2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och

290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §

och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

150 §.

Fraktbidrag till--------------------------

Den andel i bärgarlön som tillkom­

mer redaren skall, sedan befrakta-

ren tillgodoförts gottgörelse för tids­

frakt och bränsle, lika fördelas mel­

lan bortfraktaren och befraktaren.

224

Var som bärgar förolyckat eller

nödställt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant

fartyg eller gods, så ock envar, som

vid bärgningen medverkar, äge und­

få bärgarlön. Till andel i lön, som

för sådan bärgning skall utgå, vare

ock den berättigad, vilken under den

nöd, som föranlett bärgningen, räd­

dat människor från fartyget eller

medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag

medverkat trots uttryckligt och be­

fogat förbud av fartygets befälhava­

re, äge ej rätt till bärgarlön. 1

--------- tidsbefraktaren ensam.

Har fartyget utfört bärgning, skall

sådan ersättning för löner och kost,

som avses i 229 § 1 mom. första

stycket 2, tillfalla befraktaren. Den

andel i bärgarlönen, som enligt and­

ra stycket av samma moment till­

kommer redaren, skall fördelas lika

mellan bortfraktaren och befrakta­

ren.

§•

Den som bärgar fartyg, vilket för­

olyckats eller är i fara, eller ombord­

varande gods eller något, som hört

till sådant fartyg eller gods, så ock

envar, som medverkar vid bärgning­

en, äger rätt till bärgarlön. Till an­

del i bärgarlön är även den berät­

tigad, vilken under den fara som

föranlett bärgningen räddat någon

från fartyget eller medverkat vid

räddningen.

Har någon medverkat vid bärg­

ningsföretag trots uttryckligt och be­

fogat förbud av fartygets befälhava­

re, äger han icke rätt till bärgarlön.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928-

161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922:

271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.

Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

efter det betalning erlades, eller have

förlorat sin talan.

(Nuvarande lydelse)

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bär­

garlönens fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheter.

Har fartyg under resa något bär­

gat, skall av bärgarlönen, sedan där­

av först gottgjorts den skada, som

genom bärgningen må hava tillfo­

gats fartyg eller last, redaren erhålla

två tredjedelar, om fartyget är ång-

fartyg, men eljest hälften, samt åter­

stoden lika fördelas mellan befälha­

varen och besättningen; vad besätt­

ningen tillfaller skall fördelas i för­

hållande till den avlöning, envar åt­

njuter. Avtal därom att av bärgarlön,

som kan med fartyg förtjänas, ringa­

re andel, än nu är sagt, skall tillfalla

befälhavaren eller besättningen vare

ogillt, där ej fartyget är särskilt ut­

rustat för bärgningsarbete eller avta-

let angår utförande av visst bärg­

ningsföretag.

sex månader efter det betalning er­

lades. Försittes denna lid, har han

förlorat sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bär­

garlönens fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheterna.

229 §.

1 mom. Har fartyg under resa bär­

gat något, skall av bärgarlönen först

utgå

1. ersättning för skada, som genom

bärgningen må hava tillfogats farty­

get, lasten eller annan egendom om­

bord,

2. ersättning för sådana utgifter

för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen, som

uppkommit i anledning av bärg­

ningen,

3. särskild gottgörelse som må till­

erkännas sjöman, vilken vid bärg­

ningen gjort synnerligen förtjänst­

full insats eller utsatt sig för synner­

lig fara.

Tu återstoden skall redaren erhål­

la tre femtedelar. Resten skall med

en tredjedel tillfalla befälhavaren

och med två tredjedelar den egent­

liga besättningen att fördelas i för­

hållande till den avlöning envar åt­

njuter. Befälhavarens andel skall

dock alltid uppgå till minst det dubb­

la av den högst avlönade besättnings­

mannens andel. Lots på fartyget äger

taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om

han icke är anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman.

2 inom. Om det påkallas av sär­

skilda förhållanden, såsom ändamå­

let med fartygets resa eller sättet för

beräknande av lön eller ersättning

åt dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra

grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

5

(Nuvarande lydelse)

230

231

229 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen guldits eller

säkerhet därför blivit ställd, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det efter

bärgningen förts, eller bärgat gods

av ägaren tagas i besittning.

284

Nedanstående fordringar upphöre,

evad ansvarigheten för dem är be­

gränsad eller obegränsad, om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

som kan förtjänas med fartyg, ringa­

re andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besätt­

ningen är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksam­

het och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

påmönstring och avser utförandet av

visst bärgningsföretag.

§■

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärs­

drift, skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfal­

ler staten, skall dock fördelas mel­

lan de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gent­

emot de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

§•

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller be­

fälhavaren inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömans-

nämnden i Stockholms sjömanshus-

distrikt. Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

232 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen betalts eller

säkerhet för denna ställts, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det förts

efter bärgningen, eller bärgat gods

tagas i besittning av ägaren.

§•

Nedanstående fordringar skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan icke i laga ordning an­

hängiggöres :

(Föreslagen lydelse)

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

(Nuvarande lydelse)

2. för fordran-------- —------------

Svarar i -----------------------------------

Har fordran,-----------------------------

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts samt, såvitt avser fordran

å andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år från

det vederbörande av redaren erhål­

lit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

— dispaschens dag.

— lag stadgas.

------- talan bevakad.

(Föreslagen lydelse)

287

Försummar befälhavare vad ho­

nom med avseende å dagboks föran­

de eller uppvisande åligger, straffes

med böter, högst tvåhundra kronor.

Har befälhavare, sig eller annan till

nytta eller att därmed skada göra,

fört falsk dagbok eller dagboken

ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläslig gjort, straffes med bö­

ter eller fängelse i högst sex måna­

der eller straffarbete i högst två år;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffar­

betet höjas till fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

§•

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks fö­

rande eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 §

omförmäles, till besiktningsmän

överlämna fartygs nationalitetshand­

ling eller hemortsbevis straffes be­

fälhavaren med böter.

Försummar befälhavare att, när

händelse inträffat av sådan beskaf­

fenhet, som i bO § sägs, därom av­

giva rapport eller att anmäla sig för

sjöförklaring på sätt i samma § stad­

gas, dömes till böter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, för­

säkringsgivare eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, straffes högst

För vägran att i fall, som avses i

6 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling eller

hemortsbevis dömes befälhavaren till

dagsböter.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i bO §, avgiva rap­

port eller anmäla sig för sjöförkla­

ring, dömes till dagsböter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, för­

säkringsgivare eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag ålig­

ger honom att bevaka, dömes till

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

samma främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft be­

fattning med fartyget, där han med

vetskap om sådana brister eller fel,

som ovan omförmälas, underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, hindra

fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för han­

den, som i 1 mom. förmäles, straffes

med böter till och med ettusen kro­

nor.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen för­

lett befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller annan,

som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med vetskap

om, att fel eller brist förelegat i nå­

got av de avseenden, 5 a § omförmä-

ler, underlåtit att, såvitt det stått i

hans makt, föranstalta om felets eller

bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad enligt 32 §

är honom ålagt, straffes med böter

till och med ettusen kronor.

4 mom. Har genom åtgärd eller

försummelse, som ovan sagts, skada

vållats, må i fall, varom i 1 mom.

förmäles, till fängelse i högst två år,

samt i de i 2 och 3 mom. nämnda

fall till fängelse i högst ett år dömas,

där ej gärningen efter allmän lag bör

beläggas med strängare straff.

293

År befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten på an­

nat sätt, än i 292 § sägs, vållande till

sjöolycka, straffes med böter eller

med fängelse i högst ett år, där ej

gärningen efter allmän lag bör be-

läggas med strängare straff.

294

Har sammanstötning eller sådan

händelse, som i 223 a $ sägs, timat

sådana brister eller fel som där

nämnts underlåtit att, såvitt det stått

i hans makt, hindra fartyget att gå

till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för han­

den, som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som är

stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första styc­

ket, dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänse­

ende som avses i 5 a § underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, för­

anstalta om felets eller bristens av­

hjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som ålig­

ger honom enligt 32 §, dömes till

dagsböter.

i mom. Till straff enligt denna pa­

ragraf må ej dömas, om för gärning­

en är stadgat svårare straff i brotts­

balken.

§•

År befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten, på an­

nat sätt än som avses i 292 § 1 mom ,

vållande till sjöolycka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken.

Har sammanstötning eller händel­

se, som sägs i 223 a §. timat och ur-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 ma j 1964.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, ministern för utrikes ärendena N^ilsson, statsråden

S ^träng , A ^ndersson , L ^indström , L ^ange , L ^indholm , K ^ling , S ^koglund ,

E ^denman , J ^ohansson , H ^olmqvist , A ^spling , P ^alme , S ^ven -E ^rig N ^ilsson .

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sjölagens bärg­

ningsregler m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap.

ansvarsbestämmelser.

Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och

norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen kon­

vention i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har

i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU

1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande

fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med mot­

svarande lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge

har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget.

Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskom­

mittén. Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning

av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1

januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föran­

ledda ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till änd­

rade regler om sjöförklaring och sjöförhör. Jag avser att upptaga dessa sist­

nämnda förslag till behandling i annat sammanhang.

Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar

har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av hä­

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Gre­

nander, sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktö­

ren Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

11

radshövdingen i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrät­

ten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjo-

fartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kust-

distriktcheferna — chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjo-

manshusdistrikt, fiskeristyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveri­

ges fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsför-

bundet, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms re­

deriförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksför­

bund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening,

Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm.

Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det fram­

lagda betänkandet.

Jag anhåller nu att få till behandling taga upp frågorna om ändrade bärg­

ningsregler och ansvarsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Bärgningsreglerna

Gällande bestämmelser m. m.

Sjölagens regler om bärgarlön är intagna i nionde kapitlet. Dessa bestäm­

melser ger bärgare rätt till lön för utförd bärgning efter vissa angivna

grunder och reglerar fördelningen av sådan lön mellan de olika intressen­

terna i bärgningsföretaget.

Sålunda stadgas i 224 §, att den som bärgar förolyckat eller nödställt far­

tyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller

gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger undfå bargarlon.

Till andel i lön, som skall utgå för sådan bärgning, är även den berättigad,

vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från far­

tyget eller medverkat vid deras räddning. Den, som medverkat vid bärg­

ningsföretag trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,

äger ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå

även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som

detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller

lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äger han ej, däi

fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget,

undfå bärgarlön, med mindre hjälpen icke kan anses ingå i tullgorandet av

avtalet. Om parterna inte kan enas om bärgarlönens storlek, skall denna

bestämmas av domstol.

I 225 § angives de principer efter vilka bärgarlönens belopp skall bestäm­

mas; bl. a. skall beaktas den fara, för vilken det bärgade fartyget varit

utsatt. Vidare stadgas att domstol i vissa fall kan förklara rätten till bärgar-

lön förverkad.

12

Enligt 226 § får bärgarlön icke sättas högre än till värdet av det bärgade,

dan inberaknat frakt och passagerareavgifter, efter avdrag för tull och

övriga avgifter, som bör utgå av det bärgade, ävensom kostnad för dettas

förvarande, värdering och försäljning. Under bärgarlön innefattas jämväl

gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant

ändamål av farkoster eller andra redskap.

Enligt 227 § kan rätten förklara bärgningsavtal ogiltigt, om avtalet in-

gatts medan nöden varade och avtalsvillkoren prövas icke vara skäliga,

och vidare, om betingad bärgarlön står i uppenbart missförhållande till vär­

det av bärgartjänsten.

Om bargare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, skall enligt

228 § första stycket fördelningen bestämmas av rätten med ledning av de

omständigheter som angivits i 225 §.

Av den enligt 225 § bestämda bärgarlönen, bruttobärgarlönen, skall en­

ligt 228 § andra stycket först gottgöras den skada som genom bärgningen

må ha tillfogats ett bärgande fartyg och dess last. Härefter fördelas netto-

bärgarlönen mellan redare, befälhavare och besättning på så sätt att re­

daren darav erhåller två tredjedelar om fartyget är ångfartyg eller motor-

fartyg och eljest hälften, medan befälhavare och besättning lika delar vad

som icke sålunda tillfallit redaren. Besättningsandelen utskiftas i förhål­

lande till den avlöning, som envar åtnjuter. Till besättningen hänföres av

ålder även sådana ombordanställda, vilka icke är sjömän.

Enligt 229 § får icke, innan bärgarlönen guldits eller säkerhet därför

blivit ställd, bärgat fartyg utan bärgarnas medgivande lämna det ställe,

dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.

For den händelse ett bärgande fartyg är tidsbefraktat, skall enligt 150 §,

sedan betraktaren tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, den

andel i bärgarlön som tillkommer redaren lika fördelas mellan bortfrakta-

ren och befraktaren.

Särskilda regler om yrkesmässig bärgning är icke meddelade vare sig i

sjölagen eller annorstädes. Ej heller finnes föreskrifter rörande den förste

av flera bärgares rätt att slutföra ett påbörjat bärgningsföretag och upp­

bära bärgarlön för detta. Äganderätten till vrak regleras i viss utsträckning

i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Allmän motivering

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén erinrar om att begreppet bärgning är bestämt ge­

nom forsta punkten i 224 § sjölagen, enligt vilken den som bärgar för­

olyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som

hört till sådant fartyg eller gods, samt envar, som medverkar vid bärgning­

en, äger rätt till bärgarlön. I denna regel, som överensstämmer med gäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196k

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 ur 1964

digheterna i varje särskilt bärgningsfall. I händelse av tvist prövas frågan

av domstol. Ett dylikt system har enligt kommittén otvivelaktigt den för­

delen, att rättvisesynpunkterna i det konkreta fallet kan bättre beaktas,

men å andra sidan torde bristen på vägledning i lag vara ägnad att för­

anleda tvister angående fördelningen.

Enligt kommitténs mening bör legala fördelningsregler bibehållas i unge­

fär samma utsträckning som hittills. För att rättvisesynpunkterna i det

enskilda fallet skall kunna bättre tillgodoses föreslår kommittén emellertid,

dels att sjöman, som gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig

för synnerlig fara, skall kunna tillerkännas särskild gottgörelse därför, dels

att från bruttobärgarlönen skall få avdragas icke endast -— såsom för när­

varande — ersättning för skada, som genom bärgningen tillfogats fartyg

och last, utan jämväl vissa utgifter för bränsle samt löner och kost för be­

fälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,

samt eventuell gottgörelse för särskild insats som nyss sagts. Kommittén

anför angående de direkta utgifter som uppkommer i anledning av bärg­

ningen.

En bärgning medför vanligtvis direkta och indirekta utgifter av olika

slag för det bärgande fartygets redare. Även för dem som befinner sig

ombord på det bärgande fartyget kan förluster uppstå. Enighet torde råda

därom att, såvitt angår intressenterna i bärgarlönen, de indirekta utgifter­

na — exempelvis rederiets tidsförlust och förlorade fraktförtjänst — skall

bestridas med vederbörande kvotdel av nettobärgarlönen. Rörande frågan,

hur de direkta utgifter som åsamkas bärgarlönsintressenterna skall täckas,

har däremot olika meningar försports.

Enligt gällande bestämmelser får avdrag från bruttobärgarlönen ske för

att ersätta skada som genom bärgningen tillfogats det bärgande fartyget

eller dess last. Däremot får avdrag ej göras för skada å annan egendom

ombord än lasten och ej heller för redarens övriga direkta utgifter i anled­

ning av bärgningen.

Sjölagskommittén anser, att även ersättning för skada å annan egen­

dom ombord på det bärgande fartyget än lasten bör få avdragas från

bruttobärgarlönen och har i sitt förslag upptagit bestämmelse härom. Be­

stämmelsen får betydelse exempelvis vid skador å fartygets förbruknings­

artiklar eller å ombordvarandes ägodelar.

Frågan om avdrag för direkta utgifter i anledning av bärgning upp­

märksammades under förarbetena till 1891 års sjölag, i 1887 års betänkan­

de med förslag till sjölag föreslogs sålunda att av bärgarlönen skulle före

fördelningen gottgöras, förutom skada å fartyget eller lasten, jämväl de

särskilda utgifter som redaren fått vidkännas för bärgningen. Vid lagför­

slagets granskning i Högsta domstolen anfördes emellertid att stadgandet

om avdrag för utgifter syntes komma att på bekostnad av befälhavare och

besättning tillägga redaren den huvudsakliga vinsten av en genom de för­

ras rådighet och ansträngningar utförd bärgning. Det hemställdes därför

huruvida ej nämnda för den svenska lagstiftningen dittills främmande

stadgande kunde utgå. Så skedde ock.

I princip torde anledning knappast föreligga att skilja mellan gottgö­

relse för skada å fartyg, last och annan egendom ombord, å ena, samt övriga

16

Emellertid anser kommittén, att avgörande vikt bör fästas vid att föränd­

ringar i samhällsuppfattningen under den tid som förflutit, sedan de nu gäl­

lande fördelningsreglerna infördes, inträtt beträffande fördelningen av den

avkastning, som ett gemensamt utfört arbete lämnar. Vid avvägningen av de

olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget föreslår kommittén

därför, att viss jämkning till förmån för besättningen företages i gällande

fördelningsregler, eu jämkning som torde böra ske på bekostnad såväl av

fartygets som befälhavarens andel. Vad fartygets andel beträffar erinras

om att den föreslagna rätten till avdrag för vissa utgifter kan komma åt!

verka i motsatt riktning i det särskilda fallet. Förslaget tar sikte på maskin­

drivna fartyg men avses skola gälla alla fartyg. Särskilda bestämmelser för

segelfartyg anses vara överflödiga.

Kommittén erinrar om att enligt gällande regler i de nordiska sjölagarna

redaren — sedan ersättning för skada å fartyg och last avdragits -- skall

erhålla 2/3 (66 2/3 %) av nettobärgarlönen. De svenska, danska och norska

sjölagarna bestämmer härefter befälhavarens andel av nettobärgarlönen till

1/6 (16 2/3 %) och besättningens andel till likaledes 1/6 (16 2/3 %) me­

dan den finska sjölagen tillerkänner befälhavaren 1/9 (11 1/9 %) och be­

sättningen 2/9 (22 2/9 %). Med hänsyn särskilt till den ökade rätten till av­

drag för bärgningskostnader bör redarens andel kunna minskas till 3/5

(d. v. s. 9/15 eller 60 %). Befälhavarens andel bör bestämmas till 2/15

(13 1/3 %) och besättningens andel till 4/15 (26 2/3 %). Förslaget innebär

sålunda att —■ samtidigt som avdragsrätten för vissa kostnader ökats —

redarens kvotdel av nettobärgarlönen minskas med (66 2/3 — 60) 6 2/3 %

och befälhavarens med (16 2/3 — 13 1/3) 3 1/3 % samt att besättningens

andel i motsvarande mån höjes, d. v. s. med (26 2/3 — 16 2/3) 10 %. De

danska, finska och norska kommittéerna framlägger motsvarande förslag.

Den nordiska rättsenheten på denna punkt har alltså enligt förslagen kunnat

inte bara bevaras utan också utvidgas.

Kommittén anser vidare, att den omständigheten att enligt förslaget be­

fälhavaren skall erhålla en andel som är mindre än besättningens gör det

nödvändigt att införa en supplerande regel för att hindra att befälhavare­

andelen blir förhållandevis alltför liten i de fall då besättningen är fåtalig.

Denna regel har föreslagits få den innebörden att befälhavareandelen städ­

se skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens an­

del. Befälhavareandelen skulle som en följd härav stundom kunna överstiga

13 1/3 % av nettobärgarlönen.

Kommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven för kommittén har

ålegat denna att överväga frågan om vidgad laglig reglering av yrkesmässig

bärgning, om äganderätten till vrak och om förste bärgares rätt.

I fråga om yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att så­

dan i stor utsträckning grundar sig på avtal avfattade enligt internationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 166i

18

erinringar från Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige, vilka under­

stryker angelägenheten av att de nordiska lagtexterna blir likalydande i

detta avseende. Svea hovrätt motiverar sin mening sålunda.

De danska och finska kommittéerna ha — ehuru för deras länders del

domstolarna icke tolkat bärgningsbegreppet så snävt, som varit fallet i

Norge — framlagt samma ändringsförslag som den norska kommittén. Den

danska kommittén har därvid anfört (betaenkning nr 315/1962 sid. 11),

att någon bristande överensstämmelse mellan praxis och Brysselkonven-

tionen icke förelåg för Danmarks vidkommande, att uttrycket »i npd»

knappast helt stämde med konventionens terminologi samt att man av

hänsyn till den nordiska rättsenheten och för att utesluta tveksamhet i

tolkningen borde ändra »i n0d» till »i fare». Den svenska sjölagskommit-

tén bär av skäl som närmare angivits å sid. 33—34 i betänkandet ansett

sig icke böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.

Hovrätten finner de skäl, som den danska kommittén anfört, starkt tala

för att de nordiska lagtexterna göras likalydande i detta avseende och före­

slår därför, att 224 § skall lyda: »Var som bärgar fartyg, som är förolyckat

eller i fara, eller ombordvarande gods» etc. Av hovrättens förslag följer,

att häremot svarande ändringar även måste vidtagas dels i 224 § första

stycket andra punkten dels i 225 § sista stycket samt 227 § första och sista

styckena. — I propositionen om lagändringen torde även till undvikande

av missförstånd böra påpekas, att ändringen ej avses leda till någon annan

lagtolkning än den nu gällande utan huvudsakligen dikteras av önskemålet

om gemensam lagtext i de nordiska länderna.

Liknande synpunkter framföres av hovrätten för Västra Sverige.

Sveriges advokatsamfund däremot intar den ståndpunkten, att bärgnings­

begreppet icke bör utformas efter norskt mönster. Advokatsamfundet befa­

rar nämligen, att detta icke endast skulle vålla lagtekniska svårigheter utan

sannolikt även leda till en ändring i den rådande situationen, som karakte­

riseras av ytterst få rättegångar inom rättsområdet.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund

anser det vara lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom metod

för bärgarlönens fördelning mellan redare, befälhavare och

besättning bibehålla ordningen med legala kvoter. Hovrätten för Västra Sve­

rige anser att törslaget att kombinera de legala fördelningsreglerna med

ett allmänt stadgande om vissa ersättningar ur bruttobärgarlönen är lagtek-

niskt elegant samtidigt som det i tillämpningen medger, att man smidigt

kan anpassa resultatet till främmande länders praxis vid fördelning av bär­

garlön. Liknande synpunkter framföres av advokatsamfundet.

Svenska loisförbundet anmärker beträffande förslaget om utvidgad rätt

till avdrag från bruttobärgarlönen, att även lotsavgifter, som uppkommit

i anledning av bärgning, bör vara avdragsgilla.

Beträffande fördelningen av nettobärgarlönen anför

Svenska sjöfolksförbundet, att man helst sett att skillnaden mellan befäl­

havarens och besättningens andelar av bärgarlönen ytterligare utjämnats.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

20

fattning i fråga om yrkesmässig bärgning med påpekande bl. a. av att lag­

stiftning på området skulle kunna komma i konflikt med internationellt

gällande, för såväl bärgningsföretag som kaskoassuradörer välkända nor­

mer. I fråga om äganderätten till vrak ansluter sig advokatsamfundet till

kommitténs uppfattning, att aktuella frågor bör lösas av rättspraxis. Ställ­

ningstagandet sker under tvekan med hänsyn till den praktiska betydelse

problemet tillmätes. Vad förste bärgarens rätt angår delar advokatsamfun­

det emellertid icke kommitténs mening och ifrågasätter, om icke kommittén

underskattat den praktiska betydelsen av denna fråga. Konflikter mellan

olika bärgare är ingalunda ovanliga och kan för närvarande i brist på

bestämmelser och skandinavisk rättspraxis lösas endast med ledning av

svåröverskådlig utländsk praxis, främst engelsk. Olägenheterna därav skulle

bli avhjälpta, om bestämmelser i ämnet upptogs i sjölagen. Advokatsamfun­

det säger sig dock vara medvetet om vanskligheten i att utforma regler i

detta ämne.

Departementschefen

Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter

till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan

gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhets-

rättsliga grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en

storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestäm­

ningen av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse.

1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a.

de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärg­

ning — att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska tex­

ten lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens

bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till

bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller

nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen

väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten.

Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överens­

stämmelse mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Det­

samma är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet

i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena si­

dan bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit

att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än

den norska sjölagens uttryck »stedt i n0d» ansetts böra avse. Det har gjorts

gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots ut­

trycklig föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berät­

tiga till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket

»stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196

4

22

under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och

anspråk har rests på en ökning därav.

Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a.

till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrus­

tade fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslig­

het för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärg­

ning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle del

snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett

tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan

tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsupp­

fattningen beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt ut­

fört arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med

de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna

till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För re­

darens del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersätt­

ning ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet

kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskin­

drivna fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén an­

sett obehövliga.

Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på

denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefäls-

förbundet bar yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits.

Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskin-

befälsförbundet har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärg­

ning fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren

bör betagas rätten till andel i bärgarlönen.

Den föreslagna fördelningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samar­

bete uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening

skälig. Jag tillstyrker därför densamma.

Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som

är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för

avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak

är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa

spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om

yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor

utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt veder­

tagna normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt

kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i äm­

net icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav

ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 196i

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Specialmotivering

150 §.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande

fördelningen mellan bortfraktaren och betraktaren av redareandelen i den

bärgarlön, som intjänats med ett tidsbefraktat fartyg.

Kommittén. Eftersom tidsfrakt utgår under ett bärgningsföretag och tids-

borttraktaren alltså lörutsättes erhålla täckning för sina utgifter för befäl­

havarens och besättningens avlöning och underhåll, ökas genom bärgning­

en tidsbefraktarens kostnader med åtminstone tidsfrakten och den av bärg­

ningen nödvändiggjorda förbrukningen av maskinförnödenheter. Enligt gäl­

lande lag skall dessa kostnadsposter avräknas från redareandelen av bär­

garlönen innan denna lika fördelas mellan redaren och befraktaren. Såsom

framgått av det föregående har emellertid kommittén föreslagit, att i 229 §

1 mom. sjölagen skall intagas en bestämmelse, att av bruttobärgarlönen

skall utgå ersättning »för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost

åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgning­

en». Någon föreskrift om vem avdragen skall tillgodoföras har icke uppta­

gits. Det lärer vara uppenbart, att om bärgningen verkställts av ett tidsbe­

fraktat fartyg, avdraget för bränsleutgifter skall tillfalla den som betalar

bränslet, d. v. s. in dubio tidsbefraktaren. Särskilt stadgande härom i nu

förevarande lagrum synes överflödigt. På grund av det anförda föreslår kom­

mittén, att orden »och bränsle» i 150 § andra stycket skall utgå.

Den del av bruttobärgarlönen, som avser löner och kost till befälhavare och

besättning och som alltså jämlikt förslaget skall undantagas från fördelning

skulle normalt tillfalla bortfraktaren (jfr 138 § sjölagen). Med denna ut­

gångspunkt skulle anledning saknas att föreslå annan ändring av 150 § än

nyss nämnts. Så har emellertid skett i de förslag rörande bärgarlönens

fördelning som avlämnats av de övriga nordiska sjölagskommittéerna. I det

finska betänkandet förordas sålunda, att bestämmelsen i 150 § finska sjö­

lagen därom att tidsbefraktaren skall tillgodoföras gottgörelse för tidsfrakt

ersättes av en föreskrift av innehåll att ersättning för löner och kost skall

tillfalla tidsbefraktaren. De danska och norska förslagen intar samma stånd­

punkt i förevarande hänseende.

Kommittén har övervägt huruvida de materiella ändringarna rörande bär­

garlönens fördelning kan anses motivera en ändring av de hittillsvarande

reglerna om fördelning av bärgarlön mellan tidsbortfraktare och tidsbe-

fraktare förutom den jämkning som föranledes av de särskilda bestämmel­

serna om gottgörelse för bränsle samt löner och kost enligt 229 § 1 mom.

Kommittén har närmast varit böjd för att bibehålla nuvarande regler i 150 §

angående tidsfrakten oförändrade men funnit följande synpunkter vara av­

görande för frågans bedömning.

26

Självfallet kan skilda meningar råda om hur reglerna för tidsbortfrak-

tares och tidsbefraktares inbördes deltagande i bärgarlön lämpligen bör

vara ordnade. Goda skäl kan anföras lika väl för bevarandet av den gällan­

de ordningen som för att genomföra den föreslagna ändringen. Emellertid

måste beaktas att betraktningsavtal över de nordiska gränserna är synner­

ligen vanliga och att det fördenskull är angeläget att bevara den nordiska

rättsenheten på denna punkt. Det har heller icke rests invändning emot för­

slaget under remissbehandlingen. Jag finner mig därför böra biträda för­

slaget härutinnan.

1 trågan om ersättningen för bränsleutgifter delar jag kommitténs upp­

fattning.

På grund av den trakträttsliga anknytningen bör bestämmelserna bibe­

hållas under befraktningskapitlet.

224, 225 och 227 §§.

Departementschefen. I 224 § gives de inledande bestämmelserna om bärg­

ning och bestämmes begreppet bärgning. Såsom jag förordat i det föregåen­

de har bestämningen av detta begrepp i överensstämmelse med de danska, fin­

ska och norska förslagen på denna punkt ändrats och därmed också anpassats

till lydelsen av den internationella bärgningskonventionen. Uttrycket »för­

olyckat eller nödställt fartyg» i 224 § första stycket bar således ersatts med

tormuleringen »fartyg vilket förolyckats eller är i fara».

Jämkningen av lagtexten i 224 § första stycket har medfört motsvarande

ändring av 224 § fjärde stycket, 225 § andra stycket och 227 § första och

tjärde styckena. I samband härmed har vissa redaktionella jämkningar

gjorts.

228 §.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller i gällande lydelse

i första stycket en bestämmelse angående fördelningen av bärgarlön mellan

Hera bärgande fartjrg eller andra självständiga bärgare (bärgarlag), som

var för sig medverkat i ett bärgningsföretag. Fördelningen inom ett bärgar-

lag regleras genom bestämmelserna i lagrummets andra stycke. Jag föreslår,

att bestämmelsen i 228 § första stycket får kvarstå och att reglerna i 228 §

andra stycket överföres till 229 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196/i

229 §.

Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse, att bärgat far­

tyg eller bärgad last inte får flyttas utan bärgarens medgivande, innan bär­

garlön betalts eller säkerhet ställts. Denna bestämmelse har upptagits i en

ny paragraf, 232 §. Enligt förslaget skall 229 § i stället som ett första mo­

ment upptaga de i den allmänna motiveringen behandlade huvudstadgan-

dena om den utbetalda bärgarlönens fördelning, vilka avses ersätta de nu­

28

Lots å det bärgande fartyget har för närvarande ej rätt till andel i bärgar­

lön, med mindre han skulle vara anställd hos redaren såsom s. k. långlots;

i sådant fall torde han anses vara medlem av fartygets besättning. Krono-

lots eller hamnlots äger däremot rätt att kräva självständig bärgarlön jäm­

likt 224 § sjölagen, om han vid bärgningen gjort en insats som går utöver

fullgörandet av hans åligganden i egenskap av lots. Lotsens verksamhet i

bärgningsfall är emellertid lika nära knuten till fartyget som besättningens

verksamhet och kan svårligen värderas åtskild från denna. Vanskliga bevis­

spörsmål kan därför uppstå, om lots gör gällande ett självständigt bärgar-

lönskrav. På grund härav föreslår sjölagskommittén i nu ifrågavarande lag­

rum en bestämmelse av innebörd att lots på det bärgande fartyget skall vara

berättigad till andel i bärgarlönen som om han vore medlem av besättningen.

Bestämmelsen är så utformad att den täcker både kronolots och hamnlots.

Fördelningsgrund blir enligt förslaget för kronolots och hamnlots den lön,

som främste styrmannen på fartyget uppbär. Finnes ombord två lotsar med

var sin vakt, bör båda vara berättigade till andel i bärgarlönen, oavsett vem

av dem som hade vakt då bärgningen skedde.

En kronolots eller hamnlots torde böra ha rätt till andel i bärgarlön även

om bärgningen verkställes utanför hans distrikt, förutsatt att han fortfa­

rande medföljer fartyget i egenskap av lots såsom fallet kan vara exempel­

vis vid s. k. distanslotsning eller vid biträde enligt 26 § lotsförordningen. Om

lotsen, då lotsningen är slut, på grund av väderleksförhållanden eller av

annan orsak ej kommit att lämna fartyget utan medföljer detta som passa­

gerare, kan han icke kräva bärgarlönsandel såsom lots, men däremot kan

han, om han gjort en insats vid bärgningen, kräva självständig bärgarlön

enligt 224 § första stycket. Det senare gäller även enskild person, som —

utan att tillhöra besättningen — tillfälligt anlitats för att biträda vid navi-

geringen, exempelvis s. k. känd man.

Kommittén föreslår vidare en ny föreskrift främst med avseende på det

fall att ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön

eller ersättning åt dem, som arbetar i fartygets tjänst, påkallar fördelning

efter andra grunder än dem, som stadgats i 1 mom. Detta tillägg tager när­

mast sikte på bärgningar, som företages av fiskefartyg. Kommittén fram­

håller, att besättningen på dessa fartyg som regel icke erhåller en bestämd

penninglön utan åtnjuter en viss andel av expeditionens nettointäkt och att

i dylika fall fördelningen av bärgarlön sker efter vissa sedvanemässigt ut­

bildade normer. Kommittén anser, att lagbestämmelser om fördelningen är

varken erforderliga eller lämpliga, och föreslår därför en bestämmelse, som

möjliggör avvikelse från huvudreglerna om fördelning av bärgarlönen.

Yttrandena. Svea hovrätt anmäler tvekan inför förslaget att till skillnad

från gällande rätt endast medge den s. k. egentliga besättningen andel i bär­

garlön. I flertalet fall torde det enligt hovrätten visserligen kunna framstå

såsom berättigat att icke hela besättningen får del i bärgarlönen men då

bärgningen sker under risktagning för det bärgande fartyget kan riktighe­

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196 i

I likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna föreslår kommittén,

att lots berättigas till andel i bärgarlön, samt anför.

30

erhäller icke någon lön, utan nettovinsten på fisket fördelas mellan med­

lemmarna i fiskelaget enligt ett särskilt andelssystem. Av ålder har inkom­

mande bärgarlön fördelats på samma sätt. De ändrade regler om bärgarlö­

nens fördelning, som nu föreslås, berör därför icke direkt fiskets utövare.

Då visst tvivel rätt, huruvida fiskefartygens praxis i fråga om fördelning

av inkommande bärgarlön stått i strid mot den kategoriska formuleringen

av 228 § andra stycket gällande sjölag, hälsar riksförbundet med tillfreds­

ställelse, att en uttrycklig undantagsbestämmelse som täcker fiskets behov

föreslagits.

Departementschefen. Mot en ordning enligt vilken endast den s. k. egent­

liga besättningen skall äga del i bärgarlön kan visserligen såsom Svea hov­

rätt framhållit betänkligheter anföras. Förslaget har emellertid icke mött

erinran i övrigt och överensstämmer med vad som föreslås i de andra nor­

diska länderna. Enligt min mening kan det principiellt försvaras, att be-

sättningsandelen av bärgarlönen endast tillfaller den del av besättningen som

är nödvändig för fartygets drift och behövlig för att bärgningsföretaget

skall kunna genomföras. Att i praktiken skilja mellan den egentliga besätt­

ningen och övrig personal ombord torde sällan erbjuda svårigheter. I tvek­

samma fall måste, såsom kommittén anfört, det vara vägledande i vilken

män vederbörandes arbetsuppgifter innefattar skeppstjänst. Kravet att en

andelsberättigad besättningsmans arbetsuppgifter sålunda i viss icke ovä­

sentlig mån skall röra skeppstjänst bör dock icke givas den innebörden, att

den, vars syssla normalt icke omfattar sådan tjänst men som under ett

bärgningsföretag likväl satts därtill, skall vara utesluten från del i bärgarlön

endast emedan han icke är sjöman. Har han gjort tjänst som sjöman, bör

han också njuta del i bärgarlönen som sådan, förutsatt att han är anställd

hos redaren mot avlöning och alltså kan deltaga i utskiftandet av besätt-

ningsandelen på samma villkor som gäller för övriga andelsberättigade be­

sättningsmän. Den som icke sålunda kan deltaga i andelens utskiftande

äger i stället enligt 224 § första stycket sjölagen resa självständigt anspråk

på bärgarlön.

På grund av vad sålunda anförts biträder jag förslaget att rätten till bär­

garlön begränsas till den egentliga besättningen.

Även förslaget att lots ombord på ett bärgande fartyg skall vara berättigad

till del i bärgarlönen anser jag mig böra tillstyrka. Jag anser vidare, att

förslaget, som överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska

länderna, innefattar en väl avvägd värdering av det biträde en lots kan läm­

na ett bärgande fartyg och att den föreslagna fördelningsgrunden bör god­

tagas. Mot utformningen av bestämmelsen i övrigt har jag ej någon erinran.

Stadgandet rörande gottgörelse för särskilt förtjänstfull bärgarinsats av

sjöman skulle visserligen kunna begränsas på sätt föreslagits av Göteborgs

rådhusrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare men tillräcklig anledning

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196A

32

Kommittén påpekar, att förslaget icke reglerar frågan, när en av ett of-

fentligrättsligt statsfartyg ntförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning,

och tillfogar.

Här må emellertid erinras, att frågan i vissa fall kan erbjuda speciella

problem, betingade av olika statsfartygs användningsområden. Detta gäller

exempelvis isbrytare, tillhöriga staten eller av staten förhyrda för sådant

ändamål, och statliga sjöräddningsfartyg. Dessa fartyg användes i verk­

samhet av sådan beskaffenhet, att det stundom kan vara vanskligt att be­

stämma en gräns mellan å ena sidan tjänst, som det åligger fartyget att —

kostnadsfritt eller mot jämförelsevis ringa vederlag — lämna sjöfarande,

och å andra sidan bärgning. En sådan gränsdragning måste — om anspråk

på bärgarlön för insats av sådant fartyg undantagsvis reses — enligt kom­

mitténs mening ske från den utgångspunkten, att vad som normalt faller

inom ramen för den verksamhet fartyget har att bedriva i dess egenskap

av t. ex. isbrytare icke skall betraktas som bärgning.

Yttrandena. Med något undantag tillstyrker remissorganen förslaget eller

lämnar det utan erinran.

Sjöfartsstyrelsen framhåller, att förslaget genom sill utformning lämnar

utrymme för lämplig praxis angående i vilken utsträckning statsfartyg bör

göra anspråk på bärgarlön.

Generaltullstyrelsen gör däremot gällande, att Kungl. Maj :t bör fritt för­

foga över statsfartygs bärgarlön och föreslår därför att 230 § utgår ur för­

slaget. Paragrafen bör enligt generaltullstyrelsen ersättas med en bestäm­

melse i 229 § av innehåll, att om bärgning utförts av icke-kommersiellt

statsfartyg, vad om bärgarlön är stadgat skall gälla allenast i den mån

Kungl. Maj :t därom förordnar.

Sjöassuradörernas förening anser, att det måhända finns anledning att ur

principiell synpunkt hysa tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget, men

finner likväl icke anledning rikta någon direkt invändning mot detsamma.

Föreningen hemställer emellertid — med hänvisning till kommitténs utta­

lande om gränsdragning mellan å ena sidan bärgning och å andra sidan

icke-kommersiella statsfartygs normala verksamhet -— att lagtexten kom­

pletteras så att därav framgår att av isbrytare inom ramen för dess normala

verksamhet utförd assistans icke skall anses såsom bärgning.

Svenska lotsförbundet befarar, att förslagets redigering kan föranleda

den missuppfattningen att kommersiella statsfartyg icke skulle äga rätt till

bärgarlön, och föreslår därför, att lagtexten kompletteras med en positiv

föreskrift i detta hänseende. Förbundet erinrar om att lotsbåtar, som utrus­

tats jämväl för sjöräddningstjänst, icke med anledning av de enstaka sjö­

räddningar som därav möj liggöres bör kunna betraktas som statliga sjö-

räddningsfartyg och menar, att sådana lotsbåtar därför uttryckligen bör

undantagas från gruppen icke-kommersiella statsfartyg.

Chefen för marinen påpekar, att förslaget kan medföra, att ombordva­

rande på bl. a. marinens fartyg kommer i sämre läge beträffande andel i bär­

garlön än ombordvarande på civila fartyg, och ifrågasätter förslagets lämp-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

34

verkats eller tillåtits. Den återgivna uppfattningen har i nordisk rättstill-

lämpning kommit till tydligt uttryck i det av kommittén anförda, ofta åbe­

ropade norska rättsfallet av år 1919. Numera synes emellertid en annan

uppfattning rörande detta spörsmål ha vunnit insteg. De nyssnämnda be­

stämmelserna i Merchant Shipping Act ändrades vid revision 1940 så att

örlogsfartyg helt likställdes med andra fartyg i ifrågavarande avseende.

För nordisk rättstillämpning torde det av kommittén anförda norska rätts­

fallet av år 1958 bli vägledande. Såsom kommittén förutsatt torde det nu

vara lämpligt att principiellt likställa alla statsfartyg med enskilda fartyg

i fråga om rätt till bärgarlön.

När det gäller bärgarlönens fördelning synes de föreslagna reglerna om

avdrag från bruttobärgarlönen och om fördelning av nettobärgarlönen mel­

lan redaren, d. v. s. staten, och de ombordanställda samt bestämmelsen om

premiering av särskilt förtjänstfull bärgarinsats av sjöman vara ändamåls­

enliga även för de icke-kommersiella statsfartygens del. Beträffande den

del av nettobärgarlönen som icke tillfaller staten bör emellertid beaktas, att

anställnings- och tjänstgöringsförhållandena ombord på de ifrågavarande

statsfartygen kan avvika väsentligt från vad som gäller ombord på andra

fartyg. Vad nu sagts avser framför allt örlogsfartygen. Tillämpade på dessa

skulle sjölagens fördelningsregler vara mindre lämpliga. Såsom exempel

kan anföras att en fördelning på grundval av personalens avlöning skulle

vara oförmånlig för värnpliktig personal i förhållande till fast anställd

personal. Fördelningen av den del av bärgarlönen, som icke tillfaller sta­

ten, bör därför ske enligt administrativt fastställda regler.

Att förslaget sålunda upptager regler rörande fördelningen av bärgarlön,

som tillkommer icke-kommersiella statsfartyg, har icke till syfte att åstad­

komma någon ändring i den restriktiva hållning som staten hittills inta­

git när det gäller att framställa anspråk på bärgarlön för bärgning utförd

av sådant fartyg.

Enligt praxis företräder redaren ensam fartyget såsom bärgarlag. Övriga

intressenter i bärgarlaget anses icke äga självständiga anspråk på bärgar­

lön. Däremot torde de som en följd härav kunna vända sig mot redaren med

krav på utbetalning av sina andelar eller ersättning för uteblivna sådana.

Jag anser att särskilda lagbestämmelser härom icke är erforderliga.

Kommittén har föreslagit en regel, enligt vilken staten utan ansvarighet i

förhållande till de ombordvarande äger helt eller delvis avstå från att

kräva bärgarlön. Syftet med eu sådan regel är att undvika krav på staten

på andel i bärgarlön i det fall att staten avstått från sådant anspråk i för­

hållande till det bärgade fartyget och det torde vara lämpligt, att staten

äger full handlingsfrihet när det gäller frågan om bärgarlön skall krävas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1964

36

Storleken av den bärgarlön, som det bärgade fartyget överhuvudtaget

skall utge, skall vid tvist lösas av domstol. En sådan prövning kan tänkas

ske på grund av antingen en fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan. En­

ligt det föreslagna lagstadgandet skall, då fråga är om enbart fastställelse av

särskild gottgörelse, saken avgöras av sjömansnämnden men fullgörelseta­

lan prövas av domstol. Förhållandet innebär olägenhet för vederbörande

sjöman. Bestämmelser om förfarandet inför nämnden saknas. Får veder­

börande sjöman tillfälle att inför nämnden muntligen utföra sin talan?

Svea hovrätt påpekax-, att de danska och norska förslagen till skillnad

irän de svenska och finska innehåller en positiv föreskrift för redaren att,

så snart bärgarlön blivit fastställd genom avtal eller lagakraftägande dom,

till envar andelsberättigad sända underrättelse om bärgarlönens storlek

jämte en plan över fördelningen av densamma. Hovrätten anför härom.

Enligt hovrättens förmenande kan en sådan regel bliva av stort värde.

Visserligen kan det i allmänhet antagas, att redaren självmant —- delvis

med tanke på innehållet i förslagets 284 § — skall vilja prestera här avsedd

underrättelse utan längre dröjsmål, men det kan otvivelaktigt tänkas före­

komma fall då redaren avsiktligt eller oavsiktligt skall komma att föranleda

obefogat dröjsmål med bärgarlönsfördelningen. Det kan här t. ex. vara

fråga om att redaren för ett mycket litet fartyg erhåller högst betydande be­

lopp varvid redan ränteinkomsten kan fresta till en fördröjning. Särskilt

när bärgarlönen fastställes i avtal är det också svårt för befälhavare och

besättning att bevaka sina intressen. Hovrätten vill alltså föreslå, att i den

svenska sjölagen införes en regel om underrättelseplikt av ovan omnämnt

innehåll.

Departementschefen. Gottgörelse varom här är fråga skall utgå ur brutto­

bärgarlönen och sålunda bestridas av samtliga i bärgarlönen andelsberätti-

gade. Det är rimligt, att initiativet till att gottgörelse utgår åvilar den sjö­

man, som anser sig äga anspråk på särskild gottgörelse. För att icke för­

delningen i övrigt skall bli oskäligt uppehållen av ovisshet rörande före­

komsten av dylikt anspråk är en jämförelsevis kort tidsfrist inom vilken

anspråket skall anmälas behövlig. Den svenska kommitténs förslag om en

tidsfrist av tre månader synes mig innefatta en god avvägning. Jag anser

det vidare vara en lämplig anordning att anmälan kan göras icke endast

hos redaren utan också — för vidarebefordran till denne — hos befälha­

varen.

Såsom framhållits i flera remissyttranden kan det anföras skäl för att

prövningen av anspråk på särskild gottgörelse bör ske i samma ordning

som gäller för bärgarlönen i övrigt. En prövning i vanlig judiciell ordning

skulle emellertid kunna oskäligt fördröja hela fördelningsförfarandet och

det torde knappast böra komma i fråga att skapa ett särskilt judiciellt för­

farande för här avsedda fall. Särskild gottgörelse är vidare avsedd för

mycket ovanliga fall och prövningen måste väsentligen komma att inne­

fatta ett rent skönsmässigt avgörande. Det är då motiverat att låta beho-

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr t (i (i år 1964

37

vet av smidighet och formlöshet i förfarandet väga tyngre än andra be­

rättigade hänsyn. Jag biträder på grund härav kommittéförslaget.

Den av Svea hovrätt föreslagna bestämmelsen om föreskrift för redaren

att tillställa envar- andelsberättigad underrättelse om bärgarlönens storlek

och en fördelningsplan kommer jag att beröra i anslutning till 284 §.

232 §.

Departementschefen. I denna paragraf upptages med smärre redaktionella

jämkningar bestämmelsen i nuvarande 229 §.

284 §.

Departementschefen. I detta lagrum uppställes för vissa sjörättsliga ford­

ringar särskilda korta preskriptionstider. Förslaget upptar en ny preskrip­

tionsregel.

I avsaknad av särskild föreskrift torde befälhavares och besättnings an­

språk på andel i bärgarlön för närvarande preskriberas enligt de allmän­

na reglerna om tioårig preskription. Besättningen på ett bärgande fartyg

kan emellertid jämförelsevis snart efter bärgningsföretaget vara helt eller

delvis skingrad och det kan då vara omöjligt för redaren att komma i för­

bindelse med de förutvarande besättningsmännen. Någon gång kan en mot

svarande situation råda i fråga om befälhavaren. Behov får därför anses

föreligga av en kortare preskriptionstid än den tioåriga. I huvudsaklig över­

ensstämmelse med motsvarande finska och norska förslag föreslår jag där­

för en ettårig preskriptionstid för fordran på andel i bärgarlön.

Det torde vara lämpligt, att preskriptionstiden räknas, icke såsom för ford­

ran på bärgarlön från det bärgningsföretaget slutförts utan från det veder­

börande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens

storlek. Utan sådan underrättelse torde de andelsberättigade i allmänhet

ha svårigheter att bevaka sina anspråk på andel i bärgarlönen. Detta skul­

le stundom kunna inbjuda till obefogat dröjsmål med fördelningen. Svea

hovrätt har i anslutning till 231 § föreslagit att i det svenska lagförslaget

skulle, liksom i motsvarande danska och norska förslag, upptagas en före­

skrift, att redaren skall ge envar andelsberättigad underrättelse som här

avses. Enligt min mening har emellertid redaren på grund av sättet för

preskriptionstidens beräkning även utan en sådan bestämmelse ett själv­

ständigt intresse av att underrätta de andelsberättigade. Vanligen torde han

också ha anledning att handla utan onödigt dröjsmål, eftersom han eljest

kan komma att gå miste om möjlighet att nå t. ex. en utomlands avmönstrad

sjöman med underrättelse. Dröjsmål kan sålunda för honom leda till att

han icke blir fredad för krav på andel i bärgarlönen förrän den allmänna

lioåriga preskriptionstiden utgått. Föreskrift i detta hänseende torde därför

icke vara erforderlig.

Hänvisningen till 229 § har utformats så att den icke avser särskild

38

gottgörelse för förtjänstfull insats. De skäl, som motiverar kort preskrip­

tionstid för krav på andel i bärgarlön, torde nämligen icke göra sig gällande

i fråga om sådant, redan fastställt anspråk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år l!)6i

Ansvarsbestämmelserna

Allmän motivering

Sjölagens ansvarsbestämmelser, upptagna i dess 12 kap., kvarstår i vä­

sentliga delar oförändrade sedan lagens tillkomst 1891. Motsvarande norska

bestämmelser utbröts redan 1902 ur sjölagen och överfördes till allmänna

strafflagen; de har nyligen underkastats viss översyn som lett till lagänd­

ring 1963. De danska ansvarsbestämmelserna har bibehållits i sjölagen och

senast reviderats genom lagändring 1952. Även den finska sjölagen av år

1939 upptager ansvarsbestämmelser.

Enligt direktiven skall sjölagskommittén se över sjölagens ansvarsbe­

stämmelser. Kommittén har inlett men icke slutfört sin revision av dem.

Förslag om vissa ändringar har emellertid lagts fram i betänkandet. Änd­

ringarna är dels föranledda av vissa förslag till lagändringar i fråga om sjö­

förklaring m. m. — vilka icke nu upptages till övervägande — dels fram­

lagda som följdändringar till ansvarsbestämmelserna i brottsbalken.

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén framhåller, att en genomgripande omarbetning av ansvars­

bestämmelserna i sjölagen är påkallad men att en sådan icke kan verkstäl­

las förrän revisionen av andra partier i sjölagen — främst befälhavarekapit­

let — blivit slutförd. Vissa ändringar erfordras likväl för en anpassning av

ansvarsbestämmelserna till brottsbalken. Kommittén har ansett angeläget

att dessa ändringar hålls inom ramen för vad som nu kan anses vara nöd­

vändigt.

De ändringsförslag, som är betingade av brottsbalken, innebär främst att

straffarbete som brottspåföljd utmönstrats och att strafflatituderna jäm­

kats. Vidare har den i 292 § 4 mom. sjölagen upptagna bestämmelsen om

förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott avlägsnats. Sistnämnda paragraf

innehåller även vissa bestämmelser om straff för medverkan, vilka samman­

faller med de allmänna medverkansreglerna i strafflagen resp. brottsbal­

ken. Kommittén påpekar, att man numera torde ha kommit fram till den

ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna är generellt tillämpliga

även utanför strafflagens (resp. brottsbalkens) område utom möjligen vad

mera bagatellartade förseelser angår. Det saknas därför anledning att bibe­

hålla ifrågavarande, enbart till 292 § sjölagen knutna stadgande om straff

för sådan medverkan, som nu sagts. Däremot har kommittén bibehållit lag­

rummets föreskrifter med avseende på vissa speciella former av medverkan.

40

287 §.

Detta lagrum kvarstår väsentligen oförändrat sedan sjölagen tillkom.

Enligt första stycket första punkten bestraffas den befälhavare med bö­

ter, högst tvåhundra kronor, som försummar sina åligganden med avseende

på dagboks förande och uppvisande. De grundläggande reglerna härom

återfinnes i 35—38 och 40 §§ sjölagen. Jag föreslår, att påföljden — med

tillämpning av den nya gränsen mellan dagsböter och penningböter i 25 kap.

1 § brottsbalken — bestämmes till böter högst femhundra kronor.

Styckets andra punkt innehåller i gällande lydelse bestämmelser om

straff för vissa förfaranden med dagbok, vilka svarar mot brottsbalkens be­

stämmelser om bl. a. urkundsförfalskning. Med böter eller fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år straffas sålunda befälhavare,

som »sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra» för falsk dag­

bok, ändrar den, förstör eller undansticker den eller gör den oläslig. När

omständigheterna är synnerligen försvårande kan straffarbete intill fyra år

ädömas. I sjölagen har sålunda bibehållits ett krav på särskilt syfte med

gärningen, som vid 1948 års strafflagsreformering i strafflagen ersattes med

kravet på fara i bevishänseende.

Eftersom dagbok uppenbarligen utgör urkund, kan sådana förfaranden,

som förevarande stadgande gäller, i allt väsentligt beivras med tillämpning

av bestämmelserna i brottsbalkens 14 och 15 kap. Anledning synes icke fö­

religga att bibehålla dylika straffbestämmelser i sjölagen och jag föreslår

därför, att de upphäves.

Enligt lagrummets andra stycke är bestämmelserna i första stycket till­

lämpliga även på maskinchef, styrman och maskinist. Jag föreslår, att stad­

gandet i förevarande paragraf göres generellt tillämpligt och att andra styc­

ket följaktligen utgår.

288 §.

Detta lagrum, som i alltjämt gällande delar erhöll sin lydelse i samband

med 1914 års sjölagsändringar, stadgar bötestraff för befälhavare, som

vägrar att i vederbörlig ordning till besiktningsmän utlämna fartygets na­

tionalitetshandling eller hemortsbevis eller försummar sin skyldighet att

avgiva rapport enligt 40 § sjölagen eller att i enlighet med sagda lagrum an­

mäla sig för avgivande av sjöförklaring. Paragrafen har redaktionellt jäm­

kats i förslaget.

290 §.

Förevarande lagrum har icke ändrats sedan sjölagen tillkom. Det inne­

håller i en första punkt bestämmelser om straff för oredlighet av befälhava­

re gentemot vissa intressenter i fartyg och last, vars rätt och bästa han har

att bevaka enligt sjölagens bestämmelser. Paragrafen torde i denna del

närmast supplera brottsbalkens bestämmelser om trolöshet mot huvudman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

42

Enligt 2 inom. straffas befälhavaren med böter till och med ettusen kro­

nor, om han åsidosätter vad som enligt 26 § sjölagen åligger honom, d. v. s.

detaljerade skyldigheter i fråga om tillsyn över fartygets säkerhet, såframt

icke 1 mom. är tillämpligt. Påföljden föreslås bli dagsböter.

I lagrummets 3 mom. föreskrives ett straff av böter till och med ettusen

kronor för försummelse av skyldighet enligt 32 § sjölagen, en paragraf som

avhandlar vissa befälhavarens åligganden i samband med fartygets navige­

ring. Jag föreslår här samma påföljd som i 2 mom..

4 mom. innehåller bestämmelser om förhöjt straff vid s. k. objektiva

överskott i fall som avses i 1—3 mom. Dessa bestämmelser föreslås utgå. Om

genom gärningen vållats annans död eller kroppsskada eller sjukdom, kan

emellertid förutom förevarande paragraf 3 kap. 7 eller 8 § brottsbalken till-

lämpas.

293 §.

Detta lagrum kvarstår oförändrat sedan sjölagens tillkomst. Är befälha­

vare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka

och är 292 § icke tillämplig, straffas han med böter eller fängelse i högst

ett år, där ej gärningen skall bestraffas strängare enligt allmän lag. Som

påföljd föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen

är stadgat svårare straff i brottsbalken.

294 §.

Lagrummet reviderades i samband med 1912 och 1914 års sjölagsänd-

ringar.

Sjölagen ålägger befälhavare vissa skyldigheter ifall hans fartyg sam­

manstöter med annat fartyg; de gäller främst bistånd till det andra fartyget

och de ombordvarande där. Försummelse härvidlag belägges i första styc­

ket av förevarande lagrum med straff av böter, ej under etthundra kronor,

eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen försvårande kan straffar­

bete i högst två år ådömas. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till dags­

böter eller fängelse i högst två år. Jag anser det icke erforderligt att göra

någon indelning med hänsyn till brottets svårhetsgrad.

Försummar befälhavare sina skyldigheter enligt 34 a och b §§ sjölagen att

bispringa nödställda till sjöss eller att vidtaga åtgärder emot faror till sjöss,

straffas han enligt förevarande paragrafs andra stycke med böter eller fäng­

else. Påföljden föreslås bli dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 §.

Lagrummet erhöll gällande lydelse genom lagändring 1952. I paragrafen

stadgas straff av böter för vägran att ombord på fartyget medtaga bl. a.

sjöfolk, vars bemsändande det ankommer på konsul att besörja eller som

enligt 26 § sjömanslagen äger rätt till fri hemresa. Paragrafen har redak­

tionellt jämkats.

Knngl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

Bilaga

Förslag

till

„

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och

290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §

och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

150 S.

Fraktbidrag till---------------------------

Den andel i bärgarlön som tillkom­

mer redaren skall, sedan befrakta-

ren tillgodoförts gottgörelse för tids­

frakt och bränsle, lika fördelas mel­

lan bortfraktaren och befraktaren.

------- tidsbefraktaren ensam.

Sådan ersättning för löner och kost

som avses i 229 § 1 mom. första

stycket 2 tillfaller befraktaren. Den

andel i bärgarlön som tillkommer re­

daren fördelas lika mellan bortfrak­

taren och befraktaren.

224 §.

Var som bärgar förolyckat eller

nödställt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant

fartyg eller gods, så ock envar, som

vid bärgningen medverkar, äge und­

få bärgarlön. Till andel i lön, som

för sådan bärgning skall utgå, vare

ock den berättigad, vilken under den

nöd, som föranlett bärgningen, räd­

dat människor från fartyget eller

medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag

medverkat trots uttryckligt och be­

fogat förbud av fartygets befälhava­

re, äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så på­

fordras, utgå även där fartyg, som

av annat fartyg bärgats, tillhör sam­

ma ägare som detta senare.

Den som bärgar fartyg, vilket för­

olyckats eller är i fara, eller ombord­

varande gods eller något, som hört

till sådant fartyg eller gods, så ock

envar, som medverkar vid bärgning­

en, äger rätt till bärgarlön. Till an­

del i bärgarlön är även den berät­

tigad, vilken under den fara som

föranlett bärgningen räddat någon

från fartyget eller medverkat vid

räddningen.

Har någon medverkat vid bärg­

ningsföretag trots uttryckligt och be­

fogat förbud av fartygets befälhava­

re, äger han icke rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så på­

fordras, utgå även om fartyg, som

bärgats av annat fartyg, tillhör sam­

ma ägare som det andra fartyget.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 2764224 § SFS 1964: 85, 284 5 SFS lc*28-

161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 SS SFS 1922:

271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.

Upphört att gälla hava 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheter.

(Nuvarande lydelse)

Har fartyg under resa något bär­

gat, skall av bärgarlönen, sedan där­

av först gottgjorts den skada, som

genom bärgningen må hava tillfo­

gats fartyg eller last, redaren erhålla

två tredjedelar, om fartyget är ång­

fartyg, men eljest hälften, samt åter­

stoden lika fördelas mellan befälha­

varen och besättningen; vad besätt­

ningen tillfaller skall fördelas i för­

hållande till den avlöning, envar åt­

njuter. Avtal därom att av bärgarlön,

som kan med fartyg förtjänas, ringa­

re andel, än nu är sagt, skall tillfalla

befälhavaren eller besättningen vare

ogillt, där ej fartyget är särskilt ut­

rustat för bärgningsarbete eller avta­

let angår utförande av visst bärg­

ningsföretag.

(Föreslagen lydelse)

denna av rätten med ledning av de

i 225 g angivna omständigheterna.

229 §.

1 mom. Har fartyg under resa bär­

gat något, skall av bärgarlönen först

utgå

1. ersättning för skada, som genom

bärgningen må hava tillfogats farty­

get, lasten eller annan egendom om­

bord,

2. ersättning för sådana utgifter

för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen, som

uppkommit i anledning av bärgning-

en,

3. särskild gottgörelse som må till­

erkännas sjöman, vilken vid bärg­

ningen gjort synnerligen förtjänst­

full insats eller utsatt sig för synner­

lig fara.

Av återstoden skall redaren erhål­

la tre femtedelar. Resten skall med

en tredjedel tillfalla befälhavaren

och med två tredjedelar den egent­

liga besättningen att fördelas i för­

hållande till den avlöning envar åt­

njuter. Befälhavarens andel skall

dock alltid uppgå till minst det dubb­

la av den högst avlönade besättnings­

mannens andel. Lots på fartyget äger

taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om

han icke är anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman.

2 mom. Om det påkallas av sär­

skilda förhållanden, såsom ändamå­

let med fartygets resa eller sättet för

beräknande av lön eller ersättning

åi dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra

grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

som kan förtjänas med fartyg, ringa­

re andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besätt­

ningen är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksam­

het och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse)

2. för fordran----------------

Svarar i------------------------

Har fordran,------------------

(Föreslagen lydelse)

lit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

-------- dispaschens dag.

lag stadgas.

------------talan bevakad.

287 §.

Försummar befälhavare vad ho­

nom med avseende å dagboks föran­

de eller uppvisande åligger, straffes

med böter, högst tvåhundra kronor.

Har befälhavare, sig eller annan till

nytta eller att därmed skada göra,

fört falsk dagbok eller dagboken

ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläslig gjort, straffes med bö­

ter eller fängelse i högst sex måna­

der eller straffarbete i högst två år;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffar­

betet höjas till fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 §

omförmäles, till besiktningsmän

överlämna fartygs nationalitetshand­

ling eller hemortsbevis straffes be­

fälhavaren med böter.

Försummar befälhavare att, när

händelse inträffat av sådan beskaf­

fenhet, som i 40 § sägs, därom av­

giva rapport eller att anmäla sig för

sjöförklaring på sätt i samma § stad­

gas, dömes till böter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, för­

säkringsgivare eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, straffes högst

med straffarbete i två år. där ej gär­

ningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff. För grov för­

summelse av deras rätt och bästa

vare straffet böter eller fängelse i

högst ett år.

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks fö­

rande eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

För vägran att i fall, som avses i

6 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling eller

hemortsbevis dömes befälhavaren till

dagsböter.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i 4-0 §, avgiva rap­

port eller anmäla sig för sjöförkla­

ring, dömes till dagsböter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, för­

säkringsgivare eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag ålig­

ger honom att bevaka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken. För

grov försummelse av deras rätt och

bästa dömes till dagsböter eller fäng­

else i högst sex månader.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 16(> år 196'i

honom, och är ej sådant fall för han­

den, som i 1 mom. förmäles, straffes

med böter till och med ettusen kro­

nor.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen för­

tett befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller annan,

som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med vetskap

om, att fel eller brist förelegat i nå­

got av de avseenden, 5 a § omförmä-

ler, underlåtit att, såvitt det stått i

hans makt, föranstalta om felets eller

bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad enligt 32 §

är honom ålagt, straffes med böter

till och med ettusen kronor.

t mom. Har genom åtgärd eller

försummelse, som ovan sagts, skada

vållats, må i fall, varom i 1 mom.

förmäles, till fängelse i högst två år,

samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fält

till fängelse i högst ett år dömas, där

ej gärningen efter allmän lag bör be­

läggas med strängare straff.

(Nuvarande Igdelse)

(Föreslagen Igdelse)

honom, och är ej sådant fall för han­

den, som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som

är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stgc-

ket, dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänse­

ende som avses i 5 a § underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, för­

anstalta om felets eller bristens av­

hjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som åligger

honom enligt 32 §, dömes till dags­

böter.

293 §.

Är befälhavare genom vårdslöshet Är befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten på an-

eller försummelse i tjänsten, på an­

nat sätt, än i 292 § sägs, vållande till

nät sätt än som avses i 292 §, vål-

sjöolycka, straffes med böter eller

lande till sjöolycka, dömes till dags­

med fängelse i högst ett år, där ej

böter eller fängelse i högst ett år, om

gärningen efter allmän lag bör be-

ej för gärningen är stadgat svårare

läggas med strängare straff.

straff i brottsbalken.

294 §.

Har sammanstötning eller sådan Har sammanstötning eller händel-

händelse, som i 223 a ,§ sägs, timat

se, som sägs i 223 a §, timat och ur-

och uraktlåter befälhavare något av

aktlåter befälhavaren något av vad

vad enligt 223 § åligger honom att

som enligt 223 § åligger honom att

för tg fall iakttaga, straffes med bo-

iakttaga i sådant fall, dömes till

ter, ej under etthundra kronor, eller

dagsböter eller fängelse i högst två

med fängelse. Äro omständigheterna

år.

synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst två år dömas.

Uraktlåter befälhavare något av Uraktlåter befälhavare något av

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

vad enligt 34 a § första stycket eller

34 b § åligger honom, dömes till bö­

ter eller fängelse.

295

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

312 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gälle, där ej hur

ovan är annorlunda stadgat, vad all­

män lag föreskriver.

(Nuvarande lydelse)

vad som åligger honom enligt 34 a §

första stycket eller 34 b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

^§■

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som avses i

34 §, å sitt fartyg medtaga befälhava­

re eller sjöman, hans aska eller ef­

terlämnade effekter, dömes till dags­

böter.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den J augusti

1964.

Närvarande:

justitierådet Romaiius,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 juli 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 29 maj 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i sjölagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

150 §.

1 andra stycket av förevarande paragraf, vilken är upptagen i sjölagens

befraktningskapitel, torde i anslutning till sjölagskommitténs förslag böra

inledningsvis utsägas att fråga är om fall då fartyget utfört bärgning. 1

styckets andra punkt synes innebörden av uttrycket »andel i bärgarlön» böra

närmare angivas på sätt som skett i 284 § första stycket 1.

Lagrådet hemställer att stadgandet får följande lydelse: Har fartyget ut­

fört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1

mom. första stycket 2, tillfalla betraktaren. Den andel i bärgarlönen, som en­

ligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika

mellan bortfraktaren och befraktaren.

224 §.

Innebörden av fjärde stycket synes bliva mera lättillgänglig, om bestäm­

melsens lydelse jämkas så, att vederbörande i angivna fall skall äga rätt till

bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget endast om hjälpen icke kan

anses ingå i fullgörandet av avtalet.

227 §.

Första stycket avser fall, då avtal rörande bärgning är ingånget medan

faran ännu varade och under dess inflytande. Med hänsyn härtill synes det

Kungl. Ma j. ts proposition nr 166 år 196b

53

i andra stycket begagnade uttrycket »annat avtal» böra förtydligas genom

tillägg av orden »rörande bärgning».

292 och 293 §§.

I gällande lag överensstämma straff skalorna för de fall som avses i 292

§ 4 mom., jämfört med 2 och 3 mom., samt i 293 §. Enligt förslaget skulle

däremot vållande till sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse på sätt

som angives i 292 § 2 eller 3 mom. bestraffas lindrigare än om 293 § är

tillämplig. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att i 293 § undan­

taga fall som avses i 292 § 2 eller 3 mom. Vidare torde i 292 § — i likhet med

vad som skett i 293 § i förslaget — böra bibehållas en motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen att stadgandet ej är tillämpligt, om gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare straff.

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, dels att i 292 § 4 mom.

föreskrives, att till straff enligt denna paragraf ej må dömas, om för gär­

ningen är stadgat svårare straff i brottsbalken, dels att 293 § angives gälla

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 §

1 mom.

Ur protokollet:

Thomas Kr ook

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 september 196b.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

, H

ermansson

, P

alme

,

S

ven

-E

ric

N

ilsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 augusti 1964

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 maj 1964 remitterade försla­

get till lag om ändring i sjölagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. Lagförslagets

292 och 293 §§ torde böra utformas i enlighet med vad lagrådet hemställt.

Även i övrigt synes lagrådets synpunkter böra beaktas genom jämkningar

i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640459