Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-05

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Leijon anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för att se över den svenska säkerhetspolisen. Huvuduppgiften skall vara att se efter i vad mån förändringar behöver göras för att säkerhetspolisens inriktning och organisation skall bli rätt avvägda med hänsyn till dagens krav. Särskilt viktigt är att kommittén lägger fram förslag som är ägnade att stärka verksamhetens demokratiska förankring.

I uppdraget ingår också att förutsättningslöst pröva vilket system vi bör ha för kontroll av medborgerlig pålitlighet hos personer som innehar eller avses tillträda säkerhetskänsliga befattningar (s.k. personalkontroll).

Bakgrund

Termen säkerhetspolis är inte något officiellt begrepp, men den har sedan lång tid tillbaka i allmänt språkbruk använts som beteckning för den särskilda polisverksamhet som syftar till att hindra och uppdaga brott mot rikets säkerhet.

I anslutning till att polisväsendet förstatligades år 1965 lades ansvaret för säkerhetspolisen på rikspolisstyrelsen. Verksamheten har där organiserats inom en särskild avdelning, avdelningen för säkerhetsfrågor (RPS/Säk).

RPS/Säk leds under rikspolisstyrelsens styrelse och rikspolischefen av en avdelningschef. Till skillnad från vad som med vissa undantag gäller för den öppna polisverksamheten står all säkerhetspolisens verksamhet, således även dess regionala organisation, under direkt ledning av rikspolisstyrelsen.

Några mera allmänna överväganden rörande säkerhetspolisens inriktning och organisation gjordes inte i samband med polisväsendets förstatligande. Denna del av polisverksamheten har också varit undantagen från den ingående översyn av det svenska polisväsendet som har pågått under det senaste decenniet genom 1975 års polisutredning och 1981 års polisberedning och som avslutats med de reformer som genomförts åren 1984 och 1985.

Detta betyder emellertid inte att säkerhetspolisens verksamhet har bedrivits i oförändrade former eller att den har varit undantagen från granskning och insyn. Till en början gäller sålunda att olika inträffade händelser har föranlett mer eller mindre långtgående översyner. I detta avseende kan främst hänvisas till de båda stora spionaffärerna efter andra världskriget, Wennerström-affären (jfr den parlamentariska nämndens betänkande SOU 1968:4 Handläggningen av säkerhetsfrågor) och Bergling-affären (jfr 1979 års särskilda juristkommissions betänkanden Ds Ju 1979:18 och 1980:2 Fallet Bergling). Flera av de författningar som har betydelse för verksamheten har undergått väsentliga förändringar. Åtskilliga interna organisationsöversyner har dessutom genomförts och en successiv utveckling har skett i fråga om inriktning och arbetsmetoder.

Till detta kommer att säkerhetspolisens verksamhet, som av naturliga skäl till stor del måste bedrivas under sekretess, fortlöpande har stått under granskning av flera olika samhällsorgan. Av särskild betydelse är den insyn som utövas av rikspolisstyrelsens parlamentariska sammansatta styrelse. Säkerhetspolisens verksamhet har vidare vid åtskilliga tillfällen granskats av riksdagens justitieutskott, riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Dessutom lämnas regelbundet rapporter om verksamheten till chefen för justitiedepartementet.

Det ligger i sakens natur att vissa mera grundläggande frågor rörande verksamheten endast i mindre utsträckning har kunnat tas upp inom ramen för de partiella översyner och det fortlöpande granskningsarbete som jag nyss i all korthet har berört.

Redan 1979 års juristkommission uttalade också, efter att ha genomfört sin granskning med anledning av Berglings spioneriverksamhet, att organisationen efter ett par år borde bli föremål för en förutsättningslös utvärdering (Ds Ju 1980:2 s. 36, jfr även JuU 1983/84:22 s. 7).

Inte minst från effektivitetssynpunkter är det numera en uttalad målsättning att all statlig verksamhet från tid till annan blir föremål för en allmän översyn och omprövning med avseende på inriktning och organisation. En sådan målsättning måste ha särskilt stark giltighet för ett organ som säkerhetspolisen med hänsyn till dess utomordentligt stora betydelse för totalförsvaret. Till detta kommer att säkerhetspolisens uppgifter i fråga om terrorismbekämpningen starkt har ökat i betydelse under senare tid. En översyn framstår som motiverad också mot bakgrund av det särskilt starka intresse av demokratisk förankring som följer av den aktuella verksamhetens speciella karaktär.

Jag anser att tiden nu är mogen för en översyn av säkerhetspolisen. Översynen bör anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Huvuduppgifterna för kommittén bör vara att bedöma om säkerhetspolisens inriktning och organisation är rätt avvägda eller om förändringar bör ske. Därvid bör kommittén särskilt se efter vilka möjligheter som finns att stärka verksamhetens demokratiska förankring. Jag skall i det följande närmare beröra vad översynsarbetet enligt min mening främst bör ta sikte på i dessa hänseenden.

Ytterligare en huvudfråga, som har beröringspunkter med både säkerhetspolisens inriktning och dess organisation, gäller systemet för personalkontroll, en fråga som jag behandlar i ett särskilt avsnitt i det följande.

De yttre ramar som gäller för säkerhetspolisens verksamhet kan beskrivas på olika sätt beroende på syftet med redovisningen. Dels styrs verksamheten av olika författningsbestämmelser, bl.a. polislagen (1984:387) och förordningen (1984:731) med instruktion för rikspolisstyrelsen. Dels bestäms inriktningen av de funktioner som traditionellt brukar inbegripas i säkerhetstjänsten, främst säkerhetsskyddstjänst och säkerhetsunderrättelsetjänst (kontraspionage). Terrorismbekämpningen har tillkommit som en mycket viktig ny funktion.

Det bör ankomma på kommittén att bedöma i vad mån de ramar som gäller för verksamheten ur rättslig och funktionell synvinkel är lämpliga och motsvarar dagens behov. Här möter åtskilliga avvägningsfrågor som behöver belysas och närmare analyseras för att verksamheten på sikt skall få den stabilitet som är önskvärd.

Den rättsliga regleringen av vilka polisuppgifter som skall ankomma på säkerhetspolisen bör till en början enligt min mening preciseras och kompletteras i förhållande till de ganska kortfattade bestämmelser som för närvarande gäller i dessa hänseenden.

Att osäkerhet i fråga om säkerhetspolisens ansvarsområde kan få allvarliga konsekvenser har framgått av en del inträffade praktiska fall. Däribland vill jag främst erinra om omständigheterna kring Berglings avvikande från kriminalvårdsanstalten Norrköping i samband med en permission i oktober 1987. Jag vill erinra om att regeringen med anledning av omständigheterna i samband med denna händelse bl.a. uppdrog åt länspolismästaren och utnämnde rikspolischefen Nils E. Åhmansson att gå igenom polisorganisationen från vissa utgångspunkter. Jag återkommer till detta.

Kommittén bör också pröva frågan om de bestämmelser som behövs även i fortsättningen bör ha sin plats i rikspolisstyrelsens instruktion eller om de bör meddelas i annan form, exempelvis i polislagen eller i en särskild förordning. I viss utsträckning har denna fråga samband med de spörsmål som jag i det följande tar upp rörande rikspolisstyrelsens organisation.

I fråga om de funktioner som för närvarande ankommer på RPS/Säk förutsätter jag att kommittén med den rättsliga analysen som utgångspunkt gör en genomgång av förekommande arbetsuppgifter och därvid bedömer i vad mån dessa alltjämt bör falla inom säkerhetspolisens verksamhetsområde. Ett alternativ som i vissa fall kan erbjuda sig är att uppgifter förs över till den öppna polisverksamheten. En sådan lösning kan exempelvis övervägas beträffande uppgiften att ansvara för polisväsendets försvars- och beredskapsplanläggning.

Arbetsuppgifterna bör också ställas i relation till dem som utförs av olika myndigheter och organ inom försvarsmakten, såsom exempelvis försvarsstabens säkerhetsavdelning och försvarets radioanstalt. Det är självfallet väsentligt att dubbelarbete inte förekommer.

Mycket viktigt är vidare att kommittén belyser frågan hur arbetet skall /k/ inriktas /-k/ och arbetsuppgifterna /k/ prioriteras /-k/ inom de ramar som kommer att gälla för verksamheten. Självfallet måste frågan om vilka resurser som skall fördelas på olika aktiviteter anpassas till den hotbild och de övriga förhållanden som föreligger vid olika tidpunkter. Grundläggande frågor rörande inriktning och prioritering bör dock bli föremål för en samlad bedömning på samma sätt som gäller för polisväsendet och totalförsvaret i övrigt.

En annan viktig fråga som kommittén bör studera gäller säkerhetspolisens arbetsmetoder. Jag vill härvid erinra om att metodutvecklings- och befogenhetsfrågor har ägnats ingående uppmärksamhet under de senaste årens reformarbete beträffande polisväsendet i stort. I arbetsmetoderna inbegriper jag då även det internationella samarbetet.

Principerna för säkerhetspolisens registreringar är uppenbarligen också en huvudfråga för kommittén. Jag återkommer till denna i avsnittet om personalkontroll.

Intresset av att säkerhetspolisen skulle ställas under gemensam ledning var framträdande, när verksamheten fördes över till rikspolisstyrelsen. Den tidigare organisationen, i vilken det centrala organets roll huvudsakligen var begränsad till samordning, hade gett upphov till negativa erfarenheter. Enligt min mening finns det inte anledning att överväga något annat än att säkerhetspolisen även i fortsättningen skall ledas centralt.

Detta bör alltså vara en av utgångspunkterna för kommittén, när den skall behandla frågan om säkerhetspolisens framtida organisation. Därav följer emellertid inte att den nuvarande organisationsstrukturen med nödvändighet bör behållas, utan kommittén bör ha frihet att välja andra lösningar.

Kommittén bör därvid ha till uppgift att pröva organisationen av säkerhetspolisen på alla nivåer.

En från demokratisk synpunkt central fråga är till en början hur den parlamentariska insynen i säkerhetspolisens verksamhet skall garanteras. Som jag förut har berört söker man för närvarande tillgodose intresset av en nära insyn från regeringens sida genom att verksamheten regelbundet avrapporteras till chefen för justitiedepartementet. Viktigare säkerhetsfrågor brukar också genom regeringens försorg redovisas för riksdagspartiernas ledare.

Enligt min mening är denna ordning inte tillräcklig för att motsvara dagens behov. Det är nödvändigt att förutsättningar skapas för att vidga såväl regeringens insyn som den parlamentariska förankringen i övrigt, varvid både organisatoriska och andra medel kan komma i fråga.

En grundläggande fråga är också om säkerhetspolisen bör behålla anknytningen till rikspolisstyrelsen. Inte minst med hänsyn till önskemålet att främja samverkan mellan säkerhetspolisen och polisväsendet i övrigt synes visserligen avgörande skäl tala för detta. Det bör emellertid stå kommittén fritt att ta upp även denna organisationsfråga i sitt arbete.

Under förutsättning att nuvarande form av anknytning till rikspolisstyrelsen skall behållas följer det av vad jag nyss har sagt om vikten av parlamentarisk insyn att den roll visavi säkerhetspolisen som bör tillkomma rikspolisstyrelsens styrelse måste klarläggas närmare. Jag bortser här t.v. från beslut i personalkontrollärenden, en fråga till vilken jag återkommer särskilt.

Enligt riksdagens beslut våren 1987 om ledning av den statliga förvaltningen (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr 226) bör det lekmannainflytande som utövas genom de centrala myndigheternas styrelser normalt utformas som rådgivande, för att rollfördelningen mellan lekmännen samt verkschefen och övriga tjänstemän skall bli tydlig. Kommittén bör emellertid överväga om det med hänsyn till säkerhetstjänstens speciella karaktär och det mycket starka önskemålet om parlamentarisk förankring av verksamheten finns anledning att tillägga lekmannastyrelsen -- eller en delegation av denna -- andra befogenheter på detta område. Kommittén bör också belysa hur styrelsens rådgivande funktion kan utnyttjas på det sätt som är till störst gagn för verksamheten.

Om säkerhetspolisen alltjämt skall vara en avdelning inom rikspolisstyrelsen, bör även förhållandet mellan avdelningen och verksledningen belysas.

När det gäller frågan om verksamhetens indelning i byråer och övriga enheter blir de lösningar som kommittén väljer uppenbarligen till stor del beroende av vad den kommer fram till när det gäller de spörsmål som avser verksamhetens inriktning. Jag skall därför inte gå närmare in på de frågorna här utan i stället uppehålla mig något vid några andra, mera generella spörsmål.

Ett av dessa gäller säkerhetsavdelningens /k/ personal. /-k/ Säkerhetspolisen är en polisorganisation och det är därför naturligt att den handläggande personalen till största delen består av polismän som ursprungligen rekryterats från den öppna organisationen och som har vanlig polismans- eller polischefsutbildning.

Den verksamhet som säkerhetspolisen bedriver syftar till att bekämpa mycket sofistikerade förfaranden och är av utomordentlig betydelse för totalförsvaret. Sannolikt skulle det kunna vara till fördel för verksamheten om utrikespolitisk kompetens fanns representerad inom organisationen i större utsträckning än nu. Detsamma kan gälla i fråga om andra delar av samhällsvetenskapen liksom i fråga om vissa specialområden.

Detta behov kan tillgodoses på olika sätt. En möjlighet som redan har tillgripits i viss utsträckning är rekrytering av specialistkompetens. Man kan också överväga att utvidga den medverkan i arbetet från utrikesdepartementets sida som redan för närvarande har förutsatts i rikspolisstyrelsens instruktion.

Även i övrigt bör kommittén pröva i vilken utsträckning det kan vara ändamålsenligt att rekrytera personal utanför det reguljära polisväsendet till säkerhetspolisen. Det kan därvid vara av värde, om kommittén i lämplig utsträckning redovisar utländska erfarenheter på området. I linje med vad som tidigare har slagits fast för polisorganisationen i stort (jfr prop. 1980/81:13 s. 122--124) måste emellertid gälla att tjänster med vilka polisiära befogenheter är förenade i princip förbehålls personal som har polis- eller polischefsutbildning. Härmed kan naturligtvis i vissa fall jämställas utbildning som åklagare eller domare.

Vad gäller polispersonalen bör kommittén ägna uppmärksamhet åt rekryteringen och utvärdera de olika åtgärder i syfte att förbättra denna som har vidtagits under senare år. Självfallet skall i detta sammanhang jämställdhetsaspekten beaktas. Kommittén bör också belysa behovet av fortbildning för personalen. Detta gäller inte minst livvaktsverksamheten som på senare tid starkt ökat i betydelse.

En fråga som ofta har varit föremål för diskussion är i vilken utsträckning rörlighet bör förekomma mellan säkerhetspolisen och polisorganisationen i övrigt (se bl.a. Ds Ju 1980:2 s. 13--17). Här som i andra sammanhang då frågor om personalrörlighet kommer upp finns argument som kan peka i olika riktningar. Kommittén bör analysera frågan och föreslå de åtgärder som kan vara påkallade.

Detta för mig över till en annan fråga av generell betydelse nämligen behovet av /k/ samverkan /-k/ mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen.

Vid polisväsendets förstatligande förutsattes det att säkerhetspolisens arbete på regional nivå skulle vara direkt underställt länsstyrelsens ledning (prop. 1964:100 s. 70 och 109, SU 1964:114 s. 11, rskr. 1964:259). I praktiken har dock denna organisationsform frångåtts. I riksdagens principbeslut år 1981 angående polisväsendet har emellertid förutsatts att länspolischeferna fortlöpande skall följa säkerhetspolisens verksamhet (prop. 1980/81:13 s. 97).

Kommittén bör utvärdera hur denna ordning har fungerat i praktiken. Enligt min mening talar mycket för att den inte är tillräcklig för att ge önskvärd stadga och effektivitet åt den samverkan mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen som är nödvändig. Kommittén bör därför undersöka hur den samverkan som behövs skall kunna säkerställas.

Kontrollen av medborgerlig pålitlighet hos personer som innehar eller skall tillträda vissa befattningar -- personalkontroll -- har i Sverige liksom i flertalet andra länder sedan gammalt ansetts vara en ofrånkomlig del av infiltrationsskyddet. Denna kontroll regleras för närvarande genom personalkontrollkungörelsen (1969:466).

Personalkontrollsystemet innebär att vissa myndigheter och några få enskilda bolag kan inhämta upplysningar från rikspolisstyrelsens polisregister om sökande till eller innehavare av sådana tjänster som av hänsyn till rikets säkerhet har placerats i s.k. skyddsklass. Systemet har beskrivits närmare bl.a. i årets granskningsbetänkande från konstitutionsutskottet (KU 1986/87:33 s. 642--651).

Personalkontrollsystemet har vid återkommande tillfällen varit föremål för debatt och kritik. Förslag till ändringar har framförts från delvis olika utgångspunkter.

Till en början har från flera håll gjorts framställningar om utvidgning av systemet, som nu i princip är tillämpligt bara i fråga om statliga tjänster och vissa speciella uppdrag.

I och med att landstings- och primärkommunernas ansvar för beredskapsplaneringen kraftigt har ökat har det sålunda från kommunalt håll betecknats som inkonsekvent att inte personalkontroll kan tillämpas i fråga om kommunala tjänster. Bland andra frågor som aktualiserats i detta avseende kan nämnas att överbefälhavaren i en skrivelse till regeringen ifrågasatt om inte personalkontrollsystemet bör vara tillämpligt i fråga om nämndemän och offentliga försvarare som medverkar i rättegångar rörande straffansvar för brott mot rikets säkerhet där hemliga handlingar i stor utsträckning genomgås.

Vidare har i olika sammanhang uppmärksammats att personalkontrollsystemet är inriktat enbart på skydd för rikets säkerhet i snäv mening och inte på skydd mot exempelvis terrorism. Det har ifrågasatts om inte vissa tjänstemän, som i och för sig inte får del av sekretessbelagda uppgifter men som ändå har från säkerhetssynpunkt känsliga arbetsuppgifter, borde omfattas av systemet. Till dessa kategorier skulle i så fall kunna höra t.ex. chaufförer som kör statsrådsbilar och viss personal vid flygplatser. Den särskilda juristkommissionen med anlednig av mordet på Olof Palme har berört denna fråga (SOU 1987:14 s. 133), som nu övervägs av den parlamentariska kommissionen (Ju 1987:02) för fortsatt granskningsarbete i ämnet.

Men problem har också uppstått ur helt andra synvinklar. I detta hänseende bör först nämnas att det svenska personalkontrollsystemet har prövats i en uppmärksammad dom den 26 mars 1987 av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Leanderfallet).

Det skulle här föra för långt att i detalj redogöra för innehållet i denna dom. Sammanfattningsvis kan emellertid konstateras att domstolsmajoriteten fann att någon kränkning av den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte hade skett i det ärende som hade anhängiggjorts hos domstolen. En minoritet hade motsatt uppfattning, huvudsakligen på den grunden att den enskilde inte ansågs garanterad att vid behov få till stånd en ändring av en anteckning i registret eller av beslutet om att lämna ut den i ett anställningsärende.

I den allmänna debatten samt i skrivelser till regeringen från bl.a. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Medborgarrättsrörelsen har det nuvarande systemet kritiserats från liknande synpunkter. Bl.a. har man pekat på att den enskilde, i de fall då han ej får del av en anteckning i säkerhetsavdelningens register som lämnas ut exempelvis i ett anställningsärende, saknar möjlighet att bemöta vad som läggs honom till last och inte kan få till stånd någon verklig prövning från ett utomstående organs sida av de förhållanden som föranlett anteckningen.

Det har också gjorts gällande att redan den omständigheten att en uppgift om någon lämnas ut från säkerhetsavdelningens register ofta innebär att denne blir stämplad som en säkerhetsrisk. I strid mot vad som är förutsatt skulle alltså någon egentlig prövning inte alltid göras av anställningsmyndigheten i dessa fall.

Själv vill jag framhålla att frågan om hur ett system för personalkontroll bör vara utformat i ett öppet samhälle som vårt är utomordentligt svårbedömd, eftersom olika väsentliga intressen här kan komma i konflikt med varandra. Jag är för egen del -- trots den kritik som har anförts -- inte utan vidare övertygad om annat än att det system som vi har i dag i sina huvudsakliga delar utgör en godtagbar avvägning mellan dessa olika intressen.

Samtidigt måste givetvis den kritik som har anförts tas på allvar. Vad som också står helt klart är att systemet är komplicerat och svårtillämpat; i åtskilliga av de fall som föranlett allmän debatt eller annan publicitet har det i efterhand visat sig att fel i hanteringen har begåtts av olika myndigheter.

Detta leder mig till den uppfattningen att kommittén bör göra en förutsättningslös utvärdering av den nuvarande ordningen och på grundval härav lägga fram förslag om hur personalkontrollsystemet bör vara utformat i framtiden. En möjlig ändrad ordning som förtjänar övervägas kan härvid vara att beslut om att lämna ut uppgifter ur säkerhetsavdelningens register skall underställas eller kunna överprövas av ett fristående judiciellt organ, t.ex. en särskild nämnd.

I kommitténs uppdrag bör ingå att pröva om de offentliga och hemliga föreskrifter som regeringen har meddelat för personalkontrollsystemet är lämpligt utformade och ändamålsenliga i sak.

Vid sitt arbete i denna del bör kommittén i lämplig utsträckning göra sig underrättad om hur här aktuella frågor har lösts i främmande länder.

Kommitténs arbete beträffande huvudfrågorna om säkerhetspolisens inriktning och organisation bör vara avslutat den 1 juli 1988. Dess överväganden beträffande olika enskildheter i organisationen samt i fråga om personalkontrollsystemet kan, om det bedöms lämpligt, redovisas senare i särskild ordning, dock senast vid utgången av år 1989.

I prop. 1987/88:41 (s. 8) har förutsatts att kommittén skulle ta upp vissa frågor om undantag från meddelarfriheten av hänsyn till rikets säkerhet. Även dessa frågor kan anstå till den redovisning som skall ske senast vid utgången av år 1989.

Vissa frågor med anknytning till kommitténs uppdrag prövas för närvarvarande av den parlamentariska kommission som har tillkallats för fortsatt granskningsarbete med anledning av mordet på Olof Palme. Det gäller främst spörsmål med anknytning till terrorismbekämpningen -- däribland den förut nämnda frågan om personalkontroll med syfte att motverka terrorism -- samt livvaktsverksamhet och annat säkerhetsskydd för statsråd och andra offentliga personer. Kommittén bör inte föregripa resultatet av den parlamentariska kommissionens granskning utan beakta detta liksom de beslut statsmakterna kan komma att fatta på grund härav i sitt eget arbete. Självfallet bör kommittén samråda med kommissionen, eftersom vissa beröringspunkter mellan de båda uppdragen finns även i övrigt.

Som jag tidigare har berört har regeringen, med hänsyn till omständigheterna kring Berglings avvikande från kriminalvårdsanstalt, uppdragit åt länspolismästaren, utnämnde rikspolischefen Nils E. Åhmansson att gå igenom polisorganisationen och lägga fram förslag om de åtgärder som behövs för att verksamheten skall präglas av ansvar, omdöme och initiativförmåga när det gäller att möta oväntade händelser. Vid genomgången skall särskilt uppmärksammas att den operativa verksamheten vid händelser av det aktuella slaget bedrivs snabbt och effektivt samt att formerna för ledning, ordergivning och samordning är ändamålsenliga.

Uppenbarligen finns starka beröringspunkter även mellan detta uppdrag och kommitténs arbete. Jag förutsätter därför även här att ett nära samråd äger rum i utredningsarbetet.

Det är en fördel om kommitténs arbete i all den utsträckning det är möjligt redovisas öppet. Jag är emellertid medveten om att den ingående genomsyn av säkerhetspolisen som jag här har förordat i stora delar måste redovisas under sekretess.

Slutligen vill jag tillägga att kommittén skall beakta vad som anförs i direktiven (Dir 1984:5) till samtliga kommitteér och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet

• att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter och med uppdrag att genomföra en översyn av den svenska säkerhetspolisen
• att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt
• att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

• att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)