3

På arbetsvärdens område föreslås fortsatt utbyggnad. Statsbidrag skall

utgå till anordnande och drift av lokaler för arbetsprövning. Företag som

förbinder sig att utbilda handikappade för anställning i företaget skall

kunna få statsbidrag till kostnaderna under högst sex månader. Huvudmän

inom norra stödområdet skall i vissa fall kunna få förhöjt bidrag till anord­

nande av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning.

Näringshjälpsbeloppet föreslås höjt från 10 000 kr. till 12 000 kr. I vissa

fall skall lån därutöver kunna beviljas med högst 12 000 kr. På försök

skall näringshjälp kunna utgå när två eller flera handikappade gemensamt

startar företag. Maximibidraget till inköp av motorfordon höjs från 10 000

kr. till 12 000 kr.

Statliga industribeställningar i sysselsättningsstödjande syfte skall kunna

göras även i fortsättningen. I fråga om kommunala industribeställningar

föreslås statsbidrag med högst 20 %.

Beredskapsarbeten skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra

arbeten. Beträffande valet av arbetsobjekt framhålls bl. a. att arbetena skall

vara angelägna och att urvalet av arbetsobjekt i ökad utsträckning bör fri­

göras från beroende av de arbetslösas bostadsort. Svårigheterna att i läng­

den finna lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i arbetslöshetsområdena

gör det nödvändigt att dessa arbetsplatser i första hand reserveras för äldre

och lokalt bunden arbetskraft. Försöksverksamheten med placering av

arbetslösa i ordinarie arbeten föreslås vidgad.

Statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten liksom till kommunala

arkivarbetsplatser föreslås bestämt till 33 %. Möjlighet skall föreligga att

jämka bidragen. Bidrag skall kunna utgå också till enskilda beredskaps­

arbeten.

Kontanthjälpen behålls som medel att bereda den arbetslöse och arbets­

förmedlingen rådrum att omsorgsfullt pröva förutsättningarna för en var­

aktig arbetsplacering.

Ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas vid Stockholms universitet.

Uppgiften skall vara att bedriva utbildning och forskning rörande arbets­

marknadens förhållanden.

För nästa budgetår förordas ca 150 nya tjänster vid arbetsmarknadssty­

relsen och arbetsförmedlingen. Anslagen till den arbetsmarknadspolitiska

verksamheten föreslås ökade med omkring 48 milj. kr. i förhållande till

riksstaten för innevarande budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

6

sig ingående vid utvecklingen av arbetskraftstillgångarna och efterfrågan på

arbetskraft. Eftersom det framlagda materialet i dessa avseenden berör en

av förutsättningarna för den framtida arbetsmarknadspolitiken kommer i

det följande att i sammandrag återges utredningens huvudresultat i fråga

om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden på längre sikt i anslut­

ning till arbetsmarknadsutredningens motsvarande bedömning.

I statsverkspropositionen (bil. 13 s. 65—68) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1966/67 på driftbudgeten beräkna

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av

14 800 000 kr.;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av

4 500 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av 72 500 000

kr.;

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag av 19 000 000

kr.;

e) till Allmänna beredskapsarbeten m. m. ett reservationsanslag av

400 000 000 kr.;

,

f) till Vissa sysselSättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

ett reservationsanslag av 155 000 000 kr.;

g) till Förläggningsbyggnader m. m. ett förslagsanslag av 26 000 000 kr.;

h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet ett

reservationsanslag av 1 000 kr.;

i) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.;

j) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ett för­

slagsanslag av 3 000 000 kr.;

k) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade ett förslags­

anslag av 18 000 000 kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få

redogöra för dem närmare.

1. Den allmänna bakgrunden

Arbetsmarknadsutredningen

Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder. Utredningen framhål­

ler att det i vårt land råder enighet om att huvudmålen för den ekono­

miska politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning

och stabilt penningvärde. Sysselsättningsfrågorna måste därför behandlas

i relation till > målsättningen i fråga om penningvärde och framstegstakt.

Hänsyn måste tas både till de konflikter som i vissa lägen kan uppstå

mellan de olika målen och till det inbördes stöd som de i andra lägen kan

ge varandra. De avvägningsproblem som därvid kan uppstå har utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

12

personer. Eftersom antalet utvandrare tycks ha stabiliserat sig till 15 000

innebär detta att bruttoinvandringen årligen behöver uppgå till ca 25 000

för att prognosen skall slå in.

Invandringsöverskottet kommer f. n. till ca 75 % från de övriga nordiska

länderna. Finland dominerar bland dessa. Under tioårsperioden 1955—-1964

kom inte mindre än 60 % av invandringsöverskottet därifrån. Under lång­

tidsutredningens prognosperiod ökar de arbetsföra åldrarna i Finland kraf­

tigt men ökningen avtar successivt fram t. o. in. år 1975. Finska ekonomiska

rådet angav i en rapport i slutet av år 1964 att arbetslösheten i Finland

kunde väntas öka med 4 000 å 5 000 personer om året under perioden 1962—

1967 såvida inte ut vand ringsöverskottet från Finland blev av samma om­

fattning som under 1950-talet.

Långtidsutredningen konstaterar att inga tillgängliga data motsäger att

ett invandringsöverskott fram till år 1970 om 10 000 per år skulle vara möj­

ligt. Det är inte heller uteslutet att siffran kommer att överträffas. Över­

skottets storlek varierar tydligt med den inhemska konjunkturen i Sverige.

Om ett efterfrågetrvck på den svenska arbetsmarknaden av den styrka som

rått under åren 1964 och 1965 står kvar torde befolknings- och sysselsätt­

ningsutvecklingen i Finland inte hindra att invandringsöverskottet därifrån

blir större än som förutsatts i prognosen. Detsamma torde gälla även för

den del av immigrationen som kommer från medelhavsländerna.

Valet av alternativ beträffande antagandena om utvecklingen av frukt­

samhet och invandringsöverskott påverkar resultaten avsevärt. Redan år

1970 är skillnaden mellan högsta och lägsta befolkningstal enligt olika alter­

nativ över 100 000 personer trots att invandringsöverskottet i alla alterna­

tiven upptas till 10 000 personer om året fram till år 1970. För år 1980 är

skillnaden nästan en halv miljon. Långtidsutredningen framhåller att av

tänkbara avvikelser från medelalternativet synes sådana som följer av ett

högre invandringsöverskott och en lägre fruktsamhet vara mest troliga. Om

sådana avvikelser inträffar torde detta på kort sikt ha en positiv effekt på

arbetsmarknaden.

Befolkningens åldersfördelning kommer att påverkas så att åldersgrup­

pen 16—64 år omfattar en successivt allt mindre del av befolkningen. Över

hela perioden fram t. o. m. år 1980 kommer grupperna 0—15 år och 65-w

år att stå för större delen av ökningen. Befolkningen i de arbetsföra åldrar­

na, 15—69 år, som växte med ca 220 000 under perioden 1960—1965, förut­

ses öka med endast ca 120 000 under perioden 1965—1970. Ökningen 1970—

1975 väntas bli ca 70 000 och 1975—1980 ungefär lika stor.

Arbetskraftstillgångnrna 1965—1970. Den framtida tillgången på arbets­

kraft har beräknats med utgångspunkt i den redovisade befolkningsprogno-

sen. Denna har kombinerats med antaganden om förvärvsfrekvenserna för

olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper i de arbetsföra åldrarna 15—69

år. Härigenom har man fått fram antalet förvärvsarbetande personer. För

olika grupper har slutligen förändringarna i arbetad tid uppskattats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

20

de kan föra med sig. Den internationella handelns utveckling är också ett fält

som starkt berör framtidens arbetsmarknadspolitik, eftersom förutsättning­

arna för vissa branscher inom vårt näringsliv såväl på kort som lång sikt

kommer att radikalt förändras. Likaså berör vårt växande ansvar för ut­

vecklingsländerna morgondagens arbetsmarknadspolitik. En annan vä­

sentlig aspekt vid bedömning av det framtida behovet av arbetsmarknads­

politiska insatser är de långsiktiga förändringarna i konsumenternas efter­

frågan.

Kraven på vad som skall benämnas full sysselsättning har skärpts inte

minst genom de goda konjunkturer som kännetecknat efterkrigstiden och

urbaniseringsprocessen, som också påverkat den totala sysselsättningsnivån.

LO beklagar att utredningen inte närmare diskuterat innebörden av vad

som i dag är att anse som full sysselsättning. Denna diskussion är avgörande

för hur vår arbetsmarknadspolitik bör utformas.

Även TCO berör inkomstfördelningsfrågan och påpekar bl. a. att de

senaste årens snabba produktionshöjning i inte obetydlig utsträckning är

resultat av den fortgående omflyttningen av arbetskraft från områden med

låg till områden med hög produktivitet och lönsamhet. Rätt utnyttjad kan

arbetsmarknadspolitiken således utgöra ett av de effektivaste långsiktiga

bidragen till en lösning av låglöneproblematiken i dess olika aspekter.

Utredningens bedömning av utvecklingstendenserna på ar­

betsmarknaden kritiseras av konjunkturinstitutet, som framhåller

att utredningen vid diskussionen av de framtida arbetskraftstillgångarna

har helt anammat de preliminära beräkningar som gjordes vid arbetsmark­

nadsstyrelsens prognosinstitut våren 1964. Dessa beräkningar är emellertid

ytterligt schematiska och från metodisk synpunkt otillfredsställande genom­

förda.

Statistiska centralbyrån påpekar att arbetskraftsprognosen i betänkandet

är preliminär och att den kommer att överarbetas i vissa delar inom cen­

tralbyrån. Det förefaller dock som om prognosen inte kommer att behöva

revideras i någon väsentlig utsträckning. Inom centralbyråns prognosinsti­

tut sammanställt material avsett att belysa den kvinnliga arbetskraften från

skilda aspekter kommer att komplettera utredningens. Det arbete som hit­

tills utförts bekräftar utredningens resultat.

LO anser, att det hade varit värdefullt om utredningen i någon mån hade

försökt att analysera bruttoförändringarna på arbetsmarknaden fram till år

1980. Det skulle då ha varit lättare att precisera de arbetsmarknadspolitiska

insatserna med hänsyn tagen till bl. a. åldersförskjutningen, de gifta kvin­

nornas ökade benägenhet att förvärvsarbeta, den ökade utbildningsfrekven-

sen och näringslivets strukturomvandling.

SACO ifrågasätter om arbetskraftsutbudet kan hållas uppe ens på en oför­

ändrad nivå fram till 1970-talets slut. Mot bakgrunden av den allt mer

accentuerade knappheten på arbetskraft i flertalet europeiska länder före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

23

Omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953

—

1962.

Tillsatta platser (1 000-tal) år]

1953

1954

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

Jordbruk och

skogsbruk...........

70

80

63

63

59

55

55

53

50

43

Industri och

hantverk.............

98

117

117

99

93

80

101

117

115

106

Byggnadsverk­

samhet.................

128

117

112

116

112

115

109

100

95

96

Samfärdsel..............

180

185

215

213

171

157

170

162

137

146

Handel.....................

137

139

146

132

125

117

128

143

145

135

Förvaltning och

fria yrken...........

83

86

82

81

83

79

85

91

99

109

Hälso- och sjukvård

20

24

25

22

21

21

22

22

22

23

Husligt arbete ....

162

153

148

142

139

137

135

129

119

in

Genomgående

yrken...................

96

108

121

96

86

94

97

101

89

92

Annat arbete.........

31

29

22

27

26

20

18

24

17

18

1005

1038

1051

991

915

875

920

942

888

879

Därav i samverkan

mellan olika ar­

betsförmedlingar

77

87

69

64

59

51

59

71

71

66

Lediga platser ....

1175

1238

1244

1174

1075

1013

1084

1167

1126

1103

Arbetssökande

personer..............

660

679

684

718

696

714

716

716

717

744

Utredningen

Som framgår av den nyss angivna sammanställningen har den totala plats­

tillsättningen under perioden minskat med 12 %. Denna utveckling bör en­

ligt utredningen inte ses som ett uttryck för minskad effektivitet i förmed­

lingsverksamheten. Den är i stället ett resultat av den utjämning och stabili­

sering av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden som ägt rum under

efterkrigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslös­

het och arbetskraftsbrist i regel betydligt större än under senare år. Sådana

lägen ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, in­

klusive en inte önskvärd överrörlighet. Med den fortgående stegringen av

utbildningsnivån och anspråken på yrkeskvalifikationer inom näringslivet

har vidare följt ökade kvalitativa krav på förmedlingsarbetet. Tillsättning

av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsätter givetvis en mer

kvalificerad och tidskrävande insats från förmedlingens sida än ett rutin­

mässigt anvisande av arbetslösa till mer eller mindre tillfälliga anställ­

ningar med okvalificerade arbetsuppgifter.

Den högre kvaliteten på förmedlingsarbetet, en väntad successiv ökning

av antalet sökande till förmedlingen samt stegrade anspråk i övrigt på för­

medlingens tjänster för med sig krav på större resurser för förmedlingen.

24

Kungl. Maj.ds proposition nr 52 år 1966

Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbets­

förmedlingens betydelse härför är det enligt utredningens mening ange­

läget att dessa krav tillgodoses i den takt de ger sig till känna. Detta

kommer utan tvivel att föra med sig ökade kostnader för arbetsförmed­

lingsverksamheten. I gengäld kan dock kostnaderna för sysselsättnings-

skapande åtgärder väntas minska, åtminstone vid en oförändrad ambitions-

grad för sådana åtgärder. En snabb och smidig anpassning av arbetskraften

till förhållandena på den öppna marknaden ger också betydande samhälls­

ekonomiska vinster. Samtidigt främjas den enskildes trygghet. Man bör

därför enligt utredningens mening inte av statsfinansiella skäl avstå från

att anpassa arbetsförmedlingsorganisationen till arbetsmarknadspolitikens

krav.

Förmedling sorganisationens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska

läget. F. n. har arbetsmarknadsverket större frihet att lokalt och temporärt

med kort varsel sätta in sysselsättningsskapande åtgärder, t. ex. beredskaps­

arbeten, än att förstärka förmedlingsorganisationen. Ett sådant förhållan­

de kan enligt utredningens uppfattning bli till förfång för en av huvud­

linjerna i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning

till förändringar inom näringslivet. Utredningen föreslår därför att arbets­

marknadsstyrelsen får möjligheter att i extraordinära arbetsmarknads­

situationer, som gör en tillfällig ökning av arbetsförmedlingspersonalen

nödvändig, inom av statsmakterna angivna gränser utnyttja sakanslag som

står till styrelsens disposition. Som en följd av detta förslag bör den i av-

löningsstaten för arbetsförmedlingen upptagna anslagsposten till Avlö­

ningar till tillfällig personal utgå. Den personal som nu är avlönad av

medel från denna anslagspost bör avlönas från anslagsposten till Av­

löningar till övrig icke-ordinarie personal. Sistnämnda anslagspost bör med

hänsyn härtill räknas upp i motsvarande grad. Även kostnader för rese­

ersättningar och traktamenten bör inom vissa gränser få bestridas från

sakanslag i lägen då förmedlingspersonal snabbt behöver flyttas om i stor

omfattning.

Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsomsättningen. En grundläg­

gande förutsättning för att arbetsförmedlingen på ett tillfredsställande sätt

skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att utjämna tillgång och efterfrågan

på arbetskraft är uppenbarligen att förmedlingens andel i den totala ar­

betskraftsomsättningen är tillräckligt stor. Även om aktuella uppgifter

saknas om hur stor förmedlingens omsättningsandel är, framstår det som

klart att andelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otillräcklig.

Detta gäller bl. a. vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Behovet av

intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraften

och de hemarbetande kvinnorna motiverar även en viss ökning av omsätt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

25

ningsandelen. Utredningen föreslår att förutsättningar skapas för att göra

eu sådan ökning av förmedlingens oinsättningsandel möjlig.

Yrkesvägledning. I syfte att höja kvaliteten i förmedlingsarbelet bör för­

medlingsåtgärderna i större utsträckning än som f. n. är fallet föregås av

yrkesvägledande åtgärder och anlagsprov. Insatser av detta slag skall en­

ligt utredningens mening inte ingå i handläggningen av varje förmedlings-

äreride utan förbehållas fall där de är ett villkor för att man skall kunna

prestera lämplig arbetsanvisning. Frekvensen av sådana fall ökar emellertid.

En orsak härtill är strukturförändringarna inom näringslivet med därav

följande behov av yrkesbyten. En annan orsak är att arbetsförmedlingen

under senare år fått avsevärt bättre möjligheter att medverka till utbild­

ning och omskolning. En ökning av de yrkesvägledande insatserna förut­

sätter att yrkesvägledningen byggs ut.

Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesväg-

ledningsexpeditioner som att anordna nya expeditioner vid en del s. k.

kretskontor. Åtskilliga av de kretskontor som nu saknar expeditioner bör

dock kunna betjänas genom ambulerande yrkesvägledningsverksamhet.

Yrkesvägledande åtgärder kräver inte alltid insatser av specialister. Att

t. ex. upplysa om utbildningsvägar och anvisa lämpligt informations­

material är något som alla arbetsförmedlare bör kunna göra. Detta för­

utsätter dock att förmedlarna har åtminstone elementära kunskaper om

yrkesvägledning och det informationsmaterial som yrkesvägledningen ut­

nyttjar. Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket

bedrivna utbildningen av arbetsförmedlare utvidgas till att omfatta även

yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Det är självklart att ar­

betsförmedlingen måste kunna ge sådan information om konkreta förmed-

lingserbjudanden att arbetssökande och arbetsgivare får tillförlitlig grund

för sina ställningstaganden. Arbetsförmedlingen måste dessutom kunna

ge en mer allmän information om det aktuella arbetsmarknadsläget och

väntade förändringar i detta. Det måste anses vara en viktig uppgift för

arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna att genom lägesöversik-

ter och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling kan ge

sådan information till arbetssökande och arbetsgivare. Enligt utredningens

mening bör vidare television, radio samt riks- och lokalpress användas i

betydligt större utsträckning än hittills för att sprida information om ak­

tuella arbetsmarknadsfrågor. Detta skulle göra det lättare för arbetsför­

medlingen att åstadkomma en rationell utjämning på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens personalrekrytering. Höga fordringar måste ställas

på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och ar­

betsmarknad samt personlig lämplighet. Avgörande för att arbetsförmed-

26

lingen skall kunna försäkra sig om personer med sådana kunskaper och

egenskaper är uppenbarligen de löner som kan erbjudas aspiranterna. Re-

kryteringslönerna måste därför ägnas fortlöpande uppmärksamhet av ar­

betsmarknadsverket.

Förmedlingspersonalen som i tjänsten vinner överblick över arbets­

marknaden kan förutsättas få särskild benägenhet att gå över till annan

verksamhet om löneförhållandena inom förmedlingen framstår som oför­

delaktiga. Å andra sidan bör förmedlingen ha intresse av att kunna an­

ställa personer med relativt lång tids erfarenhet av arbetsförhållanden

inom visst område av näringslivet. Ett ömsesidigt utbyte av personal mel­

lan förmedlingen och näringslivet får anses önskvärt. En förutsättning

härför är dock att arbetsmarknadsverket får större frihet att smidigt an­

passa lönesättningen efter förhållandena i de särskilda fallen.

Några villkor om formell kompetens finns f. n. inte vid antagning av

aspiranter till förmedlingen. Utredningen anser inte att denna ordning bör

ändras. Till yrkesvägledningen rekryteras numera aspiranterna i stor

utsträckning från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning.

Utredningen anser denna praxis vara sakligt motiverad men framhåller att

det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas även inom yrkes­

vägledningen.

Av arbetsvårdspersonalen bör krävas grundliga kunskaper i psykologi

och sociallagstiftning. Rekryteringen av denna personal bör därför inriktas

på personer med kunskaper i dessa ämnen som i huvudsak motsvarar

examen från socialhögskola. För att en sådan rekrytering skall kunna ske

kan eventuellt inom arbetsvärden behöva införas en reglerad befordrings-

gång som liknar den som nu finns inom yrkesvägledningen.

Den interna utbildningen av förmedlingens personal. Under åren 194&—

1963 bär visserligen den interna utbildningsverksamheten sexdubblats men

den helt övervägande delen av verksamheten riktar sig till aspiranter

och

specialister inom förmedlingen. Förmedlingspersonalen behöver ständigt

hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och inom andra

samhälleliga aktiviteter som är av betydelse i förmedlingsarbetet liksom

också med nya arbetsmetoder m. in. Utredningen yrkar därför på att denna

utbildningsverksamhet byggs ut kraftigt. Målet bör vara att ge utbildningen

sådan omfattning att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbild­

ningskurs varje år.

Ombudsorganisationen. Arbetsförmedlingen är i glesbygder och på

mindre orter till stor del representerad av orts- och lokalombud. Ombuden

utför utan tvivel ett i förhållande till tjänstgöringstid och förutsättningar i

övrigt gott arbete. Det ligger emellertid i sakens natur att ombud med

obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

27

sina arbetsuppgifter inte kan göra samma arbetsinsats som fast inrättade

förmedlingskontor. Samtidigt är det ofta just i glesbygder och på mindre

orter som de besvärligaste arbetsinarknadsproblemen finns. Det bär t. ex.

beräknats att ca 25 % av den registrerade arbetslösheten i landet finns i

områden som är betjänade av ombud. Till detta kommer att dessa områden

har en ofta betydande latent arbetslöshet. Utredningen föreslår därför att

omhudsföfmedlingen såvitt möjligt ersätts med förmedling från kontor

som är väl utrustade med personal och förlagda till lämpliga centralorter.

Detta behöver enligt utredningen inte innebära att ett stort antal nya

kontor inrättas. Det bör liksom hittills i viss utsträckning vara möjligt

att lita till ambulerande förmedlingsverksamhet. Denna förmedlingsform

hedrivs redan med positiva resultat. En utbyggnad kräver dock personalför­

stärkningar som arbetsmarknadsstyrelsen bör precisera närmare.

Utredningen förutsätter att förmedlingsverksamheten inom vissa områden

av olika skäl måste bygga på ombud även i fortsättningen. Dessa ombud

bör genom länsarbetsnämndernas försorg ges sådan utbildning och sådant

stöd i sitt arbete att förmedlingsservicen i fråga om sin kvalitet så nära

som möjligt ansluter till den som tillhandahålles i orter med kontor.

Resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen. För arbetssökande hos

t. ex. ombud eller enmanskontor kan det vara nödvändigt att resa till huvud-

eller avdelningskontor för att där överlägga med yrkesvägledare, arbets-

vårdare eller andra specialister om en adekvat arbetsplacering. Som ett

led i strävandena att ge alla arbetssökande likvärdig förmedlingsservice

föreslår utredningen att arbetsförmedlingen ges möjlighet att betala rese­

ersättningar och traktamenten till sökande som är inskrivna hos förmed­

lingen. Denna möjlighet är nu begränsad till de partiellt arbetsföra.

Varsel vid driftnedläggelser och driftinskränkningar. Utredningen fram­

håller att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen

är en förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det nu

gällande varselsystemet anses ha fungerat tillfredsställande. Utredningen

anser sig därför inte ha anledning föreslå någon ändring av det nuvarande

systemet som bygger på frivilliga överenskommelser.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att de arbetsbyten som sker utan förmed­

lingens medverkan, inte minst genom annonsering i dagspressen, är synner­

ligen värdefulla för arbetstagarna. Detta utbud av arbetstillfällen bör inte

minska utan gärna öka. Den enligt utredningens mening önskvärda ök­

ningen av arbetsförmedlingens omsättningsandel bör inriktas på områden

där behov och brister föreligger. En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle

kraftigt öka arbetsförmedlingens omsättningsandel, främst genom att den

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

dolda arbetslösheten som f. n. inte kominer till förmedlingens kännedom

skulle uppdagas och bli bättre åtkomlig för förmedlingsåtgärder.

I yttrandet framhålls vidare att det synes tveksamt om förmedlingsverk­

samheten i glesbygder och på mindre orter blir tillfredsställande om verk­

samheten koncentreras till större centralorter.

Ledamoten Petersson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens

förslag att arbetsförmedlingspersonal skall få anställas samt reseersätt­

ningar och traktamenten bekostas med anlitande av sakanslag. Anledning

saknas att på detta sätt frångå den normala ordningen inom statsförvalt­

ningen för att täcka personalkostnader. Arbetsmarknadsverkets båda av-

löningsanslag bör under posterna till tillfällig personal i stället inrymma

belopp som är reserverade för extraordinära arbetsuppgifter.

Remissyttrandena

Beträffande arbetsför in edlingsorganisationen i all­

mänhet understryker arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnder­

na, att om arbetsförmedlingen skall kunna tillgodose det växande service­

behovet på ett tillfredsställande sätt, det krävs att förmedlingens organisa­

tion förstärks väsentligt och att förmedlingsarbetet fortsätter att effektivi­

seras.

LO är inte övertygad om att själva målsättningen och inriktningen på för­

medlingsarbetet motsvarar dagens krav och ifrågasätter om företag med på­

tagligt stor arbetskraftsomsättning på grund av lönesättning och brister i

personalpolitiken bör få belasta arbetsförmedlingen i lika hög grad som f. n.

Företag med god lönesättning och i övrigt goda arbetsförhållanden, som nu

i mindre grad kan använda arbetsförmedlingen, skulle samtidigt kunna få

bättre service och därigenom stimuleras att i högre grad utnyttja arbetsför­

medlingens resurser. Vid brist skulle arbetskraften genom förmedlingens

insatser i allt större utsträckning gå över till företag med gott löneläge och

i regel också hög produktivitet eller samhällsviktig funktion.

SAF, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund anför att det

principiella statsmonopol som råder på arbetsförmedlingens område medför

höga krav på den offentliga arbetsförmedlingens service. Skulle man på ett

speciellt område inte klara denna service tillfredsställande, förefaller det

rimligt att noggrant överväga om privata organ kan lyckas bättre. Om en­

skilda organ med särskilda förutsättningar härför under arbetsmarknads­

styrelsens överinseende lämnar service på speciella områden, t. ex. förmed­

ling av högre tjänstemän, specialister m. fl. med mycket begränsad arbets­

marknad, behöver detta inte påverka möjligheterna att driva en effektiv

arbetsmarknadspolitik. Grossistförbundet understryker vidare behovet av

skrivbyråverksamheten som den offentliga arbetsförmedlingen rimligen

inte kan utföra.

29

TCO uttalar däremot att om arbetsförmedlingen f. n. inte anses vara ett

effektivt serviceorgan detta inte bör leda till att förmedlingsuppgifter över­

förs till privata institutioner. Det naturliga bör i stället vara att bygga ut

förmedlingen så att den verkligen kan förmedla alla slag av arbete för alla

grupper av arbetssökande.

Utredningens förslag att sakanslag skall 1'å anlitas för att

bestrida kostnader för tillfälliga personalökning-

a r in. in. biträds av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO och

TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett genomförande av förslaget av­

sevärt skulle öka verkets möjligheter att snabbt kunna sätta in speciella för-

medlingsaktioner och därigenom reducera behovet av andra, mera kostnads­

krävande åtgärder mot arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Styrelsen fram­

håller också, att större anslag för tillfällig personal i verklig mening bör

övervägas.

SAF och Sveriges industriförbund instämmer i att åtgärderna måste sättas

in snabbt för att långtgående ekonomisk-politiska ingripanden skall kunna

undvikas men ifrågasätter om detta kan motivera att man frångår den nor­

mala ordningen inom statsförvaltningen för att täcka rese- och traktaments-

kostnader.

Enligt riksrevisionsverket bör i princip avlöningar till tillfällig personal

inte belasta sakanslag utan avlöningsanslag. Om en av sysselsättningsrubb-

ningar framkallad katastrofsituation leder till att tillfällig personal måste

nyanställas i stor omfattning, torde avlöningsanslaget, som är av förslags-

karaktär, kunna överskridas i erforderlig mån. Samma inställning har läns­

styrelsen i Kronobergs län.

Även statskontoret anser att avlöningar till tillfällig personal tills vidare

lämpligen kan belasta avlöningsanslaget.

SR yttrar att det i extraordinära arbetsmarknadssituationer torde ställas

särskilt stora krav på arbetsförmedlingspersonalen. I sådana situationer

torde det endast i mycket begränsad utsträckning vara möjligt att tillfälligt

anställa personer som har nödvändiga kvalifikationer. Mot denna bakgrund

finner förbundet utredningens förslag mindre välbetänkt.

Länsarbetsnämnden i Södermanlands län frågar sig var man i dagens

arbetsmarknad kan finna personal som är villig att ta anställning på så

osäkra villkor som skulle erbjudas.

I fråga om arbetsförmedlingens andel av arbets-

kraftsom sättningen påpekar SACO att tendensen med starkare

målinriktning av studierna kommer att ställa stora anspråk på förmedlingen

av praktikplatser. Det är även angeläget att öka arbetsförmedlingens andel

av omsättningen på tjänstemannasektorn. TCO framhåller starkt betydelsen

av en förstärkt tjänstemannaförmedling.

Enligt konjunkturinstitutets uppfattning hade det varit önskvärt att en

mer allsidig belysning hade givits av de möjligheter — tidningsannonsering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1 !)!>(>

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

organisationskontakter etc. -— som står till buds för arbetsgivare och arbets­

tagare att få kontakt med varandra. Den snäva avgränsning som utredning­

en valt gör det svårt för läsaren att på ett tillfredsställande sätt ta ställning

till förslaget.

Svenska landstingsförbundet menar att utredningen borde ha redovisat

vilka åtgärder som kan vidtas för att öka andelen i arbetskraftsomsättning-

en, kostnaderna härför samt hur en ökande andel återverkar på möjligheter­

na att nå resultat beträffande de svårplacerade grupperna.

RLF och Sveriges lantbruksförbund finner det svårförståeligt, varför det

anses angeläget att öka arbetsförmedlingens omsättningsandel. ökningen

behöver ju i och för sig inte vara ett tecken på ökande effektivitet i verksam­

heten. Det är snarare önskvärt att höja kvaliteten än kvantiteten på arbets­

förmedlingens verksamhet.

I utredningens uttalande om behovet av fortsatt utbyggnad av yrkes­

vägledningen instämmer bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, som finner

behovet härav uppenbart, skolöverstyrelsen och De erkända arbetslöshets­

kassornas samorganisation.

LO betonar värdet av att höja arbetsförmedlingsåtgärdernas kvalitet ge­

nom ökad yrkesvägledning och möjligheter att i större utsträckning anlita

anlagsprövning i förmedlingsarbetet.

Skolöverstyrelsen understryker starkt behovet och vikten av yrkesvägled­

ning för vuxna, för vilka omskolning eller annan utbildning anses aktuell.

Att vissa kunskaper om yrkesvägledning ges vid grundutbildningen av ar-

betsförmedlingstjänstemännen finner arbetsmarknadsstyrelsen vara en

önskvärd åtgärd därför att det inte går att dra en skarp gräns mellan arbets­

sökande som behöver råd av yrkesvägledningsexperter och andra arbets­

sökande. Skolöverstyrelsen anser att denna utvidgning av personalutbild­

ningen bör komma till stånd snarast möjligt. TCO föreslår att utbildningen

därutöver skall omfatta arbetsvårdsfrågor.

Med anledning av vad utredningen anfört om arbetsförmedling­

ens informationsverksamhet uttalar LO, att förmedlingen bör

ge en bättre och öppnare information om företagens lönesättning, lönesprid­

ning och övriga villkor och förhållanden på den tilltänkta arbetsplatsen

samt bättre service åt ombytessökande och en intensifierad ackvisitions-

verksamhet. Därigenom får de arbetssökande fler valmöjligheter och arbets­

givarna bättre information om tillgänglig arbetskraft.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om det inte också vore önskvärt

att verket gav lokala och regionala översikter över det aktuella och beräk­

nade utbudet av arbetskraft med eller utan yrkestillhörighet. En informa­

tion av antytt slag skulle i hög grad kunna bli vägledande för den lokalise­

ringspolitik som kommer att bedrivas jämsides med och delvis komplettera

arbetsmarknadspolitiken.

Vad angår arbetsförmedlingens personalrekrytering

31

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att aspirantlönegraden A 11 i dag inte

verkar lockande på kvalificerade sökande när därtill kommer att beford-

ringsmöjligheterna inåste anses ogynnsamma därför att ett betydande antal

av tjänsterna inom förmedlingen är placerade endast i lönegrad A 13.

Beträffande förslaget att införa reglerad befordringsgång för befattnings­

havare inom arbetsvärden ställer sig styrelsen tveksam till åtgärder som le­

der till kategoriklyvningar bland tjänstemännen på fältet. Speciella rekryte­

rings- och befordringsbestämmelser för en viss grupp, som i praktiken när­

mast omöjliggör utbyte av tjänstemän med andra delar av verksamheten, är

inte önskvärda. Det är emellertid synnerligen angeläget att mer allmänt

kunna rekrytera tjänstemän med högre grundläggande utbildning till arbets­

förmedlingen. Styrelsen avser därför att överväga detta spörsmål i samråd

med berörda organisationer.

Av bl. a. de skäl som arbetsmarknadsstyrelsen anfört avstyrker också LO

förslaget om reglerad befordringsgång.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter om det inte åtminstone vid huvudkontor

kunde anställas fackutbildad personal med praktiska erfarenheter av bl. a.

arbetsmetoder och arbetskrav inom mer vanligt förekommande yrken.

Vad utredningen anfört om behovet av ökad intern personal­

utbildning inom arbetsförmedlingen understryks av arbetsmarknads­

styrelsen. Även SAF och Sveriges industriförbund finner den föreslagna för­

bättringen av personalutbildningen betydelsefull och understryker i sam­

manhanget vikten av att förmedlingstjänstemännen bibringas kunskaper

om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken.

Till utredningens förslag ansluter sig vidare skolöverstyrelsen och TCO.

Utbildningen bör dock enligt TCO anordnas som två- eller treveckorskurser

vartannat resp. vart tredje år i stället för en vecka varje år.

LO anser att det med hänsyn till att en analys av verksamheten saknas

är svårt att bedöma utbildningsbehov och resultat. LO kan dock instämma

i utredningens allmänna slutsats att utbildningsverksamheten bör byggas

ut kraftigt. Kurserna för aspiranter (assistentkurserna) bör inte, såsom

skett under senare år, krympas tids- och innehållsmässigt utan i stället för­

bättras och utökas, bl. a. för att arbetsmarknadsverket skall kunna behålla

sin breda rekryteringsbas av personer med kontakt och erfarenhet från

arbetslivet.

Personalutbildningsberedningen anmärker att nödvändiga uppgifter om

de föreslagna kursernas syfte, omfattning, innehåll m. m. saknas i förslaget.

Beredningen ser sig följaktligen inte i stånd att uttala någon mening om det

berättigade i att fastställa just en kursvecka i genomsnitt per anställd och

år som lämplig ram.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO, Svensk industriför­

ening, SAF, Sveriges industriförbund och TCO tillstyrker utredningens för­

slag beträffande ombudsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 19116

32

Länsarbetsnämnderna i Kopparbergs och Västerbottens län menar att

även enmanskontoren bör dras in, eftersom erfarenheten visar att dessa

kontor inte kan lämna fullgod förmedlingsservice åt allmänheten. TCO har

samma uppfattning.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att en koncentration av förmedlings­

organen till färre enheter pågår. Denna utveckling rymmer emellertid för

glesbygdens del problem, vilkas lösning behöver övervägas noga.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län påpekar att ambulatorisk förmed­

ling i stället för ombud inte har enbart fördelar, eftersom förmedlingstjänste-

männen inte kan äga den ingående personkännedom som ett ombud onek­

ligen har. Samma synpunkt anför länsstyrelsen i Jämtlands län, som därför

finner en ambulerande förmedling mindre lämplig i vidsträckta län.

SR ifrågasätter om inte inrättandet av nya kontor och resebidrag till

arbetssökande blir mycket kostnadskrävande och föreslår att tjänstemän

från huvudkontoren eller de större avdelningskontoren i länen reser ut till

de olika kommunerna och där har mottagning för arbetssökande på be­

stämda tider.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Uppsala län, som därut­

över anser att det borde finnas arbetsförmedlingstjänstemän som på kallel­

se kunde besöka en eller flera familjer för att diskutera familjemedlemmar­

nas möjligheter till utbildning och anställning vid flyttning till annan ort.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker att av­

vecklingen av ombud bör ske försiktigt så att man inte försvårar kassamed­

lemmarnas möjligheter att vid arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen

minst en gång per vecka.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län ifrågasätter om glesbygden

och de mindre orterna kan få en tillfredsställande lokal förmedling om verk­

samheten koncentreras till större centralorter och ser en lösning i att be­

hålla nuvarande ombudsorganisation och ge samtliga ortsombud eu väsent­

ligt bättre utbildning.

Lantbruksstyrelsen anser att ombuden bör behållas vid sidan av central­

orternas arbetsförmedlingar. Ombuden bör dock endast ha informativa upp­

gifter och inte bedriva förmedlingsverksamhet. Liknande synpunkter anförs

av RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget om resebidrag till arbetssökande hos för­

medlingen tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO, RLF, Sveriges

lantbruksförbund och länsstyrelsen i Örebro län.

I anslutning till vad utredningen anfört i fråga om varsel vid

driftnedläggelser m. m. upplyser arbetsmarknadsstyrelsen att

rekommendation om varsel vid planerade personalutvidgningar i februari

1965 har utgått till medlemmarna i SAF och Sveriges industriförbund.

LO och SR ifrågasätter om inte varseltiden borde förlängas med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

till att nu gällande två månader inte sällan visat sig vara alltför kort tid för

att göra ändamålsenliga omplaceringar av arbetskraften möjliga.

Svenska stadsförbundet påpekar att kommunerna f. n. inte nås av varsel.

Kommunernas styrelser måste emellertid på ett tidigt stadium få kännedom

om sådana för den kommunala planeringen i många fall avgörande faktorer

som mer betydande förändringar i driften vid ortens industriföretag. Även

om arbetsmarknadsmyndigheterna i praktiken ofta tar sådan kontakt med

de kommunala myndigheterna, föreligger inte någon organiserad och auto­

matisk rapporteringsrutin i dylika fall. Det är en fråga av största vikt för

kommunerna att en generell informationsskyldighet av antydd art blir

genomförd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

83

3. Yrkesutbildning

Nuvarande förhållanden

Yrkesutbildningens omfattning m. m. Anordnande av yrkesutbildning.

Vuxenutbildning sker f. n. dels direkt inom näringslivet, dels genom den

omskolnings- och fortbildningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknads­

verket i samarbete med skolöverstyrelsen eller med annan huvudman. Stor

betydelse har även den vuxenutbildning som sker inom det ordinarie yrkes-

utbildningsväsendet, enskilda och statsunderstödda skolor för yrkesutbild­

ning samt genom de frivilliga bildningsorganisationerna och genom korres­

pondenskurser.

I huvudsak svarar företagen själva för kostnaderna för företagsutbildning-

en. Arbetsmarknadsverket kan emellertid lämna bidrag till kursavgifter vid

företagsutbildning i vissa fall. Sådana bidrag kan bl. a. lämnas till företag,

som handhar utbildning av arbetslösa m. fl. i samband med industrilokali­

sering.

De grundläggande bestämmelserna om utbildning av arbetslösa finns i

kungörelserna den 29 juni 1945 (nr 445, ändrad 1954: 422 och 1957: 129)

ang. yrkesutbildningskurser för arbetslösa och den 5 juni 1963 (nr 427, änd­

rad 1964: 492) om utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Kurserna står

under ledning av skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Ämbetsverken har tillsatt ett samarbetsorgan, »Sainarbetsdelegationen för

omskolningskurser in. m.». I varje län finns en kursstyrelse för samtliga cen­

trala arbetslöshetskurser inom länet samt en rådgivande kursnämnd för

varje yrke eller grupp av närliggande yrken.

Det finns tre olika typer av arbetslöshetskurser. Nybörjarkurser, för

grundläggande utbildning av arbetslös ungdom utan utbildning, fortbild­

ningskurser för kompletterande yrkesutbildning av arbetslösa med viss yr-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

34

keserfarenhet samt omskolningskurser för grundläggande utbildning av

arbetslösa i syfte att placera dem inom annat yrkesområde. I begränsad om­

fattning anordnas därjämte utbildningskurser i yrken inom vilka det med

hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse

att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft. Dessa kurser står öppna

även för inte arbetslösa.

Omskolningsverksamheten hade fram till år 1957 relativt obetydlig om­

fattning men har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 pågick 55

arbetslöshetskurser inom 14 yrkesområden. Trots betydande organisatoriska

svårigheter ökade antalet kurser anordnade av dåvarande överstyrelsen för

yrkesutbildning under budgetåren 1957/58—1962/63 till resp. 155, 350, 550,

614, 700 och 1 000 kurser.

Kurstiden vid de av överstyrelsen anordnade kurserna varierar från tolv

veckor till två år. Utbildningen avser ett stort antal yrkesspecialiteter. I

september 1963 förekom utbildning inom motorbranschen i nio yrken, inom

byggnadsindustrin i fem yrken, inom grafisk industri i ett yrke, inom han­

del och kontor i tre yrken, inom hotell och restaurang i två yrken, inom

hälso- och sjukvård i sju yrken, inom konfektion i ett yrke, inom metall­

industri i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i fem yrken, inom trä­

industrin i fyra yrken samt i tre olika former av husligt arbete. Dessutom

förekommer anpassningskurser för handikappade samt andra mer eller

mindre tillfälligt anordnade kurser.

Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har arbetslösa m. fl. kunnat få utbildning

även inom det ordinarie undervisningsväsendet och inom näringslivet.

Detta har gjort det möjligt att anordna ett avsevärt antal kontors- och

handelskurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar

i samarbete med yrkesskolor, privata skolor, branschorganisationer, en­

skilda företag, bildningsorganisationer och liknande. Kostnaderna för un­

dervisningen bestrids i sådana fall av arbetsmarknadsverket i form av

kursavgifter.

Utbildning av arbetslösa bedrivs nästan uteslutande genom särskilda kur­

ser som anordnas av skolöverstyrelsen. För partiellt arbetsföra har däremot

möjligheterna till enskild utbildning inom det ordinarie undervisnings­

väsendet eller inom näringslivet utnyttjats i relativt stor utsträckning.

Det totala antalet personer i utbildning uppgick enligt arbetsmarknads­

styrelsens redovisning under budgetåren 1959/60—1963/64 i runda tal till

resp. 11 000, 14 000, 20 000, 32 000 och 35 000. Dessa tal innefattar samtliga

personer som under resp. budgetår varit i utbildning, alltså även sådana

som varit i utbildning över budgetårsskiftena.

Utbildningsbidrag. Till den som deltar i omskolnings- eller fortbildnings­

kurs, som anordnats enligt 1945 års kungörelse, eller eljest av sysselsätt-

ningspolitiska skäl bereds yrkesutbildning kan utbildningsbidrag utgå under

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

35

förutsättning att arbetslöshet, risk för arbetslöshet eller placeringssvårig-

heter på arbetsmarknaden har förelegat för honom, att han fyllt 21 år och

sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt att utbildningen

bedöms vara ägnad att underlätta stadigvarande arbetsplacering, som inte

anses kunna komma till stånd utan sådan utbildning. Undantag från 21-

årsregeln gäller elever vid riksyrkesskolor, hjälpklass- och särskoleelever

samt ensamstående mödrar, partiellt arbetsföra och flyktingar. Undantag

från regeln gäller vidare personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av

följande tre grupper:

1. arbetslösa inom Norrland samt inom Kopparbergs och Värmlands län,

2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av före­

tag till arbetslöshetsorter samt

3. personer med försörjningsbörda.

Undantag enligt 1—3 gäller under förutsättning att sökanden tidigare

haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, att han inte kan bere­

das utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han inte heller

kan beredas omskolning på hemorten.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, högst 410 kr. per månad,

hyresbidrag, högst 100—150 kr. per månad, familjetillägg, högst 55 kr. per

månad till make eller husföreståndarinna om utbildningen sker i hemorten

och högst 200 kr. per månad om utbildningen sker utom hemorten samt

högst 45 kr. per månad för varje barn eller när särskilda skäl finns högst

130 kr. per månad samt särskilt bidrag till resekostnader, kursavgifter m. m.

Bidragen är inkomstprövade. Utbildningsbidrag utgår inte till deltagare i

nybörjarkurser. Dessa har i stället samma förmåner som elever vid ordinarie

yrkesskolor.

En detaljerad redogörelse för yrkesutbildningen lämnas i utredningens

betänkande s. 66—84, till vilka hänvisas.

Kungl. Maj.ts proposition nr

52

år 1966

Utredningen

Utbildningens uppgift. Utredningens förslag utgår från den grundläggande

tanken, att det moderna näringslivet kräver, att de yrkesverksamma har till­

gång till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande

behov och att en generell ökning av utbildningsnivån i samhället är ett medel

att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Vuxenutbildningen måste

organiseras så att den både med avseende på sin inriktning och sin omfatt­

ning skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhållanden. Den kvan­

titativa omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas

under utvecklingens gång men utredningen önskar understryka att en bety­

dande utvidgning torde vara samhällsekonomiskt fördelaktig. Utredningen

36

framhåller att vuxenutbildningen måste ses som en del av en sammanhäng­

ande utbildningsorganisation. De vuxenutbildningsfrågor som har nära sam­

band med arbetsmarknadspolitiken måste emellertid bli föremål för separata

och omedelbara lösningar.

Utredningen framhåller att en av de viktigaste orsakerna till bristen på

balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft är att de arbetslösa

saknar efterfrågade yrkeskunskaper. Några detaljerade undersökningar av

det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i strävan­

dena att nå balans på arbetsmarknaden har inte gjorts. Utvecklingen på

sikt med allt snabbare förändringar i produktionstekniken och i närings­

livets struktur pekar emellertid på att allt fler människor måste byta ar­

betsuppgifter. Eftersom befolkningsutvecklingen innebär att rekryterings­

underlaget inom ungdomskullarna sjunker, kommer vidare behovet av

utbildad arbetskraft till inte obetydlig del att få tillgodoses genom ökad

utbildning inom de åldersgrupper som redan är ute i förvärvslivet.

Utredningen förutsätter att utbildningen i det enskilda fallet skall ges

en sådan omfattning att den utbildade kommer över den tröskel som de

bristande yrkeskunskaperna utgör. Utbildningen bör i en högkonjunktur

med stor efterfrågan på arbetskraft kunna göras kortare, bl. a. därför att

arbetsgivarna då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen.

Å andra sidan skulle den arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningen

kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en konjunkturdämpning.

Vid planeringen av vuxenutbildningen bör största möjliga följsamhet till

elterfrågan eftersträvas. Bl. a. bör förskjutningen mot mera teknikerbeto-

nade arbetsuppgifter samt servicenäringarnas arbetskraftsproblem beaktas.

En dylik följsamhet kan enligt utredningens mening komma att innebära

ökade krav på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.

Den starka betoningen av vuxenutbildningen som ett led i arbetsmark­

nadspolitiken får inte undanskymma den betydelse för ökad valfrihet och

bättre arbetstrivsel som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I

debatten har ibland anförts att det finns relativt många personer som av

olika skäl inte kunnat få den utbildning som skulle ge dem säkrare fot­

fäste på arbetsmarknaden. Man menar att dessa nu borde ges en chans att

ta igen något av vad de förlorat. Därför borde utbildningen få större bredd

och omfattning än som i och för sig är nödvändigt för en arbetsplacering.

Utredningen ansluter sig till detta resonemang och pekar på att tider av

försvagad arbetskraftsefterfrågan särskilt kan utnyttjas för att tillgodose

dessa socialt motiverade synpunkter.

Konstant behov av anpassningsutbildning för vuxna. Det är utredningens

uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för

åtgärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till

arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarnas behov av vrkesutbild-

Kttngl. Maj.ts proposition nr 52 år WG6

Kiuujl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1966

37

ning. Utbildningen skulle i främsta ruminet omfatta följande arbetstagar-

grupper:

arbetslösa eller undersysselsatta, särskilt på orter med överskott på

arbetskraft,

partiellt arbetsföra,

arbetssökande som på grund av ålder har svårighet att få anställning,

kvinnliga arbetssökande som önskar ta upp yrkesverksamhet,

säsongarbetslösa eller andra för begränsad tid arbetslösa.

Utredningen erinrar om att ett villkor för att få utbildningsbidrag genom

arbetsmarknadsverket är att den utbildningssökande är arbetslös eller lö­

per risk att bli arbetslös eller att det är svårt att placera honom i arbete.

Utredningen anser att i synnerhet arbetslöshetsvillkoret bör tolkas gene­

röst. Den strukturella omdaningen inom bl. a. jordbruket, skogsbruket och

detaljhandeln kan för den enskilde medföra en successiv försämring av

inkomst- och sysselsättningsmöjligheterna utan att en direkt arbetslöshets­

situation uppstår. Det måste vara rationellt att i sådana fall på ett tidigt

stadium genom utbildning underlätta omställningen till andra arbetsupp­

gifter. Om därför en bedömning av sysselsättningsförhållandena på längre

sikt klart ger vid handen att en övergång till annat yrke är nödvändig och

att utbildning i samband därmed behövs, bör detta vara tillräckligt för att

kunna bevilja utbildningsbidrag.

Vuxenutbildning för andra än arbetslösa. Omskolningsverksamheten är

i första hand inriktad på att göra det möjligt för arbetslösa, partiellt ar­

betsföra m. fl. att få arbete. Näringslivets behov av arbetskraft kommer i

andra hand. Självklart inriktas utbildningen på yrkesområden med brist

på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i elevurvalet medför emellertid

att utbildningsyrkena måste bestämmas med hänsyn till deltagarnas kapa­

citet och intresse.

Det synes utredningen uppenbart att utbildningen bättre skulle under­

lätta en rationell anpassning till arbetsmarknadens krav om rekryterings­

underlaget kunde vidgas till andra grupper av arbetstagare än de arbetslösa.

Utredningen syftar framför allt på personer som fastnat i okvalificerade

arbetsuppgifter och som skulle kunna göra en bättre insats i produktionen

om de finge genomgå en utbildning som de har intresse för. Samtidigt

skulle arbetslösa utan intresse och fallenhet för utbildning kunna fylla

uppkommande luckor. För dem som återkommande drabbas av arbetslös­

het eller korttidsarbete skulle vidareutbildning kunna medverka till jäm­

nare och högre arbetsinkomster samt en bättre insats i produktionen.

Den helt övervägande delen av vuxenutbildningen bedrivs utanför ar-

betslöshetskurserna, nämligen vid yrkesskolor och statliga eller statsunder­

stödda undervisningsanstalter. Vuxenutbildning sker vidare i betydande

omfattning i statliga verk och inom näringslivet. Vid sidan av statligt stöd

.‘38

till företagsutbildningen finns behov av kompletterande åtgärder från sam­

hällets sida. Detta gäller främst inom sådana yrkesområden där det råder

uppenbar brist på yrkesutbildad arbetskraft och där bristen inte kan av­

hjälpas genom åtgärder i ordinarie ordning eller genom företagsutbildning.

Arbetslöshetskurserna kan till följd av rekryteringsreglerna endast delvis

tillgodose akuta behov av utbildad personal. Däremot har skolöverstyrelsen

bemyndigande att anordna s. k. särskilda utbildningskurser inom yrken där

tillgången på utbildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Dessa kurser står

öppna för alla. Verksamheten har emellertid obetydlig omfattning efter­

som anslaget för ändamålet har begränsats starkt. Utredningen föreslår att

maximigränsen för kostnaderna för de särskilda utbildningskurserna an­

tingen slopas eller höjs väsentligt. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma i vilken omfattning sådan ut­

bildning bör bedrivas och vidta de anordningar som erfordras för att ge­

nomföra utbildningen. Utredningen förutsätter att rekryteringen till de

särskilda kurserna bedrivs så att man i möjlig mån undviker störningar i

företagens arbetskraftsförsörjning.

Utbildningens organisation och planering. Utredningen erinrar om att

enligt riksdagens ställningstagande till propositionen om riktlinjer för ut­

formningen av skolväsendets centrala ledning m. in. (prop. 1963: 144) om-

skolningsverksamheten bör planeras och genomföras i samverkan mellan

arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen. Utredningen har inte funnit

skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regional

administration av anpassningskurser som arbetsmarknadsstyrelsen och då­

varande överstyrelsen för yrkesutbildning träffat. Som forum för detta sam­

arbete fungerar den år 1960 tillsatta samarbetsdelegationen för omskolnings­

kurser m. in. Utredningen betonar att organisationen måste tillgodose om-

skolningsverksamhetens krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet. Ut­

redningen finner det angeläget att utbildningsverket ägnar ökad uppmärk­

samhet åt frågor som har samband med kursverksamhetens omfattning,

organisation och kvalitet.

Behovet av att göra avvägningar mellan insatserna på utbildningens om­

råde i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska insatser liksom det

förhållandet att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfat­

tande behov nödvändiggör ett fast centralt grepp om planeringen. Därför kan

man ej överlåta till de lokala och regionala myndigheterna att ensamma

bestämma utbildningens omfattning och yrkesinriktning.

En fortsatt utbyggnad av verksamheten kommer att ställa ökade anspråk

på insatser av samarbetsdelegationen. Denna skall vara det aktivt ledande

organet för en fortsatt kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbild­

ningen. Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte

erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

39

Utredningen understryker betydelsen av den pedagogiska tillsynen av

verksamheten, som enligt dess mening bl. a. på grund av bristande perso­

nella resurser varit otillräcklig. Det centrala skolverket måste ges betydligt

större resurser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten.

I detta sammanhang betonar utredningen angelägenheten av att kontakt

upprätthålles med arbetslivet och att även annan tillgänglig sakkunskap

fortlöpande anlitas.

Undervisnings planer, lärarfrågor. önskemålet att revideringen och nyska­

pandet av undervisningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hit­

tills varit fallet kvarstår enligt utredningens uppfattning. Undervisnings­

metoder för vuxna skiljer sig i många avseenden från de ordinarie yrkes­

skolornas. Under senare år har förbättrade utbildningsmetoder utarbetats

speciellt lämpade för vuxenutbildning. För en systematisk genomgång och

revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya

sådana planer skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i

större utsträckning använda den sakkunskap som finns tillgänglig i närings­

livet och hos arbetsmarknadsparterna.

Svårigheterna att skaffa lärare till anpassningskurser har vissa perioder

varit betydande. Detta beror enligt utredningens uppfattning bl. a. på att

anställningsvillkoren inte kunnat konkurrera med dem som erbjudits i

näringslivet liksom på att de ordinarie yrkesskolorna kunnat erbjuda fastare

anställning. Utredningen konstaterar emellertid att med hänsyn till de

snabbt växlande kraven på utbildningens omfattning och inriktning torde

det inte vara möjligt att annat än i mindre utsträckning fastare knyta de

anställda lärarna till verksamheten. Väl avvägda utbyten av lärare vid kur­

serna kan bidra till att ge undervisningen friska impulser från näringslivet.

Utredningen framhåller allmänt att en ur både kvantitets- och kvalitetssyn­

punkt förbättrad lärarutbildning är ett framträdande önskemål. Detta gäller

såväl den grundläggande pedagogiska och praktiska utbildningen som åter­

kommande fortbildning.

Lokaler för kursverksamheten. Arbetslöshetskurserna har framför allt

tidigare inrymts i gamla fabrikslokaler, garagebyggnader, f. d. mejerier,

källarlokaler och liknande. I många fall har dock nya byggnader upp­

förts. På orter med arbetslöshet bär detta skett i form av statskommunalt

beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskapsarbete upp­

förts sammanlagt 96 kurslokaler med plats för 3 700 elever. Kommunerna

har fått samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska vrkesskol-

byggnader. Lokalhyran till kommunerna har sedan beräknats på själv­

kostnadspris.

Erfarenheten från denna produktion visar att man har utfört program­

mering och projekteringsarbete i varje särskilt fall. Denna ordning resul­

terar i en individuell utformning av lokalerna samt en betydande stegring

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

40

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

av byggnadskostnaderna. Utredningen föreslår därför att skolverket sna­

rast möjligt får uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler

som kostnadsfritt ställs till kommunernas förfogande.

Det råder fortfarande brist på lämpliga lokaler för arbetslöshetskurser.

Statsbidrag kan inte ges till att uppföra sådana lokaler i ordinarie ord­

ning. För att tillgodose behovet av ändamålsenliga lokaler finner utred­

ningen det vara angeläget att statsbidrag kan utgå till kommuner som

är beredda att uppföra lokaler för vuxenutbildning på annat sätt än som

bidrag till statskommunalt beredskapsarbete. Utredningen föreslår att bi­

drag utgår med samma belopp som för provisoriska vrkesskollokaler eller

med 325 kr per in2. För ändamålet bör anvisas ett särskilt anslag under

elfte huvudtiteln.

Utbildningsbidrag. Utbildningsbidragen bör enligt utredningens mening

anpassas efter de stegrade levnadskostnaderna varvid man samtidigt hör

ta hänsyn till löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkes­

områden. De vid 1964 års riksdag beslutade höjningarna av maketillägg

vid utbildning utom hemorten, av barntillägg till ensamstående med sär­

skilda kostnader för barntillsyn samt av bidraget till hyresrum tillgodoser

enligt utredningens uppfattning angelägna behov. Utredningen framhåller

att även barn- och maketillägg vid utbildning inom hemorten måste för­

bättras för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.

Utredningen anför att en gränsdragning mellan det ordinarie utbild­

ningsväsendet och den arbetsmarknadsmässigt motiverade vuxenutbild­

ningen i princip är nödvändig för att undvika konkurrens mellan de olika

utbildningsformerna och för att inte ungdomar i stället för en grundläg­

gande och mera omfattande yrkesutbildning inom det ordinarie utbild­

ningsväsendet av ekonomiska skäl skall välja en i detta avseende förmån­

ligare omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna princip för­

utsätter att det ordinarie utbildningsväsendet har tillräckliga resurser för

att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede

för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en

arbetslöshetssituation komma att stå utan möjlighet till utbildning och

arbete om inte resurserna inom det ordinarie utbildningsväsendet och

omskolningsverksamheten samordnas. I det avseendet har på senare tid

klarlagts att ungdomar skall kunna vinna inträde till omskolningsverksam­

heten och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt

samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klarläggande

innebär att möjligheter öppnas för att bättre utnyttja tillgängliga utbild­

ningsresurser.

Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland som främst

har sin grund i försämrade sysselsättningsmöjligheter inom skogsbruket

kräver under en övergångstid speciella åtgärder för att underlätta arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

41

kraftens omställning. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt

att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvs­

arbete blivit arbetslösa, utbildning med sådana förmåner som kan med­

verka till eu snabb och ändamålsenlig omställning. Enligt utredningens

mening bör därför arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsbidrag utgå under

den tid som speciell omställningsaktivitet pågår och även komma dem till

del som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utred­

ningens uppfattning att utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern

18—21 år även i övrigt bör kunna medges om särskilda skäl gör det er­

forderligt att höja effekten av tidsbegränsade och arbetsmarknadspolitiskt

betingade omställningsaktioner.

Härutöver bör liksom nu person i åldern under 21 år som har försörj-

ningsansvar, som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla ut­

bildningsbidrag enligt nyss angivna regler. Detsamma bör även gälla per­

soner som får utbildning i samband med lokalisering av företag till arbets­

löshetsorter.

Företagsutbildning. Behovet av anpassningsutbildning för vuxna är en­

ligt utredningen så stort att det av flera skäl inte kan täckas enbart genom

kurser för vilka det allmänna svarar. En väsentligt ökad företagsutbildning

blir därför enligt utredningens mening nödvändig, om arbetskraften skall

kunna anpassas till yrkeskraven med den smidighet och snabbhet som är

nödvändig. En del av de utbildningsfall, vilka nu går den administrativt

krångligare och för samhället kostsammare vägen över anpassningskurser

som helt bekostas av staten, skulle kunna tas om hand direkt av företagen

för en utbildning som sannolikt snabbare skulle föra dem in i produktio­

nen. En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare

underlätta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de

utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kunna medverka till

att höja produktiviteten i företagen. Tillträde till utbildning inom företag

är fritt för samtliga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något vill­

kor om arbetslöshet. Man får därmed inom företagsutbildningen en vidare

rekryteringsram och därmed också möjligheter att tillgodose ett mera all­

mänt behov av vuxenutbildning såväl för arbetslösa som för personer som

har arbete i eller utom företagen.

De statsbidrag som f. n. står till buds har i ringa utsträckning använts

för vuxenutbildning inom företagen. Orsaken härtill torde vara att bidrags-

bestämmelserna inte utformats för att stödja detta slag av utbildning utan

främst tar sikte på permanent inrättade företagsskolor för lärlingsutbild­

ning. För att stimulera företagen till att ta på sig en ökad andel av den

utbildning som är nödvändig för att anpassa arbetskraften till rådande

produktionsförhållanden och för att allmänt lyfta arbetstagarnas yrkes-

kvalifikationer bör bidragsbestämmelserna förenklas. Vidare bör bidraget

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

42

ökas med beaktande bl. a. av att lön förutsätts utgå vid den nu avsedda

vuxenutbildningen. Utredningen föreslår ett statsbidrag om 2 kr. per elev

och närvarotimme. Som allmänna villkor för statsbidrag föreslås gälla

att utbildningen bedrivs enligt av arbetsmarknadsparterna fastställd plan

antingen i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former att ut­

bildningsbehovet blir tillgodosett samt att utbildningen för deltagarnas

räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommelse mellan ar­

betsmarknadsparterna.

Enligt det nu redovisade förslaget får företagen bära huvudparten av ut­

bildningskostnaderna. Om däremot ett företag i en konjunkturnedgång

åtar sig att utbilda arbetslösa som permitterats från andra företag utan att

bedriva utbildningen för egen räkning, måste staten liksom vid annan

utbildning av arbetslösa svara 'för de faktiska kostnaderna för instruktörs-

löner, lokalhyror etc. Även ersättningen till eleverna måste helt täckas av

statsverket. Hänsyn måste dock tas till företagets inkomster av säljbar

produktion från utbildningsverksamheten och till att företaget kan behöva

anställa den arbetskraft som utbildas. Ersättningen till företaget kan där­

för bestämmas först efter förhandlingar i varje särskilt fall mellan arbets­

marknadsstyrelsen och företaget.

Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag. I det föregående

har behandlats sådan företagsutbildning som huvudsakligen är avsedd att

bedrivas i organiserad kursform och med sikte på att lära ut vissa bestämda

yrkeskunskaper. Utbildning som avser att i det praktiska arbetet succes­

sivt öva arbetstagarna i att utföra specifika arbetsuppgifter försiggår där­

emot normalt utan statsbidrag i någon form. Detta utesluter inte att sam­

hället kan behöva stödja även en företagsutbildning av denna karaktär.

Framför allt gäller detta när en extra stimulans behövs för att öka före­

tagens benägenhet att starta verksamhet eller utöka redan befintlig verk­

samhet på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättnings-

möjligheterna föreligger. Det har i praktiken visat sig att lokalisering av

företag till orter som saknar industriella traditioner i vissa fall medfört

höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta kan leda till att företag

föredrar att etablera sig på orter där konkurrensen om arbetskraften vis­

serligen är hårdare men där möjlighet finns att rekrytera en grundstomme

av arbetare med industriell erfarenhet. Utredningen föreslår att arbets­

marknadsverket som alternativ till andra sysselsättningsåtgärder skall

kunna lämna bidrag till utbildningskostnader åt företag som etablerar sig

på orter med otillräcklig tillgång på arbete. Med nyetablering bör enligt

utredningens mening jämställas rekonstruktion av produktion och syssel­

sättning vid nedlagda eller av nedläggning hotade industrier samt utbygg­

nad av redan etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på

arbetskraft. Bidraget bör utgå med av arbetsmarknadsverket i varje sär­

skilt fall bestämt belopp per elev och närvarotimme. Härvid förutsätts att

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

43

ersättning till eleverna utgår i form av lön från företaget fastställd efter

förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

Syftet med verksamheten skall vara att stödja företaget under initial­

skedet med upplärning och trimning av en grundstomme anställda. För

den interna utbildning som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av

personal bör företaget helt svara. Därvid bör bidrag som föreslagits i det

föregående kunna komma i fråga.

Yrkesutbildning för kvinnor. Den aktivitet som utvecklats under de se­

naste åren för att förbättra placeringsmöjligheterna för kvinnliga arbets­

sökande och stimulera inte yrkesverksamma kvinnor att återgå till arbets­

marknaden har haft vuxenutbildningen som sitt främsta medel. Omfatt­

ningen av utbildningsverksamheten har vuxit mycket snabbt. Antalet kvin­

nor som under året påbörjat utbildning sexdubblades mellan utbildnings­

åren 1959/60 och 1962/63.

Utbildningens omfattning varierar starkt länen emellan. Skillnaderna i

antalet kvinnliga elever torde återspegla olikheter i fråga om både rekryte­

ringsunderlaget och den lokala arbetsmarknadens möjligheter att ta emot

arbetskraft med den utbildning som arbetsförmedlingen kunnat hänvisa de

arbetssökande till. Det senare har betydelse i synnerhet för den omfattning

som utbildningsverksamheten för lokalt bundna gifta kvinnor kan ges.

Utredningen understryker vikten av att man fullt tar till vara vuxenut­

bildningens möjligheter att underlätta kvinnornas inträde på relativt oprö­

vade arbetsområden. Erfarenheterna av hittills gjorda försök har varit

goda. Det finns anledning att hoppas att intresset för denna utbildning

skall växa allt efter som de positiva resultaten blir mera kända. Det är

sannolikt realistiskt att räkna med att förutsättningarna för en mera pion-

järbetonad utbildningsverksamhet är större inom områden med ett mindre

differentierat näringsliv än i städer med stor efterfrågan på arbetskraft

inom de stora avnämarområdena för kvinnlig arbetskraft.

Skilda synpunkter kan läggas på frågan om utbildningens längd. Den

mycket korta utbildning som många av de kvinnliga kursdeltagarna ge­

nomgår kan på många arbetsområden vara helt tillräcklig. I vissa fall för­

bereder den för arbetsuppgifter där utbildningen tidigare helt skett på ar­

betsplatsen och har närmast karaktären av introduktionskurser vid över­

gången till yrkeslivet. Många av de utbildningssökande kvinnorna torde

också tveka inför längre utbildning. En allmän förlängning av kurstiderna

skulle därför kunna verka återhållande på rekryteringen av deltagare. Å

andra sidan måste de korta kurstiderna och de begränsade utbildnings-

kraven från personalanställarnas sida ses mot bakgrunden av att kvinnor

inom många områden övervägande sysselsätts med okvalificerade arbets­

uppgifter. Man kommer därmed in i en cirkel som det är angeläget att

utbildningsverksamheten försöker bryta.

Utredningen vill därför allmänt framhålla att det är önskvärt att vuxen­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966

44

utbildningen ger ökat utrymme åt mera kvalificerad utbildning. Inom vissa

arbetsområden skulle detta kunna ske i form av en etappvis uppbyggd ut­

bildning omfattande två eller flera kurser på tillsamman 1—2 år. Om så­

dana integrerade kursplaner utarbetas bör deltagarna ha möjlighet att göra

avbrott mellan kurserna för att erhålla praktik inom arbetsområdet. Varje

etapp av utbildningen bör utgöra ett avslutat helt och därmed medge att

eleverna avstår från följande led av utbildningen om de saknar intresse

eller fallenhet för att fortsätta. Samtidigt hör den i kursplanen ingående

vidareutbildningen stå öppen för dem som bedöms ha förutsättningar att

tillgodogöra sig den utan att förnyad arbetslöshetsprövning behöver företas.

Utredningen föreslår vidare att en ensamstående kvinna som på grund

av bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin för­

sörjning lämpligt arbete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträck­

ning som om hon varit arbetslös. Förslaget motiveras av att f. d. hemma-

döttrar och andra ensamställda kvinnor med eller utan barn ofta är hän­

visade till så okvalificerat arbete att det ger en bristfällig försörjning.

Sysselsättning i ett lågavlönat arbete bör inte hindra att sådana kvinnor

genom utbildning får bättre möjlighet att försörja sig. Det förefaller inte

heller rimligt att de kvinnor det här gäller skall vara sämre ställda än de

hemarbetande gifta kvinnorna, som kan beviljas utbildning och utbild­

ningsbidrag på förhållandevis generösa grunder om de önskar återgå till

yrkesarbete.

Grundbidrag till gift kvinna som genomgår utbildning reduceras fr. o. in.

den 1 juli 1964 med hänsyn till makes inkomst. Detta innebär en klar

försämring för de gifta kvinnorna. Bidragsbestäinmelserna bör enligt ut­

redningens uppfattning vara så utformade att de uppmuntrar inte yrkes­

verksamma kvinnor till att via utbildning återgå till arbetsmarknaden.

Starka skäl talar för att återgå till det tidigare tillämpade systemet, vilket

innebär att oreducerat grundbidrag alltid skall kunna utgå.

Det underhållsbidrag som en frånskild kvinna uppbär jämställs f. n.

med bl. a. sjukpenning och reducerar därmed utbildningsbidraget. Utred­

ningen föreslår att underhållsbidrag till hemskild eller frånskild kvinna

skall jämställas med makes inkomst och att grundbidraget därför också för

dessa kvinnor bör utgå oreducerat.

Yrkesutbildning för handikappade. Yrkesutbildning är ett effektivt hjälp­

medel för att öka de handikappades möjligheter till arbetsplacering. En

allmän ökning av vuxenutbildningen kommer även de arbetshindrade till

del. Den särutbildning som kan bli nödvändig härutöver kräver ökade

insatser i form av speciella arrangemang för undervisning, inkvartering

och tillsyn. Sådana anordningar i förening med förlängd utbildningstid

kan medföra kostnader som väsentligt överstiger vad som i övrigt kan anses

normalt vid yrkesutbildning. Kostnadsjämförelser av detta slag får dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Knngl. Maj:is proposition nr 52 år 1066

45

enligt utredningens mening inte vara avgörande vid beslut om utbildning

för handikappade personer. Det är nämligen utredningens uppfattning att

samhället måste göra betydligt större insatser än hittills för att hjälpa

svårt handikappade till ett aktivt och meningsfullt liv.

Utredningen föreslår att företag, som förbinder sig att utbilda handikap­

pade personer för anställning i företaget och som under utbildningen ut­

betalar lön efter partsöverenskommelse, från arbetsmarknadsverket skall

kunna erhålla kursavgifter enligt samma principer som vid lokaliserings-

utbildning. Utredningen understryker att handläggningen av dessa ärenden

måste ske med yttersta omsorg för att gränserna till den ordinarie vuxen­

utbildningen och till arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och

utbildning av arbetstagare skall kunna upprätthållas. Bl. a. av dessa skäl är

arbetstagarpartens medverkan vid uppläggning och tillsyn av utbildningen

önskvärd.

Yrkesutbildning för äldre arbetskraft. När det gäller den yrkesmässiga

rörlighet som vuxenutbildningen avser att främja har utredningen för­

ståelse för att svårigheterna att få en omställning till stånd är större bland

äldre arbetslösa än bland yngre. Behovet av vuxenutbildning hos medel­

ålders och äldre arbetslösa bör dock vara väsentligt större än vad den

hittillsvarande åldersfördelningen bland personer i utbildning låter för­

moda. Vid sidan om en effektiv ackvisitions- och placeringsverksamhet

betraktar utredningen en utökning av utbildningen för de äldre arbetslösa

som den angelägnaste deluppgiften för att åstadkomma en bättre anpass­

ning av denna arbetskraft till arbetsmarknadens krav. Utredningen före­

slår i detta syfte att kursprogrammet utvidgas med särskild tanke på

äldre arbetslösa samt att man gör ytterligare försök att anordna särskilda

kurser som med avseende på yrkesinriktning och utbildningsmetod är av­

passade för dessa åldrar. Det råder delade meningar om möjligheterna att

mera generellt ange vilka slag av arbetsuppgifter som är lämpade för de

äldre men en inventering av uppgifter där äldre arbetstagare faktiskt sys­

selsätts bör kunna ge viss vägledning vid val av lämpliga kursyrken.

Slutligen anför utredningen att kombinationen av provanställning och

individuell utbildning i företag, som när det gäller äldre torde ha vissa

fördelar framför utbildning i kursform, i större utsträckning bör komma

till användning.

Beredskapsplanering av yrkesutbildningen. Erfarenheter från tidigare

dämpningar i konjunkturen visar att den ökade arbetslösheten och de för­

längda arbetslöshetsperioderna i en sådan situation i högre grad än vad

som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildnings­

området. För att åtgärder vid sysselsättningsstörningar skall kunna vidtas

snabbt föreslår utredningen att en beredskap på yrkesutbildningens om­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

råde upprättas. För skolverkets kurser bör en sådan beredskapsplanering

normalt ingå i skolöverstyrelsens verksamhet. En beredskapsplanering på

företagsutbildningens område kräver enligt utredningen åtgärder av en helt

annan omfattning. Dessa bör ankomma på företagens branschorganisationer

som härför bör åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna för att upp­

rätta undervisningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisations­

planer i övrigt för beredskapsplanering av utbildning under en sysselsätt­

ningskris.

Särskilda yttranden

Experten Feldt och ledamoten Petersson anför att utredningens förslag

om en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motiverade

vuxenutbildningen inte bör realiseras förrän en samlad bedömning av mål

och medel för samhällets politik på vuxenutbildningsområdet framlagts.

Centrala element i en sådan analys bör vara en avvägning mellan resurser

och behov samt frågan om studiebidragens utformning.

Frågan om det studiesociala stödets utformning för personer under 21 år

bör granskas på nytt med beaktande av de synpunkter och förslag som

utredningen framfört. Utifrån de anförda synpunkterna kan inte heller

utredningens förslag om företagsutbildning accepteras. I yttrandet fram­

hålls att ett genomförande av förslaget avsevärt skulle påverka ansvars-

och kostnadsfördelningen mellan samhälle och enskilda företag. Dessa

frågor bör behandlas i ett större sammanhang, lämpligen av vrkesutbild-

ningsberedningen.

Slutligen framhålls i yttrandet att kursavgift för sysselsättningspolitiskt

motiverad vuxenutbildning, till vilken arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bi­

drag, bör vara godkänd av skolöverstyrelsen eller av annat berört statligt

organ så att man undviker att statsbidrag kommer att utgå enligt olika

grunder beroende på vilket statligt organ som beviljar bidraget.

Ledamoten Rehn anser att bidrag till yrkesutbildning i samband med lo­

kalisering bör kunna utgå inte bara som ett initialstöd utan även fortsätt­

ningsvis vid fortlöpande rekrytering till företag som en gång fått sådant

stöd så länge arbetsmarknadsläget är sådant att det över huvud taget

motiverar dylika åtgärder på lokaliseringsorten.

Till denna del av Rehns yttrande har ledamoten Gustavsson anslutit sig.

Rehn anför vidare att den pågående utökningen av samhällets insatser

till stöd åt utbildning ovanför ungdomsskolorna så småningom bör ge alla

medborgare lika rätt till en viss minimisumma av bidrag till levnadskost­

naderna under utbildning att utnyttjas vid valfri ålder och i möjlig mån på

valfritt sätt. Det kommer att ligga i samhällets intresse att denna rätt av

så många som möjligt utnyttjas på sådant sätt att de snabbt kan få syssel­

sättning på områden med akut knapphet på arbetskraft liksom att man går

Kungl. Maj:Is proposition nr

.72

år 1966

47

över till utbildning vid tidpunkter då många annars skulle belasta arbets­

löshetsförsäkringen eller eu hastig igångsättning av dyrbara beredskaps­

arbeten skulle krävas. Extra stimulans bör kunna sättas in för att ge ut­

nyttjandet av rätten till vuxenutbildning sådan inriktning att arbetskraften

i varje läge snabbt kommer näringslivets växlande behov till mötes. Med

denna uppläggning behöver möjligheten att använda kraftigt verkande

medel för att ge snabb omställningseffekt inte hämmas av farhågor för

statsfinansiella konsekvenser i det generella utbildningssystemet.

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet

med s. k. uppskolning

En inom styrelsen verksam arbetsgrupp har diskuterat åtgärder för att

under vissa förutsättningar främja utbildning av anställda inom närings­

livet. Arbetsgruppen har varit sammansatt av företrädare för näringslivet,

vissa till LO och TCO anslutna förbund, SACO, skolöverstyrelsen och arbets­

marknadsstyrelsen. Arbetsgruppens överläggningar sammanfattas i två pro­

memorior dagtecknade den 21 och 29 september 1964. Styrelsen föreslår att

styrelsen bemyndigas att bedriva försöksverksamhet med uppskolning i

enlighet med arbetsgruppens förslag. Kostnaderna för verksamheten bör

bestridas från förslagsanslaget Omskolning m. m.

I arbetsgruppens promemorior anförs bl. a.

Arbetsgruppen konstaterar allmänt, att ett stort behov av vuxenutbild­

ning föreligger inom det svenska näringslivet och att detta f. n. inte blir

tillgodosett i tillräcklig omfattning. Den personalutbildning som nu bedrivs

av i främsta rummet storföretagen behöver breddas till att omfatta även

medelstora och mindre företag. För att någorlunda snabbt åstadkomma

denna utveckling krävs särskilda åtgärder från samhället.

Med uppskolning avser arbetsgruppen en kortsiktig utbildning som direkt

syftar till att tillgodose specifika produktionsbehov och lösa akuta brist-

problem. Eleverna förutsätts bli uttagna bland personal anställd i företag

med brist på kvalificerad arbetskraft och efter genomgången utbildning

återgå till sina företag för att utjämna den rådande bristen. Utbildningen

förutsätts ske i förhållandevis korta etapper och bli inriktad på de yrkes­

områden, näringsgrenar och geografiska områden, där arbetskraftsbristen

bedöms vara av särskilt allvarlig karaktär. Det blir dock det enskilda före­

tagets behov som i varje särskilt fall blir avgörande för om uppskolning skall

sättas in och vägledande för hur uppskolningen skall utformas.

Arbetsgruppen framhåller att den mera långsiktiga utbildning för vuxna

som bedrivs i yrkesskolor, merkantila och tekniska skolor, gymnasier etc.

måste genomföras i annan ordning än genom uppskolning. Arbetsgruppen

betraktar således uppskolning som ett komplement till omskolningsverk-

48

samheten. Medan omskolningsåtgärder primärt är ett stöd åt den enskilde

löntagaren för att vid arbetslöshet hjälpa honom fram till ett lämpligt arbete,

tar uppskolningsverksamheten sikte på företagets behov av viss kvalificerad

arbetskraft och kommer i fråga först då det kan konstateras att detta behov

inte kan tillgodoses genom lokal eller interlokal förmedling av arbetssökan­

de. Hjälper omskolningen den enskilda arbetslöse till ett lämpligt arbete,

skulle man således kunna säga att uppskolningen i sin tur hjälper företaget

att genom bättre tillgång på kvalificerad personal genomföra en mera effek­

tiv produktion.

Arbetsgruppen understryker att uppskolningsverksamheten inte avses

träda i stället för den introduktions- och vidareutbildning av personal som

normalt förekommer inom företagen och inte heller bör uppskolning på­

börjas på grund av att ett företag exempelvis lägger om produktionen, inför

nya produktionsmetoder eller nya maskiner och för detta ändamål behöver

anordna särskild utbildning av personalen. Sådana åtgärder får anses utgöra

ett normalt led i produktionsprocessen och bör, med bortseende från den i

yrkesskolor in. m. tillhandahållna samhälleliga utbildningsservicen, belasta

produktionskostnaderna. Även lokaliseringsutbildning bör skiljas från upp­

skolningen.

Administrationen av uppskolningen bör anknytas till den befintliga orga­

nisationen för omskolningsverksamheten. Skolöverstyrelsen bör således vara

central myndighet för uppskolningen. Samarbetet med arbetsmarknadssty­

relsen och arbetsmarknadsorganen bör förläggas till samarbetsdelegationen

för omskolningskurserna.

Initiativ till uppskolning bör tas antingen av arbetsförmedlingen eller

vederbörande företag. Uttagning av elever bör ske i samråd med företags­

ledning och personal på arbetsplatsen. Vilka anställda som skall tas ut är

trämst en fråga av driftteknisk natur. Tidigare kvalifikationer liksom veder-

börandes allmänna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen är också

av avgörande betydelse. Man bör dock inte bortse från andra, mera person­

liga hänsyn, t. ex. önskvärdheten att hjälpa lämplig personal till en utbild­

ning som annars inte skulle vara möjlig.

Eleverna förutsätts under utbildningstiden få ordinarie lön av arbetsgiva­

ren. Statsverket bör bidra till lönekostnaden med det grundbidrag som ingår

i utbildningsbidraget till arbetslösa. Själva utbildningsverksamheten bör

bekostas av statsverket, men företagen bör bidra till extra ordinära anord­

ningar som ligger i deras intresse.

För att genomföra utbildningen, som väsentligen får bedrivas på dagtid,

bör utnyttjas ledig kapacitet vid omskolningskurserna. Utbyggnad av om­

skolningens resurser kan ifrågakomma för ändamålet. Även företagens ut­

bildningskapacitet bör kunna utnyttjas. Alla praktiska möjligheter att

genomföra programmet bör tas till vara.

Arbetsgruppen beräknar statens kostnad per elev till 3 000 kr. Med en

Kungl. Maj:t,s proposition nr 52 år 1966

verksamhet omfattande 5 000 elever under eu tolvinånadersperiod skulle

statsverkets kostnad alltså bli 15 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

4

!»

Remissyttrandena över utredningens förslag

Utredningens allmänna synpunkter beträffande behovet av eu

ökad vuxenutbildning bar tagits upp av många remissinstanser

och behandlats med gillande. Några remissinstanser berör vissa speciella

aspekter i anslutning till utredningens uttalanden. SAF och Sveriges indu­

striförbund framhåller att anslutningen till teoretiska linjer i grundskolan

f. n. pendlar omkring 80 % av eleverna i en årskull. Fackskolorna och

gymnasierna beräknas ta 50 % av en årskull. Detta förefaller att kunna

leda till ökade svårigheter att rekrytera elever i ungdomsåren till den prak­

tiska yrkesutbildningen. Då industrin i stor utsträckning behöver kvalifice­

rade yrkesarbetare, måste den brist som härigenom uppstår läckas genom

vuxenutbildningen som under en övergångstid till stor del får inriktas mot

de åldersgrupper som inte genomgått grundskolan. — Kommerskollegiiim

ger uttryck åt liknande synpunkter.

LO instämmer i att en generell ökning av utbildningsnivån är ett medel

att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Rekryteringen till en

vidgad vuxenutbildning kan emellertid bli alltför ensidig därigenom att

grupper som redan har relativt god utbildning utnyttjar möjligheterna till

utbildning, medan de som har en begränsad utbildning kommer att släpa

efter ytterligare, något som kan få stora sociala konsekvenser. Denna risk

gäller inte den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen i samma grad

som den övriga framväxande vuxenutbildningen. Snarare har den arbets­

marknadsinriktade yrkesutbildningen möjligheter att just stimulera grup­

perna med den svagaste utbildningstraditionen att utnyttja vuxenutbild­

ningens resurser inte minst tack vare de bättre ekonomiska villkor som här

gäller.

SACO ifrågasätter om inte den nuvarande starka koncentrationen på ung­

domsutbildningen inom en snar framtid måste ersättas av utbildning som

pågår »från vaggan till graven». De i ungdomen förvärvade kunskaperna blir

efter en allt kortare tid otillräckliga och måste kompletteras och ersättas.

En sådan utveckling skulle betyda en kraftigt ökad betydelse för vuxenut­

bildningen. — Liknande synpunkter anförs av TCO.

Det förhållandet att flera utredningar samtidigt behandlat närbesläktade

frågor __ förutom arbetsmarknadsutredningen även gymnasieutredningen

och yrkesutbildningsberedningen — har föranlett många remissinstanser att

i anslutning till det särskilda yttrandet av ledamoten Petersson och experten

Feldt ta upp frågan om en samlad prövning av utrednings­

förslagen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser det knappast rimligt

50

att ta ställning till arbetsmarknadsutredningens förslag utan att avvakta

gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens betänkanden. Des­

sa betänkanden bör underkastas en samlad bedömning. Också överståt-

hållarämbetet finner det motiverat att en samlad bedömning av mål och

medel för samhällets utbildningspolitik sker innan målsättningarna för den

sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen realiseras.

Länsstyrelserna i Uppsala och Xorrbottens län menar att förslagen endast

bör genomföras provisoriskt så att man inte föregriper en samlad bedömning

av vuxenutbildningen i samband med att gymnasieutredningen och yrkesut-

bildningsberedningen framlägger sina förslag.

TCO framhåller å andra sidan att det inte vore tillfredsställande om de

förslag som arbetsmarknadsutredningen nu framlagt ej fick bilda underlag

för separata och omedelbara lösningar. Samma ståndpunkt intas av S.46’0

liksom av länsstyrelsen i Hallands län. Statskontoret uttalar att de önsk­

värda reformerna på vuxenutbildningens område, som bör bli aktuella under

de närmaste åren, kräver ett vidare erfarenhetsmaterial, vilket lämpligen

kan förvärvas genom en försöksvis bedriven verksamhet.

Skolöverstyrelsen vill med hänsyn till den roll som omskolningsverksam-

heten har i arbetsmarknadspolitiken inte motsätta sig att denna verksamhet

tills vidare bryts ut från övrig vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen liksom

TCO och Svenska stadsförbundet anser emellertid att, när resultatet av

gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens arbete föreligger,

yrkesutbildningen på alla nivåer bör underkastas en total översyn varvid

även omskolningsverksamheten bör komma in i blickfältet.

Vad utredningen anfört om en konjunkturanpassning av ut­

bildningen tillstyrks av LO, som dock betonar att konjunkturläget inte får

vara avgörande i den utsträckning utredningen tycks förutsätta. Det finns

i så fall risk för att utbildningen i vissa lägen får för liten omfattning.

Skolöverstyrelsen kan i stort sett ansluta sig till utredningens synpunkter

beträffande ett konstant behov av anpassnings utbild­

ning för vuxna. Yrkesntbildningsberedningen delar utredningens

uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åt­

gärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till

arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarens behov av yrkesutbild­

ning. Beredningen tillstyrker liksom LO och TCO en generös tolkning av

arbetslöshetsbegreppet i fråga om placering i utbildning.

LO, SACO och TCO tillstyrker utredningens förslag om v u x e n u t-

bildning för andra än arbetslösa.

Skolöverstyrelsen kan i princip ansluta sig till vad utredningen anfört

men framhåller att rekryteringen av personer som redan är sysselsatta

skulle i viss mån komma att gripa över på vad som kan betecknas som den

reguljära vuxenutbildningens område. Eftersom utbildningsbidragen vid

den sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen är avsevärt hög­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

51

re än inom den reguljära utbildningen, kan stimulansen till sådan utbild­

ning bli så kraftig att vissa inte avsedda konkurrensförhållanden blir följ­

den. Med hänsyn till att samhället i dagens läge måste övervinna den brist

på lämpligt utbildad arbetskraft som råder inom mycket viktiga branscher

tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att behovet av vidareutbildad ar­

betskraft inom näringslivet bör fasthållas som förutsättning för omskolning

och fortbildning av andra än arbetslösa. Att övergång från låglöne- till hög-

löneyrken kan underlättas bör inte enbart vara tillräcklig kvalifikations-

grund för utbildning. Inte heller Svensk industriförening kan biträda ut­

redningens åsikt att vuxenutbildning på grund av några slags rättviseskäl

skall få en större bredd och omfattning än vad som strängt taget är nödvän­

digt för att åstadkomma en arbetsplacering.

Lantbruksstyrelsen understryker att det i vissa fall kan vara nödvändigt

att utsträcka utbildningen också till undersvsselsatta. För jordbrukets del

aktualiseras två fall av utbildning, dels att omskola den arbetskraft i jord-

och skogsbruket som önskar övergå till andra näringsgrenar, dels att ut­

bilda brukare av små och ofullständiga jordbruk som vill driva större jord­

bruk. En småbrukare som övergår till att driva ett familjejordbruk har ofta

inte tillräckliga kunskaper för att bemästra de problem han då ställs inför.

Det är därför angeläget att han kan i samma mån vidareutbilda sig inom

yrket som om han vill omskola sig till annat yrke. Under budgetåret 1964/65

bär anordnats tre kurser av det slag det här gäller. Erfarenheterna av dessa

kurser är goda. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att ge mindre före­

tagare vidareutbildning inom det egna yrket. Liknande synpunkter framför

RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Frågan om utbildningen och fortbildningen av företagare behandlas även

av Sveriges hantverks- och industriorganisation som anser detta vara en

viktig fråga som ej behandlats av utredningen. Många skäl talar för en

kraftig satsning på sådan utbildning.

Luftfärtsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att en statligt organi­

serad utbildning av piloter, flyglärare och flygtekniker för den civila luft­

farten kommer till stånd. Sådan utbildning saknas f. n. S jöfartsstyrelsen

pekar på att samtidigt som sjöfarten har en avsevärd brist på utbildad ar­

betskraft sjömansskolorna ofta har underskott på elever. Dessa skolor kan

alltså utan utbyggnad ta emot ett ökat antal ungdomar och vuxna elever för

omskolning till sjömän.

Frågan om arbetsmarknadsutbildningens organisa­

tion och ställning i förhållande till annan vuxenutbildning liksom

till yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet berörs i åt­

skilliga yttranden.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att det är nödvändigt att den arbets-

marknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen ges en särställning i för­

Ktirujl. Maj :ts proposition nr ~>2 är 1 !)6<>

52

hållande till annan vuxenutbildning. TCO menar att all vuxenutbildning

som inte är avsedd att fylla ett akut behov för individen eller samhället utan

som syftar till att mera långsiktigt förbättra den enskildes anpassningsbar-

het till förvärvslivets krav helt bör tillhöra det reguljära skolväsendet. De

av arbetsmarknadsverket initierade kurserna däremot, som har ett bestämt

mål för vederbörandes sysselsättning, måste få dimensioneras och utformas

efter relativt kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska bedömningar.

Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län, arbets-

nämnden i Stockholms stad, yrkesutbildningsberedningen, Svenska stads­

förbundet, SAF och Sveriges industriförbund betonar angelägenheten av att

omskolningsverksamheten nära samordnas med utbildningen inom det re­

guljära utbildningsväsendet. Yrkesutbildningsberedningen framhåller be­

tydelsen av att den reguljära yrkesutbildningen får en betydande frihet så

att utbildningen blir alltmer användbar som ett arbetsmarknadspolitiskt

hjälpmedel. Å andra sidan bör omskolning och uppskolning i fråga om inne­

håll och organisation närmas den reguljära yrkesutbildningen. Arbctsnämn-

den i Stockholms stad ifrågasätter om man inte i högre grad än hittills bör

försöka få fram önskvärd arbetskraft genom att anpassa det ordinarie vrkes-

utbildningsväsendet mer efter arbetsmarknadens behov.

SAF och Sveriges industriförbund anför att det med tanke på det allmänna

intresset av samordning och målmedveten planmässighet inom de samlade

utbildningsinsatserna är mycket som talar för att vuxenutbildningen i störs­

ta möjliga utsträckning bedrivs inom det ordinarie undervisningsväsendet.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid kunna vidta erforderliga åtgärder

då särskilt snabba och flexibla insatser behövs.

Skogsstyrelsen understryker att all yrkesutbildning för vuxna bör så

långt möjligt vara organisatoriskt sammanhållen. Förutom att lärare, loka­

ler och materiel utnyttjas på effektivaste sätt bör dessutom lärarna i yrkes­

skolorna känna sig stimulerade av att vid sidan av de ordinarie kurserna få

medverka i mera akuta utbildningsproblem i kontakt med arbetsmarknads-

organ och näringsliv. Men framför allt vinner man att man inte skapar kon­

kurrerande utbildningsorgan med risker för parallell utbildningsutbyggnad

och irrationell verksamhet.

SACO finner det naturligt att den yrkesinriktade vuxenutbildningen i en

framtid inordnas i skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets re­

guljära verksamhet. Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och ämbetet bör ome­

delbart inledas ett samarbete i syfte att driva en verksamhet liknande den

som skolöverstyrelsen nu är engagerad i beträffande utbildning på en lägre

nivå.

Utredningens synpunkter beträffande behovet av ökade insatser ifråga om

undervisningsplaner understryks av skogsstyrelsen, skolöversty­

relsen, länsstyrelsen i Stockholms län samt av SAF och Sveriges industri­

förbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1906

53

I lärarfråg a n menar skogsstyrelsen att yrkeslärare från det ordi­

narie yrkesutbildningsväsendet i forsta band och till väsentlig del skall

kunna utnyttjas för all vuxenutbildning. För vissa koncentrerade insatser

föranledda av arbetsmarknadsskäl erfordras givetvis mera tillfälliga lärare.

Det ordinarie utbildningsväsendet bör dock vara så dimensionerat att sådana

extra lärarkrafter inte som regel erfordras.

Skolöverstyrelsen redovisar vissa förslag till en etappvis upplagd utbild­

ning av yrkeslärare. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det synnerligen ange­

läget att utbildningen av lärare förbättras och bringas i nivå med utbildning­

en av lärare vid övriga yrkesskolor. Även LO och TCO understryker vikten

av en förbättrad lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen bär ingenting att erinra mot utredningens förslag be­

träffande lokaler för kursverksamheten. Tillräckliga anslag

bör dock ställas till förfogande för bidrag till uppförande av kurslokaler.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att kommunerna bör stimuleras att

ytterligare medverka till lokalanskaffningen genom tillräckliga statsbidrag.

Svenska stadsförbundet menar att möjligheterna till samordning mellan den

arbetsmarknadspolitisk! motiverade vuxenutbildningen och reguljär ut­

bildning ökar om möjlighet öppnas att ge statsbidrag efter samma grunder

som inom det vanliga skolväsendet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län

finner förslaget värdefullt.

DHR påpekar att eftersom många handikappade för sin fortsatta yrkes­

utbildning kommer att placeras i omskolningsverksamheten bör man tillse

att dessa lokaler blir väl lämpade för handikappade elever.

Skogsstyrelsen anser att lokalerna för omskolningsverksamheten bör in­

tegreras med befintliga yrkesskolor. Särskilda lokaler bör alltså inte upp­

föras annat än undantagsvis.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bestämt förslaget att göra lo­

kaler för omskolningsverksamheten till en kommunal angelägenhet. Detta

kan stimulera till en konkurrens i överhettade områden om vem som effek­

tivast skaffar arbetskraft från utflyttningsområdena.

Med anledning av vad utredningen föreslagit i fråga om utbildnings­

bidrag anför studiehjälpsnämnden bl. a. att den yrkesutbildning som

sker genom arbetsmarknadsmyndigheterna ur studiefinansieringssynpunkt

skulle komma att te sig åtskilligt gynnsammare för den enskilde än den

ordinarie yrkesutbildningen. En sådan ordning förefaller svår att motivera

när det gäller utbildning på samma åldersnivå och för elever med likartade

förutsättningar. Nämnden anser i avvaktan på den prövning av studiestödet

som kan aktualiseras till följd av gymnasieutredningens förslag att nuva­

rande regler bör gälla för det ekonomiska stödet. Nämnden ifrågasätter vi­

dare om inte en överflyttning av det administrativa arbetet med utbildnings­

bidragen från länsarbetsnämnden till skolstvrelsen skulle innebära fördelar.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför att bidragen

54

bör ligga på en sådan nivå att kursdeltagarna inte finner det förmånligt

att under utbildningstiden anlita arbetslöshetsförsäkringen. Annars riskeras

att ersättningsrätten konsumeras så att kursdeltagaren inte kan få någon

försäkringsersättning om han efter kurstidens slut inte omedelbart kan få

arbete.

HCK påpekar att utbildningsbidragen f. n. ofta är lägre än motsvarande

socialhjälp och uttalar som önskvärt att bidragen åtminstone kommer i sam­

ma nivå som socialhjälpen och helst också indexregleras. LO och TCO för­

ordar utredningens förslag att utbildningsbidragen skall anpassas efter de

stegrade levnadskostnaderna.

SACO menar att en fullständig täckning av de utbildades levnadskostnader

är nödvändig för att framkalla tillräcklig utbildningsbenägenhet bland de

arbetslösa.

Yrkesutbildningsberedningen anser att en rationell avvägning mellan ut­

bildningsbidragen och studiebidragen bör komma till stånd varvid det blir

ofrånkomligt att de totala resurserna beaktas.

I fråga om utbildningsbidrag till ungdomar i åldern

18 —2 1 år anför skolöverstyrelsen att ungdomar under 21 år bör få den

vidare och mer allmänt grundläggande utbildning som erbjuds vid det ordi­

narie yrkesskolväsendet och inte uppmuntras att via en omskolningskurs

eller företagsutbildning med dess mer specialiserade inriktning göra ett

mindre övervägt yrkesval. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i

Jämtlands län.

TCO anser visserligen farhågorna att ungdomarna skulle föranledas att

välja omskolning i stället för yrkesutbildning inom det ordinarie utbild­

ningsväsendet vara väsentligt överdrivna. Under förutsättning att personer

i åldrarna 18—21 år får tillträde till omskolningskurserna efter de regler ut­

redningen förordat samt att möjlighet kommer att föreligga att ge de större

bidragen till ungdomar som har särskilt stora ekonomiska behov, anser sig

TCO dock kunna tillstyrka att övriga elever i åldern 18—21 år erhåller

samma förmåner som utgår till elever på det postgymnasiala utbildnings-

stadiet.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att kravet att personer skall ha

uppnått 21 års ålder inte bör tolkas alltför kategoriskt. Arbetsmarknadssty­

relsen instämmer i att 21-årsgränsen är principiellt önskvärd men anser

att vissa undantag måste kunna göras. LO tillstyrker att man skall kunna

utge utbildningsbidrag till ungdom i åldern 18—21 år. Inga begränsningar

bör gälla för handikappade, flyktingar och personer med stor försörjnings­

börda.

Konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Blekinge län, skogsstyrelsen och SR

är allmänt positivt inställda till utredningens förslag beträffande före­

tagsutbildning.

Även LO tillstyrker förslagen men betonar att planeringen av utbildning-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

55

eu bör ske i samråd med och godkännas av arbetstagarnas organisationer.

Företagsutbildningen får t. ex. inte vara alltför specialiserad och rekryte­

ringen inte för ensidig. TCO anser att stödet bör utformas efter grunder som

nära ansluter till gällande bestämmelser för inbyggda yrkesskolor.

Yrkesutbildningsberedningen föreslår som bidragsvillkor att utbildningen

skall bedrivas enligt av skolöverstyrelsen efter samråd med parterna fast­

ställd plan.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till några av de synpunkter som ut­

redningen framför som stöd för sina förslag, överstyrelsen säger sig vara

medveten om att ett genomförande av förslagen kan komma att avsevärt

påverka fördelningen av ansvar och kostnader mellan samhället och det

enskilda företaget. Men då överstyrelsen delar uppfattningen att en väsent­

ligt ökad företagsutbildning blir ofrånkomlig om den yrkesmässiga anpass­

ningen framdeles skall kunna ske med erforderlig smidighet och snabbhet,

motsätter sig överstyrelsen inte att utredningens förslag genomförs. I rela­

tivt stor utsträckning praktiseras ju dessutom den föreslagna utbildnings-

formen redan nu.

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det vara risk för att

utredningens bedömning är starkt präglad av de gynnsamma förhållandena

inom den större verkstadsindustrin och jämförliga branscher och att man

därför kommer att ställa orealistiskt stora anspråk på utbildningsinsatser

från branscherna över lag. Det är därför lämpligt att inhämta synpunkter

från representanter för skilda branscher om deras ekonomiska och perso­

nella resurser för denna uppgift.

När det gäller det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet om 2 kr. per

elev och närvarotimme förutsätter skolöverstyrelsen att detta belopp prövas

ytterligare. Yrkesutbildningsberedningen kan inte ta ställning till beloppet.

TCO är tveksam om bidraget bör fastställas generellt till 2 kr. och Sveriges

hantverks- och industriorganisation finner i stället lämpligt att tillämpa en

efter olika branscher och dessas förhållanden avpassad ersättning.

Skolöverstyrelsen är medveten om att statsbidraget i form av kursavgifter

vid yrkesutbildning i samband med lokalisering av

företag enligt utredningens förslag kan komma att täcka företagens

samtliga kostnader för utbildningen och alltså bli väsentligt bättre än de bi­

drag som skolverket ger. överstyrelsen anser emellertid att det särskilda

stödet vid nyetablering bör realiseras med hänsyn till behovet av insatser för

att få en väl fungerande arbetsmarknad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund

ansluter sig till det särskilda yttrandet på denna punkt av ledamoten Rehn.

De båda organisationerna tillägger att bidrag av den karaktär det här gäller

i vissa fall kan vara att föredra framför andra former av lokaliseringspoli-

tiskt stöd till företag.

Yrkesutbildningsberedningen anser att lokaliseringsutbildningen inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

56

betraktas som en särskild form av statens stöd till arbetsmarknadsmässigt

betingad yrkesutbildning. Den synes klart kunna ingå som naturlig del av

den vanliga omskolningen om denna ges den friare tolkning som i annat

sammanhang förordats.

Behovet av att yrkesutbildningen för kvinnor breddas och

byggs ut för att ge utrymme åt mer kvalificerade utbildningsalternativ un­

derstryks av arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesutbitdningsberedningen, Fre-

drika-Bremer-Förbundet, LO, SAF och Sveriges industriförbund.

LO anmärker att den yrkesfördelning som kommer till uttryck i arbets­

marknadsstyrelsens utbildning alltför klart motsvarar det traditionella

mönstret. Genom utveckling av längre, grundläggande yrkeskurser inom in­

dustriellt, tekniskt, kommersiellt, administrativt in. in. arbete bör denna in­

riktning brytas. LO anser att utbildningen är en nyckelfaktor då det gäller

att vidga kvinnornas yrkesfält och väsentligt öka integrationen mellan man­

liga och kvinnliga arbetsområden. Utredningens förslag kan på denna

punkt inte anses leda till väsentliga framsteg. LO förordar att skolmyndig­

heter, arbetsmarknadsstyrelsen och branschrepresentanter deltar i ett inten­

sifierat samarbete för att öppna nya utbildningsvägar för kvinnor. Sam­

arbetet avses gälla såväl vuxenutbildningen som annan utbildning.

S.4 CO anför att av de arbetsmarknadspolitisk! betonade åtgärder, som kan

komma i fråga för att öka yrkesintensiteten hos kvinnor med högre utbild­

ning reaktiverings- och repetitionskurserna bör i första hand framhållas.

Viss sådan verksamhet avsedd för bl. a. socionomer och sjukgymnaster har

redan anordnats. En breddning till andra kategorier, såsom lärare, recep-

tarier, bibliotekarier m. fl. bör genomföras snarast. Organisationen fram­

håller vidare att det finns en grupp akademiskt utbildade kvinnor, som inte

kan återgå till ett tidigare yrke på grund av att de aldrig förvärvsarbetat eller

ens avslutat studierna eller som inte kan utnyttja sin yrkesutbildning på

den ort, dit mannens tjänstgöring fört dem. För dessa kategorier krävs en

mera omfattande yrkesutbildning. Naturligtvis bör strävan vara att i möjli­

gaste mån utnyttja tidigare inhämtade kunskaper, men man får inte dra

sig för omskolning till helt nya yrkesområden om detta skulle visa sig

lämpligt. Inom vårdområdet och den administrativa karriären finns syssel­

sättningar som torde kunna rekrytera sådan arbetskraft.

Inom ramen för arbetsmarknadsstyrelsens akademikerprogram bör enligt

SACO utbildningen och aktiveringen av inte yrkesverksamma akademiker

intensifieras och utvidgas till allt flera grupper. Av stor betydelse är att för­

utsättningarna och formerna för verksamheten noggrant utreds. Bl. a. bör

man undersöka motivationen hos dem som anmäler sig till kurserna. I vissa

fall torde deltagande mera vara betingat av önskemål om kontakt med gamla

kolleger och avbrott från den vardagliga rutinen än planer på framtida för­

värvsarbete. Det är anmärkningsvärt att man inte hittills har följt upp

resultaten av verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

57

SAF och Sveriges industriförbund samt Fredrika-11 remer-Förbundet på­

pekar att möjligheterna till kvalificerad utbildning kanske kan komina att

uppfattas som orättvisa av sådana män och kvinnor, som inte kan komina

i fråga för denna utbildning.

Svenska landstingsförbundet framhåller alt, om eu ökad vuxenutbildning

för kvinnor skall åstadkommas bl. a. genom propaganda för att kvinnor ut­

bildas i yrken som hittills varit manliga, detta också kan återverka på de

unga kvinnornas yrkesval. Man bör därför vid utformningen av sådan pro­

paganda beakta att en omfattande ökning av kvinnors benägenhet att välja

manliga yrken kan få allvarliga följder för exempelvis vårdområdenas re­

krytering, såvida inte en motsvarande ändring av männens benägenhet att

välja kvinnliga yrken kan frampropageras samtidigt.

Skolöverstyrelsen anser förslaget om etappvis uppbyggd ut­

bildning för kvinnor intressant och väl värt att pröva.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner detta förslag vara en praktisk och möj­

lig väg att stimulera kvinnorna till ökad yrkesutbildning. Styrelsen förut­

sätter att i en sådan etappvis utbyggd yrkesutbildning även kan ingå fort­

bildning i allmänna teoretiska ämnen. Yrkesvalet begränsas nämligen för

inånga medelålders kvinnor av att de saknar teoretiska skolkunskaper ovan­

för den obligatoriska skolan.

Förslaget att utbildningsbidrag till gifta kvinnor bör

utgå med oavkortat belopp tillstyrks av LO och TCO men av­

styrks av länsstyrelsen i Norrbottens län, bl. a. med hänsyn till att de all­

männa resurserna för att skapa bättre sysselsättningsförhållanden bör för­

behållas och koncentreras till åtgärder där den enskilde verkligen är i behov

av hjälp och stimulans. Socialstyrelsen anser att bidragen med hänsyn till

deras sociala betydelse och stora omfattning bör särskilt utredas av social­

politiska kommittén.

I anslutning till förslaget att utbildning bör kunna ges ensamstående kvin­

nor som inte kan få ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt arbete på

grund av bristande yrkeskunskaper ifrågasätter länsarbetsnämnden i Got­

lands län om det inte kan vara lika angeläget att ge utbildning åt ensam­

stående män eller gifta familjeförsörjare som befinner sig i en liknande

situation. Yrkesutbildningsberedningen är inne på samma tankegång och

uttalar att regler och villkor inom vuxenutbildningen bör gälla såväl män

som kvinnor.

Utredningens synpunkter på yrkesutbildning för handikap­

pade delas i allt väsentligt av skolöverstyrelsen.

IiCK framhåller att utbildningsåtgärderna bör vara ännu mer generöst

avvägda än f. n. Det räcker inte med alt handikappade får en utbildning som

gör det möjligt för dem att få sysselsättning i botten på karriären. Ännu

mycket mer än hittills bör därför t. ex. utbildning för kontorsarbete och för

teoretiska arbetsuppgifter komma i fråga för handikappade. Möjligheterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19(iti

58

för t. ex. handikappad kontorsarbetskraft som är väl utbildad torde vara

betydande på öppna marknaden.

Förslaget om särskilt bidrag till företag som åtar sig att utbilda handi­

kappade tillstyrks av skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen,

LO och Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

I fråga om yrkesutbildning för äldre arbetskraft fram­

håller skolöverstyrelsen att det är nödvändigt att veta mer om hur utbild­

ningen skall bedrivas för att nå godtagbara resultat, överstyrelsen vill där­

för tillstyrka utredningens förslag om särskilda kurser för äldre. Vad utred­

ningen anför om individuell utbildning av äldre i enskilt förelag i samband

med provanställning kan överstyrelsen ansluta sig till. överstyrelsen under­

stryker angelägenheten av att resultatet av utbildningen föl js upp och syste­

matiseras på sådant sätt att det kan tjäna till vägledning för den försatta

verksamheten.

Yrkesutbildningsberedningen är mycket tveksam om värdet av de sär­

skilda kurserna. Pedagogiskt synes det inte finnas skäl som kan verifieras

för dessa kurser.

LO anser att i den mån man har efterfrågan på arbetskraft inom ett yrke

med arbetsuppgifter, som väl lämpar sig även för äldre, utbildning bör ske

och då kan äga rum i kurser med enbart äldre deltagare. Rent praktiska

överväganden måste avgöra hur man handlar. I fråga om provanställning

kombinerad med enskild utbildning i företag finner LO utredningens för­

slag motiverat i de fall sådan provanställning verkligen innefattar utbild­

ning för en ny arbetsuppgift.

Vad slutligen gäller beredskapsplanering av yrkesutbild­

ningen har skolöverstyrelsen ingen annan invändning mot utredningens

förslag och rekommendationer än att frågan om storleken av bidraget till

braschorganisationerna bör prövas om längre fram. Även skogsstyrelsen och

Svenska stadsförbundet är positiva till förslaget om beredskapsplanering.

TCO anser förslaget mycket beaktansvärt men betonar att planeringen är

förenad med betydande svårigheter på grund av att utbildningen ständigt

ändras.

Yrkesutbildningsberedningen finner utredningens förslag inte förefalla

särskilt realistiska. Om de förverkligas måste planeringen samordnas med

yrkesutbildningens ordinarie planering för att undvika överorganisation

och merkostnader.

Svensk industriförening tillstyrker det föreslagna bidraget till planering­

en men anser att bidraget även bör kunna utgå till branschorganisationer­

nas kostnader för att upprätta utbildningsplaner för lokaliseringsutbild-

ning.

SAF och Sveriges industriförbund konstaterar att utredningen vill lägga

stora uppgifter på branschorganisationernas utbildningsavdelningar. Efter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

59

som ersättningsfrågan f. n. utreds inom yrkesutbildningsberedningen avstår

organisationerna från att i detta sammanhang ta ställning i denna tråga.

TCO kan inte tillstyrka att branschorganisationerna får särskild ersätt­

ning för sin medverkan. SR förordar däremot att organisationerna skall få

sina kostnader för beredskapsplanering helt täckta av statsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1060

Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med

s. k. uppskolning tillstyrks av samtliga remissinstanser med undantag av

statens institut för hantverk och industri och personalutbildningsbered-

ningen.

SAF erinrar om den stora omfattning den utbildning som bedrivs inom

företagen redan har. Av många skäl är det huvudsakligen de större företagen

som ägnar sig åt sådan uppskolning. Det är i och för sig önskvärt att en

verksamhet av detta slag kunde breddas. Kunde de av arbetsgruppen före­

slagna åtgärderna medverka därtill skulle de ha en stor uppgift att fylla. I

övrigt finner SAF sammanfattningsvis att företagets behov bör vara uteslu­

tande bestämmande för verksamheten, att hela frågan bör hänskjutas till

exempelvis yrkesutbildningsberedningen för att ingå i dess förslag med

avseende på vuxenutbildningen samt att i avvaktan på beredningens förslag

försöksverksamhet enligt förslaget bör igångsättas, varvid bör uppställas så

strikta kriterier att säkra slutsatser kan dras ur försöken.

LO ser försöksverksamheten som en möjlighet att ytterligare förstärka

den arbetsmarknadspolitiska beredskapen. LO vill dock starkare än arbets­

gruppen gjort betona att samtidigt som företagens behov av utbildad arbets­

kraft tillgodoses också de anställdas behov och krav på bättre utbildning bör

uppfyllas. LO vill särskilt understryka den principiella betydelsen av att

uppskolningen inte används för att stödja konkurrenssvaga företag och

branscher med lågt löneläge.

TCO anser det inte minst för tjänstemannagrupperna vara av vikt att olika

initiativ för uppskolning tas och stimuleras. Enligt TCO borde även arbets­

tagarorganisationerna kunna initiera uppskolning. TCO finner den före­

slagna kostnadsfördelningen mellan samhälle och företag vara riktig. Med

denna anordning synes man ha anvisat en framtida godtagbar lösning av de

studiesociala problemen över huvud taget för vuxenstuderande som bedriver

målinriktade studier.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. att den föreslagna försöksverksamheten

aktualiserar en rad detaljproblem som måste närmare övervägas. Eftersom

man endast genom praktiska försök torde få det underlag som behövs för

fortsatta ställningstaganden till frågan om uppskolningens faktiska värde

60

och utförbarhet i organisatoriska och ekonomiska hänseenden vill översty­

relsen inte motsätta sig att en försöksverksamhet igångsätts under förutsätt­

ning att också yrkesutbildningsberedningen ställer sig positiv, att försöket

arrangeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och beredningen samt att

sådana bestämmelser kommer att gälla för verksamheten att säkra slutsatser

kan dras av försöken.

Yrkesutbildningsberedningen anser det rimligt och skäligt att försöks­

verksamheten får sättas i gång omedelbart. Ett absolut villkor bör dock vara

att verksamheten bedrivs gemensamt av arbetsmarknadsstyrelsen och skol­

överstyrelsen i samråd med beredningen. — Det synes beredningen framgå

av förslaget att man inte kan renodla uppskolningen och klart avgränsa den

från övrig vuxenutbildning. Här bör alltså hållbara gränser sökas. Eftersom

uppskolningen ibland skall kunna ges inom ramen för omskolningskurserna,

bör man söka en regel för hur man i dylikt fall skall skilja mellan uppskol-

nings- och oinskolningselever. Även gränsdragningen mellan uppskolningen

och de särskilda kurser som bedrivs inom omskolningen i syfte att snabbt

öka tillgången på utbildad arbetskraft bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Enligt Svenska kommunförbundets och Svenska stadsförbundets mening

bör uppskolningskurserna stå öppna även för personal vid kommunala verk.

Stadsförbundet nämner i sammanhanget knappheten på grävmaskinister,

viss sjuk- och hälsovårdspersonal, mätnings- och stadsplanetekniker samt

viss socialvårdspersonal. Stadsförbundet understryker vidare behovet av att

samordna uppskolningen med omskolningen av arbetslösa och utbildnings­

organisationen i övrigt. Enligt stadsförbundet är förutsättningarna goda för

ett samlat grepp inom den närmaste tiden på hela vuxenutbildningspolitiken.

Detta bör dock inte hindra att försöksverksamhet med uppskolning igång­

sätts.

Svenska landstingsförbundet ställer sig i princip positiv till den föreslagna

uppskolningsverksamheten. Innan försök inom hälso- och sjukvården igång­

sätts bör doek centrala överläggningar äga rum med bl. a. kommunför­

bunden.

Personalutbildningsberedningen anser det inte möjligt att på grundval av

föreliggande material ta ställning till förslaget vilket, även om det presen­

teras som försöksverksamhet, måste anses ha en mycket vittsyftande inne­

börd. Beredningen har inte kunnat undgå att hysa tvekan särskilt för hur

den föreslagna verksamheten skall kunna fungera i praktiken i större om­

fattning utan att få betydande konsekvenser för hittillsvarande former av

yrkesskolverksamhet och företagsutbildning. Beredningen påpekar att kon­

sekvenserna av förslaget för den statliga personalutbildningens del också är

oklara.

Statens institut för hantverk och industri avstyrker förslaget. Institutet är

fullt medvetet om att vuxenutbildningen måste breddas till att omfatta även

medelstora och mindre företag. Såsom den enda offentliga fortbildnings-

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

institutionen med specialinriktning på den mindre och medelstora industri­

ella företagsamheten torde institutet ha presterat resultat som man inom

näringslivet anser vara mycket betydelsefulla. Den fortgående starkt sti­

gande kursverksamheten vid institutet visar också att här föreligger en fak­

tor som man inom näringslivet räknar med och är angelägen om att vidare­

utveckla. Institutet anser att kriterierna för verksamheten är lösligt be­

stämda. Gränslinjerna till det allmänna skolväsendet och den förekommande

vuxenutbildningen samt till gängse introduktions- och vidareutbildning kan

inte anses vara klart markerade. Initiativrätten till uppskolningen är också

bristfälligt klarlagd. Eftersom principbetänkande från yrkesutbildnings-

beredningen kan förväntas inom en snar framtid, synes det institutet olämp­

ligt, oekonomiskt och orationellt att genomföra den föreslagna uppskol-

ningsverksamheten.

Kutujl. Maj:ts proposition nr

52

är 1966

61

4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet

Nuvarande förhållanden

Bidrag till flyttande arbetskraft. Ekonomiskt stöd från samhällets sida

till arbetstagare som på grund av arbetslöshet tvingats flytta till annan ort

har förekommit under flera decennier, först i form av förskott eller lån till

resor sedermera i form av bidrag. Stödet hade länge en rent arbetslöshets-

politisk motivering och var liksom annan arbetslöshetshjälp behovsprövat.

Bortsett från tiden under andra världskriget var det först under 1950-talets

senare del som ekonomiska bidrag mera konsekvent började användas så­

som ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning på

arbetsmarknaden. Resebidragen har byggts ut och efter hand kompletterats

med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bidragen har avvägts

så att de i huvudsak täcker de direkta kostnaderna för resa och flyttning

till annan ort, för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan

på första avlöning samt merkostnaderna för hushåll på två orter i väntan

på familjebostad på den nya arbetsorten.

Bidrag till flyttande arbetskraft utgår f. n. i form av respenning, familje­

bidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag

är att arbetstagaren är arbetslös eller på grund av varsel eller annan om­

ständighet beräknas bli arbetslös inom en snar framtid samt att han inte kan

beredas arbete på eller i närheten av vistelseorten och att en avflyttning där­

för bedöms vara nödvändig av arbetsmarknadsskäl. Om de allmänna förut­

sättningarna för bidrag föreligger, kan bidrag utgå även till sådana arbets­

tagare som på eget initiativ söker och tillträder anställning på annan ort.

Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kost­

nader för att tillträda eller söka anställning på annan ort. Även flyttnings­

62

kostnader ersätts. Om arbetstagaren bor kvar i hemmet och arbetet är

beläget så långt från hemmet att betungande kostnader uppstår för resor

till och från arbetet, kan bidrag till dessa kostnader beviljas under högst

tre månader från arbetets början. Sistnämnda form av respenning har

förekommit i mycket begränsad utsträckning.

Familjebidraget utgår med 200 kr. per månad till hustru eller husföre­

ståndarinna samt med 45 kr. per månad till varje barn under 16 år. I famil­

jebidraget ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebo­

staden på hemorten. Bostadsbidraget är maximerat till 250 kr. per månad.

Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya

arbetsorten dock högst under nio månader. Bidraget reduceras efter tre

månader till två tredjedelar och efter sex månader till en tredjedel av det

ursprungliga beloppet.

Starthjälp utbetalas när anställning på annan ort tillträds och utgår med

belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet är

beroende på hur länge den nya anställningen beräknas vara.

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. utgår till familjeförsörjare

i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera var­

aktig arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen anger de områden som kom­

mer i fråga. Under tiden september 1962—april 1963 kunde utrustnings­

bidrag utgå till dem som flyttade från vissa kommuner i Tornedalen och

Ådalen samt från Idre kommun. Därefter har bidragsverksamheten ut­

sträckts att omfatta alla kommuner i de fem norrlandslänen, med undantag

av kommunerna i Gästrikland, samt ett antal kommuner i nordvästra delen

av Kopparbergs län.

Inlösen av egnahem. Ofta visar det sig att arbetslösa personer, vilka i och

för sig är positivt inställda till att flytta till annan del av landet, inte anser

sig kunna lämna hemorten på grund av att de bor i fastighet som inte kan

säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust. För att underlätta

flyttning i sådana fall började år 1964 försöksverksamhet som innebär att

arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med bostadsstyrelsen kan inlösa egnahem

i de fyra nordligaste länen om ägaren på grund av arbetslöshet tvingas flytta

till annan ort. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om

detta inte är uppenbart lågt.

Ifråga om närmare uppgifter om bidrag till flyttande arbetskraft och in­

lösen av egnahem hänvisas till utredningens betänkande s. 116—130 och

152—156.

Sedan utredningen avgav sitt betänkande har Kungl. Maj:t i beslut den

21 januari 1966 meddelat bestämmelser om försäljning av sådana egnahem

som arbetsmarknadsstyrelsen har inlöst. Försäljningsverksamheten handhas

av arbetsmarknadsstyrelsen med biträde av länsbostadsnämnd och läns­

arbetsnämnd.

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956

63

Utredningen

Bidrag till flyttande arbetskraft. Utredningen framhåller att bidragen till

arbetslösa i samband med flyttning primärt har syftat till att undanröja eko­

nomiska hinder för en ändamålsenlig omställning på arbetsmarknaden. De

bör ses som uttryck för ett samhällsansvar för den enskilde arbetstagarens

sysselsättning och för samhällets intresse av att tillgodose angelägna arbets­

kraftsbehov. Utredningen finner starka skäl tala för att samhället även i fort­

sättningen ger ekonomiskt stöd till personer som på grund av sysselsätt-

ningssvårigheter flyttar från orter med överskott på arbetskraft.

Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för

bidrag till flyttande arbetskraft inte medger en anpassning till de skiftande

arbetsmarknadssituationer som kan föreligga. Vissa sysselsättningslägen

kan motivera bidrag av en sådan storlek att en mera påtagligt rörlighets-

stimulerande effekt uppnås. Detta gäller främst orter eller områden i landet,

där sysselsättningsunderlaget på lång sikt — även om hänsyn tas till lokali-

seringsåtgärder — bedöms vara otillräckligt och där överskottet på arbets­

kraft medför omfattande arbetslöshet.

Bidrag till dagliga resor mellan hemorten och arbetsorten utgår f. n.

endast i mindre omfattning. Sådana bidrag bör användas i större utsträck­

ning som ett initialstöd vid arbetsplacering av arbetslösa.

Det nuvarande bidraget till flyttning av familj och bohag avser att täcka

enbart direkta flyttningskostnader. De kostnader som uppstår för nyan­

skaffningar vid inflyttning i en ny bostad, för personlig utrustning och för

familjens anpassning till nya förhållanden motiverar att bidraget till

familjens flyttningskostnader kompletteras med ett kontant grundbidrag

på 500 kr. och ett tillägg på 150 kr. för varje barn under 16 år.

Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår som tidi­

gare nämnts under högst nio månader och med en successiv minskning av

bidragsbeloppet. Utredningen framhåller att på orter med stark expansion

och framträdande arbetskraftsbrist läget på bostadsmarknaden är sådant att

väntetiden för att erhålla bostad överstiger den fastställda maximitiden för

bidrag. Det är utredningens mening att även en måttlig förlängning av

familjebidragstiden skulle underlätta anpassningssträvandena. Familje­

bidrag bör därför kunna utbetalas under en tid av högst 12 månader och

efter de tre första månaderna minskas med en fjärdedel var tredje månad.

Arbetslösa på överskottsorter som tillträder anställning på annan ort

med en beräknad varaktighet av minst sex månader kan f. n. som starthjälp

få 500 kr. Beloppet torde enligt utredningens uppfattning i flertalet fall

vara tillräckligt. För att pröva om ett ökat starthjälpsbelopp i vissa syssel-

sättningssituationer kan kraftigare understödja en omställning från om­

råden med uppenbart otillräcklig sysselsättning föreslår utredningen att

64

beloppet i sådana fall skall kunna ökas till 1 000 kr., varav 500 kr. utbetalas

vid anställningens början och 500 kr. efter sex månaders anställning.

I syfte att förbättra de lokalt bundnas situation i områden med excep­

tionellt hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna enligt

utredningen i särskilda fall kunna utgå även till personer som har arbete.

Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga arbetstillfällena kunna

begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Bidragen bör under

en försöksperiod inskränkas till personer, som är sysselsatta inom yrkes­

områden med vikande sysselsättning. I praktiken innebär detta att i första

hand jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden byggnads­

arbetare kommer i fråga. Utredningen är medveten om att en sådan utvidg­

ning av bidragsgivningen lokalt kan leda till komplikationer och förutsätter

därför att samråd sker med de arbetsgivare som får sin arbetskraft utbytt

samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt att följa

verksamheten.

Ansökningar om flyttningsbidrag skall enligt ett till betänkandet fogat

förslag till arbetsmarknadskungörelse inges till arbetsförmedlingen innan

den nya anställningen har tillträtts eller flyttning har skett. Ansökningar om

familje- och utrustningsbidrag samt starthjälp bör dock kunna beviljas i

efterhand om det finns särskilda skäl till detta.

Utredningen uttalar att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft

regelmässigt inte bör beskattas med hänsyn till bidragens syfte och avväg­

ningen av bidragsbeloppen.

Bostäder och geografisk rörlighet. Utjämningen mellan områden med

överskott resp. brist på arbetskraft har försvårats eller förhindrats av

bristen på bostäder i orter med efterfrågan på arbetskraft. Utredningen

bedömer det inte vara möjligt att på kort sikt genom en total ökning av-

bostadsproduktionen eliminera det problem som bostadsbristen utgör vid

omställningen på arbetsmarknaden. Utredningen förordar därför en fortsatt

förskjutning av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och

orter med bostadsbrist. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att

begränsa den tid flyttande arbetskraft har att vänta på bostad. Utredningen

finner det lämpligt att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker

träffa överenskommelse med kommunerna om förtur till bostad för flyt­

tande arbetskraft. I vissa lägen torde detta få kombineras med möjligheter

för de expanderande kommunerna att få extra tilldelning av lånemedel.

Förturen bör gälla inte bara arbetslösa utan också kvalificerad arbetskraft

av olika slag. Härmed avses nyckelpersoner som behövs för att företagen

på inflyttningsorten skall kunna ta emot arbetslösa från överskottsom-

rådena samt annan personal som är nödvändig för företagens drift eller för

att den samhälleliga verksamheten skall kunna fungera.

Utredningen förutsätter att särskilda insatser liksom hittills blir nöd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

65

vändiga för att öka tillgången på möblerade rum. De monteringsfärdiga

förläggningspaviljonger som uppförts under senare år erbjuder enligt utred­

ningens mening en hygglig rumsstandard. Även om paviljongernas stan­

dard bör kunna förbättras ytterligare, kan dock denna boendeform inte

accepteras om det gäller att tillgodose ett mera permanent behov av s. k.

ungkarlslägenheter. I sådana fall bör uppföras permanenta byggnader med

normal standard, dvs. med bad- eller duschrum, kokmöjligheter etc. Både

kommunerna och de berörda myndigheterna bör ägna ökad uppmärksam­

het åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter.

Inlösen av egnahem. Enligt utredningens mening behöver man kunna

komplettera flyttningsbidragen med möjlighet att lösa de särskilda problem

som egnahemsägare kan ställas inför. Hur denna fråga bör lösas i detalj

kan enligt utredningens mening prövas först sedan resultaten föreligger

av den av 1964 års riksdag beslutade försöksverksamheten med inlösen

av egnahem. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret

1964/65. I detta sammanhang bör också prövas hur man skall kunna av­

veckla ett bostadsrättsinnehav i sådana fall där det hindrar en eftersträvad

utjämning på arbetsmarknaden.

Fastighets inlösenvärde skall enligt gällande riktlinjer för försöksverk­

samheten i första hand grundas på taxeringsvärdet. Utredningen ifråga­

sätter om inte — även efter jämkning — inlösenvärdet i vissa fall kommer

att ligga så lågt att inlösenverksamheten kan allvarligt försvåras. I sådana

fall bör finnas möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.

Enligt riktlinjerna för försöksverksamheten gäller vidare att i fråga om

äldre arbetstagare inlösen bör ske endast om särskilda omständigheter

föreligger. Utredningen förutsätter att inom ramen för en slutligt utfor­

mad verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbets­

kraft under förutsättning givetvis att en inlösen är arbetsmarknadsmässigt

motiverad.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan biträda utredningens för­

slag att höja slarthjälpen och att komplettera flyttningsbidraget med ett

kontant grundbidrag eftersom utredningen inte påvisat att otillräckliga

bidragsbelopp skulle vara orsaken till att de rörlighetsfrämjande åtgär­

derna inte medfört sådana resultat som utredningen anser önskvärda.

Höjningarna kan inte heller motiveras av penningvärdesskäl eller ekono­

miska förändringar.

Förslaget att utsträcka flyttningsförmånerna till personer som har ar­

bete förklarar Gustavsson sig inte kunna biträda.

I anslutning till vad utredningen anfört under avsnittet om bostäder och

geografisk rörlighet anför Gustavsson att det enligt hans mening är själv-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

klart att bostadsproduktionen måste ökas främst inom de områden där

bostadsbristen är störst, inte minst i storstadsregionerna. Eftersläpningen

på bostadsmarknaden inom dessa områden är dock så stor att det uppen­

barligen kommer att ta lång tid innan bristen kan hävas. För de bostads­

sökande inom dessa områden måste en fortsatt inflyttning te sig som en

belastning. Detta måste uppmärksammas genom en kombination av ar­

betsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder. Syftet bör vara att sär­

skilt tillgodose dessa områdens behov av nödvändig arbetskraft, inte minst

byggarbetskraft, samtidigt som man genom lokaliseringspolitiska åtgärder

försöker förlägga företag och verksamhet som inte oundgängligen måste

ligga i storstadsområdena till andra orter.

Ledamoten Petersson anför, med instämmande av Gustavsson, att till

villkoren för bidrag till flyttande arbetskraft bör fogas föreskrift om att

anställningen skall ha anvisats av arbetsförmedlingen. Bedömningen av

om flyttningen är nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt bör inte få

ske i efterhand, vilket kan bli fallet om förmedlingen inte medverkat till

arbetsplaceringen. Petersson anför vidare att som allmän regel bör gälla

att flyttningsbidrag inte utgår i samband med att en person tillträder sin

första anställning efter avslutad utbildning, eftersom flyttningsbidrag i

regel inte är arbetsmarknadspolitiskt motiverade i sådana fall.

Remissyttrandena

Förslagen till förbättring av bidragen till flyttande ar­

betskraft mottas allmänt positivt av arbetsmarknadsstyrelsen (majo­

riteten), konjunkturinstitutet, Samarbetsdelegationen för de fyra nordli­

gaste lånen, Kooperativa förbundet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Väst­

manlands lån, SACO och TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter dock

om det är lämpligt att i en kungörelse binda de olika föreskrifter och belopp

som kan gälla vid flyttning, då därigenom en angelägen anpassning av rör-

lighetspolitiken till de aktuella behoven försvåras. En del av de av utred­

ningen föreslagna åtgärderna är tänkta som försöksanordningar och nya

behov och belopp kan komma att aktualiseras. En mera långsiktig reglering

av dessa frågor bör därför anstå tills vidare.

Samma synpunkter anförs av LO, som även anser det vara värdefullt om

bidragen kunde anpassas efter olika arbetsmarknadssituationer så att man

kunde öka bidragen för att snabbt åstadkomma en omflyttning vid exem­

pelvis större driftnedläggelser. LO anser vidare att bidragen bör höjas så

att den flyttande arbetstagaren får full kompensation för sina kostnader,

vilket f. n. inte är fallet. LO ifrågasätter om arbetsförmedlingen bör stimu­

lera flyttning av arbetskraft till företag som på grund av sitt löneläge bar

uppenbara svårigheter att behålla arbetskraften.

67

Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att de samhällsekonomiska

vinster som kan nås genom en effektiv arbetsmarknadspolitik motiverar

stor generositet vid utbyggnaden av flyttningsbidragen.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att stöd i form av famil­

jebidrag vid säsongarbetslöshet, utrustningsbidrag, inlösen av egnahem och

utbildningsbidrag till arbetslösa i åldrarna 18—21 år ges utan geografiska

begränsningar om stödet lämnas under en försöksverksamhet. Även erfa­

renheter från andra delar av landet än de tillfälliga stödområdena kan bli

vägledande för den fortsatta verksamheten. Om stödåtgärder skall tillgripas

eller inte bör för övrigt avgöras av den enskildes behov av hjälp med att

finna ett lämpligt arbete och inte av var han bor. Enligt lantbruksstyrelsens

mening är det önskvärt, att bidragen i möjligaste mån ifrågakommer endast

som engångsbidrag.

SACO anser att flyttningsbidrag kan vara motiverade av arbetsmarknads­

politiska skäl även för dem, som efter avslutad utbildning tillträder sin

första anställning. Det måste t. ex. vara angeläget att förmå en nyutbildad

lärare i Uppsala att fylla en vakans i övre Norrland i stället för att hanka

sig fram med korttidsvikariat och timlärarsysslor i studiestaden.

TCO finner det motiverat att låta flyttningsbidrag i vissa fall utgå efter

avslutad utbildning, men utbildningens art får inte avgöra om bidrag bör

utgå eller inte.

Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län menar att flyttningsbidrag

endast bör ifrågakomma vid tillträde av anställning som anvisats av arbets­

förmedlingen. Länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands och

Blekinge län understryker att beslut om flyttningsbidrag inte bör meddelas

i efterhand.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till utredningens detalj förslag

men framhåller att utflyttningen nu gått så snabbt att länet inte tål en

fortsatt, accelererad avtappning. De lokaliseringspolitiska medlen kan vis­

serligen medverka till att bromsa upp flyttningsströmmen från en stor del

av länet, men om flera av de stora inlandskommunerna även i framtiden

skall vara befolkade krävs att kraftiga direkta statliga åtgärder sätts in. På

åtminstone en ort i Tornedalen och en ort i inlandskommunerna bör kom­

ma till statlig eller statsstödd industri av betydande omfattning. Länssty­

relsen i Uppsala län menar att risk kan föreligga att arbetsmarknadspoli­

tiska åtgärder successivt kan rycka bort underlaget för lokaliseringspolitiska

åtgärder om inte relativt långsiktiga planer beträffande näringslivets ut­

veckling inom ett område får ligga till grund för handlandet. I väntan på att

sådana planer utarbetas bör en viss försiktighet med de rörlighetsstimule-

rande åtgärderna iakttas i mera tveksamma fall.

En reservant i arbetsmarknadsstyrelsen kan inte biträda utredningens

förslag därför att eu ytterligare uppräkning av flyttningsbidragen måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

komma att innebära att de lokaliseringspolitiska ansträngningarna mot­

verkas.

Svensk industriförening anser att en kompletterande kostnadsutredning

bör göras innan slutlig ställning tas till utredningens förslag.

Utbyggnaden av respenningen med grundbidrag och barntillägg

tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län men avstyrks av läns­

arbetsnämnden i Jämtlands län.

Att giltighetstiden för familjebidraget förlängs till tolv månader

finner arbetsmarknadsstyrelsen och LO väl motiverat. Vad gäller den reduk­

tion av bidrag, som skall inträda efter viss tid, ifrågasätter arbetsmarknads­

styrelsen om inte den av utredningen föreslagna reduktionsregeln leder till

alltför små belopp under 12-månadersperiodens senare del. Ett bättre alter­

nativ synes vara att låta bidragen kvarstå oförändrade fr. o. m. den sjunde

månaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Älvsborgs och Norr­

bottens län samt LO och SR tillstyrker att starthjälpen i särskilda

fall liöjs till 1 000 kr. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO finner dock att upp­

delning av utbetalningen på två poster inte är förenlig med starthjälpens

syfte att minska de ekonomiska påfrestningarna under den första omställ-

ningstiden. LO föreslår att den andra hälften av beloppet betalas ut efter

tre månader. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att den höjda

starthjälpen bör generellt utgå till familjeförsörjare som får en anställning

som beräknas vara minst tolv månader.

Länsarbetsnämnden i Uppsala län tror att den flyttande arbetskraften inte

stimuleras att stanna längre på inflyttningsorten av utsikten att få ny start­

hjälp utan att det är trivseln på den nya arbetsplatsen och den nya orten som

är avgörande. Även länsarbetsnämnden i Hallands län ställer sig tveksam

till ökningen av starthjälpen.

Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget

eftersom man bör undvika att bidragen får karaktären av direkt ersättning

för den uppoffring det innebär att flytta från hemorten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det inte motiverat att ge även

ogifta arbetstagare starthjälp med 1 000 kr.

Svenska bankföreningen ställer sig mycket tveksam till förslaget om höj­

ning av starthjälpen som kan befaras leda till en inte önskvärd oro på

arbetsmarknaden i berörda områden och svårigheter för de där redan verk­

samma företagen.

Förslaget avstyrks av Samarbetsdelcgationen för de fyra nordligaste länen

och en reservant i arbetsmarknadsstyrelsen. Delegationen pekar på de psy­

kologiska verkningarna av detta flyttningsstöd. De områden inom vilka stö­

det skulle utgå kommer att framstå i än ogynnsammare dager.

LO anser att flyttnings b idragen bör und antas från

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

69

s k a 11 e p 1 i k t. Stimulanseffekten skulle därmed öka. Dessutom kan

ersättningen anses motsvara de merkostnader som uppstår genom flytt­

ningen.

Länsarbetsnämnden i Hallands län hävdar att det är till fördel för bidrags-

tagaren om familjebidraget beskattas med hänsyn till hans möjlighet att

göra avdrag för fördyrade levnadskostnader. Även bidraget till dagliga resor

kan utan olägenhet beskattas, eftersom avdrag kan göras för resekostnader.

Övriga bidrag bör däremot undantas från beskattning.

TCO anser, att bidrag som utgör ersättning för speciella utgifter eller

fördyrade levnadskostnader bör vara skattefria, medan däremot bidrag som

är avsedda att ersätta frånvaro av arbetsinkomst bör vara skattepliktiga.

Riksskattenämnden vill i princip inte rikta någon erinran mot att göra

de nu skattepliktiga bidragen skattefria något som ur praktiska synpunkter

kan te sig lämpligt. Dessförinnan bör dock de olika statsbidrag som nu

förekommer och deras behandling i beskattningshänseende kartläggas. Att,

såsom skett under senare år, lagstifta om enbart vissa typer av bidrag, för­

svårar möjligheterna till överblick och leder inte till önskvärd likformighet.

Besvärande motsättningar kan också uppstå mellan skattefria statliga bidrag

och liknande, skattepliktiga bidrag från enskild näringsidkare.

Kammarrätten hänvisar till sitt utlåtande över en tidigare framställning

från arbetsmarknadsstyrelsen i samma ämne, varvid kammarrätten för­

klarat sig inte kunna tillstyrka ändring i beskattningsreglerna.

Förslaget att flyttningsbidrag under vissa förutsättningar skall

kunna utgå även till personer i arbete tillstyrks av arbetsmark­

nadsstyrelsen (majoriteten), LO, TCO och länsstyrelsen i Malmöhus lån.

TCO anser dock utredningens förslag vara alltför försiktigt hållet och

inte svara mot dagens krav på en rörlig arbetsmarknad. Exempelvis skulle

man inte kunna hjälpa ett par makar, om hustrun saknar förvärvsarbete

men önskar få sådant. TCO föreslår, att flyttningsbidrag skall utgå till

arbetstagare utan andra inskränkningar än att arbetstagarens flyttning

från hemorten bedöms vara önskvärd från arbetsmarknadssynpunkt.

Domänstyrelsen, kommerskollegium, SAF, Sveriges grossistförbund och

Sveriges industriförbund vill inte motsätta sig förslagets genomförande men

framhåller att stor hänsyn måste tas till berörda arbetsgivares synpunkter.

Efter några års försök bör verkningarna undersökas.

Utredningens förslag i fråga om bostäder och geografisk

rörlighet tillstyrks till alla delar av arbetsmarknadsstyrelsen.

LO delar utredningens åsikt om bostadsbyggandets strategiska betydelse

för en ökad rörlighet av arbetskraften. LO anser att arbetsmarknadsorganen

vid förmedling av arbetskraft i större utsträckning än nu bör beakta om

bostäder finns på orten till de inflyttande eller inom rimlig tid kan ställas

till förfogande.

Knngl. Maj.ts proposition nr

.'52

år 1966

70

SAF och Sveriges industriförbund menar att utredningens förslag torde

leda till vissa förbättringar men att de verkliga problemen kommer att

kvarstå.

SACO beklagar att utredningen inte med större kraft angripit det hinder

för arbetskraftens flyttning, som trögrörligheten på bostadsmarknaden ut­

gör, trots att man konstaterar att bristen på bostäder under lång tid kommer

att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efter­

frågan på arbetskraft.

Länsarbetsnämnderna i Hallands. Jämtlands och Norrbottens län före­

slår att arbetsmarknadsverket får möjlighet att bevilja flyttande arbetslösa

lån till kontantinsats i lägenhet eller eget hem med hänsyn till att produk­

tionen av insatslägenheter på många orter är förhållandevis stor.

I utredningens förord för en fortsatt förskjutning av bostads­

byggandet till expanderande orter instämmer bostadssty-

relsen, bostadsbyggnadsutredningen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Koope­

rativa förbundet, SAF och Sveriges industriförbund.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens län an­

sluter sig däremot till de synpunkter som anförts i det särskilda yttrandet

av ledamoten Gustavsson.

Enligt länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län skulle det vara

fördelaktigt om vid beslut i ärende om industrilokalisering samtidigt kunde

anvisas såväl byggnadskvot för bostäder som anslag för vägbyggen i er­

forderlig omfattning.

Konjunkturinstitutet menar att de av utredningen föreslagna kriterierna

expansionsort och bostadsbristort i odefinierat skick och vart för sig knap­

past kan vara tillräckliga som underlag för att ur arbetsmarknadssynpunkt

fördela bostadsbyggandet. Institutet påpekar att det är uppenbart att pro­

blematiken kring bostadsbyggandets geografiska fördelning inte kan be­

handlas isolerat från lokaliseringspolitiska problemställningar. Om bostads­

bristen i exempelvis Stor-Stockholm avhjälps skulle detta med all sannolik­

het locka fram utvidgningar inom områdets näringsliv som annars inte

kommit till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsim-

pulser av ett överskott på bostäder. Att bostadsbyggandets fördelning kan

påverka näringslivets struktur förbises i utredningen, som utgår från att

problemställningen enbart gäller en passiv anpassning av bostäder och

arbetskraft till näringslivets geografiska struktur.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att kortsiktiga behov inte

bör dirigera bostadsbyggandet. Genom bostadsbyggnadsprogrammen är det

möjligt för kommunerna att mera långsiktigt beräkna sitt bostadsbehov.

Förslaget om extra tilldelning av medel för bostadsbyggande är därför rätt

tveksamt utom i fall av plötslig och bestående expansion inom ett eller

flera företag på en ort.

Att förtur i bostadskön ges flyttande arbetslösa och nyckelmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

71

kan enligt LO vara nödvändigt. Frågan torde enligt bostadsstyrelsens me­

ning kunna lösas genom överenskommelser mellan de kommunala myndig­

heterna och företagen i kommunen i samråd med arbetsmarknadsverket.

Frågan om statlig påverkan därutöver eller direkta statliga ingrepp i kom­

munernas bostadsförmedlingsverksamhet bör enligt styrelsens mening vila

tills resultat föreligger från pågående utredning av denna verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller att en så hred definition som utredningen

lämnat på den personal som skulle komma att gynnas av förtur gör det möj­

ligt att inkludera de flesta kategorier med undantag bara av inte yrkesverk­

samma, exempelvis studerande och pensionärer. Möjligheterna till godtyck­

lighet är stora. Institutet föreslår därför att avgränsningen av de förturs-

berättigade görs betydligt snävare.

Svenska sparbanksföreningen anser att förtur i kombination med extra

tilldelning av lånemedel skulle innebära införande av en kreditprioritering,

som man under de senaste årens kreditpolitik har gått ifrån.

SAF och Sveriges industriförbund finner att förtur för vissa yrkesgrupper

ibland kan te sig fördelaktig för att lösa en prekär situation men inte är

ägnad att lösa några problem på lång sikt.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, TCO och Sveriges gros­

sistförbund ställer sig tveksamma och menar att förtursrätt i bostadskön

endast bör medges i undantagsfall och med största försiktighet. TCO hyser

synnerligen starka principiella betänkligheter mot ett system för bostadsför-

delningen som innebär att medborgarna indelas i »nyckelmän» och Övriga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och SR avstyrker en allmän förtursrätt

för flyttande arbetskraft. SR anser det föreslagna förturssystemet orimligt

inte minst med hänsyn till att många av övriga bostadssökande på eget initia­

tiv har flyttat från områden med otillräcklig tillgång på arbetstillfällen.

Beträffande användningen av förläggningspaviljonger

m. m. anför bostadsstyrelsen att de sociala nackdelarna och farorna — ris­

ken för permanentning och i samband därmed förslumning — talar starkt

för en synnerligen begränsad användning av paviljonger o. d. som till­

fälliga bostäder åt familjer. Av samma skäl bör största försiktighet iakttas

vid uppförande av tillfälliga bostäder för ogifta. Vidare påpekar styrelsen

att på åtskilliga orter redan finns eller snart uppstår behov av kategorihus

för ogift arbetskraft. Styrelsen ansluter sig till utredningens uttalande och

understryker att lägenheterna i kategorihus måste få en god standard. Vid

byggandet av dessa kategorihus bör de erfarenheter kunna utnyttjas som

samlats vid studentbostadsbyggandet.

Vad angår inlösen av egna hem delar bostadsstyrelsen, läns­

styrelsen i Älvsborgs län och TCO utredningens uppfattning att erfaren­

heterna av den nuvarande försöksverksamheten bör avvaktas.

RLF och Sveriges lantbruksförbund konstaterar att utredningen nöjer

sig med att avvakta den ytterst blygsamma försöksverksamhet som nu pågår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1 !)!>(>

72

Förbunden förklarar att de är medvetna om de problem som är förknippa­

de med ökad statlig inlösen av egnahem och inte bärkraftiga jordbruk men

att det ändå hade varit önskvärt att utredningen gjort ett verkligt försök

att belysa dessa problem och lägga fram konstruktiva förslag.

Kooperativa förbundet tillstyrker att den inledda försöksverksamheten

fortsätter och ges sådana former att fastighetsinnehavarna anser sig kunna

acceptera inlösenerbjudandet.

LO finner det berättigat att staten bidrar till ökad rörlighet genom in­

lösen av fastigheter i de fall försörjning inte kan ordnas på annat sätt. LO

förordar en generell tillämpning av bestämmelserna. Även sociala skäl bör

tas med vid bedömningen. Fastigheter ägda av äldre arbetstagare och pen­

sionärer bör således kunna komma i fråga för inlösen. I annat fall finns

stor risk för att man i allt större utsträckning leder utvecklingen mot en

ogynnsam åldersfördelning i avfolkningsområdena. Man kan enligt LO

inte heller bortse från att relationerna till äldre anförvanter utgör ett hinder

för den yngre arbetskraften att flytta, även om man inte är bunden av fast

egendom. Även domänstijrelsen anser att inlösen bör kunna ske då fråga

är om äldre arbetskraft.

Järnvägsstyrelsen föreslår att försöken med inlösen omfattar även

statsanställda som tvångsförflyttas. Egnahemsproblemen är desamma för

dem som för andra som får arbete på annan ort.

LO uttalar att inlösen värdet bör grundas på kostnaderna för för­

värvet av fastigheten eller på byggnadskostnaderna. I intet fall bör inlösen­

beloppet understiga taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att hänsyn även bör tas till kostna­

derna för motsvarande anskaffning på inflyttningsorten.

Förslaget om awecklingsersättning tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen,

LO och TCO samt av länsstyrelsen i Norrbottens län, som menar att i andra

hand kunde övervägas ett räntefritt lån på 5 000 kr. med fem års amorte­

ringstid. Till räntefria lån till egnahem eller bostadsrätt i andra samman­

hang ställer sig länsstyrelsen tveksam.

RLF och Sveriges lantbruksförbund påpekar att lantbruksnämndernas

förvärv av s. k. stödjordbruk och ofullständiga jordbruk

i stort sett inskränker sig till objekt som är lämpliga för jordbruksnäringens

strukturrationalisering. När det gäller andra objekt kan lantbruksnämnder­

nas verksamhet inte anses utgöra något arbetsmarknadspolitiskt stöd till

de innehavare som önskar byta sysselsättning och sysselsättningsort.

Lantbruksstyreisen anför att praktiska skäl talar för att lantbruksnämn­

derna får befogenhet att lösa in sådana småjordbruk som inte har någon

större betydelse för rationaliseringsändamål för att så snart det lämpligen

kan ske avveckla dem och sammanföra marken med närliggande fastig­

heter. Styrelsen förutsätter att särskilda medel ställs till förfogande för

detta ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Knngl. Maj ds proposition nr 52 år 1966

73

5. ökning av arbetskraftsutbudet

Nuvarande förhållanden

I detta avsnitt tas upp vissa av utredningen särskilt behandlade frågor

rörande handikappade samt kvinnlig, äldre och utländsk arbetskraft. De

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kvinnor och äldre är i allt vä­

sentligt desamma som för arbetstagare i allmänhet (arbetsförmedling,

yrkesvägledning, yrkesutbildning etc.). Dessa åtgärder har redan behand­

lats i det föregående. För kvinnornas förvärvsverksamhet är även sådana

frågor som barntillsyn, familjebeskattning och lönesättningen av stor bety­

delse. Eftersom dessa frågor inte torde böra prövas i detta sammanhang, be­

rörs de inte heller i följande översikt över nuvarande förhållanden, som så­

lunda gäller endast de handikappade samt utländsk arbetskraft.

Handikappade. Antalet sökande till arbetsvårdsexpeditionerna ökade mel­

lan åren 1958 och 1963 från 24 873 till 49 633. Dessa tal är inte något mått

på det totala arbetsvårdsbehovet i landet, bl. a. därför att åtskilliga handi­

kappade inte torde söka upp expeditionerna. I fråga om de sökandes arbets-

hinder har under senare år förmärkts en markant ökning av de rörelse­

hindrade, medan lungtuberkulösa som tidigare varit en av expeditionernas

största grupper minskat undan för undan.

Den utredning som görs på arbetsvårdsexpeditionerna syftar till att klar­

lägga den sökandes möjligheter att försörja sig genom arbete. Utredningen

skall mynna ut i förslag om lämpligt yrke och erforderliga åtgärder för

arbetsplacering eller startande av egen rörelse. I sitt arbete kan arbetsvårds­

expeditionerna anlita medicinsk expertis för specialistundersökningar. Vi­

dare kan expeditionerna remittera sökande till anlagsprövning.

För mera svårbedömda arbetsvårdsfall kan arbetsprövning vara nödvän­

dig. Arbetsprövningen innefattar medicinska och psykologiska undersök­

ningar, prövning i praktiskt arbete och funktionsförbättrande behandling.

Arbetsprövning utförs vid statens arbetsklinik samt vid särskilda avdel­

ningar som inrättats vid vissa arbetsiräningsverkstäder. Verkstädernas hu­

vudmän ersätts därvid för sina kostnader för provningsverksamheten av

arbetsmarknadsverket i form av en särskild prövningsavgift för varje pröv­

ningsfall.

För personer som på grund av sjukdom eller annan anledning behöver

successivt träna upp sin arbetsförmåga finns inrättade särskilda arbetsträ-

ningsverkstäder. Dessa verkstäder har byggts ut snabbt särskilt under senare

år. Statsbidrag utgår såväl till uppförande av verkstadslokaler som till

anskaffning av en grunduppsättning maskiner. Huvudman som hyr lokaler

får hyresbidrag i stället för uppförandebidrag. Till personer i arbetsträning

utgår försörjningsbidrag med samma belopp som utbildningsbidrag till

3* B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

74

arbetslösa, dock under högst sex månader. Staten svarar för halva bidrags-

kostnaden. Underskottet på verkstädernas drift täcks också till hälften av

staten. Statsbidraget är dock begränsat till högst 2 000 kr. per plats och år.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara

så nedsatt alt de måste hänvisas till någon form av skyddad sysselsättning.

Verkstäder för sådan sysselsättning har inrättats av ett hundratal huvud­

män, främst av kommuner men även av enskilda sammanslutningar. Verk­

samheten omfattar till övervägande del verkstadsrörelse, t. ex. metallarbete,

snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll förekommer även skriv­

byråer med enklare former av kontorsarbete. Statsbidrag till anordnande

och drift av skyddade verkstäder är desamma som för arbetsträningsverk-

städer med det undantaget att direkt bidrag inte utgår till de sysselsattas

löner. Ersättning för utfört arbete utbetalas i form av ackordslön eller garan­

terad timersättning. Medeltimförtjänsten vid verkstäderna var år 1963

3: 87 kr.

Industrier som upprättar separata avdelningar för att sysselsätta handi­

kappade (halvskyddad sysselsättning) kan få statsbidrag härför med 2 kr.

per fullgjord arbetstimme.

Beredskapsarbeten för handikappade och arkivarbeten redovisas i ett

senare avsnitt.

Handikappade, ensamställda kvinnor samt medelålders och äldre arbets­

kraft som inte kan placeras i lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden

kan få näringshjälp för att starta egen rörelse. Näringshjälp utgår med högst

10 000 kr. antingen som bidrag eller, om så befinns lämpligt, helt eller delvis

som lån. Innan näringshjälp lämnas utreder arbetsvårdsexpeditionerna be­

hovet av sådant stöd, de ekonomiska förutsättningarna för rörelsen och

sökandens personliga förutsättningar. Om hjälpbehovet överstiger 10 000 kr.

försöker expeditionerna att medverka till att kompletterande bidrag eller lån

erhålls från annat håll.

I samma ordning som näringshjälp kan bidrag utgå till anskaffande av

smärre verktyg och arbetsredskap i samband med arbetsplacering av handi­

kappad.

Handikappade som för sin utkomst genom arbete eller för yrkesutbildning

är beroende av personbil eller motordriven invalidvagn kan få bidrag och lån

till anskaffning av sådant fordon enligt bestämmelser som utfärdats av

Kungl. Maj :t den 26 maj 1965. Bidrag och lån ges även vid byte av fordon.

Det medicinska behovet av fordonet skall vara styrkt av läkare. Bidraget

utgår med högst 10 000 kr. och är inkomstprövat. Sökande som till följd av

inkomstprövningen får reducerat bidrag kan emellertid beviljas räntefritt

lån med det belopp som utgör skillnaden mellan det beviljade bidraget och

oreducerat bidrag. I övrigt torde beträffande nuvarande verksamhet för

handikappade få hänvisas till betänkandet, s. 340—354.

Den utländska arbetskraften. Fram till 1930 var Sverige ett emigrations-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

75

land. Från mitten av detta decennium har vi haft en årlig nettoimmigration

vars storlek emellertid varierat kraftigt. Under 1950-talet uppgick netto­

immigrationen till i genomsnitt 10 000 personer per år. De första åren av

1960-talet var antalet invandrare något högre. Närmare fyra procent av

bruttoinvandringen under åren 1950—1962 utgjordes av kollektivt överförda

flyktingar från flyktingläger i Tyskland, Österrike och Sydeuropa. En mar­

kant stegring av antalet invandrare har ägt rum under de två senaste åren.

Immigrationen kulminerade under hösten 1965 då över 12 000 nya arbets­

tillstånd beviljades. Antalet arbetsanmälda utlänningar uppgick den 1 okto­

ber 1965 till ca 155 000.

Under åren närmast efter kriget förekom enligt avtal med olika stater en

omfattande kollektiv överföring av utländsk arbetskraft. Fr. o. m. år 1950

har företagen i stället fått göra framställningar hos arbetsmarknadsstyrelsen

om önskad rekrytering. Styrelsen har efter samråd med länsarbetsnämnd

och fackförbund introducerat företaget i det land där rekryteringen avsetts

skola ske. Därefter har företaget i samarbete med arbetsmarknadsmyndig­

heterna i vederbörande land försökt att skaffa den efterfrågade arbetskraf­

ten. Samarbetet har främst bedrivits med Västtyskland och Italien men man

har även haft kontakter med Österrike, Nederländerna och Grekland.

Med anledning av den starkt ökade invandringen under hösten 1965 från

vissa sydeuropeiska länder, framför allt Jugoslavien, Grekland och Turkiet,

bedömdes det nödvändigt att ersätta den spontana invandringen med en

organiserad invandring av utländsk arbetskraft. I slutet av år 1965 bemyn­

digades arbetsmarknadsstyrelsen att vidta åtgärder för att överföra utländsk

arbetskraft till Sverige. Innan överföring sker skall överenskommelse ha

träffats med berörda svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om

antalet arbetstagare och deras fördelning på olika företag. Det förutsätts att

arbete, arbetstillstånd och bostad skall vara ordnade före utlänningarnas

ankomst till Sverige.

En utförlig redogörelse för statistiska data beträffande immigrationen

samt för de bestämmelser som reglerar utlännings rätt till uppehåll och

arbete i landet in. m. finns i utredningens betänkande, s. 418—434, vartill

hänvisas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är W66

Utredningen

Kvinnorna och arbetsmarknaden. Utredningen erinrar om att yrkesverk-

samhetsgraden bland kvinnorna sammanhänger med en rad skilda fak­

torer och kan påverkas genom åtgärder av många olika slag. Av sådana

tänkbara åtgärder faller endast en del inom området för arbetsmarknads-

utredningens uppdrag, medan andra väsentligen tillhör områden som

nyligen behandlats eller befinner sig under utredning i andra sammanhang.

På arbetsmarknadsutredningen har det ankommit att behandla verkningarna

76

av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kvinnornas yrkesverksamhet och

sysselsättningsförhållanden, effektiviteten hos de generella arbetsmarknads­

politiska medlen när det gäller att lösa de särskilda problem som kvin­

norna kan möta på arbetsmarknaden och frågan huruvida särskilda åt­

gärder av arbetsmarknadspolitisk art erfordras för att nå en åsyftad

verkan.

Utredningen framhåller de svårigheter som är förknippade med att

bedöma arbetslösheten hland kvinnorna, framför allt de gifta kvinnorna.

Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att det existerar

ett betydande, delvis latent arbetskraftsutbud från de gifta kvinnornas sida

vilket inte tas till vara.

Hindren för att anpassa kvinnornas utbud av arbetskraft och den rå­

dande efterfrågan till varandra kan sammanfattas under tre rubriker:

a) Hinder hos arbetssökande: Bristande yrkesutbildning eller yrkeser­

farenhet, geografisk bundenhet, speciella villkor beträffande arbetstid eller

andra arbetsförhållanden och otillräcklig kännedom om arbetsmarknadens

krav.

b) Hinder som sammanhänger med efterfrågans art eller lokalisering:

Bristande anpassning av arbetsvillkoren till de arbetssökandes behov, vill­

kor beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft, otillräcklig

total efterfrågan på arbetskraft på orter med tillgång till kvinnlig, orts-

bunden arbetskraft.

c) Brister hos de medel, som skall underlätta anpassning mellan utbud

och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen, information och per­

sonalresurser, andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn,

kollektiva anordningar av annat slag).

De arbetsmarknadspolitiska medlen är generellt tillämpliga för alla ar­

betssökande. Det finns inga föreskrifter, som begränsar användandet av

medlen till män eller kvinnor. Detta hindrar emellertid inte att de arbets­

marknadspolitiska medlen fått olika betydelse för män resp. kvinnor. Be­

redskapsarbetena har endast i obetydlig utsträckning berört kvinnliga

arbetslösa. Flyttningsbidragen har haft relativt större betydelse för manlig

arbetskraft än för kvinnlig. Inom omskolningsverksamheten har som ti­

digare nämnts antalet kvinnor under de senaste åren ökat kraftigt, men

utbildningens innehåll och längd skiljer sig rätt avsevärt kvinnor och män

emellan.

I det följande redogörs för utredningens synpunkter och förslag beträf­

fande åtgärder i syfte att skapa ökade möjligheter för kvinnor att göra sig

gällande på arbetsmarknaden. Sådana förslag som berör utbildningsområdet

har redovisats i det föregående.

Utredningen framhåller att arbetsförmedlingen bör se som sin uppgift

att motverka både könsbunden rekrytering till vissa yrkesområden och ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

77

alltför snävt inriktat arbetsval från kvinnliga sökandes sida. Motståndet

mot mera omfattande förändringar av rekryteringsmönstret på många

arbetsområden finns både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Personal-

anställarc är obenägna att pröva kvinnor i uppgifter där man tidigare haft

erfarenhet endast av män, särskilt om det finns möjligheter att få manlig

arbetskraft. På motsvarande sätt är flertalet kvinnliga arbetssökande in­

riktade på ett fåtal arbetsområden med övervägande kvinnlig arbetskraft.

Det är angeläget att förmedlingen aktivt tar till vara de möjligheter som

finns att bryta detta mönster. Dit hör hög efterfrågan på arbetskraft, till­

gång på kvinnlig arbetskraft som inte sugs upp av de traditionellt kvinn­

liga arbetsområdena och lämpliga utbildningsvägar som gör det lättare att

introducera kvinnor på arbetsuppgifter som hittills är oprövade.

Ett led i strävandena att göra en aktiv insats för att ändra det rådande

rekryteringsmönstret bör vara att avskaffa nuvarande indelning i manliga

och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen. Denna indelning är en

i hög grad passiv anpassning till de förhållanden som råder på arbets­

marknaden och innebär en påtaglig risk för att kvinnorna avskärmas från

en stor del av arbetsmarknaden. Utredningen anser det därför önskvärt

att arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder som leder till en snabbare av­

veckling av indelningen av förmedlingsexpeditioner efter kön.

Under de senaste åren har inte minst de medelålders kvinnorna visat

ett ökat intresse för enskild yrkesvägledning. Med hänvisning till att vänte­

tiderna vid yrkesvägledningsexpeditionerna tidvis är långa, förordar utred­

ningen att yrkesvägledningen får sådana resurser att den kan möta det

stigande behovet av yrkesvägledning också för medelålders och äldre

kvinnor.

Förmedlingen bör också söka medverka till en bättre anpassning av

arbetsvillkoren efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa

sin arbetskraft till förfogande. Det gäller framför allt arbetstidens längd

och förläggning men också avståndet mellan bostad och arbetsplats, ledig­

het under sommaren och liknande villkor. När det gäller att tillgodose

efterfrågan på deltidsarbete ligger svårigheterna inte enbart i att antalet

arbetstillfällen är för lågt. Det väsentliga problemet är att tillgången på

deltidsarbete är alltför litet yrkesmässigt differentierat.

Arbetsförmedlingen har inte bara att spåra upp arbetstillfällen som

svarar mot arbetskraftsutbudet hos förmedlingen. Det ankommer också på

förmedlingen att försöka få kontakt med och aktivera inte yrkesverksamma

kvinnor inom yrkesgrupper, där det råder brist på arbetskraft. Som exem­

pel nämner utredningen att fainiljeberedningen bär beräknat att det finns

närmare 3 000 inte yrkesverksamma förskollärare mot 2 100 inom yrket

verksamma. Förvärvsintensiteten år 1960 bland gifta sjuksköterskor har

uppskattats till ca 37 o/o. 54% av de gifta kvinnliga socionomerna var

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1066

78

enligt 1960 års folkräkning förvärvsarbetande. Andelen förvärvsarbetande

gifta kvinnor med examen vid filosofisk fakultet var 62 %.

Den utökning av ackvisitionsarbetet för att bl. a. anskaffa deltidsplatser

och de reaktiveringsåtgärder som utredningen anser behövliga kan inte

rymmas inom det löpande förmedlingsarbetet. Härför krävs personalför-

stärkningar på det regionala planet. Utredningen föreslår att länsarbets­

nämndernas kanslier får en tjänst på inspektörsnivå med särskild uppgift

att svara för de åtgärder som krävs för att bättre tillvarata de totala ar-

betskraftstillgångarna (inspektör för aktiveringsuppgifter). De åtgärder som

kan komma i fråga är delvis av samma art vare sig det gäller inte yrkes­

verksamma gitta kvinnor, medelålders eller äldre arbetskraft.

Utredningen anser att fhjttningsbidragen får ett begränsat värde som

medel att aktivera gifta kvinnor, vilkas män har en stadigvarande syssel­

sättning på familjens bostadsort. Bland inte ortsbundna kvinnor bör det

däremot tinnas ett relativt stort utrymme för att öka den geografiska rör­

ligheten.

Av flyttningsbidragen torde framför allt respenningen och starthjälpen

bil aktuella. När det gäller familjebidraget är det önskvärt att det klart

sägs ut att sådant bidrag kan beviljas flyttande kvinnliga familjeförsörjare

på samma grunder som gifta män.

I fråga om de sysselsiittningsskapande åtgärderna har allmänna bered­

skapsarbeten aldrig haft och kan inte väntas få någon nämnvärd betydelse

för kvinnliga arbetslösa. De särskilda beredskapsarbetena för svårplace-

rade har också använts endast i begränsad utsträckning för att sysselsätta

kvinnliga arbetslösa men bör kunna ge ökade arbetstillfällen om lämpliga

arbetsobjekt kan anskaffas. Arkivarbete har däremot använts i relativt

stor utsträckning för svårplacerade arbetslösa kvinnor. Även arkivarbetena

bör kunna utökas. Detta förutsätter ökad ackvisitionsverksamhet från ar­

betsmarknadsverket och generösare bidrag till statskommunala arkiv-

arbeten.

Handikappade. Intresset för de partiellt arbetsföras sysselsättningspro­

blem har inte enbart uppenbara sociala och humanitära bevekelsegrunder

utan även arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska. Mot bakgrunden av

de knappa arbetskraftsresurserna ligger det i samhällets intresse att sna­

rast möjligt bereda förvärvsarbete åt personer som fått sin arbetsförmåga

nedsatt. Till detta har på senare år i högre grad än tidigare rent statsfinan-

siella aspekter kommit. En snabb återgång till arbetslivet medför nämligen

bl. a. betydande besparingar inom socialförsäkringssystemet.

Verksamheten för handikappade omfattar medicinsk rehabilitering och

arbetsvärd. Till den medicinska rehabiliteringen hör den egentliga sjuk­

vården, sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk be-

aandling, ortopediska hjälpmedel, funktionsprövning och kurativ verksam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

79

hot. Arbetsvärden omfattar arbetsförmedling, arbctsprövning, arbetsträ­

ning, yrkesutbildning, skyddad sysselsättning samt näringshjälp för att

starta rörelse. Den statliga arbetsvärden begränsas till vuxna handikappade.

Ansvaret för träning och utbildning av handikappade barn och ungdomar

faller på ordinarie skolor eller specialskolor.

Gränserna mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd är i många

fall flytande. Utredningen går inte närmare in på dessa gränsfrågor utan

uppehåller sig i huvudsak vid den verksamhet som arbetsmarknadsverket

bedriver.

Antalet arbetssökande handikappade personer vid arbetsvårdsexpeditio-

nerna har successivt ökat och närmade sig under kalenderåret 1964 60 000.

ökningen är främst följden av ett större intresse för rehabiliteringsfrågor

från sjukhus, vårdanstalter och socialförsäkringsinrättningar. I synnerhet

har det under senare år organiserade samarbetet mellan sjukförsäkring

och arbetsvärd bidragit till att fler sökande kommit till arbetsvardsexpe-

ditionerna. Det råder även ett klart samband mellan ökningen av antalet

arbetsvårdssökande och förbättringen av den statliga arbetsvärdens resur­

ser. I samma mån som möjligheterna till hjälp förbättras, kan nya arbets-

vårdsfall aktualiseras. Förbättrade personalresurser, ökade möjligheter till

arbetsträning, yrkesutbildning och skyddad sysselsättning ökar spontant

tillströmningen av sökande och gör det möjligt för arbetsvårdsexpeditio-

nerna att öka och förbättra kontakterna med olika vårdområden.

Trots de större resurser som ställts till arbetsvårdsexpeditionernas för­

fogande och som lett till en väsentlig ökning av antalet hjälpta personer

har många partiellt arbetsföra inte kunnat beredas arbetsträning eller

yrkesutbildning eller arbetsplaceras i öppna marknaden eller i skyddad

sysselsättning. Orsaken härtill är främst allmänt otillräckliga resurser men

även bristande möjligheter att tillgodose krav på särbehandling av de

enskilda fallen.

Utredningen konstaterar att arbetsvärdens resurser är otillräckliga för

att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det vid arbetsvårdsexpe-

ditionerna redan nu anmälda behovet. Härutöver finns ett känt men inte

hos expeditionerna registrerat behov av arbetsvärd för vissa handikapp­

grupper. Konsekvensen av dessa konstateranden måste bli att det behövs

ökade insatser på arbetsvärdens område.

Även om den allmänna förmedlingen i större utsträckning än hittills bör

medverka vid utplacering av arbetshindrade personer som remitteras från

arbetsvärden och helt ta ansvaret för vissa handikappade personer, anser

utredningen att personalbesättningen vid arbetsvårdsexpeditionerna vid

nuvarande arbetsbelastning är otillräcklig. Till detta kommer att kraven på

insatser från arbetsvårdsexpeditionernas sida uppenbarligen kommer att

öka under de närmaste åren. Utredningen framhåller därför att arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år I!)(>(>

vårdsexpeditionerna bör tillgodoses med resurser i största möjliga ut­

sträckning.

En metodiskt utförd arbetsprövning som ger besked om arbetsförmåga

och yrkesförutsättningar är i ett stort antal arbetsvårdsfall ett villkor för

val och utformning av lämpliga åtgärder. Sådan prövning bör göras i be­

tydligt störie utsträckning än hittills innan placering sker i arbetsträning,

skyddad sysselsättning, yrkesutbildning eller arbete eller näringshjälp

beviljas eller arbetsvärden avger utlåtanden om handikappade personers

förutsättningar att förvärvsarbeta till socialförsäkrings- eller socialvårds-

organen. Utredningen föreslår att arbetsprövningsavdelningar inrättas i

anslutning till arbetsträningsverkstäder som är belägna på orter med re­

gionssjukhus eller fullt utrustade centrallasarett. Avdelningarnas uppgif­

ter bör begränsas till en standardiserad yrkesmässig prövning av handikap­

pade. Möjligheterna att bygga upp verksamheten beror på tillgången på

kvalificerad personal. Den specialutbildning som blir nödvändig, bör pla­

neras av arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Statsbidrag bör utgå till uppförande av lokaler och anskaffning av en

grunduppsättning maskiner och instrument enligt samma grunder som

gäller för arbetsträningsverkstäder och verkstäder för skyddad sysselsätt­

ning.

Till uppehälle under prövningstiden kan utgå utbildningsbidrag enligt de

regler som gäller vid yrkesutbildning av arbetslösa. Huvudmännens kostna­

der för själva prövningen täcks f. n. helt genom att arbetsmarknadsverket

betalar kursavgifter. Utredningen har ingen erinran mot att utbildnings­

bidrag utgår under prövningen. Utredningen anser också att prövningskost-

naderna i princip bör åvila staten. Metoden att betala en avgift som beräknas

efter resp. avdelningars kostnader är däremot inte invändningsfri. Ersätt­

ningen bör i stället baseras på en normalkostnad för arbetsprövningen och

utgå med ett fixerat belopp för varje prövningsfall. Beloppet bör beräknas så

att det i huvudsak täcker driftkostnaderna vid en rationellt driven arbets-

prövningsinstitution.

Det är enligt utredningens mening angeläget att kvalitativt förbättra

arbetsträning en. Med ledning av erfarenheterna från den träningsverksam-

het som nu bedrivits i många år bör det vara möjligt att göra upp planer

för metodisk arbetsträning. Träningsplanerna bör kunna få ungefär samma

funktion som undervisningsplanerna inom vuxenutbildningen. Arbetsmark­

nadsstyrelsen bör utarbeta sådana planer i samverkan med erforderlig sak­

kunskap. Standardförbättringen av arbetsträningen medför att huvudmän­

nen får ökade utgifter för bl. a. läkartillsyn, fysiologisk och annan exper­

tis. På samma gång kommer huvudmännens inkomster av arbetsträning att

minska eftersom produktionen liksom vid yrkesutbildning huvudsakligen

blir ett hjälpmedel för att nå åsyftade resultat.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

81

Vid arbetsträning utgår försörjningsbidrag till klienterna enligt samma

grunder som gäller för utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Huvudmän­

nens kostnader för försörjningsbidrag täcks till hälften av statsbidrag.

Den arbetsträning som utredningen skisserat företer stora likheter med

den vuxenutbildning som bedrivs i kursforin. Det är därför utredningens

uppfattning att kostnaderna för försörjningsbidrag under högst sex må­

nader bör helt täckas av statsmedel. Detta skulle innebära en ekonomisk

avlastning för huvudmännen men framför allt ha betydelse för upplägg­

ningen av arbetsträningen eftersom man lättare skulle kunna frigöra sig

från det produktionsintresse som hittills haft alltför stort inflytande på

arbetsträningens utformning.

Vid de skyddade verkstäderna utgår arbetslön eller försörjningsbidrag

f. n. efter skilda principer vid de olika verkstäderna. Förtjänstmöjligheterna

är ofta otillfredsställande. Enligt utredningens uppfattning bör lön till de

sysselsatta ha direkt samband med arbetsuppgifternas art och arbetspresta­

tionens omfattning. Den bör beräknas på grundval av garanterad timlön

och såvitt möjligt baseras på ackord. Huvudmännen bör i samråd med

fackliga organisationer genomföra ett enhetligt lönesystem i likhet med

vad som redan skett för svårplacerade på de statskommunala beredskaps­

arbetena.

Statsbidrag utgår till driften av skyddade verkstäder med 50 °/o av un­

derskottet dock med högst 2 000 kr. per plats och år. Bidraget kan inte

jämkas. Enligt utredningens mening bör statsbidraget kunna utgå med

nögre belopp vid sysselsättning av särskilt produktionssvag arbetskraft,

exempelvis utvecklingshämmade och svårt invalidiserade. Sådan syssel­

sättning kan medföra stora kostnader för huvudmannen och är samtidigt

angelägen från skilda synpunkter.

I fråga om näring shjälpen anför utredningen att det kan diskuteras om

det nuvarande, till 10 000 kr. maximerade beloppet är tillräckligt. Utred­

ningen har låtit göra en undersökning av näringshjälpsverksamheten under

budgetåret 1962/63. Av undersökningen framgår att totalkostnaden i 65 %

av antalet näringshjälpsfall understeg 10 000 kr. Kostnaderna för invalid­

bilar som dominerar verksamheten låg i 62% av fallen under 10 000 kr.

Ett maximibelopp av 12 000 kr. skulle ha gjort det möjligt att helt täcka

inköpskostnaderna i 92 % av fallen. Utredningen finner det angeläget

att kostnaderna för invalidbilar i större utsträckning täcks av allmänna

medel och föreslår att maximibeloppet höjs till 12 000 kr. Detta är även

motiverat av att inköpskostnaderna stiger relativt snabbt. Höjningen av

maximibeloppet skulle även göra det lättare för handikappade att starta

affärs- och verkstadsrörelser eller annan verksamhet.

Av den tidigare nämnda undersökningen av näringshjälpsverksamheten

har framgått att totalkostnaderna för näringshjälpsobjekten bara i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

fåtal fall överstiger 15 000 kr. I de fall kostnaderna endast obetydligt över­

stiger maximibeloppet för näringshjälp bör i regel resterande belopp kunna

tillskjutas av den sökande själv eller täckas genom bidrag eller lån från

annat håll. Uppenbarligen är det dock förenat med betydande svårigheter

att finansiera starten av en rörelse som har relativt höga initialkostnader.

Oftast har den handikappade fått skrinlägga planer på egen verksamhet

när kostnaderna varit höga och lånemöjligheter inte stått till buds. Utred­

ningen finner lämpligt att företagareföreningarna lämnar kompletterande

kredit i det begränsade antal fall det här gäller. Huvudparten av den

näringshjälp som utgår till att starta egen rörelse ligger inom området

för det statliga kreditstöd som lämnas av företagareföreningarna. Utanför

ligger kioskrörelser och handelsföretag samt enstaka jordbruksföretag men

även sådana rörelser bör kunna ingå i den särskilda långivningen. Utred­

ningen föreslår att ett årligt anslag på förslagsvis 5 milj. kr. ställs till

företagareföreningarnas förfogande för lån till handikappade som förutom

näringshjälp behöver kompletterande kredit. Lånen bör beviljas intill

samma belopp och enligt i huvudsak samma regler som gäller för hant­

verks- och industrilån. Vid bestämmande av avbetalningstid bör man dock

ta skälig hänsyn till den handikappades speciella situation.

Näringshjälp kan f. n. inte utgå till en handikappad som redan driver

ett företag. Det förekommer att handikappade som under små förhållan­

den och med bristfällig utrustning startat en verksamhet har svårt att

ersätta förslitna maskiner och redskap eller saknar möjlighet att göra

en sådan komplettering av maskinpark, inventarier eller lager som skulle

kunna rationalisera och underlätta arbetet eller nyinrikta produktionen.

I sådana fall bör näringshjälp kunna ges till en rörelse som redan pågår

om en företagsekonomisk utredning ger vid handen att detta stöd eller lån

genom företagareföreningen kan ge den handikappade full försörjning.

En ytterligare förutsättning för stödet bör vara att den handikappade inte

kan placeras i arbete på den öppna marknaden.

I en del fall kan det vara ändamålsenligt ätt lämna näringshjälp till

två eller flera handikappade som gemensamt startar ett företag. Det ligger

i sakens natur att den företagsekonomiska utredning som görs och de

bolagsavtal som upprättas i sådana fall måste prövas noggrant. Bidrag och

lån bör i de fall det här gäller endast kunna utgå till enskilda handikap­

pade. I de fall myndigheter eller organisationer startar verksamhet för

sysselsättning av handikappade bör detta betraktas som skyddad syssel­

sättning.

I de fall det blir fråga om att lämna näringshjälp är det betydelsefullt

att förebygga misslyckanden. Utredningen understryker därför vikten av

att arbetsvärden gör en grundlig utredning. Den sökande bör kunna få

särskild utbildning avsedd att förbättra hans yrkeskunskaper eller ge

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

83

kunskaper om den ekonomiska skötseln av ett företag. Kommunala myn­

digheter och företagareföreningarna bör kunna lämna hjälp och utöva

tillsyn i samband med starten av företaget och under den första tiden

därefter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd med olika organ utarbeta

närmare riktlinjer för service till handikappade som startar eget företag

och för övervakning av företagets verksamhet.

Utredningen har haft att samråda med centrala reliabiliteringsbered-

ningen när det gäller näringshjälpen. Beredningen anser att maximibelop­

pet för näringshjälpen hör höjas till 15 000 kr. I övrigt biträder bered­

ningen de förslag som redovisats i det föregående.

Den äldre arbetskraften. Utredningen menar att det från flera synpunkter

är angeläget att finna vägar för att tillvarata de äldres arbetsinsats. Den

stigande medellivslängden och det förbättrade hälsotillståndet i de högre

åldrarna har förlängt den period under vilken den enskilde kan önska

kvarstå i produktivt arbete samtidigt som hans ålder skapar växande

svårigheter för honom att — en gång arbetslös — få ny anställning. Knapp­

heten på arbetskraft som i viss utsträckning underlättar placeringen av

äldre arbetssökande gör det från samhällsekonomisk synpunkt angeläget

att fullt ut ta till vara den enskildes arbetsvilja och arbetsförmåga såväl

före som under åren efter den reguljära pensionsåldern. Starka sociala

och humanitära skäl talar också för att de äldre som önskar fortsätta att

arbeta får möjlighet att göra detta.

Utredningen finner dock endast i begränsad omfattning anledning att

framlägga kompletterande förslag som särskilt tar sikte på de äldre.

Bortsett från det tidigare redovisade förslaget om att inrätta särskilda

tjänster vid länsarbetsnämndernas kanslier för inspektörer med aktive-

ringsuppgifter avser utredningens rekommendationer närmast tillämp­

ningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen.

Utredningen lägger därvid huvudvikten vid att det egentliga förmed-

lingsarbetet effektiveras. Arbetsförmedlingen bör sträva efter att utvidga

sin ackvisitionsverksamhet. I detta arbete bör ingå att anskaffa fler s. k.

provanställningar och deltidsarbeten. Arbetet bör stödjas av en ökad in­

formation till arbetsgivarna om den äldre arbetskraftens situation och om

befolkningsutvecklingens inverkan på de framtida arbetskraftstillgång-

arna.

För att få en säkrare uppfattning om resultat av förmedlingsarbetet för

de äldre arbetssökandena bör förmedlingsstatistiken innefatta någon form

av åldersstatistik. F. n. förs särskild åldersstatistik bara av ett par av

storstadsförmedlingarna i samband med den löpande förmedlingsstatisti­

ken.

Utredningen anser det vara realistiskt att räkna med att flyttningsbi-

dragen får en begränsad effekt när det gäller äldre arbetssökande. De

84

förbättringar av flyttningsbidragen som utredningen har föreslagit bör

dock kunna påverka den geografiska rörligheten högre upp i åldrarna än

som hittills skett. Det är också uppenbart att möjligheten att lösa in

egnahem är särskilt ägnad att underlätta flyttningen för medelålders och

äldre arbetskraft.

Utredningen aktualiserar ett tidigare framlagt förslag om att inrätta

lokala sysselsättningsnämnder. Vid utgången av 1963 fanns i åtta län 21

sådana nämnder. Nämnderna består av representanter för arbetsgivare,

fackliga organisationer och kommunalförvaltning och har till uppgift att

informellt diskutera lokala arbetskraftsproblem och individuella fall som

är svåra att arbetsplacera. De nämnder som nu finns tillkom åren 1961

och 1962. Enstaka nämnder har uppnått värdefulla resultat men verksam­

heten har tenderat att avstanna. Även om utredningen är medveten om

faran att man inrättar samarbetsorgan som efter någon tid finner sig

sakna meningsfulla arbetsuppgifter vill utredningen likväl föreslå att ar­

betsmarknadsstyrelsen utarbetar en plan för att lokala sysselsättnings­

nämnder tillkommer på lämpligt antal orter i samtliga län. Utredningen

förutsätter att de inspektörer för aktiveringsuppgifter som utredningen

föreslagit kommer att förse nämnderna med lämpligt informationsmaterial

samtidigt som dessa genom att bevista sammanträdena får värdefulla per­

sonkontakter.

Utredningen föreslår vidare att en central delegation knyts till arbets­

marknadsstyrelsen. I delegationen bör ingå representanter för arbetsgivare-

och arbetstagareorganisationerna samt för medicinsk och vuxenpedago-

gisk forskning. Även kommunförbunden bör vara representerade. Delega­

tionens ledamöter skall bl. a. följa vad arbetsmarknadsverket gör för att

lösa de äldres sysselsättningsfrågor och via sina organisationer bidra till

en allmän samverkan vid gemensamma aktioner. Utredningen betonar vik­

ten av att information och förslag från den centrala delegationen når ut

till de lokala sysselsättningsnämnderna.

Utredningen berör slutligen ett par bestämmelser i lagen om allmän

försäkring som enligt utredningens mening kan förhindra eller försvåra

den äldre arbetskraftens anpassning till arbetslivet.

Uttag av förtida pension — även om det sker under kort tid — leder till

att den minskning av pensionen som då görs består livet ut. Det en gång

fastställda pensionsbeloppet kan nämligen inte bytas ut mot förtidspension

även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så

nedsatt att han annars skulle vara berättigad till förtidspension. Det kan

inte heller bytas ut mot änkepension. Utredningen föreslår att dessa be­

stämmelser som kan verka hämmande på intresset för att utnyttja det

rörliga pensionsuttaget ses över.

Utredningen föreslår vidare att gällande regler för inkomstprövning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

85

folkpensionsförmåner (vissa änkepensioner, hustrutillägg och kommunala

bostadstillägg) omprövas, eftersom avdragsreglerna i vissa fall kan ha

negativ effekt på pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete, nå­

got som från utredningens synpunkt är otillfredsställande.

Den utländska arbetskraften. Under 1950-talet uppgick den årliga netto­

immigrationen till i genomsnitt ca 10 000 personer. Ca 112 000 utlänningar

fick svenskt medborgarskap under åren 1951—1963. Vid ingången av år

1964 var ca 133 000 utlänningar arbetsanmälda. Nettoimmigrationen är till

övervägande delen spontan. Det viktigaste undantaget härifrån är över­

föringen av flyktingar, som åren 1950—1963 omfattade ca 13 500 personer.

Enligt utredningens uppfattning kan man ha anledning att i framtiden

räkna med ett sjunkande invandringsöverskott. Med hänsyn härtill och till

att det är önskvärt att invandringen styrs till områden av arbetsmarknaden

med brist på arbetskraft är det nödvändigt att den svenska invandrings­

politiken ges en mera aktiv och planmässig utformning. Utredningen under­

stryker att detta måste ske i samförstånd med parterna på arbetsmark­

naden.

Som underlag för en planmässig invandringspolitik erfordras i första

hand ett vidgat utbyte av information om arbetssökande och arbetstill­

fällen mellan Sverige och de länder med vilka ett ökat arbetskraftsutbyte

närmast kan komma i fråga. Utredningen finner det därför angeläget att

arbetsmarknadsstyrelsen inom ramen för den av OECD antagna rekom­

mendationen om clearing av lediga platser och arbetsansökningar bygger

ut kontakterna med de stater som deltar i clearingen. Hit hör samtliga

EEC-länder, EFTA-länderna med undantag av Portugal, Grekland och

Spanien.

Vid sidan om det löpande utbytet av information kan det vid olika

tillfällen, bl. a. då företag i utlandet nödgas permittera sina anställda, bli

aktuellt att ta upp direkta förhandlingar med andra länders arbetsmark­

nadsmyndigheter om att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft som efterfrågas

hos arbetsförmedlingen. För att kunna ta till vara sådana tillfällen måste

arbetsmarknadsstyrelsen emellertid kunna följa läget på arbetsmarknaden

i dessa länder. Vidare måste styrelsen vara bemyndigad att snabbt vidtaga

de åtgärder som kan underlätta rekryteringen. Utredningen föreslår därför

att arbetsmarknadsstyrelsen får rätt att i sådana lägen förhandla med

den utländska arbetsmarknadsmyndigheten om kollektiv rekrytering av

arbetskraft, vidtaga erforderliga rekryteringsåtgärder och svara för att

den utländska arbetskraften överförs till Sverige. Aktioner av detta slag

skall göras i samverkan med berörda arbetsgivare- och arbetstagare-

organisationer samt med de företag som avser att anställa den utländska

arbetskraften. Uttagningen av denna arbetskraft skall göras av en

delegation med representanter för arbetsmarknadsverket och organisatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nerna på arbetsmarknaden. För att underlätta de utländska arbetstagarnas

anpassning bör dessa fördelas på och introduceras hos de enskilda arbets­

givarna i samarbete med den fackliga organisationen.

Utredningen finner det ofrånkomligt att en aktivare invandringspolitik

medför vissa kostnader för statsverket. Hit hör bl. a. ökade personalkostna­

der för arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsverksamhet, resekostnader

och traktamenten för verkets personal i samband med uttagning av ar­

betskraft samt utarbetande och tryckning av upplysningsmaterial om

svenska arbets- och levnadsförhållanden. Kostnaderna för arbetstagares

resor och utrustning bör kunna förskotteras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen understryker att en aktivare invandringspolitik måste inne­

fatta åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning

till svenska arbets- och levnadsförhållanden. I första hand bör företagen

svara för arbetstagarnas förläggning, introduktion på arbetsplatsen och

inträning i arbetsuppgifterna. Vid kollektiv rekrytering av arbetskraft, som

sprids på ett stort antal arbetsställen (exempelvis inom det husliga om­

rådet eller vårdområdet), kan emellertid arbetsmarknadsstyrelsen behöva

anordna kompletterande yrkesutbildning, språkkurser m. m.

Utredningen anser att utländsk arbetstagare som överförts till Sverige av

arbetsmarknadsverket bör vara garanterad trygghet vid sjukdom eller

arbetslöshet och föreslår att dessa arbetstagare får ersättning vid sjukdom

samt vid arbetslöshet möjlighet att få kommunalt kontantunderstöd eller

sysselsättning i beredskapsarbete enligt samma grunder som nu gäller för

flyktingar.

Särskilda yttranden

Ledamoten Märta Liljegren anför bl. a. att det är angeläget att de arbets­

marknadspolitiska åtgärderna samordnas med åtgärderna inom skatte-

och familjepolitik, samhällsplanering och utbildningspolitik för att undan­

röja hindren för kvinnor, som vill gå ut i förvärvsarbete. Dessa frågor bor­

de utredningen ha behandlat mer ingående än som skett.

Ledamöterna Lundin och Petersson anser att Kungl. Maj :t även i fort­

sättningen bör avgöra i vilken omfattning kollektiv överföring av utländsk

arbetskraft till Sverige bör ske.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående kvinnorna och arbets­

marknaden har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. De

erinringar som riktats mot utredningens förslag går mestadels ut på att frå­

gan bör behandlas ur vidare aspekter än utredningen gjort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

87

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker allmänt att i princip ingen köns­

skillnad bör göras i fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Att

särskilda problem möter inånga kvinnor som önskar utföra förvärvsarbete

är emellertid obestridligt och det är från den synpunkten befogat att, såsom

utredningen i vissa fall gjort, söka särskilda lösningar i samband därmed.

Det måste emellertid även understrykas, alt effekten av de arbetsmarknads­

politiska åtgärderna i mycket stor utsträckning är beroende av en samord­

ning mellan dessa och det familjepolitiska stödet.

Skolöverstyrelsen instämmer i allt väsentligt i de kategoriseringar, över­

väganden och förslag som utredningen lägger fram. Det synes emellertid

överstyrelsen viktigt att man realiserar förslagen såväl i detta som i övriga

avsnitt genomgående så att de träffar avsedda kategorier oavsett kön (t. ex.

ensamstående mödrar och fäder, hemarbetande kvinnor och män, flyttnings­

bidrag av samma karaktär till make eller maka, stimulans att bryta tradi­

tionellt yrkesval för kvinnor och män). Bl. a. påtalas att utredningen inte

diskuterar om man borde försöka erbjuda och aktivera arbetslösa män att

utbilda sig för och ta arbete inom områden som hittills betraktats som

kvinnliga, t. ex. inom vårdnadsområdet och vissa servicenäringar.

LO accepterar utredningens förslag eftersom de ligger i linje med den in­

tegrationspolitik för arbetsmarknaden som LO vill främja. Vid en allmän

översyn som denna av arbetsmarknadspolitiken är det dock lämpligt att

skissera ett aktivitetsprogram som har större räckvidd och betydelse än det

som utredningen lagt fram. Till ledning för arbetet under de kommande

åren räcker det inte med en serie förslag, som endast i måttlig grad ökar

kvinnornas yrkesfält, förbättrar sysselsättningsmöjligheterna och graden av

likabehandling. Arbetsförmedlingen bör överge den passiva attityden till ar­

betsgivarnas negativa inställning mot kvinnlig arbetskraft och i stället ak­

tivt verka för att könsreglcrna för lediganmälda arbeten prövas om. Detta

bör ske i samarbete med företagen. Enskilda större företag har utrett arbets­

fördelningen mellan könen på olika avdelningar med resultat att de ändrat

sin anställningspraxis. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

bör kunna bekosta och genomföra liknande undersökningar bransch för

bransch i samarbete med enstaka företag eller branschorganisationer. Re­

sultaten av undersökningarna bär sedan på lämpligt sätt utnyttjas vid aktiv

arbetsackvisition från förmedlingens sida.

SACO anför att det mot bakgrunden av utredningsuppdragets omfång är

förståeligt men inte desto mindre beklagligt att utredningen begränsat sig

till att diskutera endast de aspekter på den kvinnliga arbetskraftens situa­

tion som står i mera direkt relation till arbetsmarknadspolitiken. Emellertid

är det, som påpekas i ledamoten Liljegrens reservation, främst andra åtgär­

der som krävs för att underlätta kvinnornas förvärvsarbete. Här kan näm­

nas behovet av barntillsyn och annan serviceverksamhet, svårigheterna att

få deltidsarbete och den skattemässiga behandlingen. Liknande synpunkter

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år J966

har anförts av Svensk industriförening och Yrkeskvinnors Klubbars Riks­

förbund.

Daghems- och fritidshemsfrågorna berörs också av LO och TCO.

RLF, Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund anser att de

frågor som berör den kvinnliga arbetskraften skulle ha behandlats mer in­

gående.

De allmänna synpunkter, den probleminventering och de förslag som ut­

redningen har lagt fram ger enligt Fredrika-Bremer-Förbundet ett mot­

sägelsefullt intryck. Utredningen tycks försöka förena nödvändiga kortsik­

tiga förslag med ett statiskt långsiktigt resonemang i de fall där det senare

över huvud taget förekommer.

Sveriges Socionomförbund erinrar om att de förändringar, som håller på

att ske beträffande kvinnors och mäns roller i samhället och i hemmet och

som innebär bl. a. att både kvinnan och mannen önskar behålla förvärvs­

arbete även sedan de fått ansvar för hem och barn, ställer krav på den fram­

tida arbetsmarknadspolitiken som utredningen helt förbisett att behandla.

Inte heller har utredningen preciserat målsättningen på lång sikt och tagit

ställning till vilken utveckling som kan vara eftersträvansvärd ur både pro­

duktions- och sysselsättningssynpunkt beträffande den kvinnliga förvärvs-

intensiteten.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att de lokaliserings-

politiska åtgärderna måste skjutas mer i förgrunden, om den kvinnliga ar­

betskraften på landsbygden och i vissa mindre tätorter skall kunna utnyttjas

ytterligare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att kvinnorna torde vara mest in­

tresserade av deltidssysselsättningar, vilka förekommer i större utsträck­

ning endast i betydande centralorter, och anser därför att det viktigaste

inedlet att ta tillvara de gifta kvinnornas arbetskraft utom hemmen utgörs

av åtgärder som ökar männens rörlighet och medför en ökad koncentration

av rikets befolkning till större tätortsregioner och dessas närhet.

Utredningens önskemål om snabbare avveckling av nuva­

rande indelning i manliga och kvinnliga ex­

peditioner på arbetsförmedlingarna biträds av länsstyrelsen i Öre­

bro län, Sveriges socionomförbund, SR, TCO samt av Yrkeskvinnors Klub­

bars Riksförbund, som anser att expeditionsuppdelningen medför en påtag­

lig risk för att kvinnorna avskärmas från en stor del av arbetsmarknaden.

Samma risk innebär den enligt förbundets mening för männens del. Av­

vecklingen bör kunna vara genomförd inom kort tid och en slutdag för dess

genomförande bör sättas.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län påpekar att det åtminstone i storstä­

derna kan behövas skilda väntrum. Det har nämligen hänt att kvinnliga ar­

betssökande inte återkommit till förmedlingen därför att de vid det första

89

besöket mötts av en avskräckande attityd från vissa manliga besökande i det

gemensamma väntrummet.

Förslaget om inrättande av tjänster som aktivering sinspek-

t ö r vid nämndkanslierna för bl. a. kvinnlig arbetskraft tillstyrks av bl. a.

skolöverstyrelsen, LO och TCO.

Fredrika-Bremer-Förbundet anför att låg yrkesverksamhetsgrad hos för­

skollärare, sjuksköterskor m. fl. beror mindre på att de inte blir uppspårade

eller informerade om arbetsmarknadens villkor än på att familjebeskatt-

nings- och barntillsynsfrågorna inte är lösta. Inspektörstjänsterna torde

även vara ett för litet kapacitetstillskott för en framgångsrik uppspårande

verksamhet. Dessa tjänster bör i stället främst inriktas på att i samarbete

med de olika arbetsgivarna på orten söka skapa intresse för yrkesarbetets

villkor i allmänhet inte minst inom industrin. Härigenom borde också en

större bredd på yrkesvalsmöjligheterna kunna skapas. Liksom utredningen

betonar förbundet starkt att inspektörerna inte enbart skall syssla med den

kvinnliga arbetskraften, då detta kan leda till att en ny könsuppdelning in­

förs inom förmedlingen. Liknande synpunkter anförs av SAF och Sveriges

industriförbund.

LO anför att till grund för inspektörernas verksamhet bör läggas ett ut­

byggt aktivitetsprogram, som sätter i förgrunden utredningar och informa­

tion om eliminerandet av traditionella kompetens- och rekryteringsregler

efter kön samt ett aktivt ackvisitionsarbete från förmedlarnas sida efter des­

sa principer. För planeringsuppgifter och samordning bör förstärkningar

utöver vad som föreslagits komma till stånd inom arbetsmarknadsstyrelsen.

LO ifrågasätter om inte länsarbetsnämnderna också kräver förstärkningar

för ändamålet utöver de av utredningen föreslagna.

Utredningens förslag till åtgärder för att bereda de handikappade

ökade möjligheter till förvärvsarbete tillstyrks i huvudsak av bl. a. medi­

cinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, SAF, Sveriges industriförbund, HCIi,

SVCK och SACO. Samhällets ansvar för att den handikappade blir delaktig

i rätten till ett meningsfyllt och lönsamt arbete är enligt SVCK en väsentlig

del av det trygghetssystem, som är under uppbyggnad i vårt land. De syn­

punkter och förslag utredningen anför rörande arbetsprövning, arbetsträ-

ning, yrkesutbildning, arbetsplacering, skyddad verksamhet och närings­

hjälp synes väl ansluta sig till en sådan uppfattning.

HCK anmärker att utredningen inte försöker sig på den svåra uppgiften

att mäta hela behovet av arbetsvärd och rehabilitering utan nöjer sig med att

förorda fortsatt utbyggnad i olika avseenden. Ringa uppmärksamhet ägnas

åt behovet av en uppspårande verksamhet. Man kan näppeligen ta för givet

att hela behovet automatiskt registreras genom försäkringskassor samt ar­

betsförmedlings-, sjukvårds- och socialorgan. Vissa handikappgrupper tycks

HCK vara underrepresenterade i arbetsvärdens verksamhet, bl. a. kvinnliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966

90

handikappade, psykiskt sjuka och defekta samt hörselskadade. Handikapp-

frekvensen är högre i glesbygderna än i tätorterna, beroende på att de handi­

kappade till stor del lämnas kvar vid flyttning till städer. Veterligen finns

inga uppgifter som direkt belyser i vad mån befolkningen i glesbygderna får

sitt behov tillgodosett i liknande utsträckning som i stadsbygderna.

SAF och Sveriges industriförbund anför att den rent arbetsmarknadsmäs-

siga arbetsvärdens resurser bör förbehållas sådana handikappade, som har

vilja och förmåga till anpassning i arbetslivet. Detta torde vara nödvändigt

inte minst för att kunna etablera ett förtroendefullt samarbete mellan ar-

betsvårdsmyndigheterna och de företag som bereder anställning åt handi­

kappade. Det torde således vara av stor betydelse, att de handikappades

problem analyseras med utgångspunkt i olika handikappgruppers möjlig­

heter till anpassning i arbetslivet. Utredningen tillgodoser enligt SAF:s och

industriförbundets mening inte detta önskemål.

Centrala rehabiliteringsbercdningen konstaterar att utredningen -—- samti­

digt som den anger att gränsen mellan medicinsk rehabilitering och arbets­

värd måste vara flytande — ändå ibland själv drar mycket skarpa sådana

gränslinjer. Anmärkningsvärt är också att utredningen ibland hänför även

klart medicinskt präglade åtgärder till arbetsvärden. Utredningen synes här

ha varit alltför bunden vid rehabiliteringssynen från ett tidigare utvecklings­

skede, då arbetsvärden i stort sett ensam hade att svara för rehabilitering av

sjuka och handikappade i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt ar­

betsföras arbetskraft.

Riksförsäkringsverket påpekar att försäkrad som undergår arbetspröv-

ning, yrkesutbildning eller arbetsträning får både utbildningsbidrag från

arbetsmarknadsverket och förmåner från den allmänna försäkringen, ett

system som kräver ett relativt omständligt aviseringsförfarande mellan för­

säkringskassorna och länsarbetsnämnderna och därför är administrativt

tyngande. Enligt verkets mening är det angeläget att få till stånd ett en­

hetligt och rationellt system för att tillgodose försörjningsbehovet under tid

för rehabiliteringsåtgärder. Frågan härom är av sådan betydelse att den

bör utredas närmare.

Utredningens uttalande om att arbetsvårdsexpeditioner-

nas personalbehov bör tillgodoses i största möjliga utsträckning

stöds av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala rehabiliterings-

beredningen och Sveriges Socionomförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen uppger att antalet arbetsvårdssökande fördubb­

lades mellan åren 1960 och 1964. Arbetsvårdsexpeditionerna har inte tillförts

personalförstärkningar i takt med de växande anspråken. Den eftersläpning

i handläggningen av ärendena som härigenom uppstått orsakar samhället

kostnader som hade kunnat undvikas om de handikappade snabbt kunde

återföras till arbetslivet.

HCK understryker att personalkapaciteten är avgörande inte minst för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

91

gravt handikappade som ständigt blir eftersatta vid knapphet på arbets-

vårdsresurser eller på grund av en naturlig strävan hos arbetsvårdsorganen

att redovisa »statistiskt» goda resultat av verksamheten.

SVCK anför att fördelen med arbetsvärdens flexibla personalpolitik otvi­

velaktigt bar varit att rekryteringssvårigheter inte bar varit lika kännbara

som inom sjukvården med dess mera strikta kvalifikationsnormer. En nack­

del med denna politik, som kan komma att bli mera betydelsefull i fram­

tiden, är en viss ojämnhet i personalkvaliteten. Här synes ytterligare över­

väganden erfordras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Även centrala rehabiliteringsberedningen understryker önskvärdheten av

att upprustningen av arbetsvärden inte enbart blir kvantitativ. Arbetsupp­

gifterna ställer stora krav på personlig lämplighet och förutsätter grundläg­

gande utbildning i bl. a. socialmedicin, socialkunskap, psykologi och ar-

betsfysiologi förutom kunskaper om arbetsmarknadsfrågor in. in.

Förslaget att avdelningar för standardiserad arbets pr öv ning in­

rättas vid vissa träningsverkstäder biträds av skolöverstyrelsen, styrelsen för

statens arbetsklinik, DHR, Sveriges Socionomförbund och LO. Kliniksty­

relsen hävdar att det inte går att bedriva en metodisk arbetsträning vid en

institution som saknar prövningsavdelning. Å andra sidan är prövningsav-

delningarna beroende av träningsverkstädernas resurser i form av realistiska

arbetsuppgifter, maskiner och en verklighetsbetonad arbetsmiljö.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det osäkert vad utredningens

förslag innebär och därmed vilken reell skillnad som kan föreligga mellan

utredningens förslag och beredningens riktlinjer för en till rehabiliterings-

klinikerna förlagd arbetsprövning. Beredningen erinrar om att den uttalat

att, till dess rehabiliteringskliniker hunnit byggas ut, det kan vara av värde

att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder,

varvid ansvaret för den medicinska sidan av provningsverksamheten bör

läggas på en lämpligt utbildad läkare vid närbeläget lasarett.

Svenska landstingsförbundet har inte något att erinra mot att arbetspröv-

ningsresurser i nuläget tillförs arbetsvårdsorganisationen men anser det

angeläget att sådana former väljs härför att, om så visar sig lämpligt, pröv-

ningsresurserna kan överföras till eller i vart fall mtimt samordnas med

prövningsresurserna inom den medicinska rehabiliteringen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och LO tillstyrker utredningens förslag om

statsbidrag till prö v ningsa v delningar.

Svenska landstingsförbundet uttalar att bidrag till driftkostnaderna en­

ligt fastställd normalkostnad kan vara acceptabelt under förutsättning att

normalkostnaden bygger på principen om full kostnadstäckning och att er­

sättningarna ändå kan fortlöpande anpassas med hänsyn till ofrånkomliga

kostnadsstegringar. Förbundet förutsätter att huvudmännen lämnas tillfälle

till direkta överläggningar om dessa problem innan nya föreskrifter fast­

ställs.

92

När det gäller arbetstränin g och skyddade verkstä­

der understryker medicinalstyrelsen behovet av skyddad sysselsättning

för institutionsklientelet. Härför avsedda verkstäder bör få en mer industriell

inriktning än nu är fallet och bör därför inte förläggas inom utan i nära an­

slutning till vårdanstalt. Vissa grupper psykiskt utvecklingsstörda och men­

talt sjuka, som f. n. är mer eller mindre permanent omhändertagna i sluten

eller halvöppen vård, skulle därigenom kunna beredas en meningsfull sys­

selsättning.

För att öka val- och differentieringsmöjligheterna vid skyddade verkstä­

der bör enligt HCK ses till att verkstäderna får viss minsta kapacitet, vilket

stödjer tendensen att låta uppgiften bli sekundärkommunal i stället för pri­

märkommunal. Detta å sin sida skapar behov av transportservice, inackor-

deringshem och invalidbostäder inom räckhåll från verkstäderna.

Med hänsyn till att träningen är en form av utbildning ifrågasätter LO

om det inte är lämpligast att arbetsvårdsorganen utrustas med anslag för

att köpa de kommunala träningsverkstädernas tjänster. På det sättet kunde

de ställa krav på att verksamheten skall ha en tillräckligt hög kvalitet.

Centrala rehabiliteringsberedningen anser att träningsverkstäderna inte

tillräckligt följt med utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade krav

som delvis nya klientgrupper ställer. Träningsmöjligheterna borde utökas

till exempelvis kontors-, handels- och hushållsarbete. För att öka registret

av träningsmöjligheter borde träningsplatser kunna förläggas till annan

kommunal och statlig verksamhet liksom till det privata näringslivet. Lik­

nande synpunkter anför TCO.

Förslaget att statsbidraget vid arbetsträning bör

helt täcka kostnaderna för bidraget till klienternas uppehälle förordas av

skolöverstyrelsen, HCK samt av Svenska landstingsförbundet, som fram­

håller att en frigörelse från eventuellt förefintligt felinriktat produktions-

intresse kan åstadkommas genom upplysning. Det gäller enligt förbundets

mening inte i första hand ett ekonomiskt problem. Förslaget om ökat statligt

åtagande beträffande försörj ningsbidraget torde ändock vara väl motiverat.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anför mot förslaget att verksamheten

ännu inte är lokalmässigt skild från den skyddade verksamheten och att

det lätt kan hända att man till träningsfall kommer att hänföra sådana som

rätteligen borde anses vara placerade i skyddad sysselsättning.

I fråga om arbetslönerna vid skyddad sysselsätt­

ning framhåller Svenska landstingsförbundet att förtjänstmöjligheterna

inom den skyddade verksamheten torde inrymma svåra avvägningsproblem.

Tyvärr innehåller betänkandet inget material som belyser denna fråga. För­

bundet är dock berett att med landstingen och andra berörda parter disku­

tera frågan om mera enhetliga lönesystem för ifrågavarande verksamhet.

Skulle nödvändiga justeringar av löneförmåner leda till att maximibeloppen

för statsbidrag allmänt överskrids, aktualiserar detta självfallet frågan om

en höjning av dessa belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

93

Länsarbetsnämnden i Malmöhus lön påpekar att en direkt prestationslön

skulle verka försämrande för ett hårt handikappat klientel som liai svårt

att göra skäl för den garanterade timpenningen.

LO anser att de principer som anges i betänkandet ansluter väl till dem

som tillämpas på den öppna arbetsmarknaden. Avtalsförhållandena vid be­

redskapsarbetena för svårplacerad arbetskraft bör också kunna ge vägled­

ning. Frågan bör lösas i samarbete mellan den fackliga rörelsen, kommun­

förbunden och arbetsmarknadsstyrelsen.

Behovet av och förutsättningarna för att anordna skyddad sysselsättning

för svårt invalidiserade och utvecklingshäm-

m a d c personer bör enligt Svenska landstingsförbundet utredas närmare.

I anslutning därtill bör även övervägas hur särskilda statsbidrag

för sådan verksamhet lämpligen bör vara utformade.

Medicinalstyrelsen finner det tveksamt om differentierade bidrag bör in­

föras eftersom olika bidrag riskerar att leda till kategoritänkande och ofta

medför gränsdragningsproblem. DHR anger som särskilt skäl för höjning

av driftbidraget att i detta även bör få inräknas resekostnader för rörelse­

hindrade och blinda.

Vad angår användningen av näringshjälp anför LO skepsis

mot att handikappade startar egna företag. Av en undersökning framgår

att endast 24 av 53 innehavare av verkstadsrörelse kunde helt försörja sig

på sin verksamhet. För arbetsvärden är näringshjälpsärenden i samband

med startande av egna företag mycket arbetskrävande. Det kan innebära att

andra arbetsuppgifter under lång tid får stå tillbaka för ett enda ärende.

Arbetsvärdens personalresurser är knappa. Med hänsyn till det ständigt

ökade antalet arbetsvårdssökande torde utsikterna att avsevärt förbättra

denna situation vara begränsade även vid ganska stora personalförstärk­

ningar.

Höjning av näringshjälpens maximibelopp från 10 000 till 12 000 kr. till­

styrks av LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att bidrag till inköp av bilar i särskilda

fall skall kunna utgå med 15 000 kr.

Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus

län anser att bidraget till motorfordon kan begränsas till 12 000 kr. men att

detta belopp inte är tillräckligt när det gäller näringshjälp till egen rörelse

om stödet skall få avsedd effekt.

HCK och DHR menar att även en gräns vid 12 000 kr. kommer att verka

hindersam i många fall. Om det av budgettekniska skäl skulle anses ogör­

ligt att helt avskaffa maximigränsen bör en gränsdragning endast binda

lokala organ, medan centrala organ, som har ansvar för att det totala an-

slagsbeloppet räcker för så många som möjligt, får rätt att i enskilda fall

sträcka sig över maximigränsen.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka ifrågasätter om inte de maxime­

rade beloppen enbart borde tillämpas på bilköp med hänsyn till att man

94

där rör sig inom en relativt enhetlig kostnadsram, medan näringshjälpen till

rörelse borde anpassas till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet.

A rbetsmarknadsstijrelsen och HCK förordar att företagareföreningarna

får anslag för att ge kompletterande kredit till handikappade vid start av

egen rörelse.

1962 års företagareföreningsutrcdning framhåller att de ärenden som

främst berör företagareföreningarnas verksamhetsområde, nämligen verk-

stadsrörelserna, såväl antals- som beloppsmässigt utgör endast en mindre

del av låneärendena. Merparten utgörs av hjälp att starta kiosk- eller affärs­

rörelser, alltså ärenden som ligger utanför föreningarnas normala verksam­

hetsområde. Även om den föreslagna kreditgivningen skall ske efter nog­

granna undersökningar om personlig lämplighet och efter företagsekono­

miska undersökningar av kvalificerad expertis förutsätts dessa ärenden bli

mera liberalt bedömda än övriga låneärenden. Det är tydligt att det slutliga

avgörandet vid en kreditprövning av detta slag måste bygga på en samlad

bedömning av den handikappades situation och utkomstmöjligheter. En så­

dan måste enligt företagareföreningsutredningens uppfattning åvila arbets-

vårdsmyndigheten, inte företagareföreningen. Om den nuvarande räntefria

långivningen även i fortsättningen skall ingå bland de stödformer som ar-

betsvårdsexpeditionerna äger tillämpa, synes eu samordning inom arbets­

marknadsverkets ram av bidrag, räntefria lån och räntebärande lån vara na­

turlig. Detta utesluter givetvis inte att företagareföreningarna när det gäller

verkstadsrörelser och liknande företag fungerar som utredande och för-

slagsställande instans. Om lånemedlen utlämnas centralt genom arbetsmark­

nadsstyrelsen, skulle vidare undvikas olägenheten av att mellan förening­

arna fördela det föreslagna lånebeloppet (i medeltal 200 000 kr. per för­

ening). Behovet av lånemedel inom varje enskilt län måste ju förutsättas

variera mycket mellan olika år. — Beträffande formerna för anvisning och

förvaltning av de föreslagna lånemedlen förordar företagareföreningsutred-

ningen att utlåningen sker från särskild lånefond, förvaltad av arbetsmark­

nadsstyrelsen.

HCK och DHR biträder förslaget att näringshjälp skall kunna lämnas två

eller flera handikappade som startar gemensamt företag.

Slutligen tillstyrker 1962 års företagareföreningsutredning, HCK och TCO

att arbetsmarknadsstyrelsen utarbetar riktlinjer för hjälp och tillsyn vid

handikappads start av rörelse.

Utredningens synpunkter och förslag rörande den äldre arbets­

kraften har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna. Ge­

nerellt tillstyrks utredningens förslag av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, do­

mänstyrelsen och TCO.

SACO anser att de generella arbetsmarknadspolitiska medlen torde vara

verksamma även vid tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Speciellt

intresse bör ägnas åt att skaffa fram deltidsanställningar och åt utformning

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

05

av olika pensionsbestämmelser, vilka inte får motverka arbetsbenägenheten

bos de gamla.

Även LO understryker att alla arbetsmarknadspolitiska medel bör stå de

äldre till buds. LO anser vidare att det torde finnas tillfällen då åtgärder av

arbetsvårdskaraktär bör komma till användning. Dessutom understryker

LO utredningens uttalande om behovet av yrkesvägledning och att möjlig­

heter bör finnas att hänvisa äldre till anlagsprövning.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det anmärkningsvärt att utred­

ningen föga diskuterar den fortsatta automatiseringens inverkan på de äldre

och handikappades sysselsättningsproblem. Mot bakgrunden av den väntade

stora ökningen av antalet äldre begränsat arbetsföra hade det också varit

önskvärt att mera konkreta förslag till åtgärder hade lagts fram.

Skolöverstyrelsen, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, LO, SAF, Sveri­

ges industriförbund, Sveriges Socionomförbund och SR tillstyrker utredning­

ens förslag beträffande lokala sysselsättningsnämnder,

medan länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarbetsnämnderna i Kristian­

stads, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län avstyrker förslaget. Läns­

styrelsen anser att samarbetet på det lokala planet liksom hittills bör kunna

ske mellan den lokala arbetsförmedlingen och de kommunala organ som nu

sysslar med dessa frågor.

LO anser att, om en tjänst som inspektör för aktiveringsuppgifter avseende

bl. a. äldre arbetskraft inrättas vid länsarbetsnämnderna, det blir nödvändigt

med en motsvarande förstärkning i form av en central delegation hos arbets­

marknadsstyrelsen. Även TCO och Statstjänstemannens riksförbund lägger

stor vikt vid att den föreslagna delegationen inrättas.

Till förslaget om översyn av bestämmelserna rörande förtida ut­

tag av pension ansluter sig SAF, Sveriges industriförbund och

Sveriges Socionomförbund.

Riksförsäkringsverket påpekar att utredningen berör endast ett par av de

många negativa följdföreteelser som ett förtida uttag drar med sig. Å andra

sidan kan vissa för pensionstagaren gynnsamma effekter inträffa. Det är

svårt att i siffror värdera dessa i olika riktningar verkande effekter av ett

förtida uttag. Genomsnittligt sett torde nuvarande bestämmelse om pensions-

avdrag ge full kompensation för att den förmån, som utredningen berör,

inte ingår i gällande lagstiftning. Verket ifrågasätter starkt om problemet

har sådan räckvidd som utredningen synes göra gällande. Det förefaller ock­

så tveksamt om en särbestämmelse kan vara av sådan betydelse ur arbets-

marknadssynpunkt att den motiverar ett ytterligare komplicerande av pen-

sionslagstiftningen. Inte heller Kooperativa förbundet och LO finner den fö­

reslagna översynen erforderlig.

SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges Socionomförbund förordar

förslaget att reglerna för inkomstprövning av vissa folk­

pensionsförmåner övervägs på nytt.

96

LO kan förstå slutsatsen att avdragsreglerna kan ha ogynnsamma verk­

ningar ur arbetsmarknadssynpunkt. En viss mildring av dessa verkningar

skulle under tiden fram till ATP:s fullfunktionsstadium uppnås om inkomst­

gränserna värde- eller standardsäkrades.

Riksförsäkringsverket hänvisar till det avvisande uttalande rörande en

uppmjukning av inkomstprövningsreglerna som gjorts av socialförsäkrings-

kommittén och som lämnats utan erinran av departementschefen (prop.

1962:90) och riksdagen. Enligt detta uttalande skulle en uppmjukning av

avdragsreglerna väsentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensio­

närerna. Enligt verkets mening saknas f. n. anledning att ompröva reglerna

för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner.

Kommerskollegium, skolöverstyrelsen, Kooperativa förbundet, Svensk in­

dustriförening, SR och TCO tillstyrker helt utredningens förslag rörande

den utländska arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att vad utredningen anfört överens­

stämmer med en av styrelsen tidigare gjord framställning om bemyndigande

att medverka till överföring av utländsk arbetskraft.

SAF och Sveriges industriförbund anför att en invandring av utländsk

arbetskraft är önskvärd för att i en situation med totalt sett hårt ansträngda

arbetskraftsresurser möjliggöra realiserandet av enskilda företags produk­

tionsmål. Dessutom bör beaktas de stora förändringar, som sker eller redan

genomförts inom EEC-området och som syftar till att skapa en helt fri ar­

betsmarknad. Sverige bör mot denna bakgrund vidta mer aktiva åtgärder

än hittills för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen om

arbetskraften. Det samarbete mellan de olika ländernas arbetsförmedlingar

som föreslås av utredningen är av stort värde men kommer kanske inte att

vara tillfyllest. Fastmera torde rekryteringen liksom hittills även få lov att

bedrivas av enskilda företag för att bli fullt effektiv. Arbetsmarknadsmyn­

digheterna bör dock kunna göra nytta som marknadsundersökare och som

allmänt goodwill-organ för vårt land. En avgörande fråga i sammanhanget

är möjligheterna för utlänningar att få arbetstillstånd. Det är beklagligt att

utredningen inte har tagit klar ställning för en uppmjukning av nuvarande

regler angående arbetstillstånd. Som bestämmelserna nu tolkas, innebär de

att arbetstagarorganisationerna i praktiken avgör vilka utlänningar som

skall få arbetstillstånd och på vilka villkor. Då arbetstagarorganisationernas

ställningstagande i det enskilda fallet ofta är grundat på kortsiktiga grupp­

intressen, är denna utveckling synnerligen betänklig. Här bör en ändrad till-

lämpning komma till stånd.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser att ett smidigare förfarande vid

meddelande av arbetstillstånd är önskvärt. Den ingående prövning av indi­

viduella ansökningar som förekommer inom vissa fackförbund torde med

fördel kunna ersättas med en mera generell tillståndsprövning från arbets­

marknadsstyrelsens sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

5)7

LO anför hl. a. afl uppmärksamheten i högre grad än utredningen gjort

hör riktas på sociala och ekonomiska anpassningsproblem som möter ut­

länningar i Sverige. Det kan gälla höstäder, kontakter med myndigheter och

arbetskraftens anpassning. En sådan undersökning bör genomföras snart.

Det är LO:s mening att eu aktiverad invandringspolitik förutsätter vid­

sträckta åtgärder för att garantera en god anpassning i Sverige.

Både den in- och utländska rörligheten har enligt vad LO framhåller med

nödvändighet selektiva drag. Tyvärr har arhetsmarknadsutredningen avstått

från att diskutera selektiviteten i invandringen i Sverige och att bedöma

dess överensstämmelse med den i övrigt bedrivna strukturpolitiken. F. n.

finns en selektiv styrning av invandrarströmmen i mindre önskvärd rikt­

ning på det sättet att en koncentration av utlänningar observeras i vissa fö­

retag i låglönebranscher. LO anser att arbetstillståndsgivning bör ske enligt

generella regler så att inte omotiverade skillnader mellan yrken och bran­

scher uppstår. Genom att göra tillstånden konsekvent beroende av behovs-

och tillgångstendenserna på ett allmängiltigt sätt skulle en viss grad av

överensstämmelse med strukturpolitiken nås.

En giltighet för arbetstillstånden inom en brett avgränsad yrkesfamilj eller

ett branschområde kan, uttalar LO, vara önskvärd för att möjliggöra lättare

anpassning och flyttning. De nu rådande selektionstendenserna bör mötas

med speciella åtgärder för undervisning och yrkesutbildning av utlänningar.

Enligt LO bör inte ett rent ekonomiskt, nationellt betonat betraktelsesätt

vara utslagsgivande för ställningstagandena utan också sociala och kultu­

rella hänsyn. Mot bakgrunden av att nettoinvandringen i motsats till ut­

redningens förutsägelser ökat de sista åren och således visat sig relativd

flexibel, att de ekonomiska aspekterna på utländsk invandring behöver be­

lysas ytterligare samt att åtskilliga interna svenska arbetsmarknadsproblem

ännu är olösta, vill LO inte i detta sammanhang förorda en väsentlig libe­

ralisering av invandringen.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter med hänsyn till att rekryterings-

aktioner i regel måste samordnas med andra åtgärder bl. a. på bostadsför­

sörjningens område lämpligheten av att helt åt arbetsmarknadsmyndighe­

terna överlämna avgörandet i vilken omfattning kollektiv överföring skall

ske.

Statens utlänningskommission finner önskvärt att Sverige medverkar till

en fortsatt liberalisering av arbetskraftsutbytet mellan de till OECD anslutna

staterna i syfte att få till stånd en gemensam arbetsmarknad. Arbetsmark­

nadsstyrelsen bör få de resurser som behövs för att effektivera den inter­

nationella arbetsförmedlingsverksamheten inom OECD:s ram. Om behovet

av utländsk arbetskraft måste tillgodoses från länder utanför OECD anser

kommissionen att det liksom tidigare bör åvila Kungl. Maj :t att från fall

till fall avgöra i vilken omfattning en sådan överföring skall ske och att

ställa erforderliga medel till förfogande härför.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966

98

Konjunkturinstitutet ifrågasätter om Sverige behöver en nettoinvandring

av den storlek som utredningen förutsatt. I den mån vi får en mindre spon­

tan nettoinvandring måste de kostnader vi tvingas lägga ned på att öka net­

toinvandringen till önskad storlek vägas mot de vinster vi kan göra härige­

nom. En sådan ekonomisk kalkyl är givetvis inte lätt att göra, men utred­

ningen har inte ens diskuterat frågan på sådant sätt. Enligt institutets upp­

fattning måste mer ingående kostnadsdiskussioner föras innan beslut fattas

om en aktivare invandringspolitik.

När det gäller förmåner vid sjukdom eller arbets­

löshet för utländsk arbetskraft som överförts till Sverige genom arbets­

marknadsverket erinrar statens utlänningskommission om att Sverige an­

slutit sig till vissa av Europarådets medlemsstater träffade avtal om social

'trygghet. Härigenom har Sverige redan förbundit sig att i fråga om sjuk­

förmåner jämställa medborgare i ett flertal av de stater som är anslutna

till OECD med svenska medborgare. Att därutöver införa speciella förmåner

för en viss grupp utlänningar förefaller mindre välbetänkt. Det måste näm­

ligen för alla de utländska arbetare, som anlänt till Sverige på annat sätt än

genom kollektiv överföring, te sig orättvist att de i fråga om sjukförmåner

skall ställas i sämre läge, trots att de är lika betydelsefulla för den svenska

produktionen. Förslaget om bättre förmåner vid arbetslöshet för de kollek­

tivt överförda utlänningarna avstyrks av kommissionen. En kollektiv över­

föring av utländsk arbetskraft bör nämligen rimligen planläggas på sådant

sätt, att garantier föreligger för att vederbörande utlänning kan beredas

sysselsättning i Sverige under åtminstone ett år.

SAF och Sveriges industriförbund tillstyrker däremot utredningens för­

slag. LO som har samma mening tillägger att arbetslöshetshjälp i olika for­

mer bör ges utlänning som har fått arbetstillstånd oberoende av om initia­

tivet till rekryteringen kommit från svensk sida. Så långt det är möjligt bör

Utlänningens förmåner överensstämma med den svenske arbetstagarens och

tryggas genom särskild försäkring snarare än genom bidrag från länsar­

betsnämnderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

6. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen

Nuvarande förhållanden

Investeringsfonder. Investeringarna är i hög grad känsliga för konjunk­

tursvängningar. De tenderar att öka vid högkonjunktur och minska under

lågkonjunktur. Detta gäller särskilt de privata investeringarna. För att nå

utjämning har bestämmelser införts, varigenom aktiebolag, ekonomiska för­

eningar och sparbanker får möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för

framtida investeringsändamål. Investeringsfonderna är av två slag, dels för

99

rörelse, dels för skogsbruk. Avsättningen är maximerad för rörelse till 40 %

av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 % av bruttointäkten. Vill­

kor för skattefrihet är att viss del av fonden, för aktiebolag 40 % och för

övriga 40 %, insätts på spärrat konto i riksbanken. Fonderna får investe-

ringsstyrande effekt genom att skatteförmåner utgår om fonderna används

på sätt som myndigheterna finner önskvärt från arbetsmarknadssynpunkt.

Beslut om fondernas användning fattas av Kungl. Maj :t eller efter beslut av

Kungl. Maj :t av arbetsmarknadsstyrelsen. Besluten innehåller bestämmelser

om den tid under vilken fonderna får tas i anspråk och kan gälla generellt

eller omfatta endast vissa branscher eller vissa geografiska områden. En

närmare redogörelse för gällande bestämmelser om fonderna, de skatteför­

måner de medför samt det sätt på vilket de utnyttjats under senare år läm­

nas i utredningens betänkande, s. 157—162 och 171—180.

Industribeställningar.

Under senare år har man uppmärksammat möjlig­

heten att möta en reducerad efterfrågan på vissa industriers produkter ge­

nom att lägga ut statliga, kommunala och privata beställningar för att där­

med stödja produktion och efterfrågan. Utläggning av industribeställningar

i sysselsättningsskapande syfte har prövats åren 1958

1959 och 1963.

Under 1958—1959 var avsikten att förhindra arbetslöshet. Beställningarna

styrdes till olika slag av företag med avsättnings- och sysselsättningssvårig-

heter. Bl. a. ställdes efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen sär­

skilda medel till förfogande för att möjliggöra fortsatt produktion. Dispens

lämnades från upphandlingsförordningens bestämmelser om anbudsför­

farande. Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom under perio­

den industribeställningar från statliga verk och myndigheter för 65 milj. kr.

De fördelades på varvsindustri, textilindustri, teleindustri, verkstadsindustri

m. fl. Tack vare dessa beställningar undgick uppskattningsvis 3 000 personer

permittering.

År 1963 syftade beställningarna till att stödja sysselsättningen inom en

hel bransch, nämligen verkstadsindustrin. Man följde strikt upphandlings­

förordningens regler. Statliga beställningar för 50 milj. kr. tidigarelades.

Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med

extra medel som ställdes till myndigheternas disposition. Dessutom erhöll

arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande att under år 1963 bevilja kommu­

ner, landsting in. fl. kommunala myndigheter och bolag statsbidrag med

högst 20 % av inköpssumman vid beställningar i sysselsättningsfrämjande

syfte. Medel togs från reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska

åtgärder. Beställningar uppgående till 83,3 milj. kr. utlades. De nämnda

åtgärderna medförde sysselsättning för ca 1 300 årsarbetare.

En utförlig redogörelse för industribeställningarna finns i utredningens

betänkande s. 185—190, vartill hänvisas.

Beredskapsarbeten.

Syftet med beredskapsarbetena var ursprungligen atf

ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Senare vidgades syftet till att öka de

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

100

offentliga investeringarna för att direkt och indirekt påverka den totala

sysselsättningen vid en konjunkturavmattning.

Trots stora framsteg på säsongutjämningens område under de båda se­

naste årtiondena är sysselsättningsgraden alltjämt väsentligt lägre under

vintern än under sommaren, särskilt i fråga om byggnads- och anläggnings­

arbetena. Den kvarstående säsongarbetslösheten har under senare år i steg­

rad utsträckning mötts med beredskapsarbeten.

Inom av arbetsmarknadsstyrelsen för viss tid bestämda ramar må läns­

arbetsnämnderna besluta om särskilda arbeten för svårplacerade och om

skogsvårdsarbeten. I fråga om andra arbeten beslutar styrelsen. Hos nämn­

derna och styrelsen registreras statliga och kommunala anläggningsarbeten

som lämpar sig som beredskapsarbeten. För statliga byggnadsarbeten sam­

arbetar arbetsmarknadsstyrelsen och fackmyndigheten.

Enligt arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949:278) skall till beredskaps­

arbeten väljas projekt, som är så angelägna, att de kan förutses komma att

utföras under den närmaste tiden oberoende av om arbetslöshet råder eller

inte. Bland projekt av samma angelägenhetsgrad bör företräde lämnas dem

som utan större olägenhet kan upptas, nedläggas, utökas eller inskränkas

alltefter arbetslöshetens växlande omfattning och åt dem som kan utföras

oberoende av årstid.

Beredskapsarbetena är av två slag, statliga och statskommunala. De

senare drivs i kommunal regi och till dem utgår statsbidrag i form av arbets­

bidrag och i förekommande fall årskostnadsbidrag. Arbetsbidrag utgår för

styrkta av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader för arbetet. I övrigt

utgår bidraget efter en normalbidragsprocent, vars storlek arbetsmarknads­

styrelsen årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor per inne­

vånare och den totala skattebelastningen inom kommunen. Normalbidrags­

procenten kan variera mellan 20 och 90 procent. Årskostnadsbidrag utgår i

förhållande till kommunens årliga av arbetsmarknadsstyrelsen godkända

kostnader. Bidragets storlek fastställs av styrelsen. Därvid skall iakttas att

kommunerna skall i bidragshänseende hänföras till grupper på sådant sätt

att högre årskostnadsbidrag utgår vid stigande normalbidragsprocent och

att även årskostnadsbidraget ökar då kommunens egna arbetslöshetskost-

nader per skattekrona ökar.

Vid beredskapsarbeten tillämpas öppna marknadens löner.

Till beredskapsarbeten hänvisas i princip endast sådana arbetslösa som

inte kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete.

Av undersökningar som gjorts vid ett par tillfällen framgår att tre fjärde­

delar av de hänvisade är 45 år eller äldre. Andelen hänvisade i åldern 60 år

och däröver ligger mellan 20 och 25 %. Tre fjärdedelar eller fler av de hän­

visade kommer från yrkesgrupperna lantbruks- och skogsarbete, byggnads­

arbete och diversearbete, dvs. yrken med betydande säsongförändringar.

Särskilt i övre Norrland är en del äldre arbetslösa placerade i beredskaps­

arbete under långa sammanhängande perioder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

101

Arkivarbeten var ursprungligen avsedda som arbetslöshetshjälp för så­

dana personer för vilka vanligt beredskapsarbete inte är lämpligt. I ökad

omfattning har de emellertid kommit att fungera som arbetsträning eller

skyddad sysselsättning för arbetslösa från tjänstemannagrupper vilka på

grund av personliga arbetshinder inte kan placeras på öppna marknaden.

Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. Till de statskom-

munala utgår statsbidrag enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om

årskostnadsbidrag.

I princip får löpande arbetsuppgifter inte ges åt arkivarbetare. Detta sker

emellertid numera ofta för att underlätta återgången till öppna marknaden.

Tidigare bedrevs arkivarbeten inte efter öppna marknadens villkor. En an­

passning därtill har emellertid skett genom riksdagsbeslut år 1962 om löne­

differentiering med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation.

Musikerhjälpen som är en särskild gren av arkivarbetena innefattar sys­

selsättning åt arbetslösa musiker i aktivt musikerarbete, undervisning och

notskrivning hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslut­

ningar som inte bedriver yrkesmässig musikutövning.

Beträffande ytterligare uppgifter om beredskapsarbete m. m. hänvisas till

utredningens betänkande, s. 201- -227.

Utredningen

Användningen av investeringsfonder. Utredningen finner att investerings­

fonderna var ett verkningsfullt sysselsättningsstimulerande medel under

konjunkturnedgången 1958—1959. En alltför stor del av sysselsättnings­

effekten sammanföll emellertid med konjunkturuppgången och den föl­

jande högkonjunkturen. Vid frisläppandet av fonderna år 1962 blev effek­

ten gynnsammare främst tack vare att åtgärder vidtogs snabbare efter

konjunkturomslaget och samtidigt begränsades ganska snävt i tiden.

Utredningen rekommenderar att investeringsfonderna används även om

det inte föreligger en fullt utvecklad konjnnkturavmattning. I lägen då

man inte är säker på hur konjunkturen kommer att utvecklas bör man

kunna ta vissa risker, eftersom det har avgörande betydelse att man sätter

in åtgärderna snabbt. Riskerna kan minskas genom att man i inlednings­

skedet ger tillstånd i begränsad omfattning och genom att metoden att

meddela beslut för begränsad tid utvecklas vidare.

År 1963 togs investeringsfonderna i bruk också som lokaliseringspolitiskt

instrument. Utredningen finner uppenbara risker förknippade med en sådan

utvidgning av fondernas användning och uttalar att investeringsfondssyste-

met i sin nuvarande utformning bör förbehållas rent konjunkturpolitiska

uppgifter.

Variationer i de offentliga investeringarna. Det är numera en allmänt ve­

dertagen uppfattning att statens utgiftspolitik bör motverka det enskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1!)(>6

102

näringslivets konjunktursvängningar. Ett ganska omfattande administra­

tivt och finansiellt svängrum för en aktiv konjunkturpolitik finns inom

ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat

och därtill knuten finansfullmakt.

Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunktur anpassad

styrning föreligger först och främst beträffande investeringarna inom den

egna sektorn. Av de totala maskininvesteringarna svarade staten år 1963

för ca */«. I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel ca Vs.

Till detta kommer sektorer, som staten har möjlighet att mer eller mindre

direkt påverka med olika medel. En väsentlig del av det kommunala och

enskilda byggandet, framför allt bostadsbyggandet, sker sålunda med stat­

liga lån eller bidrag.

Utredningen anser att den konjunkturpolitik som förts under de senaste

konjunkturcyklerna företer vissa brister. Främst har det visat sig svårt att

öka investeringarna i sysselsättningsstödjande syfte tillräckligt snabbt. Efter­

som avmattningsperioderna tenderar att bli allt kortare kan en försening på

bara några månader innebära att den åtgärd som vidtas blir verkningslös

eller direkt olämplig därför att den kommer att verka först under nästa

konjunkturfas. Utredningen understryker mot bakgrunden härav att det

inte bör behöva föreligga en fullt utvecklad konjunkturavmattning för att

man ökar de offentliga investeringarna. Osäkerhet om den kommande ut­

vecklingen bör vara nog för att vidta åtgärder i sådant syfte. Skulle seder­

mera tecken framkomma på att resurserna håller på att överansträngas

kan detta korrigeras på olika vägar.

För de arbetsobjekt som ingår i den allmänna beredskapsstaten gäller att

de skall kunna startas inom fyra månader, för husbyggnadsarbeten inom

sex till nio månader. Så långa igångsättningstider anser utredningen inte

vara tillfredsställande, utan planering och projektering bör drivas så långt

att man har underlag för att infordra anbud.

Variationer i investeringarna har på den statliga sidan inte mött ekono­

miska hinder vilket däremot i viss utsträckning varit fallet på den kom­

munala sidan. Utredningen finner det sannolikt att kommuner med sys-

selsättningssvårigheter skulle få lättare att finansiera väl förberedda arbets­

objekt om statsbidrag som beviljats för tidigare utförda arbeten kunde

betalas ut omedelbart. Inte minst gäller detta statsbidrag för vatten- och

avloppsarbeten. Utredningen ifrågasätter vidare om inte riksbanken borde

medverka till att kommunerna under en konjunkturavmattning får lättare

att ta upp lån för att finansiera investeringsobjekt som är angelägna från

arbetsmarknadssynpunkt. I enstaka fall kan riksbankens medverkan till

sådana aktioner vara motiverad även under en högkonjunktur, särskilt om

det råder betydande skillnader i sysselsättningen mellan olika delar av landet.

Utredningen erinrar om att stabiliseringsutredningen varit inne på tanken

att statsbidragen till kommunerna skulle höjas under en lågkonjunktur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966

103

Även om det är osäkert om så särdeles mycket är att vinna härmed torde

dock systemet vara väl värt att pröva.

I ml as t r ibeställningar lades ut i ganska obetydlig omfattning åren 1958—

¹⁹⁵⁹. Erfarenheten ger emellertid vid handen att de utgjorde ett värdefullt

komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder eller kontanthjälp.

Möjligheter hör därför finnas att även i fortsättningen lägga ut beställningar

till företag som varslat om friställning av personal till följd av definitiv

driftinskränkning eller driftnedläggelse. Beställningarna hör dock inte göras

mer omfattande än vad som är oundgängligen nödvändigt för att ge arbets­

förmedlingen erforderligt rådrum för att anskaffa nya anställningar eller

anordna utbildning. I sådana fall har nämligen sysselsättningssvårigheteina

som regel sin grund i strukturellt betingade förhållanden som det är ange­

läget att så snart som möjligt komma till rätta med.

Beställningar bör även kunna läggas ut till företag som varslat om tem­

porär driftinskränkning eller driftnedläggelse om det bedöms som angeläget

att hålla personalen samlad för att snabbt kunna ta upp produktionen, då

utsikterna till avsättning ånyo förbättras. Innan stödbeställningar i sådana

fall läggs ut bör genom ingående undersökningar och överväganden klar­

läggas vad som är anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.

Visar det sig att svårigheterna beror på ett i förhållande till övriga företag

i branschen otillfredsställande kostnadsläge e. d., bör stödbeställningar inte

komma i fråga.

De stödbeställningar som under vårmånaderna 1963 lades ut till verk­

stadsindustrin visar att man på denna väg kan stödja en hel sektor av

industrin. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättningen vid en

mer allmän nedgång i en industribransch får möjlighet att genom beställ­

ningar höja aktiviteten i branschen. Genom att mer definitivt slå in på denna

väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslöshet för

tjänstemän, kvinnor och partiellt arbetsföra som hittills i endast obetydlig

utsträckning kunnat hjälpas genom beredskapsarbeten.

För att extra industribeställningar snabbt skall kunna sättas in bör den

del av investeringsreserven som avser statliga anskaffningar av industripro­

dukter utökas. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen årligen inventera kom­

munernas förutsättningar att vid en konjunkturdämpning lägga ut stöd­

beställningar hos industrin.

Till kommuner som år 1963 lagt ut stödbeställningar till verkstadsindu­

strin utgick statsbidrag med 20 % av inköpssumman. Ett sådant bidrag

erfordras även i fortsättningen för att täcka kommunernas merkostnader.

Statliga industribeställningar bör i första hand bekostas av medel som

respektive verk och myndigheter redan disponerar. Dessutom bör arbets­

marknadsstyrelsen disponera medel för industribeställningar på anslaget

till Allmänna beredskapsarbeten m. m.

104

Om iUdustribeställningar läggs ut till enskilda företag måste man, såsom

skedde vid de beställningar som gjordes åren 1958—1959, göra avsteg från

upphandlingsförordningens bestämmelser om infordrande av anbud. När

beställningar läggs ut till hela branscher bör däremot dessa bestämmelser

följas i princip.

Stödbeställningar branschvis bör inte användas när det gäller förnöden­

heter som kan upphandlas utomlands på fördelaktigare villkor. I annat

fall diskrimineras utländska leverantörer, en verkan som bl. a. strider mot

reglerna för EFTA-samarbetet.

Beredskapsarbeten. Arbetslinjen har länge haft företräde framför under-

stodslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen ansluter sig till arbets­

linjen men vill inte reservationslöst prioritera beredskapsarbeten före t. ex.

kontantersättning. Arbetslinjen får enligt utredningens mening inte fattas

så bokstavligt att varje arbetslös som inte omedelbart kan anpassas till

öppna marknadens möjligheter skall hänvisas till beredskapsarbete eller

likartad sysselsättning. I större utsträckning än som hittills skett bör ar­

betslöshetsförsäkringen och den kommunala kontantunderstödsverksam-

heten anlitas för att ge ekonomiskt skydd under kortare arbetslöshets­

perioder för att därmed bereda arbetsmarknadsorganen erforderligt rådrum

för omställning av arbetskraften. Kontantersättning måste också kunna till­

gripas när det visar sig omöjligt att bedriva beredskapsarbeten till rimliga

kostnader.

Inte heller för dem som drabbas av långvarig eller ständigt återkom­

mande arbetslöshet kan hänvisning till beredskapsarbete anses vara den

generellt sett lämpligaste lösningen. Beredskapsarbeten anordnas till all­

deles övervägande del inom byggnads- och anläggningsområdet. Till följd

av den snabba tekniska utvecklingen på detta område har beredskaps­

arbetena efter hand i allt högre grad kommit att ge sysselsättning åt bygg­

nads- och anläggningsarbetare medan möjligheterna att sysselsätta arbets­

kraft som inte är yrkeskunnig har minskat. Jämsides med denna utveckling

har det uppstått behov av att anordna sysselsättning för arbetslösa med

nedsatt arbetsförmåga. Detta betyder att man måste kunna skaffa fram

fler projekt som kräver mer manuellt arbete eller ordna sysselsättning i

andra former.

Man måste också i framtiden räkna med säsongvariationer i sysselsätt­

ningen. Även om det sannolikt skulle vara både lättare och billigare att ge

de säsongarbetslösa en generös kontantersättning i stället för att fylla ut

deras lediga tid med allmänna arbeten, talar flera skäl för att beredskaps­

arbeten också i fortsättningen måste tillgripas för att på ett önskvärt sätt

jämna ut sysselsättningen över året. Omfattningen av arbetena får bedömas

från sociala och ekonomiska synpunkter. Utredningen understryker vikten

av att arbetena bedrivs så att de ger maximal sysselsättning under vintern.

Utredningen är medveten om att det är svårt att nå denna effekt utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1060

105

göra förberedande arbeten tidigt under hösten då del i regel inte behövs

extra sysselsättning. Denna svårighet bör dock vara möjlig att brygga över,

om man för nödvändiga förberedelsearbeten i ökad utsträckning använder

antingen svårplacerad arbetskraft som även sommartid sysselsätts i bered­

skapsarbeten eller de berörda myndigheternas ordinarie personal.

Svårigheterna med att beredskapsarbetena bedrivs som separata företag

skulle vidare i betydande grad kunna begränsas om de arbetslösa placeras

i myndigheternas ordinarie arbeten. De arbetslösa skulle härigenom kunna

sättas in på de mest angelägna arbetsföretagen, och de skulle kunna fä

sysselsättning snabbare eftersom de kan hänvisas till redan etablerade arbets­

platser. Problemet med förberedelse- och avslutningsarbeten bortfaller, efter­

som dessa arbeten kan utföras med ordinarie anslagsmedel och arbetskraft.

Utredningen föreslår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får placera ar­

betslösa i ordinarie arbeten som försöksverksamhet, antingen genom att de

arbetslösa får bilda särskilda lag i pågående ordinarie arbeten eller genom

att ett särskilt avsnitt av arbetena avdelas för dem. Kostnaderna för att

sysselsätta de hänvisade, lämpligen beräknade per dagsverke, bör belasta

anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.

Vidare måste man även i framtiden räkna med alL tillgripa beredskaps­

arbeten för att brygga över kortare eller längre störningar i sysselsättningen

i samband med struktur- eller konjunkturbetingade förändringar i närings­

livet. Särskilt kommer beredskapsarbeten att behövas under eu övergångs­

tid när företag inskränker eller helt ställer in driften för att ge arbetsför­

medlingen rådrum att placera om de anställda eller för att ett nytt företag

skall kunna lokaliseras till orten. Ett specialfall utgör den pågående omställ­

ningen i skogsbruket. Denna berör i betydande utsträckning personer som

är starkt lokalt bundna och förhållandevis gamla. Utredningen, som i andra

avsnitt föreslår åtgärder ägnade att begränsa dessa omställningshinder,

anser likväl att beredskapsarbeten kommer att behöva sättas in i betydande

omfattning för att sysselsätta skogsarbetare/småbrukare som inte kan an­

passas till nya arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Framför allt kom­

mer sådana insatser att behövas i skogslänen, dvs. i Norrland samt i Värm­

land och Kopparbergs län.

Av olika skäl måste samhället i ökad omfattning vidta särskilda åtgärder

för att sysselsätta svårplacerade arbetslösa. Det kan ske genom alt anordna

speciella statliga eller statskommunala beredskapsarbeten, arkivarbeten,

arbetsträning och skyddad sysselsättning i kommunala verkstäder eller halv-

skyddad sysselsättning i näringslivet. Det kominer att bli nödvändigt att

satsa kraftigt på alla dessa typer av sysselsättningsmöjligheter.

Det är inte möjligt att ange hur stort behovet är av speciella beredskaps­

arbeten för svårplacerad arbetskraft. Mellan budgetåren 1961/62 och 1962/66

fördubblades antalet dagsverken i sådana arbeten samtidigt som antalet

arkivarbetsplatser och platser i verkstäder för arbetsprövning, arbetsträning

4* - - Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 52

106

och skyddad sysselsättning väsentligt ökades. Likafullt kunde konstateras

att resurserna var otillräckliga. Vad som hittills gjorts för t. ex. kriminal-

vårdsfall och mentalvårdspatienter kan rubriceras som försök i liten skala.

Även för alkoholister finns betydande eftersatta behov av arbetsträning och

skyddad sysselsättning. Härtill kommer de inte specificerade grupper av

svårplacerade sökande som är anmälda hos arbetsförmedlingarna. Det är

alltså angeläget att de särskilda arbetena för svårplacerade utökas och om

möjligt differentieras ytterligare.

För intagna på mentalsjukhus, alkoholistanstalter, ungdomsvårdsskolor

och kriminalvårdsanstalter ordnas arbetsterapi i olika former huvudsakli­

gen i anstalternas egen regi. På försök har också anordnats beredskaps­

arbeten för dessa vårdtagare. Det är delvis en praktisk fråga hur denna

utökade arbetsterapi skall administreras. Eftersom behovet av särskilda

sysselsättningsåtgärdcr för utskrivna hittills inte på långt när kunnat till­

godoses, är det arbetsmarknadsutredningens uppfattning att arbetsmark­

nadsverkets insatser i första hand bör inriktas på dem som lämnar anstal­

terna och att de för vården ansvariga myndigheterna bör svara för den

förbättring av arbetsterapin på anstalterna som är nödvändig.

Endast i begränsad utsträckning lyckas arbetsförmedlingen ordna anställ­

ningar i öppna marknaden för dem som placeras i beredskapsarbeten för

svårplacerade. Detta beror sannolikt på att de anvisade ofta är svårt handi­

kappade. En annan orsak torde vara att arbetsvårdsinsatserna för klientelet

över huvud taget varit otillräckliga. Eftersom dessa beredskapsarbeten i

största möjliga utsträckning skall tjäna som förberedelse och träning för

arbete i öppna marknaden, bör tränings- och utbildningsmomenten beaktas

i högre grad än vid andra beredskapsarbeten. För att underlätta de hän­

visades återgång till arbete i öppna marknaden fordras också en systematisk

observation av de enskilda sysselsatta i likhet med vad som sker vid arbets­

träning och skyddad sysselsättning i de kommunala verkstäderna för

handikappade. Arbetslag bör därför bildas av läkare, kurator, arbetsvårds-

assistent och platsledare med uppgift att kontinuerligt följa de hänvisade

och bedöma vilka åtgärder som behövs för att de skall kunna placeras i

arbete på den öppna marknaden. Kostnaderna för denna aktivare arbetsvärd

bör till huvudsaklig del bestridas från anslaget till Vissa sysselsättnings-

främjande åtgärder för handikappade m. fl.

Arkivarbetena fyller i princip samma uppgift som de särskilda beredskaps­

arbetena för svårplacerade. Även när det gäller arkivarbetarna bör åter­

gången till den normala arbetsmarknaden främjas genom effektivare åtgär­

der på samma sätt som föreslagits för de sysselsatta i de särskilda bered­

skapsarbetena. Under år 1963 placerades endast 3 % av arkivarbetarna i

öppna marknaden. I en del fall kan det vara fördelaktigt att arbetsträning

och skyddad sysselsättning sker inom den handikappades tidigare yrkes­

område, i andra fall kan det vara nödvändigt att växla om till ett annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

107

Arkivarbetena bör sålunda inrangeras bland övriga rehabiliteringsarbeten

och inte förbehållas bestämda yrkesgrupper.

Arkivarbetena är ensidigt förlagda till orter som bar eu mer omfattande

statlig verksamhet. Det är ett önskemål att sådana arbeten kan anordnas

också i områden där de nu inte alls eller endast sparsamt förekommer. Lämp­

liga arbetsuppgifter torde inte saknas inom kommunerna.

Kritiken mot arkivarbetena har framför allt gällt lönesättningen. Det är

angeläget att det beslut som 1962 års riksdag fattade om en ökad differen­

tiering och marknadsanpassning av lönerna utnyttjas för att slopa de sista

resterna av systemet med reservarbetslöner. I den utsträckning lön för

aktuella arbetsuppgifter är fastställd i avtal eller reglemente bör denna lön

utgå. I övriga fall bör lönen bestämmas med beaktande av vad som gäller

för likartade arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Reducering av lönen

med hänsyn till nedsatt arbetsförmåga bör ske enligt i avtal eller reglemen­

ten fastställda regler.

För arkivarbete gäller liksom vid andra former av arbetslöshetshjälp

67 år som övre åldersgräns. För sysselsättning i arkivarbete för den som

uppnått denna ålder krävs dispens som i vissa fall meddelas av Kungl. Maj :t,

i andra av arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen föreslår att dispenspröv­

ningen helt skall ankomma på styrelsen.

Även om det är arbetsmarknadsverkets strävan att gå över till billigare

projekt för beredskapsarbetena dominerar fortfarande de tunga anlägg­

ningsarbetena av typen vägar, hamnar och husbyggnadsarbeten. Dessa ger

numera en sysselsättningseffekt som är liten i förhållande till totalkost­

naden. Däremot blir de sekundära verkningarna stora. De traditionella

beredskapsarbetena är därför inte särskilt lämpade att fylla det behov av

extra sysselsättning som kan finnas under en högkonjunktur. Under kon­

junkturdämpning kan man däremot välja projekt inom ett vidare fält.

Betydande sekundära verkningar blir då inte bara acceptabla utan i vissa

fall också eftersträvansvärda.

Uppenbarligen är valet av objekt för beredskapsarbeten mycket tradi­

tionsbundet. Inte minst vid de avgöranden som sker på kommun- och läns-

planet finns det en förklarlig tendens att ta arbetslösheten till intäkt för

att få i och för sig angelägna investeringsbehov tillgodosedda. De centrala

arbetsmarknadsmyndigheterna bör därför ge sådana direktiv att planering

och val av arbetsobjekt kan anpassas efter konjunkturerna.

I fråga om alla beredskapsarbeten sker någon form av angelägenhetspröv-

ning. Möjligheterna att konsekvent välja arbetsobjekt efter angelägenhet och

lönsamhet begränsas av att många arbetslösa är lokalt bundna liksom i

vissa fall av kravet på konjunkturanpassning. Även behovet av att snabbt

kunna sätta i gång beredskapsarbeten försvårar en angelägenhetsprövning.

Det svåraste hindret för ett ekonomiskt riktigare objektval tycks vara upp­

fattningen att beredskapsarbetena bör bedrivas i närheten av de arbetslösas

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1066

108

hemorter. Under den tid arbetslöshetspolitiken i huvudsak var en kommunal

fråga var detta betraktelsesätt förklarligt. Principen har emellertid levt

kvar med den skillnaden att man nu tänker i län i stället för i kommuner.

Även om de arbetsobjekt som under senare år valts på dessa grunder i och

för sig varit angelägna har systemet inte medgivit ett konsekvent val efter

angelägenhet mellan olika projekt i hela landet.

Utredningen finner det inte möjligt att genomföra en konsekvent ange-

lägenhetsprövning av arbetsobjekt från hela landet. De förbättringar som

ligger inom räckhåll bör dock göras. De berörda fackmyndigheterna bör

inom sina områden pröva objekten utan att i samma grad som hittills ta

hänsyn till kommun- och länsgränser. Eftersom behovet av sysselsättning

kan täckas genom arbeten av skilda slag har utredningen övervägt om

vägningen av objekt från skilda fackområden kan hänskjutas till högre

instans som svarar för avvägningen mellan olika invcsteringsönskemål. En

sådan ytterligare prövning kan emellertid medföra allvarliga risker för att

försena igångsättningen av beredskapsarbeten. Utredningen begränsar sig

därför till att föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med andra

myndigheter och när så är påkallat med vederbörande fackdepartement

såvitt möjligt angelägenhetsprövar arbetsobjekt inom olika fackområden.

Er. o. m. budgetåret 1963/64 har arbetslösa i Norrland i viss utsträckning

hänvisats till vägarbetsplatser i södra och mellersta Sverige. De arbetslösa

har härigenom lättare kunnat placeras om till fasta anställningar i den

öppna marknaden. Utredningen understryker vikten av att arbetsförmed­

lingarna effektivt bevakar den öppna marknadens arbetstillfällen för dem

som sysselsätts i beredskapsarbete. Arbetsförmedlingarna bör därför regel­

bundet besöka beredskapsarbetsplatserna för att överlägga om arbete i

öppna marknaden, utbildning etc. Vid alla större beredskapsarbetsplatser,

särskilt om de ligger i områden med efterfrågan på arbetskraft, bör inrät­

tas tillfälliga arbetsförmedlingar med uppgift att bedriva en intensiv arbets-

anskaffning. Kostnaderna för dessa tillfälliga arbetsförmedlingar bör täckas

av medel från anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. in.

Kostnaderna för ett arbetsobjekt blir vanligtvis högre när det utförs som

beredskapsarbete än när det utförs i ordinarie ordning. Orsakerna härtill

är bl. a. att till beredskapsarbeten hänvisas även inte yrkeskunnig arbets­

kraft samt arbetskraft med nedsatt arbetsförmåga, att beredskapsarbetena

till övervägande del utförs vintertid, att kraftiga variationer i sysselsätt­

ningen vid beredskapsarbetena förekommer mellan sommar och vinter samt

att regler om begränsning i användningen av maskiner och specialarbetare

kan ha tillämpats. I fråga om arbetenas mekaniseringsgrad har utredningen

den bestämda uppfattningen att alla begränsningar i användningen av ma­

skiner och yrkesarbetare, som sänker produktiviteten och höjer byggnads-

kostnaderna bör avskaffas.

Utredningen finner att man även i fortsättningen får räkna med att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

109

beredskapsarbetenas produktivitet förblir lägre än vid ordinarie arbeten.

Eftersom beredskapsarbetena även framdeles torde komma att spela en

väsentlig roll i arbetsmarknadspolitiken, är det utomordentligt angeläget

alt alla möjligheter att begränsa merkostnaderna tas till vara effektivt. 1

första hand är detta en uppgift för arbetsmarknadsstyrelsen och övriga

fackmyndigheter. Om merkostnaderna inte kan begränsas får beredskaps­

arbetenas roll i arbetsmarknadspolitiken tas under förnyad prövning.

För den byggande verksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen en egen

organisation. Syftet med denna var ursprungligen att styrelsen i akuta

arbetslöshetssituationer skulle kunna ingripa med offentliga arbeten snabbt

och effektivt. Av olika skäl är behovet av »brandkårsutryckningar» inte alls

lika accentuerat som tidigare. Därtill kommer att beredskapssyftet numera

knappast tillgodoses eftersom styrelsens byggande kapacitet i allt högre

grad bundits dels vid ett antal större projekt som bedrivits kontinuerligt

under flera år och dels vid skogs- och vägarbetsplatser för svårplacerade.

Redan vid tillkomsten av arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation

framhölls att denna skulle innebära en irrationell dubbelorganisation. Detta

gäller särskilt om vägbyggandet. På detta område har arbetsmarknadsstyrel­

sen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var sin organisation för plane­

ring, upphandling, inspektion m. in. Denna dubbelorganisation har inte

odiskutabelt varit till fördel från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Snabb­

heten och följsamheten i arbetsmarknadspolitiken kan numera uppnås

mycket väl även om beredskapsarbetena helt utförs i fackmyndigheternas

egen regi eller genom entreprenörer som dessa myndigheter anlitar. Med

hänvisning härtill föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsens byg­

gande verksamhet avvecklas successivt. Under övergångstiden bör arbets­

marknadsstyrelsen närmare utreda hur arbetsvårdssynpunkterna skall kun­

na tillgodoses så väl som möjligt när det gäller arbeten för svårplacerade.

Om arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation avvecklas bör som

en följd därav styrelsens förrådsverksamhet läggas ned till den del verk­

samheten har till uppgift att förse styrelsens arbeten i egen regi med mate­

riel och maskiner. Däremot bör förrådshållningen av förläggningsbyggnader

m. m. behållas.

Nu gällande arbetslöshetskungörelse föreskriver en karenstid av sex da­

gar innan den arbetslöse får hänvisas till beredskapsarbete. Utredningen

anser det inte lämpligt att förorda någon bestämd karenstid utan denna bör

bedömas av arbetsförmedlingen med hänsyn till den aktuella arbetsmark­

nadssituationen. Som följd härav bör den nuvarande karensbestämmelsen

slopas.

Arbetslöshetskungörelsen förutsätter att arbetslöshetshjälp lämnas efter

behovsprövning. Denna har successivt förlorat i betydelse och torde under

senare år ha tillämpats endast undantagsvis vid hänvisning till beredskaps­

arbete. Utredningen anser att det avgörande för om en arbetslös skall hän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år ti)6

tf

no

visas till beredskapsarbete bör vara om det inte kan anses möjligt att pla­

cera honom i arbete på den öppna marknaden och föreslår att behovspröv-

ningen slopas.

Enligt arbetslöshetskungörelsen bör företrädesvis anordnas statskom-

munala beredskapsarbeten. Trots denna prioritering har de statskommunala

arbetena relativt sett minskat och svarade under 19G3 för 15 % av total­

kostnaderna för beredskapsarbetena. Utvecklingen mot en allt större andel

för de statliga åtgärderna gäller inte bara beredskapsarbetena utan de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna över huvud taget. Med hänsyn härtill

och till att konjunktur- och angelägenhetssynpunkter bör få ökat utrymme

vid val av beredskapsarbeten föreslår utredningen att prioriteringen av de

statskommunala arbetena upphävs.

När arbetslösa placeras i statligt beredskapsarbete är kommunerna enligt

arbetslöshetskungörelsen skyldiga att ge ut s. k. dagavgift till arbetsmark­

nadsstyrelsen. Styrelsen, som har rätt att befria kommun från denna skyl­

dighet, har år 1958 lämnat en generell dispens. I förhållande till totalkost­

naderna för beredskapsarbetena saknar dagavgifterna betydelse och utred­

ningen föreslår att de slopas.

I statlig regi förekommer även beredskapsarbeten som bedrivs för en­

skildas räkning. Huvudsakligen är det fråga om arbeten för ekonomiska och

idella föreningar samt stiftelser. De enskilda deltar i kostnaderna med s. k.

intressentbidrag. Eftersom lämpliga arbeten kan förekomma inom områden

där ingen statlig myndighet är verksam bör beredskapsarbeten kunna ut­

föras även i enskild regi.

F. n. är regiformen avgörande för hur ett beredskapsarbete benämns.

Utredningen föreslår att beredskapsarbetena kallas statliga, kommunala

resp. enskilda beroende på vem som är huvudman för arbetet.

Till kommunala beredskapsarbeten utgår statsbidrag i form av årskost-

nadsbidrag och arbetsbidrag. Årskostnadsbidraget har under lång tid sak­

nat betydelse för kommunernas kostnader och bör slopas. Arbetsbidraget

kan utgå på två sätt. Kan statsbidrag utgå till arbetet enligt särskild för­

fattning bestäms arbetsbidragets storlek efter de grunder som föreskrivs

i författningen. Utredningen föreslår ingen ändring av denna regel. Till

andra arbeten utgår normalbidrag. Normalbidragssystemet innebar från

början att statsbidraget differentierades efter kommunernas bärkraft och

arbetslöshetskostnader. Denna effekt har successivt minskat bl. a. till följd

av att kommunernas ekonomi förbättrats och att arbeten till vilka bidrag

har utgått strikt efter dessa bestämmelser har minskat starkt. Enligt nu­

varande bestämmelser blir normalbidraget lägst 20 %.

Utredningen föreslår att det differentierade normalbidraget slopas och

ersätts av ett enhetligt bidrag till kommunala beredskapsarbeten. Detta bi­

drag bör täcka merkostnaderna för att arbetet utförs som beredskapsarbete

och dessutom ha en viss stimulerande effekt. Bidraget bör bestämmas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är li)6<>

111

eu tredjedel av de beräknade kostnaderna för arbetena. Från denna regel

bör undantas kommunala beredskapsarbeten för svårplacerade. Till sådana

arbeten bör som redan nu är fallet utgå bidrag med 50 %.

För kommunala arkivarbeten utgår f. n. bidrag med 20 % av arkivarbetar­

nas lön. Utredningen som i det föregående framhållit att det är önskvärt

att ge de kommunala arkivarbetarna en större spridning föreslår att bidra­

get höjs till samma nivå som för beredskapsarbeten för svårplacerade.

Nuvarande normalbidragsbestämmelser ger arbetsmarknadsstyrelsen möj­

lighet att efter omständigheterna jämka bidragets storlek. Denna möjlig­

het bör finnas kvar men bör inte användas till att allmänt lyfta statsbidraget

till en större eller mindre grupp arbeten. Sådana generella ändringar bör

underställas statsmakternas prövning.

Bidrag till enskilda beredskapsarbeten bör bestämmas efter förekomman­

de författningsföreskrifter. Saknas sådana föreskrifter bör bidraget bestäm­

mas så att den andel av kostnaderna som faller på den enskilde motsvarar

minst det belopp vartill man kan uppskatta värdet för honom av arbetet.

Detta överensstämmer med nuvarande bestämmelser. Bidraget bör i sär­

skilda fall kunna jämkas.

Säsongarbetslösheten utgör en mycket betydande del av den totala arbets­

lösheten. Under år 1961 — ett normalår då det i huvudsak rådde full sys­

selsättning inom större delen av näringslivet — uppgick årsmedeltalet ar­

betslösa till i runt tal 21 000. Av dessa beräknar utredningen att ca 8 300

var säsongarbetslösa. Av de säsongarbetslösa kom 4 700 eller 57 % från

byggnadsverksamheten. Industrin i övrigt samt jord- och skogsbruk svara­

de för 18 resp. 14 % av den totala säsongarbetslösheten. Utredningen anser

att en påtaglig reducering av säsongarbetslösheten kan ge stora sociala, sam­

hällsekonomiska och statsfinansiella vinster.

Säsongarbetslösheten utgör ett allvarligare problem i glesbygder och på

mindre orter än på andra håll eftersom efterfrågan på arbetskraft där ofta

understiger tillgången. En del torde vara att vinna genom lokaliserings-

politiska åtgärder men också andra åtgärder måste vidtas. I första hand

bör arbetsförmedlingsservicen förbättras.

Temporär överflyttning av säsongarbetslösa möter ofta svårigheter på

grund av de kostnader som uppstår för den arbetslöse när han tillfälligt

skall slå sig ned på en annan ort. Dessa kostnader kan i viss mån kom­

penseras genom starthjälp, men däremot kan familjebidrag inte utgå för

att täcka kostnaden för dubbla hushåll. Eftersom en sådan möjlighet skulle

göra det lättare att genomföra omflyttningen under säsongnedgången, före­

slår utredningen att bidrag skall kunna utgå till familjeförsörjare enligt

samma grunder som gäller för familjebidrag, dock med högst 300 kr. per

månad. Förutsättningar för bidrag bör vara att arbetet kommer att vara

minst en månad och att den tillfälliga arbetsorten ligger utanför den arbets­

112

löses ordinarie arbetsräjong. Med hänsyn till de verkningar bidraget kan

få på den spontana omflyttningen vid säsongarbetslöshet bör bidragsgiv-

ningen begränsas till en försöksperiod av ett år och endast omfatta områ­

den med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet. Familjeförsörjare

bör vidare under den tid han arbetar på annan ort få bidrag till kostnaderna

för en tur- och returresa per månad från arbetsorten till hemorten.

I den mån säsongarbetslösa inte kan omplaceras bör liksom hittills ar-

betslöslietstiden utnyttjas för utbildning. Det gäller om bl. a. säsongfriställda

jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare. För byggnads­

arbetare bör den fortbildning som bedrivits under de senaste åren byggas

ut kraftigt. För jordbruksarbetare och skogsarbetare bör arbetslöshets-

tiden i större utsträckning än hittills användas för omskolning till arbets­

uppgifter inom expanderande arbetsmarknadssektorer.

Utredningen framlägger vidare olika förslag särskilt avsedda att redu­

cera byggnadsarbetarnas säsongarbetslöshet.

Beträffande det statliga byggandet finns redan bestämmelser om att tyng-

punkten i sysselsättningen skall förläggas till vinterhalvåret. Som riktpunkt

för statsmyndigheternas byggnadsplanering bör gälla att sysselsättningen

vintertid bör överstiga sommarsysselsättningen med 10 %.

I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för

byggarbetsnämnderna att säkra en från säsongutjämningssynpunkt bättre

förläggning i tiden. När det gäller det statsbelånade flerfamiljshusbyggan­

det bör tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills

förskjutas mot vinterhalvåret genom länsbostadsnämndernas lånebeslut.

Också när det gäller småhusbyggandet samt reparations- och underhållsar­

beten, som inte omfattas av byggnadsregleringen men spelar en stor roll

på byggarbetsmarknaden, bör en bättre säsongutjämning eftersträvas. Till

småhusbyggandet kan numera utgå vinterbidrag för att kompensera mer­

kostnader under vinterbyggande. Skulle bidraget inte visa sig leda till bättre

säsongutjämning bör dess utformning övervägas på nytt. Även eu förbätt­

ring av vinterbidraget till flerfamiljshus kan behöva övervägas. Reparations-

och underhållsarbeten torde i de flesta fall utan olägenhet kunna utföras

på vintern men bedrivs av traditionella och andra skäl i stor utsträckning

under högsäsongen. Byggarbets- och länsarbetsnämnder bör propagera för

att dessa arbeten utförs vintertid.

Till den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken infordras kvartalsvis detalje­

rade uppgifter om arbetslöshetens längd i de enskilda fallen. Utredningen

anser att dessa mätningar bör göras med tätare mellanrum under vinter­

månaderna. Härigenom skulle man kunna få bättre kunskaper om arbets­

lösheten.

Planering för säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.

Byggnads- och anläggningsverksamheten intar en nyckelställning i konjunk­

tur- och sysselsättningspolitiken. De marknadsbalanserande åtgärderna på

detta område måste vanligen förberedas i god tid för att ge önskad effekt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

113

Eljest är det risk för att effekten begränsas eller att den kommer vid fel tid.

Igångsättningsregleringen i förening med den tekniska och ekonomiska

utvecklingen bär lett till en avsevärd utjämning av sysselsättningen. Hittills

har det emellertid ej varit möjligt att så överblicka planeringsprocessen, att

man fått erforderligt underlag för att bedöma kommande arbetskraftsbehov

och behovet av marknadsbalanserande åtgärder. Fortfarande härrör också

en betydande del av störningarna i sysselsättningen från byggnadsindustrin.

Bakom dessa störningar skönjer man framför allt brister i planeringen.

Stabiliseringsutredningen har föreslagit att de statliga verken borde ha

en reserv av projekt för två år framåt. Arbetsmarknadsutredningen tror att

det är förenat med en råd svårigheter att bygga upp en så omfattande re­

serv. Redan en reserv som motsvarar tre—tolv månaders byggande skulle

emellertid innebära ett väsentligt framsteg. Med en sådan målsättning löper

man inte heller någon större risk att satsa de knappa planeringsresurserna

på objekt som kan få ligga i reserv så länge att de senare behöver projekte­

ras om.

Det finns en råd hinder som måste undanröjas för att man skall kunna

få till stånd den önskvärda förtidsplaneringen. Dit hör knappheten på arki­

tekter och ingenjörer. Utbyggande av arkitekt- och civilingenjörsutbild­

ningen ger effekt först i början av 1970-talet. På kort sikt krävs därför

temporära insatser. Utredningen föreslår en ökad utbildning av byggnads-

ritare och plantekniker inom omskolningsverksamheten. Dessa skulle kun­

na avlasta den kvalificerade personalen rutinbetonade uppgifter. Vidare

bör arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med partsorganisationerna på om­

rådet organisera rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjö­

rer. Utredningen pekar på den effektökning som skulle kunna nås genom

att arkitekt- och konstruktionsuppdragen sprids till fler arkitekt- och

konstruktionsbyråer än nu är fallet. En viss projekteringskapacitet borde

också kunna vinnas genom att dämpa strävan efter originalitet i samman­

hang, där denna inte har någon funktionell uppgift. En ökad typisering

skulle dessutom underlätta en önskvärd ytterligare industrialisering av

byggandet. Eftersom kravet på en individuell utformning av varje enskilt

objekt kan ha ett samband med det sätt på vilket arkitekterna arvoderas,

bör SAR-taxans utformning utredas. Utredningen förordar vidare en ökad

användning inom det statliga området av totalupphandling på grundval

av väl utarbetade byggnadsprogram. Det är av intresse att så sker även

inom den privata sektorn.

Det finns inga direkta föreskrifter för statsmyndigheterna att förtids-

planera byggnads- och anläggningsarbeten samt industrianskaffningar så

att investeringarna med kort varsel kan ökas eller minskas med hänsyn

till säsong- och konjunkturförändringar. Sådan långsiktig planering bör

myndigheterna åläggas att utföra. Härför bör myndigheterna få erforderlig

personal.

För bostadsbyggandet görs numera upp femårsprogram. Programmen

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 19C>C>

114

kommer visserligen att driva på den kommunala planeringen, men benä­

genheten att göra undan alla förberedelser för att kunna sätta i gång byg­

gandet blir även i fortsättningen beroende av besked om när projekten

får påbörjas. Bostadsstyrelsen kan f. n. lämna bestämda lånebesked för

endast ett kalenderår i sänder. Utredningen föreslår att bostadsstyrelsen i

samband med definitiv fördelning av medelsramarna för ett påföljande år

lämnar preliminärt besked om medelsram för ytterligare ett kalenderår.

Sedan medelsramarna har fördelats på kommunerna skulle dessa i sin tur

för två år fördela låneutrymmet mellan olika byggherrar. Genom de tidi­

gare beskeden skulle både myndigheter och byggherrar engageras i förbe­

redelsearbetet på ett annat sätt än nu är fallet.

På skolbyggnadsområdet torde finnas förutsättningar för fleråriga för-

delningsplaner för statsbidragsgivningen på grundval av den investerings-

serie som skolberedningen föreslagit för budgetåret 1962/63—1969/70. Av

praktiska skäl bör investeringsplanen till en början inskränkas till tre år.

Skolverket bör göra sådana fördelningsplaner.

När det gäller annat byggande som det utgår statsbidrag till, exempelvis

ålderdomshem, allmänna skyddsrum, enskilda vägar och samlingslokaler,

bör också prövas om det är möjligt att göra fleråriga fördelningsplaner för

bidragsgivningen.

Kostnaderna för förtidsplanering på det kommunala området bär kom­

munerna till övervägande del själva. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock

lämna bidrag till projektering av kommunala objekt. Motivet för denna

bidragsgivning är att det ibland visar sig svårt att intressera kommunerna

för en förtidsplanering som drar extra kostnader eller som anstränger deras

likviditet.

Användningen av projekteringsbidrag bör i större utsträckning än hittills

stimulera till planering under högkonjunktur, medan ansökningar om bi­

drag under tider med låg ekonomisk aktivitet borde behandlas restriktivt.

Erfarenheten visar att bidragsgivningen krymper under en högkonjunktur

för att stiga vid konjunkturdämpningar. Resultatet blir att de företag som

projekteras under en konjunkturnedgång i stor utsträckning kommer att

utföras under den följande högkonjunkturen.

Bidrag får inte lämnas för att projektera byggnader för vilka bostadslån

kan utgå. I övrigt gäller ingen begränsning. Hittills har bidragen till helt

övervägande del gått till att projektera vatten- och avloppsföretag. Efter­

som man får räkna med att vatten- och avloppsbyggandet kommer att avta

under de närmaste åren, bör planeringsstimulansen styras över till andra

områden, främst till kommunala husbyggnader av skilda slag. Vidare finner

utredningen, om än med viss tvekan, att projekter ingsbidrag bör kunna utgå

till bostadsbyggandet. Även enskilda byggherrar bör kunna få bidrag. Pro-

jekteringsbidragen bör därvid kopplas samman med de årliga låneramarna.

Denna medelsfördelning ger underlag för en minimiigångsättning av byg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

115

gandet. Kommunerna bör emellertid liksom hittills intresseras för att

planera för en större igångsättning som blir beroende av det ekonomiska

läget och situationen på arbetsmarknaden. För denna »överplanering» bör

bidrag kunna utgå direkt till byggherrarna med 50 % av kostnaderna för

att projektera husen. Bidrag bör inte utgå till den fysiska planeringen.

Projekteringsbidragsärendena handläggs f. n. av arbetsmarknadsstyrel­

sen efter förberedande granskning av länsarbetsnämnderna. I syfte bl. a. att

göra handläggningen mindre tidskrävande föreslår utredningen att denna

överflyttas till länsarbetsnämnderna.

Med hänsyn till byggnadsverksamhetens nyckelroll på arbetsmarknaden

bör länsarbetsnämnderna utökas med två ledamöter för att göra det möj­

ligt för representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom byggnadsin­

dustrin att ingå i nämnden.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen är sysselsättningsplaneringen fördelad på

olika byråer. För att effektivisera och samordna denna planering bör här­

med sammanhängande arbetsuppgifter sammanföras till en särskild sek­

tion inom tekniska byrån, som får sina arbetsuppgifter väsentligt minskade

om styrelsens byggande verksamhet avvecklas i enlighet med utredningens

förslag.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anser att investeringsfondsmedel tills vidare bör

få användas i lokaliseringspolitiken och att på längre sikt rätt till initial­

avskrivning bör prövas.

Vid val av objekt för beredskapsarbeten bör lokaliseringspolitiska syn­

punkter vara vägledande. Hänsyn bör därvid tas både till kommunika­

tionernas betydelse för företagslokaliseringen i fråga om vägbyggandet och

till beredskapsarbetenas betydelse som uppehållande försvar i avvaktan

på att de lokaliseringspolitiska insatserna ger resultat i form av varaktigt

förbättrade sysselsättningsmöj ligheter.

Förslaget om odifferentierade bidrag till kommunala beredskapsarbeten

förutsätter en tillfredsställande kommunal skatteutjämning, om kommuner

med höga kostnader för att bekämpa arbetslösheten skall bli tillgodosedda.

Ledamoten Lundin anför att om man som alternativ till beredskapsarbete

vid enstaka kortare arbetslöshetsperioder låter arbetslöshetsförsäkringen

träda in i större utsträckning än hittills, bör det statliga stödet till de er­

kända arbetslöshetskassorna justeras. Detta kan lämpligast ske genom att

höja grundstatsbidraget till kassorna.

Ledamoten Ohlin anför att statsbidraget till kommunerna för industri­

beställningar inte bör fixeras vid 20 % av inköpssumman eftersom en lägre

procentsiffra kan vara tillräcklig i vissa fall.

Ledamoten Petersson ifrågasätter om inte arbetsmarknadsstyrelsens möj­

lighet att jämka bidrag till kommunala och enskilda beredskapsarbeten bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

116

begränsas till kommunala arbeten som inte är av kommersiell natur. Ma­

joritetens förslag innefattar inte någon maximering av bidraget varigenom

arbetsmarknadsstyrelsen kan täcka större delen av eller hela kostnaden

för ett enskilt arbete eller för t. ex. ett kommunalt hotell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Remissyttrandena

Med anledning av vad utredningen anfört om användningen av

investeringsfonder påpekar konjunkturinstitutet att den

ojämnhet i utbud av och efterfrågan på arbetskraft, främst byggnadsarbe­

tare, som råder i landets olika delar innebär att ett generellt frisläppande

av investeringsfonderna mycket väl kan få långsiktiga och strukturförvand-

lande effekter i områden med full sysselsättning och därför kan medföra

ett inflationsdrivande efterfrågetryck. Institutet menar att en viss geogra­

fisk selektivitet vid användningen av investeringsfonderna med en avskärm­

ning av utpräglade sysselsättningsområden mycket väl kan förbättra fond­

systemets avsedda temporära effekt. Institutet noterar vidare att den hu­

vudsakliga inriktningen av investeringsfondernas användning på byggnads-

och anläggningsverksamhet varit något olycklig. Det kan vara lämpligt att

reservera ett frisläppande av fonderna för byggnads- och maskininvestering­

ar inom maskin- och verkstadsindustrin om produktionen behöver stimule­

ras, t. ex. under en temporärt vikande efterfrågan från utlandsmarknaderna.

Utredningens uttalande att investeringsfonderna inte bör användas som

lokaliseringspolitiskt instrument utan förbehållas rent konjunkturpolitiska

uppgifter vinner stöd hos arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium,

Kooperativa förbundet, SAF, Sveriges industriförbund, Svenska bankför­

eningen och Sveriges grossistförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar dock

om att styrelsen i yttrande över det av kommittén för näringslivets lokali­

sering avgivna betänkandet uttalat att möjligheten bör hållas öppen att kun­

na utnyttja fonderna för att realisera mera betydande investeringsprojekt

som inte lämpligen kan inrymmas inom det reguljära stödet för industri­

lokalisering. Styrelsen har inte funnit anledning att ändra denna stånd­

punkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i princip utredningens uppfattning

men ifrågasätter om inte investeringsfonderna borde få användas i lokali­

seringspolitiskt syfte under ännu några år. Länsstyrelsen i Kronobergs län,

RLF och Sveriges lantbruksförbund finner att utredningens ställningsta­

gande strider mot godtagna riktlinjer för lokaliseringspolitiken och kan allt­

så inte dela utredningens uppfattning. Också länsstyrelsen i Västerbottens

län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen tar avstånd

från utredningens uttalande.

Mot utredningens synpunkter på variationer i de offent­

liga investeringarna har arbetsmarknadsstyrelsen och kommers­

117

kollegium ingen erinran. Kollegiet tillägger dock atL det i praktiken blir

svårt att anpassa åtgärderna så att man uppnår det mål utredningen upp­

ställt.

SAF och Sveriges industriförbund menar att, eftersom utredningens reso­

nemang till största delen rör sig om liur de statliga och kommunala investe­

ringarna skall kunna ökas under konjunkturdämpningsperioder, dess be­

dömningar har ett starkt begränsat värde. Utredningen lar sålunda endast

mycket flyktigt upp de problem som sammanhänger med översysselsättning

trots de senaste årens högkonjunktur.

Bostadsstgrelsen finner det angeläget alt man mer än vad utredningen har

gjort uppmärksammar problemen vid byggandet i ett högkonjunkturläge.

Vid högkonjunkturer har bostadsbyggandet varit utsatt för nedskärningar,

ibland med mycket snabb verkan. Sådana åtgärder medtör givetvis stör­

ningar i ofta långt drivna förberedelsearbeten. Även bostadsbyggnadsutred-

ningen och LO framhåller att bostadsbyggandet inte bör användas som kon­

junkturregulator. Utredningen påpekar att bostadsbyggandet till följd av

sin långa planeringstid är ett ineffektivt instrument för konjunkturreglering

och tillfogas stor skada genom sådana åtgärder.

Byggnadsstyrelsen anför att utredningen synes förutsätta att den offent­

liga verksamheten skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt korrektiv till den

enskilda verksamheten. Utgångspunkt synes därvid huvudsakligen vara att

den offentliga sektorn är mera direkt styrbar än den enskilda. En funktion

som säsong- och konjunkturregulator innebär att det offentliga byggandet

belastas med kostnader som inte hänför sig till byggandet utan till arbets­

marknadspolitiken. Storleken av denna belastning är omöjlig att närmare

bestämma men torde kunna vara betydande. Detta gäller särskilt nybygg­

nader. Däremot torde kostnadsbelastningar till följd av säsong- och kon­

junkturreglering bli mindre vid ombyggnader, reparationer och underhåll

som utgör en betydande del av de totala investeringarna. Variationen i in­

vesteringarna bör därför enligt styrelsens uppfattning helt förläggas till

detta område.

Enligt vad vattenfallsstyrelsen framhåller kan beslut om kraftutbyggna­

der inte primärt fattas på basis av sysselsättningsskäl utan att det medför

antingen rubbningar i landets kraftförsörjning eller en ekonomisk belast­

ning för verket. Vidare påpekar styrelsen att det tar ca tio år från projekte­

ringens början till färdig anläggning. Telestyrelsen anför att en högkonjunk­

tur även ökar efterfrågan på televerkets tjänster varför möjligheterna att via

eu minskning av verkets investeringar motverka en allmän högkonjunktur

är mycket begränsade, om man skall undvika en stark försämring av ver­

kets service.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker att om summan av s. k. ordi­

narie verksamhet och beredskapsarbeten ses som en helhet det med fog torde

kunna hävdas att man inom vägsektorn rätt väl lyckats variera investe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1D(>6

118

ringsutgifterna mot konjunkturerna. En viss eftersläpande effekt har dock

inte alltid kunnat undvikas.

SAF, Sveriges industriförbund och TCO instämmer i utredningens önske­

mål om att planering och projektering av objekt i investeringsreserven drivs

längre än f. n. Sjöfartsstyrelsen och överbefälhavaren finner det nödvändigt

att särskilda projekteringsanslag ställs till förfogande för att den av ut­

redningen eftersträvade beredskapen skall kunna hållas. Av samma upp­

fattning är länsstyrelsen i Skaraborgs län.

I anslutning till utredningens uttalande att beviljade men inte utbetalade

statsbidrag till kommunala arbeten bör regleras omedelbart nämner väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen att summan av oreglerade statsbidrag för fär­

digställda vatten- och avloppsarbeten f. n. uppgår till ca 280 milj. kr. De

statsbidragsärenden som närmast står i tur för utbetalning har stått oregle­

rade i sju år sedan påbörjandetillstånd lämnats. Styrelsen framhåller att

bidrag till lånefinansierade arbeten som regel måste användas till återbetal­

ning av lånen och sålunda inte kan direkt disponeras av kommunerna för

nya arbetsobjekt.

Utredningens uttalande att kommunerna bör få lättare att ta upp lån vid

konjunkturavmattningar godtas av Kooperativa förbundet och Svenska spar­

banksföreningen. Förslaget om höjda kommunala statsbidrag vid lågkon­

junktur anser sjöfartsstyrelsen böra prövas, särskilt vad avser handels-

hamnar. TCO ansluter sig till förslaget men anser att slutlig ställning kan

tas först efter någon tids försöksverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner utredningens förslag beträffande i n-

dustribeställningar väl genomtänkta och avvägda. Förslagen

lämnas vidare i huvudsak utan erinran av bl. a. överbefälhavaren, länssty­

relserna i Älvsborgs och Norrbottens län, LO, Sveriges grossistförbund och

TCO. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser att industribe­

ställningar under en konjunkturnedgång kan vara av värde med hänsyn till

landets självförsörjning. Detta gäller särskilt vid en allmän nedgång inom en

industribransch. Önskvärda strukturrationaliseringar bör dock inte hindras

eller försenas genom stödbeställningar.

Överbefälhavaren anför att ett väsentligt medel i arbetsmarknads- och

lokaliseringspolitiken skulle tillkomma om möjligheter fanns för alla stat­

liga myndigheter att lägga sina inaterielbeställningar till industrier i områ­

den med sysselsättnings- och avfolkningsproblem även om detta inte skulle

vara det mest ekonomiska alternativet. Merkostnaderna, som sannolikt

skulle bli relativt små, borde därvid ersättas från särskilda anslag.

Civilförsvar sstyr elsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, LO och

Sveriges grossistförbund instämmer i utredningens uppfattning att man vid

industribeställningar bör iaktta försiktighet så att inte önskvärda struk­

turella förändringar motverkas. Kommerskollegium och grossistförbundet

framhåller vidare att industribeställningarna inte får läggas ut så att de

kommer att strida mot våra internationella förpliktelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

119

LO anser att det skulle vara av stort värde om arbetsmarknadsmyndighe­

terna kontinuerligt följde upp resultaten av de vidtagna åtgärderna. Man

skulle genom detta få vidgade erfarenheter och bättre underlag för framtida

åtgärder.

SAF och Sveriges industriförbund yttrar att utredningens förslag kan fö­

refalla välmotiverade från rent sysselsättningspolitiska utgångspunkter, men

om man bedömer industribeställningar också från strukturekonomisk syn­

punkt uppstår vissa betänkligheter. Organisationerna instämmer i att

branschvis utlagda beställningar i vissa fall och under kortare perioder kan

anses lämpliga som arbetsmarknadspolitiska medel. Vid utläggande av in­

dustribeställningar bör dock myndigheterna fasthålla vid upphandlingsför-

ordningens principer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen noterar med tillfredsställelse utred­

ningens uttalande om att beställningar inte bör läggas ut till företag med

otillfredsställande kostnadsläge jämfört med andra företag inom branschen.

En utläggning av stödbeställning punktvis sker utan konkurrens från andra

leverantörer. Därmed föreligger enligt styrelsens erfarenhet problem med

överpriser i förhållande till allmänna marknadens priser.

Konjunkturinstitutet intar en allmänt negativ hållning till att utnyttja

industribeställningar som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Institutet av­

styrker sålunda förslaget att punktvisa stödbeställningar vid varsel om de­

finitiv driftnedläggelse skall kunna göras för att bereda arbetsförmedling­

arna erforderligt rådrum. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad bör i stäl­

let höjas för alt permitteringarna skall bli så kortvariga som möjligt. Även

mot användningen av stödbeställningar vid varsel om temporär driftin­

skränkning eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande. De ingåen­

de överläggningar som förutsätts föregå stödbeställningarna liksom de pris­

kalkyler som måste göras för att frångå bestämmelserna i upphandlings-

förordningen är inte förenliga med det krav på snabbhet i handlandet som

användningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument kräver. För de

branscher för vilka statliga, kommunala eller privata stödbeställningar

kunde tänkas bli aktuella har man dessutom svårt att hitta andra orsaker

till temporära driftinskränkningar än otillfredsställande kostnadsläge e. d.,

något som inte heller enligt utredningens mening motiverar stödbeställ­

ningar. När det gäller branschvis utlagda beställningar ställer sig institutet

tveksamt också till sysselsättningsskapande insatser av detta slag, bl. a.

till följd av den bromsande effekten på rationaliseringstakten.

Förslagen vad angår beredskapsarbeten godtas utan re­

servationer av domänstyrelsen, statens friluftsnämnd, statens naturvårds-

nämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Koppar­

bergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen understry­

ker det stora värdet av den prioritering av »arbetslinjen» som kännetecknat

svensk arbetsmarknadspolitik och utgår från att någon ändrad attityd i det­

ta hänseende inte kommer i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966