbidraget, i vart fall
till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under tiden
för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,
göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn både till den all
männa löne- och kostnadsutvecklingen och till den ökning av driftkost
naderna, som en av statsmakterna godtagen standardhöjning framkallar.
Värdebeständighetsfrågan bör principiellt lösas genom att en successiv
justering av bidraget göres avhängig av utvecklingen inom den dominerande
driftkostnadsdelen, d. v. s. personalkostnaderna. Justeringen bör fördelas
på två moment med hänsyn till dels den allmänna löneutvecklingen och dels
förskjutningar i personalens antal, sammansättning och löneställning.
En anpassning av det enhetliga driftbidraget till den allmänna löneut
vecklingen kan enligt utredningen åstadkommas genom dess anknytning till
det genomsnittliga procenttal, som vid varje tidpunkt kan gälla för uppräk
ningen av lönerna för statliga befattningshavare.
I fråga om justeringen av bidraget med hänsyn till förändringar i perso
nalens antal, sammansättning och löneställning, anser utredningen enda ut
vägen vara att vid beslutet om reformen i princip fastslå, dels att en juste
ring av driftbidraget i nu berörda hänseende successivt bör ske i den mån
en av statsmakterna godtagen standardhöjning föranleder ökning av per
sonalkostnaderna, och dels att tillämpningen av denna princip skall bli
beroende av särskilda, förslagsvis vart tredje år återkommande övervägan
den, vid vilka även de kommunala huvudmännen skall vara företrädda.
I en till statsbidragsutredningen gjord reservation anföres bl. a.:
Det föreslagna driftbidragssystemet karakteriseras av brist på enkelhet
och administrativ hanterlighet. Utredningens förslag bör under alla förhål
landen betraktas som ett provisorium. Vad angår de olika ekonomiska1
punkterna hävdas, att landstingskommunerna bör ersätta staten för all
mark vid övertagandet av sjukhus och att ersättning icke skall utgå vid
förvärv av mark till nya sjukhusenheter. Anläggningsbidraget bör i princip
vara fast, motsvarande oförändrad standard. Innan ett principbeslut fattas
om reformen måste ökad klarhet skapas om vad som skall anses vara »full
utbyggnad» i vad avser antalet vårdplatser hos landstingskommunerna
och därav följande investeringsbehov. Det föreslagna driftbidraget kan ac
cepteras som en tillfällig lösning men ett rent invånarbidrag är alt före
draga. Reservanten anser sig kunna tillstyrka driftbidragets värdebestän
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
68
dighet under utbyggnadsskedet i form av en anpassning till lönenivåns gene
rella förskjutning. Frågan om värdebeständigheten kan visserligen icke lö
sas utifrån principiella synpunkter utan är att betrakta som en lämplighets-
fråga. Det gäller här i första hand en lämplig avvägning mellan statlig och
kommunal beskattning i framtiden, en fråga där det icke finns möjlighet
att nu ta en definitiv ställning. Däremot kan ej accepteras att i princip full
kompensation skall utgå även för kostnadsökningar föranledda av fortsatt
höjning av vårdstandarden. Statsbidragsutredningens princip innebär, att
landstingen skall bestämma över utgifter, för vilka de själva ej behövt ta
det ekonomiska ansvaret. Landstingen bör vara beredda att ta det ekono
miska ansvaret för den del av den framtida utgiftsstegringen, som motsvarar
standardstegringen. Självfallet kan detta innebära, att utdebiteringshöj-
ningar blir nödvändiga. En annan sak är, att olika förhållanden kan tän
kas föranleda en omprövning av bidragsbeloppen, exempelvis utifrån skatte-
politiska utgångspunkter. Detta bör emellertid ske i ett större samman
hang och utan sammankoppling med frågan om standardutvecklingen på
mentalsjukvårdens område.
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
B. Remissyttranden
1. Allmänna synpunkter
Även i den principiella diskussionen av statsbidragsutredningens betän
kande ansluter sig nästan alla remissinstanserna, d. v. s. framförallt lands
tingens förvaltningsutskott, till uppfattningen, att landstingskommunerna
bör övertaga huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Huvudtemat i de yttranden över mentalsjukvårdsdelegationens och stats
bidragsutredningens båda betänkanden, som avgivits av landstingens för
valtningsutskott är, att man är införstådd med behovet av en huvudmanna-
skapsreform, därför att en sådan är medicinskt och sj ukvårdsorganisato-
riskt önskvärd, men att reformen endast kan tänkas under förutsättning att
landstingen erhåller full täckning för kostnaderna samt att de får frihet
att organisera mentalsjukvården efter egen uppfattning. Landstingskom
munerna accepterar av denna anledning i och för sig statsbidragsutred
ningens allmänna synpunkter, men i flera fall är man emellertid skeptiskt
inställd till den föreslagna utformningen av statsbidragen, som ej anses
praktisk. Särskilt kritiseras, att driftbidragsreglerna ej kunnat göras enk
lare och mindre svårhanterliga. Därtill kommer vissa allmänt kritiska ut
talanden, i vilka vissa betänkligheter kommer till uttryck. Flera utskott har
anfört, att den utformning, som de statliga bidragen erhållit, icke kan god
tagas. Detta har särskilt kommit till uttryck i yttranden av Uppsala, Jön
köpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Våster-
norrlands, Jämtlands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott.
Man understryker kraftigt utredningens uttalande om full likställighet
mellan de blivande huvudmännen i vad avser deras vårdåtagande och rät
69
tigheter till ekonomiskt bistånd. Vidare poängteras uttalandet, att lands
tingskommunerna skall ha största möjliga frihet att anordna och genom
föra för dem lämpliga vårdorganisationer. Farhågor yppas dock, att bidrags
systemets utformning kan komma att menligt inkräkta på denna frihet.
Med hänsyn till att den förhållandevis snabba utveckling, som under
senare årtionden skett inom den somatiska sjukvården, har medfört bety
dande kostnadsstegringar och därmed ökade uttaxeringsbehov inom lands
tingskommunerna, är det enligt Örebro läns landstings förvaltningsutskott
en avgjord förutsättning för en huvudmannaskapsreform, att denna inte
får medföra någon kostnadsökning för de nya huvudmännen. Då den ifråga
satta huvudmannaskapsförändringen inte heller motiveras från några skatte
tekniska utgångspunkter utan endast med syfte att åstadkomma en för
sjukvården ändamålsenligare organisation, synes det rimligt att kostnaderna
för den egentliga mentalsjukvården även i fortsättningen kommer att helt
stanna på statsverket. Det av utredningen framlagda förslaget syftar även
till en sådan lösning, dock att de nya huvudmännen inte skall få ersättning
för kostnader som föranledas av att de rustar upp mentalsjukvården iJiPSr
tigare takt än staten skulle ha gjort vid en i statlig regi bibehållen: ineritah
sjukvård.
rnhuvuri
f
t
j + g p} fj
p
{
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredriingr
en kommit fram till ganska komplicerade och oöverskådliga regler för för
delningen mellan staten och landstingen av mentalsjukvårdens upprustning
och drift, har i princip ingen erinran mot grunderna för finansieringen av
mentalsjukvården. Men det förefaller utskottet uppenbart att de av utred
ningen förutsatta förhandlingarna landstingskommun för landstingskom
mun måste komma att bli mycket tungrodda och »svårligen kunna leda till
den enhetlighet i fråga om kostnadsfördelningen vid en efter övertagandet
fortsatt utbyggnad och upprustning på vårdområdet, som man i princip
ansett vara en förutsättning för reformens genomförande». Statsbidragen
bör inte få en sådan utformning, att de leder till en »centraldirigering» av
mentalsjukvården. Uttalande av samma innehåll har gjorts av Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredningen
så långt möjligt är, löst den ekonomiska sidan på ett för landstingen i det
stora hela tillfredsställande sätt, har i övrigt antytt önskvärdheten av ett
enhetligt statsbidrag till all hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter, att
de blivande statsbidragsbestämmelserna för mentalsjukvården skall inar
betas i statsbidragsbestämmelser, som framdeles kan komma att bestäm
mas för hälso- och sjukvården i dess helhet.
Från ett par av de statliga remissmyndigheternas sida anlägges i viss
mån eu annan syn på den ekonomiska uppgörelsen om mentalsjukvården.
Sålunda är statskontorets principiella uppfattning den, att statsbidragets
funktion bör vara att för landstingskommunerna underlätta själva överta
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
70
gandet, däremot inte med nödvändighet att bereda dem täckning för de kostnader, som mentalsjukvården i framtiden kommer att draga.
Några principiella skäl för att staten även efter en huvudmannaskaps- reform skulle bära kostnaderna för mentalsjukvården kan knappast an- dragas, säger statskontoret vidare. Den omständigheten, att staten hittills svarat för mentalsjukvården kan sålunda i och för sig ej grundlägga sådan skyldighet för staten. Det bör beaktas, att statens hittillsvarande kostna der för mentalsjukvården framstår som relativt blygsamma i jämförelse med landstingskommunernas totala sjukvårdsutgifter och skulle fördelade på landstingen medföra endast en begränsad höjning av deras utdebitering.
Det bör härjämte även ihågkommas, att huvudmannaskapsreformen sedd från landstingens synpunkt icke blott är en genomgripande sjukvårds- reform utan dessutom innebär, att mentalsjukvården ekonomiskt och orga nisatoriskt inlemmas i en befintlig stor sjukvårdsadministration. Något av stordriftens fördelar måste därför komma att göra sig gällande i form av lägre relativa vårdkostnader för mentalsjukvården, sedan denna övertagits av landstingen. Obundenheten vid fixerade vårdformer bör kunna leda till at^den öppna vården utökas relativt mera än den slutna, varigenom kost- riaiisimnskningar kan uppstå landstingen tillgodo. En under landstingens huvudmannaskap bedriven mentalsjukvård kan vidare repliera på den för landstingen gemensamma upphandlingsorganisationen, vilket förhållande jämväl torde innebära stora möjligheter till besparingar och kostnadsredu ceringar. Nu anförda omständigheter talar enligt statskontorets mening för att staten ej bör åtaga sig att för framtiden svara för driftkostnaderna för mentalsjukvården. Det statsbidrag som erfordras för att för landstingen underlätta själva övertagandet av de nya uppgifterna bör alltså givas en tidsbegränsad giltighet.
Mentalsjukvårdsberedningen, som inte vill motsätta sig utredningens för slag som ett provisorium, anser även att landstingskommunerna i framtiden själva bör svara för även mentalsjukvårdens kostnader såsom de nu svarar för kropp ssjukvårdens. Beredningen finner dock kostnaderna för mental sjukvården vara av den storleksordningen, att de — med hänsyn till de uppgifter, som redan åvilar landstingskommunerna — inte utan vidare synes böra åläggas landstingen. Först i samband med att skattesystemets ut formning tages upp till övervägande kan man enligt beredningen diskutera att pålägga landstingskommunerna kostnader av ifrågavarande art och storlek. Utgångspunkten för reformen bör därför vara den av utredningen förordade, att landstingskommunerna erhåller i princip hundraprocentig täckning för den merkostnad, som deras övertagande av mentalsjukvår den medför.
Beredningen konstaterar att det är en svaghet, att bidragsreglerna inte kunnat göras enklare och ur administrativ synpunkt lätthanterligare. Det synes i hög grad angeläget, att man når fram till enklare och såvitt möjligt generella regler. Reglerna bör därför sedermera — såsom utredningen själv förutsatt — bli föremål för omprövning i förenklande syfte. Beredningen be
Kungl. Maj.ts proposilion nr 171 år 1963
71
tonar även, att huvudmännen själva bör få avväga behovet av olika vård
former så långt detta är möjligt och skapa en med hänsyn till de lokala för
utsättningarna ändamålsenlig och rationell vårdorganisation.
Förslaget till samordning av driftbidraget till egentlig
mentalsjukvård med nu utgående bidrag till landstingskommunernas men
talsjukvårdande verksamheter har, i den mån frågan berörts, i allmänhet
accepterats av remissinstanserna.
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande
Statsbidragsutredningens förslag, att landstingskommunerna i princip ve-
derlagsfritt skall övertaga de statliga mentalsjukhusen, betraktas i remiss
svaren på landstingshåll i allmänhet som en självklarhet. Bland de statliga
remissorganen är meningarna delade om ersättning för mark.
Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att då landstingskommunerna i
vissa fall får övertaga nybyggda sjukhus, nyupprustade sjukhus eller i
andra fall erhåller bidrag för upprustning eller nybyggnad, kommer lands
tingen sinsemellan att få mycket varierande ekonomiska utgångspunkter
i fråga om anläggningar, vilket ur rättvisesynpunkt bör beaktas vid förhand
lingarna om övertagandet.
Statskontoret har ingen erinran mot att landstingskommunerna får över
taga sjukhusen utan vederlag och utan förbehåll, men överlåtelsen bör icke
inbegripa till sjukhusen hörande markområden, eftersom dessa är av olika
värde och beskaffenhet i olika landsting. Om de nya huvudmännen i stället
får utge ersättning för dessa markområden vinnes även ur landstingskom
munernas egen synpunkt den fördelen, att omradena icke blir bundna för
all framtid till en viss användning utan kan disponeras fritt på det sätt som
respektive landstingskommun finner mest ändamålsenligt.
Riksrevisionsverket
anser icke, att de nya huvudmännen bör ersätta den
mark, som medföljer de befintliga anläggningarna, då kronan inte haft
att vidkännas några nämnvärda kostnader härför.
Domänstyrelsen
delar utredningens uppfattning, att staten vid överläm
nande av sjukhusbyggnaderna inte bör avhända sig större markområden
än vad som kan anses erforderligt för respektive sjukhus vårduppgifter.
Mentalsjukvårdsberedningen
finner det icke rimligt, att staten skulle
uttaga ersättning för befintliga sjukhusanläggningar, utan dessa hör med
tillhörande mark överlåtas på landstingskommunerna utan vederlag. Det
framhålles, att det inte kan åberopas något sakligt skäl för att särskilja mar
ken från anläggningen i övrigt. Att vidtaga ett särskilt värderingsförfarande
för just marken, som ju utgör en förhållandevis liten del av anläggningens
värde, synes enligt beredningen inte höra ske. I konsekvens härmed bör sta
ten även bidraga till kostnaderna för sådan mark, som huvudmännen fram
deles måste förvärva för en erforderlig utbyggnad.
Från landstingshåll betonas givetvis, att ett villkor för eu reform måste
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
72
vara att anläggningarna får övertagas vederlagsfritt. Enligt styrelsen för svenska landstingsförbundet måste det betraktas som självklart, att de be fintliga anläggningarna utan vederlag överlämnas till landstingen. Styrel sen har intet att erinra mot att överlåtelsen omfattar endast en del av mar ken, som erfordras för sjukhusens behov. Styrelsen vänder sig däremot med skärpa mot uttalandet, att landstingen bör utge ersättning för all mark, som medföljer anläggningarna.
3. Investeringsbidrag
Vissa av remissmyndigheterna har uttryckligen förklarat, att de ej har något att erinra mot utredningens förslag om upprustningsbidrag. Detta är fallet beträffande statskontoret, svenska landstingsförbundet samt
Kronobergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott menar, att valfrihet måste tillerkännas de nya huvudmännen antingen att godtaga ett upprust ningsbidrag och själva ombesörja upprustningen eller kräva att upprust ningen ombesörjes och bekostas av mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrustningsdelegation som verkställt kostnadsberäkningarna och där för ensamt kan svara för dessas tillförlitlighet. Den nye huvudmannen bör äga frihet att avyttra eller på annat sätt tillgodogöra sig det förefintliga sjukhuset och i stället anordna nya platser till motsvarande antal i an slutning till ett lasarett. De föreslagna grunderna för upprustningsbidrag ger mycket liten vägledning för de ekonomiska bedömanden, som är påkal lade. Utskottet beklagar därför att upprustningsplanerna inte färdigställts och redovisats i samband med betänkandet, varvid mera påtagliga fakta för ett realistiskt bedömande av utredningens förslag förelegat. Planerna för upprustning av äldre sjukhus bör givas en sådan utformning och omfatt ning, att de motsvarar de senast nybyggda mentalsjukhusen. Utskottet an ser detta vara av den vikt och betydelse att ett klart och otvetydigt utta lande härutinnan från statsmakternas sida bör lämnas som direktiv till byggnads- och utrustningsdelegationen.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att ersättning för framtida upprustning av sjukhusen bör utgå, vilket bidrag kan tänkas in arbetas i driftkostnadsbidraget.
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott finner det oskäligt, att upp rustningen normeras till de av delegationen beräknade kostnaderna. Kost nadsberäkningar är ofta otillförlitliga. Det torde med fog kunna antagas, säger utskottet, att rimliga överenskommelser kan träffas med de till tänkta huvudmännen om ersättning för verkliga kostnader. Uppgår den verkliga kostnaden i något fall inte till den beräknade bör det för övrigt ligga i statens intresse att inte behöva betala mer än den verkliga kostnaden.
Om anläggningsbidragen bryter sig till vissa delar åsikterna. Bland de statliga myndigheternas yttranden märks statskontorets och mentalsjuk
Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1963
73
vårdsberedningens uppfattning, att en reglering av bidragsbeloppen med
hänsyn tagen till en under utbyggnadsskedet inträffad förändring i fråga
om lämplig sjukhusstandard strider mot principen om lika behandling. De
ansluter sig därför till reservantens i utredningen uppfattning, att eu sådan
reglering skulle vara ägnad att skärpa den ojämnhet mellan landstingskom
munerna som ligger redan däri, att respektive landstingskommuner kom
mer att förfoga över sjukhus av olika ålder och förslitningsgrad.
Statskontoret framhåller vidare, att det bör ligga i sakens natur, att sta
ten såsom finansiär av den kapitalslukande upprustningen inom vårdgre
nen även skall äga bestämma, vilken andel av den totala investeringsvoly
men, som under respektive år kan reserveras för här ifrågavarande ändamål.
Från mentalsjukvårdsberedningens sida anföres, att det beträffande in
vesteringskostnaderna inte bör råda någon tvekan om att kostnaderna för
fullföljandet av den pågående upprustningen bör åvila staten. En annan
ordning skulle medföra en orimlig belastning för det landsting, inom vars
område ännu inte finns något mentalsjukhus eller något upprustat sådant
sjukhus.
Beredningen tillstyrker metoden för anläggningsbidragens beräkning. De
principer i fråga om storlek samt planläggning och utformning, som tilläm
pas vid de nya sjukhusen, bör enligt beredningens mening ge uttryck för en
uppfattning om den erforderliga standarden vid sjukhusen, som för den
överblickbara utbyggnadsperioden får anses fullt acceptabel och riktig.
Byggnadsbesparingsutredningen
framhåller, att det föreslagna systemet
kan medföra risk för att byggnader, som borde ersättas, kommer att utnytt
jas även sedan de blivit omoderna och mer personalkrävande än de moderna
anläggningarna.
På landstingshåll hyser man en gentemot de statliga remissmyndigheter
na motsatt uppfattning, även om de av utredningen föreslagna bidragsbelop
pen som sådana accepteras. Då utredningen föreslagit, att anläggningsbidra
get skall bestämmas efter vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer
är det enligt svenska landstingsförbundets styrelse nödvändigt, att bidraget
justeras med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadslä-
get. Rimligt är även, säger förbundsstyrelsen, att bidraget anpassas efter
de standardförändringar, som inträder under utbyggnadsperioden. Eftersom
någon automatiskt verkande formel härför inte torde kunna finnas, torde
man, såsom utredningen föreslagit, bli hänvisad aLt lösa denna fråga för
handlingsvägen. Förbundsstyrelsen anser i motsats till utredningen, att er
sättning till framtida förnyelser av sjukvårdsanläggningarna och ersättning
för avskrivningskostnader borde ha inarbetats i driftkostnadsbidraget.
Landstingsförbundets inställning stöds av flertalet förvaltningsutskott, av
vilka flera framför principiella synpunkter. En av dessa är, att bidrag bör
utgå till kostnader för lösen av erforderliga markområden vid nyanlägg
ning av sjukhus, vilket reservanten motsatt sig. Dennes uppfattning delas
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
74
eljest av statskontoret och riksrevisionsverket men även av Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.
Eftersom byggnadskostnaderna varierar i landet, måste enhetligt anlägg ningsbidrag innebära ett avsteg från förslaget om likställighet, påpekar
Kristianstads och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott. En ge nerell byggnadskostnad är orealistisk, säger det förstnämnda utskottet, allra helst som det rekommenderats att sjukhus, som uppföres i anslut ning till lasarett, lämpligen bör omfatta 300—400 vårdplatser.
Förvaltningsutskottet i Blekinge läns landsting ifrågasätter, om icke den landstingskommun som övertager ett upprustat, äldre sjukhus, som inom en begränsad tidrymd behöver ersättas, borde vara berättigat alt vid uppfö randet av nytt sjukhus erhålla ett visst anläggningsbidrag.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott frågar sig vad utredningen avsett beträffande omfattningen av anläggningsbidrag. Skall dylikt bara utgå till det första av de två mentalsjukhus, som mentalsjukvårdsdelegationen föreslagit för Hallands del, kan förvaltningsutskottet knappast vara intres serat av mentalsjukvårdens uppdelning på två mindre sjukhus. Det synes utskottet som behövligt att begreppet »full utbyggnad» klart definieras och specificeras.
Ersättning för de verkliga investeringskostnaderna förordas i remissytt randen från Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott. Beträffande anläggnings- och utrustnings- bidragen förutsätter det förstnämnda utskottet, att utbetalningen av dessa icke fördröjes, sedan de blivit beviljade och att landstingskommunerna inte skall påföras oproportionerliga kostnader för medicinskt erforderliga åtgär der. Då utskottet anser, att fler platser än 4 promille kan vara erforderliga, bör generella bidrag utgå för merbehovet av platser. Även dessa bidrag bör utgå efter den verkliga kostnaden.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att anläggningsbidrag skall utgå till en utbyggnad av den omfattning som erfordras för att med dela adekvat vård åt de mentalt sjuka inom landet. Utgivandet av anlägg ningsbidrag får därför icke upphöra vid en i förväg bestämd tidpunkt utan först då platstillgången vid mentalsjukhus blivit tillräcklig i förhållande till föreliggande behov.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har ingen erinran mot föreslagna investeringsbidrag, men om staten inte skall bidraga till kost nader för framtida ersättningsanskaffningar instämmer utskottet endast under förutsättning, att staten ersätter de verkliga driftkostnaderna.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott reagerar mot att den framtida förnyelsen kostnadsmässigt skall helt falla på de nya huvud männen. Förslaget härutinnan anses strida mot den föreslagna principen, att reformen inte skulle föranleda kostnadsökningar för de blivande kom munala huvudmännen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
75
Beträffande utredningens uppfattning, att mentalsj ukvårdsdelegationens
uppskattningar av vårdplatsbehovet bör gälla som en generell övre gräns
vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnadsbehovet inom ett
sjukvårdsområde, har några remissinstanser framfört vissa principiella
påpekanden. På landstingshåll är man betänksam mot en eventuellt fast
låst promilleregel.
Centrala sjukvårdsberedningen erinrar om att behovet av vårdplatser va
rierar inom olika områden och påverkas av olika faktorer. Vid behovs-
beräkningarna bör beaktas bl. a. vårdens intensitet, mer eller mindre väl
differentierade vårdformer, exempelvis i fråga om sjukhemsvård, samt den
öppna vårdens inverkan.
Statskontoret utgår ifrån att under utbyggnadsstadiet betryggande kon
troll över vårdplatsbehovet inom de olika landstingsområdena kommer att
utövas, så att upprustningen totalt sett kan hållas inom en generell gräns
för vårdplatsbehovet, beräknat efter 4 promille av befolkningen.
En av de faktorer, som mentalsjukvårdsberedningen funnit böra upp
märksammas i detta sammanhang, är den förändring av vårdtiderna och
därav följande inverkan på vårdplatsbehovet, som kan betingas av en under
senare år intensifierad aktiv psykiatrisk terapi jämte utvecklingen av de
farmakologiska behandlingsmetoderna. En expertgrupp inom beredningen
är f. n. sysselsatt med en undersökning av den ökade patientomsättningens
betydelse för platsbehovet. Enligt beredningen kan det vara skäl att avvakta
undersökningens resultat, innan man fastställer det antal platser, som ut
över de befintliga skall utgöra normen för erhållande av anläggningsbidrag.
Den schematiska gränsen för utbyggnaden kan enligt svenska lands
tingsförbundets styrelse självfallet underskridas i vissa områden och över
skridas i andra. Bidrag bör i varje särskilt fall utgå för det antal vård
platser, som erfordras för vårdbehovets tillgodoseende.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra landsting, som förutsatts re-
pliera på mentalsjukhuset i det norra landstingsområdet, erinrar om att det
efter reformens genomförande kan uppstå det egendomliga förhållandet,
att den som utnyttjar sjukhuset mest får ringa eller intet inflytande på
dess utformning eller drift. Att tvister därvid kan uppstå är lätt tänkbart.
Utskottet framhåller som önskvärt att allmänna riktlinjer uppdrages för
förvaltningen av de sjukhus, som de närmaste åren efter reformens genom
förande kommer att ha upptagningsområden större än det egna landstingets.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker att vid be
stämmandet av anläggningsbidragen är det angeläget att tillräcklig hänsyn
tages till sjuklighetens omfattning i respektive huvudmannaområde.
4. Driftbidrag
Spörsmålen kring driftbidraget har livligt diskuterats av de olika remiss
organen, därvid så gott som samtliga landsting i olika avseenden visat tvek
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
76
samhet inför utredningens förslag. Majoriteten understryker även i denna
bidragsfråga, att en reform måste förutsätta, att de nya huvudmännen till
försäkras ersättning för de verkliga kostnaderna. Varken från dessa remiss
instansers sida eller från alla statliga myndigheters sida gives någon prin
cipiell tillstyrkan av utredningens förslag. Särskilt bryter sig meningarna
om standardhöjning och nästan alla instanser påtalar, att bidragssystemet
är föga lätthanterligt. Enklare och såvitt möjligt generella regler efterlyses.
Blott några få remissinstanser tillstyrker klart ett driftbidrag i form av ett
kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag, och även i dessa fall förekommer
reservationer.
Statskontorets synpunkter på driftbidraget bygger på den av ämbets
verket intagna principiella ståndpunkten, att statsbidragens funktion skall
underlätta övertagande men inte nödvändigtvis bereda täckning för fram
tida kostnader.
Det är ur flera synpunkter otillfredsställande, säger statskontoret sålun
da, att någon klar slutgräns inte satts för den tidsperiod, under vilken lands
tingskommunerna över huvud taget skall ha rätt att uppbära statsbidrag
till täckande av de med mentalsjukvården förenade driftkostnaderna. Vä
gande skäl talar för att även driftbidragen på längre sikt bör successivt
avvecklas, så att landstingen i framtiden själva får övertaga kostnaderna
för mentalsjukvården på samma sätt som fallet redan är beträffande kost
naderna för kroppssjukvården. Statskontoret håller före, att ett bibehållan
de på längre sikt av separata driftbidrag skulle verka konserverande på
gränsdragningen mellan mentalsjukvård och kroppssjukvård. Statskonto
ret har dock inte något att andraga emot att driftbidraget, under den tid
det skall utgå, konstrueras som ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag.
Medicinalstyrelsen tillstyrker också det kombinerade systemet tills vidare
under vårdgrenens fortsatta utbyggnad. När vården är utbyggd, bör ett
enklare driftbidragssystem införas. Betydande fördelar ur förenklingssyn-
punkt hade otvivelaktigt vunnits om driftbidraget kunnat grundas på in
vånarantalet. Det bör övervägas om icke vissa förenklingar skulle kunna
uppnås genom ett mindre strängt upprätthållande av principerna om en
hundraprocentig kostnadstäckning och full likställighet de olika huvud
männen emellan, anser riksrevisionsverket.
Statens byggnadsbesparingsutredning föreslår, att de nya huvudmännen
beredes ersättning för sina ökade kostnader med ett enhetligt belopp per
invånare motsvarande statens vid bibehållet delat huvudmannaskap beräk
nade kostnader vid full utbyggnad enligt av statsmakterna godkända planer.
Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att bidragets konstruktion med
en del i form av bidrag per vårdplats kan medföra, att en landstingskom
mun, som ordnat sin mentalsjukhusfråga med snabb patientomsättning och
således procentuellt mindre vårdplatsbehov, erhåller mindre driftbidrag än
övriga. Någon stimulans till intensifierad vård och som följd härav minska
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
77
de utbyggnadsbehov föreligger således ej genom konstruktionen av bidraget.
Med hänsyn till den rådande bristen på kvantitativa vårdresurser kan den
föreslagna utformningen av driftbidraget vara motiverad, säger mental
sjukvårdsberedningen, som emellertid även i detta sammanhang är ange
lägen framhålla, att förslaget endast bör accepteras som ett provisorium
för en begränsad tidsperiod såsom en övergång till en mera förenklad kon
struktion, som så småningom bör kunna utsträckas att gälla sjukvården i
sin helhet. Ett invånarbidrag kan vara en tänkbar lösning.
Från förvaltningsutskottets i Malmöhus läns landsting sida göres inte
någon erinran mot driftbidragets konstruktion, även om, heter det, ett rent
invånarbidrag skulle medföra fördelar ur förenklingssynpunkt. Det synes
utskottet lämpligt, att det föreslagna bidraget något så när följer vårdens
intensitet. Man framhåller dock, att de sakkunnigas jämförelse mellan kost
naden före och efter ett övertagande inte är rättvisande, enär flertalet av
de nu utgående bidrag, som medräknats, inte längre motsvarar, vad de ur
sprungligen avsetts utgöra. Statsbidraget får inte utformas på ett sådant
sätt, att ett landsting lockas säga sig att en eller annan åtgärd inte skall
vidtagas därför att statsbidrag inte utgår. Detta vore föga tilltalande, fram
håller förvaltningsutskottet.
Andra ställer sig än mer kritiska och framför även de i viss utsträckning
andra bidragsförslag, i vilka jämväl efterlyses bidrag anpassade till lands
tingens varierande skatteunderlag.
Stockholms låns landstings förvaltningsutskott föreslår, att av utskottet
förordade interimistiska avtal för de landstingskommuner, som successivt
önskar övertaga mentalsjukvården, utformas så att landstingen i princip
kan erhålla full ersättning för kostnader förenade med en med hänsyn till
utvecklingen inom mentalsjukvården fullt tidsenlig vård. Statens ersättning
till driftkostnaderna bör kunna bestämmas på förhand på basis av upprät
tade statförslag.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anför, att utredningens
olika alternativ för landstingets del skulle komma att medföra en ej oväsent
lig ökning av landstingets utgifter och därmed också av landstingets utdebi
tering.
Därest ett system med bidrag differentierat efter landstingens relativa
skatteunderlag skulle leda till ett rättvisare resultat, bör enligt utskottets
mening detta prövas. Utskottet har också övervägt, huruvida icke bidraget
skulle kunna givas formen av ett modifierat invånarbidrag med olika bi
dragsbelopp per invånare med hänsyn tagen till skatteunderlaget per invå
nare inom de olika landstingskommunerna. Det synes utskottet obilligt, att
just de landsting, som har det lägsta antalet skattekronor per invånare, skall
få sin skattebörda ytterligare ökad genom den ifrågasatta huvudmanna-
skapsreformcn. En omprövning av driftbidragets utformning så att samt
liga landstingskommuner erhåller full kompensation synes utskottet ofrån
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
78
komligt för att landstinget skall vara berett att åtaga sig huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Då Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott hesiterar in för utredningens förslag, så beror detta i första hand på att utredningens förslag förmodas kunna motivera en statlig dirigering av helt andra mått än vad som ifrågasattes för landstingskommunens sjukvårdande verksam het i övrigt. Även detta utskott kommer in på ett resonemang om skatte kraften och utdebiteringen.
Med hänsyn i första hand till de olika grunderna för statlig och kommu nal beskattning krävs det självfallet ingående bedömningar i större sam manhang för att besvara frågan, huruvida nuvarande proportioner mellan statens och de kommunala huvudmännens skatteuttag är de lämpligaste. Men om bibehållande av nuvarande proportioner så långt möjligt bör efter strävas, vilket utredningen utgått från, kvarstår dock den olägenheten, att den kommunala utdebiteringen även vid lika standard varierar avsevärt på grund av samfälligheternas större eller mindre skattekraft. För lands tingens del varierar skattekraften enligt senast tillgängliga uppgifter mellan dl: 10 och 53: 73 kronor per invånare — medtages även storstäderna som förutsatts få driftbidrag enligt samma grunder, blir jämförelsen ännu mera talande. Behovet av skatteutjämnande åtgärder är sålunda stort.
Förvaltningsutskottet ifrågasätter om inte de avsevärda belopp, som driftbidrag med värdebeständighetsgaranti skulle åsamka staten, i stället borde disponeras för statsbidrag till landstingens sjukvårdande verksamhet över huvud taget och konstrueras mera med tanke på att åstadkomma skatte- utjämnande effekt än på att åstadkomma full täckning för kostnaderna för viss prestation. Därmed skulle också landstingskommunerna kunna garan teras samma rörelsefrihet i fråga om mentalsjukvården som de redan har beträffande sin övriga sjukvårdande verksamhet. Även förvaltningsutskottet i Västerbottens läns landsting finner skäl tala för en gruppering av stats bidraget efter skattekraften hos landstingen. Svenska landstingsförbundets styrelse, som erinrar om att den i olika sammanhang påtalat den betydande spännvidden i landstingskommunernas skatteunderlag, menar, att, vid en övergång till ett enklare bidragssystem än det föreslagna, man inte kan undgå att närmare pröva möjligheterna till ett på skatteunderlagen graderat bidrag.
Driftbidraget borde anknytas till de verkliga kostnaderna hävdar bl. a. förvaltningsutskotten i Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands läns landsting samt i Kalmar läns norra landsting. Det förstnämnda utskottet föreslår procentbidrag så att följsamhet erhålles till ökade kostnader vid standardförbättring. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns landsting förordar individuella bidrag beroende på respektive mentalsjukhus verkliga driftkostnader vid överlämnandet. Värdebeständigheten bör garanteras ge nom tilläggsbidrag. Enligt förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns landsting bör driftbidraget beräknas på statens verkliga kostnader för det
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
79
beräknade vårdbehovet i varje landstingsområde. De verkliga kostnaderna
vid de modernaste mentalsjukhusen bör därvid tjäna som utgångspunkt för
beräkningen. Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anser att
bidraget bör kunna beräknas på hela eller viss del av medeltalet av drift
kostnaderna vid mentalsjukhusen i riket.
Förändringar i befolkningsmängden kan medföra en snedvridning av
bidraget, framhåller några förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet i Ska
raborgs läns landsting uttalar, att det föreslagna driftbidraget till synes kan
förefalla väl avvägt. Utskottet kan emellertid ej undgå att med viss skärpa
framhålla, att det föreslagna driftbidraget måste anses lika ogynnsamt för
de sjukvårdsområden, som har ett vikande eller stagnerande befolknings
underlag, som det är gynnsamt för de områden, där befolkningsunderlaget
är i starkt stigande. Med ett sjunkande befolkningsunderlag, påpekar ut
skottet, följer nära nog undantagslöst ett relativt sett lägre skatteunderlag
som kan skapa stora svårigheter för vederbörande huvudman att ekonomiskt
klara driften av sina sjukhusanläggningar av skilda slag. Områden med en
stagnerande och åldrande befolkning kan få större vårdbehov än i områden,
där befolkningstillväxten är stor. Förvaltningsutskottet ställer sig därför
tveksamt till ett bidragssystem, som med hänsyn till sin avvägning mellan
invånar- och vårdplatsbidrag till synes är särskilt ogynnsamt för de ej
expanderande sjukvårdsområdena, som redan tidigare har ett betydligt läg
re skatteunderlag per capita räknat, än de enligt förslagen mera gynnade
landstingskommunerna. Med den erfarenhet landstingen har i fråga om
statsbidrag bör man enligt utskottets mening »kräva en klart garanterad
skyldighet för staten att kontinuerligt reglera sitt driftbidrag i relation till
de framtida verkliga driftkostnaderna». Liknande uttalande har gjorts av
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.
För de områden som har ett vikande befolkningsunderlag förordar Jämt
lands läns landstings förvaltningsutskott ett rent vårdplatsbidrag. Den ej
oväsentliga skillnaden i driftkostnaderna mellan de olika mentalsjukhusen,
som uppstår genom dyrortsgraderingen, bör enligt utskottet bli föremål
för överväganden och beaktanden.
Den metod för de med jämna mellanrum återkommande omprövningar
na av driftbidraget, som utredningen föreslagit, finner statskontoret vara
alltför ohanterligt i praktiken för att kunna godtagas. Oavsett huru drift-
bidraget i övrigt må utformas, anser ämbetsverket sig därför böra avstyrka,
att detta bidrag göres värdebeständigt i förhållande till en av statsmakterna
godtagen standardhöjning. Däremot accepteras tanken, att driftbidraget, i
vart fall till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under
tiden för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,
göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn till den allmänna löne
utvecklingen.
Vid den justering av driftbidraget som föreslagits skola ske vart tredje år
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963
80
förutsätter medicinalstyrelsen att hänsyn tages till de rationaliseringsåtgär- der som kan bli resultatet av personaldelegationens inom mental sjukvårds beredningen arbete, även om detta skulle innebära en minskning av per sonalkostnaderna.
Riksrevisionsverket ifrågasätter lämpligheten av att driftbidraget även skall innefatta kompensation för kostnadsökningar, som föranleds av en fortsatt höjning av vårdstandarden. En viktig avvägning i nu nämnda av seende torde komma att stöta på stora praktiska svårigheter och vara förenat med betydande administrativt besvär.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför, att stor vikt måste helt naturligt läggas vid möjligheterna att inom det föreslagna systemet bibe hålla driftbidraget vid dess realvärde. För värdebeständigheten vid lika standard torde någorlunda tillfredsställande garantier ha erhållits genom det föreslagna systemet, men frågan om anpassning av ersättningen vid standardhöjningar hade förtjänat att ytterligare övervägas. Styrelsen anser det angeläget understryka, att en stor del av de väntade fördelarna med över förandet till landstingen av mentalsjukvården kan väntas utebli, om verk samheten skall detaljregleras från staten. Dessutom erinras om att ett för hållande motsatt det av reservanten omnämnda inte är alldeles sällsynt, d. v. s. att staten genom detaljreglering bestämmer kommunala utgifter, för vilka staten endast i viss —- stundom ringa — utsträckning behöver ta det ekonomiska ansvaret. Landstingskommunerna kommer med all säker het att förorsakas betydande kostnader genom övertagandet av huvud mannaskapet för mentalsjukvården, och det är därför naturligt, att de öns kar garantier för att inte ensamma behöva hära kostnaderna för standard höjningen. Enligt förbundsstyrelsens mening är det därför nödvändigt att bidragets anpassning till standardförbättringar innefattas i ett automatiskt verkande system, som bör fungera helt fritt från överväganden rörande det statsfinansiella läget vid varje framtida anpassningstillfälle. Liknande ut talanden föreligger från olika förvaltningsutskott.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
V. Departementschefen
1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och
mentalsjukvårdens utformning
Hälso- och sjukvårdens problem står i dag mer än någonsin i centrum för samhällsdebatten såväl i vårt land som i andra länder. Denna för den enskilda människan och för samhället i dess helhet vitala verksamhetsgren erbjuder mångskiftande aspekter utifrån olika intressen, för vilka dock alla brukar angivas det gemensamma målet att på bästa sätt söka främja den enskilda människans hälsa och att bota eller lindra hennes sjukdomar. I samband med planeringen för den under det senaste årtiondet kraftigt expanderande
81
hälso- och sjukvården har debatten ofta rört sig kring det mellan staten
och landstingskommunerna delade huvudmannaansvaret för sjukvårdens
organisation. Denna uppdelning har med skärpa kritiserats och har särskilt
ur vårdsynpunkt ansetts vara förkastlig, därest en ändamålsenlig sjukvård
skall kunna bedrivas.
Staten har av ålder ombesörjt tjänsteläkarväsendet, d. v. s. provinsiallä
karväsendet, och den s. k. egentliga mentalsjukvården samt verksamheten
vid vissa undervisningssjukhus. Landstingskommunerna har sedan sin till
komst för hundra år sedan anförtrotts huvudparten av hälso- och sjukvår
den och är nu huvudmän för bl. a. kroppssjukvård, distriktsvård, dispen-
särvård, förebyggande mödra- och barnavård samt folktandvård m. m. även
som den del av mentalsjukvården, som omfattat av psykiatriska kliniker och
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka samt den psykiska barna- och ung
domsvården jämte huvuddelen av undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna. Den splittrade organisationen av hälso- och sjukvården har inte
motsvarat de krav, som numera ställs och måste ställas på en ändamåls
enlig planering och en adekvat vård. Både humanitära och samhällsekono
miska intressen torde bäst gagnas om den hälso- och sjukvårdande verk
samheten samordnas under enhetlig ledning.
En betydelsefull åtgärd i denna riktning har vidtagits genom statsmak
ternas beslut att från och med den 1 juli 1963 överföra tjänsteläkarväsendet
till landstingskommunalt huvudmannaskap (prop. 1961: 181; SU 186; rskr.
394). Målet har därvid varit att åstadkomma en rationell samordning mellan
den slutna kroppssjukvården och den öppna sjukvården utanför sjukhus.
Denna samordning har accentuerats genom tillkomsten av 1962 års sjuk
vårdslag (prop. 1962: 122; SU 30; rskr. 156), enligt vilken landstingskom
munerna i princip skall svara för ej blott, såsom nu, sluten sjukvård utan
även öppen sjukvård.
Det andra steget i hälso- och sjukvårdens sammanförande under enhetligt
huvudmannaskap är mentalsjukvårdens fullständiga samordning med
kroppssjukvården. Frågan om den statliga mentalsjukvårdens överförande
till landstingskommunerna har varit föremål för omfattande utredningar
och debatter sedan lång tid tillbaka. Undan för undan har den uppfatt
ningen kommit att nästan helt dominera, att mentalsjukvårdens isolering
från sjukvårdsorganisationen i övrigt varit till nackdel ur såväl organisa
toriska som sjukvårdsmässiga synpunkter. Ett brytande av denna isolering
genom mentalsjukvårdens sammansmältning med kroppssjukvården skulle
också skapa bättre förutsättningar för att det ur allmänmänsklig synvinkel
olyckliga förhållandet, att mentalsjukdomarna och vården för dem upp
fattas som något särpräglat. Ett steg i denna riktning kan sägas redan ha
tagits genom att det numera finns möjlighet att söka vård vid mentalsjuk
hus liksom på kroppssjukhus utan att intagningen medför tvång att kvar-
stanna på mentalsjukhuset.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
82
Som bakgrund till sitt förslag om mentalsjukvårdens planering och or ganisation har mentalsjukvårdsdelegationen kartlagt de psykiska sjukdo marnas utbredning och vårdbehovet. I anslutning härtill har delegationen även redogjort för mentalsjukvårdens dåvarande utformning och resurser, varvid kritik riktats mot brister inom särskilt den statliga mentalsjukvården.
Genom egna och andra undersökningar har mentalsjukvårdsdelegationen visat, att vårdbehovet inom mentalsjukvården är både kvantitativt och kva litativt omfattande. De undersökningar av platsbehovet och sjukdomarnas utbredning, som delegationen redovisat utgör en god grund för en bedöm ning av det totala vårdbehovet inom mentalsjukvården. Enligt delegationens beräkningar skulle vårdplatsbehovet inom den s. k. egentliga mentalsjukvår den, d. v. s. vid mentalsjukhusen, uppgå till i genomsnitt 4 promille av befolk ningen. Platsbehovet för vård på mentalsjukhem skulle motsvara 1 pro mille och för vård på lasarettspsykiatriska kliniker 0,4 promille av befolk ningen. För storstädernas del beräknades något högre promilletal.
Även om jag delar vissa remissinstansers uppfattning, att delegationen haft ett vittomfattande sjukdomsbegrepp, måste det enligt min mening vara ofrånkomligt att erkänna, att de psykiska sjukdomarna och besvären fram trätt allt tydligare i det moderna samhället. Samtidigt har emellertid den medicinska forskningen på området nått givande resultat och lett till att be handlingsmetoderna kunnat avsevärt förbättras. Sålunda vill jag erinra om att man nu kan ingripa på ett helt annat sätt än tidigare mot de tra ditionella psykiska sjukdomarna, psykoserna, och mot de i stor utsträck ning av olika samhällsförhållanden beroende psykiska insufficienstillstån den, d. v. s. neuroser och andra brister i den psykiska funktionsduglig heten. Framför allt har under de senaste åren den medikamentella behand lingen genom nya preparat fått mycket stor betydelse för mentalsjukvården, vartill kommit andra nya terapeutiska metoder. Även en ny syn på mental- sjukvårdsklientelet som sådant börjar vinna ökad terräng innebärande att det ej anses nödvändigt att i lika stor utsträckning som hittills varit fallet differentiera det s. k. lättare klientelet från det s. k. svårare. Nya or ganisationsformer för vården har härvid kommit att prövas. Möjligheterna att i tillräcklig omfattning ta i bruk de nya hjälpmedlen eller vårdformerna har dock stundom hämmats av bristande materiella och personella resurser.
Mentalsjukvårdsdelegationen har pekat på flera av de faktorer, som på verkar vårdplatsbehovet i dess helhet. För att kunna följa dessas betydelse för bl. a. vårdorganisationens materiella och personella utveckling och ändamålsenliga dimensionering har delegationen föreslagit att undersök ningar med prognoser, snarlika den s. k. hallandsundersökningen, skulle genomföras exempelvis vart femte år. I den mån remissinstanserna yttrat sig häröver har de givit sin anslutning till förslaget. Från landstingshåll har dock påpekats, att det icke är möjligt att anpassa mentalsjukvårdens organisation efter varje sådan undersökning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
83
För egen del är jag ense med delegationen och remissinstanserna om det
önskvärda och nödvändiga i att få säkrare underlag för bedömningen av
vårdbehovet och dess tillgodoseende. Jag vill dock i detta sammanhang
understryka, att, sedan mentalsjukvårdsdelegationen avslutat sitt arbete
år 1958, inom mentalsjukvårdsberedningen har företagits kontinuerliga un
dersökningar av vårdplatsbehovet. Inom beredningen har sålunda vårdplats
behovet inom de olika sjukvårdsområdena undersökts i förhållande till be
läggning och exspektantlistor vid mentalsjukhusen. Framför allt för att söka
få en mera ingående uppfattning om de moderna behandlingsmetoderna,
den ökande patientomsättningens och klientelförändringens inverkan på
vårdtider och platsbehov har vidare inom mentalsjukvårdsberedningen ge
nomförts vissa undersökningar av vårdbehovet och dess förändringar inom
några sjukvårdsområden. Sålunda har bl. a. i samråd med berörda lands
tingskommuner särskilda undersökningar företagits dels rörande klientelet
och dess förändringar m. m. under en femtonårsperiod vid Sidsjöns sjukhus,
dels rörande det totala vårdbehovet och dess fördelning på olika vårdformer
inom några landstingsområden.
Det av mentalsjukvårdsdelegationen framräknade riksmedeltalet för
platsbehovet inom mentalsjukvården om 4 promille av befolkningen har av
mentalsjukvårdsberedningen i dess utbyggnadsplaner i stor utsträckning
måst frångås generellt. De faktiska omständigheterna, d. v. s. sjuklighetens
olika utbredning, gör att vårdplatsbehovet inom vissa områden kan vara
väsentligt större och i andra ej obetydligt mindre än 4 promille. De av be
redningen företagna inventeringarna har sålunda visat variationer i vård
platsbehovet mellan 2,5 och 6 promille av befolkningen. Härtill kommer att
de snabbt förbättrade möjligheterna att bota och lindra psykiska sjukdomar
— ej endast i sluten vård utan även inom olika former av öppen vård — har
medfört, att såväl delegationens som andra äldre platsbehovssiffror ansetts
kunna reduceras. Hänsyn härtill har givetvis tagits i den »rullande» plane
ring, som mentalsjukvårdsberedningen företager för den statliga mentalsjuk
vårdens utbyggnad. Detta framgår för övrigt av vad som anförts senast i
propositionen nr 63 till årets riksdag angående anslag för budgetåret 1963/64
till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus m. in.
Återkommande undersökningar rörande vårdbehovet är överhuvud er
forderliga för all sjukvårdsplanering, sålunda ej enbart för mentalsjuk
vårdens planering. Det synes mig i detta sammanhang inför hälso- och sjuk
vårdens samordning under enhetligt huvudmannaskap vara anledning att
framhålla den allmänna betydelsen härav. De landstingskommunala huvud
männen torde i ökad omfattning komma att behöva bygga sina ställnings
taganden inom hälso- och sjukvården på väl dokumenterade undersökningar
och prognoser rörande utvecklingen av efterfrågan på och behov av hälso-
och sjukvård. I framtiden torde det icke i första band böra ankomma på
staten att vidtaga undersökningar av det slag mentalsjukvårdsdelegationen
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
84
föreslagit. Självfallet måste likväl staten ha ett allmänt intresse av att vård behovet inom mentalsjukvården kan följas. Någon principiell invändning mot delegationens förslag att medicinalstyrelsen mer effektivt än hittills bör ha möjlighet att följa klientelstrukturen och patientomsättningen på mentalsjukhusen, har jag därför icke. Sådan möjlighet har numera givits styrelsen genom den under år 1962 påbörjade omläggningen av mentalsjuk husens patientregister.
Frågan om mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mer omfattande, periodvis återkommande undersökningar bör enligt min åsikt lösas i sär skild ordning, varvid statens och de lokala huvudmännens olika ansvar och intressen bör avgränsas. Jag finner icke skäl att i detta sammanhang ta ytterligare ställning till förslaget. De undersökningar, som erfordras för statens fortsatta utbyggnad av vårdgrenen, göres, som jag nyss framhöll, av mentalsjukvårdsberedningen i samråd med vederbörande landstings kommun. Till frågan om vårdorganisationens bestämmande i samband med den föreslagna huvudmannaskapsreformen återkommer jag i det följande.
De brister inom mentalsjukvården, som delegationen påtalade i sitt år 1958 avlämnade betänkande och som i stor utsträckning hänför sig till förhållanden under första hälften av femtiotalet, var utan tvekan bety dande. Jag vill emellertid erinra om att sedan delegationen slutfört sitt ar bete har den under senare år i stegrad takt pågående såväl materiella som personella upprustningen inom mentalsjukvården varit betydande och i stor utsträckning eliminerat tidigare brister och avsevärt förbättrat förhållan dena inom vårdområdet. Antalet vårdplatser har under senare år ökat i rask takt samtidigt som effektivare behandlingsmetoder jämte förbättrade materiella och personella resurser ökat patientomsättningen och nedbringat en betydande del av överbeläggningen och antalet exspektanter. Som exem pel på upprustningen och utbyggnaden av statens mentalsjukvård kan först nämnas att statsmakterna alltsedan budgetåret 1958/59 anvisat i runt tal 310 miljoner kronor för byggnadsarbeten och inköp av utrustning m. m. Platsantalets utveckling belyser också det pågående reformarbetet. År 1949 var antalet fastställda vårdplatser vid de egentliga mentalsjukhusen 18 235, vilket antal år 1961 ökat till 21 551 eller med 3 316. Ökningen av platsantalet har varit särskilt stor under perioden 1955—1959, då ökningen var när mare 2 000 platser. Överbeläggningen har minskat från 14 procent av det godkända platsantalet år 1955 till omkring 3,4 procent år 1960 och har nu mera totalt sett upphört. Åtskilliga sjukhus har dock fortfarande en ej obetydlig överbeläggning. Antalet exspektanter har under åren 1955—1961 minskat med mer än 40 procent. Patientomsättningen, d. v. s. antalet in tagna med nytt patientnummer i procent av medelbeläggningen, har vid pri märsjukhusen stigit från 57 procent år 1955 till 96 procent år 1961, d. v. s. med cirka 80 procent. År 1949 var patientomsättningen blott 41 procent, vilket innebär att mer än en fördubbling av antalet nyintagna uppnåtts
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
85
mellan åren 1949 och 1961. Räknat per läkartjänst har omsättningen under
tiden 1955—1961 ökat från 78 till 88 eller med nära 13 procent. Antalet
läkartjänster ökade samtidigt med omkring 45 procent.
Jämväl på personalsidan har en betydande upprustning ägt rum. De se
naste fem budgetåren, d. v. s. 1958/59—1962/63, har tillkommit samman
lagt för nya och befintliga sjukhus 2 000 nya tjänster. Brist råder dock allt
jämt på personal, särskilt läkare, men det är att hoppas, att också dessa
brister i vårdgrenens resurser skall successivt kunna avhjälpas, t. ex. genom
ökad läkarutbildning samt den kvalitativa och kvantitativa förbättringen av
mentalsjukvårdspersonalens utbildning, som ägt rum under senare år. Inom
mentalsjukvårdsberedningen arbetar f. n. en särskild delegation med upp
gift att utreda och föreslå en rationellare personalorganisation vid mental
sjukhusen, varigenom personalförhållandena ytterligare bör kunna för
bättras.
Även om hänsyn tages till de förhållanden, som rådde vid tiden för men-
talsjukvårdsdelegationens arbete, kan delegationens kritiska beskrivning
av och uttalanden om mentalsjukvårdens belägenhet följaktligen synas
väl mörka. De betydande insatser som skett inom området och som exempli
fierats bör icke förglömmas, men jag vill också understryka, vad jag anfört
i tidigare uttalanden i andra sammanhang, att otillfredsställande vårdför
hållanden alltjämt råder inom vissa delar av mentalsjukvården. Den utom
ordentligt angelägna upprustningen av våra mentalsjukhus eller tillkomsten
av nya sådana, särskilt i de landstingsområden som saknar mentalsjukhus,
måste sålunda genomföras med all kraft. Det är min förhoppning, att den
hittills gjorda men även den fortsatta upprustningen jämte den medicinska
utvecklingen på området för framtiden skall ge mentalsjukvården bättre
förutsättningar att lösa sina vårdproblem än den tidigare har haft. De medi
cinska och sjuk vårdsorganisatoriska bristerna kvarstår emellertid så länge
som mentalsjukvården förblir en sjukvård utan medicinsk och organisa
torisk samhörighet med övrig sjukvård. Så länge dessa brister får bestå,
kommer det enligt min uppfattning fortfarande att finnas en för de av sjuk
domar lidande människorna olycklig gränsdragning mellan somatisk och
psykisk sjukvård.
Såsom mentalsjukvårdsdelegationen understrukit är det angeläget att de
psykiskt sjuka kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den vik
tigaste förutsättningen för både »tidigbehandling» och ett tillfredsställande
vårdresultat är, att full likställdhet ernås mellan kroppssjukvård och men
talsjukvård. Tidigbehandling, samordning av sluten och öppen mentalsjuk
vård samt av mentalsjukvård och kroppssjukvård kräver gemensam plan
läggning och förvaltning av hela vårdområdet. Slutmålet skall vara, att de
båda huvudvårdgrenarna sammansmälter inom en och samma sjukvårds
organisation. Såväl medicinska som sjukvårdsorganisatoriska skäl talar så
lunda klart för ett gemensamt huvudmannaskap.
Kungl. Mnj.ts proposition nr 171 år 1963
86
Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar, att en så gott som en hällig remissopinion är införstådd med att det medicinskt och sjukvårds- organisatoriskt ej är tillfredsställande med fortsatt delat huvudmannaskap för vården av de mentalt sjuka. I de undantagsfall där en viss tvekan yppats mot reformen har icke framförts några bärande argument för att mental sjukvården skulle förbliva under statligt huvudmannaskap. Övervägande antalet remissinstanser är också ense om att sjukvården bör ses som en helhet under enhetlig ledning. I likhet med mentalsjukvårdsdelegationen och den så gott som enhälliga remissopinionen finner jag sålunda klart ådagalagt, att medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl talar för att den statliga mentalsjukvården överföres till landstingskommunerna. Jag föreslår därför också för egen del att den statliga mentalsjukvården i prin cip överföres till och ställes under landstingskommunalt huvudmannaskap.
Från flera remissinstanser har såsom en förutsättning för en huvud- mannaskapsreform rests krav på en tillfredsställande ekonomisk uppgö relse samt på en materiell och personell upprustning. Det är min förhopp ning, att den tveksamhet, som av dessa skäl kan råda, skall undanröjas genom det förslag till allmänna bestämmelser för reformens genomförande, som jag framlägger i det följande. Vissa farhågor har framkommit för att landstingen genom övertagandet av statens mentalsjukvård får en sådan ökning av förvaltningsuppgifterna att förtroendemännens medverkan i landstingsförvaltningen skulle minska. Tillkomsten av mentalsjukhus i varje enskild landstingskommun behöver dock ej i och för sig betyda någon större ansvällning av den landstingskommunal förvaltningsorganisationen. Tillsammantaget med andra reformer och med hänsyn till nödvändigheten av en vidgad planering kan dock huvudmannaskapsreformen medföra, att landstingskommunerna behöver utöka sin centrala förvaltningsapparat. Den nuvarande landstingslagen ger dock uppenbarligen landstingen möjlighet bl. a. att tillförsäkra oinskränkt och avgörande medverkan från förtroende männens sida i olika styrelser och nämnder. Härtill vill jag även erinra om att av mig särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. landstingsutredningen, f. n. genomför en översyn av landstingens arbetsformer och organisation. I utredningsuppdraget ingår att söka utforma landstingens organisation och verksamhetsformer så att de blir i stånd att handha ytterligare uppgifter. Det finns följaktligen anledning vänta att eventuella olägenheter för lands- tingsmännens medverkan i handhavandet av landstingskommunernas ange lägenheter kommer att beaktas av landstingsutredningen.
På remisshåll har också anförts, att mentalsjukvården under landstings kommunernas huvudmannaskap skulle komma att konkurrera med andra landstingsuppgifter inom sjukvården liksom mentalsjukvården på det stat liga området i kostnadshänseende konkurrerar med andra statliga verksam hetsgrenar. Enär de statliga bidragen i princip kommer att täcka hela kost naden för mentalsjukvården även efter dess överförande till landstingskom
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
87
munerna bör dock en dylik konkurrens knappast bli aktuell. Den statliga
mentalsjukvårdens överförande till landstingskommunerna bör innebära
dess likaberättigande med kroppssjukvården på ett sådant sätt, att det totala
sjukvårdsbehovet framdeles kan bli enhetligt bedömt och tillgodosett genom
en samordnad planering. Vårdgrenen mentalsjukvård bör bli en gren vid
sidan av lasarettsvård, sanatorievård, epidemivård etc. och följaktligen assi
mileras medicinskt och organisatoriskt med sjukvården i övrigt. En väsent
lig bevekelsegrund för huvudmannaskapsreformen skulle enligt min be
stämda uppfattning undanryckas om efter en reform något slags principiell
åtskillnad i nämnt hänseende skulle göras mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård. En huvudmannaskapsreform för mentalsjukvårdens del
avser in. a. o. att möjliggöra en lösning av sjukvårdens problem i dess helhet,
i vilken mentalsjukvården bör intaga sin naturliga plats vid sidan av övriga
sj uk vårdsgrenar.
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m.
Från förslaget till huvudmannaskapsreform har mentalsjukvårdsdelega-
tionen undantagit dels de psykiskt sjuka, som kallas psykopater, dels de
särskilt farliga psykiskt sjuka och abnorma, vilka kräver specialvård, dels
de psykiskt efterblivna, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas
av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels
epileptiker, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas av 1954 års
lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock epilep
tiker i övrigt, som vårdas på statliga institutioner. Mentalsjukvårdsdelega-
tionen har som skäl för denna sin ståndpunkt bl. a. hävdat, att den var
mer av praktisk än principiell natur.
Delegationens förslag om vissa »statliga» patientkategorier inom mental
sjukvården har av flera remissinstanser påtalats bl. a. medföra svårighet
att draga en konsekvent gräns mellan »landstingskommunal» och »stat
liga» patienter. Bl. a. på grund härav har dessa frågor sedermera varit före
mål för särskilda utredningar inom mentalsjukvårdsberedningen. Svårig
heterna i delegationens gränsdragning har därvid klart åskådliggjorts. Men
talsjukvårdsberedningens förslag innebär därför att den tilltänkta huvud
mannaskapsreformen skulle bli praktiskt taget total och i princip omfatta
all mentalsjukvård.
Vad först angår psykopatvården vill jag erinra att frågan om dess orga
nisation senast behandlades vid 1959 års riksdag, som i enlighet med pro
position nr 87 beslutade om uppförandet av psykopatsjukhuset i Katrine
holm. De båda specialavdelningarna vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus
skulle enligt samma beslut tills vidare tagas i anspråk för vård av sådana
manliga psykopater, vilka icke lämpligen borde omhändertagas på det nya
88
sjukhuset. Jag framhöll i nämnda proposition, att jag med sjukhusets i Katrineholm uppförande icke tagit ställning till frågan om huvudmanna skapet på längre sikt för psykopatvården inom mentalsjukvården. Likhe ten i klientelets art kunde anses tala för att såväl s. k. egentlig mentalsjuk vård som psykopatvård också i fortsättningen borde handhas av samma huvudman, medan å andra sidan vissa organisatoriska skäl möjligen kunde motivera ett fortsatt statligt huvudmannaskap, även om mentalsjukvården i övrigt överfördes till landstingen. Frågan borde därför prövas i samman hang med ställningstagande till mentalsjukvårdsdelegationens utredning.
Av mentalsjukvårdsberedningens utredning framgår att man på medi cinskt ansvarigt håll till alldeles övervägande del ansluter sig till uppfatt ningen, att i begreppet psykopati på ett oriktigt sätt införts en social värde ring, innebärande att en psykopat är en för samhället misslyckad eller obe haglig individ. Det torde i stället vara så, att det är fråga om ett psykiskt abnormtillstånd, som kan vara lesionellt betingat och utgöra defekttillstånd efter hjärnskador, vilka kan ligga mycket långt tillbaka i tiden. Huruvida ett psykiskt abnormtillstånd, som kräver vård och omhändertagande på mentalsjukhus, har föranlett patientens straffriförklaring eller inte, bör här lika litet som beträffande andra mentalt sjuka ej ha någon inverkan på vård ansvaret som sådant. Anser den medicinska sakkunskapen att en psykiskt abnorm människa, s. k. psykopat, eller farligt psykiskt sjuk är i behov av omhändertagande på mentalsjukhus för specialvård eller för gängse mental sjukvård, bör allt detta enligt min uppfattning ske inom ramen för mental sjukvården och icke i en utanför denna särskilt tillskapad vårdgren under annan huvudman. Utöver vad jag nu anfört vill jag särskilt understryka vad som framkom i mentalsjukvårdsberedningens inventering av patientklien telet, nämligen att de undersökta patienterna i en helt dominerande omfatt ning är psykiskt sjuka i stort behov av psykiatrisk-medicinsk vård och av samma utrednings- och behandlingsmöjligheter som övriga patienter på mentalsjukhus och psykiatriska kliniker. Det är uppenbarligen ur vårdsyn punkt av fundamental betydelse, att även psykopatpatienterna liksom men talsjukvårdens övriga patienter inte är fastlåsta vid en viss vårdform utan att de alltefter behov kan vårdas än på allmänna vårdavdelningar än på spe cialvårdavdelningar.
På många håll råder den uppfattningen att landstingskommunerna ge nom övertagandet av specialvården av s. k. psykopater och de särskilt far liga psykiskt sjuka kommer att bli huvudmän för något som kunde be traktas som kriminalvård. Vissa förvaltningsutskott har betonat, att man icke vill åtaga sig något vårdansvar beträffande patienter, för vilka övriga medborgare måste skyddas. Gentemot denna uppfattning vill jag framföra att till mentalsjukvården skall givetvis icke hänföras klientel, som icke av medicinska skäl behöver omhändertagas och vårdas på mentalsjukhus. Jag vill bestämt understryka, att det är fråga om ett patientklientel i behov av
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
89
specialvård inom mentalsjukvården oavsett om straffriförklaring föreligger
eller ej. Det avgörande är behovet av specialsjukvård, som måste finnas inom
alla grenar av sjukvården. Behovet av specialvård inom mentalsjukvården
avgöres liksom inom sjukvården i övrigt av vederbörande läkare på medi
cinska grunder. Det är in. a. o. behovet av vård inom ramen för sjukvården
som är och förblir det avgörande kriteriet.
Vad jag anfört om psykopatvården gäller i princip även vården av de far
liga psykiskt sjuka ävensom undervisningen och vården av de svårskötta
psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. § 4-klientelet, samt vården av epilep-
tiker vid statliga institutioner.
Rörande de nämnda psykiskt efterblivna kan urskiljas dels de som vårdas
på särskilda mentalsjukhus, vilka är det stora flertalet, och dels de som
undervisas och vårdas på vissa skolhem. Svårigheten att upprätthålla en
klar gränsdragning mellan statligt och landstingskommunalt klientel har
påvisats inom så gott som alla grupper av psykiskt efterblivna. Gällande kri
terier på den form av efterblivenhet, som skall indicera statligt vårdansvar,
har kritiserats både i mentalsjukvårdsberedningens principförslag och i
remissvaren. Den av mentalsjukvårdsdelegationen gjorda principdeklara
tionen för ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården har åbe
ropats såsom i princip även tillämplig på frågan om huvudmannaskapet
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Kritik har från
några håll riktats mot att undervisningen av psykiskt efterblivna, d. v. s.
både den nuvarande landstingskommunal och den statliga skolhemsor-
ganisationen för psykiskt efterblivna, hänförts till sjukvårdsorganisationen.
Till detta vill jag anföra, att enighet torde råda om att den del av verksam
heten, som tar sikte på både undervisning och vård, till väsentlig del om
fattar skolundervisning som så långt möjligt är till sin karaktär bör ställas
i paritet med den vid vanliga skolor. Det kan likväl icke vara till nytta var
ken för klientelet eller för behovet av ett samlat grepp över omhänderta
gandet av de psykiskt efterblivna att separera skolhemmens klientel från
ett enhetligt huvudmannaskap. Detta skulle leda till en återgång till förhål
landena före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande och innebära
en tudelning av klientelet, som ur både organisatoriska och andra synpunk
ter vore olämplig. Det primära i sammanhanget är, vilket icke minst under
strukits av föräldraorganisationerna, att omhändertagandet av alla psykiskt
efterblivna organisatoriskt bör ombesörjas av samma huvudman. Jag vill
understryka det önskvärda i att de nuvarande statliga skolhemmen för barn
med komplicerad utvecklingshämning på ett naturligt sätt inlemmas i lands
tingens särskoleorganisation så att de för denna kan tjänstgöra som special
skolhem i intimt samarbete med särskolorna på länsplanet. Kan specialvård
bedrivas inom den psykiska barna- och ungdomsvården liksom inom sjuk
vården och barnhemsvården i övrigt bör jämväl speciel 11 omhändertagande
av barn med komplicerad utvecklingshämning rimligen kunna åstadkommas
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
90
av landstingskommunerna utan några större svårigheter. Härpå har lands tingskommunerna givit utomordentliga exempel i andra sammanhang, då det ur vårdsynpunkt gällt att skapa små enheter, inom vilka exempelvis hän syn kunnat tagas till önskemål om differentierad vård.
Oavsett vilken klientelgrupp det är fråga om har jag den uppfattningen, att en på regioner ordnad landstingsvård är möjlig att åstadkomma inom mentalsjukvården liksom fallet är inom kroppssjukvården. Det förefaller mig föga rationellt att vid en huvudmannaskapsreform utbryta en del av mentalsjukvården och låta denna kvarbliva under statligt huvudmanna skap med ty åtföljande svårigheter att bestämma vilka som skall vara sta tens respektive landstingskommunernas patienter. De skäl som anförts för en samordnad mentalsjukvård och kroppssjukvård är följaktligen enligt min uppfattning allmängiltiga för all hälso- och sjukvård och bör i princip utesluta undantag. Det kan icke vara till gagn, humanitärt, organisatoriskt eller samhällsekonomiskt med ett splittrat huvudmannaansvar inom hälso- och sjukvården i dess vidare bemärkelse. De praktiskt organisatoriska svå righeterna för inordnandet av de till antalet få patientkategorierna krä vande specialvård under landstingskommunernas vårdansvar bör icke hind ra den fullständiga samordningen av all sjukvård under enhetligt huvud mannaskap.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag att staten alltfort skulle svara för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna döva och blinda bar nen vid skolhemmen för barn med komplicerat lyte är givetvis ett avsteg från den uttalade principen. Men det ligger här — som markerats i utred ningen och i flera remissvar — i uppenbar dager, att dessa barn kräver en specialundervisning av alldeles särskild karaktär, som också innesluter andra barn med motsvarande lyten. Med hänsyn härtill och då även döv- och blindskolorna i övrigt drivs av staten, ansluter jag mig till beredningens förslag, att döva och blinda särskolebarn skall omhändertagas för undervis ning och vård på statliga skolhem. Även dessa psykiskt efterblivna bör dock vara inskrivna hos sina hemortslandstings centralstyrelser och eljest under ställas dessa för erforderlig omvårdnad, då vistelsen vid de statliga skol hemmen upphör.
I anslutning till det nu anförda bör sålunda landstingskommunerna såvitt angår patienter från landstingsområdena övertaga huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Till den av staten bedrivna mentalsjukvården hänföres därvid dels den i anslutning till statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken hör spe cialvården av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede, psykiskt sjuka barn och ungdomar, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma (s. k. psykopater) och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid mentalsjukhusen, dels ock sådan mentalsjukvård samt undervisning och
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
91
vård av psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager
enligt särskilt avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och
familjevård. Från övertagandet bör dock undantagas undervisningen och
vården av sådana blinda och döva psykiskt efterblivna barn, som skall mot
tagas vid statens blind- och dövskolor.
Vad jag här förordat har intagits i förslaget till allmänna bestämmelser
om landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att man från landstingskommunernas sida
vid de förda överläggningarna i princip godtagit den föreslagna omfatt
ningen av reformen. Det är min förhoppning, att de eventuella organisato
riska svårigheterna kommer att smidigt lösas i samförstånd mellan berörda
myndigheter och landstingskommuner i samband med upprättandet av de
vård- och regionvårdplaner, som enligt förslaget till bestämmelser om re
formens genomförande förutsättes skola ingå i de separata avtalen med
landstingen. Vid de överläggningar som hållits med representanter för lands
tingsförbundet har enighet nåtts om att ett samtidigt genomfört överta
gande av huvudmannaskapet är att föredraga framför ett successivt.
Den pågående upprustningen av mentalsjukvården och landstingskom
munernas omedelbart förestående övertagande av tjänsteläkarväsendet men
även pågående utredning om landstingens arbetsformer och organisation
samt olika detalj spörsmål i samband med de kommande lokala förhand
lingarna på området medför dock att en reform bör ses på någon sikt efter
fattandet av principbeslutet härom. Med hänsyn härtill och i enlighet med
därom träffad överenskommelse föreslår jag, att reformen genomföres
fr. o. in. den 1 januari 1967 utom beträffande huvudmannaskapet för psy
kopatvården, vilket bör övertagas av landstingskommunerna senast den
1 januari 1970.
Den bedömning av angelägenheten att se mentalsjukvården som en hel
het kommer därigenom beklagligtvis att icke omedelbart resultera i denna
specialvårds inlemmande i hälso- och sjukvårdens allmänna organisation
och samordning, trots att det här är fråga om specialvård inom mentalsjuk
vården.
Det nu sagda utesluter givetvis icke att landstingskommun dessförinnan
träffar överenskommelse med staten om uppförande och drift av nytt sjuk
hus eller om drift av nytt sjukhus, som staten uppfört. Självfallet bör de
allmänna bestämmelserna i förslaget ligga till grund för en dylik överens
kommelse. Det som här åsyftas är närmast sådana överenskommelser som
Örebro och Gävleborgs läns landstings övertagande av driften vid Mellringe
respektive Hälsinge mentalsjukhus.
Från landstingshåll har i samband med diskussionen om en huvudman-
naskapsreform betonats, att de tilltänkta huvudmännen i avvaktan på över
tagandet bör ha möjlighet till medinflytande på mentalsjukvårdens plane
ring och utbyggnad. I anledning härav vill jag ånyo erinra om att samarbete
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963
92
och samråd därutinnan redan nu sker mellan mentalsjukvårdsberedningen med dess olika organ och vederbörande landstingskommuner, vilka därvid äger möjlighet att få sina sjukvårdsorganisatoriska intressen beaktade. In för beslutet om överförandet av den statliga mentalsjukvården till lands tingskommunerna och med hänsyn till de planer, som skall ligga till grund för den fortsatta utbyggnaden inom vårdgrenen enligt kommande avtal, är det både angeläget och nödvändigt för reformens genomförande att sam arbetet och samrådet mellan mentalsjukvårdsberedningen och de nya hu vudmännen intensifieras under tiden fram till reformens genomförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
3. Mentalsjukvårdens organisation
Vid remissbehandlingen har man i stort sett godtagit mentalsjukvårdsde- legationens förslag till mentalsjukvårdens organisation inom ett lands tingsområde såsom allmän riktlinje för vårdgrenens fortsatta lokala utbyg gande. Delegationens betydelsefulla uttalande, att de nya huvudmännen bör ha frihet att planera och utforma organisationen, anses särskilt på lands- tingshåll såsom en självklar och rimlig princip. Också för egen del ansluter jag mig till denna uppfattning, vilken ju är grundläggande för mentalsjuk vårdens organiska sammansmältning med den av landstingskommunerna i övrigt bedrivna sjukvården. Det vårdorganisatoriska ansvaret för mental sjukvården bör alltså för de nya huvudmännen bli av samma slag, som före ligger inom kroppssjukvården.
Vad delegationen eljest föreslagit beträffande organisationen har kritise rats såsom alltför lösligt av bl. a. statskontoret och centrala sjukvårdsbered ningen, som ställer sig något tveksamma om tillräckligt underlag funnits för att motivera en så stark standardhöjning som skisserats. Denna i viss mån skeptiska inställning, som delas av andra remissorgan, är ingalunda orealis tisk, men det bör samtidigt hållas i minnet, att delegationens organisations- förslag är att betrakta som en rekommendation och som ett önskemål. I den upprustning av mentalsjukvården, som nu pågår från statens sida och i samarbete med landstingskommunerna, beaktas delegationens allmänna riktlinjer med hänsynstagande till den snabba utvecklingen inom mental sjukvården. Efter reformens genomförande måste det bli de nya huvudmän nens sak att söka sig fram till den för varje huvudman mest lämpliga orga nisationen. Härvid kan delegationens riktlinjer tjäna som vägledning.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett av skälen till huvudmanna- skapsreformen är, att den moderna mentalsjukvården undan för undan hål ler på att vårdorganisatoriskt splittras mellan mentalsjukhus under statens ansvar och landstingskommunernas psykiatriska lasarettskliniker m. in. Det vore enligt min uppfattning olyckligt om denna »inre splittring» finge fort gå utan att man beaktar vad som sker ej endast inom psykiatrin utan även
93
inom den medicinska vetenskapen i övrigt och som klart accentuerar be
hovet av intimt samarbete mellan psykiatrin och övriga specialiteter. Detta
leder i sin tur såsom flertalet remissinstanser också betonat naturligen till
att krav reses på en organisatorisk och byggnadsmässig sammansmältning
av de olika specialiteterna. Det skulle — som bl. a. påpekats av Östergöt
lands läns landstings förvaltningsutskott — vara föga lyckligt, om det ur
medicinska synpunkter blev en konstlad uppdelning mellan vård å men
talsjukhus och å psykiatrisk klinik. Det är — som jag tidigare anfört —
väsentligt, att det även inom vårdgrenen som sådan sker en samordning
av resurser, organisation och utbyggnad också av det skälet att diskrimine
ringen av de mentalt sjuka och deras sjukdomar i det allmänna medve
tandet därigenom motverkas. Medicinska fakultetens i Lund yttrande, att
differentieringen av mentalvårdspatienter snarare bör vara vårdteknisk än
diagnosmässig, finner jag därför vara värd att uppmärksamma icke minst
med tanke på att landstingskommunerna jämväl föreslås omhänderha spe
cialvården av psykiskt sjuka och abnorma samt av psykiskt efterblivna.
Jag vill även poängtera nödvändigheten av att uppmärksamhet i ökad
omfattning ägnas åt sambandet mellan sjukhemmen för de lättskötta psy
kiskt sjuka och övriga sjukvårdsinstitutioner. Det har påtalats, att det på
sjukhemmen förekommer ett stort antal patienter, som rätteligen borde
vårdas på mentalsjukhusen. Men även det motsatta förhållandet är ett fak
tum. Vad som här är av speciell betydelse är dock vården av det växande
åldringsklientelet. I anslutning till svenska socialvårdsförbundets yttrande
synes det mig nödvändigt framhålla att man i högre grad än hittills tar hän
syn till de gamlas psykiska och fysiska besvär även om dessa inte alltid kan
klassificeras under det sjukdomsbegrepp som kräver sjukhusvård i egentlig
mening. Jag vill här också understryka vad särskilt styrelsen för svenska
landstingsförbundet anfört, nämligen att i en ej alltför avlägsen framtid
kan de, som i dag betraktas som sjukhemsfall, bli behandlingsbara med
kommande behandlingsmetoder. För dessa bör då finnas möjlighet att an
lita resurserna vid primär- eller centralsjukhusen.
Vad angår delegationens förslag rörande mentalsjukhusens storlek vill
jag påminna om att de statliga fristående mentalsjukhus som planerats
och uppförts under 1950-talet har det av delegationen rekommenderade
platsantalet om 600 å 700 platser. Mentalsjukvårdsberedningens byggnads-
och utrustningsdelegation, som handlägger ärenden rörande planering och
projektering av nya mentalsjukhus ävensom upprustning av befintliga sjuk
hus, utgår givetvis i sin fortsatta planering från att sjukhusen får en stor
lek som överensstämmer med vad som är både vårdmässigt och driftseko-
nomiskt önskvärt. Det sedan flera år tillbaka pågående planeringsarbetet
avser mindre enheter i direkt anslutning till nya eller befintliga lasarett.
Den alltmer av olika skäl ökade betydelsen av öppen vård i olika former
påverkar intimt den slutna vårdens utbyggnad. I mentalsjukvårdsdelegatio-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
94
nens utredning har kraftigt markerats nödvändigheten av att den öppna mentalsjukvården intensifieras och att denna blir föremål för principiella och praktiska överväganden. Denna uppfattning delas i stort sett av remiss instanserna, även om tveksamhet kommer till synes inför den långtgående uppspaltning av organisationen som föreslagits. Jag vill starkt understryka vikten av att den öppna vården och därvid icke minst familjevården utbyggs och förstärkes. Jag vill också framhålla önskvärdheten av att dagsjukhus, inackorderingshem eller andra anordningar för s. k. halvöppen eller halv sluten vård kommer till stånd. Erfarenheterna av dylika institutioner från andra länder och av bedriven försöksverksamhet i vårt land anses vara goda och det är min uppfattning, att de bör väsentligt kunna medverka till ska pandet av en ändamålsenlig vårdorganisation som supplement till sjukhusen och som betydelsefullt stöd åt andra vårdformer. En god öppen vård har sin givna betydelse särskilt då det gäller att tillgodose kravet på tidigbehand ling. Härvid bör också — som antytts av delegationen och vissa remissorgan — de finansiella intressena för en ändamålsenlig ekonomisering av sjuk vårdens resurser bättre kunna tillvaratagas. Jag vill i denna del slutligen erinra om att en särskild expertgrupp för utredning om den öppna mental sjukvårdens utbyggnad har tillsatts inom mentalsjukvårdsberedningen. På grundval av förslag från beredningen har försöksverksamhet beslutats och påbörjats, som i sinom tid bör kunna ge lämpliga riktlinjer för en mer funk tionell öppen vård. Bl. a. bör underlag kunna erhållas för bestämning, i vil ken utsträckning en utbyggd öppen vård kan påverka vårdplatsbehovet. Jämväl frågan om provinsialläkarnas och distriktssköterskornas medverkan i den öppna mentalsjukvården torde bli föremål för gruppens överväganden.
4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av statens
mentalsjukvård m.m.
Såsom förut nämnts har överläggningar förts mellan företrädare för in rikesdepartementet och svenska landstingsförbundet om de bestämmelser, som skall gälla för överförandet av statens mentalsjukvård till landstings kommunerna. Resultatet framgår av det protokoll jämte förslag till all männa bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av den stat liga mentalsjukvården, som här bifogats. Innan jag övergår till att i det föl jande redogöra för innebörden av de olika villkoren i förslaget skall jag beröra vissa principiella spörsmål i fråga om reformens ge nomförande. Först vill jag därvid framhålla, att de föreslagna bestämmel serna för huvudmannaskapsreformens genomförande är att betrakta som ett principavtal, vilket enligt vad jag förordar skall läggas till grund för de olika avtal, som för landstingskommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården skall upprättas mellan kronan, å ena, och respektive landsting å andra sidan. Statsbidragsutredningens och remissorganens upp fattning, att ett överförande bör ske efter så enhetliga riktlinjer som möj
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963
95
ligt liksom även att full likställighet bör råda mellan de nya huvudmännen
måste således vara grundläggande även för de fortsatta förhandlingarna.
Avvikelser från »ramavtalet» kan dock komma i fråga t. ex. beträffande
bidrag till sjukhus, som avses för medicinsk utbildning eller för specialvård
av farliga psykiskt sjuka. Med hänsyn till de speciella omständigheterna i
samband med utbyggnaden av undervisningssjukhuset i Lund anser jag mig
vidare kunna godtaga att Vipeholms sjukhus i Lund skall övertagas av
Malmöhus läns landstingskommun senast den 1 januari 1970.
De särskilda avtalen förutsättes kunna ingås mellan av Kungl. Maj :t och
respektive landsting särskilt förordnade förhandlingsdelegationer. Då lands
tingskommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården föresla
gits ske den 1 januari 1967 måste med hänsyn härtill de lokala avtalen ha
ingåtts i god tid dessförinnan, icke minst med tanke på att landstingen
senast vid 1966 års lagtima landstingsmöten skall ha tillfälle att fatta de
beslut, som erfordras för mentalsjukvårdens landstingskommunala förvalt
ning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela nödvändiga före
skrifter om den förhandlingsorganisation, som erfordras för genomföran
det av förhandlingarna med de tjugofem landstingen.
Grunderna för de ekonomiska villkoren för landstingskommunernas över
tagande av statens mentalsjukvård skall enligt förslaget gälla i fem år,
d. v. s. intill den 1 januari 1972. I god tid dessförinnan skall förutsättnings
lösa förhandlingar upptagas mellan staten och landstingskommunerna be
träffande statens fortsatta bidrag till den övertagna vården. Bestämmelsen
härom, som avslutar principavtalet (punkt 27), möjliggör en fullständig
omprövning av grunderna för de ekonomiska villkoren ävensom av före
slagna bidragsbelopp. Under femårsperioden bör man på ömse sidor kunna
få underlag såväl för en eventuell omprövning av bidragen som för över
väganden om samordning av statens bidrag till hälso- och sjukvården i dess
helhet. Från landstingssidan har både i remissyttrandena över statsbidrags-
utredningens betänkande och under överläggningarna om de allmänna be
stämmelserna med eftertryck framhållits nödvändigheten av statsbidragens
värdebeständighet och följsamhet i förhållande till ökade kostnader vid för
bättring av vårdstandarden. De nu föreslagna bidragens konstruktion måste
emellertid anses på ett skäligt sätt tillgodose dessa synpunkter samtidigt som
den korta avtalstiden medger tillfälle till en eventuell omprövning av de eko
nomiska villkoren även utifrån dessa synpunkter.
Av vad nu sagts framgår, att det endast är de ekonomiska villkoren och
grunderna för dessa som kan omprövas. Huvudmannaskapet för mental
sjukvården som sådant kan icke omprövas utan är definitivt från och med
den 1 januari 1967 med undantag för psykopatvården, där ansvaret över
går från staten till landstingskommunerna senast den 1 januari 1970. Lands
tingskommunernas huvudmannaansvar för mentalsjukvården kommer från
nämnda tidpunkter att regleras jämlikt sjukvårdslagen, enligt vars 3 § det
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
96
åligger landstingskommun att för dem, som är bosatta inom landstingsom rådet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kropps- fel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom. Samma vårdskyldighet åvilar landstingskommunen för dem, som vistas inom lands tingsområdet utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård föreligger. I dylikt fall gäller som bekant skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge som den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken den sjuke är bosatt, förfogar över vårdplatser.
Medicinska fakulteten i Lund har i samband med principförslaget om reformen påtalat önskvärdheten av att underlätta möjligheterna för pati enter att vårdas inom annat län än det egna. Som skäl härför har anförts, att vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjuk domar, diskretionssynpunkter spelar in samt att undervisningen och forsk ningen kan ha behov av s. k. utomlänspatienter. I anledning härav vill jag, utöver vad förut anförts, understryka, att den föreslagna reformen givetvis innebär att varje landstingsområde kommer att utgöra ett eget upptagnings område för de mentalt sjuka som är bosatta inom området liksom nu är fallet med andra sjuka. Härtill kommer skyldigheten att för erforderlig sjuk husvård omhändertaga alla inom landstingsområdet akut insjuknade eller att eljest mottaga för specialistvård remitterade patienter. Bestämmelserna för denna s. k. utomlänsvård finns f. n. beträffande kroppssjukvården regle rat i två mellan landstingskommunerna och städerna utanför landsting upp rättade avtal om dels s. k. utomlänsvård dels ock specialistvård inom regionsjukvården. I avtalen regleras bl. a. rätten för läkare att för specialist vård remittera patienter och huvudmännens ekonomiska förpliktelser sins emellan för meddelad utomlänsvård åt patienter vid annat sjukhus än hem- ortssjukhus. Jag förutsätter, att de båda avtalen kommer att göras tillämp liga även på de mentalt sjuka och att man därvid för dessa tillämpar samma möjligheter till vård inom annat sjukvårdsområde än det egna. Humanitära och sociala skäl bör även vid psykiska sjukdomar tala för en liberal tillämp ning av avtalen. Specialistvården inom mentalsjukvården torde komma att kräva ett remissförfarande och läkarna vid mentalsjukhusen bör få rätt att remittera patienter för specialistvård vid andra sjukhus än mentalsjukhus. Självfallet gäller i övrigt här de särskilda författningar och andra bestäm melser som finns eller kommer att utfärdas angående intagning på mental sjukhus.
Beträffande de psykiskt efterblivna bör observeras, att sjukvårdslagen icke är tillämplig för deras omhändertagande. Med hänsyn till att vården av dessa uttömmande reglerats i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ansågs denna vård vid utarbetande av 1959 års sjukhuslag över huvudtaget inte böra behandlas i sjukhuslagen. 1954 års lag är -— som jag omnämnt i annat sammanhang — f. n. föremål för
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
97
översyn inom mentalsjukvårdsberedningen. Jag förutsätter att man därvid
kommer att beakta huvudmannaskapsreformens innebörd för detta klientel
och att frågan löses om den rättsliga regleringen av vården av de psykiskt
efterblivna, som f. n. är intagna för specialvård på bl. a. statliga mental
sjukhus.
I detta sammanhang bör framhållas att i avtalet med vård i förekom
mande fall likställes även undervisning av psykiskt efterblivna. Till begrep
pet mentalsjukvård hänföres i det följande även vården av epileptiker. Om
ej annat sägs avses med sjukhus statens mentalsjukhus och epilepsisjukhus,
statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning
samt statens arbetshem och vårdhem för blinda och döva med komplicerat
lyte eller andra institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bi
drager enligt särskilda avtal. De sjukhus som enligt den 1 januari 1963 gäl
lande organisation omfattas av huvudmannaskapsreforinen är förtecknade
i anslutning till punkt 1 i förslaget. I de särskilda avtalen med landstings
kommunerna skall fastställas dels en vårdplan för den mentalsjukvård, som
ej är specialvård och som skall tillgodoses landstingsvis, dels ock en region
vårdplan för den specialvård, som skall omfatta flera sjukvårdsområden. I
dessa planer skall anges dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus,
som skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser som är i
behov av upprustning, dels ock antalet tillkommande, helt nya vårdplatser
för att täcka eventuellt platsunderskott (punkt 3 och i).
Regionvårdplanerna är nödvändiga icke minst för att underlätta och säkra
samarbetet inom specialvården, som i likhet med t. ex. kroppssjukvårdens
och barnhemsvårdens specialvård kan kräva större upptagningsområden
än en landstingskommun. I regionvårdplanerna skall jämväl ingå de plat
ser som erfordras för specialvård av patienter från de s. k. landstingsfria
städerna, vilka ju utgör egna sjukvårdsområden. Så långt möjligt synes den
inom kroppssjukvården tillämpade regionvårdindelningen böra användas
som underlag för en regional vårdorganisation inom mentalsjukvården.
De olika vård- och regionvårdplanerna förutsättes bli utarbetade gemen
samt av berörda statliga myndigheter och sjukvårdshuvudmän. Till grund
för planerna bör liksom beträffande driftbidraget läggas det antal inom
respektive landstingsområde mantalsskrivna patienter som året före re
formens ikraftträdande är intagna vid sjukhusen i fråga. Under överläggning
arna med inrikesdepartementet har från landstingssidan önskemål framförts
att, där mera avsevärda ändringar i befolkningens antal och sammansättning
inträffar under avtalsperioden, förhandlingar om revision av vårdplanerna
skall kunna upptagas. Efter vad som erfarenhetsmässigt kan bedömas, torde
det knappast under femårsperioden 1967—1971 förväntas bli sådana avsevär
da ändringar i befolkningens antal och sammansättning, att övertagna och
planerade vårdresurser kommer att bli otillräckliga. Spörsmålet om en re
vision av vårdplanerna bör enligt min uppfattning naturligen övervägas i
4 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
98
samband med de förutsättningslösa förhandlingar, som skall upptagas mel lan parterna före år 1972.
Det är att märka, att landstingskommunerna icke blir bundna av att upp rusta eller uppföra nya platser enligt planerna. I och med övertagandet av vården regleras landstingskommunernas ansvar som sjukvårdshuvudmän enligt sjukvårdslagen och de kan inom gränserna för sitt ansvar enligt av talet fritt vidtaga erforderliga dispositioner för att åstadkomma en ända målsenlig vårdorganisation. Med hänsyn till att andra huvudmäns vård intressen kan beröras, exempelvis inom den regionala vården eller i de fall landstingskommun under en övergångstid måste repliera på sjukhus inom annat sjukvårdsområde, är det emellertid ofrånkomligt med inskränkningar i denna rätt (punkt 9). I varje fall bör detta gälla till dess de nya huvud männen själva överenskommer om annan organisation.
övertagandet av befintliga sjukhus. I likhet med remiss instanserna anser jag mig kunna tillstyrka statsbidragsutredningens för slag, att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga i statens ägo befintliga sjukhus med tillhörande markområde, dock icke mer mark än vad som erfordras för varje sjukhus. Självfallet skall i förekommande fall klausul härom intagas i de olika avtalen (punkt 5).
Endast sådan fast egendom, som erfordras för sjukhusanläggningarnas verksamhet och fortsatta bestånd, skall övertagas. Vad statsbidragsutred- ningen i övrigt anfört om övertagandet av anläggningar och markområden torde i tillämpliga delar kunna beaktas vid träffandet av lokala avtal.
I övertagandet skall inbegripas ej endast byggnader och mark utan även alla inventarier och annan utrustning, som är erforderlig för verksamheten (punkt 6), samt alla till den övertagna egendomen knutna rättigheter och skyldigheter (punkt 5). Staten kommer under tiden fram till övertagande tillfället självfallet icke att ge avkall på normalt underhåll av byggnader och inventarier.
Övertagandet av rättigheter och skyldigheter knutna till fastigheterna avser bl. a. donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande till sjukhusen.
Vidare måste hänsyn tagas till avtal mellan staten och tredje man om leverans av värme, elkraft och andra nyttigheter m. m. Landstingskommu nen bör här inträda i statens skyldigheter och rättigheter, vilket kan förut sätta tredje mans medgivande. Jag utgår från, att man från statens sida kommer att tillse att erforderliga medgivanden inhämtas (punkt 7).
överförandet av statliga fastigheter till landstingskommunal ägo innebär även att landstingskommunerna i egenskap av nya ägare skall söka lagfart på de övertagna fastigheterna. Landstingskommunerna bör vid sökande av lagfart befrias från alla lagfartskostnader (punkt 8).
Från principen att landstingskommun skall övertaga inom landstingsom rådet för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar kan
Kungl. Maj.ts proposition nr ill är 1963
99
undantag bli erforderliga. Sålunda måste Göteborgs och Bohus läns lands
tingskommun övertaga det inom Göteborgs stad befintliga S:t Jörgens sjuk
hus för att landstingskommunen skall kunna svara för huvudmannaskapet
för sin mentalsjukvård i enlighet med sjukvårdslagens förutsättningar.
Vissa landstingskommuner saknar mentalsjukhus inom sitt område och
måste därför tills vidare repliera på sjukhus inom annat eller andra sjuk
vårdsområden. Så t. ex. är Ulleråkers södra sjukhus i huvudsak upplåtet för
patienter från Stockholms läns landstingskommun. Om denna del av sjuk
huset, som beräknas bli använd endast under en övergångstid, skall över
tagas av Uppsala eller Stockholms läns landstingskommun torde bli föremål
för särskilda överväganden i samband med de lokala förhandlingarna. De
landstingskommuner, som har regionvårdsjukhus inom sina områden, måste
givetvis övertaga dessa fastän de ej är erforderliga enbart för mentalsjuk
vården inom det egna landstingsområdet. Detta är nödvändigt med hänsyn
till kraven på regionvård enligt de antagna regionvårdplanerna. Även de s. k.
sekundäravdelningarna skall i princip övertagas av de landstingskommuner,
inom vars områden de är belägna.
Angående de sjukhus till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda av
tal har i de allmänna bestämmelserna förutsatts, att statens driftansvar för
dessa övertages av de landstingskommuner, inom vilkas områden de är be
lägna. Självklart förutsätter en dylik anordning, att genom statens med
verkan överenskommelse härom kan träffas med ägarna till dessa institu
tioner.
Investeringsbidrag. Till de sjukhus, som enligt planerna helt
eller delvis skall bibehållas men som ej är upprustade vid tidpunkten för
övertagandet, skall utgå upprustningsbidrag (punkt 10).
Omfattningen av upprustningen skall fastställas i de olika avtalen med
respektive landstingskommun. Upprustningen skall bestämmas till den
standard, som är likvärdig med och som är accepterad av statsmakterna
för de intill tidpunkten för reformens genomförande senast upprustade
sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget skall utgå med
belopp motsvarande de av staten i samråd med varje landstingskommun
beräknade kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kost
naden. Upprustningsbidraget göres värdebeständigt genom dess anknytning
till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex (punkt 15).
För varje befintligt sjukhus måste i respektive plan fixeras det antal
platser som av staten skulle ha upprustats vid fortsatt statligt huvudmanna
skap. Jämväl angives annan erforderlig upprustning av sjukhuset. Till plat
ser eller motsvarande som ej skall definitivt upprustas utan utgå ur vård
organisationen kan visst bidrag utgå om de övergångsvis skall bibehållas
i avvaktan på nya vårdplatser enligt planen. Då ett sjukhus i behov av upp
rustning övertages men vederbörande landstingskommun ej önskar upp
rusta detsamma enligt vård- eller regionvårdplanen, står det landstingskom
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
100
munen fritt att — om ej annat överenskommes — använda högst det fram- räknade upprustningsbidraget för andra vårdanordningar inom mental sjukvården ävensom att fritt disponera det övertagna sjukhuset för annat ändamål. Självfallet kan i dylikt fall icke något annat bidrag än upprust ningsbidraget eller del därav utgå för de andra investeringar den nye huvud mannen företager i stället för upprustningen enligt planen. Upprustnings bidraget har —- såsom förut nämnts — beräknats utgå för sjukhus, som skall bibehållas helt eller delvis. Emellertid kan i något undantagsfall ett helt sjukhus bedömas inte böra bibehållas och upprustas utan i stället er sättas med nya platser. Intill dess så sker kan det dock bli fråga om såväl visst underhåll som upprustning för en övergångstid av sjukhuset. I ett sådant fall bör sjukhuset jämte erforderlig mark övertagas av landstings kommunen, som därjämte bör erhålla upprustningsbidrag med ett belopp motsvarande högst anläggningsbidraget till nya sjukhus. Den nye huvud mannen får med detta bidrag svara för den nödvändiga upprustningen av sjukhuset under övergångstiden och med återstoden av bidraget bestrida nybyggnadskostnaderna. Några andra investeringsbidrag kan icke komma ifråga. Det övertagna sjukhuset får i vanlig ordning fritt disponeras, om ej annat avtalats. Genom detta förfarande erhålles viss motsvarighet till den s. k. avräkningsregeln (punkt 14-), till vilken jag skall återkomma.
För inrättande av nya platser enligt de olika vårdplanerna skall jämväl i överensstämmelse med statsbidragsutredningens förslag av statsmedel utgå anläggningsbidrag. Enligt statsbidragsutredningen borde anläggnings bidrag bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer. Dessa borde gälla dels uppförande av nya självständiga mentalsjukhus och dels tillskapande av nya platser vid redan befintliga vårdenheter inom men tal- och kroppssjukvården.
Några remissinstanser har invänt, att de varierande byggnadskostnaderna i landet vid ett enhetligt bidrag icke medför likställighet mellan landstings kommunerna. Därför har önskemål uttalats, att anläggningsbidraget skulle utgå efter de verkliga byggnadskostnaderna. Till delta må först anföras, att den av utredningen åberopade kostnadsberäkningen baserats på olika mentalsjukhusprojekt i skilda delar av landet, även om icke övre Norrland och södra delen av landet därvid varit representerade. Beräkningen måste sålunda anses väl överensstämma med de verkliga genomsnittskostnader staten haft för uppförande av nya mentalsjukhus och därför också vara så rättvis, som rimligtvis kan åstadkommas. Ett bidrag motsvarande lands tingens verkliga kostnader skulle vidare leda till att sjukhusanläggningarnas utformning i detalj måste regleras och avtalas mellan parterna, vilket ej kan anses eftersträvansvärt eller ändamålsenligt. En dylik detaljreglering torde nämligen vara oundviklig, både för att staten därvid måste tillse, att ingen orättvisa skulle ske de nya huvudmännen emellan men även därför att det vore uppenbart orimligt, att landstingskommunerna skulle ha frihet att helt
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
på egen hand vidtaga investeringar för vars kostnader staten oinskränkt
skulle svara.
Vid de överläggningar som hållits med landstingsförbundets representan
ter har från inrikesdepartementets sida förordats den av statsbidragsutred-
ningen föreslagna utformningen av anläggningsbidraget, dock att särskilda
anläggningsbidrag bör utgå för platser inom specialvården av psykiskt sjuka
barn och s. k. psykopater (punkt 11).
De av statsbidragsutredningen nämnda bidragsbeloppen, som avsåg kost
nadsläget den 1 juli 1959, har på grundval av inträffade kostnadsökningar
framräknats till kostnadsläget den 1 juli 1962 samt därutöver justerats
uppåt. Här kan sålunda nämnas, att det av utredningen föreslagna bidraget
om 45 500 kronor per plats vid nytt sjukhus enligt prisläget vid sistnämnda
datum skulle uppgått till 51 500 kronor. I avtalsförslaget föreslås emellertid
ett per den 1 juli 1962 beräknat, generellt bidrag om 55 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus. Statsbidragsutredningens beräknade bidrag om 24 500
kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest befintliga
sjukhus och institutioner har förordats utgå med ett till 30 000 kronor för
höjt bidrag per plats. De föreslagna bidragsbeloppen skall ej endast utgå
för platser vid mentalsjukhus av vanligt slag utan även för platser inom
den del av vården och undervisningen av psykiskt efterblivna och av epilep-
tikervården, som övertas från staten.
Vid de föreslagna anläggningsbidragens bestämmande har beaktats den
utveckling som skett sedan statsbidragsutredningen framlagt sitt betän
kande. Det av utredningen föreslagna utgångsbeloppet om 45 500 kronor
per plats var sålunda beräknat på fristående mentalsjukhus med omkring
700 platser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de verkliga bygg-
nadskostnaderna för dessa sjukhus varierat mellan 34 600 kronor och 51 500
kronor per plats. Sålunda var platskostnaden vid Falbygdens sjukhus
34 600 kronor och vid Gullberna sjukhus 40 400 kronor. Vid de nu lands-
tingsdrivna Mellringe och Hälsinge sjukhus var byggnadskostnaderna
48 600 respektive 51 500 kronor per vårdplats. Numera planeras sjukhus
med mindre antal platser men i anslutning till lasarett eller andra sjukhus.
De relativt sett större byggnadskostnaderna per vårdplats vid mindre sjuk
husenheter har därför, även om kostnadsberäkningen genom samordningen
i olika hänseenden med lasarett in. m. verkar i motsatt riktning, ansetts
motivera den förut nämnda uppräkningen av anläggningsbidraget från
51 500 kronor till 55 000 kronor per sjukhusplats. På motsvarande sätt har
anläggningsbidraget per tillkommande plats vid befintligt sjukhus justerats.
Inom specialvården av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater,
föreslås anläggningsbidragen utgå med i princip 70 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus och 45 000 kronor per plats vid befintligt sjukhus.
Särskild hänsyn har sålunda tagits till det förhållandet att platserna för
special vård regelmässigt är dyrare på grund av mindre enheter och mer
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
101
102
kostnadskrävande anordningar. Motsvarande bestämmelser saknades i stats- bidragsutredningens förslag och får — liksom justeringen av anläggnings bidragen i övrigt —- ses som en ej oväsentlig förbättring i förhållande till statsbidragsutredningens förslag. Till vad nu sagts kommer möjligheten att ompröva det föreslagna anläggningsbidraget för platser avsedda för spe cialvård av psykiskt sjuka barn, när erfarenhet vunnits om de faktiska byggnadskostnaderna för sådana platser uppförda i statlig regi. Ompröv ningen skall ske vid överläggningar mellan berörda parter. Bestämmelsen härom är tillkommen i anledning av att statens utbyggnad av dessa platser vid tidpunkten för förhandlingarna icke kommit så långt, att några erfaren heter vunnits beträffande de verkliga kostnaderna. Anläggningsbidragens värdebeständighet per den 1 juli 1962 är garanterad genom anknytningen till byggnadskostnadsindex (punkt 15).
Även frågan om en ortsindexering av anläggningsbidragen har varit före mål för överväganden under förhandlingarna. Variationerna i bostadssty- relsens ortskoefficient, delserien ortsindex för byggkostnad (BKO), som är enda tillgängliga index i sammanhanget och som användes vid bidragen till skolbyggen, är dock icke större än att de flesta i sammanhanget aktuella orterna ligger inom en marginal av ± 5 enheter. Inom marginalen ± 10 ligger samtliga orter utom Lund, Östersund och Norrbottens län. För Lund är index 88, för Östersund 112 samt för Norrbotten, representerat av Gälli vare, 135. Bortsett från Östersund och Gällivare motiverar de angivna skill naderna enligt min mening knappast någon ortsindexering. Beträffande Östersund planeras inget nytt sjukhus och för ett nytt sjukhus i Gällivare har ett särskilt bidrag ställts i utsikt.
Vad angår anläggningsbidragen per tillkommande vårdplats vid befint ligt sjukhus bör observeras, att de ej endast avser nya platser vid befintliga sjukhus enligt vårdplaner och regionvårdplaner utan även tillkommande platser vid andra institutioner, t. ex. vid lasarett eller sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Om nytt mentalsjukhus uppföres i anslutning till lasarett utgår bidraget självfallet med 55 000 kronor per plats. Vad som är att anse som ett nytt mentalsjukhus i anslutning till befintligt sjukhus och tillkom mande platser vid sådant sjukhus anser jag böra bedömas från fall till fall med beaktande av utbyggnadens storlek och utformning.
Om en landstingskommun kan tillgodose mentalsjukvårdens behov ge nom investeringar i annan form än sluten vård, exempelvis genom inrät tandet av s. k. dagsjukhus eller genom andra anordningar för öppen vård, skall investeringsbidrag utgå med verkliga kostnaden härför, dock med högst det belopp, som skulle ha utgått vid upprustning eller nybyggnad av motsvarande plats i sluten vård (punkt 12). Avsikten med denna bestäm melse är att tillförsäkra landstingskommunerna investeringsbidrag till den form av mentalsjukvård, som av de nya huvudmännen befinnes lämplig för de olika patientkategorierna. I sista hand ankommer det på medicinal
Kungi. Mcij:ts proposition nr 17i år 1963
103
styrelsen att i egenskap av tillsynsmyndighet tillse, att mentalsjukvården
liksom annan sjukvård drives och ombesörjes enligt sjukvårdslagen och
övriga sjukvårdsförfattningar.
Såsom statsbidragsberedningen påpekat är det uppenbart att en större
utbyggnad av platsantalet vid ett befintligt sjukhus kan ställa krav på ökad
kapacitet hos sjukhusens gemensamhetsanordningnr såsom dess kök, pann
central m. m. Kostnaderna för härav föranledda utbyggnadsåtgärder vid
sjukhuset måste bli helt olika från fall till fall. Av den anledningen bör bi
drag i princip utgå med belopp motsvarande de av utbyggnaden föranledda
verkliga kostnaderna. I avtalsförslaget har en ersättningsklausul av denna
innebörd införts, därvid dock bidraget avsetts böra maximeras till högst
20 000 kronor per tillkommande plats (punkt 13). Inberäknat vårdplatsbi
draget kan bidrag i dylika fall således utgå med sammanlagt högst 50 000
kronor per plats. Bidrag till gemensamhetsanordningar skall utgå vid en
utökning av desammas kapacitet såväl vid sjukhus övertagna enligt avtalet
sorn vid eljest förekommande sjukhus och institutioner, till vilka mental-
sjukvårdsplatser anslutes. Om gemensamhetsanordningar måste utökas
på grund av en utbyggnad av andra former för mentalsjukvård än sluten
vård bör ersättning jämväl kunna utgå.
I vissa fall kan de befintliga mentalsjukhusen komma att innefatta ett
antal vårdplatser, som endast under en övergångsperiod skall bibehållas
vid sjukhusen. Av rättviseskäl landstingskommunerna emellan finner jag
det i överensstämmelse med vad statsbidragsutredningen anfört påkallat,
att de kostnader, som utöver sedvanligt underhåll måste nedläggas för att
kunna bibehålla övergångsplatserna, avräknas från anläggningsbidragen till
eu sedermera vidtagen utbyggnad av vårdresurserna. Avräkningsbeloppet
skall följaktligen bestämmas till så stor del av den nedlagda kostnaden per
plats, som vid tidpunkten för respektive sjukhus övertagande hänför sig till
den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden för
platsernas användning (punkt H). Jag vill understryka att avräkningsför-
farandet är motiverat ej endast i det fall staten nedlagt kostnader för över-
gångsplatser före reformens ikraftträdande utan även då landstingskom
mun övertager sjukhus, som enligt vårdplan eller regionvårdplan skall utgå
och ersättas med nytt men staten vid reformens genomförande ej kunnat
vidtaga åtgärder för dess övergångsvisa bibehållande. Landstingskommu
nen får då ett upprustningsbidrag som i princip högst kan motsvara anlägg
ningsbidraget. Härigenom får landstingskommunen göra en intern avräk
ning mellan det sålunda erhållna bidraget mot dess kostnader för att över
gångsvis hålla sjukhuset i stånd.
I den mån de nya huvudmännen icke själva disponerade lämpliga mark
områden för nya mentalsjukhus ansåg statsbidragsutredningen att man fick
räkna med att ersättning framdeles skulle komma att krävas för mark,
som ianspråktages för utbyggnaden inom mentalsjukvården. Det kunde
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
104
också förutsättas, att staten skulle få vidkännas dessa kostnader vid ett oförändrat huvudmannaskap. I princip borde bidrag därför utgå även för de kostnader, som var förenade med lösen av erforderliga markområden. Då några normer för beräkningen av dylikt bidrag icke kunde angivas, an såg statsbidragsutredningen att bidragsbeloppet borde få bestämmas efter prövning från fall till fall. Remissopinionen var på denna punkt icke fullt enhällig. Sålunda ansåg några remissinstanser att bidrag icke borde utgå till kostnader för lösen av erforderliga markområden. Flertalet landstings för valtningsutskott var eljest av den uppfattningen att bidrag borde utgå. I avtalsförslaget har förutsatts, att bidrag skall utgå till köp av erforderlig mark för nya platser enligt vård- eller regionvårdplanerna med högst det belopp, som motsvarar statens genomsnittliga kostnader för jämförbar sjuk husmark under åren 1960—1966 (punkt 16). Om landstingskommunens beräknade kostnader för ett eventuellt markköp skulle väsentligen överstiga statens bidrag, skall möjlighet föreligga för landstingskommunen att påkalla överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskommunens kostnad överstiger nämnda genomsnittsbelopp. Dylika överläggningar skall upptagas i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det eventuella markförvärvet. Jag vill här tillfoga att det måste ankomma på vederbörande landstingskommun att svara för att dylik representation möj- liggöres.
I analogi med upprustnings- och anläggningsbidragen föreslås i avtals förslaget att utrustning sbidrag skall utgå till såväl upprustade och nya plat ser som anordningar för annan än sluten vård (punkterna 17 och 18). För slaget följer härvid i princip vad statsbidragsutredningen rekommenderat. I fråga om platser vid helt nya sjukhus föreslås ett utrustningsbidrag om 5 000 kronor och för tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner 2 500 kronor. Motsvarande bidrag för utrustning av platser avseende såväl psykiskt sjuka barn som s. k. psyko pater föreslås utgå med 7 000 kronor respektive 3 000 kronor per plats. De olika utrustningsbidragens värdebeständighet garanteras genom att bidragen skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och kommers- kol legii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962. De nu angivna bidragsbeloppen har framräknats på grundval av kostnaderna för anskaf fande av utrustning till de senast uppförda statliga mentalsjukhusen.
Den f. n. i statlig regi pågående utbyggnaden inom mentalsjukvården är omfattande och innebär en väsentlig standardhöjning av vården som sådan. Den byggnadsmässiga upprustningen har under de senaste åren väsentligt kunnat ökas och för ändamålet står för budgetåret 1963/64 75 miljoner kronor till förfogande. Då mentalsjukvårdens investeringar enligt här före slagna villkor för huvudmannaskapsreformen skall bekostas av staten, måste de naturligen inrymmas inom den statsfinansiella ramen för statens investeringar. Detta leder till att de statliga investeringsbidragen efter men
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
105
talsjukvårdens överförande till landstingskommunerna icke kan utgå i an
nan takt än den som anges i en av statsmakterna godkänd investeringsplan
(punkt 19). Investeringsplanen skall fastställas i samråd med landstings
kommunerna. Dessa är dock ej — såsom förut poängterats -— bundna av
investeringsplanen i sitt handlande, utan äger själva att besluta och genom
föra sina utbyggnadsplaner enligt eljest gällande förutsättningar. Men de
statliga investeringsbidragen kan ej utgå i annan tidsordning än som fast
ställes i investeringsplanen. Detta bör ur landstingskommunernas synvinkel
kunna vara till fördel vid deras egen planering. Givetvis kan inte några in
vesteringsbidrag utgå med mindre än att investeringarna för mentalsjuk
vårdens utbyggnad enligt vård- och regionvårdplanerna verkligen äger rum.
Utöver vad som anförts bör även framhållas, att investeringsbidragen till
regionvårdplatser städse skall utgå till de landstingskommuner, som enligt
regionvårdplanerna skall svara för de olika enheterna för specialvård. Kom
mer de nya huvudmännen sedermera överens om en annan organisation
och fördelning av regionvårdsenheterna, torde emellertid överenskommelse
kunna träffas med staten om en ändring beträffande den huvudman, som
skall äga rätt att uppbära bidragen.
Driftbidragen. Den kritik som mött statsbidragsutredningens för
slag till driftbidrag har medfört, att detsamma ej ansetts kunna förordas.
Vid de överläggningar, som hållits med landstingsförbundets förhandlings-
delegerade, har med hänsyn härtill andra alternativ diskuterats. Därvid
har konstaterats det angelägna i att åstadkomma ett så enkelt och rättvist
system som är möjligt. Efter ingående prövningar har man därvid stannat
för det förslag som intagits under punkt 20 i avtalsförslaget. Driftbidraget
föreslås sålunda utgå dels till platser vid andra sjukhus än psykopatsjuk
hus och dels till platser vid psykopatsjukhus och vid specialavdelningar för
psykopater. Såsom bas för driftbidraget lägges den genomsnittliga vårddags
kostnaden vid de av staten drivna sjukhusen utom Furunäsets sjukhus (för
s. k. psykopater dock enbart vårddagskostnaden vid Katrineholms sjukhus)
året före avtalets ikraftträdande, d. v. s. år 1966 (år 1969 för psykopatplat
ser) multiplicerad med dels det antal inom respektive landstingskommun
mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt under år 1966 (år 1969 för s. k.
psykopater) är intagna vid här avsedda sjukhus, dels ock talet 365. I reali
teten erhålles härigenom ett bidrag, som motsvarar medelkostnaden per
vårdplats multiplicerad med patientantalet. För Norrbottens läns landsting
beräknas bidragsunderlaget på grundval av vårddagskostnaden vid Furu
näsets sjukhus.
Vårddagskostnaden beräknas på samtliga institutioner, sålunda även de
sjukhus och skolhem, till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.
Det bör här nämnas, att de statliga mentalsjukhusens vårddagskostnader
icke är jämförbara med kroppssjlikhusens vårddagskostnader beroende
på olika beräkningsmetoder.
4*— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
En väsentlig fördel för landstingskommunerna är, att vid beräkningen av vårddagskostnaden personalkostnaderna skall grundas på den förutsätt ningen, att alla enligt gällande personalplan för varje sjukhus inrättade tjänster varit besatta med placering i näst högsta löneklassen under hela det år, som skall ligga till grund för beräkningen av vårddagskostnaden. I anslutning härtill vill jag erinra om att statsmakterna eftersträvar att ge de statliga mentalsjukhusen en likvärdig personalstandard. Att antalet be fattningar vid sjukhusen under de senaste åren ökat väsentligt framgår av vad jag i det föregående redovisat i fråga om den materiella och per sonella upprustningen av mentalsjukvården. Något avkall på dessa strä vanden kommer givetvis icke att göras. Vidare skall till medelkostnaden per plats läggas pensionskostnader, inklusive socialförsäkringsavgifter, be räknade till 20 procent av den avlöningssumma som ingår i medelkostnaden (punkt 22).
För varje kalenderår anpassas driftbidraget dels till den årliga procentu ella förändringen av lönerna för statens tjänstemän, det s. k. procenttilläg get, dels ock till den genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar, d. v. s. lönegrads- höjningarnas procentuella värde (punkt 21). Värdet av dessa dubbla pro centtillägg på driftbidraget ävensom sättet för personalkostnadernas be räkning och tillägget för pensionskostnaderna måste anses fördelaktigt för de nya huvudmännen, särskilt som procenttilläggen utgår på alla driftbi dragets komponenter, d. v. s. även andra kostnader än personalkostnader. Avsikten har varit att söka åstadkomma en bidragskonstruktion, som såväl i och för sig som genom möjligheter till rationaliseringsvinster kan förvän tas ge de nya huvudmännen utrymme för en standardhöjning.
Bidragskonstruktionen avser icke blott att tillförsäkra landstingskommu nerna fullgod täckning av driftkostnaderna som sådana utan även att åstad komma ett så enkelt och lätthanterligt system som möjligt. Att exempelvis — såsom föreslagits under överläggningarna om villkoren för reformen -— beräkna driftbidraget blott på de sjukhus, vid vilka patienter från respektive landstingsområde varit intagna, vore att frångå den principiella upplägg ningen av systemet. Med hänsyn till spridningen av patienterna på olika sjukhus torde för övrigt utgångsläget för landstingskommunernas del knap past kunna förbättras. Skall man tillgodose både rättvisekrav och strävanden till enkelhet med rimligt hänsynstagande till vad som kan vara allmänt skäligt måste en ändring från ett riksmedeltal till ett helt slumpmässigt »landstingsmedeltal» anses olämplig.
Även frågan om att statsbidraget skulle beräknas med tillägg för antalet exspektanter har varit föremål för diskussion. Ett bidrag kan emellertid icke rimligen beräknas på personer, som ej är omhändertagna för vård och som följaktligen ej heller föranleder några vårdkostnader. Det torde vidare framstå som självklart, att en person som är exspektant ej av den anled
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
107
ningen är ett givet vårdfall. Mentalsjukvårdens förbättrade resurser har dessutom medfört att antalet exspektanter inom hela den statliga mental sjukvården sjunkit från 1 935 år 1955 till 962 år 1962 och för den s. k. egent liga mentalsjukvården från 1 517 till 675 år 1962 och kan förväntas upphöra till år 1967.
Vidare har förslag framförts om att de psykiskt efterblivna, vilka enligt § 4 i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall ha vård på statens sjukhus men som av platsbrist på dessa vårdas på landstingskommunal institutioner, borde inräknas i det antal patienter, som skall ligga till grund för driftbidraget. Till detta vill jag erinra om att i mentalsjukvårdsberedningens utredning om psykiskt efterblivna klargjorts svårigheterna att draga en klar gräns mellan statligt (§ 4-fall) och lands- tingsklientel. Detta är — såsom förut påpekats — en av anledningarna till att det enhetliga huvudmannaskapet för mentalsjukvården även föreslagits omfatta § 4-fallen. I den mån man nu kan klart urskilja § 4-klientelet, om fattar detta framför allt vissa handikappade och särskilt svårskötta, gravt psykiskt efterblivna. Det tryck för vilket en del landstingsinrättningar varit utsatta genom att vårda sådana svårskötta torde till större delen bli elimi nerat genom bl. a. färdigställandet av det nya sjukhuset i Sala. Om man härutöver skulle avskilja hithörande klientel på landstingsinstitutioner, skulle detta å andra sidan leda till att man för driftbidrag exempelvis undan tog de patienter på mentalsjukhusen, som kan bedömas rätteligen böra vår das på landstingskommunernas sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka o. s. v.
Driftbidraget får användas av de nya huvudmännen efter eget skön och är icke bundet till någon särskild vårdform. Bidragets konstruktion medger tyvärr icke nu exemplifiering av hur det beloppsmässigt skulle utfalla för landstingskommunerna. Såsom förut anförts måste emellertid såväl bidra gets konstruktion som omfattning komma att bereda utrymme för rationa liseringsvinster och standardförbättringar under den tid bidragsvillkoren avses skola gälla. I anledning av att vissa remissinstanser påpekat önskvärd heten av en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte att ernå en skatte- och kostnadsutjämning landstingskommunerna emellan vill jag nämna, att 1958 års skatteutjämningskommitté i tilläggsdirektiv den 26 april 1963 fått i uppdrag att verkställa utredning rörande skatteut jämning mellan landstingskommunerna.
Varje landstingskommun skall enligt avtalet uppbära sitt driftbidrag. I den mån patienter kommer att vistas på sjukhus inom annan landstings kommun än den i vilken de är hemmahörande, måste givetvis hemlands tinget ersätta värdlandstinget för vården av dessa patienter. I det före gående har jag berört önskvärdheten ur patientsynpunkt av s. k. utomläns- avtal även för mentalsjukvårdens del. Även de ekonomiska mellanhavan- dena de nya huvudmännen emellan nödvändiggör utomlänsavtal. Den in terna ersättningen landstingskommunerna emellan blir — förutom beträf
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
108
fande landstingskommuner som nu saknar egna sjukhus — framför allt aktuell inom specialvården av psykiskt sjuka och efterblivna samt epilep- tiker. Därest specialvården av psykopater icke övertages av landstingskom munerna förrän den 1 januari 1970 måste förutsättas, att särskild överens kommelse träffas om statens ersättning för vård av dessa patienter vid de specialavdelningar som tillhör av landstingskommuner övertagna sjukhus.
Till de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal förenade kostna derna skall särskilt driftbidrag utgå (punkt 23). Bidraget skall utgå på grundval av de kostnader staten har för dylik utbildning av sin personal vid mentalsjukhusen året före avtalets ikraftträdande och göres värdebe- ständigt på samma sätt som driftbidraget till vården. Enligt särskild an teckning skall bidraget i framtiden ersättas med det statliga bidrag till yrkesutbildning inom vårdnadsyrkena, som kan komma att införas i sär skild ordning, överläggningar mellan parterna må upptagas om de problem, som kan uppstå i samband med övergång till det nya bidragssystemet. Rim ligen kan detta driftbidrag allenast utgå under förutsättning att landstings kommunerna fortsätter en vårdutbildning, motsvarande i princip den för vilken staten svarat.
Vad angår sättet för driftbidragets beräkning torde icke några större svårigheter finnas även om kostnaderna skall beräknas per kalenderår och icke per budgetår. Redan nu för medicinalstyrelsen kostnadsstatistik per kalenderår för mentalsjukhusens del. Särskilda beräkningar måste dock göras för bl. a. skol- och yrkeshemmen. På dessa institutioner bör med vård dag likställas alla dagar, under vilka klientelet vistats vid hemmen.
Statsbidragens utbetalning. De olika investeringsbidragen, d. v. s. upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidragen samt bidrag till marklösen, skall utbetalas kvartalsvis i efterskott (punkt 2b). Utbetalningen skall ske i takt med realiserandet av den överenskomna vårdplanen respek tive regionvårdplanen samt investeringsplanen.
Någon annan prövning av anläggningarna än vad som gäller för deras godkännande enligt sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan skall icke före komma. Vad angår sättet för bidragens rekvisition och utbetalande före slår jag, att det får ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med de nya huvudmännen i sinom tid få utfärda föreskrifter härom. Avsikten är att därvid eftersträva största möjliga enkelhet i förfarandet och administra tionen. Vissa kontrolluppgifter kan dock bli erforderliga, exempelvis i det fall bidrag skall utgå för de faktiska utgifterna för anordningar för öppen vård i stället för platser i sluten vård enligt vårdplanen. Den sakgranskning det här kan bli fråga om, må ej gå längre än att pröva, att det ej är fråga om kostnader för andra ändamål än vad som ryms inom en adekvat mental sjukvård. Eventuella tvistigheter på denna punkt torde lämpligen kunna avgöras inom ramen för medicinalstyrelsens befogenheter som tillsynsmyn dighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
109
Driftbidragen skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetal
ningar å conto motsvarande V12 av det belopp, vartill bidragen uppgått för
det senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidraget,
d. v. s. dess anpassning efter de procentuella tilläggen, skall ske kalender
årsvis i efterskott (punkt 25).
För att de statliga myndigheterna och landstingen skall kunna göra en
ungefärlig beräkning av storleken av driftbidraget för ar 1967, d. v. s. det
första avtalsåret, bör en preliminär uträkning ske på grundval av 1965 års
siffror. Det resultat man härvid erhåller bör läggas till grund för drift
bidragets utbetalande under det första halvåret 1967. Därefter bör driftbi
draget kunna regleras och utgå på basis av de i avtalet förutsatta beräk
ningsgrunderna för år 1966. Det är för landstingens statbehandling av vikt
att de i god tid och senast den 1 juli 1966 erhåller uppgift om vilka bidrag
som kan påräknas enligt de på år 1965 tillämpade beräkningsgrunderna. På
motsvarande sätt bör en preliminär beräkning göras för driftbidraget till
psykopatvården under år 1970.
Personalfrågorna. I likhet med vad jag anförde i proposition nr
181 år 1961 angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m. beträffande provinsialläkarnas övergång till landstingskommunal
tjänst anser jag, att, oavsett vilka legala förutsättningar, som finns för ett
överförande av innehavare av statliga fullmakter och konstitutorial till lands
tingskommunal tjänst, det är avgörande för reformens framgångsrika och
snabba genomförande, att de anställda frivilligt medverkar till en huvud-
mannaskapsändring.
I syfte att underlätta denna medverkan har i principavtalet föreskrivits,
att statens förpliktelser mot sjukhusens personal skall övertagas av lands
tingskommunerna med garanti av de nya huvudmännen, att de anställda,
så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva de för
dem vid avtalets ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkoren därest
dessa icke dessförinnan ersätts av andra bestämmelser, tillkomna efter för
handlingar mellan landstingskommunerna och berörda personalorganisa
tioner (punkt 26). Med sjukhusens personal avses alla vid sjukhusen an
ställda, oavsett anställningsform, och med statliga anställningsvillkor avses
samtliga statliga avlönings- och pensionsbestämmelser ävensom övriga be
stämmelser reglerande de anställningsvillkor, som är tillämpliga a de an
ställda intill tidpunkten för landstingskommunernas övertagande av sjuk
husen. Även om den föreslagna garantin i princip godtagits vid de överlägg
ningar som från inrikesdepartementets sida förts med företrädare för be
rörda personalorganisationer och landstingsförbundet har från båda sidor
berörts olika personalproblem, som man ej anser lösta med den utformning
övergångsklausulen fått i principavtalet. Från personalens sida har exem
pelvis påpekats, att man trots garantin kan komma att mista vissa av de be-
fordringsmöjligheter, som staten nu erbjuder. Vidare har framhållits, att be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
no
svärsinstitutet är bättre utformat inom den statliga sektorn än inom den landstingskommunal. Även andra villkor av olika innebörd och värde har anförts såsom exempel på att personalen skulle gå förlustig skilda förmåner vid övergång till landstingskommunal tjänst. Sålunda har statens sjukhus personals förbund uttalat, att de statliga anställningsvillkoren för all berörd personal borde bibehållas i sin helhet och personalens förmåner icke för sämras vid sjukhusens överförande från staten till landstingskommunerna. Även från Sveriges akademikers centralorganisation, tjänstemännens cen tralorganisation samt stat stjänstemännens riksförbunds sida har framförts liknande synpunkter på innehållet i den föreslagna personalklausulen. Enig het har emellertid nåtts om att de spörsmål, som vid överläggningarna varit föremål för diskussion ävensom övriga problem i sammanhanget, skall upp tagas till gemensamma förhandlingar mellan företrädare för staten, lands tingen och personalorganisationerna under tiden fram till huvudmanna- skapsreformens genomförande. Förhandlingarna bör föras på ett sådant sätt att avtal om de villkor, som skall gälla för övergång till landstingskommu nal tjänst, kan träffas före den 1 januari 1967 för att träda i kraft samtidigt med landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Det är min förhoppning, att dessa gemensamma förhandlingar skall leda till en lösning av de problem som sammanhänger med personalens övergång till landstingskommunal tjänst och landstingskommunernas emottagande av nu på statliga villkor anställd personal. Med hänsyn till att fråga uppkommit rörande bl. a. besättandet av de ordinarie statliga befattningarna i avvaktan på reformens genomförande, anser jag det rimligt, att några inskränkningar icke sker i tillsättandet av ordinarie eller andra befattningar fram till den 1 januari 1967. Dock bör i förekommande fall vid de olika tjänsternas ut- annonsering och tillsättande förbehåll göras, att vederbörande befattnings havare skall vara skyldig att den 1 januari 1967 eller vid motsvarande tid punkt övergå till landstingskommunal tjänst.
Statens pensionsförpliktelser enligt avtalsförslaget är utformade analogt med vad som föreskrivits i samband med polisväsendets förstatligande. För de framtida pensionskostnader, d. v. s. även kostnader för livräntor, som avser tjänstetid hos staten, skall staten således ansvara. Kostnader för pen sioner, som börjat utgå före övertagandet, bestrides av staten. Pensions- rätten grundar sig därvid på statens allmänna tjänstepensions reglemente (SPR). Pensionskostnaderna fördelas emellan staten och landstingskommu nerna i princip i förhållande till antalet år, under vilka befattningshavaren varit underkastad SPR eller tidigare gällande statliga pensionsreglementen respektive landstingens pensionsreglemente (LPR). Om en skötare t. ex. pensioneras 23 år efter avtalets ikraftträdande och har tio SPR-år före denna
tidpunkt, fördelas i princip pensionskostnaden i proportion — och —•. Ana-
33 33
logt med vad som skett i samband med beslutet om polisväsendets förstat
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
in
ligande bör statens andel sålunda låsas till den pensionsnivå, som gäller
omedelbart före avtalets ikraftträdande, därvid med pensionsnivå avses brut
tonivå enligt SPR.
Sammanfattningsvis vill jag understryka, att huvudmannaskapsreformen
inom mentalsjukvården ej endast är av utomordentligt stor betydelse för
åstadkommandet av en ändamålsenlig sjukvård under enhetligt, landstings
kommunalt huvudmannaskap utan även innebär en förändring i den stat
liga och landstingskommunala förvaltningen. Staten upphör i stort sett att
ha det omedelbara ansvaret för någon del av sjukvården under det att lands
tingskommunerna får en vidgad verksamhet att ansvara för. Sålunda kom
mer de tjugofem landstingskommunerna att få övertaga omkring 25 000
vårdplatser fördelade på drygt 40 olika institutioner vid vilka f. n. mer än
12 000 fasta tjänster finns inrättade. Det ligger i sakens natur, att refor
mens genomförande kommer att kräva stora arbetsinsatser av alla, som
därav är berörda. Det principavtal, som jag här har förordat, kommer vis
serligen att vara grundläggande för uppläggningen av reformens genomfö
rande men löser ingalunda alla de formella och materiella spörsmål av
skilda slag, som kommer att uppstå, då reformen skall föras ut på det prak
tiska fältet. Icke mindre än tjugofem olika avtal skall således upprättas,
varvid för varje landstingsområde skall förhandlas först och främst rörande
omfattningen av både vårdplan och regionvårdplan. Med hänsyn bl. a. till
de olika investeringsbidragen måste därvid ingående organisatoriska avväg
ningar göras såväl landstingsvis som regionvis. De regionala anordningarna
för specialvården inom mentalsjukvården kommer att fordra speciella över
väganden i fråga om både utbyggnad och organisation. I samband därmed
måste även förhandlingar föras med städerna utanför landsting. Att i varje
avtal fastställa omfattningen av alla i principavtalet beskrivna platstyper
kräver grundlig genomgång av platsbeståndet samt ingående överläggningar
om planernas innehållsmässiga utförande. Principavtalet innebär vidare,
att omfattningen av de anläggningar och markområden, inventarier m. m.,
som skall övertagas, skall fastställas i varje avtal. Särskilda förhandlingar
blir vidare erforderliga med tredje man, med vilken staten har bindande
avtal om leveranser av nyttigheter o. d. För de sjukhus, som skall vara
regionsjukhus eller eljest tills vidare skall betjäna annat landstingsområde
än det egna, måste överenskommelser träffas med landstingen om rätten
till vård på dessa sjukhus.
Ett stort antal av de statliga sjukhusen kommer vid överförandet till
landstingskommunal ägo att vara i behov av upprustning. Omfattningen av
denna och det upprustningsbidrag, som skall utgå måste ävenledes bli före
mål för ingående prövningar och förhandlingar. På motsvarande sätt måste
överenskommas om det utrustningsbidrag, som skall utgå till upprustade
vårdplatser. Även beträffande övriga investeringar och bidrag härtill måste
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
förhandlingar föras i samband med de olika avtalens upprättande. Jag kan här peka på de frågor som rör markförvärv, avräkning av kostnader, som staten tidigare nedlagt ävensom bidrag till s. k. gemensamhetsanordningar. Vidare måste investeringstakten som sådan bli föremål för överläggningar med landstingen, innan statsmakterna fastställer investeringsplanen för bidragen till den övertagna mentalsjukvården. Beräkningen av driftbidra gens storlek måste givetvis föreligga innan ett övertagande kan ske. Speciella förhandlingsproblem medför — såsom jag förut särskilt markerat — per sonalens övergång till landstingskommunal tjänst.
Vad jag nu anfört innebär ett konstaterande, att så gott som varje punkt i principavtalet kräver både omfattande utredningsarbeten och särskilda överläggningar eller förhandlingar med såväl de nya huvudmännen som andra myndigheter, organisationer och övriga, som kan beröras av refor men. Det föreslagna principavtalet är avsett att tjäna som grundval för de tjugofem olika avtalens upprättande. Detta synnerligen omfattande för handlingsarbete måste vara i princip slutfört före våren 1966, vilket betyder att ungefär två år står till förfogande för förhandlingsarbetet.
Arbetets omfång och den relativt korta tid, som kommer att stå till buds för ett realiserande av reformen fordrar en effektiv och snabbt arbetande förhandlingsorganisation, som med hjälp av mentalsjukvårdsberedningen samt dess byggnads- och utrustningsdelegation snarast bör träda i verk samhet för att den föreslagna huvudmannaskapsreformen skall kunna ge nomföras. Jag har i det föregående föreslagit, att Kungl. Maj :t bör bemyn digas att sluta de olika avtalen och att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter om den förhandlingsorganisation, som erfordras.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
113
VI. Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemstäl-
ler jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
a) besluta, att huvudmannaskapet för den av staten drivna
mentalsjukvården m. m. skall enligt de förutsättningar samt
i den omfattning och på de villkor jag i det föregående för
ordat överföras till landstingskommunerna den 1 januari
1967;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna avtal med
landstingen om deras övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av mig i det föregående förordat princip
avtal och eljest angivna grunder.
Med bifall till vad föredraganden med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Segerfalk
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Bilaga A.
Protokoll, hållet vid överlägg ningar den 8 maj 1963 mellan företrädare för inrikesdeparte
mentet, å ena sidan, samt för svenska landstingsförbundet, å
andra sidan, angående lands tingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.
§ 1 .
Efter förda överläggningar angående omfattningen av och villkoren för överförandet av den statliga mentalsjukvården m. m. till landstingskommu nalt huvudmannaskap framlades från inrikesdepartementet det förslag här över, som framgår av till detta protokoll fogad bilaga. Företrädarna för in rikesdepartementet förklarade att avsikten var att framlägga förslaget i en kommande proposition om landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. I propositionen skulle bl. a. hemställas, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att huvudmannaskapet för den av staten drivna mentalsjukvården m. m. skulle enligt de förutsätt ningar samt i den omfattning och på de villkor, som förslaget omfattade, överföras till landstingskommunerna den 1 januari 1967, dels ock bemyn diga Kungl. Maj :t att godkänna för reformen erforderliga avtal med respek tive landstingskommun.
§ 2
.
Företrädarna för svenska landstingsförbundets styrelse och förhandlings delegation meddelade, att i § 1 omnämnt förslag av förbundets styrelse un derställts landstingens förvaltningsutskott för granskning varjämte försla get behandlats vid en konferens med representanter för utskotten. Därvid hade framkommit erinringar mot åtskilliga punkter i bestämmelserna. Vid förnyat övervägande av frågan hade förbundsstyrelsen och dess förhand lingsdelegation funnit bestämmelserna i vissa avseenden alltjämt otillfreds ställande.
Landstingsförbundets företrädare ville sålunda anmäla, att det inom för bundsstyrelsen och dess förhandlingsdelegation förelåg betänkligheter t. ex. i fråga om de föreslagna anläggningsbidragen, vilka syntes otillräckliga, främst vad det gällde uppförande av mindre mentalsjukhus. Även utrust-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
ningsbidragen ansågs alltför små. Svårigheter förelåg vidare att bedöma,
hur det föreslagna driftbidraget skulle utfalla, men så mycket syntes tyd
ligt, att det icke torde komma att täcka de kostnader en modern, intensivt
bedriven mentalsjukvård betingade. Utformningen av bestämmelserna om
landstingens övertagande av mentalsjukhusens personal gav också anled
ning till bekymmer med anledning av de konsekvenser, främst på det ad
ministrativa området, som därmed var förbundna. Landstingsförbundet
hade framhållit önskvärdheten av att erforderliga förhandlingar med per
sonalorganisationerna kunde slutföras före 1967. I anslutning till punkt 26
hade landstingsförbundet vidare för sin del fogat följande tillägg till proto
kollsanteckningen.
Tillägg till protokollsanteckning, punkt 26.
Landstingsförbundet förutsätter, att punkt 26 tillkommit för att skydda
den personal, som vid övertagandetillfället har fast anställning vid sjukhu
sen, mot försämring av anställningsvillkoren sedda som helhet. Förbundet
utgår därför ifrån att för den personal som övergår till landstingsanställ-
ning kommer att gälla landstingens anställnings- och avlöningsbestämmel-
ser med de övergångsbestämmelser, som för detta ändamål kan vara er
forderliga och varom överenskommelse kan träffas med vederbörande per
sonalorganisation före sjukhusens överförande till respektive landsting.
Landstingsförbundet har vidare omnämnt, att Malmöhus läns landsting
yrkat att tidpunkten för övertagande av Vipeholms sjukhus flyttas till den
1 januari 1971 samt att krav på förhöjda anläggningsbidrag till mentalsjuk
husen även i vissa i bestämmelserna ej omnämnda Norrlandslän förelåg med
hänsyn till byggnadskostnadernas storlek i dessa län.
Trots sålunda föreliggande allvarliga betänkligheter hade dock styrelsen
och dess förhandlingsdelegation, med hänsyn till önskvärdheten att erhålla
en rationell organisation av mentalsjukvården och till angelägenheten att
förbättra de mentalt sjukas vårdförhållanden, ansett sig böra godtaga det av
inrikesdepartementet framlagda förslaget till allmänna bestämmelser för
landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård.
Ledamoten av landstingsförbundets styrelse herr Pålsson i Lit hade inom
förbundsstyrelsen anmält avvikande mening under uttalande, att han an
sett, att styrelsen i nuvarande läge hade bort avstyrka förslaget.
Vid protokollet:
För inrikesdepartementet
Rune B. Johansson
För svenska landstingsförbundet
Fridolf Thapper
Axel Mannerskantz
Carl G. Persson
loar Dahlgren
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Bilaga till förhandlingsprotokoll den 8 maj 1963.
Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m.m.
1. Landstingskommunerna övertager såvitt angår patienter från lands tingsområdena den 1 januari 1967 huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet för specialvården av psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskom- mes, övertagas senast den 1 januari 1970. Från övertagandet undantages undervisningen och vården av sådana blin da och döva psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens blind- och
dövskolor.
Anteckning till punkt 1.
a) Den av staten bedrivna mentalsjukvården omfattar dels den i anslut ning till statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken hör specialvården av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede, psykiskt sjuka barn, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma, s. k. psykopater, och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid mentalsjukhus, dels ock mentalsjukvård samt undervisning och vård av psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och fa
miljevård.
b) Till begreppet mentalsjukvård hänföres i det följande även vården av epileptiker. Med vård likställes i förekommande fall även undervisning
av psykiskt efterblivna.
c) Med sjukhus avses i det följande — om ej annat sägs statens men talsjukhus och epilepsisjukhus, statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning samt statens arbetshem och vårdhem för blinda och döva med komplicerat lyte eller andra institutioner för mental sjukvård, till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.
d) I punkt 1 avsedda institutioner omfattar den 1 januari 1963 följande
sjukhus:
(1) Mentalsjukhus
Ulleråkers sjukhus, Uppsala, Uppsala län S:ta Anna sjukhus, Nyköping, Södermanlands län Sundby sjukhus, Strängnäs, Södermanlands län
(med sekundäravdelningar i Ribbingelund, Ärla, och Rosöga, Härad)
117
Birgittas sjukhus, Vadstena, Östergötlands län
(med sekundäravdelning i Hammar)
Ryhovs sjukhus, Jönköping, Jönköpings län
S:t Sigfrids sjukhus, Växjö, Kronobergs län
(med specialavdelning och Korsberga centralhem)
S:ta Gertruds sjukhus, Västervik, Kalmar län
(med fast paviljong)
S:t Olofs sjukhus, Visby, Gotlands län
Gullberna sjukhus, Karlskrona, Blekinge län
S:t Lars sjukhus, Lund, Malmöhus län
S:ta Maria sjukhus, Hälsingborg, Malmöhus län
S:t Jörgens sjukhus, Lillhagen, Göteborgs och Bohus län
Restads sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
(med sekundäravdelning i österängen)
Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
Falbygdens sjukhus, Falköping, Skaraborgs län
Mariebergs sjukhus, Kristinehamn, Värmlands län
Mellringe sjukhus, Örebro, Örebro län
Säters sjukhus, Kopparbergs län
(med fast paviljong samt med sekundäravdelningar i Pärlby, Grangärde,
och Olofsfors, Avesta)
Häls inge sjukhus, Bollnäs, Gävleborgs län
Sidsjöns sjukhus, Sundsvall, Västernorrlands län
(med specialavdelning)
Gådeå sjukhus, Härnösand, Västernorrlands län
Frösö sjukhus, Östersund, Jämtlands län
(med sekundäravdelning i Järvsö)
Umedalens sjukhus, Umedalen, Västerbottens län
Furunäsets sjukhus, Piteå, Norrbottens län
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
(2) Mentalsjukhus för psykopater
Sjukhuset i Katrineholm, Katrineholm, Södermanlands län
(under uppförande)
(3) Mentalsjukhus för psykiskt efterblivna
Västra Marks sjukhus, Örebro, Örebro län
Västra Ny sjukhus, Motala, Östergötlands län
Vipeholms sjukhus, Lund, Malmöhus län
Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
(jämför under (1))
Salberga sjukhus, Sala, Västmanlands län
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
(4) Statens epilepsisjukhus
Vilhelmsro sjukhus, Jönköping, Jönköpings län
(5) Statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utveckling shäm
ning m. fl.
Statens skol - och yrkeshem för flickor i Vänersborg,
(Laxå), Älvsborgs (Örebro) län Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salbo-
h e d, Västmanlands län Statens vård- och arbetshem för blinda med kompli
cerat lyte, Lund, Malmöhus län Vårdanstalten för döva med komplicerat lyte, Mogård,
Finspång, Östergötlands län
(6) Institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bidrager enligt
särskilda avtal
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, tillhörande
föreningen med samma namn, Vejbystrand, Kristianstads län, Skolhemmen Sävstaholm, Vingåker, Södermanlands län, samt
Söderhaga, Drewiken, Stockholms län, tillhörande Föreningen Sävsta- holmsskolorna, Mellansjö skolhem, tillhörande föreningen med samma namn, Tä
by, Stockholms län.
Statens nuvarande ansvar för driften vid dessa inrättningar upphör vid landstingens övertagande av huvudmannaskapet för mentalsjukvården för att i första hand övertagas av de landstingskommuner, inom vilka inrätt ningarna är belägna, de s. k. värdlandstingen.
e) Före den 1 januari 1967 må på grundval av de allmänna bestämmel serna överenskommelse träffas mellan staten och landstingskommun om uppförande och/eller drift av nytt sjukhus.
f) Malmöhus läns landstingskommun skall övertaga Vipeholms sjukhus, Lund, senast den 1 januari 1970.
2. Mellan staten och envar landstingskommun upprättas avtal, nedan kallat avtalet, om de särskilda bestämmelser för landstingskommunens över tagande av den statliga mentalsjukvården, som — utöver vad i det följande angives — erfordras.
3. I en för varje landstingsområde upprättad vårdplan fastställes i av talet för den del av mentalsjukvården, som ej omfattas av specialvården enligt punkt 4, dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser i behov av upprustning vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.
119
4. I en för flera sjukvårdsområden (»regioner») upprättad regionvård
plan fastställes i avtalet för specialvården av
a) psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede,
b) psykiskt sjuka barn,
c) särskilt farliga psykiskt sjuka,
d) psykiskt abnorma, s. k. psykopater,
e) psykiskt efterblivna, samt
f) epileptiker
dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som skall övertagas
av respektive landstingskommun, dels antalet platser i behov av upprust
ning vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.
Anteckning till punkt 3 och 4.
Vårdplanen respektive regionvårdplanen är icke bindande för landstings
kommunen i dess ansvar för mentalsjukvården enligt sjukvårdslagen och
enligt de andra författningar, i vilka vården eller undervisningen av i av
talet omnämnt klientel regleras.
5. Vid avtalets ikraftträdande övertager landstingskommunen vederlags-
fritt och med full äganderätt samtliga av staten ägda inom landstingsom
rådet för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar jämte
markområden med därtill knutna rättigheter och skyldigheter.
Markområdenas omfattning fastställes i avtalet.
Anteckning till punkt 5.
a) Det förutsättes, att anläggningar och mark, som icke överlåtes till
landstingskommunen, icke skall komma att nyttjas på ett för sjukvården
störande eller menligt sätt.
b) Beträffande övertagande av rättigheter och skyldigheter antecknas,
att däri ingår donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande
till övertagna sjukhus. Inkomster och utgifter, som avser tiden före överta
gandet, skall tillkomma respektive falla på statsverket.
c) I det fall primärsjukhus är beläget utanför den landstingskommun,
som utgör sjukhusets egentliga upptagningsområde, skall sjukhuset — så
vida ej annat överenskommes — övertagas av landstingskommunen ifråga.
6. I övertagandet av anläggningar ingår för mentalsjukvården befintliga
och erforderliga inventarier och annan utrustning.
7. Därest avtal föreligger mellan staten och tredje man om leverans av
nyttigheter e. d. inträder landstingskommunen i statens rättigheter och
skyldigheter enligt avtalet.
8. övertagandet av anläggningar och markområden medför icke skyldig
het för landstingskommunen att erlägga lagfartskostnader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
120
9. Den nye huvudmannens förfoganderätt till övertagna anläggningar skall i princip icke inskränkas. Undantag härifrån skall göras i de fall lands tingskommun övertager sjukhus, som i enlighet med vårdplanen respektive regionvårdplanen skall mottaga patienter från annat sjukvårdsområde än det inom vars område sjukhuset är beläget.
10. För de sjukhus, som enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen helt eller delvis skall bibehållas men som ej är definitivt upprustade vid tidpunkten för övertagandet, skall av statsmedel utgå upprustningsbidrag. Upprustningens omfattning fastställes i avtalet och bestämmes därvid till den standard, som är likvärdig med och av statsmakterna accepterad för de — intill tidpunkten för avtalets ikraftträdande —- senast upprustade sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget utgår med be lopp motsvarande de av staten i samråd med landstingskommunen beräk nade kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kostnaden.
11. Till det i vårdplanen respektive regionvårdplanen angivna antalet nya platser utgår av statsmedel anläggningsbidrag, beräknat per den 1 juli 1962, med ett belopp om 55 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya sjukhus och 30 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet av sedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner. Vid anläggning för specialvård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater utgår dock anlägg ningsbidraget med 70 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya sjuk hus och 45 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet avsedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.
Anteckning till punkt 11.
a) För uppförande av ett nytt mentalsjukhus i Gällivare skall följande gälla: Därest det efter sjukhusets färdigställande med hänsyn till de sär skilda förhållandena i Norrbottens län skulle visa sig att ett anläggnings bidrag om 55 000 kronor per plats är otillräckligt, skall särskild ersättning utgå med skäligt belopp för eventuella merkostnader utöver anläggnings bidraget. Staten skall därvid tillförsäkras inflytande vid sjukhusets projek tering.
b) Anläggningsbidraget till platser avsedda för specialvård av psykiskt sjuka barn skall omprövas vid överläggningar mellan parterna när erfaren het vunnits om de faktiska byggnadskostnaderna för sådana platser upp förda i statlig regi.
12. Sker ej upprustning av befintligt sjukhus eller nybyggnad av platser till det antal som angives i vårdplanen respektive regionvårdplanen utgår icke upprustnings- eller anläggningsbidrag till de platser, som sålunda ej komma till utförande. Om platserna i respektive plan ersättes genom investeringar på annat sätt än nu nämnts må dock bidrag utgå med verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
121
liga kostnaden, dock med högst det belopp, som skulle ha utgått vid upp
rustning eller nybyggnad av motsvarande plats i sluten vård.
13. För investeringar i gemensamhetsanordningar, vilkas kapacitet vid
en utbyggnad måste ökas, utgår anläggningsbidrag med den del av den
verkliga kostnaden, som hänför sig till nytillskottet av platser, dock med
högst 20 000 kronor per tillkommande plats.
14. I det fall staten nedlagt kostnader utöver sedvanligt underhåll för
att vid befintligt sjukhus under en övergångstid bibehålla ett antal platser
i avvaktan på deras definitiva förläggning, göres avräkning härför i av
talet. Avräkningsbeloppet bestämmes till så stor del av den nedlagda kost
naden per plats, som vid tidpunkten för sjukhusets övertagande hänför sig
till den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden
för platsernas användning.
15. Upprustnings- och anläggningsbidragen göres värdebeständiga genom
anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Anläggnings
bidragen göres värdebeständiga per den 1 juli 1962.
16. Bidrag till köp av erforderlig mark för nya platser m. m. enligt vård
planen resp. regionvårdplanen utgår med högst det belopp, som motsva
rar statens genomsnittliga kostnad för jämförbar sjukhusmark under åren
1960—1966.
Därest landstingskommunens beräknade kostnad för ett eventuellt mark
köp skulle väsentligen överstiga statens bidrag, må landstingskommunen
påkalla överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskom
munens kostnad överstiger nämnda bidrag. Dylika överläggningar skall upp
tagas i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det even
tuella markförvärvet.
17. Ersättning för anskaffning av erforderlig utrustning, utrustningsbi-
drag, skall utgå av statsmedel till såväl upprustade och nya platser som an
ordningar enligt punkt 12. I samband med upprustningsbidrag utgår ersätt-
ningen i den man så erfordras för att uppnå i punkt 10 angiven upprust-
ningsstandard.
18. Utrustningsbidraget utgår med ett belopp om 5 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus och med 2 500 kronor per tillkommande plats vid i
avtalet avsedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.
Vid anläggning för vård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater ut
går utrustningsbidrag med 7 000 kronor per plats vid helt nya sjukhus och
med 3 000 kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest
befintliga sjukhus och institutioner.
För de sjukhus, som upprustats enligt punkt 10, utgår utrustningsbidrag
i överensstämmelse med de grunder, som gäller för upprustningsbidrag.
För de anordningar, som vidtages enligt punkt 12, utgår utrustningsbi-
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
drag i överensstämmelse med de grunder, som gäller för bidrag enligt nämn da punkt.
Bidragen skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och kommerskollegii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962.
19. Takten i upprustningen och utbyggnaden enligt vårdplanen respek tive regionvårdplanen fastställes i samråd med landstingskommunen i en av statsmakterna godkänd investeringsplan.
20. Som ersättning för mentalsjukvårdens driftkostnader utgår av stats medel till landstingskommunen driftbidrag i form av bidrag dels till plat ser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus, dels ock till platser vid psyko patsjukhus samt vid specialavdelning för psykopater.
a) Såsom bas för driftbidraget till platser vid andra sjukhus än psyko patsjukhus lägges beträffande Norrbottens läns landstingskommun den ge nomsnittliga vårddagskostnaden vid Furunäsets sjukhus samt beträffande andra landstingskommuner den genomsnittliga vårddagskostnaden vid öv riga av staten drivna sjukhus året före avtalets ikraftträdande, multiplice rad med dels det antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patien ter, som i genomsnitt under år 1966 är intagna vid här avsedda sjukhus inom riket, dels ock talet 365.
b) Såsom bas för driftbidraget till platser vid psykopatsjukhus samt vid specialavdelning för psykopater lägges den genomsnittliga vårddagskost naden vid Katrineholms sjukhus år 1969, multiplicerad med dels det antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt un der år 1969 är intagna vid psykopatsjukhus samt specialavdelning för psy kopater, dels ock talet 365.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Anteckning till punkt 20.
a) Vårddagskostnaden beräknas på följande sätt: Personalkostnaderna och omkostnaderna för sjukhusvården, familjevården och hjälpverksamhe ten samt utgifter för fastigheters reparation och underhåll ävensom för hy ror och arrenden minskas med inkomster av hyror, arrenden o. d. samt vårdavgifter. Erhållen summa divideras med antalet vårddagar vid samt liga sjukhus — vårddagskostnaden.
b) Vid beräkningen av personalkostnaderna förutsättes att alla enligt gällande personalplan för varje sjukhus inrättade tjänster varit besatta med placering i näst högsta löneklassen under hela det år, som skall ligga till grund för beräkningen av vårddagskostnaden.
c) Utgifterna för fastigheters underhåll och reparation beräknas efter de normer, som gäller för de olika sjukhusen vid beräkningen av medicinal styrelsens medelsbehov under styrelsens delfond av statens allmänna fastig- hetsfond.
123
De för statens sjukhus erforderliga underhållsmedlen beräknas efter fast
ställda riktlinjer, innebärande bl. a. att procentsatserna 1,5, 1,0 och 0,5
tillämpas för äldre byggnader, nya byggnader över åtta år respektive nya
byggnader ej över åtta år.
21. Driftbidraget anpassas för varje kalenderår dels till den årliga pro
centuella förändringen av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den
genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga
sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar.
22. Såsom gottgörelse för kostnaderna för sjukhuspersonalens pensione
ring m. m. ökas den genomsnittliga vårddagskostnaden med pensionskost
nader, inklusive socialförsäkringsavgifter, beräknade till 20 procent av den
avlöningssumma, som ingår i genomsnittskostnaden.
23. Som ersättning för de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal
förenade kostnaderna utgår av statsmedel särskilt driftbidrag med utgångs
punkt från de kostnader staten har för sådan utbildning året före avtalets
ikraftträdande.
Denna kostnad fördelas på respektive landstingskommun i förhållande
till det genomsnittliga antal inom landstingskommunen mantalsskrivna pa
tienter, som under år 1966 är intagna på sjukhus enligt punkt 20 a). Bi
draget anpassas för varje kalenderår dels till den årliga procentuella för
ändringen av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den genomsnitt
liga förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga sektorn vid
s. k. B-listeförhandlingar.
Anteckning till punkt 23.
Parterna är ense om principen, att vid den tidpunkt, då yrkesutbildning
en inom vårdnadsyrkena och statens bidrag till kostnaderna härför regle
ras i annan ordning, detta skall gälla även förevarande område, överlägg
ningar mellan parterna må upptagas om de problem, som kan uppstå i sam
band med övergång till det nya bidragssystemet.
24. Upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidrag samt bidrag till
marklösen utbetalas kvartalsvis i efterskott i takt med realiserandet av den
överenskomna vårdplanen respektive regionvårdplanen samt investerings
planen. För anläggningarnas godkännande gäller bestämmelserna i sjuk
vårdslagen och sjukvårdsstadgan eller motsvarande författningar.
25. I avtalet omförmälda ersättningar till landstingskommunen för drift
kostnader skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetalningar å
conto motsvarande V12 av det belopp, vartill ersättningarna uppgått för det
senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidragen av
seende anpassning enligt punkt 21 skall ske kalenderårsvis i efterskott.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
124
26. Statens förpliktelser mot sjukhusens personal övertages av landstings kommunen med garanti av landstingskommunen, att de anställda, så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva för dem vid av talets ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkor, därest dessa icke dessförinnan ersatts av andra bestämmelser, tillkomna efter förhandlingar mellan landstingskommunen och berörda personalorganisationer. Staten skall ansvara för de framtida pensionskostnader, som avse tjänstetid hos staten.
Anteckning till punkt 26.
Kostnader för pensioner och livräntor, som börjat utgå före övertagandet, bestrides av staten. I fråga om pensionskostnader för den personal, som innehar fortlöpande anställning vid övertagandet, skall staten ansvara för de pensionskostnader som hänför sig till tiden före övertagandet.
Statens andel fastställes till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före övertagandet, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt statens pen- sionsreglemente (SPR).
27. Dessa bestämmelser skall i vad avser de ekonomiska villkoren till- lämpas t. o. m. utgången av år 1971. Förutsättningslösa förhandlingar mel lan parterna beträffande statens bidrag till den av landstingen då övertagna vården skall upptagas i sådan tid, att en ny överenskommelse skall kunna tillämpas fr. o. m. 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
125
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................................................................................. 3
II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården...................................................... 8
A. Mentalsjukvårdsdelegationen......................................................................... 8
B. Remissyttranden............................................................................................... 13
III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens överförande till
landstingskommunerna........................................................................................... 18
A. Mentalsjukvårdsdelegationen......................................................................... 18
1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet................... 18
2. Mentalsjukvårdens organisation.............................................................. 21
B. Mentalsjukvårdsberedningen........................................................................... 23
1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma................................... 23
2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna........................... 29
C. Remissyttranden............................................................................................... 37
1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjuk
vårdens utformning och huvudmannaskapet..................................... 37
2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psy
kiskt sjuka och abnorma......................................................................... 41
3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och
vården av psykiskt efterblivna.............................................................. 46
4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens orga
nisation .......................................................................................................... 54
IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen...................................... 59
A. Statsbidragsutredningen..................................... ........................................... 59
1. Allmänna synpunkter................................................................................. 59
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.................................................... 60
3. Investeringsbidrag....................................................................................... 61
4. Driftbidrag................................................................................................... 65
B. Remissyttranden............................................................................................... 68
1. Allmänna synpunkter................................................................................. 68
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.................................................... 71
3. Investeringsbidrag....................................................................................... 72
4. Driftbidrag................................................................................................... 75
V. Departementschefen................................................................................................... 80
1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och mental
sjukvårdens utformning............................................................................. 80
2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m..................................... 87
3. Mentalsjukvårdens organisation.............................................................. 92
4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m. m................................................................... 94
VI. Hemställan................................................................................................................ 113
Bilaga A. Förhandlingsprotokoll av den 8 maj 1963............................................ 114