Prop. 1963:96
('med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Nr 96
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommu nalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunniga av givet betänkande (SOU 1962:42) förslag till vissa åtgärder i syfte att för hindra missbruk i fråga om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för ut gifter för representation och liknande ändamål. Enligt förslaget skall i kom munalskattelagen angivas den allmänna förutsättningen för att dylika kost nader skall vara avdragsgilla. Det förutsättes att dessa bestämmelser skall kompletteras med anvisningar av riksskattenämnden. Vidare föreslås en vä sentligt utökad uppgiftsskyldighet beträffande representationskostnader. De nya bestämmelserna i kommunalskattelagen avses skola tillämpas redan vid 1964 års taxering, medan den ökade uppgiftsskyldigheten blir aktuell först vid avlämnandet av 1965 års självdeklaration.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963
.
1 samt Nr 96
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskatte
lagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunal- skattelagen den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 20 §.
och 1. Till skattskyldigs —-------- och
46 § 2 mom.
Utgifter för representation och liknande ändamål äro att hänföra till omkostnader i förvärvskälla en dast om de hava omedelbart sam band med verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avse jubi leum för företaget, invigning av me ra betydande anläggning för verk samheten, stapelavlöpning eller jäm förliga händelser eller då utgifterna äro att hänföra till personalvård. Av drag må i det enskilda fallet icke åt njutas med större belopp ån som kan anses skäligt.
1. Till skattskyldigs--------- — 46 § 2 mom.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock skola äldre bestämmelser tillämpas vid 1963 års taxering samt vid eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
3
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att till taxeringsförordningen den 23 november 1956 skall fogas en ny paragraf, benämnd 25 a §, av nedan angiven lydelse samt att 26 § nämnda förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 a §.
Har vid inkomstberäkningen av drag gjorts för kostnader för repre sentation och liknande ändamål skall vid självdeklaration fogas uppgift enligt fastställt formulär utvisande huru kostnaderna fördela sig på föl jande huvudgrupper:
1) kostnader för mat, dryck, be tjäning, hotellrum, teaterbiljetter o. dyl. i samband med af färs för hand lingar och liknande, med angivande av huru mycket av kostnaderna, som belöper å representation utövad i den skattskyldiges eller hos honom anställds hem,
2) kostnader som vid 1) sägs i samband med jubileum för företaget, invigning av anläggning för verksam heten, stapelavlöpning och jämförliga händelser, med angivande av huru mycket av kostnaderna, som belöper å representation utövad i den skatt skyldiges eller hos honom anställds hem,
3) kostnader i form av underhåll, hyra, löner m. m. avseende fastighet, våning och inventarier, som helt el ler huvudsakligen nyttjas för representationsändamål och liknande,
b) kostnader för representation gentemot anställda i samband med personalfester, informationsmöten o. dyl. och för annan till personalvård hänförlig representation,
5) kostnader för gåvor, som icke är o att hänföra till reklam och som
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
(Nuvarande lydelse)
26 §.
Därest inkomst------------ eller jord bruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid in komstberäkningen avdragits såsom rese- och representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till anställda och upptagits å kon trolluppgifter rörande dessas förmå ner, dock att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter an- maning, samt
8) uppgift om verkställda ned skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgång ar samt maskiner och andra inven tarier.
Redovisas inkomst — — — ovan sägs.
Vad i — —- — avsedda uppgifter.
(Föreslagen lydelse)
icke upptagits såsom löneförmån å kontrolluppgift,
6) utgivna representationsersättningar och representationsbidrag, med angivande av huru mycket härav som upptagits å kontrolluppgift, samt
7) övriga representationskostnader.
26 §.
Därest inkomst------------ eller jord bruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid in komstberäkningen avdragits såsom resekostnader, i den mån sådant be lopp icke utgivits till anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften efter medgi vande av taxering sintendenten i det län, där den skattskyldige skall taxe ras till statlig inkomstskatt, må läm nas först efter anmaning,
8) uppgift om kostnader för an nan reklam än annonsering, samt
9) uppgift om verkställda ned skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgång ar samt maskiner och andra inventa rier.
Redovisas inkomst-------------- ovan sägs.
Vad i--------— avsedda uppgifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock skola bestämmelserna tillämpas första gången med avseende å själv deklaration, som avgives för det beskattningsår, för vilket taxering i första instans sker år 1965.
Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 1 mars
1963.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående avdrag för
representationskostnader vid inkomsttaxeringen, m. m. och anför därvid
följande.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1961 uppdrog jag åt
skattelagssakkunniga (regeringsrådet H. Björne, ordförande, och kammar
rättsassessorn E. Eklund) att verkställa utredning angående rätten till av
drag för representationskostnader och liknande kostnader vid inkomsttaxe
ringen. I direktiven för utredningen anförde jag inledningsvis, att det i den
allmänna skattediskussionen framhållits, att vissa skattskyldiga har större
möjligheter än andra att nedbringa sin skatt genom att tillgodoföra sig av
drag av skilda slag vid taxeringen. Inte utan fog har gjorts gällande, att
avdragen för rörelseidkare, bl. a. på grund av kontrollsvårigheter, kommit
att i jämförbara fall bli i praktiken mera generöst tillmätta än för lönta
garna. Detta har bl. a. gällt representations- och liknande kostnader. Åtgär
der har vidtagits för en förbättrad taxeringskontroll men även vid en nog
grann sådan kontroll kan det vara svårt att avgöra, om en utgift för re
presentation utgör kostnad för intäkternas förvärvande eller om den helt
eller delvis är att anse som icke avdragsgill levnadskostnad. Då förekom
mande missbruk av rätten till avdrag för representationsutgifter o. dyl.
därför endast i begränsad omfattning torde kunna motverkas genom ytter
ligare skärpt kontroll syntes en avgörande och önskvärd förbättring icke
kunna åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder, som toge sikte på inte en
dast kostnader för representation i olika former utan även på andra slag
av utgifter, där gränsdragningen mellan driftkostnad och levnadskostnad
är svår att göra. Beträffande en utredning i detta syfte anförde jag bl. a.
följande.
6
Kangl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Utredningen bör icke vara bunden av på förhand givna detaljerade direk
tiv, utan man bör fritt pröva vilka vägar som står till buds. Jag inskränker
mig därför till att antydningsvis nämna några tänkbara uppslag. Den all
männa målsättningen bör vara att försöka komma till rätta med missbruk
utan att onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kom
mersiella och andra utgångspunkter framstår som motiverad.
I det föregående har antytts att svårigheter ofta föreligger att avgöra om
en utgift för representation utgör kostnad för intäktens förvärvande eller
är att anse som levnadskostnad eller eljest av sådan karaktär att avdrag vid
taxeringen skäligen inte bör ifrågakomma. Såvitt gäller kostnader för re
presentation i hemmet upprätthålles i praxis starka krav på bevisning rö
rande sambandet mellan representationen och förvärvsverksamheten. Det
torde i regel få anses ankomma på den skattskyldige att visa att den i hem
met utövade representationen inte haft karaktär av levnadskostnad. Beträf
fande representation som utövas på restaurang eller eljest utom hemmet
ställes däremot mindre krav på bevisning från den skattskyldiges sida. Det
synes^ därför icke uteslutet att en önskvärd begränsning i avdragen skulle
uppnås om genom lagstiftningsåtgärder strängare bevisregler blir tillämp
liga även på representation som utövats utom hemmet. "Det är tänkbart
att en sådan bevisningsregel av praktiska skäl kan böra förbehållas de fall,
där representationskostnaderna överstiger någon schablonmässigt bestämd
gräns. En annan väg, som enligt min mening kan diskuteras i detta sam
manhang, är att från avdragsrätt utesluta kostnaderna för vissa former av
representation, såsom gåvor och liknande.
En begränsning i rätten till avdrag för ifrågavarande kostnader enligt här
antydda riktlinjer har närmast till riktpunkt att göra bestämmelserna bätt
re ägnade att fylla sin ursprungliga uppgift. Den framstår därför icke såsom
någon egentlig skatteskärpning.
De sakkunniga har den 14 september 1962 avlämnat betänkande med
förslag till bestämmelser angående avdrag för representationskostnader,
m. m. (SOU 1962: 42).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överläm
nande av yttranden från handelskamrarna), överståthållarämbetet, samt
liga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala prövnings-
nämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges industri
förbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges redareförening. Koo
perativa förbundet, Svenska företagares riksförbund, Svensk industriför
ening, Familjeföretagens förening, Skånes handelskammare, Landsorgani
sationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademi
kers centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska revisorssam-
fundet, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresan-
deförbnnd, Svenska fullblodsavelsföreningen, Svenska travsportens central
förbund och Svenska galoppsportens centralförbund. Härvid har Sveriges
industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riks
förbund, Svenska arbetsgivareföreningen samt Stockholms handelskamma
re åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande, medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande. Därjämte har utlåtande i anledning av betänkandet inkommit från lantbruksstyrelsen, som överlämnat skrivelse från Sveriges biodlares riksförbund.
De sakkunnigas förslag innebär i första hand en reglering av avdrags- rätten vid inkomsttaxeringen för representationskostnader och vissa slag av resekostnader. Såsom jag framhöll i direktiven för utredningen synes åtgärder för en bättre ordning i fråga om avdragsrätten för dylika kostna der böra genomföras utan avbidan på resultatet av den allmänna översyn av skattesystemet, som sker inom allmänna skatteberedningen. Jag anhåller därför nu att få anmäla denna fråga.
Härutöver har i betänkandet även upptagits frågor som gäller beskatt ningen av sådan verksamhet, som betecknas som rörelse men som i verklig heten helt eller delvis är att hänföra till fritidssysselsättning eller hobby verksamhet, samt tillämpningen av schablonregeln för en- och tvåfamilj s- fastigheter, då dylik fastighet anskaffas av företag för anställd eller intres sent. Dessa förslag, som bl. a. har samband med den större frågan om vad som i beskattningshänseende skall anses utgöra förvärvskälla, torde lämp ligen få återupptagas till nya överväganden då allmänna skatteberedningen avgivit sitt förslag.
Av de sakkunniga utarbetade författningsförslag, som avser reglering av avdragsrätten för representationskostnader o. dyl., torde såsom Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
II. Gällaude rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter
Skattelagstiftningen innehåller inte några direkta bestämmelser, som reg lerar rätten till avdrag för representationskostnader och liknande utgifter. Såsom allmän regel gäller enligt 20 § kommunalskattelagen, att vid beräk ning av inkomsten av särskild förvärvskälla skall från totala bruttointäk ten avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållan de. Därvid må avdrag dock icke ske för bl. a. den skattskyldiges levnads kostnader och därtill hänförliga utgifter, härunder inbegripet vad den skatt skyldige utgivit som gåva eller som periodiskt understöd. Dessa allmänna föreskrifter har kompletterats med exemplifieringar i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ kommunalskaltelagen om vad som för varje inkomstslag skall räknas som omkostnad. Dessa författningsrum innehåller dock inte några särskilda bestämmelser till ledning för bedömanden, om eller i vad mån representa tionskostnader och liknande utgifter är att hänföra till avdragsgilla omkost nader. Inte heller innehåller skatteförfattningarna någon närmare vägled ning med avseende på begreppet levnadskostnader. Vad som föreskrives i 20 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar gäller endast vissa speciella utgifter, vilket även är fallet t. ex. med bestämmelserna i anvisning arna till 33 § om avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Vissa stadganden finnes dock i kommunalskattelagen, som har direkt av seende på representation, dock utan att gälla avdragsrätten för dylika kost nader. Sålunda stadgas i punkten 3 av anvisningarna till 32 § att, om tjäns- tebostad med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten ålig gande representationsskyldighet är större än som skäligen kan anses erfor derligt för en person i motsvarande ställning, såsom värde av bostadsförmå nen skall upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämn da beskaffenhet. I punkten 7 av anvisningarna till samma paragraf stadgas, att representationsbidrag, som utgår till vissa statens tjänstemän, räknas till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är skattepliktig.
Även taxeringsförordningen innehåller vissa stadganden avseende repre sentation. I 26 § nämnda förordning föreskrives sålunda, att i självdeklara tion, vari inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bok- föringsmässiga grunder, uppgift skall lämnas om belopp, som vid inkomst beräkningen avdragits som rese- och representationskostnader, i den mån sådant belopp inte utbetalts till anställda och upptagits i kontrolluppgifter rörande de anställdas förmåner. Är det förenat med synnerliga svårigheter att lämna uppgift, som nu nämnts, behöver uppgift lämnas först efter anma- ning av taxeringsmyndighet. Vidare stadgas i 37 § taxeringsförordningen i vad avser skyldigheten för aktiebolag, ekonomiska föreningar, rörelseidkare m. fl. att i kontrolluppgift meddela förmåner och ersättningar till anställda, att uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetald representationsersättning, motsvarande gjorda utlägg, som sammanlagt inte överstiger 500 kronor.
Liksom fallet var före tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag medgi- ves i praxis avdrag för representationskostnader, oaktat direkta föreskrifter om avdragsrätt saknas. Dylik avdragsrätt torde ha ansetts vara grundad på de allmänna föreskrifterna om att avdrag vid beräkning av inkomst av för värvskälla får göras för omkostnader — driftkostnader i rörelse samt kost nader för fullgörande av tjänst. Av skäl som närmare redovisas i de sakkun nigas betänkande och som skall återgivas i det följande, är det inte möjligt att närmare ange, på vilka grunder eller i vilken omfattning avdrag för re- presentationsutgifter yrkas och medgives vid taxeringen. Till belysande av innebörden av rådande praxis rörande sådana avdrag torde dock kunna åter givas följande uttalanden i en genom riksskattenämndens försorg utgiven Handledning för arbetet i taxeringsnämnd. Uttalandet gäller avdrag från in komst av tjänst.
\ ad först beträffar sadan representation, som utövas av innehavare av vissa ämbeten och tjänster hos stat och kommun, är att märka stadgandet i anv.p. 7 till 32 § KL, att vissa statliga ämbetsmän anvisade bidrag till repre sentationskostnader icke är skattepliktiga samt att uppkommet underskott ej är avdragsgillt. I de fall, då representationsbidrag anvisats av staten, får representationsskyldighet anses ha ålagts vederbörande. I fråga om andra befattningshavare lärer avdrag för representation kunna medges endast då skyldighet att representera för arbetsgivaren uttryckligen ålagts tjänste- el
Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963
9
ler förtroendemannen. Vidkommande därefter avdrag för representation av
företagsledare o. dyl. ställer det sig betydligt svårare att med hjälp av praxis
åstadkomma eu gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla re
presentationskostnader. Praxis’ inställning till spörsmålet får emellertid an
ses vara ytterst restriktiv, i all synnerhet i fråga om representation i hem
met.
Såsom allmän norm vid bedömningen synes kunna uppställas, att då
representationen till art och utövande kan likställas med sådan representa
tion, som i allmänhet plägar direkt bekostas av arbetsgivaren, det ligger när
mare till hands att medgiva avdrag, medan i fall, då representationen mera
är att likställa med utövandet av personligt umgänge, som i stor utsträck
ning knytes inom den egna affärskretsen, avdrag i regel ej bör medges. Sär
skild försiktighet bör iakttagas beträffande representation, som utövas av
huvudaktieägare i familjebolag.
Beträffande gällande praxis i fråga om avdrag för representationskostnader
torde även få hänvisas till den sammanställning av regeringsrättsutslag, som
finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (s. 23 ff).
Frågan om avdragsrätt för representationskostnader har vid flera tillfäl
len behandlats av riksdagen i anledning av väckta motioner. Vid 19i8 års
riksdag framfördes i motionen 1: 92 bl. a. förslag om en generell skatt på
representationskostnader. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 26), att av-
dragsrätten otvivelaktigt medförde en viss risk för missbruk genom att även
kostnader, som var att anse som personliga levnadskostnader, kunde bli av
dragna vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt torde emellertid vara
uteslutet. I de fall, då kostnader för representation var nödvändiga vid full
görande av tjänst eller vid idkande av rörelse, borde avdrag härför vara
medgivet. Det var dock angeläget, att obehöriga avdrag i möjligaste mån
förhindrades. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än att taxerings
myndigheterna noggrant granskade yrkade avdrag och därvid tillämpade
en mycket restriktiv praxis. Utskottet fann ej skäl att tillstyrka bifall till
motionen i denna del och riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
I den vid 1951 års riksdag väckta motionen nr I: 43 hemställdes om sådan
ändring av kommunalskattelagen, att vid avdrag för representationskost
nader utgifter för spritdrycker, tobak o. dyl. ej måtte få medräknas. Bevill
ningsutskottet (BevU 5) framhöll under hänvisning till vad 1948 års be
villningsutskott anfört, att det inte borde ifrågakomma, att i kommunal
skattelagen införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med re
presentation ej var avdragsgilla. Avgörande måste vara, huruvida utgiften
utgjort en nödvändig omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Rådan
de restriktiva praxis på området torde så långt möjligt utgöra erforderlig
garanti för att personliga levnadskostnader icke blev avdragna vid taxering
en. Utskottet avstyrkte yrkandet och riksdagen beslöt avslå motionen. Vid
1953 års riksdag framförda yrkanden om upphävande av rätten till avdrag
för representationskostnader (motionerna 1:272 och 11:372) avstyrktes av
bevillningsutskottet (BevU 16) under hänvisning till vad som anförts i frå
ga om denna avdragsrätt vid 1948 och 1951 års riksdagar samt dessutom
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
10
Kungl. Mnj:ts proposition nr 96 år 1963
till att spörsmålet kunde förväntas komma under bedömande vid skattelags- -sakkunnigas översyn av kommunalskattelagen. Riksdagen anslöt sig till ut skottets avstyrkande.
Avdragsrätten för representationskostnader berördes även i de vid 1959 års riksdag väckta motionerna I: 83 och II: 114 om skärpta åtgärder mot skattefusk. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 31) bl. a., att man i första hand torde få lita till en skärpt kontroll, då det gällde att komma till rätta med de påtalade företeelserna, som innebar att intäkter och utgifter inte redovisades på ett riktigt sätt. Man borde avvakta de närmare erfarenheter na av hur 1956 års taxeringsorganisation kom att fungera sedan den blivit fullt utbyggd. I motion nr II: 367 till 1960 års riksdag hemställdes, att frå gan om avdragsrätt för representationskostnader måtte snabbt utredas. I motion nr I: 454 till 1962 års riksdag slutligen framfördes yrkande om före- -skrifter, varigenom kostnad för alkoholhaltiga drycker icke blev avdrags gilla vid beskattningen. Motionen avslogs under hänvisning till att frågan var under utredning.
I betänkandet lämnas en redogörelse för den skattemässiga behandlingen av representationskostnader m. m. i vissa främmande länder. Redogörelsen torde som Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
III. De sakkunnigas förslag
Behovet av avdragsregler
Till belysande av rådande förhållanden och såsom ett underlag för be dömningen av behovet av avdragsreglerande åtgärder lämnar de sakkunniga, förutom den tidigare nämnda sammanställningen av regeringsrättsutslag, en sammanfattande redogörelse för uttalanden, som gjorts av taxeringsinten- denterna som svar på en förfrågan angående erfarenheterna av representa tionsavdragen under taxeringsarbetet i första instans och under arbetet å taxeringssektionerna (s. 27 ff i betänkandet). Denna redogörelse, till vilken torde få hänvisas, innehåller även åtskilliga exempel på överdrivna och svårbemästrade avdragsyrkanden. De sakkunniga har i betänkandet intagit en schematisk förteckning över olika slag av representationsutgifter. Denna förteckning torde såsom Bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
I anslutning till nyssnämnda redogörelse framhåller de sakkunniga, att frågor om avdrag för representation och liknande utgifter hör till dem som oftast återkommer i mål hos prövningsnämnder och skattedomstolar. Redan detta förhållande ger, enligt de sakkunniga, en antydan om att lagstiftningen icke är tillräckligt fullständig eller tydlig. Ovissheten i fråga om avdrags rätten föranleder många skattskyldiga att yrka avdrag i största möjliga ut sträckning och att i högre instans fullfölja sina yrkanden, om dessa blir avvisade eller beskurna vid taxeringen. Enligt de sakkunniga kan därför ut-
11
töiliga bestämmelser om avdragsrätten i första hand anses erforderliga för
att de skattskyldiga i möjligaste mån själva skall kunna bedöma, i vilken
utsträckning avdragsrätt föreligger.
De rådande förhållandena leder dessutom, påpekas i betänkandet, till
att avdrag göres efter mycket varierande grunder och i brist på vägledande
bestämmelser blir taxeringsmyndigheternas prövning av öppet redovisade
avdragsyrkanden mycket olika. Ej ens i de fall där avdragsfrågan genom
besvär underställes prövningsnämnder och skattedomstolar kan önskvärd
enhetlighet i prövningen åstadkommas, enär dels de högre instanserna är
bundna av parternas yrkanden och dels den föreliggande utredningen ofta
är så ofullständig, att avgörandena måste grundas på skönsmässiga bedöm
ningar.
Att märka är emellertid, framhåller de sakkunniga, att endast en mindre
del av de representationsutgifter, som nu avdrages, redovisas synligt i de
klarationerna. Så är i regel fallet blott med löntagare, som har att såsom
bruttoinkomst upptaga bidrag till eller ersättning för representationsutgif
ter och yrka avdrag med sina utgifter för ändamålet. De flesta och största
avdragsbeloppen däremot kommer inte regelbundet under taxeringsmyndig
heternas prövning. De bokföres som direkta omkostnader i rörelsen och det
har visat sig, att de skattskyldiga i avsevärd omfattning begagnar sig av
möjligheten att inte lämna uppgift förrän på anmaning med stöd av be
stämmelserna härom i 26 § taxeringsförordningen. I den mån uppgift läm
nas upptages ofta blott en klumpsumma, som inte i och för sig ger möjlighet
till någon prövning utan endast kan ge ledning för bedömande, om närmare
undersökning skall göras genom infordrande av specifikationer eller genom
taxeringsrevision. Av tidsskäl kan dock sådana kontrollåtgärder ske endast
i begränsad omfattning.
Då sålunda ingen regelbunden prövning förekommer blir, konstaterar de
sakkunniga, de avdrag som utnyttjas, i huvudsak beroende av de skattskyl
digas eget bedömande. Inte endast hos de skattskyldiga utan även hos taxe
ringsmyndigheterna torde uppfattningarna om vad som kan eller får avdra
gas variera så avsevärt och avse så stora belopp, att man enligt de sakkun
niga här kan tala om en betänklig brist på likformighet och rättvisa i be
skattningen. Detta utgör ytterligare motiv för mera utförliga föreskrifter
liksom det förhållandet, att representationsutgifter ofta i själva verket ut
gör levnadskostnader och att det därför icke föreligger samma intresse att
begränsa representationskostnaderna som andra vinstpåverkande omkost
nader.
Utförliga föreskrifter är emellertid enligt de sakkunniga inte endast på
kallade med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma en likformig be
skattning. Sådana föreskrifter får anses angelägna även för att bestämmel
serna om straff för oriktig deklaration skall kunna få avsedd verkan. Här
om anför de sakkunniga följande.
Med hänsyn till bristen på bestämmelser om rätt att göra avdrag för re
presentationsutgifter och de olika uppfattningar därom, som gör sig gällande
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
12
även hos taxeringsmyndigheter, torde det nämligen ofta visa sig svårt att be ivra sådana fel i deklarationerna, som består i obehöriga avdrag för utgifter betecknade såsom representationskostnader. Det kan framhållas att dessa av drag ej sällan är av sådan beskaffenhet, att den skattskyldiges förfarande att tillgodogöra sig avdragen i verkligheten framstår såsom avsevärt mera betänkligt än åtskilliga andra felaktigheter, som kan vidlåda en deklaration och som brukar föranleda beivran genom åtal.
Såsom ytterligare motiv för behovet av regler rörande avdragsrätten för representationsutgifter framhåller de sakkunniga, att även om ingen utred ning av praktiska skäl kunnat göras om storleken av de avdrag, som årligen göres vid inkomstberäkningarna, så rör det sig om mycket betydande belopp, som sannolikt är att räkna i 100-tals milj. kronor. Det är också, framhålles i betänkandet, uppenbart, att avdrag i stor omfattning göres för utgifter, som med nuvarande rättstillämpning hos skattedomstolarna inte skulle betraktas som avdragsgilla omkostnader. Vidare kan en reglering enligt de sakkun niga anses motiverad med hänsyn till de menliga verkningar, som de rådande förhållandena har och kan få för deklarationsmoralen. De sakkunniga anför härvidlag bl. a. följande.
Det kan befaras att sådana skattskyldiga, som nu har möjlighet att — utan att direkt överträda uttryckliga bestämmelser — göra avdrag för utgifter som bör hänföras till levnadskostnader, får sin allmänna uppfattning om en skattskyldigs plikter snedvriden. För de grupper skattskyldiga, som inte har sådana möjligheter, utgör de obehöriga representationsavdragen en ständig källa till missnöje med och förtrytelse över beskattningens sätt att fungera. En bättre ordning på förevarande område är därför påkallad med hänsyn till medborgarnas berättigade krav på att beskattningen i möjligaste män bör vara likformig och rättvis och att föreskrifterna i skattelagstiftningen — liksom i annan" lagstiftning — skall behörigen effektueras.
Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning
De sakkunniga konstaterar, att av grundläggande betydelse för den taxe- ringsmässiga inkomstberäkningen är den åtskillnad, som skall göras mellan de avdragsgilla omkostnaderna och den skattskyldiges icke avdragsgilla lev nadskostnader. I allmänhet vållar detta inga svårigheter trots avsaknaden av några närmare bestämmelser härom i skattelagstiftningen. Det föreligger emellertid, framhåller de sakkunniga, en uppenbar skillnad mellan sådana utgifter, vilkas omkostnadskaraktär framstår som självfallen, och de s. k. representationskostnaderna, just av den anledningen att de senare i allmän het består av sådana utgifter, som regelmässigt är att hänföra till levnads kostnader. Till övervägande delen avser representationsavdragen måltid och drycker — i hemmet och på restaurang — ofta med festlig prägel, förströelse och rekreation, umgänge och sällskapsliv, gåvor och uppvaktningar m. m. Det måste därför enligt de sakkunnigas mening anses befogat att i första hand uppställa frågan om och i vad mån det finns godtagbara grunder för att hänföra så typiska levnadskostnader, som representationsutgifter vanli gen utgör, till avdragsgilla omkostnader. Det är att märka, påpekar de sak
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
13
kunniga, atl den i 20 § kommunalskattelagen gjorda åtskillnaden mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader gäller gene rellt och sålunda äger tillämpning på såväl fysiska som juridiska personer.
Det har gjorts gällande, uttalar de sakkunniga, att avdragsrätt bör anses föreligga om utgifterna har samband med den skattskyldiges förvärvsverk samhet och främjar denna eller rent av kan betecknas som mer eller mindre »nödvändig» förutsättning för verksamhetens framgångsrika bedrivande. En ligt de sakkunniga kan emellertid ifrågasättas om sådana omständigheter kan anses som avgörande med hänsyn till att förbudet i 20 § kommunal skattelagen mot avdrag för levnadskostnader vid beräkning av inkomst av förvärvskälla gäller oavsett om kostnaderna har samband med förvärvs verksamhet och oavsett om det för verksamhetens bedrivande är nödvändigt att den skattskyldige bestrider utgifterna i fråga. I anslutning härtill erinras om att skattskyldig fysisk person saknar avdragsrätt för nödvändiga lev nadskostnader frånsett den avdragsrätt som föreligger för s. k. ökade dylika kostnader. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.
Ej ens då de till levnadskostnader hänförliga utgifterna är direkt föran ledda av förvärvsverksamheten och är av väsentlig storlek får avdrag göras. Såsom exempel på kostnader, som här avses, kan nämnas följande: a) ökade kostnader för måltider, då arbetsplatsen är belägen på sådant avstånd från bostaden att en eller flera måltider måste intas på eller i närheten av arbets platsen; b) kostnader för måltider utom hemmet, som föranletts av extra arbete; c) utgifter för arbetskläder i yrken med särskilt stark förslitning eller förstöring av kläder; d) utgifter för uniformer o. dyl.; e) flyttnings kostnader vid tillträde av ny anställning; f) en förvärvsarbetande hustrus utgifter för vård av minderåriga barn under arbetstiden; g) utgifter för större bostad, då skattskyldig har behov därav med hänsyn till nattarbete el ler annat arbete, som kräver möjlighet till ostördhet i hemmet.
Denna jämförelse är av särskild betydelse, tillägger de sakkunniga, med hänsyn till att representationsutgifterna måste hänföras till det gränsom råde mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostna der, där nöjaktig rättvisa och likformighet mellan olika grupper skatt skyldiga ej kan åstadkommas utan att de skilda gruppernas rätt till avdrag för olika med förvärvsverksamheten sammanhängande utgifter jämföres och beaktas. Om man utgår från samtliga skattskyldigas förhållanden och in tressen torde därför ej heller giltighet kunna tillerkännas den stundom åberopade argumenteringen, att utövande av representation är så vanlig inom vissa slag av affärsverksamhet, att representationen uppfattas som ofrån komlig och såsom ett led i själva yrkesutövningen. Betraktad från den stånd punkt som andra kategorier skattskyldiga av naturliga skäl intar kan, fram håller de sakkunniga, representationen mera te sig som levnadsvanor, som är en följd av högre inkomststandard, än som en omkostnad för förvärv av inkomsten.
Vidare utgör enligt de sakkunnigas mening det inslag av generositet, som karakteriserar representation, ytterligare skäl att betrakta representations- utgifter mera som levnadskostnader än såsom omkostnader. Om vanliga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
14
kostnader gäller allmänt i beskattningshänseende, att vad som avdrages hos. en skattskyldig såsom utbetalat till annan återkommer hos denne som skat tepliktig intäkt. Helt annorlunda är det med representationsutgifterna, enär ä\en där dessa bestrides sa att de för dem, mot vilka representationen ut övas, innebär en förmån som skulle kunna uppskattas till visst värde, det aldrig ifrågasättes att beskattning skall ske hos dem som blir bjudna eller lar gåvor. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.
Att den samvaro, vars åstadkommande oftast är ändamålet med represen- tationen, gäller personer med affärsförbindelser av något slag behöver i och för sig inte föranleda till annat bedömande av de av samvaron föranledda ut gifterna än då personer med gemensamma yrkesintressen eljest sammanträf far tor dryftande av yrkesangelägenheter eller för sällskapligt umgänge. Man kan ju jamföra å ena sidan en gemensam måltid i samband med affärsupp- g0ri*-j6’ däl varje deltagare betalar för sig själv, och å andra sidan en sådan maltid, som en av kontrahenterna bekostar för samtliga deltagare I förra fal let torde ingen ifrågasätta avdragsrätt, i senare fallet brukar ofta avdrag för representationskostnad yrkas och medges.
Det förhållandet, att rörelseidkare skär ner representationsutgifterna, då rörelseinkomsten minskar, torde också enligt de sakkunniga kunna tolkas så, att representation mera är att anse som ett utslag av generositet i anled- nmg av lyckat rörelseresultat än omkostnad i egentlig mening. Givetvis kan utövande av representation i vissa fall underlätta utförandet av vissa i rörel sen förekommande uppgifter, men även i dessa fall kan göras gällande, att den festliga samvaron huvudsakligen är ett uttryck för vederbörandes lev nadsvanor och levnadsstandard och att tillräckliga skäl inte föreligger att betrakta utgifterna såsom annat än levnadskostnader.
I allmänhet torde emellertid representationen gå ut på att en företagare vill påverka personer i andra företag i för sig gynnsam riktning. Därför är det dock inte självfallet, menar de sakkunniga, att avdrag skall medges. Ut övas representationen mot personer, med vilka den som bjuder redan har stadigvarande affärsförbindelser, träder levnadskostnadskaraktären hos de ifragavarande utgifterna än mera i förgrunden. Å andra sidan kan represen tationen vara av sådan art, att utgifterna därför kan likställas med avdrags gilla fördyrade levnadskostnader. I fråga om sådan representation förelig ger enligt de sakkunniga ingen anledning att vägra avdrag för vad som är att anse som nödiga kostnader för resor och vivre.
Som regel, framhåller de sakkunniga vidare, uppkommer frågan om av drag för representation endast beträffande inkomst av rörelse och inkomst av tjänst och förhållandena ter sig i viss mån annorlunda, när det gäller av anställd utövad representation. Om den anställde uppbär ersättning för representation enligt den överenskommelsen, att han skall utöva represen tation motsvarande den uppburna ersättningen, så kan han anses utöva re presentation inte för egen utan för arbetsgivarens räkning och att sålunda frå ga är om ersättning för utlägg. Vid taxeringen behandlas emellertid ifrågava rande ersättningar såsom bruttoinkomst av anställningen och avdrag får
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
15
göras för havda kostnader. Om avdrag motsvarande ersättningsbeloppet icke medges, kommer den anställde att taxeras för belopp, som rätteligen borde ha påförts arbetsgivaren. I fråga om familjebolag o. likn. kan det ibland vara tveksamt, hur man skall betrakta en representationsersättning, som uppburits av delägare med anställning i företaget utan att ersättning en motsvaras av utgifter, vilka anses utgöra avdragsgilla omkostnader. Här torde, enligt de sakkunniga, ett riktigt resultat kunna åstadkommas endast genom en bedömning från fall till fall om fråga är om skattepliktig förmån för delägaren eller icke avdragsgill utgift för företaget.
Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga för egen del, att frågan om och i vad mån representationsutgifter bör medföra avdragsrätt inte kan lösas enligt några på sakens natur grundade eller eljest självfallna regler. I den mån avdragsrätt anses befogad, bör uttryckliga bestämmelser därom meddelas på samma sätt som skett i fråga om t. ex. fördyrade levnadskost nader. Om en reglering av avdragsrätten i vissa hänseenden skulle innebära en skärpning vid jämförelse med vad som tidigare gällt, bör detta enligt de sakkunnigas mening icke betraktas som en skärpt beskattning utan såsom en korrigering av en icke förutsedd utveckling. Sådana åtgärder har vid tagits i andra sammanhang.
I anslutning härtill framhåller de sakkunniga dessutom, att av allmän na rättsregler torde följa, att avdrag redan enligt gällande rätt inte bör medges, om skattskyldig i sin förvärvsverksamhet bereder personer, med vilka han har att göra i verksamheten, otillbörliga förmåner under sådana omständigheter att straffpåföljd kan inträda som för muta eller enligt gäl lande bestämmelser mot illojal konkurrens.
Mot bakgrunden av det sålunda anförda konstaterar de sakkunniga, att de missförhållanden, som f. n. föreligger beträffande representationsavdragen, i huvudsak är att hänföra till två omständigheter: bristen på bestämmelser om avdragsrättens omfattning och svårigheterna att kontrollera avdrag, som inte redovisas öppet i deklarationerna utan kommer i dagen först vid taxe ringsrevision eller annan undersökning. Föreskrifter för åstadkommande av rättelse kan därför tänkas utformade efter två huvudlinjer. För det första kan genom materiella bestämmelser avdragsrätten närmare regleras till led ning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna och för det andra kan man genom föreskrifter om vidgad uppgiftsskyldighet, större krav på utredning och effektivare kontroll försöka hindra obehöriga avdrag. Sistnämnda åtgärder kan, framhåller de sakkunniga, ifrågakomma även utan någon komplettering av de materiella reglerna.
De sakkunniga behandlar olika alternativ för en lösning av frågan enligt nämnda huvudlinjer och tar först upp alternativet att avdrag vägras helt. Skälet härtill skulle då vara, att representationsutgifter i allmänhet är ty piska levnadskostnader. Givetvis skulle, framhåller de sakkunniga, nuvaran de svårigheter och missbruk försvinna vid avskaffande av avdragsrätten. Fn sådan åtgärd skulle innebära eu viss skärpning av beskattningen men
16
å andra sidan kan man anta att representationen skulle begränsas. Mot ett totalt slopande av avdragsrätten torde enligt de sakkunniga främst kunna an föras, att sådana kostnader för vissa skattskyldiga framstår såsom utgifter i verksamheten jämförliga med reklamkostnader eller andra omkostnader. Det torde ej heller vara berättigat att påstå, att alla utgifter för representa tion bör hänföras till levnadskostnad eller att tillmäta inslaget av generosi tet en avgörande betydelse. Man bör enligt de sakkunniga även särskilt be akta den olikformighet i konkurrenshänseende, som vid detta alternativ skulle uppkomma mellan svenska och utländska företag. Med hänsyn här till och till vad bevillningsutskottet i av riksdagen godkända uttalanden an fört då avdragsfrågan tidigare varit föremål för riksdagsbehandling, fin ner de sakkunniga tveksamt, om en så radikal åtgärd som ett fullständigt slo pande av avdragsrätten bör ifrågakomma.
Övriga av de sakkunniga behandlade alternativa lösningar tar därför sikte på regler i syfte att vid en bestående avdragsrätt förhindra obehöriga avdrag. De alternativ, som därvid behandlats, kan sammanfattas sålunda.
1. En precisering av avdragsrätten genom att från sådan rätt utesluta vis sa former av representation.
2. Avdragsrätt föreligger endast i den mån representationskostnaderna håller sig inom viss ram antingen a) totalt sett för år räknat eller b) i det enskilda fallet.
3. Avdragsrätt föreligger endast om kostnaderna under ett beskattningsår överstiger visst belopp.
4. Avdragsrätten göres beroende av vem som svarar för kostnaderna eller m. a. o. avdragsrätten begränsas till representation i t. ex. förvärvskällorna rörelse och tjänst.
5. Avdragsrätten göres avhängig av vem representationen riktar sig mot.
6. Avdragsrätten göres mer än vad nu är fallet beroende av anledningen till representationen, d. v. s. ett större krav på sambandet mellan represen tationen och den bedrivna verksamheten.
Beträffande det här såsom nr 1 betecknade alternativet framhåller de sak kunniga, att det med hänsyn till de många olika former, varunder represen tation redan nu bedrives, torde vara förenat med vissa olägenheter att få en önskad begränsning genom att meddela förbud mot avdragsrätt för vissa for mer av representation. Sådant förbud kunde även få till följd att därav be rörda i stället lade an på representation i andra former.
Emellertid har, påpekar de sakkunniga, stor restriktivitet i praxis visats gentemot yrkanden om avdrag för vissa former av representation. Såsom exempel härpå nämnes blomsteruppvaktningar till kunder på bemärkelse dagar, födelsedagsgåvor o. likn. till chefer och anställda i andra företag samt representation i hemmet. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.
Det måste emellertid framhållas att den åtskillnad, som i detta hänseende gjorts mellan olika former av representation, ur principiell synpunkt knap past är motiverad. Man får därför utgå från att det är de större svårigheter na att pröva befogenheten av avdrag för representation i hemmet, som när
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
17
mast är anledningen till att åtskillnad i praktiken gjorts mellan representa tion i hemmet och på restaurang. Beträffande vissa former av representa tion föreligger dock starka skäl för generellt förbud mot avdrag. Detta gäl ler i första hand sådana former av representation, där gåvomomentet är sär skilt framträdande. I varje fall då värdet av gåvan inte är alltför ringa, sy nes den omständigheten att mottagaren inte beskattas för gåvans värde kun na motivera att de vanliga reglerna för beskattning av gåva tillämpas, d. v. s. givaren får icke avdrag. Mottagaren beskattas å andra sidan inte för värdet av gåvan.
Liknande skäl som de sist nämnda talar också för att från avdragsrätt ute sluta sådana former av representation som merendels drar stora kostnader, t. ex. sådana typer av representation som fria semestervistelser, dyrbarare resor, specialarrangerad underhållning m. m. Härigenom skulle man få en viss begränsning i avdragsrättens omfattning och en sådan åtgärd skulle lig ga i linje med strävandena i rådande praxis att inte tillåta avdrag i sådana fall, där representationen får anses hänförlig till ett mera lyxbetonat lev nadssätt.
De sakkunniga finner därför, att det föreligger vissa möjligheter att ge nom detta alternativ åstadkomma viss reglering av avdragsrätten och att samtidigt metoden — om den utformas tillräckligt restriktivt — ger möjlig het att begränsa avdragsrätten till sådana former, som ur kontrollsynpunkt vållar relativt små svårigheter. Det förhållandet, att utgifter, som har samma syfte och ter sig likartade ur deras synpunkt som bestrider dem, skulle be handlas olika i avdragshänseende bör enligt de sakkunnigas mening icke till mätas någon avgörande betydelse.
Vad gäller de under punkten 2 sammanförda alternativen framhåller de sakkunniga, att dessa lösningar erbjuder fördelen, att vissa påfallande miss bruk kunde stävjas och att speciellt lyxbetonad representation kunde beskä ras. Alternativen innebär dock ingen effektiv spärr i dessa hänseenden och därtill föreligger viss risk, att kostnaderna i förekommande fall ökas upp till ramen. Den invändningen kan även göras att det är svårt att bestämma ramen på ett godtagbart sätt, och att man torde få arbeta med relativt gro va schabloner, speciellt vid alternativet med en totalram för år räknat. Al ternativet med en ram för varje enskild representation kan dessutom leda till ett ej fullt tillfredsställande resultat för skattskyldiga, som vid enstaka tillfällen utövar dyrbar representation men vilkas totala representations kostnader håller sig inom en godtagbar ram. Det må särskilt nämnas, att de sakkunniga pekat på möjligheten att låta riksskattenämnden fastställa grun der för bedömande av skälig avdragsgill kostnad i olika typfall.
Alternativet med avdragsrätt endast om representationskostnaderna över stiger visst belopp per år skulle betyda, framhåller de sakkunniga, alt en mängd representationsfall inte skulle behöva prövas vid taxeringen och där till erbjuda en lättnad i den uppgiftsskyldighet, som måste åläggas de skatt skyldiga för granskningen av avdragsyrkandena. Å andra sidan finge man räkna med, att man skulle öka kostnaderna för att nå över det för avdrags- rätt fastställda gränsbeloppet samt att även besvärande tröskelproblem skul le uppstå.
2 Jiihang
till riksdagens protokoll
.
1
samt
.
Nr
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Det som nr 4 betecknade alternativet innebär, att rätten till avdrag skulle tillkomma endast den som i sista hand svarar för kostnaderna, d. v. s. i re gel endast rörelseidkare. Fördelen därmed skulle enligt de sakkunniga va ra, att avdragsfrågorna skulle komma att behandlas av ett relativt litet an tal nämnder och ske i ett sammanhang för det företag, i vars intresse repre sentationen utövas. Därmed skulle möjligheten till ett likartat bedömande öka avsevärt. Ett uttryckligt stadgande mot avdragsrätt för representations kostnader vad gäller inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet, av kapital eller av tillfällig förvärvsverksamhet skulle enligt de sakkunniga knappast innebära någon ändring av gällande praxis men vara av värde för att förhindra en utbredning av avdragsyrkandena. Å andra sidan torde en sådan avgränsning av avdragsrätten vara förenad med betydande praktiska svårigheter, bl. a. på grund av det stora antalet kombinerade rörelser.
Det alternativ (nr 5) åter, som bygger på att särskild hänsyn skall tagas till den, gentemot vilken representationen utövas, skulle enligt de sakkun niga kunna vara motiverat av bl. a. nödvändigheten, att behandla represen tation gentemot utlänningar på särskilt sätt. I den mån förhållandena inom andra länder skulle skilja sig från de svenska, synes det nämligen rimligt att hänsyn därtill tages vid bedömande av avdragsrätten för svenska före tag, som har förbindelser med utlänningar.
Vad slutligen gäller det här som nr 6 betecknade alternativet framhåller de sakkunniga, att det redan nu torde gälla att avdrag anses böra medges i huvudsak endast då en direkt och påtaglig anledning till representationen kan påvisas. Det är emellertid svårt att i praktiken kontrollera i vad mån de uppställda förutsättningarna verkligen föreligger, främst på grund av svå righeterna för taxeringsmyndigheterna att i efterhand bedöma anledning en till representationen. De sakkunniga tillägger härom följande.
Detta utgör givetvis också skäl mot att genomföra en begränsning av av dragsrätten allt efter anledningen till representationen, om inte samtidigt ökade möjligheter skapas för taxeringsmyndigheterna att kontrollera varför representationen skett. En utväg är att — såsom exempelvis skett i Norge — genom ett stadgande av allmän innebörd begränsa avdragsrätten till fall då representationen klart framstått såsom ofrånkomlig i det särskilda fal let, och alltså medge avdrag endast om representationen varit »tvingande nödvändig» och sedan låta en central beskattningsmyndighet närmare ange under vilka förhållanden så skall anses ha varit fallet. I Norge har Riksskat- testyret en sådan uppgift.
De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse
Enligt de sakkunnigas mening visar den verkställda utredningen, att av sevärda missförhållanden råder i fråga om avdrag för representationskost nader och att lagstiftningsåtgärder är erforderliga för att rättelse skall kun na vinnas. Vissa mera framträdande missbruk skulle utan ändring i de materiella bestämmelserna kunna åstadkommas, om sådana skattskyldiga, som vill åtnjuta avdrag, ålägges att i deklarationerna specificera och moti vera sina avdrag av denna art. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas upp
Knngl. Alaj:ts proposition nr 96 år 1963
19
fattning uppgiftsskyldigheten, för att erforderlig effekt skulle uppnås, få göras jämförelsevis omfattande och därmed bli mycket betungande för de skattskyldiga. Kontrollen av uppgifterna skulle bli tidskrävande och det skulle knappast bli möjligt att åstadkomma nöjaktig enhetlighet i bedöman dena. Visserligen är det tänkbart, framhåller de sakkunniga, att anvisningar rörande tillämpningen skulle kunna utfärdas av riksskattenämnden och att därigenom jämte en vidgad uppgiftsskyldighet viss enhetlighet skulle kunna åstadkommas, men en sådan metod kan dock komma att medföra många och svårbedömda taxeringstvister.
De sakkunnigas uppfattning är därför, att avdragsrätten i första hand bör regleras genom materiella regler med kompletterande anvisningar vid sidan därav. Därutöver bör fullgörandet av viss uppgifts- och redovisnings skyldighet stadgas som villkor för rätten till avdrag.
Åtskilliga skatteproblem i samband med representationskostnaderna skul le bli lösta, framhåller de sakkunniga, om i överensstämmelse med vad som eljest i princip gäller den regeln kunde införas, att en rörelseidkare eller en i rörelse anställd, som låter sig bjudas eller tar emot gåvor i samband med representation, skulle bli skattskyldig för det belopp, som representationen kostar. Förutsättningen för representation är emellertid i regel, att den skall ske i form av gästfrihet och generositet. Ett stadgande av antydd art skulle därför strida mot syftet med representationen och de sakkunniga anser där med icke denna utväg såsom någon användbar lösning.
Rådande oklarhet i fråga om avdragsrätten skulle även kunna skingras, om levnadskostnaderna och driftkostnaderna kunde definieras på ett så dant sätt att det blev klart i vad mån representationsutgifter fick hänföras till omkostnader i rörelsen. Med hänsyn till att det här rör sig om en mång fald och vitt skilda slag av utgifter och kostnader, torde emellertid sådana definitioner enligt de sakkunnigas mening knappast kunna formuleras i annat än allmänna ordalag, såvida inte definitionerna göres synnerligen utförliga.
De sakkunniga föreslår därför, att bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av representationsutgifter i första hand meddelas genom ett stadgande i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen av innehåll, att ut gifter för sällskapsliv, gästfrihet, värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. är att hän föra till levnadskostnader, även om utgifterna är föranledda av eller har samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet, dock att avdrag för sådana utgifter får ske i vissa fall, som särskilt anges i föreskrifter om vad som får avdragas som omkostnad i resp. förvärvskälla.
Beträffande detta förslag, som skulle gälla såväl fysiska som juridiska personer, anför de sakkunniga vidare bl. a. följande.
Egentligen innebär den föreslagna bestämmelsen knappast något nytt, men med den utveckling, som ägt rum, torde det vara av betydelse att ge nom ett särskilt stadgande göra klart, att de ifrågavarande utgifterna i all mänhet är att hänföra till levnadskostnader och att de inte är avdragsgilla
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
med mindre stöd därför finns i skattelagstiftningen. Det föreslagna stadgan det torde från avdragsrätt avskära åtskilliga utgifter, som närmast kan be tecknas såsom missbruk eller ett icke avsett utnyttjande av gällande be stämmelser, samt förebygga, att vissa skattskyldiga under åberopande av den allmänna bestämmelsen i 20 § KL om avdrag för omkostnader söker få ytterligare kategorier utgifter hänförda under omkostnadsbegreppet. En förutsättning för avdragsrätt blir att direkt stöd för det avdrag, varom är fråga, kan hämtas ur de på varje förvärvskälla tillämpliga avdragsföre- skrifterna.
De särskilda föreskrifterna med avseende på de avdragsgilla representa- tionsutgifterna kan tänkas utformade så, att det endast genom allmänna uttryck anges, enligt vilka grunder avdragsrätten bör bedömas, t. ex. att avdrag endast medges för utgifter, vilka är att anse som nödvändiga, ofrån komliga, affärsmässigt betingade e. dyl. De sakkunniga finner dock, att den na metod ger föga ledning och ej är ägnad leda till någon enhetlig bedöm ning även om det efter hand och under medverkan av riksskattenämnden skulle vara möjligt att åstadkomma viss enhetlighet. Därför förordar de sak kunniga i stället att i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen införes mera utförliga bestämmelser om vilka slag av representationskostnader som kan få betraktas som omkostnader. De sakkunniga uttalar härom bl. a. föl jande.
Denna metod har den fördelen att mindre utrymme lämnas åt försök att under de avdragsgilla omkostnaderna hänföra en mångfald utgifter, som vid ett mera allsidigt bedömande skäligen bör hänföras till levnadskostna der eller därmed jämförliga utgifter. Verkningarna av bestämmelserna blir lättare att överblicka. Denna metod för angivande av avdragsrättens om fattning överensstämmer också bättre med den som eljest användes i kom munalskattelagen vid angivande av vilka utgifter som får avdras såsom omkostnader i förvärvskälla. I detta hänseende kan såsom exempel åbero pas föreskrifterna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL, vari meddelas bestämmelser om avdrag för ökade levnadskostnader vid beräkning av in komst av tjänst.
När det så gäller frågan, i vilken omfattning rätt till avdrag för repre- sentationsutgifter i rörelse bör föreligga, kan enligt de sakkunnigas mening en jämförelse med andra inkomstslag icke undvikas med hänsyn till kra vet på en likformig beskattning. Därvid kan man först urskilja sådana re- presentationsutgifter, som är direkt betingade av formerna för själva yrkes utövningen och som därför kan jämföras med en del utgifter, vilka vid inkomstberäkningen av andra inkomstslag betraktas som avdragsgilla om kostnader i förvärvskälla, t. ex. utgifter för ökade levnadskostnader. Såsom exempel på sådan i princip avdragsgill representation nämnes representa tion i form av måltid gentemot köpmän, som inbjudits till en på annan ort anordnad uppackning.
Beträffande övriga slag av representationsutgifter, som inte har denna karaktär av ökade levnadskostnader, föranledda av själva formerna för yrkesutövningen och vilka därför mer eller mindre är att hänföra till lev nadsvanor och levnadsstandard för vissa grupper yrkesutövare, bör enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
21
de sakkunniga stor återhållsamhet iakttas vid meddelande om föreskrifter om avdragsrätt, särskilt med tanke på att någon motsvarande avdragsrätt inte finns inom andra förvärvskällor.
De fall, som de sakkunniga i enlighet härmed finner böra föranleda av dragsrätt, kan sammanfattas sålunda.
1. Utgifter för måltider och logi för person, som företagit resa från sin bosättnings- eller verksamhetsort för att sammanträffa med den skattskyl dige eller företrädare för honom, allt i den mån den som blir föremål för sådan gästfrihet skulle ha varit berättigad till avdrag för fördyrade lev nadskostnader eller motsvarande utgifter om han själv bestritt utgifterna.
2. Utgifter för måltider, som rörelseidkare eller representant för honom under af färsresa bjuder kund på, under förutsättning av mera betydande avstånd från den ort, där rörelsen bedrives, och måltiden intas i direkt samband med viss affärsuppgörelse av större betydelse. Den här avsedda avdragsrätten åsyftar i första hand den s. k. handelsresanderepresentatio nen i mera egentlig och begränsad betydelse, men framhåller de sakkunniga, förslaget innefattar icke någon obetingad rätt till avdrag för sådan repre sentation. Även härvidlag förutsättes, att de allmänna villkoren för avdrag är uppfyllda.
3. Utgifter för representation i samband med invigningar, jubileer o. dyl. Såsom villkor för avdragsrätt bör enligt de sakkunniga gälla, att represen tationen sker vid tillfällen av större betydelse för rörelsen och att den inte huvudsakligen är att anse såsom en intern angelägenhet. Kostnader för jubileer inom mindre företag utan nämnvärt allmänt intresse torde, enligt de sakkunnigas mening, icke böra föranleda avdragsrätt utan fråga bör vara om mera remarkabla jubileer, som mera allmänt uppmärksammas utifrån.
4. Utgifter för representation gentemot egen personal i form av enklare personalfester. De sakkunniga framhåller att intern representation i vissa fall kan ha viss anknytning till fördyrade levnadskostnader, medan sådan representation i andra fall huvudsakligen har karaktär av gästfrihet och sällskaplig samvaro, som icke bör medföra avdragsrätt såsom för omkost nader. Detta får anses gälla även om samvaron anordnats inte endast för att bereda rekreation och förströelse eller såsom uppmuntran utan även för gemensamt dryftande av angelägenheter som rör företaget. Härunder faller t. ex. styrelsemiddagar och personalfester. De sakkunniga föreslår att avdragsrätt härvidlag endast skall föreligga beträffande enklare personal fester för ett större antal deltagare. Såsom gräns anges 20 å 25 deltagare. Inom de minsta företagen torde enligt de sakkunniga ett sådant personligt förhållande få anses föreligga mellan rörelseidkare och anställda, att sam varon huvudsakligen är att hänföra till umgänge. På liknande sätt bör be traktas tillställningar, som större företag anordnar för endast några få del tagare.
Såsom allmänna förutsättningar för avdragsrätt bör enligt de sakkunnigas uppfattning dessutom gälla, att — i den mån fråga icke är om jubileer o. dyl. -— den samvaro, som föranleder utgiften, är betingad av behovet att dryfta angelägenheter, som avser rörelsen. Utgifter i syfte att återgälda gästfrihet eller att påverka personer, som i sitt förhållande till den skattskyldige har att iakttaga opartiskhet, bör sålunda inte medföra avdragsrätt. Ytterligare anses böra gälla, att avdragsrätten endast omfattar skälig kostnad. De sak
22
kunniga förutsätter, att anvisningar till vägledning för bedömning av skä ligheten av kostnaderna utfärdas av riksskattenämnden.
För att inte försämra svenska företags möjligheter att göra sig gällande finner de sakkunniga vidare erforderligt med föreskrifter, enligt vilka ut gifter för representation gentemot utomlands boende personer må kunna be traktas som avdragsgilla även om utgifterna går utöver vad som eljest god tas för avdrag. Dock bör här krävas, att fråga är om »nödiga» utgifter och att avdragsrätten sålunda vid en objektiv bedömning framstår såsom på kallad med hänsyn till rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Vidare förut- sättes att utgifter för ifrågavarande representation skall redovisas och i er forderlig omfattning bli föremål för prövning på samma sätt som gäller för representation i övrigt.
I detta sammanhang kommer de sakkunniga även in på de farhågor, som stundom uttalats för att en reglering av svenska skattskyldigas rätt till representationsavdrag skulle menligt inverka på förmågan att här i riket konkurrera med utländska företag, som har större avdragsmöjligheter en ligt hemlandets skattelagstiftning och därför kan utöva större representa tion än som överensstämmer med de föreslagna reglerna. De sakkunniga anför rörande dessa farhågor bl. a. följande.
Även om de skulle vara i någon mån befogade, torde de dock inte kunna tilläggas sådan betydelse att en i och för sig påkallad komplettering av skat telagstiftningen på grund därav bör underlåtas. Dessutom torde det vara möjligt att på en annan väg åstadkomma den jämvikt i konkurrenshänse ende, som är önskvärd. Om nämligen i den svenska skattelagstiftningen fastslås vad som är avdragsgill representationskostnad, bör skäligen anses att representation i vidare omfattning från utländska rörelseidkares sida för dem, gentemot vilka representationen utövas, är att anse såsom skatte pliktig förmån. Särskild föreskrift i detta hänseende har av de sakkunniga inte ansetts erforderlig, eftersom redan nu gällande bestämmelser om skat teplikt för intäkter är så allmänt avfattade att de nu avsedda förmånerna kan betraktas som skattepliktiga. Skulle det visa sig, att särskilda bestäm melser är erforderliga, kan komplettering därmed ske senare på grundval av gjorda erfarenheter.
En reglering av avdragsrätten enligt dessa riktlinjer bör enligt de sak kunnigas mening även innefatta ett uttryckligt stadgande om att avdrags- bestämmelserna — liksom även uppgiftsskyldigheten — också gäller så dana kostnader vilkas natur av representationsutgifter inte framgår direkt av utgifternas beteckning i räkenskaper eller verifikationer. De sakkun niga åsyftar här s. k. indirekta representationskostnader i form av t. ex. avdrag för värdeminskning eller underhåll av inventarier, som utnyttjas för representation, samt reparation av fastigheter, avlöning till hemhjälp och inköp av livsmedel och drycker m. m. för ändamålet.
Frågan om och i vad mån en viss representationsutgift är att hänföra till avdragsgill omkostnad i rörelsen i enlighet med den föreslagna regle ringen bör vidare, framhåller de sakkunniga, bedömas oberoende av om utgiften bokförts såsom omkostnad i rörelseidkarens räkenskaper eller om
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
23
den bestritts av en anställd med anlitande av särskilt utgående representa- tionsersättning. Därest utgiften icke godtages som omkostnad blir emellertid såsom tidigare antytts resultatet olika, beroende på hur utgiften gäldats. Har den bokförts direkt som omkostnad, höjes rörelseidkarens inkomst och därmed ernås rättelse på tillfredsställande sätt. Har utgiften däremot be stritts från anställds representationsersättning leder gällande allmänna reg ler till att ett vägrat avdrag medför en högre beskattning för den anställde eller också att ingen rättelse av felaktigt avdrag kommer till stånd. Enligt de sakkunniga torde det nämligen ofta befinnas, att den anställde inte kan vägras avdrag med representationsersättningens belopp, om han använt det ta helt till representation för rörelsen.
För att ernå ett riktigt resultat vid sistnämnda form av representations- utövning föreslår de sakkunniga, att rörelseidkare inte längre skall anses berättigad till avdrag för representationsersättning till anställda enbart på grund av att ersättning utbetalts, utan det skall prövas i vad mån ersätt ningarna avsett utgifter som kan hänföras till driftkostnader i rörelsen. Är så ej fallet skall avdrag vägras, såvida inte ersättningen till viss del är att anse som avdragsgill löneförmån för den anställde. Å andra sidan skall då den uppburna ersättningen icke utgöra skattepliktig intäkt för den anställ de i vidare mån än behållning därav uppkommit. De sakkunniga anför vi dare härom.
Det föreslagna systemet överensstämmer med vad som redan nu i stor omfattning tillämpas i praktiken. Erfarenheter från taxeringsarbetet ger nämligen vid handen att systemet med årliga fasta representationsersätt- ningar till anställda alltmera övergetts. Representationsutgifterna bestrids i stället direkt av rörelseidkaren, i vissa fall på det sättet att den anställde efter hand som han bestritt sådana utgifter för arbetsgivarens räkning mot kvitton erhåller ersättning för sina utlägg. Skälen till att man övergått till detta system torde vara att man velat undvika den felaktighet vid de an ställdas beskattning, vilken uppkommer om de anställda vägras avdrag för utgifter som de bestritt på uppdrag av arbetsgivaren och för dennes räkning.
Den förordade metoden medför givetvis ett visst merarbete vid handlägg ningen av rörelseidkarnas taxering men detta motväges av att man i hu vudsak skulle slippa de ofta besvärliga avdragsfrågor som nu uppkommer vid taxering av anställda som uppburit representationsersättningar. De myn digheter, som har att behandla rörelseidkarnas taxering, skulle om förslaget genomföres få ta ställning till varje rörelseidkares sammanlagda kostnader för representation och därigenom kunna i ett sammanhang bedöma i vad mån yrkade avdrag vore skäliga.
Avslutningsvis tar de sakkunniga upp några mera speciella spörsmål. Så lunda framhållcs att det förekommer reklammetoder, som har viss anknyt ning till representation. Här åsyftas exempelvis gåvor av mindre föremål, bjudande av förfriskningar vid varudemonstrationer, studiebesök o. dyl. Det torde emellertid enligt de sakkunniga som regel inte här uppstå några svårigheter med gränsdragningen. Förslagen gäller icke heller egentliga reklamutgifter och de sakkunniga har icke funnit behov föreligga av några särskilda föreskrifter beträffande sådana utgifter i förevarande samman hang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
21
Kung/. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
De sakkunniga tar slutligen upp de krav som framförts, om att avdrag
borde vägras för utgifter för alkoholdrycker i representationssammanhang.
Det är förklarligt, framhåller de sakkunniga, att förslag härom framförts
och skäl kan anföras till stöd för en sådan begränsning av avdragsrätten.
Utgifter för alkoholhaltiga drycker torde praktiskt taget aldrig objektivt
sett kunna betecknas som direkt nödvändiga omkostnader. Om det emeller
tid förutsättes, att avdrag för representation medges endast i den begränsade
omfattning som förslagen innebär, synes det de sakkunniga tveksamt, om
tillräckliga skäl föreligger att göra någon skillnad mellan utgifter för al
koholhaltiga drycker och andra representationsutgifter. De sakkunniga
utgår från att vid bedömande av skäliga kostnader för olika slag av repre-
sentationsmåltider, kostnaderna skall avvägas så, att däri inryms utgifter
för drycker i endast mycket måttlig omfattning.
De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst
I fråga om den skattemässiga behandlingen av representationsutgifter i
förvärvskällan tjänst kan man enligt de sakkunniga i första hand särskilja
skattskyldiga med rörelseliknande förvärvsverksamhet och skattskyldiga
med fast inkomst av tjänst. Inom sistnämnda kategori uppmärksammar
de sakkunniga dessutom särskilt befattningshavare i statlig, kommunal eller
därmed jämförlig tjänst, som genom sin ställning har vissa representations-
förpliktelser utan att uppbära någon ersättning härför av arbetsgivaren.
Typiskt för förstnämnda kategori är, framhåller de sakkunniga, att den
skattskyldiges bruttoinkomster utgår i form av provision e. dyl. i förhållande
till verksamhetens omfattning och att en väsentlig del av bruttoinkomsten
åtgår för bestridande av utgifter och omkostnader för verksamhetens be
drivande eller med andra ord för inkomstens förvärvande. Den skattskyldi
ge bestämmer helt eller huvudsakligen hur verksamheten skall bedrivas. Då
verksamheten sålunda bedrivs under i huvudsak samma betingelser som
rörelse finner de sakkunniga naturligt att dessa skattskyldiga i avdrags-
hänseende likställes med rörelseidkare och de sakkunniga föreslår att före
skrifter härom intages i en ny anvisningspunkt till 33 § kommunalskatte
lagen.
I fråga om skattskyldiga med fast tjänsteinkomst, som utövar represen
tation på uppdrag av rörelseidkaren och åtnjuter ersättning härför, kan,
såsom de sakkunniga redan tidigare påpekat, ingen skattepliktig förmån
anses ha åtnjutits genom representationsutövningen i vidare mån än be
hållning uppstått. Erfarenheten visar emellertid, framhåller de sakkunniga,
att det ytterst sällan om ens någonsin förekommer, att skattskyldig med
inkomst av tjänst medger att behållning uppkommit å uppburen ersättning
eller att skattskyldig anser sig ha åtnjutit någon naturaförmån genom den
utövade representationen.
Under dessa förhållanden finner de sakkunniga, att det i vad avser
representationsutgifterna närmast framstår såsom en onödig omgång med
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
25
det nuvarande på bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kom munalskattelagen grundade systemet, att uppburen representationsersätt- ning i princip skall betraktas som skattepliktig bruttoinkomst. För att väg rad avdragsrätt för representation, som utövats för arbetsgivarens räkning, icke skall drabba den anställde i stället för arbetsgivaren föreslås därför såsom redan anförts, att avdragsrätten i första hand skall prövas vid arbets givarens taxering och att avgörande därvid skall vara, i vad mån den anställdes verifierade utgifter är att anse som avdragsgill representations kostnad eller avdragsgill löneförmån ur rörelsens synpunkt. För den an ställdes del innebär förslaget att som skattepliktig inkomst endast skall upptagas uppkommen behållning av representationsersättning eller värdet av skattepliktig förmån, som åtnjutits genom representationen. De sakkun niga anför vidare beträffande förslaget i denna del bl. a. följande.
Om de föreslagna bestämmelserna genomföres, kommer prövningen av be fogenheten av yrkade avdrag att ankomma på de taxerings- och prövnings- nämnder, som har att taxera arbetsgivarna. Möjligen kan mot förslaget in vändas att dessa nämnder ej alltid har den personkännedom rörande de an ställda, som kan vara av värde för prövningen. Å andra sidan torde åtskilliga fördelar vara att vinna genom att ett företags samtliga representationsutgif- ter — både de direkt bestridda och de i form av representationsbidrag utbe talade — kommer att prövas i ett sammanhang. Det är nämligen numera vanligt, att en anställd, som uppbär årlig representationsersättning, utövar representation för vilken vissa kostnader bestrides direkt av företaget. Där så erfordras bör givetvis samråd ske mellan olika myndigheter, som har att handlägga arbetsgivarens och den anställdes taxeringar. Det kan också erin ras att de regler rörande avdragsrätten, som de sakkunniga föreslår, torde vara ägnade att begränsa avdragsyrkandena och därmed underlätta bedö mandet av dessa yrkanden.
Det förhållandet, att ifrågavarande inkomsttagare enligt förslaget icke blir berättigade till representationsavdrag, kan, framhåller de sakkunniga, for mellt innebära en skärpning gentemot vad som nu gäller. Emellertid är nu mera mycket ovanligt att anställd, som icke erhåller representationsersätt ning av arbetsgivaren, medges avdrag för representationsutgifter vid taxe ringen. Utgifterna betraktas med andra ord som levnadskostnader. Frågan blir i allmänhet icke aktuell annat än för skattskyldiga med jämförelsevis hög tjänsteinkomst och det kan i sådant fall antas, uttalar de sakkunniga, att inkomsten bestämts med hänsyn till att den anställde skall kunna — utan att avdragsrätt föreligger — idka umgänge och visa gästfrihet i den omfattning som svarar mot tjänsten och inkomsten.
Skulle åtgärder vidtas i den riktning, som förslaget i denna del syftar till, synes enligt de sakkunnigas uppfattning anledning icke föreligga att vidtaga någon ändring i vad som nu gäller för skattskyldiga i allmän tjänst, som endast i undantagsfall när alldeles speciella omständigheter föreligger anses berättigade till avdrag för representationsutgifter. Skulle emellertid någon begränsning icke åvägabringas i vad avser andra gruppers möjlighet till så
26
dana avdrag, finner de sakkunniga, att rättvisan kräver viss omprövning av
i allmän tjänst anställdas rätt till avdrag för representationsutgifter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år J963
Deklarations- och uppgiftsskyldighet
Enligt de sakkunnigas mening är det av grundläggande betydelse för en
bättre ordning på förevarande område, att vid sidan av en reglering av av-
dragsrättens omfattning möjligheter beredes för taxeringsmyndigheterna att
kontinuerligt följa avdragsyrkandena så att närmare undersökning kan ske,
där så anses erforderligt. Sedan länge gäller att vissa slag av avdrag skall
redovisas öppet i deklarationerna och anledningen härtill har varit att det
på grund av risken för missbruk ansetts erforderligt att en åtminstone sum
marisk kontroll av avdragen bör kunna ske redan vid deklarationsgransk-
ningen. Starka skäl föreligger enligt de sakkunniga att åvägabringa liknande
kontrollmöjligheter även beträffande representationsutgifterna.
Såsom framgått av det tidigare anförda anser de sakkunniga, att nuva
rande föreskrifter i 26 § taxeringsförordningen om öppen redovisning av
rese- och representationskostnader icke är tillfredsställande. Värdet av den
na uppgiftsskyldighet begränsas av att lämnade uppgifter icke ger upplys
ning om representationsutgifternas andel av det angivna beloppet och ej
heller om arten av de utgifter, för vilka den skattskyldige tillgodofört sig av
drag. För närvarande kan därför uppgifterna knappast vara till annan nytta
än som underlag för bedömning om närmare undersökning bör verkställas.
Härtill kommer emellertid att många skattskyldiga utnyttjar möjligheten att
inte lämna uppgift förrän på anmaning.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det av vikt att genom särskild före
skrift inskärpes, att representationsutgifter icke är avdragsgilla med mindre
tillfredsställande utredning föreligger om utgifternas storlek och beskaffen
het. De sakkunniga föreslår att detta krav fastslås i punkten 1 av anvisning
arna till 20 § kommunalskattelagen och att därvid avses, att räkenskaperna
eller vid sidan därav förda anteckningar innehåller upplysningar beträffande
varje särskild utgift till ledning för bedömande i vad mån utgiften ger av-
dragsrätt enligt de för denna gällande föreskrifterna.
Därjämte föreslår de sakkunniga, att avdrag för representationskostna
der skall redovisas öppet i rörelseidkarnas deklarationer. Beträffande denna
uppgiftsskyldighets skattetekniska utformning anför de sakkunniga föl
jande.
För skattskyldiga, som begagnar rörelsebilaga enligt formulär 8 a, bör
detta ske genom att i räkenskaperna gjorda avdrag för representationsut
gifter alltid upptas såsom tillkommande post och att avdrag därefter yrkas
för belopp, som enligt gällande bestämmelser är avdragsgillt. Därvid kan
lämpligen inom linjen anges hur mycket av avdragna belopp som upptagits
å kontrolluppgifter rörande anställda. I 26 § taxeringsförordningen föreslås
av det anförda föranledda ändringar i första stycket punkt 7) samt ny ly
delse av punkt 8), varvid innehållet i nuvarande punkt 8) upptagits i en ny
punkt 9).
27
Det förutsättes att motsvarande ändringar vidtas i formuläret 7 a för rö- relseidkare, som inte avslutar räkenskaperna medelst vinst- och förlust konto.
Beträffande sådana grupper rörelseidkare, i fråga om vilka kontrollbeho vet är störst, föreslår de sakkunniga dessutom, att nu nämnda uppgiftsskyl- dighet med stöd av i 30 § taxeringsförordningen införda bestämmelser skall kompletteras med skyldighet att vid deklarationen foga en specifikation en ligt särskilt formulär över avdragna representationskostnader. Detta synes enligt de sakkunniga böra åligga fysiska personer, en- och fåmansbolag och jämförliga ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt part- rederier. För andra aktiebolag och ekonomiska föreningar anses dock den na uppgiftsskyldighet icke vara av behovet påkallad och skulle därtill bli jämförelsevis betungande utan att vara till däremot svarande gagn. I an slutning härtill anför de sakkunniga dessutom bl. a. följande.
I fråga om den uppgiftsskyldighet, som enligt gällande bestämmelser skall fullgöras till ledning vid annans taxering, föreslår de sakkunniga icke nå gon ändring. Det kan ifrågasättas, om förslaget rörande behandlingen av er sättningar till anställda för representationsutgifter bör föranleda begränsning av den uppgiftsplikt, som nu föreligger i ifrågavarande hänseende. Emellertid skall anställd fortfarande beskattas för behållning, som uppkommit å repre- sentationsersättning, och för naturaförmåner, som åtnjutits i samband med utövande av representation för arbetsgivares räkning. Med hänsyn härtill tor de det vara erforderligt att taxeringsmyndigheterna åtminstone tills vidare får uppgift om uppburna ersättningar i samma utsträckning som för närva rande.
Beträffande sådana skattskyldiga med inkomst av tjänst, som avses i den föreslagna punkten 5 av anvisningarna till 33 § KL, förutsättes att de för sina avdragsyrkanden kan åberopa utredning av den beskaffenhet, som krävs för avdrag i rörelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
IV. Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Remissinstanserna delar allmänt de sakkunnigas uppfattning att man bör söka få till stånd en bättre ordning i fråga om rätten till avdrag för represen tationsutgifter i syfte att undanröja det missbruk som råder. I några re missyttranden framhålles, att nuvarande otillfredsställande förhållanden skulle försvinna om avdragsrätten slopades helt och att skäl kan anföras för en sådan åtgärd. Ingen remissinstans har emellertid obetingat ansett sig bö ra förorda en så radikal lösning. Vissa uttalanden till förmån härför göres dock.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bl. a. föl jande.
Länsstyrelsens uppfattning är att en reform i fråga om representations avdragen bör bygga på en självständig bedömning av förhållandena inom näringslivet. Härvid bör hänsyn tagas till å ena sidan näringsidkarens be
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
hov av avdrag för verkliga omkostnader och å andra sidan det allmännas
krav på att skattereglerna bliva så enkla som möjligt och att onödiga utgif
ter för ren konsumtion icke får bestridas av obeskattade medel. Vill man nå
ett praktiskt resultat mot det rådande missbruket i fråga om avdragsmöj-
ligheternas utnyttjande synes en lämplig väg vara att som en huvudregel
stadga förbud mot avdrag. Taxeringsintendenten i detta län har i bifogade
promemoria föreslagit att förbudet mot avdrag för representationsutgifter
skall göras ovillkorligt eller i varje fall mera omfattande än enligt de sak
kunnigas förslag. En reform av antytt slag skulle skapa ökad klarhet och
i hög grad tillfredsställa kontrollintressena och länsstyrelsen hyser intresse
för denna linje. Förslagets genomförande torde emellertid förutsätta, att de
ekonomiska verkningarna därav för olika branscher blivit närmare belysta
och att näringslivets organisationer får tillfälle att yttra sig över förslaget.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner starka skäl tala för att, i enlighet
med de sakkunnigas förslag, utgifter för sällskapsliv, värdskap, nöjen, gå
vor och annan representation genom uttrycklig lagbestämmelse hänföres till
sådana levnadskostnader, för vilka avdrag icke må åtnjutas vid taxeringen.
För att inte skatteorättvisor och olikheter skilda skattskyldiga emellan skall
uppstå anser länsstyrelsen därjämte angeläget, att de nya bestämmelserna
tillämpas lika för alla skattskyldiga oberoende av bransch, kundkrets, före
tagsstorlek m. m. och att undantagsregler icke tillskapas utan att synnerli
gen starka skäl kan anföras härför. Med beaktande härav finner länsstyrel
sen de sakkunnigas motiveringar för undantagen från huvudregeln icke helt
övertygande. De härför åberopade skälen synes med lika stor kraft kunna
åberopas för rätt till avdrag även för många andra slag av representations
utgifter. Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill bl. a. följande.
Vid bedömande av hållbarheten i de sakkunnigas skäl för de föreslagna
undantagsbestämmelserna bör vidare beaktas att ett undantagslöst slopande
av avdragsrätten för alla slag av representationsutgifter självfallet icke kom
mer att medföra att all representation behöver upphöra utan endast att
den skulle komma att begränsas med hänsyn till det nya kostnadsläge, som
skulle uppstå genom att utgifterna finge bestridas utan avdragsrätt vid taxe
ringen. En sådan begränsning av representationsvanorna är enligt länssty
relsens mening önskvärd.
Härtill kommer att de föreslagna undantagsbestämmelserna säkerligen
komma att förorsaka besvärliga gränsdragnings- och bedömningsfrågor vid
tillämpningen och att därigenom risk uppkommer för förlust av såväl den
med huvudregeln åsyftade ökade rättvisan och likformigheten som den med
huvudregeln åsyftade rationaliseringen av taxeringsarbetet.
Länsstyrelsen anser därför i första hand, att de föreslagna undantagsbe
stämmelserna inte bör genomföras, och i andra hand att det i vart fall bör
införas ett uttryckligt förbud mot avdrag för kostnader för spritdrycker och
vin.
Remissinstanserna är eljest allmänt av den uppfattningen, att avdrags
rätt för representationsutgifter i princip bör föreligga och att -— i överens
stämmelse med vad som uttalats i direktiven för de sakkunniga — åtgär
der vidtages i syfte att förhindra missbruk. Sålunda anför t. ex. kammar
rätten bl. a. följande.
Kungi. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
29
I betänkandet har anförts en del exempel på kostnader, för vilka skatt skyldiga yrkat avdrag såsom för representationsutgifter och vilka kan tjäna som illustration till vilka extrema former, representationen ibland kan anta ga. Kan skattskyldiga bereda sig avdrag för kostnader för dylik representa tion och därigenom nedbringa sin beskattning, ter sig detta givetvis stötan de. En rörelseidkare eller en handelsresande får dock normalt antagas icke åsamka sig större representationskostnader än han anser sig nödsakad till. Den del av kostnaden, som motsvaras av minskad skatt, uppgår väl som re gel icke ens till hälften av kostnaden. Vidare kan man väl utgå ifrån, att en person, som arbetar rationellt och metodiskt, icke vill ägna sig åt represen tation i större omfattning än han känner sig tvungen till. Vid övervägande av vad som i skattelagstiftningen bör göras för att förhindra missbruk av avdragsrätten för representationskostnader bör förekommande missförhål landen icke få skymma blicken för att det även i en efter sunda ekonomiska principer bedriven förvärvsverksamhet kan vara nödvändigt att nedlägga betydande kostnader på representation för att den skattskyldige skall kun na hävda sig i konkurrensen.
Uttalanden av liknande innebörd återkommer i flertalet yttranden. Många remissinstanser anser att de sakkunniga framlagt alltför långtgående för slag. Härom anför t. ex. riksskattenämnden följande.
Riksskattenämnden kan instämma i vad som sålunda uttalats i direkti ven för de sakkunniga, vilket med andra ord innebär att även riksskatte nämnden anser att lagstiftningsåtgärder erfordras. Enligt riksskattenämn dens mening ha emellertid de sakkunniga gått väsentligt längre än vad som med hänsyn till syftet med utredningen och till näringslivets arbetsförhål landen framstår som skäligt. De sakkunniga ha föreslagit regler, vilka skul le i icke oväsentlig grad förhindra även sådan representation, som av seriösa företag bedömes som naturlig och med hänsyn till företagets intressen rik tig. Härtill kommer, att de föreslagna reglerna enligt riksskattenämndens mening icke bliva möjliga att utan mycket stora svårigheter tillämpa och dessutom —• i den mån de kunna tillämpas —- i åtskilliga fall komma att verka orättvist. Nämnden har härvid beaktat bl. a. det kända förhållandet, att den tid och den personal, som står till förfogande för taxeringsarbetet i första instans, är och kommer att förbliva strängt begränsad. Det vill sy nas som om en strikt efterlevnad av de föreslagna bestämmelserna förutsät ter en vida större och mera kvalificerad kontrollorganisation än vad man i praktiken har att räkna med.
Lantbrukets skattedelegation framhåller bl. a. följande.
Delegationen delar departementschefens uppfattning att ett obehörigt ut nyttjande av avdragsrätten för representationskostnader o. d. bör stävjas. Samtidigt vill emellertid delegationen framhålla, att en förebyggande lag stiftning icke får ha sådan form att den från avdragsrätt utesluter utgifter för i näringslivet förekommande representation, som är av sund karaktär och har betydelse för verksamhetens främjande och utveckling. Man bör i skattelagstiftningen också ha respekt för inom affärslivet och annan för värvsverksamhet förekommande seder och bruk. På en preventiv lagstift ning bör vidare ställas kravet, att den så långt möjligt skall vara entydig och praktiskt tillämpbar.
Delegationen anser, att de sakkunniga icke förebragt bärande skäl och motiveringar för en så långtgående skärpning av avdragsreglerna, som de framlagda förslagen innebär.
30
Näringslivets skattedelegation gör följande uttalande.
Den begränsning i avdragsrätten som åsyftas bör enligt direktiven möj
liggöra, att man kommer till rätta med missbruk utan att onödigtvis försvå
ra vad som från kommersiella och andra synpunkter framstår som motive
rat. Denna målsättning för utredningen finner vi riktig. Vi måste emeller
tid konstatera, att de sakkunniga icke fullföljt dessa direktivens intentio
ner. De sakkunniga har nämligen frångått det för beskattningen av inkomst
av rörelse gällande omkostnadsbegreppet och sålunda valt en motsatt ut
gångspunkt vid utformningen av sitt förslag, vilket därför kommit att stå i
direkt strid med kommersiella och andra sakligt motiverade intressen.
Delegationen anser att de sakkunnigas förslag inte är praktikabelt.
Liknande uttalanden göres av bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och indu
striorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund och han-
delskamrarna.
Landsorganisationen understryker angelägenheten av att alla möjligheter
tillvaratages för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Svårig
heten att åstadkomma en enhetlig behandling av representationsavdragen
sammanhänger emellertid enligt organisationen intimt med det nuvarande
skattesystemet. Om den direkta intäktsbeskattningen successivt minskades
till förmån för någon annan beskattningsform, skulle problemet till stor del
bortfalla. Frågan om en ändrad företagsbeskattning är, framhålles i yttran
det, under utredning av allmänna skatteberedningen, men då detta är ett ar
bete på lång sikt måste man nu söka få till stånd en reglering av representa
tionsavdragen. Bestämmelserna får emellerlid inte leda till en orimligt om
fattande taxeringskontroll och inte heller från de skattskyldigas synpunkt
framstå som synnerligen obilliga. Med hänsyn härtill och till den i direktiven
angivna allmänna målsättningen ställer sig organisationen kritisk till de sak
kunnigas förslag och anför i anslutning härtill bl. a. följande.
De särskilt angivna fall, där enligt utredningens uppfattning avdrag för
representation bör medges, är godtyckligt valda och utesluter en rad situa
tioner i vilka representationsutgift lika väl kan motiveras. De sakkunniga
har trots detta icke lyckats definiera undantagsfallen så noggrant att all skä
lighetsbedömning kunnat undvikas. Taxeringsmyndigheternas arbete torde
härigenom icke förenklas i någon större utsträckning.
Enligt LO:s uppfattning borde det ha varit klarare att helt förbjuda av
drag för representationskostnader utan undantag. Utredningen själv anför
också många vägande motiv för ett sådant ställningstagande. Med hänsyn
till att de praktiska konsekvenserna av en sådan lösning för närvarande icke
kan överblickas, vill LO emellertid tills vidare avstå från att förorda denna
linje.
Även om remissinstanserna i regel anser, att de sakkunnigas förslag är för
långtgående och restriktiva och därtill förknippade med bestående praktiska
tillämpningssvårigheter delar man emellertid allmänt de sakkunnigas upp
fattning om, att rådande missförhållanden påkallar lagbestämmelser, som
reglerar avdragsrätten till ledning för såväl de skattskyldiga som beskatt-
ningsmyndigheterna, samt en vidgad uppgiftsskyldighet för att möjliggöra
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
31
effektivare kontroll. Några remissinstanser förordar dock en fortsatt utred ning av frågan i bättre överensstämmelse med den allmänna målsättning, som angivits i direktiven för de sakkunniga, och med beaktande av de erin ringar som anförts mot förslagen. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a, av kommerskollegium, länsstyrelsen i Södermanlands län, Kooperativa för bundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges akademikers centralorganisa tion. Riksskattenämnden anser inte alt förslaget i befintligt skick bör läg gas till grund för lagstiftning. Enligt nämnden bör man först undersöka om inte frågan kan lösas efter enklare och mindre rigorösa linjer.
Beträffande riktlinjerna för en fortsatt utredning anför Kooperativa för bundet, under erinran om att avdrag i praxis medgivits redan före kommu nalskattelagens tillkomst, bl. a. följande.
Beträffande praxis under detta tidigare skede har de sakkunniga åberopat ett uttalande av regeringsrådet Palmgren, som synes vara värt att citera i detta sammanhang: »Vad beträffar så kallade representationskostnader, så får avdrag därför ske vid beräkning av inkomst av rörelse. Härför fordras dock som oeftergivligt villkor, att utgifterna står i omedelbart samband med rörelsen och verkligen hava till syftemål inledande eller bevarande av affärs förbindelser.» Då departementschefen i direktiven efterlyser bestämmelser, som är bättre ägnade att fylla »sin ursprungliga uppgift», synes det styrelsen, som om Palmgrens här citerade uttalande skulle kunna vara till god led ning. Sålunda bör som förutsättning för avdragsrätt såvitt gäller representa- tionsutgifter krävas, att den skattskyldige på lämpligt sätt påvisar det sam band, som finns mellan ifrågavarande utgift och rörelsens bedrivande och bibehållande (jämför 20 § KL). Däremot torde det icke vara vare sig prak tiskt möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva av vilken art sam bandet skall vara. Ej heller bör något krav uppställas innebärande att den skattskyldige skall visa, att utgiften varit »nödig» för rörelsens bedrivande. En sådan bevisning är ofta omöjlig att prestera bl. a. av den anledningen att frågan om representation varit »nödig» eller ej kan vara föremål för mycket skiftande uppfattningar.
Enbart syftet med representationen och sambandet mellan denna och rö relsen synes dock, tillägger förbundet, ej alltid vara tillräcklig grund för av dragsrätt. Med hänsyn till den överdådiga karaktären av vissa former av representation kan det möjligen vara lämpligt att stadga förbud för vissa slag av representation i form av dyrbarare gåvor o. dyl. Sannolikt kan dock denna fråga inte lösas uttömmande genom bestämmelser i kommunalskatte- lagcn. Enligt förbundet synes det därför ligga närmast till hands att uppdra ga åt riksskattenämnden att lämna erforderliga anvisningar till ledning för rättstillämpningen. Förbundet antyder även möjligheten att inrätta ett sär skilt organ, som skulle ha samma funktion som näringslivets opinionsnämnd vid bedömning av reklamfrågor.
Sveriges akademikers centralorganisation anser, att de föreslagna reglerna på flera punkter är för vagt och generellt formulerade och därför ägnade att skapa besvärliga tolkningsproblem. Enligt förbundets mening hade det va rit riktigare och också incra i linje med direktiven att närmare definiera och begränsa de avdragsgilla kostnaderna per person och representationstillfäl- le. Om man behåller den schablonmässiga bedömningen måste, framhåller
32
förbundet, redovisning och kontroll skärpas. Därvid bör de skattskyldiga
åläggas att utförligare än för närvarande i olika huvudposter specificera
sina representationskostnader och yrkade avdrag härför.
Några remissinstanser avstyrker de sakkunnigas förslag under motivering,
att det bör vara möjligt att åstadkomma en tillfredsställande ordning på ett
enklare sätt än genom olika lagstiftningsåtgärder. Sålunda anser lantbrukets
skattedelegation, att förslaget i huvudsak inte är ägnat att läggas till grund
för lagstiftning då det innebär alltför långtgående ingripanden i avdragsrät-
ten för kostnader, som är normala och nödvändiga i förvärvsverksamhet. En
ligt delegationens mening är de föreslagna bestämmelserna varken entydiga
eller praktikabla och rådande missbruk bör kunna stävjas med betydligt
enklare medel. Härom anför delegationen bl. a. följande.
Delegationen anser att en utbyggnad av uppgiftsskyldigheten i deklaratio
nerna leder till att fallen av missbruk helt eller i vart fall praktiskt taget
helt försvinner. Samtidigt bör lämnas utförliga föreskrifter om hur verifika
tionerna skall vara beskaffade och hur övriga i detta sammanhang nödvän
diga noteringar skall göras. För att redan på taxeringsnämndsstadiet upp
nå en likformig bedömning av de vanligaste slagen av representationskost
nader är det önskvärt att riksskattenämnden utfärdar anvisningar. I övrigt
bör rättspraxis få bli vägledande.
Svenska revisorsamfundet anser likaledes, att rådande missförhållanden
bör kunna motverkas genom tydliga, av riksskattenämnden utfärdade till-
lämpningsföreskrifter och en vidgad uppgiftsskyldighet. Samfundet avstyr
ker en lagstiftning enligt de sakkunnigas förslag och förordar en fortsatt ut
redning med sikte på att inom ramen för gällande beskattningsprinciper byg
ga upp ett enhetligt och effektivt kontrollsystem.
Familjeföretagens förening uttalar som sin uppfattning, att skattelagstift
ningen redan i sin nuvarande utformning kan vara tillfyllest, om bara all
mänheten och skattemyndigheterna ges en orientering om vad som enligt
god köpmannased ingår i företagsmässigt betingad representation. Med hän
syn till att näringslivet är så växlande ter det sig enligt föreningen ogörligt
att i lagtext ge enhetliga och otvetydiga bestämmelser. Däremot synes det möj
ligt att låta riksskattenämnden utarbeta vägledande direktiv, därvid även
frågan om representation i hemmet bör kunna lösas bättre än vad som är
möjligt lagstiftningsvägen. En sådan lösning av frågan bör kombineras med
en öppen redovisning av representationsavdragen i deklarationerna.
Liknande synpunkter på frågan anföres av handelskamrarna för Småland
och Blekinge, Västergötland och Norra Halland samt Örebro och Västman
lands län ävensom av Sveriges handelsresandeförbund.
Svensk industriförening anser, att frågan bör kunna lösas genom att riks
skattenämnden utarbetar schablonnormer avseende såväl rörelseidkares som
anställdas representation, därvid liberalare regler än för närvarande bör in
föras för representation i hemmet och för representation som utövas av an
ställda i allmän tjänst. Föreningen vänder sig särskilt mot den föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
33
uppgiftsskyldigheten, vilken anses alltför betungande för småindustrins del mot bakgrunden av småföretagens i allmänhet ringa och måttfulla represen tation.
I stort sett samma synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund. som anser att de sakkunnigas förslag direkt missgynnar de mindre företagen.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande understryker kravet på lik ställighet i konkurrenshänseende såväl nationellt som internationellt sett.
Föreningen anser, att de sakkunnigas förslag sätter de svenska företagen i sämre läge än konkurrerande företag i bl. a. de nordiska grannländerna och förordar att frågan hänskjutes till Nordiska rådet. Föreningen avstyrker de föreslagna reglerna och anför gentemot förslaget om vidgad uppgiftsskyldig- het, att det bör vara tillräckligt om taxeringsmyndigheterna vid bokförings granskning eller förfrågan kontrollerar avdragens riktighet. Den utbyggda taxeringsorganisationen bör enligt föreningen erbjuda möjligheter till er forderlig kontroll.
Länsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om eu skärpning av företags beskattningen på representationskostnadsområdet bör ske via den direkta beskattningen och om inte kravet på likformighet och rättvisa vid taxe ringen bättre kan tillgodoses via den indirekta beskattningen. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.
En skattemässig reglering av representationskostnader utöver vad som för närvarande sker vid inkomsttaxeringen bör enligt länsstyrelsens mening ske via den indirekta beskattningen genom en konsumtionsskatt. Representation består ofta av lyxkonsumtion. Uppenbarligen ligger bakom denna en ej ringa skattekraft. Då bedömningen vid urvalet av beskattningsnormer ytterst bör vila på skatteförmågan, synes det naturligt att denna skattekraft får ge sin tribut till det allmänna. Ett sådant betraktelsesätt står även i full överens stämmelse med det normala skeendet inom samhällslivet, som bl. a. kom mer till uttryck vid bidragsgivning för välgörande ändamål av olika slag. Man kan ej bortse från den realiteten, att bidragsgivningen påverkas av gi varens tillgång på medel, som han finner sig kunna undvara. Genomförandet av sociala förbättringar förutsätter enligt vedertagen uppfattning att medel tages i anspråk från de skattskyldiga i förhållande till deras ekonomiska resurser. Det anförda innebär självfallet inte, att en konsumtionsbeskatt- ning endast bör gälla mera påkostad representation. Det får anses ligga i sakens natur, att beskattningen skall träffa hela det område, där den är avsedd att fungera.
I några remissyttranden riktas erinringar mot att avdragsrätten enligt de sakkunnigas förslag skulle bli begränsad till förvärvskällorna rörelse och tjänst. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att omfattningen av den verk samhet, som bedrives å ett modernt storjordbruk, icke sällan är sådan, att även i dylik förvärvsverksamhet fog understundom kan föreligga för av drag för representationskostnader. Härvid bör hänsyn särskilt tagas till att det förhållandet, att ett jordbruk är beläget på relativt stort avstånd från större tätort, kan medföra särskilda krav på representation. Lantbrukets skattedelegation konstaterar, att man genom den föreslagna formuleringen
3 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
av 20 § koinmunalskattelagen avskär rätten att göra avdrag för represen tationskostnader för stora grupper skattskyldiga, där hittills en sådan rätt självfallet förelegat. Åtskilliga jordbruk har en omfattning, som betydligt överstiger den normala storleken av rörelsedrivande förelag. Sådana jord bruksenheter har samma behov av representation och personalvårdande åt gärder som rörelse. Även vid förvaltning av större komplex av hyresfastig heter torde motsvarande behov föreligga. Delegationen finner det vara en hrist att avdragsrätten för dessa inkomstslag icke diskuterats och anser att de sakkunnigas förslag innebär en icke acceptabel diskriminering.
Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län.
Avdragsreglernas utformning
Även om remissinstanserna i princip tillstyrker en reglering av avdrags rätten beträffande representationskostnader råder dock, som framgått av det redan anförda, delade meningar om hur regleringen lämpligen bör ut formas. Härvidlag är det främst förslagen till avdragsregler för represen tation i rörelse och därmed av de sakkunniga likställd förvärvsverksamhet (provisionsanställda o. likn.), som föranlett erinringar av såväl principiell som teknisk art. Men även förslagen beträffande representation av anställda med fast inkomst av tjänst har, om än i mindre utsträckning, föranlett er inringar.
I fråga om avdragsrätten för representationsutgifter i förvärvskäl lan rörelse och därmed jämförlig verksamhet kan man av remiss behandlingen särskilja två olika uppfattningar med avseende på utformning en av en i lag reglerad avdragsrätt. Den ena ansluter sig till de sakkunnigas förslag om lagbestämmelser, enligt vilka avdragsrätt för utgifter för säll skapsliv, värdskap, nöjen, gästfrihet o. dyl. inte föreligger annat än i särskilt angivna undantagsfall och därvid endast i skälig omfattning. En sådan detaljreglering anser man i likhet med de sakkunniga böra kombineras med en vidgad uppgiftsskyldighet. Företrädarna för denna uppfattning återfin nes främst bland länsstyrelserna. Enligt den andra uppfattningen bör man i första hand tillskapa bättre kontrollmöjligheter genom en utvidgad upp giftsskyldighet. För att en sådan åtgärd skall få erforderlig effekt bör där jämte i kommunalskattelagen intagas bestämmelser, som anger de allmänna förutsättningarna för avdragsrätten, till ledning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna. För tillämpningen av dessa allmänna be stämmelser föreslås riksskattenämnden — eventuellt i samråd med repre sentanter för näringslivets olika organisationer — skola utfärda erforderliga kompletterande anvisningar. Denna uppfattning företrädes bl. a. allmänt av de hörda näringsorganisationerna.
En detaljreglering i överensstämmelse med riktlinjerna i de sakkunnigas förslag förordas av riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelser na i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv-
35
leborys, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövninysnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte den bästa lösningen är att uppdraga åt riksskattenämnden, att efter samråd med rörelseidkarnas organisationer utforma föreskrifter för på lämpligt sätt bestämda grupper av skattskyldiga. Sådana regler kan, enligt länsstyrelsen, bättre anpassas eftei bransch och tidsläge och göras mera lättillgängliga än en lagtext. Om emel lertid avdragsrätten anses böra författningsmässigt regleras, har länsstyi el sen intet att erinra mot en lösning enligt de sakkunnigas förslag.
Från nu nämnda remissinstansers sida anföres dock vissa synpunkter på och erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag beträffande såväl den tekniska utformningen som den materiella innebörden.
Av synpunkter av mera formell natur må nämnas, att man i vissa tall förordar en omredigering av förslaget till anvisningar till 20 § kommunal skattelagen för att undvika en sammankoppling av levnadskostnadsbegrep- pet med juridiska personers representationsutgifter. Det ifrågasättes även om inte vissa bestämmelser av mera allmän karaktär i de föreslagna an visningarna till 29 § borde överföras till anvisningarna till 20 §.
Från remissinstansernas sida uttalas vidare allmänt bestämda farhågor för att den föreslagna utformningen av författningstexten kommer att medföra bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter. Härvid pekar man sär skilt på att avdragsrätten enligt förslaget göres beroende av sådana förhållan den som att kund, som bjudits på måltid, skall vara bosatt på mera betydan de avstånd från den ort, där den skattskyldiges verksamhet hedrives, att re presentationen skall ha ägt rum i direkt samband med affärsuppgörelse av större betydelse, a 11 fråga skall vara om invigning av större anläggning eller igångsättande av mera betydelsefull verksamhet där representationen kan anses vara av vikt för rörelsens bedrivande samt att fråga skall vara om enklare personalfester för ett större antal deltagare. Sådana allmänt hållna bestämmelser kommer enligt remissinstansernas mening alt medföra betydande tolkningssvårigheter och bör ersättas med klarare regler eller förtydligas genom anvisningar av riksskattenämnden.
Erinringar anföres även mot att såsom villkor för avdragsrätt i vissa fall kräves, att den person, som blivit bjuden på kost och logi, skulle ha åt njutit avdrag för fördyrade levnadskostnader om han själv bestritt utgiften. Härvid framhålles svårigheterna såväl för rörelseidkaren att göra eu sådan bedömning som för beskattningsmyndigheterna att i efterhand kontrollera att förutsättningar för avdragsrätt förelegat.
Vidare ifrågasättes i remissyttrandena om inte avdragsrätt bör föreligga i skälig omfattning även för representation gentemot person, som bor på den ort där den skattskyldige driver rörelse, i vart fall när det gäller större städer. Bestämmelsen att representationen skall ha ägt rum i direkt sam band med större affärsuppgörelse anses av flertalet remissinstanser såsom alltför restriktiv liksom även bestämmelsen att avdragsrätt skall föreligga
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
endast för representation gentemot kund och inte gentemot leverantör eller
i samband med studiebesök, konferenser o. lilcn. Allmänt anses dessutom, att
avdragsrätten även bör innefatta den del av utgifterna som faller på den
bjudandes egen förtäring.
Vad avser avdragsrätten för representation vid invigningar o. likn. samt
för personalfester uttalas allmänt, att förslagen på ett icke godtagbart sätt
missgynnar de medelstora och mindre företagen. Om avdragsrätt skall fö
religga i dessa fall bör lika villkor gälla för alla. Särskilt vänder man sig
mot de sakkunnigas uttalanden om att antalet deltagare skall vara minst
20 å 25 för att avdrag skall medgivas för personalfest. Skall någon begräns
ning gälla härvidlag anses deltagarantalet antingen böra sättas väsentligt
lägre eller också sättas i relation på lämpligt sätt till hela personalstyrkan.
Beträffande representation gentemot utlänningar föreligger vissa delade
meningar bland ifrågavarande remissinstanser. Flera remissinstanser föror
dar i enlighet med de sakkunniga en generösare avdragsrätt i dylika fall.
Några remissinstanser anser däremot att samma restriktiva regler böra gälla
oavsett om den, gentemot vilken representationen utövas, är svensk eller ut
länning eller att i vart fall en restriktivare linje än den föreslagna bör väljas,
t. ex. vid intressegemenskap. Därjämte anses bestämmelserna vara för all
mänt hållna och medföra såväl tillämpnings- som konlrollsvårigheter. Vidare
avvisas allmänt förslaget om att beskatta den, som åtnjutit förmån i form
av representation av utländsk företagare eller företrädare för utländskt
företag, bl. a. under hänvisning till att det saknas kontrollmöjligheter be
träffande sådana förmåner.
I princip anser de ifrågavarande remissinstanserna riktigt att begräns
ningen i avdragsrätten även bör omfatta utgifter för s. k. indirekt repre
sentation. Då de föreslagna bestämmelserna inte ger tillräcklig vägledning
för bedömning av avdragsrättens omfattning erfordras dock enligt remiss
instanserna kompletterande bestämmelser antingen i lagstiftningen eller i
anvisningar av riksskattenämnden. I några yttranden ifrågasättes emellertid
om uttryckliga bestämmelser behövs på denna punkt med hänsyn till redan
tillämpad praxis.
De erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag, som nu redovi
sats, återkommer även i yttrandena från de remissinstanser, som förordar
mera allmänt hållna bestämmelser kombinerade med en utvidgad uppgifts-
skyldighet. Vad som från dessa instansers sida framhålles till förmån för
en annan utformning av avdragsreglerna är de betydande svårigheter som
föreligger, att genom lagbestämmelser till fullo täcka alla de situationer då
avdrag bör medgivas och därjämte taga erforderlig hänsyn till de skilda
förhållandena inom olika branscher. Förutom att en detaljreglering enligt
de sakkunnigas förslag skulle ge bestående gränsdragnings- och tillämp-
ningssvårigheter, skulle den, framhålles i dessa yttranden, medföra en allt
för stor arbetsbelastning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyn-
digheterna. Förslaget betecknas som alltför restriktivt och det betonas att
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
37
en reglering i enlighet med förslaget skulle betyda att avdrag vägras för ut gifter som enligt allmänt vedertagna begrepp betraktas som driftkostnader. Detta anses bl. a. bli följden av att representationsutgifterna enligt förslaget sammankopplats med icke avdragsgilla levnadskostnader. Särskilt från nä ringslivets sida bär man vänt sig häremot. Sålunda uttalar näringslivets skattedelegation bl. a. följande.
Den rättspolitiska argumentering, som de sakkunniga sökt lämna för den närmare utformningen av sitt på nämnda klassificering grundade förslag, kan sammanfattas däri, att de sakkunniga utgått ifrån vad som vid beskatt ning av inkomst av tjänst brukar betecknas som fördyrade levnadskostna der. Varken teoretiska eller praktiska synpunkter motiverar ett sådant av steg från eljest tillämpade principer. Den principiella gränsdragningen mel lan privat levnadskostnad och driftkostnad är nämligen betingad av att drift kostnaden till skillnad från levnadskostnaden gjorts i en på vinst inriktad yrkesmässig verksamhet. Vid ett realistiskt bedömande av lagstiftningspro- blemet beträffande avdragsrätten för representationskostnader kommer man därför i stället till, att avdragsrätten — med utgångspunkt från nu tilläm pat driftkostnadsbegrepp — bör så utformas, att den förhindrar missbruk och därmed jämförliga uppenbara överdrifter.
Delegationen vänder sig vidare mot att de sakkunniga till representation hänfört sådana utgifter för kost, logi in. in. åt anställda, som sammanhäng er med företagets interna verksamhet, t. ex. utgifter i samband med kurser, konferenser m. in., eller som är av rent personalvårdande karaktär. De sak kunnigas förslag anses på ett otillbörligt sätt begränsa avdragsrätten för kostnader föranledda av denna nödvändiga sida av verksamheten. Enligt delegationens mening behövs härvidlag ingen reglering genom särskild lag stiftning, enär det redan nu föreligger möjlighet att ingripa mot överdrifter.
Liknande synpunkter anföres även i andra yttranden av företrädare för näringslivet, bl. a. av Sveriges redareförening som särskilt framhåller, att av- dragsrätt även i fortsättningen bör medgivas för av rederierna bekostade resor till och från fartyg för hustrur till ombordanställda på fartyg, vilka blott sällan anlöper svensk hamn.
Härjämte framhålles allmänt att de sakkunnigas förslag inte innebär lika behandling av alla skattskyldiga utan direkt missgynnar de medelstora och mindre företagen. Vidare anser man det inte ändamålsenligt att ett företags rätt till avdrag för representationsersättning åt anställd göres beroende av i vad mån sådan ersättning blir avdragsgill vid den anställdes taxering.
Av i huvudsak nu nämnda skäl anser man från flera remissinstansers si da, att åtgärderna bör inriktas på att utan alltför detaljerade och därmed svårtillämpade och svårkontrollerbara bestämmelser åstadkomma en regle ring, som erbjuder möjligheter alt stävja de nu förekommande missförhål landena.
En sådan lösning förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, länssty relserna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Värm lands län, flertalet handelskammare, näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges grossistfärlmnd, Sveriges köpmannaförbund, Svcri-
38
ges hantverks- och industriorganisation, Sveriges advokatsamfund och
Landsorganisationen samt i princip även av Kooperativa förbundet.
Beträffande utformningen av en reglering i enlighet med nyssnämnda
riktlinjer anför kammarrätten bl. a. följande.
Kammarrätten är icke övertygad om att en detaljerad lagstiftning som
den föreslagna rörande avdragsrätten för representationskostnader vore ett
lämpligt medel mot de missbruk, som otvivelaktigt förekommer i fråga om
avdrag för representationskostnader.
Däremot kan kammarrätten vitsorda behovet av en vidgad uppgiftsskyl-
dighet ävensom av en i 20 § kommunalskattelagen meddelad allmän bestäm
melse, som ger möjlighet att medge avdrag för representationsutgifter med
skäligt belopp, där med hänsyn till förebragt utredning eller eljest kanda
förhållanden utgiften bedömes ha varit nödvändig för en verksamhets behö
riga bedrivande. Såsom exempel på en sådan regels utformning skulle kun
na anges att för avdragsrätt fordras, att utgifterna stå i omedelbart samband
med rörelsen och verkligen har till syftemål inledande eller bevarande av
affärsförbindelser (jfr Palmgrens å sid. 21 i betänkandet återgivna uttalan
de) eller kan hänföras till personalvård.
Med utgångspunkt från en sådan bestämmelse skulle det därefter ankom-
ma på riksskattenämnden att uppdraga riktlinjer till ledning vid bedöman
de av vad skall anses utgöra skälig representationskostnad.
Landsorganisationen anför liknande synpunkter på utformningen av be
stämmelserna och uttalar.
Huruvida en utgift för representation skall berättiga till avdrag vid taxe
ringen eller ej måste bli föremål för en bedömning från fall till fall. Som
grundval för en dylik bedömning synes lämpligen kunna läggas den av ut
redningen citerade regeringsrådet Palmgrens tolkning av tidigare praxis pa
området, nämligen att avdrag bör åtnjutas för utgifter i omedelbart sam
band med rörelsen i den mån de har till syfte att inleda eller bevara affärs
förbindelse. Härtill bör fogas villkoret att kostnaderna med hänsyn till om
ständigheterna i det särskilda fallet bör framstå såsom skäliga. Olika former
av överdådig representation, dyrbarare gåvor etc. bör således ej berättiga
till avdrag, även om de kan visas ha visst samband med den skattskyldiges
verksamhet. När det gäller den närmare tolkningen av dessa bestämmelser
bör Riksskattenämnden kunna utfärda mer preciserade anvisningar.
Även i fråga om den interna representationen gentemot anställda anser or
ganisationen att en skälighetsprövning från fall till fall bör tillämpas, där
vid antalet inbjudna inte bör vara det enda eller avgörande kriteriet. Här\id-
lag bör riksskattenämnden eller annat organ efter samråd med näringslhet
och arbetsmarknadsorganisationerna kunna utfärda anvisningar om Vdka
kostnader av representationskaraktär, som kan anses vara normala för god
personalvård och därmed avdragsgilla vid taxeringen. Organisationen anför
vidare bl. a. följande.
I detta samband borde övervägas om inte näringslivet självt mer aktivt
än vad som nu är fallet kunde medverka i arbetet att bekämpa missbruket
av representationskostnadsavdragen. Även inom näringslivet borde ju före
ligga ett intresse i att motverka en konkurrens som tar sig uttryck i starkt
stegrade representationskostnader. Om detta kräver ett inrättande av ett sär
skilt organ anser sig KO ej nu ha anledning ta ställning till men vill erinra
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
39
om att när det gäller att motarbeta avarter inom reklamen en dylik insti tution redan finns i form av Näringslivets opinionsnämnd.
Näringslivets skattedelegation är i princip av samma uppfattning i fråga om utformningen av de materiella reglerna. Som villkor för avdragsrätt bor gälla, att representationen äger samband med och föranletts av den bedrivna näringsverksamheten samt att kostnaden inte varit oskälig. I anslutning här till anför delegationen bl. a. följande.
Svaren på eu rundfråga hos ett flertal företag har visat, att metoden med schablonregler, t. ex. av innebörd att kostnaden skulle vara avdragsgill inom en viss ram, bestämd i relation till företagets omsättning eller bruttovinst, icke visat sig ge ett rimligt resultat. Även på grund härav bör kommunal skattelagens regler ges ovannämnda innehåll. Erfarenheterna från utlandet ger vid handen, att utformandet av därutöver erforderliga riktlinjer för till- lämpningen bör anförtros, icke åt lagstiftningen, utan åt något organ med le dande ställning inom beskattningsväsendet.----------- Det torde ankomma på Riksskattenämnden att i den män så är möjligt genom anvisningar ge den vägledning som må visa sig erforderlig utöver en lagregel av det av oss före slagna innehållet och därpå grundad rättspraxis. Dylika anvisningar bör ut formas efter hörande av ansvariga företrädare för näringslivet såsom t. ex. representanter för Handelskamrarnas nämnd eller motsvarande organ.
Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och
Värmlands län. Sålunda anför länsstyrelsen i Kalmar län bl. a. följande.
Då det enligt länsstyrelsens mening på grund av representationskostnader nas natur icke är möjligt att i detalj angiva vilka representationskostnader, som skola vara avdragsgilla, torde allenast allmänna bestämmelser om den avdragsgilla representationskostnadens innebörd böra införas. Sådana all männa bestämmelser kunna utformas antingen i huvudsak överensstäm mande med den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 4--7 styckena av punkt 15 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen eller efter samma principiella uppläggning som norska riksskattestyrets rundskrivelse nr 304 den 13 december 1957. De bestämmelser, som komma att fastställas, böra dock kompletteras med föreskrifter i taxeringsförordningen om ett ovillkor ligt utredningskrav.
Enligt riksskattenämndens mening bör man undersöka möjligheterna att lösa frågan om avdragsrätten för representationskostnader efter andra lin jer än de sakkunniga förordat. Nämnden anför bl. a. följande.
Därvid synes till en början kunna ifrågakomma att generellt förklara kost nader för vissa om »överdådigt levnadssätt» vittnande former av represen tation såsom icke avdragsgilla, t. ex. semesterresor, lustjakter, representa- tionsvillor, särskilt arrangerade jaktutflykter och specialarrangerad under hållning. Riksskattenämnden vili icke bestrida, att även utgifter för dylika former av representation kunna vara mer eller mindre erforderliga i vissa in ternationella sammanhang men anser likväl eu ensartad reglering i dessa avseenden erforderlig. Vidare borde i kommunalskattelagen införas eu be stämmelse av huvudsaklig innebörd, att representationskostnader i övrigt icke äro avdragsgilla i den mån representationen avser annat än måltider, logi, teaterbiljetter och liknande uttryck för gästfrihet av sedvanlig beskaf fenhet och omfattning. Riksskattenämnden vill emellertid i detta samman hang framhålla, att nämnden är medveten om svårigheten att giva eu dylik
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
regel en adekvat utformning. Nämnden vill även framhålla, att nämnden icke avser att taxeringsmyndigheterna skulle för varje skattskyldig verkställa någon detalj granskning av representationens beskaffenhet och omfattning. Däremot borde i systemet ingå skyldighet för alla rörelseidkare att i den år liga deklarationen uppge de totala representationskostnaderna, fördelade på ett par lämpliga huvudgrupper. Avsikten härmed skulle vara att mera all mänt få en uppfattning om representationskostnaderna vore onormala i för hållande till rörelsens art och omfång för att, där så synes vara fallet, när mare undersöka saken genom taxeringsrevision eller genom infordrande av närmare uppgifter. Befunnes därvid att den skattskyldige flagrant brutit mot den nyss angivna regeln angående i vilken utsträckning representations kostnaderna äro avdragsgilla — vilken regel borde på lämpligt sätt återges i deklarationsblankettens text — borde saken anmälas för eventuellt åtal för deklarationsbrott.
I fråga om de sakkunnigas förslag rörande rätt till avdrag för representa tion i förvärvskällan tjänst är det i huvudsak endast behandling en av fasta representationsbidrag som föranlett särskilda uttalanden. För slaget om att provisionsresande och andra anställda med rörelseliknande förvärvsverksamhet i förevarande hänsende bör likställas med rörelseidka re har i allmänhet godtagits såsom välgrundat eller också lämnats utan er inran.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock, att handelsresanderepre sentationen icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Denna representation är, framhåller länsstyrelsen, ofta överdriven och överdådig, men då den huvud sakligen sker under resa utanför hemorten leder de sakkunnigas förslag in te till någon begränsning i avdragsrätten för provisionsresandenas vidkom mande medan däremot handelsresande, som icke arbetar på provisionsbasis, skulle sakna avdragsrätt. Härav kan tänkas följa såväl konkurrensmässiga återverkningar till de sistnämndas nackdel som formella ändringar i an ställningsförhållandena i syfte att komma i åtnjutande av avdragsrätt. En önskvärd begränsning av handelsresanderepresentationen kunde enligt läns styrelsen möjligen åstadkommas genom att för avdragsrätt uppställa kravet, att även den kund, gentemot vilken representationen utövas, skall ha före tagit resa, t. ex. inbjudits till annan ort, där uppackning sker.
Även kammarrätten konstaterar, att de föreslagna bestämmelserna inne bär att avdrag för representationsutgifter inte skulle medges andra skatt skyldiga med inkomst av tjänst än provisionsresande eller liknande. Denna skillnad torde dock enligt kammarrättens mening icke inge några större be tänkligheter från rättvisesynpunkt om avdragsrätten för representation i rö relse begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Kammarrätten tilläg ger dock följande.
Kammarrätten, som emellertid i fråga om avdragsreglerna för rörelseid kare hyser eu från de sakkunniga avvikande mening, anser sig böra fram hålla som sin uppfattning, att visst behov av avdragsrätt föreligger även för nu ifrågavarande skattskyldiga med fast inkomst av tjänst. Enligt kammar rättens erfarenhet förekommer nämligen understundom bland denna kate gori av skattskyldiga utgifter för representation, för vilka rätt till avdrag sy nes lika befogad som för rörelseidkarens motsvarande utgifter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
41
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att systemet med represen- tationsersättning tillämpas av åtskilliga företag, bl. a. inom skogsindustrin.
Vanligen avser bidragen kostnad för representation i hemmet. Erhållna bi drag upptages som inkomst av tjänst. Avdrag för havda kostnader yrkas så gott som undantagslöst med bidragets belopp och dessa yrkanden godtas all mänt utan närmare utredning. I dessa fall skulle enligt länsstyrelsens upp fattning de sakkunnigas förslag leda till beskattning i betydligt större om fattning än hittills, enär bidragen helt eller delvis får anses vara avsedda att möjliggöra för den anställde att behålla sin levnadsstandard eller sina levnadsvanor. Detta skulle kunna föranleda en övergång till ersättning åt den anställde på grundval av verkliga utgifter med tillämpning av en sär skild av arbetsgivaren fastställd taxa för representation i hemmet. Sanno likt kommer de anställda då icke att redovisa några bidragsbelopp med risk att åtnjutna förmåner blir obeskattade. Enligt länsstyrelsens mening bör därför vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anställds represen- tationsersättning till sin huvudsakliga del anses som förtäckt lön och den an ställde bör beskattas för densamma i motsvarande grad, oavsett hur ersätt ningen utbetalats. För åstadkommande av likformig och rättvis beskattning föreslår länsstyrelsen, att i kontrolluppgift för anställd med representations- bidrag skall anges vad som av bidraget utgått för representation i och utom hemmet.
Lantbrukets skattedelegation och Sveriges advokatsamfund framhåller särskilt, att avdragsrätt även bör medgivas för anställda i statlig och kom munal tjänst. Delegationen föreslår dessutom, att representationsbidrag, som utgår till vissa statstjänstemän, till skillnad mot vad som nu är fallet bör anses som skattepliktig inkomst från vilken avdrag bör medgivas med beaktande av de speciella förhållanden, varunder representationen utövats.
Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig icke förslagets genomföran de även om därmed följer praktiska svårigheter, men finner obilligt att slo pa avdragsrätten för anställd, som av en eller annan anledning icke uppbär eller uppbär otillräcklig ersättning för representationskostnader.
1 regel anser remissinstanserna det i sak riktigt, att avdragsrätten vid fasta representationsbidrag skall bedömas utifrån vad som från arbetsgiva rens synpunkt är att anse såsom med driftkostnad likställd representations- utgift, att företagarens avdragsrätt för utgivna representationsbidrag skall vara begränsad i enlighet härmed samt att den anställde skall beskattas för behållning, som uppkommit å representationsbidraget, och för skatteplik tig förmån, som åtnjutits genom representationen. I flera yttranden framhål- les betydelsen av att företagets totala representation bedömes i ett samman hang.
Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. överståthållarämbetet, kam marrätten, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och — i vad av ser förslagets innebörd för de anställda — Sveriges handelsresandeförbund. Härvid anför överståthållarämbetet bl. a. följande.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Avdragsrätten har sålunda i princip helt knutits till rörelseidkaren/arbets- givaren, vilket skulle få till följd, att ett företags totala representations kostnader komma att bedömas i ett sammanhang och i relation till före tagets art och omfattning. Detta förhållande samt den omständigheten att frågor om avdrag i berörda hänseende i huvudsak skulle komma att prövas enbart av de relativt sett fåtaliga särskilda taxeringsnämnderna, torde vara att betrakta såsom ett led i en fortlöpande strävan efter en effektivare och mera likformig taxering. — Ett genomförande av förslaget kommer visser ligen att medföra en kraftigare belastning å de särskilda taxeringsnämnder na, vilken dock icke bör överbetonas; i gengäld komma de lokala taxerings nämnderna i stort sett att befrias från sysslande med representationsavdrag.
Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de föreslagna bestäm melserna bör leda till ökad klarhet och riktigare beskattning. Dock under- strykes i yttrandet, att taxeringsmyndigheterna i större utsträckning bör godtaga avdrag för representation i hemmet, därest denna sker under former som ger avdragsrätt enligt huvudreglerna.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner lösningen i princip riktig men anser, att den anställde bör skyddas mot risken att bli beskattad för sådan på upp drag utövad representation, som sedermera av taxeringsmyndigheten bedöms som icke avdragsgill för arbetsgivaren. Detta synes kunna ske genom att representationsbidraget utgives mot redovisningsskyldighet för den anställde.
Ur kontrollsynpunkt torde det enligt länsstyrelsens mening dock erfordras, att den anställde i deklaration skall upptaga bidraget som inkomst och verk ställa avdrag för sina enligt de allmänna reglerna avdragsgilla representa- tionsutgifter.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att förslaget torde innebära att arbetsgivaren måste avkräva den anställde en detaljerad redovisning av bi dragets användning för att kunna avgöra sin egen avdragsrätt. Detta bör dock ligga i den anställdes intresse, men, tillägger länsstyrelsen, därmed bör även kunna krävas, att arbetsgivaren i kontrolluppgift för den anställde skall upptaga såväl representationsbidraget brutto som den del därav, som utgör skattepliktig inkomst för den anställde.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen anser det icke möjligt att begränsa arbetsgivarens uppgiftsskyldighet till ett överskott, om vars stor lek han måste förutsättas sakna kännedom. Systemet bör därför utformas så, att rörelseidkarens avdragsrätt skall bedömas på grundval av den an ställdes verifikationer över utövad representation. Ingår i denna redovis ning belopp, som avser icke avdragsgill representation, bör verifierade ut gifter härför återföras till beskattning i företagarens deklaration. Belopp, som utbetalats till anställd ulan redovisningsskyldighet, bör anses som av dragsgill lön för företaget. Då således företagaren har att avgöra, om han vill godtaga den anställdes verifikation eller betrakta motsvarande ersättning som lön, bör i kontrolluppgiften för den anställde anges förutom det kontanta representationsbidraget även det belopp, som företagaren godkänt som av dragsgill representationskostnad. Den anställde återigen skall upptaga emot- taget bidrag som skattepliktig inkomst med rätt till avdrag för utövad repre
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 196,1
43
sentation enligt till arbetsgivaren avlämnade verifikationer. Länsstyrelsen anför dessutom följande.
De kontanta representationsanslag, som utbetalas till anställda, torde hit tills i regel ha avsett att täcka kostnader för representation i hemmet, när fråga icke varit om resande personal. För representation, som utförts å restaurang, erhåller ju den anställde ett kvitto, som av honom kan atteste ras och överlämnas till företaget. Ofta betalas restaurangnotorna efter at test direkt av företaget utan inblandning av den anställde. Det synes tvek samt, om sådana representationskostnader bör anses ha kommit en anställd tillgodo. I praktiken torde sådana kostnader ingå i företagets »allmänna representationskostnader», som icke anses ha kommit någon särskild befatt ningshavare tillgodo. Länsstyrelsen anser, att efter en ändring av lagstift ningen på förevarande område anledning saknas att å löneuppgift för an ställd uppföra representationskostnader, som styrkts genom restaurang notor med den anställdes attest.
Mera kritiska synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande represen tationskostnader i förvärvskällan tjänst har emellertid även framförts vid remissbehandlingen.
Sålunda konstaterar riksskattenämnden, att det av de sakkunniga före slagna systemet skulle innebära, att en skattskyldigs taxering bleve bero ende av vad annan skattskyldig anförde eller styrkte i sin eventuella skatte- process. En sådan ordning måste enligt nämndens mening avvisas av både principiella och praktiska skäl. Nämnden anför vidare bl. a. följande.
Emellertid anser riksskattenämnden det i och för sig önskvärt att skatte reglerna utformas så, att ett företags hela kostnader för representation kun na bedömas i ett sammanhang. Detta måste medföra att företaget skall i sin redovisning över representationskostnader medtaga såväl direkt bestridda utgifter som utgivna, fasta representationsbidrag. Detta medför i sin tur, att den anställde liksom för närvarande har att upptaga bidraget som intäkt och yrka avdrag för havda representationskostnader. Den i och för sig till talande tanken att den anställde icke skulle bliva skattemässigt missgynnad om han icke kunde styrka befogenheten av avdrag, svarande mot till honom utbetalad ersättning för representationskostnader, skulle sålunda icke kunna realiseras. Detta kan möjligen komma att betyda, att systemet med fasta representationsbidrag i huvudsak kommer att upphöra, eftersom de anställda kunna förmodas icke vilja taga denna skattemässiga risk. Om de sakkun nigas uttalande, att systemet med fasta representationsbidrag är statt på avveckling, är riktigt, skulle detta emellertid endast betyda ett visst på skyndande av en utveckling som likväl vore att förutse.
Riksskattenämnden anser sig icke kunna förorda förslaget om alt skatt skyldig, som uppburit representationsbidrag, såsom intäkt endast skall upp taga vad som inte åtgått till täckning av de därmed avsedda utgifterna. Den föreslagna regeln om beskattning av värdet av inbesparade levnadskostnader eller annan förmån, som uppkommit genom utövad representation på ar betsgivarens bekostnad, går enligt nämndens mening för långt och bör i vart fall icke äga tillämpning beträffande enstaka måltider i sällskap med kun der eller leverantörer, även om sådana måltider återkommer relativt ofta.
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner visserligen önskvärt med eu prov
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
ning av representationsutgifterna i ett sammanhang, men detta förutsätter
enligt länsstyrelsens mening att såväl företagarens som de anställdas dekla
rationer blir prövade av samma taxeringsnämnder. Så länge denna möjlighet
saknas anser länsstyrelsen det nuvarande systemet vara att föredraga fram
för de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller liknande synpunkter. Då företa
get och den anställde sällan taxeras i samma taxeringsnämnd skulle företags
nämndens ställningstagande få anstå till dess den anställdes avdragsrält av
gjorts av annan nämnd. Härvid kan uppkomma att nämnderna har olika
uppfattning om avdragsrätten. Med hänsyn härtill och till att rörelseidka-
ren för sin bedömning skulle få inhämta uppgifter från den anställde av
styrker länsstyrelsen förslaget. Länsstyrelsen tillägger, att frågan löser sig
själv genom att systemet med representationsbidrag torde försvinna, efter
som en anställd ej vill utsätta sig för risken att bli beskattad för uppkom
men förmån.
Länsstyrelsen i Jönköpings län tar upp vissa organisatoriska problem. De
sakkunnigas förslag innebär, framhåller länsstyrelsen, att till de särskilda
nämnderna skulle överflyttas bedömningen av de anställdas representations-
utövning. Härigenom och genom den föreslagna vidgade uppgiftsskyldighe-
ten skulle dessa nämnder få sin arbetsbörda avsevärt utökad och få långt
större behov än nu av kontakter med de lokala taxeringsnämnderna. Under
tiden för utbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen kommer denna
merbelastning att vara en allvarlig olägenhet och enligt länsstyrelsens me
ning måste omprövas, huruvida organisationens kapacitet blir tillräcklig i
en sådan situation. Länsstyrelsen anser därför, att de organisatoriska proble
men närmare bör undersökas innan lagstiftningsåtgärder enligt de sakkun
nigas förslag genomföres.
Sveriges hantverks- och industriorganisation avstyrker förslaget med hän
syn till de därmed förenade praktiska svårigheterna. Då redan nu möjlig
het föreligger att avkräva redovisning av de anställda för taxeringen, anser
organisationen nuvarande bestämmelser vara tillfyllest.
Deklarations- och uppgiftsskyldighet
Såsom framgått av det redan anförda är den allmänna uppfattningen
hland remissinstanserna, att en vidgad deklarations- och uppgiftsskyldighet
bör innefattas i regleringssystemet, oavsett om detta utformas enligt de sak
kunnigas förslag eller enligt den av många remissinstanser förordade alter
nativa lösningen. För de remissinstanser, som avstyrker en materiell regle
ring framstår en vidgad uppgiftsskyldighet som tillräcklig garanti för att
rådande missförhållanden skall försvinna. Såsom tidigare nämnts är det en
dast Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund och Förening
en Sveriges aktiva handelsresande som motsätter sig förslaget om en vid
gad uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner olägenheterna
med en vidgad uppgiftsskyldighet utgöra ytterligare skäl för att välja den
Kanyl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
45
av länsstyrelsen förordade lösningen av frågan via den indirekta beskatt ningen.
Med nu nämnda undantag ansluter sig remissinstanserna allmänt till de sakkunnigas förslag, att avdrag för representationskostnader, som skattskyl dig tillgodogjort sig vid inkomstberäkningen, skall obligatoriskt redovisas öppet i deklarationen samt att skattskyldig skall kunna prestera tillfreds ställande utredning om kostnadernas storlek och beskaffenhet. Däremot är meningarna delade beträffande den föreslagna skyldigheten för andra skatt skyldiga än sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, som icke är en- eller fåmansföretag, att vid självdeklarationen foga en specifikation över de avdragna representationskostnaderna.
Gentemot en sådan specificering anföres, att den skulle medföra ett mer- arbete för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter, som knappast skulle stå i rimlig proportion till värdet därav. Med den knappa tid som står till taxeringsnämndernas förfogande anser flertalet remissinstanser det icke möjligt att vidtaga någon mera ingående granskning av uppgiftsmaterialet med hänsyn till annan förekommande kontroll. För granskningen torde även krävas ytterligare uppgifter än vad som förutsatts enligt det föreslagna upp- giftsformuläret. Kritik riktas även mot de föreslagna inskränkningarna i skyldigheten att avgiva specifikation då därigenom lika villkor icke skulle gälla för alla.
Av skäl som nu anförts avvisas förslaget om viss obligatorisk specifice- ringsskyldighet av ett flertal remissinstanser. Enligt deras uppfattning bör det vara tillfyllest med en för alla obligatorisk skyldighet att i deklarationen öppet redovisa verkställda avdrag för representationsutgifter. I övrigt får liksom hittills ankomma på taxeringsmyndigheterna att i erforderlig om fattning efter anmaning avkräva den skattskyldige specificerade uppgifter. Det bör åligga den skattskyldige att vid anfordran på ett fullgott sätt kun na verifiera sina kostnader och styrka sin avdragsrätt.
En i enlighet härmed utformad uppgiftsskyldighet förordas av kammar rätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hal lands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, hanaelskamrarna, näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och indu striorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers centralorgani sation, Sveriges handelsresande förbund, Familjeföretagens förening och
Svenska revisorsamfundet.
Av de remissinstanser som biträder de sakkunnigas förslag förordar läns styrelserna i Stockholms och Älvsborgs län den uppmjukningen, att det bör föreligga möjlighet för länsstyrelsen att medgiva dispens från skyldigheten att avgiva specifikation. Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar i prin cip en för alla obligatorisk sådan skyldighet, dock att dispens härifrån bör kunna medgivas storföretag, för vilka arbetet med en specificering skulle framstå som särskilt betungande. En för alla obligatorisk specifieeringsskvl- dighet förordas därjämte av länsstyrelserna i Gotlands och Gävleborgs län,
4G
K ungt. \Iaj:ts proposition nr 96 år 1963
dock föreslår förstnämnda länsstyrelse ett generellt undantag för juridiska
personer, vilkas representationskostnader ej uppgått till förslagsvis 500
kronor.
I övrigt biträdes de sakkunnigas förslag om öppen redovisning i kombina
tion med viss specificeringsskyldighet av överståthållarämbetet, länsstyrel
serna i Kalmar, Skaraborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden, Sveriges ad
vokatsamfund, lantbrukets skattedelegation, Landsorganisationen och Taxe-
ringsnämndsordförandenas riksförbund. Härvid anför Landsorganisationen
bl. a. följande.
LO bär inget att erinra mot utredningens förslag i denna punkt. Härige
nom kan väl icke en fullständigt effektiv kontroll vinnas att avdragsrätten
icke kommer att överträdas i vissa fall om de skälighetskriterier LO föror
dat läggs till grund för bedömningen av densamma. De värsta fallen av miss
bruk torde emellertid kunna beivras genom detta.
Den obligatoriska särredovisningen av representationskostnaderna i de
klarationen ger dessutom den fördelen att man får bättre överblick över re
presentationskostnadernas storlek och betydelse för näringslivet som helhet
såväl som utgifternas fördelning mellan olika branscher och företag. Härige
nom kommer så småningom ett omfattande erfarenhetsunderlag för en för
nyad prövning av hela frågan om representationskostnadernas behandling
vid taxeringen att erhållas. En sådan översyn bör enligt LO:s uppfattning
ske efter exempelvis en femårsperiod och syfta till att åstadkomma en för
enkling av taxeringsarbetet antingen genom införande av schablonavdrag
eller ett totalförbud för avdrag av representationskostnader.
I några fall anföres även särskilda synpunkter på specificeringens utform
ning. Sålunda förordas i några remissyttranden att uppgift skall lämnas om
utgifter för vin och sprit, om orten, där representationen ägt rum, samt om
såväl gästens namn och adress som det företag han representerar.
Oavsett inställningen till uppgiftsskyldighetens utformning understrykes
allmänt kravet på, att den skattskyldige skall på ett fullt godtagbart sätt
kunna styrka sin avdragsrätt genom verifikationer och genom en ordnad
bokföring eller systematiskt förda anteckningar.
Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län framhåller
härvidlag, att hotell- och restaurangnotor ofta har ett ringa bevisvärde, enär
de ej ge tillräcklig vägledning för bedömning av om avdragsgill representa
tion verkligen förelegat. Det är därför enligt länsstyrelserna önskvärt med
närmare klargörande, t. ex. genom anvisningar från riksskattenämnden, om
de krav som bör ställas på underlaget för avdragsyrkandena.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om inte i 41 § kommunal
skattelagen kunde stadgas, att representationskostnader och liknande kost
nader skall återföras till beskattning i den mån den skattskyldige inte ge
nom särskild utredning visar sig berättigad till avdrag. Svenska revisorsam
fundet anför i denna fråga bl. a. följande.
Skyldigheten att efter anmaning lämna specificerad uppgift bör fullgöras
genom ifyllande av ett för alla skattskyldiga enhetligt formulär. Uppgifter
na bör grundas på kronologiska noteringar med förslagsvis angivande av oli-
47
ka typer av representationskostnader, antalet tillfällen och antalet vid varje tillfälle deltagande personer ävensom motivet. Vidare bör den skattskyldige kunna göra sannolikt, att representationen avser en affär eller en affärsför bindelse av sådan betydelse, att kostnaden med hänsyn härtill varit behöv lig. Däremot kan man självfallet icke fordra, att den intjänade intäkten styr kes för varje representationstillfälle. Enbart den överskådlighet, som på det ta sätt vinnes, bör enligt samfundets mening avsevärt underlätta taxerings myndigheternas granskning och bedömning. Samfundet finner det därtill helt naturligt, att Riksskattenämnden anförtros uppgiften att utfärda nor mer för denna bedömning.
Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation, Koopera tiva förbundet och handelskamrarna.
Beträffande den allmänt förordade öppna uppgiftsskyldigheten i deklara tion framhåller riksskattenämnden att det bör uttryckligen stadgas att där vid skall anges både direkta representationsutgifter och utgivna representa- tionsbidrag. Därjämte bör nämnden ges möjlighet att genom lämplig av fattning av vederbörliga deklarationsblanketter föranstalta om uppdelning av representationskostnaderna i vissa huvudgrupper.
För en sådan uppspjälkning av avdragsyrkandena anför länsstyrelsen i
Hallands län bl. a. följande.
Som förslaget utformats torde endast skattskyldiga med obetydliga repre sentationskostnader ha någon praktisk möjlighet efterleva bestämmelsen. Anmärkas kan vidare att det ur likformighetssynpunkt inte är tilltalande, att från uppgiftsskyldighet undantaga sådana aktiebolag som icke äro hän förliga till kategorin familjeföretag.
Enligt länsstyrelsens mening bör bestämmelserna i stället utformas så, att samtliga representationskostnader skall upptagas synligt i deklarationen, icke i en post utan i ett flertal poster uppspaltade på olika grupper, exempel vis
1) restaurangrepresentation 2) representation i hemmet 3) representation i form av reklamartiklar o. dyl. 4) övrig representation med beskrivning av representationens art 5) icke avdragsgilla representationskostnader. Med en sådan uppspaltning tvingas den skattskyldige — för att kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet — att ordna sin bokföring så att alla repre sentationsutgifter samlas å ett konto. Däremot kommer själva uppgiftsläm- nandet att bli avsevärt mindre betungande för den skattskyldige än enligt den föreslagna metoden.
Näringslivets skattedelegidion framhåller, att eu uppspjälkning av avdrags yrkandena t. ex. på representation inom och utom landet synes erbjuda ett ändamålsenligt underlag för skattekontrollen och förordar att riksskatte nämnden samråder med redovisningsexpertis inom näringslivet för en så dan utformning av uppgiftsskyldigheten.
Liknande S3'npunkter anföres av flertalet handelskammare, Sveriges gros sistförbund och Familjeföretagens förening.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
V. Departementschefen
I den allmänna skattediskussionen har under senare år med allt större skär
pa hävdats, att rätten att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för utgifter
för representation och liknande ändamål missbrukats i betydande utsträck
ning. Det synes därför angeläget att avdragsrätten för dylika kostnader nu
regleras.
Då avdrag för representationskostnader hittills medgivits vid beskattning
en har detta haft sin grund i den i 20 § kommunalskattelagen inskrivna all
männa regeln att avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas för
värvande och bibehållande. Något stadgande, som närmare reglerar denna
avdragsfråga, finnes således inte. Enligt en utbredd uppfattning har ut
vecklingen medfört att vissa skattskyldiga under representation hänför icke
obetydliga kostnader, som mer har karaktär av levnadskostnader. Härige
nom har de förskaffat sig avdrag vid beskattningen för dylika kostnader i
strid mot det generella avdragsförbudet enligt nyssnämnda lagrum för lev
nadskostnader. Med anledning härav har i olika sammanhang, bl. a. genom
motioner i riksdagen, framställts krav på en begränsning av avdragsrätten
för representationskostnader.
Den av skattelagssakkunniga gjorda utredningen i syfte att närmare reg
lera frågan om avdrag för representationskostnader och liknande utgifter
har otvetydigt visat, att avsevärda missförhållanden råder i fråga om av
dragsrätten och att dessa missförhållanden tenderar att bli allt mer omfat
tande. Jag kan härvid inskränka mig till att hänvisa till de exempel från
taxeringsarbetet som anförts i betänkandet.
Enligt de sakkunniga torde de främsta orsakerna till missförhållandena va
ra att skattelagstiftningen för närvarande inte drar någon klar gräns mellan
levnadskostnader och omkostnader i förvärvskälla, och att möjligheterna för
taxeringsmyndigheterna till effektiv kontroll av yrkade avdrag är otillräckli
ga. Såsom närmare framgår av det föregående är innebörden av de sakkun
nigas förslag i korthet att rätten till avdrag för representationskostnader de
taljmässigt regleras genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Härjämte
förordar de sakkunniga att avdrag för representationskostnader alltid skall
redovisas öppet i självdeklarationen och att avdrag inte skall medges om in
te den skattskyldige kan förebringa tillfredsställande utredning om utgifter
nas storlek och beskaffenhet.
Vid remissbehandlingen har behovet av lagstiftning på området allmänt
vitsordats. Därvid har framhållits att en lagstiftning är önskvärd inte blott
för att förhindra missbruk utan även för att skapa klarhet om vad som gäl
ler på området. Det understrykes allmänt att varken de skattskyldiga eller
taxeringsmyndigheterna för närvarande har den kunskap om avdragsrättens
innebörd som är nödvändig för att taxeringarna i hithörande del skall bli
likformiga och rättvisa.
Flertalet remissinstanser har vidare instämt i de sakkunnigas uttalanden
Kungi. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
49
att en av de främsta anledningarna till att representationsutgifterna icke i tillräcklig utsträckning kommer under granskning är att de i allmänhet inte redovisas synligt i deklarationerna. Icke sällan har utgifterna i räken skaperna förts bland övriga omkostnader. En utökad uppgiftsplikt i före varande hänseende har bedömts såsom nödvändig och lämplig av så gott som alla remissinstanser för att man skall komma till rätta med förekom mande missbruk. Vissa instanser har dock ansett särskilda materiella reg ler obehövliga och funnit syftet kunna uppnås genom ökning av uppgifts- plikten i förening med anvisningar av riksskattenämnden till ledning för be dömningen av yrkade avdrag.
Från många remissinstansers sida har gjorts gällande att skattelagssak- kunniga gått för långt i sitt förslag. Främst har därvid invänts att ett ge nomförande av förslaget i befintligt skick skulle medföra inte endast att missbruk stävjas utan även att avdrag för sådan representation, som från affärsmässiga synpunkter ter sig naturlig och berättigad och således enligt allmänna skatteregler borde vara avdragsgill, kommer att vägras. Det har vidare framhållits att de sakkunnigas förslag inte innebär någon tillfreds ställande lösning från praktisk synpunkt och att frågan över huvud taget inte kan lösas efter den metod de sakkunniga valt. Det har således ansetts praktiskt ogörligt att —• såsom de sakkunniga föreslagit — uttömmande reglera avdragsrätten genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Från många håll har i stället förordats ett annat av de sakkunniga redovisat men av dem avvisat alternativ, nämligen att i författningstexten mera allmänt ge uttryck för efter vilka grunder avdragsrätten skall bedömas och uppdra åt riksskattenämnden att ge anvisningar för bestämmelsernas tillämpning. Så som ett nödvändigt komplement ingår även i detta alternativ en obligato risk och vidgad uppgiftsplikt.
Redan i direktiven för de sakkunnigas utredning anförde jag att en avgö rande förbättring av förhållandena på förevarande område inte syntes kun na åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder. Vad därefter förekommit har bestyrkt denna uppfattning. Skattelagssakkunniga har enligt min mening anfört övertygande skäl för att eu lagstiftning utan dröjsmål bör komma till stånd beträffande representationskostnadsavdragen. Rådande oklarhet om vad gällande regler innebär har till följd en bristande enhetlighet i be dömningen av framställda avdragsyrkanden samtidigt som det måste befa ras att mindre nogräknade skattskyldiga i detta läge stimuleras att — utan risk för straffpåföljd — yrka avdrag för såsom representationskostnader bokförda levnadskostnader. På grund av avsaknaden av klara bestämmelser i ämnet kan det nämligen alltid göras gällande att det är en omdömesfråga vad som skall hänföras till representationsutgifter.
Även om jag således är beredd att tillstyrka att en lagstiftning nu kom mer till stånd på grundval av de sakkunnigas utredning, bör dock viss för siktighet iakttagas vid lagstiftningens utformning. Såsom jag uttalade i ut redningsdirektiven synes den allmänna målsättningen för en lagstiftning
4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96
50
Kung!. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
i ämnet böra vara att försöka komma till rätta med missbruk utan att
onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kommersiella och
andra utgångspunkter framstår som motiverad. Genom att representations
kostnader hittills i allmänhet inte redovisats öppet i deklarationerna saknas
för närvarande närmare kännedom om storleken av yrkade avdrag av hit
hörande slag och framför allt om hur de fördelar sig på olika typer av kost
nader. På grund härav har det inte varit möjligt för de sakkunniga att få
uppgifter i dessa hänseenden i vidare mån än som skett genom vissa exem
pel. En närmare kännedom om nu nämnda förhållanden synes nödvändig
innan avdragsrätten uttömmande och klart regleras genom författningsbe
stämmelser. Jag ansluter mig därför till den av många remissinstanser fram
förda uppfattningen att någon författningsmässig detaljreglering av av
dragsrätten inte för närvarande bör ske.
I fråga om lagstiftningens allmänna uppläggning biträder jag dock de
sakkunnigas uppfattning. Sålunda förordar jag att materiella regler införes
i kommunalskattelagen och att dessa kompletteras med en ökad skyldig
het för de skattskyldiga att utan anmaning lämna uppgift om sådana re
presentationskostnader, för vilka avdrag yrkas. I likhet med det övervägan
de antalet remissinstanser, som tillstyrkt lagstiftning, förordar jag emeller
tid alternativet med en allmänt hållen bestämmelse i kommunalskattelagen.
Vad de sakkunniga anfört som skäl för att avvisa detta alternativ synes mig
inte vara av sådan styrka att man bör avstå från att i första hand pröva
denna lösning. Kompletterad med anvisningar av riksskattenämnden — vil
ka anvisningar lämpligen bör utfärdas efter samråd med näringslivets or
ganisationer — torde en sådan bestämmelse kunna ge erforderlig ledning
för bedömning av avdragsrättens innebörd. Jag vill tillägga att vad som
anförts från näringsorganisationernas sida bibringat mig uppfattningen att
man inom dessa är medveten om rådande missförhållanden och att man är
beredd att medverka till att en förbättring kommer till stånd.
Vad jag nu förordat får i viss mån ses som ett provisorium. Genom den
ökade uppgiftsplikt, som jag föreslår, kommer material att erhållas, som
kan bilda underlag för en mera definitiv lösning av avdragsfrågan.
Den allmänna bestämmelsen i fråga om avdragsrätten för representations
kostnader — vilken bestämmelse lämpligen bör intagas i punkt 1 av anvis
ningarna till 20 § kommunalskattelagen — synes kunna utformas så att
avdragsrätt föreligger endast om utgiften i fråga har omedelbart samband
med den bedrivna verksamheten. För att förtydliga innebörden av bestäm
melsen bör i lagtexten anges vissa exempel på avdragsgilla kostnader. Så
som exempel kan lämpligen anges utgifter, som uteslutande avser inledan
de eller bibehållande av affärsförbindelser eller liknande eller avser jubile
um för företaget, invigning av för företaget mera betydande anläggning för
verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller är att hän
föra till personalvård. Även om fråga endast är om exempel bör dock dessa
exempel kunna ge god ledning vid tillämpningen av den allmänna bestäm
Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963
51
melsen. Det får ankomma på riksskattenämnden att — om behov visas fö religga — lämna en utförligare exemplifiering.
Genom den föreslagna bestämmelsen avses att på ett klarare sätt marke ra att avdragsrätten ej omfattar kostnader för sällskapsliv av personlig na tur, personlig gästfrihet o. dyl. I begreppet personalvård ingår bl. a. perso nalfester och informationsmöten för anställda. Avdragsrätt för dylika kost nader bör i princip föreligga oavsett omfattningen av den verksamhet, som den skattskyldige bedriver, och utan avseende på om representationen vän der sig till en större eller mindre krets. Fråga får dock inte vara om säll skapsliv eller gästfrihet av personlig art. Någon utökning av avdragsrätten i förhållande till nu gällande praxis är inte avsedd.
De sakkunniga har i sitt förslag medtagit en bestämmelse som begränsar avdragsrätten till vad som framstår såsom skälig kostnad. Jag delar de sak kunnigas uppfattning att utgifter för mera lyxbetonad livsföring inte bör vara avdragsgilla och föreslår särskilt stadgande härom i förenämnda anvis ningspunkt. Att behov av sådant stadgande föreligger synes mig framgå inte minst av de exempel från taxeringsarbetet, som de sakkunniga anfört. Ge nom vad jag sålunda förordat torde det av bl. a. riksskattenämnden före slagna uttryckliga förbudet mot avdrag för representation i former, som vittnar om »överdådigt levnadssätt», vara tillgodosett. Det torde få ankomma på nämnden att i förekommande fall meddela vägledande anvisningar.
Den föreslagna bestämmelsen innehåller ingen begränsning av avdrags rätten till särskilt angivna förvärvskällor. Det ligger i sakens natur att av- dragsfrågan främst blir aktuell i rörelse. Anledning att — på sätt de sak kunniga föreslagit — generellt utesluta avdragsrätt för representation i and ra förvärvskällor än rörelse och tjänst synes mig knappast föreligga, sär skilt som under begreppet representation kan hänföras utgifter som närmar sig reklamkostnader o. dyl. I den mån fråga om avdrag för representation uppkommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller annan fas tighet, vilket endast undantagsvis torde vara fallet, bör således bedömning en enligt min mening följa de nyss angivna allmänna reglerna.
Skattelagssakkunniga har ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana fall då representation utövas genom anställda — något som ofta förekommer i större företag. Därvid kan utgifterna antingen bokföras direkt som om kostnader i företagets räkenskaper, eller också kan visst belopp utbetalas till den anställde att användas för representationsutgifter. I sistnämnda fall har den anställde att redovisa ersättningsbeloppet som intäkt av tjänst. Hu ruvida avdrag för kostnaderna kan medges avgöres vid den anställdes taxe ring. Arbetsgivaren erhåller regelmässigt avdrag för vad han utgivit till den anställde i representationsbidrag.
De sakkunniga har ansett att frågan om avdragsrätten alltid bör prövas vid arbetsgivarens taxering och har föreslagit särskilda regler för att nå detta syfte.
Av olika skäl vore det givetvis ändamålsenligt om ett företags representa-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
tionsutgifter kunde bedömas i ett sammanhang av den taxeringsnämnd som
har att pröva företagets taxering. Särskilt otillfredsställande med den nu
varande ordningen är att i den mån den anställde vägras avdrag för kost
nader, som han bestritt för arbetsgivarens räkning med representationsbi-
drag, detta leder till ökad skattebelastning för honom och inte för arbets
givaren. Gentemot de sakkunnigas förslag på denna punkt har emellertid
anförts invändningar av främst praktisk natur, och jag finner dessa så vä
gande att jag inte nu anser mig kunna tillstyrka förslaget. Frågan synes
för övrigt alltmer komma att förlora i betydelse, då — såsom de sakkunniga
påpekat — systemet med särskilda representationsbidrag synes vara på av
skrivning, inte minst på grund av de anställdas mellanställning vid beskatt
ningen. Frågan om anställds rätt till avdrag för representation, som han
utövat för arbetsgivarens räkning med särskilt bidrag, blir med denna
ståndpunkt att bedöma efter de nyss föreslagna reglerna i anvisningarna till
20 § kommunalskattelagen. Jag föreslår således i princip inte någon änd
ring i förhållande till vad nu gäller beträffande avdragsrätt för representa
tionskostnader i förvärvskällan tjänst.
Jag har framhållit redan i det föregående att jag i likhet med de sak
kunniga och så gott som samtliga remissinstanser anser en av de väsent
ligaste orsakerna till nuvarande missförhållanden vara att avdrag för re
presentation i allmänhet inte redovisas öppet i deklarationerna och att kon
trollen därför är otillräcklig. En ovillkorlig skyldighet att lämna uppgift i
deklarationen å representationskostnader framstår med hänsyn härtill som
en förutsättning för att en förbättring skall kunna uppnås. I stället för den
nuvarande bestämmelsen i detta hänseende i 26 § taxeringsförordningen,
vilken bestämmelse blott gäller rörelseidkare och jordbrukare, föreslår jag
en generell regel om skyldighet för alla skattskyldiga att — då avdrag för
representation yrkas —- lämna specificerad uppgift om avdragsbeloppet. Be
stämmelsen synes böra få sin plats i en ny paragraf, benämnd 25 a §. Lämp
ligen bör uppgiften lämnas på ett av riksskattenämnden fastställt formulär.
I författningstexten bör dock anges hur specifikationen skall ske. Då grän
sen mellan representationskostnad och reklamkostnad ofta kan vara svår
att draga, föreslås vidare att genom ett tillägg till 26 § taxeringsförordningen
uppgiftsskyldighet stadgas beträffande andra kostnader för reklam än an
nonsering.
Då det gäller resekostnader kan fråga även uppkomma om gränsdragning
mellan driftkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader. Såsom de
sakkunniga framhållit kan resor som betecknas som affärsresor i själva
verket helt eller delvis ha karaktär av semester- och rekreationsresor. Det är
därför nödvändigt att uppgift i deklarationen lämnas beträffande resekost
nader. En sådan uppgiftsskyldighet föreligger visserligen redan enligt gällan
de bestämmelser i 26 § taxeringsförordningen vid 7) men den skattskyldige
befrias från uppgiftsskyldigheten, »därest lämnandet är förenat med synner
liga svårigheter». I sådant fall föreligger uppgiftsskyldighet först efter anma-
53
ning. En dylik undantagsbestämmelse får lätt till följd att uppgift inte lämnas när resekostnaderna är så stora att de sannolikt skulle föranlett för frågan från taxeringsmyndigheterna. Jag förordar därför att uppgiftsskyl- digheten bör vara obligatorisk, därest inte vederbörande taxeringsintendent medgivit att uppgiften får lämnas först efter anmaning. Sådant medgivande, som bör vara begränsat till ett visst antal år, bör regelmässigt endast ges åt mycket stora företag, där betydande svårigheter föreligger att varje år läm na uppgiften.
En specificerad uppgift om representationskostnaderna på sätt nu för ordats ger taxeringsmyndigheterna möjlighet att bedöma skäligheten i gjor da avdragsyrkanden. Anses därvid anledning föreligga till mera ingående granskning av yrkade avdrag, kan den skattskyldige enligt 31 § taxerings- förordningen anmanas att inkomma med ytterligare utredning. Självfallet ankommer det på den skattskyldige att efter anmaning förete verifikationer till styrkande av avdragsyrkandena och att visa att fråga är om avdragsgilla kostnader.
För att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om avdragsrätten för re presentationskostnader o. dyl. är det nödvändigt att taxeringsmyndigheterna ägnar särskild uppmärksamhet åt dylika avdrag och att sådana fall, då av drag yrkats för såsom representationsutgifter betecknade levnadskostnader, beivras.
Såsom jag uttalat i det föregående bygger den nu förordade, i viss män provisoriska lösningen av frågan om avdrag för representationskostnader o. dyl. på att riksskattenämnden utfärdar vägledande anvisningar för till- lämpningen av bestämmelserna. Dessa anvisningar är att anse som förtydli- ganden av den föreslagna bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 20 §. Det må erinras om att även skattelagssakkunnigas förslag förutsatte riks skattenämndens medverkan i viss utsträckning och att nämnden själv i sitt yttrande över förslaget skisserat ett system liknande det jag nu föreslagit.
Att närmare ange hur riksskattenämndens anvisningar bör utformas är givetvis inte nu möjligt. Den föreslagna lagtexten och den målsättning, som angivits i det föregående, får tjäna till vägledning härvidlag. Framhållas må, att de sakkunnigas förslag i viss utsträckning kan vara ägnat att un derlätta utformningen av anvisningar. Det bör emellertid tillses att tillämp ningen av anvisningarna inte ställer alltför stora krav på skattskyldiga och taxeringsmyndigheter och att man med bestämmelserna åsyftar att förhind ra missbruk och inte att vägra avdrag för kostnader som från kommersiella eller andra synpunkter framstår som klart motiverade. Det får vidare an komma på riksskattenämnden alt i man av behov meddela anvisningar om de krav som bör ställas på verifikationer och om den bevisning i övrigt som bör krävas för avdragsrätt. Det synes lämpligt alt nämnden utformar sina anvisningar efter hörande av representanter för olika branscher inom nä ringslivet och för arbetsmarknadsorganisationerna.
Den vidgade uppgiftsskyldigheten torde — såsom riksskattenämnden på pekat — förutsätta ändrad kostnadsredovisning hos ett stort antal företag.
Kungl. Maj.ts proposition nr !)6 år 1963
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
För att dessa företag skall få erforderlig tid att anpassa sig till den nya lag stiftningen förordar jag att de nya bestämmelserna i fråga om uppgifts- skyldigheten skall tillämpas första gången vid 1965 års taxering. Det före slagna tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen synes däremot böra gälla redan från och med 1964 års taxering.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprät tade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommu nalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); och
2) förordning om ändring i taxerings förordningen den 23 november 1956 (nr 623).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skäll avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Hummerhielm
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
55
Bilagn 1
Skattelagssakkunnigas förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § samt punkt 4
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till anvisningarna
till 29 § nämnda lag skola fogas två nya anvisningspunkter, betecknade
punkterna 15 och 16, av nedan angiven lydelse samt att till anvisningarna
till 33 § angivna lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 5,
av den lydelse nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs — —----------------------------------— och 46 § 2 mom.
Utgifter för sällskapsliv, gästfrihet,
värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. äro att
anse såsom levnadskostnader och där
till hänförliga utgifter, vilka icke må
avdragas vid inkomstberäkningen,
även om utgifterna äro föranledda av
den skattskyldiges förvärvsverksam
het och betecknas såsom kostnad för
representation eller liknande kostnad.
Dock får i vissa fall avdrag för såda
na kostnader göras på sätt framgår
av punkt 15 av anvisningarna till 29 §
och punkt 5 av anvisningarna till
33 §. Såsom förutsättning härför skall
gälla att tillfredsställande utredning
föreligger om utgifternas storlek och
beskaffenhet.
Den omständigheten att skattskyl
dig är juridisk person medför icke,
att den skattskyldige må åtnjuta av
drag för kostnader, vilka — om de
bestritts av fysisk person — skolat
räknas till levnadskostnader och där
till hänförliga utgifter.
till 29 §.
15. Utgifter för representation
o. dyl. må, med iakttagande av före
skrifterna i punkt 1 av anvisningarna
till 20 §, hänföras till driftkostnader
56
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
i den omfattning nedan angives. Så
som sådana kostnader må anses den
skattskyldiges utgifter för måltider
och logi för person, vilken företagit
resa från sin bosättnings- eller verk
samhetsort för att i affärssyfte sam
manträffa med den skattskyldige el
ler företrädare för denne, allt i den
mån sådan person, om han själv eller
hans arbetsgivare bestritt utgifterna,
skulle hava varit berättigad till av
drag därför såsom för driftkostnad
eller för ökade levnadskostnader. Vi
dare må till driftkostnader hänfö
ras utgifter för måltid, till vilken den
skattskyldige eller företrädare för ho
nom under af färsresa inbjudit kund,
under förutsättning att kunden är bo
satt på mera betydande avstånd från
den ort, där den skattskyldiges rörel
se bedrives, samt att måltiden ägt
rum i direkt samband med viss af
färsuppgörelse av större betydelse.
Såsom driftkostnader må ock an
ses utgifter för representation vid in
vigning av större anläggning, igång
sättande av mera betydelsefull verk
samhet eller därmed jämförligt till
fälle, dock endast såvida det kan an
ses vara av vikt för rörelsens bedri
vande att representation äger rum vid
tillfället.
Utgifter för gästfrihet gentemot
personer, vilka äro anställda i rörel
sen, må betraktas såsom omkostna
der endast i den mån utgifterna av
sett enklare personalfester för ett
större antal deltagare.
Såsom förutsättning för rätt till av
drag enligt första stycket skall gälla,
att den samvaro, som föranleder kost
naderna, är till övervägande del be
tingad av behovet att dryfta angelä
genheter avseende rörelsen. Avdrag
må sålunda icke medgivas för utgif
ter som —- även om de kunna beteck
nas såsom utgifter för representation
— i huvudsak avse att bereda tillfälle
till sällskapligt umgänge eller rekrea
tion. Ej heller är avdrag medgivet för
representation, vilken utövas för att
återgälda gästfrihet mot den skatt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
57
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skyldige eller honom närstående per soner. Avdrag må icke ske, om repre sentationen kan antagas vara ägnad att till den skattskyldiges förmån på verka person, som på grund av sin tjänst i förhållande till den skattskyldige har att iakttaga opartiskhet.
I intet fall må avdrag, som avses ovan i denna punkt, medgivas med högre belopp än som motsvarar med hänsyn till omständigheterna skälig kostnad.
Har representation utövats gent emot person, bosatt utom riket, må nödiga utgifter därför hänföras till omkostnader även i andra fall än i denna punkt sägs.
Föreskrifterna i denna punkt äro tillämpliga ej blott beträffande di rekta kostnader för representation utan även i fråga om andra kostna der för sådant ändamål, exempelvis värdeminskning å byggnader eller in ventarier, utgifter för underhåll av sådan egendom eller av fastighet, ar rende- och hyreskostnader, avlöning till personal, inköp av varor e. dyl. I följd härav må avdrag för sådana kostnader göras endast i den mån så år medgivet enligt ovan i denna punkt meddelade föreskrifter.
Vad ovan stadgas om avdrag för representationsutgifter gäller, oavsett om utgifterna bestritts direkt av den skattskyldige eller genom förmedling av annan. I följd härav är skattskyl dig, som till anställd utbetalat ersätt ning för eller bidrag till representa tionsutgifter, berättigad till avdrag för vad sålunda utbetalats endast i den mån den skattskyldige varit be rättigad till avdrag, om han direkt be stritt kostnaderna, eller den anställde genom utbetalningen åtnjutit förmån, som för honom utgjort skattepliktig intäkt.
16. Har skattskyldig bestritt utgift, vilken icke uteslutande är att anse som driftkostnad utan delvis — med hänsyn till förmån som genom utgif tens bestridande tillgodokommit den skattskyldige, hans anhöriga eller
H liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
(Nuvarande lydelse)
till
4. I vissa------------------------------------Är fråga —------------------------------------I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättning en upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed be stridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om där vid ersättningen icke förslår till kost nadernas gäldande, får bristen avfö ras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättning en beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade er sättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otill räcklig för sådana skäliga omkostna der. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra med givas i de fall, då ersättningen ej över-
andra personer —- är att hänföra till den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, må så som driftkostnad icke avdragas vad som med hänsyn till utgiftens art och övriga omständigheter skäligen är att hänföra till levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. Ej heller må avdragas kostnad för personal, som är eller varit anställd i rörelsen, i den mån kostnaden avsett gåva eller beredande av annan därmed jämför lig förmån, som icke för mottagaren utgör skattepliktig intäkt till värde huvudsakligen motsvarande kostna dens belopp, dock att vad nu sagts icke skall gälla sådan förmån av mindre värde som avses i 32 § 3 mom. sista stycket.
32 §.
---------------------------- enskild tjänst. ---------- --------överskjuta ersättningen.
I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättning en — utom i fall som i sista stycket avses — upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras såsom omkostna der för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas galdande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i öv rigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersätt ningen beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade er sättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otill räcklig för sådana skäliga omkostna der. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta av seende behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade er sättningen torde i regel böra medgi-
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
59
stiger vad som av staten i motsvaran de fall anvisas. Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de rese- kostnadsersättningar, som i allmän het utbetalas av de enskilda järnvä garna.
(Nuvarande lydelse)
vas i de fall, då ersättningen ej över stiger vad som av staten i motsvaran de fall anvisas. Detta lärer exempel vis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar, som i all mänhet utbetalas av de enskilda järn vägarna.
Har skattskyldig uppburit ersätt ning för representationsutgifter, skall såsom intäkt upptagas allenast vad av ersättningen icke åtgått till täckande av de därmed avsedda utgifterna. Li kaså skall såsom skattepliktig intäkt upptagas värdet av inbesparade lev nadskostnader eller annan förmån, som kommit skattskyldig tillgodo i samband med att han på arbetsgiva rens bekostnad utövat representation.
(Föreslagen lydelse)
till 33 §.
5. Stundom förekommer att skatt skyldigs intäkt av viss tjänst eller visst uppdrag helt eller till väsentlig del utgår i form av provision, hono rar eller dyl. och att den skattskyldige därvid har att efter eget bedömande bestrida omkostnader för tjänsten el ler uppdraget, i följd varav den skatt skyldiges verksamhet för tjänstens el ler uppdragets fullgörande med avse ende å intäkternas art och sättet för omkostnadernas bestridande kan an ses jämförlig med rörelse. I sådana fall må den skattskyldige åtnjuta av drag för av honom bestridda repre sentationskostnader enligt de grun der, som enligt punkt 15 av anvisning arna till 29 § skulle hava gällt om verksamheten varit att hänföra till rörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
Skattelagssakkunnigas förslag till
förordning om ändrad lydelse av 26 § och 30 § 1 mom. taxerings-
förordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 26 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
26
Därest inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet redovisas enligt
bokföringsmässiga grunder med rä-
kenskapsavslutning medelst vinst-
och förlustkonto, skall självdeklara
tion utöver vad eljest är föreskrivet
innehålla:
1) uppgift, såvitt angår rörelse, om
storleken av omsättningen,
2) uppgifter huru värdesättningen
å lager samt fordringar skett,
3) uppgift huru det bokförings
mässiga vinstresultatet justerats till
överensstämmelse med de för den
skattemässiga inkomstberäkningen
stadgade grunderna,
4) uppgifter rörande i räkenska
perna gjorda avdrag för värdeminsk
ning,
5) uppgifter rörande gjorda avdrag
för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fon
der eller stiftelser av annat slag,
6) uppgift om vad den skattskyl
dige i varor, penningar eller annat ut
tagit ur näringsverksamheten eller
annörledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för ut
gifter, som icke äro hänförliga till
omkostnader i verksamheten, så ock
om andra förmåner som den skatt
skyldige åtnjutit av rörelsen eller
jordbruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid in
komstberäkningen avdragits såsom
rese- och representationskostnader, i
den mån sådant belopp icke utgivits
till anställda och upptagits å kon
trolluppgifter rörande dessas förmå
ner, dock att, därest lämnandet är
(Föreslagen lydelse)
§•
Därest inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet redovisas enligt
bokföringsmässiga grunder med rä-
kenskapsavslutning medelst vinst-
och förlustkonto, skall självdeklara
tion utöver vad eljest är föreskrivet
innehålla:
1) uppgift, såvitt angår rörelse,
om storleken av omsättningen,
2) uppgifter huru värdesättningen
å lager samt fordringar skett,
3) uppgift huru det bokförings
mässiga vinstresultatet justerats till
överensstämmelse med de för den
skattemässiga inkomstberäkningen
stadgade grunderna,
4) uppgifter rörande i räkenska
perna gjorda avdrag för värdeminsk
ning,
5) uppgifter rörande gjorda avdrag
för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fon
der eller stiftelser av annat slag,
6) uppgift om vad den skattskyl-
dige i varor, penningar eller annat ut
tagit ur näringsverksamheten eller
annorledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgif
ter, som icke äro hänförliga till om
kostnader i verksamheten, så ock om
andra förmåner som den skattskyl
dige åtnjutit av rörelsen eller jord
bruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid in
komstberäkningen avdragits såsom
resekostnader, i den mån sådant be
lopp icke utgivits till anställda och
upptagits å kontrolluppgifter rörande
dessas förmåner, dock att, därest
lämnandet är förenat med synnerliga
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
61
förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter an- maning, samt
8) uppgift om verkställda ned skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.
(Nuvarande lydelse)
Redovisas inkomst Vad i — ---------------
svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter anmaning,
8) uppgift om representationskost nader, för vilka den skattskyldige vid inkomstberäkningen tillgodogjort sig avdrag; samt
9) uppgift om verkställda ned skrivningar av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventa rier. — —------------------------------ ovan sägs. -------------- — — -— avsedda uppgifter.
(Föreslagen lydelse)
30 §.
1 mom. Vid självdeklaration--------------— ■— ------------------------------av kontot.
Vid självdeklaration,------------------------------- —------------- — dessa uppgifter. För aktiebolag,--------------------------------------------------------för beskattningsåret. För inländsk---------------------------------- — — — enbart livförsäkringsrörelse.
Har deklarationsskyldig, som är fy sisk person, vid beräkning av in komst av förvärvskälla tillgodofört sig avdrag för representationskostna der eller därmed jämförliga utgifter skall vid självdeklarationen fogas ut redning enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av bestämmelserna rörande sådant avdrag. Motsvarande uppgiftsskyldighet åligger ock aktiebolag, i vilket aktierna till huvudsaklig del ägas el ler på därmed jämförligt sätt inne havas —- direkt eller genom förmed ling av juridisk person — av en fy sisk person eller ett fåtal fysiska per soner och ekonomisk förening, i vil ken andelarna på liknande sätt ägas eller innehavas, ävensom vanligt han
delsbolag, kommanditbolag och rede ri för registreringspliktigt fartyg vid avlämnande av uppgifter, som avses i 38 § 1 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Bilaga 2
Av skattelagssakkunniga lämnad redogörelse
beträffande avdrag för representationskostnader, m. m.
i vissa främmande länder
De sakkunniga har inte ansett påkallat att göra någon mera omfattande
genomgång av beskattningsförhållandena i utlandet då det gäller avdrag för
representationskostnader. En ytlig granskning av skattelagstiftningen i de
länder, som har ett med vårt likartat beskattningssystem, ger vid handen att
speciella regler rörande behandlingen av representationskostnader i allmän
het saknas. Förhållandena på området synes vara tämligen likartade med
dem, som råder i vårt land. En intressant företeelse är att i flera länder ut
nyttjandet av föreliggande avdragsrätt för representationskostnader påkal
lat statsmakternas uppmärksamhet. På ett par håll har under senare år lag
stiftningsåtgärder vidtagits för att komma till rätta med överdrifter i fråga
om representationskostnader och begränsa avdragsrätten till vad som ansetts
påkallat. I andra länder har lagstiftningsförslag framlagts eller ändrade reg
ler ifrågasatts för att minska möjligheterna till avdragsrätt. De sakkunniga
skall i det följande belysa förhållandena i våra nordiska grannländer och
även göra en sammanställning över vidtagna eller planerade åtgärder i vissa
andra länder, nämligen Storbritannien, Västtyskland och USA.
Danmark
Enligt den danska skattelagstiftningen medges vid inkomstberäkningen
avdrag för bl. a. driftkostnader, d. v. s. de utgifter, som den skattskyldige
under året haft för att »förvärva, säkra eller bibehålla inkomsten». Avdrag
för representationskostnader är i enlighet härmed i princip medgivet. I praxis
bär dock en viss restriktivitet iakttagits när det gäller avdrag för represen
tationskostnader, särskilt då fråga är om annan än rörelseidkare.
De regler, som de danska taxeringsmyndigheterna tillämpar i fråga om
avdrag för representationsutgifter kan sammanfattas på följande sätt.
För att avdrag skall medges brukar fordras att den skattskyldiges utgifter
för representation kan dokumenteras och det är till fördel för den skattskyl
dige, om han kan redogöra för vilka kunder eller andra förbindelser som
representationsutgifterna avser. Beträffande representationsutgifter på re
sor tillämpas särskilda regler. Om affärsinnehavare får vidkännas kostna
der för representation avseende resande kunder, bör dessa utgifter bokföras
och samtidigt på bilagor noteras med vem affärsmannen varit tillsammans.
Likaså bör upplysas vilken affärsförbindelse, som föreligger mellan affärs-
innehavaren och de personer gentemot vilka representationen utövats. Har
utgifterna bokförts med det i verkligheten utgivna beloppet, kan det kom
ma i fråga att den skattskyldige påföres ett belopp, som motsvarar inbespa
rade levnadskostnader.
Vanligen brukar man från skattemyndigheternas sida godkänna represen
tationskostnader, som rörelseidkaren kan visa att han har haft i rörelsens
intresse, när dessa utgifter avser förtäring å restaurang och liknande. Där
emot är man mera återhållsam med att godkänna utgifter för representa
tion i hemmet. I vart fall fordras för att kostnader för representation i hem
63
met skall godkännas, att särskilda räkenskaper över sådana kostnader fö
res. Sådana representationskostnader, som avser blommor och smärre gåvor
från rörelseidkaren till kunderna vid jubileum och födelsedagar in. in., bru
kar normalt godkännas såsom avdragsgilla, om på verifikationerna noteras
till vem och av vilken anledning gåvorna skett.
Åtskilliga kategorier skattskyldiga brukar erhålla avdrag för representa
tionskostnader med vissa fasta belopp. Sålunda kan t. ex. präster erhålla
avdrag med 400 kr. om året medan prostar får avdrag med 600 kr. om året
för nödvändiga representationsutgifter. Rektorer vid folkskolor kan göra
avdrag med 200 kr. för sådana utgifter.
I de fall då direktörer och andra i aktiebolag anställda funktionärer åbe
ropar att de med hänsyn till sin ställning är tvungna att representera vid
vissa tillfällen godkänner skattemyndigheterna i allmänhet inte sådana yr
kanden om avdrag för representationskostnader. Man utgår nämligen ifrån
att det inte är den anställde, som har de förpliktelser han åberopar, utan att
dessa åvilar bolaget. Ofta får den anställde representationsbidrag vid sidan
av sin fasta lön men skattemyndigheterna anser sådant bidrag vara en del
av lönen. Den skattskyldige får inte utan vidare, när han har upptagit ett
representationsbidrag i sin deklaration, göra avdrag för motsvarande belopp
under hänvisning till att det gått till den avsedda utgiften. I några fall har
tillåtits att t. ex. hälften av representationsbidraget får avdras.
Vissa bestämmelser om avdrag för representationskostnader har getts i
Meddelelser fra statens ligningsdirektorat.
Finland
Inte heller i Finland har representationskostnader särskilt omnämnts i
skattelagstiftningen. Enligt 25 § i 1943 års lag om inkomst- och förmögen
hetsskatt må vid uppskattning av inkomst avdrag ske för kostnader för in
komstens förvärvande och bibehållande. För sedvanlig representation i form
av måltider o. dyl. medges normalt avdrag, medan däremot avdragsrätt för
gåvor till kunder icke föreligger.
Att representationen ägt rum i hemmet utgör inte något principiellt hin
der mot avdragsrätt, men kraven på utredning om kostnaderna görs då sär
skilt starkt gällande. Som representationskostnader godkännes jämväl ut
gifter för presenter och uppvaktningar.
Ersättning för representationskostnader, som företag utgivit till delägar
na, får kvittas mot representationskostnader, under förutsättning att fråga
är om faktiska kostnader och icke förtäckt vinstutdelning. Beskattnings-
nämnderna brukar i dylika fall infordra specifikation av kostnaderna för
att kunna bedöma avdragsrätten; förebringas ej utredning avgörs frågan
skönsmässigt.
I praxis iakttas särskild återhållsamhet då det gäller representation mot
offentlig myndighet. Högsta förvaltningsdomstolen har sålunda vägrat av
drag för julgåvor till tjänstemän, befattningshavare vid tullväsendet, stats-
järnvägarna samt post- och telegrafverket.
Norge
Enligt norsk beskattningsrätt får den skattskyldige vid beräkning av be
hållen skattepliktig intäkt göra avdrag för driftkostnader efter i stort sam
ma principer som enligt svensk rätt. En speciell bestämmelse gäller emel
lertid för utgifter för representation och hållande av bil. Denna bestämmel
se, som infördes genom lagstiftning år 1957, återfinnes i 38 § punkten a) i
1911 års skattclov för byene och i 44 § a) skattelov for landet. Enligt lag
texten får avdrag göras för utgifter för representation och hållande av bil
endast försåvitt 'de efter taxeringsmyndigheternas prövning befinnes ha va
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
64
rit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skattskyldiges förvärvsverk
samhet eller tjänsteställning. Riksskattestyret må enligt lagen ge regler om
vad som skall räknas som representationsutgift och fastställa de närmare
villkoren för avdrag.
Tidigare gällde att avdrag medgavs för utgifter av nyss angiven karaktär
med stöd av den allmänna bestämmelsen om avdrag för alla utgifter som
den skattskyldige ådragit sig för intäkternas förvärvande och bibehållande,
sammanförd med bestämmelsen om avdrag för driftkostnader och om ut
gifter i samband med anställning. För rörelseidkare medgavs avdrag för re
presentationskostnader som bedömdes ha uppkommit i rörelsen och som
inte gick utöver vad som var vanligt enligt skick och bruk i resp. rörelse. An
ställda fick avdrag för sådana utgifter, "när representationen ålåg dem som
en tjänsteplikt. För utgifter för hållande av bil (eventuellt efter fördelning
på yrkesmässig och privat körning) fick rörelseidkare avdrag när bilen an
vändes i rörelsen. Löntagare tillerkändes sådant avdrag när bruk av bil
kunde anses nödvändigt med hänsyn till vederbörandes ställning eller arbete.
Genom 1957 års lagstiftning gjordes en begränsning av möjligheterna till
avdrag för nämnda utgifter. Anledningen till detta var att de tidigare gäl
lande reglerna i praxis utnyttjats för att täcka utgifter av privat karaktär
och i övrigt för att få avdrag utöver vad som kunde anses påkallat med hän
syn till vederbörandes verksamhet eller ställning. Bristen på uttryckliga
bestämmelser i lagen medförde en viss osäkerhet och olikformighet i taxe
ringsmyndigheternas praxis. De nu gällande bestämmelserna tar sikte på så
väl rörelseidkare som anställda. Det är nu ett villkor för avdragsrätten att
utgifterna har varit tvingande nödvändiga och taxeringsmyndigheterna har
erhållit stora befogenheter vid bedömandet av om detta villkor föreligger.
Från förarbetena till lagstiftningen må följande återges. I proposition till
Odelstinget nr 11/1957 s. 14 framhölls, att Norska Finans- och Tolldepar-
tementet funnit att det förelåg ett behov av en stark begränsning av avdrags
rätten på detta område. Efter de erfarenheter som taxeringsmyndigheterna
gjort var det intet tvivel om att möjligheten till avdrag för representations-
utgifter utnyttjades för att täcka också utgifter för privat umgänge och and
ra utgifter av privat karaktär. Det hade visat sig en ökad tendens till att sö
ka utnyttja avdragsmöjligheten i största möjliga utsträckning allteftersom
kontrollen av bruttointäkterna blivit mer effektiv och skattetrycket ökat.
Det förekom också allt oftare att anställda i ledande ställning erhöll repre-
sentationsbidrag som innebar dolda lönetillägg. Spörsmålet om en begräns
ning av avdragsmöjligheten hade under sådana omständigheter fått" ökad
aktualitet. Sammanlagt rörde det sig om mycket betydande belopp och en
stark begränsning av avdragsmöjligheten på detta område skulle därför kun
na få effekt både när det gällde att minska representationen och rent skatte-
mässigt. Sådan som utvecklingen varit hade avdraget för representationsut-
gifter — tillsammans med utnyttjandet av andra avdragsmöjligheter av vis
sa grupper skattskyldiga — fört till en snedvridning av skattebördan som
var ägnad att skapa missnöje inom andra grupper skattskyldiga och att un
dergräva skattemoralen.
Taxeringsmyndigheterna hade i ökad utsträckning haft sin uppmärksam
het riktad på dessa förhållanden och sökt att genomföra en strängare kon
troll, bl. a. genom skärpta krav på utgifternas specifikation och legitimation.
Bristen på uttryckliga bestämmelser i lagen — speciellt i fråga om avdrag
för utgifter för representation — hade emellertid medfört en viss osäkerhet
och olikformighet i taxeringsmyndigheternas praxis. Det har således före
kommit åtskillig oklarhet och tvekan om i vad mån taxeringsmyndigheterna
efter de allmänna avdragsbestämmelserna hade möjlighet att helt eller delvis
neka ett rörelsedrivande företag avdrag för representationsutgifter, vilka syn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
65
tes ha uppkommit i syfte att förbättra rörelseresultatet, men vilka efter taxe
ringsmyndigheternas bedömande inte kunde anses nödvändiga med hänsyn
till den skattskyldiges förvärvsverksamhet.
Enligt vad som framkommit av taxeringsmyndigheternas praxis och erfa
renheterna i övrigt fann departementet att det förelåg ett behov av speciella
bestämmelser om avdrag för representationsutgifter. Det var fara för sam
manblandning av förvärvsmässiga och privata utgifter på detta område och
att avdragsmöjligheten utnyttjades mer än som kunde anses skattemässigt
och samhälleligt försvarligt. Departementet fann det därför påkallat att det
utfärdades sådana bestämmelser, att möjligheten till avdrag för representa
tionsutgifter begränsades till de strängt nödvändiga och att taxeringsmyn
digheterna tillädes det avgörande ordet när det gällde bedömningen av detta.
Departementet fann vidare att erfarenheterna visat att det förelåg liknan
de behov av speciella bestämmelser om begränsning av avdragsrätten för bil
kostnader som när det gällde representationsutgifter. I det väsentliga hänvi
sades till vad som anförts i sistnämnda hänseende. Det förelåg också när det
gällde utgifter för bilkostnader en näraliggande och betänklig risk för att
avdragsrätten skulle utnyttjas utöver vad som kunde anses påkallat och för
svarligt. Betänkligheterna gällde inte bara det förhållandet att avdragsrätten
otvivelaktigt i stor utsträckning utnyttjades för att täcka också utgifter för
privatkörning och annan användning av bilen som inte kunde anses påkallad
i verksamheten, men också det förhållandet att det i många fall togs upp
avdrag för utgifter till dyrare bilar än vad som var sakligt påkallat av hän
syn till vederbörandes förvärvsverksamhet eller ställning. Departementet
föreslog därför att på samma sätt som beträffande representationsutgifterna
avdrag skulle medges endast efter taxeringsmyndigheternas skön, om dessa
funnit att utgifterna varit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skatt
skyldiges förvärvsverksamhet eller tjänsteställning. Departementet hade när
det gällde utgifter för bil också övervägt att i lagen inta begränsande regler,
t. ex. att avdraget fick åtnjutas endast till en viss del av utgifterna (exem
pelvis hälften) eller begränsades till de utgifter som skulle ha uppkommit
vid köp och användningen av en lämplig standardvagntyp. Emellertid hade
departementet kommit till att en sådan normering i lagen skulle vara vansk
lig att genomföra och i många fall verka obilligt.
I en rundskrivelse från riksskattestyret nr 304 daterad den 13 december
1057 har vissa uttalanden gjorts om hur den nya lagstiftningen om avdrag
tör representationskostnader skall tillämpas. Däri framhålles inledningsvis
att representationskostnader inom näringslivet utgör utgifter, som ett före
tag påtar sig för att knyta eller bevara affärsförbindelser eller för att avsluta
affärer. Det rör sig således här om utgifter som företaget har utåt gentemot
personer, som inte är knutna som medarbetare till rörelsen. Som regel består
utgifterna i värdskap vid måltider, underhållning och annan förströelse, upp
vaktning, resor och uppehållskostnader in. m. gentemot affärsförbindelser
och andra personer med vilka företaget har kontakt. Blomster- och annan
uppvaktning i form av gåvor till affärsförbindelser och liknande hänförs i en
lighet med det nu sagda till representationsutgifter.
När man skall avgöra om utgifter för representation har varit tvingande
nödvändiga för verksamheten bör hänsyn tas till att nödvändigheten av re
presentation kan vara mycket olika för skilda branscher och yrken och för
de enskilda företagen och personerna. Med detta för ögonen har riksskattesty
ret utarbetat ett schema som skall fogas vid självdeklarationen som bilaga.
1 detta schema har utgifterna för representation uppspaltats på sex grupper,
A
Man har ansett att eu sådan uppde
underlätta Iaxeringsmyndiglu’
ning av representationsutgifterna skall
ernås bedömning. Av schemat framgår att
66
skattskyldiga, som yrkar avdrag för representationsutgifter in. in. med mei
än 1 000 kr., skall föra en journal över utgifterna, vilken skall inrättas med
nödvändiga konton för att schemat skall kunna ifyllas. I journalen skall no
teras vem som var närvarande vid varje särskilt tillfälle och vilka grunder
som gjorde utgifterna nödvändiga. Journalen kommer — om den är riktigt
förd — att bli av stor betydelse då de skattskyldiga skall dokumentera sina
representationskostnader för taxeringsmyndigheterna.
Det säger sig självt att den skattskyldiges uppfattning av hur nödvändigt
det var för honom att ådra sig utgifterna måste underkastas sträng kritik.
Det låter sig inte göra att dra upp fasta riktlinjer för utövande av bedöm
ningen därvidlag. Rent generellt kan sägas att prövningen bör vara välvilli
gare då det gäller representation gentemot utlänningar än då det gäller re
presentation mot personer inom landet. Strängare prövning bör ske vid repre
sentation inom samma stad eller dess närmaste omgivning än i tråga om re
presentation gentemot affärsförbindelser från avlägsna städer och landsdelar.
En annan allmänt giltig hållpunkt vid bedömningen är de totala representa-
tionsutgifternas storlek sedd i förhållande till verksamhetens storlek och
art. Vidare bör hänsyn tas till hur ofta representation återkommer gentemot
samma affärsförbindelse. Eftersom utgiften skall vara tvingande nödvändig
kan det inte sällan bli fråga om att helt neka avdrag för representationsut
gifter gentemot affärsförbindelser inom samma stad. Detta kan särskilt bli
aktuellt om det gäller gamla affärsförbindelser.
De huvudsynpunkter som antytts här kan emellertid inte utan vidare läg
gas till grund i de fall, där en inarbetad kutym bjuder att utgiften må räknas
som oundviklig. Man bör dock vara uppmärksam på att inte varje mer eller
mindre fast skick och bruk gör utgiften tvingande nödvändig. Som exem
pel på en fast kutym när representationsutgifter kan sägas vara avdrags-
berättigade, kan nämnas representation i samband med stapelavlöpning.
Men till och med här kan det bli fråga om begränsning, särskilt om antalet
gäster är orimligt stort.
Även i andra fall kan förhållandet vara att en viss representation i och för
sig är nödvändig, men att representationen har fått en orimligt stor omfatt
ning. I sådana fall bör taxeringsmyndigheterna endast medge avdrag med
ett rimligt belopp. Även vid representation i hemmet bör detta uppmärksam
mas. Här får taxeringsmyndigheten söka bilda sig en mening om det är ett
rimligt förhållande mellan inköp av matvaror och olika slags dryckesvaror
och rökverk etc. och vad som rimligen kan beräknas ha gått åt under ut
övandet av representationen. Det kan nämligen förhålla sig så att det köps in
långt mer än det som förbrukas vid det särskilda tillfället och att värden,
som övertar det som blivit kvar, på detta sätt skaffar sig extra fördelar.
I rundskrivelsen har också vissa uttalanden gjorts om representations
kostnader i förhållande till personalutgifter och reklamkostnader. I detta
hänseende framhålles bl. a. följande.
Enligt riksskattestyrets åsikt erbjuder det i allmänhet inte särskilda svå
righeter att avgöra om en bestämd utgift efter sin art bör karakteriseras som
representationsutgift eller ej. Vissa svårigheter kan dock uppkomma när dy
lika utgifter skall avgränsas mot utgifter för personalvård och reklamkost
nader.
Det karakteristiska för ett företags utgifter för personalvård är att de i re
gel anknyter sig till välfärd såtgärder, som tar sikte på att stimulera arbets
insatsen eller öka ansvarsmedvetandet hos arbetare och tjänstemän eller att
knyta dem fastare till rörelsen. Som exempel nämncs utgifter för rena tjäns
temanna- och firmafester och utflykter för personalen. Kostnader för värd
skap i samband med visning av verksamheten, orientering vid kurser, arran
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
67
gerade för företagets medarbetare från andra städer såsom säljare och andra anställda representanter, kan antingen vara personalutgifter eller rörelseut gifter där avdragsrätten följer de allmänna bestämmelserna. Förplägnadsut- gifter o. dyl. gentemot agenter, kommissionärer, som inte uteslutande arbe tar i vederbörande företags tjänst, bör alltid betraktas som representations kostnader.
Gåvor till affärsförbindelser kan vara en representationskostnad men kan också ha karaktären av en reklamkostnad. Det avgörande för skillnaden är i allmänhet om firmanamn eller firmamärke är anbragt på gåvoföremålet eller ej. Blommor bör således alltid hänföras till representationskostnader när de ges till affärsförbindelser, medan bortskänkta askkoppar, reservoar pennor etc. med firmanamn får ses som en reklamutgift. Användes vin- och spritvaror som gåvor till affärsförbindelser bör avdrag nekas då dylika gåvor inte kan betraktas som »tvingande nödvändiga».
Utgifter till förplägnad under jubileum bör kunna anses som representa- tionsutgifter i den utsträckning de kan hänföras till gäster som inte är knut na till rörelsen, inräknat är bl. a. representanter för näringsorganisationer och offentliga myndigheter. Mindre gåvor som delas ut vid dylika tillfällen behandlas i linje med övriga utgifter utan hänsyn till om de bär företagets namn eller märke.
Beträffande offentliga tjänstemäns representationskostnader har riksskat- testyret framhållit följande.
Representationskostnader för en person i tjänst utanför den privata före tagsamheten är ofta konventionellt bestämda. Enstaka högre tjänstemän i stat och kommun har beviljats representationsbidrag. Att bidraget har bevil jats är icke något bevis för att det också går åt till tvingande nödvändig re presentation. Taxeringsmyndigheterna må också här utöva kritik vid pröv ningen av de yrkade avdragen. Bestämmelserna om journalföring av repre- sentationsutgifter har således tillämpning även här.
I fråga om följderna av redovisningen av representationskostnader har riksskattestyret uttalat, att om journalen över sådana kostnader är otillfreds ställande förd skall den inte ha nämnvärt bevisvärde och taxeringsmyndighe terna bör iaktta restriktivitet och eventuellt helt neka avdrag. De belopp som inte anses kunna godtas skall återföras till beskattning hos den privata nä ringsidkaren eller hos vederbörande bolag. År förhållandena sådana att en tjänsteman i rörelsen kan antas ha uppburit beloppen, t. ex. i det fall då det utbetalts större belopp till honom än vad som kan antas ha gått åt till repre sentationen, skall det överskjutande anses som intäkt för tjänstemannen i fråga.
England
I England medges avdrag för representationskostnader efter i stort sett samma grunder som i Sverige. Den som yrkar avdrag för representations kostnader skall vara beredd styrka kostnaderna med anteckningar i skälig omfattning om dels de belopp som utgetts vid de olika tillfällena, dels arten av representationen, dels de personer gentemot vilka representation utövats, dels ock skälen för representationen.
På senare tid har ifrågasatts om de förhållandevis vidsträckta möjligheter na till avdrag för representationskostnader bör bibehållas. Sålunda har fi nansminister Selwyn Lloyd i sitt budgetförslag den 17 april 1961 om dessa spörsmål anfört följande.
».Tåg är mycket bekymrad över frågan om avdrag för omkostnader och be skattningen av förmåner åt direktörer och andra ledande befattningshavare i företag. Frågan om representation sammanhänger intimt härmed. EU stort
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 96 år 1963
68
antal företag för i detta hänseende en strikt politik, och vad jag nu säger
avser icke dem. Jag är också införstådd med, att då det gäller exportaffärer,
representation är nödvändig mot utländska kunder.
Jag tror emellertid, att det ligger en hel del i misstanken, att en del s. k.
representation går längre än vad rent affärsmässiga hänsyn motiverar. Detta
är både ur affärsmässig och social synpunkt osunt. Jag uppmanar därför
vederbörande att allvarligt överväga, om man inte kan — utan att det behö
ver återverka på rörelseresultatet — vidta vissa inskränkningar i graden och
omfattningen av representationen. Det är här fråga om problem, som det
är svårt att komma tillrätta med lagstiftningsvägen, men jag skall återkom
ma till frågan nästa år och vill inte utesluta möjligheten av lagstiftnings
åtgärd då.»
Samtidigt tog finansminister Sehvyn Lloyd upp frågan om avdrag för bil
kostnader och för utgifter under resor. I fråga om bilkostnadsavdrag anförde
finansministern:
»Jag har anmodat beskattningsmyndigheterna att med ändring av praxis
beräkna årliga värdet av nyttjandet av bil till 12,5 % av bilens ursprungliga
kostnad mot nu 9 %. Vad som belöper å privat bruk skall beräknas med
hänsyn härtill.
Jag ämnar vidare föreslå en begränsning i rätten att göra avdrag för kost
nader för personbilar använda av affärsmän och yrkesutövare så att avdra
get beräknas på en inköpskostnad av maximum 2 000 pund för bil. Om nå
gon önskar använda en bil i dyrare prisläge, anser jag det icke oskäligt, att
han själv får stå för den del av kostnaden, som överstiger 2 000 pund. Sist
nämnda del av kostnaden bör icke få övervältras på staten.»
Västtyskland
I Västtyskland blev frågan om avdrag för representationskostnader och
andra liknande kostnader föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder under
ar 1960. De nya reglerna tillämpas fr. o. m. ingången av år 1961. Innan dess
gällde följande regler för behandlingen i beskattningshänseende av represen
tationskostnader och liknande.
Vid beräkning av den skattepliktiga inkomsten av en förvärvsverksamhet
ägde den skattskyldige göra avdrag för driftkostnader, d. v. s. utgifter som
föranletts av verksamheten. En inskränkning fanns emellertid i det att om
driftkostnaderna berörde den skattskyldiges livsföring eller andra personers
livsföring fick kostnaderna vid inkomstberäkningen inte medtas, om de en
ligt köpmannased var att anse såsom otillbörliga. Den 30 april 1960 framlade
förbundsregeringen ett förslag till ändring i vissa delar av 1958 års Einkom-
mensteuergesetz (EStG 1958). Därvid föreslogs också ändring av den nyss
nämnda bestämmelsen, vilken återfinns i 4 § 4) EStG.
Enligt förslaget skulle vid inkomstberäkningen hänsyn inte tas till kost
nader för gåvor till personer, som inte står i anställningsförhållande till den
skattskyldige; dock skulle kostnader för reklamgåvor av ringa värde få av
dras. Till avdragsgilla driftkostnader skulle inte heller hänföras kostnader
för sådana den skattskyldiges anordningar, som tjänade till att förpläga
eller härbärgera personer utanför de anställdas krets, och kostnader för
arrende för eller utövande av jakt eller fiske eller för båtfärder och värdskap
i sammanhang därmed, såvida fråga inte varit om utgifter som ett led i den
skattskyldiges verksamhet, avseende uthyrning av gäststugor och upplåtelse
av jakt och fiske etc. Detsamma skulle gälla kostnader för liknande ända
mål. Andra kostnader, vilka avsett den skatt skyldiges eller andra personers
livsföring, skulle undantas vid inkomstberäkningen i den mån de enligt all
män affärsuppfattning under hänsynstagande till grundsatsen om en spar
sam hushållning var att anse såsom otillbörliga.
Kiingl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
69
Som motivering till förslaget om lagstiftningsingripande framhöll finans
ministern bl. a. att den kraftiga stegringen av levnadsstandarden under de
senaste åren lett till att åtskilliga företagare vid utövandet av representation
i rörelsen, såsom vid förplägning av affärsvänner, underhållande tillställ
ningar, tillhandahållande av logi och bekostande av affärsresor, utrustning
av affärslokaler o. s. v. drivit upp kostnaden till en utomordentligt hög nivå.
Uenna med öknamnet »Spesenunwesen» kännetecknade överdrivna kostnads
nivå har väckt anstöt i vida kretsar av befolkningen och blivit till en offent
lig skandal. Det är erforderligt att i skatterättvisans och den samhälleliga
fredens intresse dessa kostnader inte längre genom avdrag som omkostnad
övervältras från den skattepliktiga rörelsevinsten på allmänheten.
Behovet att bjuda affärsvänner eller i annan form genom representation
förvärva kunder är högst olika för skilda slag av förvärvsverksamhet. Det är
därför inte en användbar utväg att uppställa ett generellt förbud mot avdrag
för omkostnader för förplägnad eller underhållande av affärsvänner och
inte heller för resekostnader, ty därmed skulle också bli omöjligt att göra
avdrag för sådana representationskostnader och övriga hithörande utgifter,
som ligger inom en rimlig ram eller t. o. m. kan anses vara affärsmässigt
sett nödvändiga.
De ifrågasatta ändringarna blev föremål för kritik i olika hänseenden,
även om behov av åtgärder i allmänhet ansågs föreligga. Innan förslaget
framlades för förbundsdagen framhöll förbundsrådet vid sin förberedande
granskning att orden »under hänsynstagande till grundsatsen om eu spar
sam hushållning» borde utgå. Detta motiverades med att en dylik regel skulle
öka de icke önskvärda motsättningarna mellan de skattskyldiga och taxe
ringsmyndigheterna, eftersom det inte var möjligt att med denna avfattning
göra någon objektiv bedömning och den inrymde alltför stort spelrum för
det subjektiva momentet. Det kunde inte heller vara taxeringsmyndigheter
nas uppgift att göra en överprövning av företagarens utövande av värdskap i
vad gällde iakttagande av sparsamhet.
Sedan förslaget av förbundsregeringen framlagts i oförändrat skick för
förbundsdagen, blev det i den allmänna debatten där kritiserat främst för att
de valda formuleringarna var hållna i alltför allmänna ordalag. Lagutkastet
blev under behandlingen av finansutskottet ändrat i flera viktiga hänseen
den. Finansutskottet ansåg det vara erforderligt att den ifrågasatta inskränk
ningen av avdragsrätten kom till stånd då det gällde sådana utgifter i rö
relse, som berörde livsföringen, i synnerhet gåvor, vartill också mutor och
bestickning hänfördes. Utskottet föreslog en klarare avgränsning av de
inte avdragsgilla utgifterna.
För avdragsrätt för gåvor ansåg utskottet det vara ändamålsenligt att
fastställa en värdegräns i lagen och att därvid tillåta avdrag för gåvor såsom
driftkostnader blott i den mån värdet av gåvor till en och samme mottagare
under ett verksamhetsår inte överstiger 100 DM. Vidare föreslogs att denna
avdragsgilla värdegräns inte bara skulle inskränkas till reklamgåvor utan
helt allmänt utsträckas till alla sorters gåvor. Utskottet hade efter ingående
diskussion ansett sig inte böra föreslå en olika avdragsrätt, allteftersom
mottagaren är en tysk eller en utlänning.
Utskottet ansåg vidare erforderligt — trots vissa betänkligheter beträffan
de det praktiska genomförandet — alt den i regeringsutkastet ifrågasatta
personkretsen, till vilken gåvor i obegränsad omfattning skulle kunna ges di
rekt, utvidgades och att förutom arbetstagare i denna krets också inbegreps
personer, som på grund av en överenskommelse rörande arbete eller agentur
stöd i ständig affärsförbindelse med den skattskyldige.
I fråga om den föreslagna avdragsrätten för kostnader för gäststugor före
Kungl. Maj.ts proposition nr
.
9
6 ur 1963
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
slog utskottet, att förbudet mot avdrag skulle inskränkas till sådana gäst
stugor som låg utanför den skattskyldiges verksamhetsort. Under begreppet
verksamhetsort föll då också filialer och driftställen med en viss självstän
dighet.
Det av regeringen föreslagna förbudet mot avdrag för »liknande ändamal»
ansåg utskottet vara alltför vittgående och alltför oklart i fråga om formule
ringen. Utskottet föreslog därför att man skulle avstå från ett allmänt förbud
mot avdrag för kostnader »för liknande ändamål» och i stället nöja sig med
ett förbud mot avdrag för »liknande kostnader» inom den trängre kretsen
avseende kostnader för jakt, fiske och utnyttjande av motor- och segeljak
ter.
Utskottet anslöt sig vidare till uppfattningen att ett hänsynstagande till
grundsatsen om en sparsam hushållning inte borde införas som ett ytterli
gare rekvisit. För att underlätta arbetet med prövningen av driftutgifter,
som berörde livsföringen, ansåg utskottet det dock vara ändamålsenligt att
sådana kostnader fördes för sig och skildes från övriga driftutgifter. För att
också låta detta få praktisk giltighet syntes det erforderligt att avdragsrätten
för sådana kostnader gjordes beroende av att de fördes för sig.
Den av finansutskottet föreslagna utformningen av 4 § 4) EStG antogs se
dermera av förbundsdagen och gäller fr. o. m. 1961 års ingång.
Amerikas förenta stater
I Amerikas förenta stater har frågan om avdrag vid beskattningen för re
presentationskostnader och vissa andra närbesläktade kostnader nyligen
aktualiserats. Fn undersökning gjordes genom Treasury Department i slutet
av år 1960 och början av år 1961, vilken undersökning resulterade i en
»study on entertainment expenses» fogad som bil. 5 till presidentens skatte-
budskap den 3 maj 1961. Däri har redovisats ett antal olika exempel på fall,
då avdragsfrågan varit tveksam, eller vilka eljest tett sig säregna. Samman
fattningsvis uttalas att problemen inte kan lösas genom en strängare behand
ling i bevisningshänseende. Genom en sådan är det endast möjligt att få fram
verifikationer och redogörelser för ändamålet med utgifterna. Emellertid vi
sar undersökningen att sådana uppgifter föreligger i ett stort antal fall och
då uppgiften finns medger gällande lagstiftning att representationskostnader
na avdras i sin helhet. När gällande rätt tillåter avdrag för kostnader för en
safariexpedition till Afrika avseende en jaktentusiast och hans hustru på den
grund att safarin ersatte annonsering för mjölk, kan man inte räkna med att
taxeringsmyndigheterna skall med framgång kunna ifrågasätta nödvändig
heten ur affärssynpunkt att företa andjakter eller nattklubbsbesök med af
färsförbindelser.
De otillfredsställande förhållandena på området föranleder presidenten
att i förenämnda budskap föreslå kongressen att avdrag helt skulle vägras
för kostnader för representation och kostnader för underhåll av särskilda
inventarier avsedda för representation, t. ex. jakter och jaktstugor. Som skäl
härför framhölls att under de senaste åren rätten till avdrag för represen-
tationsutlägg missbrukats. Det hade t. ex. blivit alltför vanligt, att person
liga utgifter överfördes på företagen. Tiden vore nu kommen att se till att
de amerikanska skattelagarna icke uppmuntrade till ett lyxigt leverne på sta
tens bekostnad. Uttrycket »det är avdragsgillt» borde försvinna. Därför bor
de reglerna skärpas i fråga om avdragsrätten för representation, affärsgåvor,
affärsresor i förening med semester o. s. v. De skärpta bestämmelserna skulle
också leda till ökade statsinkomster på 250 miljoner dollar om året.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963
7
]
Bilaga 3
Av skattelagsssakkunniga gjord förteckning över olika slag av
representationsutgifter
Uttrycket »representation» har en ganska obestämd innebörd. Därunder
brukar, särskilt då det gäller avdrag vid taxering, innefattas utgifter av olika
slag, som emellertid har det gemensamt, att de i allmänhet är av samma be
skaffenhet som levnadskostnader och därför lätt kan förväxlas och sam
manblandas med sådana kostnader.
För att ge en överblick över de olika slag av utgifter, som avses med ut
redningen, har de sakkunniga uppgjort följande schematiska förteckning
över utgifter, vilka brukar förekomma bland avdragen för representations
kostnader eller vilka eljest är av den art, att det ofta vållar svårigheter att
bedöma om de bör betraktas såsom levnadskostnader eller såsom omkostna
der i förvärvskälla.
1. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. å restaurang
er och andra näringsställen.
2. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. i hemmet.
3. Bostadskostnader, vilka uppges delvis bero på att skattskyldig måste
ha en större eller dyrare bostad för att kunna ta emot gäster.
4. Utgifter för hembiträden, serverings- och städhjälp o. dyl., som upp
ges ha erfordrats för mottagande av gäster.
5. Arbeten å fastighet, exempelvis för reparationer o. dyl., som företag be
kostat för anställds fastighet och som uppges vara föranledda av den an
ställdes representationsskyldighet.
6. Utgifter för skattskyldigs egna fastigheter, även sommarställen, sport-
stugor o. dyl., i den mån utgifterna uppges vara föranledda av representa
tion.
7. Utgifter för lustjakter och motorbåtar. (Ibland uppges att farkosterna
anskaffats dels för representation och dels i spekulationssyfte för försälj
ning.)
8. Kostnader för logi å hotell e. dyl.
9. Utgifter för vistelse å hotell, pensionat o. dyl.
10. Utgifter för teaterbiljetter, biljetter till idrottstävlingar (även profes
sionella sådana) och andra utgifter för underhållning och förströelse.
11. Utgifter för resor av olika slag, även flygresor, inom och utom riket,
enbart för rekreation eller förströelse.
12. Utgifter för resor, som uppges ha samband med förvärvsverksamhet
men som med hänsyn till tid, då de företagits, färdväg o. dyl. kan antas helt
eller till väsentlig del ha företagits i rekreations- eller förströelsesyfte.
10. Utgifter för resor, som uppges företagna i studiesyfte e. dyl. men där
sambandet mellan resan och förvärvsverksamheten är mera lösligt eller de
uppgivna studierna är av mera allmän karaktär.
14. Utgifter för hustrurs deltagande i resor och representation.
15. Utgifter för barns och andra anhörigas resor, utlandsvistelse o. dyl., då
resorna helt eller till väsentlig del företagits för utbildning, språkstudier
rekreation e. dyl.
16. Utgifter för personbilar, då bilarna inte uteslutande användes för re
sor i samband med förvärvsverksamhetens utövande.
17. Jubileumsfester vid företags årsjubileer.
72
18. Fester vid företagares eller företagsintressents jubileum.
19. Fester vid invigning av anläggning, öppnande av viss verksamhet, sjö
sättning av fartyg o. dyl.
20. Firmafester (enbart för personal eller för personal och kunder).
21. Gåvor till kunder och därmed jämförliga mottagare:
a) gåvor av mindre värde såsom konfityrer, blommor o. dyl.,
b) gåvor av matvaror, nyttoartiklar o. dyl. eller kontanter,
c) gåvor på bemärkelsedagar av mera betydande värde (alltså i annan
form än blommor o. dyl.),
d) gåvor av i huvudsak reklamkaraktär, exempelvis almanackor o. dyl.
e) gåvor i samband med vissa tjänster, exempelvis s. k. sjösättningssmyc-
ken.
22. Gåvor till välgörande eller liknande ändamål.
23. Utgifter för hobbybetonad verksamhet, såsom travsport, trädgårdsod
ling m. m., där utgifterna överstiger intäkterna och avdrag för underskott
yrkas.
Värdskap och gästfrihet, som åsyftas i förestående uppställning, kan te
sig olika beroende på vem representationen eller givmildheten riktar sig
mot. I regel torde värdskapet eller givmildheten tillgodokomma person, till
hörande någon av följande kategorier:
1) den skattskyldige själv eller, då den skattskyldige är ett företag, intres
sent i företaget,
2) anhörig till den skattskyldige,
3) umgängesvänner till den skattskyldige,
4) kunder till den skattskyldige eller personer, som är anställda hos kun
derna,
5) personer i tjänst hos myndigheter, med vilka den skattskyldige har el
ler vill inleda affärsförbindelser,
6) personer i officiell eller därmed jämförlig ställning,
7) personal hos den skattskyldige,
8) personal i det företag, hos vilket den skattskyldige är anställd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll ................................................... 1
Författningstext ........................................................................................ 2
1. Inledning ............................................................................................ 5
It. Gällande rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representa-
tionsutgifter ........................................................................................ 7
III. De sakkunnigas förslag ................................................................... 10
Behovet av avdragsregler ........................................................... 10
Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning ....
12
De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse ..
18
De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst ....
24
Deklarations- och uppgiftsskyldighet ....................................... 26
IV. Remissyttrandena ............................................................................... 27
Allmänna synpunkter .................................................................... 27
Avdragsreglernas utformning ................................................... 34
Deklarations- och uppgiftsskyldighet ............................... 44
V. Departementschefen ............................................................................ 48
Bilagor ............................................................................................................ 55
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630302