Prop. 1966:137
('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
1
Nr 137
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.;
given Stockholms slott den 21 oktober 1966.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning;
2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281);
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln;
4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer att nuvarande maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30 minuter.
övergången till den kortare arbetstiden föreslås ske successivt, så att den ordinarie veckoarbetstiden minskas med 50 minuter fr. o. m. den 1 feb ruari 1967, med 50 minuter fr. o. m. den 1 februari 1968 och med ytterligare 50 minuter fr. o. m. den 1 januari 1969. 1
—Bihang till riksdagens protokoll 1966. lsaml. Nr 137
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbets
tidens begränsning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda ar
betare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar i
veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i
genomsnitt 45 timmar i veckan.
Vecka räknas ------------------------------
(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivare må icke använda ar
betare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 42 timmar 30
minuter i veckan. Arbetstiden må ej
något dygn överstiga 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i ge
nomsnitt 42 timmar 30 minuter i
veckan.
---- för arbetsstället.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller el
jest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden un
der en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller el
jest särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:253.
3
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för 42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 feb ruari 1967—den 31 januari 1968 och.43 timmar 20 minuter under tiden den 1 februari—den 31 december 1968.
Ktingl. Mafrts proposition nr 137 år 1966
* —
Bihang till riksdagens protokoll 1966. lsaml. Nr 137
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 19481
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda ar
betare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar för
arbetsvecka. Arbetstiden må dock ut
sträckas till 47 timmar för arbets
vecka, såframt arbetstiden under en
tidrymd, som ej må överstiga 12 må
nader, uppgår till i genomsnitt högst
45 timmar för arbetsvecka.
Arbetstiden må----------------------------
Med arbetsvecka----------- ---------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Arbetsgivare må icke använda ar
betare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 42 timmar 30
minuter för arbetsvecka. Arbetstiden
må dock utsträckas till 45 timmar
för arbetsvecka, såframt arbetstiden
under en tidrymd, som ej må över
stiga 12 månader, uppgår till i ge
nomsnitt högst 42 timmar 30 minu
ter för arbetsvecka.
------- 10 timmar.
- --------med söndag.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller el
jest särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar under loppet av sju
dagar.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller el
jest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden un
der en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genom
snitt högst 42 timmar 30 minuter
under loppet av sju dagar.
Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:254.
5
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967. De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna för arbetsvecka eller sju dagar skola dock, i stället för 42 timmar 30 minuter och 45 timmar, utgöra 44 timmar 10 minuter och 47 timmar under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari 1968 samt 43 timmar 20 minuter och 46 timmar under tiden den 1 februari -—den 31 december 1968.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
* Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942 för
detaljhandeln1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4§.
Arbetsgivare må icke använda ar
betstagare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 45 timmar
i veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar.
Å arbetsställe,
Beträffande arbetstagare å försälj
ningsställe, som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helg
dag, skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla, att
arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor
i följd i genomsnitt 45 timmar i
veckan.
Vecka räknas------- — —------------
(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivare må icke använda ar
betstagare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 42 timmar
30 minuter i veckan. Arbetstiden må
ej något dygn överstiga 10 timmar.
11 timmar.
Beträffande arbetstagare å försälj
ningsställe, som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helg
dag, skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla,
att arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor
i följd i genomsnitt 42 timmar 30
minuter i veckan.
---- för arbetsstället.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden un
der en tidrymd, som ej må överstiga
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden un
der en tidrymd, som ej må överstiga
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:255.
7
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 månader, uppgår till i genomsnitt 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst 45 timmar i veckan. högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för 42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 feb ruari 1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den 1 februari—den 31 december 1968.
2
*—
Bilxang till riksdagens protokoll 1966. lsaml. Nr 137
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)
för hotell, restauranger och kaféer
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 för
hotell, restauranger och kaféer1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda ar
betstagare till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräk
nade, än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i ge
nomsnitt 45 timmar i veckan. Arbets
tiden må under en tidrymd av tjugu-
fyra timmar, räknad från klockan
6 på morgonen ena dagen till sam
ma tid påföljande dag, ej överstiga
11 timmar.
Vecka räknas -—----------- —----------
(Föreslagen lydelse)
§•
Arbetsgivare må icke använda ar
betstagare till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräk
nade, än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i ge
nomsnitt 42 timmar 30 minuter i
veckan. Arbetstiden må under en tid
rymd av tjugufyra timmar, räknad
från klockan 6 på morgonen ena da
gen till samma tid påföljande dag,
ej överstiga 11 timmar.
------ för arbetsstället.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill el
ler eljest särskilda skäl föreligga,
göras i vidare mån än att arbetstiden
under en tidrymd, som ej må över
stiga 12 månader, uppgår till i ge
nomsnitt högst 45 timmar i veckan.
Arbetarskyddsstyrelsen må med
giva undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden un
der en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:256.
9
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för 42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 feb ruari 1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den 1 februari—den 31 december 1968.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet på Stockholms slott den 14 oktober 1966.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, statsråden
S
träng
, L
indström
, L
ange
, E
denman
,
J
ohansson
, H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ändring i ar-
betstidslagstiftningen och anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 har jag till
kallat sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om en allmän förkort
ning av den lagstadgade arbetstiden, varvid de sakkunniga skall se över
arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och innehåll i övrigt samt
lägga fram förslag till helt ny lagstiftning i fråga om arbetstiden (direktiv
se 1964 års riksdagsberättelse s. 165). De sakkunniga arbetar under be
nämningen 1963 års arbetstidskommitté (ledamöter förste vice talmannen
Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén, Arvid Enarsson och
David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen
Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kansli
chefen Olof Schärman och Landsorganisationens andre ordförande Edvard
Vilhelmsson).
Under innevarande år har arbetsmarknadens parter i stor utsträckning
träffat överenskommelser om successiv sänkning av den ordinarie arbets
tiden fr. o. m. början av år 1967. Vid ingången av år 1969 skall arbetstiden
enligt dessa överenskommelser ha reducerats till 42 timmar 30 minuter i
veckan.
I en den 17 juni 1966 dagtecknad promemoria (Stencil S 1966:4) har
arbetstidskommittén förordat att den lagstadgade arbetstiden anpassas
efter de av arbetsmarknadsparterna träffade avtalen och lagt fram förslag
till sådana ändringar i gällande lagstiftning som behövs för att genomföra
allmän förkortning av den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 45 tim
mar till 42 timmar 30 minuter i veckan.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetarskydds-
styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska arbetsgi
vareföreningen, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Föreningen skogs
brukets arbetsgivare, Kooperationens förhandlingsorganisation, Landsorga
nisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade
11
mikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsför bundet.
Kungl. Ma j.ts proposition nr 137 år 1966
Gällande lagbestämmelser
Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (ändrad 1938:214, 1939:288, 1942:653, 1944:463, 1945:77, 1945:271, 1945:755, 1947:217, 1950:241, 1957:253 och 1964:191) — i fortsättningen kallad allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje rörelse eller särskilt ar betsföretag, om för arbetsgivarens räkning i regel används minst fem arbe tare (1 § första stycket). Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utan för lagens tillämpning.
Undantag gäller vidare för allt arbete som bedrivs av staten, arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, socialvård eller undervisning, skogs arbete, torvupptagning, arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg samt arbete som åligger vissa portvakter. Därutöver föreskrivs undantag för hem- industriellt och okontrollerbart arbete samt arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider. Från all männa arbetstidslagen undantas vidare jordbruk m. m. och sådana former av arbete som regleras i sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404) och arbetstidslagarna för detaljhandeln samt för hotell, restauranger och kaféer (1 § andra stycket). Såsom arbetare i lagens mening räknas inte medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan befattningshavare i över ordnad ställning eller kontorspersonal (2 §). Arbete som utförs av dessa personer faller alltså utanför lagens tillämpning. Vid beräkningen av antalet arbetare i företaget skall man bortse från dessa anställda.
Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet inte överstiga 45 timmar under en begränsningsperiod av en vecka och nio timmar per dygn, raster oräknade. Undantag görs för arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete förläggas på annat sätt under villkor att den under en begränsningsperiod av högst tre veckor inte överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan. Någon dygnsmaximering av arbetstiden förekommer inte i detta fall (4 §).
Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är fr. o. in. år 1958 på visst sätt dispositiva. Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller godkänns av huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximuin än råd lagen föreskriver. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslu tande organisationen på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med avtalet (4 a §).
12
Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetar-
skyddsstyrelsen bevilja dispens. Sådan dispens kräver antingen att det
stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt därtill eller att andra sär
skilda skäl föreligger. Beslut om förlängd begränsningsperiod till högst
tolv månader kan dock meddelas utan att någon av dessa förutsättningar
föreligger (5 §).
Utöver ordinarie arbetstid äger arbetsgivaren under särskilda villkor an
vända arbetare till arbete på övertid. I nödsituationer äger han ta ut över
tid utan särskild inskränkning (6 §). För sådana förberedelse- eller avslut-
ningsarbeten som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den allmänna arbetstiden får han ta ut övertid under högst
sju timmar i veckan (7 § 1 inom.). Utöver dessa båda former av övertid
äger arbetsgivaren, då han finner det påkallat med hänsyn till något sär
skilt förhållande, ålägga arbetare övertid med högst 48 timmar under lop
pet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår, s. k. allmän
övertid (7 § 2 mom.). Dessutom kan han hos arbetarskyddsstyrelsen utver
ka dispens för ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalen
derår, s. k. extra övertid, om det är påkallat av trängande behov (7 § 3 inom.).
Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281; ändrad 1957:254) gäller
för jordbruk med binäringar och byggnadsarbete för jordbruk eller dess
binäring samt för trädgårdsskötsel som bedrivs såsom självständigt företag,
allt under förutsättning att minst en arbetare i regel sysselsätts av arbets
givaren. Undantag görs för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete,
ackordsmjdikning och visst rotfruktsarbete som utförs på ackord samt för
okontrollerbart arbete (1 §). Lagen gäller inte för arbetsgivarens familje
medlemmar, arbetstagare i överordnad ställning eller kontorspersonal (2 §).
Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 45 timmar per arbetsvecka,
raster oräknade. Huvudregeln kompletteras med en föreskrift som medger
utsträckning av arbetstiden till 47 timmar i veckan under förutsättning att
arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stannar vid i genom
snitt 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum är fastställt till tio timmar
(4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning
kan avsteg göras antingen genom kollektivavtal eller enligt dispens av ar
betarskyddsstyrelsen på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstids
lagen (4 a och 5 §§).
övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande
regler i allmänna arbetstidslagen. Den allmänna övertiden begränsas dock
till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till
48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren föredrar
en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under loppet av en kalendermånad.
Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av
tolv månader i följd (6 och 7 §§).
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
Arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln (ändrad 1945:270 och 1957:255) — i fortsättningen kallad detaljhandelslagen — är tillämplig på rörelse som avser detaljhandel eller som bedrivs i rak stuga, friser salong, fotografiateljé eller badinrättning (1 § första stycket).
Lagen gäller oberoende av antalet anställda och oberoende av om arbets kraft används endast tillfälligtvis.
Undantag gäller för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete, arbete som handelsresande eller platsförsäljare samt okontrollerbart eller oregel bundet arbete (1 § andra stycket). Utanför lagen står också arbetsgivarens familjemedlemmar, arbetstagare i överordnad ställning och farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från Övriga arbetstidslagar görs inte något särskilt ■mdantag för kontorspersonal.
Den ordinarie arbetstiden maximeras till 45 timmar i veckan och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i regel inte fler än en arbetstagare används, får dock — under förutsättning att vecko- maximum inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe, som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar per dygn och 45 timmar i veckan i genomsnitt för två veckor i följd (4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt regler som är identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§).
Övertid kan åläggas arbetstagaren i samma utsträckning som enligt all männa arbetstidslagen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten får dock inte tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av detta slag får inte utan tillstånd av arbetarskydds- styrelsen överstiga tio timmar på ett dygn (6 och 7 §§).
Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer (ändrad 1957: 256) — i fortsättningen kallad hotellagen — äger till- lämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse (1 § första stycket). Lik som i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare eller regelbundenhet i anställningen.
Arbete som bedrivs av staten faller utanför lagen liksom okontrollerbart eller oregelbundet arbete (1 § andra stycket). Undantag görs också för fa miljemedlemmar, arbetstagare i överordnad ställning och kontorsperso nal (2 §).
I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får använda arbetstagare till arbete under längre lid, raster och måltidsuppe håll oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan sex på morgonen den ena dagen till sam ma lid följande dag, inte överstiga elva timmar (4 §). Från dessa regler
14
kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som
enligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).
I fråga om övertid för nödfallsarbete och extra övertid överensstämmer
liotellagens bestämmelser med allmänna arbetstidslagens. Övertid för för
beredelse- eller avslutningsarbeten får tas ut med högst 21 timmar under
loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan sex på mor
gonen den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta
slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma
villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar
under ett kalenderår och högst 36 timmar under loppet av tre veckor (6
och 7 §§).
Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen
Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas
stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen.
Arbetstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1960 års
folkräkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och
funnit att dessa omkring år 1960 berörde närmare 60 % av den förvärvs
arbetande befolkningen. De personer som formellt omfattades av lagstift
ningen motsvarade enligt kommitténs beräkningar 42 % av hela den för
värvsarbetande befolkningen, 51 % av totalantalet arbetstagare och 76 %
av dem som brukar hänföras till arbetare.
För arbetstagare som inte lyder under lagstiftningen gäller arbetstids-
bestämmelser, som är intagna i kollektivavtal och liknande överenskom
melser samt i tjänstgöringsreglementen o. d. Sådana bestämmelser gäller
i betydande utsträckning också för arbetstagare som formellt omfattas av
lagstiftningen. Vid utformningen av avtal och reglementen har lagstiftning
en haft ett normgivande inflytande. På grund härav och med hänsyn till
avtalsreglernas genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpnings
område kan man enligt kommitténs mening slå fast att det helt övervä
gande antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid reglerad i enlighet
med lagstiftningens principer.
Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens
längd har fram till innevarande år för flertalet arbetstagare anslutit sig till
vad lagarna i sådant avseende maximalt medger. Som regel har sålunda
föreskrivits att den ordinarie arbetstiden skall utgöra 45 timmar i veckan.
Kortare arbetstider har gällt för vissa grupper. Tjänstemännen har t. ex.
i stor utsträckning tillförsäkrats arbetstider på omkring 42 timmar i vec
kan eller därunder. För underjordsarbetare och arbetare sysselsatta i kon
tinuerlig drift har gällt en veckoarbetstid av 40 resp. 42 timmar. Måleri
arbetare och typografer har också haft arbetstider som understiger 45 tim
mar i veckan. Längre arbetstid än vad lagen stadgar har gällt för ett få
tal grupper. Droskchaufförer och arbetstagare med vakttjänst har haft
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
arbetstider upp mot 50 timmar i veckan. Ännu längre arbetstid har gällt för brandmän.
Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
15
1966 års avtal om arbetstidsförkortning
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige träf fade den 13 juni 1966 definitiv överenskommelse om förkortning av den ordinarie arbetstiden. Överenskommelsen innebär att arbetarkategorier med en avtalsenlig ordinarie arbetstid av 45 timmar i veckan får sin ar betstid förkortad med 50 minuter i veckan den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969. Den ordinarie veckoarbetstiden kom mer sålunda att uppgå under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari 1968 till 44 timmar 10 minuter, under tiden den 1 februari—den 31 de cember 1968 till 43 timmar 20 minuter och fr. o. m. den 1 januari 1969 till 42 timmar 30 minuter. För arbetarkategorier med längre ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan förkortas arbetstiden på motsvarande sätt med 50 minuter per vecka vid tre tillfällen. Parterna inom resp. avtalsområden kan avtala om annan ordning för förkortningens genomförande än överenskom melsen föreskriver. Arbetstiden för sådana arbetstagare som har kortare arbetstid än 45 timmar men längre än 42 timmar 30 minuter i veckan skall förkortas till 42 timmar 30 minuter i veckan på det sätt parterna inom av talsområdena kommer överens om.
Vid avtalsförhandlingar på förbundsnivå har man såväl inom som utom området för den mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorgani sationen träffade uppgörelsen genomgående följt denna och i avtalen tagit in överenskommelser om kortare arbetstid. Inom vissa avtalsområden har dock frågan härom uppskjutits till senare behandling, överenskommel serna innebär överlag en sänkning av den ordinarie arbetstiden till 42 tim mar 30 minuter i veckan. För genomförandet av denna förkortning anvi sar förbundsavtalen i åtskilliga fall en annan ordning än den som inne fattas i centraluppgörelsen. Detta hänger inom vissa avtalsområden sam man med den omständigheten att förbundsavtalens giltighetstid avvikit från den, på vilken den centrala uppgörelsen bygger. I andra fall beror det på avtalsparternas önskan att lägga ut förkortningsetapperna i jämna hel- och halvtimmar eller att inskränka antalet etapper till en eller två.
Arbetstidskommittén
Arbetstidskommittén framhåller inledningsvis att skälen för en laglig reglering av arbetstidens längd ursprungligen var av humanitär natur. Man ville åstadkomma ett skydd för arbetskraften mot alltför tidig nedslitning, ohälsa och olycksfall. Man ville också åstadkomma en utjämning av arbets- tidsförhållandena olika samhällsklasser emellan. Dessa socialt och poli tiskt präglade motiv kom, anför kommittén, att dominera arbetstidslag- stiftningcn ända fram till 45-tiinmarsveckans genomförande, då eu viss
16
förskjutning av motivkretsen inträdde. I samband med denna reform ut
talade statsmakterna att en förkortning av arbetstiden inte kunde grun
das på omsorgen om arbetstagarnas fysiska eller psykiska hälsa. I stället
fick en förkortning grundas på skäl som tog sikte på en utveckling av
arbetstagarnas ekonomiska välfärd. I denna ingick, framhöll man, som
jämställda komponenter dels lön dels fritid. Vid varje tillfälle då arbets
tagaren erbjöds en förhöjning av sin levnadsstandard ställdes han inför
en valsituation. Skulle han ta ut sin standardförbättring i form av ökad
lön eller i form av ökad fritid? Enligt statsmakternas mening var en ma
joritet av arbetstagarna beredd att i viss utsträckning låta valet falla på
ökad fritid.
Till denna syn på frågan om en generell förkortning av arbetstiden är
kommittén beredd att i huvudsak ansluta sig. Fortsatt sänkning av arbets
tiden kan — som kommittén för närvarande ser på problemet — inte moti
veras av sociala skäl. En sådan reform får i stället grundas på individens
val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en genom förbättrat produktions
resultat möjliggjord ökning av levnadsstandarden. Att dagens arbetstagare
i betydande mån är inställda på att ta ut sin standardförbättring i form av
fritid bekräftas enligt kommittén av årets avtalsresultat.
Arbetsmarknadsparternas överenskommelser om förkortning av den
ordinarie arbetstiden kommer, framhåller kommittén, att med
föra en differens mellan lagstadgad maximiarbetstid och på arbetsmark
naden allmänt tillämpad ordinarie arbetstid. En konsekvens härav blir, att
lagstiftningen inte längre kan efter hittills tillämpade principer fungera
som norm i fråga om arbetstidens längd. Ser man det som ett väsentligt
syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning bör
vara maximal ordinarie arbetstid i landet, bör lagstiftningen enligt kom
mitténs mening tämligen omgående anpassas efter den avtalade arbets
tiden. En officiell bekräftelse på utvecklingen i arbetstidsfrågan finner
kommittén också vara av värde, inte minst då det gäller att redovisa denna
utveckling i internationella sammanhang.
Utöver dessa principiella motiv talar enligt kommittén vissa materiella
skäl för att den avtalade arbetstidsförkortningen avspeglas i arbetstidsla
garna.
Man kan, påpekar kommittén, inte utesluta att vissa grupper arbets
tagare blir utan arbetstidsförkortning eller får del av en sådan i långsam
mare takt än vad centraluppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareförening
en och Landsorganisationen föreskriver, fastän avtalsregleringen säkerli
gen kommer att få genomslagskraft utanför sitt egentliga tillämpnings
område. Det gäller framför allt sådana arbetstagare som inte omfattas av
kollektivavtal men även sådana som i sina avtalsförhandlingar får mindre
gott gehör för kraven på minskad arbetstid. Om arbetstidslagarna anpas
sas efter centraluppgörelsen skapas, anser kommittén, garantier för att även
Kungl. Maj:ls proposition nr 137 år 1966
17
dessa grupper får del av kortare arbetstid i samma takt och i samma ut sträckning som andra arbetstagare i landet.
Kommitténs överväganden mynnar ut i ett förslag att nuvarande maxi mum i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begräns- ningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30 minuter. Den i lantarbetstidslagen intagna möjligheten till viss variation av arbetstidens längd föreslås bibehållen. Regeln motiveras av jordbrukets och trädgårdsodlingens särskilda behov av arbetstidens anpassning till vegetationsperioden. Enligt kommitténs för slag skall, i överensstämmelse med vad parterna på jordbrukets område avtalat, den ordinarie arbetstiden kunna utsträckas från 42 timmar 30 mi nuter i veckan till 45 timmar i veckan under förutsättning att tolvmåna- dersgenomsnittet håller sig inom ramen för den förstnämnda veckoarbets tiden.
En konsekvens av lagändringarna blir, framhåller kommittén, att det i lagstiftningen tillåtna totala arbetstidsuttaget, dvs. summan av ordinarie arbetstid och övertid, minskar. Enligt gällande regler avses med över tid i huvudsak den arbetstid som överstiger den i lagen angivna maximala veckoarbetstiden 45 timmar. Detta gäller oavsett om parterna på grund av avtal tillämpar en kortare ordinarie veckoarbetstid. De arbetstagare som tillförsäkrats kortare arbetstid genom avtal kommer alltså att utföra över tid i lagens mening först sedan de sträckt ut arbetsveckan till 45 timmar. Kommittén uttrycker saken så, att med varje avtalsmässig sänkning av den ordinarie arbetstiden under arbetstidslagstiftningens maximum följer en motsvarande höjning av de lagliga möjligheterna till övertid. En sänk ning av den lagstadgade ordinarie veckoarbetstiden medför däremot vid bi behållna övertidsramar en lika stor sänkning av det tillåtna totaluttaget arbetstid.
Någon ändring av nuvarande regler om tillåten övertid föreslår kom mittén inte.
Övergången till den kortare arbetstiden skall enligt kommitténs för slag ske successivt på samma sätt som överenskommits i uppgörelsen mel lan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Något bäran de skäl att behandla allmänna arbetstidslagen och specialarbetstidslagarna eller någon av dem olika anser kommittén inte föreligga. Kommittén före slår att lagändringarna träder i kraft den 1 februari 1967 samt att i en övergångsbestämmelse föreskrivs att veckoarbetstiden under liden den 1 februari 1967—den 31 januari 1968 skall vara 44 timmar och 10 minuter och under tiden den 1 februari—den 31 december 1968 43 timmar 20 minu ter. För lantarbetstidslagen föreslås att den nu gällande förhöjda vecko- maximeringen 47 timmar får stå kvar under den förstnämnda perioden och sänks till 46 timmar under den sistnämnda perioden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
18
Avslutningsvis erinrar kommittén om alt man i åtskilliga förbundsavtal
har kommit överens om en annan förkortningstakt än den i centralupp
görelsen förordade. Kommitténs förslag att låta arbetstidslagarnas över
gångsbestämmelser återspegla den ordning för arbetstidsförkortningens
genomförande som är intagen i centraluppgörelsen kan därför medföra
att avtalad arbetstid vid vissa tidpunkter kommer att överstiga lagstadgad
arbetstid. Kommittén är medveten härom men understryker att nämnda
förhållande sanktioneras av arbetstidslagarna, eftersom bestämmelsen om
den ordinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv. Avvikelse
mellan lag och avtal på denna punkt skall sålunda, betonar kommittén, inte
rubba innehållet i ingångna avtal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Remissyttrandena
Kommitténs promemoria har vid remissbehandlingen fått ett övervägande
positivt mottagande. Frånsett arbetsmarknadsstyrelsen, som inte ansett
promemorian föranleda något ställningstagande från de synpunkter styrel
sen har att företräda, och ett par arbetsgivarorganisationer tillstyrker
remissinstanserna kommitténs förslag att sänka maximum för den ordi
narie arbetstiden. Bland de tillstyrkande organisationerna är alltså
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade
mikers centralorganisation och Statstjänstemannens riksförbund. De av
kommittén framförda motiven för förslaget möter inte någon erinran.
Sveriges akademikers centralorganisation understryker att överensstämmel
se, liksom hittills varit fallet, bör råda mellan lagstadgad maximiarbetstid
och i kollektivavtal för arbetarpersonal fastställd arbetstid.
Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande till kommitténs för
slag och hävdar att förslaget inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen
anför som sin principiella inställning att arbetstidsfrågan helt och hållet
bör överlämnas till arbetsmarknadsparterna att lösas genom förhandlingar.
De centrala parterna på arbetsmarknaden har inte minst genom årets upp
görelse visat att man kan anförtro åt dem att lösa sådana frågor. Avtalsvägen
kan man på smidigaste sätt genomföra en för arbetstagarna tillfredsställan
de arbetstidsreglering samtidigt som produktionsbetingelserna i olika
branscher och företag kan beaktas. Om statsmakterna trots allt skulle anse
att en maximigräns för den ordinarie arbetstidens längd alltjämt skall fin
nas i lag, bör denna gräns enligt föreningens mening bestämmas enbart med
hänsyn till skyddsmotiv och inte efter vad parterna på arbetsmarknaden
kommer överens om. Föreningen understryker i det sammanhanget att de
centrala uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer från
normbildande synpunkt besitter sådan genomslagskraft att de inte behöver
kompletteras med lagstiftning. De bestämmelser i arbetstidslagarna, som
alltjämt motiveras av skyddsskäl, bör enligt föreningen flyttas till arbetar
19
skyddslagen eller stå kvar under en övergångstid tills de ersatts med bestämmelser i kollektivavtal. Föreningen hemställer att arbetstidskom- inittén får i uppdrag att närmare utreda om och i vad mån arbetstidslag- stiftning över huvud taget är påkallad vid sidan av den reglering som sker i kollektivavtal. Till Svenska arbetsgivareföreningens yttrande ansluter sig
Föreningen skogsbrukets arbetsgivare och en av arbetsgivarrepresentan terna bestående minoritet inom arbetarskyddsstyrelsen.
I vissa yttranden berörs förhållandet mellan ordinarie arbetstid och övertid. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet motsätter sig den följden av kommittéförslaget att den totalt tillåtna ar betstiden, dvs. summan av ordinarie arbetstid och övertid, minskar i mot svarande mån som den ordinarie arbetstiden. Svenska stadsförbundet ifrågasätter lämpligheten av denna konsekvens av förslaget. De tre kommun förbunden framhåller i sina yttranden att motivet för den i lag intagna begränsningen av det totala arbetstidsuttaget i huvudsak är av skyddsnatur. De motiv som kommittén anför för en sänkning av den ordinarie arbets tiden kan därför inte åberopas för en sänkning av den totala arbetstiden. Då skyddsbehov inte heller talar för en sådan sänkning, bör man enligt för bundens mening samtidigt med förkortningen av den ordinarie arbetstiden öka utrymmet för övertid. Skulle en sådan ökning inte kunna komma i fråga förordar Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den nuvarande uppdelningen i övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten, allmän övertid och extra övertid omarbetas eller slopas för att medge ett mer elastiskt uttag av övertid. Statens avtalsverk understryker att arbetstids förkortningen för statens del kommer att medföra ett ökat personalbehov framför allt inom serviceområdena och försvaret. Inom dessa områden blir det också nödvändigt att under en övergångstid utnyttja personalen i samma omfattning efter arbetstidsförkortningen som dessförinnan. Verket föreslår på grund härav att övertid i lagens mening tills vidare skall anses föreligga först sedan arbetstagaren fullgjort en arbetstid av 45 timmar per vecka. Svenska arbetsgivareföreningen anser att konsekvensen av kom mittéförslaget i fråga om den totala veckoarbetstiden är ytterligare ett skäl till att detta inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen framhåller att avtalsuppgörelserna inte medför någon sänkning av det totala arbetstids uttaget och understryker att det är ett väsentligt intresse, inte blott för nä ringslivet utan för hela samhällsekonomin, att arbetstidsreglerna är flex ibla och lämnar företagen möjlighet att smidigt anpassa produktionsför hållandena och produktionsapparaten efter växlande krav. För föreningens del framstår det som angeläget att man i stället för att sänka det totala arbetstidsuttaget ökar möjligheterna att utnyttja övertidsarbete.
Kommitténs förslag i fråga om övergången till de nya bestäm melserna möter invändning från Statstjänstemannens riksförbund. Enligt förbundets mening minskar kommitténs förslag respekten för lagens bokstav
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
20
och anda, eftersom flera verksamhetsområden kommer att ha avtalsbe
stämmelser under övergångstiden som strider mot lagen. Förbundet före
slår att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1969. I Skogs- och lant-
arbetsgivareföreningens yttrande föreslås att lantarbetstidslagens över
gångsbestämmelse samordnas med arbetsmarknadsparternas uppgörelse
för jordbruket. Enligt denna kommer arbetstidsförkortningen att genom
föras i ett steg den 1 april 1968.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet aktualiserar i
sina yttranden frågan om arbetsgivarbegreppet i arbetstids
lagarna. F. n. är kommunen som sådan arbetsgivare i lagens mening, vil
ket medför att en kommunal myndighet inte kan deltidsanställa en arbets
tagare som är heltidsanställd hos annan myndighet i kommunen. Förbun
den anser detta stå i strid mot lagstiftarens intentioner och föreslår att be
greppet arbetsgivare i arbetstidslagarnas mening skall avse den kommu
nala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken arbetstagaren är anställd.
Departementschefen
Genom beslut av statsmakterna år 1919 infördes för arbetstagare inom
industri och anläggningsverksamhet en laglig begränsning av den ordinarie
arbetstiden till 48 timmar i veckan. Lagstiftningen hade från början en
till tiden begränsad giltighet men fick år 1930 definitiv karaktär i och med
antagandet av den alltjämt gällande allmänna arbetstidslagen. Principen
om 48 timmars arbetsvecka vann successivt insteg även inom sådana verk
samhetsområden som lämnats utanför allmänna arbetstidslagen. Genom
särskild lagstiftning slogs principen fast för arbetstagare inom jordbruk och
detaljhandel samt i hotell, restauranger och kaféer. Detsamma gäller sjö
folket. För andra grupper blev 48-timmarsveckan realiserad utan stöd av
lagstiftning.
På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år
1957 att förkorta den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 timmar i
veckan. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången
av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes bestämmel
serna om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollektivavtal
kan träffas om längre arbetstid per dag eller vecka m. m. Vid beslutet för
utsattes att en sänkning av lagstiftningens maximum för den ordinarie
arbetstidens längd skulle slå igenom även på de områden som inte berördes
av lagstiftningen. Utvecklingen har visat att detta antagande var riktigt.
Arbetstiden i vårt land uppgår f. n. endast för ett fåtal grupper arbetsta
gare till mer än 45 timmar i veckan. För övriga grupper utgör den normala
arbetstiden 45 timmar i veckan eller mindre. Bland arbetstagare med kor
tare arbetstid än 45 timmar i veckan märks flertalet tjänstemän samt sådana
arbetare som sysselsätts under jord eller i kontinuerlig drift.
Såväl i vårt land som i åtskilliga andra länder har under senare år rests
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
21
krav på ytterligare förkortning av arbetstiden. Med anledning härav till
kallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift att utreda i vil
ken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de
sakkunniga uppdrogs även att verkställa en översyn av arbetstidslagstift-
ningen och lägga fram förslag till en ny allmän arbetstidslag. De sakkun
niga arbetar under benämningen 1963 års arbetstidskommitté. Kommittén
har meddelat sin avsikt att avlämna slutligt betänkande år 1967.
Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereds att lagstiftnings
vägen genomföra en arbetstidsreform har arbetsmarknadsparterna under
den senaste avtalsrörelsen i betydande omfattning träffat avtal om sänk
ning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen har varit
den centrala uppgörelse som ingicks mellan Svenska arbetsgivareförening
en och Landsorganisationen i Sverige genom definitivt avtal den 13 juni
1966. Enligt denna överenskommelse skall en förkortning av arbetstiden ske
från 45 timmar till 44 timmar 10 minuter i veckan den 1 februari 1967,
från 44 timmar 10 minuter till 43 timmar 20 minuter i veckan den 1 februari
1968 och från 43 timmar 20 minuter till 42 timmar 30 minuter i veckan
den 1 januari 1969, parterna på förbundsplanet dock obetaget att genom
föra förkortningen på annat sätt. 1 viss utsträckning har parterna utnyttjat
möjligheten att komma överens om annan förkortningstakt. Genomgående
gäller dock att arbetstiden fr. o. m. år 1969 skall ha reducerats till 42 tim
mar 30 minuter i veckan.
Med anledning av denna utveckling på avtalsområdet har arbetstidskom-
mittén i en promemoria föreslagit att arbetstidslagarna anpassas efter de
förändrade förhållandena på arbetsmarknaden utan att den förestående
mera genomgripande lagrevisionen avvaktas. Kommitténs förslag innebär
att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt re
duceras i tre 50-minulerssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och
den 1 januari 1969 till 42 timmar 30 minuter. Vid remissbehandlingen har
förslaget med ett par undantag fält ett positivt mottagande.
I olika sammanhang har sedan åtskilliga år från regeringens sida fram
hållits, att målet för strävandena på arbetstidens område är en normal
arbetstid av 40 timmar i veckan. Dåvarande chefen för socialdepartementet
underströk detta i sina direktiv för utredningen om kortare arbetstid sam
tidigt som han tilläde att målet kunde uppnås endast i etapper och genom
successiva framsteg. En erinran om detta uttalande togs in i direktiven för
de utredningsmän som i slutet av 1950-talet fick i uppdrag att — såsom
ett led i planeringen för en ytterligare arbetstidsförkortning — studera
verkningarna av 45-timmarsveckans införande. I enlighet med denna prin
cipiella inställning röstade de svenska regeringsombuden •—- liksom övriga
svenska ombud — för den rekommendation (nr 116) som Internationella
arbetsorganisationen antog år 1962 och som uppställer 40-timmarsveckan
såsom ett socialt mål. EU steg mot cn förkortad arbetstid, låt vara i annan
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1966
22
form än en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka, togs på regering
ens initiativ år 1963, då beslut fattades om utsträckning av den lagstadgade
semestern från tre till fyra veckor motsvarande i stort sett en förkortning
av veckoarbetstiden med en timme.
För att förbereda en reform som tog direkt sikte på en generell förkort
ning av den ordinarie veckoarbetstiden tillkallade jag 1963 års arbetstids-
kommitté. I direktiven för kommittén framhölls alt en kommande förkort
ning borde ske successivt men att kommittén på grundval av vad den in
hämtade och de bedömanden den gjorde fick ta ståndpunkt till det schema
som en förkortning borde följa. Sedan kommittén börjat sitt arbete har
kraven på kortare arbetstid ytterligare accentuerats. Framför allt har den
fackliga rörelsen fäst stort avseende vid denna fråga. För regeringens del
har det framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna
kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning har i främsta rummet
inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möj
lighet att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid.
Även om veckoarbetstidens förkortning alltså numera inte motiveras så
mycket av sociala skäl, kan sådana tala för en minskning av de långa dag
liga arbetstider som följer med femdagarsveckan vid en total veckoarbets
tid av 45 timmar. Frågan om arbetstidsförkortning bör dock i huvudsak
ses som ett avvägningsproblem när det gäller användningen av landets
ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning har man att ta hänsyn till
andra angelägna reformkrav av social och ekonomisk natur. Regeringen
har redan deklarerat, vilket framgår av årets statsverksproposition, att en
förkortning av arbetstiden bör tillmätas särskilt hög prioritet på reform
programmet.
Med hänsyn till den uppfattning i arbetstidsfrågan som regeringen så
lunda gett uttryck för faller det sig naturligt att ta arbetsmarknadsparter-
nas avtal om arbetstidsförkortning till utgångspunkt för en sänkning av
lagens veckomaximum för den ordinarie arbetstiden. Arbets-
tidskommittén har också lagt fram förslag härom. Jag ansluter mig till de
skäl kommittén anfört för sitt förslag att i gällande arbetstidslagar skriva in
principen om 4272 timmars arbetsvecka och förordar att detta genomförs.
Jag vill understryka att den föreslagna lagändringen på grund av den ge-
nomslagskraft som arbetstidslagstiftningen besitter utanför sitt formella
tillämpningsområde utgör en garanti för att arbetstidsförkortningen kom
mer alla arbetstagare till del. Den omständigheten att kommittén fått i upp
drag att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningens tillämp
ningsområde, innehåll i övrigt och systematiska utformning bör enligt
min mening inte hindra att man redan nu i lag genomför en allmän för
kortning av den ordinarie arbetstiden. Tvärtom har man anledning anta
att detta är till fördel för kommitténs fortsatta arbete, eftersom detta torde
kunna bedrivas under något minskad tidspress.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
23
Eu del remissinstanser har vänt sig mot den sänkning av det totalt tillåtna arbetstidsuttaget som följer av förslaget. Man har påpekat att en sådan kon sekvens inte följer av avtalen och uttalat önskemål om att en lagstadgad förkortning av den ordinarie arbetstiden förbinds med generösare regler för uttag av övertid. Jag vill i anslutning härtill erinra om att liknande önskemål fördes fram då frågan om arbetstidsförkortning förra gången be handlades. Statsmakterna förklarade därvid att en mera allmän övergång till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i strid med reformens syfte. Arbetstagarna skulle i stället för ökad fritid uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig inte ankom på lagstiftningen att medverka till. Enligt min mening talar samma skäl för att lagstiftningens övertidsramar inte heller vid den nu föreslagna ar betstidsförkortningen ändras. Årets avtalsuppgörelser om kortare arbets tid får också anses ge uttryck för parternas intention att tillförsäkra ar betstagarna en reell ökning av deras fritid.
Några mer påtagliga svårigheter i samband med en sänkning av det totala arbetstidsuttaget torde knappast behöva inträda. Tillgängliga uppgifter tyder på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt ut endast för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. För det stora flertalet arbetstagare torde gällande regler medge en inte oväsentlig ökning av övertidsuttaget. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att lagstift ningens maximering av det totala arbetstidsuttaget inte är tvingande, efter som reglerna om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning sedan år 1958 har dispositiv karaktär. Om den ordinarie arbetstiden enligt avtal är längre än den lagstadgade, blir det den avtalade och inte den lagstadgade arbetstiden som bildar utgångspunkt för beräkning av övertid enligt lagens regler.
Jag är alltså inte beredd alt tillstyrka någon höjning av arbetstidslagar nas övertidsmaxima. Inte heller vill jag inför den förestående revisionen av arbetstidslagstiftningen föreslå någon annan ändring av övertidsreg- lerna.
Kommitténs förslag att övergången till 42Va timmars arbetsvecka skall ske i tre etapper på 50 minuter i veckan vid de tidpunkter som anges i den centrala uppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen kan jag ansluta mig till. Liksom kommittén anser jag att samma övergångsregel bör tas in i samtliga berörda arbetstidslagar. Jag vill erinra om att lagtiltningens dispositiva natur i fråga om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning lämnar parterna möjlighet att genom föra arbetstidsförkortningen i annan takt än vad som följer av lagarnas övergångsbestämmelser.
Den i några yttranden väckta frågan om arbetsgivarbegreppet bör anstå till den allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen.
Chefen för kommunikationsdepartementet avser att senare denna dag
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1966
föreslå att principen om 42V2 timmars arbetsvecka kommer till uttryck även
i sjöarbetstidslagen.
Hemställan
I enlighet med det anförda föreligger förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning,
2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni
1948 (nr 281),
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln,
4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947
(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer,
vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.‘
Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslagen måtte inhämtas
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av
protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög
het Regenten.
Ur protokollet:
Billy Thorstenson
Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
25
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 oktober 1966.
N
ärvarande:
f.d. justitierådet L
ind
,
justitierådet
Y.
S
öderlund
,
regeringsrådet Å
björnsson
,
justitieråden
B
runnberg
.
Enligt lagrådet den 18 oktober 1966 tillhandakominet utdrag av proto
koll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 14 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända
målet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändrad lydelse
av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tant arbetstidslagen den 4 juni 1948
(nr 281), 3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli
1942 (nr 652) för detaljhandeln, och 4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§
arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Leif Ekberg.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1966
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 21 oktober 1966.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, A
ndersson
,
L
indström
, E
denman
, J
ohansson
, H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
,
P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 19 oktober
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 oktober, 1966 remitte
rade förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 4 och. 5 §§ lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning,
21 lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948
(nr 281),
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln,
4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947
(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.
Föredraganden hemställer att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Håkan M. Rahm