SOU 1965:9
Arbetsmarknadspolitik
N 4-0 (;(
oå (— _ CUL"
&( 4. 1019
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
Inrikesdepartementet
ARBETSMARKNADSPOLITIK
BETÅNKANDE AVGIVET AV
1960. ÅRS ARBETSMARKNADSUTREDNING
Stockholm 1965
STATENS OFFE NTLIGA UTRE DN IN CAR 1965
Kronologisk förteckning
B* Sveriges sjöterrltorlum. Kihlström. 135 5. + 1 ut- vlksblad. U.
2. Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1 förslaget till regeringsform. Norstedt & Söner. 188 s. Ju.
3. Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutrednlngens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 3, 4 och 5 l förslaget till regerings- form. Norstedt & Söner. 120 s. Ju.
4. Tandvårdsförsäkrlng. Kihlström. 188 5. S.
5. Måttenheter. Kihlström. 47 5. F1.
6. Om den kommunala självstyrelsens lokala för- ankring. Esselte. 100 5. I. 'I. Praktik- och teriearbetsförmedllng. Esselte. 180 s. 1. 8. Skånes och Hallands vattenförsörjnlng. Esselte. 513 s. + 5 st. kartbilagor. K. 9. Arbetsmarknadspolltlk. Esselte. 567 s. 1.
Anm. Om särskild tryckort e;| angivas, är tryckorten stockholm.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965z9
Inrikesdeparte mentet
ARBETSMARKNADSPOLITIK
BETÄNKANDE AVGIVET AV
1960 ÅRS ARBETSMARKNADSUTREDNING
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1965
..rouqtmmumamuåhnl "." 5'7.'.";.t'i','.-i.=.?£ ' _ _ |.'.
"_1 .. '.' Gulf 'I ."'.' ['I
sin” "'uh. r' " Li:? % .- . ': %*...[ä Ni'i Pa...-E' ”Han vi”: ltram,.» '-"-.'
| |.
harm! :a. ' n'3. tam !:
-.E F . ' '. . *» %: Hd” ; ' n. ,.IITIL ”_ 1
I.:lliånllu' *
Sammanfattning
Särskilda yttranden .
Bilaga till kap. 5. Norrbottensundersökningen. En studie av arbetslösas bundenhet vid hemorten. Av fil. lic. Per Kempe . Bilaga till kap. 15.
Centrala rehabiliteringsutredningens uttalande den 12 november 1964 ang närings— hjälpen
450 451 453 455 456 459 459 463 466 469 470 474 477
480 480 482
485
490
505 506
508
533
550
565
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl I nrikesdepartementet
Genom beslut den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla tretton utredningsmän med upp— gift att företa en översyn av arbetsmarknadspolitiken. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag som utredningsmän landshövdingen Per Eckerberg, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kam- mare, chefredaktören Folke Björkman och ombudsmannen Rune Gustavs- son, direktören Carl Jacobsson, ledamoten av riksdagens första kammare, förbundsordföranden Knut Johansson, dåvarande ordföranden i Yrkeskvin- nors samarbetsförbund, ombudsmannen Märta Liljegren, direktören i Svens- ka arbetsgivareföreningen Gunnar Lindström, ombudsmannen i Svenska me- tallindustriarbetareförbundet Bert Lundin, ledamöterna av riksdagens andra kammare, professorn Bertil Ohlin och folkskolläraren Gunnel Olsson, dåva- rande t.f. kanslirådet i socialdepartementet Olof Petersson, dåvarande t. f. avdelningschefen i finansdepartementet Gösta Rehn samt dåvarande leda— moten av riksdagens första kammare, dåvarande direktören i Tjänstemän— nens centralorganisation Valter Åman.
Sedan Åman på därom gjord framställning entledigats från ifrågavarande uppdrag, tillkallade departementschefen genom beslut den 15 december 1960 direktören i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld att i Åmans ställe vara utredningsman.
För att såsom experter biträda utredningen har sedermera tillkallats den 28 juni 1962 dåvarande t. f. byråchefen i finansdepartementet Reidar Tilert (på därom gjord framställning entledigad den 28 februari 1963), den 28 februari 1963 byråchefen i samma departement Rune Beckman, den 27 september 1963 dåvarande sekreteraren i arbetsdomstolen Hans-Olov Starck, den 15 november 1963 byrådirektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Åke Leissner samt den 10 juli 1964 byråchefen i finansdepartementet Kjell-Olof Feldt.
Till utredningens sekreterare förordnades den 28 oktober 1960 byrådirek- tören hos arbetsmarknadsstyrelsen Bertil Rehnberg. Till biträdande sekrete- rare har sedermera utsetts den 8 november 1960 dåvarande förste byråin- spektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Olof Bergström och dåvarande förste inspektören vid länsarbetsnämnden i Kalmar län Börje Ahlqvist, den 20 oktober 1961 dåvarande inspektören vid länsarbetsnämnden i Östergöt- lands län Yngve Hedlund samt den 10 september 1962 dåvarande e. o. byrå— inspektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Greta von Hofsten.
Utredningsmännen antog vid sitt första sammanträde benämningen ar— betsmarknadsutredningen.
För att av utredningen tagas i övervägande vid fullgörande av det utred— ningen lämnade uppdraget överlämnade Kungl. Maj :t den 8 februari 1961 till utredningen promemoria angående förenklad statsbidragsgivning till kommunernas kostnader för vissa arbetslöshetsåtgärder jämte däröver an- givna yttranden samt den 27 april 1962 en framställning av Stockholms stadsfullmäktige om prövning och fastställelse av ett av stadsfullmäktige den 20 mars 1961 godkänt förslag till särskilda bestämmelser om organisa- tionen av arbetslöshetsnämnden i Stockholm.
Den 4 maj 1962 överlämnade Kungl. Maj:t till utredningen allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 i anledning av väckta motioner om underlättande av kvinnors återinträde på arbetsmarknaden.
I skrivelse den 24 februari 1961 hemställde Målsmännens Riksförbund, att utredningen i sitt arbete ville beakta angelägenheten av att åstadkomma ökade möjligheter till deltidsarbete för mödrar med barn i uppväxtåldern.
Utredningen har under sitt arbete avgivit följande utlåtanden: Den 27 januari 1961 utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet;
den 21 september 1961 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens utred- ning rörande byggnadsindustrins arbetskraft (SOU 1961: 19);
den 12 februari 1962 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse den 28 november 1961 angående anslag å tilläggsstat under reservations- anslaget Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder;
den 12 februari 1962 utlåtande över centrala rehabiliteringsberedningens promemoria angående riktlinjer för den allmänna r-ehabiliteringsorganisa- tionen;
den 15 november 1962 utlåtande över en inom socialdepartementet "utar— betad promemoria angående bidrag till arbetsträning och skyddad syssel- sättning;
den 5 november 1963 utlåtande över skogsbruksutredningens betänkande l angående skogsvägar;
den 5 november 1963 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens hemstäl- lan den 20 september 1963 om dispens från 21-årsregeln för vissa elevgrup- per vid beslut om utbildningsbidrag till arbetslösa ;
den 5 november 1963 utlåtande över av 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning 111. 111. avgivet betänkande »Den nya skol- överstyrelsen» (ecklesiastikdepartementet 1963: 9);
den 2 juni 1964 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens hemställan den 19 maj 1964 om vissa bemyndiganden i samband med överföring av utländsk arbetskraft samt
den 2 juni 1964 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse den 15 maj 1964 angående arbetsmarknadspolitik i högkonjunktur.
Utredningen eller dess sekretariat har under arbetets gång haft över- läggningar med representanter för dels statliga myndigheter såsom arbets- marknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen och dåvarande överstyrelsen för yr- kesutbildning, dels statliga kommittéer och utredningar, såsom 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning, bostadsbyggnadsutredningen, kommit- tén för näringslivets lokalisering, centrala rehabiliteringsberedningen, inves- teringsfondsutredningen och 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning. Överläggningar har därutöver ägt rum med representanter för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommu- nernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska byggnadsarbetare- förbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet och Arbetsmarknadens yr- kesråd.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt slutbetänkande. Reservation eller särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Gustavsson, Liljegren, Lundin, Petersson, Ohlin och Rehn samt av experten Feldt.
Stockholm den 17 december 1964
Per Eckerberg
Folke Björkman Rune Gustavsson Carl Jacobsson Knut Johansson Märta Liljegren Gunnar Lindström Bert Lundin Otto Nordenskiöld Bertil Ohlin
Gunnel Olsson Olof Petersson Gösta Rehn
/Bertil Rehn berg
Direktiven
Direktiven för arbetsmarknadsutred- ningen framgår av ett anförande till statsrådsprotokollet den 30 september 1960 av dåvarande chefen för social- departementet.
Departementschefen erinrade inled— ningsvis om att vid 1960 års riksdag förslag hade framförts om en översyn av arbetsmarknadspolitiken. I sitt av riksdagen godkända utlåtande hade statsutskottet framhållit, att den inten- sifiering av arbetsmarknadspolitiken som kommit till stånd under de sista åren av 1950-talet till väsentlig del va- rit betingad av den under dessa år ökade arbetslösheten, men att åtgärder- na även syftat till en mer långsiktig effektivisering av arbetsmarknadspoli- tiken. Utgångspunkten hade enligt ut- skottet varit att det befunnits nödvän- digt att oavsett konjunkturläget föra en aktiv sysselsättningspolitik för under- lättande av en snabb och smidig an- passning på arbetsmarknaden vid för- ändringar i produktionsförutsättning— arna och vid andra förskjutningar inom näringslivet. Utskottet hade framhållit att erfarenheterna av den ditintills för- da politiken borde analyseras och po- sitivt utnyttjas samt att nya medel och metoder, anpassade efter de ständigt skiftande förutsättningarna, oavlåtligt borde prövas. En sådan fortlöpande omprövning av åtgärderna hade enligt utskottet präglat arbetsmarknadspoliti- ken under de sista åren av 1950-talet.
Utskottet hade vidare framhållit, att
det funnit tiden vara inne för en sam- lad översyn av arbetsmarknadspoliti- ken. Vid en sådan översyn borde enligt utskottets mening belysas de resultat som nåtts genom de under 1950—talets sista år vidtagna arbetsmarknadspoli- tiska åtgärderna. Mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna borde övervägas, om några principiellt väsentliga änd- ringar eller kompletteringar i systemet av sysselsättningsskapande åtgärder kunde vara motiverade. Dessutom bor- de undersökas, vilka ytterligare åtgär- der som kunde vidtagas för att än mer effektivisera verksamheten. Utskottet hade fortsatt:
»Ett problem som bör ägnas särskild uppmärksamhet är det inbördes förhål- hållandet mellan olika åtgärder såsom be- redskapsarbeten, kontanthjälp, yrkesutbild- ning och rörlighetsstimulerande åtgärder i övrigt. Av väsentlig betydelse bör vidare vara att undersöka hur de arbetsmarknads— politiska åtgärderna till sin omfattning och utformning snabbare skall kunna anpas— sas efter skiftande konjunkturer. Vidare bör klarläggas hur önskemålet om att Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsmyndigheterna har erforderlig rörelsefrihet kan förenas med kravet att riksdagens inflytande över politikens allmänna utformning bevaras. Möjligheterna att ytterligare effektivisera arbetslöshetsberedskapen bör vidare prö— vas. Landsorganisationen har i sitt yttran- de bl. a. pekat på att Sveriges deltagande i frihandelssamarbetet kan komma att ska— pa övergångsproblem, som kräver särskil- da arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även dessa problem bör uppmärksammas vid översynen, vars igångsättande emellertid ej bör få tagas till intäkt för någon tem-
porär inskränkning av den relativa rörel- sefrihet, som alltfort bör prägla Kungl. Maj:ts och arbetsmarknadsmyndigheternas handläggning av arbetsmarknadsfrågorna.»
Departementschefen fortsatte sitt an- förande sålunda:
»Den av riksdagen begärda översynen här nu komma till stånd. Översynen bör avse de frågor som behandlats i statsutskottets ut— låtande. För egen del vill jag framhålla följande.
Arbetsmarknadspolitiken syftar dels till att bistå den enskilde i hans ansträngningar att finna arbete av den art som kan ge honom den bästa ekonomiska och person— liga tillfredsställelsen, dels till att tillgodo- se efterfrågan på arbetskraft inom skilda områden. Full sysselsättning inom ramen för en balanserad samhällsekonomi har varit och är ett av målen för regeringens politik. Statsmakternas åtgärder på de eko— nomiska och arbetsmarknadspolitiska om- rådena måste ses mot denna bakgrund.
Under de båda senaste årtiondena har ar- betsmarknaden i vårt land i stort sett präg— lats av god efterfrågan på arbetskraft. Un- der avsevärda delar av denna tidrymd har läget kunnat karakteriseras som full sys— selsättning med god balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Tidvis har behovet av arbetskraft varit svårt att till- godose. Arbetsmarknadsmyndigheternas åt— gärder har i sådana lägen särskilt inriktats på att mobilisera tillgängliga reserver av arbetskraft. Tidvis, och senast under åren 1957—1959, har efterfrågan på arbetskraft präglats av en så stark nedgång, att ar- betsmarknadsproblem uppstått av denna anledning. Dessa problem har gett anled- ning till mångsidiga och omfattande sys- selsättningsstimulerande åtgärder från statsmakternas sida.
Samhället måste vara verksamt på ar— betsmarknadsområdet under alla konjunk- turlägen. Åtgärderna måste emellertid an- passas efter de skiftande konjunkturerna. Oberoende av det allmänna konjunkturläget ställer lokala arbetsmarknadsproblem i form av brist på arbetskraft eller arbets- löshet ständigt nya krav på arbetsmark- nadsorganen.
Den allmänna ekonomiska politiken är av grundläggande betydelse för förhållan- dena på arbetsmarknaden. I detta sam- manhang vill jag dock ge begreppet ar— betsmarknadspolitik en mer begränsad in-
nebörd. Denna politik kan då sägas Oln— fatta tre huvudgrupper av åtgärder, näm- ligen sådana som främjar arbetskraftens rörlighet, sysselsättningsskapande insatser samt kontanthjälp till arbetslösa.
Till de rörlighetsstimulerande åtgärderna kan hänföras arbetsförmedling, olika slag av yrkesutbildning, anskaffning av till- fälliga bostäder samt åtgärder för att un- danröja ekonomiska hinder för de arbets— sökandes flyttning. Dessa åtgärder är lika angelägna oavsett konjunkturläget, men naturligt är att de får den största ef- fekten när efterfrågan på arbetskraft är stor. De utgör då ett viktigt led i förebyg- gandet av inflationstendenser genom att underlätta sysselsättnings- och produk- tionsökningen inom de områden, där efter— frågan överstiger tillgången på varor och arbetskraft.
De sysselsättningsskapande åtgärderna utgöres traditionellt främst av beredskaps- arbeten, industribeställningar och andra allmänna arbeten. Under den senaste kon- junkturavmattningen utgjorde utnyttjandet av medel, som avsatts till enskilda före- tags investeringsfonder, ett viktigt inslag i arbetsmarknadspolitiken. Givetvis har sys- selsättningsskapande åtgärder sin största betydelse under en lågkonjunktur, men i viss mån erfordras de även under bättre tider. Jag tänker härvid på anordnandet av skyddad sysselsättning för mindre kon- kurrenskraftig arbetskraft, åtgärder för så- songarbetslösa och insatser för att lösa lokala sysselsättningsproblem.
Kontanthjälpen till arbetslösa har allt mer kommit att domineras av ersättning- en från arbetslöshetskassor. Kommunal un— derstödsverksamhet till arbetslösa är nöd- vändig för de hjälpbehov, som inte tillgo- doses av arbetslöshetsförsäkringen. Även när det råder stor efterfrågan på arbets- kraft erfordras kontanthjälp i viss utsträck- ning.
Rörlighet och anpassningsbarbet måste prägla en aktiv fullsysselsättningspolitik även framgent. 1960-talet kommer enligt prognoserna att kännetecknas av att de äldsta och de yngsta åldersgrupperna inom den arbetsföra befolkningen tillväxer re- lativt hastigt. Vidare fortsätter den s. k. yrkesintensiteten bland kvinnorna att sti— ga, och härigenom kan ett ökat tillskott av kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning deltidsarbetande —— påräknas. Ett för sys- selsättningsutvecklingen utmärkande drag
är vidare tjänstemaunagruppernas starka tillväxt. Kvinnornas, tjänstemännens, ung- domarnas och de äldres speciella arbets— marknadsproblem kommer följaktligen att få en allt större betydelse under de när— maste åren. Det är givet, att dessa förhål- landen påvcrkar arbetsmarkuadspolitikens utformning och att de i viss mån kan kom— ma att prägla utredningsarbetet.
Under de senaste åren har vi fått erfa- renheter av hur läget på de utländska varu— marknaderna snabbt ger utslag på den svens- ka arbetsmarknaden. Inför de förestående förändringarna på det handelspolitiska om- rådet måste vi vara beredda på ytterligare strukturförändringar inom svenskt närings- liv. Även under allmänt goda konjunkturer kommer det att behövas väl förberedda åt— gärder för att underlätta anpassningen.
Strukturförändringar kan föranledas inte endast av nya konkurrensförhållanden gent— emot utlandet. De är ett oundvikligt inslag i varje framåtskridande. Inte sällan med— för de att industriföretag måste nedläggas. Särskilt om industrinedläggelsen drabbar en bygd med ensidigt näringsliv kan det uppstå svårlösta problem, som kräver extra- ordinära åtgärder från samhällets sida. Vi måste vara beredda att ingripa effektivt i sådana situationer. Hithörande frågor bör tas upp under utredningsarbetet. I detta sammanhang bör på nytt övervägas hur man skall lösa de problem, som egnahems- iigare ställes inför i samband med om— ställningar på arbetsmarknaden.
Säsongmässiga variationer är ett i viss mån utmärkande drag för vår arbetsmark— nad. Visserligen har säsongvariationerna avsevärt minskat på senare tid, men allt- jämt har vi även under goda konjunkturer en inte oväsentlig nedgång i sysselsätt— ningen under vintern. Under utrednings- arbetet bör undersökas hur arbetsmark— nadspolitiken lämpligen skall utformas med hänsyn till säsongväxlingarna. Därvid bör övervägas vad som kan göras för att ytter— ligare utjämna säsongvariationerna sär— skilt inom byggnads- och anläggningsverk— samheten.
Den tekniska utvecklingen påverkar stän— digt bchovet av arbetskraft. En allmän me— ning är, att tekniska landvinningar kommer att få genomgripande följder för arbetskraf- tens användning. Yrkesutbildningens inne- håll och inriktning måste anpassas till tek- nikens förändringar. Inte minst av denna anledning är det angeläget, att utredning—
en klarlägger yrkesutbildningens roll i ar- betsmarknadspolitiken. Härvid bör utred- ningen främst behandla den verksamhet som brukar benämnas vuxenutbildning och omskolning.
En av de angelägnaste arbetsmarknads- politiska uppgifterna är att förbättra de handikappades möjligheter att infogas i produktionen. Olika slag av rehalibiterings- verksamhet behandlas f. n. i andra utred- ningssammanhang. De direkta arbetsmark— nadspolitiska åtgärderna för de handikap- pade förtjänar att övervägas på nytt vid (len utredning jag nu behandlar.
Det stora flertalet bland dem som under senare år blivit arbetslösa har inte behövt vara utan arbete någon längre tid. Kvanti— tativt är de långvarigt arbetslösa ett rela- tivt litet problem. Detta gör inte problemet mindre allvarligt för de enskilda människor som drabbas av långvarig arbetslöshet. Vid utredningen bör ingående undersökas hur deras situation skall kunna förbättras.
Vidare bör övervägas huruvida nu gäl- lande bestämmelser cm starthjälp, familje- bidrag, utbildningsbidrag, hänvisning till bcredskapsarbete osv. är lämpligt utfor— made med hänsyn till den roll respektive åtgärder avses spela inom arbetsmarknads— politiken.
Såsom riksdagen framhållit bör särskild uppmärksamhet ägnas åt det inbördes för- hållandet mellan beredskapsarbeteu, kon— tanthjälp, yrkesutbildning och andra åtgär- der. Var och en av dessa huvudgrupper av åtgärder inrymmer i sin tur olika alterna— tiv. Det bör understrykas, att åtgärderna inte kan bedömas var för sig utan måste ses i ett sammanhang och med hänsyntagande såväl till läget på arbetsmarknaden som till ändamålsenligheten i det enskilda fallet.
Utredningen bör pröva de olika åtgärder- nas innehåll och utformning. Det är därvid särskilt angeläget att förslag framlägges som ytterligare kan förstärka vår bered— skap mot arbetslöshet. Prognosverksam— heten rörande den ekonomiska utveckling— en synes inte böra tas upp till ingående granskning i detta sammanhang. Däremot bör den allmänna beredskapsstaten och därmed sammanhängande spörsmål behand— las.
Det framgår av det redan anförda att ar- betsmarknadsmyndigheterna inte genom snäva bestämmelser bör bindas vid åtgär- der av visst slag. Utredningens arbete bör dock resultera i sådana överväganden och
rekommendationer söm kan tjäna till väg- ledning vid arbetsmarknadspolitikens all- männa utformning. I detta sammanhang bör beaktas det av riksdagen påtalade problemet hur önskemålen om erforderlig rörelsefrihet för Kungl. Maj:t och arbets— marknadsmyndighcterna skall kunna för- enas med kravet på riksdagens inflytande över politikens allmänna utformning.
Vid utredningsarbetet bör kontakt upp- rätthållas med den pågående utredningen om näringslivets lokalisering. Det är min avsikt att senare denna dag begära bemyn- digande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att göra en översyn av ar— betslöshetsförsäkringen. Den utredning jag nu behandlar bör därför syssla med ar- betslöshetsförsäkringen och därmed sam- manhängande spörsmål endast i den mån som det föranledes av uppdraget att göra en avvägning mellan olika åtgärder i an- ledning av arbetslöshet.»
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 5 juni 1963 uppdrogs åt arbetsmarknads- utredningen att — i samråd med cen- trala rehabiliteringsberedningen och under beaktande av vad statsutskottet därom anfört i sitt utlåtande nr 11, punkten 25 — utreda frågan om att göra näringshjälpen mer effektiv som stöd för de handikappades inplacering i förvärvslivet.
Genom departementsskrivelse den 18 oktober 1963 uppdrog slutligen chefen för inrikesdepartementet åt arbetsmark- nadsutredningen att verkställa översyn av lagen med vissa bestämmelser om ar- betsförmedling. I skrivelsen anfördes följande:
»Enligt lagen den. 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling får ar-
betsförmedling inte bedrivas i förvärvs— syfte. Såsom arbetsförmedling skall därvid avses jämväl sådan verksamhet för arbets- anskaffning, som grundas på ett anställ— ningsavtal mellan verksamhetens utövare och den arbetssökande, om det huvudsak- liga syftet med anställningen är förmed- ling av arbete åt arbetssökanden.
Sedan högsta domstolen genom domar den 31 december 1962 förklarat s. k. ambu— lerande skrivbyråverksamhet utgöra arbets— förmedling, har frågan upptagits om att undantaga sådan verksamhet från arbets- förmedlingslagens tillämpning. Så har skett bl. a. i motioner till 1963 års riksdag. I mo— tionerna har vidare såsom exempel på ar- betsförmedlingsliknande verksamhetsfor— mer, vilka inte bör motarbetas av det all- männa, nämnts de 5. k. organisationskon- sulternas verksamhet. Med anledning av motionerna har andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 21 utta— lat, att det på arbetsmarknaden uppkom— mit former av serviceverksamhet, som inte var för handen vid arbetsförmedlingsla- gens tillkomst, samt att det från skilda håll har hävdats, att det här är fråga om verksamhetsformer av betydelse för så— väl näringsliv som arbetstagare. Utskottet har därför ansett det angeläget, att utveck- lingen på ifrågavarande område följs samt att, om det skulle visa sig att den offentliga arbetsförmedlingen, även efter en effekti— visering, inte kan tillfredsställa behovet av berörda serviceverksamhet, åtgärder tor- de böra övervägas för att tillgodose detta behov.
Kungl. Maj :t uppdrager åt arbetsmark- nadsutredningen att undersöka huruvida lagen med vissa bestämmelser om arbets— förmedling bör ändras för att ovannämnda servicebehov skall kunna tillgodoses samt att. om så finnes vara fallet, framlägga för- slag till erforderliga ändringar ävensom att i samband därmed jämväl i övrigt göra en översyn av lagen.»
KAPITELI
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder
Målen för den ekonomiska politiken I vårt land råder enighet om att huvud- målen för den ekonomiska politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning och stabilt penningvärde. Mellan dessa mål råder emellertid ett nära samband. För sysselsättningsfrå- gornas det följer därav att de inte kan behandlas fristående utan måste sättas i relation till målsättningarna för pen- ningvärde och framstegstakt.
Ett uttryck för detta inbördes bero- ende utgör det förhållandet att det i vis- sa lägen kan uppstå konflikt mellan del- målen för den ekonomiska politiken. En mycket hög sysselsättning kan göra det svårare än det annars skulle vara att bevara ett stabilt penningvärde. En po- litik som i och för sig ökar sysselsätt- ningen kan också ges sådana former att den försvagar dynamiken i samhälls- ekonomin. Men målsättningarna kan också stödja varandra. En strävan att främja sysselsättningen kan t. ex. visa sig leda till snabbare ekonomiskt fram- åtskridande än man skulle få genom väsentliga avvikelser från en hög och balanserad sysselsättning.
Svårigheterna att dra upp fasta rikt- linjer för samhällets ekonomiska poli- tik beror bl. a. på motsättningar av ovan antytt slag. Skall man acceptera en nå— got lägre sysselsättningsgrad, om detta möjliggör en väsentligt stabilare prisni- vå? Eller skall man föredra en maximal sysselsättning på kort sikt med åtföljan-
de ökad inflationsrisk och icke önsk- värda återverkningar på produktivitet, inkomstfördelning och möjligheterna att på längre sikt upprätthålla sysselsätt- ningen? I och för sig är det tänkbart att lösa en betydande del av sysselsätt- ningsproblemen genom allmänna arbe- ten på skattebetalarnas bekostnad och utan hänsyn till lönsamheten. Man kan emellertid inte räkna med obegränsad villighet från skattebetalarnas sida att bekosta sådana utgifter. En av den eko- nomiska politikens väsentligaste upp- gifter är att så långt möjligt lösa den konflikt mellan skilda ekonomiska mål, som de nyss angivna frågorna innehål- ler. Likväl blir det ej sällan i viss mån fråga 0111 ett val. Arbetsmarknadsutredningen finner det inte lämpligt att ta upp alla dessa avvägningsproblem till närmare behand- ling. Det skulle förutsätta en ingående diskussion av bl. a. stabiliseringspoliti— kens förutsättningar och metoder, vil- ket ligger utanför utredningens uppgif— ter. Uppenbarligen medför emellertid denna avgränsning vissa svårigheter vid fixeringen av målet för arbetsmarknads— politiken. Utredningen anser emellertid inte att detta förhållande medför någon allvarlig begränsning av den i följande kapitel framlagda analysen av arbets- marknadspolitikens metoder och de därpå grundade rekommendationerna. De ekonomiska målen för arbetsmark- nadspolitiken måste underordna sig de sociala och mänskliga hänsynen. Pro-
duktionen är till för människan och där- för måste den humanitära aspekten till- mätas stor vikt vid alla tillfällen då av- vägningar får lov att göras. I allmänhet bör emellertid dessa båda intressen kun- na förenas. De sociala och mänskliga hänsynen i arbetsmarknaclspolitiken in- nebär i första hand en stark önskan att medborgarna genom arbete skall få trygghet för sin existens. Men det bety- der samtidigt en betoning av det värde arbetet som sådant har för individen och samhället. En aldrig så generös kontant ersättning vid arbetslöshet kan i det långa loppet inte uppväga ett menings- fullt arbete. De'sociala och mänskliga hänsynen i arbetsmarknadspolitiken in- nebär därför även en uppfordran till samhället att inom ramen för samhällets behov av arbetskraft skapa sådana för- utsättningar, att varje medborgare kan erhålla ett arbete, som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Att ge medborgarna ett ef- fektivt stöd för att förverkliga ett över- vägt val av arbete måste sålunda vara en av arbetsmarknadspolitikens mera framträdande uppgifter.
Full sysselsättning: innebörd och förutsätt- ningar
Innebörden i begreppet full sysselsätt- ning är i det allmänna språkbruket oklar och obestämd. Dessutom inlägges vid olika tidpunkter olika mening i be- greppet. När efter en period med arbets- löshet av påtaglig omfattning läget ånyo förbättrats, har det karakteriserats med uttrycket »full sysselsättning» och all- mänt betraktats som tillfredsställande. Om —— sedan arbetslösheten gått ned ytterligare — arbetslösheten på nytt stigit något, har det senare läget uppfat— tats som en avvikelse från den fulla sys- selsättningen (trots att det inte varit
sämre än vad som något år tidigare be- tecknades som tillfredsställande), och betydande insatser har bedömts erfor- derliga för att hålla arbetslösheten nere.
Innebörden i begreppet full syssel— sättning har i Sverige under efterkrigs- tiden förskjutits ungefär på det sätt som här beskrivits. Förskjutningen har varit betingad av successivt vunna erfaren- heter av möjligheterna att hålla syssel- sättningen på en hög nivå. Den minsk- ning av arbetslösheten, som med vissa tillfälliga avbrott skett sedan mitten av 1940-talet, har i huvudsak varit följden av goda konjunkturer och en hög eko- nomisk aktivitet. Befolkningens spon- tana flyttning från glesbygder och små- orter med vikande efterfrågan på ar- betskraft till expanderande tätorter med hög och differentierad efterfrågan har underlättat anpassningen och därmed gynnsamt påverkat sysselsättningsnivån. Under senare år har möjligheterna att tillgodose de stigande kraven på en hög och jämn sysselsättning också förbätt- rats genom en utvidgad och förfinad ar— betsmarknadspolitik.
Utredningen vill erinra om det i och för sig självklara faktum att möjlighe- terna att upprätthålla en hög sysselsätt- ning med metoder som kan anses rim- liga är betingade av både påverkbara och icke påverkbara faktorer. Här skall endast erinras om sådana faktorer som den tekniska och ekonomiska utveck- lingen inom och utom landet, den inter- nationella konjunkturutvecklingen, ar— betsmarknadsparternas lönepolitik och företagens eller företagsorganisationer- nas prispolitik i förhållande till den internationella löne- och prisutveck- lingen etc.
Enligt utredningens mening visar fö- regående resonemang, att det inte är möjligt att i siffror ange vad som skall anses vara målet för sysselsättningspo- litiken. Som förut antytts har i vårt
land skett en successiv höjning av sys- selsättningsuivån och genomsnittligt har arbetslösheten under senare år varit mycket låg, även vid internationell jäm- förelse. Det är utredningens mening att det finns utrymme för en ytterligare ökning av sysselsättningen, bl. a. ge- nom att grupper som nu är arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta ges ökade möjligheter till arbete. Ett ytterligare motiv för att man bör avstå från en sif- fermässig precisering av målet för sys— selsättningspolitiken är det förhållandet, att den syftar till att dra fram dold ar- betslöshet eller undersysselsättning in— om grupper, vilka eljest skulle finna det meningslöst att söka arbete. En fram- gångsrik politik av detta slag, vilken ökar chanserna till sysselsättning för vissa medborgare, kan således för en tid leda till att den statistiskt redovisade arbetslösheten ökar samtidigt som sys- selsättningen i verkligheten stiger.
För att nå det sålunda uppställda må- let — en ytterligare höjning av syssel— sättningen — utan att komma i konflikt med de övriga målen för den ekono- miska politiken blir det, som utred- ningen i det följande kommer att ut- veckla, nödvändigt att effektivisera ar- betsmarknadspolitikens båda grenar, nämligen åtgärderna för arbetskraftens anpassning och de sysselsättningsska- pande åtgärderna, till vilka senare ut— redningen i detta sammanhang också räknar lokaliseringspolitiken.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift: anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft Arbetsmarknadspolitikens uppgift bör _— till skillnad från en med ekonomisk- politiska åtgärder åstadkommen generell och odifferentierad ökning av totalef— terfrågan —— vara att övervinna dilem— mat mellan otillfredsställande syssel— sättning oeh ökat inflationstryck. Med
arbetsmarknadspolitik avser utredning- en således dels de åtgärder som i första hand främjar anpassningen mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft, dels sådana åtgärder som insättes för syssel- sättningsökning med andra än generella ekonomisk—politiska medel. Härigenom kan sysselsättningen primärt ökas utan annan efterfrågeökning än den som möj- liggöres genom den på så sätt fram- kallade produktionsstegringen.
På sikt bör det med ovannämnda re- servation vara möjligt att komma när- mare det eftersträvade målet att alla människor, som kan och vill arbeta, får tillfälle att göra meningsfulla insatser i arbetslivet.
Självfallet måste man dock fortfaran— de i många fall räkna med en övergångs— och anpassningsperiod för den som för- lorat sitt arbete, innan han eller hon funnit ett nytt lämpligt arbete. Med hän- syn till de förändringar, som fortlöpan- de sker i vårt näringsliv och som får verkningar också för arbetsmarknaden, måste ständigt ett betydande antal män- niskor vara på väg till ett nytt arbete. Detta får till följd att inte alla som kan och vill arbeta alltid är sysselsatta. I samma riktning verkar det förhållandet att arbetskraft med lägre användbarhet _ de svårsysselsatta _— möter särskilda problem, som medför att man för deras del måste räkna med genomsnittligt längre omställningsperioder än för an- nan arbetskraft. Det blir, som i det föl- jande närmare anges, arbetsmarknads- politikens uppgift att stödja och under- lätta arbetskraftens omställning och även skapa utfyllnad i sysselsättningen när så erfordras.
Kort uttryckt kan man säga att arbets— löshet beror antingen på en ofullständig anpassning mellan arbetskraftstillgång— ar och arbetstillfällen eller på att total— efterfrågan på varor och tjänster gene- rellt sett är för liten. Arbetsmarknads-
politiken i inskränkt mening har till uppgift att förbättra anpassningen och verka för att antalet obesatta platser och antalet arbetslösa blir så litet som möjligt. I den mån anpassningen lyckas blir sysselsättning, produktion, varu- utbud och varuefterfrågan alla något ökade. Men det primära syftet är ej att åstadkomma en total efterfrågeökning. Arbetsmarknadspolitiken ingår emeller- tid som ett led i den ekonomiska poli- tiken, som i vissa lägen skall kunna medverka till en höjning av den totala efterfrågan på varor och tjänster, i andra lägen till en sänkning av efter- frågan. I dessa fall är -— i motsats till vid en renodlad förbättring av anpass- ningen — efterfrågeökning eller efter- frågeminskning det primära eller i var— je fall en väsentlig beståndsdel. Några typfall kan förtjäna en beskrivning.
Samspel mellan ekonomisk politik och arbets- marknadspolitik: exemplifiering
I ett generellt sett relativt välbalanse— rat läge —— som vid en lägre ambitions- grad även kunde ha kallats full syssel- sättning — där dock arbetslöshet före- ligger på en del områden och arbets- kraftsbrist på andra, insättes avgränsade åtgärder på punkter där det är önskvärt att öka sysselsättningen. Det kan gälla att underlätta arbetslösas omställning till nya arbetsuppgifter på andra orter eller i andra yrken. Men man kan också tänka sig en ökning av offentliga in- vesteringar eller stimulans åt privat företagsamhet. Samtidigt kan efterfrå— gan i övrigt reduceras, t. ex. genom minskade offentliga investeringar på områden med arbetskraftsbrist eller ge- nom generellt verkande kreditåtstram- ning. En på detta sätt åstadkommen för- bättring i anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft medför en ökning av den totala sysselsättning-
en och produktionen. Även om åtstram— ningen som vidtas för att motverka in- flationstrycket primärt behöver vara lika stark som de selektiva expansions- åtgärderna, kan man sekundärt med bibehållen samhällsekonomisk balans åstadkomma en ökning av efterfrågan som motsvarar den ökning av produk- tionen, som vunnits genom den förbätt- rade anpassningen på arbetsmarkna- den. Därmed kan den totala sysselsätt- ningen också öka.
Det kan också tänkas ett helt annat fall, då den anpassningsfrämjandc ar- betsmarknadspolitiken fungerar väl, men då allmänna inhemska depressions- tendenser i näringslivet medfört en minskning av totalefterfrågan på varor och arbetskraft. Det blir då, i den mån detta ej hindras av svårigheter med den internationella betalningsbalansen, frå- ga om att genom expansiva penning- och finanspolitiska åtgärder öka efterfrå- gan. Det kan ske genom t. ex. kredit- finansierad ökning av offentliga utgif- ter eller skattesänkning. ökas på detta sätt efterfrågan kan balansen på ar— betsmarknaden återställas. Nedgången i sysselsättningen berodde i detta fall på en rubbning i den samhällsekonomiska balansen, som alltså återställs genom ekonomisk—politiska åtgärder.
I regel är emellertid sammanhangen i en konjunkturförsvagning mera kom- plicerade. En konjunkturdämpning drabbar vanligen vissa näringsgrenar och vissa delar av landet mer än andra. Främst sker det genom en minskning av utlandets efterfrågan på svenska va- ror vid gällande priser. Därför räcker det inte med en allmänt expansiv poli— tik med generellt verkande åtgärder, eftersom de endast delvis kan ges en inriktning som svarar mot den ojämnt fördelade avmattningen i efterfrågan på arbetskraft. Man behöver för den skull sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der som kan styras till bestämda sekto- rcr och tidsmässigt anpassas till före— liggande behov. Sådana åtgärder kan t. ex. ta formen av en ökning av sådana offentliga investeringar, som från sys- selsättningssynpunkt är lämpligt inrik- tade och som finansieras med offent— lig upplåning på sådant sätt att inte an- nan upplåning och andra investeringar minskas, i varje fall inte i tillnärmelse- vis samma grad. I ett fall av det sist- nämnda slaget medverkar en ökning av de offentliga investeringarna till att öka totalefterfrågan på arbetskraft samtidigt som de syftar till en bättre anpassning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft.
Arbetsmarknadspolitiken som komplement till övriga ekonomisk- politiska medel Uppenbarligen förhåller det sig så, att en dålig anpassning som kommer till uttryck i såväl betydande arbetslöshet som många ohesatta platser inte kan av- hjälpas genom en allmän expansions- politik. Det är enbart en för låg total- efterfrågan som kan avhjälpas med så- dana medel. Söker man ändock i den förstnämnda situationen höja sysselsätt- ningsgraden uteslutande genom att med generella ekonomisk-politiska medel öka totalefterfrågan, uppstår som förut an- tytts konflikt mellan målet för syssel- sättningen och målet för penningvärdet. I »ett sådant läge blir prishöjningar lätta att genomföra och produktivitetsförbätt- ringar leder inte till prissänkningar. Det kan i sin tur begränsa möjligheter— na att åstadkomma och vidmakthålla en fördelaktig produktivitetsutveckling. Även mindre produktiva företag och verksamheter blir så räntabla, att de kan konkurrera om och behålla arbets- kraft, som skulle kunna ges en mera produktiv sysselsättning. Obeständighet i anställningen, hög frånvarofrekvens
och andra produktionsstörande förete- elser uppstår. Prisstegringen och löne- glidningen _ med av den senare följan- de förskjutningar i löncstruk'turen _ kan sedan utlösa lönekrav av sådan stor- lek, att svårigheterna ytterligare skär- pes.
På olika vägar kan en sådan utveck— ling leda till att sysselsättningen även- tyras. Kostnadsstegringarna kan försva- ga den internationella konkurrensför- mågan. Detta skulle under nuvarande in- ternationella konkurrensförhållanden vara så mycket farligare som det i regel inte är lämpligt att genom ändring av växelkurserna eller genom handelsregle— ringar söka upphäva de negativa verk- ningarna härav på sysselsättningen. Det- ta skulle för övrigt sannolikt endast tillfälligt lösa sysselsättningsproblemen. I princip skulle man, som förut sagts, kunna utföra mer eller mindre produk- tiva arbeten 1ned skattemedel, men man kan inte _— oavsett metodens olämplig— het i och för sig _— räkna med detta som ett realistiskt alternativ.
Risken för en ,ofördelaktig utveckling av penningvärde och valutareserv har ej sällan lett till att en del länder av— stått från att driva en så stark expan- sionspolitik, att full sysselsättning upp- nåtts eller vidmakthållits. De generellt verkande ekonomisk-politiska instru— menten _— statsbudgeten, räntesatserna och tillgången på kredit, med andra ord finans- och penningpolitiken _ har då i kombination med näringslivets egna ut- vecklingstendenser under avsevärda pe- rioder icke kunnat förhindra att syssel— sättningsnivån kommit att ligga påtag- ligt under den eljest möjliga. Avsikten med en sådan politik är vanligen att framtvinga produktivitetsstegringar och återhållsamhet i pris— och löneutveck- lingen. Man räknar med att detta så småningom skall förbättra landets in- ternationella konkurrensförmåga och på
sikt lägga grunden till en hög syssel- sättning.
Utredningen har med det föregående resonemanget önskat understryka den uppfattning, som vuxit fram under sena- re är, nämligen att en tillräckligt aktiv och omfattande arbetsmarknadspolitik lämnar ett oumbärligt bidrag till lös- ningen av den konflikt, som föreligger mellan skilda ekonomiska mål. Utred- ningen vill upprepa att det för syssel— sättningens del inte räcker att ställa in de generellt verkande medlen på någon- ting som skulle kunna kallas »bästa möjliga balans». Det betyder ofta otill- räcklig sysselsättning på en del områ- den, arbetskraftsbrist, överefterfrågan och inflationstryck på andra. Beroende på internationella konjunktursvängning- ar och andra omständigheter kan den ena eller den andra sortens balansbrist överväga under olika perioder. Man kan praktiskt sett utgå från att avvägnings- svårigheter alltid förekommer och att de generellt balansskapande åtgärder- na som regel är otillräckliga.
Arbetsmarknadspolitikens båda grenar: arbets- kraftens anpassning och sysselsättning-aska- pande åtgärder
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter blir därför att medverka till och skapa för- utsättningar för en ekonomisk utveck- ling mot de mål som inledningsvis angi- vits. Å ena sidan sker detta genom att arbetskraftens geografiska och yrkes- mässiga omställning på olika sätt under- lättas. Härigenom kan produktionen inom bristområden expandera snabbare än eljest och arbetskraften beredas so- cial trygghet och större frihet i arbets- valet. Å andra sidan skall arbetsmark- nadspolitiken skapa arbetstillfällen ge- nom selektiva åtgärder på områden med tendens till arbetskraftsöverskott _— ge- nom offentliga arbeten och beställning- ar eller genom främjande av enskild
verksamhet, ibland såsom initialstöd för att främja tillkomsten av mera långsik- tig sysselsättning (lokaliseringspolitik). Det är betydelsefullt att de sysselsätt- ningsskapande åtgärderna tidsbegräny sas så att de inte motverkar en av eko— nomiska faktorer betingad önskvärd omställning på arbetsmarknaden. På dessa vägar kan emellertid det ekono- miska framåtskridandet främjas samti- digt som arbetslöshet förebygges eller avskaffas.
Ibland leder sociala hänsynstaganden till att man får vidta sysselsättnings— skapande åtgärder, som inte i och för sig har någon ekonomiskt positiv ver— kan vid sidan av sin sysselsättnings— och rehabiliteringseffckt. Så blir fallet då samhället bekostar eller subventio- nerar mindre produktiva sysselsättning- ar för personer, som av olika skäl, t. ex. personliga handikapp eller svårigheter att flytta till andra orter med rikligare och mer produktiva arbetstillfällen, inte kan få arbete på annat sätt.
Arbetsmarknadspolitikens inflationsbekämpan- de uppgifter
Ju verksammare arbetsmarknadspoliti- ken främjar en snabb Ömsesidig anpass— ning av tillgång och efterfrågan på ar- betsmarknadens olika delområden, des- to kraftigarc kan de generellt verkande medlen sättas in för att främja en efter- fråge- och produktionsökning, när de yttre förhållandena gör detta behövligt. Det kan då ske utan risk för efterfråge- inflation och därav föranledd försäm- ring av den internationella konkurrens- förmågan. I ett motsatt konjunkturläge kan generella åtgärder sättas in för att dämpa ett inflationstryck, utan att det uppstår risk för arbetslöshet. Arbets— marknadspolitiken skapar alltså bättre förutsättningar för en ekonomisk poli- tik som syftar till balans samtidigt som
den blir ett trygghetsskydd för arbets- kraften.
Under större delen av efterkrigstiden har i Västeuropa tider av inflationstryck och överfull sysselsättning växlat med kortvariga konjunkturavmattningar med något lägre sysselsättning. Resultatet har på de flesta håll blivit en inte önsk- värd prisstegring. Prisstegringen har för Sveriges del inte lett till några för sysselsättningen ödesdigra resultat. Or- saken härtill är ju att liknande pris- stegringar skett också i utlandet. Effek- ten av den relativt stora prisstegringen i vårt land har dessutom dämpats av att vårt utgångsläge i kostnadshänseende var starkt efter 1949 års devalvering.
Det finns tecken som tyder på att den internationella konkurrensen under kommande år blir hårdare på många för vårt land viktiga områden än den varit under de närmast förflutna åren. Om detta skulle bli fallet kommer interna pris- och kostnadsstegringar att bli en större fara för sysselsättningen än hit- tills. Den höga sysselsättning som vi eftersträvar måste därför åstadkommas i ett mindre inflatoriskt klimat, även bortsett från övriga skäl att motverka penningvärdeförsämringen. Det blir så- lunda allt viktigare att underlätta ar- )etskraftens övergång till de mest pro- duktiva delarna av näringslivet. Här- igenom kan sysselsättningen bättre upp- rätthållas inom områden, där den fort- sätter att vara lönsam även utan pris- stegringar. Men man måste även på annat sätt vara beredd att öka de kon— kreta insatserna till stöd för syssel— sättningen. Kraven på arbetsmarknads— politiken växer således i fråga om både åtgärder som underlättar arbetskraftens anpassning och åtgärder som syftar till att under begränsade perioder öka sys- selsättningen på speciella områden. Hur mycket samhället bör satsa på en ytterli- gare effektivisering av arbetsmarknads-
politiken får fortsatta erfarenheter ut- visa. Utredningen är enig om att den förstärkning som skett av åtgärderna för arbetskraftens anpassning har varit värdefull. En effektivisering av dessa insatser är önskvärd. Även de syssel- sättningsskapande åtgärderna inom spe— ciella områden har varit av stor bety- delse. Också i fråga om dessa insatser är enligt utredningens mening en ytter- ligare förbättring önskvärd och möjlig.
Kravet på hög omställningsberedskap och på ekonomisk och administrativ rörelsefrihet för arbetsmarknadsorganen
Utredningen har i det föregående hu- vudsakligen behandlat arbetsmarknads- politiken som ett led i den ekonomiska politik, som syftar till ett snabbt fram- åtskridande med full sysselsättning och bevarat penningvärde. Den effektivise- ring av arbetsmarknadspolitiken som utredningen föreslår är dock inte be- tingad enbart av de krav som konjunk- turpolitiken kan ställa. Förslagen mo- tiveras också av de långsiktiga tek- niska och ekonomiska förändringar, som kan förutses inom näringslivet. Snabb— heten i denna utveckling, den pågående och eftersträvade liberaliseringen av handelspolitiken i Europa och det för— väntade framträngandet av nya länder på världsmarknaden för industripro- dukter skärper kravet på en hög om- ställningsberedskap.
En effektiv arbetsmarknadspolitik kan under en period, som präglas av snabba omställningar, brygga över de enskilda medborgarnas svårigheter, ska- pa en efter-strävad social trygghet och underlätta ett övervägt val av arbete. Vissa metoder att öka sysselsättningen, särskilt beredskapsarbeten av traditio- nell art, har efterhand blivit allt mer kostnadskrävande och svårmanövrera- de. Detta förhållande gör att allt stör-
re anspråk måste ställas på de åtgärder, som avser att underlätta arbetskraftens omställning och att främja en ekono- miskt riktig lokalisering.
I samma riktning verkar ökningen av den kapitalvolym, som står bakom varje yrkesverksam person, dvs. den in- vestering i och byggnader som erfordras för att skapa en arbets- plats, liksom (len investering i utbild- ning som måste. göras för att den en- skilde på bästa sätt skall kunna utnyttja denna utrustning. Under en period, då investeringarna i produktionsapparat och arbetskraft var mindre än nu, be- hövde en lägre omställningstakt hos arbetskraften inte. innebära en så stor ekonomisk kostnad som den gör idag. De nuvarande förhållandena medför å ena sidan, att behov av omställning till nya förutsättningar allt oftare uppkom- mer både för företag och löntagare som ett ofrånkomligt villkor för fortsatt pro- duktiv verksamhet. Det betyder å andra sidan, att den samhällsekonomiska för- lusten på en försenad, ofullständig eller misslyckad anpassning blir allt större och att åtgärder för att ta tillvara till- gängliga produktionsresurser genom in- satser från samhällets sida för att främ- ja anpassningen blir allt lönsammare, om de ges en för framtiden produktiv inriktning.
Anpassningen mellan arbetskraftstill- gångar och arbetskraftsbehov med eller utan platsbyten eller omskolning är främst en spontan process som följer av produktionsomläggningar och för— ändringar i arbetsuppgifterna. De om- ständigheter, som drar med sig krav på intensifierade samhällsåtgärder för att underlätta anpassningen, måste också medföra ökad uppmärksamhet på dessa problem från företagens och löntagar- organisationernas sida. Samhällets lag- stiftning och verksamhet i övrigt kan ha en mer eller mindre tydlig indirekt
maskiner
verkan i positiv eller negativ riktning när det gäller att främja en lämplig utveckling på området. Ett av argu— menten för en generell tilläggspensio— nering var som bekant att individuella platsbyten mellan olika branscher där- igenom underlättades. Den svenska ar- betstidslagstiftningen har medvetet ut- formats så, att den medger avtalsmäs- siga variationer av arbetstiden för att möta skiftningar i arbetskraftsbehovet, t. ex. säsongsvängningar, och olikheter i olika löntagargruppers önskemål om arbetstidens längd och förläggning. Un- der medverkan av de fackliga organisa— tionerna har arbetsgivareorganisationer- na sedan länge bedrivit ett systematiskt utrednings- och upplysningsarbete rö— rande anpassningsproblem i arbetslivet för att främja både personalens omställ— ning till nya förhållanden och arbets- platsernas utformning efter arbetskraf— tens växlande behov.
Det bör vara en uppgift för arbets— marknadsorganen ävensom för andra berörda myndigheter och organisatio- ner att följa och stimulera en utveck- ling av här antydd art. Det gäller fram- för allt i fråga om utformningen av so- cial- och annan lagstiftning, som regle- rar förhållandena på arbetsmarknaden, men också i fråga om arbetsmarknads- parternas överenskommelser. Strävan— den härvidlag bör medvetet inriktas på att göra utbudet av arbetskraft mera elastiskt varigenom balansen på arbets- marknaden lättare kan upprätthållas.
Vad som förut sagts om lämpligheten av en ytterligare förbättrad arbetsmark— nadspolitik innebär sålunda att både åtgärderna för att underlätta arbetskraf- tens omställning och de sysselsättnings- skapande åtgärderna bör effektiviseras. Med hänsyn bl. a. till den vikt, som tids- faktorn måste tillmätas, innebär detta i sin tur att arbetsmarknadsorganen bör ha en betydande ekonomisk och admi—
nistrativ rörelsefrihet. Ett huvudvillkor för en effektiv arbetsmarknadspolitik är möjligheter till snabba ingripanden på punkter, där störningar uppstår. Med hänsyn till uppgiftens karaktär är det också önskvärt att arbetsmarknadsorga- nen har möjligheter att välja mellan alternativa åtgärder. Ifall myndigheter— na har rätt till vissa ingripanden utan prövning av överordnad instans me— dan andra åtgärder kräver tillstånd från högre ort, kan det lätt uppstå en tendens till övervikt för de förra även om de i en aktuell situation inte är de mest ändamålsenliga. Å andra sidan finns det naturligtvis också på detta område skäl för administrativa regler av sedvanlig art. Utredningen kommer i kap. 20 att närmare behandla frågan hur man skall förena riksdagens och regeringens allmänna inflytande över arbetsmarknadspolitiken med en önsk- värd rörelsefrihet för arbetsmarknads- organen.
Arbetsmarknadens funktionssätt: rörlighet och omställningshinder
Om man betraktar arbetsmarknadens sätt att fungera, visar det sig att det oav- brutet pågår en stark omflyttning mellan olika företag, yrken och orter, detta även om man bortser från det ostadi— gaste skiktet, de s.k. hoppjerkorna. De nettoomflyttningar som framträder i sta- tistiken till förmån för expansiva orter och företag utgör vanligen en liten del av stora bruttoflyttningar i båda rikt- ningarna. Samtidigt visar det sig ofta, när arbetslöshet uppstår på ett område, att de arbetslösa är mycket svårrörliga. Det finns också en rad klart urskiljbara hinder för arbetskraftens omställning på ett samhällsekonomiskt önskvärt sätt, särskilt om behovet av omställning inne- bär flyttning till ny bostadsort eller omskolning till ett helt nytt yrke. Dessa
hinder kan vara av ekonomisk, person— lig eller institutionell art. De kan bottna i bristande information om arbetstill— fällen och villkor i andra yrken eller på andra orter, i ekonomiska svårigheter i samband med en omställning, i bun- denhet till bygd, familj eller fastighet, i bristande yrkeskunskaper på områden där arbetskraft efterfrågas eller i svå- righeter att få bostad på en ny arbets- ort. Den relativa trygghet, som ligger i att samhället skapar extra sysselsätt— ning på orter och under perioder med sysselsättningssvårigheter på den all— männa marknaden, kan också dämpa villighcten att ställa om. Å andra sidan torde den tvångssituation, som arbetslös- heten kan försätta den enskilde i, knap- past vara någon lämplig utgångspunkt för ett övervägt val av ny sysselsätt- ning.
Kunskaperna om orsakssammanhang- en på dessa områden är ofullständiga, och enligt utredningens mening krävs det här väsentliga forskningsinsatser som grund för en mera detaljerad ut- formning av den politik, som syftar till att underlätta arbetskraftens om.-ställ—
ning. . Hur samhällets stöd vid arbetslöshet och ofullständig sysselsättning skall
lämnas kan ej rimligen helt få avgöras av den enskilde. Det måste också bli he- roende av den arbetslöses situation och den bedömning som arbetsförmedlingen gör tillsammans med denne. Å andra sidan kommer som förut sagts arbets- marknadspolitikens utformning att på- verka de enskilda människornas benä— genhet till anpassning. Det problem som skall lösas blir alltså att kombinera den trygghet, som arbetsmarknadspoli— tiken bl. a. avser att ge, med en så ut- formad rörlighetsstimulerande politik att det för den enskilde framstår som möjligt och fördelaktigt att handla på ett sätt, som också överensstämmer med
det allmännas intresse. Utredningen fin- ner det angeläget att understryka att sysselsättningspolitiken bör utformas så, , att den enskilde får ett intresse av att be- — vaka sina möjligheter på arbetsmarkna-
den. En aldrig så effektivt verkande ar- betsförmedling kan nämligen ej fylla denna uppgift för alla medborgare.
Anpassning av arbetskraften till förändringarna på arbetsmarknaden
Det har under senare år, då en mera aktiv arbetsmarknadspolitik prövats, blivit uppenbart, att de åtgärder, som samhället vidtar för en snabb anpass- ning av arbetskraften till förändringar- na i näringslivet, i allmänhet är lön- samma ur samhällsekonomisk synpunkt. I och för sig skulle det ha varit önsk- värt att kunna redovisa mera precisera- de lönsamhetsberäkningar i fråga om denna politik. Utredningen anser emel- lertid att fördelarna med rörlighetspo- litiken —— mot bakgrunden av den sam- tidiga förekomsten av markerad arbets- kraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta de an- ställda i vissa andra branscher — är så påtagliga, att utredningen redan på före- liggande bedömningsgrunder anser sig kunna föreslå en viss förstärkning av ifrågavarande åtgärder. Förslagen av— ser arbetsförmedlingens organisation och resurser, åtgärder för omskolning och fortbildning, ekonomiska bidrag till och bostäder för flyttande arbetskraft samt frågan om medverkan till försälj- ning och inlösen av egna fastigheter. Svårigheterna att få till stånd en önsk- värd utjämning mellan orter med över- skott och orter med underskott på ar— betskraft är i mycket hög grad förbund- na med förhållandena på den nya ar- betsorten. Det gäller sådana rent prak-
tiska ting som anskaffning av bostäder och anordnande av skolgång men också förhållanden av psykologisk art. Utred- ningen hari det följande förordat ökade insatser för att underlätta den flyttande arbetskraftens anpassning. De under- sökningar som utredningen låtit utfö- ra visar att förhållandevis många som tar anställning på annan ort återflyttar .till hemorten. Detta mönster upprepas
ofta en eller flera gånger innan man funnit sig tillrätta med en ny bostadsort och i ett nytt arbete. Utredningen som i och för sig anser det värdefullt att man får tillfälle att pröva sig fram fin- ner det dock av ekonomiska och psyko- logiska skäl önskvärt att företagen, kom- munerna och de statliga myndigheterna ägnar denna fråga ökad uppmärksam- het.
Anpassning av arbetstillfällena till arbetskraf- tens förutsättningar
Såsom förut framhållits finns det an- ledning att förstärka åtgärderna för en anpassning av arbetstillfällena till ar- betskraftens förutsättningar. Bl. a. finns det arbetslösa eller ofullständigt sys- selsatta, vilka av olika skäl är så starkt bunda till sin bostadsort, att inte ens en mycket generös hjälp leder till flytt- ning till arbete på annan ort. Förskjut- ningen mot högre åldersgrupper samt den starka ökningen av den arbetsföra befolkningen i vissa landsdelar med re- lativt svag spontan utveckling av nä— ringslivet gör detta problem allt större. En förutsättning för att alla dessa ar- betskraftsresurser skall kunna länkas in i produktionen torde vara, att företag eller verksamheter förläggs till eller i närheten av deras hemorter. Här före- ligger ej sällan ett väsentligt och ofrån- komligt dilemma mellan de samhälls- ekonomiska och de mera socialt betona-
de synpunkterna för en sysselsättnings- politik på så hög ambitionsnivå som den utredningen diskuterar.
Avvägningen mellan arbetsmarknadspolitikens båda huvudlinjer
Uppgiften för arbetsmarknadspolitiken är, som ovan framhållits, att främja så- väl det allmänelconomiska intresset av ett fullständigt och effektivt utnyttjan- de av arbetskraftsresurserna som det mänskliga intresset av ett fritt och över— vägt arbetsval samt ekonomisk och so— cial trygghet. I diskussionen om ar— betsmarknadspolitikens konkreta ut- formning har ofta mot varandra ställts två huvudlinjer: att flytta arbetstill- fällena till arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften att komma till arbetstill- fällena. I vissa fall bör den ena linjen prioriteras, i andra fall den andra. Båda vägarna kan öka den enskildes frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mellan tillgång och efter— frågan på arbetskraft på näringslivets olika delområden. Vissa personer har oöverkomliga svårigheter, när det gäller att flytta eller skaffa sig nya yrkeskvali- fikationer, medan andra både kan och önskar genomföra en sådan omställ— ning. Ett socialt önskemål skulle vara att båda dessa kategorier kunde få sina personliga behov tillgodosedda: detta måste dock vägas mot de kostnader, som den ena eller andra lösningen orsakar andra medborgare, skattebetalarna och konsumenterna. I vissa fall är hindren och kostnaderna för att upprätthålla el- ler öka sysselsättningen på en viss ort eller i en viss bransch så påtagliga, att flyttning och omskolning omedelbart framstår som den enda möjliga eller rimliga lösningen. I andra fall gäller att sysselsättningsskapande åtgärder på en
viss ort eller i en viss bransch ter sig fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste en avvägning ske, om vilken man inte kan göra något generellt uttalande.
Särskilda frågor
För ett effektivt utnyttjande av till- gängliga arbetskraftsresurser kommer härutöver andra åtgärder för arbetets anpassning till arbetskraften att bli nöd- vändiga. Det kan gälla arbetstidens för- läggning och dcltidstjänstgöring, spe- ciell service åt förvärvsarbeiande med minderåriga barn, arbetsfysiologiska in- satser m.fl. frågor, varav en del dock ligger utanför arbetsmarknadsutred- ningens uppdrag. I det följande har ut- redningen ägnat uppmärksamhet åt de särskilda insatser inom arbetsmark— nadspolitikens ram, som är erforderliga för att partiellt arbetsföra och vissa gifta kvinnor .skall kunna återgå till ar- betsmarknaden.
Utredningen har vidare — bl. a. mot bakgrunden av den allmänna utveck- lingstendensen på arbetsmarknaden —— särskilt observerat behovet av syssel— sättningsskapande åtgärder för grup- pen svårplacerade. Det kan förutses att en större del av denna typ av åtgärder i framtiden måste inriktas just på den- na grupp. Utredningen har samtidigt funnit att det ur såväl samhällets som den enskildes synvinkel i vissa fall — speciellt i fråga om korta arbetslöshets- perioder _ kan te sig lämpligare med kontant stöd.
Arbetsmarknadspolitiken måste av skäl, som angivits i början av detta ka- pitel, ha möjligheter att påverka den to- tala omfattningen av efterfrågan på ar- betskraft. Detta kan ske genom åtgär- der som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering och riks- dag givna ramar, t. ex. beredskapsarbe-
ten eller extra statsbeställningar. 1 and- ra fall ankommer det på arbetsmark- nadsstyrelsen att föreslå regeringen att besluta om åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byggandets eller bostadsbyggandets omfattning. En närmare granskning av de syssel- sättningsskapande åtgärdernas omfatt— ning och förläggning i tiden under sena- re år visar svårigheterna att få till stånd i förhållande till arbetslöshetens omfatt- ning och i övrigt gällande förutsättning- ar lämpliga och vid rätt tidpunkt ver- kande åtgärder. Under åren 1957—1959, då ambitionen att stödja de arbetslösa genom anordnande av extra arbeten än- dock var betydligt högre än tidigare, kan det nu konstateras att mera omfat- tande och tidigare insatta åtgärder bor- de ha vidtagits. Vid konjunkturdämp- ningen 1962 var den tidsmässiga anpass- ningen av åtgärderna bättre. Som förut sagts är det ett allmänt intresse att ta tillvara de knappa arbetskraftsresurser- na bl.a. på byggnads- och anläggnings- området. I vissa fall kan det ske endasti form av beredskapsarbete. Enligt utred- ningens bedömande kommer sålunda de sysselsättningsskapande åtgärderna även framdeles att spela en betydelsefull roll i arbetsmarknadspolitiken, även om de i förhållande till andra åtgärder kanske inte blir lika framträdande som hittills. Hittills har specifika åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram för att öka efterfrågan på arbetskraft i övervä— gande grad satts in på byggnads- och anläggningsområdet. Tidigare var dessa arbeten — trots denna branschmässiga begränsning — ett medel att skapa sys- selsättning för arbetslösa tillhörande oli- ka yrkesområden. Utvecklingen inom byggnads- och anlåiggningsverksamhe- ten med en snabbt tilltagande mekani- sering har emellertid lett dithän, att byggnads- och anläggningsföretag — om de skall bedrivas rationellt _— ger
relativt ringa utrymme för sysselsätt- ning av icke yrkesvan arbetskraft. En koncentration av dessa insatser till byggnads- och anläggningsverksamhe— ten innebär därför bl. a. risker för kost- nadsstegringar, som har sin grund i flaskhalsar inom planering och produk- tion. Dessa förhållanden gör att verk- ningsområdet för byggnads- och anlägg- ningsarbetena i sysselsättningspolitiken blir begränsat. Den stora kapitalinsat- sen medför å andra sidan att arbetena får en väsentlig indirekt effekt på sys- selsättningen så fördelad, att den ibland kan vara önskvärd, ibland inte.
Utredningen har således funnit, att en breddning av de sysselsättningsskapan- de åtgärderna hör eftersträvas och att ökad uppmärksamhet måste ägnas åt att insatserna sättes in i rätt tid. Det gäller såväl vid tillfällen, då en mera allmän stimulans är erforderlig, som då det uppstår behov av punktinsatser. I samband med nedgång i konjunkturen såväl 1957—1959 som 1962—1963 gjor- des vissa försök med extra statliga eller statsunderstödda beställningar till svensk industri. I förhållande till de extra insatser som gjordes på byggnads- och anläggningsområdet blev beställ- ningarna blygsamma, men erfarenheter- na visar att de kunde vara ett värdefullt komplement till övriga sysselsättnings- skapande åtgärder. Extra statliga och statsunderstödda beställningar rymmer otvivelaktigt flera besvärliga avväg- nings- och gränsproblem. Möjligheterna att tidigarelägga sådana beställningar ger å andra sidan utrymme för en mång- sidigare och därmed mera rationell in- riktning av de sysselsättningsfrämjande åtgärderna. Utredningen har därför i det följande förordat en utökad verk- samhet på detta område.
Det finns anledning att i detta sam- manhang något beröra de svårigheter, som beror på att kunskaperna om sys-
selsättningsutvecklingen och konjunk- turutvecklingen över huvud taget är ofullständiga. För en del av de arbets- marknadspolitiska åtgärderna gäller — liksom för ekonomisk-politiska medel — att de har en ofta väsentligt eftersläpan- de effekt, dvs. deras verkan inträder —— även när åtgärderna beslutats i god tid — långsammare än som vore önskvärt och varar ibland längre än önskvärt. Åtgärder mot en balansrubbning bör därför inte bara förberedas utan när det är görligt också beslutas redan in- nan rubbningen är ett faktum eller i vart fall i omedelbar anslutning därtill. I direktiven till utredningen har an- förts, att prognosverksamheten rörande den ekonomiska utvecklingen inte bör tagas upp till granskning i detta sam- manhang. Utredningen vill emellertid allmänt understryka vikten av en för— bättrad korttidsstatistik som snabbare och bättre belyser förändringar i fråga om bl. a. investeringar, lager, order och sysselsättning. En sådan utvidgning av statistiken skulle ge den bättre känne- dom om konjunkturen och den ekono- miska utvecklingen i övrigt, som är ett grundvillkor för en säkrare framtids- bedömning och därmed för effektivitet i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen hälsar därför med tillfredsställelse, att åtgärder numera vidtagits, som succes- sivt kommer att medföra en förbättring av den statistik, som är nödvändig för bedömandet av konjunkturutveckling och sysselsättning.
En bild av de mera konkreta och nära- liggande förändringarna i sysselsätt— ningen får arbetsmarknadsmyndigheter- na genom förmedlingens fortlöpande kontakter med såväl offentliga som en- skilda arbetsgivare. Ett led i denna in- formation är varselmeddelandena. Den hittillsvarande ordningen med avtal om varsel inom väsentliga delar av den en- skilda sektorn och föreskrifter om var-
sel inom den statliga synes i stort sett ha fungerat bra. Utredningen har därför ej funnit skäl föreslå ändringar i de nu- varande huvudprinciperna för varsel- systemet. Nu gällande överenskommel- ser om varsel täcker emellertid inte hela den enskilda sektorn och inom den of- fentliga finns inga motsvarande över- enskommelser beträffande kommunala verk och myndigheters skyldigheter att varsla. Utredningen menar att varsel- systemet bör utvidgas så att det i prin- cip omfattar även den kommunala verk— samheten och i möjligaste mån hela ar- betsmarknaden. Utredningen har också tagit upp frågan om en förlängning av varseltiden liksom frågan om varsel rö- rande planerade personalökningar. Delvis som ett led i arbetet på att skaffa bättre information om sysselsätt- ningsutvecklingen och därmed ett fas- tare underlag för erforderliga arbets- marknadspolitiska åtgärder får man se den sysselsättningsplanering, som sedan flera år funnits inom byggnads- och an- läggningsområdet. Den har hittills va- rit nära knuten till byggnads- och igång- sättningsregleringen. De störningar i sysselsättningen, som registrerats i form av arbetslöshet eller brist på arbetskraft, har under senare år i betydande grad träffat just byggnadsbranschen. Utred- ningen har därför funnit det angeläget att föreslå åtgärder, som kan leda till en förbättrad information om sysselsätt- ningens utveckling inom denna del av arbetsmarknaden. En sådan förbättring är erforderlig för att man arbetsmark— nadsmässigt _ lokalt och regionalt — skall kunna förbereda byggandet och för att man centralt skall kunna bedöma ut— vecklingstendenserna inom detta stra- tegiskt viktiga avsnitt av vår ekonomi. Liksom hittills kommer det också fram- deles att erfordras förtidsplanering av framför allt offentlig byggnads- och an- läggningsverksamhet. Först härigenom
kan man få en reserv av arbeten, som med kort varsel kan igångsättas för att motverka arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken, såsom ut- redningen här skisserat den, kommer också i fortsättningen att i hög grad vila på den offentliga arbetsförmed- lingen och dess insatser i de enskilda fallen. Att arbetsförmedlingen har till- räckliga resurser är därför av central betydelse för möjligheterna att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är nöd- vändigt att komma fram till en ordning, som garanterar att anpassningspoliti- kens möjligheter inte begränsas av att den offentliga arbetsförmedlingen har för knappa personella resurser eller av andra skäl besitter otillräcklig effekti- vitet. Följden av att arbetsförmedlingen inte kan verka på avsett sätt blir näm-
ligen inte enbart ojämnheter i syssel- sättningen utan också att arbetsmark- nadspolitiken kan tvingas in på vägar, som gör att obalansen i sysselsättningen konserveras. Om man hamnar i en så- dan situation, krävs det sedan ännu kraftigare åtgärder för att balansen skall kunna återställas. Att begränsa anpass- ningspolitiken av den anledningen, att den på kort sikt påfordrar en ökning av bl. a. arbetsförmedlingens organisa- tion, innebär sannolikt risk för ökade statliga kostnader. Erfarenheterna ger klart belägg för att stöd i form av kon- tant ersättning eller beredskapsarbete generellt sett är mera kostnadskrävande än en även generöst utformad hjälp till anpassning. Frågan om förmedlingsor- ganisationen tillmäter utredningen såle- des stor vikt.
KAPITEL 2
Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden
Exakt har många personer som är sys- selsatta på den svenska arbetsmarkna- den vid olika tidpunkter går inte att entydigt bestämma. De statistiska källor som står till buds har olika definitio— ner på arbetskraft. Folkräkningens de— t'inition1 är den snävare och ger alltså lägre arbetskraftstal än arbetskraftsun- dersökningarna. De skillnader, som fö- religger mellan de båda informations- källorna, vad gäller antalet personer i arbetskraften, avser i huvudsak de gifta kvinnorna.
Den arbetskraftsundersökning som gjordes i november 1960 visade, att den svenska arbetsmarknaden då gav sysselsättning åt cirka 3 540 000 perso- ner. Enligt beräkningar av 1959 års långtidsutredning skulle tio år tidigare antalet sysselsatta ha uppgått till 3335 000. Sysselsättningen skulle alltså under 1950-talet ha ökat med 205000 personer, eller med drygt 6 procent. Större delen av denna ökning inträffade under decenniets andra hälft, då antalet sysselsatta steg med ungefär 120 000 personer, eller med 3,5 procent. Mellan åren 1950 och 1955 ökade antalet syssel- satta med omkring 85 000 personer, el- ler med 2,5 procent. (För november 1963 noterades enligt arbetskraftsunder- sökningarna en sysselsättningssiffra om 3 812 900, d. v. 5. en ökning sedan nov. 1960 med 273000 personer, eller med 7,7 procent). Folkräkningarna 1950 och 1960 anger antalet personer på den svenska arbetsmarknaden till 3 104 800 resp. 3 244 100. Ökningen uppgick alltså
till 139 300 personer eller 4,5 procent.
Ökningen i antalet sysselsatta sam- manhänger bl. a. med förändringar i be- folkningens åldersfördelning och med inflyttning till riket. Invandringsöver- skottet uppgick åren 1951—55 till cirka 52 000 personer och åren 1956—60 till 54 000 personer. En stark omfördelning av arbetskraften mellan olika närings- grenar ägde samtidigt rum, vilken gi- vetvis också inverkade på samhällets möjligheter att utnyttja sina arbets- kraftsresurser.
Nedan följer en kortfattad beskriv- ning av arbetskraftsutbudet, såsom detta kan komma att utveckla sig till följd av befolkningens förändring, ekonomisk ut— veckling och arbetsmarknadspolitik. Mot dessa synpunkter på arbetskraftsutbu- dets utveckling ställes i ett senare av- snitt' ett kortfattat resonemang om ar- betskraftsefterfrågans utveckling. Slut- ligen redovisas vissa överväganden gjor- da på grundval av den väntade arbets- kraftssituationen.
Utbudet av arbetskraft
Arbetskraftsutbudet bestäms givetvis i främsta rummet av antalet personer i arbetsföra åldrar. En beräkning över
1 Folkräkningen 1960 kräver att personer under mätveckan skall ha arbetat minst halv normal arbetstid för att hänföras till den för- värvsarbetande befolkningen. Arbetskraftsundersökningarna kräver att personer står i arbete av någon längd eller på något sätt har vidtagit åtgärder för att er- hålla arbete.
Tabell 2: 1. Folkmängd i åldrarna 16—66 år enligt SCB:s befolkningsprognos
Män Kvinnor Summa År Procentuell Procentuell Procentuell Antal förändring Antal förändring Antal förändring 1960 2 480 2 477 4 957 1965 2 600 + 4,8 2 574 + 3,9 5 174 — 4,4 1970 2 659 + 2,3 2 612 + 1,5 5 271 + 1,9 1975 2 691 + 1,2 2 625 + 0,5 5 316 + 0,9 1980 2 708 + 0,6 2 629 + 0,2 5 337 + 0,4
framtida befolkningsutveckling fram till 1980 har utförts av statistiska central- byrån år 1963. I beräkningarna har an- tagits en nettoimmigration av 10 000 personer (med viss köns- och åldersför- delning) per år, (1. V. 5. samma genom- snittliga antal som under andra hälften av 1950-talet. Vidare har antagits viss ytterligare nedgång i dödligheten. Folk- mängden i åldrarna 16—66 är1 vid slu- tet av åren 1960 och 1980 enligt dessa beräkningar framgår av tabell 2: 1.
Som framgår av tabellen skulle enligt ovannämnda beräkningar och antagan- den antalet personer i de arbetsföra åld- rarna öka med över 300 000 under 1960- talet. Ökningstakten minskar dock snabbt.
Den tillväxt av befolkningen i de ar- betsföra åldrarna, som sålunda kan för- utses under 60-talet, kommer — under förutsättning av samma inrikes- och ut- rikesomflyttning som under femårspe- rioden 1955—1960 — att variera starkt i olika delar av landet. I Stockholms stad och län beräknas den relativa till- växten bli väsentligt kraftigare än i ri- ket i dess helhet. Även för Mälarlänens och för övre Norrlands del väntas högre relativa tillväxttal än riksgenomsnittet. I östra Götaland samt i Dalarna och nedre Norrland motses en minskning av befolkningen i arbetsför ålder under se- nare hälften av 60-talet.
Den arbetsföra befolkningens andel av totalbefolkningen tenderar att lång-
samt sjunka från 66,2 procent år 1960 till 65,9 år 1970 och 64,2 procent år 1975.
Som framgår av tabell 2: 1 ökar inom den arbetsföra befolkningen antalet män snabbare än antalet kvinnor. Mot en ökning för kvinnornas del med 3,9 och 1,5 procent under första respektive andra hälften av 1960-talet svarar så- lunda en ökning för männens del lned 4,8 och 2,3 procent. Denna tendens fort- sätter även under 1970-talet.
Arbetskraftstillgångarna låter sig inte utan vidare bestämmas ur befolknings- talen. De relativa arbetskraftstalen, d. v. s. andelen personer ur viss grupp, som är att hänföra till arbetskraften, varierar med hänsyn till kön, ålder och för kvinnorna också civilstånd. De rela- tiva arbetskraftstalen inom varje grupp förändras år från år.
Arbetsmarknadsstyrelsens prognosin- stitut — från 1 juli 1964 överflyttat till statistiska centralbyrån — har nyligen framlagt en preliminär beräkning över Sveriges arbetskraftstillgångar fram till 1980 (Information i prognosfrågor 12/ 1964. Stencil). Följande redogörelse är hämtad ur dessa beräkningar.
Inledningsvis konstateras, att arbets- kraftstillgångarna till viss del låter sig påverkas av olika samhälleliga åtgärder.
1 16 år är satt som minimiålder med hänsyn till grundskolans genomförande under 1960- talet, 66 år som maximiålder med hänsyn till folkpensioneringsåldern.
Ålder 1960 1965 1970 1975 1980 Män 15 ................. 48 30 10 0 0 16 ................. 56 40 25 5 0 17 ................. 71 55 35 10 5 18 ................. 73 65 55 30 20 19 ................. 46 60 55 50 45 20—24 ............. 78 75 65 60 55 25—29 ............. 97 94 94 94 94 30—39 ............. 98 98 98 98 98 40—49 ............. 97 97 97 97 97 50—59 ............. 94 94 94 94 94 60—64 ............. 83 83 83 83 83 65 ................. 67 67 67 67 67 66 ................. 65 64 63 62 61 67—69 ............. 42 40 38 36 34 Gifta kvinnor
15 ................. —
16 ................. ——
17 ................. —
18 ................. 35 35 35 35 35 19 ................. 40 40 40 40 40 20—24 ............. 43 45 50 50 50 25—29 ............. 45 48 50 50 50 30—39 ............. 40 50 55 60 60 40—-49 ............. 46 55 60 65 70 50—59 ............. 38 50 55 60 65 60—64 ............. 20 30 35 40 45 65 ................. 16 18 20 22 24 66 ................. 5 5 7 9 10 67—69 ............. 5 5 6 7 8
Ej gifta kvinnor
15 ................. 36 30 10 0 0 16 ................. 51 40 25 5 0 17 ................. 64 55 35 10 5 18 ................. 67 65 55 30 20 19 ................. 69 70 65 60 55 20—24 ............. 77 75 65 60 55 25—29 ............. 84 82 82 82 82 30—39 ............. 83 82 82 82 82 40—49 ............. 82 82 82 82 82 50—59 ............. 65 67 67 67 67 60—64 ............. 44 46 46 46 46 65 ................. 29 29 28 27 26 66 ................. 29 29 28 27 26 67—69 ............. 13 12 11 10 9
En aktiv arbetsmarknadspolitik i ett samhälle med stark ekonomisk aktivi- tet mobiliserar ett större antal männi- skor än en mera begränsad, arbetslös- hetsbekämpande politik. I arbetsmark- nadspolitiken är då inbegripen möjlig- heter att påverka t. ex. bostadspolitiken,
lokaliseringspolitiken, migrationspoliti- ken, byggandet av barndaghem, utbild- ningsplaneringen såväl för vuxna som för ungdomar och inrättandet av del- tidstjänster.
Utbudet på arbetskraft påverkas ock- så av olika näringsgrenars utveckling.
Så torde t. ex. ett starkt samband råda mellan handelns och övriga servicenä- ringars utveckling å ena sidan och ut- budet av kvinnlig arbetskraft å den andra.
De ovan berörda relativa arbetskrafts- talen har av prognosinstitutet antagits utveckla sig på sätt som framgår av ta- bell 2:2. Till grund för antagandena ligger dels utvecklingen under 1950-ta- let. där folkräkningar och viss annan statistik utnyttjats, dels utvecklingen un- der 1960-talet. där i första hand arbets- kraftsundersökningarna utnyttjats. Nå- gon mekanisk extrapolation avseende den framtida utvecklingen har ej före- tagits. Till grund för bedömningen lig- ger subjektiva överväganden på grund- val av tidigare utveckling och bedömd framtid.
Följande kortfattade kommentar bör göras till tabellerna. I de yngsta ålders- grupperna minskar yrkesintensiteten starkt beroende på den nu pågående ut- byggnaden av skolväsendet med ett allt större antal ungdomar under utbildning långt upp i 20-årsåldrarna.
När det gäller vuxna män har yrkes- intensiteten beräknats oförändrad upp till de högre åldrarna, där man räknat med minskande yrkesintensitet.
För de gifta kvinnorna har genomgå-
ende räknats med fortsatt stegring av yrkesintensiteten. En förutsättning för antagandet har då varit en politik, som på olika sätt underlättar för de gifta kvinnorna att ha förvärvsarbete utanför hemmet.
För de ej gifta kvinnorna har i hu- vudsak samma beräkningsgrunder till- lämpats som för männen.
De giftermålsfrekvenser för kvinnor i olika åldrar, institutet räknat med, framgår av tabell 2: 3.
På grundval av ovan redovisade anta- ganden om befolkningsutveckling och relativa arbetskraftstal kan arbetskrafts- tillgångarna beräknas med resultat som framgår av tabell 2: 4.
Arbetskraften under 1960-talet kan så- lunda beräknas öka med cirka 234 000 personer, varvid ökningen under första hälften uppgår till 215 000 personer och under andra hälften till knappt 20 000 personer. Under det följande årtiondet kan arbetskraftstillgångarna beräknas bli praktiskt taget oförändrade. Beräkning- arna visar alltså, att vi kan komma att stå inför ett betydelsefullt brott i utveck- lingen, då det gäller tillgången på ar- betskraft, såvida inte bl. a. nettoimmi- grationen kommer att ligga högre än ovanstående antaganden om 10 000 per- soner per år.
SOIll
Tabell 2: 3. Giftermålsfrekvens för kvinnor
Ålder 1960 1965 1970 1975 1980 15 ................ 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 16 ................ 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 17 ................ 0,7 0,7 0,7 0,7 0,7 18 ................ 3,8 3,8 3,8 3,8 3,8 19 ................ 11,0 11,0 11,0 11,0 11,0 20—24 ............ 41,9 44,5 45,2 46,0 46,7 25—29 ............ 77,1 80,4 84,4 84,9 86,7 30—39 ............ 84, 86,2 87,2 88,1 88,8 40—49 ............ 82,4 83,6 84,5 84,7 84,9 50—59 ............ 71,9 73,2 73,8 73,9 74,1 60—64 ............ 59,1 60,2 60,7 60,8 60,9 65 ................ 53,4 54,4 54,9 55,0 55,1 66 ................ 51,2 52,2 52,6 52,7 52,8 67—69 ............ 47,3 48,2 48,6 48,7 48,8
Tabell 2: 4. Antal personer i arbetskraften. Beräknade förändringar 1960—1980
1 OOO-tal Därav .. .. . År Män Kvinnor Summa Forandring . . . 1 procent gifta ej glfta 1960 2 288,7 1 242,3 655,1 587,2 3 531,0 1965 2 334,13 1 411,5 826,1 585,4 3 745,25 +6,1 1970 2 324,5 1 440,4 934,2 506,2 3 764,9 +0,5 1975 2 306,5 1 463,0 1 025,0 438,0 3 769,5 +0,1 1980 2 300,0 1 490,7 1 088,5 402,2 3 790,7 +0,6
Ser man närmare på den beräknade ökningen finner man, att männen 1960 —65 ökar med cirka 45000, men 1965 —70 minskar med cirka 10000. Även under de båda följande S—årsperioderna minskar antalet män i arbetskraften. Ökningen av arbetskraften ligger sålun— da helt på kvinnorna, som första 5-års- perioden ökar med cirka 170 000 och de följande med mellan 20 och 30 000 per- soner per 5-årsperiod. Det är emellertid enbart de gifta kvinnorna som ökar. Antalet ej gifta kvinnor i arbetskraften minskar bl. a. på grund av stigande gif- termålsfrekvens i berörda åldersgrup— per.
Den för andra hälften av 1960-talet och det följande årtiondet mycket svaga ökningen av arbetskraftstillgångarna kommer att starkt variera inom olika landsdelar. Tillväxttakten av arbetskraf- ten kan väntas bli betydligt kraftigare i Stockholms stad och län, i Mälarlä- nen samt i Övre Norrland än för riket i dess helhet. Östra Götaland, Dalarna och nedre Norrland kan beräknas få minskning i arbetskraftstillgångarna. Dessa regionala bedömningar är emeller-
tid ytterligt osäkra. Lokaliseringspoliti— kens framtida utformning, liksom ar— betsmarknadspolitiken i övrigt, utövar starkt inflytande på befolkningsrörel- serna inom landet.
Ovan redovisade data avser antalet personer, oavsett om dessa arbetar hel- tid eller deltid. Av intresse kan också vara antalet personer omräknade till årsarbetare. Prognosinstitutet har gjort vissa beräkningar härav och därvid som ett generellt antagande för hela prognos- perioden förutsatt, att varje man i ar— betskraften utför ett årsverke, varje ej gift kvinna 80 procent av ett årsverke och varje gift kvinna 70 procent, bero- ende på deltidsarbete m. m. Beräknat antal årsarbetare under perioden 1960 —1980 framgår av tabell 2: 5.
Mellan åren 1960 och 1965 sker alltså en uppgång i antalet årsarbetare med 165000. Därefter kan antalet beräknas ligga helt stilla under hela prognospe- rioden och approximativt uppgå till 3,4 milj. i avrundade tal. 1 den mån förkor- tad veckoarbetstid genomföres, minskar detta också tillgången på arbetskraft i timmar räknat.
Tabell 2: 5. Beräknat antal årsarbetare 1960—1980
1 OOO—tal 1960 1965 1970 1975 1980 Män .............. 2 288,7 2 334,3 2 324,5 2 306,5 2 300,0 Kvinnor .......... 928,13 1 046,65 1 058,9 1 067,9 1 083,8 Summa 3 217,0 3 380,9 3 383,4 3 374,4 3 383,8
Tabell 2: 6. Arbetskraftens fördelning på näringsgrenar Förändringar 1950—1960
Antal sysselsatta .. .. . Procentucll ,. . 1 OOO—tal Forandrmga” fördelning lxaringar
1950 1960 1 OOO-tal Procent 1950 1960 J ordbruk-skogsbruk ....... 631 477 _— 154 —— 24,4 18,9 13.5 Industri .................. 1 057 1 187 + 130 + 12,3 31,7 33.5 Byggnadsverksamhct ...... 263 307 + 44 + 16,7 7,9 8,7 Samfärdsel ............... 275 280 + 5 + 1,8 8,2 7,9 Varuhandel ............... 402 460 + 58 + 14,4 12,1 13,0 Husligt arbete ............ 140 79 — 61 — 43,6 4,2 22 Övriga privata tjänster. .. .. 237 266 + 29 + 12,2 7,1 7,5 Offentliga tjänster ......... 330 484 + 154 + 46,7 9,9 13,7 Totalt 3 335 3 540 +205 + 36,1 100,0 100,0
Efterfrågan på arbetskraft Liksom under tidigare årtionden gick sysselsättningen under 1950-talet kraf— tigt ned inom näringsgrenarna jordbruk, skogsbruk och husligt arbete. 1959 års långtidsutredning har beräknat utveck- lingen vad gäller arbetskraftens fördel- ning på näringsgrenar och resultatet framgår av tabell 2: 6.
Denna utveckling innebar betydande förskjutningar i de sysselsattas fördel- ning på olika delar av näringslivet. Nå- gon analys av utvecklingen och dess or- saker under 1950-talet skall här inte göras. Närmare redogörelse härför finns bl. a. i 1959 års långtidsutredning (SOU 1962: 10 och 11).
Även stora geografiska förändringar ägde rum i näringslivets efterfrågan på arbetskraft. Tabell 2: 7 visar förändring- arna länsvis mellan 1950 och 1960 enligt motsvarande års folkräkningar.
Förändringarna får betraktas som konsekvenser av ovan anförda föränd- ringar i arbetskraftens näringsgrensvisa tillhörighet. Län med stark utveckling av industrin och servicenäringarna, s. k. stadsnäringar, drar till sig arbetskraft, medan län med stor andel sysselsatta i jordbruk och skogsbruk har svårare att behålla arbetskraften. Som framgår av
Tabell 2: 7. Förändringar i antalet förvärvsarbetande 1950—1960, länsvis
Antal Procent A+B ........ + 63 083 +11,7 C ............ + 3 745 + 3,7 D ........... + 5 084 + 5,6 E ............ + 54 :|: 0 F ............ + 4 142 + 3,5 G ............ — 647 —— 1,0 H ........... — 1 545 — 1,6 I ............ —— 2 337 — 9,6 K ........... + 848 + 1,4 L ............ + 1 808 + 1,7 M ........... + 17 937 + 6,7 N ........... + 1 148 + 1,6 0 ........... + 17 058 + 6,6 P ............ + 4 266 + 2,6 R ........... — 2 556 _ 2,4 S ............ + 59 i 0 T ............ + 5 164 + 4,8 U ........... + 11 974 +13,6 W ........... + 3 011 + 2,6 X ........... _— 209 _— 0,2 Y ........... _— 2 107 — 1,8 Z ............ _ 4 082 _ 6,7 AC .......... + 3213 + 3,5 BD .......... + 9 007 + 9,8 Hela riket +138 118 + 4,4
Källa: 1950 och 1960 års folkräkningar.
tabell 2: 8 skedde även inom länen mot- svarande förskjutningar i arbetskraftens näringsgrenstillhörighet.
Utvecklingen hittills under 1960-talet har i stort medfört en fortsatt minsk— ning i antalet sysselsatta inom jordbruk
länsvis Jordbruk ln dustri 01312, 55323- med skogs- och nin svergkg- Handel Samfärdsel Tjänster bruk m. m. hantverk g samhet 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 Stockholms stad . 0,6 0,6 28,7 30,4 6,7 7,4 23,9 21,6 10,3 9,4 28,5 30,0 Stockholms län. . 12,4 6,4 31,9 33,4 9,6 10,6 14,7 15,0 9,3 8,4 20,8 25,8 Uppsala län ...... 22,6 15,0 29,4 30,7 8 8 10 1 11,1 12,0 6,2 5,5 21,4 26,4 Södermanlands län ........... 20,6 13,5 40,4 43,7 7,5 9,1 10,5 10,5 6,3 5,7 14,5 17,5 Östergötlands län. 19,9 13,7 38,8 42,0 7,2 8,3 12,0 12,0 6,4 6,0 15,1 17,8 Jönköpings län. . . 22,7 15,9 39,9 43,5 6,9 7,6 10,1 10,9 6,3 5,8 13,4 16,0 Kronobergs län. .. 33,9 23,6 30,9 37,2 6,7 8,1 8,7 9,7 6,7 6,2 12,3 14,9 Kalmar län ...... 29,0 21,7 31,1 35,5 8,1 8,6 10,6 11,3 7,5 7,0 12,8 15,6 Gotlands län ..... 39,1 34,7 17,0 16,5 8,5 7,4 9,8 11,3 8,0 7,7 17,0 21,9 Blekinge län ..... 22,1 16,6 32,3 37,9 8,2 8,1 11,1 11,5 7,9 6,8 17,7 19,2 Kristianstads län . 30,5 24,6 28,4 32,9 7,7 8,0 11,1 11,5 6,9 5,9 14,8 16,8 Malmöhus län. . . . 15,0 11,4 36,6 38,0 7,0 7,6 16,1 15,6 7,8 7,4 16,9 19,8 Hallands län ..... 31,0 23,3 29,3 32,6 7,9 9,1 11,3 12,3 6,8 6,6 12,9 15,8 Göteborgs oBohus län ........... 9,6 6,4 35,5 37,9 7,7 8,4 18,1 16,7 11,8 10,4 17,0 19,9 Älvsborgs län. . . . 22,8 15,3 43,2 46,3 6,8 7,3 9,7 10,9 5,8 5,2 10,8 14,7 Skaraborgs län. . . 34,4 24,2 29,1 35,3 6,7 7,8 9,7 10,7 6,3 5,7 13,5 16,0 Värmlands län. . . 30,4 20,5 30,5 35,9 8,4 9,2 9,6 11,0 6,8 6,4 13,3 16,5 Örebro län ....... 17,4 11,8 43,0 45,5 8,1 8,8 11,0 11,4 6,8 6,0 13,3 16,3 Västmanlands län 17,2 11,0 44,9 49,4 8,4 8,6 10,1 10,2 5,7 4,7 13,4 15,7 Kopparbergs län . 26,0 16,1 35,0 39,3 9,3 11,0 9,2 10,6 7,1 6,5 12,7 16,0 Gävleborgs län. . . 23,2 16,2 35,2 38,0 8,6 9,4 10,7 11,6 8,6 8,1 13,5 16,4 Västernorrlands län ........... 23,5 16,7 27,8 30,5 10,2 12,0 10,6 12,0 9,0 8,9 16,1 19,2 Jämtlands län. . . . 40,6 31,2 13,7 14,7 10,1 13,4 9,2 10,6 8,3 8,4 17,0 21,1 Västerbottens län 41,4 25,4 19,7 23,3 7,5 14,4 8,6 10,7 7,6 7,7 14,0 18,0 Norrbottens län . . 33,0 18,5 19,9 25,8 10,1 14,6 8,4 10,2 10,3 19,8 17,2 20,7 Hela riket 20,3 13,7 33,0 36,1 7,9 9,1 13,3 13,5 8,1 7,4 16,8 19,8
Källa: 1950 och 1 960 års folkräkningar. (Uppgifterna för 1960 är preliminära och kan komma att korrigeras.)
och skogsbruk och en ökning inom andra näringsgrenar. För en redogörel- se för 1959 års långtidsutrednings syn- punkter på utvecklingen 1960—1965 hänvisas till utredningens betänkande (SOU 1962: 10). Här skall endast upp- gifter hämtade ur arbetskraftsundersök- ningen i november åren 1960—1963 återges (tabell 2: 9).
Som synes har utvecklingen medfört en relativ och, eftersom arbetskraften totalt ökat, även absolut ökning av an- talet sysselsatta inom servicenäringarna. Detta har också resulterat i en fortsatt ökning av tätortsbefolkningen.
Utvecklingen under återstoden av 1960-talet kartlägges av den nu arbetan- de långtidsutredningen, som samtidigt skall söka överblicka 1970-talet i grova termer. Detta arbete väntas publiceras under 1965.
Hur efterfrågan på arbetskraft kan komma att utvecklas under andra hälf- ten av 1960-talet är för närvarande svårt att bedöma. Underlag för en sådan be- räkning i form av konkreta produk— tionsplaner finns inte tillgängligt. Man bör dock kunna utgå från att den totala efterfrågan på arbetskraft i samhället kommer att fortsätta att ligga på hög
Tabell 2: 9. Procenluell fördelning av arbetskraften pä näringsgrenar 1960, 1961, 1962 och 1963
1960 1961 1962 1963
Jordbruk och skogsbruk ........... 13,4 13,5 13,3 12,9 Industri ......................... 33,4 33,9 32,3 32,5 Byggnadsverksamhet ............. 8,8 9,5 7,9 8,7 Handel .......................... 15,1 15,4 16,4 15,7 Samfärdsel ...................... 7,9 5,9 7,3 7,4 Tjänster ......................... 21,3 21,6 22,9 22,5 Övriga .......................... 0,2 0,3 0,0 0,2 Summa 100,1 100,1 100,1 99,9
nivå. Man kan också räkna med att den hittillsvarande förskjutningen mellan näringsgrenarna i fråga om ianspråkta- gande av arbetskraft kommer att fort- sätta. I första hand skulle det betyda att stadsnäringarna skulle fortsätta sin ex— pansion, medan jordbruk och skogs- bruk skulle falla tillbaka i motsvarande grad.
Sedan långtidsutredningen år 1962 publicerade sin utredning har material framkommit, som tyder på att rationali- seringen inom såväl jordbruk som skogsbruk skulle komma att ske i snab- bare takt än man där antog. Lantbruks— styrelsen räknar sålunda med att cirka 800 000 ha, d. v. 5. en fjärdedel av lan— dets åkerareal, under det närmaste år- tiondet kommer att överföras till skogs- areal. Detta torde bl. a. innebära att cirka 80000 småjordbruk nedlägges och att minskningen i antalet yrkesverksamma i jordbruket blir minst 100000 perso- ner.
Vad gäller skogsbruket har under se- nare år lagts fram ett flertal utredningar angående arbetskraftbehoven, bl. a. av 1960 års jordbruksutrednings skogs- grupp och arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut. Båda utredningarna räknar med en ökning av avverkning- arna men samtidigt en stark minskning i arbetskraftsåtgången. Dagsverksåtgång— en per ni3 skulle sålunda enligt prognos- institutets beräkningar i norra Sverige
sjunka från 0,43 till 0,25 år 1970. Åtskil- liga bedömare anse dock att även detta tal år 1970 torde visa sig vara för högt. Hur många man som totalt kommer att friställas i skogsbruket under årtiondet är omöjligt att exakt beräkna. Jord- bruksutredningen räknar med en minsk- ning med cirka 7 000 årsarbetare. Pro- gnosinstitutet räknar med att mellan 40 000 och 50 000 man kommer att be- röras, varav givetvis ett stort antal f. n. arbetar mycket kort tid i skogen under högsäsong.
Samtidigt torde kunna förutsättas en fortsatt ökning i arbetskraftsefterfrågan från stadsnäringarna, då i första hand servicenäringarna.
En utveckling som den här antydda kommer att medföra en viss fortsatt övergång av arbetskraft från glesbygder till städer och tätorter. Om antagan— dena i fråga om utveckling inom jord- bruk, skogsbruk m. m. visar sig riktiga, kommer denna överströmning dessutom att accelerera. Vidare torde man som en följd härav få räkna med fortsatta förskjutningar i sysselsättningen mellan länen. Sistnämnda utveckling kan dock, om lokaliseringspolitiken intensifieras, komma att ske i något lägre tempo än hittills.
Vid bedömning av arbetskraftsbehov, rationaliseringstakt och produktivitets- utveckling råder givetvis ett visst sam— band mellan tillgänglig arbetskraft och
priset på denna samt efterfrågan för olika sektorer av näringslivet. En total- balans för efterfrågan på arbetskraft måste därför göras med hänsyn tagen till tillgängliga arbetskraftstillgångar. Storleken av dessa blir emellertid å andra sidan som tidigare påpekats starkt beroende av efterfrågesidans utveckling och den allmänna arbetsmarknadspoliti- ken.
Överväganden
Den hittillsvarande utvecklingen under 1960-talet ger klart vid handen, att en överefterfrågan på arbetskraft rått un- der större delen av perioden. Över- skottstendenser har visserligen före- kommit i vissa delar av Norrland, vilket sammanhängt med den fortgående strukturrationaliseringen inom närings- livet. Arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder har därför haft till syfte dels att hålla tillbaka ökningen i efterfrågan på arbetskraft inom vissa sektorer, dels att på olika sätt stimulera tillgången på arbetskraft.
För den andra hälften av 1960 finns ännu inga detaljerade eller underbyggda beräkningar angående arbetskraftsefter- frågan. I det föregående har berörts vissa utvecklingstendenser, som torde komma att göra sig gällande. Den totala arbetskraftsefterfrågans utveckling blir beroende av dels den internationella ekonomiska utvecklingen, dels den eko- nomiska politik, som kommer att föras i Sverige med avseende på bl. a. kostnads- och sysselsättningsnivå. Totalt torde man emellertid få räkna med en hög ar- betskraftsefterfrågan med starka ök— ningstendenser för vissa sektorer. _
Mot detta skall ställas en mycket svag ökning i arbetskraftstillgångarna. Det torde därvid samtidigt böra erinras om att prognosinstitutets arbetskraftsberäk- ningar innehåller antaganden om dels
en nettoimmigration av 10 000 personer per är, dels en stark ökning av yrkes— verksamhetsgraden bland gifta kvinnor. Härtill kommer, att den framtida utbild— ningsintensiteten i de lägre åldrarna möjligen kan ha bedömts för låg. Det ligger i sakens natur att beräkningar av detta slag, vare sig de avser efterfrågan eller utbudet, måste betraktas som osäk- ra. Osäkerheten sammanhänger med främst två orsaker, dels att det finns ett uppenbart samband mellan efterfrå— gan och utbud, dels att ett flertal före- teelser på arbetsmarknaden direkt kan påverkas genom olika samhälleliga be- slut.
Det finns emellertid all anledning att utgå från att återstoden av 1960-talet och även de första åren av 1970-talet kommer att kännetecknas av knapphet på arbetskraft totalt sett. Bristande ba- lans geografiskt, näringsgrens- och yr- kesmässigt kan givetvis liksom för när— varande komma att råda. Konjunktur- förändringar kan också under längre el— ler kortare perioder göra denna knapp— het mer eller mindre utpräglad.
En sådan utveckling kommer att stäl- la krav på den ekonomiska politiken och på arbetsmarknadspolitiken ifråga om åtgärder som kan bidraga till balans på arbetsmarknaden. Av arbetsmark- nadspolitiken kommer framför allt att krävas åtgärder för att tillvarataga de arbetskraftsresurser, som för närvaran- de inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är att söka ge de hemarbetande kvinnor— na, de partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Ferieledig ungdom utgör vidare en icke oväsentlig arbetskraftsreserv som i större utsträck- ning än hittills bör kunna nyttiggöras på arbetsmarknaden.
Åtgärder måste också vidtagas i syfte
att ytterligare reducera arbetslösheten. I sistnämnda avseende kommer särskilt säsongarhetslösheten och den struktu- rellt betingade arbetslösheten in i blick— fältet. Också omsättningsarbetslösheten bör kunna begränsas ytterligare. Inte ens i lägen med utpräglad högkonjunk- tur blir för närvarande vissa arbets- kraftsresurser fullt utnyttjade.
Slutligen måste det _ så långt det är görligt inom ramen för arbetsmarknads- politiken — bli angeläget att sörja för att varje enskild arbetssökande hos ar- betsförmedlingen placeras i det arbete, där han med hänsyn till anlag, intres- sen och förutsättningar i övrigt kan göra bästa möjliga arbetsinsats.
Den ytterligare expansion av närings— livet och därmed av efterfrågan på ar- betskraft, som kan motses under det närmaste årtiondet, kommer liksom hittills att avse stadsnäringarna, medan jordbruk och skogsbruk väntas fortsätta att minska sina arbetskraftsbeshov. Det torde emellertid vara klart, att stadsnä- ringarnas behov av arbetskraftstillskott i stor utsträckning kommer att avse ar— betskraft med utbildning, skolmässig och yrkesmässig. Man kan därför inte utgå från att den arbetskraft, som fri— ställs från jord- och skogsbruk, utan vidare kommer att kunna omplaceras till arbete inom stadsnäringarna. För att en sådan omplacering skall komma till stånd, kommer det att erfordras om- fattande insatser både i form av omskol- ning och genom andra arbetsmarknads- politiska åtgärder.
Arbetskraftsefterfrågan inom de ex- panderande delarna av stadsnäringarna har efter hand i allt större utsträckning gällt tjänstemannapersonal med olika slag av teoretisk utbildning. Denna ut- veckling kommer utan tvekan att fort— sätta. Inom industrin kan framför allt ingenjörsbehovet väntas öka kraftigt. Att detta behov tillgodoses i den takt
det uppträder är uppenbarligen en vik- tig förutsättning både för möjligheterna att utveckla nya produkter och för möj- ligheterna till arbetskraftsbesparande rationalisering och automatisering inom såväl verkstäder som kontor. Också i fråga om merkantilt utbildad personal kan ökat behov väntas uppstå. Det gäller inte bara inom industrin utan också inom handeln, inom vilken fort— satta strukturförändringar och fortsatt rationalisering kommer att ställa stora krav på kvalificerad personal. Även när det gäller näringsgrenen tjänster, kan behovet av personal med högre teore- tisk utbildning väntas öka. Det kan all- mänt sägas att det arbetskraftsbehov, som kommer att göra sig gällande under det närmaste årtiondet, i stigande grad kommer att gälla personal med kvalifi- cerad utbildning. För arbetsmarknads— politiken är det självklart angeläget, att en prognosverksamhet med tillräckliga resurser finns organiserad, så att dessa behov kan förutses i så god tid, att möj- ligheter ges att tillgodose dem, då de ger sig till känna på arbetsmarknaden.
Den här skisserade utvecklingen kom- mer att medföra att arbetskraft tid efter annan behöver omskolas för nya arbets- uppgifter i produktionen. Detta gäller personal med såväl längre som kortare utbildning. Från arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det därför i hög grad ange- läget, att både nybörjarutbildning och vuxenutbildning erhåller resurser som svarar mot arbetsmarknadens behov. Av vikt är därvid att möjligheter skapas för de anställda att komplettera sin ut- bildning i takt med den tekniska ut- vecklingen. Vidareutbildning men även grundläggande allmänutbildning måste betraktas som viktiga medel att ge den medelålders och äldre arbetskraften möjligheter att motsvara yrkeslivets krav.
Med hänsyn till stadsnäringarnas lo-
kalisering kommer övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar att medföra en fortsatt flyttning från glesbygder till tätorter. Man kan sålun- da motse en fortsatt utflyttning från områden, där stadsnäringarna nu är svagt företrädda, i den mån den inte kan begränsas genom en intensifierad lokaliseringsverksamhet. Inom stadsnä— ringarna kan likaledes de kommande åren väntas medföra förändringar som nödvändiggör geografisk omflyttning av arbetskraft.
Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbetskraft, som kan motses under
återstoden av 1960-talet, är det angelä— get, att geografisk omflyttning av arbets- kraft inte fördröjes, då behov därav uppstår. Det är därför av vikt, att man inom arbetsmarknadspolitikens ram för— fogar över hjälpmedel, varigenom den geografiska rörligheten kan underlättas. Det är angeläget bl. a. från den syn- punkten, att man framöver har att räkna med en betydande ökning av åldrarna 50 år och däröver, bland vilka det erfa- renhetsmässigt är förenat med större svårigheter än bland de yngre ålders- klasserna att flytta.
KAPITEL 3
Arbetsförmedling
Nuvarande förhållanden
Förmedling av arbete och arbetskraft sker i Sverige dels genom offentlig ar- betsförmedling, dels genom olika slag av privat arbetsförmedling. Den pri— vata arbetsförmedlingens verksamhet är reglerad genom lag den 18 april 1935 med däri sedermera vidtagna ändring- ar. Privat arbetsförmedling förekom- mer numera framför allt inom artist- och musikerområdet. I övrigt domine- rar den offentliga arbetsförmedlingen. Följande framställning avser uteslutan- de den offentliga arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingens uppgifter
Enligt en för den offentliga arbetsför- medlingen gällande kungörelse den 30 december 1947 skall arbetsförmedlings- verksamheten avse alla slag av arbets- kraft och arbete. Någon begränsning av verksamheten till endast vissa grupper av arbetssökande eller vissa delar av näringslivet förekommer alltså inte. I förmedlingsarbetet skall tillses, att ar- betsgivaren anvisas bästa möjliga ar— betskraft och den arbetssökande det arbete för vilket han bäst lämpar sig. Verksamheten skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och ar- betstagare; arbetsförmedlingen är emel- lertid skyldig att upplysa den arbets- sökande om, huruvida arbetskonflikt råder på en arbetsplats till vilken an- visning sker. De tjänster som arbetsför- medlingen tillhandahåller arbetsgivare och arbetstagare är i princip kostnads-
fria. Endast om en arbetsgivare eller en arbetssökande själv yrkar på vidtagan- de av särskild åtgärd, t.ex. annonse- ring, får kostnader härför uttagas av den som yrkat på åtgärdens vidtagande.
En arbetsuppgift som ålegat arbets- förmedlingen alltsedan statsmakterna började intressera sig för dess verksam- het är att bevaka, att hjälpverksamhe- ten för arbetslösa anpassas till läget på arbetsmarknaden. Personer som söker ersättning från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetsnämnd är därför skyldiga att förete intyg från arbetsförmedling om att de sökt arbete men inte kunnat erhålla lämpligt sådant. Arbetslösa, som anvisas arbete, vilket arbetsförmedling- en bedömer lämpligt, men som utan godtagbart skäl avvisar arbetsanvis- ningen, skall av arbetsförmedlingen rapporteras till vederbörande arbetslös- hetskassa eller arbetslöshetsnämnd för den åtgärd, som kassan respektive ar- betslöshetsnämnden finner påkallad.
En viktig uppgift är insamlandet av den åtgärd, som kassan respektive ar- betslöshet samt om väntade förändring- ar på arbetsmarknaden. Genom konti- nuerliga rapporter härom till länsar— betsnämnder och till arbetsmarknads- styrelsen ger arbetsförmedlingen impul- ser till anpassning av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna till det aktuel- la läget.
I arbetet med att söka åstadkomma utjämning på arbetsmarknaden har den enskilda arbetsförmedlingen att i första hand skaffa fram arbetskraft och ar-
betstillfällen till de lediga platser re— spektive de arbetssökande som finns re- gistrerade hos den. Ibland kan den efterfrågade arbetskraften eller det ef- terfrågade arbetstillfället tämligen ome- delbart tagas fram med ledning av ar- betsförmedlingens register över arbets- sökande personer och lediga platser. Kan så ej ske, åligger det förmedlingen att ackvirera den arbetskraft eller de arbetstillfällen som efterfrågas. Arbets- förmedlingen är således i sitt arbete inte bunden till de sökande och de le- diga platser, som för tillfället finns an- mälda hos den.
Det har förut sagts, att arbetsgivaren skall anvisas bästa möjliga arbetskraft och den arbetssökande det arbete för vilket han bäst lämpar sig. För att ar- betsförmedlingen skall kunna uppfylla dessa krav fordras bl. a., att arbetsför— medlingen har grundliga kunskaper om arbetslivet och att den genom systema- tiska intervjuer kan få fram upplys— ningar om vilka krav en lediganmäld plats ställer på sin innehavare respek- tive vilka kvalifikationer en arbetssö- kande har.
Såväl arbetsgivarnas som arbetstagar- nas önskemål kan ibland vara mer eller mindre orealistiska både i och för sig och i relation till rådande arbetsmark- nadsläge. Det är arbetsförmedlingens uppgift att i sådana fall genom sakliga upplysningar få till stånd erforderliga modifieringar av önskemålen. När det gäller de arbetssökande erfordras ofta, för att en säkrare och mer långsiktig lösning av deras sysselsättningsproblem skall uppnås, en analys av deras situa- tion och förutsättningar. I denna analys kommer yrkesvägledningen in som ett viktigt element. Det gäller inte bara om ungdomar, som för första gången söker sig ut i förvärvsarbete, utan även om äldre arbetssökande. Behovet av yr- kesvägledningsinsatser för sistnämnda
grupp av sökande har vuxit efter hand som näringslivet blivit alltmer dyna- miskt med därav följande behov av omställningar för arbetskraftens del. I fråga om arbetskraft med handikapp av något slag kan vidare erfordras arbets- vårdande åtgärder som ett första steg på vägen mot en arbetsplacering.
Förmedlingen skall kunna tillhanda- hålla de informationer som behövs för att arbetsgivaren respektive arbetstaga— ren skall kunna taga ställning till ar- betsförmedlingens förslag. Sålunda er- fordras för arbetstagarens dcl uppgifter om den föreslagna arbetsplatsen och förhållandena där, arbetsuppgiftens art, lönc- och anställningsvillkor, utbild— nings- och avancemangsmöjligheter m. m. Vid interlokal förmedling erford- ras därutöver uppgifter om t. ex. utsik- terna att erhålla bostad och kostnader- na för en sådan, levnadskostnaderna på orten, möjligheterna att få servicebehov av olika slag tillgodosedda m.m. Ar- betsgivaren behöver å sin sida alla de uppgifter om sökanden, som kan sätta honom i stånd att bedöma sökandens lämplighet för arbetsuppgiften.
De förmedlingsuppdrag som arbets- förmedlingen ställes inför är av väx- lande innehåll. Det kan röra sig om att tillgodose ett behov av arbetskraft till ett tillfälligt, okomplicerat arbete. Att effektuera ett sådant uppdrag ställer i ett normalt arbetsmarknadsläge jämfö— relsevis små anspråk på arbetsinsats från förmedlingens sida. Rör det sig i stället om att besätta en plats, för vilken kräves kanske flera års yrkesutbildning och därtill lång yrkeserfarenhet, ställes helt andra krav på arbetsförmedlingen och detta nästan oavsett arbetsmark- nadsläget. Ser man till sökandesidan, är det en tämligen enkel uppgift att finna lämpliga anställningar för väl ut- bildad arbetskraft. En annan sak är att sådan arbetskraft genom sin attraktivi—
tet på arbetsmarknaden kan ställa vill- kor beträffande anställningen, som gör att det även i sådana fall kan vara för- enat med svårigheter att snabbt leta upp platser som i alla avseenden motsvarar villkoren. I fråga om arbetssökande med handikapp som begränsar arbets— och yrkesvalet föreligger inte sällan stora svårigheter att åstadkomma ett lämpligt arbetserbjudande.
I princip skall förmedlingen i första hand eftersträva utjämning på den egna orten och i det egna förmedlingsområ— det. Om det inte lyckas, skall exempel- vis ett ombud vända sig till närmaste avdelningskontor för att där få klarhet om, i vad mån det finns lämpliga ar- betstillfällen eller lämpliga arbetssökan- de inom kontorets verksamhetsområde, som förutom kontorets eget förmed- lingsområde också innefattar kringlig- gande ombuds förmedlingsområden. Kontoren inom ett område av länet sam- arbetar i sin tur under ledning av ett s. k. kretskontor. Kommer en utjämning inte till stånd inom kontorets verksam- hetsområde och heller inte inom kret- sen, åligger det kretskontoret att kon- takta huvudkontoret i länet, som med sin större överblick inom såväl det egna länet som angränsande län har att för- söka uppnå den eftersträvade utjäm- ningen. Arbetet med att försöka nå en utjämning mellan landets olika delar le- des av arbetsmarknadsstyrelsen genom dess arbetsförmedlingsbyrå.
För att underlätta interlokal utjäm— ning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft utges i en del län en gång i veckan en s.k. länsvakanslista. I läns— vakanslistan införes lediganmälda plat- ser, för vilka lämpliga arbetssökande inte finns anmälda inom de särskilda kretsarna. Länsvakanslistan redigeras och utges av huvudkontoret. Den distri— bueras till samtliga förmedlingsorgan i det egna länet och i angränsande län
samt dessutom till de förmedlingsorgan i andra län, som man mera regelbundet har samarbete med.
Lediga platser som inte kan tillsättas med sökande från det egna länet eller från angränsande län rapporteras till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsför- medlingsbyrå. Denna rapportering lig- ger bl.a. till grund för en av arbets- marknadsstyrelsen upprättad och utgi- ven sammanställning över lediga plat- ser, benämnd Platsjournalen. Platsjour- nalen, som utkommer en gång i veckan, innehåller — förutom notiser om lediga platser — artiklar om arbetsmarknads- läget, om aktuell arbetsmarknadspolitik m.m. Den utges för närvarande i en upplaga om 12 000 exemplar. Av uppla- gan distribueras ungefär 3 000 exemplar till arbetsförmedlingsorganen, medan återstoden disponeras av länsarbets- nämnderna för distribution framför allt i områden med överskott på arbetskraft. Ett urVal av de lediganmälda platserna annonseras i radions regionala program.
Till hos arbetsförmedlingen anmälda sökande till lärarplatser distribueras en gång i veckan under tiden april—juli varje år en särskild s. k. lärarlista, upp- tagande samtliga för nästföljande läsår lediganmälda icke ordinarie lärarplat- ser. I juli 1963 utgick lärarlistan i 10 000 exemplar.
En grundläggande förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna upp- nå den eftersträvade utjämningen på ar— betsmarknaden är, att arbetskraften be- sitter en tillräckligt hög rörlighet, geo- grafiskt och yrkesmässigt. Varken den geografiska eller den yrkesmässiga rör— ligheten är emellertid så hög, som vore önskvärt med hänsyn till vikten av att snabbt få till stånd anpassningsrörel- ser på arbetsmarknaden. Tvärtom stäl- les arbetsförmedlingen i sitt arbete stän- digt inför rörlighetshinder av olika slag. Arbetsförmedlingen har numera möjlig-
heter att underlätta rörligheten genom beviljande av ekonomiska bidrag, såsom respenning, starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag samt genom an- ordnande av omskolning. Under vissa förutsättningar kan dessutom bostads- frågan lösas för flyttande arbetskraft.
Bedömer arbetsförmedlingen att en arbetslös arbetssökande inte kan arbets- placeras mer varaktigt utan föregående omskolning har den att försöka intres— sera den arbetssökande för en med hän- syn till hans kvalifikationer, egenska- per och intressen lämplig omskolning. Den arbetssökande är inte sällan tvek- sam både inför omskolning som sådan och inför val av utbildningsyrke och ut- bildning. Det är i sådana fall av vikt att arbetsförmedlingen genom sakliga upp- lysningar kan påverka den arbetslöse, så att förutsättningar skapas för ett övervägt arbetsval och därmed för en mer långsiktig lösning av hans syssel- sättningsproblem. Åtgärden utgör samti- digt ett viktigt led i strävandena att fylla näringslivets behov av utbildad arbets- kraft. Vid arbetslöshet av kortare var- aktighet eller vid swäsonglarbertslöshet, som inte kan fyllas ut med tillfälligt arbete, har arbetsförmedlingen att över- väga, om fortbildning bör komma i fråga.
Om det inte bedömes lämpligt med utbildning kan hjälpåtgärder i form av beredskapsarbete komma i fråga. Hänvisning till beredskapsarbete skall tillgripas först sedan andra vägar att få den arbetslöse i arbete prövats men be- funnits oframkomliga. Den som place- rats i beredskapsarbete kvarstår som aktuell arbetssökande hos den arbets- förmedling, som hänvisat honom till beredskapsarbete. Uppgiften att söka placera honom i öppna marknaden fort- går alltså även sedan han påbörjat be— redskapsarbete.
Bland de arbetslösa finns praktiskt
taget alltid — oavsett läget på arbets- marknaden — en grupp som till följd av sjukdom, social belastning e. dyl. inte kan arbetsplaceras i öppna mark- naden och som på grund av sina handi- kapp heller inte kan hänvisas till be- redskapsarbete. För denna grupp har de senaste åren i ökad utsträckning an- ordnats s. k. skyddad sysselsättning. Det är arbetsförmedlingens sak att sörja för att sådana handikappade placeras i för dem särskilt tillrättalagda arbeten.
l lägen kännetecknade av brist på ar- betskraft skall arbetsförmedlingen söka aktivera de arbetskraftsresurser som finns i samhället. Denna verksamhet har _ bortsett från de arbetslösa — framför allt tagit sikte på hemarbetan— de kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft. Försök att ordna sys— selsättning för dessa kategorier pågår ständigt, men det är naturligt, att ar- betet härmed intensifieras då förutsätt- ningarna att nå resultat förbättras till följd av hög efterfrågan på arbetskraft.
I arbetsförmedlingens arbetsuppgifter ingår också att anskaffa och förmedla platser dels till studerande som i anslut- ning till sin teoretiska utbildning måste eller själva önskar förvärva praktik från en arbetsplats, dels för den praktiska yrkesorienteringen inom grundskolans ram. Denna verksamhet är i främsta rummet utbildningsmässigt motiverad, men det är tydligt att åtminstone den förstnämnda delen av verksamheten också har arbetsmarknadspolitisk bety- delse genom att den medverkar till att tillgodose behov av arbetskraft hos praktikgivarna.
Bland specialuppgifter, som åvilar ar- betsförmedlingen och som har ett direkt samband med den förmedlande verksam- heten, märkes framför allt den tidigare nämnda yrkesvägledningen samt den likaledes förut nämnda arbetsvården för partiellt arbetsföra.
Yrkesvägledningens tjänstemän bistår rådsökande vid val av yrkesutbildning och anställning. Tidigare utgjordes de rådsökande huvudsakligen av skolung- domar och ungdomar som just slutat skolan. Under senare år har inslaget av äldre rådsökande ökat betydligt, bl.a. som en följd av den kraftigt utbyggda omskolnings— och fortbildningsverksam- heten. Under år 1963, då cirka 60000 personer vände sig till yrkesvägledning- en, var sålunda 40 procent av de råd— sökande över 20 år. I arbetsuppgifterna ingår också yrkesvägledning i vissa hög— re skolor m.m. Denna yrkesvägledning meddelas främst i form av yrkes- och arbetsmarknadsorienterande lektioner och föredrag. Yrkesvägledningen har i sitt arbete möjligheter att vid behov anlita medicinska och psykotekniska experter.
Huvuduppgiften för arbetsvården be- står i att jämna vägen för arbetsplace- ring av partiellt arbetsföra, för vilka handikappen är av sådan art eller sådan styrka, att den allmänna arbetsförmed- lingen inte utan särskilda åtgärder kan åstadkomma lämpliga arbetsanvisning- ar. Arbetsvården har att i detta syfte verkställa och föranstalta om de utred- ningar och åtgärder som kan erfordras i de enskilda fallen. Arbetsvården har därvid möjlighet att utnyttja medicinsk och annan expertis.
Sedan sjömanshusorganisatio-nen den 1 juli 1961 inordnats i arbetsförmed— lingen, handhar förmedlingen i viss ut- sträckning också mönstring på fartyg samt därmed förenade göromål.
Organisation, personal m. m.
Den nuvarande arbetsförmedlingsorga- nisationen bygger på den grund som la- des genom ett riksdagsbeslut år 1947. Detta beslut innebar, att den år 1940 inrättade statens arbetsmarknadskom-
mission ersattes av arbetsmarknadssty— relsen, att de _ likaledes år 1940 _ provisoriskt inrättade länsarbetsnämn- derna permanentades och att det till- fälliga förstatligandet av den offent- liga arbetsförmedlingen, som också be- slöts år 1940, blev definitivt. Den är 1947 beslutade organisationen trädde i verksamhet den 1 januari 1948. Arbets- förmedlingen har därefter i början på 1950-talet varit föremål för översyn ge- nom en statlig utredning, 1950 års ar- betsförmedlingsutredning. Resultatet av denna utredning blev bl. a., att förmed- lingen nedrustades i vissa avseenden och att ett inte oväsentligt antal tjänster inom arbetsförmedlingen drogs in. Där- efter har förmedlingen på nytt rustats upp, senast genom beslut av 1962 och 1963 års riksdagar.
Tillsyn över och ledning av arbets- förmedlingen utövas av arbetsmark- nadsstyrelsen. I länen handhas denna uppgift av länsarbetsnämnderna och i Stockholm av arbetsnämnden. Läns— arbetsnämnderna som i de flesta fall har sitt säte i residensstäderna består av ordförande och fem ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. De tre stora partsorganisationerna på arbetsmarknaden är representerade i länsarbetsnämnderna. Som verkställande tjänsteman finns hos varje länsarbets- nämnd en länsarbetsdirektör, som till sin hjälp har viss kanslipersonal.
Den egentliga arbetsförmedlingsorga— nisationen utgöres av huvudkontor, av- delningskontor, ortsombud och lokal- ombud. Antalet kontor och deras för- läggning bestämmes av Kungl. Maj:t. Ombudsorganisationens utformning be- stämmes av länsarbetsnämnderna inom ramen för till nämndernas disposition ställda medel.
Förmedlingsorganisationen bestod vid ingången av år 1964 av 25 huvudkontor,
234 avdelningskontor (därav 29 deltids- kontor), 229 ortsombud och 193 lokal- ombud. Av avdelningskontoren är 15 tillfälligt inrättade. Förmedlingsverksamheten vid huvud- kontoren är uppdelad på ett varierande antal expeditioner, såsom för jordbruk, industri, byggnadsverksamhet, trans- port- och stuveriarbete, sjukvårdsarbe— te, husligt arbete o.s.v. Vid samtliga huvudkontor finns dessutom tjänste- mannaförmedling. Vid några huvudkon- tor finns därutöver sjömansförmedling samt artist- och musikerförmedling. Vid alla huvudkontor är organiserade sär- skilda expeditioner för yrkesvägledning och arbetsvård för partiellt arbetsföra. Avdelningskontor förekommer i de flesta städer, köpingar och större tät- orter. Avdelningskontoren är indelade i klasser. Bestämmande för klasstillhörig- heten är folkmängden i förmedlingsom- rådet, näringslivets struktur m.m. De största avdelningskontoren kan i fråga om arbetets uppdelning på expeditioner jämföras med huvudkontoren. Vid in- gången av år 1964 fanns vid 17 avdel- ningskontor särskilda yrkesväglednings- expeditioner, medan expeditioner för arbetsvård fanns anordnade vid 29 av- delningskontor. Antalet tjänstemän vid avdelningskontoren varierar. De flesta avdelningskontor är en- eller tvåmans- kontor. Arbetsförmedlingsorganisationens yt- tersta led utgöres av deltidsanställda ortsombud och lokalombud. Ortsombu- den har fastställd expeditionstid, medan för lokalombuden inte finns någon be— stämd expeditions- eller arbetstid. Orts- ombud och lokalombud förekommer framför allt i glesbygder och småorter. Ombudens antal har sedan arbetsför- medlingens definitiva förstatligande minskat kraftigt. Under de senaste åren har i stigande utsträckning anordnats s.k. ambulato-
risk arbetsförmedling. Den ambulato— riska förmedlingen utgår från ett hu- vud- eller avdelningskontor och avser att fylla behovet av förmedlingsservice på sådana orter, där arbetsförmedlingen inte är representerad. Ambulatorisk för- medling förekommer för närvarande på cirka 100 orter, varav cirka hälften är belägna i Norrland.
Antalet heltidsanställda tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsför- medlingar uppgick vid ingången av år 1964 till 2250. Personalens fördelning på verksamhetsgrenar framgår av föl- jande sammanställning.
Verksamhetsgren Antal tjänstemän Arbetsförmedling ........ 1 181
Därav allmän förmedling 930
tjänstemannaförmedling 161
sjömansförmedling ........ 90 Yrkesvägledning .......... 137 Arbetsvård .............. 230
I.änsarbetsnämndernas
kanslier .............. 456 Kontorsbiträden .......... 246 Summa 2 250
Antalet orts— och lokalombud var, som förut sagts, 229 respektive 193. För med- delande av yrkesvägledning på grund- skolans högstadium fanns 509 yrkesvals- lärare. Yrkesvalslärarna är anställda inom skolan men fullgör därutöver mot arvode yrkesvägledande uppgifter inom arbetsförmedlingen. För meddelande av yrkesvägledning på orter med arbets- förmedling utan särskild yrkesvägled- ningsexpedition och utan yrkesvalslä- rare fanns till arbetsförmedlingen knut- na 99 deltidsanställda s. k. kontaktmän.
Till varje länsarbetsnämnd finns knuten en läkare med uppgift att i fråga om de arbetssökande, som av ar- betsförmedlingen remitteras till läkaren, avge utlåtande om de åtgärder som kan erfordras i de enskilda fallen.
Rekryteringen av personal till arbets—
förmedlingen sker som regel via årliga antagningar av aspiranter. Några vill- kor i fråga om formell kompetens gäl- ler inte. Däremot fästes stort avseende vid personliga egenskaper och praktiskt förvärvade kunskaper om arbetsliv och arbetsmarknad. Rekryteringen av aspi— ranter till yrkesvägledningen sker hu- vudsakligen från grupper med peda- gogisk, psykologisk eller samhällsve- tenskaplig skolning. Av under åren 1961—1963 anställda yrkesväglednings- aspiranter hade sålunda drygt 30 pro- cent akademisk examen, 45 procent so- cionomexamen och 5 procent folkskol- lärarexamen. Nyantagen personal med undantag av aspiranter till yrkesväg- ledningen inplaceras i lönegrad All. Efter 1 1/2 år sker befordran till löne- grad A13. För yrkesvägledningsaspi-
ranter tillämpas reglerad befordrings- gång omfattande lönegraderna 19 och 21. Lönegrad 21 uppnås efter 1 1/2 år. Rekryteringsprinciperna, förmedlings- arbetets speciella karaktär samt nöd- vändigheten av att snabbt och smidigt kunna anpassa arbetet efter växlande situationer på arbetsmarknaden har medfört behov av intern utbildning in- om arbetsmarknadsverket. I fastare for- mer bedriven central utbildning organi- serades efter det definitiva förstatligan- de-t år 1948. Därefter har årligen an- ordnats kurser av olika slag, såsom ut- bildningskurser för aspiranter (s.k. as- sistentkurser), allmänna fortbildnings- kurser samt fortbildningskurser för spe— cialister inom arbetsförmedlingen m. m. Utbildningsverksamhetens utveckling från 1948 till 1963 framgår av tabell 3: 1.
Tabell 3:1. Utbildningsverksamhetens omfattning 1948 och 1963.
Kursens Antal ut- Kursens art längd, deåråigzire bildnings- dagar dagar År 1948 Kurs för yrkesvägledare ................................ 10 90 900 Allmän studiekurs ..................................... 10 80 800 Summa — -— 1 700 År 1963 Assistentkurser. Grundläggande teoretiska kurser för aspi- ranter inom arbetstörmedlingen/yrkesvägledningen ....... 36 180 6 480 Kurser i arbetsvårdsfrågor. Påbyggnadskurser för tjänste- män inom arbetsvården .............................. 21 55 1 155 Kurs i yrkesvägledning. Påbyggnadskurs för amanuenser m.fl. inom yrkesvägledning/ungdomsförmedling ......... 54 22 1 188 Kurs i tjänstemannaförmedlingsfrågor. Fortbildning av be- fattningshavare inom tjänstemannaförmedlingen ........ 5 30 150 Kurs för befattningshavare vid sjömanshus och sjömansför- medlingar .......................................... 6 69 414 Kurs för hefattningshavare på vårdexpeditioner. Specialkurs för utbildning av sjuksköterskeförmedlare .............. 4 24 96 Kurser i aktuella skogsfrågor. Informationskurser för krets— och kontorsföreståndare m. fl. inom glesbygdsförmedlingen 4 55 220 Instruktionsdagar ang. akademiska utbildningsvägar (Lund och Uppsala). Information till yrkesvägledare i samtliga län ................................................ 4 50 200 Kurser för personal vid styrelsens arbetsplatser för special- hänvisad arbetskraft ................................. 6 24 144 Summa _ —- 10 047
De för förmedlingsaspiranterna av- sedda assistentkurserna omfattar sex veckor. De innefattar utbildning i ar— betsmarknadspolitik med arbetsförmed— ling, ekonomisk geografi, socialpolitik, arbetsmarknadens organisations- och rättsväsen samt psykologiska grundfrå- gor. De fyra sista veckorna ägnas helt åt arbetsmarknadspolitik och arbetsför— medling. Utbildningen i arbetsförmed- ling sker delvis genom tillämpningsöv- ningar. Assistentkurs genomgås vanligt- vis åtta ä tio månader efter antagning till aspirant.
Den centralt anordnade utbildningen handhas av två till arbetsmarknadssty- relsen knutna tjänstemän. Utbildnings— anslaget påfördes budgetåret 1963/64 550 000 kronor.
Arbetsförmedlingsverksamhetens omfattning
I tabell 3: 2 redovisas omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953—1962. Det framgår av samman- stiillningen att den totala platstillsätt- ningen sjunkit betydligt under perio—
den. Mellan periodens första och sista år gick antalet tillsatta platser ned med 12 procent. En blick på de olika nä- ringsgrenarna visar att nedgång i plats— tillsättningen noterats för flertalet av dem. ökad platstillsättning noteras en— dast för näringsgrenarna industri och hantverk, förvaltning och fria yrken samt hälso- och sjukvård. Uppgången iir markant för näringsgrenen förvalt- ning och fria yrken, där antalet tillsatta platser stigit med drygt 30 procent. Uppgången hänför sig främst till grup- pen undervisning.
Variationen i platstillsättningen mel- lan olika år beror i betydande utsträck- ning på förändringar i konjunkturen. Nedgången från 1 005000 tillsatta plat- ser år 1953 till 879 000 år 1962 kan dock inte förklaras med att konjunkturläget skulle ha varit sämre år 1962 än 1953. Nedgången synes i stället i stor utsträck— ning sammanhänga med de strukturella förändringar som ägt rum inom närings- livet under perioden. Dessa förändring- ar har bl. a. inneburit, att sektorer av
Tabell 3:2. Arbetsförmedlingsverksamheten åren 1953—1962.
År 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 Tillsatta platser (1 ooo-tal) Jordbruk och skogsbruk ...... 70 80 63 63 59 55 55 53 50 43 Industri och hantverk ........ 98 117 117 99 93 80 101 117 115 106 Byggnadsverksamhet ........ 128 117 112 116 112 115 109 100 95 96 Samfärdsel ................. 180 185 215 213 171 157 170 162 137 146 Handel ..................... 137 139 146 132 125 117 128 143 145 135 Förvaltning och fria yrken. . . . 83 86 82 81 83 79 85 91 99 109 Hälso— och sjukvård ......... 20 24 25 22 21 21 22 22 22 23 Husligt arbete .............. 162 153 148 142 139 137 135 129 119 111 Genomgående yrken ......... 96 108 121 96 86 94 97 101 89 92 Annat arbete ............... 31 29 22 27 26 20 18 24 17 18 Summa 1 005 1 038 1 051 991 915 875 920 942 888 879 Därav i samverkan mellan olika arbetsförmedlingar ......... 77 87 69 64 59 51 59 71 71 66 Lediga platser (1 OOO-tal) ...... 1 175 1 238 1 244 1 174 1 075 1 013 1 084 1 167 1 126 1 103 Arbetssökande personer (1 000—tal) ................ 660 679 684 718 696 714 716 716 717 744
näringslivet med jämförelsevis jämn sysselsättning och relativt sett låg om- sättning på arbetskraft expanderat och dragit till sig arbetskraft från sektorer med tidigare mindre jämn sysselsätt- ning och till följd härav hög omsättning på arbetskraft. På samma gång har inom dessa senare sektorer konkurren— sen om arbetskraften framtvingat åtgär- der för åstadkommande av jämnare sys- selsättning för den kvarvarande arbets- kraften. Vissa delar av näringslivet med förut omfattande behov av tillfäl- lig arbetskraft har samtidigt genom den fortgående mekaniseringen blivit mind- re beroende av sådan arbetskraft med påföljd att tidigare toppar i sysselsätt- ningen väsentligt reducerats. Vidarc har under tioårsperioden sysselsättningen inom husligt arbete fortsatt att minska i snabbt tempo. Därtill kommer att suc- cessiva uppmjukningar i den tidigare gällande byggnadsregleringen medfört att rekrytering av arbetskraft till byggnadsverksamheten efter hand i ökad utsträckning kommit att ske utan medverkan av arbetsförmedlingen, som — då byggnadsregleringen var som strängast —— regelmässigt skulle anvisa så gott som all arbetskraft till de delar av byggnadsverksamheten, som omfatta- des av regleringen. Allt detta har fått till följd att platstillsättningen minskat mer eller mindre starkt inom yrkes- grupper som tidigare vägde tungt i ar- betsförmedlingsstatistiken.
Antalet lediga platser har under den här ifrågavarande perioden minskat med 6 procent eller från 1 175000 år 1953 till 1 103 000 år 1962. En jämförel- se mellan de tre första åren av 1950- talet och motsvarande år under 1960- talet visar — om ingen korrektion göres för konjunkturella förändringar _— en nedgång'i antalet lediga platser med 19 procent. Beträffande bakgrunden till dessa förändringar hänvisas till vad
som ovan sagts om tillsättningsresulta- tet.
De arbetssökande personernas antal har ökat betydligt under perioden. Mel— lan periodens första och sista år upp- gick ökningen till 13 procent. Upp- gången i antalet arbetssökande perso- ner beror i stor utsträckning på ökad tillströmning av sökande till tjänste- mannaförmedlingen. En grupp som ökat väsentligt under perioden är de ferie- arbetssökande.
Ur tabell 3: 2 kan utläsas, att förhål- landet mellan antalet lediganmälda plat- ser och antalet tillsatta platser försäm- rats inte obetydligt mellan de första och sista åren av tioårsperioden. Un- der det att åren 1953—1955 genomsnitt- ligt inemot 85 procent av de ledigan— mälda platserna tillsattes, var den ge- nomsnittliga tillsättningsprocenten åren 1960—1962 inte högre än 80. Nedgången synes främst sammanhänga med att sysselsättnin-gsgraden var högre åren 1960—1962 än 1953—1955. Detta leder i ett samhälle med hög sysselsättning med nödvändighet till en lägre tillsätt- ningsandel. Ju närmare man kommer den punkt, där arbetskraftsresurserna är helt eller i det närmaste helt ian- språktagna, desto svårare blir det up— penbarligen att finna arbetskraft till de lediganmälda platserna.
Antalet i samverkan mellan olika ar- betsförmedlingar tillsatta platser har ävenledes minskat under perioden. Det- ta kan synas anmärkningsvärt med hän- syn till den aktivitet som utvecklats under senare år i syfte att underlätta och främja den geografiska rörligheten hos arbetskraften. Det bör emellertid framhållas, att den interlokala verksam— heten i inte obetydlig mån skiftat ka— raktär under loppet av de senaste tio åren. Medan de interlokalt förmedlade platserna i början av 1950-talet i stor utsträckning avsåg arbete av tillfällig
natur och alltså till denna del inte för- anledde någon mer definitiv omflytt- ning av arbetskraft, är inslaget av sådan omflyttning i dag större. Här har alltså skett en kvalitetsförskjutning i (len in- terlokala verksamheten, som innebär att denna verksamhet väger tyngre nu än för ett decennium sedan. Det bör även framhållas, att de interlokalt förmed- lade platsernas andel av hela antalet tillsatta platser var praktiskt taget det- samma under åren 1960—1962 som 1953—1955.
Med den fortgående stegringen av ut- bildningsnivån och anspråken på yrkes- kv-alifikationer inom näringslivet har följt ökade krav på kvalitet i förmed- lingsarbetet. Tillsättning av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsät- ter givetvis en mer kvalifikations— och tidskrävande arbetsinsats från förmed- lingens sida än ett rutinmässigt anvi- sande av arbetslösa till mer eller mind- re tillfälliga anställningar med okvali— ficerade arbetsuppgifter. Den utbygg- nad av förmedlingsorganisationen som ägt rum under perioden har till stor de] gått ut på att möta de ökade anspråken på kvalitet i platstillsättningen.
Den statistiska minskningen i antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta plat- ser får inte fattas såsom ett uttryck för minskad effektivitet i förmedlingsverk- samheten. Den är i stället en annan si- da av den utjämning och stabilisering av förhållandena på den svenska arbets- marknaden som ägt rum under efter— krigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslöshet och arbetskraftsbrist i regel betydligt stör— re än under senare år. Ett sådant läge ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, inklusive en in— te önskvärd överrörlijhet. Bl. a. genom förmedlingens egen verksamhet har så småningom en alltmer detaljerad utjäm- ning kommit till stånd.
Kostnaderna för arbetsförmedlingsorgnnisa- tionen
De sammanlagda kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och sjö- manshusen, som enligt vad som förut sagts den 1 juli 1961 inordnades i ar- betsförmedlingen, uppgick budgetåret 1963/64 till 66,5 miljoner kronor. Av dessa kostnader avsåg som framgår av följande sammanställning 53,4 miljoner kronor avlöningar och arvoden, medan återstoden, 13,1 miljoner kronor, hänför— de sig till utgifter under omkostnadsan- slaget. Det bör framhållas, att dessa kostnader gäller såväl arbetsförmedling- en med den därtill knutna yrkesvägled- ningen och arbetsvården som länsar- betsnämndernas kanslier. För budget- året 1953/54 uppgick de sammanlagda kostnaderna för arbetsförmedlingsorga— nisationen, exklusive sjömanshusen, till 24,2 miljoner kronor, varav 19,4 mil— joner kronor avlöningar och 4,8 miljo- ner kronor omkostnader.
Kostnader för den offentliga arbetsför- medlingen och sjömanshusen budgetåret 1963/64 (bokförda kostnader)
Ulgiftsslag 1 (100-tal kronor Avlöningar Avlöningar till ordinarie tjänstemän 15 065 Avlöningar och arvoden till tillfällig personal ....................... 9 080 Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ....................... 27 630 Yrkesvalslärare ................... 1 668 Summa 53 443 Omkostnader Reseersättningar och kostnader för tjänstebilar ..................... 1 995 Lokalkostnader för den offentliga ar— betsförmedlingen och sjömanshu— sen ............................ 4 876 Sjukvårdskostnader och expenser . . . 5 724 Utbildnings- och instruktionsverk- samhet ........................ 550 Summa 13 145 Summa summarum 66 588
Överväganden och förslag
Arbetsförmedlingen och arbetskraftens rörlighet Att underlätta och befrämja en rationell geografisk och yrkesmässig rörlighet hos arbetskraften har efter hand kom- mit att framstå som en av arbetsmark- nadspolitikens mest centrala uppgifter. Uppgiften är central inte bara med hän- syn till det angelägna i att utan dröjs- mål möta förändringar i näringslivets behov av arbetskraft och att snabbt hjälpa enskilda arbetssökande till lämp- liga arbeten. Den är central också där- för att denna rörlighet är en av förut- sättningarna för att den fulla sysselsätt- ningen skall kunna vidmakthållas med samtidigt bibehållande av stabilt pen- ningvärde och hög framstegstakt. "Detvviktigaste instrumentet när det gäller att underlätta arbetskraftens rör- lighet är en arbetsförmedling, som väl täcker arbetsmarknaden geografiskt och yrkesmässigt och som därjämte även i övrigt besitter erforderliga resurser. Om brister föreligger i något av dessa av— seenden, blir inte arbetsförmedlingen den mötesplats som den är avsedd att vara för arbetsgivare, som efterfrågar arbetskraft, och arbetstagare, som sö- ker arbete. Följden härav kan bli att den önskvärda anpassningen mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft tar längre tid i anspråk än nödvändigt till skada både för den enskilde och för samhället. Utredningen vill därför re- dan här understryka vikten av att ar- betsförmedlingen är så dimensionerad och besitter sådan effektivitet, att den kan säkra den erforderliga anpassning— en mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom näringslivets olika områden.
Arbetsförmedlingen och de rörlighets- främjande medlen. Arbetsförmedlingens förmåga att aktivt medverka till undan-
röjande av olika hinder för arbetskraf- tens anpassning till de fortgående för- ändringarna i näringslivet är en helt annan nu än för bara några är sedan. Arbetsförmedlingen har i dag i sin hand ett flertal medel, varigenom ar- betskraftens geografiska flyttning kan underlättas. Tillkomsten av dessa medel har väsentligt vidgat arbetsförmedling- ens aktionsradie. Arbetslöshet som för- ut inte kunde bringas ur världen på an- nat sätt än genom anordnande av bered- skapsarbeten kan nu hävas genom att de arbetslösa får hjälp till flyttning och etablering på den nya arbetsorten. För att omställningsrörelserna på arbets- marknaden skall kunna ske ännu snab— bare än i dag behöver emellertid arbets— förmedlingens interlokala arbete effek- tiviseras. I detta syfte föreslås i kap. 5 och 7, att arbetsförmedlingen skall i sin hand få än bättre möjligheter att an- gripa ekonomiskt betingade hinder för arhetskraftens geografiska rörlighet, nå- got som dock samtidigt kommer att medföra ökad arbetsbelastning för för- medlingen.
Frånvaron av efterfrågade yrkeskun- skaper hos de arbetssökande har tidiga— re varit ett av de allvarligaste hindren för utjämning på arbetsmarknaden. Den utbildningsverksamhet för arbetslösa, som på allvar började byggas ut under konjunkturavmattningen åren 1957— 1959 och som för närvarande medger omskolning och fortbildning av cirka 30000 personer per år, har emellertid medfört, att arbetsförmedlingen numera kan effektivare än tidigare medverka till arbetskraftens yrkesmässiga anpass— ning till arbetskraftsefterfrägatn. Som framgår av kap. 4 erfordras dock enligt utredningens uppfattning ännu bättre möjligheter för arbetsförmedlingen att verka på detta område. Om utredning- ens förslag till förbättrande av dessa möjligheter förverkligas, kommer det
att innebära att anspråken på arbets— förmedlingen ökar.
Arbetsförmedlingens aktiveringsnpp— gifter. Enbart förbättrad rörlighet är i ett samhälle med snabbt expanderande näringsliv men med begränsade arbets- kraftsresurser inte nog. Det krävs jäm— sides härmed åtgärder för att bringa upp sysselsättningsgraden. Arbetsför- medlingen har på den punkten fått en allt viktigare uppgift att fylla, och deli- na uppgift kommer att växa i betydelse framöver. Arbetsförmedlingens arbete med att öka sysselsättningsgraden kom— mer liksom hittills att i huvudsak få in— riktas på åtgärder ägnade att i produk— tionen infoga hemarbetande kvinnor, som önskar förvärvsarbete, samt parti- ellt arbetsföra och äldre arbetskraft. Redan nu utvecklas en omfattande ak- tivitet till förmån för dessa grupper. I arbetet härmed m'öts dock arbetsför— medlingen av vissa svårigheter. Svårig- heterna betingas delvis av bristande re- surser inom andra delar av samhälls- verksamheten. Men det är också svå- righeter sammanhängande med fördo- mar av olika slag hos såväl arbetsgi- vare som arbetstagare. De förra svårig- heterna kan arbetsförmedlingen inte göra mycket åt utom att peka på dem och yrka på åtgärder för att minska deras styrka. De senare däremot kan arbetsförmedlingen i stor utsträckning övervinna genom upplysningsverksam- het. Det är angeläget att ytterligare an- strängningar göres på detta område för att säkra här ifrågavarande gruppers möjligheter och rätt till arbete. Därige- nom skulle också en fortsatt expansion inom näringslivet underlättas. I kapitel 14, 15 och 16 föreslås åtgärder ägnade att effektivisera denna del av förmed- lingens arbete. ökade ansträngningar erfordras också — som framhålles i kap. 13 och kap. 18 — för att reducera
Säsongarbetslösheten på arbetsmarkna- den. Säsongarbetslösheten har visserli- gen minskat under efterkrigstiden, men alltjämt förloras varje år ett mycket stort antal dagsverken till följd av sä— songväxlingarna.
Arbetsförmedlingen och arbetslöshets- försäkringen. Medlem i erkänd arbets— löshetskassa som vid arbetslöshet begär ersättning från arbetslöshetskassan är skyldig att förete intyg om att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Antalet medlemmar i de erkända arbetslöshets— kassorna har allt sedan deras tillkomst år 1935 befunnit sig i oavbrutet stigan- de. Detta har fått till följd att vid ar- betslöshet en stigande andel av de ar— betslösa vänder sig till arbetsförmed- lingen för att söka arbete. Denna utveck- ling kan väntas fortsätta. Kassornas medlemsantal ökar forfarande, om ock- så mindre snabbt nu än tidigare.
Praktikförmedling. Enligt en nyli- gen av arbetsmarknadsstyrelsen i sam- råd med representanter för utbildnings- myndigheterna, arbetsmarknadsparter- na och de studerande gjord utredning har praktikförmedlingshehovet vuxit kraftigt under senare år. Olika faktorer såsom ökad utbildningskapacitet på de praktikkrävande utbildningsvägarna, stigande praktikintresse inom utbild- ningsområden, där krav på praktik nu inte föreligger, ändrade utbildningskrav m. m. talar för att behovet av praktik— förmedlingsåtgärder kommer att fort- sätta att växa. Detsamma gäller beträf- fande förmedlingsbehovet för den prak— tiska yrkesorienteringen inom grund- skolans ram. Med hänsyn till den bety- delse, som från arbetsmarknadspolitisk synpunkt måste tillmätas praktikarbetet och den praktiska yrkesorienteringen, fäster arbetsmarknadsutredningen stor vikt vid att arbetsförmedlingen får re-
surser, som svarar mot de anspråk som kommer att ställas på den i dessa avse- enden.
Arbetsförmedlingen och de sysselsätt— ningsskapande åtgärderna. Som i skilda sammanhang i detta betänkande påpe- kas krävs i samband med dämpningar i konjunkturen sysselsättningsskapande åtgärder av olika slag. Behovet av såda- na åtgärder måste primärt bedömas av arbetsförmedlingen, som också har att meddela arbetsanvisningar till arbets— lösa med behov av stöd i denna form. Ambitionerna att på denna väg stödja arbetslösa har ökat under senare år. Samtidigt har dock de sysselsättnings— skapande åtgärderna efter hand diffe- rentierats. De utgöres sålunda inte lång- re enbart av beredskapsarbeten. Under konjunkturdämpningarna åren 1957— 1959 samt 1962—1963 insattes i relativt stor utsträckning även en ökning av öv- riga offentliga investeringar av bygg- nads— och anläggningskaraktär på sam- ma gång som de privata investeringarna stimulerades genom investeringsfonder- nas frisläppande och genom att ökade lånemedel ställdes till förfogande för bostadsbyggande. Också industribeställ- ningar prövades. Tillkomsten av en del av dessa medel har underlättat arbets- förmedlingens arbete genom att de med- fört förbättrade möjligheter både att be- reda de arbetslösa sysselsättning inom deras ordinarie arbetsområden och att förhindra uppkomsten av arbetslöshet. Ytterligare steg i denna riktning före- slås av utredningen. En föreslagen mer konsekvent genomförd angelägenhets- och lönsamhetsprövning vid val av be- redskapsobjekt — då behov uppstår att vidta sysselsättningsskapande åtgärder — innebär å andra sidan större anspråk på arbetsförmedlingen, eftersom en så- dan ordning kan beräknas resultera i minskade möjligheter att hjälpa arbets-
lösa till beredskapsarbete på eller i när- heten av hemorten.
Arbetsförmedlingen och den utländska arbetskraften. I ett konjunkturläge kän- netecknat av brist på arbetskraft blir arbetsförmedlingens uppgift att genom brett upplagda rekryteringsaktioner, riktade mot inte alls eller endast ofull- ständigt utnyttjade arbetskraftsresurser, bidraga till att bristen på arbetskraft reduceras. I ett läge av detta slag kan arbetsförmedlingen dessutom behöva inrikta sina rekryteringsaktioner mot andra länder. Visserligen kan vår ar- betsmarknad liksom hittills under hög- konjunkturer förmodas komma att ut— öva en viss dragningskraft på arbets- kraft utifrån. Det är emellertid inte osannolikt att denna dragningskraft ef- ter hand kommer att avta i styrka. En- ligt utredningens mening bör därför möjligheter finnas för arbetsmarknads- organen att efter samråd med berörda arbetsgivare— och arbetstagarorganisa- tioner snabbt sätta in rekryteringsaktio- ner i länder med överskott på arbets- kraft. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 17.
Arbetsförmedlingens servicefunktion. Tidigare inskränkte sig arbetsförmed- lingens insatser i de enskilda fallen ofta till arbetslöshetsmarkerivng och —- då det- ta var möjligt — meddelande av arbets- anvisningar. Numera innefattar hand- läggningen av förmedlingsärenden åt- skilligt mer. Information och analys av de sökandes situation samt undanröjan— de av hinder för rationella arbetsplace- ringar ingår i dag i stor utsträckning som led i handläggningen av de enskil- da ärendena. En fortsatt utveckling av förmedlingsarbetet efter dessa linjer är angelägen. Det torde dessutom finnas skäl att räkna med en successivt ökad tillströmning av sökande till arbetsför-
medlingen. Allt efter som kännedomen om förmedlingsorganens servicemöjlig- heter gentemot arbetsgivare och arbets- tagare sprider sig, kan det nämligen för- modas resultera i stegrat intresse att ta arbetsförmedlingens tjänster i anspråk. Detta i förening med de stegrade an- språk i övrigt, som — enligt vad som förut antytts — kan motses under de kommande åren för med sig krav på större resurser. Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbetsförmedlingens betydelse här- för är det enligt utredningens mening angeläget, att dessa krav tillgodoses i den takt som de ger sig till känna. Detta kommer utan tvivel att föranleda ökade kostnader för arbetsförmedlingsverk- samheten. Men i stället kan samhällets kostnader för andra arbetsmarknadspo- litiska aktiviteter förväntas minska, eftersom en förbättrad arbetsmarknads— funktion bör få till följd minskade ut- gifter för sysselsättningsskapande åt- gärder, åtminstone vid oförändrad am- bitionsgrad i fråga om dylika åtgärder. Till detta bör läggas att en snabb och smidig anpassning av arbetskraften till förhållandena på den öppna marknaden också ger betydande samhällsekonomis— ka vinster. Samtidigt främjas den en- skildes trygghet. Man bör därför enligt utredningens mening inte av statsfinan- siella skäl avstå från en anpassning av arbetsförmedlingsorganisationen till ar- betsmarknadspolitikens krav. Kostna- derna för arbetsförmedlingen är i hög grad produktiva kostnader.
Förmedlingsorganisatiouens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska läget
Det 'är av stor betydelse, att arbets- marknadspolitiska åtgärder kan vidta- gas snabbt. Det gäller både i nedgångs- och uppgångstider. Om den organisa- tion som har att vidta åtgärderna inte
motsvarar de krav som ställes på den måste den därför utan tidsutdräkt kun- na anpassas efter dessa krav. Man löper annars risk att åtgärderna inte kan sät- tas in med tillräcklig snabbhet och ef- fektivitet, något som kan få till följd att arbetsmarknaden mer eller mindre går ur kontroll med därav följande be- hov av kanske långtgående ekonomisk- politiska ingripanden. För närvarande gäller den ordningen, att arbetsmark- nadsverket anslagsmässigt sett har stör- re frihet när det gäller att lokalt eller temporärt med kort varsel sätta in sys- selsättningsskapande åtgärder, t. ex. be- redskapsarbeten, än när det gäller att på motsvarande sätt förstärka förmedlings- organisationen i syfte att intensifiera strävandena att åstadkomma av arbets— marknadsförhållandena motiverade om- ställningar av arbetskraft. Ett sådant förhållande kan bli till förfång för vad som måste betraktas som en av huvud- linjerna i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning till förändringar inom näringslivet. Det vo— re därför önskvärt att arbetsmarknads- styrelsen fick möjligheter att i extraor- dinära arbetsmarknadssituationer, som nödvändiggör en tillfällig ökning av ar— betsförmedlingspersonalen för speciella ändamål, inom av statsmakterna angiv— na gränser utnyttja till styrelsens dis- position stående sakanslag. Härigenom skulle organisationen utan längre tids— ntdräkt än vad som är oundgängligen nödvändigt kunna anpassas efter lägets krav och garantier erhållas för de be- slutade åtgärdernas snabba insättande. En ordning av här antytt slag kan mo- tiveras med att en intensifiering av för- medlingsarbctet kan onödiggöra åtgär- der av annat slag, t.ex. startande av beredskapsarbeten. Som en följd av vad utredningen här föreslagit bör ur avlö— ningsstaten för arbetsförmedlingen utgå den förslagsvis beräknade anslagspos—
ten Avlöningar till tillfällig personal. Nu anställd personal med avlöning från denna anslagspost bör _ med hänsyn till att denna personal till den alldeles övervägande delen är anställd för upp- gifter av permanent karaktär — från och med tidpunkt, som beslutas av stats— makterna, avlönas från anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie per- sonal, vilken anslagspost således behö- ver uppräknas i motsvarande grad. Om sålunda den total-a omfattningen av arbetsförmedlingens organisation fortlöpande och snabbt behöver kunna anpassas till den arbetsmarknadspolitik, som man är överens om att föra, är det tydligt att förhållandena på arbets— marknaden ofta växlar mellan olika de- lar av landet. Påfrestningar på organi- sationen inom en viss del av landet måste kunna mötas med omdisponering av resurser från delar av landet utan sådana påfrestningar. Det är på grund härav väsentligt att både personal- och andra resurser har en rörlighet, som möjliggör snabba omdisponeringar. Det är därför angeläget, att arbetsmarknads- styrelsen i sin hand har möjligheter att vidta sådana omdisponeringar av per— sonalen, som den aktuella. situationen kräver. Enligt vad utredningen inhäm- tat har under senare år tillfälliga om- disponeringar gjorts för att möta trängande behov i vissa delar av lan- det. Dock har sådana omdisponeringar hittills skett i ganska ringa omfattning. Den arbetsmarknadsmässiga effekten har därför blivit jämförelsevis obetyd- lig. Till en del synes den ringa omfatt— ningen ha berott på att de länsarbets- nämnder som skulle avstått personal —— i regel länsarbetsnämnder i län med brist på arbetskraft — av olika skäl vi- sat sig obenägna härtill. Med hänsyn till vikten av att inte bara avveckla arbetslöshet utan också att fylla vakan- ser inom näringslivet finner utredning-
en en sådan inställning svårförståelig, och utredningen utgår från att arbets— marknadsstyrelsen i fortsättningen skall i större utsträckning än hittills verka för att erforderliga omdisponeringar kommer till stånd. Detta förutsätter emellertid tillgång till medel för bl.a. resekostnader och för traktamenten. Även sådana kostnader borde i lägen med snabbt behov av mer omfattande omflyttningar av personal få inom vis- sa gränser bestridas från till arbets- marknadsstyrelsens disposition ståen- de sakanslag.
Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsom- sättningen
En grundläggande förutsättning för att arbetsförmedlingen tillfredsställande skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att åstadkomma utjämning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft är uppenbarligen att arbetsförmedlingens andel i den totala arbetskraftsomsätt— ningen är tillräckligt stor. Det finns inga aktuella uppgifter om hur stor ar- betsförmedlingens andel är i denna om- sättning. Det framstår emellertid som klart att omsättningsandelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otill- räcklig. Vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad utgör sådana sektorer. Tjänstemannaförmedlingen upprustades visserligen så sent som år 1962. Den upprustning som då kom till stånd inne- har att tidigare eftersläpning i stort sett inhämtades. Därefter har emellertid ar— betsvolymen fortsatt att öka. Tjänste- männens andel av det totala antalet för- värvsarbetande ökar stadigt. Samtidigt växer snabbt antalet personer med längre utbildning. Det har beräknats att omfattningen av examinationen på stu- dentexamensnivå vid slutet av 1960- talet kommer att vara dubbelt så stor som vid decenniets början. Examinatio-
nen på universitetsnivå beräknas sam- tidigt öka med cirka 160 procent. Ar- betsförmedlingens resurser inom tjäns- temannasektorn bör fortlöpande anpas- sas till denna utveckling. Om inte en sådan anpassning av resurserna kom- mer till stånd, måste man räkna med att den offentliga arbetsförmedlingen så småningom inte kommer att kunna fylla sina uppgifter inom denna sektor. Även vad gäller övriga förmedlings- sektorer är det enligt utredningens me- ning angeläget att se till, att arbetsför- medlingens ställning inte försvagas. Be- hovet av intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraf- ten och de hemarbetande kvinnorna sy- nes dessutom motivera en viss ökning av omsättningsandelen. Utredningen fö- reslår, att förutsättningar skapas för att möjliggöra en sådan ökning av ar- betsförmedlingens omsättningsandel.
F örmedlingsarbetets kvalitet
Som inledningsvis nämnts har arbets- förmedlingen i sitt arbete att tillse, att arbetsgivarna anvisas bästa möjliga ar- betskraft och de arbetssökande det ar- bete, för vilket de bäst lämpar sig. Ut- redningen fäster stor vikt vid att ar- betsförmedlingen har sådana personella resurser att dessa riktlinjer för förmed- lingsarbetet strikt kan iakttagas. Det är ett villkor för att arbetsförmedlingen skall kunna skapa och vidmakthålla för- troende för sin verksamhet hos arbets— givare och arbetstagare. Därtill konuner att riktiga arbetsplaceringar för arbets- kraftens del utgör ett villkor för trivsel i arbetet och därmed för en mot anlag och yrkeskunskaper svarande arbets- prestation. Genom riktiga arbetsplace- ringar kan arbetsförmedlingen dess— utom nedbringa den inte önskvärda de- len av rörligheten på arbetsmarknaden, den det nämligen som sammanhänger
med dålig anpassning till arbete och arbetsliv. Att därav föranledd rörlighet begränsas är av intresse ur såväl so- ciala som samhällsekonomiska aspekter. Riktiga arbetsanvisningar förutsätter, att arbetsförmedlingen kan ägna varje särskilt förmedlingsärende så mycket arbete och intresse som omständighe— terna i det enskilda fallet kräver. Det måste ankomma på arbetsmarknadssty- relsen och länsarbetsnämnderna att va- ka över att så sker. Detta är inte bara en fråga om att se till att förmedlingens personalresurser är tillräckliga och att personalen kvalitetsmässigt motsvarar de krav som måste få ställas på den. Det är också en fråga om att bevaka att de hjälpmedel förmedlingen förfogar över kommer till effektiv användning. För att detta skall säkras bör sådana arbets- rutiner införas att garantier skapas för att varje enskilt förmedlingsärende blir så allsidigt belyst som möjligt och de vägar prövade som det enskilda fallet ger anledning till. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att arbets- metodiken är av stor betydelse för så- väl effektiviteten som kvaliteten i för- medlingsarbetet. Utredningen hälsar därför med tillfredsställelse att denna nu skall bli föremål för undersökning i samband med den översyn av arbets- marknadsverkets organisation som skall utföras genom statskontorets försorg.
Yrkesvägledning
Resultatet av förmedlingsarhetet i det enskilda fallet skulle säkerligen kunna förbättras om förmedlingsåtgärderna i större utsträckning än som nu är fallet innefattade yrkesvägledning och psyko- tekniska anlagsprov. Med yrkesvägled- ning avser utredningen här en analys av den sökandes situation och personli- ga förutsättningar samt anvisande av vägar för en långsiktig lösning av hans
sysselsättningsproblem. Utredningen menar inte att insatser av detta slag skulle utgöra ett normalt led i handlägg- ningen av varje enskilt förmedlings- ärende. De får givetvis förbehållas fall där de utgör ett villkor för presterande av lämpliga arbetsanvisningar. Det är emellertid tydligt att frekvensen av så— dana fall håller på att öka — och detta av flera orsaker. En orsak är struktur- förändringarna inom näringslivet med därav följande behov av yrkeshyten hos arbetskraften. En annan orsak är att arbetslivet inom många yrkesområden i vissa avseenden efter hand kommit att ställa ökade krav på arbetskraften, något som fått till följd stegrat behov av yrkeshyten av personliga skäl. Till detta kommer de intensifierade an- strängningarna hos samhället att i ar- betslivet inpassa hemarbetande kvin- nor, äldre arbetskraft och handikappa- de personer. Även den omständigheten, att arbetsförmedlingen under senare år fått i sin hand avsevärt förbättrade möjligheter att medverka till utbildning och omskolning, har medfört stegrat behov av yrkesvägledande insatser och psykotekniska anlagsprov för vuxna.
För att här framförda önskemål om ökade yrkesvägledande insatser skall kunna förverkligas, erfordras en utbygg- nad av yrkesvägledningsorganisationen. Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesväglednings— expeditioner som att anordna sådana vid en del av de kretskontor, vid vilka sådana expeditioner inte finns inrätta- de, för närvarande ett 80—tal. Åtskilliga av dessa kontor bör dock kunna be— tjänas genom ambulerande verksamhet från kontor som redan har yrkesvägled- ningsexpeditioner.
De yrkesvägledande åtgärder, som i åtskilliga fall kan behöva sättas in för att möjliggöra för arbetsförmedlingen att åstadkomma lämpliga arbetsanvis-
ningar, kräver inte alltid insatser av yrkesvägledningsspecialister. Det kan t. ex. röra sig om att tillhandahålla upp- lysningar om utbildningsvägar eller att ge anvisning på informationsmaterial, varur den sökande själv kan inhämta uppgifter han kan vara i behov av i en valsituation. Sådan information bör en- ligt utredningens mening kunna fullgö— ras av alla arbetsförmedlare. Det förut- sätter emellertid att förmedlarna besit- ter åtminstone elementära kunskaper i yrkesvägledning och om det informations- material som yrkesvägledningen utnytt- jar. Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket bedrivna grundläggande utbildningen av arbets— förmedlare utvidgas till att omfatta även yrkesvägledning. I fråga om perso- nal, som redan genomgått de grundläg- gande kurserna, bör utbildningen kun- na ske regionalt genom länsarbetsnämn- dernas försorg.
Arbetsförmedlingens informativa uppgift
Det är självklart att arbetsförmedling- en i sitt arbete med enskilda förmed- lingsärenden måste kunna tillhandahål- la sådan information rörande de kon- kreta erbjudandena, att såväl de arbets- sökande som arbetsgivarna erhåller en tillförlitlig grund för sina ställningsta- ganden. Arbetsförmedlingen måste emel- lertid dessutom kunna ge en mer all- män information rörande det aktuella arbetsmarknadsläget och väntade för- ändringar däri. För att sistnämnda krav skall kunna uppfyllas erfordras i första hand att arbetsförmedlingen själv sitter inne med kunskaper härom. Det måste anses vara en viktig uppgift för arbets- marknadsstyrelsen och länsarbetsnämn— derna att genom lägesöversikter och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling har sådana kunskaper och därmed möjligheter att ge infor-
mation till sökande och arbetsgivare. Sådan arbetsmarknadsinformation som det här är fråga om bör dessutom kun- na delgivas allmänheten via massmedia. Television, radio samt riks- och lokal- preSS bör enligt utredningens mening i betydligt större utsträckning än hittills utnyttjas för spridande av information om aktuella arbetsmarknadsfrågor. Ut- redningen är för sin del övertygad om att detta skulle kunna verksamt bidraga till att underlätta för arbetsförmedling— en att åstadkomma en rationell utjäm- ning på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingens personalrekrytering
Av det föregående torde ha framgått, att höga fordringar måste ställas på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och arbets- marknad samt i fråga om personlig lämplighet för förmedlingsarbete. Det är därför av betydelse, att arbetsför- medlingen kan tillförsäkra sig personer med sådana kunskaper och egenskaper i samband med antagning av aspiran- ter. Avgörande för i vad mån detta kan ske är uppenbarligen, vilka löner som kan erbjudas aspiranterna. Det är för den skull av vikt, att aspirantlönerna är så avvägda i förhållande till det allmän- na löneläget på arbetsmarknaden, att de är konkurrensdugliga. Frågan om rekry- teringslönerna måste därför ägnas fort- löpande uppmärksamhet av verket. Na- turligtvis är det också av betydelse, att löneläget i övrigt inom arbetsförmed- lingen är sådant, att det erbjuder möj- ligheter att behålla redan anställd per- sonal.
Inte minst på grund av sin i tjänsten vunna överblick över arbetsmarknaden kan förmedlingspersonalen förutsättas få en särskild benägenhet att övergå till annan verksamhet, närlöneförhållandena inom förmedlingen framstår som oför-
delaktiga. Å andra sidan bör det vara av intresse för förmedlingen att till sig kunna knyta personer som under rela- tivt lång tid vunnit erfarenhet av arbets- förhållanden och arbetskrav inom ett visst område av näringslivet. Ett ömse- sidigt utbyte av personal mellan arbets- förmedlingen och (let näringsliv denna skall betjäna måste över huvud taget vara önskvärt. Men en förutsättning härför är uppenbarligen att lönesätt- ningen inom förmedlingen smidigt kan anpassas till förhållandena i de särskil- da fallen. Större frihet för arbetsmark- nadsverket i detta avseende skulle en- ligt utredningens mening främja arbets— förmedlingens effektivitet.
Som tidigare framhållits gäller inte några villkor rörande formell kompe- tens vid antagning av aspiranter inom arbetsförmedlingen. Utredningen anser inte, att det finns anledning föreslå ändringar i denna ordning. Då det gäl- ler personal för rena arbetsförmed- lingsuppgifter måste det anses betydel- sefullt att till verksamheten kunna kny- rekrytera personal med erfarenheter av arbetsliv och arbetsmarknad. Ett in- förande av krav på viss teoretisk ut- bildning, t. ex. studentexamen, skulle sannolikt begränsa verkets utsikter att rekrytera personal med erfarenheter som nu sagts. En högre allmänbildnings- nivå skulle således komma att motvägas av brister i andra avseenden. Å andra sidan är det av betydelse, att persona- lens allmänbildning hefinner sig på så- dan nivå, att samarbetet med arbetsgi— vare och a-rbetstagare löper friktions- fritt. Även detta måste beaktas vid re- kryteringen, men det utgör enligt utred- ningens mening inte skäl för införande av krav på viss formell kompetens.
Förut har nämnts, att praxis i fråga om antagning av aspiranter till yrkes- vägledningen utvecklats dithän, att re— kryteringen av sådana aspiranter i stor
utsträckning sker från grupper med högskole— eller annan därmed jämförlig utbildning. Detta är med hänsyn till de arbetsuppgifter, yrkesvägledningen har att fullgöra, utan tvekan sakligt motive- rat. Utredningen vill emellertid fram- hålla, att detta inte får leda till att stela normer tillämpas vid rekryteringen. Det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas också inom yrkesvägled- ningen.
Även i fråga om den andra special- grenen inom arbetsförmedlingen, ar— betsvården, bör enligt utredningens me- ning en förskjutning uppåt ske i kraven på specialkunskaper hos personalen. Som framgår av avsnittet om de handi- kappade är arbetsvårdens arbetsuppgif- ter inte mindre komplicerade än yrkes- vägledningens och grundliga kunskaper framför allt i psykologi och sociallag- stiftning synes utgöra en viktig förut- sättning för att tillfredsställande arbets- resultat skall kunna uppnås. Utredning- en föreslår därför, att rekryteringen av personal till arbetsuårdsverksamhet i fortsättningen inriktas på personer med kunskaper inom dessa ämnesområden, motsvarande i huvudsak examen från socialhögskola. För att verket skall kun- na försäkra sig om sådana personer till arbetsvårdsverksamheten kan eventuellt en reglerad befordringsgång liknande den inom yrkesvägledningen behöva in- föras.
Den interna utbildningen av förmedlingens personal De speciella arbetsuppgifterna inom arbetsförmedlingen liksom arbetsmark- nadslägets ständiga skiftningar med härav föranledda omläggningar i det arbetsmarknadspolitiska handlandet har medfört behov av intern utbildning av olika slag för arbetsförmedlingspersona- len. Behovet av sådan utbildning har
förstärkts allt efter som arbetsmark- nadspolitiken byggts ut och intensifie- rats. Det kan också konstateras, att ut- bildningsverksamheten ökat betydligt i omfattning under årens lopp. Mellan åren 1948 och 1963 har sålunda den i arbetsmarknadsstyrelsens regi bedriv- na utbildningsverksamheten i det när- maste sexdubblats. Det är emellertid att märka att den helt övervägande delen av utbildningen riktar sig mot nyan- tagen personal (aspiranter) medan per- sonalen i övrigt i mycket ringa omfatt- ning får del av någon utbildning. AV 1 det föregående lämnade uppgifter om utbildningsverksamheten år 1963 fram- går, att mer än nio tiondelar av utbild- ningen avsåg nyantagen personal och specialister inom arbetsförmedlingen, medan endast en tiondel kom på den egentliga förmedlingspersonalen. Efter- som någon omfördelning mellan de bå- da grupperna knappast är möjlig, inne— bär nuvarande omfattning av utbild- ningsverksamheten, att den egentliga arbetsförmedlingspersonalen endast vart åttonde år kan få ungefär en veckas or- ganiserad utbildning. Detta är enligt utredningens uppfattning helt otill- fredsställande. Personalen behöver stän- digt hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och med för- ändringar inom andra samhälleliga ak- tiviteter, som är av betydelse i förmed— lingsarbetet, liksom också med nya ar- betsmetoder m.m. Utredningen yrkar därför på att utbildningsverksamheten bygges ut kraftigt. Målet bör vara att bringa upp utbildningen i sådan omfatt- ning, att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbildningskurs varje år. För att en sådan utbyggnad av utbild- ningsverksamheten skall komma till stånd erfordras en uppräkning av dels det anslag som arbetsmarknadsstyrelsen disponerar för utbildningsändamål, dels det anslag från vilket kostnader för vi-
karier täckes. Därutöver krävs förstärk- ning av den organisation inom arbets- marknadsverket som har att svara för den interna utbildningen. De utgiftsök- ningar som föranledes härav bör mer än väl uppvägas av ett förbättrat arbets- resultat inom arbetsförmedlingen.
Ombudsorganisationen
Som framgår av den inledande redo- görelsen utgöres arbetsförmedlingens representation i glesbygder och mindre orter till stor del av orts- och lokalom- bud. Endast ortsombuden har fastställd expeditionstid (en åt två timmar per dag). Ombudens antal uppgår idag till cirka 400, varav 230 ortsombud och inemot 200 lokalombud. Ortsombud finns förordnade i större eller mindre antal i varje län, medan lokalombud i stort sett inte förekommer utanför norr- landslänen. Det alldeles övervägande antalet lokalombud finns i de två nord- ligaste länen.
Ombuden utför utan tvekan ett i för- hållande till tjänstgöringstid och förut- sättningar i övrigt gott arbete. Det lig- ger emellertid i sakens natur, att ombud med obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för sina arbetsuppgifter (utbildningen in- skränker sig som regel till en å två vec— kors la-uskultering vid huvud- eller av- delningskontor) ej kan göra samma ar- betsinsats som fast inrättade förmed- lingskontor med för ändamålet särskilt utbildad personal och med ständiga kontakter med förmedlingsorgan över hela landet. Samtidigt kan konstateras, att det ofta är just i glesbygder och mindre orter, som de besvärligaste ar- betsmarknadsproblemen är att finna. Det har t. ex. beräknats, att ca 25 pro- cent av den registrerade arbetslösheten i landet är lokaliserad till områden, be— tjänade av ombud. Till detta kommer att
dessa områden därutöver har en ofta betydande latent arbetslöshet. Dessa förhållanden föranleder utredningen att energiskt yrka på att den genom ombud bcdrinna förmedlingsverksamheten [ glesbygder och mindre orter i all möj- lig utsträckning ersättes med förmed- ling från personellt väl ntrustade kon- tor, lokaliserade till lämpliga central— orter. Det är dessutom angeläget att en sådan upprustning kommer till stånd snabbt, eftersom de närmaste åren kom- mer att medföra avsevärda arbetsmark- nadsproblem i en mycket stor del av de områden, där förmedlingsorganisatio- nen nu utgöres av ombud. Den intensiva mekaniseringsprocess som pågår inom skogsbruket kommer under de närmaste åren att ge till resultat en betydande nedgång i arbetskraftsbehovet. På sam- ma gång kan iakttagas en utveckling mot en över större delen av året utsträckt avverkningssäsong. Resultatet härav blir att arbetskraft, som hittills haft kom- pletteringsarbete i skogen som en inte oväsentlig inkomstkälla, inte kommer att kunna få sådant arbete i samma ut- sträckning som tidigare. Det rör sig här ofta om jordbrukare med mindre jord— bruk, som inte ensamma kan ge sina ägare en tillfredsställande utkomst. De sysselsättningsproblem som ut— vecklingen inom skogsbruket kan väntas medföra kommer att för sin lösning kräva såväl lokaliseringspolitiska som arbetsmarknadspolitiska insatser. Med hänsyn till att här framför allt är fråga om glesbygder och mindre orter, kom- mer emellertid tyngdpunkten att ligga på de arbetsmarknadspolitiska insatser- na, och dessa kommer uppenbarligen att behöva omfatta såväl sysselsättnings- skapande som rörlighetsunderlättande åtgärder. För en effektiv och smidig an— passning kommer bl. a. att erfordras ett nära samarbete med lantbruks- och bo— stadsmyndigheter, eftersom den berör-
da arbetskraften i stor utsträckning in— nehar jordbruks- eller bostadsegnahem. Man kan utgå från att den nuvarande ombudsorganisationen inte kommer att kunna på ett tillfredsställande sätt klara denna omställning på arbetsmarknaden.
En upprustning av förmedlingsverk- samheten för glesbygdernas del genom centralisering av verksamheten till kon— tor med erforderliga personella resurser kan också motiveras med att befolk- ningen där inte bör vara sämre ställd i fråga om möjligheten att få sina arbets- marknadsproblem tillfredsställande lös- ta än befolkningen i andra områden.
Ombudsorganisationens ersättande i all möjlig utsträckning med förmedling genom andra organ behöver inte inne- bära, att ett stort antal nya kontor mås- te inrättas även om också sådana lös- ningar får tänkas. Det bör nämligen enligt utredningens mening finnas möj- ligheter att som hittills i viss utsträck- ning lita till ambulatorisk arbetsför- medling. Erfarenheterna av ambulato- risk förmedling, som i dag förekommer på inemot 100 orter i landet, har enligt från arbetsmarknadsstyrelsen inhämta- de upplysningar hittills varit positiva. Det är emellertid uppenbart, att en ut- byggnad av denna förmedlingsform inte kan komma till stånd utan personalför- stärkning inom arbetsförmedlingen. Det torde få ankomma på arbetsmarknads- styrelsen att närmare precisera det per- sonaltillskott, som kan erfordras till följd av en sådan utbyggnad.
I områden, där av olika skäl varken kontor eller ambulatorisk förmedling kan komma i fråga utan förmedlings- verksamheten även i fortsättningen mås- te bygga på ombud, är det enligt utred- ningens mening nödvändigt, att ombu- den genom länsarbetsnämndernas för- sorg ges sådan utbildning och sådant stöd i sitt arbete, att förmedlingsservi- cen kvalitetsmässigt så nära som möjligt
ansluter till den förmedlingsservice,som tillhandahålles i orter med kontor. Ar- betssökande vid huvudkontor eller stör— re avdelningskontor kan som regel be- tjänas av tjänstemän, specialiserade var och en på sitt område. Vid huvudkontor och större avdelningskontor finns dess— utom tillgång till yrkesväglednings- och arbetsvårdsexpertis. Detta innebär onek- ligen fördelar för vid sådana kontor inskrivna sökande. Nu skall genom sam— arbete de olika förmedlingsorganen emellan sökande hos t. ex. ombud eller enmanskontor i princip kunna få sam- ma service kvalitetsmässigt sett som sö- kande hos t.ex. huvudkontor. För att nå en adekvat arbetsplacering och för lösande av därmed sammanhängande problem kan det emellertid vara nöd- vändigt att den sökande personligen be- söker ett huvudkontor eller kretskontor med sådana resurser, att det kan lämna erforderlig service. För de partiellt ar- betsföras del har arbetsförmedlingen möjligheter att bekosta resor och utbe— tala traktamente i samband med sådana besök. Motsvarande möjligheter finns inte i fråga om andra grupper av sö- kande. Detta är enligt utredningens me- ning en brist, som bör undanröjas. Det är nämligen uppenbart att det också i fråga om andra sökande än partiellt ar- betsföra kan föreligga behov av person- liga sammanträffanden med specialister inom arbetsförmedlingen. Utredningen föreslår därför -— som ett led i strävan- dena att tillförsäkra alla sökande lik- värdig förmedlingsservice _ att nuva- rande möjligheter för arbetsförmedling- en att utbetala resekostnader och trak- tamenten utvidgas till att gälla sökande över huvud taget som är anmälda hos arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingslagen Utredningen vill avslutningsvis erinra om att utredningen enligt tilläggsdirek-
tiv den 18 oktober 1963 har att överse la- gen den 18 april 1935 med vissa bestäm— melser om arbetsförmedling. Utredning— en har därvid också att undersöka, hu— ruvida lagen bör ändras för att vissa servicebehov inom näringslivet even- tuellt skall kunna tillgodoses utanför den offentliga arbetsförmedlingens ram. Denna översyn och dessa undersökning- ar har ännu inte slutförts. Hänsyn där—
till har följaktligen inte kunnat tagas i detta sammanhang. Utredningen vill emellertid förutskicka, att denna över— syn och dessa undersökningar kan kom— ma att resultera i ställningstaganden, som i förhållande till i det föregående framförda förslag medför ändrade an- språk på arbetsförmedlingens kapacitet i olika hänseenden.
KAPITEL 4-
Yrkesutbildning
Nuvarande förhållanden
Allmänna synpunkter
Den genomgripande omdaning av hela vårt skolväsende, som nu pågår, har som mål att ge alla ungdomar möjlig- heter till studier och yrkesutbildning. Efter den 9-åriga grundskolan har de möjligheten att välja mellan att fort- sätta vid differentierade former av gym- nasier, vid fackskolor eller vid yrkes— skolor av olika slag. Utbyggnaden av yrkesskoleväsendet sker snabbt, men behovet av elevplatser är också stort. Ett mått på utbyggnadstakten ger upp- giften att antalet heltidsplatser vid yr- kesskolorna ökat från 19 000 år 1955 till 70 000 år 1963. Resultaten har nåtts ge- nom en samverkan mellan stat, kom- muner och företag. Ändå större krav kommer under de närmaste åren att ställas på insatser inom yrkesutbild- ningens område.
Även om avsikten med yrkesskolevä- sendets utbyggnad i första hand varit att ge den enskilde eleven bättre start- möjligheter, kommer utbildningens om- fattning och inriktning i huvudsak att bestämmas av arbetsmarknadens och näringslivets behov. Det gäller, att i första hand täcka det behov av yrkesar- betare, som föreligger, och att anpassa utbildningen till de förändrade krav på yrkeskunskaper, som uppstår genom produktionens omdaning. Yrkesutbild- ningens samhällsekonomiska målsätt- ning måste nämligen vara att på bästa
sätt tillvarata och utveckla arbetskrafts- tillgångarna.
Dagens och morgondagens ungdomar kommer sålunda genom redan vidtagna eller planerade åtgärder på utbildning- ens område att vara bättre rustade än föregående generation vid sitt inträ— de på arbetsmarknaden. Den yrkesin- riktning som ungdomarna får blir dock i många fall inte definitiv, utan kraven på anpassning till förändrade produk— tionsförhållanden kommer att bli stora. Det kan komma att gälla successiva förändringar i arbetsmetoder och ar- betsförhållanden, men det kan också komma att omfatta sådana strukturella förändringar i näringslivet, att ett yr- kesbyte blir nödvändigt. Även för dem som under de närmaste åren går ut i arbetslivet med en god grundutbild- ning kommer därför vidareutbildning eller omskolning att spela stor roll.
Vuxenutbildning i arbetsmarknadspolitiken Arbetsmarknadspolitikens väsentliga uppgift är att med olika medel försöka åstadkomma en utjämning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft; bl. a att genom praktiska åtgärder försöka röja undan de hinder som finns för en så snabb och friktionsfri anpassning av arbetskraften som möjligt. I denna strävan intar vuxenutbildningen en cen- tral plats. Ett av de hinder man stöter på i försöken att åstadkomma en an- passning på arbetsmarknaden är näm- ligen, att de arbetslösa ofta saknar de
yrkeskunskaper som näringslivet efter— frågar. Denna bristande yrkesmässiga överensstämmelse mellan utbud och ef— terfrågan är en följd av näringslivets fortlöpande förändringar, som resulte- rar i att gamla yrken och arbetsuppgif— ter försvinner och att försörjningsmöj- lighetcrna inom vissa områden av nä- ringslivet avtar. Omställningssvårighe— terna blir så mycket större som en stor del av dem som nu är ute i arbetslivet på grund av yrkesutbildningens bris- tande resurser inte tidigare haft möjlig- het att få erforderliga grundläggande yrkeskunskaper.
Efterfrågan på arbetskraft ändrar samtidigt karaktär. Nya yrkesspeciali- teter uppkommer och förskjutningar sker inom befattningsstrukturen i rikt- ning mot mera teknikerbetonade arbets- uppgifter, vilket allt ökar svårigheterna att utan föregående utbildning [övergå från ett arbete till ett annat. Problemet är inte nytt, men har inte tidigare upp- märksammats i tillräcklig utsträckning. Allmänt kan konstateras, att med de snabba strukturella och tekniska för- ändringar som kan väntas i framtiden frågan om vuxenutbildningen kommer att få en växande betydelse. Under se- nare år har också intresset för vuxenut- bildningen som ett led i en aktiv ar- betsmarknadspolitik blivit alltmer framträdande.
I föreliggande avsnitt skall vissa med vuxenutbildningen sammanhängande
frågor behandlas. Den grundutbildning för ungdom som meddelas vid den 9- åriga grundskolan, vid gymnasier, fack- skolor och yrkesskolor faller utanför ramen för arbetsmarknadsutredningens uppdrag, även om inriktningen och ut- formningen av. denna utbildning har en väsentlig betydelse för arbetsmarkna- den. De speciella åtgärder som på sena- re tid vidtagits av överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknads-
styrelsen för att med enstaka eller gruppvis anordnade nybörjarkurser bc- reda utbildning åt arbetslös ungdom, som inte kunnat beredas plats vid de ordinarie yrkesskolorna, får ses som engångsåtgärder i arbetslöshetsbekäm- pande syfte. Det tillskott av utbildnings- platser för ungdom, som på detta sätt tillskapats, var nödvändigt vid en tid- punkt när yrkesskoleväsendet ännu inte hade tillräcklig kapacitet för ungdo— mar, som slutat skolan. Om i en fram- tid yrkesutbildande insatser för arbets- lös ungdom skulle bli erforderliga, tor- de denna fråga i huvudsak böra lösas inom de ordinarie yrkesskolornas ram.
Vuxenutbildningen som helhet
Vuxenutbildning i vid mening kan anses innefatta såväl allmänt inriktad som yr— kesinriktad utbildning, som bedrives ef- ter en tidigare avslutad eller avbruten grundutbildning. Väsentligt är att vuxen— utbildningen utöver en tidigare studie- gång av kortare eller längre omfattning bygger på praktiska erfarenheter av arbetsmiljöer. Det bör framhållas att ar- betsmarknadsutredningen endast kom- mer att beröra yrkesinriktad och arbets- marknadspolitiskt motiverad vuxenut- bildning och då endast vissa delar av densamma.
I det följande skall speciell uppmärk- samhet ägnas den vuxenutbildning, som sker direkt inom näringslivet, och den omskolnings- och fortbildningsverksam- het, som bedrives av arbetsmarknads- verket i samarbete med skolöverstyrel- sen eller med andra huvudmän.
Till den utbildning som är av direkt betydelse för en rationell omställning på arbetsmarknaden måste också räk— nas den omfattande vuxenutbildning som normalt pågår inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet, vid enskilda och statsunderstödda skolor för yrkes-
undervisning, genom de frivilliga bild- ningsorganisationerna samt genom kor- respondenskurser. Vid dessa skolfor- mer sker grundutbildning eller vidare- utbildning av vuxna, som på eget ini- tiativ och på egen bekostnad eller med stöd av statlig studiehjälp vill skaffa sig ökade yrkeskunskaper. Undervis— ningen bedrives såväl på dagtid som kvällstid. Som exempel på verksamhe- tens omfattning kan nämnas, att i ok- tober 1963 i runt tal 100 000 elever be— vistade statsunderstödda deltidskurser vid yrkesskolorna i landet.
Sistnämnda former för vuxenutbild- ning kommer inte att bli föremål för överväganden och förslag från utred- ningens sida. Utredningen vill emeller- tid understryka den stora betydelse som denna omfattande och rikt varierade verksamhet har och i ökad utsträck- ning kommer att få för arbetskraftens anpassning till förändringarna inom nä- ringslivet.
Företagens utbildningsverksamhet
Medan samhället sålunda i ökad om- fattning sörjer för en yrkesutbildning som kommer näringslivet till godo, för- siggår dock en väsentlig del av all ut- bildningsverksamhet .— här tagen i sin vidaste bemärkelse _ direkt inom företagen. Den sker i första hand i det praktiska arbetet genom instruktion från arbetsledningens sida, men har un- der senare år i allt större utsträckning fått en fastare organisation och plane- ring genom särskilt inrättade utbild- ningsavdelningar vid företagen. I upp- läggningen av detta arbete, i utforman- det av utbildningsplaner och i träning- en av utbildningsledare och instruktö- rer, har även näringslivets centrala or- ganisationer gjort betydande insatser.
Några samlade uppgifter om företags- utbildningens totala omfattning eller re- dogörelse för de skiftande former, som
utbildningen bedrives i, finns inte till- gängliga. I fråga om den Iärlingsuthild- ning, som äger rum vid företagsskolor och inbyggda verkstadsskolor, ger yr— kesöverstyrelsens statistik för den 1 ok- tober 1962 vissa upplysningar. Vid den- na tidpunkt fanns 87 företagsskolor med 5 510 elever och 173 inbyggda verk- stadsskolor med 6 862 elever. Dessutom bedrevs växelutbildning mellan kon. munala yrkesskolor och företag vid 63 yrkesskolor med 3579 elever. Den 15 oktober 1963 uppgick elevantalet i före- tagsskolor till 5196, i inbyggda verk— stadsskolor till 7 187 samt i växelutbild— ning till 4 345.
Aktiviteten inom branschorganen är mycket skiftande med exempel på or- ganisationer med omfattande åtgärder för främjande av utbildning men även på sammanslutningar utan nämnvärda initiativ. Inom ett antal branscher har särskilda utbildningsavdelningar med varierande antal konsulenter inrättats med uppgift att hjälpa de enskilda med- lemsföretagen med utbildningsplanering samt med upprättande av undervisnings- planer. Även lärarkurser anordnas. Det ligger i sakens natur, att utbildnings— verksamheten är livligast bland företag, som tillhör branscher med väl utbyggd central utbildningsplanering.
Som gemensamt organ för yrkesut- bildningsfrågor för Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen fun- gerar Arbetsmarknadens yrkesråd.
För att närmare belysa formerna för den utbildning som sker av nyanställd vuxen arbetskraft och den fortbildning som bedrives för redan anställda, som måste byta arbetsuppgifter eller i öv- rigt förkovra sig, har uppgifter inhäm- tats från vissa branschorgan.1 Förutom
1 Sveriges verkstadsförening, Sveriges kon- fektionsindustriförbund, Sveriges textiltör- bund, Pappersmasseförhundet, Svenska bygg- nadsindustriförbundet och Sveriges Köpman- naförbund.
den utbildning som i det följande redo- visas förekommer en omfattande och i regel kvalitativt högtstående utbildnings- verksamhet på olika befattningsnivåer inom statlig och privat verksamhet för utbildning av nyanställda och fortbild- ning av redan anställda.
Sveriges uerkstadsförening har en egen utbildningsavdelning, till vilken knutits åtta konsulenter med uppgift att ägna sig åt kontakt— och servicefrågor, åt yrkesväg— ledning och yrkesnämnder samt åt utveck- ling inom mekanisk, elektrisk, gjuteritek- nisk och plåtslageriteknisk utbildning. Ut- bildningsavdelningen hjälper de enskilda företagen med utbildningsplanering, med upprättandet av undervisningsplaner, som är utformade i detalj med arbetsinstruk- tioner för de olika momenten i den prak- tiska yrkesundervisningen, samt med pla- ner och hjälpmedel för den teoretiska un- dervisningen. Medlemsföretagen är repre- senterade i en särskild utbildningskommit— té och företagens utbildningsledare är en— gagerade i arbetsgrupper eller på annat sätt för att ge utbildningen ett innehåll, som kan anpassas till näringslivets föränd- ringar.
Sveriges I:onfektionsindustriförbund har en utbildningsavdelning med fyra konsu- lenter, som hjälper medlemsföretagen med uppläggning och anpassning av den interna utbildningen inom företagen. Utbildnings- planerna, som är direkt anpassade till de enskilda företagen, föregås av noggranna förberedelser i form av utbildningsanalys samt metod- och kvalitetsanalys, innan ma- terialet bearbetas ur pedagogisk synpunkt och innan för varje företag anpassade öv- ningsserier konstrueras. Inlärningen av de olika instruktionsserierna sker enligt de senaste rönen på yrkespedagogikens om- råde med korta övningspass och med om— växling mellan de olika instruktionsenhe- terna. Som underlag åt lärare utarbetas in- struktionsanvisningar och åskådningsmate- rial.
Sveriges textilindustriförbund har en ut— bildningsavdelning, som för närvarande sysselsätter två konsulenter och som utar— betat en metodik för intern företagsutbild— ning av produktionspersonal. Som underlag för undervisningsplanerna ligger analyser av de praktiska förutsättningarna för ut— bildning, av arbetskrav, arbetsmetoder och pedagogiska förutsättningar. Som hjälp-
medel har beskrivningar och illustrationer framställts över arbetsmetoder, maskiner och tillverkningsteknik.
Hittills har för intern företagsutbildning utarbetats ca 150 utbildningsprogram för- delade på ca 100 företag inom bomulls-, ylle-, trikå— och specialbranscher. Bran- schens utbildningsavdelning bedriver även planeringsarbete för utbildning av arbets— ledare och produktionstekniker av olika kategorier.
Pappersmasseförbundet har för den inter- na företagsutbildningen anställt en studie— rektor och två utbildningskonsulenter. För utbildning av personal i cellulosafabriker- nas processavdelningar har utbildningspla- ner utformats. Som underlag används en serie yrkeshäften kompletterade med lokalt bildmaterial, arbetsinstruktioner och sköt— selanvisningar. Under år 1963 beräknas 4100 personer ha deltagit i sådan utbild- ning, som bedrives på fritid. Dessutom förekommer en serie centrala kurser för personal i nyckelställningar.
Svenska byggnadsindustriförbandet har i kollektivavtal med Svenska byggnadsarbe- tareförbundet reglerande bestämmelser för att söka åstadkomma en tillfredsställande rekrytering och utbildning av arbetare inom branschen. Till parternas gemensamma or— gan, Byggnadsindustrins yrkesnämnd, har knutits tre konsulenter med uppgift att cen- tralt arbeta för yrkesutbildningens kvalita- tiva förbättring. Lokalt handlägges yrkes— utbildningsfrågorna av ett hundratal kom- mittéer. Under senare år har också ett fler— tal byggmästareföreningar anställt eller be- slutat anställa utbildningskonsulenter, vil- kas antal när systemet är fullt utbyggt be- räknas uppgå till ungefär 30. Därtill har såväl Byggnadsindustriförbundet och Svea— bund som Byggnadsarbetareförbundet för- stärkt sina kanslier med särskilda utbild- ningsexperter. Det borde således under de närmaste åren finnas personella förutsätt- ningar för planering och ledning av ut- bildningsverksamheten.
Den regelmässiga utbildningen inom byggnadsyrkena sker dels genom traditio— nell lärlingsanställning med utbildning på arbetsplatsen, dels genom yrkesutbildning vid verkstadsskolor med därefter följande lärlingsanställning. Lärotiden i de bägge alternativen är 150 veckor. Även utbild— ningstiden för specialarbetare — yrkeskva— lificerade hetongarbetare — är 150 veckor. För dessa finns emellertid även vuxenut- bildningsalternativ. Byggnadsarbetare kan
sålunda godkännas som specialarbetare ef- ter minst två års praktik samt godkänd vi— dareutbildning om minst tre månader vid fortbildningskurs för arbetslösa. Som en övergångsform finns på vissa orter även möjligheten att efter en ettårig yrkesskola och ett års praktiskt arbete erhålla spe- cialarbetarekompetens. Alternativt kan be— tongarbetare med två års praktik få spe- cialarbetarekompetens efter ett års utbild- ning på arbetsplatsen med 180 timmars teoriundervisning på fritid eller åtta vec— kors utbildning i av yrkesöverstyrelsen an- ordnad kurs kompletterad med 40 veckors utbildning på arbetsplatsen. Betongarbetare med fem års praktik kan bli träarbetare eller murare efter två års utbildning, varav 8 veckor på av yrkesöverstyrelsen anordnad kurs.
På grund av branschens speciella före— tagsstruktur och anställningsförhållanden har särskilda åtgärder vidtagits för att stödja yrkesutbildningen. Genom Bygg- nadsindustriförbundet och genom Bygg— nadsindustrins yrkesnämnd utgår sålunda särskilda bidrag till de arbetsgivare, som anställer lärlingar. Bidragen består av dels ett engångsbelopp för varje lärling, dels bidrag till kostnader i samband med teo- riundervisning. Även byggmästareförening- arna stöder ekonomiskt lärlingsuthildningen. Kostnaden för konsulentverksamhet, upp— läggning av undervisningsplaner och kom- pendier samt för instruktörsutbildning täc- kes av företagaresidan och i fråga om yr- kesnämndens verksamhet även av arbetsta- gareparten.
Enligt uppgifter från oktober 1963 upp- gick antalet elever i byggnadsyrken vid centrala och kommunala yrkesskolor i runt tal till 4000 och antalet lärlingar an- ställda direkt hos byggnadsföretagare till 3500. Vid av arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrclsen anordnade fortbild— ningskurser för byggnadsarbetare uppgick antalet deltagare detta är till 1350.
Sveriges Käpmannaförbund bedriver ge- nom Köpmannainstitutet en utbildningsverk- samhet, som årligen omfattar 15000 del— tagare. Vid institut i Stockholm, Malmö och Göteborg utbildades årligen 2000 ele— ver. I decentraliserad utbildning på olika orter i landet är deltagarantalet 11000. Denna utbildning står under ledning av lärare från Köpmannainstitutet, av ICA- förlagets utbildningsavdelning eller av läns— förbund och lokalföreningar. Dessutom be- driver leverantörer av exempelvis konser-
ver och djupfrysta varor samt tcxtilvaror en viss utbildningsverksamhet. Slutligen har Köpmannainstitutet en korrespondens— skola för detaljhandelsutbildning med 2 000 elever årligen.
Förutom den av Köpmannaförbundet be— drivna verksamheten förekommer inom handelns område en omfattande utbild- ning inom Handelns arbetsgivarorganisa- tion, Kooperativa förbundet och dess lokal- avdelningar samt varuhuskedjor och andra större enskilda handelsföretag.
Den övervägande delen av all före- tagsutbildning sker utan ekonomisk medverkan från det allmänna. Företa- gen svarar i regel själva för utbildnings- kostnaderna samt i förekommande fall för lön åt eleverna. Statliga eller kom- munala bidrag kan dock förekomma vid vissa typer av utbildning.
Sådant bidrag utgår genom översty— relsen för yrkesutbildning till företags— skola, där företaget svarar såväl för prak- tisk som teoretisk undervisning, med 14 500 kronor per år och avdelning om minst 8 och högst 16 elever. En annan utbildningsform är den inbyggda skolan, där kommunen svarar för den teore— tiska undervisningen och företaget för den praktiska utbildningen med ett stat— ligt bidrag på 13 000 kronor per år och avdelning. Inbyggd skola förekommer inom industri och hantverk, inom han- delns område samt med vissa begräns- ningar inom det husliga arbetsområ- det. För deltidskurs utgår statsbidrag med 11 kronor och 75 öre per lektion.
Företagsskolor och inbyggda skolor meddelar i regel ett-, två- eller fler— årig utbildning för ungdom. Undervis— ning med statsstöd kan emellertid även förekomma i kortare kurser anpassade för utbildning av vuxna. Villkoret för statsbidrag i sådana fall är, att kurser- na bedrives kontinuerligt under ett läsår om 42 veckor, varvid bidragen för varje kurs beräknas efter kurstidens längd i förhållande till helt läsår.
Under budgetåret 1961/62 beviljades
statsbidrag till 21 företag inom verk- stadsindustrin för kurser varierande från 4 veckor upp till 1 år och i hu- vudsak avsedda för vuxen arbetskraft. Statsbdidraget beräknades sammanlagt omfatta 84 yrkesavdelningar med 42 veckors undervisningstid. Inom textil- oeh konfektionsindustrin råder speci- ella utbildningsförhållanden, som för- svårar en säl-redovisning av vuxenut- bildningen. I såväl företagsskolor som inbyggda skolor har nämligen under— visningen uppdelats i kortare kurser inom olika yrkesspecialiteter, varvid ungdom genom kombination av ett stort antal delkurser genomgår en fullständig lärlingsutbildning, medan vuxna mera direkt utbildas för specifika arbetsupp- gifter. Under budgetåret 1961/62 fö- rekom utbildning i dessa bägge bran- scher i inbyggda skolor och företags- skolor hos 57 företag med sammanlagt 320 kurser och för i runt tal 3 100 ele— ver. Redovisningen upptar inte någon fördelning mellan ungdom och vuxna. Statsbidrag för företagsutbildning på handelns område har införts under bud- getåret 1963/64. Företagsutbildning inom det husliga arbetets område avser i hu- vudsak utbildning av personal för sjuk- vård. Efter 1 juli 1962 har några större förändringar i utbildningens omfattning inte skett.
Även den traditionella lärlingsutbild- ningen erhåller stöd av statsmedel, vil- ket kan utgå i form av bidrag till lär- lingsutbildning hos hantverksmästare och inom industri. Bidragen utgår i form av grundbidrag på högst 2 000 kro- nor för treårig lärlingsutbildning samt kurstillägg på 1 200 kronor för komplet— terande yrkesteoretisk utbildning om minst 320 timmar. För lärlingsutbild- ning inom byggnadsindustrin gäller sär— skilda bestämmelser. Grundbidraget uppgår i dessa fall till 1 100 kronor och särskilt kurstillägg förekommer inte.
Åtgärder för utbildning av arbetslösa m. fl. Den utbildning av arbetslösa kvin- nor inom textilområde-t, som bedrevs vid slutet av första världskriget, och den mer omfattande kursverksamheten för arbetslös ungdom under 1930-talet var till stor del av allmänbildande ka- raktär. En mera yrkesbetonad inrikt- ning fick de korta utbildningar som un- der andra världskriget bedrevs i form av s. k. »beredskapskurser för verkstads- industrin och för utbildning av kvinn- lig reservarbetskraft». Dessa var i re- gel förlagda till de ordinarie utbild- ningsanstalterna.
Kommissionen för ekonomisk efter- krigsplanering behandlade även frågan om yrkesutbildning av arbetslösa. över- styrelsen för yrkesutbildning erhöll i detta sammanhang uppdrag att inkom- ma med förslag angående yrkesutbild- ning för arbetslösa. Den promemoria som med anledning härav upprättades (SOU 1944:25) ligger i huvudsak till grund för nu gällande författningar an- gående yrkesutbildningskurser för ar- betslösa (SFS 1945: 445 med ändringar 1954: 422 och 1957: 129).
Den kursverksamhet som bedrevs un- der 1940—talets sista och 1950-talets förs- ta år blev av ringa betydelse. Orsaken härtill var, att arbetslösheten inte fick den omfattning som befarats, men även och framför allt, att intresset för yrkes— utbildning som ett led i en allmän ar- betsmarknadspolitik ännu inte hade väckts. En annan bidragande orsak var, att arbetslösa under utbildning för sitt uppehälle, förutom en mindre timpen- ning vid kurserna, var hänvisade till den knappa kontanthjälp som utbetala— des genom arbetslöshetsnämnder. Så- dan kontanthjälp utbetalades endast av ett fåtal kommuner i landet. Som exem— pel på utbildningsverksamhetens om- fattning kan nämnas, att under åren 1948—1950 respektive 86, 86 och 57
hjälpsökande arbetslösa var hänvisade till de särskilt anordnade yrkesutbild- ningskurserna. De arbetslöshetskurser som vid denna tid bedrevs frekvente- rades i huvudsak av partiellt arbetsföra och flyktingar som under utbildnings— tiden kunde erhålla bidrag till sitt uppe— hälle från arbetsmarknadsverket. Under åren 1949—1953 förekom en kursverksamhet, som i vissa avseenden skilde sig från den i normal ordning bedrivna. Den var till en början avsedd för omskolning av de byggnadsarbetare, som friställdes med anledning av den skärpta byggnadsregleringen, men ut- ökades sedermera att omfatta även ar— betskraft, som friställts inom övriga nä- ringsområden. Kurserna, som anordna- des av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, avsåg främst utbildning inom verk- stadsindustrin. I denna speciella ut- bildning utgick bidrag till elevernas uppehälle helt av statsmedel i form av ersättning per närvarotimme beräk- nad efter den avtalsenliga lönen inom utbildningsyrket. I vissa fall kunde dess- utom familjeförsörjare, som utbildades utom hemorten, erhålla hyresbidrag. Sammanlagt utbildades i denna form 1 192 personer. Verksamheten som själv- ständig utbildningsform upphörde den 1 juli 1954 då arbetsmarknadsstyrelsen erhöll bemyndigande att utge utbild- ningsbidrag till arbetslösa, som deltog i undervisningen vid de av yrkesöversty- relsen anordnade kurserna. Kursverksamheten har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 på- gick 55 arbetslöshetskurser inom 14 yr- kesområden. Vid kurserna undervisa- des 634 elever varav 85 arbetslösa, 339 partiellt arbetsföra, 183 ungrare och 27 andra utlänningar. Trots betydande organisatoriska svårigheter, främst be- roende på bristande personella resur- ser, ökade antalet kurser i yrkesöver- styrelsens regi under budgetåret 1957/58
till 155, 1958/59 till 350, 1959/60 till 550, 1960/61 till 614, 1961/62 till 700 samt 1962/63 och 1963/64 till 1 000 kur- ser. Av dessa var under respektive bud- getår 38, 75, 90, 55, 60, 112 och 115 fortbildningskurser för byggnadsarbe- tare.
Kurstiden varierar för omskolnings— kurserna från 12 veckor upp till 2 år och utbildning bedrives inom ett stort antal yrkesspecialiteter. September 1963 förekom inom motorbranschen sålun- da utbildning i 9 yrken, inom byggnads- industrin i 5 yrken, inom grafisk indu— stri i 1 yrke, inom handel och kontor i 3 yrken, inom hotell och restaurang i 2 yrken, inom husligt arbete i 3 olika former, inom hälso- och sjukvård i 7 yrken, inom konfektion i 1 yrke, inom metallindustri i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i 5 yrken samt inom trä- industrin i 4 yrken. Dessutom kan näm- nas anpassningskurser för handikap- pade samt andra mer eller mindre till- fälligt anordnade kurser.
Fr.o.m. budgetåret 1958/59 har ar- betslösa m.fl. förutom vid yrkesöver- styrelsens kurser kunnat utbildas även inom det ordinarie undervisningsväsen- det och inom näringslivet. Detta har in— neburit ökade möjligheter för arbets— marknadsverket att i kursform utnytt- ja tillgängliga anordningar för yrkes- utbildning. Kostnaderna .för undervis— ningen bestrids i sådana fall av arbets- marknadsverket i form av kursavgifter. Med stöd av detta bemyndigande har ett avsevärt antal kontors- och handels— kurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar anordnats i samarbete med yrkeskolor, privata sko— lor, branschorganisationer, enskilda fö- retag, bildningsorganisationer och lik- nande.
Utbildning av arbetslösa bedrivs näs— tan uteslutande i särskilt anordnade kurser. För partiellt arbetsföra har där-
emot möjligheterna till enskild utbild— ning inom det ordinarie undervisnings— väsendet eller inom näringslivet utnytt- jats i relativt stor utsträckning. Under 1962 beräknas sålunda i runt tal 1 300 partiellt arbetsföra ha erhållit utbild- ning inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväscndet med bidrag från arbets- marknadsverket, medan i runt tal 500 hade lärlingsanställning hos enskilda arbetsgivare. Vid utbildning av handi- kappade hos hantverksmästare gäller därvid i huvudsak de allmänna regler- na för sådan utbildning i fråga om lär- lingstid, ersättning till hantverksmäs- tare, lärlingslön och övervakning, dock med möjlighet till modifikationer i det enskilda fallet. Vid utbildning av handi- kappade inom industriföretag bestäm- mes lönen under utbildningstiden ge— nom partsöverenskommelser i varje sär- skilt fall efter den arbetshindrades pres- tationsförmåga medan mellanskillnaden mellan arbetslön och utbildningsbidrag utbetalas av arbetsmarknadsverket. In- dividuell utbildning av andra arbets- lösa vid företag med stöd från arbets- marknadsverket förekommer i regel in- te, då den avtalsenliga lönen under ut- bildningstiden vanligtvis överstiger de fastställda utbildningsbidragen.
Olika kursformer
Man skiljer i författningarna mellan tre olika typer av arbetslöshetskurser, näm- ligen
nybörjarkurser, avsedda att ge en grundläggande yrkesutbildning åt ar- betslös ungdom, som tidigare inte er- hållit dylik utbildning,
fortbildningskurser, avsedda att ge en kompletterande yrkesutbildning åt arbetslösa med viss yrkeserfarenhet, samt
omskolningskurser, avsedda att ge en grundläggande yrkesutbildning åt ar-
betslösa i syfte att möjliggöra en pla- cering inom annat yrkesområde.
Som tidigare nämnts har under se- nare år särskilda åtgärder i form av nybörjarkurser i yrkesöverstyrelsens regi vidtagits för att bereda utbildnings- möjligheter åt arbetslös ungdom, som inte kunnat erhålla sådan utbildning inom det ordinarie yrkesutbildnings- väsendet. Situationen under konjunk— turdämpningen 1958/59 var akut med en betydande ungdomsarbetslöshet och med brist på yrkesskoleplatser trots en snabb utbyggnad av yrkesskoleväsendet.
Den 1 september 1963 var 132 nybör- jarkurser i verksamhet. De var spridda över landet och lokaliserade till kom— muner, som helt saknar yrkesskolor el- ler som har knappa resurser i detta av- seende. För att tillgodose ett riksbehov och ge möjlighet till utbildning för ele- ver från orter med otillräckligt rekry- teringsunderlag eller för elever som inte kunnat placeras i de ordinarie yrkes- skolorna har även grupper av kurser 3. k. riksyrkesskolor organiserats på sex orter i landet. Inom dessa skolor har en ytterligare differentiering i yrkeshän- seende varit möjlig. Sådana riksyrkes- skolor med elevinternat fanns den 1 sep- tember 1963 i Gamleby med 15 yrkesav- delningar, i Haparanda med 8 yrkesav- delningar, i Hunnebostrand med 6 yr- kesavdelningar, i Hälsingtuna med 8 yrkesavdelningar, i Torpshammar med 9 yrkesavdelningar och i Västerås med 15 yrkesavdelningar.
Som närmare framgår av ett följande avsnitt skall de enskilda nybörjarkur— serna överföras helt till det ordinarie utbildningsväsendet medan riksyrkes- skolorna under en övergångstid skall drivas i nuvarande former.
Fortbildningskurser i yrkesöverstyrel- sens regi har under en följd av år an— ordnats huvudsakligen för fortbildning av byggnadsarbetare under säsongs—
mässig arbetslöshet vintertid. Utbild- ningen har avsett sådana yrkesområden som betongarbete, armering, cement— slipning, sprutmålning och sprutputs- ning, maskinreparationer och kransköt- sel, plattsättning, lättbetongmontering, bergssprängning och byggnadsträarbete. Kurserna har syftat till en bättre an- passning av arbetskraftens yrkeskun- skaper till den förändrade produktions- tekniken. De har även som tidigare nämnts inordnats i den avtalsenligt fastställda vuxenutbildningen av bygg- nadsarbetare i det avseende, att betong- arbetare med minst två års praktik ef- ter fortbildningskurs om minst tre må- nader kan godkännas som specialarbeta- re. Utbildningens omfattning varierar med arbetslösheten och minskar därför i tider med goda sysselsättningsmöjlig- heter inom branschen.
Jordbrukets fortlöpande rationalise- ring medför att ett stort antal arbetsta- gare på detta område söker sig över —— ofta efter omskolning —— till andra yrkesområden. De som blir kvar i yr- ket behöver ofta komplettera sina yr- keskunskaper med hänsyn till föränd- rade produktionsförhållanden. För den skull anordnas av lantbruksstyrelsen, oftast efter initiativ av länsarbetsnämn- derna, vintertid kurser för arbetslösa lantarbetare. Kurserna, som handhaves av hushållningssällskapen, avser utbild- ning för maskinskötare, djurskötare och trädgårdsarbetare. Undervisning har även meddelats i underhålls- och repa— rationsarbeten. Under de senaste vint- rarna har dessutom i södra Sverige ett antal lantarbetare erhållit skogsarbetar- utbildning för att de i fortsättningen skall kunna växla mellan jordbruk och skogsbruk och på så sätt få arbete året om. Kostnaderna för kursverksam- heten bestrides av lantbruksstyrelsen, och till eleverna utgår från år 1961 bi- drag genom arbetsmarknadsverket.
För skogsbrukets del råder beträffan- de fortbildning av arbetslösa likartade förhållanden som inom jordbruket. Kursverksamheten handhaves av skogs— vårdsstyrelserna, och länsarbetsnämn- derna tar ut arbetslösa skogsarbetare till kurserna. Under den omfattande ar— betslösheten bland skogsarbetarna, fram- för allt vintern och våren 1959, vidtogs på detta område särskilda arrangemang. Då Skogsstyrelsens anslag för kursverk- samhet av detta slag var otillräckligt i rådande läge, kunde arbetsmarknads- styrelsen med stöd av givna bemyndi— ganden svara för kostnader i samband med erforderlig kursverksamhet. över- enskommelse har numera träffats om att arbetsmarknadsverket även i fortsätt- ningen skall svara för såväl kurskost— nader som utbildningsbidrag i enlighet med de regler som gäller för övrig vux- enutbildning.
Antalet elever i fortbildningskurser för arbetslösa byggnadsarbetare utgjor- de 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963 res— pektive 1 000, 1 250, 900, 1 000 och 1 350, för arbetslösa lantarbetare respektive 375, 275, 64, 106 och 400 samt för ar- betslösa skogsarbetare respektive 1 950, 375, 169, 168 och 275.
Utbildning av arbetslösa iföretag under kon- junkturdämpningen åren 1958—1959
Med stöd av föreskrifterna i kungl. brev den 4/6 1954, att även arbetslösas utbildning inom företag skulle kunna stödjas med arbetslöshetsmedel, etable- rades under åren 1958 och 1959 samar- bete med näringslivet i fråga om ut- bildning på arbetsplatserna av sådan personal, som eljest skulle ha permit— terats. Detta började alltså i en speciell situation, då flera företag inte bara upp— hörde att nyanställa och utbilda ny— anställda, utan även i många fall tving- ades pcrmittera personal.
Överenskommelser träffades med ett flertal företag inom gruv-, Sågverks-, konfektions- och vcrkstadsindustrin om fortbildning inom företagen. Kurspla- ner upprättades som regel av branschor— ganisationernas utbildningsavdelningar. Företagen svarade för samtliga med ut- bildningen förenade kostnader och ut- betalade i regel en närvarotimpenning till eleverna på en krona. Eleverna er- höll i samband med utbildningen bidrag i vanlig ordning genom länsarbetsnämn- derna på samma sätt som om utbild— ningen skulle ha skett i särskilt anord- nade kurser men hade också frihet att i stället för utbildningsbidrag utnytt- ja sin ersättningsrätt från arbetslöshets- kassa. Även den situationen kunde uppkom- ma, att företagen inte hade något in- intresse för egen del att fortbilda eller omskola arbetslösa men att utbildnings- kapacitet fanns tillgänglig, som kunde brukas för omskolning av arbetslösa. Det gällde kapacitet i form av lokaler, maskiner och lärare men även i form av väl utvecklade utbildningsmetoder och kursplaner. överenskommelse om samverkan mellan företag och arbets- 1narknadsmyndigheter kunde under så- dana förhållanden träffas i huvudsak efter två olika linjer. I ena typen av fall övertog överstyrelsen för yrkesutbild- ning ansvaret för utbildningen genom att förhyra lokaler och maskiner samt genom att anställa lärare för kurserna, som sålunda kom att bedrivas i samma form som överstyrelsens övriga kurs- verksamhet. I andra fall bedrevs utbild- ningen helt i företagens regi och enligt speciellt utarbetade metoder för kon- centrerad träning. Ersättning till före- tagen utbetalades genom arbetsmark— nadsstyrelsen och beräknades efter fö- retagens självkostnader. Till eleverna utgick utbildningsbidrag från arbets— marknadsverket.
Som exempel på sistnämnda utbildnings- form kan kursverksamheten vid ASEA i Västerås tjäna. Under hösten 1958 stod inom företaget nyinredda undervisnings- lokaler med en maskinutrustning till ett värde av 600 000 kronor klara att tas i bruk för koncentrerad träning av framför allt nyanställda arbetare. Då emellertid något nyanställningsbehov inte förelåg, erhöll ar- betsmarknadsverket erbjudande att dispo- nera den kompletta utbildningsapparaten för omskolning av arbetslösa. Sedan före— taget lagt fram en kalkyl över sina kostna- der för verksamheten fastställdes en kurs- avgift till företaget på 1800 kronor för varje elev i en 12 veckors utbildning till maskinarbetare och 1 000 kronor i en 8 vec- kors utbildning till svetsare och plåtarbe- tare. För elever som efter utbildningen er- höll anställning vid ASEA utgick inte nå— gon kursavgift. Till eleverna utbetalades dessutom utbildningsbidrag genom läns— arbetsnämnden. För att varje kurs skulle få en ur utbildningssynpunkt homogen sammansättning testades eleverna före in- tagningen. Utbildningsmetoderna var ef— fektiva och eleverna var efter avslutad kurs begärliga på arbetsmarknaden. Utbildning— en pågick under tiden januari 1959 till mars 1961 _ under det sista året dock i begränsad omfattning _— och sammanlagt utbildades 320 arbetslösa huvudsakligen från Norrlandslänen.
Utbildning i samband med industriloknlisering m. 111.
På orter med otillräckliga sysselsätt- ningsmöjligheter kan i många fall en etablering av nya företag eller en rekon- struktion av redan existerande företag vara ett verksamt arbetsmarknadspoli- tiskt medel. Eftersom tillgången på ar- betskraft och den tillgängliga arbets- kraftens yrkeskunskaper i regel har stor betydelse vid valet av lokaliseringsort kan utbildningsåtgärder bli avgörande för företagens beslut om nyetablering. Även om företagen vid nyetablering som regel svarar för introduktion och ut— bildning av nyanställda har i viss om- fattning, där en ökning av sysselsätt- ningsmöjligheterna bedömts angelägen,
bidrag utgått från arbetsmarknadsver— ket i samband med utbildning av arbets- lösa eller undersysselsatta på orten. Öve- renskommelse har därvid träffats om bidrag under utbildning för nyanställda under en efter utbildningens art anpas- sad tid. Arbetsmarknadsverket och ar— betsmarknadens parter har haft infly— tande över utbildningens uppläggning samt även svarat för tillsynen. Under- visningsplaner har i regel utarbetats av respektive branschorganisation.
Utbildningen har bedrivits genom företagens försorg och avsett att ge er- forderliga kunskaper för vissa bestäm- da arbetsuppgifter i företagens produk- tion. Lön till deltagarna har utbetalats av företagen efter partsöverenskommel- se och företagen har i sin tur från arbetsmarknadsverket erhållit bidrag med visst belopp per elev och under- visningstimme. Arbetsmarknadsverkets bidrag bestämmes efter förhandlingar i varje särskilt fall och varierar mellan en och sex kronor per närvarotimme.
Under tiden 1/1 1961—33% 1964 har så- dan utbildning bedrivits vid 125 före- tag och omfattat 4 000 personer.
Samarbete mellan yrkesöverstyrelsen och ar- betsmarknadsstyrelsen i fråga om kursverk- samheten för arbetslösa m. fl.
Yrkesutbildningsknrserna för arbetslö- sa skall stå under ledning av överstyrel- sen för yrkesutbildning. I fråga om kursernas planläggning och anordnande skall överstyrelsen samråda med arbets- marknadsstyrelsen. Under det intensi- va utbyggnadsskedet från 1957 förde- lades uppgifterna på de båda verken i huvudsak så att arbetsmarknadssty- relsen bedömde behovet av kurser, kur— sernas yrkesinriktning och var de skulle förläggas. Vidare svarade arbetsmark- nadsverket för urval av kursdeltagare, utbetalning av bidrag till deltagarna
samt arbetsplacering av deltagarna ef- ter avslutad kurs. På överstyrelsen an— kom att anordna kurserna, men efter- som överstyrelsen saknade regional or- ganisation kom länsarbetsnämnderna i viss utsträckning också att få ägna sig åt anskaffning av lokaler och lärare. Förhyrning av lokaler, ändrings- och inredningsarbeten ankom i alla fall på överstyrelsen för yrkesutbildning lik- som anskaffning av maskiner och övrig utrustning, anställning och utbildning av lärare samt administrativ och peda- gogisk ledning av kursverksamheten.
De starkt ökade kraven på kursverk— samhetens kapacitet har under senare tid ställt stora anspråk på organisations- apparaten. Yrkesöverstyrelsen hade framför allt under nedgångskonjunk- turen stora svårigheter att tillgodose arbetsmarknadsstyrelsens önskemål om en snabb ökning av antalet kurser för utbildning av arbetslösa. I detta sam— manhang fördes en diskussion mellan verken om utbildningens administra- tion, varvid även frågan om en över— flyttning av den centrala ledningen från yrkesöverstyrelsen till arbetsmark- nadsstyrelsen fördes på tal. Diskussio- nen utmynnade i en gemensam skrivel- se från de bägge ämbetsverken till che- ferna för social- och ecklesiastikdepar— tementen med förslag om vissa nya rikt- linjer för organisationen av omskol- ningsverksamheten.
Med anledning av denna skrivelse an- befallde Kungl. Maj:t i brev den 14 ok- tober 1960 överstyrelsen för yrkesut- bildning och arbetsmarknadsstyrelsen att inrätta ett samarbetsorgan för frå- gor rörande yrkesutbildningskurser för partiellt arbetsföra och andra arbets- lösa, varvid styrelserna skulle utse le- damöter i samarbetsorganet bland sina ledamöter och tjänstemän. [ samma brev bemyndigades dessutom översty- relsen för yrkesutbildning att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen uppdraga åt länsarbetsnämnderna att fullgöra uppgifter, som enligt kungörelse den 29 juni 1945 nr 445 angående yrkesut- bildningskurser för arbetslösa annars skulle ankomma på överstyrelsen.
I november 1960 tillsatte ämbetsver- ken avsett samarbetsorgan som antagit benämningen »Samarbetsdelegation för omskolningskurser m.m.». Delegatio- nens ordförande blev överdirektören i yrkesöverstyrelsen.
Hittills har framför allt omskolnings- verksamhetens omfattning och inrikt- ning samt frågor om utbildning av lä— rare till omskolningskurser och utar- betandet av undervisningsplaner för kursverksamheten varit föremål för de— legationens speciella uppmärksamhet. Delegationen har också ägnat stor del av sin tid åt frågan om möjligheterna att överflytta handläggningen av en del ärenden från yrkesöverstyrelsen till länsarbetsnämnderna.
Decentraliserad handläggning av vissa frågor i samband med kursverksamheten
Kungl. Maj:ts bemyndigande till över- styrelsen för yrkesutbildning att uppdra åt länsarbetsnämnderna att fullgöra vis- sa uppgifter i fråga om kursverksam— heten har resulterat i en decentralise- rad handläggning av ärenden som har samband med kursverksamheten.
I de riktlinjer för samarbete som de båda ämbetsverken godtagit har detal— jerade föreskrifter intagits rörande läns- arbetsnämndernas planering av kurs- verksamheten. Till grund för de utbild- ningsprogram, som återkommande upp- rättas, skall ligga arbetsmarknadsmäs- siga prognoser. Särskild uppmärksam- het skall ägnas åt utbildningens yrkes- mässiga inriktning, åt snabb anpass- ning av utbildningen till föreliggande behov och åt samordning med andra
åtgärder för yrkesutbildning såväl inom som utom länet. Allt detta är uppgifter, som redan ålegat länsarbetsnämnderna, men för att ytterligare förbättra nämn- dernas möjligheter att handlägga dessa ärenden har två sakkunniga per län förordnats att förstärka länsarbetsnämn- derna vid behandling av ärenden rö- rande utbildning för arbetslösa. Den ena av dessa sakkunniga skall repre— sentera yrkesutbildningen i länet och den andra länsskolnämnden.
I fråga om central arbetslöshetskurs skall yrkesöverstyrelsen enligt författ— ningen avgöra om kursstyrelse skall utses för kursen och vilka arbetsupp- gifter d-en i så fall skall ha. Dessa kursstyrelser har nu sammanslagits till en kursstyrelse i varje län för samtliga centrala arbetslöshetskurser inom länet. Kursstyrelsen, som enligt beslut av yr- kesöverstyrelsen skall utses av länsar— betsnämnden, skall bestå av tre leda— möter, varav en sakkunnig i utbildnings— frågor utses efter förslag av yrkesöver- styrelsen. I övrigt ingår länsarbetsdi- rektören samt en ledamot av länsarbets- nämnden i kursstyrelsen. Länsarbets- nämnden skall ombesörja kansligöro- mål åt kursstyrelsen. Den centrala led- ningen av kursverksamheten skall även i fortsättningen åvila yrkesöverstyrel- sen, som dock i vissa frågor av lokal natur uppdragit åt kursstyrelsen att inom fastställda ramar och enligt sär- skilda anvisningar fullgöra vissa arbets- uppgifter. Enligt denna överenskom- melse skall sålunda kursstyrelsen bl. a. ansvara för den ekonomiska förvalt— ningen av kursverksamheten inom länet, utöva tillsyn över verksamheten i vis- sa avseenden samt fatta beslut i sär- skilt angivna personalärenden och 10- kalfrågor.
Vid sidan av kursstyrelserna skall inom varje län för varje yrke eller grupp av närliggande yrken finnas en
rådgivande kursnämnd med tre leda— möter representerande kursstyrelsen samt arbetsgivare- och arbetstagareor- ganisationen inom branschen.
Partsrepresentanterna utses efter för- slag av respektive centrala organisa- tioner.
På kursnämnden ankommer att ägna speciell uppmärksamhet åt utbildning- ens yrkestekniska utformande, att vid behov medverka vid uttagning och av- skiljande av elever samt att på lämp— ligt sätt taga del av kursdeltagares för- måga och vilja att tillgodogöra sig ut- bildningen.
De nya bestämmelserna om kurssty- relser och kursnämnder trädde i kraft den 1 januari 1962.
Det nya skolämbetsverkets kompetensområde
I proposition till 1963 års riksdag (nr 144) angående riktlinjer för utformning- en av skolväsendets centrala ledning m. in. har bl. a. frågan om det nya skol- ämbetsverkets befattning med yrkesut- bildningskurser för arbetslösa m. fl. upp- tagits till behandling. Med utgångspunkt från ett av 1955 års sakkunniga för yr- kesutbildningens centrala ledning fram— lagt förslag (SOU 1962: 28) om att all yrkesutbildning skall ledas av det nya ämbetsverket har föredragande stats- rådet i fråga om arbetslöshetskurser an- fört följande:
Med hänsyn till det arbetsmarknadspoli- tiska syftet med denna utbildningsverk— samhet är det väsentligt, att åtgärder snabbt vidtages, då situationen så påfordrar. Ut— bildningen måste därför i allmänhet orga- niseras utan beaktande av den mer långsik— tiga planeringen. Vidare blir uppläggning— en av omskolningskurserna i fråga om såväl innehåll och längd som undervisnings- metoder en annan än inom den reguljära utbildningsverksamheten. Detta motiveras dels av att eleverna vid omskolningskur— serna ofta har tidigare yrkeserfarenheter, dels ock av att det är särskilt angeläget att deltagarna, vilka ofta är familjeförsörja-
re, så snabbt som möjligt kan överföras till förvärvsarbete. Utbildningen måste också vara upplagd på sådant sätt, att elever kan antas kontinuerligt under hela året och att avslutningen av utbildningen inte är bun- den till vissa tidpunkter. För att omskol- ningsverksamheten skall kunna utnyttjas effektivt i arbetsmarknadspolitiken är det nödvändigt att de här refererade synpunk- terna blir tillgodosedda. Detta ställer spe- ciella krav på utbildningsverksamhetens organisation.
Gemensamt för omskolningsverksamhe- ten och för den reguljära yrkesutbildningen är att båda har till uppgift att tillgodose behovet av arbetskraft med sådan utbild— ning, som efterfrågas av näringslivet. Det är angeläget att undvika, att den av ar- betsmarknadsskäl igångsatta särskilda ut- bildningen på grund av det förmånligare statliga stödet inverkar störande på strä- vandena att på en ort bygga upp en plan- mässigt utformad reguljär yrkesutbildning. Eftersom den särskilda utbildningen un- der senare år kraftigt vuxit i omfattning och enär strukturomvandlingen inom nä- ringslivet framdeles kan väntas medföra ännu starkare krav på sådan utbildning, är det angeläget, att en samordning sker av olika åtgärder för att bereda utbildning och, så långt det är möjligt, även av de olika utbildningsformerna.
Detta problem bör emellertid inte lösas på så sätt, att hela den av arbetsmarknads— skäl betingade utbildningen ställes under ledning av skolämbetsverket. En stor del av denna utbildning är nämligen så nära kombinerad med andra arbetsmarknadSpo- litiska åtgärder, att arbetsmarknadsverket på samma sätt som nu måste ha möjlighet att ta initiativ till snabbt verkande åt- gärder. Detta gäller närmast den egentliga omskolningsverksamheten, vars syfte är att bereda vuxen arbetskraft nya försörjnings- möjligheter. Denna verksamhet bör därför enligt min mening även i fortsättningen planeras och genomföras i samverkan mel- lan arbetsmarknadsverkct och den centrala skolmyndigheten. Jag vill emellertid beto- na att skolmyndigheterna i ökad utsträck- ning måste få tillfälle att framföra syn- punkter och önskemål redan på planerings- stadiet. I detta syfte bör det samarbete som för närvarande äger rum inom samarbets- delegationen för omskolningskurserna m. m. förstärkas. Det utvidgade samarbetet bör komma till stånd på verkschefsnivå. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela närmare bestämmelser i sådant syfte.
Till det nya skolämbetsverkcts uppgifter skall höra att med stöd av lokala och regio- nala skolmyndigheter planera yrkesutbild- ning för all ungdom. Med ungdom avser jag här personer under 21 år. Befarad eller uppkommen ungdomsarbetslöshet kan vara uttryck för brister i yrkesutbildningsorga- nisationen. Vid uppbyggnaden av det nya skolämbetsverket bör därför beaktas, att myndigheten erhåller tillräckliga möjlig— heter att såväl på längre sikt som i mera akuta situationer avpassa utbildning till fö— religgande behov. Arbetsmarknadsmyndig- heternas medverkan bör ske genom att läm- na skolledningen på olika nivåer informa- tioner om utvecklingen på arbetsmarkna— den.
Möjligheterna att åstadkomma tillräcklig utbildningskapacitet för ungdomen beror i hög grad på de kommunala huvudmännens åtgärder. Det föreligger emellertid i viss utsträckning behov av yrkesskolor med större upptagningsområde än en kommun eller en landstingskommun. De nuvarande på arbetsmarknadsstyrelsens initiativ till— komna s. k. riksyrkcsskolorna har till upp— gift att komplettera de kommunala och landstingskommunala yrkesskolorna. Un— der en övergångstid bör denna utbildning bedrivas i nuvarande former. Dessa skolors framtida ställning bör ytterligare övervä- gas.
Utöver den behandlade utbildningsverk- samheten för arbetslösa förekommer en tredje typ av kurser, 5. k. fortbildnings- kurser, som är avsedda att ge arbetslösa med viss yrkesutbildning en kompletteran- de utbildning. I den mån sådana kurser måste anordnas på grund av en arbetslös- hetssituation finnes givetvis ingen anled— ning att behandla dessa kurser på annat sätt än de egentliga omskolningskurser— na. De bör således planeras och genom- föras på samma sätt som sistnämnda kur- ser.
Vad jag nu anfört torde föranleda behov av vissa organisationsförändringar. De frå- gor som sammanhänger härmed bör när- mare övervägas i samband med det ytter- ligare utredningsarbete som blir nödvändigt innan det nya ämbetsverket kan starta.
I detta sammanhang vill jag också på- peka, att utbildning av hemsamariter, som nu bedrives i arbetsmarknadsverkets regi, bör inordnas i den i vanlig ordning stats- understödda yrkesutbildningen och därmed
också ställas under tillsyn av det nya skol- ämbetsverket. Utöver här berörda utbild- ningsverksamhet sker en av arbetsmark- nadsskäl motiverad. relativt omfattande ut- bildning hos enskilda huvudmän, varvid arbetsmarknadsstyrelscn lämnar bidrag till kurskostnaderna och utger utbildningsbi- drag till deltagarna. Någon förändring be- träffande ledningen av denna verksamhet synes, i vad avser utbildningen av andra än ungdomar, för närvarande inte vara påkal— lad. Detsamma skall gälla den särskilda utbildning, som arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning äger att anordna i sådana yrken, där det med hänsyn till det aktuella arbetsmarknadslä- get eller eljest är av väsentlig betydelse att vidtaga omedelbara åtgärder för att snabbt öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft.
Riksdagen beslöt i enlighet med i propositionen framlagda förslag. Till- komsten av ett nytt skolämbetsverk skulle i fråga om samarbetet och an- svarsfördelningen mellan arbetsmark- nadsverket och skolämbetsverket enligt detta beslut innebära följande föränd- ringar:
att det samarbete som äger rum inom samarbetsdelegationen för omskolnings- kurser m.m. ytterligare skulle förstär- kas och att det utvidgade samarbetet bör komma till stånd på verkschefsni- vå;
att all yrkesutbildning för ungdom, dvs. personer under 21 år, skall höra till skolämbetsverkets uppgifter och att arbetsmarknadsmyndigheternas med- verkan bör ske genom att lämna skol- ledningen på olika nivåer information om utvecklingen på arbetsmarknaden (i praktiken innebär detta att arbets- marknadsverkcts befattning med enskil- da nybörjarkurser upphör medan riks- yrkesskolorna under en övergångstid skall drivas i nuvarande former) samt
att utbildning av hemsamariter inord- nas i den ordinarie statsunderstödda yr- kesutbildningen.
I fråga om omskolningskurser och fortbildningskurser skall sålunda sam-
arbetet mellan arbetsmarknadsverket och skolämbetsverket fortgå under i stort sett oförändrade former. Därjäm— te skall arbetsmarknadsverket som hit— tills ha möjlighet att anlita enskilda huvudmän för en av arbetsmarknads- skäl motiverad utbildning för personer över 21 år.
Elevsammans'a'ttuing och elevrekrytering
Antalet personer, som vid olika tidpunk- ter varit föremål för utbildning genom arbetsmarknadsverkets försorg, framgår av tabell 4: 1. Redovisningen avser alla former av utbildning i yrkesöverstyrel— sens och annan regi och såväl nybör- jar-, omskolnings- och fortbildnings- kurser som enskild utbildning. Uppgifter föreligger från februari 1959. Verksamheten har som förut antytts successivt ökat under senare år. Varia- tionerna mellan sommar och vinter är främst beroende på att under vinter- månaderna vanligen bedrivits ett antal kortare fortbildningskurser. Sommarfe- rier vid en del kurser har dessutom med— verkat till dessa skiftningar. Det är av särskilt intresse att notera den förhål- landevis snabba ökningen av antalet kvinnor i utbildning som skett under
senare år. Denna ökning har huvudsak- ligen skett inom yrken tillhörande kon— tor och handel, husligt arbete samt inom vårdområdet.
Det totala antalet personer i utbild- ning uppgick enligt arbetsmarknadssty— relsens redovisning under budgetåret 1959/60 till i runt tal 11 000, under 1960/ 61 till 14 000, under 1961/62 till 20 000, under 1962/63 till 32 000 och under 1963/64 till 35000. Dessa tal innefattar samtliga personer som under respek- tive år varit i utbildning, alltså även sådana som före budgetåret påbörjat men inte avslutat sin utbildning. Antalet »nya» utbildningsfall är därför lägre och uppgick under budgetåret 1962/63 till 24000, varav 10 400 kvinnor. I yr- kesöverstyrelsens kurser intogs detta år 14 100 personer medan 9 900 påbörjade utbildning inom övrig av arbetsmark- nadsverket initierad kursverksamhet, inom det ordinarie utbildningsväsendet eller inom företag.
Under budgetåret 1963/64 påbörjade 25 600 personer utbildning, varav 11 700 kvinnor.
Under budgetåret 1962/63 uppgick den genomsnittliga utbildningstiden till mellan fem och sex månader per utbild- ningsfall.
Tabell 4:1 . Antal personer i utbildning vid månadens milt, februari 1959—december 1963.
1959 1960 1961 1962 1963 Månad Hela Därav. Hela Därav Hela Därav Hela Därav Hela Därav ant. kv. ant. kv. ant. kv. ant. kv. ant. kv.
Januari .......... _ —— 5 965 838 7 970 1 310 19 475 2 182 12 667 3 838 Februari ......... 5 332 798 7 121 966 9 021 1 584 11 011 3 091 14 226 4 643 Mars ............. 5 924 882 7 556 1 079 9 195 1 710 11 811 3 786 15 273 5 236 April ............ 5 432 793 7 258 975 8 802 1 492 10 856 3 100 14 239 4 544 Maj ............. 4 695 716 6 741 891 8 196 1 321 9 984 2 636 12 980 3 644 Juni ............. 3 901 418 5 893 640 7 394 882 8 605 1 691 10 810 2 323 Juli ............. 3 364 312 5 286 498 6 563 697 7 473 1 294 9 304 1 783 Augusti .......... 3 391 313 5 219 443 6 751 799 7 644 1 306 9 595 2 115 September ....... 3 768 487 6 264 948 7 607 1 354 9 476 2 531 11 343 3 462 Oktober .......... 4 210 611 6 736 1 263 8 361 2 039 11 074 3 724 12 706 4 608 November ........ 5 123 835 7 395 1 389 9 050 2 385 12 245 4 425 13 563 5 040 December ........ 5 545 815 7 518 1 283 8 709 1 879 11 751 3 588 12 814 4 041
Tabell 4:2. Procentuell fördelning efter ålder av personer i utbildning, 1960—1963.
I procent av hela antalet
Åldersgrupp Maj Okt. Maj Okt. Maj Okt. Maj Okt.
1960 1960 1961 1961 1962 1962 1963 1963
Under 18 år ................... 16 32 20 22 16 19 14 17 18—21 år ..................... 30 18 20 18 20 19 23 21 22—34 . ..................... 35 27 30 28 30 28 31 29 35—44 » ..................... 13 15 18 19 19 20 18 19 45 år och äldre ................ 6 8 12 13 15 14 14 14
Ålderssammansättningen bland ele- verna har undersökts vid åtta olika till- fällen med resultat som redovisas i ta- bell 4: 2.
Undersökningarna visar, att antalet äldre elever ökat något. Vid undersök- ningarna i oktober 1963 var sålunda 1 770 elever av totalt 12706 i åldern 45 år och däröver. Efter en temporär ökning hösten 1960 har andelen ung- domar minskat. Om deltagare i nybör- jarkurser frånräknas, utgjorde ålders- gruppen under 18 år i oktober 1960 17 procent av hela antalet i omskol- ningskurser. I maj 1961 hade andelen sjunkit till 9 procent och var i okto- ber 1961 10 procent, i maj 1962 8 pro— cent samt i oktober 1962 11 procent.
I fråga om eleuurvalet var arbets— marknadsstyrelsens möjligheter att utge utbildningsbidrag enligt kungl. brev den 4 juni 1954 begränsade till arbetslösa. Som villkor för deltagande i arbetslös- hetskurs gällde
att den arbetslöse fyllt 16 år och sökt arbete genom den offentliga arbetsför— medlingen, samt
att fortsatta försörjningsmöjligheter inom det förutvarande yrket bedöms icke vara för handen inom rimlig tid, men arbetsmarknadsförhållandena be— räknas möjliggöra placering inom annat yrkesområde, eller
att arbetslös med viss yrkeserfaren- het genom utbildning kan förbättra si- na yrkeskunskaper samt därigenom er-
hålla större möjligheter till anställning inom yrket, eller
att yrkestillhörighet och yrkeskun- skap saknas och yrkesutbildning skul— le underlätta en arbetsplacering, eller
att det med hänsyn till arbetsmark- nadsläget eller eljest är av väsentlig betydelse att omedelbara åtgärder vid- tages för att snabbt öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft.
Det grundläggande villkoret var så- ledes att vederbörande var anmäld som arbetslös och icke hade möjligheter att på längre sikt erhålla stadigvarande an- ställning och försörjning.
Mot bakgrunden av strukturföränd- ringarna inom näringslivet var det emellertid angeläget att på ett relativt tidigt stadium underlätta överflyttning av arbetskraft från vikande till expan— derande näringsgrenar. Arbetsmark- nadsstyrelsen meddelade därför till läns- arbetsnämnderna anvisningar, varige- nom arbetslöshetsbegreppet utvidgades till att omfatta även sådana personer, som på grund av varsel eller andra om- ständigheter, t. ex. strukturförändring- ar i näringslivet, av arbetsförmedling- en bedömdes riskera att bli arbetslösa i det egna yrket i en snar framtid. Detta har i författningen av den 5 juni 1963 uttryckts så, att utbildningsbidrag av statsmedel må utgå till den, som erhåller yrkesutbildning under förutsättning
att han är arbetslös eller att fara för arbetslöshet eller placeringssvårigheter
på arbetsmarknaden föreligger för 110- nom;
att han fyllt 21 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmedling- en.
Kungl. Maj:t har förutsatt, att särskil— da åtgärder i syfte att öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft skulle kun- na bli erforderliga. Av detta skäl dis- ponerar överstyrelsen för yrkesutbild- ning anslag avsett för yrkesutbildnings- kurser i sådana yrken inom överstyrel— sens verksamhetsområde, där det med hänsyn till det aktuella arbetsmarknads— läget eller eljest är av väsentlig bety- delse, att omedelbara åtgärder vidtages för att snabbt öka tillgången på yrkes- utbildad arbetskraft. Eftersom kurser- na är avsedda för personer som icke är arbetslösa har utbildningsbidrag till ele— verna genom arbetsmarknadsverket ti- digare icke kunnat utgå. Detta har med- fört att utbildning i denna form endast bedrivits i mycket begränsad utsträck- ning. Under senare år har med stöd av detta bemyndigande anordnats enstaka kurser för skeppskockar, däckspersonal, hörselvårdspersonal etc. Kostnaderna för anordnandet av dessa kurser har belöpt sig till ca 200 000 kronor per år.
I nyssnämnda kungörelse den 5 juni 1963 (nr 427) har föreskrivits, att ut- bildningsbidrag kan utgå till deltagare i de kurser som har till syfte att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft inom vissa yrken. Samtidigt har dock möjligheterna att använda denna ut- bildningsform inskränkts genom att an- slaget till sådana kurser begränsats till högst 200 000 kronor för budgetåret 1963/64.
Utbildningsbidragen
Arbetslösa under utbildning får genom arbetsmarknadsverket kostnadsfritt un— dervisning, utbildningsmateriel och ar-
betskläder samt resor. Dessutom utgår särskilda utbildningsbidrag, dock icke vid nybörjarkurser, vilkas deltagare har samma förmåner som vid ordinarie yr— kesskolor.
Utbildningsbidraget utgår med föl- jande belopp:
410 kr./mån.
För möblerat i'rum l100—150 kr./mån. och/ eller för familje- bostad den faktiska hyran. Familjetillägg: Till make eller husförestånda- rinna vid utbildningi hemort- en 55 kr./mån., utom hemort- en 200 kr./mån. Till varje barn under 16 år 45 kr./mån., eller när särskilda skäl är därtill, högst L130 kr./man.
Grundbidrag: Hyresbidrag:
Barntillägg:
Bidragen är inkomstprövade, och av- drag göres för elevens inkomst av exem- pelvis pension, sjukersättning eller an- nan inkomst samt för viss del av fa— miljens inkomst i övrigt. Även makes in- komst kan verka reducerande på bidragen enligt särskilda regler. Som villkor har tidigare gällt, att vistelsekommun skall svara för 25 procent av utbildningsbi- dragen. Enligt beslut av 1962 års riks— dag skall staten fr. 0. m. den 1 juli 1962 helt svara för utbildningsbidragen. För- månerna är skattefria.
Till elever i speciellt anordnade ny- börjarkurser utgår stipendier och stu- diebidrag enligt samma normer, som gäller inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväsendet. Det statliga bidraget kan maximalt uppgå till 159 kr./mån. för elever under 18 år och 175 kr./mån. för elever över 18 år. Därtill kan i vissa fall kommunala stipendier förekomma.
Elever vid de 5. k. riksyrkesskolorna har fri kost och logi samt efter prövning i varje särskilt fall fickpengar med 50 kronor per månad.
Även om omskolningskurserna är av- sedda för vuxna har som förut sagts inslaget av ungdomar i dessa kurser varit relativt stort. Till dessa utgår ut—
bildningsbidrag enligt särskilda bestäm— melser. För ungdomar, som under ut- bildningstiden bor hos föräldrar eller motsvarande, utgår grundbidrag med högst 200 kr./mån. För ungdomar som erhåller sin utbildning vid omskolnings- kurs utom hemorten gäller regeln, att grundbidraget generellt reduceras med 50 kr./mån. och sålunda utgår med max— imalt 360 kr./mån. Enligt bestämmel- ser som trädde i kraft den 1 augusti 1963 kan utbildningsbidrag genom ar- betsmarknadsverket endast utgå till ele- ver som fyllt 21 år. Undantag från den— na huvudregel har dock medgivits för handikappade, för ensamstående möd— rar, för flyktingar, för tidigare hjälp- klass- och särskoleelever och för elever vid de 5. k. riksyrkesskolorna. För ka- lenderåret 1964 kan utbildningsbidrag till personer under 21 år i anpassnings- kurser under vissa villkor utgå till ar- betslösa inom Norrland samt inom Kop- parbergs och Värmlands län, till perso- ner som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag till arbets- löshetsorter samt till personer med för— sörjningsbörda. Vissa övergångsbestäm- melser gäller för personer under 21 år som redan påbörjat utbildning.
Det totala utbildningsbidraget får in- te överstiga gängse arbetslön i utbild- ningsyrket. Undantag från denna regel gäller dock i fråga om familjeförsör—
jare, som utbildas utom hemorten och som därför har dubbla hushållskostna- der.
Utbildningens resultat
Efterundersökningar, som företagits för att belysa sysselsättningsförhållandena för dem som genomgått nybörjar- och omskolningskurser, redovisas i tabell 4: 3. Undersökningarna avsåg förhållan- dena den 25 maj 1959 för dem som av- slutat utbildningen under första kvar- talet 1959, förhållandena den 25 maj 1960 för dem som avslutat utbildningen under första kvartalet 1960 samt förhål— landena den 25 augusti 1960 för dem som avslutat utbildningen under andra kvartalet 1960. I tabellen redovisas ele- vernas arbetsförhållanden vid under- sökningstillfället.
Bland ej aktuella sökande befinner sig sjukskrivna, värnpliktiga samt per— soner som av andra skäl ej står till ar— betsmarknadens förfogande.
I oktober 1962 påbörjades en under- sökning, som avsåg att ge mera ingå- ende uppgifter om kursverksamheten och resultaten av denna. Undersökning- en omfattade personer som under år 1960 påbörjade utbildning vid yrkes- överstyrelsens omskolningskurser och kurser inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväsendet. De i undersökningen in-
Tabell 4:3. Utbildade procentuellt fördelade efter arbetsförhållanden, enligt efterunder-
sökningar. Procentuell fördelning Arbetsförhållanden 25/5 1959 25/5 1960 25/8 1960 Anställd i utbildningsyrket .......... 53 65 66 närgränsande yrke ........ 11 74 6 80 7 86 annat yrke ............... 10 9 13 Aktuella arbetssökande ...... 16 4 3 Föremål för arbetsvård ...... 1 2 1 Ej aktuella sökande ......... 8 14 10
Tabell 4:4. Medelsförbrukning för omskolning m.m. budgetåren 1956/57—1963/64.
Budgetår KÖY AMS Summa 1956/57 ................... 2,3 milj. kr. 2,8 milj. kr. 5,1 milj. kr. 1957/58 ................. . . 7,1 | | 4,2 | » 11,3 » » 1958/59 ................... 20,0 » » 12,8 » » 32,8 » » 1959/60 ................... 33,3 | » 18,9 » » 52,2 » » 1960/61 ................... 44,6 » | 25,0 » » 69,6 » » 1961/62 ............ . ...... 46,6 » » 33,0 » » 79,6 » » 1962/63 ................... 54,3 » » 59,0 | » 113,3 » | 1963/64 ................... 58,2 » » 65,8 » » 124,0 » »
gående observerades t.o.m. utgången av september 1962. För omkring hälf- ten av deltagarna i yrkesöverstyrelsens omskolningskurser var Observationsti- den efter kursen minst 21 månader. Även personer som avslutat kursen av andra skäl än erhållen anställning ingår. Av undersökningen framgår att under sep- tember 1962 hade 78 procent av de man- liga och 70 procent av de kvinnliga del— tagarna i yrkesöverstyrelsens omskol- ningskurser arbete i öppna marknaden. Anställning i utbildningsyrket hade 45 procent av männen och 49 procent av kvinnorna.
Vid bedömningen av utbildningens re— sultat måste man utgå från det faktum, att den alldeles övervägande delen av de utbildade varit arbetslösa, som ej kunnat erhålla ett arbete i öppna mark- naden. Andelen partiellt arbetsföra och även i övrigt svårplacerade har varit stor. Utbildningen har således i över- vägande antalet fall varit en förutsätt- ning för att en arbetsplacering över huvud taget skulle komma till stånd. De som erhållit denna utbildning har kunnat gå in på arbetsområden, inom vilka eftenfrågan på arbetskraft varit särskilt hög. Många av de utbildade har som regel plats avtalad redan vid kursens slut _ om de inte redan dess— förinnan lämnat kursen för att tillträda en anställning.
Kostnader
I tabell 4: 4 ges upplysning om yrkes— överstyrelsens och arbetsmarknadssty- relsens medelsförbrukning under de se— naste budgetåren för kostnader i sam— band med den yrkesutbildande verk- samheten.
Under budgetåret 1962/63 uppgick yr— kesöverstyrelsens kostnader för lärar- löner till 20,6 miljoner kronor, för in- köp av maskiner och annan stadigva— rande undervisningsmateriel till 14,4 miljoner kronor samt kostnader för bl. a. administration, förbrukningsmateriel, lo- kalhyror och driftsutgifter till 19,3 mil- joner kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsens kostnader avser uthildningsbidrag, kursavgifter, undervisningsmateriel, resor samt kost- nader i samband med utredning om ut- bildning.
Fr. o. m. budgetåret 1962/63 bestri- des såväl arbetsmarknadsstyrelsens som yrkesöverstyrelsens kostnader av ett gemensamt anslag till omskolning m.m. under elfte huvudtiteln.
Överväganden och förslag
Vuxenutbildningens omfattning och inriktning
De förslag, som utredningen i det föl- jande framlägger, utgår ifrån den grund- läggande tanken, att det moderna
näringslivet kräver, att de yrkesverk- samma har tillgång till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande behov och att en generell ök— ning av utbildningsnivån är ett medel att främja samhällsekonomiska och so- ciala krav. Denna förbättring av utbild- ningsstandarden bör avse både den nya generation, som nu beredes tillfälle att utnyttja ett förbättrat skol- och yrkes- skoleväsen, och de vuxna, som behöver komplettera en Ofta bristfällig eller nu- mera föråldrad utbildning med fortbild- ning och omskolning. I båda fallen bör utbildningen å ena sidan inriktas på att öka den individuella förmågan till an— passning efter snabbt skiftande förhål- landen och därmed den personliga fri- heten i arbetsvalet, å andra .sidan möta de skiftande behov av förbättrade och varierande kvalifikationer, som fram— träder inom näringslivet i samband med den tekniska och ekonomiska ut- vecklingen. Detta innebär, att särskilt vuxenutbildningen måste organiseras så, att den både med avseende på sin inrikt- ning och sin omfattning skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhål- landen. Den blir då också ett uttryck för principen att det samhällskollektiv, som har nytta av det ekonomiska fram- åtskridandet, också i ökad utsträckning bör hjälpa den enskilde att bära de kost— nader för omställning, som han kan ut- sättas för i samband med de teknisk- ekonomiska förändringarna. Detta är i själva verket också en förutsättning för att de önskvärda förändringarna skall kunna genomföras med erforderlig snabbhet. Den kvantitativa omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas under utvecklingens gång, men utredningen önskar under- stryka att en betydande utvidgning tor- de vara samhällsekonomiskt fördelaktig.
Såväl till utformning som innehåll måste vuxenutbildningen ses som en del
av en sammanhängande utbildnings- organisation. Omställningen inom nä- ringslivet ställer så omfattande krav på hela utbildningssystemet, att genomgri- pande förändringar i syfte att förbätt- ra vuxnas möjligheter till utbildning är erforderliga. Utredningen hälsar där- för med tillfredsställelse, att yrkesut- bildningen i sin helhet skall bli föremål för en speciell berednings arbete. Det är emellertid utredningens uppfattning, att de vuxenutbildningsfrågor, som i det följande behandlas och som har nä- ra samband med arbetsmarknadspoli- tiken, måste bli föremål för separata och omedelbara lösningar.
Det är en gammal iakttagelse, att man i olika konjunkturlägen samtidigt som man registrerar arbetslöshet också har en otillfredsställd efterfrågan på arbetskraft. En av de viktigaste orsa— kerna till att man inte kan nå balans mellan tillgång och efterfrågan är, att de arbetslösa saknar de efterfrågade yr— keskunskaperna. Bristande yrkeskun- skaper blir alltså ett hinder för en ut- jämning, som i övrigt är önskvärd och möjlig, och vi får vad som brukar kal- las en friktionsarbetslöshet, vars verk— ningar man ofta tvingas lindra med me- del, som är mindre rationella och mera kostsamma, än vad lämpliga åtgärder för en yrkesmässig anpassning skulle ha varit.
Några detaljerade undersökningar om det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i arbetsmark— nadspolitikens strävan att åstadkomma balans på arbetsmarknaden har ej gjorts. Utvecklingen på sikt med allt snabba- re förändringar i produktionsteknik och näringslivets struktur pekar emellertid på att allt fler människor varje år mås- te byta arbetsuppgifter. Till detta kom- mer, att befolkningsutvecklingen med ett sjunkande rekryteringsunderlag inom ungdomskullarna kommer att medföra,
att behovet av utbildad arbetskraft till icke obetydlig del får tillgodoses ge- nom ökad utbildning inom de ålders- grupper som redan är ute i förvärvslivet.
De ökade kraven på arbetskraftens anpassning till förändrade förhållanden på arbetsmarknaden ställer i alla lägen stora anspråk på insatser från samhäl- lets sida. »Självläkningsförmågan» är dock betydande och man kan utgå ifrån att många, som tvingas skifta om från ett arbete till ett annat, kan göra det utan föregående omskolning. De går an- tingen till nya arbetsuppgifter, som ej kräver speciella yrkeskunskaper, eller också får de erforderlig instruktion och träning på den nya arbetsplatsen. I ti- der av arbetskraftsbrist ökar självfal— let möjligheterna att utan föregående ut- bildning bereda arbete åt arbetslösa. Omställningsfriktionen blir mindre.
Förhållandet blir ett annat i ett för- sämrat arbetsmarknadsläge. I en sådan situation ökar arbetsgivarnas anspråk på arbetskraftens kvalitet och efterfrå- gan gäller då i regel arbetstagare med speciella yrkeskunskaper. I samma takt, som anställningsbehovet minskar, av- tar även näringslivets aktivitet i fråga om anpassningsutbildning av nyanställd arbetskraft. Yrkesutbildningen blir då i högre grad en samhällsangelägenhet, ett led i sysselsättningspolitiken. Utbild- ningen syftar därvid till att ge arbets- lösa de yrkeskunskaper, som efterfrå- gas också i ett nedgångsläge, men den skall också ses som en beredskapsåt- gärd för att möta den efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft, som enligt all erfarenhet infinner sig vid en förbätt- ring av arbetsmarknadsläxget.
I en högkonjunktur med full syssel- sättning och arbetskraftsbrist på vissa områden kan intensifierad utbildning vara ett av medlen att stegra takten i produktionsökningen. Man kan då inte öka det kvantitativa tillskottet till ar-
betsmarknad-en på samma sätt som i ett nedgångsläge utan måste höja arbets- kraftens kvalitet och produktivitet.
Utredningen förutsätter att utbild— ningen i det enskilda fallet skall ges en sådan omfattning, att den utbildade kommer över den tröskel som de bris- tande yrkeskunskaperna utgör. Utbild- ningen skall alltså göra honom attrak- tiv i ett visst arbetsmarknadsläge. Här- av följer, att utbildningen i en högkon— junktur med stor efterfrågan på arbets- kraft kan göras kortare, bl.a. därför att arbetsgivarna då är beredda att full— följa utbildningen på arbetsplatsen. För en sådan avvägning av utbildningstidens längd talar också det förhållandet, att man inte längre tid än nödvändigt skall undandraga arbetsmarknaden den per- sonal, som kan bli av marginell bety- delse för balansen mellan tillgång och efterfrågan. Enligt detta betraktelsesätt skulle den arbetsmarknadspolitiskt mo- tiverade utbildningen kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en kon— junkturdämpning. Då skulle f. ö. finnas ett direkt intresse av att på så sätt hålla de arbetslösa sysselsatta under en ar- betslöshetsperiod.
Vid överväganden om vuxenutbild— ningens omfattning och inriktning bör givetvis största möjliga följsamhet till efterfrågesidans förändringar iakttas. Enligt utredningens mening kommer detta att påfordra en breddning av utbildningen till nya yrkesområden med speciell inriktning på områden med framträdande brist på arbetskraft. Ex- empel på förhållanden som kräver uppmärksamhet vid planeringen av vux— enutbildningen är den förskjutning i befattningsstrukturen i riktning mot me- ra teknikerbetonade arbetsuppgifter, som tidigare omnämnts, samt service- näringarnas och framför allt vårdområ- denas arbetskraftsproblem. Följsamhet till efterfrågesidans förändringar och
en breddning av verksamheten i yrkes— hänseende kommer enligt utredningens mening att innebära att större krav kan komma att ställas på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.
Denna starka betoning av vuxenut- bildningen som ett led i arbetsmark- nadspolitiken är ett uttryck för utbild- ningens allt viktigare roll i produk- tionsutvecklingcn. Detta får emellertid inte undanskymma den betydelse i form av ökad valfrihet och bättre förutsätt- ningar för arbetstrivsel och behovstill- fredsställese, som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I diskussio- nen kring den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen har ibland anförts, att det finns en relativt stor grupp personer som — bl.a. på grund av för knappa utbildningsresur- ser — tidigare ej kunnat erhålla den ut- bildning, som skulle kunnat ge dem ett säkrare fotfäste på arbetsmarknaden. Dessa, menar man, skulle nu ges en chans att ta igen något av vad de tidigare förlorat, och därför borde ut- bildningen få en större bredd och om- fattning än vad som strängt taget är nödvändigt för att åstadkomma en ar- betsplacering. I detta resonemang, som utredningen kan ansluta sig till, skjuts alltså mera den enskildes än det allmän- nas intresse i förgrunden. Tider av för- svagad arbetskraftsefterfrågan kan sär- skilt utnyttjas för att tillgodose dessa socialt motiverade synpunkter.
Man kan i detta sammanhang inte heller bortse från det intresse, som vissa branscher och företag kan ha av att samhället också under högkonjunk- tur ger vuxna arbetslösa m.fl. en me— ra fullständig yrkesutbildning, varige- nom arbetskraften visserligen under längre tid undandrages arbetsmarkna- den, men i gengäld blir så mycket bättre skickad att sedermera utföra kva- lificerade arbetsuppgifter.
Konstant behov av viss anpassningsutbildniug för vuxna Bortsett från de variationer i vuxenut- bildningens omfattning, som är betinga- de av förändringar i sysselsättningslä- get, och de förändringar i ansvarsför- delningen mellan näringsliv och sam— hälle, som blir en följd därav och som påverkar omfattningen av samhällets in— satser på detta område, kvarstår till stor del oberoende av arbetsmarknads— läget krav på insatser från det allmän- nas sida för att tillgodose utbildningsbe— hovet för vuxna, som måste ställa om till nya arbetsuppgifter och som inte kan få erforderlig utbildning på annat sätt. Som villkor för erhållande av utbild- ningsbidrag genom arbetsmarknadsver— ket gäller för närvarande, att den ut- bildningssökande skall vara arbetslös eller att risk för arbetslöshet eller pla— ceringssvårigheter på arbetsmarknaden föreligger för honom. Det är utredning— ens uppfattning att denna bestämmelse bör ges en så generös tolkning, att for- mella hinder för en från anpassnings- sy'npunkt erforderlig yrkesutbildning inte skall kunna uppstå. Detta gäller i synnerhet arbetslöshetsvillkoret. Den strukturella omdaningen inom närings- livet kan för den enskilde arbetstagaren eller näringsidkaren innebära en suc- cessiv försämring av inkomst- och sys— selsättningsmöjligheter utan att en di— rekt arbetslöshetssituation uppstår. Det— ta har sin giltighet bl. a. inom skogsbru- kets, jordbrukets och detaljhandelns om- råde men kan även beröra delar av andra näringsområden. Det måste emel— lertid enligt utredningens mening vara rationellt att på ett tidigt stadium bl. a. genom utbildningsåtgärder kunna un- derlätta en omställning till andra arbetsp uppgifter för personer med otillfreds- ställande sysselsättningsförhållanden. Om därför en bedömning på längre sikt av sysselsättningsförhållandena
klart ger vid handen, att övergång till annat yrke eller utflyttning till annan ort måste anses nödvändig och att en ut- bildning i samband därmed är erforder- lig, skall detta enligt utredningens me- ning anses vara tillräcklig kvalifika- tionsgrund för beviljande av utbild- ningsbidrag, även om inte någon for- mell arbetslöshetssituation föreligger.
Samhällets ansvar för vuxenutbild- ningen blir särskilt framträdande när det gäller arbetstagare som kan beteck— nas som icke konkurrenskraftiga och som först efter en utbildning har möj- lighet att erhålla anställning. Därjämte har utbildningen stor betydelse i strä- vandena att underlätta utträdet på ar- betsmarknaden för övriga outnyttjade arbetskraftsresurser.
Som i ett annat sammanhang påpekats har antalet arbetsvårdssökande vid ar- betsförmedlingens expeditioner för par- tiellt arbetsföra successivt ökat. Sär— skilt markerad har denna ökning varit på senare tid främst beroende på ett vidgat samarbete med olika socialför- säkringsmyndigheter. Yrkesutbildning är ett av de bästa hjälpmedlen för att förbättra den handikappades arbetsför- måga och underlätta en utplacering i öppna marknaden och har därför allt eftersom utbildningsmöjligheterna ökat alltmer kommit till användning. Från mitten av 1950-talet har antalet handi- kappade som fått utbildning ökat från i runt tal 1 200 utbildningsfall per år till 8 300 under kalenderåret 1963.
Gränserna mellan vad som betecknas som arbetsvårdsfall, inskrivna vid ar- betsförmedlingens arbetsvårdsexpedi- tioner, och arbetstagare, som söker an- ställning genom den allmänna arbets- förmedlingen, år flytande. Även bland de sistnämnda förekommer personer, som av olika skäl inte är attraktiva på arbetsmarknaden men som, om de har förutsättningar och intresse för en yr-
kesutbildning, får större möjligheter att bli accepterade för anställning. För en stor grupp sådana sökande är hög ålder det väsentliga arbetshindret. Åldern i och för sig är som utredningen utveck- lat i kapitlet om äldre arbetskraft ej något svårare hinder, om den sökande har efterfrågade yrkeskunskaper. Som framgår av tidigare redovisning av ål- dersfördelningen vid arbetsmarknads- verkets yrkesutbildande verksamhet har de äldre åldersgruppernas andel av det totala antalet utbildningsfall ökat nå- got, men antalet äldre är fortfarande förhållandevis blygsamt. Under budget- året 1962/63 torde i runt tal 4 500 per- soner i åldern 45 år och däröver ha del— tagit i omskolnings- och fortbildnings- kurser.
Arbetskraftsundersökningar har visat att ett betydande antal ej förvärvsarbe— tande kvinnor skulle vilja åtaga sig för- värvsarbete, om lämpligt sådant kunde erbjudas. Det gäller kvinnor, som en— dast i mindre utsträckning återfinns i arbetsförmedlingens arbetslöshetsstati- stik eller i övrigt är anmälda på arbets- förmedlingen. Ett tillvaratagande av des- sa arbetskraftsresurser kräver i viss ut— sträckning speciella åtgärder bl. 3. från arbetsförmedlingens sida. Omskolning och fortbildning är i första hand ägnade att underlätta den kvinnliga arbetskraf- tens yrkesmässiga anpassning till ar- betsmarknadens krav men är även av väsentlig betydelse för att undanröja den tveksamhet som företagen ofta hy- ser inför att anställa kvinnor, som un- der en längre tid varit borta från ar- betslivet. Även om alla kurser i sam- ma grad står öppna för såväl män som kvinnor, har flertalet kvinnor, som be— retts utbildning genom arbetsmarknads- verkets försorg, utbildats för kontors- yrken, detaljhandel, konfektionssömnad och olika vårdområden. Det är som ut- redningen i annat sammanhang föresla-
git i hög grad önskvärt, att utbildning- en för kvinnorna ytterligare breddas och bygges ut. Under budgetåret 1960/ 61 utbildades med bidrag från arbets— marknadsstyrelsen i runt tal 2 400 kvin- nor. Verksamheten har därefter kraftigt ökat och omfattade under budgetåret 1963/64 ca 12 000 kvinnor.
Till de grupper för vilka samhället fått taga på sig ett ansvar för yrkesut- bildning hör de säsongarbetslösa. Hit- tills har detta mestadels skett i form av fortbildning inom det egna yrket. Ut— bildningen har samtidigt varit en viktig åtgärd för att tillgodose ett snabbt väx- ande behov av större yrkeskunskaper inom områden med betydande säsong- variationer i sysselsättningen, främst skogsbruk, jordbruk och byggnadsverk- samhet. Behovet av fortbildning är i syn- nerhet för byggnadsarbetare betydligt större än vad som nu kan tillgodoses genom denna form av kurser. Kurserna är nämligen i tiden begränsade till så— songnedgången vintertid och i fråga om elever begränsade till säsongarbets— lösa. Som ett komplement till fortbild— ningen av arbetslösa krävs på detta om- råde att en ökad företagsutbildning av redan anställda kommer till stånd. Åt- gärder med detta syfte har även vid- tagits under senare tid. Även inom andra yrkesområden skulle i kraftigt ökad ut- sträckning utbildning kunna sättas in även under tidsmässigt begränsade ar- betslöshetsperioder. Som alternativ till andra arbetslöshetsåtgärder skulle detta som regel vara att föredraga.
Det måste slutligen vara en väsent— lig uppgift för den av samhälletbedrivna vuxenutbildningen att genom effektiva utbildningsåtgärder söka finna en lös- ning på sysselsättningsproblemet för ar— betslösa på orter med överskott på ar— betskraft. Sådan utbildning kan dels syfta till att underlätta den geografiska rörligheten, dels avse anställning på
hemorten i redan etablerade företag el- ler i företag som nylokaliserats till or— ten.
Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åtgär- der på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till arbets- marknadens krav och tillgodose arbets- tagarnas behov av yrkesutbildning.
Utbildningen skulle därvid i främsta rummet omfatta följande arbetstagar— grupper:
arbetslösa eller undersysselsatta, sär- skilt på ortermed överskott på arbets- kraft;
partiellt arbetsföra, för vilka utbild- ningen är att betrakta som ett led i en yrkesmässig rehabilitering;
sökande, som på grund av ålder har svårighet att vinna anställning och som efter utbildning bedöms kunna erhålla lämpligt arbete;
kvinnliga arbetssökande, som önskar uppta yrkesverksamhet och som är i behov av utbildning för att kunna er- hålla lämplig anställning, samt
säsongarbetslösa eller andra för be- gränsad tid arbetslösa, som genom en fortbildning kan förbättra sina yrkes- kunskaper.
Vuxenutbildning för andra än arbetslösa
Den hittills bedrivna vuxenutbildning- en har i första hand varit inriktad på att ge arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra, som har uppenbara svårig- heter att få anställning i öppna markna- den, sådana yrkeskunskaper att en ar- betsplacering blir möjlig. Först i and- ra hand kommer frågan om att tillgo- dose näringslivets behov av arbetskraft. Självklart beaktas den synpunkten ge- nom att utbildningen i största möjliga utsträckning inriktas på yrkesområden
med brist på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i fråga om urvalet av elever medför emellertid även begräns- ningar vid val av utbildningsyrke, efter- som utbildningens nivå och yrkesin— riktning både praktiskt och teoretiskt måste anpassas till deltagarnas kapa— citet och intresse. Det är uppenbart att utbildningen bättre skulle fylla uppgif— ten att underlätta en rationell anpass- ning till arbetsmarknadens krav, om r-ekryteringsunderlaget kunde vidgas att omfatta även andra grupper arbetsta- gare än just de som blivit arbetslösa.
Framför allt gäller det här personer som på grund av bristande utbildnings- resurser eller på grund av andra om- ständigheter efter avslutad skolgång fastnat i okvalificerade arbetsuppgif- ter och som, om de finge möjlighet att tillgodose ett nyvaknat utbildningsin— tresse, skulle kunna göra en bättre produktionsinsats. Samtidigt skulle ar- betslösa, som saknar intresse och fallen- het för en utbildning, kunna fylla de luckor som i en sådan situation skulle uppstå.
Likartat är förhållandet med personer som är ofullständigt sysselsatta och som återkommande drabbas av arbetslös- hetsperioder eller korttidsarbete. I så- dana fall skulle en utbildning som möj- liggör omplacering kunna medverka till jämnare och högre arbetsinkomster samt en bättre produktionsinsats.
Som tidigare påpekats pågår den helt övervägande delen av vuxenutbildning- en utanför arbetslöshetskursernas ram. Utan villkor om arbetslöshet kan vuxna vinna inträde i yrkeskolor och statliga och statsunderstödda undervisningsan- stalter. Undervisningen bedrives på så- väl dagtid som kvällstid och vid dag- undervisningen kan statlig studiehjälp utgå. Vuxenutbildning sker även i be- tydande omfattning av anställda i stat- liga verk samt i näringslivet och är i
dessa fall förenad med lön från arbets- givaren.
Förmånerna under utbildningstiden är ofta avgörande för den enskildes be- nägenhet att genomgå en utbildning. En strävan att öka vuxenutbildningens om- fattning måste därför inriktas såväl på en förbättring av utbildningsresurserna som på de utbildades ekonomi. Vad i dessa avseenden gäller den ordinarie yrkesundervisningen vid statliga och statsunderstödda undervisningsanstal- ter kommer några förslag från utred- ningens sida inte att framläggas. Ut- redningen vill dock allmänt understry— ka vikten av en fortsatt utbyggnad och arbetsmarknadsanpassning av utbild- ningsmöjligh-eterna för vuxna på dessa områden.
Utredningen föreslår i det följande ett ökat statligt stöd till den i kursform bedrivna vuxenutbildningen inom före- tag och förutsätter samtidigt ökade in- satser från branschorganisationer och enskilda företag. Det är utredningens uppfattning, att en sådan form av ut- bildning effektivt skulle kunna bidra till att underlätta anpassningen på ar- betsmarknaden. En uppenbar fördel med företagsutbildning är, att rekryteringen är fri och inte bunden till arbetslösa och svårplacerade. Deltagare får där- jämte lön under utbildningen enligt av- tal mellan arbetsmarknadens parter vil— ket innebär en normalisering av den utbildades villkor och samtidigt mindre anspråk på administrativa insatser.
Vid sidan av dessa åtgärder finns —— även under förutsättning av den för- ordade liberalare tolkningen av arbets- löshetsbegr—eppet — behov av komplet— terande insatser från samhällets sida. Detta gäller främst inom sådana yrkes- områden, där uppenbar brist på yrkes- utbildad arbetskraft föreligger, och där bristen inte kan avhjälpas genom åt- gärder i ordinarie ordning eller inom
företagsutbilduingens ram. Om från ar- betsmarknadspolitisk synpunkt omedel— bara åtgärder bedömes vara erforderli- ga, hör möjligheter finnas att snabbt tillgodose föreliggande behov. Yrkes- överstyrelsen har bemyndigande att an— ordna s. k. »andra särskilda utbildnings- kurser» i yrken där tillgången på ut— bildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Kurserna står i princip öppna för alla. Verksamheten har emellertid blivit utan praktisk betydelse. Anledningen härtill är, dels att deltagarna tidigare ej kun- nat få utbildningsbidrag, dels att an- slaget för bedrivande av dessa kurser varit starkt begränsat. Deltagarna i des- sa kurser kan fr.o.m. den 1 augusti 1963 (SFS nr 427/1963) få utbildnings- bidrag. Eftersom anslagsbegränsningen i fråga om kostnader för kursernas an- ordnande står kvar (i brev den 5 juni 1963 har föreskrivits att under bud- getåret 1963/64 högst 200 000 kronor må disponeras) är omfattningen obe- tydlig. Under budgetåret 1963/64 an- ordnades sålunda endast 5 särskilda ut- bildningskurser med 83 elever.
En effektiv arbetsmarknadspolitik måste enligt utredningens mening ha medel till sitt förfogande, som möjlig— gör snabba ingripanden både i upp- och nedgångskonjunkturer för att kom- plettera de ordinarie åtgärderna på de olika områden som har inflytande över arbetsmarknaden. På yrkesutbildning- ens område begränsas kursverksamhe— ten för arbetslösa m. fl. både till omfatt— ning och inriktning av rekryterings— reglerna och kan därför endast delvis tillgodose ett akut behov av utbildad arbetskraft. Om effektiva och snabba ingripanden skall göras för att tillgo— dose ett omedelbart behov av utbildning inom ett visst område är sålunda nu tillgängliga utbildningsformer i många fall ej tillräckliga. Utvägen med »andra särskilda utbildningskurser» ger i prin-
cip myndigheterna de önskade resurser— na, men är som förut sagts ej tillräck— lig, särskilt med hänsyn till att anslaget för kostnader i samband med anord- nande av dessa kurser starkt begränsats. Arbetsmarknadsutredningen får därför föreslå att den maximigräns, som regle- rar kostnaderna för anordnande av »andra särskilda utbildningskurser», en— dera slopas eller väsentligt höjes. Det bör ankomma på de båda berörda äm- betsverken och den för dem gemensam- ma samarbetsdelegationen för omskol— ningskurser m.m. att bedöma i vilken omfattning sådan utbildning bör bedri- vas, anmäla medelsbehovet härför och vidtaga de praktiska arrangemang som är erforderliga för utbildningens genom- förande. Utredningen förutsätter att re— kryteringen till de särskilda utbildnings- kurserna bedrives så att störningar i företagens arbetskraftsförsörjning i möj- ligaste mån undvikes.
Anpassningskursernn och samarbetet mellan arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrel- sen
Som redan framhållits har vuxenutbild- ningens betydelse som ett medel att åstad- komma större rörlighet på arbetsmark- naden först på senare tid mera intensivt uppmärksammats. När frågan aktualise— rades på sommaren och hösten 1957 och när vid samma tidpunkt arbetslösheten ökade, var beredskapen dålig. De åtgärder som vidtogs för att öka utbildningen under konjunkturdämp- ningen 1958/59 var otillräckliga. Den utbildningsapparat, som trots allt under denna tid växte fram, bar i många av- seenden improvisationens prägel i fråga om lokaler, lärarrekrytering, lärarut- bildning, utbildningens inriktning och lokalisering samt undervisningsplaner. När det omedelbara arbetslöshetstryc- ket lättade och samtidigt resurserna öka—
de, kunde man från arbetsmarknadsver- kets och yrkesöverstyrelsens sida kon- centrera uppmärksamheten på de vä- sentliga uppgifterna att effektivisera och successivt utbygga verksamheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen och yrkes- överstyrelsen hade i detta syfte under 1959 upprepade överläggningar om kurs- verksamhetens organisation och ledning. Diskussionen utmynnade i en överens— kommelse om nya riktlinjer för ett sam- arbete, för vilket redogörelse tidigare lämnats i detta kapitel och som i hu— vudsak innebar, att den centrala led— ningen för kursverksamheten skulle kvarstå hos yrkesöverstyrelsen.
Arbetsmarknadsutredningen har inte funnit skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regio- nal administration av anpassningskur- ser, som arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrelsen träffat och som efter Kungl. Maj:ts bemyndigande även ge— nomförts. Det väsentliga i sammanhang- et är inte, vilken myndighet som svarar för ledningen av utbildningsverksamhe— ten, utan att organisationen fungerar på ett tillfredsställande sätt och att be- hovet av utbildning i olika arbetsmark- nadssituationer snabbt tillgodoses. Även om yrkesöverstyrelsen stått som huvud— man för huvudparten av den arbets- marknadsmässigt motiverade utbild- ningsverksamhet som bedrivits (under budgetåret 1963/64 omfattande 20600 av totalt 35 000 elever), har arbets- marknadsstyrelsen i betydande utsträck- ning engagerat även andra myndigheter och organisationer i utbildningsverk- samheten. Nämnas kan lantbruksstyrel- sen och Skogsstyrelsen men även kom- munala och enskilda yrkesskolor, branschorganisationer, folkbildningsor- gan samt enskilda företag och organi- sationer.
Enligt det principbeslut som fattades av 1963 års riksdag i anledning av pro-
position nr 144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m.m. kommer några större förändringar inte att ske i fråga om ar— betsmarknadsverkets och yrkesöversty- relsens befattning med vuxenutbild- ningsfrågor.
Den beslutade samordningen av skol- väsendets centrala ledning innebär att yrkesöverstyrelsens nuvarande verk- samhetsområde inordnas i det nya skol- verket, som förutsättes börja sin verk- samhet den 1 oktober 1964. Arbets- marknadsutredningen har i yttrande över betänkande från 1963 års organisa- tionskommitté för skolväsendets cen- trala ledning understrukit vikten av att sådana organisatoriska förutsätt- ningar skapas, att omskolningsverksam- hetens krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet tillgodoses. Av vad som tidi— gare anförts och av vad som i det föl- jande föreslås framgår att utredningen finner det angeläget att utbildnings- verket ägnar ökad uppmärksamhet åt frågor som har samband med kursverk- samhetens omfattning, organisation och kvalitet.
Utbildningsverksamhetens planering
Det åligger arbetsmarknadsverkets lo- kalorgan att samla informationer om arbetsmarknadens tillstånd samt att be- döma, vilka åtgärder som är erforderli— ga för att åstadkomma en utjämning mel- lan tillgång och efterfrågan och ett än- damålsenligt utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Det är av särskild vikt, att dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder snabbt kan anpassas efter skiftning- arna på arbetsmarknaden. Omskolning- en och fortbildningen utgör inte något undantag från denna regel, utan måste kunna handläggas på samma smidiga sätt som övriga arbetsmarknadspolitiska instrument.
Det ankommer på arbetsmarknadsver- ket och dess lokalorgan att hos skolmyn- digheten göra framställning om anord- nande av kurser samt att i övrigt ta erforderliga initiativ för yrkesutbild- ning. Detta innebär att behovet av ut- bildning måste preciseras i fråga om omfattning, yrkesinriktning och lokali— sering. Därvid förutsättes att kunskaper inhämtas om de arbetssökandes utbild- ningsbehov och personliga förutsätt- ningar, om näringslivets behov av ut- bildad arbetskraft samt om olika möj- ligheter att tillgodose det utbildnings— behov som föreligger. Det ligger i sa— kens natur, att en sådan planläggning måste ske i nära samråd med olika skol- myndigheter, med företag och organi— sationer och att fortlöpande uppgifter om utvecklingstendenserna på arbets- marknaden och inom näringslivet måste inhämtas.
Under åren närmast efter 1957, då utbildningsmöjligheterna för arbetslösa allmänt var otillräckliga, var risken för misstag på planeringssidan närmast obefintlig. De kursbeställningar, som gjordes hos yrkesöverstyrelsen, och de utbildningsmöjligheter, som på annat sätt organiserades, tillgodosåg endast ett grundbehov av utbildning. Yrkes- överstyrelsens möjligheter att effek— tuera arbetsmarknadsverkets önskemål var dessutom allmänt otillräckliga, var- för under hela tiden en betydande ef- tersläpning rådde.
I samma takt som den totala utbild— ningskapaciteten stiger, kommer emel- lertid planeringsarbetet att kräva ökad uppmärksamhet. Utbildningen måste ständigt anpassas till de fortlöpande förändringarna på arbetsmarknaden så att en inriktning på de mest angelägna arbetskraftsbehoven sker. För en säk— rare bedömning av utvecklingen bör den prognosverksamhet, som enligt beslut av 1964 års riksdag den 1 juli 1964 över-
flyttats från arbetsmarknadsstyrelsen till statistiska centralbyrån, kunna ge viss vägledning. Mera kortfristigt bör sådana prognoser kunna kompletteras med enkäter hos branscher och företag. Förstärkningen av länsarbetsnämnderna med en representant för yrkesutbild— ningen i länet och en representant för länsskolnämnden vid behandling av frå- gor rörande yrkesutbildning bör lika— ledes kunna förbättra möjligheterna till en säkrare bedömning och samti- digt underlätta en samordning av de totala utbildningsresurserna inom lä- net.
En huvudprincip vid planeringen av utbildningskurser är, att utbildningen skall vara tillgänglig för skiftande kate- gorier arbetssökande. Personer, som befunnits lämpliga och har intresse för utbildning till ett visst yrke, samman— föres sålunda oavsett kön och oavsett arbetshinder eller sociala anpassnings- svårigheter. Väl ute i arbetslivet kom- mer personer med olika kvalifikationer att arbeta sida vid sida. Genom en så- dan inriktning blir utbildningen ett första steg i anpassningen till normala arbetsförhållanden. Den uppdelning som skett på exempelvis manliga och kvinn- liga kurser får ses som ett uttryck för vissa praktiska svårigheter att kunna intressera enstaka kvinnor för att gå in i kurser, där flertalet deltagare är män. Utredningen anser inte bara önskvärt utan även nödvändigt att möjligheter- na till vuxenutbildning för kvinnor ökas. Härför erfordras förutom vissa rent praktiska arrangemang en propaganda för ett ökat kvinnligt deltagande i ut- bildningsyrken, som hittills varit typiskt manliga, samt en vidgad yrkesram, så att utbildningen också kommer att om- fatta yrken, som i högre grad väcker kvinnliga sökandes intresse.
Normaliseringsprincipen kan dock inte konsekvent följas. Säråtgärder kan
även i fortsättningen i vissa fall bli erforderliga. Detta gäller bl.a. för vis- sa grupper partiellt arbetsföra, där an- tingen undervisningen eller miljön mås— te anpassas till de utbildades speciella förutsättningar. Det kan gälla förbere- delser för egentlig utbildning i form av anpassningsundervisning för blinda och hörselskadade och även speciellt upp- lagda kurser för svårt rörelsehindrade, epileptiker, blinda, hörselskadade m. fl. eller kurser för astmasjuka på orter med lämpliga klimatiska förhållanden. Oaktat vad som tidigare anförts kan det även i fortsättningen i vissa fall bli nödvändigt att anordna särskilda kur- ser för kvinnor.
På grundval av de bedömningar ar- betsmarknadsstyrelsen gör av utveck- lingen på arbetsmarknaden har styrel- sen att göra avvägningar av de erfor- derliga och möjliga insatserna på ut- bildningens område i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Liksom i fråga om arbetsmarknadspoli- tiken i övrigt är det nödvändigt att sty- relsen — efter samråd med skolverket och parterna på arbetsmarknaden — ger länsorganen bestämda direktiv i fråga om utbildningens omfattning och inriktning. Ett fast centralt grepp om planeringen är nödvändigt också där- för, att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfattande behov. I betydande omfattning måste de som genomgår denna av arbetsmarknadsskäl motiverade utbildning räkna med att ta anställning i annan del av landet. Därför kan man ej överlåta till de loka- la och regionala myndigheterna ensam- ma att bestämma utbildningens omfatt- ning och yrkesinriktning. En samord- ning av verksamheten mellan de olika länen är alltså enligt utredningens me— ning en utomordentligt viktig uppgift.
I sak gäller detsamma om utbild— ningens yrkesinriktning och fixering
av utbildningsniål. Utredningen åter- kommer härtill i det följande och kan därför här begränsa sig till det utta- landet, att det är angeläget att dessa frågor ingående diskuteras redan på planeringsstadiet med i första hand parterna på arbetsmarknaden. Det är en förutsättning för att utbildningen skall accepteras och sålunda fylla sitt syfte.
För samråd med skolverket och par- terna på arbetsmarknaden finns som förut sagts samarbetsdelegationen för omskolningskurser m.m. En fortsatt ut- byggnad kommer att ställa ökade an- språk på aktiva insatser från denna delegations sida. Det är inte tillräck— ligt, att delegationen följer vad som händer på detta område. Den skall en- ligt utredningens mening vara det ak- tivt ledande organet för en fortsatt kva— litativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbildningen. Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte erforderliga.
Utredningen har med förestående syn- punkter önskat understryka det ansvar som vilar på arbetsmarknadsverket, skolverket och samarbetsdelegationen för omskolningskurser för en rationell planering av anpassningsutbildningen.
Den lokala tillsynen över verksamheten
Det ankommer på länsarbetsnämnderna att undersöka behovet av vuxenutbild- ning inom sitt verksamhetsområde. Nämnderna har i samband därmed att inventera tillgången på lämpliga loka- ler och lämna förslag om lärare. Uttag— ning av elever, utbetalning av utbild- ningsbidrag, anskaffande av hyresrum (eller förläggningsutrymmen), bistånd i personliga angelägenheter samt slut- ligen arbetsanskaffning efter avslutad utbildning hör också till länsarbets- nämndernas uppgifter.
Till de länsvis tillsatta kursstyrelser-
na har därutöver delegerats beslutande- rätten i vissa driftsfrågor. Skolverket skall dock alltjämt fatta beslut i frågor av större vikt beträffande organisatio— nen och ledningen av kurserna. Decen- traliseringen bör ha gett skolverket bätt- re möjligheter att ägna sig åt sådana kvalitetsfrämjande åtgärder som lärar— utbildning, utbildningsmetoder och un— dervisningsplaner. Kursföreståndarna har dessutom genom omorganisationen fått mera tid för direkt pedagogiska upp- gifter. 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m. in. har i förut nämnt betänkande föreslagit en decentralisering av vissa personal— ärenden samt frågor rörande lokaler och maskinplaceringar.
Anpassningskurserna är spridda över hela landet. Många av dem är isolerade och står utan möjlighet till en daglig stimulerande kontakt med andra kur- ser eller annan yrkesutbildning. Ansva- ret för utbildningens utformning vilar i huvudsak på den enskilde yrkesläraren med det stöd, han kan erhålla från kursföreståndare och från de kurspla- ner och övriga hjälpmedel för utbild- ningen som kan finnas. Den pedagogis- ka tillsynen vilar på skolverket med bi- stånd av den rådgivande kursnämnd som skall finnas för varje yrke eller grupp av näraliggande yrken. Tillkomsten av kursnämnderna har onekligen inneburit en förbättring av tillsynen, men nämn— derna ägnar sig dock mera åt utbild— ningens innehåll än åt pedagogiska me- todfrågor. Yrkesöverstyrelsens insatser i fråga om pedagogisk tillsyn och väg- ledning har bland annat på grund av bristande personella resurser varit otill— räcklig.
En metodiskt riktig uppläggning av utbildningen är av betydelse inte en— bart för utbildningens resultat utan också för dess ekonomi. Därför måste enligt utredningens mening det centra-
la skolverket ges betydligt större re- surser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten. Främst synes det böra ske genom ambulerande inspektionsverksamhet, lämpligen verk- ställd av de regionkonsulenter, som en— ligt uttalande av 1963 års organisations- kommitté på försök bör knytas till kurs- verksamheten för vuxna. Nyssnämnda kommitté förordade dessutom att läns- skolinspektören skulle ingå som leda- mot i kursstyrelsen för vuxenutbild- ningen med den motiveringen att läns- skolnämnden härigenom skulle kunna utöva viss pedagogisk tillsyn. Arbets- marknadsutredninwgen utesluter inte att ett sådant arrangemang skulle kunna medföra vissa fördelar, men räknar inte med att länsskolnämnderna under överskådlig tid skall kunna ägna an- passningskurserna nämnvärd tid.
För vuxenutbildningen, som i högre grad än annan yrkesutbildning skall anpassas till arbetsmarknadens och nå- ringslivets behov, är det enligt utred- ningens mening angeläget att kontakt med arbetslivet upprätthålles och att även annan tillgänglig sakkunskap fort- löpande anlitas. Det bör sålunda vara praktiskt möjligt att lokalt under fria former engagera yrkesskolornas, före- tagens, branschorganens och arbets- marknadsparternas experter i rådgiv— ning för undervisningens praktiska upp- läggning. På likartat sätt bör centralt parternas och branschernas utbildnings- organ i större utsträckning engageras för rådgivande uppgifter.
Utbildningsmål och kurslokalisering
Som tidigare framhållits bör utbild- ningens innehåll och omfattning anpas- sas till det aktuella behovet och varie- ras efter konjunkturer och det allmän- na sysselsättningsläget. Under hänsyns— tagande härtill och till kursdeltagarnas
önskemål och förutsättningar bör målet för utbildningen vara att bibringa del- tagarna de yrkeskunskaper, som efter— frågas inom näringslivet.
I den allmänna diskussionen om kur- sernas uppläggning och kurstidens längd har meningarna gått starkt isär. En åsikt har varit, att kurserna varit för långa, eftersom industrierna i en hög- konjunktur är beredda att .ta emot sö- kande med betydligt kortare utbild- ning. En annan åsikt har varit, att kur- serna varit för korta och att betydande svårigheter förelegat att placera del- tagarna i arbete efter en utbildning. Det synes finnas skäl för båda dessa uppfattningar. Hur lång en kurs skall vara är nämligen inte enbart beroende av konjunkturläget och utbildningsmå— let utan även av kursdeltagarnas per- sonliga förutsättningar. Av tidigare re- dogörelse framgår, att kursdeltagarna rekryteras såväl bland relativt unga och fullt arbetsföra arbetslösa som bland äldre och medelålders arbetskraft eller bland partiellt arbetsföra svårplace— rade arbetssökande. Om man med ut- bildningen avser att ge kursdeltagarna ett bestämt mått av yrkeskunskaper, är det därför uppenbart att variationer i fråga om utbildningstid och undervis- ningsformer måste förekomma.
Det är sålunda nödvändigt att ge un- dervisningen en i viss mån individuell uppläggning som steg för steg för fram kursdeltagarna till utbildningsmålet. Det kan i viss utsträckning bli fråga om »enskild marsch» med varierande takt från det ena etappmålet till det andra. Olika personer bör då också kunna tas in i en kurs vid olika tidpunkter. I and- ra fall torde lsamtidighet vara nödvän- dig. I viss omfattning bör det också vara möjligt att genom förbättrade ur- valsmetoder och ökad differentiering av elevunderlaget höja utbildningens effektivitet. Med hjälp av urvalsprov
kan mera homogent sammansatta ut- bildningsgrupper sammanföras till kur— ser, som på kortare tid än eljest leder fram till erforderliga yrkeskunskaper. De urvalsprov, som i sådana fall skulle bli erforderliga, kan numera utföras på ett flertal orter i landet. Testresultaten bearbetas av Personaladministrativa rå- det, som avger utlåtande.
När det gäller utbildningsmålet i |öv- rigt är det enligt utredningens mening angeläget, att de för utbildningen an- svariga myndigheterna tillsammans med branschorgan och arbetsmarknadens parter från tid till annan gör en ge- nomgång av utbildningsyrke efter ut— bildningsyrke för att bestämma utbild- ningens innehåll och mål. Därvid bör givetvis hänsyn tagas till det förhållan- det, att det är fråga om en utbildning för vuxna människor med direkt in- riktning på en arbetsplacering till skill- nad från en för ungdom avsedd grund- läggande yrkesutbildning.
Utbildningen har ofta som mål att underlätta inte bara en yrkesmässig utan även en geografisk omflyttning. Detta ger anledning att uppmärksamma kur- sernas lokalisering. Utbildningen är nu framför allt koncentrerad till områden med högre arbetslöshet än genomsnittet, varifrån flertalet efter avslutad utbild- ning måste söka anställning på annan ort. Däremot försiggår omskolning inom bristområden endast i begränsad ut- sträckning. Utan att därmed påyrka en minskning av omskolningsverksamheten i överskottsområden, skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt, att den ökning av utbildningsverksamheten som bör komma till stånd i större ut- sträckning förlades till eller i närheten av de orter, där den utbildade arbets- kraften efterfrågas. Anpassningen till arbete och miljö skulle underlättas, om arbetstagaren redan under utbildnings- tiden haft tillfälle att acklimatisera sig
på en industriort. Detta bör särskilt beaktas vid den centrala planeringen av utbildningsverksamheten. En förut- sättning för en sådan lokalisering av kurserna är emellertid att arbetsför- medlingen på överskottsorter beaktar detta förhållande och verkar för att hänvisning sker av utbildningssökandc, som lämpligen kan utbildas på annan ort. Utbildning på hemorten skulle där- vid i första hand förbehållas ortsbund- na arbetstagare, som ställer sig tvek- samma till en utflyttning, samt perso- ner, som efter utbildningen beräknas kunna placeras på eller i närheten av hemorten.
Undervisningsplaner
De undervisningsplaner, som fanns till- gängliga vid utbyggnadsskedets början, avsåg ett mycket begränsat antal yrkes- områden. De var i huvudsak överförda från skolor för ungdom eller konstrue- rade med tanke på de arbetshindrade personer, som under 1950-talets första år frekventerade anpassningskurserna. När verksamheten från 1957 ökade fick tillgången på undervisningsplaner en avgörande betydelse för möjligheterna att starta ny verksamhet men även för undervisningens kvalitet. På grund av otillräckliga personella resurser kun- de erforderlig tid ej ägnas åt översyn av gamla kursplaner och utformning av planer för nya yrken. Även om det nu skett en förbättring återstår enligt arbetsmarknadsutredningens uppfatt- ning fortfarande önskemålet, att revi- deringen och nyskapandet av under- visningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hittills varit fallet. Undervisningsmetoder för vuxna skil- jer sig i många avseenden från de ordi- narie yrkesskolornas, som är inriktade på att ge grundläggande utbildning åt ungdom. Under senare år har såväl i
vårt land som i utlandet förbättrade utbildningsmetoder utarbetats speciellt lämpade för vuxenutbildning. Här har de framför allt kommit till användning vid vissa större industriföretag. Gemen- samt för alla de utbildningssystem som praktiseras är det noggranna förarbe- tet vid uppläggningen av timplaner, för— lagor och andra hjälpmedel för utbild- ningen. Som grund för planerna ligger i första hand en arbetsanalys, som inte bara omfattar en sammanställning av de arbetsmoment som ingår i yrket utan även belyser de enskilda färdigheter och kunskaper, som krävs vid utföran- det av de olika delmomenten. I andra hand tillmätes metodstudier och ar- betsfysiologiska synpunkter stor vikt. Den slutliga bearbetningen består av en sammanställning av tillgängliga fak- ta för en undervisningsplan, där de skil— da fårdighets- och kunskapsmomenten får en ur inlärningssynpunkt lämplig ordningsföljd och en lämplig dimen- sionering. Ett väsentligt särdrag i den- na metodik är, att de svårinlärda mo— menten brytes ut ur arbetsförloppet och intränas separat. Man vinner därmed tid, då arbetsförloppet i regel innehåller långa perioder med relativt enkelt ar- bete, avbrutna av kortvariga perioder med svårinlärda arbetsmoment. Dessa undervisningsmetoder, som oftast går under benämningen koncentrerad trä— ning, förekommer i olika tillämpnings- former. I vissa fall arbetar man med nr begåvningssynpunkt homogent sam- mansatta grupper, som gemensamt fö— res fram till etappmål för att successivt uppnå utbildningsmålet. I andra fall sker undervisningen individuellt i det avseendet, att den enskilde eleven går fram till en utbildningsstation för att fortsätta till nästa, när erforderliga kun- skaper inhämtats.
Dct är utredningens mening, att den koncentrerade träningens utbildnings-
metoder skulle ge utbildningen vid an- passningskurserna större effektivitet och en närmare anknytning till produk— tionslivet. Även om man vid många ar- betslöshetskurser måste ta hänsyn till de enskilda elevernas inlärnings- och omställningsförmåga, måste dock un- dervisningsmetoder, som bygger på nog- granna arbetsanalyser och metodstudi- cr, allmänt vara till fördel för verksam— heten. Kursverksamhetens stora omfatt- ning ger också möjligheter till en rik differentiering såväl i fråga om elev- urvalet som i fråga om tillämpandet av olika utbildningssystem.
Det torde ej vara praktiskt möjligt att till skolverket knyta all den exper- tis, som skulle vara nödvändig för en systematisk genomgång och revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya sådana planer. Däremot skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i större utsträckning använda den sakkunskap, som finns tillgänglig inom branschor— ganisationer, inom enskilda företag samt hos parternas gemensamma utbildnings- organ. Det samarbete, som nu förekom- mer, inskränker sig i regel till ett re- missförfarande, där yttrande inhämtas över summariskt utformadc undervis- ningsplaner. En bättre utväg vore att av näringslivets experter beställa och till dem betala ersättning för den om- arbetning och den nykonstruktion som erfordras. Man skulle därmed dels till- godogöra sig nya pedagogiska erfaren- heter på vuxenutbildningens område, dels få en bättre anpassning till närings- livets aktuella krav på utbildad arbets- kraft. Kostnaderna skulle sannolikt bli blygsamma i förhållande till den effekti- vitetsvinst, som kunde göras. Det kan ifrågasättas om inte kostnaderna många gånger skulle bli lägre än vid användan- det av egen personal. Sedan detaljerade planer sålunda utarbetats, måste det
ankomma på skolverket att planerna till de varierande former av utbildning som bedrives samt att ställa kompendier och undervisningsförlagor till kursernas förfogande. Men även i sistnämnda hänseende bör utarbetandet kunna anförtros andra organ.
Li ll [)LlSSZl
Lärarrekryteriug och lärarutbildning
Svårigheterna att skaffa lärare till an- passningskurser har vissa perioder va- rit betydande. Det beror bl.a. därpå att de anställningsförmåner och villkor i övrigt som yrkesöverstyrelsen kun- nat erbjuda ej alltid har verkat lockande i konkurrens med näringslivets erbju- danden. Likaså har de ordinarie yrkes- skolorna kunnat erbjuda fastare ställning. Endast ett mindre antal lära- re vid anpassningskurser kan nämli— gen få extra ordinarie anställning. Hu- vudparten är löst knuten till verksam- heten som tillfälligt anställda med lö— ner, som ansluter sig till vad som gäl- ler för lärare vid centrala verkstadssko- lor. Med hänsyn till verksamhet ins spe— ciella natur med krav på snabba väx- lingar i utbildningens omfattning och inriktning torde det heller inte va ”a möjligt att, annat än i mindre utsträck— ning, fastare knyta de anställda lä 'ar- na till verksamheten. Det kan även i många fall ifrågasättas, om inte väl av- vägda utbyten av lärare vid kurserna bidrar till att ge undervisningen friska impulser från det praktiska arbetet inom näringslivet.
Om lärartjänsterna under sådana för- hållanden skall bli attraktiva, måste emellertid enligt utredningens mening bättre förmåner och en friare lönesätt— ning eftersträvas. Praktiska erfarenhe- ter visar, att det för närvarande är rela- tivt lätt att från näringslivet rekrytera lärare till undervisning i yrken som tillhör låglöneområden, medan svårig-
an—
hcterna är betydande att intressera personer, som i sitt arbete har lika goda eller bättre löneförmåner än kursverk- samheten kan erbjuda. Det sistnämnda gäller exempelvis i fråga om lärare till fortbildningskurser för byggnads- arbetare. En friare lönesättning för yr- keslärare vid ifrågavarande kurser skul- le innebära att hänsyn skulle tagas dels till anställningens tillfälliga karaktär, dels till det allmänna löneläget inom ut- bildningsyrket. Utredning-en är inte be— redd att framlägga konkreta förslag om lönesystemets utformning. Frågan rym- mer nämligen problem som torde kunna lösas först efter ingående överväganden och efter förhandlingar mellan berör- da parter.
Lärare rekryteras främst bland per- sonal med gedigen yrkesutbildning men utan pedagogisk erfarenhet. Under det snabba utbyggnadsskedet 1958/59 var behovet av lärare till nystartade kurser så stort, att man i många fall anställde lärare utan annan pedagogisk utbild- ning än några dagars eller någon veckas auskultation vid annan kurs. Det har rätt en betydande eftersläpning i fråga om utbildningen av lärare och även kva- litetsmässigt har den meddelade peda- gogiska utbildningen varit otillräcklig på grund av alltför korta och summa- riskt bedrivna kurser. Under senare tid har dock lärarutbildningen ägnats be- tydligt större uppmärksamhet och lära- re och instruktörer har samlats till yr- kespedagogiska kurser för att i första hand inhämta tidigare eftersläpning.
Även på lärarutbildningens område finns exempel på samarbete med nä- ringslivet av betydelse för undervisning- ens kvalitet. För att över huvud taget få kapabla lärare till fortbildningskur- ser för byggnadsarbetare har sålunda parterna på byggnadsarbetsmarknaden själva helt svarat för instruktionen av lärare till speeialarbetarkurser. ASEA i
Västerås har vidare mot ersättning ut— bildat yrkeslärare för yrkesöverstyrel- sens räkning. Bl.a. fick dessa lärar- aspiranter instruktion i fråga om meto- derna för koncentrerad träning.
En ur både kvantitcts- och kvalitets- synpunkt förbättrad utbildning av lära- re till de särskilda kurserna för vuxna _ såväl grundläggande pedagogisk och praktisk utbildning som återkommande fortbildning — är enligt utredningen ett framträdande önskemål. Vid plane- ringen av sådan utbildning är det en- ligt utredningens mening nödvändigt att i betydande utsträckning samarbeta med näringslivets branschorganisationer, med parterna på arbetsmarknaden och även med enskilda företag.
Lokaler för kursverksamheten
Under uppbyggnadsskedet gjorde ar- betsmarknadsverket en landsomfattande inventering av befintliga för utbildning lämpliga lokaler. Kurserna har fram- för allt tidigare i stor utsträckning in- rymts i gamla fabrikslokaler, garage- byggnader, f. d. mejerier, källarlokaler- och liknande. I många fall måste dock nya byggnader uppföras. På orter med arbetslöshet har detta skett i form av statskommun alt beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskaps- arbete sammanlagt uppförts 96 kurslo- kaler med plats för 3 700 elever. Kommu— nerna har erhållit samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska yr- kesskolebyggnader och yrkesöverstyrel- sen har hyrt lokalerna till kommuner- nas självkostnadspris.
Erfarenheten från denna nyproduk- tion av lokaler visar, att det som regel tar lång tid från det att tanken på en omskolningslokal väcks till dess bygg— nadsarbetet kan påbörjas. I allmänhet synes detta bero på att man i varje enskilt fall måste utföra programme-
rings- och projekteringsarbete från bör- jan. Det innebär upprepade och tids— ödande konsultationer mellan vederbö- rande kommunala myndigheter, arki- tekt och konstruktör, kursstyrelse och den centrala utbildningsmyndigheten. Denna ordning resulterar i en individu- ell utformning av de nybyggda kursloka- lerna och har dessutom lett till en be— tydande stegring av byggnadskostnader- na. , Enligt utredningens mening bör er- farenheterna från den hittills bedrivna nybyggnadsverksamheten systematiseras och läggas till grund för typritningar, som med lokala modifikationer och utan mera ingående prövning av central ut- bildningsmyndighet skall kunna använ- das av kommunerna vid uppförandet av omskolningslokaler. Härigenom skulle man framför allt vinna tid och en sådan service åt kommunerna skulle också gynnsamt påverka kostnadsutveckling- en. Med hänsyn till önskvärdheten av en ytterligare koncentration av anpass- ningsutbildningen till större enheter och till det successivt växande behovet av sådan utbildning kommer sannolikt be- hovet av nya lokaler under de närmaste åren att växa. Utredningen får därför föreslå, att skolverket snarast möjligt får i uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler att kostnadsfritt ställas till kommunernas förfogande. Så- dana ritningar kommer f. 6. att bli av stor betydelse från beredskapssynpunkt. Det råder fortfarande brist på för arbetslöshetskurser lämpliga lokaler. Statsbidrag i ordinarie ordning för upp— förande av sådana lokaler står ej till buds. Möjligheterna att som statskom— munalt beredskapsarbete uppföra loka— ler för vuxenutbildning är begränsade till arbetslöshetsperioder och till de orter, där extra åtgärder behöver sät- tas in för att hålla byggnadsarbetare sysselsatta. För att tillgodose behovet
av ändamålsenliga lokaler synes det därför utredningen angeläget, att stats- bidrag i ordinarie ordning kan utgå till de kommuner, som är beredda att upp- föra lokaler för vuxenutbildning.
Skolöverstyrelsen disponerar under åttonde huvudtiteln ett anslag för Bi- drag till byggnadsarbeten m.m. inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet från vilket bidrag till provisoriska yr— kesskolebyggnader kan utgå. Enligt kun— görelsen (SFS 1957:480) kan kommu- nal yrkesskola nämligen få bidrag för provisoriska lokaler med 325 kr per In2 nettogolvyta av utrymmen för yrkesun- dervisning. Detta anslag är bundet till det ordinarie yrkesutbildningsväsendet och kan inte utnyttjas för byggande av lokaler för anpassningskurser.
Vid överväganden av frågan, om bi- drag till lokaler för vuxenutbildning ge- nom ändring i föreskrifterna skall kun- na utgå ur redan befintligt anslag eller om särskilt anslag bör inrättas, har ut- redningen stannat för sistnämnda alter- nativ. Skolverkets och arbetsmarknads- styrelsens kostnader för kursverksam- heten bestrids nämligen ur anslag under elfte huvudtiteln och det synes utred- ningen ändamålsenligt, att statsbidrag för uppförande av lokaler för denna kursverksamhet utgår av anslag under samma huvudtitel. Bidragsgivningen skulle därvid kunna anpassas till verk- samhetens omfattning och inriktning och samordnas med den rådgivande verksamhet om lokalernas utformning och uppförande, som tidigare berörts.
Utbildningsbidrag
Nu gällande system för bestämmande av utbildningsbidrag har prövats under en följd av år och tid efter annan jus- terats i fråga om belopp och tillämp— ning. Bidragsbeloppen har varit oför- ändrade sedan den 1 juli 1959 med un-
dantag för hyrestillägget för ensamstå- ende, som den 1 juli 1962 höjdes till 125 kr./mån. i Stockholms stad och or- ter i ortsgrupp 5 inom Stockholms län. Vid samma tidpunkt infördes ett högre barntillägg med 87 kr./mån. att tilläm- pas då särskilda kostnader för tillsyn och inackordering uppstår.
Under hänvisning till de ökade lev- nadskostnaderna, utvecklingen på löne- marknaden och att speciellt familje— tilläggen i och för sig är för knappa hemställde arbetsmarknadsstyrelsen iun- derdånig skrivelse den 26 juli 1962 om följande förändringar av bidragsbelop- pen
att grundbidraget uppräknas till 475 kr./mån. (f.n. 410 kr./mån.), vari in— räknas det bidrag å 10 kr./mån. till ar— betskläder, som nu utgår särskilt;
att familjetillägget till make/husföre- ståndarinna höjes till 100 kr./mån. (f. n. 55 kr./mån.) vid utbildning å hemorten och till 220 kr./mån. (f. n. 140 kr./mån.) vid utbildning utom hemorten;
att familjetillågget till barn eller adop- tivbarn under 16 år skall utgå med 90 kr./mån. (f.n. 45 kr./mån.) eller när särskilda skäl föreligger med 130 kr./ mån. (f. n. 87 kr./mån.) samt
att hyrestillägget för ensamstående nöjes till 100 kr./mån. (f. n. 85 kr./mån.) i ortsgrupp 3 och 4, till 125 kr./mån. (f. n. 100 kr./mån.) i ortsgrupp 5 utom i Stockholms stad och län, där hyres— tillägget föreslås utgå med 150 kr./mån. (f. n. 125 kr./mån.).
Framställningen upptogs till behand- ling i proposition till 1963 års riksdag. Föredragande statsrådet ansåg sig inte kunna tillstyrka de föreslagna höjning- arna med den motiveringen, att det sammanlagda bidragsbeloppet skulle komma att överskrida begynnelselönen efter skatteavdrag inom ett flertal yr- ken, särskilt på orter tillhörande de lägre dyrortsgrupperna. Riksdagsbe-
handlingen medförde ingen ändring av i propositionen framfört förslag.
I arbetsmarknadsstyrelsens och yr- kesöverstyrelsens gemensamma anslags— äskande för budgetåret 1964/65 har yr— kandet om en höjning av utbildnings- bidragens belopp upprepats. I fråga 0111 grundbidrag och familjetillägg har där- vid samma belopp som i föregående framställning upptagits medan i fråga om hyrestillägget för ensamstående en ytterligare höjning med 25 kronor per månad för varje elevkategori föresla- gits.
Med anledning av denna förnyade hemställan har föredragande statsrådet i proposition till 1964 års riksdag fram- hållit, att de under senare år inträffade kostnadsförändringarna gör en förbätt- ring av bidragen ofrånkomlig, och för- ordat en höjning av familjetillägget till make vid utbildning utom hemorten från 140 till 200 kronor per månad, av harntillägget till ensamstående med sär— skilda kostnader för tillsyn och inackor- dering av barn från 87 till 130 kronor per barn och månad samt slutligen av hyresbidraget för ensamstående från 85 till 100 kronor per månad, från 100 till 125 kronor per månad och från 125 till 150 kronor per månad inom respektive grupper av utbildningsorter. Riksdagen har sedermera bifallit de framlagda förslagen.
Utbildningsbidragen bör enligt utred- ningens mening anpassas efter de steg- rade levnadskostnaderna under samti- digt hänsynstagande tiIl löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkesområden. Av gällande bidragsbe- lopp måste i synnerhet maketillägg och barntillägg anses vara otillfredsställan- de ur försörjningssynpunkt. De i propo- sitionen föreslagna och av riksdagen be- slutade höjningarna av dessa tillägg och av bidraget till hyresrum tillgodoser därför enligt utredningens uppfattning
angelägna behov. Utredningen vill dock framhålla att även en förbättring av övriga familjetillägg, nämligen barntill— lägg samt maketillägg vid utbildning i hemorten, måste anses vara erforderlig för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.
Uträkning och utbetalning av utbild- ningsbidrag har i samband med verk— samhetens snabba utökning medfört en stark ansvällning av länsarbetsnämn— dernas administrativa arbete. Arbets- marknadsstyrelsen har sökt att under- lätta arbetet genom nya förenklade bi- dragsbestämmelser, genom vissa scha- blonregler för handläggning av åren- den rörande utbildningshidrag samt ge- nom en maskinell upprustning av nämn- dernas kanslier. Utredningen har inte funnit anledning att närmare beröra detaljfrågor i detta sammanhang men vill allmänt framhålla vikten av att ut- bildningsverksamhetens administration i all möjlig omfattning förenklas.
Sedan den 1 augusti 1963 gäller be- stämmelsen, att utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. kan utgå endast under förutsättning att kursdeltagaren upp- nått 21 års ålder. Bestämmelsen har sin grund i ett principbeslut av 1963 års riksdag innebärande att all yrkesut- bildning f-ör ungdom under 21 år skall ombesörjas av det ordinarie utbild- ningsväscndet.
Bemyndigande om undantag från 21- årsregeln har utfärdats för elever vid riksyrkesskolor, för hjälpklass- och sär— skoleelevcr samt för ensamstående möd- rar, partiellt arbetsföra och flyktingar.
Efter särskild framställning från ar- betsmarknadsstyrelsen har Kungl. Maj:t i januari 1964 förordnat om en utök- ning av undantagsbestämmelserna att även omfatta personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av följande tre grupper:
1. arbetslösa inom Norrland samt
inom Kopparbergs och Värmlands län.
2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag till arbetslöshetsorter samt
3. personer med försörjningsbörda. Sistnämnda förordnande, som bc— gränsats till utgången av 1964, gäller för deltagare i fortbildnings- eller omskol- ningskurs under förutsättning »att sö- kanden tidigare haft stadigvarande för- sörjning genom förvärvsarbete, att han icke kan beredas utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han ej heller kan beredas omskolning på hemorten».
Som framgår av tidigare redogörelse har omskolningsverksamheten i bety— dande utsträckning omfattat ungdomar under 21 år. Det har rört sig om ung- domar som efter avslutad skolgång sökt sig ut på arbetsmarknaden men som vid inträffad arbetslöshet befunnits vara i behov av yrkesutbildning för att på nytt få ett arbete. På grund av bristan- de resurser har utbildning inte kunnat ordnas inom det ordinarie utbildnings- väsendet varför hänvisning till omskol- nigskurs skett. I samma takt som de ordinarie utbildningsresurserna ökat har emellertid antalet ungdomar vid omskolningskurser minskat.
Det plötsliga införandet av en högre åldersgräns som villkor för erhållande av utbildningsbidrag har enligt vad ut— redningen inhämtat medfört att ung- domar som ej vunnit inträde vid ordi- narie skolor blivit arbetslösa, samtidigiL som ledig utbildningskapacitet funnits vid omskolningskurscrna. Vissa lindan- tagsbestämmelser synes därför nödvän- diga för att säkerställa utbildningsmöj- ligheterna för ungdomar som inte kan beredas plats i det ordinarie utbild— ningsväsendet. För vissa grupper ung- domar måste undantagsbestämmelserna bli av permanent karaktär medan för andra bestämmelserna kan göras tids-
begränsade i avvaktan på en utbyggnad av den ordinarie utbildningsorganisa- tionen. Till den förra gruppen hör per- soner med försörjningsansvar,handikap- pade personer och flyktingar, som för sitt uppehälle under utbildningstiden är i behov av generösare utbildningsbi- drag. En särställning intar elever vid riksyrkesskolor och hjälpklass— och sär- skoleelever, som genom arbetsmarknads- verket erhåller bidrag i stort sett mot— svarande dem som utgår inom det ordi- narie yrkesskoleväsendet. I fråga om utbildning i samband med industrilo- kalisering skulle ett medgivande inte gälla utbildningsbidrag till eleverna utan den kursavgift, som utgår till utbild- ningsföretaget. Även för denna grupp krävs likväl möjligheter till undantag från fll-årsregeln om inte nyetablerade företag skall få en ur ålderssynpunkt snedbelastad rekrytering.
De införda åldersreglerna syftar till en gränsdragning mellan det ordinarie utbildningsväsendet och den arbets— marknadsmässigt motiverade vuxenut- bildningen. De ordinarie utbildnings- anstalterna skall svara för ungdomsut- bildning men även stå öppna för äldre utbildningssökande. Inom kursverksam- heten skall med tidigare angivna undan— tag utbildningsbidrag endast kunna ut- gå till personer, som uppnått 21 års alder. i princip är en sådan gränsdrag- ning nödvändig för att undvika konkur- rens mellan de olika utbildningsfor- merna och för att inte ungdomar i stäl- let för en grundläggande och mera om- fattande yrkesutbildning inom det ordi- narie utbildningsväsendet av ekono- miska skäl skall välja en i detta avse- ende förmånligare omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna prin- cip förutsätter att det ordinarie utbild— ningsväsendet har tillräckliga resurser för att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede
för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en arbetslös- hetssituation komma att stå utan möj- lighet till såväl utbildning som arbete, om inte en samordning sker av resur- serna inom det ordinarie utbildnings- väsendct och inom (len med arbets- marknadspolitiska motiv organiserade vuxenutbildningen. ] det avseendet har på senare tid det klarläggandet gjorts, att ungdomar skall kunna vinna inträ- de vid anpassningskurser och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klar- läggande innebär enligt utredningens mening att möjligheter öppnas för ett bättre utnyttjande av tillgängliga ut— bildningsresurser. I sådana fall där ung- domar pä grund av platsbrist inte kan mottagas vid ordinarie utbildningsan- stalter eller där speciella krav ställs i fråga om utbildningsform eller utbild- ningsyrke och plats kan beredas eller kraven uppfyllas vid pågående anpass- ningskurser skall sålunda ungdomar fä tillträde till de särskilt anordnade kur— serna.
Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland, som främst har sin grund i försämrade sysselsättnings- möjligheter inom skogsbruket, kräver under en övergångstid speciella åtgär- der för att underlätta arbetskraftens omställning. Kännetecknande för åtgär- der i syfte att lösa den friställda ar- betskraftens sysselsättningsproblem mås- te vara snabbhet och styrka. Det är därför enligt utredningens uppfattning nödvändigt att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvsarbete blivit arbetslösa, utbild- ning med sådana förmåner, som kan medverka till en snabb och ändamåls- enlig omställning. Enligt utredningens mening bör därför arbetsmarknadssty- relsens utbildningsbidrag utgå under
den tid som speciell omställningsaktivi- tet pågår och även komma dem till de] som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utredningens uppfattning att efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande om rätt att utge utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern 18—21 är även i övrigt bör kunna utfärdas, om särskilda skäl gör det erforderligt att höja effekten av tidsbegränsade och ar- betsmarknadspolitiskt betingade omställ- ningsaktioner.
Härutöver bör liksom nu person i åldern 18—21 år som har försörjnings- ansvar, som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla utbildnings- bidrag enligt nyss angivna regler. Det— samma bör även gälla personer som er- håller utbildning i samband med Ioka- lisering av företag till arbetslöshets- orter.
Företagsutbildning
I den mån de arbetssökande inte har efterfrågade yrkeskunskaper skall det som ett naturligt led i arbetsförmed- lingens anpassningsåtgärder ingå en möjlighet att ordna den utbildning, som är nödvändig. Som tidigare framhållits kommer dessa insatser under högkon- junktur att främst avse utbildning för svårplacerade, för kvinnor, för säsong- arbetslösa och för arbetslösa och under- sysselsatta i överskottsområden.
Det totala behovet av yrkesmässig anpassning på arbetsmarknaden är emel- lertid betydligt större och måste huvud- sakligen tillgodoses med åtgärder i an- nan ordning och av betydligt större omfattning. Det gäller bl. a. anpassning- en till förändrad produktionsteknik inom näringslivet för de redan anställ— da, och det gäller intrimningen på spe- ciella arbetsuppgifter för de nyanställ- da; över huvud taget en lyftning av
arbetstagarnas yrkeskvalifikationer. En systematiserad utbildning kan medverka till ökad produktion och ett bättre ut- nyttjande av tillgängliga arbetskraftsre- surser.
Det har redan anförts att en stor del av den anpassningsutbildning som erfordras sker inom företagen. Endast ett fåtal branscher och ett mindre an- tal framför allt större företag bedriver emellertid anpassningsutbildning för vuxna i genomtänkta och organiserade former. Inom flertalet företag torde an- passningen ske successivt i det praktis- ka arbetet genom instruktion och tillsyn från arb-etsledningens eller arbetskam- raters sida. I övrigt tillgodoses behovet av utbildad arbetskraft i mån av till- gång genom rekrytering av arbetare som erhållit sin utbildning vid andra företag eller vid yrkesskolor. Företagens intres- se för en systematisk utbildning har emellertid ökat under senare år, och den utveckling som skett och de erfa- renheter som vunnits har skapat bättre förutsättningar för en fortsatt utbygg- nad av verksamheten. En väsentlig frå- ga i detta sammanhang blir emellertid hur denna utveckling skall kunna på- skyndas så att företagsutbildningen får den omfattning och den spridning över olika branscher, som av tidigare anför- da skäl är önskvärd.
Den bästa garantin för en utveckling på företagsutbildningens område är det ökade intresse som företagen visar för utbildning av olika personalkategorier. Man kan inom de enskilda företagen och inom deras organisationer se klara be— vis för en växande insikt om utbildning- ens stora betydelse för produktionen. Utredningen anser sig därför kunna hysa väl grundade förhoppningar om att företagen skall påtaga sig en bety- dande del av den utbildning, som är nödvändigt dels för arbetskraftens an- passning till rådande produktionsför-
hållanden, dels för en allmän lyftning av arbetstagarnas yrkeskvalifikationer.
Det statliga stödet till företagsutbild- ning torde för närvarande inte vara av sådan storlek eller ha sådan utform- ning, att det i tillräcklig grad verkar stimulerande på verksamhetens utbygg- nad. Bestämmelserna om statsbidrag till företagsskolor har nämligen ursprung- ligen konstruerats i avsikt att stödja den nybörjarutbildning, som i ett- eller fler- åriga kurser bedrivs vid företag. En viss men helt otillräcklig anpassning av tillämpningen har efter hand skett i det avseendet, att även kortare kontinuer- ligt bedrivna kurser kunnat godkännas för statsbidrag. Som helhetsintryck kvarstår, att bestämmelserna i fråga om bidragsbelopp, om allmänna villkor och om ansöknings- och beslutsförfarande främst tar sikte på stöd åt permanent inrättade företagsskolor för lärlingsut- bildning.
De statsbidragsmöjligheter som står till buds har endast i mycket begrän- sad utsträckning utnyttjas för vuxenut- bildningen inom företagen. Orsaken här- till är som förut sagts främst, att be- stämmelserna inte utformats med sikte på att stödja denna form av utbildning. Andra orsaker kan vara bristande kän- nedom om de möjligheter som står till buds, tveksamhet inför det relativt om- ständiga ansökningsförfarandet eller en avvägning mellan de relativt små eko- nomiska fördelar bidragen kan ge och den bundenhet till vissa former för ut- bildningen, som är ett villkor för bl- dragen.
Med hänsyn till det intresse, som man från arbetsmarknadspolitisk synpunkt har av allmänt förbättrade utbildnings- resurser, synes sådana förändringar och förenklingar böra vidtagas i statsbi— dragsbestämmelserna, att företagen sti— muleras att göra betydligt större insat- ser i fråga om vuxenutbildningen. En
del av de utbildningsfall, som nu går den administrativt krångligare och för samhället kostsammare vägen över an- passningskurser helt bekostade av sta- ten, skulle under sådana förutsättningar kunna tas om hand direkt av företagen för en utbildning som sannolikt snab- bare skulle föra dem in i produktionen. En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare underlät— ta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kun— na medverka till en höjning av produk- tiviteten i företagen. Tillträde till ut- bildning inom företag är fritt för samt- liga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något villkor om arbets- löshet. Man får därmed inom företags- utbildningen en vidare rekryteringsram och därmed också möjligheter att till— godose ett mera allmänt behov av vuxen- utbildning såväl för arbetslösa som för personer som redan står i arbete i eller utom företagen.
Behovet av en anpassningsutbildning för vuxna är så stort att det av flera skäl ej kan täckas enbart genom kurser för vilka det allmänna svarar. En vä- sentligt ökad företagsutbildning blir där- för enligt utredningens mening ofrån- komlig, om den yrkesmässiga anpass- ningen framdeles skall kunna ske med den smidighet och snabbhet som är nödvändig. En fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadsverkets och yrkesöver- styrelsens kursverksamhet för sådana arbetssökande, som inte kan erhålla an— ställning i ett företag och där bibringas erforderliga yrkeskunskaper, blir emel- lertid under alla omständigheter nöd- vändig.
En väsentlig fråga i detta samman- hang är om det statliga stödet vid före- tagsutbildning skall ges direkt till de företag, som bedriver utbildning, eller om bidragen skall tilldelas branschor-
ganen för en planerande och konsulta- tiv verksamhet. Det sistnämnda är för- hållandet i Holland, och eftersom det holländska systemet i skilda samman— hang åberopas kan en kortfattad redo- görelse för detta vara motiverad.
Enligt de överenskommelser som träffats åligger det i Holland varje bransch att sva— ra för den yrkesutbildning, som kan anses nödvändig för branschens eget behov. Orga- niserandet, utformningen och även kon- trollen av lärlingsutbildningen ligger så— lunda hos industrins egna centrala ut— hildningsorganisationer med särskilda »lär— lingsnämnder» med partsrepresentation inom varje bransch. Det statliga stödet tar sig uttryck i ekonomisk hjälp till den verk- samhet. som branschens centrala utbild- ningsorgan bedriver, samt _ fastän i mind- re utsträckning (60 holländska floriner per lärling och år) — till de företag som ut- bildar lärlingar. Det statliga bidraget till lärlingsnämnderna täcker i första hand ut- bildningskonsulcnternas löner och resekost— nader samt lärlingsnämndens verksamhet i övrigt, men däremot inte framställningen av kompendier och bildband och andra hjälpmedel i undervisningen eller special— kurser av olika slag. Utbildningens organi— sation torde i stort sett motsvara de in- byggda skolor, som förekommer i vårt land, i det avseendet att företaget svarar för den praktiska undervisningen medan teori- undervisningen meddelas vid yrkesskolor. Som exempel på utbildningens omfattning kan nämnas, att det holländska bransch- organ. som närmast motsvarar Sveriges VL". stadsförening, har 50 konsulenter som utövar tillsyn över 11000 lärlingar i 62 yrkesområden. Av branschorganets kost— under år 1960 på totalt 2,3 miljoner flori- ner utgjorde statsbidraget 1,9 miljoner flo- riner. Kostnaderna i övrigt i samband med utbildningen såsom lärlings- och instruk- törslöner samt maskin-, verktygs- och mate- rialkostnader åvilar de enskilda företagen, som även har att medverka i de bransch— kostnader som inte täckes av statsbidrag.
Den livliga branschaktivitet, som blir en följd av det holländska systemet, har up- penbara fördelar i form av en kontinuer— lig utveckling av metoder och organisation för utbildningen, sakkunnigt utformande av hjälpmedel för undervisningen i form av bildband, filmer, kompendier och flanello- grafer samt en nära anslutning till bran-
schernas och företagens ständigt skiftande behov. I detta fall har den pedagogiska ser- vice, som staten via branschorganisationer— na ger till de enskilda företagen, ansetts vara av större betydelse än ett större direkt stöd till de företag, som åtager sig lärlings- utbildning.
Utredningen återgår härefter till svenska förhållanden. Diskussionen om en kostnadsfördel- ning mellan stat och företag bör enligt utredningens mening utsträckas att även omfatta kostnadsfördelningen mellan fö- retag inom samma bransch. Under nu- varande förhållanden, då endast ett få- tal och då oftast större företag bedriver organiserad vuxenutbildning, bäres den huvudsakliga delen av kostnaderna av de utbildningsdrivande företagen, me- dan den utbildade arbetskraften till stor del kommer hela branschen till godo. För närvarande äker sålunda många företag »snålskjuts» på andras bekostnad. Denna snedbelastning skulle delvis kunna rättas till genom ökade branschinsatser på utbildningens om- råde och med en fördelning av kostna- derna härför mellan företagen i bran- schen. Även om man i vissa branscher nu gemensamt svarar för kostnaderna för särskilda centrala utbildningsavdel- ningar eller i vissa fall driver egen ut- bildningsverksamhet, är aktiviteten på detta område allmänt sett otillräcklig. Ökade gemensamma insatser inom bran- schen i dessa avseenden är en förutsätt- ning för att företagsutbildningen skall få den omfattning och den kvalitet, som utredningen finner erforderlig. Kost- naderna för en sådan intensifierad verk- samhet synes enligt utredningens me- ning till övervägande del böra läggas på branschen som sådan, medan det statliga stödet, enligt vad som i det följande föreslås, skulle koncentreras på de utbildningsdrivande företagen. Det måste nämligen anses vara ett ut- präglat branschintresse att följa ar-
betskrafts- och utbildningsbehov inom branschens skilda delområden samt stå företagen till tjänst lued praktiska an- visningar för företagsutbildningens be- drivande. En sådan koncentration av ut— vecklingsarbctet på undervisningens om- radc och av de enskilda företagens er- farenheter måste leda till ökad effekti- vitet i utbildningen inte minst genom central konstruktion och distribution av hjälpmedel för undervisningen.
i ett senare avsnitt kommer vissa rörande beredskapspla- nering att behandlas, varvid även frå- gan om statsbidrag till sådan planering i fraga om företagsutbildning diskute- ras. Beredskapsplanering föreslås åvila respektive branscher, som med statliga bidrag skulle utarbeta undervisnings- och organisationsplaner för utbildning under konjunkturnedgång. Det ligger i sakens natur, att en sådan med stat— ligt stöd bedriven genomgång från branschernas sida även kommer att få betydelse för den verksamhet som nor- malt bedrives.
Det statliga stödet till vuxenutbild- ningen vid företag bör enligt utred- ningens mening liksom hittills utgå di- rekt till de utbildningsdrivande före- tagen. Statshidragen kan på detta sätt direkt anknytas till företagens kostna— der för utbildning och därmed även få en omedelbart stimulerande verkan. Då nuvarande bidragssystem för sådan utbildning, enligt vad som framgår av tidigare redogörelse, är behäftat med betydande brister och då beloppen mås- te anses vara otillräckliga, bör enligt utredningens uppfattning ändringar gö- ras såväl i fråga om bidragsbelopp som handläggningsföreskrifter.
Företagens kostnader för vuxenutbild-
överväganden
ning är per timme räknat betydligt högre än för ungdomsutbildning. Me- dan kostnader för lokaler, maskiner, lärare och undervisningsmateriel lik—
som även inkomst av produktion i stort sett är likartade för de bägge utbild- ningsformerna, ligger skillnaden i den ersättning som utbetalas till eleverna, dvs. skillnaden mellan lärlingslönen för ungdomar och den efter partsöverens- kommelse fastställda lönen för vuxna under utbildning. Det har från före- tagshåll uppgivits, att merkostnaden med variationer både uppåt och nedåt beroende på bl.a. kravet på maskinell utrustning belöper sig till i runt tal 2 kronor per elevtimme. Uträknat per elev-timme varierar nu gällande statsbi- drag till såväl vuxen- som nybörjarut- bildning mellan 48 och 96 öre beroen— de på antalet elever i kursen. Även för nybörjarutbildning täcker emellertid detta bidrag endast en mindre del av de faktiska kostnaderna.
Om sålunda företagens direkta kost- nader talar för ökade statliga bidrag till vuxenutbildning, måste emellertid vid avvägningen av de statliga bidragen hänsyn tas även till vissa skillnader i de bägge utbildningsformernas målsätt- ning. Ungdomsutbildningen är grund— läggande och mångsidig, medan vuxen- utbildningen mera tar direkt sikte på bestämda arbetsuppgifter inom det en- skilda företaget. En vuxenutbildning kan sålunda snabbt leda fram till direkta produktionsrcsultat, medan lärlingsut- bildningen får betraktas som en inves— tering, som på längre sikt ger utdelning bl. a. i form av ökad omställningsförmå- ga hos personalen. Om man utgår från de belopp, som för närvarande utbeta- las i form av statsbidrag till företags- skolor, skulle man därför vid en ökning av statsbidraget till vuxenutbildning in- te behöva täcka hela den merkostnad, som konstateras. Ökningen bör emeller- tid vara så stor, att bidraget kommer att stimulera till vidgad verksamhet på vuxenutbildningens område.
Bidraget bör vidare smidigt kunna an-
passas till olika former av utbildnings- verksamhet, varför nuvarande anknyt- ning till läsår och kontinuerligt bedri- ven verksamhet inte är ändamålsenlig. Bidraget bör i stället få form av ersätt— ning per elev och timme, varigenom kurstid och kursantal bättre kan anpas- sas till föreliggande behov av utbild- ning. För att även mindre företag skall kunna få ett utbildningsbehov tillgodo- sett kan ett samgående främst beträf- fande den teoretiska utbildningen ge— nomföras enligt de former som f. n. gäl- ler för inbyggda skolor.
Utredningen har i fråga om bidragets storlek funnit lämpligt föreslå att stats- bidraget för vuxenutbildning vid före- tag höjes till 2 kronor per elev och närvarotimme. Som allmänna villkor bör gälla, att utbildningen bedrives en- ligt av parterna fastställd plan endera i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former, att utbildningsmomen- tet blir tillgodosett, samt att utbildning- en för deltagarnas räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommel— se mellan parterna.
Organisatoriskt bör den av enskilda företag bedrivna vuxenutbildningen en- ligt utredningens uppfattning inordnas i den yrkesutbildande verksamhet som bedrives med arbetsmarknadspolitisk motivering. Beslut om statsbidrag till vuxenutbildning bedriven inom företag bör fattas av arbetsmarknadsstyrelsen, med möjlighet för styrelsen att delegera beslutanderätten till länsarbetsnämnd. Tillsyn över den med statligt stöd be- drivna vuxenutbildningen bör ankom- ma på den kursstyrelse och de kurs- nämnder, som tillsatts för de inom lä- net pågående anpassningskurserna. Det är utredningens uppfattning att en så- dan organisation bäst kan tillgodose kraven på snabbhet och smidighet i handläggningen av dessa frågor sam- tidigt som arbetsmarknadsverket vitt
förgrenade kontakter med näringslivet skapar förutsättningar för den utbygg— nad av verksamheten, som utredningen anser nödvändig.
I fråga om företagsutbildning, som i varje särskilt fall måste anpassas till de enskilda företagens eller branscher- nas behov och förutsättningar, måste man utgå från, att företagen själva eller branschernas utbildningsavdelningar skall svara för allt erforderligt förbe- redelsearbete dvs. bestämmande av ut- bildningsmål, upprättande av undervis- ningsplaner och utbildningsförlagor. Inom företag, där vuxenutbildning i or- ganiserad form inte tidigare förekom— mit, torde behovet av service i sam- band med planering av sådan verksam- het vara betydande. Branschorganens utbildningsavdelningar har härvidlag de bästa förutsättningarna att stå företa- gen till tjänst med råd, anvisningar och direkt praktisk hjälp.
Branscher eller företag, som saknar egna utbildningsavdelningar, har små möjligheter att medverka vid en ända- målsenlig planering av utbildningsverk— samheten. Det synes därför, som tidiga- re framhållits, angeläget att såväl bran- schernas som företagens nesurser i des- sa avseenden utökas. Detta torde i själ- va verket vara en grundläggande förut— sättning för att utbildningsverksamheten skall kunna byggas ut.
Planeringen av företagens utbildning i form av kursplaner, förlagor för nu— dervisningen etc., bekostas f. n. helt av branschorganisationerna eller direkt av företagen. Någon ändring av dessa förhållanden i den meningen, att stats- bidrag skulle utgå, bör, såsom tidigare framhållits, enligt utredningens mening f. 11. inte ske.
De undervisningsplaner, som på detta sätt kommer till stånd, bör i enlighet med gällande praxis underställas de yr- kes- och lärlingsnämnder, som finns
inom vissa branscher, eller bör på an- nat sätt bli föremål för parternas pröv- ning.
Av betydelse för företagsutbildningen är att verksamheten omfattas med in- tresse såväl från företagsledningens som från de anställdas sida. Frågor om in- formation, samverkan samt inflytande över utbildningens bedrivande bör där— för fastställas genom överenskommel— ser mellan parterna.
Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag 111. m.
Den företagsutbildning, som omnämnts i föregående avsnitt, gäller utbildning, som huvudsakligen förutsätts bedrivas i organiserad kursform och med sikte på inlärande av vissa bestämda yrkes- kunskaper. Den utbildning som sker i annan form inom företag och som avser att under det praktiska arbetet succes- sivt ge arbetstagarna insikt och övning i utförandet av vissa specifika arbets- uppgifter sker normalt utan statligt bi- drag i någon form. Detta utesluter inte att situationer kan uppstå, då frågan om samhällets stöd till företagsutbildning av denna karaktär kan bli aktuell. Framför allt gäller detta, när en extra stimulans erfordras för att öka företa- gens benägenhet att starta verksamhet eller att utöka redan befintlig verk- samhet på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättningsmöjlig- heterna föreligger.
Vid en undersökning av företag som nylokaliserats under åren 1946—1959, vilken företogs av arbetsmarknadssty- relsen 1960, tillfrågades företagen om vilka omständigheter, som påverkat va- let av lokaliseringsort. Undersökningen omfattade 566 företag, och i flertalet fall uppgavs flera omständigheter som skäl till det beslut om etableringsort som fattats. Den vanligast förekomman- de orsaken var »god tillgång på arbets-
kraft», vilket skäl 68 procent av före- tagen uppgivit. I övrigt förekom följan- de motiv: ledig industrilokal, goda kom- munikationer, lokaliseringsorten tillika företagsledarens hemort, nära till av- sättningsområdet, kommunala stödåt- gärder, nära till råvaruområdet, goda servicemöjligheter samt lån från företa- gareförening eller statlig kreditgaranti.
Av undersökningen framgår sålunda, att bland de många faktorer, som har betydelse vid överväganden, som före- går ett företags beslut om etablering på en viss ort, spelar tillgången på ar- betskraft en framträdande roll. Väsent- ligt därvidlag är emellertid även den tillgängliga arbetskraftens industri— och yrkesvana. Det har nämligen i praktiken visat sig, att lokalisering av företag till orter som saknar industriella traditio- ner i vissa fall medfört höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta inver- kar menligt på produktionsresultatet i inledningsskedet och kan ge anledning till att företag föredrar att etablera sig på orter, där konkurrensen om arbets- kraften är hårdare, men där vissa möj- ligheter ändå finns att rekrytera en grundstomme av arbetare med industri— ell erfarenhet. Valet kan härvid stå mellan en ort, där sysselsättningen av skilda skäl inte kan förbättras med and- ra än lokaliseringspolitiska åtgärder och där förutsättningar i övrigt före- ligger för nyetablering, och en annan ort med redan förut tillräckliga syssel- sättnings- och utvecklingsmöjligheter. Som alternativ till andra sysselsättnings- åtgärder bör arbetsmarknadsmyndighe- terna på orter med otillräcklig arbets— tillgäng kunna lämna bidrag till utbild— ningskostnader. Bidragen bör kunna utgå till företag, som etablerar sig på sådana orter.
Med nyetablering bör enligt utred- ningens mening jämställas rekonstruk- tion av produktion och sysselsättning
vid nedlagda eller av nedläggning ho- tade industrier samt utbyggnad av re- dan etablerad verksamhet pä orter med långsiktigt Överskott på arbetskraft.
Kommittén för näringslivets lokali- sering har i sitt betänkande (SOU 1963: 58) angivit vissa kriterier på områden och orter, där statliga stödåtgärder i lokaliseringsfrämjande syfte är erfor- derliga. Vid tillämpningen av de kri— terier, som kan komma att fastställas, skulle det bli möjligt att utpeka sär— skilda utvecklingsområden och allmän— na stödområden inom vilka bidrag till utbildning i samband med industrilo- kalisering bör kunna utgå.
Utöver en sådan allmän prövning av lokaliseringsorten bör även en gransk- ning ske av det enskilda företagets eko- nomiska och produktionsmässiga förut— sättningar att fortleva och utvecklas. Detta bör ske genom företagarförening- arna och kommerskollegium.
Motivet för detta särskilda stöd till nt- bildning inom nyetablerade företag blir alltså sysselsättningsläget i området och behovet av insatser för att få en väl fun— gerande arbetsmarknad. Det kan därvid gälla en kvarstående svårbemästrad ar- betslöshet eller en allmän brist på sys- selsättningsmöjligheter på orter med tillgång på undersysselsatta eller till— fälligt sysselsatta personer. De under- sökningar och bedömningar, som i des- sa avseenden måste göras, bör ankom- ma på arbetsmarknadsstyrelsen och dess regionala organ, som även skall ha möj- lighet att påverka urvalet av elever så att företräde vid anställning och utbild— ning kan ges till arbetssökande, som är ortsbunden eller av andra skäl har svårighet att erhålla anställning på an- nan ort. Utredningen förutsätter att sam- råd äger rum med övriga berörda läns- organ.
Som tidigare framhållits har arbets- marknadsstyrelsen tidigare lämnat bi-
drag till utbildning i samband med ny- lokalisering och rekonstruktion av före- tag. Beträffande utbildningens innehåll och uppläggning har arbetsmarknads- styrelsen för denna verksamhet lämnat följande anvisningar.
Länsarbetsnämnd skall tillse, att en ut- bildningsplan utarbetas och att denna är godkänd av parterna före utbildningens början. Arbetsmarknadens yrkesråd eller vederbörande partsförbund kan av de loka- la parterna lämpligen inkopplas för råd och upplysningar. Av planen skall framgå ut— bildningens mål, utbildningens olika mo— ment, dess längd och övriga uppgifter, som kan bidraga till att utbildningen kan ge— nomföras i en fast och ändamålsenlig orga— nisation. För tillsyn över utbildning vid före— tag skall länsarbetsnämnd förordna två partsrepresentanter inom branschen, för- slagsvis de personer, som ingår som leda— möter i kursnämnden för yrket.
Det är vid denna liksom vid all annan utbildning angeläget att utbildningspla- ner och tillsyn får en sådan utform— ning, att bästa möjliga resultat kan upp- nås. Det bör åvila företag eller bransch- organ att upprätta utbildningsplaner. Planerna bör underställas arbetstagar- partens prövning och slutligen sakligt granskas av länsarbetsnämnden i sam— band med ärendenas avgörande. För den pedagogiska granskningen hör till- gänglig sakkunskap anlitas. I övrigt har länsarbetsnämndcn att fastställa den tid, för vilken statsbidrag skall utgå, och det antal elever, som skall omfattas av utbildningen. Tillsyn över utbildningen skall åvila kursstyrelsen och respektive kursnämnd i länet. Syftet med verksam- heten skall vara att stödja företaget un- der initialskedet med upplärning och intrimning av en grundstommc anställda för produktionen. För den interna ut- bildning, som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av personal, bör fö— retaget helt svara. Därvid bör ordinarie bidrag enligt i föregående avsnitt upp— dragna riktlinjer kunna komma i fråga.
Enligt utredningens mening bör stats- bidrag till lokaliseringsntbildning bevil- jas i form av ersättning till företaget med ett visst belopp per elevtimme. Härvid förutsättes att ersättning till ele- verna utgår i form av lön från företaget fastställd efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Vid be- stämmandet av statsbidragets storlek bör arbetsmarknadsverket lämnas rörel- sefrihet. Förutsättningarna för utbild- ningen växlar nämligen från fall till fall i fråga om direkta kostnader för ut- bildningens bedrivande och i fråga om företagens inkomst av produktion under utbildningstiden.
Vuxenutbildning med sikte på allmän expansion
De åtgärder för främjande av utbild- ning inom företagen, som föreslagits i de föregående avsnitten, har närmast avsett utbildning av vederbörande före- tags egen arbetskraft, ehuru man får räkna med att denna till en del också blir till nytta för andra företag, till vilka en del av de utbildade förr eller senare kommer att övergå; detta är gi- vetvis grundvalen för det föreslagna stö- det med statsbidrag och den därmed förbundna tillsynen. Om det gäller en utbildning, som mera direkt syftar till ökning av utbildningsstandarden på ar— betsmarknaden, måste man räkna med att kostnaden mera fullständigt måste bäras av samhället. Så sker ju vid sär- skilt anordnade kurser 0. s. v. Men det- samma mästc också i Vissa fall bli för- hållandet, när man anordnar utbildning i samarbete med enskilda företag. En- ligt utredningens mening bör man ef- tersträva ett sådana utnyttjande av en- skilda företags förmåga att bidra till utvidgad utbildningsverksamhet, även då det är fråga mera om en ökning av arbetskraftens förmåga till anpassning efter skiftande förhållanden än om ett
tillgodoseende av företagets egna spe- cifika arbetskraftsbehov. Särskilt kan detta bli på en gång önskvärt och ge- nomförbart under tidsperioder och på områden med mindre fullständig efter- frågan på arbetskraft.
Erfarenheterna från tidigare dämp- ningar i konjunkturen visar nämligen, att den ökade arbetslösheten och de för- längda arbetslöshetsperioderna i en så- dan situation i högre grad än vad som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildningsområdet. Även om valet av åtgärder måste bli be- roende av förutsättningarna vid varje särskild tidpunkt och på varje särskild plats, är det uppenbart, att omskolning och fortbildning i en nedgångskonjunk- tur måste ges större utrymme än vad som hittills varit fallet.
En konjunkturdämpning drabbar i regel inte alla näringsgrenar på ett lik- artat sätt och är även i regel geogra- fiskt oenhetlig i sina verkningar. Ar— betsmarknaden företer ofta en splittrad bild med arbetslöshet eller rekryterings- stopp inom vissa branscher eller vid enskilda företag och en fortsatt efter- frågan inom andra områden. Man kan därför utgå ifrån, att det också under en konjuukturdämpning kommer att finnas ett visst behov av arbetskraft och då framför allt av utbildad sådan, vilket kan tillgodoses genom en anpass- ning av utbildningsverksamheten till fö- religgande behov. Det ligger emellertid i sakens natur att behovet av ökat till- skott av utbildad arbetskraft tenderar att vara störst, där ledig kapacitet för anordnande av utbildning blir minst, och omvänt.
Utbildning innebär för den enskilde ett meningsfullt utnyttjande av en ar- betslöshetsperiod med möjligheter till säkrare och bättre arbetsförhållanden i framtiden och/eller på ett annat område. Allmänt betyder en fördjupad och inten-
sifierad vuxenutbildning i det läget ett tillfälle att inhämta något av den efter- släpning, som råder på vuxenutbildning- ens område, och en beredskap inför den efterfrågan på yrkesarbetare, som är att vänta vid en uppgång i konjunkturen, i den mån den inte kan medföra en omedelbar ökning av tillgången på utbil- dad arbetskraft för de branscher, som alltjämt eftersträvar ökad sysselsättning.
Det blir en väsentlig arbetsmarknads- politisk uppgift att hålla en beredskap i fråga om de åtgärder, som kan bli nöd— vändiga vid förändringar i sysselsätt- ningen. Erfarenheterna från konjunk- turdämpningen 1958—1959 visade be- tydande brister i planeringen just i frå- ga om yrkesutbildning, och det framstår därför som i hög grad nödvändigt att skapa en beredskap på detta område. Beredskapen bör, med hänsyn till svå- righeterna att i detalj förutsäga storle- ken och arten av väntade sysselsätt- ningsstörningar, vara sådan, att en kraf- tig utökning av verksamheten snabbt kan bli möjlig och att samtidigt även varierande önskemål om yrkesinrikt- ning kan tillgodoses.
Förutsättningarna för ökade utbild- ningsåtgärder är nu betydligt bättre än under konjunkturdämpningen 1958— 1959. Den organisation för vuxenutbild- ning, som redan byggts upp, och de planer på en ytterligare expansion och konsolidering av utbildningsapparaten, som föreligger, ger ett bättre utgångs- läge för åtgärder avsedda för en arbets- löshetssituation. I första hand torde den av skolverket och arbetsmarknadssty- relsen bedrivna kursverksamheten be- sitta en icke oväsentlig elasticitet. Be- läggningen vid nu pågående kurser tor- de i genomsnitt uppgå till 12 elever per kurs, medan utrustning och övrigt pla- nering medger en ökning av elevanta- let till 15 och i vissa fall ända upp till 20, om hjälplärare för det praktiska
arbetet anlitas. I stor utsträckning och i synnerhet i lokaler som uppförts spe- ciellt för kursverksamhet föreligger möj- ligheter till dubblering av kurserna. Slutligen kan även skiftgång tillgripas. Gjorda undersökningar har nämligen visat, att man med relativt små tids- förskjutningar skulle kunna införa 2- skift vid kurserna och därmed effekti- vare kunna utnyttja lokaler och ma- skinutrustning. Försök att genomföra skiftgång har hittills misslyckats, men torde i ett försvagat arbetsmarknadslä- ge ha större utsikter till framgång.
Om sålunda den av samhället bedriv- na vuxenutbildningen kan sägas ha en viss elasticitet, är denna dock inte till- räcklig för det behov av utbildning, som kan uppstå i samband med en konjunkturdämpning. Det blir därför nödvändigt att utnyttja de resurser för en utbildningsverksamhet inom närings- livet, som redan i viss utsträckning finns och som i ett nedgångsläge ytter- ligare kan öka. Som förut påpekats bru- kar företagens utbildningsverksamhet minska, när det omedelbara behovet av nyrekrytering upphör. Till de allmän- na resurser i fråga om lokaler och ma— skinutrustning och i vissa fall även per- sonal för undervisningen, som därvid friställes vid speciella avdelningar för utbildning, kommer de lokalutrymmen och maskiner, som i övrigt blir dispo- nibla vid driftsinskränkningar eller driftsnedläggelser. Det är uppenbart, att dessa resurser skulle kunna använ- das för utbildningsverksamhet antingen för under begränsad tid friställda ar— betare vid det egna företaget eller för en omskolningsverksamhxet med vidare rekrytering. Totalt sett torde närings- livets resurser på detta område vara tillräckliga för att på ett tillfredsstäl- lande sätt komplettera den verksamhet, som kan åstadkommas inom den stat- liga kursverksamhetens ram.
()m man sålunda allmänt kan kon- statera, att materiella resurser förelig- ger för en betydande ökning av ut- bildningsverksamheten, krävs dock vis- sa förberedelser för att dessa resurser utan tidsförlust skall kunna utnyttjas. Förberedelserna måste framför allt gäl- la undervisningsplaner och organisa- tionsformer samt planer för utbildning av instruktörer och yrkeslärare både för det behov som uppstår vid företagen och för den av samhället bedrivna kursverksamheten.
Vad i detta hänseende gäller skolver- kets kurser, har tidigare vikten av en förbättring av undervisningsplaner och lärarutbildning understrukits. Denna översyn och förbättring av förutsätt- ningarna för den normalt bedrivna verk- samheten är dock inte tillräcklig för en tillfredsställande beredskap inför en eventuell arbetslöshetskris. Nya utbild- ningsplaner för yrkesområden och spe- cialiteter, som nu inte är representerade inom kursverksamheten, måste utarbe— tas med speciell inriktning på de krav, som kan komma att ställas på utbild— ning i en arbetslöshetssituation. En mot- svarande anpassning måste även ske genom revision av redan befintliga utbildningsplaner. Av lika stor vikt är, att yrkeslärarutbildningen förberedes genom utarbetande av planer för snabb- utbildning av lärare för undervisning inom olika yrkesområden. En bered- skapsplanering av här antytt slag bör ingå i skolverkets normala verksam- het och kostnaderna bör kunna täc- ka/s av de ordinarie anslagen för kurs- verksamheten. En kontinuerlig redovis- ning av beredskapsläget bör även ålig— ga skolverket med konkreta uppgifter om organisationens möjligheter att med utgångspunkt från tillgängliga resurser snabbt utöka verksamheten samt med förteckning över de beredskapsplaner, som uppgjorts i fråga om undervisning
och i fråga om utbildning av yrkeslära— re. Denna redovisning skulle ingå som en del av arbetsmarknadsstyrelsens be— vakning av en allmän reserv på utbild- ningens område.
En beredskapsplanering på företags- utbildningens område kräver åtgärder av en helt annan omfattning. En sådan planering måste nämligen omfatta även de branscher och företag, där någon organisation för vuxenutbildning inte existerar. En utbildning under en ar- betslöshetsperiod skiljer sig dessutom så väsentligt från den på vissa specifi- ka arbetsuppgifter inriktade företagsut- bildning, som nu förekommer, att man endast i mindre utsträckning kan bygga på redan existerande undervisningspla- ner och övriga former för undervis- ning. Förberedelserna måste täcka oli- ka tänkbara utbildningssituationer, var- vid metoderna för koncentrerad träning i största möjliga utsträckning bör kom- ma i fråga.
Av det föregående framgår, att be- redskapsplanering för företagsutbild- ning i stor utsträckning kommer att gälla nykonstruktion av utbildningspla- ner och grundläggande förberedelser för utbildningens organisation. I för- beredelserna måste som en väsentlig del ingå planer för utbildning av in- struktörer.
Ansvaret för en beredskapsplanering för företagsutbildning synes lämpligen böra läggas på respektive branschor- gan, som torde ha den bästa överblick- en och de bästa kunskaperna om vad som kan komma att erfordras. Om branschorganens egna utbildningsavdel- ningar inte skulle ha tillräckliga resur- ser för en sådan planering, eller om branschen saknar egen expertis i ut- bildningsfrågor, torde det i viss ut- sträckning vara möjligt att få experter från företagen för bearbetning och ny- konstruktion av kursplaner. Syftet med
planeringen skall vara att skapa möj- ligheter till insatser på utbildningens område i tider med vikande sysselsätt- ning, så att utbildningen på sitt område kan bli en motsvarighet till investerings— fonderna på investeringsområdet.
Tidigare erfarenheter visar, att snabb— het i åtgärderna är av väsentlig bety- delse. I det avseendet kan bristen på färdigutbildade instruktörer komma att bli en fördröjande faktor. Man kan nämligen inte i någon större utsträck- ning räkna med att undervisningsvana och samtidigt yrkeskunniga personer skall stå till förfogande i en krissitua- tion. Även med en väl planerad utbild- ningsverksamhet för instruktörer mås- te viss tid avsättas för genomförandet av en sådan utbildning. Utredningen får därför föreslå, att det redan under goda konjunkturer utbildas instruktörer, som kan rycka in när behov av ökade ut- bildningsinsatser uppstår under en ned- gång i sysselsättningen. Därest bransch- organen inte kan svara för en sådan utbildning, borde den utbildningsverk- samhet för yrkeslärare, som bedrives av skolverket, kunna dimensioneras och anpassas så, att en beredskapsutbildning för instruktörer för företagens räkning blir möjlig. De kunskaper, som sålun- da förvärvas, kan med säkerhet nyttig- göras även i tider utan sysselsättnings— svårigheter. Man bör f. ö. räkna med att på detta sätt utbildade instruktörer skall kunna anlitas i den ökade normala före— tagsutbildning, som tidigare förordats, och även att rekryteringen av yrkes- lärare till skolverkets anpassningskur- ser härigenom kommer att underlättas. Det är dock angeläget, att utbildningen får en sådan omfattning, att beredskaps— syftet i största möjliga utsträckning till- godoses.
Det är såväl ett samhälls- som före- tagsintresse, att en beredskapsplanering
på yrkesutbildningens område kommer till stånd. För samhällets del utgör fö- retagens utbildningsresurser i en arbets— löshetssituation en reserv, som utan större kapitalinvesteringar kan ställas till förfogande för omskolningsändamål. Det är för företagens del angeläget, att under tidsbegränsade permitteringar kunna behålla arbetsstyrkan samlad un— der samtidig utbildning samt att i öv- rigt kunna nyttiggöra disponibla loka- ler och maskiner. Med hänsyn till den ömsesidiga nyttan av planeringsvcrk- samheten synes det lämpligt, att även kostnaderna för planeringen fördelas mellan staten och näringslivets organi- sationer. Det är nämligen knappast möj— ligt att branschorganen utan ekonomisk ersättning skall kunna utföra och stän- digt hålla en omfattande planering ak- tuell. Utredningen får därför föreslå att statliga bidrag införes i likhet med de projekteringsbidrag, som nu utgår för statlig och kommunal beredskaps- planering på investeringsområdet.
Kungl. Maj:t har bemyndigat arbets— marknadsstyrelsen att lämna bidrag till projektering av vissa kommunalprojekt, som är intagna i eller avsedda att in— tagas i investeringsreserven. Bidragen täcker endast en del av den faktiska kostnaden, och bidragsprocenten är be- roende av skatteunderlaget och den kommunala utdebiteringen i varje sär- skilt fall. Ansökan inlämnas innan pro- jekteringen påbörjats, och bidrag utbe- talas _i efterskott på grundval av god- känd, redovisad kostnad.
Statliga bidrag till företagens bransch- organisationer för beredskapsplanering på yrkesutbildningens område bör en- ligt utredningens mening beräknas på kostnader för upprättande av under- visningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisationsplaner i övrigt för utbildning under en sysselsättnings-
kris. Arbetsmarknadsstyrelsen bör på i förhand ingiven ansökan i efterskott utbetala bidrag på godkänd, redovisad kostnad. Bidraget bör utgå med 50 pro- cent av kostnaderna.
Det ligger i sakens natur, att kostna- derna för planeringsverksamheten i hu- vudsak komlner att belasta inlednings- skedet i samband med en generalpla- ncring inom respektive branscher. Det fortlöpande arbetet med komplettering- ar och nykonstruktioner, som kommer att bli erforderligt för att hålla planer— na ständigt aktuella, torde ur kostnads- synpunkt bli relativt blygsamt. Det är inte möjligt att med någon större sä- kerhet beräkna det statliga medelsbe- hovet för bidragsgivning. Medelsåt- gången torde dock inte bli större än att det utan ökad medelstilldelning kan inrymmas i det ordinarie anslaget till Omskolning m. m.
Bercdskapsplaneringen måste grunda sig på frivilliga överenskommelser mel- lan branschorganisationerna och arbets- marknadsstyrelsen. Initiativ till såda- na förhandlingar bvör tas av arbets- marknadsstyrelsen, som också skall ha att utarbeta riktlinjer för förtidspla— neringen samt att kontinuerligt bevaka att den hålles aktuell. I detta samman- hang kan även Arbetsmarknadens yrkes- råd komma att spela en roll som sti- mulerande och samordnande organ gent- emot de olika branschorganisationerna.
Till den vuxenutbildning som nor— malt bedrives i kursform inom företag har utredningen i det föregående före- slagit ett statligt stöd med 2 kronor per elevtimme. Till utbildning i samband med lokalisering av företag till orter med undersysselsättning har föreslagits ett statsbidrag per elevtimme räknat, varom överenskommelse skall träffas i varje särskilt fall mellan arbetsmark- nadsstyrelsen och respektive företag. I
bägge dessa utbildningssituationer får de olika företagen bära huvudparten av kostnaderna för utbildningen. Kostnads- fördelningen måste bli en annan vid företagsutbildning, som bedrives under en nedgångskonjunktur, då omedelbart behov av utbildning för företagens egen räkning inte föreligger.
Om i en sådan situation ett företag åtager sig att ta emot arbetslösa, som permitterats från andra företag, och sva- ra för en utbildning, som kommer ar- betsmarknaden som helhet till godo, måste staten liksom vid annan kursverk— samhet för arbetslösa svara för de fak- tiska kostnader, som uppstår. I dessa kostnader skall sålunda inräknas in— struktörslöner, lokalhyror, förbruk- ningsmaterial, elkraft, maskinhyror etc. Ersättning till eleverna kan utgå anting— en i form av lön efter överenskommelse mellan parterna eller i form av utbild— ningsbidrag från arbetsmarknadsverket. I bägge alternativen måste ersättningen täckas helt av statsmedel. Hänsyn får emellertid tagas dels till företagens in- komst av säljbar produktion från ut- bildningsverksamheten, dels till företa- gets eget behov att anställa den sålunda utbildade arbetskraften. Ersättning kan därför endast bestämmas efter förhand- lingar i varje särskilt fall mellan arbets- marknadsstyrelsen och det enskilda fö- retaget.
Liksom vid annan vuxenutbildning inom företag bör den statliga tillsynen utövas av länsarbetsnämnden och av den kursstyrelse och de kursnämnder för anpassningskurser, som inrättats inom länet, medan den lokala tillsynen, liksom vid annan företagsutbildning, i första hand åvilar partsrepresentanter vid företaget. Initiativ till utbildning i denna form skall tas av arbetsmark- nadsverket som ett led i arbetsmark— nadspolitiken.
KAPITEL 5
Ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft
Nuvarande förhållanden
Byte av bostadsort och förskjutningar i befolkningens geografiska fördelning är inga nya företeelser. Sådana föränd- ringar har med skiftande intensitet på- gått under mycket lång tid. Flyttnings- rörelserna är en följd bl. a. av befolk- ningens naturliga tillväxt i olika delar av landet och de förändringar som sker inom näringslivet. I en del områden minskar behovet av arbetskraft p. g. a. strukturella förändringar, ny teknik, otillräcklig expansionskraft etc., medan behovet växer i andra delar. Det som framförallt karakteriserat utvecklingen under de senaste årtiondena är flytt- ningen från landsbygds- till stadsnä- ringarna.
Arbetskraftens anpassning till nya för- utsättningar sker huvudsakligen spon- tant, utan samhällets direkta medver- kan. Men den påverkas självfallet genom företagens rekryteringsåtgärder och ge- nom arbetsmarknadspolitiska insatser. Speciellt betydelsefull är arbetsförmed- lingens service i fall, då arbetstagare bc- höver söka anställning utom hemorten. Varje år medverkar förmedlingen till att placera ett betydande antal arbetstaga- re på andra orter än hemorten. Under de senaste sex åren har antalet varierat mellan 51 000 och 72 000. De lägsta ta- len gåller för sådana år, då den totala efterfrågan på arbetskraft på grund av konjunkturläget varit låg.
Ekonomiskt stöd från samhällets sida
till arbetstagare som på grund av ar- betslöshet tvingats flytta till annan ort har praktiserats sedan år 1912. Först i form av förskott eller län till resor, se- dermera i form av bidrag. Under en lång period hade stödet en rent arbets- löshetspolitisk motivering, och det var liksom annan arbetslöshetshjälp behovs- prövat. Bortsett från krigsåren, då det rådde speciella förhållanden, var det först under 1950-talets senare del, som de ekonomiska bidragen mera kon- sekvent började användas såsom ett led i strävandena att åstadkomma en ända- målsenlig anpassning på arbetsmarkna— den. Resebidragen byggdes ut och kom- pletterades efterhand med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bi- dragen avvägdes så, att de i huvudsak skulle täcka de direkta kostnader som uppstod för resa och flyttning till an- nan ort, kostnader för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan på första avlöning samt för merkostna- der för hushåll på två orter i väntan på familjebostad på den nya arbetsorten. Det var huvudsakligen två motiv som anfördes för den ökade bidragsgiv- ningen. Dels skulle bidragen som ovan sagts medverka till en bättre utjämning mellan olika delmarknader, dels ansågs det skäligt att samhället i vissa fall sva- rade för kostnader, som den enskilde fick i samband med flyttning från om- råden med otillräcklig sysselsättning. Vid framställningar till Kungl. Maj:t i dessa ärenden erinrade arbetsmarknads-
styrelsen om att samhället under alla omständigheter måste räkna med kost- nader för stöd till de arbetslösa och att det i flertalet fall måste vara för- delaktigare att underlätta arbetskraftens anpassning än att svara för försörj- ningen på den gamla bostadsorten ge- nom extra arbeten eller kontant ersätt- ning.
Villkor för erhållande av bidrag i samband med flyttning
Villkoren för att få bidrag vid flyttning är på väsentliga punkter likartade för respenning, familjebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. I de handlägg- ningsföreskrifter, som arbetsmarknads- styrelsen utfärdat, är villkoren angivna som följer:
Bidrag till arbetstagare kan utgå under förutsättning: att han är arbetslös eller av den offentliga
arbetsförmedlingen på grund av varsel eller annan omständighet beräknas bli arbetslös inom en snar framtid; att han enligt förmedlingens bedömning inom den närmaste tiden icke kan er- bjudas arbctc på eller i närheten av vistelseorten ; att hans utflyttning från hemorten av ar- hetsmarknadsskäl bedömes vara nöd- vändig; att han skall tillträda anställning i öppna marknaden på annan ort; arbetsmarknadssituationen på den nya anställningsorten av länsarbetsnämnden i mottagningslänet konstateras vara så- dan att behov av arbetskraft från annan ort för ifrågavarande anställning före- ligger samt anställningen icke är att betrakta som en överflyttning mellan arbetsplatser inom ett och samma företag. Bidrag kan utgå även till sådana arbets- tagare som på eget initiativ söker och till- träder anställning på annan ort. En förut- sättning är dock att vederbörande uppfyl- ler de allmänna villkor som gäller för er- hållande av bidrag.
g-o- at
,... at
Resebidragen hade till år 1957 en myc- ket begränsad omfattning. Till detta bi- drog bl. a. restriktiva handläggnings- föreskrifter med viss behovsprövning och andra återhållande villkor. När ar- betsmarknadspolitiken år 1957 mer in— riktades på att underlätta rörligheten, anpassades föreskrifterna till verksam- hetens syfte. Respenning utgår för när- varande huvudsakligen i form av bidrag utan återbetalningsskyldighct. Förskott förekommer i mycket obetydlig ut- sträckning och under speciella omstän- digheter.
Av tabell 5:1 framgår medelsförbruk- ningen och därmed, om resekostnader- nas förändringar beaktas, även verksam- hetens omfattning budgetåret 1956/57— 1963/64.
Under budgetåret 1961/62 utbetalades resebidrag i mer än 12 000 fall och bi— drag till flyttningskostnader för famil- jer och bohag till 1 348 familjer. Mot- svarande antal för budgetåret 1962/63 var respektive 18000 och 2124. Den markanta ökning av verksamheten, som kunde konstateras för budgetåret 1962/ 63, har fortsatt och ytterligare accen- tuerats. Enligt uppgifter för budgetåret 1963/64 uppgick antalet beviljade resor till 38000 och antalet flyttningsbidrag till 3099. Bidragsverksamheten är av naturliga skäl koncentrerad till områ—
Tabell 5:1. lVIedelsförbrukning för respen- ning 1956/57—1963/64
Rese- och flyttnings- Budgetår bidrag i kronor 1956/57 ............ 84 000 1957/58 ............ 206 000 1958/59 ............ 416 000 1959/60 ............ 915 000 1960/61 ............ 1 148 000 1961/62 ............ 1 575 000 1962/63 ............ 2 912 000 1963/64 ............ 6 071 000
den med utpräglat överskott på arbets- kraft. Sålunda redovisade de fem norr- landslänen samt Värmlands och Koppar- bergs län under kalenderåret 1963 69 procent av samtliga resebidrag samt 71 procent av antalet flyttningsbidrag.
Respenningen avses huvudsakligen för arbetssökandes resor till anställning på annan ort. Bidrag kan emellertid utgå även till kostnader för återresa till hemorten, om den anvisade anställ- ningen utan arbetstagarens eget förvål- lande inte kommer till stånd eller om anställningen upphör efter så kort tid, att arbetstagaren har svårighet att själv bekosta hemresan. Arbetsförmedlingen skall i sådana sammanhang först un- dersöka omplaceringsmöjligheterna. Bi- drag till kostnader för hemresa kan vi- dare utgå, då den anvisade anställ- ningen är att anse som kompletterings- arbete vid säsongarbetslöshet i ordina- rie yrke och då anställningen från bör- jan betraktas som tillfällig i väntan på återgång till ordinarie arbete i hem- orten.
Innan avtal om anställning träffats kan det i vissa fall vara erforderligt att den arbetssökande infinner sig på den nya arbetsplatsen för att söka ett arbete, som skall tillträdas vid en senare tidpunkt. Arbetsgivaren kan uttrycka önskemål om personligt besök av den sökande för samtal, läkarundersökning och testning, men även den arbetssökan- de kan, innan avgörande om en flytt- ning träffas, ha intresse av att inhämta närmare kännedom om arbetet och om andra förhållanden på den nya arbets- orten. Detta sistnämnda gäller vid en påtänkt familjeförflyttning även den arbetssökandes hustru. Arbetsförmed— lingen har i sådana fall möjlighet att bekosta resa för såväl den arbetssökan- de som hans hustru.
Om arbetstagaren kvarbor i hemmet och arbetet är beläget så långt från
hemmet att betungande resekostnader uppstår, kan bidrag till resekostnader beviljas under högst tre månader från arbetets början. Dessa bidrag har före- kommit i mycket begränsad utsträck— ning och då i syfte att lätta de ekono- miska svårigheter som uppstår i ett initialskede vid pendeltrafik mellan bo- staden och en avlägsen arbetsplats.
När anställning på annan ort är av- talad eller påbörjad och bostad erhållits på den nya arbetsorten kan bidrag utgå även till flyttning av familj och/eller bohag.
Resebidrag utgår med belopp mot- svarande kostnaderna för billigaste färdsätt. Vid färd i eget fordon utbeta- las ersättning motsvarande kostnaderna för billigaste färdsätt till fordonets äga- re och med 5 öre per kilometer för varje medresande. Under resan utgår trakta- mente enligt lägsta traktamentsklass i det statliga resereglementet. Bidrag till flyttningskostnader får icke överstiga lägsta kostnad enligt inhämtade anbud.
Beslut om respenning skall fattas före resans anträdande eller före det att flyttning verkställts. Beslutanderätten åligger länsarbetsnämnden, som kan överlåta densamma till länsarbets- nämndsdirektören eller, vid förfall för denne, till hans ställföreträdare. I fråga om arbetstagares resekostnader, trakta- mentsersättning och flyttningskostnader kan beslutanderätten överlåtas till före- ståndare för arbetsförmedlingskontor. Familjebidrag Försöksverksamhet med familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två or- ter har pågått sedan den 22 januari 1958 enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande med för närvarande följande lydelse:
»Arbetsmarknadsstyrelsen må, såsom för- söksverksamhet, utgiva familjebidrag i fall då familjeförsörjare, vilken är bosatt i
ort som drabbats av arbetslöshet, tillträder anställning å annan ort men inte omedel-
bart kan erhålla familjebostad på den nya orten.
Familjebidrag som ovan sägs må beviljas för högst nio månader. Bidraget må för de tre första månaderna utgå högst med belopp motsvarande dels den faktiska hyreskost— naden för familjebostaden på hemorten, däri inräknad kostnaden för uppvärmning, dels ock familjetillägg enligt punkten 5 i de av Kungl. Maj:t meddelade bestämmel— serna angående utbildningsbidrag åt vissa arbetslösa. För därpå följande tre månader må utgå högst två tredjedelar och för de sista tre månaderna högst en tredjedel av sålunda beräknade belopp.»
Fram till den 1 januari 1961 utgick familjebidrag under högst sex månader och med oförändrat belopp under hela bidragstiden. Efter denna tidpunkt för- längdes bidragstiden till nio månader med successiv reducering av bidrags- beloppet. Det ansågs, att denna föränd- ring skulle medföra en bättre anpass- ning till den normala väntetiden för familjelägenhet och att en successiv minskning av beloppet skulle innebära en smidigare övergång vid bidragstidens slut.
Förutom de allmänna villkor, som ti— digare refererats och som är gemen- samma för respenning, familjebidrag och starthjälp, gäller för erhållande av familjebidrag vissa speciella villkor. Bi- drag utgår sålunda endast under för- utsättning: att arbetstagaren icke åtnjuter avtalsenligt
traktamente ; att anställningen har en beräknad varak- tighet av minst nio månader; (Med hänsyn till svårigheterna att inom vissa yrkesområden få bestämda utfästelser om anstållningstidens längd föreligger icke hinder för bifall av ansökan, om an- ställningen i sådana fall har en beräk- nad varaktighet av minst sex månader.) arbetstagaren har för avsikt att varak- tigt bosätta sig på den nya arbetsorten; att arbetstagaren icke omedelbart kan er- hålla familjebostad på eller i närheten av anställningsorten och därför åsam- kas kostnader för hushåll på två or- ter. ,... at
Innan beviljat familjebidrag utbetalas skall arbetstagaren varje månad inkomma med försäkran om att han fortfarande är anställd och i arbete hos den i ansökan angivna arbetsgi- varen; att han vidtagit erforderliga åtgärder för anskaffande av familjebostad på eller i närheten av anställningsorten samt atti ansökan lämnade uppgifter om fa— milje— och bostadsförhållanden samt hy— reskostnader alltjämt gäller.
De två första av dessa uppgifter skall bestyrkas av arbetsgivaren. Arbetstaga- ren är skyldig att anmäla förändringar i förhållanden som kan påverka familje- bidraget.
Familjebidraget utgår från 1 juli 1964 med 200 kronor per månad till hustru eller husföreståndarinna samt med 45 kronor per månad till varje barn under 16 år. Dessutom utbetalas hyresbidrag med den faktiska kostnaden för familje- bostaden på hemorten, värmekostnad in- räknad. Hyresbidraget har dock maxi- merats till 250 kronor per månad.
I den av arbetsmarknadsstyrelsen ge- nomförda undersökningen röra-nde per- soner vilkas ansökningar om starthjälp avgjordes i oktober 1959 och 1960 har även vissa upplysningar om familje- bidragsverksamheten erhållits. I under- sökningen ingick 269 personer med familjebidrag. Bidraget avsåg förutom arbetstagarnas makar eller husförestån- darinnor 460 hemmavarande barn un- der 16 år. I genomsnitt uppbar varje familj 343 kronor per månad i familje- bidrag. Genomsnittliga bostadskostna- den utgjorde i runt tal 130 kronor per månad. Endast 12 personer hade en bostadskostnad överstigande 250 kronor per månad.
För att bereda arbetstagaren möjlig— het att besöka hemmet under den tid familjen lever åtskild kan respenning utgå till en tur och retur-resa per må— nad meHan arbetsplatsen och hemorten. Sådan resa får utbytas mot resa för
Tabell 5:2. Medelsförbrukning förfamilje- bidrag samt antal bidragsfall
Medelsför- brukning kronor
Antal bi-
Tidsperiod dragsfall
22/1 1958—30/6 1958 295 000 381 Budgetåret 1958/59 2 252 000 1 881 » 1959/60 2 761 000 2 110 » 1960/61 2 492 000 2 116 » 1961/62 2 224 000 2 064 » 1962/63 2 815 000 2 684 » 1963/64 4 557 000 3 769
familjemedlem och då avse omvänd färdriktning.
Beslut om familjebidrag fattas av länsarbetsnämnden i det län där av- flyttningsorten är belägen. Beslutande- rätten kan överlåtas till länsarbetsdirek- tören och till föreståndare för arbets- förmedlingskontor eller deras ställföre- trädare. Beslutet föregås av en arbets- marknadsmässig bedömning av behovet av och förutsättningarna för en utflytt- ning samt av en utredning om person- liga förhållanden, familj, hyreskostna- der ni. m.
Verksamhetens hittillsvarande omfatt- ning framgår av tabell 5: 2 där medels- förbrukningen och antal bidragsfall re- dovisas.
Liksom i fråga om respenning beviljas familjebidrag främst i län med syssel- sättningssvårigheter. Under kalender- året 1963 beviljades sålunda det största antalet familjebidrag i de fem norr- landslänen samt i Värmlands och Kop- parbergs län, vilka tillsammans svarade för 80 procent av hela antalet bevilja- de familjebidrag.
Starthjälp
Starthjälp till arbetstagare som tillträ- der anställning utom hemorten har kun- nat utbetalas sedan januari månad 1959.
Kungl. Maj:t har i brev den 5 juni 1963 meddelat följande bestämmelser om ut— givande av starthjälp att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1963/64.
»1. Starthjälp må utgå till arbetstagare, vilken är bosatt å ort som drabbats av ar- betslöshet och på grund därav tillträder ar- betsanställning å annan ort.
2. Det belopp, med vilket starthjälpen må utgå, skall anpassas efter den nya an- ställningens beräknade varaktighet på föl- jande sätt
Anställningen be- räknas fortgå :
Starthjälp högst kronor:
Minst en månad 150 » två månader 300 >> fyra >> 400 » sex >> 500
3. Därest anställning upphör på grund av arbetstagarens förvållande, skall uppburen starthjälp återbetalas med fem kronor för varje dag varmed anställningstiden under- stiger nedan angivna dagantal.
Beviljad start- Anställnings- hjälp, kronor: tid, dagar: 150 30 300 60 400 80 500 100
4. Ärenden rörande starthjälp prövas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter styrel- sens bestämmande, av länsarbetsnämnd.
5. Arbetsmarknadsstyrelsen äger medde- la nårmare föreskrifter angående tillämp— ningen av dessa bestämmelser.»
Före den 1 juli 1963 gällde som villkor att anställningen måste ha en beräknad varaktighet av minst sex månader. Efter förslag från arbetsmarknadsstyrelsen och efter beslut av 1963 års riksdag har möjlighet öppnats att utge reducerad starthjälp till personer som under kor- tare tid tar anställning utanför hemor- ten i kompletteringsarbete vid säsong- arbetslöshet i ordinarie yrke eller vid tillfällig arbetslöshet, då arbetstagaren efter viss tid åter har arbete i hemorten. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör för— utsättningen för sådant reducerat bidrag bl. a. vara att den arbetslöse av arbets-
förmedlingen bedöms vara lokalt så bunden av familje—, bostads- eller andra skäl, att i varje fall vid tiden för anvis- ningen varaktig utflyttning icke anses komma i fråga samt att det anvisade arbetet är så beläget, att dagliga resor mellan hemorten och den nya arbets- orten icke lämpligen kan företagas.
Som villkor för erhållande av start- hjälp gäller tidigare nämnda för samt- liga rörlighetsbidrag gemensamma för- utsättningar. Dessutom skall det vill- koret uppfyllas
att anställningen på den nya orten icke skall vara förenad med rätt till trakta- mente från arbetsgivaren eller anses vara fortsättning av tidigare anställning hos samma företag.
Starthjälpsbeloppet utgår med hänsyn till anställningens beräknade varaktig- het. Om anställningstiden skulle över- skrida den beräknade, skall beslutet om starthjälpsbelopp icke på grund härav ändras i efterhand.
Ansökan om starthjälp skall inläm- nas före anställningens tillträdande. Om särskilda skäl föreligger kan dock an- sökan som inkommit inom sju dagar efter tillträdandet bifallas. Beslut fattas av länsarbetsnämnden i utflyttningslä- net. Beslutanderätten kan delegeras till länsarbetsdirektören eller hans ställ— företrädare. Bestämmelserna medger även rätt att överlåta beslutanderätten till föreståndare för arbetsförmedlings— kontor.
Tabell 5:3. Medelsförbrulcning för start— hjälp samt antal bidragsfall
Tidsperiod miljader Antal Febr—juni 1959 660 000 2 200 Budgetåret 1959/60 2 102 000 8 164
» 1960/61 1 993 000 7 898 » 1961/62 2 292 000 8 738 » 1962/63 3 400 000 12 895 » 1963/64 9 538 000 22 290
Verksamheten har av naturliga skäl haft sin största omfattning i län med sysselsättningssvårigheter. Kalenderåret 1963 redovisade sålunda de fem norr- landslänen samt Kopparbergs och Värm- lands län 81 procent av samtliga bi- draxgsfall.
Utrusmingsbidrag
Genom brev den 6 juni 1962 har Kungl. Maj :t bemyndigat arbetsmarknadsstyrel- sen att såsom försöksverksamhet utge ett särskilt utrustningsbidrag med högst 2000 kronor åt familjeförsörjare i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet.
Det ankommer på arbetsmarknadssty- relsen att ange de kommuner, där vid utflyttning utrustningsbidrag kan kom- ma i fråga. Under tiden september 1962—5 april 1963 gällde ett sådant be- myndigande ett antal kommuner i Tor- nedalen och Ådalen samt Idre kommun i Kopparbergs län. Från sistnämnda dag har bemyndigandet utökats att omfatta samtliga kommuner i de fem norrlands- länen förutom kommuner belägna i Gästrikland. Dessutom omfattar verk- samheten ett antal kommuner i nord- västra delen av Kopparbergs län.
Som villkor för erhållande av utrust- ningsbidrag gäller att arbetstagarens familj flyttar till familjebostad på eller i närheten av den nya .anställningsorten samt att arbetstagaren uppfyller de all- männa villkoren för erhållande av fa- miljebidrag.
Utrustningsbidrag utgår med 2 000 kronor i varje särskilt fall, varav högst en fjärdedel kan utbetalas i förskott. Återbetalningsskyldighet föreligger om familjen inom ett år flyttar från den nya arbetsorten. Befrielse från åter- betalningsskyldighet kan medgivas, om den nya flyttningen bedömes vara ända-
Tabell 5:4. Antal utrustningsbidrag bud- getåret 1963/64, länsvis
Län Antal utrust— ningsbidrag
Norrbotten ............... 51 6 Västerbotten ............. 409 Jämtland ................ 262 Västernorrland ........... 407 Gävleborg ................ 159 Kopparberg .............. 27 Summa 1 780
målsenlig från arbetsmarknadssyn- punkt.
Medelsförbrukningen under budget- året 1962/63 uppgick till 623 000 kro- nor och under 1963/64 till 3 336 000 kro— nor. Av tabell 5: 4 framgår antalet be- viljade utrustningsbidrag under sist— nämnda budgetår fördelade på län.
Sammanfattningsvis kan konstateras att under budgetåret 1963/64 starthjälp utbetalades till 22 290 personer som till- trädde anställning på annan ort, familje- bidrag till 3 769 familjeförsörjare med hushåll på två orter, flyttningsbidrag till 3 099 och utrustningsbidrag till 1 780 personer som flyttade ut från hemorten samt resebidrag till 38 188 personer för resor i samband med tillträdande av an- ställning på annan ort. Detta innebär en inte oväsentlig ökning av verksam— hetens omfattning i jämförelse med de närmast föregående budgetåren. Förkla- ringen härtill är en intensifierad arbets— förmedlingsverksamhet i ett sysselsätt-
ningsläge med betydande geografiska olikheter, men även en vidgad känne- dom om möjligheterna att få bidrag tor- de ha bidragit till ökningen.
I tabell 5: 5 redovisas kostnader för ekonomiska rörlighetsbidrag under de fyra senaste budgetåren.
Kostnaderna för rörlighetsbidragen har fram till budgetåret 1962/63 uppgått till i runt tal sex miljoner kronor per år men har därefter väsentligt ökat och utgjorde under budgetåret 1963/64 23,5 miljoner kronor.
Undersökning beträffande verksamhetens resultat
Efter framställning från arbetsmark- nadsutredningen har arbetsmarknads- styrelsen genomfört en undersökning i syfte att belysa hur det gått för de per- soner, som i samband med flyttning er- hållit ekonomiskt stöd frän arbetsmark- nadsverket.
Redogörelse för undersökningen har av [arbetsmarknadsstyrelsen publicerats (AMS specialundersökning nr 3 B 1963) . I det följande skall vissa sammanfattan- de och kompletterande uppgifter läm— nas beträffande undersökningen och de frågor den avser att belysa.
Undersökningen omfattade ansök- ningar om starthjälp eller familjebidrag i oktober 1959 och oktober 1960 från 1 709 personer av vilka ansökningar 516 eller 30 procent av samtliga av-
Tabell 5:5. Medelsförbrukning för rörlighelsbidragen 1959/60—1963/64
. . . . Utrustnings— Famlljebidrag Starth al Res enmn . Summa Budgetår kr. kr.] P Ikr. g bldrag kr. kr. 1959/60 ............. 2 761 000 2 102 000 915 000 —— 5 778 000 1960/61 ............. 2 492 000 1 993 000 1 148 000 _ 5 633 000 1961/62 ............. 2 224 000 2 292 000 1 575 000 —— 6 091 000 1962/63 ............. 2 815 000 3 400 000 2 912 000 623 000 9 750 000 1963/64 ............. 4 557 000 9 538 000 6 071 000 3 336 000 23 502 000
Tabell 5:6. Procentuell fördelning efter avslagsskäl av fall, i vilka bidrag vägrats
Procentav Avslagsskäl hela anta- let avslag Den sökande kunde ej anses vara arbetslös .............. 25,2 Ansökan var för sent inlämnad 23,8 Annan lämplig arbetskraft fanns på anställningsorten . . . 13,2 Anställningen beräknades bli kortvarig ................. 12,4 God arbetstillgång på hemorten. 10,8 Avståndet mellan hem- och an- ställningsort alltför kort. . . . . 4.6 Den sökande hade tidigare fått starthjälp/familjebidrag ..... 4,0 Avtalsenligt traktamente ...... 2,2 Andra skäl .................. 3,8 Summa 100,0
slogs. l tabell 5: 6 redovisas skälen för avslag.
Skälen för avslag synes ge belägg för att villkoren för bidrag fyllt uppgiften att inrikta verksamheten på arbetssö- kande, som av arbetsmarknadsskäl mås- te lämna hemorten.
Starthjälp utbetalas enligt undersök- ningen huvudsakligen till unga och ogif- ta manliga arbetssökande. Hälften av de utflyttande var under 25 år och 22,5 procent var familjeförsörjare. I under- sökningen ingick 90 kvinnor (5,3 pro- cent), varav 66 (5,5 procent av antalet bifallna ansökningar) beviljades bidrag. Även om utflyttningen sålunda domine— rades av personer, som av familjeskäl eller andra orsaker inte är så starkt bundna vid hemorten eller som inte fas- tare knutits till ortens .arbetsmarknad, har dock ett relativt stort antal äldre personer berörts av åtgärderna. Sålun- da var 141 personer eller 12 procent av samtliga över 45 år.
Ett annat utmärkande drag för de ut- flyttande var avsaknaden av yrkesut- bildning. Endast 76 personer (6 pro- cent) hade genomgått verkstads— eller
yrkesskola och 151 (13 procent) hade fått utbildning vid omskolningskurs me- dan 940 personer (79 procent) helt saknade skolmässig yrkesutbildning. En viss förändring kunde här konstateras mellan de bägge undersökningsmåna— derna oktober 1959 och oktober 1960. Den ökade omskolningsverksamheten gav nämligen vid det senare tillfället ut- slag i form av ett större antal omskola- de arbetssökande. Det är alltså främst den oskolade arbetskraften, som har svårighet erhålla anställning på orter med undersysselsättning och som därför finner en utflyttning nödvändig.
Huvudparten av de utflyttande hade tidigare arbetat som industriarbetare (36 procent), lant- och skogsarbetare (21 procent) och byggnadsarbetare (20 procent). Byggnadsarbetare har nästan utan undantag sökt arbete inom bygg- nadsverksamhet medan i övrigt en stark dragning skett till den fasta industrin. Av de flyttande erhöll sålunda 65 pro- cent anställning vid industriföretag. Av 254 flyttande lant- och skogsarbetare har 45 fortsatt i sitt yrke medan åter- stoden övergått till industriellt arbete.
Undersökningen ger även besked om rörlighetens geografiska inriktning. Flertalet flyttande hade sin hemort i norrlandslänen, som svarade för 69 pro- cent av beviljade ansökningar om start- hjälp, medan svealandslänen redovisade 11 procent och götalandslänen 21 pro- cent. Av totalt 1 193 bidragsfall erhöll 295 anställning i Norrland, 635 i Svea- land och 263 i Götaland. Man kan i detta sammanhang konstatera en inflytt- ningsvinst för Svealand och Götaland med respektive 503 och 19 personer me- dan utflyttningsförlusten från Norrland uppgår till 522. Ett betydande antal norrlänningar har fått bidrag för till- trädande av anställning antingen i hem- länet eller i landsdelen som sådan.
Av undersökningen framgår, att av
totalt 1 193 flyttande var 318 personer (27 procent) kvar i den anvisade an- ställningen efter en observationstid på 26 månader för den ena undersöknings- gruppen och 14 månader för den andra. Av särskilt intresse är därför den upp- följning som skett i fråga om personer, som slutat anställningen. Det har inte varit möjligt att i detalj följa samtliga dessa personer. Av totalt 1 193 har man sålunda med säkerhet kunnat fastställa arbetsförhållandena för 1 028 personer. För övriga 165 personer föreligger en- dast ofullständiga uppgifter vilket i flertalet fall tyder på en tillfredsstäl- lande sysselsättning, eftersom de icke vid undersökningstillfället var anmälda hos arbetsförmedlingen. En redovis- ning av arbetsförhållandena ges i tabell 5: 7.
Efter en observationstid på 26 måna- der för den ena undersökningsgruppen och 14 månader för den andra har så— lunda konstaterats, att 90 procent av de med säkerhet kända fallen antingen kvarstod i den anvisade anställningen eller haft annan sysselsättning under huvuddelen av tiden efter anställ- ningens upphörande. Arbetslösa under huvuddelen av tiden efter anställ-
Tabell 5:7. Arbetsförhållanden för per- soner, som flyttat med ekonomiska bidrag, enl. efterundersökning
Pro- Antal cent Kvar i den anvisade an- ställningen ............. 318 30,9 Slutat den anvisade an- ställningen: därefter huvudsakligen i arbete .............. 607 59,1 därefter huvudsakligen arbetslösa ............ 32 3,1 därefter huvudsakligen sjuka, i mil. tjänst ..... 35 3,4 därefter huvudsakligen studier m. m .......... 36 3,5 Summa 1 028 100,0
Tabell 5:8 Arbetsort för personer, som, flyttat med ekonomiska bidrag, enl. efter-
undersökning Antal Procent
Återvänt till hemlänet . . . 380 35,1 Återvänt till hemlänet
och åter utflyttat ...... 31 Kvar på anvisad anställ-
ning ................. 318 I övrigt kvar i anställ-
ningslänet ............ 233 63»9 Lämnat anställningslänet
men ej återvänt till
hemlänet ............. 108 Avlidna, avresta till utlan-
det etc. .............. 10 1,0
Summa 1 080 100,0
ningens upphörande var 32 personer eller 3 procent av samtliga.
Utflyttningsresultatet kan avläsas ur uppgifterna om arbetsplatsens belägen— het vid observationstidens slut. De med säkerhet kända fallen fördelar sig så som framgår av tabell 5: 8.
Uppgift har ej kunnat inhämtas be- träffande 113 personer, vilket kan in- verka på det slutliga resultatet. Efter- som vistelseorten för dessa är okänd även för hemortens arbetsförmedling kan man emellertid förutsätta att dessa utflyttat.
Sammanfattningsvis kan sålunda med säkerhet konstateras att 35 procent av de utflyttade återvänt till hemlänet eller hemorten och att den helt övervägan- de delen av dessa återvänt till en an- ställning på hemorten. I återstoden av fallen har sålunda en utflyttning skett från av arbetslöshet drabbade orter.
Den nya anställningens varaktighet ger anledning till närmare kommenta- rer. I undersökningen ingick även frå- gor om skäl för anställningens upphö- rande. Svarcn på dessa frågor är i hög grad subjektiva och ofullständiga. De har därför inte ansetts kunna utgöra någon acceptabel grund för en statis-
tisk bearbetning. Av materialet framgår emellertid att den helt övervägande de- len har slutat anställningen på egen begäran. I ett mindre antal fall har anställningen upphört till följd av ar- betsbrist eller efter uppsägning från arbetsgivarnas sida.
Bakom beslut att lämna en anställ- ning ligger i regel flera samverkande orsaker, som endast kan klarläggas ge— nom en analys i varje särskilt fall. En sådan analys har inte varit möjlig att genomföra, men följande noteringar ger en provkarta på de skäl som arbetsta— garna primärt angivit.
Vissa har varit kritiska mot förhål- landena på arbetsplatsen eller på den nya arbetsorten som sådan. Exempel— vis:
»Trivdes inte på orten»
»Dåligt betalt»
»Ville ha utomhusarbete» »Fick ej bostad på anställningsorten» »Tålde ej klimatet» I andra fall har arbetstagarna lockats av gynnsammare arbetserbjudanden eller möjligheter till utbildning, såsom
»Återgick till tidigare arbetsgivare»
»Fick arbete på hemorten» »Skulle börja studera» Slutligen har även rent personliga skäl uppgivits, såsom
»Sjukdom» »Familjeskäl»
»Olycksfall i arbetet»
»Värnpliktstjänstgöring»
»Skulle avtjäna straff» Efterundersökningen påvisar svårig- heten att få bostad på den nya arbets- orten. Av samtliga flyttande anvisades 51 procent bostad i förläggning och 40 procent i privat hyresrum medan 9 pro- ccnt erhöll bostadslägenhet och 0,2 procent (2 personer) flyttade in i egen fastighet. Med kännedom om bostadens betydelse för anpassningen torde dessa bostadsförhållanden ha varit en av de
främsta orsakerna till byte av anställ- ning.
I den intervjuundersökning av lång- tidsarbetslösa i Norrbottens län, som gjorts av Sociologiska Institutionen vid Stockholms Universitet för utredningens och arbetsmarknadsstyrelsens räkning och för vilken en redogörelse lämnas i bilaga till detta kapitel, gjordes även en jämförelse mellan attityder hos perso- ner som stannat kvar och en kontroll- grupp som flyttat till annan ort och där— vid erhållit starthjälp. I sistnämnda kontrollgrupp, som totalt uppgick till 118 personer, ingick 56 personer som vid intervjuns genomförande hade flyt- tat tillbaka till hemorten. Med reser— vation för att kontrollgruppen icke kun— de anses vara representativ för samliga starthjälpsflyttande och med hänsyn till det relativt ringa antalet intervjuade, har emellertid en specialbearbetning gjorts av de återflyttades åsikter om vissa förhållanden på den arbetsort som de lämnat för att återvända till hem- orten.
Bearbetningen visar att så gott som samtliga ansåg att det var lättare att få arbete på den nya arbetsorten än i Norrbotten. Den övervägande delen av de återflyttade tyckte att det var lätt att få vänner och bekanta på den nya orten och i än högre grad ansåg man att det var lätt att samarbeta med fol- ket på den nya orten men trots detta var hemlängtan till Norrbotten nästan lika övervägande. I fråga om levnads- kostnaderna på den nya orten var åsikterna i hög grad delade och obe- stämda. Flertalet fick emellertid en sämre bostad än de tidigare hade haft. Slutligen ansåg 36 av de återflyttade att de trivts på den nya orten medan 14 inte trivdes och de övriga var mera tveksamma i sin inställning.
Den stora avgången under tiden när- mast efter anställningens tillträdande
kan inge vissa betänkligheter. Eftersom undersökningen inte omfattade någon kontrollgrupp har utredningen inhäm— tat uppgifter om omsättningen på ar- betskraft vid några större industriföre- tag i mellersta och södra Sverige. Upp- gifterna medger inte några fullständiga jämförelser men ger ändock vissa upp— lysningar av värde för bedömningen av den föreliggande undersökningens re— sultat. Av uppgifterna framgår att före- tagen har en betydande arbetskrafts— omsättning och att avgången bland nyan— ställda i hög grad är koncentrerad till de första anställningsmånaderna. I flera företag har det konstaterats att 15 pro- cent eller mer slutar under den första månaden. Det är enligt gjorda under- sökningar inte ovanligt att företag an- sett sig nödsakade att under ett år ny- anställa arbetstagare till ett antal av 50 procent eller mer av hela arbetsstyr- kan enbart för att kunna hålla numerä- ren oförändrad.
Av ett visst värde som jämförelse- material är en undersökning om anställ- ningstidens längd för de personer som under 1961 slutade sin anställning hos ett mellansvenskt verkstadsföretag. Sam- manlagt avgick 953 arbetare under detta år, varav 647 efter en anställningstid av mindre än tolv månader. Bland dem som slutade under de tolv första måna— derna hade 44 procent en anställnings-
tid på upp till tre månader, 29 procent från tre upp till sex månader och 27 procent från sex upp till tolv månader. Motsvarande fördelning i fråga om ar- betsmarknadsstyrelsens undersöknings— material visar respektive 41 procent, 30 procent och 29 procent. Handlings— mönstret visar sålunda i bägge fallen stor överensstämmelse med en marke— rad övervikt för avgången under de tre första månaderna.
Vid Kockums Mekaniska Verkstad, Malmö, har en undersökning företagits beträffande de arbetare som anställdes under tiden 1 januari—30 september 1961 för utbildning enligt KT-metoden till svetsare och plåtslagare. Den genom- snittliga utbildningstiden var 11 veckor. Av de anställda som sammanlagt upp- gick till 387 kom 32 procent från Mal- mö, 12 procent från andra delar av Malmöhus län, 7 procent från Norrland, 13 procent från övriga Sverige och 36 procent från utlandet. Undersökningen omfattade tiden fram till ett år efter anställningens tillträdande. En jämfö- relse mellan de anställdas fördelning ef- ter anställningstidens längd enligt den- na undersökning och enligt den av ar- betsmarknadsstyrelsen utförda återges i tabell 5: 9. I fråga om den sistnämnda undersökningen redovisas dels samtliga näringsgrenar, dels enbarti industri an— ställda. Det bör anmärkas, att Malmö-
Tabell 5:9. Anställningstidens längd för flyttande med bidrag samt för nyanställda vid Kockums Mek. Verkstad
Kockums Mek. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning Anställningstid Verkstads under— sökning Samtl. näringsgrenar Industri
Antal % Antal % Antal %
0—3 mån .......... 104 27 323 27 215 28 3—6 » ......... 75 19 231 19 135 17 6—9 » ......... 38 10 139 12 84 10 9—12 » ......... 20 5 89 8 52 7 mer än 12 mån ...... 150 39 411 34 293 38 Summa 387 100 1 193 100 779 100
Tabell 5:10. Procentuell fördelning efter anställningstidens längd av flyttande med bi- drag, näringsgrensvis
Procentuell fördelning av arbetsplac. inom Anställningstid Övriga Samtliga Skogs- och . Byggnadsv .. . .. . . Industri narmgs- narings— jordbruk verksamhet grenar grenar 0—3 mån .......... 57 28 26 13 27 3—6 » ......... 17 17 26 19 19 6—9 » ......... 9 11 16 10 12 9—12 » ......... 2 7 8 14 8 Över 12 man... . . ... 15 37 24 44 34
undersökningen inte får uppfattas som allmängiltig för ifrågavarande företag.
Överensstämmclsen mellan de olika undersökningarna är stor. Malmö-un- dersökningen påvisade dessutom att yr- keserfarna stannade i större utsträck- ning än de som tidigare inte haft nå- gon erfarenhet av svetsning eller plåt- slageri. Likaså var stabiliteten i an- ställningen större bland icke-skandina- viska arbetstagare.
Av redovisade undersökningar fram- går, att personer som flyttat med bi— drag från arbetsmarknadsverket inte i någon nämnvärd utsträckning avviker från'det allmänna beteendemönstret i fråga om stabilitet i anställningen. Det- ta konstaterande innebär dock icke att situationen kan anses vara fullt till- frledsställande.
Vissa skillnader i anställningstid kan i arbetsmarknadsstyrelsens undersök- ningsmaterial konstateras mellan per- soner som placerats i olika näringsom- råden. I tabell 5: 10 återges anställning- ens varaktighet i procent av antalet ar- betsplacerade i olika näringsgrenar.
De som placerades i skogs- och jord- bruksarbete hade genomsnittligt en av- gjort kortare anställningstid än övriga. Mer än hälften av dessa slutade under de första tre anställningsmånaderna. Dessa avvikelser liksom den relativt ringa delen byggnadsarbetare, som stan- nat mer än tolv månader på anvisad
anställning, sammanhänger med de spe- ciella förhållanden som allmänt är rå- dande inom dessa näringsgrenar i frå- ga om anställningens varaktighet. I frå- ga om skogsarbete har i vissa fall start- hjälp heviljats, även om anställningen inte kunnat garanteras under stipule- rade sex månader. Dessa undantag har gällt i speciella arbetsmarknadssitua- tioner.
Den av arbetsmarknadsstyrelsen gjor- da här refererade undersökningen grun— dar sig på ansökningar om bidrag, som avgjorts i oktober 1959 och oktober 1960. Av redovisning för verksamheten under kalenderåret 1963 framgår att vissa förändringar skett i fråga om bi- dragstagarnas fördelning på yrke, kön, ålder och flyttningens riktning. Totalt beviljades år 1963 starthjälp till 17 128 personer. Av dessa var 3 744 (22 pro- cent) kvinnor, vilket innebär en kraf- tig ökning i förhållande till tidigare år. Bland bidragstagarna dominerar yngre åldrar. Sålunda var 9 769 (57 procent) under 25 år medan 1 920 (11 procent) var i åldern 45 år och däröver. Den ungdomliga dominansen är särskilt framträdande hos kvinnliga bidragsta- gare där 2303 (86 procent) tillhörde åldersgruppen under 25 år. Av manliga bidragstagare var 6566 (49 procent) under 25 år och 1 792 (13 procent) i åldern 45 år och däröver.
Av de flyttande tillträdde 53 procent
anställning inom industri, gruvbrytning samt el- och vattenverk, 18 procent in- om byggnadsverksamhet, 7 procent in- om hälso- och sjukvård och 4 procent inom skogsbruk och jordbruk. I Norr- land beviljades starthjälp till 11 471 personer, i Svealand till 3 590 och i Gö- taland till 2067. Anställningsorten var i 3 788 fall belägen i Norrland, i 8 024 fall i Svealand och i 5316 fall i Göta- land. Trots att ett betydande antal norr- ,ländska bidragstagare erhöll arbete i det egna länet eller i andra norrlands- län uppgick nettoutflyttningen från Norrland till 7683 personer medan Svealand hade ett inflyttningsöverskott på 4434 och Götaland på 3249 perso- ner.
Bundenhet vid hemorten
Den ekonomiska rörlighetsstimulansen har som framhållits endast kunnat un- danröja vissa ekonomiska hinder i sam- band med en utflyttning. Andra flytt- ningshinder av psykologisk art eller familjenatur är mer svårgripbara och ofta svåra att begränsa eller upphäva. Personliga hand vid hemorten i form av släkt och vänner, förtroendeuppdrag eller föreningsliv i övrigt kan ligga bak- om ett fasthållande vid hemorten. Vi- dare har »hembygdskänsla» eller fri- tidssysselsättning antagits ha en åter- hållande verkan på flyttningsbenägen- heten. I bakgrunden ligger också osäker— het inför och bristande kännedom om vad som i olika avseenden kan möta på den nya arbetsorten.
Men även värderingar och jämförel- ser mellan nuvarande och väntade ar- bets— och inkomstförhållanden har bety- delse vid överväganden om en utflytt— ning. Inkomsten av intermittent arbete på hemorten kan i förekommande fall kompletteras med stöd under varieran- de perioder och i olika former såsom beredskapsarbete och ersättning från ar-
betslöshetskassa. Det är detta stöd jäm- te inkomster från kortare arbeten i öpp- na marknaden och sysselsättning på eget småbruk, so1n tillsammans med låga bo- stads- och uppehälleskostnader och med förhållandevis lång fritid utgör utgångs- punkten vid överväganden om en ut- flyttning. Mot detta ställes en kontinu- erlig och möjligen högre arbetsinkomst på en annan ort men samtidigt även högre bostads- och levnadskostnader, större bandenhet till arbetsplatsen och en kortare fritid. Det är givetvis inte invändningsfritt att i sådana samman- hang räkna med arbetslöshetshjälp som en given inkomstkälla. På orter som un- der lång tid haft otillräckliga sysselsätt- ningsmöjligheter och där av denna an- ledning beredskapsarbeten och kassa- understöd regelmässigt förekommit, tor- de dock den enskilde arbetstagaren vanligen räkna med kompletterande in- komster i form av arbetslöshetshjälp.
På förslag av och i samråd med ar— betsmarknadsutredningen har arbets- marknadsstyrelsen företagit en särskild undersökning om långtidsarbetslösa i Norrbottens och Värmlands län. Under- sökningen omfattade arbetslösa anmäl- da vid arbetsförmedlingen den 16 ok- tober 1961 och personer i beredskaps- arbete samma dag. Arbetslösa som varit arbetslösa högst en månad medtogs ej och ej heller personer som var 55 år och äldre. De förstnämndas arbetslös- het kunde vara betingad av tillfälliga omständigheter och beträffande de sist- nämnda kunde förutsättas att åldern la- de hinder i vägen för en flyttning till annan ort. Undersökningen omfattade sammanlagt 993 personer, varav 311 i Tornedalen, 374 i övriga Norrbotten, 153 i Arvika-området och 155 i övriga Värmland. I det följande redovisas vis- sa arbets- och inkomstförhållanden för i undersökningen ingående arbetslösa från Tornedalen.
lnkomstuppgifter har såväl för ka- lenderåret 1959 som 1960 inhämtats för de 311 arbetslösa från Tornedalen, som ingick i undersökningen, varvid dels den taxerade inkomsten redovisats, dels ersättning från arbetslöshetskassa, vil- ken är skattefri och därför inte ingår i den taxerade inkomsten. Inkomstfördel- ningen per arbetstagare framgår av ta- bell 5: 11.
Anmärkas bör att det inte är fråga om bruttoinkomst utan om taxerad in- komst till statlig inkomstskatt, vilket innebär att allmänna avdrag, under- skott å förvärvskälla samt cv. övriga avdrag frånräknats. Av samtliga in- komsttagare hade 49 procent mer än 7000 kronor i taxerad inkomst under år 1959, medan andelen 1960 uppgick till 53 procent.
Ett betydande antal personer syssel- sattes i beredskapsarbete under en av- sevärd del av den observationsperiod, som undersökningen omfattade. Under tiden januari 1959—september 1961 ha- de sålunda 18 personer beredskapsar- bete i mer än 24 månader, 38 mellan 18 och 24 månader samt 56 mellan 12 och 18 månader. Av samtliga 311 ar- betslöshetsfall var 189 längre eller kor- tare tid sysselsatta i beredskapsarbete under år 1959 och 167 under år 1960. Av tabell 5:12 framgår antal veckor samt inkomst i beredskapsarbete under de bägge åren. Inkomsten är framräk- nad på grundval av uppgifter om tiden i beredskapsarbete för varje enskild per- son samt uppgifter om genomsnittlig
Tabell 5:11 Inkomstläge för vissa läng-
tidsarbelslösa Ersättning från Taxerad arbetslöshetskassa Inkomst- m omst, år medeltal Förd å per Förd. på kassa? person samtliga medl 1959 ..... 6 614: — 1 242: _— 1 415: — 1960 ..... 6 918: — 1 577:— 1 797:—
timförtjänst vid beredskapsarbeten inom området. Det är sålunda i dessa fall frå- ga om beräknad bruttoinkomst av be- redskapsarbete.
Förtjänstläget vid beredskapsarbeten kan betraktas som förhållandevis gynn- samt, i synnerhet för dem som under längre sammanhängande perioder va— rit hänvisade till sådant arbete. Den genomsnittliga taxerade inkomsten för de 122 arbetstagare, som 1959 inte ha- de beredskapsarbete, uppgick till 5 107 kronor medan de 189, som längre eller kortare tid sysselsattes i beredskapsar- bete, hade en taxerad inkomst på i genomsnitt 7857 kronor. Motsvarande uppgifter för 1960 var respektive 5 607 kronor och 8048 kronor. Av i under- sökningen ingående uppgifter kan den slutsatsen dras, att personer hänvisade till beredskapsarbete erhöll den helt övervägande delen av sin arbetsinkomst från sådant arbete.
Till detta kommer ersättning från arbetslöshetskassor, som för beredskaps- arbetare under år 1959 i medeltal upp-
Tabell 5:12. Sysselsättning i och inkomst av beredskapsarbete för vissa långtids-
arbetslösa A Antal veckor i beredskapsarbete Inkomst av beredskapsarbete År ntal personer Totalt Per sysselsatt Totalt Per sysselsatt 1959 ...... 189 4 258 23 1 139 906: — 6 031: _ 1960 ...... 167 4 165 25 1 212 413: — 7 260: —
gick till 1 404 kronor och under 1960 till 1 759 kronor per person. Kassaer— sättningen till icke beredskapsarbetare uppgick 1959 till i genomsnitt 991 kro- nor och 1960 till 1 366 kronor per per- son. Ersättningen är skattefri och in- går därför inte i den taxerade inkoms- ten.
Flyttningshinder m 111.
På initiativ av arbetsmarknadsutred- ningen uppdrog arbetsmarknadsstyrel- sen i juli 1962 åt Sociologiska Institu- tionen vid Stockholms Universitet att genomföra en sociologisk intervjuun- dersökning med syfte att kartlägga fak— torer, som kan binda arbetslösa vid hemorten. Utredningens uppläggning planlades av utredningen och arbets— marknadsstyrelsen tillsammans med fö- reträdare för Sociologiska Institutio— nen. Speciell Vikt skulle läggas vid so- ciologiska faktorers betydelse för bun— denheten vid hemorten. I undersökning- en har därför ekonomiska faktorer näs- tan helt lämnats åt sidan.
Det visade sig, att det fanns många oli— ka företeelser, som hade betydelse för de arbetslösas bindning vid hemorten. Den studerade gruppen långtidsarbetslösa be— stod till ca två tredjedelar av personer, som var minst 40 år gamla. Åldern hade också samband med flyttningsviljan, så att de äldre var mindre intresserade av att flytta. De arbetslösa bodde vidare i stor utsträck— ning på landsbygden, var i stor utsträck- ning gifta och hade barn. Alla dessa förhål- landen hade inflytande på flyttningsviljan. Det var även vanligt, att man hade stora hushåll, bodde tillsammans med eller i när— heten av sina närmaste släktingar och hade bott hela livet på samma ort. Många bodde i enfamiljshus och dessa var mindre flytt- ningsvilliga än övriga. Flertalet av de in— tervjuade hade tillgång till markområden. Endast en tredjedel hade kreatursbesätt- ning, men de som hade sådan var mindre flyttningsvilliga än andra.
Vad beträffar de arbetslösas fritidsakti- vitet skulle man kunna tänka sig, att jakt
och fiske skulle vara betydelsefulla och in- verka på flyttningsviljan. Det visade sig emellertid, att mer än hälften av männen inte alls jagade och att ca en fjärdedel inte fiskade. Jakt respektive fiske hade inte heller några starkare samband med flytt— ningsviljan. Umgänge med vänner och be- kanta borde ha en viss betydelse för viljan att flytta. Det visade sig också, att de som hade stort umgänge var mindre flyttnings- villiga. Sambandet var emellertid svagt. Däremot visade det sig, att ungefär 90 procent av de arbetslösa trivdes bra på hemorten. Trivseln hade ett starkt samband med flyttningsviljan.
När det gäller yrken, arbetsförhållanden och framtidsutsikter hade den studerade gruppen haft en betydande arbetslöshet under flera års tid. Arbetslöshetstidens längd hade emellertid inte något som helst samband med flyttningsviljan, vilket skulle tyda på att de relativt regelbundna syssel- sättningssvårigheterna inte upplevs som nå- gon starkt negativ företeelse. Den vanli— gaste huvudsysselsättningen bland männen tycks ha varit vägarbeten, varefter kom skogsarbeten. I det närmaste hälften av männen hade huvudsakligen varit syssel- satta i arbetcn av beredskapskaraktär. En- dast ett mindre antal i den studerade grup- pen uppgav sig ha yrkesutbildning. Före- komst av omskolning var ännu mera säll— synt. Åsikter oin hemortens och egna fram- tidsutsikter föreföll inte särskilt betydelse- fulla för flyttningsviljan.
När det gäller kontakter med andra de- lar av landet visade sig en dryg tredje- del av de intervjuade aldrig ha varit utan— för Norrbottens län. Kontakter med folk som flyttat föreföll inte så betydelsefulla för den egna flyttningsviljan men däremot åsikten om huruvida utflyttade bekanta trivdes eller ej. Mer än hälften av de inter- vjuade hade aldrig arbetat tillsammans med sörlänningar. Omkring hälften trodde, att det var lättare att få arbete i Mellansve— rige, och dessa personer var även mer flytt- ningsvilliga. Ungefär hälften trodde, att de skulle kunna få en lika bra eller bättre bo- stad i Mellansverige. Den åsikten hade emel— lertid inte något samband med flyttnings— viljan. Däremot hade åsikterna om möjlig— heterna att få vänner och bekanta i Mel— lansverige och att få ett gott samarbete med folket där, om huruvida man skulle längta tillbaka eller ej och om möjligheterna att trivas i Mellansverige relativt starka sam-
hand med flyttningsviljan. Åsikter om möj— ligheterna att tjäna mer pengar och om levnadskostnaderna i Mellansverige före- föll därclnot inte att ha så stor betydelse för flyttningsviljan.
Åsikterna om arbetsförmedlingen och dess verksamhet tycktes i de avseenden, som studerats, inte ha några större samband med flyttningsviljan. En stor del av de långtidsarbetslösa hade aldrig fått några erbjudanden om arbeten i andra delar av landet.
En närmare redogörelse för denna undersökning återfinns i bilaga till det- ta betänkande.
Överväganden och förslag
Principiella synpunkter på bidrag med syfte att underlätta rörligheten Omställning från ett arbete eller ett yrke till ett annat, uppbrott från in- vand miljö och flyttning till annan ort och annat företag medför i många fall problem för den enskilde. Det kan gå]— la svårigheter av mera materiell art så- som kostnader för resor, för etablering på den nya orten och för hushåll på två orter innan familjebostad kan ord- nas. Men det gäller i lika hög grad and- ra svårigheter som har samband med såväl personliga förhållanden på hem- orten som speciella anpassningspro- blem på den nya orten. Hinder av ma— teriell natur i samband med flyttning— en kan relativt lätt undanröjas genom insatser från samhällets och företagens sida, medan arbetstagaren själv får ta de personliga olägenheter och påfrest- ningar, som en omställning medför. Men även i sistnämnda avseende kan anpass— ningen underlättas genom individuellt avpassade åtgärder från arbetsförmed- lingens, företagens och kommunernas sida.
Omställningssvårigheterna är i hög grad beroende av omständigheterna i samband med arbetsplatsbytet. Om för-
ändringen tillkommit frivilligt och spontant som ett led i den enskildes strävan att skaffa sig bättre villkor i något avseende, är det lättare att kom- ma över omställningssvårigheterna. Be- finner man sig i en tvångssituation, som man ofta gör, när ett arbete upp- hör och ett nytt ej kan anskaffas på den gamla orten, bereder flyttningen och anpassningen till det nya större bekym- mer. Det är främst dessa senare fall som måste uppmärksammas inom ar— betsmarknadspolitiken. Det är hindren för anpassning i sådana fall, som arbets- marknadspolitiken främst har till upp- gift att undanröja.
De nuvarande ekonomiska bidragen till arbetslösa i samband med flyttning har primärt syftat till att undanröja ekonomiska hinder för en från allmän- na synpunkter ändamålsenlig omställ— ning på arbetsmarknaden. De bör ses som ett hjälpmedel i arbetsförmedling- ens strävan att åstadkomma en utjäm- ning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. En sådan strävan är dels ett uttryck för samhällets intresse av att angelägna arbetskraftsbehov tillgo- doses, dels ett uttryck för-ett samhälls- ansvar för den enskilde arbetstagarens sysselsättning. Detta ansvar kan vid ar- betslöshet uppfyllas på olika sätt: ge— nom olika former av sysselsättningsska- pande åtgärder, genom kontant ersätt- ning eller genom stöd till anpassning till öppna marknadens möjligheter. Den sistnämnda utvägen är i regel den från samhällets synpunkt rationellaste och även för den enskilde måste den i fler- talet fall framstå som den bästa.
Tillgänglig statistik medger ej någon jämförelse mellan den totala geografis- ka omflyttningen på arbetsmarknaden och antalet personer som erhållit bi- drag i samband med flyttning. I jäm— förelse med arbetsförmedlingens inter— lokala platstillsättning är antalet per-
soner som erhållit bidrag förhållande- vis lågt. Eftersom den interlokala för- medlingen i sin tur utgör en relativt liten del av den totala omflyttningen på arbetsmarknaden är det tydligt att an- talet personer som fått bidrag vid flytt- ning utgöra en förhållandevis liten, mar- ginell grupp.
I de undersökningar som genomförts, har det ej varit möjligt att få belyst, om bidragen medverkat till en högre rörlighet än som eljest skulle ha kom- mit till stånd. Försök som gjorts i den vägen har visat, att en renodling av olika faktorers effekt på benägenheten att byta arbetsort ej kan göras. Bidra- gen torde dock i stor utsträckning ha gjort det möjligt för personer, som eljest på grund av ekonomiska svårig- heter ej kunnat flytta, att komma i pro— duktiv sysselsättning.
Utredningen menar inte att det ge- nom förbättrade anpassningsåtgärder skulle vara möjligt att helt utesluta be— hovet av beredskapsarbeten och kon- tantunderstöd. Bl.a. utgör ålderssam- mansättning-en och ortsbundenheten bland de långtidsarbetslösa ett bestämt hinder härför. Åtskilliga arbetslösa i över- skottsområden har emellertid så många år kvar av sitt aktiva liv, att ett fort- satt stöd på hemorten måste komma att dra utomordentligt höga kostnader. 1 vissa glesbygdsområden med succes- sivt vikande sysselsättningsunderlag torde det ej heller vara praktiskt möj- ligt att med ett acceptabelt ekonomiskt utbyte tillgodose ett ökande behov av beredskapsarbete. Det är heller inte ändamålsenligt för vare sig den enskilde arbetstagaren eller samhället att stöd lämnas i dessa former, om anställning i öppna marknaden på annan ort står till buds. Arbetstagaren har f. ö. inte frihet att välja beredskapsarbete eller kontant arbetslöshetshjälp i stället för lämpligt arbete i öppna marknaden på
annan ort, om inte godtagbara skäl mot en omställning kan förebringas. Vid en vägran utan sådana skäl kan han inte räkna med samhällets stöd i sin arbets- löshetssituation. I praktiken måste dock denna princip om samhällets rätt att bestämma formerna för hjälp vid ar— betslöshet få en relativt mild tillämp- ning. Bundenhet till fastighet eller små— bruk, familjeskäl eller kortvarig arbets- löshet kan exempelvis anföras och accepteras som motiv för att den arbets- löse skall få uppträda som »lokal arbets- sökande». Det är uppenbart att den ar- betslöse i många fall kan bortse från dessa hinder, om han klart inser att sysselsättningssituationen på hemorten i längden är ohållbar, om ett konkret arbetserbjudande på annan ort fram- står som fördelaktigt och om betänk- ligheter inför omställningskostnaderna undanröjes.
De nu utgående bidragen är till be- loppen delvis avpassade till direkta utgifter i samband med omställningen i överensstämmelse med principen, att man skall undanröja ekonomiska hin- der för en flyttning. I fråga om resor och flyttning är denna anknytning till redovisningsbara utgifter fullständig. Familjebidrag, starthjälp och utrust- ningsbidrag är däremot standardise- rade och schabloniserade. Även om de kan antas i mer eller mindre hög grad motsvaras av direkta utgifter (t. ex. kostnader för dubbla hushåll och för flyttningar som innebär en betydande förändring av miljöförhållandena för en familj), får de delvis karaktären av ospecificerade bidrag för främjande av ett samhällsekonomiskt önskvärt för- hållningssätt.
Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för bi- drag till flyttande arbetslösa ej medger en anpassning till de skiftande arbets— marknadssituationer, som kan föreligga.
Om hänsyn tas till samtliga omställ- ningskostnader, skulle anledning fin- nas till generösare bidragsbelopp, som främst skulle utgå vid utflyttning från orter och områden med bestående sys- selsättningssvårigheter. Utredningen av- ser naturligtvis inte att göra gällande att man alltid med pengar kan betala för den uppoffring som en utflyttning från hemorten i det enskilda fallet kan innebära. Det torde dock vara uppen- bart, att tveksamhet som har sin grund i personliga omställningsproblem i många fall kan övervinnas genom ge- neröst tilltagna bidragsbelopp.
Det har ibland sagts att bidragen och de åtgärder som i övrigt vidtagits för att underlätta rörligheten fått ka- raktären av påtryckningsmedel. Såsom utredningen tidigare framhållit måste alla insatser på detta område vara byggda på frivillighet. Bidragen bör ses som ett solidariskt stöd till den en- skilde, som på grund av omständighe- ter över vilka han själv ej kunnat råda hindrats att fortsätta i tidigare syssel- sättning. Ett stöd som ges i sådana former och under sådana förutsätt- ningar att det stimulerar till ett sam- hällsekonomiskt önskvärt handlande.
Arbetsmarknadsutredningen finner sammanfattningsvis starka skäl tala för att samhället på sätt som redan skett är berett att i rörlighetsökande syfte kompensera den enskilde för kostnader i samband med av sysselsättningssvårig— heter orsakad utflyttning från ort med överskott på arbetskraft. Det är också arbetsmarknadsutredningens uppfatt— ning att speciellt svårartade sysselsätt— ningssituationer kan motivera bidrag av en sådan storleksordning, att en mera påtagligt rörlighetsstimulerande effekt åstadkommes.
Mot bakgrunden av vad som här an- förts och med hänsyn till de ekonomis- ka överväganden, som de arbetslösa gör
inför en flyttning, anser utredningen det motiverat att fortsätta samt att yt- terligare utbygga verksamheten med ekonomiska omflyttningsbidrag till per- soner, vilkas sysselsättning eller försörj- ning kan väntas förorsaka kostnader för samhället eller vilkas utflyttning är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad.
Anpassning av rörlighetsbidragen till arbets- marknadssituationen
Ekonomiska bidrag i samband med ut- flyttning från orter med sysselsätt- ningsvårigheter bör ses som ett av ar- betsförmedlingens hjälpmedel i arbetet för att lösa arbetslösas sysselsättnings- problem. Ekonomisk hjälp vid flytt- ning måste föregås av eller kombineras med andra åtgärder såsom information om möjligheterna på arbetsmarknaden, platsackvisition, yrkesutbildning, in- formation om förhållandena på den nya arbetsorten och andra åtgärder, som underlättar anpassningen på den nya arbetsorten. Det är arbetsförmedlingens uppgift att genomföra och samordna dessa åtgärder.
Respenning, starthjälp och familje- bidrag utges för närvarande efter in- dividuell prövning av den arbetslöses situation, varvid huvudvillkoret för bi- drag är att arbete i öppna marknaden icke står till buds på hemorten och att en utflyttning av arbetsmarknadsskäl bedömes vara nödvändig. Bidragen är sålunda tillgängliga för arbetslösa på alla orter med sysselsättningsvårighe- ter under förutsättning att de i hand- läggningsföreskrifterna angivna villko- ren uppfylles. Bidragsbeloppen är lika över hela landet. Det är endast i fråga om utrustningsbidragen, som hänsyn tagits till vissa geografiska områden med speciellt hög arbetslöshet.
Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen
att utfärda tillämpningsföreskrifter för handläggningen av ärenden hörande ekonomiska bidrag till flyttande arbets- kraft. Det är uppenbart, att arbetsmark- nadsverket i den praktiska tillämpning- en av dessa föreskrifter ställs inför svår— lösta problem såväl i enskilda fall som i fråga om vissa grupper av arbetssö- kande. Med hänsyn härtill är det ange- läget att arbetsmarknadsstyrelsen upp- märksamt följer denna verksamhet och med ledning av vunna erfarenheter ut- färdar erforderliga kompletterande an- visningar till ledning för arbetsförmed- lingarnas beslut i bidragsårenden. Ut— redningen vill i detta sammanhang sär- skilt peka på de problem som möter vid den praktiska tillämpningen av bidrags- bestämmelserna i fråga om vissa utbild- ningsgrupper.
Enligt arbetsmarknadsutredningens uppfattning kan situationer uppstå på arbetsmarknaden, som motiverar in— tensiva och koncentrerade aktioner för att snabbt åstadkomma en omflyttning. Detta gäller främst orter eller områ- den i landet, där sysselsättningsunder- laget på lång sikt även om hänsyn tas till lokaliseringsåtgärder — be- dömes vara otillräckligt och där över- skottet på arbetskraft medför omfat- tande arbetslöshet men även verkar fördröjande på en eftersträvansvärd strukturförändring i näringslivet. För att en utflyttningsaktion i sådant sam- manhang skall uppnå full effektivitet är det nödvändigt med samlade och kraftfulla insatser från arbetsförmed- lingens sida—. Omflyttningsbidragen bör i anslutning härtill i högre grad än hit- tills anpassas efter skilda arbetsmark- nadssituationer och samordnas med andra åtgärder som underlättar rörlig— heten.
Det föreligger nu begränsade möjlig- heter till bidrag för dagliga resor då arbetstagaren kan bo kvar i hemmet
men arbetet är beläget så långt från hemmet att betungande resekostnader uppstår. Bidrag kan i dessa fall utgå till betungande resekostnader under ett initialskede i syfte att lätta de ekono- miska svårigheter som uppstår vid pendling mellan bostaden och en av- lägsen arbetsplats. Denna form av bi— drag, som endast i mindre omfattning praktiserats, bör enligt utredningens mening i större utsträckning komma till användning som ett initialstöd i samband med arbetsplacering av ar- betslösa. En fortgående koncentration av företagsamheten till tätorter och ett minskande sysselsättningunderlag i om- givande glesbygd har medfört, att ett stort antal människor bor kvar i sin hemort och dagligen färdas relativt långa sträckor mellan bostad och ar- betsplats. En arbetslös, som föredrar ett sådant arrangemang framför att flyt— ta från hemorten, kan under ett begyn- nlelseskede försättas i en besvärlig eko— nomisk situation, som i många avse— enden är jämförbar med de utflytta- des. Ekonomiska svårigheter under ti- den fram till första avlöningstillfället och lägre förtjänstmöjligheter under de första veckornas intrimning på nya arbetsuppgifter är nämligen likartade för såväl inflyttande som pendelresan- de. Inte minst vid säsongarbetslöshet torde betungande kostnader för dag- liga resor verka hämmande på benä- genheten att ta tillfällig anställning på annan ort. Utredningen är medveten om de praktiska avgränsningsproblem som kan uppstå vid handläggningen av den- na bidragsverksamhet, i synnerhet vid bedömning av vad som skall anses vara betungande resekostnader. Försök att i varje särskilt fall nå fram till en rätt- vis bedömning får emellertid inte leda till sådana handläggningsföreskrifter, att tveksamhet kan uppstå om möjlig- het att bevilja bidrag finns eller ej.
Lämpligen bör därför Vissa schablon- regler såväl för denna bedömning som för bidragsbeloppen utfärdas.
Vid flyttning av familj och bohag utgår för närvarande ersättning enbart för direkta flyttningskostnader. Det är emellertid uppenbart, att inflyttning i en ny bostad som regel för med sig utgifter för viss nyanskaffning till hem- met samt att personlig utrustning och familjens anpassning till nya förhål- landen i samband med en flyttning är ekonomiskt betungande. Det är också utredningens uppfattning att dessa kostnader har ett direkt samband med familjens storlek. Utredningen får av denna anledning föreslå, att bidraget till familjers flyttningskostnader kom- pletteras med ett kontant grundbidrag på 500 kronor och ett tillägg på 150 kronor för varje barn under 16 år.
Familjehidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår för närva- rande tills familjebostad kan erhållas på den nya arbetsorten, dock högst un— der 9 månader och med en successiv minskning av bidragsbeloppet. Bidrags— tiden 9 månader anpassades 1961 till vad som ansågs vara normal väntetid på familjelägenhet och torde på fler- talet orter i landet vara tillräcklig. På orter med stark expansion och fram- trädande arbetskraftsbrist är dock bo- stadssituationen sådan, att väntetiden på bostad betydligt kan överstiga den fastställda maximitiden för bidrag. Ett sådant förhållande verkar i första hand hämmande på arbetstagares benägenhet att söka sig till dessa bristorter men kan också leda till att arbetstagare vid bidragstidens slut återvänder till hem— orten. Syftet med familjebidrag är att underlätta arbetslösa familjeförsörjares omställning och att samtidigt tillgodo- se angelägna arbetskraftsbehov. Bo- stadsfrågan på orter med arbetskrafts- brist bör som utredningen i annat sam-
manhang framhållit, lösas bl. a. genom ett ökat bostadsbyggande och förturs- rätt till bostad för flyttande arbets- lösa. Bristen på bostäder kommer emellertid under lång tid att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft. Det är därför utredningens mening att även en måttlig förläng- ning av den tid under vilken familje- bidrag kan utgå skulle underlätta an- passningssträvandena. Utredningen får av denna anledning föreslå att familje- bidrag skall kunna utgå under en tid av högst 12 månader. Bidraget bör en- ligt utredningens mening under de tre första månaderna utgå med hyrestil— lägg, maketillägg och barntillägg en- ligt gällande bestämmelser och därefter minskas med en fjärdedel var tredje månad. Maketillägg och barntillägg ut- går med belopp enligt bestämmelserna angående utbildningsbidrag åt arbets- lösa. Utredningen förutsätter att en eventuell höjning av utbildningsbidra— gets maketillägg och barntillägg skall föranleda motsvarande höjning av fa- miljebidragen till arbetstagare med hus— håll på två orter.
Arbetslösa, som på annan ort till- träder anställning med en beräknad varaktighet av minst 6 månader, kan för närvarande som starthjälp få 500 kronor. Vid kortare anställning kan arbetslösa erhålla ett i förhållande till anställningstiden reducerat belopp. Starthjälpen avser att täcka kostnader för uppehälle och personliga utgifter i avvaktan på en första avlöning samt att i övrigt underlätta etablering och anpassning på den nya orten. Det är inte möjligt att generellt ange omställ— ningskostnadernas omfattning. Härtill kommer att arbetstagarnas förtjänst- möjligheter under den första tiden va- rierar betydligt. Nu gällande belopp torde i flertalet fall vara tillräckligt
för att fylla sin uppgift att undanröja ekonomiska hinder för en utflyttning. Som tidigare framhållits kan det emel- lertid i vissa sysselsättningssituationer vara nödvändigt att kraftigare under- stödja en omställning från områden med uppenbart otillräcklig sysselsätt- ning. Det är sålunda enligt utredning- ens mening angeläget att kunna pröva om en ökning av starthjälpens belopp i sådana situationer underlättar om- ställningen. Utredningen får därför föreslå att starthjälpsbeloppet i dylika särskilda fall skall kunna ökas till 1 000 kronor, varav 500 kronor utbetalas vid anställningens tillträdande och 500 kro- ner efter sex månaders anställning. Det förhållandet att arbetstagaren by- ter anställning under sexmånaders— perioden bör inte inverka på bidraget, om platsbytet är ändamålsenligt från arbetsmarknadssynpunkt.
Trots de förbättringar, som ett ge- nomförande av dessa förslag ekono- miskt skulle innebära, anser utredning- en, att nu tillämpade utrustningsbidrag har sitt fulla berättigande, som stimu- lans till en ökad familjeutflyttning från speciella arbetslöshetsomräden.
I anslutning till yttrande över löne- beskattningsutredningens förslag till beskattning av traktamenten m. m. (SOU 1962:47) har arbetsmarknads- styrelsen i skrivelse till chefen för fi- nansdepartementet den 21 december 1962 hemställt, att i kommunalskattela- gen eller dess anvisningar måtte införas bestämmelser — i likhet med vad som gäller för bidrag i samband med utbild- ning och omskolning — att skatteplikt icke skall föreligga för något av de bidrag, som av arbetsmarknadspolitiska skäl enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser ut- gives eller kontrolleras av styrelsen.
Arbetsmarknadsutredningen delar ar- betsmarknadsstyrelsens uppfattning att
ifrågavarande statliga bidrag, med hän— syn till deras syfte och avvägningen av bidragsbeloppen, regelmässigt icke bör bli föremål för beskattning.
I fråga om handläggningsföreskrifter för de ekonomiska bidragen och i frå- ga om tillämpningen av desamma har utredningen efter gjorda undersökning- ar inte funnit anledning föreslå änd— ringar. Bidragen är strängt bundna till personer som av arbetsmarknadsskäl måste söka sin utkomst på annan ort än hemorten. Detta bör även i fortsätt- ningen vara ett grundläggande villkor. Dock kan enligt utredningens mening speciella situationer uppstå på arbets- marknaden vilka kan motivera att bi- drag utgår även till andra grupper ar- betstagare. Som bl.a. framgår av tidi- gare i korthet refererade undersök— ningar är flyttningshindren bland lång- tidsarbetslösa i många fall så stora, att även kraftfulla omställningsåtgärder inte kan väntas ge erforderlig effekt, om de enbart inriktas på arbetslösa arbetstagare.
I syfte att förbättra de lokalt bund- nas situation i områden med exceptio- nellt hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna i särskilda fall kunna utsträckas även till personer som står i arbete. Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga ar- betstillfällena kunna begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Av olika skäl bör under en försöks- period bidrag till personer som står i arbete inskränkas till sådana som är sysselsatta inom arbetsområden med vi- kande sysselsättning. Med den syssel— sättningsbild, som områden med ut- präglat överskott på arbetskraft före- ter, skulle detta i praktiken betyda, att bidraget i första hand skulle utgå till jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden även byggnadsarbetare. Denna utvidgning av bidragsgivningen
skulle därjämte kunna underlätta och påskynda en angelägen strukturföränd- ring inom näringslivet.
Utredningen är fullt medveten om att den föreslagna utvidgningen lokalt kan leda till vissa komplikationer, men anser dock att begränsade och väl för- beredda insatser för att bredda an- vändningen av flyttningsbidragen gynn- samt skulle kunna påverka en efter- strävad utjämning. Utredningen förut- sätter att samråd sker med de arbets- givare inom området som genom en sådan aktion får sin arbetskraft utbytt samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt en uppfölj- ning av verksamheten.
De utvidgade och förstärkta möjlig- heter att främja en rationell struktur- förändring inom näringslivet, som fö- reslås här, skulle också kunna tilläm- pas när ett företag varslat om en mer eller mindre fullständig avveckling men där det är önskvärt att avgången av ar- betskraft inte sker panikartat utan på ett sådant sätt att återstående produk- tionsprognam kan fullföljas. Om bidra- gen ges till dem som flyttar i överens- stämmelse med ett avvecklingsprogram, lämpligen uppgjort i samråd med före- tagsnämnden, kan en sådan avveckling i god ordning lättare genomföras.
Åtgärder som främjar anpassningen på den nya arbetsorten
Den politik, som under senare år be- drivits för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden, har successivt för- bättrats. Verksamhetens omfattning har emellertid varit relativt blygsam, sär— skilt om man ställer den i relation till omfattningen av de sysselsättningsska- pande åtgärderna. När man bedömer resultatet kan man heller inte bortse från att flyttningarna inte alltid varit tillfredsställande förberedda. Det gäl-
ler både arbets- och yrkesval och an- skaffning av bostäder. Detta har för- svårat anpassningen för dem som flyttat och som en följd härav har många re- lativt snart brutit upp från sina nya arbetsplatser; en del har återvänt till sina hemorter, andra har sökt sig nya anställningar utom hemorten. Den in- stabilitet i den nya anställningen som påvisats skall emellertid inte överdri— vas. Tvärtom kan det väl betraktas som tämligen naturligt att arbetstagarna i en mera differentierad arbetsmarknad ser sig om efter arbetsuppgifter som bättre motsvarar anspråken. Detta kon- staterande hindrar inte att frågan om de flyttandes anpassning till det nya arbetet och den nya arbetsorten bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Såsom tidigare sagts, bl.a. i kapitel 3 rörande arbetsförmedling, är det av utomordentlig vikt att den avsändande arbetsförmedlingen väl förbereder alla interlokala ärenden och ingående in- formerar den arbetssökande. Men det är även i hög grad nödvändigt att den flyttande arbetskraften ges ett sådant mottagande på den nya arbetsplatsen och den nya arbetsorten, att anpass- ningen underlättas. Det som göres i samband med det första mottagandet i fråga om information om företag och arbetsuppgifter, om arbetsplats, om lön och andra förmåner, liksom arbetsta- garens skyldigheter och ansvar, brukar ge utdelning i form av arbetstrivsel och större beständighet i anställningen. Av väsentlig betydelse är även den yr- kesmässiga introduktionen, i synnerhet då arbetstagaren kommer från annat yrkesområde.
Det är alltid den första tiden på en arbetsplats som medför de största på- frestningarna för den nyanställde. Oli- ka undersökningar har styrkt betydel- sen av en kontinuerlig uppföljning av de nyanställdas anpassning. I områden
med hög efterfrågan på arbetskraft tor- de det också vanligen vara lättare att på det sättet behålla en medarbetare än att skaffa en ny. Uppgiften är i första hand arbetsgivarens, men här förelig- ger också behov av insatser från kom- muner, fackföreningar och arbetsför- medling.
I en skrift om »Företagets personal- omsättning» utgiven av Personaladmi- nistrativa rådet har följande synpunk- ter på motiv och orsaker till arbets- byten framlagts:
Det är via värderingar och målsättningar, som den anställde kan fås att acceptera sin arbetssituation och fortsätta anställ- ningen. För att detta skall vara möjligt fordras att ledningen kontinuerligt och ak— tivt informerar sig om de anställdas åsik- ter om arbetet. Tanken att allt är bra, om ledningen inte hör några klagomål, torde i de flesta fall innebära en orealistisk för- hoppning.
Den enskildes uppfattning om arbetet varierar från dag till dag. På längre sikt påverkas hans inställning till sitt arbete av förändringar i värderingar och normer i samhället och på arbetsplatsen. Likaså för- ändras behov och värderingar med åldern och med anställningstidens längd. Möjlig— heterna att förstå såväl personalomsätt- ningen i stort som den enskildes beslut underlättas, om anställningsförhandlingen uppfattas som en kontinuerlig process. För- handlingarna mellan företaget och indivi— den sker inte blott vid själva anställnings- tillfället; från den anställdes synpunkt på- går de tvärtom oavbrutet. Han beslutar sig ständigt för att fortsätta -—— eller sluta —— sin anställning. Beslutet kan vara mer eller mindre svårt att fatta, bli mer eller mindre rutinbetonat, beroende på vilka alternativ som föreligger. Avgången innebär då, att den anställde avbryter dessa kontinuerliga för— handlingar.
Innan den anställde beslutar sig, ställer han många frågor till sig själv och till om— givningen för att utröna förutsättningar-na för en fortsatt anställning. Infriar ledning— en sina löften? Följer förändringarna av företagets normer, regler och löner den utveckling som äger rum på andra arbets— platser? Behandlas han på ett sätt som överensstämmer med de värderingar som
råder på arbetsplatsen och i samhället? Ges det inom företaget utrymme för hans fysio— logiska, psykologiska och administrativa förmåga?
De svar ledningen genom sitt praktiska handlande ger på dessa och andra frågor blir betydelsefulla för vilket beslut den enskilde fattar: att sluta sin anställning eller stanna kvar och fortsätta anställ- ningsförhandlingarna ännu någon tid.
Av undersökningar som utredningen låtit utföra framgår att bostaden på den nya arbetsorten spelar en avgöran- de roll för den flyttande arbetskraftens anpassning. I kapitel 6 har utredningen framfört vissa förslag om förbättrad bostadsförsörjning för flyttande arbets- kraft. Att skaffa bostäder åt denna ar- betskraft är i första hand en kommunal uppgift, men det kan i vissa fall kräva initiativ också från företagens sida. Här fordras emellertid under alla om- ständigheter ett nära samarbete mellan arbetsförmedling, företag och veder- börande kommunala myndigheter. Bland övriga åtgärder utanför arbetsplatsen, vilka påverkar arbetskraftens anpass- ning, kan nämnas föreningsliv och fri- tidssysselsäitning. Åtskilliga företag gör berömvärda insatser för att främja så- dana aktiviteter och underlätta de om- ställdas kontakter med föreningar och klubbar. Härigenom skaffas den flyt- tande arbetskraften i någon mån er- sättning för den sociala miljö man läm- nat. Företagen lämnar också på sina håll den nyanställda arbetskraften ser- vice i form av råd och upplysningar i en rad praktiska frågor för vilka man står främmande när man kommer till en ny ort. På en del håll har man med framgång praktiserat metoden att låta klubbordföranden eller annan lämplig person på arbetsplatsen sköta en del av dessa introduktionsuppgifter. Denna service kan emellertid inte lämnas av alla företag och därför är det enligt ut- redningens mening nödvändigt att ar—
betsförmedlingen på den nya arbets- orten kan lämna ett stöd. Det har dess- utom bestämda fördelar om de nyan- ställda i vissa situationer kan gå till en neutral person för att dryfta pro- blem, få upplysningar och råd. En- ligt utredningens mening bör för- medlingens insatser i överflyttningen inte betraktas som avslutade förrän ar- betskraften integrerats på den nya ar— betsplatsen och i den nya orten. Sär- skilt i samband med större överflytt- ningar till expanderande orter bör hän- syn tagas till dessa uppgifter, när man bedömer förmedlingens behov av per- sonal.
Vid familjeförflyttning bör även de problem beaktas som har med familjens anpassning att göra. De åtgärder som
redan vidtagits i form av respenning till arbetstagarens make för att besöka den nya arbetsorten i samband med sökande av anställning eller under en löpande familjebidragsperiod har till- kommit för att underlätta beslutet om en definitiv utflyttning. Utrustnings- hidragen och de av utredningen före- slagna kontantbidragen i samband med familjens flyttning avser att ekonomiskt kompensera för utgifter i samband med etablering och anpassning på en ny ort. Dessa ekonomiska åtgärder är dock inte tillräckliga utan det är utredning- ens mening att det bör åligga arbetsgi- varen, de kommunala myndigheterna och arbetsförmedlingen att samverka i syfte att underlätta inpassningen av fa- miljen i den nya gemenskapen.
KAPITEL 6
Bostäder och geografisk rörlighet
Nuvarande förhållanden
Läget på arbetsmarknaden har under flera år karakteriserats bl. a. av de stora geografiska olikheterna med brist på arbetskraft inom vissa områden och överskott inom andra. Den önskvärda och eftersträvade utjämningen mellan dessa områden har försvårats eller för- hindrats av bristen på bostäder på or- ter med efterfrågan på arbetskraft. Sär- skilda åtgärder har vidtagits för att för- bättra tillgången på bostäder i områden där näringslivet expanderat och dragit till sig arbetskraft. Arbetsmarknadssyn- punkter har lagts på fördelningen av de medelsramar, som bestämmer bostads- byggandets omfattning och lokalisering, temporära familjebostäder och förlägg- ningspaviljonger har uppförts och ar- betslösa från områden med överskott på arbetskraft har fått förtur i bostadskön.
Omkring 95 procent av alla nyprodu- cerade bostäder uppföres med stöd av statliga låh. Vid fördelningen av de medelsramar för långivningen, som riks- dagen för ett år i sänder beslutar, kan bostadsbyggandets lokalisering i viss grad påverkas. Bostadsstyrelsen har i underdånig skrivelse den 18 augusti 1960 anfört följande synpunkter, vilka i stort sett alltjämt är giltiga:
Allmänt sett bör liksom hittills varit fal- let flerfamiljshusbyggandet fördelas på län och kommuner med ledning av uppgifter om förefintligt bOStadsbehov. Bostadssty— relsen och länsbostadsnämnderna bör på grundval av kommunernas uppgifter om bostadsbehovet i respektive kommun för— dela långivningen till bostäder. Detta ute—
sluter emellertid inte att arbetsmarknads— synpunkter kan komma att spela in på bedömningen men _ vilket bör under- strykas —— endast i den mån dylika syn- punkter påverkar uppskattningen av bo- stadsbehovet. Behovet av bostäder på en ort är i viss mån beroende av utvecklingen av industri och annan företagsamhet på orten. Om en industri utvidgar sin verk- samhet och för den skull behöver utöka arbetsstyrkan följer därav att behovet av bostäder ökar. I många fall kan nyanställ- ning i erforderlig utsträckning ske, endast om ett ökat antal bostäder snabbt kan byggas på orten. För att effektivt utnyttja de investeringar, som företas inom in- dustri, handel och annan verksamhet, är det nödvändigt att bostadsbyggandet så- vitt möjligt samordnas med ifrågavarande investeringar. En dylik samordning utgör också ett viktigt led i ansträngningarna att förbättra sysselsättningen. Det är där- för naturligt att bostadsstyrelsen och läns- bostadsnämnderna fortlöpande samråder med arbetsmarknadsstyrelsen och länsar- betsnämnderna.
Samrådet mellan bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen vid fördel- ningen av låneramarna har pågått i fle— ra år. Härigenom kan arbetsmarknads— myndigheternas kännedom om utveck- lingstendenser inom näringslivet och olika samhällsaktiviteter tillsammans med andra uppgifter som belyser bo- stadsbehovet läggas till grund för me- delsramens fördelning. Det gäller såväl fördelningen mellan länen som inom länen mellan de kommuner som konti— nuerligt bygger flerfamiljshus. I fråga om småhus sker också en länsfördel- ning, men med hänsyn till riksdagens vid flera tillfällen uttalade mening, att
Antal lägenheter i genom- Procentucll fördelninfr L" snitt per år ” ansgrupp 1951—55 1956—60 1961—62 1951—55 1956—60 1961—62
A—D .................... 13 980 16 917 20 556 28 26 28 E—L .................... 8 445 10 605 12 984 17 17 17 M—R .................... 13 435 17 716 20 672 27 28 28 S—X .................... 9 131 11 910 12 847 18 19 17 Y—BD .................. 5 332 7 095 7 393 11 11 10 Hela riket 50 323 64 243 74 452 101 101 100
de småhus som aktualiseras också skall erhålla lån utan antalsbegränsning, spe- lar fördelningen av dessa ramar inte samma roll som medelsramarna för fler- familjshusen. Det förekommer emeller- tid ett samarbete mellan länsbostads- nämnder och länsarbetsnämnder även i fråga om ansökningar om lån och bi- drag till nybyggnad och förbättring av småhus. Sådana ansökningar remitte- ras till länsarbetsnämnderna för utred- ning och yttrande i de fall då det råder tveksamhet om de framtida utkomstmöj- ligheterna i det område, där nybyggna- den eller förbättringen skall ske. Såda- na ärendcn har aktualiserats huvudsak— ligen i norrlandslänen samt i Koppar- bergs och Värmlands län. Förskjutningarna i bostadsbyggandets
lokalisering är dock ringa om man ser till förhållandena för län eller grupper av län. Det framgår av tabell (i: 1, som anger fördelningen på olika länsgrupper av de genom nybyggnad färdigställda lägenheterna.
Fördelningen av bostadsbyggandet har heller inte förändrats mycket om man ser till ortsgrupper. Storstock- holms andel har under perioden 1951— 1962 gått ned från 20 procent till 18 procent, Göteborgsregionen hade oför- ändrat 9 procent och Malmöregionen oförändrat 4 procent.
Om man jämför bostadsbyggandets fördelning på länsgrupper med befolk- ningsökningen inom respektive läns— grupp, finner man bl. a., som närmare framgår av tabell 6: 2, att länen A—D
Tabell (?.-2. Procentuell fördelning på länsgrupper av nybyggandet 1951—1962 jämförd med den samtidiga befolkningsförändringen inom länsgrupperna
1951—1956 1956—1960 1961—1962 .. Befolknings- Befolknings- Befolknings- erlns' förändring i 123533?” förändring i 233333?" förändring 1 532313?” g PP % av bef.ök— av n _ g % av bef.ök- av H _ g % av bef.ök— av H _ g ningen för b did t ningen för b nagdet ningen för b arlrdet riket ygga e riket ygb riket ygg A—D. . + 38 28 + 48 26 + 66 28 E—L. . + 6 17 + 1 17 + 1 17 M—R.. + 26 27 + 35 28 + 37 28 S—X . . + 21 18 + 15 19 + 8 17 Y—BD + 9 11 + 2 11 — 12 10 Hela riket 100 101 101 101 100 100
haft en avsevärt lägre andel av bostads- tillskottet under det senaste årtiondet än vad som skulle ha motsvarat deras befolkningstillväxt, satt i relation till nettoökningen av rikets befolkning. Re- lationen har varit gynnsammare i läns- gruppen M—R. Länsgrupperna utan ut- präglade storstadsområden visar slut- ligen den gynnsammaste relationen.
Självfallet har det i samband med tätorternas tillväxt och befolkningsut- tunningen i glesbygden skett en för- skjutning av bostadsbyggandet från glesbygd till tätorter. En viss belysning härav ger uppgifterna över i landskom- muner byggda lägenheter i områden utan stads- eller byggnadsplan. Under första hälften av 1950-talet var andelen lägenheter i dessa områden 43 procent av samtliga och under 1950—talets andra hälft 26 procent. Under 1961—1962 fort- satte bostadsbyggandet att minska i des- sa områden.
Under 1960 gjordes vissa försök med extra bostadsbyggande utöver ursprung- ligen fastställda ramar i förening med förtur i bostadskön för flyttande arbets— lösa. Ett antal kommuner med brist på arbetskraft och med startklara bostads- projekt fick medgivande att påbörja ett antal flerfamiljshus, som ej kunnat in- rymmas i den ursprungligen fördelade låneramen. Ett villkor för medgivandet var att härigenom tillkomna bostäder skulle ställas till förfogande för inflytta- de arbetslösa från andra orter. I fråga om dessa försök anfördes följande i statsverkspropositionen (bil. 27) till 1961 års riksdag:
På vissa orter med hög efterfrågan på arbetskraft har bostadsbristen försvårat arbetsmarknadsmyndigheternas ansträng— ningar att dit överflytta arbetssökande från orter med bristande sysselsättnings— möjligheter. I ett antal fall har arbets- marknadsstyrelsen för att undanröja dessa svårigheter låtit uppföra provisoriska bo- städer med anlitande av medel för arbets- löshetens bekämpande. Under det senaste
året har dock i stället genom samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen och bo— stadsstyrelsen sådana orter kunnat ges en extra tilldelning av lånemedel. Detta har medfört, att byggandet av provisoriska bo— städer fått en mera begränsad omfattning. Då man har anledning befara att dylika provisoriska bostäder när de väl uppförts i många fall kommer att nyttjas under re- lativt lång tid, är det önskvärt att deras antal begränsas. Jag förutsätter, att även framdeles den ökning av bostadstillgången på vissa orter, som kan bli erforderlig i samband med överflyttning av arbetskraft, skall kunna komma till stånd genom sam- arbete mellan arbetsmarknads- och bo- stadsmyndigheterna. Vid fördelning av lå— neramen bör därför behovet av en reserv för detta ändamål beaktas.
Under 1960 och 1961 påbörjades med stöd härav ca 5 000 lägenheter i framför allt Syd- och Mellansverige.
I statsverkspropositionen till 1962 års riksdag behandlades frågan på nytt (bil. 7) i anslutning till förslag om bo- stadsbyggnadsprogram för budgetåret 1962/63. Härvid anfördes följande:
Vid fördelningen av medelsramen på län och orter bör beaktas behovet av ett ökat bostadsbyggande på de orter, där närings- livets expansion medför särskilt stor efter— frågan på arbetskraft. Jag utgår från att av ramen 5000 lägenheter reserveras för att på dessa orter medge de särskilda bo- stadstillskott, som kan bli erforderliga för att möjliggöra önskvärd rörlighet på ar— betsmarknaden.
Vid sin behandling av frågan under- strök statsutskottet betydelsen av att »den ökning av bostadsbyggandet, som är möjlig att åstadkomma, inriktas på orter där bristen på bostäder är mest framträdande. En sådan lokalisering av bostadsbyggandet är också angelägen med hänsyn till behovet av att under- lätta geografisk rörlighet på arbetsmark- naden.» Riksdagen godtog sedermera utskottets uttalande.
Någon separat fördelning av de i pro- positionen omnämnda 5 000 lägenheter— na gjordes emellertid inte utan dessa
inrymdes i en totalram för budgetåret. I direktiv till länsbostadsnämnder och länsarbetsnämnder framhölls att över— enskommelse skulle träffas med berörda kommuner om förtur till lägenhet för sådana arbetssökande »som det ur ar- betsmarknadssywnpunkt anses lämpligt att tillföra komunerna från andra or- ter.»
När det under budgetåret 1962/63 be- fanns möjligt att öka igångsättningen av bostäder utöver den för budgetåret beslutade volymen, ändrades förutsätt- ningarna för ett extra bostadstillskott i kombination med en arbetsmarknads- mässigt motiverad prioritering av vissa bostadssökande. Enligt anvisningar till länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder skulle dessa även i den nya situationen söka träffa överenskommel- se med kommunerna om förtur till bo- städer för vissa arbetssökande. Så har också skett i växlande omfattning. En- ligt uppgift från arbetsmarknadsstyrel- sen har överenskommelserna framför allt gällt förtur för byggnadsarbetare som flyttat till större städer i Syd- och Mellansverige.
Tempel-ära bostäder och förläggningspaviljong- er m m
Arbetsmarknadsstyrelsen har i samver- kan med kommuner och företag i viss utsträckning tillhandahållit s. k. tempo- rära bostäder åt flyttande arbetslösa. Fram till 1957 skedde det i form av ut- hyrning av outnyttjade förläggnings- baracker, ursprungligen inköpta för att tjäna som tillfälliga bostäder vid styrel- sens beredskapsarbeten. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1957 hem- ställde styrelsen om bemyndigande att på orter med behov av arbetskraft få uppföra familjebostäder för arbetslösa från andra orter. Styrelsen anförde bl. a.
att dess medverkan skulle begränsas till sådana fall, där bostadsfrågan ej kunde lösas i-annan ordning. För att de tempo- rära bostäderna inte skulle få karaktä- ren av tjänstebostäder borde de ställas under kommunal förvaltning. 1 decem- ber 1958 bemyndigades styrelsen att på försök uppföra temporära familjebostä- der. Till och med september 1960, då försöksverksamheten upphörde, uppför- des sammanlagt 136 sådana lägenheter. Bostäderna var inrymda i småhus, upp— förda enligt skivhusmetoden, vilken innebär att praktiskt taget allt bygg- nadsarbete utom grunden var utfört på fabrik. Flertalet lägenheter omfattade 3 rum och kök jämte badrum med en total bostadsyta på 59 m2 samt pann- och förrådsutrymme på 13 m2. Ett mind- re antal bostäder hade något högre ut- rymmesstandard. Den förstnämnda ty- pen kostade ca 35 000 kronor, vartill kom kostnader för tomtmark samt gator och ledningar, vilka åvilade vederbö- rande kommun. Arbetsmarknadsstyrel- sen bemyndigades att omedelbart av- skriva kostnaden för husens uppmon- tering. Härigenom kunde hyran sättas i nivå med vad som gällde för likvärdiga bostäder i orten.
Bemyndigandet i december 1958 av- såg även uppförande och uthyrning av s. k. förläggningspaviljonger. Med stöd härav har styrelsen låtit tillverka för- läggningspaviljonger direkt med sikte på uthyrning. Den 1 juli 1964 hade sty- relsen 137 byggnader med 1 758 säng- platser uthyrda till kommuner och före- tag. Standarden på dessa bostäder har efter hand förbättrats och till alldeles övervägande delen innehåller förlägg- ningspaviljongerna enkelrum. Paviljong- erna är tillverkade enligt skivhusmeto- den, varför de snabbt kan uppföras så snart grund och ledningar är färdiga. Hyran för dessa byggnader är beräk- nad så att den skall täcka styrelsens
kostnader för avskrivning, transport, uppförande och underhåll samt för verksamheten erforderlig administra- tion.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 augusti 1962 begärde arbetsmarknads- styrelsen bemyndigande att upprätta och driva provisoriska förläggningar för överflyttad arbetskraft. Den 12 oktober 1962 biföll Kungl. Maj :t framställningen såtillvida att styrelsen bemyndigades att såsom försöksverksamhet uppföra och uthyra provisoriska bostäder till högst 500 arbetstagare. I beslutet anför- des att bostäderna skulle användas »för att övergångsvis bereda husrum åt ar- betstagare, som för nyanställning flyttat till ort med utpräglad brist på arbets- kraft oeh åt vilka bostad inte kan be- redas på annat sätt.» Andra kostnader än för inköp av förläggningsbyggnader skulle bestridas från anslaget till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Hyran bestämdes till 100 kronor per rum och månad. Bemyndigandet har utnyttjats för uppförande av 65 förläggningsbygg- nader i Malmö—Lund och i Göteborg omfattande sammanlagt 520 enkelrum m. m. Förläggningarna har disponerats för inflyttade byggnadsarbetare. Slut- ligen må i detta sammanhang noteras, att förläggningspaviljonger avsedda för inflyttade byggnadsarbetare uppförts så- som statskommunala beredskapsarbeten i en del expanderande områden, bl. a. i Storstockholm.
En rad industriföretag har också, sär- skilt under de senaste åren, uppfört så- väl permanenta som temporära fastig- heter med smålägenheter eller möblera— de rum för en eller flena personer. Till industrins bostadsförening anslutna företag uppförde under tioårsperioden 1950—1960 4 122 lägenheter om enkel- rum, rum med kokskåp eller kokvrå eller dublett. Eftersom inte alla företag är anslutna till denna förening, är an-
talet nytillkomna bostäder av detta slag väsentligt större. Det bör också tillfogas att många industriföretag under senare är uppfört temporära förläggnings- paviljonger. I brist på andra möjligheter har företagen också anskaffat äldre passagerarfartyg, i vilka förläggning ordnats.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 juni 1964 har arbetsmarknadsstyrelsen ånyo aktualiserat frågan om sambandet mellan en önskvärd geografisk rörlig- het —— framför allt för byggnadsarbeta- re — och försörjningen med bostäder i de expanderande orterna. Styrelsen framhåller, att även om överflyttningen till bristorterna varit förhållandevis stor under senare år skulle resultatet ha bli- vit ännu bättre, om man kunnat erbjuda den flyttande arbetskraften bostäder inom rimlig tid. Efter samråd med bo- stadsstyrelsen föreslår arbetsmarknads- styrelsen att ett samordningsorgan in- rättas med uppgift att stimulera till extrabyggande av permanenta bostäder på orter där detta ur arbetsmarknads- synpunkt bedömes nödvändigt. Verk- samheten skulle framför allt inriktas på att få till stånd en långt driven pre- fabricering av småhus. Produktionen skulle kunna understödjas av en tenlpo- rär långivning från statsverkets sida utöver vanliga bostadslån. Vidare fram- hålles, att i de fall bostäderna av olika skäl endast kan utnyttjas temporärt hy- ressubventionering kan komma ifråga »inom ramen för de medel för rörelse- stimulerande åtgärder, varöver styrelsen förfogar.» Styrelsen hemställer att Kungl. Maj:t anslår 100 000 kronor för samordningsorganets verksamhet samt att styrelsen bemyndigas att från för- rådsanslaget få disponera 2 miljoner kronor för temporär finansiering av de föreslagna bostäderna. Något beslut i ärendet föreligger ännu ej.
Överväganden och förslag
Utredningen har i andra sammanhang redovisat sina synpunkter på behovet av en snabbare och effektivare geogra- fisk utjämning på arbetsmarknaden; en utjämning som blir så lite påfrestande som möjligt för den enskilde. Bristen på bostäder i områden med god till- gång på arbete har gjort och gör allt- jämt arbetsmarknaden mera trögrörlig än den eljest skulle vara. Bristen inne- bär också en börda för de enskilda per- soner, som på grund av yttre omständig- heter får lov att byta bostadsort. Den leder till kvarstående ojämnheter på arbetsmarknaden med å ena sidan rela- tivt hög arbetslöshet och krav på åtgär- der mot denna och å andra sidan brist på arbetskraft och outnyttjade resurser.
Knappheten på bostäder i expansions— områdena är till hinder särskilt för flyttande familjer. Det ligger i sakens natur att det är lättare att flytta för ensamstående än för familjeförsörjare. Det är därför förklarligt, att det i första hand är unga, ensamstående personer som lämnar områden med överskott på arbetskraft. De problem som uppstår i 'dessa områden skulle emellertid vara "lättare att lösa, om flyttningen ålders- mässigt sett hade en större spridning. Skall man kunna intressera en familje- försörjare, som är arbetslös eller under- sysselsatt, för anställning på annan ort, måste man i regel kunna erbjuda en familjebostad omedelbart eller kunna ställa en bostad i utsikt inom en bestämd tid. Sådana utfästelser kan emellertid mera sällan lämnas, vilket inte hindrar att en del familjeförsörjare under tryc- ket av arbetslöshet eller osäker framtid på den lokala marknaden tar risken att flytta till ann-an ort i förhoppning om att sedermera kunna lösa bostadsfrågan för familjen. Det händer inte sällan, en— ligt vad utredningen inhämtat, att flyt-
tande arbetslösa ej kunnat erhålla bo- stad på den nya arbetsorten under den period, då familjebidrag kan utgå. Detta resulterar vanligen i att man lämnar sin anställning och återvänder till hem- orten, varefter den svåra proceduren med anskaffning av arbete får upprepas.
Om man med utsikter till framgång skall kunna driva en politik, som främ- jar omställningen på arbetsmarknaden och som inte medför orimliga påfrest- ningar för de flyttande och deras an- höriga, måste bostadsfrågan kunna lö— sas på ett effektivare sätt än vad som hittills varit fallet. övriga åtgärder för att underlätta arbetskraftens anpassning ter sig föga meningsfulla, om man inte kan skaffa fram de bostäder som är förutsättningen för en mera långsiktig lösning av omställningsproblemet. Re- kryteringen på de expanderande orter- na kan emellertid inte begränsas till sådan arbetskraft, som kan rekryteras i områden med överskott, d.v. s. i hu- vudsak personer utan särskild utbild- ning. Därutöver krävs vanligen ett till- skott av kvalificerad personal av olika slag. Inte sällan avser företagens rekry- teringsbehov just nyckelpersoner, som måste finnas på plats, innan omskolade arbetslösa eller arbetslösa utan utbild- ning kan anställas. Med den primära expansionen inom industrin följer ock- så ett behov av arbetskraft inom privat och offentlig service. Inte heller detta behov kan tillgodoses enbart från områ— den med överskott på arbetskraft. Frå- gan gäller alltså att skaffa bostäder både åt arbetslösa, som måste flytta från överskottsområden, och åt nyckelperso- ner, som behövs inom näringsliv och olika samhällsfunktioner i de expande- rande orterna.
Bostadsbyggandets lokalisering
Under senare år har omkring 95 pro- cent av de nybyggda lägenheterna till-
kommit med stöd av statliga lån. Riks- dagen fastställer årligen hur mycket lånemedel eller hur stort realt utrymme, som får disponeras för bostadsbyggan- det. Eftersom lånemedlen hittills van- ligen varit begränsade i förhållande till efterfrågan, har fördelningen inneburit att vissa önskemål inte kunnat tillgodo— ses. Även andra begränsande faktorer har påverkat produktionen, såsom knappheten på byggfärdig mark och eftersläpande byggnadsplanering. Pro- blemet skärps också av det förhållandet, att bostadsbehovet i expansionsorterna tenderar att växa väsentligt snabbare än behovet av arbetskraft till industrin. Därför har det varit och kommer för- modligen under avsevärd tid att bli så, att knappheten på bostäder i en del av de regioner, som är under expansion, kommer att utgöra ett hinder för om- ställningen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden framstår det ur arbets- marknadssynpunkt som en fördel, om den totala bostadsproduktionen kan ökas.
Utredningen har i kapitel 18 förordat åtgärder med sikte på en sådan plane- ring av bostadsbyggandet, att det snabbt kan expandera, när tillgången på ar- betskraft och förutsättningarna i övrigt medger det. Utredningen vill på nytt erinra om den betydelse som de kom- munala bostadsbyggnadsprogrammen kan få i detta sammanhang. Från senare år finns många exempel på att utbygg- nad av näringsliv och samhällsaktivite- ter inte i tillräcklig grad samordnats med planer för bostadsförsörjningen. En konsekvent användning av det instru- ment, som de kommunala bostadsbygg- nadsprogrammen utgör, ger goda möj- ligheter ti'll en kontinuerlig observation av de faktorer, som påverkar det fram- tida bostadsbyggnadsbehovet och för- utsättningarna för att kunna tillgodose detsamma. Uppgiften att långtidsplane-
ra bostadsbyggandet är emellertid kom- plicerad och den ställer stora anspråk på information om utvecklingen inom en mångfald områden. Bl. a. krävs ett närmare samarbete mellan de statliga och kommunala myndigheter, som är ansvariga för bostadsplaneringen, och näringslivet.
Eftersom ökningstakten i bostads- byggandet ständigt måste vägas mot andna angelägna investeringsbehov, sy- nes man emellertid inte kunna räkna med att på kort sikt via en total ökning av bostadsproduktionen kunna elimine- ra de förut angivna problemen för de expanderande orterna. Det återstår i det läget att pröva andra utvägar för att få till stånd den önskvärda förutsättningen på bostadsområdet för en bättre funge- rande arbetsmarknad. Av tidigare refe- rerade uppgifter framgår att fördel- ningen av bostadsproduktionen mellan länsgrupper och ortsgrupper varit täm- ligen oförändrad under perioden 1951—— 1962. Däremot har det skett en betydan- de förskjutning av bostadsproduktionen under samma tid från glesbygd till tät- orter, vilket inneburit en bättre anpass- ning av produktionen till det behov, som omställningen skapar. Detta har alltså skett under en samtidig och succes- siv Ökning av bostadsbyggandet. Kom- munernas bostadsbyggnadsplaner för åren 1964—1968 pekar på en ytterligare regional förskjutning av bostadsproduk- tionen. Stockholms stad och län, som under åren 1959—1963 svarade för 19,6 procent av lägenhetsproduktionen, skul- le enligt nyssnämnda planer under pe- rioden 1964—1968 öka sin andel till 21,8 procent. En ännu större förskjut- ning redovisas för Väst-Sverige, där Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län skulle öka sin andel från 15,6 till 19,4 procent. Även i Malmöhus län är behovsandelen för 1964—1968 större än länets andel av den faktiska
produktionen under perioden 1959—— 1963. Främst i län med betydande ut— flyttning utgör det beräknade behövliga bostadsbyggandet under 1964—1968 en mindre andel av det för landet redo— visade totalbehovet av bostäder än des- sa läns andel av det totala bostads- byggandet under åren 1959—1963.
En fortsatt förskjutning av bostads- byggandet till förmån för expanderan- de orter och orter med bostadsbrist — en linje som också understöddes av statsutskottet i ett uttalande år 1962 _ finner utredningen ändamålsenlig och ägnad att tjäna arbetsmarknadens in- tressen. Liksom hittills bör detta ske ge- nom ett samarbete mellan arbetsmark- nads— och bostadsmyndigheter vid för- delningen av låneramarna. En sådan förskjutning kan självfallet lättare åstad— kommas vid en snabbare ökning av den totala bostadsproduktionen. Med den utgångspunkten vill utredningen upp- repa, att möjligheterna till en ökad bo- stadsproduktion _ utöver en viss kon- tinuerlig tillväxt — under perioder präglade av konjunkturnedgång syste- matiskt måste tas till vara. Även om bostadsproduktionen i viss mån varierat mot konjunkturerna, har man märkt en viss tvekan att upprätthålla eller öka produktionen, då dominerande företag i ett område fått känning av en konjunk- turnedgång. Det bör här ankomma på länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder att stimulera kommunala och enskilda byggherrar att under en lugna- re period bygga bostäder, som kommer att behövas så snart konjunkturen vän- der igen.
Även om härigenom produktionen av bostäder kan ökas i de expanderande områdena, torde man inte med iakt— tagande av en strikt turordning och med rimlig väntetid kunna få fram bostäder åt flyttande arbetslösa eller åt nyckel-
män. På många håll är nämligen efter- frågan på bostäder så stor, att vänte- tiden för nyinflyttade bildar en effektiv spärr för en bättre geografisk utjämning på arbetsmarknaden. Det finns, såvitt utredningen kunnat finna, inga för hela landet enhetliga principer för fördel- ning av nyproducerade eller äldre le- digställda lägenheter. I många större städer finns kommunala bostadsförmed- lingar, som helt eller delvis svarar för uppgiften. Men även på orter, där bo— stadsförmedling finns, tillämpas olika principer vid fördelningen. Vanligen ställs lägenheter till de sökandes för- fogande i den ordning de anmält sig hos bostadsförmedlingen. Undantag från denna regel förekommer emellertid, bl. a. i den formen att viss del av det årliga tillskottet av bostäder ställs till visst eller vissa företags förfogande för fri disposition. Dessa lägenheter kan då med bortseende från turordningen för-. delas bland redan anställda, nyanställ— da nyckelmän eller arbetslösa från över- skottsområden. I andra fall praktiseras en ordning med prövning från fall till fall. Undantag från en strikt turordning har också som förut angivits gjorts efter överenskommelse mellan arbetsmark- nadsmyndigheter och kommuner, hu- vudsakligen för överflyttade byggnads- arbetare. Dessutom har i samband med extra tilldelning av lånemedel förtur till bostad givits åt arbetslösa placerade även inom andra yrkesområden.
Från arbetsmarknadssynpunkt skulle en friare disposition av bostadstillskot- tet vara av värde. Hur bostäderna skall fördelas har dock vidare aspekter än de rent arbetsmarknadspolitiska. Efter— som problemet är föremål för utredning i annan ordning, anser sig arbetsmark- nadsutredningen ej ha anledning att här ta upp frågan i hela dess vidd. Utred— ningen skall likväl diskutera vissa be- gränsade åtgärder, som skulle kunna
leda till att de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna i högre grad än för när- varande tillgodosågs.
Utredningen filmer det lämpligt, att länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder även i fortsättningen söker träffa överenskonunelse med kommu- nerna om förtur i bostadskön på sätt som skett framför allt för byggnadsarbe- tare. Att det hittills — utan det stöd som extra lånemedel kan ge —— varit möjligt att nå sådana överenskommel- ser beror uppenbarligen på att man på kommunalt håll insett, att ett tillskott av byggnadsarbetskraft varit en förut- sättning för ett ökat bostadsbyggande. Från den synpunkten har det också va- rit lätt att utåt motivera förturen. Om man skall kunna få till stånd en något vidare tillämpning av denna princip, så att den kan bli av värde för andra arbetslösa än eventuella nyckelmän från överskottsområden, synes det nödvän- digt att kombinera förturen med möj- ligheter för de expanderande kommu- nerna att få extra tilldelning av låne— medel. Som skäl härför kan, utöver de tidigare redovisade arbetsmarknadssyn- punkterna, också anföras att åtminstone en del av de arbetslösa, som flyttar från glesbygderna, skulle behövt en ny bo- stad, om de kunnat få fortsatt arbete i sin gamla hembygd. Det bostadsbygg- nadsbehov, som föreligger för dessa personer, flyttas med andra ord till ett område, där de långsiktigt kan beräknas få försörjning.
Systemet med extra lånemedel kan självfallet komma i fråga endast i de fall, då en kommuns önskemål och tak— tiska förutsättningar att bygga Översti- ger gällande låneramar. I fråga om åt- skilliga av de expanderande orterna tor- de detta komma att bli en vanlig situa- tion.
Under perioder då bostadsbyggandet kan tillåtas öka — och särskilt om det
ej behöver begränsas av på förhand fast— ställda ramar är denna utväg emeller- tid ej tillämplig. I sådana fall synes man liksom nu få lov att pröva sig fram med frivilliga överenskommelser. Å andra si- dan bör förutsättningarna att nå sådana överenskommelser öka, när bostadspro- duktionen totalt stiger. Behovet av in- terlokal omflyttning på arbetsmarkna- den blir vanligen också mindre i ett sådant läge.
Principen om förtursrätt kan som ut— redningen tidigare påpekat ej begränsas enbart till arbetslösa från överskotts- områden. Redan nu praktiseras metoden att ge förtur till nyckelmän såväl inom näringslivet som inom olika samhälls- aktiviteter. I de fall överenskommelser om förtur till bostäder kan träffas mel- lan arbetsmarknads- och bostadsmyn- digheter och kommuner, bör överens- kommelsen omfatta — förutom de flyttande arbetslösa -— dels sådana nyckelmän som är erforderliga för att arbetslösa och undersysselsatta från överskottsområden skall kunna anstäl- las, dels också annan personal som är nödvändig för företagens drift eller den offentliga verksamhetens funktion. Det bör ankomma på arbetsmarknadsorga- nen att i samråd med vederbörande företag och kommunala myndigheter be- döma, vilka från andra orter rekryte- rade personer som skall få disponera de lägenheter, som ställs till förfogande för ändamålet.
Temporära bostäder, förläggningspaviljonger m.m.
De tidigare omnämnda försöken med temporära bostäder för familjer var av relativt ringa omfattning. De avbröts också innan någon längre erfarenhet vunnits av försöken. Vinsten med dessa försök var, såsom utredningen ser det, att man genom en samlad aktion snabbt
kunde få fram bostäder åt arbetslösa som eljest inte lika snabbt kunnat ställas om till arbete i öppna marknaden. Här- igenom vann man också, att ett ange- läget behov av arbetskraft kunde till- godoses på ett bättre sätt än om man tvingats förlita sig till rekrytering en- bart bland mera lättrörliga ungkarlar. Produktionssättet — vid sidan om den ordinarie produktionen — innebar den fördelen att de nyinflyttades förtur ej ifrågasattes av dem som stått i den lokala bostadskön. Mot temporära fa- miljebostäder har anförts, att utrym— messtandarden och miljön ej varit till- fredsställande. Även om bostäderna är avsedda att fungera som genomgångs- bostäder, finns det en tendens att de familjer, som tar dem i anspråk, be- håller dem under lång tid. Det kan bero på knappheten på bostäder, en låg hyra för den temporära bostaden eller andra skäl. Utredningen kan heller inte finna att de bostäder, som byggdes under försöksperioden, i en tid med snabbt stigande anspråk på utrymme och kvalitet kan anses lämpliga som permanenta familjebostäder. Det före— ligger vidare en risk för att områden med anhopning av temporära bostäder skall förslummas. Det är slutligen obe— stridligt att den totala kostnaden för temporära familjebostäder blir förhål- tandevis hög, särskilt om de skall ut- föras så att de blir någorlunda jämför- liga med ordinära bostäder.
De erfarenheter, som vunnits under försöken att snabbt få fram familje- bostäder, bör emellertid tas till vara och användas i de fortsatta ansträng- ningarna att lösa bostadsfrågan i orter med brist på arbetskraft. Det synes framförallt kunna ske genom samlade aktioner från berörda länsmyndigheters och kommunala myndigheters sida för att på kort tid öka produktionen av per- manenta småhus. Produktionen av så-
dana hus behöver vid fabrikstillverk- ning av sektioner eller huselement inte ta nämnvärt längre tid än uppförandet av temporära familjebostäder. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen att genom sina regionala organ ta initiativ till ett sam— arbete av detta slag, när det bedömes kunna medverka till en önskvärd geo- grafisk utjämning på arbetsmarknaden.
De 5. k. ungkarlsbostäderna har utan tvekan spelat en viktig roll för den geografiska anpassningen av arbetskraf— ten. Det gäller både om de permanenta fastigheter, som uppförts på vissa håll med enkelrum eller smålägenheter, och om de flyttbara förläggningspaviljonger- na. Inom byggnadsindustrin är det re— lativt vanligt att beställare eller entre- prenörer uppför tillfälliga förläggningar vid byggnadsplatser, där man inte haft en tillräcklig lokal tillgång på arbets- kraft. lbland kan det gälla glesbygder, i andra fall tätorter med en tillfällig an- hopning av byggnadsprojekt. Förlägg- ningarna har i dessa fall satts upp för en begränsad tid och de har inte kun- nat ersättas genom permanenta hus. När den fasta industrin anskaffat s. k. ung- karlsbostäder har det skett därför att tillgången på permanenta bostäder inte medgivit en tillräckligt snabb personal— rekrytering. I dessa fall har det alltså förelegat ett långsiktigt behov av bostä- der, som emellertid i stor utsträckning kommit att täckas genom provisorier, som på grund av sin konstruktion blivit särskilt kostsamma. Förläggningspavil— jongerna vid den fasta industrin har tjä- nat som genomgångsbostad åt inflyttad gift personal i väntan på familjebostad och som permanent bostad för ungkar— lar. Även om rummen i de nyare pavil- jongerna erbjuder en hygglig standard, innebär systemet med paviljonger en sådan kollektivisering av de boendes fritid, att denna bostadsform ej kan an-
ses som acceptabel, när det gäller att tillgodose ett mera permanent behov.
Det behov av bostäder, som kan upp- stå vid en tidsbegränsad ökning av ar— betsstyrkan, t. ex. för en temporär ex- pansion av byggnadsområdet, bör lik- som hittills kunna täckas i form av paviljonger. Det faller sig naturligt att beställaren eller entreprenören svarar härför. Arbetsmarknadsstyrelsens för- läggningsservice kan emellertid bli av värde i sådana sammanhang genom att styrelsen med stöd *av lång erfarenhet kan lämna råd och anvisningar. Undan— tagsvis bör styrelsen också kunna hyra ut förläggningar. Även om arbetskraft skall bo i förläggningar av denna typ under relativt kort tid, är det nödvän- digt att förläggningarna har en god standard. Detta är så mycket angelägna- re som miljön och bostadsformen i öv- rigt kan vara påfrestande nog för dem som bildlikt talat tvingas bo i kappsäck, ofta på betydande avstånd från hem- orten. Standarden på förläggningarna bör därför utvecklas och förbättras i takt med förbättringen av bostäderna i övrigt.
Så snart behovet av s. k. ungkarls- bostäder bedömes bli mera långsiktigt — vilket ofta är fallet i fråga om den personal som rekryteras till den fasta industrin —— bör det tillgodoses i form av permanenta byggnader med en nor- mal standard, d.v.s. med bad- eller duschrum och kokmöjligheter. Den or— dinarie produktionen av bostäder om— fattar till viss del specialbostäder eller smålägenheter. Mestadels är dessa lägen— heter liksom en del av de permanenta s. k. ungkarlslägenheter, som industrin uppfört, statsbelånade. Utöver vissa spe- cial'lägenheter, som haft en direkt ar— betsmarknadspolitisk motivering, kan de i ordinarie ordning tillkomna små- lägenheterna ej direkt disponeras i samband med omflyttningar på arbets—
marknaden på samma sätt som gäller i fråga om företagens smålägenheter. Ut— redningen anser att det finns ett behov av permanenta smålägenheter för perso- ner, som den fasta industrin i de expan- derande områdena behöver rekrytera. I den nu påbörjade femårsplaneringen för bostadsbyggandet bör därför, både från kommunernas och arbetsmarknads- och bostadsmyndigheternas sida, ökad upp— märksamhet ägnas åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter, Enligt av bostadsstyrelsen utfärdade anvis- ningar kan numera bostadslån beviljas också till specialbostäder av detta slag även om det uteslutande avses att an- vändas för en eller flera industriers personal. Härmed har öppnats ökade möjligheter bl. a. för industrin själv att uppföra sådana bostäder. Utredningen förutsätter emellertid, att såväl kommu- nala bostadsbolag eller -stiftelser som andra bostadsproducenter skall kunna intresseras för att uppföra smålägen- heter för detta speciella ändamål. Här- igenom bör också uppförandet av tem- porära förläggningspaviljonger kunna begränsas.
Om man effektivt vill medverka till en geografisk utjämning på arbetsmark- naden, lär det dock inte bli möjligt att under de närmaste åren helt avstå från sådana förläggningspaviljonger vid tillfällen, även då bostadsbehovet bedö- mes vara mera långsiktigt. Det är utred- ningens mening att det i första hand bör ankomma på kommuner och före— tag att både anskaffa och driva sådana provisoriska förläggningar. I allmänhet går det relativt snabbt att få fram nya förläggningar från trähusfabrikerna. Även om behovet av förläggningar i all- mänhet kan förutses i god tid, kan man dock inte utesluta att snabba insatser kan bli behövliga. I sådana fall kan den förläggningsservice, som arbetsmark- nadsstyrelsen bemyndigats hålla, utgöra
en värdefull beredskap. Tack vare att förläggningar snabbt kunnat uppföras, har det i åtskilliga fall skapats förut- sättningar att utan tidsutdräkt nå en bättre utjämning på arbetsmarknaden. ! överensstämmelse med vad som förut sagts bör dock uthyrning ske endast i sådana fall, då det föreligger ett tids- begränsat behov eller då det finns ga- rantier för att provisoriet efter viss tid ersätts med permanenta bostäder. Detta innebär, att de provisoriska bostäderna inte skall bindas vid en och samma ort för långa perioder.
Det är knappast möjligt att beräkna i vilken utsträckning arbetsmarknadssty- relsen i fortsättningen kan behöva hyra ut förläggningar. Styrelsen har bl. a. i skrivelser till Kungl. Maj:t framhållit, att förläggningsservicen under senare år varit otillräcklig. Även med de reser- vationer, som utredningen tidigare an- fört, anser utredningen att önskemålet om en bättre geografisk utjämning på arbetsmarknaden sannolikt kommer att ställa ökade anspråk på styrelsens för- läggningsservice. Man bör därför enligt utredningens mening inte binda sig för en viss förläggningsvolym utan låta om- ständigheterna vid varje särskilt till- fälle avgöra insatsernas omfattning. An- slagsmässigt måste emellertid förutsätt- ningar skapas för erforderlig snabbhet i handlandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har genom beslut av Kungl. Maj:t den 12 oktober 1962 bemyndigats bestrida vissa kost- nader, som kan uppstå vid uppförandet
och uthyrandet av förläggningar. Un- derskott på verksamheten _ utöver kostnader för inköp av förläggnings- byggnader — skall bestridas från an— slaget till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Bemyndigandet innebär en jämkning av en tidigare tillämpad prin- cip, som inneburit [att förläggningarna skulle uthyras på sådana grunder, att verksamheten ej förorsakade statsver- ket några kostnader. Motivet för detta nya bemyndigande, som begränsats till bostäder för högst 500 man och som betecknats som försöksverksamhet, har angivits vara att bristen på bostäder inte får hindra den överflyttning av ar- betskraft, som är nödvändig för att kunna upprätthålla balans på arbets- marknaden. Kan förläggningarna inte tillkomma genom kommuns eller en- skilds försorg, bör med hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna av störningar i sysselsättningen arbets- marknadsorganen undantagsvis kunna tillgodose behovet genom uppförandet av provisoriska byggnader.
Under hänvisning till vad som här anförts får utredningen föreslå, att ar- betsmarknadsstyrelsen bemyndigas att inköpa och uthyra förläggningar på sådana villkor, att statsverkets kostna- derför verksamheten täckes. Vidare bör styrelsen medges att undantagsvis upp- föra och uthyra temporära förlägg— ningar, varvid omkostnader, som ej täcks genom hyresinkomster, får bestridas från anslaget till Allmänna beredskaps- arbeten m. m.
KAPITEL 7
Inlösen av egnahem
I sina försök att åstadkomma utjämning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft mellan olika delar av landet tvingas arbetsmarknadsorganen inte säl- lan konstatera, att den berörda arbets- kraften inte anser sig kunna lämna hemorten på grund av innehav av fas- tighet som inte kan avvecklas eller som inte kan avvecklas utan ekonomisk förlust. Problemet uppträder framför allt i glesbygder och i småorter, där näringslivet är svagt utvecklat och där sysselsättningsunderlaget till följd av strukturella och andra förändringar inom näringslivet tenderar att ytterli- gare försvagas. Problemet ger sig också till känna i samband med företagsned- läggelser på orter med ensidigt inriktat näringsliv. Anledningen till att fastig- hetsinnehavet inte kan avvecklas eller avvecklas utan ekonomisk förlust för fastighetsägaren är mestadels, att efter- frågan på fastigheter i orter och områ- den som här är i fråga är obetydlig el- ler i vissa fall inte alls existerar.
Om i sådana fall den lokala efterfrå- gan på arbetskraft inte kan ökas genom lokaliseringspolitiska åtgärder, måste arbetskraftsefterfrågan hållas uppe ge- nom sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten eller dylikt. Samtidigt kan i andra delar av landet stor brist föreligga på arbetskraft. Detta är uppenbarligen inte tillfredsställande vare sig från samhällsekonomiska eller statsfinansiella synpunkter. Även från sociala synpunkter kan invändningar
göras. Beredskapsarbeten kan av natur- liga skäl inte bedrivas hur länge som helst på en ort eller i ett område. Till- gången på lämpliga och från ekonomisk synpunkt försvarbara arbeten sinar till slut. En utflyttning måste därför — om fråga är om arbetskraft med lång tid kvar till pensionsålderns inträde förr eller senare komma till stånd. Då har emellertid ofta värdefull tid gått förlo- rad och anpassningen till förhållandena på en ny arbetsplats och en ny bostads- ort kan allvarligt försvåras.
Det är inte möjligt att närmare ange, vilken omfattning problemet med fastig- hetsinnehav som hinder för arbetskraf— tens geografiska rörlighet har. Gjorda stickprovsundersökningar visar dock, att problemet inte är obetydligt. En i Norrbottens län i oktober månad 1961 av arbetsmarknadsstyrelsen gjord un— dersökning, som omfattade arbetslösa i åldrarna upp till 55 år med mer än en månads arbetslöshet,1 gav sålunda till resultat att av totalt 685 arbetslösa per- soner 375 innehade fastigheter. I Tor- nedalsdelen av länet var av 311 arbets- lösa inte mindre än 230 fastighetsägare. En undersökning i Västerbottens län i mars månad är 1964, som avsåg samt— liga den 15 mars 1964 hos arbetsför- medlingen anmälda arbetslösa mänl oavsett ålder och arbetslöshetstidcns längd, visade att av sammanlagt 3303 arbetslösa 2267 var ägare av fastighe—
1 Till arbetslösa hänfördes också i bered- skapsarbete placerade.
ter. Fastighetsägarnas ålderfördelning framgår av följande tablå.
Ålder Summa —40 41—50 51—w Antal ........... 232 626 1409 2267 Procentuell fördel— delning .......... 10 28 62 100
Det bör framhållas att det bland fas- tighetsägarna i här nämnda undersök- ningar vid sidan av fastighetsinnehavet även förekom andra mer eller mindre starka flyttningshinder. Så t. ex. var fastighetsinnehavet ofta förenat med re- lativt hög ålder. Det är emellertid tyd- ligt att innehavet av fastighet var ett mycket tungt vägande hinder för flytt- ning.
Uppmärksamheten har tid efter an- nan riktats på frågan, hur man skall komma till rätta med ifrågavarande problem. Även innehav av bostadsrätts- lägenhet har varit på tal i detta sam- manhang.
Konkreta förslag till frågans lösning har framlagts av 1936 års rationalise- ringsutredning (SOU 1939: 13) och sak- kunniga angående vissa egnahems- och arbetsmarknadsfrågor (SOU 1944:49). Frågan har dessutom behandlats av kommissionen för ekonomisk efterkrigs- planering (nr XI angående vissa ar— betsmarknadsfrågor m. m.) och av Norrlandskommittén (SOU 1949: 3). Sistnämnda kommitté föreslog bl. a. att medel skulle ställas till arbetsmarknads- styrelsens förfogande för en försöks- verksamhet i syfte att underlätta för- säljning av egnahem och bostadsrätter tillhörande friställd arbetskraft i den mån den ville flytta till annan arbets- plats. Här nämnda förslag föranledde ingen åtgärd av statsmakterna. En fram- ställning från arbetsmarknadsstyrelsen i december 1958 om att i mindre skala få igångsätta försöksverksamhet med inlösen av egnahem och bostadsrätter föranledde heller ingen åtgärd.
Efter ny framställning från arbets- marknadsstyrelsen i november 1961 fö- reslogs i proposition nr 105 till 1962 års riksdag att möjlighet till en viss för- söksverksamhet med inlösen av egna- hem och bostadsrätter skulle öppnas för arbetsmarknadsstyrelsen. Innan för- söksverksamheten påbörjades var avsik— ten att ett program för verksamheten skulle utarbetas. Det föreslogs att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa ett sådan program.
I sitt utlåtande över propositionen framhöll statsutskottet att problem av både principiell och praktisk art nöd- vändiggjorde ytterligare överväganden innan den föreslagna försöksverksam- heten igångsattes. Det i propositionen förutsatta programmet med riktlinjer för försöksverksamhetens utformande borde enligt utskottet redovisas för riks- dagen. Utskottet föreslog att riksdagens ställningstagande skulle uppskjutas tills så skett. Detta blev också riksdagens beslut.
Genom kungl. brev den 6 juni 1962 uppdrogs åt arbetsmarknadsstyrelsen att gemensamt med bostadsstyrelsen och efter samråd med arbetsmarknads- utredningen till Kungl. Maj :t ingiva för- slag till riktlinjer för en försöksverk- samhet i syfte att bereda ekonomiskt stöd åt egnahemsägare och bostadsrätts- innehwavare vilka till följd av arbetslös— het tvingas flytta till annan ort. Sådant förslag avgavs av arbetsmarknadsstyrel- sen och bostadsstyrelsen den 9 februari 1963 efter samråd med arbetsmarknads— utredningen och lantbruksstyrelsen. Förslaget omfattade inte bostadsrättslä— genheter, vilka enligt ämbetsverken inte ansågs innebära några problem i de om- råden, som föreslogs skola omfattas av försöksverksamheten.
Ämbetsverkens förslag upptogs till behandling i statsverkspropositioncn år 1964 (bil. 13 sid. 97—99). Föredragande
departementschefen anförde därvid
bl. a. följande :
Itemissorganenl har framfört vissa be- tänkligheter mot olika delar av det av äm- betsverken framlagda förslaget. Jag är väl medveten om de svårigheter som föreligger att finna en för såväl den enskilde som olika allmänna intressen godtagbar lös- ning av de problem, som en egnahemsäga- re ställes inför när han på grund av arbets- löshet tvingas flytta från orten. Frågan sy- nes mig emellertid vara av sådan angelägen- hetsgrad att en försöksverksamhet bör kom- ma till stånd i syfte att vinna erfarenheter om framkomliga vägar för att lösa dessa problem. Såsom ämbetsverken föreslagit bör inte bostadsrättslägenheter beröras av verksamheten.
Ämbetsverken föreslår att försöksverk- samheten skall avse högst ett par geogra- fiska områden med påtagliga sysselsätt- ningssvårigheter. Avsikten är att vart och ett av de båda områdena skulle omfatta endast ett mindre antal kommuner. Det torde emellertid vara svårt att på detta sätt samla tillräckliga erfarenheter. Enligt min mening bör därför verksamheten un— der försöksperioden omfatta Västernorr— lands, Jämtlands, Västerbotteus och Norr- bottens län. Självfallet bör dock verksam— heten koncentreras till markerade avflytt- ningsområdeu inom berörda län.
För att inlösen skall ifrågakomma hör krävas att det är klart ådagalagt, att veder- börande egnahemsägare ej kan beredas sys- selsättning inom den öppna marknaden på orten i sådan omfattning, att han stadig- varande kan försörja sig och dem han har försörjningsplikt mot. Vad gäller äldre arbetstagare bör inlösen endast ifrågakom- ma om särskilda omständigheter föreligger, t. ex. föranledda av familjeförhållanden.
Vid bestämmandet av inlösenvärde är det nödvändigt att gå fram med stor försiktig— het både för att förhindra att det för den enskilde fastighetsägaren skall ställa sig förmånligare att få fastigheten inlöst än att försälja den i vanlig ordning i sådana fall, där ett skäligt marknadspris kan er- hållas, och för att i möjligaste mån före- bygga spekulationsaffärer. För min del för- ordar jag, att det fastigheten åsatta taxe- ringsvärdet i första hand lägges till grund för bestämmandet av inlösenvärdet. Då jag emellertid är medveten om att taxerings- värdena varierar starkt och i åtskilliga fall ligger uppenbart lågt i förhållande till vad
som i allmänhet gäller för likvärdiga fas- tigheter på orten, bör i särskilda fall möj— lighet till en jämkning finnas. Där sådan jämkning anses påkallad, bör ny värdering av fastigheten ske, varvid samma grunder torde böra tillämpas som vid särskild fas— tighetstaxering enligt taxeringsförordning— en. Värderingen bör ske av särskilda värde— ringsmän. En bör utses av länsstyrelsen och vara kunnig i fastighetstaxering. Den andre bör kunna vara från annan än den närmast berörda länsbostadsnämnden.
Mot bakgrunden av vad jag nu anfört bör någon särskild avvecklingsersättning inte utgå. Såsom en följd härav torde skatte— tekniska problem inte komma att aktualise— ras. Realisationsvinster torde i allmänhet inte komma att uppstå vid här avsedda för- säljningar. Det ytterligare ekonomiska bi- stånd som kan erfordras vid en flyttning bör liksom för andra kategorier arbetslösa ges i form av respenning, starthjälp, utrust- ningsbidrag och familjebidrag.
Ämbetsverken har föreslagit att kommu— nerna i vissa fall skall lösas från sina åta- ganden att ansvara för förluster på långiv- ningen. Detta förslag kan jag för min del endast delvis biträda. Jag kan sålunda inte tillstyrka att kommun, som tecknat borgen såsom för egen skuld för fastigheten åvi- lande statslån i dess helhet, löses från den- na förpliktelse. Dylikt borgensåtagande har tillkommit som extra säkerhet för lånet i fall då länsbostadsnämnden har bedömt krediten som riskabel men kommunen varit beredd att överta statens risk. Ett bifall till förslaget i denna del skulle leda till mins- kade möjligheter att förebygga en inte minst med hänsyn till sysselsättningsför- hållandena olämplig lokalisering av bostä- dcr.
I de fall då det beräknade inlösenvärdet understiger den övre gränsen för statens fordran på utestående lån i fastigheter er- fordras bemyndigande för bostadSStyrelsen att avskriva den del av fordran som inte täcks. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser härom.
I remissyttrandena har bl. a. påpekats vissa problem som kan uppstå då fastighet är belastad med servitut m. m. Vid den be- gränsade försöksverksamhet, som nu bör
1 Statskontoret, riksrevisionsverket, kam- marrätten, riksskattenämnden samt länssty- relserna och länsbostadsnämnderna i de fyra nordligaste länen.
komma till stånd, bör enligt min mening undvikas att fastigheter som belastas med födorådsinteckningar och liknande grava— tioner blir föremål för inlösen.
Frågan om statslån vid övertagande av privatfinansierade fastigheter bör inte be- handlas i detta sammanhang. Denna fråga kommer att bli föremål för överväganden inom den nyligen tillsatta bostadspolitiska kommittén.
Vad gäller jordbruksfastighet torde nu ifrågavarande förvärv endast kunna bli ak- tuella i fråga om stödjordbruk och ofull— ständiga jordbruk, där arbetstillfälle ej längre kan erhållas utanför jordbruket. Dylika förvärv bör ses som ett led i lant- bruksnämndernas rationaliseringsverksam— het och ske med anlitande av medel ur jord- fonden. Värdering av fastighet bör därför ske enligt de grunder, som vanligen tilläm- pas vid lantbruksnämnds inköpsverksam- het. I sammanhanget bör erinras om att vid förvärv av mark för rationaliseringsända- mål statsbidrag enligt 9 5 första stycket kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) an- gående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. må beviljas med belopp motsvarande skillnaden mellan den av lanhruksnämnden betingade köpe- skillingen för fastighet eller fastighetsdel och det värde fastigheten eller fastighets- delen kan anses äga för den brukningsenhet, till vilken den skall läggas. Sådana s. k. värdeutjämningsbidrag bör kunna komma i fråga i relativt stor omfattning i här avsedda fall. Det torde få uppdragas ät lant- bruksstyrelsen att efter samråd med bo- stadsstyrelsen och arhetsmarknadsstyrclsen utfärda anvisningar i nu berörda ämnen.
Det bör understrykas, att den nu föror- dade inlösenverksamheten skall bedrivas försöksvis. För att försöksverksamheten skall kunna läggas till grund för ett fram- tida ställningstagande till ett inlösenför- farandc i större skala, blir det nödvändigt att noggrant kunna följa resultaten av verk— samheten. En redogörelse för verksamhe- ten torde efter en tids erfarenheter böra lämnas riksdagen.
Försöksperiodens längd torde få bli be- roende av verksamhetens omfattning och de preliminära erfarenheter, som göres. Kostnadsramen, som bör fastställas för varje budgetår, torde för budgetåret 1964/65 höra begränsas till 500 000 kronor.
Statsutskottet förklarade i sitt utlå— tande, att det inte hade något att er—
inra mot en försöksverksamhet med inlösen av egnahem i enlighet med i propositionen angivna riktlinjer. Sam- tidigt avstyrkte utskottet två likalydan- de motioner I: 366 och 111435 i vilka föreslagits att riksdagen skulle i skri- velse till Kungl. Maj:t hemställa om att försöksverksamheten skulle omfatta även bostadsrättslägenheter samt att in- lösenförfarandet inte skulle begränsas till de fyra nordligaste länen utan att den skulle avse hela landet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets för- slag.
Enligt arbetsmarknadsutredningens mening föreligger behov av att kom- plettera den rörlighetsunderlättande de- len av arbetsmarknadspolitiken med ett medel, varigenom man får möjlighet att lösa de problem som egnahemsägare kan ställas inför, då strukturbetingad arbetslöshet eller undersysselsättning uppstår i ett område med svagt utveck- lat eller ensidigt inriktat näringsliv och då arbetslösheten eller undersys- selsättningen inte kan hävas genom 10- kaliseringspolitiska åtgärder. Hur des- sa problem skall lösas bör emellertid inte upptagas till prövning förrän re- sultaten av den ovannämnda försöks— verksamheten kan överblickas. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret 1964/65. I detta samman- hang bör också prövas, hur i fall där bostadsrättsinnehav hindrar en efter- strävad utjämning på arbetsmarknaden man skall kunna avveckla ett sådant. Sådana fall kan uppkomma i samband med företagsnedläggelser på orter med ensidigt inriktat näringsliv.
Beträffande den beslutade försöks- verksamheten vill utredningen anföra följande.
Bestämmande av fastighets inlösen- värde skall enligt riktlinjerna för för- söksverksamheten i första hand grun- das på taxeringsvärdet. I särskilda fall
skall emellertid möjlighet till jämkning finnas. Därvid skall värdering ske en— ligt de grunder som gäller vid särskild fastighetstaxering. Arbetsnlarknadsut- redningen ifrågasätter, om inte — även efter jämkning _— inlösenvärdet i vissa fall kommer att ligga så lågt, att in- lösenverksamheten kommer att allvar— ligt försvåras. Enligt utredningens me- ning borde för sådana fall inlösenverk- samheten innefatta möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.
I riktlinjerna för försöksverksamhe— ten uttalas att i fråga om äldre arbets— tagare inlösen bör komma i fråga en- dast om särskilda omständigheter före— ligger. Utredningen förutsätter, att inom ramen för en slutligt utformad inlösen- verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbetskraft, under förutsättning givetvis att en inlö— sen befinnes arbetsmarknadsmässigt motiverad.
KAPITEL 8
Enskilda investeringar, finansierade med investeringsfondsmedel
Investeringarna är i hög grad känsliga för förändringar i konjunkturen. Sär- skilt gäller detta de privata investe- ringarna, vilka har en tendens att öka under högkonjunktur men falla tillbaka i lägen med mer dämpad konjunktur. Med hänsyn till dessa investeringars betydelse för produktion och syssel- sättning har det framstått som angelä- get att försöka åstadkomma en utjäm- ning över konjunkturcykeln. Av de oli- ka ekonomisk-politiska medel som här- vid kommit till användning har syste- met med investeringsfonder varit av särskild betydelse.
Bestämmelser om investeringsfonder Genom lagstiftningen om investerings- fonder ges företag möjlighet att skatte- fritt fondera vinstmedel för framtida invvestcringsändamål. Rätten att göra avsättning till sådana fonder tillkom- mer dock endast vissa kategorier, näm- ligen aktiebolag, ekonomiska förening- ar och sparbanker. Villkoret för att skattefrihet skall få åtnjutas är att för aktiebolag 46 procent samt för ekono- misk förening och sparbank 40 procent av fonden insätts på spärrat icke rän- tebärande konto i riksbanken. Återstå- ende 54 respektive 60 procent av fon- den stannar kvar i företaget.
Den investeringsstyrande effekten tänkes uppstå genom att vissa inte obe- tydliga skattemässiga förmåner utgår om fonderna används på sätt som myn-
digheterna finner önskvärt ur arbets— marknadssynpunkt. Besluten om möj- lighet att använda investeringsfonder- na, vilka enligt nu gällande lagstiftning fattas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts förordnande av arbetsmarknads- styrelsen, innehåller i första hand före— skrifter om den tidsperiod under vil- ken fonderna får tas i anspråk. I den senaste propositionen i ämnet uttalas att företrädesvis generellt medgivande till ianspråktagande bör lämnas. Om särskilda skäl föreligger bör dock in- vesteringsfonderna kunna tas i anspråk för vissa branscher (i speciella fall även för individuella företag) eller för vissa områden (dock inte mindre än län eller väsentliga delar därav). Även beträffande investeringarnas art kan beslutet vara antingen generellt eller selektivt (exempelvis begränsat till ma— skin- eller byggnadsinvesteringar). De förmåner, som utgår i samband med att investeringsfond eller del där- av tas i anspråk, är i korthet följande: 1) de medel, som insatts på spärrat konto i riksbanken, frigöres och får skattefritt disponeras av företaget; annorlunda uttryckt innebär detta att de investeringar som gjorts med inve— steringsfondsmedel får avskrivas ome- delbart; 2) ett extra avdrag vid in- komsttaxeringen motsvarande 10 pro- cent av ianspråktagna fondmedel får tillgodoräknas. Därutöver erhåller före— tagen en viss favör genom att det be- lopp som inbetalas till spärrat konto i
riksbanken (46 respektive 40 procent) är något mindre än vad som annars skulle ha betalts i skatt (49 respektive 42 procent i genomsnittsfallen).
I ett senare avsnitt kommer en approximativ beräkning av den sam- manlagda storleken av dessa skatte- mässiga förmåner att göras.
Sedan fem år efter avsättningen till investeringsfond gått har företaget rätt att utan myndigheternas tillstånd an- vända upp till 30 procent av investe- ringsfonden. För denna fria sektor gäller samma förmåner som för fonden i övrigt; dock utgår inte det extra skatteavdraget med 10 procent.
Om ett företag använt investerings- fond (utanför nyssnämnda fria sektor) utan tillstånd eller för annat än före- skrivet ändamål återgår fondmedlen till beskattning. För att stävja missbruk utgår i dessa fall en viss straffränta genom att det återförda beloppet höjs med 10 procent.
Investeringsfonderna är numera av två slag: investeringsfond för rörelse och investeringsfond för skogsbruk. Avsättningen är för rörelse maximerad till 40 procent av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 procent av bruttointäkten.
Investeringsfond för skogsbruk kan disponeras för arbeten som är avsedda att främja skogsbruket, t.ex. skogsod- ling, dikning, röjning, vägbyggnad samt uppförande och underhåll av för skogsbruket erforderliga byggnader.
Investeringsfond för rörelse kan an- vändas för bl.a. följande:
1) avskrivning av byggnad med be- lopp som under året använts för ny-, till- eller ombyggnad eller för repara- tion och underhåll;
2) bidrag till ny—, till- eller ombygg- nad av bostäder åt anställda;
3) avskrivning av maskiner och in- ventarier som köpts under året.
Utöver de ändamål som redan nämnts kan investerin'gsfonderna ock- så få användas för lagerinvesteringar. Sådan användning var möjlig redan enligt äldre lagstiftning, men har gjorts mera attraktiv genom de regler som gäller fr.o.m. 1963. Enligt nu gällande bestämmelser kan företag medges rätt att ta investeringsfond i anspråk för överföring till s.k. lagerinvesterings- konto under en period av fyra år. Un- der denna period erhåller företaget en likviditetsförstärkning genom att den i riksbanken bundna fonddelen (46 re— spektive 40 procent) får disponeras. Därutöver får det förut nämnda skatte- avdraget med 10 procent åtnjutas. Des- sa 10 procent beräknas på det belopp varmed lagren ökar under den före- skrivna perioden. Efter fyra år skall det till lagerinvesteringskontot över— förda beloppet återföras till beskattning. Samma år som detta sker får företaget emellertid göra avsättning till investe- ringsfond med belopp motsvarande vad som återförts. En sådan avsättning på— verkar inte företagets rätt att i övrigt avsätta 40 procent av årsvinsten till in— vesteringsfond. Om särskilda skäl exem- pelvis likviditetssvårigheter föreligger kan Kungl. Maj:t besluta om att åter— föringen uppskjnts.
I det komplex som investeringsfond- lagstiftningen utgör ingår också be- stämmelser som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att ge tillåtelse för företag att för mera tidskrävande investering- ar i vissa fall använda investerings- fonder under en förlängd period. För- månerna är i dessa fall något lägre än i normala fall, eftersom något extra skatteavdrag inte utgår. Vidare får en— dast 75 procent av investeringskostna— den finansieras med investeringsfond- medel. Dessutom får endast 75 procent av investeringsfondavsättningarna an- vändas. Tillstånd av denna typ kan
gälla inte endast redan existerande in- vesteringsfonder utan även framtida avsättningar, som företagen kan kom— ma att göra under ett antal följande år.
Numera finns också den möjligheten öppen, att investeringsfond efter sär— skilt medgivande skall kunna överfö- ras mellan olika bolag inom en kon- eern.
I olika sammanhang har önskemål framställts om att även andra än ak- tiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker skulle ges möjlighet att gö- ra avsättningar till investeringsfonder. Praktiska svårigheter har emellertid lagt hinder i vägen för en utvidgning av denna rätt. I stället infördes genom lagändringen 1963 den bestämmelsen, att Kungl. Maj:t — om arbetsmark— nadsläget så påkallar — kan besluta, att rörelseidkare och jordbrukare får åtnjuta extra skatteförmåner vid an- skaffning av maskiner och inventa- rier. Dessa förmåner består i att extra avdrag får göras vid taxeringen, dels i form av extra avskrivning med 30 procent och dels i form av ett särskilt investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden.
Storleken av de skatteförmåner som investe- ringsfouderna erbjuder
Som ovan angetts består de huvud- sakliga skatteförmåner investerings- fonderna erbjuder dels i att ifrågava- rande investeringsobjekt får avskrivas omedelbart, dels i ett extra skatteav- drag på 10 procent. Storleken på dessa förmåner erhålls om en jämförelse görs med de ordinarie avskrivnings- möjligheter som skulle ha stått till buds för ifrågavarande investering. In— vesteringsförmånerna _ och därmed investeringsstimulansen — blir givet- vis störst i fråga om en investering som normalt ej alls får avskrivas
(exempelvis grundförbättringar) eller där den normalt tillåtna avskrivnings- tiden är lång (byggnader). Den blir väsentligt mindre vid investeringar i maskiner, eftersom lagen tillåter en kort ordinarie avskrivningstid för des- sa. Skatteförmånen saknar egentlig be- tydelse för kostnader som även i nor- mala fall kan avskrivas omedelbart (exempelvis reparationer och under— håll). I ett appendix till detta kapi- tel har ett försök gjorts att med ut- gångspunkt från vissa schablonmässi- ga alternativa antaganden om ordina- rie avskrivningstider etc. kvantitativt uppskatta dessa skatteförmåner. Resul- tatet av denna kalkyl kan i korthet ut- tryckas sålunda: den investeringssti- mulans, som systemet med investe- ringsfonder innebär, är approximativt av samma storlek som om företaget hade erbjudits en skatterabatt, som uppgår till omkring 7 procent av in- vesteringskostnaden i fråga om maski— ner, till omkring 17 procent i fråga om industribyggnader med 20-årig av- skrivningstid och till omkring 24 pro- cent i fråga om industribyggnader med 33-årig avskrivningstid. I fråga om kontorsbyggnader, för vilka avskriv- ningstiden är avsevärt längre, ger mot- svarande beräkningar ett än högre vär- de på skatterabatten.
Avsättningar till investeringsfouder Systemet med investeringsfonder för konjunkturutjämning tillkom redan 1938. Denna första lagstiftning, vilken hade provisorisk karaktär och endast gällde för de två närmaste åren, efter- träddes efter hand av nya bestämmel- ser, som emellertid också gavs endast begränsad giltighetstid. Först 1947 er- sattes det provisoriska systemet med en permanent lagstiftning. 1947 års be- stämmelser avlöstes 1955 av nu gällan-
de bestämmelser, vilka underkastats betydelsefulla ändringar senast 1963. Avsättningen till investeringsfonder skedde under en lång tid i endast myc- ket begränsad omfattning. Detta torde i fråga om den tidigare lagstiftningen —— förutom att den var provisorisk — ha berott på att den var relativt svår- överskådlig. Beträffande 1947 års lag— stiftning gällde att rätten att göra av- sättningar till investeringsfonder var begränsad eller helt upphävd 1951— 1954, AV vad som framgår av nedan- stående tablå hade 1954 endast 648 fö- retag sammanlagt ca 250 miljoner kro- nor avsatta till investeringsfonder.
Kvarstå- Antal före- .. ende av- tag med
Nyavsatt- sättningar kvarstå-
ning, vid årets ende av- mll]. kr. slut, sätt-
milj. kr. ningar vid
årets slut 1954 — 249 648 1955 167 414 771 1956 125 539 846 1957 215 754 973 1958 419 1 143 1 192 1959 530 1 364 1 289 1960 1 063 2 046 1 639 1961 520 2 394 1 819 1962 439 2 663 2 099
Det var först i och med tillkomsten av 1955 års bestämmelse som avsätt- ningarna sköt fart. Som framgår av tablån ungefär tredubblades antalet fö- retag med investeringsfondavsättning- ar från 1954 till 1962 och utgjorde i slutet av sistnämnda är ca 2 100. Sam- tidigt har avsättningarna per företag ökat. Vid utgången av 1962 uppgick de kvarstående avsättningarna till sam- manlagt 2663 miljoner kronor. Därav var 2601 miljoner kronor avsatta en- ligt 1955 års förordning och 62 miljo— ner kronor enligt tidigare gällande för- ordningar; av förstnämnda belopp av-
såg 2558 miljoner kronor fonder för rörelse och 43 miljoner kronor fonder för skogsbruk. Det kan i sammanhanget erinras om att under 1962 de totala privata bruttoinvesteringarna (exkl. bostäder) var av storleken 12 miljar- der kronor och industriinvesteringar- na av storleken 6 miljarder kronor. Av- sättningarna till investeringsfonder motsvarar således en mycket betydande del av den årliga investeringsvolymen inom berörda områden.
Till det ökade intresset för investe- ringsfonderna från företagens sida un- der senare år kan förutom ändringarna i lagstiftningen en rad faktorer antas ha bidragit. En har säkerligen varit att andra avskrivningsmöjligheter minskat genom bl.a. ändringarna av företags- beskattningen. Av mycket stor bety— delse torde emellertid också varit att investeringsfonderna under senare år fått användas för sitt ändamål.
Investeringsfondemas användning
Första gången investeringsfonderna ut- nyttjades som sysselsättningspolitiskt medel var i samband med den konjunk— turförsvagning som på allvar satte in 1958. I maj detta år beslöt arbetsmark- nadsstyrelsen — som enligt då gällan- de regler hade beslutanderätten -— att medge företagen rätt att ta i anspråk investeringsfonderna för rörelse (och enligt tidigare förordningar upplagda fonder för byggnader, inventarier och varulager). Dessa beslut fattades efter prövning från fall till fall. Principen var därvid att alla arbeten som föll inom ramen för de i lagstiftningen uppställda ändamålen borde» bifallas om arbetena kunde påbörjas vid tid- punkter som var lämpliga från arbets— marknadssynpunkt. Den praktiska till- lämpningen av dessa principer resulte- rade i att bifall kunde ges till praktiskt
taget samtliga ansökningar som inkom. Den individuella behandlingen gav emellertid möjlighet att förbinda till- stånden med vissa villkor i syfte att optimera projektens arbetsmarknads- effekter ur konjunkturella och säsong- mässiga synpunkter. I besluten före- skrevs dels senaste tidpunkt för arbe- tenas påbörjande, dels att arbetena skulle utföras efter tidsplaner som god- känts av respektive länsarbetsnämnd. Vidare skulle fondmedlen få tas i an- språk endast under viss tid, som bero- ende på objektets storlek och art fast- ställdes till ett, ett och ett halvt och i enstaka fall två år.
Tillståndsgivningen upphörde i sep— tember 1959 efter det att en förbätt- ring i arbetsmarknadsläget hade kun- nat skönjas. De tillämpade reglerna kom emellertid att medföra att inve- steringsfonder kunde användas för fi- nansiering av investeringar som var under arbete långt in på 1960 (och i undantagsfall även 1961), dvs. under en tid då konjunkturen var på klart uppåt- gående. Genom arbetsmarknadsstyrel- sens beslut 1958—1959 medgavs 418 företag rätt att utnyttja investerings- fonder för rörelse för sammanlagt 695 miljoner kronor.
Utöver arbetsmarknadsstyrelsens be- slut lämnade Kungl. Maj:t ett antal fö- retag rätt att sammanlagt utnyttja högst 315 miljoner kronor enligt de speciella bestämmelser, som möjliggör att inte endast redan tillgängliga investerings- fonder utan även framtida avsättning— ar till dylika fonder får användas för vissa mer tidskrävande investeringar. Av dessa speciella beslut omfattade drygt 200 miljoner kronor framtida av- sättningar.
I fråga om investeringsfond för skogsbruk gavs generellt tillstånd för företag att ta avsättningar i anspråk för kostnader som under tiden 15 juli
1958—30 juni 1960 lades ned för ar- beten avsedda att främja skogsbruket. Någon särskild ansökan behövdes inte, utan det räckte med att dessa arbeten före igångsättandet anmäldes till ve- derbörande länsarbetsnämnd. Av de 54 miljoner kronor som beslutet omfatta- de kom ca 35 miljoner kronor att tas i anspråk 1958—1960.
Sammanlagt lämnades alltså under 1958 och 1959 av Kungl. Maj :t och ar- betsnlarknadsstyrelsen medgivanden att ta i anspråk investeringsfonder för ca 1 070 miljoner kronor. Det beräknas att ca 90 procent eller ca 950 miljoner kronor därav tagits i anspråk. Det kan anmärkas att de totala kostnaderna för hithörande investeringar varit större, eftersom fonderna i allmänhet inte räckt till för att täcka hela kostnader- na.
Mot bakgrunden av de speciella svå- righeter som rådde eller riskerades komma att uppstå inom massa- och pappersindustrin under vintern 1961 —1962 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen i december 1961 att företag inom dessa branscher skulle få ta investeringsfon- der i anspråk. En förutsättning var att de objekt för vilka fonderna skulle an- vändas kunde ge sysselsättning åt ar- betskraft som eljest skulle permitteras. Endast fem tillstånd för sammanlagt ca 1,5 miljoner kronor lämnades på grundval av detta principbeslut.
Andra gången som investeringsfon- derna i större utsträckning användes i konjunkturstabiliserande syfte var un- der konjunkturavmattningen 1962—— 1963. Redan i början av 1962 anmodade arbetsmarknadsstyrelsen sina regionala organ, länsarbetsnämnderna, att kon- takta företag med investeringsfonder i syfte att stimulera till förbättrad för- handsplanering av investeringarna. I
början av maj frisläpptes investerings- fonderna. Beslutet var dock begränsat till enbart husbyggnadsföretag.
I likhet med vad som skedde under föregående konjunkturavmattning gavs generellt tillstånd att använda investe— ringsfonder för skogsbruk. Det före- skrevs att kostnaderna skulle nedläg- gas under perioden september 1962——
april 1963. Beträffande rörelsefonderna var till- ståndsgivningen formellt individuell efter ansökan från vederbörande före- tag. Tillstånd beviljades dock utan un- dantag allaprojekt som uppfyllde vissa villkor, som var dikterade av lärdo- marna från 1958—1959 och som syfta- de till att dels ernå en koncentration av byggnadsarbetena till vintern, dels hindra att beslut bands för en alltför lång tid om konjunkturen skulle för- bättras. De Viktigaste villkoren var att byggnadsarbetena skulle påbörjas före 1 november 1962 samt att kostnaderna skulle vara nedlagda före 1 maj 1963.
Vid detta tillfälle medgav Kungl. Maj:t inte några tillstånd för mera långsiktiga investeringar under en för- längd period.
Totalt beviljades 554 företag att an- vända investeringsfonder för projekt kostnadsberäknade till 1120 miljoner kronor, motsvarande ett ianspråkta- gande av investeringsfondmedel med ca 670 miljoner kronor, dvs. av samma storlek som i fråga om de ordinarie fonderna 1958—1960. De tre storstads- regionerna svarade för ca 1/3 av bygg- nadskostnaderna, och en något mindre andel föll på Norrland.
På grund av verkstadsindustrins för- sämrade orderläge beslöts i november 1962 att investeringsfonder skulle få tas i anspråk även för investeringar i maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier _— i fråga om fartyg även för reparationer. Förut-
sättningen var att beställningarna skul- le ske före 1 maj 1963 samt att leve- ranserna skulle ske inom sådan tid att sysselsättningseffekterna skulle falla på 1963. Tillstånd lämnades att i detta syf- te ta i anspråk investeringsfonder för sammanlagt drygt 400 miljoner kronor. Den helt övervägande delen därav av— såg leveranser från den svenska verk- stadsindustrin; besluten innebar dock inte någon diskriminering mot beställ- ningar som normalt sker i utlandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll 1963 förordnande att besluta att medel som avsatts till investeringsfond skall få tas i anspråk för lokaliseringspolitiskt mo- tiverade investeringar. Investeringarna skall ske inom Norrland med undan- tag av Gästrikland samt inom de västra delarna av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Maskiner och inven- tarier skall kontrakteras och byggnads- och anläggningsarbeten skall sättas i gång under tiden 1 juli 1963—30 juni 1965. T. 0. 111. maj 1964 hade av arbets- marknadsstyrelsen dylika tillstånd läm- nats för projekt mcd en sammanlagd kostnad av ca 170 miljoner kronor, var- av ca 125 miljoner avsåg byggnader och ca 45 miljoner avsåg maskiner. Dess- utom hade under samma tid av Kungl. Maj:t i lokaliseringspolitiskt syfte läm- nats tillstånd för totalt ca 210 miljoner kronor, varav ca 150 miljoner för bygg- nader och ca 60 miljoner för maskiner.
Överväganden och förslag
Av ovan anförda uppgifter framgår att de investeringar för vilka fondmedel fick användas 1962—1963 utgjorde ca 1/4 av de totala industriinvesteringarna och drygt 1/10 av de totala privata in- vesteringarna (exkl. bostäder). Även för den första frisläppningsperioden 1958—1959 registrerades andelar av
Tabell 8:1. Totala antalet arbetslösa (] 000-tal ). Säsongrensade tal.
Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.
1957 25,5 25,7 28,5 28,5 30,1 30,8 28,0 26,3 28,4 29,0 28,9 34,6 1958 33,5 35,3 38,7 42,5 43,4 38,0 37,8 38,5 39,4 43,0 45,1 45,6 1959 41,1 37,4 31,7 33,4 34,9 36,8 37,5 36,6 35,3 32,3 29,1 25,0 1960 26,1 25,2 23,1 22,1 20,9 25,5 24,6 24,3 21,8 19,4 19,7 18,3 1961 19,9 20,5 17,3 19,0 19,1 19,8 20,6 21,2 20,1 20,3 19,9 18,9 1962 19,8 21,6 22,2 21,4 22,0 24,3 22,7 23,8 23,6 22,5 22,0 19,1 1963 31,9 25,5 22,7 21,6 19,8 21,9 22,7 23,3 22,3 21,1 19,8 17,5
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen. Säsongrensning enligt konjunkturinstitutet.
liknande storlek. Dessa uppgifter, som alltså visar att investeringsfonderna spelat en mycket betydande roll för investeringsfinansieringen under de aktuella perioderna, säger dock myc- ket litet om den effekt på sysselsätt- ningen som uppnåtts. Underlaget för en bedömning av investeringsfonderna ur denna synvinkel är emellertid tyvärr begränsat. Den statistik som står till förfogande hänför sig egentligen en- dast till den s.k. reglerade byggnads- verksamheten, för vilken vissa uppgif- ter om de byggnadsarbeten som finan- sierats eller igångsatts med investe- ringsfondmedel insamlats, främst i samband med de allmänna inventering- arna. Nackdelen med inskränkningen hos uppgifterna till enbart byggnads- investeringar begränsas dock av det faktum att de under perioden maj 1958 ——september 1959 lämnade tillstånden till övervägande del avsåg just inve- steringar i byggnader och anläggningar. För sysselsättningseffekterna i sam— band med frisläppet 1962—1963 av in- vesteringsfonder även för maskinin- vesteringar föreligger vissa beräkning- ar som gjorts inom arbetsmarknadssty- relsen.
Ovannämnda statistik ger dessutom information endast om bruttoeffekter, dvs. någon rensning för sådana inve- steringar, som skulle ha kommit till stånd även investeringsfonderna för-
utan, går inte att göra. Beträffande fondfrisläppet 1962—1963 erbjuder dock en inom konjunkturinstitutet ny- ligen avslutad undersökning visst un- derlag för en bedömning även av netto; effekten.
Investeringsfondspolitiken bör bedö- mas mot bakgrunden av konjunktur- utvecklingen, Betraktas först perioden 1958—1960 kan det konstateras attltec— ken på en begynnande konjunkturav- mattning kunde iakttas under loppet av 1957 bl. a. i form av viss stegring i ar- betslösheten. Redan tidigt under 1958 hade antalet arbetslösa — enligt vad som framgår av de säsongrensade ar— betslöshetstalen i tabell 8: 1 _ nått en nivå som var inemot dubbelt så hög som den som rådde i början av 1957. Av samma tabell framgår att arbetslös- heten nådde sin högsta nivå i novem— ber—december 1958. Därefter inträdde en förbättring, som blev särskilt snabb mot slutet av 1959. Vid årsskiftet 1959/60 hade arbetslösheten ungefär nått den nivå, varifrån konjunkturför— sämringen startade.
Mot denna bakgrund kan följande anföras beträffande investeringsfonds- politiken 1958—1959. Beslutet om att in- vesteringsfonderna skulle få utnyttjas kom som nämnts i maj 1958. I novem- ber samma år var, som framgår av ta- bell 8: 2, inom den s. k. reglerade bygg- nadsverksamheten 2000 arbetare sys-
Tabell 8:2. Inom den reglerade byggnadsverksamhelen pågående projekt, för vilka inves- teringsfond fått användas.
Kostnad, milj. kr. Antal sysselsatta Enl. sär- Enl. sär- _ skilt till- skilt till- Då:.Zgzlsut stånd av Totalt 132323]; t stånd av Totalt Kungl. Kungl. Maj:t Maj:t 1958 nov .......... 172 — 172 2 000 — 2 000 1959 febr .......... 320 — 320 4 000 — 4 000 aug .......... 570 —— 570 6 400 —— 6 400 1960 febr .......... 553 37 590 6 300 400 6 700 aug .......... 494 156 650 4 900 1 100 6 000
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
selsatta vid byggnadsprojekt som helt eller delvis finansierades med investe— ringsfonder. I februari 1959 hade an- talet inom denna sysselsättningskate- gori stigit till 4 000. Ökningen fortsatte även därefter, Det största antalet (6 700) noterades vid räkningen i feb- ruari 1960. Mellan februari och augus- ti 1960 inträffade en viss minskning, men ännu vid sistnämnda tidpunkt uppgick antalet sysselsatta vid ifråga- varande arbeten till 6 000.
I ovan angivna tal ingår projekt en- ligt Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd för mera tidskrävande investeringar. Exkluderas dessa erhålls för enbart de projekt som igångsatts efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen en kulmi- nation av antalet sysselsatta i augusti 1959 med 6400 (tabell 2). I det när- maste lika stort antal registrerades ock- så för februari 1960. I augusti 1960 hade antalet sjunkit till 4900.
Beträffande dessa 4900, som i au- gusti 1960 var sysselsatta vid arbeten som påbörjats efter beslut av arbets- marknadsstyrelsen, konstateras i en inom arbetsmarknadsstyrelsen utarbe- tad PM att 2980 arbetade vid projekt där tillgängliga fondmedel redan för- hrukats eller där tidsfristen för fond- medlens användning överskridits. Des-
sa byggnadsföretag fullföljdes utan att kostnaderna kunde avskrivas med in- vesteringsfonder. I arbeten, som täck- tes av investeringsfonder som fick tas i anspråk enligt arbetsmarknadsstyrel— sens beslut, sysselsattes vid denna tid- punkt 1 920 byggnadsarbetare.
Det är naturligtvis omöjligt att utan hjälp av ingående undersökningar med någon större grad av säkerhet upp- skatta storleken av den nettoeffekt som frisläppandet av investeringsfonderna hade på sysselsättningen. Det är emel— lertid rimligt att anta att detta bidrog till den betydande ökning som fram— förallt industriinvesteringarna uppvi— sade 1958 och 1959 (13 respektive 7 procent) trots konjunkturdämpningen i övrigt. Utvecklingen blev i detta av- seende långt gynnsammare i Sverige än i flertalet andra länder. Med i be— dömningen bör också tas den stimule- rande indirekta effekt som investe- ringsverksamheten med användande av fondmedel haft genom att öka efter- frågan på andra sektorers produkter. Investeringsfonderna får alltså anses ha visat sig vara ett verkningsfullt sys- selsättningsstimulerande medel under här ifrågavarande konjunkturnedgång.
Detta omdöme om investeringsfon- dernas effektivitet utesluter emellertid
inte att viss kritik kan riktas mot hand- havandet av detta ekonomisk—politiska instrument 1958—1959. Med utgångs- punkt från redogörelsen för konjunk- turförloppet kan det hävdas dels att beslutet att frisläppa investeringsfon— derna kom alltför långt efter konjunk- turomslaget, dels att mer betydande sysselsättningseffekt erhölls med allt- för lång eftersläpning och dels att be- sluten om ianspråktagande av fonder också på ett sent stadium kom att bin- das alltför långt fram i tiden. Även om en inte oväsentlig konjunkturstimulans erhölls under i vart fall något skede av konjunkturavmattningen kom dock en alltför stor del av sysselsättningseffek- ten att sammanfalla inte bara med kon- junkturuppgången utan även med den därpå följande högkonjunkturen. Med investeringsfondsmedel finansierade arbeten kom härigenom att medverka till att skärpa efterfrågetrycket i sam- hällsekonomin sommarhalvåret 1960.
Vad speciellt beträffar de arbeten som kom till stånd efter beslut av Kungl Maj:t fr.o.m. hösten 1959 kan följande anföras. Dessa arbeten gav ett visst tillskott till sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamhe- ten under vinterhalvåret 1959/60, vilket var önskvärt med tanke på rådande sysselsättningsläge. Den alldeles över— vägande delen av sysselsättningseffek- ten av arbetena kom emellertid först därefter och har alltså praktiskt taget helt sammanfallit med den högkon- junktur, som följde på dämpningspe- rioden 1958—1959. Även om ifrågava- rande investeringar bedömdes som ange- lägna från allmänt ekonomiska syn- punkter, förelåg inte ett sådant läge, att de erfordrades med hänsyn till kon- junktursituationen. Tecken på en kon- junkturuppgång hade kunnat iakttagas redan våren 1959. Arbetsmarknadsut- redningen finner det därför olämpligt,
att arbeten för mer än 300 miljoner kronor frisläpptes hösten 1959. Arbe- ten av så långsiktig karaktär, som det här var fråga om, bör enligt utred- ningens mening släppas så snart som möjligt efter det att man kunnat kon— statera att en konjunkturdämpning står för dörren. Endast om så sker skapas förutsättningar för att största möjliga del av arbetena skall komma till ut- förande under dämpningsskedet. Andra gången investeringsfonderna frisläpptes i större omfattning var som ovan nämnts 1962—1963 i samband med då rådande tendenser till vikande sys- selsättning. De första tecknen på par- tiell konjunkturförsvagning blev syn- liga på hösten 1961, då inkommande rapporter om försämrade exportutsik- ter för skogsprodukter varslade om att det förelåg viss risk för svårighe- ter inom skogsindustrin och därmed även inom skogsbruket. I början av 1962 tillkom att gjorda prognoser syn— tes tyda på konjunkturförsvagning inom byggnads- och anläggningsverk- samheten under nästföljande vinter. ] denna situation vidtogs en rad åtgär- der, bland vilka frisläppandet av inve- steringsfonderna ingick som ett viktigt led. På grund av osäkerheten i fråga om konjunktursituationen uppsköts be- slutet beträffande investeringsfonderna till i maj 1962. Som framgår av tabell 8: 3 kom de med fondmedel finansiera- de arbetena igång betydligt snabbare
Tabell 8:3. Inom den reglerade byggnads- verksamheten pågående projekt, för vilka investeringsfond fått användas.
Kostnad Antal
milj. kr. sysselsatta 1962 aug.. . . . 280 1 300 nov ..... 870 8 200 1963 febr.. . . . 940 10 200 maj . . . . 820 8 200 aug.. . . . 670 5 700
denna gång jämfört med vad som var fallet 1958. I augusti 1962 var 1 300 ar- betare sysselsatta i ifrågavarande arbe- ten inom den reglerade byggnadsverk- samheten och redan i november samma år hade antalet stigit till 8 200 (i novem- ber 1958, alltså då en lika lång tid för- flutit efter beslutet, var motsvarande tal 2 000). I februari 1963, dvs. vid en tidpunkt då de sammanlagda påfrest- ningarna på byggarbetsmarknaden av säsong— och konjunkturmässig samt vä- derleksbetingad natur kan beräknas ha varit mycket stora, hade antalet vuxit till 10200. Därefter minskade under 1963 antalet i investeringsfondsarbe- ten sysselsatta till 8 200 i maj och 5 700 i augusti. Tendenser till en förnyad mer allmän konjunkturuppgång fram- trädde under våren 1963 och under sommarhalvåret ökade efterfrågan på arbetskraft starkt, främst från indu- strins och byggnadsverksamhetens sida. _De nyssnämnda sysselsättningstalcn anger bruttoeffekten och inte nettoef— fekten av investeringsfonderna. De om- fattar nämligen inte bara sådana ar- beten som tillkommit genom direkt in- verkan av fondfrisläppet utan också projekt som skulle ha genomförts även om "tillstånd att utnyttja investerings- fonderna inte hade lämnats. Inom kon- junkturinstitutet har emellertid som redan nämnts nyligen avslutats en un- dersökning, baserad på en enkät till ett stort antal företag, som syftar till en uppskattning av nettoeffekten. En- ligt denna undersökning skulle netto- tillskottet ha utgjort betydligt mer än hälften av det totalantal som i tabell 3 finns upptaget för augusti och no- Vember 1962 samt februari 1963. Där- efter synes enligt samma källa netto- tillskottets andel ha sjunkit kraftigt och utgjorde ca 1/3 i maj 1963 och en- dast ca 1/10 i augusti samma år. Om man får tro konjunkturinstitutets un-
dersökning skulle alltså den övervägan— de delen av byggnadsarbetena under våren och sommaren 1963 ha pågått även om investeringsfonderna inte va- rit frisläppta under föregående vinter- halvår. För mer detaljerade uppgifter och närmare definitioner beträffande undersökningen om investeringsfon- derna hänvisas till den rapport från konjunkturinstitutet som avses bli pub- licerad under våren 1965.
Ovan anförda uppgifter ger enligt arbetsmarknadsutredningens mening vid handen, att de i vissa avseenden negativa erfarenheterna från 1958—1959 vid fondfrisläppet 1962 utnyttjats på sådant sätt att resultaten av investe— ringsfondspolitiken kunnat förbättras i väsentliga avseenden mellan de två an- vändningstillfällena. Av särskilt värde har varit att effekten på sysselsättning- en synes ha blivit dels snabbare dels bättre tidslokaliserad 1962—1963 än 1958—1959. Som lärdom för framtiden torde det vara av värde att konstatera att vad som sannolikt främst bidragit till det förbättrade resultatet i dessa av- seenden var att 1962 års beslut om fri- släppandet dels kom snabbare efter kon- junkturomslaget än fallet var med 1958 års beslut, dels hade en relativt snävt tidsbegränsad giltighet. Tillstånd gavs bara för objekt som påbörjades före 1 november samma år och endast för den del av kostnaderna som kunde ned- läggas före 1 maj 1963.
Av betydelse i sammanhanget har säkert också företagens förtidsplane- ring av investeringarna varit. Även om det är tydligt att en förbättring här kommit till stånd är det enligt utred- ningens mening av stor vikt att frågan ägnas ökad uppmärksamhet. Utred- ningen har i annat sammanhang yrkat på att planeringen i fråga om investe- ringsobjekt inom den offentliga sektorn skall drivas så långt att underlag finns
för infordrande av anbud. En liknande ordning vore i och för sig önskvärd också i fråga om projekt, som avses sko- la finansieras med investeringsfondme- del. Såvitt utredningen kunnat finna, måste emellertid en så långt gående, detaljerad planering för fondernas an- vändning i många fall möta betydande svårigheter, bl.a. med hänsyn till att företagens investeringsplaner ständigt måste anpassas till marknadsföränd- ringar och ny teknik. Utredningen har därför stannat för att man åtminstone i fråga om företag med mer eller mind- re kontinuerlig investeringsverksamhet bör kunna inskränka kraven på plane- ring till att gälla en planering i stort. Vilket eller vilka av i denna planering ingående objekt, som sedan aktualise- ras i samband med fondernas frisläp- pande, bör rimligen bestämmas med utgångspunkt från då rådande läge.
Erfarenheterna från 1962 ger vid handen att vissa fördelar i planerings- hänseende står att vinna genom att de lokala arbetsmarknadsorganen håller relativt nära kontakt med de företag som har investeringsfonder. Utred- ningen vill dock i detta sammanhang peka på de risker som i ett läge med tendenser till avmattning kan vara för- bundna med att dessa tendenser skärps genom att investeringsbeslut uppskjuts i avvaktan på myndigheternas beslut om att investeringsfonder får tas i an- språk.
Helt allmänt kan konstateras att in- vesteringsfonderna sannolikt på ett verksamt sätt bidrog till att hålla ar- betslösheten nere på en oförändrad — eller i det närmaste oförändrad —— ni- vå under avmattningsperioden 1962— 1963 (se tabell 8: 1). Trots det i stort sett lyckade resultat under denna tid vill dock arbetsmarknadsutredningen _— åtminstone från principiella synpunk- ter —— peka på det dröjsmål med be—
slutet att frisläppa investeringsfonder- na under första halvåret 1962 som upp- stod på grund av osäkerheten om hur konjunkturen skulle utvecklas. Utred- ningen vill för sin del yrka på mindre restriktivitet i detta avseende än vad som iakttagits — främst 1958 men i viss mån även 1962. 1 sådana lägen bör enligt utredningens mening vissa risker kun- na tagas. Snabbheten med åtgärderna är av avgörande betydelse, eftersom en avsevärd tid med nödvändighet förfly- ter innan effekt nås. Risker-na kan minskas genom att tillstånd i inled- ningsskedet ges i reducerad omfatt— ning och genom att den 1962—1963 an- vända metoden med beslut som har begränsad giltighetstid vidareutvecklas. Trots att minskningen av investe- ringsfondsbyggena under konjunktur- uppgångsskedet gick snabbare 1963 än 1959 fanns dock även vid det senare tillfället problemet med kvardröjande effekter av tidigare vidtagna stimulans- åtgärder. En viss förbättring i detta avseende torde främst stå att vinna ge- nom en kombination av att beslut om frisläppning av fonder fattas i god tid under avmattningsskedet och genom nyssnämnda vidareutveckling av be- slutstekniken. Med utgångspunkt från att avmattningsperioderna även i fram- tiden sannolikt blir kortvariga torde det vara realistiskt att räkna med att vissa effekter av tidigare fondfrisläpp kommer att göra sig gällande även under det begynnande konjunkturupp- svinget. Det får bli den allmänna eko- nomiska politikens uppgift att med en kombination av olika medelr bereda plats för ett färdigställande av de in- vesteringar som igångsatts under den föregående konjunkturnedgången. Investeringsfondssystemet har hit— tills huvudsakligen kommit till använd- ning som ett generellt konjunkturut- jämnande medel. År 1963 utvidgades
dock som ovan nämnts dess använd- ningsområde i och med att det även togs i bruk som lokaliseringspolitiskt instrument främst i de norra delarna av landet.
Bortsett från att det inte kan anses stå i överensstämmelse med syftet med den nuvarande lagstiftningen om in- vesteringsfonder för konjunkturutjäm— ning, att med investeringsfondsmedel finansierade arbeten påbörjas och utfö- res mitt under en utpräglad högkon- junktur, löper man med en dylik an- vändning av fonderna en uppenbar risk att förutsättningarna att få till stånd sådana arbeten under en lågkonjunktur
allvarligt försämras i de delar av lan- det där behovet av investeringsstimu- lerande åtgärder erfarenhetsmässigt är särskilt framträdande under perioder med låg aktivitet i det ekonomiska li- vet. Enligt utredningens mening bör därför investeringsfondssystemet med den utformning som det för närvaran- de har förbehållas rent konjunkturpoli- tiska uppgifter. Utredningen får på grund härav föreslå, att det tidigare nämnda bemyndigandet för arbets- marknadsstyrelsen att medge ianspråk- tagande av investeringsfonder för 10- kaliseringspolitiska ändamål inte för- länges, när det utlöper den 30 juni 1965.
APPENDIX TILL KAP. 8
Approximativ beräkning av skattemässiga förmåner i samband med
användningen av investeringsfonder
En beräkning av de skattemässiga för- måner som investeringsfonderna er- bjuder kan endast göras approximativt utifrån en rad schablonmässiga anta— ganden. I det följande utförs en sådan approximativ beräkning med utgångs- punkt från en jämförelse mellan å ena sidan investeringar, som görs av ett företag med avsatt investeringsfond, och å andra sidan samma investering- ar gjorda av ett företag utan investe- ringsfond.
De förmåner som företag med in- vesteringsfond erhåller består dels av att de medel som insatts på spärrat konto i riksbanken frigörs utan att de behöver tas fram till beskattning (: omedelbar avskrivning), dels av att ett extra avdrag vid beskattningen mot- svarande 10 procent av ianspråktagna fondmedel utgår. Företag utan investe- ringsfond kan å andra sidan avskriva investeringar under loppet av ett visst antal år (vilket naturligtvis inte är möjligt för förstnämnda företag, efter- som fullständig omedelbar avskrivning redan gjorts). I exemplet nedan jäm- förs det till nuläget diskonterade skat- temässiga värdet av dessa framtida av- skrivningar med de förmåner som er- hålls i investeringsfondsfallet.
Tre typer av investeringar behand- las:
1) maskininvestering, vilken av- skrivs under 5 år så snabbt som nu- varande regler tillåter (under de första två åren en årlig avskrivning med 30
procent av bokföringsvärdet och där efter en ackumulerad avskrivning med högst 20 procent per år);
2) en industribyggnad, som avskrivs med 5 procent per år under 20 år (den- na avskrivningstid, som är den kor- taste som tillämpas för byggnader, har tillåtits endast för vissa specialbyggna- der);
3) en industribyggnad, som avskrivs enligt den normala regeln, nämligen med 3 procent per år under 33 år.
Vilken räntesats som skall användas för en diskontering till nuvärdet av de framtida avskrivningarna kan natur- ligtvis diskuteras. Här har en ränte- sats efter skatt på 4 procent tilläm- pats (vilket ungefär motsvarar 8 pro- cent före skatt). Att en så pass hög räntesats använts motiveras av de ris- ker som bl. a. består i osäkerheten om de framtida inkomsterna kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra maximala avskrivningar.
Under förutsättning att kostnaden för den utförda investeringen i samtliga tre fall utgör 1 miljon kronor erhålls de nuvärden (i kronor räknat) för skatteförmånerna, som framgår av ta- blån på följande sida.
De i tablån registrerade beloppen har framkommit på följande sätt. Före- taget med investeringsfond erhåller i samtliga tre fall följande förmåner:
dels 460000 kronor (46 % av 1 milj. kr) genom återbetalning av i riksban- ken insatta belopp (rad 1)
_. . _ Byggnad (av- Byggnad (av- M;2=12åzvgk;;r skrivningstid skrivningstid g 20 år) 33 år) Företag med investeringsfond: 1. Frigörelse av i riksbanken insatta belopp ......................... 460 000 460 000 460 000 2. Nuvärdet av extra skatteavdrag. . 47 000 47 000 47 000 3. Summa 507 000 507 000 507 000 Företag utan investeringsfond: 4. Nuvärdet av framtida avskrivningar 441 000 333 000 269 000 5. Rad 3 minus rad 4 (= nettovinst genom att använda investerings— fond) ........................... 66 000 174 000 238 000 . 6. Rad 5 uttryckt som procent av in- vesteringsbeloppet (1 miljon kronor) 7 % 17 % 24 %
dels det extra skatteavdraget på 10 procent, som med en beskattning med 49 procent ger 0,49 X 0,10 )( 1 000 000 : 49000 kronor. Med hänsyn till att det dröjer med att beloppet får tillgodo- räknas har beloppet diskonterats till nuvärdet 49000 : 1,04 : 47 000 kronor (rad 2).1
Företaget utan investeringsfond är i tablån representerat av till nuläget dis- konterade värden av de skattevinster som uppstår genom de framtida av— skrivningarna av investeringar på 1 miljon kronor. .Skattevinsten förutsätts uppgå till 0,49 )( 1 000 000 = 490 000 kronor. Det diskonterade värdet av
detta belopp, som varierar omvänt den använda räntesatsen och längden på avskrivningstiden, uppgår till följande på rad 4 upptagna belopp: för maski- ner till 0,90 X 490 000 = 441 000 kronor; för byggnader med en 20—årig avskriv- ningstid till 0,679 )( 490 000 = 333 000 kronor och för byggnader med en 33- årig avkastningstid till 0," 549 x 490 000 _ —269 000 kronor.
1 I kalkylen har försummats den favör som företaget erhåller genom att det belopp som inbetalas till riksbanken är något mindre (46 procent) än vad som annars skulle ha erlagts iskatt (49 procent). Favören kan i föreliggande fall beräknas till 0,49 )( 1 000 000 — 0,46 )( 1 000 000 = 30 000 kronor. .
KAPITEL 9
Variationer i de offentliga investeringarna
De offentliga investeringar-nas storlek och sam- mansättniug
Det är numera en allmänt vedertagen målsättning att statens och kommuner- nas utgiftspolitik skall motverka det en— skilda näringslivets konjunktursväng- ningar. Kravet på konjunkturvariabilitet gäller utgifter för såväl konsumtions- som investeringsändamål. Tyngdpunk- ten ligger dock naturligt nog på investe— ringarna och det är dessa som är före- mål för intresse i detta kapitel.
Innan en genomgång i det följande sker i fråga om erfarenheter och förslag beträffande variationer i de offentliga investeringarna skall först några upp- gifter lämnas om dessa investeringars storlek, sammansättning och utveckling i stort.
De totala bruttoinvesteringarna (inkl. reparationer och underhåll) i Sverige uppgick, som framgår av tabell 9:1, 1963 [till omkring 28 miljarder kronor.
Därav utgjordes något mindre än hälf- ten eller 12 miljarder av investeringar i maskiner, transportmedel m. m. och något mer än hälften eller ca 16 mil— jarder av investeringar i byggnader och anläggningar.
Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunkturanpassad styrning föreligger först och främst be- träffande investeringarna i den egna sektorn. Av de totala maskininvestering- arna svarade staten 1963 för drygt 3 miljarder, vilket är ca 1/4 av samtliga (se tabell 9: 1). I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel nå- got mindre eller ca 1/5 (knappt 3 miljar- der). Till detta kommer emellertid — främst beträffande byggnadsinvestering- ar — inte oväsentliga sektorer, som sta- ten har möjlighet att mer eller mindre direkt påverka med olika medel.
En väsentlig del av det kommunala och enskilda byggandet sker sålunda
Tabell 9:1. De totala brultoinvesteringarnas fördelning på olika sektorer 1963 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Miljarder Miljarder
kronor Procent kronor Procent kronor Procent Totalt .......................... 16,4 100 12,0 100 28,4 100 Därav: Bostäder ....................... 5,7 35 — — 5,7 20 Privata (exkl. bostäder) .......... 3,9 24 8,1 68 12,0 42 Varav: industri .................. 2,0 12 4,4 37 6,4 23 Offentliga (exkl. bostäder) ........ 6,9 42 3,8 32 10,7 38 Varav: statliga .................. 2,9 18 3,2 27 6,1 22
kommunala .............. 3,9 24 0,6 5 4,6 16
med statliga län eller bidrag, vilket in- nebär att dess omfattning blir beroen- de av riksdagens och de statliga myn- digheternas beslut. Den dominerande posten är härvidlag bostadsbyggandet som 1963 drog en kostnad (inkl. repa- rationer och underhåll) av 5,7 miljar— der enligt vad tabell 9: 1 visar. Hit hör emellertid också skolor, vissa vägar och gator i städer och stadsliknande sam- hällen, vatten- och avloppsanläggningar, ålderdomshem, samlingslokaler, enskil- da vägar, allmänna skyddsrum m. m. Tillsammantaget belöpte sig byggandet inom den statliga sektorn plus här nämnda områden 1963 till omkring 10 miljarder. Det betyder att av de totala byggnadsinvesteringarna kan ca 0/10 be- räknas vara i större eller mindre ut- sträckning möjliga att styra via sådana statliga beslut som står i samband med anslag, bidrag och lån via budgeten.
Beträffande maskininvesteringarna utanför den statliga sektorn förekommer däremot sådana direkta styrningsmöj- ligheter via bidrag och lån i endast myc- ket begränsad utsträckning.
De statliga maskin- och byggnadsin- vesteringarnas fördelning på olika verk, myndigheter etc. framgår av tabell 9: 2.
Av intresse att notera är att försvaret dominerar helt på maskinsidan med en andel 1963 som närmade sig 60 procent. De tyngst vägande områdena i fråga om investeringar i byggnader och anlägg- ningar är affärsverken och vägarna, vil- ka tillsammans svarar för 3/4 av de to- tala statliga byggnadsinvesteringarna.
Sammansättningen av de kommunala investeringarna finns återgiven i tabell 9: 3. Det finns skäl att fästa uppmärk- samheten på de kommunala maskinin- vesteringarnas förhållandevis mycket ringa omfattning, drygt 1/2 miljard 1963. De utgörs till en väsentlig del av utrust- ning till skolor och sjukhus.
Av det totala bostadsbyggandet 1963 på 5,7 miljarder svarade kommunerna enligt vad som framgår av tabell 9: 3 för 1,4 miljarder. Bostäderna utgjorde tillsammans med följdinvesteringarna i vägar och gator, vatten och avlopp m. m. ungefär hälften av de totala kom- munala investeringarna. Tungt vägande poster i övrigt är skolor och kyrkor (1,1 miljarder 1963) samt sjukhus m. m. (1,0 miljard).
Som en bakgrund till den följande pe- riodvisa genomgången finns i tabell 9: 4 införd en översiktlig sammanställ-
Tabell 9:2. De statliga bruitoinvesteringarnas fördelning på olika områden 1953 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Procent Mlljarder Procent Miljarder Procent kronor kronor kronor Totala statliga inv ............... 2,9 100 3,2 100 6,1 100 Därav: Statliga affärsverk ............... 1,2 41 0,8 26 2,0 32 Varav: Televerket ............... 0,5 16 0,3 9 0,8 12 SJ ...................... 0,3 12 0,3 11 0,7 11 Vattenfall ................ 0,3 10 0,1 4 0,4 7 Övriga .................. 0,1 3 0,1 2 0,1 2 Statliga AB ..................... 0,2 6 0,3 9 0,5 7 Vägar och gator ................. 1,0 34 — 1 1,1 18 Övriga civila inv ................. 0,3 9 0,1 4 0,4 7 Försvaret ...................... 0,3 9 1,9 59 2,2 36
Tabell 9:53. De kommunala bruttoinvesteringamas fördelning på olika områden 1963 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Miljarder Miljarder
kronor Procent kronor Procent kronor Procent Totala kommunala inv ........... 5,3 100 0,6 100 5,9 100 Därav: Bostäder ....................... 1,4 26 — — 1,4 23 Vägar och gator ................. 0,7 13 0,0 7 0,7 12 Vatten, avlopp m m ............. 0,9 17 0,0 5 0,9 16 Skolor och kyrkor ............... 0,9 17 0,2 25 1,1 18 Kraft och belysning ............. 0,4 8 0,1 11 0,5 8 Samfärdsel ..................... 0,2 4 0,1 18 0,3 5 Sjukhus, förvaltning m m ......... 0,8 15 0,2 34 1,0 17
ning av investeringsutvecklingen under hela den i detta kapitel studerade tid- rymden 1955—63. De totala bruttoinves- teringarna ökade 1955—63 med i ge- nomsnitt 5,0 procent/år. En snabbare utveckling hade främst de kommunala investeringarna (6,5 procent/år om bo— stadsbyggandet exkluderas) och lång- sammare i första hand statens investe— ringar (3,7 procent/år). I tabellen finns även medtagna uppgifter beträffande delperioderna 1955—60 och 1960—63.
De offentliga investeringarna 1957—1963. Ut- veckling och politik Perioden 1957—1959. Som konstatera— des i föregående kapitel kunde för den svenska ekonomins del tecken på en begynnande konjunkturavmattning iakt- tas under loppet av 1957 bl. a. i form av en viss stegring i arbetslösheten. Den- na avmattning berörde även investerings- sektorn. Enligt vad som framgår av de säsongrensade arbetslöshetstalen i ta— bell 8: I (kapitel 8), nådde arbetslöshe-
Tabell 9:4. Bruttoinvesteringamas volymmässiga utveckling 1955—63, sektorsvis (inkl. underhåll)
Procentuell ökning 1955 —63 1955—60 1960—63 Totalt Per år Totalt Per år Totalt Per år
Sektor Kommunala exkl bostäder ........ 66 6,5 21 3,9 37 10,9 Statliga ........................ 34 3,7 24 4,4 8 2,4 Privata exkl bostäder ............ 51 5,3 34 6,0 13 4,1 Bostäder ....................... 45 4,8 21 3,8 20 6,3 Totala bruttoinvesteringar ........ 48 5,0 27 4,9 16 5,1
Därav: Offentliga, totalt ................ 48 5,0 23 4,2 20 6,3 Kommunala .................. 66 6,6 22 4,0 37 11,1 Statliga ...................... 34 3,7 24 4,4 8 2,4 Privata, totalt .................. 47 5,0 30 5,4 13 4.3
ten sin högsta nivå i november—decem- ber 1958. Därefter inträdde en förbätt- ring, som blev särskilt snabb mot slutet av 1959. Vid årsskiftet 1959/60 hade ar- betslösheten ungefär nått den nivå, var- ifrån konjunkturförsämringen startade.
Konjunkturnedgången föranledde en omläggning av statsmakternas ekono- miska politik i expansiv riktning. I syf— te att stimulera investeringsverksamhe- ten inom den privata sektorn vidtogs fr. o. 111. första halvåret 1958 olika åt- gärder, vilka hade sin tyngdpunkt i slopandet av investeringsavgiften samt frisläppandet av investeringsfonder och uppsamlade prisutjämningsmedel. Dessa stimulansåtgärder torde tillsammans med "vissa andra samverkande faktorer ha medverkat till att stagnationen för de privata investeringarnas del bröts under 1958. Investeringsvolymen inom den privata sektorn (exkl. bostäder), som enligt vad som framgår av tabell 9:5 var oförändrad mellan 1956 och
1957, ökade med 8 procent 1958 och 7 procent 1959. Enligt kapitel 8 erhölls en betydande sysselsättningseffekt av de frisläppta investeringsfonderna. En icke obetydlig eftersläpning kunde dock inte undvikas, med följd att sysselsättnings— stimulansen delvis kom att sammanfalla med konjunkturuppgången 1959—60. För 1960 redovisas i tabell 9: 5 en ök- ning av de privata investeringarna (ex- kl. bostäder) med inte mindre än 12 procent.
Den ökning av de offentliga investe- ringarna som eftersträvades i samband med den 1957 inledda konjunkturav— mattningen kom till stånd på olika vä- gar. Förutom att statsbudgeten allmänt tilläts expandera insattes åtgärder med direkt arbetsmarknadspolitisk motive- ring. De första åtgärderna vidtogs un- der andra halvåret 1957. Enligt vad som inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen fick länsarbetsnämnderna hösten 1957 medgivande att meddela igångsättnings—
Tabell 9:5. Bruttoinvesteringarnas utveckling 1955—63
Procentuell volymförändring från föregående år
1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Totalt Samtliga inv ................... 4 3 6 8 4 7 5 4 Statliga ....................... 5 3 5 12 — 3 — 1 7 1 Kommunala, totalt ............. 2 10 3 8 — 2 6 12 15 Kommunala exkl bost .......... 2 10 2 6 0 6 11 17 Privata, totalt ................. 4 1 8 6 8 10 2 1 Privata exkl bost ............... 4 O 8 7 12 11 1 1 Bostäder, totalt ................ 5 4 7 6 — 3 7 7 5 Byggnader och anläggningar Samtliga ...................... 4 7 10 1 7 5 7 Statliga ....................... 4 8 19 — 5 3 — 1 ' 3 Kommunala, totalt ............. 2 1 4 8 — 2 5 14 16 Kommunala exkl bost .......... 3 4 5 O 4 13 17 Privata, totalt ................. 6 8 7 5 10 2 3 Privata exkl bost ............... 6 — 8 11 12 12 0 4 Bostäder, totalt ................ 5 7 6 — 3 7 7 5 Maskiner m m Samtliga ...................... 4 6 8 6 5 Statliga ....................... 6 2 6 0 — 4 16 0 Kommunala ................... 0 10 -— 6 14 — 4 17 — 1 11 Privata ....................... 3 7 5 12 10 2 0
tillstånd för flerfamiljshus i den ut- sträckning som tillgången på arbetskraft tillät. Detta kom dock inte att påverka bostadsbyggandets storlek 1957 i nämn- värd grad. Mer omfattande åtgärder för att bringa upp investeringsaktiviteten inom den offentliga sektorn vidtogs un- der 1958. Åtgärderna tog i första hand sikte på byggnads- och anläggningsin- vesteringarna. Som närmare framgår av kapitel 10 utlades emellertid också vissa stödbeställningar i mindre omfattning till företag bl. a. inom verkstadsindu— strin. ökningen av investeringarna i byggnader och anläggningar eftersträva- des dels genom en expansion av bered- skapsarbetena, dels genom en utökning av det ordinarie byggandet inom stat- lig och statsunderstödd verksamhet. Inom det" senare området spelade bostads- byggandet den kvantitativt sett ledande rollen. Medelsramen för bostadsbyggan- det under budgetåret 1957/58 höjdes sålunda i början av 1958 med 75 mil- joner kronor, vilket möjliggjorde ett byggande av bostäder för 225 miljoner kronor. Genom förskott på medelsra- men för budgetåret 1958/59 igångsattes under våren 1958 ca 3000 lägenheter. En betydande igångsättning av bostäder kom också till stånd under hösten 1958 med påföljd att medelsramen i stor ut- sträckning hade förbrukats redan vid årsskiftet 1958/59. För att möjliggöra ökat byggande av allmänna samlingslo- kaler, pensionärshem, ålderdomshem och permanenta skolbyggnader för yr- kesskoleväsendet vidgades våren 1958 utrymmet härför med nära 100 miljoner kronor. I syfte att få till stånd ytterli- gare sysselsättning inom vägbyggandet ökades vidare vägväsendets anslag med sammanlagt 43 miljoner kronor.
För att åstadkomma en omfattande igångsättning av bostäder våren 1959, vilket ansågs nödvändigt med hänsyn till sysselsättningsutsikterna inom bygg-
nadsverksamheten vintern 1959/60, höj- des i början av 1959 medelsramen för budgetåret 1958/59 med 120 miljoner kronor, varigenom bostadsbyggnadspro- rammet för 1958/59 beräknades kunna öka med 8 000 lägenheter med en sam- manlagd byggnadskostnad av i runt tal 360 miljoner kronor. Farhågor för sys- selsättningen vintern 1959/60 föranled— de också åtgärder för igångsättande av ytterligare statsbidragsberättigade ar- beten inom skolväsendet för tillsam- mans 140 miljoner kronor. Igångsätt- ningen av dessa arbeten kom d0ck av flera skäl att försenas med resultat att sysselsättningseffekten i stor utsträck-f ning föll på 1960. För att få till stånd ökade investeringar inom vägbyggnads— området höjdes vidare investeringsra- men för år 1959 med 25 miljoner kro-, nor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick därutöver ytterligare 15 miljoner kronor till sitt förfogande för statsbi- gradsgivning till vissa städer och salu- hällen. Slutligen möjliggjordes en ök- ning av byggandet av skogsbilvägar ge.- nom en uppräkning av det härför av- sedda anslaget med 5 miljoner kronor.
För att erhålla en utgångspunkt för en översiktlig bedömning av den här diskuterade politiken har i tabell 9: 6 sammanförts uppgifter rörande utveck— lingen av dels de statliga investering— arna, dels de väsentligaste av de genom statsbidrag och statslån styrda investe- ringarna. Dessa båda kategorier investe- ringar sammantagna benämns i det föl- jande »de statliga och statligt styrda investeringarna». Av tabellen framgår att den allmänna avmattningen i inves— teringsaktiviteten 1957 i viss mån kom att beröra även de statliga investering- arna. Ökningen från 1956 inskränkte sig till endast 3 a 4 procent för både ma- skiner och byggnader (tabell 9:6, ra- derna 1 och 2).
Det kan i sammanhanget påpekas, att
Tabell 9:6. De statliga och statligt styrda investeringarnas volymmässiga utveckling 1955—63
Milj.kr Procentuell förändring från föregående år 1963 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1. Statliga inv. i maskiner m m ................ 3 200 6 4 2 6 O — 4 16 — 1 2. Statliga inv. i byggna- der m m (inkl. samtl. beredskapsarb) ....... 3 000 4 3 8 19 —5 3 —2 3 Därav: Statliga inv. i bygg- nader m m (exkl. be- redskapsarb) ....... 2 500 3 2 2 12 — 5 10 — 1 — 6 Samtliga beredskaps- arb ............... 3501 65 40 150 64 —8 —37 —3 97 3. Bostadsbyggande, to- talt ................. 5 700 5 4 7 6 — 3 7 7 5 4. Kommunala byggnads» inv. i skolor m m ..... 900 —2 10 3 5 —1 0 18 19 5. Summa statliga och statligt styrda bygg- nadsinv. (2 + 3 + 4) ... 9 600 4 4 8 10 —4 5 5 6 6. Totala statliga och stat- ligt styrda inv. (1 + 5). . 12 800 5 4 6 9 — 3 2 8 4
1 Genomsnitt åren 1960—63.
den stora stegringen av de kommunala investeringarna 1957 (10 procent enligt tabell 9: 5) inte torde kunna tillskrivas konjunkturmotiverade åtgärder. Bak- grunden är i stället att söka i den kraf- tiga ökningen av kommunernas dispo- nibla inkomster detta år.
För de statliga maskininvesteringar- nas del fortsatte det relativt svaga lä- get även 1958, vilket avspeglar sig i att tillväxten från föregående år in- skränkte sig till 2 procent. År 1959 följ- de sedan en uppgång med 6 procent (se tabell 9: 6). Man kan således konstatera att de statliga maskininvesteringarna under året 1956—59 hela tiden ökade men att ökningstakten kom att i hu- vudsak variera med konjunkturen under denna period för att sedan avbrytas vid högkonjunkturen 1960 och bytas i minskning 1961.
För de statliga och statligt styrda byggnads- och anläggningsinvesteringar- nas del påskyndades däremot expansio-
nen som en följd av de insatta åtgärder- na under 1958 (tabell 9: 6, rad 5). Här- till bidrog i första hand bostadsbyggan- det och beredskapsarbetena. För det ordinarie statliga byggandet kunde en mer betydande uppgång noteras först 1959 (12 procent enligt tabell 9: 6, Statliga inv. i byggnader m. m. exkl. beredskapsarbete). För den totala stat- liga och statligt styrda byggnadsverksam- heten blev ökningen 8 procent år 1958 och 10 procent år 1959 mot 4 procent både 1956 och 1957.
Den områdesvisa utvecklingen av de statliga och kommunala investeringarna finns återgiven i tabellerna 9:7, 9:8 och 9: 9.
Beträffande den sysselsättningsmäs— siga effekten av de uppnådda konjunk- turmotiverade variationerna i de stat- ligt styrda byggnads— och anläggnings- investeringarna finns vissa uppgifter att tillgå. Av kapitel 11 framgår att anta- let i beredskapsarbeten sysselsatta i run-
Tabell 9:7 . De statliga bruttoinvestcringarnas utveckling, områdesvis. Byggnader och
anläggningar.
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Statliga affärsverk .............. 4 5 6 15 — 7 5 — 7 — 5 varav: Televerket .............. 2 — 7 21 8 1 9 12 — 1 SJ ..................... 6 8 —11 15 — 6 5 —15 — 6 Vattenfall .............. 3 13 10 22 — 11 5 — 20 — 13 Övriga ................. 2 1 18 16 — 17 — 6 1 3 Statliga AB ................... 16 — 8 49 17 — 10 1 14 1 Vägar, gator ................... 5 7 9 29 — 2 — 7 — 3 17 Övriga civila ................... — 1 7 13 8 — 4 15 7 13 Militära ....................... 3 — 11 — 9 12 — 10 26 22 — 13 Totalt 4 3 8 19 - 5 3 — 1 3
Tabell 9:8. De statliga bruttoinvesteringamas utveckling, omrädesvis. Maskiner m. m.
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Statliga affärsverk .............. 3 5 2 10 — 8 3 0 1 varav: Televerket .............. 8 —3 8 31 —20 — 2 24 12 SJ ..................... 0 6 — 3 — 7 2 5 — 8 — 3 Vattenfall .............. 1 14 9 20 — 14 5 — 20 — 11 Övriga ................. 30 4 - 11 29 0 10 38 6 Statliga AB .................... 50 — 3 2 5 27 — 16 35 — 12 Vägar, gator ................... 2 5 12 4 — 9 5 19 28 Övriga civila ................... — 4 91 — 30 18 — 2 24 17 5 Militära ....................... 4 1 4 4 1 — 7 22 0 Totalt 6 4 2 6 0 — 4 16 — 1
Tabell 9:9. De totala kommunala bruttoinvesteringarnas utveckling, omrädesvis
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Bostäder ...................... — 1 12 4 16 — 8 6 16 12 Kraftverk ..................... — 3 11 4 — 3 7 9 11 7 Samfärdsel .................... 1 2 — 17 —12 11 5 14 10 Sjukvård, förvaltning m m ....... 3 8 4 13 — 4 0 7 19 Skolor, kyrkor ................. — 1 9 3 7 — 2 2 15 20 Vägar, gator ................... 9 10 3 13 1 17 8 15 Vatten, avlopp m m ............ 5 15 8 4 — 3 7 12 21
Totalt 2 10 3 8 — 2 6 12 15
da tal uppgick till 3 000 vintern 1956/57, 4200 vintern 1957/58, 10 000 vintern 1958/59 och 11 400 vintern 1959/60. Åt- gärder för att öka bostadsbyggandet och det ordinarie offentliga byggandet gav en sysselsättningseffekt, som enligt ar- betsmarknadsstyrelsens beräkningar uppgick till 500 man vintern 1957/58, 8 000 vintern 1958/59 och 1 200 vintern 1959/60.
Perioden 1960——1961. Efter ett om- slag i konjunkturen under 1959 följde ett uppsving som 1960 övergick i en fullt utbildad högkonjunktur med ten- denser till inflatoriska överslag inom vissa sektorer. Ett väsentligt drag i kon- junkturbilden var den mycket kraftiga ökningen av investeringsaktiviteten inom det privata näringslivet. Denna typ av högkonjunktur bestod obruten till över sommaren 1961.
Med anledning av konjunkturomslaget 1959 vidtogs en omläggning av den eko- nomiska politiken, som innebar en åt- stramning av både penning- och budget- politiken. Den viktigaste budgetpolitis- ka åtgärden var att den allmänna varu- skatten infördes från årsskiftet 1959/60. Även beträffande de statligt styrda in- vesteringarna inleddes en anpassning till det förändrade konjunkturläget. Så- lunda avvecklades, som närmare fram- går av kapitel 11, beredskapsarbetena i snabb takt under våren och sommaren 1960. För den reglerade byggnadsverk- samhetens del iakttogs en viss restrikti- vitet under hösten 1959. Mot bakgrun- den av sysselsättningsutsikterna för byggnadsområdct beviljades dock igång- sättningstillstånd för nya projekt i re- lativt stor omfattning. Enligt planerna skulle däremot restriktivitet med till- ståndsgivningen iakttas under vinter- månaderna. Direktiv härom utgick till länsarbetsnämnderna, men bl. a. på grund av svårigheter att få till stånd en snabb omställning i handlandet kunde
den eftersträvade restriktiviteten effek- tueras först efter en viss fördröjning. Enligt anvisningarna till länsarbets- nämnderna skulle särskilt sträng åter- hållsamhet iakttas med igångsättnings- tillstånd för byggnader som skulle kom- ma att kräva sin största arbetskraftsan— vändning under sommaren 1960.
Inför sommarhalvåret 1960 bedömdes risk föreligga för att kombinationen av konjunkturnppgång och säsongmässig forcering skulle hota jämvikten på bygg- nadsarbetsmarknaden. I detta läge in— sattes utöver redan nämnda åtgärder särskilda aktioner. Dessa syftade till att hålla tillbaka efterfrågan på arbetskraft till speciellt de statliga byggnads- och anläggningsföretagen under sommarmå— naderna 1960 till förmån för ett ökat byggande under vintern 1960/61. Med omedelbar verkan utfärdades i slutet av april 1960 genom cirkulär till samtliga statsmyndigheter förbud mot dels att igångsätta husbyggnadsföretag under ti- den fram till den 30 september 1960, dels att utöka personalen vid byggnads- och anläggningsarbeten under tiden fram till den 31 oktober 1960 (SFS 1960: 90 och 91). Myndigheternas planer för ar- betskraftsanvändningen samt önskemå- len om dispenser skulle underställas Kungl. Maj:t. Behövliga utökningar av arbetsstyrkan på ett håll skulle i första hand ske genom minskningar vid andra arbeten inom myndighetens arbetsom— råde.
Inom den reglerade byggnadsverksam- heten inskränktes igångsättningstillstån- den starkt under andra kvartalet 1960, särskilt med avseende på byggnader med relativt kort varaktighet. Ett star- kare pådrag skedde därefter under tredje och fjärde kvartalen.
På regeringens hemställan utfärdade de tre kommunförbunden, Industriför- bundet, Byggnadsindustriförbundet m. fl. till sina medlemmar rekommenda-
tioner i samma riktning. Närmast ge- nom länsarbetsnämndernas försorg och i anslutning till de centrala rekommen- dationerna aktiverades på ett stort antal orter de redan tidigare existerande s.k. samarbetsdelegationerna för att i sam- förstånd med vederbörande arbetsgi- var— och arbetstagarorganisationer samt kommunala och enskilda byggherrar ge— nomföra frivilliga begränsningar i byggnads- och anläggningsverksamheten i den mån detta motiverades av de 10- kala förhållandena.
Även under sommarhalvåret 1961 vid- togs liknande åtgärder (SFS 1961: 29). Aktionen insattes dock denna gång re- dan i början av mars. Den utvidgades dessutom på så sätt att de statliga myn— digheterna uppmanades att —— i de fall som de var beställare hos ansträngda industriföretag — då så var möjligt på eget initiativ förlägga leveransen till en ur sysselsättningssynpunkt lämplig tid- punkt (SFS 1961: 30).
I samband med arbetskraftsbegräns- ningen inom den statliga byggnadsverk- samheten sommarhalvåren 1960 och 1961 föreskrevs att månatlig statistik skulle insändas till respektive departement över antalet kollektivanställda arbetare hos myndigheterna och deras entrepre— nörer. Härigenom är det möjligt att i någon mån bedöma resultaten av de ut- färdade bestämmelserna. Arbetsstyrkan vid berörda projekt uppgick i utgångs- läget den 30 april 1960 till något över 39 000 man. Enligt verkens (ursprung- liga) planer skulle sysselsättningen om inga restriktioner förelegat under hela sommaren 1960 ha legat över denna nivå med ett maximiantal på 42150 under juli (en ökning av 3100 från utgångs- läget i april). Enligt verkens förslag till reduceringar i enlighet med cirkulären angavs maximiantalet i juli till 41 150. Genom avslag på vissa dispensansök- ningar angavs det av Kungl. Maj :t före-
skrivna maximiantalet till 40550. Ef— ter denna nedskärning skulle ökningen från april till juli inskränka sig till 1 500. Den faktiska sysselsättningen vi- sade sig emellertid bli ytterligare be— gränsad. Antalet sysselsatta hade näm— ligen i juni—juli stigit med endast nå— got hundratal utöver utgångsnivån i april, vilket innebär att verkens ur- sprungliga planer vid denna tidpunkt underskreds med omkring 3000. En minskning från juli till september var förutsedd, men dess omfattning blev större än enligt planerna.
Enligt verkens beräkningar för 1961 skulle sysselsättningen detta år nå sin höjdpunkt under maj och juni med drygt 41 600 man. Under övriga som- marmånader väntades antalet vara ca 1 000 mindre. Kungl. Maj:t företog en- dast smärre reduceringar av planerna (200—500 man) . Liksom under 1960 un— dersteg den faktiska sysselsättningen både verkens planer och föreskrivna maximital. Utfallet låg i genomsnitt när- mare 1600 under maximiantalet och närmare 1 900 under verkens planer.
De presenterade uppgifterna erbju- der inte något entydigt underlag för en bedömning av den statliga arbetskrafts- begränsningen 1960 och 1961. Det antal varmed den planerade sysselsättningen underskreds kan naturligtvis inte utan vidare tas som mått på en uppnådd be- gränsning i den statliga efterfrågan på arbetskraft. Man får t. ex. inte förringa de svårigheter som myndigheterna haft när det gällt att exakt beräkna arbets- kraftsåtgången för den planerade inves— teringsvolymen. Vidare torde en del oförutsedda faktorer, vilka skulle ha gjort sig gällande även de särskilda in— gripandena förutan, ha medverkat till en begränsning av arbetsstyrkan. Även om något exakt mått inte kan erhållas tyder dock bl. a. den omständigheten att nedgången i antalet sysselsatta vid
de statliga byggnads- och anläggnings- arbetena var större 1960 och 1961 än följande år på att de vidtagna åtgärder- na haft viss effekt.
Den samlade effekten av nu berörda åtgärder blev som framgår av tabell 9: 6, rad 6, att ökningen av de totala statliga och statligt styrda investering- arna, som hade varit betydande både 1958 och 1959, upphörde under 1960 och i stället förbyttes i en viss ned- gång (3 procent). De statliga maskin- investeringarna låg kvar på oförändrad nivå, medan samtliga övriga huvudgrup- per i tabell 9: G uppvisade minskning— ar. Det kan vara värt att notera att inom statens egen byggnadsverksamhet minskade de ordinarie investeringarna och beredskapsarbetena i ungefär sam- ma takt, vilket innebär att de statliga beredskapsarbetena fortsatte att spela en stor roll ännu 1960. Bostadsbyggandets volym nedgick med 3 procent.
Från 1960 till 1961 begränsades ök- ningen av de totala statliga och statligt styrda investeringarna till 2 procent.
Perioden 1962—1963. De första teck- nen på en ny konjunkturförsvagning blev synliga på hösten 1961, då inkom- mande rapporter om försämrade export- utsikter för skogsprodukterna varslade om kommande svårigheter inom skogs— industrin och därmed även inom skogs—. bruket. I början av 1962 tillkom att gjorda prognoser pekade på konjunktur- försvagning inom byggnads- och anlägg- ningsverksamheten under vintern 1962/ 63. Samtidigt som läget förbättrades för skogsindustrins del under hösten 1962, sjönk orderingången inom stora delar av verkstadsindustrin så pass kraf- tigt, att arbetslöshetsrisker ansågs före- ligga. Sedan konjunkturdämpningarna inom i tur och ordning skogsindustrin, byggnadsverksamheten och verkstadsin- dustrin avlöst varandra, framträdde ten- denser till en förnyad mer allmän kon-
junkturuppgång under våren 1963. Un- der den följande sommaren ökade efter- frågan på arbetskraft starkt, främst från industrins och byggnadsverksamhetens sida.
För att motverka nedgångstendenser- na inom byggnads- och anläggninsverk- samheten vidtogs åtgärder som gick ef- ter flera huvudlinjer. I syfte att uppnå en direkt stimulans av de privata in- vesteringarna frisläpptes, som framgår av kapitel 8, i början av maj 1962 in- vesteringsfonderna för sådana husbygg- nadsprojekt som påbörjades före 1 no- vember samma år. Därutöver eftersträ- vades en Ökning av de statligt styrda byggnads- och anläggningsinvesteringar- na. För bostadsbyggandets del skedde fr. o. 111. andra kvartalet 1962 ett gene- rellt frisläppande i så måtto, att be- gränsningarna i låneramsbeloppen upp— hävdes för alla byggen som igångsattes före 1 november 1962. Det kan beräk- nas, att man därigenom uppnådde en igångsättning som var ca 10 000 lägen- heter större än året innan. De myndig- heter, som ansvarar för den ordinarie offentliga byggnadsverksamheten, an- manades under våren 1962 att påskynda igångsättningen av byggen, speciellt sko- lor och sjukhus, som bekostades med anslag på 1962/63 års budget. Slutligen ökades beredskapsarbetena kraftigt jäm- fört med året innan, så att i februari 1963 15000 personer sysselsattes.
Avmattningen inom verkstadsindu- strin mot slutet av 1962 föranledde, att investeringsfondernas användningsom- råde i november 1962 utökades till att omfatta även investeringar i maskiner och vissa inventarier. Vidare anmodade Kungl. Maj:t i januari 1963 berörda myndigheter att —- när det gällde upp— handling hos den svenska verkstadsin- dustrin — dels påskynda sina beställ— ningar inom ramen för de anslag, som anvisats för budgetåret 1962/63 och som
Tabell 9:10. Arbetslöshetsprocenten i byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshelslrassor åren 1956—63
1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Jan ........................... 8,6 9,4 13,0 11,8 8,7 7,3 8,0 17,9 Febr .......................... 16,9 9,1 12,7 9,6 8,4 7,8 8,9 9,7 Mars .......................... 9,2 9,8 12,5 6,9 6,6 5,6 8,7 6,8 April ......................... 7,5 10,5 13,0 8,1 6,4 5,9 7,2 5,0 Maj .......................... 4,3 7,5 8,2 6,1 3,6 3,5 4,0 2,8 Juni .......................... 1,9 4,8 3,7 3,4 2,3 2,0 2,3 1,6 Juli .......................... 0,9 1,9 2,3 2,2 1,4 1,3 1,1 0,9 Aug .......................... 1,4 2,8 2,9 3,3 2,1 2,2 2,0 1,6 Sept .......................... 1,6 3,2 2,9 3,1 2,0 2,2 2,0 1,7 Okt ........................... 2,1 3,6 3,6 3,4 2,1 2,5 2,2 1,8 Nov .......................... 3,8 4,8 5,2 4,0 3,1 3,4 2,9 2,5 Dec .......................... 6,5 9,3 9,1 5,4 4,5 5,1 3,9 3,7 Årsmedeltal 5,4 6,4 7,4 5,6 4,3 4,1 4,4 4,7
äskats för 1963/64, dels i den utsträck- ning som medel fanns disponibla ut- lägga de merbeställningar som befanns lämpliga. Slutligen beviljades fr. o. m. februari 1963 kommuner, landsting och kommunala bolag statsbidrag med högst 20 procent av inköpssumman vid be- ställningar hos verkstadsindustrin i sys- selsättningsfrämjande syfte. Närmare detaljer angående dessa statliga och kommunala industribeställningar åter- finns i kapitel 10.
Effekten av de insatta åtgärderna kan avläsas i tabell 9: 6. De totala statliga och statligt styrda investeringarna öka- de med 8 procent 1962 och med 4 pro— cent 1963.
Överväganden och förslag Som inledningsvis konstaterades är det numera en allmänt vedertagen målsätt- ning att statens utgiftspolitik skall mot— verka det enskilda näringslivets kon- junktursvängningar. Kravet på konjunk- turvariabilitet gäller i första hand in— vesteringsutgifterna. Betingelserna för en aktiv konjunkturpolitik inom detta område synes också vara för handen i så måtto, att ett relativt omfattande administrativt och finansiellt svängrum
redan nu finns inom ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat och därtill knuten finansfullmakt.
Beträffande det sätt på vilka dessa möjligheter till konjunkturanpassning utnyttjats vill utredningen med utgångs- punkt från redogörelsen i det föregåen- de anföra följande. Den expansion, som åstadkoms av de statliga och statligt styrda investeringarna under konjunk- turnedgången 1957—59, var av inte obe- tydlig omfattning. Härigenom erhölls utan tvivel en betydande konjunktur- stimulans under en väsentlig del av detta avmattningsskede inom den svens- ka ekonomin. En ökad arbetslöshet, främst inom byggnadsverksamheten, där ökningen utöver 1956 års nivå var 1 procentenhet 1957 och ytterligare 1 procentenhet 1958 (se tabell 9:10), kunde dock inte undvikas. Detta visar enligt utredningens mening, att ökning- en av de statliga och statligt styrda in- vesteringarna var otillräcklig för att motsvara sysselsättningslägets krav vid denna tid. År 1959 visade å andra si- dan en snabb återgång till 1956 års ar- betslöshetsnivå inom byggfacken, följd av ytterligare ca 1 procentenhets ned- gång år 1960.
Under avmattningsskedet 1962—63 var däremot insatsens styrka bättre av- vägd, vilket visas av att arbetslöshe- ten totalt sett kunde hållas nere på en oförändrad eller i det närmaste oför- ändrad nivå (se tabell 8: 1, kapitel 8). Vad speciellt arbetslösheten inom bygg- nadsbranschen beträffar steg den som framgår av tabell 9: 10 något över fö— regående års nivå under första halv- året 1962. Från och med mitten av året sjönk den emellertid ånyo under denna nivå i samband med det stora byggpå- draget. Uppgången i arbetslöshetstalen i början av 1963 torde till väsentlig del ha orsakats av den ogynnsamma väder- leken.
De brister, som vidlått den förda po- litiken under de senaste konjunktur- cyklerna, har enligt utredningens me- ning främst kommit till synes i svårig- heterna att vid alla tillfällen uppnå till— räcklig snabbhet vid variationerna av de statliga och statligt styrda investe- ringsutgifterna. Erfarenheterna visar, att det är av fundamental betydelse att de företag som skall igångsättas i sys— selsättningsstödjande syfte utförs vid rätt tidpunkt. Mot bakgrunden av att avmattningsperioderna synes tendera att bli kortvariga kan en försening på endast några månader innebära, att en insatt åtgärd blir verkningslös eller i vissa fall direkt olämplig på grund av att dess verkan infaller under nästa konjunkturfas.
Utredningen vill här särskilt peka på de förseningar, som bostadsbyggandets forcering under de senaste konjunktur- avmattningarna varit utsatt för. Allt för stor del av sysselsättningseffekten har på så vis kommit att sammanfalla med den påföljande konjunkturuppgången både 1960 och 1963, vilket bidragit till att skärpa tendenserna till överansträng- ning av byggnadsarbetsmarknaden.
Enligt utredningens mening bör där-
för osäkerhet om den kommande ut- vecklingen vara nog för att vidtaga åt— gärder i syfte att öka de ordinarie of- fentliga investeringarna. Skulle seder- mera framkomma tecken på överan- strängning av resurserna kan detta kor— rigeras bl. a. genom arbetskraftsbe- gränsningar inom den statliga sektorn av det slag som praktiserades sommar- halvåret 1960 och 1961.
Till en del sammanhänger försening- arna med svårigheterna att förutsäga konjunkturutvecklingen, och utredning- en vill även i detta sammanhang beto— na vikten av en förbättrad konjunktur- bedömning. Det ligger emellertid i sa- kens natur, att beslut om konjunktur- politiskt betingade åtgärder måste fattas och genomföras med kort varsel. Detta förutsätter en noggrann planering från myndigheternas sida av byggnads— och anläggningsverksamheten. Denna plane- ring måste inriktas på en rörlighet i båda riktningarna, dvs. planeringen skall medge att byggandet skall kunna både öka och minska. Beträffande ut— redningens förslag i dessa avseenden hänvisas till kapitel 18.
I fråga om startberedskapen för de arbetsobjekt, vilka ingår i det av ar— betsmarknadsstyrelsen en gång per år upprättade förslaget till investeringsre— serv, som ligger till grund för antagan- det av allmän beredskapsstat, gäller att arbetena skall kunna igångsättas inom fyra månader. Beträffande husbyggnads- företag är dock tiden utsträckt till sex-— nio månader. Det är emellertid klart att så långa igångsättningstider inte är till- fredsställande. Arbetsmarknadsstyrelsen har därför i samband med avgivandet av förslag till investeringsreserv för budgetåret 1961/62, yrkat på att plane- ring och projektering skall drivas så långt att underlag finns för inford- rande av anbud. En sådan ordning skul- le innebära att möjligheterna att snabbt
få i gång arbete skulle väsentligt för- bättras. Utredningen vill därför kraftigt stödja arbetsmarknadsstyrelsens förslag härom.
Ansvaret för planeringen av i inves- teringsreserven ingående arbetsobjekt åvilar respektive huvudmän. Det är na- turligt att dessa i första hand koncentre- rar tillgängliga planeringsresurser på arbeten, som är nära förestående, allra helst som planeringsresurserna är knap- pa. Huvudmännen för arbetsobjckten känner inte och kan rimligtvis heller inte känna ansvar för upprätthållande av en hög arbetslöshetsberedskap. Det— ta ansvar har därför tillagts arbets- marknadsstyrelsen, som enligt den för styrelsen gällande instruktionen har att leda statlig och statsunderstödd plan- läggningsverksamhet för åtgärder till motverkande av arbetslöshet. Erfaren- heterna från åren 1957—63 visar en- ligt utredningen att denna verksamhet behöver effektiviseras. Sättet för åstad- kommande av en sådan effektivisering diskuteras i kapitel 18.
Finansieringsfrågans ordnande har crfarenhetsmässigt inte lagt hinder i vä- gen för variationer av de statliga in- vesteringarna. På den kommunala sidan har däremot finansieringsfrågan i viss utsträckning visat sig försvåra en kon- junkturanpassning av investeringarna.
I fråga om kommuner med sysselsätt- ningssvårigheter och med arbetsobjekt så väl förberedda, att de kan startas utan lång tidsutdräkt, skulle finansie— ringen sannolikt underlättas genom att fordringar på staten för tidigare utför— da statsbidragsberättigade arbeten reg- lerades omedelbart och i förekommande fall med frångående av gällande tur— ordning mellan de fordringsägande kommunerna. Det är emellertid klart, att en sådan väg erbjuder endast be— gränsad framkomlighet, om inte de verk och myndigheter, på vilka det ankom-
mer att svara för utbetalning av stats- bidrag, vid en nedgång i konjunkturen får större anslag till sitt förfogande för detta ändamål. Särskilt angeläget synes detta vara i fråga om väg- och vatten- byggnadsverket, på vilket kommunerna sedan lång tid tillbaka har betydande statsbidragsfordringar för utförda vat— ten- och avloppsledningsarbeten.
Även andra vägar torde emellertid behöva prövas. Utredningen ifrågasät- ter t. ex. om man inte i samband med svårigheter att under en avmattning i konjunkturerna finansiera från arbets- marknadssynpunkt angelägna investe- ringsobjekt borde underlätta för kom- munerna att upptaga erforderliga lån. Så skedde i viss utsträckning under de senaste konjunkturavmattningarna ge- nom medverkan från riksbanken. Så- dan medverkan från riksbankens sida kan i enstaka fall också vara motiverad under en högkonjunktur, om penning- politiken hålles så stram, att det på en del punkter uppstår svårigheter att för- bereda eller starta arbeten, som erford- ras för en önskvärd utjämning på ar— betsmarknaden. Särskilt kan detta bli fallet i situationer då läget på arbets- marknaden karakteriseras av betydande skillnader mellan olika delar av landet. Riksbanken bör i sådana fall efter fram- ställning från arbetsmarknadsstyrelsen kunna lämna berörda banker medgivan- de att hålla vissa krediter utanför be- räkningen när det gäller lånetak eller andra kreditbegränsningar.
De kommunala investeringarna har en viss benägenhet att variera med kommunernas disponibla inkomster. Det är uppenbart, att en sådan varia- tion inte alltid sammanfaller med in- tresset av att de offentliga investering- arna varierar mot konjunkturerna. Sta- biliseringsutredningen har i sitt år 1961 avlämnade betänkande (SOU 1961:42) varit inne på tanken, att procentsatsen
för de statliga bidragen till kommuner- na borde höjas i en lågkonjunktur, för att kommunerna därmed skulle få ett direkt ekonomiskt intresse av att för- lägga sådana investeringar, som kan uppskjutas, till lågkonjunkturperioder. Även om det enligt arbetsmarknadsut-
redningens mening kan vara osäkert om så särdeles mycket är att vinna härige- nom — statsbidrag utgår endast till en begränsad del av de kommunala inves- teringarna _— torde dock det av stabili- seringsutredningen antydda systemet vara väl värt att pröva.
KAPITEL 10
Industribeställningar
Inledande redogörelse
Det svenska näringslivet är i betydande utsträckning inriktat på export. För- ändringar i avsättningen på utländska marknader får därför ganska snart åter- verkningar på produktion och syssel- sättning här hemma, i första hand inom exportindustrin. Från exportindustrin sprider sig sedan — om inga motåtgär- der sätts in — verkningarna via änd- ringar i efterfrågan på varor och tjäns— ter och via ändringar i investering— arna mer eller mindre snabbt till andra delar av näringslivet. En från början tämligen ringa förändring i efterfrågan på exportindustrins produkter kan här- igenom efter hand medföra återverk- ningar på produktion och sysselsätt- ning inom stora delar av det svenska näringslivet.
Förändringar i efterfrågan på våra exportprodukter kan mötas med åtgär- der av olika slag. Gemensamt för dem alla är, att de syftar till att på ett eller annat sätt upphäva de balansrubbning- ar, som utifrån kommande efterfråge- förändringar givit upphov till. Det kan röra sig om att vid minskad efterfrågan utomlands öka efterfrågan här hemma eller att vid en kraftigt ökad export hålla igen på den inhemska förbruk- ningen av varor och tjänster. Vad som här i främsta rummet intresserar, är det fall då behov uppstår att kompen- sera en minskad efterfrågan utifrån ge- nom ökning av efterfrågan här hemma.
De medel som hittills i huvudsak kommit till användning då det gällt att
bringa upp efterfrågan inom landet nar varit ökade statliga investeringar samt stimulans till ökade kommunala och privata investeringar. Den ökade inves- teringsverksamheten har framför allt inriktats på byggnader och anläggning- ar samt härför erforderliga maskiner och annan utrustning. Ett ensidigt in- riktande av de sysselsättningsskapande åtgärderna på ökade investeringar i byggnader och anläggningar kan emel- lertid erfarenhetsmässigt ge upphov till besvärliga flaskhalsar inom byggnads- och anläggningsverksamheten. Det är också tydligt, att man i en situation med minskad produktion och vikande sysselsättning inom exportindustrin inte kommer till rätta med svårigheterna där enbart genom sådana investeringar. En del av exportindustrin kan sanno- likt räkna med att få leverera maskiner och annan utrustning vid ökad bygg— nads- och anlåggningsverksamhet, men dels berörs härav bara en del av in- dustrin, dels torde dessa leveranser en- dast delvis uppväga orderbortfallet från utlandet. Produktionsresurserna inom exportindustrin kommer därför inte att kunna helt utnyttjas. Härtill skall läg- gas den samhällsekonomiska förlust som uppkommer därigenom, att den från exportindustrin till andra områden överförda arbetskraften tilldelas arbets- uppgifter, för vilka den inte har yrkes— skicklighet och på vilka den först efter någon tid kan utföra en tillfredsstäl- lande arbetsprestation. När arbetskraf- ten så småningom vant sig vid de nya arbetsuppgifterna och ökat sin presta-
tionsförmåga har konjunkturläget kan- ske förändrats, så att det är dags att gå tillbaka till det förutvarande arbetet. Man har därför uppmärksammat alter- nativet att möta en reducerad efterfrå- gan på t. ex. exportindustrins produk- ter med utläggning av i första hand statliga men också kommunala och pri— vata beställningar för att därmed stödja produktion och sysselsättning. Även ut- läggande av sådana beställningar till andra delar av industrin och i andra situationer än vid en av förändringar i konjunkturen föranledd nedgång i efter- frågan har varit föremål för uppmärk- samhet. Utläggning av industribeställ- ningar i sysselsättningsskapande syfte har prövats vid ett par tillfällen.
Industribeställningar åren 1958—1959
De industribeställningar som utlades under konjunkturdämpningen åren 1958—1959 siktade till att förhindra arbetslöshet. Sålunda förekom beställ- ningar i syfte att under någon tid upp- skjuta eljest ofrånkomliga permittering- ar av arbetskraft för att härigenom göra det möjligt för arbetsförmedlingen att under respittiden skaffa den berörda arbetskraften nya anställningar. I de fall där sådana beställningar kom i fråga rörde det sig om driftsnedläg- gelser eller driftsinskränkningar av de- finitiv art, som regel föranledda av långsiktiga strukturella förändringar men påskyndade av avmattningen i konjunkturen. Därutöver förekom be- ställningar i syfte att brygga över perio— der med tillfälliga avsättningssvårig- heter med därav följande svårigheter att sysselsätta anställd personal. Industribeställningarna möjliggjordes på olika vägar. I viss utsträckning till— kom beställningar genom att den stat- liga budgeten allmänt tilläts expandera under nedgångsskedet. I andra fall till-
kom de genom att särskilda medel på framställning av arbetsmarknadsstyrel— sen ställdes till förfogande för att möj- liggöra fortsatt produktion. I en del fall kunde dessutom inom ramen för ordinarie medel efter mellankomst av arbetsmarknadsstyrelsen utläggning av beställningar påskyndas och friställning av personal därigenom förhindras.
Industribeställningar möjliggjordes också genom tillskapande av ökade kre- ditmöjligheter. Sålunda uppräknades lånefonden för den mindre skeppsfar- ten och fiskerilånefonden, genom vilka åtgärder ökade beställningar från pri- vat håll möjliggjordes.
Enligt gällande bestämmelser om upp- handling för statens räkning skall upp- handling föregås av anbudsinfordran, antingen genom annonsering eller ge- nom särskild skrivelse eller under hand. Vissa verk och myndigheter, bl. a. de affärsdrivande verken, försvarets cen- trala förvaltningsmyndigheter samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger själva bestämma vilket av dessa tillvägagångs- sätt som skall anlitas. I övrigt skall an- bud infordras genom annonsering eller genom särskild skrivelse. Annonsering bör ske om upphandlingens Värde be— räknas till mer än 5000 kronor. Vid prövningen av avlämnade anbud skall det anbud antagas som är att anse som förmånligast för staten. Därvid skall samtliga omständigheter beaktas. En- bart det förhållandet att ett anbud inne— fattar det lägsta priset behöver således inte innebära att detta anbud skall an- tagas. Denna bestämmelse har dock inte ansetts innefatta möjligheter att ta hän- syn till arbetsmarknadens tillstånd och behov.
För att under konjunkturdämpningen 1958—1959 beställningar då så erford- rades skulle kunna styras till företag med svårigheter att sysselsätta sin per- sonal, hemställde arbetsmarknadsstyrel-
sen hos Kungl. Maj:t, att dispens skulle erhållas från bestämmelserna om an- budsinfordran. Denna hemställan bi- fölls av Kungl. Maj:t. För att emeller- tid i möjligaste mån erhålla garantier för att leverantörerna inte begärde pri- ser som översteg marknadspriset in- fordrades kalkyler över prissättningen, vilka kalkyler därefter underkastades granskning genom vederbörande bestäl- lande verk eller myndighet.
Det var strukturellt betingade syssel- sättningssvårigheter vid örlogsvarvet i Karlskrona, som blev upptakten till ut- läggande av industribeställningar. På framställning av arbetsmarknadsstyrel- sen ställde Kungl. Maj:t i mars 1958 till styrelsens förfogande 20 miljoner kro- nor att disponeras för beställningar vid varvet. I november 1958 ställdes ytter- ligare 10 miljoner kronor till förfogande för ändamålet. På begäran av arbets- marknadsstyrelsen utlade under år 1958 marinförvaltningen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen samt sjöfartsstyrel- sen beställningar hos varvet för ett sammanlagt belopp av 19,9 miljoner kronor. Under år 1959 utlades av sam- ma verk beställningar för ett samman- lagt belopp av 3,4 miljoner kronor. Till- sammantaget disponerades således 23,3 miljoner kronor för stödbeställningar till varvet. Beställningarna avsåg över- synsarbeten samt ny- och ombyggnader.
För industribeställningar i övrigt er- höll arbetsmarknadsstyrelsen den 16 maj 1958 bemyndigande att disponera 5 miljoner kronor. Beloppet höjdes se- dermera i november samma år till 35 miljoner kronor. Med anlitande av dessa medel utlades under år 1958 hos mind- re varvsföretag samt hos vissa textil- företag beställningar till ett samman- lagt belopp av 2,5 miljoner kronor. Mindre varv, textilföretag, träindustri- företag samt företag inom den meka- niska verkstadsindustrin erhöll under
år 1959 beställningar till ett samman- lagt värde av 3,9 miljoner kronor. To- talt utlades alltså åren 1958—1959 med anlitande av här ifrågavarande medel beställningar för 6,4 miljoner kronor. Beställningarna härrörde från sjöfarts- styrelsen, generaltullstyrelsen, medici— nalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, ar- betsmarknadsstyrelsen och de militära förvaltningarna. Från samma medels- post förskotterades enligt bemyndigan- de av Kungl. Maj:t kostnader för tidi— garelagda militära beställningar hos textilindustrin till ett Värde av 18,6 mil- joner kronor.
På förslag av arbetsmarknadsstyrel- sen utökades investcringsramarna för telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, var- igenom beställningar år 1958 kunde ut- läggas hos Telefon AB L. M. Ericsson och Kalmar Verkstads AB, vilka båda drabbats av sysselsättningssvårigheter. L. M. Ericsson tillfördes beställningar på telefonmateriel m. m. för 10,4 mil- joner kronor, medan Kalmar Verkstads AB fick beställningar på godsvagnar m. m. för 2,3 miljoner kronor.
Militära myndigheter utlade under år 1959 på hemställan av arbetsmarknads- styrelsen hos textilindustrin beställ- ningar för cgna medel till ett värde av 4 miljoner kronor.
Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom således åren 1958 och 1959 industribeställningar för till- hopa 65 miljoner kronor. Beloppets för- delning på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Industribransch Beställningsvärde, miljoner kronor Varvsindustri ................ 26,4 Verkstadsindustri ............. 3,9 Teleindustri .................. 10,4 Träindustri .................. 0,6 Textilindustri ................ 22,6 Konfektionsindustri ........... 0,4 Övrig industri ................ 0,7
Summa 65,0
De första industribeställningarna ut- lades i april 1958. Utläggandet av be- ställningar fortgick därefter fram till november 1959. Den helt övervägande delen av beställningarna var koncen- trerad till tiden april 1958—mars 1959. Efter mars 1959 förekom beställningar i endast ringa omfattning.
Några mer exakta uppgifter om sys— selsättningseffekten av industribeställ- ningarna föreligger inte. Arbetsmark- nadsstyrelsen har emellertid uppgivit, att uppskattningsvis 3 000 man undgick att permitteras tack vare beställnings- utläggandet. Till detta skall läggas den indirekta effekt, som industribeställ- ningarna haft på produktion och sys- selsättning.
Gemensamt för samtliga här nämnda beställningar var, att de emanerade från statliga verk och myndigheter. Därut- över förekom som förut nämnts privata beställningar till framför allt de mindre varven, vilka beställningar möjliggjor- des genom uppräkning av dels statens lånefond för den mindre skeppsfarten, dels fiskerilånefonden. Den förra fon- den uppräknades på förslag av arbets- marknadsstyrelsen i december 1958 med 17,5 miljoner kronor, medan fiskerilåne- fonden på framställning av samma sty- relse i februari 1959 fick ett tillskott om 5 miljoner kronor. Genom dessa höj— ningar kunde den mindre varvsindu- strin, som i slutet av år 1958 fick en påtaglig försämring i arbetstillgången, tillföras beställningar till ett samman- lagt belopp av 10,5 miljoner kronor. Långivningen som omhänderhades av lånenämnden för den mindre skepps- farten respektive fiskeristyrelsen av- vecklades i november 1959. Några upp- gifter om sysselsättningseffekten av här ifrågavarande industribeställningar har inte stått att erhålla.
På därom gjord framställning erhöll arbetsmarknadsstyrelsen i april 1959
bemyndigande av Kungl. Maj:t att — om behov därav skulle uppkomma _ under budgetåret 1959/60 bevilja pri- märkommuner, landsting, andra kom- munala samfälligheter samt kommunala bolag statsbidrag med högst 20 procent av inköpssumman vid utläggande av be- ställningar hos svensk industri för mot- verkande av arbetslöshet. Som villkor för statsbidrag skulle gälla att beställ- ningarna lades ut i samråd med arbets- marknadsstyrelsen och att det kunde styrkas att med beställningarna avsedda förnödenheter inte ingick i ordinarie inköpsprogram för tiden 1 juli 1959— 31 december 1960. En tidigare gjord inventering hade givit till resultat, att primärkommuner och landsting borde kunna tidigarelägga beställningar, som normalt skulle ha kommit till stånd efter den 31 december 1960, till ett värde av sammanlagt 119 miljoner kro- nor. Av detta belopp kom 54 miljoner kronor på metallindustri, 9 miljoner kronor på varvsindustri, 36 miljoner kronor på elektroteknisk industri, 1 mil- jon kronor på porslinsindustri, 10 mil— joner kronor på textil- och beklädnads— industri samt 9 miljoner kronor på an— nan industri. Av det sammanlagda De— ställningsvärdet om 119 miljoner km— nor avsåg 11 miljoner kronor landsting, medan 108 miljoner kronor avsåg pri— märkommuner, primärkommunala sam- fälligheter m. m. Bemyndigandet kom på grund av förbättringar i konjunk- turen aldrig att utnyttjas.
Industribeställningar under år 1963
Också år 1963 sattes beställningar in i syfte att stödja sysselsättningen inom industrin. Dessa beställningar skilde sig i ett väsentligt avseende från de beställningar som lades ut under kon- junkturdämpningen åren 1958—1959. Under det att då beställningarna styr—
des till företag med avsättnings- och sysselsättningssvärigheter — antingen det nu gällde att ge arbetsförmedlingen rådrum för definitiv omplacering av den berörda arbetskraften eller att bryg— ga över tillfälliga sysselsättningssvårig- heter _ syftade de beställningar som lades ut år 1963 till att stödja syssel- sättningen z'nom en hel bransch, näm- ligen verkstadsindustrin, som enligt vad som visat sig i slutet av år 1962 hade att motse sysselsättningssvårigheter. Denna skillnad medförde att beställar- nas upphandlingsförfarande blev annor- lunda år 1963 än åren 1958—1959. Me- dan upphandlingsförordningens regler om infordrande av anbud inte kunde följas, när det gällde att främja syssel- sättningen vid enstaka företag, har är 1963 upphandlingsförordningens regler strikt följts. Beställningarna har alltså gått till de företag som lämnat de för beställarna gynnsammaste anbuden.
I cirkulär till samtliga statsmyndig- heter den 12 januari 1963 (nr 5) an- modade Kungl. Maj:t berörda myndig— heter att, när det gällde upphandling hos den svenska verkstadsindustrin, dels påskynda sin beställningsplanering inom ramen för de anslag, som anvisats för budgetåret 1962/63 och som av Kungl. Maj:t äskats för budgetåret 1963/64, dels i den utsträckning me— del fanns disponibla utlägga de be- ställningar som befanns lämpliga. Då beställnings storlek eller den väntade sysselsättningseffekten kunde ge anled- ning därtill, skulle samråd ske med arbetsmarknadsstyrelsen. Myndigheter- na skulle senast den 1 april 1963 till arbetsmarknadsstyrelsen lämna redo— görelse för den verkställda planeringen.
Av de redogörelser för planerings- läget som efter hand inkom till arbets- marknadsstyrelsen framgick, att beställ- ningar till ett sammanlagt värde av 160 miljoner kronor skulle kunna utläggas
med kort varsel. För beställningar till ett värde av 83 miljoner kronor kräv— des emellertid särskilda bemyndigan- den. En del av de planerade anskaff- ningarna avsåg materiel, som inte skulle kunna levereras förrän under budget— året 1964/65 eller senare. I samband med att arbetsmarknadsstyrelsen över- lämnade redogörelse för myndigheter- nas beställningsplanering till Kungl. Maj:t, hemställde styrelsen att sådana beställningar som kunde förväntas ge effekt på sysselsättningen inom verk- stadsindustrin under år 1963 snarast skulle utläggas.
Resultatet härav blev att statliga be- ställningar till ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor tidigarelades. Av detta belopp kom på statens järnvägar 25 miljoner kronor, varav 22 miljoner kronor avsåg järnvägsvagnar. Av åter- stoden kom på försvaret 16 miljoner kronor samt på väg- och vattenbygg— nadsverket 5 miljoner kronor, medan postverket och sjöfartsverket svarade för beställningar på vartdera 2 miljoner kronor. Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med extra medel som för ändamålet ställdes till myndigheternas disposition. Huvudparten av beställningarna lades ut före den 1 maj 1963.
De statliga beställningarnas kostnads- mässiga fördelning på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Beställningsvärde, Industribransch miljoner kronor Transportmedelsindustri ....... 26,0 Maskin- och motorindustri ..... 6,5 Elektroteknisk industri ........ 7 O Metall— och verkstadsindustri i
övrigt ..................... 10,5
Summa 50,0
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1963 hemställde arbetsmark- nadsstyrelsen, att styrelsen skulle be- myndigas att bevilja primärkommuner,
landsting, andra kommunala samfällig- heter samt kommunala bolag statsbidrag med 20 procent av inköpssumman vid utläggande av beställningar hos indu— strin för motverkande av arbetslöshet. I skrivelse samma dag till samtliga kom- muner, landsting m. fl. anhöll styrel- sen, att åtgärder snarast möjligt skulle vidtagas för att dels påskynda utläg- gande av sådana beställningar som av- sågs att upphandlas i ordinarie ordning, dels förbereda sådana beställningar som bedömdes kunna tidigareläggas utan alltför stora olägenheter.
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 8 februari 1963 erhöll styrelsen bemyn- digande att under år 1963 med utnytt- jande av medel från reservationsansla— get till Vissa sysselsättningspolitiska åt- gärder bevilja kommuner, landstings- kommuner, andra kommunala samfäl- ligheter samt kommunala bolag stats- bidrag med högst 20 procent av inköps- summan vid beställningar hos verk- stadsindustrin i sysselsättningsfrämjan- de syfte i den mån statsbidrag inte utgick i annan ordning. Samtidigt före- skrevs att utläggning av beställningar skulle ske i samråd med arbetsmark- nadsstyrelsen. Beställarna skulle styrka att de beställda produkterna inte ingick i ordinarie anskaffningsprogram för år 1963.
Arbetsmarknadsstyrelsen underrätta- de den 15 februari 1963 kommuner, landsting m. fl. om möjligheten att er- hålla statsbidrag vid tidigareläggning av beställningar av varvs— och verk- stadsindustriprodukter. Som förutsätt- ning för statsbidrag skulle gälla, att beställningarna lades ut före den 1 maj 1963 och att de kunde Väntas ge syssel- sättningseffekt samma år. Ansökan om statsbidrag skulle göras hos arbetsmark— nadsstyrelsen. Av ansökan skulle fram- gå, vilket eller vilka investeringsobjekt som avsågs, preliminär kostnad, tillver—
kare (leverantör), tidpunkt för beställ- ningens utläggande samt beräknad tid- punkt för leverans. I ansökan skulle intygas, att med ansökan avsedd beställ- ning inte ingick i ordinarie upphand- lingsprogram för år 1963 samt att stats— bidrag inte utgick i annan ordning.
Enligt från arbetsmarknadsstyrelsen erhållna uppgifter beviljades samman— lagt 299 ansökningar om statsbidrag. Som villkor för bifall gällde i stort sett att leverans skulle ske före den 1 april 1964. De beviljade ansökningarna avsåg beställningar med en sammanlagd in- köpssumma av 83,3 miljoner kronor. Därav kom på städer 77 miljoner kro- nor, på landskommuner 6 miljoner kro— nor och på landsting 0,3 miljoner kro- nor. Beställningar för cirka 2 miljoner kronor avsåg importerade produkter.
Beställningarnas kostnadsmässiga för— delning pä industribranscher redovisas i följande sammanställning.
Beställningsvärde,
Industribransch miljoner kronor
Transportmedelsindustri (utom skeppsvarv och båtbyggerier) 8,4
Maskin- och motorindustri . ... 7,3 Skeppsvarv och båtbyggerier .. 3,8 Elektroteknisk industri ........ 37,5
Metall- och verkstadsindustri i övrigt ..................... 26,3 Summa 83,3
Arbetsmarknadsstyrelsen har beräk— nat, att de år 1963 utlagda statliga och kommunala stödbeställningarna inne- burit sysselsättning för eirka 1 300 års- arbetare. Härtill kommer sedan den indirekta effekten av beställningarna på sysselsättningen.
Överväganden och förslag
Punktvis utlagda industribeställningar Industribeställningar tillgreps under konjunkturdämpningen 1958—1959 i framför allt två typer av fall:
1) då varsel inkommit om friställ- ning av personal till följd av definitiv driftsinskränkning eller driftsnedläg- gelse och möjligheter inte förelåg att utan visst rådrum omplacera eller om- skola den berörda personalen;
2) då varsel lämnats om temporär driftsinskränkning eller driftsnedläg- gelse och möjligheter inte förelåg att tillfälligt omplacera arbetskraften men det bedömdes som angeläget att hålla personalen samlad för att snabbt kunna återuppta produktionen, då utsikterna till avsättning ånyo förbättrades.
Insättande av industribeställningar i fall som här sagts var inte regel. Ibland kunde industribeställningar inte komma i fråga på grund av produktionens art. I en del fall var den varslade drifts- inskränkningen av så kort varaktighet, att industribeställningar av den orsa- ken inte kunde ifrågakomma. Utläggan- de av industribeställningar och upp- tagande av härav föranledd produktion kräver liksom upphandling och igång- sättning av byggnads- och anläggnings- arbeten inte obetydlig förberedelsetid. Även andra orsaker till att industri- beställningar inte sattes in vid friställ- ning av personal synes ha förekommit, t. ex. vid temporär driftsinställelse en från början alltför optimistisk bedöm- ning av driftsinställelscns varaktighet o. s. v. Man skall dessutom komma ihåg, att industribeställningar tidigare knappast prövats som arbetsmarknads- politiskt instrument. Man var därför obekant med tekniken, vilket skapade en viss osäkerhet inför detta arbets- marknadspolitiska medel.
Vid jämförelse med andra sysselsätt- ningsskapande åtgärder, såsom bered- skapsarbeten och andra offentliga in- vesteringar i byggnader och anlägg- ningar, var industribeställningarna åren 1958—1959 av ganska obetydlig omfatt- ning. Erfarenheten ger emellertid vid
handen, att de utgjorde ett värdefullt komplement till andra sysselsättnings- skapande åtgärder eller till kontant- hjälp i ena eller andra formen. Möjlig- heter bör därför enligt utredningens mening finnas att även i fortsättningen i fall som ovan sagts utlägga beställ- ningar. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att beställningarna i med 1) avsedda fall inte göres mer omfattande än vad som är oundgäng- ligen nödvändigt för att ge arbetsför- medlingen erforderligt rådrum för an- skaffande av nya anställningar eller anordnande av utbildning. I sådana fall synes nämligen sysselsättningssvårig— heterna som regel ha sin grund i struk- turellt betingade förhållanden, som det är angeläget att så snart som möjligt komma till rätta med både med hänsyn till den berörda arbetskraften och till intresset av att frigöra de i den aktuella produktionen bundna resurserna för andra och mera produktiva ändamål. Även i med 2) avsedda fall måste enligt utredningens uppfattning försiktighet iakttagas. Innan stödbeställningar ut- lägges bör i dessa fall så långt det är möjligt klarläggas, vad som är anled- ningen till de aktuella avsättningssvå- righeterna. Visar det sig därvid, att svå- righeterna beror på ett i förhållande till övriga företag i branschen otill- fredsställande kostnadsläge e. d., bör enligt utredningens mening stödbeställ- ningar inte Icomma i fråga. I ett sådant fall skulle ju stödbeställningar kunna medverka till att det otillfredsställande läget konserverades med permanent- ning av avsättnings- och sysselsättnings- svårigheterna som följd. Andra mer ra- tionellt skötta företag i branschen skulle dessutom diskrimineras. Det är därför angeläget att stödbeställningar som av- ses med 2) ovan föregås av ingående undersökningar och överväganden. Samråd bör, innan beslut om stödbe-
ställningar fattas, äga rum med arbets- marknadsparterna inom den berörda branschen samt med kommerskolle- gium.
Branschvis utlagda industribeställningar
Även om utredningen med här an- förda reservationer finner sig kunna tillstyrka, att stödbeställningar av den typ som tillämpades åren 1958—1959 användes också i fortsättningen, när behov därav uppstår, är det uppenbart, att ett sådant system för stödjande av sysselsättningen utgör en framkomlig väg endast i samband med mer punkt— visa svårigheter i en bransch. Vid en av förändringar i konjunkturen fram- kallad mer allmän nedgång är detta system inte användbart. I ett sådant läge måste andra och mer generellt in- riktade åtgärder vidtagas för att syssel— sättningen skall kunna hållas uppe. Ut- redningen har därför med intresse kon- staterat, att inför de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som i slutet av år 1962 förutsågs uppkomma inom verkstadsindustrin stödbeställningar i viss utsträckning utlades till verkstads— industrin som sådan. Sålunda utlade, som framgår av den tidigare framställ- ningen, under vårmånaderna 1963 stat- liga verk och myndigheter beställningar till ett sammanlagt värde av 50 miljoner kronor, medan kommuner, landsting m. fl. gjorde beställningar för drygt 80 miljoner kronor, i sistnämnda fall med statsbidrag om 20 procent av inköps- summan. Verkstadsindustrin tillfördes alltså på kort tid beställningar till ett värde av cirka 130 miljoner kronor ge— nom tidigareläggning av upphandlingar, som eljest skulle ha skett först vid sena- re tidpunkt. Beställningarnas utläggande föregicks av anbudsinfordran. Som framgår av kapitlet om investerings- fonder tillfördes verkstadsindnstrin här-
utöver beställningar för cirka 400 mil— joner kronor genom att i november 1962 beslut fattades om att till investe- ringsfonder avsatta medel skulle få ut- nyttjas för anskaffande av maskiner m. m.
Åtskilliga fördelar är enligt utred- ningens mening förenade med att kun— na angripa konjunkturellt betingade av- sättnings- och sysselsättningssvårighe- ter genom motåtgärder redan inom pri- märområdet. Den mest betydande för- delen torde ligga däri att man på detta sätt förhindrar, att svårigheterna ger upphov till kedjereaktioner inom andra delar av näringslivet. Förutsättningen härför är dock att motåtgärderna sätts in i tid och med tillräcklig kraft. Behov uppstår inte heller av att tillfälligt om— flytta friställd arbetskraft till andra om- råden av näringslivet, områden där ar- betskraften kanske först efter avsevärd tid kan göra en fullgod produktions- insats. Ej heller behöver sysselsättnings— skapande åtgärder i form av bered- skapsarbeten vidtagas i så stor omfatt— ning som eljest. Därtill kommer att pro- duktionskapaciteten i stort sett bibe- hålles intakt i avvaktan på att konjunk- turen vänder och möjligheterna att fin- na avsättning för produktionen åter för- bättras.
Tendenser till minskad aktivitet inom byggnadsindustrin har sedan länge mötts med åtgärder syftande till att bi- behålla verksamheten på i huvudsak normalkonjunkturens nivå. Åtgärderna har delvis utgjorts av beredskapsarbe- ten, men framför allt har de bestått i att man ökat omfattningen av den ordi- narie byggnads— och anläggningsverk- samheten. Ökningen av den ordinarie verksamhetens omfattning har kommit till stånd dels genom stegrat statligt byggande, dels genom stimulans till kommunalt och privat byggande. I stort sett har åtgärderna varit framgångsrika,
åtminstone under senare år. Att så bli- vit fallet har utan tvivel till stor del sammanhängt med att man under hela efterkrigstiden haft stora eftersläpande byggnadsbehov, främst på bostadsbygg- nadsområdet. Men det har också sam- manhängt med att man kunnat tidigare- lägga byggnadsarbeten, som utan en konjunkturförsvagning skulle ha kom- mit till utförande först vid senare tid- punkt
Liksom man mött nedgångstendenser inom byggnadsindustrin genom ökad offentlig byggnadsverksamhet och sti- mulans till ökad privat byggnadsverk- samhet, bör man enligt utredningens mening vid en av förändringar i kon— junkturen framkallad mer allmän ned- gång inom andra delar av industrin kunna höja aktiviteten där genom att på olika vägar bringa upp efterfrågan på de produkter som mötts av avsättnings- svårigheter. Det är emellertid tydligt att utgångsläget är något annorlunda här än då det gäller byggnadsindustrin. Man kan sålunda som regel inte här bygga på några eftersläpande behov, som det är angeläget att snarast möjligt tillgodose. Åtgärderna får i stället i allt väsentligt grundas på tidigareläggning av upphandlingar. En sådan tidigare- läggning kan otvivelaktigt vara förenad med vissa risker. Den tekniska utveck- lingen kan medföra, att en på ett tidigt stadium inköpt förnödenhet visar sig sedermera inte motsvara anspråken. Vi— dare kan ändrade dispositioner få till följd, att behov av en upphandlad för- nödeuhet senare visar sig inte föreligga. Dessa risker borde emellertid kunna reduceras genom att tidigareläggningen inskränkes till att avse högst så lång tid, att någon mer uttalad tvekan om behovet av förnödenheterna inte behö- ver råda.
Tidigareläggning av upphandlingar är förenad med vissa merkostnader, så-
som räntekostnader och kostnader för lagring. Dessa merkostnader torde dock delvis uppvägas av att upphandlingarna göres vid en tidpunkt med låg ekono— misk aktivitet med påföljd att inköpen sannolikt kan ske på fördelaktigare vill- kor än i ett läge av motsatt slag. Då det gäller offentliga inköp får merkostna- derna dessutom vägas mot att det of— fentliga, även om inga stödbeställningar gjordes, skulle ha att vidkännas andra kostnader för de arbetslösa.
I motsats till byggnadsindustrin har stora delar av den övriga industrin att konkurrera på världsmarknaden, an- tingen det nu gäller att ta hem order från utlandet eller tävla med utländska konkurrenter här hemma. Det är där- för nödvändigt att kostnadsläget är så- dant att de kan göra sig gällande i den internationella konkurrensen. Om nu en industribransch har svårt att finna av- sättning för sina produkter i utlandet på grund av i förhållande till de ut- ländska konkurrenterna höga kostna- der, kan man visserligen tillfälligt av- hjälpa därav föranledda sysselsättnings- svårigheter genom stödbeställningar, men orsaken till svårigheterna når man inte på detta sätt. Stödbeställningar ut- gör därför i ett sådant fall ingen fram— komlig väg, om inte samtidigt åtgärder sätts in för att komma till rätta med orsaken till avsättnings— och sysselsätt- ningssvårigheterna. Stödbeställningar bör enligt utredningens mening heller inte komma i fråga när det gäller för- nödenheter som till följd av fördelakti— gare villkor vanligtvis upphandlas utom- lands och som även i den aktuella situa- tionen kan upphandlas på bättre villkor där än här hemma. En diskrimination av utländska leverantörer skulle möj- ligen kunna få inte önskvärda konse- kvenser för vår export. En sådan dis- krimination står dessutom i strid med gällande regler för EFTA-samarbetet.
Näringslivet är — oavsett konjunk- turläget — underkastat en ständig struk- turrationalisering. Dämpningar i kon- junkturen kan emellertid utgöra incita- ment till ett påskyndande av struktur- rationaliseringen. Om nu en konjunk- turellt betingad nedgång i en industri- bransch möts med stödbeställningar, finns därmed risk för att en i och för sig önskvärd strukturrationalisering i branschen inte kommer till stånd så snabbt som eljest. Det torde gälla även om stödbeställningarna lägges ut med strikt iakttagande av upphandlingsför- ordningens bestämmelser. Detta behö- ver nämligen inte innebära, att beställ- ningarna hamnar hos de mest livskraf- tiga företagen. Tvärtom kan ett sådant förfarande i vissa fall gynna fortbestån- det av företag med endast ringa livs- kraft. Stödbeställningar skulle härige- nom kunna få en på längre sikt nega- tiv effekt på branschen. För de önsk- värda strukturrationaliseringarna bör man dock enligt utredningens mening inte behöva lita till dämpningar i kon- junkturen. Strukturrationaliseringen bör i stället främjas på andra vägar.
'I'idigarelägguing av beställningar i samband med en konjunkturdämpning kommer rimligtvis att så småningom medföra minskad ordertillströmning från de beställare som tidigarelagt or— der. Denna tidpunkt bör dock kunna uppskjutas till dess att konjunkturen vänt uppåt igen. Så torde kunna ske genom att den på grund av tidigarelägg- ningen ökade lagerhållningen inte ned— bringas förrän konjunkturdämpningen är ett passerat stadium. Bortfall av or— der då kan kanske i vissa fall medföra svårigheter. Dessa bör dock kunna be- mästras. För sysselsättningens del torde åtminstone inga svårigheter behöva upp- komma, eftersom det _ när konjunktur— uppgången väl är ett faktum _ torde finnas möjligheter att omplacera even-
tuellt friställd arbetskraft till andra sysselsättningar. Orderbortfall då kan dessutom ha en positiv effekt. I en ekonomi med full sysselsättning som främsta mål finns erfarenhetsmässigt risk för överhettning, sedan en konjunk- turdämpning bytts i sin motsats. Lägre efterfrågan i en sådan situation kan hjälpa till att bevara balansen i ekono- min.
Erfarenheterna av det senaste försöket att genom utläggandc av beställningar hindra uppkomsten av sysselsättnings- svårigheter inom verkstadsindustrin vi- sar, att det finns förutsättningar för att på denna väg medverka till att stödja en hel sektor av industrin. Utredningen vill därför föreslå, att åtgärder vidtages för att man även i fortsättningen vid en mer allmän nedgång i en industri— bransch skall Irunna genom utläggande av beställningar höja aktiviteten i bran- schen. Genom att mer definitivt slå in på denna väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslös- het för kategoricr av arbetstagare som hittills i endast obetydlig utsträckning kmmat hjälpas via arbetslinjen, såsom tjänstemän, kvinnor och partiellt ar— betsföra.
Nu är naturligtvis enbart stödbeställ- ningar av det slag varom här är fråga inte tillräckligt, om man verksamt vill stödja industrin i samband med en vi— kande internationell konjunktur. I ett sådant läge måste också andra åtgärder till, t. ex. frisläppning av till investe- ringsfonder avsatta medel för investe- ringar i maskiner och andra inventa- rier. Sedan lagstiftningen om investe- ringsfonder numera ändrats dithän, att det i fortsättningen kommer att bli för- delaktigare än hittills att taga fond- medel i anspråk för produktion på la— ger, torde visst stöd kunna påräknas den vägen. Detta är av betydelse inte minst därför, att en del branscher san—
nolikt inte alls eller åtminstone i en- dast ringa utsträckning kan stödjas ge— nom utläggande av extra beställningar. Dit hör exempelvis skogsindustrin, som svarar för en betydande del av den svenska exporten och som därför är av stor betydelse i detta sammanhang. Allt efter som den svenska hjälpen till u-län- derna får större omfattning, torde emel— lertid förutsättningarna att stödja även en sådan sektor som skogsindustrin bli bättre. Man bör nämligen kunna tänka sig att hjälpinsatserna ges större om- fattning vid konjunkturdämpningar ge- nom dragningar också på nästföljande års hjälpprogram.
Utökning av investeringsreserven
En viss uppfattning om möjligheten att vid en mer omfattande konjunktur- dämpning utlägga statliga industribe- ställningar, baserade på tidigarelägg- ning av statliga inköp, kan erhållas via urvalsmaterialet till det förslag till in- vesteringsreserv, som varje år upprät- tas av arbetsmarknadsstyrelsen och där- efter förelägges Kungl. Maj:t för att lig-
ga till grund för antagande av allmän beredskapsstat. Enligt från arbetsmark— nadsstyrelsen inhämtade uppgifter om— fattade urvalsmaterialet för det senaste förslaget till investeringsreserv industri- anskaffningar till ett sammanlagt värde av 736 miljoner kronor. Av olika skäl, främst otillfredsställande planering, medtogs emellertid i förslaget till inves- teringsreserv endast anskaffningar för 495 miljoner kronor, för vilka anskaff- ningar sedermera också anvisades me- del i samband med antagandet av all- män beredskapsstat. Den kostnadsmäs- siga fördelningen av de i urvalsmate— rialet ingående anskaffningarna på in— dustrigrupper och beställare framgår av nedanstående sammanställning.
Vad möjligheten att utlägga kommu- nala stödbeställningar beträffar visade en år 1959 av arbetsmarknadsstyrelsen gjord undersökning, att i dåvarande läge anskaffningar till ett sammanlagt värde av 120 miljoner kronor skulle kunna tidigareläggas. Denna siffra gäll- de industrin över huvud taget, således inte bara verkstadsindustrin till vilken — som förut sagts — våren 1963 stöd-
Sammanställning över materialanskaffningar ingående i urvalsmaierialet för arbets— marknadsstyrelsens förslag till investeringsreserv för budgetåret 1963/ 64. 1 OOO-tal kronor
Beställare Kommunikations— verken Annan Industribransch Försvar _ Civilför- statli verkens Därav för svars- verksargn- Summa Totalt VoV, SJ styrelsen het och Tele- verket Maskin- och motorindustri 1 645 22 977 20 800 19 106 24 050 67 778 Elektroteknisk industri. . . 7 470 20 835 20 100 — — 28 305 Transportmedelsindustri . . 27 920 110 110 100 100 6 615 247 144 892 Skeppsvarv och båtbygge- rier ................... 3 000 17 335 _ — 2 100 22 435 Övrig metall— och verk- stadsindustri .......... 128 354 71 285 60 500 35 384 8 150 243 173 Andra industrier ......... 139 464 5 350 2 850 71 747 12 847 229 408 Summa 307 853 247 892 204 350 132 852 47 394 735 991
beställningar utlades till ett värde av 83 miljoner kronor. Fördelningen av förenämnda 120 miljoner kronor på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Beställningsvärde, Industribransch miljoner kronor Metallindustri ................ 55 Varvsindustri ................ 9 Elektroteknisk industri ........ 36 Porslinsindustri .............. 1 Textil- och beklädnadsindustri. . 10 Övrig industri ................ 9
Summa 120
I anslutning till vad som här sagts om möjligheterna att utlägga statliga och kommunala industribeställningar vill utredningen erinra om att en inom kommittén för produktionsfrämjande åtgärder år 1954 gjord undersökning visade, att det allmänna under budget— året 1954/55 beräknades kunna tidi— garelägga beställningar till ett samman- lagt värde av cirka 1 857 miljoner kro- nor. Av detta belopp avsåg 1 677 mil- joner kronor statliga och 180 miljoner kronor kommunala beställningar. Av de statliga beställningarna avsåg 789 mil- joner kronor militära anskaffningar. Beställningarnas fördelning på industri- branscher framgår av nedanstående sammanställning. En mer detaljerad fördelning av de statliga beställningar-
na redovisas i appendix till detta kapi— tel.
Det är osäkert i vad mån de inom kommittén för produktionsfrämjande åtgärder gjorda undersökningarna kan anses visa någonting om situationen i dag. Däremot förefaller det klart att investeringsreserven underskattar möj- ligheterna till tidigareläggande av in- dustribeställningar. Statens samman- lagda inköp av enbart maskiner, trans- portmedel m. m., belöpte sig år 1962 till ett värde av nära 2500 miljoner kronor. Detta talar enligt utredningens mening för att beställningar bör kunna tidigareläggas i betydligt större omfatt— ning än vad som framgår av investe— ringsreserven. Utredningen föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att i samband med upprät- tande av kommande års investerings- rcserver verka för att — så långt detta är möjligt — utöka den del av reserven som avser statliga anskaffningar. Där- vid synes uppmärksamhet bl. a. böra ägnas åt möjligheterna att få fram en än större reserv av militära anskaff- ningar och anskaffningar för civilför— svaret. Enligt uttalande av 1962 års för- svarskommitté bör sådana möjligheter vara för handen. Vidare föreslår utred- ningen att arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen en gång om året inven-
Beställningsvärde, miljoner kronor Industribransch
Staten Kommuner Summa
Järn- och metallindustri ....................... 1 080 72 1 152 Varvsindustri ................................. 72 72 Elektroteknisk industri ........................ 275 50 325 Övrig metallindustri ........................... 27 27 Träindustri ................................... 9 11 20 Textil— och beklädnadsindustri ................. 63 11 74 Läder-, har- och gummiindustri ................ 33 1 34 Kemisk-teknisk industri ....................... 62 17 79 Jord- och stenindustri ......................... 12 12 Övrig industri ................................ 56 6 62 Summa 1 677 180 1 857
terar kommunernas förutsättningar att vid en konjunkturdämpning utlägga stödbeställningar.
Frågan om detaljplanering av i ur- valsmaterialet till investeringsreserven ingående beställningsobjekt behandlas i kapitel 18.
Anvisning av medel för utläggande av beställningar
Finansieringen av statliga industribe— ställningar synes i första hand få ske med utnyttjande av medel, som respek- tive verk och myndigheter redan dis— ponerar eller får sig tilldelade med hän- syn till läget på arbetsmarknaden och intresset av att låta de offentliga inves- teringarna variera mot konjunkturen. Det bör emellertid enligt utredningens mening också till arbetsmarknadssty- relsens disposition finnas medel, som kan utnyttjas för utläggande av indu- stribeställningar i arbetslöshetsbekäm- pande syfte. Utredningen föreslår där- för att medel härför anvisas under an- slaget till Allmänna beredskapsarbeten m. 111., under vilket anslag medel till beredskapsarbeten nu anvisas. An- slagna medel bör få disponeras av ar- betsmarknadsstyrelsen på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om medel anslagna för bedrivande av be- redskapsarbeten. Vid snabbt behov av ytterligare medel för utläggande av be- ställningar bör Kungl. Maj:t kunna göra bruk av den till den allmänna bered- skapsstaten knutna finansfullmakten om för närvarande 600 miljoner kronor.
Till kommuner som år 1963 utlagt industribeställningar till verkstadsindu- strin i sysselsättningsfrämjande syfte har utgått statsbidrag med 20 procent av inköpssumman. Ett sådant bidrag torde erfordras även i fortsättningen. Det är nämligen klart, att vissa mer-
kostnader är förenade med tidigarelägg- ning av beställningar, såsom kostnader för lagring, räntekostnader m. m. Ut- redningen utgår från att likviditetssvå- righeter inte skall behöva lägga hin— der i vägen för utläggande av stödbe— ställningar, eftersom då behov av så- dana beställningar uppkommer erfor- derliga medel torde kunna lånas upp på kreditmarknaden.
Finansieringen av privata beställ- ningar torde liksom åren 1958—1959 få ske genom att de lånefonder som kan tänkas ifrågakomma för möjliggörande av ökade privata beställningar uppräk- nas i erforderlig utsträckning. Utred- ningen vill i detta sammanhang fram- hålla att även andra lånefonder än lå- nefonden för den mindre skeppsfarten och fiskerilånefonden vid behov bör kunna utnyttjas för att göra det möjligt att öka de privata beställningarna.
Industribeställningar och upphandlingsförord- ningen
Inledningsvis har nämnts, att utläggan- det av industribeställningar under kon- junkturnedgången 1958—1959 skedde utan att upphandlingsförordningens be- stämmelser om infordrande av anbud behövde iakttagas. Enligt utredning- ens mening måste också i fortsättning- en avsteg göras från upphandlings- förordningens bestämmelser i samband med utläggande av industribeställning- ar till enskilda företag, som fått avsätt- ningssvårigheter och därmed svårighe- ter att sysselsätta sin personal. Det stäl— ler sig annorlunda då fråga uppkommer att utlägga industribeställningar till he— la branscher. I sådant sammanhang bör i princip upphandlingsförordningens bestämmelser följas. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla, att utläg- gande av industribeställningar till hela
branscher bör verka reducerande på behovet av sådana punktinsatser, som kom till användning åren 1958—1959. De risker som bl. a. med hänsyn till vik— ten av en snabb strukturrationalisering kan vara förenade med sådana punkt— insatser skulle härigenom reduceras.
Initiativ till utläggande av industribeställningar Utläggande av industribeställningar med sysselsättningspolitisk motivering _ det må röra sig om beställningar till hela branscher eller till enstaka före— tag _— bör initieras från arbetsmark- nadsstyrelsen. I fråga om det statliga området bör det kunna ske i samband med att arbetsmarknadsstyrelsen yttrar sig över verks och myndigheters inves- teringsplaner. Sådana yttranden inford- ras som regel varje år såsom ett led i arbetet med nästföljande statsbudget. I den mån därefter inträffande händelser på arbetsmarknaden nödvändiggör in— satser på beställningsområdet bör sär- skild framställning kunna göras hos Kungl. Maj:t om att erforderliga medel ställes till förfogande.
Det faktiska utläggandet av beställ— ningar bör, när det gäller det statliga området, ske genom respektive verk och myndigheter men efter samråd med ar- betsmarknadsstyrelsen. På den kom- munala sidan bör utläggande av beställ- ningar handhas av vederbörande pri- mär- eller sekundärkommunala organ. Även insatser av kommunförbunden kan tänkas, i den mån fråga är om för- nödenheter som är föremål för central- upphandling genom dessa förbund. Kommunala beställningars utläggande förutsätter, eftersom statsbidrag före- slås utgå, beslut av arbetsmarknadssty- relsen. Utläggande av privata beställ— ningar med utnyttjande av extra låne- medel från lånefonder av olika slag sy-
nes böra ske i samråd mellan arbets- marknadsstyrelsen och de myndigheter som handhar långivningen.
Tidpunkten för utläggande och tillbakadragan- de av industribeställningar
Om tidpunkten för utläggande av in- dustribeställningar vill utredningen an— föra följande.
Vad beträffar fall då företag varslar om definitiv nedläggelse av driften helt eller delvis och arbetsförmedlingen be- höver rädrum för att anskaffa nya an— ställningar till den berörda arbetskraf- ten och/eller anordna lämplig utbild- ning, bör åtgärderna sättas in vid så— dan tidpunkt, att beställningarna ger sysselsättningseffekt när nedläggelsen är planerad att ske. Tidpunkten kan alltså här sägas mer eller mindre he- stämmas av företaget. Detsamma gäller när fråga är om temporär inskränkning i driften till följd av tillfälliga avsätt— ningssvårigheter och det bedömes ra- tionellt att så långt möjligt hålla arbets- kraften samlad för att vid förbättrade avsättningsförhållanden snabbt kunna återuppta driften. Vad angår utläggan- de av beställningar till hela branscher i samband med ett mer allmänt bortfall av order får tidpunkten för en sådan åtgärd bestämmas med utgångspunkt från den fortlöpande bedömningen av konjunkturutvecklingen. Utläggande av beställningar i detta fall skulle alltså i princip inte skilja sig från vidtagande av andra sysselsättningsskapande åtgär- der, såsom ökning av offentliga investe— ringar i byggnader och anläggningar eller frisläppande av investeringsfon- der.
Frågan om tillbakadragande av in- dustribeställningar synes i de två första typfallen inte inrymma några svårig- heter, eftersom beställningarnas om-
fattning bör kunna anpassas till en i förväg gjord bedömning av behovet av rådrum för arbetsförmedlingen, respek— tive sysselsättningssvårigheternas var- aktighet. När det gäller hela branscher får tidpunkten för tillbakadragandet he— stämmas med utgångspunkt från be— dömningen av konjunkturutvecklingen. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det är viktigt att utlagda beställningar inte försvårar för de be- rörda företagen att _ när konjunkturen väl vänt —— erbjuda korta leveranstider. I den mån som beställningarna kan ut- göra ett hinder härför bör leverantö— rerna ha möjlighet att få effektueringen av beställningarna förskjuten i erfor- derlig utsträckning. Statliga beställare bör i sådana situationer också kunna med leverantörerna ta upp förhandling— ar om annullering av ej effektuerade de- lar av utlagda order.
Försiktighet vid användningen av industribe- ställningar
Utläggande av industribeställningar i samband med en av förändringar i kon- junkturen förorsakad lägre aktivitet i en eller flera branscher är, som utred— ningen i det föregående framhållit, förenat med fördelar. Samtidigt kan emellertid konstateras att sådana be- ställningar också kan vara förenade med långsiktiga verkningar av mindre önskvärd art. Utredningen anser dock inte att man därför skall behöva avstå från att bruka industribeställningar i sysselsättningsfrämjande syfte.Med hän- syn till att verkningarna på olika punk- ter är svårbedömbara bör dock —— till dess ytterligare erfarenheter vunnits — viss försiktighet iakttagas vid använd- ningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument.
APPENDIX TILL KAP. 10
Sammanställning över statliga industribeställningar som enligt kommittén för produktionsfrämjande åtgärder kunde tidigareläggas under budgetåret 1954/55
Produktionsgren Beställningsvärde, miljoner kronor
Verkstadsindustri Järn— och stålverk ........... 84 Andra metallverk ............ 20 Bil- och cykelindustri ........ 66 Annan fordonsindustri ....... 133 Järn och stålmanufaktur ..... 38 Metallmanufaktur ........... 23 Järngjutgods— och andra gjut- godsartiklar ............... 15 Instrument .................. 3 Krigsmateriel ............... 512 ammunition ............... (233) flygplansskrov ............. (196) annan materiel ............ (85) Maskin- och apparatindustri.. 168 Varv ....................... 72 Div. Verkstadsarbeten ........ 45 Elektro-teknisk industri Kablar och ledningar ........ 30 Transformatorer ............. 58 Radio, telefon ............... 81 Andra maskiner och apparater 67 Installationsmateriel ......... 10 Instrument ................. 18 Övriga produkter ............ 11 Träindustri Sågverk .................... 2 Trävarufabriker ............. 2 Plywoodfabriker ............. 1 Möbelfabriker ............... 1 Snickerifabriker .............. 1 Övriga produkter ............ 2
1179
275
Produktionsgren Beställningsvärd e miljoner kronor
Textilindustri
Vävnader ................... 8 Konfektion ................. 20 Sömnadsartiklar ............. 3 Vadd ....................... 1 Gasmasker .................. 19 Brandslang ................. 8
Övriga produkter ............ 4 63
Läder-, hår— och gummivaru-
industrin
Gummiindustri .............. 12 Skoindustri ................. 10
Övriga produkter ............ 11 33
Kemisk-teknisk industri Sprängämnen ............... 47 Färger ..................... 4
Tvätt- och rengöringsmedel. . . 2 Läkemedel .................. 2
Övriga produkter ............ 7 62
Övriga industrier ............. 56 Summa 1 677
KAPITEL 11
Beredskapsarbeten
Nuvarande förhållanden
Som ett led i kampen mot arbetslöshet har under en lång följd av år vid be— hov satts in särskilda offentliga arbe- ten, sedan år 1934 kallade beredskaps- arbeten. Ursprungligen var syftet att ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Se- dermera, och särskilt under 1930-talet, var avsikten dessutom att få till stånd en expansion av de offentliga investe- ringarna med syfte att direkt och in- direkt påverka den totala sysselsätt- ningen vid en avmattning i den eko- nomiska aktiviteten.
Till beredskapsarbetena skall i prin— cip hänvisas endast sådana arbetslösa, som ej kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete. Orsakerna till att en person ej kan beredas arbete i öppna marknaden växlar. Såsom framgår av den följan- de redogörelsen är hög ålder en ofta förekommande orsak. Andra skäl är nedsatt arbetsförmåga och lokal bun- denhet i förening med brist på arbets— tillfällen i den arbetslöses hemtrakt. Till beredskapsarbetena har under se- nare år i allt större omfattning hänvi- sats sådana arbetslösa, vilka inte ens i tider med hög efterfrågan kunnat fin- na anställningar i 'öppna marknaden.
Trots stora framsteg under de båda senaste årtiondena är sysselsättnings- graden alltjämt väsentligt lägre under vintern än under sommaren. Det gäller särskilt i fråga om byggnads- och an-
läggningsarbetarna. Denna kvarstående säsongarbetslöshet har under senare år i stegrad utsträckning mötts med be- redskapsarbeten.
Organisation, beslut m. m.
Arbetsmarknadsstyrelsen har medgivit, att länsarbetsnämnderna inom av sty- relsen för Viss tid bestämda ramar må besluta om
a) särskilda kommunala arbeten för svårplacerade,
b) skogsvårdsarbeten (röjning, åter- växtåtgärder och dikning).
I fråga om andra arbeten beslutar ar- betsmarknadsstyrelsen.
Hos länsarbetsnämnderna och i ar— betsmarknadsstyrelsen sker en fortlö— pande registrering av statliga och kom- munala byggnads- och anläggningsföre- tag, lämpliga att utföras såsom bered- skapsarbeten. Vid behov av extra till- skott av arbetstillfällen aktualiserar länsarbetsnämnden något av dessa pro- jekt som till storlek och karaktär pas- sar den föreliggande situationen. I frå- ga om kommunala projekt ställes ansö- kan om projektets utförande som be- redskapsarbete till arbetsmarknadssty— relsen. Efter remiss till vederbörande fackmyndighet för saklig prövning och beräkning av statsbidraget beslutar sty- relsen om bidragets storlek och de öv- riga villkor, som skall gälla för arbetets bedrivande.
För statliga byggnadsföretag sker på
liknande sätt ett samarbete mellan ar- betsmarknadsstyrelsen och den fack- myndighet, till vars område ärendet bör. Härvid sker samråd bl. a. i fråga om formen för arbetets utförande. Fö- retaget kan utföras endera i myndig- hetens egen regi — så är fallet bl. a. på vägsidan, där väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen bedriver beredskapsarbe- ten i betydande omfattning — eller genom arbetsmarknadsstyrelsens tek- niska byrå. I de fall, då myndigheter- nas egna resurser ej är tillräckliga, kan beredskapsarbete utföras genom anli— tande av entreprenör. Arbetsmarknads- styrelsen har dessutom bemyndigats att uppdraga åt entreprenör att i egenskap av administratör utföra beredskapsar- bete. Därmed avses, att arbetet utföres på löpande räkning enligt särskilda i samråd med Svenska byggnadsentre- prenörföreningen upprättade bestäm- melser.
Arbetsmarknadsstyrelsens beslut in- nehåller mestadels föreskrifter om ar- betsstyrkans storlek och den tid, under vilken arbetet får bedrivas. I fråga om arbete som bedrivs genom entreprenör finns som regel en tidplan för arbetets bedrivande fogad till kontraktet.
Då fråga är om större arbeten, av- sedda för arbetslösa från flera län, gör arbetsmarknadsstyrelsen en fördelning av platserna mellan länen. Inom länen tilldelas de olika förmedlingarna platser i förhållande till det behov av bered— skapsarbeten, som bedöms föreligga.
I arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949: 278) föreskrives, att till beredskapsar- bete bör utväljas projekt av sådan an- gelägenhetsgrad, att det kan förutses komma till utförande under den när- maste tiden oberoende av om arbetslös— het råder eller ej. Vid val av projekt av samma angelägenhetsgrad bör företrä— de lämnas åt sådana, som utan större olägenhet kan upptagas, nedläggas, ut-
ökas eller inskränkas alltefter arbetslös- hetens växlande omfattning, ävensom åt projekt, som kan bedrivas oberoende av årstid. Genom att välja projekt, som är så aktuella, att de kan bedömas kom- ma till utförande helt eller delvis med ordinarie medel under de närmaste budgetåren, kan ett påbörjat arbete in- om rimlig tid fullföljas i ordinarie ord— ning, om det inte längre erfordras för arbetslöshetens bekämpande. Arbetsmarknadsstyrelsen kan besluta att statligt projekt, som är nominativt angivet eller som ingår i kollektivt an— givet investeringsändamål i beredskaps- staten, skall utföras såsom beredskaps- arbete. Beredskapsarbetena finansie— ras fr. 0. m. budgetåret 1964/65 med me- del för anslaget Allmänna beredskaps- arbeten m. m. och Vissa sysselsättnings- främjande åtgärder för handikappade m. fl. De är 1960 fastställda bestämmel- serna om prövning i två omgångar av statliga husbyggnadsprojekt m. m. gäller även för projekt som skall utföras som beredskapsarbete. Detta innebär, att Kungl. Maj:t skall pröva projektet dels då byggnadsprogrammet utarbetats, dels när projekteringen fortskridit så långt, att huvudritningar utförts och en nog- grann kostnadsberäkning skett. Denna ordning gäller för nybyggnad, tillbygg- nad och ombyggnad av hus för statens räkning — samt fr.o.m. 1 juli 1963 även för fortifikatoriska arbeten — för en beräknad kostnad överstigande 300 000 kr. Reparationer och under- hållsarbeten är undantagna. För de af- färsdrivande verken samt väg- och vat- tenbyggnadsverket gäller denna hand— läggning endast för centrala byggnader för administration, utvecklingsarbete 0. d. Bestämmelserna innebär, att inga byggnadsföretag av berört slag kan färdigprojekteras med mindre de blivit föremål för Kungl. Maj:ts och i vissa fall, bl. a. i fråga om lokalisering, även
riksdagens prövning. Det betyder, att företag av denna art ej kan komma till utförande såsom beredskapsarbete, in- nan denna prövning skett.
Bland beredskapsobjekten intar väg- arbetena både kostnadsmässigt och från sysselsättningssynpunkt en domineran- de ställning. Vägarbetena finns såsom en kollektiv post i beredskapsstaten, vil- ket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med väg- och vattenbyggnads- styrelsen fritt kan välja de vägbyggn-ads- företag, vilka skall bedrivas som bered- skapsarbeten. Enligt praxis sker valet bland de vägprojekt, som ingår i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens flerårs- planer. De kommunala arbeten, som kan komma till utförande som beredskaps— arbeten, tillhör den grupp företag, som kollektivt angivits i beredskapsstaten. Följaktligen har arbetsmarknadsstyrel— sen också i fråga om denna typ av före— tag möjligheter att fritt välja projekt. Valet av projekt blir emellertid i dessa fall ytterst beroende på vederbörande kommunala myndighets prövning.
Statliga och statskommunala arbeten
l arbetslöshetskungörelsen finns inga generella regler för hur ansvaret för åt— gärderna mot arbetslöshet skall fördelas mellan stat och kommun. I arbetslös- hetskungörelsens 9 % sägs härom följan— de: »Hjälpverksamheten bör, så långt ske kan, inriktas på att bereda arbete. Därvid höra i fråga om beredskapsar- beten statskommunala arbeten företrä- desvis anordnas.» Enligt arbetslöshets- kungörelsen finns två slag av bered- skapsarbeten, nämligen statliga och statskommunala. Till den förra kate- gorin hänföres arbeten, som bedrives i statlig regi, till den senare kategorien arbeten, som utföres i kommunal regi. Tidigare var också åtgärderna mot ar-
betslöshet i stor utsträckning en kom- munal angelägenhet. Här har emeller- tid skett en genomgripande förändring. De kommunala kontantunderstöden har kommit att spela en allt mindre roll. Deras uppgift har övertagits av arbets- löshetskassorna, vilkas verksamhet i betydande omfattning understödjes av staten. Staten har vidare övertagit he- la ansvaret och kostnaden för den of- fentliga arbetsförmedlingen liksom för alla de åtgärder, som syftar till att un- derlätta arbetskraft-ens anpassning på arbetsmarknaden. På samma sätt har de statliga beredskapsarbetena sett på något längre sikt kommit att svara för en växande andel av »arbetslinjen» i arbetslöshetspolitiken.
Av de totala kostnaderna för statliga och statskommunala beredskapsarbe- ten under kalenderåren 1948 samt 1957 ——1963 har staten svarat för följande andel.
År 1948 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 % 63,2 92,4 86,2 89,5 91,1 87,2 84,3 85,2.
Förskjutningen mot en större andel statliga beredskapsarbeten har berott på bl. a. följande omständigheter. Vid tämligen god balans på arbetsmarkna- den har de arbetslösa, som behövt hän- visas till beredskapsarbete, varit sprid- da på många kommuner. I ett sådant läge har det varit tillräckligt med nå- got eller några arbeten i varje län, till vilka arbetslösa från flera kom- muner kunnat hänvisas. De arbetslös— hetstyngda kommunernas bristande ekonomiska resurser har också bidra- git till en övergång från statskommu- nala till statliga arbeten. Långvarig ar- betslöshet har dessutom i en de] kom- muner resulterat i att man »byggt fär- digt» i fråga om sådana företag, som lämpar sig för utförande såsom bered— skapsarbeten.
För att öka tillgången på lämpliga
arbetstillfällen för sådana arbetslösa, som på grund av handikapp inte ome- delbart kan placeras i öppna markna- den och för vilka andra rehabiliterings- åtgärder inte bedöms lämpliga, har ar- betsmarknadsstyrelsen stimulerat kom- munerna att ordna särskilda bered- skapsarbeten för denna grupp. En växande andel av de statskommunala arbetena är avsedd just för sådan ar— betskraft. Detta har för 1962 kommit till uttryck i en högre andel kommuna- la kostnader för beredskapsarbetena.
Hänvisning av arbetslösa
Statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet regleras av arbetslös— hetskungörelsen (SFS 1949:278). Den som vill komma i åtnjutande av arbets- lösh—etshjälp skall göra ansökan därom hos arbetslöshetsnämnden i den kom— mun, där han uppehåller sig.
I övrigt stadgas, att arbetslöshets- hjälp må tillkomma endast den som
a) är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande bjälpåtgärder vid arbetslöshet (Kungl. Maj:t har dock bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen att ut- ge arbetslöshetshjälp även till andra utlän- ningar. Som villkor gäller i regel, att den sökande skall ha haft stadigvarande an- ställning inom det svenska näringslivet under minst ett år);
b) fyllt 16 men ej 67 år (enligt särskilt bemyndigande kan arbetslöshetshjälp utgå till person, som fyllt 67 år, om denne har försörjningsplikt mot minderåriga barn el— ler är utlänning och enligt gällande be- stämmelser icke kan erhålla folkpension);
o) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning;
d) sökt arbete genom den offentliga ar- betsförmedlingen, samt
e) på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts (karenstid), be— funnits vara i behov därav. (Punkt e gäller ej i de fall, där enligt vad som nedan sägs beredskapsarbete kan anvisas utan hinder av att ansökan om arbetslöshetshjälp ej skett).
Arbetslöshetshjälpen är i princip be- hovsprövad. Vid hänvisning till be— redskapsarbete har dock behovspröv- ningen delvis upphävts, sedan arbets- förmedlingen år 1954 medgivits hän- visa arbetslösa till beredskapsarbete, även om de ej gjort ansökan till arbets- löshetsnämnd. Den behovsprövning, som alltjämt sker, utgår från sådana för- hållanden som sökandens möjligheter att erhålla anställning i öppna markna- den, arbetslöshetens beräknade varak— tighet, försörjningsbörda och andra omständigheter av betydelse vid för- delningen av ett i förhållande till hela antalet arbetslösa begränsat antal plat- ser vid beredskapsarbeten.
Den som placerats i beredskapsarbe— te är fortfarande att betrakta som ar- betslös (dock utan att medräknas i ar- betslöshetsstatistiken) och finns upp- tagen bland arbetsförmedlingens ak- tuella arbetssökande. Försöken att i öppna marknaden placera de hänvi- sade skall därför fortgå även sedan de påbörjat beredskapsarbete.
Statsbidrag
Statsbidrag utgår i form av arbetsbi— drag och i förekommande fall årskost- nadsbidrag.
Arbetsbidrag till statskommunalt be- redskapsarbete utgår för styrkta, av ar— betsmarknadsstyrelsen godkända kost- nader för arbetet. I fråga om arbeten, där statsbidragen regleras av särskild författning, utgår arbetsbidraget enligt de grunder som fastställts i författning- en. I övrigt utgår bidraget efter en nor- malbidragsprocent, vars storlek ar- betsmarknadsstyrelsen årligen faststäl- ler på grundval av antalet skattekronor per invånare och den totala skattebe- lastningen inom kommunen. Arbetsbi- draget fastställes i samband med att
medgivande lämnas till arbetets utfö- rande.
Normalbidragsprocenten beräknas med utgångspunkt från ett tal framräk- nat enligt formeln x(23-y), där x be- tecknar antalet skattekronor per invå- nare och y den kommunala utdebite- ringen per skattekrona, i förekomman- de fall minskad med statsbidrag till skattelindring. Talet 23 motsvarar den högsta kommunala utdebiteringen en- ligt 1940 års taxering. Den genom for- meln erhållna produkten blir sedan be- stämmande för normalbidragsprocen- ten enligt följande sammanställning.
_ Normalbidrags- Ä (2357) procent högst 5,76 90 5,77— 9,73 85 9,74— 14,67 80 14,68— 20,70 75 20,71— 27,77 70 27,78— 35,76 65 35,77— 44,89 60 44,90— 55,06 55 55,07— 66,10 50 66,11— 78,32 45 78,33— 91,58 40 91,59—106,09 35 106,10—121,00 30 121,01—136,89 25 mer än 136,89 20
Genom beslut den 21 december 1951 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att arbets- marknadsstyrelsen vid fastställande av normalbidragsprocenten skall anse ve- derbörande kommuns skattetryck för
år 1952 och senare år vara 1 krona läg- re än den verkliga uttaxeringen.
Enligt arhetslöslietskungörelsen gäl- ler vidare att, om normalbidragspro- centen för viss kommun skulle minska med tio procent eller mer från föregå- ende år, sänkningen skall begränsas, dock inte mer än till hälften av vad den enligt reglerna skulle ha blivit.
Främst genom penningvärdeförsäm- ringen och den allmänna ekonomiska utvecklingen med därav följande ökat antal skattekronor per invånare har det beskrivna systemet förlorat sin inver- kan på differentieringen av bidragen. De allra flesta kommuner har under senare år fått minimibidraget med 20 procent. Det är uteslutande i de fyra nordligaste länen som normalbidrags- procenten överstigit 20. I tabell 11:1 har angivits antalet kommuner i dessa län, som under 1963 varit berättigade till ett högre normalbidrag än 20 pro- cent, fördelade efter bidragets storlek.
I arbetslöshetskungörelsen föreskri- ves, att det är »arbetsmarknadsstyrel- sen obetaget att, därest så i särskilda fall finnes påkallat, förorda om sådan jämkning beträffande arbetsbidragets storlek vartill omständigheterna må föranleda.» Sådan jämkning av såväl normalbidrag som bidrag enligt sär- skilda författningar förekom ursprung- ligen i fråga om kommuner med svag ekonomisk ställning och med långva— rig arbetslöshet.
Tabell 11:1. Antal kommuner med högre normalbidrag än 20 procent år 1963
Antal kommuner fördelade på normalbidragsprocent Län 25 30 35 40 45 | 50 | Summa Västernorrlands ................ 4 1 5 Jämtlands ..................... 2 2 1 2 1 8 Västerbottens .................. 2 4 1 7 Norrbottens ................... 4 7 5 1 18 Summa 6 17 9 2 | 3 | 1 38
Tabell 11: 2. Arbetsbidrag till statskommunala beredskapsarbeten enligt normalbidrags— bestämmelserna och särskilda författningar 1957—1963
Statsbidrag med tillämpning av bestämmelserna Å om normalbidrag i särskilda författningar r
Antal Total Statsbidrag Antal Total Statsbidrag kom- kostnad kom— kostnad
muner kr kr % 1 muner kr kr % 1 1957 12 2 262 265 503 890 22,3 42 14 718 628 9 095 658 01,8 1958 39 21 327 088 4 635 211 21,7 83 49 855 702 30 574 896 01,3 1959 87 31 090 350 7 625 550 24,5 187 99 007 816 62 114 560 62,7 1960 78 14 228 137 4 801 214 33,7 99 31 565 115 16 765 366 53,1 1961 162 12 869 835 4 954 002 38,4 65 24 433 860 13 722 928 56,2 1962 210 33 609 599 14 879 964 44,3 100 57 682 882 29 440 194 51,0 1963 274 119 803 834 53 200 998 44,4 90 73 698 545 34 416 093 46,7
1 Genomsnitt med jämkning inräknad.
Frågan om jämkning av arbetsbidrag för vatten- och avloppsanlägguingar be— rördes i propositionen nr 84/1959 i samband med förslag om ändrade bi- dragsregler för dylika arbeten. Där framhölls att, eftersom de föreslagna nya bidragen var lägre än de tidigare tillämpade, det »torde visa sig nödvän- digt, att beträffande ekonomiskt svaga- re kommuner med höga arbetslöshets- kostnader tillämpa en sådan ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres som bered- skapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser i stort sett upp- rätthålles.»
Möjligheterna till jämkning synes ef- terhand ha brukats i växande omfatt- ning, vilket bl. a. kommit till uttryck i att det genomsnittliga normalbidraget successivt stigit under senare år.
I tabell 11:2 redovisas arbetsbidra- gen under de sju senaste kalenderåren för under dessa år beslutade arbeten, uppdelade dels på arbeten, där normal- bidragsreglerna kommit i fråga, och dels på arbeten med bidrag enligt sär— skilda författningar.
För huvudparten av statskommunala beredskapsarbeten beräknas sålunda
statsbidraget enligt bestämmelser i sär- skilda författningar. Enligt tabell 11: 2 utgjorde genomsnittligt för sjuårspe- rioden 1957—1963 denna typ av arbe- ten kostnadsmässigt ca 70 procent av samtliga statskommunala beredskaps- arbeten.
Fullmakten att i särskilda fall beslu- ta om jämkning av arbetsbidraget har av styrelsen generellt utnyttjats i fråga om statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft. För att stimulera till ökad verksamhet på det- ta område har statsbidraget bestämts till 50 procent av den beräknade god- kända kostnaden. Av den totala kost— naden för arbeten som erhöll normal- bidrag år 1962 kom 16,0 miljoner kro- nor eller 48 procent på arbeten för svårplacerade. Av återstoden utgjorde 7,7 miljoner kronor vatten- och avlopps— arbeten, till vilka bidrag vid prövning enligt särskild författning ej skulle ha utgått eller ha understigit 10 procent. I sådana fall lämnas enligt praxis nor- malbidrag med lägsta procentsats, dvs. 20 procent. Även till industrilokaler som uppförs som statskommunala be- redskapsarbeten har det skett en gene- rell jämkning av bidraget till 50 pro—
cent av de beräknade kostnaderna. 1964 års riksdag har uttalat att statsbidraget till sådana lokaler ej bör överstiga 1/3 av den totala produktionskostnaden.
I fråga om primärkommuner kan nu- dantagsvis ränta och amorteringar på lån, som upptagits för att bestrida kom- munens andel i kostnaden för bered- skapsarbete, få inräknas i underlaget för årskostnadsbidrag till övriga utgifter för arbetslöshetens bekämpande. En förutsättning för att lånekostnaderna skall beaktas är dock, att arbetslöshets- kostnaderna i övrigt under året upp— gått till mer än 50 öre per skattekrona. Denna bestämmelse saknar numera praktisk betydelse.
Genom särskilt bemyndigande har ar- betsmarknadsstyrelsen möjlighet att av arbetslöshetsmedel lämna statsbidrag till vissa eljest icke statsbidragsberät- tigade skogsvårdsarbeten. Bemyndigan- det innebär, att markägarna svarar för 75 procent av den av skogsvårdsstyrel- serna beräknade normala utförande— kostnaden, medan statsbidrag utgår för resterande belopp, dvs. inte bara 25 procent av normalkostnaden, utan även hela den merkostnad som kan komma att uppstå.
Bruttokostnaden för utförda skogs— vårdsarbeten överstiger väsentligt den beräknade normalkostnad-en. Orsaken härtill ligger dels i att utgifter för pla- nering —— även en förtidsplanering _ och för utbildning av lagledare ingår i den statliga delen av kostnaderna, dels att arbetena till stor del utförts av ovan arbetskraft med stort inslag av svår- placerade och under ur kostnadssyn- punkt ogynnsamma tider på året. Under budgetåret 1962/63 utfördes skogsvårds- arbeten till en beräknad normalkostnad (dvs. skogsvårdsstyrelsernas bedömning av vad arbetet skulle kosta vid utföran— de i vanlig ordning) av 9,1 milj. kro— nor. De verkliga kostnaderna för arbe—
tets utförande uppgick till 37,1 milj. kro- nor, varav statsbidrag 31,1 milj. kronor. Statsbidragsandelen utgjorde sålunda 84 procent av totalbeloppet.
Mekaniseringsgrad
När beredskapsarbetena huvudsakligen utfördes med hjälp av handverktyg gav de sysselsättning åt arbetslösa, av vil— ka det ej erfordrades någon speciell ut- bildning. Endast undantagsvis behövde yrkesarbetare anställas för konst— och betongarbeten. Med den snabbt tillta- gande mekaniseringen uppstod ett ökat behov av specialarbetare. I det läget ut- färdades av arbetsmarknadsverket fö— reskrifter om användningen av special- arbetare i beredskapsarbeten. I mitten på 1950-talet gällde generellt, att an- delen specialarbetare ej fick överstiga 10 procent av den totala arbetsstyrkan. Sedermera byggdes bestämmelsen ut med föreskrifter som begränsade an- vändningen av tunga maskiner i arbe- tena.
Stickprovsundersökningar åren 1958 —1960 visade, att då gällande föreskrif- ter om mekaniseringsbegränsning ej verkade återhållande på sätt som sty- relsen avsett.
Under åren 1959 och 1960 var som framgår av tabell 11: 3 inslaget av spe— cialarbetare särskilt högt. Det torde i första hand ha hängt samman med att andelen vägarbeten och andra liknan- de objekt med hög mekanisering då var stor. Den språngvisa ökningen av specialarbetare mellan 1959 och 1960 synes dessutom ha påverkats av att an- talet hänvisade nedbringades kraftigt våren 1960, då efterfrågan på arbets- kraft i öppna marknaden snabbt öka- des. Nödvändiga avslutnings- och fär- digställningsarbeten fick i det läget ut— föras med en exceptionellt stor insats av maskiner och specialarbetare. Att
Tabell 11: 3. Andelen särskild arbetskraft i beredskapsarbeten bedrivna av olika myn— digheter 1958—1964
Beredskapsarbeten i Specialarhetare i procent av antalet hänvisade nedanstående . . 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 myndlgheters "gl 15/2 13/2 1/4 15/2 15/2 15/2 14/3 Arbetsmarknadsstyrelsen . 1 9 18 30 18 14 13 17 Väg- och vattenbyggnads— styrelsen ............. 33 36 49 19 14 14 21 Kommuner ............ 18 19 26 19 12 13 15 Övriga ................. 20 19 25 13 6 8 10 Medeltal 24 26 33 17 11 11 14
andelen specialarbetare sjunkit under åren 1961—1963 är en följd av att be- redskapsarbetena inriktats på projekt som kräver mindre insats av maskiner och specialarbetare.
Den 1 juli 1963 utfärdade arbetsmark- nadsstyrelsen nya föreskrifter om ar- betskraft m. m. vid beredskapsarbetena. I dessa bestämmelser uttalas följande i fråga om arbetskraft till beredskaps- arbeten: »Vid statligt eller statskom— munalt beredskapsarbete skall syssel- sättas av den offentliga arbetsförmed- lingen hänvisade arbetare. Arbetsled— ningen vid beredskapsarbete är sålunda skyldig att anställa dessa arbetare. Un- dantag från regeln om hänvisad arbets- kraft kan medges i följande fall:
Särskilt yrkeskunnig arbetskraft, som oundgängligen erfodras för ar- betets bedrivande och som ej kan hänvisas, skall anvisas genom eller godkännas av arbetsförmedlingen.
Till förare av tyngre arbetsmaskin må arbetsledningen anlita ordinarie förare. Medgivande om undantag från re- geln om hänvisad arbetskraft lämnas endast i begränsad utsträckning och under beaktande av att beredskapsarbe- tet bedrives för att ge sysselsättning åt arbetslösa.»
Som en följd av de nya arbetskrafts- bestämmelserna (se tabell 11:3) har andelen specialarbetare ökat. De nya
bestämmelserna har också resulterat i en ökning av dagsverkskostnaderna (se tabell 11:10).
Avtal vid beredskapsarbeten
I arbetslöshetskungörelsen stadgas i 17 5: »Vid beredskapsarbete tillämpas öppna marknadens löner.»
Med hänsyn till beredskapsarbetenas syfte och till de former, under vilka de bedrives, har det visat sig ändamålsen- ligt att sluta särskilda kollektivavtal eller träffa överenskommelser om kom- pletterande bestämmelser till ordina- rie avtal för tillämpning vid bered- skapsarbetena. De särskilda avtalen har fått karaktären av s. k. hängavtal, dvs. de följer i stort sett de ordinarie avta- len inom respektive arbetsområden.
Särskilt avtal för beredskapsarbeten har sedan lång tid tillbaka funnits för väg- och brobyggnadsarheten, som ut— föres i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Avtalsslutande parter är arbetsmark- nadsstyrelsen och Svenska Vägarbetare- förbundet. De avtalsslutande parterna har överenskommit, att avtalet skall tillämpas —— förutom på arbetsmark- nadsstyrelsens arbetsplatser — också vid beredskapsarbeten, som bedrives i väg— och vattenbyggnadsstyrelsens och statens järnvägars regi.
Vid väg- och brobyggnadsföretag, som utföres såsom beredskapsarbeten genom entreprenör, tillämpas ordina-
rie avtal mellan Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund (Sveabund) och Svenska vägarbetare- förbundet.
För anläggningsarbeten, som bedri- arbetsmarknadsstyrelsens regi, har överenskommelse träffats, att — ef- ter vissa kompletteringar — avtalet mellan Sveabund och Svenska bygg- nadsarbetareförbundet skall tillämpas.
I fråga om beredskapsarbeten av an- läggningskaraktär, som bedrives i for- tifikationsförvaltningen och sjöfartssty- regi, har överenskommelser träffats om vissa kompletteringar till ordinarie avtal mellan ämbetsverken och Svenska byggnadsarbetareförbun- det.
Husbyggnadsarheten utföres huvud- sakligen genom entreprenörer och här- vid tillämpas kollektivavtal mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Mellan Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet har träffats ett särskilt avtal beträffan- de kommunala beredskapsarb-eten, som bedrives i kommunernas regi. I fråga om skogsvårdsarbeten tillämpas med vissa kompletteringar de ordinarie av- tal som gäller för området.
Vid de traditionella beredskapsarbe- tena tillämpas vanligen ackord. Vid andra arbeten, t.ex. skogsvård och statskommunala arbeten för svårplace- rade tillämpas tidlön. Medeltimförtjäns- ten för alla slag av beredskapsarbeten var 1963 kronor 7:21.
ves i
relsens
Beredska psa rbetenas omfattning och ambitionsgrad I lägen då efterfrågan på arbetskraft undergår relativt små försvagningar yttrar sig dessa huvudsakligen i form av ökad säsongarbetslöshet. Så har fallet merendels varit under efterkrigs-
[Li—412708
tiden. Beredskapsarbetenas omfattning har också i nära anslutning härtill i hög grad säsongvarierats. Förhållandet belyses i tabell 11:4.
Tabell 11:4. Maximi- och minimisyssel- sättning i beredskapsarbeten 1958—1964, hänvisade arbetslösa samt övriga
Minimisyssel- sättning Maximi- Diff.
År syssel- Däravi kol. 2 sättning Hela arbeten och 3
antalet för svår-
placerade
1 2 3 4 5
1958 6 030 965 32 5 065 1959 15 344 3 504 150 11 840 1960 12 969 2 034 556 10 935 1961 6 008 2 015 820 3 993 1962 7 613 3 161 1 353 4 452 1963 16 354 5 421 1 973 10 933 1964 16 104 3 712 1 801 12 392
Variationen i beredskapsarbetenas omfattning illustreras i diagram 11: 1, i vilket även antalet arbetslösa män, exklusive i beredskapsarbete sysselsat- ta, redovisas. Under en följd av år fick beredskapsarbetena sin största omfatt- ning först under mars månad, medan arbetslösheten hade sitt maximum re- dan någon månad tidigare. Igångsätt- ningen av beredskapsarbetena har allt- så släpat efter i förhållande till arbets- löshetens stegring under höst och vin- ter. Fr. o. m. hösten 1959 har syssel- sättningen vid beredskapsarbetena bätt- re koordinerats med den säsongmässiga ökningen av arbetslösheten.
Omvänt föreligger svårigheter att få till stånd en önskvärd nedskärning av sysselsättningen i beredskapsarbetena, när efterfrågan på arbetskraft i öppna marknaden ökar. Som framgår av så- väl tabell 11: 5 som diagram 11: 1 har arbetena begränsats under vårmå- naderna i samband med att efterfrågan på arbetskraft i öppna marknaden sti-
git. Så t. ex. minskades antalet man i beredskapsarbetena under perioden mars—juli 1963 med ca 10 000. De sto- ra svängningarna i sysselsättningen un- der mycket korta perioder ställer spe- ciella krav på arbetenas planläggning och organisation och medför, som när- mare utvecklas i det följande, vissa merkostnader i jämförelse med ett kon- tinuerligt bedrivande.
Under åren 1956 och 1957 sysselsattes ca 7 procent av samtliga arbetslösa män i beredskapsarbete. Trots en inte obetydlig ökning av beredskapsvoly- men under 1958 stannade årsmcdeltalet vid 8,5 procent. Årsmedeltalet för 1959 blev något över 22 procent, dvs. nära nog tre gånger så högt som under året innan. För år 1960 noteras ytterligare någon ökning av den andel som fått stöd genom hänvisning till beredskapsarbe- te. I samband med en viss försämring av konjunkturen under år 1962 ökades återigen beredskapsarbetenas omfatt-
ning varigenom mot årets slut ca 30 procent av de arbetslösa männen fick stöd genom hänvisning till sådant ar- bete. Medeltalet för år 1963 var 33 pro- cent.
Arbctsmarknadsmyndigheternas am- bitioner att stödja de arbetslösa genom hänvisning till beredskapsarbete har så- lunda ökat under senare år. I väsentlig grad har ökningen under de senaste åren avsett särskilda arbeten för svår- placerad arbetskraft, vilka bedrives året runt utan större säsongfluktuatio- ner. I tabell 11:4 har redovisats det lägsta antalet sysselsatta i särskilda ar- beten för svårplacerade åren 1958— 1964. Eftersom åtgärder för svårplace- rade inte är säsongvarierade, kommer i samma mån som denna verksamhet ökar sysselsättningen i beredskapsarbe- tena även sommartid att omfatta ett större antal personer.
Andelen av det totala antalet arbets- lösa, som hänvisats till beredskapsarbe-
Tabell 11: 5. Antalet hänvisade män i beredskapsarbete i förhållande till hela antalet arbetslösa män
Kol 1 = Antal män sysselsatta i beredskapsarbete. Kol 2 = Antal arbetslösa män + antal män sysselsatta i beredskapsarbete. Kol 3 = Kol 1 i procent av kol 2.
1958 1959 1960 1961 1962 1963
1|z|31231|2|31|231231|2|3
Januari. . 2 381 Februari. 3 793 Mars.. .. . 4 363 April .... 3 397 Maj 1920 Juni. . . . . 409 Juli . . Augusti. . 214 September 289 Oktober. . 680 November 1 207 December 2 582
...... ..
mOHwhova-lv-lmtrw
3 438 54 177 6,3 7 808 68 539 11,4 11 066 49 087 22,5 3 595 33 396 11,8 4 304 33 913 12,7 9 360 60 280 15,5 5 129 53 389 9,6 11 813 61 152 19,3 12 436 46 070 27,0 5 300 32 613 16,3 5 669 35 122 16,1 12 730 47 867 26,6 5 724 53 813 10,6 14 684 51 989 28,3 11 632 39 224 29,7 5 112 25 645 19,9 6 875 34 101 20,2 14 568 42 202 34,5 5 002 56 686 8,8 14 640 53 666 27,3 9821 35 992 27,3 3 774 26 356 14,3 6 792 32 923 20,0 14 160 39 904 35,5 3 206 39 548 8,1 11 032 39 163 28,2 5837 22451 26,0 2 479 18 236 13,6 5 335 23 660 22,5 11 956 27 625 43,3 2 496 21 828 11,4 6394 25 119 25,5 3 165 15 589 20,3 2 091 11 928 17,5 3 760 15 850 23,7 7 290 18 277 39,9 1 110 16 542 6 7 3 467 18 502 18,7 2018 11 550 17,5 1 688 9 546 17,7 3 005 11 880 25,3 4 887 13 695 35,7 942 20 230 4 7 3 281 22 099 14,8 1 880 13 867 13,6 1 823 12 266 14,9 3 131 11 742 21,1 5 255 16 829 31,2 915 21 790 4,2 3 876 22 931 16,9 2021 13 505 15,0 2 126 12 624 16,8 3 821 12 509 23,4 5 792 17 586 32,4 1 489 28 354 5 3 5 679 25 800 22,0 2 588 14 398 18,0 2 253 15 060 15,0 4 742 14 124 25,1 7 437 20 609 36,1 3 374 39 436 8 6 8 418 31 580 26,7 3 170 18 869 16,8 2 877 19 047 15,1 6 275 17 786 26,1 9 061 24 802 36,5 5 807 51 361 113 10533 35 186 29,9 3 709 22 056 16,8 3 553 22 597 15,7 8378 18 886 30,7 10 527 27 838 37,8
Årsmedel- tal . . . . 1 788
". :o
3219 38 096 8,5 8469 37 978 22,3 5 778 25 222 22,9 3056 19 943 15,3 5 174 21 875 23,7 9419 29 793 31,6
Tabell 11:6. Antalet i beredskapsarbete sysselsatta hänvisade arbetslösa i procent av hela antalet arbetslösa män, mars och juli 1957—1963 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Län — mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli
A 2,0 — — 0,7 2,0 4,9 6,5 9,3 4,9 14,7 5,2 16,6 8,2 27,6 E 9,7 6,2 7,7 6,1 17,3 17,1 17,6 21,0 13,4 21,6 10,3 22,9 17,8 27,5 C 5,3 — 5,9 9,5 16,3 15,5 16,8 6,0 14,9 18,5 28,6 21,9 36,7 49,8 D 2,2 _ 6,9 4,1 19,7 21,9 18,2 7,0 13,6 14,5 4,7 16,3 24,1 25,9 E 2,0 _ 7,5 0,3 19,2 9,9 18,2 7,7 12,1 9,2 5,8 11,7 11,7 21,4 F 5,3 — 8,4 4,4 30,1 7,3 30,6 4,8 17,2 6,0 12,1 5,2 16,9 18,8 G 19,3 3,5 10,4 13,8 46,1 15,0 32,3 11,0 25,8 17,5 17,9 14,2 26,1 38,1 H 14,2 — 10,5 11,2 50,9 36,5 43,9 25,2 27,8 26,4 31,4 36,3 37,2 44,0 1 33,2 — 25,8 61,7 35,0 2,8 41,6 28,7 37,9 — 38,6 10,3 34,4 11,8 K 36,0 0,4 23,5 1,1 46,1 15,9 37,9 9,5 28,4 5,5 18,8 20,6 32,8 24,1 L 9,8 — 4,3 -— 32,1 9,6 25,6 7,9 18,4 1,9 11,1 5,6 21,1 13,2 M — — 0,5 -—— 6,5 3,6 10,6 1,9 6,2 3,7 5,5 1,7 3,7 5,8 N 10,2 — 10,5 9,0 58,0 12,8 23,9 5,3 20,3 15,3 19,5 15,8 9,7 21,4 0 4,0 0,9 4,9 4,3 12,1 12,5 16,7 14,5 13,3 6,7 12,1 16,3 19,9 36,1 P 5,4 — 9,2 0,8 26,4 11,9 29,5 9,1 24,3 16,2 18,0 33,2 30,0 45,3 R —— — 3,1 — 22,8 20,9 32,0 3,8 35,7 10,5 27,0 16,9 41,0 41,4 S 1 ,4 7,8 10,7 13,7 22,6 27,9 26,9 15,3 14,1 21,7 21,2 35,8 31,5 36,6 T 8,3 — 7,1 _— 16,2 23,7 20,4 23,0 13,8 1,3 12,3 27,1 37,0 21,4 U _— — — _ 23,1 8,4 20,9 18,4 15,4 20,3 9,4 15,1 26,8 26,0 W 4,6 7,9 5,5 2,3 24,8 18,8 20,7 20,2 6,7 12,9 12,2 12,2 30,6 24,3 X 8,7 3,4 11,5 6,8 19,0 22,3 21,1 24,1 12,3 23,5 11,1 25,3 28,4 38,0 Y 20,5 5,7 22,2 11,0 42,2 27,8 42,0 22,5 23,0 30,6 28,4 40,1 49,6 38,2 Z 23,4 2,6 25,2 10,0 39,1 14,0 44,0 37,6 28,5 42,4 29,4 41,5 63,3 53,9 AC 10,0 —— 14,6 4,1 42,5 24,2 42,1 21,4 24,4 26,1 26,0 21,7 59,2 31,4 BD 32,2 9,6 36,8 20,6 55,3 32,7 53,3 29,6 34,9 30,0 44,4 41,5 63,4 55,5 Hela riket 11,2 2,0 10,6 6,7 28,3 18,7 29,7 17,5 19,9 17,7 20,2 25,3 34,5 35,7
te, har växlat från län till län. Detta framgår av tabell 11: 6, som innehåller en sammanställning över i beredskaps- arbete sysselsatta i procent av totala antalet arbetslösa män (inklusive i be- redskapsarbete sysselsatta) länsvis un- der mars och juli månader 1957—1963. Antalet hänvisade har som regel varit högst under mars och lägst under juli.
Tabell 11:6 Visar att andelen hän- visade är högst i Norrbottens län, där under mars månad 1959, 1960 och 1963 mer än 50 procent av de arbetslösa män- nen varit placerade i beredskapsarbete. Även i Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län var en förhållande- vis stor del av de arbetslösa sysselsatta i beredskapsarbete. Detta gäller —— fast— än i lägre grad —— även Gotlands och
Blekinge län. De höga procenttalen för Kalmar, Kronobergs, Älvsborgs och Skaraborgs län förklaras till en del där- av att i dessa län under senare år be- drivits arbeten, till vilka även arbets- lösa från andra län hänvisats.
Beredskapsarbetenas lokalisering
Under senare år har beredskapsarbete— na huvudsakligen varit koncentrerade till de fem norrlandslänen. Under ka- lenderåren 1959—1963 har, som fram— går av tabell 11: 7, mellan 50 och 60 procent av samtliga i beredskapsarbeten utförda dagsverken fallit på dessa län. Enbart på Norrbottens län har kommit ungefär en fjärdedel eller mer av samt— liga dagsverken. Även i Kalmar. Ble-
ibell 11:7. Antalet dagsverken i beredskapsarbeten, läns/ördelade, 1959—1963 (enbart hänvisade)
1959 1960 1961 1962 1963 Dags- % Dags- % Dags- % Dags- % Dags- % verken verken verken verken verken
.tockholms stad . . . . 20 500 0,9 21 800 1,3 20 800 2,6 32 100 2,5 49 100 2,1 .tockholms län ..... 35 700 1,5 33 200 1,9 15 800 2,0 16 900 1,3 39 600 1,7 Jppsala län ........ 16 300 0,7 13 100 0,8 8 900 1,1 16 900 1,3 30 300 1,3 .ödermanlands län. . 44 400 2,0 20 800 1,2 8 400 1,0 11 800 0,9 26 700 1,2 östergötlands län. . . 67 400 2,9 49 100 2,8 17 900 2,3 15 100 1,2 32 300 1,4 'önköpings län ..... 38 500 1,6 17 200 1,0 6 200 0,8 8 500 0,7 13 700 0,6 (ronobergs län ..... 28 000 1,2 22 500 1,3 6 100 0,8 9 000 0,7 19 200 0,8 (almar län ........ 125 200 5,4 81 800 4,7 32 400 4,1 54 500 4,2 72 900 3,1 ;otlands län ....... 28 000 1,2 23 500 1,4 6 200 0,8 9 600 0,8 8 300 0,4 ålekinge län ........ 98 700 4,2 64 600 3,7 22 900 2,9 23 700 1,8 34 500 1,5 (ristianstads län . . . 46 300 2,0 33 400 1,9 7 300 0,9 7 600 0,6 21 900 0,9 (Ialmöhus län ...... 18 100 0,8 16 900 1,0 4 900 0,6 5 300 0,4 11 300 0,5 Iallauds län ....... 33 100 1,4 19 700 1,1 8 900 1,1 11 600 0,9 9 400 0,4 iöteborg 0. Bohuslän 86 300 3,7 78 300 4,5 29 300 3,7 48 400 3,8 75 600 3,2 llvsborgs län ....... 70 300 3,0 54 400 3,1 30 500 3,8 41 200 3,2 59 100 2,5 ikaraborgs län ..... 40 500 1,7 30 400 1,8 26 700 3,4 31 600 2,5 45 200 1, lärmlands län ...... 144 700 6,2 78 800 4,5 37 100 4,7 65 100 5,1 105 200 4,5 Örebro län ......... 48 100 2,1 40 100 2,3 19 800 2,5 33 700 2,6 62 700 2,7 Jästmanlands län. . . 40 700 1,7 36 400 2,1 18 700 2,4 18 100 1,4 41 800 1,8 (opparbergs län . . . . 87 100 3,7 59 200 3,4 18 300 2,3 43 000 3,4 99 400 4,3 iävleborgs län ..... 94 300 4,0 87 100 5,0 35 000 4,4 51 500 4,0 131 400 5,6 lästernorrlands län . 216 800 9,3 153 900 8,9 79 000 10,0 144 900 11,3 233 900 10,0 lämtlands län ...... 92 100 3,9 70 300 4,1 31 100 3,9 53 900 4,2 136 500 5,9 Jästerbottens län. . . 254 000 10,9 198 400 11,4 77 000 9,7 170 000 13,2 367 200 15,8 *lorrbottens län ..... 560 900 24,0 429 200 24,8 223 800 28,2 359 200 28,0 602 800 25,9
Summa 2 336 ooo|100,0| 1 734 100|1oo,0 793 ooo|100,0| 1 283 200|100,0 2 330 000 100,0
kinge och Värmlands län har volymen beredskapsarbeten varit förhållandevis stor.
Kostnadsmässigt låg tyngdpunkten
med överskott på arbetskraft hänvisats till beredskapsarbeten i län med gynn- sammare sysselsättningsförhållanden. Under budgetåret 1963/64 bedrevs be-
ännu mera på norrlandslänen. Av 526 milj. kronor som beredskapsarbetena kostade under 1963 kom sålunda 71 pro— cent på de fem norrlandslänen mot 63 procent av dagsverkena. För Norrbot- tens del var motsvarande tal 30 och 26. Det innebär att totalutgiften per dags— verke var inte oväsentligt högre i Norr- land än i övriga landsdelar. Det sam- manhänger i sin tur dels med projek— tens karaktär — inslaget av »tunga» an- läggningsarbeten är större i Norrland -— dels med att en och samma typ av ar- bete på grund av klimatförhållanden m. m. blir dyrare norrut.
I begränsad utsträckning har intill budgetåret 1963/64 arbetslösa från län
redskapsarbeten inom det allmänna väg- väsendet i Syd- och Mellansverige för tillsammans ca 800 man, huvudsakligen från norrlandslänen.
Av vad som här anförts får man emellertid inte dra den slutsatsen, att arbetslösa som hänvisas till beredskaps— arbete i allmänhet kan få sådant på eller i närheten av hemorten. Åtskilliga får hänvisning till företag så långt från hemorten, att dagliga resor till och från arbetsplatsen ej kan ske. I sådana fall ordnar arbetsmarknadsstyrelsen eller (len som bedriver arbetet förläggning och utspisning. Av styrelsens förlägg— ningsbestånd har byggnader rymman- de ca 2000 man hållits i beredskap
Tabell 11:8. Kostnader för beredskapsarbeten kalenderåren 1959—1963 i norrlands- länen och i Iandet i övrigt. 1 OOO-tal kronor
1959 1960 1961 1962 1963 Län 1 OOO-tal 1 OOO—tal 1 000-ta1 1 OOO-tal 1 000-tal kr % kr % kr % kr % kr % Gävleborgs ........ 18 007 4 24 290 6 13 251 5 10 715 4 28 824 6 Västernorrlands . . . . 38 061 9 39 949 10 30 621 12 36 769 14 65 426 12 Jämtlands ......... 15 960 4 16 726 4 12 208 5 12 502 5 38 886 7 Västerbottens ...... 42 221 10 47 148 12 30 546 12 38 064 15 84 751 16 Norrbottens ....... 101 980 25 98 960 25 79 958 32 79 777 31 156 149 30 X-BD län ......... 216 229 52 227 073 57 166 584 66 177 827 69 374 036 71 A—W län ........ 198 339 48 169 877 43 87 503 34 80 591 31 155 381 29 Hela riket 414 568 100 396 950 100 254 087 100 258 418 100 529 417 100
för olika slag av sysselsättningsarbeten. Härtill kommer möjligheter till förlägg- ning i redan befintliga byggnader i när- heten av arbetsplatserna. I mars månad 1963 var 2230 man, eller 15,3 procent av samtliga 14 570 hänvisade, placerade i av styrelsen ägda eller förhyrda för- läggningar. Av hela antalet personer i förläggning var 1 960 placerade i arbe— ten för handikappade (alkoholister och elever vid ungdomsvårdsskolor m. fl.), varav 655 i styrelsens egna eller för- hyrda förläggningar.
För bostad i arbetsmarknadsstyrel- sens förläggning erlägges från årsskiftet 1963/64 ingen avgift. Arbetstagare som har sin bostad så långt från arbetsplat- sen, att dagliga resor mellan denna och bostaden ej kan företagas, erhåller s. k. bortaliggningsersättning. Den uppgår till 8:—— kr. per dag till arbetstagare, som bor i av arbetsmarknadsstyrelsen upplåten förläggning, och till övriga med 12:— kr. per dag. Ersättning för dagliga resor kan utgå med högst 11: 60 kr. per dag om avståndet mellan bosta- den och arbetsplatsen är 4 mil eller där- över.
Olika typer av arbeten
Det ankommer som förut sagts på läns- arbetsnämnderna att föreslå, vilka pro-
jekt som i en arbetslöshetssituation skall utföras såsom beredskapsarbeten och vid vilken tidpunkt arbetena bör påbörjas. Under de senaste åren har nämnderna som regel under maj—juni sökt bedöma i vilken omfattning bered- skapsarbeten kommer att erfordras un- der det närmast kommande budgetåret. I samband därmed har nämnderna ock— så föreslagit, vilka projekt som skall ingå i det kommande budgetårets »be- redskapsprogram». Det ligger i sakens natur, att programmet såväl i fråga om omfattning som konkret innehåll måste vara preliminärt, eftersom man då för- slagen avges endast har en grov upp- fattning om arbetslöshetens storlek och sammansättning och därmed också om behovet av beredskapsarbeten.
När de preliminära uppgifterna in- hämtats, får länsarbetsnämnderna vissa allmänna direktiv i fråga om urvalet av projekt, närmast med hänsyn till önsk- värdheten att anpassa objektvalet till rådande konjunkturläge.
Tabell 11: 9 visar bl. a. att det under budgetåren 1960/61—1963/64 skett en viss förskjutning mot skogsvård och ar- beten för svårplacerade. Sysselsättnings- mässigt är förskjutningen större än vad som framgår av kostnadsuppgifterna.
Några allmänt gällande regler för i
Tabell 11:9. Kostnader i miljoner kronor och procentuell fördelning på olika typer av beredskapsarbeten under budget- åren 1957/58—1963/64 '
Budgetår
Arbetsobjekt 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. %
CD
WOW:!" (NO?”
Allmänna vägar . . . . . . . 71,8 64,6 176 6 Ensk. vägar och gator. . . 0,8 0,7 1 6 Skogsbilvägar. . . . . . . . . . _ —— 3,6 Hamn— och kajarbeten . 6,1 5,5 11 2 Vatten— och avloppsar-
beten............... 14,5 13,0 41,6 Järnvägsarheten . . . . . . . 12,7 11,4 20,3 Försvarsarbeten. . . . . . . . 4,1 3,7 13,2 Flottledsarheten . . . . . . . 0,4 0,4 1 Husbyggnadsarheten . . . 0,1 0,1 3 Lappväsendet . . . . . . . . . — — 0, Skogsvårdsarbeten . . . . . 0,1 0,1 4 Flygfältsarbeten . . . . . . . — —— —— — 0,4 Svårplacerad arbetskraft _ —— — _ 0,7 Övriga arbeten. . . . . . . . 0,6 0,5 1,1 0,4 3,3
Summa 111,2 100,0 279,7 100,0 448,1 Därav statsbidrag. . . . . . 100,3 -— 249,13 — 407,4 ,
wich-mr &
..
301,1 2,8 19,8 15,4
9 6 147,5 58,1 222,8 ' 52,1 299,1 48,7 0,4 0,3 0,1 1,3 0,3 2,4 0,4 3 0 14,3 5,7 29,6 6,9 39,7 6,5 3 1 4,9 1,9 8 7 2,0 6,5 1,0
v—ltDCOO ..
v—l
39,5 20,5 4,8 0,8 26,3 0,8 11,9 30,1 11,4 27,6 10,9 52,1 12,2 44,7 7,3 16,0 6,0 12,0 4,7 12,6 3,0 5,5 0,9 0,8 0,3 0,1 _ 10,1 2,4 1,8 0,3 _ _ _ 0,4 0,1 25,2 9,5 15,3 6,0 29,6 6,9 124,1 20,2 _ _ 0,8 01 ,8 37,1 8,7 465 7,6 5 _ _ 04 0,1 8 16,1 3,8 28,9 4,7 ,5 7,4 1,7 13,1 2,1 0
427,4 100,0 613,9 100,0 365,7 — 498,1 '—
..
..
625)th anhvo——
..
I
1
|
I wwHNme—cah o cow—omdmooo o
o.
|
[x 9. v—l
O v-4
[ :o m” v—l N
I N v—l m N
]
Anm.: Redovisningen av kostnader för beredskapsarbeten har successivt omlagts från och med 1 januari 1961 med verkan avseende statskom— munala arbeten från och med budgetåret 1960/61, varför direkta jämförelser ej kan göras med tidigare år. Under budgetåren före 1960/61 avser uppgifterna bokförda kostnader, medan de därefter avser upparbetade kostnader. Av olika skäl förekommer en eftersläpning, som gör att kostnader för utfört arbete under ett budgetår ej kan likvideras förrän påföljande budgetår. En omläggning av redovisningen från bokförd till upparbetad kostnad innebär, att samtliga vid ingången av budgetåret eftersläpande kostnader från föregående budgetår + under budgetåret totalt upparbetade kostnader kommer att belasta omläggningsåret. Påföljande budgetår blir då helt renodlat och belastas ej med eftersläpning för föregående år. (Skill— naden mellan upparbetad och av AMS bokförd kostnad skall således anslagsmässigt motsvaras av utg. reservation på anslaget.) Uppgifterna avseende budgetåret 1960/61 omfattar sålunda dels vissa eftersläpande kostnader för sysselsättning under budgetåret 1959/60, dels kostnader för sysselsättning under budgetåret 1960/61 oavsett om kostnaderna likviderats eller ej.
vilken ordning beredskapsföretagen skall utväljas _ utöver tidigare refere- rade föreskrifter i arbetslöshetskungö- relsen _ har ej utfärdats. Vilka företag som länsarbetsnämnderna aktualiserar i samband med sin preliminära budget- årsplanering eller i akuta arbetslöshets- situationer blir i hög grad beroende på planeringsläget.
Av tabell 11: 9 framgår också att den alldeles övervägande delen av bered— skapsarbeten under de senaste fem åren utförts på allmänna vägar. Andelen all- männa vägar av den totala beredskaps- volymen har hållit sig tämligen konstant under budgetåren 1956/57 1959/60. Un— der budgetåren 1960/61—1963/64 mins- kade dock som förut sagts andelen be- redskapsarbeten på vägar. Detta får ses som ett resultat av en medveten politik att i en förändrad ekonomisk situation styra över beredskapsarbetena mot per dagsverke räknat mindre utgiftskrävan- de projekt.
Vatten och avlopp har under en lång följd av år varit de viktigaste stats- kommunala objekten. Räknat i absoluta tal har denna typ av arbeten kostnads- mässigt ökat under perioden. Relativt sett har de däremot blivit av mindre betydelse.
Järnvägsarbetena har utvecklats på ett likartat sätt. Det har under samtliga år varit fråga om ett fåtal stora objekt. Enbart ett av dessa, nyanläggning av järnväg Morjärv_Karlsborgsverken, som färdigställdes under budgetåret 1961/62, har dragit en kostnad av ca 35 miljoner kronor. Under budgetåret 1962/63 uppgick kostnaderna för järn- vägs- och spårarbeten till 12,6 miljoner kronor.
Beredskapsarbetena inom försvarets område var av betydande omfattning under konjunkturdämpningen 1958/59. Den främsta anledningen härtill var, att tillräckligt med planerade företag ej
fanns tillgängliga inom andra områden. De har därefter varit av ringa omfatt- ning.
Under de allra senaste åren har ock- så husbyggnader bedrivits såsom be— redskapsarbeten. Till en början rörde det sig nära nog uteslutande om lokaler för yrkesutbildning, framför allt loka- ler avseende omskolningskurser för vux- na. Arbetena har huvudsakligen bedri- vits vintertid med äldre, lokalt bundna byggnadsarbetare. Från och med 1963 har som statskommunala beredskaps- arbeten också utförts ett betydande an- tal industri- och hantverkslokaler i norrlandslänen. Från 1 juli 1963—30 november 1964 fattades beslut om byg- gande av sådana lokaler till en samman- lagd kostnad av ca 225 miljoner kronor, varav statsbidraget utgjorde ca 90 mil- joner kronor.
Under budgetåret 1957/58 gjordes vissa försök att såsom beredskapsarbete utföra skogsvård, dvs. gallring, dikning och återväxtåtgärder. Under det på- följande budgetåret, när det uppstod sysselsättningssvårigheter för skogs- arbetare, utvidgades verksamheten. Året därpå utökades den ytterligare och ar- betena började då mera systematiskt utnyttjas för svårplacerade arbetslösa. Under de båda senaste åren har för detta ändamål startats ett 25-tal s. k. skogsstationer, spridda över praktiskt taget hela landet. Under budgetåren 1961/62 och 1962/63 svarade de för re- spektive 181000 och 527000 dagsver- ken, eller 18 respektive 26 procent av det totala dagsverksantalet, medan kost- naderna uppgick till 4,8 respektive 8,8 procent av de totala kostnaderna.
Under rubriken suårplacerad arbets- kraft redovisas i tabell 11: 9 enbart de särskilt anordnade statskommunala ar- betena. De påbörjades i begränsad om- fattning under budgetåret 1959/60 och har huvudsakligen omfattat fornvårds-
arbeten, naturvårdsarbeten, parkarbe- ten, idrottsanläggningar etc. Under på- följande budgetår utfördes sådana ar- beten till en kostnad av 5,7 miljoner kronor eller 2,2 procent av den totala kostnaden för att under budgetåret 1961/62 ökat ytterligare till 9,6 miljoner kronor eller 3,8 procent av totalkost- naden. Budgetåret 1962/63 var de totala kostnaderna 16,1 miljoner kronor eller 3,8 procent av totalkostnaden för året.
De speciella arbeten, som anordnats för bl. a. alkoholister, är ej särredovisa- de från övriga arbeten under rubriker- na »allmänna vägar» och »skogsvårds- arbeten». Under budgetåret 1960/61 be- räknades kostnaderna för dessa arbeten till ca 15 miljoner kronor. Arbetena gav kontinuerligt sysselsättning för i
runt tal 250 man. Under budgetåret 1963/64 sysselsattes i medeltal 775 per- soner vid dylika arbeten och kostna- derna uppgick till 60,6 miljoner kronor.
Dagsverkskostuader m. m.
Den omläggning av bokföringen av kostnaderna för beredskapsarbetena, som omnämnts ovan, får naturligtvis verkningar också på utfallet av beräk- ningarna rörande dagsverkskostnader- n-a. På budgetåret 1960/61 har sålunda förts kostnader, som ej motsvaras av under detta år utförda dagsverken. Av flera skäl har det ej varit möjligt att renodla uppgifterna så att den verkliga dagsverkskostnaden för de berörda bud- getåren kan anges.
Tabell 11:10. Dagsverkskostnader i kronor per hänvisad arbetslös för olika typer av beredskapsarbeten budgetåren 1957/58—1963/64
Budgetår Arbetsobj ekt 1959/602 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Allmänna vägar 167 176 278 407 385 307 314 417 Enskilda vägar
och gator 84 99 153 412 229 186 285 341 Skogsbilvägar. . — 117 185 240 222 197 181 227 Hamn- och kaj-
arbeten ..... 204 236 306 449 482 334 387 560 Vatten- och av-
loppsarbeten. 130 140 175 382 262 228 300 361 .lårnvägsarh. .. 220 243 283 370 452 315 293 324 Försvarsarb.. . . 189 157 171 339 _ 193 282 253 Flottledsarb.. . 106 83 _ _ _ 170 197 Husbyggnads-
arbeten ..... . . 156 233 540 544 322 376 578 Lappväsendet. . _ 61 132 _ _ 114 _ 110 Skogsvårdsarb.1 51 48 60 95 81 71 70 84 Flygfältsarb.. . . _ — 396 _ 313 — _ Arbeten för
svårplacerade _ _ 40 49 53 42 62 95 Övriga arb. . . . 189 98 184 260 159 217 242 261 Genomsnittlig dagsverks- kostnad 166 159 226 320 255 253 209 281
1 För budgetåren 1957/58—1960/61 inklusive skogsbilvägar som erhållit bidrag via skogs-
styrelsen.
? Medelvärden för budgetåren 1959/60—1960/61 med hänsyn till under budgetåret 1960/61 vidtagna ändringar i redovisningen.
Dagsverkskostnladen i tabell 11: 10 är beräknad på det antal dagsverken, som utförts av hänvisad arbetskraft. Totala antalet utförda dagsverken, som även omfattar bl. a. specialarbetarnvas och maskinförarnas sysselsättning, är be- tydligt högre. Dagsverkskostnaderna är vidare redovisade i löpande priser.
Om man bortser från de exceptionellt höga värdena för budgetåret 1960/61 karakteriseras utvecklingen i stort sett av en successiv och påtaglig ökning av dagsverkskostnaderna. Förhållandet sammanhänger dels med arbetenas in- riktning på jämförelsevis tunga anlägg- ningsarbeten, dels med en ökad an- vändning av maskiner och tekniska hjälpmedel.
Det sätt på vilket dagsverkskostna- derna här beräknats gör att ett bered- skapsarbete, som kräver förhållandevis hög mekanisering eller relativt stort an- tal specialarbetare, ger ett kraftigt ut- slag i dessa kostnader. Tidigare har i fråga om beredskapsarbetena tillämpats relativt snäva mekaniseringsregler. Des- sa regler har under de senaste fem åren successivt liberaliserats.
De ojämförligt lägsta dagsverkskost- naderna drar de statskommunala arbe- tena för svårplacerade. Dagsverkskost- naden omfattar här huvudsakligen lö— ner till de hänvisade samt kostnader för arbetsledning och för handverktyg. För röjningsarbeten som utförts under bud- getåret 1962/63 har den genomsnittliga dagsverkskostnaden uppgått till 70 kro- nor, exklusive kostnader för planering.
Dagsverkskostnadens medelvärde för- ändrades inte nämnvärt från budget- året 1956/57 till budgetåret 1958/59. För- klaringen härtill är att totalkostnader- na för de förhållandevis stora posterna allmänna vägar samt vatten och avlopp volymmässigt sett låg tämligen stilla. Från och med budgetåret 1959/60 note- ras genomgående betydande ökningar.
Särskilt märkbar är ökningen för de båda nyssnämnda typerna av arbeten. Kostnaderna för beredskapsarbetena blir särskilt höga när färdigställningsar- beten utgör en relativt stor del av arbete- na. Jämförelsen mellan olika år påverkas därför av sådana förhållanden. Under budgetåret 1959/60 tillkom också hus- byggnader som en ny och dagsverks- mässigt sett relativt dyrbar arbetstyp. Detta uppvägdes dock delvis av att de dagsverksmässigt sett billiga skogsvårds- arbetena fick relativt stor omfattning detta år.
Skälet för att den genomsnittliga dagsverkskostnaden för budgetåret 1961/62 ej stigit i samma takt som de närmast föregående budgetåren och att den genomsnittliga dagsverkskostnaden för budgetåret 1962/63 minskat, är det ökade inslaget av dagsverksbilliga skogs- vårdsarbeten samt arbeten för svårpla- cerade. Den från 1963 ökade mekanise- ringen har för budgetåret 1963/64 resul— terat i en betydande ökning av dags- verkskostnaden. Det har ej varit möjligt att få fram ma- terial för en generell belysning av mer- kostnaderna för olika typer av projekt bedrivna såsom beredskapsarbeten i förhållande till likartade projekt utför- da i ordinarie ordning. För skogsvård utförd som beredskapsarbete finns emel- lertid en del uppgifter om kostnadsläget i förhållande till sådana arbetens utfö- rande i ordinarie ordning (se sid. 232), varjämte väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen teoretiskt sökt klarlägga, på vilka punkter det föreligger olikheter i kost- naderna för Vägprojekt bedrivna i ordi- narie ordning och som beredskapsarbe— te. Resultatet av denna senare undersök- ning skall i korthet redovisas i det föl- jande.
Dessförinnan vill utredningen erinra om att beredskapsarbetena till huvud- saklig del utgjorts av tunga anlägg-
ningsarbeten. Även om mekaniserings- gnaden på beredskapsarbetena långa ti- der begränsats, har användningen av maskiner så småningom anpassats till vad som gäller vid ordinarie arbeten. Det innebär att lönerna till den på bygg- nadsplatsen sysselsatta hänvisade ar- betskraften kommit att spela en relativt sett allt mindre roll för de totala kost- naderna. Däremot har kostnaderna för maskiner, material, transporter, driv- medel etc., som ger en indirekt effekt på arbetsmarknaden, stigit kraftigt. För vägprojekt, som arbetsmarknadsstyrel- sen utfört såsom beredskapsarbete un- der senare år, har en uppdelning gjorts på olika delkostnader. Den visar, att kostnaderna för ledningspersonal har legat ganska stilla omkring 10 procent. Materialkostnaderna har varierat mellan 15 och 20 procent, transportkostnader- na har tagit ungefär samma andel medan arbetsmaskiner, inklusive reparationer och underhåll, i allmänhet legat något över 20 procent. Löner till hänvisade ar— betare har tagit mellan 15 och 22 pro- cent. Material, transporter och maski- ner har alltså svarat för mellan 50 och 60 procent av de totala kostnaderna. Som allmän förutsättning för den kostnadsanalys som verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällde att verkets ordinarie arbeten bedrives på effektivast möjliga sätt och att verkets egen personal har en säsongmässigt jämn sysselsättning. Genom insamling av huvuddata från närmare 500 väg- byggnadsprojekt och detaljdata från mer än 50 projekt erhölls ett »normal- vägföretag», som i fråga om kostnad, våglängd, vägbredd, masskvantiteter osv. i det närmaste är ett medelföre- tag för i verkets egen regi utförda väg- byggen. Kostnaderna för detta företag beräknades till 885 000 kronor och dags— verkskostnaden, dvs. totalkostnaden di- viderad med antalet grovdagsverken,
till 500 kronor. En stor maskin förekom på 5 grovarbetare och antalet special- arbetare utgjorde omkring 90 procent av antalet grovarbetare.
Därefter har kostnaderna jämförts mellan det som ordinarie arbete utför— da normalvägföretaget och samma före- tag utfört som beredskapsarbete. För be- redskapsarbete har hänsyn härvid tagits till de begränsade möjligheterna i fråga om val av byggnadsobjekt samt till be- gränsningen i mekaniseringsgraden. De hänvisade icke yrkeskunniga arbetar- nas prestationer antogs i medeltal vara 15—20 procent lägre än de ordinarie yrkeskunniga arbetarnas. Hänsyn togs också till det förhållandet att bered- skapsarbetet huvudsakligen utföres un- der vintern, medan de ordinarie arbe- tena är jämnt fördelade över året. Be- räkningar gjordes vidare av de kost— nadsökningar som beror på variationer i sysselsättningsbehovet vid beredskaps- arbetena och som även kan innebära förändringar i arbetenas påbörjande, bedrivande och avslutande. Några extra sociala kostnader, t. ex. för förlägg- ningar, upptogs ej för beredskapsarbe- tena, och man fann heller inte anled— ning anta, att den färdiga vägens kvali- tet skulle bli olika vid beredskapsarbe- ten och ordinarie arbeten.
Jämförelsen mellan ordinarie arbeten och beredskapsarbeten, som är baserad på olika mekaniseringsalternativ för de senare, gav följande resultat:
Alternativ 1. I detta alternativ drives ar- betet med ungefär samma maskinella in- sats som det ordinarie arbetet bortsett från att planering på tipp utföres manuellt samt att arbetsstyrkan kompenseras för den lägre prestationsgraden hos icke yrkesvan arbetskraft. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 275 kronor; 1 tung maskin på 7 hänvisade arbetare; 47 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 8 procent. Alternativ 2. De manuella arbeten, som
tillkommer utöver det ordinarie företagets, är huvudsakligen planering på tipp av bankfyllnads- och överhyggnadsmassor, vis— sa trumarbeten och dikningsarheten. All— männa förutsättningar:
dagsverkslmstnad 250 kronor; 1 tung maskin på 7 hänvisade arbetare; 45 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete ordinarie ordning: 10 procent. Alternativ 3. Med utgångspunkt från dags- verkskostnad på högst 185 kronor har me- kaniseringen i detta alternativ begränsats så, att utöver de manuella arbetena i alter- nativ 2 tillkommer schaktning och fram- transport av naturmaterial till kross samt en del mindre schaktningsarbeten. Allmän- na förutsättningar:
dagsverkskostnad 185 kronor; 1 tung maskin på 11 hänvisade arbetare; 33 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 17 procent.
Alternativ 4. De manuella arbetena har ytterligare utökats i detta alternativ. Sä— lunda utföres lastning av grusmaterial till förstärkningslagret delvis manuellt och dessutom har arbetslagen ytterligare ut— ökats. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 155 kronor; 1 tung maskin på 15 hänvisade arbetare; 25 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 23 procent.
Alternativ 5. Några ytterligare arbeten som kan utföras manuellt återstår inte ut— över alternativ 4. För att nedbringa me- kaniseringsgraden har därför arbetslagen ytterligare utökats vid maskinstyrda arbe- ten. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 140 kronor; 1 tung maskin på 18 hänvisade arbetare; 20 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 29 procent.
H.
I Väg— och vattenbyggnadsstyrelsens ansl—agsäskanden för budgetåret 1962/63 har undersökningens resultat samman- fattats på följande sätt:
Beredskapsarbetenas syfte är att skapa arbetstillfällen. Helt naturligt har därför en stor del av dessa arbeten kommit att koncentreras till vissa län, företrädesvis i Norrland. Det ligger i sakens natur, att man som regel icke uppnår samma effekti— vitet vid utförande av beredskapsarbeten
som vid arbeten bekostade av ordinarie me- del. Anledningen härtill är bl. a. den lägre grad av mekanisering som tillämpas vid dessa arbeten. Dessutom förekommer att arbetena icke bedrives kontinuerligt, utan nedläggcs efter viss tid för att senare äter- upptagas. Växlingar i arbetsstyrkans stor- lek inverkar även i negativ riktning på effektiviteten. Enligt vissa undersökningar som verkställts inom väg- och vattenbygg— nadsstyrelsens rationaliseringsavdelning kan >>l)eredskapskronans» värde beräknas till ungefär 90 öre vid beredskapsarbeten som bedrives i vägförvaltningens regi. Den- na relation gäller dock endast när arbetet löper normalt, dvs. utan större växlingar i arbetsstyrkans storlek och utan att ar- betet tidvis nedlägges.
Då arbetsmarknadsmässiga synpunkter oftast varit bestämmande för beredskaps- arbetenas lokalisering, har den geografiska fördelningen av dessa arbeten under åren 1958—1960 helt naturligt blivit ojämn. I detta sammanhang bör emellertid framhål- las, att vägbehoven över lag varit så ef- tersatta att de utförda arbetena varit ur vägtrafikens synpunkt angelägna även om man ur trafikekonomiska synpunkter icke alltid nått maximal utdelning på investe- rade medel. En stor del av beredskapsarbe- tena har nämligen avsett företag vilka fun- nits upptagna i flerårsplanerna, ehuru med medelstilldelning först längre fram under perioden.
Arkivarbete och musiken-hjälp Arkivarbete och musikerhjälp skilde sig länge från beredskapsarbetena i det avseendet att de ej bedrevs till öppna marknadens villkor. Efter beslut vid 1962 års riksdag om en ytterligare löne- differentiering med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation har förutsättningar skapats för en an— passning av lönerna till öppna markna— dens villkor.
Till en början var arkivarbetc avsett som arbetslöshetshjälp åt kontorsan— ställda och andra, för vilka vanligt be— redskapsarbete ej var lämpligt. Med ti— den har emellertid arkivarbete i ökad utsträckning kommit att fungera som arbetsträning eller skyddad sysselsätt-
Tabell 11:11. Antalet sysselsatta i arkivarbetc åren 1958—1963 (medeltal per månad)
Nationalitet
Statligt/statskommunalt 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Svenskar ................................... 751 1 006 1 212 1 334 1 537 1 811 Utlänningar ................................ 275 275 241 227 228 233 Hela antalet 1 026 1 281 1 453 1 561 1 765 2 044 Därav i statskommunala arkivarbeten: Antal 139 176 188 185 183 183 1 procent 13,5 13,7 12,9 11,9 10,4 9,0
Antalet som vid någon tidpunkt under året haft musikerhjälp ............................. 68 71 62 54 33 62
ning för sådana arbetslösa från tjänste- mannayrken, som på grund av person— liga arbetshinder ej kunnat placeras i öppna marknaden.
Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. De statliga anordnas inom statliga verk och myndigheter samt hos statsunderstödda eller allmän- nyttiga institutioner. De statskommuna- la arkivarbctena anordnas inom kom- munala verk och myndigheter. Stats- bidrag till statskommunala arkivarbeten utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om årskostnadsbidrag. Det innebär, att bidraget under senare år utgjort 20 procent. Arbetsmarknads— styrelsen beslutar om bedrivande av ar- kivarbete. Handläggningen av arkivar- betsärendena har varit centraliserad och enskilda ärenden prövades länge cen- tralt. Numera har styrelsen i fråga om nio län, nämligen Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus, Älvsborgs, Västman- lands och Norrbottens län, delegerat be- slutanderätten till länsarbetsnämnden. På dessa län kommer ungefär en tredje- del av samtliga arkivarbetare.
Arkivarbete kan avse dels mera kva- lificerade uppgifter, dels uppgifter som inte kräver nämnvärt självständig ar— betsinsats. Arbetsuppgifter av löpande karaktär får i princip ej förekomma som arkivarbete. Det är dock ofta svårt att
avgöra vad som är löpande och icke löpande arbetsuppgifter. Så är fallet vid t. ex. museer, bibliotek och arkiv, där flertalet arkivarbetare är sysselsatta. Man kan konstatera en tydlig tendens att sysselsätta arkivarbetare med löpan— de arbetsuppgifter, i syfte att under- lätta återgången till öppna marknaden.
Musikerhjälpen är en särskild gren av arkivarbetet. Den skall som namnet anger bereda sysselsättning åt arbets- lösa musiker, huvudsakligen i aktivt musikerarbete, undervisning och not- skrivning hos amatörorkestrar, musik- cirklar eller andra sammanslutningar med ej yrkesmässig musikutövning.
Antalet sysselsatta i arkivarbete 1958—1963 (i månadsmedeltal per år) fördelade på svenskar och utlänningar framgår av tabell 11:11.
Av de 1 530 personer, som i december 1960 var placerade i arkivarbeten,1 sysselsattes 3 procent i arkiv, 20 procent i museer, 25 procent vid universitet och högskolor och 15 procent hos statliga verk och myndig- heter. Musikerhjälpen omfattade vid sam- ma tidpunkt 50 personer.
I fråga om fördelning på olika typer av arbetsuppgifter kan noteras, att av de i arkivarbete placerade 56 procent utförde skrivbiträdesarbete, 19 procent arkiverings- arbete och 10 procent kvalificerat biblio- teksarbcte, översättningsarbetc, vetenskap— ligt arbete eller laboratoriearbete.
1 Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen företagen undersökning
Medianåldern bland arkivarbetarna var 58 år. Av dem som ingick i undersökningen var 42 procent över 60 år; 38 procent var födda utomlands.
53 procent av alla arkivarbetare var sys- selsatta i Stockholm med omgivningar, 11 procent i Göteborgs och Bohus län, 9 pro- cent i Malmöhus län, 8 procent i Uppsala län och återstående 19 procent i landet i övrigt.
Av de 1 530 personer, som i december 1960 var sysselsatta i arkivarbete, hade 40 pro- cent varit i sådant arbete mera än 3 år. Åtskilliga hade haft arkivarbete som hu- vudsaklig sysselsättning under väsentligt längre perioder. Under år 1963 placerades 58 arkivarbetare i arbete i öppna marknaden.
En fördelning av de svenskfödda arkiv- arbetarna efter yrkesgrupp (tidigare för- värvsarbete) visade, att 50 procent haft försäljnings-, kontors- eller kameralt ar- bete samt att 15 procent drivit egen verk- samhet. Av samtliga arkivarbetare hade 29 procent studentexamen och 10 procent realexamen eller normalskolekompetens. Undersökningen gav vidare vid handen, att 26 procent hade någon form av handelsut- bildning —— från civilekonomexamen till kortare handelskurser — att 7 procent hade teknisk utbildning och 13 procent univer- sitetsexamen.
Undersökning av arkivarbetarna med hänsyn till eventuella arbetshinder har företagits vid ett par tillfällen. En un- dersökning per den 31 maj 1951 visade, att 62 procent av samtliga arkivarbetare hade arbetshinder genom tidigare eller aktuella sjukdomar av olika slag. Efter-
Tabell 11:12. Kostnader för arkivarbetena
som arkivarbetet under senare år i allt större utsträckning kommit att användas som skyddad sysselsättning, torde man kunna utgå från att sjukdomshinder hos klientelet procentuellt ökat efter den nämnda undersökningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog i skrivelse till Konungen den 15 septem- ber 1961, att arkivarbete, musikerhjälp och forskarstipendier skulle avskaffas som särskilda hjälpformer och ersättas med beredskapsarbete. Vidare föreslogs inrättande av en särskild lönedelegatio-n inom styrelsen för förhandling om lö— ner i de fall dessa ej var reglerade i vanlig ordning. Med anledning av detta förslag anförde departementschefen i 1962 års statsverksproposition, att en ytterligare differentiering av arkivar— betslönerna med hänsyn till individuell prestation försöksvis borde kunna ske, när särskilda skäl förelåg därtill. I des- sa fall skulle lönerna bestämmas av nyssnämnda lönedelegation inom sty— relsen. Delegationen skulle också kunna ta upp frågor om inplacering i löne- grupp i övriga fall. Sedan riksdagen bifallit departementschefens hemställan och lönedelegationen blivit utsedd av Kungl. Maj:t, finns nu möjligheter att ge även arkivarbetarna öppna markna— dens löner.
Delegationen har numera fastställt ett
(inklusive forskarstipendier och musiker-
hjälp) under budgetåren 1958/59—1963/64
Kostnader i 1 OOO-tal kronor för
Budgetår Arkivarbeten Stipendiat-
Statliga Stats- Mustkerh] alp verksamhet Summa kommunala
1958/59 6 286 139 346 216 6 987 1959/60 8 446 223 325 185 9 179 1960/61 9 840 271 301 194 10 606 1961/62 11 706 332 278 164 12 480 1962/63 16 248 308 336 137 17 029 1963/64 18 456 337 329 __ 19 122
nytt Iönesystem vilket trädde i kraft den 1 juli 1962. Det omfattar tio lönegrupper motsvarande löneklasserna 3—19 i sta- tens löneplan A. I enlighet härmed ut- går från den 1 januari 1964 lön till de i arkivarbete och musikerhjälp sysselsat- ta med följande belopp för månad för heltidstjänst inom respektive orts- och lönegrupp:
Ortsgrupp Lönegrupp 3 4 I 5 i kronor kronor I kronor A 855 910 960 B 900 955 1 010 C 950 1 005 1 065 D 1 000 1 060 1 125 E 1 050 1 115 1 180 F 1 165 1 235 1 310 G 1 290 1 370 1 455 H 1 450 1 530 1 610 I 1 620 1 705 1 785 .] 2 035 2 115 2 195
Arkivarbetarnas lönegruppsplacering i december 1963 framgår av följande sammanställning:
.. Antal 00 av hela Lonegrupp personer /antalet A 1 226 56,4 B 381 17,5 C 307 14,1 D 60 2,8 E 153 7,0 F 29 1,3 G 9 0,4 H 8 0,3 .] 1 0,1 I 1 0,1
Av de musikerhjälpta var i december 1963 27 (60 %) placerade i lönegrupp A och 18 (40 %) i lönegrupp B.
Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet
Sedan lång tid tillbaka har det centrala arbetsmarknadsorganet haft egen byg- gande verksamhet. Denna utvecklades
redan under arbetsmarknadskommissio— nens tid. I den utredning som föregick inrättandet av en arbetsmarknadssty- relse diskuterades frågan om det centra- la arbetsmarknadsorganet skulle ha egen byggande verksamhet eller ej. Föredra- gande departementschefen biträdde se- dermera i propositionen utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skulle organiseras så att den i egen regi kunde driva arbeten. Han anförde, att detta visserligen skulle innebära en dubbelorganisation, som kunde synas mindre rationell, men att från arbets- marknadspolitisk synpunkt avsevärda fördelar skulle vara förknippade med möjligheterna för det centrala arbets— marknadsorganet att självt kunna driva arbeten. Därmed skulle styrelsen i aku- ta arbetslöshetssituationer få goda möj- ligheter att ingripa med offentliga ar- beten snabbt och effektivt. Förslaget godkändes av riksdagen.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen orga- niserades 1948 i samband med förstat- ligandet en teknisk byrå, som centralt skulle svara för bl. a. styrelsens byggan— de verksamhet. Numera, sedan flertalet kommuner anställt egen teknisk perso— nal och på annat sätt fått möjligheter att själva förbereda och driva arbeten, har arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet praktiskt taget helt avsett statliga projekt.
I mitten av mars 1959 var 1 764 man sysselsatta i styrelsens egenregi-arbe- ten (tabell 11:13). Vid den tidpunkten var enligt uppgift resurserna helt ian— språktagna och det angivna antalet kan därför ses som ett mått på den syssel- sättning, som — under förutsättning av oförändrade resurser — kan organise- ras i av styrelsen själv bedrivna bygg- nadsföretag. Vid samma tidpunkt var ytterligare ett tusental man i arbete i sådana företag som styrelsen endera upphandlade eller låt utföra med hjälp
arbeten åren 1 95 8—1 96 4
Därav i Summa egen regi + Totala av AMS upp- upphandlade Tidpunkt antalet AMS egen regi handlade eller och best. arbetare best. arbeten Antal % Antal % Antal % 1958 28/2 5 618 1 113 19,8 565 10,1 1 678 29,9 1959 14/3 15 167 1 764 11,6 1 028 6,8 2 792 18,4 1960 15/3 11 632 1 139 9,8 598 5,1 1 737 14,9 1961 15/3 5 112 720 14,1 284 5,5 1 004 19,6 1962 31/3 6 985 1 012 14,5 50 0,7 1 062 15,2 1963 30/3 14 966 1 449 9,7 342 2,3 1 791 12,0 1964 15/2 15 504 1 544 10,0 249 1,6 1 793 11,6 av administratör. Totalt var sålunda byrå är uppdelad på två sektioner, all- inemot 3 000 man verksamma i bered— skapsarbeten, som arbetsmarknadssty- relsen själv drev eller uppdragit åt bygg- nadsfirmor att driva.
Bland de projekt, som styrelsen själv utfört, dominerar vägarbetena. Under de sex budgetåren 1958/59—1963/64 om- fattade de respektive 93, 94, 95, 95, 85 och 77 procent av de totala kostnaderna för de arbeten som styrelsen själv ut- förde genom sin byggande organisa- tion. I tabell 11:14 redovisas fördel- ningen på olika slag av objekt budget- åren 1958/59—1963/64.
Arbetsmarknadsstyrelsens tekniska
männa sektionen, som handlägger all- männa frågor rörande statsbidrag och beredskapsarbetenas bedrivande, samt byggnadssektionen, som svarar för byg- gandet i egen regi och upphandlingen av de arbeten som skall utföras :av entre- prenör eller administratör.
Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
Arbetsmarknadsstyrelsen bedriver egen förrådsverksamhet för att ha maskiner och redskap tillgängliga när bered— skapsarbeten snabbt behöver sättas i gång. Omfattningen av denna beredskap
Tabell 11:14. Kostnader för av arbetsmarknadsstyrelsen i egen regi utförda och upphandlade beret skapsarbeten budgetåren 1958/59—1963/64 fördelade på olika typer av objekt (] OOO-tal kronorj
4 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Arbetsobjekt Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn.] % Vägarbeten ...... 53120 93,1 71 190 94,4 59 440 94,8 52 188 95,6 66 901 84,6 77 928 77,
Vatten- och
avloppsarbeten 1 260 2,2 1 020 1,4 450 0,7 232 0,4 512 0,6 027 0, Järnvägsarheten . 1 150 2,0 1 040 1,4 370 0,6 1 040 2,0 2 816 3,6 3 134 3, Hamnarbeten. . .. 230 0,4 280 0,4 290 0,5 60 0,1 _ — — — Flottledsarheten . 1 120 2,0 560 0,7 50 0,1 60 0,1 1 064 1,3 420 0, Övriga arbeten .. 200 0,3 1 310 1,7 2 080 3,3 1 000 1,8 7 801 9,9 118 279 18, Summa 57 080 | 100,0 | 75 400 | 100,0 | 62 680 100,0 | 54 580 | 100,0 | 79 094 | 100,0 |100 688 100, 1 I övriga arbeten ingick under budgetåret 1963/64 bl. &. skogsvårdsarbetcn för 7 827 000 kronor och husbyggnadsarbeten för 7 857 000 kronor eller vardera för 7,8 procent av totalkostnaden.
Tabell 11:1-5. Förrådens sammansättning och värde i 1 OOO-tal kronor 1 juli 1960, 1961, 1962, 1963 och 1964
1960 1961 1962 1963 1964
Sammansättning 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. tal för- tal för- tal för- tal för- tal för- kr. deln. kr. deln. kr. deln. kr. deln. kr. deln. Byggnader ....... 9 220 39,4 10 200 44,0 11 672 47,8 22 509 65,1 40 744 76,0 Maskiner ......... 13 373 57,1 12 014 51,8 11 779 48,2 11 193 32,4 12 038 22.5 Ovrigt1 .......... 824 3,5 964 4,2 969 4,0 883 2,5 804 1,5 Summa 23 417 100,0 23 178 100,0 24 420 100,0 34 585| 100,0 | 53 586 100,0
1 Häri sammanfattas ett antal mindre poster, nämligen arbetsredskap, beklädnadsartiklar, förläggningsinventarier, kontorsinventarier samt sjukvårdsmateriel.
berördes i proposition till 1952 års riks- dag (1952: 127). I denna framhöll före- dragande departementschefen, att ma- terialberedskapen under de närmaste åren syntes böra ökas till att avse be— hovet för sysselsättande av 3 000 man. När detta program genomförts borde en- ligt departementschefen med ledning av då gjorda erfarenheter ställning tagas till frågan om en eventuell ytterligare förbättring av beredskapen. Riksdagen beslöt i enlighet med detta förslag.
Lagerhållningen av arbetsredskap (handverktyg, stubbrytare etc.) har successivt minskat, då något större be— hov av beredskap på detta område inte ansetts föreligga.
I fråga om byggnader disponerade styrelsen den 1 juli 1964 förläggningar med plats för 6 500 personer jämte er— forderliga köks-, matsals- och ekonomi- byggnader. Av dessa platser var ca 2700 avsedda för beredskapsarbeten, medan 2 200 var uthyrda till industrier
m. fl., som anställt överflyttad arbets- kraft, och 1 300 utnyttjades för omskol- ningskurser samt 300 för diverse ända- mål.
Maskinberedskapen torde i stort sett vara tillräcklig för sysselsättning av 3000 man, huvudsakligen i vägbygg— nadsarheten. I fråga om kompressorer och tryckluftsverktyg är tillgången rik- ligare och beräknas kunna förslå för 3000—4 000 man. Förrådshållningen har anpassats efter tillgången på maski- ner i öppna marknaden. Maskintyper, som utan svårighet vid behov kan för- hyras, ingår därför inte i styrelsens förråd. Detta gäller i synnerhet schakt— ningsmaskiner av olika slag, där styrel- sens egen maskinpark räcker till för sysselsättning av endast 300—400 man. Maskinparkcn omfattade den 1 juli 1963 av större maskintyper: 300 trycklufts- kompressorer, 65 stenkrossar, 46 väg— vältar, 27 dumpers, 19 väghyvlar och 11 schaktningsmaskiner.
Typ [belägenhet Användning Golvyta m?
Maskinverkstad och förråd i a) verkstad och kontor ............... 1370
Gnesta b) verkstad och varmförråd ........... 936 e) smedja, snickar- och målarverkstad,
varmförråd ....................... 260
d) 7 kalliörråd ...................... 2 851
Centralförråd i Bispgården a) kallförråd ........................ 1 900
b) del i varmförråd (förhyrt) ......... 190
Förrådens belägenhet, befintliga loka- lers storlek m.m. framgår av samman- ställning på föregående sida.
Beredskapsarbetarnas ålder, yrkestillhörighet m. m.
Placeringen i beredskapsarbete skall som förut sagts ske först sedan andra utvägar att lösa sysselsättningsfrågan prövats. Vilka personer som kommer att placeras i beredskapsarbete, blir där- för bcroendc av en rad olika omstän- digheter, såsom konjunktur- och säsong- förhållanden, personliga arbetshinder, övriga arbetsmarknadspolitiska åtgär— ders effektivitet etc.
Det saknas kontinuerlig redovisning av bl. a. beredskapsarbetarnas ålder, civilstånd, yrkestillhörighet och tid i be- redskapsarbete. Utredningen har därför i samverkan med arbetsmarknadsstyrel— sen vid ett par tillfällen undersökt här angivna och andra förhållanden. Under— sökningarna gjordes per den 16 oktober 1961 och 11 november 1963. Undersök- ningen 1961 omfattade 3001 personer och 1963 8 485 personer, vilka var pla- cerade i beredskapsarbete.
Vad först angår de hänvisades ålder kan konstateras att vid båda undersök- ningstillfällena omkring tre fjärdedelar av samtliga var 45 år och äldre.
Att antalet personer i åldern 60 år och däröver minskade medan gruppen under 45 år ökade mellan de båda un- dersökningarna torde bero på ett större
Tabell 11:16. Personer iberedskapsarbele den 16 okt. 1961 och 11 nov. 1963. Pro- centuell fördelning efter ålder
Ålder 16 okt. 1961 11 nov. 1963 —44 25 28 45—59 52 52 60— 23 | 20 Samtliga 100 | 100
Tabell 11:17. Personer i beredskapsarbete den 16 okt. 1961 och 11 nov. 1963. Pro- centuell fördelning efter yrke
Yrke 16 okt. 11 nov.
1961 1963
Lantbruks- och skogs- arbete ............ 20 34 Produktionsarbcte
inom industrin ..... 16 10 Byggnadsarbete ...... 35 32 Diversearhete ........ 20 15 Övrigt arbete ........ 9 9 Samtliga 100 | 100
inslag vid det senare tillfället av svår- placerade, bl. a. alkoholister och ung- domsvårdselever med låg medelålder. Medan man vid samtliga beredskapsar- beten den 11 nov. 1963 hade 17 procent i gruppen 60 år och däröver var mot- svarande tal för norrlandslänen 23.
Vid de båda undersökningarna sär- lskildes fem yrkesgrupper, vilka redo-
visas i tabell 11: 17.
Tre fjärdedelar eller fler av samt- liga kom som synes på de tre grupper— na lantbruks- och skogsarbete, bygg- nadsarbete och diversearbete. Detta är föga överraskande med hänsyn till att beredskapsarbetena i stor utsträckning utnyttjas för sådana grupper som allt— jämt har känning av säsongfluktuationer inom sitt huvudsakliga arbetsområde. Att andelen lantbruks- och skogsarbeta— re ökat mellan de båda undersökningar- na hänger otvivelaktigt samman med skogsarbetets mekanisering och det i samband därmed minskade behovet av arbetskraft.
En allt större del av beredskapsarbe- tena i södra och mellersta Sverige är av- sedda för svårplacerade. Vid undersök— ningen i november 1963 var i detta om- råde 39 procent sysselsatta i sådana arbeten. I Norrbotten var motsvarande procenttal 2,0 och i Västerbotten 2,4. I övriga norrlandslän samt i Kopparbergs