Prop. 1966:52
('angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m.m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
1
Nr 52
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken, m.m.; given Stockholms slott
den i mars 1966.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för arbetsmarknadspoli tiken. Förslagen bygger på arbetsmarknadsutredningens betänkande och innebär i stort sett fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med bibehållen principiell målsättning och förbättrad samordning mellan olika verksamhetsformer.
Målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att i såväl samhällets som den enskildes intresse åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbetsmarknads politiken vara i hög grad differentierad. Den skall främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska poli tiken i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekonomisk tillväxt i samhället och bidra till en ändamålsenlig utveckling av näringslivets struktur.
I propositionen förutses behov att successivt bygga ut arbetsförmedlingen så att den kan motsvara kraven på ökade insatser bl. a. för att bättre utnyttja arbetskraftstillgångarna. En omedelbar förstärkning av den allmänna för medlingen föreslås. Syftet är främst att medverka till snabb stegring av yrkesverksamheten och därigenom underlätta fortsatt expansion inom näringslivet. Vidare föreslås personalökning inom arbetsvärd och yrkes vägledning. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest bety delsefulla hjälpmedel. Frågan om dess utformning och omfattning är emel lertid en del av det frågekomplex som berör vuxenutbildningen i stort. Beredningen av gymnasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens betänkanden om vuxenutbildningens framtida utformning har inte avslutats. Avsikten är att till nästa års riksdag lägga fram förslag beträffande såväl utformningen av det studiesociala stödet åt vuxenstuderande som vuxen utbildningens framtida organisation. Vissa av arbetsmarknadsutredningens förslag bör prövas först i samband med det samlade ställningstagandet till vuxenutbildningen. Detsamma gäller ett av arbetsmarknadsstyrelsen fram lagt förslag om försöksverksamhet med s. k. uppskolning.
Kriterierna för omskolning utformas så att sysselsättningsutvecklingen på längre sikt kan beaktas vid bedömning av omskolningsbehovet. Behovet av aktivare strukturpolitiska insatser och önskemålet att skapa grundläg gande betingelser för att förbättra de lågavlönades ställning motiverar att omskolningen av inte arbetslösa byggs ut väsentligt. För bristyrkesutbild ning föreslås att högst 10 milj. kr. skall få disponeras mot f. n. högst 500 000 kr. Utbyggnaden skall ha formen av försöksverksamhet.
Utbildning i samband med lokalisering av företag till orter med brist på yrkeskunnig arbetskraft skall kunna stödjas med statsbidrag om före taget är beläget på en ort där lokaliseringsstöd enligt kungörelsen om stat ligt lokaliseringsstöd i princip kan utgå. Arbetsmarknadsverket får be stämma bidragens storlek.
Vissa höjningar föreslås av utbildningsbidragen. Grundbidraget ökas från 410 kr./mån. till 450 kr./mån. Även hyresbidragen, familjetilläggen och barntilläggen höjs. Till elever med hemmavarande barn under 16 år skall helt barntillägg utgå utan hinder av gällande inkomstprövning.
Villkoren för att få flyttningsbidrag skall i princip utformas och tilläm pas på samma sätt som för omskolning. Flyttningsbidrag skall i vissa fall kunna utgå även till personer som bär arbete. Möjligheten att ge familje bidrag föreslås utsträckt från f. n. högst nio månader till högst 12 månader. I syfte att öka försörjningsmöjligheterna för säsongarbetslösa skall familje bidrag kunna utgå på försök med högst 300 kr./mån. vid tillfälligt arbete utom hemorten. Utrustningsbidraget kompletteras med barntillägg om 150 kr./mån. för varje barn under 16 år.
Försöksverksamheten med inlösen av egnahem utvidgas. Den arbetsmarknadspolitiska målsättningen är densamma för män och kvinnor. Särskilda åtgärder kan emellertid vara motiverade i fråga om kvinnlig arbetskraft för att kompensera de sämre valmöjligheterna för kvinnor soin under längre lid har varit borta från förvärvslivet. Vissa förslag läggs fram i detta syfte. För att förbättra de äldres möjligheter att kvarstå i produktionen föreslås vidgad användning av provanställning med möjlig het till utbildningsbidrag under högst tre månader.
3
På arbetsvärdens område föreslås fortsatt utbyggnad. Statsbidrag skall
utgå till anordnande och drift av lokaler för arbetsprövning. Företag som
förbinder sig att utbilda handikappade för anställning i företaget skall
kunna få statsbidrag till kostnaderna under högst sex månader. Huvudmän
inom norra stödområdet skall i vissa fall kunna få förhöjt bidrag till anord
nande av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning.
Näringshjälpsbeloppet föreslås höjt från 10 000 kr. till 12 000 kr. I vissa
fall skall lån därutöver kunna beviljas med högst 12 000 kr. På försök
skall näringshjälp kunna utgå när två eller flera handikappade gemensamt
startar företag. Maximibidraget till inköp av motorfordon höjs från 10 000
kr. till 12 000 kr.
Statliga industribeställningar i sysselsättningsstödjande syfte skall kunna
göras även i fortsättningen. I fråga om kommunala industribeställningar
föreslås statsbidrag med högst 20 %.
Beredskapsarbeten skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra
arbeten. Beträffande valet av arbetsobjekt framhålls bl. a. att arbetena skall
vara angelägna och att urvalet av arbetsobjekt i ökad utsträckning bör fri
göras från beroende av de arbetslösas bostadsort. Svårigheterna att i läng
den finna lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i arbetslöshetsområdena
gör det nödvändigt att dessa arbetsplatser i första hand reserveras för äldre
och lokalt bunden arbetskraft. Försöksverksamheten med placering av
arbetslösa i ordinarie arbeten föreslås vidgad.
Statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten liksom till kommunala
arkivarbetsplatser föreslås bestämt till 33 %. Möjlighet skall föreligga att
jämka bidragen. Bidrag skall kunna utgå också till enskilda beredskaps
arbeten.
Kontanthjälpen behålls som medel att bereda den arbetslöse och arbets
förmedlingen rådrum att omsorgsfullt pröva förutsättningarna för en var
aktig arbetsplacering.
Ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas vid Stockholms universitet.
Uppgiften skall vara att bedriva utbildning och forskning rörande arbets
marknadens förhållanden.
För nästa budgetår förordas ca 150 nya tjänster vid arbetsmarknadssty
relsen och arbetsförmedlingen. Anslagen till den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten föreslås ökade med omkring 48 milj. kr. i förhållande till
riksstaten för innevarande budgetår.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den den i mars 1966.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indström
,
L ange , K ling , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m. in. och anför.
Inledning
1960 års riksdag begärde en översyn av arbetsmarknadspolitiken (SU 1960: 81 p. 8, rskr 207). Med anledning härav tillsattes samma år arbets- marknadsutredningen1 (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 122). Ut redningen har den 17 december 1964 avlämnat betänkandet »Arbetsmark nadspolitik» (SOU 1965:9).
Efter remiss har följande myndigheter och organisationer avgett yttran den över betänkandet, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen — som har bi- fogat yttranden av länsarbetsnämnderna — bostadsstyrelsen, byggnads styrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, domän styrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, jordbruksnämnden, järn vägsstyrelsen, kammarrätten, kommerskollegium, konjunkturinstitutet, lant- bruksstyrelsen, luftfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län med undantag av Östergötlands län, medicinalstyrelsen, riks antikvarieämbetet, riksarkivarien, riksförsäkringsverket, riksrevisionsver ket, riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, statens arbetsklinik i Stockholm, statens friluftsnämnd, statens lånenämnd för den mindre
1 Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, riksdagsmännen Knut Johansson, Folke Björk man, Rune Gustavsson, Bertil Ohlin och Gunnel Olsson, direktören Carl Jacobsson, ombuds mannen Märta Liljegren, direktören Gunnar Lindström, ombudsmannen Bert Lundin, kansli rådet Olof Petersson, avdelningschefen Gösta Rehn och landshövdingen Valter Åman. På därom gjord framställning har Åman den 15 december 1960 entledigats från uppdraget som ledamot av utredningen och direktören Otto Nordenskiöld tillkallats i Åmans ställe.
Kmujl. Maj:ts proposition nr 52 år UttiG
skeppsfarten, statens naturvårdsnämnd, statens råd för byggnadsforsk ning, statens utlänningskommission, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren — som har bifogat ytt randen av fortifikationsförvaltningen och försvarets intendenturverk — överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, bostadsbyggnadsutred- ningen, byggindustrialiseringsutredningen, centrala rehabiliteringsbered- ningen, 1962 års företagareföreningsutredning, pensionsförsäkringskom- mittén, personalutbildningsberedningen, utlänningsutredningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningen, yrkesutbildningsberedningen, Samar- betsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända arbets löshetskassornas samorganisation, Fredrika-Bremer-Förbundet, Handels- kamrarnas Nämnd, Kooperativa förbundet (KF), Riksförbundet Lands bygdens Folk (RLF), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Bankföreningen, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges Lantbruksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO) — som har bifogat yttranden av de förbund som är anslutna till organisationen — Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) — som har bifogat yttrande av Svenska Arkitekters Riksförbund — Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens Riksför bund (SR), Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Sveriges Socio- nomförbund, Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund, De Handikappades Riks förbund (DHR), Handikapporganisationernas Centralkommitté (HCK), Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka, Svenska Diakonsällskapet samt Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK).
I skrivelse den 16 mars 1965 har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit för söksverksamhet med s. k. uppskolning. Förslaget bygger på promemorior som har utarbetats av en arbetsgrupp inom styrelsen. Till styrelsens skrivelse har fogats yttranden över promemoriorna av skolöverstyrelsen, SAF, LO, TCO och SACO. Därjämte har Kungl. Maj:t inhämtat yttranden av stats kontoret, statens institut för hantverk och industri, centrala studiehjälps- nämnden, personalutbildningsberedningen, yrkesutbildningsberedningen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stads förbundet.
Universitetskanslersämbetet har den 18 februari 1966 med eget yttrande överlämnat en av konsistoriet vid Stockholms universitet avgiven, till äm betet ställd skrivelse den 17 juni 1965 angående inrättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor.
1965 års långtidsutredning har i sin nyligen framlagda huvudrapport »Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980» belyst utvecklingslin jerna i svensk ekonomi i första hand fram till år 1970 men också för tiden därefter fram till år 1980. Rapporten, som f. n. remissbehandlas, uppehåller
6
sig ingående vid utvecklingen av arbetskraftstillgångarna och efterfrågan på
arbetskraft. Eftersom det framlagda materialet i dessa avseenden berör en
av förutsättningarna för den framtida arbetsmarknadspolitiken kommer i
det följande att i sammandrag återges utredningens huvudresultat i fråga
om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden på längre sikt i anslut
ning till arbetsmarknadsutredningens motsvarande bedömning.
I statsverkspropositionen (bil. 13 s. 65—68) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten beräkna
a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
14 800 000 kr.;
b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av
4 500 000 kr.;
c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av 72 500 000
kr.;
d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag av 19 000 000
kr.;
e) till Allmänna beredskapsarbeten m. m. ett reservationsanslag av
400 000 000 kr.;
,
f) till Vissa sysselSättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.
ett reservationsanslag av 155 000 000 kr.;
g) till Förläggningsbyggnader m. m. ett förslagsanslag av 26 000 000 kr.;
h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet ett
reservationsanslag av 1 000 kr.;
i) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.;
j) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ett för
slagsanslag av 3 000 000 kr.;
k) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade ett förslags
anslag av 18 000 000 kr.
Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få
redogöra för dem närmare.
1. Den allmänna bakgrunden
Arbetsmarknadsutredningen
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder. Utredningen framhål
ler att det i vårt land råder enighet om att huvudmålen för den ekono
miska politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning
och stabilt penningvärde. Sysselsättningsfrågorna måste därför behandlas
i relation till > målsättningen i fråga om penningvärde och framstegstakt.
Hänsyn måste tas både till de konflikter som i vissa lägen kan uppstå
mellan de olika målen och till det inbördes stöd som de i andra lägen kan
ge varandra. De avvägningsproblem som därvid kan uppstå har utred
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
7
ningen inte ansett sig kunna ta upp till närmare behandling. Däremot har utredningen velat understryka att de ekonomiska målen för arbetsmark nadspolitiken måste underordnas sociala och mänskliga hänsyn.
Innebörden i begreppet full sysselsättning är i det allmänna språkbruket oklar. Det är enligt utredningens mening inte möjligt att i siffror ange vad som skall anses vara målet för sysselsättningspolitiken. Sysselsätt- ningsnivån bär i vårt land successivt höjts. Det finns emellertid enligt utredningens uppfattning utrymme för att ytterligare öka sysselsättningen, bl. a. genom att grupper som nu är arbetslösa eller ofullständigt syssel satta ges ökade möjligheter till arbete. Detta förutsätter en effektivering av arbetsmarknadspolitikens båda grenar, nämligen åtgärderna för arbets kraftens anpassning och de sysselsättningsskapande åtgärderna, till vilka senare utredningen också räknar lokaliseringspolitiken.
Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att söka skapa tillfredsställande sysselsättning utan ökat inflationstryck. Med arbetsmarknadspolitik avser således utredningen åtgärder som främjar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder som åstadkommer syssel sättningsökning med andra än gene’rella ekonomisk-politiska medel. Sam tidigt ingår arbetsmarknadspolitiken som ett led i den ekonomiska politi ken och skall kunna medverka till att i vissa lägen höja den totala efter frågan på varor och tjänster, i andra lägen sänka efterfrågan.
Utredningen understryker att en tillräckligt aktiv och omfattande ar betsmarknadspolitik lämnar ett oumbärligt bidrag till lösningen av den konflikt som föreligger mellan skilda ekonomiska mål. Den utgör därige nom ett nödvändigt komplement till de generellt verkande ekononlisk-
politiska medlen.
Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar en snabb anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknadens olika delområden, desto kraftigare kan de generellt verkande medlen sättas in för att främja en efterfråge- och produktionsökning när förhållandena gör detta behövligt eller för att dämpa ett inflationstryck utan att det uppstår risk för arbets löshet. Det finns tecken som tyder på att den internationella konkurrensen på flera för vårt land viktiga områden kommer att hårdna, varvid interna pris- och kostnadsstegringar kommer att bli en större fara för sysselsätt ningen än hittills. Den höga sysselsättningsgrad som vi eftersträvar måste därför åstadkommas i ett mindre inflatoriskt klimat än hittills under efterkrigstiden. Kraven på arbetsmarknadspolitiken växer härigenom i fråga om både anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att under begränsade perioder öka sysselsättningen på speciella områden.
Utredningen hänvisar till att det samtidigt förekommer markerad ar betskraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta de anställda i vissa andra branscher. Mot denna bakgrund anser utred ningen att fördelarna med de åtgärder som avser att underlätta rörlig-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966
8
heten på arbetsmarknaden är så påtagliga, att utredningen även utan pre ciserade lönsamhetsberäkningar finner sig kunna föreslå en viss förstärk ning av dessa åtgärder. Förslagen avser arbetsförmedlingens organisation och resurser, åtgärder för omskolning och fortbildning, ekonomiska bidrag till och bostäder för flyttande arbetskraft samt medverkan till försäljning och inlösen av egnahem.
Också åtgärderna för att anpassa arbetstillfällena till arbetskraftens för utsättningar behöver förstärkas, bl. a. med sikte på starkt ortsbundna arbetslösa. I diskussionen om arbetsmarknadspolitikens utformning har ofta två huvudlinjer ställts mot varandra: att flytta arbetstillfällena till arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften att komma till arbetstillfällena. På båda sätten kan man öka den enskildes frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I vissa fall är hindren och kostnaderna för att upprätthålla eller öka sysselsättningen på en ort eller i en bransch så påtagliga att flyttning och omskolning framstår som den enda rimliga lösningen. I andra fall ter sig sysselsättningsskapande åtgärder på en viss ort eller i en viss bransch fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste ske en avvägning som man inte kan göra något generellt uttalande om.
Arbetsmarknadspolitiken måste också ha möjligheter att påverka den totala omfattningen av efterfrågan på arbetskraft. Detta kan ske genom åtgärder som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering och riksdag givna ramar, t. ex. beredskapsarbeten eller extra statsbeställ ningar. I andra fall ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att föreslå Kungl. Maj:t åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byg gandets eller bostadsbyggandets omfattning. Svårigheter har förelegat att få åtgärder av detta slag rätt avvägda — både i fråga om tidpunkt, art och omfattning i förhållande till arbetslöshetens storlek och samman sättning. Utredningen har funnit att en differentiering av de sysselsätt ningsskapande åtgärderna bör eftersträvas och att ökad uppmärksamhet måste ägnas åt att insatserna sätts in i rätt tid.
Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Utredningen konstaterar att antalet sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner beräk nas ha ökat med 205 000 under 1950-talet eller med drygt 6 ®/o. Större delen av denna ökning inträffade under decenniets andra hälft, då antalet syssel satta steg med ungefär 120 000 personer eller med 3,5 ®/0. Utredningen be skriver vidare kortfattat de förändringar av arbetskraftsutbudet som kan väntas fram till år 1980. Beskrivningen baseras på en preliminär beräkning av landets arbetskraftstillgångar, som har lagts fram av arbetsmarknads styrelsens prognosinstitut. Vid bedömningen av de framtida relativa arbets kraftstalen har yrkesintensiteten i de yngsta åldrarna antagits komma att minska starkt på grund av den ökade utbildningsfrekvensen i dessa
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
9
åldrar. För vuxna män och för inte gifta kvinnor beräknas yrkesintensi- teten förbli oförändrad upp till de högre åldrarna, medan för gifta kvinnor har antagits en fortsatt stegring av yrkesintensitoten. Nettoimmigrationen antas liksom under 1950-talets andra hälft komma att ligga vid 10 000 personer per år. Utredningen påpekar att det ligger i sakens natur att be räkningar av det slag det här gäller måste betraktas som osäkra.
På grundval av de gjorda antagandena beräknar utredningen att arbets kraften ökar med uppskattningsvis 215 000 personer under den första hälften av 1960-talet och knappt 20 000 personer under andra hälften. Under 1970-talet beräknas arbetskraftstillgångarna öka endast obetydligt. En utförligare redovisning av beräkningarna lämnas i följande tabell som gäller förändringar i arbetskraften åren 1960—1980.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
(1 000-tal)
År Män Kvinnor
Därav
Summa
Förändring
gifta
inte gifta
1 /O
1960 2 288,7 1 242,3
655,1
587,2 3 531,0
1965 2 334,3 1 411,5
826,1 585,4 3 754,8
+ 6,1
1970 2 324,5 1 440,4
934,2 506,2 3 764,9
+0,5
1975 2 306,5 1 463,0
1 025,0
438,0 3 769,5
+ 0,1
1980
2 300,0 1 490,7 1 088,5
402,2 3 790,7 + 0,6
Beräkningarna i tabellen ger vid handen att antalet män åren 1960—1965 ökar med ca 45 000 men åren 1965—1970 minskar med ca 10 000. Även under de båda följande femårsperioderna beräknas antalet män i arbets kraften minska. Den uppskattade ökningen av arbetskraften hänför sig sålunda helt till kvinnorna, som under den första femårsperioden antas öka med ca 170 000 och de följande med mellan 20 000 och 30 000 personer per femårsperiod. Denna ökning avser emellertid enbart gifta kvinnor. Antalet inte gifta kvinnor i arbetskraften beräknas minska, bl. a. på grund av ökande giftermålsfrekvens.
Den för andra hälften av 1960-talet och det följande årtiondet mycket svaga ökningen av arbetskraftstillgångarna kommer att variera starkt inom olika landsdelar. Takten i arbetskraftens tillväxt kan väntas bli be tydligt snabbare i Stockholms stad och län, i Mälarlänen samt i övre Norrland än för riket i dess helhet, östra Götaland, Dalarna och nedre Norrland beräknas få minskade arbetskraftstillgångar. Dessa regionala bedömningar är emellertid ytterligt osäkra. Lokaliseringspolitikens fram tida utformning liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt utövar starkt inflytande på befolkningsrörelserna inom landet.
Utredningens beräkningar av arbetskraftsförändringarna avser antalet personer, oavsett om dessa arbetar på heltid eller deltid. Prognosinstitutet har också sökt räkna om antalet personer till årsarbetare. Vid denna om räkning har förutsatts att varje man i arbetskraften utför ett årsverke, varje 1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
10
inte gift kvinna 80% av ett årsverke och varje gift kvinna 70% beroende på deltidsarbete m. m. Beräknat antal årsarbetare under perioden 1960— 1980 framgår av följande tabell.
Rungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
(1 000-tal)
1960
1965
1970
1975
1980
Män..............................
2 288,7 2 334,3 2 324,5 2 306,5 2 300,0
Kvinnor....................... 928,3 1 046,6 1 058,9 1 067,9 1 083,8
Summa 3 217,0 3 380,9 3383,4 3 374,4
3 383,8
Mellan åren 1960 och 1965 sker alltså eu ökning av antalet årsarbetare med 165 000. Därefter kan antalet beräknas ligga helt stilla under hela prognosperioden och approximativt uppgå till i runt tal 3,4 milj. I den mån förkortad veckoarbetstid genomförs, minskar detta också tillgången på arbetskraft i timmar räknat.
Den knapphet på arbetskraft som kommer att känneteckna återstoden av 1960-talet och de första åren av 1970-talet kommer enligt utredningen att kräva åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresurser som f. n. inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet. I första hand gäller det att ge hemarbetande kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbets kraft ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bör reduceras ytterligare. Här kommer särskilt säsongarbetslösheten och den strukturellt betingade arbetslösheten i blickpunkten. Också omsättnings- arbetslösheten bör kunna minskas ytterligare.
Den ytterligare expansion av näringslivet och därmed av efterfrågan på arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet kommer att avse stadsnäringarna. Behovet av arbetskraft inom jord- och skogsbruk väntas däremot fortsätta att minska. Det torde vara klart att stadsnäringarnas behov av arbetskraftstillskott i stor utsträckning kommer att avse arbets kraft med teoretisk skolning och yrkesutbildning. För att kunna omplacera den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruk till arbete inom stads näringarna kommer det att erfordras omskolning och andra arbetsmark nadspolitiska åtgärder i stor omfattning.
Arbetskraftsefterfrågan inom de expanderande delarna av stadsnäring arna har efter hand i allt större utsträckning gällt tjänstemannapersonal med olika slag av teoretisk utbildning. Allmänt kan sägas att arbetskrafts behovet under det kommande årtiondet i stigande grad kommer att gälla personal med kvalificerad utbildning. Utvecklingen kommer att medföra att arbetskraft tid efter annan behöver omskolas för nya arbetsuppgifter i produktionen. Detta gäller personal med såväl längre som kortare utbild ning. Det är därför i hög grad angeläget att både nybörjarutbildning och vuxenutbildning får resurser som svarar mot arbetsmarknadens behov.
11
övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att medföra en fortsatt utflyttning från områden där stadsnäringarna nu är svagt företrädda om utflyttningen inte kan begränsas av en intensifierad lokaliseringsverksainhet. Även kommande förändringar inom stadsnäring arna kan göra en geografisk omflyttning av arbetskraft nödvändig. Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbetskraft som kan motses är det ange läget att den erforderliga geografiska omflyttningen av arbetskraft inte fördröjs. Det är därför av vikt att arbetsmarknadspolitiken förfogar över hjälpmedel som underlättar den geografiska rörligheten bl. a. därför att man framöver har att räkna med en betydande ökning av personer i åldrarna 50 år och däröver. Bland dessa är det förenat med större svårig heter än hland de yngre åldersklasserna att flytta.
Särskilt yttrande
Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan ansluta sig till utred ningens uppfattning att en ökning av den geografiska rörligheten skulle vara särskilt angelägen vid fullföljande av de arbetsmarknadspolitiska syftena. I yttrandet framhålls* att det är nödvändigt att lokaliserings- politiska åtgärder skjuts mera i förgrunden. Särskilt för kvinnor och äldre torde lokaliseringspolitiska insatser som ger lämpliga sysselsättnings tillfällen inom hemregionen vara väsentliga för att ta till vara arbetskrafts resurserna.
Kungl. Maj:ta proposition nr 52 år 1066
1965 års långtidsutredning
Befolkningsutvecklingen. Sveriges totala folkmängd som var ca 7,7 mil joner år 1965, beräknas stiga till 8,1 miljoner år 1970 och till 8,7 miljoner år 1980. Detta innebär att befolkningen under perioden 1965—1980 ökar med 0,8 % per år, dvs. ungefär lika mycket som i genomsnitt under efter krigstiden.
Prognosen bygger på medelalternativet i statistiska centralbyråns senaste befolkningsframräkning. I fråga om utvecklingen av dödligheten innebär detta alternativ en fortsatt nedgång för alla åldersgrupper fram t. o. m. år 1980 utom för män över 65 år och för kvinnor över 80 år. I dessa senare fall antas dödligheten ligga kvar på 1964 års nivå. Fruktsamheten antas ligga kvar på 1964 års nivå för alla kvinnor mellan 15 och 47 år. Detta är en jämförelsevis hög nivå och det framhålls att fruktsamheten kan bli lägre än enligt medelalternativet.
Nettoinvandringen har beräknats på grundval av utvecklingen av in- och utvandring sedan slutet av 1940-talet. Fram t. o. m. år 1963 uppgick det årliga invandringsöverskottet till i genomsnitt 10 000 ä 11 000. År 1964 var överskottet ca 23 000 och förra året utgjorde det ca 30 000. Befolknings- prognosen förutsätter ett fortsatt årligt invandringsöverskott på 10 000
12
personer. Eftersom antalet utvandrare tycks ha stabiliserat sig till 15 000
innebär detta att bruttoinvandringen årligen behöver uppgå till ca 25 000
för att prognosen skall slå in.
Invandringsöverskottet kommer f. n. till ca 75 % från de övriga nordiska
länderna. Finland dominerar bland dessa. Under tioårsperioden 1955—-1964
kom inte mindre än 60 % av invandringsöverskottet därifrån. Under lång
tidsutredningens prognosperiod ökar de arbetsföra åldrarna i Finland kraf
tigt men ökningen avtar successivt fram t. o. in. år 1975. Finska ekonomiska
rådet angav i en rapport i slutet av år 1964 att arbetslösheten i Finland
kunde väntas öka med 4 000 å 5 000 personer om året under perioden 1962—
1967 såvida inte ut vand ringsöverskottet från Finland blev av samma om
fattning som under 1950-talet.
Långtidsutredningen konstaterar att inga tillgängliga data motsäger att
ett invandringsöverskott fram till år 1970 om 10 000 per år skulle vara möj
ligt. Det är inte heller uteslutet att siffran kommer att överträffas. Över
skottets storlek varierar tydligt med den inhemska konjunkturen i Sverige.
Om ett efterfrågetrvck på den svenska arbetsmarknaden av den styrka som
rått under åren 1964 och 1965 står kvar torde befolknings- och sysselsätt
ningsutvecklingen i Finland inte hindra att invandringsöverskottet därifrån
blir större än som förutsatts i prognosen. Detsamma torde gälla även för
den del av immigrationen som kommer från medelhavsländerna.
Valet av alternativ beträffande antagandena om utvecklingen av frukt
samhet och invandringsöverskott påverkar resultaten avsevärt. Redan år
1970 är skillnaden mellan högsta och lägsta befolkningstal enligt olika alter
nativ över 100 000 personer trots att invandringsöverskottet i alla alterna
tiven upptas till 10 000 personer om året fram till år 1970. För år 1980 är
skillnaden nästan en halv miljon. Långtidsutredningen framhåller att av
tänkbara avvikelser från medelalternativet synes sådana som följer av ett
högre invandringsöverskott och en lägre fruktsamhet vara mest troliga. Om
sådana avvikelser inträffar torde detta på kort sikt ha en positiv effekt på
arbetsmarknaden.
Befolkningens åldersfördelning kommer att påverkas så att åldersgrup
pen 16—64 år omfattar en successivt allt mindre del av befolkningen. Över
hela perioden fram t. o. m. år 1980 kommer grupperna 0—15 år och 65-w
år att stå för större delen av ökningen. Befolkningen i de arbetsföra åldrar
na, 15—69 år, som växte med ca 220 000 under perioden 1960—1965, förut
ses öka med endast ca 120 000 under perioden 1965—1970. Ökningen 1970—
1975 väntas bli ca 70 000 och 1975—1980 ungefär lika stor.
Arbetskraftstillgångnrna 1965—1970. Den framtida tillgången på arbets
kraft har beräknats med utgångspunkt i den redovisade befolkningsprogno-
sen. Denna har kombinerats med antaganden om förvärvsfrekvenserna för
olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper i de arbetsföra åldrarna 15—69
år. Härigenom har man fått fram antalet förvärvsarbetande personer. För
olika grupper har slutligen förändringarna i arbetad tid uppskattats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
13
Då det gällt att bestämma förvärvsfrekvenserna för grupperna män och icke gifta kvinnor under prognosperioden har man utgått från den utveck ling som i folkräkningarna kunnat iakttas mellan åren 11)50 och 1960. Den na utveckling antas fortsätta även under prognosperioden dock med viss modifikation beträffande antalet studerande.
För de gifta kvinnorna har en annan metod använts. Det alternativ som har valts bygger på hypotesen att utbudet av kvinnlig arbetskraft varierar med barnantalet samt utgår från en beräkning av »återvändandefrekvenser», dvs. kvinnornas benägenhet att återvända till arbetsmarknaden när barnen vuxit upp.
För männen innebär antagandena att förvärvsfrekvenserna sjunker i ål dersgrupperna 15—24 år och 25—54 år men är konstanta i åldersgruppen 55—64 år. Även för icke gifta kvinnor beräknas sjunkande förvärvsfrekven ser för åldersgrupperna upp till 50 år. Åldersgruppen 50—64 år har ökande förvärvsfrekvenser. De gifta kvinnornas förvärvsfrekvens beräknas öka starkt. Riksgenomsnittet uppgår f. n. till ca 35 %. Det beräknas stiga till ca 40 % i åldersgruppen 15—39 år och till ca 45 % i åldersgruppen 40—64 år.
Prognosen innebär att antalet förvärvsarbetande ökar med 0,7 % årligen under perioden 1966—1970 mot 1,0 % under perioden 1960—1965. Antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor väntas öka med drygt 30 000 om året. Utredningen uppehåller sig ingående vid frågan om förutsättningarna för att de kraftigt höjda förvärvsfrekvenserna för de gifta kvinnorna skall kom ma till stånd.
Förvärvsfrekvenserna för gifta kvinnor varierar starkt mellan olika delar av landet som framgår av följande tablå från 1960 års folkräkning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966
Förvärvsfrekvens för gifta kvinnor
i åldrarna
15—39
40—64 65
—oj
år
år
år
Riksgenomsnitt................................................................. 29,3
24,0
2,1
A. Värmland, Dalarna, Norrland................................ 23,7
17,3
1,6
Södra och mellersta Sverige....................................
31,0
26,0
2,3
B. Städer med minst 50 000 inv..................................
37,7
35,1
3,7
varav: Stockholm.......................................................
40,3
41,9
5,5
Borås................................................................
46,3
45,9
4,8
Övriga landet....................................................................
25,4
19,1
1,6
Tablån visar att förvärvsfrekvenserna låg högre i södra och mellersta Sverige än i skogslänen och att de var högre i städer med minst 50 000 in vånare än i övriga landet. Utredningen konstaterar att de delar av landet som hade relativt låga förvärvsfrekvenser år 1960 också hade en jämförelse vis liten del av landets totala befolkning. Även med kraftiga höjningar av förvärvsfrekvenserna i dessa områden fram till år 1970 krävs stora ökning ar i Syd- och Mellansverige resp. i de stora städerna för att det förutsatta riksgenomsnittet skall uppnås.
14
Utredningen konstaterar att det med fog kan antas att möjligheterna att höja de gifta kvinnornas förvärvsfrekvenser blir mindre ju högre nivå de ligger på i utgångsläget. Dessa förhållanden motiverar en diskussion om det i prognosen förutsatta riksgenomsnittet år 1970 för de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens är realistiskt. Utredningen framhåller att man måste tänka sig ett »tak» för de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens även om detta troli gen kommer att ligga högre år 1970 än år 1965. Förekomsten av ett sådant tak beror framför allt på omfattningen av negativa attityder mot gifta kvin nors förvärvsarbete och på att brist på hemhjälp, daghemsplatser o. d. hindrar en del gifta kvinnor att förvärvsarbeta.
Det finns risk för att vi redan före år 1970 i vissa områden törnar mot det tak för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som sätts av de nämnda förhål landena. Utredningen ställer frågan vilka möjligheter som under sådana om ständigheter föreligger för att de förutsatta förvärvsfrekvenserna skall kunna uppnås. Förvärvsfrekvenserna kan tänkas höjas mera i andra delar av lan det. Den regionala och näringsgrensvisa utveckling av produktionen som redovisas i rapporten antyder emellertid snarare att betydande svårigheter kan uppstå när det gäller att anpassa utbud och efterfrågan till varandra. Man kan tänka sig en ökad rörlighet för den arbetskraft, som utgörs av gifta kvinnor, dvs. i praktiken en accelererad inflyttning till tätorterna. Re dan nu lägger emellertid bostadssituationen hinder i vägen för omflyttning av arbetskraft från överskotts- till underskottsområden. Olika hinder för kvinnans deltagande i förvärvslivet kan tas bort eller minska i betydelse. Inte ens en fördubbling av antalet daghemsplatser kan emellertid i avgörande grad påverka arbetskraftsutbudet.
De praktiska slutsatser som kan dras av det föregående är enligt utred ningen att en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik inriktad speciellt på de gifta kvinnorna får en fortsatt stor vikt. Utredningen framhåller ock så att det är naturligt att uppfatta prognosen för det samlade arbetskrafts utbudet som optimistiskt hållen. Den kräver både offentliga åtgärder och ganska radikala förändringar i kvinnors och arbetsgivares syn på »manliga» resp. »kvinnliga» arbeten för att slå in.
Vid beräkningen av den totala arbetstidens utveckling har de gifta kvin nornas medelarbetstid, som för år 1965 antagits vara 85 % av männens, förutsatts sjunka till 80 % år 1970. Sänkningen la?ror på att andelen gifta kvinnor med deltidsarbete väntas öka.
Utredningen anför att det är realistiskt att räkna med arbetstidsförkort ning även i framtiden. Utan att därmed söka prognosticera den arbetstids förkortning som kan väntas äga rum åren 1965—1970 har utredningen infört ett antagande som innebär en successiv nedgång till 42l/s timmars vecko arbetstid för de grupper som nu har 45 timmars arbetsvecka.
Beräkningarna av antalet förvärvsarbetande och förändringarna i me delarbetstid ger till resultat att arbetskraftsvolymen mätt i antal arbets
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
15
timmar kommer att minska med 0,3 % per år 1965—1970 mot en ökning med 0,6 % per år under perioden 1960—1965. Utvecklingen belyses i följan de tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Arbetskraftens förändringar åren 1960—1970
1960—1965
1965—1970
1.
Absoluta förändringar
(
tusental personer
)
Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år..................
+ 255
+ 118
Antal förvärvsarbetande..........................................
+ 157
+ 109
Antal årsarbetande1...................................................
+ 134
+ 49
Arbetskraftsvolym i timmar...................................
—
2.
Procentuell förändring över hela perioden
Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år..................
+ 4,9
+ 2,2
Antal förvärvsarbetande..........................................
+ 4,9
+ 8,3
Antal årsarbetande1.................................. .................
+ 4,3
+ 1,5
Arbetskraftsvolym i timmar...................................
+ 2,0
— 1,5
3.
Procentuell förändring per år
Medelfolkning i åldrarna 15—69 år......................
+ 1,0
+ 0,4
Antal förvärvsarbetande..........................................
+ 1,0
+ 0,7
Antal årsarbetande1...................................................
+ 0,9
+ 0,3
Arbetskraftsvolym i timmar...................... ............
+ 0,6
— 0,3
1 Utan arbetstidsförkortning.
Efterfrågan på arbetskraft åren 1965—1970. Utredningen har låtit inhäm ta uppgifter för de olika näringsgrenarna om deras väntade efterfrågan på arbetskraft. Denna genomgång har givit vid handen att stegringen av arbets- kraftsutbudet över perioden 1965—1970 skulle behöva vara 165 000 för att tillgodose efterfrågan i stället för de 110 000 som utbudsprognosen beteck nar som möjlig att uppnå. Efterfrågans fördelning på de olika näringsgre narna framgår av följande tabell.
Arbetskraftsefterfrågan åren 1965—1970 enligt planer och expertbedömningar
■ -
l
i
«
’ 1 i .
i i
Antal förvärvsarbetande
1965
Förändring 1965—1970
340 000 1 150 000
340 000 270 000 460 000 320 000 520 000
— 85 000 + 85 000 + 30 000 + 10 000 + 10 000 + 15 000 + 100 000
Offentliga tjänster............................................................
Totalt 3 400 000
+ 165 000
Totajt efter uppräkning för att medge kompensation för arbetstidsför-
+ 165 000 å 265 000 + 110 000
16
För jord- och skogsbruk beräknas en minskning med 85 000 medan alla övriga näringsgrenar väntas öka sin arbetskraftsefterfrågan. Den starkaste ökningen redovisas för offentliga tjänster med 100 000 och för industri och hantverk med 85 000.
Den beräknade efterfrågeökningen på 165 000 inkluderar inte personal behov på grund av arbetstidsförkortning. Om en sådan genomförs och får den omfattning utredningen antagit måste talet för arbetskraftsefterfrågan justeras uppåt med kanske så mycket som 100 000. Detta innebär att ga pet i arbetskraftskalkylen uppgår till mellan 55 000—155 000 förvärvs arbetande. De ställda anspråken på arbetskraft kommer alltså inte att kun na tillgodoses och utredningen har därför efter vissa överväganden som redovisas i rapporten reducerat anspråken för att åstadkomma balans mel lan möjligt utbud och väntad efterfrågan. Arbetskraftsökningen för indu strins del upptas till 45 000 i stället för till 85 000. Ökningen motsvarar det antal personer som krävs för att kompensera arbetstidsförkortningen. Sys selsättningsökningen inom den offentliga sektorn begränsas till 90 000.
Utredningen pekar avslutningsvis på vissa anpassningsproblem på ar betsmarknaden till följd av den arbetskraftssituation som förutses. Efter som den möjliga nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000 förvärvsarbetande består nästan helt av gifta kvinnor kan ökningen realise ras bara om det blir möjligt att undanröja de hinder som f. n. finns för gifta kvinnor att inträda på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbets- kraftstillskottet kommer att bestå av invandrare från utlandet. Frågan om invandringspolitikens utformning kommer därför att vara aktuell. Även om det är möjligt att öka arbetskraftstillgången med 110 000 personer torde det komma att uppstå problem eftersom tillskotten av arbetskraft inte upp träder där efterfrågan ökar. Detta skapar både geografiska och yrkesmässiga rörlighetsproblem.
Arbetskraftsutvecklingen åren 1970—1980. I denna kalkyl har prognosen för befolkningsutvecklingen utsträckts fram till år 1980. Utredningen under stryker att antagandena för 1970-talet blir osäkrare med hänsyn till möjlig heterna att på så lång sikt bedöma utvecklingen av sådana faktorer som invandring, fruktsamhet och dödlighet. Nettoinvandringen har antagits bli 10 000 per år. Utredningen pekar emellertid på förhållanden som kan påverka nettoinvandringen, t. ex. att balans uppnås på bostadsmarknaden eller att vi får mer internationaliserad arbetsmarknad.
Under 1970-talet förstärks förskjutningen av åldersfördelningen i ogynn sam riktning från produktionssynpunkt. Åldrarna 15—65 år ökas med en dast 70 000 av en total folkökning med ca 640 000. Vissa åldersklasser, ut bildningsgrupper och lokala grupper av gifta kvinnor väntas närma sig ett tak för yrkesverksamheten. Antalet årsarbetare beräknas som en följd härav stiga med mindre än 50 000 på ett årtionde eller med knappt 1,5 %. Det
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
17
motsvarande årliga tillskottet, ea 5 000 årsarbetare eller 0,1 a 0,2 %, liggei inom prognosens sannolika felmarginal.
I prognoserna för arbetskraften har man inte råknat med någon ökning av den äldre befolkningens arbetsinsats. Tvärtom har förskjutningen från jordbruk till stadsnäringar föranlett ett antagande om en mindre nedgång för männen i åldrarna över 64 år. Utredningen ställer 1 rågan om inte dessa grupper i växande grad kommer att betraktas som eu arbetskraftsreserv. Som utgångspunkt för bedömningen av denna reservs potentiella storlek anför utredningen att om var tionde person i åldersklasserna 65—75 år — utöver vad som antagits i arbetskraftsprognoserna — kunde beredas arbete skulle år 1980 ytterligare ca 85 000 personer tillföras arbetskraften.
Utredningen har antagit en fortsatt arbetstidsförkortning under första hälften av 1970-talet, som innebär genomförandet av 40-timmarsveckan. Därefter antas en paus i arbetstidsförkortningen inträda till 1970-talets slut.
Resultaten av beräkningarna beträffande arbetsmarknadens tillgångssida redovisas i följande tablå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
ökning 1970—1980
Antal personer i
arbetskraften
(folkräkningsdefinition)
Antal årsarbetare i
arbetskraften
+ 10 000
+239 000 — 56 000 +183000
+ 10 000
+ 94 000 —56 000 +38 000
Kvinnor
övriga.....................................................
Summa
+ 193 000
+ 48 000
ökningen av antalet personer i arbetskraften hänför sig nästan uteslu tande till gifta kvinnor, för vilka ett relativt osäkert antagande gjorts om en ökad förvärvsintensitet. Utredningen konstaterar att redan i denna omför delning av arbetskraften mot gifta kvinnor, med deltidsarbete i stor ut sträckning, ligger svårlösta anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med hänsyn till ovissheten om hur dessa problem kan komma att lösas fram står vinsten av arbetskraft som relativt osäker.
Sänkningen av årsarbetstiden till följd av den antagna arbetstidsförkort ningen har i kalkylen upptagits till 5 %. Detta skapar ett ytterligare behov av arbetskraft, som uppgår till ca 170 000 personer och som bör ställas mot ökningen av antalet årsarbetare i tablån med ca 50 000. Man skulle därmed stanna vid en minskning under 1970-talet av arbetskraftsvolymen mätt i antal årsarbetare som skulle uppgå till drygt 120 000. Utredningen anmär ker att enbart för att uppväga denna minskning skulle det krävas en ök ning av nettoinvandringen från antagna 10 000 per år till ca 30 000 per år.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Remissyttrandena över arbetsmarknadsutredningens förslag
Arbetsmarknadsutredningens förslag i stort har i allmänhet mötts positivt vid remissbehandlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen,
SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SACO förklarar sålunda att de i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag.
LO finner att flertalet av de förslag utredningen lägger fram är helt i linje med den nuvarande arbetsmarknadspolitiken, som LO vid flera tillfällen uttalat sitt stöd för. En allmänt positiv ståndpunkt till förslagen intar vidare bl. a. lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, flera länsstyrelser samt Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
I åtskilliga remissyttranden framhålls att betänkandet innehåller en vär defull översikt över arbetsmarknadspolitiska problem och problemlösningar. Man konstaterar att det över huvud taget torde vara första gången en sam manfattning gjorts av den svenska arbetsmarknadspolitiken. De framlagda förslagen anses medföra att den nuvarande arbetsmarknadspolitiken effekti veras. Svenska landstingsförbundet har det helhetsintrycket att utredning ens förslag till ökade resurser och deras användning är väl försvarbara med hänsyn till den avgörande betydelse som arbetsmarknadspolitiken har för såväl samhällets ekonomiska utveckling som för de enskilda människor, vilkas placering i arbetslivet av en eller annan orsak är problematisk.
I vissa remissyttranden, bland dem statskontorets, framhålls vidare att betänkandet får ses som ett förtroendeuttalande från arbetsmarknadspoli tikens intressenter för de väsentliga dragen i den nuvarande arbetsmark nadspolitiken.
Remissorganen riktar emellertid även en råd allmänna invändningar mot betänkandet. Man anmärker sålunda att betänkandet endast i mindre grad har karaktären av handlingsprogram, att några nya utvecklingslinjer knap past framförts utan att förslagen i flera avseenden får anses vara en sank- tionering av redan tillämpad praxis. Vidare noteras att diskussionerna i be tänkandet på ett flertal punkter inte mynnar ut i konkreta förslag utan stannar vid allmänt hållna uttalanden och rekommendationer.
En del remissmyndigheter — bland dem skogsstyrelsen, överbefälhavaren och några länsstyrelser — anser att utredningen överbetonat de åtgärder som främjar arbetskraftens geografiska rörlighet, medan lokaliserings- politiska synpunkter inte beaktats i tillräcklig utsträckning. Sambandet mellan rörlighetsstimulerande åtgärder och lokaliseringspolitik borde ha analyserats närmare. Länsstyrelsen i Västmanlands län har en annan upp fattning och anser att utredningen inte haft anledning att närmare gå in på lokaliseringspolitiska spörsmål bl. a. därför att lokaliseringspolitiken prövats av statsmakterna under de senaste åren.
Från många håll, bl. a. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges indu
19
striförbund, understryks att frånvaron av kostnadsberäkningar försvårar ställningstagandet till betänkandet i dess helhet och till de olika delförslagen.
Eu allmänt negativ inställning till utredningens förslag intar RLF och
Sveriges lantbruksförbund, som i sitt gemensamma yttrande avslutningsvis anför att betänkandet inte bör leda till att man låser fast den framtida ar betsmarknadspolitikens målsättning och utformning. Detta motiveras även av önskemålet att statskontorets pågående översyn av arbetsmarknadsverket och övriga myndigheter och organ inom arbetsmarknadspolitikens område bör redovisas före ett ställningstagande till den framtida arbetsmarknads politiken. I statskontorets översyn bör naturligen ingå även en diskussion kring avvägningen av olika arbetsmarknadspolitiska medel.
I fråga om arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder anser en del remissorgan — exempelvis konjunkturinstitutet,
SAF och RLF — att utredningen borde ha utförligare diskuterat arbets marknadspolitikens mål och ha lagt diskussionen till grund för förslagen om arbetsmarknadspolitikens utformning. Mellan förslagen borde ha gjorts en inbördes avvägning. I dessa delar anses betänkandet inte motsvara för
väntningarna.
LO instämmer med utredningen i att till målen för den ekonomiska poli tiken hör kraven på full sysselsättning, ett snabbt ekonomiskt framåtskri dande och ett stabilt penningvärde. Enligt LO:s bestämda uppfattning är dock den ekonomiska politiken ofullständig, om den inte inrymmer åtgärder för en jämnare fördelning av inkomsterna.
Utredningen har enligt LO:s mening kommit att förlora det struktur- politiska perspektivet. Arbetsmarknadspolitiken är till sitt innehåll i vä sentlig grad en långsiktigt syftande politik. En ekonomisk diskussion, som knappast berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del utgår från stabiliseringspolitiska, finner LO vara ofullständig. En intensifierad struk turpolitik i förening med de arbetsmarknadspolitiska medlen för att under lätta arbetskraftens anpassning skulle tvinga låglöneföretag och branscher att lägga om sin produktion. LO menar att företagen i den mån de inte kan betala högre löner skulle förlora arbetskraften och därmed kanske bli tvung na att lägga ned produktionen. Låglönegrupper på den tjänsteproducerande arbetsmarknaden skulle på samma sätt kunna förbättra sitt löneläge. En aktiv strukturpolitik medverkar alltså enligt LO inte enbart till att öka produktiviteten utan kan också bidra till en önskvärd inkomstutjämning, samtidigt som den underlättar för fackföreningsrörelsen att föra en soli darisk lönepolitik.
LO framhåller vidare att vissa allmänt kända faktorer i den kommande strukturutvecklingen borde ha bedömts från arbetsmarknadspolitiska ut gångspunkter. Den tekniska utvecklingen är visserligen svår att bedöma men man bör dock undersöka vad redan nu kända tekniska framsteg kan betyda för behovet av arbetskraft och vilka omställnings- och anpassningsproblem
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066
20
de kan föra med sig. Den internationella handelns utveckling är också ett fält
som starkt berör framtidens arbetsmarknadspolitik, eftersom förutsättning
arna för vissa branscher inom vårt näringsliv såväl på kort som lång sikt
kommer att radikalt förändras. Likaså berör vårt växande ansvar för ut
vecklingsländerna morgondagens arbetsmarknadspolitik. En annan vä
sentlig aspekt vid bedömning av det framtida behovet av arbetsmarknads
politiska insatser är de långsiktiga förändringarna i konsumenternas efter
frågan.
Kraven på vad som skall benämnas full sysselsättning har skärpts inte
minst genom de goda konjunkturer som kännetecknat efterkrigstiden och
urbaniseringsprocessen, som också påverkat den totala sysselsättningsnivån.
LO beklagar att utredningen inte närmare diskuterat innebörden av vad
som i dag är att anse som full sysselsättning. Denna diskussion är avgörande
för hur vår arbetsmarknadspolitik bör utformas.
Även TCO berör inkomstfördelningsfrågan och påpekar bl. a. att de
senaste årens snabba produktionshöjning i inte obetydlig utsträckning är
resultat av den fortgående omflyttningen av arbetskraft från områden med
låg till områden med hög produktivitet och lönsamhet. Rätt utnyttjad kan
arbetsmarknadspolitiken således utgöra ett av de effektivaste långsiktiga
bidragen till en lösning av låglöneproblematiken i dess olika aspekter.
Utredningens bedömning av utvecklingstendenserna på ar
betsmarknaden kritiseras av konjunkturinstitutet, som framhåller
att utredningen vid diskussionen av de framtida arbetskraftstillgångarna
har helt anammat de preliminära beräkningar som gjordes vid arbetsmark
nadsstyrelsens prognosinstitut våren 1964. Dessa beräkningar är emellertid
ytterligt schematiska och från metodisk synpunkt otillfredsställande genom
förda.
Statistiska centralbyrån påpekar att arbetskraftsprognosen i betänkandet
är preliminär och att den kommer att överarbetas i vissa delar inom cen
tralbyrån. Det förefaller dock som om prognosen inte kommer att behöva
revideras i någon väsentlig utsträckning. Inom centralbyråns prognosinsti
tut sammanställt material avsett att belysa den kvinnliga arbetskraften från
skilda aspekter kommer att komplettera utredningens. Det arbete som hit
tills utförts bekräftar utredningens resultat.
LO anser, att det hade varit värdefullt om utredningen i någon mån hade
försökt att analysera bruttoförändringarna på arbetsmarknaden fram till år
1980. Det skulle då ha varit lättare att precisera de arbetsmarknadspolitiska
insatserna med hänsyn tagen till bl. a. åldersförskjutningen, de gifta kvin
nornas ökade benägenhet att förvärvsarbeta, den ökade utbildningsfrekven-
sen och näringslivets strukturomvandling.
SACO ifrågasätter om arbetskraftsutbudet kan hållas uppe ens på en oför
ändrad nivå fram till 1970-talets slut. Mot bakgrunden av den allt mer
accentuerade knappheten på arbetskraft i flertalet europeiska länder före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
21
laller det väl optimistiskt att räkna med samma årliga nettotillskott utifrån som under 1950-talet. Mycket talar för att det hastigt växande utbildnings- intresset kommer att påverka yrkesintensiteten negativt i större utsträck ning än vad utredningen räknat med. Slutligen kan man enligt SACO inte förutsätta att inga som helst arbetstidsförkortningar skall genomföras under eu femtonårsperiod.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att den väntade kraftiga ök ningen av antalet arbetstillfällen och den svagare ökningen av arbetskrafts- tillgången endast gäller under förutsättning att nuvarande högkonjunktur består under den tid prognosen gäller, vilket ingalunda är säkert. Erfaren heten från tidigare ekonomiska utvecklingsskeden har nämligen visat att det finns skäl att bedöma situationen mera försiktigt. En avmattning i nu varande uppåtgående ekonomiska utveckling är långt ifrån otänkbar, även om detta inte skulle behöva leda till direkt lågkonjunktur. Om utvecklings takten på det ekonomiska området skulle avta, minskar också automatiskt efterfrågan på arbetskraft och de sysselsättningsskapande åtgärderna kom mer i stället i förgrunden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
2. Arbetsförmedling
Nuvarande förhållanden
Arbetsförmedlingens uppgifter. Den offentliga arbetsförmedlingen omfat tar alla slag av ax-betskraft och arbete. Förmedlingen skall bevaka att hjälp verksamheten för de arbetslösa anpassas till läget på arbetsmarknaden. En viktig uppgift är därför att samla in uppgifter om arbetslöshet och om vän tade förändringar på arbetsmarknaden. I första hand skall förmedlingen eftersträva utjämning på den egna orten och inom det egna förmedlings- området. Det åligger förmedlingen att i detta syfte bedriva ackvisition av arbetstillfällen och arbetskraft. För att nå utjämning inom hela landets ar betsmarknad äger samarbete rum mellan de olika förmedlingskontoren i form av omfattande interlokal förmedling.
För att söka mera långsiktiga lösningar av de arbetslösas sysselsättnings problem har förmedlingen möjligheter att utnyttja ett flertal olika hjälp- åtgärder. Arbetskraftens geografiska rörlighet främjas genom ekonomiska bidrag. Arbetsförmedlingen verkar även för att arbetskraften skall bli yrkes mässigt rörlig genom omskolning och fortbildning. Härvid har yrkesvägled ningen en stor uppgift inte endast vad gäller skolungdom, för vilken den bedrivs inom skolorna genom lektioner och föredrag, och för ungdom som nyss avslutat sin skolgång utan även för äldre arbetskraft för vilken om skolning eller fortbildning kan bli aktuell. För yrkesvägledningen står medi
22
cinska och psykotekniska experter till förmedlingens förfogande. Arbetslösa som av olika skäl inte kan placeras på den öppna marknaden — temporärt eller för längre tid — skall förmedlingen söka bereda sysselsättning i be redskapsarbete eller i s. k. skyddad sysselsättning. För de partiellt arbets föra skall arbetsförmedlingen vidta arbetsvårdande åtgärder. Även för detta ändamål kan förmedlingen utnyttja medicinsk och annan expertis.
Det åligger förmedlingen att aktivera de arbetskraftsresurser som finns, främst kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft. I förmedlingens uppgifter ingår vidare förmedling av praktikplatser till teoretiskt studerande och för den praktiska yrkesorienteringen inom grundskolans ram. I viss ut sträckning handhar arbetsförmedlingen även mönstring på fartyg och där med förenade göromål.
Arbetsförmedlingens organisation. Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över och ledning av arbetsförmedlingen. I länen handhas denna uppgift av länsarbetsnämnderna och i Stockholms stad av arbetsnämnden. I nämn derna, som utses av Kungl. Maj :t, är de tre största partsorganisationerna på arbetsmarknaden representerade.
Den egentliga förmedlingsorganisationen omfattade vid ingången av år 1964 25 huvudkontor, 234 avdelningskontor (varav 29 deltidskontor), 229 ortsombud och 193 lokalombud. Av avdelningskontoren var 15 tillfälligt inrättade.
Huvudkontoren är uppdelade på olika expeditioner, såsom för jordbruk, industri, byggnadsverksamhet osv. Där finns även yrkesväglednings- och arbetsvårdsexpeditioner samt tjänstemannaförmedling. Avdelningskontoren är indelade i klasser i förhållande till folkmängd, näringslivets struktur m. m. Förutom ortsombud och lokalombud har under de senare åren före kommit även s. k. ambulatorisk arbetsförmedling, vilken utgår från huvud- eller avdelningskontor.
Personalrekryteringen vid arbetsförmedlingen sker genom årlig antagning av aspiranter. Utbildning och fortbildning av personalen sker genom kurser som anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Antalet heltidsanställda tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbets förmedlingskontor uppgick vid ingången av år 1964 till 2 250. Personalens fördelning på verksamhetsgrenar framgår av följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Verksamhetsgren
Antal tjänstemän
Allmän förmedling in. m........................................................... 1181 Y rkesvägledning......................................................................... 137 Arbetsvärd................................................................................... 230 Länsarbetsnämndernas kanslier............................................... 456 Kontorsbiträden......................................................................... 246
Summa 2250
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
23
Omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953
—
1962.
Tillsatta platser (1 000-tal) år]
1953
1954
1955
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
Jordbruk och
skogsbruk...........
70
80
63
63
59
55
55
53
50
43
Industri och
hantverk.............
98
117
117
99
93
80
101
117
115
106
Byggnadsverk
samhet.................
128
117
112
116
112
115
109
100
95
96
Samfärdsel..............
180
185
215
213
171
157
170
162
137
146
Handel.....................
137
139
146
132
125
117
128
143
145
135
Förvaltning och
fria yrken...........
83
86
82
81
83
79
85
91
99
109
Hälso- och sjukvård
20
24
25
22
21
21
22
22
22
23
Husligt arbete ....
162
153
148
142
139
137
135
129
119
in
Genomgående
yrken...................
96
108
121
96
86
94
97
101
89
92
Annat arbete.........
31
29
22
27
26
20
18
24
17
18
1005
1038
1051
991
915
875
920
942
888
879
Därav i samverkan
mellan olika ar
betsförmedlingar
77
87
69
64
59
51
59
71
71
66
Lediga platser ....
1175
1238
1244
1174
1075
1013
1084
1167
1126
1103
Arbetssökande
personer..............
660
679
684
718
696
714
716
716
717
744
Utredningen
Som framgår av den nyss angivna sammanställningen har den totala plats
tillsättningen under perioden minskat med 12 %. Denna utveckling bör en
ligt utredningen inte ses som ett uttryck för minskad effektivitet i förmed
lingsverksamheten. Den är i stället ett resultat av den utjämning och stabili
sering av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden som ägt rum under
efterkrigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslös
het och arbetskraftsbrist i regel betydligt större än under senare år. Sådana
lägen ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, in
klusive en inte önskvärd överrörlighet. Med den fortgående stegringen av
utbildningsnivån och anspråken på yrkeskvalifikationer inom näringslivet
har vidare följt ökade kvalitativa krav på förmedlingsarbetet. Tillsättning
av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsätter givetvis en mer
kvalificerad och tidskrävande insats från förmedlingens sida än ett rutin
mässigt anvisande av arbetslösa till mer eller mindre tillfälliga anställ
ningar med okvalificerade arbetsuppgifter.
Den högre kvaliteten på förmedlingsarbetet, en väntad successiv ökning
av antalet sökande till förmedlingen samt stegrade anspråk i övrigt på för
medlingens tjänster för med sig krav på större resurser för förmedlingen.
24
Kungl. Maj.ds proposition nr 52 år 1966
Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbets
förmedlingens betydelse härför är det enligt utredningens mening ange
läget att dessa krav tillgodoses i den takt de ger sig till känna. Detta
kommer utan tvivel att föra med sig ökade kostnader för arbetsförmed
lingsverksamheten. I gengäld kan dock kostnaderna för sysselsättnings-
skapande åtgärder väntas minska, åtminstone vid en oförändrad ambitions-
grad för sådana åtgärder. En snabb och smidig anpassning av arbetskraften
till förhållandena på den öppna marknaden ger också betydande samhälls
ekonomiska vinster. Samtidigt främjas den enskildes trygghet. Man bör
därför enligt utredningens mening inte av statsfinansiella skäl avstå från
att anpassa arbetsförmedlingsorganisationen till arbetsmarknadspolitikens
krav.
Förmedling sorganisationens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska
läget. F. n. har arbetsmarknadsverket större frihet att lokalt och temporärt
med kort varsel sätta in sysselsättningsskapande åtgärder, t. ex. beredskaps
arbeten, än att förstärka förmedlingsorganisationen. Ett sådant förhållan
de kan enligt utredningens uppfattning bli till förfång för en av huvud
linjerna i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning
till förändringar inom näringslivet. Utredningen föreslår därför att arbets
marknadsstyrelsen får möjligheter att i extraordinära arbetsmarknads
situationer, som gör en tillfällig ökning av arbetsförmedlingspersonalen
nödvändig, inom av statsmakterna angivna gränser utnyttja sakanslag som
står till styrelsens disposition. Som en följd av detta förslag bör den i av-
löningsstaten för arbetsförmedlingen upptagna anslagsposten till Avlö
ningar till tillfällig personal utgå. Den personal som nu är avlönad av
medel från denna anslagspost bör avlönas från anslagsposten till Av
löningar till övrig icke-ordinarie personal. Sistnämnda anslagspost bör med
hänsyn härtill räknas upp i motsvarande grad. Även kostnader för rese
ersättningar och traktamenten bör inom vissa gränser få bestridas från
sakanslag i lägen då förmedlingspersonal snabbt behöver flyttas om i stor
omfattning.
Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsomsättningen. En grundläg
gande förutsättning för att arbetsförmedlingen på ett tillfredsställande sätt
skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att utjämna tillgång och efterfrågan
på arbetskraft är uppenbarligen att förmedlingens andel i den totala ar
betskraftsomsättningen är tillräckligt stor. Även om aktuella uppgifter
saknas om hur stor förmedlingens omsättningsandel är, framstår det som
klart att andelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otillräcklig.
Detta gäller bl. a. vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Behovet av
intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraften
och de hemarbetande kvinnorna motiverar även en viss ökning av omsätt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
25
ningsandelen. Utredningen föreslår att förutsättningar skapas för att göra
eu sådan ökning av förmedlingens oinsättningsandel möjlig.
Yrkesvägledning. I syfte att höja kvaliteten i förmedlingsarbelet bör för
medlingsåtgärderna i större utsträckning än som f. n. är fallet föregås av
yrkesvägledande åtgärder och anlagsprov. Insatser av detta slag skall en
ligt utredningens mening inte ingå i handläggningen av varje förmedlings-
äreride utan förbehållas fall där de är ett villkor för att man skall kunna
prestera lämplig arbetsanvisning. Frekvensen av sådana fall ökar emellertid.
En orsak härtill är strukturförändringarna inom näringslivet med därav
följande behov av yrkesbyten. En annan orsak är att arbetsförmedlingen
under senare år fått avsevärt bättre möjligheter att medverka till utbild
ning och omskolning. En ökning av de yrkesvägledande insatserna förut
sätter att yrkesvägledningen byggs ut.
Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesväg-
ledningsexpeditioner som att anordna nya expeditioner vid en del s. k.
kretskontor. Åtskilliga av de kretskontor som nu saknar expeditioner bör
dock kunna betjänas genom ambulerande yrkesvägledningsverksamhet.
Yrkesvägledande åtgärder kräver inte alltid insatser av specialister. Att
t. ex. upplysa om utbildningsvägar och anvisa lämpligt informations
material är något som alla arbetsförmedlare bör kunna göra. Detta för
utsätter dock att förmedlarna har åtminstone elementära kunskaper om
yrkesvägledning och det informationsmaterial som yrkesvägledningen ut
nyttjar. Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket
bedrivna utbildningen av arbetsförmedlare utvidgas till att omfatta även
yrkesvägledning.
Arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Det är självklart att ar
betsförmedlingen måste kunna ge sådan information om konkreta förmed-
lingserbjudanden att arbetssökande och arbetsgivare får tillförlitlig grund
för sina ställningstaganden. Arbetsförmedlingen måste dessutom kunna
ge en mer allmän information om det aktuella arbetsmarknadsläget och
väntade förändringar i detta. Det måste anses vara en viktig uppgift för
arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna att genom lägesöversik-
ter och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling kan ge
sådan information till arbetssökande och arbetsgivare. Enligt utredningens
mening bör vidare television, radio samt riks- och lokalpress användas i
betydligt större utsträckning än hittills för att sprida information om ak
tuella arbetsmarknadsfrågor. Detta skulle göra det lättare för arbetsför
medlingen att åstadkomma en rationell utjämning på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingens personalrekrytering. Höga fordringar måste ställas
på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och ar
betsmarknad samt personlig lämplighet. Avgörande för att arbetsförmed-
26
lingen skall kunna försäkra sig om personer med sådana kunskaper och
egenskaper är uppenbarligen de löner som kan erbjudas aspiranterna. Re-
kryteringslönerna måste därför ägnas fortlöpande uppmärksamhet av ar
betsmarknadsverket.
Förmedlingspersonalen som i tjänsten vinner överblick över arbets
marknaden kan förutsättas få särskild benägenhet att gå över till annan
verksamhet om löneförhållandena inom förmedlingen framstår som oför
delaktiga. Å andra sidan bör förmedlingen ha intresse av att kunna an
ställa personer med relativt lång tids erfarenhet av arbetsförhållanden
inom visst område av näringslivet. Ett ömsesidigt utbyte av personal mel
lan förmedlingen och näringslivet får anses önskvärt. En förutsättning
härför är dock att arbetsmarknadsverket får större frihet att smidigt an
passa lönesättningen efter förhållandena i de särskilda fallen.
Några villkor om formell kompetens finns f. n. inte vid antagning av
aspiranter till förmedlingen. Utredningen anser inte att denna ordning bör
ändras. Till yrkesvägledningen rekryteras numera aspiranterna i stor
utsträckning från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning.
Utredningen anser denna praxis vara sakligt motiverad men framhåller att
det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas även inom yrkes
vägledningen.
Av arbetsvårdspersonalen bör krävas grundliga kunskaper i psykologi
och sociallagstiftning. Rekryteringen av denna personal bör därför inriktas
på personer med kunskaper i dessa ämnen som i huvudsak motsvarar
examen från socialhögskola. För att en sådan rekrytering skall kunna ske
kan eventuellt inom arbetsvärden behöva införas en reglerad befordrings-
gång som liknar den som nu finns inom yrkesvägledningen.
Den interna utbildningen av förmedlingens personal. Under åren 194&—
1963 bär visserligen den interna utbildningsverksamheten sexdubblats men
den helt övervägande delen av verksamheten riktar sig till aspiranter
och
specialister inom förmedlingen. Förmedlingspersonalen behöver ständigt
hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och inom andra
samhälleliga aktiviteter som är av betydelse i förmedlingsarbetet liksom
också med nya arbetsmetoder m. in. Utredningen yrkar därför på att denna
utbildningsverksamhet byggs ut kraftigt. Målet bör vara att ge utbildningen
sådan omfattning att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbild
ningskurs varje år.
Ombudsorganisationen. Arbetsförmedlingen är i glesbygder och på
mindre orter till stor del representerad av orts- och lokalombud. Ombuden
utför utan tvivel ett i förhållande till tjänstgöringstid och förutsättningar i
övrigt gott arbete. Det ligger emellertid i sakens natur att ombud med
obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966
27
sina arbetsuppgifter inte kan göra samma arbetsinsats som fast inrättade
förmedlingskontor. Samtidigt är det ofta just i glesbygder och på mindre
orter som de besvärligaste arbetsinarknadsproblemen finns. Det bär t. ex.
beräknats att ca 25 % av den registrerade arbetslösheten i landet finns i
områden som är betjänade av ombud. Till detta kommer att dessa områden
har en ofta betydande latent arbetslöshet. Utredningen föreslår därför att
omhudsföfmedlingen såvitt möjligt ersätts med förmedling från kontor
som är väl utrustade med personal och förlagda till lämpliga centralorter.
Detta behöver enligt utredningen inte innebära att ett stort antal nya
kontor inrättas. Det bör liksom hittills i viss utsträckning vara möjligt
att lita till ambulerande förmedlingsverksamhet. Denna förmedlingsform
hedrivs redan med positiva resultat. En utbyggnad kräver dock personalför
stärkningar som arbetsmarknadsstyrelsen bör precisera närmare.
Utredningen förutsätter att förmedlingsverksamheten inom vissa områden
av olika skäl måste bygga på ombud även i fortsättningen. Dessa ombud
bör genom länsarbetsnämndernas försorg ges sådan utbildning och sådant
stöd i sitt arbete att förmedlingsservicen i fråga om sin kvalitet så nära
som möjligt ansluter till den som tillhandahålles i orter med kontor.
Resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen. För arbetssökande hos
t. ex. ombud eller enmanskontor kan det vara nödvändigt att resa till huvud-
eller avdelningskontor för att där överlägga med yrkesvägledare, arbets-
vårdare eller andra specialister om en adekvat arbetsplacering. Som ett
led i strävandena att ge alla arbetssökande likvärdig förmedlingsservice
föreslår utredningen att arbetsförmedlingen ges möjlighet att betala rese
ersättningar och traktamenten till sökande som är inskrivna hos förmed
lingen. Denna möjlighet är nu begränsad till de partiellt arbetsföra.
Varsel vid driftnedläggelser och driftinskränkningar. Utredningen fram
håller att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen
är en förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det nu
gällande varselsystemet anses ha fungerat tillfredsställande. Utredningen
anser sig därför inte ha anledning föreslå någon ändring av det nuvarande
systemet som bygger på frivilliga överenskommelser.
Särskilda yttranden
Ledamoten Gustavsson anför att de arbetsbyten som sker utan förmed
lingens medverkan, inte minst genom annonsering i dagspressen, är synner
ligen värdefulla för arbetstagarna. Detta utbud av arbetstillfällen bör inte
minska utan gärna öka. Den enligt utredningens mening önskvärda ök
ningen av arbetsförmedlingens omsättningsandel bör inriktas på områden
där behov och brister föreligger. En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle
kraftigt öka arbetsförmedlingens omsättningsandel, främst genom att den
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
dolda arbetslösheten som f. n. inte kominer till förmedlingens kännedom
skulle uppdagas och bli bättre åtkomlig för förmedlingsåtgärder.
I yttrandet framhålls vidare att det synes tveksamt om förmedlingsverk
samheten i glesbygder och på mindre orter blir tillfredsställande om verk
samheten koncentreras till större centralorter.
Ledamoten Petersson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens
förslag att arbetsförmedlingspersonal skall få anställas samt reseersätt
ningar och traktamenten bekostas med anlitande av sakanslag. Anledning
saknas att på detta sätt frångå den normala ordningen inom statsförvalt
ningen för att täcka personalkostnader. Arbetsmarknadsverkets båda av-
löningsanslag bör under posterna till tillfällig personal i stället inrymma
belopp som är reserverade för extraordinära arbetsuppgifter.
Remissyttrandena
Beträffande arbetsför in edlingsorganisationen i all
mänhet understryker arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnder
na, att om arbetsförmedlingen skall kunna tillgodose det växande service
behovet på ett tillfredsställande sätt, det krävs att förmedlingens organisa
tion förstärks väsentligt och att förmedlingsarbetet fortsätter att effektivi
seras.
LO är inte övertygad om att själva målsättningen och inriktningen på för
medlingsarbetet motsvarar dagens krav och ifrågasätter om företag med på
tagligt stor arbetskraftsomsättning på grund av lönesättning och brister i
personalpolitiken bör få belasta arbetsförmedlingen i lika hög grad som f. n.
Företag med god lönesättning och i övrigt goda arbetsförhållanden, som nu
i mindre grad kan använda arbetsförmedlingen, skulle samtidigt kunna få
bättre service och därigenom stimuleras att i högre grad utnyttja arbetsför
medlingens resurser. Vid brist skulle arbetskraften genom förmedlingens
insatser i allt större utsträckning gå över till företag med gott löneläge och
i regel också hög produktivitet eller samhällsviktig funktion.
SAF, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund anför att det
principiella statsmonopol som råder på arbetsförmedlingens område medför
höga krav på den offentliga arbetsförmedlingens service. Skulle man på ett
speciellt område inte klara denna service tillfredsställande, förefaller det
rimligt att noggrant överväga om privata organ kan lyckas bättre. Om en
skilda organ med särskilda förutsättningar härför under arbetsmarknads
styrelsens överinseende lämnar service på speciella områden, t. ex. förmed
ling av högre tjänstemän, specialister m. fl. med mycket begränsad arbets
marknad, behöver detta inte påverka möjligheterna att driva en effektiv
arbetsmarknadspolitik. Grossistförbundet understryker vidare behovet av
skrivbyråverksamheten som den offentliga arbetsförmedlingen rimligen
inte kan utföra.
29
TCO uttalar däremot att om arbetsförmedlingen f. n. inte anses vara ett
effektivt serviceorgan detta inte bör leda till att förmedlingsuppgifter över
förs till privata institutioner. Det naturliga bör i stället vara att bygga ut
förmedlingen så att den verkligen kan förmedla alla slag av arbete för alla
grupper av arbetssökande.
Utredningens förslag att sakanslag skall 1'å anlitas för att
bestrida kostnader för tillfälliga personalökning-
a r in. in. biträds av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO och
TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett genomförande av förslaget av
sevärt skulle öka verkets möjligheter att snabbt kunna sätta in speciella för-
medlingsaktioner och därigenom reducera behovet av andra, mera kostnads
krävande åtgärder mot arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Styrelsen fram
håller också, att större anslag för tillfällig personal i verklig mening bör
övervägas.
SAF och Sveriges industriförbund instämmer i att åtgärderna måste sättas
in snabbt för att långtgående ekonomisk-politiska ingripanden skall kunna
undvikas men ifrågasätter om detta kan motivera att man frångår den nor
mala ordningen inom statsförvaltningen för att täcka rese- och traktaments-
kostnader.
Enligt riksrevisionsverket bör i princip avlöningar till tillfällig personal
inte belasta sakanslag utan avlöningsanslag. Om en av sysselsättningsrubb-
ningar framkallad katastrofsituation leder till att tillfällig personal måste
nyanställas i stor omfattning, torde avlöningsanslaget, som är av förslags-
karaktär, kunna överskridas i erforderlig mån. Samma inställning har läns
styrelsen i Kronobergs län.
Även statskontoret anser att avlöningar till tillfällig personal tills vidare
lämpligen kan belasta avlöningsanslaget.
SR yttrar att det i extraordinära arbetsmarknadssituationer torde ställas
särskilt stora krav på arbetsförmedlingspersonalen. I sådana situationer
torde det endast i mycket begränsad utsträckning vara möjligt att tillfälligt
anställa personer som har nödvändiga kvalifikationer. Mot denna bakgrund
finner förbundet utredningens förslag mindre välbetänkt.
Länsarbetsnämnden i Södermanlands län frågar sig var man i dagens
arbetsmarknad kan finna personal som är villig att ta anställning på så
osäkra villkor som skulle erbjudas.
I fråga om arbetsförmedlingens andel av arbets-
kraftsom sättningen påpekar SACO att tendensen med starkare
målinriktning av studierna kommer att ställa stora anspråk på förmedlingen
av praktikplatser. Det är även angeläget att öka arbetsförmedlingens andel
av omsättningen på tjänstemannasektorn. TCO framhåller starkt betydelsen
av en förstärkt tjänstemannaförmedling.
Enligt konjunkturinstitutets uppfattning hade det varit önskvärt att en
mer allsidig belysning hade givits av de möjligheter — tidningsannonsering,
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1 !)!>(>
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
organisationskontakter etc. -— som står till buds för arbetsgivare och arbets
tagare att få kontakt med varandra. Den snäva avgränsning som utredning
en valt gör det svårt för läsaren att på ett tillfredsställande sätt ta ställning
till förslaget.
Svenska landstingsförbundet menar att utredningen borde ha redovisat
vilka åtgärder som kan vidtas för att öka andelen i arbetskraftsomsättning-
en, kostnaderna härför samt hur en ökande andel återverkar på möjligheter
na att nå resultat beträffande de svårplacerade grupperna.
RLF och Sveriges lantbruksförbund finner det svårförståeligt, varför det
anses angeläget att öka arbetsförmedlingens omsättningsandel. ökningen
behöver ju i och för sig inte vara ett tecken på ökande effektivitet i verksam
heten. Det är snarare önskvärt att höja kvaliteten än kvantiteten på arbets
förmedlingens verksamhet.
I utredningens uttalande om behovet av fortsatt utbyggnad av yrkes
vägledningen instämmer bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, som finner
behovet härav uppenbart, skolöverstyrelsen och De erkända arbetslöshets
kassornas samorganisation.
LO betonar värdet av att höja arbetsförmedlingsåtgärdernas kvalitet ge
nom ökad yrkesvägledning och möjligheter att i större utsträckning anlita
anlagsprövning i förmedlingsarbetet.
Skolöverstyrelsen understryker starkt behovet och vikten av yrkesvägled
ning för vuxna, för vilka omskolning eller annan utbildning anses aktuell.
Att vissa kunskaper om yrkesvägledning ges vid grundutbildningen av ar-
betsförmedlingstjänstemännen finner arbetsmarknadsstyrelsen vara en
önskvärd åtgärd därför att det inte går att dra en skarp gräns mellan arbets
sökande som behöver råd av yrkesvägledningsexperter och andra arbets
sökande. Skolöverstyrelsen anser att denna utvidgning av personalutbild
ningen bör komma till stånd snarast möjligt. TCO föreslår att utbildningen
därutöver skall omfatta arbetsvårdsfrågor.
Med anledning av vad utredningen anfört om arbetsförmedling
ens informationsverksamhet uttalar LO, att förmedlingen bör
ge en bättre och öppnare information om företagens lönesättning, lönesprid
ning och övriga villkor och förhållanden på den tilltänkta arbetsplatsen
samt bättre service åt ombytessökande och en intensifierad ackvisitions-
verksamhet. Därigenom får de arbetssökande fler valmöjligheter och arbets
givarna bättre information om tillgänglig arbetskraft.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om det inte också vore önskvärt
att verket gav lokala och regionala översikter över det aktuella och beräk
nade utbudet av arbetskraft med eller utan yrkestillhörighet. En informa
tion av antytt slag skulle i hög grad kunna bli vägledande för den lokalise
ringspolitik som kommer att bedrivas jämsides med och delvis komplettera
arbetsmarknadspolitiken.
Vad angår arbetsförmedlingens personalrekrytering
31
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att aspirantlönegraden A 11 i dag inte
verkar lockande på kvalificerade sökande när därtill kommer att beford-
ringsmöjligheterna inåste anses ogynnsamma därför att ett betydande antal
av tjänsterna inom förmedlingen är placerade endast i lönegrad A 13.
Beträffande förslaget att införa reglerad befordringsgång för befattnings
havare inom arbetsvärden ställer sig styrelsen tveksam till åtgärder som le
der till kategoriklyvningar bland tjänstemännen på fältet. Speciella rekryte
rings- och befordringsbestämmelser för en viss grupp, som i praktiken när
mast omöjliggör utbyte av tjänstemän med andra delar av verksamheten, är
inte önskvärda. Det är emellertid synnerligen angeläget att mer allmänt
kunna rekrytera tjänstemän med högre grundläggande utbildning till arbets
förmedlingen. Styrelsen avser därför att överväga detta spörsmål i samråd
med berörda organisationer.
Av bl. a. de skäl som arbetsmarknadsstyrelsen anfört avstyrker också LO
förslaget om reglerad befordringsgång.
Skolöverstyrelsen ifrågasätter om det inte åtminstone vid huvudkontor
kunde anställas fackutbildad personal med praktiska erfarenheter av bl. a.
arbetsmetoder och arbetskrav inom mer vanligt förekommande yrken.
Vad utredningen anfört om behovet av ökad intern personal
utbildning inom arbetsförmedlingen understryks av arbetsmarknads
styrelsen. Även SAF och Sveriges industriförbund finner den föreslagna för
bättringen av personalutbildningen betydelsefull och understryker i sam
manhanget vikten av att förmedlingstjänstemännen bibringas kunskaper
om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken.
Till utredningens förslag ansluter sig vidare skolöverstyrelsen och TCO.
Utbildningen bör dock enligt TCO anordnas som två- eller treveckorskurser
vartannat resp. vart tredje år i stället för en vecka varje år.
LO anser att det med hänsyn till att en analys av verksamheten saknas
är svårt att bedöma utbildningsbehov och resultat. LO kan dock instämma
i utredningens allmänna slutsats att utbildningsverksamheten bör byggas
ut kraftigt. Kurserna för aspiranter (assistentkurserna) bör inte, såsom
skett under senare år, krympas tids- och innehållsmässigt utan i stället för
bättras och utökas, bl. a. för att arbetsmarknadsverket skall kunna behålla
sin breda rekryteringsbas av personer med kontakt och erfarenhet från
arbetslivet.
Personalutbildningsberedningen anmärker att nödvändiga uppgifter om
de föreslagna kursernas syfte, omfattning, innehåll m. m. saknas i förslaget.
Beredningen ser sig följaktligen inte i stånd att uttala någon mening om det
berättigade i att fastställa just en kursvecka i genomsnitt per anställd och
år som lämplig ram.
Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO, Svensk industriför
ening, SAF, Sveriges industriförbund och TCO tillstyrker utredningens för
slag beträffande ombudsorganisationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 19116
32
Länsarbetsnämnderna i Kopparbergs och Västerbottens län menar att
även enmanskontoren bör dras in, eftersom erfarenheten visar att dessa
kontor inte kan lämna fullgod förmedlingsservice åt allmänheten. TCO har
samma uppfattning.
Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att en koncentration av förmedlings
organen till färre enheter pågår. Denna utveckling rymmer emellertid för
glesbygdens del problem, vilkas lösning behöver övervägas noga.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län påpekar att ambulatorisk förmed
ling i stället för ombud inte har enbart fördelar, eftersom förmedlingstjänste-
männen inte kan äga den ingående personkännedom som ett ombud onek
ligen har. Samma synpunkt anför länsstyrelsen i Jämtlands län, som därför
finner en ambulerande förmedling mindre lämplig i vidsträckta län.
SR ifrågasätter om inte inrättandet av nya kontor och resebidrag till
arbetssökande blir mycket kostnadskrävande och föreslår att tjänstemän
från huvudkontoren eller de större avdelningskontoren i länen reser ut till
de olika kommunerna och där har mottagning för arbetssökande på be
stämda tider.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Uppsala län, som därut
över anser att det borde finnas arbetsförmedlingstjänstemän som på kallel
se kunde besöka en eller flera familjer för att diskutera familjemedlemmar
nas möjligheter till utbildning och anställning vid flyttning till annan ort.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker att av
vecklingen av ombud bör ske försiktigt så att man inte försvårar kassamed
lemmarnas möjligheter att vid arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen
minst en gång per vecka.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län ifrågasätter om glesbygden
och de mindre orterna kan få en tillfredsställande lokal förmedling om verk
samheten koncentreras till större centralorter och ser en lösning i att be
hålla nuvarande ombudsorganisation och ge samtliga ortsombud eu väsent
ligt bättre utbildning.
Lantbruksstyrelsen anser att ombuden bör behållas vid sidan av central
orternas arbetsförmedlingar. Ombuden bör dock endast ha informativa upp
gifter och inte bedriva förmedlingsverksamhet. Liknande synpunkter anförs
av RLF och Sveriges lantbruksförbund.
Förslaget om resebidrag till arbetssökande hos för
medlingen tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO, RLF, Sveriges
lantbruksförbund och länsstyrelsen i Örebro län.
I anslutning till vad utredningen anfört i fråga om varsel vid
driftnedläggelser m. m. upplyser arbetsmarknadsstyrelsen att
rekommendation om varsel vid planerade personalutvidgningar i februari
1965 har utgått till medlemmarna i SAF och Sveriges industriförbund.
LO och SR ifrågasätter om inte varseltiden borde förlängas med hänsyn
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
till att nu gällande två månader inte sällan visat sig vara alltför kort tid för
att göra ändamålsenliga omplaceringar av arbetskraften möjliga.
Svenska stadsförbundet påpekar att kommunerna f. n. inte nås av varsel.
Kommunernas styrelser måste emellertid på ett tidigt stadium få kännedom
om sådana för den kommunala planeringen i många fall avgörande faktorer
som mer betydande förändringar i driften vid ortens industriföretag. Även
om arbetsmarknadsmyndigheterna i praktiken ofta tar sådan kontakt med
de kommunala myndigheterna, föreligger inte någon organiserad och auto
matisk rapporteringsrutin i dylika fall. Det är en fråga av största vikt för
kommunerna att en generell informationsskyldighet av antydd art blir
genomförd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
83
3. Yrkesutbildning
Nuvarande förhållanden
Yrkesutbildningens omfattning m. m. Anordnande av yrkesutbildning.
Vuxenutbildning sker f. n. dels direkt inom näringslivet, dels genom den
omskolnings- och fortbildningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknads
verket i samarbete med skolöverstyrelsen eller med annan huvudman. Stor
betydelse har även den vuxenutbildning som sker inom det ordinarie yrkes-
utbildningsväsendet, enskilda och statsunderstödda skolor för yrkesutbild
ning samt genom de frivilliga bildningsorganisationerna och genom korres
pondenskurser.
I huvudsak svarar företagen själva för kostnaderna för företagsutbildning-
en. Arbetsmarknadsverket kan emellertid lämna bidrag till kursavgifter vid
företagsutbildning i vissa fall. Sådana bidrag kan bl. a. lämnas till företag,
som handhar utbildning av arbetslösa m. fl. i samband med industrilokali
sering.
De grundläggande bestämmelserna om utbildning av arbetslösa finns i
kungörelserna den 29 juni 1945 (nr 445, ändrad 1954: 422 och 1957: 129)
ang. yrkesutbildningskurser för arbetslösa och den 5 juni 1963 (nr 427, änd
rad 1964: 492) om utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Kurserna står
under ledning av skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Ämbetsverken har tillsatt ett samarbetsorgan, »Sainarbetsdelegationen för
omskolningskurser in. m.». I varje län finns en kursstyrelse för samtliga cen
trala arbetslöshetskurser inom länet samt en rådgivande kursnämnd för
varje yrke eller grupp av närliggande yrken.
Det finns tre olika typer av arbetslöshetskurser. Nybörjarkurser, för
grundläggande utbildning av arbetslös ungdom utan utbildning, fortbild
ningskurser för kompletterande yrkesutbildning av arbetslösa med viss yr-
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
34
keserfarenhet samt omskolningskurser för grundläggande utbildning av
arbetslösa i syfte att placera dem inom annat yrkesområde. I begränsad om
fattning anordnas därjämte utbildningskurser i yrken inom vilka det med
hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse
att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft. Dessa kurser står öppna
även för inte arbetslösa.
Omskolningsverksamheten hade fram till år 1957 relativt obetydlig om
fattning men har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 pågick 55
arbetslöshetskurser inom 14 yrkesområden. Trots betydande organisatoriska
svårigheter ökade antalet kurser anordnade av dåvarande överstyrelsen för
yrkesutbildning under budgetåren 1957/58—1962/63 till resp. 155, 350, 550,
614, 700 och 1 000 kurser.
Kurstiden vid de av överstyrelsen anordnade kurserna varierar från tolv
veckor till två år. Utbildningen avser ett stort antal yrkesspecialiteter. I
september 1963 förekom utbildning inom motorbranschen i nio yrken, inom
byggnadsindustrin i fem yrken, inom grafisk industri i ett yrke, inom han
del och kontor i tre yrken, inom hotell och restaurang i två yrken, inom
hälso- och sjukvård i sju yrken, inom konfektion i ett yrke, inom metall
industri i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i fem yrken, inom trä
industrin i fyra yrken samt i tre olika former av husligt arbete. Dessutom
förekommer anpassningskurser för handikappade samt andra mer eller
mindre tillfälligt anordnade kurser.
Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har arbetslösa m. fl. kunnat få utbildning
även inom det ordinarie undervisningsväsendet och inom näringslivet.
Detta har gjort det möjligt att anordna ett avsevärt antal kontors- och
handelskurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar
i samarbete med yrkesskolor, privata skolor, branschorganisationer, en
skilda företag, bildningsorganisationer och liknande. Kostnaderna för un
dervisningen bestrids i sådana fall av arbetsmarknadsverket i form av
kursavgifter.
Utbildning av arbetslösa bedrivs nästan uteslutande genom särskilda kur
ser som anordnas av skolöverstyrelsen. För partiellt arbetsföra har däremot
möjligheterna till enskild utbildning inom det ordinarie undervisnings
väsendet eller inom näringslivet utnyttjats i relativt stor utsträckning.
Det totala antalet personer i utbildning uppgick enligt arbetsmarknads
styrelsens redovisning under budgetåren 1959/60—1963/64 i runda tal till
resp. 11 000, 14 000, 20 000, 32 000 och 35 000. Dessa tal innefattar samtliga
personer som under resp. budgetår varit i utbildning, alltså även sådana
som varit i utbildning över budgetårsskiftena.
Utbildningsbidrag. Till den som deltar i omskolnings- eller fortbildnings
kurs, som anordnats enligt 1945 års kungörelse, eller eljest av sysselsätt-
ningspolitiska skäl bereds yrkesutbildning kan utbildningsbidrag utgå under
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
35
förutsättning att arbetslöshet, risk för arbetslöshet eller placeringssvårig-
heter på arbetsmarknaden har förelegat för honom, att han fyllt 21 år och
sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt att utbildningen
bedöms vara ägnad att underlätta stadigvarande arbetsplacering, som inte
anses kunna komma till stånd utan sådan utbildning. Undantag från 21-
årsregeln gäller elever vid riksyrkesskolor, hjälpklass- och särskoleelever
samt ensamstående mödrar, partiellt arbetsföra och flyktingar. Undantag
från regeln gäller vidare personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av
följande tre grupper:
1. arbetslösa inom Norrland samt inom Kopparbergs och Värmlands län,
2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av före
tag till arbetslöshetsorter samt
3. personer med försörjningsbörda.
Undantag enligt 1—3 gäller under förutsättning att sökanden tidigare
haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, att han inte kan bere
das utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han inte heller
kan beredas omskolning på hemorten.
Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, högst 410 kr. per månad,
hyresbidrag, högst 100—150 kr. per månad, familjetillägg, högst 55 kr. per
månad till make eller husföreståndarinna om utbildningen sker i hemorten
och högst 200 kr. per månad om utbildningen sker utom hemorten samt
högst 45 kr. per månad för varje barn eller när särskilda skäl finns högst
130 kr. per månad samt särskilt bidrag till resekostnader, kursavgifter m. m.
Bidragen är inkomstprövade. Utbildningsbidrag utgår inte till deltagare i
nybörjarkurser. Dessa har i stället samma förmåner som elever vid ordinarie
yrkesskolor.
En detaljerad redogörelse för yrkesutbildningen lämnas i utredningens
betänkande s. 66—84, till vilka hänvisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr
52
år 1966
Utredningen
Utbildningens uppgift. Utredningens förslag utgår från den grundläggande
tanken, att det moderna näringslivet kräver, att de yrkesverksamma har till
gång till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande
behov och att en generell ökning av utbildningsnivån i samhället är ett medel
att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Vuxenutbildningen måste
organiseras så att den både med avseende på sin inriktning och sin omfatt
ning skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhållanden. Den kvan
titativa omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas
under utvecklingens gång men utredningen önskar understryka att en bety
dande utvidgning torde vara samhällsekonomiskt fördelaktig. Utredningen
36
framhåller att vuxenutbildningen måste ses som en del av en sammanhäng
ande utbildningsorganisation. De vuxenutbildningsfrågor som har nära sam
band med arbetsmarknadspolitiken måste emellertid bli föremål för separata
och omedelbara lösningar.
Utredningen framhåller att en av de viktigaste orsakerna till bristen på
balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft är att de arbetslösa
saknar efterfrågade yrkeskunskaper. Några detaljerade undersökningar av
det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i strävan
dena att nå balans på arbetsmarknaden har inte gjorts. Utvecklingen på
sikt med allt snabbare förändringar i produktionstekniken och i närings
livets struktur pekar emellertid på att allt fler människor måste byta ar
betsuppgifter. Eftersom befolkningsutvecklingen innebär att rekryterings
underlaget inom ungdomskullarna sjunker, kommer vidare behovet av
utbildad arbetskraft till inte obetydlig del att få tillgodoses genom ökad
utbildning inom de åldersgrupper som redan är ute i förvärvslivet.
Utredningen förutsätter att utbildningen i det enskilda fallet skall ges
en sådan omfattning att den utbildade kommer över den tröskel som de
bristande yrkeskunskaperna utgör. Utbildningen bör i en högkonjunktur
med stor efterfrågan på arbetskraft kunna göras kortare, bl. a. därför att
arbetsgivarna då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen.
Å andra sidan skulle den arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningen
kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en konjunkturdämpning.
Vid planeringen av vuxenutbildningen bör största möjliga följsamhet till
elterfrågan eftersträvas. Bl. a. bör förskjutningen mot mera teknikerbeto-
nade arbetsuppgifter samt servicenäringarnas arbetskraftsproblem beaktas.
En dylik följsamhet kan enligt utredningens mening komma att innebära
ökade krav på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.
Den starka betoningen av vuxenutbildningen som ett led i arbetsmark
nadspolitiken får inte undanskymma den betydelse för ökad valfrihet och
bättre arbetstrivsel som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I
debatten har ibland anförts att det finns relativt många personer som av
olika skäl inte kunnat få den utbildning som skulle ge dem säkrare fot
fäste på arbetsmarknaden. Man menar att dessa nu borde ges en chans att
ta igen något av vad de förlorat. Därför borde utbildningen få större bredd
och omfattning än som i och för sig är nödvändigt för en arbetsplacering.
Utredningen ansluter sig till detta resonemang och pekar på att tider av
försvagad arbetskraftsefterfrågan särskilt kan utnyttjas för att tillgodose
dessa socialt motiverade synpunkter.
Konstant behov av anpassningsutbildning för vuxna. Det är utredningens
uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för
åtgärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till
arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarnas behov av vrkesutbild-
Kttngl. Maj.ts proposition nr 52 år WG6
Kiuujl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1966
37
ning. Utbildningen skulle i främsta ruminet omfatta följande arbetstagar-
grupper:
arbetslösa eller undersysselsatta, särskilt på orter med överskott på
arbetskraft,
partiellt arbetsföra,
arbetssökande som på grund av ålder har svårighet att få anställning,
kvinnliga arbetssökande som önskar ta upp yrkesverksamhet,
säsongarbetslösa eller andra för begränsad tid arbetslösa.
Utredningen erinrar om att ett villkor för att få utbildningsbidrag genom
arbetsmarknadsverket är att den utbildningssökande är arbetslös eller lö
per risk att bli arbetslös eller att det är svårt att placera honom i arbete.
Utredningen anser att i synnerhet arbetslöshetsvillkoret bör tolkas gene
röst. Den strukturella omdaningen inom bl. a. jordbruket, skogsbruket och
detaljhandeln kan för den enskilde medföra en successiv försämring av
inkomst- och sysselsättningsmöjligheterna utan att en direkt arbetslöshets
situation uppstår. Det måste vara rationellt att i sådana fall på ett tidigt
stadium genom utbildning underlätta omställningen till andra arbetsupp
gifter. Om därför en bedömning av sysselsättningsförhållandena på längre
sikt klart ger vid handen att en övergång till annat yrke är nödvändig och
att utbildning i samband därmed behövs, bör detta vara tillräckligt för att
kunna bevilja utbildningsbidrag.
Vuxenutbildning för andra än arbetslösa. Omskolningsverksamheten är
i första hand inriktad på att göra det möjligt för arbetslösa, partiellt ar
betsföra m. fl. att få arbete. Näringslivets behov av arbetskraft kommer i
andra hand. Självklart inriktas utbildningen på yrkesområden med brist
på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i elevurvalet medför emellertid
att utbildningsyrkena måste bestämmas med hänsyn till deltagarnas kapa
citet och intresse.
Det synes utredningen uppenbart att utbildningen bättre skulle under
lätta en rationell anpassning till arbetsmarknadens krav om rekryterings
underlaget kunde vidgas till andra grupper av arbetstagare än de arbetslösa.
Utredningen syftar framför allt på personer som fastnat i okvalificerade
arbetsuppgifter och som skulle kunna göra en bättre insats i produktionen
om de finge genomgå en utbildning som de har intresse för. Samtidigt
skulle arbetslösa utan intresse och fallenhet för utbildning kunna fylla
uppkommande luckor. För dem som återkommande drabbas av arbetslös
het eller korttidsarbete skulle vidareutbildning kunna medverka till jäm
nare och högre arbetsinkomster samt en bättre insats i produktionen.
Den helt övervägande delen av vuxenutbildningen bedrivs utanför ar-
betslöshetskurserna, nämligen vid yrkesskolor och statliga eller statsunder
stödda undervisningsanstalter. Vuxenutbildning sker vidare i betydande
omfattning i statliga verk och inom näringslivet. Vid sidan av statligt stöd
.‘38
till företagsutbildningen finns behov av kompletterande åtgärder från sam
hällets sida. Detta gäller främst inom sådana yrkesområden där det råder
uppenbar brist på yrkesutbildad arbetskraft och där bristen inte kan av
hjälpas genom åtgärder i ordinarie ordning eller genom företagsutbildning.
Arbetslöshetskurserna kan till följd av rekryteringsreglerna endast delvis
tillgodose akuta behov av utbildad personal. Däremot har skolöverstyrelsen
bemyndigande att anordna s. k. särskilda utbildningskurser inom yrken där
tillgången på utbildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Dessa kurser står
öppna för alla. Verksamheten har emellertid obetydlig omfattning efter
som anslaget för ändamålet har begränsats starkt. Utredningen föreslår att
maximigränsen för kostnaderna för de särskilda utbildningskurserna an
tingen slopas eller höjs väsentligt. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma i vilken omfattning sådan ut
bildning bör bedrivas och vidta de anordningar som erfordras för att ge
nomföra utbildningen. Utredningen förutsätter att rekryteringen till de
särskilda kurserna bedrivs så att man i möjlig mån undviker störningar i
företagens arbetskraftsförsörjning.
Utbildningens organisation och planering. Utredningen erinrar om att
enligt riksdagens ställningstagande till propositionen om riktlinjer för ut
formningen av skolväsendets centrala ledning m. in. (prop. 1963: 144) om-
skolningsverksamheten bör planeras och genomföras i samverkan mellan
arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen. Utredningen har inte funnit
skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regional
administration av anpassningskurser som arbetsmarknadsstyrelsen och då
varande överstyrelsen för yrkesutbildning träffat. Som forum för detta sam
arbete fungerar den år 1960 tillsatta samarbetsdelegationen för omskolnings
kurser m. in. Utredningen betonar att organisationen måste tillgodose om-
skolningsverksamhetens krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet. Ut
redningen finner det angeläget att utbildningsverket ägnar ökad uppmärk
samhet åt frågor som har samband med kursverksamhetens omfattning,
organisation och kvalitet.
Behovet av att göra avvägningar mellan insatserna på utbildningens om
råde i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska insatser liksom det
förhållandet att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfat
tande behov nödvändiggör ett fast centralt grepp om planeringen. Därför kan
man ej överlåta till de lokala och regionala myndigheterna att ensamma
bestämma utbildningens omfattning och yrkesinriktning.
En fortsatt utbyggnad av verksamheten kommer att ställa ökade anspråk
på insatser av samarbetsdelegationen. Denna skall vara det aktivt ledande
organet för en fortsatt kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbild
ningen. Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte
erforderliga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
39
Utredningen understryker betydelsen av den pedagogiska tillsynen av
verksamheten, som enligt dess mening bl. a. på grund av bristande perso
nella resurser varit otillräcklig. Det centrala skolverket måste ges betydligt
större resurser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten.
I detta sammanhang betonar utredningen angelägenheten av att kontakt
upprätthålles med arbetslivet och att även annan tillgänglig sakkunskap
fortlöpande anlitas.
Undervisnings planer, lärarfrågor. önskemålet att revideringen och nyska
pandet av undervisningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hit
tills varit fallet kvarstår enligt utredningens uppfattning. Undervisnings
metoder för vuxna skiljer sig i många avseenden från de ordinarie yrkes
skolornas. Under senare år har förbättrade utbildningsmetoder utarbetats
speciellt lämpade för vuxenutbildning. För en systematisk genomgång och
revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya
sådana planer skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i
större utsträckning använda den sakkunskap som finns tillgänglig i närings
livet och hos arbetsmarknadsparterna.
Svårigheterna att skaffa lärare till anpassningskurser har vissa perioder
varit betydande. Detta beror enligt utredningens uppfattning bl. a. på att
anställningsvillkoren inte kunnat konkurrera med dem som erbjudits i
näringslivet liksom på att de ordinarie yrkesskolorna kunnat erbjuda fastare
anställning. Utredningen konstaterar emellertid att med hänsyn till de
snabbt växlande kraven på utbildningens omfattning och inriktning torde
det inte vara möjligt att annat än i mindre utsträckning fastare knyta de
anställda lärarna till verksamheten. Väl avvägda utbyten av lärare vid kur
serna kan bidra till att ge undervisningen friska impulser från näringslivet.
Utredningen framhåller allmänt att en ur både kvantitets- och kvalitetssyn
punkt förbättrad lärarutbildning är ett framträdande önskemål. Detta gäller
såväl den grundläggande pedagogiska och praktiska utbildningen som åter
kommande fortbildning.
Lokaler för kursverksamheten. Arbetslöshetskurserna har framför allt
tidigare inrymts i gamla fabrikslokaler, garagebyggnader, f. d. mejerier,
källarlokaler och liknande. I många fall har dock nya byggnader upp
förts. På orter med arbetslöshet bär detta skett i form av statskommunalt
beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskapsarbete upp
förts sammanlagt 96 kurslokaler med plats för 3 700 elever. Kommunerna
har fått samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska vrkesskol-
byggnader. Lokalhyran till kommunerna har sedan beräknats på själv
kostnadspris.
Erfarenheten från denna produktion visar att man har utfört program
mering och projekteringsarbete i varje särskilt fall. Denna ordning resul
terar i en individuell utformning av lokalerna samt en betydande stegring
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
40
Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
av byggnadskostnaderna. Utredningen föreslår därför att skolverket sna
rast möjligt får uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler
som kostnadsfritt ställs till kommunernas förfogande.
Det råder fortfarande brist på lämpliga lokaler för arbetslöshetskurser.
Statsbidrag kan inte ges till att uppföra sådana lokaler i ordinarie ord
ning. För att tillgodose behovet av ändamålsenliga lokaler finner utred
ningen det vara angeläget att statsbidrag kan utgå till kommuner som
är beredda att uppföra lokaler för vuxenutbildning på annat sätt än som
bidrag till statskommunalt beredskapsarbete. Utredningen föreslår att bi
drag utgår med samma belopp som för provisoriska vrkesskollokaler eller
med 325 kr per in2. För ändamålet bör anvisas ett särskilt anslag under
elfte huvudtiteln.
Utbildningsbidrag. Utbildningsbidragen bör enligt utredningens mening
anpassas efter de stegrade levnadskostnaderna varvid man samtidigt hör
ta hänsyn till löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkes
områden. De vid 1964 års riksdag beslutade höjningarna av maketillägg
vid utbildning utom hemorten, av barntillägg till ensamstående med sär
skilda kostnader för barntillsyn samt av bidraget till hyresrum tillgodoser
enligt utredningens uppfattning angelägna behov. Utredningen framhåller
att även barn- och maketillägg vid utbildning inom hemorten måste för
bättras för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.
Utredningen anför att en gränsdragning mellan det ordinarie utbild
ningsväsendet och den arbetsmarknadsmässigt motiverade vuxenutbild
ningen i princip är nödvändig för att undvika konkurrens mellan de olika
utbildningsformerna och för att inte ungdomar i stället för en grundläg
gande och mera omfattande yrkesutbildning inom det ordinarie utbild
ningsväsendet av ekonomiska skäl skall välja en i detta avseende förmån
ligare omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna princip för
utsätter att det ordinarie utbildningsväsendet har tillräckliga resurser för
att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede
för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en
arbetslöshetssituation komma att stå utan möjlighet till utbildning och
arbete om inte resurserna inom det ordinarie utbildningsväsendet och
omskolningsverksamheten samordnas. I det avseendet har på senare tid
klarlagts att ungdomar skall kunna vinna inträde till omskolningsverksam
heten och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt
samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klarläggande
innebär att möjligheter öppnas för att bättre utnyttja tillgängliga utbild
ningsresurser.
Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland som främst
har sin grund i försämrade sysselsättningsmöjligheter inom skogsbruket
kräver under en övergångstid speciella åtgärder för att underlätta arbets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
41
kraftens omställning. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt
att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvs
arbete blivit arbetslösa, utbildning med sådana förmåner som kan med
verka till eu snabb och ändamålsenlig omställning. Enligt utredningens
mening bör därför arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsbidrag utgå under
den tid som speciell omställningsaktivitet pågår och även komma dem till
del som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utred
ningens uppfattning att utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern
18—21 år även i övrigt bör kunna medges om särskilda skäl gör det er
forderligt att höja effekten av tidsbegränsade och arbetsmarknadspolitiskt
betingade omställningsaktioner.
Härutöver bör liksom nu person i åldern under 21 år som har försörj-
ningsansvar, som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla ut
bildningsbidrag enligt nyss angivna regler. Detsamma bör även gälla per
soner som får utbildning i samband med lokalisering av företag till arbets
löshetsorter.
Företagsutbildning. Behovet av anpassningsutbildning för vuxna är en
ligt utredningen så stort att det av flera skäl inte kan täckas enbart genom
kurser för vilka det allmänna svarar. En väsentligt ökad företagsutbildning
blir därför enligt utredningens mening nödvändig, om arbetskraften skall
kunna anpassas till yrkeskraven med den smidighet och snabbhet som är
nödvändig. En del av de utbildningsfall, vilka nu går den administrativt
krångligare och för samhället kostsammare vägen över anpassningskurser
som helt bekostas av staten, skulle kunna tas om hand direkt av företagen
för en utbildning som sannolikt snabbare skulle föra dem in i produktio
nen. En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare
underlätta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de
utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kunna medverka till
att höja produktiviteten i företagen. Tillträde till utbildning inom företag
är fritt för samtliga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något vill
kor om arbetslöshet. Man får därmed inom företagsutbildningen en vidare
rekryteringsram och därmed också möjligheter att tillgodose ett mera all
mänt behov av vuxenutbildning såväl för arbetslösa som för personer som
har arbete i eller utom företagen.
De statsbidrag som f. n. står till buds har i ringa utsträckning använts
för vuxenutbildning inom företagen. Orsaken härtill torde vara att bidrags-
bestämmelserna inte utformats för att stödja detta slag av utbildning utan
främst tar sikte på permanent inrättade företagsskolor för lärlingsutbild
ning. För att stimulera företagen till att ta på sig en ökad andel av den
utbildning som är nödvändig för att anpassa arbetskraften till rådande
produktionsförhållanden och för att allmänt lyfta arbetstagarnas yrkes-
kvalifikationer bör bidragsbestämmelserna förenklas. Vidare bör bidraget
2*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
42
ökas med beaktande bl. a. av att lön förutsätts utgå vid den nu avsedda
vuxenutbildningen. Utredningen föreslår ett statsbidrag om 2 kr. per elev
och närvarotimme. Som allmänna villkor för statsbidrag föreslås gälla
att utbildningen bedrivs enligt av arbetsmarknadsparterna fastställd plan
antingen i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former att ut
bildningsbehovet blir tillgodosett samt att utbildningen för deltagarnas
räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommelse mellan ar
betsmarknadsparterna.
Enligt det nu redovisade förslaget får företagen bära huvudparten av ut
bildningskostnaderna. Om däremot ett företag i en konjunkturnedgång
åtar sig att utbilda arbetslösa som permitterats från andra företag utan att
bedriva utbildningen för egen räkning, måste staten liksom vid annan
utbildning av arbetslösa svara 'för de faktiska kostnaderna för instruktörs-
löner, lokalhyror etc. Även ersättningen till eleverna måste helt täckas av
statsverket. Hänsyn måste dock tas till företagets inkomster av säljbar
produktion från utbildningsverksamheten och till att företaget kan behöva
anställa den arbetskraft som utbildas. Ersättningen till företaget kan där
för bestämmas först efter förhandlingar i varje särskilt fall mellan arbets
marknadsstyrelsen och företaget.
Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag. I det föregående
har behandlats sådan företagsutbildning som huvudsakligen är avsedd att
bedrivas i organiserad kursform och med sikte på att lära ut vissa bestämda
yrkeskunskaper. Utbildning som avser att i det praktiska arbetet succes
sivt öva arbetstagarna i att utföra specifika arbetsuppgifter försiggår där
emot normalt utan statsbidrag i någon form. Detta utesluter inte att sam
hället kan behöva stödja även en företagsutbildning av denna karaktär.
Framför allt gäller detta när en extra stimulans behövs för att öka före
tagens benägenhet att starta verksamhet eller utöka redan befintlig verk
samhet på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättnings-
möjligheterna föreligger. Det har i praktiken visat sig att lokalisering av
företag till orter som saknar industriella traditioner i vissa fall medfört
höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta kan leda till att företag
föredrar att etablera sig på orter där konkurrensen om arbetskraften vis
serligen är hårdare men där möjlighet finns att rekrytera en grundstomme
av arbetare med industriell erfarenhet. Utredningen föreslår att arbets
marknadsverket som alternativ till andra sysselsättningsåtgärder skall
kunna lämna bidrag till utbildningskostnader åt företag som etablerar sig
på orter med otillräcklig tillgång på arbete. Med nyetablering bör enligt
utredningens mening jämställas rekonstruktion av produktion och syssel
sättning vid nedlagda eller av nedläggning hotade industrier samt utbygg
nad av redan etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på
arbetskraft. Bidraget bör utgå med av arbetsmarknadsverket i varje sär
skilt fall bestämt belopp per elev och närvarotimme. Härvid förutsätts att
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
43
ersättning till eleverna utgår i form av lön från företaget fastställd efter
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Syftet med verksamheten skall vara att stödja företaget under initial
skedet med upplärning och trimning av en grundstomme anställda. För
den interna utbildning som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av
personal bör företaget helt svara. Därvid bör bidrag som föreslagits i det
föregående kunna komma i fråga.
Yrkesutbildning för kvinnor. Den aktivitet som utvecklats under de se
naste åren för att förbättra placeringsmöjligheterna för kvinnliga arbets
sökande och stimulera inte yrkesverksamma kvinnor att återgå till arbets
marknaden har haft vuxenutbildningen som sitt främsta medel. Omfatt
ningen av utbildningsverksamheten har vuxit mycket snabbt. Antalet kvin
nor som under året påbörjat utbildning sexdubblades mellan utbildnings
åren 1959/60 och 1962/63.
Utbildningens omfattning varierar starkt länen emellan. Skillnaderna i
antalet kvinnliga elever torde återspegla olikheter i fråga om både rekryte
ringsunderlaget och den lokala arbetsmarknadens möjligheter att ta emot
arbetskraft med den utbildning som arbetsförmedlingen kunnat hänvisa de
arbetssökande till. Det senare har betydelse i synnerhet för den omfattning
som utbildningsverksamheten för lokalt bundna gifta kvinnor kan ges.
Utredningen understryker vikten av att man fullt tar till vara vuxenut
bildningens möjligheter att underlätta kvinnornas inträde på relativt oprö
vade arbetsområden. Erfarenheterna av hittills gjorda försök har varit
goda. Det finns anledning att hoppas att intresset för denna utbildning
skall växa allt efter som de positiva resultaten blir mera kända. Det är
sannolikt realistiskt att räkna med att förutsättningarna för en mera pion-
järbetonad utbildningsverksamhet är större inom områden med ett mindre
differentierat näringsliv än i städer med stor efterfrågan på arbetskraft
inom de stora avnämarområdena för kvinnlig arbetskraft.
Skilda synpunkter kan läggas på frågan om utbildningens längd. Den
mycket korta utbildning som många av de kvinnliga kursdeltagarna ge
nomgår kan på många arbetsområden vara helt tillräcklig. I vissa fall för
bereder den för arbetsuppgifter där utbildningen tidigare helt skett på ar
betsplatsen och har närmast karaktären av introduktionskurser vid över
gången till yrkeslivet. Många av de utbildningssökande kvinnorna torde
också tveka inför längre utbildning. En allmän förlängning av kurstiderna
skulle därför kunna verka återhållande på rekryteringen av deltagare. Å
andra sidan måste de korta kurstiderna och de begränsade utbildnings-
kraven från personalanställarnas sida ses mot bakgrunden av att kvinnor
inom många områden övervägande sysselsätts med okvalificerade arbets
uppgifter. Man kommer därmed in i en cirkel som det är angeläget att
utbildningsverksamheten försöker bryta.
Utredningen vill därför allmänt framhålla att det är önskvärt att vuxen
Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966
44
utbildningen ger ökat utrymme åt mera kvalificerad utbildning. Inom vissa
arbetsområden skulle detta kunna ske i form av en etappvis uppbyggd ut
bildning omfattande två eller flera kurser på tillsamman 1—2 år. Om så
dana integrerade kursplaner utarbetas bör deltagarna ha möjlighet att göra
avbrott mellan kurserna för att erhålla praktik inom arbetsområdet. Varje
etapp av utbildningen bör utgöra ett avslutat helt och därmed medge att
eleverna avstår från följande led av utbildningen om de saknar intresse
eller fallenhet för att fortsätta. Samtidigt hör den i kursplanen ingående
vidareutbildningen stå öppen för dem som bedöms ha förutsättningar att
tillgodogöra sig den utan att förnyad arbetslöshetsprövning behöver företas.
Utredningen föreslår vidare att en ensamstående kvinna som på grund
av bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin för
sörjning lämpligt arbete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträck
ning som om hon varit arbetslös. Förslaget motiveras av att f. d. hemma-
döttrar och andra ensamställda kvinnor med eller utan barn ofta är hän
visade till så okvalificerat arbete att det ger en bristfällig försörjning.
Sysselsättning i ett lågavlönat arbete bör inte hindra att sådana kvinnor
genom utbildning får bättre möjlighet att försörja sig. Det förefaller inte
heller rimligt att de kvinnor det här gäller skall vara sämre ställda än de
hemarbetande gifta kvinnorna, som kan beviljas utbildning och utbild
ningsbidrag på förhållandevis generösa grunder om de önskar återgå till
yrkesarbete.
Grundbidrag till gift kvinna som genomgår utbildning reduceras fr. o. in.
den 1 juli 1964 med hänsyn till makes inkomst. Detta innebär en klar
försämring för de gifta kvinnorna. Bidragsbestäinmelserna bör enligt ut
redningens uppfattning vara så utformade att de uppmuntrar inte yrkes
verksamma kvinnor till att via utbildning återgå till arbetsmarknaden.
Starka skäl talar för att återgå till det tidigare tillämpade systemet, vilket
innebär att oreducerat grundbidrag alltid skall kunna utgå.
Det underhållsbidrag som en frånskild kvinna uppbär jämställs f. n.
med bl. a. sjukpenning och reducerar därmed utbildningsbidraget. Utred
ningen föreslår att underhållsbidrag till hemskild eller frånskild kvinna
skall jämställas med makes inkomst och att grundbidraget därför också för
dessa kvinnor bör utgå oreducerat.
Yrkesutbildning för handikappade. Yrkesutbildning är ett effektivt hjälp
medel för att öka de handikappades möjligheter till arbetsplacering. En
allmän ökning av vuxenutbildningen kommer även de arbetshindrade till
del. Den särutbildning som kan bli nödvändig härutöver kräver ökade
insatser i form av speciella arrangemang för undervisning, inkvartering
och tillsyn. Sådana anordningar i förening med förlängd utbildningstid
kan medföra kostnader som väsentligt överstiger vad som i övrigt kan anses
normalt vid yrkesutbildning. Kostnadsjämförelser av detta slag får dock
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Knngl. Maj:is proposition nr 52 år 1066
45
enligt utredningens mening inte vara avgörande vid beslut om utbildning
för handikappade personer. Det är nämligen utredningens uppfattning att
samhället måste göra betydligt större insatser än hittills för att hjälpa
svårt handikappade till ett aktivt och meningsfullt liv.
Utredningen föreslår att företag, som förbinder sig att utbilda handikap
pade personer för anställning i företaget och som under utbildningen ut
betalar lön efter partsöverenskommelse, från arbetsmarknadsverket skall
kunna erhålla kursavgifter enligt samma principer som vid lokaliserings-
utbildning. Utredningen understryker att handläggningen av dessa ärenden
måste ske med yttersta omsorg för att gränserna till den ordinarie vuxen
utbildningen och till arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och
utbildning av arbetstagare skall kunna upprätthållas. Bl. a. av dessa skäl är
arbetstagarpartens medverkan vid uppläggning och tillsyn av utbildningen
önskvärd.
Yrkesutbildning för äldre arbetskraft. När det gäller den yrkesmässiga
rörlighet som vuxenutbildningen avser att främja har utredningen för
ståelse för att svårigheterna att få en omställning till stånd är större bland
äldre arbetslösa än bland yngre. Behovet av vuxenutbildning hos medel
ålders och äldre arbetslösa bör dock vara väsentligt större än vad den
hittillsvarande åldersfördelningen bland personer i utbildning låter för
moda. Vid sidan om en effektiv ackvisitions- och placeringsverksamhet
betraktar utredningen en utökning av utbildningen för de äldre arbetslösa
som den angelägnaste deluppgiften för att åstadkomma en bättre anpass
ning av denna arbetskraft till arbetsmarknadens krav. Utredningen före
slår i detta syfte att kursprogrammet utvidgas med särskild tanke på
äldre arbetslösa samt att man gör ytterligare försök att anordna särskilda
kurser som med avseende på yrkesinriktning och utbildningsmetod är av
passade för dessa åldrar. Det råder delade meningar om möjligheterna att
mera generellt ange vilka slag av arbetsuppgifter som är lämpade för de
äldre men en inventering av uppgifter där äldre arbetstagare faktiskt sys
selsätts bör kunna ge viss vägledning vid val av lämpliga kursyrken.
Slutligen anför utredningen att kombinationen av provanställning och
individuell utbildning i företag, som när det gäller äldre torde ha vissa
fördelar framför utbildning i kursform, i större utsträckning bör komma
till användning.
Beredskapsplanering av yrkesutbildningen. Erfarenheter från tidigare
dämpningar i konjunkturen visar att den ökade arbetslösheten och de för
längda arbetslöshetsperioderna i en sådan situation i högre grad än vad
som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildnings
området. För att åtgärder vid sysselsättningsstörningar skall kunna vidtas
snabbt föreslår utredningen att en beredskap på yrkesutbildningens om
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
råde upprättas. För skolverkets kurser bör en sådan beredskapsplanering
normalt ingå i skolöverstyrelsens verksamhet. En beredskapsplanering på
företagsutbildningens område kräver enligt utredningen åtgärder av en helt
annan omfattning. Dessa bör ankomma på företagens branschorganisationer
som härför bör åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna för att upp
rätta undervisningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisations
planer i övrigt för beredskapsplanering av utbildning under en sysselsätt
ningskris.
Särskilda yttranden
Experten Feldt och ledamoten Petersson anför att utredningens förslag
om en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motiverade
vuxenutbildningen inte bör realiseras förrän en samlad bedömning av mål
och medel för samhällets politik på vuxenutbildningsområdet framlagts.
Centrala element i en sådan analys bör vara en avvägning mellan resurser
och behov samt frågan om studiebidragens utformning.
Frågan om det studiesociala stödets utformning för personer under 21 år
bör granskas på nytt med beaktande av de synpunkter och förslag som
utredningen framfört. Utifrån de anförda synpunkterna kan inte heller
utredningens förslag om företagsutbildning accepteras. I yttrandet fram
hålls att ett genomförande av förslaget avsevärt skulle påverka ansvars-
och kostnadsfördelningen mellan samhälle och enskilda företag. Dessa
frågor bör behandlas i ett större sammanhang, lämpligen av vrkesutbild-
ningsberedningen.
Slutligen framhålls i yttrandet att kursavgift för sysselsättningspolitiskt
motiverad vuxenutbildning, till vilken arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bi
drag, bör vara godkänd av skolöverstyrelsen eller av annat berört statligt
organ så att man undviker att statsbidrag kommer att utgå enligt olika
grunder beroende på vilket statligt organ som beviljar bidraget.
Ledamoten Rehn anser att bidrag till yrkesutbildning i samband med lo
kalisering bör kunna utgå inte bara som ett initialstöd utan även fortsätt
ningsvis vid fortlöpande rekrytering till företag som en gång fått sådant
stöd så länge arbetsmarknadsläget är sådant att det över huvud taget
motiverar dylika åtgärder på lokaliseringsorten.
Till denna del av Rehns yttrande har ledamoten Gustavsson anslutit sig.
Rehn anför vidare att den pågående utökningen av samhällets insatser
till stöd åt utbildning ovanför ungdomsskolorna så småningom bör ge alla
medborgare lika rätt till en viss minimisumma av bidrag till levnadskost
naderna under utbildning att utnyttjas vid valfri ålder och i möjlig mån på
valfritt sätt. Det kommer att ligga i samhällets intresse att denna rätt av
så många som möjligt utnyttjas på sådant sätt att de snabbt kan få syssel
sättning på områden med akut knapphet på arbetskraft liksom att man går
Kungl. Maj:Is proposition nr
.72
år 1966
47
över till utbildning vid tidpunkter då många annars skulle belasta arbets
löshetsförsäkringen eller eu hastig igångsättning av dyrbara beredskaps
arbeten skulle krävas. Extra stimulans bör kunna sättas in för att ge ut
nyttjandet av rätten till vuxenutbildning sådan inriktning att arbetskraften
i varje läge snabbt kommer näringslivets växlande behov till mötes. Med
denna uppläggning behöver möjligheten att använda kraftigt verkande
medel för att ge snabb omställningseffekt inte hämmas av farhågor för
statsfinansiella konsekvenser i det generella utbildningssystemet.
Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet
med s. k. uppskolning
En inom styrelsen verksam arbetsgrupp har diskuterat åtgärder för att
under vissa förutsättningar främja utbildning av anställda inom närings
livet. Arbetsgruppen har varit sammansatt av företrädare för näringslivet,
vissa till LO och TCO anslutna förbund, SACO, skolöverstyrelsen och arbets
marknadsstyrelsen. Arbetsgruppens överläggningar sammanfattas i två pro
memorior dagtecknade den 21 och 29 september 1964. Styrelsen föreslår att
styrelsen bemyndigas att bedriva försöksverksamhet med uppskolning i
enlighet med arbetsgruppens förslag. Kostnaderna för verksamheten bör
bestridas från förslagsanslaget Omskolning m. m.
I arbetsgruppens promemorior anförs bl. a.
Arbetsgruppen konstaterar allmänt, att ett stort behov av vuxenutbild
ning föreligger inom det svenska näringslivet och att detta f. n. inte blir
tillgodosett i tillräcklig omfattning. Den personalutbildning som nu bedrivs
av i främsta rummet storföretagen behöver breddas till att omfatta även
medelstora och mindre företag. För att någorlunda snabbt åstadkomma
denna utveckling krävs särskilda åtgärder från samhället.
Med uppskolning avser arbetsgruppen en kortsiktig utbildning som direkt
syftar till att tillgodose specifika produktionsbehov och lösa akuta brist-
problem. Eleverna förutsätts bli uttagna bland personal anställd i företag
med brist på kvalificerad arbetskraft och efter genomgången utbildning
återgå till sina företag för att utjämna den rådande bristen. Utbildningen
förutsätts ske i förhållandevis korta etapper och bli inriktad på de yrkes
områden, näringsgrenar och geografiska områden, där arbetskraftsbristen
bedöms vara av särskilt allvarlig karaktär. Det blir dock det enskilda före
tagets behov som i varje särskilt fall blir avgörande för om uppskolning skall
sättas in och vägledande för hur uppskolningen skall utformas.
Arbetsgruppen framhåller att den mera långsiktiga utbildning för vuxna
som bedrivs i yrkesskolor, merkantila och tekniska skolor, gymnasier etc.
måste genomföras i annan ordning än genom uppskolning. Arbetsgruppen
betraktar således uppskolning som ett komplement till omskolningsverk-
48
samheten. Medan omskolningsåtgärder primärt är ett stöd åt den enskilde
löntagaren för att vid arbetslöshet hjälpa honom fram till ett lämpligt arbete,
tar uppskolningsverksamheten sikte på företagets behov av viss kvalificerad
arbetskraft och kommer i fråga först då det kan konstateras att detta behov
inte kan tillgodoses genom lokal eller interlokal förmedling av arbetssökan
de. Hjälper omskolningen den enskilda arbetslöse till ett lämpligt arbete,
skulle man således kunna säga att uppskolningen i sin tur hjälper företaget
att genom bättre tillgång på kvalificerad personal genomföra en mera effek
tiv produktion.
Arbetsgruppen understryker att uppskolningsverksamheten inte avses
träda i stället för den introduktions- och vidareutbildning av personal som
normalt förekommer inom företagen och inte heller bör uppskolning på
börjas på grund av att ett företag exempelvis lägger om produktionen, inför
nya produktionsmetoder eller nya maskiner och för detta ändamål behöver
anordna särskild utbildning av personalen. Sådana åtgärder får anses utgöra
ett normalt led i produktionsprocessen och bör, med bortseende från den i
yrkesskolor in. m. tillhandahållna samhälleliga utbildningsservicen, belasta
produktionskostnaderna. Även lokaliseringsutbildning bör skiljas från upp
skolningen.
Administrationen av uppskolningen bör anknytas till den befintliga orga
nisationen för omskolningsverksamheten. Skolöverstyrelsen bör således vara
central myndighet för uppskolningen. Samarbetet med arbetsmarknadssty
relsen och arbetsmarknadsorganen bör förläggas till samarbetsdelegationen
för omskolningskurserna.
Initiativ till uppskolning bör tas antingen av arbetsförmedlingen eller
vederbörande företag. Uttagning av elever bör ske i samråd med företags
ledning och personal på arbetsplatsen. Vilka anställda som skall tas ut är
trämst en fråga av driftteknisk natur. Tidigare kvalifikationer liksom veder-
börandes allmänna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen är också
av avgörande betydelse. Man bör dock inte bortse från andra, mera person
liga hänsyn, t. ex. önskvärdheten att hjälpa lämplig personal till en utbild
ning som annars inte skulle vara möjlig.
Eleverna förutsätts under utbildningstiden få ordinarie lön av arbetsgiva
ren. Statsverket bör bidra till lönekostnaden med det grundbidrag som ingår
i utbildningsbidraget till arbetslösa. Själva utbildningsverksamheten bör
bekostas av statsverket, men företagen bör bidra till extra ordinära anord
ningar som ligger i deras intresse.
För att genomföra utbildningen, som väsentligen får bedrivas på dagtid,
bör utnyttjas ledig kapacitet vid omskolningskurserna. Utbyggnad av om
skolningens resurser kan ifrågakomma för ändamålet. Även företagens ut
bildningskapacitet bör kunna utnyttjas. Alla praktiska möjligheter att
genomföra programmet bör tas till vara.
Arbetsgruppen beräknar statens kostnad per elev till 3 000 kr. Med en
Kungl. Maj:t,s proposition nr 52 år 1966
verksamhet omfattande 5 000 elever under eu tolvinånadersperiod skulle
statsverkets kostnad alltså bli 15 milj. kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966
4
!»
Remissyttrandena över utredningens förslag
Utredningens allmänna synpunkter beträffande behovet av eu
ökad vuxenutbildning bar tagits upp av många remissinstanser
och behandlats med gillande. Några remissinstanser berör vissa speciella
aspekter i anslutning till utredningens uttalanden. SAF och Sveriges indu
striförbund framhåller att anslutningen till teoretiska linjer i grundskolan
f. n. pendlar omkring 80 % av eleverna i en årskull. Fackskolorna och
gymnasierna beräknas ta 50 % av en årskull. Detta förefaller att kunna
leda till ökade svårigheter att rekrytera elever i ungdomsåren till den prak
tiska yrkesutbildningen. Då industrin i stor utsträckning behöver kvalifice
rade yrkesarbetare, måste den brist som härigenom uppstår läckas genom
vuxenutbildningen som under en övergångstid till stor del får inriktas mot
de åldersgrupper som inte genomgått grundskolan. — Kommerskollegiiim
ger uttryck åt liknande synpunkter.
LO instämmer i att en generell ökning av utbildningsnivån är ett medel
att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Rekryteringen till en
vidgad vuxenutbildning kan emellertid bli alltför ensidig därigenom att
grupper som redan har relativt god utbildning utnyttjar möjligheterna till
utbildning, medan de som har en begränsad utbildning kommer att släpa
efter ytterligare, något som kan få stora sociala konsekvenser. Denna risk
gäller inte den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen i samma grad
som den övriga framväxande vuxenutbildningen. Snarare har den arbets
marknadsinriktade yrkesutbildningen möjligheter att just stimulera grup
perna med den svagaste utbildningstraditionen att utnyttja vuxenutbild
ningens resurser inte minst tack vare de bättre ekonomiska villkor som här
gäller.
SACO ifrågasätter om inte den nuvarande starka koncentrationen på ung
domsutbildningen inom en snar framtid måste ersättas av utbildning som
pågår »från vaggan till graven». De i ungdomen förvärvade kunskaperna blir
efter en allt kortare tid otillräckliga och måste kompletteras och ersättas.
En sådan utveckling skulle betyda en kraftigt ökad betydelse för vuxenut
bildningen. — Liknande synpunkter anförs av TCO.
Det förhållandet att flera utredningar samtidigt behandlat närbesläktade
frågor __ förutom arbetsmarknadsutredningen även gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsberedningen — har föranlett många remissinstanser att
i anslutning till det särskilda yttrandet av ledamoten Petersson och experten
Feldt ta upp frågan om en samlad prövning av utrednings
förslagen.
Sveriges hantverks- och industriorganisation anser det knappast rimligt
50
att ta ställning till arbetsmarknadsutredningens förslag utan att avvakta
gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens betänkanden. Des
sa betänkanden bör underkastas en samlad bedömning. Också överståt-
hållarämbetet finner det motiverat att en samlad bedömning av mål och
medel för samhällets utbildningspolitik sker innan målsättningarna för den
sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen realiseras.
Länsstyrelserna i Uppsala och Xorrbottens län menar att förslagen endast
bör genomföras provisoriskt så att man inte föregriper en samlad bedömning
av vuxenutbildningen i samband med att gymnasieutredningen och yrkesut-
bildningsberedningen framlägger sina förslag.
TCO framhåller å andra sidan att det inte vore tillfredsställande om de
förslag som arbetsmarknadsutredningen nu framlagt ej fick bilda underlag
för separata och omedelbara lösningar. Samma ståndpunkt intas av S.46’0
liksom av länsstyrelsen i Hallands län. Statskontoret uttalar att de önsk
värda reformerna på vuxenutbildningens område, som bör bli aktuella under
de närmaste åren, kräver ett vidare erfarenhetsmaterial, vilket lämpligen
kan förvärvas genom en försöksvis bedriven verksamhet.
Skolöverstyrelsen vill med hänsyn till den roll som omskolningsverksam-
heten har i arbetsmarknadspolitiken inte motsätta sig att denna verksamhet
tills vidare bryts ut från övrig vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen liksom
TCO och Svenska stadsförbundet anser emellertid att, när resultatet av
gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens arbete föreligger,
yrkesutbildningen på alla nivåer bör underkastas en total översyn varvid
även omskolningsverksamheten bör komma in i blickfältet.
Vad utredningen anfört om en konjunkturanpassning av ut
bildningen tillstyrks av LO, som dock betonar att konjunkturläget inte får
vara avgörande i den utsträckning utredningen tycks förutsätta. Det finns
i så fall risk för att utbildningen i vissa lägen får för liten omfattning.
Skolöverstyrelsen kan i stort sett ansluta sig till utredningens synpunkter
beträffande ett konstant behov av anpassnings utbild
ning för vuxna. Yrkesntbildningsberedningen delar utredningens
uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åt
gärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till
arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarens behov av yrkesutbild
ning. Beredningen tillstyrker liksom LO och TCO en generös tolkning av
arbetslöshetsbegreppet i fråga om placering i utbildning.
LO, SACO och TCO tillstyrker utredningens förslag om v u x e n u t-
bildning för andra än arbetslösa.
Skolöverstyrelsen kan i princip ansluta sig till vad utredningen anfört
men framhåller att rekryteringen av personer som redan är sysselsatta
skulle i viss mån komma att gripa över på vad som kan betecknas som den
reguljära vuxenutbildningens område. Eftersom utbildningsbidragen vid
den sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen är avsevärt hög
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
51
re än inom den reguljära utbildningen, kan stimulansen till sådan utbild
ning bli så kraftig att vissa inte avsedda konkurrensförhållanden blir följ
den. Med hänsyn till att samhället i dagens läge måste övervinna den brist
på lämpligt utbildad arbetskraft som råder inom mycket viktiga branscher
tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att behovet av vidareutbildad ar
betskraft inom näringslivet bör fasthållas som förutsättning för omskolning
och fortbildning av andra än arbetslösa. Att övergång från låglöne- till hög-
löneyrken kan underlättas bör inte enbart vara tillräcklig kvalifikations-
grund för utbildning. Inte heller Svensk industriförening kan biträda ut
redningens åsikt att vuxenutbildning på grund av några slags rättviseskäl
skall få en större bredd och omfattning än vad som strängt taget är nödvän
digt för att åstadkomma en arbetsplacering.
Lantbruksstyrelsen understryker att det i vissa fall kan vara nödvändigt
att utsträcka utbildningen också till undersvsselsatta. För jordbrukets del
aktualiseras två fall av utbildning, dels att omskola den arbetskraft i jord-
och skogsbruket som önskar övergå till andra näringsgrenar, dels att ut
bilda brukare av små och ofullständiga jordbruk som vill driva större jord
bruk. En småbrukare som övergår till att driva ett familjejordbruk har ofta
inte tillräckliga kunskaper för att bemästra de problem han då ställs inför.
Det är därför angeläget att han kan i samma mån vidareutbilda sig inom
yrket som om han vill omskola sig till annat yrke. Under budgetåret 1964/65
bär anordnats tre kurser av det slag det här gäller. Erfarenheterna av dessa
kurser är goda. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att ge mindre före
tagare vidareutbildning inom det egna yrket. Liknande synpunkter framför
RLF och Sveriges lantbruksförbund.
Frågan om utbildningen och fortbildningen av företagare behandlas även
av Sveriges hantverks- och industriorganisation som anser detta vara en
viktig fråga som ej behandlats av utredningen. Många skäl talar för en
kraftig satsning på sådan utbildning.
Luftfärtsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att en statligt organi
serad utbildning av piloter, flyglärare och flygtekniker för den civila luft
farten kommer till stånd. Sådan utbildning saknas f. n. S jöfartsstyrelsen
pekar på att samtidigt som sjöfarten har en avsevärd brist på utbildad ar
betskraft sjömansskolorna ofta har underskott på elever. Dessa skolor kan
alltså utan utbyggnad ta emot ett ökat antal ungdomar och vuxna elever för
omskolning till sjömän.
Frågan om arbetsmarknadsutbildningens organisa
tion och ställning i förhållande till annan vuxenutbildning liksom
till yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet berörs i åt
skilliga yttranden.
Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att det är nödvändigt att den arbets-
marknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen ges en särställning i för
Ktirujl. Maj :ts proposition nr ~>2 är 1 !)6<>
52
hållande till annan vuxenutbildning. TCO menar att all vuxenutbildning
som inte är avsedd att fylla ett akut behov för individen eller samhället utan
som syftar till att mera långsiktigt förbättra den enskildes anpassningsbar-
het till förvärvslivets krav helt bör tillhöra det reguljära skolväsendet. De
av arbetsmarknadsverket initierade kurserna däremot, som har ett bestämt
mål för vederbörandes sysselsättning, måste få dimensioneras och utformas
efter relativt kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska bedömningar.
Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län, arbets-
nämnden i Stockholms stad, yrkesutbildningsberedningen, Svenska stads
förbundet, SAF och Sveriges industriförbund betonar angelägenheten av att
omskolningsverksamheten nära samordnas med utbildningen inom det re
guljära utbildningsväsendet. Yrkesutbildningsberedningen framhåller be
tydelsen av att den reguljära yrkesutbildningen får en betydande frihet så
att utbildningen blir alltmer användbar som ett arbetsmarknadspolitiskt
hjälpmedel. Å andra sidan bör omskolning och uppskolning i fråga om inne
håll och organisation närmas den reguljära yrkesutbildningen. Arbctsnämn-
den i Stockholms stad ifrågasätter om man inte i högre grad än hittills bör
försöka få fram önskvärd arbetskraft genom att anpassa det ordinarie vrkes-
utbildningsväsendet mer efter arbetsmarknadens behov.
SAF och Sveriges industriförbund anför att det med tanke på det allmänna
intresset av samordning och målmedveten planmässighet inom de samlade
utbildningsinsatserna är mycket som talar för att vuxenutbildningen i störs
ta möjliga utsträckning bedrivs inom det ordinarie undervisningsväsendet.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid kunna vidta erforderliga åtgärder
då särskilt snabba och flexibla insatser behövs.
Skogsstyrelsen understryker att all yrkesutbildning för vuxna bör så
långt möjligt vara organisatoriskt sammanhållen. Förutom att lärare, loka
ler och materiel utnyttjas på effektivaste sätt bör dessutom lärarna i yrkes
skolorna känna sig stimulerade av att vid sidan av de ordinarie kurserna få
medverka i mera akuta utbildningsproblem i kontakt med arbetsmarknads-
organ och näringsliv. Men framför allt vinner man att man inte skapar kon
kurrerande utbildningsorgan med risker för parallell utbildningsutbyggnad
och irrationell verksamhet.
SACO finner det naturligt att den yrkesinriktade vuxenutbildningen i en
framtid inordnas i skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets re
guljära verksamhet. Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och ämbetet bör ome
delbart inledas ett samarbete i syfte att driva en verksamhet liknande den
som skolöverstyrelsen nu är engagerad i beträffande utbildning på en lägre
nivå.
Utredningens synpunkter beträffande behovet av ökade insatser ifråga om
undervisningsplaner understryks av skogsstyrelsen, skolöversty
relsen, länsstyrelsen i Stockholms län samt av SAF och Sveriges industri
förbund.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1906
53
I lärarfråg a n menar skogsstyrelsen att yrkeslärare från det ordi
narie yrkesutbildningsväsendet i forsta band och till väsentlig del skall
kunna utnyttjas för all vuxenutbildning. För vissa koncentrerade insatser
föranledda av arbetsmarknadsskäl erfordras givetvis mera tillfälliga lärare.
Det ordinarie utbildningsväsendet bör dock vara så dimensionerat att sådana
extra lärarkrafter inte som regel erfordras.
Skolöverstyrelsen redovisar vissa förslag till en etappvis upplagd utbild
ning av yrkeslärare. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det synnerligen ange
läget att utbildningen av lärare förbättras och bringas i nivå med utbildning
en av lärare vid övriga yrkesskolor. Även LO och TCO understryker vikten
av en förbättrad lärarutbildning.
Skolöverstyrelsen bär ingenting att erinra mot utredningens förslag be
träffande lokaler för kursverksamheten. Tillräckliga anslag
bör dock ställas till förfogande för bidrag till uppförande av kurslokaler.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att kommunerna bör stimuleras att
ytterligare medverka till lokalanskaffningen genom tillräckliga statsbidrag.
Svenska stadsförbundet menar att möjligheterna till samordning mellan den
arbetsmarknadspolitisk! motiverade vuxenutbildningen och reguljär ut
bildning ökar om möjlighet öppnas att ge statsbidrag efter samma grunder
som inom det vanliga skolväsendet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län
finner förslaget värdefullt.
DHR påpekar att eftersom många handikappade för sin fortsatta yrkes
utbildning kommer att placeras i omskolningsverksamheten bör man tillse
att dessa lokaler blir väl lämpade för handikappade elever.
Skogsstyrelsen anser att lokalerna för omskolningsverksamheten bör in
tegreras med befintliga yrkesskolor. Särskilda lokaler bör alltså inte upp
föras annat än undantagsvis.
Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bestämt förslaget att göra lo
kaler för omskolningsverksamheten till en kommunal angelägenhet. Detta
kan stimulera till en konkurrens i överhettade områden om vem som effek
tivast skaffar arbetskraft från utflyttningsområdena.
Med anledning av vad utredningen föreslagit i fråga om utbildnings
bidrag anför studiehjälpsnämnden bl. a. att den yrkesutbildning som
sker genom arbetsmarknadsmyndigheterna ur studiefinansieringssynpunkt
skulle komma att te sig åtskilligt gynnsammare för den enskilde än den
ordinarie yrkesutbildningen. En sådan ordning förefaller svår att motivera
när det gäller utbildning på samma åldersnivå och för elever med likartade
förutsättningar. Nämnden anser i avvaktan på den prövning av studiestödet
som kan aktualiseras till följd av gymnasieutredningens förslag att nuva
rande regler bör gälla för det ekonomiska stödet. Nämnden ifrågasätter vi
dare om inte en överflyttning av det administrativa arbetet med utbildnings
bidragen från länsarbetsnämnden till skolstvrelsen skulle innebära fördelar.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför att bidragen
54
bör ligga på en sådan nivå att kursdeltagarna inte finner det förmånligt
att under utbildningstiden anlita arbetslöshetsförsäkringen. Annars riskeras
att ersättningsrätten konsumeras så att kursdeltagaren inte kan få någon
försäkringsersättning om han efter kurstidens slut inte omedelbart kan få
arbete.
HCK påpekar att utbildningsbidragen f. n. ofta är lägre än motsvarande
socialhjälp och uttalar som önskvärt att bidragen åtminstone kommer i sam
ma nivå som socialhjälpen och helst också indexregleras. LO och TCO för
ordar utredningens förslag att utbildningsbidragen skall anpassas efter de
stegrade levnadskostnaderna.
SACO menar att en fullständig täckning av de utbildades levnadskostnader
är nödvändig för att framkalla tillräcklig utbildningsbenägenhet bland de
arbetslösa.
Yrkesutbildningsberedningen anser att en rationell avvägning mellan ut
bildningsbidragen och studiebidragen bör komma till stånd varvid det blir
ofrånkomligt att de totala resurserna beaktas.
I fråga om utbildningsbidrag till ungdomar i åldern
18 —2 1 år anför skolöverstyrelsen att ungdomar under 21 år bör få den
vidare och mer allmänt grundläggande utbildning som erbjuds vid det ordi
narie yrkesskolväsendet och inte uppmuntras att via en omskolningskurs
eller företagsutbildning med dess mer specialiserade inriktning göra ett
mindre övervägt yrkesval. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i
Jämtlands län.
TCO anser visserligen farhågorna att ungdomarna skulle föranledas att
välja omskolning i stället för yrkesutbildning inom det ordinarie utbild
ningsväsendet vara väsentligt överdrivna. Under förutsättning att personer
i åldrarna 18—21 år får tillträde till omskolningskurserna efter de regler ut
redningen förordat samt att möjlighet kommer att föreligga att ge de större
bidragen till ungdomar som har särskilt stora ekonomiska behov, anser sig
TCO dock kunna tillstyrka att övriga elever i åldern 18—21 år erhåller
samma förmåner som utgår till elever på det postgymnasiala utbildnings-
stadiet.
SAF och Sveriges Industriförbund anser att kravet att personer skall ha
uppnått 21 års ålder inte bör tolkas alltför kategoriskt. Arbetsmarknadssty
relsen instämmer i att 21-årsgränsen är principiellt önskvärd men anser
att vissa undantag måste kunna göras. LO tillstyrker att man skall kunna
utge utbildningsbidrag till ungdom i åldern 18—21 år. Inga begränsningar
bör gälla för handikappade, flyktingar och personer med stor försörjnings
börda.
Konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Blekinge län, skogsstyrelsen och SR
är allmänt positivt inställda till utredningens förslag beträffande före
tagsutbildning.
Även LO tillstyrker förslagen men betonar att planeringen av utbildning-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
55
eu bör ske i samråd med och godkännas av arbetstagarnas organisationer.
Företagsutbildningen får t. ex. inte vara alltför specialiserad och rekryte
ringen inte för ensidig. TCO anser att stödet bör utformas efter grunder som
nära ansluter till gällande bestämmelser för inbyggda yrkesskolor.
Yrkesutbildningsberedningen föreslår som bidragsvillkor att utbildningen
skall bedrivas enligt av skolöverstyrelsen efter samråd med parterna fast
ställd plan.
Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till några av de synpunkter som ut
redningen framför som stöd för sina förslag, överstyrelsen säger sig vara
medveten om att ett genomförande av förslagen kan komma att avsevärt
påverka fördelningen av ansvar och kostnader mellan samhället och det
enskilda företaget. Men då överstyrelsen delar uppfattningen att en väsent
ligt ökad företagsutbildning blir ofrånkomlig om den yrkesmässiga anpass
ningen framdeles skall kunna ske med erforderlig smidighet och snabbhet,
motsätter sig överstyrelsen inte att utredningens förslag genomförs. I rela
tivt stor utsträckning praktiseras ju dessutom den föreslagna utbildnings-
formen redan nu.
Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det vara risk för att
utredningens bedömning är starkt präglad av de gynnsamma förhållandena
inom den större verkstadsindustrin och jämförliga branscher och att man
därför kommer att ställa orealistiskt stora anspråk på utbildningsinsatser
från branscherna över lag. Det är därför lämpligt att inhämta synpunkter
från representanter för skilda branscher om deras ekonomiska och perso
nella resurser för denna uppgift.
När det gäller det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet om 2 kr. per
elev och närvarotimme förutsätter skolöverstyrelsen att detta belopp prövas
ytterligare. Yrkesutbildningsberedningen kan inte ta ställning till beloppet.
TCO är tveksam om bidraget bör fastställas generellt till 2 kr. och Sveriges
hantverks- och industriorganisation finner i stället lämpligt att tillämpa en
efter olika branscher och dessas förhållanden avpassad ersättning.
Skolöverstyrelsen är medveten om att statsbidraget i form av kursavgifter
vid yrkesutbildning i samband med lokalisering av
företag enligt utredningens förslag kan komma att täcka företagens
samtliga kostnader för utbildningen och alltså bli väsentligt bättre än de bi
drag som skolverket ger. överstyrelsen anser emellertid att det särskilda
stödet vid nyetablering bör realiseras med hänsyn till behovet av insatser för
att få en väl fungerande arbetsmarknad.
Länsstyrelsen i Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund
ansluter sig till det särskilda yttrandet på denna punkt av ledamoten Rehn.
De båda organisationerna tillägger att bidrag av den karaktär det här gäller
i vissa fall kan vara att föredra framför andra former av lokaliseringspoli-
tiskt stöd till företag.
Yrkesutbildningsberedningen anser att lokaliseringsutbildningen inte bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
56
betraktas som en särskild form av statens stöd till arbetsmarknadsmässigt
betingad yrkesutbildning. Den synes klart kunna ingå som naturlig del av
den vanliga omskolningen om denna ges den friare tolkning som i annat
sammanhang förordats.
Behovet av att yrkesutbildningen för kvinnor breddas och
byggs ut för att ge utrymme åt mer kvalificerade utbildningsalternativ un
derstryks av arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesutbitdningsberedningen, Fre-
drika-Bremer-Förbundet, LO, SAF och Sveriges industriförbund.
LO anmärker att den yrkesfördelning som kommer till uttryck i arbets
marknadsstyrelsens utbildning alltför klart motsvarar det traditionella
mönstret. Genom utveckling av längre, grundläggande yrkeskurser inom in
dustriellt, tekniskt, kommersiellt, administrativt in. in. arbete bör denna in
riktning brytas. LO anser att utbildningen är en nyckelfaktor då det gäller
att vidga kvinnornas yrkesfält och väsentligt öka integrationen mellan man
liga och kvinnliga arbetsområden. Utredningens förslag kan på denna
punkt inte anses leda till väsentliga framsteg. LO förordar att skolmyndig
heter, arbetsmarknadsstyrelsen och branschrepresentanter deltar i ett inten
sifierat samarbete för att öppna nya utbildningsvägar för kvinnor. Sam
arbetet avses gälla såväl vuxenutbildningen som annan utbildning.
S.4 CO anför att av de arbetsmarknadspolitisk! betonade åtgärder, som kan
komma i fråga för att öka yrkesintensiteten hos kvinnor med högre utbild
ning reaktiverings- och repetitionskurserna bör i första hand framhållas.
Viss sådan verksamhet avsedd för bl. a. socionomer och sjukgymnaster har
redan anordnats. En breddning till andra kategorier, såsom lärare, recep-
tarier, bibliotekarier m. fl. bör genomföras snarast. Organisationen fram
håller vidare att det finns en grupp akademiskt utbildade kvinnor, som inte
kan återgå till ett tidigare yrke på grund av att de aldrig förvärvsarbetat eller
ens avslutat studierna eller som inte kan utnyttja sin yrkesutbildning på
den ort, dit mannens tjänstgöring fört dem. För dessa kategorier krävs en
mera omfattande yrkesutbildning. Naturligtvis bör strävan vara att i möjli
gaste mån utnyttja tidigare inhämtade kunskaper, men man får inte dra
sig för omskolning till helt nya yrkesområden om detta skulle visa sig
lämpligt. Inom vårdområdet och den administrativa karriären finns syssel
sättningar som torde kunna rekrytera sådan arbetskraft.
Inom ramen för arbetsmarknadsstyrelsens akademikerprogram bör enligt
SACO utbildningen och aktiveringen av inte yrkesverksamma akademiker
intensifieras och utvidgas till allt flera grupper. Av stor betydelse är att för
utsättningarna och formerna för verksamheten noggrant utreds. Bl. a. bör
man undersöka motivationen hos dem som anmäler sig till kurserna. I vissa
fall torde deltagande mera vara betingat av önskemål om kontakt med gamla
kolleger och avbrott från den vardagliga rutinen än planer på framtida för
värvsarbete. Det är anmärkningsvärt att man inte hittills har följt upp
resultaten av verksamheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
57
SAF och Sveriges industriförbund samt Fredrika-11 remer-Förbundet på
pekar att möjligheterna till kvalificerad utbildning kanske kan komina att
uppfattas som orättvisa av sådana män och kvinnor, som inte kan komina
i fråga för denna utbildning.
Svenska landstingsförbundet framhåller alt, om eu ökad vuxenutbildning
för kvinnor skall åstadkommas bl. a. genom propaganda för att kvinnor ut
bildas i yrken som hittills varit manliga, detta också kan återverka på de
unga kvinnornas yrkesval. Man bör därför vid utformningen av sådan pro
paganda beakta att en omfattande ökning av kvinnors benägenhet att välja
manliga yrken kan få allvarliga följder för exempelvis vårdområdenas re
krytering, såvida inte en motsvarande ändring av männens benägenhet att
välja kvinnliga yrken kan frampropageras samtidigt.
Skolöverstyrelsen anser förslaget om etappvis uppbyggd ut
bildning för kvinnor intressant och väl värt att pröva.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner detta förslag vara en praktisk och möj
lig väg att stimulera kvinnorna till ökad yrkesutbildning. Styrelsen förut
sätter att i en sådan etappvis utbyggd yrkesutbildning även kan ingå fort
bildning i allmänna teoretiska ämnen. Yrkesvalet begränsas nämligen för
inånga medelålders kvinnor av att de saknar teoretiska skolkunskaper ovan
för den obligatoriska skolan.
Förslaget att utbildningsbidrag till gifta kvinnor bör
utgå med oavkortat belopp tillstyrks av LO och TCO men av
styrks av länsstyrelsen i Norrbottens län, bl. a. med hänsyn till att de all
männa resurserna för att skapa bättre sysselsättningsförhållanden bör för
behållas och koncentreras till åtgärder där den enskilde verkligen är i behov
av hjälp och stimulans. Socialstyrelsen anser att bidragen med hänsyn till
deras sociala betydelse och stora omfattning bör särskilt utredas av social
politiska kommittén.
I anslutning till förslaget att utbildning bör kunna ges ensamstående kvin
nor som inte kan få ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt arbete på
grund av bristande yrkeskunskaper ifrågasätter länsarbetsnämnden i Got
lands län om det inte kan vara lika angeläget att ge utbildning åt ensam
stående män eller gifta familjeförsörjare som befinner sig i en liknande
situation. Yrkesutbildningsberedningen är inne på samma tankegång och
uttalar att regler och villkor inom vuxenutbildningen bör gälla såväl män
som kvinnor.
Utredningens synpunkter på yrkesutbildning för handikap
pade delas i allt väsentligt av skolöverstyrelsen.
IiCK framhåller att utbildningsåtgärderna bör vara ännu mer generöst
avvägda än f. n. Det räcker inte med alt handikappade får en utbildning som
gör det möjligt för dem att få sysselsättning i botten på karriären. Ännu
mycket mer än hittills bör därför t. ex. utbildning för kontorsarbete och för
teoretiska arbetsuppgifter komma i fråga för handikappade. Möjligheterna
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19(iti
58
för t. ex. handikappad kontorsarbetskraft som är väl utbildad torde vara
betydande på öppna marknaden.
Förslaget om särskilt bidrag till företag som åtar sig att utbilda handi
kappade tillstyrks av skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen,
LO och Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.
I fråga om yrkesutbildning för äldre arbetskraft fram
håller skolöverstyrelsen att det är nödvändigt att veta mer om hur utbild
ningen skall bedrivas för att nå godtagbara resultat, överstyrelsen vill där
för tillstyrka utredningens förslag om särskilda kurser för äldre. Vad utred
ningen anför om individuell utbildning av äldre i enskilt förelag i samband
med provanställning kan överstyrelsen ansluta sig till. överstyrelsen under
stryker angelägenheten av att resultatet av utbildningen föl js upp och syste
matiseras på sådant sätt att det kan tjäna till vägledning för den försatta
verksamheten.
Yrkesutbildningsberedningen är mycket tveksam om värdet av de sär
skilda kurserna. Pedagogiskt synes det inte finnas skäl som kan verifieras
för dessa kurser.
LO anser att i den mån man har efterfrågan på arbetskraft inom ett yrke
med arbetsuppgifter, som väl lämpar sig även för äldre, utbildning bör ske
och då kan äga rum i kurser med enbart äldre deltagare. Rent praktiska
överväganden måste avgöra hur man handlar. I fråga om provanställning
kombinerad med enskild utbildning i företag finner LO utredningens för
slag motiverat i de fall sådan provanställning verkligen innefattar utbild
ning för en ny arbetsuppgift.
Vad slutligen gäller beredskapsplanering av yrkesutbild
ningen har skolöverstyrelsen ingen annan invändning mot utredningens
förslag och rekommendationer än att frågan om storleken av bidraget till
braschorganisationerna bör prövas om längre fram. Även skogsstyrelsen och
Svenska stadsförbundet är positiva till förslaget om beredskapsplanering.
TCO anser förslaget mycket beaktansvärt men betonar att planeringen är
förenad med betydande svårigheter på grund av att utbildningen ständigt
ändras.
Yrkesutbildningsberedningen finner utredningens förslag inte förefalla
särskilt realistiska. Om de förverkligas måste planeringen samordnas med
yrkesutbildningens ordinarie planering för att undvika överorganisation
och merkostnader.
Svensk industriförening tillstyrker det föreslagna bidraget till planering
en men anser att bidraget även bör kunna utgå till branschorganisationer
nas kostnader för att upprätta utbildningsplaner för lokaliseringsutbild-
ning.
SAF och Sveriges industriförbund konstaterar att utredningen vill lägga
stora uppgifter på branschorganisationernas utbildningsavdelningar. Efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
59
som ersättningsfrågan f. n. utreds inom yrkesutbildningsberedningen avstår
organisationerna från att i detta sammanhang ta ställning i denna tråga.
TCO kan inte tillstyrka att branschorganisationerna får särskild ersätt
ning för sin medverkan. SR förordar däremot att organisationerna skall få
sina kostnader för beredskapsplanering helt täckta av statsmedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1060
Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning
Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med
s. k. uppskolning tillstyrks av samtliga remissinstanser med undantag av
statens institut för hantverk och industri och personalutbildningsbered-
ningen.
SAF erinrar om den stora omfattning den utbildning som bedrivs inom
företagen redan har. Av många skäl är det huvudsakligen de större företagen
som ägnar sig åt sådan uppskolning. Det är i och för sig önskvärt att en
verksamhet av detta slag kunde breddas. Kunde de av arbetsgruppen före
slagna åtgärderna medverka därtill skulle de ha en stor uppgift att fylla. I
övrigt finner SAF sammanfattningsvis att företagets behov bör vara uteslu
tande bestämmande för verksamheten, att hela frågan bör hänskjutas till
exempelvis yrkesutbildningsberedningen för att ingå i dess förslag med
avseende på vuxenutbildningen samt att i avvaktan på beredningens förslag
försöksverksamhet enligt förslaget bör igångsättas, varvid bör uppställas så
strikta kriterier att säkra slutsatser kan dras ur försöken.
LO ser försöksverksamheten som en möjlighet att ytterligare förstärka
den arbetsmarknadspolitiska beredskapen. LO vill dock starkare än arbets
gruppen gjort betona att samtidigt som företagens behov av utbildad arbets
kraft tillgodoses också de anställdas behov och krav på bättre utbildning bör
uppfyllas. LO vill särskilt understryka den principiella betydelsen av att
uppskolningen inte används för att stödja konkurrenssvaga företag och
branscher med lågt löneläge.
TCO anser det inte minst för tjänstemannagrupperna vara av vikt att olika
initiativ för uppskolning tas och stimuleras. Enligt TCO borde även arbets
tagarorganisationerna kunna initiera uppskolning. TCO finner den före
slagna kostnadsfördelningen mellan samhälle och företag vara riktig. Med
denna anordning synes man ha anvisat en framtida godtagbar lösning av de
studiesociala problemen över huvud taget för vuxenstuderande som bedriver
målinriktade studier.
Skolöverstyrelsen anför bl. a. att den föreslagna försöksverksamheten
aktualiserar en rad detaljproblem som måste närmare övervägas. Eftersom
man endast genom praktiska försök torde få det underlag som behövs för
fortsatta ställningstaganden till frågan om uppskolningens faktiska värde
60
och utförbarhet i organisatoriska och ekonomiska hänseenden vill översty
relsen inte motsätta sig att en försöksverksamhet igångsätts under förutsätt
ning att också yrkesutbildningsberedningen ställer sig positiv, att försöket
arrangeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och beredningen samt att
sådana bestämmelser kommer att gälla för verksamheten att säkra slutsatser
kan dras av försöken.
Yrkesutbildningsberedningen anser det rimligt och skäligt att försöks
verksamheten får sättas i gång omedelbart. Ett absolut villkor bör dock vara
att verksamheten bedrivs gemensamt av arbetsmarknadsstyrelsen och skol
överstyrelsen i samråd med beredningen. — Det synes beredningen framgå
av förslaget att man inte kan renodla uppskolningen och klart avgränsa den
från övrig vuxenutbildning. Här bör alltså hållbara gränser sökas. Eftersom
uppskolningen ibland skall kunna ges inom ramen för omskolningskurserna,
bör man söka en regel för hur man i dylikt fall skall skilja mellan uppskol-
nings- och oinskolningselever. Även gränsdragningen mellan uppskolningen
och de särskilda kurser som bedrivs inom omskolningen i syfte att snabbt
öka tillgången på utbildad arbetskraft bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Enligt Svenska kommunförbundets och Svenska stadsförbundets mening
bör uppskolningskurserna stå öppna även för personal vid kommunala verk.
Stadsförbundet nämner i sammanhanget knappheten på grävmaskinister,
viss sjuk- och hälsovårdspersonal, mätnings- och stadsplanetekniker samt
viss socialvårdspersonal. Stadsförbundet understryker vidare behovet av att
samordna uppskolningen med omskolningen av arbetslösa och utbildnings
organisationen i övrigt. Enligt stadsförbundet är förutsättningarna goda för
ett samlat grepp inom den närmaste tiden på hela vuxenutbildningspolitiken.
Detta bör dock inte hindra att försöksverksamhet med uppskolning igång
sätts.
Svenska landstingsförbundet ställer sig i princip positiv till den föreslagna
uppskolningsverksamheten. Innan försök inom hälso- och sjukvården igång
sätts bör doek centrala överläggningar äga rum med bl. a. kommunför
bunden.
Personalutbildningsberedningen anser det inte möjligt att på grundval av
föreliggande material ta ställning till förslaget vilket, även om det presen
teras som försöksverksamhet, måste anses ha en mycket vittsyftande inne
börd. Beredningen har inte kunnat undgå att hysa tvekan särskilt för hur
den föreslagna verksamheten skall kunna fungera i praktiken i större om
fattning utan att få betydande konsekvenser för hittillsvarande former av
yrkesskolverksamhet och företagsutbildning. Beredningen påpekar att kon
sekvenserna av förslaget för den statliga personalutbildningens del också är
oklara.
Statens institut för hantverk och industri avstyrker förslaget. Institutet är
fullt medvetet om att vuxenutbildningen måste breddas till att omfatta även
medelstora och mindre företag. Såsom den enda offentliga fortbildnings-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
institutionen med specialinriktning på den mindre och medelstora industri
ella företagsamheten torde institutet ha presterat resultat som man inom
näringslivet anser vara mycket betydelsefulla. Den fortgående starkt sti
gande kursverksamheten vid institutet visar också att här föreligger en fak
tor som man inom näringslivet räknar med och är angelägen om att vidare
utveckla. Institutet anser att kriterierna för verksamheten är lösligt be
stämda. Gränslinjerna till det allmänna skolväsendet och den förekommande
vuxenutbildningen samt till gängse introduktions- och vidareutbildning kan
inte anses vara klart markerade. Initiativrätten till uppskolningen är också
bristfälligt klarlagd. Eftersom principbetänkande från yrkesutbildnings-
beredningen kan förväntas inom en snar framtid, synes det institutet olämp
ligt, oekonomiskt och orationellt att genomföra den föreslagna uppskol-
ningsverksamheten.
Kutujl. Maj:ts proposition nr
52
är 1966
61
4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet
Nuvarande förhållanden
Bidrag till flyttande arbetskraft. Ekonomiskt stöd från samhällets sida
till arbetstagare som på grund av arbetslöshet tvingats flytta till annan ort
har förekommit under flera decennier, först i form av förskott eller lån till
resor sedermera i form av bidrag. Stödet hade länge en rent arbetslöshets-
politisk motivering och var liksom annan arbetslöshetshjälp behovsprövat.
Bortsett från tiden under andra världskriget var det först under 1950-talets
senare del som ekonomiska bidrag mera konsekvent började användas så
som ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning på
arbetsmarknaden. Resebidragen har byggts ut och efter hand kompletterats
med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bidragen har avvägts
så att de i huvudsak täcker de direkta kostnaderna för resa och flyttning
till annan ort, för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan
på första avlöning samt merkostnaderna för hushåll på två orter i väntan
på familjebostad på den nya arbetsorten.
Bidrag till flyttande arbetskraft utgår f. n. i form av respenning, familje
bidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag
är att arbetstagaren är arbetslös eller på grund av varsel eller annan om
ständighet beräknas bli arbetslös inom en snar framtid samt att han inte kan
beredas arbete på eller i närheten av vistelseorten och att en avflyttning där
för bedöms vara nödvändig av arbetsmarknadsskäl. Om de allmänna förut
sättningarna för bidrag föreligger, kan bidrag utgå även till sådana arbets
tagare som på eget initiativ söker och tillträder anställning på annan ort.
Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kost
nader för att tillträda eller söka anställning på annan ort. Även flyttnings
62
kostnader ersätts. Om arbetstagaren bor kvar i hemmet och arbetet är
beläget så långt från hemmet att betungande kostnader uppstår för resor
till och från arbetet, kan bidrag till dessa kostnader beviljas under högst
tre månader från arbetets början. Sistnämnda form av respenning har
förekommit i mycket begränsad utsträckning.
Familjebidraget utgår med 200 kr. per månad till hustru eller husföre
ståndarinna samt med 45 kr. per månad till varje barn under 16 år. I famil
jebidraget ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebo
staden på hemorten. Bostadsbidraget är maximerat till 250 kr. per månad.
Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya
arbetsorten dock högst under nio månader. Bidraget reduceras efter tre
månader till två tredjedelar och efter sex månader till en tredjedel av det
ursprungliga beloppet.
Starthjälp utbetalas när anställning på annan ort tillträds och utgår med
belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet är
beroende på hur länge den nya anställningen beräknas vara.
Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. utgår till familjeförsörjare
i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera var
aktig arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen anger de områden som kom
mer i fråga. Under tiden september 1962—april 1963 kunde utrustnings
bidrag utgå till dem som flyttade från vissa kommuner i Tornedalen och
Ådalen samt från Idre kommun. Därefter har bidragsverksamheten ut
sträckts att omfatta alla kommuner i de fem norrlandslänen, med undantag
av kommunerna i Gästrikland, samt ett antal kommuner i nordvästra delen
av Kopparbergs län.
Inlösen av egnahem. Ofta visar det sig att arbetslösa personer, vilka i och
för sig är positivt inställda till att flytta till annan del av landet, inte anser
sig kunna lämna hemorten på grund av att de bor i fastighet som inte kan
säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust. För att underlätta
flyttning i sådana fall började år 1964 försöksverksamhet som innebär att
arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med bostadsstyrelsen kan inlösa egnahem
i de fyra nordligaste länen om ägaren på grund av arbetslöshet tvingas flytta
till annan ort. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om
detta inte är uppenbart lågt.
Ifråga om närmare uppgifter om bidrag till flyttande arbetskraft och in
lösen av egnahem hänvisas till utredningens betänkande s. 116—130 och
152—156.
Sedan utredningen avgav sitt betänkande har Kungl. Maj:t i beslut den
21 januari 1966 meddelat bestämmelser om försäljning av sådana egnahem
som arbetsmarknadsstyrelsen har inlöst. Försäljningsverksamheten handhas
av arbetsmarknadsstyrelsen med biträde av länsbostadsnämnd och läns
arbetsnämnd.
Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956
63
Utredningen
Bidrag till flyttande arbetskraft. Utredningen framhåller att bidragen till
arbetslösa i samband med flyttning primärt har syftat till att undanröja eko
nomiska hinder för en ändamålsenlig omställning på arbetsmarknaden. De
bör ses som uttryck för ett samhällsansvar för den enskilde arbetstagarens
sysselsättning och för samhällets intresse av att tillgodose angelägna arbets
kraftsbehov. Utredningen finner starka skäl tala för att samhället även i fort
sättningen ger ekonomiskt stöd till personer som på grund av sysselsätt-
ningssvårigheter flyttar från orter med överskott på arbetskraft.
Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för
bidrag till flyttande arbetskraft inte medger en anpassning till de skiftande
arbetsmarknadssituationer som kan föreligga. Vissa sysselsättningslägen
kan motivera bidrag av en sådan storlek att en mera påtagligt rörlighets-
stimulerande effekt uppnås. Detta gäller främst orter eller områden i landet,
där sysselsättningsunderlaget på lång sikt — även om hänsyn tas till lokali-
seringsåtgärder — bedöms vara otillräckligt och där överskottet på arbets
kraft medför omfattande arbetslöshet.
Bidrag till dagliga resor mellan hemorten och arbetsorten utgår f. n.
endast i mindre omfattning. Sådana bidrag bör användas i större utsträck
ning som ett initialstöd vid arbetsplacering av arbetslösa.
Det nuvarande bidraget till flyttning av familj och bohag avser att täcka
enbart direkta flyttningskostnader. De kostnader som uppstår för nyan
skaffningar vid inflyttning i en ny bostad, för personlig utrustning och för
familjens anpassning till nya förhållanden motiverar att bidraget till
familjens flyttningskostnader kompletteras med ett kontant grundbidrag
på 500 kr. och ett tillägg på 150 kr. för varje barn under 16 år.
Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår som tidi
gare nämnts under högst nio månader och med en successiv minskning av
bidragsbeloppet. Utredningen framhåller att på orter med stark expansion
och framträdande arbetskraftsbrist läget på bostadsmarknaden är sådant att
väntetiden för att erhålla bostad överstiger den fastställda maximitiden för
bidrag. Det är utredningens mening att även en måttlig förlängning av
familjebidragstiden skulle underlätta anpassningssträvandena. Familje
bidrag bör därför kunna utbetalas under en tid av högst 12 månader och
efter de tre första månaderna minskas med en fjärdedel var tredje månad.
Arbetslösa på överskottsorter som tillträder anställning på annan ort
med en beräknad varaktighet av minst sex månader kan f. n. som starthjälp
få 500 kr. Beloppet torde enligt utredningens uppfattning i flertalet fall
vara tillräckligt. För att pröva om ett ökat starthjälpsbelopp i vissa syssel-
sättningssituationer kan kraftigare understödja en omställning från om
råden med uppenbart otillräcklig sysselsättning föreslår utredningen att
64
beloppet i sådana fall skall kunna ökas till 1 000 kr., varav 500 kr. utbetalas
vid anställningens början och 500 kr. efter sex månaders anställning.
I syfte att förbättra de lokalt bundnas situation i områden med excep
tionellt hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna enligt
utredningen i särskilda fall kunna utgå även till personer som har arbete.
Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga arbetstillfällena kunna
begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Bidragen bör under
en försöksperiod inskränkas till personer, som är sysselsatta inom yrkes
områden med vikande sysselsättning. I praktiken innebär detta att i första
hand jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden byggnads
arbetare kommer i fråga. Utredningen är medveten om att en sådan utvidg
ning av bidragsgivningen lokalt kan leda till komplikationer och förutsätter
därför att samråd sker med de arbetsgivare som får sin arbetskraft utbytt
samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt att följa
verksamheten.
Ansökningar om flyttningsbidrag skall enligt ett till betänkandet fogat
förslag till arbetsmarknadskungörelse inges till arbetsförmedlingen innan
den nya anställningen har tillträtts eller flyttning har skett. Ansökningar om
familje- och utrustningsbidrag samt starthjälp bör dock kunna beviljas i
efterhand om det finns särskilda skäl till detta.
Utredningen uttalar att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft
regelmässigt inte bör beskattas med hänsyn till bidragens syfte och avväg
ningen av bidragsbeloppen.
Bostäder och geografisk rörlighet. Utjämningen mellan områden med
överskott resp. brist på arbetskraft har försvårats eller förhindrats av
bristen på bostäder i orter med efterfrågan på arbetskraft. Utredningen
bedömer det inte vara möjligt att på kort sikt genom en total ökning av-
bostadsproduktionen eliminera det problem som bostadsbristen utgör vid
omställningen på arbetsmarknaden. Utredningen förordar därför en fortsatt
förskjutning av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och
orter med bostadsbrist. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att
begränsa den tid flyttande arbetskraft har att vänta på bostad. Utredningen
finner det lämpligt att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker
träffa överenskommelse med kommunerna om förtur till bostad för flyt
tande arbetskraft. I vissa lägen torde detta få kombineras med möjligheter
för de expanderande kommunerna att få extra tilldelning av lånemedel.
Förturen bör gälla inte bara arbetslösa utan också kvalificerad arbetskraft
av olika slag. Härmed avses nyckelpersoner som behövs för att företagen
på inflyttningsorten skall kunna ta emot arbetslösa från överskottsom-
rådena samt annan personal som är nödvändig för företagens drift eller för
att den samhälleliga verksamheten skall kunna fungera.
Utredningen förutsätter att särskilda insatser liksom hittills blir nöd-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
65
vändiga för att öka tillgången på möblerade rum. De monteringsfärdiga
förläggningspaviljonger som uppförts under senare år erbjuder enligt utred
ningens mening en hygglig rumsstandard. Även om paviljongernas stan
dard bör kunna förbättras ytterligare, kan dock denna boendeform inte
accepteras om det gäller att tillgodose ett mera permanent behov av s. k.
ungkarlslägenheter. I sådana fall bör uppföras permanenta byggnader med
normal standard, dvs. med bad- eller duschrum, kokmöjligheter etc. Både
kommunerna och de berörda myndigheterna bör ägna ökad uppmärksam
het åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter.
Inlösen av egnahem. Enligt utredningens mening behöver man kunna
komplettera flyttningsbidragen med möjlighet att lösa de särskilda problem
som egnahemsägare kan ställas inför. Hur denna fråga bör lösas i detalj
kan enligt utredningens mening prövas först sedan resultaten föreligger
av den av 1964 års riksdag beslutade försöksverksamheten med inlösen
av egnahem. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret
1964/65. I detta sammanhang bör också prövas hur man skall kunna av
veckla ett bostadsrättsinnehav i sådana fall där det hindrar en eftersträvad
utjämning på arbetsmarknaden.
Fastighets inlösenvärde skall enligt gällande riktlinjer för försöksverk
samheten i första hand grundas på taxeringsvärdet. Utredningen ifråga
sätter om inte — även efter jämkning — inlösenvärdet i vissa fall kommer
att ligga så lågt att inlösenverksamheten kan allvarligt försvåras. I sådana
fall bör finnas möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.
Enligt riktlinjerna för försöksverksamheten gäller vidare att i fråga om
äldre arbetstagare inlösen bör ske endast om särskilda omständigheter
föreligger. Utredningen förutsätter att inom ramen för en slutligt utfor
mad verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbets
kraft under förutsättning givetvis att en inlösen är arbetsmarknadsmässigt
motiverad.
Särskilda yttranden
Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan biträda utredningens för
slag att höja slarthjälpen och att komplettera flyttningsbidraget med ett
kontant grundbidrag eftersom utredningen inte påvisat att otillräckliga
bidragsbelopp skulle vara orsaken till att de rörlighetsfrämjande åtgär
derna inte medfört sådana resultat som utredningen anser önskvärda.
Höjningarna kan inte heller motiveras av penningvärdesskäl eller ekono
miska förändringar.
Förslaget att utsträcka flyttningsförmånerna till personer som har ar
bete förklarar Gustavsson sig inte kunna biträda.
I anslutning till vad utredningen anfört under avsnittet om bostäder och
geografisk rörlighet anför Gustavsson att det enligt hans mening är själv-
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
klart att bostadsproduktionen måste ökas främst inom de områden där
bostadsbristen är störst, inte minst i storstadsregionerna. Eftersläpningen
på bostadsmarknaden inom dessa områden är dock så stor att det uppen
barligen kommer att ta lång tid innan bristen kan hävas. För de bostads
sökande inom dessa områden måste en fortsatt inflyttning te sig som en
belastning. Detta måste uppmärksammas genom en kombination av ar
betsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder. Syftet bör vara att sär
skilt tillgodose dessa områdens behov av nödvändig arbetskraft, inte minst
byggarbetskraft, samtidigt som man genom lokaliseringspolitiska åtgärder
försöker förlägga företag och verksamhet som inte oundgängligen måste
ligga i storstadsområdena till andra orter.
Ledamoten Petersson anför, med instämmande av Gustavsson, att till
villkoren för bidrag till flyttande arbetskraft bör fogas föreskrift om att
anställningen skall ha anvisats av arbetsförmedlingen. Bedömningen av
om flyttningen är nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt bör inte få
ske i efterhand, vilket kan bli fallet om förmedlingen inte medverkat till
arbetsplaceringen. Petersson anför vidare att som allmän regel bör gälla
att flyttningsbidrag inte utgår i samband med att en person tillträder sin
första anställning efter avslutad utbildning, eftersom flyttningsbidrag i
regel inte är arbetsmarknadspolitiskt motiverade i sådana fall.
Remissyttrandena
Förslagen till förbättring av bidragen till flyttande ar
betskraft mottas allmänt positivt av arbetsmarknadsstyrelsen (majo
riteten), konjunkturinstitutet, Samarbetsdelegationen för de fyra nordli
gaste lånen, Kooperativa förbundet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Väst
manlands lån, SACO och TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter dock
om det är lämpligt att i en kungörelse binda de olika föreskrifter och belopp
som kan gälla vid flyttning, då därigenom en angelägen anpassning av rör-
lighetspolitiken till de aktuella behoven försvåras. En del av de av utred
ningen föreslagna åtgärderna är tänkta som försöksanordningar och nya
behov och belopp kan komma att aktualiseras. En mera långsiktig reglering
av dessa frågor bör därför anstå tills vidare.
Samma synpunkter anförs av LO, som även anser det vara värdefullt om
bidragen kunde anpassas efter olika arbetsmarknadssituationer så att man
kunde öka bidragen för att snabbt åstadkomma en omflyttning vid exem
pelvis större driftnedläggelser. LO anser vidare att bidragen bör höjas så
att den flyttande arbetstagaren får full kompensation för sina kostnader,
vilket f. n. inte är fallet. LO ifrågasätter om arbetsförmedlingen bör stimu
lera flyttning av arbetskraft till företag som på grund av sitt löneläge bar
uppenbara svårigheter att behålla arbetskraften.
67
Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att de samhällsekonomiska
vinster som kan nås genom en effektiv arbetsmarknadspolitik motiverar
stor generositet vid utbyggnaden av flyttningsbidragen.
Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att stöd i form av famil
jebidrag vid säsongarbetslöshet, utrustningsbidrag, inlösen av egnahem och
utbildningsbidrag till arbetslösa i åldrarna 18—21 år ges utan geografiska
begränsningar om stödet lämnas under en försöksverksamhet. Även erfa
renheter från andra delar av landet än de tillfälliga stödområdena kan bli
vägledande för den fortsatta verksamheten. Om stödåtgärder skall tillgripas
eller inte bör för övrigt avgöras av den enskildes behov av hjälp med att
finna ett lämpligt arbete och inte av var han bor. Enligt lantbruksstyrelsens
mening är det önskvärt, att bidragen i möjligaste mån ifrågakommer endast
som engångsbidrag.
SACO anser att flyttningsbidrag kan vara motiverade av arbetsmarknads
politiska skäl även för dem, som efter avslutad utbildning tillträder sin
första anställning. Det måste t. ex. vara angeläget att förmå en nyutbildad
lärare i Uppsala att fylla en vakans i övre Norrland i stället för att hanka
sig fram med korttidsvikariat och timlärarsysslor i studiestaden.
TCO finner det motiverat att låta flyttningsbidrag i vissa fall utgå efter
avslutad utbildning, men utbildningens art får inte avgöra om bidrag bör
utgå eller inte.
Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län menar att flyttningsbidrag
endast bör ifrågakomma vid tillträde av anställning som anvisats av arbets
förmedlingen. Länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands och
Blekinge län understryker att beslut om flyttningsbidrag inte bör meddelas
i efterhand.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till utredningens detalj förslag
men framhåller att utflyttningen nu gått så snabbt att länet inte tål en
fortsatt, accelererad avtappning. De lokaliseringspolitiska medlen kan vis
serligen medverka till att bromsa upp flyttningsströmmen från en stor del
av länet, men om flera av de stora inlandskommunerna även i framtiden
skall vara befolkade krävs att kraftiga direkta statliga åtgärder sätts in. På
åtminstone en ort i Tornedalen och en ort i inlandskommunerna bör kom
ma till statlig eller statsstödd industri av betydande omfattning. Länssty
relsen i Uppsala län menar att risk kan föreligga att arbetsmarknadspoli
tiska åtgärder successivt kan rycka bort underlaget för lokaliseringspolitiska
åtgärder om inte relativt långsiktiga planer beträffande näringslivets ut
veckling inom ett område får ligga till grund för handlandet. I väntan på att
sådana planer utarbetas bör en viss försiktighet med de rörlighetsstimule-
rande åtgärderna iakttas i mera tveksamma fall.
En reservant i arbetsmarknadsstyrelsen kan inte biträda utredningens
förslag därför att eu ytterligare uppräkning av flyttningsbidragen måste
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
komma att innebära att de lokaliseringspolitiska ansträngningarna mot
verkas.
Svensk industriförening anser att en kompletterande kostnadsutredning
bör göras innan slutlig ställning tas till utredningens förslag.
Utbyggnaden av respenningen med grundbidrag och barntillägg
tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län men avstyrks av läns
arbetsnämnden i Jämtlands län.
Att giltighetstiden för familjebidraget förlängs till tolv månader
finner arbetsmarknadsstyrelsen och LO väl motiverat. Vad gäller den reduk
tion av bidrag, som skall inträda efter viss tid, ifrågasätter arbetsmarknads
styrelsen om inte den av utredningen föreslagna reduktionsregeln leder till
alltför små belopp under 12-månadersperiodens senare del. Ett bättre alter
nativ synes vara att låta bidragen kvarstå oförändrade fr. o. m. den sjunde
månaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Älvsborgs och Norr
bottens län samt LO och SR tillstyrker att starthjälpen i särskilda
fall liöjs till 1 000 kr. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO finner dock att upp
delning av utbetalningen på två poster inte är förenlig med starthjälpens
syfte att minska de ekonomiska påfrestningarna under den första omställ-
ningstiden. LO föreslår att den andra hälften av beloppet betalas ut efter
tre månader. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att den höjda
starthjälpen bör generellt utgå till familjeförsörjare som får en anställning
som beräknas vara minst tolv månader.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län tror att den flyttande arbetskraften inte
stimuleras att stanna längre på inflyttningsorten av utsikten att få ny start
hjälp utan att det är trivseln på den nya arbetsplatsen och den nya orten som
är avgörande. Även länsarbetsnämnden i Hallands län ställer sig tveksam
till ökningen av starthjälpen.
Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget
eftersom man bör undvika att bidragen får karaktären av direkt ersättning
för den uppoffring det innebär att flytta från hemorten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det inte motiverat att ge även
ogifta arbetstagare starthjälp med 1 000 kr.
Svenska bankföreningen ställer sig mycket tveksam till förslaget om höj
ning av starthjälpen som kan befaras leda till en inte önskvärd oro på
arbetsmarknaden i berörda områden och svårigheter för de där redan verk
samma företagen.
Förslaget avstyrks av Samarbetsdelcgationen för de fyra nordligaste länen
och en reservant i arbetsmarknadsstyrelsen. Delegationen pekar på de psy
kologiska verkningarna av detta flyttningsstöd. De områden inom vilka stö
det skulle utgå kommer att framstå i än ogynnsammare dager.
LO anser att flyttnings b idragen bör und antas från
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
69
s k a 11 e p 1 i k t. Stimulanseffekten skulle därmed öka. Dessutom kan
ersättningen anses motsvara de merkostnader som uppstår genom flytt
ningen.
Länsarbetsnämnden i Hallands län hävdar att det är till fördel för bidrags-
tagaren om familjebidraget beskattas med hänsyn till hans möjlighet att
göra avdrag för fördyrade levnadskostnader. Även bidraget till dagliga resor
kan utan olägenhet beskattas, eftersom avdrag kan göras för resekostnader.
Övriga bidrag bör däremot undantas från beskattning.
TCO anser, att bidrag som utgör ersättning för speciella utgifter eller
fördyrade levnadskostnader bör vara skattefria, medan däremot bidrag som
är avsedda att ersätta frånvaro av arbetsinkomst bör vara skattepliktiga.
Riksskattenämnden vill i princip inte rikta någon erinran mot att göra
de nu skattepliktiga bidragen skattefria något som ur praktiska synpunkter
kan te sig lämpligt. Dessförinnan bör dock de olika statsbidrag som nu
förekommer och deras behandling i beskattningshänseende kartläggas. Att,
såsom skett under senare år, lagstifta om enbart vissa typer av bidrag, för
svårar möjligheterna till överblick och leder inte till önskvärd likformighet.
Besvärande motsättningar kan också uppstå mellan skattefria statliga bidrag
och liknande, skattepliktiga bidrag från enskild näringsidkare.
Kammarrätten hänvisar till sitt utlåtande över en tidigare framställning
från arbetsmarknadsstyrelsen i samma ämne, varvid kammarrätten för
klarat sig inte kunna tillstyrka ändring i beskattningsreglerna.
Förslaget att flyttningsbidrag under vissa förutsättningar skall
kunna utgå även till personer i arbete tillstyrks av arbetsmark
nadsstyrelsen (majoriteten), LO, TCO och länsstyrelsen i Malmöhus lån.
TCO anser dock utredningens förslag vara alltför försiktigt hållet och
inte svara mot dagens krav på en rörlig arbetsmarknad. Exempelvis skulle
man inte kunna hjälpa ett par makar, om hustrun saknar förvärvsarbete
men önskar få sådant. TCO föreslår, att flyttningsbidrag skall utgå till
arbetstagare utan andra inskränkningar än att arbetstagarens flyttning
från hemorten bedöms vara önskvärd från arbetsmarknadssynpunkt.
Domänstyrelsen, kommerskollegium, SAF, Sveriges grossistförbund och
Sveriges industriförbund vill inte motsätta sig förslagets genomförande men
framhåller att stor hänsyn måste tas till berörda arbetsgivares synpunkter.
Efter några års försök bör verkningarna undersökas.
Utredningens förslag i fråga om bostäder och geografisk
rörlighet tillstyrks till alla delar av arbetsmarknadsstyrelsen.
LO delar utredningens åsikt om bostadsbyggandets strategiska betydelse
för en ökad rörlighet av arbetskraften. LO anser att arbetsmarknadsorganen
vid förmedling av arbetskraft i större utsträckning än nu bör beakta om
bostäder finns på orten till de inflyttande eller inom rimlig tid kan ställas
till förfogande.
Knngl. Maj.ts proposition nr
.'52
år 1966
70
SAF och Sveriges industriförbund menar att utredningens förslag torde
leda till vissa förbättringar men att de verkliga problemen kommer att
kvarstå.
SACO beklagar att utredningen inte med större kraft angripit det hinder
för arbetskraftens flyttning, som trögrörligheten på bostadsmarknaden ut
gör, trots att man konstaterar att bristen på bostäder under lång tid kommer
att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efter
frågan på arbetskraft.
Länsarbetsnämnderna i Hallands. Jämtlands och Norrbottens län före
slår att arbetsmarknadsverket får möjlighet att bevilja flyttande arbetslösa
lån till kontantinsats i lägenhet eller eget hem med hänsyn till att produk
tionen av insatslägenheter på många orter är förhållandevis stor.
I utredningens förord för en fortsatt förskjutning av bostads
byggandet till expanderande orter instämmer bostadssty-
relsen, bostadsbyggnadsutredningen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Koope
rativa förbundet, SAF och Sveriges industriförbund.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens län an
sluter sig däremot till de synpunkter som anförts i det särskilda yttrandet
av ledamoten Gustavsson.
Enligt länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län skulle det vara
fördelaktigt om vid beslut i ärende om industrilokalisering samtidigt kunde
anvisas såväl byggnadskvot för bostäder som anslag för vägbyggen i er
forderlig omfattning.
Konjunkturinstitutet menar att de av utredningen föreslagna kriterierna
expansionsort och bostadsbristort i odefinierat skick och vart för sig knap
past kan vara tillräckliga som underlag för att ur arbetsmarknadssynpunkt
fördela bostadsbyggandet. Institutet påpekar att det är uppenbart att pro
blematiken kring bostadsbyggandets geografiska fördelning inte kan be
handlas isolerat från lokaliseringspolitiska problemställningar. Om bostads
bristen i exempelvis Stor-Stockholm avhjälps skulle detta med all sannolik
het locka fram utvidgningar inom områdets näringsliv som annars inte
kommit till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsim-
pulser av ett överskott på bostäder. Att bostadsbyggandets fördelning kan
påverka näringslivets struktur förbises i utredningen, som utgår från att
problemställningen enbart gäller en passiv anpassning av bostäder och
arbetskraft till näringslivets geografiska struktur.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att kortsiktiga behov inte
bör dirigera bostadsbyggandet. Genom bostadsbyggnadsprogrammen är det
möjligt för kommunerna att mera långsiktigt beräkna sitt bostadsbehov.
Förslaget om extra tilldelning av medel för bostadsbyggande är därför rätt
tveksamt utom i fall av plötslig och bestående expansion inom ett eller
flera företag på en ort.
Att förtur i bostadskön ges flyttande arbetslösa och nyckelmän
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
71
kan enligt LO vara nödvändigt. Frågan torde enligt bostadsstyrelsens me
ning kunna lösas genom överenskommelser mellan de kommunala myndig
heterna och företagen i kommunen i samråd med arbetsmarknadsverket.
Frågan om statlig påverkan därutöver eller direkta statliga ingrepp i kom
munernas bostadsförmedlingsverksamhet bör enligt styrelsens mening vila
tills resultat föreligger från pågående utredning av denna verksamhet.
Konjunkturinstitutet framhåller att en så hred definition som utredningen
lämnat på den personal som skulle komma att gynnas av förtur gör det möj
ligt att inkludera de flesta kategorier med undantag bara av inte yrkesverk
samma, exempelvis studerande och pensionärer. Möjligheterna till godtyck
lighet är stora. Institutet föreslår därför att avgränsningen av de förturs-
berättigade görs betydligt snävare.
Svenska sparbanksföreningen anser att förtur i kombination med extra
tilldelning av lånemedel skulle innebära införande av en kreditprioritering,
som man under de senaste årens kreditpolitik har gått ifrån.
SAF och Sveriges industriförbund finner att förtur för vissa yrkesgrupper
ibland kan te sig fördelaktig för att lösa en prekär situation men inte är
ägnad att lösa några problem på lång sikt.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, TCO och Sveriges gros
sistförbund ställer sig tveksamma och menar att förtursrätt i bostadskön
endast bör medges i undantagsfall och med största försiktighet. TCO hyser
synnerligen starka principiella betänkligheter mot ett system för bostadsför-
delningen som innebär att medborgarna indelas i »nyckelmän» och Övriga.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län och SR avstyrker en allmän förtursrätt
för flyttande arbetskraft. SR anser det föreslagna förturssystemet orimligt
inte minst med hänsyn till att många av övriga bostadssökande på eget initia
tiv har flyttat från områden med otillräcklig tillgång på arbetstillfällen.
Beträffande användningen av förläggningspaviljonger
m. m. anför bostadsstyrelsen att de sociala nackdelarna och farorna — ris
ken för permanentning och i samband därmed förslumning — talar starkt
för en synnerligen begränsad användning av paviljonger o. d. som till
fälliga bostäder åt familjer. Av samma skäl bör största försiktighet iakttas
vid uppförande av tillfälliga bostäder för ogifta. Vidare påpekar styrelsen
att på åtskilliga orter redan finns eller snart uppstår behov av kategorihus
för ogift arbetskraft. Styrelsen ansluter sig till utredningens uttalande och
understryker att lägenheterna i kategorihus måste få en god standard. Vid
byggandet av dessa kategorihus bör de erfarenheter kunna utnyttjas som
samlats vid studentbostadsbyggandet.
Vad angår inlösen av egna hem delar bostadsstyrelsen, läns
styrelsen i Älvsborgs län och TCO utredningens uppfattning att erfaren
heterna av den nuvarande försöksverksamheten bör avvaktas.
RLF och Sveriges lantbruksförbund konstaterar att utredningen nöjer
sig med att avvakta den ytterst blygsamma försöksverksamhet som nu pågår.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1 !)!>(>
72
Förbunden förklarar att de är medvetna om de problem som är förknippa
de med ökad statlig inlösen av egnahem och inte bärkraftiga jordbruk men
att det ändå hade varit önskvärt att utredningen gjort ett verkligt försök
att belysa dessa problem och lägga fram konstruktiva förslag.
Kooperativa förbundet tillstyrker att den inledda försöksverksamheten
fortsätter och ges sådana former att fastighetsinnehavarna anser sig kunna
acceptera inlösenerbjudandet.
LO finner det berättigat att staten bidrar till ökad rörlighet genom in
lösen av fastigheter i de fall försörjning inte kan ordnas på annat sätt. LO
förordar en generell tillämpning av bestämmelserna. Även sociala skäl bör
tas med vid bedömningen. Fastigheter ägda av äldre arbetstagare och pen
sionärer bör således kunna komma i fråga för inlösen. I annat fall finns
stor risk för att man i allt större utsträckning leder utvecklingen mot en
ogynnsam åldersfördelning i avfolkningsområdena. Man kan enligt LO
inte heller bortse från att relationerna till äldre anförvanter utgör ett hinder
för den yngre arbetskraften att flytta, även om man inte är bunden av fast
egendom. Även domänstijrelsen anser att inlösen bör kunna ske då fråga
är om äldre arbetskraft.
Järnvägsstyrelsen föreslår att försöken med inlösen omfattar även
statsanställda som tvångsförflyttas. Egnahemsproblemen är desamma för
dem som för andra som får arbete på annan ort.
LO uttalar att inlösen värdet bör grundas på kostnaderna för för
värvet av fastigheten eller på byggnadskostnaderna. I intet fall bör inlösen
beloppet understiga taxeringsvärdet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att hänsyn även bör tas till kostna
derna för motsvarande anskaffning på inflyttningsorten.
Förslaget om awecklingsersättning tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och TCO samt av länsstyrelsen i Norrbottens län, som menar att i andra
hand kunde övervägas ett räntefritt lån på 5 000 kr. med fem års amorte
ringstid. Till räntefria lån till egnahem eller bostadsrätt i andra samman
hang ställer sig länsstyrelsen tveksam.
RLF och Sveriges lantbruksförbund påpekar att lantbruksnämndernas
förvärv av s. k. stödjordbruk och ofullständiga jordbruk
i stort sett inskränker sig till objekt som är lämpliga för jordbruksnäringens
strukturrationalisering. När det gäller andra objekt kan lantbruksnämnder
nas verksamhet inte anses utgöra något arbetsmarknadspolitiskt stöd till
de innehavare som önskar byta sysselsättning och sysselsättningsort.
Lantbruksstyreisen anför att praktiska skäl talar för att lantbruksnämn
derna får befogenhet att lösa in sådana småjordbruk som inte har någon
större betydelse för rationaliseringsändamål för att så snart det lämpligen
kan ske avveckla dem och sammanföra marken med närliggande fastig
heter. Styrelsen förutsätter att särskilda medel ställs till förfogande för
detta ändamål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Knngl. Maj ds proposition nr 52 år 1966
73
5. ökning av arbetskraftsutbudet
Nuvarande förhållanden
I detta avsnitt tas upp vissa av utredningen särskilt behandlade frågor
rörande handikappade samt kvinnlig, äldre och utländsk arbetskraft. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kvinnor och äldre är i allt vä
sentligt desamma som för arbetstagare i allmänhet (arbetsförmedling,
yrkesvägledning, yrkesutbildning etc.). Dessa åtgärder har redan behand
lats i det föregående. För kvinnornas förvärvsverksamhet är även sådana
frågor som barntillsyn, familjebeskattning och lönesättningen av stor bety
delse. Eftersom dessa frågor inte torde böra prövas i detta sammanhang, be
rörs de inte heller i följande översikt över nuvarande förhållanden, som så
lunda gäller endast de handikappade samt utländsk arbetskraft.
Handikappade. Antalet sökande till arbetsvårdsexpeditionerna ökade mel
lan åren 1958 och 1963 från 24 873 till 49 633. Dessa tal är inte något mått
på det totala arbetsvårdsbehovet i landet, bl. a. därför att åtskilliga handi
kappade inte torde söka upp expeditionerna. I fråga om de sökandes arbets-
hinder har under senare år förmärkts en markant ökning av de rörelse
hindrade, medan lungtuberkulösa som tidigare varit en av expeditionernas
största grupper minskat undan för undan.
Den utredning som görs på arbetsvårdsexpeditionerna syftar till att klar
lägga den sökandes möjligheter att försörja sig genom arbete. Utredningen
skall mynna ut i förslag om lämpligt yrke och erforderliga åtgärder för
arbetsplacering eller startande av egen rörelse. I sitt arbete kan arbetsvårds
expeditionerna anlita medicinsk expertis för specialistundersökningar. Vi
dare kan expeditionerna remittera sökande till anlagsprövning.
För mera svårbedömda arbetsvårdsfall kan arbetsprövning vara nödvän
dig. Arbetsprövningen innefattar medicinska och psykologiska undersök
ningar, prövning i praktiskt arbete och funktionsförbättrande behandling.
Arbetsprövning utförs vid statens arbetsklinik samt vid särskilda avdel
ningar som inrättats vid vissa arbetsiräningsverkstäder. Verkstädernas hu
vudmän ersätts därvid för sina kostnader för provningsverksamheten av
arbetsmarknadsverket i form av en särskild prövningsavgift för varje pröv
ningsfall.
För personer som på grund av sjukdom eller annan anledning behöver
successivt träna upp sin arbetsförmåga finns inrättade särskilda arbetsträ-
ningsverkstäder. Dessa verkstäder har byggts ut snabbt särskilt under senare
år. Statsbidrag utgår såväl till uppförande av verkstadslokaler som till
anskaffning av en grunduppsättning maskiner. Huvudman som hyr lokaler
får hyresbidrag i stället för uppförandebidrag. Till personer i arbetsträning
utgår försörjningsbidrag med samma belopp som utbildningsbidrag till
3* B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52
74
arbetslösa, dock under högst sex månader. Staten svarar för halva bidrags-
kostnaden. Underskottet på verkstädernas drift täcks också till hälften av
staten. Statsbidraget är dock begränsat till högst 2 000 kr. per plats och år.
Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara
så nedsatt alt de måste hänvisas till någon form av skyddad sysselsättning.
Verkstäder för sådan sysselsättning har inrättats av ett hundratal huvud
män, främst av kommuner men även av enskilda sammanslutningar. Verk
samheten omfattar till övervägande del verkstadsrörelse, t. ex. metallarbete,
snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll förekommer även skriv
byråer med enklare former av kontorsarbete. Statsbidrag till anordnande
och drift av skyddade verkstäder är desamma som för arbetsträningsverk-
städer med det undantaget att direkt bidrag inte utgår till de sysselsattas
löner. Ersättning för utfört arbete utbetalas i form av ackordslön eller garan
terad timersättning. Medeltimförtjänsten vid verkstäderna var år 1963
3: 87 kr.
Industrier som upprättar separata avdelningar för att sysselsätta handi
kappade (halvskyddad sysselsättning) kan få statsbidrag härför med 2 kr.
per fullgjord arbetstimme.
Beredskapsarbeten för handikappade och arkivarbeten redovisas i ett
senare avsnitt.
Handikappade, ensamställda kvinnor samt medelålders och äldre arbets
kraft som inte kan placeras i lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden
kan få näringshjälp för att starta egen rörelse. Näringshjälp utgår med högst
10 000 kr. antingen som bidrag eller, om så befinns lämpligt, helt eller delvis
som lån. Innan näringshjälp lämnas utreder arbetsvårdsexpeditionerna be
hovet av sådant stöd, de ekonomiska förutsättningarna för rörelsen och
sökandens personliga förutsättningar. Om hjälpbehovet överstiger 10 000 kr.
försöker expeditionerna att medverka till att kompletterande bidrag eller lån
erhålls från annat håll.
I samma ordning som näringshjälp kan bidrag utgå till anskaffande av
smärre verktyg och arbetsredskap i samband med arbetsplacering av handi
kappad.
Handikappade som för sin utkomst genom arbete eller för yrkesutbildning
är beroende av personbil eller motordriven invalidvagn kan få bidrag och lån
till anskaffning av sådant fordon enligt bestämmelser som utfärdats av
Kungl. Maj :t den 26 maj 1965. Bidrag och lån ges även vid byte av fordon.
Det medicinska behovet av fordonet skall vara styrkt av läkare. Bidraget
utgår med högst 10 000 kr. och är inkomstprövat. Sökande som till följd av
inkomstprövningen får reducerat bidrag kan emellertid beviljas räntefritt
lån med det belopp som utgör skillnaden mellan det beviljade bidraget och
oreducerat bidrag. I övrigt torde beträffande nuvarande verksamhet för
handikappade få hänvisas till betänkandet, s. 340—354.
Den utländska arbetskraften. Fram till 1930 var Sverige ett emigrations-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
75
land. Från mitten av detta decennium har vi haft en årlig nettoimmigration
vars storlek emellertid varierat kraftigt. Under 1950-talet uppgick netto
immigrationen till i genomsnitt 10 000 personer per år. De första åren av
1960-talet var antalet invandrare något högre. Närmare fyra procent av
bruttoinvandringen under åren 1950—1962 utgjordes av kollektivt överförda
flyktingar från flyktingläger i Tyskland, Österrike och Sydeuropa. En mar
kant stegring av antalet invandrare har ägt rum under de två senaste åren.
Immigrationen kulminerade under hösten 1965 då över 12 000 nya arbets
tillstånd beviljades. Antalet arbetsanmälda utlänningar uppgick den 1 okto
ber 1965 till ca 155 000.
Under åren närmast efter kriget förekom enligt avtal med olika stater en
omfattande kollektiv överföring av utländsk arbetskraft. Fr. o. m. år 1950
har företagen i stället fått göra framställningar hos arbetsmarknadsstyrelsen
om önskad rekrytering. Styrelsen har efter samråd med länsarbetsnämnd
och fackförbund introducerat företaget i det land där rekryteringen avsetts
skola ske. Därefter har företaget i samarbete med arbetsmarknadsmyndig
heterna i vederbörande land försökt att skaffa den efterfrågade arbetskraf
ten. Samarbetet har främst bedrivits med Västtyskland och Italien men man
har även haft kontakter med Österrike, Nederländerna och Grekland.
Med anledning av den starkt ökade invandringen under hösten 1965 från
vissa sydeuropeiska länder, framför allt Jugoslavien, Grekland och Turkiet,
bedömdes det nödvändigt att ersätta den spontana invandringen med en
organiserad invandring av utländsk arbetskraft. I slutet av år 1965 bemyn
digades arbetsmarknadsstyrelsen att vidta åtgärder för att överföra utländsk
arbetskraft till Sverige. Innan överföring sker skall överenskommelse ha
träffats med berörda svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om
antalet arbetstagare och deras fördelning på olika företag. Det förutsätts att
arbete, arbetstillstånd och bostad skall vara ordnade före utlänningarnas
ankomst till Sverige.
En utförlig redogörelse för statistiska data beträffande immigrationen
samt för de bestämmelser som reglerar utlännings rätt till uppehåll och
arbete i landet in. m. finns i utredningens betänkande, s. 418—434, vartill
hänvisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är W66
Utredningen
Kvinnorna och arbetsmarknaden. Utredningen erinrar om att yrkesverk-
samhetsgraden bland kvinnorna sammanhänger med en rad skilda fak
torer och kan påverkas genom åtgärder av många olika slag. Av sådana
tänkbara åtgärder faller endast en del inom området för arbetsmarknads-
utredningens uppdrag, medan andra väsentligen tillhör områden som
nyligen behandlats eller befinner sig under utredning i andra sammanhang.
På arbetsmarknadsutredningen har det ankommit att behandla verkningarna
76
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kvinnornas yrkesverksamhet och
sysselsättningsförhållanden, effektiviteten hos de generella arbetsmarknads
politiska medlen när det gäller att lösa de särskilda problem som kvin
norna kan möta på arbetsmarknaden och frågan huruvida särskilda åt
gärder av arbetsmarknadspolitisk art erfordras för att nå en åsyftad
verkan.
Utredningen framhåller de svårigheter som är förknippade med att
bedöma arbetslösheten hland kvinnorna, framför allt de gifta kvinnorna.
Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att det existerar
ett betydande, delvis latent arbetskraftsutbud från de gifta kvinnornas sida
vilket inte tas till vara.
Hindren för att anpassa kvinnornas utbud av arbetskraft och den rå
dande efterfrågan till varandra kan sammanfattas under tre rubriker:
a) Hinder hos arbetssökande: Bristande yrkesutbildning eller yrkeser
farenhet, geografisk bundenhet, speciella villkor beträffande arbetstid eller
andra arbetsförhållanden och otillräcklig kännedom om arbetsmarknadens
krav.
b) Hinder som sammanhänger med efterfrågans art eller lokalisering:
Bristande anpassning av arbetsvillkoren till de arbetssökandes behov, vill
kor beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft, otillräcklig
total efterfrågan på arbetskraft på orter med tillgång till kvinnlig, orts-
bunden arbetskraft.
c) Brister hos de medel, som skall underlätta anpassning mellan utbud
och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen, information och per
sonalresurser, andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn,
kollektiva anordningar av annat slag).
De arbetsmarknadspolitiska medlen är generellt tillämpliga för alla ar
betssökande. Det finns inga föreskrifter, som begränsar användandet av
medlen till män eller kvinnor. Detta hindrar emellertid inte att de arbets
marknadspolitiska medlen fått olika betydelse för män resp. kvinnor. Be
redskapsarbetena har endast i obetydlig utsträckning berört kvinnliga
arbetslösa. Flyttningsbidragen har haft relativt större betydelse för manlig
arbetskraft än för kvinnlig. Inom omskolningsverksamheten har som ti
digare nämnts antalet kvinnor under de senaste åren ökat kraftigt, men
utbildningens innehåll och längd skiljer sig rätt avsevärt kvinnor och män
emellan.
I det följande redogörs för utredningens synpunkter och förslag beträf
fande åtgärder i syfte att skapa ökade möjligheter för kvinnor att göra sig
gällande på arbetsmarknaden. Sådana förslag som berör utbildningsområdet
har redovisats i det föregående.
Utredningen framhåller att arbetsförmedlingen bör se som sin uppgift
att motverka både könsbunden rekrytering till vissa yrkesområden och ett
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
77
alltför snävt inriktat arbetsval från kvinnliga sökandes sida. Motståndet
mot mera omfattande förändringar av rekryteringsmönstret på många
arbetsområden finns både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Personal-
anställarc är obenägna att pröva kvinnor i uppgifter där man tidigare haft
erfarenhet endast av män, särskilt om det finns möjligheter att få manlig
arbetskraft. På motsvarande sätt är flertalet kvinnliga arbetssökande in
riktade på ett fåtal arbetsområden med övervägande kvinnlig arbetskraft.
Det är angeläget att förmedlingen aktivt tar till vara de möjligheter som
finns att bryta detta mönster. Dit hör hög efterfrågan på arbetskraft, till
gång på kvinnlig arbetskraft som inte sugs upp av de traditionellt kvinn
liga arbetsområdena och lämpliga utbildningsvägar som gör det lättare att
introducera kvinnor på arbetsuppgifter som hittills är oprövade.
Ett led i strävandena att göra en aktiv insats för att ändra det rådande
rekryteringsmönstret bör vara att avskaffa nuvarande indelning i manliga
och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen. Denna indelning är en
i hög grad passiv anpassning till de förhållanden som råder på arbets
marknaden och innebär en påtaglig risk för att kvinnorna avskärmas från
en stor del av arbetsmarknaden. Utredningen anser det därför önskvärt
att arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder som leder till en snabbare av
veckling av indelningen av förmedlingsexpeditioner efter kön.
Under de senaste åren har inte minst de medelålders kvinnorna visat
ett ökat intresse för enskild yrkesvägledning. Med hänvisning till att vänte
tiderna vid yrkesvägledningsexpeditionerna tidvis är långa, förordar utred
ningen att yrkesvägledningen får sådana resurser att den kan möta det
stigande behovet av yrkesvägledning också för medelålders och äldre
kvinnor.
Förmedlingen bör också söka medverka till en bättre anpassning av
arbetsvillkoren efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa
sin arbetskraft till förfogande. Det gäller framför allt arbetstidens längd
och förläggning men också avståndet mellan bostad och arbetsplats, ledig
het under sommaren och liknande villkor. När det gäller att tillgodose
efterfrågan på deltidsarbete ligger svårigheterna inte enbart i att antalet
arbetstillfällen är för lågt. Det väsentliga problemet är att tillgången på
deltidsarbete är alltför litet yrkesmässigt differentierat.
Arbetsförmedlingen har inte bara att spåra upp arbetstillfällen som
svarar mot arbetskraftsutbudet hos förmedlingen. Det ankommer också på
förmedlingen att försöka få kontakt med och aktivera inte yrkesverksamma
kvinnor inom yrkesgrupper, där det råder brist på arbetskraft. Som exem
pel nämner utredningen att fainiljeberedningen bär beräknat att det finns
närmare 3 000 inte yrkesverksamma förskollärare mot 2 100 inom yrket
verksamma. Förvärvsintensiteten år 1960 bland gifta sjuksköterskor har
uppskattats till ca 37 o/o. 54% av de gifta kvinnliga socionomerna var
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1066
78
enligt 1960 års folkräkning förvärvsarbetande. Andelen förvärvsarbetande
gifta kvinnor med examen vid filosofisk fakultet var 62 %.
Den utökning av ackvisitionsarbetet för att bl. a. anskaffa deltidsplatser
och de reaktiveringsåtgärder som utredningen anser behövliga kan inte
rymmas inom det löpande förmedlingsarbetet. Härför krävs personalför-
stärkningar på det regionala planet. Utredningen föreslår att länsarbets
nämndernas kanslier får en tjänst på inspektörsnivå med särskild uppgift
att svara för de åtgärder som krävs för att bättre tillvarata de totala ar-
betskraftstillgångarna (inspektör för aktiveringsuppgifter). De åtgärder som
kan komma i fråga är delvis av samma art vare sig det gäller inte yrkes
verksamma gitta kvinnor, medelålders eller äldre arbetskraft.
Utredningen anser att fhjttningsbidragen får ett begränsat värde som
medel att aktivera gifta kvinnor, vilkas män har en stadigvarande syssel
sättning på familjens bostadsort. Bland inte ortsbundna kvinnor bör det
däremot tinnas ett relativt stort utrymme för att öka den geografiska rör
ligheten.
Av flyttningsbidragen torde framför allt respenningen och starthjälpen
bil aktuella. När det gäller familjebidraget är det önskvärt att det klart
sägs ut att sådant bidrag kan beviljas flyttande kvinnliga familjeförsörjare
på samma grunder som gifta män.
I fråga om de sysselsiittningsskapande åtgärderna har allmänna bered
skapsarbeten aldrig haft och kan inte väntas få någon nämnvärd betydelse
för kvinnliga arbetslösa. De särskilda beredskapsarbetena för svårplace-
rade har också använts endast i begränsad utsträckning för att sysselsätta
kvinnliga arbetslösa men bör kunna ge ökade arbetstillfällen om lämpliga
arbetsobjekt kan anskaffas. Arkivarbete har däremot använts i relativt
stor utsträckning för svårplacerade arbetslösa kvinnor. Även arkivarbetena
bör kunna utökas. Detta förutsätter ökad ackvisitionsverksamhet från ar
betsmarknadsverket och generösare bidrag till statskommunala arkiv-
arbeten.
Handikappade. Intresset för de partiellt arbetsföras sysselsättningspro
blem har inte enbart uppenbara sociala och humanitära bevekelsegrunder
utan även arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska. Mot bakgrunden av
de knappa arbetskraftsresurserna ligger det i samhällets intresse att sna
rast möjligt bereda förvärvsarbete åt personer som fått sin arbetsförmåga
nedsatt. Till detta har på senare år i högre grad än tidigare rent statsfinan-
siella aspekter kommit. En snabb återgång till arbetslivet medför nämligen
bl. a. betydande besparingar inom socialförsäkringssystemet.
Verksamheten för handikappade omfattar medicinsk rehabilitering och
arbetsvärd. Till den medicinska rehabiliteringen hör den egentliga sjuk
vården, sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk be-
aandling, ortopediska hjälpmedel, funktionsprövning och kurativ verksam
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
79
hot. Arbetsvärden omfattar arbetsförmedling, arbctsprövning, arbetsträ
ning, yrkesutbildning, skyddad sysselsättning samt näringshjälp för att
starta rörelse. Den statliga arbetsvärden begränsas till vuxna handikappade.
Ansvaret för träning och utbildning av handikappade barn och ungdomar
faller på ordinarie skolor eller specialskolor.
Gränserna mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd är i många
fall flytande. Utredningen går inte närmare in på dessa gränsfrågor utan
uppehåller sig i huvudsak vid den verksamhet som arbetsmarknadsverket
bedriver.
Antalet arbetssökande handikappade personer vid arbetsvårdsexpeditio-
nerna har successivt ökat och närmade sig under kalenderåret 1964 60 000.
ökningen är främst följden av ett större intresse för rehabiliteringsfrågor
från sjukhus, vårdanstalter och socialförsäkringsinrättningar. I synnerhet
har det under senare år organiserade samarbetet mellan sjukförsäkring
och arbetsvärd bidragit till att fler sökande kommit till arbetsvardsexpe-
ditionerna. Det råder även ett klart samband mellan ökningen av antalet
arbetsvårdssökande och förbättringen av den statliga arbetsvärdens resur
ser. I samma mån som möjligheterna till hjälp förbättras, kan nya arbets-
vårdsfall aktualiseras. Förbättrade personalresurser, ökade möjligheter till
arbetsträning, yrkesutbildning och skyddad sysselsättning ökar spontant
tillströmningen av sökande och gör det möjligt för arbetsvårdsexpeditio-
nerna att öka och förbättra kontakterna med olika vårdområden.
Trots de större resurser som ställts till arbetsvårdsexpeditionernas för
fogande och som lett till en väsentlig ökning av antalet hjälpta personer
har många partiellt arbetsföra inte kunnat beredas arbetsträning eller
yrkesutbildning eller arbetsplaceras i öppna marknaden eller i skyddad
sysselsättning. Orsaken härtill är främst allmänt otillräckliga resurser men
även bristande möjligheter att tillgodose krav på särbehandling av de
enskilda fallen.
Utredningen konstaterar att arbetsvärdens resurser är otillräckliga för
att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det vid arbetsvårdsexpe-
ditionerna redan nu anmälda behovet. Härutöver finns ett känt men inte
hos expeditionerna registrerat behov av arbetsvärd för vissa handikapp
grupper. Konsekvensen av dessa konstateranden måste bli att det behövs
ökade insatser på arbetsvärdens område.
Även om den allmänna förmedlingen i större utsträckning än hittills bör
medverka vid utplacering av arbetshindrade personer som remitteras från
arbetsvärden och helt ta ansvaret för vissa handikappade personer, anser
utredningen att personalbesättningen vid arbetsvårdsexpeditionerna vid
nuvarande arbetsbelastning är otillräcklig. Till detta kommer att kraven på
insatser från arbetsvårdsexpeditionernas sida uppenbarligen kommer att
öka under de närmaste åren. Utredningen framhåller därför att arbets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år I!)(>(>
vårdsexpeditionerna bör tillgodoses med resurser i största möjliga ut
sträckning.
En metodiskt utförd arbetsprövning som ger besked om arbetsförmåga
och yrkesförutsättningar är i ett stort antal arbetsvårdsfall ett villkor för
val och utformning av lämpliga åtgärder. Sådan prövning bör göras i be
tydligt störie utsträckning än hittills innan placering sker i arbetsträning,
skyddad sysselsättning, yrkesutbildning eller arbete eller näringshjälp
beviljas eller arbetsvärden avger utlåtanden om handikappade personers
förutsättningar att förvärvsarbeta till socialförsäkrings- eller socialvårds-
organen. Utredningen föreslår att arbetsprövningsavdelningar inrättas i
anslutning till arbetsträningsverkstäder som är belägna på orter med re
gionssjukhus eller fullt utrustade centrallasarett. Avdelningarnas uppgif
ter bör begränsas till en standardiserad yrkesmässig prövning av handikap
pade. Möjligheterna att bygga upp verksamheten beror på tillgången på
kvalificerad personal. Den specialutbildning som blir nödvändig, bör pla
neras av arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Statsbidrag bör utgå till uppförande av lokaler och anskaffning av en
grunduppsättning maskiner och instrument enligt samma grunder som
gäller för arbetsträningsverkstäder och verkstäder för skyddad sysselsätt
ning.
Till uppehälle under prövningstiden kan utgå utbildningsbidrag enligt de
regler som gäller vid yrkesutbildning av arbetslösa. Huvudmännens kostna
der för själva prövningen täcks f. n. helt genom att arbetsmarknadsverket
betalar kursavgifter. Utredningen har ingen erinran mot att utbildnings
bidrag utgår under prövningen. Utredningen anser också att prövningskost-
naderna i princip bör åvila staten. Metoden att betala en avgift som beräknas
efter resp. avdelningars kostnader är däremot inte invändningsfri. Ersätt
ningen bör i stället baseras på en normalkostnad för arbetsprövningen och
utgå med ett fixerat belopp för varje prövningsfall. Beloppet bör beräknas så
att det i huvudsak täcker driftkostnaderna vid en rationellt driven arbets-
prövningsinstitution.
Det är enligt utredningens mening angeläget att kvalitativt förbättra
arbetsträning en. Med ledning av erfarenheterna från den träningsverksam-
het som nu bedrivits i många år bör det vara möjligt att göra upp planer
för metodisk arbetsträning. Träningsplanerna bör kunna få ungefär samma
funktion som undervisningsplanerna inom vuxenutbildningen. Arbetsmark
nadsstyrelsen bör utarbeta sådana planer i samverkan med erforderlig sak
kunskap. Standardförbättringen av arbetsträningen medför att huvudmän
nen får ökade utgifter för bl. a. läkartillsyn, fysiologisk och annan exper
tis. På samma gång kommer huvudmännens inkomster av arbetsträning att
minska eftersom produktionen liksom vid yrkesutbildning huvudsakligen
blir ett hjälpmedel för att nå åsyftade resultat.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
81
Vid arbetsträning utgår försörjningsbidrag till klienterna enligt samma
grunder som gäller för utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Huvudmän
nens kostnader för försörjningsbidrag täcks till hälften av statsbidrag.
Den arbetsträning som utredningen skisserat företer stora likheter med
den vuxenutbildning som bedrivs i kursforin. Det är därför utredningens
uppfattning att kostnaderna för försörjningsbidrag under högst sex må
nader bör helt täckas av statsmedel. Detta skulle innebära en ekonomisk
avlastning för huvudmännen men framför allt ha betydelse för upplägg
ningen av arbetsträningen eftersom man lättare skulle kunna frigöra sig
från det produktionsintresse som hittills haft alltför stort inflytande på
arbetsträningens utformning.
Vid de skyddade verkstäderna utgår arbetslön eller försörjningsbidrag
f. n. efter skilda principer vid de olika verkstäderna. Förtjänstmöjligheterna
är ofta otillfredsställande. Enligt utredningens uppfattning bör lön till de
sysselsatta ha direkt samband med arbetsuppgifternas art och arbetspresta
tionens omfattning. Den bör beräknas på grundval av garanterad timlön
och såvitt möjligt baseras på ackord. Huvudmännen bör i samråd med
fackliga organisationer genomföra ett enhetligt lönesystem i likhet med
vad som redan skett för svårplacerade på de statskommunala beredskaps
arbetena.
Statsbidrag utgår till driften av skyddade verkstäder med 50 °/o av un
derskottet dock med högst 2 000 kr. per plats och år. Bidraget kan inte
jämkas. Enligt utredningens mening bör statsbidraget kunna utgå med
nögre belopp vid sysselsättning av särskilt produktionssvag arbetskraft,
exempelvis utvecklingshämmade och svårt invalidiserade. Sådan syssel
sättning kan medföra stora kostnader för huvudmannen och är samtidigt
angelägen från skilda synpunkter.
I fråga om näring shjälpen anför utredningen att det kan diskuteras om
det nuvarande, till 10 000 kr. maximerade beloppet är tillräckligt. Utred
ningen har låtit göra en undersökning av näringshjälpsverksamheten under
budgetåret 1962/63. Av undersökningen framgår att totalkostnaden i 65 %
av antalet näringshjälpsfall understeg 10 000 kr. Kostnaderna för invalid
bilar som dominerar verksamheten låg i 62% av fallen under 10 000 kr.
Ett maximibelopp av 12 000 kr. skulle ha gjort det möjligt att helt täcka
inköpskostnaderna i 92 % av fallen. Utredningen finner det angeläget
att kostnaderna för invalidbilar i större utsträckning täcks av allmänna
medel och föreslår att maximibeloppet höjs till 12 000 kr. Detta är även
motiverat av att inköpskostnaderna stiger relativt snabbt. Höjningen av
maximibeloppet skulle även göra det lättare för handikappade att starta
affärs- och verkstadsrörelser eller annan verksamhet.
Av den tidigare nämnda undersökningen av näringshjälpsverksamheten
har framgått att totalkostnaderna för näringshjälpsobjekten bara i ett
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
fåtal fall överstiger 15 000 kr. I de fall kostnaderna endast obetydligt över
stiger maximibeloppet för näringshjälp bör i regel resterande belopp kunna
tillskjutas av den sökande själv eller täckas genom bidrag eller lån från
annat håll. Uppenbarligen är det dock förenat med betydande svårigheter
att finansiera starten av en rörelse som har relativt höga initialkostnader.
Oftast har den handikappade fått skrinlägga planer på egen verksamhet
när kostnaderna varit höga och lånemöjligheter inte stått till buds. Utred
ningen finner lämpligt att företagareföreningarna lämnar kompletterande
kredit i det begränsade antal fall det här gäller. Huvudparten av den
näringshjälp som utgår till att starta egen rörelse ligger inom området
för det statliga kreditstöd som lämnas av företagareföreningarna. Utanför
ligger kioskrörelser och handelsföretag samt enstaka jordbruksföretag men
även sådana rörelser bör kunna ingå i den särskilda långivningen. Utred
ningen föreslår att ett årligt anslag på förslagsvis 5 milj. kr. ställs till
företagareföreningarnas förfogande för lån till handikappade som förutom
näringshjälp behöver kompletterande kredit. Lånen bör beviljas intill
samma belopp och enligt i huvudsak samma regler som gäller för hant
verks- och industrilån. Vid bestämmande av avbetalningstid bör man dock
ta skälig hänsyn till den handikappades speciella situation.
Näringshjälp kan f. n. inte utgå till en handikappad som redan driver
ett företag. Det förekommer att handikappade som under små förhållan
den och med bristfällig utrustning startat en verksamhet har svårt att
ersätta förslitna maskiner och redskap eller saknar möjlighet att göra
en sådan komplettering av maskinpark, inventarier eller lager som skulle
kunna rationalisera och underlätta arbetet eller nyinrikta produktionen.
I sådana fall bör näringshjälp kunna ges till en rörelse som redan pågår
om en företagsekonomisk utredning ger vid handen att detta stöd eller lån
genom företagareföreningen kan ge den handikappade full försörjning.
En ytterligare förutsättning för stödet bör vara att den handikappade inte
kan placeras i arbete på den öppna marknaden.
I en del fall kan det vara ändamålsenligt ätt lämna näringshjälp till
två eller flera handikappade som gemensamt startar ett företag. Det ligger
i sakens natur att den företagsekonomiska utredning som görs och de
bolagsavtal som upprättas i sådana fall måste prövas noggrant. Bidrag och
lån bör i de fall det här gäller endast kunna utgå till enskilda handikap
pade. I de fall myndigheter eller organisationer startar verksamhet för
sysselsättning av handikappade bör detta betraktas som skyddad syssel
sättning.
I de fall det blir fråga om att lämna näringshjälp är det betydelsefullt
att förebygga misslyckanden. Utredningen understryker därför vikten av
att arbetsvärden gör en grundlig utredning. Den sökande bör kunna få
särskild utbildning avsedd att förbättra hans yrkeskunskaper eller ge
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
83
kunskaper om den ekonomiska skötseln av ett företag. Kommunala myn
digheter och företagareföreningarna bör kunna lämna hjälp och utöva
tillsyn i samband med starten av företaget och under den första tiden
därefter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd med olika organ utarbeta
närmare riktlinjer för service till handikappade som startar eget företag
och för övervakning av företagets verksamhet.
Utredningen har haft att samråda med centrala reliabiliteringsbered-
ningen när det gäller näringshjälpen. Beredningen anser att maximibelop
pet för näringshjälpen hör höjas till 15 000 kr. I övrigt biträder bered
ningen de förslag som redovisats i det föregående.
Den äldre arbetskraften. Utredningen menar att det från flera synpunkter
är angeläget att finna vägar för att tillvarata de äldres arbetsinsats. Den
stigande medellivslängden och det förbättrade hälsotillståndet i de högre
åldrarna har förlängt den period under vilken den enskilde kan önska
kvarstå i produktivt arbete samtidigt som hans ålder skapar växande
svårigheter för honom att — en gång arbetslös — få ny anställning. Knapp
heten på arbetskraft som i viss utsträckning underlättar placeringen av
äldre arbetssökande gör det från samhällsekonomisk synpunkt angeläget
att fullt ut ta till vara den enskildes arbetsvilja och arbetsförmåga såväl
före som under åren efter den reguljära pensionsåldern. Starka sociala
och humanitära skäl talar också för att de äldre som önskar fortsätta att
arbeta får möjlighet att göra detta.
Utredningen finner dock endast i begränsad omfattning anledning att
framlägga kompletterande förslag som särskilt tar sikte på de äldre.
Bortsett från det tidigare redovisade förslaget om att inrätta särskilda
tjänster vid länsarbetsnämndernas kanslier för inspektörer med aktive-
ringsuppgifter avser utredningens rekommendationer närmast tillämp
ningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Utredningen lägger därvid huvudvikten vid att det egentliga förmed-
lingsarbetet effektiveras. Arbetsförmedlingen bör sträva efter att utvidga
sin ackvisitionsverksamhet. I detta arbete bör ingå att anskaffa fler s. k.
provanställningar och deltidsarbeten. Arbetet bör stödjas av en ökad in
formation till arbetsgivarna om den äldre arbetskraftens situation och om
befolkningsutvecklingens inverkan på de framtida arbetskraftstillgång-
arna.
För att få en säkrare uppfattning om resultat av förmedlingsarbetet för
de äldre arbetssökandena bör förmedlingsstatistiken innefatta någon form
av åldersstatistik. F. n. förs särskild åldersstatistik bara av ett par av
storstadsförmedlingarna i samband med den löpande förmedlingsstatisti
ken.
Utredningen anser det vara realistiskt att räkna med att flyttningsbi-
dragen får en begränsad effekt när det gäller äldre arbetssökande. De
84
förbättringar av flyttningsbidragen som utredningen har föreslagit bör
dock kunna påverka den geografiska rörligheten högre upp i åldrarna än
som hittills skett. Det är också uppenbart att möjligheten att lösa in
egnahem är särskilt ägnad att underlätta flyttningen för medelålders och
äldre arbetskraft.
Utredningen aktualiserar ett tidigare framlagt förslag om att inrätta
lokala sysselsättningsnämnder. Vid utgången av 1963 fanns i åtta län 21
sådana nämnder. Nämnderna består av representanter för arbetsgivare,
fackliga organisationer och kommunalförvaltning och har till uppgift att
informellt diskutera lokala arbetskraftsproblem och individuella fall som
är svåra att arbetsplacera. De nämnder som nu finns tillkom åren 1961
och 1962. Enstaka nämnder har uppnått värdefulla resultat men verksam
heten har tenderat att avstanna. Även om utredningen är medveten om
faran att man inrättar samarbetsorgan som efter någon tid finner sig
sakna meningsfulla arbetsuppgifter vill utredningen likväl föreslå att ar
betsmarknadsstyrelsen utarbetar en plan för att lokala sysselsättnings
nämnder tillkommer på lämpligt antal orter i samtliga län. Utredningen
förutsätter att de inspektörer för aktiveringsuppgifter som utredningen
föreslagit kommer att förse nämnderna med lämpligt informationsmaterial
samtidigt som dessa genom att bevista sammanträdena får värdefulla per
sonkontakter.
Utredningen föreslår vidare att en central delegation knyts till arbets
marknadsstyrelsen. I delegationen bör ingå representanter för arbetsgivare-
och arbetstagareorganisationerna samt för medicinsk och vuxenpedago-
gisk forskning. Även kommunförbunden bör vara representerade. Delega
tionens ledamöter skall bl. a. följa vad arbetsmarknadsverket gör för att
lösa de äldres sysselsättningsfrågor och via sina organisationer bidra till
en allmän samverkan vid gemensamma aktioner. Utredningen betonar vik
ten av att information och förslag från den centrala delegationen når ut
till de lokala sysselsättningsnämnderna.
Utredningen berör slutligen ett par bestämmelser i lagen om allmän
försäkring som enligt utredningens mening kan förhindra eller försvåra
den äldre arbetskraftens anpassning till arbetslivet.
Uttag av förtida pension — även om det sker under kort tid — leder till
att den minskning av pensionen som då görs består livet ut. Det en gång
fastställda pensionsbeloppet kan nämligen inte bytas ut mot förtidspension
även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så
nedsatt att han annars skulle vara berättigad till förtidspension. Det kan
inte heller bytas ut mot änkepension. Utredningen föreslår att dessa be
stämmelser som kan verka hämmande på intresset för att utnyttja det
rörliga pensionsuttaget ses över.
Utredningen föreslår vidare att gällande regler för inkomstprövning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
85
folkpensionsförmåner (vissa änkepensioner, hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg) omprövas, eftersom avdragsreglerna i vissa fall kan ha
negativ effekt på pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete, nå
got som från utredningens synpunkt är otillfredsställande.
Den utländska arbetskraften. Under 1950-talet uppgick den årliga netto
immigrationen till i genomsnitt ca 10 000 personer. Ca 112 000 utlänningar
fick svenskt medborgarskap under åren 1951—1963. Vid ingången av år
1964 var ca 133 000 utlänningar arbetsanmälda. Nettoimmigrationen är till
övervägande delen spontan. Det viktigaste undantaget härifrån är över
föringen av flyktingar, som åren 1950—1963 omfattade ca 13 500 personer.
Enligt utredningens uppfattning kan man ha anledning att i framtiden
räkna med ett sjunkande invandringsöverskott. Med hänsyn härtill och till
att det är önskvärt att invandringen styrs till områden av arbetsmarknaden
med brist på arbetskraft är det nödvändigt att den svenska invandrings
politiken ges en mera aktiv och planmässig utformning. Utredningen under
stryker att detta måste ske i samförstånd med parterna på arbetsmark
naden.
Som underlag för en planmässig invandringspolitik erfordras i första
hand ett vidgat utbyte av information om arbetssökande och arbetstill
fällen mellan Sverige och de länder med vilka ett ökat arbetskraftsutbyte
närmast kan komma i fråga. Utredningen finner det därför angeläget att
arbetsmarknadsstyrelsen inom ramen för den av OECD antagna rekom
mendationen om clearing av lediga platser och arbetsansökningar bygger
ut kontakterna med de stater som deltar i clearingen. Hit hör samtliga
EEC-länder, EFTA-länderna med undantag av Portugal, Grekland och
Spanien.
Vid sidan om det löpande utbytet av information kan det vid olika
tillfällen, bl. a. då företag i utlandet nödgas permittera sina anställda, bli
aktuellt att ta upp direkta förhandlingar med andra länders arbetsmark
nadsmyndigheter om att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft som efterfrågas
hos arbetsförmedlingen. För att kunna ta till vara sådana tillfällen måste
arbetsmarknadsstyrelsen emellertid kunna följa läget på arbetsmarknaden
i dessa länder. Vidare måste styrelsen vara bemyndigad att snabbt vidtaga
de åtgärder som kan underlätta rekryteringen. Utredningen föreslår därför
att arbetsmarknadsstyrelsen får rätt att i sådana lägen förhandla med
den utländska arbetsmarknadsmyndigheten om kollektiv rekrytering av
arbetskraft, vidtaga erforderliga rekryteringsåtgärder och svara för att
den utländska arbetskraften överförs till Sverige. Aktioner av detta slag
skall göras i samverkan med berörda arbetsgivare- och arbetstagare-
organisationer samt med de företag som avser att anställa den utländska
arbetskraften. Uttagningen av denna arbetskraft skall göras av en
delegation med representanter för arbetsmarknadsverket och organisatio
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
nerna på arbetsmarknaden. För att underlätta de utländska arbetstagarnas
anpassning bör dessa fördelas på och introduceras hos de enskilda arbets
givarna i samarbete med den fackliga organisationen.
Utredningen finner det ofrånkomligt att en aktivare invandringspolitik
medför vissa kostnader för statsverket. Hit hör bl. a. ökade personalkostna
der för arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsverksamhet, resekostnader
och traktamenten för verkets personal i samband med uttagning av ar
betskraft samt utarbetande och tryckning av upplysningsmaterial om
svenska arbets- och levnadsförhållanden. Kostnaderna för arbetstagares
resor och utrustning bör kunna förskotteras av arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen understryker att en aktivare invandringspolitik måste inne
fatta åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning
till svenska arbets- och levnadsförhållanden. I första hand bör företagen
svara för arbetstagarnas förläggning, introduktion på arbetsplatsen och
inträning i arbetsuppgifterna. Vid kollektiv rekrytering av arbetskraft, som
sprids på ett stort antal arbetsställen (exempelvis inom det husliga om
rådet eller vårdområdet), kan emellertid arbetsmarknadsstyrelsen behöva
anordna kompletterande yrkesutbildning, språkkurser m. m.
Utredningen anser att utländsk arbetstagare som överförts till Sverige av
arbetsmarknadsverket bör vara garanterad trygghet vid sjukdom eller
arbetslöshet och föreslår att dessa arbetstagare får ersättning vid sjukdom
samt vid arbetslöshet möjlighet att få kommunalt kontantunderstöd eller
sysselsättning i beredskapsarbete enligt samma grunder som nu gäller för
flyktingar.
Särskilda yttranden
Ledamoten Märta Liljegren anför bl. a. att det är angeläget att de arbets
marknadspolitiska åtgärderna samordnas med åtgärderna inom skatte-
och familjepolitik, samhällsplanering och utbildningspolitik för att undan
röja hindren för kvinnor, som vill gå ut i förvärvsarbete. Dessa frågor bor
de utredningen ha behandlat mer ingående än som skett.
Ledamöterna Lundin och Petersson anser att Kungl. Maj :t även i fort
sättningen bör avgöra i vilken omfattning kollektiv överföring av utländsk
arbetskraft till Sverige bör ske.
Remissyttrandena
Vad utredningen anfört angående kvinnorna och arbets
marknaden har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. De
erinringar som riktats mot utredningens förslag går mestadels ut på att frå
gan bör behandlas ur vidare aspekter än utredningen gjort.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
87
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker allmänt att i princip ingen köns
skillnad bör göras i fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Att
särskilda problem möter inånga kvinnor som önskar utföra förvärvsarbete
är emellertid obestridligt och det är från den synpunkten befogat att, såsom
utredningen i vissa fall gjort, söka särskilda lösningar i samband därmed.
Det måste emellertid även understrykas, alt effekten av de arbetsmarknads
politiska åtgärderna i mycket stor utsträckning är beroende av en samord
ning mellan dessa och det familjepolitiska stödet.
Skolöverstyrelsen instämmer i allt väsentligt i de kategoriseringar, över
väganden och förslag som utredningen lägger fram. Det synes emellertid
överstyrelsen viktigt att man realiserar förslagen såväl i detta som i övriga
avsnitt genomgående så att de träffar avsedda kategorier oavsett kön (t. ex.
ensamstående mödrar och fäder, hemarbetande kvinnor och män, flyttnings
bidrag av samma karaktär till make eller maka, stimulans att bryta tradi
tionellt yrkesval för kvinnor och män). Bl. a. påtalas att utredningen inte
diskuterar om man borde försöka erbjuda och aktivera arbetslösa män att
utbilda sig för och ta arbete inom områden som hittills betraktats som
kvinnliga, t. ex. inom vårdnadsområdet och vissa servicenäringar.
LO accepterar utredningens förslag eftersom de ligger i linje med den in
tegrationspolitik för arbetsmarknaden som LO vill främja. Vid en allmän
översyn som denna av arbetsmarknadspolitiken är det dock lämpligt att
skissera ett aktivitetsprogram som har större räckvidd och betydelse än det
som utredningen lagt fram. Till ledning för arbetet under de kommande
åren räcker det inte med en serie förslag, som endast i måttlig grad ökar
kvinnornas yrkesfält, förbättrar sysselsättningsmöjligheterna och graden av
likabehandling. Arbetsförmedlingen bör överge den passiva attityden till ar
betsgivarnas negativa inställning mot kvinnlig arbetskraft och i stället ak
tivt verka för att könsreglcrna för lediganmälda arbeten prövas om. Detta
bör ske i samarbete med företagen. Enskilda större företag har utrett arbets
fördelningen mellan könen på olika avdelningar med resultat att de ändrat
sin anställningspraxis. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
bör kunna bekosta och genomföra liknande undersökningar bransch för
bransch i samarbete med enstaka företag eller branschorganisationer. Re
sultaten av undersökningarna bär sedan på lämpligt sätt utnyttjas vid aktiv
arbetsackvisition från förmedlingens sida.
SACO anför att det mot bakgrunden av utredningsuppdragets omfång är
förståeligt men inte desto mindre beklagligt att utredningen begränsat sig
till att diskutera endast de aspekter på den kvinnliga arbetskraftens situa
tion som står i mera direkt relation till arbetsmarknadspolitiken. Emellertid
är det, som påpekas i ledamoten Liljegrens reservation, främst andra åtgär
der som krävs för att underlätta kvinnornas förvärvsarbete. Här kan näm
nas behovet av barntillsyn och annan serviceverksamhet, svårigheterna att
få deltidsarbete och den skattemässiga behandlingen. Liknande synpunkter
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år J966
har anförts av Svensk industriförening och Yrkeskvinnors Klubbars Riks
förbund.
Daghems- och fritidshemsfrågorna berörs också av LO och TCO.
RLF, Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund anser att de
frågor som berör den kvinnliga arbetskraften skulle ha behandlats mer in
gående.
De allmänna synpunkter, den probleminventering och de förslag som ut
redningen har lagt fram ger enligt Fredrika-Bremer-Förbundet ett mot
sägelsefullt intryck. Utredningen tycks försöka förena nödvändiga kortsik
tiga förslag med ett statiskt långsiktigt resonemang i de fall där det senare
över huvud taget förekommer.
Sveriges Socionomförbund erinrar om att de förändringar, som håller på
att ske beträffande kvinnors och mäns roller i samhället och i hemmet och
som innebär bl. a. att både kvinnan och mannen önskar behålla förvärvs
arbete även sedan de fått ansvar för hem och barn, ställer krav på den fram
tida arbetsmarknadspolitiken som utredningen helt förbisett att behandla.
Inte heller har utredningen preciserat målsättningen på lång sikt och tagit
ställning till vilken utveckling som kan vara eftersträvansvärd ur både pro
duktions- och sysselsättningssynpunkt beträffande den kvinnliga förvärvs-
intensiteten.
Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att de lokaliserings-
politiska åtgärderna måste skjutas mer i förgrunden, om den kvinnliga ar
betskraften på landsbygden och i vissa mindre tätorter skall kunna utnyttjas
ytterligare.
Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att kvinnorna torde vara mest in
tresserade av deltidssysselsättningar, vilka förekommer i större utsträck
ning endast i betydande centralorter, och anser därför att det viktigaste
inedlet att ta tillvara de gifta kvinnornas arbetskraft utom hemmen utgörs
av åtgärder som ökar männens rörlighet och medför en ökad koncentration
av rikets befolkning till större tätortsregioner och dessas närhet.
Utredningens önskemål om snabbare avveckling av nuva
rande indelning i manliga och kvinnliga ex
peditioner på arbetsförmedlingarna biträds av länsstyrelsen i Öre
bro län, Sveriges socionomförbund, SR, TCO samt av Yrkeskvinnors Klub
bars Riksförbund, som anser att expeditionsuppdelningen medför en påtag
lig risk för att kvinnorna avskärmas från en stor del av arbetsmarknaden.
Samma risk innebär den enligt förbundets mening för männens del. Av
vecklingen bör kunna vara genomförd inom kort tid och en slutdag för dess
genomförande bör sättas.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län påpekar att det åtminstone i storstä
derna kan behövas skilda väntrum. Det har nämligen hänt att kvinnliga ar
betssökande inte återkommit till förmedlingen därför att de vid det första
89
besöket mötts av en avskräckande attityd från vissa manliga besökande i det
gemensamma väntrummet.
Förslaget om inrättande av tjänster som aktivering sinspek-
t ö r vid nämndkanslierna för bl. a. kvinnlig arbetskraft tillstyrks av bl. a.
skolöverstyrelsen, LO och TCO.
Fredrika-Bremer-Förbundet anför att låg yrkesverksamhetsgrad hos för
skollärare, sjuksköterskor m. fl. beror mindre på att de inte blir uppspårade
eller informerade om arbetsmarknadens villkor än på att familjebeskatt-
nings- och barntillsynsfrågorna inte är lösta. Inspektörstjänsterna torde
även vara ett för litet kapacitetstillskott för en framgångsrik uppspårande
verksamhet. Dessa tjänster bör i stället främst inriktas på att i samarbete
med de olika arbetsgivarna på orten söka skapa intresse för yrkesarbetets
villkor i allmänhet inte minst inom industrin. Härigenom borde också en
större bredd på yrkesvalsmöjligheterna kunna skapas. Liksom utredningen
betonar förbundet starkt att inspektörerna inte enbart skall syssla med den
kvinnliga arbetskraften, då detta kan leda till att en ny könsuppdelning in
förs inom förmedlingen. Liknande synpunkter anförs av SAF och Sveriges
industriförbund.
LO anför att till grund för inspektörernas verksamhet bör läggas ett ut
byggt aktivitetsprogram, som sätter i förgrunden utredningar och informa
tion om eliminerandet av traditionella kompetens- och rekryteringsregler
efter kön samt ett aktivt ackvisitionsarbete från förmedlarnas sida efter des
sa principer. För planeringsuppgifter och samordning bör förstärkningar
utöver vad som föreslagits komma till stånd inom arbetsmarknadsstyrelsen.
LO ifrågasätter om inte länsarbetsnämnderna också kräver förstärkningar
för ändamålet utöver de av utredningen föreslagna.
Utredningens förslag till åtgärder för att bereda de handikappade
ökade möjligheter till förvärvsarbete tillstyrks i huvudsak av bl. a. medi
cinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, SAF, Sveriges industriförbund, HCIi,
SVCK och SACO. Samhällets ansvar för att den handikappade blir delaktig
i rätten till ett meningsfyllt och lönsamt arbete är enligt SVCK en väsentlig
del av det trygghetssystem, som är under uppbyggnad i vårt land. De syn
punkter och förslag utredningen anför rörande arbetsprövning, arbetsträ-
ning, yrkesutbildning, arbetsplacering, skyddad verksamhet och närings
hjälp synes väl ansluta sig till en sådan uppfattning.
HCK anmärker att utredningen inte försöker sig på den svåra uppgiften
att mäta hela behovet av arbetsvärd och rehabilitering utan nöjer sig med att
förorda fortsatt utbyggnad i olika avseenden. Ringa uppmärksamhet ägnas
åt behovet av en uppspårande verksamhet. Man kan näppeligen ta för givet
att hela behovet automatiskt registreras genom försäkringskassor samt ar
betsförmedlings-, sjukvårds- och socialorgan. Vissa handikappgrupper tycks
HCK vara underrepresenterade i arbetsvärdens verksamhet, bl. a. kvinnliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966
90
handikappade, psykiskt sjuka och defekta samt hörselskadade. Handikapp-
frekvensen är högre i glesbygderna än i tätorterna, beroende på att de handi
kappade till stor del lämnas kvar vid flyttning till städer. Veterligen finns
inga uppgifter som direkt belyser i vad mån befolkningen i glesbygderna får
sitt behov tillgodosett i liknande utsträckning som i stadsbygderna.
SAF och Sveriges industriförbund anför att den rent arbetsmarknadsmäs-
siga arbetsvärdens resurser bör förbehållas sådana handikappade, som har
vilja och förmåga till anpassning i arbetslivet. Detta torde vara nödvändigt
inte minst för att kunna etablera ett förtroendefullt samarbete mellan ar-
betsvårdsmyndigheterna och de företag som bereder anställning åt handi
kappade. Det torde således vara av stor betydelse, att de handikappades
problem analyseras med utgångspunkt i olika handikappgruppers möjlig
heter till anpassning i arbetslivet. Utredningen tillgodoser enligt SAF:s och
industriförbundets mening inte detta önskemål.
Centrala rehabiliteringsbercdningen konstaterar att utredningen -—- samti
digt som den anger att gränsen mellan medicinsk rehabilitering och arbets
värd måste vara flytande — ändå ibland själv drar mycket skarpa sådana
gränslinjer. Anmärkningsvärt är också att utredningen ibland hänför även
klart medicinskt präglade åtgärder till arbetsvärden. Utredningen synes här
ha varit alltför bunden vid rehabiliteringssynen från ett tidigare utvecklings
skede, då arbetsvärden i stort sett ensam hade att svara för rehabilitering av
sjuka och handikappade i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt ar
betsföras arbetskraft.
Riksförsäkringsverket påpekar att försäkrad som undergår arbetspröv-
ning, yrkesutbildning eller arbetsträning får både utbildningsbidrag från
arbetsmarknadsverket och förmåner från den allmänna försäkringen, ett
system som kräver ett relativt omständligt aviseringsförfarande mellan för
säkringskassorna och länsarbetsnämnderna och därför är administrativt
tyngande. Enligt verkets mening är det angeläget att få till stånd ett en
hetligt och rationellt system för att tillgodose försörjningsbehovet under tid
för rehabiliteringsåtgärder. Frågan härom är av sådan betydelse att den
bör utredas närmare.
Utredningens uttalande om att arbetsvårdsexpeditioner-
nas personalbehov bör tillgodoses i största möjliga utsträckning
stöds av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala rehabiliterings-
beredningen och Sveriges Socionomförbund.
Arbetsmarknadsstyrelsen uppger att antalet arbetsvårdssökande fördubb
lades mellan åren 1960 och 1964. Arbetsvårdsexpeditionerna har inte tillförts
personalförstärkningar i takt med de växande anspråken. Den eftersläpning
i handläggningen av ärendena som härigenom uppstått orsakar samhället
kostnader som hade kunnat undvikas om de handikappade snabbt kunde
återföras till arbetslivet.
HCK understryker att personalkapaciteten är avgörande inte minst för de
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
91
gravt handikappade som ständigt blir eftersatta vid knapphet på arbets-
vårdsresurser eller på grund av en naturlig strävan hos arbetsvårdsorganen
att redovisa »statistiskt» goda resultat av verksamheten.
SVCK anför att fördelen med arbetsvärdens flexibla personalpolitik otvi
velaktigt bar varit att rekryteringssvårigheter inte bar varit lika kännbara
som inom sjukvården med dess mera strikta kvalifikationsnormer. En nack
del med denna politik, som kan komma att bli mera betydelsefull i fram
tiden, är en viss ojämnhet i personalkvaliteten. Här synes ytterligare över
väganden erfordras av arbetsmarknadsstyrelsen.
Även centrala rehabiliteringsberedningen understryker önskvärdheten av
att upprustningen av arbetsvärden inte enbart blir kvantitativ. Arbetsupp
gifterna ställer stora krav på personlig lämplighet och förutsätter grundläg
gande utbildning i bl. a. socialmedicin, socialkunskap, psykologi och ar-
betsfysiologi förutom kunskaper om arbetsmarknadsfrågor in. in.
Förslaget att avdelningar för standardiserad arbets pr öv ning in
rättas vid vissa träningsverkstäder biträds av skolöverstyrelsen, styrelsen för
statens arbetsklinik, DHR, Sveriges Socionomförbund och LO. Kliniksty
relsen hävdar att det inte går att bedriva en metodisk arbetsträning vid en
institution som saknar prövningsavdelning. Å andra sidan är prövningsav-
delningarna beroende av träningsverkstädernas resurser i form av realistiska
arbetsuppgifter, maskiner och en verklighetsbetonad arbetsmiljö.
Centrala rehabiliteringsberedningen finner det osäkert vad utredningens
förslag innebär och därmed vilken reell skillnad som kan föreligga mellan
utredningens förslag och beredningens riktlinjer för en till rehabiliterings-
klinikerna förlagd arbetsprövning. Beredningen erinrar om att den uttalat
att, till dess rehabiliteringskliniker hunnit byggas ut, det kan vara av värde
att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder,
varvid ansvaret för den medicinska sidan av provningsverksamheten bör
läggas på en lämpligt utbildad läkare vid närbeläget lasarett.
Svenska landstingsförbundet har inte något att erinra mot att arbetspröv-
ningsresurser i nuläget tillförs arbetsvårdsorganisationen men anser det
angeläget att sådana former väljs härför att, om så visar sig lämpligt, pröv-
ningsresurserna kan överföras till eller i vart fall mtimt samordnas med
prövningsresurserna inom den medicinska rehabiliteringen.
Arbetsmarknadsstyrelsen och LO tillstyrker utredningens förslag om
statsbidrag till prö v ningsa v delningar.
Svenska landstingsförbundet uttalar att bidrag till driftkostnaderna en
ligt fastställd normalkostnad kan vara acceptabelt under förutsättning att
normalkostnaden bygger på principen om full kostnadstäckning och att er
sättningarna ändå kan fortlöpande anpassas med hänsyn till ofrånkomliga
kostnadsstegringar. Förbundet förutsätter att huvudmännen lämnas tillfälle
till direkta överläggningar om dessa problem innan nya föreskrifter fast
ställs.
92
När det gäller arbetstränin g och skyddade verkstä
der understryker medicinalstyrelsen behovet av skyddad sysselsättning
för institutionsklientelet. Härför avsedda verkstäder bör få en mer industriell
inriktning än nu är fallet och bör därför inte förläggas inom utan i nära an
slutning till vårdanstalt. Vissa grupper psykiskt utvecklingsstörda och men
talt sjuka, som f. n. är mer eller mindre permanent omhändertagna i sluten
eller halvöppen vård, skulle därigenom kunna beredas en meningsfull sys
selsättning.
För att öka val- och differentieringsmöjligheterna vid skyddade verkstä
der bör enligt HCK ses till att verkstäderna får viss minsta kapacitet, vilket
stödjer tendensen att låta uppgiften bli sekundärkommunal i stället för pri
märkommunal. Detta å sin sida skapar behov av transportservice, inackor-
deringshem och invalidbostäder inom räckhåll från verkstäderna.
Med hänsyn till att träningen är en form av utbildning ifrågasätter LO
om det inte är lämpligast att arbetsvårdsorganen utrustas med anslag för
att köpa de kommunala träningsverkstädernas tjänster. På det sättet kunde
de ställa krav på att verksamheten skall ha en tillräckligt hög kvalitet.
Centrala rehabiliteringsberedningen anser att träningsverkstäderna inte
tillräckligt följt med utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade krav
som delvis nya klientgrupper ställer. Träningsmöjligheterna borde utökas
till exempelvis kontors-, handels- och hushållsarbete. För att öka registret
av träningsmöjligheter borde träningsplatser kunna förläggas till annan
kommunal och statlig verksamhet liksom till det privata näringslivet. Lik
nande synpunkter anför TCO.
Förslaget att statsbidraget vid arbetsträning bör
helt täcka kostnaderna för bidraget till klienternas uppehälle förordas av
skolöverstyrelsen, HCK samt av Svenska landstingsförbundet, som fram
håller att en frigörelse från eventuellt förefintligt felinriktat produktions-
intresse kan åstadkommas genom upplysning. Det gäller enligt förbundets
mening inte i första hand ett ekonomiskt problem. Förslaget om ökat statligt
åtagande beträffande försörj ningsbidraget torde ändock vara väl motiverat.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anför mot förslaget att verksamheten
ännu inte är lokalmässigt skild från den skyddade verksamheten och att
det lätt kan hända att man till träningsfall kommer att hänföra sådana som
rätteligen borde anses vara placerade i skyddad sysselsättning.
I fråga om arbetslönerna vid skyddad sysselsätt
ning framhåller Svenska landstingsförbundet att förtjänstmöjligheterna
inom den skyddade verksamheten torde inrymma svåra avvägningsproblem.
Tyvärr innehåller betänkandet inget material som belyser denna fråga. För
bundet är dock berett att med landstingen och andra berörda parter disku
tera frågan om mera enhetliga lönesystem för ifrågavarande verksamhet.
Skulle nödvändiga justeringar av löneförmåner leda till att maximibeloppen
för statsbidrag allmänt överskrids, aktualiserar detta självfallet frågan om
en höjning av dessa belopp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
93
Länsarbetsnämnden i Malmöhus lön påpekar att en direkt prestationslön
skulle verka försämrande för ett hårt handikappat klientel som liai svårt
att göra skäl för den garanterade timpenningen.
LO anser att de principer som anges i betänkandet ansluter väl till dem
som tillämpas på den öppna arbetsmarknaden. Avtalsförhållandena vid be
redskapsarbetena för svårplacerad arbetskraft bör också kunna ge vägled
ning. Frågan bör lösas i samarbete mellan den fackliga rörelsen, kommun
förbunden och arbetsmarknadsstyrelsen.
Behovet av och förutsättningarna för att anordna skyddad sysselsättning
för svårt invalidiserade och utvecklingshäm-
m a d c personer bör enligt Svenska landstingsförbundet utredas närmare.
I anslutning därtill bör även övervägas hur särskilda statsbidrag
för sådan verksamhet lämpligen bör vara utformade.
Medicinalstyrelsen finner det tveksamt om differentierade bidrag bör in
föras eftersom olika bidrag riskerar att leda till kategoritänkande och ofta
medför gränsdragningsproblem. DHR anger som särskilt skäl för höjning
av driftbidraget att i detta även bör få inräknas resekostnader för rörelse
hindrade och blinda.
Vad angår användningen av näringshjälp anför LO skepsis
mot att handikappade startar egna företag. Av en undersökning framgår
att endast 24 av 53 innehavare av verkstadsrörelse kunde helt försörja sig
på sin verksamhet. För arbetsvärden är näringshjälpsärenden i samband
med startande av egna företag mycket arbetskrävande. Det kan innebära att
andra arbetsuppgifter under lång tid får stå tillbaka för ett enda ärende.
Arbetsvärdens personalresurser är knappa. Med hänsyn till det ständigt
ökade antalet arbetsvårdssökande torde utsikterna att avsevärt förbättra
denna situation vara begränsade även vid ganska stora personalförstärk
ningar.
Höjning av näringshjälpens maximibelopp från 10 000 till 12 000 kr. till
styrks av LO.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att bidrag till inköp av bilar i särskilda
fall skall kunna utgå med 15 000 kr.
Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus
län anser att bidraget till motorfordon kan begränsas till 12 000 kr. men att
detta belopp inte är tillräckligt när det gäller näringshjälp till egen rörelse
om stödet skall få avsedd effekt.
HCK och DHR menar att även en gräns vid 12 000 kr. kommer att verka
hindersam i många fall. Om det av budgettekniska skäl skulle anses ogör
ligt att helt avskaffa maximigränsen bör en gränsdragning endast binda
lokala organ, medan centrala organ, som har ansvar för att det totala an-
slagsbeloppet räcker för så många som möjligt, får rätt att i enskilda fall
sträcka sig över maximigränsen.
Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka ifrågasätter om inte de maxime
rade beloppen enbart borde tillämpas på bilköp med hänsyn till att man
94
där rör sig inom en relativt enhetlig kostnadsram, medan näringshjälpen till
rörelse borde anpassas till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet.
A rbetsmarknadsstijrelsen och HCK förordar att företagareföreningarna
får anslag för att ge kompletterande kredit till handikappade vid start av
egen rörelse.
1962 års företagareföreningsutrcdning framhåller att de ärenden som
främst berör företagareföreningarnas verksamhetsområde, nämligen verk-
stadsrörelserna, såväl antals- som beloppsmässigt utgör endast en mindre
del av låneärendena. Merparten utgörs av hjälp att starta kiosk- eller affärs
rörelser, alltså ärenden som ligger utanför föreningarnas normala verksam
hetsområde. Även om den föreslagna kreditgivningen skall ske efter nog
granna undersökningar om personlig lämplighet och efter företagsekono
miska undersökningar av kvalificerad expertis förutsätts dessa ärenden bli
mera liberalt bedömda än övriga låneärenden. Det är tydligt att det slutliga
avgörandet vid en kreditprövning av detta slag måste bygga på en samlad
bedömning av den handikappades situation och utkomstmöjligheter. En så
dan måste enligt företagareföreningsutredningens uppfattning åvila arbets-
vårdsmyndigheten, inte företagareföreningen. Om den nuvarande räntefria
långivningen även i fortsättningen skall ingå bland de stödformer som ar-
betsvårdsexpeditionerna äger tillämpa, synes eu samordning inom arbets
marknadsverkets ram av bidrag, räntefria lån och räntebärande lån vara na
turlig. Detta utesluter givetvis inte att företagareföreningarna när det gäller
verkstadsrörelser och liknande företag fungerar som utredande och för-
slagsställande instans. Om lånemedlen utlämnas centralt genom arbetsmark
nadsstyrelsen, skulle vidare undvikas olägenheten av att mellan förening
arna fördela det föreslagna lånebeloppet (i medeltal 200 000 kr. per för
ening). Behovet av lånemedel inom varje enskilt län måste ju förutsättas
variera mycket mellan olika år. — Beträffande formerna för anvisning och
förvaltning av de föreslagna lånemedlen förordar företagareföreningsutred-
ningen att utlåningen sker från särskild lånefond, förvaltad av arbetsmark
nadsstyrelsen.
HCK och DHR biträder förslaget att näringshjälp skall kunna lämnas två
eller flera handikappade som startar gemensamt företag.
Slutligen tillstyrker 1962 års företagareföreningsutredning, HCK och TCO
att arbetsmarknadsstyrelsen utarbetar riktlinjer för hjälp och tillsyn vid
handikappads start av rörelse.
Utredningens synpunkter och förslag rörande den äldre arbets
kraften har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna. Ge
nerellt tillstyrks utredningens förslag av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, do
mänstyrelsen och TCO.
SACO anser att de generella arbetsmarknadspolitiska medlen torde vara
verksamma även vid tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Speciellt
intresse bör ägnas åt att skaffa fram deltidsanställningar och åt utformning
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966
05
av olika pensionsbestämmelser, vilka inte får motverka arbetsbenägenheten
bos de gamla.
Även LO understryker att alla arbetsmarknadspolitiska medel bör stå de
äldre till buds. LO anser vidare att det torde finnas tillfällen då åtgärder av
arbetsvårdskaraktär bör komma till användning. Dessutom understryker
LO utredningens uttalande om behovet av yrkesvägledning och att möjlig
heter bör finnas att hänvisa äldre till anlagsprövning.
Centrala rehabiliteringsberedningen finner det anmärkningsvärt att utred
ningen föga diskuterar den fortsatta automatiseringens inverkan på de äldre
och handikappades sysselsättningsproblem. Mot bakgrunden av den väntade
stora ökningen av antalet äldre begränsat arbetsföra hade det också varit
önskvärt att mera konkreta förslag till åtgärder hade lagts fram.
Skolöverstyrelsen, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, LO, SAF, Sveri
ges industriförbund, Sveriges Socionomförbund och SR tillstyrker utredning
ens förslag beträffande lokala sysselsättningsnämnder,
medan länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarbetsnämnderna i Kristian
stads, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län avstyrker förslaget. Läns
styrelsen anser att samarbetet på det lokala planet liksom hittills bör kunna
ske mellan den lokala arbetsförmedlingen och de kommunala organ som nu
sysslar med dessa frågor.
LO anser att, om en tjänst som inspektör för aktiveringsuppgifter avseende
bl. a. äldre arbetskraft inrättas vid länsarbetsnämnderna, det blir nödvändigt
med en motsvarande förstärkning i form av en central delegation hos arbets
marknadsstyrelsen. Även TCO och Statstjänstemannens riksförbund lägger
stor vikt vid att den föreslagna delegationen inrättas.
Till förslaget om översyn av bestämmelserna rörande förtida ut
tag av pension ansluter sig SAF, Sveriges industriförbund och
Sveriges Socionomförbund.
Riksförsäkringsverket påpekar att utredningen berör endast ett par av de
många negativa följdföreteelser som ett förtida uttag drar med sig. Å andra
sidan kan vissa för pensionstagaren gynnsamma effekter inträffa. Det är
svårt att i siffror värdera dessa i olika riktningar verkande effekter av ett
förtida uttag. Genomsnittligt sett torde nuvarande bestämmelse om pensions-
avdrag ge full kompensation för att den förmån, som utredningen berör,
inte ingår i gällande lagstiftning. Verket ifrågasätter starkt om problemet
har sådan räckvidd som utredningen synes göra gällande. Det förefaller ock
så tveksamt om en särbestämmelse kan vara av sådan betydelse ur arbets-
marknadssynpunkt att den motiverar ett ytterligare komplicerande av pen-
sionslagstiftningen. Inte heller Kooperativa förbundet och LO finner den fö
reslagna översynen erforderlig.
SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges Socionomförbund förordar
förslaget att reglerna för inkomstprövning av vissa folk
pensionsförmåner övervägs på nytt.
96
LO kan förstå slutsatsen att avdragsreglerna kan ha ogynnsamma verk
ningar ur arbetsmarknadssynpunkt. En viss mildring av dessa verkningar
skulle under tiden fram till ATP:s fullfunktionsstadium uppnås om inkomst
gränserna värde- eller standardsäkrades.
Riksförsäkringsverket hänvisar till det avvisande uttalande rörande en
uppmjukning av inkomstprövningsreglerna som gjorts av socialförsäkrings-
kommittén och som lämnats utan erinran av departementschefen (prop.
1962:90) och riksdagen. Enligt detta uttalande skulle en uppmjukning av
avdragsreglerna väsentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensio
närerna. Enligt verkets mening saknas f. n. anledning att ompröva reglerna
för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner.
Kommerskollegium, skolöverstyrelsen, Kooperativa förbundet, Svensk in
dustriförening, SR och TCO tillstyrker helt utredningens förslag rörande
den utländska arbetskraften.
Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att vad utredningen anfört överens
stämmer med en av styrelsen tidigare gjord framställning om bemyndigande
att medverka till överföring av utländsk arbetskraft.
SAF och Sveriges industriförbund anför att en invandring av utländsk
arbetskraft är önskvärd för att i en situation med totalt sett hårt ansträngda
arbetskraftsresurser möjliggöra realiserandet av enskilda företags produk
tionsmål. Dessutom bör beaktas de stora förändringar, som sker eller redan
genomförts inom EEC-området och som syftar till att skapa en helt fri ar
betsmarknad. Sverige bör mot denna bakgrund vidta mer aktiva åtgärder
än hittills för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen om
arbetskraften. Det samarbete mellan de olika ländernas arbetsförmedlingar
som föreslås av utredningen är av stort värde men kommer kanske inte att
vara tillfyllest. Fastmera torde rekryteringen liksom hittills även få lov att
bedrivas av enskilda företag för att bli fullt effektiv. Arbetsmarknadsmyn
digheterna bör dock kunna göra nytta som marknadsundersökare och som
allmänt goodwill-organ för vårt land. En avgörande fråga i sammanhanget
är möjligheterna för utlänningar att få arbetstillstånd. Det är beklagligt att
utredningen inte har tagit klar ställning för en uppmjukning av nuvarande
regler angående arbetstillstånd. Som bestämmelserna nu tolkas, innebär de
att arbetstagarorganisationerna i praktiken avgör vilka utlänningar som
skall få arbetstillstånd och på vilka villkor. Då arbetstagarorganisationernas
ställningstagande i det enskilda fallet ofta är grundat på kortsiktiga grupp
intressen, är denna utveckling synnerligen betänklig. Här bör en ändrad till-
lämpning komma till stånd.
Även länsstyrelsen i Örebro län anser att ett smidigare förfarande vid
meddelande av arbetstillstånd är önskvärt. Den ingående prövning av indi
viduella ansökningar som förekommer inom vissa fackförbund torde med
fördel kunna ersättas med en mera generell tillståndsprövning från arbets
marknadsstyrelsens sida.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
5)7
LO anför hl. a. afl uppmärksamheten i högre grad än utredningen gjort
hör riktas på sociala och ekonomiska anpassningsproblem som möter ut
länningar i Sverige. Det kan gälla höstäder, kontakter med myndigheter och
arbetskraftens anpassning. En sådan undersökning bör genomföras snart.
Det är LO:s mening att eu aktiverad invandringspolitik förutsätter vid
sträckta åtgärder för att garantera en god anpassning i Sverige.
Både den in- och utländska rörligheten har enligt vad LO framhåller med
nödvändighet selektiva drag. Tyvärr har arhetsmarknadsutredningen avstått
från att diskutera selektiviteten i invandringen i Sverige och att bedöma
dess överensstämmelse med den i övrigt bedrivna strukturpolitiken. F. n.
finns en selektiv styrning av invandrarströmmen i mindre önskvärd rikt
ning på det sättet att en koncentration av utlänningar observeras i vissa fö
retag i låglönebranscher. LO anser att arbetstillståndsgivning bör ske enligt
generella regler så att inte omotiverade skillnader mellan yrken och bran
scher uppstår. Genom att göra tillstånden konsekvent beroende av behovs-
och tillgångstendenserna på ett allmängiltigt sätt skulle en viss grad av
överensstämmelse med strukturpolitiken nås.
En giltighet för arbetstillstånden inom en brett avgränsad yrkesfamilj eller
ett branschområde kan, uttalar LO, vara önskvärd för att möjliggöra lättare
anpassning och flyttning. De nu rådande selektionstendenserna bör mötas
med speciella åtgärder för undervisning och yrkesutbildning av utlänningar.
Enligt LO bör inte ett rent ekonomiskt, nationellt betonat betraktelsesätt
vara utslagsgivande för ställningstagandena utan också sociala och kultu
rella hänsyn. Mot bakgrunden av att nettoinvandringen i motsats till ut
redningens förutsägelser ökat de sista åren och således visat sig relativd
flexibel, att de ekonomiska aspekterna på utländsk invandring behöver be
lysas ytterligare samt att åtskilliga interna svenska arbetsmarknadsproblem
ännu är olösta, vill LO inte i detta sammanhang förorda en väsentlig libe
ralisering av invandringen.
Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter med hänsyn till att rekryterings-
aktioner i regel måste samordnas med andra åtgärder bl. a. på bostadsför
sörjningens område lämpligheten av att helt åt arbetsmarknadsmyndighe
terna överlämna avgörandet i vilken omfattning kollektiv överföring skall
ske.
Statens utlänningskommission finner önskvärt att Sverige medverkar till
en fortsatt liberalisering av arbetskraftsutbytet mellan de till OECD anslutna
staterna i syfte att få till stånd en gemensam arbetsmarknad. Arbetsmark
nadsstyrelsen bör få de resurser som behövs för att effektivera den inter
nationella arbetsförmedlingsverksamheten inom OECD:s ram. Om behovet
av utländsk arbetskraft måste tillgodoses från länder utanför OECD anser
kommissionen att det liksom tidigare bör åvila Kungl. Maj :t att från fall
till fall avgöra i vilken omfattning en sådan överföring skall ske och att
ställa erforderliga medel till förfogande härför.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966
98
Konjunkturinstitutet ifrågasätter om Sverige behöver en nettoinvandring
av den storlek som utredningen förutsatt. I den mån vi får en mindre spon
tan nettoinvandring måste de kostnader vi tvingas lägga ned på att öka net
toinvandringen till önskad storlek vägas mot de vinster vi kan göra härige
nom. En sådan ekonomisk kalkyl är givetvis inte lätt att göra, men utred
ningen har inte ens diskuterat frågan på sådant sätt. Enligt institutets upp
fattning måste mer ingående kostnadsdiskussioner föras innan beslut fattas
om en aktivare invandringspolitik.
När det gäller förmåner vid sjukdom eller arbets
löshet för utländsk arbetskraft som överförts till Sverige genom arbets
marknadsverket erinrar statens utlänningskommission om att Sverige an
slutit sig till vissa av Europarådets medlemsstater träffade avtal om social
'trygghet. Härigenom har Sverige redan förbundit sig att i fråga om sjuk
förmåner jämställa medborgare i ett flertal av de stater som är anslutna
till OECD med svenska medborgare. Att därutöver införa speciella förmåner
för en viss grupp utlänningar förefaller mindre välbetänkt. Det måste näm
ligen för alla de utländska arbetare, som anlänt till Sverige på annat sätt än
genom kollektiv överföring, te sig orättvist att de i fråga om sjukförmåner
skall ställas i sämre läge, trots att de är lika betydelsefulla för den svenska
produktionen. Förslaget om bättre förmåner vid arbetslöshet för de kollek
tivt överförda utlänningarna avstyrks av kommissionen. En kollektiv över
föring av utländsk arbetskraft bör nämligen rimligen planläggas på sådant
sätt, att garantier föreligger för att vederbörande utlänning kan beredas
sysselsättning i Sverige under åtminstone ett år.
SAF och Sveriges industriförbund tillstyrker däremot utredningens för
slag. LO som har samma mening tillägger att arbetslöshetshjälp i olika for
mer bör ges utlänning som har fått arbetstillstånd oberoende av om initia
tivet till rekryteringen kommit från svensk sida. Så långt det är möjligt bör
Utlänningens förmåner överensstämma med den svenske arbetstagarens och
tryggas genom särskild försäkring snarare än genom bidrag från länsar
betsnämnderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
6. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen
Nuvarande förhållanden
Investeringsfonder. Investeringarna är i hög grad känsliga för konjunk
tursvängningar. De tenderar att öka vid högkonjunktur och minska under
lågkonjunktur. Detta gäller särskilt de privata investeringarna. För att nå
utjämning har bestämmelser införts, varigenom aktiebolag, ekonomiska för
eningar och sparbanker får möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för
framtida investeringsändamål. Investeringsfonderna är av två slag, dels för
99
rörelse, dels för skogsbruk. Avsättningen är maximerad för rörelse till 40 %
av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 % av bruttointäkten. Vill
kor för skattefrihet är att viss del av fonden, för aktiebolag 40 % och för
övriga 40 %, insätts på spärrat konto i riksbanken. Fonderna får investe-
ringsstyrande effekt genom att skatteförmåner utgår om fonderna används
på sätt som myndigheterna finner önskvärt från arbetsmarknadssynpunkt.
Beslut om fondernas användning fattas av Kungl. Maj :t eller efter beslut av
Kungl. Maj :t av arbetsmarknadsstyrelsen. Besluten innehåller bestämmelser
om den tid under vilken fonderna får tas i anspråk och kan gälla generellt
eller omfatta endast vissa branscher eller vissa geografiska områden. En
närmare redogörelse för gällande bestämmelser om fonderna, de skatteför
måner de medför samt det sätt på vilket de utnyttjats under senare år läm
nas i utredningens betänkande, s. 157—162 och 171—180.
Industribeställningar.
Under senare år har man uppmärksammat möjlig
heten att möta en reducerad efterfrågan på vissa industriers produkter ge
nom att lägga ut statliga, kommunala och privata beställningar för att där
med stödja produktion och efterfrågan. Utläggning av industribeställningar
i sysselsättningsskapande syfte har prövats åren 1958
1959 och 1963.
Under 1958—1959 var avsikten att förhindra arbetslöshet. Beställningarna
styrdes till olika slag av företag med avsättnings- och sysselsättningssvårig-
heter. Bl. a. ställdes efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen sär
skilda medel till förfogande för att möjliggöra fortsatt produktion. Dispens
lämnades från upphandlingsförordningens bestämmelser om anbudsför
farande. Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom under perio
den industribeställningar från statliga verk och myndigheter för 65 milj. kr.
De fördelades på varvsindustri, textilindustri, teleindustri, verkstadsindustri
m. fl. Tack vare dessa beställningar undgick uppskattningsvis 3 000 personer
permittering.
År 1963 syftade beställningarna till att stödja sysselsättningen inom en
hel bransch, nämligen verkstadsindustrin. Man följde strikt upphandlings
förordningens regler. Statliga beställningar för 50 milj. kr. tidigarelades.
Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med
extra medel som ställdes till myndigheternas disposition. Dessutom erhöll
arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande att under år 1963 bevilja kommu
ner, landsting in. fl. kommunala myndigheter och bolag statsbidrag med
högst 20 % av inköpssumman vid beställningar i sysselsättningsfrämjande
syfte. Medel togs från reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder. Beställningar uppgående till 83,3 milj. kr. utlades. De nämnda
åtgärderna medförde sysselsättning för ca 1 300 årsarbetare.
En utförlig redogörelse för industribeställningarna finns i utredningens
betänkande s. 185—190, vartill hänvisas.
Beredskapsarbeten.
Syftet med beredskapsarbetena var ursprungligen atf
ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Senare vidgades syftet till att öka de
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
100
offentliga investeringarna för att direkt och indirekt påverka den totala
sysselsättningen vid en konjunkturavmattning.
Trots stora framsteg på säsongutjämningens område under de båda se
naste årtiondena är sysselsättningsgraden alltjämt väsentligt lägre under
vintern än under sommaren, särskilt i fråga om byggnads- och anläggnings
arbetena. Den kvarstående säsongarbetslösheten har under senare år i steg
rad utsträckning mötts med beredskapsarbeten.
Inom av arbetsmarknadsstyrelsen för viss tid bestämda ramar må läns
arbetsnämnderna besluta om särskilda arbeten för svårplacerade och om
skogsvårdsarbeten. I fråga om andra arbeten beslutar styrelsen. Hos nämn
derna och styrelsen registreras statliga och kommunala anläggningsarbeten
som lämpar sig som beredskapsarbeten. För statliga byggnadsarbeten sam
arbetar arbetsmarknadsstyrelsen och fackmyndigheten.
Enligt arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949:278) skall till beredskaps
arbeten väljas projekt, som är så angelägna, att de kan förutses komma att
utföras under den närmaste tiden oberoende av om arbetslöshet råder eller
inte. Bland projekt av samma angelägenhetsgrad bör företräde lämnas dem
som utan större olägenhet kan upptas, nedläggas, utökas eller inskränkas
alltefter arbetslöshetens växlande omfattning och åt dem som kan utföras
oberoende av årstid.
Beredskapsarbetena är av två slag, statliga och statskommunala. De
senare drivs i kommunal regi och till dem utgår statsbidrag i form av arbets
bidrag och i förekommande fall årskostnadsbidrag. Arbetsbidrag utgår för
styrkta av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader för arbetet. I övrigt
utgår bidraget efter en normalbidragsprocent, vars storlek arbetsmarknads
styrelsen årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor per inne
vånare och den totala skattebelastningen inom kommunen. Normalbidrags
procenten kan variera mellan 20 och 90 procent. Årskostnadsbidrag utgår i
förhållande till kommunens årliga av arbetsmarknadsstyrelsen godkända
kostnader. Bidragets storlek fastställs av styrelsen. Därvid skall iakttas att
kommunerna skall i bidragshänseende hänföras till grupper på sådant sätt
att högre årskostnadsbidrag utgår vid stigande normalbidragsprocent och
att även årskostnadsbidraget ökar då kommunens egna arbetslöshetskost-
nader per skattekrona ökar.
Vid beredskapsarbeten tillämpas öppna marknadens löner.
Till beredskapsarbeten hänvisas i princip endast sådana arbetslösa som
inte kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete.
Av undersökningar som gjorts vid ett par tillfällen framgår att tre fjärde
delar av de hänvisade är 45 år eller äldre. Andelen hänvisade i åldern 60 år
och däröver ligger mellan 20 och 25 %. Tre fjärdedelar eller fler av de hän
visade kommer från yrkesgrupperna lantbruks- och skogsarbete, byggnads
arbete och diversearbete, dvs. yrken med betydande säsongförändringar.
Särskilt i övre Norrland är en del äldre arbetslösa placerade i beredskaps
arbete under långa sammanhängande perioder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
101
Arkivarbeten var ursprungligen avsedda som arbetslöshetshjälp för så
dana personer för vilka vanligt beredskapsarbete inte är lämpligt. I ökad
omfattning har de emellertid kommit att fungera som arbetsträning eller
skyddad sysselsättning för arbetslösa från tjänstemannagrupper vilka på
grund av personliga arbetshinder inte kan placeras på öppna marknaden.
Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. Till de statskom-
munala utgår statsbidrag enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om
årskostnadsbidrag.
I princip får löpande arbetsuppgifter inte ges åt arkivarbetare. Detta sker
emellertid numera ofta för att underlätta återgången till öppna marknaden.
Tidigare bedrevs arkivarbeten inte efter öppna marknadens villkor. En an
passning därtill har emellertid skett genom riksdagsbeslut år 1962 om löne
differentiering med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation.
Musikerhjälpen som är en särskild gren av arkivarbetena innefattar sys
selsättning åt arbetslösa musiker i aktivt musikerarbete, undervisning och
notskrivning hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslut
ningar som inte bedriver yrkesmässig musikutövning.
Beträffande ytterligare uppgifter om beredskapsarbete m. m. hänvisas till
utredningens betänkande, s. 201- -227.
Utredningen
Användningen av investeringsfonder. Utredningen finner att investerings
fonderna var ett verkningsfullt sysselsättningsstimulerande medel under
konjunkturnedgången 1958—1959. En alltför stor del av sysselsättnings
effekten sammanföll emellertid med konjunkturuppgången och den föl
jande högkonjunkturen. Vid frisläppandet av fonderna år 1962 blev effek
ten gynnsammare främst tack vare att åtgärder vidtogs snabbare efter
konjunkturomslaget och samtidigt begränsades ganska snävt i tiden.
Utredningen rekommenderar att investeringsfonderna används även om
det inte föreligger en fullt utvecklad konjnnkturavmattning. I lägen då
man inte är säker på hur konjunkturen kommer att utvecklas bör man
kunna ta vissa risker, eftersom det har avgörande betydelse att man sätter
in åtgärderna snabbt. Riskerna kan minskas genom att man i inlednings
skedet ger tillstånd i begränsad omfattning och genom att metoden att
meddela beslut för begränsad tid utvecklas vidare.
År 1963 togs investeringsfonderna i bruk också som lokaliseringspolitiskt
instrument. Utredningen finner uppenbara risker förknippade med en sådan
utvidgning av fondernas användning och uttalar att investeringsfondssyste-
met i sin nuvarande utformning bör förbehållas rent konjunkturpolitiska
uppgifter.
Variationer i de offentliga investeringarna. Det är numera en allmänt ve
dertagen uppfattning att statens utgiftspolitik bör motverka det enskilda
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1!)(>6
102
näringslivets konjunktursvängningar. Ett ganska omfattande administra
tivt och finansiellt svängrum för en aktiv konjunkturpolitik finns inom
ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat
och därtill knuten finansfullmakt.
Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunktur anpassad
styrning föreligger först och främst beträffande investeringarna inom den
egna sektorn. Av de totala maskininvesteringarna svarade staten år 1963
för ca */«. I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel ca Vs.
Till detta kommer sektorer, som staten har möjlighet att mer eller mindre
direkt påverka med olika medel. En väsentlig del av det kommunala och
enskilda byggandet, framför allt bostadsbyggandet, sker sålunda med stat
liga lån eller bidrag.
Utredningen anser att den konjunkturpolitik som förts under de senaste
konjunkturcyklerna företer vissa brister. Främst har det visat sig svårt att
öka investeringarna i sysselsättningsstödjande syfte tillräckligt snabbt. Efter
som avmattningsperioderna tenderar att bli allt kortare kan en försening på
bara några månader innebära att den åtgärd som vidtas blir verkningslös
eller direkt olämplig därför att den kommer att verka först under nästa
konjunkturfas. Utredningen understryker mot bakgrunden härav att det
inte bör behöva föreligga en fullt utvecklad konjunkturavmattning för att
man ökar de offentliga investeringarna. Osäkerhet om den kommande ut
vecklingen bör vara nog för att vidta åtgärder i sådant syfte. Skulle seder
mera tecken framkomma på att resurserna håller på att överansträngas
kan detta korrigeras på olika vägar.
För de arbetsobjekt som ingår i den allmänna beredskapsstaten gäller att
de skall kunna startas inom fyra månader, för husbyggnadsarbeten inom
sex till nio månader. Så långa igångsättningstider anser utredningen inte
vara tillfredsställande, utan planering och projektering bör drivas så långt
att man har underlag för att infordra anbud.
Variationer i investeringarna har på den statliga sidan inte mött ekono
miska hinder vilket däremot i viss utsträckning varit fallet på den kom
munala sidan. Utredningen finner det sannolikt att kommuner med sys-
selsättningssvårigheter skulle få lättare att finansiera väl förberedda arbets
objekt om statsbidrag som beviljats för tidigare utförda arbeten kunde
betalas ut omedelbart. Inte minst gäller detta statsbidrag för vatten- och
avloppsarbeten. Utredningen ifrågasätter vidare om inte riksbanken borde
medverka till att kommunerna under en konjunkturavmattning får lättare
att ta upp lån för att finansiera investeringsobjekt som är angelägna från
arbetsmarknadssynpunkt. I enstaka fall kan riksbankens medverkan till
sådana aktioner vara motiverad även under en högkonjunktur, särskilt om
det råder betydande skillnader i sysselsättningen mellan olika delar av landet.
Utredningen erinrar om att stabiliseringsutredningen varit inne på tanken
att statsbidragen till kommunerna skulle höjas under en lågkonjunktur.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966
103
Även om det är osäkert om så särdeles mycket är att vinna härmed torde
dock systemet vara väl värt att pröva.
I ml as t r ibeställningar lades ut i ganska obetydlig omfattning åren 1958—
1959. Erfarenheten ger emellertid vid handen att de utgjorde ett värdefullt
komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder eller kontanthjälp.
Möjligheter hör därför finnas att även i fortsättningen lägga ut beställningar
till företag som varslat om friställning av personal till följd av definitiv
driftinskränkning eller driftnedläggelse. Beställningarna hör dock inte göras
mer omfattande än vad som är oundgängligen nödvändigt för att ge arbets
förmedlingen erforderligt rådrum för att anskaffa nya anställningar eller
anordna utbildning. I sådana fall har nämligen sysselsättningssvårigheteina
som regel sin grund i strukturellt betingade förhållanden som det är ange
läget att så snart som möjligt komma till rätta med.
Beställningar bör även kunna läggas ut till företag som varslat om tem
porär driftinskränkning eller driftnedläggelse om det bedöms som angeläget
att hålla personalen samlad för att snabbt kunna ta upp produktionen, då
utsikterna till avsättning ånyo förbättras. Innan stödbeställningar i sådana
fall läggs ut bör genom ingående undersökningar och överväganden klar
läggas vad som är anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.
Visar det sig att svårigheterna beror på ett i förhållande till övriga företag
i branschen otillfredsställande kostnadsläge e. d., bör stödbeställningar inte
komma i fråga.
De stödbeställningar som under vårmånaderna 1963 lades ut till verk
stadsindustrin visar att man på denna väg kan stödja en hel sektor av
industrin. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättningen vid en
mer allmän nedgång i en industribransch får möjlighet att genom beställ
ningar höja aktiviteten i branschen. Genom att mer definitivt slå in på denna
väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslöshet för
tjänstemän, kvinnor och partiellt arbetsföra som hittills i endast obetydlig
utsträckning kunnat hjälpas genom beredskapsarbeten.
För att extra industribeställningar snabbt skall kunna sättas in bör den
del av investeringsreserven som avser statliga anskaffningar av industripro
dukter utökas. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen årligen inventera kom
munernas förutsättningar att vid en konjunkturdämpning lägga ut stöd
beställningar hos industrin.
Till kommuner som år 1963 lagt ut stödbeställningar till verkstadsindu
strin utgick statsbidrag med 20 % av inköpssumman. Ett sådant bidrag
erfordras även i fortsättningen för att täcka kommunernas merkostnader.
Statliga industribeställningar bör i första hand bekostas av medel som
respektive verk och myndigheter redan disponerar. Dessutom bör arbets
marknadsstyrelsen disponera medel för industribeställningar på anslaget
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
104
Om iUdustribeställningar läggs ut till enskilda företag måste man, såsom
skedde vid de beställningar som gjordes åren 1958—1959, göra avsteg från
upphandlingsförordningens bestämmelser om infordrande av anbud. När
beställningar läggs ut till hela branscher bör däremot dessa bestämmelser
följas i princip.
Stödbeställningar branschvis bör inte användas när det gäller förnöden
heter som kan upphandlas utomlands på fördelaktigare villkor. I annat
fall diskrimineras utländska leverantörer, en verkan som bl. a. strider mot
reglerna för EFTA-samarbetet.
Beredskapsarbeten. Arbetslinjen har länge haft företräde framför under-
stodslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen ansluter sig till arbets
linjen men vill inte reservationslöst prioritera beredskapsarbeten före t. ex.
kontantersättning. Arbetslinjen får enligt utredningens mening inte fattas
så bokstavligt att varje arbetslös som inte omedelbart kan anpassas till
öppna marknadens möjligheter skall hänvisas till beredskapsarbete eller
likartad sysselsättning. I större utsträckning än som hittills skett bör ar
betslöshetsförsäkringen och den kommunala kontantunderstödsverksam-
heten anlitas för att ge ekonomiskt skydd under kortare arbetslöshets
perioder för att därmed bereda arbetsmarknadsorganen erforderligt rådrum
för omställning av arbetskraften. Kontantersättning måste också kunna till
gripas när det visar sig omöjligt att bedriva beredskapsarbeten till rimliga
kostnader.
Inte heller för dem som drabbas av långvarig eller ständigt återkom
mande arbetslöshet kan hänvisning till beredskapsarbete anses vara den
generellt sett lämpligaste lösningen. Beredskapsarbeten anordnas till all
deles övervägande del inom byggnads- och anläggningsområdet. Till följd
av den snabba tekniska utvecklingen på detta område har beredskaps
arbetena efter hand i allt högre grad kommit att ge sysselsättning åt bygg
nads- och anläggningsarbetare medan möjligheterna att sysselsätta arbets
kraft som inte är yrkeskunnig har minskat. Jämsides med denna utveckling
har det uppstått behov av att anordna sysselsättning för arbetslösa med
nedsatt arbetsförmåga. Detta betyder att man måste kunna skaffa fram
fler projekt som kräver mer manuellt arbete eller ordna sysselsättning i
andra former.
Man måste också i framtiden räkna med säsongvariationer i sysselsätt
ningen. Även om det sannolikt skulle vara både lättare och billigare att ge
de säsongarbetslösa en generös kontantersättning i stället för att fylla ut
deras lediga tid med allmänna arbeten, talar flera skäl för att beredskaps
arbeten också i fortsättningen måste tillgripas för att på ett önskvärt sätt
jämna ut sysselsättningen över året. Omfattningen av arbetena får bedömas
från sociala och ekonomiska synpunkter. Utredningen understryker vikten
av att arbetena bedrivs så att de ger maximal sysselsättning under vintern.
Utredningen är medveten om att det är svårt att nå denna effekt utan att
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1060
105
göra förberedande arbeten tidigt under hösten då del i regel inte behövs
extra sysselsättning. Denna svårighet bör dock vara möjlig att brygga över,
om man för nödvändiga förberedelsearbeten i ökad utsträckning använder
antingen svårplacerad arbetskraft som även sommartid sysselsätts i bered
skapsarbeten eller de berörda myndigheternas ordinarie personal.
Svårigheterna med att beredskapsarbetena bedrivs som separata företag
skulle vidare i betydande grad kunna begränsas om de arbetslösa placeras
i myndigheternas ordinarie arbeten. De arbetslösa skulle härigenom kunna
sättas in på de mest angelägna arbetsföretagen, och de skulle kunna fä
sysselsättning snabbare eftersom de kan hänvisas till redan etablerade arbets
platser. Problemet med förberedelse- och avslutningsarbeten bortfaller, efter
som dessa arbeten kan utföras med ordinarie anslagsmedel och arbetskraft.
Utredningen föreslår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får placera ar
betslösa i ordinarie arbeten som försöksverksamhet, antingen genom att de
arbetslösa får bilda särskilda lag i pågående ordinarie arbeten eller genom
att ett särskilt avsnitt av arbetena avdelas för dem. Kostnaderna för att
sysselsätta de hänvisade, lämpligen beräknade per dagsverke, bör belasta
anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.
Vidare måste man även i framtiden räkna med alL tillgripa beredskaps
arbeten för att brygga över kortare eller längre störningar i sysselsättningen
i samband med struktur- eller konjunkturbetingade förändringar i närings
livet. Särskilt kommer beredskapsarbeten att behövas under eu övergångs
tid när företag inskränker eller helt ställer in driften för att ge arbetsför
medlingen rådrum att placera om de anställda eller för att ett nytt företag
skall kunna lokaliseras till orten. Ett specialfall utgör den pågående omställ
ningen i skogsbruket. Denna berör i betydande utsträckning personer som
är starkt lokalt bundna och förhållandevis gamla. Utredningen, som i andra
avsnitt föreslår åtgärder ägnade att begränsa dessa omställningshinder,
anser likväl att beredskapsarbeten kommer att behöva sättas in i betydande
omfattning för att sysselsätta skogsarbetare/småbrukare som inte kan an
passas till nya arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Framför allt kom
mer sådana insatser att behövas i skogslänen, dvs. i Norrland samt i Värm
land och Kopparbergs län.
Av olika skäl måste samhället i ökad omfattning vidta särskilda åtgärder
för att sysselsätta svårplacerade arbetslösa. Det kan ske genom alt anordna
speciella statliga eller statskommunala beredskapsarbeten, arkivarbeten,
arbetsträning och skyddad sysselsättning i kommunala verkstäder eller halv-
skyddad sysselsättning i näringslivet. Det kominer att bli nödvändigt att
satsa kraftigt på alla dessa typer av sysselsättningsmöjligheter.
Det är inte möjligt att ange hur stort behovet är av speciella beredskaps
arbeten för svårplacerad arbetskraft. Mellan budgetåren 1961/62 och 1962/66
fördubblades antalet dagsverken i sådana arbeten samtidigt som antalet
arkivarbetsplatser och platser i verkstäder för arbetsprövning, arbetsträning
4* - - Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 52
106
och skyddad sysselsättning väsentligt ökades. Likafullt kunde konstateras
att resurserna var otillräckliga. Vad som hittills gjorts för t. ex. kriminal-
vårdsfall och mentalvårdspatienter kan rubriceras som försök i liten skala.
Även för alkoholister finns betydande eftersatta behov av arbetsträning och
skyddad sysselsättning. Härtill kommer de inte specificerade grupper av
svårplacerade sökande som är anmälda hos arbetsförmedlingarna. Det är
alltså angeläget att de särskilda arbetena för svårplacerade utökas och om
möjligt differentieras ytterligare.
För intagna på mentalsjukhus, alkoholistanstalter, ungdomsvårdsskolor
och kriminalvårdsanstalter ordnas arbetsterapi i olika former huvudsakli
gen i anstalternas egen regi. På försök har också anordnats beredskaps
arbeten för dessa vårdtagare. Det är delvis en praktisk fråga hur denna
utökade arbetsterapi skall administreras. Eftersom behovet av särskilda
sysselsättningsåtgärdcr för utskrivna hittills inte på långt när kunnat till
godoses, är det arbetsmarknadsutredningens uppfattning att arbetsmark
nadsverkets insatser i första hand bör inriktas på dem som lämnar anstal
terna och att de för vården ansvariga myndigheterna bör svara för den
förbättring av arbetsterapin på anstalterna som är nödvändig.
Endast i begränsad utsträckning lyckas arbetsförmedlingen ordna anställ
ningar i öppna marknaden för dem som placeras i beredskapsarbeten för
svårplacerade. Detta beror sannolikt på att de anvisade ofta är svårt handi
kappade. En annan orsak torde vara att arbetsvårdsinsatserna för klientelet
över huvud taget varit otillräckliga. Eftersom dessa beredskapsarbeten i
största möjliga utsträckning skall tjäna som förberedelse och träning för
arbete i öppna marknaden, bör tränings- och utbildningsmomenten beaktas
i högre grad än vid andra beredskapsarbeten. För att underlätta de hän
visades återgång till arbete i öppna marknaden fordras också en systematisk
observation av de enskilda sysselsatta i likhet med vad som sker vid arbets
träning och skyddad sysselsättning i de kommunala verkstäderna för
handikappade. Arbetslag bör därför bildas av läkare, kurator, arbetsvårds-
assistent och platsledare med uppgift att kontinuerligt följa de hänvisade
och bedöma vilka åtgärder som behövs för att de skall kunna placeras i
arbete på den öppna marknaden. Kostnaderna för denna aktivare arbetsvärd
bör till huvudsaklig del bestridas från anslaget till Vissa sysselsättnings-
främjande åtgärder för handikappade m. fl.
Arkivarbetena fyller i princip samma uppgift som de särskilda beredskaps
arbetena för svårplacerade. Även när det gäller arkivarbetarna bör åter
gången till den normala arbetsmarknaden främjas genom effektivare åtgär
der på samma sätt som föreslagits för de sysselsatta i de särskilda bered
skapsarbetena. Under år 1963 placerades endast 3 % av arkivarbetarna i
öppna marknaden. I en del fall kan det vara fördelaktigt att arbetsträning
och skyddad sysselsättning sker inom den handikappades tidigare yrkes
område, i andra fall kan det vara nödvändigt att växla om till ett annat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
107
Arkivarbetena bör sålunda inrangeras bland övriga rehabiliteringsarbeten
och inte förbehållas bestämda yrkesgrupper.
Arkivarbetena är ensidigt förlagda till orter som bar eu mer omfattande
statlig verksamhet. Det är ett önskemål att sådana arbeten kan anordnas
också i områden där de nu inte alls eller endast sparsamt förekommer. Lämp
liga arbetsuppgifter torde inte saknas inom kommunerna.
Kritiken mot arkivarbetena har framför allt gällt lönesättningen. Det är
angeläget att det beslut som 1962 års riksdag fattade om en ökad differen
tiering och marknadsanpassning av lönerna utnyttjas för att slopa de sista
resterna av systemet med reservarbetslöner. I den utsträckning lön för
aktuella arbetsuppgifter är fastställd i avtal eller reglemente bör denna lön
utgå. I övriga fall bör lönen bestämmas med beaktande av vad som gäller
för likartade arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Reducering av lönen
med hänsyn till nedsatt arbetsförmåga bör ske enligt i avtal eller reglemen
ten fastställda regler.
För arkivarbete gäller liksom vid andra former av arbetslöshetshjälp
67 år som övre åldersgräns. För sysselsättning i arkivarbete för den som
uppnått denna ålder krävs dispens som i vissa fall meddelas av Kungl. Maj :t,
i andra av arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen föreslår att dispenspröv
ningen helt skall ankomma på styrelsen.
Även om det är arbetsmarknadsverkets strävan att gå över till billigare
projekt för beredskapsarbetena dominerar fortfarande de tunga anlägg
ningsarbetena av typen vägar, hamnar och husbyggnadsarbeten. Dessa ger
numera en sysselsättningseffekt som är liten i förhållande till totalkost
naden. Däremot blir de sekundära verkningarna stora. De traditionella
beredskapsarbetena är därför inte särskilt lämpade att fylla det behov av
extra sysselsättning som kan finnas under en högkonjunktur. Under kon
junkturdämpning kan man däremot välja projekt inom ett vidare fält.
Betydande sekundära verkningar blir då inte bara acceptabla utan i vissa
fall också eftersträvansvärda.
Uppenbarligen är valet av objekt för beredskapsarbeten mycket tradi
tionsbundet. Inte minst vid de avgöranden som sker på kommun- och läns-
planet finns det en förklarlig tendens att ta arbetslösheten till intäkt för
att få i och för sig angelägna investeringsbehov tillgodosedda. De centrala
arbetsmarknadsmyndigheterna bör därför ge sådana direktiv att planering
och val av arbetsobjekt kan anpassas efter konjunkturerna.
I fråga om alla beredskapsarbeten sker någon form av angelägenhetspröv-
ning. Möjligheterna att konsekvent välja arbetsobjekt efter angelägenhet och
lönsamhet begränsas av att många arbetslösa är lokalt bundna liksom i
vissa fall av kravet på konjunkturanpassning. Även behovet av att snabbt
kunna sätta i gång beredskapsarbeten försvårar en angelägenhetsprövning.
Det svåraste hindret för ett ekonomiskt riktigare objektval tycks vara upp
fattningen att beredskapsarbetena bör bedrivas i närheten av de arbetslösas
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1066
108
hemorter. Under den tid arbetslöshetspolitiken i huvudsak var en kommunal
fråga var detta betraktelsesätt förklarligt. Principen har emellertid levt
kvar med den skillnaden att man nu tänker i län i stället för i kommuner.
Även om de arbetsobjekt som under senare år valts på dessa grunder i och
för sig varit angelägna har systemet inte medgivit ett konsekvent val efter
angelägenhet mellan olika projekt i hela landet.
Utredningen finner det inte möjligt att genomföra en konsekvent ange-
lägenhetsprövning av arbetsobjekt från hela landet. De förbättringar som
ligger inom räckhåll bör dock göras. De berörda fackmyndigheterna bör
inom sina områden pröva objekten utan att i samma grad som hittills ta
hänsyn till kommun- och länsgränser. Eftersom behovet av sysselsättning
kan täckas genom arbeten av skilda slag har utredningen övervägt om
vägningen av objekt från skilda fackområden kan hänskjutas till högre
instans som svarar för avvägningen mellan olika invcsteringsönskemål. En
sådan ytterligare prövning kan emellertid medföra allvarliga risker för att
försena igångsättningen av beredskapsarbeten. Utredningen begränsar sig
därför till att föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med andra
myndigheter och när så är påkallat med vederbörande fackdepartement
såvitt möjligt angelägenhetsprövar arbetsobjekt inom olika fackområden.
Er. o. m. budgetåret 1963/64 har arbetslösa i Norrland i viss utsträckning
hänvisats till vägarbetsplatser i södra och mellersta Sverige. De arbetslösa
har härigenom lättare kunnat placeras om till fasta anställningar i den
öppna marknaden. Utredningen understryker vikten av att arbetsförmed
lingarna effektivt bevakar den öppna marknadens arbetstillfällen för dem
som sysselsätts i beredskapsarbete. Arbetsförmedlingarna bör därför regel
bundet besöka beredskapsarbetsplatserna för att överlägga om arbete i
öppna marknaden, utbildning etc. Vid alla större beredskapsarbetsplatser,
särskilt om de ligger i områden med efterfrågan på arbetskraft, bör inrät
tas tillfälliga arbetsförmedlingar med uppgift att bedriva en intensiv arbets-
anskaffning. Kostnaderna för dessa tillfälliga arbetsförmedlingar bör täckas
av medel från anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. in.
Kostnaderna för ett arbetsobjekt blir vanligtvis högre när det utförs som
beredskapsarbete än när det utförs i ordinarie ordning. Orsakerna härtill
är bl. a. att till beredskapsarbeten hänvisas även inte yrkeskunnig arbets
kraft samt arbetskraft med nedsatt arbetsförmåga, att beredskapsarbetena
till övervägande del utförs vintertid, att kraftiga variationer i sysselsätt
ningen vid beredskapsarbetena förekommer mellan sommar och vinter samt
att regler om begränsning i användningen av maskiner och specialarbetare
kan ha tillämpats. I fråga om arbetenas mekaniseringsgrad har utredningen
den bestämda uppfattningen att alla begränsningar i användningen av ma
skiner och yrkesarbetare, som sänker produktiviteten och höjer byggnads-
kostnaderna bör avskaffas.
Utredningen finner att man även i fortsättningen får räkna med att
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
109
beredskapsarbetenas produktivitet förblir lägre än vid ordinarie arbeten.
Eftersom beredskapsarbetena även framdeles torde komma att spela en
väsentlig roll i arbetsmarknadspolitiken, är det utomordentligt angeläget
alt alla möjligheter att begränsa merkostnaderna tas till vara effektivt. 1
första hand är detta en uppgift för arbetsmarknadsstyrelsen och övriga
fackmyndigheter. Om merkostnaderna inte kan begränsas får beredskaps
arbetenas roll i arbetsmarknadspolitiken tas under förnyad prövning.
För den byggande verksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen en egen
organisation. Syftet med denna var ursprungligen att styrelsen i akuta
arbetslöshetssituationer skulle kunna ingripa med offentliga arbeten snabbt
och effektivt. Av olika skäl är behovet av »brandkårsutryckningar» inte alls
lika accentuerat som tidigare. Därtill kommer att beredskapssyftet numera
knappast tillgodoses eftersom styrelsens byggande kapacitet i allt högre
grad bundits dels vid ett antal större projekt som bedrivits kontinuerligt
under flera år och dels vid skogs- och vägarbetsplatser för svårplacerade.
Redan vid tillkomsten av arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation
framhölls att denna skulle innebära en irrationell dubbelorganisation. Detta
gäller särskilt om vägbyggandet. På detta område har arbetsmarknadsstyrel
sen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var sin organisation för plane
ring, upphandling, inspektion m. in. Denna dubbelorganisation har inte
odiskutabelt varit till fördel från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Snabb
heten och följsamheten i arbetsmarknadspolitiken kan numera uppnås
mycket väl även om beredskapsarbetena helt utförs i fackmyndigheternas
egen regi eller genom entreprenörer som dessa myndigheter anlitar. Med
hänvisning härtill föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsens byg
gande verksamhet avvecklas successivt. Under övergångstiden bör arbets
marknadsstyrelsen närmare utreda hur arbetsvårdssynpunkterna skall kun
na tillgodoses så väl som möjligt när det gäller arbeten för svårplacerade.
Om arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation avvecklas bör som
en följd därav styrelsens förrådsverksamhet läggas ned till den del verk
samheten har till uppgift att förse styrelsens arbeten i egen regi med mate
riel och maskiner. Däremot bör förrådshållningen av förläggningsbyggnader
m. m. behållas.
Nu gällande arbetslöshetskungörelse föreskriver en karenstid av sex da
gar innan den arbetslöse får hänvisas till beredskapsarbete. Utredningen
anser det inte lämpligt att förorda någon bestämd karenstid utan denna bör
bedömas av arbetsförmedlingen med hänsyn till den aktuella arbetsmark
nadssituationen. Som följd härav bör den nuvarande karensbestämmelsen
slopas.
Arbetslöshetskungörelsen förutsätter att arbetslöshetshjälp lämnas efter
behovsprövning. Denna har successivt förlorat i betydelse och torde under
senare år ha tillämpats endast undantagsvis vid hänvisning till beredskaps
arbete. Utredningen anser att det avgörande för om en arbetslös skall hän
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år ti)6
tf
no
visas till beredskapsarbete bör vara om det inte kan anses möjligt att pla
cera honom i arbete på den öppna marknaden och föreslår att behovspröv-
ningen slopas.
Enligt arbetslöshetskungörelsen bör företrädesvis anordnas statskom-
munala beredskapsarbeten. Trots denna prioritering har de statskommunala
arbetena relativt sett minskat och svarade under 19G3 för 15 % av total
kostnaderna för beredskapsarbetena. Utvecklingen mot en allt större andel
för de statliga åtgärderna gäller inte bara beredskapsarbetena utan de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna över huvud taget. Med hänsyn härtill
och till att konjunktur- och angelägenhetssynpunkter bör få ökat utrymme
vid val av beredskapsarbeten föreslår utredningen att prioriteringen av de
statskommunala arbetena upphävs.
När arbetslösa placeras i statligt beredskapsarbete är kommunerna enligt
arbetslöshetskungörelsen skyldiga att ge ut s. k. dagavgift till arbetsmark
nadsstyrelsen. Styrelsen, som har rätt att befria kommun från denna skyl
dighet, har år 1958 lämnat en generell dispens. I förhållande till totalkost
naderna för beredskapsarbetena saknar dagavgifterna betydelse och utred
ningen föreslår att de slopas.
I statlig regi förekommer även beredskapsarbeten som bedrivs för en
skildas räkning. Huvudsakligen är det fråga om arbeten för ekonomiska och
idella föreningar samt stiftelser. De enskilda deltar i kostnaderna med s. k.
intressentbidrag. Eftersom lämpliga arbeten kan förekomma inom områden
där ingen statlig myndighet är verksam bör beredskapsarbeten kunna ut
föras även i enskild regi.
F. n. är regiformen avgörande för hur ett beredskapsarbete benämns.
Utredningen föreslår att beredskapsarbetena kallas statliga, kommunala
resp. enskilda beroende på vem som är huvudman för arbetet.
Till kommunala beredskapsarbeten utgår statsbidrag i form av årskost-
nadsbidrag och arbetsbidrag. Årskostnadsbidraget har under lång tid sak
nat betydelse för kommunernas kostnader och bör slopas. Arbetsbidraget
kan utgå på två sätt. Kan statsbidrag utgå till arbetet enligt särskild för
fattning bestäms arbetsbidragets storlek efter de grunder som föreskrivs
i författningen. Utredningen föreslår ingen ändring av denna regel. Till
andra arbeten utgår normalbidrag. Normalbidragssystemet innebar från
början att statsbidraget differentierades efter kommunernas bärkraft och
arbetslöshetskostnader. Denna effekt har successivt minskat bl. a. till följd
av att kommunernas ekonomi förbättrats och att arbeten till vilka bidrag
har utgått strikt efter dessa bestämmelser har minskat starkt. Enligt nu
varande bestämmelser blir normalbidraget lägst 20 %.
Utredningen föreslår att det differentierade normalbidraget slopas och
ersätts av ett enhetligt bidrag till kommunala beredskapsarbeten. Detta bi
drag bör täcka merkostnaderna för att arbetet utförs som beredskapsarbete
och dessutom ha en viss stimulerande effekt. Bidraget bör bestämmas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är li)6<>
111
eu tredjedel av de beräknade kostnaderna för arbetena. Från denna regel
bör undantas kommunala beredskapsarbeten för svårplacerade. Till sådana
arbeten bör som redan nu är fallet utgå bidrag med 50 %.
För kommunala arkivarbeten utgår f. n. bidrag med 20 % av arkivarbetar
nas lön. Utredningen som i det föregående framhållit att det är önskvärt
att ge de kommunala arkivarbetarna en större spridning föreslår att bidra
get höjs till samma nivå som för beredskapsarbeten för svårplacerade.
Nuvarande normalbidragsbestämmelser ger arbetsmarknadsstyrelsen möj
lighet att efter omständigheterna jämka bidragets storlek. Denna möjlig
het bör finnas kvar men bör inte användas till att allmänt lyfta statsbidraget
till en större eller mindre grupp arbeten. Sådana generella ändringar bör
underställas statsmakternas prövning.
Bidrag till enskilda beredskapsarbeten bör bestämmas efter förekomman
de författningsföreskrifter. Saknas sådana föreskrifter bör bidraget bestäm
mas så att den andel av kostnaderna som faller på den enskilde motsvarar
minst det belopp vartill man kan uppskatta värdet för honom av arbetet.
Detta överensstämmer med nuvarande bestämmelser. Bidraget bör i sär
skilda fall kunna jämkas.
Säsongarbetslösheten utgör en mycket betydande del av den totala arbets
lösheten. Under år 1961 — ett normalår då det i huvudsak rådde full sys
selsättning inom större delen av näringslivet — uppgick årsmedeltalet ar
betslösa till i runt tal 21 000. Av dessa beräknar utredningen att ca 8 300
var säsongarbetslösa. Av de säsongarbetslösa kom 4 700 eller 57 % från
byggnadsverksamheten. Industrin i övrigt samt jord- och skogsbruk svara
de för 18 resp. 14 % av den totala säsongarbetslösheten. Utredningen anser
att en påtaglig reducering av säsongarbetslösheten kan ge stora sociala, sam
hällsekonomiska och statsfinansiella vinster.
Säsongarbetslösheten utgör ett allvarligare problem i glesbygder och på
mindre orter än på andra håll eftersom efterfrågan på arbetskraft där ofta
understiger tillgången. En del torde vara att vinna genom lokaliserings-
politiska åtgärder men också andra åtgärder måste vidtas. I första hand
bör arbetsförmedlingsservicen förbättras.
Temporär överflyttning av säsongarbetslösa möter ofta svårigheter på
grund av de kostnader som uppstår för den arbetslöse när han tillfälligt
skall slå sig ned på en annan ort. Dessa kostnader kan i viss mån kom
penseras genom starthjälp, men däremot kan familjebidrag inte utgå för
att täcka kostnaden för dubbla hushåll. Eftersom en sådan möjlighet skulle
göra det lättare att genomföra omflyttningen under säsongnedgången, före
slår utredningen att bidrag skall kunna utgå till familjeförsörjare enligt
samma grunder som gäller för familjebidrag, dock med högst 300 kr. per
månad. Förutsättningar för bidrag bör vara att arbetet kommer att vara
minst en månad och att den tillfälliga arbetsorten ligger utanför den arbets
112
löses ordinarie arbetsräjong. Med hänsyn till de verkningar bidraget kan
få på den spontana omflyttningen vid säsongarbetslöshet bör bidragsgiv-
ningen begränsas till en försöksperiod av ett år och endast omfatta områ
den med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet. Familjeförsörjare
bör vidare under den tid han arbetar på annan ort få bidrag till kostnaderna
för en tur- och returresa per månad från arbetsorten till hemorten.
I den mån säsongarbetslösa inte kan omplaceras bör liksom hittills ar-
betslöslietstiden utnyttjas för utbildning. Det gäller om bl. a. säsongfriställda
jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare. För byggnads
arbetare bör den fortbildning som bedrivits under de senaste åren byggas
ut kraftigt. För jordbruksarbetare och skogsarbetare bör arbetslöshets-
tiden i större utsträckning än hittills användas för omskolning till arbets
uppgifter inom expanderande arbetsmarknadssektorer.
Utredningen framlägger vidare olika förslag särskilt avsedda att redu
cera byggnadsarbetarnas säsongarbetslöshet.
Beträffande det statliga byggandet finns redan bestämmelser om att tyng-
punkten i sysselsättningen skall förläggas till vinterhalvåret. Som riktpunkt
för statsmyndigheternas byggnadsplanering bör gälla att sysselsättningen
vintertid bör överstiga sommarsysselsättningen med 10 %.
I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för
byggarbetsnämnderna att säkra en från säsongutjämningssynpunkt bättre
förläggning i tiden. När det gäller det statsbelånade flerfamiljshusbyggan
det bör tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills
förskjutas mot vinterhalvåret genom länsbostadsnämndernas lånebeslut.
Också när det gäller småhusbyggandet samt reparations- och underhållsar
beten, som inte omfattas av byggnadsregleringen men spelar en stor roll
på byggarbetsmarknaden, bör en bättre säsongutjämning eftersträvas. Till
småhusbyggandet kan numera utgå vinterbidrag för att kompensera mer
kostnader under vinterbyggande. Skulle bidraget inte visa sig leda till bättre
säsongutjämning bör dess utformning övervägas på nytt. Även eu förbätt
ring av vinterbidraget till flerfamiljshus kan behöva övervägas. Reparations-
och underhållsarbeten torde i de flesta fall utan olägenhet kunna utföras
på vintern men bedrivs av traditionella och andra skäl i stor utsträckning
under högsäsongen. Byggarbets- och länsarbetsnämnder bör propagera för
att dessa arbeten utförs vintertid.
Till den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken infordras kvartalsvis detalje
rade uppgifter om arbetslöshetens längd i de enskilda fallen. Utredningen
anser att dessa mätningar bör göras med tätare mellanrum under vinter
månaderna. Härigenom skulle man kunna få bättre kunskaper om arbets
lösheten.
Planering för säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.
Byggnads- och anläggningsverksamheten intar en nyckelställning i konjunk
tur- och sysselsättningspolitiken. De marknadsbalanserande åtgärderna på
detta område måste vanligen förberedas i god tid för att ge önskad effekt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
113
Eljest är det risk för att effekten begränsas eller att den kommer vid fel tid.
Igångsättningsregleringen i förening med den tekniska och ekonomiska
utvecklingen bär lett till en avsevärd utjämning av sysselsättningen. Hittills
har det emellertid ej varit möjligt att så överblicka planeringsprocessen, att
man fått erforderligt underlag för att bedöma kommande arbetskraftsbehov
och behovet av marknadsbalanserande åtgärder. Fortfarande härrör också
en betydande del av störningarna i sysselsättningen från byggnadsindustrin.
Bakom dessa störningar skönjer man framför allt brister i planeringen.
Stabiliseringsutredningen har föreslagit att de statliga verken borde ha
en reserv av projekt för två år framåt. Arbetsmarknadsutredningen tror att
det är förenat med en råd svårigheter att bygga upp en så omfattande re
serv. Redan en reserv som motsvarar tre—tolv månaders byggande skulle
emellertid innebära ett väsentligt framsteg. Med en sådan målsättning löper
man inte heller någon större risk att satsa de knappa planeringsresurserna
på objekt som kan få ligga i reserv så länge att de senare behöver projekte
ras om.
Det finns en råd hinder som måste undanröjas för att man skall kunna
få till stånd den önskvärda förtidsplaneringen. Dit hör knappheten på arki
tekter och ingenjörer. Utbyggande av arkitekt- och civilingenjörsutbild
ningen ger effekt först i början av 1970-talet. På kort sikt krävs därför
temporära insatser. Utredningen föreslår en ökad utbildning av byggnads-
ritare och plantekniker inom omskolningsverksamheten. Dessa skulle kun
na avlasta den kvalificerade personalen rutinbetonade uppgifter. Vidare
bör arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med partsorganisationerna på om
rådet organisera rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjö
rer. Utredningen pekar på den effektökning som skulle kunna nås genom
att arkitekt- och konstruktionsuppdragen sprids till fler arkitekt- och
konstruktionsbyråer än nu är fallet. En viss projekteringskapacitet borde
också kunna vinnas genom att dämpa strävan efter originalitet i samman
hang, där denna inte har någon funktionell uppgift. En ökad typisering
skulle dessutom underlätta en önskvärd ytterligare industrialisering av
byggandet. Eftersom kravet på en individuell utformning av varje enskilt
objekt kan ha ett samband med det sätt på vilket arkitekterna arvoderas,
bör SAR-taxans utformning utredas. Utredningen förordar vidare en ökad
användning inom det statliga området av totalupphandling på grundval
av väl utarbetade byggnadsprogram. Det är av intresse att så sker även
inom den privata sektorn.
Det finns inga direkta föreskrifter för statsmyndigheterna att förtids-
planera byggnads- och anläggningsarbeten samt industrianskaffningar så
att investeringarna med kort varsel kan ökas eller minskas med hänsyn
till säsong- och konjunkturförändringar. Sådan långsiktig planering bör
myndigheterna åläggas att utföra. Härför bör myndigheterna få erforderlig
personal.
För bostadsbyggandet görs numera upp femårsprogram. Programmen
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 19C>C>
114
kommer visserligen att driva på den kommunala planeringen, men benä
genheten att göra undan alla förberedelser för att kunna sätta i gång byg
gandet blir även i fortsättningen beroende av besked om när projekten
får påbörjas. Bostadsstyrelsen kan f. n. lämna bestämda lånebesked för
endast ett kalenderår i sänder. Utredningen föreslår att bostadsstyrelsen i
samband med definitiv fördelning av medelsramarna för ett påföljande år
lämnar preliminärt besked om medelsram för ytterligare ett kalenderår.
Sedan medelsramarna har fördelats på kommunerna skulle dessa i sin tur
för två år fördela låneutrymmet mellan olika byggherrar. Genom de tidi
gare beskeden skulle både myndigheter och byggherrar engageras i förbe
redelsearbetet på ett annat sätt än nu är fallet.
På skolbyggnadsområdet torde finnas förutsättningar för fleråriga för-
delningsplaner för statsbidragsgivningen på grundval av den investerings-
serie som skolberedningen föreslagit för budgetåret 1962/63—1969/70. Av
praktiska skäl bör investeringsplanen till en början inskränkas till tre år.
Skolverket bör göra sådana fördelningsplaner.
När det gäller annat byggande som det utgår statsbidrag till, exempelvis
ålderdomshem, allmänna skyddsrum, enskilda vägar och samlingslokaler,
bör också prövas om det är möjligt att göra fleråriga fördelningsplaner för
bidragsgivningen.
Kostnaderna för förtidsplanering på det kommunala området bär kom
munerna till övervägande del själva. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock
lämna bidrag till projektering av kommunala objekt. Motivet för denna
bidragsgivning är att det ibland visar sig svårt att intressera kommunerna
för en förtidsplanering som drar extra kostnader eller som anstränger deras
likviditet.
Användningen av projekteringsbidrag bör i större utsträckning än hittills
stimulera till planering under högkonjunktur, medan ansökningar om bi
drag under tider med låg ekonomisk aktivitet borde behandlas restriktivt.
Erfarenheten visar att bidragsgivningen krymper under en högkonjunktur
för att stiga vid konjunkturdämpningar. Resultatet blir att de företag som
projekteras under en konjunkturnedgång i stor utsträckning kommer att
utföras under den följande högkonjunkturen.
Bidrag får inte lämnas för att projektera byggnader för vilka bostadslån
kan utgå. I övrigt gäller ingen begränsning. Hittills har bidragen till helt
övervägande del gått till att projektera vatten- och avloppsföretag. Efter
som man får räkna med att vatten- och avloppsbyggandet kommer att avta
under de närmaste åren, bör planeringsstimulansen styras över till andra
områden, främst till kommunala husbyggnader av skilda slag. Vidare finner
utredningen, om än med viss tvekan, att projekter ingsbidrag bör kunna utgå
till bostadsbyggandet. Även enskilda byggherrar bör kunna få bidrag. Pro-
jekteringsbidragen bör därvid kopplas samman med de årliga låneramarna.
Denna medelsfördelning ger underlag för en minimiigångsättning av byg
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
115
gandet. Kommunerna bör emellertid liksom hittills intresseras för att
planera för en större igångsättning som blir beroende av det ekonomiska
läget och situationen på arbetsmarknaden. För denna »överplanering» bör
bidrag kunna utgå direkt till byggherrarna med 50 % av kostnaderna för
att projektera husen. Bidrag bör inte utgå till den fysiska planeringen.
Projekteringsbidragsärendena handläggs f. n. av arbetsmarknadsstyrel
sen efter förberedande granskning av länsarbetsnämnderna. I syfte bl. a. att
göra handläggningen mindre tidskrävande föreslår utredningen att denna
överflyttas till länsarbetsnämnderna.
Med hänsyn till byggnadsverksamhetens nyckelroll på arbetsmarknaden
bör länsarbetsnämnderna utökas med två ledamöter för att göra det möj
ligt för representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom byggnadsin
dustrin att ingå i nämnden.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen är sysselsättningsplaneringen fördelad på
olika byråer. För att effektivisera och samordna denna planering bör här
med sammanhängande arbetsuppgifter sammanföras till en särskild sek
tion inom tekniska byrån, som får sina arbetsuppgifter väsentligt minskade
om styrelsens byggande verksamhet avvecklas i enlighet med utredningens
förslag.
Särskilda yttranden
Ledamoten Gustavsson anser att investeringsfondsmedel tills vidare bör
få användas i lokaliseringspolitiken och att på längre sikt rätt till initial
avskrivning bör prövas.
Vid val av objekt för beredskapsarbeten bör lokaliseringspolitiska syn
punkter vara vägledande. Hänsyn bör därvid tas både till kommunika
tionernas betydelse för företagslokaliseringen i fråga om vägbyggandet och
till beredskapsarbetenas betydelse som uppehållande försvar i avvaktan
på att de lokaliseringspolitiska insatserna ger resultat i form av varaktigt
förbättrade sysselsättningsmöj ligheter.
Förslaget om odifferentierade bidrag till kommunala beredskapsarbeten
förutsätter en tillfredsställande kommunal skatteutjämning, om kommuner
med höga kostnader för att bekämpa arbetslösheten skall bli tillgodosedda.
Ledamoten Lundin anför att om man som alternativ till beredskapsarbete
vid enstaka kortare arbetslöshetsperioder låter arbetslöshetsförsäkringen
träda in i större utsträckning än hittills, bör det statliga stödet till de er
kända arbetslöshetskassorna justeras. Detta kan lämpligast ske genom att
höja grundstatsbidraget till kassorna.
Ledamoten Ohlin anför att statsbidraget till kommunerna för industri
beställningar inte bör fixeras vid 20 % av inköpssumman eftersom en lägre
procentsiffra kan vara tillräcklig i vissa fall.
Ledamoten Petersson ifrågasätter om inte arbetsmarknadsstyrelsens möj
lighet att jämka bidrag till kommunala och enskilda beredskapsarbeten bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
116
begränsas till kommunala arbeten som inte är av kommersiell natur. Ma
joritetens förslag innefattar inte någon maximering av bidraget varigenom
arbetsmarknadsstyrelsen kan täcka större delen av eller hela kostnaden
för ett enskilt arbete eller för t. ex. ett kommunalt hotell.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Remissyttrandena
Med anledning av vad utredningen anfört om användningen av
investeringsfonder påpekar konjunkturinstitutet att den
ojämnhet i utbud av och efterfrågan på arbetskraft, främst byggnadsarbe
tare, som råder i landets olika delar innebär att ett generellt frisläppande
av investeringsfonderna mycket väl kan få långsiktiga och strukturförvand-
lande effekter i områden med full sysselsättning och därför kan medföra
ett inflationsdrivande efterfrågetryck. Institutet menar att en viss geogra
fisk selektivitet vid användningen av investeringsfonderna med en avskärm
ning av utpräglade sysselsättningsområden mycket väl kan förbättra fond
systemets avsedda temporära effekt. Institutet noterar vidare att den hu
vudsakliga inriktningen av investeringsfondernas användning på byggnads-
och anläggningsverksamhet varit något olycklig. Det kan vara lämpligt att
reservera ett frisläppande av fonderna för byggnads- och maskininvestering
ar inom maskin- och verkstadsindustrin om produktionen behöver stimule
ras, t. ex. under en temporärt vikande efterfrågan från utlandsmarknaderna.
Utredningens uttalande att investeringsfonderna inte bör användas som
lokaliseringspolitiskt instrument utan förbehållas rent konjunkturpolitiska
uppgifter vinner stöd hos arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium,
Kooperativa förbundet, SAF, Sveriges industriförbund, Svenska bankför
eningen och Sveriges grossistförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar dock
om att styrelsen i yttrande över det av kommittén för näringslivets lokali
sering avgivna betänkandet uttalat att möjligheten bör hållas öppen att kun
na utnyttja fonderna för att realisera mera betydande investeringsprojekt
som inte lämpligen kan inrymmas inom det reguljära stödet för industri
lokalisering. Styrelsen har inte funnit anledning att ändra denna stånd
punkt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i princip utredningens uppfattning
men ifrågasätter om inte investeringsfonderna borde få användas i lokali
seringspolitiskt syfte under ännu några år. Länsstyrelsen i Kronobergs län,
RLF och Sveriges lantbruksförbund finner att utredningens ställningsta
gande strider mot godtagna riktlinjer för lokaliseringspolitiken och kan allt
så inte dela utredningens uppfattning. Också länsstyrelsen i Västerbottens
län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen tar avstånd
från utredningens uttalande.
Mot utredningens synpunkter på variationer i de offent
liga investeringarna har arbetsmarknadsstyrelsen och kommers
117
kollegium ingen erinran. Kollegiet tillägger dock atL det i praktiken blir
svårt att anpassa åtgärderna så att man uppnår det mål utredningen upp
ställt.
SAF och Sveriges industriförbund menar att, eftersom utredningens reso
nemang till största delen rör sig om liur de statliga och kommunala investe
ringarna skall kunna ökas under konjunkturdämpningsperioder, dess be
dömningar har ett starkt begränsat värde. Utredningen lar sålunda endast
mycket flyktigt upp de problem som sammanhänger med översysselsättning
trots de senaste årens högkonjunktur.
Bostadsstgrelsen finner det angeläget alt man mer än vad utredningen har
gjort uppmärksammar problemen vid byggandet i ett högkonjunkturläge.
Vid högkonjunkturer har bostadsbyggandet varit utsatt för nedskärningar,
ibland med mycket snabb verkan. Sådana åtgärder medtör givetvis stör
ningar i ofta långt drivna förberedelsearbeten. Även bostadsbyggnadsutred-
ningen och LO framhåller att bostadsbyggandet inte bör användas som kon
junkturregulator. Utredningen påpekar att bostadsbyggandet till följd av
sin långa planeringstid är ett ineffektivt instrument för konjunkturreglering
och tillfogas stor skada genom sådana åtgärder.
Byggnadsstyrelsen anför att utredningen synes förutsätta att den offent
liga verksamheten skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt korrektiv till den
enskilda verksamheten. Utgångspunkt synes därvid huvudsakligen vara att
den offentliga sektorn är mera direkt styrbar än den enskilda. En funktion
som säsong- och konjunkturregulator innebär att det offentliga byggandet
belastas med kostnader som inte hänför sig till byggandet utan till arbets
marknadspolitiken. Storleken av denna belastning är omöjlig att närmare
bestämma men torde kunna vara betydande. Detta gäller särskilt nybygg
nader. Däremot torde kostnadsbelastningar till följd av säsong- och kon
junkturreglering bli mindre vid ombyggnader, reparationer och underhåll
som utgör en betydande del av de totala investeringarna. Variationen i in
vesteringarna bör därför enligt styrelsens uppfattning helt förläggas till
detta område.
Enligt vad vattenfallsstyrelsen framhåller kan beslut om kraftutbyggna
der inte primärt fattas på basis av sysselsättningsskäl utan att det medför
antingen rubbningar i landets kraftförsörjning eller en ekonomisk belast
ning för verket. Vidare påpekar styrelsen att det tar ca tio år från projekte
ringens början till färdig anläggning. Telestyrelsen anför att en högkonjunk
tur även ökar efterfrågan på televerkets tjänster varför möjligheterna att via
eu minskning av verkets investeringar motverka en allmän högkonjunktur
är mycket begränsade, om man skall undvika en stark försämring av ver
kets service.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker att om summan av s. k. ordi
narie verksamhet och beredskapsarbeten ses som en helhet det med fog torde
kunna hävdas att man inom vägsektorn rätt väl lyckats variera investe-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1D(>6
118
ringsutgifterna mot konjunkturerna. En viss eftersläpande effekt har dock
inte alltid kunnat undvikas.
SAF, Sveriges industriförbund och TCO instämmer i utredningens önske
mål om att planering och projektering av objekt i investeringsreserven drivs
längre än f. n. Sjöfartsstyrelsen och överbefälhavaren finner det nödvändigt
att särskilda projekteringsanslag ställs till förfogande för att den av ut
redningen eftersträvade beredskapen skall kunna hållas. Av samma upp
fattning är länsstyrelsen i Skaraborgs län.
I anslutning till utredningens uttalande att beviljade men inte utbetalade
statsbidrag till kommunala arbeten bör regleras omedelbart nämner väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen att summan av oreglerade statsbidrag för fär
digställda vatten- och avloppsarbeten f. n. uppgår till ca 280 milj. kr. De
statsbidragsärenden som närmast står i tur för utbetalning har stått oregle
rade i sju år sedan påbörjandetillstånd lämnats. Styrelsen framhåller att
bidrag till lånefinansierade arbeten som regel måste användas till återbetal
ning av lånen och sålunda inte kan direkt disponeras av kommunerna för
nya arbetsobjekt.
Utredningens uttalande att kommunerna bör få lättare att ta upp lån vid
konjunkturavmattningar godtas av Kooperativa förbundet och Svenska spar
banksföreningen. Förslaget om höjda kommunala statsbidrag vid lågkon
junktur anser sjöfartsstyrelsen böra prövas, särskilt vad avser handels-
hamnar. TCO ansluter sig till förslaget men anser att slutlig ställning kan
tas först efter någon tids försöksverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner utredningens förslag beträffande i n-
dustribeställningar väl genomtänkta och avvägda. Förslagen
lämnas vidare i huvudsak utan erinran av bl. a. överbefälhavaren, länssty
relserna i Älvsborgs och Norrbottens län, LO, Sveriges grossistförbund och
TCO. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser att industribe
ställningar under en konjunkturnedgång kan vara av värde med hänsyn till
landets självförsörjning. Detta gäller särskilt vid en allmän nedgång inom en
industribransch. Önskvärda strukturrationaliseringar bör dock inte hindras
eller försenas genom stödbeställningar.
Överbefälhavaren anför att ett väsentligt medel i arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiken skulle tillkomma om möjligheter fanns för alla stat
liga myndigheter att lägga sina inaterielbeställningar till industrier i områ
den med sysselsättnings- och avfolkningsproblem även om detta inte skulle
vara det mest ekonomiska alternativet. Merkostnaderna, som sannolikt
skulle bli relativt små, borde därvid ersättas från särskilda anslag.
Civilförsvar sstyr elsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, LO och
Sveriges grossistförbund instämmer i utredningens uppfattning att man vid
industribeställningar bör iaktta försiktighet så att inte önskvärda struk
turella förändringar motverkas. Kommerskollegium och grossistförbundet
framhåller vidare att industribeställningarna inte får läggas ut så att de
kommer att strida mot våra internationella förpliktelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
119
LO anser att det skulle vara av stort värde om arbetsmarknadsmyndighe
terna kontinuerligt följde upp resultaten av de vidtagna åtgärderna. Man
skulle genom detta få vidgade erfarenheter och bättre underlag för framtida
åtgärder.
SAF och Sveriges industriförbund yttrar att utredningens förslag kan fö
refalla välmotiverade från rent sysselsättningspolitiska utgångspunkter, men
om man bedömer industribeställningar också från strukturekonomisk syn
punkt uppstår vissa betänkligheter. Organisationerna instämmer i att
branschvis utlagda beställningar i vissa fall och under kortare perioder kan
anses lämpliga som arbetsmarknadspolitiska medel. Vid utläggande av in
dustribeställningar bör dock myndigheterna fasthålla vid upphandlingsför-
ordningens principer.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen noterar med tillfredsställelse utred
ningens uttalande om att beställningar inte bör läggas ut till företag med
otillfredsställande kostnadsläge jämfört med andra företag inom branschen.
En utläggning av stödbeställning punktvis sker utan konkurrens från andra
leverantörer. Därmed föreligger enligt styrelsens erfarenhet problem med
överpriser i förhållande till allmänna marknadens priser.
Konjunkturinstitutet intar en allmänt negativ hållning till att utnyttja
industribeställningar som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Institutet av
styrker sålunda förslaget att punktvisa stödbeställningar vid varsel om de
finitiv driftnedläggelse skall kunna göras för att bereda arbetsförmedling
arna erforderligt rådrum. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad bör i stäl
let höjas för alt permitteringarna skall bli så kortvariga som möjligt. Även
mot användningen av stödbeställningar vid varsel om temporär driftin
skränkning eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande. De ingåen
de överläggningar som förutsätts föregå stödbeställningarna liksom de pris
kalkyler som måste göras för att frångå bestämmelserna i upphandlings-
förordningen är inte förenliga med det krav på snabbhet i handlandet som
användningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument kräver. För de
branscher för vilka statliga, kommunala eller privata stödbeställningar
kunde tänkas bli aktuella har man dessutom svårt att hitta andra orsaker
till temporära driftinskränkningar än otillfredsställande kostnadsläge e. d.,
något som inte heller enligt utredningens mening motiverar stödbeställ
ningar. När det gäller branschvis utlagda beställningar ställer sig institutet
tveksamt också till sysselsättningsskapande insatser av detta slag, bl. a.
till följd av den bromsande effekten på rationaliseringstakten.
Förslagen vad angår beredskapsarbeten godtas utan re
servationer av domänstyrelsen, statens friluftsnämnd, statens naturvårds-
nämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Koppar
bergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen understry
ker det stora värdet av den prioritering av »arbetslinjen» som kännetecknat
svensk arbetsmarknadspolitik och utgår från att någon ändrad attityd i det
ta hänseende inte kommer i fråga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
120
Mot utredningens uttalande att arbetslinjens företräde framför kontant-
linjen inte får fattas så bokstavligt att varje arbetslös bör hänvisas till be
redskapsarbete eller liknande sysselsättning och att det därför bör ankom
ma på bl. a. arbetslöshetsförsäkringen att ge ekonomiskt skydd i större ut
sträckning än hittills gör De erkända arbetslöshetskassornas samorganisa-
tion invändningar. Samorganisationen anför att, om det är utredningens
avsikt att man medvetet skall införa en princip som måste innebära en över
föring på arbetslöshetskassorna av kostnader som tidigare legat på andra
arbetslöshetsbekämpande åtgärder, det blir nödvändigt med ökat statligt stöd
till försäkringen. Självfallet kan de försäkrade inte åläggas bära dessa kost
nader genom ökade avgifter.
Inte heller LO kan helt oreserverat instämma i utredningens ståndpunkt
att kontantersättning bör tillämpas i större utsträckning än hittills. Det pri
mära målet för arbetsmarknadspolitiken är att skapa arbetstillfällen för
alla som önskar arbeta och inget avkall kan enligt LO:s mening göras på
denna princip. De sysselsättningsskapande åtgärderna i förening med geo
grafisk och yrkesmässig rörlighet bör utgöra tyngdpunkten i åtgärderna.
Endast i de fall, då arbetsmarknadspolitiken i övrigt inte kan lösa syssel
sättningsproblemen för arbetstagare i områden med ett krympande närings
liv och överskott på arbetskraft, bör kontantersättningar tillgripas. Avser
utredningen däremot enbart att öka rådrummet för den arbetslöse och ge
arbetsförmedlingen mera tid för att analysera den arbetssökandes situation
som underlag för en god arbetsplacering delar LO utredningens uppfatt
ning. Detta är arbetslöshetsförsäkringens naturliga funktion.
När det gäller det fortsatta behovet av beredskapsar
beten framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län den betydelse bered
skapsarbetena haft i länet dels genom att realisera en omfattande och nöd
vändig investeringsverksamhet, dels för att mildra de uppkomna omställ
ningsproblemen för arbetskraften i länet. Länsstyrelsen anser att arbetena
även i fortsättningen kommer att fylla en viktig uppgift i länet. Länsstyrel
sen i Jämtlands län understryker den betydelse de vägbyggen vilka utförts
som beredskapsarbeten haft för länet. Beredskapsarbeten lämpar sig enligt
länsstyrelsen väl för att motverka den säsongbundna nedgång i arbetstill
fällen på vintrarna som är ett utmärkande drag för arbetsmarknaden i lä
net. Inom länet finns en mer eller mindre fast arbetarstam som är van vid
beredskapsarbeten på vägarna. Denna arbetskraft är i hög grad ortsbunden,
varför det är mindre lämpligt att genom rörlighetsstimulerande åtgärder
försöka flytta den till andra delar av länet.
Konjunkturinstitutet sätter ett frågetecken för utredningens uppfattning
att beredskapsarbeten kommer att behövas i betydande omfattning för skogs
arbetare och småbrukare i utflyttningsområdena. Om dessa inte får arbete
i hemorten skulle de tvingas att söka sig till expanderande orter, där de
skulle kunna få arbete med högre löner och troligen också kunna öka sin
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
121
produktiva insats. Beredskapsarbetena blir enligt institutets mening för
dessa personer produktivitetshäminande och medför ett konserverande av
undersysselsättning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar utredningens uppfattning om de
fördelar som skulle vinnas genom att placera arbetslösa i
ordinarie arbeten. Förfarandet har redan prövats i begrän
sad utsträckning. Erfarenheterna ger vid handen att frågan är avsevärt mer
komplicerad än som framgår av utredningens betänkande. Med hänsyn till
de fördelar som står att vinna är styrelsen positivt inställd till att påbörja
den föreslagna försöksverksamheten. RLF och Sveriges lantbrnksförbund
tillstyrker förslaget under åberopande av att man bör eftersträva att föra
över verksamheten till en normal sysselsättning, även om den säsongvarie-
ras eller avpassas efter konjunkturväxlingarna och kanske bedrivs under
hänsynstagande till arbetskraftens speciella kvalifikationer och kapacitet.
Försöksverksamheten tillstyrks vidare av länsstyrelsen i Älvsborgs län,
medan domänstyrelsen finner förslaget tveksamt, eftersom det förefaller
styrelsen vara en utomordentlig risk för att genom ett dylikt förfarande
skapa irritation på den lokala arbetsplatsen, speciellt i en lågkonjunktur
eller inom arbetsområden med vikande sysselsättning.
I fråga om beredskapsarbetena för svår placerade understry
ker arbetsmarknadsstyrelsen, De erkända arbetslöshetskassornas samorga-
nisation och LO starkt utredningens uttalande att dessa arbeten bör ökas
och om möjligt differentieras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopar
goda erfarenheter av arbeten av denna typ. Den jämna tillgången på arbets
kraft året runt medger nämligen att de olika arbetsmomenten kan utföras
under lämpligaste årstid. Riksantikvarieämbetet har goda erfarenheter av
de arbeten inom fornminnes- och byggnadsminnesvården som utförs av
mentalsjukhuspatienter resp. äldre svårplacerade byggnadsarbetare och fin
ner det önskvärt att ett ökat antal svårplacerade ställs till förfogande inom
kulturminnesvården.
Centrala rehabiliteringsberedningen och HCK anser det vara angeläget att
behovet av medicinsk och socialmedicinsk tillsyn tillgodoses vid de särskilda
beredskapsarbetsplatserna för svårplacerade och vid arkivarbetsplatserna.
Konjunkturinstitutet finner däremot utredningens förslag i denna del vara
mer att hänföra till socialstyrelsens verksamhet än till arbetsmarknadsver
kets och förordar att förslagen tas upp vid statskontorets organisationsun-
dersökning beträffande arbetsmarknadsverket.
HCK och DHR föreslår att vid sidan om arkivarbeten också bör
förekomma skyddad kontorsverksamhet, t. ex. i form av skrivbyråer eller
bokföringsbyråer. Även ännu mer kvalificerade uppgifter bör komma i åtan
ke i och med att högre undervisning framdeles blir allmänt tillgänglig även
för handikappad ungdom.
TCO understryker vikten av att energiska ansträngningar görs för att
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
122
slussa arkivarbetarna ut på den öppna marknaden. Detta kräver att arbets
marknadsmyndigheterna får bättre resurser, så att mer tid och krafter kan
ägnas åt varje arkivarbetare. Att arkivarbeten i allt större utsträckning er
sätts efter grunder som i princip svarar mot den öppna marknadens löner
anser TCO vara ett oavvisligt rättvisekrav, vars successiva uppfyllande häl
sas med stor tillfredsställelse. Om arkivarbetare knutits till en speciell ar
betsuppgift och utför en effektiv arbetsinsats, bör något slag av personliga
tjänster med marknadsmässig lön kunna inrättas. När arkivarbetaren se
dan lämnar arbetsplatsen, upphör också hans tjänst att existera, varför man
står fri att i det nya läget eventuellt låta arbetsuppgifterna bli lösta på an
nat sätt. TCO påpekar att personer som uppnått eller är mycket nära pen
sionsåldern i regel inte bör hänvisas till arkivarbete. Detta kan dock undan
tagsvis vara nödvändigt för sådana utländska medborgare, som inte har
pensionsförmåner.
Riksarkivet förklarar sig f. n. ha 30 arkivarbetare, av vilka några kunnat
placeras på mera kvalificerade arbetsuppgifter, medan flertalet har uppgif
ter som inte kräver nämnvärd självständig arbetsinsats. Riksarkivets erfa
renheter av arkivarbetare är blandade. Å ena sidan har större omflyttning
ar, ombuntningar, registreringar etc. kunnat genomföras. Å andra sidan
uppstår säkerhetsproblem med avseende på riksarkivets oersättliga och dyr
bara bestånd. Vidare tar arbetsledningen tid från andra uppgifter. Stärks
arbetstränings- och utbildningsmomenten ytterligare, måste riksarkivet få
disponera ökade personal- och materialresurser.
Vad utredningen anfört om angelägen hetsprövning av
beredskapsobjekten föranleder luftfartsstyrelsen och skogsstyrelsen att in
vända att den direkta lönsamheten inte bör överbetonas. Ett projekt kan
trots ringa lönsamhet indirekt ha hög angelägenhetsgrad ur allmän social
synpunkt eller för att göra en region attraktiv ur lokaliseringssynpunkt. Så
är fallet med t. ex. fritidsanläggningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det synnerligen betydelsefullt att
beredskapsarbeten även i fortsättningen i stor utsträckning kan användas för
sådana investeringar som inte kan utföras som företagsekonomiska åtgär
der men som är starkt motiverade ur samhällsekonomisk synpunkt. Läns
styrelsen sätter sig bestämt emot åtgärder som kan leda till minskad skogs
vägbyggnad eftersom skogsbrukets vägtäthet fortfarande ligger långt efter
landet i övrigt. Också domänstyrelsen framhåller att det finns ett betydande
behov av skogsvägbyggen i övre Norrland.
SAF och Sveriges industriförbund finner det vara väsentligt att bered
skapsarbeten i ökad utsträckning ordnas i södra och mellersta Sverige för
arbetslösa från utpräglade arbetslöshetsområden för att de sysselsatta snab
bare skall kunna placeras om på den öppna marknaden.
LO finner det rimligt att beredskapsarbeten i viss mån lokaliseras till om
råden där de angelägnaste arbetsuppgifterna finns. Till sådana beredskaps
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
1211
arbeten bör hänvisas personer som kan bedömas vara oinflyttningsbara och
inte äldre lokalt bundna arbetssökande.
Att alla begränsningar i fråga om användning
en av maskiner och specialarbetare vid beredskaps
arbetena avskaffas förordar bl. a. luftf artsstyrelsen, väg- och vattenbygg
nadsstyrelsen och LO.
Om utredningens förslag alt avveckla arbetsmarknads
styrelsens byggande verksamhet är meningarna bland
remissmyndigheterna delade. Förslaget tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrel
sen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämn
derna i Uppsala, Jönköpings och Kronobergs län, TCO samt Samarbetsdele-
gationen för de fyra nordligaste länen. Samarbetsdelegationen anser att ju
mindre karaktär av beredskapsarbete en sysselsättning har desto bättre är
det inte minst ur psykologisk synpunkt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig vara beredd att överta an
svaret för den volymökning som kan uppstå inom vägväsendets byggande
verksamhet om arbetsmarknadsverkets befattning härmed upphör. Detta
gäller även arbetena för svårplacerade. Frågan om formerna för det kura-
tiva arbetet för de svårplacerade synes vara av rent praktisk natur och torde
utan större svårigheter kunna lösas i samarbete med arbetsmarknadssty
relsen. Styrelsen framhåller dock som sin bestämda mening, att under ar
bete varande projekt som regel ej bör överflyttas utan att en förändring
bör ske först efter hand som nya projekt sätts igång.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om man inte vid länsarbets
nämndens kansli under ännu åtskilliga år borde bibehålla en kontrollerande
och konsulterande avdelning, med uppgift att i tekniskt och ekonomiskt av
seende följa den pågående verksamheten.
Civilförsvarsstyrelsen anför att arbetsmarknadsverkets förhållandevis sto
ra maskinpark vid avvecklingen skulle kunna friställas för att lämpligen
kunna utnyttjas för beredskapsändamål. Även förläggningsbyggnaderna
skulle med fördel kunna användas som förläggning under beredskap för
civilförsvarets personal.
TCO anser att avveckling av arbetsmarknadsverkets byggande verksam
het måste genomföras med stor försiktighet och kombineras med en för
stärkning av de kurativa resurserna hos de myndigheter — främst väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — som skall överta arbetsuppgifterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, länsarbetsnämnderna i
Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Koppar
bergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO och SR anför be
tänkligheter mot förslaget. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller den egna
byggande organisationens betydelse för att framgångsrikt kunna bedriva be
redskapsarbeten för svårplacerade. Dessa arbetens andel uppgick under
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
124
budgetåret 1963/64 kostnadsinässigt til] 44% och sysselsättningsmässigt till
53 % av samtliga beredskapsarbeten. Arbetena för svårplacerade har med
undantag av arbeten för mentalvårdsklientelet bedrivits av styrelsen i egen
regi. Det har inneburit väsentliga fördelar att denna försöksverksamhet
kunnat bedrivas i intimt samarbete mellan arbetsvärd, arbetsförmedling och
styrelsens byggande organisation. Styrelsens byggnadspersonal har sedan
lång tid tillbaka särskild erfarenhet av att sysselsätta svårplacerade av olika
kategorier vilket varit betydelsefullt vid utformningen och organiserandet
av denna verksamhet. Fördelen härav har vid upprepade tillfällen fram
hållits av fackliga organisationer och statliga myndigheter. Styrelsen vill
mycket bestämt hävda, att tillgång till en egen organisation för att bedriva
dessa arbeten är oundgängligen nödvändig för att tillvarata de med arbe
tena förenade målsättningarna.
Vad gäller de s. k. »storarbetsplatserna» ingår det enligt vad styrelsen
framhåller i principen för dessa, att omsättningen på arbetskraft skall vara
hög, då de hänvisade givetvis snarast möjligt bör beredas tillfälle till arbete
i öppna arbetsmarknaden, som inom de ifrågavarande bristområdena kan
förutsättas erbjuda goda möjligheter i detta hänseende. Med hänsyn till
denna stora omsättning synes entreprenadförfarandet vara förenat med sär
skilda svårigheter. Styrelsens avsikt är att utöka antalet »storarbetsplatser»
både inom den statliga och framför allt inom den kommunala sektorn.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län betvivlar att man vid behov kan
öka eller minska arbetenas omfattning lika snabbt om arbetena utförs på
entreprenad i stället för i egen regi. Nämnden har inte enbart goda erfa
renheter av entreprenadverksamhet främst på husbyggnadsområdet. Stund
tals har nämnden fått uppträda på gränsen till aggressivitet för att förmå
vederbörande att hålla uppgjorda tidplaner under vintermånaderna. Vidare
har enligt nämndens mening oskäliga krav på ekonomiskt vederlag förts
fram när nämnden begärt ändringar i tidplaner.
SR anser det ytterst tveksamt om några besparingar görs genom att arbets
marknadsstyrelsens byggande verksamhet förs över till andra myndigheter.
I högre grad än annan arbetskraft är specialhänvisade och svårplacerade
beroende av goda arbetsledare som även har tid till och intresse för att ge
varje enskild arbetstagare ingående råd och anvisningar. Inte heller LO
har blivit övertygad av den motivering utredningen anfört för sitt förslag.
Utredningen synes ha underskattat värdet och betydelsen av de insatser som
arbetsmarknadsstyrelsen gjort i fråga om beredskapsarbeten för svårplace-
rad arbetskraft.
Skogsstyrelsen yttrar att utredningens förslag bl. a. innebär att de av ar
betsmarknadsstyrelsen bedrivna s. k. skogsstationerna för svårplacerad ar
betskraft överflyttas till skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Den nu
varande verksamheten har i stort sett fungerat väl och några skäl att över
flytta den till skogsvårdsorganisationen finns inte enligt styrelsens mening.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966
125
Skulle emellertid arbetsmarknadsstyrelsens hela byggande verksamhet av
vecklas är det tekniskt och organisatoriskt möjligt att driva skogsstationer-
na i skogsvårdsmyndigheternas regi under förutsättning att kuratorsverk-
samheten omhänderhas av arbetsmarknadsverket.
Förslaget att slopa k arenstiden för hänvisning till beredskapsarbete
tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO, medan SAF och Sveriges
industriförbund finner förslaget mindre välbetänkt, då risk kan uppstå att
personer alltför snabbt kan komma att skickas på beredskapsarbete.
LO och TCO biträder utredningens förslag alt behovsprövnin g-
e n vid hänvisning till beredskapsarbete slopas. Arbetsmarknadsstyrelsen
instämmer i att denna prövning torde ha överlevt sig själv men anser liksom
konjunkturinstitutet samt länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbot
tens län, att vissa regler för uttagningen av arbetslösa till beredskapsarbete
är nödvändiga att tillämpa, bl. a. när det gäller fördelning av tillgängliga
platser på eller i närheten av hemorten och platser i andra län.
Utredningens förslag till statsbidragsgr under för kommu
nala beredskapsarbeten och arkivarbeten har med få undantag lämnats utan
erinringar vid remissbehandlingen. Förslaget förordas av länsstyrelsen i
Örebro län, som anser det särskilt värdefullt att bidragen görs fasta men
med jämkningsmöjlighet för arbetsmarknadsstyrelsen. De erkända arbets
löshetskassornas samorganisation finner det tveksamt om det föreslagna
bidraget utgör tillräckligt stöd för arbetslöshetstyngda kommuner och till
räcklig stimulans för dessa att söka få fram arbetstillfällen i önskvärd om
fattning. Även Svenska stadsförbundet finner den föreslagna höjningen av
statsbidraget otillräcklig mot bakgrunden av att staten får anses ha det
ekonomiska ansvaret för olika primärt arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Bidragshöjningen förefaller inte ens återföra bidraget till den relativa nivå
som det ursprungligen avsetts motsvara.
De av utredningen föreslagna åtgärderna för att minska säsongar
betslösheten finner arbetsmarknadsstyrelsen väl motiverade.
Konjunkturinstitutet konstaterar att utredningens förslag i första hand
avser medel att minska säsongvariationerna i byggnadsindustrins verksam
het. Innan det samhällsekonomiska utrymmet för fortsatt sysselsättnings
ökning inom byggnadsindustrin liksom övriga produktionssektorer blivit
föremål för en samlad, grundläggande bedömning av 1965 års långtidsut
redning, är det enligt institutet inte lämpligt ta definitiv ställning till utred
ningens förslag. Redan nu bör dock kunna övervägas att mycket kraftigt
bygga ut fort- och vidareutbildningen av byggnadsarbetare under lågsä
songerna.
LO tillstyrker utredningens förslag även om dessa i vissa fall inte kan an
ses tillräckliga. Vår kunskap om säsongarbetslöshet hos olika yrkesgrupper
är enligt LO begränsad och i vissa fall ofullständig. Skiljelinjen mellan ar
betslöshet som är betingad av konjunkturpåverkan, strukturella föränd
126
ringar eller säsongvariationer är också obestämd. Ökad vetskap om dessa för
hållanden är enligt LO nödvändig, om effektiva åtgärder mot säsongarbets
lösheten skall kunna vidtas.
Den föreslagna försöksverksamheten med särskilt familj ebidrag
för att underlätta omflyttning vid säsongarbetslöshet tillstyrks av domän-
styrelsen samt av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser förslaget innebära en
angelägen förstärkning av nuvarande rörelsestimulerande åtgärder.
Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot att utbildningsverk
samheten för säsongarbetslösa byggs ut men ifrågasätter om inte ar
betslöshetsperioderna även skulle kunna utnyttjas för att bibringa de sä
songarbetslösa allmänt nivåhöj ande kunskaper som kunde öka deras för
måga till anpassning efter snabbt skiftande förhållanden och därmed den
personliga friheten i arbetsvalet.
Vad gäller förslagen i syfte att reducera byggnadsarbetarnas
säsongarbetslöshet ställer sig byggnadsstyrelsen tveksam till
en generell föreskrift om att det statliga byggandet vintertid bör överstiga
sommarsysselsättningen med 10 °/o. Styrelsen påpekar att dess byggnadspro-
gram är stort och på många punkter starkt försenat. Dirigeringen via läns
arbetsnämnder och byggnadsnämnder beträffande starttidpunkter har i
huvudsak lett till den åtminstone objektvis önskade förläggningen av huvud
sysselsättningen till vinterhalvår. Många av styrelsens byggnadsobjekt har
emellertid så långa byggnadstider att de i regel spänner över minst ett som
marhalvår. Objekten är oftast då i sådant produktionsläge att en nedskär
ning av antalet byggnadsarbetare svårligen låter sig göra. Vattenfallsstyrel
sen finner att utredningens målsättning i och för sig inte är omöjlig att ge
nomföra inom vattenfallsverket men understryker att den skulle leda till
fördyringar som saknar motsvarighet inom den konkurrerande privata kraft
industrin.
Utredningens åsikt att flerfamiljshusbyggandet bör kunna styras till vin
terhalvåret via lånebesluten delas av bostadsstyrelsen, som hänvisar till att
detta kan ske med stöd av 9 § bostadslånekungörelsen. SAF och Sveriges
industriförbund har den uppfattningen att säsongutjämningen i fortsätt
ningen bör genomföras inom ramen för den frivilliga planeringsverksam
het, som byggarbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsstyrelsen enats
om i särskild överenskommelse. Att reglera säsongutjämningen via admi
nistrativa beslut om lånemedlens fördelning faller helt utanför överenskom
melsens grundtanke att ökad säsongutjämning skall åstadkommas genom
frivillig samverkan.
Gentemot utredningens farhågor för att småhusbyggandet till men för en
jämn sysselsättning ytterligare skall koncentreras till sommaren anför bo
stadsstyrelsen att småhusbyggandet tenderar att i väsentligt ökad utsträck
ning ske i grupp. De byggnadsindustriföretag som ägnar sig åt gruppbyg
gande är ofta relativt stora och har stora fasta kostnader. Detta gör det
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
127
nödvändigt för dem att försöka driva en kontinuerlig produktion året runt.
Gruppbyggen av småhus kan också liksom flerfamiljshus styras till viss tid
på året. —- Enskilt byggda småhus, s. k. styckehus, kan enligt vad styrelsen
framhåller på grund av mångfalden ärenden inte med framgång styras till
vinterhalvåret utan alltför stor administrativ arbetsinsats. Styrelsen erinrar
i detta sammanhang om att 1956 års riksdag betonat angelägenheten av att
egnahemsbyggarnas berättigade önskemål att få påbörja sitt bostadsbygge
under sommarhalvåret blir tillgodosedda.
Styrelsen anser liksom utredningen att frågan om vinterbidrag till små
husbyggandet bör ytterligare prövas. Styrelsen räknar med att inom kort
kunna framlägga resultatet av en översyn av gällande bestämmelser om
vinterbidrag. Frågan behöver därför inte hänskjutas till någon av de på
gående utredningarna på bostadsbyggnadsområdet.
Behovet av förbättrad planering för säsong- och kon
junkturutjämning inom byggnadsindustrin har
vitsordats av de remissinstanser som behandlat frågan. Sålunda förklarar
arbetsmarknadsstyrelsen att vad utredningen anför om behovet av en sam
ordnad och mer långsiktig planering för byggarbetsmarknaden helt stäm
mer med styrelsens uppfattning. Byggindustrialiseringsutredningen finner
att de åtgärder som utredningen anser erforderliga överensstämmer med
flera av de synpunkter som framförs i utredningens direktiv och att utred
ningen i väsentliga stycken kan tillstyrka arbetsmarknadsutredningens
synpunkter och förslag.
Även byggnadsstyrelsen understryker starkt betydelsen av långtidsplane
ring för att uppnå önskad säsong- och konjunkturutjämning inom bygg
nadsindustrin. Långtidsplanering och prioritering av viss byggnadsverk
samhet utgör enligt styrelsen grundläggande förutsättningar för att över
huvudtaget kunna använda det statliga byggandet med nämnvärd verkan
som en säsong- och konjunkturutjämnande faktor genom tillskapandet av en
rullande investeringsreserv.
Svenska stadsförbundet har i princip inte någon erinran mot vad utred
ningen anfört om angelägenheten av förtidsplanering av statsunderstödda
kommunala byggnads- och anläggningsprojekt. För kommunerna är utred
ningens önskemål om en planeringsreserv motsvarande tre—tolv månaders
byggande i och för sig inte svårt att uppfylla. Problemet är snarare att en
realistisk förtidsplanering knappast går att åstadkomma så som låne- och
kapitalmarknaden f. n. ter sig för kommunerna. Höggradigt angelägna in
vesteringsobjekt av betydande storlek ligger färdigprojekterade ute i kom
munerna i avvaktan på att förverkligas inom en mer eller mindre osäker
tidrymd. Vidare erinras om att kommunerna på grund av sina författnings
enliga åligganden, exempelvis på skolans område, ofta saknar möjlighet att
i konjunkturutjämnande syfte mera nämnvärt tidsförskjuta sina investe-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
128
Statens råd för byggnadsforskning betonar att utnyttjandet av byggnads
verksamheten som konjunktur- och sysselsättningsregulator motverkar den
na industris möjligheter till rationalisering och industrialisering. Detta fin
ner rådet beklagligt. Utan tvekan får härigenom en av våra största närings
grenar ett handikapp i sin utveckling mot rationellare arbetsformer. Enligt
rådets uppfattning — liknande synpunkter anförs av överbefälhavaren,
Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Konsulterande Ingenjörers
Förening — har utredningen inte i tillräcklig grad beaktat erfarenheterna
i fråga om förtidsprojekteringen. Dessa visar att den anpassning till för
ändrade direktiv och produktionsförutsättningar som objekten måste un
derkastas när de blir aktuella inte sällan blir så omfattande att omprojek
tering blir nödvändig. Härigenom blir den åsyftade beredskapen endast en
beredskap på papperet. Vidare belastas de knappa teknikerresurserna ännu
mer genom dubbelarbete.
Byggindustrialiseringsutredningen finner det uppenbart att med de spe
ciella förutsättningar, under vilka det industriella byggandet måste arbeta,
projekt inom denna sektor inte med framgång kan användas som en rörlig
investeringsreserv. Utredningen fortsätter.
En industrialisering av byggandet innebär bl. a. att en del av byggnads
arbetet överförs från de olika byggplatserna till fasta byggnadsdelsfabriker.
Antalet byggnadsarbetare i förhållande till produktionen kommer därför att
minska. Material- och byggnadsdelsindustrin kommer dock att få ökat be
hov av arbetskraft och för att nå jämnhet i sysselsättningen vara direkt
beroende av kontinuitet i avsättningen. Denna är i sin tur mycket nära be
roende av ett kontinuerligt byggande. Även om lagerproduktion av bygg
nadselement är tekniskt sett möjlig anses förutsättningarna för en sådan av
ekonomiska skäl vara begränsade. Lagrings- och hanteringskostnaderna
medför nämligen en betydande fördyring av produkterna.
I anslutning till förslaget om åläggande för statsmyndighe
terna att förtidsplaner a sina investeringar anför post
styrelsen att nybyggnadsverksamheten inom postverket i allmänhet mo
tiveras av posttrafikens ökning inom företrädesvis expanderande tätorter,
d. v. s. platser med arbetskraftsbrist. Värdet av att ta med sådana bygg
nadsföretag i en planeringsreserv framstår därför som tvivelaktigt. Järn
vägsstyrelsen påpekar att SJ:s projekteringskapacitet måste begränsas av
bl. a. företagsekonomiska skäl, då allt projekteringsarbete som utförs av
SJ :s personal belastar företagets driftkostnader.
Bosladsstyrelsen ansluter sig till utredningens uttalanden om behovet av
långtidsbesked o in en miniminivå för bostads
byggandet, fördelat ned på byggherrenivå, och erinrar om att 1964
års riksdag har tagit upp frågan om besked på något längre sikt än f. n. om
sannolik lånemedelstilldelning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att utredningen borde mera uttryck-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år i966
121)
ligt lut framhållit angelägenheten av alt kommunerna i god tid förvärvar
mark som erfordras för nybebyggelse och sanering. För att råda bot på den
nuvarande eftersläpningen i bebyggelseplaneringen krävs emellertid ökade
insatser även från vissa länsorgans sida i en omfattning, som nu inte är möj
lig att åstadkomma. Härför erfordras nämligen att medel ställs till förfo
gande för oundgängliga personalförstärkningar. Även länsstyrelsen i Älvs
borgs län anser att en förstärkning av personalen för plan- och byggnads-
ärenden är angelägen.
Statens råd för byggnadsforskning föreslår alt för skol byggandet
med dess stora omfattning prövas ett system av långtidsplaner, med olika
detaljeringsgrad, t. ex. en typ för översiktbedömning 10—20 år framåt, en
för detaljerad planering inom de närmaste 5 åren. Skolöverstyrelsen menar
alt en så långsiktig planering av enskilda skolbyggnadsprojekt som utred
ningen förordar är svår att genomföra. Överstyrelsen förordar för sin del en
tvåårig fördelningsplan. Härigenom undviks kostnadskrävande och tids
ödande omarbetningar, orsakade av fortgående utveckling på skolbyggnads-
o mrådet.
Förslaget om bidrag till projektering av bostads
byggandet tillstyrks av bostadsbyggnadsutredningen. Statens råd för
byggnadsforskning förordar att stödåtgärder i fråga om den kommunala
projekteringen i första hand inriktas på bebyggelseplaneringen som är ett
av de största hindren när det gäller att snabbt få fram byggnadsobjekt. Åt
gärder på detta område torde kunna få stor verkan med en förhållandevis
liten insats av tekniker.
Enligt konjunkturinstitutets mening är det med tanke på de resurshinder
som f. n. finns för en förtidsplanering tveksamt om kommunerna bör ges
möjlighet till en ökad projekteringsverksamhet i någon högre grad. Effekten
av ett dylikt förfarande kan bli att hela projekteringsläget snedvrids och
andra projekteringsarbeten än de kommunala får stå tillbaka eller ej blir
utförda. Sannolikt skulle även kostnaderna för projektering drivas upp. Syf
tet med en förtidsplanering skulle därmed bli förfelat.
Bostadsstyrelsen delar utredningens tveksamhet beträffande projekte-
ringsbidrag till bostadsbyggandet. De administrativa insatserna för handha-
vandet av ett projekteringsbidrag torde inte bli ringa. Ett bidrag till hus
projekteringen kan endast syfta till att inom en mycket kort period tidigare-
lägga en projektering.
TCO finner det av principiella skäl orimligt att det skulle åligga staten
att lämna särskilda bidrag till enskilda företag inom byggnadsindustrin för
alt upprätthålla eu så relativt blygsam beredskap som 3—12 månader. Kan
denna beredskap inte hållas, är felet mindre att söka i frånvaron av statliga
subventioner än i byggnadsindustrins egen struktur.
Bland de åtgärder utredningen anvisat för att undanröja hinder för för
tidsplaneringen tillstyrks förslaget om ökad utbildning av bygg-
5 - B i han g till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52
Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 är 1506
130
nadsritare m. fl. av skolöverstyrelsen, LO och Svenska Konsulteran
de Ingenjörers Förening. Statens råd för byggnadsforskning stöder i prin
cip förslaget men påminner om att den förstärkning av utbildningen på olika
nivåer som planerats eller är beslutad i väsentliga avseenden tar hänsyn till
utredningens önskemål. Som exempel nämner rådet att utbildning av olika
teknikerkategorier kommer att ske i den nya tekniska fackskolan.
Byggnadsstyrelsen anför att den i skolöverstyrelsens och byggnadsstyrel
sens regi igångsatta kursverksamheten för plantekniker har visat sig till
godose ett behov. Anmälningar till en kurs vårterminen 1965 har betydligt
överstigit det tillgängliga antalet platser.
Då det gäller import av utländska arkitekter m. fl.
har byggnadsstyrelsen inte någon deciderad uppfattning. Om sådan rekry
tering kommer till stånd bör den enligt styrelsens mening inriktas på tek
niker med erfarenhet av industrialiserad förtillverkning av byggnadsdelar.
Enligt LO:s mening bör import inte ske från länder med låg levnadsstan
dard och knapphet på sådan arbetskraft.
TCO anser det rimligt att försök görs att rekrytera utländsk arbetskraft
och förutsätter att rekryteringsaktionerna bedrivs efter de principer, som
utredningen utvecklat i avsnittet om den utländska arbetskraften.
Svenska Arkitekters Riksförbund vitsordar att det i vissa avseenden råder
stor brist på högskoleutbildade arkitekter. Man bör emellertid ha klart för sig
att de som snabbast torde kunna sätta sig in i svenska förhållanden är de
skandinaviska och i viss utsträckning de anglosachsiska arkitekterna. Enligt
vad förbundet har sig bekant har dessa länder ungefär samma rekryterings-
svårigheter som Sverige och de arkitekter som nu kommer hit från dessa
länder gör det i studiesyfte utan avsikt att mer varaktigt bosätta sig här. En
rekrytering från dessa länder torde därför vara besvärlig.
I anslutning till utredningens önskemål om spridning av pro-
jekteringsuppdragen till fler arkitektbyråer upplyser bygg
nadsstyrelsen att det vid en undersökning för några år sedan visade sig att
inte mindre än ca 70 arkitektföretag anlitades av byggnadsstyrelsen.
I utredningens kritik av en alltför individuell utformning
av de enskilda byggobjekten instämmer TCO. Bostadsstyrelsen erinrar om
att en omfattande typisering av småhusen redan har skett. Beträffande fler
familjshusen torde en mera allmän tillämpning av 3M-moduliseringen kom
ma att leda till en ytterligare planteknisk standardisering. Styrelsen vill dock
framhålla nödvändigheten av att experiment med olika planlösningstyper
in. in. bedrivs för att trygga en vidareutveckling av bostadsstandarden.
Byggnadsstyrelsen anser att berättigad kritik mot byggandet snarare bör
riktas mot torftighet och stereotyp miljöutformning än mot överdriven ori
ginalitet.
I fråga om konsultarvodena och S A R-t a x a n erinrar bostadsstyrelsen
om att pris- och kartellnämnden har bemyndigats företa utredningar i syfte
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
i3i
att nå cn sammanhängande bild för hela byggnads- och anläggningsindustrin
av fakta om och orsakssammanhang mellan olika kostnader. Riksrevisions
verket framhåller att frågan om nya former för ersättning för arkitektarbe
tet vid statliga byggen bl. a. aktualiserats genom statens byggnadsbesparings-
berednings betänkande III och Svenska Arkitekters Riksförbund att bygg
nadsstyrelsen i november 1964 har hemställt om en utredning med uppgift
att finna nya regler för beräkning av konsultarvoden m. m.
Utredningens förord för ökad användning av totalupphand
ling på byggnadsområdet kritiseras av byggnadsstyrelsen, Svenska Arki
tekters Riksförbund, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening och bygg-
industrialiseringsutredningen som alla är ense om att projekteringsarbetet
liksom behovet av tekniker med denna upphandlingsform kommer att öfaa
i stället för att minska.
Att länsarbetsnämnderna utökas med representanter
för byggarbetsgivare och byggarbetstagare tillstyrks av statens råd för bygg
nadsforskning samt länsarbetsnämnderna i Stockholms och Västerbottens
län. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län tillstyrker förslaget i princip men
befarar att utökningen kan tynga nämndernas arbete. Länsarbetsnämnden
i Norrbottens län har ingenting att invända mot att nämnderna utökas men
är tveksam om ett enda yrkesområde uttryckligen bör tillförsäkras repre
sentation. Länsarbetsnämnderna i Jönköpings och Malmöhus län ifrågasätter
om utökningen är nödvändig och länsarbetsnämnderna i Uppsala, Söder
manlands, Östergötlands samt Skaraborgs lån avstyrker förslaget.
Enligt TCO tjänar länsarbetsnämnderna bättre sitt syfte, om de behåller
sin nuvarande mera allmäninriktade sammansättning än om en enskild in
dustrigren placeras i en särställning. Dessutom erinras om att särskilda bygg-
arbetsnämnder nyss har blivit inrättade. Liknande synpunkter anför läns
styrelserna i Uppsala och Södermanlands län, som menar att frågan bör
vila till dess byggarbetsnämnderna varit i verksamhet någon tid.
7. Kontanthjälp vid arbetslöshet
Nuvarande förhållanden
Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i vårt land den helt domine
rande formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Grunderna för denna för
säkring har senast prövats av 1964 års riksdag (prop. 115 och 116, L2U 48).
Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid utgången av försäkringsåret
1963/64 1 563 000 medlemmar.
En annan form för kontanthjälp är kommunala kontantunderstöd.
Dessa understöd som är behovsprövade utgörs av dagunderstöd och barn
tillägg. Dagunderstöd utgår för ensam person med högst 15 kr. och för
makar med högst 19 kr. per dag. Barntillägg utgår med högst 2 kr. per
dag och barn under 16 år. Understöd får som regel inte utgå till den som på
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år JU66
132
grund av arbetslöshet åtnjuter socialhjälp och i princip inte heller sam
tidigt som den arbetslöse uppbär ersättning från arbetslöshetskassa.
Statsbidrag utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser som
årskostnadsbidrag. Under ett flertal år har bidraget inte överstigit 20 %.
På grund av bl. a. utbyggnaden av arbetslöshetsförsäkringen har kon-
tantunderstödsverksamheten under senare tid avsevärt minskat i om
fattning. År 1963 utgick sålunda understöd till i genomsnitt endast 243
personer.
Enligt lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd äger Kungl. Maj:t
förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för att handha
lokala åtgärder vid oförvållad arbetslöshet. Om särskild nämnd inte finns
tillsatt skall drätselkammare eller kommunalnämnd vara arbetslöshets
nämnd.
Eu närmare redogörelse för kontanthjälp vid arbetslöshet lämnas i ut
redningens betänkande, s. 254—264, vartill hänvisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Utredningen
Trots en god omställningsberedskap uppstår inte sällan i de enskilda fal
len kortare eller längre arbetslöshet innan ett nytt arbete kan anskaffas.
Det är utredningens uppfattning att denna period bör göras så kort som
möjligt. För ett övervägt arbetsval krävs emellertid i många fall rådrum.
Denna tid bör — om den inte blir för lång — bryggas över med kontant
ersättning.
Det är arbetslöshetsförsäkringen som i stort sett har övertagit uppgiften
att trygga försörjningen vid inträffad arbetslöshet. Ett stort antal arbets
tagare står dock utanför arbetslöshetsförsäkringen. Den kontantunder-
stödsverksamhet som bedrivs av kommunerna är av blygsam omfattning.
Den har, framför allt i några större städer, blivit ett komplement till so
cialvården för personer med nedsatt arbetsförmåga och inte en allmänt till
gänglig hjälpform vid arbetslöshet.
De bristande möjligheterna att ge kontanthjälp till dem som inte är ar-
betslöshetsförsäkrade eller till försäkrade som saknar rätt till ersättning
resulterar ofta i att man vid arbetslöshet får tillgripa dåligt förberedda eller
i övrigt irrationella lösningar eller att kostnaderna för arbetslösheten över
vältras på den enskilde. Enligt utredningens mening talar därför starka skäl
för att det nuvarande kontanthjälpsystemet vid arbetslöshet utformas så
att arbetstagare vid behov kan få kontant hjälp vid i första hand kortvariga
arbetslöshetsperioder. Detta innebär inte att kontantunderstöden i fort
sättningen bör inta en dominerande plats i arbetsmarknadspolitiken. De
behövs emellertid som ett komplement till övriga åtgärder.
För att öka kommunernas benägenhet att driva kontantunderstödsverk-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1066
samhet bör statsbidraget till verksamheten höjas. Bidraget som är dilicron-
tierat efter hl. a. skattebelastningen har under senare år inte överstigit
20%. EU enhetligt bidrag bör sättas till 50%, av kontantunderstödsbelop-
pet. Till kommunernas administrationskostnader för verksamheten bor
däremot inte utgå bidrag. Det föreslagna bidraget skulle bli något lägre än
det som utgår till arbetslöshetsförsäkringskassorna. Till kommun med an
strängd ekonomi och betydande kostnader för att bekämpa arbetslösheten
bör dock bidraget till kontantunderstöd kunna jämkas.
Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd kan Kungl. Maj :t förordna att det
inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd. Sådan nämnd handhar
bl. a. frågor om kontantunderstöd. Saknas arbetslöshetsnämnd ankommer
det på drätselkammare eller kommunalnämnd att handlägga iiågor om
åtgärder mot arbetslöshet. Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning
att ansvaret för kommunala åtgärder mot arbetslöshet bör laggas direkt
på kommunens verkställande organ som har den erforderliga överblicken
över den kommunala verksamheten och som även kan uppdra åt andia kom
munala organ alt verkställa kommunala beslut som har betydelse för sys
selsättningen. 1 enlighet härmed bör lagen om arbetslöshetsnämnd upp
hävas.
Ett betydande antal personer i framför allt norrlandslänen hav under
lång tid haft en mer eller mindre kontinuerlig sysselsättning i beredskaps
arbeten. I den män beredskapsarbeten med angelägna objekt kan ordnas i
tillräcklig utsträckning kan någon anmärkning inte riktas mot att orts-
bundna och i övrigt svårplacerade arbetslösa sysselsätts på detta sätt i be
redskapsarbete. Om antalet ortsbundna långtidsarbetslösa ytterligare växer
i glesbygderna, där det redan nu råder knapphet på angelägna och för be
redskapsarbete lämpade objekt, får man utgå från att många lokalt bundna
arbetslösa blir beroende av7 kontant ersättning för sin försörjning.tI viss
omfattning kan det ske genom arbetslöshetsförsäkringen men med hänsyn
till försäkringens konstruktion kommer också kassamcdlemmar all bli be
roende, av ersättning i andra former. För alt lösa försörjningsfi ägan för
dessa arbetslösa på ett tillfredsställande sätt är det enligt utredningens
mening önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspen
sionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samord
ningen mellan dessa båda stödformer tas upp till utredning i särskild ord
ning. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning måste , kommunala
kontantunderstöd utbetalas till långtidsarbetslösa i vissa fält undei för liål-
landevis långa perioder. För att motverka de stora ekonomiska påfrestningar
som de kommunala kontantunderstöden medför för en utflyttningskommun
med vikande sysselsättningsunderlag bör arbetsmarknadsstyrelsen, som
i det föregående föreslagits, kunna ge jämkat statsbidrag till understöds-
verksamheten.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Särskilt yttrande
Ledamoten Gustavsson anser att statsbidrag till den kommunala kontant-
understödsverksamheten bör utgå med minst det belopp som skulle ha ut
gått om vederbörande varit ansluten till arbetslöshetskassa.
Remissyttrandena
Utredningens linje att kontantunderstödsverksamheten bör byggas ut
stöds av konjunkturinstitutet, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Örebro
län, SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SR, medan arbetsmarknads
styrelsen, överståthållarämbetet, LO och Svenska kommunförbundet intar
en avvisande hållning.
Konjunkturinstitutet anser att kontantersättning i vissa fall bör priorite
ras framför beredskapsarbeten. En utvidgning av understödsverksamheten
blir därför nödvändig. Verksamheten bör dock inte få en sådan omfattning
att den i utflyttningsområdena håller kvar undersysselsättning och blir till
hinder att flytta regionalt bundna arbetslösa till expanderande orter.
SAF och Sveriges industriförbund ansluter sig till utredningens uppfatt
ning att det i många fall framstår som en lämplig utväg att vid kortare
arbetslöshetsperioder i första hand ge den arbetslöse kontantbidrag som al
ternativ till beredskapsarbete. Det är samtidigt uppenbart att avvägningen
mellan kontanta bidrag och hänvisningar till beredskapsarbete kan vara
utomordentligt svår.
Riksförsäkringsverket finner utredningens förslag ägnat att förhindra det
ökade tryck på sjukförsäkringen och pensioneringen, som kan bli följden
av en mindre effektiv kontantunderstödsverksamhet vid arbetslöshet.
Länsstyrelsen i Örebro lån anför, att det i vart fall föreligger behov av
kontantunderstödsverksamhet så länge frågan om en obligatorisk arbets
löshetsförsäkring inte lösts, en fråga som enligt länsstyrelsens uppfattning
dock måste få sin snara lösning.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker ange
lägenheten av att arbetslöshetsförsäkringen behåller sin konkurrenskraft
mot kontantunderstöden. Kassamedlemmarna bör inte få den uppfattningen
att kontantunderstödsverksamheten, för vilken inga avgifter erläggs, är
fördelaktigare eller åtminstone lika fördelaktig som den avgiftskrävande ar
betslöshetsförsäkringen.
Länsarbetsnämnderna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län menar att
det finns risk för att gränsen mellan arbetslöshetshjälp och socialhjälp sud
das ut. Om kontantunderstödsverksamheten byggs ut bör därför klart anges
att kontantunderstöd endast ges åt arbetsföra.
135
Arbetsmarknadsstyrelsen
är inte beredd att nu förorda det förslag till
upprustning av den kommunala kontanthjälpen som utredningen tramlagt.
Såsom utredningen framhållit är de fall som aktualiseras i stor utsträck
ning förlagda till glesbygdskommuner, vilkas förutsättningar att själva i
stor utsträckning bära kostnaderna för en effektiv kontanthjälp är särskilt
begränsade. Det kan enligt styrelsens mening ifrågasättas, om inte ett rent
statligt engagemang är nödvändigt för att åt ett kontanthjälpsystem ge den
allmängiltighet och effektivitet som utredningen åsyftar.
LO understryker att arbetslinjen alltid måste vara det primära i all ar
betsmarknadspolitik. De motiveringar utredningen anfört för ökning av
statsbidraget till kontantunderstöden synes tala för att man ytterligare bör
förstärka de sysselsättningsskapande och rehabiliterande åtgärderna. Med
ett förstärkt kontantunderstöd riskerar man att detta medel används till
en minimiförsörjning åt de grupper som av olika anledningar slås ut från
arbetsmarknaden. Risken för att få en kontantersättningslinje för vissa
grupper i vissa kommuner är så uppenbar att LO inte kan acceptera för
slaget.
Utredningens förslag om höjt statsbidrag till kontantunder
stöden tillstyrks av konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Stockholms län,
Kooperativa förbundet, TCO och SR.
Domänstyrelsen anmäler den uppfattningen att även om den föreslagna
höjningen av statsbidraget förverkligas torde kommuner med hårt ansträngd
ekonomi ändå få svårigheter att bära de ökade kostnaderna för under
stöden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, RLF och Sveriges lantbruksförbund,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att staten helt
bör ta det ekonomiska ansvaret för kontantunderstöden. Stadsförbundet
finner det i varje fall anmärkningsvärt att lägre statsbidrag skall utgå till
dessa understöd än till de erkända arbetslöshetskassorna. Kommunförbun
det anför.
De enskilda små kommunerna har mycket små möjligheter att påverka
den av staten bedrivna arbetsmarknads- och näringspolitiken. Att kom
munerna heller inte anses böra befatta sig med dessa frågor framgår av ut
talanden från statsmakternas sida vid olika tillfällen. Om kommunerna
vidtagit åtgärder i syfte att förbättra arbetsmarknadsläget inom den egna
kommunen, har dylika åtgärder starkt kritiserats från statsmakternas sida
under hänvisning till att arbetsmarknadspolitiken samt frågor rörande nä
ringslivets lokalisering etc. är en statlig angelägenhet och inte en kommunal.
Statsmakterna bör därför helt och fullt ta konsekvenserna av den intagna
ståndpunkten och följaktligen ta på sig hela det ekonomiska ansvaret ock
så för kontantunderstöd till arbetslösa. Att kontantunderstöd till arbetslösa
är en del av arbetsmarknadspolitiken framgår av vad departementschefen ut
talade i prop. 1955: 177. En ökad tillämpning av kommunala kontantunder-
Kungl. Muj.ts proposition nr
52
år 1966
136
stöd enligt utredningens förslag skulle komma att belasta sådana kommu
ner, som redan är hårt drabbade. Ivontantunderstöden bör således bestridas
av staten och utbetalas av arbetsmarknadsverket. Om emellertid systemet
med kommunala kontantunderstöd tills vidare kommer att bestå, bör kost
naderna för desamma helt täckas av statsmedel.
Förslaget att avskaffa arbetslöshets nämnder na och över
flytta deras uppgifter på kommunernas verkställande organ biträds av läns
styrelserna i Älvsborgs och Örebro län, LO, TCO och SR. TCO påpekar att
arbetsmarknadspolitisk viktiga bedömanden ständigt måste göras i drätsel
kammare och kommunalnämnder. Da bör inte heller den gren av syssel
sättningspolitiken som arbetslöshetsbekämpningen utgör vara anförtrodd åt
något annat organ.
Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att arbetslöshetsnämnderna i länet
med några få undantag fört en tynande tillvaro. Länsstyrelsen finner det
viktigt att de delegationer som de styrande organen tillsätter för ändamålet
består av personer med tid, kraft och intresse för de i många fall känsliga
och maktpåliggande uppgifter som det här gäller.
Länsstyrelsen i Södermanlands län däremot ifrågasätter om kommunernas
styrelser på alla håll har sådan sammansättning att de lämpar sig för ar-
betsmarknadsuppgifter på det lokala planet. Den lokala organisationen bör
inte försvagas utan i stället förstärkas. Särskilda nämnder bör därför fin
nas med representanter för arbetsmarknadens parter. Nämnderna bör inte
längre benämnas aibetslöshetsnämnder utan i stället förslagsvis sysselsätt-
ningsnämnder.
Utredningens förslag om utredning angående bättre arbetslöshets
försäkrings skydd för långvarigt arbetslösa i
glesbygder tillstyrks av TCO, SR samt RLF och Sveriges lantbruksförbund,
som erinrar om att 1960 års jordbruksutredning tagit upp denna fråga liksom
spörsmålet om förtidspensionering av äldre orts-
bundna arbetslösa i glesbygder. Beträffande sistnämnda fråga
anför riksförsäkringsverket att det skulle strida mot principerna för för-
tidspensionssystemets uppbyggnad att generellt genom förtidspension kom
pensera inkomstbortfall som huvudsakligen har sin grund i fluktuationer
på arbetsmarknaden, medförande ett försämrat försörjningsläge för de ka
tegorier arbetstagare som här avses. Ett införande i pensionslagstiftningen
av bestämmelser i sådant syfte anser sig riksförsäkringsverket böra avvisa.
Verket erinrar vidare om att spörsmålet om en lägre pensionsålder för vissa
yrkesgrupper vid olika tillfällen har övervägts av riksdagen och ingående
har diskuterats av 1958 års socialförsäkringskommitté. Kommittén rekom
menderade att behovet av kompletterande pensionsanordningar i första hand
tillgodosågs avtalsvägen och påpekade vidare att möjligheter att komplette
ra försäkringsskyddet förelåg bl. a. genom den frivilliga statliga pensions
försäkringen. Vad kommittén uttalat lämnades utan erinran av departe-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
137
inentschefen (prop. 1962: 90 s. 283). Verket framhåller därjämte att andra
lagutskottet i utlåtande till 1965 års riksdag avstyrkt väckta motioner om
förtidspension för försäkrade med särskilt tunga yrken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
8. Vissa anslagstekniska frågor in. m.
Utredningen
Arbetsmarknadspolitiken måste vara flexibel både till sin omfattning och
till sitt innehåll. Arbetsmarknadsorganen måste därför ha eu betydande
ekonomisk och administrativ rörelsefrihet. Genom att flera större eller
mindre anslag avseende olika aktiviteter sammanförts till att omfatta grup
per av åtgärder som kan tillgripas alternativt har arbetsmarknadsstyrelsen
på vissa områden under senare år successivt fått en ökad rörelsefrihet. Detta
gäller inte minst det stora anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.
Fr. o. in. budgetåret 1964/65 har emellertid detta anslag på nytt delats upp
så att beredskapsarbeten in. in. för handikappade redovisas under det
särskilda anslaget till Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handi
kappade m. fl.
Denna senare verksamhet är möjligen mindre konjunkturbetingad än
de allmänna beredskapsarbetena, men eftersom den tidigare ordningen med
ett enda anslag för beredskapsarbeten in. ni. innebär ökade möjligheter att
utan tidskrävande omgång lägga tonvikten på den ena eller den andra
grenen av de sysselsättningsskapande åtgärderna föreslår utredningen att
de båda anslagen sammanslås till ett.
Svårigheterna att förutse medelsbehovet för i första hand beredskaps
arbeten framgår av att det under senare år visat sig nödvändigt att begära
betydande medelsförstärkningar på tilläggsstat för detta ändamål. Den
nuvarande ordningen innebär som regel att de begärda medlen de facto
redan disponerats när riksdagen fattar sitt beslut. Det förefaller emellertid
som om man skulle kunna komma närmare det verkliga medelsbehovet i
samband med petitaarbetet. Genom en mer realistisk anslagsberäkning i
petitaframställningen och i statsverkspropositionen skulle riksdagen kunna
utöva ett större inflytande på denna del av arbetsmarknadspolitiken. Ut
redningen föreslår därför att anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. görs förslagsvis.
Intagning av flyktingar sker f. n. efter beslut av Kungl. Maj :t. Enligt
utredningens mening talar skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen får gene
rellt medgivande att i samråd med medicinalstyrelsen och statens utlän-
ningskommission besluta om flyktingintagningen inom den ram som anslaget
till Omhändertagande av flyktingar utgör.
Utredningens förslag innebär inte några större förändringar av anslagen
eller av reglerna för deras användning. Arbelsmarkadsstyrelsen bör alltså
ha en betydande rörelsefrihet inom anslagens ram. Utredningen framhåller
5* Rihcing till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
138
att kravet på större inflytande från riksdagens sida gör sig starkast gäl
lande beträffande anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. m. inte minst
på grund av medelsbehovets storlek. Genom beredskapsarbetena tillförs t. ex.
vägbyggandet och skogsvården i vissa delar av landet medel i en omfatt
ning som ibland kan överstiga de ordinarie anslagen. Detta synes emel
lertid utredningen oundvikligt om man inte vill ge upp kravet på en snabbt
verkande och ändamålsenligt inriktad arbetsmarknadspolitik. Riksdagen
torde dock inte — bortsett från beredskapsstaten — på förhand kunna ange
mer än de allmänna riktlinjerna för medlens användning. Riksdagens kon
troll måste därför ske i efterhand. Om riksdagens insyn i och inflytande på
den verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen bedriver skall ökas, erbju
der sig möjligheten till någon form av kontinuerlig kontroll, t. ex. genom
att riksdagens revisorer fortlöpande följer verksamheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Remissyttrandena
Arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO vill allmänt instämma i vad utred
ningen anfört om betydelsen av att anslagstekniken utformas så att arbets-
marknadsorganen har en betydande rörelsefrihet vid valet mellan olika ar
betsmarknadspolitiska åtgärder.
Statskontoret delar utredningens mening alt en ändamålsenlig organisa
torisk och ekonomisk rörelsefrihet är önskvärd vid genomförande av arbets
marknadspolitiken. Hur en sådan rörelsefrihet i kombination med god in
syn i verksamheten skall åstadkommas torde dock behöva prövas mer in
gående än vad utredningen gjort.
Riksrevisionsverket anmärker att utredningen, vars förslag såväl orga
nisatoriskt som ekonomiskt innebär ökad rörelsefrihet för arbetsmarknads
styrelsen vid genomförande av arbetsmarknadspolitiken, inte närmare har
gått in på frågan om de statliga kontrollorganens insyn och inflytande på
verksamheten. Utredningen uttalar endast att om riksdagens insyn och infly
tande på verksamheten skall ökas möjligheten till någon form av konti
nuerlig kontroll erbjuder sig, t. ex. genom att riksdagens revisorer fortlö
pande följer verksamheten. Om riksdagens revisorers granskningsverksam-
het låter sig förena med en kontinuerlig kontroll av arbetsmarknadsverket,
undandrar sig riksrevisionsverkets bedömande.
Frågan om större rörelsefrihet för arbetsmarknadsstyrelsen liksom frågan
om revisionens inriktning äger enligt verkets mening starkt samband med
utformningen av det material som kan ligga till grund för en efterhandsbe-
dömning av den förda arbetsmarknadspolitiken. Ett sådant material bör
bl. a. innehålla en detaljerad analys av vilka resultat som uppnåtts beträf
fande de olika delmålen. För eu sådan analys krävs en adekvat kostnadsre
dovisning. Verket förutsätter att dessa frågor prövas i annat sammanhang.
När det gäller den av utredningen förordade sammanslagning-
139
eu av de båda reservation san slagen Allmänna be
redskapsarbeten in. in. och Vissa sysselsättningsfräinjande åtgärder för han
dikappade in. fl. till ett gemensamt, förslagsvis betecknat anslag uttalar
riksrevisionsverket
och statskontoret
att anslagen tills vidare bör hållas åt
skilda med tanke på anslagens olika syfte. Statskontoret
tillstyrker att an
slagen tas upp förslagsvis och påpekar att möjlighet därigenom öppnas för
Kungl. Maj :t att vid behov medge överskridanden av anslagen. Riksrevisions
verket
anför att, om förslagsformen väljs för riksdagens medelsanvisning,
med fog kan göras gällande att riksdagens inflytande på medelstilldelningen
minskas. Ramen för arbetsmarknadsverkets verksamhet blir därmed be
roende av de särskilda föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan finna skäl med
dela. Under alla förhållanden måste enligt riksrevisionsverkets uppfattning
någon sådan ram föreskrivas om anslaget får förslagskaraktär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år lUöti
9. Institut för arbetsmarknadsfrågor
Förslag av konsistoriet vid Stockholms universitet
Konsistoriet vid Stockholms universitet har i skrivelse till universitets-
kanslersämbetet den 17 juni 1965 föreslagit att vid universitetet inrättas ett
institut för arbetsmarknadsfrågor fr. o. m. budgetåret 1966/67. I skrivelsen
anförs i huvudsak.
Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden utgör ett centralt inslag
i samhällsutvecklingen. Vid de svenska universiteten har emellertid arbets
marknadsfrågorna inte ägnats den uppmärksamhet som svarar mot deras
betydelse. Dessa frågor behöver belysas ur olika synpunkter som represen
teras av skilda universitetsämnen såsom statistik, nationalekonomi, sociolo
gi, statskunskap, psykologi, pedagogik och juridik. Samtidigt föreligger ett
uppenbart behov att kombinera olika betraktelsesätt och uppnå en samver
kan mellan forskare inom olika specialområden. För att belysa arbets
marknadens sätt att fungera och följa de snabba förändringarna bör en
kontakt med de centrala institutionerna på arbetsmarknaden och deras utred
ningsverksamhet verka stimulerande.
Ett likartat behov av förstärkning och samordning finns beträffande under
visningen. I studieplanerna för olika ämnen finns betydande dubbleringar,
som torde kunna ersättas med gemensamma kurser.
Inom ett flertal samhällsvetenskapliga ämnen och inom arbetsrätten
vid Stockholms universitet har forskning och utbildning i dessa frågor fått
en relativt stor omfattning. Forskningen har bedrivits i kontakt med de
organisationer och statliga institutioner på arbetsmarknadens område vilka
är förlagda till Stockholm. Det föreligger ett starkt behov att förstärka och
bättre än hittills samordna denna verksamhet. I detta syfte bör vid univer
sitetet inrättas ett institut för arbetsmarknadsfrågor.
Institutets uppgifter. I fråga om utbildningen skall institutet samordna
och utveckla undervisningen i arbetsmarknadsfrågor på de lägre stadierna
vid universitetet. Samarbete bör ske mellan berörda läroämnen för att skapa
för fler ämnen gemensamma kurser i arbetsmarknadskunskap. Institutet
140
bör verka för anordnande av högre utbildning av personer verksamma inom
arbetsmarknadens institutioner. För undervisningen bör experter från
centrala arbetsmarknadsinstitutioner i Stockholm kunna anlitas. Samver
kan bör utvecklas med tekniska högskolan, karolinska institutet, handels
högskolan och socialhögskolan.
Institutet skall i fråga om forskning och forskningshandledning bilda
en vetenskaplig kontaktpunkt för arbetsmarknadsforskning genom semi
narier och symposier, medverka till att utveckla forskningen vid olika institu
tioner inom och utom universitetet och samarbetet mellan dem i form av
tvärvetenskapliga forskningsobjekt, verka för vetenskaplig metodutveckling,
i mån av resurser bedriva egen forskning, verka för kontakter med utländsk
arbetsmarknadsforskning samt sammanföra akademiska lärare och forskare
med personer praktiskt verksamma på arbetsmarknaden.
Institutets organisation. Institutet föreslås få följande personal: en chef
för institutet i lönegraden B 3, en forskarassistent i lönegraden A 23, 1 000
assistenttimmar och en kansliskrivare i lönegraden All. Medel för materiel-
anslag bör beräknas enligt vanliga regler. Institutet förutsätts bli inrymt in
om Stockholms universitets lokaler och dess medel bör förvaltas av univer
sitetet.
Chefen skall ha goda vetenskapliga kvalifikationer samt vara lämplig
att leda institutets verksamhet. Hans undervisningsskyldighet bör regleras av
universitetskanslersämbetet efter förslag av universitetets konsistorium.
Han bör med hänsyn till de självständiga och kvalificerade arbetsuppgifterna
ha professors lön även om han ej har formell kompetens för professur. Han
bör utses av Kungl. Maj :t efter förslag av konsistoriet.
Ett institutskollegium bör inrättas, i huvudsaklig överensstämmelse med
universitetsstadgan. I detta bör också samhällsvetenskapliga fakulteten utse
tre representanter och juridiska fakulteten en. Chefen för institutet bör
adjungeras till dessa fakulteter i frågor som berör institutets verksamhets
område.
En rådgivande nämnd bör knytas till institutet med eu representant för
vardera arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, LO, SACO, TCO,
SAF, karolinska institutet, tekniska högskolan, handelshögskolan och social
högskolan i Stockholm. Regler för nämndens verksamhet bör fastställas av
konsistoriet i samråd med de representerade institutionerna utom universi
tetet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Remissyttrandena
Konsistoriets skrivelse har genom universitetskanslersämbetets försorg
remissbehandlats. Därvid har yttranden inkommit från rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, samtliga efter hörande
av samhällsvetenskapliga fakulteten, rektorsämbetet Aid universitetet i
Umeå, efter hörande av filosofiska fakulteten, rektorsämbetena vid karolins
ka institutet, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg och tekniska
högskolan i Stockholm samt från styrelserna för socialhögskolorna i Lund,
Stockholm och Umeå, statistiska centralbyrån, statens råd för samhälls
forskning, arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO, SACO, som bifogat yttrande
av Sveriges juristförbund, samt TCO.
141
Samtliga remissinstanser ansluter sig till uppluttningen att arbetsmark
nadsfrågorna behöver belysas med metoder som representeras av olika
universitetsämnen samt att en förstärkning av forskningen inom special
områden och en samverkan mellan forskarna inom dessa områden är nöd
vändiga. Förslaget om inrättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor
tillstyrks av flertalet remissinstanser. Helt avstyrks förslaget endast av
styrelserna för socialhögskolorna i Lund och Umeå. Statistiska centralbyrån
anför att vissa frågor först behöver penetreras närmare. Rektorsämbetet
vid Lunds universitet tillstyrker att förslaget blir föremål för försöksverk
samhet.
Styrelsen för socialhögskolan i Umeå anför att samhällsutvecklingen i
allt högre grad tenderar att bli styrd genom en genomgripande och lång
siktig samhällelig strukturpolitik, som aktualiserar ett starkt ökat behov
av målbestämd forskning och utbildning. Mot denna bakgrund synes det
styrelsen tvivelaktigt om man redan i dag bör binda sig för eu lösning av
det slag som skisserats. Dessa tvivel förstärks bl. a. av att gränsdragningen
mot andra likartade strukturpolitiska frågor och sektorer synes oklar och
av att vissa fackhögskolor redan i dag har målinriktad utbildning av detta
slag som huvuduppgift. Man bör i stället pröva möjligheten att inrätta en
tillfällig tjänst vid samhällsvetenskapliga forskningsrådet på vars inne
havare skulle ankomma att i samarbete med myndigheter och utredningar
kartlägga samordningsproblemen, föreslå lösningar och biträda vid behand
lingen av forskningsanslag. Styrelsen för socialhögskolan i Lund anser
inte att förslaget löser föreliggande samordningsproblem. Rektorsämbetet
vid Göteborgs universitet anser förhållandet mellan institutet och andra
universitet oklart och menar att även dessa måste få möjlighet att genom
föra ett likartat samarbete. Institutet kan inte tänkas fylla en mera sam
ordnande forsknings- och utbildningsfunktion på riksplanet. Det bör ges
en klar lokal begränsning. Statistiska centralbyrån anför att ansvaret för
samordning och initiering av nya forskningsobjekt i och för sig skulle
kunna tänkas förlagd till organ utanför universitetsinstitutionerna, exem
pelvis arbetsmarknadsstyrelsen. Man skulle därvid nå en värdefull integre
ring mellan praktiska arbetsmarknadsproblem och forskningen. För att
man skall uppnå den önskade samordningen för hela riket måste institu
tet få ställning av organ på riksnivå och eventuellt anknytas till exempel
vis fakultetsberedningen eller samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Frå
gor om arbetsmarknadsstatistiken bör lösas inom ramen för centralbyråns
verksamhet.
Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg finner det uppenbart
att institutet bör ha säte i huvudstaden och anför att placeringen vid Stock
holms universitet förefaller lämplig. Även statens råd för samhällsforskning
finner institutets lokalisering till Stockholm lämplig med hänsyn till att de
centrala arbetsmarknadsorganen återfinnes där. TCO betonar, liksom SACO,
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
142
att institutets anknytning till Stockholms universitet givetvis inte får utgöra
något hinder för forskare ■säd andra universitet och högskolor att få stöd från
institutet i sitt forskningsarbete.
Rektorsämbetet vid Lunds universitet anför att inrättandet av speciella
forskningsinstitutioner kan leda till att dessa suger till sig personal från
andra områden. Det medför vidare en geografisk centralisering till huvud
staden som kan vara till nackdel för utbildning och forskning inom sam
hällsvetenskaperna.
Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att institutet
bör vara fristående från universitetet. Eventuella licentiat- och doktors
avhandlingar bör utföras vid de universitets- och högskoleinstitutioner, dit
vederbörande arbete kan anses höra.
I fråga om institutets uppgifter framhåller 5,4 CO behovet av förbättrad
dokumentationsservice. SACO fx-amhåller vidare att utbildningen även bör
omfatta vidareutbildning. LO finner det svårt att på föreliggande material
ta ställning till uppläggningen av undervisningen i arbetsmarknadskunskap
och förordar en försöksverksamhet för att nå tillräcklig erfarenhet för den
fortsatta verksamheten. Det är angeläget att undervisningen inte förbehålls
universitetsstuderande. Även icke-akademisk postgymnasial undervisning
bör förekomma och kunna förläggas till andra orter än universitetsstäderna.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför att bl. a. tjänstemän från styrelsen genom
specialseminarier bör beredas möjlighet att aktualisera och fördjupa sina
kunskaper. Rektorsämbetet vid Lunds universitet menar att frågor om
lämpligheten av för fler ämnen gemensamma kurser närmast hör samman
med den översyn av den samhällsvetenskapliga utbildningen som pågår f. n.
Rektorsämbetet vid karolinska institutet anför att även andra än de
fakulteter som nämns i förslaget kan få stor betydelse för den framtida
utvecklingen och då också bör få representation i institutskollegiet och
den rådgivande nämnden. Den definitiva organisationen av dessa organ
bör därför anstå tills vidare. Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göte
borg anser att vissa läroämnesrepresentanter, exempelvis företrädare för
handelshögskolan i Stockholm, hellre bör knytas till institutskollegiet än
till den rådgivande nämnden. Statens råd för samhällsforskning anser att
även forskningsrådet bör vara representerat i nämnden. Enligt LO:s me
ning bör även arbetarskyddsstyrelsen och det blivande arbetsmedicinska
institutet få representanter i nämnden. TCO understryker, liksom SACO,
att nämnden inte får ges sådana uppgifter att de till universitetet knutna
forskarnas frihet inskränks. Nämndens uppgift bör vara att underlätta
institutets kontakter med myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer.
SAF framhåller att kraven på vetenskaplig meritering hos institutions
chefen inte får sättas så lågt att en påtaglig disparitet uppkommer mellan
honom och övriga institutionschefer. Han bör ha avlagt disputationsprov för
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
143
doktorsgraden. Rektorsämbetet vid Umeå universitet anser att chefen bör
äga professors kompetens och att befattningen skall tillsättas i samma ord
ning som vanlig professur. Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet, som
anser att institutet klarare bör inordnas i den lokala universitetsorganisa
tionen, har samma uppfattning om tillsättning av chefsbefattningen. Rek
torsämbetet vid Lunds universitet anser att det på chefen måste ställas
krav på fullgod meritering inte endast i fråga om kunskap om dagens aktuel
la läge utan framför allt i fråga om den vetenskapliga meritering som består
i att metodiskt kunna studera och analysera förändringarna. Chefsbefatt
ningen bör därför utbytas mot en professur. SACO anser att man väl kan
ifrågasätta om inte institutets chef bör vara professor. Med hänsyn bl. a.
till att det gäller flera olika universitetsämnen och att det är fråga om
en koordination av verksamheter mellan olika institutioner anser SACO
dock konsistoriets förslag ändamålsenligt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
Universitetskanslersämbetet
Universitetskanslersämbetet finner förslaget om inrättande vid univer
sitetet i Stockholm av ett institut för arbetsmarknadsfrågor väl motiverat.
Ett sådant institut bör kunna utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän
aktivering och samordning av den på skilda håll inom landet förekommande
forsknings- och utbildningsverksamheten på detta centrala och i betydelse
växande område. Ämbetet pekar också på den betydelse institutets verk
samhet kan komma att få för fördjupningen av kunskaper rörande grund
läggande betingelser för utformningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Enligt ämbetets mening bör upprättande av ett institut för arbetsmark
nadsfrågor betraktas som en reformåtgärd vid sidan av det utbyggnads-
program för universitet och högskolor som fastställts på grundval av prop.
1965: 141. Ämbetet framhåller att om statsmakterna finner det möjligt
att för ändamålet anvisa medel utöver vad som erfordras för utbyggnaden
av universitet och högskolor enligt nämnda proposition från ämbetets sida
ingen erinran föreligger mot ett genomförande av förslaget.
Vid bifall till universitetets förslag finner ämbetet det lämpligt att insti
tutet upprättas fr. o. m. den 1 januari 1967 men att för allmän planering
av verksamheten institutets chef förordnas redan från den 1 juli 1966.
Institutet bör genom den förutsatta anknytningen till universitetet i Stock
holm erhålla lokaler inom Frescatiområdet.
Vid beredningen inom ämbetet har fakultetsberedningen för rätts- och
samhällsvetenskaperna med anledning av det av vissa remissinstanser påta
lade behovet av samarbete mellan institutet och institutioner utanför Stock
holm föreslagit att till institutets förfogande ställs ett anslag för resor om
144
förslagsvis 10 000 kr. Beredningen tillstyrker vidare i remissyttrandena
framförda förslag om komplettering av den rådgivande nämnden med repre
sentanter för statens råd för samhällsforskning, arbetarskyddsstyrelsen och
arbetsmedicinska institutet.
I anledning av de synpunkter som under remissbehandlingen anförts
beträffande tillsättningen av tjänsten som chef för institutet uttalar fakul-
tetsberedningen att det är angeläget att chefen väl fyller alla de i universi
tetets förslag uppställda kraven men att med hänsyn till tillgången på
lämpliga personer det sedvanliga sättet för tillsättning av professurer inte i
nuläget torde ge garantier för att man kan förvärva lämplig person.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
10. Anslag för budgetåret 1966/67
C 5. Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar
1964/65
1965/66
1966/67 (förslag)
Anslag
Nettoutgift
11 050 000
11 674 497
13 400 000
14 822 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 16 715 000
(+3 315 000) kr.
1. Personalförändringar
a)
Arbetsförmedlingsbyrdn
1 byrådirektör Ae 27.................
3 förste byråsekreterare Ae 23
4 förste byråsekreterare Ae 21
1 förste byråsekreterare Ag 21
1 amanuens Af 17/Ae 21..........
1 förste assistent Ae 16............
3 kanslister Af 9/Ae 15.............
b)
Yrkesvägledn ingsbyrån
2 byrådirektörer Ae 25.............
1 förste byråsekreterare Ae 23
c)
Arbetsoärdsbyrån
1 byrådirektör Ae 25.................
2 förste byråsekreterare Ae 23 ,
1 förste byråinspektör Ae 21. .
1 amanuens Af 17/Ae 21...........
d)
Försoarssektionen
1 byråchef Bo 3..........................
1 byrådirektör Ae 25.................
1 förste byråsekreterare Ae 23.
1 kanslist Af 9/Ae 15.................
ökning
46 332
113 040
135 888
33 972
30 648
26 256
67 464
83 544
37 680
41 772
75 360
33 972
30 648
59 460
41 772
37 680
22 488
c)
Tekniska byrån
ökning
1 byrådirektör Ae 27........................................................................................................ 46 332
8 förste avdelningsingenjörer högst Ae 27................................................................. 351 936
1 förste byråingenjör Ae 21............................................................................................ 33 972
1 byråinspektör Ae 19...................................................................................................... 30 648
f)
Försäkringsbyrdn
1 förste byråsekreterare Ae 23...................................................................................... 37 680
1 kanslist Af 9/Ae 15........................................................................................................ 22 488
g)
Kameralbyrän
1 förste byråingenjör Ae 23............................................................................................ 37 680
2 amanuenser Af 17/Ae 21.............................................................................................. 61 296
2 kanslister Af 9/Ae 15..................................................................................................... 44 976
h)
Kanslibyrån
1 förste byråsekreterare Ae 23...................................................................................... 37 680
1 personalkonsulent Ae 21.............................................................................................. 33 972
2 amanuenser Af 17/Ae 21.............................................................................................. 61 296
1 biblioteksassistent Ae 11.............................................................................................. 20 280
1 kontorist Ae 9................................................................................................................. 18 312
i)
För styrelsen gemensam personal
10 kansliskrivare Ae 11.................................................................................................... 202 800
j)
Avlöningar till tillfällig personal
...................................................................................... 300 000
2. Tj&nsteförändringar
a) Lönegradsförändringar...................................................................................................... 456 276
b) Extraordinariesättningar m. m....................................................................................... 8 268
3. Löneomräknlng......................................................................................................................... 591 132
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
145
3 315 000
Motiv
{'J .
1 a) Arbetsförmedlingsbyrån
För att handlägga vissa för de fyra regionavdelningarna inom förmedlings-
sektionen gemensamma ärenden erfordras en byrådirektör. Eftersom ären
den rörande utbildning och omskolning av arbetskraft hittills har handlagts
med ett minimum av personal, bör utbildningssektionen tillföras två förste
byråsekreterare i Ae 23 och en i Ae 21. En förste byråsekreterare i Ag21
och en i Ae 21 behövs för förmedling av svenska och utländska praktikanter
inom teknikerområdet resp. för övrig praktikförmedling. Tre tjänster som
förste byråsekreterare, varav en i Ae 23 och två i Ae 21, bör inrättas för att
handha nu eftersatta frågor om den utländska arbetskraftens anpassning på
den svenska arbetsmarknaden. För översättningsarbete föreslås en tjänst
som förste assistent. Byrån bör vidare tillföras en amanuens med uppgift att
svara för fortlöpande översyn av blankettmaterial, vakanslistor m. in. samt
tre kanslister för att möjliggöra en rationell och effektiv arbetsfördelning
inom byrån.
1 b) Yrkesvägledningsbyrån
För att centralt leda och initiera yrkesvägledningsverksamheten för vuxna,
som under senare år har ökat starkt, bör inrättas en tjänst som byrådirek
tör. Ytterligare en byrådirektörstjänsl erfordras för att centralt handlägga
frågor om yrkesvägledning för universitets- och högskolestuderande. Slutli
gen bör tillkomma en tjänst som förste byråsekreterare för dokumentation
och redigering av källmaterialet till yrkesvägledningspublikationerna.
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
1 c) Arbetsvårdsbyrån
Byråns verkstadsdetalj granskar ritningar och fastställer statsbidrag till
skyddade verkstäder. En byrådirektör föreslås bli chef för verksamheten,
som vidare bör förstärkas med en förste byråsekreterare med huvudansvar
för kamerala uppgifter. En tjänst som förste byråinspektör bör inrättas av
sedd att placeras vid statens arbetsklinik. Byråns sociala sektion, som hand
lägger ärenden rörande arkivarbetare, arbetar med helt otillräckliga per
sonalresurser och bör därför tillföras en förste byråsekreterare och två
amanuenser.
1 d) Försvarssektionen
Styrelsen hemställer ånyo att den fristående försvarssektionen organiseras
om till en försvarsbyrå (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 66). En tjänst som
byrådirektör bör inrättas för att leda handläggningen av anståndsärendena.
En förste byråsekreterare avses för långsiktig planering av personalbehov
och personaltillgång för totalförsvaret. Sektionen bör dessutom förstärkas
med en kanslist.
1 e) Tekniska byrån
Skogliga beredskapsarbeten inkl. anläggning av skogsbilvägar utfördes
under budgetåret 1964/65 för sammanlagt 85 milj. kr. och torde komma att
öka ytterligare. En byrådirektör bör omhänderha arbetsuppgifter som sam
manhänger med denna typ av beredskapsarbeten. För fortbildning av den
tekniska personalen vid styrelsens arbetsplatser m. m. bör disponeras en
förste byråingenjör och för granskning av slutredovisningar i bidragsärenden
m. m. en byråinspektör. Av medel från anslaget Allmänna beredskapsarbe
ten m. m. har under de senaste åtta åren avlönats tjänster såsom avdel-
ningsingenjörer. För att kunna rekrytera och behålla dessa viktiga befatt
ningshavare är det nödvändigt att de får en fastare anställningsform.
1 f) Försäkring sby rån
De nya bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen har ökat behovet
av juridiskt utbildad personal. En tjänst som förste byråsekreterare bör där
för inrättas. På grund av ökat antal ärenden bör byrån också tillföras en
kanslist.
1 g) Kameralbyrån
En tjänst som förste byråingenjör bör inrättas för ärenden rörande bostä
der för tillflyttande arbetskraft. På grund av att nya ärendegrupper tillförs
byrån och befintliga uppgifter ökar i antal föreligger behov av ytterligare
två amanuenser och två kanslister.
1 h) Kanslibyrån
På grund av ökad belastning av juridiska ärenden bör byrån tillföras yt
terligare en amanuens. Arbetsbelastningen vid styrelsens bibliotek är så stor
att en ny tjänst som biblioteksassistent erfordras. Resurserna för en intensi
147
fierad personalutbildning är i hög grad otillräckliga, Byrån bör därför lör-
stärkas med en förste byråsekreterare och en amanuens. En av medel från
posten Avlöningar till tillfällig personal inrättad tjänst som personalkonsu
lent bör införas på personalplanen. För de växande personalregistrerings-
uppgifterna behövs ytterligare eu kontorist.
1 i) Gemensam personal
Biträdessituationen inom styrelsen har under senare år varit prekär. Ef
tersom några väsentliga förstärkningar inom denna personalsektor inte har
tillförts styrelsen, vill styrelsen starkt understryka vikten av alt tio tjänster
som kansliskrivare inrättas.
1 j) Avlöningar till tillfällig personal
De hittills disponibla medlen har trots ansträngningen att begränsa belast
ningen inte visat sig motsvara ofrånkomliga behov. Anslagsposten bör där
för uppräknas med 300 000 kr.
2 a) Lönegrads förändringar. Styrelsen föreslår uppflyttning i lönegrad av
följande tjänster, nämligen
vid arbetsförmedlingsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirek
törer i Be 1, 2 förste byråinspektörer i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1
förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 4 förste byråinspektö
rer i Ao, Ae21 till Ao, Ae 23, 2 amanuenser i Af 17/Ae21 till förste byrå
sekreterare i Ae 23, 4 byråinspektörer i Ao, Ae 19 till förste byråinspektörer
Ao, Ae 21, 1 assistent i Ae 13 till förste assistent i Ae 16, 3 kansliskrivare i
Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13, 1 kontorist i Ae 9 till kanslist i
Af 9/Ae 15, 1 kontorist i Ao 9 till kansliskrivare i Ao 11,
vid yrkesvägledningsbyrån 2 byrådirektörer i Ao, Ae 27 till avdelningsdi
rektörer i Bo, Be 1, 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 3 förste byråsekreterare
i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 2 förste byråsekreterare i Ao, Ae 21 till
Ao, Ae 23, 2 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2 kansliskri
vare i Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13,
vid arbetsvårdsbyrån 1 byrådirektör i Ae 27 till avdelningsdirektör i Be 1,
1 förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 4 förste byråinspek
törer i Ae 21 till Ae 23, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i
Ae 21, 1 kontorist i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,
vid försvarssektionen 1 förste byråinspektör i Ae 23 till byrådirektör i
Ae 25, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i Ae21, 1 kontorist
i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,
vid tekniska byrån 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 4 förste byråingenjö-
rer i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 21 till förste
byråinspektör i Ae 23, 1 byråingenjör i Ae 19 till förste byråingenjör i Ae 21,
1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråsekreterare i Ae 21, 1 ingenjör i Ae 17
till byråingenjör i Ae 19, 2 kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,
vid försäkringsbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,
1 förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 3 förste byråinspek
törer i Ao, Ae 21 till Ao, Ae 23,
vid utredningsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirektörer i
Be 1, 1 byrådirektör i ABp 27 till avdelningsdirektör i Be 1, 1 byrådirektör i
Ao 25 till Ao 27, 2 byrådirektörer i Ae 25 till högst Ae 27, 1 förste byråingen
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1960
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
jör i Ae 23 till förste byråingenjör, byrådirektör högst Ae 25, 1 förste byrå
sekreterare i Ao 23 till högst Ao 27, 3 förste byråsekreterare i Ae 23 till förste
byråsekreterare, byrådirektörer högst Ae 27, 1 förste byråingenjör i Ae 21
till högst Ae 23, 5 amanuenser i Af 17/Ae 21 till byråsekreterare, förste byrå
sekreterare högst Ae 23, 2 kontorister i Ae 9 till kanslister i Af 9/Ae 15, 2
kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,
vid kameralbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,
1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 1 förste revisor i Ae 23 till byrådirektör i
Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 1 förste byrå
ingenjör i Ae 21 till Ae 23, 1 förste byråinspektör i Ae 21 till Ae 23, 1 byrå
inspektör i Ao 19 till förste byråinspektör i Ao 21, 1 revisor i Ae 19 till förste
revisor i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 bok
hållare i Ao 15 till byråinspektör i Ao 19, 1 biträdande tryckeriföreståndare i
Ae 11 till Ae 13, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 1 ritare
i Ae 9 till förste ritare i Ae 11,
vid kanslibyrån 1 pressombudsman i Ae 23 till Ae 25, 1 förste byråsekrete
rare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 2 amanuenser i Af 17/Ae 21 till förste
byråsekreterare i Ae 23, 1 förste biblioteksassistent i Ae 13 till Ae 17, 1 förste
assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 kontorsskrivare i Ao 13 till
förste kontorsskrivare i Ao 15, 1 kansliskrivare i Ae 11 till förste assistent i
Ae 16, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 6 kontorister i
Ae 9 till kontorsskrivare i Ae 13, 2 kontorister i Ao, Ae 9 till kansliskrivare
i Ao, Ae 11.
2 b) Extraordinariesåttningar. Till extra ordinarie tjänster föreslås en
förste byråsekreterare i Ag 23 och en förste byråsekreterare i Ag 21 (föreslås
till Ae23), båda vid arbetsförmedlingsbyrån, samt en byrådirektör i Ag 25
(föreslås till Ae 27) vid utredningsbyrån.
Yttranden
Statskontoret anför.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att försvarssektionen ombildas till byrå
och tillförs fyra nya tjänster. Eftersom det är statskontorets mening att om
fattande förändringar i byråorganisationen bör undvikas under pågående
översynsarbete synes det lämpligt att avvakta med inrättandet av en särskild
försvarsbyrå.
Arbetsmarknadsstyrelsen förfogar f. n. inte över någon organisatorisk en
het med huvudsaklig uppgift att bedriva löpande rationaliseringsarbete. Re
sultaten av statskontorets undersökningar väntas bli presenterade under
budgetåret 1967/68. Eftersom huvudansvaret för genomförande och upp
följning av förslagen måste åvila styrelsen, finner statskontoret att en ratio
naliseringsenhet snarast bör inrättas. Dess personal bör deltaga i undersök
ningsarbetet och trimmas under nästa budgetår. Även sedan man slutfört
de arbetsuppgifter, som sammanhänger med pågående organisationsöversyn
behöver arbetsmarknadsverket en permanent rationaliseringsenhet. Stats
kontoret föreslår därför att anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal
räknas upp med 200 000 kr. för angivna ändamål.
Statskontoret har vidare, liksom personalntbildningsnämnden, yttrat sig
över de av arbetsmarknadsstyrelsen begärda tjänsterna på kanslibyrån för
personalutbildning. Yttrandena återges i denna del under anslaget Arbets
förmedlingen : Avlöningar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1960
149
Framställning av arbetsmarknadsstyrelsen rörande visst praktikantutbyte
med utlandet
Det internationella utbytet av praktikantplatser inom det tekniska områ
det sker inom ramen för den internationella organisationen International
Association for Exchange of Students for Technical Experience (IAESTE).
Denna organisation upptar som medlemmar s. k. nationalkommittéer, som
enligt stadgarna skall representera akademiska, industriella och studeran
des intressen. Varje nationalkommitté skall ha ett sekretariat med en per
manent sekreterare. Sekretariatet är underställt nationalkommittén.
Sverige har varit representerat i IAESTE av Svenska industrins praktik
nämnd. Samarbetet mellan praktiknämnden och arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om förmedling av praktikplatser på det tekniska området grundar
sig på ett avtal från februari 1950. Avtalet upphör att gälla med utgången
av budgetåret 1964/65. Styrelsen avser att tillsätta en central praktikdelega
tion som för praktikantutbytet med utlandet utser ett arbetsutskott. Utskot
tet förutsätts fungera som svensk nationalkommitté inom IAESTE.
IAESTE :s centrala kostnader täcks genom en fast årsavgift, f. n. 200
tyska mark, samt en avgift av 2: 20 tyska mark för varje utsänd praktikant.
Deltagare i praktikantutbytet är skyldig att före avresan till utlandet
teckna försäkring mot sjukdom, olycksfall och dödsfall. Den nya svenska
nationalkommittén bör liksom praktiknämnden gjort hittills förmedla dessa
försäkringar till vederbörande försäkringsbolag. Premieinbetalningarna bör
dock inte ingå i arbetsmarknadsstyrelsens räkenskaper och den provision
som utgår bör få användas för att täcka kostnader för representation m. in.
i samband med verksamheten.
Styrelsen föreslår att den planerade kommittén får anmälas som medlem
i IAESTE.
Yttranden
Enligt vad riksrevisionsverket inhämtat är avsikten att arbetsmarknads
styrelsen skall tillhandagå nationalkommittén med erforderlig personal
(kansli) m. m. Enligt verkets mening erfordras att — om praktikantutbytet
med utlandet skall anordnas genom nationalkommittén — arbetsmarknads
styrelsen bemyndigas ställa härför erforderlig personal till kommitténs för
fogande samt lämna kommittén det bidrag som behövs för att bedriva verk
samheten. Frågan härom bör underställas riksdagens prövning. Kommittén
bör vara redovisningsskyldig för uppburna bidragsmedel och dess räkenska
per vara underkastade vederbörlig revision.
Statskontoret tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning, men
förutsätter att förslagen i alla avseenden genomförs så att arrangemangen
kan bli rent tillfälliga. Det bör alltså lämnas öppet om den av styrelsen före
slagna formen för svensk anslutning till IAESTE bör behållas i längden
liksom vilken ställning sekretariatet bör ha i förhållande till en national
150
kommitté och i förhållande till en större förvaltningsorganisation, där sek
retariatet skall kunna ingå. Arbetsmarknadsstyrelsen bör få i uppdrag att
för övergångsperioden utfärda särskilda tjänstgöringsregler för de tjänste
män inom styrelsens kansli vilka även handhar uppgifter vid sidan av det
internationella praktikantutbytet.
Svenska industrins praktiknämnd, som varit representerad i den utred
ning vilken föregått förslaget om det internationella praktikutbytets organi
sation, tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
C 6. Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
Anslag
Nettoutgift
1964/65 ...................................................
3 500 000
3 792 908
1965/66
3 920 000
1966/67 (förslag)
4 460 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 5 974 000
( + 1 574 000) kr.
Anvisat
Föreslagen ändr. 1966/67
1965/66
Mynd.
Dep.ch.
1.
Sjukvård m. m
.....................................................
44 000
+
6 000
+ 6 000
2. Reseersättningar
..................................................
525 000
+
189 000
+ 100 000
3. Bränsle, lyse och vatten
................................... __
25 000
+
20 000
+ 10 000
4. Bearbetning av statistiskt material
................... __
180 000
+
200 000
+ 70 000
5. Övriga expenser för eget behov
......................... __
1 250 000
+
182 000
+ 60 000
6. Expenser för annat än eget behov
.................... __
300 000
+
50 000
+ 50 000
7. Annonskostnader
.................................................
500 000
+
700 000
+ 200 000
8. Publikationstryck
................................................ __
985 000
+
175 000
+ 65 000
9. Material och maskiner för tryckerianläggningen
166 000
+
52 000
—
21 000
+ 1 574 000
+ 540 000
Motiv
2. Reseersättningar. Höjda traktamentsersättningar samt vissa taxehöj-
ningar beräknas medföra en fördyring av styrelsens resor med 30 000 kr.
För utökad reseverksamhet i samband med aktivering av tillgängliga arbets
kraftsresurser, den växande omskolningsverksamheten, yrkeskonsulentverk-
samheten, intensifierad arbetsvårdsverksamhet, lokaliseringsverksamheten
in. m. bör posten i övrigt ökas med 159 000 kr. I detta belopp har inräknats
en höjning av medlen för internordiska resor från 15 000 till 20 000 kr.
3. Bränsle, lyse och vatten. Förutom en höjning av posten med hänsyn till
belastningen bör medel också beräknas för smärre underhåll och repara
tioner.
4. Bearbetning av statistiskt material. För byggnads- och arbetslöshets
statistik beräknas 100 000 kr., för annan intern statistik rörande struktur
undersökningar m. m. 30 000 kr., för specialundersökningar i anslutning till
extern statistik avseende främst bearbetningar av arbetskraftsundersök-
ningarna 100 000 kr., för regionala bearbetningar av extern statistik inklude
rande bl. a. material för bedömningar i lokaliseringssammanhang 100 000 kr.
samt för abonnemang på statistiska centralbyråns företagarregister 50 000 kr.
151
5. Övriga expenser för eget behov. Jämfört med de för innevarande bud
getår tillgängliga beloppen beräknas för nästa budgetår ytterligare 26 000 kr.
för städning och renhållning, 46 000 kr. för skrivmaterialier m. in., 45 000 kr.
för telegram, telefon och annonsering samt 65 000 kr. för inköp och under
håll av möbler och kontorsmaskiner m. m.
6. Expenser för annat än eget behov. Höjningen beror på belastningen på
anslagsposten som för 1964/65 uppgick till 352 400 kr.
7. Annonskostnader. Under de senaste åren har anvisade medel främst
disponerats av länsarbetsnämnderna för verkets omskolnings- och fortbild-
ningsverksamhet för arbetslösa och undersysselsatta. Verksamheten fordrar
numera större externa rekryteringsåtgärder än tidigare. Även för arbetsför
medlingens aktiveringsuppgifter i övrigt har annonsinformation behövts
men har inte kunnat lämnas på grund av anslagsbegränsningen. Riksannon-
sering genom styrelsens försorg har främst gällt rekrytering från flera län
till vissa utbildningskurser. Enligt styrelsens uppfattning bör samhället ge
nom en inte alltför knapphändig upplysningsverksamhet underlätta de om
ställningar på arbetsmarknaden som orsakas av produktionens inriktning,
omfattning och lokalisering. En bättre upplysning erfordras också för att
hemmafruar, handikappade och äldre skall kunna komma in på arbets
marknaden.
8. Publikationstryck. Styrelsen beräknar att under nästa budgetår behöva
utgiva yrkesvägledande m. fl. publikationer för en sammanlagd kostnad av
410 000 kr. Utgivandet av tidskriften Platsjournalen med dagslistor och lä-
rarlistan beräknas kosta 750 000 kr.
9. Material och maskiner för tryckerianläggningen. För underhåll av ma
skiner samt inköp av papper och förbrukningsmaterial beräknas 145 000 kr.
Styrelsen avser att nästa budgetår införa s. k. snabboffset. Reproduktions-
utrustning och offsettryckmaskin kostar ca 53 000 kr., vartill kommer ca
20 000 kr. för ytterligare papper och material.
Yttrande
Statskontoret har yttrat sig över förslaget om utbyggnad av arbetsmark
nadsstyrelsens offsettryckeri. Ämbetsverket anser sig f. n. inte berett att bi
träda förslaget i avbidan på resultatet av pågående utredning om kostnader
in. m. för olika metoder att mångfaldiga skrivet material.
C 7. Arbetsförmedlingen: Avlöningar
Anslag
Nettoutgift
1964/65
57 000 000
59 854 535
1965/66
66 750 000
1966/67 (förslag) ............................. 72 240 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 81 616 000
( + 14 866 000) kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
1. Personalförändringar
a)
Länsarbetsnämndernas kansliorganisation
ökn. el.
Försvarsärenden
minskn.
3 förste inspektörer Ae 21..................................................................................... +
99 216
21 inspektörer Ae 19.................................................................................................. -f
623 196
b)
Länsarbetsnämndernas kansliorganisation
Övriga ärenden
2 byrådirektörer Ae 27............................................................................................ -f
91 368
24 förste inspektörer Ae 21 (aktiveringsuppgifter)........................................... +
793 728
23 konsulenter Ae 21 (personalutbildning).......................................... -f 760 656
5 förste assistenter Ae 16....................................................................................... -f-
126 240
5 kanslister Af 9/Ae 15............................................................................................ 4-
107 280
c)
Arbetsförmedlingsverksamhelen
Huvudkontoren
8 förste inspektörer Ae 21. ................................................................................... 4-
264 576
21 inspektörer Ae 19.................................................................................................. +
623 196
7 förste assistenter Ae 16....................................................................................... 4-
176 736
Avdelningskontoren
8 inspektörer Ae 19.................................................................................................. +
237 408
20 förste assistenter Ae 16....................................................................................... 4-
504 960
d)
Yrkesvägledningsverksamheten
19 förste konsulenter Ae 23..................................................................................... -f
699 276
23 konsulenter Ae 21 ................................................................................................ -)-
760 656
e)
Arbetsvårdsverksamheten
12 förste inspektörer Ae 21..................................................................................... -f
396 864
30 inspektörer Ae 19.................................................................................................. -f-
890 280
18 förste assistenter Ae 16....................................................................................... 4-
454 464
f)
Överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal till
anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, m. m
........................ + 5 751 754
g)
Tillfällig personal m. m.
Biträdespersonal.......................................................................................................... 4-
200 000
Minskning med 1 förste inspektör Ag 23............................................................. —
36 804
Minskning enligt f).................................................................................................... — 5 485 284
h)
Arvoden till yrkesvalslärare
........................................................................................... 4-
445 000
i)
Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare
..................................................................... 4-
252 000
2. Tjänsteförändringar m. in.
a)
Tjänsteförändringar
........................................................................................................ 4- 4 170 946
b)
Särskilt yrkande angående arbetsförmedlingsaspiranter
............................................ 4-
720 000
3. Löneomräknlng...................................................................................................................... 4- 1 238 288
4-14 866 000
Motiv
1 a) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, försvarsärenden. Styrel
sen föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med sitt senast föregående år
framförda förslag (jfr prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att för försvarsändamål
inrättas en tjänst som förste inspektör vid var och en av länsarbetsnämn
derna i Stockholms, Malmöhus resp. Göteborgs och Bohus län samt 21 tjäns
ter som inspektör vid övriga nämnder.
1 b) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, övriga ärenden. Styrel
sen föreslår ånyo (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att länsarbetsnämn
derna i Västerbottens och Norrbottens län tillförs vardera ytterligare en
tjänst som byrådirektör.
Styrelsen har under senare år utformat aktivitetsprogram för angelägna
åtgärder i syfte att tillföra arbetsmarknaden ny arbetskraft. Programmen
siktar i första band på kvinnor utan förvärvsarbete samt äldre och medel
ålders arbetskraft. Arbetsinarknadsutredningen bar föreslagit att länsarbets
nämndernas kanslier bör få eu tjänst på inspektörsnivå med uppgift att svara
för de åtgärder som erfordras för att bättre ta till vara de totala arbctskrafts-
tillgångarna (inspektörer för aktiveringsuppgifter). Utredningen har i sitt
betänkande utförligt angivit de uppgifter, som bör ankomma på dessa spe
ciella tjänstemän. Med hänvisning härtill föreslås att varje länsarbetsnämnd
tilldelas en tjänst som förste inspektör i Ae 21 för dessa uppgifter.
Under de senaste åren har önskemålen om förbättrade resurser för den
interna utbildningen av arbetsmarknadsverkets personal markerats allt
starkare. Arbetsinarknadsutredningen har föreslagit att personalutbildning
byggs ut kraftigt. F. n. disponeras fyra tjänster inom styrelsen för utbild
ningsfrågor, medan motsvarande tjänster saknas inom fältorganisationen.
Personalutbildningen har hittills huvudsakligen haft formen av kurser och
konferenser. Utbildning och instruktion i direkt anslutning till verksamhe
ten på arbetsplatserna är emellertid enligt styrelsens uppfattning en effekti
vare och mera ändamålsenlig metod. Den övervägande delen av den grund
läggande och fortsatta utbildningen bör decentraliseras och anförtros läns
arbetsnämnderna. För att göra detta möjligt måste varje nämnd — med un
dantag för nämnden i Gotlands län —- förstärkas med en befattningshavare
på inspektörsnivå, förslagsvis med tjänstebenämningen konsulent för per
sonalutbildning.
Länsarbetsnämndernas kanslier har tillförts sammanlagt 20 tjänster som
förste assistent i Ae 16 för handläggning av administrativa och kamerala
uppgifter. På grund av arbetsanhopningen bör tjänster inrättas även vid de
fem nämnder, som hittills inte fått sådana.
Styrelsen upprepar sitt senast föregående år framförda förslag (jfr prop.
1965: 1 bil. 13 s. 75) om förstärkning med fem kanslister i reglerad beford-
ringsgång.
1 c) Arbetsförmedlingsverksamheten. Under senare år har anspråken på
arbetsförmedlingens insatser ökats betydligt, såväl kvalitativt som kvanti
tativt. Det är därför angeläget att förmedlingsorganisationen får tillräckligt
stor personal. Även vissa organisatoriska omständigheter motiverar en upp
rustning av arbetsförmedlingen. Styrelsen delar arbetsmarknadsutredning-
ens uppfattning att personalen bör koncentreras till större förmedlingsen-
heter. Denna fråga kan emellertid lösas endast på längre sikt. Tills vidare
bör endast som en första etapp vissa huvudkontor och större avdelnings
kontor erhålla en begränsad personalförstärkning, som bl. a. medger att en
redan i andra sammanhang med framgång prövad ambulatorisk förmed
lingsverksamhet kan utvidgas.
En förstärkning av arbetsförmedlingen skulle vidare medge att utbyte av
tjänstemän mellan kontor på orter med överskott på arbetskraft och på orter
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
153
154
med markerad efterfrågan på arbetskraft kan genomföras effektivt. Erfa
renheterna från redan genomförda utbyten har varit mycket positiva.
Styrelsen föreslår därför att arbetsförmedlingsverksamheten tillförs sam
manlagt 64 tjänster.
1 d) Yrkesvågledningsverksamheten. I petitaskrivelsen för budgetåret
1963/64 redovisade styrelsen ett behov av personalförstärkningar med 70
tjänster, varav hittills medgivits 41. Sedan en ny översyn av personalbehovet
verkställts inom styrelsen, beräknas nu att det erforderliga tillskottet är 82
tjänster av vilka för nästa budgetår begärs 42. Vidare föreslår styrelsen
vissa lönegradsförändringar. Föreslagna förändringar framgår av följande
uppställning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
Tjänst
Löne
grad
Antal tjänster
1/7 1965
Förslag
ökning
eller
minskn.
Ao
Ae
Ag
S:a
Ao
Ae
Ag
S:a
Byrådirektör .
A 25
3
_
_
3
8
_
_
8
+ 5
Förste konsu-
lent.............
A 23
22
n
—
33
17
48
—
65
+ 32
Konsulent . . .
A 21
—
40
—
40
—
47
—
47
+ 7
Amanuens/
konsulent . . A 17—21
—
32
16
48
—
72
—
72
+ 24
Förste assi-
stent...........
A 16
7
19
—
26
—
—
—
—
— 26
Summa
32
102
16
150
25
167
—
192
+ 42
Anm.
16 extra tjänster som amanuens/konsulent extraordinariesätts.
1 e) Arbetsvårdsverksamheten har åren 1963—1965 tillförts 80 nya
tjänster. Enligt en inom styrelsen gjord översyn av personalbehovet inom
arbetsvårdsorganisationen beräknas de aktuella personalförstärkningarna
till 168 tjänster. Som en första etapp begär styrelsen 60 nya tjänster. Vissa
lönegradsförändringar föreslås också. Styrelsens yrkanden framgår av föl
jande uppställning.
Tjänst
Löne
grad
Antal tjänster
1/7 1965
Förslag
ökning
eller
Ao
Ae
Ag
S:a
Ao
Ae
Ag
S:a
minskn.
Byrådirektör .
A 25
i
_
_
1
5
_
_
5
+ 4
Förste inspek
tör ................
A 23
ii
_
_
11
20
7
__
27
+ 16
Förste konsu
lent...............
A 23 j
_
_
_
_
5
_
_
5
+ 5
Förste inspek
tör ................
A 21
13
16
29
5
41
_
46
+ 17
Konsulent. . . .
A 21
5
—
—
5
—
—
—
—
— 5
Inspektör ....
A 19
7
33
8
48
5
fc.81
—
86
+ 38
Förste assi
stent ...........
A 16
12
108
io y2
130%
10
146
y2
_
156&
+ 26
Assistent.........
A 13
1
34
6
41
—
—
—
—
— 41
Summa
50
191
24 y2
265 y2
50
275 y2
—
325i/2
+ 60
Anm.
24 tjänster förs över från Ag till Ae.
155
1 f) överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig
personal till anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
in. m. Anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal uppgår för budgetåret
1965/66 till 6 720 000 kr. Medlen avser endast kostnader för grundlöner. Sty
relsen anser att anslagsposten är oproportionerligt stor i relation till övriga
anslagsposter inom avlöningsanslaget. Ett stort antal av de tjänster, som av
lönas från anslagsposten är med hänsyn till arbetsuppgifternas varaktighet
och angelägenhetsgrad helt jämförbara med ordinarie eller extraordinarie
tjänster. Som framgår av följande uppställning återfinns tjänsterna inom
samtliga grenar av fältorganisationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
Verksamhetsgren
Lönegrad Ag
Amanu
ens/kon
sulent
Summa
23
21
19
16
13
Kansliorganisation...........
26
26
43
21
16
132
Arbetsförmedling...............
—
—
31
71
81
—
183
Yrkesvägledning................
—
—
—
—
—
16
16
Arbetsvärd..........................
—
—
8
io%
6
—
24%
Sjömanshusorganisation..
—
—
1
i
4
—
6
Summa
26
26
83
ios
y2
107
16
361%
Styrelsen föreslår att 174 av tjänsterna överförs till anslagsposten Av
löningar till övrig icke-ordinarie personal samt att de i samband härmed
extraordinariesätts. För 73 tjänster föreslås dessutom lönegradsuppflytt-
ningar. överföringen och extraordinariesättningen skulle beröra följande
tjänster, nämligen
vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 1 förste inspektör i Ag 21
(föreslås till förste inspektör i Ae 23) och 24 förste inspektörer i Ag 21, pla-
neringsuppgifter, samt 24 inspektörer i Ag 19 (föreslås till förste inspektö
rer i Ae21), omskolnings- och fortbildningsuppgifter,
vid arbetsförmedlingsverksamheten 15 inspektörer i Ag 19, 30 förste as
sistenter i Ag 16 och 40 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter
i Ae 16),
vid yrkesvägledningsverksamheten 16 amanuenser/konsulenter,
vid arbetsvårdsverksamheten 8 inspektörer i Ag 19, 10 förste assistenter i
Ag 16 och 6 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter i Ae 16).
Därjämte föreslår styrelsen att 2 tjänster som sjömanshusombudsmän i
Ag 19, vilka redan avlönas från icke-ordinarieposten, blir extraordinarie-
satta med placering i Ae 21.
1 g) Tillfällig personal m. m. För biträdeshjälp begärs ytterligare 200 000
kr.
Styrelsen anser att ett genomförande av arbetsmarknadsutredningens för
slag om möjlighet för arbetsmarknadsverket att inom en fastställd ram vid
extraordinära arbetsmarknadssituationer disponera medel från sakanslag
för tillfälliga personalförstärkningar avsevärt skulle öka verkets möjligheter
att snabbt kunna sätta in speciella förmedlingsaktioner och därigenom re
156
ducera behovet av andra, mera kostnadskrävande åtgärder mot arbetslöshet
eller arbetskraftsbrist. Styrelsen föreslår att den erhåller befogenhet att för
ändamålet ta i anspråk högst 1 000 000 kr. från sakanslag.
1 h) Arvoden iill yrkesvalslärare. Under budgetåret 1966/67 kan ytter
ligare ett hundratal lärare eller sammanlagt omkring 765 antas vara i tjänst.
1 i) Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare. Nuvarande medelstilldel
ning medger att 25 läkare vid huvudkontoren tjänstgör 4 veckotimmar och
38 läkare vid avdelningskontor med arbetsvårdsexpeditioner tjänstgör 2 vec
kotimmar. Denna tjänstgöring har visat sig otillräcklig. Antalet arbetsvårds-
sökande uppgick under 1964 till 60 965 och beräknas vid utgången av år
1965 till ca 75 000 och 1966 till drygt 90 000. Det är vidare nödvändigt att
den medicinska expertisen kompletteras med psykiatriker. Behovet av lä-
karmedverkan beräknas nu till 6 veckotimmar vid huvudkontoren och till
3 veckotimmar vid avdelningskontoren. Den 1 juli 1966 beräknas arbets
vårdsexpeditioner komma att inrättas vid ytterligare några avdelnings
kontor.
Vid oförändrade ersättningar till läkarna beräknas medelsbehovet till
638 500 kr., vilket innebär en ökning med 252 000 kr. Av beloppet avses
40 000 kr. för vikarier under läkarnas semester.
2 a) Tjänsteförändringar m. in.
Sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbets
nämnden i Stockholms län. 1961 års storstadsutredning har föreslagit att
arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län
snarast möjligt sammanförs till ett gemensamt organ. En arbetsgrupp inom
verket utreder organisationsfrågorna. Arbetsgruppen har i juli 1965 över
lämnat en första promemoria, avseende kansliorganisationen. Arbetsnämn
den och länsarbetsnämnden i Stockholms län har med vissa reservationer
tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Länsarbetsnämnden anser emellertid att
omorganisationen bör anstå till den 1 juli 1967.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser övervägande skäl tala för att genomföra
omorganisationen redan den 1 juli 1966. Det synes riktigast att en gemensam
länsarbetsnämnd får ta ställning till förslagen beträffande den gemensam
ma förmedlingsorganisationens utformning och omfattning.
Styrelsen föreslår följande:
1) En gemensam nämnd, kallad länsarbetsnämnden i Stockholms stad och
län, inrättas fr. o. m. den 1 juli 1966.
2) Länsarbetsnämnden bör bestå av åtta ledamöter och få följande samman
sättning:
Ordförande.
Vice ordförande.
En representant för vardera SAF, LO, TCO, Stockholms stad och Stock
holms läns landsting.
En representant, utsedd efter förslag av generaldirektören och företrä
dande något betydelsefullt arbetsmarknadsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
157
3) Chefen för den nya länsarbetsnämnden bör ha tjänstetiteln länsarbets
direktör.
Kansliet bör få följande högre tjänster:
1 länsarbetsdirektör i Bo 3
1 avdelningsdirektör i Bo 1
2 byrådirektörer i Ao 27
1 byrådirektör i Ao 25
3 förste inspektörer i Ao 23
1 förste inspektör i Ae 23
2 förste inspektörer i Ag 23
En tjänst som förste inspektör i Ag 23 dras in.
K
iiikj I. Maj.ts proposition nr 52 ar 1906
Lönegradsuppflyftningar. Styrelsen föreslår vidare nppflyttning i löne
grad av följande tjänster, nämligen
vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 23 länsarbetsdirektörer i
Bo 1 till Bo 3, 1 länsarbetsdirektör i Ao 27 till Bo 3, 3 byrådirektörer i Ao 27
till avdelningsdirektörer i Bo 1, 1 byrådirektör i Ao 25 till avdelningsdirektör
1 Bo 1, 22 byrådirektörer i Ao 25 till Ao 27, 1 förste inspektör i Ao 23 till by
rådirektör i Ao 25, 19 förste inspektörer (koordinatorer) i Ao 21 till Ao 23,
4 förste inspektörer (koordinatorer) i Ae 21 till Ae 23, 1 assistent i Ao 13 till
förste assistent i Ao 16, 17 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16
och 25 kansliskrivare i Ao 11 till kontorsskrivare i Ao 13,
vid arbetsförmedlingsverksamheten 2 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23,
17 inspektörer i Ao 19 till förste inspektörer i Ao 21, 12 inspektörer i Ae 19
till förste inspektörer i Ae 21, 43 förste assistenter i Ao 16 till inspektörer i
Ao 19, 56 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 27 assistenter i
Ao 13 till förste assistenter i Ao 16, 393 assistenter i Ae 13 till förste assis
tenter i Ae 16 och 11 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16 (halv
tidstjänster),
vid yrkesvägledningsverksamheten 5 förste konsulenter i Ao 23 till byrå
direktörer i Ao 25, 16 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2
amanuens/konsulenter till förste konsulenter i Ae 23, 7 förste assistenter i
Ao 16 till amanuens/konsulenter och 19 förste assistenter i Ae 16 till ama
nuens/konsulenter,
vid arbetsvårdsverksamheten 4 förste inspektörer i Ao 23 till byrådirek
törer i Ao 25, 18 förste inspektörer i Ao 21 till Ao 23 (därav 5 konsulenter),
7 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23, 5 inspektörer i Ao 19 till förste inspek
törer i Ao 21, 20 inspektörer i Ae 19 till förste inspektörer i Ae 21, 3 förste
assistenter i Ao 16 till inspektörer i Ao 19, 30 förste assistenter i Ae 16 till
inspektörer i Ae 19, 1 assistent i Ao 13 till förste assistent i Ao 16 och 34 as
sistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ao 16 samt
vid sjömanshusorganisationen 2 sjömanshusombudsmän i Ae 23 till Ae 25,
2 sjömanshusombudsmän i Ae 21 till Ae 23, 4 inspektörer i Ao 19 till förste
inspektörer i Ao 21, 7 sjömanshusombudsmän i Ae 19 till Ae 21, 1 inspektör
i Ae 19 till förste inspektör i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till inspektör
i Ao 19, 5 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 2 assistenter i
Ao 13 till förste assistenter i Ao 16 och 23 assistenter i Ae 13 till förste as
sistenter i Ae 16.
Enligt nu gällande klassindelning, beroende bl. a. av antalet befattnings
havare vid respektive kontor, är kontor sföreståndarna placerade i följande
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
lönegrader, nämligen vid kontor i klass 1 i A 25, i klass 2 i A 23, i klass 3 i
A 21, i klass 4 i A 19, i klass 5 i A 16 och i klasserna 6—8 i A 13. Styrelsen
föreslår följande ändringar i kontorsindelningen:
Till klass 1 hänförs kontoret i Lund. Till klass 3 uppflyttas 16 kontor.
I klass 5 finns 73 kontor. Vid dessa finns två—fyra tjänster. Som en kon
sekvens av styrelsens i det följande redovisade förslag om uppflyttning av
assistenttjänsterna från A 13 till A 16, bör föreståndartjänsten höjas till
A 19. Slutligen bör, såsom styrelsen hävdat i de två senaste petitaskrivelser-
na, samtliga kontorsföreståndartjänster i A 13 flyttas upp till A 16.
Styrelsen föreslår vidare, att samtliga tjänster som assistent i A 13 flyttas
upp till A 16. Som skäl härför anförs dels arbetsuppgifternas ändrade ka
raktär, dels att befordringsförhållandena inom arbetsförmedlingssektorn är
klart otillfredsställande. 80 °/o av de ordinarie och extraordinarie tjänsterna
är placerade i de båda lägsta lönegraderna, A 13 och A 16. Det är inte ovan
ligt med 12—15 års anställning innan befordran till A 16 kan ske.
2 b) Arbetsförmedlingsaspiranternas löner in. in. Styrelsen föreslår att
aspirantlönegraden höjs från All till A 14 eftersom den nuvarande löne
graden i förening med otillfredsställande befordringsmöjligheter inom ver
ket inte är tillräckligt attraktiv för kvalificerade sökande.
Av anvisade medel kan f. n. anställas 76 årsaspiranter. Detta antal mot
svarar inte behovet av rekryteringstjänster efter den utbyggnad som numera
skett av arbetsförmedlingen. Medel bör därför beräknas för 100 aspiranter.
Yttranden
Statskontoret tillstyrker styrelsens förslag om inrättande av tjänster som
inspektörer för aktiveringsuppgifter. Dock synes några frågor av närmast
organisatorisk art återstå att lösa innan aktiveringsinspektörerna träder i
verksamhet. Arbetsmarknadsutredningen beskriver deras arbetsuppgifter
men poängterar att arbetsinnehållet delvis blir beroende av de förhållanden
som råder inom resp. läns arbetsmarknad.
Alla ev. avvikelser till trots kommer aktiveringsinspektörernas arbetsupp
gifter att även kunna karakteriseras som yrkesvägledning, arbetsvärd (åt
minstone profylaktisk), plats- och arbetskraftsackvisition m. fl. redan existe
rande funktioner. Av denna anledning bör aktiveringsinspektörernas ställ
ning i förhållande till övriga befattningshavare preciseras närmare än ar
betsmarknadsutredningen gjort. Arbetsmarknadsstyrelsen bör låta utarbeta
befattningsbeskrivningar länsvis, som anger gränser för deras ansvar och
befogenheter. Sådana beskrivningar kan också underlätta bästa möjliga re
krytering och urval vid tjänstetillsättningarna. Kanske blir arbetsinnehållet
så olika, t. ex. i län med överskott resp. underskott på arbetskraft, att alla
inspektörer inte lämpligen bör utväljas enligt samma mall. — Statskontoret
föreslår att medel för aktiveringsinspektörernas löner tillförs anslagsposten
Avlöningar till tillfällig personal.
Bl. a. med hänvisning till arbetsmarknadsutredningen föreslår styrelsen en
omfattande kvalitativ och kvantitativ utökning av verkets personalutbild
159
ning. Styrelsens kanslibyrå bör sålunda förstärkas med eu förste byråsekre
terare och eu amanuens. De mest omfattande förstärkningarna anses emel
lertid böra tillföras fältorganisationen. För detta ändamål föreslås att varje
nämnd utökas med en konsulent för personalutbildning.
Statskontoret instämmer för sin del i arbetsmarknadsstyrelsens åsikt att
ifrågavarande verksamhet bör utvidgas och förbättras. Arbetsmarknadssty
relsen och statskontoret har gemensamt beslutat ge hög prioritet åt de av
snitt av pågående organisationsundersökningar, vilka innefattar analyser av
arbetskrav och utbildningsbehov. Projektet befinner sig på planeringssta
diet. Schematiskt uttryckt anser statskontoret att det bör genomföras i fyra
etapper. Först därefter bör man fastställa utbildningens framtida organisa
toriska förankring, vilka utbildningsavsnitt som därvid lämpligen bör hand
has av regionala organ och hur personella och ekonomiska resurser hör
fördelas. På anförda grunder är statskontoret inte berett att tillstyrka för
slaget att redan nästa budgetår inrätta utbildningskonsulenttjänster vid
länsarbetsnämnderna.
Som ytterligare skäl mot att tillsätta konsulenter för personalutbildning
i full skala nästa budgetår kan anföras att det får ifrågasättas om befatt
ningshavare med erforderliga kvalifikationer finns att tillgå för snabb re
krytering i ett sammanhang. En successiv rekrytering torde öka möjlighe
terna att upprätthålla höga kvalitativa krav.
För statskontoret framstår det som lämpligast att arbetsmarknadsstyrel
sen i första hand erhåller medel för att utvidga den centrala utbildnings
planeringen och administrationen. Statskontoret föreslår att anslagspos
ten Avlöningar till tillfällig personal tillförs 150 000 kr. för detta ända
mål. Under arbetet med uppläggning av nytt utbildningssystem och under
dess första tillämpningstid (sannolikt hela budgetåret 1966/67) torde behov
föreligga att anlita utomstående konsulters tjänster. För härmed förenade
kostnader bör arbetsmarknadsstyrelsen få disponera 100 000 kr.
I remissyttrande över betänkandet om organisations- och samarbetsfrågor
i stockholmsområdet har statskontoret biträtt utredningens förslag att en
sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämn
den i Stockholms län skall genomföras utan att man avvaktar resultatet av
statskontorets undersökningar. Vad beträffar den nya nämndens kansliorga
nisation förutsätter ämbetsverket att denna organisatoriska enhet blir före
mål för översyn i samma ordning som övriga nämnders kanslier.
Personalutbildningsnämnden anför bl. a.
För den alldeles övervägande delen av styrelsens fältpersonal torde ut
bildningsbehovet vara ensartat. Verksamheten är ju underkastad en för alla
länsnämnder och förmedlingskontor gällande reglering. Att splittra perso
nalutbildningen inom arbetsmarknadsverket på ett tjugotal geografiskt åt
skilda organ framstår följaktligen redan av denna anledning som irrationellt.
Personalutbildning i större skala bör enligt nämndens mening normalt vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år l‘Jt>6
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
centralt organiserad och ledas från styrelsen med tillämpning av enhetliga
regler och med i huvudsak likartat kursinnehåll. Detta hindrar givetvis icke
att kursverksamhet kan anordnas regionalt.
De olika uppgifter som skulle tillkomma utbildningskonsulenterna utgör
knappast tillräcklig motivering för tjänsterna. Vissa av angivna uppgifter
aktualiserar snarare frågan om arbetsledningens effektivitet inom arbets
marknadsverkets länsorgan.
Nämnden finner sig alltså inte kunna tillstyrka förslaget om inrättande
av tjänster som konsulenter för personalutbildning. Förslaget om förstärk
ning av arbetsmarknadsstyrelsen med två kvalificerade tjänstemän för per
sonalutbildningsuppgifter tillstyrks däremot av nämnden.
C
8
.
Arbetsförmedlingen: Omkostnader
Anslag
Nettoutgift
1964/65 ...........................................
14 320 000
16 085 118
1965/66 .............................................
16 045 000
1966/67 (förslag) ......................
18 970 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 20 058 000
( + 4 013 000) kr.
Anvisat
Föreslagen ändr. 1966/67
1965/66
Mynd.
Dep.ch.
l.
Sjukvård in. in
................................................ .......
160 000
+
40 000
+
40 000
2. Reseersättningar
............................................. .......
2 050 000
4-
480 000
+ 350 000
3. Underhåll och drift av tjänstebilar
............. .......
115 000
+
40 000
+
30 000
4. Utbyte av tjänstebilar
.................................. .......
no 000
+
45 000
+
15 000
5. Lokalkostnader
............................................... .......
6 350 000
+ 1 325 000
+ 1 100 000
6. Expenser
......................................................... .......
6 660 000
+ 1 498 000
+ 1 140 000
7. Utbildnings- och instruktörsverksamhet
....... .......
600 000
+
585 000
+ 250 000
4- 4 013 000
+ 2 925 000
Motiv
2. Reseersättningar. Höjda ersättningar för tjänsteresor med egen bil med
för en kostnadsökning med 120 000 kr. För utökad reseverksamhet för yr
kesvägledningens och arbetsvärdens personal samt till följd av intensifierad
planering av byggnadsverksamheten beräknas ytterligare 60 000 respektive
100 000 kr. För ambulerande förmedlingsverksamhet inom glesbygderna
beräknas 200 000 kr.
3. Underhåll och drift av tjänstebilar. För ökade underhållskostnader till
följd av bilparkens ålder beräknas 15 000 kr. och för under punkt 4 före
slagen ökning av antalet bilar 25 000 kr.
4. Inköp och utbyte av tjänstebilar. För nödvändiga utbyten av 6 bilar be
räknas 80 000 kr. Vidare bör bilar till en kostnad av 75 000 kr. anskaffas
till 5 av de 9 länsarbetsnämnderna, som f. n. saknar tjänstebil.
5. Lokalkostnader. Årshyrorna för lokaler uppgick den 1 juli 1965 till
5 995 468 kr. De ökade kostnader, som uppkommer till följd av inflytt
ning i nya och utökade lokaler under innevarande och nästa budgetår, be
räknas till ca 1,1 milj. kr. Ändring av äldre lokaler för att anpassa dessa till
161
en effektivare arbetsmetodik beräknas kosta 0,5 milj. kr. För lokalersätt
ningar till arbetsförmedlingsombud beräknas 75 000 kr.
6. Expcnser. Kostnaderna för städning beräknas öka med 130 000 kr., för
skrivmaterialier m. in. med 105 000 kr., för telegram och telefon med 540 000
kr., för inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner med 540 000 kr.
samt för bokinköp in. fl. ändamål 183 000 kr.
7. Utbildnings- och instruktionsverksamhet. Styrelsen avser att väsent
ligt utvidga den interna utbildningen av verkets personal. För centrala kur
ser och konferenser beräknas 600 000 kr., för lokala kurser och konferenser
400 000 kr., för material och övriga omkostnader 75 000 kr., för kursav
gifter för personalens fritidsstudier vid korrespondensinstitut och bildnings-
organisationernas kurser 10 000 kr. samt för yrkesvalslärarnas praktik
tjänstgöring och fortbildning 100 000 kr.
Yttrande
Personalutbildningsnämnden tillstyrker att medel beräknas för bidrag till
personalens fritidsstudier med föreslaget belopp. Nämnden erinrar om att
organiserad korrespondensundervisning förekommer vid flera verk, i regel
med gott resultat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
G 9. Allmänna beredskapsarbeten m. m.
Anslag
Nettoutgift
1964/65 ........................................... > 620 000 000
503 418 481
1965/66 ........................................... 2 420 000 000
1966/67 (förslag) .................... 400 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 403 (— 17)
milj. kr.
A.
Utgifter
Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet
1. Respenning.......................................................................
2. Familj e- och utrustningsbidrag.................................
3. Starthjälp..........................................................................
4. Inlösen av egnahem......................................................
Summa åtgärder för att underlätta arbetskraftens
rörlighet.................................................................. ..
Sysselsättningsskapande åtgärder
5. Beredskapsarbeten..........................................................
Uppförande av industribyggnader i lokaliserings-
syfte...............................................................................
Beredskapsarbeten på vägar och gator..................
Övriga beredskapsarbeten m. m.................................
6. Industribeställningar......................................................
7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten...........
Summa sysselsättningsskapande åtgärder.............
Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret
1965/66
1966/67
kr.
kr.
Utgift resp.
inkomst
1964/65
kr.
7 631 620
9 116 549
9 743 907
228 648
26 720 724
453 292 523
9 000 000
11 500 000
12 000 000
2 000 000
34 500 000
370 000 000
10 000 000
13 000 000
14 000 000
5 000 000
42 000 000
340 000 000
( 45 393 295)
—
—
(284 935 614) (250 000 000) (200 000 000)
(122 963 614) (120 000 000) (140 000 000)
6 887 506
5 000 000
5 000 000
7 240 010
10 000 000
10 000 000
467 420 039 385 000 000 355 000 000
1 Varav 305 milj. kr. anvisats på tilläggsstat.
* Av anslaget skall förslagsvis 250 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Kontanthjälp
8. Kontantunderstödsverksamhet.................................
Diverse ändamål
9. Psykotekniska undersökningar...........................
10. Övervakning av statens stenlager..........................
11. Övriga ändamål...........,.......... ....................................
Summa diverse ändamål.......................
Summa utgifter
Utgående förskott........................................................
Utgående reservation..................................................
Utgifter totalt
B.
Inkomster
1. Ingående reservation.............................
2. Anslag..............................................................................
3. Anslagsbehov.................................................................
Summa inkomster
4. Ingående förskott........................................................
Inkomster totalt
Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret
1965/66
1966/67
kr.
kr.
350 000
350 000
Utgift resp.
inkomst
1964/65
kr.
176 291
1 551 828
18 884
3 799 505
5 370 217
499 687 271
9 826 427
145 763 331
655 277 029
29181 812
617 812 813
646 994 625
8 282 404
655 277 029
2 000 000
25 000
2 500 000
4 525 000
424 375 000
424375 000
145 763 331
420 00 0000
565 763 331
565 763 331
3 000 000
25 000
2 500 000
5 525 000
402 875 000
402 875 000
402 875 000
402 875 000
402 875 000
Motiv
1—4. Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet. Starthjälp m. fl.
bidrag utgick under åren 1963 och 1964 i följande antal fall:
År
Starthjälp
Familje
bidrag
Utrustnings-
bidrag
Respenning
flyttnings
bidrag
resor
1963................................
17 128
23 194
3 042
3 662
1 156
2 152
2 471
3 627
26 523
40 549
1964................................
De intensifierade åtgärderna i syfte att genom interlokal arbetsförmedling
få till stånd en utjämning mellan orter med hög efterfrågan på arbetskraft
och arbetslöshetsområden beräknas under de närmaste budgetåren medföra
ökade kostnader för bidrag till flyttande arbetskraft.
Erfarenheterna från den i början av år 1965 startade försöksverksamheten
med inlösen av egnahem tyder på att denna verksamhet kommer att bestå
och få en alltmer ökad betydelse för att underlätta omflyttning av arbets
kraft från vissa områden med sysselsättningssvårigheter. F. n. är ett 100-tal
inlösenärenden under utredning. Att flera ärenden hittills inte aktualiserats
hänger delvis samman med att nuvarande värderingsregler vid inlösen inte
alltid leder till för fastighetsägarna acceptabla priser. Mot bakgrunden av
hittills vunna erfarenheter hemställer styrelsen om bemyndigande att jämka
inlösenbeloppet i de fall då taxeringsvärdet inte motsvarar full täckning av
kvarstående lån i fastighet som är aktuell för inlösen. Styrelsen hemställer
vidare att försöksverksamheten utsträcks till att undantagsvis även avse in
lösen av bostadsrättslägenheter. Vid medelsberäkningen utgår styrelsen från
Kunyl. Maj.ts proposition nr 52 dr ltltjti
163
att medel som flyter in vid försäljning av inlösta egnahem skall tillgodofö-
ras riksstatstiteln Övriga diverse inkomster.
5. Beredskapsarbeten. Under hudgetåret 1964/65 uppgick antalet dagsver
ken till 1 554 000, därav 860 000 på vägarbeten, 210 000 på industribyggen i
lokaliseringssyfte och 484 000 på övriga beredskapsarbeten. Bokförda ut
gifter uppgick till 458 293 000 kr., varav för vägarbeten 284 936 000 kr., för
industribyggen 45 393 000 kr. och för övriga beredskapsarbeten 122 964 000
kr.
För bedrivande av beredskapsarbeten under budgetåret 1965/66 bar i riks-
staten beräknats 370 milj. kr. Styrelsen kan inte bedöma om detta belopp
kommer att förslå. För budgetåret 1966/67 utgår styrelsen från en syssel-
sättningsvolym av samma storlek som för innevarande budgetår. En fortsatt
övergång till mindre kostnadskrävande arbetsobjekt väntas kunna genom
föras. Styrelsen föreslår därför att anslaget för beredskapsarbeten upptages
till 340 milj. kr. Av beloppet bör uppskattningsvis 200 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
I samband med att särskilda medel anslagits för lokaliseringsändamål från
1 juli 1965 har styrelsens medverkan till uppförande av industrilokaler upp
hört. Detta gäller även uppförande av kommunala byggnader för småin
dustri och hantverk. Från kommunalt liåll och från småindustrier har före
slagits att uppförande av lokaler för småindustri och hantverk i lokalise-
ringspolitiskt syfte åter införs soin statskommunala beredskapsarbeten. Sty
relsen vitsordar detta medels ändamålsenlighet och hemställer att Kungl.
Maj :t ställer frågan under riksdagens prövning.
6. Industribeställningar. Medelsbehovet för innevarande och nästa bud
getår kan endast uppskattningsvis beräknas. Ett belopp av 5 milj. kr. bör
reserveras för detta ändamål för såväl innevarande som nästa budgetår.
7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten. För budgetåret 1965/66 be
räknas att 7 milj. kr. erfordras för bidrag till kommuner. För statliga myn
digheter beräknas för i huvudsak skogliga planeringsåtgärder under budget
året 1965/66 en medelsåtgång av 3 milj. kr. För budgetåret 1966/67 beräknas
för ändamålet likaledes ett belopp av 10 milj. kr.
8. Utgifterna för psykotekniska undersökningar uppgick under budget
året 1964/65 till ca 1 552 000 kr. Under detta budgetår utfördes ca 4 000 an-
lagsprövningar, varav ca 1 500 i form av grupptest. För innevarande budget
år beräknas medelsbehovet till 2 milj. kr. Styrelsen räknar med en fortsatt
ökning av såväl individual- som gruppundersökningar under budgetåret
1966/67 och föreslår att medelsbehovet beräknas till 3 milj. kr.
Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 420 milj. kr. Vid ingången
av budgetåret förelåg en reservation av 145 763 331 kr. varav ca 140 milj. kr.
erfordras för att täcka oreglerade statsbidrag. På anslaget är alltså ca 425
milj. kr. disponibelt. Även de sammanlagda utgifterna under budgetåret
164
1965/66 uppskattas till 425 milj. kr. Det sammanlagda medelsbehovet för
budgetåret 1966/67 skulle uppgå till avrundat 403 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
C 10. Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.
Anslag
Nettoutgift
1964/65 ............................................... »155 000 000
112 632 834
1965/66 ............................................... *
*135 000 000
1966/67 (förslag) ......................... 155 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 158 (+23)
milj. kr.
A.
Utgifter
1. Beredskapsarbeten m. m.............................................
(Beredskapsarbeten på vägar och gator).............
(Övriga beredskapsarbeten m. m.)..........................-
2. Arkivarbeten m. m........................................................
3. Näringshjälp....................................................................
Summa utgifter
Utgående förskott.................................................................
Utgående reservation...........................................................
Utgifter totalt
B.
Inkomster
1. Ingående reservation......................................................
2. Anslag................................................................................ .
3. Anslagsbehov.....................................................................
Summa inkomster
4. Ingående förskott............................................................
Inkomster totalt
Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret
1965/66
kr.
100 000 000
(45 000 000)
(55 000 000)
29 000 000
15 000 000
1966/67
kr.
100 000 000
(45 000 000)
(55 000 000)
33 000 000
25 000 000
Utgift
1964/65
kr.
78 795 865
(36 501 334)
(42 294 531)
23 702 251
9 990 604
112 488 720
144 115
42 367 165
155 000 000
155 000 000
155 000 000
155 000 000
144 000 000
144 000 000
42 367 165
135 000 000
177 367 165
144 115
177 511 280
158 000 000
158 000 000
158000 000
158 000 000
158 000 000
Motiv
1. Beredskapsarbeten m. m. Beredskapsarbetena bedrivs dels som stats-
kommunala beredskapsarbeten för s. k. svårplacerad arbetskraft, dels som
statliga beredskapsarbeten för såväl svårplacerad som s. k. specialhänvisad
arbetskraft.
Statskommunala beredskapsarbeten utgörs av enklare utearbeten, såsom
skogsröjning, parkarbeten, upprensning av stränder och badplatser etc. I
dessa arbeten sysselsätts sådana handikappade, som inte kan få arbete på
öppna arbetsmarknaden eller flytta till ort, där de kan få lämpligt arbete.
Antalet sysselsatta i dylika arbeten under budgetåret 1964/65 utgjorde ca
1 900.
Statliga beredskapsarbeten för specialhänvisad arbetskraft utgörs i huvud
sak av vägarbeten, skogsvårdsarbeten samt fornminnes- och naturvårds-
1 Varav 78 milj. kr. anvisats på tilläggsstat II.
* Av anslaget skall 30 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.
Kungl. Maj.ts proposition nr ii 2 nr li) t it)
165
arbeten. I de båda sistnämnda sysselsätts i huvudsak nientalvårdsklientel
och psykiskt utvecklingsstörda och i de övriga nykterhetsvårds-, kriminal
vårds- och ungdomsvårdsklientel. Den 1 juli 1965 fanns 41 arbetsplatser
anordnade i arbetsmarknadsstyrelsens regi med en sammanlagd kapacitet
för 930 personer. Därutöver har i skogsstyrelsens regi ca 1 300 svårplacerade
sysselsatts med skogsvårdsarbeten och ca 200 med lättare utearbeten i an
slutning till mentalsjukhus.
Under budgetåret 1964/65 utfördes 755 000 dagsverken varav 287 000 vid
statskommunala och 468 000 vid statliga beredskapsarbeten. Statsverkets
kostnader uppgick till 78 795 865 kr.
Av de vid arbetsförmedlingens arbetsvårdsexpeditioner inskrivna perso
nerna var den 30 juni 1965 ca 5 000 i behov av skyddad sysselsättning, utan
att sådan under den närmaste tiden kunde beredas dem. Ett ökat behov av
skyddade arbetsformer för ungdomsvårds-, kriminalvårds- och mentalvårds-
klientel samt psykiskt utvecklingsstörda föreligger också. En fortsatt ök
ning av såväl statskommunala som statliga beredskapsarbeten är nödvän
dig. Styrelsen uppskattar medelsbehovet för beredskapsarbeten m. m. under
budgetåren 1965/66 och 1966/67 till 100 milj. kr.
2. Arkivarbeten in. m. Antalet arkivarbetare, som under budgetåret
1963/64 utgjorde i medeltal 2 194, ökade under budgetåret 1964/65 till 2 525,
varav 2 310 svenskar och 215 utlänningar. Den 30 juni 1965 uppgick total
antalet arkivarbetare till 2 701.
Sysselsättningsmöjligheter för arkivarbetare har på en del håll inte kun
nat beredas genom placering hos myndigheter och institutioner. För den
skull har i en del län anordnats s. k. arkivarbetscentraler. Ett ökat behov
av skyddad sysselsättning i form av arkivarbeten väntas bestå. Månads-
medeltalet arkivarbetare för budgetåret 1965/66 uppskattas till 2 850.
Musikerhjälp har under senare år tagits i anspråk i obetydlig utsträck
ning. Under budgetåret 1964/65 sysselsattes i denna hjälpform i medeltal
39 personer under 8V2 månader och 8 personer under återstoden av budget
året. För budgetåret 1965/66 förutses situationen bli i stort sett oförändrad.
Kostnaderna för arkivarbete och musikerhjälp beräknas för budgetåret
1965/66 till 29 milj. kr. och för budgetåret 1966/67 till 35 milj. kr.
3. Näringshjälp. Enligt nu gällande bestämmelser utgår näringshjälp till
egen rörelse endast i samband med själva starten. Ett undantag gäller för
handikappade kioskägare, som ålagts av hälsovårdsnämnd att vidtaga bygg
nadsåtgärder. Styrelsen har upprepade gånger i tidigare petitaframställ-
ningar framhållit behovet och nödvändigheten av att näringshjälp i vissa
fall kan utgå även till rörelse, som startats tidigare. Det har i ett flertal fall
visat sig att handikappade som startat egen rörelse med bristfällig utrust
ning och blygsamt rörelsekapital inte har ekonomiska möjligheter att klara
kostnaderna för ersättningsanskaffning av förslitna maskiner och redskap
eller för komplettering av maskinutrustning, verktyg, inventarier etc. Om
166
ekonomiskt stöd inte kan ges, finns i åtskilliga fall ingen annan möjlighet
än att lägga ned rörelsen och att söka lösa den handikappades försörj nings-
fråga genom förtidspension eller socialhjälp. Styrelsen hemställer därför
ånyo att näringshjälp skall kunna utgå efter särskild prövning även vid
förändring eller utbyggnad av egen rörelse enligt samma normer som vid
startande av egen rörelse (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 99).
Maximibeloppet för näringshjälp höjdes den 1 juli 1963 från tidigare un
der lång tid gällande 5 000 till 10 000 kr. Arbetsmarknadsutredningen har
föreslagit att beloppet höjs till 12 000 kr. Styrelsen anser det angeläget att
beloppet sättes högre än det av utredningen föreslagna och föreslår att det
ökas till 15 000 kr.
I samband med arbetsplacering av handikappad kan bidrag utgå till denne
för vissa arbetsredskap och verktyg, som normalt inte tillhandahålls av ar
betsgivaren. Däremot kan bidrag inte utgå till arbetsgivaren för anord
ningar på arbetsplatsen. Styrelsen anser det skäligt, att staten bidrar till
arbetsgivarens kostnader för sådana fasta tekniska anordningar på arbets
platsen genom vilka arbetsuppgifterna kan anpassas till handikappet. Här
igenom skulle säkerligen betydligt flera arbetsuppgifter kunna erbjudas de
handikappade. Styrelsen föreslår därför att bidrag efter särskild prövning
av arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna utgå till hälften av kostnaderna
för särskilda för den handikappade vidtagna anordningar.
Arbetsmarknadsutredningen har föreslagit att även maximibeloppet för
bidraget till motorfordon för handikappade skall höjas till 12 000 kr. Efter
som vissa gravt rörelsehindrade måste ha större utrymme för att t. ex. få in
en rullstol och i vissa fall också behöver särskilt avpassat aggregat eller
helautomatiska funktioner, föreslår styrelsen att bidrag efter särskild pröv
ning kan medges upp till 15 000 kr.
Styrelsen räknar med att kostnaderna för näringshjälp och motorfordons-
bidrag m. m. för budgetåret 1965/66 kommer att uppgå till omkring 15 milj.
kr. För budgetåret 1966/67 räknar styrelsen med avsevärt ökade kostnader
för dessa ändamål. Antalet ansökningar om bidrag till bilar, som budget
året 1964/65 uppgick till ca 1 100 beräknas uppgå till inemot 1 700 under
budgetåret 1966/67. Med hänsyn härtill och till styrelsens förslag om ut
vidgning av näringshjälpen beräknar styrelsen medelsbehovet under budget
året 1966/67 till ca 25 milj. kr.
Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 135 milj. kr. Vid ingången
av budgetåret förelåg en reservation av 42 367 000 kr., av vilket belopp ca
25 milj. kr. erfordras för att täcka statsbidragsskulder m. in. Medelstill
gången för finansiering av nya under budgetåret 1965/66 uppkommande ut
gifter uppgår sålunda till avrundat 152 milj. kr. Medelsbehovet under sam
ma budgetår beräknas till 144 milj. kr. Styrelsen uppskattar det samman
lagda medelsbehovet för budgetåret 1966/67 till 158 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
Kungl. Mcij:ts proposition nr 52 dr 1966
167
Yttranden
Yttranden över anslagsframställningen i vad den avser beredskapsarbeten
har inhämtats av kriminalvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och socialsty
relsen,
Kriininahmrdsstyrelsen anför hl. a.
Under år 1964 var fyra särskilda beredskapsarbetsplatser för kriminal-
vårdsklientel anordnade. Varje arbetsplats kunde sysselsätta 24 personer.
Sammanlagt mottogs 391 personer medan 341 personer avgick. Av dem som
avgick från arbetena placerades 56 i arbete på öppna marknaden och 12 i
omskolning. 58 slutade på egen begäran. Övriga slutade på grund av sjuk
dom, annan orsak, avstängdes på grund av onykterhet eller avvek utan
anmälan.
Erfarenheterna från arbetsplatserna visar att anordnade arbeten inte i
allo är lämpliga för kriminalvårdens klientel. I största möjliga utsträckning
borde klientelet hellre beredas skyddad industriell sysselsättning. Det är
dock angeläget att beredskapsarbeten står till buds för sådant klientel som
har särskilda svårigheter att anpassa sig till arbetslivet. Behovet av dylika
arbeten torde komma att öka. Det är önskvärt att lättare arbeten väljs lik
som att arbetsplatserna blir mindre.
Medicinalstyrelsen yttrar.
I beredskapsarbetena deltar i växlande omfattning patienter från mental
sjukhus och vårdanstalter för psykiskt efterblivna.
Klientelet är mycket varierande och omfattar defektläkta schizofrenier,
långdragna psykiska insufficienser, karaktärsanomalier med anpassnings
svårigheter och defekttillstånd efter tidiga hjärnskador. Arbetet utgör här ett
led i rehabiliteringen och är av betydelse för bedömningen av arbetspresta
tion och uthållighet innan patienten skrivs ut till arbetsträningsverkstad i
arbetsvärdens regi, till tidigare arbete eller annan placering i öppna mark
naden, till utbildning eller till omskolning. Det är sålunda fråga om en ar-
betsprövning inom sjukhusens och vårdanstalternas ram som är av mycket
stort värde och förtjänar att utökas.
Socialstyrelsen utnyttjar beredskapsarbetena för alkoholmissbrukare och
ungdomsvårdsskoleelever. Vid utslussningen till den fria arbetsmarknaden
av detta klientel är beredskapsarbetena till ovärderlig nytta.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ca 800 platser reserverade för alkoholmiss
brukare. Platserna utnyttjas helt. Flertalet arbetstagare hänvisas till be
redskapsarbetena genom nykterhetsnämnderna. Uppskattningsvis 10—15 °/o
av arbetstagarna är placerade från vårdanstalter.
Även om arbetsplatserna redan är av mycket stor betydelse för nykter-
hetsvården, måste man konstatera att de inte är tillräckliga för att täcka
behovet av arbetsvärd för nykterhetsvårdsklientelet. Erfarenheterna har vi
sat, att en ytterligare differentiering av arbetsmöjligheterna behövs. De nu
168
varande arbetsplatserna ger uteslutande sysselsättning i väg- eller skogs
arbete. Dessa arbeten som förutsätter en god fysik är ofta för krävande för
det äldre nykterhetsvårdsklientelet. Någon form av inomhusarbete är alltså
ett önskemål från socialstyrelsens sida.
Verksamheten för ungdomsvårdsskoleklientelet har bedrivits sedan år
1960 och omfattar f. n. tre arbetsplatser med sammanlagt 30 platser, varav
10 reserverats för psykiskt instabila och alkoholiserade elever. Under de fem
senaste åren har sammanlagt 358 ungdomsvårdsskoleelever placerats i be
redskapsarbete, varav 106 under år 1964.
Omkring hälften av eleverna lämnade under 1964 arbetsplatserna för ar
bete i öppna marknaden eller placering på omskolningskurs. Resultatet av
verksamheten bedöms av skolorna som gott. Från ungdomsvårdsskolornas
sida har framförts önskemål framför allt om bättre ordnade fritidsmöjlig-
heter för eleverna samt ökade personalresurser för tillsyn av eleverna och
för kurativa åtgärder. Socialstyrelsen föreslår att ytterligare två arbets
platser anordnas för ungdomsvårdsskoleelever. Det saknas nämligen f. n.
placeringsmöjligheter i denna form dels för flickor och dels för debilkliente
let bland pojkarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
C 11. Förläggningsbyggnader m. m.
Anslag
1965/66 ................................................................................... 23 000 000
1966/67 (förslag) ............................................................. 26 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 29,5 (+6,5)
milj. kr.
Arbetsmark-
Anvisat nadsstyrelsens
1965/66 beräkning för
1966/67
1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m..................... 6
700 000 -f 3 800 000
2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnader................. 5
000 000 + 1 000 000
3. Underhålls- och driftkostnader.................................................. 18
300 000
-f 700 000
Summa
30 000 000
+
5 500 000
Särskilda uppbördsmedel
1. Ersättningar för upplåtna förläggningsplatser................................. 5 000 000
—
2. Inkomster vid försäljning m. m. av förläggningsbyggnader...........
2 000 000 —1 000 000
Summa
7 000 000 —1000 000
Nettoutgift kr.
23 000 000 -f 6 500 000
Motiv
1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m. För budgetåret 1966/67
räknar styrelsen med att alltjämt och i ökad omfattning tillhandahålla för
läggningar för uthyrning till kommuner och företag vid överflyttning av
arbetskraft. För detta ändamål bör anskaffas ytterligare 750 platser till en
kostnad av 9,5 milj. kr. För nyanskaffning och uppsättning av ett 10-tal
familjebostäder för zigenare beräknas 1 milj. kr.
2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnuder. För budgetåret
1966/67 måste byggnader med 200 platser anskaffas såsom ersättning för
äldre oreparabla byggnader. Dessutom bör resterande 200 platser i dubbel
rum på arbetsplatserna ersättas med enkelrum. Kostnaderna härför beräk
nas till 5 milj. kr. För återanskaffning av försålda byggnader beräknas
1 milj. kr.
3. Underhålls- och driftkostnader. Vid beredskapsarbetsplatserna behövs
förläggningsplatser för ca 3 000 personer. För underhålls- och driftkostna
der på arbetsplatserna, inkl. uppsättnings- och flyttningskostnader, beräk
nar styrelsen 12 milj. kr. För flyttning och uppsättning av byggnader för
omskolningsförläggningar samt för underhålls- och driftkostnader vid dessa
förläggningar med ca 1 600 platser beräknas 5,5 milj. kr. De av styrelsen
drivna förläggningarna för överflyttad arbetskraft i Malmö-, Lund- och Göte
borgsområdet omfattar 500 platser. Underhålls- och driftkostnaderna för
dessa beräknar styrelsen till 1,5 milj. kr.
Kungl. Maj ds proposition nr 52 år 1966
169
C12. Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
1964/65 ................
1965/66 ................
1966/67 (förslag)
Anslag
Nettoutgift
2 000 000
1 110 963
1 000
1 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs
l 000 kr.
1. Kostnader för förrådens drift..........................
2. Anskaffning av maskiner och reservdelar. .
3. Anskaffning av redskap och arbetsmateriel
upp med
Anvisat
1965/66
3 000 000
3 800 000
200 000
7 000 000
oförändrat
Arbetsmark
nadsstyrelsens
beräkning för
1966/67
-f 200 000
+ 100 000
+ 100 000
+ 400 000
Motiv
Vid utgången av budgetåret 1964/65 fanns på anslaget en reservation av
11 583 685 kr.
1. Uppräkningen beror på löne- och prishöjningar.
2. För utbyte av förslitna eller tekniskt föråldrade maskiner beräknas
3,2 milj. kr. och för reservdelar 0,7 milj. kr.
Styrelsen beräknar inkomsterna på anslaget till 7,0 milj. kr. och utgifterna
till 7,4 milj. kr. Vid utgången av budgetåret 1966/67 beräknas en reservation
av ca 11,2 milj. kr. kvarstå på anslaget.
I detta sammanhang torde få erinras om att arbetsmarknadsstyrelsen för
de senaste nio budgetåren jämlikt riksdagens medgivande bemyndigats att
under vissa förutsättningar avskriva inom arbetsmarknadsverket uppkom-
6*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52
170
mande fordringar till ett belopp ej överstigande 500 kr. Styrelsen har anmält
att styrelsen i enlighet härmed under budgetåret 1964/65 fattat beslut om
avskrivning av fordringar till ett sammanlagt belopp av 161 543 kr. 51 öre.
Avskrivningarna avser nästan helt fordringar på flyktingar, deltagare i
fortbildnings- och omskolningskurser samt arbetstagare, som erhållit start
hjälp och familjebidrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
C 13. Omskolning in. in.
Anslag
Nettoutgift
1964/65 ............................................... 135 000 000
135 109 699
1965/66 ............................................... 142 000 000
1966/67 (förslag) ......................... 180 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen hemställer
1. att ytterligare 150 extra ordinarie tjänster inrättas för lärare vid om
skolningskurserna,
2. att av anslaget får disponeras dels högst 3 milj. kr. för undervisning
i svenska och svensk samhällskunskap bland i Sverige mera varaktigt bo
ende utlänningar samt inresande studie- och praktikantgrupper, dels ock
högst 300 000 kr. för informationsverksamhet bland nämnda befolknings
grupper,
3. att maximibeloppet för utbildningsbidragen höjs, samt
4. att anslaget förs upp med 196 ( + 54) milj. kr.
Motiv
1. För budgetåret 1965/66 får finnas inrättade högst 300 extra ordinarie
lärartjänster för omskolningskurserna, varav ca 250 för lärare i yrkesäm
nen och ca 50 för lärare i läroämnen. En avsevärd ökning av antalet extra
ordinarie tjänster erfordras under de närmaste åren. För budgetåret 1966/67
föreslår skolöverstyrelsen en ökning med sammanlagt 150 extra ordinarie
lärartjänster, varav 100 i högst lönegrad Ae 17 för lärare i yrkesämnen och
50 i högst lönegrad Ae 25 för lärare i läroämnen.
2. Genom beslut den 13 augusti 1965 har Kungl. Maj :t för budgetåret
1965/66 anvisat 3 milj. kr. för anordnande av undervisning i svenska språket
för i Sverige mera varaktigt boende utlänningar. Även för budgetåret 1966/
67 beräknas behov föreligga av här avsedd undervisning. Medelsbehovet be
räknas till 3 milj. kr.
3. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår på nytt att utbildningsbidragen höjs
(jfr senast prop. 1965:1 bil. 13 s. 109). Utbildningsbidraget har i väsentliga
delar varit oförändrat sedan 1959. De höjningar som då gjordes grundade
sig på ett konsumentprisindextal av 152. Detta tal hade i juni 1965 stigit till
188, en ökning med 24 %. Även den allmänna standardstegringen är ett skäl
för en höjning. Personer under utbildning uppbär i viss omfattning ersätt-
171
■lingar frän arbetslöshets- eller försäkringskassor i stället för utbildnings
bidrag. Dessa ersättningar är i många fall förmånligare än utbildningsbi
drag. Det kan vidare framhållas afl det familjetillägg, som ingår i utbild
ningsbidraget, ansetts ligga långt under normal socialhjälpsstandard. Sty
relsens förslag innebär att grundbidraget höjs från 410 till 500 kr. för månad,
faniiljetillägget till make från 55 till 110 kr. för månad vid utbildning i hem
orten och från 200 till 240 kr. för månad vid utbildning utom hemorten samt
familjetillägget för barn från 45 till 100 kr. för månad eller, när särskilda
skäl föreligger, från 130 till 150 kr. för månad. De ortsgraderade hyresbidra
gen bör slutligen höjas med 25 kr. till högst 125, 150 resp. 175 kr. för månad.
De föreslagna höjningarna av utbildningsbidraget beräknas kosta 10 milj.
kr.
På grund av beslut vid 1964 års riksdag reduceras grundbidraget till gift
kvinna med hänsyn till makes inkomst så att endast halva bidraget utgår.
Enligt styrelsens erfarenhet avstår många gifta kvinnor från utbildning på
grund av den ringa ekonomiska kompensationen under utbildningstiden.
Styrelsen föreslår i likhet med arbetsmarknadsutredningen att grundbidra
get som regel får utgå utan reduktion.
4. Under budgetåret 1964/65 deltog omkring 40 000 personer i omskol-
ningsverksamheten, varav 20 821 personer i skolöverstyrelsens 1 231 kur
ser. Medelsförbrukningen om 135,1 milj. kr. fördelas med 77 milj. kr. på
arbetsmarknadsstyrelsen och 58,1 milj. kr. på skolöverstyrelsen. För budget
året 1965/66 beräknas en utbildningsvolym av 45 000 personer, varav ca
20 000 vid skolöverstyrelsens kurser.
Under senare år har behovet av omskolning, fortbildning etc. fortsatt att
öka. De beräkningar, som gjorts rörande utbildningsvolymen i de senaste
petitaframställningarna har sålunda varit i underkant. Den fortgående struk
turomvandlingen och rationaliseringen inom näringslivet har medfört större
fortsatta behov av omskolning än som kunde förutses. Arbetsmarknadssty
relsens intensifierade verksamhet att bl. a. via vuxenutbildning stimulera
kvinnorna att söka sig ut på arbetsmarknaden har verkat i samma riktning
liksom de handikappades ökade behov av utbildning.
I avvaktan på prövningen av arbetsmarknadsutredningens förslag har 1965
års riksdag anvisat 500 000 kr. för försöksvis bedriven yrkesutbildning även
av inte arbetslösa för att öka tillgången på utbildad arbetskraft inom om
råden, där påtaglig brist föreligger. Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöver
styrelsen hemställer att denna medelsram vidgas väsentligt och erinrar om
att arbetsmarknadsutredningen har funnit att en mera väsentligt vidgad ram
är erforderlig, för att det skall bli möjligt att tillgodose behovet av yrkes-
kunnig arbetskraft inom trånga sektorer på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare den 16 mars 1965 gjort framställning
om åtgärder för att påskynda en nödvändig utökning av fortbildningen
(uppskolningen) av i företagen redan anställda.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 106ti
172
Ett bifall till dessa förslag kommer att snabbare öka den arbetsmarknads-
mässigt betingade utbildningen med tyngdpunkten förlagd till företagsutbild-
ning.Enligt arbetsmarknadsstyrelsens bedömning skulle en sådan verksam
het för budgetåret 1966/67 komma att omfatta inemot 60 000 personer, varav
ca 27 000 vid kurser i skolöverstyrelsens regi. Vid en utbildningsverksamhet
av denna omfattning beräknas medelsbehovet för utbildningsbidrag vid
oförändrade grunder till 90 milj. kr.
Antalet kurser i skolöverstyrelsens regi beräknas till ca 1 500. Kostnaderna
för denna kursverksamhet beräknas till i runt tal 93 milj. kr., varav 45 milj.
kr. för ersättningar till lärare, 20 milj. kr. för undervisningsmaterial, 13,9
milj. kr. för förbrukningsmaterial m. m., 19,5 milj. kr. för lokalkostnader
m. m. och 2 milj. kr. för lärarutbildning. Produktionsinkomsterna beräknas
till 7 milj. kr.
De totala kostnaderna under budgetåret 1966/67 beräknas alltså till 196
milj. kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
C 15. Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade
Anslag
Nettoutgift
1964/65 .................................................... 10 000 000
6 501 247
1965/66 .................................................... 11 000 000
1966/67 (förslag) .................................. 3 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag änd
ras, dels ock att anslaget förs upp med 25 ( + 14) milj. kr.
Motiv
Stora olikheter föreligger mellan skilda delar av landet i fråga om pro
duktionskostnader för byggnader. Styrelsen anser att huvudman inom om
råde med höga byggnadskostnader bör kunna få ett häremot svarande högre
bidrag. Därigenom skulle en värdefull stimulans ernås framför allt beträf
fande de fyra nordligaste länen som f. n. har de minsta resurserna i för
hållande till platsbehovet. Det nu utgående bidraget om 390 kr. per m2 torde
genomsnittligt motsvara omkring hälften av produktionskostnaderna. Sty
relsen föreslår att bidrag må, då särskilda skäl föreligger, utgå med högst
500 kr. per m2 nettogolvyta motsvarande ca två tredjedelar av produktions
kostnaderna. Genom höjningen skulle bidragskostnaderna öka med uppskatt
ningsvis 1,5 milj. kr.
Vid utgången av budgetåret 1964/65 förelåg en reservation på anslaget
av 16 093 082 kr., varav 14 978 927 kr. motsvarar beviljade men inte utbe
talade bidrag. För innevarande budgetår anvisat anslag av 11 milj. kr. jämte
odisponerat belopp av 1,1 milj. kr. beräknas inte räcka till. Styrelsen räknar
med att bidrag till ett belopp av ca 16 650 000 kr. behöver beviljas och avser
att göra liärav betingad framställning om anvisande av medel å tilläggs-
stat för innevarande budgetår.
173
Vid utgången av år 1904 disponerades sammanlagt 5 750 platser för ar-
betsträning och skyddad sysselsättning. Under åren 1965 och 1960 väntas
ett nytillskott om ca 1 550 resp. 2 150 platser. Vid utgången av år 1966 skulle
alltså omkring 9 450 platser finnas disponibla. Detta motiverar endast om
kring hälften av det av styrelsen uppskattade totala platsbehovet. Den vän
tade ökningen av platsbeståndet och den föreslagna höjningen av bidragsbe
loppet i vissa fall medför ett ökat medelsbehov för budgetåret 1966/67, vilket
styrelsen beräknar till 25 milj. kr.
Kvnyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966
C 16. Bidrag till driften av verkstäder för handikappade
Anslag
Nettoutgifl
1964/65 .................................................... 13 000 000
10 782 399
1965/66 .................................................... 14 000 000
1966/67 (förslag) ............................. 18 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag änd
ras, dels ock att anslaget förs upp med 24 ( + 10) milj. kr.
Motiv
Under 1964 bereddes 2 714 personer arbetsträning och 5 232 skyddad sys-
»elsättning. Vid 1964 års slut uppgick det totala antalet platser för arbets
träning och skyddad sysselsättning till 5 750. Under kalenderåret 1965 be
räknas tillkomma ytterligare ca 1 550 platser, och under kalenderåret 1966
ca 2 150. Sammanlagda antalet vid 1966 års slut skulle då utgöra ca 9 450
varav 1 700 på träningsverkstäder och 7 750 på verkstäder för skyddad sys
selsättning. Styrelsen beräknar medelsbehovet för budgetåret 1966/67 för
driftbidrag enligt nu gällande bestämmelser till 22,7 inilj. kr.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser liksom arbetsmarknadsutredningen att
klientersättning under arbetsträning helt bör utgå av statsmedel. Ytterligare
kostnader härför beräknas uppgå till 3,4 milj. kr.
Styrelsen föreslår ånyo att möjlighet ges att i speciella fall lämna bidrag
för arbetsträning under längre tid än 6 månader och beräknar härigenom
uppkommande kostnadsökning till 50 000 kr. (jfr prop. 1965:1 bil. 13 s. 121).
Styrelsen har i maj 1965 utfärdat råd och anvisningar för arbetsträning
enligt vilka denna kommer att bedrivas i mera planmässiga former än hit
tills med metodisk upplåning av den handikappades fysiska och psykiska
arbetskapacitet och samtidigt ge ett visst yrkeskunnande utan att eftersätta
träningsmomentet. Dessa riktlinjer kommer att medföra en väsentlig kvali
tativ förbättring av träningsinstitutionernas verksamhet. Den förutsätter
emellertid ökade personalinsatser av bl. a. läkare, psykologer, kuratorer,
sjukgymnaster, arbetsledare och arbetsvårdstjänstemän. Den kvalitativa för
bättringen av arbetsträningen kommer att medföra höjda kostnader. Sty
relsen hemställer därför att nu gällande maximering av bidraget till 2 000
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
kr. per plats slopas. Kostnaderna för bidrag till träningsverkstäder kommer
härigenom att öka med 850 000 kr.
För de verkstäder för skyddad sysselsättning som är belägna på orter med
svag arbetsmarknad och/eller som har särskilt höga driftkostnader föreslår
styrelsen att bidraget till andra driftkostnader än lokalkostnader må kunna
utgå med 75 °/o av underskottet, dock högst med 3 000 kr. per plats och år.
Kostnadsökningen beräknas till 600 000 kr.
Styrelsen upprepar förslaget att bidrag till verkstäder med halvskyddad
verksamhet skall höjas från 2 till 3 kr. för varje fullgjord arbetstimme (jfr
prop. 1965:1 bil. 13 s. 121). Merkostnaderna beräknas till 450 000 kr.
Ett genomförande av ovan angivna metodik för arbetsträning förutsätter
även fortbildning av personalen. Utbyggnaden av de skyddade institutioner
na medför relativt kraftiga nytillskott av arbetsledare, som behöver utbild
ning för de speciella uppgifter som väntar dem i denna verksamhet. Styrel
sen har i samråd med kommunförbunden anordnat centrala kurser, varvid
styrelsen svarat för kurskostnaderna medan resp. huvudman fått bekosta
deltagarnas resor, traktamenten och löner under kurstiden. Antalet kurser
måste ökas. Styrelsen beräknar för detta ändamål 220 000 kr. under bud
getåret 1966/67.
Styrelsen beräknar det totala medelsbehovet under anslaget till 29 milj.
kr. Med hänsyn till att verkstäderna tillkommer successivt, vilket minskar
bidragsbehovet, bör beloppet nedsättas med uppskattningsvis 5 milj. kr. Det
totala bidragsbehovet skulle alltså bli 24 milj. kr.
Departementschefen
Arbetsmarknadsutredningen har gjort en samlad översyn av arbetsmark
nadspolitiken och lagt fram förslag till riktlinjer för denna politik under
den tid som f. n. kan överblickas. Förslagen innebär i stort sett en fort
satt utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med bibehållen principiell mål
sättning och förbättrad samordning mellan olika verksamhetsformer.
Innan jag går närmare in på frågan om riktlinjer för arbetsmarknads
politiken vill jag erinra om några huvuddrag i den arbetsmarknadspolitiska
utvecklingen, de samhälleliga arbetsmarknadsorganens tillkomst och vårt
lands internationella förpliktelser på det arbetsmarknadspolitiska området.
Återblick
Svensk arbetsmarknadspolitik är en jämförelsevis ung företeelse. Ännu
vid 1900-talets ingång inskränkte sig samhällets insatser på detta område
i huvudsak till kommunala åtgärder i form av fattigvård för att lindra den
sociala nöd som följde i arbetslöshetens spår. Omkring sekelskiftet införde
några större städer offentlig arbetsförmedling. Ett framträdande motiv för
175
denna åtgärd var att .minska utgifterna för fattigvård till arbetslösa. Sam
tidigt innebar den emellertid eu för den fortsatta utvecklingen betydelsefull
nyorientering i fråga om samhällsåtgärdernas form.
11)06 års riksdag fattade beslut om statsbidrag till arbetsförmedlingarna.
Det var ett första erkännande av statsmakternas ansvar för förhållandena
på arbetsmarknaden. Ännu ett steg i denna riktning togs är 1914, då statens
arbetslöshetskommission (AK) inrättades som utredande och rådgivande
organ i arbetslöshetsfrågor. Efter hand utvecklades AK till statlig central
myndighet för arbetslöshetshjälp. Länsstyrelserna upprättade länshjälp-
kommittéer och i kommunerna bildades arbetslöshetskommittéer. AK ut
färdade råd och anvisningar till dessa kommittéer. På AK:s initiativ åtog
sig staten att bidra till kostnaderna för kommunala kontantunderstöd till
arbetslösa. Som villkor för understöd skulle gälla att de arbetslösa sökte
arbete genom arbetsförmedlingen.
Er. o. m. år 1916 drev AK nödhjälps- och reservarbeten för arbetslösa.
På dessa arbeten ställdes kravet att de inte fick ha sådan aktualitet att de
kunde anses konkurrera med den öppna arbetsmarknadens arbeten. Lö
nerna skulle vara lägre än de som var vanliga på orten för att inte hämma
arbetskraftens återströmning till den allmänna arbetsmarknaden.
Huvudlinjen i arbetsmarknadspolitiken fram till de första åren av 1930-
talet innebar att ingripandena begränsade sig till socialpolitiskt motiverade
stödåtgärder under depressionstider, medan man avhöll sig från åtgärder
för att stimulera ökad sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Egent
lig konjunkturpolitik förekom praktiskt taget endast i penningpolitikens
form. En vändpunkt kom med 1933 års krisuppgörelse, som utgör en mil
stolpe i arbetsmarknadspolitikens utveckling. Krisuppgörelsen betecknade
ett genombrott för den moderna konjunkturpolitik som inte betjänar sig av
enbart penningpolitiska metoder för att motverka konjunkturväxlingarna
utan tar i anspråk även finanspolitik och sysselsättningspolitik i detta syfte.
Genom krisuppgörelsen inleddes en avveckling av nödhjälpsarbetena. I
stället igångsattes omfattande offentliga arbeten, som finansierades med
lånemedel. Statsbudgeten underbalanserades. Syftet var inte bara att bereda
sysselsättning åt de arbetslösa utan även att allmänt stimulera den ekono
miska verksamheten, öka köpkraften i samhället och vända den rådande
depressionen till ett ekonomiskt uppsving. Hela den ekonomiska politiken
inriktades på att främja en sådan utveckling. Större delen av de medel
som anslogs för arbetslöshetsbekämpande åtgärder gick till allmänna ar
beten i öppna marknaden. Vid dessa tillämpades kollektivavtalens löner.
Nödhjälps- och reservarbetena ersattes till största delen med beredskaps
arbeten. Till skillnad från tidigare skulle dessa arbeten utgöras av aktuella
och angelägna projekt. Även vid beredskapsarbetena utgick avtalsenliga
löner. Arbetsförmedlingen förblev tills vidare en kommunal angelägenhet
men ansvaret för verksamheten lades på landstingen.
Kuiujl. Maj:ts proposition nr
,r>2
är
W(Ui
176
När andra världskriget bröt ut blev det en central uppgift att utnyttja
tillgängliga arbetskraftsresurser så effektivt som möjligt för att tillgo
dose folkförsörjningen och värna vårt lands oberoende. Den omställning
av produktionen som förhållandena krävde kunde inte ske utan motsva
rande anpassning hos arbetskraften. För att möjliggöra denna anpassning
förstatligades arbetsförmedlingen provisoriskt och ställdes under central
ledning av statens arbetsmarknadskommission som avlöste AK. Till den
nya kommissionen överflyttades också olika arbetsmarknadspolitiska upp
gifter från andra statliga organ.
Utvecklingen mellan de båda världskrigen hade präglats av allt starkare
engagemang från statens sida i sysselsättningsfrågorna. Arbetslöshetshjäl-
pen hade efterträtts av en aktiv och differentierad sysselsättningsskapande
politik. Alltjämt var dock ledningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgär
derna till stor del anförtrodd åt kommunerna. Under andra världskriget
övertog den centrala statliga arbetsmarknadsmyndigheten till väsentlig del
ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Vid krigets slut var en återgång till
förkrigsförhållandena otänkbar. Arbetsmarknadskommissionen ombildades
är 1948 till arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen förstatligades
definitivt.
Ett av huvudmålen för statsmakternas politik under efterkrigstiden blev
att upprätthålla full sysselsättning. Kravet på full sysselsättning har rönt
allmän uppslutning och det har i hög grad blivit bestämmande för utform
ningen av vårt lands ekonomiska politik. I väsentliga avseenden har syftet
att upprätthålla full sysselsättning nåtts. Antalet arbetslösa har pressats
ned mer än vad man tidigare trodde vara möjligt. Säsongväxlingarna har
lått minskad betydelse, övergången från mindre till mer produktiva arbets
områden har gått i snabb takt, undersysselsatta har i stor utsträckning fått
möjlighet att arbeta full tid, de handikappade har fått större möjligheter
att försörja sig genom eget arbete.
Samtidigt som de mål som vid krigsslutet uppställdes för den fulla sys
selsättningens politik till stor del har nåtts har de arbetsmarknadspolitiska
ambitionerna vuxit och kraven på differentierade åtgärder ökat. Till för
skjutningen av perspektivet på sysselsättningsfrågan och därmed på ar
betsmarknadspolitikens utformning har flera olika förhållanden bidragit.
Den snabba takten i samhällsomdaningen har skärpt kraven på omställ-
ningsberedskap hos både individen och samhället. Minskande efterfrågan
på arbetskraft inom jord- och skogsbruk, industrins samtidiga expansion
och servicenäringarnas ökande betydelse har medfört stegrad omflyttning
av arbetskraft både mellan olika näringsgrenar och mellan landsbygd och
tätorter.
Påtagliga skillnader i sysselsättningsgraden bär förelegat mellan olika
delar av landet. Medan en tendens till överefterfrågan på arbetskraft har
rått i södra och mellersta Sverige, särskilt i storstadsregionerna, har det
Kiinyl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966
177
i de nordliga delarna av landet förelegat svårigheter att tillräckligt snabbt
kompensera sysselsättningsminskningen i de traditionellanäringarna,främst
jord- och skogsbruk, med en utbyggnad av andra näringar som kan bereda
tillräcklig och differentierad sysselsättning. En av förutsättningarna för
att komma till rätta med dessa problem är en aktiv lokaliseringspolitik.
Betydande insatser har gjorts på detta område under 1950-talet på grundval
av ett lokaliseringspolitiskt program som antogs av statsmakterna år 1952.
Den lokaliseringspolitiska verksamhet som igångsattes den 1 juli 1965 in
nebär att dessa insatser intensifieras. Lokaliseringspolitiken måste emeller
tid liksom hittills kombineras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sys-
selsättningsskapande och rörlighetsfrämjande.
Det låga arbetslöshetstalet för landet i dess helhet döljer stora skillnader
inte endast mellan olika delar av landet utan också mellan olika nä
ringsgrenar. Inom byggnadsverksamheten förekommer alltjämt säsong
svängningar, som leder till att byggnadsarbetarna har avsevärt högre arbets
löshetstal än flertalet andra yrkesgrupper. Årsmedeltalet för arbetslös
heten bland byggnadsarbetarna sjönk under 4 % första gången år 1964
medan motsvarande arbetslöshetstal för industriarbetarna under hela den
gångna delen av 1960-talet har legat under 1 %. Inom en del yrkesområden
— särskilt inom vissa delar av jordbruket — finns en markant undersyssel-
sättning samtidigt som det på grund av arbetskraftsbrist förekommer out
nyttjad produktionskapacitet inom andra områden.
De betydande skillnader i sysselsättningsnivå som har rått mellan olika
näringsgrenar och mellan olika delar av landet har lett inte bara till skärpta
krav på att den återstående arbetslösheten och undersysselsättningen skall
undanröjas. I en tid, då stora delar av det expansiva näringslivet har haft
svårt att få arbetskraft och tendenser till överkonjunktur har framträtt i
den svenska ekonomin, har det framstått som eu minst lika viktig uppgift
för arbetsmarknadspolitiken att genom rörlighetsfrämjande åtgärder och
effektiv arbetsförmedling lämna aktiv medverkan till att häva arbetskrafts
bristen och underlätta omställningen inom näringslivet. Arbetsmarknads-
organens insatser i samband med invandringen av utländsk arbetskraft är
ett annat uttryck för förskjutningen i arbetsmarknadspolitiken.
Från att ursprungligen ha syftat till att lindra arbetslöshetens följder
och sedermera till att aktivt bekämpa arbetslöshet har arbetsmarknads
politiken sålunda kommit att få en allmänt balansskapande funktion på
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har behållit sin socialpolitiska
förankring men har successivt fått allt större betydelse som ett led i den
allmänna ekonomiska politiken.
Det är naturligt att denna vidgade målsättning för arbetsmarknadspoli
tiken har följts av stegrade ambitioner i fråga om att bistå arbetslösa. Det
är emellertid inte i första hand samhällets behov av att tillgodogöra sig all
Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 ur li)66
178
tillgänglig arbetskraft som har spelat en roll härvidlag. En väsentligt änd
rad syn på samhällets skyldighet att garantera den enskildes rätt till
arbete i ett fritt valt yrke och till trygghet genom utbildning har vuxit fram,
till stor del genom det intensiva reformarbete på utbildningsområdet som
har präglat efterkrigstidens samhälle. Målsättningen när det gäller åtgär
der för arbetslösa begränsas inte längre till att garantera den enskildes för
sörjning under arbetslöshetsperioder. Den har utvidgats till att genom ut
bildning och på annat sätt ge honom säkrare ställning på arbetsmarknaden
och därmed begränsa riskerna för att han blir arbetslös i framtiden.
Arbetsmarknadspolitikens dynamiska utveckling under efterkrigstiden
återspeglas i förändringarna i statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. År 1948 uppgick utgifterna till 51 milj. kr. År 1965 hade de stigit
till inemot en miljard kr.
Utgiftsökningarna har huvudsakligen inträffat efter år 1957. För att
motverka den konjunkturavmattning som inträdde detta år igångsattes be
redskapsarbeten för arbetslösa i stor omfattning. Nya medel för att under
lätta arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet infördes. Åt
gärderna i samband med konjunkturavmattningen ledde till att arbets
marknadsstyrelsens nettoutgifter ökade med sammanlagt 415 milj. kr. från
år 1957 till år 1960. Den följande återhämtningen inom det ekonomiska livet
ledde till att utgifterna åter minskade under år 1961.
Den relativt omfattande arbetslösheten i Norrland, ansträngningarna att
ge sysselsättning åt handikappade och underlätta deras inplacering i arbets
livet samt upprustningen av arbetsförmedlingsapparaten har emellertid
därefter lett till en fortgående stegring av utgifterna. För åren 1963 och 1964
uppgick utgiftsökningen till sammanlagt 410 milj. kr.
Åtgärderna i syfte att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet hade
ringa omfattning under 1940-talet och början av 1950-talet. Även yrkesut-
bildningsverksamheten soin arbetsmarknadspolitisk medel var under perio
den obetydlig. De utbildningskurser som bedrevs avsåg i huvudsak par
tiellt arbetsföra. Från år 1957 har utbildningsverksamheten utvidgats succes
sivt och blivit ett allt mer karakteristiskt inslag i arbetsmarknadspolitiken.
Antalet omskolningskurser har ökat i snabb takt. Även det ordinarie yr-
kesutbildningsväsendet och företagen anlitas numera för omskolnings-
verksamheten. Familjebidrag infördes vintern 1957—58 för arbetstagare
som vid tillträde av nytt arbete måste ha hushåll på två orter under en
övergångstid. Genom nya bestämmelser om resebidrag har .möjlighet ska
pats att lämna direkta bidrag för att täcka kostnaderna för resa och för
flyttning av familj och bohag. År 1959 motsvarade utgifterna för de rör-
lighetsfrämjande åtgärderna inklusive omskolningskurser 8 % av de totala
utgifterna för arbetsmarknadspolitiken. År 1965 hade deras andel av total
utgifterna ökat till 18 %.
De handikappades ställning har ägnats allt större uppmärksamhet. Åt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
179
{färderna för att öka deras sysselsättningsmöjligheter och underlätta deras
inplacering i arbetslivet har successivt vidgats. Den stora expansionen har
skett efter år 1959. Mellan åren 1959 och 19(15 ökade utgifterna för dessa
ändamål från 15 milj. kr. till 148 milj. kr. Av sistnämnda belopp avsåg
sammanlagt 86 milj. kr. särskilt ordnade beredskapsarbeten för handikap
pade. Medan arbetsmarknadsverkets totala utgifter inte fullt fördubblades
mellan åren 1959 och 1965 blev utgifterna till åtgärder för handikappade
tiodubblade under samma tid.
Den utveckling som arbetsmarknadspolitiken har genomgått under efter
krigstiden och särskilt under de senaste tio åren har ställt stora krav på
administrationen. Det har varit av den största betydelse för denna utveck
ling att samhället har haft till sitt förfogande ett modernt uppbyggt och väl
förgrenat arbetsmarknadsverk med initiativkraft och handlingsförmåga,
med förutsättningar att snabbt och smidigt anpassa arbetsmarknadspoli
tikens praktiska utformning på fältet till lägets ständigt skiftande ford
ringar samt med tillgång till personal som har varit väl skickad att fullgöra
de krävande uppgifterna. Jag vill gärna i detta sammanhang ge uttryck
åt min uppskattning av det skickliga och effektiva sätt varpå arbetsmark
nadsverket har fullgjort de svårlösta uppgifter som statsmakterna har an
förtrott verket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1906
Internationella förpliktelser
Det finns skäl att dröja vid ytterligare en faktor som har varit av bety
delse för utvecklingen av den svenska arbetsmarknadspolitiken, nämligen
arbetsmarknadens internationalisering. Norden har i fråga om arbetskrafts-
utbytet gjort en pionjärinsats, som i viss mån blivit vägledande för andra
länder i strävandena att tillförsäkra arbetskraften möjlighet att röra sig
fritt över gränserna. Genom slopande av passtvånget vid resa mellan Dan
mark, Finland, Norge och Sverige och genom den överenskommelse mellan
dessa länder om gemensam arbetsmarknad, som trädde i kraft sommaren
1954, tryggades arbetskraftens fria rörlighet mellan de nordiska länderna.
För att handlägga gemensamma frågor inrättades i samband härmed nor
diska arbetsmarknadsutskottet. De centrala arbetsmarknadsmyndigheterna
samarbetar för att åstadkomma direkt samverkan mellan ländernas arbets
förmedlingar. Tillgången till arbetskraft från de nordiska länderna har varit
av stor betydelse för det svenska näringslivets expansion.
Även på ett vidare internationellt plan har arbetsmarknadspolitiken kom
mit att spela en viktig roll. Samarbetet inom Internationella arbetsorgani
sationen (ILO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveck
ling (OECD) har otvivelaktigt stimulerat utvecklingen av arbetsmarknads
politiken i de olika länderna. I de internationella sammanhangen bär svensk
180
arbetsmarknadspolitik många gånger varit förebild och vunnit erkännande
och uppskattning.
Sverige har tillhört ILO sedan dess tillkomst år 1919 och har tagit många
viktiga initiativ i dess verksamhet. Åtskilliga av de konventioner som orga
nisationen antagit har Sverige biträtt. Vid ILO:s konferens år 1964 antogs
en konvention och en rekommendation angående sysselsättningspolitik.
Vid 1964 års riksdag beslöts att Sverige skulle ratificera konventionen. Riks
dagen uttalade samtidigt att rekommendationen borde beaktas då ställ
ning tas till arbetsmarknadsutredningens förslag.
Enligt konventionen skall varje medlemsstat, i syfte att stimulera den
ekonomiska tillväxten och höja levnadsstandarden samt för att tillgodose
behovet av arbetskraft och bekämpa arbetslöshet och undersysselsättning,
se som en av sina viktigaste uppgifter att utforma och fullfölja en aktiv
politik, som är ägnad att främja full, produktiv och fritt vald sysselsättning.
Rekommendationen anger vissa allmänna principer för sysselsättnings
politiken. Målen för denna bör tillkännages klart och offentligt, om möj
ligt i form av en kvantitativ målsättning för ekonomisk tillväxt och syssel
sättning. Målsättningen bör samordnas med och förverkligas inom ramen
för den allmänna ekonomiska och sociala politiken och bör utformas i sam
råd med arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadspolitiken bör baseras
På analyser av den nuvarande och framtida omfattningen och fördelningen
a\ ai betskraft, sysselsättning, arbetslöshet och undersysselsättning. Vikten
av att motåtgärder vid lämplig tidpunkt kan tillgripas mot balansrubbningar
av ekonomisk art medför att varje regering, inom ramen för sin konstitu
tion, bör utrustas med befogenheter att vidta eller modifiera sådana åtgär
der med kort varsel. Utjämning av säsongväxlingar i sysselsättningen bör
eftersträvas. Selektiva åtgärder bör vidtas i syfte att främja och stimulera
anpassning av produktion och sysselsättning till strukturomvandlingar i
näringslivet samt för att förebygga arbetslöshet på grund av sådana om
vandlingar.
ILO:s rekommendation stämmer väl överens med den rekommendation
som OECD:s råd antog den 21 maj 1964 angående arbetsmarknadspolitiken
som medel för ekonomiskt framåtskridande. I denna rekommenderas med
lemsstaterna att i en nära framtid pröva om sin arbetsmarknadspolitik
med beaktande av det utlåtande OECD:s arbetskraftskommitté avgav i an
slutning till rekommendationen. Omprövningen borde sikta till att öka
ländernas förmåga att lösa uppkommande sysselsättningsproblem. Huvud
medlen skall enligt utlåtandet vara förbättrad arbetsförmedling, ökad be
redskap för motaktioner vid sysselsättningsstörningar, utvidgad vuxenut
bildning och utbildningsreformer ägnade att möta den snabba tekniska ut
vecklingen, prognosverksamhet till ledning för utbildningsprogrammen, för
stärkning av stödåtgärderna för industrilokalisering och geografisk omflytt
ning, ökad hjälp åt missgynnade grupper att få lönsam sysselsättning samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
181
slutligen åtgärder till skydd mot inkomstbortfall. Det understryks alt åt
gärderna inte bör ses som eu socialt betingad belastning utan mera som eu
värdefull investering i anpassning. Genom att främja ömsesidig anpassning
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft liar eu aktiv arbetsmark
nadspolitik fördelen att kunna främja ökad sysselsättning och produktion
och samtidigt medverka till att hålla tillbaka kostnader och priser.
Det framhålls även att ökad förmåga hos de enskilda länderna att lösa
uppkommande sysselsättningsproblem genom aktiv arbetsmarknadspolitik
är ett gemensamt internationellt intresse, eftersom den minskar benägen
heten att tillgripa ömsesidigt skadliga protektionistiska åtgärder.
Kanyl. Maj:Is proposition nr ö2 är 1966
Tillgång och efterfrågan på arbetskraft
En arbetsmarknadspolitik som syftar till att främja full, produktiv och
fritt vald sysselsättning måste utformas så att den snabbt kan anpassas efter
förändringar inom befolkning och näringsliv. Sådana förändringar pågår
ständigt och som det synes i accelererande takt. Vid bedömning av arbets
marknadspolitikens framtida uppgifter är det angeläget att i första hand
söka få belyst vilka allmänna förutsättningar man har att utgå från i fråga
om befolkning och ekonomi. Jag vill därför peka på några karakteristiska
drag i befolkningens och näringslivets utveckling i framtiden så långt en
prognos i dag är möjlig.
Senast gjorda analyser av den framtida arbetskraftsutvecklingen redo
visas i 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) och bygger i huvudsak
på material från folkräkningarna. Dessa undersökningar ger i skilda av
seenden lägre värden än de beräkningar som har redovisats av arbetsmark-
nadsutredningen och som bygger på arbetskraftsundersökningarna. Efter
som folkräkningarna måste anses säkrare än arbetskraftsundersökningarna
kommer jag i den följande redovisningen av tillgång på arbetskraft att
stödja mig på långtidsutredningens beräkningar.
Den avgörande faktorn för utvecklingen av arbetskraftsutbudet blir ytterst
befolkningsutvecklingen i stort. Av särskilt intresse blir förändringen av an
talet personer i arbetsföra åldrar. Medelalternativet i statistiska central
byråns befolkningsprognos för tiden fram till år 1980, som legat till grund
för långtidsutredningens kalkyler, innebär att antalet personer i ålders
gruppen 15—64 år ökar med ca 160 000 från år 1965 till år 1980. Till följd
av att åldersgrupperna under 15 år och över 64 år tillväxer snabbare än be
folkningen i arbetskraftsåldrarna beräknas denna minska sin relativa andel
av totalbefolkningen (från 65 % år 1965 till beräknat 59 % år 1980).
Tillväxten av befolkningen i åldrarna 15—64 år kommer sannolikt att
förete kraftiga regionala skillnader. Statistiska centralbyrån har hösten
1965 publicerat en framskrivning av befolkningen inom kommunblocken
i riket fram till år 1980. Beräkningen bygger beträffande omflyttningen
182
på tendenserna nnder åren 1960—1963. Den kraftigaste tillväxten av befolk
ningen i arbetskraftsåldrarna kommer enligt framskrivningen att ske i
storstockholmsområdet med inemot 20 % från år 1965 till år 1980. En ök
ning, om än avsevärt mindre, blir det även i de övriga mälarlänen liksom i
södra och västra Götaland medan Östergötland, Småland, Gotland och skogs
länen i Svealand och Norrland drabbas av minskning. Givetvis ger en jämfö
relse för så stora områden en mycket utjämnad bild av den väntade utveck
lingen och lokala avvikelser från detta mönster blir vanliga. Det är ju inte
heller fråga om en prognos utan om en framskrivning, byggd på antagandet
att flyttningstendenserna utvecklar sig på samma sätt som åren 1960—1963.
Det vill synas som om flyttningsrörelserna under de två senaste åren har
ändrats i viss mån, och det är möjligt att siffrorna skulle ha blivit något
annorlunda om de i stället hade baserats på flyttningarna under den senaste
treårsperioden.
En dominerande tendens i befolkningsutvecklingen är den kraftiga urba
niseringen. Tätortstillväxten har skett mycket snabbt under de senaste år
tiondena. År 1960 bodde ca 73 % av befolkningen i tätorter (varmed avses
orter med mer än 200 invånare) mot 49 % år 1930. Enligt beräkningar för
år 1980 kommer 85 % av befolkningen att då bo i sådana orter. Urbanise
ringen är av betydande intresse från arbetsmarknadssynpunkt bl. a. därför
att det mera differentierade näringslivet i tätorterna ger de gifta kvinnorna
ökade möjligheter till förvärvsarbete.
I det föregående har jag redogjort för långtidsutredningens kalkyler be
träffande tillgång och efterfrågan på arbetskraft fram till år 1980. Jag skall
därför här begränsa mig till att beröra de problem som enligt utredningen
är förknippade med den väntade arbetskraftsutvecklingen. I fråga om de
grundläggande förutsättningarna för kalkylen konstaterar långtidsutred
ningen att inga tillgängliga data motsäger att ett årligt invandringsöverskott
fram till år 1970 av 10 000 personer är möjligt. Det är inte uteslutet att
siffran kommer att överträffas, något som enligt utredningen samman
hänger med bl. a. den inhemska konjunkturen.
Arbetskraftsprognosen innebär att antalet förvärvsarbetande fram till
år 1970 ökar med ca 110 000. Denna ökning består helt av gifta kvin
nor och bygger på ett antagande om ökad förvärvsfrekvens för dessa.
Riksgenomsnittet som i dag uppgår till ca 35 % antas år 1970 ha stigit till
inemot 45 %. Långtidsutredningen diskuterar ingående realismen i anta
gandet om en så stark ökning av förvärvsfrekvensen. Det framhålls att man
måste räkna med en gräns för ökningen av de gifta kvinnornas förvärvs
frekvens. En negativ attityd mot gifta kvinnors förvärvsarbete verkar åter
hållande på stegringen av de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens och knapp
het på dagliemsplatser o. d. hindrar en del gifta kvinnor från att förvärvs
arbeta. Det finns enligt långtidsutredningen risk för att vi redan före år
1970 i vissa områden når den gräns för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
183
de nämnda förhållandena bestämmer. Slutsatsen är att eu rörlighetsfrämjan-
de politik som inriktas speciellt på de gifta kvinnorna tår fortsatt stor vikt.
Det är enligt långtidsutredningen naturligt att uppfatta prognosen för
det samlade arbetskraftsutbudet som optimistisk. Om den skall slå in krävs
både offentliga åtgärder och ganska radikala förändringar i kvinnors och
arbetsgivares syn på »manliga» resp. »kvinnliga» arbeten.
Den genomgång långtidsutredningen har låtit göra av de olika närings
grenarnas anspråk på arbetskraft fram till år 1970 visar att antalet för
värvsarbetande behöver ökas med sammanlagt 165 000. Denna siffra kan
stiga till ca 265 000 om veckoarbetstiden förkortas till 42V2 timmar under
den kommande femårsperioden. Det finns alltså ett »gap» i arbetskraftskal-
kylen på 55 000—155 000 förvärvsarbetande.
Den arbetskraftssituation som förutses kommer enligt långtidsutred
ningen att ge upphov till en rad anpassningsproblem. Eftersom den förut
sedda nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000 förvärvs
arbetande består av gifta kvinnor kan ökningen realiseras bara om det
går att undanröja de hinder som f. n. finns för gifta kvinnor att inträda
på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbetskraftstillskottet kom
mer att bestå av invandrare. Frågan om invandringspolitikens utform
ning kommer därför att förbli aktuell. Även om arbetskraftstillgången ökar
med 110 000 personer torde det komma att uppstå både geografiska och
yrkesmässiga rörlighetsproblem eftersom tillskotten av arbetskraft inte
alltid uppträder där efterfrågan ökar.
Arbetskraftsläget ter sig inte annorlunda i det vidare perspektiv mot
1980-talet som utredningen antyder. Antalet årsarbetare beräknas under
1970-talet komma att stiga med mindre än 50 000, eller med knappt 1,5 %.
ökningen ligger inom prognosens felmarginal. Tillväxten av arbetskraften
under denna period är i än högre grad än under 1960-talets senare del be
roende av att de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet ökar. Utredningen
konstaterar att den förutsatta omfördelningen av arbetskraften mot större
andel gifta kvinnor med deltidsarbete i stor utsträckning innefattar svår
lösta anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med hänsyn till ovissheten
om hur dessa problem kommer att lösas framstår arbetskraftsökningen som
relativt osäker.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966
Allmänna synpunkter på arbetsmarknadspolitiken
Arbetsmarknadsutredningen har lagt fram ett värdefullt material, som
ger ökade möjligheter att bedöma resultaten av den förda arbetsmark
nadspolitiken och att på grundval av dessa erfarenheter utforma den fort
satta reformverksamheten på området. Utredningen anger som en av arbets
marknadspolitikens uppgifter att lösa det dilemma som uppstår när sys
selsättningsmöjligheterna är otillfredsställande samtidigt som ett inflations
184
tryck föreligger. Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar eu snabb
utjämning av skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmark
nadens olika delområden desto kraftigare kan generellt verkande medel
sättas in för att främja en efterfråge- och produktionsökning när förhål
landena gör detta behövligt eller för att dämpa ett inflationstryck, utan
att det uppkommer risk för arbetslöshet. Kravet på en effektiv arbetsmark
nadspolitik är emellertid enligt utredningen inte betingat enbart av vad
konjunkturpolitiken fordrar. Det motiveras också av de långsiktiga tek
niska och ekonomiska förändringar som kan förutses inom näringslivet.
Ltredningen anser mot bakgrund av den samtidiga förekomsten av mar
kerad arbetskraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sys
selsätta de anställda i vissa andra branscher — att fördelarna med åtgärder
som avser att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden är så påtagliga,
att utredningen även utan preciserade lönsamhetsberäkningar finner sig
kunna föreslå viss förstärkning av dessa åtgärder.
Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens upp
fattning om arbetsmarknadspolitikens uppgifter. I en del yttranden har
dock vissa aspekter på arbetsmarknadspolitiken framhållits starkare än
i utredningens betänkande. Sålunda menar LO att utredningen synes ha
förlorat det strukturpolitiska perspektivet på utvecklingen. LO finner att
utredningens ekonomiska diskussion är ofullständig, eftersom den knappast
berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del behandlar stabilise-
ringspolitiken. Om diskussionen hade förts om arbetsmarknadspolitiken i
strukturpolitiska sammanhang, skulle detta enligt LO:s uppfattning ha lett
till att arbetsmarknadspolitiken hade tilldelats en mera betydande roll vid
utformning av den ekonomiska politiken.
Som utgångspunkt för diskussionen om arbetsmarknadspolitikens upp
gifter vill jag framhålla att ett av den ekonomiska politikens främsta syften
är att främja sund ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten beror av
en mängd olika faktorer. En avgörande förutsättning för att en bransch
eller ett företag skall kunna hävda sig på marknaden är att branschen
eller företaget har konkurrensförmåga. Vi kan emellertid inte räkna med
att alla sektorer av näringslivet kan utvecklas positivt. Förutsättningen
för en gynnsam ekonomisk utveckling är därför att sådana grenar av närings
livet som inte kan hävda sig från produktivitetssynpunkt får stå tillbaka
för att andra, mera lönsamma skall kunna expandera. Ett annat viktigt drag
i utvecklingen är den strukturförändring som sker inom branscherna. Ett
kännetecken på denna är fortgående specialisering, ofta förenad med kon
centration till större produktionsenheter. I vilka former förändringarna
inom näringslivet än försiggår kan de inte undgå att påverka arbetskraftens
förhållanden. En ömsesidig anpassning mellan arbetskraft och arbetsupp
gifter är ett nödvändigt inslag i den ekonomiska utvecklingen.
Arbetsmarknadspolitiken spelar i den fulla sysselsättningens samhälle
Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966
18f>
eu viktig roll som balansskapande faktor. Itrist ]»ä överensstämmelse mellan
efterfrågan och tillgång på arbetskraft kan motverkas med arbetsmarknads
politiska medel. Under senare år har svårigheterna att tillgodose behovet
av arbetskraft tilldragit sig den största uppmärksamheten. En ständig
beredskap mot arbetslöshet måste emellertid också upprätthållas. Inom
vissa delar av landet är sysselsättningssituationen sådan att de arbetslös-
hetsbekämpande åtgärderna måste ha stor omfattning. Kontrasterna i sys
selsättningsläget på olika håll i landet ställer stora krav på anpassnings-
åtgärder. Arbetsmarknadspolitiken måste i »lag vara i hög grad differentie
rad för att tillgodose de skiftande anspråken.
Arbetsmarknadspolitiken utgör alltså en viktig gren av den ekonomiska
politiken. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. Detta mål nås inte en gång för alla. Full sysselsättning
kan tryggas endast genom åtgärder som ständigt anpassas till situatio
nens krav. Ambitionerna att ge medborgarna möjlighet till meningsfull
sysselsättning har vuxit och ansträngningarna måste ökas ytterligare. Pro
duktiv sysselsättning är i sig själv ett rörligt mål, som flyttas allt efter
som produktionens förutsättningar ändras. Fritt vald sysselsättning innebär
inte bara att varje tanke på att tvångsmässigt dirigera arbetskraften avvisas
utan också att möjligheterna vidgas för den enskilde att få ett arbete som
svarar mot hans önskemål och förutsättningar.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utformas så att de bidrar till
att befästa den fria arbetsmarknaden och ge arbetsmarknadens parter
växande utrymme för egna insatser. De rörlighetsfrämjande åtgärderna ger
t. ex. arbetsgivare ökade möjligheter att rationalisera verksamheten utan
att komma i konflikt med sitt sociala ansvar. För arbetstagarna ökas sam
tidigt möjligheterna att hävda sina intressen.
För många av de medel som står arbetsmarknadspolitiken till buds gäl
ler begränsningen att de kan användas i huvudsak endast i samband med
arbetslöshet eller för att medverka till att ge sysselsättning åt arbetslösa.
Skall arbetsmarknadspolitiken kunna utvecklas till ett ännu effektivare
medel i en dynamisk ekonomisk politik måste man åtminstone på sikt räkna
med att arbetslöshetskriteriet inte får ensamt avgränsa tillämpningsom
rådet för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Detta gäller i första hand
beträffande den arbetsmarknadspolitisk motiverade utbildningen och de
rörlighetsfrämjande medlen. Jag återkommer till dessa frågor i det följande
men vill redan här anlägga några mera allmänna synpunkter.
Som jag förut har sagt är arbetsmarknadspolitiken ett led i den ekono
miska politik som syftar till att främja den ekonomiska tillväxten i sam
hället. Ekonomisk tillväxt innebär ökande produktion och därmed förbätt
rade levnadsförhållanden för landets befolkning. Arbetsmarknadspolitiken
kan lämna sitt bidrag till det ekonomiska framåtskridandet inte minst
genom åtgärder som underlättar strukturförändringar inom näringslivet.
Knni/l. Maj:ts proposition nr 52 dr lyiiti
186
Åtgärder av detta slag kan inriktas på att i första hand påverka antingen av
flyttningen från krympande näringsgrenar eller tillströmningen till expan
derande sådana. I princip står alltså två möjligheter öppna, om man önskar
påverka arbetskraftsströmmarna med arbetsmarknadspolitiska medel i
sådan riktning att den ekonomiska tillväxten främjas mera påtagligt.
Bidrag för omskolning och flyttning kan sålunda göras tillgängliga för arbets
tagare inom näringar och yrkesområden, vilka bedöms komma att behöva
mindre arbetskraft framdeles eller vilka inte kan ge en rimlig försörjning.
Enligt denna tankegang skulle förutsättningen för sådana bidrag liksom nu
vara knuten till arbetskraftens betingelser vid prövningstillfället. Man kan
också tänka sig att knyta villkoret till bestämda förutsättningar i fråga
om den blivande sysselsättningen och i enlighet därmed låta bidragen utgå
vid övergång till näringar och yrken, vilka beräknas ge ökad sysselsätt
ning och dessutom kan antas ge sina utövare bättre försörjning. Givetvis
utesluter inte dessa båda möjligheter varandra. De kan mycket väl finnas
samtidigt.
Det är angeläget att fastställa så tydliga förutsättningar som möjligt för
de situationer då arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall vidtas. Vad beträf
far den arbetsmarknadspolitisk! motiverade utbildningen ligger det nära
till hands att rikta in sig på den blivande sysselsättningen. Man kan med
denna målsättning tänka sig att utbildningsverksamheten i ökad grad in
riktas på yrkesområden, inom vilka det råder betydande brist på arbets
kraft eller där det av andra skäl är särskilt angeläget att öka tillgången på
tackkunnig arbetskraft. Med detta mål för den arbetsmarknadspolitiska ut
bildningsverksamheten kan det vara önskvärt att utbildningen inte ute
slutande förbehålls arbetslösa, undersysselsatta eller lågavlönade. Motsva
rande resonemang är i princip tillämpligt beträffande rörlighetsfrämjande
åtgärder i övrigt.
Det skäl som talar för att vissa arbetsmarknadsåtgärder inte görs beroende
av arbetslöshet är att arbetsmarknadspolitiken därmed bättre främjar en
strukturförändring, som påskyndar produktivitetsökningen och därmed ska
par underlag för en stigande levnadsstandard. Strukturförändringarna har
i vårt land mottagits positivt bland löntagarna. Förändringarna uppfattas
inte som ett hot mot sysselsättningen. Tvärtom hälsas de med tillfredsstäl
lelse och betraktas som eu chans till bättre arbetsvillkor. Denna gynnsamma
löntagaropinion — som inte alla länder har förmånen av — är av grund
läggande betydelse för ett expansivi näringsliv. Arbetstagarnas positiva
inställning till snabba och radikala förändringar i det ekonomiska livet grun
das givetvis också på vissheten om att samhällets åtaganden ger dem trygg
het inför de omställningssvårigheter och ekonomiska påfrestningar som
förändringarna kan medföra.
Att samhället medverkar till att underlätta omställningen i näringslivet
har en dubbel motivering. Dels kan det inte anses rättvist att den som drab-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966
187
hus av förändringar i näringslivets behov av arbetskraft ensam skall bära
de kostnader omställningen för med sig, dels kan samhällets medverkan
innebära att omställningen sker snabbare och mera friktionsfritt och där
med bidra till att öka produktionen och minska risken för rubbningar i
samhällsekonomin, något som är ett för alla medborgare gemensamt intresse.
Strukturförändringarna leder för arbetskraftens del i väsentlig utsträck
ning till eu övergång till bättre betalda arbeten. Främst tar sig detta uttryck
i att de nytillträdande åldersgrupperna med sin ofta gedigna utbildning
i växande utsträckning rekryteras till näringar med genomsnittligt relativt
goda löneförhållanden och till bättre betalda arbetsuppgifter inom dessa
näringar. Liknande förskjutningar sker emellertid också inom de äldre
åldersgrupperna ehuru inte i samma utsträckning.
Strukturomvandlingen är alltså i sig själv ett verksamt medel att för
bättra arbetskraftens löneförhållanden. Det är troligen ingen överdrift att
påstå att rationalisering och strukturomvandling inom näringslivet i själva
verket är de mest effektiva medlen för att komma till rätta med låginkomst-
problemet. Det är i vårt land en allmänt omfattad mening att lönebildningen
och lönerelationerna mellan olika kategorier av arbetstagare skall avgöras
genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Dessa frågor an
ses därför i princip ligga utanför området för statsmakternas politiska beslut
och åtgärder. Däremot är det samhällsorganens uppgift att underlätta och
bidra till en sådan utveckling av betingelserna för inkomstbildningen att
medborgarnas inkomstmöjligheter och levnadsstandard främjas. Genom att
arbetsmarknadspolitiken utformas så att den mera aktivt främjar struk
turförändringarna i näringslivet medverkar den sålunda även till att lösa
låginkomstgruppernas problem. .Tåg anser att detta är eu önskvärd effekt
av arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill i detta sammanhang erinra om den utredning i syfte att kartlägga
låginkomstgruppernas problem som nyligen har tillkallats. I utredningens
direktiv framhöll jag att behovet av ett bättre kunskapsmaterial i fråga om
låginkomstgrupperna gör sig starkt gällande vid utformningen av bl. a. ar
betsmarknadspolitiken. ökad kännedom om låginkomstgruppernas geogra
fiska och yrkesmässiga fördelning borde kunna ge allt bättre förutsättningar
för att bedriva denna politik effektivt. Jag uttalade vidare att det måste vara
angeläget att vinna ökad klarhet om varför många medborgare i den fulla
sysselsättningens samhälle inte har kunnat komma bort från en mindre
givande eller ojämn sysselsättning till eu mera fördelaktig. Även om utred
ningens uppgift inte i första hand är att lägga fram förslag till åtgärder
för att lösa låglöneproblemen kan man dock förvänta att utredningsresul
taten kommer att ge underlag för fortsatt reformarbete.
Under de senaste åren har 10 000-tals människor under medverkan av
arbetsförmedlingen och med anlitande av de hjälpmedel som står till dess
förfogande för att främja yrkesmässig och geografisk omflyttning lämnat
Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 år 19(Ui
188
arbeten som gett en dålig och otrygg utkomst. Arbetsmarknadsåtgärderna
har gjort det möjligt för dem att ta till vara de bättre arbetstillfällen som
stått till buds. Företag med behov av arbetskraft har därigenom fått ökade
möjligheter till expansion. Också för arbetstagare som stannat kvar i nä
ringar med minskande efterfrågan på arbetskraft har omflyttningen inne
burit fördelar i form av jämnare sysselsättning. Ett exempel på detta är
skogsbruket. Antalet skogsarbetare har minskat starkt men sysselsättningen
bland de kvarvarande skogsarbetarna har alltmer fått karaktären av hel-
årsanställning.
På samma sätt bör arbetsmarknadspolitiken fungera i framtiden. Prin
cipiellt bör det vara arbetsmarknadsorganens uppgift att ge arbetskraft som
inte kan få tryggad försörjning i sin anställning hjälp att övergå till arbete
som erbjuder bättre utkomstmöjligheter. Därmed blir arbetsmarknads
politiken en pådrivande kraft till strukturförändringar.
En viktig uppgift inom strukturpolitiken tillkommer också de lokalise-
ringspolitiska åtgärderna. I diskussionen har stundom gjorts gällande att
åtgärderna för att öka arbetskraftens rörlighet står i motsats till de lokali-
seringspolitiska strävandena. Enligt min mening är förhållandet snarast
det omvända. En grundförutsättning för att nyetablerade och utvidgade
företag skall kunna hävda sig framgångsrikt är att de har tillräckligt med
arbetskraft och att denna är väl lämpad för sina arbetsuppgifter. Företagen
måste emellertid vara lokaliserade till orter med goda företagsekonomiska
betingelser. För att lämplig arbetskraft i tillräcklig utsträckning skall kunna
erhållas i dessa orter måste rekryteringen många gånger sträckas ut över
ett stort område. Skall den tillgängliga arbetskraften inom detta område
kunna mobiliseras är det nödvändigt att underlätta arbetskraftens flytt
ning genom ekonomiska bidrag. Bidragen kan dock inte begränsas till dem
som flyttar inom eller till regionen. Samma bidrag måste erbjudas dem
som föredrar att flytta från regionen därför att de trots lokaliseringsverk-
samheten inte inom regionen kan finna ett arbete som är lämpligt för dem.
Detta samband mellan arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik fram
träder särskilt starkt beträffande den arbetsmarknadspolitiskt motiverade
yrkesutbildningen. Utan en intensifierad sådan utbildning skulle lokalise
ringspolitiken möta stora svårigheter.
De yrkesmässigt och geografiskt rörlighetsstimulerande åtgärderna med
för givetvis att utflyttningen från arbetslöshetsdrabbade områden ökar.
Utbyggnaden av nya arbetstillfällen inom dessa områden har ännu inte
fått sådan omfattning att den kompenserar bortfallet av arbetsmöjlig
heter inom jordbruket och andra näringar med minskande sysselsättning.
Erfarenheten visar att det inte går att hålla kvar framför allt de unga i
områden, där de inte kan erbjudas god och differentierad sysselsättning.
I utpräglade glesbygdsområden kan man inte heller räkna med att för
bättra de framtida sysselsättningsmöjligheterna genom industrilokalisering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966
189
Eu framgångsrik lokaliseringspolitik kan emellertid framkalla sådan ökning
av arbetstillfällena på expansionsorter inom avflyttningslänen att en steg
rad flyttningsrörelse till dylika orter uppkommer. Sådan flyttning bör givet
vis kunna underlättas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Koncentrationstendenserna inom näringslivet kommer som jag har sagt
förut med all sannolikhet att fortsätta. Målet för lokaliseringspolitiken skall
vara att få livskraftiga tätorter i olika delar av landet. Arbetsmarknadspoli
tiken kan och bör främja en sådan utveckling. Samtidigt måste vi emellertid
uppmärksamma de problem som uppstår i utflyttningsområdena. Sam
hället har ansvar för att befolkningen även inom dessa områden tillför
säkras rimlig service. Den pågående kommunindelningsreformen och den
förbättrade skatteutjämning soin genomförts bidrar till att avlasta dem
som bor kvar i glesbygden kostnader för att upprätthålla kommunal service
men även andra åtgärder från samhällets sida torde vara erforderliga. Där
för har inom den lokaliseringspolitiska organisationen påbörjats ett arbete
i syfte att kartlägga glesbygdsbefolkningens serviceproblem och överväga
åtgärder i olika avseenden för att lösa dessa problem. Utfiyttningsoinrådenas
särskilda ställning förtjänar emellertid uppmärksamhet också vid utform
ning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vissa av mina förslag i
det följande har utformats mot denna bakgrund.
Av den tidigare lämnade redogörelsen för befolkningsutvecklingen fram
går att återstoden av 1960-talet och även 1970-talet totalt sett kommer att
utmärkas av knapphet på arbetskraft. Bristande balans geografiskt samt
näringsgrens- och yrkesmässigt kommer också att vara ett kännetecknande
drag. Konjunkturförändringar kan under längre eller kortare perioder göra
knappheten mer eller mindre markerad och risker för sysselsättningsstör-
ningar kan inte heller uteslutas.
Om utvecklingen blir sådan som prognosen nu gör sannolik kommer den
att ställa den ekonomiska politiken och särskilt arbetsmarknadspolitiken
inför skärpta krav på åtgärder, som kan bidra till balans på arbetsmark
naden. Framför allt krävs åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresur
ser, som f. n. inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom närings
livet. Om knappheten på arbetskraft blir så betydande att balansrubbningar
i samhällsekonomin kan befaras blir det nödvändigt att inom den ekono
miska politikens ram vidta skärpta åtgärder för att hålla tillbaka den
totala efterfrågan på varor och tjänster. Så länge det ter sig möjligt att i
stället vidmakthålla jämvikten i ekonomin genom att främja en ökning av
arbetskraftsutbudet är givetvis detta att föredra från både samhällets och
den enskildes synpunkt. Vad som i första hand kommer i fråga är att söka
ge de hemarbetande kvinnorna, de partiellt arbetsföra och den äldre arbets
kraften större möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden.
Åtgärder måste också vidtas för att ytterligare minska arbetslösheten
och undersysselsättningen. Den expansion av näringslivet och därmed
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är Wtiti
190
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
av efterfrågan på arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet
kommer liksom hittills att avse stadsnäringarna, medan en fortsatt ned
gång i arbetskraftsbehovet kan väntas för jord- och skogsbruk. Man kan
emellertid inte räkna med att den arbetskraft som friställts från jord-
och skogsbruk utan vidare kommer att kunna få arbete inom stadsnäring
arna. För att sådan omplacering skall kunna äga rum i största möjliga
utsträckning fordras omfattande insatser i form av omskolning och andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att med
föra fortsatt flyttning från glesbygder till tätorter. Man kan alltså förutse
en fortsatt utflyttning från områden, där stadsnäringarna nu är svagt före
trädda, även om den kan begränsas genom en intensifierad lokaliserings-
verksamhet. Inom stadsnäringarna kan de kommande åren likaledes vän
tas medföra förändringar, som gör geografisk och yrkesmässig omflyttning
av arbetskraft nödvändig. Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbets
kraft som kan motses under återstoden av 1960-talet är det angeläget att
omflyttning av arbetskraft inte fördröjs när behov uppstår därav. Det är
därför av vikt att man inom arbetsmarknadspolitikens ram förfogar över
hjälpmedel för att underlätta arbetskraftens rörlighet.
Det räcker inte med en kvantitativ ökning av arbetskraftsutbudet. En
kvalitativ förbättring, differentierad efter de anspråk som kommer att
ställas på arbetstagarna, är minst lika viktig. Främsta medlet för en sådan
förbättring är utbildning. En god grundläggande ungdomsutbildning är här
vid avgörande. Vuxenutbildningen får emellertid allt större betydelse. Det
gäller såväl omskolning, som föranleds av ändrade produktionsförhållanden,
som vidareutbildning för att bättre utnyttja den enskildes förmåga och tek
nikens land\ inningar. En fortsatt snabb utbyggnad av vuxenutbildningen
i alla dess former bör därför komma till stånd. Det är särskilt i fråga om
vuxenutbildningen av betydelse att den så snabbt som möjligt leder till
resultat som kan nyttiggöras i produktionen. Detta är angeläget både för
att begränsa det produktionsbortfall som utbildningstiden medför och för
att den som utbildas snarast möjligt skall få normala arbetsinkomster.
Allmänt gäller att arbetskraftsbehovet under det närmaste årtiondet i sti
gande grad kommer att avse personer med kvalificerad utbildning. För
arbetsmarknadspolitiken är det angeläget att en prognosverksamhet med
tillräckliga resurser finns organiserad, så att arbetskraftsbehovet kan förut
ses i god tid och möjligheter finns att tillgodose behovet, när det ger sig
till känna på arbetsmarknaden.
Flera remissinstanser har berört frågan om arbetsmarknadspolitikens
verkningar i olika hänseenden och framhållit att möjligheterna till bedöm
ning av åtgärdernas effektivitet behöver förbättras. Jag delar uppfattningen
att en bättre belysning av arbetsmarknadspolitikens verkningar är motive
rad. Över huvud taget finns det skäl att ägna ökad uppmärksamhet åt de
191
arbetsmarknadspolitiska sammanhangen. En fördjupad och väl samman
hållen forskning på detta område kan bli av stor betydelse när det gäller
alt bedöma bur samhällets arbetsmarknadspolitik bör utformas i framtiden.
Behovet av ökad forskning gäller också sådana ämnen som lönebildnings-
processen, organisationsväsendet, arbetsplatsens problem in. in. Det synes
även vara av betydelse att den högre utbildningen i ökad grad tar sikte på
att ge kunskaper och orientering i arbetsmarknadsfrågor.
Det förslag som Stockholms universitet har lagt fram om att inrätta ett
institut för arbetsmarknadsfrågor bör bedömas mot denna bakgrund. Ett
genomförande av förslaget skulle vara ägnat att tillgodose de önskemål
jag nyss har berört. Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
föreslår jag i det följande att ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas
fr. o. in. nästa budgetår.
Vad jag har anfört här visar att arbetsmarknadspolitikens uppgift inte
kan uttryckas i en enkel, kortfattad formel. Det ligger i sakens natur att
den måste ha starkt differentierad inriktning och använda flera olika me
del. Den skall sålunda i samklang med den ekonomiska politiken i stort
främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare vara ett led i sam
hällets strukturpolitik, främja den ekonomiska tillväxten samt stödja och
förstärka lokaliseringspolitiken. Den skall i såväl samhällets som den enskil
des intresse syfta till att bereda varje medborgare möjlighet till lönsam,
meningsfylld sysselsättning med fritt yrkesval. En sådan politik är en
grundval för fortsatt framåtskridande.
Arbetsförmedling
Arbetsförmedling bedrivs i Sverige huvudsakligen av de offentliga för-
inedlingsorganen. Enskild förmedlingsverksamhet förekommer emellertid
i viss utsträckning. Den enskilda förmedlingsverksamheten regleras i lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Där
sägs att förmedlingsverksamhet inte får bedrivas i förvärvssyfte. Undantag
görs för verksamhet som började före lagens ikraftträdande år 1936. Förmed
lingsverksamhet mot ersättning för nödvändiga utgifter för förmedlingen
får drivas enskilt efter särskilt tillstånd. För att driva kostnadsfri enskild
förmedlingsverksamhet krävs anmälan. Från arbetsgivarhåll har vid
remissbehandlingen förordats att ökade möjligheter till enskild arbetsför
medling övervägs, t. ex. på specialområden med begränsad arbetsmarknad.
Med anledning härav vill jag erinra om alt en översyn av arbetsförmed
lingslagen föregående år uppdrogs åt särskilda sakkunniga. Jag är inte be
redd att f. n. ta ställning till spörsmål om ändring av ifrågavarande lag
stiftning. I det följande behandlar jag därför bara den offentliga arbetsför
medlingen.
Jag har förut i korthet berört arbetsförmedlingens utveckling från ett
litet antal kontor som drevs av de större städerna, över förmedlingar i lands
Kunyl. Maj:Is proposition nr 52 tir lUtili
192
tingens regi fram till våra dagars helt statliga arbetsförmedling. Numera är
arbetsförmedlingen en verksamhet som omspänner hela landet. Detta är
nödvändigt för att den effektivt skall kunna fullgöra sin uppgift att bidra
till förbättrad balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
En betydande utbyggnad av arbetsförmedlingens organisation har ägt
rum under senare år. Utbyggnadens omfattning framgår av följande sam
manställning, som visar antalet befattningshavare i organisationen åren
1960 och 1965. Personalökningen uppgår till ca 840 personer. Relativt
sett har arbetsvärden ökat mest. Dess personalstyrka har fördubblats under
perioden, medan antalet tjänstemän inom den egentliga förmedlingsverk
samheten och yrkesvägledningen har ökat med ca 50 %. Regionalt fördelar
sig utbyggnaden ganska jämnt över landet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
V erksamhetsgren
Antal tjänstemän
1960
1965
Förmedlingsverksamhet.......................
873
1 296
Arbetsvärd...............................................
132
261
Yrkesvägledning.....................................
101
151
Planering och administration.............
596
832
Summa
1 702
2 540
Utredningen anser att förutsättningar bör skapas för att öka arbetsför
medlingens andel av arbetskraftsomsättningen. Förslaget motiveras med att
en tillräckligt stor andel av den totala arbetskraftsomsättningen är en grund
läggande förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sin
huvuduppgift att utjämna skillnader mellan tillgång och efterfrågan på
arbetskraft. Enligt utredningen är omsättningsandelen otillräcklig t. ex. för
vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Utredningen pekar vidare
på behovet av intensifierade insatser för de handikappade, den äldre arbets
kraften och de hemarbetande kvinnorna.
Man har länge diskuterat frågan hur stor andel av arbetskraftsomsätt
ningen som bör gå genom arbetsförmedlingen. Någon bestämd uppfattning
har man dock inte kommit fram till bl. a. därför att vi saknar uppgifter om
den totala arbetskraftsomsättningen. En del undersökningar har visserligen
gjorts för att klargöra olika informationsvägars betydelse för de arbets
sökande, men de har inte gett något entydigt residtat.
Det stora flertalet arbetssökande får emellertid sin anställning genom di
rekt kontakt med arbetsgivaren eller genom bekanta. Arbetsförmedlingens
andel synes beröra omkring en fjärdedel av platstillsättningarna. Detta rent
kvantitativa mått ger dock inte en rättvisande bild av arbetsförmedlingens
insatser. En stor del av förmedlingens platstillsättningar är synnerligen ar-
betskrävande. I åtskilliga fall skulle en arbetsplacering troligen över huvud
taget inte ha kommit till stånd utan ett omfattande arbete av förmedlingen.
193
Arbetsförmedlingens betydelse som halansskapande faktor kan enligt min
mening alltså inte bedömas enbart med stöd av uppgifter om dess andel av
den sammanlagda arbetskraftsomsätlningen. Åtgärder i syfte att ändra rela
tionerna mellan olika informationsvägar på arbetsmarknaden till arbetsför
medlingens fördel kan emellertid vara motiverade, i den mån de kan väntas
leda till större valfrihet genom ökade möjligheter att ge lämpliga plats
erbjudanden åt arbetssökande som saknar förvärvsarbete eller har otillfreds
ställande arbete och skapa förutsättningar för eu effektivare medverkan
till alt trygga arbetskraftsförsörjningen.
Med hänsyn till den arbetskraftssituation som vi har och till den väntade
utvecklingen av arbetskraftstillgångarna är det särskilt angeläget att hem-
arbetande kvinnor som önskar förvärvsarbete får arbetsförmedlingens hjälp
till lämplig placering. Om det skall bli möjligt att avsevärt öka yrkesverk-
samhetsgraden bland de gifta kvinnorna kommer det med all sannolikhet att
behövas speciella åtgärder för att intressera och förbereda de arbetssökande
för inträde på arbetsmarknaden och för att finna arbetsgivare som kan ge
dem lämpligt arbete och är beredda att i fråga om arbetstider in. m. ta hän
syn till de gifta kvinnornas förutsättningar. Här kan arbetsförmedlingen
otvivelaktigt lämna värdefull medverkan.
Som utredningen framhåller och som tjänstemannaorganisationerna un
derstryker i sina remissyttranden är det vidare angeläget att arbetsförmed
lingen motsvarar anspråken från den växande tjänstemannasektorn. En
upprustning av förmedlingens organisation i detta syfte torde aktualiseras
inte minst därför att tjänstemännen själva kan väntas ta i anspråk arbets
förmedlingens tjänster i större omfattning än f. n. Den nuvarande genera
tionen studerande kommer i kontakt med yrkesvägledningen och praktik-
förmedlingen på ett tidigt stadium och blir därigenom van att anlita arbets
förmedlingen. Vidare har man anledning att räkna med att arbetsgivarnas
krav på insatser från förmedlingens sida i ökad utsträckning kommer att
gälla tjänstemannagrupperna.
Allmänt kan man utgå från att den knapphet på arbetskraft som redan nu
råder och som att döma av den väntade befolkningsutvecklingen kommer att
skärpas under det närmaste decenniet nödvändiggör alltmer aktiva insatser
för att ta till vara arbetskraftsresurserna. Fortsatt omflyttning mellan olika
orter och yrken måste underlättas men det gäller också, som jag nyss har
framhållit, att främja de inte yrkesverksamma kvinnornas inträde på arbets
marknaden, öka förvärvsverksamhetsgraden bland äldre och handikappade
samt minska säsongarbetslösheten. De hjälpmedel som här står arbetsför
medlingen till buds är främst ekonomiskt stöd vid flyttning samt omskol
ning. Jag kommer i det följande att föreslå att dessa hjälpmedel förstärks.
Det ligger i sakens natur att sådan förstärkning medför behov av mera per
sonal inom arbetsförmedlingen och vid länsarbetsnämndernas kanslier.
Den ökade invandringen av utländsk arbetskraft har under senare tid ställt
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 är 1966
194
bl. a. länsarbetsnämnderna inför vidgade arbetsuppgifter. Jag kommer att
behandla invandringspolitiken i det följande men vill redan här framhålla
att åtgärder för att arbetsplacera utländsk arbetskraft och underlätta dess
anpassning till svenskt samhällsliv sannolikt kommer att kräva än större in
satser av arbetsförmedlingen i framtiden.
Även inom andra verksamhetsområden får man räkna med ökade anspråk
på arbetsförmedlingens medverkan. Ett sådant område är sysselsättnings-
planeringen, framför allt på byggarbetsmarknaden, med syfte att ytterligare
utjämna säsongsvängningarna. Jag återkommer senare också till denna
fråga.
För att kunna möta de mångahanda anspråken måste arbetsförmedlingen
vara försedd med tillräcklig och väl utbildad personal. Jag räknar med att
en inte oväsentlig ökning av förmedlingens personal blir nödvändig. Utred
ningen har särskilt pekat på behovet av sådan personal som skall verka för
ökad yrkesverksamhet och bättre sysselsättningsmöjligheter för kvinnor
och äldre. Vidare har utredningen betonat nödvändigheten av att yrkesväg
ledningen och arbetsvärden byggs ut.
Enligt min mening bör den behövliga utbyggnaden av arbetsförmedlingen
komma till stånd successivt. Det är varken lämpligt eller praktiskt möjligt
att söka på en gång genomföra hela den ökning av arbetsförmedlingens per
sonalstyrka som kan bli erforderlig på sikt. Jag vill vidare erinra om att
betydande personalförstärkningar har ägt rum under senare år. Tillväxten
bör ske i sådan takt att de nytillkommande tjänstemännen snabbt och smi
digt och med minsta möjliga påfrestning för den existerande organisationen
får den utbildning som behövs och sätts in i sina arbetsuppgifter. Den för
stärkning av arbetsförmedlingen som bör komma till stånd omedelbart bör
därför koncentreras på sådana områden där arbetsmarknadspolitiska skäl
just nu gör ökade arbetsinsatser särskilt angelägna. I dagens läge gäller detta
i första hand de delar av förmedlingen som kan medverka till snabb stegring
av yrkesverksamheten och därigenom underlätta en fortsatt expansion inom
näringslivet. Arbetsförmedlingen bör därför främst förstärkas med personal
som skall ha till uppgift att öka sysselsättningsmöjligheterna för grupper,
som nu står utanför produktionen eller är ofullständigt sysselsatta.
En ökning av yrkesverksamhetsgraden inom dessa befolkningsgrupper för
utsätter aktiva och differentierade åtgärder från arbetsförmedlingens sida.
Som jag har sagt förut spelar omskolningsverksamheten här avgörande roll.
För att arbetsplacering skall bli möjlig räcker det emellertid många gånger
inte med att arbetstagaren söker bereda sig för arbetsplatsens krav. En annan
viktig förutsättning är att förhållandena på arbetsplatsen anpassas till den
enskilde arbetstagarens villkor och möjligheter så långt som möjligt. Det kan
ske genom att arbetsgivaren bereder deltidsarbete eller på annat sätt medver
kar till att förlägga arbetet till tider som underlättar för arbetssökanden att
gå ut i förvärvslivet. Det kan också krävas en omläggning av arbetsrutinen,
Kangl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966
195
t. ex. så att moment som inte lämpar sig för handikappade förs över till annan
personal. Exemplen kan mångfaldigas. Meningen är givetvis inte att arbets
förmedlingen skall klara alla dessa uppgifter. Dess tjänstemän måste emel
lertid ha blicken öppen för problem av denna art, ägna tillräckligt med tid
och intresse åt att klarlägga de konkreta förutsättningarna för eu arbetspla-
cering och ta initiativ till alt problemen blir uppmärksammade och att åt
gärder vidtas för alt möjliggöra en placering.
Särskilda tjänster för aktiveringsuppgifter bör inrättas vid länsarbets
nämnderna. Likaså bör den successiva förstärkningen av arbetsvärdens re
surser fortsätta. Även yrkesvägledningen bör få viss personalförstärkning.
I många fall — inte minst när omskolning fordras — är nämligen tillgång
till kvalificerad yrkesvägledning för vuxna nödvändig för att nå lämplig
yrkesinriktning. BI. a. gäller detta grupper som under längre tid varit borta
från förvärvslivet, t. ex. de hemarbetande kvinnorna. En utbyggnad av yr
kesvägledningen är motiverad också för att tillgodose skolväsendets behov.
Man bör emellertid inte dra någon skarp gräns mellan å ena sidan arbetsvärd
och yrkesvägledning och å andra sidan allmän förmedling. Det måste så
lunda ingå i varje arbetsförmedlares uppgifter att i viss utsträckning ge ser
vice åt t. ex. handikappade. Arbetsförmedlaren bör också kunna ge upplys
ningar om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken. Alla de
intressen som ter sig mest angelägna blir alltså till väsentlig del tillgodo
sedda genom att den allmänna förmedlingen förstärks. Enligt min mening
bör därför den utbyggnad av personalorganisationen som nu bör komma
till stånd till väsentlig del avse den allmänna förmedlingen. Jag vill i sam
manhanget erinra om att arbetsförmedlingen, yrkesvägledningen och arbets
värden prövas vid den översyn av arbetsmarknadsverkets organisation som
statskontoret genomför i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Den grundläggande utbildningen för all arbetsförmedlingspersonal bör
som utredningen framhåller omfatta även yrkesvägledning. Detta är redan
nu i viss mån fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid ha uppmärk
samheten riktad på det behov som kan föreligga att vidga denna del av
utbildningen.
Utredningen har förordat att fortbildningsverksamheten för arbetsför
medlarna byggs ut. Målet bör enligt utredningens uppfattning vara att per
sonalen får i genomsnitt en veckas fortbildningskurs varje år. Personalut-
bildningsberedningen har inte ansett sig kunna ta ställning till detta förslag
då det saknas uppgifter om kursernas syfte, omfattning, innehåll in. m.
Jag delar utredningens uppfattning att personalen vid arbetsförmedlingen
behöver fortlöpande vidareutbildning. Det är väsentligt att arbetsförmed
larna är väl informerade om tendenserna i näringslivets utveckling och att
de fortlöpande får kännedom om hur arbetskraftsbehov, yrkeskrav och
arbetsförhållanden ändras inom olika näringar. Enligt min mening bör det
utarbetas planer som anpassas till det behov av utbildning och information
Kiuujl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
196
för olika personalkategorier som föreligger vid varje tillfälle. Frågan om
medel för finansieringen av denna verksamhet får prövas på grundval av
de planer och förslag som läggs fram.
Utredningen har föreslagit att rekryteringen av personal till arbetsvärden
inriktas på personer, som har förvärvat goda kunskaper främst i psykologi
och sociallagstiftning, och att yrkesvägledarna rekryteras huvudsakligen
från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning. Enligt för
slaget skall arbetsmarknadsverket dock alltjämt ha stor rörelsefrihet i fråga
om rekryteringen av personal till arbetsvården och yrkesvägledningen. Ar
betsmarknadsstyrelsen har i anslutning härtill uttalat att inga formella
kompetenskrav bör gälla vid rekrytering till arbetsförmedlingen. Jag vill
understryka delta uttalande. Inte heller utredningen har avsett att krav
på formell kompetens skall införas.
Till arbetsförmedlingens uppgifter hör att i samband med arbetsplacering
så långt möjligt tillgodose såväl arbetstagarens som arbetsgivarens behov
av information. LO har i sitt yttrande framhållit att arbetsförmedlingen
hör ge bättre och öppnare upplysningar om företagens iönesättning m. in.
Jag anser mig kunna räkna med att arbetsförmedlingen lämnar den in
formation som bedöms vara av väsentlig betydelse för de arbetssökandes
val av anställning. En så fullständig information som möjligt om arbets
villkoren beträffande lediga platser som är anmälda hos arbetsförmedlingen
är en självklar service från arbetsförmedlingarnas sida. Det bör även ligga
i företagens intresse att lämna arbetsförmedlingarna alla upplysningar som
fordras för att de skall kunna fullgöra sin uppgift i detta avseende. Om
arbetssökandena får vederhäftig och detaljrik information om löner och
andra förhållanden på den sökta arbetsplatsen ökas inte bara deras möjlig
heter att välja det arbete som ger dem det bästa utbytet utan också förut
sättningarna för stabilitet i anställningen. Även med hänsyn till arbetsför
medlingens ställning som ett neutralt organ på arbetsmarknaden är det dess
skyldighet att lämna fullständiga uppgifter om olika arbetstillfällen. Om
den arbetssökande inte får objektiva upplysningar härvidlag, begränsar
man i realiteten hans möjligheter till fritt val. Det är hans sak att välja.
Han måste då också få veta vilka alternativ det finns att välja mellan.
Arbetsgivaren har på sin sida rätt att få del av de informationer som
arbetsförmedlingen har om sökanden i den mån informationerna har bety
delse för att bedöma sökandens lämplighet för arbetet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har under senare år i växande omfattning läm
nat information till allmänheten genom press, film, radio och television.
För att tillgodose behovet av vidgad annonsering kommer jag i det följande
att föreslå ökad medelsanvisning för detta ändamål. Annonseringen bör
enligt min mening i första hand avse lediganmälda platser och meddelanden
om kursverksamhet o. d.
En förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sina
uppgifter är att den i god tid får kännedom om planerade förändringar på
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
197
arbetsmarknaden. Härvid spelar företagens varsel om personalinskränk
ningar stor roll. Jag noterar med tillfredsställelse att varselsystemet i sam
förstånd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande organisationer
successivt byggts ut till att omfatta allt fler delar av näringslivet. Systemet in
nefattar numera också varsel om planerad utvidgning av arbetsstyrkan. Vi
dare är det angeläget att kontakterna mellan företagen och berörda kom
muner inför driftsnedläggelser och företagsförflyttningar förbättras. Jag
förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen i kontakt med kommunförbunden
och företagarorganisationerna tar initiativ till de åtgärder som kan vara
motiverade för att åstadkomma en önskvärd ordning i detta avseende.
Arbetsförmedlingen representeras i glesbygd och på mindre orter till stor
del av orts- och lokalombud. Utredningen föreslår att ombudens förmed
lingsverksamhet i all möjlig utsträckning ersätts med förmedling från kon
tor, som är lokaliserade till lämpliga centralorter och väl utrustade med
personal. Eu utveckling i denna riktning har ägt rum under senare år. Sam
tidigt har tjänstemän från de större kontoren i ökad utsträckning rest ut
till olika orter och anordnat tillfälliga mottagningar för arbetssökande. En
ligt vad jag har inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen är erfarenheterna
av denna verksamhet goda, och jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen
utvidgar verksamheten allt efter som det är lämpligt. Någon omedelbar av
veckling av ombudssystemet är jag dock inte beredd att föreslå. Som fram
hållits i en del remissyttranden har ombuden alltjämt en viktig uppgift att
fylla i glesbygderna. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i
samråd med berörda länsorgan från fall till fall avgöra på vilket sätt beho
vet av arbetsförmedling tillgodoses bäst.
Utredningen föreslår att arbetsförmedlingen får bekosta resor och utge
traktamenten till personer som besöker förmedlingen. Även om vissa skäl
kan tala för förslaget är jag inte beredd att tillstyrka det. Som framgår av
vad jag nyss har anfört räknar jag med att arbetsförmedlare från de större
förmedlingskontoren i ökad utsträckning kommer att anlitas för att besöka
olika orter och etablera tillfälliga mottagningar som de arbetssökande kan
vända sig till. Genom en sådan ambulerande förmedlingsverksamhet och
genom att orts- och lokalombuden enligt mitt förslag tills vidare skall finnas
kvar torde behovet att ersätta kostnader för resor till förmedlingskontoren
inte bli så framträdande som utredningen från sina utgångspunkter har
haft anledning att anta. Jag avstyrker alltså utredningens förslag.
Som jag förut har påvisat kan växande krav på arbetsförmedlingens
tjänster förutses. Till en del bör dessa krav tillgodoses omedelbart genom
att medel beräknas för ökning av arbetsförmedlingens personal. Jag kom
mer i det följande att föreslå höjning av arbetsförmedlingens avlönings-
anslag för att förstärka organisationen med ca 135 tjänster.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 52 år 19(16
198
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966
Yrkesutbildningen
Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest bety
delsefulla hjälpmedel. Omskolning gör det möjligt att befria den enskilde
ur en akut arbetslöshetssituation. Genom att den ger nya kunskaper, som
avpassas efter yrkeslivets aktuella behov, minskar den även risken för att
den omskolade på nytt ställs utan arbete. Samtidigt ökar den valmöjlig
heterna på arbetsmarknaden för den enskilde. Särskilt för den som förut
saknar eller har endast begränsad yrkesutbildning innebär omskolningen
en väsentlig förbättring av möjligheterna att hävda sig inom arbetslivet.
Även från samhällsekonomisk synpunkt är omskolningen betydelsefull. Den
möjliggör att resurserna utnyttjas bättre och främjar därmed det ekono
miska framåtskridandet.
För att omskolning skall komma i fråga med arbetsmarknadspolitisk! stöd
gäller som huvudregel att vederbörande skall vara eller riskera att inom
en nära framtid bli arbetslös eller eljest vara svårplacerad på arbetsmark
naden. Omskolningen har i dag sin största betydelse som hjälpmedel i
kampen mot den arbetslöshet som betingas av strukturförändringar inom
näringslivet. Omskolningsverksamheten spelar emellertid också en viktig
roll för att förbättra försörjningsmöjligheterna för handikappade, ensam
stående kvinnor m. fl. Den är vidare ett väsentligt inslag i lokaliseringspoli
tiken. Sedan år 1961 har arbetsmarknadsstyrelsen särskilt strävat efter att
öka den kvinnliga och den medelålders och äldre arbetskraftens deltagande i
omskolningsverksamheten. Vid säsongmässig arbetslöshet, t. ex. inom bygg
nadsverksamheten, har utbildningen inriktats främst på att förkovra de
arbetslösas yrkeskunskaper.
Vid sidan av den omskolning jag nu nämnt förekommer i begränsad om
fattning s. k. särskilda utbildningskurser i yrken inom vilka det med hän
syn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse
att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft (bristyrken). Dessa kur
ser står öppna även för andra än arbetslösa. För ändamålet får under
budgetåret 1965/66 disponeras högst 500 000 kr.
Före den 1 augusti 1963 begränsades denna verksamhet av att utbild
ningsbidrag inte kunde utgå till deltagarna i bristyrkesutbildningen. An
slaget höjdes från 200 000 kr. till nuvarande nivå innevarande budgetår.
Under åren 1963—1965 har utbildningsverksamheten koncentrerats till tre
områden. Sammanlagt har utbildats 78 liörselvårdsassistenter, 40 cytolog-
assistenter och 58 personer såsom personal för administrativ databehand
ling, totalt 176 personer.
Omskolningen har använts länge inom arbetsmarknadspolitiken, inte
minst inom arbetsvärden. Mera betydande omfattning fick verksamheten
dock först i samband med konjunkturnedgången åren 1957—1959. Sedan
dess har verksamheten expanderat starkt. Budgetåret 1957/58 utgjorde sta
199
tens utgifter för ändamålet ca It milj. kr. Budgetåret 1959/60 hade de stigit
till 52 milj. kr. och de beräknas för budgetåret 1965/66 uppgå till över 150
milj. kr. Antalet personer som berördes av verksamheten var budgetåren
1959/60 och 1964/65 11 000 resp. 40 000. Utvecklingen från år 1960 till år
1965 åskådliggörs i följande sammanställning, som anger elevantalet om
räknat till helårsstuderande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1566
År
Antal
Därav
Procentuell andel
män
kvinnor
män
kvinnor
1960..............................
6 580
5 646
934
85,8
14,2
1965..............................
15 921
10 183
5 738
64,0
36,0
Sedan år 1960 har verksamheten mer än fördubblats. Ökningen är mycket
starkare för kvinnorna än för männen. Antalet manliga deltagare, omräknat
i helårsstuderande, har ökat från ca 5 000 till ca 10 200 och antalet kvinnliga
från drygt 900 till över 5 700. Mer än en tredjedel av verksamheten avser
alltså nu kvinnor.
En intensifierad omskolningsverksamhet torde bli ett av de väsentliga in
slagen i framtidens arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar
i sin år 1965 framlagda långtidsbedömning med en starkt växande efter
frågan på omskolning. Enligt denna bedömning kommer antalet personer
som varje år berörs av omskolningsverksamhet att i det närmaste fördubb
las från år 1965 till år 1970. Kalkylen förutser en stegring från ca 40 000
till ca 80 000. Den senare siffran inkluderar 10 000 som omskolas utan att
vara arbetslösa. Omräknat i helårsstuderande betyder detta att i genomsnitt
30 000—35 000 personer, dvs. ca 1 % av den förvärvsarbetande befolk
ningen, kommer att vara under omskolning år 1970.
Med hänsyn till verksamhetens omfattning och de betydande belopp som