Prop. 1965:137
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
1
Nr 137
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); ginen Stockholms slott den 1 oktober 1965.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att byggnadslagens inlösenregler utvidgas till att omfatta även förvärv av begränsade rättigheter för vissa allmänna än damål. Förslaget innebär ett förenklat förfarande när det gäller att till skapa servitut och nyttjanderätt.
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, delsatt 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadsla
gen den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya pa
ragrafer, betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
18 §.
Mark som------- ---------------- begär det.
Annan mark----------- ------------anses säkerställd.
År marken i stadens ägo, må sta
den lösa särskild rätt som besvärar
marken. Inlösen av särskild rätt till
mark som avses i andra stycket må
y ••
dock ske endast under där angiven
förutsättning.
18 a §.
Innehåller fastställd generalplan
bestämmelse att mark, som ej må lö
sas enligt 18 § första stycket, skall
kunna nyttjas för allmän trafikan
läggning eller allmän ledning, skall
på stadens yrkande servitut eller
nyttjanderätt upplåtas i den omfatt
ning som erfordras för ändamålet.
Kan ägaren till följd av planen
nyttja marken endast på sätt som
står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, må han på
fordra att staden förvärvar rättighet
som nu sagts. Staden äger bestäm
ma om förvärvet skall avse servitut
eller nyttjanderätt.
Om avstående av mark
Om avstående av mark m. m.
41 §.
I stadsplan------------------------ begär det.
Annan i------------------------ anses säkerställd.
1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
44 §.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärd seln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genom gripande ombyggnad, och kan den na icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller änd ring av stadsplan för området, med giva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombygg naden ävensom annan inom områ det eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens ge nomförande kan väntas medföra vä sentligt ökat värde.
(Föreslagen lydelse)
Är marken i stadens ägo, må sta den lösa särskild rätt som besvärar marken. Inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra stycket må dock ske endast under där angiven förutsättning.
4*
a §.
Innehåller stadsplan bestämmelse att mark, som ej må lösas enligt il § första stycket, skall kunna nyttjas för allmän trafikanläggning eller all män ledning, skall på stadens yrkan de servitut eller nyttjanderätt upp låtas i den omfattning som erford ras för ändamålet. Kan ägaren till följd av planen nyttja marken en dast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare vär de, må han påfordra att staden för värvar rättighet som nu sagts. Sta den äger bestämma om förvärvet skall avse servitut eller nyttjande rätt.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärd seln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genom gripande ombyggnad, och kan den na icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller änd ring av stadsplan för området, med giva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombygg naden ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet belä gen mark, för vilken planens genom förande kan väntas medföra väsent ligt ökat värde. Är mark, som erford ras för ombyggnaden, i stadens ägo, må i samma ordning medgivas sta den att lösa särskild rätt som besvä rar marken.
44 a §.
Har fråga------------------------deras genomförande.
Deröres mark i stadens ägo av åt gärder som avses i första stycket,
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
må i samma ordning medgivas sta
den att lösa särskild rätt som be
svärar marken.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnads-
kvarter icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden alle
nast löser å marken uppförd bygg
nad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnads-
kvarter icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden alle
nast löser å marken uppförd bygg
nad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill. Är marken i
stadens ägo, må i samma ordning
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och hind
rar eller försvårar stadsplanens ge
nomförande.
Prövas ansökan------------------------ eller inteckningsboken.
Finnes i ------------------------ villkorliga fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs och
skall, jämte stadgandet i 140 §, äga
motsvarande tillämpning vid inlösen
av särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt upp-
låtes, skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropria
tion ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock holms slott den 14 maj 1965.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i bygg nadslagen och anför.
Inledning
I gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kom munikationsdepartementet hemställde byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrel- sen, 1951 års byggnadsutredning, 1954 års fastighetsbildningskommitté och Svenska stadsförbundet om särskild utredning av vissa frågor inom bygg nadslagstiftningen och angränsande rättsområden. I skrivelsen berördes bl. a. frågor om utvidgning av byggnadslagens inlösenregler till att avse för värv av begränsade rättigheter och om förbud mot utfart till gator med tra fik av genomfartskaraktär. Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund anförde därefter i gemensam skrivelse den 28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet med framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för behandling vid full görandet av dess utredningsuppdrag. Efter övervägande av hithörande frå gor avgav kommittén den 5 december 1963 betänkande i ämnet, benämnt »Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78), med förslag till lag om ändring i byggnadslagen m. in. Däri behandlas dels frågan om förvärv av begränsade rättigheter inom byggnadslagstiftningens ram och dels frå gan om utfartsförbud.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthallarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, bankinspektionen, lx>- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbygg
6
nadsstyrelsen, statens hyresråd, statens institut för byggnadsforskning,
expropriationsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför
bundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konunga
riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksför
bund, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,
Svenska arkitekters riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO),
Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u.
p.
a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas nämnd och
Föreningen för samhällsplanering.
Av överståthållarämbetet har överlämnats yttranden från stadskollegiet
och poliskammaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden
från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen samt byggnads
nämnderna i Uppsala och Enköping, av länsstyrelsen i Malmöhus län ytt
randen från länsarkitekten, vägförvaltningen, länsingenjören samt bygg
nadsnämnderna i Malmö, Hälsingborg och Lund, i Höörs köping ävensom
i Burlövs, Väsby, Genarps och Bunkeflo kommuner, av länsstyrelsen i Gö
teborgs och Bohus län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, väg
förvaltningen, länsingenjören, stadskollegiet i Göteborg och drätselkamma
ren i Uddevalla samt av lantmäteristyrelsen yttranden från överlantmätarna
i samtliga län utom Blekinge län.
Med ledning av remissyttrandena har de i kommittéförslaget behandlade
frågorna övervägts inom justitiedepartementet. De med utfartsförbud för
enade problemen har nära anknytning till bl. a. frågan om lagstiftning an
gående vissa gemensamhetsanläggningar, i vilket ämne fastighetsbildnings-
kommittén tidigare avgivit förslag (SOU 1963:23). Sistnämnda fråga är
under beredning i departementet och problemen om utfartsförbud torde få
övervägas på nytt i anslutning därtill. Jag anhåller därför att nu få ta upp
den av kommittén behandlade frågan om lagstiftning rörande förvärv av
begränsade rättigheter enligt byggnadslagstiftningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Gällande rätt
Regler om tvångsförvärv finns i första hand i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation. Enligt 1 § första stycket må fastighet, som tillhör
annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj:t
prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål. Bland dessa märks
de under punkt 2 i lagrummet upptagna kommunikationsändamål som till
godoses genom allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande. Vidare kan nämnas den i punkt 16 angivna möj ligheten till expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor år tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar el ler för att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Att lagtexten ej omfattar expropriation för gata el ler annan allmän plats i stad beror enligt uttalande under förarbetena på att byggnadslagstiftningen innehåller fullständiga regler om skyldigheten att avstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder. Viss oklarhet torde dock råda om expropriationslagens tillämplighet på ändamål som behandlas i byggnadslagstiftningen.
I fråga om expropriation av fastighet gäller, att fastighetsägaren är skyl dig att avstå fastigheten eller att upplåta nyttjanderätt eller servitut till densamma (2 § första stycket). Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken annan än kronan innehar särskild rätt, är även innehavaren av rättigheten skyldig att avstå sin rätt (2 § tredje stycket och 49 § andra stycket). En genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äger företräde framför all annan rätt till samma fastighet (49 § tredje stycket). Rättigheten anses äga bestånd åtminstone sa länge ändamålet kvarstår.
Utöver möjligheten att tillskapa sådana särskilda rättigheter som nytt janderätt och servitut eller att vid expropriation av fastighet låta densam ma övergå till nye ägaren fri från särskild rätt ger expropriationslagen även möjlighet att efter Kungl. Maj :ts medgivande expropriera enbart en redan bestående rättighet av nämnda slag liksom varje annan särskild rätt, som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan (1 § andra stycket). Åtgärden kan innebära antingen att rättigheten upphör, om den hindrar något av de i lagen angivna allmänna ändamålen, ellei att den övertages, när den anses främja sådant ändamål.
Expropriationsrättsliga bestämmelser finns vidare i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Enligt 18 § nämnda lag äger stad lösa till sig mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Lösningsrätt föreligger med stöd av 41 § även till mark, som enligt stads plan är avsedd till gata eller annan allmän plats. Särskilda bestämmelser gäller för det fall att allmän väg eller enskild väg för två eller flera fastig heter ingår i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är av sedd till trafikled eller annan allmän plats eller, i fråga om allmän väg, till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden. Staden äger då i regel utan lösen ta marken i anspråk (19, 20, 42 och 43 §§). Stad har vidare rätt att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande och ej heller skall användas till trafik led, gata eller allmän plats (18 och 41 §§), om markens användning för av sett ändamål ej kan anses säkerställd ändå. Härmed åsyftas 1>1. a. mark tor allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats och begrav ningsplats. Staden kan även utanför tillämpningsområdena för 19 och 42 §§
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963
8
Kungl. Maj. ts proposition nr i37 år 1965
ta i anspråk mark helt utan ersättning, nämligen i de s. k. markexploatörs-
fallen (70 §). Om stadsplan läggs över område i en ägares hand, må nämli
gen Kungl. Maj :t vid planens fastställande förordna att mark, som för om
rådets ändamålsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän
plats eller till allmän byggnad, under vissa förutsättningar skall tillfalla
staden utan ersättning.
De möjligheter till tvångsförvärv som nu nämnts är som framgått be
gränsade till mark som ingår i trafikleder, andra allmänna platser eller spe
cialområden. Även i fråga om mark som är avsedd för enskilt bebyggande
föreligger rätt för staden att i viss utsträckning inlösa marken. S. k. zon-
expropriation kan företagas inom tätbebyggt område, som med hänsyn till
den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes
vara i behov av genomgripande ombyggnad, vilken inte lämpligen kan ske
annorledes än i ett sammanhang (44 §). En annan möjlighet erbjuder reg
lerna om s. k. tomtexpropriation (45 §). Denna förutsätter att mark, som in
går i byggnadskvarter, i annat fall än nyss sagts ej är bebyggd i huvudsak
lig överensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande inte kan
förväntas ske inom skälig lid utan stadens ingripande. Slutligen må näm
nas de nyligen införda bestämmelserna om expropriation för sanering av
historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §).
De nu nämnda reglerna gäller i första hand stad men är även tillämpliga
på köping och vissa andra samhällen.
I fråga om zonexpropriation, tomtexpropriation och expropriation för sa
nering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förutsätts
Kungl. Maj :ts tillstånd. 1 övriga fall upptages fråga om inlösen omedelbart
av expropriationsdomstolen (137 §).
Rörande mark inom byggnadsplan finns ej några inlösenregler motsvaran
de de nu nämnda. Markägaren är alltså ej skyldig att avstå mark för pla
nens genomförande. Däremot är han i vissa fall pliktig att utan ersättning
med nyttjanderätt upplåta mark för väg och allmän plats (112 och 113 §§).
Dessutom kan sådan mark tvångsvis tagas i anspråk med stöd av lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar. Vidare kan även mark inom byggnadsplan bli
föremål för expropriation enligt 1 § första stycket 16. expropriationslagen,
dvs. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbe
byggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i
kommuns ägo överföra ej tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt.
Bortsett från speciella situationer, när mark för väg eller allmän plats får
tagas i anspråk med nyttjanderätt (jfr 20, 43, 112 och 113 §§), innehåller
byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej några regler om
tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Byggnadslagen talar endast om in
lösen eller ianspråktagande av marken. Anledningen till att byggnadslag
stiftningen inte berört frågan om s. k. självständig rättighetsexpropriation
9
kan väl ej anses helt klarlagd. Vad som förekommit i olika lagstiftnings sam manhang synes emellertid tala för att självständig rättighetsexpropriation ej kan äga rum med stöd av byggnadslagen.
Av intresse i förevarande sammanhang är vidare lagen om allmänna vä gar, enligt vilken mark — utom sådan som enligt fastställd generalplan eller stadsplan tagits i anspråk för gata eller annan allmän plats eller för särskilt trafikområde — må tvångsvis utnyttjas för allmän väg. Har arbetsplan för sådan väg fastställts genom lagakraftägande beslut, är ägare till fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark. Sedan marken tagits i an språk, får den nyttjas för vägen utan hinder av rätt som annan kan äga till fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt. Rättigheten grundas således omedelbart på arbetsplanen. Denna fastställs i allmänhet av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Ersättningsfrågan av görs, om överenskommelse ej träffats, av ägodelningsrätten efter stämning. Vågrätten upphör, när vägen indrages.
Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll finns även på andra håll i lagstiftningen, t. ex. i vattenlagen, fastighetsbildningslagstiftningen och la gen om enskilda vägar.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Allmän motivering
Fastighetsbildningskommitténs förslag
Kommittén nämner inledningsvis, att det ansetts angeläget att öka möjlig heterna att för allmänt ändamål få till stånd upplåtelse av begränsad rätt till mark inom tätorter, framför allt inom stadsplan. För närvarande kan upp låtelse i form av servitut eller nyttjanderätt visserligen ske på frivillig väg eller genom expropriation. Dessa rättsinstituts användbarhet har emellertid ansetts vara alltför inskränkt eller åtminstone väsentligt försvårad. För ser vitut krävs sålunda i princip anknytning till en härskande fastighet. Servitut kan därför inte komma till användning för en kommun när sådan anknyt ning saknas. Nyttjanderättsformen kan för närvarande komma i fråga en dast genom expropriation. I annat fall blir reglerna om maximitid för nytt- janderätten tillämpliga. Stiftande av nyttjanderätt genom expropriation fordrar emellertid liksom expropriation av servitut Kungl. Maj :ts medgivan de, och det har framstått som en brist i den gällande lagstiftningen, att stadsplanebestämmelser med angivna syften inte ger möjlighet att stifta en begränsad rättighet sådan som nyttjanderätt eller servitut. Det har ej heller synts vara tillfredsställande att det för närvarande enligt rådande uppfatt ning ej är möjligt att med stöd av byggnadslagen inlösa redan bestående begränsade sakrätter annat än i samband med inlösen av marken. Vill eu stad ta i anspråk sin egen fastighet för exempelvis gatuändamål, kan det
10
inte ske utan att fastigheten frigörs från begränsade rättigheter, som hind
rar åtgärden, eller rättighetshavarna medgivit densamma.
Allmänna överväganden
Kommittén framhåller att allt större krav måste ställas i fråga om möjlig
heterna för kommunerna att inom rimlig tid genomföra gällande planer, om
inte bebyggelseutvecklingen skall motverkas. Med hänsyn härtill anses det
vara en brist, att byggnadslagen — frånsett några fall, som i förevarande
sammanhang äger mindre vikt —- inte medger tvångsförvärv av begränsad
rätt i fastighet annat än i samband med inlösen av äganderätten. Enligt
kommitténs mening är det av behovet i hög grad påkallat att byggnadslagens
regler om plangenomförande kompletteras med bestämmelser, som medger
särskild rättighetsexpropriation, och detta även för vissa ändamål som av
ses med lagens inlösenregler. Problemen har enligt kommitténs mening sin
största aktualitet inom områden med stadsplan. Kommittén har därför till
en början undersökt behovet och utformningen av nya regler med hänsyn
till de förhållanden som råder inom stadsplan. Därefter har kommittén be
handlat motsvarande frågor beträffande mark inom generalplan och bygg-
nadsplan.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Kommittén erinrar om att vad som aktualiserat dess uppdrag i förevaran
de del är intresset att genom vidgade möjligheter till plangenomförande till
godose vissa allmänna kommunikationsändamål. Det är närmast fråga om
allmänna ledningar och förbindelser för gång- eller fordonstrafik utanför
mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Bland trafikanlägg
ningarna nämns sådana som tillåter samfärdsel över kvartersmark. Ett till
vägagångssätt är att medge allmän trafik genom öppning i en byggnads un
dervåning i omedelbar anslutning till gatumark på ömse sidor om byggna
den. En annan metod, som blir allt vanligare, är att undervåningen närmast
intill gatumarken utformas som en arkad, varigenom allmänheten lämnas
tillträde. Det förekommer också, att allmän trafik tillåts över kvartersliörn,
där befintlig byggnads undervåning avskurits. Av mera speciell karaktär är
vissa fall, som aktualiseras vid utförande eller breddning av gata och där
det uppkommer önskemål om att säkra exempelvis för gatans bestånd erfor
derlig mark utanför själva kör- och gångbanorna genom upplåtande av en
begränsad rätt, som avser slänt, bankett eller liknande anordning. Vidare er
inrar kommittén om vissa fall då mark behöver tagas i anspråk för tunnel-
baneändamål och för anordnande av gång- eller biltunnlar för allmän trafik.
I samtliga dessa situationer behöver marken utnyttjas endast i visst plan el
ler eljest i begränsat hänseende. Ägarens rådighet kan i övrigt lämnas obe
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
11
skuren. Det allmännas kostnader kan härigenom hållas lägre än vid totalin lösen av marken. Anläggningar av nämnda slag berörs ofta i stadsplanebe- stämmelser, som kan ha den lydelsen att marken skall hållas tillgänglig för sådant anläggningsändamål eller att anordningar inte får vidtagas som mot verkar detta. Sådan stadsplanebestäminelse innebär emellertid ej, att staden äger utan vidare ta det avsedda utrymmet i anspråk. Finns ej möjlighet att expropriera, är staden hänvisad att söka få till stånd överenskommelse med markägaren. I praktiken undantages stadsplanebestämmelsen — åtminstone då fråga är om trafikändamål — från fastställelse, om dylik överenskom melse ej redan föreligger.
Med stöd av expropriationslagen kan staden visserligen i allmänhet få ex propriation till stånd för ändamål av nu angivna slag. Kommittén påpekar emellertid, att denna väg är förenad med olägenheter. Det blir sålunda ofta onödigt tidsödande och besvärligt för staden att behöva inhämta Kungl. Maj :ts medgivande till åtgärden i stället för att låta prövningen i dess helhet utföras av expropriationsdomstolen. Det uppkommer ett stort antal situatio ner då frågan om expropriation ej är av sådan beskaffenhet att Kungl. Maj :ts prövning ter sig erforderlig. Den nuvarande ordningen försvårar ej sällan för städerna att åstadkomma de mest ändamålsenliga planlösningarna och tvingar dem i praktiken ofta att, för att inte fördröja en angelägen ut veckling av bebyggelsen, godtaga sämre alternativ till planläggning eller i enstaka fall att ingå ekonomiskt ofördelaktiga avtal med markägarna. Det sålunda rådande tillståndet har på senare år blivit alltmera besvärande för städerna och starka skäl talar enligt kommittén för en förenkling av möjlig heterna att tillskapa begränsade rättigheter för ifrågavarande ändamål. — Kommittén påpekar vidare, att expropriationslagen ej är tillämplig på fas tighet som tillhör kronan.
Angående formen för prövningen av inlösenfrågan finner kommittén det vara mest följdriktigt att anknyta till nu förefintliga möjligheter enligt bygg nadslagen att säkerställa stadsplans genomförande. Härvid kommer när mast reglerna i 41 § om inlösen av mark för gata eller annan allmän plats i blickpunkten. Liksom fallet är med sådan mark regleras även allmänna ändamål av nu ifrågavarande slag i stadsplanebestämmelser. Det kan därför, menar kommittén, synas ligga närmast till hands att — såsom gäller enligt 41 £ __ utnyttja den prövning som ligger till grund för stadsplanebestämmelsernas fastställande även för att avgöra, huruvida upplåtande av begrän sad rättighet kan anses befogat. Ytterligare bedömande av denna fråga kan då undvaras. Endast ett formellt fastställande genom cxpropriationsdomsto- lens försorg av att den yrkade upplåtelsen håller sig inom ramen för plan bestämmelsens innehåll erfordras. En sådan anordning får väsentligen sam ma konstruktion som byggnadslagens reglering av gatumarksinlösen och kan sägas innefatta en påbyggnad därav. Lösningen torde därigenom också i betryggande omfattning tillgodose den enskildes rättssäkerhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
12
En förutsättning för en> sådan lösning är att erforderligt planstöd kan till
handahållas inom stadsplaneinstitutets ram. Vad som kan regleras genom
stadsplanebestämmelser behandlas i 25 § byggnadslagen. Där föreskrivs,
att stadsplan skall — förutom att den anger de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen och i erforderlig omfattning även höj dlägen -—
innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller
användning i övrigt som finnes erforderliga. Närmare riktlinjer för vad be
stämmelserna kan innehålla uppställs ej i byggnadslagen. Det har nämligen
ansetts lämpligast, att den prövande myndigheten granskar från fall till fall
obunden av närmare regler. Kommittén påpekar dock, att allmänna och en
skilda intressen skall vägas mot varandra.
Vid Kungl. Maj :ts lastställelseprövning har utvecklats vissa närmare prin
ciper angående vad som kan regleras genom stadsplanebestämmelser. Be
träffande bestämmelser som avser att säkra utrymme för trafikändamål är
praxis tämligen restriktiv när det gäller kvartersmark. Sådana ändamål skall
i första hand tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna platser.
Detta är också enligt kommitténs uppfattning välgrundat. Något behov att
expropriationsvägen stifta begränsade rättigheter till förmån för stad i and
ra situationer än sådana där det för närvarande är möjligt att erhålla stöd
i stadsplan synes kommittén inte vara för handen.
Enligt kommittén bör möjligheter införas för stad att genom inlösen få
till stånd upplåtelse av begränsad rättighet till sådan mark inom stadsplan
som ej är avsedd till gata eller annan allmän plats men som enligt planen
skall kunna användas till ändamål som nu är i fråga. Endast servitut och
nyttjanderätt bör enligt kommittén omfattas av bestämmelserna. Detta över
ensstämmer med expropriationslagen. I fråga om ändamålen uttalar kom
mittén, att något behov av att låta reglerna omfatta andra syften än led
nings- och trafikändamål ej föreligger. Kommittén framhåller, att det ej är
fråga om att bryta med den gällande grundsatsen, att lednings- och trafik
ändamål i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator och all
männa platser.
Kommittén anser bestämmelser i ämnet böra upptagas i nära anslutning
till reglerna i 41 § om marklösen, i en ny paragraf, betecknad 41 a §. Häri
genom kan på ett från lagteknisk synpunkt enkelt sätt samma regler om er
sättning och förfarande som gäller för marklösen göras tillämpliga i före
varande fall. Det synes härvid vara tillräckligt med visst tillägg till 146 t;
byggnadslagen. Frågan om upplåtelse kan då upptagas omedelbart av ex-
propriationsdomstolen, som — efter en huvudsakligen formell prövning av
huruvida erforderligt stöd finns i stadsplanen — avgör, om rättigheten skall
stiftas eller ej. Även i övrigt blir reglerna om expropriation tillämpliga i den
mån ej annat följer av de modifikationer som gäller enligt byggnadslagen.
Kommitténs förslag avser ej att förhindra tillkomsten av frivilliga överens
kommelser mellan staden och den enskilde om servitut eller nyttjanderätt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
13
Tvärtom anser kommittén angeläget att i största möjliga utsträckning främ ja sådana frivilliga uppgörelser.
övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Det förekommer understundom, påpekar kommittén, att fastighet som tillhör stad är besvärad av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt, som hindrar staden från att ta fastigheten i anspråk för avsett ända mål. Är ändamålet något av de i expropriationslagen uppräknade, har sta den befogenhet att expropriera rättigheten och därmed få den att upphöra. Men om det gäller något syfte som kan tillgodoses endast med stöd av bygg nadslagen, talar enligt kommittén övervägande skäl för att rättigheten för närvarande ej kan tagas i anspråk enligt vare sig expropriationslagen eller byggnadslagen. Att denna ordning ej är tillfredsställande ligger enligt kom mittén i öppen dag.
Problemet aktualiseras främst i fråga om rättigheter som består under längre tid och besvärar sådan staden tillhörig fastighet som skall utläggas till gata eller allmän plats eller också skall bli föremål för sådan omfattan de sanering som avses i 44, 44 a eller 45 § byggnadslagen. Särskilt är be hovet framträdande i fråga om servitut, som i princip anses bestå för fram tiden. Att servitut i viss utsträckning kan bringas att upphöra eller för ändras följer av stadgandena i lagen den 14 juni 1907 om servitut och i lagstiftningen om fastighetsbildning, men dessa möjligheter har allmänt ansetts vara otillräckliga och ovisshet råder dessutom om gränserna för dem.
Vad gäller nyttjanderätt måste det när rättigheten upplåtits för längre tid kunna vara till avsevärd olägenhet för staden att alltid nödgas avvakta avtalstidens utgång för att återfå den fulla dispositionsrätten över fastig heten. Detta har aktualitet framför allt beträffande hyresrätter men har visat sig äga praktisk betydelse även i fråga om arrenderätter. Är det ända mål för vilket staden önskar utnyttja sin fastighet sådant att det enligt byggnadslagens inlösenregler kunnat grunda tvångsförvärv av själva mar ken, om denna befunnit sig i annan ägares hand, är det enligt kommit téns mening ej tillfredsställande, att staden inte skall kunna ifå nyttjande- rätten att upphöra omedelbart. Olägenheterna gör sig gällande även be träffande hyresrätter av kortare varaktighet. Hyresregleringslagstiftningen har här medfört svårigheter för staden att på vanligt sätt — genom upp sägning — frigöra fastighet från hyresrätt. För att uppsägning skall stå fast uppställs sålunda i allmänhet krav på att staden tillhandahåller god tagbar evakueringslägenhet. Vid omfattande stadsombyggnadsförctag kan detta vara förenat med betydande praktiska svårigheter. När mark tages i anspråk enligt expropriationslagen eller byggnadslagen för allmänna än damål, medges att hyresrätt upphör utan annan skyldighet för staden än all
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
utgiva gottgörelse för uppkommande skada. Kravet på likformighet i lag
stiftningen bör enligt kommitténs mening föranleda, att hyresrätt kan ex
proprieras självständigt även inom byggnadslagens område. Att en gemen
sam princip på detta sätt genomförs för båda slagen av tvångsförvärv bör
knappast ge anledning till berättigade invändningar från berörda hyresgäst
kategoriers sida. Kommittén erinrar om att det allmänna söker på olika
sätt ge kompensation för skada i samband med hyresrättens upphörande
och utgår från att så kommer att ske även i fortsättningen.
Vad kommittén anfört om servitut och nyttjanderätt bör enligt kommit
téns mening gälla varje slag av särskild rätt, som besvärar staden tillhörig
fastighet. Härigenom vinns även överensstämmelse med expropriationslagen.
I enlighet med det anförda förordar kommittén att särskild rätt skall kun
na inlösas för de ändamål byggnadslagens nuvarande inlösenregler är av
sedda att främja. I första hand kommer i fråga sådan staden tillhörig mark
som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat inlösas enligt 41 § byggnads
lagen, dvs. mark avsedd till gata eller annan allmän plats samt annan i
stadsplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande. Vidare
anses en befogenhet att lösa särskild rätt vara av betydelse i fråga om mark
som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat bli föremål för zon- eller tomt-
expropriation eller expropriation för sanering av historiskt eller kulturhis
toriskt värdefull bebyggelse. Regler härom bör enligt kommittén intagas i
41, 44, 44 a och 45 §§ byggnadslagen.
Generalplan och byggnadsplan
De ändringar kommittén förordar beträffande stadsplan bör enligt kom
mitténs mening erhålla motsvarande tillämpning på mark inom fastställd
generalplan. Även till sådan plan knyts enligt byggnadslagen för närvarande
vissa inlösenregler. Dessa gäller mark, som är avsedd till trafikled eller an
nan allmän plats, samt annan mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggan
de (18 §). Skälen för inlösen av särskild rätt inom stadsplan äger i princip
giltighet även här. Reglerna om generalplan bör likaså kompletteras med
expropriationsbefogenheter för att stifta begränsade rättigheter. De nya reg
lerna bör enligt kommittén få sin plats i ett nytt tredje stycke av 18 § bygg
nadslagen, såvitt angår lösen av bestående särskild rätt, och i övrigt i en ny
paragraf, betecknad 18 a § nämnda lag.
Beträffande mark inom byggnadsplan finner kommittén situationen ej
vara fullt likartad. Byggnadsplan äger ej samma rättsverkningar som fast
ställd generalplan eller stadsplan. För att genomföra byggnadsplan står möj
ligheten att ta mark i anspråk till buds endast i begränsad omfattning.
Det kan enligt kommittén med hänsyn härtill synas tveksamt, om bygg
nadsplan bör på motsvarande sätt som generalplan och stadsplan utgöra
stöd för att expropriativt stifta nyttjanderätt eller servitut. Kommittén för
15
ordar dock, att begränsad rätt skall kunna stiftas även med stöd av byggnads-
plan. En sådan anordning anses nämligen motsvara ett praktiskt behov,
särskilt i vissa situationer där kommunen frivilligt åtager sig att svara för
planens genomförande,. Det kan här exempelvis vara fråga om att fram
draga vissa ledningar, för vilka rätt till utrymme eljest skulle kunna tillför
säkras kommunen enligt expropriationslagen. Ofta inträffar, att kommun
åtager sig att svara för samtliga anordningar för allmän trafik inom bygg-
nadsplaneområde. Äveni där så ej är förhållandet torde fall kunna förekom
ma, då kommunen önskar tillgodose trafikändamål utanför mark, som är
avsedd till väg eller annan allmän plats. Några särskilda invändningar från
rättssäkerhetssynpunkt eller eljest anser kommittén ej behöva uppkomma
till följd av den föreslagna ordningen. Frånsett rättsverkningarna är skill
naden mellan byggnadsplan och stadsplan i praktiken ofta föga framträdan
de och det ter sig ej sällan som en ren omdömesfråga huruvida den ena eller
andra plantypen skall komma till användning. Kommittén föreslår därför,
att i byggnadslagen -— i en ny paragraf, betecknad 115 a § — införs ett stad
gande, enligt vilket servitut eller nyttjanderätt må genom inlösen tillska
pas för allmänt lednings- eller trafikändamål, som äger stöd i byggnads
plan.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Remissyttrandena
Allmänt
Syftet med förslaget, att öka möjligheterna till genomfö
rande av fastställda planer, vinner anslutning i samtliga ytt
randen. Om behovet av en reform yppas tvekan endast när det gäller om
råden inom byggnadsplan.
I flertalet yttranden godtages även de föreslagna lagreglernas ut
formning. Åtskilliga myndigheter, såsom bostadsstyrelsen, byggnads
styrelsen och lantmäteristyrelsen, anser sålunda förslaget undanröja några
av bristerna i nuvarande byggnadslagstiftning och tillgodose ett alltmera
trängande behov. Likaså anser Svenska stadsförbundet de föreslagna re
formerna ytterst angelägna. Detsamma gäller stadskollegierna i Stockholm
och Göteborg. Allmänt positiva uttalanden görs också av Sveriges advokat
samfund, Svenska arkitekters riksförbund och Svenska riksbyggen.
Byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforsk
ning, Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, Sveriges lantmä
tareförening och Föreningen Sveriges stadsarkitekter önskar ett snabbt
genomförande av förslaget. Lantmäteristyrelsen uttalar, att de före
varande spörsmålen är av sådan betydelse i det moderna samhällsbyggandet
att partiella ändringar av lagstiftningen i syfte att fylla föreliggande behov
bör behandlas utan avvaktan på de genomgripande reformer på bl. a. jorda
balkens, fastighetsbildningslagstiftningens och expropriationsrättens områ
16
den som är under förberedelse. Styrelsen förutsätter att sistnämnda lag
stiftningsarbeten ej blir fördröjda därigenom.
Sveriges advokatsamfund påtalar å andra sidan, att någon samordning
med annan närgränsande lagstiftning inte har skett. Samfundet vill starkt
understryka behovet av en sådan samordning och utgår från att föreva
rande lagstiftning om nya medel för plangenomförande blir av provisorisk
karaktär. Liknande synpunkter anförs av överlantmätaren i Göteborgs och
Bohus länmed instämmande av länsstyrelsen i länetsamt av Svenska
kommunal-tekniska föreningen.
Sveriges fastighetsägareförbund går ett steg längre och anser att änd
ringarna i nuvarande lagstiftning bör begränsas i största möjliga utsträck
ning, så att det övriga lagstiftningsarbetet på fastighetsbildningens område
och andra områden, vilka sammanhänger med plangenomförandet och
stadsbyggandet, ej föregrips.
överlantmätaren i Gotlands län erinrar om att oklarhet råder angående
innebörden av nu gällande regler om tvångsförvärv i expropriationslagen
och byggnadslagen samt finner det vanskligt att vidtaga partiella reformer
på en så bräcklig grund. Därigenom kan ökad oklarhet uppstå. Han anser,
att en snar allmän översyn av bestämmelserna angående tvångsförvärv är
ofrånkomlig och att i avvaktan på en sådan översyn endast absolut nödvän
diga partiella ändringar bör vidtagas.
I några remissyttranden betonas, att förslaget medför ökade krav
på planernas utformning. HSB:s riksförbund erinrar sålunda
om vikten av att tastställelsemyndighcterna noggrant granskar planbestäm
melser av hithörande slag med hänsyn till enskilds rätt, så att ej onödiga
inskränkningar i fastighetsanvändningen sker. En liknande åsikt framförs
av överlantmätaren i Stockholms län.
Överlantmätaren i Norrbottens län uttalar, att behovet inom kommunerna
av tillgång till expertis i fråga om fastighetsbildning och planekonomi ytter
ligare framträder. Städerna har som regel utbyggda organ, stadsingenjörs-
och fastighetskontor, som lämnar erforderlig dylik service, men för många
andra kommuner föreligger enligt överlantmätarens mening i samma mån
behov av sakkunskap. Det är en angelägen uppgift för lantmäteriet att -—
såsom också i hög grad sker — lämna dessa kommuner all hjälp i ifråga
varande hänseende, överlantmätaren anser viss komplettering böra ske i
1 kap. byggnadsstadgan i syfte att få garantier för att erforderlig sakkun
skap alltid finns att tillgå. Härigenom tryggas en från allmän synpunkt
angelägen samordning av de för ett rationellt samhällsbyggande så betydel
sefulla mark- och planfrågorna.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassaoch Svenska bostadskreditkas-
san påpekar, att fastställelse av planer kommer att medföra längre gående
rättsverkningar för den enskilde fastighetsägaren än vad som för närvaran
de är fallet. Kassorna vill i sammanhanget understryka vikten av att garan
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
17
tier skapas för att fastighetsägare, som berörs av planförslag, på
ett betryggande sätt underrättas om förslagets innebörd.
Kassorna utvecklar närmare olägenheterna av nuvarande ordning, som an
ses innebära risk för rättsförluster på grund av missförstånd och förbiseen
den, och menar att det är motiverat med en föreskrift, att underrättelsen till
markägaren skall innehålla upplysning om i vilket avseende planförslaget
berör hans fastighet. Det skall givetvis även stå markägaren fritt att, om han
så önskar, ta del av förslaget i dess helhet.
Stadskollegiet i Göteborg finner av betänkandet inte framgå, om kommit
tén avsett att de nya reglerna skall tillämpas även på sådana stadspla
ner, som fastställts innan den nya lagstiftningen
trätt i kraft, men förutsätter att så är fallet, eftersom betydelsen av
den nya lagstiftningen i annat fall skulle minska avsevärt. Överståthållar-
ämbetet yttrar å andra sidan, att utformningen av de förslagna 18 a, 41 a
och 115 a §§ byggnadslagen är sådan att lagrummen omfattar ej endast pla
ner som fastställts efter lagändringens ikraftträdande utan även sådana pla
ner som fastställts dessförinnan. Sistnämnda planer har emellertid vid fast-
ställelseprövningen granskats från den utgångspunkten att begränsade sak
rätter ej kan tillskapas tvångsvis och fastställelsemvndigheten har heller in
te haft anledning att utreda huruvida expropriationsgrund förelegat, över-
ståthållarämbetet ifrågasätter därför om inte lämplig övergångsbestämmelse
bör meddelas.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Förslaget att upplåtelse skall grundas på bestämmelse i fastställd
plan godtages allmänt i remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund an
ser det sålunda riktigt, att behovet av ett ingrepp knyts till fastställelsen av
detaljplan. Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att möjligheter till
tvångsinlösen i dessa fall som regel redan föreligger enligt expropriationsla
gen och anser med hänsyn härtill den föreslagna regleringen ej utgöra någon
ytterligare inskränkning i enskild äganderätt till fastighet. Rättssäkerheten
torde, uttalar förbundet, ej äventyras, om inlösningsrätten överflyttas från
en prövning hos Kungl. Maj :t i varje särskilt fall till en allmän föreskrift i
byggnadslagen, varigenom prövningen av det avsedda förfogandets skälighet
överflyttas till stadsplaneärendet. Samma uppfattning hyser Handelskam-
rarnas nämnd, vilken likväl som förutsättning för att den föreslagna princi
pen skall godtagas uppställer krav på att såväl generalplan som stadsplan
skall fastställas av Kungl. Maj:t.
En delvis avvikande uppfattning framförs av stadskollegiet i Göteborg,
som ifrågasätter, om inte sådana ändringar i gällande lagstiftning kan ge
nomföras som ger stad rätt att efter tillstånd av länsstyrelsen expropriera
servituts- eller nyttjanderätt även på områden som inte särskilt utmärkts i
2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 137
Kungl. Maj.ts proposiiion nr 137 år 1965
18
stadsplan. Erfarenheten har enligt kollegiet utvisat, att behov många gånger
föreligger att ta ett område i anspråk med servituts- eller nyttjanderätt men
att erforderliga stadsplaneändringar ej i tid kan genomföras, emedan stads-
planefrågan måste lösas i större sammanhang.
Den av kommittén föreslagna begränsningen av de ändamål för vilka ser
vitut eller nyttjanderätt får stiftas, nämligen allmän ledning eller
trafik, godtages i allmänhet av remissinstanserna. Undantag förekommer
emellertid. Stadskollegiet i Stockholm finner sålunda begränsningen knap
past rationell och menar, att genom stadsplanebestämmelser även kan tillgo
doses andra ändamål, som det ankommer på kommunen att ombesörja och
som endast kräver upplåtelse av begränsad rätt. Liknande uppfattning utta
las av Svenska kommunal-tekniska föreningen, Föreningen Sveriges stads
arkitekter och Sveriges lantmätareförening.
Rörande den upplåtna rättighetens karaktär av servitut eller nytt
janderätt anför Sveriges advokatsamfund.
Givetvis hade kunnat ifrågakomma att i stället tillskapa en särskild rätt,
exempelvis efter mönster av förslaget till lag om vissa gemensamhetsanlägg-
ningar. Frågan härom synes böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsar
betet. Då det gäller valet mellan servitut och nyttjanderätt — varvid avses
en nyttjanderätt utan begränsning till tiden — framhålles i betänkandet
(sid. 31) vissa omständigheter, som talar för företräde åt servitutsformen.
Vid expropriationsdomstolens prövning av servitutsrekvisiten torde emeller
tid i många fall visa sig att dessa rekvisit icke kan uppfyllas. I sådana fall
måste nyttjanderättsformen väljas, varvid de av kommittén påtalade olägen
heterna vid flyttning av rättigheten uppkommer. Frågan om ändrade regler
för möjliggörande av flyttning bör därför ytterligare övervägas, vårsäd väg
ledning möjligen kan hämtas från enskilda väglagens bestämmelser om ny
förrättning vid ändrade förhållanden.
Sveriges advokatsamfund framför vidare vissa särskilda synpunkter på
de föreslagna bestämmelsernas räckvidd i fråga om ledningar för
vatten och avlopp.
Då det gäller vatten- och avloppsledningar, är nuvarande förhållanden ic
ke tillfredsställande. Eu viss förbättring åstadkommes genom kommitténs
förslag, men det bör påpekas att förslaget icke löser frågan i dess helhet.
Med nuvarande lagstiftning kan utanför verksamhetsområdet för de allmän
na va-anläggningarna tvångsrätt med avseende på mark för avloppsledning
ar erhållas med stöd av vattenlagen. Efter genomförande av kommitténs för
slag skulle ytterligare tvångsrätt erhållas inom planområdet, men för de de
lar av kommunen som är belägna inom verksamhetsområdet men utanför
planområdet skulle alltjämt endast expropriationsvägen stå öppen. Beträf
fande vattenledningar föreligger för närvarande icke någon annan tvångs
rätt än den som i samband med anläggande av grundvattentäkter kan med
ges av vattendomstol enligt 2: 45 vattenlagen. Vid det fortsatta lagstiftnings
arbetet borde måhända övervägas om icke 1955 års lagstiftning om allmänna
va-anläggningar borde kompletteras med generella bestämmelser om tvångs
rätt för mark för va-anläggningar, vilka på visst sätt godkänts av länsstyrel
sen eller annan myndighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
19
Enligt förslaget skall tvångsrätt icke tillkomma fastighetsägare inom bygg-
nadskvarter, exempelvis för va-ledning, som erfordras för tomt inom kvarte
ret och som behöver framdragas över annan tomt. Då det gäller vägförbin-
delse till nytta för flera fastigheter inom kvarteret, kan sådan åstadkommas
med stöd av den föreslagna lagstiftningen om vissa gemensamhetsanlägg-
ningar m. in. Denna lagstiftning undantar emellertid uttryckligen anlägg
ning för vattenförsörjning och avlopp. Det synes bli allt vanligare att bo
stadsgator förlägges inom byggnadskvarter och sålunda utan att få gatuka-
raktär i byggnadslagens mening samt att tomter inom byggnadskvarter själ
va får svara för gemensamma va-ledningar inom kvarteret. I samma mån
uppkommer givetvis behov för de enskilda tomterna att till sitt förfogande
få tvångsmedel för genomförande av planen, då det gäller dylika gator samt
ledningar. Frågan synes böra beaktas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Kommittéförslaget, som i denna del allmänt anses undanröja en allvarlig
brist i gällande rätt, tillstyrks av samtliga instanser utom hovrätten över
Skåne och Blekingesamt överlantmätarna i Gotlands länoch Örebro län.
Hovrätten påpekar förslagets ogynnsamma inverkan på hyresgästs rätts
ställning, medan överlantmätaren i Gotlands län helt allmänt finner överty
gande skäl ej föreligga för att nu genomföra ändringen, överlantmätaren i
Örebro län förordar beträffande servitut, att frågan löses i ett större sam
manhang, och åberopar bl. a. att det redan nu finns vidsträckta möjligheter
till avlösning eller flyttning av servitut och att öppnandet av nya vägar för
samma ändamål torde innebära vissa risker för önskvärd enhetlighet i rätts
tillämpningen.
I ett par yttranden diskuteras spörsmålet om bestående sär
skild rätt bör kunna lösas även av enskild person.
Sveriges fastighetsägareförbund och Handelskamrarnas nämnd påpekar så
lunda, att det i första hand ankommer på de enskilda fastighetsägarna att
genomföra stadsplaner inom byggnadskvarteren. Även för den enskilde kan
det då föreligga ett behov av att få liknande möjligheter som staden att in
lösa begränsade rättigheter i fastigheterna, exempelvis villaservitut och väg-
servitut. Från stadsplaneteknisk och fastighetsteknisk synpunkt finns knap
past någon anledning att göra åtskillnad på områden där plangenomförandet
ankommer på samhället och sådana där det ankommer på enskilda. Emeller
tid torde frågan om eu utvidgning av den möjlighet till enskild tvångsinlö
sen som för närvarande finns i byggnadslagen vara av så principiell natur
att den knappast bör lösas i detta begränsade sammanhang. Frågan bör
lämpligen hänskjutas till den pågående expropriationsutrcdningen. Över-
lantmätaren i Örebro lön ger uttryck för samma tankegång beträffande ser
vitut och anser frågan om servitutsavlösning i plangenomförandesyfte böra
utredas i hela dess vidd och lösas i ett sammanhang. Detta är enligt över-
lantmätarens mening motiverat även med hänsyn till de förestående refor
merna på jordabalkens och fastighetsbildningslagstiftningcns områden.
2t Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år WGÖ
20
Svenska kommunal-tekniska föreningen förordar en utvidgning i annan
riktning. Det gäller det fall då mark, som enligt fastställd plan är avsedd för
enskilt bebyggande men samtidigt skall kunna utnyttjas för all
män ledning eller trafik, är i kommunens ägo. Föreningen påpekar,
att kommunen enligt de föreslagna bestämmelserna ej har möjlighet att lösa
särskild rätt, som kan besvära denna mark och som förhindrar markens ut
nyttjande för angivet ändamål. Med hänsyn till betänkandets allmänna syfte
att underlätta plangenomförande bör införas bestämmelse som gör det möj
ligt för kommun alt lösa även sådan särskild rätt. Detsamma anser stadskol-
legiet i Stockholm.
I fråga om förslagets inverkan på hyresgästernas rättsställ
ning förklarar sig statens hyresråd utgå från att hyresgäster i stadens fas
tigheter i förekommande fall genom anvisning av ersättningslägenheter eller
på annat sätt i görligaste mån hålls skadeslösa. HSB.s riksförbund uttalar,
att svårigheterna att tillhandahålla annan likvärdig bostad eller lokal är av
sevärt mindre för det allmänna än för berörda nyttjanderättshavare, som of
ta helt saknar möjlighet att utan det allmännas stöd anskaffa annan lägen
het inom rimlig tid och till skäligt pris, och att i nuvarande bristläge på bo
stadsmarknaden i de flesta fall endast anskaffande av evakueringslägenhet
genom expropriandens försorg torde innebära skälig gottgörelse för nyttjan-
derättshavare. Förbundet vill därför ifrågasätta, om inte möjligheten att er
hålla gottgörelse i denna form bör uttryckligen anges i bestämmelserna om
ersättning vid expropriation. Frågan bör emellertid enligt förbundets mening
inte lösas i detta sammanhang utan upptagas i det pågående utredningsarbe
tet på expropriationsrättens och hyreslagstiftningens områden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge kan däremot inte biträda de skäl som
föianlett kommittén att föreslå ifrågavarande bestämmelser. Hovrätten an
för.
Av kommitténs motivering framgår att det fall som ansetts ha särskild
aktualitet ar inlösen av hyresrätt som eljest på grund av gällande hyresregle-
V?. e,^an bringas att upphöra. Enligt hovrättens mening skulle kommit
téns förslag i delta hänseende innebära ett alltför drastiskt ingrepp i hyres
gastens rätt att kvarbo. Kommitténs hänvisning till att denna rätt kan brin-
gas a^t upphora genom expropriation innebär enligt hovrättens mening icke
något bärande skäl för den föreslagna utvidgningen. Expropriation förut
sätter en prövning av åtgärdens nödvändighet och även markinlösen enligt
kyggnadslagen sker under extraordinära förhållanden, medan förslaget skul
le innebära ett mera generellt upphävande av hyresregleringens kvarboende-
skydd för hyresgästerna i staden tillhöriga fastigheter, så snart dessa är be
lägna på annan mark än sådan som planenligt är avsedd för enskilt bebvg-
gande.
"
-ö
Den av kommittén behandlade frågan är icke väsentligen av j uridisk natur
utan bör bedömas ur praktiska synpunkter. Det är uppenbart att en aktion
från stadens sida med stöd av de föreslagna bestämmelserna skulle väcka
allmän ovilja hos de berörda hyresgästerna. Det skulle uppfattas som en
grov orättvisa att dessa genom byggnadslagen skulle vara berövade det skydd
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
21
för sin bostad som hyresregleringen och, i förekommande fall, lagen om rätt
till nytt hyresavtal tillförsäkrar dem. En fråga om frigörande av deras hyres
lägenheter för att möjliggöra genomförande av stadsplan eller generalplan
bör handläggas enligt samma normer och i samma former som andra frågor
om hyresrätt; byggnadslagen bör alltså icke ha ett försteg framför hyres
regleringslagen. I princip bör tillhandahållande av annan godtagbar hyres
lägenhet vara en förutsättning för att hyresgästen skall kunna fråntagas sin
hyresrätt. Det finns så mycket mindre skäl att genom ändring i byggnads
lagen frånfalla detta krav som staden regelmässigt är den part som har lät
tast att anskaffa sådan lägenhet. Man bör icke dölja för sig att det på många
håll i landet och framför allt i Stockholm förekommer ett allmänt och skam
löst schackrande med hyreslägenheter. Om evakueringslägenhet icke ställes
till förfogande av staden och hyresgästen sålunda är hänvisad att själv
skaffa ny lägenhet, innebär detta att han tvingas att söka den i öppna mark
naden och då ofta blir nödsakad att betala en otillbörlig ersättning »under
bordet». Han lär icke i ärendet om inlösen kunna få ersättning härför av
staden, då detta skulle innebära ett godtagande av det lagstridiga systemet
med ersättningar för hyresrätt. Så länge dessa förhållanden råder torde det
alltså vara otänkbart att införa de av kommittén föreslagna bestämmelserna
om inlösen av hyresrätt. Även om det i övrigt skulle kunna tänkas fall, som
ur de nu anförda synpunkterna är mera oskyldiga, t. ex. inlösen av en rätt
till vattenledning som är till hinder för en gatuanläggning, synes det icke
vara möjligt att tekniskt skilja sådana fall från de av kommittén främst
åsyftade hyresfallen.
Generalplan och byggnadsplan
Vad kommittén föreslagit till komplettering av byggnadslagens regler be
träffande generalplan godtages i princip av remissorganen. Statens
institut för byggnadsforskning uttalar, att förslaget i denna del bör i snabbt
expanderande orter och i övrigt vid förbättringar av trafiksystemen kunna
bli till praktisk nytta. Lantmäteristyrelsen åberopar som ett skäl för den fö
reslagna anordningen den pågående utvecklingen inom planeringstekniken,
där bl. a. införande av en plan som innehållsmässigt utgör ett mellanting
mellan generalplan och stadsplan synes kunna bli aktuellt.
Förslaget om inlösen av bestående särskild rätt avstyrks av hovrätten över
Skåne och Blekinge och överlantmätaren i Gotlands län på skäl dessa instan
ser anfört i fråga om motsvarande bestämmelse med avseende på stadsplan.
Flertalet remissorgan ansluter sig också till förslaget om stiftande av ser
vitut eller nyttjanderätt inom område med byggnadsplan. Då kom
munerna i ej ringa utsträckning funnit det nödvändigt att engagera sig i
plangenomförandet även inom sådana områden, synes det lantmäteristyrel
sen riktigt att rättsmedel ställs till deras förfogande härvidlag.
Hyresgästernas riksförbund framhåller — med beaktande av den omfatt
ning som bl. a. fritidsbebyggelsen har inom byggnadsplaneområdena — att
motiv kan finnas för andra, mera vittgående överväganden, vilka även kom
mun kan bli berörd av.
22
Mera kritiska sjnpunkter framförs emellertid i några yttranden. Svea
hovrätt erinrar sålunda om att någon lösningsrätt enligt byggnadslagen inte
tillkommer det allmänna på grund av byggnadsplan och uttalar, att den
föreslagna bestämmelsen därför i viss män bryter systematiken i byggnads
lagen och att dess konsekvenser i förevarande begränsade sammanhang är
svåra att överblicka. Enligt hovrättens mening bör därför en sådan bestäm
melse ej genomföras annat än i samband med eu mera genomgripande re
form av byggnadslagstiftningen. Vad därefter angår frågan, huruvida en be
stämmelse av föreslagen, vidsträckt innebörd överhuvud kan antagas vara
erforderlig, anför hovrätten.
Byggnadsplaneinstitutet, som utmärker sig för stor smidighet, användes
ibland också för att reglera stadsmässig bebyggelse. Ur kommunens syn
punkt har byggnadsplanen till skillnad från stadsplanen den fördelen att den
icke ålägger kommunen skyldigheter. Å andra sidan ger den icke kommunen
lösningsrätt. Om kommunerna erhåller lösningsrätt i vad avser begränsad
lätt för lednings- och trafikändamål, kan ifrågasättas om icke kommunerna
kommer att använda stadsplaneinstitutet i mindre omfattning än som är
motiverat. En sådan utveckling torde icke vara åsyftad. Tätorterna på landet,
lör vilka byggnadsplaneinstitutet främst är avsett, har i stor omfattning ut
vecklats till stadsbetonade samhällen. Utvecklingen fortsätter i snabb takt.
Önskvärt är att kommunerna icke i mindre utan i större omfattning åläggs
det ansvar och de skyldigheter för sådana samhällens utveckling som'är
förenade med stadsplaneinstitutet.
Kommittén synes ha haft i åtanke framför allt sådana större tätorter för
vilka byggnadsplanen med fördel bör kunna utbytas mot en stadsplan. Före
en lagändring i nu berört hänseende torde därför böra övervägas om icke de
påstådda, för närvarande rådande olägenheterna kan bemästras genom en
ökad användning av stadsplaneinstitutet.
Liknande synpunkter uttalas av Föreningen för samhällsplanering, som
likväl ej anser det anförda behöva föranleda någon erinran mot den föreslag
na Ilo a §. Föreningen utgår därvid från att en kommande omarbetning av
Byggnadslagen kan väntas innebära ett närmande av instituten stadsplan och
byggnadsplan till varandra, eventuellt genom att ett enhetligt detaljplane-
institut tillskapas.
Förslaget avstyrks i denna del av Sveriges advokatsamfund, som inte fin
ner de av kommittén redovisade motiven för en reform övertygande och som
efterlyser ett angivande av det sätt på vilket ett frivilligt kommunalt åtagan
de skulle fastläggas. Gällande lagstiftning redovisar ej på vad sätt en kom
mun skulle vara verksam för vägfrågans lösning inom byggnadsplaneom-
råde, och i avsaknad av dylika bestämmelser synes det advokatsamfundet
äventyrligt att till förmån för kommunen tillskapa en fristående tvångsrätt
till vägmark m. in.
Förslaget avstyrks jämväl av överlantmätaren i Örebro län, som anför.
I fråga om mark för trafikändamål inom byggnadsplan innebär fastigliets-
bildningskommitténs förslag till 115 a § en lagändring av synnerligen stor
principiell betydelse. Den ur praktiska synpunkter viktigaste skillnaden
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
23
mellan stadsplan och byggnadsplan torde enligt gällande lag ligga däri, att
kommunen har att svara för plangenomförandet inom stadsplanelagt område
i \ad det avser gatunätet m. m., medan motsvarande ansvar inom byggnads-
planeområde vilar på en efter officialprövning bildad förening av markägar
na inom området (vägförening). Denna ansvarsfördelning skulle enligt för
slaget kunna ändras så att kommunen skulle övertaga ansvaret även inom
byggnadsplaneområde, visserligen ej obligatoriskt men dock fakultativt och
även i det fall, där en vägförening redan är verksam inom planområdet. Eu
dylik anordning torde med fog kunna befaras komma att försvaga vägför-
eningarnas ställning och verka förvirrande. De inom planområdet boende
kan i förhoppningen att kommunen skall övertaga ansvaret inrikta sig på att
själva genom vägföreningen enbart bekosta minsta möjliga del av gatunätet
och hålla lägsta möjliga standard. I andra fall, exempelvis inom ett begränsat
sommarstugeområde, där fastighetsägarna är beredda att genom vägförening
för egen del ordna förhållandena på bästa sätt, skulle de riskera att kommu
nen inträdde såsom väghållare och ledde in en trafik av sådan omfattning
att planområdets karaktär och trivseln inom detsamma gick till större eller
mindre del förlorad.
Överlantmätaren anser, att en från allmän synpunkt tillfredsställande
reglering ernås utan den föreslagna 115 a § genom att kommunen, när den
bar intresse av att inträda som huvudman för plangenomförandet, använder
sig av stadsplan i stället för byggnadsplan. Om kommunen av särskilda skäl
finner det motiverat att subventionera gatuhållningen inom ett byggnadspla
neområde, torde detta lämpligen böra ske genom att vägföreningen beviljas
bidrag till sina kostnader.
Enligt överlantmätaren i Västmanlands län — som likaledes avstyrker
förslaget — har erfarenheten från den planering för permanent tätbebyggel
se som skett i länet genom upprättande av byggnadsplan ej visat påtagligt
behov av sådan utökning av planens rättsverkningar som skulle öppna annan
än i expropriationslagen konstituerad möjlighet för ett kommunalt ingri
pande; än mindre är detta fallet då det gäller byggnadsplan för fritidsbe
byggelse. Ej heller Handelskamrarnas nämnd finner det erforderligt att
låta byggnadsplaner utgöra stöd för tvångslösen av servitut och nyttj ande-
rät t.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 är 1965
Departementschefen
Allmänt
Den omfattande byggnadsverksamhet som pågår inom städer och andra
tätbebyggda samhällen förutsätter en omsorgsfull planläggning av mar
kens användning. Behovet av planläggning sträcker sig till allt större om
råden och önskemålet om ett rationellt utnyttjande av marken medför krav
på alltmer genomtänkta och detaljerade planer. Utvecklingen kräver också
att gällande planer blir genomförda inom rimlig tid.
Gällande rätt erbjuder flera möjligheter för det allmänna att genomföra
24
fastställda planer. Av betydelse är främst de allmänna bestämmelserna i
expropriationslagen och inlösenreglerna i byggnadslagen. Mellan dessa bå
da lagar råder emellertid viktiga skiljaktigheter i fråga om de ändamål som
kan grunda expropriativt förvärv, om den omfattning i vilken marken kan
tagas i anspråk och om förfarandet vid åtgärdens genomförande. Tvångs-
förvärv torde sålunda i princip inte kunna ske med stöd av expropriations
lagen för sådana ändamål som avses i byggnadslagens inlösenregler. Vidare
bär byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej ansetts medge
förvärv enbart av begränsad rättighet, vare sig fråga är om alt stifta sådan
rätt eller att ta i anspråk en redan bestående särskild rätt. Ytterligare kan
framhållas, att vid förvärv av mark till gata, trafikled eller annan allmän
plats enligt byggnadslagen inlösen sker efter expropriationsdomstolens pröv
ning omedelbart på grundval av fastställd plan, medan tvångsförvärv enligt
expropriationslagen kräver Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall,
innan frågan slutligen prövas av expropriationsdomstol. Upplåtelse av t. ex.
servitut eller nyttjanderätt för allmänt ändamål är till följd härav förenad
med större omgång och tidsutdräkt än inlösen av mark till gata eller annan
allmän plats. I fråga om redan bestående särskild rätt torde nuvarande
ordning innebära, att samhället över huvud ej har möjlighet till inlösen för
ändamål som regleras uteslutande i byggnadslagen.
I syfte att avhjälpa föreliggande brister föreslår fastighetsbildningskom-
mittén, att byggnadslagens inlösenregler kompletteras med bestämmelser
om självständigt tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Utom att bygg
nadslagen därigenom kommer i närmare överensstämmelse med expropria
tionslagen vinns ett förenklat förfarande genom att rättighetsförvärv i vissa
mera vanligt förekommande situationer kan ske omedelbart på grundval av
fastställd plan. Vid remissbehandlingen har enighet rått om behovet av
sådana bestämmelser och remissinstanserna har i allmänhet också godtagit
den föreslagna regleringens utformning. Även enligt min mening skulle en
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget väsent
ligt underlätta för det allmänna att genomföra fastställda planer och där
med bidraga till en snabbare bebyggelseutveckling inom våra tätbebyggda
samhällen.
Rörande omfattningen av en reform i föreslagen riktning och behovet av
ett snabbt genomförande har under remissbehandlingen uttalats tvekan
från några håll, främst med hänsyn till regleringens samband med annan
lagstiftning och pågående reformer på angränsande områden. Enligt min
mening kan härvid bortses från reglerna i en kommande ny jordabalk och i
en ny fastighetsbildningslag. På utformningen av dessa regler torde det nu
ifrågavarande förslaget knappast komma att inverka. Ej heller föreligger
något hinder mot förslagets genomförande med hänsyn till den pågående
översynen av expropriationslagen. Förslaget ansluter nämligen i systema
tiskt hänseende nära till de nuvarande inlösenreglerna i byggnadslagen och
Kungl. Muj:ts proposition nr 137 år 1965
25
hänvisar liksom dessa i princip till expropriationslagen i fråga om ersätt
ning, förfarandet vid expropriationsdomstolen, expropriationens rättsverk
ningar osv. Vad byggnadslagen beträffar torde nu ej böra göras något mera
omfattande ingrepp i dess utformning. En reform nu bör därför begränsas
till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Lösningen av övriga pro
blem torde få anstå till en allmän översyn av byggnadslagstiftningen.
I enlighet med det anförda vill jag förorda en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén föreslår.
Förslaget innebär, att fastställda planer får vidgade rättsverkningar ge
nom att möjlighet öppnas till tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Det
ta ställer självfallet ökade krav på planernas utformning och skärper ford
ringarna på att vid fastställelseprövningen enskildas intressen noggrant
vägs mot samhällets. Å andra sidan märks, att fastställda planer redan för
närvarande innehåller bestämmelser av ifrågavarande karaktär och att de
vidgade rättsverkningar sådana bestämmelser erhåller genom förslaget all
mänt sett är av mindre ingripande art än vad som för närvarande gäller i
fråga om marklösen. Med hänsyn härtill anser jag det ej påkallat att i det
ta sammanhang genomföra någon jämkning av bestämmelserna i bygg
nadslagstiftningen i syfte att öka tillgången på särskild planläggnings- el
ler fastighetsbildningsexpertis inom kommunerna eller att skärpa kravet
på underrättelse till berörda rättsägare om innehållet i upprättade planför
slag. Däremot torde kunna förutsättas, att anvisningar i vederbörlig ord
ning utfärdas till ledning vid planförslagens tekniska utformning, så att
planläggningsarbetet på lämpligt sätt kan anpassas till de nya medel för
plangenomförande som förslaget innebär.
I ett par remissyttranden har berörts frågan, om de föreslagna reglerna
bör göras tillämpliga på planer som fastställts redan före den nya lagstift
ningens ikraftträdande. Enligt vad kommittén anför finns redan för närva
rande på sina håll planbestämmelser av den art att de efter genomförande
av kommittéförslaget grundar rätt till tvångsförvärv av begränsad rätt. Det
synes angeläget att även sådana äldre planer omfattas av förslaget. I annat
fall skulle dessa planer behöva förnyas eller kompletteras i en omfattning,
som skulle medföra en onödigt stor belastning av samhällets planläggnings-
resurser. Hänsynen till den enskildes rättssäkerhet torde ej utgöra hinder
mot att de nya reglerna får omfatta även planer, som fastställts före regler
nas ikraftträdande. Särskilda övergångsbestämmelser synes ej erforderliga
i denna del.
Jag övergår härefter till att något närmare beröra vissa huvudfrågor i
förslaget.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 ur 1965
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Frågan om möjligheterna att få till stånd upplåtelse av begränsade rättig
heter för vissa allmänna ändamål gäller främst områden inom stadsplan.
Av betydelse är härvid i första hand anordningar för allmän trafik — t. ex.
tunnlar, arkader och avskurna kvartershörn — och allmänna ledningar
utanför mark, som är avsedd till gator och andra allmänna platser. Sådana
anordningar kräver i regel ej att den berörda marken tages i anspråk helt,
utan ändamålet kan ofta tillgodoses genom upplåtelse av begränsad rättig
het. På frivillig väg kan emellertid sådana upplåtelser ej komma till stånd
i tillräcklig omfattning eller under sådana förhållanden att erforderlig
trygghet erhålls för rättighetens bestånd. Expropriationsvägen erbjuder vis
serligen möjligheter att komma till rätta med dessa svårigheter men den
innebär ett mera komplicerat och tidsödande förfarande än som kan anses
erforderligt i de allt talrikare fall då behov av upplåtelse föreligger för än
damål av nu ifrågavarande art. Jag anser därför i likhet med kommittén
och remissinstanserna, att byggnadslagens inlösenregler bör kompletteras
med bestämmelser som möjliggör att begränsad rätt kan stiftas omedelbart
på grund av stadsplan. Sådana bestämmelser utgör en naturlig utbyggnad
främst av regeln om inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats. En sådan ordning innebär, att frågan, om marken får tagas i
anspråk mot den enskildes bestridande, prövas i planärendet. Särskilt med
givande av Kungl. Maj :t erfordras således ej. Häremot torde ej kunna göras
några berättigade invändningar med hänsyn till den enskildes rättssäker
het, eftersom området för samhällets möjligheter till tvångsförvärv ej vid
gas och metoden för prövningen är densamma som vid de mera ingripande
lösningsrätter byggnadslagen för närvarande tillhandahåller. Med hänsyn
härtill synes ej — såsom föreslås i ett yttrande — böra krävas, att den ak
tuella planbestämmelsen fastställts av Kungl. Maj :t. Även bestämmelse som
fastställts av länsstyrelse bör grunda rätt till tvångsförvärv. Å andra sidan
saknas anledning att såsom förordas i ett remissyttrande gå så långt som
till att införa expropriationsrätt efter tillstånd av länsstyrelse utan stöd i
fastställd plan.
Vad angår frågan, vilka allmänna ändamål som bör få tillgodoses genom
de nya reglerna, anser jag i likhet med kommittén och så gott som samtliga
remissinstanser, att reglerna bör begränsas till att omfatta trafik- och led-
ningsändamål. Om behov skulle framträda beträffande andra ändamål bör
frågan övervägas på nytt.
Såsom kommittén föreslagit torde reglerna böra avse stiftande av servitut
eller nyttjanderätt men ej rättighet av annat slag. Härigenom vinns önskvärd
överensstämmelse med expropriationslagen, vars principer i allt väsentligt
kan bli till ledning vid tillämpningen. Att såsom ifrågasätts i ett yttrande
tillskapa en begränsad rättighet av speciellt slag, som ej kan hänföras till
27
någon av de nämnda kategorierna, torde ej böra komma i fråga. En sådan
ordning skulle också medföra krav på betydligt mera utbyggda regler än de
av kommittén föreslagna.
Förslaget bör inskränkas till allmänna ändamål och till förhållandena
inom stadsplan. Den under remissbehandlingen berörda frågan om förbätt
rade möjligheter att framdraga ledningar för vattenförsörjning och avlopp
utom stadsplanen bör enligt min mening ej prövas i detta sammanhang.
Utanför lagstiftningsärendets ram faller även enskilda ledningar av hithö
rande slag, som ligger inom stadsplan. För mark till sådana ledningar står
servitutsformen till buds.
Mot den av kommittén föreslagna placeringen av de nya reglerna i bygg
nadslagen och det sätt på vilket de i övrigt ansluts till gällande bestämmelser
av expropriationsrättsligt innehåll har jag ej funnit anledning till erinran.
Rörande den närmare innebörden vill jag hänvisa till specialmotiveringen.
Jag vill understryka kommitténs uttalanden om att reglerna ej endast till
godoser samhällets behov av tvångsregler utan även anvisar en lämplig form
för upplåtelse på frivillig väg. Självfallet måste kravet på planstöd upprätt
hållas även i denna situation för att upplåtelsen skall få önskade rättsverk
ningar.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Kommitténs förslag, att gällande bestämmelser i byggnadslagen om rätt
för stad att inom stadsplan lösa mark skall kompletteras med möjlighet
för staden att fristående förvärva annans särskilda rätt till mark som sta
den själv äger, har i allmänhet godtagits av remissorganen. Även jag anslu
ter mig till förslaget och förordar således att tilläggsbestämmelser härom
införs i byggnadslagen.
Genom sådana bestämmelser erhålls ökad jämställdhet mellan byggnads
lagen och expropriationslagen i den utsträckning som erfordras för att täcka
de närmast aktuella behoven. I likhet med kommittén finner jag förslaget
böra begränsas till sådana fall där staden själv är ägare till den ifrågava
rande marken. Jag är ej heller beredd att tillmötesgå det i ett par yttranden
framställda önskemålet om motsvarande regler för staden tillhörig mark,
som är avsedd för enskilt bebyggande men enligt stadsplanen samtidigt skall
kunna utnyttjas för allmän trafikanläggning eller ledning. I den mån det
ej är möjligt för staden att få till stånd upplåtelse för sådant ändamål som
nyss sagts enligt de föreslagna reglerna om stiftande av servitut eller nytt
janderätt — i vilket fall den särskilda rätten skulle tvingas vika i den mån
den hindrar utövandet av servituts- eller nyttjanderätten — återstår möj
ligheten att tillgripa expropriation av den särskilda rättigheten. Slutligen
synes enighet råda om alt den svårlösta frågan om rätt för enskild att inlö
sa bestående särskild rätt ej bör upptagas i detta sammanhang.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
28
\ ad angår de i ett par yttranden påtalade olägenheterna för hyresgäster
är dessa olägenheter ej av annan art än som redan för närvarande uppkom
mer vid expropriation eller vid förvärv av hyresrätt i samband med inlösen
a\ marken enligt byggmadslagen. Ej heller beträffande formerna för faststäl
landet av det allmännas behov att ta i anspråk särskild rätt föreligger i
princip någon skillnad mellan osjälvständigt förvärv av sistnämnda slag och
inlösen enligt det nu aktuella förslaget. Att i förevarande situation ge hyres-
räit företräde framför det allmännas intressen och därmed ge den starkare
skydd här än när det gäller inlösen av marken synes ej böra komma i fråga.
Jag delar således kommitténs uppfattning, att självständig inlösen av sär
skild rätt bör kunna omfatta också hyresrätt. Farhågorna för att hyresgäs
ternas ställning kommer att försämras torde vara betydligt överdrivna. Er
farenheten visar nämligen, att städerna i fall av hithörande slag så långt
det är möjligt anvisar evakueringslägenheter, och man torde liksom kom
mittén kunna räkna med att de även framdeles i rimlig utsträckning skall
visa tillmötesgående för att undanröja eller mildra uppkommande svårig
heter.
Generalplan och byggnadsplan
De skäl som enligt det föregående talar för utvidgade möjligheter för stad
att genomföra stadsplan är enligt min mening av beskaffenhet att böra leda
till motsvarande utvidgning i fråga om fastställd generalplan.
Sådan plan bär redan för närvarande rättsverkningar, som är likartade med
stadsplanens, lat vara att de ej är lika fullt utbyggda som dessa. Jag delar
därför kommitténs mening, som fått stöd av remissorganen med få undantag,
att byggnadslagen bör i fråga om område under fastställd generalplan kom
pletteras med en rätt för stad att självständigt lösa särskild rätt för de än
damål som nu grundar rätt till inlösen av mark samt med regler om upplå
telse av servitut eller nyttjanderätt motsvarande dem jag förordat beträf
fande stadsplan.
När det gäller upplåtelse av begränsad rätt med stöd av byggnads
plan ger däremot åtskilliga omständigheter anledning till tvekan om lämp
ligheten av de av kommittén föreslagna reglerna.
Behovet av förenklade regler torde här vara mindre framträdande och i
varje fall väsentligt svagare än när det gäller generalplan och stadsplan. Det
kan dessutom framhållas, att en kommun som önskar främja t. ex. väg
hållningen inom byggnadsplaneområde ofta kan nå detta syfte på annat sätt
än genom tvångsförvärv av begränsad rätt till väg, t. ex. genom att utge fri
villiga bidrag till vägförening, om den ej anser sig böra i stället upprätta
stadsplan.
Syftet med den nu ifrågavarande reformen är att förenkla förfarandet. Att
låta förslaget omfatta även byggnadsplaneområden medför verkningar, som
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
29
går utöver detta ändamål. Genom att byggnadsplan till skillnad från stads
plan i princip ej ålägger kommunen några skyldigheter skulle de föreslagna
bestämmelserna, såsom påpekats i flera remissyttranden, kunna leda till att
en kommun nöjer sig med att upprätta byggnadsplan för området, även om
stadsplan utgör den riktigaste planformen. Frågan, huruvida en mera allmän
utveckling i sådan riktning är önskvärd, bör emellertid behandlas i samband
med en allmän reform av byggnadslagstiftningen. Även i övrigt möter vissa
svårigheter att inpassa de föreslagna reglerna i byggnadslagstiftningens sys
tem. Beträffande byggnadsplan finns sålunda för närvarande ej någon mot
svarighet till de inlösenregler som gäller stadsplan. En bestämmelse enbart
om upplåtelse av begränsad rätt för allmänt trafik- eller ledningsändamål
skulle därför framträda som en isolerad företeelse och bryta systematiken.
Viss oklarhet skulle därtill uppstå rörande förhållandet mellan kommuns
och vägförenings uppgifter. Vidare må nämnas svårigheten att komma till
rätta med konkurrensen mellan den av kommittén i 115 a § föreslagna
skyldigheten för kommunen att underkasta sig upplåtelse på markägarens
begäran och ersättningsreglerna i 116 § byggnadslagen.
I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att kommittéförslaget ej bör
genomföras såvitt det avser byggnadsplan. Reglerna i lagen om enskilda vä
gar och expropriationslagen torde få anses tillfyllest för här aktuella ända
mål.
Inom justitiedepartementet har på grundval av de överväganden för vilka
jag nu redogjort upprättats förslag till lag om ändring i byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga. Beträffande den närmare innebörden av lagförslaget får
jag anföra följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
Specialmotivering
18 och 41 §§.
Departementschefen.
I vardera av dessa paragrafer föreslås ett nytt tredje
stycke, enligt vilket stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan sta
den tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med ägande
rätt enligt första och andra styckena i paragraferna. Beträffande avfatt
ningen av tredje stycket torde det vara tillfyllest att ange att, om marken
är i stadens ägo, staden må lösa särskild rätt som besvärar marken. Härav
torde med erforderlig tydlighet framgå, att föremål för inlösen är särskild
rätt till mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd
till trafikled, gata eller annan allmän plats, eller också till annan mark, som
ej är avsedd för enskilt bebyggande. Även i tråga om särskild rätt är för
utsättningarna för inlösen olika allteftersom det är fråga om mark enligt
3 Bihang till riksdagens protokoll 1905. 1 samt. Nr 1.17
30
första eller andra stycket. Såvitt gäller mark enligt första stycket är lös
ningsrätten ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt andra stycket
ar beroende av att markens användning för avsett ändamål ej kan anses
säkerställd ändå.
Under remissbehandlingen har i redaktionellt hänseende anmärkts, att
bär avsedda begränsade sakrätter ej besvärar mark men väl fastighet. En
ligt min mening bör dock i överensstämmelse med kommitténs förslag kun
na godtagas att rättighet sägs besvära mark. Uttryckssättet överensstämmer
med språkbruket i byggnadslagen — jfr t. ex. 20 § andra stycket — och
kan motiveras med att det här kan vara fråga om områden, som ej ingår i
fastighetsindelningen.
18 a och 41 a §§.
Kommittén. I dessa i allt väsentligt likalydande paragrafer upptager kom
mittén bestämmelser om upplåtelse av begränsade rättigheter inom fast
ställd generalplan respektive stadsplan. Kommittén anser möjligheten att
stifta servitut eller nyttjanderätt ej böra föreligga beträffande mark, som
enligt planen är avsedd till trafikled eller gata eller annan allmän plats. I
dessa fall har staden enligt 18 § första stycket och 41 § första stycket en
ovdikorlig rätt att lösa marken med äganderätt och det bör enligt kom
mittén ej i detta sammanhang komma i fråga att rubba principen att mar
ken i sådana tall skall tagas i anspråk med äganderätt. Kommittén säger
sig visserligen vara medveten om att vissa fördelar skulle stå att vinna, om
en begränsad rättighet kunde stiftas med bästa företrädesrätt även i mark,
som är avsedd till gata eller annan trafikled, åtminstone då markägaren
och staden är överens om åtgärden. Med en sådan lösning, enligt vilken
markägai en behåller sin äganderätt, skulle han kunna tillgodogöra sig ut
rymmet under markytan och även kunna utnyttja marken med tillhörande
anläggningar som kreditunderlag. En konstruktion av detta slag är emel
lertid, framhåller kommittén, i viss mån främmande för byggnadslagens
systematik och kan leda till konsekvenser, som knappast kan helt över
blickas annat än i samband med en mera genomgripande reform av bygg
nadslagstiftningen. Kommittén uttalar vidare, att nämnda fördelar kan vin
nas genom att marken i stället utläggs till specialområde för trafikända
mål och därefter upplåtelse sker av begränsad rätt enligt kommitténs för
slag. Även där marken i planen utlagts till gata kan emellertid — åtmins
tone om mark av detta slag enligt en ny fastighetsbildningslagstiftning kom
mer att ingå i fastighetsindelningen — en tillfredsställande lösning åstad
kommas i sadana fall då den enskilde utnyttjar marken gemensamt med
angränsande fastighet. Efter stadens inlösen av äganderätt till gatumarken
kan däri upplåtas servitut till förmån för den angränsande fastigheten, in
nefattande rätt för dennas ägare att begagna gatumarksutrymmet under
ytan på väsentligen samma sätt som förut. Härigenom kommer rättigheten
med vad därtill hör att knytas till den härskande fastigheten och ingå i
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
31
dess kreditunderlag. Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått
från att nu lägga fram förslag av antytt innehåll.
Av kommitténs förslag följer, att föremål för upplåtelse inom general
plan och stadsplan är i första hand den för enskilt bebyggande avsedda
marken. Vidare omfattas sådan mark som ej är avsedd för enskilt bebyg
gande och ej heller är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.
Mark för exempelvis specialområden hör hit. Även när det gäller mark av
sistnämnda slag äger staden visserligen enligt 18 § andra stycket och 41 §
andra stycket rätt till inlösen med äganderätt, men detta gäller endast un
der förutsättning att markens användning för avsett ändamål ej kan anses
säkerställd ändå. Med hänsyn till denna befogenhets mera vidsträckta syfte
lärer enligt kommittén något konkurrensförhållande ej uppkomma genom
de mu föreslagna bestämmelserna.
En förutsättning för upplåtelse är att planen innehåller bestämmelse att
den ifrågavarande marken skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller
trafik. I fråga om möjligheterna till en reglering genom planbestämmelser
bygger förslaget på gällande lagstiftning och praxis. I denna del är således
någon ändring ej avsedd. För framtiden bör dock enligt kommittén ej i nå
got fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för faststäl
lande av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag.
Upplåtelsen skall enligt förslaget avse servitut eller nyttjanderätt. Då det
gäller att avgöra vilket av dessa institut som skall komma i fråga är expro-
priationsdomstolen beroende endast av kommunens yrkande och de allmän
na förutsättningar som gäller för de olika instituten. Domstolen har endast
att pröva lagligheten av framställt yrkande. Föreligger l. ex. ej samtliga ser-
vitutsförutsättningar, skall yrkande om upplåtelse av servitut ej bifallas.
Någon prövning i övrigt, motsvarande den som enligt expropriationslagen
tillkommer Kungl. Maj :t i fråga om valet av rättighet, skall alltså ej före
komma.
Rättigheten skall enligt kommittén upplåtas i den omfattning som erford
ras för ändamålet. Är det fråga om allmän trafik, skall rättighetens omfatt
ning självfallet bestämmas med hänsyn dels till vad som erfordras för själ
va gång- eller körbanan och dels till behovet av mark exempelvis för trafik
ledens bestånd eller underhåll; jfr 2 § lagen om allmänna vägar och 2 § la
gen om enskilda vägar. Även när det är fråga om allmän ledning, bör utrym-
mesbehovet fastställas mot bakgrund av vad som enligt gängse betraktelse
sätt hänförs till sådant ledningsändamål. Att reglera spörsmålet mera ingå
ende än som nu angivits anser kommittén ej vare sig lämpligt eller möjligt.
1 allmänhet, menar kommittén, torde planbestämmelsen ge erforderlig led
ning för bedömandet.
Som förutsättning för upplåtelse uppställs vidare, att yrkande framställts
av
kommunen. Den föreslagna bestämmelsen om kommunens lösningsrätt
kompletteras av en föreskrift om lösningsplikt för kommunen under visst
Kiingl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
32
villkor. Härigenom skapas en motsvarighet till reglerna i 21 och 48 §§ bygg
nadslagen om stads skyldighet att lösa mark, som enligt fastställd general
plan eller stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggan
de. Enligt förslaget gäller som villkor för markägarens rätt att påkalla upp
låtelse, att vid markens nyttjande väsentlig olägenhet uppkommer för ho
nom genom vad som bestämts i planen. Lagtexten avser att utmärka, att
planbestammelsens existens i och för sig ej utgör tillräcklig anledning att
utlösa kommunens berörda skyldighet. Denna inträder först när det visar
sig, att planbestämmelsen blir ett verkligt påtagligt hinder för ägaren att
nyttja marken på lämpligt sätt.
Enligt förslaget äger kommunen välja mellan servitut och nyttjanderätt
aven när upplåtelsen påkallas av den enskilde. Valrätten är dock även här
begränsad genom förutsättningen, att upplåtelse av den önskade rättigheten
lagligen kan ske.
Kommittén har övervägt men ej funnit anledning föreslå utvidgning av
reglerna i 70 § byggnadslagen om de s. k. markexploatörsfallen.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ansluter sig till ståndpunkten,
att de beträffande generalplan och stadsplan föreslagna reglerna ej bör om
fatta mark, till vilken staden har ovillkorlig lösningsrätt, och att förslaget
inte skall innebära något upphävande av huvudprincipen enligt gällande
rätt, att trafik- och ledningsändamål i första hand skall tillgodoses genom
trafikleder, gator och allmänna platser.
Länsstyrelsenoch överlantmätaren i Uppsala län betonar, att dessa ända
mål i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator eller allmän
na platser. Att detta alltjämt skall vara det normala och att de nya bestäm
melserna ej bör utnyttjas så att kommunen undandrar sig normala skyl
digheter i detta avseende understryker även överlantmätaren i Stockholms
lan.En liknande uppfattning kommer till uttryck hos HSB.s riksförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Men även kritiska synpunkter anförs. Svenska kommunal-tekniska för
eningen säger sig sålunda ej kunna dela kommitténs tveksamhet mot att i
betydligt större omfattning än som nu är fallet utnyttja möjligheterna att
tillgodose kommunernas behov av rådighet över mark avsedd för allmän tra
fik genom stiftande av en begränsad rättighet med bästa företrädesrätt i
mark, som är avsedd till gata eller annan trafikled. Enligt föreningens er
farenhet medför den moderna stadsbyggnadstekniken och kraven på att till
godose angelägna behov i samband med byggande inom stadsplan, t. ex. för
parkering av bilar, i betydande omfattning starkt motiverade önskemål om
en sådan utformning av stadsplaner och bebyggelse, att för gatutrafik av
sedd mark behöver underbyggas med anslutning till intilliggande tomtmark.
Av många skäl är det fördelaktigast om sådan underbyggnad kan ingå som
en del av den tomt på vilken »huvudbebyggelsen» uppförs. Tomten skulle
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
33
således inte sluta i den »skenbara gatugränsen» (huslivet ovan mark) utan
sträcka sig till en större eller mindre del ut i den »utlagda gatan» och denna
utskjutande tomtdel skulle av kommunen disponeras för gatuändamål i den
omfattning och med de begränsningar om vilka överenskommelse träffats
mellan kommunen och markägaren. En sådan utformning av stadsplaner
na har i betydande omfattning använts inom Stockholms centrala delar. Mar
ken har dock där upplåtits med tomträtt, varför staden fortfarande har
äganderätten till »gatumarken» (dvs. den tomtmark, som i markplanet an
vänds som gata) men endast en begränsad rätt att disponera densamma.
— Det av fastighetsbildningskommittén nu framlagda betänkandet möjlig
gör enligt föreningen i och för sig rent tekniskt en sådan anordning, även
i sådana fall där tomtmarken ägs av enskild, men anordningens utnyttjande
försvåras eller omöjliggörs av den negativa skrivningen i motiveringen. En
mera positiv kommentar till de föreslagna bestämmelserna skulle enligt för
eningens bedömande vara tillräcklig för att kommunerna skulle kunna ut
nyttja förfarandet i fråga om »egentliga» gator i den omfattning kommuner
na finner det önskvärt och ändamålsenligt.
Sveriges lantmätareförening uttalar i fråga om den av kommittén angivna
metoden med marks utläggande till specialområde för trafikändamål, att
det synes tveksamt om denna grund för bebyggelse över tomtgräns dels upp
fyller fordringarna för byggnadslov, dels är fullt acceptabel från kreditsyn
punkt. Enligt föreningens åsikt föreligger ett aktuellt behov av bestämmelser
om åtgärder, som kan utgöra fullgott underlag för att enskilda fastigheters
källarvåningar skall kunna förläggas även inom markområde, avsett för
gata eller annan allmän plats. Behovet av sådana bestämmelser är så akut
att en partiell reform synes föreningen nödvändig, utan avvaktan på genom
förandet av kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning. Alternativt
borde, uttalas det, den nu föreslagna lagändringen få öppna möjligheter att
i viss utsträckning utlägga mark, som hittills varit avsedd för gata eller all
män plats, till kvartersmark med förbehåll om stadens förfoganderätt.
Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län gör, med instämmande av
länsstyrelsen i länet, liknande uttalanden och anför, att det är en brist i för
slaget att kommittén inte velat ta steget fullt ut och bryta med hittillsvaran
de praxis och att kommitténs ståndpunkt sannolikt kommer att vålla svå
righeter när det gäller att i framtiden utforma lämpliga och ändamålsenliga
stadsplanebestämmelser. överlantmätaren pekar på att det förmodligen
många gånger kommer att bli vanskligt att avgöra om mark, som avses för
trafik, bör hänföras till sådan kategori som åsyftas i 18 och 41 §§ eller så
dan som anges i 18 a och 41 a §§. I samma riktning uttalar sig stadskollc-
gict i Stockholm.
1 fråga om metoden att göra gala till tomtmark när garagebyggnader el
ler andra byggnader i källarplan behöver sammanbindas eller utsträckas
under omgivande gator för att erhålla eu tekniskt och ekonomiskt lämplig
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
34
utformning påpekar statens institut för byggnadsforskning att denna lös
ning kan innebära att gatumarksbegreppet med dess rättsverkningar för
svinner i stora delar av stadskärnorna. Institutet finner det i stället önsk
värt, att enskild fastighetsägare erhåller begränsad rätt att nyttja utrymme
under mark, avsedd för allmän plats, för att få delen under gatan fast för
enad med tomten och utgörande samma inteckningsobjekt. Även Svenska
teknologföreningen finner det angeläget att enskild fastighet bereds möjlig
het att erhålla begränsad rätt till mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats. Den av kommittén framkastade möjligheten, som bygger på
metoden att marken utläggs till specialområde för trafikändamål, synes för
eningen inte vara från praktisk synpunkt fullt acceptabel, främst med hän-
syn till fastighetens funktion som belåningsobjekt.
Svea hovrätt anför, att det av den föreslagna lagtexten ej med önskvärd
tydlighet framgår att det är fråga om allmän trafik. Hovrätten utta
lar vidare, att parkering normalt ej kan inrymmas i nämnda begrepp och
att, om de föreslagna bestämmelserna skall tillämpas jämväl beträffande
parkeringsområden, detta bör komma till tydligt uttryck. Även överlantmä-
taren i Örebro län ifrågasätter, huruvida inte sådant förtydligande bör ske
att det av lagtexten klart framgår att regeln gäller allmän trafik. Hovrätten
over Skåne och Blekinge anser uttrycket allmän ledning och trafik inte vara
en helt lyckad begreppssaminanställning, emedan det förra syftar på en
konkret anläggning och det senare har en abstrakt innebörd. Hovrätten för
ordar i stället »allmän trafikanläggning eller allmän ledning».
Vad angår omfattningen av den upplåtna rättigheten
uttalar Sveriges advokatsamfund att det synes angeläget att man ej under
låter precisering i själva planen så långt det är möjligt, exempelvis genom
angivande av höj dlägen för ledningar eller horisontalplan, inom vilka rät
tigheten skall utövas etc. Vid bestämmandet av omfånget skall hänsyn tagas
till anläggningens bestånd och underhåll. Då det visat sig att markutrym
men därutöver tillfälligt kan erfordras för själva byggnadsarbetena, när an-
läggningen första gången färdigställs eller senare vid ombyggnad, bör enligt
samfundets mening i förekommande fall stadsplanen innehålla bestämmel
ser därom och motsvarande tvångsrätt kunna upplåtas.
I fråga om den föreslagna rätten för markägaren att påkalla upplå
telse anför Svea hovrätt att då principerna för ersättning och värdering tor
de böra vara desamma som vid tillämpning av 21 och 48 §§ byggnadslagen
det från likformighetssynpunkt är önskvärt med överensstämmande formu
leringar beträffande villkoret för rätt att påkalla inlösen. Detsamma anför
stadskollegiet i Stockholm, Sveriges advokatsamfund och Svenska kommu-
nal-tekniska föreningen. Handelskamrarnas nämnd, som ävenledes observe
rat den avvikande formuleringen i förslaget, anser det få förutsättas att nå
gon avvikelse i fråga om själva lagtillämpningen ej åsyftats.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framför den redaktionella anmärk
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963
35
ningen, att det ter sig onaturligt att markägaren skall kunna påkalla upp
låtelse; eu upplåtelse, om det verkligen är frågan om en sådan, ankommer
på honom. Hovrätten riktar vidare viss kritik mot avfattningen av de nu
ifrågavarande paragraferna från den synpunkten att föreskrift erfordras
endast angående parternas skyldigheter, om de ej kommer överens.
Stadskollegiet i Stockholm samt överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
lön — med instämmande av länsstyrelsen i länet —- framhåller önskvärd
heten av att även byggnadslagens regler om des. k. markexploatör s-
fallen kompletteras i anslutning till de av kommittén föreslagna bestäm
melserna.
Fråga om tillämpning av motsvarighet till reglerna om
gatu mar k sersättning eller gatubyggnadskostnads-
bidrag väcks av Svenska kommunal-tekniska föreningen, som yttrar.
I sammanhanget synes även böra beaktas, att kommun beträffande nu
avsedda områden för allmän trafik icke med stöd av byggnadslagens be
stämmelser eller fastställda gatukostnadsbestämmelser kan av tomtägare
tvångsvis taga ut de (kanske stundom betydande) kostnader som kan vara
förbundna dels med förvärv av rättighet att utnyttja marken för avsett än
damål, dels med iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande
av sådana områden. Med hänsyn till att områden av detta slag, som av kom
mun iordningställs och upplåts för allmän trafik, i allt väsentligt är att
jämställa med gata och därmed jämförbar allmän plats, borde det enligt
föreningens mening övervägas, huruvida icke kommun skulle äga rätt att
på motsvarande sätt som beträffande gatumark etc. få kostnadstäckning av
tomtägarna. Enligt fastighetsbildningskommittén bör för framtiden »icke i
något fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fast
ställande av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag». Därest kom
munerna icke erhåller möjligheter till kostnadstäckning enligt ovan, torde
det emellertid enligt föreningens bedömande endast sällan ifrågakomma, att
kommun — utan att i förväg ha träffat överenskommelse med berörda
markägare om kostnader av nu angivet slag — antager och till fastställelse-
prövning vidarebefordrar stadsplaneförslag innebärande mera väsentliga
ekonomiska åtaganden i detta avseende.
Överlantmätarcn i Örebro län är inne på samma tankegång och påpekar
beträffande allmän gångbana inom arkad i byggnad vid gata, att denna
gångbana ju kommer att utnyttjas på samma sätt som angränsande del av
gatan och att det därför kan ifrågasättas, om den inte på något sätt bör be
aktas när det gäller gatumarksersättning och gatubyggnadskostnadsbestäm-
melser. En utredning i dessa hänseenden torde enligt överlantmätaren vara
av värde inte minst genom att man därmed kunde få klarlagt det rättsliga
utgångsläget för förhandlingar om avtal angående frivillig upplåtelse av så
dan rättighet som det är fråga om.
Departementschefen. Som jag anfört i det föregående bör reformen be
gränsas till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Den av kommit
tén diskuterade möjligheten för stad att även ta mark, som är avsedd till
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1005
36
trafikled, gata eller annan allmän plats, i anspråk med begränsad rätt skul
le gå utöver det uppställda förenklingssyftet och leda till svårbedömbara
verkningar. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag, att upplåtelse
enligt förevarande paragrafer ej bör avse mark som kan lösas med ägande
rätt för trafikled, gata eller annan allmän plats. Med anledning av vad som
anförts i några remissyttranden vill jag framhålla, att i avbidan på en mera
allmän reform av byggnadslagstiftningen en huvudregel vid planläggning
alltjämt bör vara, att allmänna trafik- och ledningsändamål skall tillgodoses
genom anordnande av gator och därmed jämställda allmänna platser. Vida
re vill jag erinra om de av kommittén berörda möjligheterna för ägare till
kvartersmark att få till stånd avtal om nyttjanderätt eller servitut i staden
tillhörig mark som är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.
I fråga om de syften för vilka upplåtelse skall kunna ske ansluter jag
mig som redan framgått till kommitténs ståndpunkt, att reglerna bör be
gränsas till allmänna trafik- och ledningsändamål. Med anledning av an
märkningar i några yttranden mot den lagtekniska utformningen förordar
jag en redaktionell jämkning i denna del, innebärande att ändamålet anges
vara allmän trafikanläggning eller allmän ledning. Uttrycket trafikanlägg
ning får tolkas främst mot bakgrunden av den begränsning som ligger i att
gator och andra i 18 § första stycket och 41 § första stycket byggnadslagen
avsedda allmänna platser ej kan bli föremål för upplåtelse enligt de före
slagna bestämmelserna. Att beträffande en trafikanläggning i planen med
ges även viss parkering bör ej utesluta, att de föreslagna stadgandena blir
tillämpliga på anläggningen. En anläggning, som är avsedd enbart för par
kering, omfattas däremot ej av uttrycket allmän trafikanläggning.
Beträffande upplåtelsens räckvidd ansluter jag mig till kommitténs me
ning, att det är tillräckligt att i lagtexten ange att rättighet skall upplåtas i
den omfattning som erfordras för ändamålet. Den närmare avgränsningen
torde i allmänhet följa av planens bestämmelser, beträffande vilkas utform
ning hittillsvarande principer synes böra bestå i stort sett oförändrade.
Mot den av kommittén föreslagna regeln om stadens skyldighet att god
taga, att upplåtelse med angivna innebörd sker på markägarens begäran,
har några principiella invändningar inte framförts vid remissbehandlingen.
Jag ansluter mig för egen del till den föreslagna grundsatsen, som bär flera
motsvarigheter i gällande rätt. Enligt motsvarande stadganden i 21 och 48
§§ byggnadslagen är en förutsättning för stadens lösningsplikt att markens
ägare till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i up
penbart missförhållande till dess tidigare värde. I likhet med vad som an
förs i några yttranden anser jag det fördelaktigt att använda samma for
mulering i förevarande sammanhang och jag förordar därför en ändring av
lagtexten i enlighet därmed. I övrigt finner jag ej anledning till erinran mot
förslagets innehåll. Endast vissa redaktionella jämkningar bör vidtagas.
Med anledning av det i ett par yttranden framförda önskemålet om en an
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
37
passning av reglerna angående markexploatör till de nya bestämmelserna
vill jag anföra, att en sådan utvidgning bör anstå till en mera omfattande
översyn av byggnadslagen. Detsamma gäller den i ett par yttranden berörda
tanken på kompletterande regler motsvarande vad som gäller om gatu-
marksersättning och gatubyggnadskostnadsbidrag. Ett bibehållande av nu
varande tillämpningsområde för bestämmelserna härom ligger för övrigt i
linje med syftet att trafik- och ledningsändamål såsom hittills i första hand
bör tillgodoses inom gatunätet.
44, 44 a och 45 §§.
Departementschefen. I dessa paragrafer upptages tilläggsbestämmelser om
lösningsrätt för staden till särskild rätt som besvärar stadens egen mark,
när fråga är om zonexpropriation (44 §), expropriation för sanering av his
toriskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §) eller s. k. tomt-
expropriation (45 §). Som kommittén påpekar har staden enligt nuvarande
lydelse av 44 § rätt att lösa ej endast mark, som erfordras för den genom
gripande ombyggnad som det är fråga om, utan även annan inom det ak
tuella området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken pla
nens genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde. På liknande
sätt görs i 44 a § en uppdelning mellan mark, som berörs av själva sane
ringsåtgärden, och annan inom vederbörande område eller i dess omedel
bara närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna
kan väntas bli av väsentlig betydelse. Lösningsrätt föreligger till båda dessa
slag av mark. Kommittén har anfört, att något behov ej torde föreligga av
att tillåta lösningsrätt beträffande särskild rätt till mark som tillhör den
sistnämnda av de båda i vardera paragrafen angivna kategorierna. Endast
sådan mark som berörs av själva åtgärderna bör därför enligt kommittén
omfattas av förslaget.
Mot denna begränsning har länsarkitekten i Malmöhus län anfört, att det
ej genom utredningen klarlagts att den är nödvändig. Han har framhållit
att vid exempelvis zonexpropriation även mark, vilken ligger omedelbart
utanför det område som skall ombyggas, kan besväras av samma rättighet
och att det därför med hänsyn till planeringens successiva genomförande
knappast kan vara rationellt att begränsa lösningsrätten till enbart den
mark vars bebyggelse skall bli föremål för genomgripande ombyggnad.
Den av kommittén föreslagna begränsningen synes mig välbetänkt med
hänsyn till att tvångsförvärv inte bör tillåtas i andra fall än när det avsed
da ändamålet ej kan uppnås på annat sätt. För att det uppställda syftet
skall tillgodoses torde det ej vara erforderligt att ta i anspråk bestående sär
skild rätt till mark, som ej omedelbart berörs av saneringsåtgärderna. Be
gränsningen har kommit till uttryck i lagtexten genom att i det föreslagna
tillägget till 44 § talas om mark som erfordras för ombyggnaden och i tilläg
get till 44 a § om mark som berörs av där avsedda åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
38
Förutsättning för inlösen av rättighet i fall som avses i 45 § är enligt för
slaget, att rättigheten hindrar eller försvårar stadsplanens genomförande.
146 §.
Kommittén. När det gäller inlösen av mark med äganderätt innehåller
137
146 §§ byggnadslagen vissa bestämmelser angående löseskillings be
stämmande och erläggande samt förfarandet vid inlösen. Kommittén anför,
att dessa regler i princip bör kunna göras tillämpliga även på inlösen och
på upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt nu förevarande förslag.
Detta upptager därför ett tillägg till 146 §, enligt vilket vad i 137, 138, 144
och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar
gälla vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjande
rätt enligt byggnadslagen. Att stadgandet med upplåtelse avser blott tillska
pande av rättigheter enligt kommitténs förslag och således ej exempelvis
ianspråktagande med nyttjanderätt enligt 113 § byggnadslagen torde enligt
kommittén följa av sammanhanget och inte behöva särskilt utmärkas i lag
texten.
Enligt kommittén bör till de i den nuvarande lydelsen uppräknade lag
rummen fogas även 140 §, enligt vilken det för förhandstillträde krävs att
inlösenfrågan blivit slutligt avgjord. Vidare skall enligt kommitténs förslag
stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen om utvidgning av ex
propriation ej tillämpas på mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Att utvidgning av expropriation på markägarens begäran sålunda ej skall
kunna äga rum enligt förslaget överensstämmer med vad som enligt 141 §
byggnadslagen gäller angående inlösen av mark inom stadsplan.
Remissyttrandena. Mot förslaget, att 140 § byggnadslagen skall äga mot
svarande tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servi
tut eller nyttjanderätt, invänder Svenska kommunförbundet, att ett för
handstillträde till marken därigenom kan komma att avsevärt fördröjas
och möjligheten att snabbt kunna genomföra en fastställd plan äventyras.
En sådan situation kan, menar förbundet, ytterst föranleda till att det all
männa i stället måste tillgripa mindre ändamålsenliga lösningar. Förbundet
finner det angeläget att frågan om förhandstillträde särskilt uppmärksam
mas.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkas-
san anför kritik mot kommitténs förslag att undantaga reglerna i 12 § förs
ta stycket expropriationslagen från tillämpning vid ianspråktagande enligt
förslaget.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att genom hänvis
ning i 146 § göra allmänna expropriationsrättsliga och vissa andra regler
tillämpliga på tvångsförvärv av nu ifrågavarande slag inom fastställd ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
39
neralplan och stadsplan. Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om
förhandstillträde äger enligt min mening de skäl som föranlett stadgandet
i 140 § byggnadslagen tillämplighet även på förvärv av begränsad rätt. Även
om det självfallet kan förekomma situationer, då tillämpningen av stadgan
det medför dröjsmål med tillträdet, är denna olägenhet ej av annan karak
tär än den som redan för närvarande kan uppkomma vid inlösen av mark,
t. ex. för gatuändamål. Vad beträffar frågan, om 12 § första stycket expro
priationslagen bör göras tillämpligt i hithörande fall, är det enligt min me
ning svårt att göra skillnad mellan dessa situationer och de fall av marklö
sen för vilka reglerna till följd av stadgandet i 141 § första stycket bygg
nadslagen ej gäller. Detta stadgande motiveras med att planen antages med
ge en ändamålsenlig användning av all i planen ingående mark och att så
lunda i regel även vad som efter en expropriation kan återstå av en fastig
het kan få sådan användning att den ej blir onyttig. Dessa skäl torde äga gil
tighet även beträffande förvärv av begränsad rätt. Jag anser därför i likhet
med kommittén, att 12 § första stycket expropriationslagen ej bör gälla i
hithörande fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
Ikraftträdande m. m.
Departementschefen. Jag förordar, att den nya lagstiftningen träder i kraft
den 1 januari 1966.
Rubriken omedelbart före 41 § bör jämkas med hänsyn till att inlösen-
reglerna i nämnda och följande paragrafer enligt förslaget gäller ej endast
äganderätt till mark utan även begränsade rättigheter.
Hemställan
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr 385) måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Martti Heino
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
Bilaga
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadsla
gen den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya pa
ragrafer, betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
18 §.
Mark som------------------------- begär det.
Annan mark-------------------------- anses säkerställd.
Är marken i stadens ägo, må sta
den lösa särskild rätt som besvärar
marken.
18 a §.
Innehåller fastställd generalplan
bestämmelse att mark, som ej må lö
sas enligt 18 § första stycket, skall
kunna nyttjas för allmän trafikan
läggning eller allmän ledning, skall
på stadens yrkande servitut eller
nyttjanderätt upplåtas i den omfatt
ning som fordras för ändamålet.
Även på markägarens yrkande skall
sådan upplåtelse ske i den mån äga
ren till följd av planen kan nyttja
marken endast på sätt som står i up
penbart missförhållande till dess ti
digare värde. Staden äger bestämma
om upplåtelsen skall avse servitut el
ler nyttjanderätt.
Om avstående av mark
Om avstående av mark m. m.
41 §•
I stadsplan------------------------- begär det.
Annan i---------------------------anses säkerställd.
1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärd
seln eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genom
gripande ombyggnad, och kan den
na icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller änd
ring av stadsplan för området, med
giva staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombygg
naden ävensom annan inom områ
det eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vilken planens ge
nomförande kan väntas medföra vä
sentligt ökat värde.
(Föreslagen lydelse)
Är marken i stadens ägo, må sta
den lösa särskild rätt som besvärar
marken.
41 a §.
Innehåller stadsplan bestämmelse
att mark, som ej må lösas enligt il §
första stycket, skall kunna nyttjas
för allmän trafikanläggning eller all
män ledning, skall på stadens yrkan
de servitut eller nyttjanderätt upp
låtas i den omfattning som fordras
för ändamålet. Även på markägarens
yrkande skall sådan upplåtelse ske
i den mån ägaren till följd av pla
nen kan nyttja marken endast på
sätt som står i uppenbart missför
hållande till dess tidigare värde.
Staden äger bestämma om upplåtel
sen skall avse servitut eller nyttjan
derätt.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärd
seln eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genom
gripande ombyggnad, och kan den
na icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller änd
ring av stadsplan för området, med
giva staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombygg
naden ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belä
gen mark, för vilken planens genom
förande kan väntas medföra väsent
ligt ökat värde. Är mark, som erford
ras för ombyggnaden, i stadens ägo,
må i samma ordning medgivas sta
den att lösa särskild rätt som besvä
rar marken.
44 a §.
Har fråga------------------------- deras genomförande.
Deröres mark i stadens ägo av åt
gärder som avses i första stycket, må
i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnads-
kvarter icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden alle
nast löser å marken uppförd bygg
nad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.
Prövas ansökan------- ----------------—el
Finnes i — — —------------villkorlig
(Föreslagen lydelse)
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnads-
kvarter icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden alle
nast löser å marken uppförd bygg
nad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill. Är marken i
stadens ägo, må i samma ordning
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och hind
rar eller försvårar stadsplanens ge
nomförande.
er inteckningsboken.
fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs och
skall, jämte stadgandet i 1A0 §, äga
motsvarande tillämpning vid inlösen
av särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt upp-
låtes, skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropria
tion ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963
43
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 3 juni 1965.
Närvarande:
justitieråden H
agbergh
,
D
ennemark
,
regeringsrådet W
ilkens
,
justitierådet Riben.
Enligt lagrådet den 31 maj 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 14 maj 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut
låtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni
1937 (nr 385).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits av hovrättsassessorn A. Hedström.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Enligt förslaget skall till vardera av 18 och 31 §§ fogas ett nytt tredje
stycke av innebörd att stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan
staden tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med ägan
derätt enligt första eller andra stycket i paragraferna. Härom uttalas i
remissprotokollet, att även i fråga om särskild rätt förutsättningarna för
inlösen äro olika allteftersom det är fråga om mark enligt första eller
andra stycket, nämligen så till vida att när det gäller mark enligt första
stycket lösningsrätten är ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt
andra stycket är beroende av att markens användning för avsett ändamål
ej lian anses säkerställd ändå. Vad sålunda åsyftas torde böra komma till
tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar därför, att det föreslagna
tredje stycket i paragraferna utökas med en andra punkt av innehåll, att
inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra stycket dock må ske
endast under där angiven förutsättning.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal
land, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober
1965.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Andersson, Lindström, Kling,
S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
, H
ermansson
, A
spling
, P
alme
,
S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 juni 1965
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 maj 1965 remitterade för
slaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredraganden, att de
föreslagna tilläggen till 18 och 41 §§ byggnadslagen förtydligas i enlighet
med vad lagrådet anfört samt att ytterligare vissa redaktionella jämkningar
görs i lagförslaget.
Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget, efter nu angivna
ändringar, måtte enligt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Martti Heino
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650364