Prop. 1964:85

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

1

Nr 85

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åldrings vårds-

frågor m. mgiven Stockholms slott den 28 februari

1964.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Sven Aspling

12

fristående sjukhem vilka — bortsett från platser under byggnad — upp­ går till 2 200 i sjukhem för långvarigt kroppssjuka och 300 vid mental­ sjukhemmen i första hand kommer till stånd inom ifrågavarande tids­ period. Det statliga stödets viktigaste uppgift är emellertid att stimulera till ökade insatser från sjukvårdshuvudmännens sida utöver de redan beslu­ tade. ökningen av platsantalet bör snabbt bringas upp till åtminstone 2 000 å 3 000 per år, alltså årligen med ungefär det platsantal, som nettotillskottet enligt planerna uppgår till under år 1966. Man torde få räkna med att ca 50 å 60 procent av dessa platser anordnas i fristående sjukhem. Med hänsyn till dels den redan planerade utbyggnaden, dels den ytterligare utbyggnad, som det ekonomiska stödet kan stimulera, bör man räkna med lån till anordnande av ca 5 000 vårdplatser i fristående sjukhem under treårsperio­ den 1964—1966. För ändamålet bör beräknas maximalt lånebelopp, dvs. sammanlagt 150 milj. kr., att fördelas under en period av 4 å 5 år.

Den utbyggnad av långtidssjukvården, som är syftet med förslaget, kom­ mer att belasta sjukvårdshuvudmännen dels med de kostnader i samband med själva anordnandet, som inte täckes av lånet, dels med ökade drift­ kostnader för långtidssjukvården. Dessa kostnader kommer att vara be­ tungande, allrahelst som landstingen under senare år fått nya kostnadskrä­ vande uppgifter. Kommittén anser det därför skäligt att de föreslagna stat­ liga lånen göres rånte- och amorteringsfria de första fem åren efter utbetal­ ningen. Därefter bör statens normalränta tillämpas. Amorteringstiden bör vara 25 år. Kommittén framlägger därjämte förslag till bestämmelser om förfarandet vid prövningen av låneansökningar samt föreslår i samband härmed att Kungl. Maj :t skall äga medge undantag från stipulerade villkor.

Kommittén anser att nuvarande anordnandebidrag kan slopas om för­ slaget genomföres.

Kommittén föreslår, att medel för anordnande av sjukhem för långtids­ sjuka för budgetåret 1964/65 anvisas under fonden för låneunderstöd.

Sjukhemmens utrustning och standard

Den långtidssjukvård som landstingen bör uppmuntras att planera för och förverkliga bör utmärkas av en klar kvalitetsförbättring i jämförelse med såväl sjukvård på ålderdomshem som sjukvård i enskilda hem särskilt med hänsyn till att på sjukhemmen skall svårare sjuka åldringar tas om hand. Landstingens planering bör därför avse tekniskt och personellt väl­ utrustade, väl belägna institutioner för långtidssjukvård. Som regel torde gamla övergivna institutionsbyggnader inte vara lämpade. Långtidssjuk­ vården måste byggas ut inte minst genom nybyggnader så utformade, att de verkligen gör skäl för namnet sjukhem. De bör inrättas på ett sådant sätt att de har verklig hemkaraktär, ger god sjukvård samt är lokaliserade och utrustade under hänsynstagande till att patienterna skall vistas där under lång tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

13

Man bör sträva efter att så långt möjligt skapa hematmosfär på sjukhem­ men. De långvarigt sjuka har rätt att ställa krav på en ljusare och trivsam­ mare miljö än den som nu finns på många sjukhem. Sjukhemmen bör utrustas med dagrum och andra gemensamhetslokaler, och patientrummen bör vara sådana att de ger patienten hemkänsla. Man bör sträva efter att få bort anstaltsprägeln på sjukhemmen.

Även om sjukhemmen enligt sjukvårdslagen skall ta hand om patienter, som kräver sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, torde det vara angeläget att sjukhemmen i viss utsträckning kan ge sina patienter en aktiv behandling. Ju mera behandling man kan ge på sjukhemmen, desto flera tillfälligt sjuka kan få vård på akutsjukhusen och utnyttja deras kvalifice­ rade resurser för diagnostisering och behandling. Det är därför angeläget, att man planerar och utformar nya sjukhem så att de har goda diagnosti- serings- och behandlingsresurser samt goda tekniska hjälpmedel för att underlätta vårdarbetet. Detta innebär också, att de kan behöva förläggas i närheten av andra vårdenheter.

Planeringen av långtidssjukvården

Kommittén anser att som ytterligare villkor för lån bör gälla, att sjuk­ vårdshuvudmännen företer en långsiktig plan för långtidssjukvården.

Planeringsarbetet bör centralt ledas av medicinalstyrelsen, som bör få i uppdrag att fortlöpande inhämta uppgifter om planeringsarbetet inom lång­ tidssjukvården hos landsting och storstäder. Styrelsen bör även med råd och upplysningar bidra till att åstadkomma ett program för långtidsvården inom varje sjukvårdsområde av sådan karaktär, att det kan ligga till grund för den framtida utbyggnaden. Kommittén anser det angeläget att vård­ grenens funktioner på längre sikt prövas på nytt med hänsyn till den medi­ cinska utvecklingen. Under tiden måste emellertid utbyggnaden av vård­ resurserna fortgå.

Även om förslaget innebär statligt stöd till byggande av fristående sjuk­ hem, är därmed inte sagt, att dessa som vårdform skall ges företräde inom långtidssjukvården. Utbyggnaden av andra former, såsom lasarettskliniker och lasarettsavdelningar, måste fortsättas i oförminskad eller ökad takt. Även andra grenar av sluten eller öppen vård, som rör åldringar, måste byggas ut. Alla ökade resurser, som skapas, torde snabbt tas i anspråk av det ökande antalet åldringar.

En förutsättning för utbyggnaden av långtidssjukvården är liksom inom andra vårdområden att personal finns att tillgå. Nya sjukhem bör förläggas så att tillgången till personal och behandlingsresurser så långt det är möjligt tryggas. I en del fall torde det ur dessa synpunkter vara lämpligt att för­ lägga sjukhem i närheten av andra vårdenheter. Kommittén understryker, att den föreslagna utbyggnaden av långtidssjukvården inte torde medföra minskade personalbehov inom andra vårdområden. Förslaget innebär därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

det knappast möjligt att under en treårsperiod få fram väsentligt större antal platser än som nu planeras.

Några sjukvårdsstyrelser som ställer sig positiva till låneförslaget anser, att statsbidragen till långtidsvården därjämte bör höjas och den nuvarande kvotgränsen bör slopas eller i varje fall vidgas. Hit hör bl. a. sjukvårdssty­ relserna i Kalmar läns södra samt Västernorrlands, Västerbottens och Norr­ bottens läns landsting.

Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting anser, att lån bör ges ej för att stimulera utbyggnaden utan för att ge förtursrätt åt vårdom­ rådet.

Sjukvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser att förslaget utan tvekan inne­ bär en stor förbättring av huvudmännens möjligheter att bygga ut men anser trots delta den stimulerande effekten tvivelaktig.

Låneförslaget lär inte komma att få någon stimulerande effekt på hu­ vudmännens insatser enligt sjukvårdsstyrelsen i Östergötlands läns lands­ ting. Samma uppfattning framföres av sjukvårdsstyrelserna i Hallands,

Värmlands, Örebro och Kopparbergs läns landsting.

Sistnämnda huvudmän avstyrker förslaget och förordar i stället i regel direkta statsbidrag per vårdplats. Skälen härför är enligt sjukvårdsstyrel­ sen i Hallands läns landsting sjukvårdsorganisatoriska, personalpolitiska och ekonomiska. Separata sjukhem är icke den lämpligaste lösningen så länge icke alla akutsjukhus kompletterats med avdelningar för långtids­ sjuka. Vidare torde personalbristen vara den främsta återhållande faktorn för utbyggnaden. Slutligen utgör kapitalkostnaderna en liten del av de totala kostnaderna. Driftkostnaderna betyder långt mera och det skulle innebära en verklig ekonomisk förmån att få dessa minskade. Sjukvårds­ styrelsen i Örebro läns landsting framhåller att det med hänsyn till per­ sonalbristen verkar föga genomtänkt att föreslå stimulansbidrag för an­ ordnande av flera vårdplatser. De medel som avses härför bör i stället användas för en ökning av utbildningen av vårdpersonal. Samma uppfatt­ ning angående driftkostnadernas och personalbristens betydelse har fram­ förts av ett stort antal huvudmän, som i övrigt har en positiv inställning till förslaget.

Beträffande samordningen med nuvarande anordnandebidrag ifrågasät­ ter medicinalstyrelsen om inte dessa bör inräknas i maximibeloppet 30 000 kr.

Ett slopande av anordnandebidragen tillstyrkes av sjukvårdsstyrelsen i

Södermanlands läns landsting men avstyrkes av Svenska landstingsförbun­ det, sonx — i likhet med sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting — anser att denna fråga inte kan tagas upp till prövning förrän i samband med att kroppssjukvårdens statsbidragsutredning avgiver sitt förslag. Sjuk­ vårdsstyrelsen i Östergötlands läns landsting föreslår, att statsbidragen i stället samordnas med bidragen inom mentalsjukvården.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i

sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad helt i linje med huvudmännens in­ tentioner. Enligt centrala sjukvårdsberedningen bör hemmiljön i första hand avse dagavdelningarna medan man i fråga om vårdrummen bör lägga huvudvikten vid rationalitet för att minska behovet av vårdpersonal. Sjuk­ vårdsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter — eftersom lånen gäller nybyggnad och motsvarande — om det är motiverat att uppställa dylika villkor för långivningen och avstyrker att så sker. Enligt sjukvårdsstyrelsen i Blekinge läns landsting måste man i detta avseende taga hänsyn till kra­ vet på att en adekvat och rationell sjukvård skall kunna ges. Även sjuk­ vårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting understryker denna uppfattning.

Föreslaget maximibelopp, 30 000 kr., bör höjas eftersom de verkliga kost­ naderna betydligt överstiger nämnda belopp, framhåller sjukvårdsstyrelsen i Jönköpings läns landsting som finner ett belopp av 45 000 kr. inte vara i överkant i dagens prisläge. Sjukvårdsstyrelsen i Malmö stad — som dock ej har någon erinran mot att lånet sättes till 30 000 kr. — framhåller att kostnaden per vårdplats i Malmö uppgår till 00 000 kr.

I Stockholms läns landsting uppgår kostnaden enligt sjukvårdsstyrelsen till 50 000 kr.

Den räntefria tiden bör utökas till 10 år föreslår sjukvårdsstyrelsen i

Jämtlands läns landsting.

Den föreslagna tidsramen för långivningen har föranlett kritik från flera håll. Medicinalstyrelsen förordar — med hänsyn till svårigheten att vid sidan av annan utbyggnad förse även långtidsvården med personal — att tiden utsträckes att gälla förslagsvis fem år.

Senaste tidpunkten för påbörjande av byggnadsåtgärderna bör enligt

Svenska stadsförbundet utsträckas t. o. m. utgången av år 1967. Sjukvårds­ styrelsen i Stockholms stad anser, att ingen annan tidsbegränsning bör göras än vad som betingas av avvecklingen av bristsituationen. I varje fall bör mera vittgående dispensmedgivanden än som föreslagits kunna lämnas. Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting — som ställer frågan vad som avses med att byggnad påbörjats — och sjukvårdsstyrelsen i Värm­ lands läns landsting förordar lån till nya vårdplatser som blir klara under åren 1964—1968. Enligt sjukvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landsting borde tidsramen gälla förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1963 och avse sjukhem som påbörjas eller färdigställes före utgången av år 1966. Sjukvårdssty­ relsen i Kalmar läns södra landsting anser sig inte kunna instämma i den föreslagna tidsbegränsningen med hänsyn till svårigheterna på byggnads- fronten.

Farhågor för att byggrestriktionerna skall kunna lägga hinder i vägen för en planerad utbyggnad ger även sjukvårdsstyrelsen i Kristianstads läns landsting i likhet med flera andra huvudmän uttryck för.

Kraven på planering som villkor för lånen bör ej vara för stora fram­ håller sjukvårdsstyrelsen i Skaraborgs läns landsting.

23

annan bebyggelse och möjlighet till hjälp. I inånga fall är det omöjligt för dem att mera regelbundet få hjälp i sitt hushåll av hemsamariter. Ofta är det svårt för åldringarna att bryta sin isolering och flytta till pensionärsbostä­ der, där de kan få mer tillsyn och hjälp. I de kommuner om vilka det här huvudsakligen är fråga saknas inte sällan pensionärshem eller finns det för få pensionärslägenheter för att ta emot alla åldringar som önskar sådan bo­ stad. Hyresmarknad i vanlig mening finns i allmänhet inte i sådana kom­ muner. Dessa åldringar blir då hänvisade att antingen bo kvar i sina omoder­ na ensligt belägna stugor eller flytta till ålderdomshemmets kollektivhushåll — om där finns rum för dem.

Också i tätorterna finns många dåliga åldringsbostäder, även om antalet omoderna bostäder där är relativt sett mindre än på landet. I större tätorter finns bättre möjligheter att med hjälp av statliga lån bygga pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter. I dessa orter äger en fortlöpande sa­ nering av bebyggelsen rum. Det torde vanligen vara lättare att organisera hemhjälp på tätbebyggda platser.

Inventering av åldringsbostädcrnu

Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen framhåller, att det i da­ gens läge krävs snabba åtgärder för att möjliggöra för den nuvarande ald- ringsgenerationen att bo i egna bostäder under drägliga förhållanden. Man måste inrikta sig på lösningar som sätts in punktvis och snabbt och som delvis är av interimistisk karaktär. Enligt förslaget bör inom varje kommun göras en inventering av de bostäder, i vilka åldringar bor. Syftet med inven­ teringen, vilken bör utgöra början till en kontinuerlig bevakning av åld­ ringarnas bostadssituation, är att få en bild av de enskilda åldringarnas bo­ stadsförhållanden i kommunen. Den bör utföras så att den kan läggas till grund för en bedömning av de åtgärder, som bör vidtas för att bereda åld­ ringarna bättre bostäder.

Den omedelbara följden av inventeringen bör bli en serie åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av bostadssituationen i första hand för de åldringar som nu bor sämst. Inventeringen bör också på längre sikt väsentligt underlätta kommunernas planering både i fråga om bostäder och öppen vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

Ökad förbättringslåneverksamhet

Vid inventeringen hör enligt förslaget utrönas vilka åldringsbostäder som kan rustas upp inom ramen för förbättringslåneverksamheten. Ibland kan inoderniseringsåtgärder av den art som förbättringslånen är avsedda att finansiera inte lämpligen ifrågakomma. Man bör i sådana fall med enklare medel kunna höja bostadens kvalitet. Särskilt bör beaktas behovet av lätt- skött spis, bekväma uppvärmningsanordningar, vatten och avlopp samt toalett. Moderna utrustningsdetaljer minskar behovet av hemhjälp, fram- hålles det i förslaget. Besök av hemsamariter kan vara kortvarigare om

24

hemmet är lättskött. De enklare förbättringsanordningarna bör enligt för­ slaget bestridas från statsanslaget till bostadsförbättringsverksamhet. Det kan övervägas om stödet skall utgå i form av förbättringslån med räntefri stående del eller såsom ett särskilt lån eller bidrag vid sidan av nu gällande bestämmelser.

I många fall är det angeläget att ordna med installation av kylskåp och telefon. Kommunen bör, när saken inte ordnas på annat sätt, vara beredd att ta på sig kostnaden för inköp av kylskåp eller installation av telefon. Kylskåp liksom andra rörliga nyttoföremål av större värde kan av kommunerna stäl­ las till åldringarnas förfogande som lån. — 1 förslaget framhålles, att en åldrings inkomstläge inte löser kommunerna från deras ansvar. Oavsett del ekonomiska hjälpbehovet bör kommunen föreslå och hjälpa de gamla att skaffa sig de förbättringar som behövs.

Ny bostad

Om bostaden är i så dåligt skick, att det inte går alt förbättra den till god­ tagbar standard för en rimlig kostnad eller åldringen behöver mer omedelbar och kontinuerlig omvårdnad än som är möjlig att ordna i en avsides belägen stuga, kan det enligt förslaget vara lämpligt att erbjuda den gamle en god bostad i närheten av annan bebyggelse, t. ex. i kyrkbyn eller intill ålderdoms­ hemmet.

I samband med bostadsinventeringen bör undersökas i vilka fall åldringar lämpligen inte bör bo kvar i sina bostäder. I sådana fall måste man inrikta sig på att skaffa andra, goda bostäder åt dessa åldringar. I första hand bör man öka tillgången på permanenta åldringsbostäder. Med hänsyn till kravet på snabbhet kan emellertid även temporära anordningar förtjäna övervägas.

En lösning för kommuner i glesbygd och utflyttningsområden är att upp­ föra välutrustade monteringsfärdiga bostäder för åldringar. Sådana bostäder kan med fördel anordnas intill ålderdomshem eller annan institution, där möjlighet till tillsyn finns. Närhet till befintliga byggnader är också ägnad att förbilliga dessa nya bostäder. Ledningsnätet kan utnyttjas och husen kan få sin värmeförsörjning ordnad från institutionsbyggnaden. Husen kan, om det behov de är avsedda för inte längre är aktuellt, flyttas och utnyttjas för andra ändamål. De monteringsfärdiga husen bör avses för sådana orter, där man har anledning att räkna med att byggande av permanenta åldrings­ bostäder i den omfattning som svarar mot det föreliggande behovet inte är motiverat på lång sikt. Rekommendationen av monteringsfärdiga hus fram- föres med tanke på att lösa en akut situation i områden, där man står inför eller redan upplever en relativt stor ökning av antalet av de åldringar, som behöver bekvämare och bättre belägna bostäder.

Det föreslås, att kommunen får lån av staten till hela kostnaden enligt de regler och intill de maximibelopp, som bostadsstyrelsen fastställer. Staten bör vidare stimulera tillkomsten av bostäder av angivet slag genom att inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

26

har de minsta förutsättningarna att inom den ordinarie verksamhetens ram få sina bostads- och hemhjälpsproblem lösta inom rimlig tid.

Med hänsyn härtill bör detta statliga stöd vara tidsbegränsat. Det föreslås att det får en varaktighet av högst fem år. Detta innebär att kommunerna bör få klart för sig, att möjligheterna till statligt stöd för mindre bostads­ förbättringar och till monteringsfärdiga bostäder endast kommer att stå till förfogande under de närmaste åren.

Kostnader

Den offensiv mot dåliga åldringsbostäder, som föreslås, kommer, fram­ håller förslagsställarna, att kräva avsevärda kostnader. Att ange dem annat än rent uppskattningsvis är omöjligt, ökade lönekostnader hos de bostads­ politiska organen uppskattas till 600 000 kr.

En intensivare förbättringsverksamhet av det slag som hittills bedrivits bör kunna bli av sådan omfattning, att den medför en höjning av anslagsför- brukningen för subventioner på ett år med ca 50 procent, dvs. omkring 10 milj. kr., och för lån med ett lika stort belopp. De enklare förbättringsanord- ningarna kommer att belasta dels staten, dels kommunerna. En förbrukning av statsmedel under ett år för dessa ändamål med mer än 10 milj. kr. inne­ bär en avsevärd verksamhet: detta belopp skulle —• för att göra ett par räkneexempel — räcka till att vidta förbättringsåtgärder i 4 000 fall, om ge­ nomsnittskostnaden är 2 500 kr. och i 10 000 fall med en medelkostnad av 1 000 kr. För monteringsfärdiga hus bör man räkna med en kostnad för sta­ ten av ca 25 000 kr. per lägenhet, varav 10 000 kr. som subvention och 15 000 kr. som lån. Ett tusental sådana bostäder skulle alltså kosta 25 milj. kr.

Det har på samtliga punkter förutsatts, att de ordinära anslagen får ut­ nyttjas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 19(>b

Yttranden

Över socialpolitiska kommitténs och bostadsstyrelsens promemoria har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrel­ sen, länsbostadsnämnderna i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, bo- stadsförbättringsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommun­ förbundet och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Förslagen i promemorian har i allt väsentligt biträtts av remissorganen. Betydelsen av snabba och effektiva åtgärder för en omedelbar och systema­ tisk upprustning av åldringarnas bostäder framhålles allmänt. I flera ytt­ randen understryks att effektiv hemhjälp är beroende av en ändamåls­ enlig bostad.

Den föreslagna inventeringen bedöms bli betydelsefull inte bara när det gäller att spåra upp de dåliga åldringsbostäderna och bestämma vad

27

som skall göras för att bereda åldringarna bättre bostäder. Viktigt är även, framhåller länsbostadsnämnden i Örebro län, att kommunala undersök­ ningar av detta slag visat sig stimulera till ökad kommunalpolitisk aktivitet. Inventeringen ökar intresset inte minst hos åldringarna själva att ta initiativ för att ordna bostadsfrågan, anför länsbostadsnämnden i Västerbottens län.

Socialstyrelsen betonar, att även åldringarnas hälsotillstånd bör beaktas vid inventeringen, då det är en väsentlig faktor för att bedöma hur deras bostadsfråga bör lösas. Styrelsen framhåller vidare, att kommunerna inte bör avvakta, att inventeringen slutförs inom hela kommunen, innan förbättrings­ arbetena sätts igång. De måste påbörjas snarast.

Några länsbostadsnämnder meddelar, att en del kommuner redan i ja­ nuari var i färd med inventeringen.

Remissorganen är ense om att förbätt ringsverk sa in heten bör intensifieras. De åtta hörda länsbostadsnämnderna uppger, att behov av modernisering av bostäder med stöd av förbättringslån alltjämt föreligger i avsevärd omfattning. Fyra nämnder konstaterar, att kostnaden för förbätt­ ring av en bostad till godtagbar standard numera ofta överstiger 10 000 kr. och framför tanken på en höjning, åtminstone temporärt, av förbättrings- lånens räntefria del till högst 15 000 kr. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län framhåller, att det finns åtskilliga åldringar, som redan erhållit maximal förbättringssubvention till sin bostad men som har behov av ytterligare hjälp för angelägna förbättringar. Länsbostadsnämnden i Örebro län ifråga­ sätter om inte många åldringars obenägenhet att belasta sin fastighet med inteckningar bör föranleda en uppmjukning av kravet på inteckningssäker- het för förbättringslån.

Bostadsförbättringsutredningen erinrar om att utredningen enligt sina direktiv har att pröva, om byggnadsföretag som nu finansieras med förbält- ringslån i stället kan inordnas i bostadslångivningen. Utredningen har funnit en sådan omläggning tekniskt möjlig. Det standardfrämjande bostadsstöd, som nu har formen av en kapitalsubvention, skulle därvid i stället lämnas i form av pensionärsbostadsbidrag med ett vidgat tillämpningsområde. Om sådana bestämmelser blir gällande och nu ifrågavarande förslag till inten­ sifiering av förbättringslåneverksamheten samtidigt förverkligas, blir följ­ den två samtidiga, med varandra konkurrerande stödformer för förbättring av åldringarnas bostäder. Utredningen anser detta kunna medföra admi­ nistrativa komplikationer och risk för att åldringarna nöjer sig med lägre bostadsstandard för att få kapitalsubvention. Utredningen betonar emeller­ tid, att behovet av snabba åtgärder till förbättring av åldringarnas bostads­ situation motiverar, att man övergångsvis bör acceptera dessa olägenheter.

Utredningen understryker dock, i likhet med flera andra remissorgan, att de föreslagna åtgärderna bör få tidsbegränsad tillämpning.

Det föreslagna stödet till mindre förbättringar torde, anför några länsbostadsnämnder, kunna utgå enligt gällande bestämmelser om

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

28

förbättringslån. Sveriges folkpensionärers riksorganisation framhåller, att särskilt eldstäder bör utformas så, att risk för olycksfall elimineras. Orga­ nisationen framhåller tillika, att god belysning längs vägen till bostaden är betydelsefull lör åldringarna. Socialstyrelsen och länsbostadsnämnden i

Örebro län förordar statsbidrag även till installation av telefon. Bostadsförbättringsutrcdningen anför, att statligt stöd i form av förbättringslån inte bör ifrågakomma för utrustningsdetaljer, som utgör lös egendom.

Flertalet remissorgan tillstyrker förslaget om uppförande av monte- rings färdiga hus för åldringar. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att sådana bostäder bör kunna ifrågakomma i tätorter jämsides med hus av traditionell typ. Genom att lägga beställningarna på lämplig tid kan en gynnsam sysselsättningseffekt erhållas vid de företag som tillverkar monte- ringsfärdiga hus och som ofta har överskottskapacitet under vintern, fram­ håller styrelsen.

En placering av de monteringsfärdiga husen intill ålderdomshem är för­ delaktig med tanke på värmeförsörjning, matdistribution och arbetsterapi anser socialstyrelsen, som dock menar, att hemhjälp inte bör ordnas från ålderdomshemmet utan ombesörjas på gängse sätt. Sveriges folkpensionärers riksorganisation varnar för alltför stark koncentration av pensionärsbostä­ der vid ålderdomshemmen med tanke på det intryck av »åldringsreservat» som sådan bebyggelse kan komma att ge.

Några länsbostadsnämnder, bl. a. nämnden i Göteborgs och Bohus län, hyser farhågor för att de monteringsfärdiga husens provisoriska karaktär skall vidga klyftan i standard mellan åldringarnas och andras bostäder och hämma byggandet av pensionärslägenheter av vanligt slag. Länsbostads­ nämnden i Norrbottens län påpekar, att länet har gott om arbetskraft, och säger att det på platsen byggda huset av lösvirke blir billigare än de mon­ teringsfärdiga husen.

Bostadsförbättringsutredningen, som konstaterar, att långivningen av­ seende åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus enligt förslaget i huvudsak skall följa förbättringslånereglerna, utgår från att lånereglerna såvitt möj­ ligt bör vara lika för ombyggnad och nybyggnad. Om lån till monterings- tärdiga hus skall utgå med 100 procent av kostnaden och subventionsbelop- pet utgöra 10 000 kr. per lägenhet bör enligt utredningens mening den övre lånegränsen för förbättringslån till kommun —- nu 90 procent —- generellt höjas till 100 procent och subventionsbeloppet till 10 000 kr. mot nu i regel 4 000 kr. Eftersom amorteringstiden för förbättringslån är fastställd till högst 25 år, bör annan amorteringstid inte fixeras för lån av nu ifråga­ varande slag. Om kortare amorteringstid — förslaget upptar 15 år — anses erforderlig, kan föreskrift därom meddelas i anvisningarna till förbättrings- lånekungörelsen. Om förbättringslånereglerna ändras i dessa hänseenden, sammanfattar utredningen, synes det lämpligt, att den särskilda långiv­ ningen för anordnande av åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus inord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196i

Antalet hjälpta åldringar och invalider per dr

År

av hemsamariter av hemvårdarinnor

Städer

Övriga kommuner

Totalt Städer

Övriga kommuner

Totalt

1954

12 600

5 700 18 300 4 500

16 700

21 200

1957

26 500 12 700

39 200 4 500

17 000 21 500

1960

37 700 17 800

55 500 4 800

19 200 24 000

1961

41 500

18 500 60 000

5 400

18 800

24 200

1962 44 300

22 600 66 900 5 800

20100

25 900

En åldring kan under samma år få hjälp dels av en hemsamarit och dels av en hemvårdarinna. Detta gör att det totala antalet hjälpta är mindre än summan av de båda talen för resp. år.

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvården, vilken i sin helhet redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963:47), förekom i april 1962 hemhjälpsverksamhet för åldringar och invalider i samtliga kom­ muner utom 26. De kommuner, som inte redovisade någon verksamhet, till­ hör i flertalet fall de lägre tätortsgraderna. T några fall finns det mer än 500 personer över 67 år i kommunen. I sammanlagt 784 kommuner lämna­ des hjälpen till åldringarna helt eller delvis genom hemsamariter. I 671 kommuner drevs hemsamaritverksamheten i enbart kommunal regi, i 35 kommuner i både kommunal och enskild regi samt i 75 kommuner i enbart enskild regi. Röda korset var huvudman för den enskilda verksamheten i 101 kommuner, medan någon annan enskild organisation, t. ex. en husmo­ dersförening, stod som huvudman för verksamheten i 11 kommuner.

Genom uppgifter från kommunerna sökte kommittén erhålla en uppfatt­ ning om antalet gamla, som i april 1962 ansågs vara aktuella inom hem- hjälpsverksamheten samt hemsjukvården. Man skilde därvid på varaktiga och kortvariga hjälpfall, varvid som varaktiga betecknades fall där hjälp lämnats fortlöpande under sex månader eller där hjälpbehovet beräknades fortgå under påföljande sex månader. Kommittén kom därvid fram till att det totala antalet aktuella hjälpfall bland landets åldringar kunde uppskat­ tas till ca 46 300, varav ca 12 000 hänförde sig till Stockholm, Göteborg och Malmö. 170 kommuner redovisade inte några aktuella hjälpfall. Av de 34 400 aktuella hjälpfallen utanför de tre storstäderna betecknades 75 procent som varaktiga fall och 25 procent som kortvariga. Av de hjälpta åldringarna bodde 24 procent i pensionärshem, 5 procent i insprängda pensionärslägen- heter samt 71 procent i andra bostäder.

Andelen aktuella hjälpfall bland samtliga personer fyllda 67 år uppgick för hela landet till 6,1 procent. Andelen hjälpta åldringar varierade mellan kommunerna från 0 till 28 procent och genomsnittstalen för länen från 3,4 till 9,2 procent av antalet personer fyllda 67 år. Antalet hemsamariter an­ gavs i kommitténs kartläggning till sammanlagt 16 500 i hela landet, därav nära 4 900 i de tre storstäderna.

31

Av undersökningen framgår att normerna för avgiftssättningen för hem­ hjälpen till åldringarna är mycket varierande. På en del håll uttages ingå avgifter. Ofta tillämpas avgifter avpassade efter inkomst- och förmögenhets­ förhållanden. Kommunernas kostnader för hemhjälpen till åldringar beräk­ nas av kommittén ha uppgått till ca 43 milj. kr. år 1961.

Behovet av hemhjälp

Vid socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 framkom att beslut om utbyggnad av den öppna åldringsvården förelåg i 41 kommuner. Oftast gällde utbyggnadsbesluten hemsamaritverksamheten. På en fråga om kommunernas syn på behovet av särskilda anordningar för den öppna åldringsvården under de närmaste åren svarade 316 kommuner att behov av utbyggnad förelåg. Av dessa kommuner hade 84 konstaterat behoven ge­ nom särskilda utredningar. I 98 fall avsågs inte någon bestämd verksamhets­ gren utan endast en utbyggnad av den öppna åldringsvården i allmänhet. Av övriga kommuner avsåg 174 en utbyggnad av hemsamaritverksamheten.

Socialpolitiska kommittén framhåller, att det är en allmänt omfattad mening att de gamla skall beredas tillfälle att så länge som möjligt bo i sina egna hem. Då vårdbehovet blivit så stort, att det inte på ett tillfredsstäl­ lande sätt kan tillgodoses i det egna hemmet, skall institutionsvård stå till förfogande. Kommittén betonar emellertid att detta inte får innebära, att de gamla skall bo i dåliga bostäder och utan särskild hjälp och tillsyn när så­ dan behövs. Samhället har här i många fall ett stort ansvar för att speciella åtgärder vidtas till åldringarnas hjälp i hemmen.

Kommittén konstaterar att aktiviteten på hemvårdens område har spritt sig snabbt över landet. Hemhjälp för åldringar — avseende städning, inköp och i viss mån personlig hygien o. d. —- finns i nästan alla kommuner och omfattar totalt ca 6 procent av åldringarna men med stora variationer mel­ lan olika kommuner och län. Enligt kommitténs kartläggning får totalt ca 20 procent av åldringarna samhällelig hjälp i fråga om bostad, öppen vård eller långvarig institutionsvård. Om de övriga 80 procenten åldringar reder sig själva bra eller dåligt står öppet.

Kommittén finner det inte möjligt att med hjälp av siffror mäta effekti­ viteten i åldringsvården eller graden av behovstäckning. Bakom uppgifter om antalet bostäder, antalet hjälpta i öppen vård och antalet vårdade vid ålderdomshem eller sjukhem ligger mycket skiftande insatser, påkallade av mycket olika behov. Variationerna är stora och så fördelade över landet, att de inte kan tänkas vara resultatet av överväganden enbart med hänsyn till åldringarnas behov. Man finner det inte möjligt att ange storleken av beho­ vet av insatser på hemhjälpens område. Med hänsyn till de höga tal för an­ delen åldringar med hemhjälp, som redovisats från en del håll, och till ut­ talanden som kommunerna gjort i samband med kommitténs enkät nödgas dock kommittén konstatera, att behoven av hemhjälp långt ifrån är till­ fredsställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

32

Intensifierade insatser för en förbättring av åldringarnas bostäder måste enligt kommitténs mening kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i deras hem. En särskild inventering vid sidan av den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslagna bostads- inventeringen kan behövas för att uppspåra de åldringar som kan vara i be­ hov av hemhjälp eller annan omvårdnad. Det avses ankomma på socialsty­ relsen och socialvårdskonsulenterna att ge kommunerna de råd och det bi­ stånd i övrigt, som därvid kan vara erforderligt. Större kommuner eller ett samgående av kommuner kan ge ett bredare underlag för verksamheten, som därmed kan anordnas och organiseras på ett annat sätt än i små kom­ muner.

Ett fullföljande av socialpolitiska kommitténs intentioner på åldringsvår­ dens område förutses komma att öka kravet på personal för hjälp och till­ syn i hemmen. Därtill kommer det ökade hjälpbehov som följer med det stigande antalet åldringar och de på grund av stigande levnadsålder alltmer komplicerade vårdfallen.

Kungl. Maj:Is proposition nr 85 år 196b

Kommitténs förslag

Hemh jälpsorganisationen

Kommittén framhåller att de gamla ofta är isolerade och att ensamheten är det svåraste problemet för många åldringar, som heller inte alltid vet vart de skall vända sig med sina bekymmer. Kommittén föreslår därför att kommunerna undersöker möjligheten och lämpligheten av att inom kom­ munen bygga upp en särskild organisation för tillsyn av åldringarna. Kom­ munen kan t. ex. indelas i distrikt (byar, kvarter etc.) med en särskilt ut­ sedd person med uppgift att svara för åldringarna i distriktet genom att hålla kontinuerlig kontakt med dem, hjälpa dem med råd och upplysningar samt anmäla framkomna hjälp- och vårdbehov. Kommittén finner det vara en lämplig uppgift även för enskilda organisationer att i samråd inbördes och med kommunen organisera sådan verksamhet.

Samordningen mellan den öppna åldringsvården och den institutionella vården bör beaktas. Vidare bör man enligt kommitténs mening sträva efter en fastare organisation för den öppna åldringsvården, bl. a. genom att skapa en kår av personal anställd på heltid eller klart angiven deltid. Regle­ rade anställningsförhållanden kan förbättra rekryteringen. Kommittén fram­ håller också lämpligheten av att utnyttja även manlig personal för arbets­ uppgifter inom detta område.

Insatser från statens sida

Till den sociala hemhjälpsverksamheten genom hemvårdarinnor, vilken i första hand avser barnfamiljer, utgick tidigare särskilt statsbidrag. Detta upphörde 1960 och uppgick i lärarlönebidraget som i samband därmed höj­ des. Något särskilt statsbidrag har inte utgått till hemsamaritverksamheten.

33

Staten stöder emellertid såväl hemvårdarinne- som hemsamaritverksam- heten indirekt genom att delta i kostnaderna för personalens utbildning. En­ ligt kommitténs mening räcker dock inte detta i dagens läge.

Ansvaret för åldringsvården kan innebära en tung ekonomisk börda sär­ skilt för glesbygdskommuner, där det relativa antalet åldringar är stort. De störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna kan också bero på bristande resurser. För att stimulera kommunerna till planering samt ökade insatser på den öppna åldringsvårdens område bör staten enligt kommitténs mening ta på sig en del av kostnaderna för denna form av åldringsvård. Kommittén föreslår, att staten bidrar med 50 procent av kommunernas nettokostnader för hemhjälp åt åldringar och invalider. Bidraget bör avse direkta kostnader för arbete i form av hemhjälp hos åld­ ringar och invalider i deras enskilda bostäder. I de fall sådan verksamhet bedrives av enskilda organisationer med kommunala bidrag bör möjlighet till statligt stöd föreligga även vad gäller dessa bidrag, förutsatt att verk­ samheten i fråga står öppen för alla. Hemsjukvård som faller inom sjuk­ vårdshuvudmännens ansvar avses inte bli bidragsgrundande liksom inte heller kostnader för institutionsvård eller annan öppen vård än direkt hem­ hjälp.

Beräkning av statsbidraget föreslås ske på grundval av uppgifter om an­ talet arbetstimmar och kommunens nettokostnader härför. Med nettokost­ nader avses därvid kommunens bruttokostnad minskad med inkomsten av avgifter. Uppgifterna skall vara bestyrkta av kommunens revisorer. Ansö­ kan om statsbidrag skall göras kalender årsvis i efterskott hos socialstyrel­ sen. Till ansökan bör fogas en plan för åldringsvården inom kommunen med uppgifter om åtgärder för att förbättra åldringarnas bostadssituation, verksamheten vid ålderdomshem och om den öppna vården.

Socialstyrelsen bör vid sidan om prövningen av statsbidragsärenden och utanordning av bidragen ha till uppgift att som centralorgan för den sociala åldringsvården följa verksamheten ute i landet samt vidta de åtgärder som kan anses erforderliga. Styrelsen bör lämna råd till kommunerna samt be­ driva upplysnings- och informationsverksamhet i olika former. En av dess uppgifter bör vara att befrämja en enhetlig utveckling och en utjämning av de stora olikheterna kommunerna emellan. Bl. a. bör socialstyrelsen enligt kommitténs mening studera avgiftssättningen för hemhjälpen och utfärda de rekommendationer den finner påkallade.

Bestämmelserna om statsbidrag föreslås träda i kraft den 1 juli 1964. Den föreslagna bidragsgivningen avses få karaktären av försöksverksamhet.

Kostnaderna

Med ledning av tillgängliga uppgifter för åren 1961 och 1962 uppskattar kommittén att kostnaderna för det föreslagna statsbidraget till hemhjälps- verksamheten skall uppgå till ca 30 milj. kr. under ett år. Kommittén

3 — Bihang till riksdagens protokoll J964. 1 samt. Nr 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i

34

Kung!. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

framhåller emellertid svårigheterna att uppskatta kostnaderna för de när­ maste åren, bl. a. därför att det är vanskligt att beräkna utbyggnadstakten för verksamheten.

Yttranden

Beträffande kommitténs förslag om hemhjälpen har yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, överstyrelsen för yrkesutbildning, familjeberedningen, Svenska stadsförbun­ det, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska röda korset samt Handikapporganisationernas centralkommitté. Socialstyrelsen har till sitt yttrande bifogat en skrivelse från rådgivande nämnden för social hemhjälpsverksamhet.

Flertalet remissinstanser instämmer i vad socialpolitiska kommittén an­ fört om utbyggnadsbehovet inom den öppna åldringsvården. Där­ emot har delade meningar framkommit om behovet av särskilda stimulansåtgärder för att få till stånd en ökad utbyggnad av hem- hjälpsverksamheten för åldringar. Socialstyrelsen finner, liksom rådgivande nämnden för social hemhjälpsverksamhet, det vara motiverat att införa ett särskilt stimulansbidrag. Statskontoret är något tveksamt om behovet av sådana stimulansåtgärder men pekar samtidigt på den ekonomiska belast­ ning som åldringsvården kan utgöra för vissa kommuner. Svenska röda korset understryker behovet av statligt stöd till kommunerna för hemhjälps- verksamheten.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att något behov av särskilda stimulansåtgärder inte föreligger med hänsyn till de senare årens snabba utbyggnad av hjälpen till åldringarna. Det förhållandet att verksamheten nu inte svarar mot hjälpbehovet betraktas inte som ett tecken på initiativlöshet hos kommunerna utan anses ha sina orsaker fram­ förallt i svårigheterna att erhålla kvalificerad arbetskraft i tillräcklig om­ fattning.

Kommitténs förslag om införande av ett särskilt statsbidrag till hemhjälpen åt åldringar och invalider tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser. I några remissyttranden framföres dock invändningar mot förslaget. Riksrevisionsverket kan inte finna att förslaget står i överens­ stämmelse med 1957 års statsbidragsreform. Även Svenska kommunförbun­ det finner det inkonsekvent att återinföra statsbidrag på ett område där sådant bidrag nyligen avlösts i förenklingssyfte. Förbundet kan inte till­ styrka förslaget med hänsyn till de olägenheter från administrativ synpunkt, som synes vara förenat med detta, och de inskränkningar i kommunernas bestämmanderätt, som kan följa med det föreslagna bidraget. Svenska stads­ förbundet anser inte att bidragsgivningen bör sägas ha till syfte att väcka intresse för en verksamhet som redan kommit till stånd, men kan tillstyrka ett statsbidrag med utgångspunkt i att bidraget bör vara ett uttryck för sta­ tens medansvar för kostnaderna.

35

Beträffande statsbidragets omfattning har socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och familjeberedningen funnit, att bidrag bör utgå också till hemhjälp åt barnfamiljerna. Därvid framhålles betydelsen av en samordning av hela hemhjälpsverksamheten. Vidare pekas på de administrativa olägenheterna samt de negativa verkningar för hjälpen till barnfamiljerna, som kan följa med den föreslagna avgränsningen. Social­ styrelsen förordar att frågan om statsbidrag till hjälpen åt barnfamiljerna tas upp till förnyad prövning. Arbetsmarknadsstyrelsen och familjebered­ ningen anser att det nya statsbidraget bör utgå till kommunernas netto­ kostnader för den sociala hemhjälpsverksamheten som helhet. Familje­ beredningen yttrar, att det inom samma kostnadsram, som skulle gälla för ett 50-procentigt statsbidrag enbart till hemhjälp åt åldringar och invalider, är möjligt att inrymma ett bidrag även för hemhjälpen till barnfamiljerna, om statsbidraget utgår till kommunernas totala nettokostnader och fast­ ställes till ca en tredjedel av ifrågavarande kostnader. Även Svenska stads­ förbundet pekar på de administrativa olägenheterna med den föreslagna avgränsningen av bidraget.

Socialstyrelsen föreslår, att statsbidrag skall utgå med 50 procent även till kostnaderna för installation av telefon hos åldringar, därest kommunen bidrar med resten. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller betydelsen av en effektiv organisation för hemhjälpsverksamheten och föreslår att visst stats­ bidrag skall utgå även till administrationskostnaderna.

Svenska landstingsförbundet uttalar sin anslutning till de tankegångar som ligger till grund för kommitténs förslag.

Betydelsen av att statsbidragsbestäm melserna göres enkla betonas av flera remissinstanser. Bl. a. framhålles att några villkor beträf­ fande hemhjälpspersonalens utbildning eller anställningsförhållanden inte bör uppställas. Svenska stadsförbundet anser att villkorsbestämmelser inte bör knytas till statsbidraget i syfte att uppnå större enhetlighet i fråga om administration, avgiftssättning o. d., utan dessa frågor kan lösas rådgiv- ningsvägen och efter kommunernas fria bedömanden. Statskontoret under­ stryker angelägenheten av enhetliga normer för åldringsvårdens utformning inom kommunerna och framhåller betydelsen av de insatser socialstyrelsen i samarbete med kommunförbunden kan göra för att stimulera kommunerna till åtgärder. Riksrevisionsverket ifrågasätter huruvida inte en för hela lan­ det gemensam normbildande taxa bör utfärdas. Socialstyrelsen anser att uppgiften att studera avgiftssättningen och utfärda de rekommendationer, som kan finnas påkallade, kan lösas av kommunförbunden.

Socialstyrelsen och Svenska röda korset reser invändningar mot förslaget att statsbidraget skulle få formen av försöksverksamhet. Utan vissa garantier om att statsbidraget kommer att bestå, befaras att många ekonomiskt svaga kommuner inte vågar satsa på en utbyggnad av verksam­ heten i önskvärd omfattning. Svenska stadsförbundet finner inte förslaget om försöksverksamhet stå i överensstämmelse med principen om ett delat

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

36

ekonomiskt ansvar för verksamheten och hävdar att bidraget bör kunna påräknas intill dess frågorna om kostnadsfördelningen mellan stat och kom­ mun nått sin slutliga lösning. Statskontoret anser däremot att statsbidraget bör få provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av skatteutjämnings- kommitténs arbete.

I sitt remissvar tar Svenska stadsförbundet även upp det förhållandet att hemhjälpen för åldringar saknar formell grund i gällande lagstift­ ning. Förbundet förordar en särskild lagstiftning för den kommunala åldringsvården, vilken ger klart uttryck för kommunernas kompetens att bedriva hemhjälpsverksamhet för åldringar.

Handikapporganisationernas centralkommitté, som tillstyrker kommit­ téns förslag, tar i sitt remissyttrande också upp olika frågor som berör de handikappades problem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

V. Departementschefen

Samhällets insatser inom åldringsvården syftar till att åt de gamla be­ reda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. För att fylla dessa uppgifter är ett fortsatt reform­ arbete angeläget. Även om mycket har uträttats under senare år återstår stora behov av förbättrad åldringsvård, ökningen av antalet åldringar skär­ per behovet av samhällsinsatser. Jag vill nu, på grundval av det utrednings­ material som socialpolitiska kommittén lagt fram, ta upp till behandling några viktiga frågor inom åldringsvården.

En undersökningsrapport om åldringsvårdens läge överlämnades av social­ politiska kommittén i september 1963. Den handlar om hur åldringarna bor och vilka möjligheter till vård och service de har i sina hem, på ålder­ domshem och i sjukvården. Kommittén har grundat sin kartläggning på ett omfattande material, som insamlats hos landets kommuner, landsting och sjukvårdsinrättningar. Rapporten bygger dessutom på 1960 års folk- och bostadsräkningar och specialbearbetningar därav med sikte på åldringarna och deras förhållanden.

Sammanställningar av undersökningsresultaten skickades ut till kom­ munerna, landstingen och länsstyrelserna redan omkring årsskiftet 1962 —1963. Undersökningsrapporten har gett upphov till en livlig debatt om åld­ ringsvården. Att fästa uppmärksamheten på åldringsvården och stimu­ lera till diskussion, planering och åtgärder har också varit ett huvudsyfte med undersökningarna.

Kartläggningen av åldringsvårdens läge redovisas mot bakgrunden av redogörelser för utvecklingen på olika områden under senare år. Utveck­ lingen har sedan 1950-talets början präglats av en kraftig ökning av resur­ serna för öppen vård och service. Till denna del av åldringsvården räknas åtgärder för att bereda åldringarna goda bostäder, där de lättare kan klara sig själva. Dit räknas vidare verksamhet för att befordra och bevara åld­

ringarnas hälsa och aktivitet samt hemhjälp för dem som behöver bistånd i sådan form.

Kommittén konstaterar, att långtidssjukvården har byggts ut kraftigt. Också sjukvården på ålderdomshemmen har förbättrats. Hemsjukvård har organiserats på ett sätt, som ger bättre förutsättningar än tidigare för vård i hemmet när sjukhusvård inte är nödvändig. Ålderdomshemmen har i av­ sevärd omfattning förnyats, och platsantalet för de normalt åldrande har ökats.

Samtidigt med denna utveckling inom vårdområdena har den allmänna försäkringen — främst pensioneringen — möjliggjort för åldringarna att i ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter i sin konsumtion.

Kartläggningen visar emellertid, att åldringsvårdens innehåll och omfatt­ ning företer stora skillnader mellan olika kommuner och olika landstings­ områden. De nuvarande åtgärderna för åldringsvård omfattar totalt omkring 20 procent av våra 800 000 åldringar. Procenttalet varierar i länen mellan 13 och 27 procent. Kommunerna emellan är variationerna ännu större. Skill­ naderna är störst när det gäller bostadsåtgärder och öppen vård. I fråga om institutionsvården på ålderdomshem och sjukhem är olikheterna mindre men ändå betydande. Skillnaderna i vad avser åldringsvårdens omfattning på olika håll i landet är en fråga som förtjänar ökad uppmärksamhet. Det gäller att finna vägar för att uppnå större likställighet i fråga om åldringar­ nas möjligheter att få önskad vård. Kommunernas och landstingens strävan­ den att bredda vårdmöjligheterna verkar i denna riktning. Den nya kommun­ reformen bör också kunna öka förutsättningarna för en fortsatt sådan ut­ veckling.

När det gäller åldringarnas ekonomi konstaterar kommittén, att folkpen­ sionen f. n. spelar den största rollen för flertalet åldringar. I framtiden för­ ändras förhållandena genom den allmänna tilläggspensioneringen. Men de närmaste åren får man, som kommittén framhållit, vid bedömningen av åldringarnas läge räkna med att flertalet har att reda sig på folkpensionen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är därför av grundläggande betydelse för att åldringarna skall få del av välståndsutveck­ lingen. Ett uttryck för dessa strävanden är det förslag om en ny höjning av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1964, som framlagts i årets stats- vexksproposition. Jag har i samband därmed gett uttryck för den meningen, att standardhöjningar av folkpensionerna bör genomföras inte endast fram till den av statsmakterna för år 1968 angivna målsättningen utan även för tid därefter. Detta ställningstagande grundar sig bl. a. på det förhållandet, att vid denna tid endast en mindre del av pensionärerna kommer att ha all­ män tilläggspension utöver folkpensionen.

Rapporten om åldringsvårdens läge visar, att ökade insatser krävs på vårdområdena. Kommitténs undersökningar ger utgångspunkter för ett fort-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

37

38

satt reformarbete. Här vilar ansvaret i hög grad på kommunerna och lands­ tingen. För att underlätta en snabb utbyggnad är vissa statliga stödåtgär­ der motiverade. Det är mot denna bakgrund som socialpolitiska kom­ mittén har lagt fram tre särskilda förslag med syfte att genom statligt stöd snabbt få till stånd ökade insatser när det gäller långtidssjukvården, åldringarnas bostäder och hemhjälpen.

Kommitténs undersökningar tiar visat, att långtidssjukvården intar en nyckelställning inom åldringsvården. En ytterligare utbyggnad av långtids­ sjukvården är därför enligt kommitténs mening angelägen som ett första steg i åldringsvårdens vidare upprustning. Platssituationen inom långtids­ sjukvården och det snabbt ökande antalet åldringar kräver extraordinära insatser från sjukvårdshuvudmännens och statens sida. Kommittén föreslår därför ett statligt lånestöd till byggande av sjukhem med syfte att snabbt få till stånd en väsentligt ökad utbyggnadstakt.

Beträffande åldringarnas bostäder framgår det av kommitténs under­ sökningar, att många inom den nuvarande åldringsgenerationen har då­ liga bostäder trots de betydande förbättringar av bostadsstandarden som skett. Detta gäller särskilt i glesbygder och avfolkningsområden. Kommit­ tén framhåller, att man på längre sikt kan räkna med att åldringarnas bo­ stadsstandard ändras till det bättre. De som utgör nästa åldringsgeneration bor bättre än dagens åldringar och kan betala för bättre bostäder då de blir pensionärer. På kort sikt är snabba och omfattande åtgärder för alt för­ bättra de nuvarande åldringarnas bostadssituation enligt kommitténs me­ ning ett verksamt sätt att bedriva aktiv åldringsvård. Mot denna bakgrund har kommittén och bostadsstyrelsen lagt fram förslag till åtgärder i syfte att skapa bättre bostäder åt åldringar. Därvid föreslås en inventering av åldringsbostäderna med inriktning på de dåliga bostäderna, en intensifierad bostadsförbättringsverksamhet i olika former, anordnande av temporära bostäder m. m.

En aktiv bostadspolitik för att förbättra åldringarnas bostäder måste kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i deras hem. För att kommunerna skall stimuleras till planering samt ökade och nya åtgärder för den öppna åldringsvården har kommittén föreslagit, att staten lämnar ekonomiskt stöd till kommunerna för hemhjälp och till­ syn av åldringar och invalider i deras hem.

Statens årskostnad för de av socialpolitiska kommittén föreslagna åtgär­ derna kan beräknas till sammanlagt drygt 100 milj. kr.

De förslag som socialpolitiska kommittén nu lagt fram på vårdområdena syftar till att snabbt nå resultat på de områden, där behoven är mest fram­ trädande. Andra frågor återstår att lösa. En del av dem tar kommittén upp i sitt pågående arbete. Det gäller bl. a. ålderdomshemmens ställning och uppgifter samt finansieringen av ålderdomshemsbyggande. Kommittén torde också komma att överväga en särskild vårdlagstiftning, som bl. a. kan inne­

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 196-'r

39

bära ett utbrytande av bestämmelserna om ålderdomshem ur socialhjälps­ lagen. Det bör nämnas, att kommittén i sitt arbete har utgått från ett oför­ ändrat huvudmannaskap för åldringsvården. Det innebär, att landstingen svarar för åldringssjukvården, medan primärkommunerna ansvarar för annan åldringsvård, bostadsförsörjningen inbegripen. Det är min förhopp­ ning, att landsting och kommuner med kraft kommer att fortsätta arbe­ tet på åldringsvårdens utveckling.

Jag övergår härefter till att behandla de nu föreliggande förslagen i fråga om långtidssjukvården, åldringarnas bostäder och hemhjälpen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1965

Långtidssjukvården

Kommitténs förslag om åtgärder i syfte att stimulera till en snabbare utveckling av långtidssjukvården innebär, att statligt lånestöd lämnas till landstingen och städerna utanför landsting. Statliga lån föreslås utgå för anordnande av separata sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt sjuk­ hem för lättskötta psykiskt sjuka i nybyggnader eller häremot sva­ rande till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden den 25 november 1963—31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000 kr. för varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånen föreslås vara ränte- och amorteringsfria under fem år och skall därefter återbeta­ las på tjugofem år.

Kommittén har understrukit svårigheterna att beräkna vårdbehovet inom långtidssjukvården. Enligt kommitténs mening behövs emellertid redan i dagens läge minst 10 000 vårdplatser utöver de ca 21 000 som nu finns. Den av huvudmännen beslutade utbyggnaden -—- ett nettotillskott av 6 000 platser — innebär att det skulle finnas omkring 27 000 vårdplatser vid utgången av år 1966. Den fortgående stegringen av platsbehovet enbart på grund av att åldringarnas antal ökar kan beräknas till i genomsnitt 500 platser per år. Platsbehovet kan därför under inga omständigheter vara mindre än 35 000 vid den nämnda tidpunkten. Det skulle alltså då fattas minst 8 000 vårdplat­ ser även om den beslutade utbyggnaden genomföres.

Angelägenheten av en snabb och kraftig utbyggnad av antalet sjukhems- platser vitsordas allmänt av de myndigheter och sjukvårdshuvudmän som yttrat sig över förslaget. Mot kommitténs uttalanden om vårdplatsbehovet har inga invändningar rests. De angivna siffrorna användes på denna grund som utgångspunkt för en bedömning av förslaget.

Ett statligt stöd i form av lån till byggande av sjukhem har hälsats med tillfredsställelse av flertalet remissinstanser, som anser att sådana lån skulle innebära en betydelsefull stimulans för en önskad utveckling. Åt­ skilliga huvudmän har visserligen framhållit, att förhöjda direkta statsbi­ drag borde utgå jämsides med eller i stället för lån, men i allmänhet anser man, att den föreslagna långivningen skulle underlätta huvudmännens

40

finansiering av utbyggnaden. Även för egen del finner jag det uppenbart, att lånen skulle komma att innebära betydande fördelar för huvudmännen, och jag tror mig därför ha skäl att hysa förhoppningar om att lånestödet skall medverka till att ett välbehövligt nettotillskott av vårdplatser för lång­ varigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka kommer till stånd utöver dem som redan nu planeras.

Såsom kommittén själv berört kommer en ytterligare ökad utbyggnad av långtidssjukvården att vara beroende av att utbildad vårdpersonal finns att tillgå. Vid remissbehandlingen har också av flera huvudmän den in­ vändningen gjorts, att orsaken till den alltjämt otillräckliga upprustningen av långtidsvården snarare ligger i bristen på personal för nya vårdenheter än i finansieringssvårigheter. Staten borde därför jämsides med eller i stället för de föreslagna lånen sätta in ett kraftigt stöd för att öka utbildningen av bl. a. lärarpersonal för sjuksköterskeskolorna. Till detta vill jag fram­ hålla, att strävandena att avhjälpa bristen på sjuksköterskor och annan vård­ personal givetvis måste fortgå oavbrutet inte minst hos de för sjukvården ansvariga huvudmännen själva. Som tidigare i olika sammanhang framhål­ lits bör man inom sjukvården verka för att arbetet rationaliseras och att t. ex. de gifta sjuksköterskorna — genom införande av sammanhängande arbetstider m. m. -— stimuleras att stanna kvar eller återgå i tjänst. Såsom jag redogjort för i årets statsverksproposition (bil. 7 s. 314) har en un­ dersökning utvisat, att landets sjukhusresurser medger en ganska bety­ dande ökning av elevintagningen vid sjuksköterskeskolorna. Med tanke på behovet av sjuksköterskor framhöll jag därför angelägenheten av att hu­ vudmännen tar till vara alla möjligheter att öka utbildningskapaciteten. En förutsättning härför är givetvis att tillgången på lärare kan förbättras. Jag vill i denna fråga erinra om att antalet kurser för utbildning av lärare de se­ naste åren kontinuerligt utökats. I årets statsverksproposition har framlagts förslag om ytterligare extra kurser för blivande lärare vid undersköterske- och sjukvårdsbiträdesutbildningen. Sedan några år pågår även reaktive- ringskurser för sjuksköterskor, som varit borta från sjukvårdsarbetet men önskar återinträda i tjänst. Avsikten är att väsentligt utöka denna kursverk­ samhet. Mot bakgrund av de vittgående åtgärder, som sålunda vidtages för att öka tillgången på sjukvårdspersonal och som redan avsatt betydelse­ fulla resultat, bör man enligt mitt förmenande inte tveka inför en ytterligare utbyggnad av ett så utomordentligt viktigt vårdområde som långtidssjuk­ vården.

Några huvudmän har vidare framfört farhågor för att byggnadsrestrik- tionerna skall kunna lägga hinder i vägen för den tänkta utbyggnaden av långtidsvården. Jag förutsätter emellertid att byggnadsföretag av så hög angelägenhetsgrad som de här avsedda inräknas bland de objekt som skall ges förtur även vid ett mycket ansträngt läge på byggnadsmarknaden.

Kommittén har föreslagit att lånen skall avse uppförande av separata

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år t96i

41

sjukhem. Denna utformning av lånemöjligheten har särskilt uppmärk­ sammats vid remissbehandlingen och ett betydande antal remissinstan­ ser — däribland medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen och de sjukvårdshuvudmän som särskilt yttrat sig i frågan — har yrkat, att lån skall kunna utgå även till avdelningar för långtidssjukvård vid lasarett och till sjukhem, som uppföres i anslutning till andra vårdinstitutioner. Med sitt förslag har kommittén velat underlätta sjukvårdshuvudmännens strävanden att snabbt bygga nya sjukhem för långvarigt sjuka. Däremot har kommittén inte ansett sig ha anledning att pröva frågan om finansie­ ringen av sjukhusbyggnader i allmänhet. De platser för långtidsvård, som är planerade inom andra sjukhusenheter, bör enligt kommittén finan­ sieras på samma sätt som de sjukhus i vilka de ingår. Med detta uttalande har kommittén uppenbarligen inte avsett att en organisatorisk anknytning av sjukhemmet till ett sjukhus eller annan vårdinstitution i och för sig skall utgöra ett hinder mot erhållande av lån vid sjukhemmets uppförande. Kommittén har tvärtom utgått ifrån att sjukhemmen i många fall kan tänkas förlagda i nära anslutning till ett sjukhus för att patienterna där skall få tillgång till diagnostiserings- och behandlingsresurser av hög klass.

För egen del finner jag den av kommittén gjorda avgränsningen princi­ piellt riktig. Samtidigt vill jag betona att den föreslagna långivningen även kommer akutsj ukvården till godo, eftersom en ytterligare utbyggnad av lång- tidssjukvården medför att akutplatser, som nu beläggs av långtidssjuka, kan frigöras för sitt egentliga ändamål.

Som framgår av remissvaren är det givetvis många gånger svårt att i praktiken göra en klar åtskillnad mellan fristående sjukhem, å ena, samt sjukhusanslutna vårdenheter för eftervård och rehabilitering, å andra si­ dan. Klara och entydiga riktlinjer för långivningens omfattning förut­ sätter därför en i viss mån schematisk gränsdragning. Jag föreslår, att det avgörande kriteriet för att sjukhemmet skall betraktas som fristående skall vara att det uppförts som en särskild byggnad. Självfallet bör mot­ svarande gälla ett befintligt sjukhem, som om- eller tillbygges. Att man av organisatoriska eller praktiska skäl låtit sjukhemmet få samma ledning el­ ler styrelse som ett intilliggande lasarett eller annan vårdinstitution skall sålunda inte ha någon betydelse i detta hänseende. I analogi härmed bör lån kunna ges även till ett sjukhem som förlagts i nära anslutning till ett ålderdomshem, en läkarstation eller annan institution, förutsatt att sjuk­ hemmet uppförts som en separat byggnad. I likhet med kommittén finner jag det i detta sammanhang angeläget understryka, att den särskilda stimu­ lans för uppförandet av sjukhem som långivningen innebär inte bör få in­ verka på det fortsatta inrättandet av bl. a. centrala lasarettskliniker för efter­ vård och rehabilitering. Tvärtom bör utbyggnaden av dessa fortgå med oför­ minskad takt för att alla möjligheter att aktivera och rehabilitera lång- tidspatienterna skall tillvaratagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

42

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att lån skall kunna utgå även till sjuk­ hem inom sektorn för psykiskt efterblivna. Till uppförande av vårdhem för denna kategori utgår f. n. statsbidrag med 9 000 kr. per vårdplats. .lag anser mig inte kunna tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

I nära samband med den nyss berörda frågan om sjukhemmens förlägg­ ning står de föreslagna villkoren rörande hemmens närmare utformning. Dessa villkor måste bedömas från utgångspunkten att sjukhemmen är av­ sedda för långvarigt sjuka personer, som behöver personlig omvårdnad under avsevärd lid. Kommittén har därför lagt stor vikt vid att sjukhemmen — samtidigt som de förutsättes utrustade med goda diagnostiserings- och be- handlingsresurser — får en så hemlik miljö som möjligt. Flera huvudmän har också framhållit att detta ligger helt i linje med deras intentioner för utbyggandet av denna vårdgren. Även för min del anser jag ett väsentligt syfte med förslaget vara att främja byggandet av sjukhem med en miljö som har så lite sjukhusprägel som möjligt. Man måste därvid ha i blick­ punkten att sjukhemmet för många patienter ofrånkomligt blir deras hem för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Visserligen kan be­ hovet av goda sjukvårdsresurser på sjukhemmen i viss mån tänkas mot­ verka strävandena att ge dessa hemmiljö men enligt min mening synes det vara möjligt att — utan att ge avkall på kravet på nämnda resurser — in­ rätta hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mera hemlik- nande och trivsam miljö än vad som nu finns på många håll. Det måste därför som förutsättning för lån angivas att sjukhemmen skall planeras så att de får en hemliknande miljö.

Sammanfattningsvis vill jag alltså uppställa följande villkor rörande sjuk­ hemmens utförande. De skall för det första vara avsedda för långvarigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka personer, som behöver vård under avsevärd tid. För det andra skall de utföras så att de är byggnadsmässigt fristående från andra institutioner utan att hinder därför föreligger att de organisatoriskt anslutes till sådana institutioner, t. ex. ett lasarett — en sådan anslutning kan tvärtom ur flera synpunkter vara till stor fördel för sjukhemmet. För det tredje bör sjukhemmen inrättas och utrustas så att de får en hemliknande miljö.

Såsom redan nämnts skall lånen enligt förslaget utgå med 30 000 kr. för varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånebeloppet får dock ej överstiga den verkliga kostnaden för uppförandet av sjukhemmet. Från flera huvudmän har uppgivits, att kostnaden per vårdplats uppgår till betydligt högre belopp än 30 000 kr. Med sitt förslag till lånestöd har kom­ mittén avsett en stimulans för utbyggnaden av långtidssjukvården men där­ vid i och för sig ej en fullständig kostnadstäckning. Med hänsyn härtill och då beloppet 30 000 kr. per vårdplats synes väl avvägt tillstyrker jag, att lå­ nen maximeras till detta belopp.

Även i fråga om räntevillkoren och sättet för återbetalning av lånen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1961

43

sluter jag mig till förslaget. Lånen bör således vara rånte- och amorterings- fria under fem år och därefter återbetalas på tjugofem år.

Kommittén har vidare föreslagit, att lån skall utgå till uppförande av sjukhem, som påbörjats under tiden den 25 november 1963—31 december 1966. Att begynnelsedagen satts till den 25 november 1963 — tiden för av­ givandet av kommitténs förslag — och ej något senare sammanhänger med önskemålet, att en huvudman, som vid denna tidpunkt just stod i begrepp att påbörja ett sjukhemsbygge, inte skulle behöva uppskjuta byggnads­ arbetena för att kunna komma i åtnjutande av lånestödet. Mot den angivna tidsramen har kritik framförts från flera håll. Ett par huvudmän har velat knyta långivningen till en tidigare tidpunkt medan andra ansett att ramen bör vidgas att avse en längre tidrymd eller att man inte bör sätta någon gräns alls framåt i tiden. Såsom kommittén framhållit bör emellertid det statliga lånestödet sättas in som en kortvarig tidsbegränsad stimulans för att snabbt åstadkomma en ökning av sjukhemsbyggandet. Med hänsyn härtill biträder jag kommitténs förslag också i fråga om tidsramen.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller vad som avses med alt upp­ förandet av ett sjukhem påbörjats. Enligt min mening bör detta bestäm­ mas så att byggnadsarbetena skall anses ha påbörjats när schaktning för nv- eller tillbyggnad igångsatts.

Kommittén har föreslagit såsom ytterligare villkor för lånen, att en lång­ siktig planering av långtidssjukvården skall göras av huvudmännen och centralt ledas av medicinalstyrelsen. Jag finner det i princip riktigt att en plan för långtidsvården skall finnas inom varje sjukvårdsområde. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i denna fråga samt meddela när­ mare föreskrifter i fråga om planeringsarbetet liksom beträffande övriga lånevillkor.

Den granskning av ritningsförslag som bör föregå beslut om långivning torde böra utföras av centrala sjukvårdsberedningen. Härigenom kommer arbetsbelastningen för beredningen att öka så att en viss tillfällig förstärk­ ning av beredningens personal blir erforderlig. Förslag härom torde i annat sammanhang böra föreläggas riksdagen.

Ett genomförande av den föreslagna långivningen kan enligt kommitténs beräkningar medföra kostnader för statsverket om sammanlagt omkring 150 milj. kr. Medelsbehovet för långivningen för nästa budgetår beräknar jag i likhet med kommittén till i runt tal 50 milj. kr. Beloppet bör anvisas såsom investeringsanslag under fonden för låneunderstöd.

Kommittén har slutligen framhållit, att de nuvarande statsbidragen till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka och till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka kan upphöra att utgå om låneför- slaget genomföres. Beträffande denna fråga väll jag erinra om att kropps- sjukvårdens statsbidragsutredning enligt meddelade direktiv har att pröva möjligheten att avveckla nuvarande anläggningsbidrag på kropps- och men­

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 19tU

44

talsjukvårdens område. I fråga om driftbidrag har utredningen att söka genomföra en sammanslagning av samtliga driftbidrag inom nämnda om­ råden till ett gemensamt bidrag. I avvaktan på resultatet av utredningen torde några förändringar i utgående anordnande- och driftbidrag inte böra ske nu. Anordnandebidrag till de här aktuella sjukhemmen bör dock inte ges jämsides med lån.

Medicinalstyrelsen har för nästa budgetår uppskattat medelsåtgången under anslagen Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka till oförändrat 110 000 kr., Bidrag till driften av sjukhem för lätt­ skötta psykiskt sjuka till oförändrat 2 300 000 kr., Bidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka till 200 000 kr., innebärande en minskning med 300 000 kr., och Bidrag till driften av sjukhem för lång­ varigt kroppssjuka till 5 600 000 kr., innebärande en ökning med 100 000 kr. Medelsbehovet för ifrågavarande ändamål torde inte komma att påverkas av förslaget om lån till byggande av sjukhem. Medicinalstyrelsens medels­ beräkningar har ej heller givit mig anledning till erinran. Jag tillstyrker därför, att anslagen för nästa budgetår uppföres med av medicinalstyrelsen föreslagna belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år J96i

Åldringarnas bostäder

Med anledning av förslagen i socialpolitiska kommitténs och bostadssty- relsens promemoria om åldringarnas bostäder får jag, efter samråd med chefen för inrikesdepartementet, anföra följande.

Bostäder för åldringar utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning, för vilken kommunerna bär ansvaret. Åldringarnas bostadsbehov skall där­ för beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Kom­ munerna skall enligt särskilda bestämmelser upprätta kommunala bo- stadsbyggnadsprogram, vilka avser en period av fem år och förnyas årli­ gen. Det finns skäl att anta att ramen för dessa program i många fall efter hand bör sammanfalla med gränserna för de nya kommunblocken. Med all säkerhet kommer det också, såsom antydes i promemorian, att framstå som nödvändigt att i viss utsträckning samordna själva bostadsproduktionen inom kommunblocken. Att kommunblockens formella status inte är sådan att de f. n. kan åtaga sig uppgifter, som medför ekonomiskt ansvar, hindrar inte att de kan fylla viktiga funktioner i fråga om planering och samord­ ning bl. a. på åldringsvårdens område.

Kommittén och styrelsen har föreslagit att en inventering av åldringar­ nas bostäder skall företagas ute i kommunerna. Syftet är att få bättre un­ derlag för att bedöma vilka åtgärder som erfordras för att åstadkomma en snabb förbättring av åldringarnas bostadsförhållanden. Tanken på en sådan inventering har mötts av stort intresse hos remissorganen.

45

För egen del finner jag det angeläget att den inventering förslagsställarna avser kommer till stånd. Socialpolitiska kommitténs redovisning av åld­ ringarnas bostadsförhållanden visar klart, att det föreligger behov av en snabb och omfattande upprustning av åldringsbostäderna. Åldringarnas bo­ stadsstandard torde, såsom kommitténs undersökningar visar, variera rätt avsevärt olika kommuner emellan. En inventering av de gamlas bostads­ förhållanden bör få stor betydelse framför allt därigenom att den klarlägger behovet av de insatser som behövs i de enskilda fallen.

Inventeringen bör i enlighet med förslaget utföras av kommunerna. Bostadsstyrelsen bör lämna anvisningar för inventeringen. Såsom förslags­ ställarna anfört kan det bli nödvändigt att länsbostadsnämnderna i vissa fall lämnar biträde vid inventeringen. Särskilt kan detta bli fallet i mindre gles­ bygdskommuner, som inte förfogar över teknisk sakkunskap för att bedöma vilka konkreta förbättringsåtgärder som är möjliga och lämpliga. Den omedelbara följden av inventeringen bör, såsom framhållits i förslaget, bli en serie åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av åldringarnas bo­ stadssituation.

Inventeringen kan i första hand väntas leda till en intensifiering av den statliga förbättringslångivningen. Härigenom torde befintliga brister i fråga om åldringarnas bostäder i väsentlig mån kunna avhjälpas. Förslagsställar­ na har anfört, att förbättringslån bör kunna komma i fråga även för vissa mindre omfattande upprustningsåtgärder. Det synes angeläget att sådana mindre förbättringar ges stöd i ökad utsträckning. Kommitténs och bostads- styrelsens förslag torde kunna genomföras utan ändring av grunderna för förbättringslåneverksamheten. De närmare reglerna för den verksamhet som förslaget tar sikte på torde få utarbetas av bostadsstyrelsen.

I årets statsverksproposition (bil. 13, s. 131) har anförts att kommunerna borde stimuleras till aktivare åtgärder för att få till stånd upprustning av de gamlas bostäder. Bostadsstyrelsen har nu sänt ut en cirkulärskrivelse till kommunerna i detta syfte.

I vissa remissyttranden har föreslagits att statsbidrag bör utgå även för installation av telefon och kylskåp. Bostadsförbättringsutredningen har ytt­ rat, att stöd i form av förbättringslån inte bör utgå för anskaffande av lös egendom. I anslutning till bostadsförbättringsutredningens yttrande vill jag anföra, att förbättringslånen i princip inte bör omfatta lös egendom. Detta torde inte hindra att man vid behov lämnar förbättringslån för installation av kylskåp eller andra jämförliga utrustningsdetaljer, som är avsedda till stadigvarande bruk för byggnaden. Däremot synes det lämpligt att kommu­ nen själv svarar för kostnader för telefoninstallation, om kommunen fin­ ner att telefon bör installeras hos en åldring och kostnadsfrågan inte kan lösas på annat sätt.

En del länsbostadsnämnder har ifrågasatt, om inte en möjlighet bör öpp­ nas att i särskilda fall lämna räntefri stående del av förbättringslån till

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

46

högre belopp än 10 000 kr. Enligt gällande förbättringslånekungörelse kan den räntefria delen i vissa undantagsfall överstiga 10 000 kr. Mot bakgrun­ den härav och med hänsyn till pågående utredning rörande bostadsförbätt- ringsstödet bör någon ändring på denna punkt inte vidtas.

I fråga om pensionärsbostäder som uppföres i form av monteringsfär- diga hus synes det inte möta något hinder att bevilja statligt bostadslån i vanlig ordning, under förutsättning alt bostadslånekungörelsens stan­ dardkrav blir tillgodosedda och övriga förutsättningar för lån uppfylles. Om detta är fallet, erhåller kommunen genom det statliga bostadslånet kredit intill 100 procent av låneunderlaget. Dessutom blir kommunen såsom lånta­ gare berättigad till räntebidrag, vilket innebär en inte oväsentlig sänkning av de årliga bostadskostnaderna. Slutligen kan kommunen i förekommande fall erhålla pensionärsbostadsbidrag för lägenhet i huset. I de fall där ett per­ manent behov av åldringsbostäder kan förutses bör denna finansierings­ metod komma till användning.

Det i promemorian framförda förslaget angående monteringsfärdiga hus avser ett slags temporära bostäder, liknande den typ av flyttbara bostäder, som arbetsmarknadsstyrelsen uppfört för flyttande arbetskraft. Såsom för­ slagsställarna framhållit bör temporära anordningar givetvis inte komma i fråga där det föreligger ett långsiktigt behov av åldringsbostäder. Det sak­ nas skäl att beträffande det permanenta bostadsbehovet på en ort söka lös­ ningen i provisoriska åtgärder. Däremot synes temporära bostäder erbjuda en godtagbar lösning i avflyttningskommuner, där det inte finns anledning att räkna med ett för längre tid bestående bostadsbehov, och i kommuner, där antalet åldringar inom befolkningen i framtiden kan beräknas minska. I utpräglade glesbygdskommuner kan de temporära bostäderna innebära en bättre lösning av åldringarnas bostadsfråga än att upprusta avlägset lig­ gande, nr vård- och servicesynpunkt dåligt lokaliserade bostäder.

För bostäder av nu ifrågavarande art bör förbättringslån kunna beviljas till 100 procent av den godkända kostnaden. Lånets subventionsdel bör, så­ som föreslagits i promemorian, utgöra 10 000 kr. Såsom påpekats vid remiss­ behandlingen kan i vissa fall lösvirkeshus bli billigare än monteringsfärdiga hus. Vid lånen bör därför ej fästas något villkor att husen skall vara monte­ ringsfärdiga. En förutsättning för lån bör dock vara, att kostnaderna för husens uppförande bedömes vara skäliga med hänsyn till den beräknade användningstiden och övriga omständigheter. Såsom bostadsförbättrings- utredningen föreslagit bör villkoren för förbättringslån till kommun i detta sammanhang ändras så, att den övre lånegränsen generellt sättes till 100 procent, den lånegräns som redan gäller för bostadslån till kommun, samt subventionen till högst 10 000 kr. per lägenhet. De nya bestämmelserna bör tråda i kraft den 1 juli 1964. I övrigt bör nuvarande förbättringslåneregler gälla även för lån till temporära bostäder.

Såsom förslagsställarna anfört bör en god standard eftersträvas även

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

47

dessa bostäder. Några fixerade standardkrav bör dock inte uppställas. Frå­ gan om de temporära bostädernas standard bör bedömas i de enskilda fallen, varvid hänsyn bör tagas till de vård- och servicemöjligheter, som kan stå åld­ ringarna till buds i närbelägna vårdinstitutioner.

I den mån det visar sig ändamålsenligt att såsom åldringsbostäder an­ vända bostäder, som staten inlöser inom ramen för arbetsmarknads- eller jordbrukspolitiken, bör hinder härför ej möta. De bestämmelser som kan bli erforderliga för att reglera upplåtelsen till vederbörande kommun i så­ dana fall torde få fastställas av Kungl. Maj :t.

I fråga om vanliga åldringsbostäder har socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslagit, att det statliga bostadslånet skall omfatta även sådana kollektiva anordningar för omvårdnad och service, som ingår i bo­ stadsbebyggelsen. Vidare har i förslaget anförts, att ideella organisationer, som uppför åldringsbostäder, i ökad utsträckning bör beviljas bostadslån intill 90 procent av pantvärdet. För beslut härom påkallas ej riksdagens medverkan. Enligt vad jag erfarit kommer chefen för inrikesdepartementet att föranstalta om de ändringar i anvisningarna till bostadslånekungörelsen som i detta sammanhang blir erforderliga.

Kommittén och styrelsen har föreslagit, att de förordade särskilda åt­ gärderna i fråga om mindre bostadsförbättringar och temporära bostäder skall vara tidsbegränsade. Bestämmelserna skulle enligt förslaget gälla högst fem år.

Det är angeläget, att upprustningen av åldringarnas bostäder sker snabbt. Såsom förslagsställarna framhållit är det också viktigt, att åtgärder av mera kortsiktig karaktär inte får en negativ effekt på de långsiktigare strä­ vandena att ge åldringarna en god bostadsförsörjning. Det synes därför motiverat, att det särskilda stödet för temporära bostäder tidsbegränsas i enlighet med förslaget. Bostadsförbättringsutredningen har att se över för- bättringslånebestämmelserna och stödet i övrigt till åldringsbostäderna. Ut­ redningen har förutskickat att dess blivande förslag tar sikte på att ersätta förbättringslånens kreditfunktion med vanliga bostadslån för ombyggnad, varvid det stöd som den räntefria stående delen utgör skulle ersättas av pen- sionärsbostadsbidrag med ett vidgat tillämpningsområde. De åtgärder som här förordats bör inte hindra att utredningens arbete fullföljes. Enligt vad jag inhämtat torde utredningen komma att närmare överväga de övergångs- anordningar som blir nödvändiga, om två olika stödsystem för samma ända­ mål under en begränsad tid kommer att finnas vid sidan av varandra.

Såsom anförts i promemorian är det önskvärt med en årlig rapportering som möjliggör en samlad överblick av utvecklingen på åldringsbostädernas område. Detta önskemål bör beaktas vid utformningen av bostadsstyrelsens statistik.

Kostnaderna för en ökad förbättringslångivning har delvis redan beak­ tats genom att ökade anslag föreslagits i årets statsverksproposition. I av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 106b

48

vaktan på erfarenheter av de nu föreslagna åtgärdernas effekt synes ytter­ ligare medel ej böra äskas. Skulle ytterligare medelsanvisning under budget­ året 1964/65 visa sig erforderlig torde anslag på tilläggsstat få äskas senare. Länsbostadsnämndernas personal behöver såsom anförts i det föregående förstärkas för att biträde vid den kommunala inventeringen av åldrings- bostäderna skall kunna lämnas i vissa fall. Den ökning av antalet låneansök- ningar som inventeringen kan väntas framkalla medför också ett ökat per­ sonalbehov. Medel för detta ändamål kan ställas till förfogande med anli­ tande av den i länsbostadsnämndernas avlöningsstat upptagna anslagspos­ ten till tillfällig personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

Hemhjälpen

De nu behandlade åtgärderna för att förbättra åldringarnas bostads­ situation bör kompletteras med åtgärder för en effektivare tillsyn och vård av de gamla i deras hem.

Samhällets hjälp till åldringar och invalider i deras hem lämnades intill början av 1950-talet i huvudsak endast genom de kommunalt anställda hemvårdarinnorna. Eftersom hemvårdarinneverksamheten främst var in­ riktad på att tillgodose akuta hjälpbehov bland barnfamiljerna och därtill hade otillräcklig kapacitet, blev hjälpinsatserna bland åldringarna av mindre omfattning. För att bättre tillgodose hjälpbehovet hos denna senare kategori har under senare år en särskild hemhjälpsverksamhet för åldringar och in­ valider byggts upp i flertalet kommuner. Denna verksamhet, som bygger på timanställda s. k. hemsamariter, har expanderat kraftigt sedan starten i början av 1950-talet och kan nu beräknas svara för omkring tre fjärde­ delar av den kommunala hemhjälpsverksamheten för åldringar och inva­ lider. Under samma period har hemvårdarinnornas insatser inom detta område ökat endast i mindre omfattning.

Totalt sett har alltså en betydande utbyggnad skett av hemhjälpen till åldringarna under det senaste årtiondet. Socialpolitiska kommitténs kart­ läggning visar emellertid, att det inte kan sägas att befintliga hjälpbehov nu kan tillgodoses. Fortfarande finns kommuner där hemhjälpsverksamhet för åldringar tydligen helt saknas, trots att behov av sådan rimligen måste finnas. Bland de kommuner, som har sådan verksamhet, föreligger dess­ utom stora variationer i utbyggnadsgraden. Enligt kommitténs mening kan de störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna ha sin orsak i vissa kommuners bristande resurser och kommittén föreslår därför ett statligt bidrag motsvarande hälften av nettokostnaderna för hem­ hjälp till åldringar och invalider.

Det är uppenbart att på detta område föreligger hjälpbehov som inte är tillgodosedda. En betydande utbyggnad av hemhjälpsverksamheten bör där­ för komma till stånd. För att underlätta för kommunerna att åstadkomma

49

en sådan utbyggnad av verksamheten, att denna över hela landet bättre svarar mot det verkliga behovet, finner jag i likhet med kommittén skäligt att staten träder in och tar på sig en del av kommunernas kostnader för denna del av åldringsvården. Självfallet är även möjligheterna att erhålla personal i tillräcklig omfattning av största betydelse för utbyggnadstakten. I detta sammanhang må nämnas att familjeberedningen hösten 1963 lagt fram förslag angående personalutbildning för hemhjälpsverksamheten. I enlighet med beredningens förslag, vilket anmäldes av chefen för ecklesia­ stikdepartementet i anslutning till anslagen till yrkesutbildningen i årets statsverksproposition, avses att vissa omläggningar av denna utbildning skall ske fr. o. m. budgetåret 1964/65.

Socialpolitiska kommitténs förslag om statsbidrag avser kostnaderna för hemhjälp åt åldringar och invalider. I sin tidigare omnämnda promemoria har familj eberedningen påvisat behovet av en väsentlig utbyggnad även när det gäller hemhjälpen till barnfamiljerna. Starka skäl talar för att ett stats­ bidrag till hemhjälpen utformas så, att det också omfattar denna del av hemhjälpsverksamheten. Därigenom undvikes en konkurrens på olika vill­ kor mellan två angelägna behov. Även från administrativ synpunkt är det en avgjord fördel att två verksamhetsgrenar, som delvis bedrives med ge­ mensam personal, i bidragshänseende behandlas på samma sätt. Bidrags­ systemet kan då ytterligare förenklas, .lag finner det därför lämpligt, att kommunernas kostnader för den sociala hemhjälpsverksamheten i dess helhet lägges till grund för statsbidraget. Kommunerna bör därvid till­ föras totalt sett samma bidragsbelopp som enligt kommitténs förslag. Detta uppnås om bidragets storlek fastställes till 35 procent av ifrågava­ rande nettokostnader.

Jag förordar sålunda, att kommunerna tills vidare erhåller statsbidrag med 35 procent av nettokostnaderna för hemhjälp till åldringar, invalider och barnfamiljer. Bidraget bör avse kommunernas personalkostnader för hjälp i de enskilda hemmen, med avdrag för avgifter och andra inkomster. Kommunerna bör vidare erhålla statsbidrag till sina kostnader i form av bidrag till enskilda sammanslutningar för personal i av dessa bedriven hem- hjälpsverksamhet. En förutsättning bör därvid vara att särskilda villkor inte uppställts för erhållande av ifrågavarande hemhjälp. Däremot bör hemsjuk­ vård, som faller inom sjukvårdshuvudmännens ansvar, inte bli bidrags- grundande. Bidragsbestäminelserna bör i övrigt i huvudsak följa kommitténs förslag.

För att det här föreslagna stödet till kommunerna skall få åsyftad ver­ kan, bör detta kompletteras med intensifierade åtgärder av rådgivande ka­ raktär. Inte minst betydelsefullt är det, att kommunerna kan erhålla väg­ ledning vid genomförandet av den behovsinventering som kommittén före­ slagit och som jag finner synnerligen angelägen. Vidare framstår de nuva­ rande stora olikheterna kommunerna emellan i skilda avseenden beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

åldringsvården som mindre tillfredsställande, och det är önskvärt att större enhetlighet kan komma till stånd t. ex. när det gäller avgiftssystemet. Social­ styrelsen bör erhålla i uppdrag att i lämplig form ta upp dessa frågor till behandling i samråd med kommunförbunden och rådgivande nämnden för social hemhjälpsverksamhet. Vad i övrigt gäller den öppna åldringsvårdens organisatoriska utformning m. m., kan jag i stort sett ansluta mig till de synpunkter som i detta sammanhang framförts av kommittén.

Bestämmelserna om statsbidrag till hemhjälpsverksamheten bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1964, och ansökan om bidrag göras till socialstyrelsen kalenderårsvis i efterskott.

Kommunernas nuvarande nettokostnader för hemhjälpen till åldringar och invalider torde böra uppskattas till ett något högre belopp än vad social­ politiska kommittén gjort, sannolikt till närmare 80 milj. kr. för år 1964. För hjälpen till barnfamiljerna torde motsvarande kostnader kunna upp­ skattas till ca 40 milj. kr. Årskostnaden för det förordade statsbidraget kan sålunda under nuvarande förhållanden beräknas uppgå till 35 procent av 120 milj. kr. eller till ca 40 milj. kr. Med det föreslagna ansökningsförfaran- det kommer halva årskostnaden att belasta nästa budgetår. Jag beräknar där­ för anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 till 20 milj. kr.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

VI. Hemställan

Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. a) godkänna de av mig förordade reglerna för lån till byggande av sjukhem;

b) på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd, socialdepartementet, till Lån till byggande av sjukhem för budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag av 50 000 000 kr.;

II. a) till Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvud­ titeln anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kr.;

b) till Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta psy­ kiskt sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000 kr.;

c) till Bidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvud­ titeln anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kr.;

d) till Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 600 000 kr.;

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning .............................................................................................................. 2

II. Långtidssjukvården .............................................................................................. 3

Nuvarande läge .................................................................................................... 3 Kommitténs förslag ........................................................................................... 10 Yttranden ............................................ 14

III. Åldringarnas bostäder............................................................................................ 19

Nuvarande läge .................................................................................................... 19 Förslaget ............................................................................................................ 22 Yttranden ............................................................................................................ 26

IV. Hemhjälpen ............................................................................................................ 29

Nuvarande läge.................................................................................................... 29 Kommitténs förslag ............................................................................................ 32 Yttranden ............................................................................................................ 34

V. Departementschefen .......................................................................................... 36

Långtidssjukvården ............................................................................................ 39 Åldringarnas bostäder.............. ,....................................................................... 44 Hemhjälpen ........................................................................................................ 48

VI. Hemställan ............................................................................................................... 50

E6SELTE AB. STHLM 64

412166