2

fulla uppgifter avseende hela distriktet lagts på huvudstyrkans personal.

Samtidigt har emellertid förutsatts, att beslutanderätten i polismyndighets-

ärenden i stor utsträckning skall kunna delegeras till chef för arbetsgrupp.

Beträffande arbetsorganisationen i distrikten föreslås att patrullering,

socialpolisverksamhet, allmän spaning och annan »yttre verksamhet» sam­

manföres i en avdelning — ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utred­

ningsarbete skall fullgöras inom en utredningsavdelning, uppdelad på en

kriminalsektion och en allmän sektion.

Förslagen innebär bl. a. att länstrafikgrupper inrättas med uppgift att be­

driva regional trafikövervakning i samma omfattning som hittills. Vidare

föreslås att stationeringsorterna för polisrytteriet begränsas till Stockholm,

Göteborg och Malmö.

Beräkningen av personalbehovet för den lokala polisorganisationen base­

rar sig på förslag till organisationsplaner som lagts fram av polisbered­

ningen för varje polisdistrikt. Vid planernas upprättande bär i enlighet med

1962 års principbeslut utgångspunkten varit att organisationen skall rymmas

inom den nuvarande personalramen. För att avlasta polispersonal uppgifter

av icke polisiär natur föreslås ett ökat antal tjänster i kontorskarriären. To­

talt omfattar förslagen ca 10 000 ordinarie polismanstjänster samt i runt tal

1 350 extra ordinarie poliskonstapelstjänster för förstärknings- och vika-

riatstjänstgöring. Härtill kommer personal för administrativa uppgifter

m. m. samt aspiranter i polischefs- och polismanskarriärerna.

Den regionala ledningen av polisväsendet skall ankomma på länsstyrel­

sen. I länsstyrelsen utövas den operativa ledningen av polisverksamheten

av länspolischefen, som skall äga självständigt disponera såväl de regionala

som de lokala polisstyrkorna i länet. I vissa fall skall landshövdingen kun­

na överta ledningen av polisverksamheten. I förhållande till överståthållar-

ämbetet och länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län skall

polischeferna i Stockholms respektive Göteborgs och Malmö polisdistrikt

inta en relativt självständig ställning i fråga om den egentliga polisverk­

samheten. Länspolischefen inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen vid si­

dan av de nuvarande avdelningarna, landskansliet och landskontoret, men får

föredragningsskyldighet i landskansliet beträffande polisärenden. Huvudde­

len av den ekonomiska administrationen av polisväsendet förläggs till läns­

styrelsernas landskontor. I varje län utom Gotlands inrättas en tjänst som

länspolischef. I några län inrättas härjämte en tjänst som biträdande läns­

polischef. Vissa personalförstärkningar föreslås vid landskontoren.

Rikspolisstyrelsens polisiära verksamhet kommer till väsentlig del att

hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. På vissa

områden föreslås dock styrelsen få möjlighet att ge direktiv om hur polis­

verksamheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet. Detta

gäller särskilt beträffande trafikövervakning och bekämpning av vissa

brottstyper. Även omfattande administrativa uppgifter kommer att åvila

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

5

dighet och som förvaras på samordnade häkten och arrester. I propositio­

nen förordas särskild utredning om möjligheterna att befria polisen även

från sådana förpassningar, som sker från fristående polisarrester till häkten,

fångvårdsanstalter och andra inrättningar, för vilka fångvårdsstyrelsen är

chefsmyndighet.

Personalbehovet vid häkten och med dessa förenade arrestlokaler har be­

räknats till 125 befattningshavare.

Vad angår den centrala kriminaltekniska laboratorieverksamheten föror­

das i propositionen, att laboratorieavdelningen vid statens kriminaltekniska

anstalt från och med den 1 juli 1964 ombildas till ett fristående laboratorium,

benämnt statens kriminaltekniska laboratorium. I samband därmed upphör

kriminaltekniska anstaltens verksamhet. Anstaltens registraturavdelning

överförs i enlighet med 1962 års principbeslut till rikspolisstyrelsen. I admi­

nistrativt avseende föreslås laboratoriet lyda under rikspolisstyrelsen. I fack-

frågorna kommer dock laboratoriet att vara helt självständigt.

Laboratoriet skall organiseras på tre avdelningar, den kemiska och bio­

logiska, den skrifttekniska och den fysikalisk-tekniska.

Vid laboratoriet föreslås skola inrättas 49 tjänster, vilket innebär mer än

en fördubbling av personalen i förhållande till den nuvarande laboratorie­

avdelningen.

Arbetsuppgifterna för laboratoriet föreslås bli i stort sett desamma som

för laboratorieavdelningen, men en intensifiering av forskningen på krimi­

nalteknikens område förutsätts komma till stånd. Chef för laboratoriet skall

vara en professor som skall ha undervisningsskyldighet vid Stockholms uni­

versitet.

Det totala medelsbehovet för budgetåret 1964/65 för de i propositionen

framlagda reformförslagen beräknas till i runt tal 315 milj. kr. eller samma

belopp som preliminärt upptagits härför i 1964 års statsverksproposition.

Anslagen till den centrala och lokala polisorganisationen uppgår till sam­

manlagt 233,3 milj. kr. En kraftig upprustning föreslås framförallt av po­

lisens tekniska utrustning. Antalet motorfordon föreslås ökat med ca 540

bilar, varigenom mera omfattande trafikövervaknings- och trafiksäkerhets-

verksamhet kommer att möjliggöras. Vidare äskas medel för inköp av en

helikopter för polisverksamheten. Polisens tclcxanläggningar byggs ut i

väsentlig omfattning. Var och en av de 119 centralorterna kommer att i sam­

band med reformen anslutas till telexnätet.

För åklagarväsendet beräknas ett medelsbchov för nästa budgetår av i

runt tal 20 milj. kr.

Omorganisationen av exekutionsväsendet beräknas för nästa budgetår dra

en kostnad av drygt 36 milj. kr. Härvid har medel beräknats för viss teknisk

upprustning av kronofogdarnas kanslier.

För statens kriminaltekniska laboratorium föreslås en anslagstilldelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

6

av omkring 2,2 milj. kr., varigenom en betydande upprustning av de perso­

nella och materiella resurserna för den kriminaltekniska laboratorieverk­

samheten möjliggöres.

För vissa förberedelseåtgärder i samband med reformen föreslås ett för­

slagsanslag av 3 milj. kr.

Slutligen äskas ett täckningsanslag av 20 milj. kr. för bl. a. hyror för loka­

ler till här avsedda verksamhetsgrenar. En mindre del av anslaget avses för

att täcka länsstyrelsernas kostnader för länspolischefsorganisationen och

fångvårdsanstalternas utgifter för polisarrester anslutna till häkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

7

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

196i.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisa­

tionen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

INLEDNING

År 1962 beslöt riksdagen i enlighet med i prop. 1962: 148 (SU 183; rskr.

387) framlagda förslag att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall helt

förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare beslöts att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten i samband

med förstatligandet skall omorganiseras och att det nuvarande organisato­

riska sambandet mellan verksamhetsgrenarna skall upplösas.

Beträffande den organisatoriska utformningen av verksamhetsgrenarna

innebär riksdagens beslut i huvudsak följande.

För polisverksamheten skall landet liksom nu vara indelat i lokala polis­

distrikt. Ett polisdistrikt skall omfatta en centralort och dennas naturliga

omland samt göras så stort att polisverksamheten i distriktet i regel bere­

der sysselsättning åt en poliskår på 20—50 man. Ledningen av polisverk­

samheten i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismäs­

tare. Av polispersonalen skall huvuddelen, innefattande en rörlig styrka för

bevakningsuppgifter inom hela distriktet, vara förlagd till centralorten. Ar­

betsgrupper skall stationeras i andra tätorter inom distriktet. Stats- och

reservpolisorganisationerna skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrel­

sen, i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen behåller sina nuva­

rande befogenheter och skall dessutom handlägga bl. a. en rad administra­

tiva frågor rörande polisväsendet. Till länspolischefens förfogande ställs

en rörlig polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall inrättas eu rikspolisstyrelse. Styrelsens

huvudsakliga uppgifter skall avse inspektion, samordning och rådgivning

8

samt i begränsad omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksam­

het som rör hela riket. Till rikspolisstyrelsen skall överföras den verksam­

het, som nu bedrivs av polisväsendets organisationsnämnd och registratur-

avdelningen inom statens kriminaltekniska anstalt. Rikspolisstyrelsen skall

träda i funktion den 1 juli 1964 för att medverka vid genomförandet av

polisväsendets förstatligande.

Lekmannainflytandet i den nya polisorganisationen skall tillgodoses bl. a.

genom att lekmän skall ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet skall i ett åklagardistrikt

finnas en eller flera distriktsåklagare samt i ett exekutionsdistrikt krono­

fogde jämte exekutionsbiträden. Länet skall utgöra verksamhetsområde för

länsåklagare. I fråga om organisationen i övrigt uppdrages vissa allmänna

riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete, som anses erforderligt före

ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Riksdagsbeslutet innebär vidare att staten efter huvudmannaskapsrefor-

men skall stå för samtliga kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsvä­

sendet, bl. a. för lokaler. Inventarier och annan utrustning skall kommuner­

na utan gottgörelse överlämna till statsverket. Av statsfinansiella skäl skall

kommunerna under en övergångstid om fem år erlägga kontanta bidrag till

statsverket enligt en fallande skala.

Riksdagsbeslutet anger endast huvudprinciperna för den nya organisa­

tionen. Åtskilliga omfattande och svårlösta frågor har förutsatts bli ytterli­

gare utredda innan reformen kan genomföras.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 har därför

sakkunniga tillkallats för att såsom en särskild beredning inom inrikes­

departementet biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och

författningsarbete, som krävs för förstatligandet och omorganisationen av

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med stöd av samma bemyndigande

har en rådgivande nämnd åt de sakkunniga tillkallats.

De sakkunniga har antagit benämningen polisberedningen.1

Reredningens arbete har bedrivits på fem sektioner, nämligen sektion I

— den lokala polisorganisationen — sektion II — den regionala och centrala

polisorganisationen — sektion III — åklagarorganisationen — sektion IV

— exekutionsorganisationen — samt sektion V — lagstiftnings- och över­

gångsfrågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

1 Såsom sakkunniga har tillkallats statssekreteraren C. G. Persson, ordförande, landsfogden

H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm — såvitt angår frågor beträffande exekutions­

väsendet — generaldirektören K. J. Lindell, byråchefen K. J. H. Lindroth, förbundsordföranden

J. Rundberg, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin och landsfiskalen L. B. Wsesterberg samt som

ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F.

Elmgren och ledamöterna av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lant­

brukaren C. E. Hedin, lantbrukaren G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl. — Genom

beslut den 31 maj 1963 har generaldirektören Lindell på därom gjord framställning befriats från

sakkunniguppdraget och polismästaren K. V. B. Finnberg tillkallats att i Lindelis ställe vara

ledamot av beredningen.

9

Under tiden augusti 1963—januari 1964 har beredningen överlämnat föl­

jande stencilerade betänkanden.

1. Den lokala polisorganisationen.

2. Den regionala polisorganisationen.

3. Rikspolisstyrelsens organisation.

4. Polisens befattning med utlänningskontrollen.

5. Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen.

6. Lag om polismyndighet m. m.

7. Kommunal trafikövervakning.

8. Åklagarorganisationen.

9. Exekutionsväsendet.

10. Kommuns skyldigheter i samband med statens övertagande av huvud­

mannaskapet för polisväsendet m. m.

11. Ansvaret för förvaring av häktade efter förstatligandet av polis- och

åklagarväsendet.

12. Särreglering av polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och

Malmö, m. m.

13. Vikarie- och förstärkningsorganisationen inom åklagarväsendet m. m.

14. Kompetenskrav m. m. för polischefer.

15. Dispensfrågor m. m. inom åklagar- och exekutionsväsendet.

16. Organisationen av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö m. m.

17. Ändring av rättegångsbalkens bestämmelser om åklagare m. m.

18. Vikarie- och förstärkningsorganisationen för kronofogdarna efter

omorganisationen av exekutionsväsendet.

19. Organisationen av exekutionsväsendet i Stockholms, Göteborgs och

Malmö kronofogdedistrikt.

20. Antagning, prövning och utbildning av åklagaraspiranter m. m.

Betänkandena har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 december 1961 har en

särskild sakkunnig1 tillkallats för att utreda laboratorieavdelningens vid

statens kriminaltekniska anstalt organisation och arbetsuppgifter och där­

med sammanhängande frågor.

Den sakkunnige har med skrivelse den 25 november 1963 avlämnat ett

stencilerat betänkande om statens kriminaltekniska laboratorium. Även

detta betänkande har remissbehandlats.

I personalfrågor, som berörs av de skilda reformförslagen har överlägg­

ningar hållits mellan företrädare för inrikes- och civildepartementen, å ena

sidan, samt för statstjänarkartellen, statstjänstemännens riksförbund, Sve­

riges akademikers centralorganisation och tjänstemännens centralorganisa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

1 T. f. expeditionschefen i inrikesdepartementet B. H. Girell.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

10

tions statstjänstemannasektion, å andra sidan. Överläggningarna har resul­

terat i en den 5 mars 1964 dagtecknad förhandlingsöverenskommelse angå­

ende anställnings- och avlöningsvillkor in. m. för personal inom polis-, åkla­

gar- och exekutionsväsendet m. m.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga de olika organisa­

tionsfrågorna ävensom de kostnadsberäkningar och förslag till anslags-

äskanden för nästa budgetår, som föranleds av den nya organisationen.

De lagstiftningsfrågor, som aktualiseras av förstatligandet och organisa­

tionsförändringarna, avser jag att senare denna dag anmäla i ett samman­

hang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

POLISVÄSENDET

Lokala polisorganisationen

Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att den nya polisdistriktsorganisa-

tionen byggs upp med den allmänna målsättningen, att ett polisdistrikt

skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet inom di­

striktet bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp

emot 50 man. Vissa omständigheter kan påkalla avsteg från denna princip.

Den högre gränsen bör få överskridas, exempelvis då distriktet kommer att

omfatta stad, som redan nu har en polisstyrka på mer än 50 man. Vidare

kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden nödgas godtaga distrikt

med poliskårer understigande 20 man.

Polisdistrikten måste enligt vad som fastslås i propositionen utformas

utan någon primär anknytning till förefintliga administrativa eller judi-

ciella indelningar. Det är dock i hög grad angeläget att polisdistrikten inte

skär gränserna för de blivande kommunblocken. I princip bör inte heller

länsgränserna genombrytas. Undantag kan tänkas komma i fråga t. ex.

om kommunindelningsreformen ger anledning härtill. Indelningsarbetet bör

vidare bedrivas under samråd med domstolskommittén, som enligt sina di­

rektiv skall verkställa en översyn av domkretsindelningen.

I propositionen framhålls vidare att ett polisdistrikt bör byggas upp kring

en välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall

vid distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot

huvudorten.

Remissinstansernas synpunkter på det preliminära och mera skissartade

indelningsförslag, som redovisades av 1957 års polisutredning, måste beak­

tas i den fortsatta planläggningsverksamheten. Den nya polisdistriktsindel-

ningen bör fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet förordas att huvud­

11

delen av personalen förläggs till centralorten. Förutom den i centralorten

placerade huvudstyrkan skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av väx­

lande antal och storlek med stationering företrädesvis i tätorter i distrik­

tets perifera delar. Enmansstationering bör förekomma endast i områden

som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort, där arbetsgrupp pla­

ceras. I detta sammanhang understryks betydelsen av att centraliseringen

inte drivs längre än vad som betingas av kravet på ökad slagkraft hos

polisorganisationen.

I fråga om arbetsorganisationen framhålls att centralortens huvudstyrka

skall bestå av enheter för kontinuerlig bevakning dygnet runt i hela di­

striktet. Sådana enheter skall tilldelas med radio utrustade motorfordon

och därigenom ges god rörlighet och goda möjligheter att snabbt infinna

sig på den plats, där behov av polisingripande uppstår. I den föreslagna

organisationen skall också finnas arbetsgrupper i distriktet med huvud­

saklig uppgift att ägna sig åt yttre bevakning. Själva utredningsarbetet

skall i princip utföras av personal i centralorten.

I propositionen konstateras vidare att uppdelningen i ordnings- och kri­

minalavdelningar innebär olägenheter i skilda hänseenden. För att undan­

röja dessa olägenheter förordas att poliskårerna organiseras med beaktan­

de av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och

utredningsverksamhet.

I samband med förstatligandet skall statspolisorganisationen avvecklas.

De tjänster, som avses för statspolisavdelningarna, skall i stort sett propor­

tionellt och efter beräknat behov fördelas på de olika polisdistrikten. I en­

lighet med 1957 års polisutrednings förslag förordas att undantag görs för

dels visst antal tjänster för polismän med särskilt kvalificerade utrednings­

uppgifter, dels erforderligt antal tjänster för polismän — huvudsakligen

polisbefäl — med uppgift att samordna och leda trafikövervakningen inom

länet och dels tjänster avsedda att disponeras inom den särskilda polis­

verksamheten och för vissa kommunikationsverks behov m. m. Därjämte

bör från fördelningen undantagas tjänster för polismän med uppgift inte

bara att samordna och leda utan även att själva utföra trafikövervakning

i länet. Omfattningen och grupperingen av de här avsedda personalstyr­

korna förutsätts bli beroende av polisdistriktens utformning och poliskårer­

nas organisation.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen föreslås i pro­

positionen organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel den vars huvud­

styrka förläggs till residensstaden, men stå till länspolischefens disposition.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för den lokala polisorga­

nisationen föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Utskottet

framhåller dock att man under indelningsarbetet allvarligt torde få pröva

möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning avsett.

En lämplig stationering av arbetsgrupperna bör enligt utskottets mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

12

även bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet mellan all­

mänheten och polisen. Av vikt är därvid att såväl utredningsarbetet som

beslutanderätten så långt detta är praktiskt möjligt delegeras till arbets­

grupperna. Statsutskottets utlåtande antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen uppdras åt beredningen att utarbeta

förslag till polisdistriksindelning i enlighet med de av riksdagen besluta­

de riktlinjerna. Personalstater skall upprättas för var och en av de lokala

poliskårerna, varvid de tjänster för polismän och befattningshavare i kon-

torskarriären, vilka tilldelats de nuvarande statspolisavdelningarna, i prin­

cip proportionellt efter beräknat behov skall fördelas på de olika distrikten.

På sätt närmare angivits i princippropositionen skall dock undantag göras

beträffande tjänster för polismän med vissa särskilda utredningsuppgifter

och polismän med uppgifter avseende trafikövervakning. Beträffande de

polisstyrkor, om vilka här är fråga, uppdras åt beredningen att bedöma vil­

ken storlek de skall ha och till vilken eller vilka poliskårer en sådan styrka

skall knytas. I distrikt, där behov kan anses föreligga av särskild verksam­

het av det slag som nu bedrivs av den s. k. jaktpolisen, skall tillses att

polisstyrkan avpassas så, att personal kan helt eller delvis avdelas för så­

dana uppgifter. Beredningen skall också ägna uppmärksamhet åt biträdes-

organisationens utformning, varvid särskilt bör beaktas frågan om lämp­

ligheten att inrätta gemensamt kansli för polis- och åklagarverksamheten.

Beredningen har vidare att ta ställning till åtskilliga andra spörsmål som

äger samband med strävandena att få till stånd en ändamålsenlig organi­

sation av polisverksamheten i distrikten, bl. a. med hänsyn till att polis­

kårerna enligt propositionen skall organiseras efter verksamhetens grund­

element, nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Beredning­

en har därvid att särskilt beakta att polisutbildad personal inte sysselsätts

med uppgifter, som lämpligen kan ankomma på personal inom kontors-

karriären.

En väsentlig uppgift för beredningen anges vara att för vart och ett av

distrikten ta ställning till vilken fördelning av personalen, som med hän­

syn till förhållandena i varje särskilt distrikt är den mest ändamålsenliga.

Polisberedningens förslag angående den framtida lokala polisorganisatio­

nen har redovisats i betänkande nr 1.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av överståthållar-

ämbetet och länsstyrelserna i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat

yttrande från polismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas utlåtanden

har fogats yttranden från 12 landsfogdar, 6 polismästare, 2 stadsfiskaler, 9

länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, en länskommitté av

Svenska polisförbundet och 6 kommuner. Vidare har utlåtanden avgivits av

statskontoret, riksrevisionsverket, civilförsvarsstyrelsen, tjänstemännens

centralorganisations statstjänstemannasektionen (TCO-S), landsorganisatio­

nen, Sveriges akademikers centralorganisation, svenska kommunförbun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

13

det, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

polismästare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler samt Sveriges

juristförbund. Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och

de anslutna förbunden, svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet

och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Polisberedningen

Polisdis triktsindelningen

Polisberedningen redovisar vissa allmänna synpunkter på indelningen i

polisdistrikt. Härvid hävdar beredningen den bestämda uppfattningen, att

en förbättring av polisskyddet såväl på landsbygden som i städerna kan

och bör åstadkommas genom en radikal förändring av polisens arbets­

metoder. För en dylik förändring krävs i första hand, att organisations­

enheterna på lokalplanet får verksamhetsområden som bär en tillräckligt

stor personalstyrka för att dels inom områdena dygnet runt hålla personal i

aktiv tjänstgöring, dels möjliggöra en arbetsspecialisering främst med av­

seende på den brottsutredande verksamheten. Vidare måste möjligheter öpp­

nas för polisen i de olika distrikten, att, da så befinnes erforderligt, i den

omfattning läget i varje särskilt fall kräver uppträda i större formationer.

1957 års polisutrednings förslag omfattade 111 polisdistrikt. De förslag,

som polisberedningen framlägger, innebär att landet indelas i 119 polis­

distrikt. ökningen beror på att beredningen föreslagit delning av ett antal

av de större distrikt som polisutredningen på sin tid förordade.

Om sitt indelningsförslag uttalar polisberedningen att det innefattar ett

antal polisdistrikt, som beredningen i och för sig anser vara alltför små.

Förelaget får emellertid ses mot bakgrunden av att beredningen enligt sina

direktiv haft att allvarligt överväga möjligheterna att bilda mindre distrikt

än vad polisutredningen tänkt sig. I detta sammanhang anmäler beredningen

att den i likhet med 1957 års polisutredning arbetat efter den allmänna

grundsatsen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip

bör åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommu­

nala polisväsendet.

Tillskapandet av för små polisdistrikt anser beredningen påverka effek­

tiviteten i polisverksamheten och komma att leda till högre kostnader, bl. a.

till följd av krav på ökat antal tjänster för polisverksamhetens behöriga upp­

rätthållande, sämre utnyttjande av fordon och teknisk materiel, ökat antal

polischefstjänster, osv. Skulle man utan att väsentligt utöka de nuvarande

personalstyrkorna tillskapa ytterligare ett antal mindre polisdistrikt hävdar

beredningen, att de avsedda vinsterna med den beslutade polisreformen i

viss omfattning kommer att utebli.

14

I polisdistrikt som inte kräver större personalstyrka än nedemot ett 20-tal

polismän eller mindre måste man enligt beredningens mening utan tvekan

räkna med nödvändigheten av någon slags polisiär stödorganisation. I så­

dana distrikt kommer nämligen huvuddelen av personalstyrkan att åtgå för

den fasta personalgrupperingen på centralorten och den totalt tillgängliga

polisstyrkan att bli för liten för att man med den vid behov skall kunna

åstadkomma eu ordinär styrkekoncentration. Användningsfrekvensen i fråga

om mera dyrbar teknisk utrustning kommer vidare att bli ringa. Det blir i

dylika distrikt över huvud taget inte möjligt att utnyttja de fördelar som

ligger bl. a. i en specialisering av viss verksamhet, t. ex. trafikövervakningen

och den brottsutredande verksamheten. Trots polisväsendets förstatligande

kommer någon mera påtaglig förändring med avseende på polisverksam­

hetens effektivitet i sådana distrikt sannolikt inte att förmärkas.

Möjligheten att hålla för komplicerade utredningar specialutbildad per­

sonal uppnås enligt beredningens undersökningar icke förrän den totala

polispersonalstyrkan på centralorten uppgår till inemot 50-talet ordinarie

polismän. Övriga polisdistrikt torde sålunda för utredningar av mera kompli­

cerad karaktär komma att bli beroende av över polisdistriktsgränserna verk­

sam personal.

Det förefaller beredningen inte osannolikt, att, sedan den nya polis­

organisationen kommit i tillämpning, arbetsorganisatoriska skäl tämligen

snart kommer att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Med

hänsyn härtill anser beredningen, att man — bl. a. för att undvika felinveste­

ringar o. d. — beträffande de minsta av de föreslagna polisdistrikten bör

iakttaga en viss försiktighet när det gäller att utforma polisorganisationen.

Beträffande vissa förvaltningsuppgifter bör t. ex. möjligheterna till samord­

ning med motsvarande uppgifter i ett närliggande större polisdistrikt över­

vägas. Vid bedömningen av frågan om vilka polisdistrikt denna försiktighet

bör gälla synes ledning kunna hämtas ur beredningens förslag till indelning

i åklagar- och kronofogdedistrikt.

Då det av flera anledningar — bl. a. föreliggande behov av klassifice-

ringsmöjligheter vid det fortsatta utredningsarbetet — kan visa sig vara

lämpligt att indela de föreslagna polisdistrikten efter kapacitet, har polis­

beredningen stannat för följande klassindelning av dessa.

Klass I: Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Klass II: Polisdistrikt som förutsättes ha för utredningsarbete avsedd

personal i sådan utsträckning och med sådan utbildning att distriktet i all­

mänhet icke skall behöva påkalla hjälp ens för mera komplicerade utred­

ningar. I polisdistrikt av denna klass beräknas jämväl förutsättningar finnas

för att dels hålla polisstationen i centralorten kontinuerligt bemannad, dels

hålla minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass III: Polisdistrikt som icke har utredningspersonal i samma ut­

sträckning som polisdistrikt av klass II men i vilket dock finnes personal för

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

15

att kontinuerligt bemanna polisstationen i centralorten och för att hålla

minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass IV: Övriga polisdistrikt.

Om en översyn av polisdistriktsindelningen kommer till stånd relativt

kort tid efter den 1 januari 1965, talar enligt beredningens uppfattning

sannolikheten för att vid denna översyn frågan om bibehållande av de mindre

polisdistrikten av klass IV i första hand bör prövas. Enligt det nu framlagda

indelningsförslaget kommer antalet polisdistrikt av denna klass att utgöra

35 ä 40.

Förslagen till länens indelning i polisdistrikt har upprättats på grundval

av länsstyrelsernas definitiva planer för länens indelning i kommunblock.

Beredningen framhåller att den slutliga polisdistriktsindelningen därför kan

komma att röna inverkan av Kungl. Maj :ts ställningstagande beträffande

dessa planer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Arbetsorganisationen

Arbetsgruppernas uppgifter och arbetsfördelningen inom polisdistrikten

Lokal poliskår skall enligt princippropositionen utgöras av dels en huvud­

styrka med stationering i distriktets centralort, dels arbetsgrupper av väx­

lande antal och storlek med stationering i företrädesvis större tätorter i

polisdistriktets perifera delar.

Polisberedningen finner, att alltför strikta regler för arbetsfördelningen

mellan huvudstyrka och arbetsgrupper inte bör uppställas. Det torde vara

både lämpligt och praktiskt, att arbetsgrupperna ålägges fullgöra inte blott

allmän skydds- och övervakningsverksamhet utan även i viss utsträckning

utredningsverksamhet. I princip synes verksamheten inom polisdistrikten

böra organiseras så, att åt arbetsgrupperna uppdras att i första hand

inom stationeringsorten och dennas närmaste omgivningar fullgöra

skydds- och övervakningsverksamhet samt att inom ett större område (grup­

pens del av hela polisdistriktet) verkställa utredningar i ärenden av en efter

gruppens storlek och sammansättning avpassad svårighetsgrad. I arbets­

uppgifterna för vissa större arbetsgrupper, huvudsakligen sådana med sta­

tionering i mera betydande tätorter, bör ingå även kvalificerat utrednings­

arbete.

I annat sammanhang har beredningen föreslagit att polischefens beslutan­

derätt i polismyndighetsärenden, dvs. ärenden vilka innebär avgivande av

yttranden eller meddelande av administrativa beslut, t. ex. tillstånd av olika

slag, intyg, besiktningar in. m., skall i viss omfattning kunna delegeras till

chef för arbetsgrupp. Med hänsyn härtill samt med beaktande av arbetsgrup­

pernas storlek och sammansättning har beredningen typindelat dessa på

följande sätt:

16

Typ 1: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen före­

kommande polismyndighetsärenden och i vars arbetsorganisation ingår sär­

skild personal för brottsutredande verksamhet.

Typ 2: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen före­

kommande polismyndighetsärenden men i vars arbetsorganisation icke in­

går särskild personal för brottsutredande verksamhet.

Typ o: Arbetsgrupp, vid vilken polisman icke äger besluta i polismyndig­

hetsärenden.

Hinder bör i princip inte möta att — utan att arbetsgruppens karaktär

(typ) därigenom förändras — vid arbetsgrupp av typ 2 eller 3 tillfälligt av­

dela personal för att fullgöra uteslutande brottsutredande verksamhet.

Vad i det följande sägs om arbetsgrupp gäller i tillämpliga delar även

»ensamstationerad» polisman.

Även om strikta regler för arbetsfördelningen mellan huvudstyrka och

arbetsgrupper inte uppställs, är det enligt beredningens uppfattning dock

nödvändigt att inom polisdistrikten på något sätt rikta verksamheten och i

samband därmed bestämma arbetsgruppernas primära arbetsansvar. Bered-

ningen har funnit det bästa sättet att nå angivna syfte vara att, med be­

aktande av vilka orter som kan vara lämpliga såsom stationeringsorter för

polisbefäl med rätt att besluta i polismyndighetsärenden, göra en territoriell

indelning av de blivande polisdistrikten i arbetsområden, lämpligen benämn­

da vaktområden. Vaktområde, inom vilket centralort är belägen, bör be­

nämnas centralvaktområde och övriga vaktområden inom polisdistriktet

lokalvaktområden. Benämningen »valdistrikt» bibehålies för sitt nuvaran­

de ändamål, vilket sålunda innebär att den ort, som utgör stationeringsort

för poliskårs huvudstyrka, kan indelas i vaktdistrikt.

Lokalvaktområdena föreslås skola utgöra dels de områden inom vilka

polismyndighetsärenden handlägges av en inom området stationerad före­

trädare för polischefen-polismyndigheten, dels primära arbets(ansvars)om-

råden för den inom vederbörande vaktområde stationerade polisstyrkan.

Inom lokalvaktområde skall finnas endast en arbetsgrupp av typ 1 eller 2

samt därutöver erforderligt antal arbetsgrupper av typ 3. Det förutsättes att

inom centralvaktoinråde inte skall finnas arbetsgrupp av annan typ än typ 3.

Arbetsgrupp av typ 3 inom lokalvaktområde bör i befälshänseende lyda un­

der föreståndaren för annan arbetsgrupp inom området. Samtliga arbets­

grupper skall dock ha att vid behov handla efter direktiv från vakthavande

befäl på centralorten.

Polisberedningen förutsätter, att frågor om undantag från tillämpningen

av de nyss föreslagna reglerna bör avgöras av rikspolisstyrelsen.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan personal inom cen-

tralvaktområde och personal inom lokalvaktområden föreslås följande.

Den inom centralvaktområde stationerade personalen svarar i princip för

all polisiär verksamhet inom området. Den på centralorten stationerade

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

17

personalen (poliskårens huvudstyrka) bör därjämte med avseende på hela

polisdistriktet svara för

a) utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan

eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupp;

b) speciell skydds- och övervakningsverksamhet (bl. a. trafikövervakning)

och — normalt dock ej inom ort där arbetsgrupp är placerad — annan

erforderlig yttre verksamhet;

c) erforderliga styrkekoncentrationer (i förekommande fall tillsammans

med personal från arbetsgrupper);

d) slutlig handläggning av polismyndighetsärenden, beträffande vilka be­

slutanderätten inte delegerats till föreståndare för arbetsgrupp; samt

e) allmän förvaltningstjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Den inom lokalvaktområde stationerade personalen svarar i princip för

1. inom hela vaktområdet

a) utredningar i en efter arbetsgruppens storlek och sammansättning

lämpad omfattning;

b) allmän socialpolisverksamhet;

c) slutlig handläggning (i princip inom arbetsgrupp av typ 1 eller 2)

av sådana polismyndighetsärenden beträffande vilka beslutanderätten

generellt kan komma att delegeras till vederbörande gruppförestån­

dare;

d) i undantagsfall regelbunden övervakning på viss annan ort än den

egna stationeringsorten; samt

e) ordningshållning, trafikövervakning och annan polisverksamhet, som

utan åsidosättande av under a)—d) angivna uppgifter lämpligen kan

utövas i samband med fullgörandet av dessa.

2. inom egen stationeringsort och dennas närmaste

omgivningar

erforderlig regelbunden övervakning.

De angivna riktlinjerna för arbetsfördelningen får självfallet inte medföra,

att personal på någon stationeringsort underlåter att vidtaga erforderliga

åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet eller övriga åtgärder,

som främjar bästa möjliga resultat av den polisiära verksamheten inom

ett polisdistrikt.

Beredningen framhåller vidare nödvändigheten av att utnyttja arbets­

gruppernas polispersonal för beredskapstjänst inom det egna vaktområdet

och stundom även inom annan del av polisdistriktet.

För att arbetsgrupperna skall kunna utföra sina uppgifter rationellt och

med önskvärd snabbhet torde det enligt beredningens mening bli nödvändigt

18

att i erforderlig utsträckning tilldela dem moderna, tekniska hjälpmedel

framför allt motorfordon.

Det förutsättes, att sådan polispersonal vid arbetsgrupp som icke ute­

slutande sysslar med brottsutredande eller socialpolisiär verksamhet i

tjänsten i princip alltid skall uppträda i uniform.

Principer för indelning av polisdistrikt i vaktområden

Polisdistrikt bör enligt beredningens mening inte uppdelas i alltför många

vaktområden. Antalet sådana områden bör om möjligt begränsas till 3 å 4.

En uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden kan emellertid godtagas. Till

ledning vid områdesindelningen kan lämpligen tjäna antalet block för kom­

munalt samarbete ävensom jämförelser mellan antalet dylika block och an­

talet stationeringsorter för polischefer inom den nuvarande polisorganisa­

tionen.

Polisberedningen har vid sina undersökningar kommit till den slutsatsen,

att ett befolkningsunderlag om minst 7 000—10 000 invånare i och för sig

får anses önskvärt i ett vaktområde. I undantagsfall bör dock ett befolk­

ningstal ned mot 3 000—5 000 kunna ifrågakomma. Såsom lämpligt rikt­

märke för maximal storlek för vaktområde föreslås ett befolkningstal, som

med högst cirka 10 000 överstiger invånarantalet inom den tätort där ar­

betsgrupp av typ 1 eller 2 stationeras.

Polisberedningen anmäler, att den under utredningsarbetets gång för

granskning tillställt bl. a. länsstyrelserna skisser, utvisande de föreslagna

polisdistriktens tänkta indelning i vaktområden. På endast några få punkter

har erinringar riktats mot den preliminärt föreslagna indelningen.

Stationering för arbetsgrupper

Följande synpunkter bör enligt beredningens mening vara vägledande vid

valet av stationeringsort för arbetsgrupp.

Stationeringsort för arbetsgrupp bör — om inte särskilda skäl talar för

annat — utgöras av tätort med i allmänhet minst omkring 1 000 invånare.

Arbetsgrupp bör dock kunna ifrågakomma inom särskilt avlägsna delar

av vaktområde, även om mera betydande tätort saknas där.

Stationeringsort bör, särskilt med avseende på vägförbindelserna med

centralorten och övriga stationeringsorter, ha ett från polistaktiska syn­

punkter sett lämpligt läge.

I den mån så även från polisiär synpunkt sett kan anses befogat, bör ar­

betsgrupp placeras inom huvudort eller annan lämplig ort i blivande kom­

munblock. Delegation av beslutanderätt i polismyndighetsärenden till på

denna ort stationerad polisman bör te sig naturlig och för invånarna i ett

eller flera kommunblock vara från service- och kommunikationssynpunkt

lämplig.

Beredningen har från länsstyrelserna och genom dem landsfogdar och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

19

polischefer ävensom representanter för svenska polisförbundets länskom-

mittéer inhämtat synpunkter på tidigare utarbetade preliminära förslag

rörande arbetsgruppsorganisationen. Enskilda kommuner har också i stor

utsträckning fått tillfälle att lämna sina synpunkter och framställa krav.

Detta har möjliggjorts dels genom den offentlighet som polisberedningen

gett åt de preliminära förslagen, dels genom att länsstyrelserna i vissa fall

och i den utsträckning som ansetts erforderligt infordrat yttranden över

förslagen även från enskilda kommuner.

I följande sammanställning redovisas nuvarande och föreslagna antalet

stationeringsorter för polispersonal samt det antal orter i polisdistrikten

från vilka polismyndighetsfunktion för närvarande utövas eller enligt för­

slaget kommer att utövas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Län

(motsv.)

Antal

polis­

distrikt

Antal stationeringsorter för per­

sonal för egentlig polisverksamhet

Antal orter i polisdistrikten från

vilka polismyndighetsfunktion

utövas

f. n.

enl. förslag minskning

f. n.

enl. förslag

ökning el.

minskning

A..............

1

i

1

i

1

±

0

B..............

12

45

33

12

17

25

+

8

C...............

3

19

10

9

7

8

+

1

D.............

4

18

13

5

9

11

+

2

E..............

4

45

24

21

12

15

+

3

F...............

4

54

30

24

15

19

+

4

G..............

3

42

19

23

10

9

—

1

H.............

4

56

24

32

14

14

±

0

I...............

1

15

5

10

4

4

±

0

K.............

3

22

16

6

8

8

±

0

L..............

4

58

30

28

17

18

4r

1

M.............

7

68

28

40

16

20

+

4

N..............

4

24

13

11

6

6

±

0

O..............

5

44

21

23

13

14

+

1

P...............

7

59

26

33

18

19

+

1

R.............

5

50

22

28

16

16

±

0

S...............

6

57

30

27

17

17

±

0

T..............

4

37

18

19

11

13

+

2

U.............

4

24

19

5

10

12

+

2

W.............

7

41

25

16

20

20

+

0

X.............

6

46

22

24

16

13

— 3

Y..............

5

56

28

28

19

17

— 2

Z...............

2

34

14

20

15

10

— 5

AC...........

5

43

28

15

20

18

— 2

BD...........

9

31

20

11

19

17

— 2

S:a

119

989

519

470

330

344

+ 14

Sammanställningen ger vid handen, att antalet stationeringsorter för per­

sonal för egentlig polisverksamhet inom de av polisberedningen föreslagna

119 polisdistrikten anses kunna minskas från 989 till 519 eller med 470.

Antalet orter från vilka polismyndighets funktion föreslås böra utövas kom­

mer vid jämförelse med dagens förhållanden att kunna ökas med 14. Bered­

ningen framhåller, att den föreslagna indragningen av stationeringsorter

20

inte torde kunna ske på en gång den 1 januari 1965. Anslutningen till det

föreslagna stationeringssystemet får sålunda ske efter hand. Detta innebär i

viss mån en fördel, eftersom frågor om indragning av stationeringsorter

därigenom kan successivt prövas mot bakgrunden av en i praktiken genom­

förd ny arbetsorganisation.

Polisberedningen framhåller, att förslaget i fråga om arbetsgruppernas

stationering och dimensionering bör bedömas mot bakgrunden av samhällets

nuvarande struktur. Arbetsgruppsorganisationen måste givetvis liksom po­

lisorganisationen i övrigt successivt anpassas efter samhällsutvecklingen.

Frågor om indragning av vissa av de av beredningen föreslagna arbets­

grupperna kan vidare enligt beredningen komma att aktualiseras, när viss

tids erfarenhet vunnits om den nya polisorganisationen. Denna kan nämligen

inte den 1 januari 1965 väntas vara tillräckligt mobil eller ha hunnit utrustas

med radio, telex och andra förbindelsemedel i den utsträckning som erfor­

dras för ett rationellt bedrivande av verksamheten. Beredningen förut­

sätter, att den prövning varom här kan bli fråga skall verkställas av riks­

polisstyrelsen. Beredningen framhåller, att man sannolikt får räkna med att

befattningshavare av personliga skäl måste under en övergångstid efter den

1 januari 1965 i viss utsträckning behållas även på orter, som inte skall

utgöra stationeringsorter för blivande arbetsgrupper. Lokalförhållandena

kan också nödvändiggöra en sådan ordning. Även i dylika fall torde det få

ankomma på rikspolisstyrelsen att företa den erforderliga prövningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Arbetsorganisationen inom polisdistrikten m. in.

Polisväsendets förstatligande medför, att polisorganisationen måste ut­

formas så, att den kan anförtros inte bara att fullgöra polisverksamhet utan

också att handha sådana uppgifter som beträffande polisväsendet nu full-

göres av kommunala organ. Såsom exempel på förvaltningsgöromål, vilka

i ett förstatligat polisväsende generellt måste överföras på polisorganisatio­

nen, anges av beredningen vissa ärenden rörande personaladministrationen,

ärenden rörande anskaffning och underhåll av inventarier, kassa- och rä-

kenskapsärenden, personalvårdsärenden, lokal- och fastighetsärenden samt

ärenden rörande organisations- och rationaliseringsverksamhet.

Vid bestämningen av de arbetsuppgifter, som bör ankomma på den stat­

liga polisorganisationen bör man enligt utredningens mening skilja mellan

polisverksamhet och sådana för dennas bedrivande erforderliga åtgärder,

vilka synes kunna sammanfattas under benämningen förvaltning.

I fråga om polisverksamheten erinrar beredningen om att en­

ligt dess i annat sammanhang väckta förslag polisens uppgifter efter polis­

väsendets förstatligande bör vara dels att upprätthålla allmän ordning och

säkerhet (huvuduppgiften), dels att fullgöra den verksamhet i övrigt som på

grund av särskilda stadganden ankommer på polisen.

21

Vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet bör det åligga po­

lisen huvudsakligen att

a) söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest

störes;

b) uppdaga och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgärder,

då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt;

c) fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta sådant

organ om förhållanden, som kan föranleda ingripande av organet; samt

d) i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

Den verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på

polisen har i vissa avseenden karaktär av service åt andra myndigheter och

avser till stor del handläggning av s. k. polismyndighetsärenden. I förhållan­

de till uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är dessa göro-

mål att anse såsom en »sidoverksamheU och synes därför enligt bered­

ningens mening icke böra ges sådan omfattning att de hindrar eller försvå­

rar fullgörandet av huvuduppgiften.

Enligt princippropositionen skall polisverksamheten arbetsorganisatoriskt

indelas i yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Med hänsyn till de för­

utsättningar som sålunda är givna för utredningsarbetet har beredningen

närmare undersökt polisverksamhetens innehåll.

Vid fullgörandet av huvuduppgiften — att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet — skall det, såsom nyss anförts, åligga polisen bl. a. att söka

förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten störes ävensom

att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Särskilt utmär­

kande för denna del av polisverksamheten är att den avses skola pågå utan

att viss händelse eller företeelse i och för sig påkallat någon åtgärd från po­

lisens sida. Det är denna verksamhet som betecknats såsom yttre verk­

samhet. Eftersom denna beteckning emellertid närmast för tanken till var

göromålen fullgöres och inte till verksamhetens innehåll förordar polis­

beredningen, att ifrågavarande polisiära arbetsuppgifter sammanfattas un­

der den mera adekvata benämningen skydds- och övervakningsverksamhet.

Polisen skall vidare vid fullgörandet av sin huvuduppgift uppdaga och

utreda begångna brott. Här är följaktligen fråga om polisverksamhet på

grund av att sådan händelse inträffat eller sådan gärning blivit begången

som kräver polisens ingripande. Även om därvid de första åtgärderna från

polisens sida måhända icke innebär utredningsarbete, kommer dock sådant

arbete att bli den väsentligaste följden av det polisiära ingripandet. Det synes

beredningen inte oegentligt att beteckna huvudparten av den polisverksam­

het som här beskrivits såsom utredningsverksamhet.

Uppgiften att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ kan liksom

underrättelseskyldigheten i förhållande till sådant organ sägas innefatta

såväl skydds- och övervakningsverksamhet som utredningsverksamhet.

Göromålen har till icke ringa del karaktären av en servicefunktion, vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

22

dock för att vara effektiv är beroende av en välorganiserad yttre verksamhet.

Med hänsyn härtill bör enligt beredningens mening dessa arbetsuppgifter i

sin helhet i princip hänföras till skydds- och övervakningsverksamheten.

Vad slutligen beträffar den polisverksamhet som skall bedrivas på grund

av särskilda stadganden konstaterar beredningen, att denna till stor del

måste baseras på utredningar av olika slag. Den kan därför — i den mån den

föranleder åtgärder från polispersonalens sida — hänföras till utrednings­

verksamhet, även om det kan finnas anledning att i vissa sammanhang

betrakta dessa göromål såsom en i viss män fristående funktion.

Beredningen erinrar om att en ändrad indelning av polisverksamheten

inte påverkar möjligheterna att i erforderlig grad specialisera själva polis­

arbetet. Det finns dock anledning att vad gäller just polisverksamheten varna

för en överskattning av fördelarna av en dylik utveckling. Polistjänsten i sig

själv förutsätter nämligen hos samtliga tjänsteutövare en god polisiär all­

mänbildning.

Polisverksamhet bör enligt beredningens mening i arbetsorganisatoriskt

hänseende inte begränsas till att avse endast sådan verksamhet, för vilken

krävs polisutbildning och polisbefogenheter. Sålunda torde exempelvis mot­

tagande av hittegods, upptagande av enklare anmälningar, slagning i och

förande av polisens olika register, vilka göromål redan för närvarande inom

flera polisdistrikt överflyttats på personalen i kontorskarriären, böra hän­

föras till polisverksamhet.

Beredningen anser det angeläget, att så stor del av förvaltning s-

göromålen som möjligt inom de blivande polisdistrikten sammanföres

till handläggning inom en och samma arbetsenhet inom vederbörande polis­

kårs huvudstyrka. Motiven för detta ställningstagande är desamma som på

de flesta arbetsområden ansetts bärande, nämligen att förvaltningsgöromålen

representerar ett från verksamheten i övrigt avvikande kunskaps- och er­

farenhetsområde. Även det förhållandet, att på förvaltningsområdet proble­

men i hög grad är gemensamma för de flesta yrkesområden, torde enligt be­

redningen tala för den föreslagna göromålskoncentrationen.

Vid fastställandet av de principer enligt vilka huvudstyrkas eller större

arbetsgrupps arbetsorganisation skall utformas bör enligt beredningens me­

ning särskilt beaktas, att organisationen blir smidig och levande endast om

den medger en sådan personell rörlighet vid arbetsuppgifternas fullgörande

att befattningshavarnas intresse för tjänsten ständigt hålles vid makt. Akti­

viteten och lusten att taga initiativ måste sporras. Det sagda gäller särskilt

skydds- och övervakningstjänsten, vilken utan ständiga aktivitetsimpulser

lätt blir monoton och intresselös och därmed även ineffektiv.

Av största betydelse för arbetsresultatet är vidare att sambands- och sam-

arbetsfrågorna, vilka i den nuvarande polisorganisationen kanske inte alltid

ägnats tillräcklig uppmärksamhet, erhåller en tillfredsställande lösning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

23

Särskilt bör därvid beaktas sambandet mellan skydds- och övervaknings­

verksamheten samt utredningsverksamheten.

Utredningen understryker, att arbetskraften självfallet måste disponeras

på ett sätt som ansluter till göromålens fördelning dels mellan regional- och

lokalplanen, dels mellan huvudstyrka och arbetsgrupper, dels ock internt

inom de båda sistnämnda organisationsenheterna. En ändamålsenlig arbets-

kraftsfördelning förutsätter, att man för arbetsuppgifterna inte använder

personal med högre kvalifikationer än som erfordras. Vad nu sagts bör en­

ligt beredningens uppfattning leda till en ökad användning av personal ur

kontorskarriären eller annan biträdespersonal. Detta förutsätter i sin tur

att sådana organisationsformer undvikes, inom vilka gränsdragningen mel­

lan olika personalkategoriers arbetsuppgifter blir mera kategorisk än vad

som är nödvändigt.

Med beaktande av de angivna förutsättningarna och synpunkterna har

polisberedningen upprättat ett principförslag till arbetsorganisatorisk indel­

ning av poliskårs huvudstyrka. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän

spaning och övriga arbetsuppgifter, som beredningen sammanfattat under

benämningen skydds- och övervakningsverksamhet, skall fullgöras i en ord-

ningsavdelning. Allt utredningsarbete skall i princip bedrivas i en utred­

ningsavdelning, uppdelad på en kriminalsektion för strafflagsbrottslig-

heten och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet. Alltefter hu­

vudstyrkans storlek och andra lokala faktorer måste i planen upptagna en­

heter sammanslås eller — i några fall — eventuellt uppdelas i flera. De prin­

ciper som planen ger uttryck för bör enligt beredningen kunna tillämpas

även beträffande större arbetsgrupper och vaktdistrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Polisberedningen framhåller att arbetsorganisationen inom polisdistrik­

ten i viss mån kommer att påverkas av det stöd som dessa kan få från arbets­

enheter som är verksamma över polisdistriktsgränserna. Frågan om hur

dylika enheter lämpligen bör inlemmas i den statliga polisorganisationen

sammanhänger främst med spörsmålet om den nuvarande statspolisorgani-

sationens avveckling. Eftersom denna organisation inrymmer även beridna

styrkor, vilka tillsammans med dylika styrkor vid vissa kommunala polis­

avdelningar i en statlig polisorganisation torde böra bilda enhetligt admi­

nistrerade arbetsgrupper, aktualiseras i detta sammanhang också frågan

om polisrytteriets framtida organisation. Med hänsyn till det behov som

för närvarande faktiskt föreligger av att — i första hand inom länen — kun­

na samordna alarmerings- och tillfälliga spaningsåtgärder har beredningen

funnit sig också böra behandla frågan om hur detta behov skall tillgodoses.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Statspolisorganisationens avveckling

Landets poliskårer är i enlighet med Kungl. Maj :ts anvisningar numera

organiserade så, att det normala arbetstillflödet möts av en planerad, fast

arbetsorganisation, baserad på ordinarie (»fasta») tjänster. Denna arbets­

organisation hålles i princip intakt på så sätt, att de ordinarie tjänsterna

under tider, då innehavarna har semester eller av olika anledningar åtnjuter

tjänstledighet, uppehälles (direkt eller i succession) av personal avsedd för

vikariats- och förstärkningstjänstgöring, dvs. extra ordinarie (extra) polis­

konstaplar. Tjänster för dylika polismän bör enligt anvisningarna i de större

och medelstora polisdistrikten inrättas enligt proportionen en extra ordinarie

poliskonstapelstjänst på 5—7 ordinarie polismanstjänster.

Det av Kungl. Maj :t anvisade systemet för uppbyggnad av arbetsorganisa­

tionen i polisdistrikten har såsom beredningen påpekar inte tillämpats inom

statspolisavdelningarna, för vilka extra ordinarie poliskonstapelstjänster

inte beräknats.

Det antal ordinarie tjänster som beräknats för statspolisavdelningarna

representerar alltså ingalunda ett motsvarande antal hela årsarbetskrafter

tillgängliga för statspolisverksamhet. Innan de för statspolisorganisationen

för närvarande beräknade polismanstjänsterna skall fördelas på de nya

polisdistrikten och upptagas i dessa distrikts personalstater, bör alltså, anför

beredningen, det totala antal tjänster, som nu av statsmakterna beräknats

för statspolisavdelningarna, rimligen reduceras till det lägre antal som sva­

rar mot det antal årsarbetskrafter som statspolisorganisationen realiter har

disponerat eller skolat disponera, därest det för statspolisen hittills före­

skrivna vikarieförsörjningssystemet kunnat tillämpas i full utsträckning.

Polisberedningen har genom en särskild utredning försökt beräkna det

nyssnämnda bortfallet av ordinarie tjänster vid en övergång till det i polis­

distrikten nu tillämpade systemet för personalförsörjning. Resultatet av

beräkningarna ger vid handen, att antalet bortfallande tjänster utgör 15 pro­

cent av det för vederbörande verksamhetsgrenar disponerade totala antalet

tjänster.

Att i samband med förstatligandereformen territoriellt (t. ex. mellan lä­

nen) omfördela den arbetskraft som statspolisorganisationen representerar

kan enligt beredningens mening knappast vara tillrådligt. De polismans­

tjänster som nu beräknats för de olika statspolisavdelningarna och som inte

bör disponeras för verksamhet på riksplanet bör följaktligen i princip upp­

tagas i personalstater för de nyorganiserade poliskårerna inom vederbörande

avdelningars nuvarande verksamhetsområden. Efter hand som tillräcklig

erfarenhet vunnits om det praktiska utfallet av den nya polisorganisationen,

torde frågan om överflyttning av arbetskraft mellan olika områden (län)

böra upptas till övervägande.

Innan man försöker finna en lösning på frågan, hur statspolisorganisa­

tionen lämpligen bör avvecklas och organisationens tjänster inlemmas i den

25

nya polisorganisationen, måste man enligt beredningen göra klart för sig,

att de nya polisdistrikten kommer att sinsemellan få en mycket varierande

storlek såväl ytmässigt som personalmässigt sett. Förutom Stockholms, Göte­

borgs och Malmö polisdistrikt kommer också vissa andra distrikt, t. ex. Norr­

köpings, Hälsingborgs, Västerås och Uppsala polisdistrikt, att få personal­

kadrar av sådan storlek att det inom distrikten kommer att finnas förutsätt­

ningar för en mycket långt driven arbetsspecialisering. Enskilda polisdistrikt

av den här berörda typen torde otvivelaktigt i och för sig kunna med egen

personal lösa samtliga förekommande polisuppgifter. Andra distrikt kom­

mer däremot att behöva mer eller mindre långtgående stöd i sin verksamhet.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall fr. o. m. den 1 juli 1963 av de s. k.

statspolisstädernas polispersonal innehavarna av 1 118 ordinarie polismans-

tjänster huvudsakligen användas för tjänstgöring såsom statspolis utanför

nämnda städer. Av polismanstjänsterna är 867 ordningspolismanstjänster

och 251 kriminalpolismanstjänster. Vid ordningsstatspolisen har inrättats 74

tjänster för personal i kontor skarriären och vid kriminalstatspolisen utgör

antalet tjänster av motsvarande slag 63 med heltidstjänst och 3 med halv­

tidstjänst för vederbörande innehavare.

Som beredningen tidigare anfört bör, innan en fördelning sker av den

arbetskraft som statspolisorganisationen nu representerar, antalet vid denna

disponerade ordinarie tjänster reduceras med cirka 15 procent. Vidare sys-

selsättes vid ordningsstatspolisen polispersonal med uppgifter, som inte är

hänförliga till trafikövervakning — t. ex. hundtjänst och trafikundervisning

i skolorna — eller som i framtiden kommer att i viss utsträckning bortfalla

eller minska, t. ex. förvaltningsgöromål. Polisberedningen, som närmare un­

dersökt dessa förhållanden, anser, att nu nämnda omständigheter motiverar

ytterligare en mindre reduktion av antalet för statspolisorganisationen för

närvarande disponerade ordinarie polismanstjänster.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser polisberedningen, att

av de polismanstjänster, som nu disponeras för statspolisorganisationen, bör

på olika organisationsenheter i ett förstatligat polisväsende fördelas 668

ordningspolismanstjänster och 218 kriminalpolismanstjänster, eller tillhopa

886 tjänster (årsarbetskrafter). Av de 668 ordningspolismanstjänsterna av­

ses 39 disponerade för det statliga polisrytteriet, varom förslag framlägges

i det följande.

Planläggande, samordnande och ledande verksamhet

Större enhetlighet och en längre driven samordning av trafikövervak­

ningen inom länen kräver enligt beredningen att kvalificerade polismän

ställs till rikspolischefens förfogande för fullgörande av uppgifter på riks­

planet. Följaktligen föreslås, att för ändamålet i personalstaten för Stock­

holms polisdistrikt upptages 3 polismanstjänster (f. n. ordningspolismans-

tjänster) avsedda för polisbefäl. Detta antal tjänster är att anse såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

26

ett genomsnittstal för storleken av den arbetskraft som bör användas för de

ifrågavarande uppgifterna. Det ligger i sakens natur, anför beredningen,

att för arbetsuppgifter av detta slag skall allt efter behov kunna disponeras

såväl flera som färre befattningshavare. Utvecklingen torde efter hand få

visa, hur många befattningshavare som mera permanent bör knytas till

göromål av här avsett slag.

I det förstatligade polisväsendet förutsättes länspolischefen på ett mera

påtagligt sätt än som nu vanligen är fallet komma att leda polisverksam­

heten inom länet. Denna ledning skall emellertid inte inriktas endast på

trafiksäkerhetsarbetet utan helt naturligt avse all polisverksamhet. Bered­

ningen finner det uppenbart att länspolischefen i det arbetet måste erhålla

biträde av i varje fall en kvalificerad polisman i befälsställning. I något län

torde krävas, att två polismän ställes till länspolischefens förfogande. Tjänst

för polisman, som ställes till länspolischefs förfogande, bör upptagas i per­

sonalstaten för den poliskår vars huvudstyrka förlagts till länspolischefens

stationeringsort. Beredningen föreslår att 22 polismanstjänster (f. n. ord-

ningspolismanstjänster) för ändamålet upptages i personalstaterna för vissa

polisdistrikt -—- i huvudsak de polisdistrikt i vilka residensstad utgör cen­

tralort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

Kvalificerad utredningsverksamhet

*

Kriminalavdelningen vid statspolisavdelningen i Stockholm är uppdelad

i specialsektioner, av vilka järnvägs-, post-, valuta- och rusgiftssektionerna

har riksomfattande verksamhet. Kriminalstatspolisen i Stockholm har vidare

att samordna spaningar i hela landet angående kassaskåpsinbrott samt till­

handahåller för hela landets behov personal för spaning och utredning be­

träffande mord och andra särskilt kvalificerade brott.

Det sammanlagda behovet av årsarbetskrafter för samordning av utred­

ning och spaning angående brott, som kan beröra ett flertal polisdistrikt i

riket, har av beredningen beräknats utgöra cirka 22, vartill kommer en kom­

missarie för ledning av verksamheten. Beredningen föreslår sålunda att i

personalstaterna för Stockholms polisdistrikt och för att disponeras för

riksomfattande verksamhet upptages 23 polismanstjänster (f. n. kriminal-

polismanstjänster). Det förutsättes, att en arbetskraftsutjämning sker mel­

lan personalen för fullgörande av den verksamhet som här avses och di­

striktets brottsutredande personal. Behov av att absolut fixera det antal polis­

manstjänster, som får disponeras för riksomfattande verksamhet, torde en­

ligt beredningen i och för sig inte föreligga.

Beredningen erinrar om att enligt vad som anförts i princippropositionen

vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan förekommande, att polis­

personalen i ett polisdistrikt knappast har möjlighet att i sin verksamhet

inom polisdistriktet förvärva den kunskap och erfarenhet som krävs för ut­

27

redning av sådana brott. Det gäller »främst mord och andra våldsbrott,

mordbrand samt vissa gäldenärsbrott och andra komplicerade förmögen­

hetsbrott». Med ledning av vad som sålunda förekommit har polisbered­

ningen funnit sig böra beträffande fördelningen av de 195 (218—23) krimi-

nalpolismanstjänster som återstår för fördelning på polisdistriktens perso­

nalstater föreslå följande.

De nuvarande polisdistrikt vilka i brottsutredningshänseende inte är be­

roende av någon hjälp utifrån kommer genom den nya polisdistriktsindel-

ningen att tillföras kringliggande områden och tillsammans med dessa bilda

polisdistrikt i den statliga organisationen. I de tillkommande områdena är

kriminalstatspolisen nu verksam. Skäl talar enligt beredningens mening för

att huvudstyrkorna i de nya polisdistriktens centralorter tillföres den arbets­

kraft som representerar kriminalstatspolisens arbetsinsats i centralorternas

omland. Med stöd av resultatet av företagna undersökningar föreslår bered­

ningen, att 66 polismanstjänster (f. n. kriminalpolismanstjänster) upptages

i personalstaterna för de polisdistrikt om vilka här är fråga. Normalt torde

de berörda polisdistrikten icke ens för mera kvalificerade utredningsupp­

gifter böra bli beroende av stöd från utredningspersonal som är verksam

över polisdistriktsgränserna. Länsåklagarens behov av personal för utred­

ning av brott inom nämnda polisdistrikt bör enligt beredningens mening

kunna tillgodoses genom vederbörande polischefs försorg, i regel utan att

länspolischefen behöver ingripa.

Vad slutligen gäller frågan om tillgodoseende av behovet av kvalificerad

utredningspersonal inom sådana mindre polisdistrikt, där svårutredda brott

är relativt sällan förekommande och där polispersonalen knappast kan för­

utsättas ha möjlighet att i sin verksamhet förvärva den kunskap och erfaren­

het som krävs för utredning av dylika brott, föreslår beredningen följande.

Av de för fördelning på polisdistrikten tillgängliga 218 tjänsterna för

brottsutredande personal återstår, sedan 89 (23 + 66) disponerats på nyss

föreslaget sätt 129 tjänster. Dessa föreslås skola upptagas i personalstaterna

i första hand för polisdistrikt i vilka länsresidensstad ingår. För att emeller­

tid i vissa fall undvika onödigt långa resor för utredningspersonalen före­

slår beredningen att dylika tjänster upptages i även andra polisdistrikts

personalstater.

Beredningen understryker att det föreslagna systemet i realiteten innebär,

att vissa större polisdistrikt skall ha att — enligt länspolischefs bestäm­

mande i varje särskilt fall — vid behov ställa kvalificerad personal till läns-

åklagares förfogande för utredningar av svårare brott inom vissa mindre

polisdistrikt. I »redovisningsdistriktets» personalstat kan eventuellt anges,

hur många tjänster som beräknats för personal med utrcdningsgöromål

utanför distriktet.

En viktig uppgift för länspolischefen blir enligt beredningen att tillse, att

såväl länsåklagares som distriktsåklagares önskemål beträffande arbetskraft

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

28

tillgodoses på ett tillfredsställande och — vid fall av personalsvårigheter

efter angelägenhetsprövning — lämpligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

T rafikövervakning

Till stöd åt de små polisdistrikten kommer att erfordras en relativt kraftig,

över polisdistriktsgränserna arbetande organisation för trafikövervaknings­

arbetet. Av beredningens beräkningar framgår sålunda, att intet län — bort­

sett från Gotlands län — indelats på ett sådant sätt, att länets samtliga polis­

distrikt själva kan helt ombesörja de göromål om vilka här är fråga.

I enlighet med riksdagens principbeslut föreslår polisberedningen, att, lik­

som nu är fallet, särskilda arbetsenheter för trafikövervakning över polisdi­

striktsgränserna skall vara organiserade. Dessa arbetsenheter — länstrafik­

grupper — föreslås skola lyda direkt under länspolischef och fullgöra prak­

tiskt taget uteslutande yttre övervakningstjänst. Något utredningsarbete i

egentlig mening skall således inte utföras av personalen vid grupperna.

Vid stationeringen av länstrafikgrupperna bör de polistaktiska synpunk­

terna enligt beredningens uppfattning tillmätas avgörande inflytande. Be­

redningen anser, att därmed jämväl kraven på en från ekonomiska synpunk­

ter sett lämplig stationering blir tillgodosedda. Vid bifall till beredningens

förslag kommer residensstad i stor utsträckning att utgöra stationeringsort

för länstrafikgrupp, men sådan grupp kommer av polistaktiska skäl att

stationeras även i annan stad i vederbörande län. I vissa län bör flera läns-

trafikgrupper lämpligen organiseras.

Verksamhetsområdena för de nuvarande ordningsstatspolisavdelningarna

skär i vissa fall länsgränserna. Denna ordning har ansetts vara lämplig med

hänsyn till den arbetsorganisation som i dag tillämpas inom statspolisorga-

nisationen. Att i den nya organisationen, i vilken ledningen och ansvaret för

verksamheten inom respektive län kommer att odelat åvila länspolischefer­

na, behålla systemet med verksamhetsområden som skär länsgränserna an­

ser beredningen i princip inte böra komma ifråga.

Av det antal ordinarie tjänster för ordningspolismän (årsarbetskrafter)

som enligt polisberedningens beräkningar representerar statspolisorganisa-

tionens totala arbetsinsats för ordningspolistjänst återstår för trafiköver-

vakningsändamål 604 (668—3—22—39) ordinarie polismanstjänster. Inom

polisberedningen har ingående diskuterats, hur dessa tjänster i enlighet

med de i princippropositionen angivna riktlinjerna lämpligen bör inlemmas

i den statliga polisorganisationen.

Eftersom det här är fråga om att tillskapa arbetsenheter, vilka skall överta­

ga väsentliga delar av den nuvarande ordningsstatspolisens uppgift, har det i

första hand gällt för beredningen att utröna, huruvida påtagliga fördelar står

att vinna genom större eller mindre uppdelning av de nu för ordningsstats-

polisen disponerade tjänsterna på de olika polisdistrikten eller om över­

29

vägande skäl talar för ett bibehållande i möjligaste mån av den nuvarande

regionala trafikövervakningsorganisationen.

Beredningen har för sin del funnit övervägande skäl tala för ett bibehål­

lande i väsentligen oförändrad form av den trafikövervakningsorganisation,

som den nuvarande ordningsstatspolisen representerar. Beredningen före­

slår följande i fråga om organisationen av trafikövervakningen på regional -

och lokalplanen.

De för ändamålet tillgängliga cirka 600 polismanstjänsterna disponeras

för länstrafikgrupper som stationeras i huvudsak på ordningsstatspolisens

nuvarande stationeringsorter.

Länstrafikgrupps primära arbetsuppgifter under den dagliga, rutinmäs­

siga tjänsten fullgöres enligt i princip fasta arbetsplaner. Aktioner i sam­

verkan med distriktens trafikövervakningsgrupper företages enligt tillfälliga

arbetsplaner som upprättas av länspolischefen för varje särskilt fall efter

samråd med de lokala polischeferna.

Länstrafikgrupps territoriella »ansvarsområde» bestämmes med hänsyn

till de lokala förhållandena i länen och i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som för närvarande gäller för ordningsstatspolisen. Dess arbetsuppgifter

bör så långt möjligt preciseras så att risk för tveksamhet i fråga om ansvars­

fördelningen mellan länspolischef och lokal polischef i möjligaste mån eli­

mineras.

Länstrafikgrupps utrustning med instrument, fordon, förbindelsemedel

etc. bör vara kvalitativt högtstående.

Polisdistriktens trafikövervakningsarbete intensifieras i den mån så kan

ske. Arbetet inriktas främst på den vanliga övervakningen av trafiken, för

vilken icke erfordras särskild instrumentutrustning eller speciella förbin­

delsemedel.

Trafikövervakningen inom större och medelstora städer fullgöres i så

fullständig utsträckning som möjligt av polisdistriktets egen personal.

Det samlade trafiksäkerhetsarbetet inom länet bör intensifieras och

effektiveras.

Vid fortsatt utbyggnad av den föreslagna trafikövervakningsorganisa-

tionen bör vid polisdistrikts huvudstyrkor den 1 januari 1965 redan organi­

serade trafikövervakningsgrupper i första hand utbyggas och nya sådana

grupper i de mindre distrikten tillskapas.

Polisberedningen är väl medveten om svårigheterna att, i synnerhet i den

nya organisationens initialskede, ge polisdistriktens huvudstyrkor den rör­

lighet som är en grundförutsättning för att den nya organisationen verkligen

skall bli effektiv och motsvara de förväntningar, som kommer att ställas på

den. I det fortsatta utvecklings- och rationaliseringsarbetet måste emellertid

särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur behovet av arbetskraft för den

rörliga övervakningen inom polisdistrikten skall tillgodoses. Därest förut­

sättningarna för de bedömanden som beredningen gjort sedermera ändras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

30

torde hinder inte föreligga för en successiv anpassning till ett system för

trafikövervakning som i större utsträckning än det nu förordade lägger an­

svaret för trafikövervakningen på de lokala polischeferna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Polisrytteriets framtida organisation

Polisrytteriets nuvarande organisation framgår av följande sammanställ­

ning:

Stationeringsort

Antal polismanst jänster för ridutbildad

personal

Antal hästar

Kommunal polis

Statspolis

Kom­

munal

polis

Stats­

polis

Fpa/pa

Fpk/pk

Fpa/pa

Fpk/pk

Stockholm................................

2

16

1

19

25

23

Göteborg..................................

2

8

1

11

13

15

Malmö......................................

—

5

1

9

5

13

Norrköping..............................

1

4

—

—

5

—

Sundsvall.................................

—

2

1

7

2

10

Summa

5

35

4

46

50

61

I sitt betänkande anför beredningen flera omständigheter, som talar för

en begränsning av rytteriet till de allra största städerna. Sin viktigaste an­

vändning har rytteriet sålunda vid större folksamlingar, särskilt sådana som

stör ordning och säkerhet. Dylika förekommer oftast i de allra största stä­

derna. I eller i närheten av dessa städer finns dessutom ett uttalat behov av

beridna polismän för avpatrullering av frekventerade skogs- och parkområ­

den, som svårligen kan övervakas till fots eller med fordon.

Under senare år, påpekar beredningen, har vidare svårigheter förelegat att

erhålla ridkunnig personal. Särskild ridutbildning har därför måst anord­

nas, vilket inneburit en del olägenheter i synnerhet för de mindre ryttaravdel-

ningarna. Sannolikt kommer genom den tilltagande bristen på ridkunnig

personal dessa olägenheter att i framtiden öka och medföra, att rekryterings­

frågan kommer att bli ett framträdande problem. Beredningen förordar där­

för en sådan ändring av polisrytteriets organisation, att de nämnda olägen­

heterna i möjligaste mån elimineras.

Ett rationellt utnyttjande av polisrytteriet förutsätter tillgång till häst­

transportfordon m. m. 1 stationeringsorten måste finnas ridhus och erfor­

derlig utbildningsmateriel. Lämpliga stallutrymmen måste stå till förfogande

och särskilda hästskötare, helst med hovslagarutbildning, bör finnas an­

ställda.

Med åberopande av det anförda föreslås, att i den statliga polisorganisa­

tionen beriden polis stationeras endast i Stockholm, Göteborg och Malmö

enligt följande sammanställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

31

Stationeringsort

Personal vid ryttarsektion

Ryttarut-

bildad ers.

pers. (fpk/pk)

vid polis­

kåren

Antal hästar

»Fast» arbetsorganisation

Befäl (motsv.)

Fpk/pk

Stockholm...............................................

5

30

6

45

Göteborg.................................................

3

17

3

25

Malmö......................................................

2

13

2

15

Summa

10

60

11

85

Förslaget innebär en viss minskning av det nuvarande antalet tjänster för

beriden polispersonal, vilket främst motiveras av att det på varje statione-

ringsort inte bör finnas flera beridna polismän än som vid normala för­

hållanden behövs för beriden tjänst. Vid beräkningen av personalbehovet i

den »fasta» arbetsorganisationen har det förutsatts, att huvuddelen av polis­

personalen inte tages i anspråk för patrullering eller annan tjänst till häst

mer än under hälften av tjänstgöringstiden och att återstående tid användes

för annan tjänst, t. ex. patrullering medelst bil. En mindre del av personal­

styrkan — cirka 1U — har beräknats skola helt tagas i anspråk för tjänst­

göring till häst, bl. a. remontridning och ridutbildning. För att hålla den

tänkta arbetsorganisationen intakt bör enligt förslaget inom de poliskårer,

där ryttarsektioner organiseras, finnas ridutbildad ersättningspersonal.

De beridna enheterna föreslås skola helt inlemmas i vederbörande polis­

distrikts arbetsorganisation. I ryttarsektionens inom Stockholms polis­

distrikt dagliga, normala tjänstgöring bör efter samråd med polismästaren

i Stockholm kunna ingå även arbetsuppgifter inom angränsande polisdistrikt

(t. ex. Nacka polisdistrikt). För rekvirerande i övrigt av polisrytteri bör

gälla samma regler som för rekvisition av polisförstärkning i allmänhet.

Behovet av sambandscentraler inom länen, m. m.

Beredningen konstaterar att det inom varje län kommer att föreligga be­

hov av vad som lämpligen bör benämnas sambandscentral. Dylika centraler

bör organisatoriskt anslutas till residensstädernas arbetsenheter för yttre

tjänst, vid vilka passning dygnet runt, helst genom polisbefäl, kan anordnas.

Åt sambandscentral bör förslagsvis uppdragas följande uppgifter, nämligen

att fungera såsom central för enligt gällande planer och för mer än ett

polisdistrikt utgående larm (härmed bör förknippas dels kontroll av att —

då larm begäres av annan än polischef eller dennes ställföreträdare — lar­

met är befogat, dels bevakning av att larmet återkallas, när det icke längre

bör kvarstå);

att särskilt nattetid lämna meddelanden för vidtagande av kortfristiga

spanings- och liknande åtgärder, intill dess ledningen av spaningen över­

tages av annan ansvarig instans;

32

att svara för sambandet vid spanings- eller andra aktioner, vilka berör

mer än ett polisdistrikt;

att under tid då polisstationen i centralort i annat distrikt icke är beman­

nad mottaga och vidarebefordra meddelanden, som berör nämnda distrikt

(vid sambandscentralen bör finnas beredskapsplaner för samtliga polis­

distrikt inom länet samt för länet närmast angränsande polisdistrikt);

att föra register över tillgripna motorfordon samt

att mottaga och inom länet på lämpligt sätt vidarebefordra inkommande

larm eller liknande meddelanden från rikspolisledningen.

Sambandscentralen bör lokalmässigt anslutas till expeditionen för radio

och telex vid centralortens polisstation.

Särskild uppmärksamhet måste givetvis ägnas frågan om kommunikatio­

nerna mellan länspolischef och sambandscentral.

Den registrering m. m. som erfordras för sambandscentralernas arbete kan

visserligen i och för sig anknytas till motsvarande verksamhet inom veder­

börande polisdistrikt. Av praktiska skäl bör detta registreringsarbete emel­

lertid enligt beredningens mening förläggas till sambandscentralen och per­

sonal beräknas härför. Arbetsuppgifterna vid sambandscentral kan vidare

nödvändiggöra en viss förstärkning av organisationen för det vakthavande

befälet i vederbörande polisdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Personalbehov

Poliskårernas storlek

Såsom tidigare nämnts har beredningen arbetat efter den allmänna grund­

satsen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip bör

åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommunala

polisväsendet. Med utgångspunkt i denna grundsats har beredningen i bilaga

till betänkandet redovisat sina preliminära beräkningar av antalet polis-

manstjänster i de föreslagna distrikten. Antalet ordinarie polismanstjänster

uppgår enligt dessa beräkningar till 9 527.

Det föreslagna antalet polismän i olika distrikt varierar starkt. Sålunda

har 20 distrikt tilldelats 10—25 polismän, 46 distrikt 26—50 polismän och

33 distrikt 51—-100 polismän. Återstående 20 distrikt har tilldelats mer än

100 polismän. Poliskårernas varierande storlek får enligt beredningen ses

som en naturlig följd bl. a. av de geografiska och befolkningsmässiga olik­

heterna mellan olika delar av landet samt av de förutsättningar för polis­

beredningens arbete, vilka givits i beredningens direktiv.

I bilaga till betänkandet anges också beredningens förslag om hur perso­

nalen bör fördelas inom distrikten. Personalbehovet på de olika statione-

ringsorterna inom lokalvaktområdena har av beredningen preliminärt be­

dömts med hänsyn till det behov, som ansetts erforderligt för vaktområdet i

dess helhet. Vid en sådan bedömning har följande slutsatser särskilt beaktats.

33

Behovet av polispersonal per ett visst antal invånare (»polistätheten»)

ökar i regel med befolkningskoncentrationen.

Personalbehovet påverkas av lokala förhållanden såsom befolkningens

sammansättning, reseavstånd, förekomsten av särskilda etablissemang och

anstalter m. in.

En minskning i köpingar och landskommuner av nuvarande för visst om­

råde disponerad polismansstyrka bör kunna äga rum bl. a. av den anled­

ningen att exekutionsbiträdesverksamheten kommer att skiljas från polis­

verksamheten samt att ett flertal arbetsuppgifter, som nu måste bemästras

med inom området tillgänglig personal, i fortsättningen kommer att utföras

av eller i samverkan med personal från huvudstyrkan eller från andra ar­

betsgrupper.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Beredningen erinrar om att enligt de av Kungl. Maj :t fastställda anvis­

ningarna angående rekrytering och grundläggande utbildning av polisper­

sonal bör i poliskårer, där ett i stort sett kontinuerligt behov föreligger av

polispersonal för förstärknings- eller vikariatst jänstgöring, extra ordinarie

poliskonstapelstjänster inrättas för att täcka detta behov. Som förut nämnts

förutsätts dylika tjänster skola inrättas först da antalet ordinarie tjänster

vid en så noggrann avvägning som möjlig mellan personalstyrka och normal

arbetsvolym uppgår till 5—7.

I polisdistrikt med mindre än 5 ordinarie polismanstjänster har extra or­

dinarie poliskonstapelst jänster inte inrättats. Dylika tjänster har inrättats

synnerligen sparsamt i polisdistrikt med 5—7 ordinarie polismanstjänster.

Med hänsyn härtill, upplyser beredningen, råder i landet inte på långt när

den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan dylika tjänster och det

totala antalet inrättade ordinarie polismanstjänster. Antalet inrättade extra

ordinarie poliskonstapelst jänster utgör sålunda endast 1 085, eller 1 på 9,3

ordinarie polismanstjänster.

Det synes beredningen vara realistiskt att såsom norm för förhållandet

mellan extra ordinarie poliskonstapelstjänster och ordinarie polismanstjäns­

ter räkna med i varje fall proportionen 1: G. Härvid förutsättes, att vikarie­

behovet i de blivande polisdistrikten till viss del kommer att täckas genom

polismän, som visserligen genomgått konstapelsutbildning men som inte

ännu blivit innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskon­

stapelstjänster och därför sannolikt liksom för närvarande kommer att ingå

1 länsvis sammanhållna vikariekadrar.

Enligt beredningens preliminära beräkningar kommer antalet ordinarie

polismanstjänster, avsedda för uteslutande egentlig polisverksamhet, att i

den statliga lokala polisorganisationen uppgå till 9 527. Vid tillämpning

av nyssnämnda norm för beräkning av behovet av extra ordinarie polis-

konstapclstjänster skulle detta kunna uppskattas till i runt tal 1 590 tjänster.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

34

Forslagen i det föregående angående statspolisorganisationens inlemmande i

den statliga polisorganisationen innebär sekundärt, att i runt tal 165 ordi­

narie polismanstjänster successivt bör omvandlas till extra ordinarie polis­

konstapelstjänster. Dessa tillsammans med redan inrättade dylika tjänster

utgör 1 250 (1 085 + 165). Det antal extra ordinarie poliskonstapelstjäns-

ter som skulle behöva nyinrättas utgör följaktligen i runt tal 340 (1 590—

1 250). Inrättandet bör enligt beredningens uppfattning kunna ske i huvud­

sak inom det kommunala polisväsendets nuvarande personalkostnadsram

hl. a. genom omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariats-

och förstärkningstjänstgöring till anslag för extra ordinarie poliskonstapels-

tjänster.

Beredningen räknar med att förhållandena inom polisväsendet med den

nya distriktsindelningen blir sådana, att i samtliga polisdistrikt kommer att

linnas ett kontinuerligt behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Det

synes beredningen därför lämpligast att i personalstaten för varje polis­

distrikt upptaga ett efter antalet ordinarie polismanstjänster lämpligt av­

passat antal extra ordinarie poliskonstapelstjänster, vilkas innehavare i

princip bör stationeras på centralorten. Med hänsyn till arbetsgruppernas

uPPg1fter förefaller det beredningen inte osannolikt att för vikariat på

tjänster i konstapelsgraden vid dessa i allmänhet måste avdelas polismän

med större erfarenhet än den som extra ordinarie poliskonstaplar i allmän­

het besitter. Hinder bör inte föreligga för att på ort där större arbetsgrupp

förlagts fast stationera innehavare av extra ordinarie poliskonstapelstjänst.

För den föreslagna ordningen talar enligt beredningen även det förhållan­

det, att inom polisväsendet i princip på samma sätt som för närvarande kom­

mer att finnas två kategorier av reservpersonal, nämligen dels extra ordi­

narie poliskonstaplar, varom här talats, dels polismän, som genomgått kon-

stapelsutbildningen men som inte är innehavare av i personalstat upptagna

extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Den sistnämnda personalkategorin

synes lämpligen böra anslutas till huvudstyrkorna i landets residensstäder

(motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Det bör ankomma på

länspolischefen att besluta om denna reservpersonals tjänstgöringsförhål­

landen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Anlitande av icke polisutbildad personal

Beredningen framhåller att i olika sammanhang under senare år påtalats

det otillfredsställande i att den utbildade polispersonalen på åtskilliga håll

sysslar med uppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i kontors-

karriären eller annan icke polisutbildad personal. Polisväsendets organisa-

tionsnämnd har efter uppdrag av Kungl. Maj :t särskilt utrett frågan om

möjligheterna att befria de inom landsfiskalsorganisationen tjänstgörande

polismännen från dylika uppgifter. Uppdraget redovisades i en den 11 no­

vember 1957 dagtecknad promemoria, vilken utvisade, att arbetsuppgifter

35

skulle kunna avlastas polispersonal i en omfattning som enbart inom lands-

fiskalsdistrikten motsvarade cirka 210 årsarbetskrafter. Nämnden föreslog,

att statsbidrag skulle utgå för avlöning åt heltidsanställd befattningshavare

för skriv- och kontorsgöromål i polisdistrikt med minst tre ordinarie polis-

manstjänster, varav minst en befälstjänst. Förslaget föranledde icke någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

Sedan organisationsnämndens undersökning verkställdes, anser bered­

ningen att förhållandena något förbättrats, men alltjämt fullgöres biträdes-

göromål i stor omfattning av polispersonal.

Ett flertal arbetsuppgifter bör enligt beredningens mening kunna över­

föras till personal i kontorskarriären. Bland dessa anges särskilt renskriv­

nings- och diarieföringsarbete, förande och omhänderhavande av register av

olika slag, statistikarbete, personalbokföringsarbete, utlämnande av interims-

skyltar och därtill anslutande arbetsuppgifter, mottagande av hittegods samt

mottagande av enkla anmälningar och ansökningar.

Vid arbetsgrupperna anses biträdespersonal också i tämligen stor utsträck­

ning kunna tagas i anspråk för expeditionstjänst, eftersom råd och anvis­

ningar alltid kan erhållas från centralorten för den händelse ingen av polis­

männen på platsen skulle finnas till hands. Med utgångspunkt häri och

med beaktande av de slutsatser polisväsendets organisationsnämnd ansett sig

kunna dra av sin utredning, har polisberedningen vid bestämmandet av

det lämpliga antalet biträdestjänster vid de mindre polisiära arbetsenheterna

i princip utgått från den av organisationsnämnden förordade beräknings­

grunden, dvs. att ett heltidsanställt biträde i allmänhet kan antagas bli fullt

sysselsatt vid arbetsgrupp om minst tre polismän. Ovillkorligt krav på att

befäl skall finnas vid arbetsgruppen synes icke böra uppställas. Beslut såväl

i detta hänseende som i frågan huruvida undantag skall ske från huvud­

regeln om att ett biträde bör finnas vid en tremannagrupp torde böra träffas

från fall till fall och med hänsyn till de lokala förhållandena.

Självfallet kan en mera exakt bedömning av behovet av kontorspersonal

för arbetsgrupperna och den lokala tillgången på lämplig och villig arbets­

kraft för ändamålet småningom leda till inrättande av deltidstjänster i kon­

torskarriären. Polisberedningen har emellertid bedömt förutsättningarna i

initialskedet vara sådana, att beredningen för sin del ansett sig inte böra vid

sina beräkningar av detta personalbehov uppta annat än heltidstjänster.

Frågan huruvida gemensamma kanslier för polis- och åklagarmyndigheten

bör anordnas, har beredningen bedömt mot bakgrunden av att åklagarverk-

samheten kan väntas centraliseras till tämligen stora arbetsenheter (åklagar­

myndigheter) och att verksamheten i princip inte kommer att utövas från

andra orter än polisdistriktens centralorter. Såväl polis- som åklagarverk-

samheten kan därför på cn sådan ort i regel bedömas var för sig inrymma

kontorsgöromål i en sådan omfattning, att intet skulle vara att vinna på att

anordna gemensamma kanslier. På grund av det samband som måste upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

36

rätthållas mellan åklagare och särskilt den brottsutredande personalen före­

slår polisberedningen i annat sammanhang, att på vissa centralorter skall

stationeras endast en åklagare tillsammans med ett biträde ur kontorskar-

riären. I dylika fall kan behov för åklagaren uppkomma av att få anlita den

polisiära kontorsorganisationen på platsen. Några särskilda arrangemang för

en dylik, naturlig samordning synes beredningen inte behöva träffas. Det

bör överlåtas på vederbörande polismästare och distriktsåklagare att när­

mare samråda om hur samarbetet skall ordnas.

Vad sålunda anförts utesluter enligt beredningen inte att vissa kontors-

rutiner, t. ex. diarieföring eller annan registrering samt arkivering, med

hänsyn till det nära samband som råder mellan de båda verksamhetsgrenar­

na på ett lämpligt sätt samordnas. Utredning härom bör ske i samband med

detaljplaneringen av poliskårernas och åklagarmyndigheternas inre organi­

sation.

Beredningen anför att biträdespersonalen i kontorskarriären på en statio-

neringsort helst bör sammanföras till en organisationsenhet. Bl. a. vikarie­

frågan kan därigenom lösas smidigare. Endast om särskilda skäl talar där­

för bör befattningshavare tjänstgöringsplaceras utanför enheten. Om så sker

bör detta dock inte innebära någon inskränkning i rätten för arbetsledaren

vid den nyssnämnda organisationsenheten att i arbetsutjämnande syfte

disponera även biträden, som tjänstgöringsplacerats vid viss sektion e. d.

I den blivande statliga polisorganisationen kommer arbetet att kunna spe­

cialiseras i större utsträckning än tidigare, anför beredningen. Därigenom

ökas möjligheterna att för arbetsuppgifter, som ligger utanför den egentliga

polisverksamheten, anlita även annan icke polisutbildad personal än sådan

i kontorskarriären. De göromål som i detta sammanhang blir särskilt aktuel­

la är arrestantbevakning och förpassningar, delgivningar, vård och under­

håll av fordon, radioanläggningar och annan utrustning samt hittegods,

skötsel av fastigheter och lokaler, fotolaboratoriearbete och hästvård.

De nämnda arbetsuppgifterna är till en del föremål för särskilda utred-

ningar. Några riktlinjer beträffande behovet av personal för uppgifternas

fullgörande m. m. anser sig beredningen därför inte nu kunna ange. Dock

erinras om att behov av särskild personal för fordonsvård av polisväsendets

organisationsnämnd i ett år 1962 till Kungl. Maj :t avgivet yttrande bedömts

föreligga, då fordonsparken omfattar minst ca 15 bilar. I vilken utsträckning

dylika tjänster bör inrättas blir dock beroende av de lokala förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Övriga organisationsfrågor

Möjligheterna att åstadkomma en förbättrad övervakning av efterlevna­

den av sjötrafikens regler m. m. är enligt vad beredningen erinrar om för

närvarande föremål för särskild utredning. Vilken inverkan resultatet av

37

denna kan komma att få på arbetsorganisationen i aktuella polisdistrikt an­

ser beredningen böra bedömas i ett senare skede av polisberedningens arbete.

Gräns- och skyddsområdesbevakningen anses inte för närvarande påkalla

några särskilda överväganden. Beträffande gränsbevakningen synes dock

kunna ifrågasättas, om den nuvarande samordningen med tullverksamheten

ger önskad effekt. Frågan om den lämpligaste formen för denna bevakning

kan därför sedermera behöva närmare utredas. Organisationen av skydds­

områdesbevakningen i Norrbottens län är jämförelsevis ny och behovet av

personal för bevattningen av områdena finner beredningen i princip böra

beaktas i samband med uppgörandet av personalstater för aktuella polis­

distrikt.

Beträffande frågan i vilken omfattning särskilda trafikvakter bör anlitas

för parkeringsövervakning erinrar beredningen om sitt i annat sammanhang

framlagda förslag i ämnet, enligt vilket det skall åvila länsstyrelserna att

vid behov göra framställning om åläggande för kommun att ombesörja

trafikövervakning med särskild personal.

Vad gäller den s. k. jaktpolisen avser polisberedningen vid det fort­

satta personalstatsarbetet att beräkna personal för sådan polisverksamhet

som nu bedrives av jaktpolisen. F. n. finnes i landet fem enligt statens all­

männa avlöningsreglemente inrättade extra tjänster för jaktpoliser, varav

en i vart och ett av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt

två i Norrbottens län.

Kungl. Maj.ts proposition

nr

100 år 1964

Remissyttrandena

Allmänt

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principer, enligt vilka

beredningen bestämt arbetsfördelningen inom distrikten, indelningen i vakt-

områden, valet av stationeringsorter och övriga frågor som äger samband

med arbetsorganisationen inom distrikten. Det övervägande antalet remiss­

instanser har också i allt väsentligt godtagit beredningens förslag angående

statspolisorganisationens avveckling.

De invändningar som riktas mot förslaget avser huvudsakligen tillämp­

ningen i det enskilda fallet av de föreslagna principerna. Sålunda har ett

antal remissinstanser menat att arbetsgrupper bör finnas på vissa orter, däi

någon stationering enligt beredningens mening inte bör förekomma. Andra

har hävdat att på viss ort föreslagen arbetsgrupp inte fått tillräckliga per­

sonalresurser. I några få fall har kritik riktats mot bestämningen av grän­

serna för vissa polisdistrikt och vaktområden. Denna kritik, som avser

enskildheterna i beredningens förslag, synes inte vara av beskaffenhet att

böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Polisdistriktsindelningen

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till beredningens uttalande

att förslaget innefattar ett antal polisdistrikt som måste anses vara alltför

små och att arbetsorganisatoriska skäl inom en snar framtid sannolikt kom­

mer att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Flera av dessa

remissinstanser beklagar, att inte alla distrikt kunnat ges en tillfredsställan­

de storlek men uttalar förståelse för att så inte kunnat ske på grund av inne­

hållet i de direktiv, som beredningen haft att följa. Statskontoret vill sålunda

inte motsätta sig, att den av beredningen föreslagna distriktsindelningen för­

verkligas, ehuru det inte förefaller osannolikt att en indelning med lägre

antal distrikt skulle innebära en mera rationell lösning. Förslaget bör enligt

statskontorets mening betraktas som en försöksorganisation och statskonto­

ret utgår i likhet med beredningen från att distriktsindelningen efter relativt

kort tid kommer att omprövas. Vid sin granskning av beredningens förslag

har föreningen Sveriges polismästare funnit att, i det läge den stora sak­

frågan, polisväsendets förstatligande, nu befinner sig, det skulle vara orea­

listiskt och för reformens genomförande olägligt att kräva en ny översyn

av distriktsindelningen. Föreningen anser sig kunna tillstyrka förslaget un­

der förutsättning att distriktsindelningen snarast efter den 1 januari 1965

blir föremål för den översyn, som ett rationellt polisarbete kräver. Det är

föreningens bestämda uppfattning att ett polisdistrikt i princip bör dimen­

sioneras så, att arbete för minst 50 polismän bereds. Uttalanden av i stort

sett samma innehåll har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Malmö­

hus län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, föreningen

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, landsfogden i Norr­

bottens län samt svenska stadsförbundet anser inte att direktiven bör utgöra

hinder för en mera rationell polisdistriktsindelning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det sålunda oriktigt att genom­

föra en distriktsindelning med insikt om att den redan från början inte är

lämplig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att riksdagen på grundval av

det föreliggande mera genomarbetade materialet bör föreläggas ett förslag

till ändring av riktlinjerna för polisdistriktsindelningen i den mån så be­

hövs med tanke på att från riksdagens sida dock framhållits, att den inre

organisationen av distrikten och personalens fördelning vore mera betydelse­

fulla faktorer än den geografiska omfattningen av distrikten. Denna sist-

berörda inställning i organisationsfrågan torde även, såvitt länsstyrelsen kan

bedöma, vara den förhärskande på kommunalt håll. Svenska stadsförbundets

styrelse hävdar, att man redan nu bör taga de fulla konsekvenserna beträf­

fande polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande och anför

därom följande.

Häremot kan självfallet åberopas riksdagens på statsutskottets utlåtande

grundade uttalande rörande polisdistriktsindelningen och då särskilt anvis-

39

ningen om att polisberedningen borde pröva möjligheterna till mindre polis­

distrikt än som t. o. in. polisutredningen avsett. Å andra sidan har stats­

utskottet självt i samma utlåtande — på tal om polisbevakningen på lands­

bygden — uttalat att den inre organisationen av distrikten och personalens

fördelning är av större betydelse än distriktens geografiska omfattning, ett

uttalande som uppenbarligen har generell giltighet så snart man kommer in

på spörsmålet om polisväsendets lokala förankring inom den nya polisorga­

nisationen. Styrelsen vill därmed fästa uppmärksamheten på att de syn­

punkter, som ytterst legat bakom intresset för små polisdistrikt -—• möjlig­

heten till personlig kontakt med polisledningen, lokalkännedom m. in. —

egentligen icke har med frågan om polisdistriktens storlek att göra i ett

system där dessa synpunkter skall tillgodoses främst genom lämpligt utpla­

cerade arbetsgrupper, vilka t. o. m. i viss omfattning via delegation avses bli

utrustade med polismyndighetsbefogenheter. Frågan om polisdistriktens

storlek bör således kunna frikopplas från spörsmålet om polisväsendets lo­

kala service och i stället bedömas helt med hänsyn till möjligheterna att

ordna en tillräckligt slagkraftig rörlig polisstyrka inom distriktet. Styrelsen

skulle därför helst se att man redan nu tar de fulla konsekvenserna beträf­

fande polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande. Om detta

skulle bedömas ogörligt, bl. a. med hänsyn till riksdagens uttalanden i dessa

frågor, vill styrelsen understryka polisberedningens uppfattning att man vid

uppbyggnaden av polisorganisationen i de minsta distrikten bör iakttaga en

viss försiktighet och icke omedelbart binda sig för stora investeringar och

kostnadskrävande anordningar i övrigt, vilka icke kan nyttiggöras vid en

förändring i polisdistriktsindelningen.

Även svenska kommunförbundets styrelse fäster uppmärksamheten på

statsutskottets uttalande att den inre organisationen av distrikten och perso­

nalens fördelning är mera betydelsefulla faktorer än den geografiska omfatt­

ningen av polisdistrikten. Enligt förbundets uppfattning finns anledning att

taga större hänsyn till detta uttalande än vad beredningen ansett sig kunna

göra och även att draga de praktiska konsekvenserna härav i fråga om

distriktsindelningen, som kan föranledas av renodlat organisatoriska syn­

punkter.

Några remissinstanser har i sina yttranden ansett sig inte kunna dela be­

redningens uppfattning om olägenheten av de små distrikt, som bered­

ningen föreslagit. Landsfogden i Blekinge län anser, att man med hänsyn

till vissa av statsmakternas uttalanden inte kan underlåta att pröva, hur i ett

förstatligat polisväsende ett litet distrikt kan fungera. Man torde därvid

också kunna erhålla bättre jämförelsematerial än som hittills varit fallet

för bedömningen av frågan, hur litet ett distrikt kan vara för att polisslyr-

kan i distriktet skall kunna rationellt och effektivt utnyttjas utan hjälp

annat än i undantagsfall från andra distrikt. Till detta uttalande ansluter sig

länsstyrelsen i Blekinge län.

A rbetsorganisationen

Beredningens förslag om vilka arbetsuppgifte r, s o in b ö r u p p-

dragas åt arbetsgrupperna, och arbetsfördelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

40

inom polisdistrikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms lön avvisar dock förslaget att

frågor om undantag från de angivna reglerna om vilka typer av arbetsgrup­

per, som skall finnas i vaktområdena, bör avgöras av rikspolisstyrelsen även­

som förslaget att styrelsen bör besluta om undantag från reglerna om befäls-

förhållandena mellan arbetsgrupperna och mellan centralort och arbets­

grupp. Även länsstyrelsen i Västmanlands län intar denna ståndpunkt.

Remissinstanserna ansluter sig också till de synpunkter, som enligt be­

redningens mening bör vara vägledande vid indelningen av ett

polisdistrikt i vaktorn råden och vid valet av station e-

ringsort. I fråga om de av beredningen angivna principerna anför

styrelsen för svenska stadsförbundet följande.

Såvitt styrelsen kan finna har beredningen därvid synnerligen noggrant

och fullständigt penetrerat de i detta sammanhang relevanta spörsmålen

och i anslutning därtill redovisat överväganden och förslag, mot vilka icke

torde kunna göras några mera väsentliga erinringar. För styrelsen framstår

det som särskilt värdefullt att beredningen haft till riktpunkt att vid statio-

neringen av arbetsgrupper i största möjliga utsträckning söka anknytning

till redan existerande förhållanden beträffande polispersonals placering.

Härigenom kommer polisreformen för allmänhetens stora flertal icke att

medföra någon större omställning.

Med anledning av beredningens uttalande att det efter viss tids erfarenhet

kan bli aktuellt att verkställa indragning av vissa arbetsgrupper anför

stv-

relsen följande.

Styrelsen kan väl förstå, att detta kan visa sig motiverat ur en ensidig

polisteknisk—ekonomisk synvinkel men vill understryka, att man vid en

sådan prövning även bör ta vederbörlig hänsyn till det psykologiska och

reella värdet för befolkningen på en ort att ha nära tillgång till en arbets­

grupp. I anslutning härtill bör framhållas, att det också bör kunna bli tal

om att omplacera och nyinrätta arbetsgrupper vid ändrade förhållanden eller

om erfarenheten skulle visa att man redan från början gjort en felbedöm­

ning i fråga om behovet av arbetsgrupper.

Styrelsen för svenska kommunförbundet kan inte tillstyrka den ytterligare

nedskärning av antalet stationeringsorter, som gjorts av polisberedningen i

förhållande till polisutredningens förslag. Förbundets styrelse anför härom

följande.

Antalet orter med polispersonal uppgår f. n. enligt utredningen till 989 och

föreslås minskat med 470 till 519, d. v. s. 54 färre än vad polisutredningen

föreslagit. Ett betydande antal landskommuner måste med denna långt­

gående centralisering bli helt utan polispersonal. Styrelsen anser det i hög

grad betänkligt med den synnerligen radikala nedskärning av antalet polis­

stationer, som det här är fråga om. Det finns enligt styrelsens uppfattning

stor risk lör att polisstyrkorna i distrikten successivt kommer att alltmera

enSa8eras för polisuppgifterna i centralorter och andra större tätorter. I

varje distrikt, där arbetskraftssituationen präglas av knapphet eller påtaglig

brist på arbetskraft — ett förhållande som torde komma att råda i flertalet

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J96i

41

distrikt — kan en dylik omdirigering av personalresurserna till men för

polisverksamheten på landsbygden komma att äga rum relativt snart efter

förstatligandet. Ju mindre antalet polisstationer är på landsbygden, desto

större risk finns för att en sådan ensidig användning av polispersonalen blir

det praktiska resultatet av den nya polisorganisationen.

Vad beredningen anfört rörande de faktorer, som bör inverka på bestäm­

ningen av personalbehovet inom lokalvaktområden och

vid arbetsgrupper har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Ett stort antal remissinstanser har i detta sammanhang

dock framhållit att åtskilliga polisdistrikt i dag är underbemannade och

att personalförstärkningar måste komma till stånd om polisen på ett till­

fredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Några remissinstan­

ser vänder sig också mot den grundsats, efter vilken beredningen arbetat,

nämligen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip

bör kunna åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det

kommunala polisväsendet. Denna grundsats kan inte godkännas av länssty­

relsen i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening bör, sedan de lokala

arbetsgruppernas styrkor fastställts, huvudstyrkan dimensioneras efter vad

som kan bedömas vara det verkliga arbetskraftsbehovet vid varje huvudstyr­

ka. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att polisberedningen i vissa fall

byggt sin bedömning av arbetskraftsbehovet på personalstater, som är gamla

och länge varit i behov av revidering. Personaltilldelningen har därför

inte kommit att stå i riktigt förhållande till arbetsbelastningen. — Liknande

uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län.

Beredningens förslag och synpunkter avseende arbetsorganisatio­

nen inom polisdistrikten har i allt väsentligt vunnit anslutning

hos det övervägande antalet remissinstanser. Den definition av begreppet

polisverksamhet, som beredningen föreslår, finner sålunda polismästaren

i Stockholm klar och koncis. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner över­

vägande skäl tala för beredningens förslag att polisverksamheten organi­

seras i skydds- och övervakningsverksamhet samt utredningsverksamhet.

De särpräglade förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö i fråga

om befolkningens storlek, brottslighetens omfattning in. m. kräver dock

enligt överståthållarämbetet särskilt beaktande. Frågan om den lokala polis­

organisationen i dessa städer bör enligt ämbetets mening upptas till sär­

skild utredning, varvid största möjliga anknytning till den allmänna polis­

organisationen givetvis bör eftersträvas. Polismästaren i Stockholm anser att

den brottsutredande verksamheten är så betydelsefull och så skiljaktig från

övrig utredningsverksamhet att den för brottsutredning avsedda personalen,

åtminstone i större polisdistrikt, måste sammanföras till en central avdel­

ning, ställd under särskild ledning. Denna avdelning bör behålla benäm­

ningen kriminalpolis för alt markera att den sysslar med utredningar om

2*— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

42

grövre brottslighet. Polismästaren förordar vidare att frågan om möjlig­

heterna att decentralisera kriminalpolisverksamheten närmare utreds. Även

polismästaren i Göteborg menar att beredningens förslag inte i alla avseen­

den kan tillämpas i de allra största polisdistrikten.

Vissa remissinstanser, däribland polismästarna i Västerås och Luleå, för­

eningen Sveriges polismästare och Sveriges juristförbund, anför vissa kri­

tiska synpunkter beträffande beredningens förslag om hur uppgifterna bör

fördelas mellan ordnings- och utredningsavdelningarna samt understryker

att denna fördelning måste anpassas till de lokala förhållandena. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler finner benämningen »skydds- och övervakningsverk­

samhet» inte helt lyckad och ifrågasätter om inte »tillsynsverksamhet» vore

en bättre beteckning. Sveriges juristförbund anser att benämningen »skydds-

och övervakningsverksamhet» är för tung.

Beträffande beredningens uttalande att organisationen inom polisdistrik­

ten blir smidig och levande endast om den medger en sådan rörlighet, att

tjänsteinnehavarnas intresse för polisarbetet hålles vid makt, förklarar sig

TCO.s statstjänstemannasektion dela beredningens uppfattning i den mån

härmed avses att motverka en alltför ensidig och monoton tjänstgöring. Det

bör emellertid observeras, att även negativa verkningar riskeras om rörlig­

heten drivs alltför långt med snabba skiften mellan arbetsplatser och arbets-

uppgifter. En i princip mjuk gränsdragning mellan de två verksamhets­

grenarna inom polistjänsten synes dock tillfredsställande från såväl perso­

nal- som effektivitetssynpunkt.

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Förslaget angående statspolisorganisationens avveck­

ling har framkallat skiljaktiga meningar huvudsakligen endast i vad det

avser behovet av regional trafikövervakning genom särskilda länstrafik­

grupper. Det övervägande antalet remissinstanser, däribland samtliga läns­

styrelser utom länsstyrelsen i Södermanlands län samt föreningarna Sve­

riges landsfogdar och Sveriges polismästare, ansluter sig till beredningens

uppfattning att regional trafikövervakning bör bedrivas i samma omfatt­

ning som hittills.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det sålunda helt riktigt att be­

redningen så hårt engagerat sig för en förbättrad trafikövervakning. Läns­

styrelsen i Uppsala län framhåller, att trafikövervakningen genom de före­

slagna länsvis sammanhållna trafikgrupperna blir den effektivaste. Läns­

styrelsen i Skaraborgs län delar beredningens åsikt att det för närvarande

inte kan vara lämpligt att uppdela den för trafikövervakning avsedda stats-

polisen på de olika polisdistrikten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför

följande.

Ordningsstatspolisens huvuduppgift är trafikövervakning. I framtiden

kommer denna övervakning att kräva allt större arbetsinsats från poli­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

43

sens sida. För att verksamheten skall bli så effektiv som möjligt bör tra­

fikövervakningen organiseras såväl lokalt inom distrikten som regionalt

inom länen. Länsstyrelsen tillstyrker att särskilda länstrafikgrupper, ly­

dande direkt under länspolischefen, organiseras.

Några få remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och

föreningen Sveriges landsfiskaler, menar att det delade ansvaret för trafik­

övervakningen mellan länspolischefen och den lokala polischefen kan för­

anleda kompetenskonflikter. Vidare uttalas farhågor för att den lokala po­

lisens intresse för trafikövervakning kan komma att försvagas. Av de re­

missinstanser, som kritiserar förslaget, hävdar bl. a. Kristianstads och

Värmlands läns avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler att det

över huvud taget inte bör förekomma någon regional övervakning. Andra

menar att sådan övervakning bör ges en mera begränsad omfattning än vad

beredningen föreslagit.

Statskontoret, som tillstyrker beredningens förslag, förutsätter att det

praktiska utfallet av avvägningen mellan polisdistriktens bemanning och

polisstyrkor, som ställs till länspolischefernas förfogande, ingående stude­

ras. De justeringar ifråga om denna avvägning, som därigenom kan komma

att visa sig behövliga, bör vidtas så snart som möjligt.

Beträffande polisrytteriets framtida organisation har

praktiskt taget samtliga remissinstanser slutit upp kring förslaget om dess

begränsning till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Endast

länsstyrelsen i Östergötlands län, landsfogden i Västernorrlands län och

polismästaren i Norrköping har anmält från förslaget avvikande mening.

Med hänsyn bl. a. till de ofta förekommande publikevenemangen i Norrkö­

ping och länet i övrigt anser länsstyrelsen i Östergötlands län, att rytteriet

i denna stad bör bibehållas. Landsfogden i Västernorrlands län framhåller,

att rytteriet i Sundsvall i icke ringa utsträckning använts för ordnings-

och trafikuppgifter och att det därför även i framtiden föreligger behov

av rytteri i staden.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att sambandscentraler skall inrättas i länen. Förslaget mottas

med stort gillande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att förslaget tillgodo­

ser ett mycket stort behov och länsstyrelsen i Östergötlands län betecknar

förslaget som ett utmärkt initiativ.

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Endast några få remissinstanser har riktat invändningar mot utredning­

ens förslag att proportionen mellan extra ordinarie po-

liskonstapelstj änster och ordinarie polismanstjäns-

t e r skall vara 1: 6. Dessa remissinstanser anser, att beredningen underskat­

tat behovet av extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Om fastställda tjänst-

göringsplaner alltid skall kunna upprätthållas oberoende av semestrar och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

44

andra ledigheter bör enligt länsstyrelsen i Jönköpings län beräkningsnormen

vara 1:5. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att den planerade

ökade kursverksamheten i olika former kommer att kräva avsevärda ledig­

heter med åtföljande besvärliga rubbningar i polisarbetet. Polismästaren i

Luleå menar, att relationssiffran snarare bör understiga än överstiga 5. För­

eningen Sveriges polismästare anser, att tilldelningen av extra ordinarie

tjänster bör vara minst 1 på 5 ordinarie.

Riksrevisionsverket har inte något att erinra mot polisberedningens utta­

lande, att de polismän som genomgått konstapelsutbildningen, men som

inte är innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskonsta-

pelstjänster, lämpligen synes böra anslutas till huvudstyrkorna i landets resi­

densstäder (motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Ämbets­

verket håller dock före, att nämnda polismän bör betraktas såsom befatt­

ningshavare utan fast stationeringsort, intill dess de blir innehavare av i

personalstat upptagna poliskonstapelstjänster. Föreningen Sveriges polis­

mästare anför följande.

Beredningen har — enligt föreningens uppfattning fullt befogat — ifråga

om stationeringen förutsatt, att i alla distrikt kommer att finnas ett konti­

nuerligt behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Enligt föreningens

förmenande bör sådan personal utanför e. o. kadern placeras där förstärk-

ningsbehovet är mest framträdande och även så, att personalen därigenom

kan få rimlig kontakt med sina hem. En viss utspridning från residensstaden

är därför påkallad. Härför talar även utbildningskravet.

Svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län anser att de

polisaspiranter, som kommer att erhålla vikariatsförordnanden i de olika

polisdistrikten inom länet, bör ha sin stationeringsort i den centralort, där

moderkåren är förlagd, till dess de erhåller tjänst såsom poliskonstapel i

något polisdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Anlitande av icke polisutbildad personal

Vad beredningen anfört om anlitande av icke polisutbildad personal har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I

flera yttranden har man kraftigt understrukit angelägenheten av att polis­

män avlastas arbetsuppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i

kontorskarriären eller annan icke polisutbildad personal. Länsstyrelsen i

Uppsala län finner sålunda angeläget, att uppgifter som inte kräver polisiär

utbildning, så långt möjligt överföres till andra befattningshavare än polis­

män. Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att åtskilliga arbetsupp­

gifter, som nu handläggs av polismän, i stället kan anförtros personal ur

kontorskarriären. Landsfogden i Blekinge län anser det värdefullt, att be­

redningen betonat nödvändigheten av att polisens arbetsuppgifter i största

omfattning rationaliseras till att omfatta uppgifter som har sammanhang

med ordning och säkerhet och att beredningen understrukit nödvändigheten

45

av att biträdespersonal i tillräcklig omfattning ställes till polisens förfogande

för uppgifter som ej kräver polisutbildning. Polismästaren i Luleå anser det

vara av utomordentlig vikt att uppgifter gallras ut som kan utföras av per­

sonal ur kontorskarriären. Föreningen Sveriges polismästare ställer sig helt

bakom beredningens initiativ i denna del. I brist på erforderlig personal för

fullgörande av kontorsarbete och av beredningen nämnda arbetsuppgifter

utanför kontorsärenden användes nu i alltför stor utsträckning polispersonal

till uppenbart men för det egentliga polisarbetet. Anlitande av icke polisut-

bildad personal bör enligt Sveriges juristförbunds mening kunna ske i större

utsträckning än vad som föreslagits av beredningen. Polispersonalen är i

dagens läge väl utbildad men får ofta syssla med göromål, som bättre kan

utföras av kontorspersonal utan men för polisverksamheten. Förbundet

anser därför att vissa enklare utredningar såsom t. ex. lotteriutredningar,

mantalsärenden, kyrkoskrivningar, bilskatteutredningar, bilregistrerings-

ärenden, radiolicenser etc. bör kunna utföras av kontorspersonal. Ävenså

bör en hel del av de förvaltningsuppgifter, som numera på en del håll full-

göres av högre polisbefäl, kunna fullgöras av kontorspersonal. — Även polis­

mästaren i Göteborg ger anvisning på uppgifter för icke polisutbildad per­

sonal och anför.

Icke minst ifråga om polismyndighetsärenden, särskilt handräcknings-

ärenden, synes det angeläget att tillse, att arbetsuppgifterna icke utföres

av polispersonal i den mån så icke befinnes erforderligt. Utredningar angå­

ende äganderätten till motorfordon, utebliven försäkring av motorfordon

eller om radiolicensbetalning och utredningar i sociala ärenden föranledes

måhända snarare av remissorganens brist på arbetskraft än behovet av ut­

redningar genom polispersonal.

TCO.s statstjänstemannasektion anför följande.

En princip i beredningens arbete synes ha varit att inom polisorganisa­

tionen skapa förutsättningar för en renodling av arbetsuppgifterna, så att

uppgifter av kameral och kontorsmässig natur i så hög grad som möjligt

friläggs från de polisiära uppgifterna och anförtros personal inom kontors­

karriären och med kameral-administrativt inriktad utbildning. TCO-S delar

denna beredningens uppfattning och vill understryka att dessa funktioner

ges sådana resurser — såväl kvalitativt som kvantitativt — att bered­

ningens målsättning kan förverkligas. I vissa avseenden ger de framlagda

förslagen icke tillräckligt underlag för en bedömning huruvida sådana för­

utsättningar blir för handen.

I motsats till beredningen anser statskontoret det lämpligt att redan vid

den nya distriktsorganisationcns tillkomst anlita deltidsanställd kontors­

personal. Huruvida ett heltidsanställt biträde i regel blir fullt sysselsatt

vid arbetsgrup]) om tre polismän, synes böra praktiskt prövas innan syste­

met mera allmänt genomförs. Även polismästaren i Stocklwlm anser, afl

man bör beakta möjligheterna till deltidsarbete. Speciellt i fråga om re­

gisterarbete har deltidsanställd personal uppvisat goda arbetsresultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

46

I detta sammanhang framhåller statskontoret, att man vid avvägningen

av proportionen mellan polispersonal och specialpersonal bör särskilt upp­

märksamma det förhållandet att polispersonal, som på grund av ålder eller

andra anledningar inte är helt lämplig för utförande av vissa av de egent­

liga polisgöromålen, ofta med fördel kan anlitas för specialuppgifter —

såsom arrestantbevakning, fotografering och ritarbete — eventuellt efter

särskild utbildning. Det är tänkbart att härigenom en mera ekonomisk och

flexibel polisorganisation kan åstadkommas än om specialpersonal anlitas

i alla de fall specialuppdragens omfattning i och för sig skulle kunna mo­

tivera att så skedde. Även polismästaren i Stockholm framhåller att proble­

met om möjligheterna att placera icke fullt arbetsför polispersonal måste

beaktas. — Inom så stora poliskårer, som skall bildas, får man enligt stads-

fiskalen i Skövde räkna med att polismän kan skadas, bli sjuka eller eljest

olämpliga för normal polistjänst. Reträttplatser — sysselsättning som ga­

ragepersonal, vaktmästare, vakt på centralvaktkontor e. d. — måste reserve­

ras för denna kategori.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Departementschefen

Den lokala polisorganisationen är för närvarande inte tillfredsställande

uppbyggd. En av de allvarligaste bristerna utgör förekomsten av de alltför

många små polisdistrikten. Av landets 554 polisdistrikt har sålunda 393 eller

drygt 70 procent mindre än 10 polismanstjänster. Möjligheterna att i sådana

distrikt upprätthålla effektiv yttre bevakning och god beredskap är starkt

begränsade. Inte heller finns i dessa distrikt tillräckligt underlag för en

ändamålsenlig befälsorganisation eller för anskaffning av tekniska hjälp­

medel i den omfattning som krävs för en effektiv polisverksamhet.

En framträdande brist i organisationen är också den alltför spridda sta-

tioneringen av polismän, vilken bl. a. medför svårigheter att vid kritiska

tillfällen åstadkomma en samlad insats. Poliskårernas organisation är heller

inte rationell. Den nuvarande gränsdragningen mellan ordnings- och krimi­

nalpolisverksamhet medger inte en ändamålsenlig fördelning av arbetsupp­

gifterna och försvårar samordningen av olika polisiära aktiviteter.

Riksdagens principbeslut avser att undanröja svagheterna i den lokala

polisorganisationen. Polisdistrikten skall äga så stor befolkning och sådan

struktur, att polisarbetet inom distriktet bereder sysselsättning för en polis­

kår om minst 20 och helst upp emot 50 man. Enligt vad som framhålls i

statsutskottets utlåtande måste man dock under indelningsarbetet allvarligt

pröva möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning före­

slagit. Antalet av utredningen föreslagna distrikt uppgick till 111. Riks­

dagsbeslutet innebär vidare, att huvuddelen av personalen i ett distrikt skall

förläggas i en centralort. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan

skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av växlande antal och storlek.

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Centraliseringen får dock inte drivas längre än vad som betingas av kravet

på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Vad poliskårernas uppbyggnad

beträffar beslöt riksdagen att de skall organiseras med beaktande av polis­

verksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och utrednings­

verksamhet.

En av beredningens huvuduppgifter har sålunda varit att utarbeta förslag

till en mera ändamålsenlig polisdistri k tsin delning. Det fram­

lagda förslaget innebär en minskning av distriktens antal från 554 till 119.

En jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna indelningen med

avseende på poliskårernas storlek utvisar följande.

Antal polisdistrikt med

1— 4 polismän

5—- 9

»

10— 25

*

26— 50

»

51—100

»

över 100

»

F. n. Enligt förslaget

186

—

207

—

107

20

30

46

12

33

12

20

Enligt beredningens mening är ett flertal av de föreslagna distrikten

trots den kraftiga minskningen i antal — alltför små för att man där skall

kunna få till stånd en rationellt bedriven polisverksamhet. De av riksdagen

fastslagna riktlinjerna för distriktsindelningen har emellertid enligt bered­

ningens mening inte tillåtit en längre gående begränsning av antalet distrikt.

Flertalet remissinstanser har anslutit sig till beredningens uttalande om

önskvärdheten av färre och större polisdistrikt.

Med anledning av vad polisberedningen sålunda anfört om sitt förslag

vill jag framhålla, att förslaget innebär en kraftig minskning av antalet

distrikt och att möjligheterna att höja den polisiära effektiviteten därigenom

avsevärt förbättras. Jag vill också fästa uppmärksamheten på svårigheterna

att nu — innan den nya organisationen börjat fungera — göra en helt tillför­

litlig bedömning i frågan om och i vilken utsträckning en ytterligare be­

gränsning av distriktens antal är påkallad. Åtskilliga av de spörsmål, som

inverkar på ett sådant bedömande, bör i den nya organisationen bli föremål

för särskild uppmärksamhet. Så är exempelvis fallet beträffande de i vissa

sammanhang uttalade farhågorna för att polismännens person- och lokal­

kännedom kan komma att försvagas i stora polisdistrikt. Med hänsyn härtill

och till distriktsindelningens grundläggande betydelse från organisatorisk

synpunkt, förefaller det mig försvarligt att gå fram med viss försiktighet och

att lägga de praktiska erfarenheterna till grund för eventuella ändringar

i den föreslagna indelningen. Jag vill i detta sammanhang också framhålla,

att sammanslagning av polisdistrikt är en mera naturlig och för polisverk­

samheten mindre störande åtgärd än en uppdelning av distrikten. I in-

gångsskedet bör indelningen därför om möjligt vara så beskaffad, att man

framdeles inte tvingas att dela upp distrikten.

48

Enligt 1962 års principbeslut ankommer det på Kungl. Maj :t att fastställa

distriktsindelningen. Denna synes i huvudsak kunna ske i enlighet med be­

redningens förslag. Vissa jämkningar torde dock bli ei-forderliga, bl. a. med

hänsyn till indelningen i kommunblock. Jag vill i detta sammanhang under­

stryka nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnas fortlöpande uppmärk­

samhet. Polisdistriktsindelningen liksom andra organisatoriska föränd­

ringar i samband med förstatligandet måste anpassas till de fortgående

befolkningsomflyttningarna, trafikens utveckling, den taktiska utvecklingen

av polisverksamheten samt till alla de övriga förhållanden, som har betydel­

se för den polisiära verksamheten.

Beredningens förslag till distriktsindelning innefattar också ett angivande

av distriktens centralorter. Med hänsyn till den av riksdagen fast­

lagda principen att distrikten skall byggas upp kring en välbelägen huvud­

ort, måste valet av centralort ske i direkt samband med distriktsindelningen.

Sambandet i detta hänseende är så starkt att ett godkännande av distrikts­

indelningen med få undantag måste sägas innefatta även ett accepterande

av de föreslagna centralorterna. Jag kan därför i allt väsentligt acceptera

beredningens förslag i fråga om val av centralort.

Bestämningen av var arbetsgrupper inom ett distrikt

lämpligen bör vara stationerade måste ske huvudsakligen

utifrån en bedömning av behovet av polisiär bevakning och service på skilda

orter och inom olika områden. Detta behov påverkas av åtskilliga faktorer.

I första hand måste hänsyn tagas till befolkningens storlek. Med stigande

befolkningskoncentration följer som regel ett ökat behov av polismän. Före­

komsten av industrier, nöjeslokaler, militäranläggningar och anstalter av

olika slag måste också beaktas. Avståndet till centralorten och andra statio-

neringsorter inverkar även på bedömningen. Anledning att i en ort statio­

nera polismän är vanligen större om orten har en i förhållande till central­

orten perifert läge än om orten ligger på nära avstånd från centralorten.

Beredningens förslag, som innebär en minskning av antalet stationerings-

orter från 989 till 519, har utformats under beaktande bl. a. av de förhållan­

den som jag här i korthet berört. Många av de faktorer, som inverkar på be­

stämningen av var arbetsgrupper skall vara placerade, är emellertid under­

kastade förändringar. Då en ändamålsenlig fördelning av distriktens per­

sonal har grundläggande betydelse för effektiviteten i polisverksamheten,

finner jag det angeläget att stationeringen noga anpassas till sådana fram­

tida förändringar. En närmare granskning av beredningens förslag ger an­

ledning till tveksamhet, huruvida det på vissa orter verkligen föreligger ett

permanent behov av polismän. I fråga om de här avsedda orterna bör frågan

om behållande av stationeringen upptagas till förnyat övervägande sedan er­

farenhet vunnits om den nya organisationens ändamålsenlighet.

I den framtida statliga polisorganisationen skall — till skillnad mot vad

nu är fallet — de polisiära resurserna kunna tas i anspråk oberoende av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

49

geografiska gränser. Av arbetsorganisatoriska skäl måste gränser dock upp­

dragas för de områden, inom vilka olika polisiära enheter normalt skall vara

verksamma. Fördelningen av personalen i ett distrikt på centralort och

andra stationeringsorter påkallar sålunda en indelning av distrik­

ten i ansvarsområden. En sådan indelning har verkställts av be­

redningen. Ansvarsområdet för centralortens huvudstyrka benämns central-

vaktområde. De för arbetsgrupperna föreslagna ansvarområdena har bered­

ningen givit namnet lokalvaktområde. Beredningen har redogjort för de

principer, som varit vägledande för vaktområdesindelningen. Sålunda har

man bl. a. sökt begränsa antalet sådana områden i ett distrikt till 3 å 4. En

uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden har dock ansetts kunna godtagas.

Beredningen har under sitt indelningsarbete även beaktat indelningen i

block för kommunalt samarbete. I varje vaktområde skall finnas en eller

flera stationeringsorter. I en av orterna skall arbetsgruppens föreståndare

äga besluta i vanligen förekommande polismyndighetsärenden. De föreslag­

na principerna för vaktområdesindelningen, som i viss mån kan betraktas

som en given följd av distriktsindelningen och personalfördelningen, kan jag

i huvudsak godtaga.

Stort intresse från verksamhetssynpunkt har frågan om hur arbets­

uppgifterna bör fördelas mellan huvudstyrka och ar­

betsgrupp. De förhållanden, som inverkar på bedömningen av denna

fråga, beror av omständigheter som kommer att förete betydande variationer.

Särskilt gäller detta i vilken omfattning arbetsgrupperna bör anförtros ut­

redningsarbete. I de små arbetsgrupperna bör dylika göromål i regel

starkt begränsas till förmån för skydds- och övervakningsverksamhet. I

stora arbetsgrupper bör personalen däremot ombesörja även mera kvalifi­

cerade och omfattande utredningar. Inom ort där arbetsgrupp är förlagd

bör den i princip ensam svara för all skydds- och övervakningsverksamhet.

Om och i vad mån gruppen skall utsträcka denna verksamhet även till kring­

liggande områden beror närmast på förhållandet mellan huvudstyrkans och

arbetsgruppens personella och materiella resurser. Därest huvudstyrkans

resurser inte medger att verksamheten i nämnvärd grad utsträcks till om­

råden utanför centralorten, kan det vara befogat att låta arbetsgruppens per­

sonal ombesörja skydds- och övervakningsverksamhet inom ett relativt vid­

sträckt område.

Med hänsyn till vad jag här anfört och till de övriga omständigheter av

skilda slag, som inverkar på arbetsfördelningen, finner jag det inte möjligt

att fastställa strikta regler för hur uppgifterna skall fördelas. En strävan

bör dock vara att åstadkomma en uppgiftsfördelning i enlighet med de rikt­

linjer, som beredningen angivit och som väsentligen innebär, att betydelse­

fulla uppgifter beträffande distriktet i sin helhet uppdrages åt den i central­

orten stationerade huvudstyrkan. Enligt beredningens mening bör så ske i

fråga om utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

50

eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupper. Vidare bör åt huvud­

styrkan uppdras att ombesörja trafikövervakning och annan yttre verk­

samhet inom hela distriktet. I stationeringsort och dess närmaste omgiv­

ningar skall sådan verksamhet dock åligga arbetsgruppen. Huvudstyrkan

skall vidare med avseende på hela distriktet ensam eller tillsammans med

personal från arbetsgrupp svara för erforderliga styrkekoncentrationer. Per­

sonal i huvudstyrkan skall också slutligt handlägga de polismyndighets-

ärenden, beträffande vilka beslutanderätten inte delegerats till föreståndare

för arbetsgrupp, samt svara för den allmänna förvaltningstjänsten i di­

striktet.

En betydelsefull uppgift i samband med omorganisationen är att rätt

fördela personalen på olika stationeringsorter. Rikt­

punkten i detta arbete är att stationeringsorterna skall ha så stor andel av

den tillgängliga personalen, som svarar mot arbetsbördan i vaktområdet.

Hänsyn måste här tas till i huvudsak samma faktorer, som påverkat be­

stämningen av var arbetsgrupper bör vara placerade — befolkningskoncen-

trationen, förekomsten av anstalter av olika slag o. s. v. Beredningens förslag

till personalfördelning har utarbetats på grundval av dylika lokala förhål­

landen. Bedömningen har också grundats på uppgifter som beredningen in­

förskaffat från polisdistrikten. Vidare har till beredningens förfogande stått

allt det uppgiftsmaterial, som polisväsendets organisationsnämnd under

årens lopp inhämtat bl. a. i samband med nämndens organisationsundersök-

ningar.

Ett stort antal remissinstanser har framhållit att polisstyrkorna på vissa

orter är otillräckliga och att personalförstärkningar måste komma till stånd,

om polisen på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter.

I anledning härav vill jag anföra följande. Polisberedningen har arbetat

inom den arbetskraftsram vad avser polispersonal som gäller för närvaran­

de. Denna ram har kommunerna själva fastställt genom egna tidigare beslut

om personaldimensionering och bör således anses vara tillfredsställande

från kommunal synpunkt. Även om polispersonalens numerär inte ökas i

samband med reformen kommer emellertid ett flertal åtgärder att innebära

en reell och väsentlig förstärkning av den befintliga personalens effektivitet.

För det första gäller enligt nuvarande statsbidragsregler att statsbidrag

inte lämnas till lön åt personal i kontorskarriären. Begränsningen i bidrags-

givningen har i fråga om landsbygdsdistrikten haft till följd, att tjänster för

biträdespersonal inte inrättats i önskvärd omfattning. Denna hämmande

inverkan på polisverksamhetens rationalisering kommer att upphöra i sam­

band med förstatligandet. Genom att anställa biträdespersonal i tillräcklig

omfattning blir det möjligt att befria polismännen från enklare göromål

och att helt utnyttja deras arbetskraft för renodlat polisiära uppgifter.

Vidare kommer jag senare att förorda att en del av polisens förpassnings-

uppgifter m. m. överförs till fångvårdspersonal. Även denna åtgärd kan be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

51

räknas avlasta den nya polisorganisationen arbetsuppgifter. Jag vill också

fästa uppmärksamheten på att exekutionsuppgifter inte kommer att belasta

den framtida polisorganisationen och att arbetsgrupperna i betydande om­

fattning kommer att befrias från utredningsverksamhet. Slutligen kommer,

enligt vad jag i annat sammanhang föreslår, polisens resurser vad avser

motorfordon och teleförbindelser att kraftigt förstärkas. Dessa omständig­

heter och de med hela organisationsförslaget sammanhängande ökade möj­

ligheterna att snabbt och utan omgång erhålla bistånd från centralortens

huvudstyrka och andra polisiära enheter måste givetvis beaktas vid bedöm­

ningen huruvida en på viss ort stationerad polisstyrka är tillräcklig.

I detta sammanhang bär också framhållas, att möjligheterna att uppnå

ökad effektivitet i polisverksamheten inte enbart är beroende på personal­

tillgången. Stora vinster i effektivitetshänseende kan åstadkommas genom

åtgärder särskilt i fråga om patrulleringstjänstens fullgörande. Vid olika

tillfällen har sålunda framhållits att de patrullerande polismännen inte i

önskvärd omfattning är inriktade på bekämpningen av inbrott, tillgrepp av

motorfordon och andra brott av mera allvarligt slag, som kan förhindras

genom en intensiv övervakning. I detta sammanhang har hänvisats till den

aktivitet, som polisen i andra länder utvecklar i detta hänseende. Det bör

enligt min mening med kraft understrykas att de patrullerande polismän­

nens verksamhet inte är begränsad till att avse efterlevnaden av ordnings­

föreskrifter av skilda slag utan att deras verksamhet i princip omfattar samt­

liga de uppgifter, som polisen har att taga befattning med. Den patrulleran­

de verksamheten är över huvud taget förtjänt av en större uppmärksamhet

och en högre värdering än vad som nu vanligen är fallet. Säkerheten till

person och egendom beror i väsentlig mån på vad som kan åstadkommas för

att höja effekten i denna verksamhet.

De patrullerande polismännens fördelning till tjänstgöring måste så nära

som möjligt anpassas till de tids- och lokalmässiga variationerna i bevak-

ningsbehovet. Att så sker och att verksamheten över huvud taget planlägges

med omsorg är av grundläggande betydelse i strävandena att rätt utnyttja

den för patrullering tillgängliga personalen. Det måste därför bli en väsent­

lig uppgift för polischeferna att samla informationer om de händelser och

de förhållanden i övrigt i distrikten, som påkallar polisiär uppmärksamhet.

I de stora distrikt, som kommer att skapas, måste planläggningsarbetet ske

på grundval av metodiskt samlade uppgifter om förhållandena i distriktet.

När det gäller patrulleringstjänstens fullgörande är det av största vikt att

polismännen besitter tillräckliga kunskaper, vilket är eu förutsättning för

ett säkert och aktivt uppträdande. Med anledning härav har 19G2 års polis-

utbildningskommitté givits direktiv att utforma ett program bl. a. för polis­

männens vidareutbildning. Man kan alltså förvänta sig att de förslag, som

kommittén skall lägga fram, kommer att leda till en förbättrad kunskaps­

nivå hos polismännen. Det synes vidare angeläget att de patrullerande polis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

52

männen hålls fortlöpande underrättade om brott, ordningsstörande händel­

ser och andra förhållanden av polisiärt intresse, som inträffat i deras verk­

samhetsområde, och att direktiv och anvisningar lämnas dem i tillfreds­

ställande omfattning. Ledningen av den patrullerande verksamheten bör

därför förstärkas. Jag vill i detta sammanhang vidare hänvisa till vad polis­

beredningen anfört om angelägenheten av att den yttre verksamheten akti­

veras och stimuleras. En ökad aktivitet har givetvis betydelse även ur trivsel­

synpunkt då den bidrar till att bryta det monotona i patrulleringstjänsten.

En aktivare patrulleringstjänst kan beräknas bli av särskild betydelse

för att skapa större säkerhet i trafiken. Jag vill understryka att trafiköver­

vakningen är en väsentlig arbetsuppgift för varje patrullerande polisman

och inte endast för sådan personal, som särskilt avdelats för uppgiften. Åt­

skilliga erfarenheter ger klart vid handen att en förstärkt trafikövervakning

leder till ett färre antal trafikolyckor. Det är därför min övertygelse att po­

lismännen kan bidra till ökad trafiksäkerhet genom att ägna trafiken skärpt

uppmärksamhet och oftare ingripa mot de många felhandlingar av skilda

slag, som trafikanterna gör sig skyldiga till. Den höga frekvensen av olovlig

korning och onykterhet i trafiken gör det vidare angeläget att polismännen

rutinmässigt kontrollerar förares körkortsinnehav och nykterhetstillstånd.

En god lokal- och personkännedom underlättar polismännens arbete. Vad

lokalkännedomen beträffar får den inte begränsas till att avse sådana kun­

skaper, som har betydelse för polismannens möjligheter att besvara all­

mänhetens förfrågningar. Han bör också ha den mera ingående lokalkänne­

dom, som krävs för att han skall kunna verka effektivt i brottsförhindran-

de och brottsuppdagande syfte. Han bör med andra ord veta belägenheten av

och vara väl orienterad i lokaler, där värdefull egendom förvaras o. s. v. Be­

träffande personkännedomen är det väsentligt att polismannen håller god

kontakt med taxiförare, portvakter och andra yrkesutövare, som har rika

tillfällen att göra observationer av intresse för polisens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den övervaknings­

metod användes, som med hänsyn till lokala och andra förhållanden ger det

bästa utbytet. En metod som ofta innebär betydande fördelar, främst i

vissa större städer, är systemet med s. k. kvarterspolisverksamhet. Denna

form av övervakning innebär i korthet, att polismannen tilldelas ett ansvars­

område, inom vilket han stadigvarande tjänstgör under längre tid för att

därigenom få möjlighet att förvärva en ingående kunskap om alla de för­

hållanden i området, som har polisiärt intresse. Eu annan övervaknings­

metod är den s. k. gruppbevakningen, som innebär att polismännen sam­

manföres i arbetsgrupper under ledning av ett polisbefäl. Båda dessa bevak-

ningsformer har med gott resultat redan praktiserats i några större polis­

distrikt.

Genom skilda slag av hjälpmedel kan patrulleringstjänsten vidare göras

mera effektiv och mindre påfrestande för polismännen. Jag vill här särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

53

erinra om det växande behovet av bilar som hjälpmedel i bevakningstjänsten.

Bilpatrulleringen ger ökade möjligheter för polismännen att inskrida mot

förseelser i den rörliga trafiken. Bilstöldernas omfattning och det för­

hållandet att inbrottstjuvar i allt större utsträckning begagnar motorfordon

som transportmedel till och från brottsplatser, påkallar också uppmärk­

samhet i detta hänseende. Bilen ger polismannen möjlighet att snabbt för­

flytta sig över stora områden. Är bilen utrustad med radio, kan ständig kon­

takt upprätthållas med polisbefälet. Vad jag bär anfört om bilpatrulleringens

fördelar innebär inte något fördömande av den traditionella fotpatrulle-

ringen. Denna övervakningsform måste självfallet bibehållas och har sin

givna funktion framför allt i områden med sammanträngd befolkning.

Den omständigheten att de patrullerande polismännen tilldelas bilar som

hjälpmedel i bevakningstjänsten föranleder i princip inte någon förändring

i de tjänstgöringsuppgifter, som åligger en patrullerande polisman. Då polis­

männen inte tages i anspråk för utryckningar eller andra liknande uppdrag,

som meddelats dem per radio, skall de ägna uppmärksamhet åt alla de för­

hållanden och händelser, som har polisiärt intresse. Den bilburna polisperso­

nalen får inte betraktas som en beredskapsstyrka, vilken skall träda i verk­

samhet endast vid tillfällen, då deras tjänster påkallas per radio. I all den

utsträckning så är möjligt och lämpligt bör polismännen kombinera bil­

patrulleringen med patrullering till fots.

När det gäller polisens bilar synes det vara förenat med betydande för­

delar om bilar för trafikövervakning och annan övervakningstjänst är ut­

märkta på ett iögonfallande sätt, såsom för närvarande är fallet med de

bilar statspolisen använder för trafikövervakning. Allmänheten blir här­

igenom uppmärksammad på förekomsten av polis, vilket ökar den preven­

tiva effekten. Personer, som av en eller annan anledning behöver hjälp, har

lättare att upptäcka polismännen och att påkalla deras bistånd. Genom att

utmärka bilarna ökas också polismännens möjligheter att i brådskande fall

snabbt ta sig fram i trafiken.

Ett värdefullt hjälpmedel i polistjänsten är polishundar som dessutom

skänker polismannen ett gott personligt skydd. I svårbemästrade situationer

ger hunden ökade möjligheter att genomföra ett gripande eller annan tjänste-

åtgärd. Vid efterforskningen av personer och gods är hunden till ovärderlig

nytta. Ett ökat och mera rationellt utnyttjande av hundar bör därför enligt

min mening leda till högre effektivitet i polistjänsten.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att de tidigare nämnda or­

ganisatoriska förändringarna, ett ökat utnyttjande av motorfordon och

andra hjälpmedel ävensom vissa andra reformer i fråga om polisverksam­

hetens bedrivande kommer att innebära eu inte obetydlig förstärkning av

de polisiära resurserna. Jag anser mig därför böra tillstyrka att polisper­

sonalen dimensioneras i enlighet med beredningens förslag.

Vid polisväsendets förstatligande skall statspolisorganisationen avvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

54

Ett särskilt spörsmål som beredningen i detta sammanhang haft att taga

ställning till gäller frågan hur man inom ramen för de av riksdagen

uppdragna riktlinjerna lämpligen bör fördela de för statspolis-

organisationen avsedda tjänsterna.

Särskilt intresse i detta sammanhang har frågan i vilken omfattning det

även i framtiden föreligger behov av sådan regionalt bedriven trafiköver­

vakning, som nu utövas av ordningsstatspolisen. Beredningen, som ingå­

ende övervägt detta problem, förordar, att man genom inrättande av sär­

skilda länstrafikgrupper sörjer för en regional övervakning i samma om­

fattning som hittills. Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig

till en sådan lösning. Själv vill jag tillstyrka förslaget i denna del. Trafik­

övervakningen utgör ett av de verksammaste medlen i kampen för en

högre säkerhet i trafiken och har efter hand som motorfordonsbeståndet

ökat och trafikolyckornas antal skjutit i höjden blivit en utomordentligt

angelägen uppgift för polisen. Den verksamhet, som nu bedrivs av ordnings­

statspolisen, har klart påvisat värdet av regionala arbetsenheter, bestående av

specialutbildad och med goda hjälpmedel utrustad polispersonal med sär­

skild uppgift att övervaka trafiken. Splittrades dessa resurser på de olika

distrikten skulle detta enligt min mening innebära risk för att trafiköver­

vakningen i landet komme att försvagas. Den omständigheten att persona­

len i trafikgrupperna i första hand skall syssla med trafikövervakning be­

friar den självfallet inte från skyldighet att ingripa om den uppmärksam­

mar förhållanden som utan att röra trafiken kräver polisåtgärd.

I samband med statspolisorganisationens avveckling aktualiseras också

frågan om polisrytteriets stationering och dimensionering. Erfarenheterna

av rytteriets användning i polistjänst ger vid handen, att det har sin största

betydelse som medel att skingra folksamlingar, som stör ordning och säker­

het. Behovet av rytteri är stort även vid bevakning av vidsträckta park- och

skogsområden, dit många människor söker sig för vila och rekreation och

där vålds- och sedlighetsbrott inte sällan förövas.

Här angivna förhållanden, som alltså i första hand motiverar hållande av

polisrytteri, gör sig särskilt starkt gällande i Stockholm, Göteborg och Mal­

mö. I andra städer har man normalt inte att räkna med sådana förhållan­

den, som kräver tillgång till rytteri. Med hänsyn härtill och till de höga kost­

naderna för hållande av rytteri finner jag det lämpligt att såsom bered­

ningen föreslagit begränsa stationeringsorterna för polisrytteri till Stock­

holm, Göteborg och Malmö.

Efter en beräkning av det antal hela årsarbetskrafter, som disponeras för

statspolisverksamhet, har beredningen funnit att 668 ordningspolismans-

tjänster och 218 kriminalpolismanstjänster bör fördelas på olika organisa­

tionsenheter inom polisväsendet.

Av ordningspolismanstjänsterna har tre tjänster för polisbefäl av polis-

beredningen upptagits i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Inne­

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

55

havarna av dessa tjänster föreslås skola ställas till rikspolisstyrelsens för­

fogande med huvudsaklig uppgift att samordna trafikövervakningen i landet.

Beredningen föreslår vidare, att sammanlagt 22 tjänster för polisbefäl ställs

till förfogande för att tillgodose länspolischefernas behov av biträde vid full­

görandet av operativa ledningsuppgifter. Tjänsterna avses skola upptagas i

personalstaten för den poliskår, vars huvudstyrka är förlagd till residens­

staden. För länstrafikgrupper skall disponeras 604 tjänster. Länstrafik­

grupperna skall vara direkt underställda länspolischefen och föreslås statio­

nerade på i huvudsak de orter, där ordningsstatspolis för närvarande är för­

lagd. Tjänsterna upptages i personalstaten för den poliskår, där länstrafik­

gruppen är stationerad. Återstående 39 ordningspolismanstjänster avses för

polisrytteri i Stockholm, Göteborg och Malmö och har av beredningen upp­

tagits i personalstaterna för dessa städers poliskårer.

Av de 218 kriminalpolismanstjänsterna skall enligt beredningens förslag

23 tjänster upptagas i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Inne­

havarna av dessa tjänster skall biträda rikspolisstyrelsen i dess uppgift att

samordna utredning och spaning beträffande viss riksomfattande brottslig­

het. Sammanlagt 66 tjänster tillförs huvudsakligen vissa centralorter, som

genom den nya distriktsindelningen kommer att ingå i områden, där ltrimi-

nalstatspolis för närvarande är verksam. Återstående 129 kriminalpolismans-

tjänster tillförs huvudsakligen residensstädernas poliskårer. I den utsträck­

ning länspolischefen bestämmer skall enligt beredningens förslag befattnings­

havarna ställas till förfogande för utredning av svårare brottslighet i de

mindre distrikten i länet.

För egen del finner jag de av beredningen föreslagna grunderna för för­

delningen av de för statspolisverksamheten avsedda tjänsterna ändamåls­

enlig. Jag biträder även de förslag i övrigt, som beredningen framlagt be­

träffande statspolisorganisationens avveckling.

Arbetsorganisationen i de blivande polisdistrik­

tens huvud styr kor måste byggas upp på sådant sätt, att den i möj­

ligaste mån tillgodoser kraven på ett bättre samarbete mellan olika arbets­

enheter, en högre grad av specialisering och en större aktivitet inom vissa

verksamhetsgrenar.

Åtskilliga förvaltningsgöromål, som nu fullgörs av kommunala organ,

kommer sålunda att överföras till den lokala polisorganisationen. Social­

polisarbete och annan utpräglat brottspreventiv verksamhet måste inten­

sifieras. Betydelsen av ett förtroendefullt förhållande till allmänheten kräver

särskilda insatser, bl. a. i syfte att bättre informera allmänheten om polisen

och dess uppgifter. Brottsplatsundersökningar och annan teknisk utredning

i samband med brott måste eftersträvas i större omfattning och ske med

större omsorg än hittills o. s. v.

Beredningens förslag till principorganisation innebär att polisverksam­

heten arbetsorganisatoriskt indelats i skydds- och övervakningsverksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

56

och utredningsverksamhet. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän spa-

ning och annan »yttre verksamhet» sammanförs härigenom i en avdelning

— ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utredningsarbete skall fullgöras

inom en utredningsavdelning, uppdelad på en kriminalsektion för straff-

lagsbrottsligheten och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet.

På ett centralt ledningsorgan inom distriktet ankommer bl. a. att planlägga

den brottspreventiva verksamheten och sörja för den externa informationen.

Polisstyrkornas varierande storlek och hänsynen till särskilda lokala för­

hållanden kan föranleda avsteg från vad som föreslagits. Ehuru förslaget

närmast är utformat med tanke på centralorternas huvudstyrkor, bör det

också kunna tjäna till ledning vid organisationen av de större arbetsgrup­

perna. Vad beredningen sålunda föreslagit kan jag biträda.

Brottslighetens tilltagande mobilitet har framkallat ett ökat behov av sam­

ordnad spaning. Sådan spaning kommer att underlättas i den framtida polis­

organisationen bl. a. genom tillkomsten av större distrikt, en bättre förbin­

delsetjänst och en högre polisiär beredskap. Jag vill i detta sammanhang

också erinra om den i det följande närmare berörda skyldigheten för riks­

polisstyrelsen att svara för den samordnade spaningen beträffande vissa

slag av brott.

I sådana fall, då spaningen måste utsträckas över stora områden, är det

angeläget att de polisiära aktionerna inledes snabbt. I detta syfte måste

larmplaner upprättas, som anger hur meddelanden av skilda slag skall spri­

das. För att bl. a. skapa garantier för en hög beredskap har beredningen

föreslagit, att sambandscentraler inrättas i residensstädernas po­

liskårer. Lokalmässigt skulle de anslutas till expeditionen för radio och

telex, där passning dygnet runt kan anordnas.

Jag ansluter mig till detta förslag, som livligt tillstyrkts av remissinstan­

serna. Såsom beredningen framhållit bör även andra angelägna uppgifter

lämpligen kunna uppdragas åt sambandscentralen, såsom att besluta om

kortfristiga spaningsåtgärder intill dess ledningen av spaningen övertagits

av annan ansvarig instans.

För att hålla polisorganisationen intakt under tider, då innehavarna av-

ordinarie tjänster har semester eller annan ledighet, krävs polisperso­

nal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring. Enligt

av Kungl. Maj :t tidigare utfärdade anvisningar bör tjänster för sådan per­

sonal inrättas enligt proportionen en extra ordinarie poliskonstapelstjänst

på 5—7 ordinarie polismanstjänster. Detta personalförsörjningssystem har

gett stadga åt polisarbetet ute i polisdistrikten främst därigenom att den tid

som åtgår för arbetsuppgifter, som normalt måste och skall utföras, har

kunnat inläggas på tjänstgöringsplaner.

Den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan ordinarie och extra

ordinarie polismän har emellertid hittills inte uppnåtts. Antalet inrättade

extra ordinarie poliskonstapelstjänster utgjorde sålunda den 1 juli 1963

endast 1 085 eller 1 på 9,3 ordinarie polismanstjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

57

Beredningen har i sitt betänkande redovisat en preliminär beräkning av

antalet polismanstjänster. Sedan betänkandet avlämnats, har beredningen

utarbetat förslag till organisationsplaner för distrikten och i samband där­

med slutligt beräknat antalet polismanstjänster. Enligt organisationspla­

nerna, vilka överlämnats till departementet, uppgår antalet ordinarie polis­

manstjänster i den statliga lokala polisorganisationen till i runt tal 10 000.

Det är givetvis förenat med svårigheter att ange det exakta behovet av

tjänster för vikariepersonal i en större, fullt utbyggd arbetsenhet. I likhet

med beredningen finner jag det önskvärt att -— i varje fall i de största

distrikten — extra ordinarie poliskonstapelstjänster inrättas i sådan omfatt­

ning att proportionen 1: 6 uppnås. Med hänsyn till att den ökade effektivi­

teten i princip måste åstadkommas inom gällande arbetskraftsram, kan jag

emellertid endast förorda proportionen 1 extra ordinarie poliskonstapels-

tjänst på 7 ordinarie polismanstjänster. För att åstadkomma denna relation

måste i runt tal 100 extra ordinarie poliskonstapelstjänster nyinrättas. Så­

som beredningen framhållit bör detta antal tjänster kunna inrättas i huvud­

sak inom det kommunala polisväsendets nuvarande kostnadsram, bl. a. ge­

nom omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariats- och

f örstärkningstj änstgöring.

Extra ordinarie poliskonstapelstjänster bör upptagas i polisdistriktens

personalstater och deras innehavare stationeras på centralorten eller på ort,

där större arbetsgrupp är förlagd.

Jag har tidigare nämnt, att polismän i betydande omfattning tvingas taga

befattning med göromål, som rätteligen bör utföras av personal i kon­

tors karriären. Det finns alltså för närvarande ett stort behov av sådan

personal. Därtill kommer att den nya organisationen genom en bättre funk­

tionsfördelning ger ökade förutsättningar för anlitande av biträdespersonal.

Sammandragningen av polismän i större arbetsgrupper medför en sådan

koncentration av biträdesgöromål, som motiverar inrättandet av tjänster för

personal i kontorskarriären. I likhet med beredningen vill jag också fästa

uppmärksamheten på att expeditionstjänst och andra uppgifter, som hittills

fullgjorts av polismän, i den nya organisationen utan olägenhet kan anför­

tros biträdespersonal.

Regionala polisorganisationen

Utredningsarbete m. in.

Beträffande den regionala polisorganisationen anförs i 1962 års princip-

proposition, att den högsta ledningen av polisverksamheten bör vara för­

lagd i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållarämbetet.

Vad gäller organisationen på länsplanet framhålls i propositionen, att läns­

polischefen bör ges ställning som tjänsteman i länsstyrelsen men med full

självständighet i fråga om den operativa ledningen. I sistnämnda hänseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

58

bör länspolischefen äga på eget ansvar rekvirera förstärkning till länets

poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid får tjänstgöra

utom länet. Det betonas att en viktig uppgift för länspolischefen blir att utöva

ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över flera distrikt, och som

exempel på sådan verksamhet nämns trafikövervakning.

Som länspolischefens tjänstebenämning föreslås i propositionen titeln

länspolischef, som anses ge ett klart besked om befattningshavarens arbets­

uppgifter och verksamhetsområde.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen avser

inte Stockholms stad. Det framhålls även att en viss särreglering beträffande

Göteborg och Malmö kan komma i fråga.

Inte heller beträffande Gotlands län kan man enligt propositionen följa

de allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands

län bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visbv, och

något behov av särskild länspolischef anses inte föreligga i detta län. Åt

polismästaren bör uppdragas att biträda länsstyrelsen i polisfrågor.

I propositionen uttalas, att det även på det regionala planet kunde över­

vägas att ge utrymme åt lekmannaelement i polisorganisationen. Det fram­

hålls emellertid i propositionen att denna fråga f. n. behandlas av länsför-

valtningsutredningen i ett vidare sammanhang, varför frågan tills vidare

lämnas öppen.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen föran­

ledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Statsutskottets utlåtande

antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen sägs, att det bör närmare övervägas, vil­

ka ärenden länspolischefen skall handlägga i länsstyrelsen och i vilken

omfattning han skall handla på eget ansvar. Vidare bör undersökas, vilka

organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande i länsstyrelsen

kräver och vilken arbetskraft, som bör ställas till hans förfogande. Bered­

ningen bör i nämnda hänseenden samråda med länsförvaltningsutredningen.

Beredningen bör även överväga, vilka särregler för den regionala organisa­

tionen, som kan vara erforderliga för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisberedningens förslag till regional polisorganisation läggs fram i två

särskilda betänkanden. I betänkande nr 2 behandlas polisorganisationen på

länsplanet med undantag för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö,

som behandlas i betänkande nr 12.

Över betänkande nr 2 har efter remiss utlåtande avgivits av statskon­

toret, riksrevisionsverket, länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutred-

ningen och riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från

statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Till yttrandet från stats-

åklagaren i Stockholm har fogats yttrande från åklagarmyndigheten i Stock­

holm. Vidare har utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet och länssty­

relserna i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat yttrande från po­

lismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

59

den från samtliga landsfogdar utom landsfogdarna i Södermanlands, Jön­

köpings, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västman­

lands och Jämtlands län, vilka sistnämnda med undantag av landsfogdarna

i Kalmar och Örebro län deltagit i vederbörande länsstyrelses handläggning

av ärendet. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från läns­

avdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelserna i Väst­

manlands och Norrbottens län har bifogat yttranden från poliskamrarna i

Västerås respektive Luleå. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands län bi­

fogat yttranden från svenska polisförbundets länskommitté, polismästarna

i Linköping och Norrköping samt länsavdelningen av föreningen Sveriges

landsfiskaler. Yttranden har dessutom avgivits av landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S) efter samråd med TCO och de anslutna förbunden, svenska polis­

förbundet, statstjänstemannaförbundet och Sveriges kommunaltjänsteman­

naförbund, vidare av Sveriges akademikers centralorganisation samt för­

eningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiska-

ler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Över betänkande nr 12 har efter remiss yttranden avgivits av statskonto­

ret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från

polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och

Bohus län, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, föreningarna Sveriges

polismästare, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler samt Sveriges

juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet. För­

eningen Sveriges landsfiskaler har vid sitt remissvar fogat yttrande från

Göteborgs och Bohus läns avdelning av samma förening.

Polisberedningen

Undersökning hos lunsstgrelser och landsfogdar

För att erhålla underlag för sina överväganden av vilka ärenden länspo­

lischefen skall handlägga i länsstyrelsen, i vilken omfattning han skall

handla på eget ansvar, vilken arbetskraft som bör ställas till hans förfo­

gande och vilka organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande

i länsstyrelsen kräver har polisberedningen gjort vissa undersökningar hos

länsstyrelserna och landsfogdarna. Sålunda hemställde beredningen under

hösten 1962 till länsstyrelserna i samtliga län utom Gotlands län att låta

verkställa arbetstidsstudier rörande vissa grupper av ärenden, vilka hand­

lades vid länsstyrelserna under december månad 1962 och januari manad

1963, samt lämna uppgift om totala antalet ärenden av ifrågavarande slag

under åren 1960, 1961 och 1962. I samband härmed anmodades länsstyrel­

serna att angiva vilka av de uppräknade ärendena som enligt deras upp­

fattning var av sådan natur att de borde kunna överföras till eu särskild

organisatorisk enhet under länspolischefen samt alt komplettera uppräk­

ningen. Vidare anhölls om redogörelse för länsstyrelsernas uppfattning om

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

60

hur den ifrågasatta organisatoriska enheten lämpligen borde utformas samt

om en uppskattning av vad den ekonomiska administreringen av polisvä­

sendet kunde komma att innebära i arbetshänseende för länsstyrelserna ef­

ter förstatligandet.

Vid samma tid anhöll beredningen hos landsfogdarna (utom landsfogden

i Gotlands län) att även dessa skulle låta verkställa en arbetstidsstudie rö­

rande sin verksamhet som länspolischefer under januari månad 1963 samt

att de i samband därmed skulle lämna uppgift om vilka typer av polisären­

den och antalet ärenden av varje typ som handlagts på landsfogdeexpedi­

tionen under år 1962. I anslutning till arbetstidsstudien fick landsfogdarna

redogöra för dels huruvida de ansåg resultatet av den verkställda arbets­

tidsstudien utgöra ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under

årets månader och dels huruvida de ansåg att den tid de under undersök­

ningsperioden kunnat ägna åt länspolischefsuppgifterna varit tillräcklig. Vi­

dare tillfrågades landsfogdarna om personalen på respektive landsfogdeex­

peditioner och hur dess arbetstid uppskattningsvis var fördelad mellan po­

lis- och åklagaruppgifter. Slutligen lämnades landsfogdarna tillfälle att re­

dogöra för sin uppfattning om vilka av de nuvarande länspolischefsupp­

gifterna som var av sådan natur att de måste handläggas av länspolische­

fen på eget ansvar ävensom om vilka andra allmänna synpunkter som var

av betydelse när det gällde utformningen av den framtida polisorganisatio­

nen på länsplanet.

Vad beträffar undersökningen vid länsstyrelserna har beredningen i sitt be­

tänkande närmare redogjort för länsstyrelsernas befattning med de ären­

den som omfattats av arbetstidsstudierna. Beredningen har även redovisat

länsstyrelsernas uppfattning om vilka ärenden som lämpligen skulle kunna

tillföras länspolischefens handläggning. Flertalet länsstyrelser har inte haft

någon erinran mot att följande ärenden överföres, nämligen från allmänna

sektionen vapenärenden, ärenden rörande explosiva varor, förordnande av

jakt- och fisketillsyningsmän, personalärenden rörande polisorganisationens

personal, polisärenden, vissa ärenden inom gruppen allmän ordning och

säkerhet, remisser angående betänkanden m. m. avseende ärenden av po­

lisiär natur, ärenden angående intyg för erhållande av straffregisterut­

drag och olaga innehav av radioapparat, från planeringssektionen ärenden

som gäller tävlingar på väg och från civilförsvarssektionen ärenden angående

brevduvor och amatörradiosändare samt säkerhetsfrågor. Däremot har fler­

talet länsstyrelser avstyrkt överförande till länspolischefens handläggning

av passärenden och ärenden rörande ordningsstadgor och viten enligt läns­

styrelseinstruktionen. I fråga om utlänningsärenden och besvär över po­

lismyndighets beslut har länsstyrelsernas uppfattningar varit mycket skif­

tande. Vad avser sättet för länspolischefens inordnande i länsstyrelsen har

flertalet länsstyrelser föreslagit, att en särskild polissektion med länspolis­

chefen som sektionschef inrättas, men även andra lösningar har framförts.

När det gäller formerna för den ekonomiska administreringen av polis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

61

väsendet efter förstatligandet har länsstyrelserna i allmänhet utgått ifrån

att samtliga kamerala uppgifter i framtiden skall handläggas inom lands­

kontoren, där den nödvändiga sakkunskapen finnes tillgänglig.

Landsfogdarna har i sina svar till beredningen i stort varit överens om

vilka ärenden som är av sådan natur att de måste handläggas av länspolis­

chefen på eget ansvar.

Följande ärenden och arbetsuppgifter har föreslagits, nämligen allmän

planering av polisverksamheten, samarbete med andra samhällsorgan, för­

hållandet till allmänhet och press, inspektioner och rådgivning, utbildning

och övningar, undervisning i skolor i brottsförebyggande syfte, personal-

vårdsfrågor, dirigering av polispersonal, rekvisition av polis från annat di­

strikt och militär, polisens utrustning, förundersökningsledarskapet innan

någon är misstänkt, organisations- och ledningsfrågor, utövande av direkt

chefskap i vissa situationer, rekrytering, godkännande av vaktpersonal, fast­

ställande av tjänstgöringsplaner, planläggning av polisens verksamhet i krig

och fördelning av utrustning för sådan verksamhet samt gränsövervaknings-

frågor.

Beträffande landsfogdarnas synpunkter på den framtida polisorganisa­

tionen på regionalplanet har de flesta landsfogdarna framfört önskemål om

att länspolischefen skall vara fristående i förhållande till länsstyrelsens nu­

varande avdelningar. I fråga om den utförda tidsstudien förklarar flertalet

landsfogdar, att studien inte utvisar genomsnittet av arbetsbördan under

årets månader. Landsfogdarna framhåller allmänt att de på grund av sin

övriga arbetsbörda inte kunnat ägna den tid åt länspolischefsgöromålen, som

vore erforderligt.

Länspolischefs arbetsuppgifter i länsstyrelsen

Polisberedningen har närmare analyserat det material som infordrats från

länsstyrelser och landsfogdar. Beträffande de ojämnheter, som förekom­

mer i den redovisade tidsåtgången mellan olika länsstyrelser, framhåller

beredningen att de vid ett närmare studium av materialet visat sig vara fullt

förklarliga. De hänför sig till några få tidskrävande och i regel mindre fre-

kventa ärendetyper, vilka under undersökningsperioden förekommit vid

vissa länsstyrelser, medan andra länsstyrelser inte alls eller endast i ringa

omfattning haft att handlägga ärenden av detta slag.

Beredningen finner att, även om man inte kan lägga tidsstudiemateria­

let till grund för några säkrare bedömanden av den genomsnittliga arbets­

belastningen vid länsstyrelserna för handläggning av de tidsstudcrade ären­

dena, tendensen dock torde få anses tillräckligt entydig för att man skall

kunna konstatera att länspolischefens arbetsbörda endast i relativt måttlig

grad kommer att påverkas av de ärendegrupper som ifrågasatts skola över­

föras till hans handläggning. Enligt beredningens uppfattning bör i prin­

cip till länspolischefens handläggning inte överföras andra länsstyrelseären­

den än sådana som antingen direkt rör polisväsendet och allmän ordning

52

och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon av

dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Den omständigheten att

ett ärende handläggs av någon annan än länspolischefen utesluter natur­

ligtvis inte att denne bör deltaga i handläggningen, därest ärendet kräver

beaktande även från polisiära synpunkter. Genom att länspolischefen inord­

nas som tjänsteman i länsstyrelsen torde hans expertis kunna utnyttjas på

ett avsevärt smidigare sätt än vad som för närvarande är fallet, då vissa

ärenden mer eller mindre rutinmässigt remitteras till landsfogden för ytt­

rande.

När det gäller frågan om vilka av länsstyrelsens nuvarande ärenden som

är av sådan natur att de lämpligen bör tillföras länspolischefens handlägg­

ning anför beredningen i huvudsak följande.

Ärenden från allmänna sektionen. Vapenärendena måste

enligt beredningens uppfattning anses ha sådan anknytning till polisens

verksamhet för upprätthållande av den allmänna säkerheten att de lämp­

ligen bör tillföras länspolischefens handläggning. Speciellt torde länspolis­

chefens lämplighet göra sig gällande i fråga om utövandet av den tillsyn

som ålagts länsstyrelserna när det gäller polismyndigheternas handläggning

av vapenärendena. Länspolischefens egenskap av tillsyningsmyndighet samt

hans direkta förmansställning gentemot polischeferna måste emellertid av

rättssäkerhetsskäl tala mot att länspolischefen tar befattning med ärenden

angående besvär över underlydande polismyndighets beslut. Med hänsyn

vidare till att de på länsstyrelsen ankommande tillståndsärendena enligt

vapenförordningen i allmänhet är av enkel beskaffenhet ifrågasätter bered­

ningen om inte möjligheten bör lämnas öppen att till annan tjänsteman vid

länsstyrelsen överlåta handläggningen av dessa ärenden. På anförda skäl fö­

reslår beredningen sålunda i fråga om vapenärendena att länspolischefen

obligatoriskt endast bör omhänderha tillsynsverksamheten gentemot un­

derlydande polismyndigheter.

Arbetet med passärendena består till övervägande del i utfärdande av

pass, vilket för länsstyrelsernas vidkommande sker på landskanslistplanet.

Några sakliga skäl att överföra passärendena till länspolischefens hand­

läggning torde enligt beredningens mening inte föreligga. Därest någon gång

polisiär sakkunskap visar sig erforderlig, torde denna kunna tillgodoses ge­

nom att länspolischefen deltar i handläggningen i det konkreta fallet.

De polisiära synpunkterna på ärenden angående explosiva varor torde hu­

vudsakligen göra sig gällande i de fall då polismyndigheterna är tillstånds-

myndigheter. Då ärendena i regel handlägges som enmansärenden på lands­

kanslistplanet torde enligt beredningens uppfattning några större skäl för

att överföra dem till länspolischefens handläggning inte föreligga. När det

gäller den länsstyrelserna åliggande kontrollen över förordningens efter­

levnad torde emellertid anknytningen till polisens verksamhet för upprätt­

hållande av allmän ordning och säkerhet vara så markant att länspolische­

fen lämpligen bör deltaga i ärendenas handläggning.

Enligt beredningens uppfattning bör ärenden angående förordnande av

jakt- och fisketillsyningsmän överföras till den i diarieplanen för länssty­

relserna upptagna ärendegruppen allmän ordning och säkerhet och inord­

nas bland andra ärenden rörande tillsyningsmän, ordningsvakter m. fl.

Då personalärenden avseende polisväsendets personal och polisärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 19611

63

direkt rör polisväsendet och några principiella invändningar inte torde kunna

riktas mot att de handläggs av länspolischefen, föreslår beredningen att

dessa ärendegrupper i sin helhet tillföres denne.

Till ärendegruppen allmän ordning och säkerhet hänföres en mängd ären­

den av skiftande natur. Om man bortser från lokala ordningsstadgor och

besvär över polismyndighets beslut, torde samtliga dessa ärenden enligt be­

redningens mening vara av sådan natur att de lämpligen bör tillföras läns­

polischefens handläggning. Detta har också i allmänhet varit länsstyrelser­

nas uppfattning. Viss tveksamhet har dock rått när det gäller viten enligt

länsstyrelseinstruktionen, beträffande vilka ärenden vissa länsstyrelser häv­

dat att det polisiära inslaget inte är så framträdande att ett överförande är

motiverat. Beredningen kan emellertid inte finna denna invändning bärande.

Den länsstyrelserna i 7 § länsstyrelseinstruktionen givna möjligheten att

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga vi­

ten är ett utflöde av länsstyrelsens funktion som högsta polismyndighet i

länet och det polisiära inslaget i dessa ärenden måste anses vara helt do­

minerande. Däremot ifrågasätter beredningen inte att till länspolischefens

handläggning i princip överföra ärenden angående viten enligt 36 § länssty­

relseinstruktionen.

I likhet med ett flertal länsstyrelser anser beredningen att vissa principiella

invändningar kan göras mot att utlänningsärendena i sin helhet tillföres

länspolischefens handläggning. Vid handläggning av ärenden av detta slag

spelar nämligen andra hänsyn än de rent polisiära ofta in, t. ex. flykting­

politiska, sociala och humanitära. Främst torde skälen mot en överflytt­

ning göra sig gällande i ärenden angående utvisning, där det ofta kan bli

fråga om att väga polisiära skäl för utvisning mot andra skäl. Det kan inte

anses tillfredsställande att denna bedömning göres på föredragning av läns­

polischefen, som själv företräder de polisiära intressena. Samma synpunk­

ter gör sig i viss mån gällande i ärenden om uppehållstillstånd och bosätt-

ningstillstånd. Däremot torde några befogade invändningar inte kunna rik­

tas mot att länspolischefen tillföres rena verkställighetsärenden eller är fö­

redragande när det gäller den länsstyrelserna ålagda anmälningsplikten. I

sistnämnda hänseende torde länspolischefen vara bättre skickad än någon

annan tjänsteman vid länsstyrelsen med hänsyn till sin befattning med den

inre utlänningskontrollen.

Ingen av de hörda länsstyrelserna har haft något att erinra mot att re­

misser angående betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till

kommuner, utredningar m. fl. avseende ärenden av polisiär natur handläg-

ges av länspolischefen. Även beredningen föreslår att länspolischefen skall

vara föredragande när det gäller denna ärendegrupp.

Något skäl att tillföra länspolischefen ytterligare ärenden från allmänna

sektionen föreligger enligt beredningens mening inte.

Ärenden från planeringssektionen. Bland vägärendena tor­

de det polisiära inslaget vara mest markant i ärenden angående tävlingar

på väg. Eu absolut förutsättning för att sådana tävlingar skall kunna med­

givas är att erforderlig polisbevakning kan ställas till förfogande. Ärendena,

som således har en nära anknytning till länspolischefens operativa verk­

samhet, bör därför enligt beredningens uppfattning handläggas av denne.

I den mån utfärdande av lokala trafikföreskrifter i framtiden kommer alt

åvila de lokala polismyndigheterna, vilken fråga är föremål för utredning,

torde i samband med polisväsendets förstatligande polismästarna i de av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

sedda polisdistrikten böra erhålla samma befogenheter som för närvarande

tillkommer polismyndighet i stad. På länsplanet torde därför, framhåller

beredningen, efter förstatligandet endast böra handläggas dels ärenden om

hastighetsbegränsningar och bestämmande att viss väg skall vara huvud­

led eller motorväg och dels besvär över polismyndighets beslut. Särskilt när

det gäller frågan om hastighetsbegränsningar har det visat sig att motstri­

diga uppfattningar ofta gör sig gällande mellan å ena sidan polismyndig­

heternas och å andra sidan vägväsendets intressen. Enligt beredningens upp­

fattning torde objektiviteten bli bäst tillgodosedd om ärenden av detta slag

handlägges av tjänstemän som inte exklusivt representerar något av dessa

intressen. Enligt beredningens mening bör inte heller ärendena avseende

besvär över polismyndighets beslut handläggas av länspolischefen.

Enligt 40 § länsstyrelseinstruktionen är vägdirektören föredragande i ären­

den angående vägmärken, varningsmärken och säkerhetsanordningar. Då

ärendena i allmänhet får anses ha en närmare anknytning till vägväsendet än

till polisens verksamhet och vägförvaltningen i princip är verkställande organ,

anser beredningen att någon anledning att rubba på gällande ordning inte

föreligger. Beredningen förutsätter dock att länspolischefen beredes till­

fälle att deltaga i ärendenas handläggning.

Ärenden från civilförsvarssektionen. Ett flertal länssty­

relser har ställt sig avvisande till tanken att tillföra länspolischefen de egent­

liga civilförsvarsärendena, d. v. s. ärenden avseende utbildning och öv­

ning av civilförsvarspolis, bevakningspersonal och bevakningsföreinål samt

uppskov och anstånd beträffande polispersonal. Dessa ärendegrupper, som

med nuvarande organisation av civilförsvaret har ett nära samband med

verksamheten i övrigt, har ansetts böra kvarligga på civilförsvarssektionen

intill dess frågan om civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst i sin

helhet lösts. Denna uppfattning delas av beredningen.

När det däremot gäller säkerhetsfrågorna finner beredningen dessas sam­

band med länspolischefens särskilda verksamhet och med polisens verksam­

het för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet tala för att de lämp­

ligen bör tillföras länspolischefens handläggning. Detsamma anses i viss

mån även böra gälla ärenden angående amatörradiosändare, där länssty­

relsen för närvarande avger yttrande på utredning av landsfogden.

Ärenden angående brevduvor är närmast av militär natur, varför ett över­

förande av dessa enligt beredningens uppfattning knappast kan anses mo­

tiverat. Ärendena torde vidare helt sakna betydelse ur arbetssynpunkt.

Beredningen har gjort en uppskattning av den tid som kan beräknas åt­

gå för handläggning av de ärenden, som beredningen föreslagit skola till­

föras länspolischefens handläggning. Tidsåtgången har omräknats till års­

arbetskrafter. Arbetskraftsbehovet i de olika länen varierar från omkring

0,1 årsarbetskrafter i de mindre länen till 0,19 årsarbetskrafter i de största

länen.

Länspolischefs operativa uppgifter

Polisberedningen erinrar om att enligt principbeslutet om polisväsendets

förstatligande länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i länssty­

relsen med full självständighet i fråga om den operativa ledningen. Bered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1964

65

ningen framför följande allmänna synpunkter på innebörden av begreppet

operativ ledning.

Även efter polisväsendets förstatligande kommer enligt principbeslutet

länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet att ha ansvaret för och

ledningen av polisväsendet i länet. Detta innebär att länsstyrelsen måste

ha en omedelbar dispositionsrätt över polisorganisationen i länet.

Länspolischefen, som är särskilt utbildad för handhavande av polischefs-

uppgifter, bör regelmässigt ha handlings- och beslutanderätt i vad angår den

operativa ledningen av polisverksamheten. Dessa i allmänhet rutinbetonade

uppgifter, som är av utpräglat taktisk art, påfordrar i flertalet fall omedel­

bara beslut och verkställighet och lämpar sig således i allmänhet inte för

ett föredragningssystem. Varje uppgift måste lösas med hänsyn till att verk­

samheten som helhet skall kunna fungera. Denna samlade överblick skall

finnas hos länspolischefen, som alltså har att på länsstyrelsens vägnar an­

svara för ledningen av polisverksamheten i länet.

Även om den regeln bör gälla att landshövdingen inte skall ingripa i frå­

gor om utformandet av sådana praktiska polisiära åtgärder, vilka för sin

behandling framför allt kräver polisiär fackkunskap, torde det i vissa utom­

ordentliga situationer böra ankomma på honom att överta ansvaret för och

ledningen av polisverksamheten i länet, t. ex. därest allvarligare ordnings-

störande händelser inträffar eller hotar att inträffa inom länet eller eljest

då en händelse påfordrar extraordinär polisverksamhet. Det bör därför åligga

länspolischefen att hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets till­

stånd och om sådana förhållanden som kan erfordra dennes ingripande.

Länspolischefens operativa ledning torde avse åtgärder för upprätthål­

lande av allmän ordning och säkerhet, för brottsutredande verksamhet samt

för hjälp- och efterforskningsverksamhet.

Beredningen framhåller att polisens verksamhet för ordningens och sä­

kerhetens upprätthållande till huvudsaklig del är av övervakande karaktär.

I främsta rummet går den ut på att övervaka efterlevnaden av bestämmel­

ser som avser att trygga samhällslugnet. Vidare har polisen att förebygga

störningar av samhällslivet och att undanröja anledning därtill eller fara

därför. Den förebyggande verksamheten bedrives på olika sätt genom till­

syn och övervakning, genom upplysningar och anvisningar till allmänheten,

genom avstyrande av tillämnade lagöverträdelser, genom rättelse av påbör­

jade eller redan begångna bagatellartade förseelser, genom förhindrande av

fortsättning av brott in. m. Länspolischefens uppgifter inom denna gren

av polisverksamheten torde med hänsyn till den ofta förekommande nöd­

vändigheten av länsomfattande aktioner på detta område vara av stor be­

tydelse.

Polisens uppgifter beträffande dels verkställande av spaning och annan

undersökning angående brott, dels hjälpverksamhet vid olyckshändelser

in. in., dels ock spanings- och cfterlysningsverksamhet ifråga om försvunna

— Bihnng till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. AV 100

66

personer är ofta lämpade för samlade aktioner, som går över de lokala di­

striktens gränser. I dessa avseenden har länspolischefen enligt beredningens

uppfattning en viktig uppgift att fylla i operativt hänseende.

Med hänsyn till länspolischefens ställning som regional polischef, anför

beredningen, bör såsom huvudregel för hans handlande i operativt hän­

seende gälla att hans verksamhet skall vara samordnande. Denna verksam­

het bör vara inriktad på sådana polisiära aktioner, som sträcker sig över de

enskilda distriktens gränser, och han bör således i allmänhet inte ingripa

i de enskilda distriktens operativa uppgifter. Vid större polisiära aktioner,

som går utanför länsgränsen, bör hans ansvar för den samordnande verk­

samheten avse samband med länsstyrelser och länspolischefer i angrän­

sande län och med rikspolisstyrelsen.

Såsom en grundläggande förutsättning för länspolischefens möjligheter

att handla självständigt i operativt hänseende är enligt beredningens me­

ning hans befogenheter att disponera över länets polisstyrkor.

Användandet inom länet av de gemensamma och lokala polisstyrkorna

bör sålunda helt bestämmas av länspolischefen. Det bör ankomma på denne

att avgöra huruvida personalen skall användas såsom förstärkning inom

visst polisdistrikt eller ianspråktagas för uppgifter som avser hela länet. En

förutsättning för användning av lokala styrkor bör dock vara att det distrikt,

som ställer polispersonal till förfogande, inte därigenom kommer att sakna

erforderlig personal för bevakningsuppgifter. Det slutliga avgörandet, hu­

ruvida så är fallet eller ej, måste dock — för att länspolischefens operativa

oberoende skall säkerställas — tillkomma denne ensam.

Även begagnandet av nämnda styrkor utom länet bör kunna medgivas av

länspolischefen därest antingen uppgiften berör jämväl det egna länet eller

avser ett risst bestämt uppdrag under begränsad tid och det egna länets be­

hov ej eftersättes. I övriga fall bör frågan underställas rikspolisstyrelsens

prövning.

Vad angår rekryteringspersonal kommer denna att liksom nu vara sam­

mandragen till en utbildningskår. Då denna personal tillgodoser ett läns-

intresse bör länspolischefen kunna disponera över denna kader enligt sam­

ma regler som nyss föreslagits beträffande användningen av de styrkor, som

är avsedda för hela länets behov.

Beredningen framhåller att huvudregeln bör vara att det skall ligga i

länspolischefens hand att bestämma om användandet av styrkorna för hela

länets behov och om lämnandet av förstärkning från ett distrikt till ett an­

nat. Emellertid bör enligt beredningen lokal polischef i brådskande fall

kunna vända sig till befäl vid länets gemensamma styrkor eller annan lo­

kal polischef med begäran om förstärkning, och dessa befattningshavare bör

— om länspolischefens beslut bedömes inte kunna avvaktas — ha rätt att

tillmötesgå framställningen. Avdelandet av personal för tjänstgöring utom

länet bör dock alltid förbehållas länspolischefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

67

Del torde enligt beredningens mening ligga helt i linje med den själv­

ständiga ställning i operativt hänseende, som är avsedd att tillförsäkras läns­

polischefen, att denne erhåller rätt att på eget ansvar rekvirera polisför­

stärkning från annat län för att tillgodose polisverksamheten i det egna

länet. Såväl omfattningen av som ändamålet med förstärkningen bör få be­

stämmas av länspolischefen, vilken dock i känsliga fall — exempelvis ar­

betskonflikter — bör underställa ärendet landshövdingens prövning. Då

det är fråga om större polisaktioner, bör enligt beredningen rätten att till­

kalla polisförstärkning från annat län ankomma på rikspolisstyrelsen.

Chefskapet över sammandragna polisstyrkor inom länet bör enligt bered­

ningen i regel tillkomma länspolischefen. Länspolischefen bör dock — om

han finner lämpligt — kunna överlåta befälsrätten på honom underställd

befattningshavare eller vid aktioner som är samordnade med annat län, på

befattningshavare inom det länet.

Länspolischefens viktigaste operativa uppgifter i samband med upprätt­

hållande av allmän ordning och säkerhet kominer utan tvekan att avse tra­

fikövervakningen och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen

framhåller att erfarenheterna visat att det bästa resultatet i fråga om tra­

fikövervakning vinnes genom brett upplagda aktioner. Genom en kombi­

nation av länspolischefens samordnande funktion inom länet och hans ope­

rativa handlingsfrihet finnes stora möjligheter för honom att få till stånd

ett väl planlagt och effektivt genomfört trafiksäkerhetsarbete. Beredningen

finner angeläget att länspolischefen här medges stor frihet vid förberedan­

det av den operativa insatsen. Hans planeringsarbete bör nämligen inte avse

endast den för hela länets behov avsedda länstrafikpolisen utan omfatta även

de lokala styrkornas inlänkande i det länsomfattande trafiksäkerhetsarbe­

tet. Först genom att samordna länstrafikpolisens resurser i fråga om tra­

fikspecialister och utrustning med distriktens lokalkännedom och personal­

tillgång kan full slagkraft i trafikarbetet erhållas. Beredningen påpekar

dock att länspolischefens planläggningsverksamhet inte skall ersätta utan

komplettera distriktsarbetet på detta område. Vidare bör planläggningen

inte alltid inskränkas till att avse det egna länets isolerade behov. Länspo­

lischefen bör därför kunna träda i kontakt med länspolischeferna i angrän­

sande län för att i samråd med dessa samordna länens trafikövervakande

arbete. Beredningen erinrar om att i dessa frågor rikspolisstyrelsen såsom

en uppgift torde ha att meddela anvisningar för att främja samordningen.

Enligt beredningen bör i länspolischefens planläggningsarbete ingå be­

stämmande av patrulleringsomräden, patrulleringslinjer samt sätt och tid

för patrulleringen. Vidare skall trafikkontroller av olika slag organiseras. I

arbetet bör enligt beredningen även ingå att fortlöpande studera trafiken

inom länet så att trafikfällor i tid kan upptäckas och erforderliga trafik-

regleringar in. in. göras.

För att ett så effektivt resultat som möjligt av länspolischefens trafik­

68

ledande verksamhet skall erhållas hör han enligt beredningens mening fö­

reträda polisens trafikverksamhet gentemot ieke-polisiära organ. I läns­

polischefens arbete på detta område bör såsom ett led ingå planläggning av

polisens medverkan i trafikundervisningen i skolorna, utbildning av lärare

i trafikkunskap och av skolpoliser. Denna verksamhet bör bedrivas i nära

samarbete med NTF och skolmyndigheterna.

Vid sidan av länspolischefens uppgifter inom trafikövervakningen kan

uppstå behov av samordnande ledning inom länet även på andra områden

av ordningens och säkerhetens upprätthållande. Beredningen framhåller,

att de situationer, som kan inträffa, är av mycket varierande slag. Även

under rådande lugna samhällsförhållanden kan händelser inträffa, som

fordrar en samlad operativ ledning. Såsom exempel härpå anför bered­

ningen sådana arrangemang, som är kända i förväg, såsom statsbesök, större

motortävlingar, stor publiktillströmning i vissa delar av landet vid helger

och semestrar. Även om dessa händelser med sitt centrum är lokaliserade

till ett visst polisdistrikt, medför den nutida mobiliteten hos befolkningen

att händelsernas verkningar sträcker sig långt utanför de enskilda distrik­

ten. Såsom exempel på mera oförutsedda händelser vid vilka behov finns

av en länsomfattande operativ ledning, nämner beredningen större olycks­

händelser, t. ex. Surte-raset. Sådana katastrofer ställer inte bara stora krav

på polisen inom det närmast berörda distriktet utan tvingar polisen i hela

län eller landsändar att engagera sig. Det fordras vid sådana tillfällen stor

tillgång på polis för bevakning, trafikreglering, vägvisning, identifiering av

döda, utredningar av olika slag m. m. Vidare kan ordningsstörande hän­

delser inträffa under mera labila förhållanden. Sådana situationer är de

kravall- eller ligistbctonade uppträden, som under de senaste åren förekom­

mit i olika delar av landet. I allmänhet är dessa tilldragelser begränsade till

enstaka orter och de kan i allmänhet bemästras av tillgänglig polis, men

fall kan likväl inträffa, då mera länsomfattande aktioner är av nöden. Så­

som exempel på fall, då länsvis samordnade polisaktioner måste tillgripas,

anför beredningen slutligen spaning efter och infångande av brottslingar el­

ler förrymda fångar, som bedömes såsom farliga för den allmänna säker­

heten.

Vid händelser av nu aktuellt slag gäller enligt beredningen att — om full

effektivitet skall uppnås —- den operativa ledningen ej kan inskränkas till

att avse enbart det faktiska ledandet av de tillgängliga styrkorna. Länspo­

lischefens operativa befogenheter måste omfatta även planläggningsstadiet.

Vad avser länspolischefens operativa uppgifter då det gäller den brotts-

utredande verksamheten anför beredningen, att dessa närmast bör avse de

typer av brottslighet som sträcker sig över flera distrikt eller hela länet.

Hit hör enligt beredningen mobil brottslighet i allmänhet, narkotika- och

langningsbrott, vissa former av valuta- och bedrägeribrott, kassaskåpsin-

brott m. m. Det gemensamma för alla dessa typer av brott är seriemässig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 106

f

69

heten och del ofta noga planerade brottsutförandet. Även om till rikspolis­

styrelsens uppgifter kommer att höra den centrala ledningen av spaning

och utredning i vad avser den riksomfattande brottsligheten, anser bered­

ningen att länspolischefens samordnande funktion inom länet kommer att

1'å stort utrymme, i synnerhet på spaningsstadiet. Då flera fall av likartad

brottslighet inträffat inom skilda distrikt av ett län och det kan antagas

att brotten är att hänföra till samme gärningsman, synes det nämligen lämp­

ligt att — innan någon är skäligen misstänkt — samla förundersöknings-

ledarskapet beträffande alla brott hos länspolischefen, som har den bästa

överblicken över förhållandena i länet. Beredningen framhåller att även om

erforderlig personal för brottsutredande verksamhet inte skulle ställas till

länspolischefens omedelbara förfogande, denne har möjlighet att från de

olika distrikten eller rikspolisstyrelsen rekvirera utredningsgrupper för för­

undersökningens bedrivande.

Beträffande länspolischefens brottsutredande verksamhet i övrigt anför

beredningen.

Om en uppdelning av brottskatalogen i slänsåklagarbrott» och »distrikts-

åklagarbrott» kommer att ske, kan ifrågasättas om denna uppdelning bör

motsvaras av en liknande indelning på polischefssidan, vilket i stort sett

skulle innebära att länspolischefen skulle inleda förundersökning av vissa

svårutredda brott, såsom grova våldsbrott och komplicerade förmögenhets­

brott. Vad först angår de grova våldsbrotten finner beredningen praktiska

skäl tala för att den lokala polischefen i princip ansvarar för utrednings­

arbetets bedrivande, dock med rätt för länspolischefen att, om så befinnes

lämpligt, överta ansvaret för spaningen. Länspolischefens insats i dessa

fall bör i allmänhet inskränkas till rekvisition av erforderliga experter från

annat distrikt inom länet. Även rekvisition från rikspolisstyrelsen av för­

stärkning ur de till styrelsens förfogande ställda expertgrupperna bör an­

komma på länspolischefen, som därigenom får möjlighet att avgöra, huru­

vida inom annat distrikt i länet tillgänglig expertis skulle vara tillräcklig.

Såvitt avser vissa svårare brott av juridiskt komplicerad karaktär, såsom

gäldenärsbrott, vissa förskingrings- och bedrägeribrott m. fl., torde det —

beroende på den juridiska kompetens som kan komma att krävas av de lo­

kala polischeferna — kunna övervägas, om förundersökningsledarskapet på

spaningsstadiet skall tillerkännas länspolischefen. Emellertid torde vid dessa

typer av brott den misstänktes identitet vara känd redan i inledningsske­

det, varför vederbörande åklagare från början kan antagas vara inkopp­

lad som ledare av förundersökningen och därigenom nödig juridisk expertis

finnas till hands. Skulle fall förekomma, där gärningsmannens identitet ej

är känd, är enligt beredningen det intet som hindrar att åklagaren ändock

övertager förundersökningen eller att den lokale polischefen rådfrågar läns­

polischefen, som i ett sådant läge eller eljest om så befinnes lämpligt bör

kunna övertaga förundersökningen. I regel torde emellertid inte vara nöd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

70

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 100 ar 1064

vändigt att länspolischefen skall leda förundersökningarna beträffande dessa

brott.

Beredningen betonar att länspolischefens uppgifter i samband med brotts­

lighetens bekämpande inte bör inskränkas till att avse enbart rent repres-

siva åtgärder. På grund av hans nyckelställning inom länets polisväsende

anser beredningen att på honom bör falla även huvudansvaret för planlägg­

ningen av den preventiva verksamheten. Därvid bör han hålla kontakt med

honom underställda polischefer, med åklagarmyndigheter samt barnavårds-,

kriminalvårds-, social- och skolmyndigheter. Enligt beredningen bör läns­

polischefen också ansvara för planläggningen och organiserandet av poli­

sens medverkan vid undervisningen i skolorna i brottsförebyggande syfte.

Vad slutligen gäller den särskilda polisverksamheten finner beredningen

denna gren — med hänsyn till verksamhetens art — böra vara direkt un­

derställd länspolischefens operativa ledning.

Polisens hjälp- och efterforskningsverksamhet kommer enligt beredning­

ens uppfattning i övervägande antalet fall att skötas enbart av den lokala

polisen. Inte heller är i allmänhet spaningspådrag i fråga om försvunna

mera omfattande än att de kan organiseras av de lokala styrkorna, even­

tuellt med hjälp av frivilliga. Såsom tidigare berörts, framhåller beredningen,

kan emellertid inträffa katastrofartade händelser, som kräver engagemang

av länets alla poliskårer. Vid sådana tillfällen är det enligt beredningen na­

turligt att länspolischefen övertar ansvaret för organiserandet av hjälpverk­

samheten. Ej heller inom detta område bör enligt beredningen länspolis­

chefens uppgifter begränsas till enbart den rent faktiska befälsutövningen.

Även här kan ett omfattande planeringsarbete organiseras av länspolische­

fen. I första hand torde detta arbete omfatta en inventering av de inom lä­

net belägna anordningar, som från katastrofsynpunkt är särskilt riskfyllda.

Vidare bör planläggningen avse länets förbindelsenät i fråga om vägar, järn­

vägar, radio- och telexanläggningar o. s. v. Därjämte bör förberedas larm­

planer för katastroftillfällen. Såsom en speciell verksamhet inom denna

grupp anger beredningen organiserandet av fjällräddningsverksamheten

i vissa län.

En förutsättning för att länspolischefens operativa verksamhet skall fun­

gera är att den personal, som han har till sitt förfogande, är väl utbildad

för sina uppgifter. Med hänsyn till länspolischefens ansvar för viss opera­

tiv verksamhet inom länet och till hans samordnande funktion i detta av­

seende föreslår beredningen att på honom lägges tillsynen av personalens

fortbildning. Även här bör i rationaliseringens intresse gälla att erforder­

ligt samarbete med angränsande län upprätthålles. Genom att undervisnings­

verksamheten sammanföres till länen vidgas möjligheterna att erhålla vr-

keskunniga och expertbetonade undervisare. Den undervisning som kan bli

aktuell är kurser i vapenutbildning, stridstaktik och olycksfallsvård, utbild­

ning i trafikövervakning, körteknik, flygande inspektion, handhavandet av

71

den materiel, som erfordras för trafikarbetet, användningen av sambands­

medel såsom radio- och telexanläggningar med därtill hörande trafikdiscip­

lin. Hit hör även utbildningen av befattningshavare inom polishundväsendel.

Lokala kurser i brottsplatsundersökning samt utredning av vissa brotts­

typer såsom gäldenärsbrott kan enligt beredningen även räknas hit.

Beredningen har gjort en sammanställning över den arbetstid landsfog­

darna använt för fullgörande av länspolisuppgifter under januari 1963. Av

sammanställningen framgår att arbetsuppgifterna endast i ett fåtal län

krävt full arbetsinsats av en befattningshavare. Beredningen förmodar att

orsaken härtill är dels att den tid som under uppgiftsperioden kunnat äg­

nas åt länspolischefsuppgifter inte varit tillräcklig med hänsyn till att stats-

åklagargöromålen tagit för mycket tid i anspråk och dels att arbetstidsstu-

dien inte utvisat ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under årets

månader. Om sålunda tidsstudien inte kan läggas till grund för något be­

dömande av arbetskraftsbehovet, torde däremot enligt beredningens me­

ning de av landsfogdarna uppskattade arbetsinsatserna för fullgörande av

länspolischefsuppgifter per år i viss utsträckning kunna användas som ut­

gångspunkt. I enlighet med denna uppskattning kräver polischefsfunktio-

nerna redan för närvarande minst en hel årsarbetskraft i flertalet län.

Med hänsyn till att länspolischefens operativa funktioner skall väsentligt

aktiveras i den nya organisationen, särskilt beträffande trafikövervakningen,

och att vissa länsstyrelseärenden skall ankomma på polischefen i länssty­

relsen anser beredningen sig kunna utgå från att länspolischefens framtida

uppgifter i stort sett kommer att även i övriga län innebära full sysselsätt­

ning för honom.

Härjämte framhåller beredningen att säkerhetsskyddande åtgärder av

preventiv natur torde komma att kräva ökade arbetsinsatser av flertalet

myndigheter. På länsstyrelserna ankommer bl. a. ett flertal uppgifter be­

träffande sekretesskydd, tillträdesskydd, skyddskontroll m. in. Dessa frågor,

som bör tillföras länspolischefens handläggning, torde i framtiden komma

att kräva en aktivering av dennes insatser på förevarande område.

Länspolischefs ställning i länsstyrelsen

Polisberedningen erinrar om att landsfogdarna i allmänhet ansett att

länspolischefen bör ges ställning som avdelningschef i länsstyrelsen, me­

dan flertalet länsstyrelser föreslagit att vid länsstyrelsernas landskanslier

inrättas en särskild polissektion med länspolischefen som sektionschef. Vissa

länsstyrelser har dock ifrågasatt lämpligheten av att över huvud taget över­

flytta några ärenden från länsstyrelsernas nuvarande sektioner. Länspolis­

chefen skulle i stället kunna göras till föredragande i vissa ärenden utan att

för delta ändamål någon särskild organisatorisk enhet behövde inrättas.

Av de motiv som åberopats för att en särskild polisavdelning

borde inrättas vid länsstyrelserna är enligt beredningens uppfattning ange­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

72

lägenheten av att länspolischefen ges en stark och auktoritativ ställning

det mest bärande. Beredningen ifrågasätter emellertid om inte detta syfte

kan uppnås utan att man tillgriper en så radikal förändring av länsstyrel­

sernas nuvarande organisation som inrättandet av en helt ny avdelning

skulle innebära. Om huvuddelen av länspolischefens verksamhet, nämligen

den operativa ledningen av polisväsendet, såsom nyss föreslagits kommer

att bli helt fristående från länsstyrelsens nuvarande avdelningar, torde re­

dan härigenom länspolischefens självständiga och auktoritativa ställning

vara garanterad. Några befogade skäl att misstänka att auktoriteten skulle

minskas genom att länspolischefen har att handlägga vissa ärenden i lands-

kansliet föreligger inte. Förhållandet överensstämmer med vad som enligt

40 § länsstyrelseinstruktionen gäller för närvarande.

Enligt beredningens uppfattning är pågående utredningar om ny läns­

indelning och formerna för den framtida länsförvaltningen ägnade att

mana

till återhållsamhet när det gäller att vidtaga vittgående förändringar i läns­

styrelsernas organisation. Dessa utredningar kan nämligen komma att ut­

mynna i förslag, som radikalt förändrar formerna för hela den nuvarande

länsförvaltningen. Avgörande skäl talar under sådana förhållanden för att

man inskränker de organisatoriska nyordningarna vid länsstyrelserna till

vad som är direkt erforderligt för polisreformens genomförande och för

tillskapandet av en effektiv, regional polisledning.

Beredningen påpekar även ett annat skäl mot att inrätta en särskild polis­

avdelning. Såsom anförts av ett flertal länsstyrelser måste det från arbetssyn-

punkt anses olämpligt att länsstyrelsernas ärenden splittras upp på små,

fixerade enheter, vilka på grund av sin bristande elasticitet i alltför hög grad

blir beroende av hjälp från andra enheter inom länsstyrelsen. Dessa nack­

delar gör sig visserligen gällande vare sig enheten göres till en sektion eller

en avdelning, men det torde vara lättare att åstadkomma erforderlig rörlig­

het av personalen mellan två sektioner än om man tvingas gå över avdel­

ningsgränserna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig beredningen inte kunna för­

orda att någon särskild polisavdelning inrättas vid länsstyrelserna.

Beredningen anser att största möjliga överensstämmelse med nuvarande

organisation av länsförvaltningen skulle nås om en särskild polis­

sektion inrättas vid länsstyrelserna med länspolischefen som sektions­

chef och i övrigt med för de olika arbetsuppgifterna lämpad personal. Genom

en sådan organisation skulle hela den regionala polisledningen inom länet

koncentreras till en organisatorisk enhet. Beredningen framhåller dock

vissa nackdelar som vidlåder även detta alternativ. Sålunda måste det såsom

nyss framhållits anses vara mindre lämpligt att länsstyrelsens ärendegrup­

per fördelas på små, fixerade arbetsenheter, som sinsemellan är självstän­

diga i personalhänseende. Även om en omdisponering av personal lättare

kan komma till stånd mellan sektioner än mellan avdelningar, torde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

är

1964-

73

dock inte kunna undvikas att även sektionsgränserna verkar isolerande och

minskar personalens rörlighet. Nackdelarna härav gör sig inte enbart gällan­

de vid vakanser och arbetstoppar utan även när det gäller att effektivt och

fullständigt utnyttja tillgänglig arbetskraft.

Beredningen framhåller att den verkställda undersökningen visat, att

handläggningen av de föreslagna administrativa polisärendena på lands-

kanslist- och biträdesplanet inte i något län skulle kunna bereda full syssel­

sättning för minsta tänkbara personaluppsättning för sådana ärenden på en

sektion, nämligen en landskanslist och ett biträde. Genom den föreslagna

överföringen av ärenden kommer arbetsunderlaget för övriga sektioner att

rubbas. Största antalet ärenden föreslås överförda från allmänna sektionen.

Den personal, som behöver tillföras polissektionen, torde därför i flertalet

fall få tagas från allmänna sektionen samtidigt som denna personal för att

erhålla full sysselsättning måste åläggas tjänstgöringsskyldighet även inom

allmänna sektionen.

Därest länspolischefen göres till chef för en polissektion inom lands-

kansliet kommer han automatiskt att som tjänsteman bli underställd lands­

sekreteraren. En sådan ordning kan vara ägnad att väcka en viss kritik

med hänsyn till att länspolischefen skall vara fullt självständig gentemot

landssekreteraren när det gäller den operativa ledningen av polisverksam­

heten. Såsom beredningen tidigare påpekat är poliscliefsskapet länspolis­

chefens huvuduppgift. För fullgörande härav måste det enligt beredningen

anses angeläget, att länspolischefen intager eu sådan ställning inom läns­

styrelsen, att han som tjänsteman inte är subordinerad någon annan än

landshövdingen.

Några länsstyrelser har föreslagit andra lösningar av denna fråga.

Ett av länsstyrelsen i Älvsborgs län framfört förslag att länspolischefen skall

bibehållas vid sin nuvarande ställning i förhållande till länsstyrelsen finner

beredningen inte realistiskt med hänsyn till att riksdagen bestämt att läns­

polischefen skall ingå som tjänsteman i länsstyrelsen. Inte heller ett förslag

av länsstyrelsen i Värmlands län att länspolischefen samtidigt skall göras

till polischef i residensstaden anser sig beredningen kunna förorda annat

än som eu sista utväg. Därigenom skulle enligt beredningen vinsten med

reformen för regionalplanets vidkommande helt gå till spillo. En av de all­

varligaste bristerna i den nuvarande regionala polisorganisationen är enligt

beredningen att länsstyrelserna inom sig saknar expertis när det gäller po­

lisfrågor, vilket fått till följd att länsstyrelserna haft små möjligheter att

fungera i sin egenskap av högsta polismyndighet i länet. Detta förhållande

skulle konserveras om länspolischefen jämväl gjordes till lokal polischef.

Om en sådan lösning skulle visa sig nödvändig för ytterligare något eller

några län, bör det enligt beredningens mening — i likhet med vad förhållan­

det är när det gäller Gotlands län — ske såsom undantag från huvudregeln.

Såsom ett mera hållbart alternativ till förslaget om inrättande av en sär-

3* — llihang till riksdagens protokoll l!)0'i. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

74

skild polissektion utgör enligt beredningens mening vissa länsstyrelsers

förslag att inordna länspolischefen som tjänsteman i

länsstyrelsen utan att därför bilda någon ny organisa­

torisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.

Enligt beredningens uppfattning skulle en sådan organisation kunna ut­

formas på ungefär följande sätt.

I 2 § första stycket länsstyrelseinstruktionen stadgas att länsstyrelsen

består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landssekretera­

ren är chef för landskansliet och landskamreraren för landskontoret. De är

var för sin avdelning landshövdingens ställföreträdare. I ett andra stycke till

nämnda paragraf skulle kunna föreskrivas att i de län, för vilka särskilt

undantag icke gäller, dessutom skall finnas en länspolischef som har att i

länsstyrelsen handha ledningen av polisverksamheten i länet, och som är

landshövdingens ställföreträdare i detta hänseende. Denna länspolischefens

ledningsfunktion torde i länsstyrelseinstruktionen eller eventuellt i en sär­

skild instruktion för länspolischefen kunna angivas ungefär på följande sätt:

länspolischefen har i länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polis­

verksamheten inom länet. Därvid åligger det länspolischefen särskilt att vaka

över att allmän ordning och säkerhet upprälthålles, att tillse att polisväsen­

dets befattningshavare användes på lämpligaste sätt och fullgör sina uppgif­

ter i överensstämmelse med gällande föreskrifter, att sörja för att befatt­

ningshavarna meddelas erforderlig vägledning och undervisning, att göra

sig underrättad om befattningshavarnas duglighet, nit och lämplighet för

tjänsten samt verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan po­

lisen och allmänheten. Vidare bör det tillkomma länspolischefen att handha

ledningen av den för länet avsedda länspolisstyrkans verksamhet, att med­

dela anvisningar och råd till underlydande polischefer och befattningshavare

vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande, att, då så

finnes erforderligt, handha den samordnande ledningen av sådana polis­

uppgifter, som kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda polis­

distrikt, att, där särskilda förhållanden så påkallar, överta ledningen av

polisuppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef, att rekvirera

förstärkning till länets poliskårer eller medge, alt polisstyrkor från länet

för viss tid får tjänstgöra utom länet, att i fall av behov taga befälet över

sammandragen polisstyrka samt att i övrigt besluta i sådana frågor rörande

ledningen av polisverksamheten, vilka icke uteslutande tillkommer lokal

polischef.

Beredningen framhåller, att den administrativa ledningen av polisväsendet

och de övriga länsstyrelseärenden, som skall tillföras länspolischefens hand­

läggning enligt detta alternativ kommer att kvarligga inom den sektion i

landskansliet där de f. n. handlägges. Det skulle emellertid åligga länspolis­

chefen att i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller

själv avgöra följande till landskansliet hörande ärenden, nämligen ärenden

angående polisväsendets organisation och behov, polisrekrytering, tillsätt­

ning och entledigande av samt semester och tjänstledighet för befattnings­

havare inom polisorganisationen, till polisväsendet hörande ärenden angåen­

de utbildning, utrustning, arbetsordningar, belöningar och ersättningar för

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

75

hjälp åt polisman, häkten och arrestlokaler, polisens verksamhet vid krig

eller krigsfara in. in., ärenden angående allmän ordning och säkerhet (i vil­

ken ärendegrupp förutsättes ingå förordnande av jakt- och fisketillsynings-

män samt amatörradiosändare och säkerhetsfrågor medan ärenden angåen­

de lokala ordningsstadgor frånskiljes), vapenärenden samt ärenden angåen­

de tävlingar på väg. Länspolischefen bör dock inte vara föredragande i andra

besvärsärenden från underlydande polismyndigheter än sådana som avser

besvär i personalärenden.

Även om länspolischefen inte är föredragande anser beredningen, att han

bör vara närvarande vid handläggningen av sådana till landskansliet hörande

ärenden som är av vikt för polisverksamheten. Om så med hänsyn till arbets­

förhållandena inom visst län skulle visa sig lämpligt, bör Kungl. Maj :t äga

förordna om viss angiven utsträckning eller inskränkning av den föredrag­

ning länspolischefen skall utöva i landskansliet.

När det gäller den operativa ledningen av polisverksamheten inom länet

bör enligt beredningens mening länspolischefen ha egen personal till sitt

förfogande, vilken personal lämpligen bör sammanföras i en länspolische­

fens expedition. För de ärenden länspolischefen skall handlägga såsom före­

dragande i länsstyrelsen finner beredningen det i princip böra ankomma på

personalen på den sektion, till vilken ärendet hör, att lämna länspolischefen

erforderligt biträde. I förhållande till denna personal bör länspolischefen

äga samma befogenheter och skyldigheter som enligt länsstyrelseinstruktio­

nen ankommer på sektionschef. Länspolischefen bör ha sina lokaler i läns­

styrelsen.

Vid kortare förfall för länspolischefen i län, där biträdande länspolischef

ej finnes, anser beredningen det böra ankomma på polischefen i residens­

staden att handlägga brådskande ärenden av operativ natur, medan före-

dragningsskyldigheten inom landskansliet bör övertagas av den befattnings­

havare, till vars ämnesområde respektive ärende närmast hör.

Oaktat sektionsalternativet såsom förut nämnts bäst skulle överensstäm­

ma med länsstyrelsernas nuvarande organisation har beredningen ansett så

påtagliga fördelar vara förenade med det sist skisserade alternativet att

beredningen funnit sig böra förorda en lösning enligt denna linje. Några

egentliga organisatoriska förändringar inom länsstyrelserna blir härvid inte

erforderliga utan de administrativa polisärendena kommer att handläggas

inom samma enheter som för närvarande men med länspolischefen som före­

dragande. Organisationen kommer enligt beredningen att smidigt kunna

utvecklas ur den nuvarande och successivt anpassas efter den blivande ar­

betsmängden. Den kommer vidare alt kunna göras elastisk genom att läns­

polischefens föredragningsskyldighet bestämmes olika för skilda län. Läns­

polischefens självständiga och auktoritativa ställning inom länsstyrelsen

kommer tydligt till uttryck genom att han personligen inte skall vara under­

ordnad någon annan än landshövdingen. Visserligen kommer den personal,

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

76

som länspolischefen får till sitt förfogande för den operativa verksamheten,

att bli liten, men länspolischefsskapet är till sin natur en uppgift som huvud­

sakligen kommer att åvila länspolischefen personligen, och vid sidan av

personal med polisiär utbildning torde han huvudsakligen vara i behov av

sekreterar hjälp.

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningen påpekar att sedan staten övertagit huvudmannaskapet för

polisväsendet den ekonomiska förvaltning, som för närvarande handhas av

kommunerna, kommer att få ombesörjas av statliga organ. Frågan inställer

sig då hur de ifrågavarande uppgifterna lämpligen bör fördelas mellan

lokal-, regional- och centralplanet.

Polisberedningen finner övervägande skäl tala för att polisdistrikten i

största möjliga utsträckning befrias från ansvaret för polisväsendets eko­

nomiska förvaltning. Risk föreligger annars för att polischeferna kommer

att få ägna oproportionerligt stor del av sin arbetstid åt kamerala uppgifter,

vilka med fördel kan handläggas av andra organ med därför specialiserade

tjänstemän. Att helt befria lokalinstansen från uppgifter av detta slag torde

enligt beredningen inte vara möjligt. Den direkta vården och underhållet av

polisväsendets materiel måste av naturliga skäl åvila de lokala polischefer­

na. Det bör också åligga dem att hos överordnad myndighet (länsstyrelsen)

göra de framställningar och förslag, som erfordras för att en effektiv polis­

verksamhet skall kunna upprätthållas. Vidare torde det vara mest praktiskt

om lokal polismyndighet direkt till den löneutbetalande myndigheten läm­

nar sådana rapporter rörande personalens tjänstgöring som erfordras för ut­

räkning av löner och andra ersättningar. Andra kamerala uppgifter, som

torde få ankomma på lokal polismyndighet, är kontakten med sjukkassa,

attestering av reseräkningar och räkningar rörande levererad material m. m.

samt utbetalning av vissa förskott.

Tyngdpunkten när det gäller den ekonomiska administreringen av polis­

väsendet bör emellertid enligt beredningens uppfattning förläggas till re­

gionalplanet. Länsstyrelserna har i sina landskontor en organisation som är

uppbyggd för att handlägga ärenden av detta slag och har dessutom tillgång

till personal med erfarenhet och rutin när det gäller ekonomiska frågor.

Det kunde därför tyckas naturligt att i samband med förstatligandet hela

den ekonomiska förvaltning, som för närvarande ombesörjes av kommunala

organ, överflyttades till länsstyrelserna. Beredningen har dock inte ansett sig

böra förorda en sådan lösning. Från rationalitetssynpunkt torde nämligen

avsevärda fördelar stå att rinna om vissa av polisväsendets kamerala uppgif­

ter handlägges centralt för landet i sin helhet. Såsom utvecklas i annat sam­

manhang föreslår beredningen därför att bl. a. löneuträkning och löneut­

betalning ävensom upphandling av viss polisiär och teknisk materiel skall

omhänderhas av central myndighet. Huvuddelen av polisväsendets ekono­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

77

miska förvaltning kommer emellertid ändå att åvila länsstyrelsernas lands­

kontor. Den arbetskvantitet som därigenom tillföres dessa bedömer bered­

ningen såsom betydande. Beredningen anför beträffande de kamerala upp­

gifternas handläggning bl. a. följande.

Det bör åvila länsstyrelserna att på grundval av polischefernas anslags-

äskanden upprätta statförslag för länets polisväsende för vidare be­

fordran till rikspolisstyrelsen. Även om vissa sakbedömanden får förutsättas

komma att åvila länspolischefen bör sammanställning och bearbetning av

materialet ske på landskontoret.

När det gäller polisväsendets medelsförvaltning torde rikspolis­

styrelsen — förutom anslagen för sin egen verksamhet — komma att om-

händerha de medel som hänför sig till den centrala upphandlingsverksam-

heten. Övriga medel bör förvaltas av länsstyrelserna.

Den huvudsakliga bokföringen av polisväsendets utgifter och in­

komster bör förläggas till regionplanet. Trots att löneutbetalningarna kom­

mer att ske centralt bör länsstyrelserna ombesörja även avlöningsstatsbok-

föringen.

En viktig del av länsstyrelsernas bokföringsarbete kommer slutligen att

utgöras av den fortlöpande anslags kontrollen.

Rikspolisstyrelsens inköpsverksamhet för polisdistrikten torde huvudsak­

ligen komma att omfatta sådan polisiär och teknisk materiel, vars ända­

målsenlighet bör prövas av särskild expertis, ävensom motorfordon samt

utrustning och drivmedel för dessa. Övrig materiel, som huvudsakligen

kommer att vara av expensnatur, samt inventarier bör inköpas av

länsstyrelserna enligt anvisningar av rikspolisstyrelsen. Ehuru den direkta

vården och underhållet av för polisväsendet avsedda inventarier och mate­

riel bör åvila de lokala polismyndigheterna, bör det åligga länsstyrelserna

att verkställa årlig inventering av ifrågavarande inventarier och materiel.

En väsentlig del av arbetet med polisväsendets ekonomiska förvaltning

kommer att utgöras av anordningsärenden av olika slag. Gransk­

ning och bearbetning av sådan ärenden torde redan nu utgöra en av de mest

tidskrävande uppgifterna vid länsstyrelsernas kameralsektioner. Genom po­

lisväsendets förstatligande kommer antalet anordningsärenden vid läns­

styrelserna att öka avsevärt.

Det bör åligga landskontoren att föra tjänstematriklar, ur vilka

samtliga uppgifter av betydelse för personalens pensionsrätt skall kunna in­

hämtas. Vidare bör landskontoren ha att fatta beslut i ärenden om persona­

lens uppflyttning eller placering i 1 ö n e k 1 a s s.

Personalorganisationen

Enligt polisberedningens uppfattning torde det av beredningen förordade

alternativet för länspolischefens inordnande som tjänsteman i länsstyrelsen

innebära att polisreformen endast i relativt måttlig grad kommer att på­

verka arbetsbelastningen vid landskanslierna. Beredningen anser

sig därför inte böra förorda några ändringar i personalorganisationen för

dessa.

Såsom underlag för beräkning av personalbehovet vid länspolische­

fernas expeditioner har beredningen utgått från landsfogdarnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

78

uppskattning av arbetsinsatsen vid landsfogdeexpeditionerna för fullgörande

av länspolischefsuppgifter i nuläget. Med hänsyn till den aktivering av läns­

polischefernas verksamhet, som förutsatts skola ske genom polisreformen,

uppskattar beredningen den erforderliga personaluppsättningen vid läns­

polischefernas expeditioner till i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus

län en länspolischef, en biträdande länspolischef och två biträden i kon-

torskarriären, i Norrbottens län en länspolischef, en biträdande länspolis­

chef och ett biträde i kontorskarriären samt i övriga län (utom Gotlands)

en länspolischef och ett biträde i kontorskarriären.

Beredningen anser att de uppgifter av ekonomisk natur, som kommer att

tillföras länsstyrelserna genom polisväsendets förstatligande, inte kan full­

göras utan en viss personalutökning vid landskontoren. För att er­

hålla underlag för beräkningen av den erforderliga personalutökningens

storlek har beredningen undersökt hur polisväsendets ekonomiska förvalt­

ning är organiserad i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, där

förvaltningen i huvudsak ombesörjes av särskild personal. Relationen mel­

lan den kamerala personalens och polispersonalens storlek är i Malmö 1: 120

och i de övriga städerna 1: 100.

Då vissa kamerala arbetsuppgifter, som nu ombesörj es av kommunala

organ, inte kommer att åvila länsstyrelserna och dessas nuvarande stats-

bidragsgranskning bortfaller, finner beredningen relationstalet för den er­

forderliga personalförstärkningen vid kameralsektionerna kunna reduceras

till omkring V²⁰⁰. För landet i sin helhet (inklusive Stockholm) beräknar

beredningen att den från kommunerna övertagna ekonomiska förvaltningen

av polisväsendet nödvändiggör en arbetskraftsförstärkning på regionalplanet

med omkring femtio årsarbetskrafter. Beredningen understryker att denna

arbetskraftsförstärkning torde utgöra ett minimum och inte innefattar den

personalökning som kan visa sig erforderlig under själva övergångsskedet.

Med hänsyn till de nytillkomna arbetsuppgifternas art torde enligt bered­

ningen behovet av personalförstärkning vid landskontoren huvudsakligen

hänföra sig till personal tillhörande landskanslist- och kontorskarriären.

ökningen i arbetsbelastning för juristpersonal, eller motsvarande beräknas

i allmänhet inte motivera någon personalutökning. Till följd av polisverk­

samhetens omfattning i Stockholm torde dock en ny juristtjänst eller mot­

svarande böra inrättas vid överståthållarämbetet.

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Polisberedningen betonar att vad beredningen anfört om den regionala

polisorganisationen inte gäller städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Enligt principbeslutet förutsattes beträffande dessa städer att en viss sär­

reglering kunde komma ifråga.

Beredningen erinrar om att länspolischeferna enligt principbeslutet får en

självständig ställning i operativt hänseende inom länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

79

För Stockholms del påpekar beredningen att i skilda sammanhang

framhållits att anordningen med överståthållarämbetet och under detta en

polischef innebär en överorganisation. Redan på grund härav torde enligt

beredningen tanken att mellan överståthållarämbetet och polischefen in­

skjuta en länspolischef vara orealistisk. Det är uppenbart, att polischefen i

huvudstaden i operativt hänseende måste ges ställning i likhet med läns­

polischef. Det bör innebära hl. a., att ansvaret för och ledningen av polis­

verksamheten i Stockholm skall ankomma på polischefen samt att över­

ståthållaren endast i vissa utomordentliga situationer bör kunna övertaga

ledningen. Polischefen hör inte inordnas som tjänsteman i överståthållar­

ämbetet och någon föredragningsskyldighet där bör inte heller åläggas

honom.

Göteborg har för närvarande över 400 000 innevånare och Malmö inemot

250 000. Beredningen framhåller, att en dylik befolkningskoncentration inom

ett begränsat område skapar speciella problem beträffande den operativa

ledningen av polisarbetet. Ärendefrekvensen blir betydande. Brottslighets-

och ordningshållnings- (inbegripet trafik-) problem kräver en daglig aktiv

ledning i operativt avseende. Beredningen betonar, att i dessa städer nöd­

vändigheten av och möjligheten till samverkan med andra organ och insti­

tutioner är större, inte minst därför att dylika organ och institutioner här

är utbyggda i annan omfattning än vad som är fallet på mindre orter. Brotts­

lighetens koncentration till storstäderna är av speciell betydelse i detta sam­

manhang. Dessutom samlas den övervägande delen av asociala och krimi­

nella element till dessa städer. Personalstyrkornas storlek, i Göteborg 881

befattningshavare, i Malmö 530, gör att samarbetet mellan personalen i

övervakningstjänst och utredningstjänst blir en speciellt angelägen sak. An­

svarig härför är den lokale polischefen.

Beredningen anser sig med fog kunna ifrågasätta, huruvida en effektiv

operativ ledning av polisverksamheten i städer av denna storleksordning

skulle vara möjlig med en anordning, som skulle innebära, att ansvaret för

den operativa ledningen delades på två befattningshavare, den lokale polis­

chefen och länspolischefen. Beredningen erinrar om att 1957 års polisutred­

ning också som sin mening uttalat, att ett inordnande under länspolischefen

av Göteborg och Malmö polisdistrikt föreföll onaturligt och ägnat att skapa

dualism. Utredningen föreslog därför med hänsyn till omfattningen av polis­

verksamheten i dessa städer och dess i vissa avseenden särspräglade karaktär

att polisdistrikten skulle undantas från länspolischefens i Göteborgs och

Bohus respektive Malmöhus läns verksamhetsområde. Även om länspolis­

chefens ställning i förhållande till länsstyrelsen enligt 1962 års princippro­

position inte blivit utformad helt i överensstämmelse med utredningens för­

slag, synes utredningens uttalande enligt beredningens mening dock äga

oförminskad giltighet. Beredningen föreslår sålunda att polischeferna i

Göteborg och Malmö får intaga en självständig ställning i operativt hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

80

seende, direkt underställda landshövdingen. Vad som beträffande Stock­

holm sagts om polischefens ansvar för och ledning av polisverksamheten

bör enligt beredningen äga motsvarande giltighet med avseende på Göteborg

och Malmö.

Frågor beträffande rekvisition av förstärkningspersonal från storstaden

till länet i övrigt eller omvänt ävensom andra ärenden i operativt hänseen­

de, som berör länspolischefen och polischefen gemensamt, bör enligt bered­

ningen handläggas i samma ordning som kommer att gälla olika länspolis­

chefer emellan.

Om polischeferna inte underställes länspolischefen, anser beredningen att

detta även bör komma till uttryck i fråga om tjänstegradsplaceringen. Det

bör nämligen i detta sammanhang uppmärksammas att polischeferna får

en delvis annan funktion och en mera självständig ställning än övriga lo­

kala polischefer.

Vad angår organisationen framhåller beredningen att med eu

självständig polischef i Göteborg länspolischefen skulle få en personalstyrka

uPPgående till föga mer än femtedelen av Göteborgs. Då det kan ifrågasättas

om länspolischefen vid sådant förhållande får tillräckliga arbetsuppgifter,

har beredningen övervägt huruvida polischefen i Göteborg tillika bör vara

länspolischef. Härvid erinras om att befolkningen i Göteborgs och Bohus län

— Göteborgs polisdistrikt frånräknat — uppgår till omkring 187 000. Flera

andra län med länspolischef redovisar mindre befolkningssiffror. Bered­

ningen finner därför att från arbetssynpunkt skäl inte kan anföras mot en

särskild länspolischef även i Göteborgs och Bohus län.

En förening av de båda befattningarna på en hand kan enligt beredningens

mening dessutom beräknas påverka polischefens möjligheter att effektivt

leda polisverksamheten i staden. Polischeferna i storstäderna kan för när­

varande inte och kommer inte heller i fortsättningen att kunna fullgöra sina

arbetsuppgifter utan att dessa fördelas även på polisintendenter och andra

kvalificerade medhjälpare. Under sådana förhållanden finner beredningen

det inkonsekvent och icke ändamålsenligt att på sätt här diskuterats utöka

det geografiska verksamhetsområdet utöver det egna polisdistriktet.

Samma fråga kan enligt beredningen om ock med mindre aktualitet dis­

kuteras beträffande Malmö. Inom Malmö polisdistrikt finns något flera

polismän än i övriga delar av länet. En jämförelse befolkningsmässigt mellan

Malmö polisdistrikt och länet i övrigt ger emellertid vid handen, att länet i

övrigt har omkring 120 000 flera innevånare. Med hänsyn till dessa befolk-

ningssiffror och polisdistriktens antal och storlek anser beredningen det

inte vara lämpligt att låta polischefen i Malmö bekläda uppgiften även som

länspolischef.

Det kan enligt beredningen ifrågasättas, huruvida inte en organisation

med förening av tjänsten som länspolischef och polischef i en storstad måste

medföra att till polischefens förfogande ställs en polisintendent med huvud­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

81

saklig uppgift att biträda med ledningen av den operativa verksamheten

utanför storstaden. Härigenom skulle någon större vinst från besparingssyn-

punkt inte uppkomma. Organisationen måste dessutom medföra att polis­

chefen/länspolischefen inte ålägges den föredragningsskyldighet som nor­

malt skulle ankomma på länspolischef. Beredningen, som i annat samman­

hang funnit det vara en allvarlig brist i den nuvarande regionala polisorga­

nisationen att länsstyrelserna inom sig saknar expertis beträffande polis­

frågor, hävdar denna mening även i fråga om de nu aktuella länen.

Beredningen finner sålunda att övervägande skäl talar mot en förening

av de båda tjänsterna och föreslår att även i Göteborgs och Bohus län samt i

Malmöhus län bör finnas en särskild länspolischef. En organisation med en

i länsstyrelsen inordnad länspolischef i varje län torde också, framhåller be­

redningen, stå bäst i överensstämmelse med propositionens intentioner.

Beredningen hävdar att överståthållarämbetet och de båda berörda läns­

styrelserna givetvis måste avge yttranden över de lokala polischefernas

petitaförslag. Sammanställning och bearbetning ävensom föredrag­

ning av dessa förslag förutsätts skola ske av personal hos ämbetet och inom

länsstyrelsernas landskontor. Länspolischefen bör därvid givetvis tillhanda-

gå med sakbedömanden. Polisverksamheten i storstäderna faller dock utan­

för länspolischefens verksamhetsområde. Med hänsyn härtill och till anslags-

ärendenas betydelse för polisverksamhetens upprätthållande föreslår be­

redningen att storstädernas polischefer lämnas tillfälle att närvara vid före­

dragningen med rätt att anmäla avvikande mening.

Beredningen framhåller att svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig

och god rekrytering i allmänhet ger sig starkast tillkänna i storstä­

derna med dess hårdare tjänstgöringsförhållanden. Detta finner bered­

ningen bekymmersamt med hänsyn till brottslighetens koncentration till

dessa städer och den därav betingade nödvändigheten av en tillfredsställan­

de polisbevakning.

Beredningen erinrar om att de rekryteringssvårigheter som hittills före­

legat i stort sett har kunnat bemästras, bl. a. på grund av eu mycket aktiv

rekryteringsverksamhet i dessa städer. Det har därvid varit av betydelse att

polischefen, som haft att svara för polisverksamhetens upprätthållande,

också haft det avgörande inflytandet på rekryteringen.

Polischeferna i storstäderna synes därför enligt beredningen även i fort­

sättningen böra vara rekryteringsmyndigheter. Beredningen framhåller i

detta sammanhang att rekryteringen till Göteborg och Malmö har större om­

fattning än till övriga delar av respektive län ävensom att de tre storstäderna

tillsammans svarar för en tredjedel av den totala rekryteringen i landet.

Den skisserade rekryteringsordningen innebär enligt beredningen den

väsentliga fördelen, att storstäderna får tillgång till aspirantgrupper, vilka

efter genomgången polisskola direkt av polischefen kan disponeras som väl­

behövlig förstärkning i storstädernas polisväsende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1964

82

Formellt anser beredningen frågan kunna lösas genom att i rekryterings-

bestämmelserna anges att rekryteringsmyndigheter är polismästarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt länsstyrelserna. Besvär över

polischefernas beslut i rekryteringsärenden bör föras i den ordning, som

gäller beslut meddelade av länsstyrelse i motsvarande ärenden.

I detta sammanhang förordar beredningen att polischeferna i storstäder­

na ges behörighet att förordna eo poliskonstaplar. Dessa befordringsärenden

är av enkel natur men ofta förekommande i storstäderna, varför det synes

onödigt att belasta länsstyrelserna (överståthållarämbetet) med dem.

Beredningen har vidare funnit praktiska skäl tala för att storstädernas

polischefer får behörighet att tillsätta annan personal än polispersonal, i

varje fall upp till viss lönegrad.

Beredningen erinrar om att i annat sammanhang föreslagits att länspolis­

chefen inom länsstyrelsen skall handlägga vissa administrativa

ärenden av polisiär natur. För att ytterligare befästa polischefernas själv­

ständiga ställning ifrågasätter beredningen, huruvida inte annan än läns­

polischefen borde handlägga sådana ärenden i den mån de härrör från stor­

städerna. En lösning vore att uppdraga handläggningen av dessa ärenden åt

annan länsstyrelsetjänsteman än länspolischefen. Denna tanke avvisas dock

med hänsyn till att ärendena därigenom komme att behandlas utan den

polisiära expertis, som eftersträvas. Vidare kan diskuteras huruvida inte po­

lischefen borde göras till föredragande i de ärenden som här är i fråga.

Med hänsyn till bl. a. olägenheten med en föredragande utom länsstyrelsen

och den tidsspillan en sådan anordning skulle medföra eftersom polis­

chefen inte har sina tjänstelokaler i anslutning till länsstyrelsen, bör även en

sådan lösning enligt beredningens mening avvisas. Med hänsyn till vad

sålunda anförts föreslår beredningen att någon begränsning inte göres i

länspolischefens befattning med administrativa ärenden utöver vad förut

föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till organisation av den regionala polisverksamheten

har i stort sett godtagits av flertalet remissinstanser. Särskilt i fråga om läns­

polischefens ställning i operativt hänseende har emellertid skiftande me­

ningar framförts. Förslagen i deras helhet tillstyrkes eller lämnas utan er­

inran av statskontoret, länsindelningsutredningen, länsstyrelsen i Blekinge

län, landsfogden i Kronobergs län, landsorganisationen i Sverige, föreningen

Sveriges landsfiskaler och Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler. Länsförvaltningsulredningen anför, att så långt utredningen

hittills framskridit intet skäl till erinran finns mot förslaget, och förutsätter

att ett genomförande av förslaget inte skall utgöra hinder mot att utred­

83

ningen i sitt fortsatta arbete behandlar frågan om polisväsendets regionala

organisation i dess större sammahang med hela länsförvaltningens område.

Länspolischefs arbetsuppgifter och ställning i länsstyrelsen

Beredningens förslag vad avser frågan om vilka ärenden länspolischefen

skall handlägga i länsstyrelsen, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de

flesta remissinstanserna. Vissa allmänna synpunkter på frågan

har från några håll anförts.

Länsstyrelsen i Hallands län anser sålunda ett fastslående av att vissa

ärenden skall ankomma på länspolischefen vara föga ändamålsenligt och

anför, att det bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra åt vilken eller vilka

tjänstemän föredragningsskyldigheten bör anförtros. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län åter, som anser att av betänkandet ej otvetydigt fram­

går vilken ställning i länsstyrelsen länspolischefen får och som utgår från

att länspolischefen härvidlag bör vara underordnad landssekreteraren, an­

för, att om detta subordinationsförhållande skulle medföra fara för läns­

polischefens auktoritet i operativt hänseende, det torde vara bättre att läns­

polischefen tilldelas enbart operativa arbetsuppgifter.

Enligt överståthållarämbetet bör länspolischefen inte vara föredragande i

ärenden beträffande tillsyn över polisverksamheten men bör dock närvara

vid handläggningen av sådana ärenden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser angående de administrativa ärenden,

som skall anförtros länspolischefen, att anledning saknas att till dessa hän­

föra sådana ärenden, som enligt normalarbetsordningen handlägges av

landskanslist som enmansärenden.

Landsfogden i Västernorrlands län anför i fråga om länspolischefens

ställning såsom allmän expert i polisiära frågor inom länsstyrelsen, att det

torde vara angeläget att instruktionsvägen skapa garantier för att länspolis­

chefen i nämnda egenskap icke belastas med andra ärenden än sådana som

är av direkt polisiärt intresse.

Föreningen Sveriges polismästare förutsätter att vid remisser angående

betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till kommittéer, ut­

redningar m. fl. polismästarna beredes tillfälle att avge yttranden eller

upplysningar till länspolischefen.

Beträffande vissa detaljer i beredningens förslag i fråga om länspolis­

chefens administrativa arbetsuppgifter har några myndig­

heter uttalat sig. Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län att det lämp­

ligen endast bör åläggas länspolischefen att utöva den tillsyn som ålagts läns­

styrelserna när det gäller polismyndighetens handläggning av vapenärenden.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt landsfogdarna i Västerbottens och Norr­

bottens län ifrågasätter om inte även besvär över polismyndighets beslut i

vapenärenden bör handläggas av länspolischefen som föredragande. Lands­

fogden i Stockholms län däremot anser det vara särskilt betydelsefullt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

84

länspolischefen befrias från besvärsärenden beträffande områden i vilka

han utövar tillsyn över lokalplanet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den länsstyrelsen åliggande kon­

trollen över efterlevnaden av förordningen om explosiva varor helt bör åvila

länspolischefen och anför till stöd för denna uppfattning, att ordnings- och

säkerhetssynpunkterna här är så framträdande att handhavandet av kon­

trollen bör vara en polisiär uppgift.

Landsfogden i Västernorrlands län ifrågasätter om länspolischefen bör

vara föredragande i tillsättningsärenden rörande polispersonal, då den per­

sonliga kännedom länspolischefen kan ha eller förutsättes ha beträffande

personalen stundom kan föranleda misstankar från personalens sida om

bristande objektivitet från länspolischefens sida. Överståthållarämbetet

anför, att mot länspolischefens handläggning av besvär i personalärenden

lär kunna riktas invändningar av samma beskaffenhet och tyngd, som polis­

beredningen själv riktat mot länspolischefens handläggning av besvär över

underlydande polischefsbeslut av annat slag.

Beträffande ärenden rörande viten enligt 7 § länsstyrelseinstruktionen an­

ser länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Kopparbergs län att sådana, med

hänsyn bl. a. till att det polisiära inslaget ej alltid är helt dominerande, inte

bör överföras på länspolischefen. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter

huruvida inte länspolischefen bör såsom föredragande handlägga även ären­

den angående besvär över polismyndighets beslut i frågor rörande allmän

ordning och säkerhet. Även landsfogden i Norrbottens län anser att dessa

ärenden bör handläggas av länspolischefen.

Vad beträffar ärenden om verkställighet av beslut i utlänningsärenden

är överståthållarämbetet tveksamt om lämpligheten av att dessa skiljes från

de befattningshavare, som handlägger övriga utlänningsärenden. Landsfog­

den i Norrbottens län däremot ifrågasätter den av beredningen framförda

argumenteringen mot att länspolischefen handlägger utlänningsärenden.

Nämnda argumentering grundar sig enligt landsfogden troligtvis på en för­

legad uppfattning att polischef inte skulle kunna beakta andra frågeställ­

ningar än rent polisiära.

Ärenden angående tävlingar på väg bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs

lön — såvida länspolischefen inte får ställning som sektionschef i länsstyrel­

sen — inte överflyttas på länspolischefen. Länsstyrelsen åberopar, att vid

handläggningen av ett sådant ärende avseende tävling av större omfattning

det även kan uppkomma frågor av social och sanitär natur samt frågor som

har närmare anknytning till vägväsendet än till polisens verksamhet. Läns­

styrelsen i Hallands län anser på likartade grunder att avgörandet främst

är ett samordningsproblem som inte bör överlåtas till länspolischefen, d.v. s.

en av de i ärendet intresserade experterna.

Vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter

och ställning i länsstyrelsen vid handhavandet av

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

85

dessa uppgifter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrel­

serna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus

och Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Värmlands och Gävleborgs län, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges juristförbund.

Ytterligare ett antal remissniyndigheter tillstyrker i princip beredningens

förslag i denna del men anför vissa erinringar mot förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker sålunda nödvändigheten av att

i en kommande instruktion länspolischefens operativa uppgifter noga av­

gränsas från de uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande

i landskansliet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som finner det självfallet att läns­

polischefen vid sin befattning med den operativa ledningen måste ha en

fristående ställning, anser dock att beredningen överbetonat detta förhållan­

de och framhåller att gränsen mellan dithörande åtgärder och polisväsendets

ledning i övrigt stundom kan vara tämligen oklar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att de operativa uppgifterna, med

tanke på länspolischefens ställning i länsstyrelsen och hans förhållande till

rikspolisstyrelsen, i görligaste mån bör preciseras. Av betydelse i detta sam­

manhang finner länsstyrelsen vara att det fastslås vilka befogenheter läns­

polischefen äger att vid lösandet av självständiga operativa uppgifter dis­

ponera över länets polispersonal inklusive rekryteringspersonal ävensom

hans möjligheter att tillkalla förstärkning från annat län. Länsstyrelsen i

Västmanlands län åter anser att det i pratiken inte bör erbjuda någon svå­

righet att skilja mellan länspolischefens operativa polisledande uppgifter

och hans administrativa uppgifter. Däremot riktar länsstyrelsen i ett annat

avseende kritik mot beredningens förslag. Sålunda erinras om att länssty­

relse jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen har ett helt och odelat ansvar för

ledningen av polisväsendet i länet, varför det inte bör tillkomma ett centralt

verk som rikspolisstyrelsen att dirigera denna verksamhet. På länspolis­

chefen bör därför enligt länsstyrelsens mening helt ankomma att i alla lägen

bestämma över användningen av länets polisstyrkor, det må gälla deras an­

vändning inom eller utom länet, och på rikspolisstyrelsen bör allenast an­

komma att verka för samordning. Denna uppfattning delas av länsstyrelser­

na i Örebro och Jämtlands län. Eftersom beredningens uttalanden om läns­

polischefens ställning enligt sistnämnda länsstyrelses mening kan tolkas på

olika sätt, anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att den regionala polisled­

ningen inte lkir utformas så att länsstyrelsens skyldighet alt svara för allmän

ordning och säkerhet i länet blir eu tom fras utan verkligt innehåll och att

denna viktiga samhällsfunktion i stället blir en angelägenhet för en läns­

polischef under inflytande och ledning av eu stark central polismyndighet.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det angeläget att i läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

86

styrelseinstruktionen uttryckligt anges vilka befogenheter landshövdingen

har att ingripa i länspolischefens operativa verksamhet så att ansvarsför­

delningen blir klar och entydig. Om emellertid landshövdingen inte till-

erkännes några befogenheter i detta avseende eller endast i rena undantags­

fall måste det enligt länsstyrelsens mening innebära att ansvaret för polis­

väsendet i länet tillkommer länspolischefen och ej landshövdingen eller

länsstyrelsen samt att det är oegentligt att beteckna länspolischefen som

landshövdingens ställföreträdare i dessa ärenden. Det kan enligt länsstyrel­

sen ifrågasättas om inte en sådan ordning skulle innebära en avsevärd för­

svagning av länsstyrelsens ställning i länet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att enligt förslaget länspolis­

chefen är landshövdingens ställföreträdare i fråga om den operativa verk­

samheten. Härav torde enligt länsstyrelsen följa att landshövdingen då han

är i tjänst äger besluta i sådant ärende men att i landshövdingens frånvaro

länsstyrelsen inte kan inverka på länspolischefens handlande. Länspolis­

chefen eller den som tillfälligt vikarierar i dennes frånvaro, anför länssty­

relsen, utövar då ensam länsstyrelsens befogenhet såsom högsta polismyn­

dighet i länet i ifrågavarande ärende, något som — även om olägenheter

härav i praktiken inte skulle uppkomma — inte torde vara lämpligt. Enligt

länsstyrelsen bör därför länspolischefen handlägga de operativa ärendena

på länsstyrelsens vägnar.

Beredningens förslag i förevarande del har avstyrkts eller starkt kriti­

serats i vissa yttranden. Överståthållarämbetet anser sålunda förslaget

om att länspolischefen i länsstyrelsen skall ha ansvaret för och ledningen

av polisverksamheten inom länet vara oklart och stridande mot besluts- och

ansvarsordningen i övrigt inom länsstyrelsen. Oklart synes enligt ämbetet

vara huruvida länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) skall ha

kvar befogenheten att utfärda allmänna direktiv beträffande den operativa

verksamhetens bedrivande. Ämbetet finner det stridande mot besluts- och

ansvarsordningen att länspolischefen såsom tjänsteman i länsstyrelsen till-

lägges befogenheter, som landshövdingen inte fortlöpande får. Om avsikten

är att länspolischefen med uteslutande av länsstyrelsen skall ha ansvaret

för och ledningen av polisverksamheten på angivet sätt, bör den organisa­

tionsformen väljas, att länspolischefen utövar verksamheten i eget namn

helt fristående från länsstyrelsen. Denna lösning synes enligt ämbetet ej

böra hindra bibehållandet av den föreslagna befogenheten för landshöv­

dingen — således inte länsstyrelsen — att i utomordentliga situationer över­

taga den operativa ledningen. Beträffande den administrativa tillsynen över

polisverksamhetens bedrivande i länet — vilken fråga enligt ämbetet ej

synes vara tillräckligt uppmärksammad i betänkandet — ifrågasätter äm­

betet inte att länspolischefen skall äga inspektera underlydande polismyndig­

heter och meddela dem råd och anvisningar. Däremot bör enligt ämbetet

klagomål från enskilda personer över polisens beteende handläggas av läns­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196b

87

styrelsen, som jämväl bör äga att på eget initiativ upptaga till granskning

förhållanden i polisarbetet, vilka från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest

synes anmärkningsvärda. Sådan tillsyn över polisverksamheten av över­

ordnad »civil» instans synes ämbetet vara ägnad att bättre än prövning av

länspolischefen minska den misstro mot polisen, vilken stundom lätt upp­

kommer hos allmänheten.

Liknande synpunkter anför läns styrelsen i Stockholms län, som föreslår

att en distinktion göres mellan operativ verksamhet och operativ målsätt­

ning. Länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) bör ha rätt att ange

målet för polisens användning, när så är påkallat, medan länspolischefen

självständigt — men inte på länsstyrelsens vägnar — leder den tekniska

polisverksamheten. Beredningens förslag synes enligt länsstyrelsen vidare

innebära, att när länspolischefen inte kan nå landshövdingen, det blir läns­

polischefen, som ensam kommer att avgöra även viktiga polisärenden samt

ärenden angående allmän ordning och säkerhet. Även häremot invänder

länsstyrelsen och anför.

Det måste klart definieras vad som avses med »utomordentliga situatio­

ner», vilket icke framgår av betänkandet. Begreppet får under inga förhål­

landen fattas för snävt utan tvärt om givas en mycket vidsträckt tolkning.

Under detta begrepp måste enligt länsstyrelsens uppfattning hänföras allt

som icke hör till den alldagliga rutinen och sålunda även inträffade eller

befarade oroligheter i samband med nöjestillställningar (s. k. midsommar-

bråk m. m.). Såsom länsstyrelsen ser saken, måste beslut i alla dessa frågor

fattas av landshövdingen och i dennes frånvaro av länsstyrelsen i dess i dy­

likt fall vanliga sammansättning med landssekreteraren som beslutande

efter vederbörlig föredragning, vilken i dessa fall bör ankomma på läns­

polischefen.

Länsstyrelsen i Hallands län kan inte tillstyrka beredningens förslag be­

träffande den operativa ledningen på det regionala planet då förslaget i

väsentliga delar avviker från den för länsstyrelsen i övrigt gällande ord­

ningen. Föreskriften att länsstyrelsen skall ansvara för polisverksamheten

inom länet och förslaget att länspolischefen skall vara ensam beslutande i

fråga om den mest betydelsefulla delen av polisverksamheten inom länet

synes mindre väl förenliga. I princip skall inom länsstyrelsen alla beslut

fattas efter föredragning medan endast enklare ärenden lår handläggas så­

som enmansärenden. Det måste därför ge anledning till starka betänklig­

heter, att ärenden beträffande den operativa ledningen, skall avgöras av

länspolischefen exklusivt. Dessa ärenden är ej sällan av ömtålig och ingri­

pande natur samt kan beröra en betydande allmänhet. Det innebär även

ett frångående av den från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla föreskrif­

ten, att i länsstyrelsen ärenden regelmässigt skall handläggas av minst två

befattningshavare. Beredningen synes enligt länsstyrelsen ha överbetonat

angelägenheten av att ge länspolischefen en självständig ställning. Länssty­

relsen delar inte heller beredningens uppfattning att den operativa ledningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

88

i allmänhet inte lämpar sig för ett föredragningssystem. Åtskilliga av upp­

gifterna är inte operativa i egentlig mening och de som verkligen har sådan

karaktär torde under normala förhållanden förutsätta en förberedande plan­

läggning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att det i fråga om länspolischefens

operativa uppgifter synes vara riktigt att länspolischefen får betydande

självständighet beträffande praktiska polisiära åtgärder men att han dock

är underställd länsstyrelsen. Även med nu rådande organisation, menar

länsstyrelsen, är landsfogden mycket självständig med avseende på den ope­

rativa verksamheten, och det samarbete och samråd, som ägt rum i dessa

frågor, har varit värdefullt för såväl länsstyrelsen som landsfogden. Läns­

styrelsen anför vidare.

Landshövdingen kan emellertid ofta vara förhindrad att utöva sitt äm­

bete. Att länspolischefen då i brådskande, kanske ytterst kritiska och i för­

hållande till allmänheten känsliga polisfall skulle i landshövdingens från­

varo vara ensam bestämmande förefaller varken lämpligt eller riktigt och

kan leda till betänkliga konsekvenser. Om detta ses i samband med bered­

ningens förslag att polischefen i residensstaden skall vara ersättare för

länspolischefen, ter det sig än mer betänkligt. Det bör för övrigt eftersträvas

att fredsorganisationen och befälsförhållandena i fred bli så kongruenta

som möjligt med vad som avses skola gälla i krig.

Länsstyrelsen i Värmlands län menar att, om länsstyrelsen skall kunna

få erforderlig insyn och utöva något mera väsentligt inflytande vad gäller

ledningen av polisverksamheten, det torde bli nödvändigt att länspolische­

fen inordnas i länsstyrelsen på sektionschefsplanet.

Såsom beredningen tolkat begreppet operativ ledning har det enligt läns­

styrelsen i Kopparbergs län fått en betydligt mera vidsträckt innebörd än

som länsstyrelsen anser böra läggas in i begreppet. Detta har lett till att

länspolischefen tillagts alltför vittgående befogenheter, vilket kommer att

medföra att länsstyrelsens av ålder givna uppgift att svara för ordning och

säkerhet de facto överförs på länspolischefen. Länsstyrelsen nämner som

exempel trafikövervakningen. Länspolischefens operativa ledning i fråga

om denna bör enligt länsstyrelsens mening begränsas i högre grad än vad

beredningen synes ha ansett lämpligt. Landshövdingen som länsstyrelsens

chef bör därför enligt länsstyrelsens mening ej betagas möjligheten att ge

direktiv om utformningen av trafiksäkerhetsarbetet, i varje fall i större

sammanhang. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör länspolischefen vara

fullt självständig i fråga om den operativa ledningen i egentlig mening,

medan däremot i handläggningen av frågor, som inte bara är av fackpo-

lisiär natur utan även inrymmer sociala eller andra frågor, bör deltaga,

förutom landshövdingen och länspolischefen, även avdelningschef, annan

länsstyrelsetjänsteman och vid behov experter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att, om avsikten är att länspolis­

chefen i fråga om den operativa ledningen inte skall vara underställd vare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

89

sig länsstyrelsen i traditionell mening eller landshövdingen, ansvarsfördel­

ningen mellan länsstyrelse och länspolischef bör fullt klarläggas genom

erforderliga författningsändringar. Länsstyrelsen finner polisberedningens

förslag oklart och ofullständigt samt anser det nödvändigt att länsstyrelsen

bibehålies som högsta polismyndighet på samma sätt som nu gäller. Proble­

met blir då endast att klart fixera de uppgifter, som skall åvila länspolis­

chefen i denna hans egenskap och i vilka länsstyrelsen inte i oträngt mål

skall ingripa.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har intet att erinra mot att länspolis­

chefen får full självständighet i fråga om den rutinmässiga ledningen av

den operativa verksamheten. Beredningen förutsätter att det bör ankomma

på landshövdingen att ingripa och överta ledningen allenast vid inträffade

eller väntade ordningsstörande händelser eller eljest då händelse påfordrar

extra ordinär polisverksamhet. Det kan likväl enligt länsstyrelsen även

under normala förhållanden finnas anledning för landshövdingen eller, vid

dennes frånvaro, landssekreteraren att initiera åtgärder till effektivering

av polisverksamheten. Vissa ordningsstörande företeelser har nämligen icke

blott en polisiär utan även en social sida. I fråga om den lokala organisa­

tionen och rikspolisstyrelsens organisation, anför länsstyrelsen, har bered­

ningen i enlighet med riksdagens beslut framlagt förslag till en organisa­

tion, avsedd att säkra en medborgerlig förankring av polisväsendet. I fråga

om den regionala organisationen har beredningen däremot starkt under­

strukit vikten av länspolischefens självständiga ställning. Landshövdingen

har givits en obestämd ställning och avdelningschefen har helt friställts så­

vitt avser den operativa verksamheten. En sådan ordning anser länsstyrelsen

vara föga överensstämmande med statsmakternas intentioner.

Med hänsyn till den påfallande starka ställning, som länspolischefen en­

ligt beredningens förslag erhåller, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens

län om ansvaret och ledningen av polisväsendet i länen verkligen kommer

att ligga på länsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att ansvarsfördelningen

blir klar och entydig anser länsstyrelsen att i länsstyrelseinstruktionen bör

uttryckligen anges vilken befogenhet landshövdingen har att ingripa i

länspolischefens operativa verksamhet. I övrigt bör enligt länsstyrelsen för­

utsättningarna för länspolischefens rätt att ensam disponera över länets

lokala polisstyrkor anges mera distinkt än som skett i betänkandet.

Beträffande vissa spörsmål i övrigt ifråga om länspolischefens operativa

ledningsuppgift i länsstyrelsen må följande uttalanden redovisas.

Landsfogden i Norrbottens län utgår ifrån att polisberedningen ansett att

landshövdingen inte ens i utomordentliga situationer skall ingripa i den

rent operativa verksamheten. Däremot synes det enligt landsfogden själv­

klart, att han i sådana fall skall kunna meddela allmänna direktiv angåen­

de polisverksamhetens inriktning in. in.

Poliskammaren i Luleå stad delar beredningens uppfattning att läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 106i

90

polischefen måste ha befogenhet att använda de för hela länet avsedda ge­

mensamma polisstyrkorna men anser att, då det gäller samma befogenhet

beträffande de lokala styrkorna, storleken av den styrka som länspolis­

chefen får utnyttja bör fastställas till sin övre gräns.

Riksåklagarämbetet anför:

Beredningen föreslår att beslutanderätten när det gäller tillkallande av

polisförstärkning från annat län bör ankomma på rikspolisstyrelsen då det

är fråga om större polisaktioner. Enligt ämbetets mening är det ur såväl

praktiska som principiella synpunkter lämpligast, att rätten att rekvirera

polispersonal utifrån även för dessa fall skall tillkomma länspolischefen.

En annan sak är att länspolischefen skall äga rätt att vända sig till riks­

polisstyrelsen för att genom dess förmedling erhålla den förstärkning som

befinnes erforderlig.

Beträffande den brottsutredande verksamheten vill ämbetet understryka

det ytterst angelägna i att åklagaren på regionalplanet till sitt förfogande

får tillräckligt kvalificerad polispersonal för fullgörande av de förunder­

sökningsuppgifter som åvilar honom. Det kan ifrågasättas om icke en kri­

minalpolisstyrka av elitkaraktär för komplicerade utredningar bör stå till

länspolischefens disposition för att, när regionalåklagaren inträder som

förundersökningsledare, ställas till dennes förfogande. Framförallt är det

angeläget att specialister på olika brottstyper, exempelvis gäldenärsbrotten,

ingår i en sådan styrka. Även för distriktsåklagare synes böra föreligga

möjlighet att få tillgång till dylik expertis i den mån sådan icke finnes att

tillgå inom deras egna åklagardistrikt.

Även statsåklagaren i Malmö anser att det bör finnas en för länets behov

avsedd kriminalpolisstyrka, direkt underställd länspolischefen och av den­

ne ställd till länsåklagarens förfogande. Styrkan bör, liksom nu är fallet

med kriminalstatspolisen, finnas i residensstaden. Jämväl åklagarmyn­

digheten i Stockholm anser att länsåklagaren bör ha kriminalpolispersonal

ställd till sin disposition.

Statsåklagaren i Stockholm finner det beträffande den brottsutredande

verksamheten uppenbart opraktiskt, att länsåklagaren för varje mål skall

vända sig till den lokala polischefen för att få utredningspersonal anvisad.

Detta förfarande torde även vara ägnat att framkalla en för båda parter

irriterande dragkamp mellan länsåklagaren och den lokala polisverksamhe­

ten om dispositionen av polispersonalen. Från åklagarväsendets synpunkt

är det uppbarligen av stort värde att länsåklagaren får disponera en viss

bestämd personalstyrka antingen på länsplanet eller på lokalplanet.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar att, om fråga uppstår om förstärkning

av polispersonalen för det fortsatta utredningsarbetet i de fall då åklagare

inträtt som undersökningsledare, samråd bör tagas mellan åklagaren och

länspolischefen om man inom polisdistriktet ej kan tillhandahålla erforder­

lig personal.

Statsåklagaren fortsätter.

I detta sammanhang bör framhållas, att åklagaren under vidlyftiga rätte­

gångar kan äga behov av att inför domstolen ha tillgång till biträde av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196't

91

eller annan polisman, som deltagit i utredningen. Detta är eu praktisk åt­

gärd, betingad av omständigheterna. Rättigheten bör uttryckligen fastslås,

så att vederbörande polischef ej utfärdar förbud mot åtgärden. Som bered­

ningen framhållit, torde länspolischefen endast böra utöva ledande verk­

samhet rörande spaningar om seriebrottslighet. Att anlita honom som

undersökningsledare beträffande vissa allvarligare brott framstår som

oegentligt.

Mot vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter i

samband med utredande av så kallad mobil brottslighet har poliskammaren

i Västerås intet att erinra. Beträffande länspolischefens brottsutredande

verksamhet i övrigt anför poliskammaren.

Beredningen har beträffande uppdelningen i länsåklagarmål och distrikts-

åklagarmål hävdat att länsåklagarmålen i princip är av sådan svårighets­

grad att dessa i huvudsak skall handläggas av länsåklagaren. Med detta

resonemang som bakgrund finner poliskammaren det vara mest naturligt

att förundersökningen leds av den mest kvalificerade polischefen, nämligen

länspolischefen. Det skall ju ankomma på denne att tillse att kvalificerad

personal sköter utredningen, att hos rikspolisstyrelsen påkalla biträde av-

experter m. m. I de fall, där länspolischefen finner utredningen vara av-

mindre krävande art, bör han dock medges rätt att delegera ansvaret för

förundersökningsledningen på underordnad polischef.

Landsfogden i Stockholms län ifrågasätter om inte till länspolischefens

område borde överföras den disciplinära bestraffningsrätten inom polisvä­

sendet. Beträffande sistnämnda ärenden anser föreningen Sveriges polis­

mästare att de bör handhas av den lokala polischefen i hans egenskap av-

chef för sin kår. — Beträffande länspolischefernas operativa uppgifter förut­

sätter föreningen att länspolischefen samråder med polismästarna vid dis­

positionen över länets polispersonal och vid operativa uppgifter i fråga om

trafikövervakningen samt vid planläggning av polisens medverkan vid un­

dervisningen i skolorna och vid utbildningen av lärare i trafikkunskap och

av skolpoliser.

Landsfogden i Kopparbergs län. med vilken föreningen Sveriges landsfog­

dar instämmer, anser att beredningens katalog över länspolischefens ope­

rativa verksamhet inte kan anses uttömmande, och anför att hit exempel­

vis hör länspolischefens inspektionsverksamhet. Även landsfogden i Väster-

norrlands län anmärker på att beredningen inte berört frågan om inspek­

tioner av de lokala polischeferna.

Beredningens förslag att inordna länspolischefen som

tjänsteman och föredragande i länsstyrelsen utan att

därför bilda någon ny organisatorisk enhet av sektions- eller avdelnings-

karaktär för polisärenden tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt

taget samtliga remissmyndigheter. Förslaget har mött erinringar endast

från länsstyrelserna i Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbot­

tens och Norrbottens län som anser att en särskild sektion bör inrättas med

länspolischefen som sektionschef.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dr

196b

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands lön blir visserligen eu särskild

polissektion mycket mindre än vad i allmänhet bör krävas för en sektion,

men länsstyrelsen anser ändock att en sådan sektion bör tillskapas då

denna form för verksamheten bäst överensstämmer med gällande länssty­

relseorganisation samtidigt som därigenom länspolischefens göromål av­

gränsas från andra sektioners. Länsstyrelsen erinrar även om att landsfog­

den enligt gällande bestämmelser skall vara chef för en särskild sektion

av länsstyrelsen i dess krigsorganisation.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopar som skäl för sin ståndpunkt

svårigheterna att på ett ändamålsenligt sätt avgränsa de operativa uppgif­

terna och behovet av ett samrådsförfarande i vissa fall inom länsstvrelsen.

Länsstyrelsen anför vidare.

Länspolischefens ställning som sektionschef i länsstyrelsen synes icke

behöva inverka menligt på länspolischefens auktoritativa ställning inom

länsstyrelsen, om han som tillbörligt är ges full självständighet i fråga om

de operativa uppgifterna i egentlig mening och lönemässigt tillerkännes eu

särställning i förhållande till övriga sektionschefer i länsstyrelsen. Läns­

polischefen bör vidare såsom sektionschef vara föredragande inför lands­

hövdingen. Länsstyrelsen kan i detta sammanhang ej underlåta att fram­

hålla att i diskussionen om länspolischefens ställning inom länsstyrelsen

prestigesynpunkter i alltför hög grad synes ha gjort sig gällande.

Skulle däremot, såsom polisberedningen föreslagit, länspolischefens verk­

samhet —- bortsett från den medverkan som i ärenden av ej operativ ka­

raktär lämnas inom länsstyrelsens sektioner — bli helt fristående i för­

hållande till länsstyrelsens nuvarande avdelningar, är detta såsom tidigare

framhållits ägnat att inge betänkligheter av olika slag. Att exempelvis helt

avkoppla avdelningschefen på landskansliet från varje medinflytande vid

handläggning av ärenden, där hans erfarenheter kan vara av värde, medan

länspolischefen förutsättes skola deltaga i handläggningen av vissa ärenden

inom länsstyrelsen utanför hans egentliga verksamhetsområde, kan enligt

länsstyrelsens mening icke vara en rimlig anordning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att, om länspolischefens ar­

betsenhet skulle bli alltför liten för att bilda sektion, man i stället inrättar

ett särskilt länspolischefens kansli, som i organisatoriskt hänseende knytes

till allmänna sektionen.

Länsstyrelsen i Korrbottens län ifrågasätter om länspolischefen med den

starka ställning beredningen förordat lämpligen bör inrymmas i länsstyrel­

sen. Skall länspolischefen, framhåller länsstyrelsen, handlägga ärenden av

administrativ natur på länsstyrelsen bör han också tilldelas en sektion med

personal, över \ilken endast han har chefskap.

Viss tveksamhet ifråga om formen för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen har uttryckts av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Läns­

styrelsen anser visserligen att den av beredningen föreslagna anordningen

tillsvidare kan godtagas men menar att i organisatoriskt hänseende större

klarhet skulle vinnas, om en särskild sektion tillskapades med länspolis­

chefen som sektionschef. Länsstyrelsen framhåller vidare att i betänkan-

93

det ej är fullt klart framställt om länspolischefens föredragning i länssty­

relseärendena skall ske inför landshövdingen i närvaro av landssekreteraren

eller endast inför landshövdingen. Den senare anordningen avstyrker läns­

styrelsen.

Sist berörda spörsmål har tagits upp i ett tlertal remissyttranden. De läns­

styrelser, som uttalat sig i fragan, har i allmänhet haft den åsikten att i de

ärenden som tillföres länspolischefens handläggning, denne bör vara före­

dragande eller beslutande samt intaga samma ställning som länsstyrelsens

övriga motsvarande befattningshavare på landskansliet. Anledning till nå­

gon begränsning i landssekreterarens ställning som landshövdingens ställ­

företrädare finns enligt dessa myndigheters mening sålunda inte. Samma

uppfattning framföres av Sveriges juristförbund. Landsfogdarna i Stock­

holms, Uppsala och Malmöhus län samt föreningen Sveriges stadsfiskaler

utgår från att de administrativa ärenden, som länspolischefen skall hand­

lägga, är av den karaktär att de antingen skall föredragas för landshövdingen

eller handläggas av länspolischefen som ensam beslutande. För landsfogden

i Norrbottens län framstår det som uppenbart att länspolischefen även i

sin föredragande och beslutande verksamhet i administrativa ärenden skall

intaga eu fullt självständig ställning i förhållande till avdelningschef. Detta

finner landsfogden nödvändigt om länspolischefen verkligen skall garan­

teras ett klart oberoende av avdelningschefen i den operativa verksam­

heten, då gränsen mellan operativ och administrativ verksamhet är högst

flytande.

Beredningens förslag att länspolischefen i egenskap av föredragande skall

ha samma skyldigheter och befogenheter som sektionschefen gentemot per­

sonal inom vederbörande sektion har avstyrkts av länsstyrelsen i Hallands

län och Sveriges juristförbund samt kritiserats av länsstyrelsen i Uppsala

län och av några av de länsstyrelser som föreslagit att särskilda polissektio­

ner inrättas.

Enligt Sveriges juristförbund innebär ett sådant arrangemang, att sek-

tionspersonalen skall lyda under två chefer med lika befogenheter, vilket

vid hårdbelastning av personalen kan komma att medföra olägenheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att det samarbete, som vägdirek­

tören har som föredragande med planeringssektionens personal, visat sig

löpa friktionsfritt ehuru han inte har några befogenheter i förhållande till

denna.

Angående spörsmålet om vem som vid kortare förfall töi länspolischeten

i län, där biträdande länspolischef ej finns, skall handlägga operativa ären­

den av brådskande natur anser länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och

Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Värmlands och Kopparbergs län,

föreningen Sveriges landsfogdar samt föreningen Sveriges polismästare att

den lämpligaste polismästaren i länet bör förordnas härtill. Sistnämnda

förening ifrågasätter om det inte bör ankomma på rikspolisstyrelsen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

94

förordna vikarien. Såsom motivering för sin ståndpunkt anför landsfogden

i Kopparbergs län, att residensstadens poliskår i vissa fall är mycket liten

i förhållande till kåren i någon annan av länets städer.

I fråga om placeringen av länspolischefens lokaler anser länsstyrelsen i

Jämtlands län, landsfogdarna i Värmlands, Västerbottens och Gotlands lån

samt poliskammaren i Västerås, att länspolischefen bör ha sina lokaler i

anslutning till polisen i residensstaden.

Länsstyrelsen och landsfogden i Gotlands län samt länsstyrelsen i Jämt­

lands län överväger beträffande respektive län en annan lösning av

den regionala organisationen än de för länen föreslagna.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att länsstyrelsen i sitt yttrande

över 1957 års polisutrednings principbetänkande instämde i ett av landsfog­

den i länet avgivet yttrande, vari anfördes.

Ifråga om Gotlands län har utredningen föreslagit länet såsom ett polis-

distrikt samt att med tjänsten som polischef ej skall förenas åklagargöro-

mål. Häremot torde intet vara att erinra. Däremot kan jag ej instämma i

utredningens uttalande att något behov' av länspolischef i egentlig mening

icke kommer att föreligga i länet. Behovet av sakkunnigt biträde vid hand­

läggning av ärenden rörande länets polisväsende bör väl gälla Gotlands län

i samma mån som övriga län. Avgörande härutinnan skall väl ej vara polis­

frågornas kvantitativa beskaffenhet. Beträffande Stockholms stad har ut­

redningen uttalat, att polismästaren där av naturliga skäl kommer att fylla

den funktion, som i länen tillkommer länspolischef. Samma betraktelsesätt

bör väl tillämpas beträffande polismästaren i Gotlands polisdistrikt. Enligt

min uppfattning saknas varje anledning att frånkänna länsstyrelsen i Got-

^an(^s lan behov av länspolischef. Polismästaren i Gotlands polisdistrikt bör

därför erhålla samma ställning (och utbildning), som avses för övriga läns­

polischefer och polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsen tillägger att länsstyrelsen vidhåller nyssberörda yttrande,

om denna fråga inte skulle vara slutligt avgjord av statsmakterna genom

riksdagens ställningstagande till 1962 års principproposition.

Landsfogden i länet anför i sitt yttrande över polisberedningens förslag.

Jag vill ifrågasätta om ej flera skäl talar för att med polischefsbefattning­

en i Gotlands län bör förenas ställningen som länspolischef. Det är näm­

ligen tydligt att flera av7 de uppgifter som i övriga län enligt beredningen

skall läggas på länspolischef kommer att i Gotlands län åvila polischefen

i länets polisdistrikt. Länsstyrelsen i Gotlands län såsom högsta polismyn­

dighet i länet torde ha berättigat anspråk på att den befattningshavare,

som skall biträda länsstyrelsen i polisiärt avseende, har samma kvalifika-

tioner och kompetens som en länspolischef. Jag kan ej finna annat än att

såväl polisutredningen som polisberedningen i detta avseende utan till­

räckliga skäl undervärderat de viktiga uppgifter, som ankommer å polis­

väsendet i länet, ej minst med tanke på länets avskilda och utsatta geogra­

fiska läge.

Även för polischefen i Gotlands polisdistrikt torde det vara av betydelse

att ha officiell ställning som länspolischef på grund av den ökade auktori­

tet en sådan tjänsteställning får anses medföra inom polis- och åklagar­

väsendet samt gentemot andra statliga och kommunala myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

95

Med hänsyn till att inom länet ej skall stationeras någon länsåklagare

torde det också vara betydelsefullt att polischefen besitter tillräcklig juri­

disk kompetens beträffande frågor, som äger samband med förundersökning

i brottmål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Länet är avsett att indelas i endast två polisdistrikt, varav det ena om­

fattar ^h/9 av hela länets befolkning. Utrymmet för länspolischefens opera­

tiva, samordnande uppgifter blir härigenom högst avsevärt inskränkt.

Aktivitet från länspolischefens sida med avseende å operativa uppgifter kan

med hänsyn härtill endast i ringa omfattning ifrågakomma utan ingripande

i uppgifter, som normalt skall ankomma på centraldistriktets chef. Över­

driven aktivitet från länspolischefens sida kan lätt leda till ett dubbelkom-

mandosystem, som måste betecknas såsom olyckligt.

Länsstyrelsen är därför av den uppfattningen att det bästa för detta läns

vidkommande — och sannolikt även för vissa andra av de mindre länen

—- är att länspolischefen samtidigt göres till polischef i centraldistriktet.

I betänkandet har till bedömande upptagits ett förslag i sådan riktning

från länsstyrelsen i Värmlands län, vilket förslag beredningen icke ansett

sig kunna förorda annat än »som en sista utväg». Vad beredningen anfört

mot en sådan principiell lösning av länspolischefens ställning finner läns­

styrelsen icke bärande.

Det anföres bl. a., att genom en sådan ordning länsstyrelsen skulle sakna

den expertis ifråga om polisfrågor, som är en förutsättning för länsstyrel­

sens möjligheter att fungera såsom högsta polismyndighet i länet. Det kan

icke finnas något hinder för länspolischefen, även om han samtidigt är

lokal polischef i residensstaden, att fungera såsom expert åt länsstyrelsen

-vad de relativt fåtaliga tillfällen, då behov därav föreligger.

Ej heller kan länsstyrelsen inse, att den eftersträvade ökningen av in­

satserna i trafiksäkerhetsarbetet skulle omöjliggöras av en sådan orga­

nisation.

En påtaglig vinst av ett sådant system skulle bli att länspolischefen dels

för de samlade uppgifterna som regional och lokal chef skulle kunna dispo­

nera kvalificerad personal i erforderlig utsträckning, dels skulle kunna ägna

sina krafter enbart åt kvalificerade arbetsuppgifter, dels ock skulle få en

levande kontinuerlig kontakt med polisverksamheten, som är ägnad att

göra honom mera skickad att fullgöra även länspolischefsuppgifterna. Läns­

polischefens inplacering såsom tjänsteman vid länsstyrelsen och utan den

kontakt med polisarbetet, som landsfogdens nuvarande ställning såsom

förundersökningsledare i större brottmål ger, kan komma att isolera honom

frän det aktiva polisarbetet och skapa svårigheter för honom att i önskvärd

utsträckning kunna följa utvecklingen inom polisens verksamhetsområde.

De synpunkter, som herr Stålil i sitt yttrande framfört såsom motivering

för sitt yrkande att länspolischefen bör ha sina lokaler icke i länsstyrelsen

utan i anslutning till polisen i residensstaden, biträdes även i detta samman­

hang och åberopas såsom stöd för den här föreslagna organisationen.

En organisationsform sådan som den av länsstyrelsen här förordade för­

utsätter dock att polisintendenttjänster i erforderlig utsträckning inrättas

med befogenhet att på polischefens uppdrag handlägga mindre betydelse­

fulla polischefsärcnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 196b

96

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningens förslag beträffande den ekonomiska administreringen av

polisväsendet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta remissin­

stanserna. Sålunda bär riksrevisionsverket, som begränsat sitt yttrande till

att avse endast detta avsnitt, inte liaft något att invända mot förslaget.

Förslaget att bl. a. löneuträkning och löneutbetalning skall verkställas

centralt, medan bokföringsarbetet med anledning av löneutbetalningen och

förandet av tjänstematriklar in. in. skall ombesörjas av landskontoren, har

föranlett uttalanden av ett antal remissmyndigheter. Länsstyrelsen i Stock­

holms län finner den föreslagna centrala utbetalningen av löner ändamåls­

enlig men anser att denna fråga i det kommande utredningsarbetet bör

preciseras. Vidare framhåller länsstyrelsen att arbetet med personalbok­

föring och löneklassplacering inte kommer att medföra några oöverstigliga

svårigheter för landskontoren, då dessa har stor erfarenhet av sådana ar­

betsuppgifter. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör även matrikeluppgif­

terna vara lämpade för databehandling.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har den uppfattningen att man bör

undvika en fördelning av med varandra nära sammanhörande uppgifter

på olika myndigheter och anser därför att även bokföringsarbetet bör om­

besörjas centralt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det fördelaktigt från enhetlighets-

synpunkt att löneutbetalningen ombesörjes av central myndighet. Den del

av anslagsbevakningen, som rör avlöningsanslaget anser länsstyrelsen böra

omhänderhas av den utbetalande myndigheten, som då ett budgetår närmar

sig sitt slut har bättre möjlighet att beräkna medelsförbrukningen än läns­

styrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det likaledes föga rationellt att

splittra dessa arbetsuppgifter mellan den regionala och centrala myndig­

heten men finner övervägande skäl tala för att den ekonomiska administra­

tionen helt koncentreras till länsstyrelserna. Samma uppfattning har läns­

styrelsen i Norrbottens län.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om inte den ekono­

miska administrationen bör förläggas till regionalplanet i större omfattning

än vad beredningen tänkt sig. Från praktisk och rationell synpunkt anser

länsstyrelsen, att den myndighet, som ålägges att ombesörja löneuträkning

och löneutbetalning, även bör åläggas alla arbetsuppgifter, som har an­

knytning till personalen, till vilka uppgifter även bör läggas anslagsberäk­

ning och anslagsbevakning.

Beträffande avlöningsbokföringen ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar

län om tillräckligt fog föreligger för genomförande av förslaget på denna

punkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det naturligt att den tekniska hand­

läggningen av löneärenden och dylikt bör ske inom länsstyrelsen, då den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

97

myndighet som utövar chefsskap över underlydande organ kommer i dag­

lig kontakt med personalen in. m. Oaktat beredningen anfört skäl, som

talar för en viss centralisering av arbetet, vill länsstyrelsen inte helt släppa

tanken på en decentralisering med tyngdpunkten av det kamerala arbetet

förlagt till länsstyrelserna. Länsstyrelsen erinrar härvid om att även läns­

styrelserna snart får tillgång till datamaskiner. I vart fall hävdar länssty­

relsen att samma myndighet som handhar löneutbetalningen även bör om­

besörja avlöningsbokföringen och förandet av tjänstematrikeln.

Även länsstyrelsen i Örebro lön erinrar om att länsstyrelserna snart kom­

mer att få tillgång till datamaskiner, varför man nu inte bör binda sig för

all framtid för en central uträkning och utbetalning av polispersonalens

löner utan bör vara beredd att decentralisera dessa arbetsuppgifter till läns­

styrelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar svårigheten att med det föreslagna

systemet för löneutbetalning rätta till uppkomna fel, som kan vara att söka

hos inte mindre än tre myndigheter.

Beträffande beredningens förslag i övrigt i denna del anför länsstyrel­

sen i Uppsala län att det synes mest rationellt om sammanställningen av

polischefernas anslagsäskanden och bedömandet av dessa får åvila läns­

polischefen. För en sådan lösning talar enligt länsstyrelsen särskilt att det

är fråga om förslag till rikspolisstyrelsen.

Personalorganisationen

Beträffande personalbehovet på landska nslierna påpekar länssty­

relsen i Skaraborgs län att det först sedan den nya reformen prövats under

något eller några år torde komma att visa sig i vad mån den något ökade

arbetsbelastningen vid landskanslierna kräver arbetsförstärkning. Länssty­

relsen i Västernorrlands län anser att behovet av ytterligare arbetskraft på

landskansliet sammanhänger med hur behovet av administrativ arbetskraft

på länspolischefens expedition blir tillgodosett.

Enligt landsfogden i Gävleborgs län synes beredningens bedömning av ar­

betskraftsbehovet på såväl landskansliet som landskontoret vara något

knapp.

Mot beredningens förslag till personaluppsättning vid länspolis­

chefernas expeditioner har erinringar gjorts av elva länsstyrel­

ser, tio landsfogdar, Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen

Sveriges landsfogdar och Sveriges juristförbund.

Enligt landsfogden i Stockholms län förefaller länsplanet med en så knapp

personaltillgång som föreslagits ha blivit satt å sidan i förhållande till de

personellt välutrustade riks- och lokalplanen. Landsfogden anför bl. a.

Med hänsyn till det kända förhållandet alt landsfogden inom ramen för

tillgängliga personalresurser icke tillfredsställande haft möjlighet ombe­

sörja länspolischefsuppgifterna, till kravet på aktivering av verksamheten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

98

till mångfalden av de nya uppgifter som från 1965 tillkommer, till angelä­

genheten av att länspolischefsämbetet från början kan fungera i verklig

kontakt med det levande polisarbetet och därvidlag fylla sin funktion bör

ovillkorligen krävas en helt annan personalorganisation vid länspolische­

fens expedition än vad förslaget förutsätter. Utan tillgång till en på sakkun­

skap och erfarenhet grundad analys av länspolischefsskapet och dess totala

uppgifter torde det icke vara möjligt att bestämma det samlade personal­

behovet. Enligt min bedömning torde i första hand krävas förstärkning i

form av personal ur kommissariegraden för befattningar motsvarande bi­

trädande polisintendenterna i storstädernas poliskårer.

Under hänvisning till landsfogdens i länet yttrande anför länsstyrelsen i

Stockholms län att frågan om behovet av en större personaluppsättning på

länspolischefens expedition än vad beredningen föreslagit bör ytterligare ut­

redas. Särskilt angeläget är det enligt länsstyrelsen att tillgång finnes till kva­

lificerade polismän i befälsställning, varav en i kommissariegraden. Där­

jämte bör, anför länsstyrelsen, åtminstone inom Stockholms län finnas —

förutom biträdande länspolischef — även en polisintendent.

För att lösa vikariefrågan för länspolischef och polismästare och då det

är otillräckligt med en polisman för det omedelbara biträdet åt länspolis­

chefen föreslår landsfogden i Uppsala län att till länspolischefen knytes

även en polisintendent med samma utbildning som länspolischefen. Därest

detta förslag inte vinner beaktande bör enligt landsfogden hos länspolischef

tjänstgörande polisman vara i kommissaries grad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som menar att länspolischefens biträdes-

organisation är alltför snävt tilltagen, framhåller att länspolischefen i län,

som saknar biträdande länspolischef, ständigt bör ha biträde av ett högt

polisbefäl, helst i intendentsgraden. Vidare bör länspolischefen vid behov

kunna få en eller flera assistenter ur centralstyrkan i residensstaden kom­

menderade till sin hjälp. Länsstyrelsen förutsätter, att den person i kontors-

karriären, som tillföres länspolischefens kansli, skall vara kansliskrivare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den kvalificerade polisman i

befälsställning, som enligt förslaget ställs till länspolischefens förfogan­

de, inte skall inneha denna tjänst såsom en passagetjänst samt anför vidare,

att två biträden i kontorskarriären framstår som ett minimum.

Landsfogden i Hallands län bedömer det som ytterst angeläget att den

sekreterarhjälp, som föreslås åt länspolischefen, hänföres till landskanslist-

karriären.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att den hjälp som föreslås

åt länspolischefen är alltför knapphändigt tilltagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att, för att tillgodose länspolis­

chefens i länet behov, en biträdande länspolischef, en landskanslist och mer

än ett biträde i kontorskarriären måste ställas till förfogande. Länsstyrelsen

anför såsom motivering härför bl. a.

Endast Stockholms och Malmöhus län har större invånarantal än Älvs­

borgs län och enligt statistiska uppgifter ligger Älvsborgs län rörande anta­

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 196i

99

let brott bland de främsta i riket. Härtill kommer att länets vidsträckthet

och struktur i och för sig stegrar arbetsbördan. Detta avspeglas även i gäl­

lande personalplan för landskanslierna m. m., där Älvsborgs län hänföres

till grupp II. Enligt beredningens förslag skall inom Älvsborgs län ingå icke

mindre än sju polisdistrikt, varjämte fasta enheter för länsomfattande po­

lisverksamhet kommer att vara förlagda till såväl Vänersborg som Borås.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län förutsätter att arbets­

kraftsbehovet på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall

vunnits angående behovet.

Landsfogden i Värmlands län anser att varje länspolischef bör biträdas

av en biträdande länspolischef och om sådan ej kan erhållas av en juridiskt

utbildad polisintendent.

Länsstyrelsen i Örebro län, som finner det svårt att nu bedöma arbets­

kraftsbehovet på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall

finnas minst en kommissarie, en polisassistent och en kontorist. Motsva­

rande förslag framför länsstyrelsen i Västmanlands län.

Landsfogden i Kopparbergs län till vars yttrande föreningen Sveriges

landsfogdar i princip hänför sig, anser att det polisbefäl, som skall tjänst­

göra hos länspolischefen, bör vara mera stadigvarande placerat hos honom

än beredningen föreslagit och ha polisintendents grad. Vidare bör länspolis­

chefen ha ett polisbefäl i assistentgrad till sitt förfogande, vilken kan dit-

kommenderas på viss tid. I de minsta länen kan möjligen en poliskommis­

sarie av högre dignitet ersätta intendenten och den ditkommenderade assi­

stenten. Den föreslagna befattningshavaren i kontorskarriären bör regel­

mässigt vara av kansliskrivares grad. Landsfogden anför bl. a., att bered­

ningen vid bedömningen av biträdesorganisationens karaktär och storlek i

alltför stor utsträckning synes ha byggt på de uppgifter, som lämnats till

beredningen om den tid och arbetskraft som i nuläget ägnas olika arbets­

uppgifter och arbetsmoment, samt hävdar, att det för att få en något så

när säker grund för bedömningen är nödvändigt att närmare studera och

analysera de olika arbetsuppgifterna. Ett sådant studium har landsfogden

gjort på basis av den erfarenhet han har såsom länspolischef i Kopparbergs

län, och han förebringar en analys, som utvisar vilka av de på länspolis­

chefen enligt förslaget ankommande operativa uppgifterna, som bör hand­

läggas av respektive länspolischefen, högre polisbefäl och befäl i assistent­

grad. Landsfogden anför att behovet av en kvalificerad medhjälpare är på­

tagligt i de län, där länspolischefen på grund av långa resor ofta är borta

från stationeringsorten, vilket är fallet i Kopparbergs län, samt att behovet

av medhjälpare även accentueras i ett sådant län som Kopparbergs, där

antalet polisdistrikt är stort. Dessutom måste, anför landsfogden, sakkun­

nigt biträde lämnas den sektion på landskansliet, som bereder polisärenden.

Det kan nämligen inte rimligen vara meningen, att länspolischefen annat

än undantagsvis skall bindas vid sådan beredning.

100

Enligt landsfogden och länsstyrelsen i Gävleborgs län bör i sagda län in­

rättas en tjänst som biträdande länspolischef. Härför talar enligt landsfog­

den förutom invånarantalet i länet att antalet polisdistrikt i länet är stort,

att avstånden är långa och att residensstaden inte är centralt belägen. Den

polisman, som enlig beredningens förslag skall tjänstgöra hos polischefen,

måste inneha en förhållandevis hög tjänstegrad och i Gävleborgs län är det

enligt landsfogden motiverat att vederbörande har polisintendents ställning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län biträder av landsfogden i länet fram­

ställt förslag att länspolischefens kansli tillföres en biträdande länspolis­

chef samt anser det vidare sannolikt att förstärkning erfordras även med

en förste landskanslist. Landsfogden framhåller, att länet av ålder haft an­

seende som ett av rikets mera krävande i såväl polis- som åklagarhänseende.

Vidare framhåller landsfogden önskvärdheten av en kvalificerad befatt­

ningshavare med hänsyn till vikarie och jourtjänstgöring samt för rekryte­

ring av länspolischefsbefattningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför som ett oeftergivligt krav att ett

kvalificerat polisbefäl ställes till länspolischefens disposition även i Jämt­

lands län. Länsstyrelsen framhåller att arbetsmängden för regionalorgani­

sationen enligt förslaget visserligen blir betydande men att de arbetsupp­

gifter, som kan anses så kvalificerade att de bör handläggas av länspolis­

chefen personligen, i de mindre länen knappast kan anses vara så omfat­

tande att de bereder honom full sysselsättning. Om något polisbefäl inte

ställes till disposition blir enligt länsstyrelsen organisationen å ena sidan

för svag för att arbetsuppgifterna skall medhinnas och medför å andra si­

dan att länspolischefen måste personligen ägna sig jämväl åt mindre kvali­

ficerade uppgifter.

Landsfogden i Norrbottens län anför att även Norrbottens län bör tillföras

två biträden i kontorskarriären. Uppmärksammas bör för övrigt, framhåller

landsfogden, att Norrbottens län erfarenhetsmässigt är rikets polisiärt mest

arbetstyngda län. Arbetsvolymen är enligt landsfogden sådan att om över­

tidsarbete inte skall förutsättas som normalt ytterligare en befattningshavare

i polischefskarriären måste beräknas för länet.

Sveriges juristförband, med vilket Sveriges akademikers centralorganisa­

tion instämmer, anser att beredningens förslag till kontors- och biträdes-

personal till länspolischefens förfogande är för knappt tilltagen. Förbundet

anför vidare.

För den operativa verksamheten skall länspolischefen utom i de största

länen förutom kontorspersonal endast ha en kvalificerad polisman i befäls-

ställning till sitt förfogande. Detta är enligt förbundets förmenande otill­

räckligt. Det bör därför i län, där ej föreslagits inrättande av en biträdande

länspolischefstjänst, i stället inrättas en tjänst som polisintendent med sam­

ma utbildning som länspolischefen. Intendenten skulle vara vikarie för läns­

polischefen vid kortare ledigheter och i övrigt biträda denne i arbetet samt

därutöver kunna vikariera för polismästare. Genom en sådan intendenttjänst

skulle även tillskapas en passagetjänst till polisinästartjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

101

Vad beredningen anfört om arbetskraftsförstärkningen vid landskon­

toren har föranlett erinringar från ett flertal länsstyrelser.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands län uttalar helt allmänt

att den av beredningen föreslagna arbetskraftsförstärkningen är för snävt

tilltagen, och flertalet av nämnda länsstyrelser framhåller att den är avgjort

för liten under övergångstiden. Dessutom riktar länsstyrelsen i Östergöt­

lands län uppmärksamheten på rådande svårigheter att ställa nödiga lokaler

till förfogande vid en utökning av personalen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att för kamerala behov bör nyin-

rättas en ordinarie landskanslisttjänst, en kontoristtjänst och en skriv-

biträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att tre befattningshavare bör tillföras

landskontoret, och anför att hänsyn ändå inte tagits till den personalökning,

som kan visa sig nödvändig under själva övergångsskedet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör i samband med den personal­

förstärkning, som bör tillföras länsstyrelserna i alla län, minst en perma­

nent tjänst som landskanslist inrättas samt bör kameralsektionen under

uppbyggnadsskedet tillfälligtvis tillföras ytterligare en tjänst såsom förste

landskanslist.

Länstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att kameralsektionen till att börja

med förstärkes med minst två kvalificerade årsarbetskrafter i landskanslist-

och kontorskarriären samt att länsstyrelsen tillföres anslagsförstärkning för

anställande av tillfällig personal under själva övergångsskedet. Länsstyrelsen

anser att den bedömning av arbetskraftsbehovet, som beredningen gjort

vilar på ytterst osäker grund och finner det för närvarande omöjligt, att på

ett tillförlitligt sätt ange behovet av personal för den ekonomiska förvalt­

ningen.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det angeläget, att av de två nya befatt­

ningar, som föreslås, den ena inrättas som landskanslisttjänst och den andra

inte lägre än kanslibiträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker, att den första förutsätt­

ningen för att den väntade situationen i arbetshänseende skall kunna be­

mästras med förstärkning endast av personal i landskanslist- och kontors­

karriären är att någon juristtjänst på kameralsektionen inte är obesatt. Så

har vid länsstyrelsen sedan länge varit fallet beträffande två länsnotarie-

tjänster. Länsstyrelsen önskar personalförstärkning med en ordinarie lands­

kanslist, en kontorist och ett kontorsbiträde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det erforderligt att kameral­

sektionen tillföres minst tre arbetskrafter och framhåller med hänsyn till

arbetskraftsbehovet i länet, att länsstyrelsen enligt förslaget missgynnats

vid jämförelse med flera andra län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

102

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den föreslagna arbetsför­

stärkningen kan komina att visa sig otillräcklig.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO-S) betonar att de förutsätt­

ningar beträffande den kamerala personaluppsättning, som beredningen ut­

gått ifrån, inte föreligger därest uträkning och utbetalning av löner inte kan

ske centralt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län påpekar,

att betydande problem att rekrytera personal föreligger, speciellt inom lands-

kanslistkarriären, och att de landskanslister som på senare tid placerats på

kameralsektionen snabbt vunnit befordran, varför täta ombyten av befatt­

ningshavare måst ske. Härigenom har den sakkunskap och rutin, som för-

utsättes finnas hos landskanslistpersonalen på denna sektion blivit starkt

beskuren, vilket medfört att juristpersonalens arbetsbörda ökat. Länsstyrel­

sen i Malmöhus län anser en omprövning av kameralsektionens arbetskrafts­

behov vara oundgänglig om beredningens förslag skall kunna tillämpas som

avsett.

Beträffande frågan om tjänstebenä in ningen av länspolischefen

anser länsstyrelsen i Jämtlands län att den bör upptas till ny prövning.

Lansstyrelsen anser titeln länspolischef vara tung och opraktisk. Däremot

finner länsstyrelsen titeln polisdirektör lämplig och i konsekvens med tjäns-

tebenämningarna för chefstjänsterna inom ett flertal andra länsförvaltnings-

områden.

Frågan om benämningen av den tjänsteman, som i vissa län närmast skall

biträda länspolischefen, har beredningen ej ägnat någon närmare uppmärk­

samhet, anför landsfogden i Norrbottens län, som anser att benämningen

länspolisintendent eller möjligen länspolisadjutant är lämpligare än »bi­

trädande länspolischef». Besvärliga missförstånd kan uppstå om den före­

slagna titeln införes, menar landsfogden, då i praktiken och i synnerhet vid

titulering tillägget »biträdande» bortfaller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Förslaget om särreglering av polischefens ställning i storstäderna har

i dess helhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksrevisionsverket,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveri­

ges juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet.

Beredningens förslag avseende organisationen i Stockholm har inte

föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Beträffande polischefens i

Stockholm ställning har vissa remissmyndigheter uttalat sig. Statskontoret

delar beredningens uppfattning, att polischefen i Stockholm måste ges en

ställning i likhet med länspolischef. Ämbetsverket förutsätter att polische­

fens formella anslutning till överståthållarämbetet kommer att regleras

instruktionsvägen, så att statsmakternas principbeslut, att den högsta led­

103

ningen av polisverksamheten skall vara förlagd i länen till länsstyrelsen och

i Stockholm till överståthållarämbetet, blir till fullo beaktat.

Överståthållarämbetet framhåller att, därest avsikten är att ämbetet (i

likhet med länsstyrelserna som sådana) ej skall äga befogenhet att utfärda

allmänna direktiv beträffande den operativa verksamhetens bedrivande, äm­

betets uppgifter såsom regional polismyndighet uttryckligen bör förklaras

inte skola avse ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i operativt

avseende. Vad sålunda sagts innefattar enligt ämbetet inte något ställnings­

tagande mot beredningens förslag att överståthållaren i utomordentliga si­

tuationer skall kunna övertaga ledningen. Ämbetet förordar sådan befogen­

het liksom skyldighet för polischefen att hålla överståthållaren fortlöpande

underrättad om viktigare förhållanden i det operativa polisarbetet.

Beredningens förslag att polischeferna i Göteborg och Malmö inte skall

underställas länspolischefen i operativt hänseende och den på grund härav

förordade särregleringen av den regionala polisorganisationen i Göteborgs

och Bohus samt Malmöhus län har berörts av några remissinstanser.

Vad avser särregleringen i Göteborgs och Bohus län

synes det statskontoret motiverat med vissa smärre avvikelser från vad som

föreslagits för övriga län utan alt avkall göres beträffande länsstyrelsens sär­

ställning. Det synes sålunda ämbetsverket lämpligt, att polischefen i Göte­

borg direkt under länsstyrelsen svarar för polisverksamheten i staden. Ett

behov av samordning av polisverksamheten mellan staden och övriga distiikt

inom länet torde även föreligga. Möjligen torde detta vara särskilt fram­

trädande i vad avser en stad av denna storlek och de närmast intilliggande

distrikten när det gäller trafikreglering, spaning efter brottslingar och ge­

nomförande av brottsförebyggande åtgärder. Statskontoret föreslår därför

att den operativa samordningen mellan staden och länet i övrigt sker genom

länspolischefens försorg. Statskontoret förutsätter härvid att polischefen i

Göteborg aktivt medverkar vid upprättandet av mera långsiktiga planer för

denna verksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att om några år in­

vånarantalet i Göteborgs polisdistrikt kan beräknas utgöra närmare Vs av

hela länets invånarantal. På grund härav anser länsstyrelsen att det knap­

past skulle vara möjligt att åstadkomma en effektiv operativ ledning av

polisverksamheten i länet om ansvaret för ledningen delades mellan läns­

polischefen och polismästaren i Göteborg. En särreglering är därför enligt

länsstyrelsens mening erforderlig. Beredningens förslag, att polischefen i

Göteborg skall inta en självständig ställning i operativt hänseende, direkt

underställd landshövdingen, men att länspolischefen däremot med visst un­

dantag skall ha befattningen med de administrativa ärendena inom hela

länet, finner länsstyrelsen inte vara en lycklig lösning. Enligt länsstyrelsens

uppfattning är det vidare olämpligt, att landshövdingen, när det gäller den

operativa ledningen, får att göra med två distrikt med var sin sinsemellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

104

självständige chef. Länspolischefen skulle sålunda, framhåller länsstyrel­

sen, bli föredragande eller beslutande beträffande de administrativa ären­

dena från Göteborgs polisdistrikt beträffande bl. a. tjänstetillsättningar, i

fråga om vilka ärenden han kommer att sakna närmare personlig kännedom.

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om länspolischefens arbetsuppgifter på det

operativa området blir av sådan omfattning, att de jämte de administrativa

ärendena ger honom full sysselsättning.

Länsstyrelsen förordar i stället den lösningen, att polismästaren i Göte­

borg tillika ålägges att vara länspolischef, varvid det skall ankomma på ho­

nom att närmast under landshövdingen handha den operativa ledningen av

polisverksamheten i länet ävensom att svara för ärenden angående rekryte­

ring, utbildning och utrustning avseende hela länets polisväsende. Enligt

länsstyrelsens förslag bör vidare de administrativa ärendena ligga kvar på

landskansliet och där handläggas av de befattningshavare inom vilkas äm­

nesområde respektive ärende närmast hör. Beträffande petitaärenden och

andra viktiga länsstyrelseärenden föreslår länsstyrelsen att polischefen skall

vara närvarande i länsstyrelsen vid handläggningen av dessa med rätt att

anmäla avvikande mening. Vid behov av polisiär sakkunskap i länsstyrelsen

skall polischefen vidare vara skyldig att lämna sådant biträde. Som biträde

vid utförande av uppgiften som polischef skall polismästaren enligt länssty­

relsens förslag ha kvalificerad arbetskraft, t. ex. polisintendent, vid sin sida.

Länsstyrelsen kan inte finna, att något enda av de av beredningen anförda

skälen mot en lösning på sätt här angivits är av sådan beskaffenhet, att det

bör tillmätas någon avgörande betydelse.

Länsstyrelsen framhåller, att det även finns en annan tänkbar lösning av

den regionala polisorganisationen, som skulle garantera en enhetlig ledning

av polisväsendet i länet, nämligen att göra länspolischefen till polischef i

Göteborgs polisdistrikt. Länsstyrelsen anser dock, att en sådan lösning kan

tänkas medföra en del nackdelar, och framhåller bl. a., att det torde vara

mera väsentligt att polischefen finns tillgänglig i polishuset än i länsstyrel­

sen. Det först framförda förslaget med polismästaren i Göteborg som tillika

länspolischef är enligt länsstyrelsens mening att föredraga.

Föreningen Sveriges polismästare understryker, att polismästaren i Göte­

borg, som beredningen föreslagit, i operativt hänseende bör inta en själv­

ständig ställning direkt underställd landshövdingen. Föreningen anser det

emellertid inte ändamålsenligt att en särskild länspolischef, som beredningen

förordat, skall finnas för länet i övrigt. Med den centrala ställning polis­

chefen i Göteborg kommer att intaga, kan en betydande risk för dualism

till men för eu enhetlig och effektiv polisiär verksamhet i länet i dess helhet

inte undvikas om en särskild länspolischefstjänst finns. De skäl, som bered-

ningen åberopat för sitt ställningstagande, finner föreningen inte övertygan­

de. Den omständigheten, att polisledningsverksamheten i Göteborg är så be­

tydande att den fullgöres av ett särskilt uppbyggt organ under polismästa­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

105

rens chefsskap, kan enligt föreningens mening inte utgöra hinder för att

man för att vinna enhetlighet i länspolischefsverksamheten sammanför

denna i sin helhet till polischefen i Göteborg. Vidare anser föreningen att

något hinder för polismästaren att såsom länspolischef tillhandagå länssty­

relsen med polisiär sakkunskap inte kommer att uppstå.

Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

förutsätter, att länspolischefen skall inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen

samt tilldelas den arbetskraft, som är erforderlig för den regionala lednings­

verksamheten. Länsavdelningen anför vidare att i nuvarande organisation

bär kompetensfördelningen mellan landsfogden och polismästaren i Göte­

borg medfört, att båda måste taga befattning med ärenden inom samma verk­

samhetsområde. För att klart avgränsa kompetensområdena bör den utred-

ningspersonal, som avses för stödjande verksamhet, samt den ordnings-

personal, som skall bilda länstrafikgrupperna, i fråga om uttagning, perso­

nalredovisning, ledning etc. helt sortera under länspolischefen samt placeras

i distrikt utanför Göteborg.

Den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade lösningen avstyr-

kes bestämt. Enligt länsavdelningens uppfattning torde det vara till fördel,

att polisverksamheten i stordistriktet Göteborg står under ledning av en be­

fattningshavare, medan länet i övrigt, där problemen i polisiärt hänseende

är av annat slag, sorterar under annan befattningshavare, som självständigt

kan leda denna verksamhet.

Länsavdelningen finner det orealistiskt — såsom det praktiska utfallet

av länsstyrelsens förslag kommer att bli — att länets mindre polisdistrikt

inordnas under stordistriktet Göteborg. Man har anledning förmoda, fram­

håller föreningen, att landsbygdens och de mindre tätorternas polisverk­

samhet vid sådan organisation kommer att eftersättas på grund av Göte-

borgsdistriktets dominans.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län tillstyrker beredningens förslag

i denna del.

Vad beträffar särregleringen av den regionala polisor­

ganisationen i Malmöhus län föreslår statskontoret, att någon

särorganisation inte utformas för Malmö och länsstgrelsen i Malmöhus län

avstyrker bestämt eu sådan anordning. Polismästaren i Stockholm anser att

polischefen i Malmö bör erhålla samma självständiga ställning som polis­

chefen i Göteborg. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om inte

länspolischefsuppgifterna i Malmöhus län bör läggas på polischefen i Malmö

polisdistrikt.

De nämnda remissmyndigheterna anför i huvudsak följande.

Statskontoret har den uppfattningen, att de framförda skälen för en sär­

lösning inte är så vägande att de kan motivera ett avsteg från den för länen

i övrigt föreslagna normalorganisationen. Med hänsyn till behovet av sam­

ordning av de polisiära resurserna i länet med dess särskilda struktur, tät-

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. År 100

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1964

106

bebyggelse och utbyggda kommunikationer anser statskontoret det mycket

önskvärt, att länet blir en polisiär enhet och att polischefen i Malmö får

samma ställning i förhällande till länsstyrelsen och länspolischefen som

övriga polischefer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön åberopar alt länsstyrelsen i sitt yttrande

angående den regionala polisorganisationen biträtt förslaget att länspolis­

chefen inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen utan att en ny organisatorisk

enhet av sektions- eller avdelningskaraktär bildas. Den förutsatta särregle­

ringen för Malmö får inte utformas så att en enhetlig ledning av länels polis­

väsende därigenom äventyras. Länsstyrelsen erinrar vidare om att åtskilliga

omständigheter talar för att frågan om ett samgående landstingskommunen

och Malmö stad emellan måste aktualiseras inom en förhållandevis nära

framtid. Om och i den mån så sker synes enligt länsstyrelsen detta svår­

lösta problem inte ytterligare böra kompliceras därigenom att Malmö i sam­

band med polisväsendets förstatligande tillägges en särställning i polisiärt

hänseende, helst som inga tvingande eller ens fullt bärande skäl härför kan

anföras.

Länsstyrelsen anför ytterligare, att den föreslagna polisdistriktsindel-

ningen innebär, att personal från Lunds polisdistrikt, som skall handha

trafikövervakningen på motorvägen mot Landskrona—Hälsingborg, vid ut­

ryckning till nordliga delen av denna väg måste färdas en avsevärd sträcka

genom Malmö polisdistrikt för att nå området för egna arbetsuppgifter. En

sådan anordning är i och för sig inte rationell. Ämiu oformligare och olämp­

ligare blir den om genomfartsområdet skall hänföras till ett polisdistrikt,

som inte är inordnat i länspolischefens verksamhetsområde. Länets karak­

tär av gränslän, dess omfattande och rikt förgrenade vägnät i förening med

dess hela struktur och den omständigheten att befolkningen numera kon­

centrerats till de nord- och sydvästra delarna medför enligt länsstyrelsens

mening att behovet av en enhetlig polisledning är minst lika behövlig i detta

som i andra län. Länsstyrelsen framhåller fortsättningsvis i huvudsak föl­

jande.

Polisberedningens förslag innebär i realiteten att inom Malmöhus län

skall finnas två länspolischefer i operativt hänsende, varigenom den före­

slagna normalorganisationen brytes. Någon verkligt bärande motivering för

detta avsteg har inte förebragts, påtagliga olägenheter kan däremot lätt på­

visas. Länsstyrelsen kan inte inse att ett lösbrytande av Malmö ur läns-

gemenskapen kan vara förenligt med önskemålen om ett gott polisiärt trafik­

säkerhetsarbete i länet, särskilt som stora landsbygdsområden med motor­

vägar och andra viktiga trafikleder tillföres Malmö polisdistrikt. Som för­

utsättning för länspolischefens möjligheter att handla självständigt i opera­

tivt hänseende har angivits, att han skall äga befogenhet att disponera över

länets polisstyrkor såväl de för hela länet gemensamma som de lokala. Erfa­

renheterna hittills visar, att Malmö som regel blir den givande parten i för­

hållande till det övriga länet. Länsstyrelsen anser det är ägnat att förvåna

att beredningen i förhållande till detta län är beredd att frångå sina inten­

tioner beträffande ledningen av den operativa verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196'r

107

Enligt beredningens förslag skall vid polisen i Malmö finnas en polisman

för planerings- och liknande verksamhet, sex kriminalpolismän samt en läns-

trafikgrupp om 28 man, samtliga avsedda att tjänstgöra inom länet i övrigt

eller i vissa särskilda distrikt. Länsstyrelsen anser det mindre lämpligt, att

befattningshavare, som skall biträda med planeringsverksamhet in. in., skall

hämtas från distrikt utanför länspolischefens verksamhetsområde och anser

det inte riktigt att länspolischefen fråntas allt inflytande vid uttagning och

utbildning av den personal, som närmast under hans ledning skall fullgöra

vissa synnerligen viktiga arbetsuppgifter i länet.

Enligt beredningens betänkande skall sambandscentralerna organisa­

toriskt anslutas till residensstäderna. Som följd av särregleringen ställes

länspolischefen utan allt inflytande beträffande utformningen och ledningen

av länets sambandscentral. Länsstyrelsen ställer slutligen den frågan om eu

central skall tillskapas både i Malmö och en för länet i övrigt.

Vad gäller den ekonomiska ad minist r eringen av polis­

väsendet i huvudstaden erinrar överståthåUarämbetet om att förutsätt­

ningarna för att övertaga nya ekonomiska administrationsuppgifter är an­

norlunda vid överståthåUarämbetet än vid länsstyrelsernas landskontor. Vid

överståthåUarämbetet finns inget specialorgan på området motsvarande

landskontorens kameralsektioner. I Stockholm blir därför snarare fråga om

att bvgga upp en ny organisation än att förstärka någon befintlig. Ämbetet

framhåller vidare att förekomsten av allenast ett polisdistrikt, angelägen­

heten av att undvika dubbelarbete samt den sannolikt betydande självstän­

dighet, som måste tillkomma nyssnämnda organisationsenhet, bör föranleda

undersökning, om denna med större fördel kan anknytas till den lokala

instansen i Stockholm.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

Departementschefen

ÖverståthåUarämbetet och länsstyrelserna är för närvarande högsta polis­

myndighet i Stockholm respektive i länen. Såsom sådan myndighet åligger

det överståthåUarämbetet inom Stockholms stad och länsstyrelserna, var

och en inom sitt län, att ha ansvaret för och ledningen av polisväsendet.

1962 års principbeslut om förstatligande och omorganisation av polisvä­

sendet innebär i detta avseende inte något ändrat ställningstagande från

statsmakternas sida. Beslutet att skilja landsfogdens länspolischefsuppgif-

ler från hans åklagaruppgifter och inrätta en länspolischefstjänst vid prak­

tiskt taget alla länsstyrelser syftar tvärtom till eu förstärkning av polisled­

ningen i länen. Med hänsyn till att länsstyrelserna inom sig saknat tillgång

till fackutbildad tjänsteman i polisfrågor har deras möjligheter att inrikta sig

på en stark polisledning varit mycket begränsade. Landsfogdarna har med

hänsyn till sin dubbla funktion som länspolischef och länsåklagare inte heller

kunnat i önskvärd utsträckning ägna sig åt sina polisuppgifter. Genom

polisreformen kommer polisledningen på länsplanet att förstärkas.

108

Vad angår den regionala organisationen utanför storstäderna Stockholm,

Göteborg och Malmö innebär principbeslutet att länspolischefen skall ingå

i länsstyrelsen och vara fullt självständig i fråga om den operativa led­

ningen.

Med utgångspunkt i uttalandena i princippropositionen har beredningen

först undersökt vilka arbetsuppgifter, som lämpligen bör tillföras

länspolischefens handläggning. Beträffande vissa administrativa uppgifter

med polisiär anknytning, som handläggs på landskanslierna, har bered­

ningen inhämtat länsstyrelsernas uppfattningar om vilka ärenden som

lämpligen bör handläggas av länspolischefen. Länsstyrelserna har även på

beredningens begäran låtit göra vissa tidsstudier beträffande sådana arbets-

uppgifter. Jag ansluter mig helt till beredningens uppfattning att till läns­

polischefens handläggning i princip inte bör överföras andra länsstyrelse­

ärenden än sådana som antingen direkt rör polisväsendet eller allmän ord­

ning och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon

av dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Jag finner det vidare

naturligt, att länspolischefen, även om han inte är föredragande, deltar i

handläggningen av sådana ärenden, där bl. a. polisiära synpunkter bör

beaktas. Denna uppfattning är blott ett uttryck för att alla ärenden i läns­

styrelsen bör bedömas så allsidigt som möjligt.

Oavsett hur länspolischefen organisatoriskt inordnas i länsstyrelsen skall

han enligt vad som förut sagts vara fullt självständig i fråga om den

operativa ledningen. I samband med principfrågan om polisvä­

sendets förstatligande m. in. uppdrog jag vissa allmänna riktlinjer för

länspolischefens polisiära verksamhet vilka godkändes av riksdagen. Jag

nämnde, att länspolischefen borde på eget ansvar kunna rekvirera förstärk­

ning till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid

fick tjänstgöra utom länet. Jag framhöll vidare, att han hade att leda sådan

verksamhet, som berör flera distrikt, och anförde som exempel trafiköver­

vakningen. Med dessa uttalanden som utgångspunkt har beredningen ut­

förligt angivit sin uppfattning om innebörden av begreppet operativ ledning.

Såsom även flera remissinstanser betonat, finner jag det vara av stor vikt,

att länspolischefens befogenheter och uppgifter i fråga om den operativa

ledningen av polisverksamheten klart preciseras och avgränsas från de

uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande i länsstyrelsen.

En förutsättning för att länspolischefen skall kunna utöva en stark polis­

ledning är att han har befogenhet att disponera över länets polisstyrkor.

Inom länet torde det sålunda böra ankomma på länspolischefen att be­

stämma, hur länets polisresurser, regionala såväl som lokala, skall använ­

das. Någon remissmyndighet har uttryckt farhågor för att länspolischefens

befogenheter i detta avseende kan komma att medföra onödiga störningar

i förhållandet mellan länspolischef och lokal polischef och föreslagit att

högst eu viss kvot av den lokala styrkan skall kunna tas i anspråk av läns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

10‘l

polischefen för uppgifter utom distriktet. Jag anser alt några begränsningar

i länspolischefens handlingsfrihet i detta avseende inte bör införas. I all­

mänhet torde länsomfattande aktioner kunna förberedas på sådant sätt att

polismästarna i god tid kan underrättas om tidpunkten för dem och så att

den ordinarie verksamheten i polisdistrikten kan anpassas därefter. För

planläggningsarbetet och inte minst med hänsyn till länspolischefens eget

ansvar för polisverksamheten är det också angeläget att länspolischefen,

när behov uppstår att disponera om personal från ett distrikt till ett annat,

såvitt möjligt samråder med vederbörande polismästare, så att dessa får

tillfälle att framlägga sina synpunkter. Tillkallande av förstärkning polis­

distrikten i länet emellan bör i regel ske genom länspolischefen, som all­

tid Iwr ha överblick över länets samlade polisstyrkor. Länspolischefen bör

även i viss omfattning, när resurserna så tillåter, kunna medge att perso­

nal ur länets styrkor används utom länet. När förhållandena så påkallar,

måste länspolischefen också på eget ansvar kunna anhålla om polisför­

stärkning från annat län. Gäller det kommenderingar av större omfattning

eller för längre tid torde beslutanderätten i fråga om tillkallande av polis­

förstärkning från annat län böra ankomma på rikspolisstyrelsen såsom

samordnande organ efter samråd med vederbörande länsstyrelser. Polis­

förstärkningar mellan länen torde oftast komma i fråga vid sådana lands­

omfattande aktioner avseende trafikövervakning eller brottsbekämpande

verksamhet, som initieras och ledes av rikspolisstyrelsen enligt dess in­

struktion. Att styrelsen vid sådana aktioner måste kunna disponera över

hela landets polisstyrkor är nödvändigt för att inte den med polisreformen

åsyftade ökade effektiviteten av polisverksamheten skall utebli. Jag avser

att i samband med behandlingen av rikspolisstyrelsens uppgifter och befo­

genheter närmare utveckla min ståndpunkt beträffande denna fråga. Med

anledning av vissa remissinstansers uppfattning att det bör vara länsstyrel­

sen förbehållet att alltid bestämma över polisstyrkorna i länet och att riks­

polisstyrelsen enligt beredningens förslag får för stora befogenheter gent­

emot länsstyrelsen vill jag för min del framhålla, att det primära ansvaret

för polisväsendet måste ligga på länsplanet men att den av statsmakterna

beslutade organisationen av polisväsendet kräver en viss central planlägg­

ning och ledning för att kunna fungera rationellt.

Länspolischefens operativa ledningsuppgifter bör i huvudsak avse poli­

siära åtgärder för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet — var­

vid särskilt trafikövervakningen utgör en betydelsefull uppgift — brotts-

utredande verksamhet, hjälp- och efterforskningsverksamhet samt den s. k.

särskilda polisverksamheten. Till hans uppgifter torde vidare böra hän­

föras polispersonalens fortbildning. Jag kan ansluta mig till vad bered­

ningen anfört om länspolischefens befogenheter och uppgifter i dessa verk­

samheter. Jag vill framhålla all beredningens uppräkning av operativa eller

tekniska polisärenden självfallet inte får anses vara uttömmande.

I fråga om beslutsordningen i länsstyrelsen i ärenden som angår själva

no

polisverksamheten finner jag i likhet med beredningen och flertalet remiss­

myndigheter att det i princip bör ankomma på länspolischefen att vara en­

sam beslutande. Uppgiften att svara för polisverksamheten i länet är till

sin natur eu chefsuppgift, som enligt min mening inte lämpar sig för ett

föredragningssystem. Länspolischefen fattar i denna verksamhet sina be­

slut på länsstyrelsens vägnar och jag kan därför inte biträda den uppfatt­

ning, som vid remissbehandlingen från några håll framförts, att det i detta

avseende skulle råda någon dualism mellan länspolischefens beslut och

länsstyrelsens.

Även om jag sålunda anser, att länspolischefen i princip skall handla

självständigt, bör landshövdingen i vissa särskilda situationer ha möjlighet

att överta polisledningen. Att preciserat ange, i vilka situationer landshöv­

dingen bör kunna ingripa, torde inte vara möjligt. Som beredningen fram­

håller bör det vara fråga om allvarligare ordningsstörande händelser, eller

händelser av annat slag som fordrar extraordinär polisverksamhet. Det

torde få ankomma på landshövdingen att avgöra i vilka situationer han

själv bör ingripa. Självfallet bör landshövdingen i sådana situationer även

kunna överta det direkta befälet över länets polisstyrkor.

Vid inträffade händelser, när det kan vara tveksamt om polisiära åtgär­

der skall vidtagas, bör ärendet också underställas landshövdingens prövning.

I vissa lägen kan polisverksamheten bli beroende av vilka åtgärder som från

social eller annan allmän synpunkt är lämpliga. Vilka åtgärder, som bör

vidtagas i sådana undantagsfall, bör det i länsstyrelsen ankomma på lands­

hövdingen att besluta om. Vid förfall för landshövdingen bör länspolischefen

i dylika fall rådgöra med landssekreteraren.

För att landshövdingen skall få kännedom om polisverksamheten i lä­

net torde länspolischefen opåmint böra underrätta landshövdingen om po­

lisväsendets tillstånd, förestående polisuppgifter av väsentlig vikt och hän­

delser som kan erfordra landshövdingens särskilda ingripande.

När det gäller sättet för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen har beredningen med hänsyn till arten och omfatt­

ningen av länspolischefens polisiära uppgifter övervägt om en särskild po­

lisavdelning eller en särskild polissektion borde inrättas i länsstyrelsen.

Beredningen har emellertid funnit starka skäl tala för att man i avvaktan

på resultaten av pågående utredningar om ny länsindelning och formerna

för den framtida länsförvaltningen bör inskränka de organisatoriska ny­

ordningarna vid länsstyrelserna till vad som är direkt erforderligt för polis­

reformens genomförande och för tillskapandet av en stark polisledning på

länsplanet. Med nu angivna utgångspunkt har beredningen funnit att läns­

polischefen bör inordnas i länsstyrelsen utan att därför bildas någon ny

organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.

Jag delar helt beredningens uppfattning på denna punkt. I likhet med be­

redningen förordar jag att länspolischefen ges en i förhållande till de nu­

varande avdelningarna, landskansliet och landskontoret, fristående ställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

in

ning men med föredragningsskyldighet i vissa ärenden på landskansliet. Be­

träffande länspolischefens ställning som tjänsteman i länsstyrelsen kan jag

i stort sett ansluta mig till vad beredningen föreslagit. Han bör sålunda

handha ledningen av polisverksamheten i länet. Han bör därjämte i läns­

styrelsen i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller

själv avgöra sådana ärenden, som avser den administrativa ledningen av

polisväsendet samt de övriga länsstyrelseärenden, som tillförs hans hand­

läggning. För handläggningen av polischefsärendena bör till länspolische­

fens förfogande finnas en särskild expedition. I de ärenden som länspolis­

chefen handlägger som föredragande i länsstyrelsen, bör det däremot an­

komma på personalen på den sektion, till vilket ärendet hör, att lämna läns­

polischefen erforderligt biträde. Vidare bör länspolischefen enligt min me­

ning ha sitt ämbetsrum i länsstyrelsens lokaler.

Beträffande vissa spörsmål, som upptagits vid remissbehandlingen av be­

redningens förslag i denna del, vill jag anföra följande.

Några remissmyndigheter, som föreslagit att en särskild polissektion skall

inrättas, har motiverat sina förslag med att vid en sådan organisation läns­

polischefens uppgifter helt skulle kunna avgränsas från andra sektioners.

Även vid det av mig förordade sättet för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen bör hans uppgifter preciserat kunna anges i vederbörande

länsstyrelses arbetsordning. Jag vill i detta sammanhang understryka vik­

ten av att de administrativa ärenden, som beredningen funnit vara av så­

dan beskaffenhet att de fordrar polisiär sakkunskap hos föredraganden,

överförs till länspolischefens handläggning. Dessa ärenden bör i allmänhet

handläggas som sektionsärenden med länspolischefen som beslutande sek­

tionschef. Vissa mera kvalificerade ärenden synes dock böra avgöras som

landshövdingärenden med länspolischefen som föredragande. I likhet med

vissa remissinstanser anser jag inte lämpligt att länspolischefen belastas

med sådana enmansärenden som för närvarande handläggs av landskanslist

som ensam beslutande.

Spörsmålet om vem som vid förfall för länspolischefen i län där biträ­

dande länspolischef inte finns bör handlägga polischefsärendena har upp­

märksammats vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser har härvid

föreslagit att den lämpligaste polismästaren i länet skall förordnas härtill.

Då i princip länspoliscliefsbefattningen aldrig bör hållas obesatt anser jag för

egen del praktiska skäl tala för att vid kortare förfall för länspolischefen,

högst ett par veckor, polismästaren i residensstaden bör inträda som vikarie.

1 andra fall bör den polismästare eller annan, som länsstyrelsen finner

lämpligast, förordnas. De övriga ärenden länspolischefen har att handlägga

i landskansliet bör vid förfall för länspolischefen ankomma på den tjänste­

man vid länsstyrelsen som länsstyrelsen förordnar därtill.

I ett avseende kan jag inte biträda beredningens förslag i fråga om läns­

polischefens ställning i länsstyrelsen och hans befogenheter. Vad avser de

administrativa polisärendena föreslår beredningen att länspolischefen i för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

112

hållande till den personal, som på vederbörande sektion skall biträda ho­

nom, skall äga samma befogenheter som ankommer på sektionschef. Denna

personal lyder närmast under chefen för sektionen i fråga och därutöver

under landssekreteraren. I likhet med några remissmyndigheter kan jag

inte förorda att ett dubbelt chefsskap över personalen tillskapas. Jag för­

ordar i stället att länspolischefens ställning som föredragande i landskans-

liet löses enligt samma regler som gäller för vägdirektören och andra före­

dragande utanför landskansliet.

Jag övergår härefter till beredningens förslag om särreglering av polis­

chefens ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad först beträffar polischefen i Stockholm ansluter jag mig till bered­

ningens förslag. Polischefen i Stockholm bör sålunda i operativt hänseende

ges samma ställning som länspolischef, vilket innebär att ansvaret för och

ledningen av polisväsendet i staden bör ankomma på polischefen, överståt-

hållarämbetets funktion som högsta polismyndighet i avseende på den egent­

liga polisverksamheten bör tillgodoses därigenom att överståthållaren på

samma sätt som nyss föreslagits beträffande landshövdingarna i vissa utom­

ordentliga situationer bör kunna överta ledningen av denna verksamhet.

Ansvarsförhållandet mellan överståthållarämbetet och polischefen bör

självfallet komma till uttryck i instruktionen för överståthållarämbetet.

Med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten i Göteborg och Malmö

och dessa städers i vissa avseenden särpräglade karaktär föreslår bered­

ningen att de undantas från länspolischefens i Göteborgs och Bohus re­

spektive Malmöhus län verksamhetsområde. Vad som beträffande Stockholm

sagts om polischefens ansvar och ledning av polisverksamheten bör enligt

beredningens mening äga motsvarande giltighet med avseende på polis­

chefens i Göteborg och Malmö ansvar och ledning. Ärenden som berör

länspolischefen och polischefen gemensamt föreslås vidare böra handläg­

gas i samma ordning, som kommer att gälla olika länspolischefer emellan.

Vid remissbehandlingen har skiftande ståndpunkter intagits beträffande

dessa frågor. Vad avser polisorganisationen i Göteborg anser samtliga re­

missmyndigheter att en viss särorganisation är nödvändig. Beträffande frå­

gan däremot hur denna särorganisation skall utformas är meningarna de­

lade. Statskontoret anser att polischefen i Göteborg direkt under länsstyrel­

sen bör svara för polisverksamheten i staden men att den operativa samord­

ningen mellan staden och länet bör ske genom länspolischefens försorg.

Några remissmyndigheter, däribland länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, anser att polischefen i Göteborg tillika bör åläggas att vara länspolis­

chef. Vad avser polisorganisationen i Malmö anser statskontoret och läns­

styrelsen i Malmöhus län att någon särorganisation inte är befogad, medan

föreningen Sveriges polismästare anser att länspolischefsuppgifterna bör

läggas på polischefen i staden.

För egen del får jag anföra följande. Såväl i Göteborg som i Malmö före­

ligger en befolkningskoncentration, som måste skapa speciella problem i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196

4

113

fråga om den operativa ledningen av polisarbetet. För att bemästra arbets­

uppgifterna krävs i dessa städer en starkt utbyggd polisorganisation och

en ledning, som självständigt kan samverka med andra myndigheter och

organ. Jag finner därför erforderligt att polischefen i dessa släder ges en

helt självständig ställning. Polisuppgifterna i storstäderna är särpräglade

och chefskapet över dessa städers poliskårer torde inte gärna kunna för­

enas med andra tidskrävande och artskilda uppgifter. Vad Göteborgs och

Bohus län beträffar har ifrågasatts om länspolischefens arbetsuppgifter,

därest staden Göteborg undantas från hans operativa arbetsområde, skall

bli av den omfattningen att de jämte hans administrativa uppgifter skulle

ge honom full sysselsättning. Häremot vill jag framhålla att såsom polisbe­

redningen påpekat återstoden av länet har större befolkning än flera andra

län med egen länspolischef. Vidare medför industrialiseringen i länet utan­

för Göteborg att invånarantalet i länet — Göteborg oräknat kan beräk­

nas stiga avsevärt under de närmaste åren, vilket kan förväntas i än högie

grad bli fallet i samband med en ny länsindelning. Härtill kommer de spe­

ciella polisiära problem, som turismen i ett län med öppna gränser mot

Norge och Danmark för med sig. Även Malmöhus län torde befolkningsmäs­

sigt komma alt öka och även i detta län skapar turismen särskilda problem

utanför staden Malmö. Vidare har Malmöhus län utom Malmö polisdistrikt

ungefär 120 000 invånare mera än distriktet, varför polisverksamheten

även i länet utom Malmö är av betydande omfattning med många samord­

ningsproblem. Lösandet av samordningsfrågorna torde inte försvåras av

att polischefen i Malmö i förhållande till länspolischefen intar en själv­

ständig ställning. De för länet gemensamma styrkor, som blir placerade

i Malmö polisdistrikt, bör nämligen stå direkt under länspolischefens be­

fäl. Med fog torde kunna antagas, att länspolischeferna i de båda länen i

den av beredningen föreslagna särorganisationen kommer att få full sys­

selsättning. Det kan även med skäl förväntas att landsbygdens och de

mindre tätorternas polisverksamhet kommer att främjas om i ettvart av

de båda länen finns en länspolischef, som kan samordna och leda denna

verksamhet. På anförda skäl anser jag mig böra förorda beredningens för­

slag beträffande polischefens ställning i Göteborg och Malmö och den sär-

organisation som föreslås för de båda länen, vilket för övrigt nära överens­

stämmer med den nuvarande organisationen.

Mot vad beredningen i övrigt anfört om handhavandet i storstäderna av

rekryteringsärenden och övriga administrativa ärenden har jag inte funnit

anledning till erinran. Vad avser polischefens i Stockholm, Göteborg och

Malmö befattning med petitaärendena föreslår beredningen att han skall

lämnas tillfälle att närvara vid föredragningen av dessa i överståthållar-

ämbetet respektive vederbörande länsstyrelse med rätt att anmäla avvikande

mening. Såsom övcrståthållarämbetet anmärker har polischefen vid tiden

för ämbetets handläggning av petitaärendet redan för sin del fattal ställning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

114

i ämnet och bör därför inte tillerkännas reservationsrätt emot ämbetets ytt­

rande i dylikt ärende. Samma inskränkning bör gälla för polischeferna i

Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsens i Gotlands län yrkande att med polischefstjänsten i Got­

lands län skall förenas ställningen som länspolischef kan jag inte biträda.

Däremot bör såsom tidigare nämnts åt polismästaren uppdras att biträda

länsstyrelsen i polisfrågor. Jag anser mig inte heller böra förorda att i

Jämtlands län tillskapas en särorganisation.

I fråga om den ekonomiska administrationen av polis­

väsendet föreslår beredningen att huvuddelen av denna förläggs till

länsstyrelserna. Jag finner också riktigt att så sker. I länsstyrelsernas

landskontor finns redan i kameralsektionen personal som har all den ka­

merala kunskap och erfarenhet som är nödvändig för att handha dessa

uppgifter. Vissa remissinstanser har ansett det föga rationellt att splittra

vissa arbetsuppgifter mellan de regionala och centrala myndigheterna. Jag

vill därför här framhålla att man inom statsförvaltningen med gott resultat

redan prövat bl. a. central löneuträkning och löneutbetalning. Genom cen­

tralisering av bestyret med uträkning och utbetalning av löner kan för ra­

tionalisering av arbetet försvarets civilförvaltnings datamaskinanläggning

utnyttjas. En viktig fördel i samband härmed är också, att en enhetlig till-

lämpning av de för polisväsendet gällande avlöningsförfattningarna här­

igenom kan åstadkommas. Rationellt måste även vara att rikspolisstyrelsen

handhar inköp av viss teknisk och polisiär materiel. Förutom att inköpen

härigenom kan koncentreras och göras enhetliga fordras för bedömningen

av behovet av materielen och dennas ändamålsenlighet särskild sakkunskap,

som i allmänhet inte finns hos länsstyrelserna. Även rent ekonomiska skäl

talar för en sådan ordning. Vidare torde statförslagens sammanställning i

rikspolisstyrelsen i hög grad underlätta departementens budgetarbete. Den

ordning som föreslagits beträffande länen synes inte böra gälla överståt-

hållarämbetet. Såsom överståthållarämbetet anför är förutsättningarna för

att överta nya ekonomiska administrationsuppgifter annorlunda vid äm­

betet än vid länsstyrelsernas landskontor. Jag finner i likhet med ämbetet,

att polisverket i Stockholm bäst torde tillförsäkras en snabb och effektiv

ekonomisk administration, om verket självt får handha sina avlönings- och

omkostnadsanslag, och förordar därför en sådan lösning.

Vad gäller personaltilldelningen har remissmyndigheterna

överlag uttalat att de anser beredningens förslag vara för knappt. I fråga

om länspolischefens biträdespersonal begär många länsstyrelser ett i för­

hållande till förslaget utökat antal tjänster, bl. a. såsom biträdande läns­

polischef och polisintendent och när det gäller den förstärkningspersonal,

som avses för landskontoren, framförs flera krav på arbetskraftsförstärk-

ningar utöver beredningens förslag.

Jag finner det för närvarande vara vanskligt att uttala mig om huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196-r

115

beredningens bedömanden i fråga om arbetskraftsbehovet är realistiska. En

säker grund för bedömandet torde inte stå att vinna förrän den nya orga­

nisationen fungerat någon tid. Medel för tillfällig personal måste därför

ställas till länsstyrelsernas förfogande i viss utsträckning.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår jag att vid länsstyrelserna inrät­

tas, med placering på länspolischefernas expeditioner i ettvart av samtliga

län utom Gotlands län, en tjänst som länspolischef och i ettvart av Stock­

holms, Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens län en tjänst som biträ­

dande länspolischef. Behovet av biträdespersonal beräknar jag till 26 biträ­

den i kontorskarriären.

Behovet av fast personal som personalförstärkning vid landskontoren fin­

ner jag böra beräknas till 23 förste landskanslister samt 13 biträden i kon­

torskarriären.

Jag föreslår att den regionala polisorganisationen utformas i enlighet med

vad jag här anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att i sedvanlig

ordning besluta om de instruktionsändringar m. m. som är erforderliga för

förslagens genomförande samt meddela erforderliga föreskrifter rörande

verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Rikspolisstyrelsen

Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att en central polismyndighet skall

inrättas i anslutning till förstatligandet. Det anses uppenbart att det cen­

trala organet bör vara en från Kungl. Maj :ts kansli fristående myndighet,

organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt. Här­

igenom skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och fast­

het samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor, som

nu handläggs av olika organ. Det centrala organet bör ej vara en chefsmyn­

dighet i egentlig mening. Dess verksamhet bör huvudsakligen vara inspek­

terande, rådgivande och samordnande. Skäl anföres dock för att det cen­

trala organet bör få möjlighet att på vissa områden ge direktiv om hur

polisverksamheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet.

Bland de verksamhetsområden där sådana möjligheter kan vara befogade

näinnes främst trafikövervakningen. Centralorganet bör sålunda kunna ge

direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under viss tidsperiod skall

inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken. Skulle gemensamma

aktioner behöva företagas, som kräver samverkan över länsgränserna, bör

det centrala organet ha möjlighet att i vissa situationer taga ledningen av

verksamheten. Även för bekämpningen av vissa brottstyper anses mycket

stå att vinna genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet

som i allmänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis

116

illegal narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. Riks­

omfattande åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verk­

samhet som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig

underrättelseverksamhet.

Vad angår det centrala organets arbetsuppgifter i övrigt förordas i pro­

positionen att till det centrala organet överföres dels den verksamhet, som

i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets

organisationsnämnd, och dels de funktioner, som utövas av statens krimi­

naltekniska anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska

polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Därjämte kan

övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och åt den­

na myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsendet.

Statens polisskola förutsältes bestå som eu självständig, Kungl. Maj :t direkt

underställd institution.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och karaktär föreslås i

propositionen för det centrala organet benämningen rikspolisstyrelsen. På

grund av mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila på

rikspolisstyrelsen, föreslås dess chef erhålla generaldirektörs ställning med

benämningen rikspolischef. Vidare uttalas alt lekmannainslag bör finnas på

det centrala planet. Det framhålles, att det är av största vikt, att ett centralt

polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan från

början får en fast medborgerlig förankring. Det förordas att rikspolissty­

relsen skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lek­

män såsom ledamöter. Beträffande de frågor som gäller rikspolisstyrelsens

organisation i övrigt och ordningen för ärendenas handläggning inom sty­

relsen tages inte närmare ställning utan anses dessa spörsmål böra över­

vägas under det fortsatta organisations- och planläggningsarbetet.

Statsutskottet fann inte anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer

som i propositionen angivits rörande centralorganets uppgifter. En väsentlig

fråga fann utskottet vara att närmare klarlägga i vilka konkreta fall man

trån rikspolisstyrelsens sida skall utöva en direkt operativ ledning av polis­

arbetet. Utskottet, som ansåg att centralmyndigheten såsom föreslagits borde

organiseras efter mönster av de centrala ämbetsverken, hälsade med till­

fredsställelse förslaget om lekmannamedverkan i rikspolisstyrelsen. Tjänste­

titeln för verkschefen Ixnde bestämmas i samband med ställningstagandet

till kommande förslag om rikspolisstyrelsens organisation. Riksdagen bi­

trädde utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen anföres att beredningen med ledning av

de i propositionen gjorda uttalandena om huvuduppgifter och befogenheter

för rikspolisstyrelsen bör utarbeta förslag, i vilket i detalj anges styrelsens

arbets- och kompetensområde. Beredningen skall därvid överväga bl. a.

huruvida till styrelsen bör hänföras viss utlänningskontroll. På grundval av

de sålunda preciserade arbetsuppgifterna bör beredningen framlägga för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 196i

117

slag i fråga om styrelsens organisation samt ordningen för ärendenas hand­

läggning inom styrelsen. Även förslag till personalstat bör upprättas.

Polisberedningens förslag beträffande rikspolisstyrelsens organisation och

beträffande polisens befattning med utlänningskontrollen har redovisats i

betänkandena nr 3 och 4.

Över betänkande nr 3 angående rikspolisstyrelsens organisation har ytt­

randen avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län.

Överståthållarämbetet har bifogat yttrande av polismästaren i Stockholm.

Vid länsstyrelsernas i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmö­

hus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har fogats yttranden

från landsfogdarna i länen. Yttranden från länsavdelningarna av föreningen

Sveriges landsfiskaler har fogats till yttrandena från länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands och Skaraborgs län. Vid yttrandet från länssty­

relsen i Östergötlands län har jämväl fogats yttranden av svenska polisför­

bundets länskommitté i länet samt av polismästarna i Linköping och Norr­

köping.

Yttranden har vidare avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket och

riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren, styrelsen för statens

polisskola, statens kriminaltekniska anstalt, statens utlänningskommission,

1962 års polisutbildningskommitté, utlänningsutredningen, landsorganisa­

tionen i Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemanna-

sektion (TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen Sve­

riges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och de anslutna för­

bunden, svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet och Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund.

Yttranden över betänkande nr 4 angående polisens befattning med utlän­

ningskontrollen har avgivits av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, so­

cialstyrelsen, statens utlänningskommission, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, utlän­

ningsutredningen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S) efter samråd med berörda TCO-förbund, Sveriges akademikers

centralorganisation och föreningen Sveriges landsfiskaler. Vid remissinstan­

sernas utlåtanden har yttranden fogats av överståthållarämbetet från polis­

mästaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län från landsfogden

i länet och landsfiskalen i Sigtuna distrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län

från landsfogden i länet, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, polis­

chefen i Trelleborg samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från polismästaren i Göteborg samt

kriminalpolisintendenten därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Polisberedningen

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

Allmänt

Den polisiära verksamheten i central instans torde till väsentlig del komma

att hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. En

förvaltningsgren av den storlek som polisväsendet utgör medför även om­

fattande administrativa uppgifter. Ett särskilt problem uppkommer härvid

i fråga om förhållandet mellan centralorganet och länsstyrelsen. Den verk­

samhet det här gäller är ofta av den art att det inte är tillfyllest med all­

männa råd och anvisningar. Vissa frågor måste stundom bedömas från

mera interlokala behovs- och lämplighetssynpunkler eller kräver för sin

lösning kännedom om förhållandena på andra orter. För bedömanden som

grundar sig på allmänna ekonomiska förhållanden erfordras i allmänhet

sådan överblick som i regel endast kan vinnas i den centrala instansen. Det

är sålunda nödvändigt att i vissa avseenden tillerkänna centralorganet en

överordnad ställning med rätt att meddela bindande allmänna anvisningar.

Rikspolisstyrelsens huvuduppgift bör vara att närmast under Kungl.

Maj :t ansvara för polisverksamhetens upprätthållande samt dess planering

och rationalisering. För fullgörande av denna uppgift bör det åligga sty­

relsen att med uppmärksamhet följa förhållandena och utvecklingen inom

polisens verksamhetsområde.

I sin verksamhet bör styrelsen samverka med andra myndigheter, vilkas

verksamhetsområden står nära polisens verksamhetsområde. I detta hän­

seende framhålls särskilt att styrelsen bör i samråd med riksåklagarämbe­

tet verka för befordran av samarbetet mellan polisväsendet och åklagarvä­

sendet.

Beredningens förslag beträffande de funktioner som bör ankomma på

rikspolisstyrelsen innebär följande.

Trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete

Den operativa ledningen av trafikövervakningen skall ankomma på läns­

polischefen. Denne skall intaga en självständig ställning i operativt avse­

ende för att kunna utöva en effektiv ledning av trafikövervakningen. Ett ra­

tionellt utnyttjande av polispersonalen efter förstatligandet förutsätter emel­

lertid enligt beredningens uppfattning att trafikövervakningen planläggs

inte endast för distrikten och länen var för sig utan även i större samman­

hang. För att trafikövervakningen effektivt och smidigt skall kunna an­

passas efter trafikens aktuella struktur och inträffade förändringar ifråga

om trafikolycksfrekvensen bör den centrala myndigheten på grundval av

vägtrafiksituationen ange den allmänna inriktningen av trafikövervak­

ningen. Detta innebär bl. a. att myndigheten bör meddela råd och anvisning­

119

ar i syfte alt inrikta den dagliga trafikövervakningen på de förhållanden

soin är särskilt vådliga från trafiksäkerhetssynpunkt. För att kunna full­

göra detta krävs av det centrala organet ett nära samarbete med samtliga

de myndigheter, institutioner och organisationer, vilkas verksamhet på

ett eller annat sätt har beröring med trafiksäkerhetsfrågor.

Noggrann uppmärksamhet måste enligt beredningens mening också från

centralt håll ägnas den tekniska materielens verkningssätt och metoderna

för trafikövervakningens bedrivande. Innan inköp av trafikövervaknings-

materiel sker bör myndigheten föranstalta om ingående prov. Främst bör

dessa prov syfta till att utröna materielens praktiska användningsmöjlig­

heter, dess driftsäkerhet och hållbarhet, relationerna mellan kostnader och

den effekt som kan förväntas, samt materielens tillförlitlighet från rättssä­

kerhetssynpunkt. Även beträffande övervakningsmetoderna bör försök från

centralt håll bedrivas i syfte att åstadkomma en ökad effekt av övervak­

ningen.

Beredningen anser i enlighet med vad som framhållits i propositionen

1962: 148 att skäl kan anföras för att det centrala organet bör få en be­

gränsad möjlighet att ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas

på trafikområdet och att utöva viss ledning av polisarbetet. Sålunda kan

verksamheten under vissa perioder behöva inriktas på bestämda typer av

trafikfarliga förseelser i form av razzialiknande övervakningsaktioner, som

omfattar hela riket eller vissa delar av riket. Sådana aktioner, vilka för

närvarande i stor utsträckning samordnas av statspolisintendenten, kan av­

se efterlevnaden av bl. a. följande bestämmelser: stoppskyldighet vid huvud­

led, stannande och uppställning av fordon, omkörning, belysnings- och re­

flexanordningar på fordon, korsning i samma plan mellan väg och järn­

väg, fordons bromsanordningar samt cykel- och mopedtrafik. Stundom kan

trafikövervakningen i ökad grad böra inriktas på kontroll av fordonsfö-

rarnas nykterhet och behörighet att framföra fordon av visst slag. Vid en

central samordning av nämnda aktioner måste den centrala myndigheten

äga direktivrätt i förhållande till vederbörande länspolischefer och po­

lismästare. I vissa situationer, när påbjudna gemensamma övervaknings­

aktioner kräver samverkan över länsgränserna, bör chefen för den centrala

myndigheten ha möjlighet att taga ledningen av verksamheten eller upp­

draga åt någon befattningshavare i styrelsen eller åt viss länspolischef att

fullgöra denna uppgift.

Den inspektionsverksamhet, som på trafiksäkerhetsområdet bör ankom­

ma på det centrala organet, torde få innebära kontroll av att personal och

materiel får en tillfredsställande användning och att överhuvudtaget de

trafikövervakande åtgärderna samordnas.

Uppgifter beträffande bevakningstjänsten i övrigt

Frågan om vilken bevakningsmetodik som under olika förhållanden ger

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196i

120

det bästa utbytet, har hittills inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Denna

fråga blir särskilt aktuell vid centralisering av polisverksamheten. Det bör

härvid enligt beredningen ankomma på rikspolisstyrelsen att utfärda råd

och anvisningar angående valet av lämplig bevakningsmetod.

Rikspolisstyrelsen bör vidare sörja för att varje polisdistrikt får så stor

del av den tillgängliga personalen som svarar mot distriktets andel i den

totala arbetsbördan. Det bör härvid ankomma på styrelsen att med ledning

av vissa faktorer såsom befolkningsmängd, trafikintensitet, antal registre­

rade motoi'fordon, antal anmälda brott o. s. v., försöka utarbeta vissa nor­

mer till hjälp för bestämmande av det antal polismän, som behövs för att

upprätthålla eu tillfredsställande bevakning. Den personal, som finns inom

ett polisdistrikt, kommer att fördelas till tjänstgöring efter det bevaknings-

behov, som föreligger inom skilda patrulleringsområden under olika vecko­

dagar och vid olika tidpunkter under dygnet. Sedan gränserna för de om­

råden inom vilka huvudstyrkan och arbetsgrupperna i första hand skall

vara verksamma fastställts torde bevakningspersonalen inom dessa om­

råden böra fördelas till tjänstgöring med hänsyn till de geografiska och

kronologiska variationerna i bevakningsbehovet. Det bör härvid ankomma

på rikspolisstyrelsen att utarbeta normer och anvisningar för en ändamåls­

enlig fördelning av den patrullerande styrkan. På rikspolisstyrelsen bör

även ankomma att genom anvisningar rikta uppmärksamheten på olika

metoder för att få till stånd bättre lokal- och personkännedom i distrikten

och animera polischeferna till att ägna uppmärksamhet åt denna fråga.

Utlänningskontroll

Beredningen har i denna fråga haft samråd med utlänningsutredningen.

Denna Utredning har enligt sina direktiv att upptaga spörsmål om de ma­

teriella bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Med beaktande av sina

ställningstaganden härutinnan har utredningen att överväga och avge för­

slag om hur den s. k. inre utlänningskontrollen bör anordnas för att leda

till god eflekt i de hänseenden, där den är angelägen, ulan att samtidigt

medföra omfattande och kostnadskrävande kontrollarbete på områden av

underordnad betydelse. Härvid bör, anförs i direktiven, beaktas, att vid­

gade möjligheter till central ledning av kontrollen torde uppkomma om

föreliggande förslag om polisväsendets förstatligande realiseras. I anslut­

ning härtill bör utredningen upptaga frågan om den lämpligaste organisa­

tionen på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten med hänsyn

till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande funktion.

Beredningen anser att tillståndsprövningen inom utlänningskontrollen i

princip inte bör ankomma på polisen. Enligt beredningen är det nämligen

angeläget, att nya ärendegrupper, som inte är av polisiär natur, inte till­

förs polisen. Ifrågavarande tillståndsärenden är inte av sådan natur. Vad

nu sagts bör dock inte hindra den av praktiska skäl betingade ordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196 i-

121

att de lokala polismyndigheterna såsom f. n. får pröva okomplicerade ären­

den.

När det gäller den del av utlänningskontrollen, som avser övervakning

av utlänningslagstiftningens efterlevnad, är det otvivelaktigt en uppgift

av rent polisiärt slag. Den bör alltså i princip handhas av polisen. I enlig­

het härmed bör den yttre utlänningskontrollen utövas av de lokala polis­

myndigheterna under ledning av rikspolisstyrelsen.

Beträffande den inre utlänningskontrollen förordar utlänningsutred-

ningen på nuvarande stadium av sitt arbete en uppdelning av funktionerna.

Kontrollen över viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd skall så­

lunda helt ankomma på de lokala polismyndigheterna medan kontrollen i

övrigt fortfarande skall tillkomma utlänningskommissionen. I avbidan på

att utredningen framlägger sina definitiva förslag beträffande organisatio­

nen av utlänningskontrollen tillstyrker beredningen att uppgifterna inom

den inre utlänningskontrollen från och med den 1 januari 1965 under en

övergångstid fördelas mellan polisorganen och utlänningskommissionen på

sätt utredningen förordat. Beredningen förutsätter emellertid därvid att

den centrala ledningen av polisarbetet inom utlänningskontrollen helt skall

tillkomma rikspolisstyrelsen och att utlänningskommissionens befattning

med polismyndigheterna endast skall avse de hänvändelser, som register­

granskningen kan föranleda.

Vad gäller den mera slutgiltiga organisationen av den inre utlännings­

kontrollen anser beredningen att även denna kontroll odelat bör anförtros

polisen. Så länge ett centralt polisorgan saknats, har det varit nödvändigt

att utlänningskommissionen handhaft även sådana uppgifter inom utlän­

ningskontrollen. Sedan rikspolisstyrelsen inrättats, är det emellertid av

principiella och praktiska skäl olämpligt att annat centralt organ sysslar

med polisuppgifter. Beredningen har emellertid med tanke på utlännings-

utredningens uppdrag ansett sig inte böra nu framlägga förslag om att

helt överföra även den inre utlänningskontrollen till polisen.

Den mera begränsade reform, som beredningen fört fram som eu tem­

porär lösning, medför i och för sig ingen större ökning av polisens upp­

gifter på lokal- och regionalplanen, eftersom också utlänningskommissio­

nen i sin verksamhet måst repliera på polisen. Däremot skapas genom po­

lisens förstatligande bättre förutsättningar att effektivera både den yttre

och den inre kontrollen. Det är, inte minst efter det att de nordiska län­

derna beslutat godtaga identitetskort i stället för pass, angeläget att de

ökade möjligheterna tillvaratages, bl. a. genom att polisens spaningsverk-

samhet på ifrågavarande område intensifieras. På rikspolisstyrelsen skall

redan från och med den 1 januari 1965 ankomma bl. a. att ineddela in­

struktioner, råd och anvisningar rörande utlänningskontrollen samt vid­

taga åtgärder för att tillgodose uppkommande personalbehov för verksam­

heten.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Brottspreventiv verksamhet

Av de erfarenheter som vunnits vid poliskårer i utlandet framgår bl. a.

att den brottsförebyggande verksamheten från polisens sida numera bli­

vit ett så omfattande och komplicerat arbetsfält att det inte längre effek­

tivt kan bedrivas genom enstaka insatser. För att nå full verkan krävs

bl. a. att de brottsförebyggande åtgärderna i form av varningar och upp­

lysningar, råd och anvisningar, verkligen når ut till den stora allmänhe­

ten. Detta kan endast åtstadkommas genom en rad centralt ledda insat­

ser, där man t. ex. i görligaste mån genom bistånd av massmedia som press,

TV, radio och film ger maximal spridning åt upplysningsmaterialet.

Den brottsförebyggande verksamheten bör enligt beredningen ledas av

rikspolisstyrelsen och omfatta bl. a.: en central kartläggning av hela verk­

samhetsområdet, observation av brottslighetsutvecklingen för att med hän­

syn till dess skiftningar genomföra och animera till åtgärder centralt, re­

gionalt eller lokalt samt över huvud taget svara för att hela verksamheten

bedrivs systematiskt. Även erfarenheter från utlandet bör följas uppmärk­

samt och nyttiggöras. Verksamheten bör bedrivas genom att man till po­

lisdistrikten distribuerar material och underlag av skilda slag jämte upp­

slag, råd och anvisningar för den brottsförebyggande verksamheten.

Rikspolisstyrelsens uppgift beträffande den socialpolisiära verksamhe­

ten är enligt beredningens mening att arbeta för en rationell organisato­

risk uppbyggnad och vidareutveckling av polisdistriktens socialpolisiära

verksamhet, att inhämta och vidarebefordra vunna rön och erfarenheter

till gagn för en effektivering av arbetsmetoderna samt att genom insatser

på högsta nivå verka för att en fruktbärande kontakt mellan egna verk­

samhetsgrenar och andra myndigheter, organisationer o. d. upprätthålls

och vidgas.

Brottsutredande verksamhet

Utöver den samordnande verksamhet som för närvarande fungerar inom

statspolisen — i huvudsak avseende kassaskåpsinbrott, transportförluster

genom brottslig gärning vid statens järnvägar, illegal narkotika- och sprit­

hantering, stölder i samband med postbefordran samt valutabrott och va­

rusmuggling — föreligger enligt beredningen ett klart behov av centrali­

sering av spaning och utredning beträffande den mobila brottsligheten

överhuvud. Behovet härav torde dock inte föreligga i lika hög grad be­

träffande alla former av mobil brottslighet. Den brottsspaning som i första

hand bör samordnas centralt hänför sig enligt beredningens mening till

brottstyperna rån och liknande brott mot åldringar, bedrägerier medelst

förfalskning av ordersedlar, förskingring av handpenning i samband med

försäljning av vissa varor samt vissa typer av grövre stölder (inbrott i

förråd, kiosker o. s. v.). Det torde emellertid få ankomma på det centrala

organet att i vad avser de skilda formerna av brottslighet närmare bedöma

123

behovet av en sådan centraliserad spaning samt härvid även ange rikt­

linjerna för de lokala polismyndigheternas uppgiftsskyldighet till det cen­

trala spaningsregistratnret.

Uppenbarligen föreligger beträffande samtliga nu nämnda uppgifter av

samordnande karaktär ett starkt behov av centraliserad polisledning. Då

det här ofta är fråga om svårbemästrade uppgifter torde ansvaret och led­

ningen för den riksomfattande spaningen få ankomma på rikspolisstyrel­

sen, som till sitt förfogande för detta ändamål kommer att behöva special­

utbildad personal. Den centrala ledningen måste i dessa hänseenden även vara

utrustad med nödiga befogenheter. För sin ändamålsenliga behandling krä­

ver uppgifterna, att rikspolisstyrelsen kan centralt dirigera spanings- och

utredningsarbetet eller äger bedöma huruvida uppgiften är av den art och

omfattning att det centrala organet bör övertaga ledningen av spanings­

arbete!.

Förutom den riksomfattande verksamheten finns såsom tidigare fram­

hållits vid statspolisens avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk

personal avsedd att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre

brottslighet såsom mord och därmed jämförliga brott. Ifrågavarande per­

sonal är emellertid beroende av särskild rekvisition från vederbörande för

utredningen ansvarige polischef eller denne överordnad myndighet för att

kunna träda i arbete.

Med hänsyn till den arbetsinsats som i allmänhet erfordras vid spaning

och utredning i samband med begångna svåruppklarade mord och grövre

våldsbrott samt den stora uppmärksamhet som alltid ägnas denna brotts­

lighet är det enligt beredningen motiverat att den centrala polisledningen

kan tillhandahålla en kommission med specialtränade och samtrimmade

befattningshavare, som har möjlighet att fortsätta bearbetningen av fal­

let även om uppklarandet dröjer länge. Redan en normal utredning av

detta slag kan ofta rycka sönder dagsrutinen i ett polisdistrikt. För att en

sådan kommission skall kunna arbeta framgångsrikt är det viktigt att den

får tillfälle att börja sin undersökning så snart som möjligt efter brottets

upptäckt. Detta önskemål är svårt att förverkliga, om biträde av kom­

missionen generellt skall ställas i beroende av en prövning från lokal el­

ler regional polismyndighet. Beredningen föreslår därför att till rikspolis­

styrelsens förfogande ställes en central mordkommission för utredning av

mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda våldsbrott och att sty­

relsen — på grundval av till central registrering anmälda brott — skall

äga befogenhet att efter rekvisition eller om så i undantagsfall anses nöd­

vändigt på eget initiativ besluta att sådan utredning skall handhavas med

biträde från experter i den centrala mordkommissionen. I rikspolisstyrel­

sen bör finnas cn befattningshavare, som kan temporärt fungera som un-

dersökningsledare i fråga om sådan brottslig verksamhet, beträffande vil­

ken forumfrågan är oklar eller då eljest särskilda förhållanden kräver det.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i