SOU 1965:9
Arbetsmarknadspolitik
N 4-0 (;(
oå (— _ CUL"
&( 4. 1019
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
Inrikesdepartementet
ARBETSMARKNADSPOLITIK
BETÅNKANDE AVGIVET AV
1960. ÅRS ARBETSMARKNADSUTREDNING
Stockholm 1965
STATENS OFFE NTLIGA UTRE DN IN CAR 1965
Kronologisk förteckning
B* Sveriges sjöterrltorlum. Kihlström. 135 5. + 1 ut- vlksblad. U.
2. Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1 förslaget till regeringsform. Norstedt & Söner. 188 s. Ju.
3. Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutrednlngens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 3, 4 och 5 l förslaget till regerings- form. Norstedt & Söner. 120 s. Ju.
4. Tandvårdsförsäkrlng. Kihlström. 188 5. S.
5. Måttenheter. Kihlström. 47 5. F1.
6. Om den kommunala självstyrelsens lokala för- ankring. Esselte. 100 5. I. 'I. Praktik- och teriearbetsförmedllng. Esselte. 180 s. 1. 8. Skånes och Hallands vattenförsörjnlng. Esselte. 513 s. + 5 st. kartbilagor. K. 9. Arbetsmarknadspolltlk. Esselte. 567 s. 1.
Anm. Om särskild tryckort e;| angivas, är tryckorten stockholm.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965z9
Inrikesdeparte mentet
ARBETSMARKNADSPOLITIK
BETÄNKANDE AVGIVET AV
1960 ÅRS ARBETSMARKNADSUTREDNING
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1965
..rouqtmmumamuåhnl "." 5'7.'.";.t'i','.-i.=.?£ ' _ _ |.'.
"_1 .. '.' Gulf 'I ."'.' ['I
sin” "'uh. r' " Li:? % .- . ': %*...[ä Ni'i Pa...-E' ”Han vi”: ltram,.» '-"-.'
| |.
harm! :a. ' n'3. tam !:
-.E F . ' '. . *» %: Hd” ; ' n. ,.IITIL ”_ 1
I.:lliånllu' *
Sammanfattning
Särskilda yttranden .
Bilaga till kap. 5. Norrbottensundersökningen. En studie av arbetslösas bundenhet vid hemorten. Av fil. lic. Per Kempe . Bilaga till kap. 15.
Centrala rehabiliteringsutredningens uttalande den 12 november 1964 ang närings— hjälpen
450 451 453 455 456 459 459 463 466 469 470 474 477
480 480 482
485
490
505 506
508
533
550
565
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl I nrikesdepartementet
Genom beslut den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla tretton utredningsmän med upp— gift att företa en översyn av arbetsmarknadspolitiken. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag som utredningsmän landshövdingen Per Eckerberg, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kam- mare, chefredaktören Folke Björkman och ombudsmannen Rune Gustavs- son, direktören Carl Jacobsson, ledamoten av riksdagens första kammare, förbundsordföranden Knut Johansson, dåvarande ordföranden i Yrkeskvin- nors samarbetsförbund, ombudsmannen Märta Liljegren, direktören i Svens- ka arbetsgivareföreningen Gunnar Lindström, ombudsmannen i Svenska me- tallindustriarbetareförbundet Bert Lundin, ledamöterna av riksdagens andra kammare, professorn Bertil Ohlin och folkskolläraren Gunnel Olsson, dåva- rande t.f. kanslirådet i socialdepartementet Olof Petersson, dåvarande t. f. avdelningschefen i finansdepartementet Gösta Rehn samt dåvarande leda— moten av riksdagens första kammare, dåvarande direktören i Tjänstemän— nens centralorganisation Valter Åman.
Sedan Åman på därom gjord framställning entledigats från ifrågavarande uppdrag, tillkallade departementschefen genom beslut den 15 december 1960 direktören i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld att i Åmans ställe vara utredningsman.
För att såsom experter biträda utredningen har sedermera tillkallats den 28 juni 1962 dåvarande t. f. byråchefen i finansdepartementet Reidar Tilert (på därom gjord framställning entledigad den 28 februari 1963), den 28 februari 1963 byråchefen i samma departement Rune Beckman, den 27 september 1963 dåvarande sekreteraren i arbetsdomstolen Hans-Olov Starck, den 15 november 1963 byrådirektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Åke Leissner samt den 10 juli 1964 byråchefen i finansdepartementet Kjell-Olof Feldt.
Till utredningens sekreterare förordnades den 28 oktober 1960 byrådirek- tören hos arbetsmarknadsstyrelsen Bertil Rehnberg. Till biträdande sekrete- rare har sedermera utsetts den 8 november 1960 dåvarande förste byråin- spektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Olof Bergström och dåvarande förste inspektören vid länsarbetsnämnden i Kalmar län Börje Ahlqvist, den 20 oktober 1961 dåvarande inspektören vid länsarbetsnämnden i Östergöt- lands län Yngve Hedlund samt den 10 september 1962 dåvarande e. o. byrå— inspektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Greta von Hofsten.
Utredningsmännen antog vid sitt första sammanträde benämningen ar— betsmarknadsutredningen.
För att av utredningen tagas i övervägande vid fullgörande av det utred— ningen lämnade uppdraget överlämnade Kungl. Maj :t den 8 februari 1961 till utredningen promemoria angående förenklad statsbidragsgivning till kommunernas kostnader för vissa arbetslöshetsåtgärder jämte däröver an- givna yttranden samt den 27 april 1962 en framställning av Stockholms stadsfullmäktige om prövning och fastställelse av ett av stadsfullmäktige den 20 mars 1961 godkänt förslag till särskilda bestämmelser om organisa- tionen av arbetslöshetsnämnden i Stockholm.
Den 4 maj 1962 överlämnade Kungl. Maj:t till utredningen allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 i anledning av väckta motioner om underlättande av kvinnors återinträde på arbetsmarknaden.
I skrivelse den 24 februari 1961 hemställde Målsmännens Riksförbund, att utredningen i sitt arbete ville beakta angelägenheten av att åstadkomma ökade möjligheter till deltidsarbete för mödrar med barn i uppväxtåldern.
Utredningen har under sitt arbete avgivit följande utlåtanden: Den 27 januari 1961 utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet;
den 21 september 1961 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens utred- ning rörande byggnadsindustrins arbetskraft (SOU 1961: 19);
den 12 februari 1962 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse den 28 november 1961 angående anslag å tilläggsstat under reservations- anslaget Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder;
den 12 februari 1962 utlåtande över centrala rehabiliteringsberedningens promemoria angående riktlinjer för den allmänna r-ehabiliteringsorganisa- tionen;
den 15 november 1962 utlåtande över en inom socialdepartementet "utar— betad promemoria angående bidrag till arbetsträning och skyddad syssel- sättning;
den 5 november 1963 utlåtande över skogsbruksutredningens betänkande l angående skogsvägar;
den 5 november 1963 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens hemstäl- lan den 20 september 1963 om dispens från 21-årsregeln för vissa elevgrup- per vid beslut om utbildningsbidrag till arbetslösa ;
den 5 november 1963 utlåtande över av 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning 111. 111. avgivet betänkande »Den nya skol- överstyrelsen» (ecklesiastikdepartementet 1963: 9);
den 2 juni 1964 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens hemställan den 19 maj 1964 om vissa bemyndiganden i samband med överföring av utländsk arbetskraft samt
den 2 juni 1964 utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse den 15 maj 1964 angående arbetsmarknadspolitik i högkonjunktur.
Utredningen eller dess sekretariat har under arbetets gång haft över- läggningar med representanter för dels statliga myndigheter såsom arbets- marknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen och dåvarande överstyrelsen för yr- kesutbildning, dels statliga kommittéer och utredningar, såsom 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning, bostadsbyggnadsutredningen, kommit- tén för näringslivets lokalisering, centrala rehabiliteringsberedningen, inves- teringsfondsutredningen och 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning. Överläggningar har därutöver ägt rum med representanter för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommu- nernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska byggnadsarbetare- förbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet och Arbetsmarknadens yr- kesråd.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt slutbetänkande. Reservation eller särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Gustavsson, Liljegren, Lundin, Petersson, Ohlin och Rehn samt av experten Feldt.
Stockholm den 17 december 1964
Per Eckerberg
Folke Björkman Rune Gustavsson Carl Jacobsson Knut Johansson Märta Liljegren Gunnar Lindström Bert Lundin Otto Nordenskiöld Bertil Ohlin
Gunnel Olsson Olof Petersson Gösta Rehn
/Bertil Rehn berg
Direktiven
Direktiven för arbetsmarknadsutred- ningen framgår av ett anförande till statsrådsprotokollet den 30 september 1960 av dåvarande chefen för social- departementet.
Departementschefen erinrade inled— ningsvis om att vid 1960 års riksdag förslag hade framförts om en översyn av arbetsmarknadspolitiken. I sitt av riksdagen godkända utlåtande hade statsutskottet framhållit, att den inten- sifiering av arbetsmarknadspolitiken som kommit till stånd under de sista åren av 1950-talet till väsentlig del va- rit betingad av den under dessa år ökade arbetslösheten, men att åtgärder- na även syftat till en mer långsiktig effektivisering av arbetsmarknadspoli- tiken. Utgångspunkten hade enligt ut- skottet varit att det befunnits nödvän- digt att oavsett konjunkturläget föra en aktiv sysselsättningspolitik för under- lättande av en snabb och smidig an- passning på arbetsmarknaden vid för- ändringar i produktionsförutsättning— arna och vid andra förskjutningar inom näringslivet. Utskottet hade framhållit att erfarenheterna av den ditintills för- da politiken borde analyseras och po- sitivt utnyttjas samt att nya medel och metoder, anpassade efter de ständigt skiftande förutsättningarna, oavlåtligt borde prövas. En sådan fortlöpande omprövning av åtgärderna hade enligt utskottet präglat arbetsmarknadspoliti- ken under de sista åren av 1950-talet.
Utskottet hade vidare framhållit, att
det funnit tiden vara inne för en sam- lad översyn av arbetsmarknadspoliti- ken. Vid en sådan översyn borde enligt utskottets mening belysas de resultat som nåtts genom de under 1950—talets sista år vidtagna arbetsmarknadspoli- tiska åtgärderna. Mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna borde övervägas, om några principiellt väsentliga änd- ringar eller kompletteringar i systemet av sysselsättningsskapande åtgärder kunde vara motiverade. Dessutom bor- de undersökas, vilka ytterligare åtgär- der som kunde vidtagas för att än mer effektivisera verksamheten. Utskottet hade fortsatt:
»Ett problem som bör ägnas särskild uppmärksamhet är det inbördes förhål- hållandet mellan olika åtgärder såsom be- redskapsarbeten, kontanthjälp, yrkesutbild- ning och rörlighetsstimulerande åtgärder i övrigt. Av väsentlig betydelse bör vidare vara att undersöka hur de arbetsmarknads— politiska åtgärderna till sin omfattning och utformning snabbare skall kunna anpas— sas efter skiftande konjunkturer. Vidare bör klarläggas hur önskemålet om att Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsmyndigheterna har erforderlig rörelsefrihet kan förenas med kravet att riksdagens inflytande över politikens allmänna utformning bevaras. Möjligheterna att ytterligare effektivisera arbetslöshetsberedskapen bör vidare prö— vas. Landsorganisationen har i sitt yttran- de bl. a. pekat på att Sveriges deltagande i frihandelssamarbetet kan komma att ska— pa övergångsproblem, som kräver särskil- da arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även dessa problem bör uppmärksammas vid översynen, vars igångsättande emellertid ej bör få tagas till intäkt för någon tem-
porär inskränkning av den relativa rörel- sefrihet, som alltfort bör prägla Kungl. Maj:ts och arbetsmarknadsmyndigheternas handläggning av arbetsmarknadsfrågorna.»
Departementschefen fortsatte sitt an- förande sålunda:
»Den av riksdagen begärda översynen här nu komma till stånd. Översynen bör avse de frågor som behandlats i statsutskottets ut— låtande. För egen del vill jag framhålla följande.
Arbetsmarknadspolitiken syftar dels till att bistå den enskilde i hans ansträngningar att finna arbete av den art som kan ge honom den bästa ekonomiska och person— liga tillfredsställelsen, dels till att tillgodo- se efterfrågan på arbetskraft inom skilda områden. Full sysselsättning inom ramen för en balanserad samhällsekonomi har varit och är ett av målen för regeringens politik. Statsmakternas åtgärder på de eko— nomiska och arbetsmarknadspolitiska om- rådena måste ses mot denna bakgrund.
Under de båda senaste årtiondena har ar- betsmarknaden i vårt land i stort sett präg— lats av god efterfrågan på arbetskraft. Un- der avsevärda delar av denna tidrymd har läget kunnat karakteriseras som full sys— selsättning med god balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Tidvis har behovet av arbetskraft varit svårt att till- godose. Arbetsmarknadsmyndigheternas åt— gärder har i sådana lägen särskilt inriktats på att mobilisera tillgängliga reserver av arbetskraft. Tidvis, och senast under åren 1957—1959, har efterfrågan på arbetskraft präglats av en så stark nedgång, att ar- betsmarknadsproblem uppstått av denna anledning. Dessa problem har gett anled- ning till mångsidiga och omfattande sys- selsättningsstimulerande åtgärder från statsmakternas sida.
Samhället måste vara verksamt på ar— betsmarknadsområdet under alla konjunk- turlägen. Åtgärderna måste emellertid an- passas efter de skiftande konjunkturerna. Oberoende av det allmänna konjunkturläget ställer lokala arbetsmarknadsproblem i form av brist på arbetskraft eller arbets- löshet ständigt nya krav på arbetsmark- nadsorganen.
Den allmänna ekonomiska politiken är av grundläggande betydelse för förhållan- dena på arbetsmarknaden. I detta sam- manhang vill jag dock ge begreppet ar— betsmarknadspolitik en mer begränsad in-
nebörd. Denna politik kan då sägas Oln— fatta tre huvudgrupper av åtgärder, näm- ligen sådana som främjar arbetskraftens rörlighet, sysselsättningsskapande insatser samt kontanthjälp till arbetslösa.
Till de rörlighetsstimulerande åtgärderna kan hänföras arbetsförmedling, olika slag av yrkesutbildning, anskaffning av till- fälliga bostäder samt åtgärder för att un- danröja ekonomiska hinder för de arbets— sökandes flyttning. Dessa åtgärder är lika angelägna oavsett konjunkturläget, men naturligt är att de får den största ef- fekten när efterfrågan på arbetskraft är stor. De utgör då ett viktigt led i förebyg- gandet av inflationstendenser genom att underlätta sysselsättnings- och produk- tionsökningen inom de områden, där efter— frågan överstiger tillgången på varor och arbetskraft.
De sysselsättningsskapande åtgärderna utgöres traditionellt främst av beredskaps- arbeten, industribeställningar och andra allmänna arbeten. Under den senaste kon- junkturavmattningen utgjorde utnyttjandet av medel, som avsatts till enskilda före- tags investeringsfonder, ett viktigt inslag i arbetsmarknadspolitiken. Givetvis har sys- selsättningsskapande åtgärder sin största betydelse under en lågkonjunktur, men i viss mån erfordras de även under bättre tider. Jag tänker härvid på anordnandet av skyddad sysselsättning för mindre kon- kurrenskraftig arbetskraft, åtgärder för så- songarbetslösa och insatser för att lösa lokala sysselsättningsproblem.
Kontanthjälpen till arbetslösa har allt mer kommit att domineras av ersättning- en från arbetslöshetskassor. Kommunal un— derstödsverksamhet till arbetslösa är nöd- vändig för de hjälpbehov, som inte tillgo- doses av arbetslöshetsförsäkringen. Även när det råder stor efterfrågan på arbets- kraft erfordras kontanthjälp i viss utsträck- ning.
Rörlighet och anpassningsbarbet måste prägla en aktiv fullsysselsättningspolitik även framgent. 1960-talet kommer enligt prognoserna att kännetecknas av att de äldsta och de yngsta åldersgrupperna inom den arbetsföra befolkningen tillväxer re- lativt hastigt. Vidare fortsätter den s. k. yrkesintensiteten bland kvinnorna att sti— ga, och härigenom kan ett ökat tillskott av kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning deltidsarbetande —— påräknas. Ett för sys- selsättningsutvecklingen utmärkande drag
är vidare tjänstemaunagruppernas starka tillväxt. Kvinnornas, tjänstemännens, ung- domarnas och de äldres speciella arbets— marknadsproblem kommer följaktligen att få en allt större betydelse under de när— maste åren. Det är givet, att dessa förhål- landen påvcrkar arbetsmarkuadspolitikens utformning och att de i viss mån kan kom— ma att prägla utredningsarbetet.
Under de senaste åren har vi fått erfa- renheter av hur läget på de utländska varu— marknaderna snabbt ger utslag på den svens- ka arbetsmarknaden. Inför de förestående förändringarna på det handelspolitiska om- rådet måste vi vara beredda på ytterligare strukturförändringar inom svenskt närings- liv. Även under allmänt goda konjunkturer kommer det att behövas väl förberedda åt— gärder för att underlätta anpassningen.
Strukturförändringar kan föranledas inte endast av nya konkurrensförhållanden gent— emot utlandet. De är ett oundvikligt inslag i varje framåtskridande. Inte sällan med— för de att industriföretag måste nedläggas. Särskilt om industrinedläggelsen drabbar en bygd med ensidigt näringsliv kan det uppstå svårlösta problem, som kräver extra- ordinära åtgärder från samhällets sida. Vi måste vara beredda att ingripa effektivt i sådana situationer. Hithörande frågor bör tas upp under utredningsarbetet. I detta sammanhang bör på nytt övervägas hur man skall lösa de problem, som egnahems- iigare ställes inför i samband med om— ställningar på arbetsmarknaden.
Säsongmässiga variationer är ett i viss mån utmärkande drag för vår arbetsmark— nad. Visserligen har säsongvariationerna avsevärt minskat på senare tid, men allt- jämt har vi även under goda konjunkturer en inte oväsentlig nedgång i sysselsätt— ningen under vintern. Under utrednings- arbetet bör undersökas hur arbetsmark— nadspolitiken lämpligen skall utformas med hänsyn till säsongväxlingarna. Därvid bör övervägas vad som kan göras för att ytter— ligare utjämna säsongvariationerna sär— skilt inom byggnads- och anläggningsverk— samheten.
Den tekniska utvecklingen påverkar stän— digt bchovet av arbetskraft. En allmän me— ning är, att tekniska landvinningar kommer att få genomgripande följder för arbetskraf- tens användning. Yrkesutbildningens inne- håll och inriktning måste anpassas till tek- nikens förändringar. Inte minst av denna anledning är det angeläget, att utredning—
en klarlägger yrkesutbildningens roll i ar- betsmarknadspolitiken. Härvid bör utred- ningen främst behandla den verksamhet som brukar benämnas vuxenutbildning och omskolning.
En av de angelägnaste arbetsmarknads- politiska uppgifterna är att förbättra de handikappades möjligheter att infogas i produktionen. Olika slag av rehalibiterings- verksamhet behandlas f. n. i andra utred- ningssammanhang. De direkta arbetsmark— nadspolitiska åtgärderna för de handikap- pade förtjänar att övervägas på nytt vid (len utredning jag nu behandlar.
Det stora flertalet bland dem som under senare år blivit arbetslösa har inte behövt vara utan arbete någon längre tid. Kvanti— tativt är de långvarigt arbetslösa ett rela- tivt litet problem. Detta gör inte problemet mindre allvarligt för de enskilda människor som drabbas av långvarig arbetslöshet. Vid utredningen bör ingående undersökas hur deras situation skall kunna förbättras.
Vidare bör övervägas huruvida nu gäl- lande bestämmelser cm starthjälp, familje- bidrag, utbildningsbidrag, hänvisning till bcredskapsarbete osv. är lämpligt utfor— made med hänsyn till den roll respektive åtgärder avses spela inom arbetsmarknads— politiken.
Såsom riksdagen framhållit bör särskild uppmärksamhet ägnas åt det inbördes för- hållandet mellan beredskapsarbeteu, kon— tanthjälp, yrkesutbildning och andra åtgär- der. Var och en av dessa huvudgrupper av åtgärder inrymmer i sin tur olika alterna— tiv. Det bör understrykas, att åtgärderna inte kan bedömas var för sig utan måste ses i ett sammanhang och med hänsyntagande såväl till läget på arbetsmarknaden som till ändamålsenligheten i det enskilda fallet.
Utredningen bör pröva de olika åtgärder- nas innehåll och utformning. Det är därvid särskilt angeläget att förslag framlägges som ytterligare kan förstärka vår bered— skap mot arbetslöshet. Prognosverksam— heten rörande den ekonomiska utveckling— en synes inte böra tas upp till ingående granskning i detta sammanhang. Däremot bör den allmänna beredskapsstaten och därmed sammanhängande spörsmål behand— las.
Det framgår av det redan anförda att ar- betsmarknadsmyndigheterna inte genom snäva bestämmelser bör bindas vid åtgär- der av visst slag. Utredningens arbete bör dock resultera i sådana överväganden och
rekommendationer söm kan tjäna till väg- ledning vid arbetsmarknadspolitikens all- männa utformning. I detta sammanhang bör beaktas det av riksdagen påtalade problemet hur önskemålen om erforderlig rörelsefrihet för Kungl. Maj:t och arbets— marknadsmyndighcterna skall kunna för- enas med kravet på riksdagens inflytande över politikens allmänna utformning.
Vid utredningsarbetet bör kontakt upp- rätthållas med den pågående utredningen om näringslivets lokalisering. Det är min avsikt att senare denna dag begära bemyn- digande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att göra en översyn av ar— betslöshetsförsäkringen. Den utredning jag nu behandlar bör därför syssla med ar- betslöshetsförsäkringen och därmed sam- manhängande spörsmål endast i den mån som det föranledes av uppdraget att göra en avvägning mellan olika åtgärder i an- ledning av arbetslöshet.»
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 5 juni 1963 uppdrogs åt arbetsmarknads- utredningen att — i samråd med cen- trala rehabiliteringsberedningen och under beaktande av vad statsutskottet därom anfört i sitt utlåtande nr 11, punkten 25 — utreda frågan om att göra näringshjälpen mer effektiv som stöd för de handikappades inplacering i förvärvslivet.
Genom departementsskrivelse den 18 oktober 1963 uppdrog slutligen chefen för inrikesdepartementet åt arbetsmark- nadsutredningen att verkställa översyn av lagen med vissa bestämmelser om ar- betsförmedling. I skrivelsen anfördes följande:
»Enligt lagen den. 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling får ar-
betsförmedling inte bedrivas i förvärvs— syfte. Såsom arbetsförmedling skall därvid avses jämväl sådan verksamhet för arbets- anskaffning, som grundas på ett anställ— ningsavtal mellan verksamhetens utövare och den arbetssökande, om det huvudsak- liga syftet med anställningen är förmed- ling av arbete åt arbetssökanden.
Sedan högsta domstolen genom domar den 31 december 1962 förklarat s. k. ambu— lerande skrivbyråverksamhet utgöra arbets— förmedling, har frågan upptagits om att undantaga sådan verksamhet från arbets- förmedlingslagens tillämpning. Så har skett bl. a. i motioner till 1963 års riksdag. I mo— tionerna har vidare såsom exempel på ar- betsförmedlingsliknande verksamhetsfor— mer, vilka inte bör motarbetas av det all- männa, nämnts de 5. k. organisationskon- sulternas verksamhet. Med anledning av motionerna har andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 21 utta— lat, att det på arbetsmarknaden uppkom— mit former av serviceverksamhet, som inte var för handen vid arbetsförmedlingsla- gens tillkomst, samt att det från skilda håll har hävdats, att det här är fråga om verksamhetsformer av betydelse för så— väl näringsliv som arbetstagare. Utskottet har därför ansett det angeläget, att utveck- lingen på ifrågavarande område följs samt att, om det skulle visa sig att den offentliga arbetsförmedlingen, även efter en effekti— visering, inte kan tillfredsställa behovet av berörda serviceverksamhet, åtgärder tor- de böra övervägas för att tillgodose detta behov.
Kungl. Maj :t uppdrager åt arbetsmark- nadsutredningen att undersöka huruvida lagen med vissa bestämmelser om arbets— förmedling bör ändras för att ovannämnda servicebehov skall kunna tillgodoses samt att. om så finnes vara fallet, framlägga för- slag till erforderliga ändringar ävensom att i samband därmed jämväl i övrigt göra en översyn av lagen.»
KAPITELI
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder
Målen för den ekonomiska politiken I vårt land råder enighet om att huvud- målen för den ekonomiska politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning och stabilt penningvärde. Mellan dessa mål råder emellertid ett nära samband. För sysselsättningsfrå- gornas det följer därav att de inte kan behandlas fristående utan måste sättas i relation till målsättningarna för pen- ningvärde och framstegstakt.
Ett uttryck för detta inbördes bero- ende utgör det förhållandet att det i vis- sa lägen kan uppstå konflikt mellan del- målen för den ekonomiska politiken. En mycket hög sysselsättning kan göra det svårare än det annars skulle vara att bevara ett stabilt penningvärde. En po- litik som i och för sig ökar sysselsätt- ningen kan också ges sådana former att den försvagar dynamiken i samhälls- ekonomin. Men målsättningarna kan också stödja varandra. En strävan att främja sysselsättningen kan t. ex. visa sig leda till snabbare ekonomiskt fram- åtskridande än man skulle få genom väsentliga avvikelser från en hög och balanserad sysselsättning.
Svårigheterna att dra upp fasta rikt- linjer för samhällets ekonomiska poli- tik beror bl. a. på motsättningar av ovan antytt slag. Skall man acceptera en nå— got lägre sysselsättningsgrad, om detta möjliggör en väsentligt stabilare prisni- vå? Eller skall man föredra en maximal sysselsättning på kort sikt med åtföljan-
de ökad inflationsrisk och icke önsk- värda återverkningar på produktivitet, inkomstfördelning och möjligheterna att på längre sikt upprätthålla sysselsätt- ningen? I och för sig är det tänkbart att lösa en betydande del av sysselsätt- ningsproblemen genom allmänna arbe- ten på skattebetalarnas bekostnad och utan hänsyn till lönsamheten. Man kan emellertid inte räkna med obegränsad villighet från skattebetalarnas sida att bekosta sådana utgifter. En av den eko- nomiska politikens väsentligaste upp- gifter är att så långt möjligt lösa den konflikt mellan skilda ekonomiska mål, som de nyss angivna frågorna innehål- ler. Likväl blir det ej sällan i viss mån fråga 0111 ett val. Arbetsmarknadsutredningen finner det inte lämpligt att ta upp alla dessa avvägningsproblem till närmare behand- ling. Det skulle förutsätta en ingående diskussion av bl. a. stabiliseringspoliti— kens förutsättningar och metoder, vil- ket ligger utanför utredningens uppgif— ter. Uppenbarligen medför emellertid denna avgränsning vissa svårigheter vid fixeringen av målet för arbetsmarknads— politiken. Utredningen anser emellertid inte att detta förhållande medför någon allvarlig begränsning av den i följande kapitel framlagda analysen av arbets- marknadspolitikens metoder och de därpå grundade rekommendationerna. De ekonomiska målen för arbetsmark- nadspolitiken måste underordna sig de sociala och mänskliga hänsynen. Pro-
duktionen är till för människan och där- för måste den humanitära aspekten till- mätas stor vikt vid alla tillfällen då av- vägningar får lov att göras. I allmänhet bör emellertid dessa båda intressen kun- na förenas. De sociala och mänskliga hänsynen i arbetsmarknaclspolitiken in- nebär i första hand en stark önskan att medborgarna genom arbete skall få trygghet för sin existens. Men det bety- der samtidigt en betoning av det värde arbetet som sådant har för individen och samhället. En aldrig så generös kontant ersättning vid arbetslöshet kan i det långa loppet inte uppväga ett menings- fullt arbete. De'sociala och mänskliga hänsynen i arbetsmarknadspolitiken in- nebär därför även en uppfordran till samhället att inom ramen för samhällets behov av arbetskraft skapa sådana för- utsättningar, att varje medborgare kan erhålla ett arbete, som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Att ge medborgarna ett ef- fektivt stöd för att förverkliga ett över- vägt val av arbete måste sålunda vara en av arbetsmarknadspolitikens mera framträdande uppgifter.
Full sysselsättning: innebörd och förutsätt- ningar
Innebörden i begreppet full sysselsätt- ning är i det allmänna språkbruket oklar och obestämd. Dessutom inlägges vid olika tidpunkter olika mening i be- greppet. När efter en period med arbets- löshet av påtaglig omfattning läget ånyo förbättrats, har det karakteriserats med uttrycket »full sysselsättning» och all- mänt betraktats som tillfredsställande. Om —— sedan arbetslösheten gått ned ytterligare — arbetslösheten på nytt stigit något, har det senare läget uppfat— tats som en avvikelse från den fulla sys- selsättningen (trots att det inte varit
sämre än vad som något år tidigare be- tecknades som tillfredsställande), och betydande insatser har bedömts erfor- derliga för att hålla arbetslösheten nere.
Innebörden i begreppet full syssel— sättning har i Sverige under efterkrigs- tiden förskjutits ungefär på det sätt som här beskrivits. Förskjutningen har varit betingad av successivt vunna erfaren- heter av möjligheterna att hålla syssel- sättningen på en hög nivå. Den minsk- ning av arbetslösheten, som med vissa tillfälliga avbrott skett sedan mitten av 1940-talet, har i huvudsak varit följden av goda konjunkturer och en hög eko- nomisk aktivitet. Befolkningens spon- tana flyttning från glesbygder och små- orter med vikande efterfrågan på ar- betskraft till expanderande tätorter med hög och differentierad efterfrågan har underlättat anpassningen och därmed gynnsamt påverkat sysselsättningsnivån. Under senare år har möjligheterna att tillgodose de stigande kraven på en hög och jämn sysselsättning också förbätt- rats genom en utvidgad och förfinad ar— betsmarknadspolitik.
Utredningen vill erinra om det i och för sig självklara faktum att möjlighe- terna att upprätthålla en hög sysselsätt- ning med metoder som kan anses rim- liga är betingade av både påverkbara och icke påverkbara faktorer. Här skall endast erinras om sådana faktorer som den tekniska och ekonomiska utveck- lingen inom och utom landet, den inter- nationella konjunkturutvecklingen, ar— betsmarknadsparternas lönepolitik och företagens eller företagsorganisationer- nas prispolitik i förhållande till den internationella löne- och prisutveck- lingen etc.
Enligt utredningens mening visar fö- regående resonemang, att det inte är möjligt att i siffror ange vad som skall anses vara målet för sysselsättningspo- litiken. Som förut antytts har i vårt
land skett en successiv höjning av sys- selsättningsuivån och genomsnittligt har arbetslösheten under senare år varit mycket låg, även vid internationell jäm- förelse. Det är utredningens mening att det finns utrymme för en ytterligare ökning av sysselsättningen, bl. a. ge- nom att grupper som nu är arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta ges ökade möjligheter till arbete. Ett ytterligare motiv för att man bör avstå från en sif- fermässig precisering av målet för sys— selsättningspolitiken är det förhållandet, att den syftar till att dra fram dold ar- betslöshet eller undersysselsättning in— om grupper, vilka eljest skulle finna det meningslöst att söka arbete. En fram- gångsrik politik av detta slag, vilken ökar chanserna till sysselsättning för vissa medborgare, kan således för en tid leda till att den statistiskt redovisade arbetslösheten ökar samtidigt som sys- selsättningen i verkligheten stiger.
För att nå det sålunda uppställda må- let — en ytterligare höjning av syssel— sättningen — utan att komma i konflikt med de övriga målen för den ekono- miska politiken blir det, som utred- ningen i det följande kommer att ut- veckla, nödvändigt att effektivisera ar- betsmarknadspolitikens båda grenar, nämligen åtgärderna för arbetskraftens anpassning och de sysselsättningsska- pande åtgärderna, till vilka senare ut— redningen i detta sammanhang också räknar lokaliseringspolitiken.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift: anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft Arbetsmarknadspolitikens uppgift bör _— till skillnad från en med ekonomisk- politiska åtgärder åstadkommen generell och odifferentierad ökning av totalef— terfrågan —— vara att övervinna dilem— mat mellan otillfredsställande syssel— sättning oeh ökat inflationstryck. Med
arbetsmarknadspolitik avser utredning- en således dels de åtgärder som i första hand främjar anpassningen mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft, dels sådana åtgärder som insättes för syssel- sättningsökning med andra än generella ekonomisk—politiska medel. Härigenom kan sysselsättningen primärt ökas utan annan efterfrågeökning än den som möj- liggöres genom den på så sätt fram- kallade produktionsstegringen.
På sikt bör det med ovannämnda re- servation vara möjligt att komma när- mare det eftersträvade målet att alla människor, som kan och vill arbeta, får tillfälle att göra meningsfulla insatser i arbetslivet.
Självfallet måste man dock fortfaran— de i många fall räkna med en övergångs— och anpassningsperiod för den som för- lorat sitt arbete, innan han eller hon funnit ett nytt lämpligt arbete. Med hän- syn till de förändringar, som fortlöpan- de sker i vårt näringsliv och som får verkningar också för arbetsmarknaden, måste ständigt ett betydande antal män- niskor vara på väg till ett nytt arbete. Detta får till följd att inte alla som kan och vill arbeta alltid är sysselsatta. I samma riktning verkar det förhållandet att arbetskraft med lägre användbarhet _ de svårsysselsatta _— möter särskilda problem, som medför att man för deras del måste räkna med genomsnittligt längre omställningsperioder än för an- nan arbetskraft. Det blir, som i det föl- jande närmare anges, arbetsmarknads- politikens uppgift att stödja och under- lätta arbetskraftens omställning och även skapa utfyllnad i sysselsättningen när så erfordras.
Kort uttryckt kan man säga att arbets— löshet beror antingen på en ofullständig anpassning mellan arbetskraftstillgång— ar och arbetstillfällen eller på att total— efterfrågan på varor och tjänster gene- rellt sett är för liten. Arbetsmarknads-
politiken i inskränkt mening har till uppgift att förbättra anpassningen och verka för att antalet obesatta platser och antalet arbetslösa blir så litet som möjligt. I den mån anpassningen lyckas blir sysselsättning, produktion, varu- utbud och varuefterfrågan alla något ökade. Men det primära syftet är ej att åstadkomma en total efterfrågeökning. Arbetsmarknadspolitiken ingår emeller- tid som ett led i den ekonomiska poli- tiken, som i vissa lägen skall kunna medverka till en höjning av den totala efterfrågan på varor och tjänster, i andra lägen till en sänkning av efter- frågan. I dessa fall är -— i motsats till vid en renodlad förbättring av anpass- ningen — efterfrågeökning eller efter- frågeminskning det primära eller i var— je fall en väsentlig beståndsdel. Några typfall kan förtjäna en beskrivning.
Samspel mellan ekonomisk politik och arbets- marknadspolitik: exemplifiering
I ett generellt sett relativt välbalanse— rat läge —— som vid en lägre ambitions- grad även kunde ha kallats full syssel- sättning — där dock arbetslöshet före- ligger på en del områden och arbets- kraftsbrist på andra, insättes avgränsade åtgärder på punkter där det är önskvärt att öka sysselsättningen. Det kan gälla att underlätta arbetslösas omställning till nya arbetsuppgifter på andra orter eller i andra yrken. Men man kan också tänka sig en ökning av offentliga in- vesteringar eller stimulans åt privat företagsamhet. Samtidigt kan efterfrå— gan i övrigt reduceras, t. ex. genom minskade offentliga investeringar på områden med arbetskraftsbrist eller ge- nom generellt verkande kreditåtstram- ning. En på detta sätt åstadkommen för- bättring i anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft medför en ökning av den totala sysselsättning-
en och produktionen. Även om åtstram— ningen som vidtas för att motverka in- flationstrycket primärt behöver vara lika stark som de selektiva expansions- åtgärderna, kan man sekundärt med bibehållen samhällsekonomisk balans åstadkomma en ökning av efterfrågan som motsvarar den ökning av produk- tionen, som vunnits genom den förbätt- rade anpassningen på arbetsmarkna- den. Därmed kan den totala sysselsätt- ningen också öka.
Det kan också tänkas ett helt annat fall, då den anpassningsfrämjandc ar- betsmarknadspolitiken fungerar väl, men då allmänna inhemska depressions- tendenser i näringslivet medfört en minskning av totalefterfrågan på varor och arbetskraft. Det blir då, i den mån detta ej hindras av svårigheter med den internationella betalningsbalansen, frå- ga om att genom expansiva penning- och finanspolitiska åtgärder öka efterfrå- gan. Det kan ske genom t. ex. kredit- finansierad ökning av offentliga utgif- ter eller skattesänkning. ökas på detta sätt efterfrågan kan balansen på ar— betsmarknaden återställas. Nedgången i sysselsättningen berodde i detta fall på en rubbning i den samhällsekonomiska balansen, som alltså återställs genom ekonomisk—politiska åtgärder.
I regel är emellertid sammanhangen i en konjunkturförsvagning mera kom- plicerade. En konjunkturdämpning drabbar vanligen vissa näringsgrenar och vissa delar av landet mer än andra. Främst sker det genom en minskning av utlandets efterfrågan på svenska va- ror vid gällande priser. Därför räcker det inte med en allmänt expansiv poli— tik med generellt verkande åtgärder, eftersom de endast delvis kan ges en inriktning som svarar mot den ojämnt fördelade avmattningen i efterfrågan på arbetskraft. Man behöver för den skull sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der som kan styras till bestämda sekto- rcr och tidsmässigt anpassas till före— liggande behov. Sådana åtgärder kan t. ex. ta formen av en ökning av sådana offentliga investeringar, som från sys- selsättningssynpunkt är lämpligt inrik- tade och som finansieras med offent— lig upplåning på sådant sätt att inte an- nan upplåning och andra investeringar minskas, i varje fall inte i tillnärmelse- vis samma grad. I ett fall av det sist- nämnda slaget medverkar en ökning av de offentliga investeringarna till att öka totalefterfrågan på arbetskraft samtidigt som de syftar till en bättre anpassning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft.
Arbetsmarknadspolitiken som komplement till övriga ekonomisk- politiska medel Uppenbarligen förhåller det sig så, att en dålig anpassning som kommer till uttryck i såväl betydande arbetslöshet som många ohesatta platser inte kan av- hjälpas genom en allmän expansions- politik. Det är enbart en för låg total- efterfrågan som kan avhjälpas med så- dana medel. Söker man ändock i den förstnämnda situationen höja sysselsätt- ningsgraden uteslutande genom att med generella ekonomisk-politiska medel öka totalefterfrågan, uppstår som förut an- tytts konflikt mellan målet för syssel- sättningen och målet för penningvärdet. I »ett sådant läge blir prishöjningar lätta att genomföra och produktivitetsförbätt- ringar leder inte till prissänkningar. Det kan i sin tur begränsa möjligheter— na att åstadkomma och vidmakthålla en fördelaktig produktivitetsutveckling. Även mindre produktiva företag och verksamheter blir så räntabla, att de kan konkurrera om och behålla arbets- kraft, som skulle kunna ges en mera produktiv sysselsättning. Obeständighet i anställningen, hög frånvarofrekvens
och andra produktionsstörande förete- elser uppstår. Prisstegringen och löne- glidningen _ med av den senare följan- de förskjutningar i löncstruk'turen _ kan sedan utlösa lönekrav av sådan stor- lek, att svårigheterna ytterligare skär- pes.
På olika vägar kan en sådan utveck— ling leda till att sysselsättningen även- tyras. Kostnadsstegringarna kan försva- ga den internationella konkurrensför- mågan. Detta skulle under nuvarande in- ternationella konkurrensförhållanden vara så mycket farligare som det i regel inte är lämpligt att genom ändring av växelkurserna eller genom handelsregle— ringar söka upphäva de negativa verk- ningarna härav på sysselsättningen. Det- ta skulle för övrigt sannolikt endast tillfälligt lösa sysselsättningsproblemen. I princip skulle man, som förut sagts, kunna utföra mer eller mindre produk- tiva arbeten 1ned skattemedel, men man kan inte _— oavsett metodens olämplig— het i och för sig _— räkna med detta som ett realistiskt alternativ.
Risken för en ,ofördelaktig utveckling av penningvärde och valutareserv har ej sällan lett till att en del länder av— stått från att driva en så stark expan- sionspolitik, att full sysselsättning upp- nåtts eller vidmakthållits. De generellt verkande ekonomisk-politiska instru— menten _— statsbudgeten, räntesatserna och tillgången på kredit, med andra ord finans- och penningpolitiken _ har då i kombination med näringslivets egna ut- vecklingstendenser under avsevärda pe- rioder icke kunnat förhindra att syssel— sättningsnivån kommit att ligga påtag- ligt under den eljest möjliga. Avsikten med en sådan politik är vanligen att framtvinga produktivitetsstegringar och återhållsamhet i pris— och löneutveck- lingen. Man räknar med att detta så småningom skall förbättra landets in- ternationella konkurrensförmåga och på
sikt lägga grunden till en hög syssel- sättning.
Utredningen har med det föregående resonemanget önskat understryka den uppfattning, som vuxit fram under sena- re är, nämligen att en tillräckligt aktiv och omfattande arbetsmarknadspolitik lämnar ett oumbärligt bidrag till lös- ningen av den konflikt, som föreligger mellan skilda ekonomiska mål. Utred- ningen vill upprepa att det för syssel— sättningens del inte räcker att ställa in de generellt verkande medlen på någon- ting som skulle kunna kallas »bästa möjliga balans». Det betyder ofta otill- räcklig sysselsättning på en del områ- den, arbetskraftsbrist, överefterfrågan och inflationstryck på andra. Beroende på internationella konjunktursvängning- ar och andra omständigheter kan den ena eller den andra sortens balansbrist överväga under olika perioder. Man kan praktiskt sett utgå från att avvägnings- svårigheter alltid förekommer och att de generellt balansskapande åtgärder- na som regel är otillräckliga.
Arbetsmarknadspolitikens båda grenar: arbets- kraftens anpassning och sysselsättning-aska- pande åtgärder
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter blir därför att medverka till och skapa för- utsättningar för en ekonomisk utveck- ling mot de mål som inledningsvis angi- vits. Å ena sidan sker detta genom att arbetskraftens geografiska och yrkes- mässiga omställning på olika sätt under- lättas. Härigenom kan produktionen inom bristområden expandera snabbare än eljest och arbetskraften beredas so- cial trygghet och större frihet i arbets- valet. Å andra sidan skall arbetsmark- nadspolitiken skapa arbetstillfällen ge- nom selektiva åtgärder på områden med tendens till arbetskraftsöverskott _— ge- nom offentliga arbeten och beställning- ar eller genom främjande av enskild
verksamhet, ibland såsom initialstöd för att främja tillkomsten av mera långsik- tig sysselsättning (lokaliseringspolitik). Det är betydelsefullt att de sysselsätt- ningsskapande åtgärderna tidsbegräny sas så att de inte motverkar en av eko— nomiska faktorer betingad önskvärd omställning på arbetsmarknaden. På dessa vägar kan emellertid det ekono- miska framåtskridandet främjas samti- digt som arbetslöshet förebygges eller avskaffas.
Ibland leder sociala hänsynstaganden till att man får vidta sysselsättnings— skapande åtgärder, som inte i och för sig har någon ekonomiskt positiv ver— kan vid sidan av sin sysselsättnings— och rehabiliteringseffckt. Så blir fallet då samhället bekostar eller subventio- nerar mindre produktiva sysselsättning- ar för personer, som av olika skäl, t. ex. personliga handikapp eller svårigheter att flytta till andra orter med rikligare och mer produktiva arbetstillfällen, inte kan få arbete på annat sätt.
Arbetsmarknadspolitikens inflationsbekämpan- de uppgifter
Ju verksammare arbetsmarknadspoliti- ken främjar en snabb Ömsesidig anpass— ning av tillgång och efterfrågan på ar- betsmarknadens olika delområden, des- to kraftigarc kan de generellt verkande medlen sättas in för att främja en efter- fråge- och produktionsökning, när de yttre förhållandena gör detta behövligt. Det kan då ske utan risk för efterfråge- inflation och därav föranledd försäm- ring av den internationella konkurrens- förmågan. I ett motsatt konjunkturläge kan generella åtgärder sättas in för att dämpa ett inflationstryck, utan att det uppstår risk för arbetslöshet. Arbets— marknadspolitiken skapar alltså bättre förutsättningar för en ekonomisk poli- tik som syftar till balans samtidigt som
den blir ett trygghetsskydd för arbets- kraften.
Under större delen av efterkrigstiden har i Västeuropa tider av inflationstryck och överfull sysselsättning växlat med kortvariga konjunkturavmattningar med något lägre sysselsättning. Resultatet har på de flesta håll blivit en inte önsk- värd prisstegring. Prisstegringen har för Sveriges del inte lett till några för sysselsättningen ödesdigra resultat. Or- saken härtill är ju att liknande pris- stegringar skett också i utlandet. Effek- ten av den relativt stora prisstegringen i vårt land har dessutom dämpats av att vårt utgångsläge i kostnadshänseende var starkt efter 1949 års devalvering.
Det finns tecken som tyder på att den internationella konkurrensen under kommande år blir hårdare på många för vårt land viktiga områden än den varit under de närmast förflutna åren. Om detta skulle bli fallet kommer interna pris- och kostnadsstegringar att bli en större fara för sysselsättningen än hit- tills. Den höga sysselsättning som vi eftersträvar måste därför åstadkommas i ett mindre inflatoriskt klimat, även bortsett från övriga skäl att motverka penningvärdeförsämringen. Det blir så- lunda allt viktigare att underlätta ar- )etskraftens övergång till de mest pro- duktiva delarna av näringslivet. Här- igenom kan sysselsättningen bättre upp- rätthållas inom områden, där den fort- sätter att vara lönsam även utan pris- stegringar. Men man måste även på annat sätt vara beredd att öka de kon— kreta insatserna till stöd för syssel— sättningen. Kraven på arbetsmarknads— politiken växer således i fråga om både åtgärder som underlättar arbetskraftens anpassning och åtgärder som syftar till att under begränsade perioder öka sys- selsättningen på speciella områden. Hur mycket samhället bör satsa på en ytterli- gare effektivisering av arbetsmarknads-
politiken får fortsatta erfarenheter ut- visa. Utredningen är enig om att den förstärkning som skett av åtgärderna för arbetskraftens anpassning har varit värdefull. En effektivisering av dessa insatser är önskvärd. Även de syssel- sättningsskapande åtgärderna inom spe— ciella områden har varit av stor bety- delse. Också i fråga om dessa insatser är enligt utredningens mening en ytter- ligare förbättring önskvärd och möjlig.
Kravet på hög omställningsberedskap och på ekonomisk och administrativ rörelsefrihet för arbetsmarknadsorganen
Utredningen har i det föregående hu- vudsakligen behandlat arbetsmarknads- politiken som ett led i den ekonomiska politik, som syftar till ett snabbt fram- åtskridande med full sysselsättning och bevarat penningvärde. Den effektivise- ring av arbetsmarknadspolitiken som utredningen föreslår är dock inte be- tingad enbart av de krav som konjunk- turpolitiken kan ställa. Förslagen mo- tiveras också av de långsiktiga tek- niska och ekonomiska förändringar, som kan förutses inom näringslivet. Snabb— heten i denna utveckling, den pågående och eftersträvade liberaliseringen av handelspolitiken i Europa och det för— väntade framträngandet av nya länder på världsmarknaden för industripro- dukter skärper kravet på en hög om- ställningsberedskap.
En effektiv arbetsmarknadspolitik kan under en period, som präglas av snabba omställningar, brygga över de enskilda medborgarnas svårigheter, ska- pa en efter-strävad social trygghet och underlätta ett övervägt val av arbete. Vissa metoder att öka sysselsättningen, särskilt beredskapsarbeten av traditio- nell art, har efterhand blivit allt mer kostnadskrävande och svårmanövrera- de. Detta förhållande gör att allt stör-
re anspråk måste ställas på de åtgärder, som avser att underlätta arbetskraftens omställning och att främja en ekono- miskt riktig lokalisering.
I samma riktning verkar ökningen av den kapitalvolym, som står bakom varje yrkesverksam person, dvs. den in- vestering i och byggnader som erfordras för att skapa en arbets- plats, liksom (len investering i utbild- ning som måste. göras för att den en- skilde på bästa sätt skall kunna utnyttja denna utrustning. Under en period, då investeringarna i produktionsapparat och arbetskraft var mindre än nu, be- hövde en lägre omställningstakt hos arbetskraften inte. innebära en så stor ekonomisk kostnad som den gör idag. De nuvarande förhållandena medför å ena sidan, att behov av omställning till nya förutsättningar allt oftare uppkom- mer både för företag och löntagare som ett ofrånkomligt villkor för fortsatt pro- duktiv verksamhet. Det betyder å andra sidan, att den samhällsekonomiska för- lusten på en försenad, ofullständig eller misslyckad anpassning blir allt större och att åtgärder för att ta tillvara till- gängliga produktionsresurser genom in- satser från samhällets sida för att främ- ja anpassningen blir allt lönsammare, om de ges en för framtiden produktiv inriktning.
Anpassningen mellan arbetskraftstill- gångar och arbetskraftsbehov med eller utan platsbyten eller omskolning är främst en spontan process som följer av produktionsomläggningar och för— ändringar i arbetsuppgifterna. De om- ständigheter, som drar med sig krav på intensifierade samhällsåtgärder för att underlätta anpassningen, måste också medföra ökad uppmärksamhet på dessa problem från företagens och löntagar- organisationernas sida. Samhällets lag- stiftning och verksamhet i övrigt kan ha en mer eller mindre tydlig indirekt
maskiner
verkan i positiv eller negativ riktning när det gäller att främja en lämplig utveckling på området. Ett av argu— menten för en generell tilläggspensio— nering var som bekant att individuella platsbyten mellan olika branscher där- igenom underlättades. Den svenska ar- betstidslagstiftningen har medvetet ut- formats så, att den medger avtalsmäs- siga variationer av arbetstiden för att möta skiftningar i arbetskraftsbehovet, t. ex. säsongsvängningar, och olikheter i olika löntagargruppers önskemål om arbetstidens längd och förläggning. Un- der medverkan av de fackliga organisa— tionerna har arbetsgivareorganisationer- na sedan länge bedrivit ett systematiskt utrednings- och upplysningsarbete rö— rande anpassningsproblem i arbetslivet för att främja både personalens omställ— ning till nya förhållanden och arbets- platsernas utformning efter arbetskraf— tens växlande behov.
Det bör vara en uppgift för arbets— marknadsorganen ävensom för andra berörda myndigheter och organisatio- ner att följa och stimulera en utveck- ling av här antydd art. Det gäller fram- för allt i fråga om utformningen av so- cial- och annan lagstiftning, som regle- rar förhållandena på arbetsmarknaden, men också i fråga om arbetsmarknads- parternas överenskommelser. Strävan— den härvidlag bör medvetet inriktas på att göra utbudet av arbetskraft mera elastiskt varigenom balansen på arbets- marknaden lättare kan upprätthållas.
Vad som förut sagts om lämpligheten av en ytterligare förbättrad arbetsmark— nadspolitik innebär sålunda att både åtgärderna för att underlätta arbetskraf- tens omställning och de sysselsättnings- skapande åtgärderna bör effektiviseras. Med hänsyn bl. a. till den vikt, som tids- faktorn måste tillmätas, innebär detta i sin tur att arbetsmarknadsorganen bör ha en betydande ekonomisk och admi—
nistrativ rörelsefrihet. Ett huvudvillkor för en effektiv arbetsmarknadspolitik är möjligheter till snabba ingripanden på punkter, där störningar uppstår. Med hänsyn till uppgiftens karaktär är det också önskvärt att arbetsmarknadsorga- nen har möjligheter att välja mellan alternativa åtgärder. Ifall myndigheter— na har rätt till vissa ingripanden utan prövning av överordnad instans me— dan andra åtgärder kräver tillstånd från högre ort, kan det lätt uppstå en tendens till övervikt för de förra även om de i en aktuell situation inte är de mest ändamålsenliga. Å andra sidan finns det naturligtvis också på detta område skäl för administrativa regler av sedvanlig art. Utredningen kommer i kap. 20 att närmare behandla frågan hur man skall förena riksdagens och regeringens allmänna inflytande över arbetsmarknadspolitiken med en önsk- värd rörelsefrihet för arbetsmarknads- organen.
Arbetsmarknadens funktionssätt: rörlighet och omställningshinder
Om man betraktar arbetsmarknadens sätt att fungera, visar det sig att det oav- brutet pågår en stark omflyttning mellan olika företag, yrken och orter, detta även om man bortser från det ostadi— gaste skiktet, de s.k. hoppjerkorna. De nettoomflyttningar som framträder i sta- tistiken till förmån för expansiva orter och företag utgör vanligen en liten del av stora bruttoflyttningar i båda rikt- ningarna. Samtidigt visar det sig ofta, när arbetslöshet uppstår på ett område, att de arbetslösa är mycket svårrörliga. Det finns också en rad klart urskiljbara hinder för arbetskraftens omställning på ett samhällsekonomiskt önskvärt sätt, särskilt om behovet av omställning inne- bär flyttning till ny bostadsort eller omskolning till ett helt nytt yrke. Dessa
hinder kan vara av ekonomisk, person— lig eller institutionell art. De kan bottna i bristande information om arbetstill— fällen och villkor i andra yrken eller på andra orter, i ekonomiska svårigheter i samband med en omställning, i bun- denhet till bygd, familj eller fastighet, i bristande yrkeskunskaper på områden där arbetskraft efterfrågas eller i svå- righeter att få bostad på en ny arbets- ort. Den relativa trygghet, som ligger i att samhället skapar extra sysselsätt— ning på orter och under perioder med sysselsättningssvårigheter på den all— männa marknaden, kan också dämpa villighcten att ställa om. Å andra sidan torde den tvångssituation, som arbetslös- heten kan försätta den enskilde i, knap- past vara någon lämplig utgångspunkt för ett övervägt val av ny sysselsätt- ning.
Kunskaperna om orsakssammanhang- en på dessa områden är ofullständiga, och enligt utredningens mening krävs det här väsentliga forskningsinsatser som grund för en mera detaljerad ut- formning av den politik, som syftar till att underlätta arbetskraftens om.-ställ—
ning. . Hur samhällets stöd vid arbetslöshet och ofullständig sysselsättning skall
lämnas kan ej rimligen helt få avgöras av den enskilde. Det måste också bli he- roende av den arbetslöses situation och den bedömning som arbetsförmedlingen gör tillsammans med denne. Å andra sidan kommer som förut sagts arbets- marknadspolitikens utformning att på- verka de enskilda människornas benä— genhet till anpassning. Det problem som skall lösas blir alltså att kombinera den trygghet, som arbetsmarknadspoli— tiken bl. a. avser att ge, med en så ut- formad rörlighetsstimulerande politik att det för den enskilde framstår som möjligt och fördelaktigt att handla på ett sätt, som också överensstämmer med
det allmännas intresse. Utredningen fin- ner det angeläget att understryka att sysselsättningspolitiken bör utformas så, , att den enskilde får ett intresse av att be- — vaka sina möjligheter på arbetsmarkna-
den. En aldrig så effektivt verkande ar- betsförmedling kan nämligen ej fylla denna uppgift för alla medborgare.
Anpassning av arbetskraften till förändringarna på arbetsmarknaden
Det har under senare år, då en mera aktiv arbetsmarknadspolitik prövats, blivit uppenbart, att de åtgärder, som samhället vidtar för en snabb anpass- ning av arbetskraften till förändringar- na i näringslivet, i allmänhet är lön- samma ur samhällsekonomisk synpunkt. I och för sig skulle det ha varit önsk- värt att kunna redovisa mera precisera- de lönsamhetsberäkningar i fråga om denna politik. Utredningen anser emel- lertid att fördelarna med rörlighetspo- litiken —— mot bakgrunden av den sam- tidiga förekomsten av markerad arbets- kraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta de an- ställda i vissa andra branscher — är så påtagliga, att utredningen redan på före- liggande bedömningsgrunder anser sig kunna föreslå en viss förstärkning av ifrågavarande åtgärder. Förslagen av— ser arbetsförmedlingens organisation och resurser, åtgärder för omskolning och fortbildning, ekonomiska bidrag till och bostäder för flyttande arbetskraft samt frågan om medverkan till försälj- ning och inlösen av egna fastigheter. Svårigheterna att få till stånd en önsk- värd utjämning mellan orter med över- skott och orter med underskott på ar— betskraft är i mycket hög grad förbund- na med förhållandena på den nya ar- betsorten. Det gäller sådana rent prak-
tiska ting som anskaffning av bostäder och anordnande av skolgång men också förhållanden av psykologisk art. Utred- ningen hari det följande förordat ökade insatser för att underlätta den flyttande arbetskraftens anpassning. De under- sökningar som utredningen låtit utfö- ra visar att förhållandevis många som tar anställning på annan ort återflyttar .till hemorten. Detta mönster upprepas
ofta en eller flera gånger innan man funnit sig tillrätta med en ny bostadsort och i ett nytt arbete. Utredningen som i och för sig anser det värdefullt att man får tillfälle att pröva sig fram fin- ner det dock av ekonomiska och psyko- logiska skäl önskvärt att företagen, kom- munerna och de statliga myndigheterna ägnar denna fråga ökad uppmärksam- het.
Anpassning av arbetstillfällena till arbetskraf- tens förutsättningar
Såsom förut framhållits finns det an- ledning att förstärka åtgärderna för en anpassning av arbetstillfällena till ar- betskraftens förutsättningar. Bl. a. finns det arbetslösa eller ofullständigt sys- selsatta, vilka av olika skäl är så starkt bunda till sin bostadsort, att inte ens en mycket generös hjälp leder till flytt- ning till arbete på annan ort. Förskjut- ningen mot högre åldersgrupper samt den starka ökningen av den arbetsföra befolkningen i vissa landsdelar med re- lativt svag spontan utveckling av nä— ringslivet gör detta problem allt större. En förutsättning för att alla dessa ar- betskraftsresurser skall kunna länkas in i produktionen torde vara, att företag eller verksamheter förläggs till eller i närheten av deras hemorter. Här före- ligger ej sällan ett väsentligt och ofrån- komligt dilemma mellan de samhälls- ekonomiska och de mera socialt betona-
de synpunkterna för en sysselsättnings- politik på så hög ambitionsnivå som den utredningen diskuterar.
Avvägningen mellan arbetsmarknadspolitikens båda huvudlinjer
Uppgiften för arbetsmarknadspolitiken är, som ovan framhållits, att främja så- väl det allmänelconomiska intresset av ett fullständigt och effektivt utnyttjan- de av arbetskraftsresurserna som det mänskliga intresset av ett fritt och över— vägt arbetsval samt ekonomisk och so— cial trygghet. I diskussionen om ar— betsmarknadspolitikens konkreta ut- formning har ofta mot varandra ställts två huvudlinjer: att flytta arbetstill- fällena till arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften att komma till arbetstill- fällena. I vissa fall bör den ena linjen prioriteras, i andra fall den andra. Båda vägarna kan öka den enskildes frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mellan tillgång och efter— frågan på arbetskraft på näringslivets olika delområden. Vissa personer har oöverkomliga svårigheter, när det gäller att flytta eller skaffa sig nya yrkeskvali- fikationer, medan andra både kan och önskar genomföra en sådan omställ— ning. Ett socialt önskemål skulle vara att båda dessa kategorier kunde få sina personliga behov tillgodosedda: detta måste dock vägas mot de kostnader, som den ena eller andra lösningen orsakar andra medborgare, skattebetalarna och konsumenterna. I vissa fall är hindren och kostnaderna för att upprätthålla el- ler öka sysselsättningen på en viss ort eller i en viss bransch så påtagliga, att flyttning och omskolning omedelbart framstår som den enda möjliga eller rimliga lösningen. I andra fall gäller att sysselsättningsskapande åtgärder på en
viss ort eller i en viss bransch ter sig fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste en avvägning ske, om vilken man inte kan göra något generellt uttalande.
Särskilda frågor
För ett effektivt utnyttjande av till- gängliga arbetskraftsresurser kommer härutöver andra åtgärder för arbetets anpassning till arbetskraften att bli nöd- vändiga. Det kan gälla arbetstidens för- läggning och dcltidstjänstgöring, spe- ciell service åt förvärvsarbeiande med minderåriga barn, arbetsfysiologiska in- satser m.fl. frågor, varav en del dock ligger utanför arbetsmarknadsutred- ningens uppdrag. I det följande har ut- redningen ägnat uppmärksamhet åt de särskilda insatser inom arbetsmark— nadspolitikens ram, som är erforderliga för att partiellt arbetsföra och vissa gifta kvinnor .skall kunna återgå till ar- betsmarknaden.
Utredningen har vidare — bl. a. mot bakgrunden av den allmänna utveck- lingstendensen på arbetsmarknaden —— särskilt observerat behovet av syssel— sättningsskapande åtgärder för grup- pen svårplacerade. Det kan förutses att en större del av denna typ av åtgärder i framtiden måste inriktas just på den- na grupp. Utredningen har samtidigt funnit att det ur såväl samhällets som den enskildes synvinkel i vissa fall — speciellt i fråga om korta arbetslöshets- perioder _ kan te sig lämpligare med kontant stöd.
Arbetsmarknadspolitiken måste av skäl, som angivits i början av detta ka- pitel, ha möjligheter att påverka den to- tala omfattningen av efterfrågan på ar- betskraft. Detta kan ske genom åtgär- der som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering och riks- dag givna ramar, t. ex. beredskapsarbe-
ten eller extra statsbeställningar. 1 and- ra fall ankommer det på arbetsmark- nadsstyrelsen att föreslå regeringen att besluta om åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byggandets eller bostadsbyggandets omfattning. En närmare granskning av de syssel- sättningsskapande åtgärdernas omfatt— ning och förläggning i tiden under sena- re år visar svårigheterna att få till stånd i förhållande till arbetslöshetens omfatt- ning och i övrigt gällande förutsättning- ar lämpliga och vid rätt tidpunkt ver- kande åtgärder. Under åren 1957—1959, då ambitionen att stödja de arbetslösa genom anordnande av extra arbeten än- dock var betydligt högre än tidigare, kan det nu konstateras att mera omfat- tande och tidigare insatta åtgärder bor- de ha vidtagits. Vid konjunkturdämp- ningen 1962 var den tidsmässiga anpass- ningen av åtgärderna bättre. Som förut sagts är det ett allmänt intresse att ta tillvara de knappa arbetskraftsresurser- na bl.a. på byggnads- och anläggnings- området. I vissa fall kan det ske endasti form av beredskapsarbete. Enligt utred- ningens bedömande kommer sålunda de sysselsättningsskapande åtgärderna även framdeles att spela en betydelsefull roll i arbetsmarknadspolitiken, även om de i förhållande till andra åtgärder kanske inte blir lika framträdande som hittills. Hittills har specifika åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram för att öka efterfrågan på arbetskraft i övervä— gande grad satts in på byggnads- och anläggningsområdet. Tidigare var dessa arbeten — trots denna branschmässiga begränsning — ett medel att skapa sys- selsättning för arbetslösa tillhörande oli- ka yrkesområden. Utvecklingen inom byggnads- och anlåiggningsverksamhe- ten med en snabbt tilltagande mekani- sering har emellertid lett dithän, att byggnads- och anläggningsföretag — om de skall bedrivas rationellt _— ger
relativt ringa utrymme för sysselsätt- ning av icke yrkesvan arbetskraft. En koncentration av dessa insatser till byggnads- och anläggningsverksamhe— ten innebär därför bl. a. risker för kost- nadsstegringar, som har sin grund i flaskhalsar inom planering och produk- tion. Dessa förhållanden gör att verk- ningsområdet för byggnads- och anlägg- ningsarbetena i sysselsättningspolitiken blir begränsat. Den stora kapitalinsat- sen medför å andra sidan att arbetena får en väsentlig indirekt effekt på sys- selsättningen så fördelad, att den ibland kan vara önskvärd, ibland inte.
Utredningen har således funnit, att en breddning av de sysselsättningsskapan- de åtgärderna hör eftersträvas och att ökad uppmärksamhet måste ägnas åt att insatserna sättes in i rätt tid. Det gäller såväl vid tillfällen, då en mera allmän stimulans är erforderlig, som då det uppstår behov av punktinsatser. I samband med nedgång i konjunkturen såväl 1957—1959 som 1962—1963 gjor- des vissa försök med extra statliga eller statsunderstödda beställningar till svensk industri. I förhållande till de extra insatser som gjordes på byggnads- och anläggningsområdet blev beställ- ningarna blygsamma, men erfarenheter- na visar att de kunde vara ett värdefullt komplement till övriga sysselsättnings- skapande åtgärder. Extra statliga och statsunderstödda beställningar rymmer otvivelaktigt flera besvärliga avväg- nings- och gränsproblem. Möjligheterna att tidigarelägga sådana beställningar ger å andra sidan utrymme för en mång- sidigare och därmed mera rationell in- riktning av de sysselsättningsfrämjande åtgärderna. Utredningen har därför i det följande förordat en utökad verk- samhet på detta område.
Det finns anledning att i detta sam- manhang något beröra de svårigheter, som beror på att kunskaperna om sys-
selsättningsutvecklingen och konjunk- turutvecklingen över huvud taget är ofullständiga. För en del av de arbets- marknadspolitiska åtgärderna gäller — liksom för ekonomisk-politiska medel — att de har en ofta väsentligt eftersläpan- de effekt, dvs. deras verkan inträder —— även när åtgärderna beslutats i god tid — långsammare än som vore önskvärt och varar ibland längre än önskvärt. Åtgärder mot en balansrubbning bör därför inte bara förberedas utan när det är görligt också beslutas redan in- nan rubbningen är ett faktum eller i vart fall i omedelbar anslutning därtill. I direktiven till utredningen har an- förts, att prognosverksamheten rörande den ekonomiska utvecklingen inte bör tagas upp till granskning i detta sam- manhang. Utredningen vill emellertid allmänt understryka vikten av en för— bättrad korttidsstatistik som snabbare och bättre belyser förändringar i fråga om bl. a. investeringar, lager, order och sysselsättning. En sådan utvidgning av statistiken skulle ge den bättre känne- dom om konjunkturen och den ekono- miska utvecklingen i övrigt, som är ett grundvillkor för en säkrare framtids- bedömning och därmed för effektivitet i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen hälsar därför med tillfredsställelse, att åtgärder numera vidtagits, som succes- sivt kommer att medföra en förbättring av den statistik, som är nödvändig för bedömandet av konjunkturutveckling och sysselsättning.
En bild av de mera konkreta och nära- liggande förändringarna i sysselsätt— ningen får arbetsmarknadsmyndigheter- na genom förmedlingens fortlöpande kontakter med såväl offentliga som en- skilda arbetsgivare. Ett led i denna in- formation är varselmeddelandena. Den hittillsvarande ordningen med avtal om varsel inom väsentliga delar av den en- skilda sektorn och föreskrifter om var-
sel inom den statliga synes i stort sett ha fungerat bra. Utredningen har därför ej funnit skäl föreslå ändringar i de nu- varande huvudprinciperna för varsel- systemet. Nu gällande överenskommel- ser om varsel täcker emellertid inte hela den enskilda sektorn och inom den of- fentliga finns inga motsvarande över- enskommelser beträffande kommunala verk och myndigheters skyldigheter att varsla. Utredningen menar att varsel- systemet bör utvidgas så att det i prin- cip omfattar även den kommunala verk— samheten och i möjligaste mån hela ar- betsmarknaden. Utredningen har också tagit upp frågan om en förlängning av varseltiden liksom frågan om varsel rö- rande planerade personalökningar. Delvis som ett led i arbetet på att skaffa bättre information om sysselsätt- ningsutvecklingen och därmed ett fas- tare underlag för erforderliga arbets- marknadspolitiska åtgärder får man se den sysselsättningsplanering, som sedan flera år funnits inom byggnads- och an- läggningsområdet. Den har hittills va- rit nära knuten till byggnads- och igång- sättningsregleringen. De störningar i sysselsättningen, som registrerats i form av arbetslöshet eller brist på arbetskraft, har under senare år i betydande grad träffat just byggnadsbranschen. Utred- ningen har därför funnit det angeläget att föreslå åtgärder, som kan leda till en förbättrad information om sysselsätt- ningens utveckling inom denna del av arbetsmarknaden. En sådan förbättring är erforderlig för att man arbetsmark— nadsmässigt _ lokalt och regionalt — skall kunna förbereda byggandet och för att man centralt skall kunna bedöma ut— vecklingstendenserna inom detta stra- tegiskt viktiga avsnitt av vår ekonomi. Liksom hittills kommer det också fram- deles att erfordras förtidsplanering av framför allt offentlig byggnads- och an- läggningsverksamhet. Först härigenom
kan man få en reserv av arbeten, som med kort varsel kan igångsättas för att motverka arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken, såsom ut- redningen här skisserat den, kommer också i fortsättningen att i hög grad vila på den offentliga arbetsförmed- lingen och dess insatser i de enskilda fallen. Att arbetsförmedlingen har till- räckliga resurser är därför av central betydelse för möjligheterna att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är nöd- vändigt att komma fram till en ordning, som garanterar att anpassningspoliti- kens möjligheter inte begränsas av att den offentliga arbetsförmedlingen har för knappa personella resurser eller av andra skäl besitter otillräcklig effekti- vitet. Följden av att arbetsförmedlingen inte kan verka på avsett sätt blir näm-
ligen inte enbart ojämnheter i syssel- sättningen utan också att arbetsmark- nadspolitiken kan tvingas in på vägar, som gör att obalansen i sysselsättningen konserveras. Om man hamnar i en så- dan situation, krävs det sedan ännu kraftigare åtgärder för att balansen skall kunna återställas. Att begränsa anpass- ningspolitiken av den anledningen, att den på kort sikt påfordrar en ökning av bl. a. arbetsförmedlingens organisa- tion, innebär sannolikt risk för ökade statliga kostnader. Erfarenheterna ger klart belägg för att stöd i form av kon- tant ersättning eller beredskapsarbete generellt sett är mera kostnadskrävande än en även generöst utformad hjälp till anpassning. Frågan om förmedlingsor- ganisationen tillmäter utredningen såle- des stor vikt.
KAPITEL 2
Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden
Exakt har många personer som är sys- selsatta på den svenska arbetsmarkna- den vid olika tidpunkter går inte att entydigt bestämma. De statistiska källor som står till buds har olika definitio— ner på arbetskraft. Folkräkningens de— t'inition1 är den snävare och ger alltså lägre arbetskraftstal än arbetskraftsun- dersökningarna. De skillnader, som fö- religger mellan de båda informations- källorna, vad gäller antalet personer i arbetskraften, avser i huvudsak de gifta kvinnorna.
Den arbetskraftsundersökning som gjordes i november 1960 visade, att den svenska arbetsmarknaden då gav sysselsättning åt cirka 3 540 000 perso- ner. Enligt beräkningar av 1959 års långtidsutredning skulle tio år tidigare antalet sysselsatta ha uppgått till 3335 000. Sysselsättningen skulle alltså under 1950-talet ha ökat med 205000 personer, eller med drygt 6 procent. Större delen av denna ökning inträffade under decenniets andra hälft, då antalet sysselsatta steg med ungefär 120 000 personer, eller med 3,5 procent. Mellan åren 1950 och 1955 ökade antalet syssel- satta med omkring 85 000 personer, el- ler med 2,5 procent. (För november 1963 noterades enligt arbetskraftsunder- sökningarna en sysselsättningssiffra om 3 812 900, d. v. 5. en ökning sedan nov. 1960 med 273000 personer, eller med 7,7 procent). Folkräkningarna 1950 och 1960 anger antalet personer på den svenska arbetsmarknaden till 3 104 800 resp. 3 244 100. Ökningen uppgick alltså
till 139 300 personer eller 4,5 procent.
Ökningen i antalet sysselsatta sam- manhänger bl. a. med förändringar i be- folkningens åldersfördelning och med inflyttning till riket. Invandringsöver- skottet uppgick åren 1951—55 till cirka 52 000 personer och åren 1956—60 till 54 000 personer. En stark omfördelning av arbetskraften mellan olika närings- grenar ägde samtidigt rum, vilken gi- vetvis också inverkade på samhällets möjligheter att utnyttja sina arbets- kraftsresurser.
Nedan följer en kortfattad beskriv- ning av arbetskraftsutbudet, såsom detta kan komma att utveckla sig till följd av befolkningens förändring, ekonomisk ut— veckling och arbetsmarknadspolitik. Mot dessa synpunkter på arbetskraftsutbu- dets utveckling ställes i ett senare av- snitt' ett kortfattat resonemang om ar- betskraftsefterfrågans utveckling. Slut- ligen redovisas vissa överväganden gjor- da på grundval av den väntade arbets- kraftssituationen.
Utbudet av arbetskraft
Arbetskraftsutbudet bestäms givetvis i främsta rummet av antalet personer i arbetsföra åldrar. En beräkning över
1 Folkräkningen 1960 kräver att personer under mätveckan skall ha arbetat minst halv normal arbetstid för att hänföras till den för- värvsarbetande befolkningen. Arbetskraftsundersökningarna kräver att personer står i arbete av någon längd eller på något sätt har vidtagit åtgärder för att er- hålla arbete.
Tabell 2: 1. Folkmängd i åldrarna 16—66 år enligt SCB:s befolkningsprognos
Män Kvinnor Summa År Procentuell Procentuell Procentuell Antal förändring Antal förändring Antal förändring 1960 2 480 2 477 4 957 1965 2 600 + 4,8 2 574 + 3,9 5 174 — 4,4 1970 2 659 + 2,3 2 612 + 1,5 5 271 + 1,9 1975 2 691 + 1,2 2 625 + 0,5 5 316 + 0,9 1980 2 708 + 0,6 2 629 + 0,2 5 337 + 0,4
framtida befolkningsutveckling fram till 1980 har utförts av statistiska central- byrån år 1963. I beräkningarna har an- tagits en nettoimmigration av 10 000 personer (med viss köns- och åldersför- delning) per år, (1. V. 5. samma genom- snittliga antal som under andra hälften av 1950-talet. Vidare har antagits viss ytterligare nedgång i dödligheten. Folk- mängden i åldrarna 16—66 är1 vid slu- tet av åren 1960 och 1980 enligt dessa beräkningar framgår av tabell 2: 1.
Som framgår av tabellen skulle enligt ovannämnda beräkningar och antagan- den antalet personer i de arbetsföra åld- rarna öka med över 300 000 under 1960- talet. Ökningstakten minskar dock snabbt.
Den tillväxt av befolkningen i de ar- betsföra åldrarna, som sålunda kan för- utses under 60-talet, kommer — under förutsättning av samma inrikes- och ut- rikesomflyttning som under femårspe- rioden 1955—1960 — att variera starkt i olika delar av landet. I Stockholms stad och län beräknas den relativa till- växten bli väsentligt kraftigare än i ri- ket i dess helhet. Även för Mälarlänens och för övre Norrlands del väntas högre relativa tillväxttal än riksgenomsnittet. I östra Götaland samt i Dalarna och nedre Norrland motses en minskning av befolkningen i arbetsför ålder under se- nare hälften av 60-talet.
Den arbetsföra befolkningens andel av totalbefolkningen tenderar att lång-
samt sjunka från 66,2 procent år 1960 till 65,9 år 1970 och 64,2 procent år 1975.
Som framgår av tabell 2: 1 ökar inom den arbetsföra befolkningen antalet män snabbare än antalet kvinnor. Mot en ökning för kvinnornas del med 3,9 och 1,5 procent under första respektive andra hälften av 1960-talet svarar så- lunda en ökning för männens del lned 4,8 och 2,3 procent. Denna tendens fort- sätter även under 1970-talet.
Arbetskraftstillgångarna låter sig inte utan vidare bestämmas ur befolknings- talen. De relativa arbetskraftstalen, d. v. s. andelen personer ur viss grupp, som är att hänföra till arbetskraften, varierar med hänsyn till kön, ålder och för kvinnorna också civilstånd. De rela- tiva arbetskraftstalen inom varje grupp förändras år från år.
Arbetsmarknadsstyrelsens prognosin- stitut — från 1 juli 1964 överflyttat till statistiska centralbyrån — har nyligen framlagt en preliminär beräkning över Sveriges arbetskraftstillgångar fram till 1980 (Information i prognosfrågor 12/ 1964. Stencil). Följande redogörelse är hämtad ur dessa beräkningar.
Inledningsvis konstateras, att arbets- kraftstillgångarna till viss del låter sig påverkas av olika samhälleliga åtgärder.
1 16 år är satt som minimiålder med hänsyn till grundskolans genomförande under 1960- talet, 66 år som maximiålder med hänsyn till folkpensioneringsåldern.
Ålder 1960 1965 1970 1975 1980 Män 15 ................. 48 30 10 0 0 16 ................. 56 40 25 5 0 17 ................. 71 55 35 10 5 18 ................. 73 65 55 30 20 19 ................. 46 60 55 50 45 20—24 ............. 78 75 65 60 55 25—29 ............. 97 94 94 94 94 30—39 ............. 98 98 98 98 98 40—49 ............. 97 97 97 97 97 50—59 ............. 94 94 94 94 94 60—64 ............. 83 83 83 83 83 65 ................. 67 67 67 67 67 66 ................. 65 64 63 62 61 67—69 ............. 42 40 38 36 34 Gifta kvinnor
15 ................. —
16 ................. ——
17 ................. —
18 ................. 35 35 35 35 35 19 ................. 40 40 40 40 40 20—24 ............. 43 45 50 50 50 25—29 ............. 45 48 50 50 50 30—39 ............. 40 50 55 60 60 40—-49 ............. 46 55 60 65 70 50—59 ............. 38 50 55 60 65 60—64 ............. 20 30 35 40 45 65 ................. 16 18 20 22 24 66 ................. 5 5 7 9 10 67—69 ............. 5 5 6 7 8
Ej gifta kvinnor
15 ................. 36 30 10 0 0 16 ................. 51 40 25 5 0 17 ................. 64 55 35 10 5 18 ................. 67 65 55 30 20 19 ................. 69 70 65 60 55 20—24 ............. 77 75 65 60 55 25—29 ............. 84 82 82 82 82 30—39 ............. 83 82 82 82 82 40—49 ............. 82 82 82 82 82 50—59 ............. 65 67 67 67 67 60—64 ............. 44 46 46 46 46 65 ................. 29 29 28 27 26 66 ................. 29 29 28 27 26 67—69 ............. 13 12 11 10 9
En aktiv arbetsmarknadspolitik i ett samhälle med stark ekonomisk aktivi- tet mobiliserar ett större antal männi- skor än en mera begränsad, arbetslös- hetsbekämpande politik. I arbetsmark- nadspolitiken är då inbegripen möjlig- heter att påverka t. ex. bostadspolitiken,
lokaliseringspolitiken, migrationspoliti- ken, byggandet av barndaghem, utbild- ningsplaneringen såväl för vuxna som för ungdomar och inrättandet av del- tidstjänster.
Utbudet på arbetskraft påverkas ock- så av olika näringsgrenars utveckling.
Så torde t. ex. ett starkt samband råda mellan handelns och övriga servicenä- ringars utveckling å ena sidan och ut- budet av kvinnlig arbetskraft å den andra.
De ovan berörda relativa arbetskrafts- talen har av prognosinstitutet antagits utveckla sig på sätt som framgår av ta- bell 2:2. Till grund för antagandena ligger dels utvecklingen under 1950-ta- let. där folkräkningar och viss annan statistik utnyttjats, dels utvecklingen un- der 1960-talet. där i första hand arbets- kraftsundersökningarna utnyttjats. Nå- gon mekanisk extrapolation avseende den framtida utvecklingen har ej före- tagits. Till grund för bedömningen lig- ger subjektiva överväganden på grund- val av tidigare utveckling och bedömd framtid.
Följande kortfattade kommentar bör göras till tabellerna. I de yngsta ålders- grupperna minskar yrkesintensiteten starkt beroende på den nu pågående ut- byggnaden av skolväsendet med ett allt större antal ungdomar under utbildning långt upp i 20-årsåldrarna.
När det gäller vuxna män har yrkes- intensiteten beräknats oförändrad upp till de högre åldrarna, där man räknat med minskande yrkesintensitet.
För de gifta kvinnorna har genomgå-
ende räknats med fortsatt stegring av yrkesintensiteten. En förutsättning för antagandet har då varit en politik, som på olika sätt underlättar för de gifta kvinnorna att ha förvärvsarbete utanför hemmet.
För de ej gifta kvinnorna har i hu- vudsak samma beräkningsgrunder till- lämpats som för männen.
De giftermålsfrekvenser för kvinnor i olika åldrar, institutet räknat med, framgår av tabell 2: 3.
På grundval av ovan redovisade anta- ganden om befolkningsutveckling och relativa arbetskraftstal kan arbetskrafts- tillgångarna beräknas med resultat som framgår av tabell 2: 4.
Arbetskraften under 1960-talet kan så- lunda beräknas öka med cirka 234 000 personer, varvid ökningen under första hälften uppgår till 215 000 personer och under andra hälften till knappt 20 000 personer. Under det följande årtiondet kan arbetskraftstillgångarna beräknas bli praktiskt taget oförändrade. Beräkning- arna visar alltså, att vi kan komma att stå inför ett betydelsefullt brott i utveck- lingen, då det gäller tillgången på ar- betskraft, såvida inte bl. a. nettoimmi- grationen kommer att ligga högre än ovanstående antaganden om 10 000 per- soner per år.
SOIll
Tabell 2: 3. Giftermålsfrekvens för kvinnor
Ålder 1960 1965 1970 1975 1980 15 ................ 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 16 ................ 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 17 ................ 0,7 0,7 0,7 0,7 0,7 18 ................ 3,8 3,8 3,8 3,8 3,8 19 ................ 11,0 11,0 11,0 11,0 11,0 20—24 ............ 41,9 44,5 45,2 46,0 46,7 25—29 ............ 77,1 80,4 84,4 84,9 86,7 30—39 ............ 84, 86,2 87,2 88,1 88,8 40—49 ............ 82,4 83,6 84,5 84,7 84,9 50—59 ............ 71,9 73,2 73,8 73,9 74,1 60—64 ............ 59,1 60,2 60,7 60,8 60,9 65 ................ 53,4 54,4 54,9 55,0 55,1 66 ................ 51,2 52,2 52,6 52,7 52,8 67—69 ............ 47,3 48,2 48,6 48,7 48,8
Tabell 2: 4. Antal personer i arbetskraften. Beräknade förändringar 1960—1980
1 OOO-tal Därav .. .. . År Män Kvinnor Summa Forandring . . . 1 procent gifta ej glfta 1960 2 288,7 1 242,3 655,1 587,2 3 531,0 1965 2 334,13 1 411,5 826,1 585,4 3 745,25 +6,1 1970 2 324,5 1 440,4 934,2 506,2 3 764,9 +0,5 1975 2 306,5 1 463,0 1 025,0 438,0 3 769,5 +0,1 1980 2 300,0 1 490,7 1 088,5 402,2 3 790,7 +0,6
Ser man närmare på den beräknade ökningen finner man, att männen 1960 —65 ökar med cirka 45000, men 1965 —70 minskar med cirka 10000. Även under de båda följande S—årsperioderna minskar antalet män i arbetskraften. Ökningen av arbetskraften ligger sålun— da helt på kvinnorna, som första 5-års- perioden ökar med cirka 170 000 och de följande med mellan 20 och 30 000 per- soner per 5-årsperiod. Det är emellertid enbart de gifta kvinnorna som ökar. Antalet ej gifta kvinnor i arbetskraften minskar bl. a. på grund av stigande gif- termålsfrekvens i berörda åldersgrup— per.
Den för andra hälften av 1960-talet och det följande årtiondet mycket svaga ökningen av arbetskraftstillgångarna kommer att starkt variera inom olika landsdelar. Tillväxttakten av arbetskraf- ten kan väntas bli betydligt kraftigare i Stockholms stad och län, i Mälarlä- nen samt i Övre Norrland än för riket i dess helhet. Östra Götaland, Dalarna och nedre Norrland kan beräknas få minskning i arbetskraftstillgångarna. Dessa regionala bedömningar är emeller-
tid ytterligt osäkra. Lokaliseringspoliti— kens framtida utformning, liksom ar— betsmarknadspolitiken i övrigt, utövar starkt inflytande på befolkningsrörel- serna inom landet.
Ovan redovisade data avser antalet personer, oavsett om dessa arbetar hel- tid eller deltid. Av intresse kan också vara antalet personer omräknade till årsarbetare. Prognosinstitutet har gjort vissa beräkningar härav och därvid som ett generellt antagande för hela prognos- perioden förutsatt, att varje man i ar— betskraften utför ett årsverke, varje ej gift kvinna 80 procent av ett årsverke och varje gift kvinna 70 procent, bero- ende på deltidsarbete m. m. Beräknat antal årsarbetare under perioden 1960 —1980 framgår av tabell 2: 5.
Mellan åren 1960 och 1965 sker alltså en uppgång i antalet årsarbetare med 165000. Därefter kan antalet beräknas ligga helt stilla under hela prognospe- rioden och approximativt uppgå till 3,4 milj. i avrundade tal. 1 den mån förkor- tad veckoarbetstid genomföres, minskar detta också tillgången på arbetskraft i timmar räknat.
Tabell 2: 5. Beräknat antal årsarbetare 1960—1980
1 OOO—tal 1960 1965 1970 1975 1980 Män .............. 2 288,7 2 334,3 2 324,5 2 306,5 2 300,0 Kvinnor .......... 928,13 1 046,65 1 058,9 1 067,9 1 083,8 Summa 3 217,0 3 380,9 3 383,4 3 374,4 3 383,8
Tabell 2: 6. Arbetskraftens fördelning på näringsgrenar Förändringar 1950—1960
Antal sysselsatta .. .. . Procentucll ,. . 1 OOO—tal Forandrmga” fördelning lxaringar
1950 1960 1 OOO-tal Procent 1950 1960 J ordbruk-skogsbruk ....... 631 477 _— 154 —— 24,4 18,9 13.5 Industri .................. 1 057 1 187 + 130 + 12,3 31,7 33.5 Byggnadsverksamhct ...... 263 307 + 44 + 16,7 7,9 8,7 Samfärdsel ............... 275 280 + 5 + 1,8 8,2 7,9 Varuhandel ............... 402 460 + 58 + 14,4 12,1 13,0 Husligt arbete ............ 140 79 — 61 — 43,6 4,2 22 Övriga privata tjänster. .. .. 237 266 + 29 + 12,2 7,1 7,5 Offentliga tjänster ......... 330 484 + 154 + 46,7 9,9 13,7 Totalt 3 335 3 540 +205 + 36,1 100,0 100,0
Efterfrågan på arbetskraft Liksom under tidigare årtionden gick sysselsättningen under 1950-talet kraf— tigt ned inom näringsgrenarna jordbruk, skogsbruk och husligt arbete. 1959 års långtidsutredning har beräknat utveck- lingen vad gäller arbetskraftens fördel- ning på näringsgrenar och resultatet framgår av tabell 2: 6.
Denna utveckling innebar betydande förskjutningar i de sysselsattas fördel- ning på olika delar av näringslivet. Nå- gon analys av utvecklingen och dess or- saker under 1950-talet skall här inte göras. Närmare redogörelse härför finns bl. a. i 1959 års långtidsutredning (SOU 1962: 10 och 11).
Även stora geografiska förändringar ägde rum i näringslivets efterfrågan på arbetskraft. Tabell 2: 7 visar förändring- arna länsvis mellan 1950 och 1960 enligt motsvarande års folkräkningar.
Förändringarna får betraktas som konsekvenser av ovan anförda föränd- ringar i arbetskraftens näringsgrensvisa tillhörighet. Län med stark utveckling av industrin och servicenäringarna, s. k. stadsnäringar, drar till sig arbetskraft, medan län med stor andel sysselsatta i jordbruk och skogsbruk har svårare att behålla arbetskraften. Som framgår av
Tabell 2: 7. Förändringar i antalet förvärvsarbetande 1950—1960, länsvis
Antal Procent A+B ........ + 63 083 +11,7 C ............ + 3 745 + 3,7 D ........... + 5 084 + 5,6 E ............ + 54 :|: 0 F ............ + 4 142 + 3,5 G ............ — 647 —— 1,0 H ........... — 1 545 — 1,6 I ............ —— 2 337 — 9,6 K ........... + 848 + 1,4 L ............ + 1 808 + 1,7 M ........... + 17 937 + 6,7 N ........... + 1 148 + 1,6 0 ........... + 17 058 + 6,6 P ............ + 4 266 + 2,6 R ........... — 2 556 _ 2,4 S ............ + 59 i 0 T ............ + 5 164 + 4,8 U ........... + 11 974 +13,6 W ........... + 3 011 + 2,6 X ........... _— 209 _— 0,2 Y ........... _— 2 107 — 1,8 Z ............ _ 4 082 _ 6,7 AC .......... + 3213 + 3,5 BD .......... + 9 007 + 9,8 Hela riket +138 118 + 4,4
Källa: 1950 och 1960 års folkräkningar.
tabell 2: 8 skedde även inom länen mot- svarande förskjutningar i arbetskraftens näringsgrenstillhörighet.
Utvecklingen hittills under 1960-talet har i stort medfört en fortsatt minsk— ning i antalet sysselsatta inom jordbruk
länsvis Jordbruk ln dustri 01312, 55323- med skogs- och nin svergkg- Handel Samfärdsel Tjänster bruk m. m. hantverk g samhet 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 1950 1960 Stockholms stad . 0,6 0,6 28,7 30,4 6,7 7,4 23,9 21,6 10,3 9,4 28,5 30,0 Stockholms län. . 12,4 6,4 31,9 33,4 9,6 10,6 14,7 15,0 9,3 8,4 20,8 25,8 Uppsala län ...... 22,6 15,0 29,4 30,7 8 8 10 1 11,1 12,0 6,2 5,5 21,4 26,4 Södermanlands län ........... 20,6 13,5 40,4 43,7 7,5 9,1 10,5 10,5 6,3 5,7 14,5 17,5 Östergötlands län. 19,9 13,7 38,8 42,0 7,2 8,3 12,0 12,0 6,4 6,0 15,1 17,8 Jönköpings län. . . 22,7 15,9 39,9 43,5 6,9 7,6 10,1 10,9 6,3 5,8 13,4 16,0 Kronobergs län. .. 33,9 23,6 30,9 37,2 6,7 8,1 8,7 9,7 6,7 6,2 12,3 14,9 Kalmar län ...... 29,0 21,7 31,1 35,5 8,1 8,6 10,6 11,3 7,5 7,0 12,8 15,6 Gotlands län ..... 39,1 34,7 17,0 16,5 8,5 7,4 9,8 11,3 8,0 7,7 17,0 21,9 Blekinge län ..... 22,1 16,6 32,3 37,9 8,2 8,1 11,1 11,5 7,9 6,8 17,7 19,2 Kristianstads län . 30,5 24,6 28,4 32,9 7,7 8,0 11,1 11,5 6,9 5,9 14,8 16,8 Malmöhus län. . . . 15,0 11,4 36,6 38,0 7,0 7,6 16,1 15,6 7,8 7,4 16,9 19,8 Hallands län ..... 31,0 23,3 29,3 32,6 7,9 9,1 11,3 12,3 6,8 6,6 12,9 15,8 Göteborgs oBohus län ........... 9,6 6,4 35,5 37,9 7,7 8,4 18,1 16,7 11,8 10,4 17,0 19,9 Älvsborgs län. . . . 22,8 15,3 43,2 46,3 6,8 7,3 9,7 10,9 5,8 5,2 10,8 14,7 Skaraborgs län. . . 34,4 24,2 29,1 35,3 6,7 7,8 9,7 10,7 6,3 5,7 13,5 16,0 Värmlands län. . . 30,4 20,5 30,5 35,9 8,4 9,2 9,6 11,0 6,8 6,4 13,3 16,5 Örebro län ....... 17,4 11,8 43,0 45,5 8,1 8,8 11,0 11,4 6,8 6,0 13,3 16,3 Västmanlands län 17,2 11,0 44,9 49,4 8,4 8,6 10,1 10,2 5,7 4,7 13,4 15,7 Kopparbergs län . 26,0 16,1 35,0 39,3 9,3 11,0 9,2 10,6 7,1 6,5 12,7 16,0 Gävleborgs län. . . 23,2 16,2 35,2 38,0 8,6 9,4 10,7 11,6 8,6 8,1 13,5 16,4 Västernorrlands län ........... 23,5 16,7 27,8 30,5 10,2 12,0 10,6 12,0 9,0 8,9 16,1 19,2 Jämtlands län. . . . 40,6 31,2 13,7 14,7 10,1 13,4 9,2 10,6 8,3 8,4 17,0 21,1 Västerbottens län 41,4 25,4 19,7 23,3 7,5 14,4 8,6 10,7 7,6 7,7 14,0 18,0 Norrbottens län . . 33,0 18,5 19,9 25,8 10,1 14,6 8,4 10,2 10,3 19,8 17,2 20,7 Hela riket 20,3 13,7 33,0 36,1 7,9 9,1 13,3 13,5 8,1 7,4 16,8 19,8
Källa: 1950 och 1 960 års folkräkningar. (Uppgifterna för 1960 är preliminära och kan komma att korrigeras.)
och skogsbruk och en ökning inom andra näringsgrenar. För en redogörel- se för 1959 års långtidsutrednings syn- punkter på utvecklingen 1960—1965 hänvisas till utredningens betänkande (SOU 1962: 10). Här skall endast upp- gifter hämtade ur arbetskraftsundersök- ningen i november åren 1960—1963 återges (tabell 2: 9).
Som synes har utvecklingen medfört en relativ och, eftersom arbetskraften totalt ökat, även absolut ökning av an- talet sysselsatta inom servicenäringarna. Detta har också resulterat i en fortsatt ökning av tätortsbefolkningen.
Utvecklingen under återstoden av 1960-talet kartlägges av den nu arbetan- de långtidsutredningen, som samtidigt skall söka överblicka 1970-talet i grova termer. Detta arbete väntas publiceras under 1965.
Hur efterfrågan på arbetskraft kan komma att utvecklas under andra hälf- ten av 1960-talet är för närvarande svårt att bedöma. Underlag för en sådan be- räkning i form av konkreta produk— tionsplaner finns inte tillgängligt. Man bör dock kunna utgå från att den totala efterfrågan på arbetskraft i samhället kommer att fortsätta att ligga på hög
Tabell 2: 9. Procenluell fördelning av arbetskraften pä näringsgrenar 1960, 1961, 1962 och 1963
1960 1961 1962 1963
Jordbruk och skogsbruk ........... 13,4 13,5 13,3 12,9 Industri ......................... 33,4 33,9 32,3 32,5 Byggnadsverksamhet ............. 8,8 9,5 7,9 8,7 Handel .......................... 15,1 15,4 16,4 15,7 Samfärdsel ...................... 7,9 5,9 7,3 7,4 Tjänster ......................... 21,3 21,6 22,9 22,5 Övriga .......................... 0,2 0,3 0,0 0,2 Summa 100,1 100,1 100,1 99,9
nivå. Man kan också räkna med att den hittillsvarande förskjutningen mellan näringsgrenarna i fråga om ianspråkta- gande av arbetskraft kommer att fort- sätta. I första hand skulle det betyda att stadsnäringarna skulle fortsätta sin ex— pansion, medan jordbruk och skogs- bruk skulle falla tillbaka i motsvarande grad.
Sedan långtidsutredningen år 1962 publicerade sin utredning har material framkommit, som tyder på att rationali- seringen inom såväl jordbruk som skogsbruk skulle komma att ske i snab- bare takt än man där antog. Lantbruks— styrelsen räknar sålunda med att cirka 800 000 ha, d. v. 5. en fjärdedel av lan— dets åkerareal, under det närmaste år- tiondet kommer att överföras till skogs- areal. Detta torde bl. a. innebära att cirka 80000 småjordbruk nedlägges och att minskningen i antalet yrkesverksamma i jordbruket blir minst 100000 perso- ner.
Vad gäller skogsbruket har under se- nare år lagts fram ett flertal utredningar angående arbetskraftbehoven, bl. a. av 1960 års jordbruksutrednings skogs- grupp och arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut. Båda utredningarna räknar med en ökning av avverkning- arna men samtidigt en stark minskning i arbetskraftsåtgången. Dagsverksåtgång— en per ni3 skulle sålunda enligt prognos- institutets beräkningar i norra Sverige
sjunka från 0,43 till 0,25 år 1970. Åtskil- liga bedömare anse dock att även detta tal år 1970 torde visa sig vara för högt. Hur många man som totalt kommer att friställas i skogsbruket under årtiondet är omöjligt att exakt beräkna. Jord- bruksutredningen räknar med en minsk- ning med cirka 7 000 årsarbetare. Pro- gnosinstitutet räknar med att mellan 40 000 och 50 000 man kommer att be- röras, varav givetvis ett stort antal f. n. arbetar mycket kort tid i skogen under högsäsong.
Samtidigt torde kunna förutsättas en fortsatt ökning i arbetskraftsefterfrågan från stadsnäringarna, då i första hand servicenäringarna.
En utveckling som den här antydda kommer att medföra en viss fortsatt övergång av arbetskraft från glesbygder till städer och tätorter. Om antagan— dena i fråga om utveckling inom jord- bruk, skogsbruk m. m. visar sig riktiga, kommer denna överströmning dessutom att accelerera. Vidare torde man som en följd härav få räkna med fortsatta förskjutningar i sysselsättningen mellan länen. Sistnämnda utveckling kan dock, om lokaliseringspolitiken intensifieras, komma att ske i något lägre tempo än hittills.
Vid bedömning av arbetskraftsbehov, rationaliseringstakt och produktivitets- utveckling råder givetvis ett visst sam— band mellan tillgänglig arbetskraft och
priset på denna samt efterfrågan för olika sektorer av näringslivet. En total- balans för efterfrågan på arbetskraft måste därför göras med hänsyn tagen till tillgängliga arbetskraftstillgångar. Storleken av dessa blir emellertid å andra sidan som tidigare påpekats starkt beroende av efterfrågesidans utveckling och den allmänna arbetsmarknadspoliti- ken.
Överväganden
Den hittillsvarande utvecklingen under 1960-talet ger klart vid handen, att en överefterfrågan på arbetskraft rått un- der större delen av perioden. Över- skottstendenser har visserligen före- kommit i vissa delar av Norrland, vilket sammanhängt med den fortgående strukturrationaliseringen inom närings- livet. Arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder har därför haft till syfte dels att hålla tillbaka ökningen i efterfrågan på arbetskraft inom vissa sektorer, dels att på olika sätt stimulera tillgången på arbetskraft.
För den andra hälften av 1960 finns ännu inga detaljerade eller underbyggda beräkningar angående arbetskraftsefter- frågan. I det föregående har berörts vissa utvecklingstendenser, som torde komma att göra sig gällande. Den totala arbetskraftsefterfrågans utveckling blir beroende av dels den internationella ekonomiska utvecklingen, dels den eko- nomiska politik, som kommer att föras i Sverige med avseende på bl. a. kostnads- och sysselsättningsnivå. Totalt torde man emellertid få räkna med en hög ar- betskraftsefterfrågan med starka ök— ningstendenser för vissa sektorer. _
Mot detta skall ställas en mycket svag ökning i arbetskraftstillgångarna. Det torde därvid samtidigt böra erinras om att prognosinstitutets arbetskraftsberäk- ningar innehåller antaganden om dels
en nettoimmigration av 10 000 personer per är, dels en stark ökning av yrkes— verksamhetsgraden bland gifta kvinnor. Härtill kommer, att den framtida utbild— ningsintensiteten i de lägre åldrarna möjligen kan ha bedömts för låg. Det ligger i sakens natur att beräkningar av detta slag, vare sig de avser efterfrågan eller utbudet, måste betraktas som osäk- ra. Osäkerheten sammanhänger med främst två orsaker, dels att det finns ett uppenbart samband mellan efterfrå— gan och utbud, dels att ett flertal före- teelser på arbetsmarknaden direkt kan påverkas genom olika samhälleliga be- slut.
Det finns emellertid all anledning att utgå från att återstoden av 1960-talet och även de första åren av 1970-talet kommer att kännetecknas av knapphet på arbetskraft totalt sett. Bristande ba- lans geografiskt, näringsgrens- och yr- kesmässigt kan givetvis liksom för när— varande komma att råda. Konjunktur- förändringar kan också under längre el— ler kortare perioder göra denna knapp— het mer eller mindre utpräglad.
En sådan utveckling kommer att stäl- la krav på den ekonomiska politiken och på arbetsmarknadspolitiken ifråga om åtgärder som kan bidraga till balans på arbetsmarknaden. Av arbetsmark- nadspolitiken kommer framför allt att krävas åtgärder för att tillvarataga de arbetskraftsresurser, som för närvaran- de inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är att söka ge de hemarbetande kvinnor— na, de partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Ferieledig ungdom utgör vidare en icke oväsentlig arbetskraftsreserv som i större utsträck- ning än hittills bör kunna nyttiggöras på arbetsmarknaden.
Åtgärder måste också vidtagas i syfte
att ytterligare reducera arbetslösheten. I sistnämnda avseende kommer särskilt säsongarhetslösheten och den struktu- rellt betingade arbetslösheten in i blick— fältet. Också omsättningsarbetslösheten bör kunna begränsas ytterligare. Inte ens i lägen med utpräglad högkonjunk- tur blir för närvarande vissa arbets- kraftsresurser fullt utnyttjade.
Slutligen måste det _ så långt det är görligt inom ramen för arbetsmarknads- politiken — bli angeläget att sörja för att varje enskild arbetssökande hos ar- betsförmedlingen placeras i det arbete, där han med hänsyn till anlag, intres- sen och förutsättningar i övrigt kan göra bästa möjliga arbetsinsats.
Den ytterligare expansion av närings— livet och därmed av efterfrågan på ar- betskraft, som kan motses under det närmaste årtiondet, kommer liksom hittills att avse stadsnäringarna, medan jordbruk och skogsbruk väntas fortsätta att minska sina arbetskraftsbeshov. Det torde emellertid vara klart, att stadsnä- ringarnas behov av arbetskraftstillskott i stor utsträckning kommer att avse ar— betskraft med utbildning, skolmässig och yrkesmässig. Man kan därför inte utgå från att den arbetskraft, som fri— ställs från jord- och skogsbruk, utan vidare kommer att kunna omplaceras till arbete inom stadsnäringarna. För att en sådan omplacering skall komma till stånd, kommer det att erfordras om- fattande insatser både i form av omskol- ning och genom andra arbetsmarknads- politiska åtgärder.
Arbetskraftsefterfrågan inom de ex- panderande delarna av stadsnäringarna har efter hand i allt större utsträckning gällt tjänstemannapersonal med olika slag av teoretisk utbildning. Denna ut- veckling kommer utan tvekan att fort— sätta. Inom industrin kan framför allt ingenjörsbehovet väntas öka kraftigt. Att detta behov tillgodoses i den takt
det uppträder är uppenbarligen en vik- tig förutsättning både för möjligheterna att utveckla nya produkter och för möj- ligheterna till arbetskraftsbesparande rationalisering och automatisering inom såväl verkstäder som kontor. Också i fråga om merkantilt utbildad personal kan ökat behov väntas uppstå. Det gäller inte bara inom industrin utan också inom handeln, inom vilken fort— satta strukturförändringar och fortsatt rationalisering kommer att ställa stora krav på kvalificerad personal. Även när det gäller näringsgrenen tjänster, kan behovet av personal med högre teore- tisk utbildning väntas öka. Det kan all- mänt sägas att det arbetskraftsbehov, som kommer att göra sig gällande under det närmaste årtiondet, i stigande grad kommer att gälla personal med kvalifi- cerad utbildning. För arbetsmarknads— politiken är det självklart angeläget, att en prognosverksamhet med tillräckliga resurser finns organiserad, så att dessa behov kan förutses i så god tid, att möj- ligheter ges att tillgodose dem, då de ger sig till känna på arbetsmarknaden.
Den här skisserade utvecklingen kom- mer att medföra att arbetskraft tid efter annan behöver omskolas för nya arbets- uppgifter i produktionen. Detta gäller personal med såväl längre som kortare utbildning. Från arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det därför i hög grad ange- läget, att både nybörjarutbildning och vuxenutbildning erhåller resurser som svarar mot arbetsmarknadens behov. Av vikt är därvid att möjligheter skapas för de anställda att komplettera sin ut- bildning i takt med den tekniska ut- vecklingen. Vidareutbildning men även grundläggande allmänutbildning måste betraktas som viktiga medel att ge den medelålders och äldre arbetskraften möjligheter att motsvara yrkeslivets krav.
Med hänsyn till stadsnäringarnas lo-
kalisering kommer övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar att medföra en fortsatt flyttning från glesbygder till tätorter. Man kan sålun- da motse en fortsatt utflyttning från områden, där stadsnäringarna nu är svagt företrädda, i den mån den inte kan begränsas genom en intensifierad lokaliseringsverksamhet. Inom stadsnä— ringarna kan likaledes de kommande åren väntas medföra förändringar som nödvändiggör geografisk omflyttning av arbetskraft.
Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbetskraft, som kan motses under
återstoden av 1960-talet, är det angelä— get, att geografisk omflyttning av arbets- kraft inte fördröjes, då behov därav uppstår. Det är därför av vikt, att man inom arbetsmarknadspolitikens ram för— fogar över hjälpmedel, varigenom den geografiska rörligheten kan underlättas. Det är angeläget bl. a. från den syn- punkten, att man framöver har att räkna med en betydande ökning av åldrarna 50 år och däröver, bland vilka det erfa- renhetsmässigt är förenat med större svårigheter än bland de yngre ålders- klasserna att flytta.
KAPITEL 3
Arbetsförmedling
Nuvarande förhållanden
Förmedling av arbete och arbetskraft sker i Sverige dels genom offentlig ar- betsförmedling, dels genom olika slag av privat arbetsförmedling. Den pri— vata arbetsförmedlingens verksamhet är reglerad genom lag den 18 april 1935 med däri sedermera vidtagna ändring- ar. Privat arbetsförmedling förekom- mer numera framför allt inom artist- och musikerområdet. I övrigt domine- rar den offentliga arbetsförmedlingen. Följande framställning avser uteslutan- de den offentliga arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingens uppgifter
Enligt en för den offentliga arbetsför- medlingen gällande kungörelse den 30 december 1947 skall arbetsförmedlings- verksamheten avse alla slag av arbets- kraft och arbete. Någon begränsning av verksamheten till endast vissa grupper av arbetssökande eller vissa delar av näringslivet förekommer alltså inte. I förmedlingsarbetet skall tillses, att ar- betsgivaren anvisas bästa möjliga ar— betskraft och den arbetssökande det arbete för vilket han bäst lämpar sig. Verksamheten skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och ar- betstagare; arbetsförmedlingen är emel- lertid skyldig att upplysa den arbets- sökande om, huruvida arbetskonflikt råder på en arbetsplats till vilken an- visning sker. De tjänster som arbetsför- medlingen tillhandahåller arbetsgivare och arbetstagare är i princip kostnads-
fria. Endast om en arbetsgivare eller en arbetssökande själv yrkar på vidtagan- de av särskild åtgärd, t.ex. annonse- ring, får kostnader härför uttagas av den som yrkat på åtgärdens vidtagande.
En arbetsuppgift som ålegat arbets- förmedlingen alltsedan statsmakterna började intressera sig för dess verksam- het är att bevaka, att hjälpverksamhe- ten för arbetslösa anpassas till läget på arbetsmarknaden. Personer som söker ersättning från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetsnämnd är därför skyldiga att förete intyg från arbetsförmedling om att de sökt arbete men inte kunnat erhålla lämpligt sådant. Arbetslösa, som anvisas arbete, vilket arbetsförmedling- en bedömer lämpligt, men som utan godtagbart skäl avvisar arbetsanvis- ningen, skall av arbetsförmedlingen rapporteras till vederbörande arbetslös- hetskassa eller arbetslöshetsnämnd för den åtgärd, som kassan respektive ar- betslöshetsnämnden finner påkallad.
En viktig uppgift är insamlandet av den åtgärd, som kassan respektive ar- betslöshet samt om väntade förändring- ar på arbetsmarknaden. Genom konti- nuerliga rapporter härom till länsar— betsnämnder och till arbetsmarknads- styrelsen ger arbetsförmedlingen impul- ser till anpassning av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna till det aktuel- la läget.
I arbetet med att söka åstadkomma utjämning på arbetsmarknaden har den enskilda arbetsförmedlingen att i första hand skaffa fram arbetskraft och ar-
betstillfällen till de lediga platser re— spektive de arbetssökande som finns re- gistrerade hos den. Ibland kan den efterfrågade arbetskraften eller det ef- terfrågade arbetstillfället tämligen ome- delbart tagas fram med ledning av ar- betsförmedlingens register över arbets- sökande personer och lediga platser. Kan så ej ske, åligger det förmedlingen att ackvirera den arbetskraft eller de arbetstillfällen som efterfrågas. Arbets- förmedlingen är således i sitt arbete inte bunden till de sökande och de le- diga platser, som för tillfället finns an- mälda hos den.
Det har förut sagts, att arbetsgivaren skall anvisas bästa möjliga arbetskraft och den arbetssökande det arbete för vilket han bäst lämpar sig. För att ar- betsförmedlingen skall kunna uppfylla dessa krav fordras bl. a., att arbetsför— medlingen har grundliga kunskaper om arbetslivet och att den genom systema- tiska intervjuer kan få fram upplys— ningar om vilka krav en lediganmäld plats ställer på sin innehavare respek- tive vilka kvalifikationer en arbetssö- kande har.
Såväl arbetsgivarnas som arbetstagar- nas önskemål kan ibland vara mer eller mindre orealistiska både i och för sig och i relation till rådande arbetsmark- nadsläge. Det är arbetsförmedlingens uppgift att i sådana fall genom sakliga upplysningar få till stånd erforderliga modifieringar av önskemålen. När det gäller de arbetssökande erfordras ofta, för att en säkrare och mer långsiktig lösning av deras sysselsättningsproblem skall uppnås, en analys av deras situa- tion och förutsättningar. I denna analys kommer yrkesvägledningen in som ett viktigt element. Det gäller inte bara om ungdomar, som för första gången söker sig ut i förvärvsarbete, utan även om äldre arbetssökande. Behovet av yr- kesvägledningsinsatser för sistnämnda
grupp av sökande har vuxit efter hand som näringslivet blivit alltmer dyna- miskt med därav följande behov av omställningar för arbetskraftens del. I fråga om arbetskraft med handikapp av något slag kan vidare erfordras arbets- vårdande åtgärder som ett första steg på vägen mot en arbetsplacering.
Förmedlingen skall kunna tillhanda- hålla de informationer som behövs för att arbetsgivaren respektive arbetstaga— ren skall kunna taga ställning till ar- betsförmedlingens förslag. Sålunda er- fordras för arbetstagarens dcl uppgifter om den föreslagna arbetsplatsen och förhållandena där, arbetsuppgiftens art, lönc- och anställningsvillkor, utbild— nings- och avancemangsmöjligheter m. m. Vid interlokal förmedling erford- ras därutöver uppgifter om t. ex. utsik- terna att erhålla bostad och kostnader- na för en sådan, levnadskostnaderna på orten, möjligheterna att få servicebehov av olika slag tillgodosedda m.m. Ar- betsgivaren behöver å sin sida alla de uppgifter om sökanden, som kan sätta honom i stånd att bedöma sökandens lämplighet för arbetsuppgiften.
De förmedlingsuppdrag som arbets- förmedlingen ställes inför är av väx- lande innehåll. Det kan röra sig om att tillgodose ett behov av arbetskraft till ett tillfälligt, okomplicerat arbete. Att effektuera ett sådant uppdrag ställer i ett normalt arbetsmarknadsläge jämfö— relsevis små anspråk på arbetsinsats från förmedlingens sida. Rör det sig i stället om att besätta en plats, för vilken kräves kanske flera års yrkesutbildning och därtill lång yrkeserfarenhet, ställes helt andra krav på arbetsförmedlingen och detta nästan oavsett arbetsmark- nadsläget. Ser man till sökandesidan, är det en tämligen enkel uppgift att finna lämpliga anställningar för väl ut- bildad arbetskraft. En annan sak är att sådan arbetskraft genom sin attraktivi—
tet på arbetsmarknaden kan ställa vill- kor beträffande anställningen, som gör att det även i sådana fall kan vara för- enat med svårigheter att snabbt leta upp platser som i alla avseenden motsvarar villkoren. I fråga om arbetssökande med handikapp som begränsar arbets— och yrkesvalet föreligger inte sällan stora svårigheter att åstadkomma ett lämpligt arbetserbjudande.
I princip skall förmedlingen i första hand eftersträva utjämning på den egna orten och i det egna förmedlingsområ— det. Om det inte lyckas, skall exempel- vis ett ombud vända sig till närmaste avdelningskontor för att där få klarhet om, i vad mån det finns lämpliga ar- betstillfällen eller lämpliga arbetssökan- de inom kontorets verksamhetsområde, som förutom kontorets eget förmed- lingsområde också innefattar kringlig- gande ombuds förmedlingsområden. Kontoren inom ett område av länet sam- arbetar i sin tur under ledning av ett s. k. kretskontor. Kommer en utjämning inte till stånd inom kontorets verksam- hetsområde och heller inte inom kret- sen, åligger det kretskontoret att kon- takta huvudkontoret i länet, som med sin större överblick inom såväl det egna länet som angränsande län har att för- söka uppnå den eftersträvade utjäm- ningen. Arbetet med att försöka nå en utjämning mellan landets olika delar le- des av arbetsmarknadsstyrelsen genom dess arbetsförmedlingsbyrå.
För att underlätta interlokal utjäm— ning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft utges i en del län en gång i veckan en s.k. länsvakanslista. I läns— vakanslistan införes lediganmälda plat- ser, för vilka lämpliga arbetssökande inte finns anmälda inom de särskilda kretsarna. Länsvakanslistan redigeras och utges av huvudkontoret. Den distri— bueras till samtliga förmedlingsorgan i det egna länet och i angränsande län
samt dessutom till de förmedlingsorgan i andra län, som man mera regelbundet har samarbete med.
Lediga platser som inte kan tillsättas med sökande från det egna länet eller från angränsande län rapporteras till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsför- medlingsbyrå. Denna rapportering lig- ger bl.a. till grund för en av arbets- marknadsstyrelsen upprättad och utgi- ven sammanställning över lediga plat- ser, benämnd Platsjournalen. Platsjour- nalen, som utkommer en gång i veckan, innehåller — förutom notiser om lediga platser — artiklar om arbetsmarknads- läget, om aktuell arbetsmarknadspolitik m.m. Den utges för närvarande i en upplaga om 12 000 exemplar. Av uppla- gan distribueras ungefär 3 000 exemplar till arbetsförmedlingsorganen, medan återstoden disponeras av länsarbets- nämnderna för distribution framför allt i områden med överskott på arbetskraft. Ett urVal av de lediganmälda platserna annonseras i radions regionala program.
Till hos arbetsförmedlingen anmälda sökande till lärarplatser distribueras en gång i veckan under tiden april—juli varje år en särskild s. k. lärarlista, upp- tagande samtliga för nästföljande läsår lediganmälda icke ordinarie lärarplat- ser. I juli 1963 utgick lärarlistan i 10 000 exemplar.
En grundläggande förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna upp- nå den eftersträvade utjämningen på ar— betsmarknaden är, att arbetskraften be- sitter en tillräckligt hög rörlighet, geo- grafiskt och yrkesmässigt. Varken den geografiska eller den yrkesmässiga rör— ligheten är emellertid så hög, som vore önskvärt med hänsyn till vikten av att snabbt få till stånd anpassningsrörel- ser på arbetsmarknaden. Tvärtom stäl- les arbetsförmedlingen i sitt arbete stän- digt inför rörlighetshinder av olika slag. Arbetsförmedlingen har numera möjlig-
heter att underlätta rörligheten genom beviljande av ekonomiska bidrag, såsom respenning, starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag samt genom an- ordnande av omskolning. Under vissa förutsättningar kan dessutom bostads- frågan lösas för flyttande arbetskraft.
Bedömer arbetsförmedlingen att en arbetslös arbetssökande inte kan arbets- placeras mer varaktigt utan föregående omskolning har den att försöka intres— sera den arbetssökande för en med hän- syn till hans kvalifikationer, egenska- per och intressen lämplig omskolning. Den arbetssökande är inte sällan tvek- sam både inför omskolning som sådan och inför val av utbildningsyrke och ut- bildning. Det är i sådana fall av vikt att arbetsförmedlingen genom sakliga upp- lysningar kan påverka den arbetslöse, så att förutsättningar skapas för ett övervägt arbetsval och därmed för en mer långsiktig lösning av hans syssel- sättningsproblem. Åtgärden utgör samti- digt ett viktigt led i strävandena att fylla näringslivets behov av utbildad arbets- kraft. Vid arbetslöshet av kortare var- aktighet eller vid swäsonglarbertslöshet, som inte kan fyllas ut med tillfälligt arbete, har arbetsförmedlingen att över- väga, om fortbildning bör komma i fråga.
Om det inte bedömes lämpligt med utbildning kan hjälpåtgärder i form av beredskapsarbete komma i fråga. Hänvisning till beredskapsarbete skall tillgripas först sedan andra vägar att få den arbetslöse i arbete prövats men be- funnits oframkomliga. Den som place- rats i beredskapsarbete kvarstår som aktuell arbetssökande hos den arbets- förmedling, som hänvisat honom till beredskapsarbete. Uppgiften att söka placera honom i öppna marknaden fort- går alltså även sedan han påbörjat be— redskapsarbete.
Bland de arbetslösa finns praktiskt
taget alltid — oavsett läget på arbets- marknaden — en grupp som till följd av sjukdom, social belastning e. dyl. inte kan arbetsplaceras i öppna mark- naden och som på grund av sina handi- kapp heller inte kan hänvisas till be- redskapsarbete. För denna grupp har de senaste åren i ökad utsträckning an- ordnats s. k. skyddad sysselsättning. Det är arbetsförmedlingens sak att sörja för att sådana handikappade placeras i för dem särskilt tillrättalagda arbeten.
l lägen kännetecknade av brist på ar- betskraft skall arbetsförmedlingen söka aktivera de arbetskraftsresurser som finns i samhället. Denna verksamhet har _ bortsett från de arbetslösa — framför allt tagit sikte på hemarbetan— de kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft. Försök att ordna sys— selsättning för dessa kategorier pågår ständigt, men det är naturligt, att ar- betet härmed intensifieras då förutsätt- ningarna att nå resultat förbättras till följd av hög efterfrågan på arbetskraft.
I arbetsförmedlingens arbetsuppgifter ingår också att anskaffa och förmedla platser dels till studerande som i anslut- ning till sin teoretiska utbildning måste eller själva önskar förvärva praktik från en arbetsplats, dels för den praktiska yrkesorienteringen inom grundskolans ram. Denna verksamhet är i främsta rummet utbildningsmässigt motiverad, men det är tydligt att åtminstone den förstnämnda delen av verksamheten också har arbetsmarknadspolitisk bety- delse genom att den medverkar till att tillgodose behov av arbetskraft hos praktikgivarna.
Bland specialuppgifter, som åvilar ar- betsförmedlingen och som har ett direkt samband med den förmedlande verksam- heten, märkes framför allt den tidigare nämnda yrkesvägledningen samt den likaledes förut nämnda arbetsvården för partiellt arbetsföra.
Yrkesvägledningens tjänstemän bistår rådsökande vid val av yrkesutbildning och anställning. Tidigare utgjordes de rådsökande huvudsakligen av skolung- domar och ungdomar som just slutat skolan. Under senare år har inslaget av äldre rådsökande ökat betydligt, bl.a. som en följd av den kraftigt utbyggda omskolnings— och fortbildningsverksam- heten. Under år 1963, då cirka 60000 personer vände sig till yrkesvägledning- en, var sålunda 40 procent av de råd— sökande över 20 år. I arbetsuppgifterna ingår också yrkesvägledning i vissa hög— re skolor m.m. Denna yrkesvägledning meddelas främst i form av yrkes- och arbetsmarknadsorienterande lektioner och föredrag. Yrkesvägledningen har i sitt arbete möjligheter att vid behov anlita medicinska och psykotekniska experter.
Huvuduppgiften för arbetsvården be- står i att jämna vägen för arbetsplace- ring av partiellt arbetsföra, för vilka handikappen är av sådan art eller sådan styrka, att den allmänna arbetsförmed- lingen inte utan särskilda åtgärder kan åstadkomma lämpliga arbetsanvisning- ar. Arbetsvården har att i detta syfte verkställa och föranstalta om de utred- ningar och åtgärder som kan erfordras i de enskilda fallen. Arbetsvården har därvid möjlighet att utnyttja medicinsk och annan expertis.
Sedan sjömanshusorganisatio-nen den 1 juli 1961 inordnats i arbetsförmed— lingen, handhar förmedlingen i viss ut- sträckning också mönstring på fartyg samt därmed förenade göromål.
Organisation, personal m. m.
Den nuvarande arbetsförmedlingsorga- nisationen bygger på den grund som la- des genom ett riksdagsbeslut år 1947. Detta beslut innebar, att den år 1940 inrättade statens arbetsmarknadskom-
mission ersattes av arbetsmarknadssty— relsen, att de _ likaledes år 1940 _ provisoriskt inrättade länsarbetsnämn- derna permanentades och att det till- fälliga förstatligandet av den offent- liga arbetsförmedlingen, som också be- slöts år 1940, blev definitivt. Den är 1947 beslutade organisationen trädde i verksamhet den 1 januari 1948. Arbets- förmedlingen har därefter i början på 1950-talet varit föremål för översyn ge- nom en statlig utredning, 1950 års ar- betsförmedlingsutredning. Resultatet av denna utredning blev bl. a., att förmed- lingen nedrustades i vissa avseenden och att ett inte oväsentligt antal tjänster inom arbetsförmedlingen drogs in. Där- efter har förmedlingen på nytt rustats upp, senast genom beslut av 1962 och 1963 års riksdagar.
Tillsyn över och ledning av arbets- förmedlingen utövas av arbetsmark- nadsstyrelsen. I länen handhas denna uppgift av länsarbetsnämnderna och i Stockholm av arbetsnämnden. Läns— arbetsnämnderna som i de flesta fall har sitt säte i residensstäderna består av ordförande och fem ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. De tre stora partsorganisationerna på arbetsmarknaden är representerade i länsarbetsnämnderna. Som verkställande tjänsteman finns hos varje länsarbets- nämnd en länsarbetsdirektör, som till sin hjälp har viss kanslipersonal.
Den egentliga arbetsförmedlingsorga— nisationen utgöres av huvudkontor, av- delningskontor, ortsombud och lokal- ombud. Antalet kontor och deras för- läggning bestämmes av Kungl. Maj:t. Ombudsorganisationens utformning be- stämmes av länsarbetsnämnderna inom ramen för till nämndernas disposition ställda medel.
Förmedlingsorganisationen bestod vid ingången av år 1964 av 25 huvudkontor,
234 avdelningskontor (därav 29 deltids- kontor), 229 ortsombud och 193 lokal- ombud. Av avdelningskontoren är 15 tillfälligt inrättade. Förmedlingsverksamheten vid huvud- kontoren är uppdelad på ett varierande antal expeditioner, såsom för jordbruk, industri, byggnadsverksamhet, trans- port- och stuveriarbete, sjukvårdsarbe— te, husligt arbete o.s.v. Vid samtliga huvudkontor finns dessutom tjänste- mannaförmedling. Vid några huvudkon- tor finns därutöver sjömansförmedling samt artist- och musikerförmedling. Vid alla huvudkontor är organiserade sär- skilda expeditioner för yrkesvägledning och arbetsvård för partiellt arbetsföra. Avdelningskontor förekommer i de flesta städer, köpingar och större tät- orter. Avdelningskontoren är indelade i klasser. Bestämmande för klasstillhörig- heten är folkmängden i förmedlingsom- rådet, näringslivets struktur m.m. De största avdelningskontoren kan i fråga om arbetets uppdelning på expeditioner jämföras med huvudkontoren. Vid in- gången av år 1964 fanns vid 17 avdel- ningskontor särskilda yrkesväglednings- expeditioner, medan expeditioner för arbetsvård fanns anordnade vid 29 av- delningskontor. Antalet tjänstemän vid avdelningskontoren varierar. De flesta avdelningskontor är en- eller tvåmans- kontor. Arbetsförmedlingsorganisationens yt- tersta led utgöres av deltidsanställda ortsombud och lokalombud. Ortsombu- den har fastställd expeditionstid, medan för lokalombuden inte finns någon be— stämd expeditions- eller arbetstid. Orts- ombud och lokalombud förekommer framför allt i glesbygder och småorter. Ombudens antal har sedan arbetsför- medlingens definitiva förstatligande minskat kraftigt. Under de senaste åren har i stigande utsträckning anordnats s.k. ambulato-
risk arbetsförmedling. Den ambulato— riska förmedlingen utgår från ett hu- vud- eller avdelningskontor och avser att fylla behovet av förmedlingsservice på sådana orter, där arbetsförmedlingen inte är representerad. Ambulatorisk för- medling förekommer för närvarande på cirka 100 orter, varav cirka hälften är belägna i Norrland.
Antalet heltidsanställda tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsför- medlingar uppgick vid ingången av år 1964 till 2250. Personalens fördelning på verksamhetsgrenar framgår av föl- jande sammanställning.
Verksamhetsgren Antal tjänstemän Arbetsförmedling ........ 1 181
Därav allmän förmedling 930
tjänstemannaförmedling 161
sjömansförmedling ........ 90 Yrkesvägledning .......... 137 Arbetsvård .............. 230
I.änsarbetsnämndernas
kanslier .............. 456 Kontorsbiträden .......... 246 Summa 2 250
Antalet orts— och lokalombud var, som förut sagts, 229 respektive 193. För med- delande av yrkesvägledning på grund- skolans högstadium fanns 509 yrkesvals- lärare. Yrkesvalslärarna är anställda inom skolan men fullgör därutöver mot arvode yrkesvägledande uppgifter inom arbetsförmedlingen. För meddelande av yrkesvägledning på orter med arbets- förmedling utan särskild yrkesvägled- ningsexpedition och utan yrkesvalslä- rare fanns till arbetsförmedlingen knut- na 99 deltidsanställda s. k. kontaktmän.
Till varje länsarbetsnämnd finns knuten en läkare med uppgift att i fråga om de arbetssökande, som av ar- betsförmedlingen remitteras till läkaren, avge utlåtande om de åtgärder som kan erfordras i de enskilda fallen.
Rekryteringen av personal till arbets—
förmedlingen sker som regel via årliga antagningar av aspiranter. Några vill- kor i fråga om formell kompetens gäl- ler inte. Däremot fästes stort avseende vid personliga egenskaper och praktiskt förvärvade kunskaper om arbetsliv och arbetsmarknad. Rekryteringen av aspi— ranter till yrkesvägledningen sker hu- vudsakligen från grupper med peda- gogisk, psykologisk eller samhällsve- tenskaplig skolning. Av under åren 1961—1963 anställda yrkesväglednings- aspiranter hade sålunda drygt 30 pro- cent akademisk examen, 45 procent so- cionomexamen och 5 procent folkskol- lärarexamen. Nyantagen personal med undantag av aspiranter till yrkesväg- ledningen inplaceras i lönegrad All. Efter 1 1/2 år sker befordran till löne- grad A13. För yrkesvägledningsaspi-
ranter tillämpas reglerad befordrings- gång omfattande lönegraderna 19 och 21. Lönegrad 21 uppnås efter 1 1/2 år. Rekryteringsprinciperna, förmedlings- arbetets speciella karaktär samt nöd- vändigheten av att snabbt och smidigt kunna anpassa arbetet efter växlande situationer på arbetsmarknaden har medfört behov av intern utbildning in- om arbetsmarknadsverket. I fastare for- mer bedriven central utbildning organi- serades efter det definitiva förstatligan- de-t år 1948. Därefter har årligen an- ordnats kurser av olika slag, såsom ut- bildningskurser för aspiranter (s.k. as- sistentkurser), allmänna fortbildnings- kurser samt fortbildningskurser för spe— cialister inom arbetsförmedlingen m. m. Utbildningsverksamhetens utveckling från 1948 till 1963 framgår av tabell 3: 1.
Tabell 3:1. Utbildningsverksamhetens omfattning 1948 och 1963.
Kursens Antal ut- Kursens art längd, deåråigzire bildnings- dagar dagar År 1948 Kurs för yrkesvägledare ................................ 10 90 900 Allmän studiekurs ..................................... 10 80 800 Summa — -— 1 700 År 1963 Assistentkurser. Grundläggande teoretiska kurser för aspi- ranter inom arbetstörmedlingen/yrkesvägledningen ....... 36 180 6 480 Kurser i arbetsvårdsfrågor. Påbyggnadskurser för tjänste- män inom arbetsvården .............................. 21 55 1 155 Kurs i yrkesvägledning. Påbyggnadskurs för amanuenser m.fl. inom yrkesvägledning/ungdomsförmedling ......... 54 22 1 188 Kurs i tjänstemannaförmedlingsfrågor. Fortbildning av be- fattningshavare inom tjänstemannaförmedlingen ........ 5 30 150 Kurs för befattningshavare vid sjömanshus och sjömansför- medlingar .......................................... 6 69 414 Kurs för hefattningshavare på vårdexpeditioner. Specialkurs för utbildning av sjuksköterskeförmedlare .............. 4 24 96 Kurser i aktuella skogsfrågor. Informationskurser för krets— och kontorsföreståndare m. fl. inom glesbygdsförmedlingen 4 55 220 Instruktionsdagar ang. akademiska utbildningsvägar (Lund och Uppsala). Information till yrkesvägledare i samtliga län ................................................ 4 50 200 Kurser för personal vid styrelsens arbetsplatser för special- hänvisad arbetskraft ................................. 6 24 144 Summa _ —- 10 047
De för förmedlingsaspiranterna av- sedda assistentkurserna omfattar sex veckor. De innefattar utbildning i ar— betsmarknadspolitik med arbetsförmed— ling, ekonomisk geografi, socialpolitik, arbetsmarknadens organisations- och rättsväsen samt psykologiska grundfrå- gor. De fyra sista veckorna ägnas helt åt arbetsmarknadspolitik och arbetsför— medling. Utbildningen i arbetsförmed- ling sker delvis genom tillämpningsöv- ningar. Assistentkurs genomgås vanligt- vis åtta ä tio månader efter antagning till aspirant.
Den centralt anordnade utbildningen handhas av två till arbetsmarknadssty- relsen knutna tjänstemän. Utbildnings— anslaget påfördes budgetåret 1963/64 550 000 kronor.
Arbetsförmedlingsverksamhetens omfattning
I tabell 3: 2 redovisas omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953—1962. Det framgår av samman- stiillningen att den totala platstillsätt- ningen sjunkit betydligt under perio—
den. Mellan periodens första och sista år gick antalet tillsatta platser ned med 12 procent. En blick på de olika nä- ringsgrenarna visar att nedgång i plats— tillsättningen noterats för flertalet av dem. ökad platstillsättning noteras en— dast för näringsgrenarna industri och hantverk, förvaltning och fria yrken samt hälso- och sjukvård. Uppgången iir markant för näringsgrenen förvalt- ning och fria yrken, där antalet tillsatta platser stigit med drygt 30 procent. Uppgången hänför sig främst till grup- pen undervisning.
Variationen i platstillsättningen mel- lan olika år beror i betydande utsträck- ning på förändringar i konjunkturen. Nedgången från 1 005000 tillsatta plat- ser år 1953 till 879 000 år 1962 kan dock inte förklaras med att konjunkturläget skulle ha varit sämre år 1962 än 1953. Nedgången synes i stället i stor utsträck— ning sammanhänga med de strukturella förändringar som ägt rum inom närings- livet under perioden. Dessa förändring- ar har bl. a. inneburit, att sektorer av
Tabell 3:2. Arbetsförmedlingsverksamheten åren 1953—1962.
År 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 Tillsatta platser (1 ooo-tal) Jordbruk och skogsbruk ...... 70 80 63 63 59 55 55 53 50 43 Industri och hantverk ........ 98 117 117 99 93 80 101 117 115 106 Byggnadsverksamhet ........ 128 117 112 116 112 115 109 100 95 96 Samfärdsel ................. 180 185 215 213 171 157 170 162 137 146 Handel ..................... 137 139 146 132 125 117 128 143 145 135 Förvaltning och fria yrken. . . . 83 86 82 81 83 79 85 91 99 109 Hälso— och sjukvård ......... 20 24 25 22 21 21 22 22 22 23 Husligt arbete .............. 162 153 148 142 139 137 135 129 119 111 Genomgående yrken ......... 96 108 121 96 86 94 97 101 89 92 Annat arbete ............... 31 29 22 27 26 20 18 24 17 18 Summa 1 005 1 038 1 051 991 915 875 920 942 888 879 Därav i samverkan mellan olika arbetsförmedlingar ......... 77 87 69 64 59 51 59 71 71 66 Lediga platser (1 OOO-tal) ...... 1 175 1 238 1 244 1 174 1 075 1 013 1 084 1 167 1 126 1 103 Arbetssökande personer (1 000—tal) ................ 660 679 684 718 696 714 716 716 717 744
näringslivet med jämförelsevis jämn sysselsättning och relativt sett låg om- sättning på arbetskraft expanderat och dragit till sig arbetskraft från sektorer med tidigare mindre jämn sysselsätt- ning och till följd härav hög omsättning på arbetskraft. På samma gång har inom dessa senare sektorer konkurren— sen om arbetskraften framtvingat åtgär- der för åstadkommande av jämnare sys- selsättning för den kvarvarande arbets- kraften. Vissa delar av näringslivet med förut omfattande behov av tillfäl- lig arbetskraft har samtidigt genom den fortgående mekaniseringen blivit mind- re beroende av sådan arbetskraft med påföljd att tidigare toppar i sysselsätt- ningen väsentligt reducerats. Vidarc har under tioårsperioden sysselsättningen inom husligt arbete fortsatt att minska i snabbt tempo. Därtill kommer att suc- cessiva uppmjukningar i den tidigare gällande byggnadsregleringen medfört att rekrytering av arbetskraft till byggnadsverksamheten efter hand i ökad utsträckning kommit att ske utan medverkan av arbetsförmedlingen, som — då byggnadsregleringen var som strängast —— regelmässigt skulle anvisa så gott som all arbetskraft till de delar av byggnadsverksamheten, som omfatta- des av regleringen. Allt detta har fått till följd att platstillsättningen minskat mer eller mindre starkt inom yrkes- grupper som tidigare vägde tungt i ar- betsförmedlingsstatistiken.
Antalet lediga platser har under den här ifrågavarande perioden minskat med 6 procent eller från 1 175000 år 1953 till 1 103 000 år 1962. En jämförel- se mellan de tre första åren av 1950- talet och motsvarande år under 1960- talet visar — om ingen korrektion göres för konjunkturella förändringar _— en nedgång'i antalet lediga platser med 19 procent. Beträffande bakgrunden till dessa förändringar hänvisas till vad
som ovan sagts om tillsättningsresulta- tet.
De arbetssökande personernas antal har ökat betydligt under perioden. Mel— lan periodens första och sista år upp- gick ökningen till 13 procent. Upp- gången i antalet arbetssökande perso- ner beror i stor utsträckning på ökad tillströmning av sökande till tjänste- mannaförmedlingen. En grupp som ökat väsentligt under perioden är de ferie- arbetssökande.
Ur tabell 3: 2 kan utläsas, att förhål- landet mellan antalet lediganmälda plat- ser och antalet tillsatta platser försäm- rats inte obetydligt mellan de första och sista åren av tioårsperioden. Un- der det att åren 1953—1955 genomsnitt- ligt inemot 85 procent av de ledigan— mälda platserna tillsattes, var den ge- nomsnittliga tillsättningsprocenten åren 1960—1962 inte högre än 80. Nedgången synes främst sammanhänga med att sysselsättnin-gsgraden var högre åren 1960—1962 än 1953—1955. Detta leder i ett samhälle med hög sysselsättning med nödvändighet till en lägre tillsätt- ningsandel. Ju närmare man kommer den punkt, där arbetskraftsresurserna är helt eller i det närmaste helt ian- språktagna, desto svårare blir det up— penbarligen att finna arbetskraft till de lediganmälda platserna.
Antalet i samverkan mellan olika ar- betsförmedlingar tillsatta platser har ävenledes minskat under perioden. Det- ta kan synas anmärkningsvärt med hän- syn till den aktivitet som utvecklats under senare år i syfte att underlätta och främja den geografiska rörligheten hos arbetskraften. Det bör emellertid framhållas, att den interlokala verksam— heten i inte obetydlig mån skiftat ka— raktär under loppet av de senaste tio åren. Medan de interlokalt förmedlade platserna i början av 1950-talet i stor utsträckning avsåg arbete av tillfällig
natur och alltså till denna del inte för- anledde någon mer definitiv omflytt- ning av arbetskraft, är inslaget av sådan omflyttning i dag större. Här har alltså skett en kvalitetsförskjutning i (len in- terlokala verksamheten, som innebär att denna verksamhet väger tyngre nu än för ett decennium sedan. Det bör även framhållas, att de interlokalt förmed- lade platsernas andel av hela antalet tillsatta platser var praktiskt taget det- samma under åren 1960—1962 som 1953—1955.
Med den fortgående stegringen av ut- bildningsnivån och anspråken på yrkes- kv-alifikationer inom näringslivet har följt ökade krav på kvalitet i förmed- lingsarbetet. Tillsättning av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsät- ter givetvis en mer kvalifikations— och tidskrävande arbetsinsats från förmed- lingens sida än ett rutinmässigt anvi- sande av arbetslösa till mer eller mind- re tillfälliga anställningar med okvali— ficerade arbetsuppgifter. Den utbygg- nad av förmedlingsorganisationen som ägt rum under perioden har till stor de] gått ut på att möta de ökade anspråken på kvalitet i platstillsättningen.
Den statistiska minskningen i antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta plat- ser får inte fattas såsom ett uttryck för minskad effektivitet i förmedlingsverk- samheten. Den är i stället en annan si- da av den utjämning och stabilisering av förhållandena på den svenska arbets- marknaden som ägt rum under efter— krigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslöshet och arbetskraftsbrist i regel betydligt stör— re än under senare år. Ett sådant läge ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, inklusive en in— te önskvärd överrörlijhet. Bl. a. genom förmedlingens egen verksamhet har så småningom en alltmer detaljerad utjäm- ning kommit till stånd.
Kostnaderna för arbetsförmedlingsorgnnisa- tionen
De sammanlagda kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och sjö- manshusen, som enligt vad som förut sagts den 1 juli 1961 inordnades i ar- betsförmedlingen, uppgick budgetåret 1963/64 till 66,5 miljoner kronor. Av dessa kostnader avsåg som framgår av följande sammanställning 53,4 miljoner kronor avlöningar och arvoden, medan återstoden, 13,1 miljoner kronor, hänför— de sig till utgifter under omkostnadsan- slaget. Det bör framhållas, att dessa kostnader gäller såväl arbetsförmedling- en med den därtill knutna yrkesvägled- ningen och arbetsvården som länsar- betsnämndernas kanslier. För budget- året 1953/54 uppgick de sammanlagda kostnaderna för arbetsförmedlingsorga— nisationen, exklusive sjömanshusen, till 24,2 miljoner kronor, varav 19,4 mil— joner kronor avlöningar och 4,8 miljo- ner kronor omkostnader.
Kostnader för den offentliga arbetsför- medlingen och sjömanshusen budgetåret 1963/64 (bokförda kostnader)
Ulgiftsslag 1 (100-tal kronor Avlöningar Avlöningar till ordinarie tjänstemän 15 065 Avlöningar och arvoden till tillfällig personal ....................... 9 080 Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ....................... 27 630 Yrkesvalslärare ................... 1 668 Summa 53 443 Omkostnader Reseersättningar och kostnader för tjänstebilar ..................... 1 995 Lokalkostnader för den offentliga ar— betsförmedlingen och sjömanshu— sen ............................ 4 876 Sjukvårdskostnader och expenser . . . 5 724 Utbildnings- och instruktionsverk- samhet ........................ 550 Summa 13 145 Summa summarum 66 588
Överväganden och förslag
Arbetsförmedlingen och arbetskraftens rörlighet Att underlätta och befrämja en rationell geografisk och yrkesmässig rörlighet hos arbetskraften har efter hand kom- mit att framstå som en av arbetsmark- nadspolitikens mest centrala uppgifter. Uppgiften är central inte bara med hän- syn till det angelägna i att utan dröjs- mål möta förändringar i näringslivets behov av arbetskraft och att snabbt hjälpa enskilda arbetssökande till lämp- liga arbeten. Den är central också där- för att denna rörlighet är en av förut- sättningarna för att den fulla sysselsätt- ningen skall kunna vidmakthållas med samtidigt bibehållande av stabilt pen- ningvärde och hög framstegstakt. "Detvviktigaste instrumentet när det gäller att underlätta arbetskraftens rör- lighet är en arbetsförmedling, som väl täcker arbetsmarknaden geografiskt och yrkesmässigt och som därjämte även i övrigt besitter erforderliga resurser. Om brister föreligger i något av dessa av— seenden, blir inte arbetsförmedlingen den mötesplats som den är avsedd att vara för arbetsgivare, som efterfrågar arbetskraft, och arbetstagare, som sö- ker arbete. Följden härav kan bli att den önskvärda anpassningen mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft tar längre tid i anspråk än nödvändigt till skada både för den enskilde och för samhället. Utredningen vill därför re- dan här understryka vikten av att ar- betsförmedlingen är så dimensionerad och besitter sådan effektivitet, att den kan säkra den erforderliga anpassning— en mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom näringslivets olika områden.
Arbetsförmedlingen och de rörlighets- främjande medlen. Arbetsförmedlingens förmåga att aktivt medverka till undan-
röjande av olika hinder för arbetskraf- tens anpassning till de fortgående för- ändringarna i näringslivet är en helt annan nu än för bara några är sedan. Arbetsförmedlingen har i dag i sin hand ett flertal medel, varigenom ar- betskraftens geografiska flyttning kan underlättas. Tillkomsten av dessa medel har väsentligt vidgat arbetsförmedling- ens aktionsradie. Arbetslöshet som för- ut inte kunde bringas ur världen på an- nat sätt än genom anordnande av bered- skapsarbeten kan nu hävas genom att de arbetslösa får hjälp till flyttning och etablering på den nya arbetsorten. För att omställningsrörelserna på arbets- marknaden skall kunna ske ännu snab— bare än i dag behöver emellertid arbets— förmedlingens interlokala arbete effek- tiviseras. I detta syfte föreslås i kap. 5 och 7, att arbetsförmedlingen skall i sin hand få än bättre möjligheter att an- gripa ekonomiskt betingade hinder för arhetskraftens geografiska rörlighet, nå- got som dock samtidigt kommer att medföra ökad arbetsbelastning för för- medlingen.
Frånvaron av efterfrågade yrkeskun- skaper hos de arbetssökande har tidiga— re varit ett av de allvarligaste hindren för utjämning på arbetsmarknaden. Den utbildningsverksamhet för arbetslösa, som på allvar började byggas ut under konjunkturavmattningen åren 1957— 1959 och som för närvarande medger omskolning och fortbildning av cirka 30000 personer per år, har emellertid medfört, att arbetsförmedlingen numera kan effektivare än tidigare medverka till arbetskraftens yrkesmässiga anpass— ning till arbetskraftsefterfrägatn. Som framgår av kap. 4 erfordras dock enligt utredningens uppfattning ännu bättre möjligheter för arbetsförmedlingen att verka på detta område. Om utredning- ens förslag till förbättrande av dessa möjligheter förverkligas, kommer det
att innebära att anspråken på arbets— förmedlingen ökar.
Arbetsförmedlingens aktiveringsnpp— gifter. Enbart förbättrad rörlighet är i ett samhälle med snabbt expanderande näringsliv men med begränsade arbets- kraftsresurser inte nog. Det krävs jäm— sides härmed åtgärder för att bringa upp sysselsättningsgraden. Arbetsför- medlingen har på den punkten fått en allt viktigare uppgift att fylla, och deli- na uppgift kommer att växa i betydelse framöver. Arbetsförmedlingens arbete med att öka sysselsättningsgraden kom— mer liksom hittills att i huvudsak få in— riktas på åtgärder ägnade att i produk— tionen infoga hemarbetande kvinnor, som önskar förvärvsarbete, samt parti- ellt arbetsföra och äldre arbetskraft. Redan nu utvecklas en omfattande ak- tivitet till förmån för dessa grupper. I arbetet härmed m'öts dock arbetsför— medlingen av vissa svårigheter. Svårig- heterna betingas delvis av bristande re- surser inom andra delar av samhälls- verksamheten. Men det är också svå- righeter sammanhängande med fördo- mar av olika slag hos såväl arbetsgi- vare som arbetstagare. De förra svårig- heterna kan arbetsförmedlingen inte göra mycket åt utom att peka på dem och yrka på åtgärder för att minska deras styrka. De senare däremot kan arbetsförmedlingen i stor utsträckning övervinna genom upplysningsverksam- het. Det är angeläget att ytterligare an- strängningar göres på detta område för att säkra här ifrågavarande gruppers möjligheter och rätt till arbete. Därige- nom skulle också en fortsatt expansion inom näringslivet underlättas. I kapitel 14, 15 och 16 föreslås åtgärder ägnade att effektivisera denna del av förmed- lingens arbete. ökade ansträngningar erfordras också — som framhålles i kap. 13 och kap. 18 — för att reducera
Säsongarbetslösheten på arbetsmarkna- den. Säsongarbetslösheten har visserli- gen minskat under efterkrigstiden, men alltjämt förloras varje år ett mycket stort antal dagsverken till följd av sä— songväxlingarna.
Arbetsförmedlingen och arbetslöshets- försäkringen. Medlem i erkänd arbets— löshetskassa som vid arbetslöshet begär ersättning från arbetslöshetskassan är skyldig att förete intyg om att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Antalet medlemmar i de erkända arbetslöshets— kassorna har allt sedan deras tillkomst år 1935 befunnit sig i oavbrutet stigan- de. Detta har fått till följd att vid ar- betslöshet en stigande andel av de ar— betslösa vänder sig till arbetsförmed- lingen för att söka arbete. Denna utveck- ling kan väntas fortsätta. Kassornas medlemsantal ökar forfarande, om ock- så mindre snabbt nu än tidigare.
Praktikförmedling. Enligt en nyli- gen av arbetsmarknadsstyrelsen i sam- råd med representanter för utbildnings- myndigheterna, arbetsmarknadsparter- na och de studerande gjord utredning har praktikförmedlingshehovet vuxit kraftigt under senare år. Olika faktorer såsom ökad utbildningskapacitet på de praktikkrävande utbildningsvägarna, stigande praktikintresse inom utbild- ningsområden, där krav på praktik nu inte föreligger, ändrade utbildningskrav m. m. talar för att behovet av praktik— förmedlingsåtgärder kommer att fort- sätta att växa. Detsamma gäller beträf- fande förmedlingsbehovet för den prak— tiska yrkesorienteringen inom grund- skolans ram. Med hänsyn till den bety- delse, som från arbetsmarknadspolitisk synpunkt måste tillmätas praktikarbetet och den praktiska yrkesorienteringen, fäster arbetsmarknadsutredningen stor vikt vid att arbetsförmedlingen får re-
surser, som svarar mot de anspråk som kommer att ställas på den i dessa avse- enden.
Arbetsförmedlingen och de sysselsätt— ningsskapande åtgärderna. Som i skilda sammanhang i detta betänkande påpe- kas krävs i samband med dämpningar i konjunkturen sysselsättningsskapande åtgärder av olika slag. Behovet av såda- na åtgärder måste primärt bedömas av arbetsförmedlingen, som också har att meddela arbetsanvisningar till arbets— lösa med behov av stöd i denna form. Ambitionerna att på denna väg stödja arbetslösa har ökat under senare år. Samtidigt har dock de sysselsättnings— skapande åtgärderna efter hand diffe- rentierats. De utgöres sålunda inte lång- re enbart av beredskapsarbeten. Under konjunkturdämpningarna åren 1957— 1959 samt 1962—1963 insattes i relativt stor utsträckning även en ökning av öv- riga offentliga investeringar av bygg- nads— och anläggningskaraktär på sam- ma gång som de privata investeringarna stimulerades genom investeringsfonder- nas frisläppande och genom att ökade lånemedel ställdes till förfogande för bostadsbyggande. Också industribeställ- ningar prövades. Tillkomsten av en del av dessa medel har underlättat arbets- förmedlingens arbete genom att de med- fört förbättrade möjligheter både att be- reda de arbetslösa sysselsättning inom deras ordinarie arbetsområden och att förhindra uppkomsten av arbetslöshet. Ytterligare steg i denna riktning före- slås av utredningen. En föreslagen mer konsekvent genomförd angelägenhets- och lönsamhetsprövning vid val av be- redskapsobjekt — då behov uppstår att vidta sysselsättningsskapande åtgärder — innebär å andra sidan större anspråk på arbetsförmedlingen, eftersom en så- dan ordning kan beräknas resultera i minskade möjligheter att hjälpa arbets-
lösa till beredskapsarbete på eller i när- heten av hemorten.
Arbetsförmedlingen och den utländska arbetskraften. I ett konjunkturläge kän- netecknat av brist på arbetskraft blir arbetsförmedlingens uppgift att genom brett upplagda rekryteringsaktioner, riktade mot inte alls eller endast ofull- ständigt utnyttjade arbetskraftsresurser, bidraga till att bristen på arbetskraft reduceras. I ett läge av detta slag kan arbetsförmedlingen dessutom behöva inrikta sina rekryteringsaktioner mot andra länder. Visserligen kan vår ar- betsmarknad liksom hittills under hög- konjunkturer förmodas komma att ut— öva en viss dragningskraft på arbets- kraft utifrån. Det är emellertid inte osannolikt att denna dragningskraft ef- ter hand kommer att avta i styrka. En- ligt utredningens mening bör därför möjligheter finnas för arbetsmarknads- organen att efter samråd med berörda arbetsgivare— och arbetstagarorganisa- tioner snabbt sätta in rekryteringsaktio- ner i länder med överskott på arbets- kraft. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 17.
Arbetsförmedlingens servicefunktion. Tidigare inskränkte sig arbetsförmed- lingens insatser i de enskilda fallen ofta till arbetslöshetsmarkerivng och —- då det- ta var möjligt — meddelande av arbets- anvisningar. Numera innefattar hand- läggningen av förmedlingsärenden åt- skilligt mer. Information och analys av de sökandes situation samt undanröjan— de av hinder för rationella arbetsplace- ringar ingår i dag i stor utsträckning som led i handläggningen av de enskil- da ärendena. En fortsatt utveckling av förmedlingsarbetet efter dessa linjer är angelägen. Det torde dessutom finnas skäl att räkna med en successivt ökad tillströmning av sökande till arbetsför-
medlingen. Allt efter som kännedomen om förmedlingsorganens servicemöjlig- heter gentemot arbetsgivare och arbets- tagare sprider sig, kan det nämligen för- modas resultera i stegrat intresse att ta arbetsförmedlingens tjänster i anspråk. Detta i förening med de stegrade an- språk i övrigt, som — enligt vad som förut antytts — kan motses under de kommande åren för med sig krav på större resurser. Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbetsförmedlingens betydelse här- för är det enligt utredningens mening angeläget, att dessa krav tillgodoses i den takt som de ger sig till känna. Detta kommer utan tvivel att föranleda ökade kostnader för arbetsförmedlingsverk- samheten. Men i stället kan samhällets kostnader för andra arbetsmarknadspo- litiska aktiviteter förväntas minska, eftersom en förbättrad arbetsmarknads— funktion bör få till följd minskade ut- gifter för sysselsättningsskapande åt- gärder, åtminstone vid oförändrad am- bitionsgrad i fråga om dylika åtgärder. Till detta bör läggas att en snabb och smidig anpassning av arbetskraften till förhållandena på den öppna marknaden också ger betydande samhällsekonomis— ka vinster. Samtidigt främjas den en- skildes trygghet. Man bör därför enligt utredningens mening inte av statsfinan- siella skäl avstå från en anpassning av arbetsförmedlingsorganisationen till ar- betsmarknadspolitikens krav. Kostna- derna för arbetsförmedlingen är i hög grad produktiva kostnader.
Förmedlingsorganisatiouens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska läget
Det 'är av stor betydelse, att arbets- marknadspolitiska åtgärder kan vidta- gas snabbt. Det gäller både i nedgångs- och uppgångstider. Om den organisa- tion som har att vidta åtgärderna inte
motsvarar de krav som ställes på den måste den därför utan tidsutdräkt kun- na anpassas efter dessa krav. Man löper annars risk att åtgärderna inte kan sät- tas in med tillräcklig snabbhet och ef- fektivitet, något som kan få till följd att arbetsmarknaden mer eller mindre går ur kontroll med därav följande be- hov av kanske långtgående ekonomisk- politiska ingripanden. För närvarande gäller den ordningen, att arbetsmark- nadsverket anslagsmässigt sett har stör- re frihet när det gäller att lokalt eller temporärt med kort varsel sätta in sys- selsättningsskapande åtgärder, t. ex. be- redskapsarbeten, än när det gäller att på motsvarande sätt förstärka förmedlings- organisationen i syfte att intensifiera strävandena att åstadkomma av arbets— marknadsförhållandena motiverade om- ställningar av arbetskraft. Ett sådant förhållande kan bli till förfång för vad som måste betraktas som en av huvud- linjerna i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning till förändringar inom näringslivet. Det vo— re därför önskvärt att arbetsmarknads- styrelsen fick möjligheter att i extraor- dinära arbetsmarknadssituationer, som nödvändiggör en tillfällig ökning av ar— betsförmedlingspersonalen för speciella ändamål, inom av statsmakterna angiv— na gränser utnyttja till styrelsens dis- position stående sakanslag. Härigenom skulle organisationen utan längre tids— ntdräkt än vad som är oundgängligen nödvändigt kunna anpassas efter lägets krav och garantier erhållas för de be- slutade åtgärdernas snabba insättande. En ordning av här antytt slag kan mo- tiveras med att en intensifiering av för- medlingsarbctet kan onödiggöra åtgär- der av annat slag, t.ex. startande av beredskapsarbeten. Som en följd av vad utredningen här föreslagit bör ur avlö— ningsstaten för arbetsförmedlingen utgå den förslagsvis beräknade anslagspos—
ten Avlöningar till tillfällig personal. Nu anställd personal med avlöning från denna anslagspost bör _ med hänsyn till att denna personal till den alldeles övervägande delen är anställd för upp- gifter av permanent karaktär — från och med tidpunkt, som beslutas av stats— makterna, avlönas från anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie per- sonal, vilken anslagspost således behö- ver uppräknas i motsvarande grad. Om sålunda den total-a omfattningen av arbetsförmedlingens organisation fortlöpande och snabbt behöver kunna anpassas till den arbetsmarknadspolitik, som man är överens om att föra, är det tydligt att förhållandena på arbets— marknaden ofta växlar mellan olika de- lar av landet. Påfrestningar på organi- sationen inom en viss del av landet måste kunna mötas med omdisponering av resurser från delar av landet utan sådana påfrestningar. Det är på grund härav väsentligt att både personal- och andra resurser har en rörlighet, som möjliggör snabba omdisponeringar. Det är därför angeläget, att arbetsmarknads- styrelsen i sin hand har möjligheter att vidta sådana omdisponeringar av per— sonalen, som den aktuella. situationen kräver. Enligt vad utredningen inhäm- tat har under senare år tillfälliga om- disponeringar gjorts för att möta trängande behov i vissa delar av lan- det. Dock har sådana omdisponeringar hittills skett i ganska ringa omfattning. Den arbetsmarknadsmässiga effekten har därför blivit jämförelsevis obetyd- lig. Till en del synes den ringa omfatt— ningen ha berott på att de länsarbets- nämnder som skulle avstått personal —— i regel länsarbetsnämnder i län med brist på arbetskraft — av olika skäl vi- sat sig obenägna härtill. Med hänsyn till vikten av att inte bara avveckla arbetslöshet utan också att fylla vakan- ser inom näringslivet finner utredning-
en en sådan inställning svårförståelig, och utredningen utgår från att arbets— marknadsstyrelsen i fortsättningen skall i större utsträckning än hittills verka för att erforderliga omdisponeringar kommer till stånd. Detta förutsätter emellertid tillgång till medel för bl.a. resekostnader och för traktamenten. Även sådana kostnader borde i lägen med snabbt behov av mer omfattande omflyttningar av personal få inom vis- sa gränser bestridas från till arbets- marknadsstyrelsens disposition ståen- de sakanslag.
Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsom- sättningen
En grundläggande förutsättning för att arbetsförmedlingen tillfredsställande skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att åstadkomma utjämning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft är uppenbarligen att arbetsförmedlingens andel i den totala arbetskraftsomsätt— ningen är tillräckligt stor. Det finns inga aktuella uppgifter om hur stor ar- betsförmedlingens andel är i denna om- sättning. Det framstår emellertid som klart att omsättningsandelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otill- räcklig. Vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad utgör sådana sektorer. Tjänstemannaförmedlingen upprustades visserligen så sent som år 1962. Den upprustning som då kom till stånd inne- har att tidigare eftersläpning i stort sett inhämtades. Därefter har emellertid ar— betsvolymen fortsatt att öka. Tjänste- männens andel av det totala antalet för- värvsarbetande ökar stadigt. Samtidigt växer snabbt antalet personer med längre utbildning. Det har beräknats att omfattningen av examinationen på stu- dentexamensnivå vid slutet av 1960- talet kommer att vara dubbelt så stor som vid decenniets början. Examinatio-
nen på universitetsnivå beräknas sam- tidigt öka med cirka 160 procent. Ar- betsförmedlingens resurser inom tjäns- temannasektorn bör fortlöpande anpas- sas till denna utveckling. Om inte en sådan anpassning av resurserna kom- mer till stånd, måste man räkna med att den offentliga arbetsförmedlingen så småningom inte kommer att kunna fylla sina uppgifter inom denna sektor. Även vad gäller övriga förmedlings- sektorer är det enligt utredningens me- ning angeläget att se till, att arbetsför- medlingens ställning inte försvagas. Be- hovet av intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraf- ten och de hemarbetande kvinnorna sy- nes dessutom motivera en viss ökning av omsättningsandelen. Utredningen fö- reslår, att förutsättningar skapas för att möjliggöra en sådan ökning av ar- betsförmedlingens omsättningsandel.
F örmedlingsarbetets kvalitet
Som inledningsvis nämnts har arbets- förmedlingen i sitt arbete att tillse, att arbetsgivarna anvisas bästa möjliga ar- betskraft och de arbetssökande det ar- bete, för vilket de bäst lämpar sig. Ut- redningen fäster stor vikt vid att ar- betsförmedlingen har sådana personella resurser att dessa riktlinjer för förmed- lingsarbetet strikt kan iakttagas. Det är ett villkor för att arbetsförmedlingen skall kunna skapa och vidmakthålla för- troende för sin verksamhet hos arbets— givare och arbetstagare. Därtill konuner att riktiga arbetsplaceringar för arbets- kraftens del utgör ett villkor för trivsel i arbetet och därmed för en mot anlag och yrkeskunskaper svarande arbets- prestation. Genom riktiga arbetsplace- ringar kan arbetsförmedlingen dess— utom nedbringa den inte önskvärda de- len av rörligheten på arbetsmarknaden, den det nämligen som sammanhänger
med dålig anpassning till arbete och arbetsliv. Att därav föranledd rörlighet begränsas är av intresse ur såväl so- ciala som samhällsekonomiska aspekter. Riktiga arbetsanvisningar förutsätter, att arbetsförmedlingen kan ägna varje särskilt förmedlingsärende så mycket arbete och intresse som omständighe— terna i det enskilda fallet kräver. Det måste ankomma på arbetsmarknadssty- relsen och länsarbetsnämnderna att va- ka över att så sker. Detta är inte bara en fråga om att se till att förmedlingens personalresurser är tillräckliga och att personalen kvalitetsmässigt motsvarar de krav som måste få ställas på den. Det är också en fråga om att bevaka att de hjälpmedel förmedlingen förfogar över kommer till effektiv användning. För att detta skall säkras bör sådana arbets- rutiner införas att garantier skapas för att varje enskilt förmedlingsärende blir så allsidigt belyst som möjligt och de vägar prövade som det enskilda fallet ger anledning till. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att arbets- metodiken är av stor betydelse för så- väl effektiviteten som kvaliteten i för- medlingsarbetet. Utredningen hälsar därför med tillfredsställelse att denna nu skall bli föremål för undersökning i samband med den översyn av arbets- marknadsverkets organisation som skall utföras genom statskontorets försorg.
Yrkesvägledning
Resultatet av förmedlingsarhetet i det enskilda fallet skulle säkerligen kunna förbättras om förmedlingsåtgärderna i större utsträckning än som nu är fallet innefattade yrkesvägledning och psyko- tekniska anlagsprov. Med yrkesvägled- ning avser utredningen här en analys av den sökandes situation och personli- ga förutsättningar samt anvisande av vägar för en långsiktig lösning av hans
sysselsättningsproblem. Utredningen menar inte att insatser av detta slag skulle utgöra ett normalt led i handlägg- ningen av varje enskilt förmedlings- ärende. De får givetvis förbehållas fall där de utgör ett villkor för presterande av lämpliga arbetsanvisningar. Det är emellertid tydligt att frekvensen av så— dana fall håller på att öka — och detta av flera orsaker. En orsak är struktur- förändringarna inom näringslivet med därav följande behov av yrkeshyten hos arbetskraften. En annan orsak är att arbetslivet inom många yrkesområden i vissa avseenden efter hand kommit att ställa ökade krav på arbetskraften, något som fått till följd stegrat behov av yrkeshyten av personliga skäl. Till detta kommer de intensifierade an- strängningarna hos samhället att i ar- betslivet inpassa hemarbetande kvin- nor, äldre arbetskraft och handikappa- de personer. Även den omständigheten, att arbetsförmedlingen under senare år fått i sin hand avsevärt förbättrade möjligheter att medverka till utbildning och omskolning, har medfört stegrat behov av yrkesvägledande insatser och psykotekniska anlagsprov för vuxna.
För att här framförda önskemål om ökade yrkesvägledande insatser skall kunna förverkligas, erfordras en utbygg- nad av yrkesvägledningsorganisationen. Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesväglednings— expeditioner som att anordna sådana vid en del av de kretskontor, vid vilka sådana expeditioner inte finns inrätta- de, för närvarande ett 80—tal. Åtskilliga av dessa kontor bör dock kunna be— tjänas genom ambulerande verksamhet från kontor som redan har yrkesvägled- ningsexpeditioner.
De yrkesvägledande åtgärder, som i åtskilliga fall kan behöva sättas in för att möjliggöra för arbetsförmedlingen att åstadkomma lämpliga arbetsanvis-
ningar, kräver inte alltid insatser av yrkesvägledningsspecialister. Det kan t. ex. röra sig om att tillhandahålla upp- lysningar om utbildningsvägar eller att ge anvisning på informationsmaterial, varur den sökande själv kan inhämta uppgifter han kan vara i behov av i en valsituation. Sådan information bör en- ligt utredningens mening kunna fullgö— ras av alla arbetsförmedlare. Det förut- sätter emellertid att förmedlarna besit- ter åtminstone elementära kunskaper i yrkesvägledning och om det informations- material som yrkesvägledningen utnytt- jar. Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket bedrivna grundläggande utbildningen av arbets— förmedlare utvidgas till att omfatta även yrkesvägledning. I fråga om perso- nal, som redan genomgått de grundläg- gande kurserna, bör utbildningen kun- na ske regionalt genom länsarbetsnämn- dernas försorg.
Arbetsförmedlingens informativa uppgift
Det är självklart att arbetsförmedling- en i sitt arbete med enskilda förmed- lingsärenden måste kunna tillhandahål- la sådan information rörande de kon- kreta erbjudandena, att såväl de arbets- sökande som arbetsgivarna erhåller en tillförlitlig grund för sina ställningsta- ganden. Arbetsförmedlingen måste emel- lertid dessutom kunna ge en mer all- män information rörande det aktuella arbetsmarknadsläget och väntade för- ändringar däri. För att sistnämnda krav skall kunna uppfyllas erfordras i första hand att arbetsförmedlingen själv sitter inne med kunskaper härom. Det måste anses vara en viktig uppgift för arbets- marknadsstyrelsen och länsarbetsnämn— derna att genom lägesöversikter och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling har sådana kunskaper och därmed möjligheter att ge infor-
mation till sökande och arbetsgivare. Sådan arbetsmarknadsinformation som det här är fråga om bör dessutom kun- na delgivas allmänheten via massmedia. Television, radio samt riks- och lokal- preSS bör enligt utredningens mening i betydligt större utsträckning än hittills utnyttjas för spridande av information om aktuella arbetsmarknadsfrågor. Ut- redningen är för sin del övertygad om att detta skulle kunna verksamt bidraga till att underlätta för arbetsförmedling— en att åstadkomma en rationell utjäm- ning på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingens personalrekrytering
Av det föregående torde ha framgått, att höga fordringar måste ställas på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och arbets- marknad samt i fråga om personlig lämplighet för förmedlingsarbete. Det är därför av betydelse, att arbetsför- medlingen kan tillförsäkra sig personer med sådana kunskaper och egenskaper i samband med antagning av aspiran- ter. Avgörande för i vad mån detta kan ske är uppenbarligen, vilka löner som kan erbjudas aspiranterna. Det är för den skull av vikt, att aspirantlönerna är så avvägda i förhållande till det allmän- na löneläget på arbetsmarknaden, att de är konkurrensdugliga. Frågan om rekry- teringslönerna måste därför ägnas fort- löpande uppmärksamhet av verket. Na- turligtvis är det också av betydelse, att löneläget i övrigt inom arbetsförmed- lingen är sådant, att det erbjuder möj- ligheter att behålla redan anställd per- sonal.
Inte minst på grund av sin i tjänsten vunna överblick över arbetsmarknaden kan förmedlingspersonalen förutsättas få en särskild benägenhet att övergå till annan verksamhet, närlöneförhållandena inom förmedlingen framstår som oför-
delaktiga. Å andra sidan bör det vara av intresse för förmedlingen att till sig kunna knyta personer som under rela- tivt lång tid vunnit erfarenhet av arbets- förhållanden och arbetskrav inom ett visst område av näringslivet. Ett ömse- sidigt utbyte av personal mellan arbets- förmedlingen och (let näringsliv denna skall betjäna måste över huvud taget vara önskvärt. Men en förutsättning härför är uppenbarligen att lönesätt- ningen inom förmedlingen smidigt kan anpassas till förhållandena i de särskil- da fallen. Större frihet för arbetsmark- nadsverket i detta avseende skulle en- ligt utredningens mening främja arbets— förmedlingens effektivitet.
Som tidigare framhållits gäller inte några villkor rörande formell kompe- tens vid antagning av aspiranter inom arbetsförmedlingen. Utredningen anser inte, att det finns anledning föreslå ändringar i denna ordning. Då det gäl- ler personal för rena arbetsförmed- lingsuppgifter måste det anses betydel- sefullt att till verksamheten kunna kny- rekrytera personal med erfarenheter av arbetsliv och arbetsmarknad. Ett in- förande av krav på viss teoretisk ut- bildning, t. ex. studentexamen, skulle sannolikt begränsa verkets utsikter att rekrytera personal med erfarenheter som nu sagts. En högre allmänbildnings- nivå skulle således komma att motvägas av brister i andra avseenden. Å andra sidan är det av betydelse, att persona- lens allmänbildning hefinner sig på så- dan nivå, att samarbetet med arbetsgi— vare och a-rbetstagare löper friktions- fritt. Även detta måste beaktas vid re- kryteringen, men det utgör enligt utred- ningens mening inte skäl för införande av krav på viss formell kompetens.
Förut har nämnts, att praxis i fråga om antagning av aspiranter till yrkes- vägledningen utvecklats dithän, att re— kryteringen av sådana aspiranter i stor
utsträckning sker från grupper med högskole— eller annan därmed jämförlig utbildning. Detta är med hänsyn till de arbetsuppgifter, yrkesvägledningen har att fullgöra, utan tvekan sakligt motive- rat. Utredningen vill emellertid fram- hålla, att detta inte får leda till att stela normer tillämpas vid rekryteringen. Det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas också inom yrkesvägled- ningen.
Även i fråga om den andra special- grenen inom arbetsförmedlingen, ar— betsvården, bör enligt utredningens me- ning en förskjutning uppåt ske i kraven på specialkunskaper hos personalen. Som framgår av avsnittet om de handi- kappade är arbetsvårdens arbetsuppgif- ter inte mindre komplicerade än yrkes- vägledningens och grundliga kunskaper framför allt i psykologi och sociallag- stiftning synes utgöra en viktig förut- sättning för att tillfredsställande arbets- resultat skall kunna uppnås. Utredning- en föreslår därför, att rekryteringen av personal till arbetsuårdsverksamhet i fortsättningen inriktas på personer med kunskaper inom dessa ämnesområden, motsvarande i huvudsak examen från socialhögskola. För att verket skall kun- na försäkra sig om sådana personer till arbetsvårdsverksamheten kan eventuellt en reglerad befordringsgång liknande den inom yrkesvägledningen behöva in- föras.
Den interna utbildningen av förmedlingens personal De speciella arbetsuppgifterna inom arbetsförmedlingen liksom arbetsmark- nadslägets ständiga skiftningar med härav föranledda omläggningar i det arbetsmarknadspolitiska handlandet har medfört behov av intern utbildning av olika slag för arbetsförmedlingspersona- len. Behovet av sådan utbildning har
förstärkts allt efter som arbetsmark- nadspolitiken byggts ut och intensifie- rats. Det kan också konstateras, att ut- bildningsverksamheten ökat betydligt i omfattning under årens lopp. Mellan åren 1948 och 1963 har sålunda den i arbetsmarknadsstyrelsens regi bedriv- na utbildningsverksamheten i det när- maste sexdubblats. Det är emellertid att märka att den helt övervägande delen av utbildningen riktar sig mot nyan- tagen personal (aspiranter) medan per- sonalen i övrigt i mycket ringa omfatt- ning får del av någon utbildning. AV 1 det föregående lämnade uppgifter om utbildningsverksamheten år 1963 fram- går, att mer än nio tiondelar av utbild- ningen avsåg nyantagen personal och specialister inom arbetsförmedlingen, medan endast en tiondel kom på den egentliga förmedlingspersonalen. Efter- som någon omfördelning mellan de bå- da grupperna knappast är möjlig, inne— bär nuvarande omfattning av utbild- ningsverksamheten, att den egentliga arbetsförmedlingspersonalen endast vart åttonde år kan få ungefär en veckas or- ganiserad utbildning. Detta är enligt utredningens uppfattning helt otill- fredsställande. Personalen behöver stän- digt hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och med för- ändringar inom andra samhälleliga ak- tiviteter, som är av betydelse i förmed— lingsarbetet, liksom också med nya ar- betsmetoder m.m. Utredningen yrkar därför på att utbildningsverksamheten bygges ut kraftigt. Målet bör vara att bringa upp utbildningen i sådan omfatt- ning, att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbildningskurs varje år. För att en sådan utbyggnad av utbild- ningsverksamheten skall komma till stånd erfordras en uppräkning av dels det anslag som arbetsmarknadsstyrelsen disponerar för utbildningsändamål, dels det anslag från vilket kostnader för vi-
karier täckes. Därutöver krävs förstärk- ning av den organisation inom arbets- marknadsverket som har att svara för den interna utbildningen. De utgiftsök- ningar som föranledes härav bör mer än väl uppvägas av ett förbättrat arbets- resultat inom arbetsförmedlingen.
Ombudsorganisationen
Som framgår av den inledande redo- görelsen utgöres arbetsförmedlingens representation i glesbygder och mindre orter till stor del av orts- och lokalom- bud. Endast ortsombuden har fastställd expeditionstid (en åt två timmar per dag). Ombudens antal uppgår idag till cirka 400, varav 230 ortsombud och inemot 200 lokalombud. Ortsombud finns förordnade i större eller mindre antal i varje län, medan lokalombud i stort sett inte förekommer utanför norr- landslänen. Det alldeles övervägande antalet lokalombud finns i de två nord- ligaste länen.
Ombuden utför utan tvekan ett i för- hållande till tjänstgöringstid och förut- sättningar i övrigt gott arbete. Det lig- ger emellertid i sakens natur, att ombud med obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för sina arbetsuppgifter (utbildningen in- skränker sig som regel till en å två vec— kors la-uskultering vid huvud- eller av- delningskontor) ej kan göra samma ar- betsinsats som fast inrättade förmed- lingskontor med för ändamålet särskilt utbildad personal och med ständiga kontakter med förmedlingsorgan över hela landet. Samtidigt kan konstateras, att det ofta är just i glesbygder och mindre orter, som de besvärligaste ar- betsmarknadsproblemen är att finna. Det har t. ex. beräknats, att ca 25 pro- cent av den registrerade arbetslösheten i landet är lokaliserad till områden, be— tjänade av ombud. Till detta kommer att
dessa områden därutöver har en ofta betydande latent arbetslöshet. Dessa förhållanden föranleder utredningen att energiskt yrka på att den genom ombud bcdrinna förmedlingsverksamheten [ glesbygder och mindre orter i all möj- lig utsträckning ersättes med förmed- ling från personellt väl ntrustade kon- tor, lokaliserade till lämpliga central— orter. Det är dessutom angeläget att en sådan upprustning kommer till stånd snabbt, eftersom de närmaste åren kom- mer att medföra avsevärda arbetsmark- nadsproblem i en mycket stor del av de områden, där förmedlingsorganisatio- nen nu utgöres av ombud. Den intensiva mekaniseringsprocess som pågår inom skogsbruket kommer under de närmaste åren att ge till resultat en betydande nedgång i arbetskraftsbehovet. På sam- ma gång kan iakttagas en utveckling mot en över större delen av året utsträckt avverkningssäsong. Resultatet härav blir att arbetskraft, som hittills haft kom- pletteringsarbete i skogen som en inte oväsentlig inkomstkälla, inte kommer att kunna få sådant arbete i samma ut- sträckning som tidigare. Det rör sig här ofta om jordbrukare med mindre jord— bruk, som inte ensamma kan ge sina ägare en tillfredsställande utkomst. De sysselsättningsproblem som ut— vecklingen inom skogsbruket kan väntas medföra kommer att för sin lösning kräva såväl lokaliseringspolitiska som arbetsmarknadspolitiska insatser. Med hänsyn till att här framför allt är fråga om glesbygder och mindre orter, kom- mer emellertid tyngdpunkten att ligga på de arbetsmarknadspolitiska insatser- na, och dessa kommer uppenbarligen att behöva omfatta såväl sysselsättnings- skapande som rörlighetsunderlättande åtgärder. För en effektiv och smidig an— passning kommer bl. a. att erfordras ett nära samarbete med lantbruks- och bo— stadsmyndigheter, eftersom den berör-
da arbetskraften i stor utsträckning in— nehar jordbruks- eller bostadsegnahem. Man kan utgå från att den nuvarande ombudsorganisationen inte kommer att kunna på ett tillfredsställande sätt klara denna omställning på arbetsmarknaden.
En upprustning av förmedlingsverk- samheten för glesbygdernas del genom centralisering av verksamheten till kon— tor med erforderliga personella resurser kan också motiveras med att befolk- ningen där inte bör vara sämre ställd i fråga om möjligheten att få sina arbets- marknadsproblem tillfredsställande lös- ta än befolkningen i andra områden.
Ombudsorganisationens ersättande i all möjlig utsträckning med förmedling genom andra organ behöver inte inne- bära, att ett stort antal nya kontor mås- te inrättas även om också sådana lös- ningar får tänkas. Det bör nämligen enligt utredningens mening finnas möj- ligheter att som hittills i viss utsträck- ning lita till ambulatorisk arbetsför- medling. Erfarenheterna av ambulato- risk förmedling, som i dag förekommer på inemot 100 orter i landet, har enligt från arbetsmarknadsstyrelsen inhämta- de upplysningar hittills varit positiva. Det är emellertid uppenbart, att en ut- byggnad av denna förmedlingsform inte kan komma till stånd utan personalför- stärkning inom arbetsförmedlingen. Det torde få ankomma på arbetsmarknads- styrelsen att närmare precisera det per- sonaltillskott, som kan erfordras till följd av en sådan utbyggnad.
I områden, där av olika skäl varken kontor eller ambulatorisk förmedling kan komma i fråga utan förmedlings- verksamheten även i fortsättningen mås- te bygga på ombud, är det enligt utred- ningens mening nödvändigt, att ombu- den genom länsarbetsnämndernas för- sorg ges sådan utbildning och sådant stöd i sitt arbete, att förmedlingsservi- cen kvalitetsmässigt så nära som möjligt
ansluter till den förmedlingsservice,som tillhandahålles i orter med kontor. Ar- betssökande vid huvudkontor eller stör— re avdelningskontor kan som regel be- tjänas av tjänstemän, specialiserade var och en på sitt område. Vid huvudkontor och större avdelningskontor finns dess— utom tillgång till yrkesväglednings- och arbetsvårdsexpertis. Detta innebär onek- ligen fördelar för vid sådana kontor inskrivna sökande. Nu skall genom sam— arbete de olika förmedlingsorganen emellan sökande hos t. ex. ombud eller enmanskontor i princip kunna få sam- ma service kvalitetsmässigt sett som sö- kande hos t.ex. huvudkontor. För att nå en adekvat arbetsplacering och för lösande av därmed sammanhängande problem kan det emellertid vara nöd- vändigt att den sökande personligen be- söker ett huvudkontor eller kretskontor med sådana resurser, att det kan lämna erforderlig service. För de partiellt ar- betsföras del har arbetsförmedlingen möjligheter att bekosta resor och utbe— tala traktamente i samband med sådana besök. Motsvarande möjligheter finns inte i fråga om andra grupper av sö- kande. Detta är enligt utredningens me- ning en brist, som bör undanröjas. Det är nämligen uppenbart att det också i fråga om andra sökande än partiellt ar- betsföra kan föreligga behov av person- liga sammanträffanden med specialister inom arbetsförmedlingen. Utredningen föreslår därför -— som ett led i strävan- dena att tillförsäkra alla sökande lik- värdig förmedlingsservice _ att nuva- rande möjligheter för arbetsförmedling- en att utbetala resekostnader och trak- tamenten utvidgas till att gälla sökande över huvud taget som är anmälda hos arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingslagen Utredningen vill avslutningsvis erinra om att utredningen enligt tilläggsdirek-
tiv den 18 oktober 1963 har att överse la- gen den 18 april 1935 med vissa bestäm— melser om arbetsförmedling. Utredning— en har därvid också att undersöka, hu— ruvida lagen bör ändras för att vissa servicebehov inom näringslivet even- tuellt skall kunna tillgodoses utanför den offentliga arbetsförmedlingens ram. Denna översyn och dessa undersökning- ar har ännu inte slutförts. Hänsyn där—
till har följaktligen inte kunnat tagas i detta sammanhang. Utredningen vill emellertid förutskicka, att denna över— syn och dessa undersökningar kan kom— ma att resultera i ställningstaganden, som i förhållande till i det föregående framförda förslag medför ändrade an- språk på arbetsförmedlingens kapacitet i olika hänseenden.
KAPITEL 4-
Yrkesutbildning
Nuvarande förhållanden
Allmänna synpunkter
Den genomgripande omdaning av hela vårt skolväsende, som nu pågår, har som mål att ge alla ungdomar möjlig- heter till studier och yrkesutbildning. Efter den 9-åriga grundskolan har de möjligheten att välja mellan att fort- sätta vid differentierade former av gym- nasier, vid fackskolor eller vid yrkes— skolor av olika slag. Utbyggnaden av yrkesskoleväsendet sker snabbt, men behovet av elevplatser är också stort. Ett mått på utbyggnadstakten ger upp- giften att antalet heltidsplatser vid yr- kesskolorna ökat från 19 000 år 1955 till 70 000 år 1963. Resultaten har nåtts ge- nom en samverkan mellan stat, kom- muner och företag. Ändå större krav kommer under de närmaste åren att ställas på insatser inom yrkesutbild- ningens område.
Även om avsikten med yrkesskolevä- sendets utbyggnad i första hand varit att ge den enskilde eleven bättre start- möjligheter, kommer utbildningens om- fattning och inriktning i huvudsak att bestämmas av arbetsmarknadens och näringslivets behov. Det gäller, att i första hand täcka det behov av yrkesar- betare, som föreligger, och att anpassa utbildningen till de förändrade krav på yrkeskunskaper, som uppstår genom produktionens omdaning. Yrkesutbild- ningens samhällsekonomiska målsätt- ning måste nämligen vara att på bästa
sätt tillvarata och utveckla arbetskrafts- tillgångarna.
Dagens och morgondagens ungdomar kommer sålunda genom redan vidtagna eller planerade åtgärder på utbildning- ens område att vara bättre rustade än föregående generation vid sitt inträ— de på arbetsmarknaden. Den yrkesin- riktning som ungdomarna får blir dock i många fall inte definitiv, utan kraven på anpassning till förändrade produk— tionsförhållanden kommer att bli stora. Det kan komma att gälla successiva förändringar i arbetsmetoder och ar- betsförhållanden, men det kan också komma att omfatta sådana strukturella förändringar i näringslivet, att ett yr- kesbyte blir nödvändigt. Även för dem som under de närmaste åren går ut i arbetslivet med en god grundutbild- ning kommer därför vidareutbildning eller omskolning att spela stor roll.
Vuxenutbildning i arbetsmarknadspolitiken Arbetsmarknadspolitikens väsentliga uppgift är att med olika medel försöka åstadkomma en utjämning mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft; bl. a att genom praktiska åtgärder försöka röja undan de hinder som finns för en så snabb och friktionsfri anpassning av arbetskraften som möjligt. I denna strävan intar vuxenutbildningen en cen- tral plats. Ett av de hinder man stöter på i försöken att åstadkomma en an- passning på arbetsmarknaden är näm- ligen, att de arbetslösa ofta saknar de
yrkeskunskaper som näringslivet efter— frågar. Denna bristande yrkesmässiga överensstämmelse mellan utbud och ef— terfrågan är en följd av näringslivets fortlöpande förändringar, som resulte- rar i att gamla yrken och arbetsuppgif— ter försvinner och att försörjningsmöj- lighetcrna inom vissa områden av nä- ringslivet avtar. Omställningssvårighe— terna blir så mycket större som en stor del av dem som nu är ute i arbetslivet på grund av yrkesutbildningens bris- tande resurser inte tidigare haft möjlig- het att få erforderliga grundläggande yrkeskunskaper.
Efterfrågan på arbetskraft ändrar samtidigt karaktär. Nya yrkesspeciali- teter uppkommer och förskjutningar sker inom befattningsstrukturen i rikt- ning mot mera teknikerbetonade arbets- uppgifter, vilket allt ökar svårigheterna att utan föregående utbildning [övergå från ett arbete till ett annat. Problemet är inte nytt, men har inte tidigare upp- märksammats i tillräcklig utsträckning. Allmänt kan konstateras, att med de snabba strukturella och tekniska för- ändringar som kan väntas i framtiden frågan om vuxenutbildningen kommer att få en växande betydelse. Under se- nare år har också intresset för vuxenut- bildningen som ett led i en aktiv ar- betsmarknadspolitik blivit alltmer framträdande.
I föreliggande avsnitt skall vissa med vuxenutbildningen sammanhängande
frågor behandlas. Den grundutbildning för ungdom som meddelas vid den 9- åriga grundskolan, vid gymnasier, fack- skolor och yrkesskolor faller utanför ramen för arbetsmarknadsutredningens uppdrag, även om inriktningen och ut- formningen av. denna utbildning har en väsentlig betydelse för arbetsmarkna- den. De speciella åtgärder som på sena- re tid vidtagits av överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknads-
styrelsen för att med enstaka eller gruppvis anordnade nybörjarkurser bc- reda utbildning åt arbetslös ungdom, som inte kunnat beredas plats vid de ordinarie yrkesskolorna, får ses som engångsåtgärder i arbetslöshetsbekäm- pande syfte. Det tillskott av utbildnings- platser för ungdom, som på detta sätt tillskapats, var nödvändigt vid en tid- punkt när yrkesskoleväsendet ännu inte hade tillräcklig kapacitet för ungdo— mar, som slutat skolan. Om i en fram- tid yrkesutbildande insatser för arbets- lös ungdom skulle bli erforderliga, tor- de denna fråga i huvudsak böra lösas inom de ordinarie yrkesskolornas ram.
Vuxenutbildningen som helhet
Vuxenutbildning i vid mening kan anses innefatta såväl allmänt inriktad som yr— kesinriktad utbildning, som bedrives ef- ter en tidigare avslutad eller avbruten grundutbildning. Väsentligt är att vuxen— utbildningen utöver en tidigare studie- gång av kortare eller längre omfattning bygger på praktiska erfarenheter av arbetsmiljöer. Det bör framhållas att ar- betsmarknadsutredningen endast kom- mer att beröra yrkesinriktad och arbets- marknadspolitiskt motiverad vuxenut- bildning och då endast vissa delar av densamma.
I det följande skall speciell uppmärk- samhet ägnas den vuxenutbildning, som sker direkt inom näringslivet, och den omskolnings- och fortbildningsverksam- het, som bedrives av arbetsmarknads- verket i samarbete med skolöverstyrel- sen eller med andra huvudmän.
Till den utbildning som är av direkt betydelse för en rationell omställning på arbetsmarknaden måste också räk— nas den omfattande vuxenutbildning som normalt pågår inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet, vid enskilda och statsunderstödda skolor för yrkes-
undervisning, genom de frivilliga bild- ningsorganisationerna samt genom kor- respondenskurser. Vid dessa skolfor- mer sker grundutbildning eller vidare- utbildning av vuxna, som på eget ini- tiativ och på egen bekostnad eller med stöd av statlig studiehjälp vill skaffa sig ökade yrkeskunskaper. Undervis— ningen bedrives såväl på dagtid som kvällstid. Som exempel på verksamhe- tens omfattning kan nämnas, att i ok- tober 1963 i runt tal 100 000 elever be— vistade statsunderstödda deltidskurser vid yrkesskolorna i landet.
Sistnämnda former för vuxenutbild- ning kommer inte att bli föremål för överväganden och förslag från utred- ningens sida. Utredningen vill emeller- tid understryka den stora betydelse som denna omfattande och rikt varierade verksamhet har och i ökad utsträck- ning kommer att få för arbetskraftens anpassning till förändringarna inom nä- ringslivet.
Företagens utbildningsverksamhet
Medan samhället sålunda i ökad om- fattning sörjer för en yrkesutbildning som kommer näringslivet till godo, för- siggår dock en väsentlig del av all ut- bildningsverksamhet .— här tagen i sin vidaste bemärkelse _ direkt inom företagen. Den sker i första hand i det praktiska arbetet genom instruktion från arbetsledningens sida, men har un- der senare år i allt större utsträckning fått en fastare organisation och plane- ring genom särskilt inrättade utbild- ningsavdelningar vid företagen. I upp- läggningen av detta arbete, i utforman- det av utbildningsplaner och i träning- en av utbildningsledare och instruktö- rer, har även näringslivets centrala or- ganisationer gjort betydande insatser.
Några samlade uppgifter om företags- utbildningens totala omfattning eller re- dogörelse för de skiftande former, som
utbildningen bedrives i, finns inte till- gängliga. I fråga om den Iärlingsuthild- ning, som äger rum vid företagsskolor och inbyggda verkstadsskolor, ger yr— kesöverstyrelsens statistik för den 1 ok- tober 1962 vissa upplysningar. Vid den- na tidpunkt fanns 87 företagsskolor med 5 510 elever och 173 inbyggda verk- stadsskolor med 6 862 elever. Dessutom bedrevs växelutbildning mellan kon. munala yrkesskolor och företag vid 63 yrkesskolor med 3579 elever. Den 15 oktober 1963 uppgick elevantalet i före- tagsskolor till 5196, i inbyggda verk— stadsskolor till 7 187 samt i växelutbild— ning till 4 345.
Aktiviteten inom branschorganen är mycket skiftande med exempel på or- ganisationer med omfattande åtgärder för främjande av utbildning men även på sammanslutningar utan nämnvärda initiativ. Inom ett antal branscher har särskilda utbildningsavdelningar med varierande antal konsulenter inrättats med uppgift att hjälpa de enskilda med- lemsföretagen med utbildningsplanering samt med upprättande av undervisnings- planer. Även lärarkurser anordnas. Det ligger i sakens natur, att utbildnings— verksamheten är livligast bland företag, som tillhör branscher med väl utbyggd central utbildningsplanering.
Som gemensamt organ för yrkesut- bildningsfrågor för Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen fun- gerar Arbetsmarknadens yrkesråd.
För att närmare belysa formerna för den utbildning som sker av nyanställd vuxen arbetskraft och den fortbildning som bedrives för redan anställda, som måste byta arbetsuppgifter eller i öv- rigt förkovra sig, har uppgifter inhäm- tats från vissa branschorgan.1 Förutom
1 Sveriges verkstadsförening, Sveriges kon- fektionsindustriförbund, Sveriges textiltör- bund, Pappersmasseförhundet, Svenska bygg- nadsindustriförbundet och Sveriges Köpman- naförbund.
den utbildning som i det följande redo- visas förekommer en omfattande och i regel kvalitativt högtstående utbildnings- verksamhet på olika befattningsnivåer inom statlig och privat verksamhet för utbildning av nyanställda och fortbild- ning av redan anställda.
Sveriges uerkstadsförening har en egen utbildningsavdelning, till vilken knutits åtta konsulenter med uppgift att ägna sig åt kontakt— och servicefrågor, åt yrkesväg— ledning och yrkesnämnder samt åt utveck- ling inom mekanisk, elektrisk, gjuteritek- nisk och plåtslageriteknisk utbildning. Ut- bildningsavdelningen hjälper de enskilda företagen med utbildningsplanering, med upprättandet av undervisningsplaner, som är utformade i detalj med arbetsinstruk- tioner för de olika momenten i den prak- tiska yrkesundervisningen, samt med pla- ner och hjälpmedel för den teoretiska un- dervisningen. Medlemsföretagen är repre- senterade i en särskild utbildningskommit— té och företagens utbildningsledare är en— gagerade i arbetsgrupper eller på annat sätt för att ge utbildningen ett innehåll, som kan anpassas till näringslivets föränd- ringar.
Sveriges I:onfektionsindustriförbund har en utbildningsavdelning med fyra konsu- lenter, som hjälper medlemsföretagen med uppläggning och anpassning av den interna utbildningen inom företagen. Utbildnings- planerna, som är direkt anpassade till de enskilda företagen, föregås av noggranna förberedelser i form av utbildningsanalys samt metod- och kvalitetsanalys, innan ma- terialet bearbetas ur pedagogisk synpunkt och innan för varje företag anpassade öv- ningsserier konstrueras. Inlärningen av de olika instruktionsserierna sker enligt de senaste rönen på yrkespedagogikens om- råde med korta övningspass och med om— växling mellan de olika instruktionsenhe- terna. Som underlag åt lärare utarbetas in- struktionsanvisningar och åskådningsmate- rial.
Sveriges textilindustriförbund har en ut— bildningsavdelning, som för närvarande sysselsätter två konsulenter och som utar— betat en metodik för intern företagsutbild— ning av produktionspersonal. Som underlag för undervisningsplanerna ligger analyser av de praktiska förutsättningarna för ut— bildning, av arbetskrav, arbetsmetoder och pedagogiska förutsättningar. Som hjälp-
medel har beskrivningar och illustrationer framställts över arbetsmetoder, maskiner och tillverkningsteknik.
Hittills har för intern företagsutbildning utarbetats ca 150 utbildningsprogram för- delade på ca 100 företag inom bomulls-, ylle-, trikå— och specialbranscher. Bran- schens utbildningsavdelning bedriver även planeringsarbete för utbildning av arbets— ledare och produktionstekniker av olika kategorier.
Pappersmasseförbundet har för den inter- na företagsutbildningen anställt en studie— rektor och två utbildningskonsulenter. För utbildning av personal i cellulosafabriker- nas processavdelningar har utbildningspla- ner utformats. Som underlag används en serie yrkeshäften kompletterade med lokalt bildmaterial, arbetsinstruktioner och sköt— selanvisningar. Under år 1963 beräknas 4100 personer ha deltagit i sådan utbild- ning, som bedrives på fritid. Dessutom förekommer en serie centrala kurser för personal i nyckelställningar.
Svenska byggnadsindustriförbandet har i kollektivavtal med Svenska byggnadsarbe- tareförbundet reglerande bestämmelser för att söka åstadkomma en tillfredsställande rekrytering och utbildning av arbetare inom branschen. Till parternas gemensamma or— gan, Byggnadsindustrins yrkesnämnd, har knutits tre konsulenter med uppgift att cen- tralt arbeta för yrkesutbildningens kvalita- tiva förbättring. Lokalt handlägges yrkes— utbildningsfrågorna av ett hundratal kom- mittéer. Under senare år har också ett fler— tal byggmästareföreningar anställt eller be- slutat anställa utbildningskonsulenter, vil- kas antal när systemet är fullt utbyggt be- räknas uppgå till ungefär 30. Därtill har såväl Byggnadsindustriförbundet och Svea— bund som Byggnadsarbetareförbundet för- stärkt sina kanslier med särskilda utbild- ningsexperter. Det borde således under de närmaste åren finnas personella förutsätt- ningar för planering och ledning av ut- bildningsverksamheten.
Den regelmässiga utbildningen inom byggnadsyrkena sker dels genom traditio— nell lärlingsanställning med utbildning på arbetsplatsen, dels genom yrkesutbildning vid verkstadsskolor med därefter följande lärlingsanställning. Lärotiden i de bägge alternativen är 150 veckor. Även utbild— ningstiden för specialarbetare — yrkeskva— lificerade hetongarbetare — är 150 veckor. För dessa finns emellertid även vuxenut- bildningsalternativ. Byggnadsarbetare kan
sålunda godkännas som specialarbetare ef- ter minst två års praktik samt godkänd vi— dareutbildning om minst tre månader vid fortbildningskurs för arbetslösa. Som en övergångsform finns på vissa orter även möjligheten att efter en ettårig yrkesskola och ett års praktiskt arbete erhålla spe- cialarbetarekompetens. Alternativt kan be— tongarbetare med två års praktik få spe- cialarbetarekompetens efter ett års utbild- ning på arbetsplatsen med 180 timmars teoriundervisning på fritid eller åtta vec— kors utbildning i av yrkesöverstyrelsen an- ordnad kurs kompletterad med 40 veckors utbildning på arbetsplatsen. Betongarbetare med fem års praktik kan bli träarbetare eller murare efter två års utbildning, varav 8 veckor på av yrkesöverstyrelsen anordnad kurs.
På grund av branschens speciella före— tagsstruktur och anställningsförhållanden har särskilda åtgärder vidtagits för att stödja yrkesutbildningen. Genom Bygg- nadsindustriförbundet och genom Bygg— nadsindustrins yrkesnämnd utgår sålunda särskilda bidrag till de arbetsgivare, som anställer lärlingar. Bidragen består av dels ett engångsbelopp för varje lärling, dels bidrag till kostnader i samband med teo- riundervisning. Även byggmästareförening- arna stöder ekonomiskt lärlingsuthildningen. Kostnaden för konsulentverksamhet, upp— läggning av undervisningsplaner och kom- pendier samt för instruktörsutbildning täc- kes av företagaresidan och i fråga om yr- kesnämndens verksamhet även av arbetsta- gareparten.
Enligt uppgifter från oktober 1963 upp- gick antalet elever i byggnadsyrken vid centrala och kommunala yrkesskolor i runt tal till 4000 och antalet lärlingar an- ställda direkt hos byggnadsföretagare till 3500. Vid av arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrclsen anordnade fortbild— ningskurser för byggnadsarbetare uppgick antalet deltagare detta är till 1350.
Sveriges Käpmannaförbund bedriver ge- nom Köpmannainstitutet en utbildningsverk- samhet, som årligen omfattar 15000 del— tagare. Vid institut i Stockholm, Malmö och Göteborg utbildades årligen 2000 ele— ver. I decentraliserad utbildning på olika orter i landet är deltagarantalet 11000. Denna utbildning står under ledning av lärare från Köpmannainstitutet, av ICA- förlagets utbildningsavdelning eller av läns— förbund och lokalföreningar. Dessutom be- driver leverantörer av exempelvis konser-
ver och djupfrysta varor samt tcxtilvaror en viss utbildningsverksamhet. Slutligen har Köpmannainstitutet en korrespondens— skola för detaljhandelsutbildning med 2 000 elever årligen.
Förutom den av Köpmannaförbundet be— drivna verksamheten förekommer inom handelns område en omfattande utbild- ning inom Handelns arbetsgivarorganisa- tion, Kooperativa förbundet och dess lokal- avdelningar samt varuhuskedjor och andra större enskilda handelsföretag.
Den övervägande delen av all före- tagsutbildning sker utan ekonomisk medverkan från det allmänna. Företa- gen svarar i regel själva för utbildnings- kostnaderna samt i förekommande fall för lön åt eleverna. Statliga eller kom- munala bidrag kan dock förekomma vid vissa typer av utbildning.
Sådant bidrag utgår genom översty— relsen för yrkesutbildning till företags— skola, där företaget svarar såväl för prak- tisk som teoretisk undervisning, med 14 500 kronor per år och avdelning om minst 8 och högst 16 elever. En annan utbildningsform är den inbyggda skolan, där kommunen svarar för den teore— tiska undervisningen och företaget för den praktiska utbildningen med ett stat— ligt bidrag på 13 000 kronor per år och avdelning. Inbyggd skola förekommer inom industri och hantverk, inom han- delns område samt med vissa begräns- ningar inom det husliga arbetsområ- det. För deltidskurs utgår statsbidrag med 11 kronor och 75 öre per lektion.
Företagsskolor och inbyggda skolor meddelar i regel ett-, två- eller fler— årig utbildning för ungdom. Undervis— ning med statsstöd kan emellertid även förekomma i kortare kurser anpassade för utbildning av vuxna. Villkoret för statsbidrag i sådana fall är, att kurser- na bedrives kontinuerligt under ett läsår om 42 veckor, varvid bidragen för varje kurs beräknas efter kurstidens längd i förhållande till helt läsår.
Under budgetåret 1961/62 beviljades
statsbidrag till 21 företag inom verk- stadsindustrin för kurser varierande från 4 veckor upp till 1 år och i hu- vudsak avsedda för vuxen arbetskraft. Statsbdidraget beräknades sammanlagt omfatta 84 yrkesavdelningar med 42 veckors undervisningstid. Inom textil- oeh konfektionsindustrin råder speci- ella utbildningsförhållanden, som för- svårar en säl-redovisning av vuxenut- bildningen. I såväl företagsskolor som inbyggda skolor har nämligen under— visningen uppdelats i kortare kurser inom olika yrkesspecialiteter, varvid ungdom genom kombination av ett stort antal delkurser genomgår en fullständig lärlingsutbildning, medan vuxna mera direkt utbildas för specifika arbetsupp- gifter. Under budgetåret 1961/62 fö- rekom utbildning i dessa bägge bran- scher i inbyggda skolor och företags- skolor hos 57 företag med sammanlagt 320 kurser och för i runt tal 3 100 ele— ver. Redovisningen upptar inte någon fördelning mellan ungdom och vuxna. Statsbidrag för företagsutbildning på handelns område har införts under bud- getåret 1963/64. Företagsutbildning inom det husliga arbetets område avser i hu- vudsak utbildning av personal för sjuk- vård. Efter 1 juli 1962 har några större förändringar i utbildningens omfattning inte skett.
Även den traditionella lärlingsutbild- ningen erhåller stöd av statsmedel, vil- ket kan utgå i form av bidrag till lär- lingsutbildning hos hantverksmästare och inom industri. Bidragen utgår i form av grundbidrag på högst 2 000 kro- nor för treårig lärlingsutbildning samt kurstillägg på 1 200 kronor för komplet— terande yrkesteoretisk utbildning om minst 320 timmar. För lärlingsutbild- ning inom byggnadsindustrin gäller sär— skilda bestämmelser. Grundbidraget uppgår i dessa fall till 1 100 kronor och särskilt kurstillägg förekommer inte.
Åtgärder för utbildning av arbetslösa m. fl. Den utbildning av arbetslösa kvin- nor inom textilområde-t, som bedrevs vid slutet av första världskriget, och den mer omfattande kursverksamheten för arbetslös ungdom under 1930-talet var till stor del av allmänbildande ka- raktär. En mera yrkesbetonad inrikt- ning fick de korta utbildningar som un- der andra världskriget bedrevs i form av s. k. »beredskapskurser för verkstads- industrin och för utbildning av kvinn- lig reservarbetskraft». Dessa var i re- gel förlagda till de ordinarie utbild- ningsanstalterna.
Kommissionen för ekonomisk efter- krigsplanering behandlade även frågan om yrkesutbildning av arbetslösa. över- styrelsen för yrkesutbildning erhöll i detta sammanhang uppdrag att inkom- ma med förslag angående yrkesutbild- ning för arbetslösa. Den promemoria som med anledning härav upprättades (SOU 1944:25) ligger i huvudsak till grund för nu gällande författningar an- gående yrkesutbildningskurser för ar- betslösa (SFS 1945: 445 med ändringar 1954: 422 och 1957: 129).
Den kursverksamhet som bedrevs un- der 1940—talets sista och 1950-talets förs- ta år blev av ringa betydelse. Orsaken härtill var, att arbetslösheten inte fick den omfattning som befarats, men även och framför allt, att intresset för yrkes— utbildning som ett led i en allmän ar- betsmarknadspolitik ännu inte hade väckts. En annan bidragande orsak var, att arbetslösa under utbildning för sitt uppehälle, förutom en mindre timpen- ning vid kurserna, var hänvisade till den knappa kontanthjälp som utbetala— des genom arbetslöshetsnämnder. Så- dan kontanthjälp utbetalades endast av ett fåtal kommuner i landet. Som exem— pel på utbildningsverksamhetens om- fattning kan nämnas, att under åren 1948—1950 respektive 86, 86 och 57
hjälpsökande arbetslösa var hänvisade till de särskilt anordnade yrkesutbild- ningskurserna. De arbetslöshetskurser som vid denna tid bedrevs frekvente- rades i huvudsak av partiellt arbetsföra och flyktingar som under utbildnings— tiden kunde erhålla bidrag till sitt uppe— hälle från arbetsmarknadsverket. Under åren 1949—1953 förekom en kursverksamhet, som i vissa avseenden skilde sig från den i normal ordning bedrivna. Den var till en början avsedd för omskolning av de byggnadsarbetare, som friställdes med anledning av den skärpta byggnadsregleringen, men ut- ökades sedermera att omfatta även ar— betskraft, som friställts inom övriga nä- ringsområden. Kurserna, som anordna- des av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, avsåg främst utbildning inom verk- stadsindustrin. I denna speciella ut- bildning utgick bidrag till elevernas uppehälle helt av statsmedel i form av ersättning per närvarotimme beräk- nad efter den avtalsenliga lönen inom utbildningsyrket. I vissa fall kunde dess- utom familjeförsörjare, som utbildades utom hemorten, erhålla hyresbidrag. Sammanlagt utbildades i denna form 1 192 personer. Verksamheten som själv- ständig utbildningsform upphörde den 1 juli 1954 då arbetsmarknadsstyrelsen erhöll bemyndigande att utge utbild- ningsbidrag till arbetslösa, som deltog i undervisningen vid de av yrkesöversty- relsen anordnade kurserna. Kursverksamheten har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 på- gick 55 arbetslöshetskurser inom 14 yr- kesområden. Vid kurserna undervisa- des 634 elever varav 85 arbetslösa, 339 partiellt arbetsföra, 183 ungrare och 27 andra utlänningar. Trots betydande organisatoriska svårigheter, främst be- roende på bristande personella resur- ser, ökade antalet kurser i yrkesöver- styrelsens regi under budgetåret 1957/58
till 155, 1958/59 till 350, 1959/60 till 550, 1960/61 till 614, 1961/62 till 700 samt 1962/63 och 1963/64 till 1 000 kur- ser. Av dessa var under respektive bud- getår 38, 75, 90, 55, 60, 112 och 115 fortbildningskurser för byggnadsarbe- tare.
Kurstiden varierar för omskolnings— kurserna från 12 veckor upp till 2 år och utbildning bedrives inom ett stort antal yrkesspecialiteter. September 1963 förekom inom motorbranschen sålun- da utbildning i 9 yrken, inom byggnads- industrin i 5 yrken, inom grafisk indu— stri i 1 yrke, inom handel och kontor i 3 yrken, inom hotell och restaurang i 2 yrken, inom husligt arbete i 3 olika former, inom hälso- och sjukvård i 7 yrken, inom konfektion i 1 yrke, inom metallindustri i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i 5 yrken samt inom trä- industrin i 4 yrken. Dessutom kan näm- nas anpassningskurser för handikap- pade samt andra mer eller mindre till- fälligt anordnade kurser.
Fr.o.m. budgetåret 1958/59 har ar- betslösa m.fl. förutom vid yrkesöver- styrelsens kurser kunnat utbildas även inom det ordinarie undervisningsväsen- det och inom näringslivet. Detta har in— neburit ökade möjligheter för arbets— marknadsverket att i kursform utnytt- ja tillgängliga anordningar för yrkes- utbildning. Kostnaderna .för undervis— ningen bestrids i sådana fall av arbets- marknadsverket i form av kursavgifter. Med stöd av detta bemyndigande har ett avsevärt antal kontors- och handels— kurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar anordnats i samarbete med yrkeskolor, privata sko— lor, branschorganisationer, enskilda fö- retag, bildningsorganisationer och lik- nande.
Utbildning av arbetslösa bedrivs näs— tan uteslutande i särskilt anordnade kurser. För partiellt arbetsföra har där-
emot möjligheterna till enskild utbild— ning inom det ordinarie undervisnings— väsendet eller inom näringslivet utnytt- jats i relativt stor utsträckning. Under 1962 beräknas sålunda i runt tal 1 300 partiellt arbetsföra ha erhållit utbild- ning inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväscndet med bidrag från arbets- marknadsverket, medan i runt tal 500 hade lärlingsanställning hos enskilda arbetsgivare. Vid utbildning av handi- kappade hos hantverksmästare gäller därvid i huvudsak de allmänna regler- na för sådan utbildning i fråga om lär- lingstid, ersättning till hantverksmäs- tare, lärlingslön och övervakning, dock med möjlighet till modifikationer i det enskilda fallet. Vid utbildning av handi- kappade inom industriföretag bestäm- mes lönen under utbildningstiden ge— nom partsöverenskommelser i varje sär- skilt fall efter den arbetshindrades pres- tationsförmåga medan mellanskillnaden mellan arbetslön och utbildningsbidrag utbetalas av arbetsmarknadsverket. In- dividuell utbildning av andra arbets- lösa vid företag med stöd från arbets- marknadsverket förekommer i regel in- te, då den avtalsenliga lönen under ut- bildningstiden vanligtvis överstiger de fastställda utbildningsbidragen.
Olika kursformer
Man skiljer i författningarna mellan tre olika typer av arbetslöshetskurser, näm- ligen
nybörjarkurser, avsedda att ge en grundläggande yrkesutbildning åt ar- betslös ungdom, som tidigare inte er- hållit dylik utbildning,
fortbildningskurser, avsedda att ge en kompletterande yrkesutbildning åt arbetslösa med viss yrkeserfarenhet, samt
omskolningskurser, avsedda att ge en grundläggande yrkesutbildning åt ar-
betslösa i syfte att möjliggöra en pla- cering inom annat yrkesområde.
Som tidigare nämnts har under se- nare år särskilda åtgärder i form av nybörjarkurser i yrkesöverstyrelsens regi vidtagits för att bereda utbildnings- möjligheter åt arbetslös ungdom, som inte kunnat erhålla sådan utbildning inom det ordinarie yrkesutbildnings- väsendet. Situationen under konjunk— turdämpningen 1958/59 var akut med en betydande ungdomsarbetslöshet och med brist på yrkesskoleplatser trots en snabb utbyggnad av yrkesskoleväsendet.
Den 1 september 1963 var 132 nybör- jarkurser i verksamhet. De var spridda över landet och lokaliserade till kom— muner, som helt saknar yrkesskolor el- ler som har knappa resurser i detta av- seende. För att tillgodose ett riksbehov och ge möjlighet till utbildning för ele- ver från orter med otillräckligt rekry- teringsunderlag eller för elever som inte kunnat placeras i de ordinarie yrkes- skolorna har även grupper av kurser 3. k. riksyrkesskolor organiserats på sex orter i landet. Inom dessa skolor har en ytterligare differentiering i yrkeshän- seende varit möjlig. Sådana riksyrkes- skolor med elevinternat fanns den 1 sep- tember 1963 i Gamleby med 15 yrkesav- delningar, i Haparanda med 8 yrkesav- delningar, i Hunnebostrand med 6 yr- kesavdelningar, i Hälsingtuna med 8 yrkesavdelningar, i Torpshammar med 9 yrkesavdelningar och i Västerås med 15 yrkesavdelningar.
Som närmare framgår av ett följande avsnitt skall de enskilda nybörjarkur— serna överföras helt till det ordinarie utbildningsväsendet medan riksyrkes- skolorna under en övergångstid skall drivas i nuvarande former.
Fortbildningskurser i yrkesöverstyrel- sens regi har under en följd av år an— ordnats huvudsakligen för fortbildning av byggnadsarbetare under säsongs—
mässig arbetslöshet vintertid. Utbild- ningen har avsett sådana yrkesområden som betongarbete, armering, cement— slipning, sprutmålning och sprutputs- ning, maskinreparationer och kransköt- sel, plattsättning, lättbetongmontering, bergssprängning och byggnadsträarbete. Kurserna har syftat till en bättre an- passning av arbetskraftens yrkeskun- skaper till den förändrade produktions- tekniken. De har även som tidigare nämnts inordnats i den avtalsenligt fastställda vuxenutbildningen av bygg- nadsarbetare i det avseende, att betong- arbetare med minst två års praktik ef- ter fortbildningskurs om minst tre må- nader kan godkännas som specialarbeta- re. Utbildningens omfattning varierar med arbetslösheten och minskar därför i tider med goda sysselsättningsmöjlig- heter inom branschen.
Jordbrukets fortlöpande rationalise- ring medför att ett stort antal arbetsta- gare på detta område söker sig över —— ofta efter omskolning —— till andra yrkesområden. De som blir kvar i yr- ket behöver ofta komplettera sina yr- keskunskaper med hänsyn till föränd- rade produktionsförhållanden. För den skull anordnas av lantbruksstyrelsen, oftast efter initiativ av länsarbetsnämn- derna, vintertid kurser för arbetslösa lantarbetare. Kurserna, som handhaves av hushållningssällskapen, avser utbild- ning för maskinskötare, djurskötare och trädgårdsarbetare. Undervisning har även meddelats i underhålls- och repa— rationsarbeten. Under de senaste vint- rarna har dessutom i södra Sverige ett antal lantarbetare erhållit skogsarbetar- utbildning för att de i fortsättningen skall kunna växla mellan jordbruk och skogsbruk och på så sätt få arbete året om. Kostnaderna för kursverksam- heten bestrides av lantbruksstyrelsen, och till eleverna utgår från år 1961 bi- drag genom arbetsmarknadsverket.
För skogsbrukets del råder beträffan- de fortbildning av arbetslösa likartade förhållanden som inom jordbruket. Kursverksamheten handhaves av skogs— vårdsstyrelserna, och länsarbetsnämn- derna tar ut arbetslösa skogsarbetare till kurserna. Under den omfattande ar— betslösheten bland skogsarbetarna, fram- för allt vintern och våren 1959, vidtogs på detta område särskilda arrangemang. Då Skogsstyrelsens anslag för kursverk- samhet av detta slag var otillräckligt i rådande läge, kunde arbetsmarknads- styrelsen med stöd av givna bemyndi— ganden svara för kostnader i samband med erforderlig kursverksamhet. över- enskommelse har numera träffats om att arbetsmarknadsverket även i fortsätt- ningen skall svara för såväl kurskost— nader som utbildningsbidrag i enlighet med de regler som gäller för övrig vux- enutbildning.
Antalet elever i fortbildningskurser för arbetslösa byggnadsarbetare utgjor- de 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963 res— pektive 1 000, 1 250, 900, 1 000 och 1 350, för arbetslösa lantarbetare respektive 375, 275, 64, 106 och 400 samt för ar- betslösa skogsarbetare respektive 1 950, 375, 169, 168 och 275.
Utbildning av arbetslösa iföretag under kon- junkturdämpningen åren 1958—1959
Med stöd av föreskrifterna i kungl. brev den 4/6 1954, att även arbetslösas utbildning inom företag skulle kunna stödjas med arbetslöshetsmedel, etable- rades under åren 1958 och 1959 samar- bete med näringslivet i fråga om ut- bildning på arbetsplatserna av sådan personal, som eljest skulle ha permit— terats. Detta började alltså i en speciell situation, då flera företag inte bara upp— hörde att nyanställa och utbilda ny— anställda, utan även i många fall tving- ades pcrmittera personal.
Överenskommelser träffades med ett flertal företag inom gruv-, Sågverks-, konfektions- och vcrkstadsindustrin om fortbildning inom företagen. Kurspla- ner upprättades som regel av branschor— ganisationernas utbildningsavdelningar. Företagen svarade för samtliga med ut- bildningen förenade kostnader och ut- betalade i regel en närvarotimpenning till eleverna på en krona. Eleverna er- höll i samband med utbildningen bidrag i vanlig ordning genom länsarbetsnämn- derna på samma sätt som om utbild— ningen skulle ha skett i särskilt anord- nade kurser men hade också frihet att i stället för utbildningsbidrag utnytt- ja sin ersättningsrätt från arbetslöshets- kassa. Även den situationen kunde uppkom- ma, att företagen inte hade något in- intresse för egen del att fortbilda eller omskola arbetslösa men att utbildnings- kapacitet fanns tillgänglig, som kunde brukas för omskolning av arbetslösa. Det gällde kapacitet i form av lokaler, maskiner och lärare men även i form av väl utvecklade utbildningsmetoder och kursplaner. överenskommelse om samverkan mellan företag och arbets- 1narknadsmyndigheter kunde under så- dana förhållanden träffas i huvudsak efter två olika linjer. I ena typen av fall övertog överstyrelsen för yrkesutbild- ning ansvaret för utbildningen genom att förhyra lokaler och maskiner samt genom att anställa lärare för kurserna, som sålunda kom att bedrivas i samma form som överstyrelsens övriga kurs- verksamhet. I andra fall bedrevs utbild- ningen helt i företagens regi och enligt speciellt utarbetade metoder för kon- centrerad träning. Ersättning till före- tagen utbetalades genom arbetsmark— nadsstyrelsen och beräknades efter fö- retagens självkostnader. Till eleverna utgick utbildningsbidrag från arbets— marknadsverket.
Som exempel på sistnämnda utbildnings- form kan kursverksamheten vid ASEA i Västerås tjäna. Under hösten 1958 stod inom företaget nyinredda undervisnings- lokaler med en maskinutrustning till ett värde av 600 000 kronor klara att tas i bruk för koncentrerad träning av framför allt nyanställda arbetare. Då emellertid något nyanställningsbehov inte förelåg, erhöll ar- betsmarknadsverket erbjudande att dispo- nera den kompletta utbildningsapparaten för omskolning av arbetslösa. Sedan före— taget lagt fram en kalkyl över sina kostna- der för verksamheten fastställdes en kurs- avgift till företaget på 1800 kronor för varje elev i en 12 veckors utbildning till maskinarbetare och 1 000 kronor i en 8 vec- kors utbildning till svetsare och plåtarbe- tare. För elever som efter utbildningen er- höll anställning vid ASEA utgick inte nå— gon kursavgift. Till eleverna utbetalades dessutom utbildningsbidrag genom läns— arbetsnämnden. För att varje kurs skulle få en ur utbildningssynpunkt homogen sammansättning testades eleverna före in- tagningen. Utbildningsmetoderna var ef— fektiva och eleverna var efter avslutad kurs begärliga på arbetsmarknaden. Utbildning— en pågick under tiden januari 1959 till mars 1961 _ under det sista året dock i begränsad omfattning _— och sammanlagt utbildades 320 arbetslösa huvudsakligen från Norrlandslänen.
Utbildning i samband med industriloknlisering m. 111.
På orter med otillräckliga sysselsätt- ningsmöjligheter kan i många fall en etablering av nya företag eller en rekon- struktion av redan existerande företag vara ett verksamt arbetsmarknadspoli- tiskt medel. Eftersom tillgången på ar- betskraft och den tillgängliga arbets- kraftens yrkeskunskaper i regel har stor betydelse vid valet av lokaliseringsort kan utbildningsåtgärder bli avgörande för företagens beslut om nyetablering. Även om företagen vid nyetablering som regel svarar för introduktion och ut— bildning av nyanställda har i viss om- fattning, där en ökning av sysselsätt- ningsmöjligheterna bedömts angelägen,
bidrag utgått från arbetsmarknadsver— ket i samband med utbildning av arbets- lösa eller undersysselsatta på orten. Öve- renskommelse har därvid träffats om bidrag under utbildning för nyanställda under en efter utbildningens art anpas- sad tid. Arbetsmarknadsverket och ar— betsmarknadens parter har haft infly— tande över utbildningens uppläggning samt även svarat för tillsynen. Under- visningsplaner har i regel utarbetats av respektive branschorganisation.
Utbildningen har bedrivits genom företagens försorg och avsett att ge er- forderliga kunskaper för vissa bestäm- da arbetsuppgifter i företagens produk- tion. Lön till deltagarna har utbetalats av företagen efter partsöverenskommel- se och företagen har i sin tur från arbetsmarknadsverket erhållit bidrag med visst belopp per elev och under- visningstimme. Arbetsmarknadsverkets bidrag bestämmes efter förhandlingar i varje särskilt fall och varierar mellan en och sex kronor per närvarotimme.
Under tiden 1/1 1961—33% 1964 har så- dan utbildning bedrivits vid 125 före- tag och omfattat 4 000 personer.
Samarbete mellan yrkesöverstyrelsen och ar- betsmarknadsstyrelsen i fråga om kursverk- samheten för arbetslösa m. fl.
Yrkesutbildningsknrserna för arbetslö- sa skall stå under ledning av överstyrel- sen för yrkesutbildning. I fråga om kursernas planläggning och anordnande skall överstyrelsen samråda med arbets- marknadsstyrelsen. Under det intensi- va utbyggnadsskedet från 1957 förde- lades uppgifterna på de båda verken i huvudsak så att arbetsmarknadssty- relsen bedömde behovet av kurser, kur— sernas yrkesinriktning och var de skulle förläggas. Vidare svarade arbetsmark- nadsverket för urval av kursdeltagare, utbetalning av bidrag till deltagarna
samt arbetsplacering av deltagarna ef- ter avslutad kurs. På överstyrelsen an— kom att anordna kurserna, men efter- som överstyrelsen saknade regional or- ganisation kom länsarbetsnämnderna i viss utsträckning också att få ägna sig åt anskaffning av lokaler och lärare. Förhyrning av lokaler, ändrings- och inredningsarbeten ankom i alla fall på överstyrelsen för yrkesutbildning lik- som anskaffning av maskiner och övrig utrustning, anställning och utbildning av lärare samt administrativ och peda- gogisk ledning av kursverksamheten.
De starkt ökade kraven på kursverk— samhetens kapacitet har under senare tid ställt stora anspråk på organisations- apparaten. Yrkesöverstyrelsen hade framför allt under nedgångskonjunk- turen stora svårigheter att tillgodose arbetsmarknadsstyrelsens önskemål om en snabb ökning av antalet kurser för utbildning av arbetslösa. I detta sam— manhang fördes en diskussion mellan verken om utbildningens administra- tion, varvid även frågan om en över— flyttning av den centrala ledningen från yrkesöverstyrelsen till arbetsmark- nadsstyrelsen fördes på tal. Diskussio- nen utmynnade i en gemensam skrivel- se från de bägge ämbetsverken till che- ferna för social- och ecklesiastikdepar— tementen med förslag om vissa nya rikt- linjer för organisationen av omskol- ningsverksamheten.
Med anledning av denna skrivelse an- befallde Kungl. Maj:t i brev den 14 ok- tober 1960 överstyrelsen för yrkesut- bildning och arbetsmarknadsstyrelsen att inrätta ett samarbetsorgan för frå- gor rörande yrkesutbildningskurser för partiellt arbetsföra och andra arbets- lösa, varvid styrelserna skulle utse le- damöter i samarbetsorganet bland sina ledamöter och tjänstemän. [ samma brev bemyndigades dessutom översty- relsen för yrkesutbildning att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen uppdraga åt länsarbetsnämnderna att fullgöra uppgifter, som enligt kungörelse den 29 juni 1945 nr 445 angående yrkesut- bildningskurser för arbetslösa annars skulle ankomma på överstyrelsen.
I november 1960 tillsatte ämbetsver- ken avsett samarbetsorgan som antagit benämningen »Samarbetsdelegation för omskolningskurser m.m.». Delegatio- nens ordförande blev överdirektören i yrkesöverstyrelsen.
Hittills har framför allt omskolnings- verksamhetens omfattning och inrikt- ning samt frågor om utbildning av lä— rare till omskolningskurser och utar- betandet av undervisningsplaner för kursverksamheten varit föremål för de— legationens speciella uppmärksamhet. Delegationen har också ägnat stor del av sin tid åt frågan om möjligheterna att överflytta handläggningen av en del ärenden från yrkesöverstyrelsen till länsarbetsnämnderna.
Decentraliserad handläggning av vissa frågor i samband med kursverksamheten
Kungl. Maj:ts bemyndigande till över- styrelsen för yrkesutbildning att uppdra åt länsarbetsnämnderna att fullgöra vis- sa uppgifter i fråga om kursverksam— heten har resulterat i en decentralise- rad handläggning av ärenden som har samband med kursverksamheten.
I de riktlinjer för samarbete som de båda ämbetsverken godtagit har detal— jerade föreskrifter intagits rörande läns- arbetsnämndernas planering av kurs- verksamheten. Till grund för de utbild- ningsprogram, som återkommande upp- rättas, skall ligga arbetsmarknadsmäs- siga prognoser. Särskild uppmärksam- het skall ägnas åt utbildningens yrkes- mässiga inriktning, åt snabb anpass- ning av utbildningen till föreliggande behov och åt samordning med andra
åtgärder för yrkesutbildning såväl inom som utom länet. Allt detta är uppgifter, som redan ålegat länsarbetsnämnderna, men för att ytterligare förbättra nämn- dernas möjligheter att handlägga dessa ärenden har två sakkunniga per län förordnats att förstärka länsarbetsnämn- derna vid behandling av ärenden rö- rande utbildning för arbetslösa. Den ena av dessa sakkunniga skall repre— sentera yrkesutbildningen i länet och den andra länsskolnämnden.
I fråga om central arbetslöshetskurs skall yrkesöverstyrelsen enligt författ— ningen avgöra om kursstyrelse skall utses för kursen och vilka arbetsupp- gifter d-en i så fall skall ha. Dessa kursstyrelser har nu sammanslagits till en kursstyrelse i varje län för samtliga centrala arbetslöshetskurser inom länet. Kursstyrelsen, som enligt beslut av yr- kesöverstyrelsen skall utses av länsar— betsnämnden, skall bestå av tre leda— möter, varav en sakkunnig i utbildnings— frågor utses efter förslag av yrkesöver- styrelsen. I övrigt ingår länsarbetsdi- rektören samt en ledamot av länsarbets- nämnden i kursstyrelsen. Länsarbets- nämnden skall ombesörja kansligöro- mål åt kursstyrelsen. Den centrala led- ningen av kursverksamheten skall även i fortsättningen åvila yrkesöverstyrel- sen, som dock i vissa frågor av lokal natur uppdragit åt kursstyrelsen att inom fastställda ramar och enligt sär- skilda anvisningar fullgöra vissa arbets- uppgifter. Enligt denna överenskom- melse skall sålunda kursstyrelsen bl. a. ansvara för den ekonomiska förvalt— ningen av kursverksamheten inom länet, utöva tillsyn över verksamheten i vis- sa avseenden samt fatta beslut i sär- skilt angivna personalärenden och 10- kalfrågor.
Vid sidan av kursstyrelserna skall inom varje län för varje yrke eller grupp av närliggande yrken finnas en
rådgivande kursnämnd med tre leda— möter representerande kursstyrelsen samt arbetsgivare- och arbetstagareor- ganisationen inom branschen.
Partsrepresentanterna utses efter för- slag av respektive centrala organisa- tioner.
På kursnämnden ankommer att ägna speciell uppmärksamhet åt utbildning- ens yrkestekniska utformande, att vid behov medverka vid uttagning och av- skiljande av elever samt att på lämp— ligt sätt taga del av kursdeltagares för- måga och vilja att tillgodogöra sig ut- bildningen.
De nya bestämmelserna om kurssty- relser och kursnämnder trädde i kraft den 1 januari 1962.
Det nya skolämbetsverkets kompetensområde
I proposition till 1963 års riksdag (nr 144) angående riktlinjer för utformning- en av skolväsendets centrala ledning m. in. har bl. a. frågan om det nya skol- ämbetsverkets befattning med yrkesut- bildningskurser för arbetslösa m. fl. upp- tagits till behandling. Med utgångspunkt från ett av 1955 års sakkunniga för yr- kesutbildningens centrala ledning fram— lagt förslag (SOU 1962: 28) om att all yrkesutbildning skall ledas av det nya ämbetsverket har föredragande stats- rådet i fråga om arbetslöshetskurser an- fört följande:
Med hänsyn till det arbetsmarknadspoli- tiska syftet med denna utbildningsverk— samhet är det väsentligt, att åtgärder snabbt vidtages, då situationen så påfordrar. Ut— bildningen måste därför i allmänhet orga- niseras utan beaktande av den mer långsik— tiga planeringen. Vidare blir uppläggning— en av omskolningskurserna i fråga om såväl innehåll och längd som undervisnings- metoder en annan än inom den reguljära utbildningsverksamheten. Detta motiveras dels av att eleverna vid omskolningskur— serna ofta har tidigare yrkeserfarenheter, dels ock av att det är särskilt angeläget att deltagarna, vilka ofta är familjeförsörja-
re, så snabbt som möjligt kan överföras till förvärvsarbete. Utbildningen måste också vara upplagd på sådant sätt, att elever kan antas kontinuerligt under hela året och att avslutningen av utbildningen inte är bun- den till vissa tidpunkter. För att omskol- ningsverksamheten skall kunna utnyttjas effektivt i arbetsmarknadspolitiken är det nödvändigt att de här refererade synpunk- terna blir tillgodosedda. Detta ställer spe- ciella krav på utbildningsverksamhetens organisation.
Gemensamt för omskolningsverksamhe- ten och för den reguljära yrkesutbildningen är att båda har till uppgift att tillgodose behovet av arbetskraft med sådan utbild— ning, som efterfrågas av näringslivet. Det är angeläget att undvika, att den av ar- betsmarknadsskäl igångsatta särskilda ut- bildningen på grund av det förmånligare statliga stödet inverkar störande på strä- vandena att på en ort bygga upp en plan- mässigt utformad reguljär yrkesutbildning. Eftersom den särskilda utbildningen un- der senare år kraftigt vuxit i omfattning och enär strukturomvandlingen inom nä- ringslivet framdeles kan väntas medföra ännu starkare krav på sådan utbildning, är det angeläget, att en samordning sker av olika åtgärder för att bereda utbildning och, så långt det är möjligt, även av de olika utbildningsformerna.
Detta problem bör emellertid inte lösas på så sätt, att hela den av arbetsmarknads— skäl betingade utbildningen ställes under ledning av skolämbetsverket. En stor del av denna utbildning är nämligen så nära kombinerad med andra arbetsmarknadSpo- litiska åtgärder, att arbetsmarknadsverket på samma sätt som nu måste ha möjlighet att ta initiativ till snabbt verkande åt- gärder. Detta gäller närmast den egentliga omskolningsverksamheten, vars syfte är att bereda vuxen arbetskraft nya försörjnings- möjligheter. Denna verksamhet bör därför enligt min mening även i fortsättningen planeras och genomföras i samverkan mel- lan arbetsmarknadsverkct och den centrala skolmyndigheten. Jag vill emellertid beto- na att skolmyndigheterna i ökad utsträck- ning måste få tillfälle att framföra syn- punkter och önskemål redan på planerings- stadiet. I detta syfte bör det samarbete som för närvarande äger rum inom samarbets- delegationen för omskolningskurserna m. m. förstärkas. Det utvidgade samarbetet bör komma till stånd på verkschefsnivå. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela närmare bestämmelser i sådant syfte.
Till det nya skolämbetsverkcts uppgifter skall höra att med stöd av lokala och regio- nala skolmyndigheter planera yrkesutbild- ning för all ungdom. Med ungdom avser jag här personer under 21 år. Befarad eller uppkommen ungdomsarbetslöshet kan vara uttryck för brister i yrkesutbildningsorga- nisationen. Vid uppbyggnaden av det nya skolämbetsverket bör därför beaktas, att myndigheten erhåller tillräckliga möjlig— heter att såväl på längre sikt som i mera akuta situationer avpassa utbildning till fö— religgande behov. Arbetsmarknadsmyndig- heternas medverkan bör ske genom att läm- na skolledningen på olika nivåer informa- tioner om utvecklingen på arbetsmarkna— den.
Möjligheterna att åstadkomma tillräcklig utbildningskapacitet för ungdomen beror i hög grad på de kommunala huvudmännens åtgärder. Det föreligger emellertid i viss utsträckning behov av yrkesskolor med större upptagningsområde än en kommun eller en landstingskommun. De nuvarande på arbetsmarknadsstyrelsens initiativ till— komna s. k. riksyrkcsskolorna har till upp— gift att komplettera de kommunala och landstingskommunala yrkesskolorna. Un— der en övergångstid bör denna utbildning bedrivas i nuvarande former. Dessa skolors framtida ställning bör ytterligare övervä- gas.
Utöver den behandlade utbildningsverk- samheten för arbetslösa förekommer en tredje typ av kurser, 5. k. fortbildnings- kurser, som är avsedda att ge arbetslösa med viss yrkesutbildning en kompletteran- de utbildning. I den mån sådana kurser måste anordnas på grund av en arbetslös- hetssituation finnes givetvis ingen anled— ning att behandla dessa kurser på annat sätt än de egentliga omskolningskurser— na. De bör således planeras och genom- föras på samma sätt som sistnämnda kur- ser.
Vad jag nu anfört torde föranleda behov av vissa organisationsförändringar. De frå- gor som sammanhänger härmed bör när- mare övervägas i samband med det ytter- ligare utredningsarbete som blir nödvändigt innan det nya ämbetsverket kan starta.
I detta sammanhang vill jag också på- peka, att utbildning av hemsamariter, som nu bedrives i arbetsmarknadsverkets regi, bör inordnas i den i vanlig ordning stats- understödda yrkesutbildningen och därmed
också ställas under tillsyn av det nya skol- ämbetsverket. Utöver här berörda utbild- ningsverksamhet sker en av arbetsmark- nadsskäl motiverad. relativt omfattande ut- bildning hos enskilda huvudmän, varvid arbetsmarknadsstyrelscn lämnar bidrag till kurskostnaderna och utger utbildningsbi- drag till deltagarna. Någon förändring be- träffande ledningen av denna verksamhet synes, i vad avser utbildningen av andra än ungdomar, för närvarande inte vara påkal— lad. Detsamma skall gälla den särskilda utbildning, som arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning äger att anordna i sådana yrken, där det med hänsyn till det aktuella arbetsmarknadslä- get eller eljest är av väsentlig betydelse att vidtaga omedelbara åtgärder för att snabbt öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft.
Riksdagen beslöt i enlighet med i propositionen framlagda förslag. Till- komsten av ett nytt skolämbetsverk skulle i fråga om samarbetet och an- svarsfördelningen mellan arbetsmark- nadsverket och skolämbetsverket enligt detta beslut innebära följande föränd- ringar:
att det samarbete som äger rum inom samarbetsdelegationen för omskolnings- kurser m.m. ytterligare skulle förstär- kas och att det utvidgade samarbetet bör komma till stånd på verkschefsni- vå;
att all yrkesutbildning för ungdom, dvs. personer under 21 år, skall höra till skolämbetsverkets uppgifter och att arbetsmarknadsmyndigheternas med- verkan bör ske genom att lämna skol- ledningen på olika nivåer information om utvecklingen på arbetsmarknaden (i praktiken innebär detta att arbets- marknadsverkcts befattning med enskil- da nybörjarkurser upphör medan riks- yrkesskolorna under en övergångstid skall drivas i nuvarande former) samt
att utbildning av hemsamariter inord- nas i den ordinarie statsunderstödda yr- kesutbildningen.
I fråga om omskolningskurser och fortbildningskurser skall sålunda sam-
arbetet mellan arbetsmarknadsverket och skolämbetsverket fortgå under i stort sett oförändrade former. Därjäm— te skall arbetsmarknadsverket som hit— tills ha möjlighet att anlita enskilda huvudmän för en av arbetsmarknads- skäl motiverad utbildning för personer över 21 år.
Elevsammans'a'ttuing och elevrekrytering
Antalet personer, som vid olika tidpunk- ter varit föremål för utbildning genom arbetsmarknadsverkets försorg, framgår av tabell 4: 1. Redovisningen avser alla former av utbildning i yrkesöverstyrel— sens och annan regi och såväl nybör- jar-, omskolnings- och fortbildnings- kurser som enskild utbildning. Uppgifter föreligger från februari 1959. Verksamheten har som förut antytts successivt ökat under senare år. Varia- tionerna mellan sommar och vinter är främst beroende på att under vinter- månaderna vanligen bedrivits ett antal kortare fortbildningskurser. Sommarfe- rier vid en del kurser har dessutom med— verkat till dessa skiftningar. Det är av särskilt intresse att notera den förhål- landevis snabba ökningen av antalet kvinnor i utbildning som skett under
senare år. Denna ökning har huvudsak- ligen skett inom yrken tillhörande kon— tor och handel, husligt arbete samt inom vårdområdet.
Det totala antalet personer i utbild- ning uppgick enligt arbetsmarknadssty— relsens redovisning under budgetåret 1959/60 till i runt tal 11 000, under 1960/ 61 till 14 000, under 1961/62 till 20 000, under 1962/63 till 32 000 och under 1963/64 till 35000. Dessa tal innefattar samtliga personer som under respek- tive år varit i utbildning, alltså även sådana som före budgetåret påbörjat men inte avslutat sin utbildning. Antalet »nya» utbildningsfall är därför lägre och uppgick under budgetåret 1962/63 till 24000, varav 10 400 kvinnor. I yr- kesöverstyrelsens kurser intogs detta år 14 100 personer medan 9 900 påbörjade utbildning inom övrig av arbetsmark- nadsverket initierad kursverksamhet, inom det ordinarie utbildningsväsendet eller inom företag.
Under budgetåret 1963/64 påbörjade 25 600 personer utbildning, varav 11 700 kvinnor.
Under budgetåret 1962/63 uppgick den genomsnittliga utbildningstiden till mellan fem och sex månader per utbild- ningsfall.
Tabell 4:1 . Antal personer i utbildning vid månadens milt, februari 1959—december 1963.
1959 1960 1961 1962 1963 Månad Hela Därav. Hela Därav Hela Därav Hela Därav Hela Därav ant. kv. ant. kv. ant. kv. ant. kv. ant. kv.
Januari .......... _ —— 5 965 838 7 970 1 310 19 475 2 182 12 667 3 838 Februari ......... 5 332 798 7 121 966 9 021 1 584 11 011 3 091 14 226 4 643 Mars ............. 5 924 882 7 556 1 079 9 195 1 710 11 811 3 786 15 273 5 236 April ............ 5 432 793 7 258 975 8 802 1 492 10 856 3 100 14 239 4 544 Maj ............. 4 695 716 6 741 891 8 196 1 321 9 984 2 636 12 980 3 644 Juni ............. 3 901 418 5 893 640 7 394 882 8 605 1 691 10 810 2 323 Juli ............. 3 364 312 5 286 498 6 563 697 7 473 1 294 9 304 1 783 Augusti .......... 3 391 313 5 219 443 6 751 799 7 644 1 306 9 595 2 115 September ....... 3 768 487 6 264 948 7 607 1 354 9 476 2 531 11 343 3 462 Oktober .......... 4 210 611 6 736 1 263 8 361 2 039 11 074 3 724 12 706 4 608 November ........ 5 123 835 7 395 1 389 9 050 2 385 12 245 4 425 13 563 5 040 December ........ 5 545 815 7 518 1 283 8 709 1 879 11 751 3 588 12 814 4 041
Tabell 4:2. Procentuell fördelning efter ålder av personer i utbildning, 1960—1963.
I procent av hela antalet
Åldersgrupp Maj Okt. Maj Okt. Maj Okt. Maj Okt.
1960 1960 1961 1961 1962 1962 1963 1963
Under 18 år ................... 16 32 20 22 16 19 14 17 18—21 år ..................... 30 18 20 18 20 19 23 21 22—34 . ..................... 35 27 30 28 30 28 31 29 35—44 » ..................... 13 15 18 19 19 20 18 19 45 år och äldre ................ 6 8 12 13 15 14 14 14
Ålderssammansättningen bland ele- verna har undersökts vid åtta olika till- fällen med resultat som redovisas i ta- bell 4: 2.
Undersökningarna visar, att antalet äldre elever ökat något. Vid undersök- ningarna i oktober 1963 var sålunda 1 770 elever av totalt 12706 i åldern 45 år och däröver. Efter en temporär ökning hösten 1960 har andelen ung- domar minskat. Om deltagare i nybör- jarkurser frånräknas, utgjorde ålders- gruppen under 18 år i oktober 1960 17 procent av hela antalet i omskol- ningskurser. I maj 1961 hade andelen sjunkit till 9 procent och var i okto- ber 1961 10 procent, i maj 1962 8 pro— cent samt i oktober 1962 11 procent.
I fråga om eleuurvalet var arbets— marknadsstyrelsens möjligheter att utge utbildningsbidrag enligt kungl. brev den 4 juni 1954 begränsade till arbetslösa. Som villkor för deltagande i arbetslös- hetskurs gällde
att den arbetslöse fyllt 16 år och sökt arbete genom den offentliga arbetsför— medlingen, samt
att fortsatta försörjningsmöjligheter inom det förutvarande yrket bedöms icke vara för handen inom rimlig tid, men arbetsmarknadsförhållandena be— räknas möjliggöra placering inom annat yrkesområde, eller
att arbetslös med viss yrkeserfaren- het genom utbildning kan förbättra si- na yrkeskunskaper samt därigenom er-
hålla större möjligheter till anställning inom yrket, eller
att yrkestillhörighet och yrkeskun- skap saknas och yrkesutbildning skul— le underlätta en arbetsplacering, eller
att det med hänsyn till arbetsmark- nadsläget eller eljest är av väsentlig betydelse att omedelbara åtgärder vid- tages för att snabbt öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft.
Det grundläggande villkoret var så- ledes att vederbörande var anmäld som arbetslös och icke hade möjligheter att på längre sikt erhålla stadigvarande an- ställning och försörjning.
Mot bakgrunden av strukturföränd- ringarna inom näringslivet var det emellertid angeläget att på ett relativt tidigt stadium underlätta överflyttning av arbetskraft från vikande till expan— derande näringsgrenar. Arbetsmark- nadsstyrelsen meddelade därför till läns- arbetsnämnderna anvisningar, varige- nom arbetslöshetsbegreppet utvidgades till att omfatta även sådana personer, som på grund av varsel eller andra om- ständigheter, t. ex. strukturförändring- ar i näringslivet, av arbetsförmedling- en bedömdes riskera att bli arbetslösa i det egna yrket i en snar framtid. Detta har i författningen av den 5 juni 1963 uttryckts så, att utbildningsbidrag av statsmedel må utgå till den, som erhåller yrkesutbildning under förutsättning
att han är arbetslös eller att fara för arbetslöshet eller placeringssvårigheter
på arbetsmarknaden föreligger för 110- nom;
att han fyllt 21 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmedling- en.
Kungl. Maj:t har förutsatt, att särskil— da åtgärder i syfte att öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft skulle kun- na bli erforderliga. Av detta skäl dis- ponerar överstyrelsen för yrkesutbild- ning anslag avsett för yrkesutbildnings- kurser i sådana yrken inom överstyrel— sens verksamhetsområde, där det med hänsyn till det aktuella arbetsmarknads— läget eller eljest är av väsentlig bety- delse, att omedelbara åtgärder vidtages för att snabbt öka tillgången på yrkes- utbildad arbetskraft. Eftersom kurser- na är avsedda för personer som icke är arbetslösa har utbildningsbidrag till ele— verna genom arbetsmarknadsverket ti- digare icke kunnat utgå. Detta har med- fört att utbildning i denna form endast bedrivits i mycket begränsad utsträck- ning. Under senare år har med stöd av detta bemyndigande anordnats enstaka kurser för skeppskockar, däckspersonal, hörselvårdspersonal etc. Kostnaderna för anordnandet av dessa kurser har belöpt sig till ca 200 000 kronor per år.
I nyssnämnda kungörelse den 5 juni 1963 (nr 427) har föreskrivits, att ut- bildningsbidrag kan utgå till deltagare i de kurser som har till syfte att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft inom vissa yrken. Samtidigt har dock möjligheterna att använda denna ut- bildningsform inskränkts genom att an- slaget till sådana kurser begränsats till högst 200 000 kronor för budgetåret 1963/64.
Utbildningsbidragen
Arbetslösa under utbildning får genom arbetsmarknadsverket kostnadsfritt un— dervisning, utbildningsmateriel och ar-
betskläder samt resor. Dessutom utgår särskilda utbildningsbidrag, dock icke vid nybörjarkurser, vilkas deltagare har samma förmåner som vid ordinarie yr— kesskolor.
Utbildningsbidraget utgår med föl- jande belopp:
410 kr./mån.
För möblerat i'rum l100—150 kr./mån. och/ eller för familje- bostad den faktiska hyran. Familjetillägg: Till make eller husförestånda- rinna vid utbildningi hemort- en 55 kr./mån., utom hemort- en 200 kr./mån. Till varje barn under 16 år 45 kr./mån., eller när särskilda skäl är därtill, högst L130 kr./man.
Grundbidrag: Hyresbidrag:
Barntillägg:
Bidragen är inkomstprövade, och av- drag göres för elevens inkomst av exem- pelvis pension, sjukersättning eller an- nan inkomst samt för viss del av fa— miljens inkomst i övrigt. Även makes in- komst kan verka reducerande på bidragen enligt särskilda regler. Som villkor har tidigare gällt, att vistelsekommun skall svara för 25 procent av utbildningsbi- dragen. Enligt beslut av 1962 års riks— dag skall staten fr. 0. m. den 1 juli 1962 helt svara för utbildningsbidragen. För- månerna är skattefria.
Till elever i speciellt anordnade ny- börjarkurser utgår stipendier och stu- diebidrag enligt samma normer, som gäller inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväsendet. Det statliga bidraget kan maximalt uppgå till 159 kr./mån. för elever under 18 år och 175 kr./mån. för elever över 18 år. Därtill kan i vissa fall kommunala stipendier förekomma.
Elever vid de 5. k. riksyrkesskolorna har fri kost och logi samt efter prövning i varje särskilt fall fickpengar med 50 kronor per månad.
Även om omskolningskurserna är av- sedda för vuxna har som förut sagts inslaget av ungdomar i dessa kurser varit relativt stort. Till dessa utgår ut—
bildningsbidrag enligt särskilda bestäm— melser. För ungdomar, som under ut- bildningstiden bor hos föräldrar eller motsvarande, utgår grundbidrag med högst 200 kr./mån. För ungdomar som erhåller sin utbildning vid omskolnings- kurs utom hemorten gäller regeln, att grundbidraget generellt reduceras med 50 kr./mån. och sålunda utgår med max— imalt 360 kr./mån. Enligt bestämmel- ser som trädde i kraft den 1 augusti 1963 kan utbildningsbidrag genom ar- betsmarknadsverket endast utgå till ele- ver som fyllt 21 år. Undantag från den— na huvudregel har dock medgivits för handikappade, för ensamstående möd— rar, för flyktingar, för tidigare hjälp- klass- och särskoleelever och för elever vid de 5. k. riksyrkesskolorna. För ka- lenderåret 1964 kan utbildningsbidrag till personer under 21 år i anpassnings- kurser under vissa villkor utgå till ar- betslösa inom Norrland samt inom Kop- parbergs och Värmlands län, till perso- ner som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag till arbets- löshetsorter samt till personer med för— sörjningsbörda. Vissa övergångsbestäm- melser gäller för personer under 21 år som redan påbörjat utbildning.
Det totala utbildningsbidraget får in- te överstiga gängse arbetslön i utbild- ningsyrket. Undantag från denna regel gäller dock i fråga om familjeförsör—
jare, som utbildas utom hemorten och som därför har dubbla hushållskostna- der.
Utbildningens resultat
Efterundersökningar, som företagits för att belysa sysselsättningsförhållandena för dem som genomgått nybörjar- och omskolningskurser, redovisas i tabell 4: 3. Undersökningarna avsåg förhållan- dena den 25 maj 1959 för dem som av- slutat utbildningen under första kvar- talet 1959, förhållandena den 25 maj 1960 för dem som avslutat utbildningen under första kvartalet 1960 samt förhål— landena den 25 augusti 1960 för dem som avslutat utbildningen under andra kvartalet 1960. I tabellen redovisas ele- vernas arbetsförhållanden vid under- sökningstillfället.
Bland ej aktuella sökande befinner sig sjukskrivna, värnpliktiga samt per— soner som av andra skäl ej står till ar— betsmarknadens förfogande.
I oktober 1962 påbörjades en under- sökning, som avsåg att ge mera ingå- ende uppgifter om kursverksamheten och resultaten av denna. Undersökning- en omfattade personer som under år 1960 påbörjade utbildning vid yrkes- överstyrelsens omskolningskurser och kurser inom det ordinarie yrkesutbild- ningsväsendet. De i undersökningen in-
Tabell 4:3. Utbildade procentuellt fördelade efter arbetsförhållanden, enligt efterunder-
sökningar. Procentuell fördelning Arbetsförhållanden 25/5 1959 25/5 1960 25/8 1960 Anställd i utbildningsyrket .......... 53 65 66 närgränsande yrke ........ 11 74 6 80 7 86 annat yrke ............... 10 9 13 Aktuella arbetssökande ...... 16 4 3 Föremål för arbetsvård ...... 1 2 1 Ej aktuella sökande ......... 8 14 10
Tabell 4:4. Medelsförbrukning för omskolning m.m. budgetåren 1956/57—1963/64.
Budgetår KÖY AMS Summa 1956/57 ................... 2,3 milj. kr. 2,8 milj. kr. 5,1 milj. kr. 1957/58 ................. . . 7,1 | | 4,2 | » 11,3 » » 1958/59 ................... 20,0 » » 12,8 » » 32,8 » » 1959/60 ................... 33,3 | » 18,9 » » 52,2 » » 1960/61 ................... 44,6 » | 25,0 » » 69,6 » » 1961/62 ............ . ...... 46,6 » » 33,0 » » 79,6 » » 1962/63 ................... 54,3 » » 59,0 | » 113,3 » | 1963/64 ................... 58,2 » » 65,8 » » 124,0 » »
gående observerades t.o.m. utgången av september 1962. För omkring hälf- ten av deltagarna i yrkesöverstyrelsens omskolningskurser var Observationsti- den efter kursen minst 21 månader. Även personer som avslutat kursen av andra skäl än erhållen anställning ingår. Av undersökningen framgår att under sep- tember 1962 hade 78 procent av de man- liga och 70 procent av de kvinnliga del— tagarna i yrkesöverstyrelsens omskol- ningskurser arbete i öppna marknaden. Anställning i utbildningsyrket hade 45 procent av männen och 49 procent av kvinnorna.
Vid bedömningen av utbildningens re— sultat måste man utgå från det faktum, att den alldeles övervägande delen av de utbildade varit arbetslösa, som ej kunnat erhålla ett arbete i öppna mark- naden. Andelen partiellt arbetsföra och även i övrigt svårplacerade har varit stor. Utbildningen har således i över- vägande antalet fall varit en förutsätt- ning för att en arbetsplacering över huvud taget skulle komma till stånd. De som erhållit denna utbildning har kunnat gå in på arbetsområden, inom vilka eftenfrågan på arbetskraft varit särskilt hög. Många av de utbildade har som regel plats avtalad redan vid kursens slut _ om de inte redan dess— förinnan lämnat kursen för att tillträda en anställning.
Kostnader
I tabell 4: 4 ges upplysning om yrkes— överstyrelsens och arbetsmarknadssty- relsens medelsförbrukning under de se— naste budgetåren för kostnader i sam— band med den yrkesutbildande verk- samheten.
Under budgetåret 1962/63 uppgick yr— kesöverstyrelsens kostnader för lärar- löner till 20,6 miljoner kronor, för in- köp av maskiner och annan stadigva— rande undervisningsmateriel till 14,4 miljoner kronor samt kostnader för bl. a. administration, förbrukningsmateriel, lo- kalhyror och driftsutgifter till 19,3 mil- joner kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsens kostnader avser uthildningsbidrag, kursavgifter, undervisningsmateriel, resor samt kost- nader i samband med utredning om ut- bildning.
Fr. o. m. budgetåret 1962/63 bestri- des såväl arbetsmarknadsstyrelsens som yrkesöverstyrelsens kostnader av ett gemensamt anslag till omskolning m.m. under elfte huvudtiteln.
Överväganden och förslag
Vuxenutbildningens omfattning och inriktning
De förslag, som utredningen i det föl- jande framlägger, utgår ifrån den grund- läggande tanken, att det moderna
näringslivet kräver, att de yrkesverk- samma har tillgång till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande behov och att en generell ök— ning av utbildningsnivån är ett medel att främja samhällsekonomiska och so- ciala krav. Denna förbättring av utbild- ningsstandarden bör avse både den nya generation, som nu beredes tillfälle att utnyttja ett förbättrat skol- och yrkes- skoleväsen, och de vuxna, som behöver komplettera en Ofta bristfällig eller nu- mera föråldrad utbildning med fortbild- ning och omskolning. I båda fallen bör utbildningen å ena sidan inriktas på att öka den individuella förmågan till an— passning efter snabbt skiftande förhål- landen och därmed den personliga fri- heten i arbetsvalet, å andra .sidan möta de skiftande behov av förbättrade och varierande kvalifikationer, som fram— träder inom näringslivet i samband med den tekniska och ekonomiska ut- vecklingen. Detta innebär, att särskilt vuxenutbildningen måste organiseras så, att den både med avseende på sin inrikt- ning och sin omfattning skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhål- landen. Den blir då också ett uttryck för principen att det samhällskollektiv, som har nytta av det ekonomiska fram- åtskridandet, också i ökad utsträckning bör hjälpa den enskilde att bära de kost— nader för omställning, som han kan ut- sättas för i samband med de teknisk- ekonomiska förändringarna. Detta är i själva verket också en förutsättning för att de önskvärda förändringarna skall kunna genomföras med erforderlig snabbhet. Den kvantitativa omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas under utvecklingens gång, men utredningen önskar under- stryka att en betydande utvidgning tor- de vara samhällsekonomiskt fördelaktig.
Såväl till utformning som innehåll måste vuxenutbildningen ses som en del
av en sammanhängande utbildnings- organisation. Omställningen inom nä- ringslivet ställer så omfattande krav på hela utbildningssystemet, att genomgri- pande förändringar i syfte att förbätt- ra vuxnas möjligheter till utbildning är erforderliga. Utredningen hälsar där- för med tillfredsställelse, att yrkesut- bildningen i sin helhet skall bli föremål för en speciell berednings arbete. Det är emellertid utredningens uppfattning, att de vuxenutbildningsfrågor, som i det följande behandlas och som har nä- ra samband med arbetsmarknadspoli- tiken, måste bli föremål för separata och omedelbara lösningar.
Det är en gammal iakttagelse, att man i olika konjunkturlägen samtidigt som man registrerar arbetslöshet också har en otillfredsställd efterfrågan på arbetskraft. En av de viktigaste orsa— kerna till att man inte kan nå balans mellan tillgång och efterfrågan är, att de arbetslösa saknar de efterfrågade yr— keskunskaperna. Bristande yrkeskun- skaper blir alltså ett hinder för en ut- jämning, som i övrigt är önskvärd och möjlig, och vi får vad som brukar kal- las en friktionsarbetslöshet, vars verk— ningar man ofta tvingas lindra med me- del, som är mindre rationella och mera kostsamma, än vad lämpliga åtgärder för en yrkesmässig anpassning skulle ha varit.
Några detaljerade undersökningar om det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i arbetsmark— nadspolitikens strävan att åstadkomma balans på arbetsmarknaden har ej gjorts. Utvecklingen på sikt med allt snabba- re förändringar i produktionsteknik och näringslivets struktur pekar emellertid på att allt fler människor varje år mås- te byta arbetsuppgifter. Till detta kom- mer, att befolkningsutvecklingen med ett sjunkande rekryteringsunderlag inom ungdomskullarna kommer att medföra,
att behovet av utbildad arbetskraft till icke obetydlig del får tillgodoses ge- nom ökad utbildning inom de ålders- grupper som redan är ute i förvärvslivet.
De ökade kraven på arbetskraftens anpassning till förändrade förhållanden på arbetsmarknaden ställer i alla lägen stora anspråk på insatser från samhäl- lets sida. »Självläkningsförmågan» är dock betydande och man kan utgå ifrån att många, som tvingas skifta om från ett arbete till ett annat, kan göra det utan föregående omskolning. De går an- tingen till nya arbetsuppgifter, som ej kräver speciella yrkeskunskaper, eller också får de erforderlig instruktion och träning på den nya arbetsplatsen. I ti- der av arbetskraftsbrist ökar självfal— let möjligheterna att utan föregående ut- bildning bereda arbete åt arbetslösa. Omställningsfriktionen blir mindre.
Förhållandet blir ett annat i ett för- sämrat arbetsmarknadsläge. I en sådan situation ökar arbetsgivarnas anspråk på arbetskraftens kvalitet och efterfrå- gan gäller då i regel arbetstagare med speciella yrkeskunskaper. I samma takt, som anställningsbehovet minskar, av- tar även näringslivets aktivitet i fråga om anpassningsutbildning av nyanställd arbetskraft. Yrkesutbildningen blir då i högre grad en samhällsangelägenhet, ett led i sysselsättningspolitiken. Utbild- ningen syftar därvid till att ge arbets- lösa de yrkeskunskaper, som efterfrå- gas också i ett nedgångsläge, men den skall också ses som en beredskapsåt- gärd för att möta den efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft, som enligt all erfarenhet infinner sig vid en förbätt- ring av arbetsmarknadsläxget.
I en högkonjunktur med full syssel- sättning och arbetskraftsbrist på vissa områden kan intensifierad utbildning vara ett av medlen att stegra takten i produktionsökningen. Man kan då inte öka det kvantitativa tillskottet till ar-
betsmarknad-en på samma sätt som i ett nedgångsläge utan måste höja arbets- kraftens kvalitet och produktivitet.
Utredningen förutsätter att utbild— ningen i det enskilda fallet skall ges en sådan omfattning, att den utbildade kommer över den tröskel som de bris- tande yrkeskunskaperna utgör. Utbild- ningen skall alltså göra honom attrak- tiv i ett visst arbetsmarknadsläge. Här- av följer, att utbildningen i en högkon— junktur med stor efterfrågan på arbets- kraft kan göras kortare, bl.a. därför att arbetsgivarna då är beredda att full— följa utbildningen på arbetsplatsen. För en sådan avvägning av utbildningstidens längd talar också det förhållandet, att man inte längre tid än nödvändigt skall undandraga arbetsmarknaden den per- sonal, som kan bli av marginell bety- delse för balansen mellan tillgång och efterfrågan. Enligt detta betraktelsesätt skulle den arbetsmarknadspolitiskt mo- tiverade utbildningen kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en kon— junkturdämpning. Då skulle f. ö. finnas ett direkt intresse av att på så sätt hålla de arbetslösa sysselsatta under en ar- betslöshetsperiod.
Vid överväganden om vuxenutbild— ningens omfattning och inriktning bör givetvis största möjliga följsamhet till efterfrågesidans förändringar iakttas. Enligt utredningens mening kommer detta att påfordra en breddning av utbildningen till nya yrkesområden med speciell inriktning på områden med framträdande brist på arbetskraft. Ex- empel på förhållanden som kräver uppmärksamhet vid planeringen av vux— enutbildningen är den förskjutning i befattningsstrukturen i riktning mot me- ra teknikerbetonade arbetsuppgifter, som tidigare omnämnts, samt service- näringarnas och framför allt vårdområ- denas arbetskraftsproblem. Följsamhet till efterfrågesidans förändringar och
en breddning av verksamheten i yrkes— hänseende kommer enligt utredningens mening att innebära att större krav kan komma att ställas på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.
Denna starka betoning av vuxenut- bildningen som ett led i arbetsmark- nadspolitiken är ett uttryck för utbild- ningens allt viktigare roll i produk- tionsutvecklingcn. Detta får emellertid inte undanskymma den betydelse i form av ökad valfrihet och bättre förutsätt- ningar för arbetstrivsel och behovstill- fredsställese, som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I diskussio- nen kring den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen har ibland anförts, att det finns en relativt stor grupp personer som — bl.a. på grund av för knappa utbildningsresur- ser — tidigare ej kunnat erhålla den ut- bildning, som skulle kunnat ge dem ett säkrare fotfäste på arbetsmarknaden. Dessa, menar man, skulle nu ges en chans att ta igen något av vad de tidigare förlorat, och därför borde ut- bildningen få en större bredd och om- fattning än vad som strängt taget är nödvändigt för att åstadkomma en ar- betsplacering. I detta resonemang, som utredningen kan ansluta sig till, skjuts alltså mera den enskildes än det allmän- nas intresse i förgrunden. Tider av för- svagad arbetskraftsefterfrågan kan sär- skilt utnyttjas för att tillgodose dessa socialt motiverade synpunkter.
Man kan i detta sammanhang inte heller bortse från det intresse, som vissa branscher och företag kan ha av att samhället också under högkonjunk- tur ger vuxna arbetslösa m.fl. en me— ra fullständig yrkesutbildning, varige- nom arbetskraften visserligen under längre tid undandrages arbetsmarkna- den, men i gengäld blir så mycket bättre skickad att sedermera utföra kva- lificerade arbetsuppgifter.
Konstant behov av viss anpassningsutbildniug för vuxna Bortsett från de variationer i vuxenut- bildningens omfattning, som är betinga- de av förändringar i sysselsättningslä- get, och de förändringar i ansvarsför- delningen mellan näringsliv och sam— hälle, som blir en följd därav och som påverkar omfattningen av samhällets in— satser på detta område, kvarstår till stor del oberoende av arbetsmarknads— läget krav på insatser från det allmän- nas sida för att tillgodose utbildningsbe— hovet för vuxna, som måste ställa om till nya arbetsuppgifter och som inte kan få erforderlig utbildning på annat sätt. Som villkor för erhållande av utbild- ningsbidrag genom arbetsmarknadsver— ket gäller för närvarande, att den ut- bildningssökande skall vara arbetslös eller att risk för arbetslöshet eller pla— ceringssvårigheter på arbetsmarknaden föreligger för honom. Det är utredning— ens uppfattning att denna bestämmelse bör ges en så generös tolkning, att for- mella hinder för en från anpassnings- sy'npunkt erforderlig yrkesutbildning inte skall kunna uppstå. Detta gäller i synnerhet arbetslöshetsvillkoret. Den strukturella omdaningen inom närings- livet kan för den enskilde arbetstagaren eller näringsidkaren innebära en suc- cessiv försämring av inkomst- och sys— selsättningsmöjligheter utan att en di— rekt arbetslöshetssituation uppstår. Det— ta har sin giltighet bl. a. inom skogsbru- kets, jordbrukets och detaljhandelns om- råde men kan även beröra delar av andra näringsområden. Det måste emel— lertid enligt utredningens mening vara rationellt att på ett tidigt stadium bl. a. genom utbildningsåtgärder kunna un- derlätta en omställning till andra arbetsp uppgifter för personer med otillfreds- ställande sysselsättningsförhållanden. Om därför en bedömning på längre sikt av sysselsättningsförhållandena
klart ger vid handen, att övergång till annat yrke eller utflyttning till annan ort måste anses nödvändig och att en ut- bildning i samband därmed är erforder- lig, skall detta enligt utredningens me- ning anses vara tillräcklig kvalifika- tionsgrund för beviljande av utbild- ningsbidrag, även om inte någon for- mell arbetslöshetssituation föreligger.
Samhällets ansvar för vuxenutbild- ningen blir särskilt framträdande när det gäller arbetstagare som kan beteck— nas som icke konkurrenskraftiga och som först efter en utbildning har möj- lighet att erhålla anställning. Därjämte har utbildningen stor betydelse i strä- vandena att underlätta utträdet på ar- betsmarknaden för övriga outnyttjade arbetskraftsresurser.
Som i ett annat sammanhang påpekats har antalet arbetsvårdssökande vid ar- betsförmedlingens expeditioner för par- tiellt arbetsföra successivt ökat. Sär— skilt markerad har denna ökning varit på senare tid främst beroende på ett vidgat samarbete med olika socialför- säkringsmyndigheter. Yrkesutbildning är ett av de bästa hjälpmedlen för att förbättra den handikappades arbetsför- måga och underlätta en utplacering i öppna marknaden och har därför allt eftersom utbildningsmöjligheterna ökat alltmer kommit till användning. Från mitten av 1950-talet har antalet handi- kappade som fått utbildning ökat från i runt tal 1 200 utbildningsfall per år till 8 300 under kalenderåret 1963.
Gränserna mellan vad som betecknas som arbetsvårdsfall, inskrivna vid ar- betsförmedlingens arbetsvårdsexpedi- tioner, och arbetstagare, som söker an- ställning genom den allmänna arbets- förmedlingen, år flytande. Även bland de sistnämnda förekommer personer, som av olika skäl inte är attraktiva på arbetsmarknaden men som, om de har förutsättningar och intresse för en yr-
kesutbildning, får större möjligheter att bli accepterade för anställning. För en stor grupp sådana sökande är hög ålder det väsentliga arbetshindret. Åldern i och för sig är som utredningen utveck- lat i kapitlet om äldre arbetskraft ej något svårare hinder, om den sökande har efterfrågade yrkeskunskaper. Som framgår av tidigare redovisning av ål- dersfördelningen vid arbetsmarknads- verkets yrkesutbildande verksamhet har de äldre åldersgruppernas andel av det totala antalet utbildningsfall ökat nå- got, men antalet äldre är fortfarande förhållandevis blygsamt. Under budget- året 1962/63 torde i runt tal 4 500 per- soner i åldern 45 år och däröver ha del— tagit i omskolnings- och fortbildnings- kurser.
Arbetskraftsundersökningar har visat att ett betydande antal ej förvärvsarbe— tande kvinnor skulle vilja åtaga sig för- värvsarbete, om lämpligt sådant kunde erbjudas. Det gäller kvinnor, som en— dast i mindre utsträckning återfinns i arbetsförmedlingens arbetslöshetsstati- stik eller i övrigt är anmälda på arbets- förmedlingen. Ett tillvaratagande av des- sa arbetskraftsresurser kräver i viss ut— sträckning speciella åtgärder bl. 3. från arbetsförmedlingens sida. Omskolning och fortbildning är i första hand ägnade att underlätta den kvinnliga arbetskraf- tens yrkesmässiga anpassning till ar- betsmarknadens krav men är även av väsentlig betydelse för att undanröja den tveksamhet som företagen ofta hy- ser inför att anställa kvinnor, som un- der en längre tid varit borta från ar- betslivet. Även om alla kurser i sam- ma grad står öppna för såväl män som kvinnor, har flertalet kvinnor, som be— retts utbildning genom arbetsmarknads- verkets försorg, utbildats för kontors- yrken, detaljhandel, konfektionssömnad och olika vårdområden. Det är som ut- redningen i annat sammanhang föresla-
git i hög grad önskvärt, att utbildning- en för kvinnorna ytterligare breddas och bygges ut. Under budgetåret 1960/ 61 utbildades med bidrag från arbets— marknadsstyrelsen i runt tal 2 400 kvin- nor. Verksamheten har därefter kraftigt ökat och omfattade under budgetåret 1963/64 ca 12 000 kvinnor.
Till de grupper för vilka samhället fått taga på sig ett ansvar för yrkesut- bildning hör de säsongarbetslösa. Hit- tills har detta mestadels skett i form av fortbildning inom det egna yrket. Ut— bildningen har samtidigt varit en viktig åtgärd för att tillgodose ett snabbt väx- ande behov av större yrkeskunskaper inom områden med betydande säsong- variationer i sysselsättningen, främst skogsbruk, jordbruk och byggnadsverk- samhet. Behovet av fortbildning är i syn- nerhet för byggnadsarbetare betydligt större än vad som nu kan tillgodoses genom denna form av kurser. Kurserna är nämligen i tiden begränsade till så— songnedgången vintertid och i fråga om elever begränsade till säsongarbets— lösa. Som ett komplement till fortbild— ningen av arbetslösa krävs på detta om- råde att en ökad företagsutbildning av redan anställda kommer till stånd. Åt- gärder med detta syfte har även vid- tagits under senare tid. Även inom andra yrkesområden skulle i kraftigt ökad ut- sträckning utbildning kunna sättas in även under tidsmässigt begränsade ar- betslöshetsperioder. Som alternativ till andra arbetslöshetsåtgärder skulle detta som regel vara att föredraga.
Det måste slutligen vara en väsent— lig uppgift för den av samhälletbedrivna vuxenutbildningen att genom effektiva utbildningsåtgärder söka finna en lös- ning på sysselsättningsproblemet för ar— betslösa på orter med överskott på ar— betskraft. Sådan utbildning kan dels syfta till att underlätta den geografiska rörligheten, dels avse anställning på
hemorten i redan etablerade företag el- ler i företag som nylokaliserats till or— ten.
Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åtgär- der på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till arbets- marknadens krav och tillgodose arbets- tagarnas behov av yrkesutbildning.
Utbildningen skulle därvid i främsta rummet omfatta följande arbetstagar— grupper:
arbetslösa eller undersysselsatta, sär- skilt på ortermed överskott på arbets- kraft;
partiellt arbetsföra, för vilka utbild- ningen är att betrakta som ett led i en yrkesmässig rehabilitering;
sökande, som på grund av ålder har svårighet att vinna anställning och som efter utbildning bedöms kunna erhålla lämpligt arbete;
kvinnliga arbetssökande, som önskar uppta yrkesverksamhet och som är i behov av utbildning för att kunna er- hålla lämplig anställning, samt
säsongarbetslösa eller andra för be- gränsad tid arbetslösa, som genom en fortbildning kan förbättra sina yrkes- kunskaper.
Vuxenutbildning för andra än arbetslösa
Den hittills bedrivna vuxenutbildning- en har i första hand varit inriktad på att ge arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra, som har uppenbara svårig- heter att få anställning i öppna markna- den, sådana yrkeskunskaper att en ar- betsplacering blir möjlig. Först i and- ra hand kommer frågan om att tillgo- dose näringslivets behov av arbetskraft. Självklart beaktas den synpunkten ge- nom att utbildningen i största möjliga utsträckning inriktas på yrkesområden
med brist på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i fråga om urvalet av elever medför emellertid även begräns- ningar vid val av utbildningsyrke, efter- som utbildningens nivå och yrkesin— riktning både praktiskt och teoretiskt måste anpassas till deltagarnas kapa— citet och intresse. Det är uppenbart att utbildningen bättre skulle fylla uppgif— ten att underlätta en rationell anpass- ning till arbetsmarknadens krav, om r-ekryteringsunderlaget kunde vidgas att omfatta även andra grupper arbetsta- gare än just de som blivit arbetslösa.
Framför allt gäller det här personer som på grund av bristande utbildnings- resurser eller på grund av andra om- ständigheter efter avslutad skolgång fastnat i okvalificerade arbetsuppgif- ter och som, om de finge möjlighet att tillgodose ett nyvaknat utbildningsin— tresse, skulle kunna göra en bättre produktionsinsats. Samtidigt skulle ar- betslösa, som saknar intresse och fallen- het för en utbildning, kunna fylla de luckor som i en sådan situation skulle uppstå.
Likartat är förhållandet med personer som är ofullständigt sysselsatta och som återkommande drabbas av arbetslös- hetsperioder eller korttidsarbete. I så- dana fall skulle en utbildning som möj- liggör omplacering kunna medverka till jämnare och högre arbetsinkomster samt en bättre produktionsinsats.
Som tidigare påpekats pågår den helt övervägande delen av vuxenutbildning- en utanför arbetslöshetskursernas ram. Utan villkor om arbetslöshet kan vuxna vinna inträde i yrkeskolor och statliga och statsunderstödda undervisningsan- stalter. Undervisningen bedrives på så- väl dagtid som kvällstid och vid dag- undervisningen kan statlig studiehjälp utgå. Vuxenutbildning sker även i be- tydande omfattning av anställda i stat- liga verk samt i näringslivet och är i
dessa fall förenad med lön från arbets- givaren.
Förmånerna under utbildningstiden är ofta avgörande för den enskildes be- nägenhet att genomgå en utbildning. En strävan att öka vuxenutbildningens om- fattning måste därför inriktas såväl på en förbättring av utbildningsresurserna som på de utbildades ekonomi. Vad i dessa avseenden gäller den ordinarie yrkesundervisningen vid statliga och statsunderstödda undervisningsanstal- ter kommer några förslag från utred- ningens sida inte att framläggas. Ut- redningen vill dock allmänt understry— ka vikten av en fortsatt utbyggnad och arbetsmarknadsanpassning av utbild- ningsmöjligh-eterna för vuxna på dessa områden.
Utredningen föreslår i det följande ett ökat statligt stöd till den i kursform bedrivna vuxenutbildningen inom före- tag och förutsätter samtidigt ökade in- satser från branschorganisationer och enskilda företag. Det är utredningens uppfattning, att en sådan form av ut- bildning effektivt skulle kunna bidra till att underlätta anpassningen på ar- betsmarknaden. En uppenbar fördel med företagsutbildning är, att rekryteringen är fri och inte bunden till arbetslösa och svårplacerade. Deltagare får där- jämte lön under utbildningen enligt av- tal mellan arbetsmarknadens parter vil— ket innebär en normalisering av den utbildades villkor och samtidigt mindre anspråk på administrativa insatser.
Vid sidan av dessa åtgärder finns —— även under förutsättning av den för- ordade liberalare tolkningen av arbets- löshetsbegr—eppet — behov av komplet— terande insatser från samhällets sida. Detta gäller främst inom sådana yrkes- områden, där uppenbar brist på yrkes- utbildad arbetskraft föreligger, och där bristen inte kan avhjälpas genom åt- gärder i ordinarie ordning eller inom
företagsutbilduingens ram. Om från ar- betsmarknadspolitisk synpunkt omedel— bara åtgärder bedömes vara erforderli- ga, hör möjligheter finnas att snabbt tillgodose föreliggande behov. Yrkes- överstyrelsen har bemyndigande att an— ordna s. k. »andra särskilda utbildnings- kurser» i yrken där tillgången på ut— bildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Kurserna står i princip öppna för alla. Verksamheten har emellertid blivit utan praktisk betydelse. Anledningen härtill är, dels att deltagarna tidigare ej kun- nat få utbildningsbidrag, dels att an- slaget för bedrivande av dessa kurser varit starkt begränsat. Deltagarna i des- sa kurser kan fr.o.m. den 1 augusti 1963 (SFS nr 427/1963) få utbildnings- bidrag. Eftersom anslagsbegränsningen i fråga om kostnader för kursernas an- ordnande står kvar (i brev den 5 juni 1963 har föreskrivits att under bud- getåret 1963/64 högst 200 000 kronor må disponeras) är omfattningen obe- tydlig. Under budgetåret 1963/64 an- ordnades sålunda endast 5 särskilda ut- bildningskurser med 83 elever.
En effektiv arbetsmarknadspolitik måste enligt utredningens mening ha medel till sitt förfogande, som möjlig— gör snabba ingripanden både i upp- och nedgångskonjunkturer för att kom- plettera de ordinarie åtgärderna på de olika områden som har inflytande över arbetsmarknaden. På yrkesutbildning- ens område begränsas kursverksamhe— ten för arbetslösa m. fl. både till omfatt— ning och inriktning av rekryterings— reglerna och kan därför endast delvis tillgodose ett akut behov av utbildad arbetskraft. Om effektiva och snabba ingripanden skall göras för att tillgo— dose ett omedelbart behov av utbildning inom ett visst område är sålunda nu tillgängliga utbildningsformer i många fall ej tillräckliga. Utvägen med »andra särskilda utbildningskurser» ger i prin-
cip myndigheterna de önskade resurser— na, men är som förut sagts ej tillräck— lig, särskilt med hänsyn till att anslaget för kostnader i samband med anord- nande av dessa kurser starkt begränsats. Arbetsmarknadsutredningen får därför föreslå att den maximigräns, som regle- rar kostnaderna för anordnande av »andra särskilda utbildningskurser», en— dera slopas eller väsentligt höjes. Det bör ankomma på de båda berörda äm- betsverken och den för dem gemensam- ma samarbetsdelegationen för omskol— ningskurser m.m. att bedöma i vilken omfattning sådan utbildning bör bedri- vas, anmäla medelsbehovet härför och vidtaga de praktiska arrangemang som är erforderliga för utbildningens genom- förande. Utredningen förutsätter att re— kryteringen till de särskilda utbildnings- kurserna bedrives så att störningar i företagens arbetskraftsförsörjning i möj- ligaste mån undvikes.
Anpassningskursernn och samarbetet mellan arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrel- sen
Som redan framhållits har vuxenutbild- ningens betydelse som ett medel att åstad- komma större rörlighet på arbetsmark- naden först på senare tid mera intensivt uppmärksammats. När frågan aktualise— rades på sommaren och hösten 1957 och när vid samma tidpunkt arbetslösheten ökade, var beredskapen dålig. De åtgärder som vidtogs för att öka utbildningen under konjunkturdämp- ningen 1958/59 var otillräckliga. Den utbildningsapparat, som trots allt under denna tid växte fram, bar i många av- seenden improvisationens prägel i fråga om lokaler, lärarrekrytering, lärarut- bildning, utbildningens inriktning och lokalisering samt undervisningsplaner. När det omedelbara arbetslöshetstryc- ket lättade och samtidigt resurserna öka—
de, kunde man från arbetsmarknadsver- kets och yrkesöverstyrelsens sida kon- centrera uppmärksamheten på de vä- sentliga uppgifterna att effektivisera och successivt utbygga verksamheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen och yrkes- överstyrelsen hade i detta syfte under 1959 upprepade överläggningar om kurs- verksamhetens organisation och ledning. Diskussionen utmynnade i en överens— kommelse om nya riktlinjer för ett sam- arbete, för vilket redogörelse tidigare lämnats i detta kapitel och som i hu— vudsak innebar, att den centrala led— ningen för kursverksamheten skulle kvarstå hos yrkesöverstyrelsen.
Arbetsmarknadsutredningen har inte funnit skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regio- nal administration av anpassningskur- ser, som arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrelsen träffat och som efter Kungl. Maj:ts bemyndigande även ge— nomförts. Det väsentliga i sammanhang- et är inte, vilken myndighet som svarar för ledningen av utbildningsverksamhe— ten, utan att organisationen fungerar på ett tillfredsställande sätt och att be- hovet av utbildning i olika arbetsmark- nadssituationer snabbt tillgodoses. Även om yrkesöverstyrelsen stått som huvud— man för huvudparten av den arbets- marknadsmässigt motiverade utbild- ningsverksamhet som bedrivits (under budgetåret 1963/64 omfattande 20600 av totalt 35 000 elever), har arbets- marknadsstyrelsen i betydande utsträck- ning engagerat även andra myndigheter och organisationer i utbildningsverk- samheten. Nämnas kan lantbruksstyrel- sen och Skogsstyrelsen men även kom- munala och enskilda yrkesskolor, branschorganisationer, folkbildningsor- gan samt enskilda företag och organi- sationer.
Enligt det principbeslut som fattades av 1963 års riksdag i anledning av pro-
position nr 144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m.m. kommer några större förändringar inte att ske i fråga om ar— betsmarknadsverkets och yrkesöversty- relsens befattning med vuxenutbild- ningsfrågor.
Den beslutade samordningen av skol- väsendets centrala ledning innebär att yrkesöverstyrelsens nuvarande verk- samhetsområde inordnas i det nya skol- verket, som förutsättes börja sin verk- samhet den 1 oktober 1964. Arbets- marknadsutredningen har i yttrande över betänkande från 1963 års organisa- tionskommitté för skolväsendets cen- trala ledning understrukit vikten av att sådana organisatoriska förutsätt- ningar skapas, att omskolningsverksam- hetens krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet tillgodoses. Av vad som tidi— gare anförts och av vad som i det föl- jande föreslås framgår att utredningen finner det angeläget att utbildnings- verket ägnar ökad uppmärksamhet åt frågor som har samband med kursverk- samhetens omfattning, organisation och kvalitet.
Utbildningsverksamhetens planering
Det åligger arbetsmarknadsverkets lo- kalorgan att samla informationer om arbetsmarknadens tillstånd samt att be- döma, vilka åtgärder som är erforderli— ga för att åstadkomma en utjämning mel- lan tillgång och efterfrågan och ett än- damålsenligt utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Det är av särskild vikt, att dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder snabbt kan anpassas efter skiftning- arna på arbetsmarknaden. Omskolning- en och fortbildningen utgör inte något undantag från denna regel, utan måste kunna handläggas på samma smidiga sätt som övriga arbetsmarknadspolitiska instrument.
Det ankommer på arbetsmarknadsver- ket och dess lokalorgan att hos skolmyn- digheten göra framställning om anord- nande av kurser samt att i övrigt ta erforderliga initiativ för yrkesutbild- ning. Detta innebär att behovet av ut- bildning måste preciseras i fråga om omfattning, yrkesinriktning och lokali— sering. Därvid förutsättes att kunskaper inhämtas om de arbetssökandes utbild- ningsbehov och personliga förutsätt- ningar, om näringslivets behov av ut- bildad arbetskraft samt om olika möj- ligheter att tillgodose det utbildnings— behov som föreligger. Det ligger i sa— kens natur, att en sådan planläggning måste ske i nära samråd med olika skol- myndigheter, med företag och organi— sationer och att fortlöpande uppgifter om utvecklingstendenserna på arbets- marknaden och inom näringslivet måste inhämtas.
Under åren närmast efter 1957, då utbildningsmöjligheterna för arbetslösa allmänt var otillräckliga, var risken för misstag på planeringssidan närmast obefintlig. De kursbeställningar, som gjordes hos yrkesöverstyrelsen, och de utbildningsmöjligheter, som på annat sätt organiserades, tillgodosåg endast ett grundbehov av utbildning. Yrkes- överstyrelsens möjligheter att effek— tuera arbetsmarknadsverkets önskemål var dessutom allmänt otillräckliga, var- för under hela tiden en betydande ef- tersläpning rådde.
I samma takt som den totala utbild— ningskapaciteten stiger, kommer emel- lertid planeringsarbetet att kräva ökad uppmärksamhet. Utbildningen måste ständigt anpassas till de fortlöpande förändringarna på arbetsmarknaden så att en inriktning på de mest angelägna arbetskraftsbehoven sker. För en säk— rare bedömning av utvecklingen bör den prognosverksamhet, som enligt beslut av 1964 års riksdag den 1 juli 1964 över-
flyttats från arbetsmarknadsstyrelsen till statistiska centralbyrån, kunna ge viss vägledning. Mera kortfristigt bör sådana prognoser kunna kompletteras med enkäter hos branscher och företag. Förstärkningen av länsarbetsnämnderna med en representant för yrkesutbild— ningen i länet och en representant för länsskolnämnden vid behandling av frå- gor rörande yrkesutbildning bör lika— ledes kunna förbättra möjligheterna till en säkrare bedömning och samti- digt underlätta en samordning av de totala utbildningsresurserna inom lä- net.
En huvudprincip vid planeringen av utbildningskurser är, att utbildningen skall vara tillgänglig för skiftande kate- gorier arbetssökande. Personer, som befunnits lämpliga och har intresse för utbildning till ett visst yrke, samman— föres sålunda oavsett kön och oavsett arbetshinder eller sociala anpassnings- svårigheter. Väl ute i arbetslivet kom- mer personer med olika kvalifikationer att arbeta sida vid sida. Genom en så- dan inriktning blir utbildningen ett första steg i anpassningen till normala arbetsförhållanden. Den uppdelning som skett på exempelvis manliga och kvinn- liga kurser får ses som ett uttryck för vissa praktiska svårigheter att kunna intressera enstaka kvinnor för att gå in i kurser, där flertalet deltagare är män. Utredningen anser inte bara önskvärt utan även nödvändigt att möjligheter- na till vuxenutbildning för kvinnor ökas. Härför erfordras förutom vissa rent praktiska arrangemang en propaganda för ett ökat kvinnligt deltagande i ut- bildningsyrken, som hittills varit typiskt manliga, samt en vidgad yrkesram, så att utbildningen också kommer att om- fatta yrken, som i högre grad väcker kvinnliga sökandes intresse.
Normaliseringsprincipen kan dock inte konsekvent följas. Säråtgärder kan
även i fortsättningen i vissa fall bli erforderliga. Detta gäller bl.a. för vis- sa grupper partiellt arbetsföra, där an- tingen undervisningen eller miljön mås— te anpassas till de utbildades speciella förutsättningar. Det kan gälla förbere- delser för egentlig utbildning i form av anpassningsundervisning för blinda och hörselskadade och även speciellt upp- lagda kurser för svårt rörelsehindrade, epileptiker, blinda, hörselskadade m. fl. eller kurser för astmasjuka på orter med lämpliga klimatiska förhållanden. Oaktat vad som tidigare anförts kan det även i fortsättningen i vissa fall bli nödvändigt att anordna särskilda kur- ser för kvinnor.
På grundval av de bedömningar ar- betsmarknadsstyrelsen gör av utveck- lingen på arbetsmarknaden har styrel- sen att göra avvägningar av de erfor- derliga och möjliga insatserna på ut- bildningens område i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Liksom i fråga om arbetsmarknadspoli- tiken i övrigt är det nödvändigt att sty- relsen — efter samråd med skolverket och parterna på arbetsmarknaden — ger länsorganen bestämda direktiv i fråga om utbildningens omfattning och inriktning. Ett fast centralt grepp om planeringen är nödvändigt också där- för, att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfattande behov. I betydande omfattning måste de som genomgår denna av arbetsmarknadsskäl motiverade utbildning räkna med att ta anställning i annan del av landet. Därför kan man ej överlåta till de loka- la och regionala myndigheterna ensam- ma att bestämma utbildningens omfatt- ning och yrkesinriktning. En samord- ning av verksamheten mellan de olika länen är alltså enligt utredningens me— ning en utomordentligt viktig uppgift.
I sak gäller detsamma om utbild— ningens yrkesinriktning och fixering
av utbildningsniål. Utredningen åter- kommer härtill i det följande och kan därför här begränsa sig till det utta- landet, att det är angeläget att dessa frågor ingående diskuteras redan på planeringsstadiet med i första hand parterna på arbetsmarknaden. Det är en förutsättning för att utbildningen skall accepteras och sålunda fylla sitt syfte.
För samråd med skolverket och par- terna på arbetsmarknaden finns som förut sagts samarbetsdelegationen för omskolningskurser m.m. En fortsatt ut- byggnad kommer att ställa ökade an- språk på aktiva insatser från denna delegations sida. Det är inte tillräck— ligt, att delegationen följer vad som händer på detta område. Den skall en- ligt utredningens mening vara det ak- tivt ledande organet för en fortsatt kva— litativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbildningen. Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte erforderliga.
Utredningen har med förestående syn- punkter önskat understryka det ansvar som vilar på arbetsmarknadsverket, skolverket och samarbetsdelegationen för omskolningskurser för en rationell planering av anpassningsutbildningen.
Den lokala tillsynen över verksamheten
Det ankommer på länsarbetsnämnderna att undersöka behovet av vuxenutbild- ning inom sitt verksamhetsområde. Nämnderna har i samband därmed att inventera tillgången på lämpliga loka- ler och lämna förslag om lärare. Uttag— ning av elever, utbetalning av utbild- ningsbidrag, anskaffande av hyresrum (eller förläggningsutrymmen), bistånd i personliga angelägenheter samt slut- ligen arbetsanskaffning efter avslutad utbildning hör också till länsarbets- nämndernas uppgifter.
Till de länsvis tillsatta kursstyrelser-
na har därutöver delegerats beslutande- rätten i vissa driftsfrågor. Skolverket skall dock alltjämt fatta beslut i frågor av större vikt beträffande organisatio— nen och ledningen av kurserna. Decen- traliseringen bör ha gett skolverket bätt- re möjligheter att ägna sig åt sådana kvalitetsfrämjande åtgärder som lärar— utbildning, utbildningsmetoder och un— dervisningsplaner. Kursföreståndarna har dessutom genom omorganisationen fått mera tid för direkt pedagogiska upp- gifter. 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m. in. har i förut nämnt betänkande föreslagit en decentralisering av vissa personal— ärenden samt frågor rörande lokaler och maskinplaceringar.
Anpassningskurserna är spridda över hela landet. Många av dem är isolerade och står utan möjlighet till en daglig stimulerande kontakt med andra kur- ser eller annan yrkesutbildning. Ansva- ret för utbildningens utformning vilar i huvudsak på den enskilde yrkesläraren med det stöd, han kan erhålla från kursföreståndare och från de kurspla- ner och övriga hjälpmedel för utbild- ningen som kan finnas. Den pedagogis- ka tillsynen vilar på skolverket med bi- stånd av den rådgivande kursnämnd som skall finnas för varje yrke eller grupp av näraliggande yrken. Tillkomsten av kursnämnderna har onekligen inneburit en förbättring av tillsynen, men nämn— derna ägnar sig dock mera åt utbild— ningens innehåll än åt pedagogiska me- todfrågor. Yrkesöverstyrelsens insatser i fråga om pedagogisk tillsyn och väg- ledning har bland annat på grund av bristande personella resurser varit otill— räcklig.
En metodiskt riktig uppläggning av utbildningen är av betydelse inte en— bart för utbildningens resultat utan också för dess ekonomi. Därför måste enligt utredningens mening det centra-
la skolverket ges betydligt större re- surser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten. Främst synes det böra ske genom ambulerande inspektionsverksamhet, lämpligen verk- ställd av de regionkonsulenter, som en— ligt uttalande av 1963 års organisations- kommitté på försök bör knytas till kurs- verksamheten för vuxna. Nyssnämnda kommitté förordade dessutom att läns- skolinspektören skulle ingå som leda- mot i kursstyrelsen för vuxenutbild- ningen med den motiveringen att läns- skolnämnden härigenom skulle kunna utöva viss pedagogisk tillsyn. Arbets- marknadsutredninwgen utesluter inte att ett sådant arrangemang skulle kunna medföra vissa fördelar, men räknar inte med att länsskolnämnderna under överskådlig tid skall kunna ägna an- passningskurserna nämnvärd tid.
För vuxenutbildningen, som i högre grad än annan yrkesutbildning skall anpassas till arbetsmarknadens och nå- ringslivets behov, är det enligt utred- ningens mening angeläget att kontakt med arbetslivet upprätthålles och att även annan tillgänglig sakkunskap fort- löpande anlitas. Det bör sålunda vara praktiskt möjligt att lokalt under fria former engagera yrkesskolornas, före- tagens, branschorganens och arbets- marknadsparternas experter i rådgiv— ning för undervisningens praktiska upp- läggning. På likartat sätt bör centralt parternas och branschernas utbildnings- organ i större utsträckning engageras för rådgivande uppgifter.
Utbildningsmål och kurslokalisering
Som tidigare framhållits bör utbild- ningens innehåll och omfattning anpas- sas till det aktuella behovet och varie- ras efter konjunkturer och det allmän- na sysselsättningsläget. Under hänsyns— tagande härtill och till kursdeltagarnas
önskemål och förutsättningar bör målet för utbildningen vara att bibringa del- tagarna de yrkeskunskaper, som efter— frågas inom näringslivet.
I den allmänna diskussionen om kur- sernas uppläggning och kurstidens längd har meningarna gått starkt isär. En åsikt har varit, att kurserna varit för långa, eftersom industrierna i en hög- konjunktur är beredda att .ta emot sö- kande med betydligt kortare utbild- ning. En annan åsikt har varit, att kur- serna varit för korta och att betydande svårigheter förelegat att placera del- tagarna i arbete efter en utbildning. Det synes finnas skäl för båda dessa uppfattningar. Hur lång en kurs skall vara är nämligen inte enbart beroende av konjunkturläget och utbildningsmå— let utan även av kursdeltagarnas per- sonliga förutsättningar. Av tidigare re- dogörelse framgår, att kursdeltagarna rekryteras såväl bland relativt unga och fullt arbetsföra arbetslösa som bland äldre och medelålders arbetskraft eller bland partiellt arbetsföra svårplace— rade arbetssökande. Om man med ut- bildningen avser att ge kursdeltagarna ett bestämt mått av yrkeskunskaper, är det därför uppenbart att variationer i fråga om utbildningstid och undervis- ningsformer måste förekomma.
Det är sålunda nödvändigt att ge un- dervisningen en i viss mån individuell uppläggning som steg för steg för fram kursdeltagarna till utbildningsmålet. Det kan i viss utsträckning bli fråga om »enskild marsch» med varierande takt från det ena etappmålet till det andra. Olika personer bör då också kunna tas in i en kurs vid olika tidpunkter. I and- ra fall torde lsamtidighet vara nödvän- dig. I viss omfattning bör det också vara möjligt att genom förbättrade ur- valsmetoder och ökad differentiering av elevunderlaget höja utbildningens effektivitet. Med hjälp av urvalsprov
kan mera homogent sammansatta ut- bildningsgrupper sammanföras till kur— ser, som på kortare tid än eljest leder fram till erforderliga yrkeskunskaper. De urvalsprov, som i sådana fall skulle bli erforderliga, kan numera utföras på ett flertal orter i landet. Testresultaten bearbetas av Personaladministrativa rå- det, som avger utlåtande.
När det gäller utbildningsmålet i |öv- rigt är det enligt utredningens mening angeläget, att de för utbildningen an- svariga myndigheterna tillsammans med branschorgan och arbetsmarknadens parter från tid till annan gör en ge- nomgång av utbildningsyrke efter ut— bildningsyrke för att bestämma utbild- ningens innehåll och mål. Därvid bör givetvis hänsyn tagas till det förhållan- det, att det är fråga om en utbildning för vuxna människor med direkt in- riktning på en arbetsplacering till skill- nad från en för ungdom avsedd grund- läggande yrkesutbildning.
Utbildningen har ofta som mål att underlätta inte bara en yrkesmässig utan även en geografisk omflyttning. Detta ger anledning att uppmärksamma kur- sernas lokalisering. Utbildningen är nu framför allt koncentrerad till områden med högre arbetslöshet än genomsnittet, varifrån flertalet efter avslutad utbild- ning måste söka anställning på annan ort. Däremot försiggår omskolning inom bristområden endast i begränsad ut- sträckning. Utan att därmed påyrka en minskning av omskolningsverksamheten i överskottsområden, skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt, att den ökning av utbildningsverksamheten som bör komma till stånd i större ut- sträckning förlades till eller i närheten av de orter, där den utbildade arbets- kraften efterfrågas. Anpassningen till arbete och miljö skulle underlättas, om arbetstagaren redan under utbildnings- tiden haft tillfälle att acklimatisera sig
på en industriort. Detta bör särskilt beaktas vid den centrala planeringen av utbildningsverksamheten. En förut- sättning för en sådan lokalisering av kurserna är emellertid att arbetsför- medlingen på överskottsorter beaktar detta förhållande och verkar för att hänvisning sker av utbildningssökandc, som lämpligen kan utbildas på annan ort. Utbildning på hemorten skulle där- vid i första hand förbehållas ortsbund- na arbetstagare, som ställer sig tvek- samma till en utflyttning, samt perso- ner, som efter utbildningen beräknas kunna placeras på eller i närheten av hemorten.
Undervisningsplaner
De undervisningsplaner, som fanns till- gängliga vid utbyggnadsskedets början, avsåg ett mycket begränsat antal yrkes- områden. De var i huvudsak överförda från skolor för ungdom eller konstrue- rade med tanke på de arbetshindrade personer, som under 1950-talets första år frekventerade anpassningskurserna. När verksamheten från 1957 ökade fick tillgången på undervisningsplaner en avgörande betydelse för möjligheterna att starta ny verksamhet men även för undervisningens kvalitet. På grund av otillräckliga personella resurser kun- de erforderlig tid ej ägnas åt översyn av gamla kursplaner och utformning av planer för nya yrken. Även om det nu skett en förbättring återstår enligt arbetsmarknadsutredningens uppfatt- ning fortfarande önskemålet, att revi- deringen och nyskapandet av under- visningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hittills varit fallet. Undervisningsmetoder för vuxna skil- jer sig i många avseenden från de ordi- narie yrkesskolornas, som är inriktade på att ge grundläggande utbildning åt ungdom. Under senare år har såväl i
vårt land som i utlandet förbättrade utbildningsmetoder utarbetats speciellt lämpade för vuxenutbildning. Här har de framför allt kommit till användning vid vissa större industriföretag. Gemen- samt för alla de utbildningssystem som praktiseras är det noggranna förarbe- tet vid uppläggningen av timplaner, för— lagor och andra hjälpmedel för utbild- ningen. Som grund för planerna ligger i första hand en arbetsanalys, som inte bara omfattar en sammanställning av de arbetsmoment som ingår i yrket utan även belyser de enskilda färdigheter och kunskaper, som krävs vid utföran- det av de olika delmomenten. I andra hand tillmätes metodstudier och ar- betsfysiologiska synpunkter stor vikt. Den slutliga bearbetningen består av en sammanställning av tillgängliga fak- ta för en undervisningsplan, där de skil— da fårdighets- och kunskapsmomenten får en ur inlärningssynpunkt lämplig ordningsföljd och en lämplig dimen- sionering. Ett väsentligt särdrag i den- na metodik är, att de svårinlärda mo— menten brytes ut ur arbetsförloppet och intränas separat. Man vinner därmed tid, då arbetsförloppet i regel innehåller långa perioder med relativt enkelt ar- bete, avbrutna av kortvariga perioder med svårinlärda arbetsmoment. Dessa undervisningsmetoder, som oftast går under benämningen koncentrerad trä— ning, förekommer i olika tillämpnings- former. I vissa fall arbetar man med nr begåvningssynpunkt homogent sam- mansatta grupper, som gemensamt fö— res fram till etappmål för att successivt uppnå utbildningsmålet. I andra fall sker undervisningen individuellt i det avseendet, att den enskilde eleven går fram till en utbildningsstation för att fortsätta till nästa, när erforderliga kun- skaper inhämtats.
Dct är utredningens mening, att den koncentrerade träningens utbildnings-
metoder skulle ge utbildningen vid an- passningskurserna större effektivitet och en närmare anknytning till produk— tionslivet. Även om man vid många ar- betslöshetskurser måste ta hänsyn till de enskilda elevernas inlärnings- och omställningsförmåga, måste dock un- dervisningsmetoder, som bygger på nog- granna arbetsanalyser och metodstudi- cr, allmänt vara till fördel för verksam— heten. Kursverksamhetens stora omfatt- ning ger också möjligheter till en rik differentiering såväl i fråga om elev- urvalet som i fråga om tillämpandet av olika utbildningssystem.
Det torde ej vara praktiskt möjligt att till skolverket knyta all den exper- tis, som skulle vara nödvändig för en systematisk genomgång och revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya sådana planer. Däremot skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i större utsträckning använda den sakkunskap, som finns tillgänglig inom branschor— ganisationer, inom enskilda företag samt hos parternas gemensamma utbildnings- organ. Det samarbete, som nu förekom- mer, inskränker sig i regel till ett re- missförfarande, där yttrande inhämtas över summariskt utformadc undervis- ningsplaner. En bättre utväg vore att av näringslivets experter beställa och till dem betala ersättning för den om- arbetning och den nykonstruktion som erfordras. Man skulle därmed dels till- godogöra sig nya pedagogiska erfaren- heter på vuxenutbildningens område, dels få en bättre anpassning till närings- livets aktuella krav på utbildad arbets- kraft. Kostnaderna skulle sannolikt bli blygsamma i förhållande till den effekti- vitetsvinst, som kunde göras. Det kan ifrågasättas om inte kostnaderna många gånger skulle bli lägre än vid användan- det av egen personal. Sedan detaljerade planer sålunda utarbetats, måste det
ankomma på skolverket att planerna till de varierande former av utbildning som bedrives samt att ställa kompendier och undervisningsförlagor till kursernas förfogande. Men även i sistnämnda hänseende bör utarbetandet kunna anförtros andra organ.
Li ll [)LlSSZl
Lärarrekryteriug och lärarutbildning
Svårigheterna att skaffa lärare till an- passningskurser har vissa perioder va- rit betydande. Det beror bl.a. därpå att de anställningsförmåner och villkor i övrigt som yrkesöverstyrelsen kun- nat erbjuda ej alltid har verkat lockande i konkurrens med näringslivets erbju- danden. Likaså har de ordinarie yrkes- skolorna kunnat erbjuda fastare ställning. Endast ett mindre antal lära- re vid anpassningskurser kan nämli— gen få extra ordinarie anställning. Hu- vudparten är löst knuten till verksam- heten som tillfälligt anställda med lö— ner, som ansluter sig till vad som gäl- ler för lärare vid centrala verkstadssko- lor. Med hänsyn till verksamhet ins spe— ciella natur med krav på snabba väx- lingar i utbildningens omfattning och inriktning torde det heller inte va ”a möjligt att, annat än i mindre utsträck— ning, fastare knyta de anställda lä 'ar- na till verksamheten. Det kan även i många fall ifrågasättas, om inte väl av- vägda utbyten av lärare vid kurserna bidrar till att ge undervisningen friska impulser från det praktiska arbetet inom näringslivet.
Om lärartjänsterna under sådana för- hållanden skall bli attraktiva, måste emellertid enligt utredningens mening bättre förmåner och en friare lönesätt— ning eftersträvas. Praktiska erfarenhe- ter visar, att det för närvarande är rela- tivt lätt att från näringslivet rekrytera lärare till undervisning i yrken som tillhör låglöneområden, medan svårig-
an—
hcterna är betydande att intressera personer, som i sitt arbete har lika goda eller bättre löneförmåner än kursverk- samheten kan erbjuda. Det sistnämnda gäller exempelvis i fråga om lärare till fortbildningskurser för byggnads- arbetare. En friare lönesättning för yr- keslärare vid ifrågavarande kurser skul- le innebära att hänsyn skulle tagas dels till anställningens tillfälliga karaktär, dels till det allmänna löneläget inom ut- bildningsyrket. Utredning-en är inte be— redd att framlägga konkreta förslag om lönesystemets utformning. Frågan rym- mer nämligen problem som torde kunna lösas först efter ingående överväganden och efter förhandlingar mellan berör- da parter.
Lärare rekryteras främst bland per- sonal med gedigen yrkesutbildning men utan pedagogisk erfarenhet. Under det snabba utbyggnadsskedet 1958/59 var behovet av lärare till nystartade kurser så stort, att man i många fall anställde lärare utan annan pedagogisk utbild- ning än några dagars eller någon veckas auskultation vid annan kurs. Det har rätt en betydande eftersläpning i fråga om utbildningen av lärare och även kva- litetsmässigt har den meddelade peda- gogiska utbildningen varit otillräcklig på grund av alltför korta och summa- riskt bedrivna kurser. Under senare tid har dock lärarutbildningen ägnats be- tydligt större uppmärksamhet och lära- re och instruktörer har samlats till yr- kespedagogiska kurser för att i första hand inhämta tidigare eftersläpning.
Även på lärarutbildningens område finns exempel på samarbete med nä- ringslivet av betydelse för undervisning- ens kvalitet. För att över huvud taget få kapabla lärare till fortbildningskur- ser för byggnadsarbetare har sålunda parterna på byggnadsarbetsmarknaden själva helt svarat för instruktionen av lärare till speeialarbetarkurser. ASEA i
Västerås har vidare mot ersättning ut— bildat yrkeslärare för yrkesöverstyrel- sens räkning. Bl.a. fick dessa lärar- aspiranter instruktion i fråga om meto- derna för koncentrerad träning.
En ur både kvantitcts- och kvalitets- synpunkt förbättrad utbildning av lära- re till de särskilda kurserna för vuxna _ såväl grundläggande pedagogisk och praktisk utbildning som återkommande fortbildning — är enligt utredningen ett framträdande önskemål. Vid plane- ringen av sådan utbildning är det en- ligt utredningens mening nödvändigt att i betydande utsträckning samarbeta med näringslivets branschorganisationer, med parterna på arbetsmarknaden och även med enskilda företag.
Lokaler för kursverksamheten
Under uppbyggnadsskedet gjorde ar- betsmarknadsverket en landsomfattande inventering av befintliga för utbildning lämpliga lokaler. Kurserna har fram- för allt tidigare i stor utsträckning in- rymts i gamla fabrikslokaler, garage- byggnader, f. d. mejerier, källarlokaler- och liknande. I många fall måste dock nya byggnader uppföras. På orter med arbetslöshet har detta skett i form av statskommun alt beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskaps- arbete sammanlagt uppförts 96 kurslo- kaler med plats för 3 700 elever. Kommu— nerna har erhållit samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska yr- kesskolebyggnader och yrkesöverstyrel- sen har hyrt lokalerna till kommuner- nas självkostnadspris.
Erfarenheten från denna nyproduk- tion av lokaler visar, att det som regel tar lång tid från det att tanken på en omskolningslokal väcks till dess bygg— nadsarbetet kan påbörjas. I allmänhet synes detta bero på att man i varje enskilt fall måste utföra programme-
rings- och projekteringsarbete från bör- jan. Det innebär upprepade och tids— ödande konsultationer mellan vederbö- rande kommunala myndigheter, arki- tekt och konstruktör, kursstyrelse och den centrala utbildningsmyndigheten. Denna ordning resulterar i en individu- ell utformning av de nybyggda kursloka- lerna och har dessutom lett till en be— tydande stegring av byggnadskostnader- na. , Enligt utredningens mening bör er- farenheterna från den hittills bedrivna nybyggnadsverksamheten systematiseras och läggas till grund för typritningar, som med lokala modifikationer och utan mera ingående prövning av central ut- bildningsmyndighet skall kunna använ- das av kommunerna vid uppförandet av omskolningslokaler. Härigenom skulle man framför allt vinna tid och en sådan service åt kommunerna skulle också gynnsamt påverka kostnadsutveckling- en. Med hänsyn till önskvärdheten av en ytterligare koncentration av anpass- ningsutbildningen till större enheter och till det successivt växande behovet av sådan utbildning kommer sannolikt be- hovet av nya lokaler under de närmaste åren att växa. Utredningen får därför föreslå, att skolverket snarast möjligt får i uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler att kostnadsfritt ställas till kommunernas förfogande. Så- dana ritningar kommer f. 6. att bli av stor betydelse från beredskapssynpunkt. Det råder fortfarande brist på för arbetslöshetskurser lämpliga lokaler. Statsbidrag i ordinarie ordning för upp— förande av sådana lokaler står ej till buds. Möjligheterna att som statskom— munalt beredskapsarbete uppföra loka— ler för vuxenutbildning är begränsade till arbetslöshetsperioder och till de orter, där extra åtgärder behöver sät- tas in för att hålla byggnadsarbetare sysselsatta. För att tillgodose behovet
av ändamålsenliga lokaler synes det därför utredningen angeläget, att stats- bidrag i ordinarie ordning kan utgå till de kommuner, som är beredda att upp- föra lokaler för vuxenutbildning.
Skolöverstyrelsen disponerar under åttonde huvudtiteln ett anslag för Bi- drag till byggnadsarbeten m.m. inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet från vilket bidrag till provisoriska yr— kesskolebyggnader kan utgå. Enligt kun— görelsen (SFS 1957:480) kan kommu- nal yrkesskola nämligen få bidrag för provisoriska lokaler med 325 kr per In2 nettogolvyta av utrymmen för yrkesun- dervisning. Detta anslag är bundet till det ordinarie yrkesutbildningsväsendet och kan inte utnyttjas för byggande av lokaler för anpassningskurser.
Vid överväganden av frågan, om bi- drag till lokaler för vuxenutbildning ge- nom ändring i föreskrifterna skall kun- na utgå ur redan befintligt anslag eller om särskilt anslag bör inrättas, har ut- redningen stannat för sistnämnda alter- nativ. Skolverkets och arbetsmarknads- styrelsens kostnader för kursverksam- heten bestrids nämligen ur anslag under elfte huvudtiteln och det synes utred- ningen ändamålsenligt, att statsbidrag för uppförande av lokaler för denna kursverksamhet utgår av anslag under samma huvudtitel. Bidragsgivningen skulle därvid kunna anpassas till verk- samhetens omfattning och inriktning och samordnas med den rådgivande verksamhet om lokalernas utformning och uppförande, som tidigare berörts.
Utbildningsbidrag
Nu gällande system för bestämmande av utbildningsbidrag har prövats under en följd av år och tid efter annan jus- terats i fråga om belopp och tillämp— ning. Bidragsbeloppen har varit oför- ändrade sedan den 1 juli 1959 med un-
dantag för hyrestillägget för ensamstå- ende, som den 1 juli 1962 höjdes till 125 kr./mån. i Stockholms stad och or- ter i ortsgrupp 5 inom Stockholms län. Vid samma tidpunkt infördes ett högre barntillägg med 87 kr./mån. att tilläm- pas då särskilda kostnader för tillsyn och inackordering uppstår.
Under hänvisning till de ökade lev- nadskostnaderna, utvecklingen på löne- marknaden och att speciellt familje— tilläggen i och för sig är för knappa hemställde arbetsmarknadsstyrelsen iun- derdånig skrivelse den 26 juli 1962 om följande förändringar av bidragsbelop- pen
att grundbidraget uppräknas till 475 kr./mån. (f.n. 410 kr./mån.), vari in— räknas det bidrag å 10 kr./mån. till ar— betskläder, som nu utgår särskilt;
att familjetillägget till make/husföre- ståndarinna höjes till 100 kr./mån. (f. n. 55 kr./mån.) vid utbildning å hemorten och till 220 kr./mån. (f. n. 140 kr./mån.) vid utbildning utom hemorten;
att familjetillågget till barn eller adop- tivbarn under 16 år skall utgå med 90 kr./mån. (f.n. 45 kr./mån.) eller när särskilda skäl föreligger med 130 kr./ mån. (f. n. 87 kr./mån.) samt
att hyrestillägget för ensamstående nöjes till 100 kr./mån. (f. n. 85 kr./mån.) i ortsgrupp 3 och 4, till 125 kr./mån. (f. n. 100 kr./mån.) i ortsgrupp 5 utom i Stockholms stad och län, där hyres— tillägget föreslås utgå med 150 kr./mån. (f. n. 125 kr./mån.).
Framställningen upptogs till behand- ling i proposition till 1963 års riksdag. Föredragande statsrådet ansåg sig inte kunna tillstyrka de föreslagna höjning- arna med den motiveringen, att det sammanlagda bidragsbeloppet skulle komma att överskrida begynnelselönen efter skatteavdrag inom ett flertal yr- ken, särskilt på orter tillhörande de lägre dyrortsgrupperna. Riksdagsbe-
handlingen medförde ingen ändring av i propositionen framfört förslag.
I arbetsmarknadsstyrelsens och yr- kesöverstyrelsens gemensamma anslags— äskande för budgetåret 1964/65 har yr— kandet om en höjning av utbildnings- bidragens belopp upprepats. I fråga 0111 grundbidrag och familjetillägg har där- vid samma belopp som i föregående framställning upptagits medan i fråga om hyrestillägget för ensamstående en ytterligare höjning med 25 kronor per månad för varje elevkategori föresla- gits.
Med anledning av denna förnyade hemställan har föredragande statsrådet i proposition till 1964 års riksdag fram- hållit, att de under senare år inträffade kostnadsförändringarna gör en förbätt- ring av bidragen ofrånkomlig, och för- ordat en höjning av familjetillägget till make vid utbildning utom hemorten från 140 till 200 kronor per månad, av harntillägget till ensamstående med sär— skilda kostnader för tillsyn och inackor- dering av barn från 87 till 130 kronor per barn och månad samt slutligen av hyresbidraget för ensamstående från 85 till 100 kronor per månad, från 100 till 125 kronor per månad och från 125 till 150 kronor per månad inom respektive grupper av utbildningsorter. Riksdagen har sedermera bifallit de framlagda förslagen.
Utbildningsbidragen bör enligt utred- ningens mening anpassas efter de steg- rade levnadskostnaderna under samti- digt hänsynstagande tiIl löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkesområden. Av gällande bidragsbe- lopp måste i synnerhet maketillägg och barntillägg anses vara otillfredsställan- de ur försörjningssynpunkt. De i propo- sitionen föreslagna och av riksdagen be- slutade höjningarna av dessa tillägg och av bidraget till hyresrum tillgodoser därför enligt utredningens uppfattning
angelägna behov. Utredningen vill dock framhålla att även en förbättring av övriga familjetillägg, nämligen barntill— lägg samt maketillägg vid utbildning i hemorten, måste anses vara erforderlig för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.
Uträkning och utbetalning av utbild- ningsbidrag har i samband med verk— samhetens snabba utökning medfört en stark ansvällning av länsarbetsnämn— dernas administrativa arbete. Arbets- marknadsstyrelsen har sökt att under- lätta arbetet genom nya förenklade bi- dragsbestämmelser, genom vissa scha- blonregler för handläggning av åren- den rörande utbildningshidrag samt ge- nom en maskinell upprustning av nämn- dernas kanslier. Utredningen har inte funnit anledning att närmare beröra detaljfrågor i detta sammanhang men vill allmänt framhålla vikten av att ut- bildningsverksamhetens administration i all möjlig omfattning förenklas.
Sedan den 1 augusti 1963 gäller be- stämmelsen, att utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. kan utgå endast under förutsättning att kursdeltagaren upp- nått 21 års ålder. Bestämmelsen har sin grund i ett principbeslut av 1963 års riksdag innebärande att all yrkesut- bildning f-ör ungdom under 21 år skall ombesörjas av det ordinarie utbild- ningsväscndet.
Bemyndigande om undantag från 21- årsregeln har utfärdats för elever vid riksyrkesskolor, för hjälpklass- och sär— skoleelevcr samt för ensamstående möd- rar, partiellt arbetsföra och flyktingar.
Efter särskild framställning från ar- betsmarknadsstyrelsen har Kungl. Maj:t i januari 1964 förordnat om en utök- ning av undantagsbestämmelserna att även omfatta personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av följande tre grupper:
1. arbetslösa inom Norrland samt
inom Kopparbergs och Värmlands län.
2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag till arbetslöshetsorter samt
3. personer med försörjningsbörda. Sistnämnda förordnande, som bc— gränsats till utgången av 1964, gäller för deltagare i fortbildnings- eller omskol- ningskurs under förutsättning »att sö- kanden tidigare haft stadigvarande för- sörjning genom förvärvsarbete, att han icke kan beredas utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han ej heller kan beredas omskolning på hemorten».
Som framgår av tidigare redogörelse har omskolningsverksamheten i bety— dande utsträckning omfattat ungdomar under 21 år. Det har rört sig om ung- domar som efter avslutad skolgång sökt sig ut på arbetsmarknaden men som vid inträffad arbetslöshet befunnits vara i behov av yrkesutbildning för att på nytt få ett arbete. På grund av bristan- de resurser har utbildning inte kunnat ordnas inom det ordinarie utbildnings- väsendet varför hänvisning till omskol- nigskurs skett. I samma takt som de ordinarie utbildningsresurserna ökat har emellertid antalet ungdomar vid omskolningskurser minskat.
Det plötsliga införandet av en högre åldersgräns som villkor för erhållande av utbildningsbidrag har enligt vad ut— redningen inhämtat medfört att ung- domar som ej vunnit inträde vid ordi- narie skolor blivit arbetslösa, samtidigiL som ledig utbildningskapacitet funnits vid omskolningskurscrna. Vissa lindan- tagsbestämmelser synes därför nödvän- diga för att säkerställa utbildningsmöj- ligheterna för ungdomar som inte kan beredas plats i det ordinarie utbild— ningsväsendet. För vissa grupper ung- domar måste undantagsbestämmelserna bli av permanent karaktär medan för andra bestämmelserna kan göras tids-
begränsade i avvaktan på en utbyggnad av den ordinarie utbildningsorganisa- tionen. Till den förra gruppen hör per- soner med försörjningsansvar,handikap- pade personer och flyktingar, som för sitt uppehälle under utbildningstiden är i behov av generösare utbildningsbi- drag. En särställning intar elever vid riksyrkesskolor och hjälpklass— och sär- skoleelever, som genom arbetsmarknads- verket erhåller bidrag i stort sett mot— svarande dem som utgår inom det ordi- narie yrkesskoleväsendet. I fråga om utbildning i samband med industrilo- kalisering skulle ett medgivande inte gälla utbildningsbidrag till eleverna utan den kursavgift, som utgår till utbild- ningsföretaget. Även för denna grupp krävs likväl möjligheter till undantag från fll-årsregeln om inte nyetablerade företag skall få en ur ålderssynpunkt snedbelastad rekrytering.
De införda åldersreglerna syftar till en gränsdragning mellan det ordinarie utbildningsväsendet och den arbets— marknadsmässigt motiverade vuxenut- bildningen. De ordinarie utbildnings- anstalterna skall svara för ungdomsut- bildning men även stå öppna för äldre utbildningssökande. Inom kursverksam- heten skall med tidigare angivna undan— tag utbildningsbidrag endast kunna ut- gå till personer, som uppnått 21 års alder. i princip är en sådan gränsdrag- ning nödvändig för att undvika konkur- rens mellan de olika utbildningsfor- merna och för att inte ungdomar i stäl- let för en grundläggande och mera om- fattande yrkesutbildning inom det ordi- narie utbildningsväsendet av ekono- miska skäl skall välja en i detta avse- ende förmånligare omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna prin- cip förutsätter att det ordinarie utbild— ningsväsendet har tillräckliga resurser för att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede
för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en arbetslös- hetssituation komma att stå utan möj- lighet till såväl utbildning som arbete, om inte en samordning sker av resur- serna inom det ordinarie utbildnings- väsendct och inom (len med arbets- marknadspolitiska motiv organiserade vuxenutbildningen. ] det avseendet har på senare tid det klarläggandet gjorts, att ungdomar skall kunna vinna inträ- de vid anpassningskurser och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klar- läggande innebär enligt utredningens mening att möjligheter öppnas för ett bättre utnyttjande av tillgängliga ut— bildningsresurser. I sådana fall där ung- domar pä grund av platsbrist inte kan mottagas vid ordinarie utbildningsan- stalter eller där speciella krav ställs i fråga om utbildningsform eller utbild- ningsyrke och plats kan beredas eller kraven uppfyllas vid pågående anpass- ningskurser skall sålunda ungdomar fä tillträde till de särskilt anordnade kur— serna.
Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland, som främst har sin grund i försämrade sysselsättnings- möjligheter inom skogsbruket, kräver under en övergångstid speciella åtgär- der för att underlätta arbetskraftens omställning. Kännetecknande för åtgär- der i syfte att lösa den friställda ar- betskraftens sysselsättningsproblem mås- te vara snabbhet och styrka. Det är därför enligt utredningens uppfattning nödvändigt att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvsarbete blivit arbetslösa, utbild- ning med sådana förmåner, som kan medverka till en snabb och ändamåls- enlig omställning. Enligt utredningens mening bör därför arbetsmarknadssty- relsens utbildningsbidrag utgå under
den tid som speciell omställningsaktivi- tet pågår och även komma dem till de] som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utredningens uppfattning att efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande om rätt att utge utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern 18—21 är även i övrigt bör kunna utfärdas, om särskilda skäl gör det erforderligt att höja effekten av tidsbegränsade och ar- betsmarknadspolitiskt betingade omställ- ningsaktioner.
Härutöver bör liksom nu person i åldern 18—21 år som har försörjnings- ansvar, som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla utbildnings- bidrag enligt nyss angivna regler. Det— samma bör även gälla personer som er- håller utbildning i samband med Ioka- lisering av företag till arbetslöshets- orter.
Företagsutbildning
I den mån de arbetssökande inte har efterfrågade yrkeskunskaper skall det som ett naturligt led i arbetsförmed- lingens anpassningsåtgärder ingå en möjlighet att ordna den utbildning, som är nödvändig. Som tidigare framhållits kommer dessa insatser under högkon- junktur att främst avse utbildning för svårplacerade, för kvinnor, för säsong- arbetslösa och för arbetslösa och under- sysselsatta i överskottsområden.
Det totala behovet av yrkesmässig anpassning på arbetsmarknaden är emel- lertid betydligt större och måste huvud- sakligen tillgodoses med åtgärder i an- nan ordning och av betydligt större omfattning. Det gäller bl. a. anpassning- en till förändrad produktionsteknik inom näringslivet för de redan anställ— da, och det gäller intrimningen på spe- ciella arbetsuppgifter för de nyanställ- da; över huvud taget en lyftning av
arbetstagarnas yrkeskvalifikationer. En systematiserad utbildning kan medverka till ökad produktion och ett bättre ut- nyttjande av tillgängliga arbetskraftsre- surser.
Det har redan anförts att en stor del av den anpassningsutbildning som erfordras sker inom företagen. Endast ett fåtal branscher och ett mindre an- tal framför allt större företag bedriver emellertid anpassningsutbildning för vuxna i genomtänkta och organiserade former. Inom flertalet företag torde an- passningen ske successivt i det praktis- ka arbetet genom instruktion och tillsyn från arb-etsledningens eller arbetskam- raters sida. I övrigt tillgodoses behovet av utbildad arbetskraft i mån av till- gång genom rekrytering av arbetare som erhållit sin utbildning vid andra företag eller vid yrkesskolor. Företagens intres- se för en systematisk utbildning har emellertid ökat under senare år, och den utveckling som skett och de erfa- renheter som vunnits har skapat bättre förutsättningar för en fortsatt utbygg- nad av verksamheten. En väsentlig frå- ga i detta sammanhang blir emellertid hur denna utveckling skall kunna på- skyndas så att företagsutbildningen får den omfattning och den spridning över olika branscher, som av tidigare anför- da skäl är önskvärd.
Den bästa garantin för en utveckling på företagsutbildningens område är det ökade intresse som företagen visar för utbildning av olika personalkategorier. Man kan inom de enskilda företagen och inom deras organisationer se klara be— vis för en växande insikt om utbildning- ens stora betydelse för produktionen. Utredningen anser sig därför kunna hysa väl grundade förhoppningar om att företagen skall påtaga sig en bety- dande del av den utbildning, som är nödvändigt dels för arbetskraftens an- passning till rådande produktionsför-
hållanden, dels för en allmän lyftning av arbetstagarnas yrkeskvalifikationer.
Det statliga stödet till företagsutbild- ning torde för närvarande inte vara av sådan storlek eller ha sådan utform- ning, att det i tillräcklig grad verkar stimulerande på verksamhetens utbygg- nad. Bestämmelserna om statsbidrag till företagsskolor har nämligen ursprung- ligen konstruerats i avsikt att stödja den nybörjarutbildning, som i ett- eller fler- åriga kurser bedrivs vid företag. En viss men helt otillräcklig anpassning av tillämpningen har efter hand skett i det avseendet, att även kortare kontinuer- ligt bedrivna kurser kunnat godkännas för statsbidrag. Som helhetsintryck kvarstår, att bestämmelserna i fråga om bidragsbelopp, om allmänna villkor och om ansöknings- och beslutsförfarande främst tar sikte på stöd åt permanent inrättade företagsskolor för lärlingsut- bildning.
De statsbidragsmöjligheter som står till buds har endast i mycket begrän- sad utsträckning utnyttjas för vuxenut- bildningen inom företagen. Orsaken här- till är som förut sagts främst, att be- stämmelserna inte utformats med sikte på att stödja denna form av utbildning. Andra orsaker kan vara bristande kän- nedom om de möjligheter som står till buds, tveksamhet inför det relativt om- ständiga ansökningsförfarandet eller en avvägning mellan de relativt små eko- nomiska fördelar bidragen kan ge och den bundenhet till vissa former för ut- bildningen, som är ett villkor för bl- dragen.
Med hänsyn till det intresse, som man från arbetsmarknadspolitisk synpunkt har av allmänt förbättrade utbildnings- resurser, synes sådana förändringar och förenklingar böra vidtagas i statsbi— dragsbestämmelserna, att företagen sti— muleras att göra betydligt större insat- ser i fråga om vuxenutbildningen. En
del av de utbildningsfall, som nu går den administrativt krångligare och för samhället kostsammare vägen över an- passningskurser helt bekostade av sta- ten, skulle under sådana förutsättningar kunna tas om hand direkt av företagen för en utbildning som sannolikt snab- bare skulle föra dem in i produktionen. En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare underlät— ta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kun— na medverka till en höjning av produk- tiviteten i företagen. Tillträde till ut- bildning inom företag är fritt för samt- liga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något villkor om arbets- löshet. Man får därmed inom företags- utbildningen en vidare rekryteringsram och därmed också möjligheter att till— godose ett mera allmänt behov av vuxen- utbildning såväl för arbetslösa som för personer som redan står i arbete i eller utom företagen.
Behovet av en anpassningsutbildning för vuxna är så stort att det av flera skäl ej kan täckas enbart genom kurser för vilka det allmänna svarar. En vä- sentligt ökad företagsutbildning blir där- för enligt utredningens mening ofrån- komlig, om den yrkesmässiga anpass- ningen framdeles skall kunna ske med den smidighet och snabbhet som är nödvändig. En fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadsverkets och yrkesöver- styrelsens kursverksamhet för sådana arbetssökande, som inte kan erhålla an— ställning i ett företag och där bibringas erforderliga yrkeskunskaper, blir emel- lertid under alla omständigheter nöd- vändig.
En väsentlig fråga i detta samman- hang är om det statliga stödet vid före- tagsutbildning skall ges direkt till de företag, som bedriver utbildning, eller om bidragen skall tilldelas branschor-
ganen för en planerande och konsulta- tiv verksamhet. Det sistnämnda är för- hållandet i Holland, och eftersom det holländska systemet i skilda samman— hang åberopas kan en kortfattad redo- görelse för detta vara motiverad.
Enligt de överenskommelser som träffats åligger det i Holland varje bransch att sva— ra för den yrkesutbildning, som kan anses nödvändig för branschens eget behov. Orga- niserandet, utformningen och även kon- trollen av lärlingsutbildningen ligger så— lunda hos industrins egna centrala ut— hildningsorganisationer med särskilda »lär— lingsnämnder» med partsrepresentation inom varje bransch. Det statliga stödet tar sig uttryck i ekonomisk hjälp till den verk- samhet. som branschens centrala utbild- ningsorgan bedriver, samt _ fastän i mind- re utsträckning (60 holländska floriner per lärling och år) — till de företag som ut- bildar lärlingar. Det statliga bidraget till lärlingsnämnderna täcker i första hand ut- bildningskonsulcnternas löner och resekost— nader samt lärlingsnämndens verksamhet i övrigt, men däremot inte framställningen av kompendier och bildband och andra hjälpmedel i undervisningen eller special— kurser av olika slag. Utbildningens organi— sation torde i stort sett motsvara de in- byggda skolor, som förekommer i vårt land, i det avseendet att företaget svarar för den praktiska undervisningen medan teori- undervisningen meddelas vid yrkesskolor. Som exempel på utbildningens omfattning kan nämnas, att det holländska bransch- organ. som närmast motsvarar Sveriges VL". stadsförening, har 50 konsulenter som utövar tillsyn över 11000 lärlingar i 62 yrkesområden. Av branschorganets kost— under år 1960 på totalt 2,3 miljoner flori- ner utgjorde statsbidraget 1,9 miljoner flo- riner. Kostnaderna i övrigt i samband med utbildningen såsom lärlings- och instruk- törslöner samt maskin-, verktygs- och mate- rialkostnader åvilar de enskilda företagen, som även har att medverka i de bransch— kostnader som inte täckes av statsbidrag.
Den livliga branschaktivitet, som blir en följd av det holländska systemet, har up- penbara fördelar i form av en kontinuer— lig utveckling av metoder och organisation för utbildningen, sakkunnigt utformande av hjälpmedel för undervisningen i form av bildband, filmer, kompendier och flanello- grafer samt en nära anslutning till bran-
schernas och företagens ständigt skiftande behov. I detta fall har den pedagogiska ser- vice, som staten via branschorganisationer— na ger till de enskilda företagen, ansetts vara av större betydelse än ett större direkt stöd till de företag, som åtager sig lärlings- utbildning.
Utredningen återgår härefter till svenska förhållanden. Diskussionen om en kostnadsfördel- ning mellan stat och företag bör enligt utredningens mening utsträckas att även omfatta kostnadsfördelningen mellan fö- retag inom samma bransch. Under nu- varande förhållanden, då endast ett få- tal och då oftast större företag bedriver organiserad vuxenutbildning, bäres den huvudsakliga delen av kostnaderna av de utbildningsdrivande företagen, me- dan den utbildade arbetskraften till stor del kommer hela branschen till godo. För närvarande äker sålunda många företag »snålskjuts» på andras bekostnad. Denna snedbelastning skulle delvis kunna rättas till genom ökade branschinsatser på utbildningens om- råde och med en fördelning av kostna- derna härför mellan företagen i bran- schen. Även om man i vissa branscher nu gemensamt svarar för kostnaderna för särskilda centrala utbildningsavdel- ningar eller i vissa fall driver egen ut- bildningsverksamhet, är aktiviteten på detta område allmänt sett otillräcklig. Ökade gemensamma insatser inom bran- schen i dessa avseenden är en förutsätt- ning för att företagsutbildningen skall få den omfattning och den kvalitet, som utredningen finner erforderlig. Kost- naderna för en sådan intensifierad verk- samhet synes enligt utredningens me- ning till övervägande del böra läggas på branschen som sådan, medan det statliga stödet, enligt vad som i det följande föreslås, skulle koncentreras på de utbildningsdrivande företagen. Det måste nämligen anses vara ett ut- präglat branschintresse att följa ar-
betskrafts- och utbildningsbehov inom branschens skilda delområden samt stå företagen till tjänst lued praktiska an- visningar för företagsutbildningens be- drivande. En sådan koncentration av ut— vecklingsarbctet på undervisningens om- radc och av de enskilda företagens er- farenheter måste leda till ökad effekti- vitet i utbildningen inte minst genom central konstruktion och distribution av hjälpmedel för undervisningen.
i ett senare avsnitt kommer vissa rörande beredskapspla- nering att behandlas, varvid även frå- gan om statsbidrag till sådan planering i fraga om företagsutbildning diskute- ras. Beredskapsplanering föreslås åvila respektive branscher, som med statliga bidrag skulle utarbeta undervisnings- och organisationsplaner för utbildning under konjunkturnedgång. Det ligger i sakens natur, att en sådan med stat— ligt stöd bedriven genomgång från branschernas sida även kommer att få betydelse för den verksamhet som nor- malt bedrives.
Det statliga stödet till vuxenutbild- ningen vid företag bör enligt utred- ningens mening liksom hittills utgå di- rekt till de utbildningsdrivande före- tagen. Statshidragen kan på detta sätt direkt anknytas till företagens kostna— der för utbildning och därmed även få en omedelbart stimulerande verkan. Då nuvarande bidragssystem för sådan utbildning, enligt vad som framgår av tidigare redogörelse, är behäftat med betydande brister och då beloppen mås- te anses vara otillräckliga, bör enligt utredningens uppfattning ändringar gö- ras såväl i fråga om bidragsbelopp som handläggningsföreskrifter.
Företagens kostnader för vuxenutbild-
överväganden
ning är per timme räknat betydligt högre än för ungdomsutbildning. Me- dan kostnader för lokaler, maskiner, lärare och undervisningsmateriel lik—
som även inkomst av produktion i stort sett är likartade för de bägge utbild- ningsformerna, ligger skillnaden i den ersättning som utbetalas till eleverna, dvs. skillnaden mellan lärlingslönen för ungdomar och den efter partsöverens- kommelse fastställda lönen för vuxna under utbildning. Det har från före- tagshåll uppgivits, att merkostnaden med variationer både uppåt och nedåt beroende på bl.a. kravet på maskinell utrustning belöper sig till i runt tal 2 kronor per elevtimme. Uträknat per elev-timme varierar nu gällande statsbi- drag till såväl vuxen- som nybörjarut- bildning mellan 48 och 96 öre beroen— de på antalet elever i kursen. Även för nybörjarutbildning täcker emellertid detta bidrag endast en mindre del av de faktiska kostnaderna.
Om sålunda företagens direkta kost- nader talar för ökade statliga bidrag till vuxenutbildning, måste emellertid vid avvägningen av de statliga bidragen hänsyn tas även till vissa skillnader i de bägge utbildningsformernas målsätt- ning. Ungdomsutbildningen är grund— läggande och mångsidig, medan vuxen- utbildningen mera tar direkt sikte på bestämda arbetsuppgifter inom det en- skilda företaget. En vuxenutbildning kan sålunda snabbt leda fram till direkta produktionsrcsultat, medan lärlingsut- bildningen får betraktas som en inves— tering, som på längre sikt ger utdelning bl. a. i form av ökad omställningsförmå- ga hos personalen. Om man utgår från de belopp, som för närvarande utbeta- las i form av statsbidrag till företags- skolor, skulle man därför vid en ökning av statsbidraget till vuxenutbildning in- te behöva täcka hela den merkostnad, som konstateras. Ökningen bör emeller- tid vara så stor, att bidraget kommer att stimulera till vidgad verksamhet på vuxenutbildningens område.
Bidraget bör vidare smidigt kunna an-
passas till olika former av utbildnings- verksamhet, varför nuvarande anknyt- ning till läsår och kontinuerligt bedri- ven verksamhet inte är ändamålsenlig. Bidraget bör i stället få form av ersätt— ning per elev och timme, varigenom kurstid och kursantal bättre kan anpas- sas till föreliggande behov av utbild- ning. För att även mindre företag skall kunna få ett utbildningsbehov tillgodo- sett kan ett samgående främst beträf- fande den teoretiska utbildningen ge— nomföras enligt de former som f. n. gäl- ler för inbyggda skolor.
Utredningen har i fråga om bidragets storlek funnit lämpligt föreslå att stats- bidraget för vuxenutbildning vid före- tag höjes till 2 kronor per elev och närvarotimme. Som allmänna villkor bör gälla, att utbildningen bedrives en- ligt av parterna fastställd plan endera i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former, att utbildningsmomen- tet blir tillgodosett, samt att utbildning- en för deltagarnas räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommel— se mellan parterna.
Organisatoriskt bör den av enskilda företag bedrivna vuxenutbildningen en- ligt utredningens uppfattning inordnas i den yrkesutbildande verksamhet som bedrives med arbetsmarknadspolitisk motivering. Beslut om statsbidrag till vuxenutbildning bedriven inom företag bör fattas av arbetsmarknadsstyrelsen, med möjlighet för styrelsen att delegera beslutanderätten till länsarbetsnämnd. Tillsyn över den med statligt stöd be- drivna vuxenutbildningen bör ankom- ma på den kursstyrelse och de kurs- nämnder, som tillsatts för de inom lä- net pågående anpassningskurserna. Det är utredningens uppfattning att en så- dan organisation bäst kan tillgodose kraven på snabbhet och smidighet i handläggningen av dessa frågor sam- tidigt som arbetsmarknadsverket vitt
förgrenade kontakter med näringslivet skapar förutsättningar för den utbygg— nad av verksamheten, som utredningen anser nödvändig.
I fråga om företagsutbildning, som i varje särskilt fall måste anpassas till de enskilda företagens eller branscher- nas behov och förutsättningar, måste man utgå från, att företagen själva eller branschernas utbildningsavdelningar skall svara för allt erforderligt förbe- redelsearbete dvs. bestämmande av ut- bildningsmål, upprättande av undervis- ningsplaner och utbildningsförlagor. Inom företag, där vuxenutbildning i or- ganiserad form inte tidigare förekom— mit, torde behovet av service i sam- band med planering av sådan verksam- het vara betydande. Branschorganens utbildningsavdelningar har härvidlag de bästa förutsättningarna att stå företa- gen till tjänst med råd, anvisningar och direkt praktisk hjälp.
Branscher eller företag, som saknar egna utbildningsavdelningar, har små möjligheter att medverka vid en ända- målsenlig planering av utbildningsverk— samheten. Det synes därför, som tidiga- re framhållits, angeläget att såväl bran- schernas som företagens nesurser i des- sa avseenden utökas. Detta torde i själ- va verket vara en grundläggande förut— sättning för att utbildningsverksamheten skall kunna byggas ut.
Planeringen av företagens utbildning i form av kursplaner, förlagor för nu— dervisningen etc., bekostas f. n. helt av branschorganisationerna eller direkt av företagen. Någon ändring av dessa förhållanden i den meningen, att stats- bidrag skulle utgå, bör, såsom tidigare framhållits, enligt utredningens mening f. 11. inte ske.
De undervisningsplaner, som på detta sätt kommer till stånd, bör i enlighet med gällande praxis underställas de yr- kes- och lärlingsnämnder, som finns
inom vissa branscher, eller bör på an- nat sätt bli föremål för parternas pröv- ning.
Av betydelse för företagsutbildningen är att verksamheten omfattas med in- tresse såväl från företagsledningens som från de anställdas sida. Frågor om in- formation, samverkan samt inflytande över utbildningens bedrivande bör där— för fastställas genom överenskommel— ser mellan parterna.
Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag 111. m.
Den företagsutbildning, som omnämnts i föregående avsnitt, gäller utbildning, som huvudsakligen förutsätts bedrivas i organiserad kursform och med sikte på inlärande av vissa bestämda yrkes- kunskaper. Den utbildning som sker i annan form inom företag och som avser att under det praktiska arbetet succes- sivt ge arbetstagarna insikt och övning i utförandet av vissa specifika arbets- uppgifter sker normalt utan statligt bi- drag i någon form. Detta utesluter inte att situationer kan uppstå, då frågan om samhällets stöd till företagsutbildning av denna karaktär kan bli aktuell. Framför allt gäller detta, när en extra stimulans erfordras för att öka företa- gens benägenhet att starta verksamhet eller att utöka redan befintlig verk- samhet på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättningsmöjlig- heterna föreligger.
Vid en undersökning av företag som nylokaliserats under åren 1946—1959, vilken företogs av arbetsmarknadssty- relsen 1960, tillfrågades företagen om vilka omständigheter, som påverkat va- let av lokaliseringsort. Undersökningen omfattade 566 företag, och i flertalet fall uppgavs flera omständigheter som skäl till det beslut om etableringsort som fattats. Den vanligast förekomman- de orsaken var »god tillgång på arbets-
kraft», vilket skäl 68 procent av före- tagen uppgivit. I övrigt förekom följan- de motiv: ledig industrilokal, goda kom- munikationer, lokaliseringsorten tillika företagsledarens hemort, nära till av- sättningsområdet, kommunala stödåt- gärder, nära till råvaruområdet, goda servicemöjligheter samt lån från företa- gareförening eller statlig kreditgaranti.
Av undersökningen framgår sålunda, att bland de många faktorer, som har betydelse vid överväganden, som före- går ett företags beslut om etablering på en viss ort, spelar tillgången på ar- betskraft en framträdande roll. Väsent- ligt därvidlag är emellertid även den tillgängliga arbetskraftens industri— och yrkesvana. Det har nämligen i praktiken visat sig, att lokalisering av företag till orter som saknar industriella traditio- ner i vissa fall medfört höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta inver- kar menligt på produktionsresultatet i inledningsskedet och kan ge anledning till att företag föredrar att etablera sig på orter, där konkurrensen om arbets- kraften är hårdare, men där vissa möj- ligheter ändå finns att rekrytera en grundstomme av arbetare med industri— ell erfarenhet. Valet kan härvid stå mellan en ort, där sysselsättningen av skilda skäl inte kan förbättras med and- ra än lokaliseringspolitiska åtgärder och där förutsättningar i övrigt före- ligger för nyetablering, och en annan ort med redan förut tillräckliga syssel- sättnings- och utvecklingsmöjligheter. Som alternativ till andra sysselsättnings- åtgärder bör arbetsmarknadsmyndighe- terna på orter med otillräcklig arbets— tillgäng kunna lämna bidrag till utbild— ningskostnader. Bidragen bör kunna utgå till företag, som etablerar sig på sådana orter.
Med nyetablering bör enligt utred- ningens mening jämställas rekonstruk- tion av produktion och sysselsättning
vid nedlagda eller av nedläggning ho- tade industrier samt utbyggnad av re- dan etablerad verksamhet pä orter med långsiktigt Överskott på arbetskraft.
Kommittén för näringslivets lokali- sering har i sitt betänkande (SOU 1963: 58) angivit vissa kriterier på områden och orter, där statliga stödåtgärder i lokaliseringsfrämjande syfte är erfor- derliga. Vid tillämpningen av de kri— terier, som kan komma att fastställas, skulle det bli möjligt att utpeka sär— skilda utvecklingsområden och allmän— na stödområden inom vilka bidrag till utbildning i samband med industrilo- kalisering bör kunna utgå.
Utöver en sådan allmän prövning av lokaliseringsorten bör även en gransk- ning ske av det enskilda företagets eko- nomiska och produktionsmässiga förut— sättningar att fortleva och utvecklas. Detta bör ske genom företagarförening- arna och kommerskollegium.
Motivet för detta särskilda stöd till nt- bildning inom nyetablerade företag blir alltså sysselsättningsläget i området och behovet av insatser för att få en väl fun— gerande arbetsmarknad. Det kan därvid gälla en kvarstående svårbemästrad ar- betslöshet eller en allmän brist på sys- selsättningsmöjligheter på orter med tillgång på undersysselsatta eller till— fälligt sysselsatta personer. De under- sökningar och bedömningar, som i des- sa avseenden måste göras, bör ankom- ma på arbetsmarknadsstyrelsen och dess regionala organ, som även skall ha möj- lighet att påverka urvalet av elever så att företräde vid anställning och utbild— ning kan ges till arbetssökande, som är ortsbunden eller av andra skäl har svårighet att erhålla anställning på an- nan ort. Utredningen förutsätter att sam- råd äger rum med övriga berörda läns- organ.
Som tidigare framhållits har arbets- marknadsstyrelsen tidigare lämnat bi-
drag till utbildning i samband med ny- lokalisering och rekonstruktion av före- tag. Beträffande utbildningens innehåll och uppläggning har arbetsmarknads- styrelsen för denna verksamhet lämnat följande anvisningar.
Länsarbetsnämnd skall tillse, att en ut- bildningsplan utarbetas och att denna är godkänd av parterna före utbildningens början. Arbetsmarknadens yrkesråd eller vederbörande partsförbund kan av de loka- la parterna lämpligen inkopplas för råd och upplysningar. Av planen skall framgå ut— bildningens mål, utbildningens olika mo— ment, dess längd och övriga uppgifter, som kan bidraga till att utbildningen kan ge— nomföras i en fast och ändamålsenlig orga— nisation. För tillsyn över utbildning vid före— tag skall länsarbetsnämnd förordna två partsrepresentanter inom branschen, för- slagsvis de personer, som ingår som leda— möter i kursnämnden för yrket.
Det är vid denna liksom vid all annan utbildning angeläget att utbildningspla- ner och tillsyn får en sådan utform— ning, att bästa möjliga resultat kan upp- nås. Det bör åvila företag eller bransch- organ att upprätta utbildningsplaner. Planerna bör underställas arbetstagar- partens prövning och slutligen sakligt granskas av länsarbetsnämnden i sam— band med ärendenas avgörande. För den pedagogiska granskningen hör till- gänglig sakkunskap anlitas. I övrigt har länsarbetsnämndcn att fastställa den tid, för vilken statsbidrag skall utgå, och det antal elever, som skall omfattas av utbildningen. Tillsyn över utbildningen skall åvila kursstyrelsen och respektive kursnämnd i länet. Syftet med verksam- heten skall vara att stödja företaget un- der initialskedet med upplärning och intrimning av en grundstommc anställda för produktionen. För den interna ut- bildning, som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av personal, bör fö— retaget helt svara. Därvid bör ordinarie bidrag enligt i föregående avsnitt upp— dragna riktlinjer kunna komma i fråga.
Enligt utredningens mening bör stats- bidrag till lokaliseringsntbildning bevil- jas i form av ersättning till företaget med ett visst belopp per elevtimme. Härvid förutsättes att ersättning till ele- verna utgår i form av lön från företaget fastställd efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Vid be- stämmandet av statsbidragets storlek bör arbetsmarknadsverket lämnas rörel- sefrihet. Förutsättningarna för utbild- ningen växlar nämligen från fall till fall i fråga om direkta kostnader för ut- bildningens bedrivande och i fråga om företagens inkomst av produktion under utbildningstiden.
Vuxenutbildning med sikte på allmän expansion
De åtgärder för främjande av utbild- ning inom företagen, som föreslagits i de föregående avsnitten, har närmast avsett utbildning av vederbörande före- tags egen arbetskraft, ehuru man får räkna med att denna till en del också blir till nytta för andra företag, till vilka en del av de utbildade förr eller senare kommer att övergå; detta är gi- vetvis grundvalen för det föreslagna stö- det med statsbidrag och den därmed förbundna tillsynen. Om det gäller en utbildning, som mera direkt syftar till ökning av utbildningsstandarden på ar— betsmarknaden, måste man räkna med att kostnaden mera fullständigt måste bäras av samhället. Så sker ju vid sär- skilt anordnade kurser 0. s. v. Men det- samma mästc också i Vissa fall bli för- hållandet, när man anordnar utbildning i samarbete med enskilda företag. En- ligt utredningens mening bör man ef- tersträva ett sådana utnyttjande av en- skilda företags förmåga att bidra till utvidgad utbildningsverksamhet, även då det är fråga mera om en ökning av arbetskraftens förmåga till anpassning efter skiftande förhållanden än om ett
tillgodoseende av företagets egna spe- cifika arbetskraftsbehov. Särskilt kan detta bli på en gång önskvärt och ge- nomförbart under tidsperioder och på områden med mindre fullständig efter- frågan på arbetskraft.
Erfarenheterna från tidigare dämp- ningar i konjunkturen visar nämligen, att den ökade arbetslösheten och de för- längda arbetslöshetsperioderna i en så- dan situation i högre grad än vad som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildningsområdet. Även om valet av åtgärder måste bli be- roende av förutsättningarna vid varje särskild tidpunkt och på varje särskild plats, är det uppenbart, att omskolning och fortbildning i en nedgångskonjunk- tur måste ges större utrymme än vad som hittills varit fallet.
En konjunkturdämpning drabbar i regel inte alla näringsgrenar på ett lik- artat sätt och är även i regel geogra- fiskt oenhetlig i sina verkningar. Ar— betsmarknaden företer ofta en splittrad bild med arbetslöshet eller rekryterings- stopp inom vissa branscher eller vid enskilda företag och en fortsatt efter- frågan inom andra områden. Man kan därför utgå ifrån, att det också under en konjuukturdämpning kommer att finnas ett visst behov av arbetskraft och då framför allt av utbildad sådan, vilket kan tillgodoses genom en anpass- ning av utbildningsverksamheten till fö- religgande behov. Det ligger emellertid i sakens natur att behovet av ökat till- skott av utbildad arbetskraft tenderar att vara störst, där ledig kapacitet för anordnande av utbildning blir minst, och omvänt.
Utbildning innebär för den enskilde ett meningsfullt utnyttjande av en ar- betslöshetsperiod med möjligheter till säkrare och bättre arbetsförhållanden i framtiden och/eller på ett annat område. Allmänt betyder en fördjupad och inten-
sifierad vuxenutbildning i det läget ett tillfälle att inhämta något av den efter- släpning, som råder på vuxenutbildning- ens område, och en beredskap inför den efterfrågan på yrkesarbetare, som är att vänta vid en uppgång i konjunkturen, i den mån den inte kan medföra en omedelbar ökning av tillgången på utbil- dad arbetskraft för de branscher, som alltjämt eftersträvar ökad sysselsättning.
Det blir en väsentlig arbetsmarknads- politisk uppgift att hålla en beredskap i fråga om de åtgärder, som kan bli nöd— vändiga vid förändringar i sysselsätt- ningen. Erfarenheterna från konjunk- turdämpningen 1958—1959 visade be- tydande brister i planeringen just i frå- ga om yrkesutbildning, och det framstår därför som i hög grad nödvändigt att skapa en beredskap på detta område. Beredskapen bör, med hänsyn till svå- righeterna att i detalj förutsäga storle- ken och arten av väntade sysselsätt- ningsstörningar, vara sådan, att en kraf- tig utökning av verksamheten snabbt kan bli möjlig och att samtidigt även varierande önskemål om yrkesinrikt- ning kan tillgodoses.
Förutsättningarna för ökade utbild- ningsåtgärder är nu betydligt bättre än under konjunkturdämpningen 1958— 1959. Den organisation för vuxenutbild- ning, som redan byggts upp, och de planer på en ytterligare expansion och konsolidering av utbildningsapparaten, som föreligger, ger ett bättre utgångs- läge för åtgärder avsedda för en arbets- löshetssituation. I första hand torde den av skolverket och arbetsmarknadssty- relsen bedrivna kursverksamheten be- sitta en icke oväsentlig elasticitet. Be- läggningen vid nu pågående kurser tor- de i genomsnitt uppgå till 12 elever per kurs, medan utrustning och övrigt pla- nering medger en ökning av elevanta- let till 15 och i vissa fall ända upp till 20, om hjälplärare för det praktiska
arbetet anlitas. I stor utsträckning och i synnerhet i lokaler som uppförts spe- ciellt för kursverksamhet föreligger möj- ligheter till dubblering av kurserna. Slutligen kan även skiftgång tillgripas. Gjorda undersökningar har nämligen visat, att man med relativt små tids- förskjutningar skulle kunna införa 2- skift vid kurserna och därmed effekti- vare kunna utnyttja lokaler och ma- skinutrustning. Försök att genomföra skiftgång har hittills misslyckats, men torde i ett försvagat arbetsmarknadslä- ge ha större utsikter till framgång.
Om sålunda den av samhället bedriv- na vuxenutbildningen kan sägas ha en viss elasticitet, är denna dock inte till- räcklig för det behov av utbildning, som kan uppstå i samband med en konjunkturdämpning. Det blir därför nödvändigt att utnyttja de resurser för en utbildningsverksamhet inom närings- livet, som redan i viss utsträckning finns och som i ett nedgångsläge ytter- ligare kan öka. Som förut påpekats bru- kar företagens utbildningsverksamhet minska, när det omedelbara behovet av nyrekrytering upphör. Till de allmän- na resurser i fråga om lokaler och ma— skinutrustning och i vissa fall även per- sonal för undervisningen, som därvid friställes vid speciella avdelningar för utbildning, kommer de lokalutrymmen och maskiner, som i övrigt blir dispo- nibla vid driftsinskränkningar eller driftsnedläggelser. Det är uppenbart, att dessa resurser skulle kunna använ- das för utbildningsverksamhet antingen för under begränsad tid friställda ar— betare vid det egna företaget eller för en omskolningsverksamhxet med vidare rekrytering. Totalt sett torde närings- livets resurser på detta område vara tillräckliga för att på ett tillfredsstäl- lande sätt komplettera den verksamhet, som kan åstadkommas inom den stat- liga kursverksamhetens ram.
()m man sålunda allmänt kan kon- statera, att materiella resurser förelig- ger för en betydande ökning av ut- bildningsverksamheten, krävs dock vis- sa förberedelser för att dessa resurser utan tidsförlust skall kunna utnyttjas. Förberedelserna måste framför allt gäl- la undervisningsplaner och organisa- tionsformer samt planer för utbildning av instruktörer och yrkeslärare både för det behov som uppstår vid företagen och för den av samhället bedrivna kursverksamheten.
Vad i detta hänseende gäller skolver- kets kurser, har tidigare vikten av en förbättring av undervisningsplaner och lärarutbildning understrukits. Denna översyn och förbättring av förutsätt- ningarna för den normalt bedrivna verk- samheten är dock inte tillräcklig för en tillfredsställande beredskap inför en eventuell arbetslöshetskris. Nya utbild- ningsplaner för yrkesområden och spe- cialiteter, som nu inte är representerade inom kursverksamheten, måste utarbe— tas med speciell inriktning på de krav, som kan komma att ställas på utbild— ning i en arbetslöshetssituation. En mot- svarande anpassning måste även ske genom revision av redan befintliga utbildningsplaner. Av lika stor vikt är, att yrkeslärarutbildningen förberedes genom utarbetande av planer för snabb- utbildning av lärare för undervisning inom olika yrkesområden. En bered- skapsplanering av här antytt slag bör ingå i skolverkets normala verksam- het och kostnaderna bör kunna täc- ka/s av de ordinarie anslagen för kurs- verksamheten. En kontinuerlig redovis- ning av beredskapsläget bör även ålig— ga skolverket med konkreta uppgifter om organisationens möjligheter att med utgångspunkt från tillgängliga resurser snabbt utöka verksamheten samt med förteckning över de beredskapsplaner, som uppgjorts i fråga om undervisning
och i fråga om utbildning av yrkeslära— re. Denna redovisning skulle ingå som en del av arbetsmarknadsstyrelsens be— vakning av en allmän reserv på utbild- ningens område.
En beredskapsplanering på företags- utbildningens område kräver åtgärder av en helt annan omfattning. En sådan planering måste nämligen omfatta även de branscher och företag, där någon organisation för vuxenutbildning inte existerar. En utbildning under en ar- betslöshetsperiod skiljer sig dessutom så väsentligt från den på vissa specifi- ka arbetsuppgifter inriktade företagsut- bildning, som nu förekommer, att man endast i mindre utsträckning kan bygga på redan existerande undervisningspla- ner och övriga former för undervis- ning. Förberedelserna måste täcka oli- ka tänkbara utbildningssituationer, var- vid metoderna för koncentrerad träning i största möjliga utsträckning bör kom- ma i fråga.
Av det föregående framgår, att be- redskapsplanering för företagsutbild- ning i stor utsträckning kommer att gälla nykonstruktion av utbildningspla- ner och grundläggande förberedelser för utbildningens organisation. I för- beredelserna måste som en väsentlig del ingå planer för utbildning av in- struktörer.
Ansvaret för en beredskapsplanering för företagsutbildning synes lämpligen böra läggas på respektive branschor- gan, som torde ha den bästa överblick- en och de bästa kunskaperna om vad som kan komma att erfordras. Om branschorganens egna utbildningsavdel- ningar inte skulle ha tillräckliga resur- ser för en sådan planering, eller om branschen saknar egen expertis i ut- bildningsfrågor, torde det i viss ut- sträckning vara möjligt att få experter från företagen för bearbetning och ny- konstruktion av kursplaner. Syftet med
planeringen skall vara att skapa möj- ligheter till insatser på utbildningens område i tider med vikande sysselsätt- ning, så att utbildningen på sitt område kan bli en motsvarighet till investerings— fonderna på investeringsområdet.
Tidigare erfarenheter visar, att snabb— het i åtgärderna är av väsentlig bety- delse. I det avseendet kan bristen på färdigutbildade instruktörer komma att bli en fördröjande faktor. Man kan nämligen inte i någon större utsträck- ning räkna med att undervisningsvana och samtidigt yrkeskunniga personer skall stå till förfogande i en krissitua- tion. Även med en väl planerad utbild- ningsverksamhet för instruktörer mås- te viss tid avsättas för genomförandet av en sådan utbildning. Utredningen får därför föreslå, att det redan under goda konjunkturer utbildas instruktörer, som kan rycka in när behov av ökade ut- bildningsinsatser uppstår under en ned- gång i sysselsättningen. Därest bransch- organen inte kan svara för en sådan utbildning, borde den utbildningsverk- samhet för yrkeslärare, som bedrives av skolverket, kunna dimensioneras och anpassas så, att en beredskapsutbildning för instruktörer för företagens räkning blir möjlig. De kunskaper, som sålun- da förvärvas, kan med säkerhet nyttig- göras även i tider utan sysselsättnings— svårigheter. Man bör f. ö. räkna med att på detta sätt utbildade instruktörer skall kunna anlitas i den ökade normala före— tagsutbildning, som tidigare förordats, och även att rekryteringen av yrkes- lärare till skolverkets anpassningskur- ser härigenom kommer att underlättas. Det är dock angeläget, att utbildningen får en sådan omfattning, att beredskaps— syftet i största möjliga utsträckning till- godoses.
Det är såväl ett samhälls- som före- tagsintresse, att en beredskapsplanering
på yrkesutbildningens område kommer till stånd. För samhällets del utgör fö- retagens utbildningsresurser i en arbets— löshetssituation en reserv, som utan större kapitalinvesteringar kan ställas till förfogande för omskolningsändamål. Det är för företagens del angeläget, att under tidsbegränsade permitteringar kunna behålla arbetsstyrkan samlad un— der samtidig utbildning samt att i öv- rigt kunna nyttiggöra disponibla loka- ler och maskiner. Med hänsyn till den ömsesidiga nyttan av planeringsvcrk- samheten synes det lämpligt, att även kostnaderna för planeringen fördelas mellan staten och näringslivets organi- sationer. Det är nämligen knappast möj— ligt att branschorganen utan ekonomisk ersättning skall kunna utföra och stän- digt hålla en omfattande planering ak- tuell. Utredningen får därför föreslå att statliga bidrag införes i likhet med de projekteringsbidrag, som nu utgår för statlig och kommunal beredskaps- planering på investeringsområdet.
Kungl. Maj:t har bemyndigat arbets— marknadsstyrelsen att lämna bidrag till projektering av vissa kommunalprojekt, som är intagna i eller avsedda att in— tagas i investeringsreserven. Bidragen täcker endast en del av den faktiska kostnaden, och bidragsprocenten är be- roende av skatteunderlaget och den kommunala utdebiteringen i varje sär- skilt fall. Ansökan inlämnas innan pro- jekteringen påbörjats, och bidrag utbe- talas _i efterskott på grundval av god- känd, redovisad kostnad.
Statliga bidrag till företagens bransch- organisationer för beredskapsplanering på yrkesutbildningens område bör en- ligt utredningens mening beräknas på kostnader för upprättande av under- visningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisationsplaner i övrigt för utbildning under en sysselsättnings-
kris. Arbetsmarknadsstyrelsen bör på i förhand ingiven ansökan i efterskott utbetala bidrag på godkänd, redovisad kostnad. Bidraget bör utgå med 50 pro- cent av kostnaderna.
Det ligger i sakens natur, att kostna- derna för planeringsverksamheten i hu- vudsak komlner att belasta inlednings- skedet i samband med en generalpla- ncring inom respektive branscher. Det fortlöpande arbetet med komplettering- ar och nykonstruktioner, som kommer att bli erforderligt för att hålla planer— na ständigt aktuella, torde ur kostnads- synpunkt bli relativt blygsamt. Det är inte möjligt att med någon större sä- kerhet beräkna det statliga medelsbe- hovet för bidragsgivning. Medelsåt- gången torde dock inte bli större än att det utan ökad medelstilldelning kan inrymmas i det ordinarie anslaget till Omskolning m. m.
Bercdskapsplaneringen måste grunda sig på frivilliga överenskommelser mel- lan branschorganisationerna och arbets- marknadsstyrelsen. Initiativ till såda- na förhandlingar bvör tas av arbets- marknadsstyrelsen, som också skall ha att utarbeta riktlinjer för förtidspla— neringen samt att kontinuerligt bevaka att den hålles aktuell. I detta samman- hang kan även Arbetsmarknadens yrkes- råd komma att spela en roll som sti- mulerande och samordnande organ gent- emot de olika branschorganisationerna.
Till den vuxenutbildning som nor— malt bedrives i kursform inom företag har utredningen i det föregående före- slagit ett statligt stöd med 2 kronor per elevtimme. Till utbildning i samband med lokalisering av företag till orter med undersysselsättning har föreslagits ett statsbidrag per elevtimme räknat, varom överenskommelse skall träffas i varje särskilt fall mellan arbetsmark- nadsstyrelsen och respektive företag. I
bägge dessa utbildningssituationer får de olika företagen bära huvudparten av kostnaderna för utbildningen. Kostnads- fördelningen måste bli en annan vid företagsutbildning, som bedrives under en nedgångskonjunktur, då omedelbart behov av utbildning för företagens egen räkning inte föreligger.
Om i en sådan situation ett företag åtager sig att ta emot arbetslösa, som permitterats från andra företag, och sva- ra för en utbildning, som kommer ar- betsmarknaden som helhet till godo, måste staten liksom vid annan kursverk— samhet för arbetslösa svara för de fak- tiska kostnader, som uppstår. I dessa kostnader skall sålunda inräknas in— struktörslöner, lokalhyror, förbruk- ningsmaterial, elkraft, maskinhyror etc. Ersättning till eleverna kan utgå anting— en i form av lön efter överenskommelse mellan parterna eller i form av utbild— ningsbidrag från arbetsmarknadsverket. I bägge alternativen måste ersättningen täckas helt av statsmedel. Hänsyn får emellertid tagas dels till företagens in- komst av säljbar produktion från ut- bildningsverksamheten, dels till företa- gets eget behov att anställa den sålunda utbildade arbetskraften. Ersättning kan därför endast bestämmas efter förhand- lingar i varje särskilt fall mellan arbets- marknadsstyrelsen och det enskilda fö- retaget.
Liksom vid annan vuxenutbildning inom företag bör den statliga tillsynen utövas av länsarbetsnämnden och av den kursstyrelse och de kursnämnder för anpassningskurser, som inrättats inom länet, medan den lokala tillsynen, liksom vid annan företagsutbildning, i första hand åvilar partsrepresentanter vid företaget. Initiativ till utbildning i denna form skall tas av arbetsmark- nadsverket som ett led i arbetsmark— nadspolitiken.
KAPITEL 5
Ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft
Nuvarande förhållanden
Byte av bostadsort och förskjutningar i befolkningens geografiska fördelning är inga nya företeelser. Sådana föränd- ringar har med skiftande intensitet på- gått under mycket lång tid. Flyttnings- rörelserna är en följd bl. a. av befolk- ningens naturliga tillväxt i olika delar av landet och de förändringar som sker inom näringslivet. I en del områden minskar behovet av arbetskraft p. g. a. strukturella förändringar, ny teknik, otillräcklig expansionskraft etc., medan behovet växer i andra delar. Det som framförallt karakteriserat utvecklingen under de senaste årtiondena är flytt- ningen från landsbygds- till stadsnä- ringarna.
Arbetskraftens anpassning till nya för- utsättningar sker huvudsakligen spon- tant, utan samhällets direkta medver- kan. Men den påverkas självfallet genom företagens rekryteringsåtgärder och ge- nom arbetsmarknadspolitiska insatser. Speciellt betydelsefull är arbetsförmed- lingens service i fall, då arbetstagare bc- höver söka anställning utom hemorten. Varje år medverkar förmedlingen till att placera ett betydande antal arbetstaga- re på andra orter än hemorten. Under de senaste sex åren har antalet varierat mellan 51 000 och 72 000. De lägsta ta- len gåller för sådana år, då den totala efterfrågan på arbetskraft på grund av konjunkturläget varit låg.
Ekonomiskt stöd från samhällets sida
till arbetstagare som på grund av ar- betslöshet tvingats flytta till annan ort har praktiserats sedan år 1912. Först i form av förskott eller län till resor, se- dermera i form av bidrag. Under en lång period hade stödet en rent arbets- löshetspolitisk motivering, och det var liksom annan arbetslöshetshjälp behovs- prövat. Bortsett från krigsåren, då det rådde speciella förhållanden, var det först under 1950-talets senare del, som de ekonomiska bidragen mera kon- sekvent började användas såsom ett led i strävandena att åstadkomma en ända- målsenlig anpassning på arbetsmarkna— den. Resebidragen byggdes ut och kom- pletterades efterhand med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bi- dragen avvägdes så, att de i huvudsak skulle täcka de direkta kostnader som uppstod för resa och flyttning till an- nan ort, kostnader för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan på första avlöning samt för merkostna- der för hushåll på två orter i väntan på familjebostad på den nya arbetsorten. Det var huvudsakligen två motiv som anfördes för den ökade bidragsgiv- ningen. Dels skulle bidragen som ovan sagts medverka till en bättre utjämning mellan olika delmarknader, dels ansågs det skäligt att samhället i vissa fall sva- rade för kostnader, som den enskilde fick i samband med flyttning från om- råden med otillräcklig sysselsättning. Vid framställningar till Kungl. Maj:t i dessa ärenden erinrade arbetsmarknads-
styrelsen om att samhället under alla omständigheter måste räkna med kost- nader för stöd till de arbetslösa och att det i flertalet fall måste vara för- delaktigare att underlätta arbetskraftens anpassning än att svara för försörj- ningen på den gamla bostadsorten ge- nom extra arbeten eller kontant ersätt- ning.
Villkor för erhållande av bidrag i samband med flyttning
Villkoren för att få bidrag vid flyttning är på väsentliga punkter likartade för respenning, familjebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. I de handlägg- ningsföreskrifter, som arbetsmarknads- styrelsen utfärdat, är villkoren angivna som följer:
Bidrag till arbetstagare kan utgå under förutsättning: att han är arbetslös eller av den offentliga
arbetsförmedlingen på grund av varsel eller annan omständighet beräknas bli arbetslös inom en snar framtid; att han enligt förmedlingens bedömning inom den närmaste tiden icke kan er- bjudas arbctc på eller i närheten av vistelseorten ; att hans utflyttning från hemorten av ar- hetsmarknadsskäl bedömes vara nöd- vändig; att han skall tillträda anställning i öppna marknaden på annan ort; arbetsmarknadssituationen på den nya anställningsorten av länsarbetsnämnden i mottagningslänet konstateras vara så- dan att behov av arbetskraft från annan ort för ifrågavarande anställning före- ligger samt anställningen icke är att betrakta som en överflyttning mellan arbetsplatser inom ett och samma företag. Bidrag kan utgå även till sådana arbets- tagare som på eget initiativ söker och till- träder anställning på annan ort. En förut- sättning är dock att vederbörande uppfyl- ler de allmänna villkor som gäller för er- hållande av bidrag.
g-o- at
,... at
Resebidragen hade till år 1957 en myc- ket begränsad omfattning. Till detta bi- drog bl. a. restriktiva handläggnings- föreskrifter med viss behovsprövning och andra återhållande villkor. När ar- betsmarknadspolitiken år 1957 mer in— riktades på att underlätta rörligheten, anpassades föreskrifterna till verksam- hetens syfte. Respenning utgår för när- varande huvudsakligen i form av bidrag utan återbetalningsskyldighct. Förskott förekommer i mycket obetydlig ut- sträckning och under speciella omstän- digheter.
Av tabell 5:1 framgår medelsförbruk- ningen och därmed, om resekostnader- nas förändringar beaktas, även verksam- hetens omfattning budgetåret 1956/57— 1963/64.
Under budgetåret 1961/62 utbetalades resebidrag i mer än 12 000 fall och bi— drag till flyttningskostnader för famil- jer och bohag till 1 348 familjer. Mot- svarande antal för budgetåret 1962/63 var respektive 18000 och 2124. Den markanta ökning av verksamheten, som kunde konstateras för budgetåret 1962/ 63, har fortsatt och ytterligare accen- tuerats. Enligt uppgifter för budgetåret 1963/64 uppgick antalet beviljade resor till 38000 och antalet flyttningsbidrag till 3099. Bidragsverksamheten är av naturliga skäl koncentrerad till områ—
Tabell 5:1. lVIedelsförbrukning för respen- ning 1956/57—1963/64
Rese- och flyttnings- Budgetår bidrag i kronor 1956/57 ............ 84 000 1957/58 ............ 206 000 1958/59 ............ 416 000 1959/60 ............ 915 000 1960/61 ............ 1 148 000 1961/62 ............ 1 575 000 1962/63 ............ 2 912 000 1963/64 ............ 6 071 000
den med utpräglat överskott på arbets- kraft. Sålunda redovisade de fem norr- landslänen samt Värmlands och Koppar- bergs län under kalenderåret 1963 69 procent av samtliga resebidrag samt 71 procent av antalet flyttningsbidrag.
Respenningen avses huvudsakligen för arbetssökandes resor till anställning på annan ort. Bidrag kan emellertid utgå även till kostnader för återresa till hemorten, om den anvisade anställ- ningen utan arbetstagarens eget förvål- lande inte kommer till stånd eller om anställningen upphör efter så kort tid, att arbetstagaren har svårighet att själv bekosta hemresan. Arbetsförmedlingen skall i sådana sammanhang först un- dersöka omplaceringsmöjligheterna. Bi- drag till kostnader för hemresa kan vi- dare utgå, då den anvisade anställ- ningen är att anse som kompletterings- arbete vid säsongarbetslöshet i ordina- rie yrke och då anställningen från bör- jan betraktas som tillfällig i väntan på återgång till ordinarie arbete i hem- orten.
Innan avtal om anställning träffats kan det i vissa fall vara erforderligt att den arbetssökande infinner sig på den nya arbetsplatsen för att söka ett arbete, som skall tillträdas vid en senare tidpunkt. Arbetsgivaren kan uttrycka önskemål om personligt besök av den sökande för samtal, läkarundersökning och testning, men även den arbetssökan- de kan, innan avgörande om en flytt- ning träffas, ha intresse av att inhämta närmare kännedom om arbetet och om andra förhållanden på den nya arbets- orten. Detta sistnämnda gäller vid en påtänkt familjeförflyttning även den arbetssökandes hustru. Arbetsförmed— lingen har i sådana fall möjlighet att bekosta resa för såväl den arbetssökan- de som hans hustru.
Om arbetstagaren kvarbor i hemmet och arbetet är beläget så långt från
hemmet att betungande resekostnader uppstår, kan bidrag till resekostnader beviljas under högst tre månader från arbetets början. Dessa bidrag har före- kommit i mycket begränsad utsträck— ning och då i syfte att lätta de ekono- miska svårigheter som uppstår i ett initialskede vid pendeltrafik mellan bo- staden och en avlägsen arbetsplats.
När anställning på annan ort är av- talad eller påbörjad och bostad erhållits på den nya arbetsorten kan bidrag utgå även till flyttning av familj och/eller bohag.
Resebidrag utgår med belopp mot- svarande kostnaderna för billigaste färdsätt. Vid färd i eget fordon utbeta- las ersättning motsvarande kostnaderna för billigaste färdsätt till fordonets äga- re och med 5 öre per kilometer för varje medresande. Under resan utgår trakta- mente enligt lägsta traktamentsklass i det statliga resereglementet. Bidrag till flyttningskostnader får icke överstiga lägsta kostnad enligt inhämtade anbud.
Beslut om respenning skall fattas före resans anträdande eller före det att flyttning verkställts. Beslutanderätten åligger länsarbetsnämnden, som kan överlåta densamma till länsarbets- nämndsdirektören eller, vid förfall för denne, till hans ställföreträdare. I fråga om arbetstagares resekostnader, trakta- mentsersättning och flyttningskostnader kan beslutanderätten överlåtas till före- ståndare för arbetsförmedlingskontor. Familjebidrag Försöksverksamhet med familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två or- ter har pågått sedan den 22 januari 1958 enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande med för närvarande följande lydelse:
»Arbetsmarknadsstyrelsen må, såsom för- söksverksamhet, utgiva familjebidrag i fall då familjeförsörjare, vilken är bosatt i
ort som drabbats av arbetslöshet, tillträder anställning å annan ort men inte omedel-
bart kan erhålla familjebostad på den nya orten.
Familjebidrag som ovan sägs må beviljas för högst nio månader. Bidraget må för de tre första månaderna utgå högst med belopp motsvarande dels den faktiska hyreskost— naden för familjebostaden på hemorten, däri inräknad kostnaden för uppvärmning, dels ock familjetillägg enligt punkten 5 i de av Kungl. Maj:t meddelade bestämmel— serna angående utbildningsbidrag åt vissa arbetslösa. För därpå följande tre månader må utgå högst två tredjedelar och för de sista tre månaderna högst en tredjedel av sålunda beräknade belopp.»
Fram till den 1 januari 1961 utgick familjebidrag under högst sex månader och med oförändrat belopp under hela bidragstiden. Efter denna tidpunkt för- längdes bidragstiden till nio månader med successiv reducering av bidrags- beloppet. Det ansågs, att denna föränd- ring skulle medföra en bättre anpass- ning till den normala väntetiden för familjelägenhet och att en successiv minskning av beloppet skulle innebära en smidigare övergång vid bidragstidens slut.
Förutom de allmänna villkor, som ti— digare refererats och som är gemen- samma för respenning, familjebidrag och starthjälp, gäller för erhållande av familjebidrag vissa speciella villkor. Bi- drag utgår sålunda endast under för- utsättning: att arbetstagaren icke åtnjuter avtalsenligt
traktamente ; att anställningen har en beräknad varak- tighet av minst nio månader; (Med hänsyn till svårigheterna att inom vissa yrkesområden få bestämda utfästelser om anstållningstidens längd föreligger icke hinder för bifall av ansökan, om an- ställningen i sådana fall har en beräk- nad varaktighet av minst sex månader.) arbetstagaren har för avsikt att varak- tigt bosätta sig på den nya arbetsorten; att arbetstagaren icke omedelbart kan er- hålla familjebostad på eller i närheten av anställningsorten och därför åsam- kas kostnader för hushåll på två or- ter. ,... at
Innan beviljat familjebidrag utbetalas skall arbetstagaren varje månad inkomma med försäkran om att han fortfarande är anställd och i arbete hos den i ansökan angivna arbetsgi- varen; att han vidtagit erforderliga åtgärder för anskaffande av familjebostad på eller i närheten av anställningsorten samt atti ansökan lämnade uppgifter om fa— milje— och bostadsförhållanden samt hy— reskostnader alltjämt gäller.
De två första av dessa uppgifter skall bestyrkas av arbetsgivaren. Arbetstaga- ren är skyldig att anmäla förändringar i förhållanden som kan påverka familje- bidraget.
Familjebidraget utgår från 1 juli 1964 med 200 kronor per månad till hustru eller husföreståndarinna samt med 45 kronor per månad till varje barn under 16 år. Dessutom utbetalas hyresbidrag med den faktiska kostnaden för familje- bostaden på hemorten, värmekostnad in- räknad. Hyresbidraget har dock maxi- merats till 250 kronor per månad.
I den av arbetsmarknadsstyrelsen ge- nomförda undersökningen röra-nde per- soner vilkas ansökningar om starthjälp avgjordes i oktober 1959 och 1960 har även vissa upplysningar om familje- bidragsverksamheten erhållits. I under- sökningen ingick 269 personer med familjebidrag. Bidraget avsåg förutom arbetstagarnas makar eller husförestån- darinnor 460 hemmavarande barn un- der 16 år. I genomsnitt uppbar varje familj 343 kronor per månad i familje- bidrag. Genomsnittliga bostadskostna- den utgjorde i runt tal 130 kronor per månad. Endast 12 personer hade en bostadskostnad överstigande 250 kronor per månad.
För att bereda arbetstagaren möjlig— het att besöka hemmet under den tid familjen lever åtskild kan respenning utgå till en tur och retur-resa per må— nad meHan arbetsplatsen och hemorten. Sådan resa får utbytas mot resa för
Tabell 5:2. Medelsförbrukning förfamilje- bidrag samt antal bidragsfall
Medelsför- brukning kronor
Antal bi-
Tidsperiod dragsfall
22/1 1958—30/6 1958 295 000 381 Budgetåret 1958/59 2 252 000 1 881 » 1959/60 2 761 000 2 110 » 1960/61 2 492 000 2 116 » 1961/62 2 224 000 2 064 » 1962/63 2 815 000 2 684 » 1963/64 4 557 000 3 769
familjemedlem och då avse omvänd färdriktning.
Beslut om familjebidrag fattas av länsarbetsnämnden i det län där av- flyttningsorten är belägen. Beslutande- rätten kan överlåtas till länsarbetsdirek- tören och till föreståndare för arbets- förmedlingskontor eller deras ställföre- trädare. Beslutet föregås av en arbets- marknadsmässig bedömning av behovet av och förutsättningarna för en utflytt- ning samt av en utredning om person- liga förhållanden, familj, hyreskostna- der ni. m.
Verksamhetens hittillsvarande omfatt- ning framgår av tabell 5: 2 där medels- förbrukningen och antal bidragsfall re- dovisas.
Liksom i fråga om respenning beviljas familjebidrag främst i län med syssel- sättningssvårigheter. Under kalender- året 1963 beviljades sålunda det största antalet familjebidrag i de fem norr- landslänen samt i Värmlands och Kop- parbergs län, vilka tillsammans svarade för 80 procent av hela antalet bevilja- de familjebidrag.
Starthjälp
Starthjälp till arbetstagare som tillträ- der anställning utom hemorten har kun- nat utbetalas sedan januari månad 1959.
Kungl. Maj:t har i brev den 5 juni 1963 meddelat följande bestämmelser om ut— givande av starthjälp att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1963/64.
»1. Starthjälp må utgå till arbetstagare, vilken är bosatt å ort som drabbats av ar- betslöshet och på grund därav tillträder ar- betsanställning å annan ort.
2. Det belopp, med vilket starthjälpen må utgå, skall anpassas efter den nya an- ställningens beräknade varaktighet på föl- jande sätt
Anställningen be- räknas fortgå :
Starthjälp högst kronor:
Minst en månad 150 » två månader 300 >> fyra >> 400 » sex >> 500
3. Därest anställning upphör på grund av arbetstagarens förvållande, skall uppburen starthjälp återbetalas med fem kronor för varje dag varmed anställningstiden under- stiger nedan angivna dagantal.
Beviljad start- Anställnings- hjälp, kronor: tid, dagar: 150 30 300 60 400 80 500 100
4. Ärenden rörande starthjälp prövas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter styrel- sens bestämmande, av länsarbetsnämnd.
5. Arbetsmarknadsstyrelsen äger medde- la nårmare föreskrifter angående tillämp— ningen av dessa bestämmelser.»
Före den 1 juli 1963 gällde som villkor att anställningen måste ha en beräknad varaktighet av minst sex månader. Efter förslag från arbetsmarknadsstyrelsen och efter beslut av 1963 års riksdag har möjlighet öppnats att utge reducerad starthjälp till personer som under kor- tare tid tar anställning utanför hemor- ten i kompletteringsarbete vid säsong- arbetslöshet i ordinarie yrke eller vid tillfällig arbetslöshet, då arbetstagaren efter viss tid åter har arbete i hemorten. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör för— utsättningen för sådant reducerat bidrag bl. a. vara att den arbetslöse av arbets-
förmedlingen bedöms vara lokalt så bunden av familje—, bostads- eller andra skäl, att i varje fall vid tiden för anvis- ningen varaktig utflyttning icke anses komma i fråga samt att det anvisade arbetet är så beläget, att dagliga resor mellan hemorten och den nya arbets- orten icke lämpligen kan företagas.
Som villkor för erhållande av start- hjälp gäller tidigare nämnda för samt- liga rörlighetsbidrag gemensamma för- utsättningar. Dessutom skall det vill- koret uppfyllas
att anställningen på den nya orten icke skall vara förenad med rätt till trakta- mente från arbetsgivaren eller anses vara fortsättning av tidigare anställning hos samma företag.
Starthjälpsbeloppet utgår med hänsyn till anställningens beräknade varaktig- het. Om anställningstiden skulle över- skrida den beräknade, skall beslutet om starthjälpsbelopp icke på grund härav ändras i efterhand.
Ansökan om starthjälp skall inläm- nas före anställningens tillträdande. Om särskilda skäl föreligger kan dock an- sökan som inkommit inom sju dagar efter tillträdandet bifallas. Beslut fattas av länsarbetsnämnden i utflyttningslä- net. Beslutanderätten kan delegeras till länsarbetsdirektören eller hans ställ— företrädare. Bestämmelserna medger även rätt att överlåta beslutanderätten till föreståndare för arbetsförmedlings— kontor.
Tabell 5:3. Medelsförbrulcning för start— hjälp samt antal bidragsfall
Tidsperiod miljader Antal Febr—juni 1959 660 000 2 200 Budgetåret 1959/60 2 102 000 8 164
» 1960/61 1 993 000 7 898 » 1961/62 2 292 000 8 738 » 1962/63 3 400 000 12 895 » 1963/64 9 538 000 22 290
Verksamheten har av naturliga skäl haft sin största omfattning i län med sysselsättningssvårigheter. Kalenderåret 1963 redovisade sålunda de fem norr- landslänen samt Kopparbergs och Värm- lands län 81 procent av samtliga bi- draxgsfall.
Utrusmingsbidrag
Genom brev den 6 juni 1962 har Kungl. Maj :t bemyndigat arbetsmarknadsstyrel- sen att såsom försöksverksamhet utge ett särskilt utrustningsbidrag med högst 2000 kronor åt familjeförsörjare i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet.
Det ankommer på arbetsmarknadssty- relsen att ange de kommuner, där vid utflyttning utrustningsbidrag kan kom- ma i fråga. Under tiden september 1962—5 april 1963 gällde ett sådant be- myndigande ett antal kommuner i Tor- nedalen och Ådalen samt Idre kommun i Kopparbergs län. Från sistnämnda dag har bemyndigandet utökats att omfatta samtliga kommuner i de fem norrlands- länen förutom kommuner belägna i Gästrikland. Dessutom omfattar verk- samheten ett antal kommuner i nord- västra delen av Kopparbergs län.
Som villkor för erhållande av utrust- ningsbidrag gäller att arbetstagarens familj flyttar till familjebostad på eller i närheten av den nya .anställningsorten samt att arbetstagaren uppfyller de all- männa villkoren för erhållande av fa- miljebidrag.
Utrustningsbidrag utgår med 2 000 kronor i varje särskilt fall, varav högst en fjärdedel kan utbetalas i förskott. Återbetalningsskyldighet föreligger om familjen inom ett år flyttar från den nya arbetsorten. Befrielse från åter- betalningsskyldighet kan medgivas, om den nya flyttningen bedömes vara ända-
Tabell 5:4. Antal utrustningsbidrag bud- getåret 1963/64, länsvis
Län Antal utrust— ningsbidrag
Norrbotten ............... 51 6 Västerbotten ............. 409 Jämtland ................ 262 Västernorrland ........... 407 Gävleborg ................ 159 Kopparberg .............. 27 Summa 1 780
målsenlig från arbetsmarknadssyn- punkt.
Medelsförbrukningen under budget- året 1962/63 uppgick till 623 000 kro- nor och under 1963/64 till 3 336 000 kro— nor. Av tabell 5: 4 framgår antalet be- viljade utrustningsbidrag under sist— nämnda budgetår fördelade på län.
Sammanfattningsvis kan konstateras att under budgetåret 1963/64 starthjälp utbetalades till 22 290 personer som till- trädde anställning på annan ort, familje- bidrag till 3 769 familjeförsörjare med hushåll på två orter, flyttningsbidrag till 3 099 och utrustningsbidrag till 1 780 personer som flyttade ut från hemorten samt resebidrag till 38 188 personer för resor i samband med tillträdande av an- ställning på annan ort. Detta innebär en inte oväsentlig ökning av verksam— hetens omfattning i jämförelse med de närmast föregående budgetåren. Förkla- ringen härtill är en intensifierad arbets— förmedlingsverksamhet i ett sysselsätt-
ningsläge med betydande geografiska olikheter, men även en vidgad känne- dom om möjligheterna att få bidrag tor- de ha bidragit till ökningen.
I tabell 5: 5 redovisas kostnader för ekonomiska rörlighetsbidrag under de fyra senaste budgetåren.
Kostnaderna för rörlighetsbidragen har fram till budgetåret 1962/63 uppgått till i runt tal sex miljoner kronor per år men har därefter väsentligt ökat och utgjorde under budgetåret 1963/64 23,5 miljoner kronor.
Undersökning beträffande verksamhetens resultat
Efter framställning från arbetsmark- nadsutredningen har arbetsmarknads- styrelsen genomfört en undersökning i syfte att belysa hur det gått för de per- soner, som i samband med flyttning er- hållit ekonomiskt stöd frän arbetsmark- nadsverket.
Redogörelse för undersökningen har av [arbetsmarknadsstyrelsen publicerats (AMS specialundersökning nr 3 B 1963) . I det följande skall vissa sammanfattan- de och kompletterande uppgifter läm— nas beträffande undersökningen och de frågor den avser att belysa.
Undersökningen omfattade ansök- ningar om starthjälp eller familjebidrag i oktober 1959 och oktober 1960 från 1 709 personer av vilka ansökningar 516 eller 30 procent av samtliga av-
Tabell 5:5. Medelsförbrukning för rörlighelsbidragen 1959/60—1963/64
. . . . Utrustnings— Famlljebidrag Starth al Res enmn . Summa Budgetår kr. kr.] P Ikr. g bldrag kr. kr. 1959/60 ............. 2 761 000 2 102 000 915 000 —— 5 778 000 1960/61 ............. 2 492 000 1 993 000 1 148 000 _ 5 633 000 1961/62 ............. 2 224 000 2 292 000 1 575 000 —— 6 091 000 1962/63 ............. 2 815 000 3 400 000 2 912 000 623 000 9 750 000 1963/64 ............. 4 557 000 9 538 000 6 071 000 3 336 000 23 502 000
Tabell 5:6. Procentuell fördelning efter avslagsskäl av fall, i vilka bidrag vägrats
Procentav Avslagsskäl hela anta- let avslag Den sökande kunde ej anses vara arbetslös .............. 25,2 Ansökan var för sent inlämnad 23,8 Annan lämplig arbetskraft fanns på anställningsorten . . . 13,2 Anställningen beräknades bli kortvarig ................. 12,4 God arbetstillgång på hemorten. 10,8 Avståndet mellan hem- och an- ställningsort alltför kort. . . . . 4.6 Den sökande hade tidigare fått starthjälp/familjebidrag ..... 4,0 Avtalsenligt traktamente ...... 2,2 Andra skäl .................. 3,8 Summa 100,0
slogs. l tabell 5: 6 redovisas skälen för avslag.
Skälen för avslag synes ge belägg för att villkoren för bidrag fyllt uppgiften att inrikta verksamheten på arbetssö- kande, som av arbetsmarknadsskäl mås- te lämna hemorten.
Starthjälp utbetalas enligt undersök- ningen huvudsakligen till unga och ogif- ta manliga arbetssökande. Hälften av de utflyttande var under 25 år och 22,5 procent var familjeförsörjare. I under- sökningen ingick 90 kvinnor (5,3 pro- cent), varav 66 (5,5 procent av antalet bifallna ansökningar) beviljades bidrag. Även om utflyttningen sålunda domine— rades av personer, som av familjeskäl eller andra orsaker inte är så starkt bundna vid hemorten eller som inte fas- tare knutits till ortens .arbetsmarknad, har dock ett relativt stort antal äldre personer berörts av åtgärderna. Sålun- da var 141 personer eller 12 procent av samtliga över 45 år.
Ett annat utmärkande drag för de ut- flyttande var avsaknaden av yrkesut- bildning. Endast 76 personer (6 pro- cent) hade genomgått verkstads— eller
yrkesskola och 151 (13 procent) hade fått utbildning vid omskolningskurs me- dan 940 personer (79 procent) helt saknade skolmässig yrkesutbildning. En viss förändring kunde här konstateras mellan de bägge undersökningsmåna— derna oktober 1959 och oktober 1960. Den ökade omskolningsverksamheten gav nämligen vid det senare tillfället ut- slag i form av ett större antal omskola- de arbetssökande. Det är alltså främst den oskolade arbetskraften, som har svårighet erhålla anställning på orter med undersysselsättning och som därför finner en utflyttning nödvändig.
Huvudparten av de utflyttande hade tidigare arbetat som industriarbetare (36 procent), lant- och skogsarbetare (21 procent) och byggnadsarbetare (20 procent). Byggnadsarbetare har nästan utan undantag sökt arbete inom bygg- nadsverksamhet medan i övrigt en stark dragning skett till den fasta industrin. Av de flyttande erhöll sålunda 65 pro- cent anställning vid industriföretag. Av 254 flyttande lant- och skogsarbetare har 45 fortsatt i sitt yrke medan åter- stoden övergått till industriellt arbete.
Undersökningen ger även besked om rörlighetens geografiska inriktning. Flertalet flyttande hade sin hemort i norrlandslänen, som svarade för 69 pro- cent av beviljade ansökningar om start- hjälp, medan svealandslänen redovisade 11 procent och götalandslänen 21 pro- cent. Av totalt 1 193 bidragsfall erhöll 295 anställning i Norrland, 635 i Svea- land och 263 i Götaland. Man kan i detta sammanhang konstatera en inflytt- ningsvinst för Svealand och Götaland med respektive 503 och 19 personer me- dan utflyttningsförlusten från Norrland uppgår till 522. Ett betydande antal norrlänningar har fått bidrag för till- trädande av anställning antingen i hem- länet eller i landsdelen som sådan.
Av undersökningen framgår, att av
totalt 1 193 flyttande var 318 personer (27 procent) kvar i den anvisade an- ställningen efter en observationstid på 26 månader för den ena undersöknings- gruppen och 14 månader för den andra. Av särskilt intresse är därför den upp- följning som skett i fråga om personer, som slutat anställningen. Det har inte varit möjligt att i detalj följa samtliga dessa personer. Av totalt 1 193 har man sålunda med säkerhet kunnat fastställa arbetsförhållandena för 1 028 personer. För övriga 165 personer föreligger en- dast ofullständiga uppgifter vilket i flertalet fall tyder på en tillfredsstäl- lande sysselsättning, eftersom de icke vid undersökningstillfället var anmälda hos arbetsförmedlingen. En redovis- ning av arbetsförhållandena ges i tabell 5: 7.
Efter en observationstid på 26 måna- der för den ena undersökningsgruppen och 14 månader för den andra har så— lunda konstaterats, att 90 procent av de med säkerhet kända fallen antingen kvarstod i den anvisade anställningen eller haft annan sysselsättning under huvuddelen av tiden efter anställ- ningens upphörande. Arbetslösa under huvuddelen av tiden efter anställ-
Tabell 5:7. Arbetsförhållanden för per- soner, som flyttat med ekonomiska bidrag, enl. efterundersökning
Pro- Antal cent Kvar i den anvisade an- ställningen ............. 318 30,9 Slutat den anvisade an- ställningen: därefter huvudsakligen i arbete .............. 607 59,1 därefter huvudsakligen arbetslösa ............ 32 3,1 därefter huvudsakligen sjuka, i mil. tjänst ..... 35 3,4 därefter huvudsakligen studier m. m .......... 36 3,5 Summa 1 028 100,0
Tabell 5:8 Arbetsort för personer, som, flyttat med ekonomiska bidrag, enl. efter-
undersökning Antal Procent
Återvänt till hemlänet . . . 380 35,1 Återvänt till hemlänet
och åter utflyttat ...... 31 Kvar på anvisad anställ-
ning ................. 318 I övrigt kvar i anställ-
ningslänet ............ 233 63»9 Lämnat anställningslänet
men ej återvänt till
hemlänet ............. 108 Avlidna, avresta till utlan-
det etc. .............. 10 1,0
Summa 1 080 100,0
ningens upphörande var 32 personer eller 3 procent av samtliga.
Utflyttningsresultatet kan avläsas ur uppgifterna om arbetsplatsens belägen— het vid observationstidens slut. De med säkerhet kända fallen fördelar sig så som framgår av tabell 5: 8.
Uppgift har ej kunnat inhämtas be- träffande 113 personer, vilket kan in- verka på det slutliga resultatet. Efter- som vistelseorten för dessa är okänd även för hemortens arbetsförmedling kan man emellertid förutsätta att dessa utflyttat.
Sammanfattningsvis kan sålunda med säkerhet konstateras att 35 procent av de utflyttade återvänt till hemlänet eller hemorten och att den helt övervägan- de delen av dessa återvänt till en an- ställning på hemorten. I återstoden av fallen har sålunda en utflyttning skett från av arbetslöshet drabbade orter.
Den nya anställningens varaktighet ger anledning till närmare kommenta- rer. I undersökningen ingick även frå- gor om skäl för anställningens upphö- rande. Svarcn på dessa frågor är i hög grad subjektiva och ofullständiga. De har därför inte ansetts kunna utgöra någon acceptabel grund för en statis-
tisk bearbetning. Av materialet framgår emellertid att den helt övervägande de- len har slutat anställningen på egen begäran. I ett mindre antal fall har anställningen upphört till följd av ar- betsbrist eller efter uppsägning från arbetsgivarnas sida.
Bakom beslut att lämna en anställ- ning ligger i regel flera samverkande orsaker, som endast kan klarläggas ge— nom en analys i varje särskilt fall. En sådan analys har inte varit möjlig att genomföra, men följande noteringar ger en provkarta på de skäl som arbetsta— garna primärt angivit.
Vissa har varit kritiska mot förhål- landena på arbetsplatsen eller på den nya arbetsorten som sådan. Exempel— vis:
»Trivdes inte på orten»
»Dåligt betalt»
»Ville ha utomhusarbete» »Fick ej bostad på anställningsorten» »Tålde ej klimatet» I andra fall har arbetstagarna lockats av gynnsammare arbetserbjudanden eller möjligheter till utbildning, såsom
»Återgick till tidigare arbetsgivare»
»Fick arbete på hemorten» »Skulle börja studera» Slutligen har även rent personliga skäl uppgivits, såsom
»Sjukdom» »Familjeskäl»
»Olycksfall i arbetet»
»Värnpliktstjänstgöring»
»Skulle avtjäna straff» Efterundersökningen påvisar svårig- heten att få bostad på den nya arbets- orten. Av samtliga flyttande anvisades 51 procent bostad i förläggning och 40 procent i privat hyresrum medan 9 pro- ccnt erhöll bostadslägenhet och 0,2 procent (2 personer) flyttade in i egen fastighet. Med kännedom om bostadens betydelse för anpassningen torde dessa bostadsförhållanden ha varit en av de
främsta orsakerna till byte av anställ- ning.
I den intervjuundersökning av lång- tidsarbetslösa i Norrbottens län, som gjorts av Sociologiska Institutionen vid Stockholms Universitet för utredningens och arbetsmarknadsstyrelsens räkning och för vilken en redogörelse lämnas i bilaga till detta kapitel, gjordes även en jämförelse mellan attityder hos perso- ner som stannat kvar och en kontroll- grupp som flyttat till annan ort och där— vid erhållit starthjälp. I sistnämnda kontrollgrupp, som totalt uppgick till 118 personer, ingick 56 personer som vid intervjuns genomförande hade flyt- tat tillbaka till hemorten. Med reser— vation för att kontrollgruppen icke kun— de anses vara representativ för samliga starthjälpsflyttande och med hänsyn till det relativt ringa antalet intervjuade, har emellertid en specialbearbetning gjorts av de återflyttades åsikter om vissa förhållanden på den arbetsort som de lämnat för att återvända till hem- orten.
Bearbetningen visar att så gott som samtliga ansåg att det var lättare att få arbete på den nya arbetsorten än i Norrbotten. Den övervägande delen av de återflyttade tyckte att det var lätt att få vänner och bekanta på den nya orten och i än högre grad ansåg man att det var lätt att samarbeta med fol- ket på den nya orten men trots detta var hemlängtan till Norrbotten nästan lika övervägande. I fråga om levnads- kostnaderna på den nya orten var åsikterna i hög grad delade och obe- stämda. Flertalet fick emellertid en sämre bostad än de tidigare hade haft. Slutligen ansåg 36 av de återflyttade att de trivts på den nya orten medan 14 inte trivdes och de övriga var mera tveksamma i sin inställning.
Den stora avgången under tiden när- mast efter anställningens tillträdande
kan inge vissa betänkligheter. Eftersom undersökningen inte omfattade någon kontrollgrupp har utredningen inhäm— tat uppgifter om omsättningen på ar- betskraft vid några större industriföre- tag i mellersta och södra Sverige. Upp- gifterna medger inte några fullständiga jämförelser men ger ändock vissa upp— lysningar av värde för bedömningen av den föreliggande undersökningens re— sultat. Av uppgifterna framgår att före- tagen har en betydande arbetskrafts— omsättning och att avgången bland nyan— ställda i hög grad är koncentrerad till de första anställningsmånaderna. I flera företag har det konstaterats att 15 pro- cent eller mer slutar under den första månaden. Det är enligt gjorda under- sökningar inte ovanligt att företag an- sett sig nödsakade att under ett år ny- anställa arbetstagare till ett antal av 50 procent eller mer av hela arbetsstyr- kan enbart för att kunna hålla numerä- ren oförändrad.
Av ett visst värde som jämförelse- material är en undersökning om anställ- ningstidens längd för de personer som under 1961 slutade sin anställning hos ett mellansvenskt verkstadsföretag. Sam- manlagt avgick 953 arbetare under detta år, varav 647 efter en anställningstid av mindre än tolv månader. Bland dem som slutade under de tolv första måna— derna hade 44 procent en anställnings-
tid på upp till tre månader, 29 procent från tre upp till sex månader och 27 procent från sex upp till tolv månader. Motsvarande fördelning i fråga om ar- betsmarknadsstyrelsens undersöknings— material visar respektive 41 procent, 30 procent och 29 procent. Handlings— mönstret visar sålunda i bägge fallen stor överensstämmelse med en marke— rad övervikt för avgången under de tre första månaderna.
Vid Kockums Mekaniska Verkstad, Malmö, har en undersökning företagits beträffande de arbetare som anställdes under tiden 1 januari—30 september 1961 för utbildning enligt KT-metoden till svetsare och plåtslagare. Den genom- snittliga utbildningstiden var 11 veckor. Av de anställda som sammanlagt upp- gick till 387 kom 32 procent från Mal- mö, 12 procent från andra delar av Malmöhus län, 7 procent från Norrland, 13 procent från övriga Sverige och 36 procent från utlandet. Undersökningen omfattade tiden fram till ett år efter anställningens tillträdande. En jämfö- relse mellan de anställdas fördelning ef- ter anställningstidens längd enligt den- na undersökning och enligt den av ar- betsmarknadsstyrelsen utförda återges i tabell 5: 9. I fråga om den sistnämnda undersökningen redovisas dels samtliga näringsgrenar, dels enbarti industri an— ställda. Det bör anmärkas, att Malmö-
Tabell 5:9. Anställningstidens längd för flyttande med bidrag samt för nyanställda vid Kockums Mek. Verkstad
Kockums Mek. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning Anställningstid Verkstads under— sökning Samtl. näringsgrenar Industri
Antal % Antal % Antal %
0—3 mån .......... 104 27 323 27 215 28 3—6 » ......... 75 19 231 19 135 17 6—9 » ......... 38 10 139 12 84 10 9—12 » ......... 20 5 89 8 52 7 mer än 12 mån ...... 150 39 411 34 293 38 Summa 387 100 1 193 100 779 100
Tabell 5:10. Procentuell fördelning efter anställningstidens längd av flyttande med bi- drag, näringsgrensvis
Procentuell fördelning av arbetsplac. inom Anställningstid Övriga Samtliga Skogs- och . Byggnadsv .. . .. . . Industri narmgs- narings— jordbruk verksamhet grenar grenar 0—3 mån .......... 57 28 26 13 27 3—6 » ......... 17 17 26 19 19 6—9 » ......... 9 11 16 10 12 9—12 » ......... 2 7 8 14 8 Över 12 man... . . ... 15 37 24 44 34
undersökningen inte får uppfattas som allmängiltig för ifrågavarande företag.
Överensstämmclsen mellan de olika undersökningarna är stor. Malmö-un- dersökningen påvisade dessutom att yr- keserfarna stannade i större utsträck- ning än de som tidigare inte haft nå- gon erfarenhet av svetsning eller plåt- slageri. Likaså var stabiliteten i an- ställningen större bland icke-skandina- viska arbetstagare.
Av redovisade undersökningar fram- går, att personer som flyttat med bi— drag från arbetsmarknadsverket inte i någon nämnvärd utsträckning avviker från'det allmänna beteendemönstret i fråga om stabilitet i anställningen. Det- ta konstaterande innebär dock icke att situationen kan anses vara fullt till- frledsställande.
Vissa skillnader i anställningstid kan i arbetsmarknadsstyrelsens undersök- ningsmaterial konstateras mellan per- soner som placerats i olika näringsom- råden. I tabell 5: 10 återges anställning- ens varaktighet i procent av antalet ar- betsplacerade i olika näringsgrenar.
De som placerades i skogs- och jord- bruksarbete hade genomsnittligt en av- gjort kortare anställningstid än övriga. Mer än hälften av dessa slutade under de första tre anställningsmånaderna. Dessa avvikelser liksom den relativt ringa delen byggnadsarbetare, som stan- nat mer än tolv månader på anvisad
anställning, sammanhänger med de spe- ciella förhållanden som allmänt är rå- dande inom dessa näringsgrenar i frå- ga om anställningens varaktighet. I frå- ga om skogsarbete har i vissa fall start- hjälp heviljats, även om anställningen inte kunnat garanteras under stipule- rade sex månader. Dessa undantag har gällt i speciella arbetsmarknadssitua- tioner.
Den av arbetsmarknadsstyrelsen gjor- da här refererade undersökningen grun— dar sig på ansökningar om bidrag, som avgjorts i oktober 1959 och oktober 1960. Av redovisning för verksamheten under kalenderåret 1963 framgår att vissa förändringar skett i fråga om bi- dragstagarnas fördelning på yrke, kön, ålder och flyttningens riktning. Totalt beviljades år 1963 starthjälp till 17 128 personer. Av dessa var 3 744 (22 pro- cent) kvinnor, vilket innebär en kraf- tig ökning i förhållande till tidigare år. Bland bidragstagarna dominerar yngre åldrar. Sålunda var 9 769 (57 procent) under 25 år medan 1 920 (11 procent) var i åldern 45 år och däröver. Den ungdomliga dominansen är särskilt framträdande hos kvinnliga bidragsta- gare där 2303 (86 procent) tillhörde åldersgruppen under 25 år. Av manliga bidragstagare var 6566 (49 procent) under 25 år och 1 792 (13 procent) i åldern 45 år och däröver.
Av de flyttande tillträdde 53 procent
anställning inom industri, gruvbrytning samt el- och vattenverk, 18 procent in- om byggnadsverksamhet, 7 procent in- om hälso- och sjukvård och 4 procent inom skogsbruk och jordbruk. I Norr- land beviljades starthjälp till 11 471 personer, i Svealand till 3 590 och i Gö- taland till 2067. Anställningsorten var i 3 788 fall belägen i Norrland, i 8 024 fall i Svealand och i 5316 fall i Göta- land. Trots att ett betydande antal norr- ,ländska bidragstagare erhöll arbete i det egna länet eller i andra norrlands- län uppgick nettoutflyttningen från Norrland till 7683 personer medan Svealand hade ett inflyttningsöverskott på 4434 och Götaland på 3249 perso- ner.
Bundenhet vid hemorten
Den ekonomiska rörlighetsstimulansen har som framhållits endast kunnat un- danröja vissa ekonomiska hinder i sam- band med en utflyttning. Andra flytt- ningshinder av psykologisk art eller familjenatur är mer svårgripbara och ofta svåra att begränsa eller upphäva. Personliga hand vid hemorten i form av släkt och vänner, förtroendeuppdrag eller föreningsliv i övrigt kan ligga bak- om ett fasthållande vid hemorten. Vi- dare har »hembygdskänsla» eller fri- tidssysselsättning antagits ha en åter- hållande verkan på flyttningsbenägen- heten. I bakgrunden ligger också osäker— het inför och bristande kännedom om vad som i olika avseenden kan möta på den nya arbetsorten.
Men även värderingar och jämförel- ser mellan nuvarande och väntade ar- bets— och inkomstförhållanden har bety- delse vid överväganden om en utflytt— ning. Inkomsten av intermittent arbete på hemorten kan i förekommande fall kompletteras med stöd under varieran- de perioder och i olika former såsom beredskapsarbete och ersättning från ar-
betslöshetskassa. Det är detta stöd jäm- te inkomster från kortare arbeten i öpp- na marknaden och sysselsättning på eget småbruk, so1n tillsammans med låga bo- stads- och uppehälleskostnader och med förhållandevis lång fritid utgör utgångs- punkten vid överväganden om en ut- flyttning. Mot detta ställes en kontinu- erlig och möjligen högre arbetsinkomst på en annan ort men samtidigt även högre bostads- och levnadskostnader, större bandenhet till arbetsplatsen och en kortare fritid. Det är givetvis inte invändningsfritt att i sådana samman- hang räkna med arbetslöshetshjälp som en given inkomstkälla. På orter som un- der lång tid haft otillräckliga sysselsätt- ningsmöjligheter och där av denna an- ledning beredskapsarbeten och kassa- understöd regelmässigt förekommit, tor- de dock den enskilde arbetstagaren vanligen räkna med kompletterande in- komster i form av arbetslöshetshjälp.
På förslag av och i samråd med ar— betsmarknadsutredningen har arbets- marknadsstyrelsen företagit en särskild undersökning om långtidsarbetslösa i Norrbottens och Värmlands län. Under- sökningen omfattade arbetslösa anmäl- da vid arbetsförmedlingen den 16 ok- tober 1961 och personer i beredskaps- arbete samma dag. Arbetslösa som varit arbetslösa högst en månad medtogs ej och ej heller personer som var 55 år och äldre. De förstnämndas arbetslös- het kunde vara betingad av tillfälliga omständigheter och beträffande de sist- nämnda kunde förutsättas att åldern la- de hinder i vägen för en flyttning till annan ort. Undersökningen omfattade sammanlagt 993 personer, varav 311 i Tornedalen, 374 i övriga Norrbotten, 153 i Arvika-området och 155 i övriga Värmland. I det följande redovisas vis- sa arbets- och inkomstförhållanden för i undersökningen ingående arbetslösa från Tornedalen.
lnkomstuppgifter har såväl för ka- lenderåret 1959 som 1960 inhämtats för de 311 arbetslösa från Tornedalen, som ingick i undersökningen, varvid dels den taxerade inkomsten redovisats, dels ersättning från arbetslöshetskassa, vil- ken är skattefri och därför inte ingår i den taxerade inkomsten. Inkomstfördel- ningen per arbetstagare framgår av ta- bell 5: 11.
Anmärkas bör att det inte är fråga om bruttoinkomst utan om taxerad in- komst till statlig inkomstskatt, vilket innebär att allmänna avdrag, under- skott å förvärvskälla samt cv. övriga avdrag frånräknats. Av samtliga in- komsttagare hade 49 procent mer än 7000 kronor i taxerad inkomst under år 1959, medan andelen 1960 uppgick till 53 procent.
Ett betydande antal personer syssel- sattes i beredskapsarbete under en av- sevärd del av den observationsperiod, som undersökningen omfattade. Under tiden januari 1959—september 1961 ha- de sålunda 18 personer beredskapsar- bete i mer än 24 månader, 38 mellan 18 och 24 månader samt 56 mellan 12 och 18 månader. Av samtliga 311 ar- betslöshetsfall var 189 längre eller kor- tare tid sysselsatta i beredskapsarbete under år 1959 och 167 under år 1960. Av tabell 5:12 framgår antal veckor samt inkomst i beredskapsarbete under de bägge åren. Inkomsten är framräk- nad på grundval av uppgifter om tiden i beredskapsarbete för varje enskild per- son samt uppgifter om genomsnittlig
Tabell 5:11 Inkomstläge för vissa läng-
tidsarbelslösa Ersättning från Taxerad arbetslöshetskassa Inkomst- m omst, år medeltal Förd å per Förd. på kassa? person samtliga medl 1959 ..... 6 614: — 1 242: _— 1 415: — 1960 ..... 6 918: — 1 577:— 1 797:—
timförtjänst vid beredskapsarbeten inom området. Det är sålunda i dessa fall frå- ga om beräknad bruttoinkomst av be- redskapsarbete.
Förtjänstläget vid beredskapsarbeten kan betraktas som förhållandevis gynn- samt, i synnerhet för dem som under längre sammanhängande perioder va— rit hänvisade till sådant arbete. Den genomsnittliga taxerade inkomsten för de 122 arbetstagare, som 1959 inte ha- de beredskapsarbete, uppgick till 5 107 kronor medan de 189, som längre eller kortare tid sysselsattes i beredskapsar- bete, hade en taxerad inkomst på i genomsnitt 7857 kronor. Motsvarande uppgifter för 1960 var respektive 5 607 kronor och 8048 kronor. Av i under- sökningen ingående uppgifter kan den slutsatsen dras, att personer hänvisade till beredskapsarbete erhöll den helt övervägande delen av sin arbetsinkomst från sådant arbete.
Till detta kommer ersättning från arbetslöshetskassor, som för beredskaps- arbetare under år 1959 i medeltal upp-
Tabell 5:12. Sysselsättning i och inkomst av beredskapsarbete för vissa långtids-
arbetslösa A Antal veckor i beredskapsarbete Inkomst av beredskapsarbete År ntal personer Totalt Per sysselsatt Totalt Per sysselsatt 1959 ...... 189 4 258 23 1 139 906: — 6 031: _ 1960 ...... 167 4 165 25 1 212 413: — 7 260: —
gick till 1 404 kronor och under 1960 till 1 759 kronor per person. Kassaer— sättningen till icke beredskapsarbetare uppgick 1959 till i genomsnitt 991 kro- nor och 1960 till 1 366 kronor per per- son. Ersättningen är skattefri och in- går därför inte i den taxerade inkoms- ten.
Flyttningshinder m 111.
På initiativ av arbetsmarknadsutred- ningen uppdrog arbetsmarknadsstyrel- sen i juli 1962 åt Sociologiska Institu- tionen vid Stockholms Universitet att genomföra en sociologisk intervjuun- dersökning med syfte att kartlägga fak— torer, som kan binda arbetslösa vid hemorten. Utredningens uppläggning planlades av utredningen och arbets— marknadsstyrelsen tillsammans med fö- reträdare för Sociologiska Institutio— nen. Speciell Vikt skulle läggas vid so- ciologiska faktorers betydelse för bun— denheten vid hemorten. I undersökning- en har därför ekonomiska faktorer näs- tan helt lämnats åt sidan.
Det visade sig, att det fanns många oli— ka företeelser, som hade betydelse för de arbetslösas bindning vid hemorten. Den studerade gruppen långtidsarbetslösa be— stod till ca två tredjedelar av personer, som var minst 40 år gamla. Åldern hade också samband med flyttningsviljan, så att de äldre var mindre intresserade av att flytta. De arbetslösa bodde vidare i stor utsträck— ning på landsbygden, var i stor utsträck- ning gifta och hade barn. Alla dessa förhål- landen hade inflytande på flyttningsviljan. Det var även vanligt, att man hade stora hushåll, bodde tillsammans med eller i när— heten av sina närmaste släktingar och hade bott hela livet på samma ort. Många bodde i enfamiljshus och dessa var mindre flytt- ningsvilliga än övriga. Flertalet av de in— tervjuade hade tillgång till markområden. Endast en tredjedel hade kreatursbesätt- ning, men de som hade sådan var mindre flyttningsvilliga än andra.
Vad beträffar de arbetslösas fritidsakti- vitet skulle man kunna tänka sig, att jakt
och fiske skulle vara betydelsefulla och in- verka på flyttningsviljan. Det visade sig emellertid, att mer än hälften av männen inte alls jagade och att ca en fjärdedel inte fiskade. Jakt respektive fiske hade inte heller några starkare samband med flytt— ningsviljan. Umgänge med vänner och be- kanta borde ha en viss betydelse för viljan att flytta. Det visade sig också, att de som hade stort umgänge var mindre flyttnings- villiga. Sambandet var emellertid svagt. Däremot visade det sig, att ungefär 90 procent av de arbetslösa trivdes bra på hemorten. Trivseln hade ett starkt samband med flyttningsviljan.
När det gäller yrken, arbetsförhållanden och framtidsutsikter hade den studerade gruppen haft en betydande arbetslöshet under flera års tid. Arbetslöshetstidens längd hade emellertid inte något som helst samband med flyttningsviljan, vilket skulle tyda på att de relativt regelbundna syssel- sättningssvårigheterna inte upplevs som nå- gon starkt negativ företeelse. Den vanli— gaste huvudsysselsättningen bland männen tycks ha varit vägarbeten, varefter kom skogsarbeten. I det närmaste hälften av männen hade huvudsakligen varit syssel- satta i arbetcn av beredskapskaraktär. En- dast ett mindre antal i den studerade grup- pen uppgav sig ha yrkesutbildning. Före- komst av omskolning var ännu mera säll— synt. Åsikter oin hemortens och egna fram- tidsutsikter föreföll inte särskilt betydelse- fulla för flyttningsviljan.
När det gäller kontakter med andra de- lar av landet visade sig en dryg tredje- del av de intervjuade aldrig ha varit utan— för Norrbottens län. Kontakter med folk som flyttat föreföll inte så betydelsefulla för den egna flyttningsviljan men däremot åsikten om huruvida utflyttade bekanta trivdes eller ej. Mer än hälften av de inter- vjuade hade aldrig arbetat tillsammans med sörlänningar. Omkring hälften trodde, att det var lättare att få arbete i Mellansve— rige, och dessa personer var även mer flytt- ningsvilliga. Ungefär hälften trodde, att de skulle kunna få en lika bra eller bättre bo- stad i Mellansverige. Den åsikten hade emel— lertid inte något samband med flyttnings— viljan. Däremot hade åsikterna om möjlig— heterna att få vänner och bekanta i Mel— lansverige och att få ett gott samarbete med folket där, om huruvida man skulle längta tillbaka eller ej och om möjligheterna att trivas i Mellansverige relativt starka sam-
hand med flyttningsviljan. Åsikter om möj— ligheterna att tjäna mer pengar och om levnadskostnaderna i Mellansverige före- föll därclnot inte att ha så stor betydelse för flyttningsviljan.
Åsikterna om arbetsförmedlingen och dess verksamhet tycktes i de avseenden, som studerats, inte ha några större samband med flyttningsviljan. En stor del av de långtidsarbetslösa hade aldrig fått några erbjudanden om arbeten i andra delar av landet.
En närmare redogörelse för denna undersökning återfinns i bilaga till det- ta betänkande.
Överväganden och förslag
Principiella synpunkter på bidrag med syfte att underlätta rörligheten Omställning från ett arbete eller ett yrke till ett annat, uppbrott från in- vand miljö och flyttning till annan ort och annat företag medför i många fall problem för den enskilde. Det kan gå]— la svårigheter av mera materiell art så- som kostnader för resor, för etablering på den nya orten och för hushåll på två orter innan familjebostad kan ord- nas. Men det gäller i lika hög grad and- ra svårigheter som har samband med såväl personliga förhållanden på hem- orten som speciella anpassningspro- blem på den nya orten. Hinder av ma— teriell natur i samband med flyttning— en kan relativt lätt undanröjas genom insatser från samhällets och företagens sida, medan arbetstagaren själv får ta de personliga olägenheter och påfrest- ningar, som en omställning medför. Men även i sistnämnda avseende kan anpass— ningen underlättas genom individuellt avpassade åtgärder från arbetsförmed- lingens, företagens och kommunernas sida.
Omställningssvårigheterna är i hög grad beroende av omständigheterna i samband med arbetsplatsbytet. Om för-
ändringen tillkommit frivilligt och spontant som ett led i den enskildes strävan att skaffa sig bättre villkor i något avseende, är det lättare att kom- ma över omställningssvårigheterna. Be- finner man sig i en tvångssituation, som man ofta gör, när ett arbete upp- hör och ett nytt ej kan anskaffas på den gamla orten, bereder flyttningen och anpassningen till det nya större bekym- mer. Det är främst dessa senare fall som måste uppmärksammas inom ar— betsmarknadspolitiken. Det är hindren för anpassning i sådana fall, som arbets- marknadspolitiken främst har till upp- gift att undanröja.
De nuvarande ekonomiska bidragen till arbetslösa i samband med flyttning har primärt syftat till att undanröja ekonomiska hinder för en från allmän- na synpunkter ändamålsenlig omställ— ning på arbetsmarknaden. De bör ses som ett hjälpmedel i arbetsförmedling- ens strävan att åstadkomma en utjäm- ning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. En sådan strävan är dels ett uttryck för samhällets intresse av att angelägna arbetskraftsbehov tillgo- doses, dels ett uttryck för-ett samhälls- ansvar för den enskilde arbetstagarens sysselsättning. Detta ansvar kan vid ar- betslöshet uppfyllas på olika sätt: ge— nom olika former av sysselsättningsska- pande åtgärder, genom kontant ersätt- ning eller genom stöd till anpassning till öppna marknadens möjligheter. Den sistnämnda utvägen är i regel den från samhällets synpunkt rationellaste och även för den enskilde måste den i fler- talet fall framstå som den bästa.
Tillgänglig statistik medger ej någon jämförelse mellan den totala geografis- ka omflyttningen på arbetsmarknaden och antalet personer som erhållit bi- drag i samband med flyttning. I jäm— förelse med arbetsförmedlingens inter— lokala platstillsättning är antalet per-
soner som erhållit bidrag förhållande- vis lågt. Eftersom den interlokala för- medlingen i sin tur utgör en relativt liten del av den totala omflyttningen på arbetsmarknaden är det tydligt att an- talet personer som fått bidrag vid flytt- ning utgöra en förhållandevis liten, mar- ginell grupp.
I de undersökningar som genomförts, har det ej varit möjligt att få belyst, om bidragen medverkat till en högre rörlighet än som eljest skulle ha kom- mit till stånd. Försök som gjorts i den vägen har visat, att en renodling av olika faktorers effekt på benägenheten att byta arbetsort ej kan göras. Bidra- gen torde dock i stor utsträckning ha gjort det möjligt för personer, som eljest på grund av ekonomiska svårig- heter ej kunnat flytta, att komma i pro— duktiv sysselsättning.
Utredningen menar inte att det ge- nom förbättrade anpassningsåtgärder skulle vara möjligt att helt utesluta be— hovet av beredskapsarbeten och kon- tantunderstöd. Bl.a. utgör ålderssam- mansättning-en och ortsbundenheten bland de långtidsarbetslösa ett bestämt hinder härför. Åtskilliga arbetslösa i över- skottsområden har emellertid så många år kvar av sitt aktiva liv, att ett fort- satt stöd på hemorten måste komma att dra utomordentligt höga kostnader. 1 vissa glesbygdsområden med succes- sivt vikande sysselsättningsunderlag torde det ej heller vara praktiskt möj- ligt att med ett acceptabelt ekonomiskt utbyte tillgodose ett ökande behov av beredskapsarbete. Det är heller inte ändamålsenligt för vare sig den enskilde arbetstagaren eller samhället att stöd lämnas i dessa former, om anställning i öppna marknaden på annan ort står till buds. Arbetstagaren har f. ö. inte frihet att välja beredskapsarbete eller kontant arbetslöshetshjälp i stället för lämpligt arbete i öppna marknaden på
annan ort, om inte godtagbara skäl mot en omställning kan förebringas. Vid en vägran utan sådana skäl kan han inte räkna med samhällets stöd i sin arbets- löshetssituation. I praktiken måste dock denna princip om samhällets rätt att bestämma formerna för hjälp vid ar— betslöshet få en relativt mild tillämp- ning. Bundenhet till fastighet eller små— bruk, familjeskäl eller kortvarig arbets- löshet kan exempelvis anföras och accepteras som motiv för att den arbets- löse skall få uppträda som »lokal arbets- sökande». Det är uppenbart att den ar- betslöse i många fall kan bortse från dessa hinder, om han klart inser att sysselsättningssituationen på hemorten i längden är ohållbar, om ett konkret arbetserbjudande på annan ort fram- står som fördelaktigt och om betänk- ligheter inför omställningskostnaderna undanröjes.
De nu utgående bidragen är till be- loppen delvis avpassade till direkta utgifter i samband med omställningen i överensstämmelse med principen, att man skall undanröja ekonomiska hin- der för en flyttning. I fråga om resor och flyttning är denna anknytning till redovisningsbara utgifter fullständig. Familjebidrag, starthjälp och utrust- ningsbidrag är däremot standardise- rade och schabloniserade. Även om de kan antas i mer eller mindre hög grad motsvaras av direkta utgifter (t. ex. kostnader för dubbla hushåll och för flyttningar som innebär en betydande förändring av miljöförhållandena för en familj), får de delvis karaktären av ospecificerade bidrag för främjande av ett samhällsekonomiskt önskvärt för- hållningssätt.
Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för bi- drag till flyttande arbetslösa ej medger en anpassning till de skiftande arbets— marknadssituationer, som kan föreligga.
Om hänsyn tas till samtliga omställ- ningskostnader, skulle anledning fin- nas till generösare bidragsbelopp, som främst skulle utgå vid utflyttning från orter och områden med bestående sys- selsättningssvårigheter. Utredningen av- ser naturligtvis inte att göra gällande att man alltid med pengar kan betala för den uppoffring som en utflyttning från hemorten i det enskilda fallet kan innebära. Det torde dock vara uppen- bart, att tveksamhet som har sin grund i personliga omställningsproblem i många fall kan övervinnas genom ge- neröst tilltagna bidragsbelopp.
Det har ibland sagts att bidragen och de åtgärder som i övrigt vidtagits för att underlätta rörligheten fått ka- raktären av påtryckningsmedel. Såsom utredningen tidigare framhållit måste alla insatser på detta område vara byggda på frivillighet. Bidragen bör ses som ett solidariskt stöd till den en- skilde, som på grund av omständighe- ter över vilka han själv ej kunnat råda hindrats att fortsätta i tidigare syssel- sättning. Ett stöd som ges i sådana former och under sådana förutsätt- ningar att det stimulerar till ett sam- hällsekonomiskt önskvärt handlande.
Arbetsmarknadsutredningen finner sammanfattningsvis starka skäl tala för att samhället på sätt som redan skett är berett att i rörlighetsökande syfte kompensera den enskilde för kostnader i samband med av sysselsättningssvårig— heter orsakad utflyttning från ort med överskott på arbetskraft. Det är också arbetsmarknadsutredningens uppfatt— ning att speciellt svårartade sysselsätt— ningssituationer kan motivera bidrag av en sådan storleksordning, att en mera påtagligt rörlighetsstimulerande effekt åstadkommes.
Mot bakgrunden av vad som här an- förts och med hänsyn till de ekonomis- ka överväganden, som de arbetslösa gör
inför en flyttning, anser utredningen det motiverat att fortsätta samt att yt- terligare utbygga verksamheten med ekonomiska omflyttningsbidrag till per- soner, vilkas sysselsättning eller försörj- ning kan väntas förorsaka kostnader för samhället eller vilkas utflyttning är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad.
Anpassning av rörlighetsbidragen till arbets- marknadssituationen
Ekonomiska bidrag i samband med ut- flyttning från orter med sysselsätt- ningsvårigheter bör ses som ett av ar- betsförmedlingens hjälpmedel i arbetet för att lösa arbetslösas sysselsättnings- problem. Ekonomisk hjälp vid flytt- ning måste föregås av eller kombineras med andra åtgärder såsom information om möjligheterna på arbetsmarknaden, platsackvisition, yrkesutbildning, in- formation om förhållandena på den nya arbetsorten och andra åtgärder, som underlättar anpassningen på den nya arbetsorten. Det är arbetsförmedlingens uppgift att genomföra och samordna dessa åtgärder.
Respenning, starthjälp och familje- bidrag utges för närvarande efter in- dividuell prövning av den arbetslöses situation, varvid huvudvillkoret för bi- drag är att arbete i öppna marknaden icke står till buds på hemorten och att en utflyttning av arbetsmarknadsskäl bedömes vara nödvändig. Bidragen är sålunda tillgängliga för arbetslösa på alla orter med sysselsättningsvårighe- ter under förutsättning att de i hand- läggningsföreskrifterna angivna villko- ren uppfylles. Bidragsbeloppen är lika över hela landet. Det är endast i fråga om utrustningsbidragen, som hänsyn tagits till vissa geografiska områden med speciellt hög arbetslöshet.
Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen
att utfärda tillämpningsföreskrifter för handläggningen av ärenden hörande ekonomiska bidrag till flyttande arbets- kraft. Det är uppenbart, att arbetsmark- nadsverket i den praktiska tillämpning- en av dessa föreskrifter ställs inför svår— lösta problem såväl i enskilda fall som i fråga om vissa grupper av arbetssö- kande. Med hänsyn härtill är det ange- läget att arbetsmarknadsstyrelsen upp- märksamt följer denna verksamhet och med ledning av vunna erfarenheter ut- färdar erforderliga kompletterande an- visningar till ledning för arbetsförmed- lingarnas beslut i bidragsårenden. Ut— redningen vill i detta sammanhang sär- skilt peka på de problem som möter vid den praktiska tillämpningen av bidrags- bestämmelserna i fråga om vissa utbild- ningsgrupper.
Enligt arbetsmarknadsutredningens uppfattning kan situationer uppstå på arbetsmarknaden, som motiverar in— tensiva och koncentrerade aktioner för att snabbt åstadkomma en omflyttning. Detta gäller främst orter eller områ- den i landet, där sysselsättningsunder- laget på lång sikt även om hänsyn tas till lokaliseringsåtgärder — be- dömes vara otillräckligt och där över- skottet på arbetskraft medför omfat- tande arbetslöshet men även verkar fördröjande på en eftersträvansvärd strukturförändring i näringslivet. För att en utflyttningsaktion i sådant sam- manhang skall uppnå full effektivitet är det nödvändigt med samlade och kraftfulla insatser från arbetsförmed- lingens sida—. Omflyttningsbidragen bör i anslutning härtill i högre grad än hit- tills anpassas efter skilda arbetsmark- nadssituationer och samordnas med andra åtgärder som underlättar rörlig— heten.
Det föreligger nu begränsade möjlig- heter till bidrag för dagliga resor då arbetstagaren kan bo kvar i hemmet
men arbetet är beläget så långt från hemmet att betungande resekostnader uppstår. Bidrag kan i dessa fall utgå till betungande resekostnader under ett initialskede i syfte att lätta de ekono- miska svårigheter som uppstår vid pendling mellan bostaden och en av- lägsen arbetsplats. Denna form av bi— drag, som endast i mindre omfattning praktiserats, bör enligt utredningens mening i större utsträckning komma till användning som ett initialstöd i samband med arbetsplacering av ar- betslösa. En fortgående koncentration av företagsamheten till tätorter och ett minskande sysselsättningunderlag i om- givande glesbygd har medfört, att ett stort antal människor bor kvar i sin hemort och dagligen färdas relativt långa sträckor mellan bostad och ar- betsplats. En arbetslös, som föredrar ett sådant arrangemang framför att flyt— ta från hemorten, kan under ett begyn- nlelseskede försättas i en besvärlig eko— nomisk situation, som i många avse— enden är jämförbar med de utflytta- des. Ekonomiska svårigheter under ti- den fram till första avlöningstillfället och lägre förtjänstmöjligheter under de första veckornas intrimning på nya arbetsuppgifter är nämligen likartade för såväl inflyttande som pendelresan- de. Inte minst vid säsongarbetslöshet torde betungande kostnader för dag- liga resor verka hämmande på benä- genheten att ta tillfällig anställning på annan ort. Utredningen är medveten om de praktiska avgränsningsproblem som kan uppstå vid handläggningen av den- na bidragsverksamhet, i synnerhet vid bedömning av vad som skall anses vara betungande resekostnader. Försök att i varje särskilt fall nå fram till en rätt- vis bedömning får emellertid inte leda till sådana handläggningsföreskrifter, att tveksamhet kan uppstå om möjlig- het att bevilja bidrag finns eller ej.
Lämpligen bör därför Vissa schablon- regler såväl för denna bedömning som för bidragsbeloppen utfärdas.
Vid flyttning av familj och bohag utgår för närvarande ersättning enbart för direkta flyttningskostnader. Det är emellertid uppenbart, att inflyttning i en ny bostad som regel för med sig utgifter för viss nyanskaffning till hem- met samt att personlig utrustning och familjens anpassning till nya förhål- landen i samband med en flyttning är ekonomiskt betungande. Det är också utredningens uppfattning att dessa kostnader har ett direkt samband med familjens storlek. Utredningen får av denna anledning föreslå, att bidraget till familjers flyttningskostnader kom- pletteras med ett kontant grundbidrag på 500 kronor och ett tillägg på 150 kronor för varje barn under 16 år.
Familjehidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår för närva- rande tills familjebostad kan erhållas på den nya arbetsorten, dock högst un— der 9 månader och med en successiv minskning av bidragsbeloppet. Bidrags— tiden 9 månader anpassades 1961 till vad som ansågs vara normal väntetid på familjelägenhet och torde på fler- talet orter i landet vara tillräcklig. På orter med stark expansion och fram- trädande arbetskraftsbrist är dock bo- stadssituationen sådan, att väntetiden på bostad betydligt kan överstiga den fastställda maximitiden för bidrag. Ett sådant förhållande verkar i första hand hämmande på arbetstagares benägenhet att söka sig till dessa bristorter men kan också leda till att arbetstagare vid bidragstidens slut återvänder till hem— orten. Syftet med familjebidrag är att underlätta arbetslösa familjeförsörjares omställning och att samtidigt tillgodo- se angelägna arbetskraftsbehov. Bo- stadsfrågan på orter med arbetskrafts- brist bör som utredningen i annat sam-
manhang framhållit, lösas bl. a. genom ett ökat bostadsbyggande och förturs- rätt till bostad för flyttande arbets- lösa. Bristen på bostäder kommer emellertid under lång tid att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft. Det är därför utredningens mening att även en måttlig förläng- ning av den tid under vilken familje- bidrag kan utgå skulle underlätta an- passningssträvandena. Utredningen får av denna anledning föreslå att familje- bidrag skall kunna utgå under en tid av högst 12 månader. Bidraget bör en- ligt utredningens mening under de tre första månaderna utgå med hyrestil— lägg, maketillägg och barntillägg en- ligt gällande bestämmelser och därefter minskas med en fjärdedel var tredje månad. Maketillägg och barntillägg ut- går med belopp enligt bestämmelserna angående utbildningsbidrag åt arbets- lösa. Utredningen förutsätter att en eventuell höjning av utbildningsbidra— gets maketillägg och barntillägg skall föranleda motsvarande höjning av fa- miljebidragen till arbetstagare med hus— håll på två orter.
Arbetslösa, som på annan ort till- träder anställning med en beräknad varaktighet av minst 6 månader, kan för närvarande som starthjälp få 500 kronor. Vid kortare anställning kan arbetslösa erhålla ett i förhållande till anställningstiden reducerat belopp. Starthjälpen avser att täcka kostnader för uppehälle och personliga utgifter i avvaktan på en första avlöning samt att i övrigt underlätta etablering och anpassning på den nya orten. Det är inte möjligt att generellt ange omställ— ningskostnadernas omfattning. Härtill kommer att arbetstagarnas förtjänst- möjligheter under den första tiden va- rierar betydligt. Nu gällande belopp torde i flertalet fall vara tillräckligt
för att fylla sin uppgift att undanröja ekonomiska hinder för en utflyttning. Som tidigare framhållits kan det emel- lertid i vissa sysselsättningssituationer vara nödvändigt att kraftigare under- stödja en omställning från områden med uppenbart otillräcklig sysselsätt- ning. Det är sålunda enligt utredning- ens mening angeläget att kunna pröva om en ökning av starthjälpens belopp i sådana situationer underlättar om- ställningen. Utredningen får därför föreslå att starthjälpsbeloppet i dylika särskilda fall skall kunna ökas till 1 000 kronor, varav 500 kronor utbetalas vid anställningens tillträdande och 500 kro- ner efter sex månaders anställning. Det förhållandet att arbetstagaren by- ter anställning under sexmånaders— perioden bör inte inverka på bidraget, om platsbytet är ändamålsenligt från arbetsmarknadssynpunkt.
Trots de förbättringar, som ett ge- nomförande av dessa förslag ekono- miskt skulle innebära, anser utredning- en, att nu tillämpade utrustningsbidrag har sitt fulla berättigande, som stimu- lans till en ökad familjeutflyttning från speciella arbetslöshetsomräden.
I anslutning till yttrande över löne- beskattningsutredningens förslag till beskattning av traktamenten m. m. (SOU 1962:47) har arbetsmarknads- styrelsen i skrivelse till chefen för fi- nansdepartementet den 21 december 1962 hemställt, att i kommunalskattela- gen eller dess anvisningar måtte införas bestämmelser — i likhet med vad som gäller för bidrag i samband med utbild- ning och omskolning — att skatteplikt icke skall föreligga för något av de bidrag, som av arbetsmarknadspolitiska skäl enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser ut- gives eller kontrolleras av styrelsen.
Arbetsmarknadsutredningen delar ar- betsmarknadsstyrelsens uppfattning att
ifrågavarande statliga bidrag, med hän— syn till deras syfte och avvägningen av bidragsbeloppen, regelmässigt icke bör bli föremål för beskattning.
I fråga om handläggningsföreskrifter för de ekonomiska bidragen och i frå- ga om tillämpningen av desamma har utredningen efter gjorda undersökning- ar inte funnit anledning föreslå änd— ringar. Bidragen är strängt bundna till personer som av arbetsmarknadsskäl måste söka sin utkomst på annan ort än hemorten. Detta bör även i fortsätt- ningen vara ett grundläggande villkor. Dock kan enligt utredningens mening speciella situationer uppstå på arbets- marknaden vilka kan motivera att bi- drag utgår även till andra grupper ar- betstagare. Som bl.a. framgår av tidi- gare i korthet refererade undersök— ningar är flyttningshindren bland lång- tidsarbetslösa i många fall så stora, att även kraftfulla omställningsåtgärder inte kan väntas ge erforderlig effekt, om de enbart inriktas på arbetslösa arbetstagare.
I syfte att förbättra de lokalt bund- nas situation i områden med exceptio- nellt hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna i särskilda fall kunna utsträckas även till personer som står i arbete. Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga ar- betstillfällena kunna begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Av olika skäl bör under en försöks- period bidrag till personer som står i arbete inskränkas till sådana som är sysselsatta inom arbetsområden med vi- kande sysselsättning. Med den syssel— sättningsbild, som områden med ut- präglat överskott på arbetskraft före- ter, skulle detta i praktiken betyda, att bidraget i första hand skulle utgå till jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden även byggnadsarbetare. Denna utvidgning av bidragsgivningen
skulle därjämte kunna underlätta och påskynda en angelägen strukturföränd- ring inom näringslivet.
Utredningen är fullt medveten om att den föreslagna utvidgningen lokalt kan leda till vissa komplikationer, men anser dock att begränsade och väl för- beredda insatser för att bredda an- vändningen av flyttningsbidragen gynn- samt skulle kunna påverka en efter- strävad utjämning. Utredningen förut- sätter att samråd sker med de arbets- givare inom området som genom en sådan aktion får sin arbetskraft utbytt samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt en uppfölj- ning av verksamheten.
De utvidgade och förstärkta möjlig- heter att främja en rationell struktur- förändring inom näringslivet, som fö- reslås här, skulle också kunna tilläm- pas när ett företag varslat om en mer eller mindre fullständig avveckling men där det är önskvärt att avgången av ar- betskraft inte sker panikartat utan på ett sådant sätt att återstående produk- tionsprognam kan fullföljas. Om bidra- gen ges till dem som flyttar i överens- stämmelse med ett avvecklingsprogram, lämpligen uppgjort i samråd med före- tagsnämnden, kan en sådan avveckling i god ordning lättare genomföras.
Åtgärder som främjar anpassningen på den nya arbetsorten
Den politik, som under senare år be- drivits för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden, har successivt för- bättrats. Verksamhetens omfattning har emellertid varit relativt blygsam, sär— skilt om man ställer den i relation till omfattningen av de sysselsättningsska- pande åtgärderna. När man bedömer resultatet kan man heller inte bortse från att flyttningarna inte alltid varit tillfredsställande förberedda. Det gäl-
ler både arbets- och yrkesval och an- skaffning av bostäder. Detta har för- svårat anpassningen för dem som flyttat och som en följd härav har många re- lativt snart brutit upp från sina nya arbetsplatser; en del har återvänt till sina hemorter, andra har sökt sig nya anställningar utom hemorten. Den in- stabilitet i den nya anställningen som påvisats skall emellertid inte överdri— vas. Tvärtom kan det väl betraktas som tämligen naturligt att arbetstagarna i en mera differentierad arbetsmarknad ser sig om efter arbetsuppgifter som bättre motsvarar anspråken. Detta kon- staterande hindrar inte att frågan om de flyttandes anpassning till det nya arbetet och den nya arbetsorten bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Såsom tidigare sagts, bl.a. i kapitel 3 rörande arbetsförmedling, är det av utomordentlig vikt att den avsändande arbetsförmedlingen väl förbereder alla interlokala ärenden och ingående in- formerar den arbetssökande. Men det är även i hög grad nödvändigt att den flyttande arbetskraften ges ett sådant mottagande på den nya arbetsplatsen och den nya arbetsorten, att anpass- ningen underlättas. Det som göres i samband med det första mottagandet i fråga om information om företag och arbetsuppgifter, om arbetsplats, om lön och andra förmåner, liksom arbetsta- garens skyldigheter och ansvar, brukar ge utdelning i form av arbetstrivsel och större beständighet i anställningen. Av väsentlig betydelse är även den yr- kesmässiga introduktionen, i synnerhet då arbetstagaren kommer från annat yrkesområde.
Det är alltid den första tiden på en arbetsplats som medför de största på- frestningarna för den nyanställde. Oli- ka undersökningar har styrkt betydel- sen av en kontinuerlig uppföljning av de nyanställdas anpassning. I områden
med hög efterfrågan på arbetskraft tor- de det också vanligen vara lättare att på det sättet behålla en medarbetare än att skaffa en ny. Uppgiften är i första hand arbetsgivarens, men här förelig- ger också behov av insatser från kom- muner, fackföreningar och arbetsför- medling.
I en skrift om »Företagets personal- omsättning» utgiven av Personaladmi- nistrativa rådet har följande synpunk- ter på motiv och orsaker till arbets- byten framlagts:
Det är via värderingar och målsättningar, som den anställde kan fås att acceptera sin arbetssituation och fortsätta anställ- ningen. För att detta skall vara möjligt fordras att ledningen kontinuerligt och ak— tivt informerar sig om de anställdas åsik- ter om arbetet. Tanken att allt är bra, om ledningen inte hör några klagomål, torde i de flesta fall innebära en orealistisk för- hoppning.
Den enskildes uppfattning om arbetet varierar från dag till dag. På längre sikt påverkas hans inställning till sitt arbete av förändringar i värderingar och normer i samhället och på arbetsplatsen. Likaså för- ändras behov och värderingar med åldern och med anställningstidens längd. Möjlig— heterna att förstå såväl personalomsätt- ningen i stort som den enskildes beslut underlättas, om anställningsförhandlingen uppfattas som en kontinuerlig process. För- handlingarna mellan företaget och indivi— den sker inte blott vid själva anställnings- tillfället; från den anställdes synpunkt på- går de tvärtom oavbrutet. Han beslutar sig ständigt för att fortsätta -—— eller sluta —— sin anställning. Beslutet kan vara mer eller mindre svårt att fatta, bli mer eller mindre rutinbetonat, beroende på vilka alternativ som föreligger. Avgången innebär då, att den anställde avbryter dessa kontinuerliga för— handlingar.
Innan den anställde beslutar sig, ställer han många frågor till sig själv och till om— givningen för att utröna förutsättningar-na för en fortsatt anställning. Infriar ledning— en sina löften? Följer förändringarna av företagets normer, regler och löner den utveckling som äger rum på andra arbets— platser? Behandlas han på ett sätt som överensstämmer med de värderingar som
råder på arbetsplatsen och i samhället? Ges det inom företaget utrymme för hans fysio— logiska, psykologiska och administrativa förmåga?
De svar ledningen genom sitt praktiska handlande ger på dessa och andra frågor blir betydelsefulla för vilket beslut den enskilde fattar: att sluta sin anställning eller stanna kvar och fortsätta anställ- ningsförhandlingarna ännu någon tid.
Av undersökningar som utredningen låtit utföra framgår att bostaden på den nya arbetsorten spelar en avgöran- de roll för den flyttande arbetskraftens anpassning. I kapitel 6 har utredningen framfört vissa förslag om förbättrad bostadsförsörjning för flyttande arbets- kraft. Att skaffa bostäder åt denna ar- betskraft är i första hand en kommunal uppgift, men det kan i vissa fall kräva initiativ också från företagens sida. Här fordras emellertid under alla om- ständigheter ett nära samarbete mellan arbetsförmedling, företag och veder- börande kommunala myndigheter. Bland övriga åtgärder utanför arbetsplatsen, vilka påverkar arbetskraftens anpass- ning, kan nämnas föreningsliv och fri- tidssysselsäitning. Åtskilliga företag gör berömvärda insatser för att främja så- dana aktiviteter och underlätta de om- ställdas kontakter med föreningar och klubbar. Härigenom skaffas den flyt- tande arbetskraften i någon mån er- sättning för den sociala miljö man läm- nat. Företagen lämnar också på sina håll den nyanställda arbetskraften ser- vice i form av råd och upplysningar i en rad praktiska frågor för vilka man står främmande när man kommer till en ny ort. På en del håll har man med framgång praktiserat metoden att låta klubbordföranden eller annan lämplig person på arbetsplatsen sköta en del av dessa introduktionsuppgifter. Denna service kan emellertid inte lämnas av alla företag och därför är det enligt ut- redningens mening nödvändigt att ar—
betsförmedlingen på den nya arbets- orten kan lämna ett stöd. Det har dess- utom bestämda fördelar om de nyan- ställda i vissa situationer kan gå till en neutral person för att dryfta pro- blem, få upplysningar och råd. En- ligt utredningens mening bör för- medlingens insatser i överflyttningen inte betraktas som avslutade förrän ar- betskraften integrerats på den nya ar— betsplatsen och i den nya orten. Sär- skilt i samband med större överflytt- ningar till expanderande orter bör hän- syn tagas till dessa uppgifter, när man bedömer förmedlingens behov av per- sonal.
Vid familjeförflyttning bör även de problem beaktas som har med familjens anpassning att göra. De åtgärder som
redan vidtagits i form av respenning till arbetstagarens make för att besöka den nya arbetsorten i samband med sökande av anställning eller under en löpande familjebidragsperiod har till- kommit för att underlätta beslutet om en definitiv utflyttning. Utrustnings- hidragen och de av utredningen före- slagna kontantbidragen i samband med familjens flyttning avser att ekonomiskt kompensera för utgifter i samband med etablering och anpassning på en ny ort. Dessa ekonomiska åtgärder är dock inte tillräckliga utan det är utredning- ens mening att det bör åligga arbetsgi- varen, de kommunala myndigheterna och arbetsförmedlingen att samverka i syfte att underlätta inpassningen av fa- miljen i den nya gemenskapen.
KAPITEL 6
Bostäder och geografisk rörlighet
Nuvarande förhållanden
Läget på arbetsmarknaden har under flera år karakteriserats bl. a. av de stora geografiska olikheterna med brist på arbetskraft inom vissa områden och överskott inom andra. Den önskvärda och eftersträvade utjämningen mellan dessa områden har försvårats eller för- hindrats av bristen på bostäder på or- ter med efterfrågan på arbetskraft. Sär- skilda åtgärder har vidtagits för att för- bättra tillgången på bostäder i områden där näringslivet expanderat och dragit till sig arbetskraft. Arbetsmarknadssyn- punkter har lagts på fördelningen av de medelsramar, som bestämmer bostads- byggandets omfattning och lokalisering, temporära familjebostäder och förlägg- ningspaviljonger har uppförts och ar- betslösa från områden med överskott på arbetskraft har fått förtur i bostadskön.
Omkring 95 procent av alla nyprodu- cerade bostäder uppföres med stöd av statliga låh. Vid fördelningen av de medelsramar för långivningen, som riks- dagen för ett år i sänder beslutar, kan bostadsbyggandets lokalisering i viss grad påverkas. Bostadsstyrelsen har i underdånig skrivelse den 18 augusti 1960 anfört följande synpunkter, vilka i stort sett alltjämt är giltiga:
Allmänt sett bör liksom hittills varit fal- let flerfamiljshusbyggandet fördelas på län och kommuner med ledning av uppgifter om förefintligt bOStadsbehov. Bostadssty— relsen och länsbostadsnämnderna bör på grundval av kommunernas uppgifter om bostadsbehovet i respektive kommun för— dela långivningen till bostäder. Detta ute—
sluter emellertid inte att arbetsmarknads— synpunkter kan komma att spela in på bedömningen men _ vilket bör under- strykas —— endast i den mån dylika syn- punkter påverkar uppskattningen av bo- stadsbehovet. Behovet av bostäder på en ort är i viss mån beroende av utvecklingen av industri och annan företagsamhet på orten. Om en industri utvidgar sin verk- samhet och för den skull behöver utöka arbetsstyrkan följer därav att behovet av bostäder ökar. I många fall kan nyanställ- ning i erforderlig utsträckning ske, endast om ett ökat antal bostäder snabbt kan byggas på orten. För att effektivt utnyttja de investeringar, som företas inom in- dustri, handel och annan verksamhet, är det nödvändigt att bostadsbyggandet så- vitt möjligt samordnas med ifrågavarande investeringar. En dylik samordning utgör också ett viktigt led i ansträngningarna att förbättra sysselsättningen. Det är där- för naturligt att bostadsstyrelsen och läns- bostadsnämnderna fortlöpande samråder med arbetsmarknadsstyrelsen och länsar- betsnämnderna.
Samrådet mellan bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen vid fördel- ningen av låneramarna har pågått i fle— ra år. Härigenom kan arbetsmarknads— myndigheternas kännedom om utveck- lingstendenser inom näringslivet och olika samhällsaktiviteter tillsammans med andra uppgifter som belyser bo- stadsbehovet läggas till grund för me- delsramens fördelning. Det gäller såväl fördelningen mellan länen som inom länen mellan de kommuner som konti— nuerligt bygger flerfamiljshus. I fråga om småhus sker också en länsfördel- ning, men med hänsyn till riksdagens vid flera tillfällen uttalade mening, att
Antal lägenheter i genom- Procentucll fördelninfr L" snitt per år ” ansgrupp 1951—55 1956—60 1961—62 1951—55 1956—60 1961—62
A—D .................... 13 980 16 917 20 556 28 26 28 E—L .................... 8 445 10 605 12 984 17 17 17 M—R .................... 13 435 17 716 20 672 27 28 28 S—X .................... 9 131 11 910 12 847 18 19 17 Y—BD .................. 5 332 7 095 7 393 11 11 10 Hela riket 50 323 64 243 74 452 101 101 100
de småhus som aktualiseras också skall erhålla lån utan antalsbegränsning, spe- lar fördelningen av dessa ramar inte samma roll som medelsramarna för fler- familjshusen. Det förekommer emeller- tid ett samarbete mellan länsbostads- nämnder och länsarbetsnämnder även i fråga om ansökningar om lån och bi- drag till nybyggnad och förbättring av småhus. Sådana ansökningar remitte- ras till länsarbetsnämnderna för utred- ning och yttrande i de fall då det råder tveksamhet om de framtida utkomstmöj- ligheterna i det område, där nybyggna- den eller förbättringen skall ske. Såda- na ärendcn har aktualiserats huvudsak— ligen i norrlandslänen samt i Koppar- bergs och Värmlands län. Förskjutningarna i bostadsbyggandets
lokalisering är dock ringa om man ser till förhållandena för län eller grupper av län. Det framgår av tabell (i: 1, som anger fördelningen på olika länsgrupper av de genom nybyggnad färdigställda lägenheterna.
Fördelningen av bostadsbyggandet har heller inte förändrats mycket om man ser till ortsgrupper. Storstock- holms andel har under perioden 1951— 1962 gått ned från 20 procent till 18 procent, Göteborgsregionen hade oför- ändrat 9 procent och Malmöregionen oförändrat 4 procent.
Om man jämför bostadsbyggandets fördelning på länsgrupper med befolk- ningsökningen inom respektive läns— grupp, finner man bl. a., som närmare framgår av tabell 6: 2, att länen A—D
Tabell (?.-2. Procentuell fördelning på länsgrupper av nybyggandet 1951—1962 jämförd med den samtidiga befolkningsförändringen inom länsgrupperna
1951—1956 1956—1960 1961—1962 .. Befolknings- Befolknings- Befolknings- erlns' förändring i 123533?” förändring i 233333?" förändring 1 532313?” g PP % av bef.ök— av n _ g % av bef.ök- av H _ g % av bef.ök— av H _ g ningen för b did t ningen för b nagdet ningen för b arlrdet riket ygga e riket ygb riket ygg A—D. . + 38 28 + 48 26 + 66 28 E—L. . + 6 17 + 1 17 + 1 17 M—R.. + 26 27 + 35 28 + 37 28 S—X . . + 21 18 + 15 19 + 8 17 Y—BD + 9 11 + 2 11 — 12 10 Hela riket 100 101 101 101 100 100
haft en avsevärt lägre andel av bostads- tillskottet under det senaste årtiondet än vad som skulle ha motsvarat deras befolkningstillväxt, satt i relation till nettoökningen av rikets befolkning. Re- lationen har varit gynnsammare i läns- gruppen M—R. Länsgrupperna utan ut- präglade storstadsområden visar slut- ligen den gynnsammaste relationen.
Självfallet har det i samband med tätorternas tillväxt och befolkningsut- tunningen i glesbygden skett en för- skjutning av bostadsbyggandet från glesbygd till tätorter. En viss belysning härav ger uppgifterna över i landskom- muner byggda lägenheter i områden utan stads- eller byggnadsplan. Under första hälften av 1950-talet var andelen lägenheter i dessa områden 43 procent av samtliga och under 1950—talets andra hälft 26 procent. Under 1961—1962 fort- satte bostadsbyggandet att minska i des- sa områden.
Under 1960 gjordes vissa försök med extra bostadsbyggande utöver ursprung- ligen fastställda ramar i förening med förtur i bostadskön för flyttande arbets— lösa. Ett antal kommuner med brist på arbetskraft och med startklara bostads- projekt fick medgivande att påbörja ett antal flerfamiljshus, som ej kunnat in- rymmas i den ursprungligen fördelade låneramen. Ett villkor för medgivandet var att härigenom tillkomna bostäder skulle ställas till förfogande för inflytta- de arbetslösa från andra orter. I fråga om dessa försök anfördes följande i statsverkspropositionen (bil. 27) till 1961 års riksdag:
På vissa orter med hög efterfrågan på arbetskraft har bostadsbristen försvårat arbetsmarknadsmyndigheternas ansträng— ningar att dit överflytta arbetssökande från orter med bristande sysselsättnings— möjligheter. I ett antal fall har arbets- marknadsstyrelsen för att undanröja dessa svårigheter låtit uppföra provisoriska bo- städer med anlitande av medel för arbets- löshetens bekämpande. Under det senaste
året har dock i stället genom samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen och bo— stadsstyrelsen sådana orter kunnat ges en extra tilldelning av lånemedel. Detta har medfört, att byggandet av provisoriska bo— städer fått en mera begränsad omfattning. Då man har anledning befara att dylika provisoriska bostäder när de väl uppförts i många fall kommer att nyttjas under re- lativt lång tid, är det önskvärt att deras antal begränsas. Jag förutsätter, att även framdeles den ökning av bostadstillgången på vissa orter, som kan bli erforderlig i samband med överflyttning av arbetskraft, skall kunna komma till stånd genom sam- arbete mellan arbetsmarknads- och bo- stadsmyndigheterna. Vid fördelning av lå— neramen bör därför behovet av en reserv för detta ändamål beaktas.
Under 1960 och 1961 påbörjades med stöd härav ca 5 000 lägenheter i framför allt Syd- och Mellansverige.
I statsverkspropositionen till 1962 års riksdag behandlades frågan på nytt (bil. 7) i anslutning till förslag om bo- stadsbyggnadsprogram för budgetåret 1962/63. Härvid anfördes följande:
Vid fördelningen av medelsramen på län och orter bör beaktas behovet av ett ökat bostadsbyggande på de orter, där närings- livets expansion medför särskilt stor efter— frågan på arbetskraft. Jag utgår från att av ramen 5000 lägenheter reserveras för att på dessa orter medge de särskilda bo- stadstillskott, som kan bli erforderliga för att möjliggöra önskvärd rörlighet på ar— betsmarknaden.
Vid sin behandling av frågan under- strök statsutskottet betydelsen av att »den ökning av bostadsbyggandet, som är möjlig att åstadkomma, inriktas på orter där bristen på bostäder är mest framträdande. En sådan lokalisering av bostadsbyggandet är också angelägen med hänsyn till behovet av att under- lätta geografisk rörlighet på arbetsmark- naden.» Riksdagen godtog sedermera utskottets uttalande.
Någon separat fördelning av de i pro- positionen omnämnda 5 000 lägenheter— na gjordes emellertid inte utan dessa
inrymdes i en totalram för budgetåret. I direktiv till länsbostadsnämnder och länsarbetsnämnder framhölls att över— enskommelse skulle träffas med berörda kommuner om förtur till lägenhet för sådana arbetssökande »som det ur ar- betsmarknadssywnpunkt anses lämpligt att tillföra komunerna från andra or- ter.»
När det under budgetåret 1962/63 be- fanns möjligt att öka igångsättningen av bostäder utöver den för budgetåret beslutade volymen, ändrades förutsätt- ningarna för ett extra bostadstillskott i kombination med en arbetsmarknads- mässigt motiverad prioritering av vissa bostadssökande. Enligt anvisningar till länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder skulle dessa även i den nya situationen söka träffa överenskommel- se med kommunerna om förtur till bo- städer för vissa arbetssökande. Så har också skett i växlande omfattning. En- ligt uppgift från arbetsmarknadsstyrel- sen har överenskommelserna framför allt gällt förtur för byggnadsarbetare som flyttat till större städer i Syd- och Mellansverige.
Tempel-ära bostäder och förläggningspaviljong- er m m
Arbetsmarknadsstyrelsen har i samver- kan med kommuner och företag i viss utsträckning tillhandahållit s. k. tempo- rära bostäder åt flyttande arbetslösa. Fram till 1957 skedde det i form av ut- hyrning av outnyttjade förläggnings- baracker, ursprungligen inköpta för att tjäna som tillfälliga bostäder vid styrel- sens beredskapsarbeten. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1957 hem- ställde styrelsen om bemyndigande att på orter med behov av arbetskraft få uppföra familjebostäder för arbetslösa från andra orter. Styrelsen anförde bl. a.
att dess medverkan skulle begränsas till sådana fall, där bostadsfrågan ej kunde lösas i-annan ordning. För att de tempo- rära bostäderna inte skulle få karaktä- ren av tjänstebostäder borde de ställas under kommunal förvaltning. 1 decem- ber 1958 bemyndigades styrelsen att på försök uppföra temporära familjebostä- der. Till och med september 1960, då försöksverksamheten upphörde, uppför- des sammanlagt 136 sådana lägenheter. Bostäderna var inrymda i småhus, upp— förda enligt skivhusmetoden, vilken innebär att praktiskt taget allt bygg- nadsarbete utom grunden var utfört på fabrik. Flertalet lägenheter omfattade 3 rum och kök jämte badrum med en total bostadsyta på 59 m2 samt pann- och förrådsutrymme på 13 m2. Ett mind- re antal bostäder hade något högre ut- rymmesstandard. Den förstnämnda ty- pen kostade ca 35 000 kronor, vartill kom kostnader för tomtmark samt gator och ledningar, vilka åvilade vederbö- rande kommun. Arbetsmarknadsstyrel- sen bemyndigades att omedelbart av- skriva kostnaden för husens uppmon- tering. Härigenom kunde hyran sättas i nivå med vad som gällde för likvärdiga bostäder i orten.
Bemyndigandet i december 1958 av- såg även uppförande och uthyrning av s. k. förläggningspaviljonger. Med stöd härav har styrelsen låtit tillverka för- läggningspaviljonger direkt med sikte på uthyrning. Den 1 juli 1964 hade sty- relsen 137 byggnader med 1 758 säng- platser uthyrda till kommuner och före- tag. Standarden på dessa bostäder har efter hand förbättrats och till alldeles övervägande delen innehåller förlägg- ningspaviljongerna enkelrum. Paviljong- erna är tillverkade enligt skivhusmeto- den, varför de snabbt kan uppföras så snart grund och ledningar är färdiga. Hyran för dessa byggnader är beräk- nad så att den skall täcka styrelsens
kostnader för avskrivning, transport, uppförande och underhåll samt för verksamheten erforderlig administra- tion.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 augusti 1962 begärde arbetsmarknads- styrelsen bemyndigande att upprätta och driva provisoriska förläggningar för överflyttad arbetskraft. Den 12 oktober 1962 biföll Kungl. Maj :t framställningen såtillvida att styrelsen bemyndigades att såsom försöksverksamhet uppföra och uthyra provisoriska bostäder till högst 500 arbetstagare. I beslutet anför- des att bostäderna skulle användas »för att övergångsvis bereda husrum åt ar- betstagare, som för nyanställning flyttat till ort med utpräglad brist på arbets- kraft oeh åt vilka bostad inte kan be- redas på annat sätt.» Andra kostnader än för inköp av förläggningsbyggnader skulle bestridas från anslaget till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Hyran bestämdes till 100 kronor per rum och månad. Bemyndigandet har utnyttjats för uppförande av 65 förläggningsbygg- nader i Malmö—Lund och i Göteborg omfattande sammanlagt 520 enkelrum m. m. Förläggningarna har disponerats för inflyttade byggnadsarbetare. Slut- ligen må i detta sammanhang noteras, att förläggningspaviljonger avsedda för inflyttade byggnadsarbetare uppförts så- som statskommunala beredskapsarbeten i en del expanderande områden, bl. a. i Storstockholm.
En rad industriföretag har också, sär- skilt under de senaste åren, uppfört så- väl permanenta som temporära fastig- heter med smålägenheter eller möblera— de rum för en eller flena personer. Till industrins bostadsförening anslutna företag uppförde under tioårsperioden 1950—1960 4 122 lägenheter om enkel- rum, rum med kokskåp eller kokvrå eller dublett. Eftersom inte alla företag är anslutna till denna förening, är an-
talet nytillkomna bostäder av detta slag väsentligt större. Det bör också tillfogas att många industriföretag under senare är uppfört temporära förläggnings- paviljonger. I brist på andra möjligheter har företagen också anskaffat äldre passagerarfartyg, i vilka förläggning ordnats.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 juni 1964 har arbetsmarknadsstyrelsen ånyo aktualiserat frågan om sambandet mellan en önskvärd geografisk rörlig- het —— framför allt för byggnadsarbeta- re — och försörjningen med bostäder i de expanderande orterna. Styrelsen framhåller, att även om överflyttningen till bristorterna varit förhållandevis stor under senare år skulle resultatet ha bli- vit ännu bättre, om man kunnat erbjuda den flyttande arbetskraften bostäder inom rimlig tid. Efter samråd med bo- stadsstyrelsen föreslår arbetsmarknads- styrelsen att ett samordningsorgan in- rättas med uppgift att stimulera till extrabyggande av permanenta bostäder på orter där detta ur arbetsmarknads- synpunkt bedömes nödvändigt. Verk- samheten skulle framför allt inriktas på att få till stånd en långt driven pre- fabricering av småhus. Produktionen skulle kunna understödjas av en tenlpo- rär långivning från statsverkets sida utöver vanliga bostadslån. Vidare fram- hålles, att i de fall bostäderna av olika skäl endast kan utnyttjas temporärt hy- ressubventionering kan komma ifråga »inom ramen för de medel för rörelse- stimulerande åtgärder, varöver styrelsen förfogar.» Styrelsen hemställer att Kungl. Maj:t anslår 100 000 kronor för samordningsorganets verksamhet samt att styrelsen bemyndigas att från för- rådsanslaget få disponera 2 miljoner kronor för temporär finansiering av de föreslagna bostäderna. Något beslut i ärendet föreligger ännu ej.
Överväganden och förslag
Utredningen har i andra sammanhang redovisat sina synpunkter på behovet av en snabbare och effektivare geogra- fisk utjämning på arbetsmarknaden; en utjämning som blir så lite påfrestande som möjligt för den enskilde. Bristen på bostäder i områden med god till- gång på arbete har gjort och gör allt- jämt arbetsmarknaden mera trögrörlig än den eljest skulle vara. Bristen inne- bär också en börda för de enskilda per- soner, som på grund av yttre omständig- heter får lov att byta bostadsort. Den leder till kvarstående ojämnheter på arbetsmarknaden med å ena sidan rela- tivt hög arbetslöshet och krav på åtgär- der mot denna och å andra sidan brist på arbetskraft och outnyttjade resurser.
Knappheten på bostäder i expansions— områdena är till hinder särskilt för flyttande familjer. Det ligger i sakens natur att det är lättare att flytta för ensamstående än för familjeförsörjare. Det är därför förklarligt, att det i första hand är unga, ensamstående personer som lämnar områden med överskott på arbetskraft. De problem som uppstår i 'dessa områden skulle emellertid vara "lättare att lösa, om flyttningen ålders- mässigt sett hade en större spridning. Skall man kunna intressera en familje- försörjare, som är arbetslös eller under- sysselsatt, för anställning på annan ort, måste man i regel kunna erbjuda en familjebostad omedelbart eller kunna ställa en bostad i utsikt inom en bestämd tid. Sådana utfästelser kan emellertid mera sällan lämnas, vilket inte hindrar att en del familjeförsörjare under tryc- ket av arbetslöshet eller osäker framtid på den lokala marknaden tar risken att flytta till ann-an ort i förhoppning om att sedermera kunna lösa bostadsfrågan för familjen. Det händer inte sällan, en— ligt vad utredningen inhämtat, att flyt-
tande arbetslösa ej kunnat erhålla bo- stad på den nya arbetsorten under den period, då familjebidrag kan utgå. Detta resulterar vanligen i att man lämnar sin anställning och återvänder till hem- orten, varefter den svåra proceduren med anskaffning av arbete får upprepas.
Om man med utsikter till framgång skall kunna driva en politik, som främ- jar omställningen på arbetsmarknaden och som inte medför orimliga påfrest- ningar för de flyttande och deras an- höriga, måste bostadsfrågan kunna lö— sas på ett effektivare sätt än vad som hittills varit fallet. övriga åtgärder för att underlätta arbetskraftens anpassning ter sig föga meningsfulla, om man inte kan skaffa fram de bostäder som är förutsättningen för en mera långsiktig lösning av omställningsproblemet. Re- kryteringen på de expanderande orter- na kan emellertid inte begränsas till sådan arbetskraft, som kan rekryteras i områden med överskott, d.v. s. i hu- vudsak personer utan särskild utbild- ning. Därutöver krävs vanligen ett till- skott av kvalificerad personal av olika slag. Inte sällan avser företagens rekry- teringsbehov just nyckelpersoner, som måste finnas på plats, innan omskolade arbetslösa eller arbetslösa utan utbild- ning kan anställas. Med den primära expansionen inom industrin följer ock- så ett behov av arbetskraft inom privat och offentlig service. Inte heller detta behov kan tillgodoses enbart från områ— den med överskott på arbetskraft. Frå- gan gäller alltså att skaffa bostäder både åt arbetslösa, som måste flytta från överskottsområden, och åt nyckelperso- ner, som behövs inom näringsliv och olika samhällsfunktioner i de expande- rande orterna.
Bostadsbyggandets lokalisering
Under senare år har omkring 95 pro- cent av de nybyggda lägenheterna till-
kommit med stöd av statliga lån. Riks- dagen fastställer årligen hur mycket lånemedel eller hur stort realt utrymme, som får disponeras för bostadsbyggan- det. Eftersom lånemedlen hittills van- ligen varit begränsade i förhållande till efterfrågan, har fördelningen inneburit att vissa önskemål inte kunnat tillgodo— ses. Även andra begränsande faktorer har påverkat produktionen, såsom knappheten på byggfärdig mark och eftersläpande byggnadsplanering. Pro- blemet skärps också av det förhållandet, att bostadsbehovet i expansionsorterna tenderar att växa väsentligt snabbare än behovet av arbetskraft till industrin. Därför har det varit och kommer för- modligen under avsevärd tid att bli så, att knappheten på bostäder i en del av de regioner, som är under expansion, kommer att utgöra ett hinder för om- ställningen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden framstår det ur arbets- marknadssynpunkt som en fördel, om den totala bostadsproduktionen kan ökas.
Utredningen har i kapitel 18 förordat åtgärder med sikte på en sådan plane- ring av bostadsbyggandet, att det snabbt kan expandera, när tillgången på ar- betskraft och förutsättningarna i övrigt medger det. Utredningen vill på nytt erinra om den betydelse som de kom- munala bostadsbyggnadsprogrammen kan få i detta sammanhang. Från senare år finns många exempel på att utbygg- nad av näringsliv och samhällsaktivite- ter inte i tillräcklig grad samordnats med planer för bostadsförsörjningen. En konsekvent användning av det instru- ment, som de kommunala bostadsbygg- nadsprogrammen utgör, ger goda möj- ligheter ti'll en kontinuerlig observation av de faktorer, som påverkar det fram- tida bostadsbyggnadsbehovet och för- utsättningarna för att kunna tillgodose detsamma. Uppgiften att långtidsplane-
ra bostadsbyggandet är emellertid kom- plicerad och den ställer stora anspråk på information om utvecklingen inom en mångfald områden. Bl. a. krävs ett närmare samarbete mellan de statliga och kommunala myndigheter, som är ansvariga för bostadsplaneringen, och näringslivet.
Eftersom ökningstakten i bostads- byggandet ständigt måste vägas mot andna angelägna investeringsbehov, sy- nes man emellertid inte kunna räkna med att på kort sikt via en total ökning av bostadsproduktionen kunna elimine- ra de förut angivna problemen för de expanderande orterna. Det återstår i det läget att pröva andra utvägar för att få till stånd den önskvärda förutsättningen på bostadsområdet för en bättre funge- rande arbetsmarknad. Av tidigare refe- rerade uppgifter framgår att fördel- ningen av bostadsproduktionen mellan länsgrupper och ortsgrupper varit täm- ligen oförändrad under perioden 1951—— 1962. Däremot har det skett en betydan- de förskjutning av bostadsproduktionen under samma tid från glesbygd till tät- orter, vilket inneburit en bättre anpass- ning av produktionen till det behov, som omställningen skapar. Detta har alltså skett under en samtidig och succes- siv Ökning av bostadsbyggandet. Kom- munernas bostadsbyggnadsplaner för åren 1964—1968 pekar på en ytterligare regional förskjutning av bostadsproduk- tionen. Stockholms stad och län, som under åren 1959—1963 svarade för 19,6 procent av lägenhetsproduktionen, skul- le enligt nyssnämnda planer under pe- rioden 1964—1968 öka sin andel till 21,8 procent. En ännu större förskjut- ning redovisas för Väst-Sverige, där Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län skulle öka sin andel från 15,6 till 19,4 procent. Även i Malmöhus län är behovsandelen för 1964—1968 större än länets andel av den faktiska
produktionen under perioden 1959—— 1963. Främst i län med betydande ut— flyttning utgör det beräknade behövliga bostadsbyggandet under 1964—1968 en mindre andel av det för landet redo— visade totalbehovet av bostäder än des- sa läns andel av det totala bostads- byggandet under åren 1959—1963.
En fortsatt förskjutning av bostads- byggandet till förmån för expanderan- de orter och orter med bostadsbrist — en linje som också understöddes av statsutskottet i ett uttalande år 1962 _ finner utredningen ändamålsenlig och ägnad att tjäna arbetsmarknadens in- tressen. Liksom hittills bör detta ske ge- nom ett samarbete mellan arbetsmark- nads— och bostadsmyndigheter vid för- delningen av låneramarna. En sådan förskjutning kan självfallet lättare åstad— kommas vid en snabbare ökning av den totala bostadsproduktionen. Med den utgångspunkten vill utredningen upp- repa, att möjligheterna till en ökad bo- stadsproduktion _ utöver en viss kon- tinuerlig tillväxt — under perioder präglade av konjunkturnedgång syste- matiskt måste tas till vara. Även om bostadsproduktionen i viss mån varierat mot konjunkturerna, har man märkt en viss tvekan att upprätthålla eller öka produktionen, då dominerande företag i ett område fått känning av en konjunk- turnedgång. Det bör här ankomma på länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder att stimulera kommunala och enskilda byggherrar att under en lugna- re period bygga bostäder, som kommer att behövas så snart konjunkturen vän- der igen.
Även om härigenom produktionen av bostäder kan ökas i de expanderande områdena, torde man inte med iakt— tagande av en strikt turordning och med rimlig väntetid kunna få fram bostäder åt flyttande arbetslösa eller åt nyckel-
män. På många håll är nämligen efter- frågan på bostäder så stor, att vänte- tiden för nyinflyttade bildar en effektiv spärr för en bättre geografisk utjämning på arbetsmarknaden. Det finns, såvitt utredningen kunnat finna, inga för hela landet enhetliga principer för fördel- ning av nyproducerade eller äldre le- digställda lägenheter. I många större städer finns kommunala bostadsförmed- lingar, som helt eller delvis svarar för uppgiften. Men även på orter, där bo— stadsförmedling finns, tillämpas olika principer vid fördelningen. Vanligen ställs lägenheter till de sökandes för- fogande i den ordning de anmält sig hos bostadsförmedlingen. Undantag från denna regel förekommer emellertid, bl. a. i den formen att viss del av det årliga tillskottet av bostäder ställs till visst eller vissa företags förfogande för fri disposition. Dessa lägenheter kan då med bortseende från turordningen för-. delas bland redan anställda, nyanställ— da nyckelmän eller arbetslösa från över- skottsområden. I andra fall praktiseras en ordning med prövning från fall till fall. Undantag från en strikt turordning har också som förut angivits gjorts efter överenskommelse mellan arbetsmark- nadsmyndigheter och kommuner, hu- vudsakligen för överflyttade byggnads- arbetare. Dessutom har i samband med extra tilldelning av lånemedel förtur till bostad givits åt arbetslösa placerade även inom andra yrkesområden.
Från arbetsmarknadssynpunkt skulle en friare disposition av bostadstillskot- tet vara av värde. Hur bostäderna skall fördelas har dock vidare aspekter än de rent arbetsmarknadspolitiska. Efter— som problemet är föremål för utredning i annan ordning, anser sig arbetsmark- nadsutredningen ej ha anledning att här ta upp frågan i hela dess vidd. Utred— ningen skall likväl diskutera vissa be- gränsade åtgärder, som skulle kunna
leda till att de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna i högre grad än för när- varande tillgodosågs.
Utredningen filmer det lämpligt, att länsarbetsnämnder och länsbostads- nämnder även i fortsättningen söker träffa överenskonunelse med kommu- nerna om förtur i bostadskön på sätt som skett framför allt för byggnadsarbe- tare. Att det hittills — utan det stöd som extra lånemedel kan ge —— varit möjligt att nå sådana överenskommel- ser beror uppenbarligen på att man på kommunalt håll insett, att ett tillskott av byggnadsarbetskraft varit en förut- sättning för ett ökat bostadsbyggande. Från den synpunkten har det också va- rit lätt att utåt motivera förturen. Om man skall kunna få till stånd en något vidare tillämpning av denna princip, så att den kan bli av värde för andra arbetslösa än eventuella nyckelmän från överskottsområden, synes det nödvän- digt att kombinera förturen med möj- ligheter för de expanderande kommu- nerna att få extra tilldelning av låne— medel. Som skäl härför kan, utöver de tidigare redovisade arbetsmarknadssyn- punkterna, också anföras att åtminstone en del av de arbetslösa, som flyttar från glesbygderna, skulle behövt en ny bo- stad, om de kunnat få fortsatt arbete i sin gamla hembygd. Det bostadsbygg- nadsbehov, som föreligger för dessa personer, flyttas med andra ord till ett område, där de långsiktigt kan beräknas få försörjning.
Systemet med extra lånemedel kan självfallet komma i fråga endast i de fall, då en kommuns önskemål och tak— tiska förutsättningar att bygga Översti- ger gällande låneramar. I fråga om åt- skilliga av de expanderande orterna tor- de detta komma att bli en vanlig situa- tion.
Under perioder då bostadsbyggandet kan tillåtas öka — och särskilt om det
ej behöver begränsas av på förhand fast— ställda ramar är denna utväg emeller- tid ej tillämplig. I sådana fall synes man liksom nu få lov att pröva sig fram med frivilliga överenskommelser. Å andra si- dan bör förutsättningarna att nå sådana överenskommelser öka, när bostadspro- duktionen totalt stiger. Behovet av in- terlokal omflyttning på arbetsmarkna- den blir vanligen också mindre i ett sådant läge.
Principen om förtursrätt kan som ut— redningen tidigare påpekat ej begränsas enbart till arbetslösa från överskotts- områden. Redan nu praktiseras metoden att ge förtur till nyckelmän såväl inom näringslivet som inom olika samhälls- aktiviteter. I de fall överenskommelser om förtur till bostäder kan träffas mel- lan arbetsmarknads- och bostadsmyn- digheter och kommuner, bör överens- kommelsen omfatta — förutom de flyttande arbetslösa -— dels sådana nyckelmän som är erforderliga för att arbetslösa och undersysselsatta från överskottsområden skall kunna anstäl- las, dels också annan personal som är nödvändig för företagens drift eller den offentliga verksamhetens funktion. Det bör ankomma på arbetsmarknadsorga- nen att i samråd med vederbörande företag och kommunala myndigheter be- döma, vilka från andra orter rekryte- rade personer som skall få disponera de lägenheter, som ställs till förfogande för ändamålet.
Temporära bostäder, förläggningspaviljonger m.m.
De tidigare omnämnda försöken med temporära bostäder för familjer var av relativt ringa omfattning. De avbröts också innan någon längre erfarenhet vunnits av försöken. Vinsten med dessa försök var, såsom utredningen ser det, att man genom en samlad aktion snabbt
kunde få fram bostäder åt arbetslösa som eljest inte lika snabbt kunnat ställas om till arbete i öppna marknaden. Här- igenom vann man också, att ett ange- läget behov av arbetskraft kunde till- godoses på ett bättre sätt än om man tvingats förlita sig till rekrytering en- bart bland mera lättrörliga ungkarlar. Produktionssättet — vid sidan om den ordinarie produktionen — innebar den fördelen att de nyinflyttades förtur ej ifrågasattes av dem som stått i den lokala bostadskön. Mot temporära fa- miljebostäder har anförts, att utrym— messtandarden och miljön ej varit till- fredsställande. Även om bostäderna är avsedda att fungera som genomgångs- bostäder, finns det en tendens att de familjer, som tar dem i anspråk, be- håller dem under lång tid. Det kan bero på knappheten på bostäder, en låg hyra för den temporära bostaden eller andra skäl. Utredningen kan heller inte finna att de bostäder, som byggdes under försöksperioden, i en tid med snabbt stigande anspråk på utrymme och kvalitet kan anses lämpliga som permanenta familjebostäder. Det före— ligger vidare en risk för att områden med anhopning av temporära bostäder skall förslummas. Det är slutligen obe— stridligt att den totala kostnaden för temporära familjebostäder blir förhål- tandevis hög, särskilt om de skall ut- föras så att de blir någorlunda jämför- liga med ordinära bostäder.
De erfarenheter, som vunnits under försöken att snabbt få fram familje- bostäder, bör emellertid tas till vara och användas i de fortsatta ansträng- ningarna att lösa bostadsfrågan i orter med brist på arbetskraft. Det synes framförallt kunna ske genom samlade aktioner från berörda länsmyndigheters och kommunala myndigheters sida för att på kort tid öka produktionen av per- manenta småhus. Produktionen av så-
dana hus behöver vid fabrikstillverk- ning av sektioner eller huselement inte ta nämnvärt längre tid än uppförandet av temporära familjebostäder. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen att genom sina regionala organ ta initiativ till ett sam— arbete av detta slag, när det bedömes kunna medverka till en önskvärd geo- grafisk utjämning på arbetsmarknaden.
De 5. k. ungkarlsbostäderna har utan tvekan spelat en viktig roll för den geografiska anpassningen av arbetskraf— ten. Det gäller både om de permanenta fastigheter, som uppförts på vissa håll med enkelrum eller smålägenheter, och om de flyttbara förläggningspaviljonger- na. Inom byggnadsindustrin är det re— lativt vanligt att beställare eller entre- prenörer uppför tillfälliga förläggningar vid byggnadsplatser, där man inte haft en tillräcklig lokal tillgång på arbets- kraft. lbland kan det gälla glesbygder, i andra fall tätorter med en tillfällig an- hopning av byggnadsprojekt. Förlägg- ningarna har i dessa fall satts upp för en begränsad tid och de har inte kun- nat ersättas genom permanenta hus. När den fasta industrin anskaffat s. k. ung- karlsbostäder har det skett därför att tillgången på permanenta bostäder inte medgivit en tillräckligt snabb personal— rekrytering. I dessa fall har det alltså förelegat ett långsiktigt behov av bostä- der, som emellertid i stor utsträckning kommit att täckas genom provisorier, som på grund av sin konstruktion blivit särskilt kostsamma. Förläggningspavil— jongerna vid den fasta industrin har tjä- nat som genomgångsbostad åt inflyttad gift personal i väntan på familjebostad och som permanent bostad för ungkar— lar. Även om rummen i de nyare pavil- jongerna erbjuder en hygglig standard, innebär systemet med paviljonger en sådan kollektivisering av de boendes fritid, att denna bostadsform ej kan an-
ses som acceptabel, när det gäller att tillgodose ett mera permanent behov.
Det behov av bostäder, som kan upp- stå vid en tidsbegränsad ökning av ar— betsstyrkan, t. ex. för en temporär ex- pansion av byggnadsområdet, bör lik- som hittills kunna täckas i form av paviljonger. Det faller sig naturligt att beställaren eller entreprenören svarar härför. Arbetsmarknadsstyrelsens för- läggningsservice kan emellertid bli av värde i sådana sammanhang genom att styrelsen med stöd *av lång erfarenhet kan lämna råd och anvisningar. Undan— tagsvis bör styrelsen också kunna hyra ut förläggningar. Även om arbetskraft skall bo i förläggningar av denna typ under relativt kort tid, är det nödvän- digt att förläggningarna har en god standard. Detta är så mycket angelägna- re som miljön och bostadsformen i öv- rigt kan vara påfrestande nog för dem som bildlikt talat tvingas bo i kappsäck, ofta på betydande avstånd från hem- orten. Standarden på förläggningarna bör därför utvecklas och förbättras i takt med förbättringen av bostäderna i övrigt.
Så snart behovet av s. k. ungkarls- bostäder bedömes bli mera långsiktigt — vilket ofta är fallet i fråga om den personal som rekryteras till den fasta industrin —— bör det tillgodoses i form av permanenta byggnader med en nor- mal standard, d.v.s. med bad- eller duschrum och kokmöjligheter. Den or— dinarie produktionen av bostäder om— fattar till viss del specialbostäder eller smålägenheter. Mestadels är dessa lägen— heter liksom en del av de permanenta s. k. ungkarlslägenheter, som industrin uppfört, statsbelånade. Utöver vissa spe- cial'lägenheter, som haft en direkt ar— betsmarknadspolitisk motivering, kan de i ordinarie ordning tillkomna små- lägenheterna ej direkt disponeras i samband med omflyttningar på arbets—
marknaden på samma sätt som gäller i fråga om företagens smålägenheter. Ut— redningen anser att det finns ett behov av permanenta smålägenheter för perso- ner, som den fasta industrin i de expan- derande områdena behöver rekrytera. I den nu påbörjade femårsplaneringen för bostadsbyggandet bör därför, både från kommunernas och arbetsmarknads- och bostadsmyndigheternas sida, ökad upp— märksamhet ägnas åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter, Enligt av bostadsstyrelsen utfärdade anvis- ningar kan numera bostadslån beviljas också till specialbostäder av detta slag även om det uteslutande avses att an- vändas för en eller flera industriers personal. Härmed har öppnats ökade möjligheter bl. a. för industrin själv att uppföra sådana bostäder. Utredningen förutsätter emellertid, att såväl kommu- nala bostadsbolag eller -stiftelser som andra bostadsproducenter skall kunna intresseras för att uppföra smålägen- heter för detta speciella ändamål. Här- igenom bör också uppförandet av tem- porära förläggningspaviljonger kunna begränsas.
Om man effektivt vill medverka till en geografisk utjämning på arbetsmark- naden, lär det dock inte bli möjligt att under de närmaste åren helt avstå från sådana förläggningspaviljonger vid tillfällen, även då bostadsbehovet bedö- mes vara mera långsiktigt. Det är utred- ningens mening att det i första hand bör ankomma på kommuner och före— tag att både anskaffa och driva sådana provisoriska förläggningar. I allmänhet går det relativt snabbt att få fram nya förläggningar från trähusfabrikerna. Även om behovet av förläggningar i all- mänhet kan förutses i god tid, kan man dock inte utesluta att snabba insatser kan bli behövliga. I sådana fall kan den förläggningsservice, som arbetsmark- nadsstyrelsen bemyndigats hålla, utgöra
en värdefull beredskap. Tack vare att förläggningar snabbt kunnat uppföras, har det i åtskilliga fall skapats förut- sättningar att utan tidsutdräkt nå en bättre utjämning på arbetsmarknaden. ! överensstämmelse med vad som förut sagts bör dock uthyrning ske endast i sådana fall, då det föreligger ett tids- begränsat behov eller då det finns ga- rantier för att provisoriet efter viss tid ersätts med permanenta bostäder. Detta innebär, att de provisoriska bostäderna inte skall bindas vid en och samma ort för långa perioder.
Det är knappast möjligt att beräkna i vilken utsträckning arbetsmarknadssty- relsen i fortsättningen kan behöva hyra ut förläggningar. Styrelsen har bl. a. i skrivelser till Kungl. Maj:t framhållit, att förläggningsservicen under senare år varit otillräcklig. Även med de reser- vationer, som utredningen tidigare an- fört, anser utredningen att önskemålet om en bättre geografisk utjämning på arbetsmarknaden sannolikt kommer att ställa ökade anspråk på styrelsens för- läggningsservice. Man bör därför enligt utredningens mening inte binda sig för en viss förläggningsvolym utan låta om- ständigheterna vid varje särskilt till- fälle avgöra insatsernas omfattning. An- slagsmässigt måste emellertid förutsätt- ningar skapas för erforderlig snabbhet i handlandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har genom beslut av Kungl. Maj:t den 12 oktober 1962 bemyndigats bestrida vissa kost- nader, som kan uppstå vid uppförandet
och uthyrandet av förläggningar. Un- derskott på verksamheten _ utöver kostnader för inköp av förläggnings- byggnader — skall bestridas från an— slaget till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Bemyndigandet innebär en jämkning av en tidigare tillämpad prin- cip, som inneburit [att förläggningarna skulle uthyras på sådana grunder, att verksamheten ej förorsakade statsver- ket några kostnader. Motivet för detta nya bemyndigande, som begränsats till bostäder för högst 500 man och som betecknats som försöksverksamhet, har angivits vara att bristen på bostäder inte får hindra den överflyttning av ar- betskraft, som är nödvändig för att kunna upprätthålla balans på arbets- marknaden. Kan förläggningarna inte tillkomma genom kommuns eller en- skilds försorg, bör med hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna av störningar i sysselsättningen arbets- marknadsorganen undantagsvis kunna tillgodose behovet genom uppförandet av provisoriska byggnader.
Under hänvisning till vad som här anförts får utredningen föreslå, att ar- betsmarknadsstyrelsen bemyndigas att inköpa och uthyra förläggningar på sådana villkor, att statsverkets kostna- derför verksamheten täckes. Vidare bör styrelsen medges att undantagsvis upp- föra och uthyra temporära förlägg— ningar, varvid omkostnader, som ej täcks genom hyresinkomster, får bestridas från anslaget till Allmänna beredskaps- arbeten m. m.
KAPITEL 7
Inlösen av egnahem
I sina försök att åstadkomma utjämning mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft mellan olika delar av landet tvingas arbetsmarknadsorganen inte säl- lan konstatera, att den berörda arbets- kraften inte anser sig kunna lämna hemorten på grund av innehav av fas- tighet som inte kan avvecklas eller som inte kan avvecklas utan ekonomisk förlust. Problemet uppträder framför allt i glesbygder och i småorter, där näringslivet är svagt utvecklat och där sysselsättningsunderlaget till följd av strukturella och andra förändringar inom näringslivet tenderar att ytterli- gare försvagas. Problemet ger sig också till känna i samband med företagsned- läggelser på orter med ensidigt inriktat näringsliv. Anledningen till att fastig- hetsinnehavet inte kan avvecklas eller avvecklas utan ekonomisk förlust för fastighetsägaren är mestadels, att efter- frågan på fastigheter i orter och områ- den som här är i fråga är obetydlig el- ler i vissa fall inte alls existerar.
Om i sådana fall den lokala efterfrå- gan på arbetskraft inte kan ökas genom lokaliseringspolitiska åtgärder, måste arbetskraftsefterfrågan hållas uppe ge- nom sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten eller dylikt. Samtidigt kan i andra delar av landet stor brist föreligga på arbetskraft. Detta är uppenbarligen inte tillfredsställande vare sig från samhällsekonomiska eller statsfinansiella synpunkter. Även från sociala synpunkter kan invändningar
göras. Beredskapsarbeten kan av natur- liga skäl inte bedrivas hur länge som helst på en ort eller i ett område. Till- gången på lämpliga och från ekonomisk synpunkt försvarbara arbeten sinar till slut. En utflyttning måste därför — om fråga är om arbetskraft med lång tid kvar till pensionsålderns inträde förr eller senare komma till stånd. Då har emellertid ofta värdefull tid gått förlo- rad och anpassningen till förhållandena på en ny arbetsplats och en ny bostads- ort kan allvarligt försvåras.
Det är inte möjligt att närmare ange, vilken omfattning problemet med fastig- hetsinnehav som hinder för arbetskraf— tens geografiska rörlighet har. Gjorda stickprovsundersökningar visar dock, att problemet inte är obetydligt. En i Norrbottens län i oktober månad 1961 av arbetsmarknadsstyrelsen gjord un— dersökning, som omfattade arbetslösa i åldrarna upp till 55 år med mer än en månads arbetslöshet,1 gav sålunda till resultat att av totalt 685 arbetslösa per- soner 375 innehade fastigheter. I Tor- nedalsdelen av länet var av 311 arbets- lösa inte mindre än 230 fastighetsägare. En undersökning i Västerbottens län i mars månad är 1964, som avsåg samt— liga den 15 mars 1964 hos arbetsför- medlingen anmälda arbetslösa mänl oavsett ålder och arbetslöshetstidcns längd, visade att av sammanlagt 3303 arbetslösa 2267 var ägare av fastighe—
1 Till arbetslösa hänfördes också i bered- skapsarbete placerade.
ter. Fastighetsägarnas ålderfördelning framgår av följande tablå.
Ålder Summa —40 41—50 51—w Antal ........... 232 626 1409 2267 Procentuell fördel— delning .......... 10 28 62 100
Det bör framhållas att det bland fas- tighetsägarna i här nämnda undersök- ningar vid sidan av fastighetsinnehavet även förekom andra mer eller mindre starka flyttningshinder. Så t. ex. var fastighetsinnehavet ofta förenat med re- lativt hög ålder. Det är emellertid tyd- ligt att innehavet av fastighet var ett mycket tungt vägande hinder för flytt- ning.
Uppmärksamheten har tid efter an- nan riktats på frågan, hur man skall komma till rätta med ifrågavarande problem. Även innehav av bostadsrätts- lägenhet har varit på tal i detta sam- manhang.
Konkreta förslag till frågans lösning har framlagts av 1936 års rationalise- ringsutredning (SOU 1939: 13) och sak- kunniga angående vissa egnahems- och arbetsmarknadsfrågor (SOU 1944:49). Frågan har dessutom behandlats av kommissionen för ekonomisk efterkrigs- planering (nr XI angående vissa ar— betsmarknadsfrågor m. m.) och av Norrlandskommittén (SOU 1949: 3). Sistnämnda kommitté föreslog bl. a. att medel skulle ställas till arbetsmarknads- styrelsens förfogande för en försöks- verksamhet i syfte att underlätta för- säljning av egnahem och bostadsrätter tillhörande friställd arbetskraft i den mån den ville flytta till annan arbets- plats. Här nämnda förslag föranledde ingen åtgärd av statsmakterna. En fram- ställning från arbetsmarknadsstyrelsen i december 1958 om att i mindre skala få igångsätta försöksverksamhet med inlösen av egnahem och bostadsrätter föranledde heller ingen åtgärd.
Efter ny framställning från arbets- marknadsstyrelsen i november 1961 fö- reslogs i proposition nr 105 till 1962 års riksdag att möjlighet till en viss för- söksverksamhet med inlösen av egna- hem och bostadsrätter skulle öppnas för arbetsmarknadsstyrelsen. Innan för- söksverksamheten påbörjades var avsik— ten att ett program för verksamheten skulle utarbetas. Det föreslogs att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa ett sådan program.
I sitt utlåtande över propositionen framhöll statsutskottet att problem av både principiell och praktisk art nöd- vändiggjorde ytterligare överväganden innan den föreslagna försöksverksam- heten igångsattes. Det i propositionen förutsatta programmet med riktlinjer för försöksverksamhetens utformande borde enligt utskottet redovisas för riks- dagen. Utskottet föreslog att riksdagens ställningstagande skulle uppskjutas tills så skett. Detta blev också riksdagens beslut.
Genom kungl. brev den 6 juni 1962 uppdrogs åt arbetsmarknadsstyrelsen att gemensamt med bostadsstyrelsen och efter samråd med arbetsmarknads- utredningen till Kungl. Maj :t ingiva för- slag till riktlinjer för en försöksverk- samhet i syfte att bereda ekonomiskt stöd åt egnahemsägare och bostadsrätts- innehwavare vilka till följd av arbetslös— het tvingas flytta till annan ort. Sådant förslag avgavs av arbetsmarknadsstyrel- sen och bostadsstyrelsen den 9 februari 1963 efter samråd med arbetsmarknads— utredningen och lantbruksstyrelsen. Förslaget omfattade inte bostadsrättslä— genheter, vilka enligt ämbetsverken inte ansågs innebära några problem i de om- råden, som föreslogs skola omfattas av försöksverksamheten.
Ämbetsverkens förslag upptogs till behandling i statsverkspropositioncn år 1964 (bil. 13 sid. 97—99). Föredragande
departementschefen anförde därvid
bl. a. följande :
Itemissorganenl har framfört vissa be- tänkligheter mot olika delar av det av äm- betsverken framlagda förslaget. Jag är väl medveten om de svårigheter som föreligger att finna en för såväl den enskilde som olika allmänna intressen godtagbar lös- ning av de problem, som en egnahemsäga- re ställes inför när han på grund av arbets- löshet tvingas flytta från orten. Frågan sy- nes mig emellertid vara av sådan angelägen- hetsgrad att en försöksverksamhet bör kom- ma till stånd i syfte att vinna erfarenheter om framkomliga vägar för att lösa dessa problem. Såsom ämbetsverken föreslagit bör inte bostadsrättslägenheter beröras av verksamheten.
Ämbetsverken föreslår att försöksverk- samheten skall avse högst ett par geogra- fiska områden med påtagliga sysselsätt- ningssvårigheter. Avsikten är att vart och ett av de båda områdena skulle omfatta endast ett mindre antal kommuner. Det torde emellertid vara svårt att på detta sätt samla tillräckliga erfarenheter. Enligt min mening bör därför verksamheten un— der försöksperioden omfatta Västernorr— lands, Jämtlands, Västerbotteus och Norr- bottens län. Självfallet bör dock verksam— heten koncentreras till markerade avflytt- ningsområdeu inom berörda län.
För att inlösen skall ifrågakomma hör krävas att det är klart ådagalagt, att veder- börande egnahemsägare ej kan beredas sys- selsättning inom den öppna marknaden på orten i sådan omfattning, att han stadig- varande kan försörja sig och dem han har försörjningsplikt mot. Vad gäller äldre arbetstagare bör inlösen endast ifrågakom- ma om särskilda omständigheter föreligger, t. ex. föranledda av familjeförhållanden.
Vid bestämmandet av inlösenvärde är det nödvändigt att gå fram med stor försiktig— het både för att förhindra att det för den enskilde fastighetsägaren skall ställa sig förmånligare att få fastigheten inlöst än att försälja den i vanlig ordning i sådana fall, där ett skäligt marknadspris kan er- hållas, och för att i möjligaste mån före- bygga spekulationsaffärer. För min del för- ordar jag, att det fastigheten åsatta taxe- ringsvärdet i första hand lägges till grund för bestämmandet av inlösenvärdet. Då jag emellertid är medveten om att taxerings- värdena varierar starkt och i åtskilliga fall ligger uppenbart lågt i förhållande till vad
som i allmänhet gäller för likvärdiga fas- tigheter på orten, bör i särskilda fall möj— lighet till en jämkning finnas. Där sådan jämkning anses påkallad, bör ny värdering av fastigheten ske, varvid samma grunder torde böra tillämpas som vid särskild fas— tighetstaxering enligt taxeringsförordning— en. Värderingen bör ske av särskilda värde— ringsmän. En bör utses av länsstyrelsen och vara kunnig i fastighetstaxering. Den andre bör kunna vara från annan än den närmast berörda länsbostadsnämnden.
Mot bakgrunden av vad jag nu anfört bör någon särskild avvecklingsersättning inte utgå. Såsom en följd härav torde skatte— tekniska problem inte komma att aktualise— ras. Realisationsvinster torde i allmänhet inte komma att uppstå vid här avsedda för- säljningar. Det ytterligare ekonomiska bi- stånd som kan erfordras vid en flyttning bör liksom för andra kategorier arbetslösa ges i form av respenning, starthjälp, utrust- ningsbidrag och familjebidrag.
Ämbetsverken har föreslagit att kommu— nerna i vissa fall skall lösas från sina åta- ganden att ansvara för förluster på långiv- ningen. Detta förslag kan jag för min del endast delvis biträda. Jag kan sålunda inte tillstyrka att kommun, som tecknat borgen såsom för egen skuld för fastigheten åvi- lande statslån i dess helhet, löses från den- na förpliktelse. Dylikt borgensåtagande har tillkommit som extra säkerhet för lånet i fall då länsbostadsnämnden har bedömt krediten som riskabel men kommunen varit beredd att överta statens risk. Ett bifall till förslaget i denna del skulle leda till mins- kade möjligheter att förebygga en inte minst med hänsyn till sysselsättningsför- hållandena olämplig lokalisering av bostä- dcr.
I de fall då det beräknade inlösenvärdet understiger den övre gränsen för statens fordran på utestående lån i fastigheter er- fordras bemyndigande för bostadSStyrelsen att avskriva den del av fordran som inte täcks. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser härom.
I remissyttrandena har bl. a. påpekats vissa problem som kan uppstå då fastighet är belastad med servitut m. m. Vid den be- gränsade försöksverksamhet, som nu bör
1 Statskontoret, riksrevisionsverket, kam- marrätten, riksskattenämnden samt länssty- relserna och länsbostadsnämnderna i de fyra nordligaste länen.
komma till stånd, bör enligt min mening undvikas att fastigheter som belastas med födorådsinteckningar och liknande grava— tioner blir föremål för inlösen.
Frågan om statslån vid övertagande av privatfinansierade fastigheter bör inte be- handlas i detta sammanhang. Denna fråga kommer att bli föremål för överväganden inom den nyligen tillsatta bostadspolitiska kommittén.
Vad gäller jordbruksfastighet torde nu ifrågavarande förvärv endast kunna bli ak- tuella i fråga om stödjordbruk och ofull— ständiga jordbruk, där arbetstillfälle ej längre kan erhållas utanför jordbruket. Dylika förvärv bör ses som ett led i lant- bruksnämndernas rationaliseringsverksam— het och ske med anlitande av medel ur jord- fonden. Värdering av fastighet bör därför ske enligt de grunder, som vanligen tilläm- pas vid lantbruksnämnds inköpsverksam- het. I sammanhanget bör erinras om att vid förvärv av mark för rationaliseringsända- mål statsbidrag enligt 9 5 första stycket kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) an- gående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. må beviljas med belopp motsvarande skillnaden mellan den av lanhruksnämnden betingade köpe- skillingen för fastighet eller fastighetsdel och det värde fastigheten eller fastighets- delen kan anses äga för den brukningsenhet, till vilken den skall läggas. Sådana s. k. värdeutjämningsbidrag bör kunna komma i fråga i relativt stor omfattning i här avsedda fall. Det torde få uppdragas ät lant- bruksstyrelsen att efter samråd med bo- stadsstyrelsen och arhetsmarknadsstyrclsen utfärda anvisningar i nu berörda ämnen.
Det bör understrykas, att den nu föror- dade inlösenverksamheten skall bedrivas försöksvis. För att försöksverksamheten skall kunna läggas till grund för ett fram- tida ställningstagande till ett inlösenför- farandc i större skala, blir det nödvändigt att noggrant kunna följa resultaten av verk— samheten. En redogörelse för verksamhe- ten torde efter en tids erfarenheter böra lämnas riksdagen.
Försöksperiodens längd torde få bli be- roende av verksamhetens omfattning och de preliminära erfarenheter, som göres. Kostnadsramen, som bör fastställas för varje budgetår, torde för budgetåret 1964/65 höra begränsas till 500 000 kronor.
Statsutskottet förklarade i sitt utlå— tande, att det inte hade något att er—
inra mot en försöksverksamhet med inlösen av egnahem i enlighet med i propositionen angivna riktlinjer. Sam- tidigt avstyrkte utskottet två likalydan- de motioner I: 366 och 111435 i vilka föreslagits att riksdagen skulle i skri- velse till Kungl. Maj:t hemställa om att försöksverksamheten skulle omfatta även bostadsrättslägenheter samt att in- lösenförfarandet inte skulle begränsas till de fyra nordligaste länen utan att den skulle avse hela landet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets för- slag.
Enligt arbetsmarknadsutredningens mening föreligger behov av att kom- plettera den rörlighetsunderlättande de- len av arbetsmarknadspolitiken med ett medel, varigenom man får möjlighet att lösa de problem som egnahemsägare kan ställas inför, då strukturbetingad arbetslöshet eller undersysselsättning uppstår i ett område med svagt utveck- lat eller ensidigt inriktat näringsliv och då arbetslösheten eller undersys- selsättningen inte kan hävas genom 10- kaliseringspolitiska åtgärder. Hur des- sa problem skall lösas bör emellertid inte upptagas till prövning förrän re- sultaten av den ovannämnda försöks— verksamheten kan överblickas. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret 1964/65. I detta samman- hang bör också prövas, hur i fall där bostadsrättsinnehav hindrar en efter- strävad utjämning på arbetsmarknaden man skall kunna avveckla ett sådant. Sådana fall kan uppkomma i samband med företagsnedläggelser på orter med ensidigt inriktat näringsliv.
Beträffande den beslutade försöks- verksamheten vill utredningen anföra följande.
Bestämmande av fastighets inlösen- värde skall enligt riktlinjerna för för- söksverksamheten i första hand grun- das på taxeringsvärdet. I särskilda fall
skall emellertid möjlighet till jämkning finnas. Därvid skall värdering ske en— ligt de grunder som gäller vid särskild fastighetstaxering. Arbetsnlarknadsut- redningen ifrågasätter, om inte — även efter jämkning _— inlösenvärdet i vissa fall kommer att ligga så lågt, att in- lösenverksamheten kommer att allvar— ligt försvåras. Enligt utredningens me- ning borde för sådana fall inlösenverk- samheten innefatta möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.
I riktlinjerna för försöksverksamhe— ten uttalas att i fråga om äldre arbets— tagare inlösen bör komma i fråga en- dast om särskilda omständigheter före— ligger. Utredningen förutsätter, att inom ramen för en slutligt utformad inlösen- verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbetskraft, under förutsättning givetvis att en inlö— sen befinnes arbetsmarknadsmässigt motiverad.
KAPITEL 8
Enskilda investeringar, finansierade med investeringsfondsmedel
Investeringarna är i hög grad känsliga för förändringar i konjunkturen. Sär- skilt gäller detta de privata investe- ringarna, vilka har en tendens att öka under högkonjunktur men falla tillbaka i lägen med mer dämpad konjunktur. Med hänsyn till dessa investeringars betydelse för produktion och syssel- sättning har det framstått som angelä- get att försöka åstadkomma en utjäm- ning över konjunkturcykeln. Av de oli- ka ekonomisk-politiska medel som här- vid kommit till användning har syste- met med investeringsfonder varit av särskild betydelse.
Bestämmelser om investeringsfonder Genom lagstiftningen om investerings- fonder ges företag möjlighet att skatte- fritt fondera vinstmedel för framtida invvestcringsändamål. Rätten att göra avsättning till sådana fonder tillkom- mer dock endast vissa kategorier, näm- ligen aktiebolag, ekonomiska förening- ar och sparbanker. Villkoret för att skattefrihet skall få åtnjutas är att för aktiebolag 46 procent samt för ekono- misk förening och sparbank 40 procent av fonden insätts på spärrat icke rän- tebärande konto i riksbanken. Återstå- ende 54 respektive 60 procent av fon- den stannar kvar i företaget.
Den investeringsstyrande effekten tänkes uppstå genom att vissa inte obe- tydliga skattemässiga förmåner utgår om fonderna används på sätt som myn-
digheterna finner önskvärt ur arbets— marknadssynpunkt. Besluten om möj- lighet att använda investeringsfonder- na, vilka enligt nu gällande lagstiftning fattas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts förordnande av arbetsmarknads- styrelsen, innehåller i första hand före— skrifter om den tidsperiod under vil- ken fonderna får tas i anspråk. I den senaste propositionen i ämnet uttalas att företrädesvis generellt medgivande till ianspråktagande bör lämnas. Om särskilda skäl föreligger bör dock in- vesteringsfonderna kunna tas i anspråk för vissa branscher (i speciella fall även för individuella företag) eller för vissa områden (dock inte mindre än län eller väsentliga delar därav). Även beträffande investeringarnas art kan beslutet vara antingen generellt eller selektivt (exempelvis begränsat till ma— skin- eller byggnadsinvesteringar). De förmåner, som utgår i samband med att investeringsfond eller del där- av tas i anspråk, är i korthet följande: 1) de medel, som insatts på spärrat konto i riksbanken, frigöres och får skattefritt disponeras av företaget; annorlunda uttryckt innebär detta att de investeringar som gjorts med inve— steringsfondsmedel får avskrivas ome- delbart; 2) ett extra avdrag vid in- komsttaxeringen motsvarande 10 pro- cent av ianspråktagna fondmedel får tillgodoräknas. Därutöver erhåller före— tagen en viss favör genom att det be- lopp som inbetalas till spärrat konto i
riksbanken (46 respektive 40 procent) är något mindre än vad som annars skulle ha betalts i skatt (49 respektive 42 procent i genomsnittsfallen).
I ett senare avsnitt kommer en approximativ beräkning av den sam- manlagda storleken av dessa skatte- mässiga förmåner att göras.
Sedan fem år efter avsättningen till investeringsfond gått har företaget rätt att utan myndigheternas tillstånd an- vända upp till 30 procent av investe- ringsfonden. För denna fria sektor gäller samma förmåner som för fonden i övrigt; dock utgår inte det extra skatteavdraget med 10 procent.
Om ett företag använt investerings- fond (utanför nyssnämnda fria sektor) utan tillstånd eller för annat än före- skrivet ändamål återgår fondmedlen till beskattning. För att stävja missbruk utgår i dessa fall en viss straffränta genom att det återförda beloppet höjs med 10 procent.
Investeringsfonderna är numera av två slag: investeringsfond för rörelse och investeringsfond för skogsbruk. Avsättningen är för rörelse maximerad till 40 procent av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 procent av bruttointäkten.
Investeringsfond för skogsbruk kan disponeras för arbeten som är avsedda att främja skogsbruket, t.ex. skogsod- ling, dikning, röjning, vägbyggnad samt uppförande och underhåll av för skogsbruket erforderliga byggnader.
Investeringsfond för rörelse kan an- vändas för bl.a. följande:
1) avskrivning av byggnad med be- lopp som under året använts för ny-, till- eller ombyggnad eller för repara- tion och underhåll;
2) bidrag till ny—, till- eller ombygg- nad av bostäder åt anställda;
3) avskrivning av maskiner och in- ventarier som köpts under året.
Utöver de ändamål som redan nämnts kan investerin'gsfonderna ock- så få användas för lagerinvesteringar. Sådan användning var möjlig redan enligt äldre lagstiftning, men har gjorts mera attraktiv genom de regler som gäller fr.o.m. 1963. Enligt nu gällande bestämmelser kan företag medges rätt att ta investeringsfond i anspråk för överföring till s.k. lagerinvesterings- konto under en period av fyra år. Un- der denna period erhåller företaget en likviditetsförstärkning genom att den i riksbanken bundna fonddelen (46 re— spektive 40 procent) får disponeras. Därutöver får det förut nämnda skatte- avdraget med 10 procent åtnjutas. Des- sa 10 procent beräknas på det belopp varmed lagren ökar under den före- skrivna perioden. Efter fyra år skall det till lagerinvesteringskontot över— förda beloppet återföras till beskattning. Samma år som detta sker får företaget emellertid göra avsättning till investe- ringsfond med belopp motsvarande vad som återförts. En sådan avsättning på— verkar inte företagets rätt att i övrigt avsätta 40 procent av årsvinsten till in— vesteringsfond. Om särskilda skäl exem- pelvis likviditetssvårigheter föreligger kan Kungl. Maj:t besluta om att åter— föringen uppskjnts.
I det komplex som investeringsfond- lagstiftningen utgör ingår också be- stämmelser som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att ge tillåtelse för företag att för mera tidskrävande investering- ar i vissa fall använda investerings- fonder under en förlängd period. För- månerna är i dessa fall något lägre än i normala fall, eftersom något extra skatteavdrag inte utgår. Vidare får en— dast 75 procent av investeringskostna— den finansieras med investeringsfond- medel. Dessutom får endast 75 procent av investeringsfondavsättningarna an- vändas. Tillstånd av denna typ kan
gälla inte endast redan existerande in- vesteringsfonder utan även framtida avsättningar, som företagen kan kom— ma att göra under ett antal följande år.
Numera finns också den möjligheten öppen, att investeringsfond efter sär— skilt medgivande skall kunna överfö- ras mellan olika bolag inom en kon- eern.
I olika sammanhang har önskemål framställts om att även andra än ak- tiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker skulle ges möjlighet att gö- ra avsättningar till investeringsfonder. Praktiska svårigheter har emellertid lagt hinder i vägen för en utvidgning av denna rätt. I stället infördes genom lagändringen 1963 den bestämmelsen, att Kungl. Maj:t — om arbetsmark— nadsläget så påkallar — kan besluta, att rörelseidkare och jordbrukare får åtnjuta extra skatteförmåner vid an- skaffning av maskiner och inventa- rier. Dessa förmåner består i att extra avdrag får göras vid taxeringen, dels i form av extra avskrivning med 30 procent och dels i form av ett särskilt investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden.
Storleken av de skatteförmåner som investe- ringsfouderna erbjuder
Som ovan angetts består de huvud- sakliga skatteförmåner investerings- fonderna erbjuder dels i att ifrågava- rande investeringsobjekt får avskrivas omedelbart, dels i ett extra skatteav- drag på 10 procent. Storleken på dessa förmåner erhålls om en jämförelse görs med de ordinarie avskrivnings- möjligheter som skulle ha stått till buds för ifrågavarande investering. In— vesteringsförmånerna _ och därmed investeringsstimulansen — blir givet- vis störst i fråga om en investering som normalt ej alls får avskrivas
(exempelvis grundförbättringar) eller där den normalt tillåtna avskrivnings- tiden är lång (byggnader). Den blir väsentligt mindre vid investeringar i maskiner, eftersom lagen tillåter en kort ordinarie avskrivningstid för des- sa. Skatteförmånen saknar egentlig be- tydelse för kostnader som även i nor- mala fall kan avskrivas omedelbart (exempelvis reparationer och under— håll). I ett appendix till detta kapi- tel har ett försök gjorts att med ut- gångspunkt från vissa schablonmässi- ga alternativa antaganden om ordina- rie avskrivningstider etc. kvantitativt uppskatta dessa skatteförmåner. Resul- tatet av denna kalkyl kan i korthet ut- tryckas sålunda: den investeringssti- mulans, som systemet med investe- ringsfonder innebär, är approximativt av samma storlek som om företaget hade erbjudits en skatterabatt, som uppgår till omkring 7 procent av in- vesteringskostnaden i fråga om maski— ner, till omkring 17 procent i fråga om industribyggnader med 20-årig av- skrivningstid och till omkring 24 pro- cent i fråga om industribyggnader med 33-årig avskrivningstid. I fråga om kontorsbyggnader, för vilka avskriv- ningstiden är avsevärt längre, ger mot- svarande beräkningar ett än högre vär- de på skatterabatten.
Avsättningar till investeringsfouder Systemet med investeringsfonder för konjunkturutjämning tillkom redan 1938. Denna första lagstiftning, vilken hade provisorisk karaktär och endast gällde för de två närmaste åren, efter- träddes efter hand av nya bestämmel- ser, som emellertid också gavs endast begränsad giltighetstid. Först 1947 er- sattes det provisoriska systemet med en permanent lagstiftning. 1947 års be- stämmelser avlöstes 1955 av nu gällan-
de bestämmelser, vilka underkastats betydelsefulla ändringar senast 1963. Avsättningen till investeringsfonder skedde under en lång tid i endast myc- ket begränsad omfattning. Detta torde i fråga om den tidigare lagstiftningen —— förutom att den var provisorisk — ha berott på att den var relativt svår- överskådlig. Beträffande 1947 års lag— stiftning gällde att rätten att göra av- sättningar till investeringsfonder var begränsad eller helt upphävd 1951— 1954, AV vad som framgår av nedan- stående tablå hade 1954 endast 648 fö- retag sammanlagt ca 250 miljoner kro- nor avsatta till investeringsfonder.
Kvarstå- Antal före- .. ende av- tag med
Nyavsatt- sättningar kvarstå-
ning, vid årets ende av- mll]. kr. slut, sätt-
milj. kr. ningar vid
årets slut 1954 — 249 648 1955 167 414 771 1956 125 539 846 1957 215 754 973 1958 419 1 143 1 192 1959 530 1 364 1 289 1960 1 063 2 046 1 639 1961 520 2 394 1 819 1962 439 2 663 2 099
Det var först i och med tillkomsten av 1955 års bestämmelse som avsätt- ningarna sköt fart. Som framgår av tablån ungefär tredubblades antalet fö- retag med investeringsfondavsättning- ar från 1954 till 1962 och utgjorde i slutet av sistnämnda är ca 2 100. Sam- tidigt har avsättningarna per företag ökat. Vid utgången av 1962 uppgick de kvarstående avsättningarna till sam- manlagt 2663 miljoner kronor. Därav var 2601 miljoner kronor avsatta en- ligt 1955 års förordning och 62 miljo— ner kronor enligt tidigare gällande för- ordningar; av förstnämnda belopp av-
såg 2558 miljoner kronor fonder för rörelse och 43 miljoner kronor fonder för skogsbruk. Det kan i sammanhanget erinras om att under 1962 de totala privata bruttoinvesteringarna (exkl. bostäder) var av storleken 12 miljar- der kronor och industriinvesteringar- na av storleken 6 miljarder kronor. Av- sättningarna till investeringsfonder motsvarar således en mycket betydande del av den årliga investeringsvolymen inom berörda områden.
Till det ökade intresset för investe- ringsfonderna från företagens sida un- der senare år kan förutom ändringarna i lagstiftningen en rad faktorer antas ha bidragit. En har säkerligen varit att andra avskrivningsmöjligheter minskat genom bl.a. ändringarna av företags- beskattningen. Av mycket stor bety— delse torde emellertid också varit att investeringsfonderna under senare år fått användas för sitt ändamål.
Investeringsfondemas användning
Första gången investeringsfonderna ut- nyttjades som sysselsättningspolitiskt medel var i samband med den konjunk— turförsvagning som på allvar satte in 1958. I maj detta år beslöt arbetsmark- nadsstyrelsen — som enligt då gällan- de regler hade beslutanderätten -— att medge företagen rätt att ta i anspråk investeringsfonderna för rörelse (och enligt tidigare förordningar upplagda fonder för byggnader, inventarier och varulager). Dessa beslut fattades efter prövning från fall till fall. Principen var därvid att alla arbeten som föll inom ramen för de i lagstiftningen uppställda ändamålen borde» bifallas om arbetena kunde påbörjas vid tid- punkter som var lämpliga från arbets— marknadssynpunkt. Den praktiska till- lämpningen av dessa principer resulte- rade i att bifall kunde ges till praktiskt
taget samtliga ansökningar som inkom. Den individuella behandlingen gav emellertid möjlighet att förbinda till- stånden med vissa villkor i syfte att optimera projektens arbetsmarknads- effekter ur konjunkturella och säsong- mässiga synpunkter. I besluten före- skrevs dels senaste tidpunkt för arbe- tenas påbörjande, dels att arbetena skulle utföras efter tidsplaner som god- känts av respektive länsarbetsnämnd. Vidare skulle fondmedlen få tas i an- språk endast under viss tid, som bero- ende på objektets storlek och art fast- ställdes till ett, ett och ett halvt och i enstaka fall två år.
Tillståndsgivningen upphörde i sep— tember 1959 efter det att en förbätt- ring i arbetsmarknadsläget hade kun- nat skönjas. De tillämpade reglerna kom emellertid att medföra att inve- steringsfonder kunde användas för fi- nansiering av investeringar som var under arbete långt in på 1960 (och i undantagsfall även 1961), dvs. under en tid då konjunkturen var på klart uppåt- gående. Genom arbetsmarknadsstyrel- sens beslut 1958—1959 medgavs 418 företag rätt att utnyttja investerings- fonder för rörelse för sammanlagt 695 miljoner kronor.
Utöver arbetsmarknadsstyrelsens be- slut lämnade Kungl. Maj:t ett antal fö- retag rätt att sammanlagt utnyttja högst 315 miljoner kronor enligt de speciella bestämmelser, som möjliggör att inte endast redan tillgängliga investerings- fonder utan även framtida avsättning— ar till dylika fonder får användas för vissa mer tidskrävande investeringar. Av dessa speciella beslut omfattade drygt 200 miljoner kronor framtida av- sättningar.
I fråga om investeringsfond för skogsbruk gavs generellt tillstånd för företag att ta avsättningar i anspråk för kostnader som under tiden 15 juli
1958—30 juni 1960 lades ned för ar- beten avsedda att främja skogsbruket. Någon särskild ansökan behövdes inte, utan det räckte med att dessa arbeten före igångsättandet anmäldes till ve- derbörande länsarbetsnämnd. Av de 54 miljoner kronor som beslutet omfatta- de kom ca 35 miljoner kronor att tas i anspråk 1958—1960.
Sammanlagt lämnades alltså under 1958 och 1959 av Kungl. Maj :t och ar- betsnlarknadsstyrelsen medgivanden att ta i anspråk investeringsfonder för ca 1 070 miljoner kronor. Det beräknas att ca 90 procent eller ca 950 miljoner kronor därav tagits i anspråk. Det kan anmärkas att de totala kostnaderna för hithörande investeringar varit större, eftersom fonderna i allmänhet inte räckt till för att täcka hela kostnader- na.
Mot bakgrunden av de speciella svå- righeter som rådde eller riskerades komma att uppstå inom massa- och pappersindustrin under vintern 1961 —1962 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen i december 1961 att företag inom dessa branscher skulle få ta investeringsfon- der i anspråk. En förutsättning var att de objekt för vilka fonderna skulle an- vändas kunde ge sysselsättning åt ar- betskraft som eljest skulle permitteras. Endast fem tillstånd för sammanlagt ca 1,5 miljoner kronor lämnades på grundval av detta principbeslut.
Andra gången som investeringsfon- derna i större utsträckning användes i konjunkturstabiliserande syfte var un- der konjunkturavmattningen 1962—— 1963. Redan i början av 1962 anmodade arbetsmarknadsstyrelsen sina regionala organ, länsarbetsnämnderna, att kon- takta företag med investeringsfonder i syfte att stimulera till förbättrad för- handsplanering av investeringarna. I
början av maj frisläpptes investerings- fonderna. Beslutet var dock begränsat till enbart husbyggnadsföretag.
I likhet med vad som skedde under föregående konjunkturavmattning gavs generellt tillstånd att använda investe— ringsfonder för skogsbruk. Det före- skrevs att kostnaderna skulle nedläg- gas under perioden september 1962——
april 1963. Beträffande rörelsefonderna var till- ståndsgivningen formellt individuell efter ansökan från vederbörande före- tag. Tillstånd beviljades dock utan un- dantag allaprojekt som uppfyllde vissa villkor, som var dikterade av lärdo- marna från 1958—1959 och som syfta- de till att dels ernå en koncentration av byggnadsarbetena till vintern, dels hindra att beslut bands för en alltför lång tid om konjunkturen skulle för- bättras. De Viktigaste villkoren var att byggnadsarbetena skulle påbörjas före 1 november 1962 samt att kostnaderna skulle vara nedlagda före 1 maj 1963.
Vid detta tillfälle medgav Kungl. Maj:t inte några tillstånd för mera långsiktiga investeringar under en för- längd period.
Totalt beviljades 554 företag att an- vända investeringsfonder för projekt kostnadsberäknade till 1120 miljoner kronor, motsvarande ett ianspråkta- gande av investeringsfondmedel med ca 670 miljoner kronor, dvs. av samma storlek som i fråga om de ordinarie fonderna 1958—1960. De tre storstads- regionerna svarade för ca 1/3 av bygg- nadskostnaderna, och en något mindre andel föll på Norrland.
På grund av verkstadsindustrins för- sämrade orderläge beslöts i november 1962 att investeringsfonder skulle få tas i anspråk även för investeringar i maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier _— i fråga om fartyg även för reparationer. Förut-
sättningen var att beställningarna skul- le ske före 1 maj 1963 samt att leve- ranserna skulle ske inom sådan tid att sysselsättningseffekterna skulle falla på 1963. Tillstånd lämnades att i detta syf- te ta i anspråk investeringsfonder för sammanlagt drygt 400 miljoner kronor. Den helt övervägande delen därav av— såg leveranser från den svenska verk- stadsindustrin; besluten innebar dock inte någon diskriminering mot beställ- ningar som normalt sker i utlandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll 1963 förordnande att besluta att medel som avsatts till investeringsfond skall få tas i anspråk för lokaliseringspolitiskt mo- tiverade investeringar. Investeringarna skall ske inom Norrland med undan- tag av Gästrikland samt inom de västra delarna av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Maskiner och inven- tarier skall kontrakteras och byggnads- och anläggningsarbeten skall sättas i gång under tiden 1 juli 1963—30 juni 1965. T. 0. 111. maj 1964 hade av arbets- marknadsstyrelsen dylika tillstånd läm- nats för projekt mcd en sammanlagd kostnad av ca 170 miljoner kronor, var- av ca 125 miljoner avsåg byggnader och ca 45 miljoner avsåg maskiner. Dess- utom hade under samma tid av Kungl. Maj:t i lokaliseringspolitiskt syfte läm- nats tillstånd för totalt ca 210 miljoner kronor, varav ca 150 miljoner för bygg- nader och ca 60 miljoner för maskiner.
Överväganden och förslag
Av ovan anförda uppgifter framgår att de investeringar för vilka fondmedel fick användas 1962—1963 utgjorde ca 1/4 av de totala industriinvesteringarna och drygt 1/10 av de totala privata in- vesteringarna (exkl. bostäder). Även för den första frisläppningsperioden 1958—1959 registrerades andelar av
Tabell 8:1. Totala antalet arbetslösa (] 000-tal ). Säsongrensade tal.
Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.
1957 25,5 25,7 28,5 28,5 30,1 30,8 28,0 26,3 28,4 29,0 28,9 34,6 1958 33,5 35,3 38,7 42,5 43,4 38,0 37,8 38,5 39,4 43,0 45,1 45,6 1959 41,1 37,4 31,7 33,4 34,9 36,8 37,5 36,6 35,3 32,3 29,1 25,0 1960 26,1 25,2 23,1 22,1 20,9 25,5 24,6 24,3 21,8 19,4 19,7 18,3 1961 19,9 20,5 17,3 19,0 19,1 19,8 20,6 21,2 20,1 20,3 19,9 18,9 1962 19,8 21,6 22,2 21,4 22,0 24,3 22,7 23,8 23,6 22,5 22,0 19,1 1963 31,9 25,5 22,7 21,6 19,8 21,9 22,7 23,3 22,3 21,1 19,8 17,5
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen. Säsongrensning enligt konjunkturinstitutet.
liknande storlek. Dessa uppgifter, som alltså visar att investeringsfonderna spelat en mycket betydande roll för investeringsfinansieringen under de aktuella perioderna, säger dock myc- ket litet om den effekt på sysselsätt- ningen som uppnåtts. Underlaget för en bedömning av investeringsfonderna ur denna synvinkel är emellertid tyvärr begränsat. Den statistik som står till förfogande hänför sig egentligen en- dast till den s.k. reglerade byggnads- verksamheten, för vilken vissa uppgif- ter om de byggnadsarbeten som finan- sierats eller igångsatts med investe- ringsfondmedel insamlats, främst i samband med de allmänna inventering- arna. Nackdelen med inskränkningen hos uppgifterna till enbart byggnads- investeringar begränsas dock av det faktum att de under perioden maj 1958 ——september 1959 lämnade tillstånden till övervägande del avsåg just inve- steringar i byggnader och anläggningar. För sysselsättningseffekterna i sam— band med frisläppet 1962—1963 av in- vesteringsfonder även för maskinin- vesteringar föreligger vissa beräkning- ar som gjorts inom arbetsmarknadssty- relsen.
Ovannämnda statistik ger dessutom information endast om bruttoeffekter, dvs. någon rensning för sådana inve- steringar, som skulle ha kommit till stånd även investeringsfonderna för-
utan, går inte att göra. Beträffande fondfrisläppet 1962—1963 erbjuder dock en inom konjunkturinstitutet ny- ligen avslutad undersökning visst un- derlag för en bedömning även av netto; effekten.
Investeringsfondspolitiken bör bedö- mas mot bakgrunden av konjunktur- utvecklingen, Betraktas först perioden 1958—1960 kan det konstateras attltec— ken på en begynnande konjunkturav- mattning kunde iakttas under loppet av 1957 bl. a. i form av viss stegring i ar- betslösheten. Redan tidigt under 1958 hade antalet arbetslösa — enligt vad som framgår av de säsongrensade ar— betslöshetstalen i tabell 8: 1 _ nått en nivå som var inemot dubbelt så hög som den som rådde i början av 1957. Av samma tabell framgår att arbetslös- heten nådde sin högsta nivå i novem— ber—december 1958. Därefter inträdde en förbättring, som blev särskilt snabb mot slutet av 1959. Vid årsskiftet 1959/60 hade arbetslösheten ungefär nått den nivå, varifrån konjunkturför— sämringen startade.
Mot denna bakgrund kan följande anföras beträffande investeringsfonds- politiken 1958—1959. Beslutet om att in- vesteringsfonderna skulle få utnyttjas kom som nämnts i maj 1958. I novem- ber samma år var, som framgår av ta- bell 8: 2, inom den s. k. reglerade bygg- nadsverksamheten 2000 arbetare sys-
Tabell 8:2. Inom den reglerade byggnadsverksamhelen pågående projekt, för vilka inves- teringsfond fått användas.
Kostnad, milj. kr. Antal sysselsatta Enl. sär- Enl. sär- _ skilt till- skilt till- Då:.Zgzlsut stånd av Totalt 132323]; t stånd av Totalt Kungl. Kungl. Maj:t Maj:t 1958 nov .......... 172 — 172 2 000 — 2 000 1959 febr .......... 320 — 320 4 000 — 4 000 aug .......... 570 —— 570 6 400 —— 6 400 1960 febr .......... 553 37 590 6 300 400 6 700 aug .......... 494 156 650 4 900 1 100 6 000
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
selsatta vid byggnadsprojekt som helt eller delvis finansierades med investe— ringsfonder. I februari 1959 hade an- talet inom denna sysselsättningskate- gori stigit till 4 000. Ökningen fortsatte även därefter, Det största antalet (6 700) noterades vid räkningen i feb- ruari 1960. Mellan februari och augus- ti 1960 inträffade en viss minskning, men ännu vid sistnämnda tidpunkt uppgick antalet sysselsatta vid ifråga- varande arbeten till 6 000.
I ovan angivna tal ingår projekt en- ligt Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd för mera tidskrävande investeringar. Exkluderas dessa erhålls för enbart de projekt som igångsatts efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen en kulmi- nation av antalet sysselsatta i augusti 1959 med 6400 (tabell 2). I det när- maste lika stort antal registrerades ock- så för februari 1960. I augusti 1960 hade antalet sjunkit till 4900.
Beträffande dessa 4900, som i au- gusti 1960 var sysselsatta vid arbeten som påbörjats efter beslut av arbets- marknadsstyrelsen, konstateras i en inom arbetsmarknadsstyrelsen utarbe- tad PM att 2980 arbetade vid projekt där tillgängliga fondmedel redan för- hrukats eller där tidsfristen för fond- medlens användning överskridits. Des-
sa byggnadsföretag fullföljdes utan att kostnaderna kunde avskrivas med in- vesteringsfonder. I arbeten, som täck- tes av investeringsfonder som fick tas i anspråk enligt arbetsmarknadsstyrel— sens beslut, sysselsattes vid denna tid- punkt 1 920 byggnadsarbetare.
Det är naturligtvis omöjligt att utan hjälp av ingående undersökningar med någon större grad av säkerhet upp- skatta storleken av den nettoeffekt som frisläppandet av investeringsfonderna hade på sysselsättningen. Det är emel— lertid rimligt att anta att detta bidrog till den betydande ökning som fram— förallt industriinvesteringarna uppvi— sade 1958 och 1959 (13 respektive 7 procent) trots konjunkturdämpningen i övrigt. Utvecklingen blev i detta av- seende långt gynnsammare i Sverige än i flertalet andra länder. Med i be— dömningen bör också tas den stimule- rande indirekta effekt som investe- ringsverksamheten med användande av fondmedel haft genom att öka efter- frågan på andra sektorers produkter. Investeringsfonderna får alltså anses ha visat sig vara ett verkningsfullt sys- selsättningsstimulerande medel under här ifrågavarande konjunkturnedgång.
Detta omdöme om investeringsfon- dernas effektivitet utesluter emellertid
inte att viss kritik kan riktas mot hand- havandet av detta ekonomisk—politiska instrument 1958—1959. Med utgångs- punkt från redogörelsen för konjunk- turförloppet kan det hävdas dels att beslutet att frisläppa investeringsfon— derna kom alltför långt efter konjunk- turomslaget, dels att mer betydande sysselsättningseffekt erhölls med allt- för lång eftersläpning och dels att be- sluten om ianspråktagande av fonder också på ett sent stadium kom att bin- das alltför långt fram i tiden. Även om en inte oväsentlig konjunkturstimulans erhölls under i vart fall något skede av konjunkturavmattningen kom dock en alltför stor del av sysselsättningseffek- ten att sammanfalla inte bara med kon- junkturuppgången utan även med den därpå följande högkonjunkturen. Med investeringsfondsmedel finansierade arbeten kom härigenom att medverka till att skärpa efterfrågetrycket i sam- hällsekonomin sommarhalvåret 1960.
Vad speciellt beträffar de arbeten som kom till stånd efter beslut av Kungl Maj:t fr.o.m. hösten 1959 kan följande anföras. Dessa arbeten gav ett visst tillskott till sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamhe- ten under vinterhalvåret 1959/60, vilket var önskvärt med tanke på rådande sysselsättningsläge. Den alldeles över— vägande delen av sysselsättningseffek- ten av arbetena kom emellertid först därefter och har alltså praktiskt taget helt sammanfallit med den högkon- junktur, som följde på dämpningspe- rioden 1958—1959. Även om ifrågava- rande investeringar bedömdes som ange- lägna från allmänt ekonomiska syn- punkter, förelåg inte ett sådant läge, att de erfordrades med hänsyn till kon- junktursituationen. Tecken på en kon- junkturuppgång hade kunnat iakttagas redan våren 1959. Arbetsmarknadsut- redningen finner det därför olämpligt,
att arbeten för mer än 300 miljoner kronor frisläpptes hösten 1959. Arbe- ten av så långsiktig karaktär, som det här var fråga om, bör enligt utred- ningens mening släppas så snart som möjligt efter det att man kunnat kon— statera att en konjunkturdämpning står för dörren. Endast om så sker skapas förutsättningar för att största möjliga del av arbetena skall komma till ut- förande under dämpningsskedet. Andra gången investeringsfonderna frisläpptes i större omfattning var som ovan nämnts 1962—1963 i samband med då rådande tendenser till vikande sys- selsättning. De första tecknen på par- tiell konjunkturförsvagning blev syn- liga på hösten 1961, då inkommande rapporter om försämrade exportutsik- ter för skogsprodukter varslade om att det förelåg viss risk för svårighe- ter inom skogsindustrin och därmed även inom skogsbruket. I början av 1962 tillkom att gjorda prognoser syn— tes tyda på konjunkturförsvagning inom byggnads- och anläggningsverk- samheten under nästföljande vinter. ] denna situation vidtogs en rad åtgär- der, bland vilka frisläppandet av inve- steringsfonderna ingick som ett viktigt led. På grund av osäkerheten i fråga om konjunktursituationen uppsköts be- slutet beträffande investeringsfonderna till i maj 1962. Som framgår av tabell 8: 3 kom de med fondmedel finansiera- de arbetena igång betydligt snabbare
Tabell 8:3. Inom den reglerade byggnads- verksamheten pågående projekt, för vilka investeringsfond fått användas.
Kostnad Antal
milj. kr. sysselsatta 1962 aug.. . . . 280 1 300 nov ..... 870 8 200 1963 febr.. . . . 940 10 200 maj . . . . 820 8 200 aug.. . . . 670 5 700
denna gång jämfört med vad som var fallet 1958. I augusti 1962 var 1 300 ar- betare sysselsatta i ifrågavarande arbe- ten inom den reglerade byggnadsverk- samheten och redan i november samma år hade antalet stigit till 8 200 (i novem- ber 1958, alltså då en lika lång tid för- flutit efter beslutet, var motsvarande tal 2 000). I februari 1963, dvs. vid en tidpunkt då de sammanlagda påfrest- ningarna på byggarbetsmarknaden av säsong— och konjunkturmässig samt vä- derleksbetingad natur kan beräknas ha varit mycket stora, hade antalet vuxit till 10200. Därefter minskade under 1963 antalet i investeringsfondsarbe- ten sysselsatta till 8 200 i maj och 5 700 i augusti. Tendenser till en förnyad mer allmän konjunkturuppgång fram- trädde under våren 1963 och under sommarhalvåret ökade efterfrågan på arbetskraft starkt, främst från indu- strins och byggnadsverksamhetens sida. _De nyssnämnda sysselsättningstalcn anger bruttoeffekten och inte nettoef— fekten av investeringsfonderna. De om- fattar nämligen inte bara sådana ar- beten som tillkommit genom direkt in- verkan av fondfrisläppet utan också projekt som skulle ha genomförts även om "tillstånd att utnyttja investerings- fonderna inte hade lämnats. Inom kon- junkturinstitutet har emellertid som redan nämnts nyligen avslutats en un- dersökning, baserad på en enkät till ett stort antal företag, som syftar till en uppskattning av nettoeffekten. En- ligt denna undersökning skulle netto- tillskottet ha utgjort betydligt mer än hälften av det totalantal som i tabell 3 finns upptaget för augusti och no- Vember 1962 samt februari 1963. Där- efter synes enligt samma källa netto- tillskottets andel ha sjunkit kraftigt och utgjorde ca 1/3 i maj 1963 och en- dast ca 1/10 i augusti samma år. Om man får tro konjunkturinstitutets un-
dersökning skulle alltså den övervägan— de delen av byggnadsarbetena under våren och sommaren 1963 ha pågått även om investeringsfonderna inte va- rit frisläppta under föregående vinter- halvår. För mer detaljerade uppgifter och närmare definitioner beträffande undersökningen om investeringsfon- derna hänvisas till den rapport från konjunkturinstitutet som avses bli pub- licerad under våren 1965.
Ovan anförda uppgifter ger enligt arbetsmarknadsutredningens mening vid handen, att de i vissa avseenden negativa erfarenheterna från 1958—1959 vid fondfrisläppet 1962 utnyttjats på sådant sätt att resultaten av investe— ringsfondspolitiken kunnat förbättras i väsentliga avseenden mellan de två an- vändningstillfällena. Av särskilt värde har varit att effekten på sysselsättning- en synes ha blivit dels snabbare dels bättre tidslokaliserad 1962—1963 än 1958—1959. Som lärdom för framtiden torde det vara av värde att konstatera att vad som sannolikt främst bidragit till det förbättrade resultatet i dessa av- seenden var att 1962 års beslut om fri- släppandet dels kom snabbare efter kon- junkturomslaget än fallet var med 1958 års beslut, dels hade en relativt snävt tidsbegränsad giltighet. Tillstånd gavs bara för objekt som påbörjades före 1 november samma år och endast för den del av kostnaderna som kunde ned- läggas före 1 maj 1963.
Av betydelse i sammanhanget har säkert också företagens förtidsplane- ring av investeringarna varit. Även om det är tydligt att en förbättring här kommit till stånd är det enligt utred- ningens mening av stor vikt att frågan ägnas ökad uppmärksamhet. Utred- ningen har i annat sammanhang yrkat på att planeringen i fråga om investe- ringsobjekt inom den offentliga sektorn skall drivas så långt att underlag finns
för infordrande av anbud. En liknande ordning vore i och för sig önskvärd också i fråga om projekt, som avses sko- la finansieras med investeringsfondme- del. Såvitt utredningen kunnat finna, måste emellertid en så långt gående, detaljerad planering för fondernas an- vändning i många fall möta betydande svårigheter, bl.a. med hänsyn till att företagens investeringsplaner ständigt måste anpassas till marknadsföränd- ringar och ny teknik. Utredningen har därför stannat för att man åtminstone i fråga om företag med mer eller mind- re kontinuerlig investeringsverksamhet bör kunna inskränka kraven på plane- ring till att gälla en planering i stort. Vilket eller vilka av i denna planering ingående objekt, som sedan aktualise- ras i samband med fondernas frisläp- pande, bör rimligen bestämmas med utgångspunkt från då rådande läge.
Erfarenheterna från 1962 ger vid handen att vissa fördelar i planerings- hänseende står att vinna genom att de lokala arbetsmarknadsorganen håller relativt nära kontakt med de företag som har investeringsfonder. Utred- ningen vill dock i detta sammanhang peka på de risker som i ett läge med tendenser till avmattning kan vara för- bundna med att dessa tendenser skärps genom att investeringsbeslut uppskjuts i avvaktan på myndigheternas beslut om att investeringsfonder får tas i an- språk.
Helt allmänt kan konstateras att in- vesteringsfonderna sannolikt på ett verksamt sätt bidrog till att hålla ar- betslösheten nere på en oförändrad — eller i det närmaste oförändrad —— ni- vå under avmattningsperioden 1962— 1963 (se tabell 8: 1). Trots det i stort sett lyckade resultat under denna tid vill dock arbetsmarknadsutredningen _— åtminstone från principiella synpunk- ter —— peka på det dröjsmål med be—
slutet att frisläppa investeringsfonder- na under första halvåret 1962 som upp- stod på grund av osäkerheten om hur konjunkturen skulle utvecklas. Utred- ningen vill för sin del yrka på mindre restriktivitet i detta avseende än vad som iakttagits — främst 1958 men i viss mån även 1962. 1 sådana lägen bör enligt utredningens mening vissa risker kun- na tagas. Snabbheten med åtgärderna är av avgörande betydelse, eftersom en avsevärd tid med nödvändighet förfly- ter innan effekt nås. Risker-na kan minskas genom att tillstånd i inled- ningsskedet ges i reducerad omfatt— ning och genom att den 1962—1963 an- vända metoden med beslut som har begränsad giltighetstid vidareutvecklas. Trots att minskningen av investe- ringsfondsbyggena under konjunktur- uppgångsskedet gick snabbare 1963 än 1959 fanns dock även vid det senare tillfället problemet med kvardröjande effekter av tidigare vidtagna stimulans- åtgärder. En viss förbättring i detta avseende torde främst stå att vinna ge- nom en kombination av att beslut om frisläppning av fonder fattas i god tid under avmattningsskedet och genom nyssnämnda vidareutveckling av be- slutstekniken. Med utgångspunkt från att avmattningsperioderna även i fram- tiden sannolikt blir kortvariga torde det vara realistiskt att räkna med att vissa effekter av tidigare fondfrisläpp kommer att göra sig gällande även under det begynnande konjunkturupp- svinget. Det får bli den allmänna eko- nomiska politikens uppgift att med en kombination av olika medelr bereda plats för ett färdigställande av de in- vesteringar som igångsatts under den föregående konjunkturnedgången. Investeringsfondssystemet har hit— tills huvudsakligen kommit till använd- ning som ett generellt konjunkturut- jämnande medel. År 1963 utvidgades
dock som ovan nämnts dess använd- ningsområde i och med att det även togs i bruk som lokaliseringspolitiskt instrument främst i de norra delarna av landet.
Bortsett från att det inte kan anses stå i överensstämmelse med syftet med den nuvarande lagstiftningen om in- vesteringsfonder för konjunkturutjäm— ning, att med investeringsfondsmedel finansierade arbeten påbörjas och utfö- res mitt under en utpräglad högkon- junktur, löper man med en dylik an- vändning av fonderna en uppenbar risk att förutsättningarna att få till stånd sådana arbeten under en lågkonjunktur
allvarligt försämras i de delar av lan- det där behovet av investeringsstimu- lerande åtgärder erfarenhetsmässigt är särskilt framträdande under perioder med låg aktivitet i det ekonomiska li- vet. Enligt utredningens mening bör därför investeringsfondssystemet med den utformning som det för närvaran- de har förbehållas rent konjunkturpoli- tiska uppgifter. Utredningen får på grund härav föreslå, att det tidigare nämnda bemyndigandet för arbets- marknadsstyrelsen att medge ianspråk- tagande av investeringsfonder för 10- kaliseringspolitiska ändamål inte för- länges, när det utlöper den 30 juni 1965.
APPENDIX TILL KAP. 8
Approximativ beräkning av skattemässiga förmåner i samband med
användningen av investeringsfonder
En beräkning av de skattemässiga för- måner som investeringsfonderna er- bjuder kan endast göras approximativt utifrån en rad schablonmässiga anta— ganden. I det följande utförs en sådan approximativ beräkning med utgångs- punkt från en jämförelse mellan å ena sidan investeringar, som görs av ett företag med avsatt investeringsfond, och å andra sidan samma investering- ar gjorda av ett företag utan investe- ringsfond.
De förmåner som företag med in- vesteringsfond erhåller består dels av att de medel som insatts på spärrat konto i riksbanken frigörs utan att de behöver tas fram till beskattning (: omedelbar avskrivning), dels av att ett extra avdrag vid beskattningen mot- svarande 10 procent av ianspråktagna fondmedel utgår. Företag utan investe- ringsfond kan å andra sidan avskriva investeringar under loppet av ett visst antal år (vilket naturligtvis inte är möjligt för förstnämnda företag, efter- som fullständig omedelbar avskrivning redan gjorts). I exemplet nedan jäm- förs det till nuläget diskonterade skat- temässiga värdet av dessa framtida av- skrivningar med de förmåner som er- hålls i investeringsfondsfallet.
Tre typer av investeringar behand- las:
1) maskininvestering, vilken av- skrivs under 5 år så snabbt som nu- varande regler tillåter (under de första två åren en årlig avskrivning med 30
procent av bokföringsvärdet och där efter en ackumulerad avskrivning med högst 20 procent per år);
2) en industribyggnad, som avskrivs med 5 procent per år under 20 år (den- na avskrivningstid, som är den kor- taste som tillämpas för byggnader, har tillåtits endast för vissa specialbyggna- der);
3) en industribyggnad, som avskrivs enligt den normala regeln, nämligen med 3 procent per år under 33 år.
Vilken räntesats som skall användas för en diskontering till nuvärdet av de framtida avskrivningarna kan natur- ligtvis diskuteras. Här har en ränte- sats efter skatt på 4 procent tilläm- pats (vilket ungefär motsvarar 8 pro- cent före skatt). Att en så pass hög räntesats använts motiveras av de ris- ker som bl. a. består i osäkerheten om de framtida inkomsterna kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra maximala avskrivningar.
Under förutsättning att kostnaden för den utförda investeringen i samtliga tre fall utgör 1 miljon kronor erhålls de nuvärden (i kronor räknat) för skatteförmånerna, som framgår av ta- blån på följande sida.
De i tablån registrerade beloppen har framkommit på följande sätt. Före- taget med investeringsfond erhåller i samtliga tre fall följande förmåner:
dels 460000 kronor (46 % av 1 milj. kr) genom återbetalning av i riksban- ken insatta belopp (rad 1)
_. . _ Byggnad (av- Byggnad (av- M;2=12åzvgk;;r skrivningstid skrivningstid g 20 år) 33 år) Företag med investeringsfond: 1. Frigörelse av i riksbanken insatta belopp ......................... 460 000 460 000 460 000 2. Nuvärdet av extra skatteavdrag. . 47 000 47 000 47 000 3. Summa 507 000 507 000 507 000 Företag utan investeringsfond: 4. Nuvärdet av framtida avskrivningar 441 000 333 000 269 000 5. Rad 3 minus rad 4 (= nettovinst genom att använda investerings— fond) ........................... 66 000 174 000 238 000 . 6. Rad 5 uttryckt som procent av in- vesteringsbeloppet (1 miljon kronor) 7 % 17 % 24 %
dels det extra skatteavdraget på 10 procent, som med en beskattning med 49 procent ger 0,49 X 0,10 )( 1 000 000 : 49000 kronor. Med hänsyn till att det dröjer med att beloppet får tillgodo- räknas har beloppet diskonterats till nuvärdet 49000 : 1,04 : 47 000 kronor (rad 2).1
Företaget utan investeringsfond är i tablån representerat av till nuläget dis- konterade värden av de skattevinster som uppstår genom de framtida av— skrivningarna av investeringar på 1 miljon kronor. .Skattevinsten förutsätts uppgå till 0,49 )( 1 000 000 = 490 000 kronor. Det diskonterade värdet av
detta belopp, som varierar omvänt den använda räntesatsen och längden på avskrivningstiden, uppgår till följande på rad 4 upptagna belopp: för maski- ner till 0,90 X 490 000 = 441 000 kronor; för byggnader med en 20—årig avskriv- ningstid till 0,679 )( 490 000 = 333 000 kronor och för byggnader med en 33- årig avkastningstid till 0," 549 x 490 000 _ —269 000 kronor.
1 I kalkylen har försummats den favör som företaget erhåller genom att det belopp som inbetalas till riksbanken är något mindre (46 procent) än vad som annars skulle ha erlagts iskatt (49 procent). Favören kan i föreliggande fall beräknas till 0,49 )( 1 000 000 — 0,46 )( 1 000 000 = 30 000 kronor. .
KAPITEL 9
Variationer i de offentliga investeringarna
De offentliga investeringar-nas storlek och sam- mansättniug
Det är numera en allmänt vedertagen målsättning att statens och kommuner- nas utgiftspolitik skall motverka det en— skilda näringslivets konjunktursväng- ningar. Kravet på konjunkturvariabilitet gäller utgifter för såväl konsumtions- som investeringsändamål. Tyngdpunk- ten ligger dock naturligt nog på investe— ringarna och det är dessa som är före- mål för intresse i detta kapitel.
Innan en genomgång i det följande sker i fråga om erfarenheter och förslag beträffande variationer i de offentliga investeringarna skall först några upp- gifter lämnas om dessa investeringars storlek, sammansättning och utveckling i stort.
De totala bruttoinvesteringarna (inkl. reparationer och underhåll) i Sverige uppgick, som framgår av tabell 9:1, 1963 [till omkring 28 miljarder kronor.
Därav utgjordes något mindre än hälf- ten eller 12 miljarder av investeringar i maskiner, transportmedel m. m. och något mer än hälften eller ca 16 mil— jarder av investeringar i byggnader och anläggningar.
Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunkturanpassad styrning föreligger först och främst be- träffande investeringarna i den egna sektorn. Av de totala maskininvestering- arna svarade staten 1963 för drygt 3 miljarder, vilket är ca 1/4 av samtliga (se tabell 9: 1). I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel nå- got mindre eller ca 1/5 (knappt 3 miljar- der). Till detta kommer emellertid — främst beträffande byggnadsinvestering- ar — inte oväsentliga sektorer, som sta- ten har möjlighet att mer eller mindre direkt påverka med olika medel.
En väsentlig del av det kommunala och enskilda byggandet sker sålunda
Tabell 9:1. De totala brultoinvesteringarnas fördelning på olika sektorer 1963 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Miljarder Miljarder
kronor Procent kronor Procent kronor Procent Totalt .......................... 16,4 100 12,0 100 28,4 100 Därav: Bostäder ....................... 5,7 35 — — 5,7 20 Privata (exkl. bostäder) .......... 3,9 24 8,1 68 12,0 42 Varav: industri .................. 2,0 12 4,4 37 6,4 23 Offentliga (exkl. bostäder) ........ 6,9 42 3,8 32 10,7 38 Varav: statliga .................. 2,9 18 3,2 27 6,1 22
kommunala .............. 3,9 24 0,6 5 4,6 16
med statliga län eller bidrag, vilket in- nebär att dess omfattning blir beroen- de av riksdagens och de statliga myn- digheternas beslut. Den dominerande posten är härvidlag bostadsbyggandet som 1963 drog en kostnad (inkl. repa- rationer och underhåll) av 5,7 miljar— der enligt vad tabell 9: 1 visar. Hit hör emellertid också skolor, vissa vägar och gator i städer och stadsliknande sam- hällen, vatten- och avloppsanläggningar, ålderdomshem, samlingslokaler, enskil- da vägar, allmänna skyddsrum m. m. Tillsammantaget belöpte sig byggandet inom den statliga sektorn plus här nämnda områden 1963 till omkring 10 miljarder. Det betyder att av de totala byggnadsinvesteringarna kan ca 0/10 be- räknas vara i större eller mindre ut- sträckning möjliga att styra via sådana statliga beslut som står i samband med anslag, bidrag och lån via budgeten.
Beträffande maskininvesteringarna utanför den statliga sektorn förekommer däremot sådana direkta styrningsmöj- ligheter via bidrag och lån i endast myc- ket begränsad utsträckning.
De statliga maskin- och byggnadsin- vesteringarnas fördelning på olika verk, myndigheter etc. framgår av tabell 9: 2.
Av intresse att notera är att försvaret dominerar helt på maskinsidan med en andel 1963 som närmade sig 60 procent. De tyngst vägande områdena i fråga om investeringar i byggnader och anlägg- ningar är affärsverken och vägarna, vil- ka tillsammans svarar för 3/4 av de to- tala statliga byggnadsinvesteringarna.
Sammansättningen av de kommunala investeringarna finns återgiven i tabell 9: 3. Det finns skäl att fästa uppmärk- samheten på de kommunala maskinin- vesteringarnas förhållandevis mycket ringa omfattning, drygt 1/2 miljard 1963. De utgörs till en väsentlig del av utrust- ning till skolor och sjukhus.
Av det totala bostadsbyggandet 1963 på 5,7 miljarder svarade kommunerna enligt vad som framgår av tabell 9: 3 för 1,4 miljarder. Bostäderna utgjorde tillsammans med följdinvesteringarna i vägar och gator, vatten och avlopp m. m. ungefär hälften av de totala kom- munala investeringarna. Tungt vägande poster i övrigt är skolor och kyrkor (1,1 miljarder 1963) samt sjukhus m. m. (1,0 miljard).
Som en bakgrund till den följande pe- riodvisa genomgången finns i tabell 9: 4 införd en översiktlig sammanställ-
Tabell 9:2. De statliga bruitoinvesteringarnas fördelning på olika områden 1953 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Procent Mlljarder Procent Miljarder Procent kronor kronor kronor Totala statliga inv ............... 2,9 100 3,2 100 6,1 100 Därav: Statliga affärsverk ............... 1,2 41 0,8 26 2,0 32 Varav: Televerket ............... 0,5 16 0,3 9 0,8 12 SJ ...................... 0,3 12 0,3 11 0,7 11 Vattenfall ................ 0,3 10 0,1 4 0,4 7 Övriga .................. 0,1 3 0,1 2 0,1 2 Statliga AB ..................... 0,2 6 0,3 9 0,5 7 Vägar och gator ................. 1,0 34 — 1 1,1 18 Övriga civila inv ................. 0,3 9 0,1 4 0,4 7 Försvaret ...................... 0,3 9 1,9 59 2,2 36
Tabell 9:53. De kommunala bruttoinvesteringamas fördelning på olika områden 1963 (inkl. reparationer och underhåll)
Byggnader m m Maskiner m m Samtliga Miljarder Miljarder Miljarder
kronor Procent kronor Procent kronor Procent Totala kommunala inv ........... 5,3 100 0,6 100 5,9 100 Därav: Bostäder ....................... 1,4 26 — — 1,4 23 Vägar och gator ................. 0,7 13 0,0 7 0,7 12 Vatten, avlopp m m ............. 0,9 17 0,0 5 0,9 16 Skolor och kyrkor ............... 0,9 17 0,2 25 1,1 18 Kraft och belysning ............. 0,4 8 0,1 11 0,5 8 Samfärdsel ..................... 0,2 4 0,1 18 0,3 5 Sjukhus, förvaltning m m ......... 0,8 15 0,2 34 1,0 17
ning av investeringsutvecklingen under hela den i detta kapitel studerade tid- rymden 1955—63. De totala bruttoinves- teringarna ökade 1955—63 med i ge- nomsnitt 5,0 procent/år. En snabbare utveckling hade främst de kommunala investeringarna (6,5 procent/år om bo— stadsbyggandet exkluderas) och lång- sammare i första hand statens investe— ringar (3,7 procent/år). I tabellen finns även medtagna uppgifter beträffande delperioderna 1955—60 och 1960—63.
De offentliga investeringarna 1957—1963. Ut- veckling och politik Perioden 1957—1959. Som konstatera— des i föregående kapitel kunde för den svenska ekonomins del tecken på en begynnande konjunkturavmattning iakt- tas under loppet av 1957 bl. a. i form av en viss stegring i arbetslösheten. Den- na avmattning berörde även investerings- sektorn. Enligt vad som framgår av de säsongrensade arbetslöshetstalen i ta— bell 8: I (kapitel 8), nådde arbetslöshe-
Tabell 9:4. Bruttoinvesteringamas volymmässiga utveckling 1955—63, sektorsvis (inkl. underhåll)
Procentuell ökning 1955 —63 1955—60 1960—63 Totalt Per år Totalt Per år Totalt Per år
Sektor Kommunala exkl bostäder ........ 66 6,5 21 3,9 37 10,9 Statliga ........................ 34 3,7 24 4,4 8 2,4 Privata exkl bostäder ............ 51 5,3 34 6,0 13 4,1 Bostäder ....................... 45 4,8 21 3,8 20 6,3 Totala bruttoinvesteringar ........ 48 5,0 27 4,9 16 5,1
Därav: Offentliga, totalt ................ 48 5,0 23 4,2 20 6,3 Kommunala .................. 66 6,6 22 4,0 37 11,1 Statliga ...................... 34 3,7 24 4,4 8 2,4 Privata, totalt .................. 47 5,0 30 5,4 13 4.3
ten sin högsta nivå i november—decem- ber 1958. Därefter inträdde en förbätt- ring, som blev särskilt snabb mot slutet av 1959. Vid årsskiftet 1959/60 hade ar- betslösheten ungefär nått den nivå, var- ifrån konjunkturförsämringen startade.
Konjunkturnedgången föranledde en omläggning av statsmakternas ekono- miska politik i expansiv riktning. I syf— te att stimulera investeringsverksamhe- ten inom den privata sektorn vidtogs fr. o. 111. första halvåret 1958 olika åt- gärder, vilka hade sin tyngdpunkt i slopandet av investeringsavgiften samt frisläppandet av investeringsfonder och uppsamlade prisutjämningsmedel. Dessa stimulansåtgärder torde tillsammans med "vissa andra samverkande faktorer ha medverkat till att stagnationen för de privata investeringarnas del bröts under 1958. Investeringsvolymen inom den privata sektorn (exkl. bostäder), som enligt vad som framgår av tabell 9:5 var oförändrad mellan 1956 och
1957, ökade med 8 procent 1958 och 7 procent 1959. Enligt kapitel 8 erhölls en betydande sysselsättningseffekt av de frisläppta investeringsfonderna. En icke obetydlig eftersläpning kunde dock inte undvikas, med följd att sysselsättnings— stimulansen delvis kom att sammanfalla med konjunkturuppgången 1959—60. För 1960 redovisas i tabell 9: 5 en ök- ning av de privata investeringarna (ex- kl. bostäder) med inte mindre än 12 procent.
Den ökning av de offentliga investe- ringarna som eftersträvades i samband med den 1957 inledda konjunkturav— mattningen kom till stånd på olika vä- gar. Förutom att statsbudgeten allmänt tilläts expandera insattes åtgärder med direkt arbetsmarknadspolitisk motive- ring. De första åtgärderna vidtogs un- der andra halvåret 1957. Enligt vad som inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen fick länsarbetsnämnderna hösten 1957 medgivande att meddela igångsättnings—
Tabell 9:5. Bruttoinvesteringarnas utveckling 1955—63
Procentuell volymförändring från föregående år
1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Totalt Samtliga inv ................... 4 3 6 8 4 7 5 4 Statliga ....................... 5 3 5 12 — 3 — 1 7 1 Kommunala, totalt ............. 2 10 3 8 — 2 6 12 15 Kommunala exkl bost .......... 2 10 2 6 0 6 11 17 Privata, totalt ................. 4 1 8 6 8 10 2 1 Privata exkl bost ............... 4 O 8 7 12 11 1 1 Bostäder, totalt ................ 5 4 7 6 — 3 7 7 5 Byggnader och anläggningar Samtliga ...................... 4 7 10 1 7 5 7 Statliga ....................... 4 8 19 — 5 3 — 1 ' 3 Kommunala, totalt ............. 2 1 4 8 — 2 5 14 16 Kommunala exkl bost .......... 3 4 5 O 4 13 17 Privata, totalt ................. 6 8 7 5 10 2 3 Privata exkl bost ............... 6 — 8 11 12 12 0 4 Bostäder, totalt ................ 5 7 6 — 3 7 7 5 Maskiner m m Samtliga ...................... 4 6 8 6 5 Statliga ....................... 6 2 6 0 — 4 16 0 Kommunala ................... 0 10 -— 6 14 — 4 17 — 1 11 Privata ....................... 3 7 5 12 10 2 0
tillstånd för flerfamiljshus i den ut- sträckning som tillgången på arbetskraft tillät. Detta kom dock inte att påverka bostadsbyggandets storlek 1957 i nämn- värd grad. Mer omfattande åtgärder för att bringa upp investeringsaktiviteten inom den offentliga sektorn vidtogs un- der 1958. Åtgärderna tog i första hand sikte på byggnads- och anläggningsin- vesteringarna. Som närmare framgår av kapitel 10 utlades emellertid också vissa stödbeställningar i mindre omfattning till företag bl. a. inom verkstadsindu— strin. ökningen av investeringarna i byggnader och anläggningar eftersträva- des dels genom en expansion av bered- skapsarbetena, dels genom en utökning av det ordinarie byggandet inom stat- lig och statsunderstödd verksamhet. Inom det" senare området spelade bostads- byggandet den kvantitativt sett ledande rollen. Medelsramen för bostadsbyggan- det under budgetåret 1957/58 höjdes sålunda i början av 1958 med 75 mil- joner kronor, vilket möjliggjorde ett byggande av bostäder för 225 miljoner kronor. Genom förskott på medelsra- men för budgetåret 1958/59 igångsattes under våren 1958 ca 3000 lägenheter. En betydande igångsättning av bostäder kom också till stånd under hösten 1958 med påföljd att medelsramen i stor ut- sträckning hade förbrukats redan vid årsskiftet 1958/59. För att möjliggöra ökat byggande av allmänna samlingslo- kaler, pensionärshem, ålderdomshem och permanenta skolbyggnader för yr- kesskoleväsendet vidgades våren 1958 utrymmet härför med nära 100 miljoner kronor. I syfte att få till stånd ytterli- gare sysselsättning inom vägbyggandet ökades vidare vägväsendets anslag med sammanlagt 43 miljoner kronor.
För att åstadkomma en omfattande igångsättning av bostäder våren 1959, vilket ansågs nödvändigt med hänsyn till sysselsättningsutsikterna inom bygg-
nadsverksamheten vintern 1959/60, höj- des i början av 1959 medelsramen för budgetåret 1958/59 med 120 miljoner kronor, varigenom bostadsbyggnadspro- rammet för 1958/59 beräknades kunna öka med 8 000 lägenheter med en sam- manlagd byggnadskostnad av i runt tal 360 miljoner kronor. Farhågor för sys- selsättningen vintern 1959/60 föranled— de också åtgärder för igångsättande av ytterligare statsbidragsberättigade ar- beten inom skolväsendet för tillsam- mans 140 miljoner kronor. Igångsätt- ningen av dessa arbeten kom d0ck av flera skäl att försenas med resultat att sysselsättningseffekten i stor utsträck-f ning föll på 1960. För att få till stånd ökade investeringar inom vägbyggnads— området höjdes vidare investeringsra- men för år 1959 med 25 miljoner kro-, nor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick därutöver ytterligare 15 miljoner kronor till sitt förfogande för statsbi- gradsgivning till vissa städer och salu- hällen. Slutligen möjliggjordes en ök- ning av byggandet av skogsbilvägar ge.- nom en uppräkning av det härför av- sedda anslaget med 5 miljoner kronor.
För att erhålla en utgångspunkt för en översiktlig bedömning av den här diskuterade politiken har i tabell 9: 6 sammanförts uppgifter rörande utveck— lingen av dels de statliga investering— arna, dels de väsentligaste av de genom statsbidrag och statslån styrda investe- ringarna. Dessa båda kategorier investe- ringar sammantagna benämns i det föl- jande »de statliga och statligt styrda investeringarna». Av tabellen framgår att den allmänna avmattningen i inves— teringsaktiviteten 1957 i viss mån kom att beröra även de statliga investering- arna. Ökningen från 1956 inskränkte sig till endast 3 a 4 procent för både ma- skiner och byggnader (tabell 9:6, ra- derna 1 och 2).
Det kan i sammanhanget påpekas, att
Tabell 9:6. De statliga och statligt styrda investeringarnas volymmässiga utveckling 1955—63
Milj.kr Procentuell förändring från föregående år 1963 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1. Statliga inv. i maskiner m m ................ 3 200 6 4 2 6 O — 4 16 — 1 2. Statliga inv. i byggna- der m m (inkl. samtl. beredskapsarb) ....... 3 000 4 3 8 19 —5 3 —2 3 Därav: Statliga inv. i bygg- nader m m (exkl. be- redskapsarb) ....... 2 500 3 2 2 12 — 5 10 — 1 — 6 Samtliga beredskaps- arb ............... 3501 65 40 150 64 —8 —37 —3 97 3. Bostadsbyggande, to- talt ................. 5 700 5 4 7 6 — 3 7 7 5 4. Kommunala byggnads» inv. i skolor m m ..... 900 —2 10 3 5 —1 0 18 19 5. Summa statliga och statligt styrda bygg- nadsinv. (2 + 3 + 4) ... 9 600 4 4 8 10 —4 5 5 6 6. Totala statliga och stat- ligt styrda inv. (1 + 5). . 12 800 5 4 6 9 — 3 2 8 4
1 Genomsnitt åren 1960—63.
den stora stegringen av de kommunala investeringarna 1957 (10 procent enligt tabell 9: 5) inte torde kunna tillskrivas konjunkturmotiverade åtgärder. Bak- grunden är i stället att söka i den kraf- tiga ökningen av kommunernas dispo- nibla inkomster detta år.
För de statliga maskininvesteringar- nas del fortsatte det relativt svaga lä- get även 1958, vilket avspeglar sig i att tillväxten från föregående år in- skränkte sig till 2 procent. År 1959 följ- de sedan en uppgång med 6 procent (se tabell 9: 6). Man kan således konstatera att de statliga maskininvesteringarna under året 1956—59 hela tiden ökade men att ökningstakten kom att i hu- vudsak variera med konjunkturen under denna period för att sedan avbrytas vid högkonjunkturen 1960 och bytas i minskning 1961.
För de statliga och statligt styrda byggnads- och anläggningsinvesteringar- nas del påskyndades däremot expansio-
nen som en följd av de insatta åtgärder- na under 1958 (tabell 9: 6, rad 5). Här- till bidrog i första hand bostadsbyggan- det och beredskapsarbetena. För det ordinarie statliga byggandet kunde en mer betydande uppgång noteras först 1959 (12 procent enligt tabell 9: 6, Statliga inv. i byggnader m. m. exkl. beredskapsarbete). För den totala stat- liga och statligt styrda byggnadsverksam- heten blev ökningen 8 procent år 1958 och 10 procent år 1959 mot 4 procent både 1956 och 1957.
Den områdesvisa utvecklingen av de statliga och kommunala investeringarna finns återgiven i tabellerna 9:7, 9:8 och 9: 9.
Beträffande den sysselsättningsmäs— siga effekten av de uppnådda konjunk- turmotiverade variationerna i de stat- ligt styrda byggnads— och anläggnings- investeringarna finns vissa uppgifter att tillgå. Av kapitel 11 framgår att anta- let i beredskapsarbeten sysselsatta i run-
Tabell 9:7 . De statliga bruttoinvestcringarnas utveckling, områdesvis. Byggnader och
anläggningar.
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Statliga affärsverk .............. 4 5 6 15 — 7 5 — 7 — 5 varav: Televerket .............. 2 — 7 21 8 1 9 12 — 1 SJ ..................... 6 8 —11 15 — 6 5 —15 — 6 Vattenfall .............. 3 13 10 22 — 11 5 — 20 — 13 Övriga ................. 2 1 18 16 — 17 — 6 1 3 Statliga AB ................... 16 — 8 49 17 — 10 1 14 1 Vägar, gator ................... 5 7 9 29 — 2 — 7 — 3 17 Övriga civila ................... — 1 7 13 8 — 4 15 7 13 Militära ....................... 3 — 11 — 9 12 — 10 26 22 — 13 Totalt 4 3 8 19 - 5 3 — 1 3
Tabell 9:8. De statliga bruttoinvesteringamas utveckling, omrädesvis. Maskiner m. m.
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Statliga affärsverk .............. 3 5 2 10 — 8 3 0 1 varav: Televerket .............. 8 —3 8 31 —20 — 2 24 12 SJ ..................... 0 6 — 3 — 7 2 5 — 8 — 3 Vattenfall .............. 1 14 9 20 — 14 5 — 20 — 11 Övriga ................. 30 4 - 11 29 0 10 38 6 Statliga AB .................... 50 — 3 2 5 27 — 16 35 — 12 Vägar, gator ................... 2 5 12 4 — 9 5 19 28 Övriga civila ................... — 4 91 — 30 18 — 2 24 17 5 Militära ....................... 4 1 4 4 1 — 7 22 0 Totalt 6 4 2 6 0 — 4 16 — 1
Tabell 9:9. De totala kommunala bruttoinvesteringarnas utveckling, omrädesvis
Procentuell volymförändring från föregående år 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Bostäder ...................... — 1 12 4 16 — 8 6 16 12 Kraftverk ..................... — 3 11 4 — 3 7 9 11 7 Samfärdsel .................... 1 2 — 17 —12 11 5 14 10 Sjukvård, förvaltning m m ....... 3 8 4 13 — 4 0 7 19 Skolor, kyrkor ................. — 1 9 3 7 — 2 2 15 20 Vägar, gator ................... 9 10 3 13 1 17 8 15 Vatten, avlopp m m ............ 5 15 8 4 — 3 7 12 21
Totalt 2 10 3 8 — 2 6 12 15
da tal uppgick till 3 000 vintern 1956/57, 4200 vintern 1957/58, 10 000 vintern 1958/59 och 11 400 vintern 1959/60. Åt- gärder för att öka bostadsbyggandet och det ordinarie offentliga byggandet gav en sysselsättningseffekt, som enligt ar- betsmarknadsstyrelsens beräkningar uppgick till 500 man vintern 1957/58, 8 000 vintern 1958/59 och 1 200 vintern 1959/60.
Perioden 1960——1961. Efter ett om- slag i konjunkturen under 1959 följde ett uppsving som 1960 övergick i en fullt utbildad högkonjunktur med ten- denser till inflatoriska överslag inom vissa sektorer. Ett väsentligt drag i kon- junkturbilden var den mycket kraftiga ökningen av investeringsaktiviteten inom det privata näringslivet. Denna typ av högkonjunktur bestod obruten till över sommaren 1961.
Med anledning av konjunkturomslaget 1959 vidtogs en omläggning av den eko- nomiska politiken, som innebar en åt- stramning av både penning- och budget- politiken. Den viktigaste budgetpolitis- ka åtgärden var att den allmänna varu- skatten infördes från årsskiftet 1959/60. Även beträffande de statligt styrda in- vesteringarna inleddes en anpassning till det förändrade konjunkturläget. Så- lunda avvecklades, som närmare fram- går av kapitel 11, beredskapsarbetena i snabb takt under våren och sommaren 1960. För den reglerade byggnadsverk- samhetens del iakttogs en viss restrikti- vitet under hösten 1959. Mot bakgrun- den av sysselsättningsutsikterna för byggnadsområdct beviljades dock igång- sättningstillstånd för nya projekt i re- lativt stor omfattning. Enligt planerna skulle däremot restriktivitet med till- ståndsgivningen iakttas under vinter- månaderna. Direktiv härom utgick till länsarbetsnämnderna, men bl. a. på grund av svårigheter att få till stånd en snabb omställning i handlandet kunde
den eftersträvade restriktiviteten effek- tueras först efter en viss fördröjning. Enligt anvisningarna till länsarbets- nämnderna skulle särskilt sträng åter- hållsamhet iakttas med igångsättnings- tillstånd för byggnader som skulle kom- ma att kräva sin största arbetskraftsan— vändning under sommaren 1960.
Inför sommarhalvåret 1960 bedömdes risk föreligga för att kombinationen av konjunkturnppgång och säsongmässig forcering skulle hota jämvikten på bygg- nadsarbetsmarknaden. I detta läge in— sattes utöver redan nämnda åtgärder särskilda aktioner. Dessa syftade till att hålla tillbaka efterfrågan på arbetskraft till speciellt de statliga byggnads- och anläggningsföretagen under sommarmå— naderna 1960 till förmån för ett ökat byggande under vintern 1960/61. Med omedelbar verkan utfärdades i slutet av april 1960 genom cirkulär till samtliga statsmyndigheter förbud mot dels att igångsätta husbyggnadsföretag under ti- den fram till den 30 september 1960, dels att utöka personalen vid byggnads- och anläggningsarbeten under tiden fram till den 31 oktober 1960 (SFS 1960: 90 och 91). Myndigheternas planer för ar- betskraftsanvändningen samt önskemå- len om dispenser skulle underställas Kungl. Maj:t. Behövliga utökningar av arbetsstyrkan på ett håll skulle i första hand ske genom minskningar vid andra arbeten inom myndighetens arbetsom— råde.
Inom den reglerade byggnadsverksam- heten inskränktes igångsättningstillstån- den starkt under andra kvartalet 1960, särskilt med avseende på byggnader med relativt kort varaktighet. Ett star- kare pådrag skedde därefter under tredje och fjärde kvartalen.
På regeringens hemställan utfärdade de tre kommunförbunden, Industriför- bundet, Byggnadsindustriförbundet m. fl. till sina medlemmar rekommenda-
tioner i samma riktning. Närmast ge- nom länsarbetsnämndernas försorg och i anslutning till de centrala rekommen- dationerna aktiverades på ett stort antal orter de redan tidigare existerande s.k. samarbetsdelegationerna för att i sam- förstånd med vederbörande arbetsgi- var— och arbetstagarorganisationer samt kommunala och enskilda byggherrar ge— nomföra frivilliga begränsningar i byggnads- och anläggningsverksamheten i den mån detta motiverades av de 10- kala förhållandena.
Även under sommarhalvåret 1961 vid- togs liknande åtgärder (SFS 1961: 29). Aktionen insattes dock denna gång re- dan i början av mars. Den utvidgades dessutom på så sätt att de statliga myn— digheterna uppmanades att —— i de fall som de var beställare hos ansträngda industriföretag — då så var möjligt på eget initiativ förlägga leveransen till en ur sysselsättningssynpunkt lämplig tid- punkt (SFS 1961: 30).
I samband med arbetskraftsbegräns- ningen inom den statliga byggnadsverk- samheten sommarhalvåren 1960 och 1961 föreskrevs att månatlig statistik skulle insändas till respektive departement över antalet kollektivanställda arbetare hos myndigheterna och deras entrepre— nörer. Härigenom är det möjligt att i någon mån bedöma resultaten av de ut- färdade bestämmelserna. Arbetsstyrkan vid berörda projekt uppgick i utgångs- läget den 30 april 1960 till något över 39 000 man. Enligt verkens (ursprung- liga) planer skulle sysselsättningen om inga restriktioner förelegat under hela sommaren 1960 ha legat över denna nivå med ett maximiantal på 42150 under juli (en ökning av 3100 från utgångs- läget i april). Enligt verkens förslag till reduceringar i enlighet med cirkulären angavs maximiantalet i juli till 41 150. Genom avslag på vissa dispensansök- ningar angavs det av Kungl. Maj :t före-
skrivna maximiantalet till 40550. Ef— ter denna nedskärning skulle ökningen från april till juli inskränka sig till 1 500. Den faktiska sysselsättningen vi- sade sig emellertid bli ytterligare be— gränsad. Antalet sysselsatta hade näm— ligen i juni—juli stigit med endast nå— got hundratal utöver utgångsnivån i april, vilket innebär att verkens ur- sprungliga planer vid denna tidpunkt underskreds med omkring 3000. En minskning från juli till september var förutsedd, men dess omfattning blev större än enligt planerna.
Enligt verkens beräkningar för 1961 skulle sysselsättningen detta år nå sin höjdpunkt under maj och juni med drygt 41 600 man. Under övriga som- marmånader väntades antalet vara ca 1 000 mindre. Kungl. Maj:t företog en- dast smärre reduceringar av planerna (200—500 man) . Liksom under 1960 un— dersteg den faktiska sysselsättningen både verkens planer och föreskrivna maximital. Utfallet låg i genomsnitt när- mare 1600 under maximiantalet och närmare 1 900 under verkens planer.
De presenterade uppgifterna erbju- der inte något entydigt underlag för en bedömning av den statliga arbetskrafts- begränsningen 1960 och 1961. Det antal varmed den planerade sysselsättningen underskreds kan naturligtvis inte utan vidare tas som mått på en uppnådd be- gränsning i den statliga efterfrågan på arbetskraft. Man får t. ex. inte förringa de svårigheter som myndigheterna haft när det gällt att exakt beräkna arbets- kraftsåtgången för den planerade inves— teringsvolymen. Vidare torde en del oförutsedda faktorer, vilka skulle ha gjort sig gällande även de särskilda in— gripandena förutan, ha medverkat till en begränsning av arbetsstyrkan. Även om något exakt mått inte kan erhållas tyder dock bl. a. den omständigheten att nedgången i antalet sysselsatta vid
de statliga byggnads- och anläggnings- arbetena var större 1960 och 1961 än följande år på att de vidtagna åtgärder- na haft viss effekt.
Den samlade effekten av nu berörda åtgärder blev som framgår av tabell 9: 6, rad 6, att ökningen av de totala statliga och statligt styrda investering- arna, som hade varit betydande både 1958 och 1959, upphörde under 1960 och i stället förbyttes i en viss ned- gång (3 procent). De statliga maskin- investeringarna låg kvar på oförändrad nivå, medan samtliga övriga huvudgrup- per i tabell 9: G uppvisade minskning— ar. Det kan vara värt att notera att inom statens egen byggnadsverksamhet minskade de ordinarie investeringarna och beredskapsarbetena i ungefär sam- ma takt, vilket innebär att de statliga beredskapsarbetena fortsatte att spela en stor roll ännu 1960. Bostadsbyggandets volym nedgick med 3 procent.
Från 1960 till 1961 begränsades ök- ningen av de totala statliga och statligt styrda investeringarna till 2 procent.
Perioden 1962—1963. De första teck- nen på en ny konjunkturförsvagning blev synliga på hösten 1961, då inkom- mande rapporter om försämrade export- utsikter för skogsprodukterna varslade om kommande svårigheter inom skogs— industrin och därmed även inom skogs—. bruket. I början av 1962 tillkom att gjorda prognoser pekade på konjunktur- försvagning inom byggnads- och anlägg- ningsverksamheten under vintern 1962/ 63. Samtidigt som läget förbättrades för skogsindustrins del under hösten 1962, sjönk orderingången inom stora delar av verkstadsindustrin så pass kraf- tigt, att arbetslöshetsrisker ansågs före- ligga. Sedan konjunkturdämpningarna inom i tur och ordning skogsindustrin, byggnadsverksamheten och verkstadsin- dustrin avlöst varandra, framträdde ten- denser till en förnyad mer allmän kon-
junkturuppgång under våren 1963. Un- der den följande sommaren ökade efter- frågan på arbetskraft starkt, främst från industrins och byggnadsverksamhetens sida.
För att motverka nedgångstendenser- na inom byggnads- och anläggninsverk- samheten vidtogs åtgärder som gick ef- ter flera huvudlinjer. I syfte att uppnå en direkt stimulans av de privata in- vesteringarna frisläpptes, som framgår av kapitel 8, i början av maj 1962 in- vesteringsfonderna för sådana husbygg- nadsprojekt som påbörjades före 1 no- vember samma år. Därutöver eftersträ- vades en Ökning av de statligt styrda byggnads- och anläggningsinvesteringar- na. För bostadsbyggandets del skedde fr. o. 111. andra kvartalet 1962 ett gene- rellt frisläppande i så måtto, att be- gränsningarna i låneramsbeloppen upp— hävdes för alla byggen som igångsattes före 1 november 1962. Det kan beräk- nas, att man därigenom uppnådde en igångsättning som var ca 10 000 lägen- heter större än året innan. De myndig- heter, som ansvarar för den ordinarie offentliga byggnadsverksamheten, an- manades under våren 1962 att påskynda igångsättningen av byggen, speciellt sko- lor och sjukhus, som bekostades med anslag på 1962/63 års budget. Slutligen ökades beredskapsarbetena kraftigt jäm- fört med året innan, så att i februari 1963 15000 personer sysselsattes.
Avmattningen inom verkstadsindu- strin mot slutet av 1962 föranledde, att investeringsfondernas användningsom- råde i november 1962 utökades till att omfatta även investeringar i maskiner och vissa inventarier. Vidare anmodade Kungl. Maj:t i januari 1963 berörda myndigheter att —- när det gällde upp— handling hos den svenska verkstadsin- dustrin — dels påskynda sina beställ— ningar inom ramen för de anslag, som anvisats för budgetåret 1962/63 och som
Tabell 9:10. Arbetslöshetsprocenten i byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshelslrassor åren 1956—63
1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Jan ........................... 8,6 9,4 13,0 11,8 8,7 7,3 8,0 17,9 Febr .......................... 16,9 9,1 12,7 9,6 8,4 7,8 8,9 9,7 Mars .......................... 9,2 9,8 12,5 6,9 6,6 5,6 8,7 6,8 April ......................... 7,5 10,5 13,0 8,1 6,4 5,9 7,2 5,0 Maj .......................... 4,3 7,5 8,2 6,1 3,6 3,5 4,0 2,8 Juni .......................... 1,9 4,8 3,7 3,4 2,3 2,0 2,3 1,6 Juli .......................... 0,9 1,9 2,3 2,2 1,4 1,3 1,1 0,9 Aug .......................... 1,4 2,8 2,9 3,3 2,1 2,2 2,0 1,6 Sept .......................... 1,6 3,2 2,9 3,1 2,0 2,2 2,0 1,7 Okt ........................... 2,1 3,6 3,6 3,4 2,1 2,5 2,2 1,8 Nov .......................... 3,8 4,8 5,2 4,0 3,1 3,4 2,9 2,5 Dec .......................... 6,5 9,3 9,1 5,4 4,5 5,1 3,9 3,7 Årsmedeltal 5,4 6,4 7,4 5,6 4,3 4,1 4,4 4,7
äskats för 1963/64, dels i den utsträck- ning som medel fanns disponibla ut- lägga de merbeställningar som befanns lämpliga. Slutligen beviljades fr. o. m. februari 1963 kommuner, landsting och kommunala bolag statsbidrag med högst 20 procent av inköpssumman vid be- ställningar hos verkstadsindustrin i sys- selsättningsfrämjande syfte. Närmare detaljer angående dessa statliga och kommunala industribeställningar åter- finns i kapitel 10.
Effekten av de insatta åtgärderna kan avläsas i tabell 9: 6. De totala statliga och statligt styrda investeringarna öka- de med 8 procent 1962 och med 4 pro— cent 1963.
Överväganden och förslag Som inledningsvis konstaterades är det numera en allmänt vedertagen målsätt- ning att statens utgiftspolitik skall mot— verka det enskilda näringslivets kon- junktursvängningar. Kravet på konjunk- turvariabilitet gäller i första hand in— vesteringsutgifterna. Betingelserna för en aktiv konjunkturpolitik inom detta område synes också vara för handen i så måtto, att ett relativt omfattande administrativt och finansiellt svängrum
redan nu finns inom ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat och därtill knuten finansfullmakt.
Beträffande det sätt på vilka dessa möjligheter till konjunkturanpassning utnyttjats vill utredningen med utgångs- punkt från redogörelsen i det föregåen- de anföra följande. Den expansion, som åstadkoms av de statliga och statligt styrda investeringarna under konjunk- turnedgången 1957—59, var av inte obe- tydlig omfattning. Härigenom erhölls utan tvivel en betydande konjunktur- stimulans under en väsentlig del av detta avmattningsskede inom den svens- ka ekonomin. En ökad arbetslöshet, främst inom byggnadsverksamheten, där ökningen utöver 1956 års nivå var 1 procentenhet 1957 och ytterligare 1 procentenhet 1958 (se tabell 9:10), kunde dock inte undvikas. Detta visar enligt utredningens mening, att ökning- en av de statliga och statligt styrda in- vesteringarna var otillräcklig för att motsvara sysselsättningslägets krav vid denna tid. År 1959 visade å andra si- dan en snabb återgång till 1956 års ar- betslöshetsnivå inom byggfacken, följd av ytterligare ca 1 procentenhets ned- gång år 1960.
Under avmattningsskedet 1962—63 var däremot insatsens styrka bättre av- vägd, vilket visas av att arbetslöshe- ten totalt sett kunde hållas nere på en oförändrad eller i det närmaste oför- ändrad nivå (se tabell 8: 1, kapitel 8). Vad speciellt arbetslösheten inom bygg- nadsbranschen beträffar steg den som framgår av tabell 9: 10 något över fö— regående års nivå under första halv- året 1962. Från och med mitten av året sjönk den emellertid ånyo under denna nivå i samband med det stora byggpå- draget. Uppgången i arbetslöshetstalen i början av 1963 torde till väsentlig del ha orsakats av den ogynnsamma väder- leken.
De brister, som vidlått den förda po- litiken under de senaste konjunktur- cyklerna, har enligt utredningens me- ning främst kommit till synes i svårig- heterna att vid alla tillfällen uppnå till— räcklig snabbhet vid variationerna av de statliga och statligt styrda investe- ringsutgifterna. Erfarenheterna visar, att det är av fundamental betydelse att de företag som skall igångsättas i sys— selsättningsstödjande syfte utförs vid rätt tidpunkt. Mot bakgrunden av att avmattningsperioderna synes tendera att bli kortvariga kan en försening på endast några månader innebära, att en insatt åtgärd blir verkningslös eller i vissa fall direkt olämplig på grund av att dess verkan infaller under nästa konjunkturfas.
Utredningen vill här särskilt peka på de förseningar, som bostadsbyggandets forcering under de senaste konjunktur- avmattningarna varit utsatt för. Allt för stor del av sysselsättningseffekten har på så vis kommit att sammanfalla med den påföljande konjunkturuppgången både 1960 och 1963, vilket bidragit till att skärpa tendenserna till överansträng- ning av byggnadsarbetsmarknaden.
Enligt utredningens mening bör där-
för osäkerhet om den kommande ut- vecklingen vara nog för att vidtaga åt— gärder i syfte att öka de ordinarie of- fentliga investeringarna. Skulle seder- mera framkomma tecken på överan- strängning av resurserna kan detta kor— rigeras bl. a. genom arbetskraftsbe- gränsningar inom den statliga sektorn av det slag som praktiserades sommar- halvåret 1960 och 1961.
Till en del sammanhänger försening- arna med svårigheterna att förutsäga konjunkturutvecklingen, och utredning- en vill även i detta sammanhang beto— na vikten av en förbättrad konjunktur- bedömning. Det ligger emellertid i sa- kens natur, att beslut om konjunktur- politiskt betingade åtgärder måste fattas och genomföras med kort varsel. Detta förutsätter en noggrann planering från myndigheternas sida av byggnads— och anläggningsverksamheten. Denna plane- ring måste inriktas på en rörlighet i båda riktningarna, dvs. planeringen skall medge att byggandet skall kunna både öka och minska. Beträffande ut— redningens förslag i dessa avseenden hänvisas till kapitel 18.
I fråga om startberedskapen för de arbetsobjekt, vilka ingår i det av ar— betsmarknadsstyrelsen en gång per år upprättade förslaget till investeringsre— serv, som ligger till grund för antagan- det av allmän beredskapsstat, gäller att arbetena skall kunna igångsättas inom fyra månader. Beträffande husbyggnads- företag är dock tiden utsträckt till sex-— nio månader. Det är emellertid klart att så långa igångsättningstider inte är till- fredsställande. Arbetsmarknadsstyrelsen har därför i samband med avgivandet av förslag till investeringsreserv för budgetåret 1961/62, yrkat på att plane- ring och projektering skall drivas så långt att underlag finns för inford- rande av anbud. En sådan ordning skul- le innebära att möjligheterna att snabbt
få i gång arbete skulle väsentligt för- bättras. Utredningen vill därför kraftigt stödja arbetsmarknadsstyrelsens förslag härom.
Ansvaret för planeringen av i inves- teringsreserven ingående arbetsobjekt åvilar respektive huvudmän. Det är na- turligt att dessa i första hand koncentre- rar tillgängliga planeringsresurser på arbeten, som är nära förestående, allra helst som planeringsresurserna är knap- pa. Huvudmännen för arbetsobjckten känner inte och kan rimligtvis heller inte känna ansvar för upprätthållande av en hög arbetslöshetsberedskap. Det— ta ansvar har därför tillagts arbets- marknadsstyrelsen, som enligt den för styrelsen gällande instruktionen har att leda statlig och statsunderstödd plan- läggningsverksamhet för åtgärder till motverkande av arbetslöshet. Erfaren- heterna från åren 1957—63 visar en- ligt utredningen att denna verksamhet behöver effektiviseras. Sättet för åstad- kommande av en sådan effektivisering diskuteras i kapitel 18.
Finansieringsfrågans ordnande har crfarenhetsmässigt inte lagt hinder i vä- gen för variationer av de statliga in- vesteringarna. På den kommunala sidan har däremot finansieringsfrågan i viss utsträckning visat sig försvåra en kon- junkturanpassning av investeringarna.
I fråga om kommuner med sysselsätt- ningssvårigheter och med arbetsobjekt så väl förberedda, att de kan startas utan lång tidsutdräkt, skulle finansie— ringen sannolikt underlättas genom att fordringar på staten för tidigare utför— da statsbidragsberättigade arbeten reg- lerades omedelbart och i förekommande fall med frångående av gällande tur— ordning mellan de fordringsägande kommunerna. Det är emellertid klart, att en sådan väg erbjuder endast be— gränsad framkomlighet, om inte de verk och myndigheter, på vilka det ankom-
mer att svara för utbetalning av stats- bidrag, vid en nedgång i konjunkturen får större anslag till sitt förfogande för detta ändamål. Särskilt angeläget synes detta vara i fråga om väg- och vatten- byggnadsverket, på vilket kommunerna sedan lång tid tillbaka har betydande statsbidragsfordringar för utförda vat— ten- och avloppsledningsarbeten.
Även andra vägar torde emellertid behöva prövas. Utredningen ifrågasät- ter t. ex. om man inte i samband med svårigheter att under en avmattning i konjunkturerna finansiera från arbets- marknadssynpunkt angelägna investe- ringsobjekt borde underlätta för kom- munerna att upptaga erforderliga lån. Så skedde i viss utsträckning under de senaste konjunkturavmattningarna ge- nom medverkan från riksbanken. Så- dan medverkan från riksbankens sida kan i enstaka fall också vara motiverad under en högkonjunktur, om penning- politiken hålles så stram, att det på en del punkter uppstår svårigheter att för- bereda eller starta arbeten, som erford- ras för en önskvärd utjämning på ar— betsmarknaden. Särskilt kan detta bli fallet i situationer då läget på arbets- marknaden karakteriseras av betydande skillnader mellan olika delar av landet. Riksbanken bör i sådana fall efter fram- ställning från arbetsmarknadsstyrelsen kunna lämna berörda banker medgivan- de att hålla vissa krediter utanför be- räkningen när det gäller lånetak eller andra kreditbegränsningar.
De kommunala investeringarna har en viss benägenhet att variera med kommunernas disponibla inkomster. Det är uppenbart, att en sådan varia- tion inte alltid sammanfaller med in- tresset av att de offentliga investering- arna varierar mot konjunkturerna. Sta- biliseringsutredningen har i sitt år 1961 avlämnade betänkande (SOU 1961:42) varit inne på tanken, att procentsatsen
för de statliga bidragen till kommuner- na borde höjas i en lågkonjunktur, för att kommunerna därmed skulle få ett direkt ekonomiskt intresse av att för- lägga sådana investeringar, som kan uppskjutas, till lågkonjunkturperioder. Även om det enligt arbetsmarknadsut-
redningens mening kan vara osäkert om så särdeles mycket är att vinna härige- nom — statsbidrag utgår endast till en begränsad del av de kommunala inves- teringarna _— torde dock det av stabili- seringsutredningen antydda systemet vara väl värt att pröva.
KAPITEL 10
Industribeställningar
Inledande redogörelse
Det svenska näringslivet är i betydande utsträckning inriktat på export. För- ändringar i avsättningen på utländska marknader får därför ganska snart åter- verkningar på produktion och syssel- sättning här hemma, i första hand inom exportindustrin. Från exportindustrin sprider sig sedan — om inga motåtgär- der sätts in — verkningarna via änd- ringar i efterfrågan på varor och tjäns— ter och via ändringar i investering— arna mer eller mindre snabbt till andra delar av näringslivet. En från början tämligen ringa förändring i efterfrågan på exportindustrins produkter kan här- igenom efter hand medföra återverk- ningar på produktion och sysselsätt- ning inom stora delar av det svenska näringslivet.
Förändringar i efterfrågan på våra exportprodukter kan mötas med åtgär- der av olika slag. Gemensamt för dem alla är, att de syftar till att på ett eller annat sätt upphäva de balansrubbning- ar, som utifrån kommande efterfråge- förändringar givit upphov till. Det kan röra sig om att vid minskad efterfrågan utomlands öka efterfrågan här hemma eller att vid en kraftigt ökad export hålla igen på den inhemska förbruk- ningen av varor och tjänster. Vad som här i främsta rummet intresserar, är det fall då behov uppstår att kompen- sera en minskad efterfrågan utifrån ge- nom ökning av efterfrågan här hemma.
De medel som hittills i huvudsak kommit till användning då det gällt att
bringa upp efterfrågan inom landet nar varit ökade statliga investeringar samt stimulans till ökade kommunala och privata investeringar. Den ökade inves- teringsverksamheten har framför allt inriktats på byggnader och anläggning- ar samt härför erforderliga maskiner och annan utrustning. Ett ensidigt in- riktande av de sysselsättningsskapande åtgärderna på ökade investeringar i byggnader och anläggningar kan emel- lertid erfarenhetsmässigt ge upphov till besvärliga flaskhalsar inom byggnads- och anläggningsverksamheten. Det är också tydligt, att man i en situation med minskad produktion och vikande sysselsättning inom exportindustrin inte kommer till rätta med svårigheterna där enbart genom sådana investeringar. En del av exportindustrin kan sanno- likt räkna med att få leverera maskiner och annan utrustning vid ökad bygg— nads- och anlåggningsverksamhet, men dels berörs härav bara en del av in- dustrin, dels torde dessa leveranser en- dast delvis uppväga orderbortfallet från utlandet. Produktionsresurserna inom exportindustrin kommer därför inte att kunna helt utnyttjas. Härtill skall läg- gas den samhällsekonomiska förlust som uppkommer därigenom, att den från exportindustrin till andra områden överförda arbetskraften tilldelas arbets- uppgifter, för vilka den inte har yrkes— skicklighet och på vilka den först efter någon tid kan utföra en tillfredsstäl- lande arbetsprestation. När arbetskraf- ten så småningom vant sig vid de nya arbetsuppgifterna och ökat sin presta-
tionsförmåga har konjunkturläget kan- ske förändrats, så att det är dags att gå tillbaka till det förutvarande arbetet. Man har därför uppmärksammat alter- nativet att möta en reducerad efterfrå- gan på t. ex. exportindustrins produk- ter med utläggning av i första hand statliga men också kommunala och pri— vata beställningar för att därmed stödja produktion och sysselsättning. Även ut- läggande av sådana beställningar till andra delar av industrin och i andra situationer än vid en av förändringar i konjunkturen föranledd nedgång i efter- frågan har varit föremål för uppmärk- samhet. Utläggning av industribeställ- ningar i sysselsättningsskapande syfte har prövats vid ett par tillfällen.
Industribeställningar åren 1958—1959
De industribeställningar som utlades under konjunkturdämpningen åren 1958—1959 siktade till att förhindra arbetslöshet. Sålunda förekom beställ- ningar i syfte att under någon tid upp- skjuta eljest ofrånkomliga permittering- ar av arbetskraft för att härigenom göra det möjligt för arbetsförmedlingen att under respittiden skaffa den berörda arbetskraften nya anställningar. I de fall där sådana beställningar kom i fråga rörde det sig om driftsnedläg- gelser eller driftsinskränkningar av de- finitiv art, som regel föranledda av långsiktiga strukturella förändringar men påskyndade av avmattningen i konjunkturen. Därutöver förekom be- ställningar i syfte att brygga över perio— der med tillfälliga avsättningssvårig- heter med därav följande svårigheter att sysselsätta anställd personal. Industribeställningarna möjliggjordes på olika vägar. I viss utsträckning till— kom beställningar genom att den stat- liga budgeten allmänt tilläts expandera under nedgångsskedet. I andra fall till-
kom de genom att särskilda medel på framställning av arbetsmarknadsstyrel— sen ställdes till förfogande för att möj- liggöra fortsatt produktion. I en del fall kunde dessutom inom ramen för ordinarie medel efter mellankomst av arbetsmarknadsstyrelsen utläggning av beställningar påskyndas och friställning av personal därigenom förhindras.
Industribeställningar möjliggjordes också genom tillskapande av ökade kre- ditmöjligheter. Sålunda uppräknades lånefonden för den mindre skeppsfar- ten och fiskerilånefonden, genom vilka åtgärder ökade beställningar från pri- vat håll möjliggjordes.
Enligt gällande bestämmelser om upp- handling för statens räkning skall upp- handling föregås av anbudsinfordran, antingen genom annonsering eller ge- nom särskild skrivelse eller under hand. Vissa verk och myndigheter, bl. a. de affärsdrivande verken, försvarets cen- trala förvaltningsmyndigheter samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger själva bestämma vilket av dessa tillvägagångs- sätt som skall anlitas. I övrigt skall an- bud infordras genom annonsering eller genom särskild skrivelse. Annonsering bör ske om upphandlingens Värde be— räknas till mer än 5000 kronor. Vid prövningen av avlämnade anbud skall det anbud antagas som är att anse som förmånligast för staten. Därvid skall samtliga omständigheter beaktas. En- bart det förhållandet att ett anbud inne— fattar det lägsta priset behöver således inte innebära att detta anbud skall an- tagas. Denna bestämmelse har dock inte ansetts innefatta möjligheter att ta hän- syn till arbetsmarknadens tillstånd och behov.
För att under konjunkturdämpningen 1958—1959 beställningar då så erford- rades skulle kunna styras till företag med svårigheter att sysselsätta sin per- sonal, hemställde arbetsmarknadsstyrel-
sen hos Kungl. Maj:t, att dispens skulle erhållas från bestämmelserna om an- budsinfordran. Denna hemställan bi- fölls av Kungl. Maj:t. För att emeller- tid i möjligaste mån erhålla garantier för att leverantörerna inte begärde pri- ser som översteg marknadspriset in- fordrades kalkyler över prissättningen, vilka kalkyler därefter underkastades granskning genom vederbörande bestäl- lande verk eller myndighet.
Det var strukturellt betingade syssel- sättningssvårigheter vid örlogsvarvet i Karlskrona, som blev upptakten till ut- läggande av industribeställningar. På framställning av arbetsmarknadsstyrel- sen ställde Kungl. Maj:t i mars 1958 till styrelsens förfogande 20 miljoner kro- nor att disponeras för beställningar vid varvet. I november 1958 ställdes ytter- ligare 10 miljoner kronor till förfogande för ändamålet. På begäran av arbets- marknadsstyrelsen utlade under år 1958 marinförvaltningen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen samt sjöfartsstyrel- sen beställningar hos varvet för ett sammanlagt belopp av 19,9 miljoner kronor. Under år 1959 utlades av sam- ma verk beställningar för ett samman- lagt belopp av 3,4 miljoner kronor. Till- sammantaget disponerades således 23,3 miljoner kronor för stödbeställningar till varvet. Beställningarna avsåg över- synsarbeten samt ny- och ombyggnader.
För industribeställningar i övrigt er- höll arbetsmarknadsstyrelsen den 16 maj 1958 bemyndigande att disponera 5 miljoner kronor. Beloppet höjdes se- dermera i november samma år till 35 miljoner kronor. Med anlitande av dessa medel utlades under år 1958 hos mind- re varvsföretag samt hos vissa textil- företag beställningar till ett samman- lagt belopp av 2,5 miljoner kronor. Mindre varv, textilföretag, träindustri- företag samt företag inom den meka- niska verkstadsindustrin erhöll under
år 1959 beställningar till ett samman- lagt värde av 3,9 miljoner kronor. To- talt utlades alltså åren 1958—1959 med anlitande av här ifrågavarande medel beställningar för 6,4 miljoner kronor. Beställningarna härrörde från sjöfarts- styrelsen, generaltullstyrelsen, medici— nalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, ar- betsmarknadsstyrelsen och de militära förvaltningarna. Från samma medels- post förskotterades enligt bemyndigan- de av Kungl. Maj:t kostnader för tidi— garelagda militära beställningar hos textilindustrin till ett Värde av 18,6 mil- joner kronor.
På förslag av arbetsmarknadsstyrel- sen utökades investcringsramarna för telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, var- igenom beställningar år 1958 kunde ut- läggas hos Telefon AB L. M. Ericsson och Kalmar Verkstads AB, vilka båda drabbats av sysselsättningssvårigheter. L. M. Ericsson tillfördes beställningar på telefonmateriel m. m. för 10,4 mil- joner kronor, medan Kalmar Verkstads AB fick beställningar på godsvagnar m. m. för 2,3 miljoner kronor.
Militära myndigheter utlade under år 1959 på hemställan av arbetsmarknads- styrelsen hos textilindustrin beställ- ningar för cgna medel till ett värde av 4 miljoner kronor.
Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom således åren 1958 och 1959 industribeställningar för till- hopa 65 miljoner kronor. Beloppets för- delning på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Industribransch Beställningsvärde, miljoner kronor Varvsindustri ................ 26,4 Verkstadsindustri ............. 3,9 Teleindustri .................. 10,4 Träindustri .................. 0,6 Textilindustri ................ 22,6 Konfektionsindustri ........... 0,4 Övrig industri ................ 0,7
Summa 65,0
De första industribeställningarna ut- lades i april 1958. Utläggandet av be- ställningar fortgick därefter fram till november 1959. Den helt övervägande delen av beställningarna var koncen- trerad till tiden april 1958—mars 1959. Efter mars 1959 förekom beställningar i endast ringa omfattning.
Några mer exakta uppgifter om sys— selsättningseffekten av industribeställ- ningarna föreligger inte. Arbetsmark- nadsstyrelsen har emellertid uppgivit, att uppskattningsvis 3 000 man undgick att permitteras tack vare beställnings- utläggandet. Till detta skall läggas den indirekta effekt, som industribeställ- ningarna haft på produktion och sys- selsättning.
Gemensamt för samtliga här nämnda beställningar var, att de emanerade från statliga verk och myndigheter. Därut- över förekom som förut nämnts privata beställningar till framför allt de mindre varven, vilka beställningar möjliggjor- des genom uppräkning av dels statens lånefond för den mindre skeppsfarten, dels fiskerilånefonden. Den förra fon- den uppräknades på förslag av arbets- marknadsstyrelsen i december 1958 med 17,5 miljoner kronor, medan fiskerilåne- fonden på framställning av samma sty- relse i februari 1959 fick ett tillskott om 5 miljoner kronor. Genom dessa höj— ningar kunde den mindre varvsindu- strin, som i slutet av år 1958 fick en påtaglig försämring i arbetstillgången, tillföras beställningar till ett samman- lagt belopp av 10,5 miljoner kronor. Långivningen som omhänderhades av lånenämnden för den mindre skepps- farten respektive fiskeristyrelsen av- vecklades i november 1959. Några upp- gifter om sysselsättningseffekten av här ifrågavarande industribeställningar har inte stått att erhålla.
På därom gjord framställning erhöll arbetsmarknadsstyrelsen i april 1959
bemyndigande av Kungl. Maj:t att — om behov därav skulle uppkomma _ under budgetåret 1959/60 bevilja pri- märkommuner, landsting, andra kom- munala samfälligheter samt kommunala bolag statsbidrag med högst 20 procent av inköpssumman vid utläggande av be- ställningar hos svensk industri för mot- verkande av arbetslöshet. Som villkor för statsbidrag skulle gälla att beställ- ningarna lades ut i samråd med arbets- marknadsstyrelsen och att det kunde styrkas att med beställningarna avsedda förnödenheter inte ingick i ordinarie inköpsprogram för tiden 1 juli 1959— 31 december 1960. En tidigare gjord inventering hade givit till resultat, att primärkommuner och landsting borde kunna tidigarelägga beställningar, som normalt skulle ha kommit till stånd efter den 31 december 1960, till ett värde av sammanlagt 119 miljoner kro- nor. Av detta belopp kom 54 miljoner kronor på metallindustri, 9 miljoner kronor på varvsindustri, 36 miljoner kronor på elektroteknisk industri, 1 mil- jon kronor på porslinsindustri, 10 mil— joner kronor på textil- och beklädnads— industri samt 9 miljoner kronor på an— nan industri. Av det sammanlagda De— ställningsvärdet om 119 miljoner km— nor avsåg 11 miljoner kronor landsting, medan 108 miljoner kronor avsåg pri— märkommuner, primärkommunala sam- fälligheter m. m. Bemyndigandet kom på grund av förbättringar i konjunk- turen aldrig att utnyttjas.
Industribeställningar under år 1963
Också år 1963 sattes beställningar in i syfte att stödja sysselsättningen inom industrin. Dessa beställningar skilde sig i ett väsentligt avseende från de beställningar som lades ut under kon- junkturdämpningen åren 1958—1959. Under det att då beställningarna styr—
des till företag med avsättnings- och sysselsättningssvärigheter — antingen det nu gällde att ge arbetsförmedlingen rådrum för definitiv omplacering av den berörda arbetskraften eller att bryg— ga över tillfälliga sysselsättningssvårig- heter _ syftade de beställningar som lades ut år 1963 till att stödja syssel- sättningen z'nom en hel bransch, näm- ligen verkstadsindustrin, som enligt vad som visat sig i slutet av år 1962 hade att motse sysselsättningssvårigheter. Denna skillnad medförde att beställar- nas upphandlingsförfarande blev annor- lunda år 1963 än åren 1958—1959. Me- dan upphandlingsförordningens regler om infordrande av anbud inte kunde följas, när det gällde att främja syssel- sättningen vid enstaka företag, har är 1963 upphandlingsförordningens regler strikt följts. Beställningarna har alltså gått till de företag som lämnat de för beställarna gynnsammaste anbuden.
I cirkulär till samtliga statsmyndig- heter den 12 januari 1963 (nr 5) an- modade Kungl. Maj:t berörda myndig— heter att, när det gällde upphandling hos den svenska verkstadsindustrin, dels påskynda sin beställningsplanering inom ramen för de anslag, som anvisats för budgetåret 1962/63 och som av Kungl. Maj:t äskats för budgetåret 1963/64, dels i den utsträckning me— del fanns disponibla utlägga de be- ställningar som befanns lämpliga. Då beställnings storlek eller den väntade sysselsättningseffekten kunde ge anled- ning därtill, skulle samråd ske med arbetsmarknadsstyrelsen. Myndigheter- na skulle senast den 1 april 1963 till arbetsmarknadsstyrelsen lämna redo— görelse för den verkställda planeringen.
Av de redogörelser för planerings- läget som efter hand inkom till arbets- marknadsstyrelsen framgick, att beställ- ningar till ett sammanlagt värde av 160 miljoner kronor skulle kunna utläggas
med kort varsel. För beställningar till ett värde av 83 miljoner kronor kräv— des emellertid särskilda bemyndigan- den. En del av de planerade anskaff- ningarna avsåg materiel, som inte skulle kunna levereras förrän under budget— året 1964/65 eller senare. I samband med att arbetsmarknadsstyrelsen över- lämnade redogörelse för myndigheter- nas beställningsplanering till Kungl. Maj:t, hemställde styrelsen att sådana beställningar som kunde förväntas ge effekt på sysselsättningen inom verk- stadsindustrin under år 1963 snarast skulle utläggas.
Resultatet härav blev att statliga be- ställningar till ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor tidigarelades. Av detta belopp kom på statens järnvägar 25 miljoner kronor, varav 22 miljoner kronor avsåg järnvägsvagnar. Av åter- stoden kom på försvaret 16 miljoner kronor samt på väg- och vattenbygg— nadsverket 5 miljoner kronor, medan postverket och sjöfartsverket svarade för beställningar på vartdera 2 miljoner kronor. Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med extra medel som för ändamålet ställdes till myndigheternas disposition. Huvudparten av beställningarna lades ut före den 1 maj 1963.
De statliga beställningarnas kostnads- mässiga fördelning på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Beställningsvärde, Industribransch miljoner kronor Transportmedelsindustri ....... 26,0 Maskin- och motorindustri ..... 6,5 Elektroteknisk industri ........ 7 O Metall— och verkstadsindustri i
övrigt ..................... 10,5
Summa 50,0
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1963 hemställde arbetsmark- nadsstyrelsen, att styrelsen skulle be- myndigas att bevilja primärkommuner,
landsting, andra kommunala samfällig- heter samt kommunala bolag statsbidrag med 20 procent av inköpssumman vid utläggande av beställningar hos indu— strin för motverkande av arbetslöshet. I skrivelse samma dag till samtliga kom- muner, landsting m. fl. anhöll styrel- sen, att åtgärder snarast möjligt skulle vidtagas för att dels påskynda utläg- gande av sådana beställningar som av- sågs att upphandlas i ordinarie ordning, dels förbereda sådana beställningar som bedömdes kunna tidigareläggas utan alltför stora olägenheter.
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 8 februari 1963 erhöll styrelsen bemyn- digande att under år 1963 med utnytt- jande av medel från reservationsansla— get till Vissa sysselsättningspolitiska åt- gärder bevilja kommuner, landstings- kommuner, andra kommunala samfäl- ligheter samt kommunala bolag stats- bidrag med högst 20 procent av inköps- summan vid beställningar hos verk- stadsindustrin i sysselsättningsfrämjan- de syfte i den mån statsbidrag inte utgick i annan ordning. Samtidigt före- skrevs att utläggning av beställningar skulle ske i samråd med arbetsmark- nadsstyrelsen. Beställarna skulle styrka att de beställda produkterna inte ingick i ordinarie anskaffningsprogram för år 1963.
Arbetsmarknadsstyrelsen underrätta- de den 15 februari 1963 kommuner, landsting m. fl. om möjligheten att er- hålla statsbidrag vid tidigareläggning av beställningar av varvs— och verk- stadsindustriprodukter. Som förutsätt- ning för statsbidrag skulle gälla, att beställningarna lades ut före den 1 maj 1963 och att de kunde Väntas ge syssel- sättningseffekt samma år. Ansökan om statsbidrag skulle göras hos arbetsmark— nadsstyrelsen. Av ansökan skulle fram- gå, vilket eller vilka investeringsobjekt som avsågs, preliminär kostnad, tillver—
kare (leverantör), tidpunkt för beställ- ningens utläggande samt beräknad tid- punkt för leverans. I ansökan skulle intygas, att med ansökan avsedd beställ- ning inte ingick i ordinarie upphand- lingsprogram för år 1963 samt att stats— bidrag inte utgick i annan ordning.
Enligt från arbetsmarknadsstyrelsen erhållna uppgifter beviljades samman— lagt 299 ansökningar om statsbidrag. Som villkor för bifall gällde i stort sett att leverans skulle ske före den 1 april 1964. De beviljade ansökningarna avsåg beställningar med en sammanlagd in- köpssumma av 83,3 miljoner kronor. Därav kom på städer 77 miljoner kro- nor, på landskommuner 6 miljoner kro— nor och på landsting 0,3 miljoner kro- nor. Beställningar för cirka 2 miljoner kronor avsåg importerade produkter.
Beställningarnas kostnadsmässiga för— delning pä industribranscher redovisas i följande sammanställning.
Beställningsvärde,
Industribransch miljoner kronor
Transportmedelsindustri (utom skeppsvarv och båtbyggerier) 8,4
Maskin- och motorindustri . ... 7,3 Skeppsvarv och båtbyggerier .. 3,8 Elektroteknisk industri ........ 37,5
Metall- och verkstadsindustri i övrigt ..................... 26,3 Summa 83,3
Arbetsmarknadsstyrelsen har beräk— nat, att de år 1963 utlagda statliga och kommunala stödbeställningarna inne- burit sysselsättning för eirka 1 300 års- arbetare. Härtill kommer sedan den indirekta effekten av beställningarna på sysselsättningen.
Överväganden och förslag
Punktvis utlagda industribeställningar Industribeställningar tillgreps under konjunkturdämpningen 1958—1959 i framför allt två typer av fall:
1) då varsel inkommit om friställ- ning av personal till följd av definitiv driftsinskränkning eller driftsnedläg- gelse och möjligheter inte förelåg att utan visst rådrum omplacera eller om- skola den berörda personalen;
2) då varsel lämnats om temporär driftsinskränkning eller driftsnedläg- gelse och möjligheter inte förelåg att tillfälligt omplacera arbetskraften men det bedömdes som angeläget att hålla personalen samlad för att snabbt kunna återuppta produktionen, då utsikterna till avsättning ånyo förbättrades.
Insättande av industribeställningar i fall som här sagts var inte regel. Ibland kunde industribeställningar inte komma i fråga på grund av produktionens art. I en del fall var den varslade drifts- inskränkningen av så kort varaktighet, att industribeställningar av den orsa- ken inte kunde ifrågakomma. Utläggan- de av industribeställningar och upp- tagande av härav föranledd produktion kräver liksom upphandling och igång- sättning av byggnads- och anläggnings- arbeten inte obetydlig förberedelsetid. Även andra orsaker till att industri- beställningar inte sattes in vid friställ- ning av personal synes ha förekommit, t. ex. vid temporär driftsinställelse en från början alltför optimistisk bedöm- ning av driftsinställelscns varaktighet o. s. v. Man skall dessutom komma ihåg, att industribeställningar tidigare knappast prövats som arbetsmarknads- politiskt instrument. Man var därför obekant med tekniken, vilket skapade en viss osäkerhet inför detta arbets- marknadspolitiska medel.
Vid jämförelse med andra sysselsätt- ningsskapande åtgärder, såsom bered- skapsarbeten och andra offentliga in- vesteringar i byggnader och anlägg- ningar, var industribeställningarna åren 1958—1959 av ganska obetydlig omfatt- ning. Erfarenheten ger emellertid vid
handen, att de utgjorde ett värdefullt komplement till andra sysselsättnings- skapande åtgärder eller till kontant- hjälp i ena eller andra formen. Möjlig- heter bör därför enligt utredningens mening finnas att även i fortsättningen i fall som ovan sagts utlägga beställ- ningar. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att beställningarna i med 1) avsedda fall inte göres mer omfattande än vad som är oundgäng- ligen nödvändigt för att ge arbetsför- medlingen erforderligt rådrum för an- skaffande av nya anställningar eller anordnande av utbildning. I sådana fall synes nämligen sysselsättningssvårig— heterna som regel ha sin grund i struk- turellt betingade förhållanden, som det är angeläget att så snart som möjligt komma till rätta med både med hänsyn till den berörda arbetskraften och till intresset av att frigöra de i den aktuella produktionen bundna resurserna för andra och mera produktiva ändamål. Även i med 2) avsedda fall måste enligt utredningens uppfattning försiktighet iakttagas. Innan stödbeställningar ut- lägges bör i dessa fall så långt det är möjligt klarläggas, vad som är anled- ningen till de aktuella avsättningssvå- righeterna. Visar det sig därvid, att svå- righeterna beror på ett i förhållande till övriga företag i branschen otill- fredsställande kostnadsläge e. d., bör enligt utredningens mening stödbeställ- ningar inte Icomma i fråga. I ett sådant fall skulle ju stödbeställningar kunna medverka till att det otillfredsställande läget konserverades med permanent- ning av avsättnings- och sysselsättnings- svårigheterna som följd. Andra mer ra- tionellt skötta företag i branschen skulle dessutom diskrimineras. Det är därför angeläget att stödbeställningar som av- ses med 2) ovan föregås av ingående undersökningar och överväganden. Samråd bör, innan beslut om stödbe-
ställningar fattas, äga rum med arbets- marknadsparterna inom den berörda branschen samt med kommerskolle- gium.
Branschvis utlagda industribeställningar
Även om utredningen med här an- förda reservationer finner sig kunna tillstyrka, att stödbeställningar av den typ som tillämpades åren 1958—1959 användes också i fortsättningen, när behov därav uppstår, är det uppenbart, att ett sådant system för stödjande av sysselsättningen utgör en framkomlig väg endast i samband med mer punkt— visa svårigheter i en bransch. Vid en av förändringar i konjunkturen fram- kallad mer allmän nedgång är detta system inte användbart. I ett sådant läge måste andra och mer generellt in- riktade åtgärder vidtagas för att syssel— sättningen skall kunna hållas uppe. Ut- redningen har därför med intresse kon- staterat, att inför de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som i slutet av år 1962 förutsågs uppkomma inom verkstadsindustrin stödbeställningar i viss utsträckning utlades till verkstads— industrin som sådan. Sålunda utlade, som framgår av den tidigare framställ- ningen, under vårmånaderna 1963 stat- liga verk och myndigheter beställningar till ett sammanlagt värde av 50 miljoner kronor, medan kommuner, landsting m. fl. gjorde beställningar för drygt 80 miljoner kronor, i sistnämnda fall med statsbidrag om 20 procent av inköps- summan. Verkstadsindustrin tillfördes alltså på kort tid beställningar till ett värde av cirka 130 miljoner kronor ge— nom tidigareläggning av upphandlingar, som eljest skulle ha skett först vid sena- re tidpunkt. Beställningarnas utläggande föregicks av anbudsinfordran. Som framgår av kapitlet om investerings- fonder tillfördes verkstadsindnstrin här-
utöver beställningar för cirka 400 mil— joner kronor genom att i november 1962 beslut fattades om att till investe- ringsfonder avsatta medel skulle få ut- nyttjas för anskaffande av maskiner m. m.
Åtskilliga fördelar är enligt utred- ningens mening förenade med att kun— na angripa konjunkturellt betingade av- sättnings- och sysselsättningssvårighe- ter genom motåtgärder redan inom pri- märområdet. Den mest betydande för- delen torde ligga däri att man på detta sätt förhindrar, att svårigheterna ger upphov till kedjereaktioner inom andra delar av näringslivet. Förutsättningen härför är dock att motåtgärderna sätts in i tid och med tillräcklig kraft. Behov uppstår inte heller av att tillfälligt om— flytta friställd arbetskraft till andra om- råden av näringslivet, områden där ar- betskraften kanske först efter avsevärd tid kan göra en fullgod produktions- insats. Ej heller behöver sysselsättnings— skapande åtgärder i form av bered- skapsarbeten vidtagas i så stor omfatt— ning som eljest. Därtill kommer att pro- duktionskapaciteten i stort sett bibe- hålles intakt i avvaktan på att konjunk- turen vänder och möjligheterna att fin- na avsättning för produktionen åter för- bättras.
Tendenser till minskad aktivitet inom byggnadsindustrin har sedan länge mötts med åtgärder syftande till att bi- behålla verksamheten på i huvudsak normalkonjunkturens nivå. Åtgärderna har delvis utgjorts av beredskapsarbe- ten, men framför allt har de bestått i att man ökat omfattningen av den ordi- narie byggnads— och anläggningsverk- samheten. Ökningen av den ordinarie verksamhetens omfattning har kommit till stånd dels genom stegrat statligt byggande, dels genom stimulans till kommunalt och privat byggande. I stort sett har åtgärderna varit framgångsrika,
åtminstone under senare år. Att så bli- vit fallet har utan tvivel till stor del sammanhängt med att man under hela efterkrigstiden haft stora eftersläpande byggnadsbehov, främst på bostadsbygg- nadsområdet. Men det har också sam- manhängt med att man kunnat tidigare- lägga byggnadsarbeten, som utan en konjunkturförsvagning skulle ha kom- mit till utförande först vid senare tid- punkt
Liksom man mött nedgångstendenser inom byggnadsindustrin genom ökad offentlig byggnadsverksamhet och sti- mulans till ökad privat byggnadsverk- samhet, bör man enligt utredningens mening vid en av förändringar i kon— junkturen framkallad mer allmän ned- gång inom andra delar av industrin kunna höja aktiviteten där genom att på olika vägar bringa upp efterfrågan på de produkter som mötts av avsättnings- svårigheter. Det är emellertid tydligt att utgångsläget är något annorlunda här än då det gäller byggnadsindustrin. Man kan sålunda som regel inte här bygga på några eftersläpande behov, som det är angeläget att snarast möjligt tillgodose. Åtgärderna får i stället i allt väsentligt grundas på tidigareläggning av upphandlingar. En sådan tidigare- läggning kan otvivelaktigt vara förenad med vissa risker. Den tekniska utveck- lingen kan medföra, att en på ett tidigt stadium inköpt förnödenhet visar sig sedermera inte motsvara anspråken. Vi— dare kan ändrade dispositioner få till följd, att behov av en upphandlad för- nödeuhet senare visar sig inte föreligga. Dessa risker borde emellertid kunna reduceras genom att tidigareläggningen inskränkes till att avse högst så lång tid, att någon mer uttalad tvekan om behovet av förnödenheterna inte behö- ver råda.
Tidigareläggning av upphandlingar är förenad med vissa merkostnader, så-
som räntekostnader och kostnader för lagring. Dessa merkostnader torde dock delvis uppvägas av att upphandlingarna göres vid en tidpunkt med låg ekono— misk aktivitet med påföljd att inköpen sannolikt kan ske på fördelaktigare vill- kor än i ett läge av motsatt slag. Då det gäller offentliga inköp får merkostna- derna dessutom vägas mot att det of— fentliga, även om inga stödbeställningar gjordes, skulle ha att vidkännas andra kostnader för de arbetslösa.
I motsats till byggnadsindustrin har stora delar av den övriga industrin att konkurrera på världsmarknaden, an- tingen det nu gäller att ta hem order från utlandet eller tävla med utländska konkurrenter här hemma. Det är där- för nödvändigt att kostnadsläget är så- dant att de kan göra sig gällande i den internationella konkurrensen. Om nu en industribransch har svårt att finna av- sättning för sina produkter i utlandet på grund av i förhållande till de ut- ländska konkurrenterna höga kostna- der, kan man visserligen tillfälligt av- hjälpa därav föranledda sysselsättnings- svårigheter genom stödbeställningar, men orsaken till svårigheterna når man inte på detta sätt. Stödbeställningar ut- gör därför i ett sådant fall ingen fram— komlig väg, om inte samtidigt åtgärder sätts in för att komma till rätta med orsaken till avsättnings— och sysselsätt- ningssvårigheterna. Stödbeställningar bör enligt utredningens mening heller inte komma i fråga när det gäller för- nödenheter som till följd av fördelakti— gare villkor vanligtvis upphandlas utom- lands och som även i den aktuella situa- tionen kan upphandlas på bättre villkor där än här hemma. En diskrimination av utländska leverantörer skulle möj- ligen kunna få inte önskvärda konse- kvenser för vår export. En sådan dis- krimination står dessutom i strid med gällande regler för EFTA-samarbetet.
Näringslivet är — oavsett konjunk- turläget — underkastat en ständig struk- turrationalisering. Dämpningar i kon- junkturen kan emellertid utgöra incita- ment till ett påskyndande av struktur- rationaliseringen. Om nu en konjunk- turellt betingad nedgång i en industri- bransch möts med stödbeställningar, finns därmed risk för att en i och för sig önskvärd strukturrationalisering i branschen inte kommer till stånd så snabbt som eljest. Det torde gälla även om stödbeställningarna lägges ut med strikt iakttagande av upphandlingsför- ordningens bestämmelser. Detta behö- ver nämligen inte innebära, att beställ- ningarna hamnar hos de mest livskraf- tiga företagen. Tvärtom kan ett sådant förfarande i vissa fall gynna fortbestån- det av företag med endast ringa livs- kraft. Stödbeställningar skulle härige- nom kunna få en på längre sikt nega- tiv effekt på branschen. För de önsk- värda strukturrationaliseringarna bör man dock enligt utredningens mening inte behöva lita till dämpningar i kon- junkturen. Strukturrationaliseringen bör i stället främjas på andra vägar.
'I'idigarelägguing av beställningar i samband med en konjunkturdämpning kommer rimligtvis att så småningom medföra minskad ordertillströmning från de beställare som tidigarelagt or— der. Denna tidpunkt bör dock kunna uppskjutas till dess att konjunkturen vänt uppåt igen. Så torde kunna ske genom att den på grund av tidigarelägg- ningen ökade lagerhållningen inte ned— bringas förrän konjunkturdämpningen är ett passerat stadium. Bortfall av or— der då kan kanske i vissa fall medföra svårigheter. Dessa bör dock kunna be- mästras. För sysselsättningens del torde åtminstone inga svårigheter behöva upp- komma, eftersom det _ när konjunktur— uppgången väl är ett faktum _ torde finnas möjligheter att omplacera even-
tuellt friställd arbetskraft till andra sysselsättningar. Orderbortfall då kan dessutom ha en positiv effekt. I en ekonomi med full sysselsättning som främsta mål finns erfarenhetsmässigt risk för överhettning, sedan en konjunk- turdämpning bytts i sin motsats. Lägre efterfrågan i en sådan situation kan hjälpa till att bevara balansen i ekono- min.
Erfarenheterna av det senaste försöket att genom utläggandc av beställningar hindra uppkomsten av sysselsättnings- svårigheter inom verkstadsindustrin vi- sar, att det finns förutsättningar för att på denna väg medverka till att stödja en hel sektor av industrin. Utredningen vill därför föreslå, att åtgärder vidtages för att man även i fortsättningen vid en mer allmän nedgång i en industri— bransch skall Irunna genom utläggande av beställningar höja aktiviteten i bran- schen. Genom att mer definitivt slå in på denna väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslös- het för kategoricr av arbetstagare som hittills i endast obetydlig utsträckning kmmat hjälpas via arbetslinjen, såsom tjänstemän, kvinnor och partiellt ar— betsföra.
Nu är naturligtvis enbart stödbeställ- ningar av det slag varom här är fråga inte tillräckligt, om man verksamt vill stödja industrin i samband med en vi— kande internationell konjunktur. I ett sådant läge måste också andra åtgärder till, t. ex. frisläppning av till investe- ringsfonder avsatta medel för investe- ringar i maskiner och andra inventa- rier. Sedan lagstiftningen om investe- ringsfonder numera ändrats dithän, att det i fortsättningen kommer att bli för- delaktigare än hittills att taga fond- medel i anspråk för produktion på la— ger, torde visst stöd kunna påräknas den vägen. Detta är av betydelse inte minst därför, att en del branscher san—
nolikt inte alls eller åtminstone i en- dast ringa utsträckning kan stödjas ge— nom utläggande av extra beställningar. Dit hör exempelvis skogsindustrin, som svarar för en betydande del av den svenska exporten och som därför är av stor betydelse i detta sammanhang. Allt efter som den svenska hjälpen till u-län- derna får större omfattning, torde emel— lertid förutsättningarna att stödja även en sådan sektor som skogsindustrin bli bättre. Man bör nämligen kunna tänka sig att hjälpinsatserna ges större om- fattning vid konjunkturdämpningar ge- nom dragningar också på nästföljande års hjälpprogram.
Utökning av investeringsreserven
En viss uppfattning om möjligheten att vid en mer omfattande konjunktur- dämpning utlägga statliga industribe- ställningar, baserade på tidigarelägg- ning av statliga inköp, kan erhållas via urvalsmaterialet till det förslag till in- vesteringsreserv, som varje år upprät- tas av arbetsmarknadsstyrelsen och där- efter förelägges Kungl. Maj:t för att lig-
ga till grund för antagande av allmän beredskapsstat. Enligt från arbetsmark— nadsstyrelsen inhämtade uppgifter om— fattade urvalsmaterialet för det senaste förslaget till investeringsreserv industri- anskaffningar till ett sammanlagt värde av 736 miljoner kronor. Av olika skäl, främst otillfredsställande planering, medtogs emellertid i förslaget till inves- teringsreserv endast anskaffningar för 495 miljoner kronor, för vilka anskaff- ningar sedermera också anvisades me- del i samband med antagandet av all- män beredskapsstat. Den kostnadsmäs- siga fördelningen av de i urvalsmate— rialet ingående anskaffningarna på in— dustrigrupper och beställare framgår av nedanstående sammanställning.
Vad möjligheten att utlägga kommu- nala stödbeställningar beträffar visade en år 1959 av arbetsmarknadsstyrelsen gjord undersökning, att i dåvarande läge anskaffningar till ett sammanlagt värde av 120 miljoner kronor skulle kunna tidigareläggas. Denna siffra gäll- de industrin över huvud taget, således inte bara verkstadsindustrin till vilken — som förut sagts — våren 1963 stöd-
Sammanställning över materialanskaffningar ingående i urvalsmaierialet för arbets— marknadsstyrelsens förslag till investeringsreserv för budgetåret 1963/ 64. 1 OOO-tal kronor
Beställare Kommunikations— verken Annan Industribransch Försvar _ Civilför- statli verkens Därav för svars- verksargn- Summa Totalt VoV, SJ styrelsen het och Tele- verket Maskin- och motorindustri 1 645 22 977 20 800 19 106 24 050 67 778 Elektroteknisk industri. . . 7 470 20 835 20 100 — — 28 305 Transportmedelsindustri . . 27 920 110 110 100 100 6 615 247 144 892 Skeppsvarv och båtbygge- rier ................... 3 000 17 335 _ — 2 100 22 435 Övrig metall— och verk- stadsindustri .......... 128 354 71 285 60 500 35 384 8 150 243 173 Andra industrier ......... 139 464 5 350 2 850 71 747 12 847 229 408 Summa 307 853 247 892 204 350 132 852 47 394 735 991
beställningar utlades till ett värde av 83 miljoner kronor. Fördelningen av förenämnda 120 miljoner kronor på industribranscher framgår av följande sammanställning.
Beställningsvärde, Industribransch miljoner kronor Metallindustri ................ 55 Varvsindustri ................ 9 Elektroteknisk industri ........ 36 Porslinsindustri .............. 1 Textil- och beklädnadsindustri. . 10 Övrig industri ................ 9
Summa 120
I anslutning till vad som här sagts om möjligheterna att utlägga statliga och kommunala industribeställningar vill utredningen erinra om att en inom kommittén för produktionsfrämjande åtgärder år 1954 gjord undersökning visade, att det allmänna under budget— året 1954/55 beräknades kunna tidi— garelägga beställningar till ett samman- lagt värde av cirka 1 857 miljoner kro- nor. Av detta belopp avsåg 1 677 mil- joner kronor statliga och 180 miljoner kronor kommunala beställningar. Av de statliga beställningarna avsåg 789 mil- joner kronor militära anskaffningar. Beställningarnas fördelning på industri- branscher framgår av nedanstående sammanställning. En mer detaljerad fördelning av de statliga beställningar-
na redovisas i appendix till detta kapi— tel.
Det är osäkert i vad mån de inom kommittén för produktionsfrämjande åtgärder gjorda undersökningarna kan anses visa någonting om situationen i dag. Däremot förefaller det klart att investeringsreserven underskattar möj- ligheterna till tidigareläggande av in- dustribeställningar. Statens samman- lagda inköp av enbart maskiner, trans- portmedel m. m., belöpte sig år 1962 till ett värde av nära 2500 miljoner kronor. Detta talar enligt utredningens mening för att beställningar bör kunna tidigareläggas i betydligt större omfatt— ning än vad som framgår av investe— ringsreserven. Utredningen föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att i samband med upprät- tande av kommande års investerings- rcserver verka för att — så långt detta är möjligt — utöka den del av reserven som avser statliga anskaffningar. Där- vid synes uppmärksamhet bl. a. böra ägnas åt möjligheterna att få fram en än större reserv av militära anskaff- ningar och anskaffningar för civilför— svaret. Enligt uttalande av 1962 års för- svarskommitté bör sådana möjligheter vara för handen. Vidare föreslår utred- ningen att arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen en gång om året inven-
Beställningsvärde, miljoner kronor Industribransch
Staten Kommuner Summa
Järn- och metallindustri ....................... 1 080 72 1 152 Varvsindustri ................................. 72 72 Elektroteknisk industri ........................ 275 50 325 Övrig metallindustri ........................... 27 27 Träindustri ................................... 9 11 20 Textil— och beklädnadsindustri ................. 63 11 74 Läder-, har- och gummiindustri ................ 33 1 34 Kemisk-teknisk industri ....................... 62 17 79 Jord- och stenindustri ......................... 12 12 Övrig industri ................................ 56 6 62 Summa 1 677 180 1 857
terar kommunernas förutsättningar att vid en konjunkturdämpning utlägga stödbeställningar.
Frågan om detaljplanering av i ur- valsmaterialet till investeringsreserven ingående beställningsobjekt behandlas i kapitel 18.
Anvisning av medel för utläggande av beställningar
Finansieringen av statliga industribe— ställningar synes i första hand få ske med utnyttjande av medel, som respek- tive verk och myndigheter redan dis— ponerar eller får sig tilldelade med hän- syn till läget på arbetsmarknaden och intresset av att låta de offentliga inves- teringarna variera mot konjunkturen. Det bör emellertid enligt utredningens mening också till arbetsmarknadssty- relsens disposition finnas medel, som kan utnyttjas för utläggande av indu- stribeställningar i arbetslöshetsbekäm- pande syfte. Utredningen föreslår där- för att medel härför anvisas under an- slaget till Allmänna beredskapsarbeten m. 111., under vilket anslag medel till beredskapsarbeten nu anvisas. An- slagna medel bör få disponeras av ar- betsmarknadsstyrelsen på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om medel anslagna för bedrivande av be- redskapsarbeten. Vid snabbt behov av ytterligare medel för utläggande av be- ställningar bör Kungl. Maj:t kunna göra bruk av den till den allmänna bered- skapsstaten knutna finansfullmakten om för närvarande 600 miljoner kronor.
Till kommuner som år 1963 utlagt industribeställningar till verkstadsindu- strin i sysselsättningsfrämjande syfte har utgått statsbidrag med 20 procent av inköpssumman. Ett sådant bidrag torde erfordras även i fortsättningen. Det är nämligen klart, att vissa mer-
kostnader är förenade med tidigarelägg- ning av beställningar, såsom kostnader för lagring, räntekostnader m. m. Ut- redningen utgår från att likviditetssvå- righeter inte skall behöva lägga hin— der i vägen för utläggande av stödbe— ställningar, eftersom då behov av så- dana beställningar uppkommer erfor- derliga medel torde kunna lånas upp på kreditmarknaden.
Finansieringen av privata beställ- ningar torde liksom åren 1958—1959 få ske genom att de lånefonder som kan tänkas ifrågakomma för möjliggörande av ökade privata beställningar uppräk- nas i erforderlig utsträckning. Utred- ningen vill i detta sammanhang fram- hålla att även andra lånefonder än lå- nefonden för den mindre skeppsfarten och fiskerilånefonden vid behov bör kunna utnyttjas för att göra det möjligt att öka de privata beställningarna.
Industribeställningar och upphandlingsförord- ningen
Inledningsvis har nämnts, att utläggan- det av industribeställningar under kon- junkturnedgången 1958—1959 skedde utan att upphandlingsförordningens be- stämmelser om infordrande av anbud behövde iakttagas. Enligt utredning- ens mening måste också i fortsättning- en avsteg göras från upphandlings- förordningens bestämmelser i samband med utläggande av industribeställning- ar till enskilda företag, som fått avsätt- ningssvårigheter och därmed svårighe- ter att sysselsätta sin personal. Det stäl— ler sig annorlunda då fråga uppkommer att utlägga industribeställningar till he— la branscher. I sådant sammanhang bör i princip upphandlingsförordningens bestämmelser följas. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla, att utläg- gande av industribeställningar till hela
branscher bör verka reducerande på behovet av sådana punktinsatser, som kom till användning åren 1958—1959. De risker som bl. a. med hänsyn till vik— ten av en snabb strukturrationalisering kan vara förenade med sådana punkt— insatser skulle härigenom reduceras.
Initiativ till utläggande av industribeställningar Utläggande av industribeställningar med sysselsättningspolitisk motivering _ det må röra sig om beställningar till hela branscher eller till enstaka före— tag _— bör initieras från arbetsmark- nadsstyrelsen. I fråga om det statliga området bör det kunna ske i samband med att arbetsmarknadsstyrelsen yttrar sig över verks och myndigheters inves- teringsplaner. Sådana yttranden inford- ras som regel varje år såsom ett led i arbetet med nästföljande statsbudget. I den mån därefter inträffande händelser på arbetsmarknaden nödvändiggör in— satser på beställningsområdet bör sär- skild framställning kunna göras hos Kungl. Maj:t om att erforderliga medel ställes till förfogande.
Det faktiska utläggandet av beställ— ningar bör, när det gäller det statliga området, ske genom respektive verk och myndigheter men efter samråd med ar- betsmarknadsstyrelsen. På den kom- munala sidan bör utläggande av beställ- ningar handhas av vederbörande pri- mär- eller sekundärkommunala organ. Även insatser av kommunförbunden kan tänkas, i den mån fråga är om för- nödenheter som är föremål för central- upphandling genom dessa förbund. Kommunala beställningars utläggande förutsätter, eftersom statsbidrag före- slås utgå, beslut av arbetsmarknadssty- relsen. Utläggande av privata beställ— ningar med utnyttjande av extra låne- medel från lånefonder av olika slag sy-
nes böra ske i samråd mellan arbets- marknadsstyrelsen och de myndigheter som handhar långivningen.
Tidpunkten för utläggande och tillbakadragan- de av industribeställningar
Om tidpunkten för utläggande av in- dustribeställningar vill utredningen an— föra följande.
Vad beträffar fall då företag varslar om definitiv nedläggelse av driften helt eller delvis och arbetsförmedlingen be- höver rädrum för att anskaffa nya an— ställningar till den berörda arbetskraf- ten och/eller anordna lämplig utbild- ning, bör åtgärderna sättas in vid så— dan tidpunkt, att beställningarna ger sysselsättningseffekt när nedläggelsen är planerad att ske. Tidpunkten kan alltså här sägas mer eller mindre he- stämmas av företaget. Detsamma gäller när fråga är om temporär inskränkning i driften till följd av tillfälliga avsätt— ningssvårigheter och det bedömes ra- tionellt att så långt möjligt hålla arbets- kraften samlad för att vid förbättrade avsättningsförhållanden snabbt kunna återuppta driften. Vad angår utläggan- de av beställningar till hela branscher i samband med ett mer allmänt bortfall av order får tidpunkten för en sådan åtgärd bestämmas med utgångspunkt från den fortlöpande bedömningen av konjunkturutvecklingen. Utläggande av beställningar i detta fall skulle alltså i princip inte skilja sig från vidtagande av andra sysselsättningsskapande åtgär- der, såsom ökning av offentliga investe— ringar i byggnader och anläggningar eller frisläppande av investeringsfon- der.
Frågan om tillbakadragande av in- dustribeställningar synes i de två första typfallen inte inrymma några svårig- heter, eftersom beställningarnas om-
fattning bör kunna anpassas till en i förväg gjord bedömning av behovet av rådrum för arbetsförmedlingen, respek— tive sysselsättningssvårigheternas var- aktighet. När det gäller hela branscher får tidpunkten för tillbakadragandet he— stämmas med utgångspunkt från be— dömningen av konjunkturutvecklingen. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det är viktigt att utlagda beställningar inte försvårar för de be- rörda företagen att _ när konjunkturen väl vänt —— erbjuda korta leveranstider. I den mån som beställningarna kan ut- göra ett hinder härför bör leverantö— rerna ha möjlighet att få effektueringen av beställningarna förskjuten i erfor- derlig utsträckning. Statliga beställare bör i sådana situationer också kunna med leverantörerna ta upp förhandling— ar om annullering av ej effektuerade de- lar av utlagda order.
Försiktighet vid användningen av industribe- ställningar
Utläggande av industribeställningar i samband med en av förändringar i kon- junkturen förorsakad lägre aktivitet i en eller flera branscher är, som utred— ningen i det föregående framhållit, förenat med fördelar. Samtidigt kan emellertid konstateras att sådana be- ställningar också kan vara förenade med långsiktiga verkningar av mindre önskvärd art. Utredningen anser dock inte att man därför skall behöva avstå från att bruka industribeställningar i sysselsättningsfrämjande syfte.Med hän- syn till att verkningarna på olika punk- ter är svårbedömbara bör dock —— till dess ytterligare erfarenheter vunnits — viss försiktighet iakttagas vid använd- ningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument.
APPENDIX TILL KAP. 10
Sammanställning över statliga industribeställningar som enligt kommittén för produktionsfrämjande åtgärder kunde tidigareläggas under budgetåret 1954/55
Produktionsgren Beställningsvärde, miljoner kronor
Verkstadsindustri Järn— och stålverk ........... 84 Andra metallverk ............ 20 Bil- och cykelindustri ........ 66 Annan fordonsindustri ....... 133 Järn och stålmanufaktur ..... 38 Metallmanufaktur ........... 23 Järngjutgods— och andra gjut- godsartiklar ............... 15 Instrument .................. 3 Krigsmateriel ............... 512 ammunition ............... (233) flygplansskrov ............. (196) annan materiel ............ (85) Maskin- och apparatindustri.. 168 Varv ....................... 72 Div. Verkstadsarbeten ........ 45 Elektro-teknisk industri Kablar och ledningar ........ 30 Transformatorer ............. 58 Radio, telefon ............... 81 Andra maskiner och apparater 67 Installationsmateriel ......... 10 Instrument ................. 18 Övriga produkter ............ 11 Träindustri Sågverk .................... 2 Trävarufabriker ............. 2 Plywoodfabriker ............. 1 Möbelfabriker ............... 1 Snickerifabriker .............. 1 Övriga produkter ............ 2
1179
275
Produktionsgren Beställningsvärd e miljoner kronor
Textilindustri
Vävnader ................... 8 Konfektion ................. 20 Sömnadsartiklar ............. 3 Vadd ....................... 1 Gasmasker .................. 19 Brandslang ................. 8
Övriga produkter ............ 4 63
Läder-, hår— och gummivaru-
industrin
Gummiindustri .............. 12 Skoindustri ................. 10
Övriga produkter ............ 11 33
Kemisk-teknisk industri Sprängämnen ............... 47 Färger ..................... 4
Tvätt- och rengöringsmedel. . . 2 Läkemedel .................. 2
Övriga produkter ............ 7 62
Övriga industrier ............. 56 Summa 1 677
KAPITEL 11
Beredskapsarbeten
Nuvarande förhållanden
Som ett led i kampen mot arbetslöshet har under en lång följd av år vid be— hov satts in särskilda offentliga arbe- ten, sedan år 1934 kallade beredskaps- arbeten. Ursprungligen var syftet att ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Se- dermera, och särskilt under 1930-talet, var avsikten dessutom att få till stånd en expansion av de offentliga investe- ringarna med syfte att direkt och in- direkt påverka den totala sysselsätt- ningen vid en avmattning i den eko- nomiska aktiviteten.
Till beredskapsarbetena skall i prin— cip hänvisas endast sådana arbetslösa, som ej kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete. Orsakerna till att en person ej kan beredas arbete i öppna marknaden växlar. Såsom framgår av den följan- de redogörelsen är hög ålder en ofta förekommande orsak. Andra skäl är nedsatt arbetsförmåga och lokal bun- denhet i förening med brist på arbets— tillfällen i den arbetslöses hemtrakt. Till beredskapsarbetena har under se- nare år i allt större omfattning hänvi- sats sådana arbetslösa, vilka inte ens i tider med hög efterfrågan kunnat fin- na anställningar i 'öppna marknaden.
Trots stora framsteg under de båda senaste årtiondena är sysselsättnings- graden alltjämt väsentligt lägre under vintern än under sommaren. Det gäller särskilt i fråga om byggnads- och an-
läggningsarbetarna. Denna kvarstående säsongarbetslöshet har under senare år i stegrad utsträckning mötts med be- redskapsarbeten.
Organisation, beslut m. m.
Arbetsmarknadsstyrelsen har medgivit, att länsarbetsnämnderna inom av sty- relsen för Viss tid bestämda ramar må besluta om
a) särskilda kommunala arbeten för svårplacerade,
b) skogsvårdsarbeten (röjning, åter- växtåtgärder och dikning).
I fråga om andra arbeten beslutar ar- betsmarknadsstyrelsen.
Hos länsarbetsnämnderna och i ar— betsmarknadsstyrelsen sker en fortlö— pande registrering av statliga och kom- munala byggnads- och anläggningsföre- tag, lämpliga att utföras såsom bered- skapsarbeten. Vid behov av extra till- skott av arbetstillfällen aktualiserar länsarbetsnämnden något av dessa pro- jekt som till storlek och karaktär pas- sar den föreliggande situationen. I frå- ga om kommunala projekt ställes ansö- kan om projektets utförande som be- redskapsarbete till arbetsmarknadssty— relsen. Efter remiss till vederbörande fackmyndighet för saklig prövning och beräkning av statsbidraget beslutar sty- relsen om bidragets storlek och de öv- riga villkor, som skall gälla för arbetets bedrivande.
För statliga byggnadsföretag sker på
liknande sätt ett samarbete mellan ar- betsmarknadsstyrelsen och den fack- myndighet, till vars område ärendet bör. Härvid sker samråd bl. a. i fråga om formen för arbetets utförande. Fö- retaget kan utföras endera i myndig- hetens egen regi — så är fallet bl. a. på vägsidan, där väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen bedriver beredskapsarbe- ten i betydande omfattning — eller genom arbetsmarknadsstyrelsens tek- niska byrå. I de fall, då myndigheter- nas egna resurser ej är tillräckliga, kan beredskapsarbete utföras genom anli— tande av entreprenör. Arbetsmarknads- styrelsen har dessutom bemyndigats att uppdraga åt entreprenör att i egenskap av administratör utföra beredskapsar- bete. Därmed avses, att arbetet utföres på löpande räkning enligt särskilda i samråd med Svenska byggnadsentre- prenörföreningen upprättade bestäm- melser.
Arbetsmarknadsstyrelsens beslut in- nehåller mestadels föreskrifter om ar- betsstyrkans storlek och den tid, under vilken arbetet får bedrivas. I fråga om arbete som bedrivs genom entreprenör finns som regel en tidplan för arbetets bedrivande fogad till kontraktet.
Då fråga är om större arbeten, av- sedda för arbetslösa från flera län, gör arbetsmarknadsstyrelsen en fördelning av platserna mellan länen. Inom länen tilldelas de olika förmedlingarna platser i förhållande till det behov av bered— skapsarbeten, som bedöms föreligga.
I arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949: 278) föreskrives, att till beredskapsar- bete bör utväljas projekt av sådan an- gelägenhetsgrad, att det kan förutses komma till utförande under den när- maste tiden oberoende av om arbetslös— het råder eller ej. Vid val av projekt av samma angelägenhetsgrad bör företrä— de lämnas åt sådana, som utan större olägenhet kan upptagas, nedläggas, ut-
ökas eller inskränkas alltefter arbetslös- hetens växlande omfattning, ävensom åt projekt, som kan bedrivas oberoende av årstid. Genom att välja projekt, som är så aktuella, att de kan bedömas kom- ma till utförande helt eller delvis med ordinarie medel under de närmaste budgetåren, kan ett påbörjat arbete in- om rimlig tid fullföljas i ordinarie ord— ning, om det inte längre erfordras för arbetslöshetens bekämpande. Arbetsmarknadsstyrelsen kan besluta att statligt projekt, som är nominativt angivet eller som ingår i kollektivt an— givet investeringsändamål i beredskaps- staten, skall utföras såsom beredskaps- arbete. Beredskapsarbetena finansie— ras fr. 0. m. budgetåret 1964/65 med me- del för anslaget Allmänna beredskaps- arbeten m. m. och Vissa sysselsättnings- främjande åtgärder för handikappade m. fl. De är 1960 fastställda bestämmel- serna om prövning i två omgångar av statliga husbyggnadsprojekt m. m. gäller även för projekt som skall utföras som beredskapsarbete. Detta innebär, att Kungl. Maj:t skall pröva projektet dels då byggnadsprogrammet utarbetats, dels när projekteringen fortskridit så långt, att huvudritningar utförts och en nog- grann kostnadsberäkning skett. Denna ordning gäller för nybyggnad, tillbygg- nad och ombyggnad av hus för statens räkning — samt fr.o.m. 1 juli 1963 även för fortifikatoriska arbeten — för en beräknad kostnad överstigande 300 000 kr. Reparationer och under- hållsarbeten är undantagna. För de af- färsdrivande verken samt väg- och vat- tenbyggnadsverket gäller denna hand— läggning endast för centrala byggnader för administration, utvecklingsarbete 0. d. Bestämmelserna innebär, att inga byggnadsföretag av berört slag kan färdigprojekteras med mindre de blivit föremål för Kungl. Maj:ts och i vissa fall, bl. a. i fråga om lokalisering, även
riksdagens prövning. Det betyder, att företag av denna art ej kan komma till utförande såsom beredskapsarbete, in- nan denna prövning skett.
Bland beredskapsobjekten intar väg- arbetena både kostnadsmässigt och från sysselsättningssynpunkt en domineran- de ställning. Vägarbetena finns såsom en kollektiv post i beredskapsstaten, vil- ket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med väg- och vattenbyggnads- styrelsen fritt kan välja de vägbyggn-ads- företag, vilka skall bedrivas som bered- skapsarbeten. Enligt praxis sker valet bland de vägprojekt, som ingår i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens flerårs- planer. De kommunala arbeten, som kan komma till utförande som beredskaps— arbeten, tillhör den grupp företag, som kollektivt angivits i beredskapsstaten. Följaktligen har arbetsmarknadsstyrel— sen också i fråga om denna typ av före— tag möjligheter att fritt välja projekt. Valet av projekt blir emellertid i dessa fall ytterst beroende på vederbörande kommunala myndighets prövning.
Statliga och statskommunala arbeten
l arbetslöshetskungörelsen finns inga generella regler för hur ansvaret för åt— gärderna mot arbetslöshet skall fördelas mellan stat och kommun. I arbetslös- hetskungörelsens 9 % sägs härom följan— de: »Hjälpverksamheten bör, så långt ske kan, inriktas på att bereda arbete. Därvid höra i fråga om beredskapsar- beten statskommunala arbeten företrä- desvis anordnas.» Enligt arbetslöshets- kungörelsen finns två slag av bered- skapsarbeten, nämligen statliga och statskommunala. Till den förra kate- gorin hänföres arbeten, som bedrives i statlig regi, till den senare kategorien arbeten, som utföres i kommunal regi. Tidigare var också åtgärderna mot ar-
betslöshet i stor utsträckning en kom- munal angelägenhet. Här har emeller- tid skett en genomgripande förändring. De kommunala kontantunderstöden har kommit att spela en allt mindre roll. Deras uppgift har övertagits av arbets- löshetskassorna, vilkas verksamhet i betydande omfattning understödjes av staten. Staten har vidare övertagit he- la ansvaret och kostnaden för den of- fentliga arbetsförmedlingen liksom för alla de åtgärder, som syftar till att un- derlätta arbetskraft-ens anpassning på arbetsmarknaden. På samma sätt har de statliga beredskapsarbetena sett på något längre sikt kommit att svara för en växande andel av »arbetslinjen» i arbetslöshetspolitiken.
Av de totala kostnaderna för statliga och statskommunala beredskapsarbe- ten under kalenderåren 1948 samt 1957 ——1963 har staten svarat för följande andel.
År 1948 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 % 63,2 92,4 86,2 89,5 91,1 87,2 84,3 85,2.
Förskjutningen mot en större andel statliga beredskapsarbeten har berott på bl. a. följande omständigheter. Vid tämligen god balans på arbetsmarkna- den har de arbetslösa, som behövt hän- visas till beredskapsarbete, varit sprid- da på många kommuner. I ett sådant läge har det varit tillräckligt med nå- got eller några arbeten i varje län, till vilka arbetslösa från flera kom- muner kunnat hänvisas. De arbetslös— hetstyngda kommunernas bristande ekonomiska resurser har också bidra- git till en övergång från statskommu- nala till statliga arbeten. Långvarig ar- betslöshet har dessutom i en de] kom- muner resulterat i att man »byggt fär- digt» i fråga om sådana företag, som lämpar sig för utförande såsom bered— skapsarbeten.
För att öka tillgången på lämpliga
arbetstillfällen för sådana arbetslösa, som på grund av handikapp inte ome- delbart kan placeras i öppna markna- den och för vilka andra rehabiliterings- åtgärder inte bedöms lämpliga, har ar- betsmarknadsstyrelsen stimulerat kom- munerna att ordna särskilda bered- skapsarbeten för denna grupp. En växande andel av de statskommunala arbetena är avsedd just för sådan ar— betskraft. Detta har för 1962 kommit till uttryck i en högre andel kommuna- la kostnader för beredskapsarbetena.
Hänvisning av arbetslösa
Statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet regleras av arbetslös— hetskungörelsen (SFS 1949:278). Den som vill komma i åtnjutande av arbets- lösh—etshjälp skall göra ansökan därom hos arbetslöshetsnämnden i den kom— mun, där han uppehåller sig.
I övrigt stadgas, att arbetslöshets- hjälp må tillkomma endast den som
a) är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande bjälpåtgärder vid arbetslöshet (Kungl. Maj:t har dock bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen att ut- ge arbetslöshetshjälp även till andra utlän- ningar. Som villkor gäller i regel, att den sökande skall ha haft stadigvarande an- ställning inom det svenska näringslivet under minst ett år);
b) fyllt 16 men ej 67 år (enligt särskilt bemyndigande kan arbetslöshetshjälp utgå till person, som fyllt 67 år, om denne har försörjningsplikt mot minderåriga barn el— ler är utlänning och enligt gällande be- stämmelser icke kan erhålla folkpension);
o) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning;
d) sökt arbete genom den offentliga ar- betsförmedlingen, samt
e) på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts (karenstid), be— funnits vara i behov därav. (Punkt e gäller ej i de fall, där enligt vad som nedan sägs beredskapsarbete kan anvisas utan hinder av att ansökan om arbetslöshetshjälp ej skett).
Arbetslöshetshjälpen är i princip be- hovsprövad. Vid hänvisning till be— redskapsarbete har dock behovspröv- ningen delvis upphävts, sedan arbets- förmedlingen år 1954 medgivits hän- visa arbetslösa till beredskapsarbete, även om de ej gjort ansökan till arbets- löshetsnämnd. Den behovsprövning, som alltjämt sker, utgår från sådana för- hållanden som sökandens möjligheter att erhålla anställning i öppna markna- den, arbetslöshetens beräknade varak— tighet, försörjningsbörda och andra omständigheter av betydelse vid för- delningen av ett i förhållande till hela antalet arbetslösa begränsat antal plat- ser vid beredskapsarbeten.
Den som placerats i beredskapsarbe— te är fortfarande att betrakta som ar- betslös (dock utan att medräknas i ar- betslöshetsstatistiken) och finns upp- tagen bland arbetsförmedlingens ak- tuella arbetssökande. Försöken att i öppna marknaden placera de hänvi- sade skall därför fortgå även sedan de påbörjat beredskapsarbete.
Statsbidrag
Statsbidrag utgår i form av arbetsbi— drag och i förekommande fall årskost- nadsbidrag.
Arbetsbidrag till statskommunalt be- redskapsarbete utgår för styrkta, av ar— betsmarknadsstyrelsen godkända kost- nader för arbetet. I fråga om arbeten, där statsbidragen regleras av särskild författning, utgår arbetsbidraget enligt de grunder som fastställts i författning- en. I övrigt utgår bidraget efter en nor- malbidragsprocent, vars storlek ar- betsmarknadsstyrelsen årligen faststäl- ler på grundval av antalet skattekronor per invånare och den totala skattebe- lastningen inom kommunen. Arbetsbi- draget fastställes i samband med att
medgivande lämnas till arbetets utfö- rande.
Normalbidragsprocenten beräknas med utgångspunkt från ett tal framräk- nat enligt formeln x(23-y), där x be- tecknar antalet skattekronor per invå- nare och y den kommunala utdebite- ringen per skattekrona, i förekomman- de fall minskad med statsbidrag till skattelindring. Talet 23 motsvarar den högsta kommunala utdebiteringen en- ligt 1940 års taxering. Den genom for- meln erhållna produkten blir sedan be- stämmande för normalbidragsprocen- ten enligt följande sammanställning.
_ Normalbidrags- Ä (2357) procent högst 5,76 90 5,77— 9,73 85 9,74— 14,67 80 14,68— 20,70 75 20,71— 27,77 70 27,78— 35,76 65 35,77— 44,89 60 44,90— 55,06 55 55,07— 66,10 50 66,11— 78,32 45 78,33— 91,58 40 91,59—106,09 35 106,10—121,00 30 121,01—136,89 25 mer än 136,89 20
Genom beslut den 21 december 1951 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att arbets- marknadsstyrelsen vid fastställande av normalbidragsprocenten skall anse ve- derbörande kommuns skattetryck för
år 1952 och senare år vara 1 krona läg- re än den verkliga uttaxeringen.
Enligt arhetslöslietskungörelsen gäl- ler vidare att, om normalbidragspro- centen för viss kommun skulle minska med tio procent eller mer från föregå- ende år, sänkningen skall begränsas, dock inte mer än till hälften av vad den enligt reglerna skulle ha blivit.
Främst genom penningvärdeförsäm- ringen och den allmänna ekonomiska utvecklingen med därav följande ökat antal skattekronor per invånare har det beskrivna systemet förlorat sin inver- kan på differentieringen av bidragen. De allra flesta kommuner har under senare år fått minimibidraget med 20 procent. Det är uteslutande i de fyra nordligaste länen som normalbidrags- procenten överstigit 20. I tabell 11:1 har angivits antalet kommuner i dessa län, som under 1963 varit berättigade till ett högre normalbidrag än 20 pro- cent, fördelade efter bidragets storlek.
I arbetslöshetskungörelsen föreskri- ves, att det är »arbetsmarknadsstyrel- sen obetaget att, därest så i särskilda fall finnes påkallat, förorda om sådan jämkning beträffande arbetsbidragets storlek vartill omständigheterna må föranleda.» Sådan jämkning av såväl normalbidrag som bidrag enligt sär- skilda författningar förekom ursprung- ligen i fråga om kommuner med svag ekonomisk ställning och med långva— rig arbetslöshet.
Tabell 11:1. Antal kommuner med högre normalbidrag än 20 procent år 1963
Antal kommuner fördelade på normalbidragsprocent Län 25 30 35 40 45 | 50 | Summa Västernorrlands ................ 4 1 5 Jämtlands ..................... 2 2 1 2 1 8 Västerbottens .................. 2 4 1 7 Norrbottens ................... 4 7 5 1 18 Summa 6 17 9 2 | 3 | 1 38
Tabell 11: 2. Arbetsbidrag till statskommunala beredskapsarbeten enligt normalbidrags— bestämmelserna och särskilda författningar 1957—1963
Statsbidrag med tillämpning av bestämmelserna Å om normalbidrag i särskilda författningar r
Antal Total Statsbidrag Antal Total Statsbidrag kom- kostnad kom— kostnad
muner kr kr % 1 muner kr kr % 1 1957 12 2 262 265 503 890 22,3 42 14 718 628 9 095 658 01,8 1958 39 21 327 088 4 635 211 21,7 83 49 855 702 30 574 896 01,3 1959 87 31 090 350 7 625 550 24,5 187 99 007 816 62 114 560 62,7 1960 78 14 228 137 4 801 214 33,7 99 31 565 115 16 765 366 53,1 1961 162 12 869 835 4 954 002 38,4 65 24 433 860 13 722 928 56,2 1962 210 33 609 599 14 879 964 44,3 100 57 682 882 29 440 194 51,0 1963 274 119 803 834 53 200 998 44,4 90 73 698 545 34 416 093 46,7
1 Genomsnitt med jämkning inräknad.
Frågan om jämkning av arbetsbidrag för vatten- och avloppsanlägguingar be— rördes i propositionen nr 84/1959 i samband med förslag om ändrade bi- dragsregler för dylika arbeten. Där framhölls att, eftersom de föreslagna nya bidragen var lägre än de tidigare tillämpade, det »torde visa sig nödvän- digt, att beträffande ekonomiskt svaga- re kommuner med höga arbetslöshets- kostnader tillämpa en sådan ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres som bered- skapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser i stort sett upp- rätthålles.»
Möjligheterna till jämkning synes ef- terhand ha brukats i växande omfatt- ning, vilket bl. a. kommit till uttryck i att det genomsnittliga normalbidraget successivt stigit under senare år.
I tabell 11:2 redovisas arbetsbidra- gen under de sju senaste kalenderåren för under dessa år beslutade arbeten, uppdelade dels på arbeten, där normal- bidragsreglerna kommit i fråga, och dels på arbeten med bidrag enligt sär— skilda författningar.
För huvudparten av statskommunala beredskapsarbeten beräknas sålunda
statsbidraget enligt bestämmelser i sär- skilda författningar. Enligt tabell 11: 2 utgjorde genomsnittligt för sjuårspe- rioden 1957—1963 denna typ av arbe- ten kostnadsmässigt ca 70 procent av samtliga statskommunala beredskaps- arbeten.
Fullmakten att i särskilda fall beslu- ta om jämkning av arbetsbidraget har av styrelsen generellt utnyttjats i fråga om statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft. För att stimulera till ökad verksamhet på det- ta område har statsbidraget bestämts till 50 procent av den beräknade god- kända kostnaden. Av den totala kost— naden för arbeten som erhöll normal- bidrag år 1962 kom 16,0 miljoner kro- nor eller 48 procent på arbeten för svårplacerade. Av återstoden utgjorde 7,7 miljoner kronor vatten- och avlopps— arbeten, till vilka bidrag vid prövning enligt särskild författning ej skulle ha utgått eller ha understigit 10 procent. I sådana fall lämnas enligt praxis nor- malbidrag med lägsta procentsats, dvs. 20 procent. Även till industrilokaler som uppförs som statskommunala be- redskapsarbeten har det skett en gene- rell jämkning av bidraget till 50 pro—
cent av de beräknade kostnaderna. 1964 års riksdag har uttalat att statsbidraget till sådana lokaler ej bör överstiga 1/3 av den totala produktionskostnaden.
I fråga om primärkommuner kan nu- dantagsvis ränta och amorteringar på lån, som upptagits för att bestrida kom- munens andel i kostnaden för bered- skapsarbete, få inräknas i underlaget för årskostnadsbidrag till övriga utgifter för arbetslöshetens bekämpande. En förutsättning för att lånekostnaderna skall beaktas är dock, att arbetslöshets- kostnaderna i övrigt under året upp— gått till mer än 50 öre per skattekrona. Denna bestämmelse saknar numera praktisk betydelse.
Genom särskilt bemyndigande har ar- betsmarknadsstyrelsen möjlighet att av arbetslöshetsmedel lämna statsbidrag till vissa eljest icke statsbidragsberät- tigade skogsvårdsarbeten. Bemyndigan- det innebär, att markägarna svarar för 75 procent av den av skogsvårdsstyrel- serna beräknade normala utförande— kostnaden, medan statsbidrag utgår för resterande belopp, dvs. inte bara 25 procent av normalkostnaden, utan även hela den merkostnad som kan komma att uppstå.
Bruttokostnaden för utförda skogs— vårdsarbeten överstiger väsentligt den beräknade normalkostnad-en. Orsaken härtill ligger dels i att utgifter för pla- nering —— även en förtidsplanering _ och för utbildning av lagledare ingår i den statliga delen av kostnaderna, dels att arbetena till stor del utförts av ovan arbetskraft med stort inslag av svår- placerade och under ur kostnadssyn- punkt ogynnsamma tider på året. Under budgetåret 1962/63 utfördes skogsvårds- arbeten till en beräknad normalkostnad (dvs. skogsvårdsstyrelsernas bedömning av vad arbetet skulle kosta vid utföran— de i vanlig ordning) av 9,1 milj. kro— nor. De verkliga kostnaderna för arbe—
tets utförande uppgick till 37,1 milj. kro- nor, varav statsbidrag 31,1 milj. kronor. Statsbidragsandelen utgjorde sålunda 84 procent av totalbeloppet.
Mekaniseringsgrad
När beredskapsarbetena huvudsakligen utfördes med hjälp av handverktyg gav de sysselsättning åt arbetslösa, av vil— ka det ej erfordrades någon speciell ut- bildning. Endast undantagsvis behövde yrkesarbetare anställas för konst— och betongarbeten. Med den snabbt tillta- gande mekaniseringen uppstod ett ökat behov av specialarbetare. I det läget ut- färdades av arbetsmarknadsverket fö— reskrifter om användningen av special- arbetare i beredskapsarbeten. I mitten på 1950-talet gällde generellt, att an- delen specialarbetare ej fick överstiga 10 procent av den totala arbetsstyrkan. Sedermera byggdes bestämmelsen ut med föreskrifter som begränsade an- vändningen av tunga maskiner i arbe- tena.
Stickprovsundersökningar åren 1958 —1960 visade, att då gällande föreskrif- ter om mekaniseringsbegränsning ej verkade återhållande på sätt som sty- relsen avsett.
Under åren 1959 och 1960 var som framgår av tabell 11: 3 inslaget av spe— cialarbetare särskilt högt. Det torde i första hand ha hängt samman med att andelen vägarbeten och andra liknan- de objekt med hög mekanisering då var stor. Den språngvisa ökningen av specialarbetare mellan 1959 och 1960 synes dessutom ha påverkats av att an- talet hänvisade nedbringades kraftigt våren 1960, då efterfrågan på arbets- kraft i öppna marknaden snabbt öka- des. Nödvändiga avslutnings- och fär- digställningsarbeten fick i det läget ut— föras med en exceptionellt stor insats av maskiner och specialarbetare. Att
Tabell 11: 3. Andelen särskild arbetskraft i beredskapsarbeten bedrivna av olika myn— digheter 1958—1964
Beredskapsarbeten i Specialarhetare i procent av antalet hänvisade nedanstående . . 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 myndlgheters "gl 15/2 13/2 1/4 15/2 15/2 15/2 14/3 Arbetsmarknadsstyrelsen . 1 9 18 30 18 14 13 17 Väg- och vattenbyggnads— styrelsen ............. 33 36 49 19 14 14 21 Kommuner ............ 18 19 26 19 12 13 15 Övriga ................. 20 19 25 13 6 8 10 Medeltal 24 26 33 17 11 11 14
andelen specialarbetare sjunkit under åren 1961—1963 är en följd av att be- redskapsarbetena inriktats på projekt som kräver mindre insats av maskiner och specialarbetare.
Den 1 juli 1963 utfärdade arbetsmark- nadsstyrelsen nya föreskrifter om ar- betskraft m. m. vid beredskapsarbetena. I dessa bestämmelser uttalas följande i fråga om arbetskraft till beredskaps- arbeten: »Vid statligt eller statskom— munalt beredskapsarbete skall syssel- sättas av den offentliga arbetsförmed- lingen hänvisade arbetare. Arbetsled— ningen vid beredskapsarbete är sålunda skyldig att anställa dessa arbetare. Un- dantag från regeln om hänvisad arbets- kraft kan medges i följande fall:
Särskilt yrkeskunnig arbetskraft, som oundgängligen erfodras för ar- betets bedrivande och som ej kan hänvisas, skall anvisas genom eller godkännas av arbetsförmedlingen.
Till förare av tyngre arbetsmaskin må arbetsledningen anlita ordinarie förare. Medgivande om undantag från re- geln om hänvisad arbetskraft lämnas endast i begränsad utsträckning och under beaktande av att beredskapsarbe- tet bedrives för att ge sysselsättning åt arbetslösa.»
Som en följd av de nya arbetskrafts- bestämmelserna (se tabell 11:3) har andelen specialarbetare ökat. De nya
bestämmelserna har också resulterat i en ökning av dagsverkskostnaderna (se tabell 11:10).
Avtal vid beredskapsarbeten
I arbetslöshetskungörelsen stadgas i 17 5: »Vid beredskapsarbete tillämpas öppna marknadens löner.»
Med hänsyn till beredskapsarbetenas syfte och till de former, under vilka de bedrives, har det visat sig ändamålsen- ligt att sluta särskilda kollektivavtal eller träffa överenskommelser om kom- pletterande bestämmelser till ordina- rie avtal för tillämpning vid bered- skapsarbetena. De särskilda avtalen har fått karaktären av s. k. hängavtal, dvs. de följer i stort sett de ordinarie avta- len inom respektive arbetsområden.
Särskilt avtal för beredskapsarbeten har sedan lång tid tillbaka funnits för väg- och brobyggnadsarheten, som ut— föres i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Avtalsslutande parter är arbetsmark- nadsstyrelsen och Svenska Vägarbetare- förbundet. De avtalsslutande parterna har överenskommit, att avtalet skall tillämpas —— förutom på arbetsmark- nadsstyrelsens arbetsplatser — också vid beredskapsarbeten, som bedrives i väg— och vattenbyggnadsstyrelsens och statens järnvägars regi.
Vid väg- och brobyggnadsföretag, som utföres såsom beredskapsarbeten genom entreprenör, tillämpas ordina-
rie avtal mellan Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund (Sveabund) och Svenska vägarbetare- förbundet.
För anläggningsarbeten, som bedri- arbetsmarknadsstyrelsens regi, har överenskommelse träffats, att — ef- ter vissa kompletteringar — avtalet mellan Sveabund och Svenska bygg- nadsarbetareförbundet skall tillämpas.
I fråga om beredskapsarbeten av an- läggningskaraktär, som bedrives i for- tifikationsförvaltningen och sjöfartssty- regi, har överenskommelser träffats om vissa kompletteringar till ordinarie avtal mellan ämbetsverken och Svenska byggnadsarbetareförbun- det.
Husbyggnadsarheten utföres huvud- sakligen genom entreprenörer och här- vid tillämpas kollektivavtal mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Mellan Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet har träffats ett särskilt avtal beträffan- de kommunala beredskapsarb-eten, som bedrives i kommunernas regi. I fråga om skogsvårdsarbeten tillämpas med vissa kompletteringar de ordinarie av- tal som gäller för området.
Vid de traditionella beredskapsarbe- tena tillämpas vanligen ackord. Vid andra arbeten, t.ex. skogsvård och statskommunala arbeten för svårplace- rade tillämpas tidlön. Medeltimförtjäns- ten för alla slag av beredskapsarbeten var 1963 kronor 7:21.
ves i
relsens
Beredska psa rbetenas omfattning och ambitionsgrad I lägen då efterfrågan på arbetskraft undergår relativt små försvagningar yttrar sig dessa huvudsakligen i form av ökad säsongarbetslöshet. Så har fallet merendels varit under efterkrigs-
[Li—412708
tiden. Beredskapsarbetenas omfattning har också i nära anslutning härtill i hög grad säsongvarierats. Förhållandet belyses i tabell 11:4.
Tabell 11:4. Maximi- och minimisyssel- sättning i beredskapsarbeten 1958—1964, hänvisade arbetslösa samt övriga
Minimisyssel- sättning Maximi- Diff.
År syssel- Däravi kol. 2 sättning Hela arbeten och 3
antalet för svår-
placerade
1 2 3 4 5
1958 6 030 965 32 5 065 1959 15 344 3 504 150 11 840 1960 12 969 2 034 556 10 935 1961 6 008 2 015 820 3 993 1962 7 613 3 161 1 353 4 452 1963 16 354 5 421 1 973 10 933 1964 16 104 3 712 1 801 12 392
Variationen i beredskapsarbetenas omfattning illustreras i diagram 11: 1, i vilket även antalet arbetslösa män, exklusive i beredskapsarbete sysselsat- ta, redovisas. Under en följd av år fick beredskapsarbetena sin största omfatt- ning först under mars månad, medan arbetslösheten hade sitt maximum re- dan någon månad tidigare. Igångsätt- ningen av beredskapsarbetena har allt- så släpat efter i förhållande till arbets- löshetens stegring under höst och vin- ter. Fr. o. m. hösten 1959 har syssel- sättningen vid beredskapsarbetena bätt- re koordinerats med den säsongmässiga ökningen av arbetslösheten.
Omvänt föreligger svårigheter att få till stånd en önskvärd nedskärning av sysselsättningen i beredskapsarbetena, när efterfrågan på arbetskraft i öppna marknaden ökar. Som framgår av så- väl tabell 11: 5 som diagram 11: 1 har arbetena begränsats under vårmå- naderna i samband med att efterfrågan på arbetskraft i öppna marknaden sti-
git. Så t. ex. minskades antalet man i beredskapsarbetena under perioden mars—juli 1963 med ca 10 000. De sto- ra svängningarna i sysselsättningen un- der mycket korta perioder ställer spe- ciella krav på arbetenas planläggning och organisation och medför, som när- mare utvecklas i det följande, vissa merkostnader i jämförelse med ett kon- tinuerligt bedrivande.
Under åren 1956 och 1957 sysselsattes ca 7 procent av samtliga arbetslösa män i beredskapsarbete. Trots en inte obetydlig ökning av beredskapsvoly- men under 1958 stannade årsmcdeltalet vid 8,5 procent. Årsmedeltalet för 1959 blev något över 22 procent, dvs. nära nog tre gånger så högt som under året innan. För år 1960 noteras ytterligare någon ökning av den andel som fått stöd genom hänvisning till beredskapsarbe- te. I samband med en viss försämring av konjunkturen under år 1962 ökades återigen beredskapsarbetenas omfatt-
ning varigenom mot årets slut ca 30 procent av de arbetslösa männen fick stöd genom hänvisning till sådant ar- bete. Medeltalet för år 1963 var 33 pro- cent.
Arbctsmarknadsmyndigheternas am- bitioner att stödja de arbetslösa genom hänvisning till beredskapsarbete har så- lunda ökat under senare år. I väsentlig grad har ökningen under de senaste åren avsett särskilda arbeten för svår- placerad arbetskraft, vilka bedrives året runt utan större säsongfluktuatio- ner. I tabell 11:4 har redovisats det lägsta antalet sysselsatta i särskilda ar- beten för svårplacerade åren 1958— 1964. Eftersom åtgärder för svårplace- rade inte är säsongvarierade, kommer i samma mån som denna verksamhet ökar sysselsättningen i beredskapsarbe- tena även sommartid att omfatta ett större antal personer.
Andelen av det totala antalet arbets- lösa, som hänvisats till beredskapsarbe-
Tabell 11: 5. Antalet hänvisade män i beredskapsarbete i förhållande till hela antalet arbetslösa män
Kol 1 = Antal män sysselsatta i beredskapsarbete. Kol 2 = Antal arbetslösa män + antal män sysselsatta i beredskapsarbete. Kol 3 = Kol 1 i procent av kol 2.
1958 1959 1960 1961 1962 1963
1|z|31231|2|31|231231|2|3
Januari. . 2 381 Februari. 3 793 Mars.. .. . 4 363 April .... 3 397 Maj 1920 Juni. . . . . 409 Juli . . Augusti. . 214 September 289 Oktober. . 680 November 1 207 December 2 582
...... ..
mOHwhova-lv-lmtrw
3 438 54 177 6,3 7 808 68 539 11,4 11 066 49 087 22,5 3 595 33 396 11,8 4 304 33 913 12,7 9 360 60 280 15,5 5 129 53 389 9,6 11 813 61 152 19,3 12 436 46 070 27,0 5 300 32 613 16,3 5 669 35 122 16,1 12 730 47 867 26,6 5 724 53 813 10,6 14 684 51 989 28,3 11 632 39 224 29,7 5 112 25 645 19,9 6 875 34 101 20,2 14 568 42 202 34,5 5 002 56 686 8,8 14 640 53 666 27,3 9821 35 992 27,3 3 774 26 356 14,3 6 792 32 923 20,0 14 160 39 904 35,5 3 206 39 548 8,1 11 032 39 163 28,2 5837 22451 26,0 2 479 18 236 13,6 5 335 23 660 22,5 11 956 27 625 43,3 2 496 21 828 11,4 6394 25 119 25,5 3 165 15 589 20,3 2 091 11 928 17,5 3 760 15 850 23,7 7 290 18 277 39,9 1 110 16 542 6 7 3 467 18 502 18,7 2018 11 550 17,5 1 688 9 546 17,7 3 005 11 880 25,3 4 887 13 695 35,7 942 20 230 4 7 3 281 22 099 14,8 1 880 13 867 13,6 1 823 12 266 14,9 3 131 11 742 21,1 5 255 16 829 31,2 915 21 790 4,2 3 876 22 931 16,9 2021 13 505 15,0 2 126 12 624 16,8 3 821 12 509 23,4 5 792 17 586 32,4 1 489 28 354 5 3 5 679 25 800 22,0 2 588 14 398 18,0 2 253 15 060 15,0 4 742 14 124 25,1 7 437 20 609 36,1 3 374 39 436 8 6 8 418 31 580 26,7 3 170 18 869 16,8 2 877 19 047 15,1 6 275 17 786 26,1 9 061 24 802 36,5 5 807 51 361 113 10533 35 186 29,9 3 709 22 056 16,8 3 553 22 597 15,7 8378 18 886 30,7 10 527 27 838 37,8
Årsmedel- tal . . . . 1 788
". :o
3219 38 096 8,5 8469 37 978 22,3 5 778 25 222 22,9 3056 19 943 15,3 5 174 21 875 23,7 9419 29 793 31,6
Tabell 11:6. Antalet i beredskapsarbete sysselsatta hänvisade arbetslösa i procent av hela antalet arbetslösa män, mars och juli 1957—1963 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Län — mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli mars juli
A 2,0 — — 0,7 2,0 4,9 6,5 9,3 4,9 14,7 5,2 16,6 8,2 27,6 E 9,7 6,2 7,7 6,1 17,3 17,1 17,6 21,0 13,4 21,6 10,3 22,9 17,8 27,5 C 5,3 — 5,9 9,5 16,3 15,5 16,8 6,0 14,9 18,5 28,6 21,9 36,7 49,8 D 2,2 _ 6,9 4,1 19,7 21,9 18,2 7,0 13,6 14,5 4,7 16,3 24,1 25,9 E 2,0 _ 7,5 0,3 19,2 9,9 18,2 7,7 12,1 9,2 5,8 11,7 11,7 21,4 F 5,3 — 8,4 4,4 30,1 7,3 30,6 4,8 17,2 6,0 12,1 5,2 16,9 18,8 G 19,3 3,5 10,4 13,8 46,1 15,0 32,3 11,0 25,8 17,5 17,9 14,2 26,1 38,1 H 14,2 — 10,5 11,2 50,9 36,5 43,9 25,2 27,8 26,4 31,4 36,3 37,2 44,0 1 33,2 — 25,8 61,7 35,0 2,8 41,6 28,7 37,9 — 38,6 10,3 34,4 11,8 K 36,0 0,4 23,5 1,1 46,1 15,9 37,9 9,5 28,4 5,5 18,8 20,6 32,8 24,1 L 9,8 — 4,3 -— 32,1 9,6 25,6 7,9 18,4 1,9 11,1 5,6 21,1 13,2 M — — 0,5 -—— 6,5 3,6 10,6 1,9 6,2 3,7 5,5 1,7 3,7 5,8 N 10,2 — 10,5 9,0 58,0 12,8 23,9 5,3 20,3 15,3 19,5 15,8 9,7 21,4 0 4,0 0,9 4,9 4,3 12,1 12,5 16,7 14,5 13,3 6,7 12,1 16,3 19,9 36,1 P 5,4 — 9,2 0,8 26,4 11,9 29,5 9,1 24,3 16,2 18,0 33,2 30,0 45,3 R —— — 3,1 — 22,8 20,9 32,0 3,8 35,7 10,5 27,0 16,9 41,0 41,4 S 1 ,4 7,8 10,7 13,7 22,6 27,9 26,9 15,3 14,1 21,7 21,2 35,8 31,5 36,6 T 8,3 — 7,1 _— 16,2 23,7 20,4 23,0 13,8 1,3 12,3 27,1 37,0 21,4 U _— — — _ 23,1 8,4 20,9 18,4 15,4 20,3 9,4 15,1 26,8 26,0 W 4,6 7,9 5,5 2,3 24,8 18,8 20,7 20,2 6,7 12,9 12,2 12,2 30,6 24,3 X 8,7 3,4 11,5 6,8 19,0 22,3 21,1 24,1 12,3 23,5 11,1 25,3 28,4 38,0 Y 20,5 5,7 22,2 11,0 42,2 27,8 42,0 22,5 23,0 30,6 28,4 40,1 49,6 38,2 Z 23,4 2,6 25,2 10,0 39,1 14,0 44,0 37,6 28,5 42,4 29,4 41,5 63,3 53,9 AC 10,0 —— 14,6 4,1 42,5 24,2 42,1 21,4 24,4 26,1 26,0 21,7 59,2 31,4 BD 32,2 9,6 36,8 20,6 55,3 32,7 53,3 29,6 34,9 30,0 44,4 41,5 63,4 55,5 Hela riket 11,2 2,0 10,6 6,7 28,3 18,7 29,7 17,5 19,9 17,7 20,2 25,3 34,5 35,7
te, har växlat från län till län. Detta framgår av tabell 11: 6, som innehåller en sammanställning över i beredskaps- arbete sysselsatta i procent av totala antalet arbetslösa män (inklusive i be- redskapsarbete sysselsatta) länsvis un- der mars och juli månader 1957—1963. Antalet hänvisade har som regel varit högst under mars och lägst under juli.
Tabell 11:6 Visar att andelen hän- visade är högst i Norrbottens län, där under mars månad 1959, 1960 och 1963 mer än 50 procent av de arbetslösa män- nen varit placerade i beredskapsarbete. Även i Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län var en förhållande- vis stor del av de arbetslösa sysselsatta i beredskapsarbete. Detta gäller —— fast— än i lägre grad —— även Gotlands och
Blekinge län. De höga procenttalen för Kalmar, Kronobergs, Älvsborgs och Skaraborgs län förklaras till en del där- av att i dessa län under senare år be- drivits arbeten, till vilka även arbets- lösa från andra län hänvisats.
Beredskapsarbetenas lokalisering
Under senare år har beredskapsarbete— na huvudsakligen varit koncentrerade till de fem norrlandslänen. Under ka- lenderåren 1959—1963 har, som fram— går av tabell 11: 7, mellan 50 och 60 procent av samtliga i beredskapsarbeten utförda dagsverken fallit på dessa län. Enbart på Norrbottens län har kommit ungefär en fjärdedel eller mer av samt— liga dagsverken. Även i Kalmar. Ble-
ibell 11:7. Antalet dagsverken i beredskapsarbeten, läns/ördelade, 1959—1963 (enbart hänvisade)
1959 1960 1961 1962 1963 Dags- % Dags- % Dags- % Dags- % Dags- % verken verken verken verken verken
.tockholms stad . . . . 20 500 0,9 21 800 1,3 20 800 2,6 32 100 2,5 49 100 2,1 .tockholms län ..... 35 700 1,5 33 200 1,9 15 800 2,0 16 900 1,3 39 600 1,7 Jppsala län ........ 16 300 0,7 13 100 0,8 8 900 1,1 16 900 1,3 30 300 1,3 .ödermanlands län. . 44 400 2,0 20 800 1,2 8 400 1,0 11 800 0,9 26 700 1,2 östergötlands län. . . 67 400 2,9 49 100 2,8 17 900 2,3 15 100 1,2 32 300 1,4 'önköpings län ..... 38 500 1,6 17 200 1,0 6 200 0,8 8 500 0,7 13 700 0,6 (ronobergs län ..... 28 000 1,2 22 500 1,3 6 100 0,8 9 000 0,7 19 200 0,8 (almar län ........ 125 200 5,4 81 800 4,7 32 400 4,1 54 500 4,2 72 900 3,1 ;otlands län ....... 28 000 1,2 23 500 1,4 6 200 0,8 9 600 0,8 8 300 0,4 ålekinge län ........ 98 700 4,2 64 600 3,7 22 900 2,9 23 700 1,8 34 500 1,5 (ristianstads län . . . 46 300 2,0 33 400 1,9 7 300 0,9 7 600 0,6 21 900 0,9 (Ialmöhus län ...... 18 100 0,8 16 900 1,0 4 900 0,6 5 300 0,4 11 300 0,5 Iallauds län ....... 33 100 1,4 19 700 1,1 8 900 1,1 11 600 0,9 9 400 0,4 iöteborg 0. Bohuslän 86 300 3,7 78 300 4,5 29 300 3,7 48 400 3,8 75 600 3,2 llvsborgs län ....... 70 300 3,0 54 400 3,1 30 500 3,8 41 200 3,2 59 100 2,5 ikaraborgs län ..... 40 500 1,7 30 400 1,8 26 700 3,4 31 600 2,5 45 200 1, lärmlands län ...... 144 700 6,2 78 800 4,5 37 100 4,7 65 100 5,1 105 200 4,5 Örebro län ......... 48 100 2,1 40 100 2,3 19 800 2,5 33 700 2,6 62 700 2,7 Jästmanlands län. . . 40 700 1,7 36 400 2,1 18 700 2,4 18 100 1,4 41 800 1,8 (opparbergs län . . . . 87 100 3,7 59 200 3,4 18 300 2,3 43 000 3,4 99 400 4,3 iävleborgs län ..... 94 300 4,0 87 100 5,0 35 000 4,4 51 500 4,0 131 400 5,6 lästernorrlands län . 216 800 9,3 153 900 8,9 79 000 10,0 144 900 11,3 233 900 10,0 lämtlands län ...... 92 100 3,9 70 300 4,1 31 100 3,9 53 900 4,2 136 500 5,9 Jästerbottens län. . . 254 000 10,9 198 400 11,4 77 000 9,7 170 000 13,2 367 200 15,8 *lorrbottens län ..... 560 900 24,0 429 200 24,8 223 800 28,2 359 200 28,0 602 800 25,9
Summa 2 336 ooo|100,0| 1 734 100|1oo,0 793 ooo|100,0| 1 283 200|100,0 2 330 000 100,0
kinge och Värmlands län har volymen beredskapsarbeten varit förhållandevis stor.
Kostnadsmässigt låg tyngdpunkten
med överskott på arbetskraft hänvisats till beredskapsarbeten i län med gynn- sammare sysselsättningsförhållanden. Under budgetåret 1963/64 bedrevs be-
ännu mera på norrlandslänen. Av 526 milj. kronor som beredskapsarbetena kostade under 1963 kom sålunda 71 pro— cent på de fem norrlandslänen mot 63 procent av dagsverkena. För Norrbot- tens del var motsvarande tal 30 och 26. Det innebär att totalutgiften per dags— verke var inte oväsentligt högre i Norr- land än i övriga landsdelar. Det sam- manhänger i sin tur dels med projek— tens karaktär — inslaget av »tunga» an- läggningsarbeten är större i Norrland -— dels med att en och samma typ av ar- bete på grund av klimatförhållanden m. m. blir dyrare norrut.
I begränsad utsträckning har intill budgetåret 1963/64 arbetslösa från län
redskapsarbeten inom det allmänna väg- väsendet i Syd- och Mellansverige för tillsammans ca 800 man, huvudsakligen från norrlandslänen.
Av vad som här anförts får man emellertid inte dra den slutsatsen, att arbetslösa som hänvisas till beredskaps— arbete i allmänhet kan få sådant på eller i närheten av hemorten. Åtskilliga får hänvisning till företag så långt från hemorten, att dagliga resor till och från arbetsplatsen ej kan ske. I sådana fall ordnar arbetsmarknadsstyrelsen eller (len som bedriver arbetet förläggning och utspisning. Av styrelsens förlägg— ningsbestånd har byggnader rymman- de ca 2000 man hållits i beredskap
Tabell 11:8. Kostnader för beredskapsarbeten kalenderåren 1959—1963 i norrlands- länen och i Iandet i övrigt. 1 OOO-tal kronor
1959 1960 1961 1962 1963 Län 1 OOO-tal 1 OOO—tal 1 000-ta1 1 OOO-tal 1 000-tal kr % kr % kr % kr % kr % Gävleborgs ........ 18 007 4 24 290 6 13 251 5 10 715 4 28 824 6 Västernorrlands . . . . 38 061 9 39 949 10 30 621 12 36 769 14 65 426 12 Jämtlands ......... 15 960 4 16 726 4 12 208 5 12 502 5 38 886 7 Västerbottens ...... 42 221 10 47 148 12 30 546 12 38 064 15 84 751 16 Norrbottens ....... 101 980 25 98 960 25 79 958 32 79 777 31 156 149 30 X-BD län ......... 216 229 52 227 073 57 166 584 66 177 827 69 374 036 71 A—W län ........ 198 339 48 169 877 43 87 503 34 80 591 31 155 381 29 Hela riket 414 568 100 396 950 100 254 087 100 258 418 100 529 417 100
för olika slag av sysselsättningsarbeten. Härtill kommer möjligheter till förlägg- ning i redan befintliga byggnader i när- heten av arbetsplatserna. I mars månad 1963 var 2230 man, eller 15,3 procent av samtliga 14 570 hänvisade, placerade i av styrelsen ägda eller förhyrda för- läggningar. Av hela antalet personer i förläggning var 1 960 placerade i arbe— ten för handikappade (alkoholister och elever vid ungdomsvårdsskolor m. fl.), varav 655 i styrelsens egna eller för- hyrda förläggningar.
För bostad i arbetsmarknadsstyrel- sens förläggning erlägges från årsskiftet 1963/64 ingen avgift. Arbetstagare som har sin bostad så långt från arbetsplat- sen, att dagliga resor mellan denna och bostaden ej kan företagas, erhåller s. k. bortaliggningsersättning. Den uppgår till 8:—— kr. per dag till arbetstagare, som bor i av arbetsmarknadsstyrelsen upplåten förläggning, och till övriga med 12:— kr. per dag. Ersättning för dagliga resor kan utgå med högst 11: 60 kr. per dag om avståndet mellan bosta- den och arbetsplatsen är 4 mil eller där- över.
Olika typer av arbeten
Det ankommer som förut sagts på läns- arbetsnämnderna att föreslå, vilka pro-
jekt som i en arbetslöshetssituation skall utföras såsom beredskapsarbeten och vid vilken tidpunkt arbetena bör påbörjas. Under de senaste åren har nämnderna som regel under maj—juni sökt bedöma i vilken omfattning bered- skapsarbeten kommer att erfordras un- der det närmast kommande budgetåret. I samband därmed har nämnderna ock— så föreslagit, vilka projekt som skall ingå i det kommande budgetårets »be- redskapsprogram». Det ligger i sakens natur, att programmet såväl i fråga om omfattning som konkret innehåll måste vara preliminärt, eftersom man då för- slagen avges endast har en grov upp- fattning om arbetslöshetens storlek och sammansättning och därmed också om behovet av beredskapsarbeten.
När de preliminära uppgifterna in- hämtats, får länsarbetsnämnderna vissa allmänna direktiv i fråga om urvalet av projekt, närmast med hänsyn till önsk- värdheten att anpassa objektvalet till rådande konjunkturläge.
Tabell 11: 9 visar bl. a. att det under budgetåren 1960/61—1963/64 skett en viss förskjutning mot skogsvård och ar- beten för svårplacerade. Sysselsättnings- mässigt är förskjutningen större än vad som framgår av kostnadsuppgifterna.
Några allmänt gällande regler för i
Tabell 11:9. Kostnader i miljoner kronor och procentuell fördelning på olika typer av beredskapsarbeten under budget- åren 1957/58—1963/64 '
Budgetår
Arbetsobjekt 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. %
CD
WOW:!" (NO?”
Allmänna vägar . . . . . . . 71,8 64,6 176 6 Ensk. vägar och gator. . . 0,8 0,7 1 6 Skogsbilvägar. . . . . . . . . . _ —— 3,6 Hamn— och kajarbeten . 6,1 5,5 11 2 Vatten— och avloppsar-
beten............... 14,5 13,0 41,6 Järnvägsarheten . . . . . . . 12,7 11,4 20,3 Försvarsarbeten. . . . . . . . 4,1 3,7 13,2 Flottledsarheten . . . . . . . 0,4 0,4 1 Husbyggnadsarheten . . . 0,1 0,1 3 Lappväsendet . . . . . . . . . — — 0, Skogsvårdsarbeten . . . . . 0,1 0,1 4 Flygfältsarbeten . . . . . . . — —— —— — 0,4 Svårplacerad arbetskraft _ —— — _ 0,7 Övriga arbeten. . . . . . . . 0,6 0,5 1,1 0,4 3,3
Summa 111,2 100,0 279,7 100,0 448,1 Därav statsbidrag. . . . . . 100,3 -— 249,13 — 407,4 ,
wich-mr &
..
301,1 2,8 19,8 15,4
9 6 147,5 58,1 222,8 ' 52,1 299,1 48,7 0,4 0,3 0,1 1,3 0,3 2,4 0,4 3 0 14,3 5,7 29,6 6,9 39,7 6,5 3 1 4,9 1,9 8 7 2,0 6,5 1,0
v—ltDCOO ..
v—l
39,5 20,5 4,8 0,8 26,3 0,8 11,9 30,1 11,4 27,6 10,9 52,1 12,2 44,7 7,3 16,0 6,0 12,0 4,7 12,6 3,0 5,5 0,9 0,8 0,3 0,1 _ 10,1 2,4 1,8 0,3 _ _ _ 0,4 0,1 25,2 9,5 15,3 6,0 29,6 6,9 124,1 20,2 _ _ 0,8 01 ,8 37,1 8,7 465 7,6 5 _ _ 04 0,1 8 16,1 3,8 28,9 4,7 ,5 7,4 1,7 13,1 2,1 0
427,4 100,0 613,9 100,0 365,7 — 498,1 '—
..
..
625)th anhvo——
..
I
1
|
I wwHNme—cah o cow—omdmooo o
o.
|
[x 9. v—l
O v-4
[ :o m” v—l N
I N v—l m N
]
Anm.: Redovisningen av kostnader för beredskapsarbeten har successivt omlagts från och med 1 januari 1961 med verkan avseende statskom— munala arbeten från och med budgetåret 1960/61, varför direkta jämförelser ej kan göras med tidigare år. Under budgetåren före 1960/61 avser uppgifterna bokförda kostnader, medan de därefter avser upparbetade kostnader. Av olika skäl förekommer en eftersläpning, som gör att kostnader för utfört arbete under ett budgetår ej kan likvideras förrän påföljande budgetår. En omläggning av redovisningen från bokförd till upparbetad kostnad innebär, att samtliga vid ingången av budgetåret eftersläpande kostnader från föregående budgetår + under budgetåret totalt upparbetade kostnader kommer att belasta omläggningsåret. Påföljande budgetår blir då helt renodlat och belastas ej med eftersläpning för föregående år. (Skill— naden mellan upparbetad och av AMS bokförd kostnad skall således anslagsmässigt motsvaras av utg. reservation på anslaget.) Uppgifterna avseende budgetåret 1960/61 omfattar sålunda dels vissa eftersläpande kostnader för sysselsättning under budgetåret 1959/60, dels kostnader för sysselsättning under budgetåret 1960/61 oavsett om kostnaderna likviderats eller ej.
vilken ordning beredskapsföretagen skall utväljas _ utöver tidigare refere- rade föreskrifter i arbetslöshetskungö- relsen _ har ej utfärdats. Vilka företag som länsarbetsnämnderna aktualiserar i samband med sin preliminära budget- årsplanering eller i akuta arbetslöshets- situationer blir i hög grad beroende på planeringsläget.
Av tabell 11: 9 framgår också att den alldeles övervägande delen av bered— skapsarbeten under de senaste fem åren utförts på allmänna vägar. Andelen all- männa vägar av den totala beredskaps- volymen har hållit sig tämligen konstant under budgetåren 1956/57 1959/60. Un— der budgetåren 1960/61—1963/64 mins- kade dock som förut sagts andelen be- redskapsarbeten på vägar. Detta får ses som ett resultat av en medveten politik att i en förändrad ekonomisk situation styra över beredskapsarbetena mot per dagsverke räknat mindre utgiftskrävan- de projekt.
Vatten och avlopp har under en lång följd av år varit de viktigaste stats- kommunala objekten. Räknat i absoluta tal har denna typ av arbeten kostnads- mässigt ökat under perioden. Relativt sett har de däremot blivit av mindre betydelse.
Järnvägsarbetena har utvecklats på ett likartat sätt. Det har under samtliga år varit fråga om ett fåtal stora objekt. Enbart ett av dessa, nyanläggning av järnväg Morjärv_Karlsborgsverken, som färdigställdes under budgetåret 1961/62, har dragit en kostnad av ca 35 miljoner kronor. Under budgetåret 1962/63 uppgick kostnaderna för järn- vägs- och spårarbeten till 12,6 miljoner kronor.
Beredskapsarbetena inom försvarets område var av betydande omfattning under konjunkturdämpningen 1958/59. Den främsta anledningen härtill var, att tillräckligt med planerade företag ej
fanns tillgängliga inom andra områden. De har därefter varit av ringa omfatt- ning.
Under de allra senaste åren har ock- så husbyggnader bedrivits såsom be— redskapsarbeten. Till en början rörde det sig nära nog uteslutande om lokaler för yrkesutbildning, framför allt loka- ler avseende omskolningskurser för vux- na. Arbetena har huvudsakligen bedri- vits vintertid med äldre, lokalt bundna byggnadsarbetare. Från och med 1963 har som statskommunala beredskaps- arbeten också utförts ett betydande an- tal industri- och hantverkslokaler i norrlandslänen. Från 1 juli 1963—30 november 1964 fattades beslut om byg- gande av sådana lokaler till en samman- lagd kostnad av ca 225 miljoner kronor, varav statsbidraget utgjorde ca 90 mil- joner kronor.
Under budgetåret 1957/58 gjordes vissa försök att såsom beredskapsarbete utföra skogsvård, dvs. gallring, dikning och återväxtåtgärder. Under det på- följande budgetåret, när det uppstod sysselsättningssvårigheter för skogs- arbetare, utvidgades verksamheten. Året därpå utökades den ytterligare och ar- betena började då mera systematiskt utnyttjas för svårplacerade arbetslösa. Under de båda senaste åren har för detta ändamål startats ett 25-tal s. k. skogsstationer, spridda över praktiskt taget hela landet. Under budgetåren 1961/62 och 1962/63 svarade de för re- spektive 181000 och 527000 dagsver- ken, eller 18 respektive 26 procent av det totala dagsverksantalet, medan kost- naderna uppgick till 4,8 respektive 8,8 procent av de totala kostnaderna.
Under rubriken suårplacerad arbets- kraft redovisas i tabell 11: 9 enbart de särskilt anordnade statskommunala ar- betena. De påbörjades i begränsad om- fattning under budgetåret 1959/60 och har huvudsakligen omfattat fornvårds-
arbeten, naturvårdsarbeten, parkarbe- ten, idrottsanläggningar etc. Under på- följande budgetår utfördes sådana ar- beten till en kostnad av 5,7 miljoner kronor eller 2,2 procent av den totala kostnaden för att under budgetåret 1961/62 ökat ytterligare till 9,6 miljoner kronor eller 3,8 procent av totalkost- naden. Budgetåret 1962/63 var de totala kostnaderna 16,1 miljoner kronor eller 3,8 procent av totalkostnaden för året.
De speciella arbeten, som anordnats för bl. a. alkoholister, är ej särredovisa- de från övriga arbeten under rubriker- na »allmänna vägar» och »skogsvårds- arbeten». Under budgetåret 1960/61 be- räknades kostnaderna för dessa arbeten till ca 15 miljoner kronor. Arbetena gav kontinuerligt sysselsättning för i
runt tal 250 man. Under budgetåret 1963/64 sysselsattes i medeltal 775 per- soner vid dylika arbeten och kostna- derna uppgick till 60,6 miljoner kronor.
Dagsverkskostuader m. m.
Den omläggning av bokföringen av kostnaderna för beredskapsarbetena, som omnämnts ovan, får naturligtvis verkningar också på utfallet av beräk- ningarna rörande dagsverkskostnader- n-a. På budgetåret 1960/61 har sålunda förts kostnader, som ej motsvaras av under detta år utförda dagsverken. Av flera skäl har det ej varit möjligt att renodla uppgifterna så att den verkliga dagsverkskostnaden för de berörda bud- getåren kan anges.
Tabell 11:10. Dagsverkskostnader i kronor per hänvisad arbetslös för olika typer av beredskapsarbeten budgetåren 1957/58—1963/64
Budgetår Arbetsobj ekt 1959/602 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Allmänna vägar 167 176 278 407 385 307 314 417 Enskilda vägar
och gator 84 99 153 412 229 186 285 341 Skogsbilvägar. . — 117 185 240 222 197 181 227 Hamn- och kaj-
arbeten ..... 204 236 306 449 482 334 387 560 Vatten- och av-
loppsarbeten. 130 140 175 382 262 228 300 361 .lårnvägsarh. .. 220 243 283 370 452 315 293 324 Försvarsarb.. . . 189 157 171 339 _ 193 282 253 Flottledsarb.. . 106 83 _ _ _ 170 197 Husbyggnads-
arbeten ..... . . 156 233 540 544 322 376 578 Lappväsendet. . _ 61 132 _ _ 114 _ 110 Skogsvårdsarb.1 51 48 60 95 81 71 70 84 Flygfältsarb.. . . _ — 396 _ 313 — _ Arbeten för
svårplacerade _ _ 40 49 53 42 62 95 Övriga arb. . . . 189 98 184 260 159 217 242 261 Genomsnittlig dagsverks- kostnad 166 159 226 320 255 253 209 281
1 För budgetåren 1957/58—1960/61 inklusive skogsbilvägar som erhållit bidrag via skogs-
styrelsen.
? Medelvärden för budgetåren 1959/60—1960/61 med hänsyn till under budgetåret 1960/61 vidtagna ändringar i redovisningen.
Dagsverkskostnladen i tabell 11: 10 är beräknad på det antal dagsverken, som utförts av hänvisad arbetskraft. Totala antalet utförda dagsverken, som även omfattar bl. a. specialarbetarnvas och maskinförarnas sysselsättning, är be- tydligt högre. Dagsverkskostnaderna är vidare redovisade i löpande priser.
Om man bortser från de exceptionellt höga värdena för budgetåret 1960/61 karakteriseras utvecklingen i stort sett av en successiv och påtaglig ökning av dagsverkskostnaderna. Förhållandet sammanhänger dels med arbetenas in- riktning på jämförelsevis tunga anlägg- ningsarbeten, dels med en ökad an- vändning av maskiner och tekniska hjälpmedel.
Det sätt på vilket dagsverkskostna- derna här beräknats gör att ett bered- skapsarbete, som kräver förhållandevis hög mekanisering eller relativt stort an- tal specialarbetare, ger ett kraftigt ut- slag i dessa kostnader. Tidigare har i fråga om beredskapsarbetena tillämpats relativt snäva mekaniseringsregler. Des- sa regler har under de senaste fem åren successivt liberaliserats.
De ojämförligt lägsta dagsverkskost- naderna drar de statskommunala arbe- tena för svårplacerade. Dagsverkskost- naden omfattar här huvudsakligen lö— ner till de hänvisade samt kostnader för arbetsledning och för handverktyg. För röjningsarbeten som utförts under bud- getåret 1962/63 har den genomsnittliga dagsverkskostnaden uppgått till 70 kro- nor, exklusive kostnader för planering.
Dagsverkskostnadens medelvärde för- ändrades inte nämnvärt från budget- året 1956/57 till budgetåret 1958/59. För- klaringen härtill är att totalkostnader- na för de förhållandevis stora posterna allmänna vägar samt vatten och avlopp volymmässigt sett låg tämligen stilla. Från och med budgetåret 1959/60 note- ras genomgående betydande ökningar.
Särskilt märkbar är ökningen för de båda nyssnämnda typerna av arbeten. Kostnaderna för beredskapsarbetena blir särskilt höga när färdigställningsar- beten utgör en relativt stor del av arbete- na. Jämförelsen mellan olika år påverkas därför av sådana förhållanden. Under budgetåret 1959/60 tillkom också hus- byggnader som en ny och dagsverks- mässigt sett relativt dyrbar arbetstyp. Detta uppvägdes dock delvis av att de dagsverksmässigt sett billiga skogsvårds- arbetena fick relativt stor omfattning detta år.
Skälet för att den genomsnittliga dagsverkskostnaden för budgetåret 1961/62 ej stigit i samma takt som de närmast föregående budgetåren och att den genomsnittliga dagsverkskostnaden för budgetåret 1962/63 minskat, är det ökade inslaget av dagsverksbilliga skogs- vårdsarbeten samt arbeten för svårpla- cerade. Den från 1963 ökade mekanise- ringen har för budgetåret 1963/64 resul— terat i en betydande ökning av dags- verkskostnaden. Det har ej varit möjligt att få fram ma- terial för en generell belysning av mer- kostnaderna för olika typer av projekt bedrivna såsom beredskapsarbeten i förhållande till likartade projekt utför- da i ordinarie ordning. För skogsvård utförd som beredskapsarbete finns emel- lertid en del uppgifter om kostnadsläget i förhållande till sådana arbetens utfö- rande i ordinarie ordning (se sid. 232), varjämte väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen teoretiskt sökt klarlägga, på vilka punkter det föreligger olikheter i kost- naderna för Vägprojekt bedrivna i ordi- narie ordning och som beredskapsarbe— te. Resultatet av denna senare undersök- ning skall i korthet redovisas i det föl- jande.
Dessförinnan vill utredningen erinra om att beredskapsarbetena till huvud- saklig del utgjorts av tunga anlägg-
ningsarbeten. Även om mekaniserings- gnaden på beredskapsarbetena långa ti- der begränsats, har användningen av maskiner så småningom anpassats till vad som gäller vid ordinarie arbeten. Det innebär att lönerna till den på bygg- nadsplatsen sysselsatta hänvisade ar- betskraften kommit att spela en relativt sett allt mindre roll för de totala kost- naderna. Däremot har kostnaderna för maskiner, material, transporter, driv- medel etc., som ger en indirekt effekt på arbetsmarknaden, stigit kraftigt. För vägprojekt, som arbetsmarknadsstyrel- sen utfört såsom beredskapsarbete un- der senare år, har en uppdelning gjorts på olika delkostnader. Den visar, att kostnaderna för ledningspersonal har legat ganska stilla omkring 10 procent. Materialkostnaderna har varierat mellan 15 och 20 procent, transportkostnader- na har tagit ungefär samma andel medan arbetsmaskiner, inklusive reparationer och underhåll, i allmänhet legat något över 20 procent. Löner till hänvisade ar— betare har tagit mellan 15 och 22 pro- cent. Material, transporter och maski- ner har alltså svarat för mellan 50 och 60 procent av de totala kostnaderna. Som allmän förutsättning för den kostnadsanalys som verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällde att verkets ordinarie arbeten bedrives på effektivast möjliga sätt och att verkets egen personal har en säsongmässigt jämn sysselsättning. Genom insamling av huvuddata från närmare 500 väg- byggnadsprojekt och detaljdata från mer än 50 projekt erhölls ett »normal- vägföretag», som i fråga om kostnad, våglängd, vägbredd, masskvantiteter osv. i det närmaste är ett medelföre- tag för i verkets egen regi utförda väg- byggen. Kostnaderna för detta företag beräknades till 885 000 kronor och dags— verkskostnaden, dvs. totalkostnaden di- viderad med antalet grovdagsverken,
till 500 kronor. En stor maskin förekom på 5 grovarbetare och antalet special- arbetare utgjorde omkring 90 procent av antalet grovarbetare.
Därefter har kostnaderna jämförts mellan det som ordinarie arbete utför— da normalvägföretaget och samma före- tag utfört som beredskapsarbete. För be- redskapsarbete har hänsyn härvid tagits till de begränsade möjligheterna i fråga om val av byggnadsobjekt samt till be- gränsningen i mekaniseringsgraden. De hänvisade icke yrkeskunniga arbetar- nas prestationer antogs i medeltal vara 15—20 procent lägre än de ordinarie yrkeskunniga arbetarnas. Hänsyn togs också till det förhållandet att bered- skapsarbetet huvudsakligen utföres un- der vintern, medan de ordinarie arbe- tena är jämnt fördelade över året. Be- räkningar gjordes vidare av de kost— nadsökningar som beror på variationer i sysselsättningsbehovet vid beredskaps- arbetena och som även kan innebära förändringar i arbetenas påbörjande, bedrivande och avslutande. Några extra sociala kostnader, t. ex. för förlägg- ningar, upptogs ej för beredskapsarbe- tena, och man fann heller inte anled— ning anta, att den färdiga vägens kvali- tet skulle bli olika vid beredskapsarbe- ten och ordinarie arbeten.
Jämförelsen mellan ordinarie arbeten och beredskapsarbeten, som är baserad på olika mekaniseringsalternativ för de senare, gav följande resultat:
Alternativ 1. I detta alternativ drives ar- betet med ungefär samma maskinella in- sats som det ordinarie arbetet bortsett från att planering på tipp utföres manuellt samt att arbetsstyrkan kompenseras för den lägre prestationsgraden hos icke yrkesvan arbetskraft. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 275 kronor; 1 tung maskin på 7 hänvisade arbetare; 47 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 8 procent. Alternativ 2. De manuella arbeten, som
tillkommer utöver det ordinarie företagets, är huvudsakligen planering på tipp av bankfyllnads- och överhyggnadsmassor, vis— sa trumarbeten och dikningsarheten. All— männa förutsättningar:
dagsverkslmstnad 250 kronor; 1 tung maskin på 7 hänvisade arbetare; 45 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete ordinarie ordning: 10 procent. Alternativ 3. Med utgångspunkt från dags- verkskostnad på högst 185 kronor har me- kaniseringen i detta alternativ begränsats så, att utöver de manuella arbetena i alter- nativ 2 tillkommer schaktning och fram- transport av naturmaterial till kross samt en del mindre schaktningsarbeten. Allmän- na förutsättningar:
dagsverkskostnad 185 kronor; 1 tung maskin på 11 hänvisade arbetare; 33 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 17 procent.
Alternativ 4. De manuella arbetena har ytterligare utökats i detta alternativ. Sä— lunda utföres lastning av grusmaterial till förstärkningslagret delvis manuellt och dessutom har arbetslagen ytterligare ut— ökats. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 155 kronor; 1 tung maskin på 15 hänvisade arbetare; 25 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 23 procent.
Alternativ 5. Några ytterligare arbeten som kan utföras manuellt återstår inte ut— över alternativ 4. För att nedbringa me- kaniseringsgraden har därför arbetslagen ytterligare utökats vid maskinstyrda arbe- ten. Allmänna förutsättningar:
dagsverkskostnad 140 kronor; 1 tung maskin på 18 hänvisade arbetare; 20 procent specialarbetare. Kostnadsökning i jämförelse med arbete i ordinarie ordning: 29 procent.
H.
I Väg— och vattenbyggnadsstyrelsens ansl—agsäskanden för budgetåret 1962/63 har undersökningens resultat samman- fattats på följande sätt:
Beredskapsarbetenas syfte är att skapa arbetstillfällen. Helt naturligt har därför en stor del av dessa arbeten kommit att koncentreras till vissa län, företrädesvis i Norrland. Det ligger i sakens natur, att man som regel icke uppnår samma effekti— vitet vid utförande av beredskapsarbeten
som vid arbeten bekostade av ordinarie me- del. Anledningen härtill är bl. a. den lägre grad av mekanisering som tillämpas vid dessa arbeten. Dessutom förekommer att arbetena icke bedrives kontinuerligt, utan nedläggcs efter viss tid för att senare äter- upptagas. Växlingar i arbetsstyrkans stor- lek inverkar även i negativ riktning på effektiviteten. Enligt vissa undersökningar som verkställts inom väg- och vattenbygg— nadsstyrelsens rationaliseringsavdelning kan >>l)eredskapskronans» värde beräknas till ungefär 90 öre vid beredskapsarbeten som bedrives i vägförvaltningens regi. Den- na relation gäller dock endast när arbetet löper normalt, dvs. utan större växlingar i arbetsstyrkans storlek och utan att ar- betet tidvis nedlägges.
Då arbetsmarknadsmässiga synpunkter oftast varit bestämmande för beredskaps- arbetenas lokalisering, har den geografiska fördelningen av dessa arbeten under åren 1958—1960 helt naturligt blivit ojämn. I detta sammanhang bör emellertid framhål- las, att vägbehoven över lag varit så ef- tersatta att de utförda arbetena varit ur vägtrafikens synpunkt angelägna även om man ur trafikekonomiska synpunkter icke alltid nått maximal utdelning på investe- rade medel. En stor del av beredskapsarbe- tena har nämligen avsett företag vilka fun- nits upptagna i flerårsplanerna, ehuru med medelstilldelning först längre fram under perioden.
Arkivarbete och musiken-hjälp Arkivarbete och musikerhjälp skilde sig länge från beredskapsarbetena i det avseendet att de ej bedrevs till öppna marknadens villkor. Efter beslut vid 1962 års riksdag om en ytterligare löne- differentiering med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation har förutsättningar skapats för en an— passning av lönerna till öppna markna— dens villkor.
Till en början var arkivarbetc avsett som arbetslöshetshjälp åt kontorsan— ställda och andra, för vilka vanligt be— redskapsarbete ej var lämpligt. Med ti— den har emellertid arkivarbete i ökad utsträckning kommit att fungera som arbetsträning eller skyddad sysselsätt-
Tabell 11:11. Antalet sysselsatta i arkivarbetc åren 1958—1963 (medeltal per månad)
Nationalitet
Statligt/statskommunalt 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Svenskar ................................... 751 1 006 1 212 1 334 1 537 1 811 Utlänningar ................................ 275 275 241 227 228 233 Hela antalet 1 026 1 281 1 453 1 561 1 765 2 044 Därav i statskommunala arkivarbeten: Antal 139 176 188 185 183 183 1 procent 13,5 13,7 12,9 11,9 10,4 9,0
Antalet som vid någon tidpunkt under året haft musikerhjälp ............................. 68 71 62 54 33 62
ning för sådana arbetslösa från tjänste- mannayrken, som på grund av person— liga arbetshinder ej kunnat placeras i öppna marknaden.
Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. De statliga anordnas inom statliga verk och myndigheter samt hos statsunderstödda eller allmän- nyttiga institutioner. De statskommuna- la arkivarbctena anordnas inom kom- munala verk och myndigheter. Stats- bidrag till statskommunala arkivarbeten utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om årskostnadsbidrag. Det innebär, att bidraget under senare år utgjort 20 procent. Arbetsmarknads— styrelsen beslutar om bedrivande av ar- kivarbete. Handläggningen av arkivar- betsärendena har varit centraliserad och enskilda ärenden prövades länge cen- tralt. Numera har styrelsen i fråga om nio län, nämligen Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus, Älvsborgs, Västman- lands och Norrbottens län, delegerat be- slutanderätten till länsarbetsnämnden. På dessa län kommer ungefär en tredje- del av samtliga arkivarbetare.
Arkivarbete kan avse dels mera kva- lificerade uppgifter, dels uppgifter som inte kräver nämnvärt självständig ar— betsinsats. Arbetsuppgifter av löpande karaktär får i princip ej förekomma som arkivarbete. Det är dock ofta svårt att
avgöra vad som är löpande och icke löpande arbetsuppgifter. Så är fallet vid t. ex. museer, bibliotek och arkiv, där flertalet arkivarbetare är sysselsatta. Man kan konstatera en tydlig tendens att sysselsätta arkivarbetare med löpan— de arbetsuppgifter, i syfte att under- lätta återgången till öppna marknaden.
Musikerhjälpen är en särskild gren av arkivarbetet. Den skall som namnet anger bereda sysselsättning åt arbets- lösa musiker, huvudsakligen i aktivt musikerarbete, undervisning och not- skrivning hos amatörorkestrar, musik- cirklar eller andra sammanslutningar med ej yrkesmässig musikutövning.
Antalet sysselsatta i arkivarbete 1958—1963 (i månadsmedeltal per år) fördelade på svenskar och utlänningar framgår av tabell 11:11.
Av de 1 530 personer, som i december 1960 var placerade i arkivarbeten,1 sysselsattes 3 procent i arkiv, 20 procent i museer, 25 procent vid universitet och högskolor och 15 procent hos statliga verk och myndig- heter. Musikerhjälpen omfattade vid sam- ma tidpunkt 50 personer.
I fråga om fördelning på olika typer av arbetsuppgifter kan noteras, att av de i arkivarbete placerade 56 procent utförde skrivbiträdesarbete, 19 procent arkiverings- arbete och 10 procent kvalificerat biblio- teksarbcte, översättningsarbetc, vetenskap— ligt arbete eller laboratoriearbete.
1 Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen företagen undersökning
Medianåldern bland arkivarbetarna var 58 år. Av dem som ingick i undersökningen var 42 procent över 60 år; 38 procent var födda utomlands.
53 procent av alla arkivarbetare var sys- selsatta i Stockholm med omgivningar, 11 procent i Göteborgs och Bohus län, 9 pro- cent i Malmöhus län, 8 procent i Uppsala län och återstående 19 procent i landet i övrigt.
Av de 1 530 personer, som i december 1960 var sysselsatta i arkivarbete, hade 40 pro- cent varit i sådant arbete mera än 3 år. Åtskilliga hade haft arkivarbete som hu- vudsaklig sysselsättning under väsentligt längre perioder. Under år 1963 placerades 58 arkivarbetare i arbete i öppna marknaden.
En fördelning av de svenskfödda arkiv- arbetarna efter yrkesgrupp (tidigare för- värvsarbete) visade, att 50 procent haft försäljnings-, kontors- eller kameralt ar- bete samt att 15 procent drivit egen verk- samhet. Av samtliga arkivarbetare hade 29 procent studentexamen och 10 procent realexamen eller normalskolekompetens. Undersökningen gav vidare vid handen, att 26 procent hade någon form av handelsut- bildning —— från civilekonomexamen till kortare handelskurser — att 7 procent hade teknisk utbildning och 13 procent univer- sitetsexamen.
Undersökning av arkivarbetarna med hänsyn till eventuella arbetshinder har företagits vid ett par tillfällen. En un- dersökning per den 31 maj 1951 visade, att 62 procent av samtliga arkivarbetare hade arbetshinder genom tidigare eller aktuella sjukdomar av olika slag. Efter-
Tabell 11:12. Kostnader för arkivarbetena
som arkivarbetet under senare år i allt större utsträckning kommit att användas som skyddad sysselsättning, torde man kunna utgå från att sjukdomshinder hos klientelet procentuellt ökat efter den nämnda undersökningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog i skrivelse till Konungen den 15 septem- ber 1961, att arkivarbete, musikerhjälp och forskarstipendier skulle avskaffas som särskilda hjälpformer och ersättas med beredskapsarbete. Vidare föreslogs inrättande av en särskild lönedelegatio-n inom styrelsen för förhandling om lö— ner i de fall dessa ej var reglerade i vanlig ordning. Med anledning av detta förslag anförde departementschefen i 1962 års statsverksproposition, att en ytterligare differentiering av arkivar— betslönerna med hänsyn till individuell prestation försöksvis borde kunna ske, när särskilda skäl förelåg därtill. I des- sa fall skulle lönerna bestämmas av nyssnämnda lönedelegation inom sty— relsen. Delegationen skulle också kunna ta upp frågor om inplacering i löne- grupp i övriga fall. Sedan riksdagen bifallit departementschefens hemställan och lönedelegationen blivit utsedd av Kungl. Maj:t, finns nu möjligheter att ge även arkivarbetarna öppna markna— dens löner.
Delegationen har numera fastställt ett
(inklusive forskarstipendier och musiker-
hjälp) under budgetåren 1958/59—1963/64
Kostnader i 1 OOO-tal kronor för
Budgetår Arkivarbeten Stipendiat-
Statliga Stats- Mustkerh] alp verksamhet Summa kommunala
1958/59 6 286 139 346 216 6 987 1959/60 8 446 223 325 185 9 179 1960/61 9 840 271 301 194 10 606 1961/62 11 706 332 278 164 12 480 1962/63 16 248 308 336 137 17 029 1963/64 18 456 337 329 __ 19 122
nytt Iönesystem vilket trädde i kraft den 1 juli 1962. Det omfattar tio lönegrupper motsvarande löneklasserna 3—19 i sta- tens löneplan A. I enlighet härmed ut- går från den 1 januari 1964 lön till de i arkivarbete och musikerhjälp sysselsat- ta med följande belopp för månad för heltidstjänst inom respektive orts- och lönegrupp:
Ortsgrupp Lönegrupp 3 4 I 5 i kronor kronor I kronor A 855 910 960 B 900 955 1 010 C 950 1 005 1 065 D 1 000 1 060 1 125 E 1 050 1 115 1 180 F 1 165 1 235 1 310 G 1 290 1 370 1 455 H 1 450 1 530 1 610 I 1 620 1 705 1 785 .] 2 035 2 115 2 195
Arkivarbetarnas lönegruppsplacering i december 1963 framgår av följande sammanställning:
.. Antal 00 av hela Lonegrupp personer /antalet A 1 226 56,4 B 381 17,5 C 307 14,1 D 60 2,8 E 153 7,0 F 29 1,3 G 9 0,4 H 8 0,3 .] 1 0,1 I 1 0,1
Av de musikerhjälpta var i december 1963 27 (60 %) placerade i lönegrupp A och 18 (40 %) i lönegrupp B.
Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet
Sedan lång tid tillbaka har det centrala arbetsmarknadsorganet haft egen byg- gande verksamhet. Denna utvecklades
redan under arbetsmarknadskommissio— nens tid. I den utredning som föregick inrättandet av en arbetsmarknadssty- relse diskuterades frågan om det centra- la arbetsmarknadsorganet skulle ha egen byggande verksamhet eller ej. Föredra- gande departementschefen biträdde se- dermera i propositionen utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skulle organiseras så att den i egen regi kunde driva arbeten. Han anförde, att detta visserligen skulle innebära en dubbelorganisation, som kunde synas mindre rationell, men att från arbets- marknadspolitisk synpunkt avsevärda fördelar skulle vara förknippade med möjligheterna för det centrala arbets— marknadsorganet att självt kunna driva arbeten. Därmed skulle styrelsen i aku- ta arbetslöshetssituationer få goda möj- ligheter att ingripa med offentliga ar- beten snabbt och effektivt. Förslaget godkändes av riksdagen.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen orga- niserades 1948 i samband med förstat- ligandet en teknisk byrå, som centralt skulle svara för bl. a. styrelsens byggan— de verksamhet. Numera, sedan flertalet kommuner anställt egen teknisk perso— nal och på annat sätt fått möjligheter att själva förbereda och driva arbeten, har arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet praktiskt taget helt avsett statliga projekt.
I mitten av mars 1959 var 1 764 man sysselsatta i styrelsens egenregi-arbe- ten (tabell 11:13). Vid den tidpunkten var enligt uppgift resurserna helt ian— språktagna och det angivna antalet kan därför ses som ett mått på den syssel- sättning, som — under förutsättning av oförändrade resurser — kan organise- ras i av styrelsen själv bedrivna bygg- nadsföretag. Vid samma tidpunkt var ytterligare ett tusental man i arbete i sådana företag som styrelsen endera upphandlade eller låt utföra med hjälp
arbeten åren 1 95 8—1 96 4
Därav i Summa egen regi + Totala av AMS upp- upphandlade Tidpunkt antalet AMS egen regi handlade eller och best. arbetare best. arbeten Antal % Antal % Antal % 1958 28/2 5 618 1 113 19,8 565 10,1 1 678 29,9 1959 14/3 15 167 1 764 11,6 1 028 6,8 2 792 18,4 1960 15/3 11 632 1 139 9,8 598 5,1 1 737 14,9 1961 15/3 5 112 720 14,1 284 5,5 1 004 19,6 1962 31/3 6 985 1 012 14,5 50 0,7 1 062 15,2 1963 30/3 14 966 1 449 9,7 342 2,3 1 791 12,0 1964 15/2 15 504 1 544 10,0 249 1,6 1 793 11,6 av administratör. Totalt var sålunda byrå är uppdelad på två sektioner, all- inemot 3 000 man verksamma i bered— skapsarbeten, som arbetsmarknadssty- relsen själv drev eller uppdragit åt bygg- nadsfirmor att driva.
Bland de projekt, som styrelsen själv utfört, dominerar vägarbetena. Under de sex budgetåren 1958/59—1963/64 om- fattade de respektive 93, 94, 95, 95, 85 och 77 procent av de totala kostnaderna för de arbeten som styrelsen själv ut- förde genom sin byggande organisa- tion. I tabell 11:14 redovisas fördel- ningen på olika slag av objekt budget- åren 1958/59—1963/64.
Arbetsmarknadsstyrelsens tekniska
männa sektionen, som handlägger all- männa frågor rörande statsbidrag och beredskapsarbetenas bedrivande, samt byggnadssektionen, som svarar för byg- gandet i egen regi och upphandlingen av de arbeten som skall utföras :av entre- prenör eller administratör.
Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
Arbetsmarknadsstyrelsen bedriver egen förrådsverksamhet för att ha maskiner och redskap tillgängliga när bered— skapsarbeten snabbt behöver sättas i gång. Omfattningen av denna beredskap
Tabell 11:14. Kostnader för av arbetsmarknadsstyrelsen i egen regi utförda och upphandlade beret skapsarbeten budgetåren 1958/59—1963/64 fördelade på olika typer av objekt (] OOO-tal kronorj
4 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64
Arbetsobjekt Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn. % Kostn.] % Vägarbeten ...... 53120 93,1 71 190 94,4 59 440 94,8 52 188 95,6 66 901 84,6 77 928 77,
Vatten- och
avloppsarbeten 1 260 2,2 1 020 1,4 450 0,7 232 0,4 512 0,6 027 0, Järnvägsarheten . 1 150 2,0 1 040 1,4 370 0,6 1 040 2,0 2 816 3,6 3 134 3, Hamnarbeten. . .. 230 0,4 280 0,4 290 0,5 60 0,1 _ — — — Flottledsarheten . 1 120 2,0 560 0,7 50 0,1 60 0,1 1 064 1,3 420 0, Övriga arbeten .. 200 0,3 1 310 1,7 2 080 3,3 1 000 1,8 7 801 9,9 118 279 18, Summa 57 080 | 100,0 | 75 400 | 100,0 | 62 680 100,0 | 54 580 | 100,0 | 79 094 | 100,0 |100 688 100, 1 I övriga arbeten ingick under budgetåret 1963/64 bl. &. skogsvårdsarbetcn för 7 827 000 kronor och husbyggnadsarbeten för 7 857 000 kronor eller vardera för 7,8 procent av totalkostnaden.
Tabell 11:1-5. Förrådens sammansättning och värde i 1 OOO-tal kronor 1 juli 1960, 1961, 1962, 1963 och 1964
1960 1961 1962 1963 1964
Sammansättning 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. 1 000- Proc. tal för- tal för- tal för- tal för- tal för- kr. deln. kr. deln. kr. deln. kr. deln. kr. deln. Byggnader ....... 9 220 39,4 10 200 44,0 11 672 47,8 22 509 65,1 40 744 76,0 Maskiner ......... 13 373 57,1 12 014 51,8 11 779 48,2 11 193 32,4 12 038 22.5 Ovrigt1 .......... 824 3,5 964 4,2 969 4,0 883 2,5 804 1,5 Summa 23 417 100,0 23 178 100,0 24 420 100,0 34 585| 100,0 | 53 586 100,0
1 Häri sammanfattas ett antal mindre poster, nämligen arbetsredskap, beklädnadsartiklar, förläggningsinventarier, kontorsinventarier samt sjukvårdsmateriel.
berördes i proposition till 1952 års riks- dag (1952: 127). I denna framhöll före- dragande departementschefen, att ma- terialberedskapen under de närmaste åren syntes böra ökas till att avse be— hovet för sysselsättande av 3 000 man. När detta program genomförts borde en- ligt departementschefen med ledning av då gjorda erfarenheter ställning tagas till frågan om en eventuell ytterligare förbättring av beredskapen. Riksdagen beslöt i enlighet med detta förslag.
Lagerhållningen av arbetsredskap (handverktyg, stubbrytare etc.) har successivt minskat, då något större be— hov av beredskap på detta område inte ansetts föreligga.
I fråga om byggnader disponerade styrelsen den 1 juli 1964 förläggningar med plats för 6 500 personer jämte er— forderliga köks-, matsals- och ekonomi- byggnader. Av dessa platser var ca 2700 avsedda för beredskapsarbeten, medan 2 200 var uthyrda till industrier
m. fl., som anställt överflyttad arbets- kraft, och 1 300 utnyttjades för omskol- ningskurser samt 300 för diverse ända- mål.
Maskinberedskapen torde i stort sett vara tillräcklig för sysselsättning av 3000 man, huvudsakligen i vägbygg— nadsarheten. I fråga om kompressorer och tryckluftsverktyg är tillgången rik- ligare och beräknas kunna förslå för 3000—4 000 man. Förrådshållningen har anpassats efter tillgången på maski- ner i öppna marknaden. Maskintyper, som utan svårighet vid behov kan för- hyras, ingår därför inte i styrelsens förråd. Detta gäller i synnerhet schakt— ningsmaskiner av olika slag, där styrel- sens egen maskinpark räcker till för sysselsättning av endast 300—400 man. Maskinparkcn omfattade den 1 juli 1963 av större maskintyper: 300 trycklufts- kompressorer, 65 stenkrossar, 46 väg— vältar, 27 dumpers, 19 väghyvlar och 11 schaktningsmaskiner.
Typ [belägenhet Användning Golvyta m?
Maskinverkstad och förråd i a) verkstad och kontor ............... 1370
Gnesta b) verkstad och varmförråd ........... 936 e) smedja, snickar- och målarverkstad,
varmförråd ....................... 260
d) 7 kalliörråd ...................... 2 851
Centralförråd i Bispgården a) kallförråd ........................ 1 900
b) del i varmförråd (förhyrt) ......... 190
Förrådens belägenhet, befintliga loka- lers storlek m.m. framgår av samman- ställning på föregående sida.
Beredskapsarbetarnas ålder, yrkestillhörighet m. m.
Placeringen i beredskapsarbete skall som förut sagts ske först sedan andra utvägar att lösa sysselsättningsfrågan prövats. Vilka personer som kommer att placeras i beredskapsarbete, blir där- för bcroendc av en rad olika omstän- digheter, såsom konjunktur- och säsong- förhållanden, personliga arbetshinder, övriga arbetsmarknadspolitiska åtgär— ders effektivitet etc.
Det saknas kontinuerlig redovisning av bl. a. beredskapsarbetarnas ålder, civilstånd, yrkestillhörighet och tid i be- redskapsarbete. Utredningen har därför i samverkan med arbetsmarknadsstyrel— sen vid ett par tillfällen undersökt här angivna och andra förhållanden. Under— sökningarna gjordes per den 16 oktober 1961 och 11 november 1963. Undersök- ningen 1961 omfattade 3001 personer och 1963 8 485 personer, vilka var pla- cerade i beredskapsarbete.
Vad först angår de hänvisades ålder kan konstateras att vid båda undersök- ningstillfällena omkring tre fjärdedelar av samtliga var 45 år och äldre.
Att antalet personer i åldern 60 år och däröver minskade medan gruppen under 45 år ökade mellan de båda un- dersökningarna torde bero på ett större
Tabell 11:16. Personer iberedskapsarbele den 16 okt. 1961 och 11 nov. 1963. Pro- centuell fördelning efter ålder
Ålder 16 okt. 1961 11 nov. 1963 —44 25 28 45—59 52 52 60— 23 | 20 Samtliga 100 | 100
Tabell 11:17. Personer i beredskapsarbete den 16 okt. 1961 och 11 nov. 1963. Pro- centuell fördelning efter yrke
Yrke 16 okt. 11 nov.
1961 1963
Lantbruks- och skogs- arbete ............ 20 34 Produktionsarbcte
inom industrin ..... 16 10 Byggnadsarbete ...... 35 32 Diversearhete ........ 20 15 Övrigt arbete ........ 9 9 Samtliga 100 | 100
inslag vid det senare tillfället av svår- placerade, bl. a. alkoholister och ung- domsvårdselever med låg medelålder. Medan man vid samtliga beredskapsar- beten den 11 nov. 1963 hade 17 procent i gruppen 60 år och däröver var mot- svarande tal för norrlandslänen 23.
Vid de båda undersökningarna sär- lskildes fem yrkesgrupper, vilka redo-
visas i tabell 11: 17.
Tre fjärdedelar eller fler av samt- liga kom som synes på de tre grupper— na lantbruks- och skogsarbete, bygg- nadsarbete och diversearbete. Detta är föga överraskande med hänsyn till att beredskapsarbetena i stor utsträckning utnyttjas för sådana grupper som allt— jämt har känning av säsongfluktuationer inom sitt huvudsakliga arbetsområde. Att andelen lantbruks- och skogsarbeta— re ökat mellan de båda undersökningar- na hänger otvivelaktigt samman med skogsarbetets mekanisering och det i samband därmed minskade behovet av arbetskraft.
En allt större del av beredskapsarbe- tena i södra och mellersta Sverige är av- sedda för svårplacerade. Vid undersök— ningen i november 1963 var i detta om- råde 39 procent sysselsatta i sådana arbeten. I Norrbotten var motsvarande procenttal 2,0 och i Västerbotten 2,4. I övriga norrlandslän samt i Kopparbergs
Tabell 11:18. Under oktober 1959 till beredskapsarbete hänvisade personer fördelade på norrlandslän och övriga län samt på senaste arbetslöshetsperiodens längd
Antal månader Upp- Sum Område gift m a— högstl 1—2 I 2—3 I 3—4 |över4 saknas Norrlandslänen Antal ............................. 797 524 238 153 395 15 2 122 % ................................ 38 25 11 7 19 _ 100 Övriga län Antal ............................. 561 416 201 94 428 3 1 703 % ................................ 33 29 12 6 25 — 100 Hela riket Antal ............................. 1 358 940 439 247 823 18 3 825 % ................................ 36 25 12 6 21 — 100
och Värmlands län var andelen svårpla- cerade 13,4 procent.
Vid en särskild undersökning som gjordes i oktober 1959 rörande arbets- lösa som under månaden hänvisades till beredskapsarbete studerades bl. a. arbetslöshetsperiodens längd omedel- bart före placeringen i beredskapsarbe- te. Resultatet av undersökningen fram- går av tabell 11: 18. Härutöver må näm- nas att i åldersgruppen över 60 år 48 procent haft en arbetslöshetsperiod överstigande 2 månader, medan för åldersgruppen under 25 är motsvarande procenttal var 33. De yngre hade med andra ord genomsnittligt haft kortare väntetid före placering i beredskaps- arbete än de äldre.
Vid undersökningarna i oktober 1961 och i november 1963 noterades också,
Tabell 11:19. Personer i beredskapsarbete den 16 okt. 1961 och 11 nov. 1963. Pro- centuell fördelning efter antal månader i
beredskapsarbete Antal månader 16 okt 1961 11 nov. 1963 högst 3 25 31 3— 6 16 17 6— 9 13 17 9—12 12 13 över 12 34 22
hur lång tid de arbetslösa varit placera- de i beredskapsarbete under viss obser- vationsperiod. 1961 omfattade observa- tionsperioden 34 månader och 1963 23 månader. Resultatet har sammanfattats i tabell 11: 19.
Från observationsperioden bör emel- lertid dragas 9 veckor för semester för 3 år varefter kvarstår 32 effektiva arbetsmånader. Av de i undersökningen ingående hade något över 100 varit i beredskapsarbete 25 av dessa 34 måna- der. Inemot 800 eller 34 procent hade varit placerade i beredskapsarbete un- der mer än 12 månader av den angivna perioden. Norrlandslänen hade ett stör- re antal personer lned långvarig syssel— sättning i beredskapsarbete än andra län. Vid undersökningen i november 1963 hade 1 865 eller 22 procent varit sysselsatta i beredskapsarbete mer än 12 av den 23 månader långa observa- tionsperioden. Även vid denna under- sökning visade det sig att perioderna i beredskapsarbete var längre i Norrland än i landet i övrigt.
Överväganden och förslag
Som utredningen förut framhållit kan man inte generellt prioritera det ena
eller det andra slaget av arbetsmark- nadspolitiska åtgärder. Vilka åtgärder som bör vidtagas måste bli beroende på en bedömning från fall till fall. När det gäller hänvisning till beredskaps- arbete bör dock som allmän regel gälla, att möjligheterna till placering i öppna marknaden noggrant måste prövas in- nan sådan hänvisning tillgripes.
Sedan gammalt har i vårt land gällt, att arbetslinjen skall ges företräde fram- för understödslinjen i arbetsmarknads- politiken. Det får dock enligt utredning- ens mening inte fattas så bokstavligt att varje arbetslös, som inte omedelbart kan anpassas till öppna marknadens möjligheter, skall hänvisas till bered- skapsarbete eller beredas sysselsättning på annat likartat sätt. Under kortare ar- betslöshetsperioder bör det bl. a. med hänsyn till behovet av rådrum för ar— betskraftens omställning ankomma på arbetslöshetsförsäkringen och den kom— munala kontantunderstödsverksamheten att ge ekonomiskt skydd. Enligt utred- ningens mening bör den utvägen väljas i större utsträckning än som hittills skett.
Inte heller vid arbetslöshet som be- räknas bli mycket långvarig eller som är kontinuerligt återkommande kan hän- visning till beredskapsarbete generellt anses vara den lämpligaste lösningen. Dock måste man ta speciella hänsyn till arbetslösa med så nedsatt arbetsförmå- ga eller så begränsad anpassbarhet att sysselsättning inte kan beredas dem an- nat än i särskild ordning.
Under många år har beredskapsarbe- tena uppfattats som en lämplig utväg att ge arbete åt arbetslösa, oavsett yrkes- tillhörighet. Till alldeles övervägande del har emellertid beredskapsarbetena anordnats inom byggnads- och anlägg- ningsområdet. Den tekniska utveckling- en inom denna bransch har under se- nare år gått mycket snabbt. Det har medfört minskade möjligheter att sys-
selsätta icke yrkeskunnig arbetskraft i de traditionella beredskapsarbetena. Som exempel härpå kan nämnas de vä- gar som byggts som beredskapsarbeten under senare år. Trots en i och för sig diskutabel ansträngning att begränsa sysselsättningen av yrkesarbetare och användningen av moderna maskiner har lönekostnaden för hänvisad arbetskraft ofta utgjort mindre än en femtedel av den totala anläggningskostnaden. Dess- utom har, som en följd av denna utveck- ling, beredskapsarbetena efterhand i allt högre grad kommit att användas för att ge sysselsättning åt byggnads- och anläggningsarbetare samt några dem närstående yrken medan möjligheterna att sysselsätta icke yrkeskunnig arbets- kraft minskat.
Jämsides härmed har som redan an- tytts uppstått behov av särskilt anord- nad sysselsättning för arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga. I lägen som i stort karakteriseras av balans på arbets- marknaden kommer beredskapsarbetena i mycket stor utsträckning att få anpas- sas efter just detta behov. Det betyder att inslaget av billigare projekt som ger mer manuellt arbete mäste ökas eller att sysselsättning måste ordnas i andra for- mer.
Innan utredningen går över på en mera detaljerad diskussion av behovet av beredskapsarbeten vill den anföra följande: Beredskapsarbete bör använ- das då det behövs en till viss tid, visst geografiskt område eller vissa personer avgränsad förstärkning av sysselsätt- ningen och då andra medel för att till— godose detta behov visat sig otillräck- liga.
Beredskapsarbetenas omfattning
Det antal arbetslösa, som fått stöd i form av hänvisning till beredskapsar- bete, har som utredningen tidigare på- visat stigit kraftigt under senare år. Åren 1955—1957 placerades i medeltal
5 procent av alla arbetslösa män i be- redskapsarbete. Under konjunkturdämp- ningen 1958 var andelen fortfarande inte större än 8 procent. Trots konjunk— turuppgången steg den kraftigt under de följande åren och uppgick under 1963 till i medeltal 33 procent. Utred- ningen ser beredskapsarbetenas expan- sion under senare är huvudsakligen som ett uttryck för en högre ambitions— grad hos arbetsmarknadspolitiken. Ambitionen att stödja en allt större andel av de arbetslösa genom hänvis— ning till beredskapsarbete finner utred- ningen riktig och välbetänkt »— under förutsättning att dessförinnan allt göres för att åstadkomma långsiktigare lös- ningar av sysselsättningsproblemen i de enskilda fallen. Hanteringen av bered— skapsarbetena under senare år tarvar dock en del kommentarer. Som framgår av den tidigare redogörelsen har den konjunkturmässiga och säsongmässiga anpassningen av beredskapsarbetena successivt förbättrats under senare år. Erfarenheter från konjunkturdämpning- en 1958—1959 har uppenbarligen tagits ad notam och under de senaste åren har anpassningen till förändringarna på arbetsmarknaden varit i stort sett tillfredsställande. Med den volym, som beredskapsarbetena nu har, kommer man emellertid även i fortsättningen att möta problem i fråga om den tidsmäs- siga anpassningen av beredskapsarbe- tena. Det gäller kanske framför allt i säsong- och konjunkturuppgångar. Under konjunkturdämpningen 1958— 1959 blev arbetslösheten tidvis högre än under de närmast föregående åren. Även om den inte låg högre än som några år tidigare ansetts tolerabelt, be'- traktades den dock som ett avsteg från den »fulla sysselsättningen». Utan tve- kan hade enligt utredningens mening kraftigare insatser behövts — särskilt under 1958 men också under första halvåret 1959 — för att begränsa ar-
betslösheten. Inte minst gäller detta den yrkesmässiga anpassningen. Med ännu effektivare insatser för att underlätta arbetskraftens anpassning hade sanno- likt flera arbetslösa kunnat hjälpas över till lediga arbetstillfällen på den öppna marknaden.
Av olika skäl var det emellertid un- der dessa år inte möjligt att få fram en tillräcklig omskolnings- och utbildnings- kapacitet. När detta stod klart borde de sysselsättningsskapande åtgärderna, i första hand beredskapsarbetena, ha gi- vits större omfattning. För detta talar framför allt det faktum, att arbetslöshe- ten i så stor utsträckning omfattade byggnads- och anläggningsarbetare samt en del angränsande yrkeskategorier, men också arbetslöshetens längd i de enskilda fallen talar därför.
Balansproblemen på den svenska ar- betsmarknaden är i hög grad säsongbe- tingade. Av den tidigare redogörelsen har också framgått att beredskapsarbe- tena under senare år som regel avbru- tits eller mycket kraftigt begränsats ti- digt under våren. Detta innebär dock en komplikation så till vida, att kon- centration till vintermånaderna och av- brott i arbetet föranleder vissa merkost- nader. Icke desto mindre måste man enligt utredningens mening tillgodose säsongutjämningssynpunkterna. Med hänsyn till beredskapsarbetenas lokali- sering och den arbetskraft som syssel- sättes i dessa arbeten får man å andra sidan inte överskatta det tillskott som öppna marknaden får från beredskaps- arbetena under säsonguppgången, då ar— betena begränsas. Det torde nämligen vara så att åtskilliga i stället för att an- mäla sig på arbetsförmedlingen återgår till undersysselsättning eller arbetslös- het tills det på nytt blir aktuellt med beredskapsarbete.
Det är framför allt två ting, som ka— rakteriserat de senaste årens bered- skapsarbeten, nämligen den ökade ar-
betsvolymen för svårplacerade och de ökade insatserna i norrlandslänen. Sys- selsättningen av svårplacerade behand- las mer ingående i det följande. Ök- ningen av beredskapsarbetena i Norr- land synes främst ha varit betingad av den i området successivt växande ar- betslösheten, som i sin tur berott på ett minskat arbetskraftsbehov i basnä- ringarna och en samtidig ökning av den förvärvsarbetande befolkningen. Denna utveckling har, som utredningen på an- nat ställe redovisat, i första hand mötts med åtgärder för att underlätta arbets— kraftens överflyttning till andra arbets- uppgifter i Norrland eller i andra delar av landet. Dessa insatser har ej varit tillfyllest. Särskilt under senare år har beredskapsarbete under lågsäsongen bli- vit en ganska vanlig ersättning för bort- fallet av arbetstillfällen inom jordbruk och skogsbruk.
Enligt utredningens undersökningar har många arbetslösa i norrlandslänen år efter år sysselsatts i beredskapsarbe- ten. I åtskilliga fall kan detta ha varit försvarligt, men med tanke på de lång- siktiga utvecklingstendenserna är det viktigt att alla utvägar prövas för att åstadkomma en varaktigare lösning av sysselsättningsfrågan. Bl. a. de allt hög- re kostnaderna för beredskapsarbetena motiverar mycket betydande insatser till stöd för arbetskraftens omställning till nya arbetsuppgifter. En sådan lös— ning måste också i längden såväl för den enskilde som för samhället vara fördelaktigare än åtgärder som konser- verar ett mindre produktivt sysselsätt- ningsmönster.
Beredskapsarbetenas merkostnader
Kostnaderna för beredskapsarbetena har vid skilda tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Det gäller såväl de totala kostnaderna som kostnaderna per enhet i förhållande till kostnaderna per
enhet vid utförande i ordinarie ord- ning.
Totalkostnaderna är till övervägande del en funktion av beredskapsarbetenas omfattning och de har diskuterats i ett tidigare avsnitt. Av större intresse är de merkostnader, som uppstår då arbeten utföres som beredskapsarbeten, på grund av att dessas primära syfte _— att ge arbetslösa sysselsättning under be— stämda tider o. s. v. — innebär begrän- sade möjligheter att nå samma produk— tivitet som vid arbeten utförda i ordi- narie ordning och under ideala för- hållanden.
Huvudsakligen synes merkostnaderna kunna härledas till följande orsaker, som i första hand är att finna vid väg- arbeten men som i högre eller lägre grad återfinns vid alla typer av bered- skapsarbeten.
a) Till beredskapsarbeten hänvisas även icke yrkeskunnig arbetskraft lik- som arbetskraft med nedsatt arbetsför- måga.
I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tidigare refererade analys av bered- skapsarbetenas merkostnader antogs bl. a. att de hänvisades prestationer skulle ligga 15—20 procent under yrkes- kunniga arbetares. Om man utgår ifrån att den bedömningen är riktig kan de angivna skillnaderna i prestationsför- måga till följd av bristande yrkeskun- skaper inte höja de totala kostnaderna med mer än en eller annan procent. I andra fall, t. ex. vid skogsvård bedriven som beredskapsarbete, har de hänvisa- des prestationer legat väsentligt under ordinarie arbetares inom facket.
Självklart kan nedsatt arbetsförmåga hos beredskapsarbetarna inverka på produktiviteten. Detta gäller inte enbart i fråga om arbetslösa, som placeras i speciella företag för svårplacerade, utan i viss utsträckning beredskapsarbetare över huvud taget. På beredskapsarbeten
får man nämligen vara beredd att ta emot arbetskraft, som ej kunnat place- ras i öppna marknaden, bl. a. på grund av brister i arbetsförmågan. ()m bered- skapsarbetel skall kunna fylla sin upp- gift kan man enligt utredningens ine- ning inte utestänga dessa arbetslösa.
Den ogynnsamma effekt på kostna— derna, som bristande yrkeskunskaper och nedsatt arbetsförmåga kan ha, tor- de dock på olika vägar kunna begrän— sas. Det kan framför allt ske genom ut- bildning på arbetsplatsen och genom att man väljer sådana projekt där eventuel- la arbetshinder blir till så litet förfång som möjligt. Till frågan om de speciella arbetena för svårplacerade skall utred- ningen återkomma i det följande.
b) Beredskapsarbetena utföres till övervägande del vintertid. Som framgår av den tidigare redogörelsen ligger tyngdpunkten i sysselsättningen på be- redskapsarbetena under vintermånader- na. En normal vinterdrift behöver ej alltid medföra större kostnadsökningar, vilka däremot lätt uppstår om arbetet inte förberetts eller startats vid rätt tid- punkt. Start mitt i vintern utan tidigare förberedelser »på marken» medför nöd— vändigtvis högre kostnader och lägre sysselsättning. Exakt hur höga dessa merkostnader är har ej kunnat beräk- nas.
Utredningen föreslår i det följande att beredskapsarbetena påbörjas vid sådan tidpunkt att de här angivna merkost— naderna begränsas. Hänvisning av ar- betslösa till ordinarie arbeten skulle ge en likartad gynnsam effekt.
c) Kraftiga variationer i sysselsätt- ningen vid beredskapsarbetena mellan sommar och vinter. Beredskapsarbetena måste till sin omfattning vara mycket flexibla. Sommartid ligger arbetena ofta helt nere. Genom nedläggning och åter- upptagning och genom att byggnadsti- den på grund av begränsad drift eller
uppehåll förlängs uppstår också extra kostnader. Dessa är dock svåra att be- räkna. Enligt reservationer, som av en- treprenörer lämnats i enstaka anbud till arbetsmarknadsstyrelsen, kan sådana kostnader uppgå till mellan 2 och 4 pro— cent på den totala kostnaden.
Här ifrågavarande merkostnader kan naturligtvis inte helt elimineras. En- ligt utredningens mening skulle de dock kunna begränsas genom en del åtgär- der som föreslås i det följande. Fram— för allt torde åtgärder för att sätta in arbetslösa på ordinarie projekt kunna bidraga till en sådan begränsning. Med hänsyn till beredskapsarbetenas syfte att verka utjämnande på arbetsmarkna- den får man emellertid acceptera vissa extra kostnader orsakade av skiftning— arna i sysselsättningen.
d) Begränsning i användningen av maskiner och specialarbetare. Den frå- ga, som framför allt tilldragit sig in— tresse, när det gäller beredskapsarbe- tenas drift, och som antagits bidra till merkostnaderna, är bestämmelserna om begränsningar i användningen av ma— skiner och specialarbetare. Begräns- ningarna liar införts i syfte att få en så hög sysselsättning som möjligt och för att begränsa dagsverkskostnaderna.
Det är sannolikt inte möjligt att ge- nerellt uttala sig om var gränsen för en riktigt avvägd mekanisering går. För en enskild firma kan det vara ekono— miskt fördelaktigt att sätta in lediga maskiner i stället för arbetskraft, om nämligen maskinerna blir billigare än arbetskraften, därför att de under alla omständigheter drar fasta kostnader. Från snäv arbetslöshetspolitisk punkt skulle en motsvarande maskin- användning vid ett beredskapsarbete möjligen kunna betraktas som en för långt driven mekanisering.
Riktmärket för beredskapsarbetenas bedrivande måste i princip vara, att de
syn-
skall utföras så rationellt som möjligt. Mckaniseringsbegränsande regler eller föreskrifter som begränsar möjligheter- na att anställa yrkesarbetare kan vis- serligen resultera i lägre utgifter för samhället per sysselsatt arbetslös och härigenom lägre totalutgifter för bered- skapsarbetena, men samtidigt sjunker produktiviteten och kostnaderna för varje projekt blir högre än då projek- ten genomföres i vanlig ordning. Avsteg från nämnda princip kan emellertid undantagsvis få göras, t. ex. för vissa arbeten som mera har karaktär av ar- betsträning och skyddad sysselsättning.
I den allmänna diskussionen under senare år har dagsverkskostnaderna tillmätts stor vikt. Härvid har den andra kostnadsrelationen — förhållandet till kostnaderna för arbetets utförande i er- dinarie ordning _ ofta förbisetts.
Utredningen hyser den bestämda upp- fattningen, att alla bestämmelser om be- gränsningar i fråga om användningen av maskiner och yrkesarbetare, vilka sänker produktiviteten och höjer bygg- nadskostnaderna, bör avskaffas. Detta skulle sannolikt medföra, att en del nu vanliga slag av beredskapsarbeten visar sig dra så höga merkostnader i denna utförandeform, att de måste bedömas som olämpliga. Den säsong- och kon- junkturvariation av beredskapsarbete- na som är nödvändig bör inte få rubba den här angivna principen. Finns det allmänekonomiskt utrymme enbart för dagsverksmässigt sett billigare arbeten får man välja dagsverksbilliga projekt, som kan utföras med en produktivitet som är någorlunda jämförbar med den som uppnås i öppna marknaden.
När det framhålles som fördelaktigt att det skett en förskjutning mot dags- verksbilliga beredskapsarbeten, t. ex. inom skogsvårdcn, så kan detta mycket väl dölja en ogynnsam utveckling av kostnadsrclationcrna i förhållande till
kostnaderna för liknande arbeten utför- da enligt öppna marknadens villkor. Ut- redningen vill exemplifiera detta reso- nemang med följande uppgifter.
Under budgetåret 1962/63 låg genom- snittskostnaden för röjning och åter- växtarbeten (jämte planering och viss upparbetning av virke) på 533 kronor per hektar mot normalt av Skogsstyrel— sen beräknade 133 kronor. Den genom- snittliga dagsverksåtgången synes bli 3—4 gånger större på jämförbara pro- jekt, när de utföres som beredskaps- arbete, än då röjningen utföres i vanlig ordning på öppna marknaden.
Självfallet bör emellertid också så- dana arbeten drivas så rationellt som möjligt. Knappheten på lämpliga pro- jekt kan dock ibland göra det svårt att få fram kostnadsmässigt lämpliga arbe- ten i tillräcklig utsträckning. Det exem— pel, som utredningen tidigare anfört från skogsbruket, visar att särskild upp- märksamhet måste ägnas denna fråga. Härvid får hänsyn även tas till det stöd som staten ger till arbetsträning och skyddad sysselsättning i andra former. Risken är eljest att man på grund av de generösare möjligheterna att satsa peng— ar på en form av träning och syssel— sättning snedvrider inriktningen till för- fång inte endast för kostnaderna utan också för de handikappade. Den låga produktiviteten och de höga kostnader- na kan i det här angivna fallet vara ett uttryck för att arbetsuppgifterna inte passar de handikappades förmåga.
Sammanfattningsvis vill utredningen anföra följande. Med hänsyn till bered— skapsarbetenas syfte synes man få lov att räkna med att arbetena även i fort— sättningen genomsnittligt kommer att kosta mer än motsvarande arbeten ut- förda enligt Öppna marknadens vill- kor. Det vill med andra ord säga att produktiviteten vid beredskapsarbetena av olika skäl ibland kommer att förbli
lägre än vid ordinarie arbeten. Efter— som beredskapsarbeten även framdeles torde komma att spela en väsentlig roll i arbetsmarknadspolitiken, är det utom- ordentligt angeläget att alla möjligheter att begränsa merkostnaderna effektivt tas till vara. I första hand är detta en uppgift för arbetsmarknadsstyrelsen i 5amverkan med de fackmyndigheter i övrigt, inom vilkas verksamhetsområden beredskapsarbeten bedrives. Om mer- kostnaderna inte kan begränsas måste detta innebära att beredskapsarbetenas roll i arbetsmarknadspolitiken får tas under förnyad prövning.
När man bedömer beredskapsarbete- nas kostnader bör hänsyn också tagas till projektens angelägenhetsgrad och räntabilitet. Ett beredskapsarbete som inte beräknas ge högre avkastning än säg 5 procent har sämre möjligheter att bära merkostnader än ett projekt som årligen avkastar 25 procent av det ned- lagda kapitalet. Detta understryker yt- terligare betydelsen av att man vid va- let av bcredskapsprojekt ej gör avsteg från i vanlig ordning gjorda lönsam- hets— och angelägenhetsprövningar.
Utredningens tidigare anslutning till den s. k. arbetslinjen i arbetslöshetspo- litiken har som framgår av det nyss sagda bestämda villkor. Utredningen vill sålunda inte reservationslöst ge be- redskapsarbetena prioritet före t. ex. kontantersättning. Det har tidigare framhållits, att en bättre avvägd kon- tantersättning bör kunna ersätta be- redskapsarbeten vid kortare arbetslös- hetsperioder. Kontantersättning måste också kunna tillgripas, när det visar sig omöjligt att bedriva beredskapsarbete till rimliga kostnader.
Behovet av beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft
Av samtliga arbetslösa vid olika under- sökningstillfällen under senare år har
omkring en tredjedel varit utan anställ- ning under mer än två månader, många har haft avsevärt längre arbetslöshetspe- rioder. Vid två tillfällen _ december 1957 och juni 1959 — har arbetsmark— nadsstyrelsen undersökt vilka omständig- heter som föranlett den långa arbetslös- heten. Vid undersökningen 1959 var or— saken i två tredjedelar av fallen ned- satt arbetsförmåga på grund av sjuk- dom, lyte eller ålder, social belastning eller uttalade anpassningssvårigheter i övrigt. Det har alltså i stor utsträckning varit fråga om individuella arbetshin- der, som ej kan undanröjas med gene- rella åtgärder.
Konstaterade arbetshinder är inte all- tid att betrakta som kroniska. Tvärtom kan man räkna med att en effektiv so- cial, medicinsk eller yrkesmässig reha- bilitering ofta kan leda till en sådan förbättring av arbetsförmågan att den arbetshindrade kan återföras till arbets— livet. Uppgiften att återföra handikap— pade till arbete i öppna marknaden är emellertid svår och tidskrävande. Då prognosen i många fall dessutom är osäker, kan det för en redan överbelas- tad arbetsförmedling ligga nära till hands att välja den enklare utvägen att hänvisa svårplacerade till en av sam- hället bekostad sysselsättning. Inte blott av humanitära utan även av ekonomis- ka skäl är det emellertid nödvändigt att sorgfälligt pröva alla möjligheter för dessa personer att återgå till arbete i öppna marknaden. Utredningen har för den skull i andra avsnitt av detta betän- kande framlagt förslag om effektivare åtgärder för anpassningen av denna ar- betskraft.
På grund av förskjutningar i ålders- struktnren och näringslivets utveckling får man under alla omständigheter räk- na med att samhället måste bygga ut åtgärderna för att i särskild ordning skapa sysselsättning för svårplacerade
arbetslösa. Det kan ske på olika sätt: genom anordnande av speciella statliga eller statskommunala beredskapsarbe- ten, inklusive arkivarbeten, genom an- ordnande av arbetsträning och skyddad sysselsättning i kommunala verkstäder eller genom anordnande av halvskyd— dad sysselsättning i näringslivet. Det kommer att bli nödvändigt att satsa kraftigt på alla dessa typer.
Behovet av speciella arbeten för svår- placerade har poängterats i flera olika sammanhang. Bl. a. har nykterhets- vårdsutredningen (SOU 1961:58) och utredningen om effektivare åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård (Justitiedep. stencil 23/12 1961) under- strukit behovet. I yttranden över dessa utredningar framhöll flera remissinstan- ser önskvärdheten av ökade insatser för att kunna bereda sysselsättning åt så— dana handikappade som ej omedelbart kan placeras i öppna marknaden.
Det är inte möjligt att kvantifiera behovet av speciella beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft. Från bud- getåret 1961/62 till budgetåret 1962/63 fördubblades antalet dagsverken i såda- na arbeten samtidigt som antalet arkiv- arbetsplatser och platser i verkstäder för arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning väsentligt öka— des. Likafullt kunde konstateras att re- surserna var otillräckliga. Vad som hit- tills gjorts för t. ex. kriminalvårdsfall och mentalpatienter kan också rubrice- ras som försök i liten skala. Även om åtgärderna för att sysselsätta alkoholis- ter är av något större omfattning, synes det även för denna grupp finnas bety- dande eftersatta behov av arbetsträning och skyddad sysselsättning. Härtill kom— mer det behov som finns för icke-speci- ficerade grupper av svårplacerade sö— kande anmälda hos arbetsförmedling- arna.
Utplacering i särskilda beredskaps—
arbeten sker endast undantagsvis i sam- band med försöksutskrivning. Däremot är en sådan placering inte ovanlig efter en definitiv utskrivning och sedan man förgäves sökt finna en anställning i öppna marknaden. På grund av svårig- heten att finna lämpliga anställningar fördröjs ofta utskrivningen. I andra fall sker den under så dåliga förutsätt- ningar, att det som byggts upp under vårdtiden löper risk att raseras. An- passningen till samhället och till arbets- marknaden skulle otvivelaktigt förbätt- ras, om dessa personer övergångsvis kunde placeras i någon form av all- männa arbeten, varifrån de sedan skulle kunna slussas ut på öppna marknaden.
Med hänsyn till vad som här anförts finner utredningen det angeläget att de särskilda arbetena för svårplacerade ut- ökas och om möjligt ytterligare diffe- rentieras.
Relativt få personer, som placeras i beredskapsarbeten för svårplacerade, förmedlas från dessa arbetsplatser till anställningar i öppna marknaden. Van- ligen synes de hänvisade stanna så länge de trivs med arbetet eller så länge de sköter sig på ett acceptabelt sätt. En del blir kvar på arbetsplatsen trots att arbetsuppgifterna med hänsyn till deras handikapp inte är lämpliga. Att arbetsförmedlingen endast i begränsad utsträckning lyckas ordna anställningar i öppna marknaden beror sannolikt på att de hänvisade ofta är svårt handi- kappade. En annan orsak synes vara, att arbetsvårdsinsatserna för detta klientel över huvud taget varit otillräckliga. Om de inte förbättras försummas de möjlig— heter till en social och yrkesmässig rehabilitering, som ändock föreligger. Skyddad sysselsättning är självfallet också mycket viktig, men av humani- tära och ekonomiska skäl måste ändock möjligheterna till en social och yrkes- mässig rehabilitering särskilt beaktas.
Eftersom dessa beredskapsarbeten i största möjliga utsträckning skall tjäna som förberedelse och träning för arbete i öppna marknaden, bör verksamheten vid desamma mera systematiskt än hit- tills inriktas på åtgärder som under- lättar anpassningen till öppna markna- den. Det gäller såväl uppläggningen av själva arbetet som de kurativa uppgif- terna. Tränings- och utbildningsmo- mentet måste beaktas i högre grad än vid andra beredskapsarbeten. De kura- tiva insatserna måste ske i nära sam- verkan med de myndigheter som har att ta befattning med olika grupper av handikappade samt först och sist med arbetsförmedlingarna. Hittills synes den kurativa verksamheten främst ha ut- gjorts av en allmän tillsyn av ordning och skötsamhet, viss personlig omvård— nad och anordnande av fritidssyssel- sättning. Dessa insatser skall ingalunda underskattas, tvärtom är de av utom- ordentligt stor betydelse. För att under- lätta de hänvisades återgång till arbete i öppna marknaden erfordras emeller- tid också — utöver vad som tidigare sagts om arbetets uppläggning etc. »— under arbetets gång en systematisk ob- servation av de enskilda individerna i likhet med vad som sker med handi- kappade i kommunala verkstäder för arbetsträning och skyddad sysselsätt- ning. Det innebär att ett arbetslag be- stående av arbetsvårdsassistent, läkare, platsledare och kurator kontinuerligt bör följa de hänvisades utveckling och bedöma vilka åtgärder som bör vidtagas för att underlätta en återgång till arbete i öppna marknaden. Ett genomförande av detta förslag kommer att innebära en viss ökning av arbetsvårdens upp- gifter liksom det kommer att ställa ökade krav på läkarinsatser. Utredning- en vill emellertid erinra om, att arbets— vården under de senaste åren fått inte oväsentliga förstärkningar och att en
effektiviserad uppföljning under hän— visningen till beredskapsarbete innebär en framtida avlastning för arbetsför- medlingen.
Kostnaderna för denna aktivare ar- betsvård torde till huvudsaklig del, i enlighet med de principer som gäller för sociala kostnader vid övriga bered- skapsarbeten, få täckas från anslaget till »Vissa sysselsättningsfrämjande åt- gärder för handikappade m. fl.».
Arkivarbetena fyller i princip samma uppgift som de särskilda beredskaps- arbetena för svårplacerade. Förut refe- rerade undersökningar visar att flerta— let arkivarbetare har sådana personliga arbetshinder som gör att de är i behov av arbetsträning eller skyddad syssel- sättning. Under 1963 placerades endast ett 60—tal eller mindre än 3 procent av samtliga arkivarbetare i öppna mark— naden. Med samma motivering som an- förts för ett bättre stöd till dem som hän- visas till övriga beredskapsarbeten för svårplacerade är det nödvändigt att ef- fektivisera uppföljningen av arbetslösa som placeras i arkivarbete. Det bör ske i samma former som föreslagits beträffande nyssnämnda beredskapsar— beten.
Behov av arbetsträning och skyd- dad sysselsättning upstår bland prak— tiskt taget alla yrkesgruper. Det är självfallet inte möjligt att generellt säga inom vilka yrkes- eller arbetsområden träningen eller sysselsättningen lämpli- gen bör ske. I en del fall kan det vara till fördel att det sker inom den handi- kappades tidigare yrkesområde, i andra fall är det inte bara önskvärt utan nöd- vändigt att växla om till ett annat. I överensstämmelse härmed bör arkiv- arbetena enligt utredningens mening in- rangeras bland övriga rehabiliterings- arbeten och ej förbehållas bestämda yr- kesgrupper.
Arkivarbetena har varit ganska ensi-
digt lokaliserade till områden och or- ter med mer omfattande statlig verk- samhet. Det är därför ett naturligt öns- kemål att få till stånd arbeten även i sådana områden där de för närvarande ej alls eller endast sparsamt förekom- mer. En sådan utökning förutsätter emellertid dels en effektivare ackvisi— tion från länsarbetsnämndernas sida, dels vissa förbättringar av statsbidragen till kommunerna. Enligt vad utredning- en inhämtat saknas det inte lämpliga arbetsuppgifter inom kommunerna. Ar- betsuppgifternas art och de arbetslösas kapacitet gör emellertid att det krävs både sakkunnig förberedelse och led- ning av arbetet för att det hela skall fungera tillfredsställande och ge såväl sysselsättning som systematiserad trä- ning.
För närvarande kan kommunerna er- hålla statsbidrag med 20 procent1 av kostnaderna för arkivarbetarnas lön. Bidragen kan ej jämkas. Planering, ar- betsledning och tillsyn i övrigt är allt- så ej statsbidragsberättigade kostnader. Dessa villkor torde ej stimulera kom- munerna att göra de insatser, som från rehabiliteringssynpunkt är önskvärda. Utredningen vill till jämförelse erinra om att statsbidraget till kommunala be- redskapsarbeten för svårplacerade, s. k. T-arbeten, generellt jämkats till 50 pro- cent av den beräknade totala kostnaden. Det innebär att även kostnader för för- beredelser, arbetsledning och material får inräknas i statsbidragsunderlaget. Av formella skäl har någon motsvaran- de jämkning ej kunnat göras i fråga om kommunala arkivarbeten. Enligt utred- ningens mening finnes det inga sakskäl för denna åtskillnad mellan arkivar- beten och beredskapsarbeten. Utred- ningen har därför i ett följande avsnitt, som behandlar samtliga statsbidrags— frågor, föreslagit att statsbidraget till statskommunala arkivarbeten skall utgå
med samma procentsats som till de 5. k. T-arbetena.
Kritiken mot arkivarbetena har fram— för allt gällt principerna för lönesätt- ningen. I fråga om vanliga beredskaps— arbeten för svårplacerade tillämpas öppna marknadens löner och arbetena bedrivs i stor utsträckning på ackord. Justering av den individuella lönen på grund av nedsatt arbetsförmåga före- kommer sällan. I de 5. k. T-arbetena tillämpas tidlön med ackordskompensa— tion. Då dessa arbeten är avsedda för personer med avsevärt nedsatt arbets— förmåga, har överenskommits att tidlö- nen, på sätt som stadgas i vederbörande avtal, generellt skall reduceras med 15 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera medgivit att kommun, som önskar betala högre timlön, må göra detta. Statsbidraget beräknas dock på den reducerade lönen.
Sedan riksdagen år 1962 beslutat om en ökad differentiering av lönerna vid arkivarbeten, kan lönesättningen för dessa arbetsuppgifter genomgående ske enligt de principer, som gäller för öpp- na marknaden. Det är angeläget att de möjligheter, som härigenom öppnats för differentiering och marknadsanpass- ning av lönerna, utnyttjas med sikte på att avskaffa de sista resterna av syste- met med reservarbetslöner. I den ut— sträckning lönen för de aktuella arbets- uppgifterna är fastställda i avtal eller reglemente, bör de sålunda bestämda lönerna tillämpas. Tillämplig lönepla— cering bör fastställas av den förutnämn- da lönedelegationen. I övriga fall bör lönen — med aktgivande på vad som gäller för likartade arbetsuppgifter i öppna marknaden _ bestämmas av lö- nedelegationen. Reducering av lönen med hänsyn till nedsatt arbetsförmåga bör ske enligt i avtal eller reglementen
1 Lägsta bidragsprocenten enligt normalbi— dragsbestämmelserna.
fastställda regler. För att undvika den omgång, som en central prövning av varje enskilt fall skulle innebära, bör de- legationen kunna fastställa lönen för grupper av vanligen förekommande ar- beten.
Det skulle innebära en ökad klarhet i diskussionen av arbetsmarknadspoli- tiken i olika säsong- och konjunktur- lägen, om de särskilda beredskapsarbe- tena för svårplacerade, inklusive arkiv- arbetena, redovisades åtskilda från de egentliga beredskapsarbetena. Lämpli- gen kan de särskilda arbetena för svår— placerade rubriceras som rehabilite- ringsarbeten. F. n. uppfattas inte alltid den grundläggande skillnaden i arbets- förmågan hos de personer som är pla- cerade i de särskilda arbetena och de som är placerade i vanliga beredskaps- arbeten. Även de svårplacerade betrak— tas som en omedelbart tillgänglig re— serv, som vid en säsong- eller konjunk- turuppgäng med kort varsel kan fö- ras över till anställningar i öppna mark- naden. Detta synsätt har också i sam— band med säsong- och konjunkturbe- gränsningar i beredskapsarbetena onö- digtvis drabbat sådana svårplacerade som det ej funnits resurser att anpassa till öppna marknadens villkor. Arbets- marknadsutredningen får sålunda före- slå, att de särskilda beredskapsarbetena för svårplacerade arbetslösa, inklusive arkivarbetena, redovisas åtskilda från övriga beredskapsarbeten.
Beredskapsarbeten för att motverka säsong- arbetslöshet.
Som redan tidigare framhållits måste man även i framtiden _— om också i minskad omfattning — räkna med sä- songvariationer i sysselsättningen. En del av Säsongarbetslösheten är av den arten att den bör kompenseras med kon- tant ersättning från arbetslöshetskassa
eller från vederbörande kommun. Över huvud taget skulle det sannolikt vara lättare och billigare att ge arbetslösa en generös kontant ersättning i stället för att fylla ut den lediga tiden med allmänna arbeten. Som redan antytts rör det sig emellertid inte enbart om skydd mot inkomstbortfall utan också om att utnyttja eljest ledig arbetskraft, och det gäller slutligen att upprätthålla arbetsmoral och arbetsförmåga hos de berörda personerna. Frågan har alltså en vidsträckt social och ekonomisk in- nebörd. Utredningen anser därför att beredskapsarbete också i fortsättningen i en omfattning som får bedömas både från sociala och ekonomiska synpunk- ter bör tillgripas, då man med andra medel ej kan åstadkomma en önskvärd utjämning av sysselsättningen över året. Beredskapsarbetena har under de se- naste åren bättre anpassats till säsong- förändringarna än tidigare. En ytterli- gare förbättring härvidlag är emellertid önskvärd. Detta måste beaktas redan på planeringsstadiet. Ansträngningarna bör i större utsträckning än hittills inrik- tas på att i reserven av färdigplanerade projekt få med sådana som tekniskt och ekonomiskt är lämpliga att driva vin- tertid. Projekten bör vidare konsekvent påbörjas vid sådan tidpunkt att maxi— mal sysselsättning uppnås under vin- tern. Som framgått av den tidigare re- dogörelsen har beredskapsarbetena i många fall påbörjats sent under hösten eller under vintern. Följden har blivit att effekten på arbetsmarknaden ofta mognat ut först vid en tidpunkt, då så- songuppgången motiverat en begräns- ning av beredskapsarbetena. Under hös- ten 1962 och hösten 1963 har dock igångsättningen varit bättre anpassad till säsongförändringarna än tidigare. Utredningen är medveten om att ar- betsmarknadsmyndigheterna här befin- ner sig i ett besvärligt dilemma. Av kost-
nadsskäl och för att få till stånd en till- räcklig sysselsättningseffekt under vin— tern bör som förut sagts arbetena på- börjas tidigt under hösten. Vid den tid— punkten föreligger emellertid som re- gel ännu inget behov av extra syssel- sättning. Denna svårighet kan dock överbryggas genom att förberedelserna på arbetsplatsen utföres av sådan svår— placerad arbetskraft som man också sommartid i viss utsträckning måste hålla i beredskapsarbeten. Förberedel- searbetena bör vidare enligt utredning- ens uppfattning i större utsträckning än hittills kunna utföras av de berörda myn- digheternas, t. ex. väg- och vattenbygg- nadsverkets, ordinarie personal. Kost- naderna för skogsavverkning, bergav- täckning etc. är förhållandevis blygsam- ma, varför risken för misstag genom tidiga förberedelser är ringa i förhål- lande till de vinster som kan påräknas.
Behovet av punktvisa insatser vid strukturella och andra förändringar på arbetsmarknaden
Hur snabbt och fullständigt arbetskraf- ten kan ställas om till nya arbetsupp- gifter i samband med strukturella och andra förändringar i näringslivet be- ror på en rad omständigheter. Konjunk- turläget spelar självfallet en avgörande roll. Effektiviteten i de arbetsmarknads- politiska åtgärderna, arbetsstyrkans yr— kes- och ålderssammansättning samt den lokala arbetsmarknadens omfatt- ning och struktur är andra faktorer av betydelse. Generellt kan sägas att om- ställningen går lättare och snabbare i tätorter med stor och differentierad ar- betsmarknad än på småorter och i gles- bygder.
En effektivisering och förfining av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som underlättar näringslivets och arbets— kraftens omställning, bör kunna be- gränsa behovet av utfyllnadsarbete i av-
vaktan på ny sysselsättning i öppna marknaden. Men inte ens de effektivas— te anpassningsåtgärder kan helt utesluta behovet av mer eller mindre temporära insatser för att fylla ut arbetstillgången i samband med omställningar i närings— livet. Man måste därför enligt utred— ningens mening även för framtiden räk— na med att det i samband med struk- turella och konjunkturella förändringar i näringslivet kommer att uppstå silva- tioner i vilka man med beredskapsarbe— ten fär brygga över kortare eller längre störningar i sysselsättningen.
Vid temporära driftsuppehåll inom enstaka företag i ett i övrigt gott syssel— sättningsläge brukar det ligga i företa- gens intresse att på något sätt sörja för arbetskraftens sysselsättning under driftsuppehället. Även samhälleliga in— satser kan emellertid bli erforderliga i sådana och andra liknande situationer, då man under en övergångstid önskar hålla en arbetsstyrka samlad. En sådan åtgärd kan vara av intresse inte enbart för det berörda företaget utan för hela ekonomin. Särskilt kommer emellertid sysselsättningsskapande åtgärder att er- fordras för att fylla ut en övergångstid i samband med driftsinskränkning eller total driftsinställelse. Sådana insatser kan framför allt behövas för att arbets- förmedlingen skall få erforderligt råd— rum vid omplacering av arbetskraften eller för lokalisering av nytt företag till orten.
Utredningen vill i detta sammanhang kort beröra ett specialfall. Det gäller den pågående omställningen i skogs- bruket, vilken i betydande utsträck— ning berör personer, som är starkt lo— kalt bundna och i förhållandevis hög, ålder. Utredningen har i andra avsnitt föreslagit åtgärder, som kan begränsa de omställningshinder som den lokala bundenheten och åldern utgör. Man sy— nes emellertid ocksä under ett antal år
framöver få lov att räkna med bely— dande insatser i form av beredskaps- arbeten för sådana skogsarbetare/smä- brukarc, vilka inte kan anpassas till nya arbetsuppgifter i öppna marknaden. Framför allt synes dylika insatser kom- ma att bli erforderliga i norrlandslänen samt i Värmlands och Kopparbergs län. Behovet av beredskapsarbeten för den— na grupp av arbetstagare understryker indirekt vikten av att stödet till dem som är mindre lokalt bundna koncen- treras på sådana åtgärder som kan un- derlätta omställningen.
Hänvisning av arbetslösa, behovsprövning m. m.
Arbetslöshetskungörelsen stadgar en ka— renstid på sex dagar innan hänvisning till beredskapsarbete får ske. Karensti- den syftar till att skilja bort de mycket korta arbetslöshetsfallen och att ge ar- betsförmedlingen tid att pröva möjlig— heterna till placering i öppna markna- den. En sådan prövning har blivit mer angelägen sedan möjligheterna att un- derlätta arbetskraftens anpassning suc— cessivt förbättrats. Allmänt kan sägas att prövningen tar mindre tid i en däm- pad konjunktur med mer utbredd ar- betslöshet, då alternativa lösningar är svåra att finna och då hänvisning till beredskapsarbete i många fall omedel- bart framstår som den enda lösningen. I ett läge med rikare tillgång på arbets- tillfällen är en ingående och mer tids- krävande marknadsundersökning erfor- derlig.
Det är uppenbarligen mycket svårt att generellt fixera hur lång tid arbets- lösheten skall ha varat innan hänvis— ning till beredskapsarbete bör ske. En jämn inkomst är alltid av stor betydel- se. för envar. Långa arbetslöshetsperio- der innebär därför oftast mycket svåra ekonomiska påfrestningar för de arbets- lösa, särskilt om de ej kan komma i åt-
njutande av ersättning från arbetslös- hetskassa eller få kommunalt kontant— understöd. Tidigare redovisade under— sökningar ger vid handen, att nära två tredjedelar av alla som under oktober månad 1959 hänvisades till beredskaps— arbete hade varit arbetslösa längre tid än två månader, innan de placerades i sådant arbete. Det är att märka att mindre än hälften av de som ingick i undersökningen uppbar ersättningfrån arbetslöshetskassa och endast 5 procent kontantunderstöd från arbetslöshets— nämnd. Det saknas anledning anta att väntetiden skulle ha förkortats nämn- värt under senare år.
Med hänsyn till den betydelse som en jämn inkomst har för arbetstagarna sy— nes arbetslöshetsperioder på två måna- der eller mera innan hänvisning till beredskapsarbete sker vara i längsta laget. Särskilt gäller det i de fall, då kontant ersättning ej utgår. En så lång väntetid synes heller inte vara erforder- lig för prövning av andra utvägar att lösa sysselsättningsfrågan. Utredningen anser därför att väntetiderna bör för- kortas. Utredningen vill dock samtidigt erinra om att ett genomförande av den föreslagna förbättringen av arbetslös- hetsförsäkringen kan komma att ge de arbetslösa, som tillhör försäkringen, ett bättre ekonomiskt skydd, som åtminsto— ne under kortare enstaka arbetslöshets— perioder måste kunna bli ett alternativ till beredskapsarbete. Detta kommer å andra sidan att innebära en ökad belast— ning på de erkända arbetslöshetskassor- na med följd också att statsbidraget till kassorna kommer att öka. Eftersom det finns arbetstagare som står utanför för- säkringen krävs det för tillämpningen av en sådan linje i arbetslöshetspoliti- ken att också de kommunala kontantun- derstöden effektiviseras. Förslag härom framläggs i kap. 12.
Utredningen finner det inte lämpligt
att förorda någon bestämd karenstid eller väntetid för hänvisning till bered- skapsarbete. Som allmän princip synes böra gälla att i varje fall så lång tid bör förflyta mellan inträffad arbetslöshet och hänvisning till beredskapsarbete, att arbetsförmedlingen och den arbets- löse själv kan göra erforderliga mark- nadsundersökningar. Bedömningen som bör ligga hos arbetsförmedlingen synes böra grundas på den aktuella arbets- marknadssituationen. Som en konse— kvens av vad som här anförts får utred— ningen föreslå, att de nuvarande karens- bestämmelserna slopas och att ovan an- givna allmänna princip tillämpas. Arbetslöshetskungörelsen stadgar att den som är i största behovet av hjälp i första hand skall hjälpas. Tidigare, när praktiskt taget all hänvisning till be- redskapsarbete skedde i samverkan mel- lan arbetsförmedling och kommunal ar- betslöshetsnämnd, svarade arbetslös- hetsnämnden för behovsprövningen. Den grundades på uppgifter som den arbetslöse lämnade i sin ansökan om hjälp. Några bestämda regler för hur be- hovsprövningen skall ske lämnas ej i arbetslöshetskungörelsen. Tillsynsmyn- digheten har ej heller utfärdat några an- visningar härom. Successivt har också som tidigare anförts behovsprövningen förlorat i betydelse. Under senare år torde den endast undantagsvis ha till- lämpats i samband med hänvisning till beredskapsarbete. Med hänsyn till de principer, som ligger till grund för ar- betsmarknadspolitiken i allmänhet, har utredningen inte funnit några skäl som talar för att behovsprövningen bibehål- les. Avgörande för om en arbetslös skall hänvisas till beredskapsarbete bör vara hur bedömningen av möjligheterna att skaffa ett arbete i öppna marknaden ut- faller. Utredningen får under hänvis- ning härtill föreslå att den nuvarande behovsprövningen slopas.
I takt med den normalisering som skett av beredskapsarbetenas lönevill- kor, utförandeformer etc. har uppen— barligen den aversion motdessa arbe- ten, som tidigare funnits hos de arbets— lösa, försvunnit. I stället tycks det vara så att beredskapsarbetet numera är för— hållandevis eftertraktat. Utredningen menar att denna förändring i och för sig bör hälsas med tillfredsställelse. För- ändringen riktar emellertid samtidigt uppmärksamheten på behovet av att förmedlingen har tillräckliga resurser att pröva de arbetslösas möjligheter att anta erbjudna arbeten i öppna markna— den och att hålla dem i kontakt med aktuella arbetstillfällen även efter pla- ceringen i beredskapsarbete.
De som hänvisas till beredskapsarbete kvarstår som sökande hos arbetsförmed- lingen. Syftet med detta är att arbets- möjligheterna i öppna marknaden skall bevakas. Det är i första hand ett in— tresse för den arbetslöse att så sker, speciellt om beredskapsarbetet är belä— get långt från hemorten. Även för sam- hällets del är det angeläget att ingen kvarstår i beredskapsarbete längre tid än nödvändigt.
När beredskapsarbetena var mindre attraktiva än nu reagerade de arbets- lösa ofta mot hänvisning till beredskaps— arbete på annan ort. Man ansåg sig nämligen därigenom förlora möjlighe- terna att själv följa arbetsmarknaden i hemorten. Eftersom endast en mindre del av de arbetslösa under senare år pla— cerats i beredskapsarbete utom hem- orten, har detta argument förlorat i styr- ka. Frågan kommer dock att få större aktualitet om man — som utredningen förordar —— genomför en av de arbets— lösas hemort mera obunden lokalisering av beredskapsarbetena.
De förmedlingar som hänvisar ar- betslösa till beredskapsarbete har i all- mänhet så stor arbetsbelastning, att de-
ras kapacitet måste koncentreras på sö— kande som är helt utan anställning. Ut- redningen finner det därför förklarligt, om de som är placerade i beredskaps- arbete sätts i andra hand, särskilt som de hänvisade själva härigenom ej anser sig missgynnade. Visserligen skall det före hänvisningen ske en prövning av alternativa möjligheter att lösa syssel— sättningst'rågan, men förutsättningarna att skaffa arbete i öppna marknaden förändras ständigt och därför bör kon- tinuerligt nya placeringsförsök göras.
Det finns alltså anledning att över- väga en förbättrad bevakning av möj- ligheterna till arbete i öppna markna— den. Arbetsförmedlingens service åt dem som placeras i beredskapsarbete får inte vara sämre än den som ges åt arbetslösa som dagligen eller varje vecka kan besöka förmedlingen. Ytterst är det fråga om tillräckliga resurser hos de förmedlingskontor som hänvisar ar- betskraft till beredskapsarbete. I viss ut— sträckning torde det emellertid också hänga på den rutin som tillämpas. Lik— som hittills bör den förmedling, som hänvisat en arbetslös till beredskaps- arbete, ha huvudansvaret för att bevaka arbetstillfällena i öppna marknaden. Härutöver bör emellertid den ordning- en införas, att arbetsförmedlingen i det område där beredskapsarbetet är beläget genom avskrift av arbetssökan- deblankett får förutsättningar och även skyldighet att söka skaffa de hänvisade arbete i öppna marknaden eller med- verka till åtgärder, t. ex. utbildning, som underlättar en sådan omställning. Detta blir i framtiden så mycket angelägnare som man synes få räkna med att fler arbetslösa kommer att placeras i bered- skapsarbete utom hemorten.
En effektivare bevakning av öppna marknadens arbetstillfällen för de hän— visade torde emellertid komma att krä— va ytterligare insatser. Arbetsförmed-
lingarna bör göra regelbundna besök på beredskapsarbetena för överläggning om arbete i öppna marknaden, utbildning etc. Vid alla större beredskapsarbeten, speciellt sådana som är belägna i om- råden med efterfrågan på arbetskraft, bör inrättas tillfälliga arbetsförmedling- ar genom vilka en intensiv verksamhet för arbetsanskaffning bedrives. Enligt vad utredningen inhämtat har erfaren- heterna från några sådana försök under budgetåret 1963/64 varit goda. Kostna- derna för tillfälliga arbetsförmedlingar på större beredskapsarbeten bör täckas från anslaget till »Allmänna beredskaps- arbeten m. m.» på samma sätt som sker med övriga sociala kostnader vid be— redskapsarbetena.
Konjunkturvarierat val av arbetsobjekt Beredskapsarbetena skall enligt utred- ningens åsikt användas främst då av— gränsade insatser erfordras för att ska- pa balans på arbetsmarknaden. Även med denna målsättning är det uppen- bart att beredskapsarbetena måste sam- ordnas med de konjunkturutjämnande åtgärder som i övrigt genomföres på in- vesteringsområdet.
Under en högkonjunktur får bered- skapsarbetena inte skärpa de balanspro- blem som kan föreligga, vilket innebär en inskränkning i valet av projekt. Av ålder har beredskapsarbetena varit och är alltjämt i huvudsak »tunga» bygg— nads- och anläggningsprojekt. Dessa ger numera i förhållande till den totala kostnaden en liten direkt sysselsätt- ningseffekt. Däremot blir de sekundära verkningarna stora. De traditionella be- redskapsarbetena är därför inte särskilt väl lämpade att fylla det behov av extra sysselsättning som kan föreligga även under en högkonjunktur.
Under en konjunkturdämpning är fri— heten i objektvalet större. Arbetslöshe-
tens omfattning då gör det i och för sig möjligt att välja projekt inom ett vidare fält. I en sådan situation kan betydande sekundära verkningar inte bara accep- teras utan i vissa fall också eftersträ- vas.
Självfallet kan man inte åstadkomma en exakt anpassning av objektvalet till förändringarna i konjunkturen. Av flera skäl kommer man ständigt att tvingas till kompromisser. Ett par exempel kan illustrera detta. I Norrland, där man också under de närmaste åren måste räkna med beredskapsarbeten i förhål— landevis stor omfattning, är det inte möjligt att under vintern — då behovet av insatser är störst — i nämnvärd ut— sträckning driva dagsverksbilliga arbe- ten av typen skogsvård. Därför tvingas man även under en högkonjunktur ac- ceptera ett visst inslag av tunga och dagsverksmässigt sett dyrbarare projekt. Vidare måste man räkna med viss efter- släpning i anpassningen under en kon- junkturcykel. Särskilt gäller detta i sam- band med en uppgång i konjunkturen. Under konjunkturdämpningen påbör— jade arbeten kan då inte utan vidare av— brytas även om den linjen i första hand måste drivas. Ekonomiska, trafikteknis— ka och andra skäl gör att projekten måste slutföras inom rimlig tid. En viss utjämning kan emellertid i en sådan si- tuation åstadkommas genom att igång- sättningen av nya projekt på ordinarie anslag koordineras med avslutningen av pågående beredskapsarbeten.
Som framgått av den tidigare redogö- relsen har arbetsmarknadsmyndigheter- na under senare år gjort försök att styra objektvalet med hänsyn till konjunktur— läget. I viss utsträckning har detta ock- så lyckats. Inslaget av dagsverksbilliga arbeten, t. ex. skogsvård och enklare utomhusarbeten för svårplacerade, har ökat under de senaste åren. Det har emellertid alldeles bortsett från skift-
ningarna i konjunkturen varit en strä— van att styra över beredskapsarbetena till billigare objekt. Fortfarande utgör emellertid de tunga anläggningsarbetena av typen vägar, hamnar, järnvägar, för- svarsanläggningar, vatten- och avlopp samt husbyggnader den helt domineran- de delen. De här angivna arbetena sva— rade under budgetåret 1958/59 för 97 procent av samtliga kostnader för be- redskapsarbetena. Under budgetåret 1963/64 var motsvarande procenttal 85.
Uppenbarligen är valet av objekt för beredskapsarbeten mycket traditions- bundet. Det gäller inte minst i fråga om de avgöranden som sker på kom- mun- och länsplanet, där andra intres- sen än omsorgen att skaffa de arbets— lösa en med hänsyn till omständighe- terna lämplig sysselsättning kan påver- ka objektvalet. Det finns en förklarlig tendens att ta arbetslösheten som intäkt för att få vissa i och för sig angelägna investeringsbehov tillgodosedda. Här måste det ankomma på de centrala ar- betsmarknadsmyndigheterna att ge så- dana direktiv för planeringen av arbets- objekt och för valet av objekt att en nödvändig konjunkturanpassning kan åstadkommas.
Angelägenhets- och räntabilitetsprövning av beredskapsprojekt
I fråga om varje slag av beredskaps- arbete sker någon form av angelägen- hetsprövning av kommunal myndighet, länsmyndighet eller central myndighet. Prövningen är dock merendels begrän- sad till en inbördes vägning mellan pro- jekt inom avgränsade områden, geogra- fiska eller fackmässiga. Detta är dock inte enligt utredningens mening tillräck- ligt. Behovet av extra sysselsättning kan i en given situation täckas på olika sätt. Det går t. ex. att få ungefär samma sys- selsättningseffekt i ett vägarbete eller i ett vatten- och avloppsföretag beläg-
na i samma trakt. Men behovet kan också täckas genom anordnande av arbe- ten i andra kommuner eller i andra län än just de där de arbetslösa är bosatta.
Med hänsyn till bl. a. tidsfaktorns be- tydelse vid igångsättningen av bered- skapsarbete är det sannolika iiite möj- ligt att vid varje tillfälle åstadkomma en konsekvent angelägenhetsprövning mel- lan olika projekt i hela landet. Det fak- tum att många arbetslösa, som behöver placeras i beredskapsarbete, är lokalt bundna, innebär också en begränsning av möjligheterna att konsekvent välja företag efter angelägenhet eller lönsam- het. Kravet på en bättre konjunktur- anpassning kan också i vissa fall inne- bära en konflikt med lönsamhetssyn- punkterna. En vägning av olika projekts inbördes angelägenhet rymmer alltså en rad mycket komplicerade problem. Ut- redningen har ej sett som sin uppgift att närmare analysera dessa problem och framlägga detaljerade förslag till lösningar.
Det svåraste hindret för ett ekono— miskt riktigare objektval tycks vara upp- fattningen, att beredskapsarbetena skall bedrivas i närheten av de arbetslösas hemorter. Tidigare, när arbetslöshets- politiken huvudsakligen var en fråga för kommunerna, var ett sådant betrak- telsesätt förklarligt. Principen har emel- lertid levt kvar med den skillnaden att man nu tänker i län i stället för kom- muner, trots att det numera finns för- utsättningar för en friare lokalisering av arbetena. Sannolikt har de projekt, som under senare år valts på dessa grunder, i och för sig varit angelägna. Systemet har emellertid inneburit, att det som regel inte skett någon bedöm— ning över kommun- eller länsgränser av den relativa angelägenheten hos skil- da slag av projekt vilka alternativt skulle kunna ge den önskade sysselsätt— ningseffekten. Uppenbarligen kan denna
ordning få konsekvenser, som inte får förbises.
På ett område, nämligen det allmän- na vägbyggandet, inom vilket huvud- delen av beredskapsarbetena bedrives, har behovet av samlad bedömning vid olika tillfällen aktualiserats. I stats— verkspropositionen år 1963, bil. 8, fram- hölls bl. a. att vägbyggnadsverksam- heten i flera av norrlandslänen under perioden 1958—1963 på grund av den stora omfattningen av beredskapsarbe— ten kunde beräknas bli dubbelt så stor som den i gällande flerårsplaner av- sedda. Detta innebär en avsevärd rubb- ning av planerna för att tillgodose väg- byggnadsbehoven, vilka är baserade på en vägpolitisk angelägenhetsprövning. Även i bil. 13 till statsverkspropositio— nen 1963 berördes frågan. Föredragan— de departementschefen framhöll bl. a. att det från vägpolitisk synpunkt är önskvärt, att friställd arbetskraft, som tillfälligt behöver sysselsättning genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg, i vidare omfattning än hittills erhåller sådan sysselsättning i de delar av lan- det där vägbyggnadsverksamheten slä- par efter i förhållande till flerårspla- nerna. Vid behandlingen av ett par mo- tioner, i vilka tveksamhet uttalats mot en överflyttning av arbetslösa från Norrland till beredskapsarbeten i andra delar av landet, uttalade statsutskottet (utl. 1963: 11), att en annan lokalisering av beredskapsarbetena kan vara önsk- värd ur vägpolitisk synpunkt än den nuvarande. Utskottet fortsatte: »Avgö- rande för valet av arbetsobjekt får där- vid vara den prioritering som kan ges åt den ifrågavarande investeringen och den sysselsättningspolitiska effekt som projektet medför. Självfallet bör vid hänvisning till beredskapsarbetet hän- syn tas till den arbetssökandes person- liga förhållanden, varvid möjligheter- na att bereda honom en mera stadig—
varande sysselsättning särskilt måste beaktas.»
Som tidigare angivits har under bud- getåret 1963/64 en mindre del av beho- vet av extra sysselsättning i norrlands- länen tillgodosetts genom hänvisning av arbetslösa till ett antal stora vägarbets— platser i södra och mellersta Sverige. Härigenom har större hänsyn kunnat tas till angelägenhets- och lönsamhets— synpunkter vid val av objekt. Dessutom — och det finner utredningen synner— ligen värdefullt — har de arbetslösa, som hänvisats till dessa arbetsplatser, lättare kunnat omplaceras till fasta an- ställningar i öppna marknaden. Även om det ej är möjligt att göra en konsekvent angelägenhetsprövning i hela landet är det ändock angeläget att de förbättringar härvidlag, som ligger inom räckhåll, blir genomförda. Först och främst synes större utrymme böra lämnas de berörda fackmyndigheterna, 't. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att inom sina verksamhetsområden göra den erforderliga angelägenhetspröv- ningen utan att i samma grad som hit— tills tvingas ta hänsyn till kommun— och länsgränser. En sådan ordning synes relativt lätt kunna genomföras i ett samarbete under hand mellan arbets- marknadsstyrelsen och berörda ämbets- verk och organisationer utan några sär- skilda administrativa arrangemang.
En anledning till att angelägenhets— prövningen kompliceras är att ett visst sysselsättningsbchov kan täckas genom arbeten av skilda slag. Här kommer i viss mån in värderingar som görs av läns- och kommunmyndigheter, värde- ringar som inte har någon omedelbar sysselsättningspolitisk grund. Utred- ningen har övervägt, om vägningen av projekt från olika fackområden skulle kunna hänskjutas till någon myndighet eller instans, som i övrigt ansvarar för avvägningen mellan olika investerings-
önskemål. Utredningen har emellertid funnit, att en ytterligare prövning av högre instans skulle medföra allvarliga risker för att igångsättningen av be- redskapsarbetena skulle försenas, så att de ej längre skulle kunna tjäna som ett smidigt och effektivt instrument i ar- betsmarknadspolitiken. Därför vill ut- redningen begränsa sig till att föreslå, att direktiven till arbetsmarknadsmyn— digheterna i fråga om användningen av anslagen till beredskapsarbeten kom- pletteras med föreskrifter för verket att i samråd med andra verk och myndig— heter och när så befinnes påkallat med vederbörande fackdepartement såvitt möjligt göra en angelägenhetsprövning mellan beredskapsprojekt från och inom olika fackområden.
Utredningen har sig f. ö. bekant att arbetsmarknadsstyrelsen redan ägnat frågan uppmärksamhet och låtit genom- föra vissa beräkningar av räntabiliteten för en del beredskapsprojekt inom det allmänna vägväsendet. Undersökningar- na, som genomförts av Institutet för kommunikationsteknik vid KTH, har framför allt metodologiskt intresse. Men de visar också, även om urvalet av företag är begränsat, att beredskaps- arbetenas räntabilitet kan vara utom- ordentligt varierande.
En förutsättning för att man skall kunna ta större hänsyn till företagens inbördes angelägenhet är emellertid, att de som hänvisas till beredskapsarbete långt från hemorten får viss kompensa- tion för de merkostnader som uppstår. Det innebär stora ekonomiska och psykologiska fördelar att kunna bo hemma och dagligen färdas till och från arbetsplatsen. Även om kostnaden för dagliga resor till och från arbetsplat— sen blir relativt hög, är det som regel fördelaktigare att få ett arbete som man kan nå med dagliga resor än att bo i förläggning på arbetsorten.
Det ankommer i första hand på ar- betsförmedlingen att bedöma om ett ar- bete utom hemorten är att anse som lämpligt med hänsyn till bestämmel— serna i kassaförordningen och i kun- görelsen om arbetslöshetshjälp. Om den arbetslöse vägrar att antaga ett av ar- betsförmedlingen anvisat arbete prövas arbetsvägran av vederbörande arbets- löshetskassa, arbetslöshetsnämnd (läns- arbetsnämnd) och arbetsmarknadssty— relsen. Intill årsskiftet 1963/64 har personer som hänvisats till beredskapsarbete utom hemorten i viss omfattning fått bidrag till dagliga resor, fria resor vid arbetets början och slut, vissa begrän- sade bidrag vid hemresa och återresa vid jul, nyår och påsk samt slutligen en väsentlig subventionering av kostnader— na f-ör förläggning m.m. Efter under- handkontakter med utredningen, sta- tens avtalsnämnd och parterna på ar- betsmarknaden, har arbetsmarknadssty- relsen den 1 januari 1964 utfärdat nya bestämmelser om bidrag till dagliga re- sor och om s.k. bortaliggningsersätt- ning. De nya bestämmelserna innebär en samordning av tidigare för olika branscher skiftande bestämmelser. De är vidare utformade så att en önskvärd rörlighet skall uppnås för arbetslösa som behöver placeras i beredskapsarbe- te. Bidragen avser alltså att skapa möj- ligheter att ta större hänsyn till ange— lägenhets- och lönsamhetssynpunkter vid valet av beredskapsobjekt utan att enskilda arbetslösa härigenom blir li- dande, därför att de ej kan få arbete på eller i närheten av hemorten. Utred- ningen finner denna åtgärd välbetänkt.
Statliga och statskommunala beredskapsarbeten
I arbetslöshetskungörelsens 9 5 stadgas bl. a. att hjälpverksamheten, så långt ske kan, bör inriktas på att bereda arbete,
varvid i fråga om beredskapsarbeten företrädesvis statskommunala bered- skapsarbeten bör anordnas. Några andra föreskrifter om objektvalet finns ej i ar- betslöshetskungörelsen eller annan för- fattning. Trots denna prioritering har utvecklingen lett dithän, att de stats— kommunala beredskapsarbetena relativt sett minskat i omfattning. År 1948 föll mera än en tredjedel av de totala kost— naderna för beredskapsarbeten på kom- munerna. År 1961 hade denna andel sjunkit till mindre än en tiondel. Där- efter har andelen ökat något så att den 1963 uppgick till 15 procent. Utveck- lingen mot en allt större andel statliga åtgärder gäller emellertid inte endast beredskapsarbeten utan arbetsmark- nadspolitiken över huvud taget. Initia- tiv och ansvar i fråga om olika slag av arbetsmarknadspolitiska åtgärder nar sålunda successivt flyttats över till de statliga arbetsmarknadsorganen. Denna förändring innebär inte, att kommuner- na skulle vara befriade från ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Tvärtom spe- lar kommunernas aktivitet en mycket stor roll. Inte minst gäller detta förtids- planeringen av byggnads- och anlägg— ningsverksamheten.
Mot bakgrunden av den utveckling som skett på detta område och utred- ningens förslag om ökat hänsynstagande till konjunktur- och angelägenhetssyn- punkter vid valet av beredskapsobjekt får utredningen föreslå att den i ar- betslöshetskungörelsen intagna priori- teringen av statskommunala arbeten upphör.
Arbetslösheten är i allmänhet mera omfattande och svårbemästrad i gles— bygder och småorter än i tätorterna. På tätorternas vanligen mer differentierade arbetsmarknad är möjligheterna till om- placering bättre och behovet av att sätta in beredskapsarbeten mindre än i gles- bygden. I vissa områden av landet med
betydande strukturella förändringar har kommunerna fått göra större insatser för att motverka arbetslösheten än vad kommunerna i andra delar av landet behövt göra. Enligt utredningens me— ning bör denna börda lättas genom åt— gärder inom arbetsmarknadspolitikens ram.1 Framför allt kan det ske genom att de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna inriktas på en mera långsiktig lösning av sysselsättningen än de tradi— tionella beredskapsarbetena kan åstad— komma. Med hänsyn till gällande prin- ciper för kostnadsfördelningen får det— ta automatiskt den verkan att staten kommer att bära hela eller i vart fall större delen av kostnaderna för dessa åtgärder. I fråga om kostnaderna för er- forderliga beredskapsarbeten kan en av- lastning ske genom att arbetslösa från kommuner med svag ekonomi i ännu större utsträckning än hittills hänvisas till statliga beredskapsarbeten. I ett föl— jande avsnitt har utredningen avvisat tanken på att återställa differentieringen av statsbidraget till vissa beredskaps— arbeten.
I arbetslöshetskungörelsen stadgas att kommun kan åläggas att betala s. k. dag- avgift till staten för arbetslös som pla- ceras i statligt beredskapsarbete. Be- stämmelserna är en konsekvens av att det ansetts åligga kommunerna att dra försorg om sina arbetslösa. Under första hälften av 1950-talet dispenserade ar- betsmarknadsstyrelsen ett antal kommu- ner från skyldigheten att erlägga dag- avgift. År 1958 lämnades generell dispens från bestämmelsen. I relation till de totala kostnaderna för bered— skapsarbetena är dagavgifterna helt utan betydelse. Utredningen föreslår att be- stämmelsen om dagavgift utgår ur för- fattningen.
Bland beredskapsarbeten som redo— visats som statliga företag förekommer även projekt som bedrivs för enskildas
räkning. Det är huvudsakligen ekono- miska och ideella föreningar samt stif- telser som på detta sätt får arbeten ut— förda. I 19 å i arbetslöshetskungörelsen stadgas att dessa arbeten skall utföras i statlig regi och att de enskilda i så- dana fall skall deltaga i kostnaderna med s. k. intressentbidrag. Av rent prak- tiska skäl bör arbeten för enskildas räkning enligt utredningens mening kunna utföras även i annan regi än sta— tens. Inte sällan förekommer nämligen dessa arbeten inom områden, där statlig myndighet över huvud taget ej verkar. Om enskilda projekt kunde utföras även i kommunal eller enskild regi skulle möjligheterna att välja lämpliga objekt öka. En breddning av objektvalet är från flera synpunkter av den allra största betydelse, bl. a. för att de skall kunna anpassas till växlingarna i kon- junktureh. Utredningen föreslår därför att i ny kungörelse om beredskapsarbe- ten införes bestämmelser om enskilda beredskapsarbeten.
För närvarande är det regiformen, som avgör till vilken kategori ett be— redskapsarbete skall hänföras. Avgöran- de för hur ett arbete skall rubriceras bör enligt utredningens mening vara vem som är huvudman för detsamma. Ut— redningen föreslår därför, att till stat- liga beredskapsarbeten hänförs statliga objekt, till kommunala beredskapsarbe- ten (f. n. statskommunala arbeten) kom- munala objekt och till enskilda bered- skapsarbeten enskilda objekt.
Förslag om ändrade statsbidragsgrunder
Under de senaste åren har de statskom- munala beredskapsarbetena till övervä- gande del utgjorts av sådana projekt, till
1 Frågan om kostnadsutjämningen i stort mellan stat och kommuner behandlas av 1958 års skatteutjämningskommitté med vilken kommitté utredningen haft samråd.
vilka statsbidrag kan utgå enligt sär- skild författning, eller projekt, för vilka bestämmelserna om normalbidrag gäl- ler men där bidragen fixerats eller gene- rellt jämkats. Till de båda senare grup- perna hör bl.a. arbeten för svårplace- rade och fabriksbyggnader m. m. utför- da såsom statskommunala beredskaps- arbeten. Båda dessa typer av arbeten har särskilt påverkat de i tabell 11: 2 redovisade uppgifterna för år 1963.
Reglerna för statsbidrag enligt sär- skilda författningar innebär i korthet att ordinarie statsbidragsbestämmelser skall tillämpas även när ett arbete ut- föres som statskommunalt beredskaps- arbete. Reglerna är här klara och en- tydiga och kräver enligt utredningens mening inga förändringar.
I fråga om bestämmelserna om nor- malbidrag till beredskapsarbeten vill ut— redningen anföra följande.
Allmänna statsbidragsutredningen föreslog i en promemoria av den 22 mars 1957 ett helt nytt system för stats- bidrag till kommunernas arbetslöshets- kostnader. I sitt yttrande över förslaget uttalade arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. att den också i fortsättningen borde ha rätt att jämka .arbetsbidragets storlek, när det fanns skäl härför. Styrelsen an- såg sig ej kunna biträda förslaget om ändrade grunder för beräkning av års- kostnadsbidraget. Styrelsen framhöll, att det gällande systemet innebär en be- tydelsefull garanti till kommunerna att deras egna kostnader för arbetslöshe- tens bekämpande ej skall överstiga en viss gräns. Såväl Svenska stadsförbundet som Landskommunernas förbund till— styrkte statsbidragsutredningens förslag om beräkningen av årskostnadsbidraget.
Till en början innebar bestämmelser— na om normalbidrag en viss differen- tiering av statsbidraget med hänsyn ta- gen till kommunernas bärkraft och kostnaderna för arbetslösheten. Succes-
sivt har emellertid denna effekt blivit allt mindre, främst genom förbättringen av kommunernas ekonomi och föränd- ringen av penningvärdet. Härtill kom- mer att de statskommunala beredskaps- arbeten, vilka erhållit bidrag strikt efter dessa bestämmelser, relativt sett starkt minskat i betydelse.
Det bör enligt utredningens uppfatt- ning även i fortsättningen finnas möj- ligheter att lämna statsbidrag till såda- na kommunala beredskapsarbeten till vilka bidrag ej utgår enligt bestämmel- ser i särskilda författningar. Däremot finns det inte längre lika starka skäl som tidigare att återställa det ursprung- ligen gällande systemet med differentie- rade bidrag. De arbeten som här kan komma ifråga är för det första av så ringa omfattning att en differentiering av bidragen inte i nämnvärd grad kan komma att påverka kommunernas eko- nomi. Under alla omständigheter måste den ekonomiska utjämningen mellan kommunerna — vilken fråga behandla- des av 1958 års skatteutjämningskom- mitté —— angripas på en bredare front. Härtill kommer att det från arbetsmark- nadspolitisk synpunkt är värdefullt, att kommunerna vid en tillämpning av fas- ta bidrag redan på planeringsstadiet vet vilket bidrag man har att räkna med för den händelse arbetet kommer att ut— föras såsom kommunalt beredskapsarbe- te. En övergång till fasta bidrag inne- bär slutligen en betydande administra- tiv förenkling. Under hänvisning härtill får utredningen föreslå, att det nuva- rande i princip differentierade normal- bidraget slopas och ersätts med ett en- hetligt bidrag till sådana kommunala projekt för vilka bidrag ej är reglerade i särskilda författningar.
Det är alltså här fråga om sådana projekt vilka normalt ej är statsbidrags- berättigade. Det kan därför under vissa förutsättningar vara fördelaktigt för en
kommun att utföra dessa företag som beredskapsarbete, varigenom en del av kostnaderna kan täckas med statsbidrag. En sådan förutsättning är att denna ut- förandeform inte medför exceptionellt stora merkostnader. Vissa merkostna— der torde emellertid inte kunna und- vikas eftersom det dels blir fråga om ett förtidsbyggande, dels vanligen blir så att arbetet måste utföras vintertid och ibland med inte fullt yrkeskunnig arbetskraft. Statsbidraget bör i första hand täcka dessa merkostnader men bör dessutom ha en viss stimulerande effekt.
De nu gällande reglerna för normal- bidraget, vilka som minimum ger 20 procent, har enligt vad utredningen inhämtat ej inneburit den stimulans för kommunerna som i olika situationer varit önskvärd. Med hänsyn till vad som här anförts anser utredningen, att stats- bidraget till kommunala beredskapsar- beten av det slag, att bidrag i ordina- rie ordning ej utgår vid arbetenas ut- förande, bestäms till en tredjedel av de beräknade kostnaderna.
Undantag från denna regel bör göras för kommunala beredskapsarbeten för svårplacerade för vilka arbetsmark- nadsstyrelsen, med stöd av bestämmel— sen om rätt att jämka statsbidraget, ge— nerellt bestämt detsamma till 50 pro- cent. Utredningen finner ej anledning föreslå någon ändring härvidlag.
Som förut sagts har arbetsmarknads- styrelsen enligt bestämmelserna i ar- betslöshetskungörelsen rätt att jämka statsbidragets storlek (gäller endast ar- betsbidrag) om så i särskilda fall fin- nes påkallat. Som påpekats i tidigare avsnitt har antalet ärenden, i vilka sty- relsen företagit jämkningar, ökat väsent- ligt under senare år. Erfarenheten synes ha visat, att möjligheten att göra smärre justeringar av statsbidraget i enskilda fall är av stor betydelse för en smidig
användning av beredskapsarbetena i ar- betsmarknadspolitiken. Eftersom det ej är möjligt att förutse alla de skiftande situationer, som kan uppstå på arbets- marknaden, skulle allt för hårt bundna regler för bidragsgivning till kommu- nernas beredskapsarbeten allvarligt be— gränsa möjligheterna att anpassa dessa arbeten till förutsättningarna i de en— skilda fallen. Bemyndigandet till ar- betsmarknadsstyrelsen att jämka stats- bidraget om detta i särskilda fall be- finns påkallat bör alltså enligt utred- ningens mening kvarstå. Utredningen vill emellertid framhålla, att bemyndi- gandet bör användas på ett sådant sätt, att det inte medför en allmän lyftning av statsbidraget för en större eller mind- re grupp av arbeten. Frågan om sådana generella förändringar bör på vanligt sätt underställas statsmakternas pröv- ning.
I fråga om statsbidrag till enskilda beredskapsarbeten förutsättes i princip ingen ändring av de bestämmelser som nu gäller. Det innebär att i särskild för- fattning gällande bidragsregler skall till- lämpas i de fall sådana finns. I övriga fall skall gälla att enskild skall bidraga med belopp vartill värdet av arbetet för honom må uppskattas.
Eftersom ärskostnadsbidraget under en lång period ej haft någon betydelse för kommunernas kostnader för bered- skapsarbete, föreslår utredningen att årskostnadsbidraget slopas.
Frågan om statsbidrag till kommuner- nas kontantunderstödsverksamhet be- handlas i kap. 12.
Arbetsmarknadsstyrelsen; byggande verksamhet
Möjligheterna att snabbt få igång be- redskapsarbeten i en akut arbetslöshets- situation har avsevärt förbättrats se- dan början av 1950-talet, då frågan
om arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet senast var föremål för stats- makternas prövning. Byggnadsindu- strins resurser har vuxit och är nu, bl. a. ifråga om maskintillgången, me- ra elastiska än för 10 år 15 år sedan. Kommunernas möjligheter att själva driva eller upphandla arbeten, avsedda att motverka arbetslöshet, har vidare starkt förbättrats. När arbetsmark- nadsverket utrustades med en byggan- de organisation var ett av skälen här- för att man skulle kunna utföra arbe— ten för kommunerna. Symptomatiskt för utvecklingen är att sådana insatser praktiskt taget aldrig behövt göras. En- ligt vad utredningen kunnat finna har under de senaste konjunkturdämpning- arna inga färdigplanerade projekt läm- pade och behövliga som beredskapsar- beten blivit vilande därför att det sak- nats byggnadsresurser hos kommuner, statliga myndigheter eller hos enskilda byggnadsföretag.
Jämsides med denna förbättring av byggnadsberedskapen har övriga ar- betsmarknadspolitiska åtgärder utvid- gats och effektiviserats. Det har så- lunda tillkommit ett system med varsel vid permitteringar och driftsinskränk- ningar, som givit myndigheterna mera tid att förbereda åtgärder av skilda slag för att komma till rätta med stör- ningar i sysselsättningen. Förutsätt— ningarna att underlätta den friställ- da arbetskraftens omställning har ra- dikalt förbättrats. Tillsammantaget har allt detta medfört att behovet av snab- ba »brandkårsmässiga» utryckningar för att påbörja beredskapsarbeten inte alls är lika accentuerat som i början av 1950-talet.
Den beredskap som styrelsens byg- gande verksamhet möjligen till en bör- jan utgjorde har med tiden tunnats ur betydligt. Det har skett därigenom att styrelsens egna resurser i första hand
engagerats, när det gällt att täcka b-e- hovet av beredskapsarbeten. Redan vid en förhållandevis låg arbetslöshet har alltså styrelsens egen byggnadskapa- citet tagits i anspråk och har därefter inte utgjort någon beredskap. Till den- na utveckling har också bidragit, att styrelsens byggnadsresurser under se- nare år i allt högre grad bundits vid ett antal större projekt, som mer eller mindre kontinuerligt bedrivits under en lång följd av år. En växande andel av kapaciteten har också bundits vid de särskilda arbetena för svårplacerade. Den erforderliga beredskapen och elas- ticiteten har främst fått tillgodoses ge- nom variationer i de beredskapsarbe— ten, som bedrivs av andra myndigheter, främst väg— och vattenbyggnadsstyrel- sen, och genom anlitande av entrepre- nörer. Statsmyndigheterna synes över- lag numera också ha en mera positiv inställning till beredskapsarbeten än då frågan om arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet senast prövades av statsmakterna.
De projekt, som arbetsmarknadssty— relsen utfört eller låtit utföra under se- nare år, har praktiskt taget helt utgjorts av vägarbeten. Under 1963 påbörjades inom skogsbruket ett antal arbetsplat- ser för svårplacerade och härigenom dämpades något den dominerande roll som vägbyggandet tidigare spelade. De objekt inom det allmänna vägväsendet, som arbetsmarknadsstyrelsen själv ut— för eller låter utföra, projekteras och förbereds i övrigt av väg- och vatten- byggnadsverket. Det är alltså på grund- val av vägmyndigheternas upprättade program som arbetsmarknadsverket be- driver eller upphandlar dessa bered- skapsföretag.
Såväl vid remissbehandlingen av be- tänkandet med förslag om ett centralt arbetsmarknadsorgan (SOU 1947: 24) som i proposition nr 239 till 1947 års
riksdag med förslag om inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse in. in. fram— hölls, att uppdelningen av beredskaps- byggandet på flera myndigheter innebar en dubbelorganisation. Det uttalades vid remissbehandlingen av betänkan— det, att uppdelningen från flera syn- punkter tedde sig irrationell, särskilt i avseende på de beredskapsarbeten, som bedrives inom det allmänna vägväsen- det.
Uppdelningen av beredskapsbyggan- det på flera myndigheter _— i första hand på arbetsmarknadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — ter sig alltjämt irrationell enligt ut- redningens uppfattning. Den förutsät- ter på vissa punkter en dubbelorgani— sation, som inte odiskutabelt varit till fördel för arbetsmarknadspolitiken. På grund av resursernas splittring torde en fördyring av verksamheten ej ha kun- nat undvikas. För den relativt begrän- sade byggnation, som arbetsmarknads- verket bedriver inom det allmänna väg- väsendet, tvingas nämligen verket cen- tralt att hålla personal för planering, ledning, upphandling, inspektion och kontroll. Vidare har verket en relativt omfattande fältorganisation för drift och/eller kontroll av arbetsplatser och förrådsrörelse. På alla dessa områden är organisationen dubblerad, eftersom även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har organ för samtliga dessa funktio- ner.
Vid riksdagsbehandlingen år 1947 la- des stor vikt vid önskemålet att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten »oberoende av andra myndigheter» snabbt och effektivt skulle kunna in- gripa med offentliga arbeten. Av vad som tidigare sagts i fråga om planering och övriga förberedelser torde klart ha framgått, att arbetsmarknadsstyrelsen ej utan ett mycket nära samarbete med övriga statsmyndigheter kan nå något
resultat på detta område. I vart fall är det ej möjligt för arbetsmarknadssty- relsen att agera oberoende av dessa myndigheter. Det väsentligaste elemen— tet i beredskapen är att det finns färdig— projekterade företag. I den mån det förelegat brister i beredskapen under senare år, har de varit hänförliga till planeringen och ej till möjligheterna att få igång färdigplanerade arbeten. Erfarenheterna från de senaste åren har enligt utredningens uppfattning givit vid handen, att den snabbhet och följ- samhet, som måste karakterisera arbets- marknadspolitiken också på detta om- råde, mycket väl skulle kunna uppnås även om beredskapsarbetena helt ut- förts i vederbörande fackmyndigheters egen regi eller genom entreprenörer, som dessa myndigheter anlitar. Man synes därför inte behöva hysa några farhågor för snabbheten och effektivi- teten i handlandet om en överflyttning av den byggande verksamheten sker från arbetsmarknadsstyrelsen till re- spektive fackmyndigheter eller till av dessa anlitade entreprenörer.
För närvarande driver arbetsmark- nadsstyrelsen i egen regi ett antal ar- betsplatser för svårplacerade. Det är huvudsakligen projekt inom det all- männa vägväsendet och inom skogsvår- den. De sistnämnda drivs i mycket nä- ra samverkan med de skogsvårdande myndigheterna. Med hänsyn till dessa arbetens speciella karaktär _ de är avsedda att ge arbetsträning och skyd- dad sysselsättning —- skulle det kunna ifrågasättas, om de inte även i fortsätt- ningen borde bedrivas av arbetsmark— nadsmyndigheterna. Även andra stats- myndigheter, bl. a. väg- och vattenbygg— nadsverket, torde dock kunna driva ar- beten för svårplacerade. En komplika- tion härvidlag kan den kurativa och so- ciala uppföljningen bli, särskilt som den nära hör samman med den övriga
arbetsvården. I andra sammanhang till— godoses dock behovet av skyddad sys- selsättning genom andra myndigheters åtgärder utan att detta blivit till förfång för arbetsvårdsintresset. Även i fråga om de särskilda arbetena bör en dylik samordning av insatserna på sikt kun- na åstadkommas.
Under hänvisning till vad som ovan anförts vill utredningen föreslå att ar- betsmarknadsstyrelsens byggande verk- samhet successivt avvecklas. Första etappen i d-enna avveckling bör omfatta samtliga beredskapsarbeten inom det allmänna vägväsendet, med undantag för de särskilda arbetena för svårpla- cerade. I första etappen bör vidare av— vecklas alla vanliga beredskapsarbeten i övrigt som bedrivs av statliga och kommunala myndigheter. Även här bör undantag göras för de särskilda arbe- tena för svårplacerade inom statliga sektorn. Efter en övergångstid på för- slagsvis ett par år bör styrelsens bedri— vande av arbeten för svårplacerade av- vecklas och överflyttas till berörda fack- myndigheter. I fråga om arbeten av detta slag, som bedrivs inom det all— männa vägväsendet, bör dock en sådan överflyttning kunna ske ännu tidigare. Under öv-ergångstiden bör genom ar- betsmarknadsverket närmare utredas hur det kurativa arbetet efter överflytt- ningen lämpligen skall bedrivas med sikte på att arbetsvårdssynpunkterna skall bli så väl tillgodosedda som möj- ligt.
Placering av arbetslösa i ordinarie arbeten
Beredskapsarbetena bedrives vanligen avskilda från det ordinarie byggandet. Detta förhållande har skapat vissa svå- righeter, när det gällt att snabbt an- passa sysselsättningen vid beredskaps— arbetena till förändringar i säsonger och konjunkturer. För att arbetena
exempelvis skall kunna ge önskad sys— selsättning vintertid, krävs för förbe- redelser en inte oväsentlig arbetsinsats under höstmånaderna — då situationen i och för sig kanhända inte motiverar arbetenas bedrivande. När arbetsmark- nadsläget förbättras under en säsong- cller konjunkturuppgång och då syssel- sättningen vid beredskapsarbetena be- höver begränsas kan ofrånkomliga fär- digställningsarbeten hindra en önskvärd nedskärning av arbetsstyrkan. Proble- met blir särskilt framträdande i fråga om beredskapsarbeten inom det all- männa vägväsendet och vid andra lik- artade arbeten.
De svårigheter, som är förknippade med att beredskapsarbeten bedrives som separata företag, skulle i betydande grad kunna begränsas, om de arbets- lösa kunde placeras i myndigheternas ordinarie arbeten. Det skulle kunna ske genom en intensifiering av och insät- tande av särskilda lag i pågående ar— beten eller genom att ett särskilt av— snitt av ett ordinarie proj-ekt avdelas för hänvisade arbetslösa. I fråga om hänvis- ning, villkor och övriga förmåner skul- le härvid samma regler gälla som till- lämpas för separat bedrivna bered- skapsarbeten. Kostnaderna för syssel- sättningen av de hänvisade, lämpligen beräknade per dagsverke, skulle heta- las av arbetsmarknadsverket och belas- ta anslaget »Allmänna beredskapsarbe- ten m. m.».
Genom ett arrangemang av detta slag skulle flera fördelar vinnas. De arbets- lösa skulle sättas in på de mest ange— lägna företagen, vilket i enlighet med vad utredningen tidigare anfört måste tillmätas stor vikt. Vidare skulle syssel- sättningen för arbetslösa snabbare kun- na ökas, eftersom de skulle kunna hän- visas till redan etablerade arbetsplatser. De problem, som hänger samman med förberedelse- och avslutningsarbeten
skulle bortfalla, eftersom dessa uppgif- ter torde kunna utföras med anlitande av ordinarie medel och arbetskraft.
Utredningen får under hänvisning till vad som här anförts föreslå, att Kungl. Maj:t bemyndigar arbetsmarknadssty- relsen och väg— och vattenbyggnadssty- relsen påbörja försöksverksamhet med placering av arbetslösa i ordinarie ar- beten.
Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverk- samhet skall förse styrelsens byggande organisation med material, maskiner och förläggningar. Arbetsmarknadsver- kets förråd synes inte i någon högre grad ha tjänat som beredskap i den me— ningen, att materielen varit vilande och kommit till användning först när fack— myndigheternas och byggnadsindustrins resurser tagits i anspråk.
Försörjningen med maskiner, mate- rial och redskap inom byggnadsindu- strin har radikalt förändrats under de senaste 10—15 åren. Av byggnadsin— dustrins maskinkapacitet torde därför genomsnittligt inte mer än drygt 3/4 vara utnyttjad. Eftersom beredskapsar- betena oftast sätts in som kompensa- tion för en nedgång i det normala byg- gandet, synes några svårigheter med maskinförsörjningen ej behöva uppstå även om arbetsmarknadsstyrelsens för- rådshållning skulle upphöra. Man kan naturligtvis tänka sig en situation, i vilken en total ökning av byggnads— och anläggningsverksamheten över »normalnivå» erfordras för att kom- pensera en nedgång i den totala efter- frågan. Den nuvarande maskin- och materialberedskapen, som arbetsmark- nadsstyrelsen svarat för, har emeller— tid ej varit avsedd för en sådan situa- tion. Utredningen anser heller inte, att en sådan beredskap skall organiseras genom statens försorg.
Utredningen har ovan föreslagit, att den byggande verksamhet, som nu sker genom arbetsmarknadsstyrelsen, skall överflyttas till vederbörande fackmyn- digheter. Därmed bortfaller det väsent— ligaste motivet för att styrelsen i fort- sättningen skall hålla förråd med nu- varande sammansättning och omfatt- ning. Den erforderliga förrådshällning- en bör därför enligt utredningens me— ning i fortsättningen ankomma på de myndigheter, som bedriver beredskaps- arbetena, i den mån dessa arbeten ej kommer att utföras genom entreprenö- rer.
Av den tidigare beskrivningen fram- går, att en kostnadsmässigt sett ganska stor del av förrådsverksamheten avser förläggningsbyggnader. De är avsedda för i första hand de beredskapsarbeten, som bedrivs i styrelsens egen regi, men också för beredskapsarbeten bedrivna i andra former. Från styrelsens förråd har dessutom i stigande omfattning ut- hyrts förläggningar till omskolnings- kurser samt till enskilda företag, som härigenom blivit i stånd att anställa ar- betslösa från överskottsområden.
Såsom utredningen i kap. 6 påpekat, är möjligheterna att snabbt ordna bo- stad eller förläggning för flyttande ar- betslösa av grundläggande betydelse för en snabb anpassning på arbetsmarkna- den, t. ex. i samband med en kraftig expansion inom byggnads- och anlägg- ningsverksamheten på en ort med bo— stadsbrist. Utredningen har inhämtat, att den service som arbetsmarknadssty- relsen kunnat ge i sådana sammanhang varit av stor betydelse, både genom att begränsa arbetslösheten i överskotts- områden och genom att skapa ökade förutsättningar för en bättre balans ock- så i bristområden.
I det föregående har utredningen framhållit önskvärdheten av större rör- lighet bland de arbetslösa, som hänvi-
sas till beredskapsarbete. En sådan rör- lighet är nödvändig bl. a. för att större hänsyn skall kunna tagas till angelägen- hets- och lönsamhetssynpunkter vid va- let av beredskapsobjekt. Ett genomfö- rande av dessa utredningens intentioner kommer att ställa ökade anspråk på förläggningar vid beredskapsarbetena. Eftersom beredskapsarbetena vanligen måste sättas igång med kort varsel kom- mer det även i fortsättningen att krävas en viss beredskap och service i fråga om förläggnings- och matsalsbyggnader för beredskapsarbetenas behov.
Under hänvisning till vad som här anförts får utredningen föreslå, att ar- betsmarknadsstyrelsens förråd av för- läggningsbyggnader m. m. bibehålles medan förrådsverksamheten i övrigt avvecklas.
Av den tidigare redogörelsen fram- går, att styrelsen själv äger förråds- och verkstadslokaler m. m. i Gnesta medan förrådsutrymmena i Bispgården förhy- res av vattenfallsstyrelsen. Det har ej ansetts erforderligt att i detta samman-
hang i detalj undersöka hur en avveck- ling av förrådsverksamheten lämpligen bör ske. Möjligheter till alternativa lös- ningar föreligger. Det synes utredning- en lämpligt, att uppdrag lämnas till ar- betsmarknadsstyrelsen att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen in- komma till Kungl. Maj:t med förslag hur en avveckling skall genomföras. Ut- redningen vill i anslutning härtill på- peka, att förrådshållning av förlägg- ningsbyggnader m. m. ej torde komma att kräva någon lokal organisation. Ärenden av detta slag har hittills hand- lagts inom styrelsens kameralbyrås in- tendentursektion. Någon ändring här- vidlag synes ej erforderlig. Avveckling- en av förrådsrörelsen i övrigt torde emellertid komma att möjliggöra en vä- sentlig inskränkning i fråga om perso- nalen på denna sektion. Utredningen förutsätter, att ett uppdrag till arbets- marknadsstyrelsen att inkomma med förslag till avveckling av här ifrågava- rande förrådsverksamhet också skall omfatta personalfrågorna.
KAPITEL 12
Kommunala kontantunderstöd
Nuvarande förhållanden
Kontant arbetslöshetshjälp
Arbetslöshetshjälp i form av kommuna- la kontantunderstöd med statsbidrag har i olika former förekommit sedan 1914. Effektiviseringen av de arbets- marknadspolitiska åtgärderna har med- verkat till att kontantunderstöden mins- kat i betydelse. I de fall kontant er- sättning varit erforderlig har arbets- löshetsförsä-kringen i stort sett överta- git uppgiften att trygga försörjningen vid inträffad arbetslöshet.
I »Utredning och förslag angående lag om slocialhjälp m. m.» (SOU 1950: 11) föreslog .socialvårdskom—mittén att de kommunala kontantunderstöden skulle avskaffas som speciell hjälpform. Understö—den borde införlivas i social- hjälpen, som enligt kommittén ensam borde ha funktionen att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med understöd efter behovsprövning.
I denna fråga anförde föredragande statsrådet följande (proposition nr 177 år 1955) :
»En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontant- understöden vid arbetslöshet, varom regler finns i den s. k. hjälpkungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för so- cialhjälpen i betydande omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Härigenom har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts undan. Även
bortsett härifrån talar emellertid både principiella och praktiska skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas.
Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande av utbildning samt läm— nande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man under- stödslinjen. Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från den ena linjen till den andra. Särskilt är det ange— läget att den som uppbär kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontant— understöden syftar till att skydda och be— vara arbetskraften under den tid, då den på grund av arbetsbrist ej kan användas i pro— duktionen. Understöden har således en an- nan karaktär än fattigvården. Arbetslös- hetshjälpen bör enligt min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbets— marknadsfråga.
Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt att —— vil- ket kommittén även föreslagit — i social- hjälpslagen införa ett flertal Specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras rörande kontroll av arbets— vilja, angående avstängning från rätten till socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer, beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till ar- betslöshetsförsäkringens förmåner osv. Reg- ler av denna typ skulle stämma dåligt över- ens med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dessutom bereda socialnämnderna betydande tillämpnings— svårigheter.
Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten för arbets- lösa enligt hjälpkungörelsen i detta sam— manhang lämnas orubbad. Som en konse—
kvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i socialhjälpshänseende som de nu gör i fattigvårdshänseende.»
Riksdagen antog det i propositionen framlagda förslaget.
Med utgångspunkt från dessa prin- cipiella riktlinjer och efter förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen behandlade 19564 års riksdag en proposition (nr 144) rörande bl. a. bestämmelser för kontantunderstöds— verksamheten, vilka ligger till grund för verksamhetens nuvarande utformning.
Nu gällande bestämmelser
Enligt kungörelsen om vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbets- löshet (SFS 1949:278 med ändringar 1954: 473 och 1957: 23) skall samhäl- lets hjälpverksamhet vid arbetslöshet i första hand inriktas på att bereda sys- selsättning åt de arbetslösa. Kontant- understöd kan komma i fråga om hän- visning till beredskapsarbete eller pla- cering i yrkesutbildning inte kan ske eller om arbetslösheten beräknas bli av kort varaktighet. Kontantun-derstöds- verksamheten leds central-t av arbets- marknadsstyrelsen och regionalt av länsarbetsnämnderna. Lokalt ombesör- jes verksamheten inom kommunerna av särskilt inrättade arbetslöshetsnämn- der eller —— där sådana ej tillsatts — i stad av drätselkammare eller i lands- kommun av kommunalnämnd (lag den 30 juni 1945 nr 475).
Kommun, som vill utbetala kontant- understöd med statsbidrag, skall innan verksamheten påbörjas ansöka om med- givande härtill hos länsarbetsnämnden. En förutsättning för bifall till sådan an- sökan är, »att kommunen avsatt pengar till kontantunderstöd vid arbetslöshet och att understödet inte har karaktär av socialhjälp. Länsarbetsnämndens be- slut om medgivande till kontantunder-
stödsverksamhet innehåller uppgift om det högsta antalet s. k. understödsrum som kommunen får förfoga över och om tidrymd för medgivandet — vanligt- vis högst fyra veckor. Antalet med un- derstöd hjälpta får inte vid någon tid- punkt överstiga antalet understödsrum. Den som vill komma i åtnjutande av kontantunderstöd, skall göra ansökan därom till arbetslöshetsnämnden i den kommun, där han vistas. Ansökan kan även lämnas till den arbetsförmedling, där den arbetslöse är anmäld för vi- dare befordran till vederbörande ar- betslöshetsnämnd.
Kontantunderstöd liksom arbetslös- hetshjälp i övrigt kan enligt arbetslös- hetskungörelsen end-ast utgå till den, som
a) är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbetslöshet. Understöd kan även ut— gå till annan utländsk medborgare un— der förutsättning, att han arbetat i Sve- rige minst ett år. För flyktingar med främlingspass gäller dock inte kravet på viss anställningstid i landet;
b) fyllt 16 men ej 67 år;
c) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning;
d) sökt arbete genom den offentliga arbets- förmedlingen;
e) varit arbetslös minst sex arbetsdagar efter det ansökan om understöd gjorts samt
f) befunnits vara i behov av arbetslöshets- hjälp.
Arbetslös, som frivilligt utan giltig orsak slutat sitt arbete eller skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppfö- rande eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, skall av arbetslöshetsnämnden avstängas från understöd under minst fyra veckor efter det sådant förhållan- de inträffat.
Kontantunderstövd får som regel inte utges till den, som på grund .av arbets- löshet åtnjuter socialhjälp för sig och
sin familj. Undantag från denna regel kan dock göras, om socialhjälpen är av tillfällig natur och utges i synnerligen trängande fall.
Kontantunderstödet utgöres av dag- understöd och barntillägg. Fr. o. m. den 1 juli 1963 gäller följande maximibe- lopp:
Dagunderstöd, kr. per dag för ensam person .............. 15
för makar .................... 19 Barntillägg, kr. per dag och barn under 16 år .................... 2
Ovannämnda belopp är m.aximibe— lopp. Kommun har att själv bestämma hur mycket son! skall utbetalas i det enskilda fallet. Då kontantunderstöden dessutom är behovsprövade är dei praktiken lägre än angivna maximibe- lopp, vilka i sin tur är lägre än arbets- löshetskassornas daghjälpsbelopp. Dag- understöden utgår för sex dagar per vecka och är skattefria.
D'agunderstöd kan inte utgå för tid, då den arbetslöse uppbär daghjälp från arbetslöshetskassa. I vissa fall kan dock dagunderstöd till bos-ta-dxskostnader ut- gå som komplettering till kassaersätt- ning. Förutsättningen härför är, att den arbetslöse de senast förflutna 30 dagar- na uppburit ersättning från arbetslös- hetskassa under minst 18 dagar. Dag- understöd till bostadskostnader utgår för närvarande med följande belopp:
Ortsgrupp III och IV, kr. per mån. för ensamstående .............. 40 för familjeförsörjare ............ 75 Ortsgrupp V, kr. per män. för ensamstående .............. 50 för familjeförsörjare ............ 90
Någon ovillkorlig rätt att erhålla kon— tantunderstöd föreligger inte även om alla gällande villkor är uppfyllda. Kom- mun kan ej åläggas att utge kontant- understöd utan kommunen kan suve—
ränt besluta om sådan verksamhet skall bedrivas eller ej. Om en kommun be- slutar anslå medel för kontantunder- stödsverksamhet och erhåller länsar- betsnämndens medgivande, lär det ar- betslöshetsnämnden som ensam beviljar eller avslår ansökningar om hjälp. Till- synsmyndigheten — arbetsmarknads- verket — har endast att bevaka att un- derstöd inte utgår oriktigt. Någon be- svärsrätt från den hjälpsökandes sida över arbetslöshetsnämndens beslut fö- religger inte.
Statsbidrag till kontantunderstöds— verksamhet utgår i form av årskost- nadsbidrag. Under ett flertal år har detta inte i något fall överstigit minimi- procenten, som är 20. Till kontantun- derstöd som utbetalas till person, som är mantalsskriven i annan kommun, ut- går statsbidrag med 75 procent. Över- skjutande 25 procent får inräknas i un- derlaget för årskostnadsbidrag. Under- stöd till utlänningar täckes dock helt av statsmedel.
Kontantunderstödsverksamhetens omfattning och inriktning
Understödsverksamheten nådde sin största omfattning under år 1933 då mer än 60000 personer erhöll dagun- derstöd. Därefter har verksamheten av- sevärt minskat i omfattning. Anledning- en härtill är det förbättrade läget på arbetsmarknaden, effewktiviscringen av övriga arbetsmarknadspolitiska åtgär- der och utbyggnaden av arbetslöshets- försäkringen.
Av tabell 12: 1 framgår genomsnittligt antal understödda samt kostnader för verksamheten under senare år. Som jämförelse har även uppgifter för 1940, 1950 och 1955 medtagits.
Verksamheten öka-de i omfattning un- der konjunkturdämpningen 1958—1959 och har därefter åter minskat. Dagun-
Tabell 12:]. Kontantunderstödens omfatt- ning 1940, 1950, 1955 samt 1957—1963
Genom- . snittligt Total- Statsm- År antal kostna- drag under- der kronor stödda 1940 3 764 4 095 000 1 268 000 1950 144 358 000 86 000 1955 96 169 000 45 000 1957 1 144 2 937 000 654 000 1958 2 470 6 000 000 1 600 000 1959 1 570 5 600 000 1 500 000 1960 490 1 800 000 455 000 1961 245 1 336 000 228 000 1962 224 805 000 209 000 1963 243 885 000 260 000
derstöd till arbetslösa utbetalades un- der dessa år i 26 städer, 24 landskom- muner och 4 köpingar representerande 12 län förutom Stockholms stad. Bland de län som helt sakna-de kontantunder— stödsverksamhet återfanns Norrbottens, Jämtlands och Kopparbergs län.
Verksamheten har under senare år haft sin största omfattning i storstäder- na och understödstagarna har där till stor del utgjorts av ett restklientel med uppenbara svårigheter att erhålla ar- bete.
Under 1962 bedrevs kontantunder- stödsverksamhet i 10 och under 1963 i 11 städer i landet. Sistnämnda år utbe-
talades understöd i Kristianstad endast under årets 4 första måna-der och i Hälsingborg under årets 3 första m-åna- der. Omfattningen framgår av tabell 12: 2.
Som förut påpekats har arbetsmark- nadsstyrelsen efter Kungl. Maj:ts be- myndigande utfärdat föreskrifter om maximibelopp för dagunderstöd och inom denna ram har arbetslöshets- nämnden efter behovsprövning att be- stämma hur mycket som skall utbetalas i det enskilda fallet. Av tabell 12z3 framgår dagunderstödets genomsnittliga storlek under de fyra senaste kalender- åren.
Genomsnittsvärdena påverkas som sy— nes endast i ringa grad av barntilläg- gen, som har en relativt sett liten om- fattning.
Bidragstagarnas sociala förhållanden m. 111.
Under år 1960 genomförde socialvår- denrs planerinugskommitté i Stockholm en intervjuundersökning med arbets- lösa män, som haft dagunderstöd genom arbetslöshetsnämnden i oktober eller november 1959. Undersökningen visade en stark .förskjutning till högre åldrar bland dagunderstödda arbetslösa sedan 1930-talet. Flertalet arbetslösa var en—
Tabell 12:2. Kontantunderstödens omfattning fördelad på städer, 1962 och 1.963
Genomsnittligt antal ..
Stad understödda Utbetalt understod
1962 1963 1962 1963 Stockholm ....................... 45 37 190 800 158 500 Linköping ....................... 23 17 80 000 63 200 Norrköping ...................... 22 40 71 500 161 900 Kristianstad ..................... — 7 — 8 300 Hälsingborg ..................... 3 4 10 000 3 400 Malmö .......................... 43 59 128 100 230 900 Halmstad ....................... 5 4 16 300 11 800 Göteborg ........................ 38 19 126 800 74 000 Uddevalla ....................... 22 12 75 500 45 100 Kristinehamn .................... 7 17 19 200 40 600 Västerås ........................ 27 24 90 000 85 300
258. Tabell 12:53. Genomsnittligt kontantunderstöd 1960—1963
Dagunderstöd i genomsnitt per dag och
person i kronor Genomsnitt
Barntillä per hjälpsö-
År Makar och gg kande och
Makar Ensam- ensamstå_ dag stående ende
1960 ............... 13,94 11,09 12,07 1,76 12,58 1961 ............... 15,19 11,98 13,11 2,00 13,64 1962 ............... 15,00 12,17 13,04 2,00 13,53 1963 ............... 15,13 12,85 13,56 2,00 14,33
samma personer och påfallande många var frånlskilda. De arbetslösas bostads- förhållanden var i många fall dåliga. Över % bodde vid intervjutillfället på ungkarlshotell, i baracker eller härbär- gen och enstaka var helt bostadslösa. Ett stort antal hade haft arbetslöshets- hjälp periodvis under många år. Mer än hälften hade dock fått dagunderstöd först 1957 eller senare, 30 procent först under 1959. Endast 1/4 hade tidigare haft beredskapsarbete och ett fåtal hade omskolats. Cirka 2/5 var kända av ar— betsvården.
Närmare hälften av de intervjuade hade tidigare varit straffade, 18 procent tre gånger eller mera. Över hälften hade fått böta för fylleri och nära 2/3 var kända av nyk-terhetsnvämnden. Flertalet var vidare kroppsligt eller psykiskt sju- ka eller skadade. Endast 17 procent var fullt arbetsföra medan arbetsfö-rmågan hos 1/3 var starkt nedsatt. Trots dessa handikapp ansåg dock arbetsförmed- lingstjänstemännen att arbetsduglighe- ten var tämligen hygglig i 66 procent av fallen.
De intervjuade själva ansåg att orsa- ken till deras arbetslöshet främst var nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller ålder. Tjänstemännen vid arbetsförmedling och arbetslöshets- nämnd pekade på samma faktorer samt att alkoholmissbruk, lynnesegendomlig— heter och konfliktbenägenheter i åtmin-
stone 1/4 av fallen bidrog till svårighe- terna att skaffa arbete. Cirka 12 procent ansågs vara direkt arbetsovill'iga. Åt- skilliga av alkoholisterna betecknades som dugliga arbetare.
Undersökningen utmynnade dels i överväganden om allmänna åtgärder för att förbättra de arbetslösas situation, dels i åtgärder i varje särskilt fall. En stor del av de undersökta ansågs vara möjliga att återföra till arbete i någon form av skyddad sysselsättning. I en del fall behövdes arbetsträning och om- skolning, i andra intensifierad medi- cinsk vård och förbättrad nykterhets- vård. I några fall syntes det mest ange- läget att ta itu med bostadsfrågan. En- dast .för 18 av i runt tal 190 föreslogs överför-ande till socialvård respektive pensionering.
Det bör understrykas att undersök- ningen inte ger något generellt besked om sociala förhållanden för arbetslösa som uppbär kontantunderstÖ-d.
Under senare år har väsentliga för- ändringar inträffat i fråga om möjlig- heterna att stödja och sysselsätta svår- placerad arbetskraft. Sysselsättningslä- get har jämfört med 1959 allmänt för- bättrats, antalet platser i skyddad sys- selsättning såväl i utearbeten som i verkstadsform har ökat kraftigt och omskolningsverksamheten har efter- hand fått bättre resurser. Detta har till- sammans betytt att man kunnat angripa
Tabell 12:51. Yrkestillhörighet för personer som i oktober 1962 erhöll kontantunderstöd
Därav arbets— Yrkesgrupp Män Kvinnor Summa löshetsför- säkrade
Industriarbetare .................. 1 5 15 30 14 Byggnadsarbetare ................ 15 — 15 9 Lager- o. transportarb ............. 8 1 9 4 Grov— o. diversearbetare ........... 20 4 24 6 Affärsbiträden ................... 1 7 10 27 1 Kontorspersonal .................. 8 10 18 1 Hotell 0. rest.pers ................. 9 4 13 2 Tekniker ........................ 8 1 9 1 Övriga .......................... 8 6 14 3
Samtliga 108 51 | 159 41
restarbetslösheten på ett rationellare sätt.
Arbetsmarknadsstyrelsen har på upp- drag av 1960 års arbetslöshetsförsäw - ringsutredning och i samråd med ar- betsmarknadsutrednin—gen företagit en undersökning beträffande kontantun- derstödsverksamheten i oktober 1962. Undersökningen omfattade 159 perso- ner —— 108 män och 51 kvinnor —— som nämnda månad erhöll dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. Av de i un- dersökningen ingående var 38 procent 55 år och äldre. 1 Malmö, Göteborg och Uddevalla var hälften i denna ålder.
De arbetslösas yrkestillhörighet redo- visas i tabell 12: 4.
Gruppen »övriga» omfattar sjukvårds— personal, hembiträden, sjömän m. rfl. I
Stockholm och Linköping dominerade affärs- och kontorspersonal. Av spe- ciellt intresse är att 26 procent av de hjälpsökande var medlemmar i arbets- löshetskassa samt att så gott som samt- liga hjälpsökande var verksamma in- om arbetsområden, där möjlighet fö-re- låg att vinna anslutning till arbetslös- hetskassa.
Understödsperiodernas längd fram— går av tabell 12: 5.
Antalet understödsveckor per person under tio månader 1962 uppgick för arbetslöshetsförsäkrade till 17 och för övriga personer till 12.
Undersökningen omfattar inte upp- gifter om de hjälpsökandes arbetsför- måga eller övriga personliga och so- ciala förhållanden.
Tabell 12:5. Understödsperiodens längd för personer som i oktober 1962 erhöll kontant—
understöd Antal personer som jan.—okt. 1962 erhållit kontantunderstöd under Summa
1—4 5—8 9—13 14—26 27—43 veckor veckor veckor veckor veckor Försäkrade ........ 5 8 6 15 7 41 Icke försäkrade. . . . 45 20 14 20 19 118 Samtliga 50 28 20 35 26 159
Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omfattning
Med utgångspunkt från uppgifter från en urvalsundersökning av 1960 års folk- räkning samt |övriga uppgifter från sam— ma år har 1960 års arbetslöshetsförsäk- ringsutredning (SOU 1963: 40) redovi- sat arbetslöshetsförsäkringens omfatt— ning bland arbetstagare enligt följande:
Totala antalet arbetstagare . . 2 809 000 Arbetslöshetsförsäkrade . 1 362 000 Icke försäkrade ............ 1 447 000
Av de icke försäkrade var 632 000 fackligt organiserade, varav 132000 i fackorganisation med arbetslöshetskas- sa och 500 000 i fackorganisation utan arbetslöshetskassa.
Icke organiserade och samtidigt icke försäkrade uppgick till 815000, varav 615000 arbetade inom yrkesområde med arbetslöshetskassa medan 200 000 tillhörde yrkesområde utan arbetslös- hetskassa.
Trots att medlemskap i fackorganisa- tioner med arbetslöshetskassa i regel medför obligatorisk anslutning till ve- derbörande kassa var sålunda 132 000 medlemmar icke försäkrade. Undantag från regeln har nämligen medgivits exempelvis för äldre medlemmar som ej längre är yrkesverksamma, för vissa deltidsanställda medlemmar, för med- lemmar utan arbetslöshetsrisk samt för medlemmar med inkomst under viss gräns.
En särskild undersökning har av ar- betslöshetsförsäkringsutredningen före— tagits beträffande arbetslöshetsrisken samt intresset för arbetslöshetsförsäk— ring inom fackorganisationer med to- talt 500 000 medlemmar [utan arbetslös- hetskassa. Därvid har framkommit att Svenska kommunalarbetareförbundet, som bedriver arbetslöshetsunderstöds- verksamhet efter delvis samma princi— per som gäller för de erkända arbets-
löshetskassorna, bildat erkänd kassa för cirka 100 000 av förbundets 120 000 medlemmar. Likaså har Svenska jour- nalistförbundet med 3 300 medlemmar beslutat om bildande av en erkänd ar- betslöshetskassa. Undersökningen för övriga organisationer det resultatet att såväl arbetslöshetsriskerna som för- säkringsbehovet bedömdes som relativt obetydliga, vilket i huvudsak kan för- klaras av att arbetstagarna till allra största delen är stats- och kommunal- anställda. Arbetslöshetsrisk synes inom dessa organisationer kunna föreligga för högt räknat 4 000 medlemmar.
Bland icke försäkrade till-drar sig de icke organiserade arbetstagarna spe- ciellt intresse. Sammanlagt tillhörde 815 000 personer denna grupp. Av des- sa var 615 000 personer verksamma in- om näringsområden med möjlighet att ansluta sig till arbetslöshetskassa, näm- ligen jordbruk-skogsbruk (113 000), in- dustri (218 000), byggnads- och anlägg- ningsverksamhet (26 000), samfärdsel (34000), handel (179 000) samt vissa grupper redovisade inom gruppen tjänster .m. m. såsom arbetstagare inom musiker—, teater—, hotell- och restau- rangbranscherna.
Principiellt skiljer sig dessa 615 000 ej från de fackligt organiserade i fråga om rätt att ansluta sig till arbetslöshets- försäkringen. Att anslutning ej kommit till stånd torde enligt arbetslöshetsför- säkringsu—tredningen i stort sett kunna förklaras av bristande kännedom om möjligheterna härtill och av bristande intresse för försäkringen och den fack- liga rörelsen samt i övrigt av frånvaron av arbetslöshetsrisk. Det bör anmärkas att gruppen till övervägande del består av deltidsarbetande kvinnor, huvudsak- ligen gifta sådana, samt av ungdomar.
Vad slutligen gäller de 200 000 pers-o- ner, som icke är fackligt organiserade och ej heller verksamma inom närings-
gav
områden med arbetslöshetskassa, är denna grupp sammansatt av personer sysselsatta i husligt arbete (ca 70000 personer), i förvaltning, undervisning, sjukvård och annan offentlig verksam- het. Gemensamt för den helt övervägan- de delen av dessa är, att de på grund av obetydliga arbetslöshetsrisker i stort sett ej torde vara i behov av en arbets- löshetsförsäkring.
Frågan om bildandet av en allmän arbetslöshetskassa
Enligt direktiven för 1960 »års arbets- löshetsförsäkringsutredning hade utred- ningen att beakta de konsekvenser för den av kommunerna bedrivna kontant- understödsverksamheten, som kan bli följden av ändrade ersättningsbestäm- melser i de erkända arbetslöshetskas— sorna. I detta sammanhang har utred- ningen med hänsyn bl. a. till kontant- understödsverksamhetens ringa omfatt- ning prövat möjligheten, att inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens rani så långt möjligt ersätta en dylik verk— samhet. Sålunda har övervägts bildan- det av en »allmän» arbetslöshetskassa för arbetstagare som inte har tillgång till sådan kassa inom sitt yrkesområde. I denna fråga har arbetslöshetsförsäk- ringsutredningen anfört följande:
»En allmän arbetslöshetskassa skulle kunna räkna med följande fyra grupper som rekryteringsunderlag:
a) medlemmarna i mindre fackorganisa- tioner, dvs. sådana som är för små för att bilda egna erkända kassor och vilkas medlemmar ej kan vinna inträde i annan kassa; mindre grupper inom fackliga organisa- tioner, inom vilka majoriteten av med- lemmarna ej har intresse av att bilda egen kassa, då arbetslöshetsrisken för flertalet medlemmar är liten eller ingen; c) enskilda medlemmar i fackorganisatio-
ner utan arbetslöshetskassa samt
d) arbetstagare, som inte är fackligt orga— b v
niserade och som tillhör yrkesområde som saknar arbetslöshetskassa. För grupperna a) och b) vore det tänk- bart med någon form av kollektiv anslut- ning till kassan av vederbörande medlem- mar i organisationen.
Inrättande av en allmän kassa skulle såle- des öppna försäkringcn för alla dem som är sysselsatta inom yrkesområden, där ar- betslöshetskassa ej finns. Det kan synas som om man härigenom skulle kunna på ett enkelt sätt lösa frågan att göra arbets- löshetsförsäkringen tillgänglig för samtliga arbetstagare, så att de finge en åtminstone formell möjlighet att ansluta sig till den- samma. Mot bildandet av en allmän kassa talar dock vissa starka skäl, främst av fi- nansiell och administrativ karaktär.
En av de allvarligaste invändningarna mot en allmän kassa grundar sig på dess sammansättning med hänsyn till arbets- löshetsrisken för medlemmar som tillhör kategorierna c) och d) och i viss mån även b). En arbetslöshetskassa bör näm— ligen inte enbart omfatta medlemmar med stor arbetslöshetsrisk. Såsom försäkringen nu är utformad med arbetslöshetskassor starkt avgränsade från varandra och utan annan riskutjämning än den som åstadkom- mes genom statsbidraget, är det av stor betydelse, att inom en kassa finns även medlemmar med liten arbetslöshetsrisk. En- dast härigenom kan möjliggöras goda för- måner till rimliga avgifter.
En realistisk utgångspunkt vid bedöman- det av frågan om en allmän arbetslöshets— kassa måste vara, att denna skulle till övervägande delen komma att bestå av med- lemmar med relativt stor arbetslöshetsrisk, ett förhållande som skulle kräva särskilda åtgärder för att den skulle kunna existera och fylla sitt ändamål. Dessa åtgärder mås- te främst sättas in på finansieringens om— råde. För att hålla avgifterna på en rim- lig nivå och möjliggöra skäliga ersättnings- belopp skulle det därför bli nödvändigt, att statsbidrag till en sådan kassa utginge ef— ter andra och generösare grunder än till de nuvarande kassorna. Härtill kommer även svårigheter att beräkna avgifter och fastställa förmåner för kollektivet, vilket skulle vara vanskligt att överblicka och be- döma i arbetslöshetshänseende på grund av dess sammansättning av medlemmar från vitt skilda yrkesområden. Härjämte skulle gränsdragningen mellan en allmän kassa och övriga kassor komma att vålla vissa problem, därest den frågan uppkommer, till
vilket yrkesområde en person med växlande sysselsättning skall hänföras.
Betydande svårigheter vid drivandet av en allmän arbetslöshetskassa hänför sig till administrationen av densamma. Den lokala administrationen, dvs. avgiftsuppbörd, ut- betalning av ersättning, arbets- och arbets- löshetskontroll etc. handhas inom de nuva— rande kassorna i allmänhet av redogöraren, som vanligen är kassör i den lokala fack- föreningen och på vars kännedom om för— hållandena på orten och personliga kontak— ter med medlemmarna försäkringens verk- samhet i hög grad är beroende. Kassornas lokaladministration bygger på ett nära samarbete med vederbörande fackförbunds avdelning på orten. En allmän kassa skulle ej ha tillgång till en motsvarande admi- nistratiousapparat, varför det skulle bli nödvändigt att bygga upp en särskild or- ganisation för denna kassa. Det kan vidare med stor sannolikhet förmodas, att antalet medlemmar i kassan skulle komma att bli relativt obetydligt. Även om det är tekniskt genomförbart att inrätta och administrera en allmän kassa, finner vi det sannolikt, att arbetsinsatser och kostnader härför inte skulle stå i rimlig proportion till antalet medlemmar i densamma.
Vi är visserligen medvetna om att ett visst, begränsat behov av en arbetslöshets— försäkring finnes bland dem som står utan- för denna och att en allmän kaSSa därför i och för sig skulle kunna fylla en uppgift. På de skäl som ovan anförts anser vi emel- lertid inrättandet av en sådan kassa icke erbjuda en tillfredsställande lösning av frågan.
Därest försäkringen anses böra öppnas för alla arbetstagare, torde endast den utvägen återstå att göra densamma obligatorisk. Frågan härom faller emellertid utanför ut- redningens uppdrag.»
Till detta kan läggas, att även om en allmän arbetslöshetskassa inrättades, skulle med säkerhet åtskilliga personer med arbetslöshetsrisk stanna utanför försäkringen. Detta framgår av den ti- digare undersökningen bland personer som i oktober i 1962 erhöll dagunder- stöd från arbetslöshetsnämnd. Så gott som samtliga icke arbetslöshetsförsäk- rade bland de hjälpta arbet-ade nämli- gen inom yrkesområden med arbetslös-
hetskassa och hade sålunda haft möj- lighet att försäkra sig mot [arbetslöshet. Av undersökningen framgick även att 26 procent av undersökningens hjälp- fall var arbetslöshetsfönsäkrade men vid ifrågavarande tillfälle inte understöds- berättigade.
Sedan 1960 års arbetslöshetsförsäk- ringsutredning slutfört sitt uppdrag har riksdagen tagit ställning till proposi- tion angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen (1964 nr 115). I fråga om arbetslöshets- försäkringens omfattning anförde före- dragande statsrådet:
»Utredningens undersökningar visar en- ligt min uppfattning att försäkringsskyddet i stort sett är tillfredsställande för de grup- per som har de mest påtagliga arbetslös— hetsriskerna. Å andra sidan måste, såsom utredningen och remissinstanserna också gjort, konstateras att många arbetstagare saknar ett för dem behövligt försäkrings- skydd. Jag är ense med utredningen om att fackförbund som saknar kassa bör bilda sådan eller ansluta medlemmarna till en befintlig kassa i den mån försäkringsbehov finnes. Kassornas remissyttrande visar att bildandet av kassor, gemensamma för fle- ra fackförbund, är en framkomlig väg. Också med hänsyn till fördelarna i fråga om risk- och avgiftsutjämning samt administratio- nen vill jag uttala min anslutning till tan- ken att bilda större kassor.
Utredningen har inte velat förorda att en allmän frivillig arbetslöshetskassa bildas för de grupper som står utanför den nuva- rande arbetslöshetsförsäkringen. En sådan lösning har inte heller vunnit nämnvärd anslutning vid remissbehandlingen och jag anser inte att den nu bör övervägas. En följd av detta ställningstagande blir, som utredningen framhåller, att ett visst begrän- sat försäkringsbehov kan komma att finnas hos arbetstagare, som står utanför försäk- ringen. Utredningen anser, att enda utvä— gen att öppna arbetslöshetsförsäkringen för alla är att göra den obligatorisk. Några över- väganden eller förslag härom har utred- ningen inte. I en reservation till betänkan- det och i flera remissyttranden utvecklas emellertid dcnna tanke ytterligare och det anses att en obligatorisk försäkring bör införas eller i vart fall utredas.
Jag vill starkt understryka att jag anser att alla, som blir arbetslösa, bör få sin för— sörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheten att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer är det emellertid nödvändigt att under- söka orsakerna till arbetslösheten, innan man kan ta ställning till hur tryggheten skall tillgodoses. Försäkringen är bara en av många åtgärder i samband med arbets- löshet. Det mest framträdande behovet av ökat skydd torde för närvarande finnas i glesbygdernas avfolkningsomräden. Den där rådande åldersfördelningen medför särskil- da svårigheter när det gäller att skaffa nytt arbete vid arbetslöshet. Bristen på ar- betstillfällen i hemorten innebär omställ- ningssvårigheter särskilt för vissa grupper inom jord- och skogsbruket. 1960 års arbets— marknadsutredning, som väntas slutföra sitt uppdrag under 1964, skall bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen mellan rör- lighetsfrämjande åtgärder, sysselsättnings- skapande insatser och kontanta ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet, som ligger till grund för de nyss nämnda önskemålen om ytter- ligare utredning rörande arbetslöshetsför- säkringen, bör enligt min mening ses i ett större sammanhang och därför bör resul- taten av de allmänna arbetsmarknadspoli— tiska åtgärder, som kan komma att bli ak- tuella inom den närmaste framtiden, av- vaktas. När dessa resultat föreligger torde bättre förutsättningar finnas att bedöma huruvida arbetslöshetsförsäkringen bör bli föremål för ytterligare utredning. De ange- lägna reformerna inom den nuvarande för- säkringen bör emellertid inte uppskjutas. Jag anser att utredningens förslag i huvud- sak kan läggas till grund för dem.»
Socialhjälp vid arbetslöshet
Det är uppenbart att .hjälpbehovet vid arbetslöshet för närvarande inte helt tillgodoses genom de åtgärder, som vid- tas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Kommunala kontantunderstöd till .ar- betslösa utbetalas för närvarande en- dast i nio stora och medelstora städer och även under konjunkturdämpningen 1958—1959 täckte denna understöds— verksamhet endast ett ringa antal kom- muner. Det hjälpbehov som med nöd-
vändighet måste uppstå, trots en inten— sifierad arbetsförmedling och ökad _ut- bildning av arbetslösa och trots större volym beredskapsarbeten, torde i viss utsträckning täckas av socialvården, som har att svara för samhällets be- hovsprövade hjälpverksamhet.
Socialhjälp till arbetslösa grundar sig inte på socialhjälpslagens bestämmel- ser om obligatorisk hjälp utan är att hänföra till frivillig socialhjälp enligt socialhjälpslagens & 13. Därav följer att sådan hjälp lämnas enligt grunder som kommunens fullmäktige bestämmer el- ler i enlighet med vad socialnämnden eljest anser erforderligt.
Någon speciell undersökning om so- cialhjälp till arbetslösa har inte utförts. Vissa upplysningar om denna hjälp- verksamhets omfattning kan dock er- hållas ur 1959 års socialhjälpsundersök- ning, som utfördes av socialstyrelsen på initiativ av socialpolitiska kommit- tén. Undersökningen, som var av stick- provskaraktär och som representerade samtliga kommuner i landet, omfattade i runt tal 4 000 intervjuer med personer som erhöll socialhjälp i april 1959. Det bör inledningsvis påpekas att april är en måna-d med relativt hög arbetslös- het och att våren 1959 fortfarande i sysselsättningshänseende präglades av en viss konjunkturdämpning. Andelen socialhjälpsfall på grund .av arbetslös- het kan sålunda antas vara högre i den- na undersökning än om man hade haft möjlighet att undersöka förhållandena under ett helt år med mera normala sysselsättningsförhållanden.
Bland de anledningar till socialhjälp som angavs i intervjuformuläret åter- fanns även ».arbetslöshet på grund av bristande arbetstillfällen inom huvud- personens yrke». Undersökningen gav som resultat den procentuella fördel- ning på olika skäl till soci'alhjälp, som framgår av tabell 12: 6. I vissa fall
hjälpbehouet Ensam kvinna Makar Anledningar till Ensam _ hjälpbehovet man utan med utan med Samtliga barn barn barn barn
Hälsoskäl .......... 73,9 93,2 38,9 89,9 63,9 72,6 Dödsfall i familjen.. 0,8 1,2 2,1 0,5 0,2 1,0 Den normala in-
komsten otillräck- lig i förh. till famil- jens storlek ...... 2,6 6,2 19,2 7,8 18,5 10,4 Arbetslöshet ........ 21,2 5,1 7,9 11,9 18,3 12,7 Alkoholmissbruk. . . 61,2 11,5 12,1 3,9 12,1 7,4 Kriminalitet 0. an-
nan misskötsam- het ............. 11,4 12,0 19,8 3,9 13,3 8,0 Vård av minderåriga
barn, sjuk person etc .............. 0,1 1,2 55,6 1,1 16,5 13,9 Övrigt ............ 4,9 4,9 6,1 6,4 7,1 5,7
1 Gäller i regel ej kvinnan utan den ej hemmavarande mannen
har två eller flera skäl samtidigt an- givits.
Arbetslöshet hade uppgivits som hjälpanledning i 12,7 procent av samt- liga i undersökningen ingående fall. Som ovan påpekats är det emellertid vanligt, att även andra orsaker har an- givits samtidigt. Andelen av samtliga undersökningsfall för vilka arbetslös— het hade angivits som enda hjälporsak var inte mer än 5 procent. En uppfatt— ning om arbetslöshetshjälpen i absoluta tal får man om man utgår från uppgif- ten att totala antalet socialhjälpsfall per månad vid tidpunkten för undersök- ningen utgjorde 40 000—50 000. Antalet personer som erhöll socialhjälp och där en av anledningarna rför hjälpbeho- vet var arbetslöshet skulle sålunda i april 1959 ha uppgått till 5 000—6 000 personer av vilka 2 000—2 500 hade ar- betslöshet som enda hjälporsak. Av de olika familjetyperna hade de ensamma männen arbetslöshet som hjälporsak i mer än en femtedel av fallen. Mindre än hälften av dessa hade dock arbets- löshet som enda hjälporsak.
Utmärkande för socialhjälp är att hjälpen är behovsprövad, att »den utgår med belopp och i former som är van- passade till behovet i varje särskilt fall och att den frivilliga socialhjälpen for- mellt är förenad med återbetalnings— skyldiwghet. Några villkor om anmäl- ningsskyldighet hos arbetsförmedlingen förekommer inte om inte socialnämn- den ger föreskrifter härom i det enskil- da fallet.
Överväganden och förslag
Allmänna synpunkter
Trots en god omställningsberedskap i form av en väl utbyggd arbetsmarknads- politik uppstår det »i de enskilda fallen inte sällan en kortare eller längre ar- betslöshetsperiod innan ett nytt arbete kan anskaffas. Det är utredningens i andra sammanhang deklarerade upp-fatt- ning, att denna period bör göras så kort som möjligt. I många fall krävs emeller- tid en tids rådrum för att ett övervägt arbetsval skall kunna åstadkommas.
Den tiden — om den inte blir för lång — bör för de arbetslösa överbryggas med kontant ersättning.
Arbetslöshetsförsäkringen har till uppgift just att ge försäkringstagaren ekonomisk trygghet vid arbetslöshet un- der den tid som förflyter tills arbete kan ordnas. Den ger med försäkrings— mässigt motiverade inskränkningar ett relativt tillfredsställande skydd. I vill- koren för ersättning ingår skyldighet att besöka arbetsförmedlingen och att antaga av arbetsförmedlingen anvisat lämpligt arbete. Inskränkningar i för- säkringsrätten kan vid arbetslöshet med- föra att även kassamedlemmar blir be- roende av ekonomiskt stöd i andra for- mer. Förutom villkor .om viss tids med- lemskap i kassan och visst antal av- giftsbetalningar under försäkringsåret har ersättn-ingsrätten hittills begränsats till i regel 26 veckors ersättning per för- säkringsår med ytterligare begränsning under perioder med säsongmässigt mo- tiverad arbetslöshet. Ersättningsbelop- pen är maximerade. I syfte att förbätt- ra försäkringstagarnas villkor har Kungl. Maj:t i proposition till 1964 års riksdag framlagt förslag bl. a. om en förlängning av den maximala ersätt- nvingstiden från 26 till 30 veckor, en höjning av ersättningsbeloppen och be- stämmelser som möjliggör ett avskaf— fande av säsongbegränsningen av un- derstöden. Förbättringar i dessa avse- enden skulle minska försäkringsdelta- garnas beroende av andra understöds- former. Riksdagen har i dessa avseen- den godtagit de i propositionen fram- lagda förslagen.
Även om huvudparten av anbetstagare med arbetslöshetsrisk är medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, står dock ett stort antal arbetstagare utan skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Orsaken härtill är bl. a. att arbetslös- hetskassa saknas inom vederbörandes
yrkesområde eller att arbetstagarna inte utnyttjat möjligheten att inträda som medlemmar i redan befintliga kassor. Antalet försäkrade kan väntas öka yt— terligare bl. a. genom bildandet av nya kassor. ökningen kan dock inte väntas få en sådan omfattning att situationen i nämnvärd grad förändras.
Varken ersättning från arbetslöshets— kassa eller kommunala kontantunder- stöd syftar till att ge arbetslösa kom- pensation för inkomstbortfall under längre perioder. Tvärtom avser detta stöd att brygga över kortare arbetslös- hetsperioder, som uppstår i samband med en omställning på arbetsmarkna- den. '
Den kontantunderstödsverksamhet som bedrives av kommunerna är av blygsam omfattning. Den har i framför allt några större städer blivit ett kom- plement till socialvården för personer med nedsatt arbetsförmåga och ej en allmänt tillgänglig hjälpform vid arbets- löshet. I kommuner utan kontantunder- stödsverksamhe-t har i en del fall so- cialvården lämnat bidrag, när behovet av stöd orsakats av arbetslöshet. Även om uppgifterna härom är osäkra torde denna form av hjälp vid arbetslöshet under senare år varit av betydligt stör— re omfattning än kontantunderstöds- verksamheten. Vanligast är dock att ar- betslösa, som ej är medlemmar i .ar— betslöshetskassa eller saknar ersätt- ningsrätt från kassa, sj älva får bära den ekonomiska börda, som ett kortare el- ler längre uppehåll mellan två anställ- ningar utgör.
Behovet av och förutsättningar-na för kontant ersättning vid arbetslöshet
Ekonomiskt stöd vid arbetslöshet bör inte ses enbart som en försörjningsfrå- ga utan även som ett viktigt led i eller en förutsättning för arbetskraftens än- damålsenliga anpassning till arbets—
marknaden. Som regel krävs som ovan sagts ett visst rådrum vid en omplace- ring av en person som blivit arbetslös. Detta är av central betydelse för kva- liteten på anpassningsåtgärderna och ett villkor för att den enskilde arbets- löse skall kunna få en så tillfredsstäl- lande arbetsplacering som möjligt. Ett sådant rådrum är på litet längre sikt lönande såväl för samhället som för den enskilde. En förutsättning är emeller- tid att den arbetslöses försörjning un- der en väntetid kan klaras genom för- säkringsersättning eller annan form av ekonomiskt stöd eller genom anvisning- ar av tillfälligt arbete.
I arbetsmarknadsstyrelsens statistik över antalet vid arbetsförmedlingen an- mäl-da arbetslösa har en uppdelning skett mellan arbetslöshetsförsäkrade och ej arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa. Av tabell 12:7 framgår årsmedeltalen för tiden 1957—1963.
De ej försäkrades andel av totala an- talet arbetslösa »har under den redovi- sade perioden varierat mellan 19 och 28 procent. Bland ej försäkrade arbets— lösa är andelen kvinnor och ungdom betydande. Kvinnliga arbetslösa utgjor- de under perioden 34—43 procent och arbetslösa såväl män som kvinnor i åldern 21 och därunder vari-erade mel- lan 46 och 50 procent av årsmedeltalet ej försäkrade arbetslösa. Denna statis-
Tabell 12: 7. Årsmedeltal för vid arbetsför— medlingen anmälda arbetslösa, 1957—1963
Arbetslös- . __ År hetsför- El for ' Summa säkrade säkrade
1957 23 472 7 011 30 483 1958 31 694 10 868 42 562 1959 26 529 10 224 36 753 1960 18 884 5 438 24 322 1961 16 611 4 338 20 949 1962 18 644 4 599 23 243 1963 20 060 4 717 24 777
tik medger emellertid inga säkra slut- satser om den totala arbetslösheten bland ej försäkrade arbetstagare. Skä- let härför är, att statistiken är baserad på besök hos arbetsförmedlingen, som de försäkrade måste göra, om de reser anspråk på ersättning från kassan, men som de ej försäkrade gör endast om de räknar med utbyte av besöket i form av t. ex. kontantunderstöd, acceptabel arbetsanvisnin-g eller hänvisning till nå- gorlunda attraktivt beredskapsarbete. Besöksfrekvensen för ej försäkrade är sålunda lägre.
För närvarande synes, enligt vad ut- redningen erfarit, frånvaron av möjlig- heter till kontant ersättning medföra att arbetsförmedlingen i många fall känner sig nödsakad att forcera fram lösningar i de enskilda fallen, i stället för att mera omsorgsfullt förbereda en ompla- cering. Alternativt får hänvisning till beredskapsarbete tillgripas även vid korta arbetslöshetsperi-oder med risk, att en mera rationell omställning för- senas och försvåras. Det gäller inte minst vid säsongarbetslöshet, då säsong efter säsong återkommande beredskaps- arbeten kan medverka till en konserve- ring av de förhållanden som konstitue- rar den ojämna sysselsättningen. En förbättrad kontantunderstödsverksam- het skulle alltså innebära att man i fort— sättningen i högre grad kunde repliera på kontantersättnin-g vid kortvarig ar- betslöshet.
Behovet av kontanthjälp vid arbets- löshet varierar mellan olika yrkesom- råden, bl. a. beroende på förekomsten av arbetslöshetskassor och fackliga or- ganisationsförhållanxden. Detta har när- mare belysts i redogörelsen för nulä- get. Ett sådant område, som uppvisar stora brister i möjligheterna att ge kon- tant hjälp vid arbetslöshet, är skogsbru- ket. Medan skogsbruket under högsäsong ger arbete .åt mellan 125 000 och 150 000
arbetare är i runt tal 36 000 skogsarbe- tare arbetslöshetsförsäkra—de, därav 30000 i skogsarbetarn-as och 6000 i Sveriges arbetares arbetslöshetskassa. Utanför försäkringen står bl. 21. 35000 småbrukare, vilka inom RLF är sär- skilt registrerade som skogshuggare och skogskörare. Just inom skogsbruket kommer under de närmaste åren arbets- kraft i stor omfattning att få lov att ställa om till nya arbetsuppgifter. Det gäller inte minst den grupp arbetsta— gare, som haft skogsarbete som kom- plement till ett mindre jordbruk. Det ligger i sakens natur att denna grupp kommer att möta betydande omställ- ningssvårigheter, som kommer att ta tid och kräva betydande insatser från arbetsförmedlingens sida.
Under de senaste åren har kontant- understöd praktiskt taget inte alls ut— betalats i glesbygdsk-ommunerna. Såvitt utredningen kan se blir det nödvändigt med en ändring härvidlag för att den erforderliga omställningen skall kunna ske utan för stora påfrestningar för de enskilda och utan för stora insatser av mindre angelägna beredskapsarbeten. Man [måste uppenbarligen också räkna med att en del personer, som huvud- sakligen får sin bärgning inom skogs- bruket, av olika skäl ej kan ställa om till nya arbetsuppgifter. Samhället mås- t—e anses ha ett ansvar även för deras sysselsättning och försörjning. Så långt som möjligt bör detta ske genom igång- sättande av extra arbeten. Men så vitt nu kan bedömas kommer också för denna kategori att erfordras kontant- understöd under längre perioder, efter- som den lokala tillgången på angelägna arbeten är begränsad.
Kontantunderstöd till s. k. svårplace- rad handikappad arbetskraft kräver sär- skilt beaktande. Prå grund av de starkt begränsa-de möjligheterna att direkt be- reda denna grupp anställning i öppna
marknaden skulle ökade möjligheter till kontantunderstöd kunna innebära långa understöd—sperioder, som ytterli- gare kunde begränsa arbetsförmåga och arbetsvilja. En utvidgad understöds- verksamhet kräver för deras del, även i tider »med relativt god tillgång på ar- bete, anordnande av särskilda arbeten, vid vilka man kan pröva, vidmakthålla och förbättra arbetsförmåga och ar— betsvilja. En förutsättning för statsbi- drag till kommunal kontantunderstöds- verksamhet till svårplacerad arbets- kraft bör därför vara att kommunen vidtar erforderliga åtgärder för att i verkstadsarbete, utearbete och arkiv- arbete bereda sysselsättning åt svårpla- cerad arbetskraft.
Kommunal-a kontantunderstöd till ar- betslösa kan utgå endast om en kom- mun .hos arbetsmarknadsverket ansöker om medgivande att bedriva sådan understödsverksamhet. Verksamhetens ringa omfattning tyder på att kommu— nernas intresse för densamma är be- gränsat. Ett av skälen härtill är att be- hovet av understöd under mera nor- mala sysselsättningsförhållanden inte ger sig till känna i en sådan grad, att det för kommunerna framstår som nå— got väsentligt problem. Arbetsmarknads- politikens effektivisering och den stora anslutningen till den frivilliga arbets- löshetsförsäkringen har som förut sagts bidragit till att minska de hjälpsökan- des antal och i de fall arbetslösheten orsakat en ekonomisk nödsituation har man föredragit att lämna hjälp i form av frivillig socialhjälp. Till detta har bidragit att det administrativa förfaran— det i samband med bedrivandet av kon- tantunderstödsverksamheten är omstän- digt och tidskrävande.
Bakom kommunernas inställning tor- de emellertid .även ligga rent ekonomis- ka överväganden. För kommunala kon- tantunderstöd har under senare år
statsbidraget icke överstigit 20 procent, vilket inneburit att kommunerna själva fått svara för 80 procent av kostnader— na. Samtidigt har staten i allt större ut- sträckning övertagit kostnaderna för övriga arbetsmarknadspolitiska åtgär- der. Detta gäller exempelvis för arbets- förmedlingens verksamhet, för rörlig- hetsfrämjande bidrag och för utbild- ningsbidrag, där staten helt svarar för kostnaderna. I fråga om beredskaps— arbeten har en förskjutning skett i rikt- ning mot en allt större andel rent stat- liga beredskapsarbeten. Även de gynn- samma statsbidragsvillkor, som gäller för kommunala beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft, har bidragit till en mindre benägenhet hos kommu— nerna att anlita understödslinjen, vilket i och för sig bör hälsas med tillfreds- ställelse. Ansvaret för de arbetslösas sysselsättning och uppehälle har sålun- da i allt större utsträckning kommit att bli en statlig angelägenhet eller en upp- gift för arbetslöshetsförsäkringen.
Att den kom-munala understödslinjen kommit i skymundan kan emellertid även anses bero på att denna åtgärd från arbetsm-arknadsorganens sida inte uppmärksammats i samma utsträckning som övriga arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Sannolikt skulle kommuner- nas benägenhet att driva en understöds- verksamhet ha varit större, om arbets- marknadsverket i sina förhandlingar med kommunerna i förekommande fall framhållit kontantunderstöden som ett bland flera hjälpmedel att bistå de ar- betslösa. Skall kontantunderstöden i fortsättningen få den omfattning som är erforderlig i en smidigt fungerande arbetsmarknadspolitik måste den där— för enligt utredningens mening dels ägnas större uppmärksamhet av arbets— marknadsorganen och kommunala myn— digheter, dels göras mindre kostsam för kommunerna.
Det förhållandet att utredningen vill understryka kontantunderstödens bety- delse innebär inte att understödcn i fortsättningen bör inta någon domine- rande plats i arbetsmarknadspolitiken. De behövs emellertid som ett komple- ment till övriga åtgärder i en helt an- nan utsträckning än vad som för när- varande är fallet. De brister, som nu föreligger i fråga om möjligheterna att ge kontanthjälp till icke försäkrade el- ler sådana försäkrade som saknar rätt till ersättning, resulterar ofta i att man får tillgripa dåligt förberedda eller i övrigt irrationella lösningar eller att kostnaderna för arbetslösheten över- vältras på den enskilde. Enligt utred- ningens mening talar därför starka skäl för en sådan komplettering av det nu- varande systemet för kontant hjälp vid arbetslöshet, att arbetstagare vid behov skall kunna få kontant hjälp vid i förs- ta hand kortvariga arbetslöshetsperio- der.
Kontantunderstöd och långvarigt arbetslösa
En försämring av sysselsättningsunder— laget i glesbygderna, som inte kan kom- penseras med lokaliseringspolitiska åt- gärder, kan som ovan framhållits kom- ma att medföra svårlösta problem i frå- ga om sysselsättning och försörjning av ortsbunden äldre arbetskraft. Trots en stark tilltro till omställningsmöjlighe- terna och trots ökade och mer diffe- rentiera-de åtgärder för arbetskraftens anpassning kommer med säkerhet an- talet svårplacerade äldre arbetssökan— de att öka i vissa områden i landet. Redan nu har ett betydande antal personer framför allt i norrlandslänen under lång tid haft mer eller mindre kontinuerlig sysselsättning i beredskaps- arbeten. Detta framgår av tidigare re- dovisad undersökning röran-de långva- rigt arbetslösa i Norrbottens och Värm—
lands län i oktober 1961 samt av en redovisning för de hänvisades anställ- ningstid i beredskapsarbete i kapitlet om beredskapsarbeten. Vid beredskaps- arbeten för svårplacerad arbetskraft, blir anställningen ofta lång på grund av svårigheterna att finna lämpliga an- ställningar i öppna marknaden. Även vid övriga beredskapsarbeten, framför allt i de nordligaste länen, är de hänvi- sade sysselsatta under avsevärd tid. I den mån beredskapsarbeten med ange- lägna objekt kan ordnas i tillräcklig utsträckning och i den mån arbetslösa under beredskapsarbetenas lågsäsong sysselsätts med förberedelse- och av- slutningsarbeten, som är en förutsätt- ning för arbetenas rationella bedrivan- de, kan någon anmärkning inte riktas mot det förhållandet att ortsbundna och i övrigt svårplacerade arbetslösa erhål- ler mer eller mindre kontinuerlig sys— selsättning i beredskapsarbete.
Annat blir förhållandet om antalet ortsbundna långtidsarbetslösa framför allt i glesbygderna ytterligare växer. Det råder redan nu knapphet på ange— lägna och för beredskapsarbete lämpa- de arbetsobjekt inom de områden, där sådana arbeten bedrivits under lång tid och i betydande omfattning. Möjlighe- terna att finna objekt för beredskaps- arbeten i närheten av de arbetslösas hemorter är i dessa områden begränsa- de. Man får därför lov att utgå från att många lokalt bundna arbetslösa, sär- skilt i glesbygderna, för sin försörjning kommer att bli beroende av kontant ersättning. I viss omfattning och till viss tid kan det ske genom arbetslös- hetsförsäkringen, men med hänsyn till försäkringens konstruktion kommer också kassamedlemmar att bli beroen- de av ersättning i andra former. För- sörjningen för dessa arbetslösa kan inte lösas på ett tillfredsställande sätt med nu tillgängliga resurser. Det är enligt
utredningens mening önskvärt att frå— gorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspensionering av äldre ortsbund- na arbetslösa i glesbygderna och om samordningen mellan dessa båda stöd— former tages upp till utredning i sär- skild ordning eftersom de faller utan- för utredningens uppdrag. Enligt vad utredningen har sig bekant arbetar pen- sionsförsäkringskommittén med likarta- de frågor och det vore därför enligt utredningens mening lämpligt, att kom- mittén fick uppdraget att utreda även denna fråga. I avvaktan på mera lång— siktiga och rationella lösningar som kan bli resultatet av en sådan utredning måste kommunala kontantunderstöd ut- betalas till långtidsarbetslösa, som inte kan beredas sysselsättning i lämpliga former. I vissa fall torde sådant under- stöd också få lov att utgå under för- hållandevis långa perioder. Den besöks- plikt på arbetsförmedlingen, som utgör ett villkor för understödet, är därvid en garanti för att tillgängliga arbetstillfäl- len tillvaratas och att frågan om en omställning till arbete på annan ort ständigt hålles aktuell. Kommunala kontantunderstöd till långtidsarbetslösa kan för en utflyttningskommun med ett vikande sysse'lsättningsunderlag inne— bära stora ekonomiska påfrestningar. Enligt utredningens mening bör arbets- marknadsstyrelsen i sådana samman- hang — i enlighet med förslag som framlägges i det följande — ha möjlig- het att jämka statsbidraget.
Handläggning av kontantunderstöden
I arbetslöshetskungörelsens 28 % åter- finns följande bestämmelser rörande kontantunderstödsverksamhet.
Kommun, som anvisat medel till kon- tantunderstöd vid arbetslöshet och som önskar för sådant ändamål åtnjuta stats- bidrag, har att, innan verksamheten be- gynnes, inhämta arbetsmarknadsstyrelsens medgivande därtill (beslutanderätten är nu- mera delegerad till länsarbetsnämnderna).
Statsbidrag till understödsverksamhet ut- går allenast under förutsättning att vad i berörda hänseende utgivits av kommunala medel förklarats icke vara att anse som socialhjälp.
Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd vid varje till- fälle må utgå. Styrelsen har därvid att prö— va, huruvida visst antal av de understöds- rum, som tilldelats kommunen, skall förbe- hållas hjälpsökande, vilka äro mantals— skrivna inom annan kommun.
Det är den särskilda arbetslöshets- nämnden eller, där i stad drätselkam- mare eller på landet kommunalnämnd fått uppdraget att vara arbetslöshets- nämnd, dessa organ som har att taga initiativ för införande av kontantunder- stöd för arbetslösa. I arbetslöshetskun- görelsen stadgas att det åligger arbets- löshetsnämnden att främja och själv vidtaga åtgärder, som inom området för dess verksamhet är ägnade att förebyg— ga arbetslöshet eller minska verkningar- na därav, och nämnden skall vidare en- ligt kungörelsen för sådant ändamål samarbeta med myndigheter och en- skilda.
Även om kostnaderna för arbetsmark- nadspolitiken i allt högre grad över— förts till staten har kommunerna fort- farande ett betydande ansvar för en all- män planering av sysselsättningen, för säsong- och konjunkturmässig anpass- ning av kommunala arbeten och indu- stribeställningar, för lokaliseringspoli- tiken samt för anordnande av stats- kommunala beredskapsarbeten, inte minst för svårplacerad arbetskraft. Saim— råd och samverkan i sysselsättnings- frågor mellan kommunerna och arbets- marknadsorganen är därför lika natur- ligt som nödvändigt. Intresset för kon- tantunderstödsverksamheten har varit ringa både hos kommuner och inom arbetsmarknadsverket med resultat att verksamheten fått en tämligen undan- skymd plats i arbetsmarknadspolitiken.
Utredningen förordar en utbyggnad av verksamheten, så att den liksom arbets- löshetsförsäwkringen skall kunna bli ett hjälpmedel i strävandena att underlätta arbetskraftens ändamålsenliga anpass- ning.
Fråga är emellertid om detta mål kan uppnås, om man liksom nu skall över- låta till varje kommun att själv ta ini- tiativ i fråga om kontant hjälp vid ar- betslöshet. Det ligger i sakens natur, att arbetsmarknadsorganen har första- handsinformation om de förhållanden på arbetsmarknaden, som kan påverka behovet av kontantunderstöd. Denna in- formation bö-r givetvis vara avgörande vid bedömningen om kontantunder- stödsver-ksamhet skall bedrivas i en kommun och i vilken omfattning det skall ske. En första förutsättning för att sådan verksamhet skall komma till stånd är därför att de kommunala myn- digheterna orienteras om föreliggande behov, så att erforderliga beslut och ar— rangemang kan vidtagas inom den kom— munal—a förvaltningen. Med en sådan »frivillig» kommunal verksamhet kan man visserligen riskera, att kommuner och arbetsmarknadsorgan kan komma att ha delade meningar om nödvändig- heten att utge kontantunderstöd. Med stöd av erfarenheter från andra grenar av arbetsmarknadspolitiken, vsom byg— ger på ett nära samarbete mellan stat- liga och kommunala myndigheter, sy- nes man emellertid kunna utgå ifrån, att man som regel skall kunna nå ge- mensamma lösningar. Utredningen fin- ner därför inte anledning att i detta av— seende föreslå annan ändring i nu gäl- lande ordning än att arbetsmarknads- organen kontinuerligt skall underrätta vederbörande kommunala myndigheter om behovet av kontantunderstöd. Det innebär att initiativet i dessa frågor i fortsättningen skall ligga hos arbets- marknadsorganen.
Ett bibehållande av kommunal admi- nistration och beslutanderätt i fråga om kontantunderstöd aktualiserar frå- gan om behovs- och behörighetspröv- ningen av understöden. I fråga om be- hörighet bör enligt utredningens me- ning eftersträvas en så nära anknytning till arbetslöshetsfönsäkringens villkor som möjligt och för behovsprövningen bör gälla enhetliga bestämmelser för samtliga kommuner i landet. Det bör åligga arbetsmarknadsstyrelsen att ef- ter samråd med kommunförbunden ut- färda erforderliga anvisningar i dessa avseenden.
En revidering av nu gäll-ande bestäm- melser i förenklande syfte bör efter- strävas. Föreskriften, att kommun i sär- skild ordning skall ha anvisat medel till kontantunderstöd innan ansökan gö- res om medgivande att driva sådan verksamhet, bör sålunda kunna utgå ur bestämmelserna. Möjligheten att begrän- sa antalet understödsrum bör finnas. Begränsning bör dock endast göras, då kommun inte vidtagit de åtgärder för svårplacerad arbetskraft, som utred- ningen tidigare i detta kapitel angivit som en förutsättning för kontantunder- stöd till svårplacerad arbetskraft. En- ligt utredningens mening synes erfor- derlig kontroll över verksamheten kun- na ntövas genom arbetsförmedling och länsarbetsnämnd och genom gällande bestämmelser om statlig revision.
Inrättande av särskild arbetslöshetsnämnd
I lagen om arbetslöshetsnämnd den 30 juni 1944 har föreskrivits, att Kungl. Maj :t äger förordna, att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd verksam- het vid arbetslöshet, ävensom att för ändamålet skall tillsättas sänskild så- dan nämnd. I de fall särskild arbetslös-
hetsnämnd inrättats har detta skett på kommunens eget initiativ. I övriga fall har i stad drätselkammare och på lan- det kommunalnämnd att handlägga frå- gor rörande arbetslöshetens bekämpan- de i kommunen.
Under senare år har väsentliga för- ändringar inträtt vad gäller kommuner- nas befattning med arbetslöshetsfrågor. Kommunens väsentliga uppgift i detta sammanhang är att så planera och för— bereda kommunens investeringar i bygg- nader, anläggningar och inköp »att en önskad sysselsättningseffekt kan upp- nås. Det blir därvid fråga om att åstad- komma en motvariation till säsong- och konjunkturförändringar. Kommu- nen skall även i sin allmänna politik skapa förutsättningar för en utbyggnad av näringslivet i kommunen. Handlägg- ningen av dessa frågor åvilar 'kommu- nens verkställande organ. I den mån statskommunala beredskapsarbeten ut- föres sker det i de kommunala förvalt- ningsorganens regi eller genom upp- handling av 'dessa organ. Statskommu- nala beredskapsarbeten för svårplace- rad arbetskraft har nära samband med kommunens övriga åtgärder för rehabi- litering och sysselsättning av handikap- pade och handlägges i regel av arbets- vårds- eller socialvårdsorgan i kommu- nen.
Av det anförda framgår att särskild arbetslöshetsnämnd numera har ett be- gränsat område för självständigt hand- lande. Det synes i bästa fall kunna ver- ka som ett kommunens samvete, som påminner om att sysselsättningsfrågor— na skall beaktas i kommunens allmän- na planering och politik. Endast i frå- ga om kontantunderstöd, om statskom- munala beredskapsarbeten och arkiv- arbeten har nämndens arbetsuppgifter i vissa avseenden angivits i arbetslös- hetskungörelsen men även därvidlag kan ansvaret överföras och har i hög
grad överförts på drätselkammare eller kommunalnämnd.
Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning att ansvaret för kommuna- la åtgärder mot arbetslöshet direkt bör läggas på kommunens verkställande or- gan, som har den erforderliga överblic— ken över den kommunala verksamheten och som även har befogenhet att upp- draga åt andra kommunala organ att verkställa kommunala beslut och inten— tioner, som har betydelse för sysselsätt- ningen. Det må sedan ankomma på det verkställande organet att om så är nöd— vändigt tillsätta delegation för speciell behandling av sysselsättn'ingsfrågor el— ler medverka vid bildandet av samar- betskommittéer i samband med lösan- det av speciella sysselsättningsproblem i kommunen.
Kontantunderstödens anpassning till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen I proposition till 1956 års riksdag med förslag till förordning om erkända ar- betslöshetskassor m. m. framhöll före- dragande statsrådet »att kontantunder- stöden bör avvägas så att de inte ger förmåner jämförliga med den de ar- betslöshetsförsäkrade erhåller genom sina kassor». För att en viss marginal skulle kunna upprätthållas i förhållan- de till försäkringen föreslogs i detta sammanhang, att dagunderstödet för en- samstående lämpligen borde maximeras till tre kronor lägre belopp än den ge— nomsnittliga daghjälpen för försäkring- en och dagunderstödet till makar till ett en krona lägre belopp än den ge— nomsnittliga daghjälpen ökad med för— säkringens maketillägg.
Denna princip har därefter varit väg- ledande vid fastställandet av kontant- understödets maximibelopp. Som fram- gått av tidigare redogörelse är dock ge- nomsnittsbeloppet för utbetalade kom—
munala kontantunderstöd betydligt läg— re än -de maximibelopp som fastställts.
Frågan om förhållandet mellan ar- betslöshetsförsäkringens och kontant- understödens förmåner har även be— handlats av 1960 års arbetslöshetsför- säkringsutredning, som i denna fråga bl. a. anfört:
För att försäkringens konkurrenskraft inte skall försvagas genom ett i förhållande till försäkringsersättningen alltför generöst kontantunderstöd fordras, att relationerna mellan ersättningsbeloppen i dessa båda hjälpformer fastställes efter andra normer än som nu sker. Den nuvarande marginalen på 1 resp. 3 kronor kommer att få förhål— landevis mindre betydelse ju högre daghjäl- pen resp. dagunderstödet blir. Följaktligen måste den relativa skillnaden mellan dessa ersättningar upprätthållas. Detta torde kun- na ske om man —— med utgångspunkt från den nuvarande medeldaghjälpen jämte fa— miljetillägg om 20 kronor — räknar upp kontantunderstödets maximibelopp till 19 kronor för makar och 15 kronor för ensam— stående och därefter höjer dagunderstödets maximibelopp med 1 krona för varje 1 kr. 50 öre, varmed daghjälpens medelbelopp ökar. Därigenom skulle vid en genomsnitt— lig försäkringsersättning om 24 kr. 50 öre dagunderstödets maximibelopp för makar ha stigit till 22 kr., dvs. en skillnad på 2 kr. 50 öre. Om försäkringsersättningen sti— ger till 29 kronor skulle dagunderstödet bli 25 kronor och skillnaden sålunda 4 kronor osv. Vi förutsätter av administrativa skäl att dagunderstödets belopp endast höjes med jämna kronor.
Mot de synpunkter och förslag som 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutred- ning i detta sammanhang framfört be- träffande kontantunderstödens belopp har arbetsmarknadsutredningen intet att erinra.
Villkoren för erhållande av ersättning från arbetslöshetskassa och för kom- munalt kontantunderstöd är i flera av- seenden likartade. Definitionerna av be— greppen arbetslöshet och lämpligt ar- bete överensstämmer sålunda helt. Även föreskrifterna om besöksskyldighet hos
arbetsförmedlingen samt om karenstid är likartade. Det är utredningens upp— fattning att, eftersom de bägge hjälp- formerna i huvudsak fyller samma syf- te, en sådan överensstämmelse i hand- läggningsföreskrifterna även & fortsätt- ningen i största möjliga utsträckning bör eftersträvas.
Statsbidrag till kommunala kontantunderstöd
Statsbidrag till kommunala kontantun- derstöd utgår i form av årskostnadsbi- drag. Till grund för arbetsmarknadssty- relsens beräkning av årskostnadsbidra- get ligger dels en normalbidragsprocent, som enligt en viss formel bestämmes av antalet skattekronor per invånare och av den totala skattebelastningen i kom- muner, dels arbetslöshetskostnaderna i kommunen. Redogörelse för beräkning av normalbidragsprocenten har lämnats i kapitel 11, Beredskapsarbeten.
Motiven för denna beräkningsgrund har varit att åstadkomma en differentie— ring av bidragen med hänsyn såväl till kommunernas ekonomiska bärkraft som till de direkta kostnaderna för arbets- löshetsbekämpan-de åtgärder. Differen- tieringen har emellertid av tidigare re- dovisade skäl i det närmaste upphört. Samtidigt har staten i allt större ut- sträckning övertagit kommunernas kost— nader för arbetslöshetsbekämpande åt- gärder. Härigenom har årskostnadsbi- draget till kommunala kontantunderstöd under senare år inte i något fall över- stigit minimibidraget 20 procent.
Det förhållandet att staten i huvud- sak svarar för kostnaderna för arbets- kraftens anpassning och sysselsättning har också minskat behovet av differen- tierade bidrag för de kostnader som i en arbetslöshetssituation kan komma att falla på kommunerna. Statens stöd till kommuner, som drabbats av arbets-
löshet, tar sig i första hand uttryck i ökade insatser för arbetskraftens an— passning och sysselsättning.
Enligt arbetsmarknadsutredningen sy- nes praktiska och administrativa skäl tala för statsbidrag till kommunala kon- tantunderstöd med en enhetlig procent- sats. Om kostnaderna wför kontantunder- stöd för enstaka kommuner visar sig bli särskilt betungande bör arbetsmark- nadsstyrelsen kunna jämka statsbidra- get. Detta sist nämnd-a bör, som tidi- gare framhållits, kunna ifrågakomma i kommuner med ansträngd ekonomi och med betydande kostnader för arbets— löshetens bekämpande, särskilt om verksamheten omfattar långtidsarbets- lös, icke omställningsbar arbetskraft.
Kommunernas begränsade intresse för att utge kontantunderstöd synes, som förut sagts, till stor del vara beroende på det blygsamma statsbidraget. Ett bi- drag, som uppgår till 20 procent av kontantunderstödens belopp, utgör inte tillräcklig stimulans för införandet av en understödsform, som bedrives enligt av staten fastställda regler och under statlig tillsyn och kontroll. Även kom- munernas administrativa kostnader och besvär torde bidraga till bristen på in- tresse för verksamheten, och till det förhållandet att socialvården hittills i så relativt stor utsträckning svarat för arbetslösas försörjning. Det är därför utredningens uppfattning att det stat- liga stödet till verksamheten måste höjas.
Det statliga stödet till arbetslöshets- försäkringen ökar progressivt med sti- gande arbetslöshet. I tabell 12: 8 redo- visas statsbidraget i procent av utbetal- da försäkringsersättningar för de fem senaste försäkringsåren.
Liksom i fråga om kontantunderstö- dens belopp torde även statsbidraget till kontantunderstöd i viss mån kunna an- passas till de förhållanden som råder
Tabell 12:8. Statsbidrag i procent av ut- betald ersättning 1958/59—1962/63
Statsbidrag i pro- Försäkringsår cent av utbetalda ersättningar
1958/59 ........... 60,4 1959/60 ........... 57,1 1960/61 ........... 54,9 1961/62 ........... 56,6 1962/63 ........... 56,1
inom arbetslöshetsförsäkringen. Statens bidrag till kontantunderstöd för perso- ner som icke sökt anslutning till ar- betslöshetskassa, kan emellertid enligt utredningens mening inte sättas lika högt som till personer som själva ge- nom avgifter bidragit till ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Liksom hittills bör kommunerna i viss utsträckning svara för medborgarnas trygghet, då .ar- bete ej står att erbjuda. Med beaktande av önskemålet om en höjning av stats- bidraget till kommunala kontantunder- stöd under samtidigt hänsynstagande till de statsbidragsförmåner som gäller för den frivilliga arbetslöshetsförsäk- ringen fär arbetsmarknadsutredningen föreslå att statsbidraget skall utgå med 50 procent av kontantunderstödens be- lopp. Detta skulle i jämförelse med ar- betslöshetsförsäkringen i genomsnitt betyda ett något lägre statsbidrag fram-
för allt som staten även svarar för viss del av arbetslöshetskassornas admi- minstrationskostnader. Något statsbi- drag till kommunernas administrations- kostnader i samband med kontantunder- stödsverksamhet bör enligt utredning- ens mening icke utgå.
I fråga om kontantunderstöd till ut- ländska medborgare bör staten enligt utredningens menng liksom hittills helt svara för utbetalda kontantunder- stöd. Kontantunderstövd till arbetslösa, som icke är mantalsskrivna i 'kommu— nen, har hittills utgått med 75 procent av understöden, varjämte återstående 25 procent inräknats i årskostnadsun- derlaget. I praktiken har sålunda stats- bidraget för dessa understöd uppgått till 80 procent. Eftersom kontantunderstöd till personer, som icke är mantalskrivna i kommunen, har mycket obetydlig om- fattning saknar denna bestämmelse eko- nomisk betydelse. Utredningen föreslår därför, att denna särbestämmelse slopas och att statsbidrag till kontantunderstöd, som utgivits till arbetslösa som ej är mantalsskrivna i kommunen, utgår med 50 procent.
Den förenkling av st—atsbidragsberäk- ningen, som framlagda förslag innebär, kommer att möjliggöra väsentliga a-d- ministrativa förenklingar i utbetalnings- förfarandet.
KAPITEL 13
Säsongarbetslöshet
Nuvarande förhållanden
De med vårt geografiska läge förenade kraftiga temperaturväxlingarna mellan sommar och vinter medför betydande variationer i sysselsättningen inom sto- ra delar av näringslivet. Direkt beröres framför allt jordbruk, skogsbruk och byggnadsverksamhet. Indirekta verk- ningar kan spåras inom praktiskt taget hela näringslivet.
Säsongvariationerna har inte enbart sin grund i klimatiska förhållanden. Också förhållanden av annan art spelar in. Sålunda medverkar institutionella faktorer till att skärpa säsongsväng- ningarna inom byggnadsverksamheten. Växlingarna i sysselsättningen inom de- lar av den egentliga industrin och inom handeln kan också i viss mån tillskrivas institutionellt betingade omständighe- ter. Säsongsvängningarna påverkas vi- dare av förändringar i det allmänna konjunkturläget.
Säsongvariationerna motverkar delvis varandra. Inom t.ex. skogsbruket in- träffar sysselsättningsmaximum under vinterhalvåret, då stora delar av nä- ringslivet i övrigt kännetecknas av låg sysselsättningsgrad. När skogsbrukets vinteravverkningar avslutats — som re- gel i april —— befinner sig sysselsätt- ningen inom exempelvis jordbruket och byggnadsverksamheten i stigande. Här- igenom kommer en viss utjämning till stånd mellan olika delar av arbets- marknaden.
Säsongarbetslöshetens omfattning
En ungefärlig uppfattning om säsong- växlingarnas betydelse för sysselsätt- ningen kan erhållas genom de s.k. ar- betskraftsundersökningarna. Dessa un- dersökningar, som syftar till att belysa sysselsättningsläget för hela befolkning- en, gjordes till en början två gånger om året (maj och november). Fr. o. 111. and- ra halvåret 1961 utföres de en gång i kvartalet (februari, maj, augusti och november). Det första år som helt täc- kes av kvartalsvisa undersökningar är alltså 1962.
Med sysselsatta förstås enligt arbets- kraftsundersökningarna:
1) personer som under den s. k. mät- ningsperioden (den vecka i månaden då den 15:e infaller) utfört arbete an- tingen som avlönade arbetstagare eller som egna företagare, i vilka fall arbetet skall ha haft en varaktighet av minst en timme, eller — under minst 15 tim- mar — som oavlönade medhjälpare i företag tillhörande hushållsmedlen;
2) personer som under mätperioden innehaft anställning eller som varit eg- na företagare men som varit tillfälligt frånvarande från arbetet på grund av sjukdom, semester e. dyl.
Antalet sysselsatta i 1 OOO-tal enligt de åren 1961—1963 gjorda arbetskrafts- undersökningarna framgår av tabell 13: 1.
Enligt tabell 13:1 skulle antalet sys- selsatta under åren 1962 och 1963 ha
Tabell 13:]. Hela antalet sysselsatta enl. arbetskraftsundersökningarna, 1 OOO—tal
Månad År Februari Maj Augusti November 1961 ................ _— 3 583 3 731 3 620 1962 ................ 3 598 3 644 3 807 3 713 1963 ................ 3 632 3 749 3 852 3 757
varit lägst vid februariundersökningen för att därefter stiga successivt och kul- minera vid augustiundersökningen. Där- efter skulle sysselsättningen ånyo ha sjunkit vid novemberundersökningen. Det är emellertid att märka, att till sys- selsatta räknas samtliga anställda och samtliga egna företagare vare sig de be- funnit sig i arbete vid räkningstillfället eller ej. Nu visar gjorda undersökningar, att frånvaron från arbetet växlar under året. Ovan redovisade uppgifter om hela antalet sysselsatta bör därför komplet- teras med uppgifter om antalet syssel- satta i arbete. Uppgifter härom läm- nas i tabell 13:2. Av denna framgår, att sysselsättningen åren 1962 och 1963 skulle ha varit högst inte vid räknings- tillfället i augusti utan i stället i novem- ber. Detsamma var förhållandet år 1961, vilket år dock ingen arbetskraftsunder- sökning gjordes i februari. Det bör framhållas, att här redovisade siffror innehåller inte bara säsongmässiga utan också trend- och konjunkturmässiga förändringar. Det oaktat torde de ge en åtminstone ungefärlig föreställning om mönstret för de säsongbetingade sväng- ningarna i sysselsättningen. Svängningarna i sysselsättningen mel—
lan olika delar av året återspeglas del- vis i arbetsmarknadsstyrelsens arbets- löshetsstatistik. Denna statistik omfattar samtliga hos arbetsförmedlingen an— mälda arbetssökande, som haft kontakt med förmedlingen den vecka i månaden då den 15:e infaller och som kan kon— stateras ha varit arbetslösa den första helgfria dagen i denna vecka. Arbetsmarknadsstyrelsens arbetslös- hetsstatistik ger inte någon fullständig bild av arbetslöshetens omfattning. Det gäller särskilt i fråga om de ej arbets— löshetsförsäkrade, som i stor utsträck- ning inte torde ha kontakt med förmed— lingen annat än sporadiskt de tider av året, då de har skäl utgå från att för- medlingen inte kan anvisa dem det slags arbete de önskar. När det gäller de arbetslöshetsförsäkrade, är de visser— ligen om de gör anspråk på ersätt- ning från arbetslöshetskassa — skyldiga att besöka arbetsförmedlingen. Men kassaersättning utgår som regel först efter sex dagars sammanhängande ar- betslöshet. De som räknar med nytt ar- bete inom denna tid kontaktar inte all- tid arbetsförmedlingen. Dessutom hän- der det inte sällan, att arbetslösa kassa- medlemmar med arbetsförmedlingskon-
Tabell 13:2. Antal sysselsatta i arbete enl. arbetskraftsundersökningarna, 1000—lal
Månad År Februari Maj | Augusti November 1961 ................ —— 3 397 3 211 3 447 1962 .............. '. . 3 379 3 442 3 254 3 524 1963 ................ 3 378 3 497 3 244 3 523
År Månad 1956 | 1957 I 1958 | 1959 | 1960 I 1961 | 1962 | 1963 Januari ............... 37 216 45136 59 349 72 852 46 180 35 290 35 112 56 621 Februari .............. 50 583 41 017 56 329 59 732 40 245 32 664 34 440 40 695 Mars .................. 35 694 40 774 55 345 45 354 33 110 24 748 31 732 32 488 April ................. 31 590 39 692 59 219 46 572 30 727 26 433 29 790 30 091 Maj .................. 19 742 29 473 42 606 34 182 20 509 18 701 21 591 19 395 Juni .................. 12 232 20 633 25 398 24 596 17 034 13 255 16 280 14 637 Juli .................. 9 524 14 048 18 986 18 797 12 357 10 340 11 404 11 401 Augusti ............... 13 016 17 978 26 261 24 963 16 564 14 451 16 213 15 927 September ............. 14 771 21 129 29 362 26 329 16 276 14 939 17 615 16 643 Oktober ............... 17 463 24 931 36 907 27 724 16 656 17 435 19 286 18 141 November ............. 23 601 30 206 47 147 30 410 20 579 20 787 22 966 20 678 December ............. 29 611 40 784 53 839 29 520" 21 618 22 341 22 496 20 617
takt bryter denna kontakt, då rätten till ersättning upphör på grund av utför— säkring eller säsongbegränsning i rät- ten till ersättning.
Arbetsmarknadsstyrelsens arbetslös- hetsstatistik påbörjades i juli månad 1955. I tabell 13: 3 redovisas antalet ar- betslösa månadsvis under åren 1956— 1963.
Som framgår av tabell 13: 3 har un- der perioden 1956—1963 arbetslösheten nästan genomgående varit högst i janua- ri månad (undantag gäller endast för år 1956, då ogynnsamma väderleksförhål- landen medförde att arbetslösheten steg kraftigt från januari till februari). Ar- betslösheten har därefter _— med avbrott några år för april då förfallsperioden inom skogsbruket gjort sig märkbar i statistiken — sjunkit stadigt för att nå sitt bottenläge i juli månad. Fr. o. m. augusti har arbetslösheten sedan ånyo börjat stiga mot ett nytt maximum i januari påföljande år.
Ovan redovisade arbetslöshetssiffror innefattar alla slag av arbetslöshet. Vad som här är av intresse är emellertid den säsongbetingade arbetslösheten._1 det följande skall ett försök göras att komma fram till en uppfattning om så— songarbetslöshetens omfattning på ar- betsmarknaden under de senaste åren.
Den lägsta arbetslösheten för året kan på goda grunder antas vara i det när— maste helt fri från säsongmässigt be- tingad arbetslöshet och således till den alldeles övervägande delen utgöras av omsättnings-, struktur- och konjunktur- arbetslöshet. Genom att från den totala arbetslösheten en viss månad subtra- hera den lägsta arbetslösheten för året skulle man alltså kunna få ett ungefär— ligt mått på säsongarbetslöshetens om— fattning denna månad. Den lägsta ar— betslösheten under året inträffar _ en- ligt arbetsmarknadsstyrelsens arbetslös— hetsstatistik — som regel i juli. Juli månad torde dock av flera skäl inte vara lämplig som utgångspunkt, när det gäller att få en bild av den lägsta ar- betslösheten för året. Bl.a. infaller se- mestrarna under juli, vilket medför att utbudet av arbetskraft reduceras i inte obetydlig utsträckning med påföljd att också den hos arbetsförmedlingen re- gistrerade arbetslösheten påverkas. Ut- redningen har därför stannat för att i stället utgå från den genomsnittliga ar- betslösheten under de tre månaderna juni, juli och augusti. Sålunda erhållet mått på arbetslöshetens årsminimum har subtraherats från de faktiska ar- betslöshetstalen under årets olika måna- der, varefter skillnaderna adderats och
den erhållna summan dividerats med tolv. I följande sammanställning redo- visas enligt denna metod framräknade uppgifter om säsongarbetslöshetens omfattning under vart och ett av åren 1956—1963.
År Antal årsarbetare
1956 ......................... 12 996 1957 ......................... 12 930 1958 ......................... 19 014 1959 ......................... 13 967 1960 ......................... 9 003 1961 ......................... 8 267 1962 ......................... 8 612 1963 ......................... 10 790
Som framgår av sammanställningen skulle Säsongarbetslösheten — så som den här beräknats — under åren 1956—— 1963 ha varierat mellan 8300 och 19000. Den högsta säsongarbetslöshe— ten uppvisar lågkonjunkturåret 1958. Åren 1957 och 1959, som också hade känning av lågkonjunkturen, uppvisar ävenledes höga säsongarbetslöshetstal, då däremot under de därefter följande åren Säsongarbetslösheten legat på en betydligt lägre nivå. Recessionsåren 1962 och 1963 steg säsongarbetslöshe— ten på nytt. Det höga säsongarbetslös— hetstalet för år 1956, som i stort sett var ett högkonjunkturår, förklaras där- av att arbetslösheten dels steg kraftigt i februari till följd av exceptionellt ogynnsamma väderleksförhållanden, dels mot slutet av året påverkades av Suez-krisen.
Den här begagnade metoden för så- songarbetslöshetens beräkning är utan tvivel behäftad med vissa brister. Så kan _ med hänsyn till att någon kor- rektion för konjunkturrörelserna inte gjorts _ en konjunkturellt betingad uppgång i arbetslösheten under senare delen av ett år medföra, att årsmedel- talet för arbetslösheten drivs i höjden med påföljd att också säsongarbetslös- hetstalet stiger. En av tillfälligheter be-
roende mycket låg 'sommararbetslöshet kan ävenledes medföra ett högt säsong— arbetslöshetstal. Å andra sidan kan en konjunkturförsvagning under första de- len av ett år eller en ur tillfälligheter härrörande hög sommararbetslöshet ge till resultat, att man får ett alltför lågt mått på Säsongarbetslösheten. Därtill kommer att det material som beräk- ningsmetoden applicerats på är brist- fälligt. Det har tidigare framhållits att arbetsmarknadsstyrelsens arbetslöshets- statistik av olika skäl inte omfattar samtliga arbetslösa. Inte heller ingår i statistiken de i beredskapsarbete pla— cerade. Detsamma gäller personer som befinner sig under utbildning i kurser för arbetslösa. Dessutom torde säsong- nedgången i näringslivets aktivitet inte medföra friställning av personal i så- dan utsträckning som svarar mot akti- vitetsnedgången. Utredningen vill där- för understryka, att det finns anledning att begagna de i förestående samman— ställning redovisade säsongarbetslös- hetstalen med försiktighet.
Under år 1961 — ett normalår då det i huvudsak rådde full sysselsättning in- om större delen av näringslivet — upp- gick årsmedeltalet arbetslösa enligt ar- betsmarknadsstyrelsens arbetslöshets- statistik till i runt tal 21000. De så- songarbetslösas antal, uttryckt i års- arbetare, var samtidigt nära 8300. Av dessa hörde, som framgår av följande sammanställning, 4 700 hemma inom byggnadsverksamheten. Det skulle allt-
Näringsgren Antal års- Procent. arbetare fo rdelning
Jordbruk, skogsbruk m. m .............. 1 160 14 Industri ............. 1 489 18 Byggnadsverksamhet . 4 719 57 Samfärdsel .......... 403 5 Handel ............. 301 4 Tjänster ............ 195 2 Summa 8 267 100
så ha betytt, att år 1961 omkring 57 procent av Säsongarbetslösheten emane- rade från byggnadsverksamheten. In— dustrin i övrigt samt jord- och skogs— bruk svarade samma år för 18 respek- tive 14 procent av den totala säsong— arbetslösheten.
En jämförelse mellan antalet säsong- arbetslösa och hela antalet årsarbets- lösa år 1961 visar, att 39 procent av årsarbetslösheten hade karaktär av så- songarbetslöshet. Detta är emellertid ett genomsnitt för hela näringslivet. Från genomsnittet förekommer betydande avvikelser inom olika näringsgrenar. Som visas i följande sammanställning var inom byggnadsverksamheten inte mindre än 55 procent av den totala årsarbetslösheten att hänföra till så- songarbetslöshet, medan inom gruppen tjänster motsvarande procenttal inte var högre än 11. Inom industrin ut- gjordes 25 procent av den totala års- arbetslösheten av säsongarbetslöshet.
Näringsgren Säsongarbetslösa i procent av hela antalet arbetslösa
Jordbruk, skogsbruk m. m.. . . . 47 Industri ..................... 25 Byggnadsverksamhet .......... 55 Samfärdsel ................... 38 Handel ...................... 25 Tjänster ..................... 11
Samtliga näringsgrenar 39
Olikheter i klimat och i näringslivets struktur skapar också variationer olika landsdelar emellan i fråga om säsong- arbetslöshetens andel av den totala ar- betslösheten. År 1961 var denna andel 32 procent i Götaland, 37 i Svealand och 50 i Norrland.
Åtgärder mot säsongarbetslöshet
Åtgärderna mot säsongarbetslöshet har -— om tills vidare bortses från bygg- nadsområdet —— hittills varit av i hu- vudsak tre slag. I första hand har ge-
nom arbetsförmedlingen försök gjorts att omplacera säsongarbetslös arbets— kraft antingen inom samma arbetsom— råde eller _— om detta inte varit möj- ligt —— till annat arbetsområde. Det ligger emellertid i sakens natur, att så- dana omplaceringar möter svårigheter under den del av året då större delen av näringslivet har känning av säsong- nedgången. Tillfälliga omplaceringar är även av andra skäl förenade med svå- righeter. Omfattningen av denna om- placeringsverksamhet har dock inga- lunda varit obetydlig. Här kan pekas på den relativt omfattande överföring av arbetskraft till skogsarbete som hittills skett under vinterhalvåret. Även i öv- rigt har under säsongnedgången skett och sker alltjämt en utjämning såväl inom som mellan olika delar av arbets- marknaden.
En del av den säsongfriställda ar- betskraft som av olika skäl inte kunnat omplaceras har under senare år kunnat erbjudas utbildning av varierande slag. I fråga om arbetskraft som efter friställ— ningsperiodens utgång kunnat räkna med ny anställning inom sitt ordinarie arbetsområde har det främst rört sig om fortbildning. Syftet med fortbild- ningsverksamheten har varit att under arbetslöshetsperioden anpassa de fri» ställdas yrkeskunskaper till föränd— ringar i produktionsteknik o. dyl. inom deras ordinarie arbetsområden. Det är framför allt för jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare, som fortbildningskurser anordnats. Om- fattningen under senare år av denna kursverksamhet, som utgör en del av den i kap. 4 redovisade utbildnings- verksamheten för arbetslösa, framgår av sammanställning på följande sida.
Fortbildningskurserna för arbetslösa jordbruksarhetare har anordnats i hus- hållningssällskapens regi och avsett ut- bildning bl. a. i maskinskötsel, djursköt-
Jord— Bygg- År bruks— 515055" nads- arbetare e are arbetare 1961 64 169 900 1962 106 168 1 1 00 1963 275 400 1350
sel, skogsarbete samt underhålls- och reparationsarbete. De kurser som bedri- vits för friställda skogsarbetare har gått i skogsvårdsstyrelsernas regi och avsett utbildning i handhavande av nya typer av verktyg och maskiner. Kurs— verksamheten inom byggnadsområdet som har skett i yrkesöverstyrelsens regi har syftat till utbildning i bl. a. betong— arbete, armering, cementslipning och byggnadsträarbete. Rörande fortbild- ningsverksamheten hänvisas i övrigt till kapitel 4.
Hittills nämnda åtgärder mot säsong- arbetslöshet syftar till ernående av ut- jämning inom den öppna arbetsmark- nadens ram. Även beredskapsarbeten har emellertid satts in som medel mot säsongarbetslöshet. Det har för övrigt under de senaste åren skett i större om- fattning än tidigare. I mars månad åren 1961—1963 var sålunda av hela antalet arbetslösa män (i detta fall räknat in- klusive de i beredskapsarbete placera— de) i genomsnitt 26 procent sysselsatta
i beredskapsarbeten av olika slag, mot mindre än 10 procent samma månad åren 1956 och 1957. Ambitionen att ge- nom sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten motverka säsongstörningar på arbetsmarknaden har alltså stigit betydligt de senaste åren. I tabell 13:4 redovisas månad för månad antalet sysselsatta i bered- skapsarbeten under vart och ett av åren 1961—1963.
De speciella åtgärder som vidtagits inom byggnadsområdet liksom också byggnadsverksamhetens nyckelroll på arbetsmarknaden motiverar en något utförligare behandling av byggnads- arbetsmarknaden och dess säsongar- betslöshet.
Så sent som i slutet av 1930—talet an- sågs det mer eller mindre självklart, att stora delar av byggnadsverksam- heten skulle ligga nere under vinter- månaderna. En följd härav blev att så- songsvängningarna i sysselsättningen mellan sommar och vinter blev mycket kraftiga. Denna inställning till byggan— de vintertid har så småningom modifie- rats, och i jämförelse med förhållan- dena under 1930-talet är säsongsväng- ningarna inom byggnadsverksamheten numera tämligen måttliga. Grunden till denna utveckling torde främst ha varit
Tabell 13:4. Antal sysselsatta i beredskapsarbete, månadsvis 1961—1963
År Månad
1961 1962 1963 Januari .................... 3 951 4 304 9 360 Februari ................... 5 300 5 669 12 730 Mars ...................... 5 112 6 875 14 568 April ...................... 3 774 6 792 14 160 Maj ....................... 2 479 5 335 11 956 Juni ....................... 2 091 3 760 7 290 Juli ....................... 1 688 3 005 4 887 Augusti .................... 1 823 3 131 5 255 September ................. 2 126 3 821 5 792 Oktober .................... 2 253 4 452 7 437 November .................. 2 877 6 275 9 061 December .................. 3 553 8 378 10 527
de successivt ökade anspråken på pro- duktionsresurserna över huvud taget och den knapphet på arbetskraft som på grund därav kommit att råda under stora delar av efterkrigstiden. Till ut- vecklingen har också bidragit ändrade byggnadsmetoder samt tekniska fram- steg av olika slag, varigenom tidigare hinder för vinterbyggande kunnat re— duceras. Härtill kommer att byggnads- företagens fasta kostnader till följd av stegrad mekanisering och ökad tjänste- mannastab efter hand kommit att ut- göra en allt större andel av de totala kostnaderna. Detta har medfört att det också från företagsekonomiska syn- punkter blivit angeläget att bedriva verksamheten året runt.
Den reglering av byggnadsverksam— heten som infördes i början av 1940- talet och som därefter varit i tillämp- ning intill den 1 juli 1963 har under årens lopp haft flera syften, men ett av syftena har hela tiden varit att åstad- komma en utjämning av byggnadsverk- samheten mellan olika delar av året. Fr.o.m. år 1959 då generellt byggnads- tillstånd meddelades för all byggnads— verksamhet har byggnadsregleringen haft som enda syfte att sörja för en säsongmässig utjämning av byggnads- verksamheten. Instrumentet härför har varit den s.k. igångsättningsreglering- en, som handhafts av länsarbetsnämn- derna och som inneburit att länsarbets— nämnderna haft att besluta om tid för påbörjande av sådana arbeten som om- fattats av regleringen. Länsarbetsnåmn- derna har därutöver haft att fastställa tidplaner för de enskilda byggnadsarbe- tenas bedrivande, vilka planer också innefattat föreskrifter om arbetsstyr- kans storlek och sammansättning under byggnadstiden. Enligt anvisningar av arbetsmarknadsstyrelsen har länsar- betsnämnderna vid meddelande av igångsättningstillstånd och fastställande
av tidplaner haft att tillse, att största möjliga sysselsättning erhållits under vinterhalvåret.
Av den totala byggnadsverksamheten i samhället har under senare år något mer än hälften direkt legat under igång- sättningsregleringen. Även en del av den byggnadsverksamhet som inte di— rekt varit föremål för reglering har emellertid varit underkastad kontroll i avseende på de enskilda arbetsobjek- tens igångsättning och bedrivande. Så- lunda har beträffande väg— och vatten- byggnadsverkets väg- och brobyggnads- arbeten, statens järnvägars dubbelspårs- och elektrifieringsarbeten samt telever- kets kabelarbeten samarbete förekom— mit mellan arbetsmarknadsmyndighe- terna och respektive verk i syfte att i möjligaste mån reducera säsongsväng- ningarna i sysselsättningen. Helt utan- för regleringen har framför allt legat småhusbyggandet, jordbrukets bygg- nadsverksamhet samt större delen av reparations- och underhållsarbetena.
I början av år 1959 avskaffades bygg- nadsregleringen på försök på en del orter. Samtidigt inrättades på dessa orter lokala samarbetsnämnder med uppgift att främja en sådan planering av byggnadsverksamheten, att bästa möjliga säsongutjämning skulle ernås. För ernående av detta syfte har det ålegat samarbetsnämnderna att skaffa sig kännedom om pågående och plane- rade byggnadsarbeten samt att vid be- hov uppta överläggningar med myndig- heter, byggherrar och byggnadsföreta- gare angående byggnadsverksamhetens bedrivande. I samarbetsnämnderna har ingått representanter för byggnadsar- betsmarknadens parter samt för kom- munen och ortens arbetsförmedling. Som kansli för samarbetsnämnderna har som regel fungerat den lokala ar- betsförmedlingen.
För att främja en utjämning av bygg-
nadsverksamheten över året utfärdade Kungl. Maj:t år 1954 föreskrifter om att statliga myndigheter vid utläggande av arbeten på entreprenad hade att tillse, att arbetena bedrevs under sådan tid att jämn sysselsättning kunde ernås för den anlitade arbetskraften. I fråga om arbeten av kortare varaktighet skulle tillses, att arbetena i största möjliga omfattning bedrevs under vintermåna- derna. Dessa föreskrifter har år 1962 ersatts med nya föreskrifter av inne- börd att såväl egenregi— som entrepre- nadarbeten skall planeras på sådant sätt, att de i största möjliga mån bidrar till säsongutjämningen. I detta syfte har statliga myndigheter att samråda med vederbörande länsarbetsnämnder eller med ovannämnda samarbetsnämnder angående tid för utförande av planera- de byggnadsarbeten.
Som förut nämnts upphörde bygg— nadsregleringen den 1 juli 1963. Fr.o.m. samma dag gäller en av 1963 års riks- dag antagen lag den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete enligt vilken — därest inom visst område en jämn sysselsätt- ning visat sig inte kunna upprätthållas för byggnadsindustrins arbetskraft mel- lan olika delar av året _ Kungl. Maj:t äger förordna, att byggnadsarbete inte må påbörjas utan särskilt igångsätt- ningstillstånd. Sådant förordnande, som kan begränsas till byggnadsarbete av visst slag, skall omfatta avgränsade geografiska områden och vara tidsbe- gränsat. Igångsättningstillstånd skall meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, av läns- arbetsnämnd. Igångsättningstillstånd kan förenas med villkor i avseende på storlek och sammansättning av den ar- betsstyrka som vid varje tillfälle må sysselsättas i det med tillståndet avsed- da arbetet.
Enligt övergångsbestämmelSer till la-
gen skall i område, där den 30 juni 1963 länsarbetsnämnden hade att jäm- likt lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete besluta om tid för byggnadsarbetes igångsättande, igångsättningstillstånd erfordras för tiden fram till den 1 juli 1965. För sådant område har alltså länsarbetsnämnden även efter den 1 juli 1963 att bestämma tidpunkt för bygg- nadsarbetes påbörjande liksom också arbetsstyrkans storlek och sammansätt- ning. För övriga områden säkras sä— songutjämningen genom samverkan mellan byggnadsarbetsmarknadens par- ter, kommunerna och arbetsmarknads- myndigheterna. För detta ändamål finns i sistnämnda områden regionala byggarbetsnämnder, vilkas uppgift är att genom rekommendationer till bygg- nadsintressenterna medverka till en så- dan sysselsättningsplanering inom byggnadsverksamheten, att den efter- strävade säsongutjämningen ernås. Byggarbetsnämnder skall successivt in- rättas i områden, där krav på igång— sättningstillstånd gäller även efter den 1 juli 1963. Efter hand som så sker skall kravet på igångsättningstillstånd kunna släppas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har under en följd av år två gånger årligen under- sökt sysselsättningsförhållandena inom den del av byggnadsverksamheten som varit föremål för reglering. I tabell 13: 5 redovisas antalet sysselsatta vid vart och ett av undersökningstillfällena augusti 1955—februari 1964. I tabellen visas dessutom, hur sysselsättningen föränd- rats från augusti ena året till februari året därpå (augusti : 100).
Av tabell 13: 5 framgår, att sysselsätt- ningen mellan augusti och februari sti- git under fem och sjunkit under fyra av de redovisade åren. Genomsnittligt kon- stateras en uppgång med inemot 1 pro— cent mellan dessa månader, eller i det
Tabell 13:5. Sysselsatta inom den reglerade byggnadsverksamheten augusti 1955— februari 1964
Antal sysselsatta i Förändring från augusti År nu februari följande år augusti februari (augusti = 100)
1955/1956 ......... 71 765 73 239 102 1956/1957 ......... 73 428 75 459 103 1957/1958 ......... 68 389 67 694 99 1958/1959 ......... 185 948 89 900 105 1959/1960 ......... 90 213 91 942 102 1960/1961 ......... 97 697 96 278 99 1961/1962 ......... 92 917 94 477 102 1962/1963 ......... 97 007 95 476 98 1963/1964 ......... 101 567 98 791 97
1 Omläggning av statistiken har medfört en ökning av antalet sysselsatta med cirka 6 000 från närmast föregående augusti månad.
närmaste vad man kunnat vänta med hänsyn till den långsiktiga utvecklingen. Det kan därför sägas, att man i stort sett lyckats på detta område upphäva tendensen till säsongnedgång i syssel- sättningen mellan sommar och vinter. För de år då man dock haft en sådan nedgång kan följande anföras som för- klaringar. I fråga om 1958 berodde ned- gången utan tvekan på konjunkturdämp- ningen. Vad gäller 1961 får minskningen ses mot bakgrunden av den mycket höga sysselsättningen sommaren 1960, som var en följd av kombinationen högsä- song och högkonjunktur och som i själ— va verket innebar en överhettning av byggnadsarbetsmarknaden. I fråga om 1963 berodde nedgången på för sen igångsättning av en del av den 1962 beslutade ökningen av bostadsbyggandet med resultat att sysselsättningen blev lägre än den hade kunnat vara, om igångsättningen skett tidigare. Även ex- ceptionellt ogynnsamma väderleksför— hållanden medverkade till nedgången i sysselsättningen. Minskningen 1964 får ses mot bakgrunden av en osedvanligt hög sysselsättning sommaren 1963. Den ganska tillfredsställande bild av säsongutjämningen inom den reglerade sektor som tabell 13: 5 ger får i stor utsträckning tillskrivas byggnadsregle—
ringen. Men det uppnådda resultatet måste ses mot bakgrunden av att regle- ringen omfattat just de delar av bygg— nadsverksamheten, i fråga om vilka för- utsättningarna att bedriva arbetet året runt är särskilt gynnsamma. Reglering— en har sålunda — som framgår av det föregående _— framför allt omfattat byg— gande av större hus och anläggningar, medan småhusbyggande samt repara- tions— och underhållsarbeten legat utan- för regleringen.
En närmare granskning av syssel- sättningen inom den reglerade sektorn av byggnadsverksamheten under tiden augusti 1955—februari 1964 visar, att det egentligen endast varit kraftverks- byggandet och skolbyggandet som haft lägre sysselsättning i februari än i augusti. Vad gäller kraftverksbyggandet har sysselsättningen de senaste åren varit 20—30 procent lägre i februari än i augusti året före. För skolbyggandets del steg sysselsättningen mellan augusti 1961 och februari 1962 med ungefär 5 procent, men tidigare har också detta byggande företett lägre och vissa år betydligt lägre sysselsättning i februari än i augusti året före. Åren 1963 och 1964 sjönk sysselsättningen ånyo. Inom övriga områden har antalet sysselsatta nästan över lag varit större under vin-
Tabell 13:61 Sysselsatta inom den oreglerade sektorn av byggnadsarbetsmarknaden augusti 1955—februari 1964
Antal sysselsatta i Förändring från augusti År till februari följande år augusti februari (augusti = 100)
1955/1956 ......... 36 490 21 830 ; 60 1956/1957 ......... 35 327 25 006 ii. [ 71 1957/1958 ......... 36 377 23 110 64 1958/1959 ......... 35 717 25 440 71 1959/1960 ......... 35 351 25 115 71 1960/1961 ......... 35 019 26 600 76 1961/1962 ......... 35 800 25 900 72 1962/1963 ......... 35 000 24 800 71 1963/1964 ......... 135 000 28 000 80
1 Uppskattning.
terhalvåret än under sommarhalvåret. Särskilt flerfamiljshusbyggandet har under de senaste åren visat en bety- dande ökning i sysselsättningen från sommar- till vinterhalvår.
Om sålunda under de senare åren den reglerade delen av byggnadsverk- samheten i stort sett företett högre sys- selsättning under vintern än under sommaren, har det motsatta förhållan- det gällt inom den sektor av byggnads- arbetsmarknaden som inte varit före- mål för reglering, d. v. s. huvudsakligen småhusbyggandet samt reparations- och. underhållsarbetena. Trots att i fråga om en stor del av dessa arbeten en ut- jämning av verksamheten över året inte behöver medföra några påtagliga mer- kostnader visar undersökningar, som gjorts av byggnadsfackens utrednings- avdelning, att antalet sysselsatta grov- och träarbetare samt murare vid dessa arbeten varit betydligt lägre i februari än i augusti föregående år. I tabell 13: 6 redovisas resultaten av byggnadsfackens undersökningar rörande sysselsättning- en inom den oreglerade sektorn under perioden augusti 1955—februari 1964.
Som framgår av tabellen har antalet sysselsatta inom den oreglerade sektorn av byggnadsarbetsmarknaden under de
senaste åren varit 20—30 procent lägre i februari än under närmast föregående augusti månad. I absoluta tal har detta inneburit en nedgång i sysselsättningen från augusti till februari med 7000— 10 000 man.
I arbetsmarknadsstyrelsens syssel— sättningsundersökningar har inte ingått väg- och vattenbyggnadsverkets väg- och brobyggnadsarbeten och inte heller televerkets kabelarbeten samt statens järnvägars dubbelspårs- och elektrifie- ringsarheten. Som förut sagts har emel- lertid i samverkan mellan dessa verk och arbetsmarknadsmyndigheterna vi—d- tagits åtgärder för ernående av jämnast möjliga sysselsättning över året med resultat att säsongvariationerna inom dessa områden reducerats betydligt.
Säsongarbetslöshetens andel av den totala arbetslösheten bland byggnadsar- betarna har enligt en inom arbetsmark- nadsstyrelsen gjord utredning rörande byggnadsindustrins arbetskraft (SOU 1961: 19) inte företett några mer mar- kanta olikheter mellan olika delar av landet åren 1956—1959. Den totala ar- betslösheten uttryckt i procent av an— talet medlemmar i byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa är dock vä- sentligt högre i norrlandslänen än i öv-
riga delar av landet. Ett liknande för— hållande kan konstateras mellan å ena sidan områden av glesbygdskaraktär och mindre orter ochåandra sidan större orter. Detta medför i sin tur, att även Säsongarbetslösheten bland byggnads- arbetarna utgör ett allvarligare problem i Norrland än i övriga delar av landet och att den vidare utgör ett allvarliga- re problem i områden med glesbygds— karaktär och i mindre orter än i större orter med en mer differentierad arbets— marknad och med annan struktur hos bygguadsverksamheten.
[ det föregående nämnda åtgärder mot säsongarbetslöshet syftar till att begränsa säsongarbetslöshetens omfatt- ning. Därtill kommer ytterligare en åt- gärd, som visserligen inte avser att an- gripa Säsongarbetslösheten som sådan men väl dess verkningar för den en- skilde. Utredningen åsyftar kontant— hjälpen i samband med arbetslöshet och främst då ersättningarna från de erkända arbetslöshetskassorna.
De erkända arbetslöshetskassorna ut- betalade under kalenderåren 1960—— 1963 respektive 95, 83, 96 och 102 mil— joner kronor. Hur mycket av dessa be- lopp som avser ersättningar i samband med säsongbetingad arbetslöshet kan inte anges med någon högre grad av exakthet. Utgår man emellertid för en- kelhetens skull från att ersättningar i samband med säsongarbetslöshet för- håller sig på samma sätt till summan av utbetalade ersättningar som säsong- arbetslösheten till den totala arbetslös- heten bland medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna åren 1960—1963, skulle dessa år respektive 44, 39, 42 och 52 miljoner kronor ha gällt ersättning i samband med säsongbetingad arbets— löshet. Av dessa belopp kan 55—60 procent beräknas ha fallit på staten i form av bidrag av olika slag till de er- kända arbetslöshetskassorna.
Överväganden och förslag
På grund av de klimatiska förhållan— dena är det orealistiskt att räkna med att kunna åstadkomma en total säsong— utjämning inom varje enskild sektor av arbetsmarknaden. Även om det skulle vara möjligt att komma till rätta med t.ex. tekniska hinder för en jämn sys- selsättning året runt, skulle ett fullstän- digt undanröjande av dessa hinder bli så kostnadskrävande, att man måste av- stå från att gå den vägen. Åtgärder får i stället med så mycket större kraft sättas in på områden där det finns praktiska förutsättningar att snabbt nå resultat. På en del områden bör man dessutom kunna åstadkomma en så stark ökning av sysselsättningen under lågsäsongen, att man kan neutralisera en nedgång i sysselsättningen på andra.
Det står klart att en synnerligen vik- tig förutsättning för att kunna begränsa Säsongarbetslösheten är en allmänt hög aktivitet inom näringslivet och därmed också en allmänt hög efterfrågan på arbetskraft. Erfarenheten visar att så- songarbetslösheten i stor utsträckning påverkas av förändringar i den ekono- miska aktiviteten. En allmän nedgång i efterfrågan på arbetskraft medför — oberoende av hur övriga för säsong- svängningarna bestämmande faktorer gestaltar sig — nästan genomgående stegrad säsongarbetslöshet. Detta sam- band mellan den allmänna aktiviteten inom näringslivet och säsongarbetslös- heten bottnar inte bara i att den all- männa aktiviteten är avgörande för möjligheterna att tillfälligt omplacera på grund av säsongsvängningarna fri- ställd arbetskraft. Förhållandet har också sin grund däri, att den säsong- betingade friställningen av arbetskraft får större omfattning under perioder med allmänt sett otillräcklig efterfrå- gan på arbetskraft. Detta torde bl.a.
sammanhänga med att företagarnas syn på produktionskostnaderna förändras med konjunkturen. I ett högkonjunktur- läge tillmätes produktionskostnaderna ofta mindre vikt än under en dämp- ningsperiod, då kostnadernas storlek ofta är av vital betydelse för möjlig- heterna att hävda sig i konkurrensen. Det allmänna läget inom näringslivet och på arbetsmarknaden påverkar emellertid den säsongbetingade friställ- ningen av arbetskraft i ytterligare ett avseende. I ett samhälle med totalt sett full sysselsättning löper man risk att säsongfriställd arbetskraft under sä- songnedgången definitivt övergår till näringsområden med jämnare syssel- sättning med påföljd att svårigheter kan uppstå att täcka behovet av arbets- kraft, då säsonguppgången på nytt sät- ter in. Denna omständighet har säker- ligen verkat återhållande på säsongfri- ställningen under stora delar av efter- krigstiden.
Omplacering av säsongarbetslös arbetskraft
Av den tidigare redogörelsen fram- går, att Säsongarbetslösheten utgör ett allvarligare problem i glesbygder och mindre orter än i större orter. I det föregående har särskilt pekats på bygg- nadsverksamheten, men förhållandet är uppenbarligen detsamma också inom andra näringsområden. Att säsongar- betslöshetsproblemet är mer accentue- rat i glesbygder och mindre orter sam— manhänger främst med en ofta otill- fredsställande arbetskraftsbalans där — för låg efterfrågan på arbetskraft i förhållande till tillgången. Vill man re- ducera säsongarbetslöshetens omfatt- ning är det därför tydligt, att speciell uppmärksamhet måste ägnas glesbyg- derna och de mindre orterna. En del torde vara att vinna genom lokalise- ringspolitiska åtgärder, som enligt ut-
redningens mening med kraft bör sättas in på orter med grundförutsättningar för utökad produktions- och service— verksamhet, men det står klart att även andra åtgärder måste till för att för- bättra förhållandena i glesbygder och mindre orter. Framför allt torde åtskil- ligt vara att vinna på en intensifiering av de åtgärder som påverkar arbets- kraftsbalansens tillgångssida. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är en förbättring av förmedlingsservi- cen i dessa områden och orter. Förslag härom framläggs i kapitel 3.
Temporär överflyttning av säsongfri- ställd arbetskraft från en ort till en annan _ arbetslöshetsorten må tillhöra glesbygden eller inte — möter ofta svå- righeter sammanhängande med att den arbetslöse reagerar mot de kostnader som kan vara förenade med att tillfäl- ligt etablera sig på annan ort. Är han familjeförsörjare kan han vidare rea- gera mot de fördyrade levnadsomkost— nader som följer med hushåll på två orter. Kostnaden för etablering på en ny ort kan i viss mån kompenseras av arbetsmarknadsorganen. Dessa kan så- lunda bevilja starthjälp även då fråga är om anställning av tillfällig art. Start— hjälpsbeloppet är anpassat till anställc ningens varaktighet enligt följande:
Anställningen beräknas fortgå Belopp minst en månad ................ 150 kr. två till tre månader ............ 300 » tre till sex månader ............ 400 » sex månader och mer ........... 500 »
När det gäller fördyrade levnadsom- kostnader, förorsakade av dubbla hus- håll, har arbetsmarknadsorganen för närvarande inte möjlighet att kompen- sera dessa i samband med sådana till- fälliga anställningar som här är i fråga. En sådan möjlighet skulle emellertid enligt arbetsmarknadsutredningens me- ning underlätta arbetet med att genom—
föra geografisk omplacering av arbets- kraft under säsongnedgången. Utred- ningen föreslär därför, att — när fråga är om familjeförsörjare — arbetsmark- nadsorganen ges möjlighet att vid av säsongfriställning föranledd temporär omflyttning om minst en månads var- aktighet till ort utanför den ordinarie arbetsräjongen utbetala bidrag enligt samma grunder som gäller för familje— bidrag, dock med högst 300 kronor per månad. Med hänsyn till de konsekven- ser som införande av ett sådant bidrag möjligen kan få på den spontana om— flyttningen i samband med säsongbe- tingad arbetslöshet bör dock utgivande av dylikt bidrag till en början endast ske på försök. Bidragsverksamheten bör under försöksperioden —— som torde böra omfatta högst ett år — begränsas till samma geografiska områden som nu gäller i fråga om de 3. k. utrustnings— bidragen. Under försöksperioden bör verksamheten följas av en för uppgif- ten särskilt tillkallad arbetsgrupp.
För att underlätta för familjeförsör- jare att upprätthålla kontakten med sin familj under den tid han arbetar på an- nan ort bör enligt utredningens mening kunna utgå en tur och retur-resa per månad arbetsorten—hemorten.
Fortbildning under säsongnedgång
Som tidigare nämnts har under se- nare år säsongnedgången i sysselsätt- ningen i viss utsträckning utnyttjats för fortbildning av friställd arbetskraft. Syf- tet härmed har varit att anpassa den friställda arbetskraftens yrkeskunska- per till inträffade eller väntade föränd- ringar i arbetsmetoder och produktions- teknik inom det ordinarie arbetsområ- det. Fortbildningsverksamheten har hu- vudsakligen avsett jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare.
Det är enligt utredningens mening tvek- löst, att en realistisk och väl genomförd fortbildning utgör en god investering både för den enskilde och för samhäl- let. En sådan fortbildning lägger en grund till en förbättring av produk— tionsinsatserna och skapar bättre förut— sättningar för en jämnare sysselsättning. Dessutom kan en fortbildning bidraga till strävandena att täcka eftersläpande utbildningsbehov. Den fortbildning som under de senaste åren bedrivits för sä- songarbetslösa byggnadsarbetare har va- rit av stort värde i dessa avseenden. Denna speciella utbildning bör därför enligt utredningens mening både fort- sätta och kraftigt utbyggas. Den fortbild- ningsverksamhet som bedrivits för sä- songfriställda jordbruksarbetare och skogsarbetare har ävenledes varit av värde och bör fortsätta. Inom jordbruk och skogsbruk kan dock de närmaste åren väntas medföra minskat arbets- kraftsbehov i vissa delar av landet, för jordbrukets del till följd av såväl en fortgående rationalisering som en san- nolikt intensifierad nedläggning av brukningsdelar, för skogsbrukets del till följd av en ytterligare påskyndad ratio- nalisering. När det gäller skogsbruket kan dessutom ökad tillämpning av hel- årsanställning för arbetskraften förut- ses. Även om hänsyn tages till den höga medelåldern inom skogsbruket uppstår därför behov av att under de kommande åren överföra arbetskraft från jord- och skogsbruk till andra näringsgrenar. Här— vid torde i första hand komma att berö— ras ägare av mindre jordbruk, som hit- tills i stor utsträckning haft sysselsätt- ning inom skogsbruket vintertid. För att underlätta sådan överföring här så- songfriställningen inom dessa delar av näringslivet i större utsträckning än hittills utnyttjas för omskolning till ar- betsuppgifter inom expanderande ar- betsmarknadssektorer.
Minskad användning av beredskapsarbeten Ett underlättande av geografisk om— flyttning för säsongfriställd arbetskraft liksom också de åtgärder inom bygg- nadsverksamheten, som utredningen längre fram föreslår, bör göra det möj- ligt att begränsa omfattningen av be- redskapsarbeten. Utredningen skulle hälsa en sådan utveckling med tillfreds- ställelse. I brist på andra omedelbart tillgängliga åtgärder kan de visserligen ibland vara ofrånkomliga; ibland kan de även vara önskvärda som led i ut— vecklingen av en ort med underutnytt- jade utvecklingsmöjligheter. Men de kan också ofta bidra till att konservera en ogynnsam arbetsmarknadsbild, till förfång både för arbetskraften och för samhället. Åtgärder syftande till teln- porär omflyttning av säsongarbetslös arbetskraft, däremot, får inte bara till resultat begränsad arbetslöshet utan kan sannolikt dessutom jämna vägen för en definitiv utflyttning från områden med på lång sikt otillfredsställande arbets- marknadsförhållanden.
Konsekvensen av minskad använd- ning av beredskapsarbeten som medel mot säsongarbetslöshet kan bli, att man vid kortare arbetslöshetsperioder och inom begränsade områden får i ökad utsträckning repliera på kontantersätt- ning från arbetslöshetskassor och ar- betslöshetsnämnder. Enligt utredning— ens mening kan detta trots allt vara den lämpligaste utvägen. Som utred- ningen ovan sagt kan de säsongarbets- lösas sysselsättande i beredskapsarbete motverka en rationell utjämning på ar- betsmarknaden. I synnerhet gäller det- ta beträffande glesbygder och mindre orter, där strukturella förhållanden ofta medverkar till att Säsongarbetslösheten blir speciellt stor och där alltså —— om en utbyggnad av näringslivet inte utgör en framkomlig väg —— en utflytt- ning av arbetskraft är en förutsättning
för att man skall komma till rätta med arbetslösheten. En ökad användning av kontantersättningar kräver emellertid ändringar i fråga om möjligheten att utge sådana ersättningar under låg- säsongen. Så t. ex. erfordras att den i vissa arbetslöshetskassor under en del av året tillämpade säsongbegränsningen modifieras, vilket också skett inom vis- sa kassor under 1964. Därutöver erford— ras ändringar i fråga om de nuvarande kommunala kontantunderstöden. I sist- nämnda avseende framlägger arbets- marknadsutredningen förslag i kapitel 12.
Säsongutjämning på byggnadsarbet smarknaden
Om man skall kunna nedbringa sä- songarbetslösheten i någon mer påtag- lig utsträckning, kräver givetvis syssel— sättningsförhållandena inom byggnads— industrin särskild uppmärksamhet. Som tidigare sagts har byggnadsin- dustrin under efterkrigstiden undergått en hel del förändringar, som medfört att det från företagsekonomisk syn- punkt blivit allt angelägnare att bedri- va verksamheten året runt. Denna ut- veckling kan väntas fortsätta. Man bör därför enligt utredningens mening kun— na räkna med att de säsongmässigt be- tingade svängningarna i sysselsättning- en inom byggnadsindustrin på längre sikt skall ytterligare avta i styrka, sam- tidigt som dock även framdeles vissa slag av byggnadsarbeten kommer att till övervägande del utföras sommartid. Den i början av 1940-talet införda byggnadsregleringen har — även om den inte alltid handhafts på ett från säsongutjämningssynpunkt perfekt sätt — såväl direkt som indirekt bidragit till att de säsongbetingade svängning- arna i sysselsättningen inom byggnads- industrin reducerats. Direkt har detta skett genom att inom regleringens ram meddelade beslut rörande byggnadsar-
betenas igångsättande och bedrivande i stor utsträckning givits ett sådant inne— håll, att tyngdpunkten i sysselsättning- en kommit att förläggas till lågsäsongen. Regleringens indirekta betydelse för säsongutjämningen har främst bestått däri, att den påskyndat åtgärder för att underlätta vinterbyggande. Det är emel- lertid uppenbart att de reglerande åt- gärdernas betydelse successivt minskat. I stället har den teknisk-ekonomiska utvecklingen medfört ett ökat tryck på byggnadsindustrin att upprätthålla verk— samheten i full skala året runt. Som förut sagts räknar utredningen med att detta tryck kommer att förstärkas. Man kan därför hoppas att byggnadsregle- ringens upphörande i dess tidigare form den 1 juli 1963 och dess successiva ersättande med en på frivillig samver- kan grundad planering av sysselsätt- ningen inom byggnadsverksamheten inte skall innebära någon försämring av säsongutjämningen. En annan sak är att vissa svårigheter kan uppstå lokalt under ett övergångsskede. Genom att, som i den inledande redogörelsen be- rörts, kravet på igångsättningstillstånd bibehålles på flertalet orter under en övergångstid, torde dock garantier ha erhållits för att övergången till den nya ordningen bör kunna ske utan allvar— liga störningar.
Det förhållandet att säsongutjämning- en inom byggnadsindustrin efter en övergångstid avses skola helt grundas på frivillig samverkan mellan byggnads- arbetsmarknadens parter, kommunerna och arbetsförmedlingsorganen innebär inte, att länsarbetsnämnderna kommer att kunna befrias från ansvar för sys- selsättningsplaneringen inom byggnads- arbetsmarknaden. Utredningen anser att länsarbetsnämndernas arbete på detta område även i fortsättningen måste bedrivas med stor energi.
För att byggarbetsnämnderna skall
kunna fungera tillfredsställande krävs överblick över läge och väntade för- ändringar på byggnadsarbetsmarkna- den inom större områden än de som de enskilda nämnderna närmast har att befatta sig med. Det kommer att åvila länsarbetsnämnderna att tillhandahålla denna överblick. Härför krävs att läns- arbetsnämnderna vid varje tillfälle sit- ter inne med korrekta informationer om omfattning, art och belägenhet av så— väl pågående som väntad byggnadsverk- samhet. Uppgifter om pågående bygg- nadsarbeten torde kunna erhållas utan större svårigheter. Vad däremot gäller den väntade byggnadsverksamheten vi- sar erfarenheten, att det är förenat med betydande svårigheter att få ett grepp om den. Ett sådant grepp måste emel- lertid säkras. Länsarbetsnämnderna måste därför enligt utredningens me- ning ges resurser, som möjliggör för dem att ständigt ha till hands väl under- byggda prognoser för utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden. Utredningen har i kapitel 18 närmare utvecklat, hur länsarbetsnämndernas aktivitet på detta område bör utformas och vilken organi- sation som krävs härför.
Som tidigare nämnts har sysselsätt- ningen inom den del av byggnadsarbets- marknaden, som tidigare betecknades som reglerad och som omfattar huvud- parten av nybyggnadsverksamheten, un- der de senaste åren oftast varit högre under vintern än under närmast före— gående sommar. Särskilt gäller detta flerfamiljshusbyggandet, industrins, samfärdselns, handelns och den offent- liga förvaltningens byggande liksom också gatu—, vatten- och avloppsarbeten, medan däremot krafverksbyggandet och skolbyggandet, som de senaste åren till- sammans svarat för mellan 15 och 20 procent av den totala sysselsättningen inom den reglerade sektorn, nästan ge- nomgående varit av betydligt mindre
omfattning under vintern än under sommaren. I fråga om kraftverksbyg- gandet torde förhållandet till viss del ha haft sin grund i tekniska hinder för vinterbyggande. Vad gäller skolbyggan- det synes orsaken däremot ha varit en från säsongutjänmingssynpunkt otill— fredsställande planering. Förhållandet är så mycket mer anmärkningsvärt som här är fråga om offentligt byggande, be- träffande vilket särskilt höga krav bor- de få ställas på en långt driven säsong- utjämning.
Enligt utredningens mening bör i fråga om det offentliga byggandet, det må vara statligt eller kommunalt, kon- sekvent eftersträvas att förlägga tyngd- punkten i sysselsättningen till vinter- månaderna. Beträffande det statliga byggandet finns — som förut nämnts —— redan bestämmelser härom. Efterlev— naden av dessa bestämmelser bör dock följas upp på ett effektivare sätt än hit- tills. I detta syfte föreslår utredningen, att Kungl. Maj:t uppdrager åt arbets- marknadsstyrelsen att noggrant följa utvecklingen på detta område och ge- nom överläggningar med berörda stats- myndigheter medverka till en bättre säsongutjämning. Det synes vidare kunna vara till fördel för det praktiska arbetet att precisera målet för verkens planering i detta hänseende. Som rikt- punkt synes böra gälla att den totala sysselsättningen vintertid för samtliga statsmyndigheters byggande bör över- stiga sommarsysselsättningen med för- slagsvis 10 procent. För en del stats- myndigheter bör en än högre vinter- sysselsättning kunna uppnås, medan för andra en något lägre sysselsättnings- ökning torde få accepteras. I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för byggarbetsnämn- derna att i samarbete med kommunerna och arbetsmarknadsmyndigheterna säk- ra en från säsongutjämningssynpunkt
lämplig förläggning i tiden. Även när det gäller flerfamiljshusbyggandet som ju till den alldeles övervägande delen sker med statliga lånemedel — omkring 95 procent av det totala byggandet av flerfamiljshus finansieras på statlig väg _— bör enligt utredningens uppfatt- ning tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills förskju- tas till vinterhalvåret. Detta bör kunna åstadkommas via de lånebeslut som fat- tas av länsbostadsnämnderna.
Av den inledande redogörelsen fram- går, att byggnadsarbetskraftens säsong- arbetslöshet huvudsakligen härrör från den sektor av byggnadsverksamheten, som inte omfattas av byggnadsregle- ringen och som framför allt består i småhusbyggande samt reparations- och underhållsarbeten. Med hänsyn till den roll som de små arbetena spelar på byggnadsarbetsmarknaden bör enligt utredningens mening ansträngningarna skärpas att nå en bättre säsongutjäm- ning också inom denna sektor. Några mer allvarliga tekniska hinder därför synes inte föreligga.
Redan nu omfattar småhusbyggandet en förhållandevis stor volym. Av allt att döma kan den beräknas växa ytter- ligare under de närmaste åren. En fort- satt koncentration av detta byggande till sommarhalvåret kan vid detta för— hållande komma att skärpa de redan existerande säsongfluktuationerna inom denna sektor. Inte minst med hänsyn till önskvärdheten av att kunna avlasta sommarsäsongen en del byggnadspro- jekt är det i hög grad angeläget att flytta en del av småhusbyggandet till vinterhalvåret. Skall en sådan ordning kunna komma till stånd i någon större omfattning, synes det emellertid nöd— vändigt att småhusbyggarna kompense- ras för en del av vintermerkostnaderna. Utredningen har därför med tillfreds— ställelse konstaterat, att vinterbidrag
numera kan utgå inte bara till flerfa- miljshus _ i fråga om vilka vinterbi- drag tillämpats sedan länge—utan även till friliggande småhus.
Om vinterbidraget till friliggande småhus erhållit en sådan utformning, att det kommer att bidra till en bättre säsongutjämning, kan för närvarande inte bedömas. Erfarenheterna av bidra- get är ännu så länge i hög grad begrän- sade, men redan nu vill det synas som om bidraget blivit alltför litet känt. Om efter vinterhalvåret 1964/65 inte kan konstateras, att någon mer påtag- lig förändring till det bättre inträtt bör enligt utredningens mening frågan om bidragets konstruktion upptas till för- nyat övervägande. Detta synes böra ske antingen genom bostadspolitiska kom- mittén eller genom den utredning rö- rande rationalisering av byggnadsin- dustrin som tillkallades under hösten 1964. Genom endera av dessa utredning- ar hör också övervägas, om vinterbidra- get till flerfamiljshus är lämpligt utfor— mat eller om —— i syfte att stimulera till ökat vinterbyggande av sådana hus -— en förbättring av dessa bidrag bör kom- ma till stånd.
En annan sektor som representerar stora säsongsvängningar är reparations— och underhållsarbetena. Det beräknas att mellan en fjärdedel och en tredje- del av de totala investeringarna i bygg- nader och anläggningar utgöres av re- parations— och underhållsarbeten. Få av dessa arbeten är av den arten, att de ej kan utföras under Vintern. Tvärtom tor- de de flesta dylika arbeten utan större olägenhet kunna utföras under vinter- månaderna. Av traditionella och andra skäl utföres emellertid också sådana arbeten i mycket stor utsträckning un- der högsäsongen. Dessa arbeten har un- der senare år inte omfattats av bygg— nadsregleringen; de omfattas inte hel— ler av den anmälningsskyldighet beträf—
tande planerade och påbörjade bygg- nadsprojekt, som infördes den 1 juli 1963. Meningen är emellertid att bygg- arbetsnämnderna i sin strävan att få till stånd en bättre säsongutjämning skall ägna uppmärksamhet även åt re- parations- och underhållsarbetena. Även om man genom en motvariation av sysselsättningen vid medelstora och större projekt kan komma ytterligare en bit på vägen mot säsongutjämning på byggnadsarbetsmarknaden, är det enligt utredningens mening nödvändigt att förskjuta också en större del av reparations- och underhållsarbetena till vintermånaderna. Det torde inte kunna komma i fråga att applicera systemet med individuellt rekommenderade igångsättningstider på denna typ av projekt. Problemet får i stället angripas på annat sätt. Utredningen föreslår att de regionala byggarbetsnämnderna till- sammans med länsarbetsnämnderna snarast igångsätter propaganda- och upplysningsverksamhet för utförande av reparationer och underhållsarbeten vintertid. För att en sådan verksamhet skall bli framgångsrik, krävs medver— kan från olika grupper av byggherrar. Aktionen måste också stödjas av orga- nisationerna på entreprenörsidan. Ar- betsmarknadsstyrelsen hör till sin dis- position få erforderliga medel för be- drivande av en propaganda- och upp- lysningsverksamhet, som här sagts. Merkostnaderna i samband med vin- terbygge kan som regel begränsas utan att därför kravet på säsongutjämning behöver eftersättas. Då det gäller byg- gande av hus, kan sålunda kostnaderna reduceras, om husen är under tak då snö och kyla sätter in på allvar, varige- nom arbetets fortgång inte behöver stö- ras av ogynnsamt väder. Även när det gäller anläggningsarbeten, kan — såsom bl. a. visats i Svenska Byggnadsentrepre- nörförenin-gens rapport Vägbyggande
året runt — arbetet planeras på ett så- dant sätt att vintermerkostnaderna kan begränsas utan att detta kommer i kon- flikt med önskemålet om en hög vinter- sysselsättning.
Av förut anförda skäl har motståndet mot vinterbyggande i stor utsträckning försvagats eller helt försvunnit hos de enskilda byggmästarna. De invändning- ar mot vinterbyggande som alltjämt kvarstår emanerar huvudsakligen från småbyggmästare utan större kostnader för vare sig administration eller maski- nell utrustning. Bl. a. den brist på ar- betskraft och material som ofta råder under sommaren har emellertid med- fört, att sommarhalvåret även för deras del inte längre är lika attraktivt som tidigare från byggnadssynpunkt. I sam- ma riktning har verkat den minskning i antalet arbetsdagar sommartid som blivit en följd av bl. a. semestertidens förlängning.
Även i övrigt har förändringar in- träffat, som medfört att vinterkostna- derna numera intar en mer undan- skymd plats än tidigare. Dels har un- der större delen av efterkrigstiden till- gången på byggnadsarbetskraft varit knapp, dels har den stigande mekanise- ringsgraden, fortgående förändringar av byggmetoder m. ni. fått till följd hög- re ställda krav på kompetens hos ar- betskraften. Dessa omständigheter i för- ening har gjort, att ett arbetslag, som väl en gång blivit sammansvetsat, kom- mit att utgöra en så värdefull tillgång för arbetsgivaren, att det varit väl värt vissa merkostnader att inte skingra detta lag under vintern. Ytterligare stegrad knapphet på arbetskraft kom- mer sannolikt att göra arbetsgivarna än mer obenägna att på grund av särskilda kostnader vintertid skingra en del av arbetskraften då.
Även om sålunda på företagarhåll skett betydande förändringar i synen
på vintermerkostnaderna och därmed på vinterbyggande, återstår _— som framgått av det föregående — ännu mycket att göra för ernående av bättre säsongutjämning. Samhället har ett di- rekt och påtagligt intresse av att vad som återstår att göra blir gjort och blir gjort snabbt. Det förhåller sig inte bara så, att Säsongarbetslösheten bland bygg- nadsarbetarna årligen åsamkar samhäl- let stora kostnader för arbetslöshets- hjälp. Värdefull produktionskapacitet blir inte utnyttjad så effektivt, som skulle erfordras med hänsyn till alla eftersatta byggnadsbehov. Här uppstår de största förlusterna för samhället.
Dåligt utnyttjad produktionskapaci- tet vintertid har under stora delar av efterkrigstiden motsvarats av en myc- ket högt uppdriven aktivitet sommar- tid, på många håll så högt uppdriven, att allvarliga desorganisationsfenomen uppträtt: längre byggnadstider än nor— malt, ökad arbetskraftsomsättning, löne- glidning. Samhället har alltså, samtidigt som det haft att vidkännas betydande kostnader och förluster på grund av låg sysselsättning vintertid, också haft att ta de ingalunda obetydliga olägen- heter som uppkommit till följd av över- hettning sommartid. För samhället bör det vara lika angeläget att eliminera dessa olägenheter som att höja syssel- sättningen vintertid. Även för byggnads- arbetsgivarna borde detta vara ett fram- trädande intresse, eftersom de här nämnda desorganisationsföreteelserna i första hand drabbar dem.
Genom av utredningen tidigare före- slagna åtgärder för en ytterligare sprid- ning av byggnadsverksamheten över året bör sysselsättningsförhållandena på byggnadsarbetsmarknaden kunna för- bättras. Säsongarbetslösheten bör kun- na nedbringas, och överefterfrågan som- martid bör i varje fall kunna hållas inom sådana gränser, att allvarliga ba-
lansrubbningar inte uppkommer. Det bör dessutom bli möjligt att öka bygg- volymen. En sådan ökning torde för övrigt bli nödvändig, om man skall kunna skapa förutsättningar för en re- ducering av Säsongarbetslösheten bland byggnadsarbetarna i glesbygder och i mindre orter, där som förut sagts sä- songarbetslösheten utgör det allvarli- gaste problemet.
I kapitel 18 föreslår utredningen åt- gärder av olika slag, ägnade att för- bättra sikten framåt inom byggnads- industrin. Om dessa åtgärder kommer till stånd, bör de få till följd att bygg- nadsindustrin får bättre förutsättningar än för närvarande att planera sitt ar- bete för längre tidsperioder. Det bör vidare bli görligt för byggnadsentre- prenörerna att i högre grad än i dag förmå byggherrarna att acceptera så- dana leveranstider, som gör det möjligt att tillgodose kraven på en från säsong— utjämningssynpunkt och produktions- synpunkt lämpligare tidsförläggning av de enskilda arbetsobjckten. Som förhål- landena nu är tvingas byggnadsentre- prenörerna ofta att falla till föga för pressen från byggherrarnas sida att starta arbetena omedelbart sedan entre- prenadkontrakten undertecknats, oav- sett hur en sådan igångsättning låter sig förena med strävandena att skapa produktions- och sysselsättningsbalans inom byggnadsindustrin. Dessa förmo- dade resultat av en bättre sikt framåt skulle verka reducerande inte bara på Säsongarbetslösheten utan också på om- sättningsarbetslösheten, vilket i sin tur skulle medföra att byggnadsindustrin skulle närma sig övriga delar av indu- strin i fråga om möjligheter att erbjuda den engagerade arbetskraften jämn sys- selsättning. Därmed skulle också vägen jämnas för en avtalsmässig överenskom- melse mellan parterna på byggnads- arbetsmarknaden om fastare anställ-
ningsförhållanden för byggnadsindu- strins arbetskraft.
Även om Säsongarbetslösheten fram- för allt är ett problem för byggnads- industrins arbetskraft, förekommer så- songarbetslöshet i inte ringa omfattning även inom andra delar av näringslivet. Den nyckelposition som byggnadsindu- strin intar i näringslivet gör emellertid, att man har anledning räkna med att en reducering av säsongsvängningarna där kommer att få gynnsamma återverk- ningar på säsongsvängningarna också inom andra områden. I fråga om ett par av dessa områden är beroendet av bygg- nadsindustrin påtagligt, nämligen i fråga om byggnadsämnesindustrin och träindustrin. Även för industrin i övrigt liksom för transportverksamheten kan en förbättring av sysselsättningsförhål— landena inom byggnadsindustrin antas komma att få betydelse. Detta gör det så mycket angelägnare att åstadkomma en reducering av Säsongarbetslösheten på byggnadsarbetsmarknaden.
Säsongarbetslösheten inom jord- och skogsbruk
Förhållandena inom jord- och skogs- bruk kommer troligen att undergå be- tydande förändringar under de när- maste åren. Som tidigare framhållits kan för jordbrukets del motses såväl ytterligare mekanisering och rationa- lisering som intensifierad nedläggning av mindre brukningsdelar. Denna ut- veckling kan väntas medföra en åt- minstone absolut sett minskad friställ- ning av arbetskraft vintertid. Jordbru- kare och anställda inom jordbruket kommer dock även i fortsättningen att vara beroende av kompletteringsarbete under vintermånaderna. Av utredning- en i det föregående framlagda förslag bör vara ägnade att underlätta för jord- brukets arbetskraft att övergå till annat arbete vintertid.
Också när det gäller skogsbruket kan de närmaste åren väntas medföra för— ändringar som får återverkningar på sysselsättningen. Trots att en ökning av avverkningarna kan motses _ fram- för allt gäller detta beträffande de söd- ra och mellersta delarna av landet — är det ingen tvekan om att utvecklingen går mot en totalt sett minskad arbets- volym inom skogsbruket. Samtidigt kommer en troligen ökad tillämpning av helårsanställning för skogsarbetare lik- som ett sannolikt intensifierat organi- serande av s. k. skogsbruksområden att få till följd minskat beroende av tillfäl- lig arbetskraft. Också inom skogsbru- ket kan därför de säsongbetingade sys- selsättningssvängningarna väntas bli mindre. Detta kommer uppenbarligen att resultera i försämrade möjligheter för jordbrukets arbetskraft att finna kompletteringsarbete i skogen vinter- tid. Alltjämt kommer dock drivning- arna att i stor utsträckning vara kon- centrerade till vintern. I stora delar av Norrland innebär visserligen vinter- avverkningarna nackdelar såtillvida, att snödjupet är stort, vilket inverkar hind- rande på arbetet. Å andra sidan är på högst betydande arealer virkestranspor- ter inte möjliga att utföra annat än på tjälad mark. Virkesvården är också lät- tare att klara under vintern än under sommaren. Det finns därför anledning räkna med att skogsbruket även i fort- sättningen kommer att kännetecknas av inte obetydliga säsongsvängningar i sysselsättningen. Dessa har dock sam- tidigt den positiva sidan att jordbru- kets arbetskraft även framdeles kom- mer att kunna få kompletteringsarbete i skogen vintertid _ om ock som förut sagts i mindre omfattning än tidigare.
Arbetsmarknadsbedömningen
En intensifiering av strävandena att nedbringa Säsongarbetslösheten kräver
förbättrad sikt framåt på arbetsmark- naden över huvud taget. Utredningen har därför med tillfredsställelse kon- staterat, att arbetsmarknadsstyrelsen numera upprättar prognoser för ut- vecklingen på arbetsmarknaden fyra gånger per år i stället för som tidigare två gånger per år. Härutöver krävs en utbyggnad av den fortlöpande arbets- löshetsstatistiken med detaljerade upp— gifter om arbetslöshetstidens längd i de enskilda fallen. Sådana uppgifter har under de senaste åren infordrats en gång per kvartal. Utredningen anser emellertid, att sådana mätningar under vintermånaderna behöver ske med tä- tare mellanrum. Dessa ytterligare mät- ningar kan eventuellt begränsas till vis- sa geografiska områden, men i gengäld bör de göras mer djupgående än de re- guljära mätningarna. Härigenom skulle förbättrade kunskaper erhållas om ar- betslösheten, något som måste anses vara av väsentlig betydelse för bedöm- ningen av vilka åtgärder som i en ak- tuell situation bör tillgripas för att re- ducera säsongarbetslöshetens omfatt- ning. Sammanfattning
Som framgår av den inledande redo- görelsen till detta kapitel utgör säsong- arbetslösheten en mycket betydande del av den totala arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden. En påtaglig reducering av Säsongarbetslösheten kan därför ge till resultat stora sociala, sam- hällsekonomiska och statsfinansiella vinster. I det föregående framlagda för- slag — effektivisering av arbetsförmed- lingen, införande och förbättring av ekonomiska bidrag för underlättande av antagande av tillfälligt arbete på an- nan ort än hemorten i samband med säsongarbetslöshet, ytterligare ansträng- ningar för att förlägga tyngdpunkten i det offentliga byggandet och flerfamiljs-
husbyggandet till säsongnedgången, åt- gärder för att i större utsträckning för- lägga småhusbyggande samt repara- tions- och underhållsarbeten till vinter- halvåret o.s.v. —— bör, om de realise-
ras, tillsammantagna kunna verksamt bidraga till en reducering av säsong- arbetslösheten och därmed också till en högre sysselsättningsgrad på arbets- marknaden.
KAPITEL 14
Kvinnor på och utanför arbetsmarknaden
Allmänna synpunkter
När frågor, som sammanhänger med kvinnornas yrkesverksamhet, behand- las i ett särskilt avsnitt av utredningen, är skälet härtill ytterst att kvinnorna i regel har eller räknar med att få ett al- ternativ till yrkesverksamhet. Detta al- ternativ, hemarbete, realiseras också av flertalet kvinnor i större eller mindre utsträckning. Yrkesverksamhetens om- fattning kommer därigenom att för kvinnorna fördela sig efter en starkt differentierad skala. I ena änden av ska— lan ersätter hemarbetet från och med giftermålet och under resten av livet helt arbete utom hemmet. I den andra änden återfinns de kvinnor, som tar för- värvsarbete omedelbart efter avslutad skol- och yrkesutbildning och därefter kvarstår i arbetslivet till pensionsål- dern.
Kvinnornas personliga anpassning till förvärvsarbete och arbetsmarknad för- svåras av att många unga flickor inte på förhand har någon uppfattning om i vilken utsträckning de under sitt liv kommer att ägna sig åt hem- respektive yrkesarbete. I den mån de i sin fram- tidsplanering tar med också en sådan bedömning, saknar de ofta möjlighet att bilda sig en realistisk uppfattning om hur deras framtida engagemang på ar- betsmarknaden kommer att bli. Också om deras framtidsplaner i stora drag är verklighetsbetonade, så kommer ett betydande antal kvinnor att ställas in- för radikala förändringar i sin situa- tion, förändringar som de inte förutsett
och inte är beredda för (änkor, från- skilda, hustrur till män med nedsatt arbetsförmåga m. fl.). Det är därför önskvärt med en allmän, väsentligt hög- re beredskap hos de enskilda kvinnor- na för en sådan omställning. Även om deras ställning i en sådan situation ge- nerellt sett håller på att underlättas (framför allt genom bättre grund- och yr- kesutbildning) och ytterligare kan för- bättras, kommer det alltid att återstå ett behov av stöd från samhällets sida med syfte att för den enskilda kvinnan un- derlätta den ofta genomgripande om- ställning, som kan erfordras.
Minst relevans har dessa problem för de kvinnor, som målmedvetet planerat för och sedan genomfört en obruten yr- kesverksamhet, och för dem, som en— dast under kort tid 'i ungdomen är yr- kesverksamma och varken behöver el- ler önskar återuppta yrkesarbete senare i livet. Ett stort antal kvinnor ställs emellertid i dag inför nödvändigheten att finna en lösning på problem i rela- tion till yrkeslivet, som saknar direkt motsvarighet hos den manliga arbets- kraften. Redan av denna anledning är det motiverat att behandla frågor, som sammanhänger med kvinnlig yrkesverk- samhet, i ett särskilt avsnitt av utred- ningen, även om diskussionen i en rad delfrågor kan göras mycket summarisk med hänvisning till vad som redan har behandlats med giltighet för hela arbets- kraften.
Det förtjänar emellertid i detta sam- manhang att understrykas, att flera ten- denser i den pågående samhällsutveck-
lingen verkar i sådan riktning, att de speciella problem som i dag möter många kvinnor i deras förhållande till arbetslivet successivt begränsas. De sto- ra grupper kvinnor, för vilka de i före- liggande kapitel behandlade problemen redan saknar relevans, kommer att växa bl.a. på grund av den fortskridande urbaniseringen, de förbättrade möjlig— heterna till yrkesutbildning och ett ökat utnyttjande av de utbildningsresurser, som står till buds. Också ATP-systemet torde komma att få effekt på kvinnor- nas yrkesverksamhet genom att pen- sionssystemet uppmuntrar till ett varak- tigare engagemang på arbetsmarknaden som kvalifikationsgrund för tilläggs— pension.
Till de anförda skälen för att särskilt diskutera kvinnorna och arbetsmarkna- den kommer den centrala plats, som kvinnorna utanför arbetskraften intar i diskussionen om de framtida arbets- kraftstillgångarna. Den utveckling av yrkesverksamhetsgraden bland de gifta kvinnorna, som man i långtidsutred- ningen kalkylerat med och som kommit till ännu starkare uttryck -i senare pro- gnoser (jfr sid. 304), kan inte betrak- tas som en automatisk fortsättning på den hittillsvarande utvecklingen. Den är till stor del beroende av att särskil- da åtgärder vidtas från samhällets och näringslivets sida för att möjliggöra de gifta kvinnornas insatser på arbets- marknaden. Dessa beräkningars karak- tär av målsättning snarare än prognos är uppenbar, och långtidsutredniingen anger också i korthet några av de me- del, som måste tillgripas, om utveck- lingen skall bli den beskrivna. Det finns alltså anledning att pröva, i vil- ken utsträckning de generella arbets- marknadspolitiska medlen är tillämp- liga och tillräckliga för denna speciella aktiveringsuppgift.
Yrkesverksamhetsgraden bland samt-
liga kvinnor och sysselsättningsgraden hos de kvinnor, som tillhör arbetskraf- ten, sammanhänger med en rad skilda faktorer och kan påverkas genom åtgär- der av många olika slag. Av sådana tänkbara åtgärder faller endast en del inom området för arbetsmarknadsutred- ningens uppdrag, medan andra väsentli- gen tillhör områden som nyligen be- handlats eller befinner sig under utred- ning i andra sammanhang. Så har exem- pelvis frågor, som rör familjebeskatt- ningen, barnbidrag kontra barnavdrag, förvärvsavdrag för gifta kvinnor och ensamförsörjare m. m., utretts av all- männa skatteberedningen. Socialpolitis— ka kommittén behandlar frågor, som sammanhänger med barnfamiljernas och de ensamma mödrarnas allmänna lev- nadsvillkor och principerna för de so- ciala bidragen, medan familjebered- ningen sysslar med frågor, som gäller samhällets service för barnfamiljerna. På arbetsmarknadsutredningen ankom- mer det i första hand att behandla verk- ningarna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kvinnornas yrkesverksam- het och sysselsättningsförhållanden, ef- fektiviteten hos de generella arbets- marknadspolitiska medlen när det gäl- ler att lösa de särskilda problem, som kvinnorna kan möta på arbetsmarkna- den, och frågan huruvida särskilda åt- gärder av arbetsmarknadspolitisk art erfordras för att nå en åsyftad verkan. En behandling av dessa frågor kräver att en precisering görs av den arbets- marknadspolitiska målsättningens inne- börd när det gäller kvinnor i och utan- för arbetskraften.
Behovet av en närmare bestämning av vad man vill uppnå med åtgärder av arbetsmarknadspolitisk art gäller inte i samma grad för alla grupper av kvin- nor. För en diskussion om syftet med de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, liksom för en följande probleminvente-
ring, synes en indelning som utgår ifrån aktuell arbetskraftstillhörighet mest användbar, bland annat därför att mycket av den information, som står till förfogande, uttrycks i sådana ter- mer.
Den indelning, som först anmäler sig, är mellan kvinnor i arbetskraften och kvinnor utanför arbetskraften.l Av de kvinnor, som vid ett bestämt undersök- ningstillfälle befinner sig i arbetskraf- ten, är vissa starkt bundna till arbets— marknaden i den meningen, att de är kontinuerligt sysselsatta och har nor- mal arbetstid. Många har emellertid till- fälliga anställningar, och många har också mycket kort arbetstid —— enligt ar— betskraftsundersökningarnas definition ner till en timme per vecka. Detta gäl— ler dem, som redovisas som sysselsatta. Av de ej sysselsatta (arbetslösa) är vissa arbetslösa i den snävare mening, som mäts med arbetsförmedlingens arbets- löshetsräkning, medan ett betydande an- tal karakteriseras som ej sysselsatta ar- betssökande utan att vara anmälda vid arbetsförmedling. Dessa senare torde i högre grad vara villkorligt arbetssö- kande än de vid arbetsförmedlingen registrerade. Av kvinnorna utanför ar- betskraften är återigen vissa sysselsatta eller arbetssökande under annan tid av året än den som undersökningsperioden avser. Andra är mer eller mindre be- nägna att söka arbete utan att likväl ha uppträtt som arbetssökande, medan slutligen andra helt saknar planer på att någonsin återgå till arbetsmarkna- den. Av denna senaste gruppen kommer ett antal att revidera sin inställning till yrkesverksamhet på grund av ändrade personliga förhållanden etc. och över- gå till någon av de övriga grupperna (benägna att söka arbete, tillfälligt eller villkorligt arbetssökande o. s. v.). Inom grupperna kvinnor i arbetskraften och kvinnor utanför arbetskraften döljer sig
sålunda betydande olikheter i tillhörig- het till arbetsmarknaden och inställning till yrkesverksamhet.
Det är givetvis inte möjligt att i en schematisk uppdelning göra alla nyan- ser i kvinnornas sysselsättningsstatus rättvisa. Följande indelning kan emel- lertid tjäna som en utgångspunkt för de frågeställningar, som fortsättnings- vis kommer att aktualiseras: 1 Kvinnor i arbetskraften (större delen av året och med minst halv normal arbetstid).
a) Sysselsatta
b) Arbetslösa 2 Kvinnor som utgör marginell arbets—
kraft.
a) Sysselsatta i tillfälligt arbete eller med kortare arbetstid än halv nor- mal arbetsdag.
b) Villkorligt arbetssökande. 3 Kvinnor utanför arbetskraften.
a) Benägna att söka arbete men ej arbetssökande.
b) Utan avsikt att söka arbete. Av de kvinnor, som ingår i grupp 2, marginell arbetskraft, faller vid en be- stämd arbetskraftsundersökning några inom huvudgruppen »i arbetskraften» (sysselsatta eller arbetslösa). Andra re— dovisas som »ej i arbetskraften», bero- ende på att undersökningsperioden in— faller under en tid av året, då de ej har arbete eller är aktivt arbetssökan— de. Indelningen avser således att täcka en längre tidsperiod och inte att utgöra en direkt motsvarighet till arbetskrafts— undersökningarnas bild av arbetskrafts— tillhörigheten under en bestämd vecka.
Det är uppenbart, att det i första hand är beträffande kvinnorna i grup— perna 2 a), 2 b) och 3 a) som frågan kan ställas beträffande innebörden av den arbetsmarknadspolitiska målsätt- ningen. Om flertalet av dessa kvinnor
1 Enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner.
gäller vidare, att de har ett av dem själva mer eller mindre accepterat al- ternativ — hemarbete _ till att huvud- sakligen vara yrkesverksamma. (Givet— vis har också många kvinnor i grupp 1 ett sådant alternativ, men dessa har valt yrkesverksamhet och beträffande grupp 1 a) också kunnat realisera detta val.)
Hur kan syftet med tänkbara arbets- marknadspolitiska åtgärder formuleras, när det är fråga om en grupp kvinnor, som i princip har möjlighet att välja mellan två huvudalternativ _— yrkesar- bete och hemarbete? Önskemålen för kvinnornas del har ofta uttryckts i så— dana termer som »frihet att välja mel- lan förvärvsarbete och hemarbete». I en sådan formulering finns utrymme för önskade förändringar i båda riktning- arna —— både för förvärvsarbetande kvinnor, som skulle vilja ha möjlighet att göra ett längre eller kortare uppe- håll i sitt förvärvsarbete, och för hem- arbetande kvinnor, som vill övergå till yrkesarbete. Att skapa möjligheter för de kvinnor, som så önskar, att för en tid avstå från förvärvsarbete är snarast en social- eller familjepolitisk uppgift. Indirekt kan givetvis en arbetsmark- nadspolitik, som är inriktad bl. a. på att underlätta återgången till arbets- marknaden efter en tids bortavaro, sä- gas utgöra en trygghetsfaktor också vid den tidpunkt, då kvinnan beslutar sig för att uteslutande ägna sig åt hem- arbete. Direkt måste emellertid de ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna avse de kvinnor, som valt eller överväger att välja förvärvsarbete. Syftet med åtgär- derna kan då sägas vara att undanröja de hinder av olika slag, som kan finnas för att realisera ett sådant val av yrkes— arbete. och att därigenom möjliggöra ett ökat deltagande i förvärvslivet.
Först skall klarläggas vilka dessa hin- der kan vara, och i vilken utsträckning de kan hänföras till området för arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Frågan blir därefter, om de generella arbetsmark— nadspolitiska medlen är ett effektivt in- strument för att undanröja eller minska dessa hinder. Slutligen återstår att be— döma, om särskilda reaktiveringsåtgär- der med sikte på vissa grupper av kvin- nor är erforderliga, och hur dessa i så fall skall utformas.
De olikheter, som finns i yrkesverk- samhet mellan kvinnor i olika situatio- ner (med hänsyn till civilstånd, ålder, familjetyp, bosättningsort m. ni.), kan ge en viss anvisning om av vilket slag de hinder är, som kvinnor kan möta, när de önskar gå ut på arbetsmarkna— den. Några entydiga slutsatser kan emel- lertid inte dras av variationer i yrkes- verksamhetsgraden, då dessa skillnader samtidigt är ett uttryck för att olika grupper kvinnor i växlande grad önskar förvärvsarbete. Också sådana olikheter är emellertid av värde att få belysta. Innan diskussionen går över till att be- handla problem, som har samband med kvinnlig yrkesverksamhet, skall därför en sammanfattning ges av tillgängliga data beträffande den kvinnliga yrkes- verksamhetens utveckling, en av arbets- marknadsstyrelsens prognosinstitut ut- förd preliminär beräkning av förvän- tade förändringar i kvinnornas yrkes- verksamhet samt sysselsättningsförhål— landena för den kvinnliga arbetskraf- ten.
Yrkesverksamhet och sysselsättning hos kvinnor
Mätmetoder
De viktigaste källorna till kännedom om yrkesverksamhetsgraden hos olika be— folkningsgrupper är folkräkningarna, inkomststatistiken och arbetskraftsun- dersökningarna. Folkräkningen är en totalräkning, medan inkomststatistiken
Folkräkningens »förvårvsarbetande befolkning» jämförd med
Arbeiskraftsundersökningarnas »befolkning i arbetskraften» + 0 _ vissa partiellt yrkesverksamma (mindre än halv normal arbetstid) vissa medhjälpande familjemedlemmar (mindre än halv normal arbetstid dock minst 15 timmar per vecka) vissa arbetslösa (arbetssökande som tidigare ej haft arbete eller vars arbete ligger mer än fyra månader tillbaka i tiden) Ungefärlig nettoeffekt1 på gifta kvinnors yrkesverksam- hetsgrad: — 13—15 procentenheter
Inkomststaiistikens »förvärvsarbetande
inkomsttagare» + medhjälpande familjemedlemmar med minst halv normal arbetstid — vissa partiellt yrkesverksamma (mindre än halv normal arbetstid; yrkesverksamma under annan del av året än folkräkningstillfället) Ungefärlig nettoeffektl på gifta kvinnors yrkesverk- samhetsgrad: — 12 procentenheter
Arbeiskraftsundersökningarnas »befolkning i arbetskraften» jämförd med
Inkomstslatistikens »förvärvsarbetande
inkomsttagare» + medhjälpande familjemedlemmar med minst 15 timmars arbete per vecka vissa arbetslösa (arbetssökande som tidigare ej haft arbete; arbetssökande som ej haft arbete under året) — vissa partiellt yrkesverksamma (yrkesverksamma under annan del av året än mätveckan) Ungefärlig nettoeffekt1 på gifta kvinnors yrkesverk- samhetsgrad: + 1—2 procentenheter
1 Effektens riktning torde ha allmän giltighet; kvantifieringen gäller endast för jämförelse- tillfället (1960).
och arbetskraftsundersökningarna görs på ett urval av inkomsttagarnas respek- tive befolkningen i åldern 14 år och där- över. Medan folkräkningen görs med fem eller tio års mellanrum, är inkomst- statistiken årlig. Arbetskraftsundersök- ningarna utförs sedan maj 1961 varje kvartal. Dessa mätmetoder skiljer sig sinsemellan med avseende bl. a. på ob- servationsperiodens längd och defini-
tioner av yrkesverksamhet eller för- värvsarbete. Olikheterna är av den ar- ten, att de ger särskilt starka utslag på de gifta kvinnornas yrkesverksam- hetsgrad. Både folkräkningen och ar- betskraftsundersökningarna är i jämfö— relse med inkomststatistiken i vissa av- seenden snävare och i andra avseenden vidare i sina bestämningar av yrkes- verksamheten. Däremot inryms folk-
räkningens »förvärvsarbetande befolk- ning» definitionsmässigt helt i arbets- undersökningarnas begrepp »arbetskraf— ten».
Av tablån på sid. 300 framgår i grova drag vilka grupper, som tillkommer respektive utgår vid jämförelser mel- lan de olika mätmetoderna. Nettoeffek- ten av olikheterna metoderna emel- lan för bedömningen av de gifta kvin— nornas yrkesverksamhetsgrad kan illu- streras av följande värden ur 1960 års folkräkning, som avsåg veckan 2—8 ok— tober, arbetskraftsundersökningen för veckan 13—19 november 1960 samt in-
komststatistikens uppgifter för 1960 (taxeringsåret 1961): 1960 års folkräkning Procentuell andel förvärvsarbetande Gifta kvinnor, samtliga ......... 23,9 därav 15—64 år ............... 26,3
Arbetskraftsundersökningen, november 1960 Relativa arbetskraftstalet
Gifta kvinnor, samtliga ......... 37,2 därav 15—64 år ................ 40,8 Inkomststatistiken för 1.960 Förvärvsarbetande inkomsttagare i procent av befolkningen vid årets slut Gifta kvinnor, samtliga ......... 36,1
Förändringar i den kvinnliga yrkesverksam- heten 1930—1963
Folkräkningen (1930—1960). Under pe- rioden 1930—1950 verkade förskjut- ningarna mellan ålders- och civilstånds- grupperna i sänkande riktning på total- siffrorna för yrkesverksamhetsgraden hos samtliga kvinnor i åldern 15—64 år. Åldersgrupper med förhållandevis låg yrkesverksamhetsgrad vägde tyngre i totalsiffrorna vid periodens slut än vid dess början, och de gifta kvinnorna med deras väsentligt lägre yrkesverk— samhetsgrad utgjorde en under perio- den växande andel av samtliga kvinnor. Samtidigt verkade nettoinflyttningen från jordbruket och den stigande yrkes-
intensiteten inom de olika ålders- och civilståndsgrupperna i höjande rikt- ning. Nettoeffekten härav blev att yr- kesverksamhetsgraden för samtliga kvinnor sjönk under perioden 1930— 1945 (huvudsakligen till följd av den ändrade civilståndsstrukturen) för att därefter stiga mellan 1945 och 1950, då den ökande yrkesintensiteten inom de olika delgrupperna (inklusive effekten av urbaniseringsprocessen) kom att överväga (tab. 14: 1). Begränsas jämfö- relsen till stadsnäringarna, är den re- gistrerade ökningen av yrkesverksam— heten för samtliga kvinnor mellan åren 1945 och 1950 något svagare än för kvinnor inom samtliga näringar, sanno- likt på grund av att effekten av urbani— seringen minskar vid en sådan begräns- ning av redovisningen.
En jämförelse mellan 1950 och 1960 års folkräkningar visar att yrkesverk- samheten för samtliga kvinnor i åldern 15—64 år under denna period stigit från 33,6 procent till 38,2 procent (tab. 14: 2).
Medan totalhöjningen 1945 till 1950 sammanhängde med en stigande yrkes— verksamhetsgrad inom samtliga civil- ståndsgrupper, är det framför allt de gifta kvinnorna, som medverkat till ökningen av den totala yrkesverksam- hetsgraden mellan 1950 och 1960. De faktorer, som under perioden 1930—— 1950 verkat i sänkande respektive hö- jande riktning på den totala yrkesverk- samhetsgraden, torde också ha spelat in under 1950—talet. Som en ny faktor i sänkande riktning har tillkommit den stigande utbildningsfrekvensen bland de ogifta kvinnorna i de yngsta ålders- grupperna, vilken medfört en lägre yr- kesverksamhetsgrad hos ogifta kvinnor i åldern 15—24 år 1960 än 1950.
Ser man närmare på förändringarna i yrkesverksamhetsgrad för de olika civilståndsgrupperna, så kan man för
Tabell 14: 1. Procentuell andel förvärvsarbetande kvinnor i åldern 15—64 år efter civilstånd, 1930—1950
Ogifta Gifta Förut gifta Samtliga
Samtliga näringar 1930 ........... 59,1 9,0 47,4 34,1 1940 ........... 61,0 10,1 43,6 32,3 1945 ........... 63,9 10,9 46,6 31,0 1950 ........... 68,1 15,6 52,3 33,6
Stadsnäringar 1930 ............... 73,6 12,6 40,6 43,9 1940 ............... 75,3 13,6 42,1 41,1 1945 ............... 76,8 14,2 46,6 38,5 1950 ............... 77,1 18,9 53,9 39,8
Källa: 1930—1945: Rudolf Meidner, Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning, s. 87, 89 o. 91. 1950: Folkräkningen 1950, del V 0. VI.
första gången under perioden 1930— 1960 notera en sänkning av yrkesverk- samhetsgraden för ogifta kvinnor i ål- dern 15—64 år. Denna minskning är förhållandevis kraftig, ca 7 procent- enheter. Yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor har ökat starkast eller med 10,7 procentenheter. Förut gifta kvinnor uppvisar en i jämförelse med föregående femårsperiod måttlig höj- ning med 5 procentenheter.
Man kan med hjälp av folkräknings- uppgifter pröva antagandet, att de gifta kvinnorna under de senaste femton till tjugo åren i ökad utsträckning efter några års bortavaro återvänt till yrkes- arbete, sedan barnen kommit upp i skol- åldern. Vid en jämförelse mellan yr— kesverksamhetsgraden för gifta kvin- nor i olika åldersgrupper vid ett och samma folkräkningstillfälle finner man en svag antydan om ett sådant mönster för arbetskraftstillhörigheten vid 1945 års folkräkning och ett något starkare
stöd för antagandet i folkräkningarua år 1950 och 1960. Tendensen framträ- der tydligast, om granskningen begrän- sas till stadsnäringarna. Nu är det tro— ligt, att en eventuell utveckling mot ökad återgång till yrkesarbete i 40-års- åldern under den diskuterade perioden underskattas vid en jämförelse mellan yrkesverksamhetsgraden i olika ålders- grupper vid samma folkräkningstill- fälle. Man kan räkna med att många av de faktorer, som bidragit till den all- mänt högre yrkesverksamhetsgraden hos gifta kvinnor, hunnit ge starkast effekt i de lägre åldersgrupperna. Hit hör exempelvis en förändrad attityd hos gifta kvinnor till yrkesarbete, för- bättrad skol- och yrkesutbildning, in- riktningen av den stigande efterfrågan på kvinnlig arbetskraft och urbanise- ringsprocessen. Jämför man i stället en femårsgrupp i den ena folkräkningen med närmast högre femårsgrupp i en följande folkräkning (respektive med en tio år äldre femårsgrupp, när folk-
Tabell 14: 2. Procentuell andel föruärvsarbetande kvinnor i åldern 15—64 år efter
civilstånd, 1950—1960
Ogifta Gifta Förut gifta Samtliga Samtliga näringar 1950 ........... 68,1 15,6 52,3 33,6 1960 ........... 61,3 26,3 57,4 38,2
Källa: Folkräkningarna 1950 och 1960.
räkningar skett med tio års mellanrum) , korrigeras detta förhållande. De föränd— ringar i yrkesverksamhetsgraden, som därvid framkommer, bör jämföras med den allmänna höjningen av yrkesverk- samhetsgraden under perioden hos gifta kvinnor i de åldrar, som ingår i jäm— förelsen. En ökning av yrkesverksam— hetsgraden i åldrarna kring 40 år som är större än den allmänna höjningen skulle i så fall ge belägg för att en återgång till yrkesarbete sker i 40-års- åldern. Växer denna differens vid jäm- förelser mellan senare folkräkningar, borde man på samma sätt kunna tala om en ökad benägenhet att återgå till yrkesarbete.
En jämförelse efter den beskrivna metoden talar för att en återgång till arbetsmarknaden i 40-årsåldern blivit vanligare bland de gifta kvinnorna. 1945 är denna tendens ännu svag, me- dan den framträder tydligare år 1950. Vid 1960 års folkräkning har benägen- heten att återgå till arbetsmarknaden ytterligare förstärkts, samtidigt som åldern för att återuppta yrkesarbete tkas ha sjunkit något.
Kvinnors arbetskraftstillhörighet 1960 #1963 enligt arbetskraftsundersök- ningarna. Arbetskraftsundersökningar- na ger uppgifter om de förändringar, som skett i kvinnornas yrkesverksam- hetsgrad sedan 1960. Undersökningar- nas huvudindelning skiljer mellan ar— betskraften och befolkning ej i arbets- kraften. »I arbetskraften» utgör sålun- da arbetskraftsundersökningarnas mot- svarighet till folkräkningarnas »för- värvsarbetande», med reservation för de betydande olikheter, som föreligger i avgränsningen av respektive begrepp. Graden av befolkningens eller bestäm- da delgruppers arbetskraftstillhörighet anges i relativa arbetskraftstal (: pro- centuell andel i arbetskraften av samt- liga personer i en viss kategori).
Tabell 14:53. Relativa arbetskraftstal för kvinnor i åldern 14 år och däröver efter civilstånd, november 1960, 1.961, 1962
och 1963 Gifta Ej gifta Samtliga 1960 37,2 48,6 41,8 1961 38,7 49,2 42,9 1962 41,8 47,8 44,3 1963 43,6 46,8 44,9
Källa: Arbetskraftsundersökningarna nov. 1960, 1961, 1962 och 1963.
För samtliga kvinnor i åldern 14 år och däröver var det relativa arbetstalet vid novemberundersökningarna åren 1960—1963 41,8, 42,9, 44,3 och 44,9 (tab. 14z3). Differensen mellan 1960 och 1963 — +3,1 procentenheter —— hänför sig helt till de gifta kvinnorna, vars arbetskraftstillhörighet fortgående ökat under perioden, totalt med 6,4 procentenheter. För ej gifta kvinnor vi— sar det relativa arbetskraftstalet en ten- dens att sjunka under tiden 1960—1963.
Ser man närmare på den höjning, som skett av arbetskraftstalet för de gifta kvinnorna, visar det sig att ökningen varit störst i åldersgrupperna 45—54 och 55—66 år (8,0 respektive 8,1 pro— centenheter mellan 1960 och 1963). Av de 6,4 procentenheter, med vilka arbets- kraftstalet totalt ökat för gifta kvinnor, svarar de medhjälpande familjemed- lemmarna för 1,2 procentenheter. För- delad efter arbetstid hänför sig 4,1 pro- centenheter av totalökningen på gifta kvinnor med en veckoarbetstid under- stigande 22 timmar, 1,1 på gifta kvinnor med 22—34 timmars arbetstid och 1,2 på heltidsarbetande (35—w timmar). Andelen heltidsarbetande företagare och anställda av samtliga gifta kvinnor har mellan åren 1960 och 1963 ökat med 1,0 procentenhet.
En jämförelse mellan å ena sidan ök- ningen av andelen förvärvsarbetande gifta kvinnor enligt folkräkningarna
1950 och 1960 och å andra sidan ök- ningen av närmast motsvarande del av de gifta kvinnorna i arbetskraften (de som redovisar en arbetstid på 22 tim- mar eller längre) enligt novemberunder— sökningarna 1960 och 1963 ger inte stöd för uppfattningen, att tillväxten av an- delen förvärvsarbetande gifta kvinnor skulle ha skett i snabbare takt under 1960-talets första år än under perioden 1950 till 1960. Ökningen var mellan folk- räkningstillfällena 9,4 procentenheter mot 2,3 procentenheter mellan arbets- kraftsundersökningar under loppet av tio respektive tre år.
Prognos för arbetskraftstillgångarna 1960— 1980
Arbetsmarknadsstyrelsens prognosinsti- tut — från den 1 juli 1964 överflyttat till statistiska centralbyrån —— har fram- lagt en preliminär beräkning av arbets— kraftstillgångarnas förändringar fram till 1980 (Information i prognosfrågor 12/1964). Till grund för denna beräk— ning ligger den befolkningsprognos, som statistiska centralbyrån publicera- de år 1963 och som belyser befolknings— utvecklingen under den angivna pro- gnosperioden. Arbetskraftsprognosen redovisas utförligt i kapitel 2, Utveck— lingstendenser på arbetskraftsmarkna- den. Här skall endast beräkningarnas resultat i fråga om de gifta kvinnornas yrkesverksamhet i korthet refereras. Prognosens arbetskraftsberäkningar omfattar befolkningen i åldern 15—69 år med uppdelning på kön, ålder och, för kvinnornas del, civilstånd. Därvid har arbetskraftstillgångarna bestämts ur befolkningstalen med ledning av de re- lativa arbetskraftstalen, vilka anger den procentuella andelen i arbetskraften av samtliga personer i en viss kategori. Antaganden har därvid gjorts om de framtida förändringarna i dessa rela- tiva arbetskraftstal. För män och ej
gifta kvinnor i åldersgrupperna 25—64 år har de relativa arbetskraftstalen i huvudsak antagits oförändrade under prognosperioden. För gifta kvinnor har genom en modifierad extrapolation av utvecklingen under 1950-talet en viss som maximal betraktad ökning av de relativa arbetskraftstalen i olika ålders- grupper beräknats. Det understrykes i prognosen, att utvecklingen av de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad är beroende både av samhälleliga åtgär- der av arbetsmarknadspolitisk och an— nan art och av arbetskraftsefterfrågans utveckling.
Under perioden 1960—4970 räknar prognosen med en ökning av de gifta kvinnornas relativa arbetskraftstal av varierande storlek i olika åldersgrup- per. Störst beräknas ökningen bli i åld- rarna 30—64 år (14—17 procentenhe- ter), medan ökningen i de lägre Och högre åldersgrupperna antagits komma att stanna vid 1—7 procentenheter. Un— der det följande decenniet, 1970—1980, skulle enligt prognosen det relativa ar- betskraftstalet för gifta kvinnor under 30 år ligga oförändrat på 1970 års ni— vå, medan en fortsatt kraftig höjning antagits för åldersgrupperna 30—64 år och en måttlig höjning för åldrarna 65 —69 år. År 1980 skulle enligt progno- sen 50 procent av de gifta kvinnorna i åldern 20—29 år tillhöra arbetskraften och 60 procent av åldersgruppen 30— 39 år. I åldersgruppen 40—49 år beräk- nas arbetskraftstillhörigheten nå sitt högsta tal, 70 procent, för att sedan sjunka till 65 procent för gifta kvinnor i åldrarna 50—59 år. 45 procent av ål— dersgruppen 60—64 år skulle slutligen tillhöra arbetskraften vid slutet av pro- gnosperioden.
I absoluta tal innebär prognosen en ökning av antalet gifta kvinnor i ar— betskraften med ca 280 000 under 1960- talet och med ca 155 000 under 1970-ta—
let. Under samma period skulle antalet ej gifta kvinnor i arbetskraften minska med 185 000, varför nettotillskottet kvinnor i arbetskraften enligt prog- nosen skulle stanna vid ca 250 000. An- talet män skulle under motsvarande period förbli praktiskt taget oförändrat.
Sysselsättningen för kvinnor i arbetskraften; uppgifter om arbetslöshet
Något tillfredsställande mått på den kvinnliga arbetslöshetens omfattning finns ej. De stora gradskillnaderna i arbetskraftstillhörighet och förvärvs- behov mellan olika kvinnor gör, att också de arbetssökande utan arbete, dvs. de arbetslösa, kommer att fördela sig på en skala från ovillkorligt arbets- sökande till exklusivt villkorligt sökan— de. Det finns givetvis arbetsansök— ningar, som är begränsade av så svår- uppfyllda villkor, att det är tveksamt om den sökande verkligen står till ar- betsmarknadens förfogande i gängse mening. Lika ofta kan ovidkommande eller alltför stela villkor vara förknip- pade med erbjudanden om arbete. Att generellt ange, var den gränslinje går, där utbudet av och efterfrågan på ar— betskraft rimligen bör kunna mötas med sina respektive villkor, är naturligtvis omöjligt. Därav följer också, att det inte går att i ett bestämt läge ange, vilka villkor som är realistiska och vilka som är verklighetsfrämmande vid ansökan om arbete. Här pågår en ömsesidig an- passningsprocess, som oundvikligen medför, att den kvinnliga arbetslösheten blir svår att kvantifiera.
Samma svårigheter möter, om man vill jämföra arbetslösheten bland kvin— nor och män. Det arbetslöshetsmått, som närmast inbjuder till en sådan jäm- förelse, är arbetskraftsundersökningar- nas relativa arbetslöshetstal (: arbets- lösa i procent av arbetskraften). På samma sätt som arbetskraftsundersök-
ningarna tillämpar ett vidsträckt arbets- kraftsbegrepp, är undersökningarnas de— finition av arbetslösheten mycket rym— lig. Man måste utgå ifrån, att arbetslös- hetsbegreppet korresponderar med sys— selsättningsbegreppet och således i det enskilda fallet kan innebära ett ringa utbud av arbetskraft. Bestämningen av vad som skall förstås med att söka ar- bete, inkluderar personer, som skulle ha sökt arbete, om de inte ansett att arbete ej stod att få inom yrket eller på orten. Det är uppenbart, att en sådan definition ger ett helt annat utrymme för starkt villkorligt arbetssökande än till exempel arbetsförmedlingens räk- ning av antalet arbetslösa kassamedlem— mar.
Jämför man mot denna bakgrund de relativa arbetslöshetstalen för män re— spektive kvinnor fr.o.m. novemberun- dersökningen 1960 t. o.m. november— undersökningen 1963, så finner man, att talen vid samtliga undersökningstillfäl- len utom november 1962 legat högre för kvinnorna än för männen. Vid flera undersökningstillfällen har kvinnorna även antalsmässigt svarat för hälften eller mer än hälften av hela arbetslös- heten. Detta gäller för samtliga under- sökningar under år 1961, för augusti— undersökningen 1962 samt för maj-, augusti— och novemberundersökningar- na 1963. I november 1962 låg det rela- tiva arbetslöshetstalet för män på 1,7, vilket är det högsta värde, som dittills noterats. Samtidigt låg det för kvinnor på sin dittills lägsta nivå, 1,2 (motsva— rande 17000 kvinnor eller 30 procent av samtliga arbetslösa). Det högsta re- lativa arbetslöshetstalet för kvinnor er- hölls i augusti 1961, då det uppgick till 3,1 (motsvarande 41 000 kvinnor eller 72 procent av hela arbetslösheten). Vid detta undersökningstillfälle låg den manliga arbetslösheten på sin lägsta uppmätta nivå, 0,6.
Bakom de höga relativa arbetslöshets- talen för kvinnor ligger höga värden för såväl gifta som ej gifta kvinnor. Bland de ej gifta kvinnorna är det de unga flickorna, som höjer arbetslöshets- talet. Arbetslöshetstalet för ej gifta kvin- nor i åldern 19 år och däröver ligger i stort sett på samma nivå som för män— nen. Variationerna i arbetslöshetstalet för de gifta kvinnorna går anmärk- ningsvärt nog i motsatt riktning mot förändringarna i männens arbetslöshet. Vid novemberundersökningarna 1960, 1961, 1962 och 1963 var de gifta kvin- nornas arbetslöshetstal 2,2, 2,4, 1,0 och 2,3 och männens 1,4, 1,3, 1,7 och 1,1. Det ringa antalet mätningar inbjuder dock till försiktighet vid tolkningen.
Det är emellertid troligt, att föränd- ringarna i det relativa arbetslöshetsta- let för gifta kvinnor måste bedömas på ett annat sätt än förändringar i and- ra arbetslöshetsmått. De torde delvis mäta variationer i utbudet av arbets- kraft, vilket i sin tur är känsligt för styrkan hos efterfrågan på arbetskraft. Dessa variationer i utbudet synes vara större än de sysselsättningsvariationer som efterfrågeförändringarna samtidigt medför. De gifta kvinnornas relativa ar— betslöshetstal får därigenom en tendens att variera med och inte mot efterfråge- nivån.
Ett snävare mått på arbetslösheten ger antalet vid arbetsförmedlingen an- mälda arbetslösa (månadsstatistiken). Arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa redo- visas åtskilda från icke försäkrade. An- delen kvinnor av hela antalet anmälda arbetslösa har under åren 1958 till 1963 hållit sig tämligen stabil mellan 18 och 20 procent. Antalet vid arbetsförmed- lingen anmälda arbetslösa kvinnor har under motsvarande period sjunkit från 7724 år 1958 (årsmedeltal) till 4421 år 1963. De arbetslöshetsförsäkrade ut— gjorde en något större andel av de ar—
betslösa kvinnorna år 1963 än är 1958 (57,2 respektive 51,8 procent). Motsva- rande andel var för männen år 1963 86,1 procent och år 1958 79,5 procent. Både för försäkrade och för icke för- säkrade arbetslösa kvinnor har års- medeltalet sjunkit kraftigt under perio— den 1958—1963, för då försäkrade från 3999 till 2 528 och för de icke försäk- rade från 3725 till 1 893. Kvinnornas andel av det totala antalet arbetslösa i respektive kategori har varit i stort sett oförändrad för de försäkrade (med variationer mellan 12,6 och 14,3 pro- cent), medan den ökat för de icke för- säkrade från ca 34 procent åren 1958 och 1959 till 40 procent år 1963. Kvinnorna svarar tydligen för en lägre andel av den vid arbetsförmed- lingen anmälda arbetslösheten än av den förvärvsarbetande befolkningen. Det skulle emellertid vara förhastat att därav dra den slutsatsen, att kvinnor i mindre utsträckning än män drabbas av arbetslöshet. De institutionella för- hållanden, som i stor utsträckning be- stämmer registreringen vid arbetsför- medlingen i samband med arbetslöshet, spelar inte samma roll för den kvinn- liga som för den manliga arbetskraften. De skillnader i yrkesstruktur, organisa- tions- och kassatillhörighet och genom- snittligt förvärvsbehov, som finns mel- lan män och kvinnor, gör att tillför- litligheten i arbetsförmedlingens arbets- löshetsstatistik som mätare på den fak- tiska arbetslösheten inte blir densam- ma i båda fallen. Samtliga dessa fakto— rer torde verka i sådan riktning, att omfattningen av den kvinnliga arbets- lösheten kommer att underskattas i ar- betsförmedlingens månadsstatistik över vid förmedlingen anmälda arbetslösa. För en lägre arbetslöshetsrisk bland kvinnor än bland män talar däremot, att stora kvinnliga arbetstagargrupper återfinns på områden med ringa eller
ingen konjunkturkänslighet. Detta gäl- ler framför allt beträffande den offent- liga sektorns stora tjänstemannagrup- per inom statlig och kommunal förvalt— ning och undervisning samt personalen inom hälso- och sjukvård. Bland de ar- betargrupper, som svarar för den domi- nerande delen av Säsongarbetslösheten, saknas kvinnorna nästan helt. Säsong- arbetslösheten hos de kvinnliga kassa- medlemmarna är visserligen .av ungefär samma relativa omfattning som för man- liga arbetslöshetsförsäkrade och följer i stort sett samma mönster, men volym- mässigt spelar den inte tillnärmelsevis samma roll för den totala kvinnliga sysselsättningen.
Det är emellertid viktigt att under- stryka, .att den arbetslöshet, som upp- står när sysselsatta personer ställs utan arbete, endast är en av yttringarna av sysselsättningssvårigheter. För kvinnor- na spelar säkerligen den arbetslöshet, som blir följden av att de nyinträdande och återinträdande på arbetsmarknaden inte kan finna lämpligt arbete, en be- tydligt större roll. Det kan gälla unga flickor, vars inträde i arbetslivet för- dröjs av otillräckliga sysselsättningsmöj- ligheter på eller i närheten av hemorten. Och det gäller framför allt geografiskt bundna gifta kvinnor, som inte kan erhålla arbete på den ort, där mannen har sin anställning. Sysselsättningssvå— righeterna för dessa kvinnor avspeglar sig i de stora geografiska skillnaderna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhets- grad och kan närmast sägas vara struk- turellt betingade. Det potentiella utbu- det av arbetskraft från dessa kvinnor kan i olika efterfrågelägen komma att mätas med större eller mindre fullstän- dighet (jfr vad som tidigare sagts om arbetskraftsundersökningarnas arbets- löshetstal). Svårigheterna att komma fram till en realistisk uppskattning av storleken av detta outnyttjade arbets-
kraftsutbud har redan diskuterats. Att det existerar och att det har en bety- dande omfattning är emellertid full- ständigt klart. De problem, som är för- knippade både med att kartlägga och med att bekämpa dessa sysselsättnings- svårigheter, får inte undanskymma det faktum, att här döljs ett reellt arbets- löshetsproblem.
Probleminventering
Svårigheter för kvinnornas anpassning till de förutsättningar, som arbetsmark- naden erbjuder, kan yttra sig på en rad olika sätt. Mått, som ger vissa upplys- ningar om bristande anpassning mellan kvinnornas arbetskraftsutbud och ar- betsmarknadens efterfrågan, är dels sysselsättningsgraden hos kvinnor i ar- betskraften och .andra mått på arbets- lösheten, dels olikheter i yrkesverksam- hetsgrad hos olika grupper kvinnor. Yr- kesverksamhetstal, baserade på olika in- formationskällor, är emellertid som in- dikatorer på hinder för förvärvsarbete svårtolkade, eftersom de inte ger någon upplysning om i vilken utsträckning yrkesverksamhetsgraden svarar mot kvinnornas egna önskemål om förvärvs- arbete eller ej.
Även om man kan betrakta arbets- kraftsundersökningarnas liberala ar- betslöshetsbegrepp som ett uttryck för förekomsten av ej realiserade önskemål om förvärvsarbete, så blir en sådan uppskattning tämligen statisk och bun- den till de aktuella förutsättningarna för val mellan yrkesarbete och hemarbete. Den säger med andra ord inte hur många kvinnor, som skulle vara be- nägna att söka arbete under andra för— utsättningar än de rådande, exempelvis bättre tillgång på olika former av ser- vice, inklusive barntillsyn, ökad an- passning av arbetsvillkoren till utbudet av arbetskraft, effektivare information
om arbetsmarknadens möjligheter att erbjuda lämpligt arbete och ökade eller mera attraktiva utbildningsmöjligheter. Det förefaller också, som om antalet arbetslösa gifta kvinnor enligt arbets- kraftsundersökningarna skulle vara känsligt för läget på arbetsmarknaden på ett sätt, som ger utslag i annan rikt- ning än vid andra mått på arbetslöshet. Det har bland annat av långtidsutred— ningen påpekats, att hög arbetskrafts- efterfrågan ökar utbudet av arbetskraft från vissa grupper, däribland de gifta kvinnorna. Omvänt sjunker det totala utbudet från dessa gruppers sida vid en avmattning i efterfrågan, Vilket verkar sänkande också på ett arbetslöshetsmått av arbetskraftsundersökningarnas art. Arbetslöshet i denna mening får där- igenom en tendens att variera med och inte mot efterfrågenivån. Denna ten— dens förstärks i sin tur av den villkor- liga karaktären hos det utbud, som den höga efterfrågan lockar fram. Dessa vill- kor medför, att utbudet inte absorberas så fullständigt, som efterfrågenivån i och för sig skulle göra troligt.
De siffror, som kan anföras för att belysa olika hinder för att realisera önskemål om förvärvsarbete, kan följ- aktligen endast tjäna som illustration till resonemangen. Någon egentlig kvan- tifiering av problemen ger de inte.
Inledningsvis (jfr sid. 298) har de olikheter, som kan föreligga i kvinnors arbetskraftstillhörighet, diskuterats. I samband härmed presenterades en in- delning av kvinnor i och utanför ar- betskraften efter sysselsättningsstatus. I anslutning till denna indelning skall de särskilda problem, som kvinnorna kan möta på arbetsmarknaden, diskute- ras. Flertalet kvinnor i de olika huvud- kategorierna (i arbetskraften, marginell arbetskraft, utanför arbetskraften) ut- gör inte något arbetsmarknadsproblem. Däremot finns i samtliga grupper exem-
pel på kvinnor med problem, som sam— manhänger med specifika drag i kvin- nornas förhållande till arbetsmarkna- den. Undantag kan kanske göras för gruppen 3 b) Kvinnor utan avsikt att söka arbete. Det sker emellertid en ständig överflyttning från denna grupp till andra sysselsättningskategorier. Inom denna grupp återfinns dessutom en del av de kvinnor, som de arbets- marknadspolitiska aktiveringsåtgärder- na avser att nå. Det kommer även i fortsättningen att bli anledning att un- derstryka, att den kvinnliga arbetskraf- ten inte generellt får betraktas som en problemgrupp. I övrigt underförstås, att diskussionen under respektive delgrupp avser de kvinnor inom en viss syssel- sättningskategori, som har speciella ar- betsmarknadsproblem.
1 a) Kvinnor i arbetskraften med sysselsättning större delen av året och med minst halv normal arbetstid. Med ledning av den intervjuundersökning, som utfördes i samband med 1960 års folkräkning, kan en uppskattning göras av andelen kvinnor med förvärvsarbete större delen av året och med minst halv normal arbetstid av samtliga kvinnor, som under en bestämd vecka tillhör arbetskraften. Av de gifta kvinnorna i arbetskraften motsvarar andelen helårsarbetande med minst halv normal arbetstid knappt 70 pro- cent och av de ej gifta kvinnorna knappt 90 procent. Denna grupp utgör sålunda den helt dominerande delen av de ej gifta kvinnorna i arbetskraften och den övervägande delen också av de gifta kvinnorna. Antalsmässigt motsva- rar den grovt räknat 500 000 av 570 000 ej gifta kvinnor i arbetskraften och ca 450 000 av 650 000 gifta kvinnor (no- vember 1960).
För kvinnorna i denna grupp gäller i särskilt hög grad, att flertalet endera inte har några sysselsättningsproblem
eller inte har några problem av sådant slag, att det är motiverat att ur arbets- marknadspolitisk synpunkt göra någon åtskillnad mellan kvinnlig och manlig arbetskraft. Detta hindrar emellertid inte, att samtidigt ett betydande antal av dessa kvinnor har speciella svårig- heter, som delvis skulle kunna undan- röjas med hjälp av lämpliga tillämp- ningsföreskrifter för de medel, som ar— betsmarknadspolitiken förfogar över.
De särskilda problem, som kvinnorna i arbetskraften möter, sammanhänger väsentligen med följande faktorer:
Kvinnornas genomsnittligt sämre yr- kesutbildning
Kvinnornas (framför allt de gifta) större geografiska bundenhet
Behovet eller önskan att förena yrkes— arbete med vårduppgifter
Mer eller mindre långvariga avbrott i yrkesverksamheten
Konventionellt betingad, könsbunden rekrytering för arbetsuppgifter, som kan skötas av såväl kvinnor som män.
Var för sig eller i kombination kan dessa faktorer leda till ett starkt be- gränsat yrkesval, okvalificerat och låg- avlönat arbete eller otrygghet i anställ- ningen. Särskilt allvarliga blir dessa konsekvenser för de kvinnor, som helt eller till stor del är hänvisade till yr"- kesarbete för att försörja sig själva och av dem beroende familjemedlemmar. Följden kan för dessa kvinnor bli, att de trots heltidsarbete är beroende av tillskott i form av socialhjälp för att uppnå en rimlig försörjning. För de kvinnor, som förenar yrkesarbete med vården av minderåriga hann, kan ett snävt begränsat arbetsval vidare med— föra, .att de tvingas acceptera ett arbete, som på grund av arbetstiden eller andra arbetsvillkor är svårare än andra att kombinera med vården och tillsynen av barn.
Allmänt kan sägas, att det finns för-
hållandevis fler förvärvsarbetande kvin- nor än män, som inte erhåller ett rim- ligt utbyte av sin arbetsinsats och vars arbetskraft inte heller tillvaratas på ett rationellt sätt.
De omständigheter, som i det enskil- da fallet leder till att en kvinna ser sig nödsakad att anta ett okvalificerat och dåligt betalt arbete, kan vara av skilda slag. Ensamförsörjare — ogifta eller förut gifta —— torde vara överrepresen- terade bland denna grupp av arbets- tagare. Detsamma gäller den medel- ålders och äldre kvinnliga arbetskraf- ten. Där återfinns kvinnor, som under en stor del av de arbetsföra åren varit bundna av att vårda föräldrar eller and- ra anhöriga och efter deras bortgång ställts inför tvånget att söka nytt arbete. De har då ofta varit illa rustade för att möta arbetsmarknadens krav. Varje lång bortavaro från eller starkt försenat inträde i arbetslivet medför en risk för att den arbetssökande kvinnan skall finna sig i en oförmånlig position som arbetssökande. Är förvärvsbehovet inte reducerat av att kvinnans grundförsörj— ning helt eller delvis är tryggad på annat sätt, tvingas hon att besluta sig för ett arbete med utgångspunkt från detta oförmånliga läge. Här finns uppen- barligen utrymme för omfattande an— passningsåtgärder med sikte på att för- bättra hennes valmöjligheter, och detta oavsett om hon ännu är arbetslös eller redan skaffat ett arbete, som emellertid inte ger en rimlig försörjning.
1 b) Arbetslösa kvinnor, som efter- frågar arbete för större delen av året och med minst halv normal arbetstid. Det finns inget mått på hur många kvinnor, som söker arbete för större delen av året och med minst halv nor— mal arbetstid. Det saknas också under- lag för att bedöma, om de förvärvsarbe- tande kvinnorna generellt löper större risk än männen att bli arbetslösa. I ett
tidigare avsnitt, Sysselsättningen för kvinnor i arbetskraften, har kvinnans högre relativa arbetslöshetstal diskute- rats. Det framhölls därvid, att det är tveksamt, hur den arbetslöshet, som arbetskraftsundersökningarna mäter, skall bedömas. Det är vidare tydligt, att de arbetslösa kvinnor, som redovisas i arbetskraftsundersökningarna, bara till en del efterfrågar arbete i den utsträck— ning, som här avses. Antalet arbetslösa kvinnor, som faktiskt efterfrågar arbete för större delen av året och med minst halv normal arbetstid, bör således vara lägre än antalet i arbetskraftsundersök— ningarna redovisade arbetslösa kvinnor (augusti 1961: 41000, augusti 1962: 32000, augusti 1963: 37000; november 1961: 33000, november 1962: 17000, november 1963: 29000). Av dessa är i sin tur ungefär hälften gifta och hälften icke gifta, de senare med stark över- vikt av unga flickor.
Samma förhållanden, som leder till att många kvinnor finner sig hänvisade till okvalificerade och osäkra arbets- anställningar, medför också speciella svårigheter, när det gäller att effektivt bekämpa den kvinnliga arbetslösheten. Avsaknad av yrkeserfarenhet eller brist på yrkesutbildning kan göra den ar- betslösa kvinnan svårplacerad, i synner- het om hon är inriktad på ett arbets- område, där tendens finns till överskott på arbetskraft. Till arbetsmarknaden återvändande kvinnor har svårt att kon- kurrera med bättre utbildade nyinträ- dande på arbetsmarknaden och med ar- betssökande kvinnor med oavbruten ar— betskraftstillhörighet.
Lokal bandenhet konserverar arbets- löshet för både män och kvinnor. En särskild orsak till geografisk bunden— het tillkommer emellertid för de gifta kvinnorna. Även om arbetstillfällen för kvinnor helt skulle saknas på en ort kommer flyttning i regel inte i fråga,
om mannen har stadigt arbete på orten. Nedläggande av företagscnheter där kvinnor sysselsatts, i samband med kon— centrationssträvanden inom näringslivet skapar problem av detta slag. Under en tid kvarstår på orten en registrerad kvinnlig arbetslöshet. Uppstår inga nya arbetstillfällen, resignerar så småning- om de arbetssökande och arbetslösheten blir dold. På andra orter medför kom- binationen av ensidigt manlig rekryte- ring och odifferentierat näringsliv en konstant dold arbetslöshet bland ortens gifta kvinnor.
Även bland de ej gifta kvinnorna finns många, som är lokalt bundna på ett sätt, som är ovanligt bland män. Ogifta döttrar, som åtagit sig vårdupp- gifter i föräldrahemmet blir beroende av ortens arbetstillfällen, om de kan och önskar förena vårduppgifterna med för- värvsarbete. Kvinnor med försörjnings- plikt har i regel svårare än manliga familjeförsörjare att i avvaktan på fa- miljebostad flytta i förväg till en ort, där arbetstillfällen erbjuds.
Speciella svårigheter kan möta gifta kvinnor med kvalificerad yrkesutbild- ning, om mannen får anställning på en ort, där det finns ringa eller ingen efter- frågan på arbetskraft inom deras yrken. Den andra sidan av detta problem är att gifta män med förvärvsarbetande hust- rur i stigande utsträckning tycks tveka att anta i och för sig förmånliga arbets- erbjudanden på orter, där hustrun inte kan erhålla arbete inom sitt yrke.
Den större geografiska bundenheten hos kvinnorna kan illustreras av kvin- nornas andel av den interlokala för- medlingsverksamheten. Medan 38 pro- cent av samtliga tillsatta platser år 1962 tillsattes med kvinnor, svarade kvin— norna endast för 31 procent av antalet interlokalt tillsatta platser. Mot en så— dan jämförelse kan invändas, att kvin- nor och _män i stor utsträckning för—
medias inom skilda yrkesområden och att inslaget av interlokal förmedling varierar starkt yrkesområdena emellan. Även inom flertalet arbetsområden var emellertid interlokal tillsättning mindre vanlig, när det gällde kvinnlig arbets- kraft. Skillnaden i interlokal förmed- lingsfrekvens mellan män och kvinnor var mindre inom vissa tjänstemanna- yrken än inom tillverkningsindustri och affärsverksamhet.
2 a) Kvinnor, som är sysselsatta i till- fälligt arbete eller med kortare arbets- tid än halv normal arbetsdag. Av de gif- ta kvinnor, som under en bestämd vecka tillhörde arbetskraften, hade enligt ar- betskraftsundersökningen i november 1960 ca 25 procent en arbetstid, som understeg halv normal arbetsdag. Ytter- ligare några procent arbetade endast under en mindre del av året. Uppskatt- ningsvis uppgick antalet gifta kvinnor med tillfälligt arbete eller kortare ar— betstid än halv normal arbetsdag i no- vember 1960 till ca 200000. Andelen förvärvsarbetande gifta kvinnor med en arbetstid understigande 22 timmar i veckan synes därefter ha ökat relativt kraftigt. I november 1963 uppgick den till 32 procent av de gifta kvinnorna i arbetskraften.
Antalet ej gifta kvinnor är i klar mi- noritet inom den här behandlade grup- pen. Ca 8 procent av de ej gifta kvinnor- na i arbetskraften hade i november 1960 kortare arbetstid än 22 timmar i veckan. Ytterligare ett par procent tor- de arbeta endast mindre del av året. Antalsmässigt kan de förvärvsarbetande ej gifta kvinnorna med tillfälligt arbete eller med kortare arbetstid än halv nor- mal arbetsdag uppskattas till ca 70 000.
Man kan anta att flertalet i denna grupp anser, att den partiella syssel- sättningen väl svarar mot deras önske- mål och behov. I själva verket vet man, att tillgången på deltidsarbete vida un—
derstiger efterfrågan från kvinnornas sida. Även den form av partiell syssel- sättning som säsongarbetet utgör, kan i många fall motsvara kvinnornas önske- mål. Sedd ur många villkorligt arbets— sökande kvinnors synvinkel kan grup- pen partiellt sysselsatta te sig ganska avundsvärd.
Vissa reservationer måste emellertid knytas till en sådan bedömning. Även i sådana fall, där den partiella syssel- sättningen väl svarar mot arbetskrafts— utbudet, kan den förvärvsarbetande kvinnan ha fått göra avkall på andra önskemål i samband med förvärvsarbe— tet. Hennes val har träffats under be— stämda förutsättningar vad gäller exem- pelvis tillgång på service, inklusive barntillsyn, och möjligheter till val mel— lan olika arbetsområden. Nästan undan- tagslöst innebär det en stark begräns- ning av möjligheterna att välja arbete, om man i första hand måste få önske- målet om förkortad arbetstid tillgodo- sett. Om bättre möjligheter erbjöds att ordna tillsynen för barnen, kunde de förvärvsarbetande kvinnorna tänkas ge utrymme åt andra önskemål, exempelvis större ekonomiskt utbyte av arbetsinsat- sen, mera kvalificerat arbete eller arbe- te inom tidigare yrke, där deltidsarbete kanske inte står att få. Om å andra si- dan tillfälle till deltidsarbete erbjöds inom flera arbetsområden, än vad nu i regel är fallet, skulle de gifta kvinnorna på samma sätt få större möjligheter att låta också andra önskemål spela in.
Bland gruppen partiellt sysselsatta kvinnor finns emellertid också sådana, vars sysselsättningsgrad inte svarar mot egna önskemål eller mot förvärvsbeho- vet. Det kan gälla kvinnor, som saknar kvalifikationer för de fasta heltidsan- ställningar, som erbjuds. Det kan också gälla geografiskt bundna kvinnor på or- ter, där god tillgång på arbete för kvin— nor endast finns under en begränsad tid
av året. Som exempel kan nämnas sä- songarbete i livsmedelsindustrin, arbe- te i turistnäringen och extra anställ— ningar inom varuhandeln under jul- handeln. När det gäller dessa kvinnor, föreligger i realiteten undersysselsätt- ning eller, om man så vill, partiell ar- betslöshet. Här bör på samma sätt som vid annan arbetslöshet utrymme finnas för anpassningsåtgärder, som förbättrar möjligheterna att erhålla ett arbete, som ger fullständigare sysselsättning.
2 b) Villkorligt arbetssökande kvin- nor. Någon klar gräns finns givetvis inte mellan gruppen villkorligt arbetssökan- de kvinnor och arbetslösa kvinnor (1 b) . Alla arbetssökande har något vill- kor förknippat med sin arbetsansökan, exempelvis att den gäller anställning i yrket eller på orten. Här avses emeller- tid mera speciella villkor, framför allt beträffande arbetstiden, vilka förutsätter en viss anpassning av arbetstillfället till utbudet av arbetskraft. I många fall tor- de förvärvsbehovet vara reducerat ge— nom att kvinnans grundförsörjning är tryggad på annat sätt. Hon har alltså möjligheter att förhålla sig avvaktande inför de arbetstillfällen, som erbjuds. Detta leder till, att det partiella arbets- kraftsutbudet även vid hög efterfråga-n på arbetskraft absorberas relativt lång- samt. I denna riktning pekar bland an- nat de undersökningar om tillgång och efterfrågan på deltidsarbete, som åren 1958 och 1960 utfördes inom den offent— liga arbetsförmedlingen. Trots att så- lunda antalet deltidsarbetssökande vid undersökningen 1960 vida översteg an- talet lediganmälda deltidsplatser, blev ca 30 procent av dessa platser icke till— satta. Samtidigt förblev ca 60 procent av de sökande oplacerade.
För de villkorligt arbetssökande kvin- norna kan behov föreligga av åtgärder av skilda slag. Tillgången och urvalet på deltidsplatser kan förbättras genom
information till arbetsgivarna om den arbetskraft, som kan erbjudas under för— utsättning att arbetsvillkoren anpassas efter begränsningen i kvinnornas möj- ligheter att ta förvärvsarbete. Utbudet kan i vissa fall ökas, om den samhälle- liga servicen förbättras på sådant sätt, att det blir lättare att förena yrkesarbe- te med arbetsuppgifterna i hemmet. Ar- betssökande, som har små möjligheter att få anställning, därför att de både önskar reducerad arbetstid och saknar aktuella yrkeskunskaper, kan genom ut- bildning bli lättare att placera i del- tidsarbete. Slutligen kan de sökande ges en sådan information om förhållandena på arbetsmarknaden, att de avstår från svårförenliga villkor eller reviderar sina önskemål, så att de bättre kommer att svara mot den efterfrågan på arbets- kraft, som kan finnas.
3 a) Kvinnor, som är benägna att söka arbete men ej arbetssökande. Antalet gifta kvinnor utanför arbetskraften var enligt arbetskraftsundersökningen i no- vember 1960 1 100 000. I november 1963 uppgick det till 1 040 000. Med folkräk- ningens snävare avgränsning av den förvärvsarbetande befolkningen var an— talet ej förvärvsarbetande gifta kvinnor år 1960 1 344 000. För en uppskattning av hur många av dessa, som kan vara benägna att söka arbete, är man i stort sett hänvisad till gissningar. Inom ar- betsmarknadsstyrelsens lokaliserings- och utredningsbyrå har på grundval av 1960 års folkräkning yrkesverksamhets- graden för kvinnor i rikets A-regioner beräknats (antalet förvärvsarbetande kvinnor i procent av hela antalet kvin— nor i åldern 15 år och däröver i respek- tive region). Därefter har beräknats, hur stort antalet förvärvsarbetande kvinnor i olika regioner skulle ha varit, om samtliga regioner haft en yrkesverk- samhetsgrad motsvarande riksgenom— snittet. Differensen mellan detta antal
och det faktiska antalet förvärvsarbe- tande kvinnor i regionerna år 1960 har angivits. De positiva och negativa diffe- renserna tar givetvis ut varandra för hela riket. Om man emellertid antar, att benägenheten att ta förvärvsarbete i regioner med lägre än genomsnittlig yrkesverksamhetsgrad motsvarar riks— genomsnittet för realiserad yrkesverk- samhetsgrad år 1960, skulle det inne- bära, att en outnyttjad arbetskraftstill- gång på ca 90 000 kvinnor fanns inom dessa regioner.
Skillnaden mellan grupperna villkor- ligt arbetssökande och benägna att söka arbete kan uttryckas på olika sätt. Gruppen benägna att söka arbete kan ha svagare motivation för yrkesarbete. Den kan också vara sämre informerad om de möjligheter, som finns att erhålla ar- bete eller hjälp i olika former i sam— band med arbetsansökan. Den kan slut- ligen i vissa fall vara bättre informerad än en del villkorligt arbetssökande i den meningen, att dessa kvinnor vet, att de villkor, som de skulle behöva förknippa med en arbetsansökan, inte kan upp- fyllas eller att arbete inte finns att få inom yrket eller på orten.
En god information om de åtgärder, som kan komma ifråga för att hjälpa arbetslösa, ofullständigt sysselsatta eller villkorligt arbetssökande kvinnor, bör också ha en aktiveringseffekt på kvin- norna i den här behandlade gruppen. En viss spridning av information sker givetvis genom de kvinnor, som kommer i direkt kontakt med dessa åtgärder. En mer allmänt spridd information behövs naturligtvis också. Svårigheten kan ligga i att göra en sådan allmän information så konkret och innehållsrik, att den verkligen uppfattas som riktad till de kvinnor det här gäller. Detta förutsätter kanske en mera ingående kännedom om dessa kvinnors inställning till yrkes- arbete och om de problem, som de upp-
fattar som förknippade med utträde på arbetsmarknaden.
Svårare att göra något åt är givetvis de fall, där faktisk brist på arbetstill— fällen råder på den ort, där kvinnorna är bundna, vare sig det rör sig om all- mänt sysse'lsättningssvaga områden eller orter med ensidigt näringsliv och ringa efterfrågan på kvinnlig arbets- kraft.
3 b) Kvinnor utan avsikt att söka ar- bete. Det har redan inledningsvis sagts, att en ständig överflyttning sker från gruppen kvinnor utan avsikt att söka arbete till andra sysselsättningskatego— rier. Förutsättningarna för kvinnornas val kan förändras, gradvis i samband med att barnen växer upp eller plötsligt genom ändring av familjens försörj- ningssituation. Också denna grupp av kvinnor påverkas sannolikt av infor- mation om de åtgärder, som står till buds för att underlätta en återgång till yrkeslivet.
Bland kvinnor utanför arbetskraften finns ett stort antal med kvalificerad utbildning för yrken, där det råder stor brist på arbetskraft (sjuksköterskor, sjukgymnaster, förskollärare, lärare osv.). När det gäller dessa grupper, framstår aktioner för en mera målinrik— tad reaktivering som befogade. Åtgärder av sådant slag kan ges ett konkretare innehåll än allmänna aktioner med syfte att aktivera hemarbetande kvinnor utan yrkestillhörighet. Om effekt kan upp- nås, innebär det att redan erhållen ut- bildning tillvaratas och att man minskar en arbetskraftsbrist, som på grund av otillräcklig utbildningskapacitet och ut- bildningens längd inte snabbt kan upp- hävas genom nyutbildning.
Sammanfattning. De hinder för an— passning mell'an utbud och efterfrågan på arbetskraft, som kan föreligga inom de olika här behandlade sysselsättnings—
tre rubriker.
a) Hinder hos den (presumtiva) arbets- sökande: Bristande yrkesutbildning eller yr- keserfarenhet. Geografisk bundenhet. Speciella villkor beträffande arbets- tid eller andra arbetsförhållanden. Otillräcklig kännedom om arbets- marknadens krav.
b) Hinder sammanhängande med efter- frågans art eller lokalisering: Bristande anpassning av arbetsvill- koren till de arbetssökandes behov. Villkor beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft. Otillräcklig total efterfrågan på ar- betskraft på orter med tillgång till kvinnlig arbetskraft.
c) Brister hos de medel, som skall un— derlätta anpassning mellan utbudet och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen. Information och personalresurser. Andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn, kollektiva anordningar av annat slag).
De generella arbetsmarknadspolitiska medlen
De arbetsmarknadspolitiska medel, som behandlats i de föregående kapitlen, är generellt tillämpliga för all arbetskraft och alla arbetssökande. Det finns inga föreskrifter, som begränsar användan- det av medlen till att endast avse endera män eller kvinnor. Detta hindrar emel- lertid inte, att de faktiska förhållanden, som råder på arbetsmarknaden, i för- ening med andra institutionella fakto- rer kan ha medfört, att de arbetsmark- nadspolitiska medlen fått olika betydel- se för män respektive kvinnor. Det är till exempel uppenbart, att anordnande av beredskapsarbete endast i obetydlig utsträckning berört kvinnliga arbets-
lösa. Det är vidare tydligt, att stimulan- sen till geografisk rörlighet haft rela- tivt större betydelse för manlig arbets- kraft än för kvinnlig. Kvinnornas andel av antalet personer i vuxenutbildning har under de senaste åren stigit kraf- tigt. Utbildningens innehåll och längd skiljer sig emellertid rätt avsevärt kvin- nor och män emellan.
Den följande genomgången av de ar— betsmarknadspolitiska åtgärderna kom- mer att behandla arbetsförmedling och yrkesvägledning, ekonomiska bidrag vid flyttning, utbildning samt sysselsätt— ningsskapande åtgärder.
Arbetsförmedling och yrkesvägledning Förmedlingsverksamhet. Frågan om kvinnornas benägenhet att anlita arbets- förmedlingen och arbetsförmedlingens möjligheter att stå arbetssökande kvin- nor till tjänst är ur flera synpunkter be— tydelsefull. Viktigt är givetvis att arbets— förmedlingens primära uppgift att för- medla arbete och arbetskraft fullgörs gentemot alla grupper, som kan ha in- tresse av att ta dessa tjänster i anspråk. Men en god kontakt mellan arbetsför- medlingen och de kvinnor, som söker sig ut på arbetsmarknaden, är också en förutsättning för att raden av övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder i full utsträckning skall kunna nå dessa kvin- nor. Den till arbetsförmedlingen knutna yrkesvägledningen har viktiga uppgifter att fylla både genom att intressera kvinnliga studerande för ett vidgat ut— bildnings- och yrkesval och genom att underlätta den omprövning av yrkesva- let, som kan bli aktuell för den vuxna kvinnan, om hon återvänder till arbets— marknaden efter en tids bortavaro från yrkeslivet. Förtroende för arbetsförmed— lingens tjänster ger den vuxna arbets— sökande en naturlig kontaktväg också till yrkesvägledningen. Arbetsförmedlingsstatistiken utgör det
Tabell 14: 4. Kvinnornas andel av arbetsförmedlingsverksamhelen, jämförd med kvin— nornas andel av den förvärvsarbetande befolkningen och av arbetskraften 1950—1963
Arbetssökande kvinnor i % av samt]. arbetssök. 34,3 Med kvinnor tillsatta platser i % av samtliga till- satta platser ........................... Förvärvsarbetande kvinnor i % av förvärvsar- betande befolkning ...................... Kvinnor i arbetskraften i % av hela arbetskraften —— —
1950 1955 1960 1961 1962 1963 37,2 39,5 40,8 40,4 39,6
.. 34,1 34,7 37,0 38,7 38,3 37,6 .. 26,4 —— 29,8 — — — 35,0 35,8 36,4 37,0
Källor: Arbetsförmedlingsstatistiken. 1950 och 1960 års folkräkningar. Arbetskraftsundersökningarna i november 1960, 1961, 1962 och 1963.
enda underlaget för att bedöma, om någon olikhet finns i mäns respektive kvinnors benägenhet att anlita arbets— förmedlingen. Uppgifter om den totala förmedlingsverksamhetens omfattning utgör emellertid ett mycket grovt mått på de tjänster, som förmedlingen tillhandahåller. Förmedlingsstatistiken måste därför tolkas med viss försiktig- het.
Tabell 14: 4 visar kvinnornas procen- tuella andel av förmedlingens arbets- sökande samt andelen med kvinnor till— satta platser av samtliga. Till jämförel- se upptar tabellen också uppgifter ur 1950 och 1960 års folkräkningar om kvinnornas andel av den förvärvsarbe- tande befolkningen samt ur arbetskrafts- undersökningarna i november 1960, 1961, 1962 och 1963 om kvinnornas an- del av arbetskraften. Kvinnornas högre andel av förmedlingsverksamheten än av den förvärvsarbetande befolkningen berättigar i och för sig inte till slut- satsen, att kvinnor skulle vara mer be- nägna än män att anlita arbetsförmed— lingen. Förmedlingsverksamheten torde i viss utsträckning avse anställningar, som inte är av den omfattningen att ar- betstagaren kommer att hänföras till den förvärvsarbetande befolkningen. Även i jämförelse med arbetskraftsundersök- ningarna ligger emellertid kvinnornas
andel av förmedlingsverksamheten för- hållandevis högt. Under perioden 1950 ——1963 har denna andel ökat i ungefär samma takt som kvinnornas andel av sysselsättningen. Utan närmare analys av arbetsförmedlingsstatistiken bör slut— satsen begränsas till att statistiken inte ger belägg för att kvinnor skulle vara mindre benägna än män att anlita ar- betsförmedlingen vid ansökan om ar- bete.
De olika länen emellan förekommer stora variationer i kvinnornas andel av såväl de arbetssökande som de tillsatta platserna, beroende på olikheter i lä- nens arbetsmarknad och därmed också i förmedlingsverksamhetens struktur (tab. 14:5). Det som avgör, hur hög kvinnornas andel av förmedlingsverk- samheten. blir, är inte bara kvinnornas andel av sysselsättningen i länet. Det finns visserligen ett positivt samband mellan kvinnornas andel av den för- värvsarbetande befolkningen i respekti- ve län och deras andel av förmedlings- verksamheten, men korrelationen är låg. Olikheterna länen emellan i kvinnornas andel av förmedlingsverksamheten tor- de bestämmas av en rad faktorer, varför en enstaka faktor endast kan ge ett be— gränsat bidrag till förklaringen av dem. Jämför man variationerna i kvinnornas andel av förmedlingsverksamheten med
Tabell 14:5. Kvinnornas andel av förmedlingsverksamheten år 1960, länsvis
Arbetssökande Med kv. tillsatta Arbetssökande Med kv. tillsatta Län kv. i % av samt- platseri % av Län kv. i % av samt— platser i % av liga arbets- samtliga tillsatta liga arbets- samtliga tillsatta sökande platser sökande platser A 39,5 33,4 0 34,7 29,5 B 42,5 48,7 därav Gbg 33,1 30,4 C 44,0 50,3 P 41,1 49,7 D 41,1 36,4 R 42,5 42,2 E 44,2 44,7 S 42,6 39,8 F 45,2 49,3 T 43,1 45,8 G 41,9 47,1 U 42,6 40,3 H 37,4 35,6 W 36,9 40,2 I 38,3 39,8 X 41,0 42,6 K 39,0 45,4 Y 32,8 31,3 L 42,5 44,3 Z 34,8 38,6 M 41,6 32,7 AC 34,8 37,8 därav M-ö 42,6 30,6 BD 29,5 29,2 N 45'9 41'5 Riket 39,5 37,0
Källa: Arbetsförmedlingsstatistiken.
olikheterna i deras andel av sysselsätt— ningen och i yrkesverksamhetsgrad, så visar det sig att yrkesverksamhetsgra- den har den förhållandevis största spridningen länen emellan, följd av kvinnornas andel av den förvärvsarbe— tande befolkningen. Kvinnornas andel av antalet arbetssökande visar de rela- tivt minsta variationerna, medan deras andel av antalet tillsatta platser varierar något starkare.
Stora olikheter föreligger givetvis i kvinnornas andel av platstillsättningen inom skilda arbetsområden. I stora drag ansluter sig dessa variationer till olik— heter i kvinnornas andel av sysselsätt- ningen inom respektive områden. Så tillsattes exempelvis är 1963 98 procent av platserna inom Husligt arbete och 93 procent av platserna inom Vårdarbete med kvinnor. Inom Kommersiellt arbete samt Kameralt och kontorstekniskt ar- bete svarade kvinnorna för 85 procent av platstillsättningen samt inom Pe- dagogiskt arbete för 59 procent. Endast 12 procent av de tillsatta platserna inom Tekniskt arbete besattes med kvinnor. Medan endast 14 pro-cent av samtliga
tillsatta platser inom Tillverkningsarbe- te besattes med kvinnor, var motsvaran- de andel för Textilarbete 48 procent, för Tillskärnings- och sömnadsarbete 90 procent och för Livsmedelsarbete 45 procent.
Som bakgrund till den följande dis- kussionen om de rörlighetsstimulerande medlens aktualitet för kvinnliga arbets- sökande är det av intresse att se, hur stor omfattning den interlokala för- medlingsverksamheten har för män respektive kvinnor. År 1962 tillsattes 45 356 av totalt 542338 med män till- satta platser, eller 8,4 procent, genom interlokal förmedling. Andelen inter- lokalt tillsatta platser var samma år 6,2 procent för kvinnorna (20 683 av 336 009 tillsatta platser). Därmed sva- rade kvinnorna för 31,3 procent av den interlokala platstillsättningen mot 38,3 procent av den totala. De olika arbets- områdena skiljer sig starkt från var- andra både med avseende på den inter- lokala platstillsättningens betydelse för området i dess helhet och i fråga om dess betydelse för män respektive kvin- nor. Dessa olikheter kommer att disku-
Tabell 14: 6. Enskild yrkesvägledning vid yrkesvägledningsexpedilion, 1963 Antal rådsökande efter kön och ålder
Män Kvinnor Kvinnor
Ålder i % av
Antal % Antal % samtliga Totalt .............. 32 783 100,0 33 731 99,9 50,7
därav
(20 år ......... 17 624 53,8 20 010 59,3 53,2 20—29 år ......... 11 240 34,3 9 491 28,1 45,8 30—39 år ......... 2 737 8,3 2 576 7,6 48,5 40— w år ......... 1 182 3,6 1 654 4,9 58,3
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
teras närmare i det avsnitt, som behand— lar de rörlighetsstimulerande medlens roll för kvinnliga arbetssökande.
Yrkesvägledning. Arbetsförmedling- ens yrkesvägledningsexpeditioner om- besörjer yrkesvägledningen i de högre skolorna, medan yrkeslärarna svarar för grundskolan. Yrkesvägledning medde- las dels i form av yrkesorienterande lektioner, dels i form av enskild yrkes- vägledning i samband med yrkesväg- ledarnas besök på skolorna. Rådsökan— de har också tillfälle att erhålla enskild yrkesvägledning genom att besöka ar- betsförmedlingens särskilda expeditio- ner för yrkesvägledning eller kontakt- männens mottagningar (tab.14: 6). Även om ungdomar överväger också bland dessa rådsökande, har under senare år medelålders och äldre kvinnor och män i Ökad utsträckning anlitat yrkesvägled- ningen. Inte minst gäller detta kvinnor, som har för avsikt att återuppta yrkes- arbete efter en tids frånvaro från arbets- marknaden och i den situationen önskar information om sysselsättningsalterna— tiv och utbildningsmöjligheter. När så erfordras kan den rådsökande genom yrkevägledningens försorg beredas till- fälle att genomgå psykotekniska an— lagsprov.
Expeditionsindelning. Såsom fram— gått av det föregående omfattar förmed- lingsverksamheten inom vissa arbets- områden till övervägande delen kvinn-
lig arbetskraft. På motsvarande sätt för— lnedlas inom andra områden (exempel- vis skogsbruk, träindustri och bygg- nadsverksamhet) nästan uteslutande manlig arbetskraft. Under tidigare ske— den av den offentliga arbetsförmed- lingens verksamhet har denna uppdel— ning på förmedling av kvinnlig arbets- kraft till kvinnliga arbetsområden och manlig arbetskraft till manliga arbets- områden varit betydligt skarpare än nu. En förhållandevis större del av den totala förmedlingsverksamheten avsåg då områden med en strikt könsbunden rekrytering. Under sådana förhållan- den Iåg det nära till hands med en upp— delning på en manlig och en kvinnlig expedition. Vid den fortsatta differen- tieringen av verksamheten på de större förmedlingskontoren har expeditions- indelningen i stor utsträckning skett inom denna ram, varvid ytterligare manliga respektive kvinnliga expeditio- ner inrättats. Vid sidan om dessa har också gemensamma expeditioner till- kommit. Som gemensamma expeditio- ner betecknades framför allt special- förmedlingarna lärarförmedling (seder— mera tjänstemannaförmedling), ung— domsf'örmedling, sjömansförmedling och arbetsvårdsexpeditioner. År 1945 före- kom andra gemensamma expeditioner än de nämnda endast vid huvudkonto- ren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även vid dessa huvudkontor beteckna-
des emellertid fortfarande flertalet fack- expeditioner som endera manliga eller kvinnliga.
Ännu i den utredning, som under mitten av 1940-talet företogs av Sakkun- niga angående arbetsförmedlingens or- ganisation, togs denna indelning mer eller mindre för given. 1950 års arbets- förm-edlingsutredning föreslog däremot att de manliga och kvinnliga expedi- tionerna skulle sammanslås vid en del kontor. Motiveringen härtill var inte att uppdelningen i och för sig var olämplig utan att en sammanslagning gav möjligheter till viss personalbespa- ring. I redovisningen av den översyn av den allmänna arbetsförmedlingens personalorganisation, som slutfördes under våren 1961, diskuterades inte frå- gan om expeditionsindelningen ur den här behandlade synpunkten.
Under de senaste tio åren har upp— delningen på manliga och kvinnliga ex- peditioner i viss utsträckning avveck- lats. I samband med anskaffande av nya lokaler eller ombyggnad av äldre loka- ler planeras på många håll en ändring av expeditionsindelningen i denna rikt- ning. Den arbetsgrupp inom arbets- marknadsstyrelsen, som sysslar med arbetslokalernas utformning, är inställd på att den kvarstående uppdelningen undan för undan bör avskaffas. I juni månad 1963 inhämtades på utredning- ens begäran uppgifter från länsarbets- nämnderna om expeditionsindelningen vid samtliga arbetsförmedlingskontor. Denna inventering visar att förhållan- dena växlar starkt de olika länsarbets— nämnderna emellan. Olikheterna kan delvis förklaras av faktiska skillnader i förmedlingsverksamhetens art och om— fattning. Personal- och lokalresurser torde i många fall spela in. I kommen- taren till de lämnade uppgifterna anger några länsarbetsnämnder, att ändring av expeditionsindelningen övervägs i
samband med lokalbyte. Vanligast är uppdelningen på manlig och kvinnlig expedition vid tvåmanskontoren. I vis- sa fall motiveras denna uppdelning med att lokalerna inte medger grupparbete.
Man kan skilja på två slag av köns- uppdelade expeditioner. I ena fallet gäl- ler det små förmedlingskontor med två expeditioner, av vilka den ena beteck- nas som manlig och den andra som kvinnlig. Ibland tillkommer en eller ett par gemensamma expeditioner för spe- cialförmedlingar (exempelvis tjänste- mannaförmedling, arbetsvårdsexpedi- tion). Ovanlig är inte heller en indel- ning på två manliga expeditioner, av vilka den ena avser bestämda yrkes- grupper och den andra »övriga manli- ga yrkesgrupper», samt en kvinnlig ex- pedition.
Vid större avdelningskontor och vid huvudkontoren är differentieringen ef- ter yrkesgrupper så långt driven, att indelningen i manliga och kvinnliga expeditioner släpps som »grovindel- ning». Rester av könsindelning av ex- peditionerna finns emellertid vid ett stort antal huvudkontor och då i kom- bination med en indelning efter yrkes— grupper. Vanligast är detta inom in- dustriarbete, men också inom affärs- och kontorsarbete finns enstaka exem- pel på särskilda förmedlingsenheter för manliga respektive kvinnliga sökande.
Expeditionsindelning efter kön före- kom i juni 1963 sammanfattningsvis i följande utsträckning:
Ingen uppdelning: 6 länsarbetsnämn- der.
Ingen uppdelning vid HK men vid vissa avdelningskontor: 7 länsarbets— nämnder.
Uppdelning endast vid HK: 3 läns- arbetsnämnder. .
Uppdelning vid HK och avdelnings- kontor: 9 länsarbetsnämnder.
Personalresurser. När den offentliga
arbetsförmedlingen genom riksdagens beslut slutgiltigt förstatligades fr. o. m. den 1 januari 1948, upptog personal- planerna för samtliga länsarbetsnämn- der utom Gotlands en särskild tjänst som förste assistent (konsulent) för det kvinnliga arb-etsförmedlingsområdet. I Stockholms stad fanns för motsvaran- de arbetsuppgifter en inspektörstjänst. Dessa tjänster hade inrättats år 1944 av arbetsmarknadskommissionen för att effektivisera förmedlingsverksam- heten inom detta område. Befattnings- havaren hade till uppgift »att skaffa sig noggrann kännedom om de arbets- möjligheter, som inom länet finnas för kvinnlig arbetskraft och om behovet av sådan arbetskraft inom olika orter och arbetsområden, att lämna de befatt- ningshavare, som handha förmedling av kvinnlig arbetskraft, erforderlig handledning i fråga om de speciella arbetsmarknadsproblem, som föreligga på detta område, samt att medverka till att skapa kontakt mellan den kvinnliga arbetsförmedlingen och de arbetsgivare och arbetssökande, för vilka denna ar- betsförmedling är avsedd, samt dessas organisationer och andra kvinnoför- eningaru».1
Vid den översyn av arbetsförmed- lingens organisation, som företogs av 1950 års arbetsförmedlingsutredning, konstaterades, att 17 flörste assistent- tjänster var besatta. Två län hade en gemensam konsulent och 6 av de be- fattningar, som fanns upptagna i 1947 års personalplaner, hade vakantsatts av Kungl. Maj:t. Utredningen hade vissa anmärkningar att rikta mot konsulent— tjänsterna. De uppgifter, som ålåg be- fattningshavarna, hade ett klart sam- band med uppdelningen av arbetsför- medlingen i manliga och kvinnliga ex- peditioner. I vissa län låg tyngdpunk- ten i konsulenternas verksamhet på att övervaka och samordna arbetet på hu—
vudkontorens och avdelningskontorens kvinnliga expeditioner. När det gällde yrken, där både män och kvinnor var sysselsatta i större utsträckning, fann utredningen emellertid expeditionsupp- delning efter kön olämplig ur personal- besparingssynpunkt. Även uppdelning— en av tillsynen över förmedlingsverk- samheten på två befattningshavare (ar- betsförmedlingsinspektören och konsu- lenten) fann utredningen oekonomisk. Vissa av de arbetsuppgifter, som ut- fördes av konsulenterna, ansåg utred- ningen mindre angelägna. Det väsent- liga av konsulenternas uppgifter borde kunna övertas av annan kanslipersonal, varför utredningen föreslog att konsu- lenttjänsterna skulle indragas.
I den proposition, som år 1951 fram- lades för riksdagen, behandlades frå- gan om konsulenttjänsterna tiHsammans med frågan om första assistenttjänster för vissa samordningsfrågor (s. k. ko— ordinatorer). Sådana tjänster fanns in- rättade i 7 län. Av sammanlagt 24 tjäns- ter för konsulent- och samordningsupp- gifter föreslogs att 11 tjänster skulle avskaffas, medan 13 tjänster bibehölls för samordningsuppgifter. Koordinato- rerna kom därigenom att i viss mån avlösa konsulenterna i kansliorganisa- tionen vid länsarbetsnämnderna.
För närvarande finns inga tjänster inom arbetsförmedlingsorganisationen speciellt avsedda för. arbetsuppgifter rörande kvinnlig arbetskraft. Endast indirekt, via en expeditionsindelning på manliga respektive kvinnliga expe- ditioner, blir en del av fältorganisatio- nens personal avdelad för uppgifter in— om vad som kallats det kvinnliga ar- betsförmedlingsområdet.
överväganden och förslag. Det finns ingen anledning att här (överväga samt- liga de arbetsuppgifter, som arbetsför-
1 »Den offentliga arbetsförmedlingens fram— tida organisation» (SOU 1947: 51).
medlingen skall svara för i förhållan- de till de kvinnliga arbetssökandena. I de flesta avseenden är förmedlingens åligganden identiska, vare sig det är fråga om manliga eller kvinnliga sökan- den. De särskilda synpunkter, som för- tjänar att understrykas i detta samman— hang, gäller i första hand den roll, som förmedlingen kan fylla för att motverka dels könsbunden rekrytering till vissa arbetsområden, dels ett alltför snävt in- riktat arbetsual från kvinnliga sökan- des sida. En annan uppgift, som di- rekt sammanhänger med förmedlings- arbetet, är att medverka till en bättre anpassning av arbetsvillkoren, framför allt beträffande arbetstiden, efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa sin arbetskraft till förfogande. Slutligen måste det ankomma på ar- betsförmedlingen att inom sitt verksam- hetsområde uppspära och söka aktive- ra icke yrkesverksamma kvinnor inom yrkesgrupper, där det råder brist på arbetskraft.
Det motstånd mot mera omfattande förändringar, som kännetecknar rekry- teringsmönstret på många arbetsområ- den, återfinns både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Personalanställare är obenägna att pröva kvinnor i uppgifter, där man tidigare har erfarenhet endast av män. I synnerhet gäller naturligtvis detta, om det finns möjligheter att er- hålla manlig arbetskraft. På motsvaran- de sätt är flertalet kvinnliga arbetssö- kande inriktade på ett fåtal arbetsområ— den med övervägande kvinnlig arbets- kraft. Även om det allmänt sett är ange- läget att området för de kvinnliga sökan- denas utbildnings- eller arbetsval utvid- gas, är detta en svår uppgift inom en ar- betsmarknad med god tillgång på arbete inom kontor, handel och vårdområdet. Skall arbetsförmedlingen med större framgång kunna medverka till en änd- ring av dessa mönster, måste särskilda
förutsättningar föreligga, som gynnar sådana ansträngningar. Dit hör en hög efterfrågan på arbetskraft, tillgång på kvinnlig arbetskraft, som inte sugs upp av de traditionellt kvinnliga arbetsom- rådena, och lämpliga utbildningsmöjlig- heter för att underlätta en introduktion av kvinnor på hittills oprövade arbets- uppgifter. Det är nödvändigt att förmed- lingen är uppmärksam på marknadslä- get och aktivt tillvaratar de möjligheter, som det erbjuder i detta avseende. Utredningen vill därför understryka vikten av att arbetsförmedlingen ges re- surser, som medger en aktiv insats för att omskapa det rådande rekryterings- mönstret. Den uppdelning i manliga och kvinnliga förmedlingsexpeditioner, för vilken tidigare redogjorts, måste emel- lertid betecknas som en i hög grad pas- siv anpassning till rådande förhållan- den på arbetsmarknaden. Man bör na- turligtvis inte överdriva den negativa betydelsen av en konventionell och schematisk indelning av detta slag. Det är förståeligt, om uppdelningen tett sig ändamålsenlig vid mindre förmedlings— kontor, där lokalerna kanske gjort det nödvändigt att två förmedlare arbetar med skilda arbetsmaterial. Mindre för- klarlig ter sig de rester av könsindel— ning av expeditionerna, som förekom- mer vid ett stort antal huvudkontor. Oavsett vilka praktiska övervägan— den, som från början lett till uppdel- ning av förmedlingsexpeditionerna ef- ter kön, måste en sådan indelning i dag betecknas som förlegad. Den sy- nes också stå i strid med de intentio- ner, som arbetsmarknadsstyrelsen gett uttryck åt bl. a. i det aktivitetsprogram för kvinnlig arbetskraft, som styrelsen antog i januari 1961. Frågan har inte bara principiell betydelse. Även om ett gott samarbete råder de olika expedi- tionerna emellan, måste det vara ett hinder för en breddning av de kvinn-
liga sökandenas arbetsval att dessa sö- kande i viss utsträckning hänvisas till expeditioner, vars platsmaterial omfat- tar uteslutande beställningar på kvinn- lig arbetskraft. Förmedlarens bristan- de direktkontakt med annan efterfrå- gan på arbetskraft måste försvåra önsk- värda initiativ för att pröva arbetspla- ceringar av mindre traditionellt slag. Expeditionsindelningen innebär alltså en påtaglig risk för att kvinnorna skall avskärmas från en stor del av arbets- marknaden.
Även om man kan peka på en ten- dens att avveckla könsindelningen av förmedlingsexpeditionerna, tycks den- na avveckling inte ske i tillfredsställan— de takt. Utredningen anser det därför önskvärt, att arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder för att påskynda ett av- skaffande av indelningen av förmed- lingsexpeditionerna efter kön, och att den fortsatta avvecklingen noga följs av styrelsen.
Yrkesvägledningens uppgift att väg- leda den rådsökande inför yrkesvalet aktualiserar också frågan om ett bre- dare yrkesval från kvinnornas sida. In- te heller yrkesvägledningens möjlighe- ter att aktivt påverka yrkesinriktning- en bör emellertid överskattas. På sam- ma sätt som utrymmet för förmedling- ens handlande i viss mån begränsas av arbetsgivares och arbetssökandes före- ställningar om kvinnors lämplighet för olika arbetsuppgifter, inskränks också utrymmet för yrkesvägledningens in- sats. När eleverna kommer till yrkes- valslärare och yrkesvägledare, är deras attityder till yrkesvalet redan grund- lagda, ofta med stöd av föräldrarnas förväntningar för sönernas och dött— rarnas framtid. Samtidigt har yrkes- vägledarna att ta hänsyn till avnämar- sidans villighet att ta emot den färdig- utbildade kvinnliga arbetskraften ock— så på arbetsområden, där man tidigare
endast haft manlig arbetskraft. Likväl bör yrkesvägledningen redan med hjälp av sina resurser att ge saklig informa- tion om förhållanden och framtidsutsik— ter inom olika yrkesområden kunna göra en väsentlig insats. Man måste emellertid räkna med att det tar en viss tid, innan yrkesvägledningen får mera genomgripande resultat, när det gäller att minska den traditionsbundenhet och ensidighet, som präglar flickornas yr- kesval.
Yrkesvägledningen har en annan vik- tig uppgift utöver den att väcka flic- kornas intresse för ett friare yrkesval. De utbildningsplaner, som redovisas, vi— sar att flickorna på det hela taget är inställda på kortare utbildningsvägar än pojkarna. Utbildningsplaner och yrkesplaner är givetvis olika sidor av samma val. Flickornas lägre ambition beträffande utbildning är en följd av deras inriktning på yrken, för vilka det krävs ingen eller endast elementär yrkesutbildning. Även på gymnasieni- vå återfinns en liknande tendens hos flickorna att satsa på kortare utbild- ningsvägar. Det bör finnas utrymme för insatser från yrkesvägledningens sida för att höja flickornas yrkesmässiga målsättning och få dem att välja kvali— ficerade utbildningar inom det yrkes— område, som de är intresserade av. Yr- kesutbildningens betydelse för kvin- nornas ställning på arbetsmarknaden kan knappast överskattas.
Det är slutligen angeläget, att yrkes- vägledningen har resurser för att ta emot de vuxna rådsökande, som behö- ver hjälp vid sitt yrkesval i samband med omställning eller återinträde på ar— betsmarknaden. I första hand måste det vara arbetsförmedlarnas uppgift att ge den orientering och den vägledning, som de flesta som varit borta en läng- re tid från arbetslivet beh'över. Också de, som är intresserade av att först ge-
nomgå någon form av vuxenutbildning, bör kunna "få 'den erforderliga informa- tionen genom att diskutera sin situaa tion med förmedlaren. I mera svårbe- dömda fall måste emellertid yrkesväg- ledningens specialkompetens kunna an— litas. Inte minst är detta önskvärt, om det är fråga om att satsa på en längre utbildning inom ett arbetsområde, som är nytt för den sökande. I sådana fall kan en prövning av den sökandes för— utsättningar att tillgodogöra sig utbild- ningen kräva medverkan av yrkesväg- ledningen och de resurser, som den förfogar över.
Som tidigare framhållits har intres- set för att söka enskild yrkesvägledning ökat under de senaste åren, inte minst från de medelålders kvinnornas sida. Tidvis är emellertid väntetiderna vid yrkesvägledningsexpeditionerna långa. Utredningen vill understryka vikten av att yrkesvägledningen ges sådana re- surser, att den kan tillgodose det sti- gande behovet av yrkesvägledning ock- så för medelålders och äldre kvinnor och män. '
Den vägledning, som förmedlaren ger en "arbetssökande, som står inför valet mellan alternativa anställningserbju- danden eller utbildningsmöjligheter, ska möjliggöra en god individuell an- passning till arbetet. När'det gäller gif- ta kvinnliga arbetssökande, behövs i många fall en anpassning av arbetet till de villkor, som den sökande knyter till sin arbetsansökan. De gäller i-flertalet fall arbetstidens längd och förläggning men kan också avse avstånd mellan b0* stad och arbetsplats, möjlighet till le- dighet under sommaren eller liknande. Villkor av detta slag" ställer oundvikli- gen ökade anspråk på förmedlingsresur- serna —— anspråk som måste kunna uppfyllas, om detta arbetskraftsutbud skall kunna tillvaratas. .
Önskemål om behov av reducerad ar-
betstid återfinns inte bara hos de gifta kvinnorna. Kortare arbetstid än 35 tim- mar per vecka är emellertid ojämför- ligt vanligast bland gifta kvinnor. En- ligt arbetskraftsundersökningen i no- vember 1963 arbetade 52,7 procent av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna mind- re än 35 timmar under mätveckan. Mot— svarande andel för de ej gifta kvinnor- na var 18,8 procent och för männen 7,8 procent. Mindre än 22 timmar arbetade 31,6 procent av de gifta kvinnorna, 8,9 procent av de ej gifta kvinnorna och 3,8 procent av männen.
Arbetskraftsundersökningarnas upp- gifter om andelen deltidsarbetande gif- ta kvinnor kan fresta till slutsatsen, att de gifta kvinnorna haft relativt lätt att få anställning med begränsad arbets- tid. Tillgängliga data ger emellertid bristfällig upplysning om vilka slags deltidsarbeten som redovisningen täc- ker. En relativt betydande del torde av- se medhjälpande familjemedlemmar in- om jordbruk. D-å redovisningen av ar- betstidens längd sker efter näringsgren, ger den endast en antydan om vilka yr- ken, som ger goda möjligheter till re- ducerad arbetstid. I november 1963 var medianarbetstiden för samtliga för- värvsarbetande gifta kvinnor 33,0 tim- mar. Lägre medianarbetstid redovisas inom Husligt arbete (12,3 timmar) samt Jordbruk och skogsbruk (27,8 timmar). Inom Tjänster m. m. (exkl. husligt ar- bete), Handel, Samfärdsel och Till- verkningsindustri låg medianarbetsti— den på respektive 33,7, 34,5 35,3 och 36,0 timmar. ' - '
I redovisningen av den undersökning av tillgång och efterfrågan på deltids- arbete, som under tiden april—decem- ber 1960 utfördes inom den offentliga arbetsförmedlingen, finns uppgift om andelen deltidsplatser inom olika är— betsområden. Expeditionerna för hus- ligt arbete, tvätt och rengöring ingick
ej i undersökningen. Vid övriga expe- ditioner utgjorde deltidsplatserna 2,3 procent av hela antalet lediga platser. Högst andel deltidsplatser fanns inom affärsarbete (5,0 procent), följt av kon- torsarbete (4,2 procent) och industri- arbete (2,3 procent). Både tillgången och efterfrågan på deltidsarbete var koncentrerade till affärs- och kontors- arbete, som svarade för 61 procent av de lediga deltidsplatserna och 69 pro- cent av de yrkesinriktade deltidsarbets- sökande. ' '
De svårigheter, som erfarenhetsmäs- sigt föreligger att tillgodose efterfrå- gan på deltidsarbete, beror inte enbart på att antalet deltidsarbetstillfällen är för lågt för att svara mot behovet. Det väsentliga problemet ligger i att till- gången på deltidsarbete är alltför litet yrkesmässigt differentierat. Med ökad yrkesutbildningsfrekvens och» starkare yrkestillhörighet hos kvinnorna kom- mer säkerligen behovet av en för yr- keslivet representativ tillgång på del- tidsanställningar "att göra sig allt star- kare'gällande. Skall det behovetkunna tillgOdos'es, krävs ett aktivt ackvisi- tions'arbete inte bara för den enskilda arbetssökande med deltidsönskemål utan på en- betydligt bredare front. In— satser av den omfattningen torde i dag inte rymmas vid sidan om det löpande förmedlingsarbetet.
"Behovet av 'uppspårandé verksamhet från förmedlingens sida gäller inte ha- ra arbetstillfällen, som svarar mot det arbetskraftsutbud, som förmedlingen re- gistrerar. Det ankommer också på för- medlingen att söka få kontakt med ar- betskraft, Som kan tillgodose den rådan- de efte'rfrågan. Inom ett flertal yrkes— områden råder en kännbar brist på kvalificerad arbetskraft, samtidigt som det finns ett stort antal icke yrkesverk— samma gifta kvinnor med den erfor— derliga utbildningen. Några exempel
kan näinnas. Familjeberedningen har beräknat, att 'det finns närmare 3000 icke yrkesverksamma förskollärare mot 2 100 inom yrket verksamma. Förvärvs- intensiteten år 1960 bland gifta sjuk- sköterskor uppskattas i en av prognos— institutet utförd undersökning till ca 37 procent, mätt i antal årsverken per 100 sjuksköterskor. 54 procent av de gifta kvinnliga socionomerna var en— ligt 1960 års folkräkning förvärvsarbe- tande. Andelen förvärvsarbetande av gifta kvinnor med examen vid filosofisk fakultet var 62 procent.
Inom ramen för arbetsmarknadssty— relsens aktivitetsprogram för den kvinn— liga arbetskraften har under de senas"- te åren ett värdefullt arbete nedlagts för att stimulera icke yrkesverksamma kvinnor i de nämnda utbildningsgrup- perna att återgå till yrkesarbete eller ställa sig till förfogande för vikariat. In— om vårdområdet har ökade möjligheter till kontakt med yrkeskårerna skapats, sedan arbetsförmedlingen från den 1 januari 1963 övertagit förmedlingsverk- samheten för legitimerade sjuksköters- kor. Repetitions- eller reaktiverin'gskur— ser har anordnats för samtliga de nämn— da grupperna. Omfattningen av denna verksamhet har emellertid hittills vai- rit begränsad. Utredningen anser, att ett'villkor för att en väsentlig utökning av 'reaktiveringsverksamheten skall komma till stånd är att det centrala pla- neringsarbetet kan fullföljas genom 'ett kontinuerligt bedrivet arbete på det lokala planet. Inte heller detta arbete är av den arten, att det kan inrymmas i det löpande förmedlingsarbetet eller medhinnas vid sidan om detta.
I samband med de här redovisade frågeställningarna har utredningen övervägt behovet av särskild personal med uppgift att ansvara för de åtgär- der, som erfordras på det lokala pla- net. Utredningen har funnit, att läns—
arbetsnämndernas kanslier behöver för- stärkas för detta ändamål. Vid diskus- sionen om tjänsternas utformning har utredningen först velat ta ställning till frågan om de tidigare tjänsterna som konsulenter för det kvinnliga arbets- förmedlingsområdet bör återinrättas. Utredningens överväganden har resul- terat i att utredningen beslutat att inte föreslå ett återinförande av dessa tjäns- ter. Skälen härtill har i huvudsak varit följande.
När konsulenttjänsterna tillkom, råd- de alltjämt en ganska klar gränsdrag- ning mellan det manliga och det kvinn- liga förmedlingsområdet. Gemensamma expeditioner förekom — utom i de tre största städerna —— endast inom special- förmedlingarna. Tjänsternas beteck- ning, instruktionen för befattningsha- varna och de faktiska arbetsuppgifter, som dessa kom att syssla med, hängde nära samman med denna indelning, vars berättigande vid denna tidpunkt knappast ifrågasattes. Om motsvarande tjänster inrättades i dag, skulle de när- mast få ett konserverande inflytande på den könsindelning av förmedlings- verksamheten, som utredningen redan tagit avstånd ifrån. Avvecklas — såsom utredningen i det föregående föresla- git —-— den återstående expeditionsin- delningen efter kön, så bortfaller i var- je fall formellt också begreppet det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet.
Möjligheten återstår att anknyta tjäns- terma till vissa förmedlingsområden med stort eller helt dominerande inslag av kvinnliga arbetssökande och tilldela be- fattningshavarna koordinatorsuppgifter för dessa förmedlingsområden. Ett för- slag i denna riktning skulle emellertid i praktiken innebära ett fasthållande vid 'den organisatorisk-a könsindelningen av förmedlingsverksamheten och stå i strid med utredningens intentioner.
Sammanfattningsvis kan sägas, att ut-
redningen funnit, att de åtgärder som behöver vidtagas, bl. a. för att förverk- liga det antagna aktivitetsprogrammet för den kvinnliga arbetskraften, inte är av det slaget att den tjänsteman, som skall ansvara för dessa åtgärder bör ha sina arbetsuppgifter knutna till spe— ciella expeditioner eller förmedlings- områden. I stället måste det förutsättas, att åtgärderna kan komma att kräva medverkan från hela förmedlingsorga- nisationens sida.
Utredningen föreslår sålunda att läns- arbetsnämndernas kanslier erhåller en tjänst på inspektörsnivå (Igr 21—23) med särskild uppgift att ansvara för de åtgärder som erfordras för att bättre tillvarata de totala arbetskraftstillgång- arna (inspektör för aktiveringsuppgif- ter). Åtgärdernas art är delvis densam- ma, vare sig det är fråga om icke yr- kesverksamma gifta kvinnor, medelål- ders eller äldre arbetskraft. När arbets- marknadsstyrelsen i januari 1961 an- tog aktivitetsprogram dels för den kvinnliga arbetskraften, dels för den medelålders och äldre arbetskraften, förutsågs att en samordning av åtgär- derna skulle företas vid programmens genomförande. Det skall ankomma på innehavarna av de föreslagna tjänster- na att på länsplanet ansvara för denna samordning.
Den närmare utformningen av de arbetsuppgifter, som i de olika länen skulle åligga de föreslagna inspektörer- na, blir delvis beroende av de förhål- landen, som råder inom länets arbets- marknad, och de möjligheter till åtgär- der, som dessa öppnar. I huvudsak kan arbetsuppgifterna rubriceras som ut- redningsarbete, samordning, intern och extern information samt kontaktarbete. Utredningsarbetet bör bl. a. innefatta inventering av underlaget för utbild- nings- och annan aktiveringsverksam- het samt undersökningar av sysselsätt-
ningstillfällen, som svarar mot det till- gängliga arbetskraftsutbudet. Häri skall också inrymmas en sådan specialfråga som tillgången på deltidsarbete inom arbetsområden, där deltidsarbete hit- tills inte erbjudits i någon nämnvärd omfattning. Den interna informationen skall bl. a. syfta till att göra förmedlarna uppmärksamma på de möjligheter, som kan finnas att placera arbetssökande efter ett mindre traditionsbundet rekry- teringsmönster, både med avseende på kön och ålder. Informationen bör också medverka till att de arbetsmarknads- politiska medlen fullt utnyttjas för att öka placeringsmöjligheterna för denna arbetskraft. Den externa informationen och det utåtriktade kontaktarbetet skall upplysa om de totala arbetskraftstill- gångarnas art och omfattning och om de möjligheter som finns att erhålla arbetskraft, om arbetsvillkoren anpas- sas till dessa arbetssökandes förutsätt- ningar att ställa sin arbetskraft till för- fogande. Gentemot de arbetssökande krävs en vidgad information om möjlig- heter som finns att erhålla arbete, och om innehållet i de arbetsmarknadspoli- tiska medel, som förmedlingen förfo- gar över. I kontakt med enskilda ar- betsgivare skall inspektören planera de konkreta åtgärder, som arbetsförmed- lingen och arbetsgivaren i samarbete kan vidta för att genom utbildnings— och rekryteringsaktioner tillgodose arbets- givarens behov av arbetskraft. Hit hör bl. a. reaktiveringsverksamhet med in- riktning på icke yrkesvverksamma kvin- nor inom olika utbildningsgrupper.
I sitt arbete skall kansliernas inspek- törer för aktiveringsuppgifter ha stöd och ledning av det centrala utrednings- och planeringsarbete, som utförs för att förverkliga de nämnda aktivitets- programmen. Det synes därvid önskvärt att programmen ges en återkommande översyn och revidering, så att de i sin
utformning kan tjäna som aktuella handlingsprogram för den totala verk- samheten. Den föreslagna förstärkning- en på länsplanet bör medföra, att de be- rörda tjänstemännen inom arbetsmark- nadsstyrelsens arbetsförmedlingsbyrå inte tas i anspråk för att genomföra konkreta aktioner på det regionala el- ler lokala planet utan kan ägna mera av sin tid åt den långsiktiga planeringen och åt en rådgivande verksamhet i för- hållande till länsarbetsnämnderna.
Ekonomiska bidrag vid flyttning Redogörelse. Av de medel, som arbets- förmedlingen förfogar över för att un- derlätta de arbetssökandes anpassning till förändringar i sysselsättningsför- hållandena, synes de ekonomiska bi- dragen till flyttande arbetskraft ha kom- mit till begränsad användning för kvinnliga arbetssökande. Det har i före- gående avsnitt påpekats, att den inter- lokala förmedlingsverksamheten spelat en mindre roll för kvinnliga arbetssö- kande än för manliga. Av de med män tillsatta platserna år 1962 tillsattes så- lunda 8,4 procent med sökande från annan arbetsförmedling. Motsvarande andel för kvinnorna var 6,2 procent. Under föregående år har skillnaden mellan män och kvinnor i interlokal förmedlingsfrekvens varit ännu något större.
Kännedomen om andelen kvinnor bland dem som beviljats ekonomiska bidrag i samband med flyttning, är be- gränsad. Enligt den i kapitel 5 redovi- sade undersökningen beträffande per- soner, vilkas ansökningar om starthjälp och/eller familjebidrag avgjordes i ok- tober 1959 och oktober 1960, svarade kvinnor endast för 5,3 procent av an- talet sökande personer och 5,5 procent av antalet beviljade ansökningar. Även om andelen därefter kan ha stigit, finns det anledning att räkna med att den
Tabell 14: 7. Procentuell fördelning efter arbetsområde av den interlokala platstillsätt- ningen år 1962
Arbetsområde Män Kvinnor Totalt
Jord- och skogsbruk. . . . . . . . . . . . . . . . .......... 8,1 0,9 5,8 Industriarbete ................................ 28,6 10,2 22,7
därav malmbrytn. o. metallind ............... 20,2 2,4 14,6
livsmedelsind. ........................ 1,4 1,9 1,5 textil— o. beklädnadsind ................ 0,8 4,4 1,9 Byggnadsverksamhet .......................... 21,2 — "14.5 Samfärdsel ................................... ' 17,9 0,6 12,5 Affärsverksamhet ............................. 0,6 5,0 2,0 Bank— och försäkringsverksamhet ............... 0,1 0,3 0,2 Allmän tjänst ................................ 0,2 — 0,2 Socialvård .................................... 0,2 0,4 0,3 Tekniska arbetsområden ....................... 3,4 1,1 2.7 Kontorsarbete ................................ 0,8 7,6 2,9 Undervisning ................................. 3,7 11,4 5,1 Hälso— och sjukvård .......................... 0,6 18,6 6.3 Husligt arbete ................................ _ 12,4 3,9 Genomgående yrken ........................... 2,3 1,6 2,1 Övriga (bl. a. lagerarbete, hotell- 0. restaurangar—
bete och praktikarb.) ....................... 12,3 30,0 17,9 Totalt 100,0 100,1 | 100,1
Källa: Arbetsförmedlingsstatistiken.
ekonomiska rörlighetsstimulansen hit— tills spelat en obetydlig roll vid den in- terlokala förmedlingen av kvinnlig ar- betskraft. Material saknas, som skulle kunna ge underlag för en närmare be- dömning av anledningarna härtill. Här skall endast några faktorer belysas, som kan ha bidragit till de ekonomiska bidragens ringa betydelse för den flyt- tande kvinnliga arbetskraften. Arbetsförmedlingsstatistiken för år 1962 visar, att drygt 42 procent av de med kvinnor interlokalt tillsatta plat- serna tillhörde arbetsområdena Hälso- och sjukvård, Husligt arbete och Un- dervisning (tab. 14: 7). 10 procent för- medlades till Industriarbete med Textil- och beklädnadsindustri som största un- dergrupp. Närmare 8 procent av plat— serna utgjordes av Kontorsarbete och 5 procent av Affärsarbete. 30 procent redovisas i gruppen övriga, innefattande bl. a. Hotell— och restaurangarbete, där de interlokalt tillsatta platserna till stor del kan antas bestå av säsonganställ-
ningar. Av de med män interlokalt till- satta platserna tillhörde nära 50 pro- cent områdena Industriarbete och Byggnadsverksamhet. Enbart på Malm- brytning och metallindustri kom drygt 20 procent av platserna. Ca 18 procent tillhörde Samfärdsel (huvudsakligen Sjöfart och stuveriarbete), medan 8,1 procent utgjordes av anställningar inom Jordbruk och skogsbruk. Det är tydligt att den interlokala förmedlingsverk- samheten för kvinnor endast till ringa del gällt de arbetsområden, dit enligt efterundersökningen personer flyttat med bidrag. Ca 85 procent av de perso- ner, som ingår i undersökningen, flyt- tade till anställningar inom den fasta industrin eller byggnadsverksamheten.
En relativt stor del av antalet med kvinnor interlokalt tillsatta platser till— hör tjänstemannaförmedlingens yrkes- områden, inom vilka de ekonomiska bi- dragen vid flyttning hittills kommit till begränsad användning. Inom husligt arbete har enligt praxis arbetsgivaren
som regel betalt den anställdas resa, medan behov av starthjälp på grund av naturaförmånerna sällan aktualiserats. Möjligheter att bevilja starthjälp vid sänsonganställningar av kortare beräk— nad varaktighet än sex månader har öppnats först fr. o. m. den 1 juli 1963. Starthjälpen kan i fortsättningen be- räknas få betydelse bl. a. för den kvinn— liga arbetskraft, som förmedlas till sommaranställningar inom hotell- och restaurangarbete och till livsmedelsin- dustrin under dess högsäsong.
Den ringa omfattningen av ekono- miska bidrag till flyttande kvinnlig ar— betskraft hänger förmodligen inte bara samman med att kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning förmedlats till andra arbetsområden än den manliga arbets- kraften. Också arbetsmarknadsläget i mottagningslänet kan ha medverkat till en mera restriktiv praxis, när det gäl— ler flyttande kvinnor. Ett av de villkor, som är gemensamma för samtliga bi- dragsformer, avser arbetsmarknadssi- tuationen på den nya anställningsor- ten. Denna skall »av länsarbetsnämn— den i mottagningslänet konstateras vara sådan att behov av arbetskraft från an- nan ort för ifrågavarande anställning föreligger». Det torde vara relativt få orter utanför de största städerna som har brist på kvinnliga arbetssökande, medan i stället knapphet på arbetstill- fällen för lokalt bunden kvinnlig ar- betskraft är ett vanligt problem.
överväganden och förslag. De möj- ligheter, som de ekonomiska bidragen till flyttande arbetskraft ger, när det gäller att åstadkomma en bättre anpass- ning mellan tillgången på kvinnlig ar- betskraft och de sysselsättningstillfäl- len, som arbetsmarknaden erbjuder, be- gränsas i viss utsträckning av den 10- kala bundenhet, som utmärker en del av det kvinnliga arbetskraftsutbudet. Man kan inte räkna med att de ekono-
miska bidragen i nämnvärd grad skall kunna medverka till-en-ökad geogra- fisk rörlighet hos gifta kvinnor, vars män har stadigvarande sysselsättning på familjens bosättningsort. De ekono— miska bidragen vid flyttning kan där- för bedömas ha begränsat värde som medel att aktivera dessa arbetskrafts- tillgångar, oavsett hur bestämmelserna om medlens tillämpning är konstruera- de. Det är medlens ändamål och inte deras utformning, som medför att de måste komma i andra hand bland de instrument, som arbetsförmedlingen för- fogar över för att åstadkomma en bätt- re anpassning mellan tillgång och ef— terfrågan på arbetskraft för denna grupp kvinnor.
När det gäller kvinnlig arbetskraft, som inte är lokalt bunden, ger emeller- tid arbetsförmedlingsstatistiken besked om att ett relativt stort utrymme finns för geografisk rörlighet och därmed ock- så för »att påverka dessa flyttningsrörel- ser på ett sådant sätt, att till-gången på arbetskraft tillvaratas så effektivt som möjligt. Det förefaller som om dessa möjligheter hittills inte helt tillvarata- gits för den flyttande kvinnliga arbets- kraften.
Av de bidragsformer, som inryms i det ekonomiska stödet vid flyttning, torde respenningen och starthjälpen vara de som framför allt blir aktuella. Det bör emellertid understrykas, att familje— bidrag skall kunna beviljas till flyttan- de kvinnliga familjeförsörjare på sam- ma grunder som till gifta män. Även om antalet fall, där familjebidrag kan bli aktuellt, är litet, kan bidraget i det enskilda fallet bli av avgörande bety- delse för att möjliggöra en flyttning till en anställning, som ger stadigvarande försörjning. Det är enligt utredningens uppfattning önskvärt, att det i tillämp- ningsföreslcrifterna beträffande famil— jebidragen direkt utsäges, att bidrag
kan beviljas i de fall, där en ensam- försöriande kvinna flyttar före den öv- riga familjen till anställningsorten. Även beträffande utrustningsbidraget bör det understrykas, att bidrag till dessa fa- miljer skall prövas på samma grunder som i fråga om familjer med två vuxna.
De anvisningar om ekonomiska bi- drag till nyexaminerade sökande, som utfärdades år 1962, bör få betydelse för yngre kvinnliga arbetssökande på or— ter, där utbildningsöverskott råder in- om vissa yrkesgrupper och varifrån en utflyttning måste ske. Inte minst i norr- landslänen uppstår regelbundet lokala överskott på arbetssökande bl. a. med handelsutbildning och huslig utbild— ning. Det är önskvärt att dessa arbets- sökande bereds anställning inom sina respektive yrken i stället för att gå kvar i hemmen eller ta tillfälliga an— ställningar av annat slag i avvaktan på ett arbetstillfälle på hemorten. Det bör också understrykas, att vid prövning av ansökan om starthjälp den omstän- digheten att fritt vivre ingår i anställ- ningsförmånerna inte i och för sig bör utgöra skäl att avslå ansökan om bi- drag.
Vad slutligen prövningen av arbets- marknadssituationen på anställningsor- ten beträffar, vill utredningen fram- hålla följande. Med hänsyn till att fler- talet orter har en viss tillgång på icke placerade, lokalt bundna kvinnliga ar- betssökande, är det i och för sig för— ståeligt, att länsarbetsnämnderna kan komma att inta en relativt restriktiv hållning vid prövningen av bidrag till utifrån kommande kvinnlig arbetskraft. Arbetsmarknadssituationen på anställ- ningsorten måste emellertid bedömas i förhållande till läget på utflyttningsor- ten. Om den totala efterfrågan på ar- betskraft där är liten och placerings— möjligheter för de kvinnor, som över- väger att flytta, helt saknas, innebär en
flyttning att en sådan utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, som flyttningsbidragen syftar till, kom- mer till stånd. Den kvinnliga arbets- kraftens rörlighet är på det hela taget lägre än vad som vore önskvärt med hänsyn till behovet av en sådan utjäm- ning. De möjligheter som finns att pla— cera kvinnliga arbetssökande genom in- terlokala förmedlingsåtgärder här där- för tillvaratas, och de ekonomiska bi- dragen vid flyttning bör i full utsträck- ning utnyttjas för att underlätta denna rörlighet.
Yrkesutbildning
Redogörelse. Den aktivitet som utveck- lats under de senaste åren för att för- bättra placeringsmöjligheterna för kvinnliga arbetssökande och stimulera icke yrkesverksamma kvinnor att åter- gå till arbetsmarknaden har haft vuxen- utbildningen som sitt främsta instru— ment. Omfattningen av utbildningsverk- samheten har vuxit mycket snabbt. An- talet kvinnor som under året påbörjat utbildning sexdubblades mellan utbild- ningsåren 1959/60 och 1962/63 (tab. 14: 8; diagram 14: 1). Av tabellen fram- går att antalet elever i kurser anordna- de av länsarbetsnänmd visar den utan jämförelse starkaste ökningen (från 152 elever till 4 502). Flertalet av dessa ele- ver har genomgått hemsamaritutbild- ning.
Utbildningsverksamhetens omfattning varierar starkt länen emellan. Skillna- derna i antalet kvinnliga elever torde återspegla olikheter både i fråga om rekryteringsunderlaget och i den loka- la arbetsmarknadens möjligheter att ta emot arbetskraft med den utbildning, som arbetsförmedlingen kunnat hänvi- sa till. Det senare har betydelse i syn- nerhet för den omfattning som utbild- ningsverksamheten för lokalt bundna gifta kvinnor kan ges.
ta]. o 0 er. som åbör nunnan
1 OOO-tal
.. .llå E!
22 20 18 16 14 12 10 8 s 4 2
kont 60160611616200111626
Ju Index| # kunnon
'lithudningaår:
100 100 100 16,8
1959/60
104 193 119
2.711 1960/61
Den mest omfattande vuxenutbild- ningen för kvinnor redovisar Stock- holms stad, där 822 kvinnor befann sig i utbildning den 15 oktober 1963. Skill— naderna länen emellan gäller emeller- tid inte bara det antal kvinnor, som utbildas, utan också kvinnornas andel
164 15 "
42.3 1961/52
av hela antalet personer i utbildning. Den 15 oktober 1963 varierade kvin- nornas andel av antalet personer i ut- bildning mellan 17,4 procent (Norr- bottens län) och 65,6 procent (Stock- holms stad). För hela riket var motsva- rande andel 36,3 procent. Förutom
Tabell 14: 8. Antal kvinnor som påbörjat utbildning åren 1959/60, 1960/61, 1961/62 och 1962/63
Kurser anordnade av 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 KÖ Y Nybörjare ..................... 249 379 424 581 Omskolning ................... 493 988 1 710 2 805 Fortbildning ................... 15 61 372 349 Enskilda förelag Fortbildning ................... 21 2 54 163 Annan utbildning .............. 193 155 606 1 147 Ordinarie yrkesskolor .............. 600 411 537 768 Länsarbelsnåmnd ................. 152 1 323 3 579 4 578 Summa 1 723 3 319 7 282 10 391 Index 100 193 423 603 Proc. kvinnor av samtliga som på- börjat utbildning .............. 16,8 27,1 43,2 43,4
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
Tabell 14: 9. börjat
Antal kvinnor som på- utbildning 1962/63, fördelade på yrkesgrupper
Av KÖ Y och AMS anordnade kurser
Industri och hantverk .......... 367 Mekaniker ................. 103 Tele- el. instrumentreparatörer 16 Fototekniker ............... 1 Konfektionssömnad ......... 203 Schablontillskärning ........ 8 Skinnsömnad ............... 8 Nåtling .................... 27 Sprutlackerare ............. 1 Handel ...................... 948 Detaljhandelsbiträden ....... 598 Bensinstationspersonal ...... 6: Personal till hotell, restaurang, storhushåll ............... 344 Socialvård ................... 35 Tekniska arbetsområden ........ 299 Kontorsarbete ................. 1 652 Kurser" 1 allm. kontorsgöromål 1 562 Hålkortstansning ............ 41 Telefonister ................ 49 Hälso— och sjukvård ........... 4 698 Reaktiv. kurs för sjukskö- terskor .................. 164 Rep.kurs för sjukgymnaster. . 106 Laboratoriepersonal ......... 203 Sjukvårdsassistenter ........ 51 Vårdbiträden ............... 78 Barnvårdarinnor ............ 101 Hemsamariter .............. 3 842 Sysselsättningshandledare. . . . 127 Hörselvårdsassistenter ....... 26 Husligt arbete ................ 109 Övrigt ....................... 6 Summa 8 114 Ordinarie utbildningsväsendet. . 768 Företagsutbildning ............ 1 310 Annan ovan ej specificerad ut- bildning ................... 199 ' Hela antalet kvinnor som påbör- jat utbildning 1962/63 ...... 10391
Stockholms stad redovisade i nämnd ordning Stockholms, Älvsborgs, Göte- borgs och Bohus, Malmöhus, Jönkö— pings, Skaraborgs, Södermanlands och Örebro län hög andel kvinnor av per— soner i utbildning, samtliga över 40 procent. Lägst var andelen kvinnor, ef- ter Norrbottens län, i Värmlands, Ble-
kinge, Kopparbergs och Gotlands län, vilka alla låg under 25 procent. Verksamheten under utbildningsåret 1962/63 dominerades av utbildning inom kontorsområdet och hälso- och sjuk- vård. I tabell 14: 9 redovisas deltagaran— talet i de kurser, som anordnades av KÖY och AMS, efter yrkesområden.. Av de 8 114 elever, som påbörjat utbildning i dessa kurser, erhöll 78 procent ut- bildning iuom kontorsområdet, hälso— 0ch sjukvård. Den tyngst vägande grup— pen inom hälso- och sjukvård utgjordes av helnsamariterna, som ensamma sva- rade för 47 procent av hela den kurs- verksamhet, som här redovisas efter yrkesgrupper. Av de övriga utbildnings- formerna torde företagsutbildningen i stor utsträckning avse industriarbete. , " Längden hos den redovisade utbild— ningen varierar starkt från 2—3 v-cc- kors kurser inom vårdområdet (barn- vårdarinnor och sysselsättningshandle- dare) till 2-årig utbildning för sjuk- vårdsassistenter. Hemsamaritutbildning omfattar i regel 7 veckor, medan de ele- mentära kontorskurserna brukar ha en längd av 12 veckor. Ungefär samma omfattning hade detaljhandelskurserna (10—12 veckor). Genomsnittligt har de utbildningar, som kvinnor genomgått, varit betydligt kortare än männens. Medan den genomsnittliga utbildnings- längden för kvinnor utbildningsåret 1962/63 kan uppskattas till ca 4 måna- der, torde motsvarande siffra för män— nen ligga på ca 7 månader. Åldersfördelningen för de kvinnliga deltagarna i vuxenutbildningen belyser den betydelse, som utbildningen har för att underlätta ett återinträde på ar- betsmarknaden. F-ör månaderna oktober och maj föreligger fr. o. 111. oktober 1960 uppgifter om personer i utbild- ning vid månadens mitt fördelade ef- ter kön och ålder. Under den period, för vilken åldersuppgifter föreligger,
Tabell 14:10, Procentuell fördelning efter ålder av antalet kvinnor och män i utbild— ning okt. 1960, 1.961, 1962 och 1963 samt maj 1961, 1.962 och 1963
OkL—— Mq—— Okt—_ Mä-— .OkL—— Mä-— Okt—— Åldersgrupp 60 61 61 62 62 63 63
Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. (luder 18 år ....... 31,0 33,5 21,6 19,9 20,4 23,3 10,2 18,8 15,4 21,3 11,6 15,4 13,7 18,8 ' 18——21 år .......... 17,1 17,7 24,1 19,4 16,9 18,5 21,3 19,4 19,1 18,9 24,6 22,1 24,1 19,3 22——34 » .......... 17,5 28,3 21,7 31,4 21,9 30,0 22,9 32,5 20,8 31,3 25,2 32,6 23,2 32,5 35—_44 » .......... 19,4 14,3 17,4 18,0 23,2 17,2 22,9 17,2 25,7 16,4 20,9 17,3 21,4 17,6 45 år och över ..... 15,0' 6,2 15,2 11,3 17,6 11,0 22,7 12,1 19,0 12,1 17,6 12,6 17,6 11,8
Anm. På grund av avkortning kan summan av individuella termer avvika från 100,0. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
har genomgående en större andel av kvinnorna än av männen varit i åldern 35 år och äldre (tab. 14:10).
Medan andelen 35 år och äldre av männen fr. o. m. maj 1961 visar små variationer (mellan 28—30 procent), har andelen kvinnor i denna ålder väx— lat starkare, mellan knappt 33 procent i maj 1961 och närmare 46 procent i maj 1962. Av diagram 14: 2, som visar anta- let kvinnor i utbildning i mitten av ok- tober och maj månad, framgår att anta-
let kvinnor i de två högsta åldersgrup- perna stigit från år till år, om jämfö- relse görs mellan samma månad respek- tive år.
Ökningen av totalantalet kvinnor i ut- bildning vid ett visst räkningstillt'älle (mitten av månaden) är inte lika kraf— tig som ökningen av antalet kvinnor, som under ett år påbörjat utbildnina. Detta torde bero på den förskjutning, som skett mellan nybörjarutbildningen för de yngsta kvinnorna och omskol-
Diuerau me
Antal kvinnor ! utbildning—efter Åldezq»$260 --1262
Åldersgrupperl
[] H] El Ellå
(13 18-21 22-34 35-44 45-w år Antal 1 100 'i 1 2 000 = ! =ä ' _ _ .. nä %% 600 = =»: = — =S..— :* :äw 700 '... :x =N>2+I ... =N - =ä» 600 :s” .; EQ . Ext—: --.|%- 04 ..N— _ ...—>o =N:o: '.: :xgo. :va 500 säs—: a 5st ext—. .... sv:; sez:: 5835: | 4 _ :*» & = %* — & : ..; 51! =»; :x? 100 Ex:—1 ": E%? Säf: , = = 4 -x" :xv . okt; 60 maj 61 maj 52 ' maj 65 ' okt 65 Hela antalet: 1 265 1 521 2 636 3 644 4 608
ningsverksamheten för kvinnor i de högre åldersgrupperna med deras ge- nomsnittligt kortare utbildningstid, vil— ken leder till ett högre årsantal kurs— deltagare i förhållande till månadssiff— rorna.
Gällande bestämmelser om utbild- ningsförmåner för deltagare i vuxenut- bildningen är desamma för kvinnor och män. Vissa bestämmelser och till- lämpningsföreskrifter rörande rätt till utbildning och behovsprövning av bi- drag är emellertid av speciellt intresse för kvinnliga deltagare. På några punk- ter, där de tidigare gällande föreskrif- terna ansetts innebära nackdelar för kvinnor, har fr. o. m. den 1 juli 1963 ändring företagits.
Vid prövning av rätt till bidrag har sålunda tidigare gällt, att barntillägg och förhöjt barntillägg kunnat beviljas för barn, till vilket underhåll utgår en- ligt dom eller avtal, endast om och i den mån utgående underhållsbidrag un- derstigit dåvarande maximibelopp för familjetillägg för barn, 45 kronor re- spektive 87 kronor per månad. Detta innebar, att en ogift eller frånskild kvinna, som exempelvis erhöll bidrags- förskott för barn, kunde få högst 4 kro- nor per månad i barntillägg under ut- bildningstiden. Enligt nu gällande före— skrifter skall barntillägget ej reduceras av lagstadgat underhåll.
Vid prövning av den reducerande ef- fekten av egen inkomst har hittills in- komst i form av eget underhållsbidrag från tidigare make eller änkepension verkat helt reducerande på utbild- ningsbidraget. Beträffande sjukförsäk- ringsförmåner har emellertid för att stimulera utbildningsintresset en sam- ordning skett mellan utbildningsbidra- get och sjukpenningbeloppet, som in- nebär att en tredjedel av grundbidraget (135 kronor) alltid skall kunna utgå. Motsvarande gräns för den reduceran-
de effekten av egen inkomst har nu in- förts också beträffande änkepension och underhållsbidrag från frånskild make.
Slutligen ändrades föreskrifterna om reducering av utbildningsbidrag p. g. a. makes inkomst på sådant sätt, att grund— bidraget på 410 kronor alltid skulle kunna utgå. Inte heller hyresbidrag för bostad på annan utbildningsort än hem- orten skulle reduceras av makes in- komst.
I fråga om den reducerande effekten av makes inkomst har emellertid där- efter — från den 1 juli 1964 —— före- skrifterna ånyo ändrats. Riksdagen god- tog sålunda följande uttalande av stats- utskottet (utlåtande nr 11 år 1964):
”Enligt gällande bestämmelser skall den som åtnjuter pension, sjukpenning eller annan försäkringsersättning un- der vissa förutsättningar kunna erhålla utbildningsbidrag motsvarande högst en tredjedel av grundbidraget, vilket följaktligen i dessa fall reduceras från 410 till 135 kr. Enligt av arbetsmark- nadsstyrelsen utfärdade föreskrifter re- duceras däremot i regel inte grundbi- draget på grund av makes inkomst. Följden har blivit att exempelvis en kvinna med änkepension erhåller 135 kr per månad medan däremot en annan deltagare på samma kurs, vars make har höga inkomster, erhåller 410 kr. Utskottet anser att föreskrifter bör ut- färdas, som tar större hänsyn till veder- börandes behov av bidrag och som medför att utgående bidrag i ovan- nämnda fall blir enhetliga. I samband därmed bör möjlighet öppnas att i sär. skilda fall höja det högsta bidrag, som nu kan utgå till försäkringstagare.»
Med anledning härav har arbetsmark- nadsstyrelsen i enlighet med Kungl. Maj:ts direktiv föreskrivit, att grundbi- draget p. g. a. makes inkomst skall re- duceras, dock inte till lägre belopp än
halva grundbidraget. Samtidigt beslöt styrelsen, att det 5. k. stimulansbidraget till pensionstagare och jämställda, om särskilda skäl föreligger, skall kunna utgå med hälften av grundbidraget mot tidigare högst en tredjedel. Överväganden och förslag. De senas- te årens växande utbildningsverksam- het har erbjudit ett relativt rikhaltigt kursprogram för de kvinnor, som ge- nomgått vuxenutbildning. Goda möjlig- heter har funnits att välja mellan olika utbildningsyrken. Den starka koncen- tration, som likväl skett till sådana tra- ditionellt kvinnliga arbetsområden som kontorsområdet, detaljhandeln och vårdområdet, är ändå inte förvånande. Det har knappast funnits anledning att räkna med att utbildningsvalet skall ske nämnvärt friare än yrkesvalet bland de kvinnor, som för första gången trä— der ut i yrkeslivet. Den tvekan, som en hemarbetande kvinna kan känna inför att återuppta yrkesarbete efter en lång- re tids frånvaro från arbetsmarknaden, torde ytterligare bidra till att göra ut- bildningsvalet förhållandevis traditions- bundet. Många gånger sker valet också i anslutning till tidigare yrkeserfaren- heter. Efterfrågan på arbetskraft inom de nämnda, dominerande utbildnings- områdena har varit tillräckligt hög för att goda placeringsresultat skall ha upp- nåtts. Särskilt gäller detta de större stä- derna, av vilka i synnerhet Stockholm haft en kännbar brist på arbetskraft inom dessa arbetsområden. När det gäl- ler vårdområdet, skulle man här sna- rast ha önskat en större anslutning av utbildnin'gsintresserade kvinnor. Utredningen är emellertid angelägen att understryka vikten av att man fullt tar till vara de möjligheter som vuxen— utbildningen. ger att underlätta kvin- nornas inträde på relativt oprövade ar- betsområden. Erfarenheterna av hittills gjorda försök har varit goda. Det finns
anledning att hoppas, att intresset för dessa utbildningar _ exempelvis för maskinarbete inom metallindustri eller för tekniska arbetsområden — skall växa allt eftersom de positiva resultaten blir mera kända. Det är sannolikt realis— tiskt att räkna med att förutsättningarna för en mera pionjärbetonad utbildnings- verksamhet är större inom områden med ett mindre differentierat närings- liv än i städer med hög efterfrågan på kvinnlig arbetskraft inom de stora av- nämarområdena för kvinnlig arbets- kraft.
Inom kontorsområdet, som har spe- ciellt lätt att attrahera utbildningssö- kande kvinnor, finner utredningen det önskvärt att utbildningsprogrammet görs så differentierat som möjligt med utrymme för olika specialutbildningar. Den starka övervikten för elementära kontorskurser torde på längre sikt inte vara lycklig. Eleverna är här kvinnor med ingen eller ringa tidigare erfaren- het av kontorsarbete. Det är troligt att redan en måttlig dämpning av efterfrå- gan på kontorspersonal skulle medfö- ra, att en 3—4 månaders utbildning vi- sar sig otillräcklig för att göra dessa kvinnor konkurrenskraftiga som arbets— sökande.
Skilda synpunkter kan läggas på frå- gan om utbildningens längd. De myc- ket korta utbildningar, som många av de kvinnliga kursdeltagarna genomgår, kan på många arbetsområden vara helt tillräckliga. I vissa fall förbereder de för arbetsuppgifter, där utbildningen tidigare helt skett på arbetsplatsen, och har därvid närmast karaktären av in— troduktionskurser vid övergången till yrkeslivet. Många av de utbildningssö- kande kvinnorna torde också tveka in— för längre utbildningsalternativ, varför en allmän förlängning av kurstiderna skulle verka återhållande på rekryte- ringen av deltagare. Å andra sidan mås-
te de' korta kurstiderna och de begrän- sade utbildningskravcn från personal- anställarnas sida ses mot bakgrunden av att kvinnor inom många områden övervägande sysselsätts i okvalificera- de arbetsuppgifter. Man kommer där- med in i en cirkel, som det vore ange- läget att utbildningsverksamheten för- sökte bidra till att bryta.
Utredningen vill därför allmänt fram- hålla att det är önskvärt att vuxenut- bildningen ger ökat utrymme åt mera kvalificerade utbildningsalternativ. In- om vissa arbetsområden —— exempelvis kontorsområdet, tekniska arbetsområ- den, vårdområdet och restaurang och storhushåll — skulle dessa utbildnings- alternativ kunna gesi form av en etapp- vis uppbyggd utbildning omfattande två eller flera kurser på tillsamman 1— 2 år. Om sådana integrerade kursplaner skapades, borde möjlighet ges för del- tagarna att göra avbrott mellan de in- gående kurserna för att erhålla praktik inom arbetsområdet. Varje etapp av ut- bildningen bör utgöra ett avslutat helt och därmed medge att eleverna avstår från följande led av utbildningen, om de saknar intresse eller fallenhet för att fortsätta. Samtidigt skulle den i kursplanen ingående vidareutbildning- en stå öppen för dem, som bedöms ha förutsättningar att tillgodogöra sig den, utan att förnyad arbetslöshetsprövning behövde företas.
Fördelen med en på sådant sätt upp- byggd längre utbildning vore att de ut- bildningssökande inte behövde tveka att påbörja utbildningen på grund av dess längd, då de endast binder sig för ett första led av ungefär den längd, som nu är vanlig. Samtidigt kan det in— tresse för vidareutbildning, som från början finns eller som kursen kan kom— ma att väcka, tillgodoses med bibehål- lande av de utbildningsförmåner, som från början beviljats. Rätten till avbrott
för anställning är viktig, bl. a. därför att praktik kan vara ett krav för antag- ning till en senare etapp av utbildning- en, om denn-a ges inom det ordinarie utbildningsväsendet, och även i andra fall bör vara av värde för den fortsat- ta utbildningen.
Förutsättning för att få utbildning med bidrag från arbetsmarknadsverket är att den sökande redan är eller för- väntas bli arbetslös. Med arbetslösa jäm- ställs i detta sammanhang hemarbetande kvinnor, som önskar återuppta förvärvs- arbete och kan bedömas få svårigheter att utan föregående yrkesutbildning er- hålla lämpligt arbete. För kvinnor, som står i arbete, kan i princip utbildning inte beviljas. Undantag görs emeller- tid för ensamställda kvinnor, som har minderåriga barn och som har anställ- ningar som är olämpliga med hänsyn till vården och tillsynen av barnen, exempelvis på grund av obekväm ar- betstid. Den omständigheten att en kvinna p. g. a. bristande yrkesutbild- ning varit hänvisad till ett så okvalifi- cerat arbete, att hennes inkomst inte ger henne och "eventuella beroende fa- miljemedlemmar tillräcklig försörjning, kvalificerar i och för sig inte för ut- bildning. '
Bristande yrkesutbildning är förhål- landevis vanligare bland kvinnor än bland män. Inte minst gäller detta me- delålders och äldre kvinnor, sysselsatta i yrken av typ kvinnligt grovarbete. Här återfinns bl. a. ensamställda hemma- döttrar, som upp i medelåldern vårdat föräldrar eller annan anhörig och som efter deras bortgång blivit hänvisade att ta det arbete, som "de i avsaknad av utbildning och yrkeserfarenhet kunnat få. Ensamställda mödrar kan av ett ti- digt äktenskap och/eller moderskap ha hindrats ifrån att skaffa sig en planerad yrkesutbildning. En moder utan yrkes- utbildning, som står i den situationen
att hon helt eller delvis skall försörja minderåriga barn, har som regel en otillräcklig försörjningsförmåga. Den omständigheten, att hon tagit ett okvali- ficerat, lågavlönat arbete bör inte utgöra hinder föratt hon genom utbildning ges bättre möjligheter att försörja sig. Det förefaller inte rimligt att hon skall vara sämre ställd i detta avseende än en hemarbetande gift kvinna, som önskar återgå till yrkesarbetet och som kan be- viljas utbildning och utbildningsbidrag på förhållandevis generösa grunder. Ut- redningen vill därför föreslå, ait en en- samstående kvinna _ med eller utan försörjningsplikt mot minderåriga barn — som p.g.a. bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt arbete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträck- ning som om hon varit arbetslös.
Utredningen finner det värdefullt att barntillägget till ensamställda mlödrar numera ej reduceras. Detta är nämli- gen en förutsättning för att de mer- kostnader för barntillsyn, som kan upp- stå under utbildningstiden, skall kun- na täckas och först därigenom får det förhöjda barntillägget den avsedda be- tydelsen. .
*När det gäller redaktionen av utbild- ningsbidrag p. g. a. makes inkomst, fin- ita—”utredningen att de fr.o.m. den 1 juli 1964 gällande föreskrifterna inne— bär en klar. försämring för de gifta kvinnorna. Bestämmelserna om utbild— ningsbidragen bör enligt utredningens uppfattning vara så utformade, att de uppmuntrar icke yrkesverksamma kvin- nor till att via utbildning återgå till ar- betsmarknaden. Starka skäl talar där- för för en återgång till det tidigare till- lämpadc systemet, innebärande att grundbidraget på 410 kronor alltid skall kunna utgå. .
När det slutligen gäller reduktionen av utbildningsbidrag p. g. a. underhålls-
bidrag för frånskild make, vill utred- ningen ifrågasätta, om reglerna för pröv- ningen inte borde ges en generösare 'ut— formning. I stället för den genomförda överensstämmelsen i prövningen mellan sjukpenning och underhållsbidrag, bor- de underhållsbidraget enligt utredning- ens mening jämställas med makes in- komst. Utredningen vill därför föreslå, att också i fall, där en hemskild eller frånskild kvinna erhåller underhållsbi- drag, grundbidraget skall kunna utgå oreducerat.
Sysselsättningsskapande åtgärder
Behovet av sysselsättningsskapande åt- gärder för kvinnlig arbetskraft är del- vis av annan karaktär än för män. Det- ta sammanhänger med skillnader i ar- betslöshetens art hos kvinnor och män. Den kvinnliga arbetslösheten har dis”- kuterats i ett tidigare avsnitt (Syssel- sättningen för kvinnor i arbetskraften; uppgifter om arbetslöshet).
När det gäller kvinnor, som tillhör arbetsmarknaden och som drabbas av arbetslöshet i samband med en ned— gång i sysselsättningen, är problemen i allt väsentligt av samma slag som för arbetslösa män. De åtgärder, som där- vid kan komma i fråga för att skapa IÖkad sysselsättning, är i stort sett de- samma för män och kvinnor. De olika åtgärdernas relativa betydelse kommer emellertid att visa väsentliga olikheter.
Av annat slag är den arbetslöshet el- ler undersysselsättning, som kan före- ligga för kvinnor på orter med ringa efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Dessa sysselsättningssvårigheter, som bl. a. avspeglar sig i de stora geogra- fiska skillnaderna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad, spelar sanno- likt en betydligt större roll för kvin— norna än den arbetslöshet, som upp- står vid en nedgång i sysselsättningen. De drabbar i första hand nyinträdande
och återinträdande på arbetsmarkna- den. De återinträdande gifta kvinnor— nas lokala bundenhet bidrar till att försvåra en lösning av dessa sysselsätt- ningsproblem.
Av de sysselsättningsskapande åtgär- der, som behandlats i kapitlen 8—-11, skall här beredskapsarbeten, arkivar- bete och industribeställningar i korthet beröras. De i vanlig ordning bedrivna beredskapsarbetena har aldrig haft och kan inte heller väntas få någon nämn- värd betydelse för kvinnliga arbetslö— sa. Arbetenas art begränsar huvudsak- ligen deras användning till att ge sys- selsättning för byggnads- och anlägg- ningsarbetare och närstående yrkes- grupper. De särskilda beredskapsarbe- tena för svårplacerade kan däremot, om lämpliga arbetsobjekt kan anskaf- fas, ge ökade möjligheter att placera också kvinnliga arbetslösa, som kan hänföras till de grupper, som dessa ar- beten är avsedda för. Hittills har dessa möjligheter endast i begränsad utsträck- ning utnyttjats.
Arkivarhete utgör numera en form av arbetsträning och skyddad sysselsätt- ning och har därmed en uppgift snar- lik de särskilda beredskapsarbetenas. För båda dessa slag av sysselsättning för svårplacerade har utredningen i ett tidigare avsnitt föreslagit den gemen- samma beteckningen rehabiliteringsar— beten. Till skillnad från de särskilda beredskapsarbetena har arkivarbete kommit till relativt stor användning för svårplacerade arbetslösa kvinnor. En- ligt den undersökning, som arbetsmark- nadsstyrelsen år 1961 utförde rörande personer som den 31 december 1960 var sysselsatta i arkivarbete, var 35 procent av arkivarbetarna kvinnor (539 av 1 530). Två tredjedelar av dessa kvin- nor befann sig i åldern 55 år och där- över. Medianåldern var drygt 58 år. Bland de 864 svenskfödda arkivarbeta-
re, som lämnat uppgift om senaste an— ställning före arkivarbete, var 255 kvin— nor. Den största gruppen av dessa — 160 kvinnor _ utgjordes av tidigare kontorsanställda.
För svårplacerade arbetslösa kvin- nor skulle utan tvivel en ökad differen- tiering och spridning av rehabilite- ringsarbetena komma att få stor bety- delse. Som utredningen tidigare under- strukit, förutsätter en sådan utökning av arbetstillfällena en aktiv ackvisi- tionsverksamh—et från arbetsmarknads- organens sida samt generösare bestäm- melser om statsbidrag till statskommu- nala arkivarbeten. Utredningen har därför föreslagit att dessa i bidrags— hänseende jämställs med statskommu- nala beredskapsarbeten för svårplace- rad arbetskraft.
Särskilda beredskapsarbeten och ar- kivarbete utgör former av sysselsätt— ningsskapande åtgärder, som är indi— viduellt inriktade på arbetslösa med svårigheter att placeras på den öppna marknaden. Behov av sådana åtgärder föreligger för enskilda arbetslösa från alla yrkesområden. Generellt är där- emot arbetslöshetsrisken låg för stora grupper av kvinnliga arbetstagare, som sysselsätts inom arbetsområden med ingen eller ringa konjunkturkänslighet. Detta gäller exempelvis för den offent— liga sektorns stora tjänstemannagrupper inom statlig och kommunal förvaltning och undervisning samt för personal in— om hälso- och sjukvård. Störst torde arbetslöshetsrisken vara för de indu— strianställda kvinnorna. Den åtgärd som i första hand kommer i fråga för att vidmakthålla sysselsättningen för dessa arbetstagare vid en konjunktur— nedgång är utläggande av statliga oeh kommunala industribeställningar. Un- der konjunkturavmattningen 1958— 1959 gjordes arbetsmarknadspolitiskt motiverade industribeställningar för
sammanlagt 65 miljoner kronor. Mer än en tredjedel av detta belopp avsåg beställningar till textil- och konfek- tionsindustri, där kvinnor utgör drygt 50 respektive 65 procent av de anställ— da. Utredningcn har i ett tidigare av- snitt föreslagit, att statliga och kommu- nala industribeställningar skall komma till ökad användning vid konjunktur- nedgång, bl. a. genom att beställningar skall kunna läggas ut till hela branscher, som drabbas av ett mera allmänt bort- fall av exportorder. Utredningen har därvid förutsatt, att sådana åtgärder kommer att minska behovet av andra sysselsättningsskapande åtgärder, t. ex. anordnande av beredskapsarbete. I det- ta sammanhang vill utredningen en- dast understryka, att varje förskjutning från beredskapsarbeten till industribe— ställningar samtidigt innebär att de sysselsättningsskapande åtgärderna i ökad grad kommer också arbetslöshets— hotade kvinnliga arbetstagare tillgodo.
De sysselsättningssvårigheter, som föreligger för kvinnor på orter med ringa efterfrågan på kvinnlig arbets- kraft, är på en gång det arbetsmarknads- problem, som berör det största antalet kvinnor, och det som är svårast att i varje fall på kort sikt komma tillrätta med. Det är framför allt de lokalt bund- na kvinnorna, som genom bristen på arbetstillfällen på dessa orter avstängs från möjligheten att välja mellan hem- arbete och yrkesarbete. Flertalet lokalt bundna kvinnor är gifta, men också ogif- ta kvinnor kan i viss utsträckning vara bundna av åtaganden gentemot anhö- riga. Den kraftiga utflyttning av kvinn- lig ungdom, som ett ensidigt näringsliv på en ort kan framtvinga, innebär ock- så nackdelar, även om den ur arbets- marknadssynpunkt framstår som en an- passningsåtgärd.
Det gemensamma för dessa orter el- ler områden är att de saknar tillräck-
ligt antal arbetstillfällen inom sådana arbetsområden, där kvinnor i första hand efterfrågas, eller m. a. o. att den spontana efterfrågan på kvinnlig ar- betskraft är för liten. I många fall är också den totala efterfrågan på arbets— kraft otillräcklig för att bereda varak— tig försörjning för ortens befolkning. På andra orter kan efterfrågan på ar- betskraft i och för sig vara tillfredsstäl- lande men ensidigt inriktad på manlig arbetskraft.
Störst är givetvis svårigheterna inom allmänt sysselsättningssvaga områden. För kvinnorna i glesbygderna måste man räkna med att ett tillräckligt an- tal arbetstillfällen aldrig kommer att kunna skapas. Av de ca 440000 gifta kvinnorna i glesbebyggelse tillhörde år 1960 endast 11 procent den förvärvsar- betande befolkningen, flertalet sanno- likt som medhjälpande familjemedlem— mar. Endast på längre sikt, genom den fortsatta koncentrationen av befolk— ningen till tätorterna, kan yrkesverk- samhetsgraden hos dessa kvinnor vän- tas stiga. Det kan erinras om att en av de starkaste faktorerna bakom den ök- ning av de gifta kvinnornas yrkesverk- samhetsgrad, som ägt rum under de senaste decennierna, är den fortgående urbaniseringen.
På orter, där sysselsättningssvårighe- terna för kvinnorna sammanhänger mindre med en allmänt låg efterfrågan på arbetskraft än med en ensidig in- riktning av denna efterfrågan på man- lig arbetskraft, finns det två vägar, som i samverkan kan bidra till problemens lösning. Den ena består av lokalise— ringspolitiska åtgärder i syfte att ska— pa ett mera differentierat näringsliv på dessa orter. Den andra består i aktiva insatser för att påverka rekryterings- mönstret.
Det finns starka skäl att eftersträva en differentiering av näringslivet inom
ett geografiskt område, vid sidan om önskemålet att skapa ökade sysselsätt- ningsmöjligheter för ortens kvinnor och därmed tillvarata den tillgång som de- ras arbetskraft utgör. Utformningen av den av samhället bedrivna lokalise- ringspolitiken har emellertid nyligen behandlats av kommittén för närings- livets lokalisering1 och skall här inte närmare diskuteras.
Arbetsförmedlingens uppgift att ak- tivt arbeta för ett vidgat yrkesval från de arbetssökande kvinnornas sida och en mindre könsbunden rekrytering från arbetsgivarnas sida har diskuterats i ett föregående avsnitt (Arbetsförmed- ling och yrkesvägledning). Det är på expanderande industriorter med brist på arbetskraft, som förutsättningarna för sådana insatser är gynnsammast. Utbildning av kvinnor, som är bosatta på orten, för de lediga arbetstillfällena har bestämda fördelar framför andra rekryteringsalternativ, bl. a. genom att bostadsfrågan inte blir något problem för denna arbetskraft. För att tillvara- ta fördelarna med att rekrytera arbets- kraft från orten har arbetsgivarna ock- så varit beredda att anpassa arbetsti- derna efter de kvinnliga arbetstagarnas önskemål och behov. Den utbildning, som föregått anställning, har i flera fall skett i form av företagsutbildning, Kurser anordnade av företagen fram- står som en särskilt lämplig utbildnings- form, när uppgiften är att aktivera or- tens arbetskraftstillgångar och att in- troducera kvinnlig arbetskraft på nya arbetsområden.
Bara med utgångspunkt från en kvar- dröjande uppdelning av arbetsmarkna- den i manliga och kvinnliga arbetsom- råden kan åtgärder av detta slag rubri- ceras som skapande av sysselsättnings- tillfällen för kvinnlig arbetskraft. Sys- selsättningstillfällen finns redan, och uppgiften är att åstadkomma en anpass-
ning mellan denna efterfrågan och den totala tillgången på arbetskraft på or- ten. På längre sikt måste det bli den samlade efterfrågan på arbetskraft i förhållande till arbetskraftsutbudet från hela befolkningen inom det geo- grafiska området som avgör om balans skall anses föreligga mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
Åtgärder utanför arbetsmarknads- politiken
De hinder, som av familjeskäl kan före- ligga för kvinnor att gå ut i förvärvs- arbete, är endast delvis av den art, att det faller inom utredningens uppdrag att föreslå lösningar. Väsentliga insatser måste göras också inom andra områ- den. Utredningen skall här i korthet be- röra några i detta sammanhang särskilt betydelsefulla frågor.
Svårigheterna att på ett tillfredsstäl— lande sätt ordna tillsynen för barn un- der skolåldern eller i de lägre skolåld- rarna är ett av de verksammaste hinder som möter de mödrar, som vill förena hemarbete och förvärsvarbete. Familje- beredningen, som sysslar med frågor som sammanhänger med samhällets ser- vice till barnfamiljerna, har bl. a. före- slagit ökade insatser från samhällets si- da för att tillgodose behovet av barntill- syn. 1963 års riksdag förelades och god- kände förslag, som innebär att antalet daghemsplatser kommer att fördubblas under 1960-talet. Med hänsyn till den eftersläpning, som kännetecknar utbygg— naden av daghemsverksamheten och ut- bildningen av förskollärare, kan de be— slutade åtgärderna ej på kort sikt vän- tas medföra något nämnvärt nettotill- skott av kvinnlig arbetskraft till arbets- marknaden. Den nuvarande dispropor— tionen mellan antalet daghemsplatser och antalet hem med barn under 7 år, där en ensam förälder eller båda ma-
1 »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU 1963:58)
karna förvärvsarbetar, är så stor, att de första stadierna av en utbyggnad av den samhälleliga barntillsynen inte kan väntas omedelbart påverka yrkesverk- samhetsgraden hos de gifta kvinnorna.
Medan antalet daghemsplatser under 1950-talet t.o.m. sjönk något, ökade samtidigt antalet gifta kvinnor i arbets- livet förhållandevis snabbt. Uppenbar- ligen måste detta ha skett med anlitan- de av andra former för barntillsyn, bl. a. familjedaghemsvård. Det är enligt ut- redningens uppfattning angeläget att också denna form av barntillsyn ägnas ökad uppmärksamhet och att kvalite- ten hos denna vårdform förbättras ge- nom organiserat urval, handledning och kontinuerlig tillsyn. Ur arbetsmarknads- synpunkt är det den totala tillgången på kvalificerade och stabila former av barntillsyn, som är det väsentliga, me- dan däremot utredningen inte anser sig ha anledning att närmare diskutera av- vägningen mellan olika sådana vård— former.
Effekten ur arbetsmarknadssynpunkt av den planerade ökningen av antalet daghemsplatser är till väsentlig del be- roende av en lämplig lokalisering i för— hållande till å ena sidan arbetskrafts— tillgångarna och å andra sidan arbets- tillfällena. Utredningen välkomnar där- för det samarbete, som numera har in- letts mellan socialstyrelsen, arbetsmark- nadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i syf- te att bl. a. förse kommunerna med fort— löpande information om folkökning, sysselsättning och kvinnlig yrkesverk- samhet inom olika bebyggelsecentra.
Behovet av kollektivt tillhandahållen service inskränker sig emellertid inte till ordnande av barntillsyn i form av heldagsvård, eftermiddagshem eller barnpassning vid sjukdom. Också and— ra hemsysslor behöver underlättas eller avlastas de enskilda hushållen. Utöver de initiativ, som i begränsad utsträck-
ning tagits i form av kollektivhus eller familjehotell, är det angeläget att ock- så andra vägar att tillgodose behovet av kollektiv service prövas, t. ex. i form av välplanerade servicecentraler, som kan äta sig sådana uppgifter som klädvård, städning, budskickning m. m.
Frågor, som rör familjebeskattning, har nyligen utretts av allmänna skatte- beredningen. Medan den samhälleligt ordnade barntillsynen avser att undan- röja hinder för förvärvsarbete, ligger familjebeskattningens betydelse för yr- kesverksamhetsgraden hos gifta kvinnor i den hämmande eller stimulerande ef- fekt på benägenheten att ta förvärvsar- bete, som beskattningens utformning får.
Det är inte utredningens avsikt att närmare diskutera dessa frågor, vilkas lösning faller utanför utredningens upp- drag. Utredningen vill likväl betona, att det ur utredningens synpunkt är ange— läget att familjebeskattningen får en sådan utformning, att någon hämmande effekt på de gifta kvinnornas benägen- het att förvärvsarbeta inte uppstår.
Utredningen vill vidare erinra om den betydelse som lönesättningen har för kvinnornas benägenhet att söka för— värvsarbete, samtidigt som lönenivån kan påverka efterfrågan på arbetskraft och den inriktning, som denna får. De förslag, som utredningen har framlagt, syftar bl. a. till att underlätta en sådan utveckling, att kvinnornas möjligheter att erhålla ett mera kvalificerat och bättre betalt arbete ökar. Utredningen har däremot inte sett som sin uppgift att ta upp dessa frågor till närmare be- handling.
Slutligen vill utredningen understry- ka vikten av att en samordning sker av de olika samhälleliga åtgärder — stat- liga och kommunala — som syftar till att undanröja hinder för kvinnors för— värvsarbete.
KAPITEL 15
Handikappade
Nuvarande förhållanden Ämnets avgränsning och arbetsvårdsbehovet
Intresset för de partiellt arbetsföras sysselsättningsproblem har inte enbart uppenbara sociala och humanitära be- vekelsegrunder utan även arbetsmark— nadsmässiga och ekonomiska. Mot bak- grunden av de knappa arbetskraftsre- surserna ligger det i samhällets intres- se att snarast möjligt bereda förvärvs- arbete till personer, som fått sin ar- betsförmåga nedsatt. Till detta har på senare år i högre grad än tidigare rent statsfinansiella aspekter kommit. En snabb återgång till arbetslivet innebär nämligen bl.a. betydande besparingar inom det socialförsäkringssystem, som är under utbyggnad.
Verksamheten för handikappade om- fattar medicinsk rehabilitering och ar- betsvård. Till den medicinska rehabi- literingen hör förutom den egentliga sjukvården även vissa undersöknings- och bchandlingsformer såsom sjukgym- nastik, sysselsättnings- och arbetstera- pi, fysikalisk behandling, ortopediska hjälpmedel, funktionsprövning och ku- rativ verksamhet. Arbetsvården omfat- tar övriga icke medicinska åtgärder, som är nödvändiga för att bereda par- tiellt arbetsföra produktivt arbete. Till arbetsvård hör sålunda arbetsförmed- ling, arbetsprövning, arbetsträning, yr- kesutbildning, skyddad sysselsättning
samt näringshjälp för startande av egen rörelse. I detta sammanhang uppkom- mer cn annan gränsfråga. Den statliga arbetsvården begränsas till vuxna han— dikappade, som efter slutad skolgång är i behov av hjälp för arbetsplacering eller skyddad sysselsättning. Ansvaret för träning och utbildning under bar- na- och ungdomsår faller på ordinarie skolor eller på specialskolor för olika grupper handikappade.
Det ligger i sakens natur, att grän- serna mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvård i många fall är flytan- de. Arbetsmarknadsutredningen, som enligt utredningsuppdraget skall befat- ta sig med de direkt arbetsmarknads- politiska åtgärderna för partiellt ar- betsföra, kommer inte närmare att gå in på dessa gränsfrågor utan skall i huvudsak uppehålla sig vid den verk— samhet, som på detta område bedrives av arbetsmarknadsverket. Samordnings- frågor behandlas dels i arbetsmark— nadsstyrelsens delegation för arbets- vårdsfrågor, där medicinalstyrelsen är representerad, dels av den i december 1961 tillsatta centrala rehabiliterings— beredningen, som har att ta upp frågor av mera allmän natur rörande rehabi- literingen, verkställa erforderliga ut- redningar på området, medverka vid planläggning av rehabiliteringsverk- samhetens utformning och sprida upp- lysning i rehabiliteringsfrågor.
Man har vid olika tidpunkter genom undersökningar inom landet eller med stöd av undersökningar i andra länder sökt uppskatta arbetsvårdsbehovets om- fattning. Det har emellertid inte varit möjligt att med någon större grad av säkerhet på förhand fastställa behovet av dylika åtgärder. Förutsättningarna för en sådan beräkning skiftar mellan stad och land och mellan olika geo— grafiska områden bcrocnde på närings- livets sammansättning och på de all- männa sysselsättningsmöjligheterna. Det allmänna konjunkturläget, strukturför- ändringarna inom näringslivet samt även andra förhållanden och föränd- ringar, som underlättar eller försvårar handikappades möjligheter att erhålla försörjning genom arbete, påverkar ock- så behovet av åtgärder. Till detta kom— mer den från tid till annan varierande sjukdoms— och skadefrekvens, som kan ställa krav på rehabiliteringsverksamhe- ten, varvid som exempel kan nämnas de ökande trafikolycksfallen.
I al'betsförmedlingsstatistiken redo- visas antalet arbetsvårdssökande. Upp- gifterna är inte så mycket ett mått på det totala arbetsvårdsbehovet i landet ;om fastmer ett uttryck för det antal personer, som söker sig eller remitte- ras till de särskilda arbetsvårdsexpedi- tionerna. Åtskilliga partiellt arbetsföra torde inte söka upp arbetsvårdsexpe- ditionerna, eftersom de vet, att man ej kan bistå alla. Expeditionernas service måste också enligt uppgifter från arbets- marknadsstyrelsen på grund av bris— tande resurser begränsas. Återhållsam- het iakttages i första hand när det gäller att utsträcka verksamheten till nya vård- och serviceområden. Arbetsvårds- statistikens ofullständighet som mätare på arbetsvårdsbehovet understrykes yt- terligare av det förhållandet, att många lindrigt arbetshindrade får sin syssel- sättningsfråga löst av den allmänna ar-
betsförmedlingen eller genom egna an— strängningar. I synnerhet under senare år, när de arbetsmarknadspolitiska re— surserna generellt sett ökat, har den allmänna förmedlingen utan arbetsvår- dande åtgärder kunnat arbetsplacera många handikappade. Dessa fall redo- visas cj i arbetsvårdsstatistiken.
Endast då anställnings- eller utbild— ningsfrågorna kräver utredningar av yrkesmässig, medicinsk eller social na- tur sker en remiss till de arbetsvårds- expeditioner, som inrättats vid arbets— förmedlingens samtliga huvudkontor samt vid ett antal större avdelnings- kontor. Huvudparten av remisserna kommer från sociala organ, sjukvårds- inrättningar och socialförsäkringsinsti- tutioner. Som tidigare framhållits in- går nämligen arbetsvården som ett Vä— sentligt led i systemet av åtgärder för social och medicinsk rehabilitering av arbetshindrade personer.
Trots vad som här anförts har anta— let sökande vid arbetsvårdsexpeditio- nerna ökat kraftigt under de senaste åren, vilket framgår av tabell 15: 1.
I arbetsvårdsstatistiken är de arbets- sökande uppdelade eftcr huvudsakliga arbetshinder. Fördelningen under år 1963 återges i tabell 15: 2.
Grupperingen har skett efter vad som i varje enskilt fall ansetts vara den sö- kandes huvudsakliga arbetshinder och ger därför inte någon upplysning om
Tabell 15: 1. Antal sökande vid arbetsvårds— expeditionema, 195 7—1963
År Hela Därav
* antalet kvinnor 1957 .......... 24 852 5 955 1958 .......... 24 873 5 881 1959 .......... 26 578 6 222 1960 .......... 31 359 6 863 1961 .......... 33 486 7 414 1962 .......... 39 222 8 804 1963 .......... 49 633 11 261
Tabell 15:2. Arbetsvårdssökande fördelade efter arbetshinder, 1963
Antal Arbetshinder . män kvm- nor
Rörelsehindrade ........... 13 587 3 571 Hörselskadade ............. 406 265 Syndefekta ................ 998 358 Lungtuberkulösa ........... 1 162 315 Psykiskt sjuka eller defekta . 6 170 2 910 Andra sjuka .............. 8 258 2 594 Socialt missanpassade ...... 3 171 314 Alkoholister ............... 3 584 84 Överåriga ................. 598 102 Andra arbetshindrade ...... 438 748 Summa 38 372 11 261
den kombination av fysiska och psy- kiska samt i vissa fall även sociala handikapp, som är vanligt förekom- mande. Markant är den ökning som un- der senare år skett av de hjälpsökande rörelsehindrades antal. Delvis kan den tillskrivas det stegrade antalet trafik- olyckor med skador i rörelseorganen som följd, men ett stort antal nya sö- kande har även kommit från i kropps- arbete förslitna arbetstagare med rygg- och ledbesvär. Det rör sig främst om äldre skogs-, anläggnings— och bygg- nadsarbetare men även om kvinnor, som på grund av dylika besvär inte längre kan fortsätta i sitt tidigare ar- bete. Arbetsansökningar från personer med arbetshinder handlägges som för- ut nämnts också av den allmänna för— medlingen. Detta gäller i synnerhet så- dana grupper som socialt missanpas- sade, alkoholister och överåriga. Detta torde vara en förklaring till det förhål— landevis låga antalet arbetsvårdssökan- de bland dessa grupper. Lungtuberkulösa, som tidigare varit en av arbetsvårdsexpeditionernas störs- ta grupper, har undan för undan mins- kat i antal främst beroende på fram- steg i den medicinska behandlingen. Samarbetet mellan arbetsvård, soci-
alvård och sjukvård ger möjligheter till en tidig kontakt med nya arbetsvårds— fall. Som förut påpekats är dock re- surserna ännu inte tillräckliga för in— satser på alla vårdområden. Stora grup— per av arbetshindrade väntar ännu på effektiv rehabilitering och arbetsvård. Som exempel kan nämnas mentalsjuka, psykiskt efterblivna, epileptiker samt vissa grupper svårt rörelsehindrade så- som polioskadade, reumatiker, MS- och CP—fall. Det bör emellertid framhållas att en förutsättning för en effektivare arbetsvård för dessa grupper är en all- mänt förbättrad rehabilitering på vårdstadiet och grundläggande yrkes— utbildning för dem som i unga år drabbats av invalidiserande sjukdomar eller hämmats i sin utveckling.
Arbetsvårdens omfattning, innehåll m m
Arbetsvårdsutredningen syftar till att klarlägga den sökandes möjligheter att försörja sig genom arbete. I utredning- en ingår såväl medicinsk undersök- ning som psykotekniska prov och vis- sa andra undersökningar, som kan ge besked om en placering i öppna mark- naden är möjlig. Utredningen skall ut- mynna i förslag om lämpligt yrke och erforderliga åtgärder för arbetsplace- ring eller startande av egen rörelse.
I tabell 15:23 redovisas antalet till- satta platser dels i öppna marknaden, dels i skyddad sysselsättning under åren 1958—1963.
Arbetsplacering i öppna marknaden är i hög grad beroende på den allmän- na tillgången på arbetstillfällen. Anta- let arbetsplacerade minskade under konjunkturncdgången åren 1958—1959. Därefter har det åter stigit, under se- nare år mycket kraftigt. Möjligheterna att placera partiellt arbetsföra i arbete varierar med konjunkturerna men är självfallet också beroende av arbetsför-
Tabell 15:53. Antal med arbetsvårdssökande tillsatta platser, 1958—1963.
1958 1959 1960 1961 1962 1963 Arbetsanskaffning i öppna markna- den .......................... 8 167 8 895 10 622 11 081 10 400 12 378 Sysselsättning i skyddade verkstä- der .......................... 879 1 021 743 899 929 1 400 Hemarbete ..................... 105 105 168 210 147 201 Beredskapsarbete och arkivarbete . 491 1 040 2 720 3 201 5 810 9 108 Summa 9 642 11 061 14 253 15 291 17 286 23 087
medlingens och arbetsvårdens allmän- na rcsurser. Det gäller såväl personella resurser som tillgången på hjälpmedel för att göra de arbetshindrade bättre skickade att antaga ett arbete. I sist- nämnda avseende har under de senaste åren förbättrade yrkesutbildningsmöj- ligheter väsentligt underlättat utplace- ringen. Likaså spelar tillgången på platser för skyddad sysselsättning stor roll för placeringsresultatet. Behovet av skyddad sysselsättning är betydligt större än den nuvarande tillgången på platser i verkstäder och i utearbeten. Av tabell 15:3 framgår dock, att en väsentlig ökning av antalet personer, som placerats i skyddad sysselsättning, skett på senare tid. Det gäller i synner- het i fråga om beredskapsarbeten för svårplacerade. Arbetsvårdsexpeditionerna kan anlita medicinska specialister för undersök- ning och utlåtanden. I övrigt har behovet av medicinsk expertis tillgodosetts ge- nom läkare, som är knutna till länsar- betsnämnderna och som har till uppgift att svara för undersökning av enskilda fall, att granska intyg utfärdade av andra läkare samt att allmänt anlägga medicinska synpunkter på bedömningen av arbetsvårdsåtgärdernas utformning i de enskilda fallen. Läkare är anställda även vid andra arbetsvårdande insti- tutioner. Arbetsprövningsverksamheten vid statens arbetsklinik står sålunda under ledning av läkare, och även till
institutionerna för arbetsträning och skyddad sysselsättning har läkare knu- tits.
Särskild uppmärksamhet i form av yrkesvals- och lämplighetsprov ägnas i synnerhet sådana sökande, som är påtänkta för en mera kvalificerad el- ler långvarig utbildning. Arbetsvårds- expeditionerna kan remittera sökande för anlagsprövning till något av de psykotekniska instituten i landet eller till Personaladministrativa rådet. Erfa- renheterna visar att de psykotekniska proven ger större säkerhet vid val av yrke och även bidrar till att leda in de arbetsvårdssökandes egna önskemål på praktiskt framkomliga vägar. Kost- naderna för undersökningarna samt för resor och traktamenten täckes helt av statsmedel.
För mera svårbedömda arbets- vårdsfall kan särskilda undersökningar och observationer — arbetsprövning — vara nödvändiga för att man skall kunna nå fram till en »arbetsdiagnos», som kan ligga till grund för beslut om lämpliga åtgärder. För detta ändamål inrättades år 1950 i Stockholm en stat- lig arbetsklinik, som nu har plats för 30 arbetsprövningsfall men som efter utbyggnad får plats för 40 sådana fall. Klinikföreståndaren är läkare, och prövningen innefattar medicinska och psykologiska undersökningar, prövning i praktiskt arbete samt funktionsför— bättrande behandling. Anslag f-ör anli—
tande av speciell teknisk och medicinsk expertis står till klinikens förfogande. Till klinikens uppgifter hör även forsk- ning inom arbetsvårdens område. Kli- enterna, som kommer från hela landet, får statliga bidrag till sitt uppehälle enligt de grunder, som gäller för ar- betsmarknadsstyrelsens utbildningsbi- drag. Klinikens kapacitet är ca 200 ar- betsprövningar per år, vilket inte till- närmelsevis fyller behovet. Arbetsmark- nadsstyrelsen har därför i sitt arbets- vårdsprogram föreslagit, att vissa trä- ningsverkstäder och vanföreanstalternas yrkesskolor skall utrustas med speciel- la arbetspriövningsresurser. Statens ar- betsklinik skulle under sådana förut- sättningar ägna sig åt de svåraste pröv- ningsfallen och samtidigt fungera som utbildnings- och forskningsanstalt.
I skrivelse den 12 juli 1962 har ar- betsmarknadsstyrelsen uppmanat läns- arbetsnämnden att uppta förhandlingar med huvudmännen för arbetstränings- verkstäder om inrättande av särskilda prövningsavdelningar i anslutning till verkstäderna. Till skrivelsen har fogats anvisningar för verksamhetens bedri- vande i form av krav på personell ut- rustning, maskin- och instrumentut- rustning, lokaler samt arbetsprogram. Huvudmän som inrättar avdelning för arbetsprövning kan enligt förenämnda skrivelse av arbetsmarknadsverket få ersättning för de kostnader, som är för- enade med verksamhetens drift, i form av särskild prövningsavgift för varje särskilt prövningsfall. Dessutom kan utbildningsbidrag utgå till den person, som är föremål för prövning. I juli 1964 hade 4 sådana prövningsavdel- ningar med tillsammans 40 platser in— rättats i anslutning till redan etablera- de träningsverkstäder.
Personer, som på grund av sjukdom eller av annan anledning varit borta från arbetslivet under längre tid, be-
höver successivt och systematiskt träna upp sin arbetsförmåga och vänja sig vid de betingelser och förhållan den, som råder på en arbetsplats. En sådan ar- betsträning, som försiggår under läkar- tillsyn, kan samtidigt innebära en pröv- ning under praktiskt arbete av yrkes- förutsättningar, arbetsförmåga och ar- betsvilja. Sedan 1940-talet har landsting, kommuner och enskilda sammanslutningar inrättat verkstäder med differentierade syssel- sättningsmöjligheter. Särskilt snabb har tillväxten varit under senare år, till stor del beroende på förbättrade statsbi- dragsvillkor såväl för nyetablering som för drift av verkstäderna.
Statsbidrag till anordnande av verk- städer för handikappade har fram till den 1 juli 1964 till byggnadskostnader utgått med 325 kronor per in"-' netto- golvyta, dock för högst 15 m2 per ar- betsplats. Detta belopp har genom be— slut av 1964 års riksdag höjts till 390 kronor. I verkstäder med särskilt ut- rymmeskrävande tillverkning kan bi- drag utgå för högst 30 ln2 per arbets— plats. Från budgetåret 1962/63 kan dessutom bidrag utgå med hälften eller, då särskilda skäl föreligger, två tred- jedelar av kostnaderna för anskaffande av en grunduppsättning maskiner eller likvärdig utrustning. Huvudman, som bedriver verksamhet i förhyrda loka- ler, kan erhålla hyresbidrag med 50 procent av hyreskostnaden, dock högst med 15 kronor per rn2 och år samt för högst 15 m2 per arbetsplats (i undan- tagsfall för högst 30 m2 per arbetsplats).
Fr. o.m. budgetåret 1963/64 utgår försörjningsbidrag till personer i ar- betsträning med samma belopp, som gäller för utbildningsbidrag till arbets- lösa, dock under högst 6 månader. Till denna ersättning utgår statsbidrag med hälften. Från samma tidpunkt gäller även att underskott på verkstadens drift
mitten av
tränings-
till hälften täckes av statsbidrag, dock med högst tvåtusen kronor per arbets- plats och år. Före denna tidpunkt kun- de driftsbidrag från staten utgå med 40 procent, i vissa undantagsfall 45 procent, av föreståndares och arbets- ledares löner.
Arbetsträning bedrives i flertalet fall i samma lokaler som skyddad syssel- sättning. Under 1963 förekom arbets- träning vid 19 verkstäder, som samti- digt hade avdelningar för skyddad sysselsättning. Arbetsträning vid fristå- ende verkstadsenheter fanns på 8 plat- ser i landet. Vid ingången av 1963 var 942 personer inskrivna vid verkstäder för arbetsträning. Under året inskrevs 2007 personer och utskrevs 2 034. Vid årets slut kvarstod 915. Andelen kvin- nor i arbetsträning uppgick till 24 pro- cent.
Från arbetsträning går de handikap- pade till arbete i öppna marknaden, till yrkesutbildning, till skyddad verksam- het eller till hemarbete. I många fall avbrytes vistelsen vid verkstäderna på grund av sjukdom eller konstaterad ar- betsoförmåga.
I fråga om huvudmännens utgifter och statsbidrag för träningsverkstäder hänvisas till avsnittet om skyddad och halvskyddad sysselsättning.
Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
Ett av de verksammaste medlen för att höja den arbetshindrades konkur- rensförmåga och underlätta en utpla- cering i öppna marknaden är yrkesut- bildning. Det gäller såväl för ungdo- mar, som drabbats av handikapp och som under sin skoltid skall förberedas för arbetslivet, som för personer, som efter inträdet i arbetslivet blir handi- kappade eller som efter avslutad skol— gång är i behov av arbetsvård. Utred- ningens uppdrag är begränsat till den
sistnämnda gruppen. Utredningen fin- ner det ändå motiverat att redan här understryka den utomordentliga vikt, som utbildningen av handikappade ungdomar måste tillmätas.
För vuxna handikappade är länsar— betsnämnderna bemyndigade att be- kosta praktiskt taget alla slag av ut- bildning, som bedömes erforderlig och lämplig. Huvudparten av dem, som söker arbetsvård och som bedömes va- ra i behov av utbildning, får dock så- dan i de särskilt anordnade anpass- ningskurserna för vuxna. Den krafti- ga ökningen av denna verksamhet under senare år har varit av stor be- tydelse för de handikappades möjlig— heter till en yrkesmässig anpassning. Antalet utbildningsfall bland arbets- hindrade har ökat från 1281 under 1955 till 3 915 under 1960, 5 138 under 1961 samt 6508 och 8321 under res- pektive 1962 och 1963. Av de under 1963 utbildade tillhörde 39 procent gruppen rörelsehindrade, 23 procent andra sjuka och 14 procent psykiskt sjuka eller defekta. Andra större grup— per var syndefekta och lungtuberku- lösa. Anpassningskurserna för vuxna har i vissa fall inrättats och utformats speciellt för arbetshindrade. Exempel härpå är kurser för blinda, astmasjuka, hjälpklasselever samt hemarbetare. Yt- terligare Specialkurser planeras enligt uppgift för hörselskadade, svårt van— föra, epileptiker och alkoholister. Spe- cialskolorna för vanföra, blinda och döva står öppna även för andra kate- gorier partiellt arbetsföra. Partiellt ar- betsföra utbildas i relativt stor ut- sträckning även i centrala och kom- munala verkstadsskolor eller andra or— dinarie skolor för yrkesutbildning så- som handelsskolor och tekniska sko- lor. Av betydelse är även den lärlings— utbildning, som bedrives inom närings- livet.
Utbildningsbidrag och övriga utbild- ningsförmåner till partiellt arbetsföra är desamma som för arbetslösa under utbildning. Bidrag kan enligt gällande bestämmelser även utgå exempelvis för dagliga resor till och från utbildnings- platsen.
Skyddad och halvskyddad sysselsättning Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara så nedsatt, att de endast under särskilt tillrättalagda förhållanden kan göra en produktiv arbetsinsats. Efter en tids arbete i skyddad form kan emellertid sådana förändringar ske i den sökan- des arbetskapacitet eller i efterfrågan på arbetskraft, att placering i öppna marknaden blir möjlig. I tabell 15:3 har redovisats det antal arbetshindra- de, som under åren 1958—1963 hän- visats till olika former av skyddad sys— selsättning. Verkstäder för skyddad sysselsättning har upprättats av ett 100- tal huvudmän, i första hand av kom- muner men även av enskilda samman- slutningar. Verksamheten omfattar till övervägande del verkstadsrörelse med viss specialisering t.ex. metallarbete, snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll inrymmer verksamheten Skrivbyråer med enklare former av kontorsarbete. Vid årsskiftet 1963/64 arbetade 2741 personer vid verkstä- der, som kunde erbjuda skyddad sys- selsättning. Vid ingången av 1963 sys- selsattes 2 164 personer vid verkstäder för skyddad sysselsättning. Under året inskrevs 1877 och utskrevs 1300 per- soner. Av de sysselsatta var 31 procent kvinnor.
Statsbidrag för uppförande eller för- hyrning av lokaler för sådana verkstä- der är desamma som för träningsverk- städer. Bidrag kan även utgå till hälf- ten av kostnaderna för maskinutrust-
ning. Som driftsbidrag svarar staten för hälften av uppkommet driftsunder- skott inom en begränsning av högst 2000 kronor per arbetsplats och år. Direkta statsbidrag till de sysselsattas löner utgår däremot inte, utan ersätt- ning för utfört arbete utbetalas i form av ackordslön eller i form av garan- terad timpenning. Medeltimförtjänsten vid verkstäderna uppgick år 1963 till kronor 3: 87.
Den ekonomiska redovisningen har hittills varit gemensam för samtliga verkstäder inom arbetsvården, såväl träningsverkstäder som verkstäder för skyddad sysselsättning. Under år 1963 uppgick värdet av såld produktion till 21,7 milj. kronor och i lön till de sys- selsatta utbetalades 17,5 milj. kronor. Statsbidraget för driften uppgick un- der samma tid till 4,8 milj. kronor, var- av 1,4 milj. kronor avsåg första halv- året 1963 och 3,4 milj. kronor andra halvåret, då nya regler och förbättra— de bidragsförmåner infördes. Huvud- männens nettokostnader för verksam- heten efter statsbidrag översteg 13 milj. kronor. För budgetåret 1964/65 har riksdagen till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade anvisat ett förslagsanslag av 13 milj. kronor.
För att behovet av skyddad syssel- sättning bättrc skall kunna tillgodoses, lämnar arbetsmarknadsverket informa- tion till kommunerna. Verket står även till tjänst med rådgivning vid plane- ringen, med anskaffande av arbetsupp- gifter till verkstäderna i viss utsträck- ning samt med utbildning av befatt— ningshavare vid verkstäderna.
Industrier, som upprättar separata avdelningar för sysselsättning av han- dikappade, s.k. halvskyddade verkstä- der, och som ställer samtliga platser vid verkstäderna till arbetsförmedling- ens förfogande, kan få statsbidrag till denna verksamhet. Statsbidragen ut-
gick fram till den 1 juli 1962 i form av bidrag till arbetsledares löner enligt samma grunder, som gällde för skyd- dade verkstäder. Bidragen visade sig emellertid otillräckliga i förhållande till företagens merkostnader, varför fö- retagens intresse för verksamheten var obetydlig. Merkostnaderna är att hän- föra till ett mindre intensivt utnytt- jande av maskiner och lokaler, större anspråk på arbetsledning, avsyning och administration, ökade transportkostna- der Endast sex halvskyddade verkstäder hade därför vid denna tid- punkt inrättats.
1962 års riksdag biföll ett i proposi— tion framlagt förslag om högre bidrag till ifrågavarande företag, varigenom bidrag kunde utgå med högst en krona per fullgjord arbetstimme. Inte heller detta bidrag har visat sig tillräckligt som en stimulans för inrättande av nya avdelningar för halvskyddad verksam- het. Beloppet har därför efter beslut av 1964 års riksdag hlöjts till två kro- nor för fullgjord arbetstimme.
Ill. Ill.
Hemarhete och hemarbetscentraler
En del handikappade, som ej kunnat förflytta sig till en bestämd arbetsplats, har varit hänvisade att utföra förvärvs- arbete i hemmet. Arbetsförmedlingen har i viss omfattning förmedlat kontakt mellan sådana sökande och arbetsgi— vare, som lämnat ut hemarbete. Efter överenskommelse om anställning som hemarbetare har därefter i regel distri- bution av material och hämtning eller leverans av färdiga produkter skötts av företaget. Den service, som på detta sätt kommit att belasta arbetsgivaren, har varit ett av skälen till att hemar— betet fått begränsad omfattning. Efter- som behovet av hemarbete är betydligt större än tillgången, har det därför vi- sat sig nödvändigt från arbetsvårdens
sida med en utbyggd service gentemot såväl arbetstagare som företag. För den skull har inrättats s.k. hemarbelscen- traler med uppgift att förmedla arbets- uppgifter, övervaka hemarbetet, instru- era arbetstagare, distribuera material samt mottaga och avsyna det utförda arbetet. Därvid har vissa av de tidi- gare nämnda verkstäderna för skyddad sysselsättning fungerat som hemarbets- centraler. I ett mindre antal fall har speciella centraler inrättats. Vid års- skiftet 1963/64 sysselsattes genom hem- arbetscentraler 662 personer, varav 435 kvinnor. Statsbidrag till driften av hemarbetscentraler utgår enligt samma grunder som gäller för verkstäder för skyddad sysselsättning.
Näringshjälp åt handikappade Utöver yrkesutbildning, arbetsträning, arbetsanskaffning etc. har det i många fall visat sig nödvändigt att ge stöd även i andra former, för att handikap- pade genom eget arbete skall kunna bidraga till eller själv klara sin för- sörjning. Åtgärderna har främst avsett stöd för startande av egen rörelse eller för anskaffande av fordon för resa till och från en arbetsplats. Dessa kom- pletterande åtgärder har vanligen kal- lats näringshjälp.
Den statliga näringshjälpen var länge en del av pensionsstyrelsens inva- liditetsförebyggande verksamhet. Suc- cessivt flyttades näringshjälpen _ i enlighet med förslag från Kommittén för partiellt arbetsföra _ över till ar- betsmarknadsstyrelsen. Fr. 0. m. bud— getåret 1962/63 sorterar den statliga näringshjälpen liksom arbetsvården i övrigt under arbetsmarknadsstyrelsen. Så länge näringshjälpen var knuten till den invaliditetsförebyggande verksam- heten, hade den ringa omfattning. Det gäller både i fråga om stödet i det en-
skilda fallet och det antal handikappa— de, som fick hjälp denna väg.
Fram till 1947 utgick bidrag i hu- vudsak till anskaffande av arbetsma- skiner, redskap och verktyg i hant- verksyrken och främst till personer som erhållit yrkesutbildning genom pensionsstyrelsens försorg. Sistnämnda år höjdes maximibeloppet för bidrag från 1000 kronor till 5000 kronor. I praktiken begränsades dock bidragen först till 2000 kronor och senare till 3500 kronor på grund av a'nslagens otillräcklighet. Det statliga bidraget skulle täcka högst tre fjärdedelar av totalkostnaden. Resterande belopp till- sköts av kommuner, landsting, någon organisation eller av den sökande själv. Statsbidraget täckte dock i flertalet fall inte tre fjärdedelar av totalbeloppet.
Anslaget till näringshjälp uppgick för budgetåret 1947/48 till 35000 kronor. Det ökades successivt och för budget- året 1958/59 anvisades för ändamålet 1 milj. kronor. Anslaget för budgetåret 1964/05 uppgår till 6 milj. kronor.
Näringshjälpens storlek, villkor, m.m. Syftet med näringshjälpsverksamheten är att ge möjligheter till arbete och försörjning åt sådana partiellt arbets- föra och svårplacerade personer, som inte genom andra arbetsvårdande åt- gärder kan inpassas i arbetslivet. Nä- ringshjälp kan beviljas handikappade personer m. fl., som inte utan denna hjälp kan beredas arbete i öppna mark- naden eller som kan få sin försörjning endast genom egen rörelse.
Näringshjälp kan utgå till följande ändamål:
bestridande av kostnader för an- skaffande av arbetsmaskiner och verk- tyg samt till kostnader som eljest är förbundna med igångsättande av egen verksamhet;
anskaffande av personbil eller mo- tordriven inualidvagn, då fordonet är
en förutsättning för utkomst genom ar- bete eller för förvärvande av yrkesut- bildning. (Den som tidigare erhållit näringshjälp till motorfordon, kan ock- så få bidrag till ersättningsanskaffning. Sådana ärenden avgöres av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall);
anskaffande av smärre verktyg och arbetsredskap i samband med arbets- placering.
Näringshjälp kan utgå till en och "samma person med högst 10 000 kronor
och kan helt eller delvis utlämnas som lån. Under Vissa förhållanden kan en handikappad få näringshjälp både till egen rörelse och till motorfordon med högst 10 000 kronor till vardera ända- målet.
Tidigare föreskriven begränsning av maximibeloppet till högst tre fjärdede- lar av totalkostnaderna gäller ej längre. Statlig näringshjälp kan sålunda utgå upp till 10000 kronor i varje enskilt fall — undantagsvis kan som förut sagts därutöver bidrag till motorfordon utgå. Om hjälpbehovet överstiger 10 000 kronor skall arbetsvårdsexpeditionerna medverka till att kompletterande bi- drag eller län erhålles från annat håll.
Innvan näringshjälp lämnas för star— tande av egen rörelse, företages genom arbetsvårdsexpeditionen en utredning om behovet av sådant stöd, de ekono- miska förutsättningarna för rörelsen och sökandes personliga förutsättning- ar att med hänsyn till yrkeskunskaper och handikapp kunna driva verksam- heten. Härvid inhämtas utlåtande från läkare, företagsekonomisk expertis, ut- bildnings-anstalter, kommunala myndig- heter m. fl. Länsarbetsnämnderna, som beslutar om näringshjälp i det över- vägande antalet fall, är också bemyndi- gade att bekosta erforderliga expertut- redningar.
Näringshjälp för anskaffande av mo- torfordon kan utgå till person som
måste ha eget fordon för att komma till en arbets— eller utbildningsplats. Även i dessa fall ankommer det på arbets- vårdsexpeditionerna att göra erforder- lig utredning. Läkare skall styrka, att det föreligger medicinska skäl för an- skaffande av eget fordon. Hjälp kan ut- gå även i sådana fall, då höggradigt in- validiserad person inte själv kan] cr- hålla körkort men familjemedlem eller annan åtager sig att köra fordonet till och från arbete eller yrkesutbildning. Vid bedömning av vagnstyp, storlek, teknisk utrustning och prisklass kan expertis anlitas.
Den ekonomiska behovsprövningen vid näringshjälp för startande av rö- relse omfattar en förmögenhetspröv- ning, där hänsyn tas till förmögenhet endast om den överstiger 40 000 kronor, såvida inte förmögenheten består av kontanter, banktillgodohavanden eller lätt realiserbara andra tillgångar. Sist— nämnda tillgångar skall dock inte med- räknas i finansieringsplanen, om de an— ses crforderliga som reserv med hänsyn till den sökandes sjukdom, försörjnings- börda eller andra personliga förhållan— den. Då tillgångarna överstiger 40000 kronor, skall ärendet med nämndens yttrande underställas arbetsmarknads- styrelsens prövning.
I fråga om näringshjälp för anskaf- fande av motorfordon tillkommer in- komstprövning. Då bruttoårsinkomsten överstiger 18000 kronor för ensam— stående person och 25 000 kronor för makar, åligger det nämnden att över- lämna ärendet till arbetsmarknadssty- relsen för beslut. Utan ekonomisk be- hovsprövning beviljas dock alltid bi- drag till merkostnader för invalidagg— regat eller andra speciella anordningar, som är erforderliga med hänsyn till handikappet.
Näringshjälp utgår i regel i form av bidrag. Näringshjälp av statsmedel i
form av lån kommer i fråga endast i sådana fall, då nettoavkastningen av en rörelse kan beräknas bli jämförelsevis hög. Lånet är räntefritt. Mottagaren av näringshjälp måste förbinda sig att inte utan länsarbetsnämndens medgivande avyttra. rörelse, maskinutrustning eller fordon, vartill bidrag utgått. Förbindel- sen äger i regel giltighet under 5 år. I fråga om kioskrörelse eller liknande självständig verksamhet kan dock nämnden för att förhindra okontrol- lerad överlåtelse, utsträcka förbindel- sens giltighetstid.
Personer, som tidigare fått statlig näringshjälp för anskaffande av motor- fordon, kan få nytt bidrag för byte av fordonet. Sådana ärenden avgöres av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. I fall av fordonsbyte, där bidrag inte tidigare utgått, skall ärendet i vanlig ordning avgöras av länsarbetsnämnden.
Vid beslut om bidrag till fordonsbyte tillämpar Kungl. Maj:t ett system för inkomstprövning. Motivet härför är att näringshjälp avser att ge handikappade personer någorlunda lika startmöjlig- heter som icke handikappade. Bidrag till personer, som tidigare erhållit nä- ringshjälp, skall därför utgå endast i sådana fall, då rimlig inkomstlikställig- het inte kunnat uppnås och då bidrag till byte av invalidbil är en oundgäng- lig förutsättning för att den handikap- pade i fortsättningen skall kunna få sin utkomst.
Inkomstlikställighet anses föreligga, när årsinkomsten motsvarar medelin- komsten för industriarbetare, varvid även makes inkomst beaktas. Hänsyn tas även till försörjningsbördans om— fattning. Som exempel på tillämpningen av reglerna för inkomstprövning kan nämnas, att gift person med två min- deråriga barn erhåller bidrag motsva- rande prisskillnaden mellan (len nya bilen och bytesvärdet av den gamla
Ogifta eller förut gifta Gifta
Ålder Hälla t
utan måb med måb utan måb med måb an a e —24 år .......................... 25 1 — 2 28 25—34 » .......................... 18 5 2 22 47 35—44 » .......................... 13 15 12 53 93 45—54 » .......................... 11 7 25 58 101 55—(9 » .......................... 8 2 31 20 61 Hela antalet 75 30 70 155 330
vid en inkomst upp till 14 000 kronor. Därefter minskar bidraget med stigan- de inkomst och upphör vid en inkomst överstigande 22000 kronor. För att dämpa verkningarna av de trösklar, som uppstår vid en sådan prövning, kan i fall av reducerat bidrag även räntefria lån utgå. Personer i inkomst- läget 20 000—30 000 kan i regel erhålla enbart lån till en del av kostnaderna för bilbytet.
Undersökning av näringshjälpsverk- verksamheten 1962—4963. Arbetsmark- nadsutredningen har efter samråd med rehabiliteringsberedningen låltit företa- ga en undersökning av vissa med nä- ringshjälpen sammanhängande förhål- landen. Undersökningen omfattade 330 handikappade, varav 43 kvinnor, som under tiden 1/1 1962—30/9 1963 erhållit näringshjälp i Stockholms, Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Gävleborgs län. Förutom personliga data inhämtades uppgifter bl. a. om yrkeserfarenheter, yrkesutbildning samt arbetshindrets art och omfattning. Vidare kartlades förhållanden som motiverade beviljan- det av näringshjälp, näringshjälps- objekt, den företagsekonomiska utred- ningen, undersökningen av den sökan- des lämplighet samt redogörelse för åtgärder som vidtagits för att förbättra den sökandes förutsättningar att sköta åsyftad verksamhet. Slutligen inhämta- des uppgifter om finansiering, tidpunkt
och sätt för näringshjälpens utanord- nande, förvaltningsföreskrifter, åtgär- der för tillsyn över verksamheten samt uppföljning med kommentarer om nä— ringshjälpens resultat ur försörjnings- synpunkt.
De berörda personernas fördelning efter civilstånd, försörjningsplikt och ålder framgår av tabell 15:4.
Flertalet av de i undersökningen in- gående personerna hade försörjnings— plikt. Andelen unga personer var för- hållandevis låg — ca 8 procent under 25 år — medan hälften återfanns i ål- dersgrupperna över 44 år.
Av materialet i övrigt framgår att rörelsehinder dominerade bland han— dikapp-orsakerna. Av totalt 330 bidrags- sökande hade sålunda 246 eller 75 pro— cent svårigheter att förflytta sig. Denna starka dominans förklarar också att cirka 60 procent av ansökningarna gällde bidrag för inköp av motorfordon. Grup- pen rörelsehindrade är den utan jämfö- relse största bland arbetsvårdsexpedi- tionernas sökande. Av övriga bidrags- sökande hade 12 syndefekter, 11 lung- tuberkulos, 14 psykisk sjukdom eller defekt, 42 andra sjukdomar, medan 2 rubricerades som socioalt missanpassa- de, 2 var tidigare alkoholmissbrukarc och en Överårig.
Undersökningen ger vid handen, att näringshjälp i övervägande antalet fall beviljas för verksamhet på områden där
mottagarna har tidigare yrkeserfaren- heter. Tidigare yrkeskunskaper förvär— vade genom omskolning eller yrkesar- bete har alltså kunnat utnyttjas i eget företag, där en anpassning av arbets- förhållandena till den handikappades speciella situation varit möjlig. Detta gäller särskilt personer, som erhållit bidrag för startande av verkstadsrö- relse. Av totalt 68 personer, som bevil- jats bidrag till sådan verksamhet, kun— de 58 falla tillbaka på i regel mångårig yrkesvana _ 14 av dessa erhöll genom arbetsvårdens försorg kompletterande specialutbildning — medan 10 genom omskolning erhållit för verksamheten erforderliga yrkeskunskaper. Mindre klart är enligt undersökningen sani— bandet mellan yrkesvawna och närings- hjälpsobjekt i fråga om de personer, som startat kiosk- och affärsrörelse. Endast hälften av dessa hade nämligen tidigare erfarenheter av affärsverksam- het, och var fjärde erhöll genom arbets- vårdens försorg praktik eller fortbild- ning inom yrkesområdet.
Näringshjälp till inköp av motorfor- don har i regel beviljats för resor till och från en arbets- eller utbildnings- plats. I ett mindre antal fall har for- donet varit avsett för transporter i egen rörelse.
Undersökningen bekräftar, att pröv- ningen av ansökan om näringshjälp föregås av fullständig arbetsvårdsut- redning. Förutom utlåtande från läns- arbetsnämndens förtroendeläkare eller från annan för den sökandes vård ansvarig läkare inhämtas vid behov utlåtande från specialist. Yttrande om den personliga lämpligheten inhämtas som regel från kommunala myndighe- ter, arbetsgivare, skolor, utbildnings— anstalter och andra som kan bidraga vid bedömningen. I övrigt anlitas, fast- än i relativt liten utsträckning, psyko- tekniska prov, arbetsprövning och ar-
betsträning för att klarlägga den per- sonliga lämpligheten. Den företagseko- nomiska utredningen verkställes i regel av branschexperter och i fråga om verkstadsrörelse i övervägande antalet fall av länets företagarförening. Vid val av motorfordon och i fråga om fordo- nens utrustning med invalidaggregat anlitas Svenska vanförevårdens cen- tralkommitté eller bilinspektörer men även motorbranschens egna experter.
Besluten om näringshjälp avsåg va- rierande typer av objekt med kostna- der från några tiotal kronor för inköp av verktyg och tekniska hjälpmedel till inköp av kiosker, kaférörelser, bensin- station och lantgårdar till belopp över- stigande 30000 kronor. Av tabell 15:5 framgår de i undersökningen ingående objektens fördelning på olika slag av utrustning eller egen rörelse samt tipp- gifter om kostnaden för respektive objekt.
Mer än (SO procent av ansökningarna avsåg bidrag till motorfordon i flertalet fall för nyinköp men även för byte och för teknisk utrustning. Genomsnittliga totalkostnaden för samtliga ansökning- ar uppgick till 9 285 kronor. Totalkost— naden för de sju objekt, som vardera hade en kostnad på mer än 30 000 kro- nor, uppgick till 296 800 kronor. Finan- sieringen av dessa sju företag ordnades genom bidrag, lån eller egen insats. I statlig näringshjälp utbetalades sam- manlagt 35500 kronor, eller cirka 12 procent av totalbeloppet. Kommun och landsting lämnade bidrag till 6 procent och lån till 10 procent av totalbeloppet, medan den sökande själv i huvudsak genom lån tillsköt återstoden.
Under den tid näringshjälp meddela- des av pensionsstyrelsen, täcktes kost- naderna för inköp av verktygsmaski- ner, rörelser och motorfordon genom bidrag från stat, kommun, landsting, organisationer, försäkringsbolag och
Antal objekt i kostnadsläget kr Oblekt _1 000 1 000— 2 000— 5 000— 10 ooof 15 000— 30 000_ summa 2 000 5 000 10 000 15 000 30 000
Verkstadsrörelse 10 14 16 19 5 4 —— hb Kiosk- el affärs-
rörelse ...... 1 1 10 6 11 7 5 41 Kontorsmässig
verksamhet. . —— 2 — 2 — —— — 4 Jordbruk, djur-
skötsel ...... —— — 2 2 2 1 2 9 Annan verk-
samhet ...... — 1 -— 1 — -— —— 2 Motorfordon. . . 3 6 4 110 76 1 _— 280 Verktygsutrust-
ning, tekniska
hjälpmedel . . 3 1 — 2 — — —— 6
Summa 17 25 32 142 94 13 7 330
den sökande själv. Den praxis som då utbildades hade sin grund främst i det förhållandet, att det statliga anslaget för näringshjälp var otillräckligt, vari- genom i de enskilda fallen bidragsbe- loppen måste maximeras. Men även uppfattningen, att kommunen hade ett ansvar för den handikappades försörj-
ning, ledde till ett nära samarbete med kommuner och landsting samt till ge- mensamma ansträngningar för finansi— ering av det tilltänkta företaget. Princi- perna om en kostnadsfördelning har tillämpats även sedan arbetsmarknads- verket övertog verksamheten, vilket framgår av den i tabell 15:G återgivna
Tabell 15:62 Kostnader för näringshjälpsobjekt med procentuell fördelning av finan-
seringen. Procentuell fördelning mellan Typ av Total .. .. rörelse m. m. kostnadkr Stat Lands- Primär- 533515: Organi- Egen ting kommun .. g . sation insats rattnlng Verkstadsrörelse. . 424 268 59,8 11,7 12,9 3,7 0,3 11,6 Kiosk- eller affärs— rörelse ........ 623 500 31,7 8,0 11,8 5,5 1,8 41,2 Kontorsmässig verksamhet. . . . 18 063 100,0 — — — — —— Jordbruk, djur- skötsel ........ 162 000 26,5 8,5 9,7 2,5 3,1 49,7 Annan verksam- het ........... 9 200 67,4 16,3 16,3 — —— —— Motorfordon ..... 1 857 023 46,6 10,6 10,8 4,0 3,9 24,1 Verktygsutrust- ning, tekniska hjälpmedel . . .. 19 050 59,3 10,5 18,4 —— —- 11,8 Summa 3 113 104 44,9 10,0 11,2 4,1 2,9 26,9 Därav som län 494 771 7,7 17,2 18,7 —— 2,2 54,2
Tabell 15:7. Procentuell fördelning av kostnader för näringshjälpsobjekt på statlig näringshjälp och andra finansieringsvägar
Procentuell kostnadsfördelning mellan Tidsperiod Statlig Lands- Hjälp från Försäk- . Summa närings- tings- primär— ringser- IE,—läg; ååå; hjälp hjälp kommun sättning 1/7-62—30/6—63 39,5 10,8 12,0 4,3 3,3 30,1 100,0 1/7-63—1/10-63 58,4 8,3 9,2 3,8 1,7 18,6 100,0
sammanställningen över finansieringen av de i undersökningen ingående ob- jekten.
Den statliga näringshjälpen svarade för 45 procent av totalkostnaderna, landstingen för 10, kommuner för 11, försäkmngsinrättningar för 4, organisa- tioner och andra för 3 och den sökande själv för 27 procent av de totala kost- naderna.
Näringshjälpen utlämnades delvis i form av räntefria lån. Av den statliga näringshjälpen var enligt föreliggande undersökning cirka 3 procent förenat med återbeta'lningsskyldighet, av lands- tingens 27 procent och av primärkom- munernas 27 procent. Av den egna in- satsen utgjorde 32 procent län.
Den höjning av maximibeloppet för statlig näringshjälp till 10000 kronor, som genomfördes fr. o.m. den 1 juli 1963, har lett till att kostnaderna förskjutits mot en större statlig andel. l tabell 15: 7 redovisas kostnadsfördelningen enligt undersökningen i procent av to- talbeloppet dels för budgetåret 1962/63, dels för tiden 1/7 1963—1/10 1963.
De förändringar i kostnadsfördel- ningen, som denna sammanställning be- lyser, har enligt uppgift från arbets- marknadsstyrelsen fortsatt efter den 1 oktober 1963 med en successiv över- föring av kostnaderna till den statliga näringshjälpen. Bidrag från landsting, kommuner och enskilda organisationer har uppenbarligen betraktats som sup-
plement till de statliga bidragen. I den mån det statliga bidragets maximibe- lopp ökat, har därför behovet av till- skott från andra institutioner kunnat minska. Detta gäller även den ersätt- ning, som utgår främst från kollektiv rehabiliteringsförsäkring. I försäkrings- vil'lkoren ingår f. ö. den bestärmnelsen, att ersättning inte lämnas i den mån den till följd av behovsprövning påver- kar storleken av bidrag, som enligt gäl- lande bestämmelser lämnas från statlig eller kommunal myndighet.
Av undersökningen framgår att ut— redningsarbetet i samband med ansökan om näringshjälp ofta tar avsevärd tid. Förfrågningar och undersökningar be- träffande den sökandes lämplighet, me- dicinska undersökningar och företags- ekonomisk utredning är oundgängliga förutsättningar för beslut i ärendet. När denna del av arbetet slutförts, vidtar ofta tidsödande och komplicerade för- handlingar om finansiering av objektet för näringshjälp, varvid beslut om bi- drag från en institution ofta fattas un- der förbehåll att andra myndigheter eller organisationer deltar i finansie- ringen.
Utanordnandet av näringshjälp sker enligt vad som kan utläsas av under- sökningen i sådana former, att erfor— derlig kontroll över medlens använd- ning upprätthålles samtidigt som den sökande får den hjälp, som kan vara nödvändig vid köpehandlingarnas upp-
rättande eller vid inköp av maskiner och utrustning. Vid startande av rörel- se utbetalades beloppet så gott som ute- slutande genom kommunal myndighet, som var köparen behjälplig vid starten och under den första tidens svårigheter. Uppföljningen av näringshjälpen är ett svårlöst problem, där arbetsvårdsexpe- ditionerna till följd av alltför stor ar- betsbelastning inte i någon större ut- sträckning kunnat åtaga sig att följa verksamhetens utveckling och lämna er- forderligt stöd. Denna uppgift har där- för i viss utsträckning anförtrotts kom- munala myndigheter eller på orten verksamma organisationer. I övrigt har bidragstagaren ålagts att regelbundet avge redovisning över arbets- och in- komstförhållanden. Näringshjälpen har utlämnats under skriftligt förbehåll att utrustning, motorfordon eller rörelse inte får avyttras utan länsarbetsnämn- dens medgivande. Detta förbehåll äger i regel giltighet under 5 år.
Vid en efterundersökning, som före— tagits i september 1964, för att ge en uppfattning om näringshjälpens effekt ur försörjningssynpunkt, har närmare uppgifter inhämtats om personer i re- fererad undersökning, som erhållit nä- ringshjälp för startande av egen rörel- se. Undersökningen omfattade 108 före- tag, varav 12 var tillfälligt nedlagda, de- finitivt avvecklade eller försålda till följd av dödsfall, sjukdom, omställning eller flyttning från orten. Ett av de undersökta företagen hade aldrig startat och därför ej heller erhållit närings- hjälp. Återstående 96 företag gav i 57 fall sina innehavare full försörjning, i 26 fall lämnade rörelsen väsentligt bidrag till försörjning medan återståen- de 13 företag endast gav ett mindre till- skott till ägarens försörjning. Det bästa ekonomiska utbytet gav affärs- och kioskrörelser, som i 28 fall av 31 gav sina ägare full försörjning. Av 53 inne-
havare av verkstadsrörelser kunde 24 helt försörja sig på sin verksamhet, medan 19 av rörelsen erhöll Väsentligt bidrag och 10 ett mindre tillskott till sin försörjning. Det bör i detta sam- manhang påpekas, att till verkstadsrö- relse även räknats den hemslöjdsbeto- nade verksamhet, som i bostaden bedri- ves av svårt handikappade personer.
Som bakgrund till redovisningen av den gjorda undersökningen kan näm- nas, att arbetsmarknadsverket under budgetåret 1962/63 beviljade närings- hjälp i 947 fall till en kostnad för sta- ten av 3179 000 kronor. Därefter har såväl antal bifallna ansökningar som medelsförbrukning kraftigt ökat. Un- der budgetåret 1963/64 uppgick sålunda antalet näringshjälpsfall till 1400 och kostnaderna för statens räkning belöpte sig till 7 275000 kronor.
För beredskapsarbete och arkivarbete. för svårplacenad arbetskraft har redo— görelse lämnats i kapitel 11, Beredskaps- arbeten.
Överuäganden och förslag
Behovet av arbetsvård, vissa gränsfrågor m in
Som förut sagts är det inte möjligt att kvantifiera behovet av arbetsvård utan mycket komplicerade utredningar och bedömningar. Allmänt kan dock kon— stateras att arbetsvårdsbehovet är be- tydligt större än vad som avspeglar sig i den av arbetsmarknadsverket redovi- sade arbetsvårdsstatistiken. Antalet sö- kande vid arbetsvårdsexpeditionerna har successivt ökat och närmade sig under kalenderåret 1964 60000. Ök- ningen är främst följden av ett större intresse för rehabiliteringsfrågor från sjukhus, vårdanstalter och socialförsäk— ringsinrättningar. I synnerhet har det under senare år organiserade samarbete
mellan sjukförsäkring och arbetsvård bidragit till att fler sökande kommit till arbetsvårdsexpeditionerna. Det råder även ett klart samband mellan ökningen av antalet arbetsvårdssökande och den statliga arbetsvårdens resurser. I sam- ma mån som möjligheterna till hjälp för- bättras, kan nämligen nya arbetsvårds- fall aktualiseras. Förbättrade personal- resurser, ökade möjligheter till arbets- träning, yrkesutbildning och skyddad sysselsättning ökar spontant tillström- ningen av remisser och sökande och gör det möjligt för arbetsvårdsexpeditio- nerna att nyetablera eller förbättra kon- takter med olika vårdo-mråden.
Trots de större resurser, som ställts till arbetsvårdsexpeditionernas förfogande och som lett till en väsentlig ökning av antalet hjälpta personer, har många partiellt arbetsföra inte kunnat beredas arbetsträning eller yrkesutbildning eller arbetsplaceras i öppna marknaden eller i skyddad sysselsättning. Orsaken här- till är främst allmänt otillräckliga re- surser men även bristande möjligheter att kunna tillgodose krav på särbehand- ling av de enskilda fallen. I vissa fall kan uteblivna åtgärder förklaras av att remitterande myndigheter alltför opti- mistiskt bedömt rehabiliteringsmöjlig— heterna.
Under senare år har ett antal statliga utredningar fäst uppmärksamheten på behovet av förbättrade rehabiliterings- möjligheter för olika grupper arbets- hindrade personer. De förslag som fram- lagts har dels gällt ett större beaktande av den medicinska rehabiliteringen un— der vård- och anstaltstid, dels en upp- följning av vårdresultaten genom en kontinuerlig övergång till yrkesmässig anpassning inom arbetsvårdens ram. Som exempel på ur arbetsvårdssynpunkt eftersatta gruppper arbetshindrade har tidigare nämnts mentalsjuka, utveck- lingsstörda, epileptiker samt svårt rö-
relsehindrade såsom polioskadade, reu- matiker, MS- och CP-fall m. fl. Exempli- fieringen kunde utvidgas att omfatta flertalet typer av arbetshinder, eftersom i synnerhet de svårast arbetshindrade och personer med kombination av flera handikapp endast i begränsad utsträck- ning kan bli föremål för rehabiliteran- de åtgärder under nuvarande förhållan- den.
Karakteristiskt för utvecklingen är, att nya eller ökade krav ställes eller kommer att ställas på arbetsvårdens medverkan. Detta gäller exempelvis de riklinjer för förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m., som an- tagits av 1962 års riksdag. De ökade förmånerna från socialförsäkringen aktualiserar kraven på en kvantitativ och kvalitativ upprustning av rehabili- teringsresurserna. Det är främst inför den väntade ökningen av antalet pen- sionsfall, som dessa krav gör sig gäl- lande. Vid invaliditetsbedömning och gradering av förtidspensionens storlek måste nämligen pensionsdelegationerna kunna falla tillbaka på arbetsvårdens utredning.
I betänkande framlagt av 1956 års nykterhetsvårdsutredning (SOU 1961: 58) ingår förslag om att den fortsatta utbyggnaden av nykterhetsvården bör inriktas på en utökning av de öppna och frivilliga vårdformernas resurser. I detta sammanhang anser nykterhets- vårdsutredningen det nödvändigt, att arbetsförmedlingen inkopplas på ett ti- digt stadium och genom anstalterna er- håller de uppgifter om de enskilda alkoholisterna, som är erforderliga för att arbetsvårdsåtgärder efter anstalts- vistelsen skall kunna vidtagas och vid- tagas i rätt tid.
Likartat är förhållandet med krimi- nalvårdens klientel, för vilket 1956 års eftervårdsutredning (Justitiedeparte- mentet, stencil 23, 1961) betonat vikten
av förmedlingsinsatser på ett så tidigt stadium, att åtgärder för en återinpass- ning i arbetslivet kan vara förberedda vid frigivningen.
Man kan sålunda allmänt konstatera, att arbetsvårdens resurser är otillräck- liga för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det vid arbetsvårds- expeditionerna redan nu anmälda be- hovet. Härutöver finns ett känt men inte hos expeditionerna registrerat behov av arbetsvård för vissa handikappgrupper.
Konsekvensen av detta konstaterande måste bli att ökade insatser på arbets- vårdens område är erforderliga. En ut- byggnad av detta vårdområde kan moti- veras med behovet av att effektivare utnyttja våra arbetskraftsresurser, med inbesparade vårdkostnader, socialutgif— ter och försäkringsersättningar samt slutligen och framfönallt med rent so- ciala och humanitära skäl, som starkt talar för att också handikappade genom meningsfyllt arbete beredes möjligheter till en mera normal tillvaro.
Med utgångspunkt från uppfattningen, att de åtgärder, som hittills vidtagits för rehabilitering av handikappade, är otillräckliga i förhållande till det behov som föreligger, framlägger utredningen i det följande vissa förslag till förbätt- ring och utbyggnad av arbetsvården. Utredningen har inte sett som sin upp- gift att i detalj utforma förslag rörande olika arbetsvårdsformer eller den spe- cifika behandlingen av olika handikapp- grupper utan understryker allmänt vik- ten av en såväl kvalitativ som kvanti- tativ förbättring av arbetsvårdens olika hjälpmedel. Utfärdandet av detaljföre- skrifter och anpassningen av åtgärder- na till föreliggande behov får sedermera ankomma på arbetsmarknadsverket i dess egenskap av statligt arbetsvårds- organ.
En tidig kontakt med olika vårdinstan- ser och en kontinuerlig övergång från
medicinsk vård till arbetsvård kan ge väsentliga vinster i form av förkortad vårdtid och en ändamålsenlig inrikt- ning av åtgärder, som syftar till arbete i öppna marknaden. I fråga om ansvars- fördelningen mellan vårdanstalter och arbetsvård vill utredningen anföra föl- jande.
På sjukvårdens område föreligger pla— ner på en väsentlig utbyggnad av den medicinska rehabiliteringen. Enligt de riktlinjer för denna verksamhet, som uppdragits av medicinalstyrelsen, skulle den lasarettsanslutna rehabiliteringen omfatta differentierad fysikalisk terapi, sjukgymnastik och andra former av funktionsträning, sysselsättnings- och arbetsterapi, psykisk rådgivning och annan psykisk stimulans, social råd- givning och ekonomiska stödåtgärder samt funktionsprövning. Arbetsvården skulle, när de planerade rehabiliterings- klinikerna kommit till stånd, knytas till verksamheten med uppgift att svara för yrkesvägledning under vårdtiden samt att därefter vid behov fullfölja behand- lingen med sådana yrkesmässigt inrik- tade åtgärder som arbetsprövning, ar- betsträning, yrkesutbildning och arbets- placering. Den medicinska rehabilite- ringen kan i många fall vara en nöd- vändig förutsättning för att handikappa- de personer genom fortsatta arbetsvår- dande åtgärder skall kunna anpassa sig till arbetslivets fordringar, men den har samtidigt en vidare uppgift att ge inva- lidiserade och kroniskt sjuka, som inte kan tänkas övergå till produktivt arbete, större förutsättningar att föra ett för- hållandevis normalt liv.
Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur, att gränserna mellan me- dicinsk rehabilitering och arbetsvård i många fall blir flytande. Vid båda des- sa vårdformer ställes stora krav på lä- karinsatser. Det nära samarbete, som är en förutsättning för ett rationellt ut-
nyttjande av personell-a och institutio- nella resurser, underlättas av det för- hållandet att det i regel är samma hu- vudmän — landsting och städer utanför landsting — som driver såväl rehabili- teringskliniker som verkstäder för han- dikappade. De gränsfrågor beträffande ansvaret, som kan komma att uppstå, skall som tidigare framhållits behand- las av rehabiliteringsberedningen.
Planerna på rehabiliteringskliniker har endast till obetydlig del förverkli- gats. Detta innebär för arbetsvårdens del, att många sökande måste remitte- ras för undersökning till läkare och sjukvårdsinrättningar men även att många handikappade måste avvisas från arbetsvårdens institutioner, då de inte är färdiga för den form av arbetsvård, som för närvarande kan beredas. Det måste därför åligga de sjukvårdande myndigheterna att genom primära åt- gärder för medicinsk rehabilitering komplettera med det led i behandlingen av handikappade, som ännu i stort sett saknas.
Vad som hittills berörts gäller i hu— vudsak de planerade lasarettsanslutna rehxabiliteringsklinikerna. Särskilt be- aktande kräver emellertid även den ar- betsterapi, som i mer eller mindre ar- betsmarknadsmässiga former bedrives vid mentalsjukhus, fångvårdsanstalter, alkoholistanstalter och ungdomsvårds- skolor. Huvudsakligen sker den i an- stalternas egen regi vid verkstäder eller i form av sysselsättning i löpande syss— lor inom anstalten, i jordbruk eller skogsbruk. En annan terapiform är en utsträckt »frigång», som möjliggör an- ställning på dagtid hos arbetsgivare i anstaltens närhet, medan klienten, sedan arbetet för dagen slutat, återvänder till anstalten. För dessa grupper vårdtagare har på försök beredskapsarbete anord- nats. Försöken omfattar inte enbart per- soner, som är utskrivna eller försöks-
utskrivna från anstalter, utan även så- dana, som fortfarande är intagna på anstalt och som i beredskapsarbetet klan beredas arbetsterapi.
Det är delvis en praktisk fråga hur denna utökade arbetsterapi skall admi- nistreras. Ett försök till en gränsdrag— ning mellan vad som kan betraktas som sjukhus- och anstaltsvård respektive som arbetsvård innebär inte ett önske- mål att minska arbetsmarknadsverkets totala insatser på detta område. Beho- vet av speciella åtgärder för utskrivna och försöksutskrivna har nämligen hit- tills inte på långt när kunnat tillgodo- ses. Det är arbetsmarknadsulredningens uppfattning att arbetsmarknadsverkets resurser i första hand bör inriktas på effektivare insatser för de personer, som kan lämna anstalterna och som där— vid är i trängande behov av stöd för sin anpassning till arbetsmarknaden. Den förbättring av värden på anstalter- na i form av en effektivare arbetsterapi, som även är nödvändig, bör åligga de för vården ansvariga myndigheterna.
Arbetsförmedlingen och arbetsvårdsexpeditionerna
Med utgångspunkt från den enskilde ar- betssökandens färdigheter och önskemål och från näringslivets behov av arbets- kraft för skilda arbetsuppgifter skall ar- betsförmedlingen åstadkomma en ar- betsplacering, som både ur individens och näringslivets synpunkt kan betrak- tas som ändamålsenlig. För att under- lätta tanpassningen har arbetsförmed- lingen till sitt förfogande olika hjälp- medel, främst yrkesvägledning, yrkes- utbildning och ekonomiska bidrag. Denna strävan att underlätta de en- skilda personernas anpassning till nä- ringslivet för att samtidigt få ut största möjliga effekt av tillgängliga resurser börjar redan under skoltiden med prak-
tisk yrkesorientering, yrkesvägledning och yrkesutbildning. Den fortsätter med medverkan till anpassning till tekniska och strukturella förändringar samt an- visning av arbete, som i möjligaste mån motsvarar de personliga förutsättningar- na. I ett stort antal fall sker denna anpassningsprocess utan arbetsförmed- lingens medverkan.
Arbetshindrade personer utgör inte någon från andra arbetssökande klart urskiljbar grupp. Ett fysiskt eller psy- kiskt arbetshinder behöver inte alltid medföra svårigheter vid en arbetsplace- ring. Detta gäller i synnerhet, om den sökande har personliga egenskaper och yrkeskunskaper eller kan ges sådana kunskaper, som är attraktiva på arbets— marknaden. Av detta följer att många handikappade kan betjänas av den all- männa arbetsförmedlingen på samma sätt som övriga arbetssökande. Den hän- syn, som i sådana fall måste tagas vid val av arbetsområde och arbetsplats, arrangemang för omskolning eller för flyttning till annan ort, kräver i stort samma överväganden som i fråga om andra arbetssökande med begränsade möjligheter att erhålla anställning. En väsentlig ökning av insatserna för be- redande av arbetsvård åt handikappade personer är i hög grad en fråga om ar- betsförmedlingens möjligheter att ägna dessa sökande tillräcklig uppmärksam- het. Ansvaret vilar sålunda inte enbart på de särskilt inrättade arbetsvårdsexpe- ditionerna, utan det är enligt utred- ningens mening nödvändigt, att en ökad organisatorisk samverkan kommer till stånd mellan arbetsförmedlingens samt- liga avdelningar. Den upprustning, som skett av den offentliga arbetsförmed- lingens personella resurser, och den effektivisering av förmedlingens hjälp- medel, som ägt rum, bör ge utrymme för större arbetsvårdsinsatser än hittills. Uppfattningen, att partiellt arbetsföra
så långt detta är möjligt bör betjänas av arbetsförmedlingens allmänna expedi- tioner eller specialförmedlingar, fram- fördes redan av kommittén för partiellt arbetsföra i dess betänkande I (SOU 1946:24). Kommittén framhöll, att de partiellt arbetsföra i görligaste män skulle inordnas i det ordinarie systemet av sociala tjänster och att ingen speciell lösning utanför de allmänna samman- hangens ram skulle förordas, innan den generella tillämpningens giltighet bli- vit prövad.
Vid ingången av budgetåret 1964/65 disponerade arbetsvårdens fältorganisa— tion 231 tjänster inom arbetsmarknads- verkets permanenta organisation samt dessutom 191/2 provisoriskt inrättade tjänster. Detta innebar en ökning sedan föregående budgetår med 20 permanen— ta tjänster. I petitaframställningen för ifrågavarande budgetår hade arbets— marknadsstyrelsen hemställt om en ök- ning med 55 tjänster och har för bud- getåret 1965/66 återkommit med hem- ställan om en personalförstärkning.
Arbctsmarknadsutredningen, som inte har uppdraget att i detalj pröva arbets— marknadsverkets personalorganisation, vill allmänt understryka vikten av att arbetsvårdseavpeditionernas personalbe- hov i största möjliga utsträckning lill- godoses. Möjligheterna att klara efter- satta arbetsvårdsbehov är, som förut sagts, beroende av personliga insatser för utredning, rehabilitering samt ar- betsplacering. Även om den allmänna arbetsförmedlingen enligt utredningens rekommendationer i större utsträck- ning än hittills skall medverka vid ut- placering av från arbetsvården remitte- rade arbetshindrade personer och helt ta ansvaret för vissa handikappade per- soner, synes personalbesättningen vid arbetsvårdsexpeditionerna vid nuvaran- de arbetsbelastning vara otillräcklig. Till detta kommer att kraven på insat-
ser från arbetsvårdsexpeditionernas sida av tidigare angivna skäl uppenbar- ligen kommer att öka under de närmas— te åren.
Arbetsprövning
Arbetsprövning bedrives för närvarande endast vid en institution i landet, näm- ligen Statcns arbetsklinik i Stockholm, vars arbetsuppgifter enligt utfärdad in— struktion skall vara
att pröva arbetshindrade och ur sys- selsättningssynpunkt svårbedömhara personers förutsättningar för olika ar- beten;
att bedriva arbetsfysiologisk och ar- betspsykologisk forskning samt
att med uppmärksamhet följa den all- männa utvecklingen på de områden som är föremål för dess verksamhet.
Kliniken har haft långa väntelistor på sökande, som remitterats för arbetspröv— ning. Kliniken har efterhand utvecklats till en diagnoscentral för svårt arbets- hindrade personer. Diagnosen ställes i samverkan mellan klinikens olika funk- tionärer. Läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast bidrar med fysiologisk be— dömning, psykiater och psykolog klar- lägger den psykiska sidan av proble— men, kuratorn de sociala faktorerna och yrkesläraren studerar den sökande i ar- bete, medan slutligen arbetsvårdstjänste- mannen har att sammanfatta resultaten i ett yrkesvägledande samtal och i prak- tiska arbetsvårdsåtgärder.
Arbetsklinikens kapacitet är för när- varande cirka 200 prövningsfall per år. Detta motsvarar endast en ringa del av det totala arbetsprövningsbehovet. Kliniken fyller enligt utredningens upp- fattning trots sin begränsade kapacitet en mycket viktig uppgift inom arbets- vården. Detta gäller i fråga om pröv- ningen av speciella problemfall men i lika hög grad om kliniken som forsk- ningsinstitution för bl. a. utprövning av
metoder för arbetsprövning och arbets- träning. Institutionen har även betydel- se för utbildning av arbetsvårdens per- sonal.
I syfte att få behovet av arbetspröv- ning bättre täckt har som förut nämnts arbetsmarknadsstyrelsen anmodat läns- arbetsnämnderna att inleda förhand- lingar med huvudmän för träningsverk- städer om inrättandet av prövningsav- delningar i anslutning till verkstäderna, varvid följande anförts om arbetspröv- ningens syfte.
För bedömning av de arbetsvårdande åt— gärder, som i det enskilda fallet kan vara mest adekvata, är en rätt utformad ar- betsprövning ett viktigt hjälpmedel. Ar- betsprövningen syftar till att genom me- dicinsk, psykologisk och social utredning och praktiska arbetsprov under yrkesmäs- siga former kartlägga den handikappades intressen och anlagsinriktning, fysiska och psykiska arbetskapacitet, arbetsvilja och förmåga till samarbete med arbetsledning och arbetskamrater. Arbetsprövningen ut- gör ett viktigt komplement till yrkesväg- ledningens vanliga metoder för att utröna sökandes lämplighet för visst yrke. Den är också ett ytterst värdefullt hjälpmedel för arbetsdiagnostisering av handikappade, som skall genomgå arbetsträning eller placeras i skyddad sysselsättning. Arbetsprövning kan även komma till användning vid be- dömning av sökande till näringshjälp. I frågor rörande förtidspensionering eller skadeersättning kan den användas för be— dömning av den eventuella invaliditetens omfattning (invaliditetsgradering).
Centrala rehabiliteringsberedningen har i en promemoria den 11 december 1962 med riktlinjer för den alhnänna rehabiliteringsorganisationen diskute- rat, hur arbetsprövningen skall inpla— ceras i en blivande rehabiliteringsorga- nisation. Enligt beredningens mening bör en arbetsprövning, som är förenad med medicinsk vård och andra åtgärder för förbättring av funktions- och arbets- förmåga, tillhöra rehabiliteringsklini- kernas uppgifter. I konsekvens härmed föreslår beredningen att Statens arbets-
klinik bör inordnas i Karolinska sjuk— huset. I övrigt borde vissa centralt be— lägna arbetsträningsinstitutioner under en övergångstid, tills rehabiliterings- organisationen vid sjukhusen hunnit ut- byggas till erforderlig kapacitet, utrus- tas med resurser för en kvalitativt till- fredsställande arbetsprövning.
Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning, att dessa enligt bered- ningen temporärt inrättade arbetspröv- ningsinstitutioner i anslutning till vissa träningsverkstäder bör ingå som en per- manent del i arbetsvårdsorganisationen. Prövningsinstitutionernas arbetsuppgif- ter bör dock begränsas till att enbart omfatta en standardiserad yrkesmässig prövning av handikappade, vilket inte utesluter utan närmast kompletterar en med medicinsk vård och andra åtgär- der för förbättring av funktions- och arbetsförmågan förenad arbetsprövning. Som skäl för detta ställningstagande vill utredningen anföra följande.
Det finns ett allmänt känt behov av förbättrade metoder för bedömning av enskild-a arbetssökandes förutsättningar för utbildning och arbete. Många miss- tag, innebärande personliga misslyc- kanden och ekonomiska förluster, skulle kunna förebyggas, om större omsorg ägnades åt en bättre anpass- ning av åtgärderna till den enskildes förutsättningar och önskemål. Utred— ningen har tidigare i kapitlet om yrkes- utbildning föreslagit åtgärder för en ökad anlagsprövning i samband med hänvisning till omskolning och fortbild- ning. Särskilt framträdande blir kraven på säkrare bedömningsgrunder, när det gäller att ge arbetsvård åt handikappa- de personer. Innan åtgärder i form av arbetsträning, skyddad sysselsättning, yrkesutbildning, arbetsplacering eller näringshjälp vidtages och innan utlå- tande om förutsättningar för förvärvs- arbete lämn:as till socialförsäkring eller
socialvård, borde i betydligt större ut— sträckning än hittills en arbetsdiagnos ställas, grundad på medicinska och psy- kologiska undersökningar samt systema- tiskt upplagda praktiska prov. En me- todiskt utförd yrkesmässig prövning är enligt utredningens mening i ett stort antal arbetsvårdsfall en förutsättning för val av lämplig åtgärd och i lika hög grad för den närmare utformningen av dessa åtgärder.
Den prövning, som enligt utred- ningens mening bör komma till stånd i anslutning till vissa träningsverkstäder belägna på orter med regionsjukhus eller fullt utrustade centrallasarett, bör ha en rent yrkesmässig inriktning. Den skall genom standardiserade undersök- ningar och prov kunna ge svar på frå- gor om arbetsförmåga och yrkesförut- sättningar. Med utgångspunkt från de erfarenheter, som gjorts både inom och utom landet, och den forskning, som be- drivits vid Statens arbetsklinik, borde det enligt utredningen vara möjligt att inordna de olika prövningsmomenten i en metodisk plan, som på begränsad tid och med begränsade resurser i fråga om utrustning och personal skulle kun— na göra en arbetsdiagnos möjlig i många arbetsvårdsfall. Prövningen skulle i sto- ra drag innehålla erforderlig läkarun- dersökning, psykotekniska anlagsprov samt systematisk praktisk prövning en- ligt s. k. work-sample system, dvs. re- presentativa avsnitt av olika arbetspro- cesser så utformade, att en standardi- serad bedömning av den enskildes lämp- lighet för ifrågavarande arbeten blir möjlig. En prövningsavdelning, som in- rättas på ort där rehabiliteringsklinik inte kommit till stånd, kommer att vid behov av kompletterande läkarunder- sökningar ställa krav på medverkan av läkare inom skilda specialområden. Det- ta behov borde enligt utredningen kun- na fyllas genom remiss till utanför pröv-
ningsavdelningen verksamma specialis- ter. På orter, där såväl rehabiliterings- klinik som prövningsavdelning är i verksamhet, bör prövningsavdelningar- nas behov av läkarexpertis kunna till- godoses genom ett samarbete mellan de båda institutionerna. Ett sådant sam— arbete underlättas i hög grad av det för- hållandet, att landsting eller städer utan- för landsting som regel kommer att vara huvudmän för båda dessa verksamhets- grenar.
Genom en begränsning av prövnings- avdelningarnras verksamhetsområde till en yrkesmässigt inriktad prövning be- höver man enligt utredningens mening inte befara något intrång på det områ- de, som tillhör rehabiliteringskliniker- na. Dessa sistnämnda har ett mera vid- sträckt verksamhetsfält med tyngdpunk- ten förlagd till rehabiliteringsåtgärder för patienter intagna på kliniker eller på anslutet sjukhus och till poliklinisk behandling av rehabiliteringsfall. En väsentlig uppgift därvidlag blir omhän- dertagandet av tidskrävande och ur ar- betsvårdssynpunkt komplicerade utred- ningsfall. Även vid en fullt utbyggd re— habiliteringsklinik kommer behov att föreligga av en rent yrkesmässig pröv- ning, varför i ett avslutningsskede sam- arbete kan behöva inledas med en utan- för kliniken verkande prövningsavdel- ning. Även träningsverkstädernas re- surser torde i viss utsträckning komma att utnyttjas som ett led i den medicins- ka rehabiliteringen.
Utredningen delar rehabiliteringsbe- redningens uppfattning, att Statens ar- betsklinik bör inordnas i en medicinsk rehabiliteringsorganisation. Det är dock utredningens bestämda uppfattning, att detta icke bör ske, förrän rehabilite- ringskliniker upprättats i första hand vid undervisnings- och regionsjukhusen. Statens arbetsklinik har nämligen som redan sagts den största betydelse för
prövning av komplicerade arbetsvårds- fall, remitterade från arbetsvårdsexpedi- tioner i olika delar av landet samt för forskning som är direkt inriktad på en utveckling av arbetsvårdens metoder och hjälpmedel. Klinikens ställning som speciellt serviceorgan åt hela arbets- vårdsorganisationen skulle i väsentlig grad gå förlorad i samband med ett in- förlivande med rehabiliteringsverksam- heten vid Karolinska sjukhuset. En så- dan organisatorisk förändring bör där- för inte ske, förrän arbetsvårdens behov av prövning av enskilda arbetssökande och av forskning och metodutveckling kan tillgodoses vid rehabiliteringsklini- ker även på andra orter i landet.
Det bör enligt utredningen ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av centralt arbetsvårdsorgan att i sam- råd med berörda myndigheter och orga- nisationer utfärda anvisningar för ut— rustning och drift och att även i övrigt förbereda inrättandet av prövningsav- delningar i den utsträckning så är er- forderligt och möjligt. Möjligheterna att bygga upp verksamheten torde framför allt komma att bli beroende av till- gången på kvalificerad personal. Den specialutbildning, som kommer att bli erforderlig för olika personalkategorier vid prövningsavdelningarna, synes i det förberedande arbetet böra planeras i samverkan mellan i första hand arbets- marknadsstyrelsen och medicinalstyrel- sen.
I fråga om statsbidrag till prövnings- avdelningar hänvisas till avsnittet Stats- bidrag till verkstäder för handikappade.
A.:betsträning och skyddad sysselsättning
»Verkstäder för handikappade» är sam- lingsbeteckning för såväl träningsverk- städer som verkstäder för skyddad sys- selsättning. Arbetsträning avser, som be- nämningen :anger, att förbereda en
handikappad person för anställning eller yrkesutbildning, medan skyddad sysselsättning skall ge tillfälle till arbete under tillrättalagda förhållanden. Pro- duktionen vid verkstäderna omfattar dels legoarbeten, dels egentillverkning. Produktionsinriktningen och den eko- nomiska målsättningen för densamma är i hög grad bestämmande för den ar- betsvård, som dessa institutioner är i stånd att ge. Gränsen ur behandlings- synpunkt mellan arbetsträning och skyddad sysselsättning är i de flesta fall flytande, i synnerhet i de verkstäder där bägge arbetsvårdsformerna bedrives jämsides. Erfarenheterna har visat, att ett för starkt hänsynstagande till drifts- ekonomiska synpunkter inverkar men- ligt på arbetsträningen, som under så- dana omständigheter tenderar att bli mer sysselsättning än systematiserad träning.
Det är enligt utredningens mening angeläget att få till stånd en kvalitativ förbättring av den behandling, som meddelas vid träningsverkstäder. Ar- betsträning måste vara systematiskt upplagd, om den skall fylla sin uppgift att ge handikappade personer den ar- betsvana, funktionsduglighet och kondi- tion, som är nödvändig för arbetsplace- ring eller yrkesutbildning. Med de er- farenheter, som vunnits under de många år som träningsverkstäder varit i verk— samhet, borde det nu vara möjligt att göra upp en plan för en metodisk ar- betsträning. Utan att i övrigt göra jäm- förelser mellan utbildning och arbets- träning, synes en systematisering av träningen kunna ges formen av en trä- ningsplan med samma funktion som un- dervisningsplanerna inom vuxenutbild- ningen men med större möjligheter att ta hänsyn till speciella omständigheter i de enskilda fallen. Många av de grund- tankar, som präglar den moderna yrkes- pedagogiken, borde kunna överföras till
arbetsträningens metodik. En förutsätt- ning för en sådan omläggning är emel- lertid, att verksamheten frigöres från den hänsyn till inkomst av produktion, som hittills haft alltför stort inflytande på arbetsträningens utformning. De praktiska arbetsuppgifter, som även i fortsättningen mäste förekomma i sam- band med arbetsträning, bör tjäna som övningsuppgifter anpassade till och in- ordnade i det träningsschema som upp- gjorts. Utredningen föreslår, att det skall ankomma på arbetsmarknadssty- relsen att i samverkan med erforderlig sakkunskap från andra myndigheter och institutioner utarbeta träningsplaner samt att i övrigt utfärda anvisningar för träningsverkstädernas verksamhet.
Vid verkstäder för skyddad sysselsätt- ning har verksamheten som tidigare nämnts till syfte att ge arbetshindrade, som inte kan placeras i öppna markna- den, arbete och inkomst under tillrätta— lagda förhållanden. Vid utformningen av skyddad sysselsättning måste stor vikt läggas vid arbetsmiljö och vid för- hållanden och anordningar på arbets- platsen, som i de enskilda fallen gör en arbetsinsats möjlig. Dessa hänsynsta- ganden till den enskilde arbetstagaren måste emellertid i största möjliga ut- sträckning även kombineras med en produktionsteknisk utformning av verk- samheten i syfte dels att förbättra de anställdas ersättning för utfört arbete, dels att göra arbetet mera meningsfyllt.
Utredningen har tidigare påpekat be- hovet av en väsentlig utökning av an- talet verkstäder för skyddad sysselsätt— ning inte minst för de stora grupper av svårt handikappade, som nu saknar möjlighet till produktivt arbete. Det tor- de ej vara möjligt att med någon större säkerhet fastställa, hur stort behovet av skyddad sysselsättning är. Behovet är dock enligt utredningens mening även under en högkonjunktur så stort, att det
väsentligt överstiger verksamhetens nu— varande omfattning. Särskilt framträ- dande är kravet på sysselsättningsmöj- ligheter för utvecklingshämmade.
Bidragsfrågor samt frågor om löneför- mäner till de sysselsatta vid verkstäder— na behandlas i följande avsnitt.
Statsbidrag till verkstäder för handikappade Statsbidrag utgår för närvarande enligt tidigare redovisade regler såväl till kost- naderna för uppförande av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsätt- ning som till en första grunduppsättning av maskiner och verktyg. Direkta bidrag till etableringskostnader för prövnings- avdelningar kan däremot inte utgå. Tillskapandet av särskilda prövnings— avdelningar torde i vissa fall lokalmäs- sigt komma att innebära, att avdel- ningarna kommer att inrymmas i redan befintliga verkstäder för handikappade. I andra fall kan nybyggnad eller ut- byggnad komma att bli erforderlig. I fråga om apparat-, instrument- och maskinutrustning för prövningsavdel- ningar torde det genomgående bli fråga om kostnader för en betydande nyan- skaffning. Enligt arbetsmarknadsutred- ningens mening talar starka skäl för att prövningsavdelningar i fråga om stat- liga bidrag till nyetablering skall be- handlas på samma sätt som tränings— verkstäder och verkstäder för skyddad sysselsättning. Utredningen föreslår därför, att statsbidrag till prövnings- avdelningar skall utgå såväl till uppfö- rande av lokaler som till en grundupp- sättning maskiner och instrument enligt samma regler, som gäller för tränings- verkstäder och verkstäder för skyddad sysselsättning. I fråga om dessa sist- nämnda statsbidrag har utredningen inte funnit anledning framlägga förslag till ändringar, eftersom etableringsbi- dragen till såväl konstruktion som stor-
lek relativt väl synes fylla uppgiften att verka stimulerande på startande av ny verksamhet.
I fråga om prövningsavdelningarnas driftskostnader samt ersättning till handikappade under arbetsprövning har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndi- gat länsarbetsnämnderna att till perso- ner i arbetsprövning utge utbildnings- bidrag enligt de regler, som gäller för yrkesutbildning av arbetslösa m. fl. För- utom ersättning till den enskildes uppe- hälle under en begränsad prövningstid medger detta bemyndigande utbetalande av avgift för kostnader, som uppstår för själva prövningen. Detta innebär, att arbetsmarknadsverket med kursavgifter svarar för huvudmännens alla kostna- der i samband med arbetsprövning.
I fråga om utbildningsbidrag för klienternas försörjning under pröv— ningstiden har utredningen ingen erin— ran. Utredningen delar också den upp- fattningen att prövningskostnaderna i princip skall åvila staten. Som jäm- förelse kan nämnas, att arbetsmarknads- verket för närvarande helt svarar för kostnaderna i samband med psykotek— niska prov av arbetsvårds- och utbild- ningssökande. Däremot kan vissa in- vändningar göras mot metoden, att prövningsavgift i varje särskilt fall be- räknas efter respektive avdelnings kost- nader för prövningen. En sådan ord- ning, som innebär, att staten svarar för samtliga kostnader oavsett hur verksam- heten bedrivcs, kan komma att begränsa huvudmännens intresse för en rationali- sering av verksamheten. Man får heller inte bortse från de svårigheter, som administrativt och redovisningsmässigt kan uppstå, i synnerhet som prövnings— avdelningarna arbetar i nära anslutning till träningsverkstäderna. Flera skäl ta- lar sålunda för att ersättningen till hu- vudmännen skall baseras på en normal- kostnad för arbetsprövningen. Utred—
ningen får därför föreslå, att prövnings- avgift skall utgå med ett fixerat belopp för varje särskilt prövningsfall beräk- nat så, att det i huvudsak täcker drifts- kostnaderna för en arbetsprövning vid en rationellt driven institution. Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om statsbidrag till trä- ningsverkstäder och verkstäder för skyddad sysselsättning. Benägenheten att etablera och driva institutioner för handikappades träning och sysselsätt- ning är i hög grad beroende av drifts- kostnaderna. Fr.o.m. den 1 juli 1963 har nya grunder för statsbidrag till verkstäder för handikappade tillämpats, som —— förutom visst hyresbidrag — in- nebär, att staten svarar för hälften av det driftsunderskott, som uppstår, intill ett högstbelopp av 2 000 kronor per ar— betsplats och år. Vid träningsverkstä- der har dessutom den bestämmelsen in— förts, att eleverna under en tid av högst 6 månader erhåller bidrag med samma belopp, som gäller för arbetslösa under utbildning. Staten svarar för hälften av kostnaden för dessa bidrag. En uppfatt- ning om den ökning av statsbidraget som skett får man av uppgiften, att statsbidraget för första halvåret 1963 enligt tidigare gällande bestämmelser uppgick till 1,4 milj. kronor och för andra halvåret 1963 till 3,4 milj. kronor för en i stort sett oförändrad omfatt- ning på verksamheten. Arbetsmarknadsutredningen har den 15 november 1962 i yttrande över en inom socialdepartementet upprättad promemoria rörande statsbidrag till verkstäder för handikappade framlagt förslag till ett statsbidragssystem, som i väsentliga avseenden överensstämmer med de regler, som utfärdats att gälla fr.o.m. den 1 juli 1963. Utredningen kan därför i detta sammanhang be- gränsa sig till de förslag i förenämnda skrivelse, som inte rönte fullt beaktande
vid utformandet av de nya reglerna för statsbidrag. '
En standardförbättring av verksam- heten vid träningsverkstäder av den art, som utredningen i det föregående re- kommenderat, medför ökade utgifter för huvudmännen. Den innebär nämligen krav på ökad läkartillsyn, på anlitande av psykologisk, fysiologisk och annan expertis samt på större arbetsledarin- satser, samtidigt som inkomst av pro- duktion minskar, eftersom produktio- nen liksom vid yrkesutbildning huvud- sakligen får karaktär av hjälpmedel för att nå åsyftade resultat.
I fråga om såväl uppläggning som syfte företer en träning av det slag, som utredningen skisserat, stora likheter med den i kursform bedrivna vuxen- utbildningen. Det är därför utred- ningens uppfattning, att försörjningsbi- drag under arbetsträning, som enligt nu gällande regler utgår efter samma grun- der som gäller för utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl., bör helt täckas av stats— medel under en tid av högst 6 månader. Ett genomförande av denna ordning skulle innebära en ekonomisk avlast- ning för huvudmännen och i vissa fall för de kommuner, som bidrager till för— sörjningen under träningstiden. Men framför allt skulle det ha betydelse för träningens uppläggning, såtillvida att man lättare skulle kunna frigöra sig från produktionsintresset.
Utredningen hade i förenämnda skri— velse föreslagit, att förbättrade stats— bidrag till träningsverkstäder skulle föregås av en omläggning av verksam- heten på sätt som förut angivits. Först när detta skett borde enligt utredningen förbättrade försörjningsbidrag och driftsbidrag kunna utgå. I avvaktan på en sådan omorganisation skulle insti- tutionernqa betecknas som verkstäder för skyddad sysselsättning och erhålla de driftsbidrag som gäller för sådana verk-
städer. Några sådana villkor ställdes emellertid inte i samband [med över- gången till nya regler för statsbidrag. Bidraget har alltså ej utformats så, att det uppfordrat till den kvalitetsförbätt- ring av behandlingen vid träningsverk- städer, som utredningen i det föregåen- de funnit så väsentlig.
Skyddad sysselsättning bedrives för närvarande förutom i verkstäder även vid statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerad arbetskraft, där syssel- sättningen består av enklare utearbe- ten. För dessa arbeten utgår statsbidrag med 50 procent av den beräknade kost- naden. Till de sysselsatta utgår ersätt- ning för utfört arbete i form av timlön, fastställd i kollektivavtal för kommu- nala beredskapsarbeten. Den avtalsen- liga lönen har reducerats med 15 pro- cent med anledning av de hänvisades nedsatta arbetsförmåga.
Arbetslön eller försörjningsbidrag till sysselsatta i skyddad verksamhet be- räknas för närvarande efter skilda prin— ciper vid olika verkstäder, och av ar— betsmarknadsstyrelsens redovisningar framgår, att förtjänstmöjligheterna ofta är otillfredsställande. Enligt utred- ningens mening är en förbättring av och en större enhetlighet i de anställ- das ekonomiska villkor erforderlig. Lön till sysselsatta vid verkstäderna bör en- ligt utredningen ha direkt samband med arbetsuppgifternas art och arbetspres- tationens omfattning. Den bör beräknas på grundval av garanterad timlön och i den utsträckning så är möjligt baseras på ackord. Det bör ankomma på huvud- männen att i samråd med fackliga orga— nisationer genomföra ett enhetligt av— löningssystem i likhet med vad som re- dan skett i fråga om statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerad ar- betskraft. Det kan förutsättas, att en så- dan ordning kommer att resultera i bättre avlöningsförmåner för en stor de]
av dem, som är sysselsatta vid ifråga- varande verkstäder. Om produktiviteten ej kan förbättras i motsvarande grad, skulle följden för huvudmännens del bli ett ökat underskott på verksamheten. Med den konstruktion av driftsbidraget till verkstäderna, som nu genomförts, skulle emellertid denna ökning av un- derskottet, inom ramen för ett maximi- belopp, till 50 procent täckas av stats— bidrag.
Utredningen hade i fråga om det stat- liga driftsbidraget till skyddade verk- städer föreslagit 50 procent på det av huvudmännen redovisade driftsunder- skottet inom ett högstbelopp för bidra- get på 2 000 kronor per arbetsplats och år. I fråga om högstbeloppet hade utred- ningen föreslagit möjlighet till jämk- ning i de fall, där särskilda omständig- heter föreligger. Någon sådan jämk- ningsmöjlighet föreligger inte enligt nu gällande bestämmelser. Sysselsättning av speciellt produktionssvag arbets— kraft, exempelvis utvecklingshämmade och svårt invalidiserade, kan emellertid enligt utredningens mening medföra så stora kostnader för huvudmannen och samtidigt vara så angeläget från skilda synpunkter, att statsbidrag borde kun- na utgå med högre belopp än vad som nu är möjligt.
Som tidigare framhållits har halv- skyddad verksamhet för handikappade en obetydlig omfattning. Statsbidragen till enskilda företag som organiserar sär- skilda avdelningar för sysselsättning av handikappad arbetskraft har på senare tid förbättrats. De utgick efter den 1 juli 1962 med en krona per närvarotim- me men höjdes den 1 juli 1964 till två kronor per närvarotimme. Dessa för- bättringar i bidragshänseende har emel- lertid hittills inte fått den avsedda ver- kan att öka tillgången på sysselsättning i skyddad form.
Behovet av skyddad sysselsättning för
handikappade kan f. n. inte på långt när tillgodoses. De möjligheter till så- dan sysselsättning, som kan stå till buds direkt inom näringslivet, bör därför en- ligt utredningens mening i större ut- sträckning utnyttjas. Det är utredning- ens uppfattning, att det bör åligga ar- betsmarknadsstyrelsen att intensifiera förhandlingsverksamheten med lämpli- ga företag. Eftersom erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten en- ligt utredningens mening inte ger till— räcklig vägledning för en diskussion om statsbidragens lämpliga utformning och storlek, bör det ankomma på ar- betsmarknadsstyrelsen att inkomma med förslag om sådana ändringar av statsbidragen, som kan anses erforderli- ga och lämpliga för att genom halvskyd- dad sysselsättning åstadkomma en ök- ning av handikappades sysselsättnings- möjligheter.
Yrkesutbildning och provanställning
Yrkesutbildning har visat sig vara ett effektivt hjälpmedel för att öka de handikappades möjligheter till arbets— placering. Som tidigare framhållits om- fattar utredningens uppdrag endast frå- gor, som berör vuxna handikappades anpassning till arbetsmarknaden. Det är dock angeläget understryka att spe- ciell uppmärksamhet måste ägnas åt per- soner, som från födelsen är eller un- der unga år blir handikappade. Det är utredningens uppfattning, att betydligt större insatser måste göras i synnerhet för svårt arbetshindrade ungdomar. Ut- bildning och träning under ungdoms— åren skulle i många fall göra en arbets- placering i öppna marknaden möjlig och skulle i andra fall underlätta de handikappades livsföring. Många av de vuxna arbetsvårdssökande, som nu mås- te avvisas som icke behandlingsbara
eller som endast kan sysselsättas i skyd- dade verkstäder, skulle om de blivit föremål för arbetsvård på ett tidigt sta- dium ha kunnat räddas för arbetslivet. Utredningen finner det därför moti- verat att framhålla den utomordentliga vikt, som utbildningen av handikappade ungdomar måste tillmätas. Synpunkten avser både grundläggande utbildning och yrkesutbildning. Åtskilligt är visser- ligen redan gjort för dessa grupper bl. a. i form av särskilda arrangemang i van- liga skolor och i form av specialskolor, men alltjämt står många ungdomar _— speciellt bland de svårt handikappade —— utan möjlighet till den utbildning och träning, som skulle kunna ge dem bätt- re chanser till ett meningsfullt liv och samtidigt minska deras anpassningssvå- righeter och därmed kravet på framtida arbetsvårdsåtgärder. Utredningen me.- nar, att ett socialt och ekonomiskt väl utvecklat samhälle måste se som sin plikt att genom väl planerade och ge- nomförda utbildningsåtgärder kompen- sera dessa ungdomars handikapp och därmed ge dem förutsättningar för en såvitt möjligt normal start i livet. Från den utgångspunkten finner utredningen det motiverat med mera långtgående och mera kostnadskrävande åtgärder för handikappade ungdomar än för andra och förutsätter att frågan i andra sam- manhang ägnas erforderlig uppmärk- samhet. Under utbildning eller vid ar- bete är ofta handikappade, såväl barn som vuxna, beroende av föräldrars eller anhörigas hjälp och tillsyn. Vid utbild— ning eller arbete utom hemorten kan det därför vara nödvändigt, att anhöriga för längre eller kortare tid flyttar till ut- bildnings- eller arbetsorten. Det är ut- redningens mening, att även frågan om samhällets stöd i en sådan situation åt anhöriga till handikappade bör bli före- mål för prövning i särskild ordning. Vad gäller vuxna arbetsvårdssökande
har utvecklingen under senare år gett stöd åt den uppfattning, som utred— ningen i det föregående hävdat, nämli— gen att man för handikappade i första hand bör utnyttja de ordinarie resur- ser, som står till buds för att åstadkom- ma en anpassning på arbetsmarknaden. Anpassningskurserna för vuxna har vi- sat sig i hög grad lämpade för utbild- ning av partiellt arbetsföra. Kurserna har efter hand blivit mer differentiera- de, och de för vuxna anpassade under- visningsformerna har bidragit till en ökad användbarhet. Likaså har kurser— nas geografiska spridning ökat de ar- betshindrades möjligheter att erhålla ut- bildning på eller i närheten av hem- orten. Inom anpassningskursernas ram har det vidare varit möjligt att ta hän- syn till personliga handikapp och att lägga upp undervisningen därefter. Som komplement till arbetslöshetskurserna har man för utbildning av vuxna arbets- hindrade kunnat utnyttja skolor inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet samt lärlingsutbildning inom industri och hantverk.
Man kan sålunda klart konstatera, att en ökning av vuxenutbildningens all— männa resurser i stor utsträckning kom- mer de arbetshindrade till del. Detta gäller såväl vid en expansion av den av skolöverstyrelsen och arbetsmarknads- styrelsen bedrivna kursverksamheten som vid en ökning av övrig utbildning för vuxna. En utbyggd företagsutbild- ning, som utredningen fäster stort av- seende vid, skulle öka möjligheterna för anställning av arbetshindrade och även skapa bättre förutsättningar att anpassa redan anställda handikappade till förändrade produktionsförhållanden. Eftersom företagsutbildningen i regel är inriktad på specifika arbetsuppgifter bör den kunna ge goda möjligheter för återanpassning av personer, som visser- ligen har begränsad arbetsförmåga men
som dock besitter de färdigheter som erfordras för den avsedda arbetsupp- giften.
Trots ett effektivt utnyttjande av oli- ka ordinarie former för yrkesutbild- ning är det i praktiken nödvändigt med säråtgärder för vissa grupper partiellt arbetsföra. Åtgärderna kan vara be- tingade av speciella pedagogiska krav, av krav på särskild tillsyn och hjälp, på anordningar för inkvartering eller av behov av speciellt klimat. Utbildning under tillrättalagda förhållanden har därför hittills anordnats för exempel- vis blinda, döva, astmasjuka och svårt invalidiserade. Det måste även i fort- sättningen ankomma på arbetsmark- nadsstyrelsen i egenskap av centralt ar- betsvårdsorgan att i samråd med andra berörda myndigheter genom initivativ till säråtgärder tillgodose behovet av så- dan utbildning. I regel kan detta ske ge- nom anordnande av särskilda anpass- ningskurser, upplagda efter utbild— ningens syfte, eller genom anlitande av andra utbildningsorgan såsom special— skolor för vanföra, döva och blinda eller slutligen genom speciell utbildning anordnad av bildningsorganisationer, branschorgan och även enskilda företag.
Anordnandet av särutbildning kan ställa stora krav på speciella arrange- mang för undervisning, inkvartering och tillsyn. Sådana anordningar i för- ening med förlängd utbildningstid kan medföra kostnader, som väsentligt över- stiger vad som i övrigt kan anses nor- malt vid yrkesutbildning. Kostnadsjäm- förelser av detta slag får dock enligt utredningens mening inte vara avgöran- de vid beslut om utbildning för handi- kappade personer. Det är utredningens uppfattning, att samhället måste göra betydligt större insatser än hittills för att hjälpa svårt handikappade till ett aktivt och meningsfullt liv.
I kapitlet om yrkesutbildning har ut—
redningen särskilt beaktat den medver- kan från samhällets sida, som kan vara nödvändig för att på orter med under- sysselsättning underlätta nyetablering eller expansion av företag. Utredningen har i detta sammanhang föreslagit, att arbetsmarknadsverket under viss tid skall kunna betala kursavgifter till före- tag, som för speciella arbetsuppgifter i företaget utbildar arbetslösa och under- sysselsatta från orten. Detta hänsyns- tagande till sysselsättningsförhållande- na på en viss ort bör enligt utred- ningens mening även kunna gälla i fråga om sådana handikappade arbetssökande på en viss ort, som inte kan inordnas i de ordinarie åtgärder för vuxenutbild- ning, som vidtages. Överenskommelse bör sålunda från fall till fall kunna träffas mellan arbetsmarknadsverket och enskilda företag, som har behov av arbetskraft, om vissa bidrag i form av kursavgifter för utbildning av ar- betshindrade enskilda arbetssökande eller grupper av sådana sökande, som inte kan inordnas i en med ordinarie bidrag bedriven företagsutbildning. Fö- retag, som i denna ordning förbinder sig att utbilda arbetshindrade personer för anställning i företaget och som un- der utbildningen utbetalar lön efter partsöverenskommelse, bör sålunda kun- na erhålla en efter förhållandena i det särskilda fallet avvägd kursavgift enligt samma principer som vid lokaliserings- utbildning. Sådan överenskommelse bör även innefatta bestämmelser om utbild- ningens bedrivande, om tillsyn och om urval av elever. Handläggningen av des- sa ärenden måste ske med yttersta om— sorg, för att gränserna till den ordina- rie vuxenutbildningen och till arbets- givarens normala ansvar för introduk- tion och utbildning av arbetstagare skall kunna upprätthållas. Bl. .a. av dessa skäl är arbetstagarpartens medverkan vid uppläggning och tillsyn av utbild—
ningen Önskvärd. Den här berörda ut— bildningsformen kommer att få speciell betydelse på orter med långvariga sys- selsättningssvårigheter, där _— sedan ut— flyttning av placeringsbar och rörlig arbetskraft skett —— andelen svårplace- rade och samtidigt ortsbundna arbets— tagare är större än normalt.
Tidigare hade den statliga arbetsvår- den till sitt förfogande en speciell hjälp- form benämnd provanställning. I syfte att övervinna en arbetsgivares tveksam- het att anställa en handikappad kunde länsarbetsnämnd träffa överenskommel— se om tillfällig anställning under kor- tare tid med ett visst bidrag till den sökande som komplement till den lägre lön, som utgick under en första inträ- nings— och provtid. Provanställningen fungerade samtidigt som en form av praktisk prövning av den sökandes för- utsättningar för visst arbete. Provan- ställning som särskild arbetsvårdsform upphörde, när arbetsmarknadsverket fick bemyndigande att utge utbildnings- bidrag även för utbildning direkt inom näringslivet och när samtidigt institu- tioner för arbetsprövning och träning i större utsträckning inrättades. För när- varande kan utbildningsbidrag beviljas arbetshindrad person, som på grund av arbetsgivarens tveksamhet om arbets- förmåga och allmän duglighet bedömes böra få tillfälle att under kortare tid —— i regel högst tre månader _ ge prov på sin förmåga och samtidigt sätta sig in i de speciella arbetsuppgifterna. Den— na form av utbildning eller provan- ställning har kommit till användning endast i enstaka fall, beroende på att arbetsmarknadsverket enligt gällande bidragsbestämmelser endast kan bidra- ga med skillnaden mellan utbildnings— bidragets maximibelopp och den lön från arbetsgivaren, som utgår under provtiden. Eftersom arbetslönen i fler- talet fall överstiger utbildningsbidraget,
har ersättning från arbetsmarknadsver- ket endast i undantagsfall kunnat utgå. Beträffande omfattningen av denna verksamhet hänvisas till kap. 16, Den äldre arbetskraften.
Praktiska erfarenheter ger vid han- den, att det finns ett behov av särskilda åtgärder för att i vissa speciella fall övervinna arbetsgivarnas tveksamhet att anställa handikappade personer. An— ställning på prov motiveras inte enbart av ett behov av lönetillskott under en provanställningstid utan även av det för- hållandet, att en arbetsgivare i tvek- samma fall lättare kan acceptera en anställning på försök än en anställning under mera bindande förhållanden.
Det råder ingen tvekan om att en form av provanställning med visst bi- drag från arbetsmarknadsverket i många fall skulle underlätta arbetsförmed- lingens utplacering av arbetshindrade personer. Detta gäller främst långtids- arbetslösa personer, som tidigare för- värvat tillfredsställande yrkeskunskaper men som på grund av hög ålder, lång frånvaro från arbetslivet, påtagligt fy- siskt handikapp eller andra liknande orsaker har svårighet att erhålla an- ställning. I sådana fall är vanligen de avtalsenliga lönerna eller de skäliga kraven på begynnelselön från den sö- kandes sida så höga, att något tillskott i form av utbildningsbidrag enligt gäl- lande bestänunelser för sådana bidrag inte kan komma i fråga för en utfyllnad av lönen under en provanställningstid.
Det är därför utredningens uppfatt- ning att arbetsförmedlingen i de spe- ciella fall det här är fråga om borde ha möjlighet att lämna utbildningsbidrag under en begränsad provanställnings- tid. Bidrag bör lämnas på försök och komma i fråga endast i de fall anställ- ning med normala lönevillkor inte kan komma till stånd. Som allmänna vill- kor bör gälla, att arbetsgivaren förklarat
sig villig att erbjuda arbetstagaren fast anställning, om provet utfaller väl. Lön från arbetsgivaren och bidrag från ar- betsmarknadsverket, som bör utbetalas genom arbetsgivaren, skall tillsammans uppgå till ett belopp, som motsvarar efter partsöverenskommelse fastställd lön för ifrågavarande arbetsuppgifter, varvid arbetsmarknadsverkets bidrag skall bestämmas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall anses skäligt med avseende på sökandens ålder, ar— betshinder eller andra speciella omstän- digheter. Bidragstiden bör vara begrän- sad och omfatta högst tre månader. En maximering av bidraget och av den ar- betsgivareersättning, vid vilken bidrag kan utgå, torde bli nödvändig.
Utredningen är medveten om att denna form av stöd till handikappade kan komma till användning endast i begränsad utsträckning. Arbetsvårdens huvudlinje vid en arbetsplacering bör också vara att genom förberedande åt- gärder i form av yrkesutbildning, pröv- ning och träning, klarlägga och för- bättra en arbetssökandes förutsättning- ar för arbete och därmed i förväg kun- na lämna de upplysningar som är er- forderliga för en anställning. Särskild betydelse kan dock provanställnings— formen få för långtidsarbetslösa, för äldre arbetslösa och för arbetssökande som under längre tid varit sysselsatta i arkivarbete eller annat beredskaps- arbete.
Näringshjälp
Näringshjälpen har som förut sagts till uppgift att göra det möjligt för handikappade att bidraga till eller helt klara sin försörjning genom arbete som anställd eller genom egen rörelse. Er— farenheten särskilt från senare år visar, att det som komplement till åtgärder, som är inriktade på att skaffa de handi-
kappade anställning, behövs möjlighe- ter att ge stöd för startande av egen rörelse. I många fall är denna utväg inte bara lämplig utan den enda möjliga lösningen av handikappades arbets- och försörjningsproblem. Framförallt be- hövs dock stöd för anskaffande av for- don, som möjliggör eller underlättar för den handikappade att resa mellan bostad och arbetsplats. Näringshjälp har givits i växande omfattning under senare år, och detta har enligt utred- ningens bedömande inneburit en vär— defull breddning av den arbetsvårdan- de verksamheten.
I skilda sammanhang har diskuterats, om inte arbetsvård i form av närings- hjälp borde utsträckas att avse anskaff- ning av redskap och maskinell utrust- ning för att underlätta även handikap- pade husmödrars m. fl. arbete med sköt- seln av det egna hemmet. Det har härvid framhållits, att det inte finns anled- ning att göra skillnad mellan den, som arbetar i hushållet, och andra yrkes- utövare. I konsekvens härmed borde handikappade husmödrar m.fl. i av- seende på stöd för anskaffande av red- skap och maskinell utrustning för hus- hållsarbetet jämställas med andra handi— kappade yrkesutövare. Ett förslag med denna innebörd har framlagts i arbets- marknadsstyrelsens anslagsäskanden de senaste budgetåren.
Utredningen vill i denna gränsdrag- ningsfråga anföra följande.
Bidrag till hjälpmedel för handikap- pade husmödrar utgår f.n. av medel, som statsverket ställt till De vanfö- ras riksförbunds förfogande. Av detta anslag har förbundet lämnat bidrag för inköp av tvättmaskiner, centrifu- ger, hushållsassistenter, strykmaskiner, dammsugare, diskmaskiner, symaski— n'er, Skärmaskiner och andra arbetsun- derlättande redskap. Ansökningar om bidrag kommer i stor utsträckning via
rehabiliteringskliniker, träningslägen- heter för handikappade men även via sjukhuskuratorer, socialvårdsorgan och de handikappades egna organisationer. Anslaget, som för budgetåret 1964/65 uppgår till 400 000 kronor, har visat sig otillräckligt. Redan vid budgetårets bör- jan har i regel ansökningar förelegat om belopp, som överstigit anslagssum- man.
Till inedicinalstyrelsens förfogande står ett anslag till Bidrag till ortopedis— ka hjälpmedel m. m., avsett för att gratis ställa till handikappades förfogande stödjebandage, proteser, rullstolar, in- validvagnar, hjärtstimulatorer och vissa särskilt angivna förband. För budget- året 1964/65 uppgår anslaget till 18 milj. kronor. Fr.o. m. budgetåret 1964/ 65 skall ur anslaget bidrag utgå även till hjälpmedel ägnade att påtagligt un- derlätta handikappades, dagliga livs- föring. Hit räknas hjälpmedel för på- och avklädning, hygieniska bestyr, för- flyttning, motionering, läsning, intagan— de av mat och dryck, samt för husliga sysslor. Undantag har gjorts för motor— drivna hushållsapparater. Hjälpmedlen ordineras av läkare vid ortopedisk lasa- rettsklinik, vanföreanstalt eller motsva- rande eller av läkare som har tillsyn över träningslägenhet.
Genom bostadsstyrelsen utgår sedan 1959 s.k. invalidbostadsbidrag till spe- cialinredning av lägenheter för rörelse- hindrade invalider, dvs. rullstols- och käppinvalider. Bidraget är maximerat till 10 000 kronor och bestrides av me— del ur anslaget till Bidrag till viss bo- stadsförbättringsverksamhet.
Bidrag utgår av statsmedel till Svens- ka vanförevårdens centralkommitté (budgetåret 1964/65 250 000 kronor) för forsknings—, utvecklings- och informa- tionsverksamhet rörande hjälpmedel vid förflyttning och för den dagliga livsfö- ringen, arbets- och hushållsredskap, te—
rapeutiska hjälpmedel som inredning och planering av bostäder och offent- liga byggnader samt till De blindas för- ening för inköp och distribution av bandspelare för blinda samt för utbild- ning av ledarhundar (budgetåret 1964/ 65 respektive 270 000 och 55000 kro- nor).
I linje med utredningens tidigare ut- lalande om behovet av ökat stöd till de handikappades anpassning finner ut— redningen det i hög grad önskvärt att handikappade, som ägnar sig åt sköt- seln av det egna hemmet, kan få stöd för anskaffande av arbetsunderlättande redskap och maskiner. Det är utred— ningens uppfattning, att de anslag som nu står till förfogande för detta ända- mål är helt otillräckliga. Utredningen förordar därför en kraftig utbyggnad av samhällets stöd på detta område. Vid de kontakter, som utredningen haft med myndigheter och organisationer vid beredande av detta ärende, har det styrkts, att behovet av arbetsunder- lättande hjälpmedel för hushållsarbete m.m. är omfattande. En mera allmän bidragsgivning för anskaffande av hus- hållsmaskiner för handikappade torde komma att omfatta stora grupper ar- betshindrade, vilka nu på grund av otillräckliga anslag eller bristande kän- nedom om möjligheterna att erhålla bi- drag inte gjort framställning om stöd. Medicinska skäl för behov av arbets- underlättande hushållsutrustning kan nämligen förebringas av stora grupper rörelsehindrade, reumatiker, andra sju— ka och kanske framförallt personer som till följd av åldersförändringar har svårt att klara sitt hushållsarbete.
Det behov av stöd, som här föreligger, kan emellertid enligt utredningens upp- fattning ej i sin helhet tillgodoses inom arbetsvårdens ram. Det synes inte heller lämpligt att sammankoppla detta stöd med näringshjälpen. Skälen
för detta ställningstagande är främst praktiska och organisatoriska. Utred- ningen har tidigare i detta kapitel fram- hållit, att arbetsvårdsorganisationen till följd av ett snabbt växande och till sto— ra delar otillfredsställt arbetsvårdsbe- hov måste tilldelas större resurser för att bättre kunna hjälpa handikappade till arbete och försörjning. Utredningen har därför funnit sig föranlåten att föreslå vissa avgränsningar av arbets- vårdens verksamhet. Att i det läget läg- ga nya uppgifter på organisationen, upp- gifter som kan bli mycket omfattande, finner utredningen inte ändamålsenligt, särskilt som det redan finns en etable- rad verksamhet med syfte att allmänt underlätta de handikappades livsföring. Undersökningen i samband med ansö— kan om bidrag till hushållsmaskiner etc. måste med nödvändighet bli tidskrä- vande. Bl. a. kommer det att erfordras medicinsk prövning, fastställande av behov, utprovning och bedömning av lämplig utrustning, inköp av redskap och maskiner samt uppföljning av resul- tatet. Utredningarna i de enskilda fal- len förutsätter slutligen ett nära sam— arbete med olika organ, som sysslar med handikappades rehabilitering, och med experter på hem- och hushållsar- bete. En verksamhet av denna art och omfattning skulle enligt utredningens mening riskera att allvarligt inkräkta på arbetsvårdsorganens primära arbets- uppgifter.
Enligt utredningens uppfattning er- fordras det en bättre samordning av de möjligheter, som redan nu står till buds för att underlätta de handikappa- des dagliga livsföring och hushållsar- bete. Härutöver torde också krävas en omfattande utbyggnad av resurserna för denna verksamhet. Utbyggnaden skulle bl.a. avse att tillgodose behovet av stöd för anskaffande av hushållsma- skiner och för anskaffande av motor-
fordon för rekreation och brytande av isolering, dvs. i sådana fall då fordonet inte är nödvändigt för resor mellan bo- stad och arbetsplats. En långsiktig lös- ning av dessa frågor förutsätter emel- lertid enligt utredningens mening en särskild utredning. En sådan närmare genomgång av frågan ligger utanför ramen för arbetsmarknadsutredningens uppdrag.
För att uppnå en smidigare handlägg- ning av rehabiliteringsärendena inom ramen för de resurser, som för närva- rande står till buds, vill utredningen likväl föreslå, att ordinationsrätten be- träffande hjälpmedel för den dagliga livsföringen utvidgas till att omfatta också arbetsvårdens tjänstemän i så- dana fall, som med nuvarande arbets- fördelning aktualiseras hos arbetsvår- den. Den utredning, som i dessa fall görs av arbetsvårdens tjänstemän i syf- te att lösa de handikappades försörj- ningsfråga, bör också kunna tjäna som underlag för en bedömning av behovet av hjälpmedel i hemmet. Även om detta måste innebära en viss utvidgning av prövningen av rehabiliteringsfallet, torde detta merarbete uppvägas av den vinst, som det skulle innebära såväl för den handikappade som för berörda tjänstemän att en samlad prövning kunde ske hos ett och samma organ.
Sammanfattningsvis vill sålunda ut- redningen i denna fråga framhålla, att näringshjälpen såsom hittills bör ha till syfte att möjliggöra för handikappade att få sin försörjning genom arbete som anställd eller i eget företag. Frågan om bidrag till hjälp för handikappades dagliga livsföring och hushållsarbete bör bli föremål för särskild utredning med sikte på samordning och utbyggnad av de olika aktiviteter, som redan prak- tiseras. I de fall, som aktualiseras hos arbetsvården, bör arbetsvårdens tjänste- män ges rätt att ordinera stöd för an-
skaffning av sådana hjälpmedel från förefintliga anslag.
Näringshjälpens finansiering. Enligt den praxis, som under lång tid tilläm- pades av pensionsstyrelsen, skulle nä- ringshjälpen begränsas till tre fjärde— delar av totalbeloppet inom ramen för ett maximibelopp. Det förutsattes där- vid att kommun, landsting, organisation eller den sökande själv skulle svara för resterande belopp. Eftersom totalkost- naden ofta väsentligt översteg maximi- beloppet för statligt bidrag och då sam- tidigt anslaget till näringshjälp var otillräckligt i förhållande till behovet, kom det statliga bidraget att täcka en- dast en mindre del av de totala kost- naderna. Detta betydde, som framgår av den tidigare refererade undersök— ningen, att finansieringen av närings- hjälpen efter tidsödande förhandlingar måste klaras genom bidrag och lån från ett flertal myndigheter, organisa- tioner och enskilda. I många fall måste emellertid planer på eget företag eller motorfordon skrinläggas p. g. a. bristan— de finansieringsmöjligheter, varigenom arbets- och försörjningsfrågan förblev olöst. Enligt nu gällande handläggnings- föreskrifter skall bidrag till investe- ringskostnader, som ej överstiger 10 000 kronor, utan begränsning kunna utgå av statsmedel.
Dessa nya regler och höjningen av det statliga bidragets maximibelopp har, som den tidigare redogörelsen vi- sar, lett till att statens andel av total- kostnaderna ökat, samtidigt som bidrag från annat håll minskat. Enligt uppgif- ter från arbetsmarknadsstyrelen har den statliga andelen ytterligare ökat un- der den tid, som förflutit sedan nämnda undersökning slutfördes.
Denna tendens till en ökning av sta- tens engagemang ligger f.ö. i linje med vad som skett inom arbetsmarknadspo- litiken i övrigt. Denna utveckling har
utan tvekan väsentligt förbättrat de handikappades möjligheter, i hög grad förenklat handläggningen och skapat i i stort sett likartade förutsättningar för näringshjälp till handikappade i olika delar av landet. Det finns nämligen inte några för de olika landstingen och kommunerna gemensamma regler för bidragsgivningen till näringshjälp. Lik- artat är förhållandet med den praxis, som utformats i fråga om fördelningen mellan bidrag och lån. Den handikap- pades egen organisation kan i viss ut- sträckning lämna bidrag från insam— lade medel, vilket också redovisats i det redogörande avsnittet. Det innebär att icke organiserade handikappgrup- per saknar möjlighet till bidrag av detta slag. Minskade åtaganden för närings- hjälp från landstingen, som inte regel- mässigt bedriver individuell hjälpverk- samhet, och från kommunerna bör en- ligt utredningens mening på längre sikt kunna leda till en koncentration av de ekonomiska insatserna på tränings- och prövningsverkstäder samt på anordnan- det av skyddad sysselsättning för handi- kappade.
Utredningen finner för sin del utveck- lingen mot en större statlig andel av näringshjälpens totalbelopp ändamåls- enlig såväl för den sökande som för verksamheten som sådan. Den har inne— burit en minskad administrativ belast- ning och ökade möjligheter att få till stånd snabba och rationella lösningar. Det kan emellertid diskuteras, om den statliga insatsen ännu är tillräcklig. Det statliga bidraget är, som förut sagts, maximerat till 10000 kronor. Denna maximering har visserligen inneburit, att den övervägande delen av närings- hjälpsobjekten kunnat inrymmas i det statliga bidraget, men alltjämt finns angelägna fall, som kommer ovanför detta tak. Av den företagna undersök- ningen framgår, att 65 procent av an-
talet näringshjälpsfall hade en total- kostnad under 10000 kronor. Kostna- derna för motorfordon, som dominerar verksamheten, låg i 62 procent av fallen under 10000 kronor. Även en mycket måttlig höjning av maximibeloppet skul— le väsentligt förändra bilden, eftersom en relativt stor grupp ligger omedelbart ovanför maximibeloppet. Ett maximi- belopp på 12000 kronor skulle ha in— neburit, att 92 procent av ansökning- arna om bidrag till motorfordon helt skulle ha kunnat täckas av det statliga bidraget. För ytterligare 5 procent av hela antalet ansökningar om bidrag till motorfordon låg kostnaderna mellan 12 000 och 13 000 kronor. Det bör på- pekas, att kostnaderna för motorfordon är beroende av den bilstorlek och den specialutrustning, som bedömes erfor- derlig med hänsyn till den sökandes handikapp och behov. Arbetsmarknads- utredningen finner det angeläget att kostnaderna för anskaffande av ound- gängligen nödvändigt motorfordon till handikappade för utnyttjande vid färd till och från arbetsplats eller utbild- ningsplats i större utsträckning täckes av allmänna medel. Utredningen före— slår därför, att näringshjälpens maxi— lifibelopp höjes från 10000 till 12 000 kronor. Detta synes motiverat även av den anledningen, att utvecklingen pekar på att kostnaderna för etablerande av rörelse liksom för anskaffande av mo- torfordon stiger relativt snabbt. En höj— ning av maximibeloppet skulle även underlätta startandet av affärs- och verkstadsrörelse eller annan verksam- het. Erforderligt stöd vid starten och möjligheter att anskaffa en god utrust- ning kan nämligen vara helt avgörande för företagets lönsamhet och för den sö— kandes framtida försörjningsmöjlighe- ter. Utredningen förutsätter, att kost- nadsutvecklingen för de vanligast före— kommande näringshjälpeobjekten noga
följes och att maximibeloppet fortsätt- ningsvis justeras, om så visar sig erfor- derligt för att bibehålla den grad av kostnadstäckning, som det här föreslag- na maximibeloppct i nuvarande läge innebär.
Som framgår av tidigare refererad un- dersökning, ligger totalkostnaderna för näringshjälpsobjekten endast i ett fåtal fall över 15 000 kronor. I de fall kost- naderna endast obetydligt överstiger den statliga näringshjälpens maximi- belopp, torde i regel resterande belopp kunna tillskjutas av den sökande själv eller genom bidrag eller lån från annat håll. Det bör även i fortsättningen vara arbetsvårdsexpeditionernas uppgift att i sådana fall bistå sökanden vid anskaf- fandet av resterande belopp. Det är emellertid uppenbart, att betydande svå- righeter föreligger att finansiera star— tandet av egen rörelse med relativt höga initialkostnader. I de fall finansierings— frågan kunnat lösas, har detta skett på villkor som tyngt rörelsens fortsatta drift. Oftast har man emellertid fått skrinlägga planer på egen verksamhet, när kostnaderna varit höga och låne- möjligheter inte stått till buds.
Även om det antal fall, som kräver ett mera omfattande ekonomiskt stöd i själva starten, blir begränsat, är det ändock angeläget att former skapas för en lösning som bedömes ändamålsenlig. Enligt utredningens mening bör detta stöd ges formen av län eller lånegaran— ti. Låneformen synes vara att föredra- ga, eftersom det gör verksamheten obe- roende av kreditmarknadsläget. Liksom statsutskottet (utlåtande 1963:11) fin- ner utredningen det lämpligt, att kom- pletterande kredit skall kunna lämnas i form av lån från företagareföreningarna.
Företagareföreningarnas uppgift är bl. a. att genom statligt kreditstöd främ- ja hemslöjd, hantverk, småindustri och därmed jämförlig verksamhet samt, om
särskilda skäl föreligger, även annan in- dustriell verksamhet och verksamhet hänförlig till jordbrukets binäringar. Huvudparten av den verksamhet, som omfattas av näringshjälp, ligger inom de uppräknade verksamhetsområdena. Utanför dessa ligger kioskrörelser och handelsföretag samt enstaka jordbruks- företag; även sådana ärenden bör emel- lertid kunna inrangeras i denna speciel- la långivning. Arbetsmarknadsutred- ningen får under hänvisning till vad som ovan sagts föreslå, att ett särskilt årligt anslag på förslagsvis 5 milj. kro- nor ställes till företagareföreningarnas förfogande för lån till handikappade, som i samband med ansökan om nä- ringshjälp befinnes vara i behov av kompletterande kredit. Lån skall enligt utredningen kunna beviljas intill sam- ma belopp och enligt i huvudsak sam- ma regler, som gäller för hantverks- och industrilån. Dock bör Vid bestämman- det av avbetalningstid skälig hänsyn tas till den handikappades speciella situa- tion.
Näringshjälpens användningsområ- den. Enligt nu gällande bestämmelser kan näringshjälp utgå i samband med startande av rörelse men däremot inte till en handikappad som redan driver ett företag. Det förekommer i praktiken, att handikappade, som tidigare under små förhållanden och med bristfällig utrustning startat en verksamhet, har ekonomiska svårigheter att klara ersätt- ningsanskaffning av förslitna maskiner och redskap eller sådan komplettering av maskinpark, verktyg, inventarier el- ler lager, som skulle kunna medföra ra- tionalisering och underlättande av ar- betet eller en nyinriktning av produk- tionen. Om en företagsekonomisk ut- redning ger vid handen, att bidrag i form av näringshjälp eller län genom företagareförening skulle ge den handi- kappade tillfredsställande försörjnings-
möjligheter, borde näringshjälp kunna utgå även till handikappad, som redan startat egen verksamhet. En förutsätt- ning för bidrag bör dock vara, att ar- betsplacering i öppna marknaden inte är möjlig eller inte väntas kunna ge full försörjning. I de fall näringshjälp tidigare utgått, synes ärendet lämpligen böra underställas arbetsmarknadssty— relsens prövning.
En annan praktisk fråga i samband med handläggningen av näringshjälps- ärenden är, om näringshjälp skall kunna utgå till två eller flera handikappade, som gemensamt startar ett företag. En- ligt utredningens mening kan en sådan lösning av de handikappades sysselsätt- nings— och försörjningsproblem i en del fall vara ändamålsenlig. Enligt nu gällande bestämmelser för statligt kre- ditstöd till hemslöjd, hantverk och små- industri kan sådant stöd genom företa- gareföreningarna jämväl lämnas till sammanslutning av yrkesutövare. Det ligger i sakens natur, att den företags- ekonomiska utredningen och de bolags- avtal, som upprättas i sådana fall, måste bli föremål för noggrann prövning. Ett bemyndigande att lämna bidrag och lån i de fall, som det här gäller, bör slutligen enbart gälla bidrag till en- skilda handikappade, som gemensamt startar företag. I de fall myndigheter eller organisationer startar verksam- het för sysselsättning av handikappade, bör detta betraktas som skyddad syssel- sättning och i fråga om statsbidrag jäm- ställas med övriga verkstäder för handi- kappade. Om bestämmelserna för stats- bidrag till sådana verkstäder inte inne- fattar affärsrörelser, som drives i syfte att sysselsätta handikappade, som inte kan arbetsplaceras i öppna marknaden, bör enligt utredningens mening änd- ring ske av gällande villkor för stats- bidrag till sådan verksamhet.
Vad slutligen gäller frågan om bi-
drag till byte av motorfordon för per- soner, som tidigare erhållit närings- hjälp, är utredningen av den uppfatt- ningen, att även dessa ärenden bör avgöras av arbetsmarknadsverket och inte som nu prövas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Skälet för detta ställ- ningstagande är behovet av smidigare och snabbare handläggning av närings- hjälpsärendena. Den kraftigt ökande bidragsgivningen till motorfordon för handikappade medför, att man kan vän— ta en stark ökning av antalet ansökning- ar om bidrag till fordonsbyte under de närmaste åren. Det kan därför inte va- ra rationellt att tillämpa den långa omgång för beslut i dessa ärenden, som nu erfordras. Det synes också irratio- nellt och i princip felaktigt att belasta Kungl. Maj:ts kansli med ärenden av detta slag. Enligt utredningens mening bör Kungl. Maj:t utfärda erforderliga föreskrifter för arbetsmarknadsverkets handläggning av dessa ärenden, med möjlighet för arbetsmarknadsstyrelsen att delegera beslutanderätten till läns— arbetsnämnderna. Vid utfärdandet av bestämmelser om inkomst- och förmö- genhetsprövning måste tillräcklig hän- syn tas till att motorfordonet som tek- niskt hjälpmedel är en förbrukningsar- tikel men samtidigt oundgängligen nöd- vändigt för arbetsinkomstens förvär- vande. Inkomst- och förmögenhetspröv- ningen bör därför ske efter generösa normer.
Synpunkter på utredning och uppfölj- ning. Lika viktigt som det är att ge ett tillfredsställande stöd till handikappade personer, som genom eget företag kan klara sin försörjningsfråga, lika bety- delsefullt är det att genom en grundlig utredning förebygga ett misslyckande. Ett misslyckande medför nämligen ofta, att den handikappade förlorar självtill- liten och saknar kraft att göra ett nytt försök. Utredningen vill av denna an-
ledning och mot bakgrunden av de för- bättrade bidragsmöjligheterna kraftigt understryka vikten av en grundlig ar- betsvårdsutredning i samband med an- sökan om näringshjälp innefattande un- dersökningar om den personliga lämp- ligheten och företagsekonomiska under- sökningar med anlitande av utomståen- de expertis. En utbyggd arbetsprövning, psykotekniska anlagsprov och medicins- ka funktionsprov borde likaså ge bättre underlag för bedömning av närings— hjälpsärendena. Anlitandet av exper- tis på olika områden underlättas av de möjligheter, som redan finns att be— tala ersättning för utförda undersök- ningar. Inte minst torde ett närmare samarbete med företagareföreningarna kunna medverka till bättre grundade beslut.
I detta sammanhang bör enligt ut— redningens mening förberedande åtgär- der i form av speciell utbildning, avsedd att förbättra den sökandes yrkeskun- skaper eller att ge kunskaper av värde för ett företags affärsmässiga skötsel, i större utsträckning än hittills komma i fråga.
Särskilt beaktande kräver frågan om hjälp och tillsyn i samband med starten och under den första tiden därefter. Arbetsvården, som saknar personella resurser för ett sådant åtagande, har hittills i viss utsträckning anlitat kom- munala myndigheter för utbetalning av bidrag, kontroll av inköp samt övrig hjälp i rörelsens första skede. Detta har fallit sig naturligt, när kommunen läm- nat bidrag eller län till rörelsen. Den minskning av kommunernas ekonomis- ka åtaganden, som torde bli en följd av en ytterligare förbättrad statlig närings- hjälp, får enligt utredningens mening inte leda till att kommunerna frikopp- las från ansvaret att medverka i sam- band med starten av företag för handi- kappade. Tvärtom borde minskade utgif-
ter för kommunen kunna leda till öka- de insatser för personlig service åt den handikappade. Härutöver kan emeller— tid, särskilt när det gäller rörelser av större omfattning, medverkan erfordras också från annat håll. Enligt bestäm- melserna för företagareföreningarnas verksamhet åligger det föreningarna att utöva tillsyn över att lån utnyttjas för avsett ändamål samt att följa företagets verksamhet. Denna möjlighet till ser- vice bör beaktas. Med hänsyn till bety- delsen av att erforderlig hjälp och stöd lämnas den handikappade i samband med starten av eget företag och vikten av en bättre uppföljning av verksam- heten, föreslår utredningen härutöver, att arbetsmarknadsstyrelsen får i upp- drag att efter förhandlingar med kom— munförbunden, företagareföreningarnas riksförbund och andra berörda organi- sationer utarbeta närmare riktlinjer för service till den handikappade i sam- band med startande av eget företag samt för en uppföljning och övervak- ning av verksamheten.
Över utredningens ställningstagande i fråga om näringshjälpens utformning har centrala rehabiliteringsutredningen (CEB), med vilken i denna fråga av Kungl. Maj:t anbefallt samråd ägt rum, beretts tillfälle att yttra sig. CRB har vid sammanträde den 12 november 1964 antagit ett uttalande, vilket återfinns som bilaga till detta betänkande (bilaga till kap. 15, Centrala rehabiliteringsbe- redningens uttalande den 12 november 1964 ang. näringshjälpen). CRB anslu- ter sig i sitt uttalande till utredningens förslag om en höjning av näringshjäl- pens maximibelopp men föreslår för sin del en höjning med 5000 kronor till 15 000 kronor. Utredningens förslag om viss utvidgning av näringshjälpens an- vändningsomräde och om utvidgade lå- nemöjligheter som komplettering till nä- ringshjälpen biträds likaså av CRB.
Däremot ställer sig CRB på i uttalan— det anförda grunder tveksam till för- slaget om att i vissa fall ge arbetsvår- dens tjänstemän ordinationsrätt beträf-
fande hjälpmedel för den dagliga livs- föringen med anlitande av förefintliga anslag.
KAPITEL 16
Den äldre arbetskraften
Inledning
De fortgående förändringarna i befolk- ningens ålderssammansättning har un- der de senaste åren medfört att Ökad uppmärksamhet ägnats den medelålders och äldre arbetskraften och de sär- skilda problem, som sammanhänger med denna arbetskrafts anpassning till ändrade förhållanden på arbetsmark- naden och i arbetslivet. Sverige är inte ensamt om detta problem. Med större eller mindre styrka gör det sig gäl— lande i flertalet västeuropeiska länder.1 Under första hälften av 1900-talet har andelen personer över 65 år i de väst- europeiska länderna stigit från 5—6 procent till 10—11 procent. Denna ut- veckling kan väntas fortsätta under återstoden av 1900-talet. Samtidigt för- ändras åldersstrukturen hos befolkning- en i de arbetsföra åldrarna. Mellan 1920 och 1960 har dessa förändringar i flertalet länder inneburit att en sti- gande andel fallit på de högre arbets- föra åldrarna. I vissa länder kommer denna utveckling att fortgå ytterligare ett antal år, medan den i andra länder kommer att efterträdas av en relativ ökning av den yngre delen av den ar— betsföra befolkningen. Under återsto- den av 1960-talet kommer i Sverige en kraftig ökning att ske av befolkningen i åldrarna 20—29 år samt 50—64 år. Den tidigare ökningen i åldrarna 15—19 år förbyts i en minskning, och sam— mankrympningen av befolkningen i mellanåldrarna fortsätter.
Förändringarna i befolkningens ål— derssammansättning är inte den enda faktor, som gör det angeläget att den äldre arbetskraftens problem uppmärk- sammas. Också andra utvecklingsten- denser bidrar till att accentuera dessa problem. Delvis gäller det tendenser, som kan komma att försvåra den äld- re arbetskraftens sysselsättningsmöj— ligheter. Samtidigt framstår det som allt viktigare att dessa svårigheter bemäst— ras.
Till de faktorer, som accentuerar den äldre arbetskraftens sysselsättnings- problem, hör den snabba tekniska ut- vecklingen och kravet på anpassning till denna. Man måste därvid räkna med att den äldre arbetskraften är mindre rörlig, yrkesmässigt och geografiskt, än den yngre. Dit hör också utvecklingen mot en minskad efterfrågan på outbil- dad arbetskraft och mot färre »lätta» arbeten (om hänsyn tas både till arbe- tets fysiska tyngd och till kravet på snabbhet), som kan tjäna som reträtt- platser för äldre anställda. Också ut- vecklingen mot större företagsenheter kan verka i samma riktning, då ande- len för äldre lämpliga arbetsuppgifter i varje fall för närvarande synes vara lägre inom stora, högrationaliserade fö— retag än i mindre företag. Slutligen bidrar också den sjunkande andelen självständiga yrkesutövare till att sys-
1 Jfr »Age and Employment», 1963. (Rapport från OECD:s seminarium i Stockholm 15—19 april 1962.)
selsättningsproblemen får aktualitet för en allt större del av den totala arbets- styrkan.
Det är ur flera synpunkter angeläget att söka finna vägar för att tillvarata de äldres arbetsinsats. Den stigande me- dellivslängden och det förbättrade häl- sotillståndet i de högre åldrarna har förlängt den period, under vilken den enskilde kan önska kvarstå i produk— tivt arbete, samtidigt som hans ålder skapar växande svårigheter för honom att _ en gång arbetslös erhålla ny anställning. Knappheten på arbetskraft, som i viss utsträckning underlättar pla- ceringen av äldre arbetssökande, gör det ur samhällsekonomisk synpunkt an— geläget att den enskildes arbetsvilja och arbetsförmåga fullt tillvaratas såväl före som under åren efter den regul- jära pensionsåldern. Starka sociala och humanitära skäl talar också för att de äldre, som önskar fortsätta att ar- beta, ges möjlighet härtill.
De problem, som sammanhänger med den medelålders och äldre arbetskraf- tens förhållande på arbetsmarknaden, har under de senaste åren blivit före- mål för en rad undersökningar. Tre ut- redningar, som alla framlades år 1960, skall här i korthet omnämnas.
På uppdrag av Möllerkommittén för åld- ringsfrågor undersökte fil. dr Margit Wohlin frågor rörande arbetsanskaffning och ar- betsförmedling för äldre arbetskraft. I ut- redningen, »Hela folket i arbete!», föreslås bl. a. fortsatt forsknings— och utrednings- arbete rörande en rad frågor i samband med den äldre arbetskraftens sysselsättning samt en brett upplagd upplysnings- och propa- gandakampanj om den äldre arbetskraftens kvalifikationer och problem. Arbetsförmed- lingen och arbetsvården föreslås bli för- stärkta för att möjliggöra ökade insatser för äldre arbetssökande. Önskemål fram- förs också om försöksverksamhet med spe- ciell rådgivning och service för äldre ar- betssökande på några av de största förmed- lingskontoren.
Utredningen om äldre arbetskraft i stats-
tjänst hade i uppdrag att framlägga för- slag till praktiska åtgärder i syfte att un- derlätta för äldre arbetskraft att erhålla anställning hos statliga verk och institu- tioner. I utredningen föreslås att alla övre åldersgränser för erhållande av statlig an- ställning eller för tillträde till sådan ut- bildning, som myndighet anordnar för vissa tjänster eller karriärer, avskaffas. Bestäm— melser om övre åldersgränser för inträde vid statlig eller statsunderstödd utbild— ningsanstalt bör överses och om möjligt slopas. Vidare föreslår utredningen, att Kungl. Maj:t utfärdar ett cirkulär, i vil— ket understryks vikten av att de äldres arbetskraft tillvaratas.
Utredningens förslag föranledde Kungl. Maj:t att i september 1960 utfärda ett cirkulär angående slopande av övre ålders- gränser för erhållande av civil anställning inom statsförvaltningen och för tillträde till utbildning anordnad av myndighet (SFS nr 538/1960). I cirkuläret anbefalles stats- myndigheterna att var inom sitt område un- dersöka och till vederbörande statsdepar- tement redovisa i vilken mån myndigheten är beredd att upphäva förekommande före— skrifter angående övre åldersgränser respek- tive i vilka fall den finner att sådana före— skrifter är oundgängligen erforderliga. Kungl. Maj:t erinrar samtidigt myndighe- terna om att faktiska åldersgränser inte bör införas genom att önskemål om viss ålder uttalas i samband med ledigannonse- ring av tjänst.
Den tredje här refererade utredningen be- handlar huvudsakligen sådana svårigheter, som kan möta den medelålders och äldre arbetskraften på den privata arbetsmark- naden. Utredningen, vars betänkande »Me- delålders och äldre arbetskraft» avgavs i maj 1960, utfördes av en arbetsgrupp, som tillsatts av arbetsmarknadsstyrelsen, Svens— ska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisa- tionen i Sverige och Tjänstemännens Cen- tralorganisation. Den hade i uppdrag att be- lysa den äldre arbetskraftens situation på arbetsmarknaden och överväga åtgärder, som skulle kunna öka sysselsättningsmöj- ligheterna för de äldre. Arbetsgruppen av— visar tanken på att genom lagstiftning åläg- ga arbetsgivare att anställa en viss andel äldre. En sådan kvotering skulle medföra att de äldre automatiskt blev betraktade som mindervärdig arbetskraft och kvoten skulle lätt komma att anses som ett maxi- miåtagande. Av liknande skäl anser arbets-
gruppen det också olämpligt att vid arbets- förmedlingarna låta vissa förmedlare ägna sig enbart åt äldre arbetskraft. Enligt grup— pens uppfattning har en förmedlare, som sysslar med arbetssökande i olika åldrar, de bästa förutsättningarna att finna lämp- liga arbetstillfällen för de äldre. Arbets- gruppen anser det däremot önskvärt att fö- retagen gör en inventering av sådana ar— betsuppgifter, som är speciellt lämpade för äldre, och så långt möjligt rekryterar dessa med äldre arbetskraft. Samtidigt rekom- menderas, att frågan om deltidsarbete för äldre ägnas ökad uppmärksamhet och att framställningar om deltidsarbete från äld- re arbetstagare prövas från fall till fall. Om personalanställaren känner sig tveksam be- träffande en arbetssökande på grund av dennes ålder, anser arbetsgruppen det lämp- ligt att provanställning kommer till an- vändning. Bland de allmänna åtgärder, som kan komma i fråga, understryker arbets- gruppen särskilt yrkesutbildningens bety— delse.
Arbetsgruppen föreslår vidare att lokala sysselsättningsnämnder med representanter för arbetsgivare, fackliga organisationer och kommunalförvaltning inrättas i anslut— ning till arbetsförmedlingskontoren. Nämn- derna bör tjäna som ett informellt forum för information och diskussion rörande dels lokala arbetskraftsproblem, dels enskilda svårplacerade arbetssökande. Beträffande arbetsförmedlingens arbetsformer framhål- ler arbetsgruppen, att det vore önskvärt att kontors- eller avdelningsföreståndaren tog aktiv del i arbetet med att placera anmälda arbetssökande, som varit arbetslösa—mer än två månader, och att därvid särskild upp- märksamhet ägnades de äldre arbetslösa. Platsackvisitionen för äldre bör intensifie— ras. Slutligen bör möjligheten för äldre ]ångtidsarbetslösa att erhålla yrkesvägled— ning förbättras.
Arbetsgruppen betonar starkt behovet av forskning, information och opinionspå- verkan. Kännedom om befolkningsutveck- lingen bör spridas till alla som sysslar med personalfrågor. Den allmänna opinionen måste påverkas i sådan riktning att för- domarna mot att anställa eller arbeta till- sammans med äldre arbetskraft motverkas. Arbetsmarknadens organisationer bör kun- na medverka i detta upplysningsarbete. Av- slutningsvis föreslås att arbetsmarknads- styrelsen och organisationerna utser en ge— mensam delegation med uppgift att fort-
löpande bevaka den äldre arbetskraftens situation på arbetsmarknaden.
I nära anslutning till de förslag, som framlagts av de här behandlade utred- ningarna, utformades inom arbetsmark- nadsstyrelsen ett aktivitetsprogram för den medelålders och äldre arbetskraf- ten.
Också i internationella sammanhang har den äldre arbetskraftens problem under de senaste åren blivit föremål för uppmärksamhet. I sin årsredogö- relse för 1961, framlagd för Internatio— nella arbetsorganisationens konferens i Geneve 1962, ägnar arbetsbyräns gene- raldirektör första delen åt de problem, som möter äldre personer i slutet av deras yrkesverksamma period och se- dan de upphört med förvärvsarbete.1 I Stockholm anordnade OECD i april 1962 ett internationellt seminarium kring dessa frågor. Rapporten från se- minariet, »Age and Employment», ut— kom 1963. Seminariet enades vid sitt avslutande sammanträde om följande slutsatser, som sammanfattar resultatet av de diskussioner, som förts:
1) Det är väl styrkt, att det i alla de del- tagande länderna finns ett nytt och växande problem, som gäller ålder och sysselsätt- ning. De som berörs av detta problem, be- finner sig i den senare hälften av sitt yr- kesverksamma liv, dvs. i åldern över 40 år.
2) Problemets art och omfattning är be- roende av ett flertal faktorer såsom befolk- ningsstruktur och bcfolkningsutveckling, arbetsmarknadsläge, takt i den tekniska ut- vecklingen, sociala förhållanden och ut- bildningsväsendets utformning.
3) Tre särskilda frågor kan urskiljas, vilka bör uppmärksammas var för sig, även om det finns ett samband dem emellan. Dessa är:
a) Verkningarna av den ökade takten i den tekniska utvecklingen på män och kvin- nor, som passerat mittpunkten av sitt yr- kesverksamma liv. Dessa verkningar består
1 International Labour Office: Report of the Director General, Part 1: Older People—Work and Retirement, Geneve 1962.
framför allt i ökad stress och omställnings- svårigheter.
b) Den period omkring den gängse pen- sionsåldern, då män och kvinnor i regel fortfarande kan utföra ett ur samhällets synpunkt värdefullt arbete, fast de troligt— vis inte är i stånd att längre fortsätta sitt tidigare heltidsarbete.
c) Pensionsåldern, som omfattar många är helt utan yrkesarbete.
4) De problem, som möter den mindre kvalificerade arbetskraften _ på fabrik el— ler kontor — befanns i allmänhet vara myc- ket större än de som möter yrkesarbetaren eller annan kvalificerad arbetskraft.
5) En människas kronologiska ålder är ett mycket otillfredsställande mått på hans eller hennes arbetsförmåga och anpass- ningsbarhet.
6) Informationen om forskningsresultat från olika fält till de personer i statlig för- valtning, företag och fackföreningar, som kan omsätta dem i praktiska åtgärder, har hittills inte varit tillfredsställande.
I det följande skall den medelålders och äldre arbetskraftens sysselsättnings- problem behandlas mot bakgrunden av tillgängliga uppgifter om sambandet mellan ålder och sysselsättning. Här skall först i korthet redovisas, vad ut- redningen avser med beteckningen »äld- re arbetskraft», samt hur avgränsning— en mellan detta kapitel och de båda kapitel, som behandlar handikappade respektive kvinnor på och utanför ar- betsmarknaden, gjorts.
Utredningen har inte funnit det möj- ligt eller önskvärt att genom fixerade nedre och övre åldersgränser precise- ra innehållet i beteckningen »medel— ålders och äldre arbetskraft» (samman- fattningsvis benämnd »äldre arbets- kraft»). Även om utredningens övervä- ganden har tonvikten lagd på arbets- kraft i åldrarna 45—65 år, har utred- ningen avsett att förslagen i tillämpliga delar skall inbegripa också personer i åldern omedelbart under och över sedvanlig pensionsålder. Vad en lägre åldersgräns beträffar, beror svårighe- terna att fastställa en sådan —— förutom
på individuella olikheter —— på erfaren- heten, att den ålder, som försvårar pla- ceringen av en arbetssökande, varierar starkt inom skilda yrken, på olika ut— bildningsnivåer och —— av tillgängligt material att döma — även män och kvinnor emellan. Svårigheterna skiftar också med arbetsmarknadsläget. Då ut- redningen här behandlar den arbets- kraft, som på grund av sin ålder möter särskilda sysselsättningsproblem, kan sålunda någon generell lägre ålders— gräns inte uppställas. I stort sett kan utredningen ansluta sig till OECD-semi- nariets bestämning i dess rapport »Age and Employment»: »personer, som be- finner sig i den senare hälften av sitt yrkesverksamma liv, dvs. över 40 års ålder». Utredningen är emellertid med- veten om att 40-årsgränsen inom många arbetsområden ligger alltför lågt, me- dan i enstaka fall även en lägre ålder kan utgöra ett försvårande moment vid en arbetsplacering. Slutligen är utred- ningen delvis beroende av det siffer- material, som finns tillgängligt för att illustrera utredningens resonemang, och den åldersindelning, som detta material tillämpar. Den bristande enhetligheten härvidlag hos olika källor bidrar ock- så till att den lägre åldersgränsen mås- te bli flytande.
Någon klar gräns mellan den äldre arbetskraften och handikappade kan inte dras. Redan att bestämma uttryc- ket äldre arbetskraft som personer, som på grund av ålder möter svårigheter på arbetsmarknaden, innebär att kon- statera ett visst handikapp. Utredning- en har emellertid använt benämningen handikappade i en väsentligt snävare bemärkelse och låtit den beteckna per— soner med individuella fysiska, psykis- ka eller sociala arbetshinder. Med äld- re arbetskraft avses här inte arbetssö- kande med personligt arbetshinder utan sökande, som på grund av sin ålder i
förening med arbetskraftefterfrågans art och inriktning har särskilda svårig- heter att göra sig gällande på arbets- marknaden. Därmed är inte sagt, att åldersfaktorn kan renodlas. I det prak- tiska förmedlingsarbetet möter man knappast några »rena» åldersfall, där placeringssvårigheterna restlöst kan hänföras till vederbörandes ålder. Som regel beror svårigheterna på en kombi- nation av faktorer, vilka är positivt korrelerade med åldern. Som exempel kan nämnas bristfällig yrkesutbildning, bristande geografisk eller yrkesmässig rörlighet, svårighet att hålla en hög, maskinstyrd arbetstakt osv. Det rör sig här om placeringsproblem av det slag, som arbetsförmedlingen skall lösa med hjälp av de medel, som står till dess förfogande. För de äldsta här behand- lade åldersgrupperna blir emellertid gränsen gentemot arbetsvårdens verk- samhetsområde mindre klar, och åt- gärder av arbetsvårdande slag kan va- ra motiverade även i fall av normala åldersförändringar (arbetsvårdsstatisti- kens grupp »överåriga»).
Frågan om gränsdragningen mellan kapitlen Kvinnor på och utanför ar- betsmarknaden och Den äldre arbets- kraften gäller i första hand de kvin- nor, som efter en tids uppehåll önskar återgå till yrkesarbete eller som först sent söker sig ut på arbetsmarknaden. Dessa kategorier kvinnliga arbetssökan— de har förhållandevis utförligt diskute- rats i kapitel 14, och de kommer där- för inte att närmare behandlas här. Det- ta kapitel avser i första hand att ta upp de för män och kvinnor gemensamma problem, som aktualiseras när någon i medelåldern eller senare tvingas till en omställning på arbetsmarknaden och denna anpassningsprocess försvåras av åldern eller faktorer som sammanhäng- er med åldern.
Uppgifter om bcfolkningsutveckling, ålder och sysselsättning
Befolkningsutvecklingen
1959 års långtidsutredning påpekar i sin diskussion om de framtida arbets- kraftstillgångarna, att en betydande del. av den ökning av arbetskraften, som kan motses under 1960-talet, faller på åldrarna 50 år och däröver. Till grund för utredningens beräkningar av för- skjutningarna i arbetskraftens ålders- struktur låg en framräkning av befolk- ningen, utförd inoni statistiska central- byrån i mars 1961 och utgående från folkmängden den 31 december 1959. Sedan dess har centralbyrån framlagt ytterligare en befolkningsprognos, som avser tiden 1962—1980. Framräkningen bygger på folkmängdens sammansätt— ning efter ålder och kön den 31 decem- ber 1960 i förening med vissa antagan- den om dödlighet, fruktsamhet, gifter- målsfrekvens och utrikes omflyttning.1 En redogörelse skall här ges för inne- hållet i denna prognos.
I två avseenden presenterar progno— sen alternativa antaganden. Det ena gäller giftermålsfrekvensen, där maxi— miantagandet räknar med en relativt kraftig ökning av andelen gifta kvinnor i de flesta åldersklasser, medan mini- miantagandet innebär en mindre ök- ning. Det andra gäller fruktsamheten. Maximiantagandet utgår här från en konstant fruktsamhet på 1960 års nivå, medan minimiantagandet räknar med en fortsättning av nedgången under 1950-talet. En årlig successiv nedgång av dödligheten förutses. Nettoinflytt- ningen har för den period framräk- ningen omfattar antagits förbli kon- stant och uppgå till 10 000 personer per år.
1 Statistisk Tidskrift 9/1962, Lars Widén och Rune Tryggveson: Sveriges befolkning 1962— 1980.
. SCB:s be/olkningsprognos 1962,
medelalternativet Antal Proc. fördelning
Åldersår 1962 | 1965 > 1970 1975 1980 1962 | 1965 | 1970 1975 1980 0—14 1 616 491 1 589 407 1 6471401762 4221841 630 21,3 20,6 20,6 21,2 21,6 15—24 1 143 108 1 220 445 1 165 731 1 078 131 1 080 186 15,1 15,8 14,6 13,0 12,7 25—34 896 774 912128 1 090 937 1 251 057 1 197 528 11,8 11,8 13,6 15,1 14,0 35—44 1 051 626 1 001 355 907 394 915 009 1093 355 13,9 13,0 11,4 11,1 12,8 45—54 1053 695 1 054 817 1 048 910 984 599 894 775 13,9 13,6 13,1 11,9 10,5 55—64 891 012 944 289 993 804 999 337 999 245 11,7 12,2 12,4 12,1 11,7 65—74 600 063 643 837 721 940 805 686 855 611 7,9 8,3 9,0 9,7 10,0 75—w 333 743 363 604 421 330 490 090 569 137 4,4 4,7 5,3 5,9 6,7 Summa 7 586 512|7 729 882|7 997 186 8 276 331|8 531 467 100,0 100,0| 100,0l 100,0 100,0
Källa: Statistisk Tidskrift 9/1962, Sveriges befolkning 1962—1980
Som en följd av att alternativa anta- ganden uppställts beträffande gifter- målsfrekvens och fruktsamhet, kommer framräkningen att resultera i alterna- tiva uppskattningar av födelsekullarnas storlek under prognosperioden. Därvid har de båda maximiantagandena kom- binerats med varandra till ett beräknat högsta antal levande födda barn, alter- nativ 1, medan motsvarande kombina- tion av minimiantagandena givit ett lägsta alternativ, alternativ 2. Det arit- metiska medeltalet av alternativ 1 och 2 redovisas under benämningen »me- delalternativet». Fortsättningsvis skall
endast detta niedelalternativ behandlas.
Befolkningen beräknas öka från 7,498 miljoner år 1960 till 8,531 miljoner år 1980 eller med 1,033 miljoner. Den är- liga ökningen uppgår i medeltal till 51 700 personer. Av denna genomsnitt- liga årliga ökning faller 19100 på de produktiva åldrarna (16—66 år), 8 000 på åldersklassen 0—15 år och 24600 på åldrarna 67 år och däröver.
I tabell 16: 1 redovisas den beräknade befolkningen 1962—1980 fördelad på åldersklasser. Förskjutningarna i be- folkningens procentuella fördelning på olika åldrar illustreras också av dia—
TabeIl 16:2. Folkmängd 15 år och däröver. Förändringar 1962—1980 enl. SCB:s befolkningsprognas 1962, medelalternativet
1 OOO-tal1 Procent Åldersår 1962— 1965— 1970—_ 1975— 1962— 1965— 1970— 1975— 1965 1970 1975 1980 1965 1970 1975 1980 15—19 — 26,3 _ 74,9 _ 13,1 + 15,0 — 4,1 ——12,2 — 2,4 + 2,8 20—29 +139,2 +160,2 —— 54,1 — 87,0 +14,8 +14,8 —— 4,4 — 7,3 30—49 _ 62,9 — 59,4 + 86,4 +168,4 — 3,1 —— 3,0 + 4,5 + 8,4 50—64 + 46,8 + 47,8 + 2,2 —— 59,4 + 3,3 + 3,3 + 0,1 — 3,9 65—w + 73,6 + 135,8 + 152,5 + 129,0 + 7,9 + 13,5 + 13,3 + 10,0 Summa 15—w +170,5 +209,6 + 173,9 +165,9 + 2,9 + 3,4 + 2,7 + 2,5 Därav 15—64 + 96,8 + 73,7 + 21,4 + 37,0 + 1,9 + 1,4 + 0,4 + 0,7
1 På grund av avrundning kan summan av individuella termer avvika från angiven summa. Källa: Statistisk Tidskrift 9/1962, Sveriges befolkning 1962—1980.
Befolkningens procentuella fördelning på åldersklasser
enl. SCB:s prognos 1962 - 1980, medelalternativet
% Ålders— klasser
1962 1965 1970 1975 1980
gram 16:1. Som framgår av tabellen väntas de olika åldersgruppernas andel av befolkningen undergå relativt krafti— ga växlingar under prognosperioden. Minst variation visar gruppen 0—14 år, som efter en mindre nedgång 1962 till 1965 åter ökar för att år 1980 utgöra en något större andel av totalbefolkningen än är 1962. De två högsta åldersgrup— perna, 65—74 år och 75—w år, är ensamma om att under hela perioden uppvisa en jämn och kraftig ökning av sin andel. Tillsammans utgör de år 1962 12,3 procent av befolkningen och har är 1980 vuxit till 16,3 procent. Mellan- åldrarna 15—64 år minskar slutligen sin andel från 66,4 procent år 1962 till 61,7 procent år 1980.
Tabell 1622 redovisar de beräknade förändringarna i folkmängden i åldern 15 år och däröver. Som framgår av tabellen kommer återstoden av 1960- talet att karakteriseras av en kraftig ökning av befolkningen i åldern 20—29 år samt 50 år och däröver, medan åld- rarna 15—19 och 30—49 år kommer att minska. Under 1970-talet däremot mins- kar åldrarna 20—29 år, medan en ök- ning inträder i åldrarna 30—49 år. Den tidigare ökningen i åldrarna 50—64 år förbyts samtidigt i en minskning. An- talet personer i åldern 65 år och där- över uppvisar en stark fortgående ök- ning. Under hela perioden 1962—1980 ökar antalet personer i dessa åldrar med 491 000 eller 52,6 procent. ökning- en i åldrarna 15—64 år uppgår under samma tid endast till 229 000 personer eller 4,5 procent.
Den förvärvsarbetande befolkningens ålderssammansättning De beräknade förändringarna i befolk- ningens ålderssammansättning kommer i sin tur att påverka arbetskraftens ål- dersstruktur. På grund av olikheter i
yrkesverksamhetsgrad mellan olika åld- rar kommer de åldersmässiga förskjut— ningarna hos befolkningen att medföra, att arbetskraften ökar väsentligt svagare än hela den vuxna befolkningen. Till betydande del kommer emellertid den förändrade åldersfördelningen också att slå igenom i arbetskraften. Man kan under 1960-talet vänta en kraftig ök— ning av denna dels i åldrarna 20—29 år, dels i åldrarna 50 år och däröver. Enligt de beräkningar, som framlagts av 1959 års långtidsutredning, väntas åldrarna 50 år och däröver öka sin an- del av arbetskraften från 29,2 procent år 1960 till 31,7 procent år 1970. Me- dan 10,3 procent av arbetskraften år 1960 befann sig i åldern 60 år och där— över, väntas motsvarande andel upp- gå till 11,8 procent år 1970.
Sedan långtidsutredningen presente- rade sina beräkningar har folkräkning- ens uppgifter om ålderssammansätt- ningen hos den förvärvsarbetande be- folkningen blivit kända (Statistiska Meddelanden B 1963:21). Tabell 16:3 redovisar antalet förvärvsarbetande män, gifta kvinnor och övriga kvinnor i olika åldersgrupper inom skilda nä- ringsgrenar samt den procentuella för- delningen cfter ålder av de förvärvs- arbetande. Uppdelning görs också av samtliga förvärvsarbetande efter bebyg— gelsetyp. I diagram 16: 2 illustreras va- riationerna i den andel av de förvärvs- arbetande, som befinner sig i de högre åldersgrupperna inom respektive be- folkningskategori och näringsgren.
Ser man först på åldersstrukturen hos förvärvsarbetande inom samtliga nä- ringsgrenar, så visar det sig att ande— len 40 år och däröver skiljer sig starkt mellan män (54,7 procent) och ej gifta kvinnor (38,3 procent), medan gifta kvinnor endast har en något lägre an- del i dessa åldrar än männen (52,3 procent). Anledningen till den förhål-
Tabell 16:5'. Förvärvsarbetande befolkning efter näringsgren (huvudgrupper), ålder och kön den 1 november 1960
Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske
—39 år . 40—w » därav 40—49 år . 50—64 » 65—w »
Summa
Gruvdrift, tillverk- ningsin- dustri samt el-, gas- och vattenverk —39 år . 40—W » därav 40—49 år . 50—64 » 65—W » .
Summa
Byggnads- och anlägg- ningsverk— samhet —39 år . 40—w » därav 40—49 år . 50—64 » . 65—w » .
Summa
Handel
—39 år . 40—w år . därav 40—49 » . 50—64 » . 65—w » .
Summa
Antal Proc. fördelning efter ålder Därav i . -- . Därav i .. Gifta Övriga Samt- .. Gilla Ovrlga Samt—
Man . . . Man kvm- kvm— . ..
kvmnor kvmnor liga t" gles- llga tat- gles— atorter nor nor
bygd orter bygd 136 102 6 026 9 405 151 533 24 796 126 737 33,4 33,8 44,7 33,9 36,2 33,5 . 271 985 11 818 11 616 295 419 43 683 251 736 66,6 66,2 55,3 66,1 63,8 66,5 87 250 5 706 2 720 95 676 15 155 80 521 21,4 32,0 12,9 21,4 22,1 21,3 . 140 237 5 601 6 690 152 528 22 771 129 757 34,4 31,4 . 31,8 34,1 33,3 34,3 44 498 511 2 206 47 215 5 757 41 458 10,9 2,9 10,5 10,6 8,4 11,C 408 087 17 844 21 021 446 952 68 479 378 473 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,C 452 869 57 931 84 363 595 163 500 322 94 841 49,5 47,3 65,0 51,0 50,2 55,2 . 462 804 64 559 45 351 572 714 495 702 77 012 50,5 52,7 35,0 49,0 49,8 44,6 203 567 38 077 16 289 257 933 225 731 32 202 22,2 31,1 12,6 22,1 22,7 18,1 . 228 041 25 687 25 586 279 314 240 267 39 047 24,9 21,0 19,7 23,9 24,1 22,7 31 196 795 3 476 35 467 29 704 5 763 3,4 0,6 2,7 3,0 3,0 3,4 915 673 122 490 129 714 1 167 877 996 024 171 853 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,( 117 703 2 436 3 283 123 422 89 922 33 500 41,2 49,9 69,3 41,8 41,8 41,2 . 167 669 2 447 1 455 171 571 124 958 46 613 58,8 50,1 30,7 58,2 58,2 58,2 72 299 1 360 529 74 188 54 542 19 646 25,3 27,9 11,2 25,1 25,4 24,5 84 320 1 047 808 86 175 62 145 24 030 29,5 21,4 17,1 29,2 28,9 30,( 11 050 40 118 11 208 8 271 2 937 3,9 0,8 2,5 3,8 3,8 3,7 285 372 4 883 4 738 294 993 214 880 80 113 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,( 110 026 45 669 76 020 231 715 202 256 29 459 48,0 47,3 67,4 52,8 51,5 64,1 119 134 50 908 36 769 206 811 190 535 16 276 52,0 52,7 32,6 47,2 48,5 35,1 49 342 29 542 12 337 91 221 84 368 6 853 21,5 30,6 10,9 20,8 21,5 15,1 57 732 20 342 20 487 98 561 90 692 7 869 25,2 21,1 18,2 22,5 ' 23,1 17,1 12 060 1 024 3 945 17 029 15 474 1 554 5,3 1,1 3,5 3,9 3,9 3,4 229 160| 96 577|112 789 438 5261392 791] 45 735| 100,0! 100,0] 100,0 100,0 100,0 100;
Antal Proc. fördelning efter ålder Därav i . . Därav i Män Gifta Övriga Samt- Män 5551 it?? Samt- ' kvinnor kvinnor liga tätorter gles- * nor nor liga tät- gles— bygd orter bygd im/ärdsel —39 år. 101 370 13549 13 659 128578 106223 22 355 51,1 59,3 66,7 53,2 53,1 53,4 )—W (i . 97167 9290 6823 113280 93737 19 543 48,9 40,7 33,3 46,8 46,9 46,6 irav l—49 år . 50 416 5 215 2 537 58 168 48 946 9 222 25,4 22,8 12,4 24,1 24,5 22,0 )—64 » . 43 219 3923 3840 50 982 41496 9486 21,8 17,2 18,7 21,1 20,8 22,6 i—w » . 3532 152 446 4130 3295 835 1,8 0,7 2,2 1,7 1,6 2,0 Summa 198 537 22 839 20482 241 858 199 960 41 898 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 iänsler . m. —39 år 109 322 77 288 144 797 331 407 287 701 43 706 46,9 48,0 58,2 51,5 51,4 52,2 l—w » . 123 899 83850 104159 311908 271922 39 986 53,1 52,0 41,8 48,5 48,6 47,8 trav 1—49 år . 56 252 45 854 34 509 136 615 122 293 113122 24,1 28,5 13,9 21,2 21,9 17,1 I—64 » . 59223 36 840 60 995 157058 134 641 22417 25,4 22,9 24,5 24,4 24,1 26,8 » w » . 8424 1156 8655 18 235 14 988 3247 3,6 0,7 3,5 2,8 2,7 3,9 Summa 233 221 161 138 248 956 643 315 559 623 83 692 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 imlliga Eringsgrc— rr exkl. ej ecificer- r verk- mhet ——39 år . 1 027 392 202 899 331 527 1 561 818 1 211 220 350 598 45,3 47,7 61,7 48,3 49,8 43,7 —w » . 1242 658 222 872 206 173 1 671 703 1 220 537 451 166 54,7 52,3 38,3 51,7 50,2 56,3 rav —49 år . 519 126 125 754 68 921 713801 551 035 162766 22,9 29,5 12,8 22,1 22,7 20,3 —64 » . 612772 93 440 118406 824618 592 012 232606 27,0 21,9 22,0 25,5 24,3 29,0 —w » . 110 760 3678 18 846 133284 77490 55 794 4,9 0,9 3,5 4,1 3,2 7,0 Summa 2 270 050 425 771 537 700 3 233 521 2 431 757 801 764 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 mlliga kl. ej spe- icerbar
'ksamhet 2 278 057 426 240 539 787 3 244 084 2 439 451 804 633 — -—— _— _ -— -—-
På grund av avrundning kan summan av individuella termer avvika från angiven summa. (älla: Statistiska Meddelanden B 1963: 21. (Preliminära uppgifter, som kan komma att korrigeras.)
388. Diagram 16:2
Andel av den förvärvsarbetande befolkningen
i åldrarna 40 — w år efter kön, näringsgren 1. Samtliga näringsgrenar 0 h b b _” 1 t 2. Jordbruk, skogsbruk, _£___£_lä;£_å£dZR jakt och fiske % 3. Gruvdrift, tillverk— ningsindustri samt el— 70 gas— och vattenverk Samtliga näringsgrenar 9. Byggnads— och anlägg— 60 ningsverksamhet 5. Handel 50 6. Samfärdsel ?. Tjänster m m #0 30 [::] 90-49 år . 65" " " 10 O .. Män Gifta Ovriga Samt- Tät- Gles- 70 kvinnor kvinnor liga orter bygd Män Gifta Ovriga 60 kvinnor kvinnor 50 40 30 20 10 O 1 2 3 4 5 7 1 2 5 5 7 70 60 Samt- Tat- orter 50 1.0 I 30 I 20 » = ! 5 _
landevis låga andelen äldre bland för- värvsarbetande ej gifta kvinnor är att antalet ej gifta kvinnor är störst i de lägsta förvärvsarbetande åldrarna för att kraftigt krympa i mellanåldrarna och därefter åter öka genom tillskott av förut gifta kvinnor. Den avtagande yrkesverksamhetsgraden bland gifta kvinnor i åldern 50 år och däröver bi— drar till att åldersklassen 40—49 år sva- rar för en högre andel av de förvärvs- arbetande gifta kvinnorna än av vare sig förvärvsarbetande män eller ej gifta kvinnor.
Också antalsmässigt överväger de gif- ta kvinnorna bland samtliga förvärvs- arbetande kvinnor i åldern 40—49 år. I åldrarna 50 år och däröver är för- hållandet mellan förvärvsarbetande gifta respektive ej gifta kvinnor det motsatta. Männens andel av den för- värvsarbetande befolkningen ökar med stigande ålder. Dessa förhållanden sam- manfattas i nedanstående tablå.
Ålderssammansättningen hos den för- värvsarbetande befolkningen uppvisar också olikheter näringsgrenarna emel— lan. En hög eller låg andel förvärvs- arbetande i åldrarna 40 år och där— över inom en bestämd näringsgren kan endera vara ett genomgående drag för
samtliga i arbetsstyrkan ingående ka- tegorier eller vara resultatet av arbets- styrkans sammansättning. En närings- gren med hög andel kvinnor kommer sålunda att framstå som förhållandevis sung», medan motsatsen gäller för de näringsgrenar, som övervägande sys- selsätter manlig arbetskraft. Som exem- pel kan nämnas å ena sidan Handel med 47,2 procent av de förvärvsarbe- tande i åldern 40 år och däröver och å andra sidan Byggnads- och anlägg- ningsverksamhet med 58,2 procent i dessa åldrar. Nu är arbetskraften inom Byggnads- och anläggningsverksamhet äldre än den inom Handel också om man bara jämför den manliga arbets- kraften inom respektive näringsgren, men skillnaden är då mindre markerad (58,8 procent respektive 52,0 procent i åldern 40 och och däröver) än omjämfö— relsen omfattar hela arbetsstyrkan. Jord- bruk, skogsbruk m. m. är exempel på en näringsgren, där samtliga kategorier förvärvsarbetande uppvisar en hög an- del i åldern 40 år och däröver. För män uppgår denna andel till 66,6 pro- cent, för gifta kvinnor till 66,2 procent och för övriga kvinnor till 55,3 procent samt totalt för näringsgrenen till 66,1 procent. Motsatsen gäller Samfärdsel,
Förvärvsarbetande befolkning efter kön, civilstånd och ålder
.. . . Övriga Man Gifta kvmnor kvinnor Summa Antal Samtliga 2 270 050 425 771 537 700 3 233 521 därav i åldern ——39 år ....................... 1 027 392 202 899 331 527 1 561 818 40—49 » ....................... 519 126 125 754 68 921 713 801 50—64 » ....................... 612 772 93 440 118 406 824 618 65—w » ....................... 110 760 3 678 18 846 133 284 Procentuell fördelning Samtliga 70,2 13,2 16,6 100,0 därav i åldern —39 år ....................... 65,8 13,0 21,2 100,0 40—49 » ....................... 72,7 17,6 9,7 100,0 50—64 » ...................... 74,3 11,3 14,4 100,0 65—w » ....................... 83,1 2,8 14,1 100,0
där motsvarande andelar uppgår till 48,9 procent (män), 40,7 procent (gifta kvinnor), 33,3 procent (övriga kvin- nor) och totalt för näringsgrcncn 46,8 procent.
Den höga andelen äldre förvärvsar— betande inom Jordbruk, skogsbruk m. rn. hänför sig helt till åldrarna 50 år och däröver. Tydligast kan detta illu- streras av jord- och skogsbrukets andel av de förvärvsarbetande männen i olika åldrar. Medan 18,0 procent av alla för- värvsarbetande män är sysselsatta inom jordbruket med binäringar, sysselsät- ter näringsgrenen endast 13,2 procent av de förvärvsarbetande männen un- der 40 år och 16,8 procent av dem i åldern 40—49 år. I åldern 50—64 år är däremot 22,9 procent av de förvärvs- arbetande männen sysselsatta inom jord- och skogsbruk och i den högsta åldersgruppen, 65 år och däröver, 40,2 procent.
Ett annat drag i arbetsstyrkans för- delning inom de högre åldersgrupper- na, som kan förtjäna att påpekas, är den relativt höga andelen i åldern 65 år och äldre av de förvärvsarbetande männen inom Handel. Dras åldersgrän- sen vid 40 är, framstår Handel som en av de yngre näringsgrenarna, men sam- tidigt har Handel den näst efter Jord- bruk, skogsbruk m. m. högsta andelen i den äldsta åldersgruppen (5,3 pro- cent). Liksom inom jordbruket torde det här i stor utsträckning vara fråga om egna företagare.
Görs slutligen en jämförelse mellan åldersstrukturen inom den förvärvsar- betande befolkningen i tätorter och glesbygd, uppvisar glesbygden en hög- re andel i åldern 40 år och däröver (56,3 procent jämfört med 50,2 procent i tätorter). Skillnaden hänför sig helt till de högsta åldersgrupperna. Således är 36,0 procent av den förvärvsarbe- tande befolkningcn i glesbygden 50 år
eller äldre mot 27,5 procent i tätorter- na. Denna skillnad förklaras restlöst av jordbrukets större roll i glesbygder- na och olikheten i ålderssammansätt- ningen mellan å ena sidan jordbruket med binäringar och å andra sidan öv- riga näringsgrenar. Ser man på ålders- sammansättningen inom de enskilda näringsgrenarna, uppvisar de inom jord- och skogsbruket sysselsatta en nå- got högre andel äldre i glesbygden än i tätorterna, medan förhållandet för öv- riga näringsgrenar är det motsatta. Av- görande är emellertid att jordbruket med binäringar svarar för 47,2 procent av sysselsättningen i glesbygden och endast för 2,8 procent av tätorternas förvärvsarbetande befolkning.
Arbetslöshet och ålder
De svårigheter, som de äldre möter på arbetsmarknaden, kan ge sig till känna på olika sätt. En större relativ arbets- löshet är ett utslag av sådana svårig— heter. Andra verkningar kan vara be— gränsad frihet i arbetsvalet, oförmån- ligt förtjänstläge, intermittent arbete el- ler bristande trivsel i ett arbete där för- värvade yrkeskunskaper inte kan till- varatas. Även om uppgifterna om ålder och arbetslöshet är ofullständiga och delvis svårtolkade, är detta samband likväl lättare att mäta än andra utslag av den äldre arbetskraftens svårighe— ter på arbetsmarknaden.
Den räkning, som varje månad före- tas av antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa, ger upplysning om hela antalet registrerade arbetslösa med fördelning på försäkrade och icke för- säkrade, kön och ålder. Fyra gånger om året, i mars, juni, september och december, inhämtas dessutom uppgift om arbetslöshetstidcns längd. Dessa uppgifter publiceras däremot inte re- gelmässigt med åldersfördelning. För
Tabell 16:4. Andelen i åldern 45—w år av vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa mars, juni, sept. och dec. 1963
Män Kvinnor Samtliga Marsl Juni | Sept. Dec. Mars Juni Sept. Dec. Marsl Juni [Sept.] Dec.
Sumlliga
45—w år ...... 60,4 60,3 61,5 62,3 41,4 34,1 28,2 45,6 57,5 53,9 51,7 59,7 Därav
45—59 år ..... 30,9 25,6 25,8 31,2 31,2 23,0 19,7 33,9 30,9 25,0 24,0 31,7 60—66 » ..... 19,4 24,8 27,4 24,6 8,6 9,7 7,7 10,8 17,8 21,1 21,6 22,4 67—w » ..... 10,1 9,9 8,3 6,5 1,6 1,4 0,8 0,9 8,8 7,8 6,1 5,6 Arbetslöshetsför- säkrade
45—w år ..... 65,1 70,6 70,8 66,1 54,8 56,0 52,5 54,1 63,8 67,8 67,4 64,4 Därav
45—59 år ..... 32,5 27,9 27,7 32,2 40,3 36,4 35,4 39,6 33,4 29,5 29,2 33,3 60—66 » ..... 21,2 30,2 32,7 26,6 12,1 17,1 15,5 13,3 20,1 27,7 29,5 24,7 67—w » ..... 11,4 12,5 10,4 7,3 2,4 2,5 1,6 1,2 10,3 10,6 8,7 6,4 I cke arbetslöshets- [örsäkrade
45—w år ..... 25,0 24,1 26,4 31,2 15,6 7,7 8,9 17,7 21,8 17,5 17,2 27,3 Därav
45—59 år ..... 18,5 17,6 18,8 22,7 13,8 6,8 7,2 15,1 16,9 13,2 12,7 20,5 60—66 » ..... 6,1 5,9 7,2 8,2 1,7 0,8 1,5 2,6 4,6 3,9 4,2 6,6 67_w » ..... 0,4 0,6 0,4 0,3 0,1 0,1 0,2 _ 0,3 0,4 0,3 0,2
Källa: Arbetsmarknadsstatistik 5/1963, 8/1963, 11/1963 och 2/1964.
december 1963 föreligger emellertid en sådan åldersfördelning av de försäk- rade arbetslösa i förening med en upp— delning av långtidsarbetslösa (arbets- lösa 2 månader eller längre) och övriga. Slutligen har 1960 års arbetslöshetsför- säkringsutredning i sitt betänkande (SOU 1963: 40) för vissa arbetslöshets- kassor lämnat uppgift om åldersfördel- ning hos kassamedlemmar, som utför- säkrats under försäkringsåren 1958/59 till 1960/61.
I tabell 16: 4 anges hur stor andel av samtliga arbetslösa, respektive försäk- rade och icke försäkrade som vid fyra räkningstillfällen under 1963 befann sig i åldern 45 år och däröver. Olikhe- ter i ålderssammansättningen hos ar— betslösa män och kvinnor motiverar en uppdelning också efter kön för att underlätta tolkningen av uppgifterna.
En åldersfördelning av de arbetslösa
av det slag, som tabell 16: 4 lämmar, blir upplysande först om den kan samman- ställas med ålderssammansättningen inom en relevant jämförelsegrupp. Med— lemmarna i de erkända arbetslöshets- kassorna utgör en sådan jämförelsegrupp för de arbetslöshetsförsäkrade arbets— lösa. På motsvarande sätt skulle ålders— sammansättningen hos den förvärvsar- betande befolkningen kunna tjäna som bakgrund för en bedömning av samt- liga arbetslösas åldersfördelning. Den- na senare jämförelse försvåras emeller— tid av att de vid arbetsförmedlingen re- gistrerade arbetslösa inte motsvarar den totala arbetslösheten. När det gäl- ler de icke försäkrade arbetslösa finns det dessutom anledning att räkna med att ålderssammansättningen hos de vid förmedlingen anmälda är föga repre— sentativ för samtliga icke försäkrade arbetslösa. Det finns alltså skäl att i
Diagram 16:3
arbetsläsa mars 'unl. se t och de: 1 samt Andel i åldern & - ' år av vid arbetsförmedlin en anmälda arbetslöshetsförsäkrade
av de erkända urbetslöshetsknssnrnas
Ålders- klasser
Samtliga
,, ,. . *.-?: ar
medlemmar 1922
% & minner 70 60
___4 50 ho 30 20 10 IIIII Ill
0 lllll
eakzs :edl 1959
försäkrade arbets- lösa 196): mars junisertdec
eukzs medl 1nnn "rara
huvudsak begränsa diskussionen och slutsatserna till uppgifterna angående de arbetslösa kassamedlemmarna.
Den av AMS, SAF, LO och TCO tillsatta arbetsgruppen undersökte år 1959 åldersfördelningen inom de erkän- da arbetslöshetskassorna för att få un- derlag för en beräkning av den relativa arbetslösheten bland de försäkrade i olika åldersgrupper. De uppgifter, som erhölls från kassorna, avsåg något va— rierande tidpunkt, från 31 december 1938 och över hela året 1959. Utred- ningen vill för sin del, i brist på sena- re åldersuppgifter för kassorna, nöja
försäkrade arbets- lösa 1963:
junisertdsn
sig med att presentera den procentuella fördelningen efter ålder inom kassorna år 1959 som ett jämförelsemått till ål— dersfördelningen hos de försäkrade ar- betslösa under 1963 (diagram 16: 3). Andelen av åldersgrupperna 45 år och däröver bland kassamedlemarna fram— går av tablån nedan.
Åldersgruppen 45 år och däröver sva- rar för en väsentligt högre andel av de försäkrade arbetslösa än av samtliga kassamedlemmar. Medan i mars 1963 63,8 procent av de förra befann sig i dessa åldrar var år 1959 motsvarande tal för kassamedlemmarna 39,1 procent. Skill-
Män Kvinnor Samtliga 45—w år ............. 40,7 32,4 39,1 därav 45—59 år ........... 30,3 27,5 29,8 60—66 » ........... 7,2 4,2 6,6 67—w » .......... 3,2 0,7 2,7
Källa: Medelålders och äldre arbetskraft, Stockholm 1960.
naden är något större för män (65,1 pro- cent av de arbetslösa mot 40,7 procent av kassamedlemmarna) än för kvinnor (54,8 respektive 32,4 procent). Särskilt gäller detta för septemberräkningen, då andelen 45 år och äldre ökade för män till 70,8 procent, medan den minskade för kvinnor till 52,5 procent.
Överrepresentationen av äldre bland de försäkrade arbetslösa gäller för samt- liga delgrupper men är mest uttalad för åldersgrupperna 60—66 år och 67 år och däröver. Dessa åldersgruppers an- del av de arbetslösa är tre till fyra gånger så hög som deras andel av kas- samedlemmarna. För att belysa den ökade arbetslöshetsrisken i gruppen 45—59 år måste korrigering göras för den stora olikheten i de högre ålders- gruppernas (60—W år) andel av samtli- ga försäkrade arbetslösa respektive kas- samedlemmar. Som exempel kan tas ar- betslösheten för försäkrade män i sep- tember 1963. Åldersgruppen 45——59 år svarar där för 27,7 procent av de ar— betslösa, medan den utgjorde 30,8 pro- cent av kassamedlemmarna. Av samt- liga försäkrade arbetslösa under 60 år utgör emellertid gruppen 45—59 år 48,7 procent, medan endast 33,8 procent av samtliga kassamedlemmar under 60 års ålder är 1959 befann sig i åldern 45—59 år. På motsvarande sätt utgör kvinnor- na i åldern 45—59 år i september 1963 42,7 procent av samtliga försäkrade ar- betslösa under 60 år, medan denna ål— dersgrupp endast svarade för 28,9 pro- cent av kassamedlemmarna under 60 år.
Det föreligger sålunda ett positivt samband mellan stigande ålder och ar- betslöshet. Slutsatserna av de här re- dovisade uppgifterna från år 1963 över- ensstämmer härvidlag helt med de re— sultat som arbetsgruppens mera detalje- rade analys för tiden mars 1957 till september 1959 ledde fram till. Ar-
betsgruppen sammanfattade dessa re- sultat på följande sätt:
»Åldern (och/eller med åldern samman— hängande faktorer) har genomgående visat påtaglig samvariation med arbetslösheten. Denna samvariation har varit alltmer mar- kerad, ju högre upp i åldrarna man kom— mit. I den högsta av de här studerade ål- dersgrupperna, 60—66 år, när arbetslöshe— ten en sådan böjd, att den är ställd utom all jämförelse med materialet i övrigt.»
Det är av värde att få belyst om ar- betslösheten bland de äldre också i andra avseenden skiljer sig från arbets- lösheten bland de yngre. Tre aspekter skall därvidlag behandlas. Den första frågan gäller de äldre och säsongvär- Iingarna i arbetslösheten, den andra de äldres arbetslöshet i olika konjunktur- lägen och den tredje sambandet mellan ålder och arbetslöshetens varaktighet.
Arbetsgruppen fann i sin analys, som avsåg två räkningstillfällen (mars och september) för vartdera av åren 1957, 1958 och 1959, en antydan om att den sä- songmässiga uppgång i sysselsättning— en, som visade sig i att arbetslösheten i september regelmässigt låg lägre än i mars motsvarande år, kom de arbets- lösa i den högsta åldersgruppen till go- de i mindre utsträckning än övriga ar- betslösa. Som tidigare nämnts bygger arbetsgruppens bedömning på beräk- ningar av den relativa arbetslösheten i olika åldersgruper. Då underlag saknas för motsvarande beräkningar för sena— re år, skall här i stället säsongväxling- arnas betydelse för de äldre arbetslösa diskuteras med utgångspunkt från de äldres under året varierande andel av den totala arbetslösheten.
Ser man på antalet äldre arbetslösa kassamedlemmar under år 1963, visar det sig att detta växlar efter samma mönster som den totala arbetslösheten och att sålunda också de äldre och äldsta arbetstagarnas sysselsättning är underkastad säsongväxlingar. Att de re-
lativa förändringarna i de äldres ar- betslöshet skiljer sig från övriga ar- betslösas visar sig emellertid i att de äld- res andel av hela antalet försäkrade ar- betslösa växlar under året. Säsongkur- van för de äldre arbetslösa är något flac- kare än för övriga åldersgrupper. Detta medför att andelen äldre tenderar att stiga, när arbetslösheten säsongmässigt minskar, och sjunka vid säsongmässigt ökande arbetslöshet.
Då de äldres relativa arbetslöshet un- der hela året ligger högre än den totala arbetslösheten, kan förhållandet be- skrivas så, att det i de äldres arbetslös- het ingår en av säsongväxlingarna re— lativt oberoende kärna av svåråtkom- lig arbetslöshet, som genom sin långva- righet bidrar till en flackare säsong- kurva för dessa åldrar än för övriga arbetslösa. Den åldersgräns, över vil— ken detta gäller, tycks ligga vid 55— 60 år.
I fråga om konjunktursvängningarnas effekt på äldre arbetslösa tycks förhål— landet erinra om det som beskrivits för säsongväxlingarna. Jämförs marsarbets- lösheten under åren 1957 till 1963, vi- sar det sig att andelen 45 år och äldre var lägre år 1958 än är 1957 för att därefter oavbrutet stiga till och med år 1961. Åren 1962 och 1963 sjönk an- delen äldre av de arbetslösa kassamed- lemmarna åter något. Arbetslöshetspro— centen i mars varierade under åren 1957—1962 i motsatt riktning. Detta negativa samband mellan andelen äldre arbetslösa och arbetslöshetens nivå hindrar inte att de äldres arbetslöshet antalsmässigt följt konjunkturföränd- ringarna. Dessa har emellertid givit för- hållandevis mindre utslag i de äldres arbetslöshet än i den totala arbetslös- heten. Liksom beträffande säsongväx- lingarna blir detta förhållande starkare markerat ju högre upp man går i åld- rarna.
För åldersgrupperna 60 år och där— över skall också påpekas, att en lång- siktig höjning av dessa åldrars andel av de försäkrade arbetslösa tycks ha ägt rum under åren 1957—1963. Från att ha svarat för 21,6 procent av ar- betslösheten bland kassamedlemmarna i mars 1957, åtföljt av en nedgång till 18,7 procent år 1958, har andelen 60 år och äldre därefter stigit till 30,7 pro- cent år 1961. Samtidigt med konjunk- turavmattningen år 1962 inträdde en sänkning till 28,7 procent, medan an- delen 60 år och äldre i mars 1963 åter ökade till 30,5 procent av de försäk- rade arbetslösa.
Antalsmässigt innebär detta att ar— betslösheten bland de äldsta kassamed— lemmarna (60 år och däröver) i mars 1963 uppgick till 8 400 personer, vilket var 18 procent mer än år 1957 (7100 personer), samtidigt som det totala an- talet försäkrade arbetslösa i mars 1963 uppgick till 27 600, vilket med 16 pro- cent understeg antalet försäkrade ar- betslösa i samma månad år 1957 (32900). Detta skulle tala för att ar- betslösheten i de högsta åldersgrupper- na inte endast visar en allmän kon- junkturtröghet jämfört med annan ar- betslöshet utan att denna tröghet fram- för allt gör sig gällande under kon- junkturuppgång.
De egenskaper hos de äldres arbets— löshet, som här behandlas med hänsyn dels till säsongväxlingar, dels till kon- junktursvängningar, ger utslag också i arbetslöshetstidcns längd. För åren 1957 till och med 1959 har den tidigare citerade arbetsgruppen visat, att lång- tidsarbetslösheten bland försäkrade ar- betslösa uttryckt i procent av antalet kassamedlemmar i respektive ålders- grupp stiger kraftigt med åldern. För december 1963 kan detta samband illu- streras av andelen långtidsarbetslösa (arbetslösa 2 månader eller längre) av
Tabell 16:53. Antal utförsäkrade under 67 år i nio kassor 1958/59—1960/61.
.. .. . Ålder S:a under
Forsakrmgsår 67 år
—24 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66
1958/59 antal .................. 182 267 358 448 274 631 2 160 procent ................ 8,4 12,4 16,6 20,7 12,7 29,2 100,0 1959/60 antal .................. 56 129 209 272 171 740 1 577 procent ................ 3,6 8,2 13,3 17,2 . 10,8 46,9 100,0 1960/61 antal .................. 21 112 178 ' 110 687 1 164 procent ................ 1,8 4,8 9,6 15,3 9,5 59,0 100,0
Källa: Arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1963: 40), s. 113.
samtliga försäkrade arbetslösa i olika åldersgrupper. I åldersgrupperna under 35 år ligger denna andel mellan 12 och 14 procent. Den stiger därefter till 15,9 procent för gruppen 35—44 år och 16,6 procent för gruppen 45—54 år. Av samt— liga arbetslösa i åldern 55—59 år var 21,3 procent arbetslösa sedan minst 2 månader och av de arbetslösa i åldern 60—66 år 40,1 procent. Andelen lång- tidsarbetslösa ökar således kontinuer- ligt med stigande ålder. Särskilt mar— kerad blir ökningen av denna andel i 60-årsåldern. Totalt var 14 procent av de försäkrade arbetslösa under 45 år arbetslösa sedan minst 2 månader mot 29 procent av de arbetslösa i åldern 45 år och däröver.
Också ålderssammansättningen hos kassamedlemmar, som utnyttjat den maximala försäkringstiden (utförsåk- ringsfallen), ger belägg för sambandet mellan ålder och arbetslöshetstidcns längd. I tabell 16: 5 återges uppgifter, som 1960 års arbetslöshetsförsäkringsut- redning inhämtat om åldern hos utför- säkrade medlemmar i nio arbetslöshets- kassor under försäkringsåren 1958/59— 1960/61. De nio kassorna har tillsam— mans 553 000 medlemmar, motsvarande ca 40 procent av samtliga arbetslös- hetsförsäkrade.
Maximitiden för ersättning i åtta av de nio kassorna är 156 dagar under ett och samma försäkringsår samt för en
kassa 200 dagar. Medlem, som före för- säkringsårets utgång uppnått 67 års ål- der, erhåller emellertid ersättning en- dast under 78 dagar. Denna olikhet i ersättningstidens längd har motiverat att utförsäkrade i åldern 67 år och där- över uteslutits ur sammanställningen i tabell 16: 5. Nämnas kan att andelen i åldern 67 år och däröver av samtliga ut— försäkrade under de tre angivna för- säkringsåren utgjort 46,3, 52,6 och 58,8 procent.
Åldersfördelningen för återstående ut— försäkrade visar att risken för arbets- löshet av sådan varaktighet, att den le- der till utförsäkring, ökar kontinuerligt med stigande ålder. överrepresentatio- nen av utförsäkrade i åldern 60—66 år är påfallande. Det är också anmärk- ningsvärt, att antalet utförsäkrade i denna åldersgrupp hållit sig tämligen konstant under den konjunkturuppgång, som ägt rum under den tid som uppgif- terna omfattar. Den samtidiga kraftiga nedgången av antalet utförsäkrade i de lägre åldersgrupperna medför att den procentuella andelen utförsäkrade i ål- dern 60—66 år av samtliga utförsäkradc under 67 år mellan försäkringsåren 1958/59 och 1960/61 stigit från 29,2 procent till 59,0 procent. Detta förhål- lande ger ytterligare stöd åt de påpe- kanden som tidigare gjorts beträffande de äldsta kassamedlemmarnas arbets- löshet i olika konjunkturlägen. Fram-
hållas bör emellertid, att en lägre pen- sionsålder inom vissa arbetsområden också kan ha bidragit till den extremt höga andelen i åldern 60—66 år av de utförsäkrade.
De generella arbetsmarknadspolitiska medlen
En genomgång av de arbetsmarknads- politiska medlen med särskild hänsyn till äldre arbetssökande bör avse de olika åtgärdernas relativa betydelse för att lösa de äldres arbetsmarknadspro- blem samt eventuella hinder för att medlen kommer till effektiv använd- ning i arbetet med att placera dessa arbetssökande. I den följande diskus- sionen av de arbetsmarknadspolitiska medlen kommer tonvikten att läggas på anpassningsåtgärder (arbetsförmedling, flyttningsbidrag och utbildning). Sys- selsättningsskapande åtgärder av typ industribeställningar kommer inte att behandlas. Beredskapsarbete, arkivar- bete och annan halvskyddad eller skyd— dad sysselsättning har otvivelaktigt en stor betydelse för de äldre arbetssö- kande, som visar sig svåra att placera i arbete på öppna marknaden. De ut- gör emellertid de utvägar, som står till buds, när försök att anpassa den sö- kande till existerande efterfrågan på arbetskraft framstår som utsiktslösa el- ler har misslyckats, och de bör sålunda naturligt komma i andra hand vid de överväganden, som görs i förmedlings- situationen. Den tendens, som dessa sysselsättningsalternativ har att bli en långsiktig »lösning» av de äldre arbets- lösas problem och i många fall perma- nentas, gör det' så mycket mera ange- läget att inga tänkbara åtgärder av an- passningskaraktär lämnas oprövade, in- nan en sådan placering i särskild sys- selsättning tillgrips.
Arbetsförmedling Förmedlingsdala. Arbetsförmedlingens verksamhet rapporteras inte med ål- dersfördelning. Vid sidan om den före- skrivna rapporteringen har emellertid arbetsförmedlingarna i Stockholm och Malmö fört åldersstatistik. Mest detalje— rad har denna varit i Stockholm, där man sedan år 1961 har uppgifter om åldersfördelningen på sökande och till- satta platser uppdelade på förmedlings- expeditioner omfattande ca 90 procent av hela förmedlingsverksamheten. Rap- porten för år 1963 skall här närmare diskuteras. Det bör emellertid under- strykas, att uppgifterna inte får upp- fattas som representativa för landet i dess helhet. En framträdande skillnad mellan förmedlingsverksamheten i de tre största städerna och vid övriga hu- vudkontor är den stora andelen 1-dags— platser i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även i andra avseenden skiljer sig givetvis arbetsmarknaden i Stock- holm från andra förmedlingsområden. Av landets totala förmedlingsverksam- het svarade Stockholm år 1963 för 10 procent av antalet arbetssökande per— soner, 20 procent av hela antalet till- satta platser samt 36 procent av antalet tillsatta l-dagsplatser.
Den volymmässiga omfattningen av verksamheten vid arbetsförmedlingen i Stockholm under 1963 framgår av sam- manställning på följande sida.
I tabell 16: 6 ges med uppdelning på förmedlingsexpeditioner den procen— tuella andelen i åldern 40—59 år samt 60 år och däröver av de arbetssökande samt andelen med sökande i dessa åld- rar tillsatta platser. För expeditioner med nämnvärd tillsättning av 1-dags- platser ges särskilda uppgifter för dessa.
Vid de i statistiken ingående expedi- tionerna var totalt 31,9 procent av de arbetssökande männen och 29,5 procent av de arbetssökande kvinnorna i åldern
Arbets- Tillsatta platser sökande exkl. l—dags- personer 1_ da gs platser Summa 1. Totalt ........................ 83 872 96 801 82 032 178 833 2. Därav vid exp. med åldersstatistik 72 247 89 019 80 372 169 391 2. i procent av 1 .................. 86,1 92,0 98,0 94,7
40 år och däröver, medan 8,4 procent av männen och 4,9 procent av kvinnor- na var 60 år eller äldre. De äldres an- del av den totala platstillsättningen var obetydligt lägre än deras andel av de arbetssökande för män men väsentligt högre för kvinnor. Medan 31,5 procent
av alla med män tillsatta platser hade besatts med sökande i åldern 40 år och däröver, var motsvarande andel för kvinnornas del 43,9 procent. De äldre åldersgruppernas förhållandevis höga andel av platstillsättningen berodde helt på deras höga andel av tillsätt-
"abell 16:6. Förmedlingsverksamheten 1963 vid arbetsförmedlingen i Stockholm: procentuell andel arbetssökande i åldern 40 år och däröver samt med sökande i dessa åldrar tillsatta platser.
Män Kvinnor Tillsatta platser Tillsatta platser Arbets- Arbets— Expedltlon sokande Hela antalet Sååå: sokande H elaant al et lil-ååå; 40— 60— 40——— 60— 40— 60— 40—— 60— 40— 60——- 40— 60— 59år wår 59år wår 59år wår 59år wår 59år wår 59år wår Byggnads ................... 45,3 22,4 45,6 14,5 _ — '— — -—— —— — -— Industri o. hantverk .......... 25,3 16,6 19,0 14,1 — —- 38,2 6,8 37,8 6,7 — — Jordbruk o. fabriksgrov. ...... 37,9 16,0 24,0 7,6 -—— — '— — —— ——- — —— Lager o. kommunikation ...... 31,3 8,7 15,2 2,2 — _ 55,2 12,2 31,2 2,6 —— —— Metall ....................... 20,9 8,0 16,4 2,5 —— — 39,5 12,5 20,4 0,8 — —— Försäljning .................. 25,6 6,5 11,4 2,3 — —— 39,4 5,1 18,2 1,1 —— —— Hotell 0. restaurang .......... 40,4 6,6 53,1 9,2 56,4 9,7 48,8 11,1 49,6 17,3 51,4 19,4 Vårdarbete .................. 15,3 2,4 7,7 0,3 — —- 14,3 3,3 11,7 3,2 28,9 10,6 Städning o. hemhjälp ......... 3— — — —— —— — 42,0 15,5 53,2 20,9 57,2 22,9 Fllialexp.” ................... 27,6 17,2 _ — — — 35,9 3,8 — — —— —— Sjömansförmeding ............ 15,2 1,7 15,6 1,9 -— — 18,5 1,3 11,2 1,8 — — Stuveri ...................... 22,3 4,0 26,0 5,4 25,9 5,4 '— —— — —— — —- Kontor ..................... 13,9 7,4 4,2 2,1 _— — 21,5 3,7 16,2 2,1 —— — Förvaltning .................. 6,7 2,5 4,3 1,0 — ——- 3,6 0,8 3,5 1,2 —— — Lärare ...................... 4,4 1,7 3,0 1,0 4,1 1,2 4,8 1,4 5,8 1,3 9,8 1,8 Tekniker .................... 9,1 0,9 3,7 0,4 —— — 4,4 0,2 1,6 0,0 _— — Artister o. musiker ........... 19,1 4,8 11,8 2,3 12,4 2,4 17,0 6,0 10,8 3,1 10,6 3,6 Samtliga i åldersstatistiken in- gående expeditioner 23,5 8,4 26,1 5,4 32,0 6,1 24,6 4,9 32,7 11,2 47,7 18,5 Tillsatta platser exkl. 1-dags- platser .................... 20,3 4,8 21,3 5,5
* Anges endast för expeditioner med minst 100 tillsatta 1-dagsplatser. ” Tillsatta platser tillförs respektive fackexpedition.
' Hela antalet manliga arbetssökande ( 100. * Hela antalet kvinnliga arbetssökande ( 100.
ningen av 1-dagsplatser. I tillsättningen av platser med längre varaktighet än 1 dag var däremot de högre åldersgrup- perna något nnderrepresentcradc.
Den högsta andelen äldre arbetssö— kande män hade byggnadsexpeditionen, följd av expeditionerna för jordbruk och fabriksgrovarbetare samt hotell och restaurang. Påfallande låg andel äldre arbetssökande hade samtliga ex- peditioner inom tjänstemannaförmed- lingen. Förhållandet kan förklaras av att dessa expeditioner förmedlar sökan— de till arbetsområden med hög efter— frågan på arbetskraft, stark övervikt för långvariga och fasta anställningar samt liten arbetslöshetsrisk.
Ett stort antal expeditioner hade en väsentligt lägre andel med äldre till- satta platser än vad som skulle ha mot- svarat de äldres andel av antalet ar— betssökande. Så var fallet vid tjänste- mannaförmedlingens expeditioner, mu- sikerförmedlingen, expeditionerna för vårdarbete, försäljning, metallarbete, lager och kommunikation, jordbruk och fabriksgrovarbete samt industri och hantverk.
Förklaringen till att de äldre likväl hade i det närmaste samma andel av den totala platstillsättningen som av hela antalet arbetssökande är deras på- fallande höga andel av platstillsätt- ningen inom expeditionerna för ho- tell och restaurang samt stuveriarbete. Dessa två expeditioner hade ett mycket stort antal l-dagsplatser, motsvarande 83,0 procent av samtliga tillsatta plat- ser vid hotell och restaurangexpeditio- nen och 60,0 procent vid stuveriexpedi— tionen.
Olikheterna mellan expeditionerna i fråga om andelen äldre av de sökande och andelen med äldre tillsatta platser var stor också när det gällde kvinnor.
Liksom för män var andelen äldre ar- betssökande låg vid tjänstemannaför—
medlingens olika expeditioner. Låg an- del äldre sökande uppvisade även vård- expeditionen. Expeditionerna för lager och kommunikation, hotell och restau- rang samt städning och hemhjälp upp- visade den högsta andelen äldre sö- kande.
En jämförelse mellan åldersfördel- ningen på sökande- och tillsättningssi— dan ger för kvinnornas vidkommande liknande resultat som för männen. Den högsta andelen med äldre tillsatta plat- ser hade de expeditioner, som förmed- lade ett stort antal 1-dagsplatser, nämli- gen expeditionerna för städning och hemhjälp samt hotell och restaurang. Av de tillsatta platser, som rapportera- des från dessa expeditioner, svarade 1- dagsplatserna för 69,5 respektive 67,8 procent.
Inom två av tjänstemannaförmedling- ens expeditioner, förvaltningsexpc- ditionen och lärarförmedlingen, läg de äldre kvinnliga sökandenas andel av platstillsättningen förhållandevis högt, medan motsatsen var fallet vid kontors- förmedlingen och teknikerförmedling- en. Påfallande låg andel av platstill- sättningen hade de äldre slutligen vid expeditionerna för lager och kommuni- kation, metallarbete och försäljning.
Sammanfattningsvis kan sägas, att för- medlingsstatistiken från arbetsförmed- lingen i Stockholm talar för att äldre arbetssökande har större svårigheter att erhålla mer stadigvarande anställ- ningar än de yngre sökandena, att de i viss utsträckning tycks vara hänvisade till tillfällighetsarbete av grov- eller diversearbetskaraktär och att de i stort sett tycks hävda sig sämre, ju mera kvalificerat yrkesområde det blir frå- ga om. Det tycks vidare vara så, att arbetssökande kvinnor över 40 år inom tjänstemannayrken är mindre svårpla- cerade än män. Sannolikt är förekoms- ten av individuella arbetshinder genom-
snittligt större bland de vid tjänsteman- naförmedlingen anmälda medelålders och äldre männen än bland kvinnorna i motsvarande åldrar, av vilka många tillhör kategorin till arbetsmarknaden återvändande kvinnor.
Slutsatsernas giltighet begränsas starkt av att de hänför sig till ett område av så speciell karaktär som Stockholms stad. Den höga efterfrågan på arbets- kraft, som sedan många år rått i Stock- holm, samt den rika differentieringen av erbjudna arbetstillfällen gör det emellertid troligt att förmedlingsverk- samheten i Stockholm inte uppvisar en mörkare bild för de äldre arbetssö- kandenas vidkommande än vad som gäller för landet i dess helhet. Mot detta kan å andra sidan invändas, att förmedlingsverksamheten i Stockholm på sökandesidan i viss utsträckning belastas med ett för storstaden karak- teristiskt inslag av svårplacerade äldre arbetssökande med sociala handikapp.
Förmedlingsproblem. Både den högre och mera långvariga arbetslösheten bland de äldre och de äldre arbetssö- kandenas förhållandevis låga andel av platstillsättningen inom flertalet ar- betsområden talar för att de äldre ar- betssökandena har svårt att anpassa sig till den rådande efterfrågan på arbets- kraft. Orsakerna till den bristande överensstämmelsen mellan de sökandes arbetskraftsutbud och den efterfrågan, som finns registrerad vid förmedling- en, kan vara av mycket varierande art. Några exempel skall här ges: 1. Arbetet ställer faktiska krav, som den äldre arbetssökanden har svå- rare än yngre att motsvara i fråga om a) grundutbildning, yrkesutbild- ning eller yrkeserfarenhet
b) fysisk kapacitet som snabbhet, rörlighet och styrka
c) psykomotoriska funktioner, t. ex.
snabbhet och säkerhet i reaktio— nerna på signaler av olika slag
d) psykiska funktioner, t. ex. me- kanisk inpräglingsförmåga, när- minne.
2. Arbete erbjuds på annan ort än bo- stadsorten, vilket förutsätter att den arbetssökande kan och vill flytta.
3. Arbetet tillvaratar inte de speciella yrkeskunskaper eller den yrkeserfa- renhet, som den arbetssökande besit- ter, vilket i sin tur kan medföra förlust i status, minskad arbetstriv- sel och/eller försämrad arbetsför— tjänst. Också personalanställaren kan uppfatta den sökande som i viss mening överkvalificerad och därför tveka att anställa honom.
4. Med arbetserbjudandet förenas krav, som inte är nödvändiga för att ut- föra arbetsuppgifterna tillfredsstäl- lande. Detta kan ta sig uttryck i ge- nerella åldersspärrar vid nyrekry- tering, ibland motiverade med hän- syn till företagets åldersstruktur. (Härmed är inte sagt, att sådanahän- syn inte i enskilda fall kan vara legi— tima.) Hit kan också hänföras den mera slentrianmässiga inriktningen på yngre arbetskraft för vissa arbets- uppgifter, där personalanställaren inte närmare övervägt om det finns sakliga skäl för ålderskrav. Slutligen kan hit räknas de arbetserbjudan- den, där kraven på grundläggande skolutbildning ställs högre än vad arbetsuppgifterna nödvändiggör.
5. Den stelhet i lönesättningen, som utmärker stora delar av arbetsmark— naden, försvårar en anpassning av lönen till den arbetsinsats, som den äldre arbetssökande kan prestera,vil- ket medför att det kan framstå som mindre lönsamt att nyanställa en äldre sökande för arbetsuppgiften. Det finns också ett samband mellan hinder av de slag, som här exemplifie-
rats, och olika tillfälliga eller långsik- tiga förändringar i arbetsmarknadens beskaffenhet. Dessa kan accentuera svårigheterna eller minska dem. En snabb teknisk utveckling, som genom- gripande förändrar arbetsmetoder och arbetskrav, för med sig att tidigare förvärvade yrkeskunskaper blir inak- tuella. I många fall kan sådana för- ändringar leda till minskade krav på arbetstagarens fysiska styrka, men den- na för den äldre arbetstagaren gynn- samma effekt kan motverkas av sti- gande krav på snabbhet och psykomo- torisk kapacitet samt större psykisk press. ökade investeringar och högre fasta kostnader bidrar till större utbred— ning av skiftarbete. Genomgripande strukturella förändringar av näringsli- vet ökar kravet på geografisk rörlig— het. Kravet på större yrkesmässig rör- lighet kan som positiv effekt ha mins- kad tveksamhet att satsa på utbildning för medelålders arbetskraft, då det blir naturligt att räkna med en kortare av- skrivningstid för nedlagda utbildnings- kostnader. Det är slutligen uppenbart att en konjunkturbetingad eller långsik- tig hög efterfrågan på arbetskraft i förhållande till de totala tillgångarna minskar förekomsten av sådana »över- krav» på de arbetssökande, som exem- lifieras under punkt 4.
De uppgifter, som arbetsförmedling- en ställs inför, när den skall placera en äldre arbetssökande, växlar bl. a. med hänsyn till vad som har orsakat den aktuella arbetslösheten. Grovt sett kan äldre arbetssökande grupperas på följande sätt:
1. Arbetssökande, som blivit utan ar— bete p. g. a. faktorer, som inte har något direkt samband med hans ar— betskapacitet (arbetsuppgiften bort- rationaliseras, krympande efterfrå- gan på viss arbetskraft p. g. a. struk- turförändringar, nedläggande av fö—
retag, konjunkturbetonad eller sä- songmässig nedgång i sysselsättning- en, tidig pensionering i yrket).
2. Arbetssökande, som inte orkar fort- sätta i det yrke, som han haft, på grund av speciellt höga arbetskrav i avseenden, där kapaciteten tidigt påverkas av normalt åldrande.
3. Arbetssökande inom yrken, där an- ställningarna normalt är kortvariga.
4. Arbetssökande, som har individuellt arbetshinder i form av avsaknad av yrkesutbildning, nedsatt hälsa eller visst socialt handikapp (denna grupp gränsar till arbetsvårdens verk- samhetsområde). Bland dessa ar- betssökande finns sådana, som skul- le kunna utföra en fullgod arbets- insats på deltid i sitt gamla yrke eller i annat yrke men vilkas pla— cering försvåras av bristen på del- tidsanställningar. Om förmedlaren inte kan föreslå den sökande något lämpligt arbete, krävs i det enskilda förmedlingsärendet en grundlig genomgång av de olika möj- ligheter, som kan finnas att lösa den sökandes placeringsproblem. I det ena förmedlingsfallet kan huvudvikten kom— ma att ligga på en ingående penetrering av den sökandes situation och resur- ser, medan i ett annat fall ansträng- ningarna koncentreras på ackvisitions- åtgärder. I det första fallet kan det ti- digt stå klart för såväl den sökande som förmedlaren, att en mera genom- gripande omställning krävs från den sökandes sida, exempelvis via yrkesut- bildning, medan i det andra fallet den sökande kan ha yrkeskunskaper, som det normalt råder efterfrågan på, även om förmedlingen inte för dagen har någon sådan efterfrågan anmäld. Givetvis ställer det förstnämnda sla- get av förmedlingsärenden de största kraven på förmedlarens kunnighet och omdöme. Att ge en arbetssökande, som
står inför en yrkesmässig omställning, stöd och informativ vägledning är un- der alla förhållanden en krävande upp- gift. Ännu svårare blir den, när det gäller en äldre arbetssökande, som kan vara bunden vid sitt hittillsvarande yrke av lång erfarenhet och goda yr- keskunskaper. Man kan inte vänta, att den äldre arbetssökande utan vidare skall inse, att den yrkesvana som tidi- gare varit en källa till trygghet och yr- kesstolthet inte längre är en tillgång, medan hans ålder gör honom svår att placera i ett nytt arbete. Förmedlaren finner därför ofta, att den äldre ar— betssökande har en tendens att över- skatta värdet —— rättare sagt marknads- värdet — av sin tidigare yrkeserfaren- het och därför avböjer de arbetserbju- danden han får. Det blir i stor utsträck- ning på förmedlarens kompetens det beror, om den arbetssökande skall kom- ma fram till en realistisk bedömning av sin situation, samtidigt som förmedla- ren naturligtvis skall hjälpa den sökan- de att få det bästa möjliga utbytet av re- dan förvärvade kunskaper.
Ju mer genomgripande omställning som krävs för att lösa placeringspro- blemet i det enskilda fallet, desto vik- tigare är det att förmedlingens samlade resurser utnyttjas för att ge underlag för en säker bedömning och ett slut- giltigt ställningstagande. Behovet av yrkesvägledning har i flera samman- hang understrukits. Det är också ange— läget, att möjligheter finns att hänvisa till psykoteknisk anlagsprövning i de fall, där en sådan testning kan ge säk- rare underlag för en yrkesmässig om— orientering.
Provanställning. I sitt betänkande »Medelålders och äldre arbetskraft» framhöll den av AMS, SAF, LO och TCO tillsatta arbetsgruppen, att prov- anställning i större utsträckning bor-
de tillämpas i fall där personalanstäl- laren var tveksam inför en arbetssö- kande på grund av dennes ålder. Sam- ma önskemål återfinns i det av arbets- marknadsstyrelsen i januari 1961 an— tagna aktivitetsprogrammet för medel- ålders och äldre arbetskraft. Dessa re- kommendationer synes emellertid inte ha lett till att denna form av kombine- rad arbetsprövning och enskild utbild— ning i företag kommit till någon nämn- värd användning.
En förfrågan, som i början av augusti 1963 riktades till sex länsarbetsnämn- der om antalet personer, som vid må- nadsskiftet juli/augusti 1963 hade prov- anställning eller individuell utbildning i enskilt företag, gav följande resultat:
I Stockholms stad hade 24 personer provanställning med avtagande utbild— ningsbidrag till den anställda. 19 per— soner var placerade i yrkesutbildning hos enskilt företag med fulla utbild- ningsbidrag och utan anställningsform. 1 person i den förstnämnda gruppen och 4 i den sistnämnda var över 45 år. I Västmanlands län hade 56 perso- ner provanställning genom nämndens försorg med utbildningsbidrag av va- rierande storlek. 23 av dessa var över 45 år, samtliga partiellt arbetsföra. En- staka fall, som inte var partiellt arbets— för-a, hade tidigare funnits. I Jämtlands län hade nämnden skaffat 7 personer provanställning med utbildningsbidrag, medan 31 personer var placerade i prov- anställning med visst bidrag till före- taget för meddelad omskolning. 1 per- son fick individuell yrkesutbildning i enskilt företag med fullt utbildnings- bidrag. I Hallands län fanns vid tillfället ett 80-ta'1 provanställda med bidrag till företaget för meddelad omskolning. Sö- kande upp till 63 års ålder har anställts i denna form. I Göteborgs och Bohus län fanns 7 personer med provanställ— ning och enskild yrkesutbildning med
fulla eller avtagande utbildningsbidrag. Samtliga dessa var partiellt arbetsföra. I Gäveborgs län, slutligen, uppgick anta- let provanställda med avtagande utbild- ningsbidrag till 24. 10 hade provanställ- ning med ersättning till företaget för meddelad omskolning och 37 var place- rade i individuell yrkesutbildning i en- skilt företag med fulla utbildningsbi- drag. Endast 3 av dessa var inte att be— trakta som arbetsvårdsfall.
Det är sålunda uppenbart, att prov- anställning som hjälpmedel i place- ringsarbetet kommit till begränsad an- vändning och att den övervägande till- lämpats för arbetsvårdsfall. (En diskus- sion av provanställning som arbets- vårdsform återfinns i kap. 15, Handi- kappade.)
Utredningen vill för sin del rekom- mendera en vidgad användning av kom- binerad provanställning och enskild utbildning i företag också för äldre ar- betssökande utan individuella arbets- hinder. Utbildningsbidrag bör härvid ges endast när placeringen avser arbets- uppgifter, som skiljer sig från det ar- bete, som den sökande tidigare haft. I sådana fall bör, om den arbetssökan- de inte bedöms kunna göra en fullgod arbetsinsats under en inledande upp- lärningsperiod, utbildningsbidrag kun- na beviljas under högst tre månader.
Ackvisition. En av anledningarna till att provanställningar kommit till så be- gränsad användning, är att det är tids- ödande att få dessa till stånd. För en förmedlare, som är bunden vid det lö- pande förmedlingsarbetet, är det svårt att inrymma sådana arbetsuppgifter i den dagliga rutinen. Detsamma gäller de vidgade ackvisitionsåtgärder, som är oundgängligen nödvändiga, om för- medlingen skall kunna undvika att de äldre arbetssökande får gå för länge och vänta på lämplig arbetsanvisning.
Om arbetsuppgifter av detta slag inte ges tillräckligt utrymme, blir följden lätt att man tvingas att tillgripa sådana provisoriska åtgärder som hänvisning till tillfälligt arbete eller placering i beredskapsarbete, vilket inte löser den arbetssökandes problem på längre sikt. I ett utvidgat ackvisitionsarbetc bör inrymmas sådana uppgifter som anskaf- fande av provanställningar och ackvisi- tion av deltidsarbete. Också det senare är en fråga, som aktualiseras av såväl arbetsgruppen som arbetsmarknads— styrelsens aktivitetsprogram. Några sys- tematiska ansträngningar att utröna bc- hovet av deltidsanställningar för äldre arbetssökande och i görligaste mån söka tillgodose det har likväl inte gjorts.
Information. Ett effektivt och syste- matiskt ackvisitionsarbete måste stöd- jas av en allmän information till ar- betsgivarna inom förmedlingsområdet om den äldre arbetskraftens situation och om befolkningsutvecklingens inver— kan på de framtida arbetskraftstill- gångarna. Det har i flera sammanhang _— bl. a. vid den tidigare nämnda OECD-konferensen i Stockholm år 1962 — påpekats, att tillgängliga kunskaper om sambandet mellan ålder och arbets- förmåga svamt om förändringarna i ar— betskraftens åldersstruktur inte i till- räcklig omfattning når ut till dem som kan och måste göra bruk av denna kun- skap. Detta gäller både om förmedling— ens egen personal och om arbetsgivare och personalanställare.
Det måste ankomma på arbetsmark- nadsstyrelsen att förse arbetsförmed- lingarna med lämpligt material för så- väl intern som utåtriktad information. Under de senaste åren har den äldre arbetskraftens problem aktualiserats i arbetsmarknadsstyrelsens interna ut— bildningsverksamhet och vid konferen— ser av olika slag. Härutöver erfordras
också ett informationsmaterial, som är så utformat, att den enskilde förmedla— ren kan använda det i direkta kontakt- arbetet.
Som komplettering till ett centralt utformat informationsmaterial, som del- vis måste få en ganska allmän prägel, behövs också uppgifter grundade på 10- kala förhållanden. Sådana uppgifter kan avse långsiktiga förändringar som 10- kala befolkningsprognoser och syssel- sättningsutvecklingen i den egna regio— nen eller aktuell information om arbets- marknadsläget inom förmedlingsområ- det och om arbetssökande, som finns anmälda hos förmedlingen.
Uppföljning; åldersstatistik. För att få underlag för en utvidgad lokal in- formationsverksamhet behöver förmed- lingen bl. a. bättre uppgifter om den egna verksamhetens omfattning och om resultatet av placeringsarbetet, när det gäller de äldre arbetssökandena. Fort- löpande data, som belyser effekten av vidtagna åtgärder, skulle också kunna ge impuls till en mera systematisk upp- följning av det enskilda förmedlings— ärendet där så visar sig erforderligt. En allmän rekommendation av det slag, som återfinns i aktivitetsprogrammet, att särskilt uppmärksamma äldre lång- tidsarbetslösa arbetssökande vid de till- fällen fyra gånger om året, då uppgif- ter om arbetslöshetens längd inhäm- tas, kan vara värdefull. Den behöver emellertid kompletteras med anvisning- ar om arbetsrutiner, som i dessa ären- den skulle kunna underlätta ett gott för- medlingsresultat.
Vid många förmedlingskontor sker en systematisk inventering av samtliga ak- tuella långtidsarbetslösa. Detta borde vara regel vid samtliga förmedlingskon- tor. Vid mindre kontor bör samtliga tjänstemän under kontorsförestånda- rens ledning deltaga vid en sådan ge-
nomgång. Vid större kontor skulle upp- giften kunna anförtros åt en grupp av tjänstemän med representanter från den allmänna förmedlingen, yrkesvägled- ningen och arbetsvården. Diskussionen om det enskilda ärendet borde kunna systematiseras genom att varje ärende testades efter en med tanke på dessa sökande särskilt utarbetad kontrollista. En sådan lista, där de olika åtgärder, som kan komma i fråga, finns upptag- na, borde samtidigt kunna tjäna som minneslista i förmedlingsarbetet.
För att få en säkrare uppfattning om resultat av förmedlingsarbetet för de äldre arbetssökandena krävs en utvidg- ning av förmedlingsstatistiken. I ett fö- regående avsnitt har påpekats, att den löpande förmedlingsstatistiken inte in- rymmer någon åldersfördelning och att någon särskild åldersstatistik inte förs vid arbetsförmedlingen med undan- tag för ett par av storstadsförmedling- arna. Utredningen anser att det vore av värde om någon form av ålderssta— tistik allmänt fördes. Huvudalternati- ven för en sådan statistik synes vara en årssammanställning av det slag, som arbetsförmedlingen i Stockholm sedan några år utarbetat, eller en åldersfördel- ning i anslutning till den månatliga rap- porteringen av förmedlingsverksamhe- ten. En fortlöpande månadsrapporte— ring med åldersfördelning torde inne- bära alltför mycket extra arbete, varför man i så fall fick tänka sig en komplet- tering två eller fyra gånger årligen av månadsstatistiken med uppgifter om ål- dersfördelning. Denna borde lämpligen samordnas i tiden med uppgifterna om arbetslöshetens längd, vilka inhämtas i mars, juni, september och december varje år.
Inspektörer för aktiveringsuppgifter. I ett tidigare kapitel, Kvinnor på och utanför arbetsmarknaden, har utred-
ningen föreslagit, att en särskild tjänst på inspektörsnivå inrättas vid länsar- betsnämndernas kanslier med uppgift att ansvara för de åtgärder som er- fordras för att bättre tillvarata de to— tala arbetskraftstillgångarna (inspektö- rer för aktiveringsuppgifter). Utred- ningen motiverar sitt förslag med att de åtgärder, som behöver vidtagas bl. a. för att förverkliga aktivitetsprogram- met för den kvinnliga arbetskraften, inte är av det slaget, att de kan inrym— mas i det fortlöpande förmedlingsarbe— tet eller medhinnas vid sidan om detta. Samtidigt förutskickar utredningen, att de uppgifter, som skulle komma att åvila den föreslagna tjänsten, delvis är av samma slag vare sig de avser icke yrkesverksamma gifta kvinnor, medel— ålders eller äldre arbetskraft. En sam- ordning av aktivitetsprogrammen för den kvinnliga arbetskraften och den medelålders och äldre arbetskraften för— utsattes också av arbetsmarknadsstyrel- sen, när programmen antogs. Det skall ankomma på innehavarna av de före- slagna tjänsterna att regionalt svara för denna samordning. Inspektörernas ar- betsuppgifter skulle i huvudsak bestå i utredningsarbete, samordning, intern och extern information samt kontakt- arbete.
Ekonomiska bidrag vid flyttning
Bland de faktorer, som bidrar till den högre arbetslösheten hos den äldre ar- betskraften, torde en lägre geografisk och yrkesmässig rörlighet spela en framträdande roll. Här skall först de äldre arbetssökandenas lokala bunden- het behandlas.
De uppgifter, som finns tillgängliga för att belysa den äldre arbetskraftens geografiska rörlighet i jämförelse med yngre arbetssökandes, är sparsamma. Utredningen har ej ansett det erforder-
ligt att låta genomföra särskilda under- sökningar som underlag för sina för- slag på denna punkt. Vissa uppgifter kan hämtas ur den undersökning, som företagits rörande personer som flyt- tat med ekonomiska bidrag (starthjälp och/eller familjebidrag) under oktober månad 1959 och 1960. Av totalt 1193 flyttande befann sig 141 i åldern 45 år och däröver, motsvarande 11,8 procent. Huvudparten av dessa, eller 119 perso- ner, var i åldern 45—54 år, medan 22 var 55 år och äldre. En jämförelse mel- lan de äldres andel av flyttande arbets- sökande och av registrerad arbetslös- löshct kan te sig något godtycklig, men diskrepansen är så stor, att den illustre— rar vilken obetydlig roll de ekonomiska flyttningsbidragen vid undersöknings— tillfällena spelat för de äldre arbets- lösa och därmed också hur starka flytt— ningshindren är för dessa åldersgrup- per. I september 1959 svarade åldrarna 45 år och däröver för 60,5 procent av samtliga försäkrade arbetslösa och i september 1960 för 67,2 procent. Utredningen anser, att det är realis- tiskt att räkna med att möjligheterna att nå effekt genom flyttningsbidrag är förhållandevis begränsade, när det gäl- ler de äldre arbetssökandena. Det be- hov, som föreligger av sysselsättnings- skapande åtgärder också i tider av god efterfrågan på arbetskraft, bottnar i fö- rekomsten av starka flyttningshinder, bland vilka ålder och med åldern sam- manhängande faktorer spelar en fram- trädande roll. Därmed är emellertid inte sagt, att den nuvarande omfattningen av bidragsverksamheten till äldre flyttan- de skulle utgöra ett mått på utrymmet för sådana anpassningsåtgärder. Det är enligt utredningens uppfattning nödvän- digt, att flyttningsbidragen i förening med en förbättrad arbetsförmedlings- service och iförekommande fall vuxen- utbildning ges effekt betydligt högre
upp i åldrarna än vad som hittills syns ha varit fallet.
Utredningen räknar med att de för- slag, som utredningen framlägger i olika avsnitt bl. a. om förbättrade eko— nomiska bidrag vid flyttning och ut- bildning, skall medge sådana åtgärder. De ekonomiska flyttningshindren torde i stort sett växa med stigande ålder, varför behovet av förbättrade bidrag för att åstadkomma ett verksamt stöd vid flyttning också stiger med åldern. En kvalitativ förstärkning av arbetsför- medlingen torde även ha sin största bc- tydelse för äldre arbetssökande. Kra— vet blir i deras fall särskilt starkt på att en kompetent bedömning görs av den sökandes situation och möjlighe- ter, om man skall finna en lösning, som den sökande kan engagera sig för. Det är slutligen uppenbart, att den av ut— redningen förordade hjälpen vid för- säljning eller inlösen av fastighet, som annars binder den arbetslöse vid hem- orten, särskilt är ägnad att underlätta flyttningen för medelålders och äldre arbetslösa.
Yrkesutbildning
Den andel av en åldersklass, som erhål- ler utbildning utöver den grundläggan- de skolutbildningen, har under senaste årtiondet vuxit snabbt och väntas fort— sätta att öka med oförminskad hastig- het, samtidigt som den obligatoriska skolgången förlängts. De som idag går ut i förvärvslivet är därför väsentligt bättre rustade än de som bara för 10— 20 år sedan började sin yrkesbana. Generellt sett växer med stigande ål- der det handikapp, som en bristfällig grundläggande skolutbildning och otill- räcklig yrkesutbildning utgör. I stor ut— sträckning kompenseras detta för den yrkesverksamma av de kunskaper, som förvärvats genom mångårig yrkesvana.
Om den äldre arbetstagaren ställs in- för nödvändigheten att skaffa sig ett nytt arbete, kan emellertid dessa yrkes- kunskaper vara av begränsat värde, i synnerhet om de är starkt specialise- rade. Det finns därför anledning att räkna med att behovet av yrkesutbild— ning i form av omskolning eller fort- bildning är större hos äldre arbetslösa än hos yngre. Det är mot bakgrunden härav som åldersfördelningen hos de personer, vilka under de senaste åren erhållit vuxenutbildning genom arbets- marknadsverkets försorg, skall bedö- mas.
Uppgifter om åldern hos personer i utbildning inhämtas sedan oktober 1960 två gånger om året, i maj och ok- tober månad.
Den åldersfördelning, som därvid er- hålles, avser antalet personer, som vid månadens mitt befinner sig i utbild— ning, med fördelning efter län. Upplys- ning om ålder i förening med utbild- ningsområde ges däremot ej. Tabell 16: 7 upptar det totala antalet personer, som vid rapporteringstillfällena befunnit sig i utbildning, samt den procentuella andelen därav i åldern 35—44 år och 45 år och däröver.
Ser man på hela andelen elever i ål— der 35 år och äldre, låg denna för män väsentligt högre under 1961 än i okto— ber 1960. Den har därefter hållit sig praktiskt taget oförändrad, strax under 30 procent. För kvinnornas vidkom- mande har växlingarna varit större med en högsta andel i de nämnda åld- rarna under år 1962 (omkring 45 pro— cent). Under år 1963 hade andelen 35 år och äldre däremot sjunkit till 38— 39 procent. Betraktar man enbart ål— dersgruppen 45 år och däröver, varie- rar denna för männen mellan 11,0 och 12,6 procent, om man bortser från det extremt låga värdet i oktober 1960. Också här uppvisar kvinnorna starkare
Tabell 16:7. Antal personer i utbildning okt. 1960—okt. 1963 samt andelen därav i åldern 35 är och däröver
1960 1961 1962 1963 okt. maj okt. maj okt. maj okt. Män Hela antalet ......... 5 473 6 875 6 322 7 348 7 350 9 336 8 098 Proc. därav 35—44 år ............ 14,3 18,0 17,2 17,2 16,4 17,3 17,6 45—W » ............ 6,2 11,3 11,0 12,1 12,1 12,6 11,8 Kvinnor Hela antalet ......... 1 263 1 321 2 039 2 636 3 724 3 644 4 608 Proc. därav 35—44 år ............ 19,4 17,4 23,2 22,9 25,7 20,9 21,4 45—w » ............ 15,0 15,2 17,6 22,7 19,0 17,6 17,6 Samtliga Hela antalet ......... 6 736 8 196 8 361 9 984 11 074 12 980 12 706 Proc. därav 35—44 år ............ 15,3 17,9 18,7 18,7 19,5 18,3 19,0 45—w » ............ 7,8 11,9 12,6 14,9 14,4 14,0 13,9
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
variationer, som sträcker sig mellan 15,0 och 22,7 procent. För samtliga ele— ver har andelen i åldern 45 år och där— över vid de senaste rapporteringstill- fällena legat mellan 14 och 15 procent. Samtidigt som andelen äldre av samt- liga personer i utbildning inte visat nå— gon nämnvärd tendens att stiga, har emellertid antalet äldre i utbildning ökat väsentligt, i takt med den växande utbildningsvolymen.
Det är många faktorer som påverkar rekryteringen till vuxenutbildningen. Det är därför svårt att bryta ut en en- skild faktor som ålder och bedöma om rekryteringen ur just denna synpunkt är tillfredsställande. Ännu svårare är det att tänka sig, att man skulle kunna ange någon optimal åldersfördelning inom vuxenutbildningen. Här skall bara pekas på en faktor, som komplicerar tolkningen av de tillgängliga uppgif- terna. En bestämd utbildningskategoris andel av det totala antalet personer i utbildning vid ett visst rapporterings- tillfälle påverkas av den genomsnittliga
längden hos den utbildning, som kate- gorin genomgår. Ligger denna under genomsnittet för hela utbildningsverk- samheten, kommer gruppen att svara för en lägre andel av antalet personer i utbildning vid ett bestämt tillfälle än av hela antalet personer, som under ett år gått in i utbildning. Nu saknas uppgifter om utbildningslängd och ål- der liksom om åldersfördelningen på de personer, som under ett utbildningsår påbörjat utbildning. Redan den om— ständigheten, att kvinnorna utgör en större andel av de medelålders och äld- re eleverna än av samtliga, måste emel- lertid innebära att de äldre har en ge- nomsnittligt kortare utbildningstid än de yngre. En uppgift om andelen äld- re bland samtliga personer, som un— der ett utbildningsår påbörjat utbild- ning, bör sålunda ligga något högre än de uppgifter, som här presenteras från månadsrapporterna.
Även med dessa reservationer beträf- fande möjligheterna att bedöma de föreliggande uppgifterna vill utredning-
en emellertid kraftigt understryka, att det är angeläget att vuxenutbildningen för medelålders och äldre arbetslösa utvidgas. För åldersgruppen 45 år och äldre är det obestridligt, att omskol- ningen hittills inte spelat tillnärmelse- vis samma roll för att bidra till en bättre anpassning till arbetsmarknadens krav, som den gjort för yngre arbets- lösa. Detta kan inte förklaras av att behovet av yrkesutbildning allmänt sett skulle vara mindre i dessa åldrar, då förhållandet torde vara det motsatta.
Svårigheterna att intressera äldre arbetslösa för omskolning skall inte för- ringas. Yrkesmässig rörlighet ställer liknande psykiska krav på den arbets- sökande som den geografiska rörlighe- ten. I båda fallen är det fråga om en genomgripande omställning för den en- skilde. Ofta är en omskolning menings- full endast om den arbetslöse också är beredd att flytta. Flyttningshindren bland de äldre arbetslösa kommer där- med också :att begränsa utbildningsmöj— ligheterna. Till det motstånd, som den arbetssökande kan känna inför tanken på ett yrkesbyte, kan dessutom komma tveksamhet om den egna förmågan att i denna ålder tillgodogöra sig utbild- ning. I vissa fall kan också arbetsför- medlaren vara skeptiskt inställd till äldre arbetslösas förmåga att skaffa sig nya yrkeskunskaper och därmed till möjligheterna att placera den sö— kande efter genomgången utbildning. Denna skepsis kan ha förstärkts av en liknande inställning från personalan- ställares sida.
Alla möjligheter, som finns att mins- ka motståndet mot vuxenutbildning hos de äldre arbetslösa och hos dem som medverkar vid beslut om utbildning, måste givetvis tillvaratas. I utbildning- en av förmedlingens tjänstemän måste upplysning om de äldres förmåga att tillgodogöra sig yrkesutbildning ges till-
räckligt utrymme. Det finns numera ett relativt omfattande erfarenhetsunder- lag att bygga en sådan upplysnings— verksamhet på. Det är därför viktigt, att resultatet av utbildning för äldre följs upp och systematiseras på sådant sätt, att det kan tjäna till direkt vägled— ning i den fortsatta verksamheten. Un- der den snabba utbyggnad, som de se- naste åren skett av vuxenutbildningen, tycks möjligheterna att medhinna en sådan systematisk värdering av utbild- ningsresultaten ha varit begränsade. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt, att denna sida av utbild- ningsverksamheten ägnas ökad upp- märksamhet med särskild hänsyn till de medelålders och äldre utbildade. Också den upplysningsverksamhet, som riktar sig till de arbetssökande och till personalanställare, måste baseras på en redovisning av vunna erfarenheter.
Den forskning, som sysslat med äld- res förmåga att tillägna sig yrkesut- bildning, är föga omfattande. Resulta- ten av de undersökningar, som före- tagits, är emellertid anmärkningsvärt enstämmiga. Vid den tidigare omnämn- da OECD—konferensen konstaterades, att tillgängliga uppgifter visar, för det förs- ta att äldre kan lära sig ett nytt yrke, vidare att de i regel behöver längre tid för att uppnå ett fullgott resultat och att de i allmänhet måste ha en starkare motivation för utbildningen än de yng- re samt slutligen att de bör utbildas ef— ter metoder som är särskilt avpassade efter deras ålder.
Detta föranleder utredningen att ta upp frågan om särskilda kurser för äld- re arbetslösa. I arbetsmarknadsstyrel- sens aktivitetsprogram för den medel- ålders och äldre arbetskraften framförs tanken på att anordna sådana kurser, där den äldre arbetskraftens möjlighe- ter att tillägna sig utbildning särskilt skulle studeras. Med undantag för en
kurs för äldre män (fastighetsskötar- kurs) har emellertid sådana kurser inte kommit till stånd. Den allmänna upp- fattningen inom arbetsförmedlingen torde vara, att det är lämpligast att placera de äldre i de vanliga kurserna och att inom deras ram göra nödvän- diga modifikationer exempelvis i fråga om tiden för att inprägla olika moment i utbildningen. I viss utsträckning kan utredningen biträda denna uppfattning.
Utredningen vill likväl rekommende— ra, att kursprogrammet utbygges med ytterligare kurser av liknande typ som den nämnda fastighetsskötarkursen. Det gemensamma för dessa kurser skul— le vara att kursyrket väljs med särskild hänsyn till placeringsmöjligheterna för äldre kursdeltagare efter genomgången utbildning. Det bör alltså vara fråga om yrken och arbetsuppgifter, som framstår som väl lämpade för äldre ar- betskraft. Det råder visserligen delade meningar om möjligheterna att mera generellt ange vissa slag av arbetsupp- gifter som särskilt lämpade för de äldre. Det kan i en del fall vara lättare att gå den motsatta vägen och fastställa, vilka arbetskrav som talar emot att ett arbete passar för äldre. En inventering av arbetsuppgifter, där äldre arbetsta- gare faktiskt sysselsätts i särskilt stor utsträckning, bör emellertid kunna ge viss vägledning vid val av lämpliga kursyrken. Utan att nedre åldersgrän- ser behöver uppställas för rekrytering- en till kurser av avsett slag, kan man räkna med att de skulle samla en större andel äldre än övriga kurser. Det bör därför förutsättas att extra ansträng- ningar görs att för dessa kurser utarbeta kursplaner och tillämpa utbildningsme- toder, som är särskilt avpassade efter deltagarnas ålder och tidigare erfaren- het.
Utredningen vill till sist beröra frå- gan om individuell utbildning i enskilt
företag i samband med provanställning. Utredningen har i det föregående varit inne på denna fråga och därvid re- kommenderat, att provanställning kom— mer till ökad användning för äldre ar- betssökande. Som utbildningsform kan detta arrangemang enligt utredningens mening ha vissa fördelar framför ut- bildning i kursform, när det är fråga om äldre arbetssökande. Det har tidigare sagts, att motivationen till utbildning spelar en större roll för den äldre. Vid utbildning i företag har eleven ut- sikter att bli fast anställd efter avslutad utbildning. Sambandet mellan utbild- ning och sysselsättningsfrågans lösning blir därmed fastare än vid utbildning i kursform, där eleven kan vara osäker beträffande sina möjligheter att finna arbete, även om han genomgår utbild- ningen med gott resultat. Samtidigt som detta ökar de äldres intresse för ut- bildningen, medför företagsutbildning i förening med provanställning den praktiska fördelen, att den i många fall samtidigt löser utbildnings- och pla- ceringsfrågan. Den individuella utbild- ningen har slutligen den fördelen, att den kan anpassas direkt efter elevens förutsättningar och tillvarata den yr- keserfarenhet och de kunskaper, som eleven tidigare förvärvat. Också detta är ägnat att göra utbildningen mera me- ningsfull för den äldre. I vissa delar gäller det sagda om all företagsutbild- ning. Inte minst utbildning i samband med lokalisering av företag torde öpp- na stora möjligheter för medelålders och äldre arbetssökande, i synnerhet om den inriktas på ortsbundna arbets— sökande.
Sysselsättningsskapande åtgärder
Svårigheterna att helt lösa de äldre ar- betslösas sysselsättningsproblem genom en aktiv arbetsförmedling och det an-
passningsstöd, som förmedlingen förfo- gar över, medför ett behov av särskilda sysselsättningstillfällen för dessa ålders- grupper. Andelen äldre bland personer i beredskapsarbete, arkivarbete och halvskyddad eller skyddad sysselsätt- ning bör därför vara förhållandevis hög. Beträffande beredskapsarbete, vars om- fattning kraftigt varierar med konjunk- tur- och säsongväxlingar, väntar man sig att andelen äldre skall ha en tendens att variera mot sysselsättningsvolymen.
Någon kontinuerlig redovisning av ål- dersfördelningen för dem, som syssel- sätts i beredskapsarbete eller arkivar- bete, finns inte. De åldersuppgifter, som erhållits vid särskilda undersökningar rörande personer sysselsatta i bered- skapsarbete, har redovisats i kap. 11, Beredskapsarbete. I oktober 1959, då arbetslösheten bland kassamedlemmar- na uppgick till 1,3 procent, utgjorde an- delen 45 år och äldre bland de perso- ner, som under månaden hänvisats till beredskapsarbete, 53,1 procent. Hela an- talet hänvisade var 3 825. En undersök- ning i oktober 1961 avsåg personer, som vid månadens mitt var sysselsatta i be- redskapsarbete, sammanlagt 2208 per- soner. 74,8 procent av dessa var 45 år eller äldre. Arbetslösheten var vid det— ta tillfälle lägre än två år tidigare och uppgick till 0,9 procent av kassamed— lemmarna. Också inom åldersgruppen 45—'W år visar åldersfördelningen i ok- tober 1961 en förskjutning mot högre ålder jämfört med oktober 1959. Ca 30 procent av denna grupp var år 1961 60 år och däröver mot knappt 20 procent i oktober 1959.
En jämförelse med andelen 45 år och äldre av de manliga kassamedlemmar- na år 1959 visar att andelen äldre i be- redskapsarbete vid båda undersöknings- tillfällena låg väsentligt högre än deras andel av kassamedlemmarna (40,7 pro- cent), vilket illustrerar den ökade ar-
betslöshetsrisken i de högre åldersgrup- perna. Jämförelsen de båda undersök- ningstillfällena emellan styrker anta- gandet, att de äldres andel varierar mot sysselsättningsvolymen i beredskaps- arbete.
För de personer, som i december 1960 var sysselsatta i arkivarbete, är övervikten av äldre ännu starkare än för personer i beredskapsarbete. Den undersökning, som Arkivutredningen 1960 företog, visade att 94,2 procent av de 1 530 arkivarbetarna var 40 år eller äldre. Andelen 60 år och däröver av samtliga var 42,2 procent. Arkivarbe- tarnas medianålder var vid undersök- ningstillfället 58,4 år (mot 52,4 år för personer sysselsatta i beredskapsarbete den 16 oktober 1961). Det skall emel- lertid påpekas, att beredskapsarbete och arkivarbete inte avser att fylla samma uppgift. Arkivarbetet, som är en form av arbetsträning och skyddad syssel- sättning, är närmast att jämföra med särskilda beredskapsarbeten för svår- placerade arbetslösa.
I detta sammanhang finns det anled- ning att något beröra den övre ålders- gräns, som gäller för arkivarbete. Den- na åldersgräns sammanfaller liksom vid andra former av arbetslöshetshjälp med folkpensionsåldern, dvs. 67 år. Dispens kan enligt gällande föreskrifter beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen för perso- ner, som efter uppnådd pensionsålder ännu har minderåriga barn att försörja, samt för utlänningar, som inte uppbär folkpension. I andra fall kan dispens endast beviljas av Kungl. Maj:t. De till Kungl. Maj:t hänskjutna ärendena gäl- ler dels personer, som lever under eko- nomiskt betungande förhållanden, dels personer, som genom sin vitalitet och arbetsförmåga gör värdefulla insatser på sina arbetsplatser. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå, att den regel om övre åldersgräns, som gäller
för andra former av arbetslöshetshjälp, skall avskaffas i fråga om arkivarbete. Utredningen vill emellertid understryka värdet av att dispens kan ges från den- na regel och rekommendera en liberal tillämpning av dispensmöjligheterna. Med den överblick, som arbetsmark- nadsstyrelsen har både över behovet av placering i arkivarbete och tillgången på arkivarbetsplatser, anser utredning- en, att det i samtliga fall bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att medge dispens från åldersbestämmelsen. Ut- redningen föreslär sålunda att arbets- marknadsstyrelsen ges bemyndigande att medge dispens för dem, som fyllt 67 år men bedöms vara i behov av hjälp i form av arkivarbete och vars arbetsförmåga möjliggör en insats i så- dant arbete.
Utredningen finner i övrigt inte an- ledning att i detta sammanhang närmare diskutera de olika sysselsättningsska- pande åtgärderna. Utredningen vill en- dast understryka vikten av att alla ut- vägar prövas att skaffa den äldre ar- betssökande arbete på öppna markna- den, innan placering i beredskapsarbe- te eller i arkivarbete tillgrips. Risken för att perioderna i beredskapsarbete blir långa och tätt återkommande, tor- de vara större för de äldre arbetslösa än för andra. I många fall leder detta till att den äldre arbetslöse definitivt slås ut ur den reguljära arbetskraften. I de fall, där någon annan utväg än placering i beredskapsarbete inte står till buds, är det viktigt att detta endast betraktas som en provisorisk lösning och att ar- betet med att söka placera den arbets- löse på den öppna marknaden fortsät- ter. De förslag, som utredningen 1 kap. 11 framfört om förbättrad bevakning av arbetstillfällen i öppna marknaden för den, som hänvisats till beredskapsarbe- te, skulle få betydelse inte minst för de äldre arbetslösa.
Särskilda frågor
En oundgänglig förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna lyckas med sin uppgift att lösa den äldre ar- betskraftens sysselsättningsproblem är att förmedlingen har en nära kontakt i dessa frågor med samtliga berörda parter och att det råder en allmän för- ståelse för den äldre arbetskraftens problem både bland arbetsgivare och arbetstagare. En positiv attityd till den äldre arbetskraften hos personalanstäl- lare, arbetskamrater och inte minst hos förmedlingens tjänstemän är den nöd- vändiga utgångspunkten för ett arbete, som måste präglas av nya uppslag och initiativ och där enstaka misslyckanden inte får leda till att man kapitulerar in- för svårigheterna. Samtliga utredningar, som inledningsvis refererats, betonar vikten av att de som beslutar i an— ställningsfrågor och de som skall arbeta tillsammans med de äldre har en inställ- ning till den äldre arbetskraften, som är grundad på saklig information och faktiska kunskaper.
Utredningen har redan i ett par sam- manhang understrukit betydelsen av en förbättrad information om den äldre arbetskraftens situation och en ökad kontakt mellan förmedlingen och ar- betsmarknadens parter. Här skall frågan tas upp, om denna kontakt bör ges en fastare form genom särskilda organ, som centralt och lokalt kan tjäna som forum för en diskussion om den äldre arbetskraftens problem.
Sysselsättningsnämnder
I den utredning, som arbetsmarknads- styrelsen och arbetsmarknadsorganisa- tionerna framlade år 1960, »Medelål- ders och äldre arbetskraft», föreslogs att lokala sysselsättningsnämnder inrät- tades vid arbetsförmedlingarna. Nämn—
derna skulle bestå av representanter för arbetsgivarna (exempelvis perso- nalanställare), fackliga organisationer och kommunalförvaltning och ha till uppgift att följa det lokala sysselsätt- ningsläget. Detta skulle ske genom in- formella diskussioner om lokala ar- betskraftsproblem och om individuella fall, som varit svåra att bereda arbete. Någon beslutsrätt skulle inte tillkomma nämnderna. Föreståndaren för ortens förmedlingskontor borde vara föredra— gande i nämnden.
Arbetsgruppens förslag togs upp i det av arbetsmarknadsstyrelsen antagna ak- tivitetsprogrammet för medelålders och äldre arbetskraft. Det heter där: »Lo- kala sysselsättningsnämnder med repre— sentanter för fackliga organisationer, arbetsgivare och kommunförvaltning knytes till arbetsförmedlingskontoren. Deras uppgift skall vara såväl att dis- kutera den äldre arbetskraftens problem mera generellt som att ta initiativ till placering av individuella fall.»
Sedan programmet antogs, har loka- la sysselsättningsnämnder inrättats på 23 orter. 17 nämnder tillsattes under år 1961 och 6 tillkom år 1962. På två orter tycks nämndernas verksamhet aldrig ha kommit i gång, varför det vid utgången av år 1963 fanns 21 lokala nämnder fördelade på 8 län. Det största antalet nämnder fanns i Stockholms och Västernorrlands län med vardera 5 nämnder samt Göteborgs och Bohus län med 4 nämnder. 3 orter i Värmlands län hade lokala sysselsättningsnämnder, medan övriga län (Södermanlands, Ös- tergötlands, Jönköpings och Hallands län) hade vardera 1 nämnd. Arbets- marknadsstyrelsen har i oktober 1963 för arbetsmarknadsutredningens räk- ning infordrat uppgifter om nämnder- nas verksamhet och länsarbetsnämn- dernas uppfattning om värdet av denna kontaktform.
Av de inkomna svaren framgår, att erfarenheterna av nämndernas arbete är mycket varierande. Länsarbetsnämn- derna framhåller i första hand värdet av den ömsesidiga informationen och av den utvidgning av arbetsförmedling- ens kontakter, som nämnderna innebu- rit. Exempel finns på att nämnderna vid sina sammanträden diskuterat och även kommit fram till en lösning av en— skilda arbetssökandes placeringspro— blem. I enstaka fall har nämnderna ock— så tagit initiativ till andra slag av åt— gärder som informationskonferenser, studiebesök och anordnande av skyddad sysselsättning. Som regel har emeller- tid informationen legat på ett mera allmänt plan.
Nämndernas verksamhetsområde väx— lar. Utom med medelålders och äldre arbetskraft sysslar vissa nämnder ock- så med andra svårplacerade (handikap- pade) och med frågor som gäller sys- selsättningsmöjligheter för icke yrkes- verksamma kvinnor på orten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sina anvisningar till aktivitetsprogrammets genomförande rekommenderat, att sys- selsättningsnämnderna sammanträder en gång per kvartal. Antalet samman— träden per nämnd har emellertid i re- gel inskränkt sig till två om året och ibland endast ett om året. I något fall påtalar länsarbetsnämnden, att det är en olägenhet att ledamöterna inte er- håller ersättning för reskostnad till nämndens sammanträde eller arvode för sammanträdet.
Allmänt framhålls, att det medför ett betydande extra arbete för kofftorsfö- reståndaren att leda nämndernas verk- samhet och utarbeta den information, som skall presenteras vid sammanträ- dena. Detta har bidragit till att samman- träden inte kommit till stånd i önskvärd utsträckning. Samtidigt underlättar emellertid de kontakter, som kontors-
föreståndaren får genom sysselsätt— ningsnämnden, det dagliga arbetet. Lämpligt centralt utarbetat informa- tionsmaterial efterlyses.
Utredningen finner, att de hittills- varande erfarenheterna av försöken med sysselsättningsnämnder inte ger nämnvärd ledning för en bedömning av vilka möjligheter sådana nämnder skulle kunna ha att bidra till att lösa den äldre arbetskraftens sysselsättnings- problem. Intresset för att inrätta lokala sysselsättningsnämnder har varit kon- centrerat till ett fåtal län. Något fort— löpande stöd har knappast givits de nämnder som tillkom under 1961 och 1962. Verksamheten har därigenom haft en tendens att avstanna, sedan nämnderna hållit 2—3 sammanträden av allmänt informerande karaktär. Sam— tidigt har enstaka aktiva nämnder kun- nat uppnå värdefulla resultat i sitt ar— bete. För att förverkliga de intentioner, som ligger bakom det ursprungliga för— slaget, krävs därför en ny start, där man inriktar sig på ett mera planmäs— sigt genomförande av idén.
Utredningen är medveten om faran i att tillskapa samarbetsorgan, som efter ett inledande skede med utbyte av öm- sesidig information finner sig sakna meningsfulla arbetsuppgifter. Å andra sidan anser utredningen att behovet av ökad kontakt på det lokala planet mel- lan arbetsförmedlingen och represen- tanter för kommun och arbetsmarkna- dens parter är odiskutabelt. Det är på detta plan, som de konkreta besluten i anställningsfrågor träffas, och det är också på det lokala planet, som frik- tion mellan olika intressen kan göra sig gällande. Utredningen föreslår därför, att förslaget om lokala sysselsättnings- nämnder aktualiseras och att arbets— marknadsstyrelsen i samarbete med länsarbetsnämnderna utarbetar en plan för att genomföra förslaget i samtliga
län och på det antal arter, som kan befinnas lämpligt.
Beträffande området för de lokala sys- selsättningsnämndernas överläggning- ar finner utredningen, att detta bör om- fatta samtliga arbetssökandegrupper, som i någon mening är att betrakta som svårplacerade. Förutom den äldre arbetskraften bör sysselsättningsnämn- derna sålunda också uppmärksamma de handikappades placeringsproblem. På orter, där det råder brist på arbets- tillfällen för ortsbunden kvinnlig ar- betskraft, skall givetvis också därmed sammanhängande frågor kunna disku- teras. Bland de problem, som är ak— tuella för samtliga de nämnda grup- perna, kan särskilt nämnas anskaffan— det av tillräckligt antal arbetstillfällen på deltid med en sådan differentiering av arbetsuppgifterna, att de bättre än hittills svarar mot utbudet av deltids- arbetskraft från de arbetssökandes sida.
Det är enligt utredningens uppfatt- ning inte rimligt att lägga hela ansva- ret för det praktiska arbetet med sys— selsättningsnämnderna på föreståndar- na på respektive arbetsförmedlingskon- tor. Utredningen förutsätter att länsar- betsnämnderna svarar för samordning- en av arbetet i länets sysselsättnings- nämnder och förser kontorsförestånda— ren med lämpligt informationsmaterial. Denna uppgift bör falla på innehavarna av de föreslagna tjänsterna som inspek- törer för aktivcringsuppgifter. Dessa skulle å sin sida genom att bevista sys- selsättningsnämndernas sammanträden kunna få de personkontakter, som är en förutsättning för att tjänsterna skall komma till avsedd nytta.
Delegation vid arbetsmarknadsstyrelsen
Utredningen har antagit, att en av an— ledningarna till att de lokala sysselsätt- ningsnämnderna fått en så begränsad
betydelse är att nämnderna inte fått tillräckligt fortlöpande stöd genom upp- slag och information, som nämnderna själva inte haft resurser att utarbeta. Vad den regionala samordningen be- träffar räknar utredningen med att denna brist skall avhjälpas genom ut— redningens förslag om särskilda tjäns- ter för aktiveringsuppgifter. Härutöver krävs emellertid att det finns tillräck— liga resurser för central planering och för de centrala initiativ, som kan krä- vas.
Också på denna punkt vill utredning- en aktualisera ett tidigare framfört förslag. Den av arbetsmarknadsstyrel- sen och arbetsmarknadsparterna tillsat— ta arbetsgruppen tog i sitt betänkande upp frågan om en delegation vid AMS med uppgift att kontinuerligt bevaka frågan om den äldre arbetskraftens si- tuation på arbetsmarknaden. Delegatio- nen skulle vara central instans för be— redning av de åtgärder, som kunde er- fordras för att genomföra aktivitets— programmet för den äldre arbetskraften.
Utredningen föreslår sålunda att en central delegation för den äldre arbets- kraftens problem tillsätts vid arbets- marknadsstyrelsen.
Delegationen bör bestå av represen- tanter för arbetsgivare- och arbetstaga- reorganisationer samt för medicinsk och psykologisk (vuxenpedagogisk) forsk- ning. På arbetsgivarsidan bör också kommunförbunden vara representerade. Delegationen bör följa de åtgärder, som vidtas inom arbetsmarknadsverket för att lösa den äldre arbetskraftens syssel- sättningsfrågor, och tillföra det centrala planeringsarbetet den sakkunskap, som de olika ledamöterna representerar. Samtidigt bör ledamöterna via sina re- spektive organisationer kunna bidraga till en allmän samverkan vid de gemen- samma aktioner, som kan bli påkallade.
Information och förslag från den
centrala delegationen skall via den tjänsteman, som inom arbetsmarknads— styrelsen svarar för frågor rörande den äldre arbetskraften, kunna nå ut till länsarbetsnämnderna. I förekommande fall skall de av utredningen föreslagna inspektörerna för aktiveringsuppgifter vidarebefordra denna information till de tjänstemän, som är föredragande i de lokala sysselsättningsnämnderna, och därmed också till nämnderna. Ut— redningen anser att en sådan kontakt— väg frän en central delegation till de lokala sysselsättningsnämnderna är ett villkor för att de lokala nämnderna i längden skall kunna fungera och med— verka till att lösa den äldre arbetskraf- tens sysselsättningsproblem.
Pension och arbetsinkomst
Det finns inom pensionsområdet vissa förhållanden, som kan försvåra eller hindra den äldre arbetskraftens an- passning till arbetslivet. Dessa hinder bör enligt utredningens uppfattning så långt möjligt undanröjas. Det som främst tilldrar sig intresse i detta samman- hang är a) vissa detaljbestämmelser om förtida uttag av folkpension och tilläggspension i form av ålderspen- sion, b) reglerna för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner samt c) samordning av pension och avlöning.
Förtida respektive uppskjutet uttag av ålderspension. Enligt 6 kap., 1 & la- gen om allmän försäkring kan en för— säkrad erhålla folkpension i form av ålderspension för tid före den månad, under vilken han fyller 67 år, dock ti- digast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder. Samma rätt föreligger enligt 12 kap., 1 5 beträf- fande tilläggspension i form av ålders- pension under förutsättning att den för- säkrade har det erforderliga antalet pensionspoäng.
Förtida pensionsuttag medför en re- ducering av pensionsbeloppen — både beträffande folkpensionen och tilläggs- pensionen _ med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Tidigast medgivna pensionsuttag reducerar så- ledes pensionsbeloppet med 28,8 pro- cent. Det lägre beloppet vid förtida ut- tag blir därefter gällande till livets slut. Det en gång fastställda reducerade pensionsbeloppet kan nämligen ej ut— bytas mot förtidspension, även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så nedsatt, att han annars skulle vara berättigad till hel förtidspension och vid fyllda 67 år till ålderspension med normalbeloppet. Det kan ej heller utbytas mot änkepension.
Tidpunkten för uttaget av ålderspen- sion är rörlig också i motsatt riktning. Uttaget av såväl folkpension som till- läggspension kan uppskjutas till en se- nare månad än den, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Pensionsbe- loppen ökar därvid med 0,6 procent för varje månad som pensionsuttaget upp- skjutes. Denna effekt har emellertid ett uppskjutande av uttaget av ålderspen- sion endast till den månad, under vil- ken den försäkrade fyller 70 år. Sker pensionsuttaget fr.o.m. denna månad, uppgår förhöjningen av pensionsbelop- pet till 21,6 procent.
Den i lagen om allmän försäkring införda rörligheten i fråga om tidpunk- ten för pensionsuttaget är ur utred- ningens synpunkt värdefull både genom att den underlättar de äldres anpass- ning i samband med avtagande arbets- förmåga och genom att den stimulerar till arbetsinsatser, som innebär att den äldre arbetskraften tillvaratas också ef- ter uppnådd pensionsålder.
Mot denna bakgrund finner utred- ningen det så mycket mer angeläget
att påpeka, att de gällande reglerna i ett avseende är så utformade, att för- delarna med det rörliga pensionsutta- get begränsas. Bestämmelsen att det vid förtida uttag med viss andel reducerade pensionsbeloppet blir gällande till li- vets slut gör att ett förtida uttag av ålderspension för den försäkrade inne— bär ett betydande risktagande. Medve- tandet härom måste verka hämmande på intresset för att utnyttja det rörliga pensionsuttaget och inskränker därige- nom den valfrihet, som bestämmelser- na avscr att ge. I extrema fall kan be- stämmelserna få till följd, att den för— säkrade får betala en månads förtida uttag av ålderspension med en reduk- tion för resten av livet med 28,8 pro— cent av det pensionsbelopp, som annars skulle ha utgått. Utredningen finner in— to, att dessa konsekvenser av de gäl- lande bestämmelserna är rimliga. En- ligt utredningens uppfattning borde pensionsbeloppet minskas endast med den procentuella andel, som motsvarar den tid under vilken den försäkrade före 67 års ålder faktiskt uppburit ål— derspension utan att vara berättigad till vare sig förtids— eller änkepension.
Utredningen vill därför rekommen— dera, att bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension blir föremål för översyn och att därvid de nackdelar med de nuvarande bestämmelserna, som utredningen här framhållit, undanröjs.
Inkomstprövning av vissa folkpen- sionsförmåner. Antalet inkomstprövade förmåner inom folkpensioneringen ned- bringades genom införandet av lagen om allmän försäkring till tre, nämligen änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 (övergångsfallen), hustrutillägg och kommunala bostads— tillägg.
Inkomstprövningen innebär att visst avdrag görs från pensionsförmånernas
maximibelopp med ledning av den års- inkomst, som den pensionsberättigade kan antagas komma att erhålla under den närmaste framtiden. Som inkomst räknas _ förutom inkomst av arbete el- ler förmögenhet — med vissa inskränk- ningar tilläggspension och livränta från yrkesskadeförsäkring samt annan pen— sion eller livränta. För makar beräknas vardera makens inkomst utgöra hälf- ten av makarnas sammanlagda inkomst.
För den, som har pension eller an- nan arbetsfri inkomst av sådan stor- lek, att han inte kommer i fråga för de inkomstprövade förmånerna, saknar in- komstprövningen betydelse för intres- set för fortsatt förvärvsarbete. För den, som däremot saknar andra inkomster, som tar i anspråk det avdragsfria he- loppet, medför effekten av avdragsreg- lerna i förening med beskattning att nettobehållningen av arbetsinkomsten i Vissa inkomstskikt blir förhållandevis liten. Det har i flera sammanhang, bl.a. av Möllerkommittén för åldrings- frågor, påpekats att inkomstprövning- en av de här behandlade folkpensions- förmånerna genom den stora marginal- belastningen motverkar de äldres in- tresse av att kvarstanna i arbete eller att skaffa nytt arbete. Utredningen de- lar uppfattningen, att avdragsreglerna i vissa fall kan ha en negativ effekt på pensionärernas intresse för fortsatt för- värvsarbete. Från utredningens syn— punkt är denna effekt otillfredsstäl- lande.
De nackdelar, som ur arbetsmarknads- politisk synpunkt otvivelaktigt vidlåder de gällande reglerna för inkomstpröv- ningen, synes emellertid ofrånkomliga, så länge pensionssystemet inrymmer in- komstprövade förmåner. På något läng- re sikt kommer dessa nackdelar att redu- ceras, i takt med tilläggspensionering— ens utbyggnad. Utredningen finner det emellertid angeläget att de nu gällande
avdragsreglerna omprövas med sikte på att så långt möjligt minska de ogynn- samma vcrkningarna av bestämmelser- na. Det kan inte anses falla inom ut— redningens uppdrag att närmare be- handla dessa frågor eller anvisa en lös- ning på härmed sammanhängande pro- blem. Utredningen vill därför begränsa sig till att rekommendera, att gällande regler för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner blir föremål för omprövning i särskild ordning.
Samordning av sammanträffande för— måner. Om en statsanställd, som avgått med pension, återanställs av statlig myndighet, annan statlig arbetsgivare eller annan arbetsgivare, för vars an- ställda avlönings- och pensionsförmå- ner regleras i anslutning till Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) och Statens allmänna tjänstepensions- reglemente (SPR), uppkommer ett sam- manträffande av förmåner i form av pension och avlöning. För tjänster, vars innehavare innefattas i Saar, återfinns huvudregeln om samordning av sådana sammanträffande förmåner i 19 5 5 mom. Saar.
Huvudregeln i 19 5 5 mom. Saar till— lämpas i normalfallen på sådant sätt, att lönen minskas med hela tjänstepen- sionen, om innehavare av lönegrads- placerad tjänst åtnjuter tjänstepension av statsmedel för lika hög eller lägre tjänst. Regeln om lönens minskning med hela tjänstepensionen modifieras i vis— sa fall, exempelvis om återanställning skett i lägre lönegrad än den, för vil- ken tjänstepension utgår. I dessa fall överstiger som regel inte avdraget 65 procent av lönen. Vidare görs i ett an— tal fall avsteg från den nämnda tillämp- ningen av avdragsregeln i förmånshö— jande riktning. Dessa undantag har va- rit påkallade av bristande tillgång på arbetskraft inom vissa yrkesområden.
Också inom det enskilda området fö- rekommer i viss utsträckning samord- ning av pension och avlöning. Då ut- formningen av avlönings- och pensions- förmånerna samt samordningen dem emellan i sista hand är en fråga, som avgörs genom förhandlingar mellan ar- betmarknadens parter, anser sig utred- ningen inte ha anledning att närmare ingå på de för- eller nackdelar, som kan vara förknippade med de nuvaran- de reglerna för samordning av sam-
manträffande förmån-er. Utredningen vill därför begränsa sig till att påpeka, att gällande bestämmelser eller praxis i många fall kan leda till att den pen- sionerade byter arbetsgivare för att undgå samordningen av förmånerna och att hans arbetskraft därigenom inte kommer det arbetsområde tillgodo, (lär han genom sin tidigare erfarenhet skul- le kunna göra den värdefullaste insat- sen.
KAPITEL 17
Den utländska arbetskraften
Med ett växande internationellt samar- bete på skilda områden har också följt en ökning av folkutbytet länderna emel— lan. Denna tendens till en liberalisering av flyttningsrörelserna finner stöd bl. a. i det principiella ställningstagande till en ökad rörlighet hos arbetskraften, som återfinns redan i den grundläg- gande konvention om europeiskt eko— nomiskt samarbete, som antogs av de i OEEC ingående länderna är 1948. En diskussion om den framtida immigra- tionen till Sverige bör enligt utred- ningens uppfattning utgå ifrån att libe- raliseringen av flyttningsrörelserna län- derna emellan kommer att fortskrida och att Sverige för sin del är berett att välkomna en sådan utveckling.
Den andra utgångspunkten för en så- dan diskussion måste bli ett antagande, att det kan komma att föreligga en så stark expansion inom vissa delar av arbetsmarknaden, att en tillfällig eller mera långsiktig brist på arbetskraft uppstår, och att Överföring från vikan- de näringsgrenar samt andra anpass- nings- och aktiveringsåtgärder inom landet inte blir tillräckliga för att av- hjälpa denna brist.
Den arbetsmarknadspolitiska bedöm- ningen är av avgörande betydelse när det gäller den utländska arbetskraft, som söker sig till Sverige huvudsakli— gen av ekonomiska motiv. Annorlunda förhåller det sig med de personer, som endera enskilt eller kontingentvis an- länder hit som flyktingar. Under de se-
naste åren har antalet flyktingar, som på egen hand sökt sig till Sverige, varit mycket begränsat. Den organiserade flyktingöverföringen från läger i mel- lersta och södra Europa har däremot varit relativt omfattande. Under perio— den 1950—1963 har drygt 13500 kon- ting-entflyktingar mottagits i Sverige.
Det ligger i sakens natur att omfatt- ningen av den spontana flyktingtill- strömningen är omöjlig att förutse. Nå- got behov av att anlägga arbetsmark- nadspolitiska synpunkter på denna del av invandringen torde inte heller före- ligga, varför denna kategori i fortsätt- ningen inte kommer att närmare disku- teras. Vad den organiserade flykting— överföringen beträffar, motiveras den i första hand av humanitära skäl. Arbets- markntadsmässiga synpunkter är emel- lertid därmed inte uteslutna. Om en överföring till Sverige skall innebära den avsedda hjälpen till dessa flyk- tingar, är det givetvis önskvärt att de som befinner sig i arbetsför ålder efter en så kort övergångstid som möjligt kan placeras på arbetsmarknaden. Tid- punkten för och omfattningen av över- föringen måste därför bestämmas ock- så med stöd av arbetsmarknadsmässiga överväganden.
Den skillnaden kvarstår emellertid, att det primära syftet med flyktingöver— föringen är att ge flyktingarna tillfälle till en normal tillvaro i stället för lä- gerlivet, medan medgivande om in— vandring av annan arbetskraft inte i
första hand grundar sig på en bedöm- ning av de invandrandes situation i hemlandet. Den arbetsmarknadsmässi- ga prövningen avser därför i det första fallet att bedöma om rimliga förutsätt- ningar föreligger för en inordning i arbetslivet av en flyktinggrupp av be- stämd storlek, medan den i det andra fallet innefattar en uppskattning av be- hovet av ett tillskott av arbetskraft inom ett visst yrkesområde.
Nuvarande förhållanden
Statistiska uppgifter om in- och utvandring samt om utlänningar i Sverige
Sedan mitten av 1800-talet har in- och utvandringen registrerats i svensk sta- tistik. Ända fram till 1930 var Sverige ett emigrationsland. Ett litet invand- ringsöverskott i folkutbytet med övriga europeiska länder under 1900-talets tre första decennier uppvägdes av ett rela-
tivt betydande utvandringsöverskott i förhållande till de transoceana länder- na, i första hand USA.
Den transoceana utvandringen ned— gick kraftigt under krisåren i början av 1930—talet och i stället skedde en viss återinvandring av tidigare utflytta- de svenskar. Den första hälften av de- cenniet kom därigenom att uppvisa ett invandringsöverskott, som till övervä- gande delen hänförde sig till utbytet med utomeuropeiska länder. Sverige har därefter haft en ärlig nettoimmigration, vars storlek emellertid visar kraftiga variationer.
Tabell 17: 1 visar in- och utvandring- ens omfattning under perioden 1931— 1960 med uppdelning på internordisk migration, annan intereuropeisk migra- tion samt flyttning till och från utom- europeiska länder. Som framgår av ta- bellen har nettoimmigrationen under ef— terkrigstiden varit väsentligt större än
Tabell 1 7:1. Registrerade invandrare och utvandrare årligen 1931—1960
Årligt genomsnitt per femårsperiod 1931—1935 1936—1940 1941—1945 1946—1950 1951—1955 1956—1960 Invandrare Nordiska länder . . . 1 325 2 329 4 890 16 506 15 785 15 863 Europa i övrigt. . . . 1 169 1 694 4 495 11 217 7 693 7 292 Andra Världsdelar. . 4 657 1 751 219 1 815 2 107 2 521 Summa 7 151 5 774 9 604 29 538 25 585 25 676 Utvandrare Nordiska länder . . . 1 028 1 169 1 774 4 410 7 269 7 163 Europa i övrigt.. . . 564 595 282 1 257 2 989 4 141 Andra världsdelar. . 880 917 252 4 370 4 953 3 656 Summa 2 472 2 681 2 308 10 037 15 111 14 960 Invandringsöverskotl Nordiska länder. . . . 297 1 160 3 116 12 096 8 516 8 700 Europa i övrigt.. . . 605 1 099 4 213 9 960 4 704 3 151 Andra världsdelar. . 3 777 834 — 33 — 2 555 — 2 746 — 1 135 Summa 4 679 3 093 7 296 19 501 10 474 10 716 I procent av folkök- ningen .......... 21,60 12,79 12,07 26,49 21,09 25,78
Källa: Statistisk Tidskrift 1962: 5, Invandringen till Sverige och återutvandringen under 1950- talet.
Invandringsöverskott Ut- In- därav därav i förhållande till Är vand- vand- rare rare Sum- Dan- Ut
ma .. . mark . Tysk- Övriga omeu- man kvmnor N Finland rope1ska
orge o. land Europa länder
Island
1951 16 580 31 603 15 023 6 422 8 601 3 936 10 817 5 419 1 575 — 6 724 1952 14 998 26 259 11 261 5 250 6 011 1 938 4 466 5 494 1 785 — 2 422 1953 17 480 19 175 1 695 — 99 1 794 — 666 2 889 1 945 112 —2 585 1954 13 822 20 817 6 995 3 204 3 791 671 5 477 1 671 505 — 1 329 1955 12 675 30 069 17 394 9 797 7 597 4 608 8 437 2 626 2 408 — 685 1956 14 737 28 029 13 292 7 597 5 695 5 224 5 716 1 923 1 981 —1 552 1957 15 071 33 023 17 952 10 253 7 699 4 019 8 317 1 186 6 496 — 2 066 1958 14 247 22 097 7 850 4 024 3 826 1 261 5 042 510 1 825 — 788 1959 15 607 19 089 3 482 1 959 1 523 — 523 4 818 — 134 371 — 1 050 1960 15138 26 143 11 005 6 331 4 674 479 9 145 384 1 215 — 218 1961 15 019 29 619 14 600 8 720 5 880 735 9 062 1 076 2 965 762
19621 12497 23888 11391 .. .. .. .. .. .. ..
1 Preliminära uppgifter.
Källa: 1951—1955: SOU 1957:10, Bilaga 4. 1956—1959: SOU 1962:10, Appendix A. 1960—1962: SCB.
tidigare. Givetvis hänger de höga talen för åren närmast efter kriget samman med de politiska förhållandena i Euro- pa, och de kan så tillvida betraktas som en engångsföreteelse. Under 1950-talet visar nettoimmigrationen ett årligt ge— nomsnitt på ca 10 000 personer. Den in- ternordiska migrationens andel av in— vandringsöverskottet har under efter- krigstiden varit stigande. I förhållande till de utomeuropeiska länderna före- låg under de två senaste decennierna ett utvandringsöverskott. Under åren närmast efter kriget bestod en stor del av utvandringen till dessa länder av vidareutvandring av till Sverige inflyt— tade utlänningar.
Av hela antalet invandrare under 1950-talet har en del varit svenska med- borgare. Drygt 230 000 eller mer än 90 procent av invandrarna var emellertid utlänningar. Av de ca 150000 utvand- rarna var 29 procent svenskar, medan nära 107 000 var utländska medborgare. Nettotillskottet av utlänningar uppgick
därmed till ca 125000 personer och nettoförlusten av svenska medborgare till drygt 19 000.
Bakom 1950-talets genomsnittliga nettoimmigration av ca 10 000 personer per år döljer sig stora skillnader de enskilda åren emellan (tabell 17z2). Medan invandringsöverskottet år 1953 uppgick till knappt 1 700 personer, låg det år 1957 nära 18 000. Variationerna i nettoimmigrationen är till övervägan— de delen konjunkturbetingade. Till den höga siffran för år 1957 bidrog emel- lertid att ett betydande antal politiska flyktingar detta år anlände till Sverige.
Den största känsligheten för kon— junkturväxlingarna uppvisar immigra- tionen. Utvandringen har varit väsent- ligt stabilare till sin omfattning men uppvisar en svag tendens att variera mot konjunkturen. Därigenom förstärkes konjunkturutslaget på nettoimmigratio— nen. Detta förhållande illustreras av diagram 17: 1, som visar in— och utvand- ringens omfattning samt omflyttnings-
Invandring och utvandring samt omflxttningsresu'ltat 1951 — 1962 (100-tal personer)
logaritmisk skala
------ Invandrare-
Utvandrare
__ Invan 311—inge.— överskott
500
#50
400 _ 350 300 *. ' = A
250 X !, x t' x
200 »]; *v
'IOO
50. L ;: i 30
i
25
20 v
15
”10
I
5,1 52 53 54 5'5 55 5? 58 59 66 61 ea 63
421. Diagram 17:?
Nettomiqration i förhållande till olika
ländergruoper
1 OOO-tal
11
10
ml , .. / 5 = t : != //* x' & *——— '.' / l ." i l+ & ': _.L 1_ x . , I & l 3 1 . 4 . & x ! U. . 2 x '” '! xxx V .! _.-cf 'N_ '1 '/ *s* X ;. i, X. I_/ Xx l X, 1/ 1 T'. I xx. x x. .] '! XX AJ *_ Xl ' o i'll-"1 ""x—— 431/' 1 / '; I / V /x / 1 )
51 52 53 59 55 56 57 58 59 60 61 62 63
I förhållande till: Danmark giiälznd ______ Norge,Island _ _ _- .- Enl-056 _.o—o—o— Finland ,______, Utomeur.
länder
422 resultatet under perioden 1951—1962 (uppgifterna för år 1962 är preliminä- ra).
Av tabell 17: 2 och diagram 17: 2 fram- går också hur invandringsöverskottet under åren 1951—1961 fördelat sig på länder och ländergrupper. Med un- dantag för år 1952 har Finland under hela perioden svarat för den största andelen av den totala nettoimmigratio- nen. Också invandringsöverskottet från Finland uppvisar kraftiga konjunk- turellt betingade variationer de enskilda åren emellan. Lägst var detta överskott år 1953 (ca 3000 personer) och högst år 1951 (närmare 11 000 personer). Un- der de två senaste år, för vilka siffror finns tillgängliga, 1960 och 1961, upp- gick det årliga invandringsöverskottet från Finland till ca 9 000 personer. För de övriga nordiska länderna har be— nägenheten latt återutvandra varit större, vilket medfört att nettoimmigrationen under perioden växlat mellan relativt höga invandringsöverskott (år 1956 drygt 5 000 personer) och utvandrings- överskott under ett par år. Ett liknande förhållande gäller för Tyskland. Vid si- dan av de danska invandrarna uppvisar de tyska under 1950-talet den högsta andelen återutvandrare, enligt en inom Statistiska Centralbyrån utförd under- sökning av återutvandringen under 1950—talet.1 I förhållande till andra euro- peiska länder än de nordiska och Tysk- land visar statistiken ett konjunktur- varierat invandringsöverskott, till vilket år 1957 kom en betydande flykting- invandring. Omflyttningsresultatet i förhållande till länderna utanför Europa utgjordes under 1950—talet av ett mins— kande utvandringsöverskott, vilket år 1961 förbytts i en liten nettoimmigra— tion.
Närmare fyra procent av bruttoin- vandringen under åren 1950—1962 har utgjorts av till Sverige kollektivt över-
förda flyktingar. 12 500 flyktingar har under denna period inflyttat till landet, huvudsakligen från flyktingläger i Öster- rike, Jugoslavien, Italien, Tyskland och Grekland. Ca 2500 flyktingar har un— der samma tid enskilt tagit sig till Sve— rige. Flertalet av de kollektivt överförda flyktingarna har varit ungrare (ca 8 000) eller jugoslaver (ca 3 200). 7 800 anlände till Sverige under åren 1956— 1957. Den därnäst största organiserade flyktingöverföringen har skett under åren 1960—1962, då 2 600 flyktingar in— flyttade till Sverige.
Invandringsstatistiken, som — utom att dell inrymmer ett mindre antal svenska medborgare — innefattar ar- betstagares anhöriga och andra, som inflyttar till landet utan att här ta ar- bete, ger endast indirekt upplysning om tillskottet av utländsk arbetskraft. Se- dan den 1 januari 1947 finns kvartals- visa uppgifter om antalet arbetsanmäl- da utlänningar i Sverige. I tabell 17: 3 återges januarisiffrorna för perioden 1950—1963 med fördelning på arbets- område. Uppdelningen på arbetsområ— den följer den som tillämpades i Yrkes- förteckning för Sveriges offentliga ar- betsförmedling.=
Också antalet arbetsanmälda utlän- ningar har under 1950-talet varierat med konjunkturväxlingarna. Kraftigast har dessa variationer varit inom Jordbruk och skogsbruk och inom Samfärdsel. Antalet utlänningar inom Husligt arbe- te llar under de senaste sex åren sjunkit kraftigt, medan industrin under samma tid något ökat sin andel av samtliga ar- betsanmälda utlänningar. Av de ca 130 000 arbetsanmälda utlänningarna den 1 januari 1963 var 49 procent syssel-
1 Statistisk Tidskrift 1962z5, Ture Widstam: Invandringen till Sverige och återutvandringen under 1950-talet.
2 I bruk t. o. m. år 1962, varefter den ersatts med Nordisk Yrkesklassiflcering.
Tabell 17:.3 Arbetsanmälda utlänningar i Sverige 1 jan. 1950—1 jan. 1963 fördelade på
arbetsområden . För— åord— Industri, valtning, Genomg. ruk hantverk .. . År 0. 0_ Sam- Handel arbets- I-lalso- o. Husligt yrken, Summa fardsel ledning Sjukvård arbete div.arb.
skogs- byggn.- o. fria m. m.
bruk verks. yrken 1950 8 104 41 150 5 202 11 333 6 718 5 333 8 693 3 391 89 924 1951 9 727 48 354 6 181 13 307 7 272 5 966 9 120 3 976 103 903 1952 12 670 55 367 7 117 15 259 7 346 6 274 9 988 4 416 118 437 1953 13 889 51 987 7 571 16 738 7 306 6 451 10 736 4 447 119 125 1954 12 500 49 758 7 631 16 781 6 767 6 123 10 335 4 179 114 074 1955 13 087 48 429 7 223 15 239 6 530 5 618 9 578 4 140 109 844 1956 15 297 55 528 8 745 16 621 7 343 5 987 9 897 4 910 124 328 1957 17 135 59 153 10 009 17 780 8 515 6 650 10 222 5 623 135 087 1958 13 230 60 644 9 345 14 954 9 003 6 351 8 778 5 738 128 043 1959 9 538 48 466 7 015 13 296 8 254 5 565 6 666 4 877 103 677 1960 9 270 49 381 8 078 14 075 8 195 5 726 6 246 4 987 105 958 1961 10 663 55 197 8 904 13 043 8 908 5 923 6 107 5 378 114 123 1962 10 727 60 620 9 766 12 723 9 962 6 295 5 786 6 146 122 025 1963 10 353 63 287 11 370 15 127 11 190 6 670 4 942 6 767 129 706
Källa: Statens Utlänningskommission.
satta inom Industri, hantverk och bygg— nadsverksamhet och 12 procent inom Handel. 8—9 procent arbetade inom vardera Samfärdsel, Förvaltning och Jordbruk och skogsbruk, medan Ge- nomgående yrken och Hälso- och sjukvård sysselsatte vardera ca 5 pro- cent. Knappt 4 procent var slutligen an- ställda i Husligt arbete (mot ca 10 pro- cent år 1950). I diagram 17: 3 återges de arbetsanmälda utlänningarnas för-
delning på arbetsområden vid ingången av åren 1951, 1954, 1957, 1960 och 1963.
Den 1 januari 1964 hade antalet ar— betsanmälda utlänningar stigit till 133000 (tabell 17:4). Utlänningskom- missionens register har numera omlagts efter Nordisk Yrkesklassificering, varför någon direkt jämförelse inte kan göras mellan den utländska arbetskraftens yr- kesfördelning den 1 januari 1964 och den tidigare fördelningen på arbetsom-
Tabell 17:41. Arbeisanmälda utlänningar i Sverige 1 jan. 1964 efter yrkesgrupp och kön
Yrkesområde Män Kvinnor Båda könen 0 Tekn., naturv., human. arbete m. m.. . . . . . . 8 473 5 762 14 235 1 Administrativt arbete ..................... 172 22 194 2 Kameralt och kontorstekniskt arbete ....... 1 331 3 248 4 579 3 Kommersiellt arbete ...................... 1 134 1 600 2 734 4 Lantbruks-, skogs— och fiskeriarbete ........ 8 952 636 9 588 5 Gruv— och stenbrytningsarbete ............. 1 091 26 1 117 6 Transport- och kommunikationsarbete ...... 7 528 613 8 141 7—8 Tillverkningsarbete, maskinskötsel m. m. . . 51 940 17 365 69 305 9 Servicearbete ............................. 8 673 12 350 21 023 XArbetskraft ej hänförbar till annat yrkesom- råde ..................................... 1 901 351 2 252 Summa 91 195 41 973 133 168
Källa: Statens Utlänningskommission.
Diagram 17.-3 Arbetsanmälda utlänningar i Sverige den 1 januari 1951, 1954, 1957. 1960 och 196? fördelade på arbetsområden
(1000—ta1 personer)
65 a 1 60 _, r Summa arbetsanmäl- 55 da utlänningar: 1 = 1951 103 903 50 __,1 'in- 2 = 1954 114 074 4 l 3 = 1957 155 087 5 I+ = 1960 105 958 1,0 5 = 1963 129 706 35 30 25 20 15 10 5 O ' , , , , '.. 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 1 2 3 9 5 1 2 5 4 5 Jordbruk o. Industri, Samfärdsel Handel skogsbruk hantverk o. byggn.verks. 15 10 5 ””Will | ”till" o , , , , , | | 12345 12545 12345 12345 Förvaltning, Hälso--o. Husligt Genomgående arbetsledning sjukvård arbete yrken, div. o.fria yrken arbete
råden. Av de ca 14 000 utlänningar, som arbetade inom yrkesområde 0, var 4 900 sysselsatta i tekniskt arbete och 4 700 i vårdarbete inom hälso- och sjukvård. 6 500 av 9 600 utlänningar inom yrkes- område 4 var sysselsatta i skogsarbete. Inom Transport och kommunikationsar- bete utgjordes den dominerande grup- pen, 5 900 personer, av anställda inom handelsflottan. Utländsk arbetskraft inom hotell och restaurang samt i hus- ligt arbete återfinns inom yrkesområdet Servicearbete, där de uppgick till 15 600. 32 procent av samtliga arbetsanmälda utlänningar var kvinnor, dvs. ungefär samma andel som av hela den förvärvs- arbetande befolkningen.
Som framgår av statistiken över ar- betsanmälda utlänningar har det årliga invandringsöverskottet under 1950-talet inte resulterat i ett kontinuerligt växan- de antal utländska arbetstagare. Antalet utlänningar på arbetsmarknaden har un- der de senaste 15 åren varierat mellan 90 000 och 135 000. År 1959 var antalet arbetsanmälda utlänningar ungefär lika stort som år 1951. Bilden måste emeller- tid kompletteras av uppgifter om anta- let naturaliserade utlänningar, vilket ger en uppfattning om det långsiktiga tillskottet till befolkningen och till lar- betskraften. Under perioden 1951—1963 erhöll 111 741 utlänningar svenskt med- borgarskap, motsvarande i genomsnitt 8 600 per år. Sammanlagt är 43 procent av de naturaliserade utlänningarna ti- digare medborgare i nordiska länder. Enbart från Finland kommer 24 pro- cent av dem, som beviljats svenskt med- borgarskap. Förutvarande baltiska med- borgare svarar för 17 procent av natura- liseringen och tidigare tyska medbor- gare för 18 procent. Norden, de bal- tiska staterna samt Tyskland svarar därmed för närmare 80 procent av hela naturaliseringen under perioden.
En viss belysning av frågan om det
utländska arbetskraftstillskottets stor— lek ger slutligen utlänningskommissio— nens statistik över arbetstillståndsgiv- ningen. Det bör emellertid erinras om att vittgående undantag finns från skyl- digheten att ha arbetstillstånd. Befriade från sådan skyldighet är bl. a. medbor— gare i övriga nordiska länder, förutva- rande medborgare i Estland, Lettland och Litauen, som innehar svenskt främ— lingspass, samt anställda i husligt arbete oavsett nationalitet. Vidare kan utlän- ningskommissionen befria även vissa andra kategorier av utlänningar, bl. a. politiska flyktingar, från skyldighet att inneha arbetstillstånd. Också andra undantag finns. Till följd härav torde endast 20—25 procent av de 133000 arbetsanmälda utlänningar, som redo- visas vid ingången av år 1964, behöva arbetstillstånd.
Under åren 1955—1963 har, som framgår av tabell 17: 5, antalet beviljade förstagångstillstånd för medborgare i OECD-stater varierat mellan 5552 (år 1959) och 11 217 (år 1962). Antalet av arbetsmarknadsskäl vägrade tillstånd har varit litet. Ett visst men inte full- ständigt samband kan utläsas mellan
Tabell 17:5. Beviljade och av arbetsmark-
nadsskäl vägrade förslaga'ngslillstånd 1955—1963 (OECD-staterna) Förstagångstillstånd År .. Hela dar" antalet beviljade vägrade 1955 9 861 9 237 624 1956 9 140 8 771 369 1957 7 715 7 401 314 1958 6 865 6 442 423 1959 5 774 5 552 222 1960 9 063 8 747 316 1961 11 613 11 203 410 1962 11 891 11 217 674 1963 11 530 10 781 749 Källa: Statens Utlänningskommission.
den procentuella andelen vägrade till- stånd och konjunkturläget. Det är emel- lertid uppenbarligen inte i första hand med hjälp av tillståndsgivningen, som antalet arbetstillstånd anpassats till kon— junkturen, utan genom att redan till- strömningen av arbetstillståndssökan- de utlänningar visat ett starkt beroen- de av det aktuella sysselsättningsläget.
Uppgifter om antalet förstagångstill- stånd för medborgare i länder utanför OECD finns endast från och med år 1960. Antalet beviljade tillstånd för dessa nationaliteter har under de senas- te fyra åren varierat mellan 1 484 (år 1960) och 3281 (år 1962). Antalet av- slag har varit ringa.
Bestämmelser som reglerar utlännings rätt till uppehåll och arbete i landet
De bestämmelser, som reglerar utlän- nings rätt att vistas i Sverige och här ta arbete, återfinns i gällande utlännings- Iag, som trädde i kraft den 1 juli 1954, samt i den till lagen anslutna utlän- ningskungörelsen. Utlänningslagens reg- ler om inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning och grunder för avlägs- nande ur landet avser att tillgodose be- hovet av såväl individuell som generell utlänningskontroll.
Den individuella utlänningskontrol— len förfogar över olika medel för att avlägsna utlänningar, som på grund av kriminalitet eller asocialitet inte anses önskvärda i landet. Formerna härför är avvisning vid ankomst till landet samt förvisning eller utvisning av den, som vistas i landet.
Den generella ullänningskontrollen avser till skillnad från den individuella att möjliggöra en kvantitativ avvägning av tillströmningen av utlänningar till landet med hänsyn tagen till sådana all- männa förhållanden, som är bestäm- mande för den immigrationspolitik, som
i ett bestämt läge förs. Bland de för— hållanden, som är avgörande för den aktuella utlänningspolitikens utform- ning, kan i första hand nämnas arbets- marknadsläget och bostadsförsörj- ningen. Under politiskt oroliga tider tas hänsyn också till ordnings- och sä- kerhetssynpunkter. Vid lagens tillkomst underströks, att endast sådana inskränk- ningar i det fria folkutbytet borde gö- ras, som med hänsyn till starka natio- nella intressen var nödvändiga. Lagen har därför givits en sådan utformning, att det skall vara möjligt att utan lag- ändring anpassa den aktuella utlän- ningspolitiken efter de krav, som i ett bestämt läge gör sig gällande. Utlän- ningslagens bestämmelser om tillstånds- tvång för utlännings inresa och uppe— håll i riket samt arbete här innefattar fullmakter för Kungl. Maj:t och till- ståndstvångets omfattning regleras med stöd härav i Kungl. Maj:ts utlännings- kungörelse.
Det är utlänningslagens uppgift att bilda underlag för en till de ekonomiska konjunkturerna anpassad utlännings- politik, som i detta sammanhang är av intresse. Någon närmare redogörelse kommer därför inte att lämnas för den individuella utlänningskontrollens syf- te och medel.
Regleringen av tillströmningen av ut- länningar till landet sker dels genom utlänningskungörelsens föreskrifter om skyldighet att inneha tillstånd för att vistas i landet och här inneha anställ— ning, dels genom den centrala utlän- ningsmyndighetens, statens utlännings- kommission, prövning av ansökningar om sådana tillstånd. En restriktivare eller friare utlänningspolitik kan sålun- da föras endera genom utvidgning rea spektive begränsning av tillstånds— tvånget eller genom en skärpning re- spektive mildring av prövningen av till- ståndsärendena. I viss utsträckning
äger också den centrala utlänningsmyn- digheten befogenhet att befria från skyldighet att inneha föreskrivet till- stånd. Några Kungl. Maj:ts direktiv för tillståndsgivningen finns inte, bort- sett från vad som i utlänningskungörel— sens 5 29 a föreskrivs beträffande uppe- hållstillstånd för utlänning, som är in- skriven vid läroanstalt här i riket. Genom visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd meddelas ut- länning tillstånd att inresa och uppe- hålla sig i landet. Tillstånd att här inneha anställning ges i form av ar— betstillstånd. Tlllståndsgivande myndig— het är statens utlänningskommission. Utlänning som anländer till landet utan att inneha föreskriven visering eller kunna meddelas s. k. nödfallsvisering må avvisas. Den som vistas här utan att inneha föreskrivet tillstånd kan för- passas ur riket. Förpassningsinstitutet är sålunda ett medel för att upprätthålla den generella utlänningskontrollen. För sin tillämpning är förpassningsregler- na beroende av att tillståndstvång före- ligger enligt Kungl. Maj:ts förordnande. Enligt 20 å utlänningskungörelsen har utlänning inte rätt att inresa i riket utan att inneha gällande visering. Vise— ring meddelas för inresa och för vistel- se i landet under viss tid (regelmässigt högst tre månader). Under förutsätt— ning att de har giltigt hemlandspass eller i vissa fall nationellt identitets- kort är medborgare i de västeuropeiska länderna samt i ett flertal utomeuro- peiska länder befriade från viserings- skyldighet. När särskild anledning före- ligger kan nödfallsvisering för högst fjorton dagar meddelas, om viserings- pliktig utlänning anländer till Sverige utan att inneha gällande visering. Enligt 27 & utlänningskungörelsen har utlänning inte rätt att vistas i Sve— rige mer än tre månader utan att inne- ha gällande uppehällstillstånd. Uppe-
hållstillstånd meddelas för viss tid och kan under denna tid ej återkallas. Med- borgare i de nordiska länderna samt ut— länning, som innehar bosättningstill- stånd, är befriade från skyldighet att inneha uppehållstillstånd.
Enligt 34 5 utlänningskungörelsen kan bosättningstillstånd meddelas ut- länning, om vars vandel eller pålitlighet ur säkerhetssynpunkt tvekan inte råder. Den som innehar bosättningstillstånd, har rätt att utan tidsbegränsning vistas i landet. Tillståndet må meddelas ut- länning, som är fast bosatt i riket. En- dast om hans bosättning här upphör, kan tillståndet återkallas.
Enligt 37 5 1 mom. utlänningskungö- relsen har utlänning inte rätt att inneha anställning i Sverige utan att inneha arbetstillstånd. Bestämmelserna om ar- betstillstånd utgör ett medel för att ge- nomföra den generella utlänningskon- troll, som arbetsmarknadsförhållandena påkallar. Tillståndsgivningen syftar både till att reglera tillströmningen av utländsk arbetskraft och till att leda den till de yrkesområden, där tillskott av arbetskraft behövs. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.
Medborgare i de nordiska länderna, förutvarande medborgare i Estland, Lettland och Litauen, som innehar svenskt främlingspass, samt utlänning, som innehar bosättningstillstånd, är be— friade från skyldighet att ha arbetstill- stånd. Detsamma gäller oavsett natio— nalitet utlänning, som tar anställning i husligt arbete eller som torvupptagare, samt för tiden den 15 maj till den 15 september utlänning som är inskriven vid svensk läroanstalt och vilkens för- sörjning under studietiden är tryggad genom egna medel, stipendium, studie- lån eller på annat liknande sätt. Också vissa andra, mindre betydelsefulla un- dantag från skyldighet att inneha ar-
betstillstånd finns angivna i kungörel- sen.
Enligt 37 ä 2 mom. utlänningskungö- relsen äger vidare utlänningskommis- sionen rätt att befria vissa andra kate- gorier av utlänningar, däribland poli- tiska flyktingar, från skyldighet att ha arbetstillstånd. Sådan befrielse kan meddelas endera för viss tid eller tills vidare.
Slutligen kan enligt 37 5 3 mom. ut- länningskungörelsen polismyndighet i den omfattning utlänningskommissio- nen i samråd med arbetsmarknadssty- relsen föreskriver befria utlänning, som har rätt att uppehålla sig i riket utan att inneha visering eller uppehållstill- stånd och som saknar möjlighet att för- sörja sig på annat sätt än genom arbets- anställning, från skyldighet att ha ar- betstillstånd. Med stöd av denna be- stämmelse har utlänningskommissionen föreskrivit, att i sådana fall befrielse må meddelas längst för den uppehållstill- ståndsfria tiden och att den endast får avse anställningar som diskare och köksbiträde eller under tiden 15 maj— 15 september som spisbiträde, köksa, jordbruks-, trädgårds- eller skogsvårds— arbetare. Under de förutsättningar, som är angivna i kungörelsen, kan vidare enligt föreskrifterna befrielse från att inneha arbetstillstånd för anställningar inom nämnda yrken meddelas bl. a. ut- ländska studerande, som under tiden 15 maj—15 september vistas i Sverige på ferier och söker tillfälligt arbete. Villkoret härför är emellertid att de av- ger en skriftlig förklaring att de tänker lämna landet före den uppehållstill- ståndsfria tidens utgång.
Medborgare i vissa länder — bl. a. Västtyskland, Grekland, Italien och Por- tugal — har med hänsyn till kravet på reciprocitet enligt 38 & utlänningskun- görelsen inte rätt att inresa i landet förrän de beviljats arbetstillstånd, om
de har för avsikt att anta sådan anställ- ning i Sverige, för vilken arbetstill- stånd krävs.
I utlänningskungörelsens 39—42 55 stadgas om formerna för ansökan om arbetstillstånd och för prövning av an— sökningar. Ansökan om arbetstillstånd skall inges till polismyndighet eller länsarbetsnämnd på den ort, där ut- länningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Utlänning, som befinner sig utom riket, kan inge ansökan till svensk be- skickning eller konsul, vilken är be— hörig att meddela visering, varefter den vidarebefordras till utlänningskom- missionen. I den omfattning, som ut- länningskommissionen i samråd med ar- betsmarknadsstyrelsen bestämmer, får länsarbetsnämnd eller polismyndighet uppta och bifalla _ men ej avslå — an— sökan om arbetstillstånd, som inkom- mit till dessa myndigheter.
Utlänningskommissionen skall sam- råda med arbetsmarknadsstyrelsen i ärende om arbetstillstånd, såvida inte ansökan avslås. Arbetsmarknadsstyrel- sen skall därvid, om ärendet är av prin- cipiell betydelse eller annars av större vikt, bereda arbetsgivare- och arbets- tagarorganisationerna inom det verk- samhetsområde, som tillståndet avser, tillfälle att uttala sig.
Övriga institutionella förhållanden av betydelse för tillskottet av utländsk arbetskraft
Vid sidan om utlänningslagens och ut- länningskungörelsens bestämmelser och den praxis, som utbildats i anslutning till dem, finns det också andra institu- tionella förhållanden, som är av bety- delse för en bedömning av möjligheter- na att erhålla ett tillskott av utländsk arbetskraft till den svenska arbetsmark- naden. Här skall först redogöras för innebörden av den gemensamma nor— diska arbetsmarknaden. Vidare skall
den av OECD-staterna antagna arbets- kraftsstadgan och den till stadgan knut— na clearingöverenskommelsen behand- las. Slutligen skall till jämförelse Rom- fördragets bestämmelser om arbetskraf— tens fria rörlighet redovisas.
Den gemensamma nordiska arbets- marknaden. Under tiden mellan de båda världskrigen fordrades arbetstillstånd för anställning i annat nordiskt land. Redan år 1943 befriades emellertid danska, norska, finska och isländska medborgare från skyldigheten att inne- ha arbetstillstånd. Beslutet var närmast föranlett av den starka tillströmningen av flyktingar från de nordiska grann- länderna under andra världskriget och av önskan att utan dröjsmål kunna be- reda dem arbete. Efter kriget överväg- des aldrig att återinföra kravet på ar- betstillstånd för medborgare i de nor- diska länderna. I september 1945 ena- des man vid det nordiska socialminis- termötet i Köpenhamn om önskvärd— heten av en gemensam arbetsmarknad. Det pågående återuppbyggnadsarbetet i grannländerna och behovet av arbets- kraft härför försvårade emellertid ett omedelbart genomförande av ömsesidig rörelsefrihet över gränserna. Först ge- nom slopande av passtvånget mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige och genom den överenskommelse mel— lan dessa länder om gemensam arbets- marknad, som trädde i kraft den 2 juli 1954, återställdes helt arbetskraftens fria rörlighet mellan de nordiska län- derna.
Det ansågs emellertid önskvärt, att ar- betskraften i så stor omfattning som möjligt skulle förmedlas genom den offentliga arbetsförmedlingen, för att arbetskraftsutbytet skulle bli till ömse— sidig nytta för de fördragsslutande län- derna. I konventionen om den gemen- samma arbetsmarknaden stadgas där-
för, att de centrala arbetsmarknads- myndigheterna skall samarbeta för att åstadkomma direkt samverkan mellan ländernas arbetsförmedlingar. Särskilda riktlinjer utarbetades för denna sam- verkan. Förmedlingskontoren i de nor- diska länderna kan träda i direkt kon— takt med varandra i enskilda förmed- lingsärenden. Annonsering efter arbets- kraft i annat nordiskt land eller mera omfattande överföringar av arbetskraft får däremot ske först efter samråd med de centrala arbetsmarknadsmyndighe— terna i de berörda länderna. Det anses vidare angeläget att motverka försök till privata värvningsaktioner i grann- länderna.
För de nordiska länderna gemensam— ma .arbetsmarknadsfrågor behandlas i det nordiska arbetsmarknadsutskottet. Med hänsyn till det stora antalet fin- ländska arbetstagare i Sverige har ut- skottet ansett det önskvärt, att de svens— ka och finländska representanterna bereds möjligheter till tätare kontakter med varandra. En särskild sektion Sverige—Finland tillsattes därför år 1958. Sedan 1960 finns också en fin- ländsk kontaktman anställd vid arbets- marknadsstyrelsen.
Omfattningen av arbetsförmedlings- samverkan mellan de nordiska länder- na har förblivit relativt begränsad. An- talet medborgare i de nordiska grann- länderna, som vänt sig direkt till den svenska arbetsförmedlingen efter sin ankomst till Sverige, har vida översti- git det antal, som erhållit arbete genom samverkan mellan ländernas arbetsför— medlingar. Då svårigheter tidvis har uppkommit att placera arbetssökande från de övriga nordiska länderna, har arbetsmarknadsmyndigheterna genom upplysningsverksamhet sökt avråda ar- betstagare från att bege sig till Sverige utan att på förhand ha försäkrat sig om arbete.
OECD.-s arbetskraftsstadga. Arbets- marknadsfrågorna fick tidigt en fram- trädande plats på 0EEC:s arbetspro- gram. Arbetet för att enligt OEEC:s all- männa målsättning främja full syssel- sättning av arbetsknaften i de fördrags- slutande staterna bedrevs i första band inom organisationens arbetskraftskom— mitté.
Enligt den grundläggande konven- tionen om europeiskt ekonomiskt sam- arbete, antagen år 1948, skall tillgänglig . arbetskraft effektivt tillvaratas, den egna arbetskraften ges full sysselsätt- ning och därutöver arbetskraft från de andra medlemsstaterna anlitas. Genom ömsesidiga överenskommelser skall sta- terna underlätta arbetskraftens rörlig- het. Under hänvisning till den nämnda konventionen fattade organisationens rådsförsamling i oktober 1953 beslut an- gående sysselsättning av arbetskraft från medlemsstaterna (den europeiska arbetskraftsstadgan) .
Arbetskraftsstadgans huvudbestäm- melse innebär, att medlemsstaternas myndigheter efter ansökan skall bevilja tillstånd för anställning inom landet åt arbetare, som är medborgare i annan medlemsstat, så snart det har konstate- rats, att motsvarande arbetskraft, in— hemsk eller utländsk, inte finns till- gänglig inom landet för det arbete, var- om det är fråga. Sådan arbetskrafts- brist anses föreligga, om lämplig sökan- de inte har kunnat anskaffas inom loppet av en månad efter det arbets- givaren dels anmält den lediga platsen till den offentliga arbetsförmedlingen, dels också meddelat, att han har för av- sikt att söka tillstånd att anställa ut- ländsk arbetstagare.
Ansökningar om förlängning av ar- betstillstånd skall bifallas, om det inte i det aktuella fallet är ostridigt, att — på grund av förändringar på arbets— marknaden sedan det ursprungliga till-
ståndet utfärdades —— en förlängning skulle vara till omedelbart förfång för landets egna arbetstagare eller för de utländska arbetare, som vistats längre tid i landet.
Vissa undantag finns från huvudstad— gandet om skyldighet att bevilja arbets- tillstånd. Om en medlemsstat anser, att det av tvingande samhällsekonomiska skäl inte är önskvärt att genom intagan- de av utländsk arbetskraft öka eller ens bibehålla antalet arbetstagare inom vis- sa industrier eller andra verksamhets- områden, föreligger inte skyldighet att bevilja arbetstillstånd för anställning inom dessa arbetsområden. Skyldighet att bevilja (eller förlänga) arbetstill— stånd föreligger inte heller, om erbjudna löner eller anställningsförhållanden är mindre förmånliga än de, som gäller för liknande arbete inom berörda del av landet eller inom det anställande före- taget. Detsamma gäller om myndighe- terna efter samråd med berörda arbets- tagar- och arbetsgivareorganisationer finner, att beviljande eller förlängning av tillstånd skulle skapa oro på arbets- platserna.
Beträffande arbetstagare, som varit regelbundet anställda inom landet i minst fem år, skall myndigheterna be- vilja sådana förlängningar av arbets- tillstånd, som är nödvändiga för att göra det möjligt för dem att fortsätta att ar- beta inom samma yrkesområde eller, om svår arbetslöshet råder inom detta, inom annat yrkesområde.
OEEC—beslutet är inte tillämpligt be- träffande korttidsanställningar, för ut- övare av fria yrken eller artister, ferie- praktikanter, sjömän eller personer, som inreser efter »au pain-överenskommel— ser, inte heller beträffande anställ- ningar, som enligt lag inte får innehas av utlänningar.
För att underlätta utbytet av arbets- kraft mellan medlemsstaterna antog
OEEC på förslag av arbetskraftskom- mittén år 1960 en rekommendation om internationell clearing av lediga platser och arbetsansökningar. Denna clearing- verksamhet bedrivs, sedan OEEC år 1961 avlösts av OECD, inom den nya organisationens ram. Flertalet av OECD:s europeiska medlemsstater har anslutit sig till en överenskommelse om sådant utbyte av information, som re- kommendationen avser. För samarbetet mellan de nordiska länderna gäller emellertid fortfarande de bestämmelser, som utfärdats i anslutning till överens— kommelsen om den gemensamma nor- diska arbetsmarknaden.
Den internationella clearingen av le- diga platser och arbetsanställningar skall ske genom samarbete mellan ar- betsförmedling-arna i de anslutna län- derna. Avsikten är att bättre tillvarata tillgänglig arbetskraft i medlemsländer- na. Arbetstagare, som individuellt söker anställning i utlandet, skall kunna er- hålla arbetsanvisning genom den offent- liga arbetsförmedlingen. Clearingen skall också underlätta för arbetsgivare, som är i behov av ett mindre antal ut- ländska arbetare, att erhålla den sökta arbetskraften. Säsongarbete eller an- ställningar för personer under 21 år innefattas ej i överenskommelsen. Un- dantag kan i särskilda fall göras för arbetstagare, som fyllt 18 år.
Rekommendationen innehåller detal- jerade föreskrifter om hur samarbetet mellan länderna skall gå till. Samarbetet förutsätter ett regelbundet och omfattan- de utbyte av informationer mellan de myndigheter, som i respektive länder svarar för arbetskraftsutbytet. För Sve- riges del är detta arbetsmarknadsstyrel- sen. Styrelsen ombesörjer rapporte— rings- och informationsverksamheten medan själva förmedlingsarbetet åvilar länsarbetsnämnder och arbetsförmed- lingar. Då det av praktiska skäl ej an-
setts lämpligt att samtliga länsarbets- nämnder har direkt kontakt med de ut- ländska förmedlingsorganen, har styrel— sen uppdragit åt arbetsnämnden i Stock- holms stad att på svensk sida leda och samordna den internationella förmed- lingsverksamheten.
Romfördragets bestämmelser om ar- betskraftens fria rörlighet. Med hänsyn till de europeiska integrationssträvan- dena är det av intresse att jämföra de åtaganden, som Sverige gjort genom sin anslutning till OEEC:s rådsförsamlings beslut rörande sysselsättning av arbets— kraft från medlemsländerna, och de be- stämmelser, som Romfördraget dvs. fördraget. av den 25 mars 1957 angående upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen _ innehåller om arbets- kraftens fria rörlighet. Romfördraget innehåller i artiklarna 48—50 bestäm- melser om arbetskraftsutbytet mellan de fördragsslutande staterna.
I princip innebär fördragets regler att diskriminering på grund av nationa- litet inte får förekomma mellan med— lemsstaternas arbetstagare i fråga om arbete, lön och övriga anställningsvill- kor. Det förutsättes att arbetsmarknaden efter övergångstidens slut skall bli helt fri. Utan hänsyn till läget på arbets- marknaden i det mottagande landet och utan särskilt arbetstillstånd skall med- borgare i de fördragsslutande länderna kunna erbjudas och anta anställning hos arbetsgivare i annat fördragsslutan- de land. Undantag härifrån får endast göras av hänsyn till allmän ordning samt säkerhets- och hälsoförhållanden.
Formellt begränsas arbetstagarnas rö- relsefrihet av att de endast kan söka »faktiskt erbjudna» anställningar (art. 48:13). Motsvarande begränsning görs inte av arbetsgivarnas handlingsfrihet. Fördraget tycks emellertid förutsätta att dessa skall anlita den clearing som
skall anordnas under tillsyn av den europeiska koordinationsbyrån.
I enlighet med bestämmelserna i Rom- fördragets artikel 49 antog EEC:s minis- terråd den 12 juni 1961 en förordning om första etappen av övergångsperio- den (förordning nr 15). Sedermera har ministerrådet antagit en förordning om liberaliseringsåtgärderna under en and- ra etapp (förordning nr 38), vilken trädde i kraft den 1 maj 1964 och då ersatte förordning nr 15 samt förord- ning nr 18 (tillämpningsförordning till förordning nr 15 innehållande bestäm- melser angående liberaliseringsåtgärder för konstnärer och musiker).
Enligt förordning nr 15 var arbets- kraftens rörlighet förhållandevis be- gränsad under den första etappen av övergångsperioden. Arbetstillstånd er- fordrades liksom tidigare för arbetstaga- re från annan medlemsstat. I princip skulle arbetstillstånd emellertid bevil- jas så snart det konstaterats att lämplig arbetskraft inte kunde erhållas inom det egna landet (artikel 1). Brist på ar- betskraft för den ifrågavarande arbets- uppgiften ansågs föreligga, om lämplig sökande inte kunnat anvisas inom tre veckor efter det att den lediga platsen anmälts till arbetsförmedlingen. Mot- svarande bestämmelse återfinns i OECD:s arbetskraftsstadga, men tiden för den arbetsmarknadsmässiga under- sökningen är där fastställd till en må- nad.
Enligt förordningen hade vidare med- borgare i annan medlemsstat efter fyra års reguljär sysselsättning rätt att ta anställning inom vilket yrkesområde som helst på samma villkor som den inhemska arbetskraften. I OECD:s ar- betskraftsstadga sägs endast, att efter fem års regelbunden anställning för- längning av arbetstillstånd regelmässigt skall beviljas. Den svenska utlännings— kungörelsen ger enligt bestämmelsen i
375 2 mom. utlänningskommissionen rätt att befria utlänning från skyldighet att inneha arbetstillstånd, sedan den ut- ländske medborgaren i fem år varit stadigvarande bosatt i landet.
Enligt förordningens artikel 3 kunde arbetstillstånd beviljas utan egentlig prövning av arbetsmarknadsförhållan- dena inom yrken, där särskild brist på arbetskraft råder. OECD:s stadga inne- håller motsvarande bestämmelse. Här- med kan jämföras den generella befriel- se från skyldighet att inneha arbets- tillstånd, som utlänningskungörelsen stadgar för anställning i husligt arbete eller som torvarbetare, samt de lättna- der i tillståndstvänget, som gäller för tillfälligt arbete inom vissa yrken.
Förordningens föreskrifter om rätt för anhöriga till arbetstagare, som är anställda i medlemsstat, att inflytta och ta anställning i samma stat (artiklarna 10—13) överensstämde i huvudsak med en av OECD antagen rekommendation härom samt med den praxis, som till- lämpas i Sverige.
Beträffande arbetsvillkoren för ut- ländsk arbetstagare gavs denne inom EEC samma skydd och behandling i fråga om lön och uppsägning som lan- dets egna medborgare. I OECD:s arbets- kraftsstadga återfinns motsvarande be- stämmelse, vartill stadgas att landets myndighet inte har skyldighet att be— vilja eller förlänga arbetstillstånd, om dessa förutsättningar inte är uppfyllda. Förordningen saknade däremot före- skrifter om vilka åtgärder, som kunde vidtagas, om de erbjudna anställnings- villkoren inte motsvarade de gängse förekommande.
Under den nu inledda andra etappen av övergångsperioden har den förmåns- ställning, som den inhemska arbetskraf- ten under den första etappen hade i förhållande till arbetstagare från övriga medlemsstater, avskaffats. Varje med-
borgare i en medlemsstat skall sålunda ha rätt att i annan medlemsstat anta avlönad arbetsanställning, som ledig- förklarats genom vederbörande arbets— förmedling, på samma villkor som lan- dets egna medborgare. Inom områden och yrken, där det kan påvisas att det finns ett inhemskt överskott av arbets— kraft, skall emellertid viss prioritet fort- farande gälla för den inhemska arbets- kraften. En lista på sådana områden och yrken skall varje kvartal insändas till BBC:s exekutiva organ, kommissionen. ()m man inte inom två veckor kunnat finna lämplig sökande inom det egna landet, skall arbetstillstånd dock bevil— jas för arbetstagare från annan med- lemsstat.
Enligt förordning nr 38 skall en ar- betstagare från annan medlemsstat efter ett års anställning vara berättigad att fortsätta sin verksamhet inom samma yrke och samma område. Efter två år får han ta vilken avlönad sysselsättning som helst. Motsvarande rätt tillkom un- der första etappen arbetstagare från annan medlemsstat först efter fyra års anställning.
En viss utvidgning har vidare införts av rätten för anhöriga till arbetstagare, som är anställd i medlemsstat, att in- flytta och ta anställning i samma stat. Liksom i förordning nr 15 förutsätts, att arbetstagare från annat medlems— land skall åtnjuta samma skydd och behandling i fråga om lön, uppsägning och övriga arbetsvillkor som landets egna medborgare. Enligt förordning nr 15 ägde de utländska arbetstagarna röst- rätt vid val till de organ, som företräder arbetstagarna vid företagen. Härtill kommer nu att de utländska arbetstagar- na också skall vara valbara till dessa organ. Det föreskrivs emellertid, att ar- betstagarna skall ha varit bosatta minst tre år i landet för att kunna göra an- språk på valbarhet.
Förordning nr 38 innehåller slutligen bestämdare föreskrifter om företräde för medlemsstaternas arbetstagare fram- för utomstående staters. Enligt tidigare gällande regler skulle medlemsstaterna i sin sysselsättningspolitik ta hänsyn till arbetsmarknadsläget i övriga med— lemsstater och eftersträva att ge arbets- tagare från medlemsstat med överskott på lämpliga sökande förtur framför medborgare från utomstående land. Detta företräde fastslås nu klart. Kom— missionen har inte ansett det möjligt att förverkliga den gemensamma arbets- marknad, som Romfördraget syftar till, om man underlät att införa föreskrift om sådant företräde. Uppgifter om le- diga anställningar, som anmälts till den tidigare omnämnda europeiska koordi- nationsbyrån, får därför vidarebeford— ras till en utomstående stat först om det visat sig, att anställningarna inte kunnat tillsättas med sökande från nå- gon av medlemsstaterna. Om en med- lemsstat, som har överskott på arbets— sökande, inte inom två veckor medde- lat, att den inom tre veckor kan an- visa den efterfrågade arbetskraften, har det arbetskraftssökande landet frihet att vända sig till utomstående stat.
Kollektiv rekrytering av arbetskraft
Under åren närmast efter kriget ord- nades genom avtal med olika stater en omfattande kollektiv överföring av ut— ländsk arbetskraft, framför allt italiens- ka, ungerska, sudetiska och västtyska arbetare. Den 1 juni 1950 infördes ett nytt system för den kollektiva rekryte- ringen av arbetskraft. Företag, som önskade rekrytera utländsk arbetskraft, gjorde framställning härom till arbets- marknadsstyrelsen. Efter samråd med vederbörande länsarbetsnämnd och fackförbund tog styrelsen ställning till framställningen. I de fall, där rekryte-
ringen kunde tillstyrkas, introducerade styrelsen företaget hos arbetsmarknads- myndigheterna i det land, där uttag- ningen avsågs äga rum. Företaget sökte därefter i samarbete med landets ar— betsförmedling anskaffa den önskade arbetskraften.
Under den första hälften av 1950- talet var den kollektiva rekrytering, som följde detta tillvägagångssätt, relativt omfattande. Under tiden 1 juni 1950—— 1955 tillstyrkte arbetsmarknadsstyrelsen ansökningar avseende rekrytering av sammanlagt ca 12500 arbetare. De be- viljade kvoterna utnyttjades emellertid inte helt. Efter år 1955 har antalet ären— den av detta slag varit begränsat. De framställningar, som styrelsen haft att ta ställning till under åren 1956—1961 har totalt endast avsett 1 500—1 600 ar- betare. Svårighctcr har förelegat att rekrytera det beviljade antalet.
Intresset från företagens sida att re- krytera utländsk arbetskraft har be- stämts i första hand av bristen på ar- betskraft inom landet och i andra hand av möjligheterna att erhålla yrkeskun- nig arbetskraft i utlandet. Det torde vara den tilltagande bristen på yrkes- arbetare i de tidigare rekryteringslän- derna, som bidragit till att antalet an- sökningar om kollektiv rekrytering av arbetskraft varit förhållandevis ringa under de senaste åren.
Under den första hälften av 50-talet visar rekryteringen en viss bransch- mässig spridning. De tillstånd, som med- delades under andra halvåret av år 1950, innefattade bl. a. 800 tyska ungdo- mar till textil- och beklädnadsindustrin. Tillstånd beviljades under 1951 avseen- de 6300 arbetare. Det största antalet hänförde sig till metallindustrin (3 000) , skogsbruket (2 100) och textil- och be- klädnadsindustrin (500). Samarbetet med utländska arbetsmarknadsmyndig- heter gällde framför allt Västtyskland,
men kontakter togs också med myndig- heterna i Österrike och Nederländerna. lnder 1952 kvarstod outnyttjade kvoter från föregående år. Nya framställningar avseende ca 2000 arbetare beviljades. Det största antalet gällde hotell och restauranger (880), metallindustri (530) och byggnadsverksamhet (400). År 1953 var intresset för kollektiv rekrytering ringa för att åter stiga under de följan— de åren. Av tillstånden år 1955 för re— krytering av 1 700 arbetare avsåg 1 100 metallindustrin, 280 skogsbruket och 145 hotell och restauranger. År 1956 gjorde sig växande svårigheter att rekrytera den önskade arbetskraften gällande. Tillstånden till rekrytering omfattade drygt 400 arbetare, jämnt fördelade på beklädnadsindustrin och metallindustrin. De därefter följande två åren gjordes endast ett fåtal fram- ställningar om kollektiv rekrytering.
Under de senaste åren har det huvud- sakligen varit metallindustrin, framför allt verkstadsindustrin, som önskat re- krytera utländsk arbetskraft. Samman- lagt tillstyrktes under åren 1959—1961 framställningar om rekrytering av ca 1 000 arbetare. Uttagningen ägde fram- för allt rum i Italien, men mindre grup- per rekryterades också i bl. a. österrike, Belgien och Grekland.
Överväganden och förslag
Allmänna synpunkter
Som framgår av den lämnade redogörel— sen för in— och utvandringens omfatt- ning under 1950—talet har Sverige under denna period haft ett genomsnittligt årligt invandringsöverskott på ca 10 000 personer. Till större delen har detta överskott hänfört sig till omflyttningen mellan de nordiska länderna. Det ge- nomsnittliga årliga omflyttningsresulta- tet för övriga europeiska länder var nu-
(ler den senare hälften av 1950-talet vä- sentligt lägre än under den första hälf- ten av decenniet (3150 personer jäm- fört med 4 700). Bortser man från den ungerska flyktingströmmen, blir den nedgående tendensen ännu mer mar- kerad.
Den redovisade nettoimmigrationen är till övervägande del resultat av spon- tana flyttningsrörelser. Det viktigaste undantaget härifrån utgör den av ar- betsmarknadsstyrelsen och statens ut- länningskommission organiserade flyk- tingöverföringen, som under perioden 1950*1962 uppgått till ca 12 500 perso- ner. Enskilda företag har svarat för den organiserade överföring av arbetskraft, som därutöver förekommit. Arbetsmark— nadsmyndighetens medverkan har där- vid inskränkt sig till introduktion av företagen hos arbetsmarknadsmyndig— heterna i uttagningsländerna samt kon- troll över rekryteringens omfattning i samband med arbetstillståndsgivningen.
1950-talets nettoinvandring bestäm- des till sin omfattning av i huvudsak följande faktorer: den institutionella ram som utlänningslagstiftningen erbju- der samt den praxis som utvecklats vid arbetstillståndsgivningen, konventionen om den gemensamma nordiska arbets- marknaden, den under 1950-talet rådan- de efterfrågan på arbetskraft samt den tillgång på önskad arbetskraft, som de i migrationsrörelserna ingående länderna kunnat erbjuda. Aktiva rekryteringsåt- gärder har vid sidan om dessa faktorer spelat en underordnad roll.
I 1959 års långtidsutrednings beräk- ningar av de framtida arbetskraftstill- gångarna förutsattes, att ett fortsatt in— vandringsöverskott av samma storlek som under 1950-talet skulle komma till stånd. Den beräknade ökningen av till- gången på manlig arbetskraft är så gott som helt beroende av det antagna in- vandringsöverskottet. Långtidsutred—
ningen understryker, att antagandet om nettoimmigrationens storlek är svagt grundat och att skäl kan anföras för att det ligger i Överkant. Hållpunkter för annat antagande än det gjorda sak- nades emellertid. Osäkerheten i lång- tidsutredningens kalkyl hänför sig upp— penbarligen inte till efterfrågesidan, då utredningen räknar med Växande knapphet på arbetskraft under den tid prognosen omfattar. I stället är det ar- betsmarknadsförhållandena i de tidi- gare utflyttningsländerna på kontinen- ten, som ger anledning att räkna med att den spontana invandringen till Sve- rige kommer att fortsätta att nedgå. I flera av dessa länder råder för närva- rande en uttalad brist på arbetskraft. Framför allt gäller detta Tyskland, men också övriga EEC-länder och vissa län- der utanför EEC (exempelvis Schweiz och Österrike) har knapphet på arbets- kraft. De enda arbetskraftsreserver av någon betydelse, som EEC-länderna för- fogar över, finns i södra Italien, men även dessa börjar bli svåra att utnyttja. Som en följd härav har EEC-länderna i stigande utsträckning övergått till att bli invandringsländer i förhållande till utomstående länder. Värvningsaktivite- ten från EEC:s sida är huvudsakligen inriktad på Spanien, Portugal, Grekland och Turkiet men har också utsträckts till Nordafrika.
Också beträffande utbytet mellan de nordiska länderna finns det tendenser, som pekar på ett sjunkande invandrings— överskott. Den omfattning som netto— invandringen från Danmark och Norge hade i början av 1950-talet samt under åren 1955—1957 har sedermera inte uppnåtts. Endast i förhållande till Fin- land har Sverige haft ett kraftigt in— vandringsöverskott ännu mot slutet av 1950—talet och under 1960-talets första år. Det synes emellertid inte realistiskt att räkna med att nettoinvandringen
från Finland på längre sikt skall ut- vecklas på sådant sätt, att den uppväger den nedåtgående tendensen i omflytt- ningsresultatet i förhållande till övriga länder.
Utredningen finner därför, att man i framtiden har anledning att räkna med en sjunkande nettoinvandring till Sverige, om man förutsätter att övriga verksamma faktorer — den institutio- nella ramen, den praxis som utbildats, arbetskraftsefterfrågan samt omfatt- ningen och arten av rekryteringsåtgär- derna — förblir i stora drag oförändra- de jämfört med den närmast föregående 15—årsperioden. Anledningen härtill skulle vara den växande knappheten på arbetskraft och i synnerhet på yrkes- kunnig sådan i stora delar av Europa i förening med den tilltagande konkur- rensen om de arbetskraftsreserver, som alltjämt står till förfogande. Om netto— invandring av samma omfattning som under 1950—talet skulle visa sig behöv- lig eller önskvärd även i framtiden, är det därför enligt utredningens uppfatt- ning nödvändigt, att den svenska in- vandringspolitiken ges en mera aktiv och planmässig utformning.
Målsättning
Vid målsättningen för en svensk in- vandringspolitik är det väsentligen två aspekter, som aktualiseras. Den förda politiken kan betraktas dels ur libera- liseringssynpunkt, dels ur rekryterings- synpunkt. Det blir således fråga om vil- ken grad av frihet för flyttningsrörel- serna som kan anses möjlig och önsk- värd samt vilken grad av aktivitet som erfordras för att uppnå ett önskat till- skott av arbetskraft. Utan att samman- falla har dessa båda aspekter ett in- bördes samband. Utlänningslagstift— ningen och dess tillämpning ger den ram, inom vilken en aktiv invandrings- politik kan bedrivas.
Redan i förarbetena till den gällande utlänningslagen betonades önskvärdhe— ten av att det fria folkutbytet återställ- des i den takt, som förhållandena i de närmast berörda länderna — i första hand de europeiska _ skulle komma att möjliggöra. I fråga om utlänningskon- trollens upprätthållande uttalades i pro- positionen till lagen, att vårt land borde fullfölja en så fri utlänningspolitik, som vid varje tidpunkt visade sig möjlig. Den principiella enigheten om önsk- värdheten av en ökad rörlighet hos arbetskraften länderna emellan torde vara omfattande. I det internationella samarbetet har samma principiella ståndpunkt funnit uttryck bl. a. i den europeiska arbetskraftsstadgan och i den överenskommelse om utbyte av in— formation OECD-länderna emellan, som tillkommit för att underlätta en sådan ökad rörlighet. Sedan EEC-länderna den 1 maj 1964 övergått till den andra etap- pen av liberaliseringsåtgärderna, har dessa länder fått ett kraftigt försprång jämfört med övriga OECD-länder, när det gäller att förverkliga arbetskraftens fria rörlighet. Vid fullt genomförande av den pågående liberaliseringen av ar- betskraftsutbytet mellan EEC-länderna kommer medlemsstaterna att ha en ge- mensam arbetsmarknad. Redan för tio år sedan genomfördes mellan de nor- diska länderna en lika långtgående li- beralisering genom antagandet av över- enskommelsen om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Utredningen finner det angeläget, att liberaliseringen av flyttningsrörelserna länderna emellan fortskrider och att Sverige i internationella sammanhang ger sitt fulla stöd åt strävandena i denna riktning. Ett sådant frigörande av ar- betskraftens rörlighet motiveras både av det värde, som en ökad internationell samverkan och en växande direktkon- takt mellan länderna har, och av den
större totala effektivitet, som kan upp- nås genom att en sådan produktionstak- tor som arbetskraften fritt kan röra sig inom en större marknad. Vilken rikt— ning flyttningsrörelserna på längre sikt kommer att ta är givetvis beroende av de arbets- och levnadsförhållanden, som de olika länderna kan erbjuda. Ett un- danröjande av hindren för den inter- nationella rörligheten bör öka det eko- nomiska utbytet av de totala arbets- kraftsresurserna genom att arbetskraft i större utsträckning tillförs länder och näringsgrenar med hög produktivitet. önskvärdheten av en ökad internatio— nell rörlighet kan således motiveras på ett liknande sätt som behovet av en större geografisk rörlighet inom varje enskilt land. Det kan erinras om att OECD i sin examination i slutet av år 1962 av den svenska arbetsmarknads- politiken betonar, att Sverige med sin höga produktivitet genom en ökad im- migration kan bidra till att det gemen- samma mål för den ekonomiska till— växten, som OECD-staterna antagit, uppnås.
Ett ökat utbyte av arbetskraft mellan ekonomiskt mindre utvecklade länder och länder med hög industriell utveck- ling kan vidare underlätta för de för- ra att inhämta de högindustrialiserade ländernas tekniska och ekonomiska för- språng. En betydande del av den flyt- tande arbetskraften är inställd på att efter ett antal år återvända till sina respektive hemländer. Under förutsätt— ning att de under sin vistelse i in- vandringslandet varit sysselsatta inom tekniskt välutvecklade branscher, kom- mer de därvid att i det egna landet ut— göra ett inslag av yrkesutbildad ar- betskraft med industriell vana. Under- laget för en fortgående industrialisering av de ekonomiskt mindre utvecklade länderna kan därigenom förbättras. Denna effekt av arbetskraftens inter-
nationella rörlighet borde kunna för- stärkas genom att de mottagande län- derna medvetct tar med denna aspekt i sin planering av rekrytering och om- händertagande av den utländska arbets- kraften. Det bör vara möjligt att över- enskomma med emigrationsländernas myndigheter om att åtminstone delvis inrikta uttagningen av arbetskraft på personer, som på förhand är inställda på att återvända till hemlandet och be- traktar vistelsen i mottagarlandet som tidsbegränsad. En sådan utformning av rekryteringen skulle i många fall väl— komnas av emigrationslandet. Väsentligt i detta sammanhang är att denna arbets- kraft placeras i arbetsuppgifter, som ger tillfälle att förvärva yrkeskunskaper av värde för framtiden, att goda möjlighe- ter till yrkesutbildning ges och att kon- takterna med hemlandet underlättas. Detta torde i sin tur förutsätta, att den statliga arbetsmarknadsmyndigheten på ett aktivt sätt engagerar sig för immi- grationsfrågan.
Man kan inte utgå ifrån att en libe- ralisering av arbetskraftens rörlighet utan vidare skall medföra en ökad nettoinvandring. Även om sannolikhe- ten talar för att Sverige i varje fall på medellång sikt skulle göra en viss netto- vinst på ett ökat internationellt arbets- kraftsutbyte, kan detta motverkas eller helt uppvägas av att en ökad frihet för flyttningsrörelserna samtidigt ger större utrymme för rekryteringsåtgärder från andra immigrationsländers sida. Kon- kurrensen om den tillgängliga arbets— kraften skärps sålunda. Särskilt känn- bart blir detta gentemot EEC-länderna med deras försprång i genomförandet av arbetskraftens fria rörlighet. Utred- ningen finner därför, att ökad framgång för de internationella liberaliserings- strävandena skärper behovet av en ak- tiv planering från svensk sida på in- vandringspolitikens område.
Utredningen har tidigare understru- kit, att tendenserna redan under 1950- talet talar för att den spontana invand- ringen till Sverige kommer att avta. Härtill kommer således att det fram— växande internationella samarbetet i ar- betskraftsfrågor kräver ökad svensk medverkan, om Sverige inte skall ham- na vid sidan av det vidgade arbetskrafts- utbytet.
Det är förenat med betydande svårig- heter att försöka fastställa det framtida behovet av ett arbetskraftstillskott ge- nom immigration. Utredningen har emellertid ansett sig kunna räkna med att ett sådant behov kommer att göra sig gällande i framtiden likaväl som under de senaste 10—15 åren.
För att rekommendera en aktivare invandringspolitik erfordras emellertid enligt utredningens uppfattning inte nå- gon kvantifiering av detta behov. Det torde räcka att fastslå, att ett invand- ringsöverskott med all sannolikhet kom- mer att visa sig önskvärt också under de närmast kommande åren samt att detta behov inte kan väntas komma att tillgodoses genom spontana flyttnings- rörelser i den utsträckning, som hittills varit fallet. Dessa måste enligt utred— ningens uppfattning kompletteras med en målmedveten planering av invand— ringen, ökade resurser för rekryterings— initiativ från arbetsmarknadsmyndig- hetens sida samt en omsorgsfull uppfölj- ning av den förda politiken. Härmed skulle kunna vinnas både att de rekry- teringstillfällen, som kan komma 'att er— bjuda sig, bättre tillvaratas, att invand— ringen till sin omfattning och samman— sättning bättre anpassas efter de före- liggande behoven och att de erfaren- heter, som undan för undan görs, på ett systematiskt sätt tillvaratas i den fort- satta planeringen.
Utredningen vill särskilt understryka att kravet på snabbhet i handlandet är
lika framträdande inom detta område som i fråga om flertalet andra arbets- marknadspolitiska åtgärder. Betonas bör också, att en ovillkorlig förutsätt— ning för att en sådan aktivare invand- ringspolitik skall bli möjlig är att den utformas i samförstånd med de berörda parterna på arbetsmarknaden. Detta är nödvändigt både för att genomföra de åtgärder, som aktualiseras vid en be— stämd tidpunkt, och för att den liberali— sering av utlänningspolitiken, som ut- redningen i det föregående anslutit sig till, även i fortsättningen för samtliga parter skall kunna framstå som önsk— värd.
En aktiv invandringspolitik
Av de aspekter på invandringspolitiken, som utredningen i det föregående disku- terat — liberaliseringen respektive ak- tiveringen av invandringspolitiken _ finner utredningen anledning att något närmare behandla den senare och då särskilt frågan om informationsutbyte, andra rekryteringsåtgärder samt om- händertagande av den utländska arbets- kraften. Vad utlänningslagstiftningen beträffar tillkallade Kungl. Maj:t i de- cember 1961 en utredning med uppdrag att företa en översyn av utformningen av utlänningskontrollen och frågor, som sammanhänger härmed (utlänningsut- redningen). Enligt sina direktiv skall denna utredning också uppmärksamma de vittgående problem, som i fråga om den generella utlänningskontrollen upp- kommer vid en eventuell svensk asso- ciering till EEC. Det sägs i direktiven bl. a. följande: »Vid den utredning om behovet av generella regler för till— ståndsgivningen, som jag enligt det an- förda anser böra komma till stånd, bör givetvis den praxis, som utvecklat sig inom ramen för hittills gällande be- stämmelser, kartläggas och bedömas. I
den mån denna undersökning av praxis ger anledning därtill bör förslag fram- läggas om generella direktiv för till- ståndsgivningen även i sådana hänseen- den som icke sammanhänger med mark- nadsfrågor eller utlänningars studier i Sverige.»
Som underlag för en planmässig in— vandringspolitik erfordras enligt utred- ningens uppfattning i första hand ett vidgat utbyte av information om arbets- sökande och arbetstillfällen mellan Sverige och de länder, med vilka ett ökat arbetskraftsutbyte närmast kan komma i fråga. Utredningen finner det därför angeläget att arbetsmarknadssty- relsen inom ramen för den av OECD antagna rekommendationen om clearing av lediga platser och arbetsansök— ningar bygger ut kontakterna med de i clearingen deltagande staterna. Hit hör samtliga EEC-länder, EFTA-länderna med undantag endast för Portugal samt Grekland och Spanien. Det är önskvärt att kontakterna inte begränsas till den i clearingöverenskommelsen förutsatta rapporteringen. Om syftet med samar- betet skall kunna uppnås, krävs också att arbetsmarknadsmyndigheten konti- nuerligt tillser, att samarbetet mellan ländernas arbetsförmedlingar verkligen fungerar på avsett sätt samt att uppgifter om vakanser bekantgörs för arbetstaga— re, som kan vara intresserade av plats- erbjudandena, varigenom arbetskraften kan kanaliseras genom de offentliga för- medlingsorganen.
Vid sidan om det löpande utbytet av information kan det vid olika tillfällen bli aktuellt att ta upp direkta förhand— lingar med andra länders arbetsmark— nadsmyndigheter. Det yppar sig då och då, bl. a. i samband med permitteringar, som utländska företag tvingas genom- föra, tillfälle att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft för att tillgodose en till ar- betsförmedlingen anmäld efterfrågan.
När brist föreligger på lämpliga an— ställningar inom det egna landet, bru- kar vederbörande lands arbetsmark- nadsmyndigheter inte motsätta sig att placeringsfrågan delvis löses genom emigration.
En förutsättning för att sådana till- fällen skall kunna tillvaratas är emeller- tid att de reguljära kontakterna mellan ländernas arbetsmarknadsmyndigheter är så väl utbyggda, att arbetsmarknads— styrelsen har möjlighet att följa läget på berörda länders arbetsmarknad. Det krävs vidare att styrelsen har bemyn— digande att snabbt vidtaga nödvändiga åtgärder för att underlätta en svensk rekrytering. Utredningen föreslär där- för att arbetsmarknadsstyrelsen ges be- fogenheter och resurser att i sådana lä— gen i samverkan med berörda arbets— givare- och arbetstagareorganisationer samt med de företag, som avser att an- ställa den utländska arbetskraften, upp- ta förhandlingar med vederbörande ar- betsmarknadsmyndighet om kollektiv rekrytering av arbetskraft samt att vid- taga erforderliga rekryteringsätgärder och ombesörja att den utländska arbets- kraften överförs till Sverige. Utred- ningen förutsätter, att uttagningen av den utländska arbetskraften i sådana fall sker genom en svensk delegation med representanter för arbetsmarknads— myndigheten och för arbetsmarknads- organisationerna samt att de utländska arbetstagarnas fördelning på och intro- duktion hos de enskilda arbetsgivarna sker i samarbete med den fackliga orga- nisationen, varigenom den utländska ar- betsknaftens anpassning till svenska för- hållanden skulle kunna underlättas.
Vid den kollektiva rekrytering av ar- betskraft, som företogs från svensk sida i slutet av 1940-talet genom dåvaran- de statens arbetsmarknadskommissions försorg, förskotterades kostnaderna för uttagningen av statsverket, varefter ar-
betsgivarna ersatte kostnaderna för ar- betarnas resor och utrustning genom avbetalningar under två år. Bohags- utrustning och utrustning åt medföljan— de anhöriga återbetalades av arbetarna själva. När sedan arbetsmarknadsmyn- digheten i början av 1950-talet övergick till att enbart introducera de arbets- kraftssökande företagen hos vederbö- rande utländska arbetsmarknadsmyn- digheter, upphörde också förskotte— ringen av överföringskostnaderna och företagen fick själva svara för alla eko- nomiska förpliktelser i samband med arbetskraftsöverföringen.
I statsverkspropositioncn till 1964 års riksdag föreslog emellertid föredragan- de departementschefen i samband med behandlingen av arbetsmarknadsstyrel— sens framställning om anslag för bud- getåret 1964/65 till Allmänna bered- skapsarbeten m.m., att åtgärder skulle vidtagas för att underlätta för vissa ut- ländska arbetstagare att komma till vårt land. Förslaget var föranlett av en skrivelse den 16 juli 1963, i vilken ar- betsmarknadsstyrelsen hemställt om med-givande att överföra kvinnlig ar— betskraft från Malta till Sverige. I pro- positionen föreslogs bl.a., att de rese- kostnader m.m. för svensk personal, som uppkommer i samband med re- kryteringen av utländska arbetstagare, skulle få belasta förevarande anslag. Resekostnader för den utländska ar- betskraften borde däremot endast för— skotteras från anslaget och återbetalas under en tid av högst två är antingen av arbetsgivaren eller av arbetstagaren. Förslaget tillstyrktes av statsutskottet (utlåtande nr 11 år 1964) och bifölls av riksdagen.
Ett aktivare engagemang från arbets- marknadsstyrelsens sida vid den kollek— tiva rekryteringen av utländsk arbets- kraft aktualiserar mera allmänt frågan om ansvaret för och fördelningen av
överföringskostnaderna. Arbetsmark- nadsstyrelsen har i skrivelse till Ko- nungen den 15 maj 1964 angående över— föring av utländsk arbetskraft begärt bemyndigande att förskottera arbetsta- garnas resor i samband med kollektiv överföring av arbetskraft för att däref- ter uttaga ersättning härför genom kon- tinuerliga avbetalningar från arbetsgi- varna. Styrelsen önskar också erhålla möjlighet att mot återbetalningsskyldig- het ge den utländska arbetstagaren och medföljande anhöriga erforderlig ut- rustning.
Utredningen finner det ofrånkomligt att en aktivare invandringspolitik med- för vissa kostnader för statsverket. Hit hör bl. a. ökade personalkostnader för arbetsmarknadsstyrelsens utlännings- verksamhet, resekostnader och trakta- menten för verkets personal i samband med uttagning av arbetskraft samt ut— arbetande och tryckning av upplys- ningsmaterial om svenska arbets- och levnadsförhållanden. Beträffande kost- naderna för arbetstagares resor och ut- rustning bör enligt utredningens upp- fattning möjlighet ges arbetsmarknads- styrelsen att, när det ur praktisk syn— punkt är påkallat, förskottera dessa för arbetsgivares eller arbetstagares räk— ning. Utredningen förutsätter, att trä- gan om det omedelbara ansvaret för er- läggande av resekostnader och förskot- teriug av utrustningskostnader kan lösas på skilda sätt vid skilda rekryterings- tillfällen. Det bör ses som en praktisk lämplighetsfråga, vilken lösning som väljs i det enskilda fallet, och sådana omständigheter som antalet i rekryte— ringen intresserade företag eller arbets- givare spelar därvid in. Förhandlingar härom bör ingå som ett led i plane- ringen av rekryteringsåtgärderna.
Också när det gäller omhändertagan- det av den utländska arbetskraften upp- står frågan om en viss ansvarsfördel-
ning mellan arbetsmarknadsmyndighe- ten och det anställande företaget. Utred- ningen vill först understryka, att en aktivare invandringspolitik måste inne- fatta också åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens anpass- ning till svenska arbets- och levnadsför- hållanden. Utredningen förutsätter där- vid att det i första hand ankommer på företagen att svara för arbetstagarnas förläggning, introduktion på arbetsplat- sen och inträning i arbetsuppgifterna. Vid kollektiv rekrytering av arbetskraft, som sprids på ett stort antal arbetsstäl- len (exempelvis inom det husliga områ- det eller vårdområdet) , kan det emeller- tid bli aktuellt att arbetsmarknadssty- relsen övertar ansvaret för en del av de åtgärder, som annars skulle ankomma på arbetsgivaren. Som exempel kan nämnas anordnande av kompletteran- de yrkesutbildning, språkkurser samt orientering om det svenska organisa- tionsväsendet och svenskt samhällsliv i övrigt.
Vid sidan om åtgärder, som avser att underlätta den utländska arbetstagarens anpassning till arbetsuppgifterna och till förhållandena på arbetsplatsen, mås- te dessa arbetstagare också ges möjlig- heter till sådana kontakter utanför ar- betet, att de kan känna sig hemmastadda på den ort, där de blir bosatta. Detta gäller både för yngre, ogift arbetskraft och för utlänningar, som inflyttar fa— miljevis. Goda förutsättningar för såda- na kontakter torde finnas på flertalet av de orter, som kan tänkas komma att ta emot utländsk arbetskraft, om de möj- ligheter, som bl. a. ortens föreningsliv erbjuder, tillvaratas. Också från kommu- nens sida bör ett engagemang i denna fråga kunna påräknas. I den uppfölj- ning av arbetsplaceringen, som ingår i arbetsförmedlingens arbetsuppgifter, bör därför inrymmas att intressera kom- munen och ortens organisationer för att
medverka till att den utländska arbets- kraften får personliga kontakter på orten.
En förutsättning för ett ökat engage- mang från arbetsmarknadsmyndighe- tens sida vid rekrytering av utländsk arbetskraft är självfallet att de utländs- ka arbetstagarna anställs på löne- och arbetsvillkor som står i överensstäm- melse med vad som gäller för motsva- rande svenska arbetskraft. Enligt 39 % utlänningskungörelsen skall ansökan om arbetstillstånd innehålla uppgifter om erbjudna arbets— och lönevillkor. I den utredning, som företas av förstagångs- ansökningar, skall vederbörande läns- arbetsnämnd uppge, om dessa villkor överensstämmer med vad som under motsvarande förhållanden gäller för svensk arbetskraft. Är så inte fallet, skall enligt utfärdade anvisningar ansö- kan avstyrkas. Det förtjänar att under- strykas, att samma föreskrift gäller för handläggning av arbetstillståndsansök— ningar för utländska arbetstagare, som skall utföra arbete i Sverige för utländsk firmas räkning. Undantagna från denna prövning är endast vissa uppdrag, vars varaktighet inte överstiger fjorton da- gar och för vilka enligt % 37 h) utlän- ningskungörelsen skyldighet att inneha arbetstillstånd inte föreligger.
En fråga, som särskilt bör omnämnas, är den utländska arbetskraftens försäk- ringsskydd. Det kan i vissa fall ta för- hållandevis lång tid, innan utlänning, som inflyttat till Sverige, blir berättigad till sjukersättning från allmän försäk- ringskassa. Kvalifikationstiden för rätt till ersättning från erkänd arbetslös- hetskassa är ett år. Enligt utredningens uppfattning bör utländsk arbetskraft, som överförts till Sverige genom initia- tiv från svensk sida och i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheten, bere- das erforderliga garantier för trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Utred-
ningen förutsätter visserligen, att initia- tiv till överföring av utländsk arbets- kraft endast skall ifrågakomma, när be- dömningen av arbetsmarknadsläget ut- visar, att behov av den utländska ar- betskraften föreligger minst för så lång tid, att arbetstagarna i vanlig ordning hinner förvärva försäkringsskydd. Det kan emellertid inte helt uteslutas, att i undantagsfall en sådan arbetstagare skulle kunna bli arbetslös inom kortare tid. Oavsett arbetslöshetsriskens storlek finner utredningen det inte skäligt, att den utländska arbetstagaren själv skall ikläda sig denna, om han inkommit i landet genom rekryteringsåtgärder, som företagits eller stötts av arbetsmark- nadsmyndigheten.
I fråga om flyktingar, som inte haft möjligheter att mantalsskriva sig i Sverige, har länsarbetsnämnd rätt att vid sjukdom utge ersättning motsva- rande vad som skulle ha utgått i sjuk- hjälp från allmän sjukkassa, om veder- börande varit obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om allmän försäkring. Ock- så när det gäller rätt till kontantunder- stöd från arbetslöshetsnämnd intar flyktingarna en särställning. I regel till- kommer sådan rätt utlänning först efter ett års stadigvarande anställning inom det svenska näringslivet. Kortare an- ställningstid än ett år utgör emellertid inte hinder för erhållande av arbets- löshetshjälp, om vederbörande utlän- ning är flykting.
Utredningen föreslår, att beträffande arbetskraft, som överförts till Sverige genom initiativ från svensk sida och efter samråd med arbetsmarknadsstyrel- sen, länsarbetsnämndema ges samma befogenheter att utge ersättning vid sjukdom som i fråga om flyktingar. Ul- redningen föreslår vidare, att för rätt till arbetslöshetshjälp i form av kan- tantunderstöd eller placering i bered- skapsarbete ej skall krävas ett års sta- digvarande anställning, om den arbets- löse utlänningen kommit till Sverige ge- nom sådan rekrytering.
KAPITEL 18
Planering för säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin m.m.
Nuvarande förhållanden
Utredningen har i tidigare avsnitt be- handlat vissa sidor av den förtidsplane- ring och den beredskap, som är erfor- derliga för att kunna åstadkomma ba- lans på arbetsmarknaden i skiftande lä- gen. Sålunda har kraven på flexibilitet i fråga om arbetsförmedlingens och vuxenutbildningens resurser diskuterats och förslag framlagts om vissa förbätt- ringar härvidlag. Vidare beaktas i sär- skilt kapitel den anslagsmässiga bered- skapen varvid utredningen mera all- mänt överväger hur en erforderlig rörel- sefrihet för arbetsmarknadsverket skall kunna förenas med riksdagens och re- geringens allmänna inflytande över ar- betsmarknadspolitikens utformning.
I detta kapitel begränsas framställ- ningen till planeringen inom de sekto- rer av investeringsverksamheten, där arbetsmarknadspolitiken vanligen age- rar för att åstadkomma en utjämning på arbetsmarknaden. Huvudsakligen be- handlas frågor av planeringsteknisk innebörd, såsom metoder att följa upp byggandets förberedelser och den ar- betsmarknadsmässiga planeringen för en jämnare sysselsättning. Däremot kommer utredningen ej att beröra de problem som har samband med den ekonomiska långtidsplaneringen, efter— som dessa frågor ligger utanför utred- ningens direktiv och behandlas i andra
sammanhang. Utredningen vill emeller- tid understryka den betydelse som en mera långsiktig planering inom olika delavsnitt av vår ekonomi har för sysselsättningspolitiken. Det gäller inte minst de i samband med långtidsutred- ningarna presenterade beräkningarna om de väntade förändringarna i till- gången och efterfrågan på arbetskraft.
De åtgärder som från tid till annan erfordras för att påverka investeringar- na såsom ett led i stabiliseringspolitiken och i strävandena att nå balans på ar- betsmarknaden måste i regel förberedas i god tid. Markanskaffning, upprättande av byggnads- och stadsplaner, byggnads- program, den första grova projekte- ringen av hus och anläggningar etc. måste i regel påbörjas flera år innan det egentliga byggnadsarbetet kan igång- sättas. Av praktiska skäl blir därför effekten av improviserade åtgärder då- lig, den inträffar under fel tid och kan i sämsta fall få en verkan, motsatt den eftersträvade.
I viss omfattning bedrivs förberedel- serna för byggnads- och anläggnings- verksamheten redan nu med sikte på att få till stånd en reserv av planerade pro- jekt. Ansvaret härför ligger främst hos byggherrar och hos de myndigheter, som svarar för sådana uppgifter som markanskaffning, ekonomisk och fysisk planering. Inom väsentliga delar av byggnads- och anläggningsområdet är
planeringen beroende av statsmakternas ställningstagande till anslag, byggnads- planer för konkreta projekt etc.
Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att följa och stimulera den förtidsplane- ring, som är sysselsättningspolitiskt mo- tiverad. Styrelsen skall härvid bl. a. årligen upprätta och till Kungl. Maj:t ingiva förslag till reserv av statliga, kommunala och statsunderstödda in- vesteringsprojekt. Styrelsen har också bemyndigats att lämna bidrag till för- tidsplanering av kommunala byggnads- och anläggningsföretag.
Sedan åtskilliga år har arbetsmark— nadsstyrelsen och dess regionala organ följt upp planeringen inom byggnads— och anläggningsverksamheten såsom ett led i strävandena 'att åstadkomma en bättre säsongutjämning. I första hand har det skett i samband med handlägg— ningen av ärenden som fallit under la— gen om tillståndstvång för byggnads- arbete (sedan år 1963 lagen om igång- sättningstillstånd, se vidare härom i det följande) och genom den försöksverk- samhet med generellt byggnadstillstånd, som sedan april 1959 bedrivits inom vissa områden. Dessutom samverkar ar— betsmarknadsstyrelsen med övriga stats— myndigheter i syfte att få till stånd en sådan handläggning av planerings-, låne-, bidrags- och upphandlingsfrågor att säsongutjämningen främjas. Så sker bl. a. inom vägväsendet samt bostads— och skolbyggandet.
I fråga om den statliga byggnads- och anläggningsverksamheten gäller sär- skilda av Kungl. Maj:t utfärdade regler, vilka syftar till en bättre säsongutjäm— ning.
Igångsättningsreglering m. m.
Byggnads- och anläggningsverksamhe- ten har varit föremål för reglering allt sedan början av 1940-talet. Motiveringen
för denna reglering har skiftat. Tyngd- punkten har allt efter lägets växlingar legat på något eller några av följande motiv: 1) ransonering av arbetskraft och material, 2) konjunkturpolitisk be- gränsning av investeringarna, 3) fördel- ning av investeringarna efter vissa prin- ciper, 4) säsongmässig utjämning av sysselsättningen inom byggnads- och an— läggningsverksamheten och 5) påver- kande av näringslivets lokalisering.
Från början av 1950-talet har regle- ringen suceessivt begränsats och från år 1959 och fram till den 30 juni 1963, då lagen om tillståndstvång upphörde att gälla, kvarstod enbart de s. k. igång— sättningstillstånden. Dessa syftade ute- slutande till en säsongmässig utjämning av byggandet och sköttes helt av läns- arbetsnämnderna.
Regleringen har omfattat en växlande del av byggnads- och anläggningsverk- samheten. Ursprungligen avsåg den praktiskt taget allt byggnadsarbete. Un- der senare år har den kostnadsmässigt omfattat ungefär hälften av bruttoin- vesteringarna i byggnader och anlägg- ningar.
Länsarbetsnämnderna har bestämt tidpunkt för arbetets påbörjande (tidi- gaste och senaste igångsättningsdag), fastställt tidplan med uppgift om arbets- styrkans storlek och i vissa fall även om dess ålderssammansättning. Bygg- nadsregleringen har förutsatt en viss överblick över byggnadsmarknaden och en planering av den kommande syssel- sättningen. Till grund härför har legat de uppgifter som byggherrarna lämnat i ansökningar om byggnads- och igång- sättningstillstånd. Dessa uppgifter om individuella projekt har kontrollerats och kompletterats av länsarbetsnämn- derna. I beredningen av de enskilda ärendena har i många fall ingått en uppföljning av de olika stadierna i pla- neringen. Det har varit en förutsättning
för bedömningen av projektens start- beredskap och för erhållandet av ett realistiskt underlag för sysselsättnings- planeringen.
Med ledning av uppgifter om inkom— na ansökningar om igångsättningstill- stånd och pågående projekt har inom arbetsmarknadsstyrelsen kontinuerligt upprättats sammanställningar som un— derlag för bedömningen av utvecklings— tendenserna i stort på arbetsmarknaden. Styrelsen har också till en början två, sedermera fyra gånger om året genom- fört s.k. byggnadsinventeringar, om- fattande alla pågående byggnadsprojekt inom regleringens ram. Denna punkt- statistik belyser sysselsättningen inom olika yrkesgrupper och områden, vän— tade förändringar i sysselsättningen, nedlagda och återstående kostnader etc. I anslutning till inventeringarna har länsarbetsnämnderna utarbetat progno- ser för sysselsättningen inom byggnads- verksamheten under den närmaste 12- månadersperioden. Till grund för pro- gnoserna har förutom nyssnämnda upp- gifter legat den information, som nämn- derna erhållit om planerade byggnads- projekt samt arbetskraftsbehovet vid desamma.
Från år 1959 har i ett flertal kommu- ner bedrivits försöksverksamhet utan igångsättningstillstånd. Från årsskiftet 1961/62 omfattade försöksverksamheten sammanlagt ett 80—tal kommuner, bl. a. samtliga kommuner i Östergötlands län. I försöksområdena har i enlighet med en central överenskommelse mellan be- rörda parter bildats samarbetsnämnder med representanter för kommunerna, arbetsförmedlingen och parterna på byggnadsarbetsmarknaden.
För försöksområdena har gällt gene- rellt igångsättningstillstånd. Samarbets— nämnderna har haft att skaffa sig kännedom om all pågående och plane- rad byggnadsverksamhet inom område-
na. I motsats till vad som gäller i områ- den som omfattas .av igångsättningsrcg- leringen, har byggherrarna i försöks— områdena ej varit skyldiga att i förväg anmäla planerade byggnadsföretag. Samarbetsnämnderna har därför genom rundskrivelser till företag, byggherrar, entreprenörer lll. fl. samt genom kon- takter med stadsingenjörskontor, fastig- hetskontor, byggnadsnämnder och and- ra myndigheter, som på ett tidigt sta- dium kommer in i planeringsprocessen, sökt skaffa sig kunskap om det plane- rade byggandet. Vid behov har nämn- derna haft överläggningar med myndig- heter, byggherrar och byggföretagare för att skapa förutsättningar för en jäm- nare sysselsättning. Det har allmänt be- dömts såsom värdefullt att byggherrar och entreprenörer hos samarbetsnämn- derna _— i praktiken hos arbetsförmed- lingskontoren, som vanligen tjänstgör som nämndernas sekretariat — kunnat få upplysningar om det aktuella läget, den kommande belastningen på bygg- nadsarbetsmarknaden, lämplig igång- sättningstid etc. Härigenom har man kunnat ta hänsyn till arbetsmarknads- förhållandena redan under projekte- ringsskedet.
Avsikten med försöksverksamheten har varit att komma fram till ett system för säsongutjämning utan igångsätt— ningstillstånd. Vid 1961 års riksdag, då giltighetstiden för lagen om tillstånds- tvång för byggnadsarbete förlängdes till och med juni 1963, uttalade tredje lag- utskottet (utlåtande nr 1961: 7) att and- ra åtgärder för byggnadsplaneringen borde förberedas, så att någon förläng- ning av lagens giltighetstid efter nämn- da dag ej skulle behöva ske. Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete upp- hörde också att gälla med utgången av juni månad 1963. Samma års riksdag godkände Kungl. Maj:ts förslag, att säsongutjämningen för byggnadsindu-
strins arbetskraft i fortsättningen skulle bli en fråga om frivillig samverkan mel- lan byggnadsarbetsmarknadens parter, kommunerna och arbetsmarknadsver- ket. Samtidigt godkände riksdagen för— slaget till lag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete (SFS 268/1963).
Den nya igångsättningslagen är till sin karaktär en fullmaktslag. Kungl. Maj:t skall sålunda äga förordna om skyldighet för den som vill påbörja byggnadsarbetc att inhämta särskilt igångsättningstillstånd, som normalt skall meddelas av länsarbetsnämnd. Det ligger i lagens karaktär och det är klart utsagt i förarbetena, att Kungl. Maj :t får förordna om lagens tillämpning endast om det visat sig att tillfredsställande säsongutjämning inte kunnat åstadkom- mas genom andra åtgärder. Lagen skall i sådant fall gälla endast för ett bestämt geografiskt område. I övergångsbestäm— melserna till lagen förordnas att den automatiskt skall gälla i hela landet med undantag för det 80-tal kommuner, inom vilka försöksverksamhet som ovan sagts bedrivits för att utröna möjlig- heterna att genom frivillig sysselsätt— ningsplanering åstadkomma säsongut- jämning. Någon större saklig förändring har härigenom ej inträffat efter den 1 juli 1963.
Avsikten är att det automatiska för- ordnandet om ti'llståndslagens tillämp- ning skall hävas genom beslut av Kungl. Maj:t allt efter som förutsättningar för en s. k. fri igångsättningsreglering före- ligger. Enligt riksdagens beslut skall denna avvecklingsperiod upphöra den 1 juli 1965. Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll genom k. br. den 28 juni 1963 uppdrag att senast den 1 december 1963 till Kungl. Maj:t inkomma med plan för ett successivt upphävande under tiden fram till den 1 juli 1965 av för- ordnandet om tillståndslagens ikraft- trädande. Styrelsen har dock sedermera
anmält att den ej kan inkomma med en sådan plan så länge två väsentliga för- utsättningar för verksamheten ej är klarlagda, nämligen arbets- och ansvars- fördelningen mellan byggarbetsnämn- der och länsarbetsnämnder, varom dis- kussion pågår mellan byggnadsarbets- marknadens parter, samt möjligheterna att erhålla personal för uppföljning av planeringen på fältet.
Den frivilliga samverkan skall enligt propositionen i ärendet (1963:125) bygga på ett system med regionala bygg- arbetsnämnder enligt i stort sett det mönster som prövats under försöksverk- samheten. Vid utskottsbehandlingen un- derströks, att byggarbetsnämndernas ar- bete måste bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna, i första hand med länsarbetsnämnderna. Det framhölls vidare i detta samman- hang, att det är länsarbetsnämnderna som har den samlade överblicken över arbetsmarknadsläget och att det är des- sa som måste bära huvudansvaret för samordningen av sysselsättningsplane— ring inom byggnadssektorn.
Arbetet med att främja säsongutjäm- ningen skall i första hand inriktas på att skaffa bättre information om pågåen- de och planerad byggnadsverksamhet. Denna information skall vidarebeford- ras till :alla olika slags intressenter inom byggandet till ledning för deras planering och dessutom läggas till grund för de arbetsmarknadspolitiska och andra åtgärder som kan erfordras för att upprätthålla balansen på denna del av arbetsmarknaden. Den formella grun- den för insamling av sådana data films i kungl. kungörelse om viss uppgifts— skyldighet rörande byggnadsarbete (SFS 270/1963).
Den som utför eller avser att utföra byggnadsarbete liksom den för vars räkning sådant arbete utföres eller av- ses skola utföras är enligt denna kun-
görelse skyldig att efter annlodan från arbetsmarknadsstyrelsen eller länsar- betsnämnd lämna de uppgifter om ar- betet som erfordras för planläggning av åtgärder som syftar till en jämn syssel- sättning över året. I kungörelsen före- skrives vidare, att den som utför arbe- tet —— det kan vara entreprenör eller byggherren själv—utan anmodan skall anmäla påbörjandet senast på fjärde da- gen efter det att arbetet startats. Redan i kungörelsen göres vissa inskränk- ningar i anmälningsskyldigheten och arbetsmarknadsstyrelsen äger dessutom rätt att föreskriva undantag från den- samma.
I de områden där den nya lagen är i tillämpning skall länsarbetsnämnderna bestämma igångsättningstider. I områ- den där det automatiska förordnandet hävs blir det däremot inte möjligt att lämna föreskrifter om igångsättningsti- der eller om arbetsstyrkans storlek och sammansättning. Här får man liksom inom försöksområdena förlita sig till rekommendationer och uttalanden om lämpliga igångsättningstider. I propo- sitionen med förslag angående lag om tillståndstvång för byggnadsarbete fram- hölls, att det skulle ankomma på arbets- marknadsstyrelsen att närmare planera och leda byggarbetsnämndernas arbete. Byggarbetsnämndernas funktioner och arbets- och ansvarsfördelningen mellan dem och länsarbetsnämnderna är som förut sagts f. n. föremål för utredning i arbetsmarknadsstyrelsen och överlägg- ning mellan parterna på byggnadsar— betsmarknaden. Redan av uttalanden i propositionen och av innehållet i kun- görelsen om uppgiftsskyldighet rörande byggnadsarbete framgår emellertid att insamling och bearbetning av data rö- rande pågående och planerade byggen skall ske genom länsarbetsnämnderna. De dagliga kontakterna med byggherrar, myndigheter etc. kommer därför att i
hög grad åvila länsarbetsnämnderna.
I proposition till 1964 års riksdag föreslogs ett tillägg till den år 1963 he- slutade lagen om igångsättningstillstånd, varigenom vid allvarlig brist på arbets- kraft från allmän synpunkt sett mindre angelägna projekt i vissa av Kungl. Maj:t angivna områden skulle kunna uppskjutas längre tid än som betingas av en önskvärd säsongutjämning. Sedan vissa åtgärder, som skulle kunna öka byggnadsindustrins produktionskapaci- tet rekapitulerats, anförde föredragan- de departementschef följande:
För min del hyser jag sålunda ingen tve- kan om att det är främst genom nu an- givna produktionsstimulerande åtgärder, som man efter hand skall nå fram till en balans mellan tillgång och efterfrågan på byggnadsarbetsmarknaden. Vissa av nämn- da åtgärder ger emellertid full effekt först på längre sikt. Det torde därför inte kunna undvikas, att knappheten på resurser i vis— sa lägen kan komma att tillspetsa situa- tionen så att en överkonjunktur hotar inom byggnadssektorn i vissa delar av landet. I sådana lägen måste möjligheter finnas att temporärt begränsa byggnadsverksam- heten. Det är då inte rimligt att -— såsom måste ske förra året — mycket angelägna allmänna byggnadsprojekt uppskjuts, me— dan mindre angelägna projekt får ta re- surserna i anspråk. Legala möjligheter måste därför skapas att tidsförskjuta igångsättningen även av enskilda bygg— nadsprojekt, vilket den nuvarande för en— bart säsongsutjämning avsedda lagen inte medger.
Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med en reservation till tredje lagut- skottets utlåtande (nr 30 år 1964) bi- falla Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändringen att tillägget till lagen skulle ha giltighet endast till och med den 31 december 1965. Kungl. Maj :t har förordnat (SFS 1964:301) inom vilka områden och för vilka slag av arbeten tillägget till igångsättningslagen skall gälla. Arbetsmarknadsstyre'lsen har i anvisningar till länsarbetsnämnderna
beträffande tillämpningen av de nya bestämmelserna anfört bl. a. följande:
Det ankommer på länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar i de av den nya lagstiftningen berörda områdena att även i fortsättningen vidtaga sådana åtgärder att behovet av arbetskraft till alla aktua- liserade byggnadsprojekt om möjligt till- godoses. Härvid skall särskilt beaktas de möjligheter till ett effektivare utnyttjande av arbetskraftsresurserna som föreligger genom en ytterligare säsongsutjämning. Om behovet av arbetskraft ej kan tillgo- doses på dcn lokala marknaden skall så- dana åtgärder vidtagas eller påfordras, vil- ka kan underlätta inflyttning av arbets— kraft från överskottsområden. Möjligheter- na till en utökad utbildning skall också tillvarataS.
Skulle det likväl inom de områden, som anges i 3 & tillämpningskungörelsen, ej vara möjligt att tillgodose efterfrågan på bygg- nadsarbetare till alla aktualiserade bygg— nadsprojekt, skall igångsättningstillstånd enligt 15 andra stycket tillståndslagen ej meddelas för de slag av arbeten som angesi 35 tillämpningskungörelsen. Ansökan om igångsättningstillstånd avseende sådana projekt kan avslås eller bordläggas be- roende på när erforderlig arbetskraft be- räknas bli tillgänglig. Ansökan varom här är fråga får sålunda bifallas endast i den utsträckning projekten kan utföras utan att menligt inkräkta på arbetskraftsut- rymmet för andra slag av arbeten.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att såväl centralt som lokalt ett nära samarbete etablerats mel- lan byggnadsarbetsmarknadens parter, kommunerna och arbetsmarknadsmyn- digheterna i fråga om planering, sä- songutjämning, utbildning etc. Sålunda finns numera till arbetsmarknadsstyrel- sen knuten en byggnadsde'legation med representanter för parternas centrala organisationer och arbetsmarknadssty- relsen. På ett stort antal orter ute i lan- det finns motsvarande lokala samarbets- delegationer (dock ej i områden med ovannämnd försöksverksamhet) i vilka förutom parterna och arbetsmarknads-
organen också kommunala represen- tanter ingår.
Bestämmelser för säsongutjämning inom den statliga byggnads- och anläggningsverksam- heten
I cirkulär till statsmyndigheterna (SFS 19:34:81) lämnade Kungl. Maj:t vissa generella riktlinjer angående fördelning av entreprenadarbeten under året i syf- te att nå en bättre säsongutjämning. Detta cirkulär har sedermera ersatts av ett nytt cirkulär (SFS 1962: 65) an- gående planering av den statliga bygg- nads— och anläggningsverksamheten i säsongutjämnande syfte. Sistnämnda cirkulär är i sina krav på säsongutjäm- ning mera långtgående än det förut gäl- lande.
I 1962 års cirkulär föreskrives, att statens arbeten skall förläggas till vin- termånaderna i den utsträckning så kan ske utan avsevärda olägenheter. Möjlig— heterna härtill blir emellertid beroende av olika förhållanden såsom hänsynen till jämn sysselsättning för den årsan- stäl'lda personalen, organisatoriska krav på att hålla vissa tidplaner, de tekniska förutsättningarna och kostnaderna för att utföra arbetena på vintern. Syftet med bestämmelserna är att i ökad om- fattning uppväga den på andra områ- den ofrånkomliga nedgången i syssel- sättningen vintertid.
Det nyssnämnda cirkuläret kan ses som en fortsättning på de temporära åt- gärder, som i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut vidtogs under åren 1960 och 1961. De [avsåg att hålla tillbaka efterfrågan på arbetskraft till statliga byggnads- och anläggningsföretag un- der sommarmånaderna till förmån för ett ökat byggande under vintern. Skälet för åtstramningen var, att kombinatio- nen av högsäsong och högkonjunktur hotade att medföra en överansträngning
Tabell 18:1. Antalet sysselsatta islatliga byggnadsarbeten, juli 1962—maj 1964.
Antal anställda År och månad . Summa
1 egna hos
arbeten entreprenörer 1962 Juli ................................. 27 903 9 010 36 913 September ........................... 27 377 9 495 36 872 November ........................... 26 838 8 292 35 130 1963 Januari ............................. 26 408 7 005 33 413 Mars ................................ 26 315 8 067 34 382 Maj ................................. 26 181 9 669 35 850 Juli ................................. 25 942 8 549 34 491 September ........................... 25 697 9 340 35 037 November ........................... 25 193 8 240 33 433 1964 ti Januari ............................. 24 278 8 013 32 291 Mars ................................ 24 279 8 051 32 330 Maj ................................. 24 787 8 794 33 581
av arbetskraftsresurserna. Genom att ka- pa toppen på säsongkurvan ville man söka motverka de risker för en inflato- risk utveckling som detta läge innebar.
Åtgärderna 1960 innefattade förbud för statsmyndigheterna »att igångsätta husbyggnadsföretag fram till den 30 september 1960 och att utöka persona- len vid pågående byggnads- och an- läggningsföretag fram till den 31 okto- ber. Kommunförbunden, industriför- bundet m. fl. organisationer rekommen- derade samtidigt sina medlemmar att hålla tillbaka efterfrågan på byggnads- arbetskraft under sommarmånaderna. Statsinyndigheternas planer för arbets- kraftsanvändningen samt eventuella önskemål om dispenser skulle under- ställas Kungl. Maj:t. Behövliga utök— ningar av arbetsstyrkan vid enskilda arbeten skulle i första hand ske genom minskningar på andra håll inom varje myndighets arbetsområde. I förhållande till vad som kunnat väntas med hän- syn till byggandets omfattning etc. minskade staten sin efterfrågan på byggnads- och »anläggningsarbetare med
ett par tusen man under sommarmåna- derna 1960.
Även under våren och sommaren 1961 vidtogs likartade åtgärder. Tidigt under året uppmanades sålunda de stat- liga myndigheterna tatt planera sitt byggande så, att efterfrågan på arbets- kraft under sommarhalvåret begränsa- des. Vid vissa tillfällen under sommaren 1961 underskreds den planerade syssel- sättningen med ca 1 500 man. Regering- en uppdrog vidare åt statsmyndigheter- na att beakta möjligheterna till uppskov med leveranser och beställningar i de fall dessa kunde medverka till att mins- ka företagens efterfrågan på arbetskraft under i första hand sommarhalvåret. Efter överläggningar i bl.a. byggrådet uppmanade samtidigt industriförbun- det, kommunförbundet, entreprenörföre- ningen m.fl. organisationer sina med- lemmar att i möjligaste mån förskjuta planerade investeringar i byggnader, maskiner samt reparations- och under- hållsarbeten från sommar- till vinter- halvåret i syfte att förebygga produk- tionsstörningar och kostnadsstegringar.
Under sommaren 1963 beslöt Kungl. Maj:t inskränkningar i fråga om det statliga byggandet i vissa områden med utpräglad brist på arbetskraft. Under sommaren 1964 har åtgärder vidtagits av i princip samma slag som under 1960 och 1961.
Sedan mitten av 1962 lämnar stats- myndigheterna månatliga uppgifter om antalet sysselsatta i husbyggnads- och anläggningsarbeten till arbetsmarknads- styrelsen. Hur sysselsättningen utveck- lats sedan juli 1962 framgår av tabell 18: 1.
Investeringsreserv m. m.
Som förut sagts åligger det arbetsmark- nadsstyrelsen att årligen upprätta och till Kungl. Maj:t inge förslag till reserv av statliga, kommunala och statsunder- stödda investeringsobjekt. Investerings- reserven läggs sedan som grund för propositionen med förslag om allmän beredskapsstat. Styrelsen skall också till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag i övrigt och själv vidtaga de åtgärder, som kan erfordras för att få till stånd en detaljplanering av arbeten intagna i eller avsedda att intagas i investerings— reserven.
Objekt som skall ingå i investerings- reserven utväljes med hänsyn till tange— lägenhet och startberedskap. Kravet på angelägenhet är högt. I reserven med- tages endast så aktuella företag att de beräknas komma att helt eller delvis be- kostas med ordinarie medel under de närmaste budgetåren. Arbetena skall som regel kunna igångsättas efter en varseltid på högst fyra månader. För husbyggnadsarbeten är dock varseltiden (i—9 månader. Det är en strävan att in- vesteringsreserven skall omfatta företag lämpade att täcka olika sysselsättnings— behov. Till övervägande del omfattar reserven anläggningsarbeten. Arbets-
marknadsstyrelsen har årligen över- läggningar med olika statsmyndigheter om de företag, som bedöms lämpliga att intagas i reserven. Urvalet av objekt göres av arbetsmarknadsstyrelsen efter ytterligare samråd med de berörda myn- digheterna.
I proposition nr 116/1962 angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1962/63 framhölls bl.a. att husbygg— nadsprojekt som ingår i investerings— reserven bör handläggas i samma ord- ning som gäller för ordinarie projekt av detta slag. Det innebär, att de som regel prövas av Kungl. Maj:t i två omgångar, dels då byggnadsprogrammet utarbetats, dels då projekteringsarbetet kommit så långt att huvudritningar utförts och kostnadsberäkning skett. Departements- chefen anförde vidare, att om tillräck- lig kapacitet för projektering av samt- liga i investeringsreserven ingående företag ej skulle föreligga, måste Kungl. Maj:t tills vidare göra en avvägning mel- lan de olika projekten.
Det ankommer primärt på de kom- munala myndigheterna att upprätta en kommunal investeringsreserv. Arbets- marknadsstyrelsen har meddelat före- skrifter om att länsarbetsnämnderna bör verka för en förstärkning och förbätt- ring av den kommunala investerings- reservens planläggning. Bl. a. bör regel- bundet återkommande överläggningar om planeringen av investeringsobjekt ske mellan länsarbetsnämnderna och ve- derbörande kommunala organ, i första hand kommunalnämnder och drätsel- kammare. Nämnderna bör medverka till att röja undan hinder som kan finnas för en förtidsplanering bl. a. genom överläggningar med berörda statliga myndigheter.
Investeringsreserven var ursprung- ligen avsedd som ett led i beredskapen mot en konjunkturnedgång. Reserveu omfattar emellertid i stor utsträckning
högaktuella företag och den är därför av betydelse också för möjligheterna att få till stånd en säsongutjämning. Avgången av företag i reserven sker f. ö. så snabbt, att arbeten till inte ringa del måste utbytas under den tid, som förflyter från förslagets upprättan— de till den tid, då reserven kan behöva tas i anspråk. Av praktiska skäl är det därför nära nog omöjligt att dra en bestämd gräns mellan sådana företag, som skall ingå i investeringsreserven, och de som skall komma till utförande i vanlig ordning. Arbetsmarknadsver- kets aktivitet på detta område får där- för allmänt inriktas på att stimulera till förtidsplanering.
Byggnadsarbeten med statliga lån eller bidrag
Av den totala byggnads- och anlägg— ningsverksamheten utgöres en betydan- de del av kommunalt och enskilt byg- gande med statliga län eller bidrag. De dominerande posterna härvidlag är bo- städer, skolor, vissa vägar och gator i städer och stadsliknande samhällen samt vatten- och avloppsanläggningar. Objekt som sysselsättningsmässigt spe- lar en mindre roll är bl. a. ålderdoms- hem, samlingslokaler, enskilda vägar och allmänna skyddsrum. Omfattningen av detta byggande bestämmes av de an— slag eller investeringsramar, som riks— dagen årligen fastställer och som där— efter fördelas av de berörda statsmyn— digheterna. Tidpunkten för beslut om lån och bidrag är av stor betydelse för möjligheterna att få till stånd en plane- ring som främjar säsong— och konjunk— turutjämningen.
Bostadsbyggandet har på grund av sin omfattning och lokalisering en nyckel- ställniug. Detta understrykes ytterligare därav att en stor del av byggandet i öv- rigt är följdinvesteringar till bostads— byggandet. Omkring 95 procent av alla
bostäder byggs med statliga lån. I prak- tiken blir därför de av riksdagen fast— ställda låneramarna avgörande för bo— stadsbyggandets omfattning och i be- tydande grad också för den takt i vil— ken planeringen bedrives. I samråd med arbetsmarknadsstyrelsen gör bostads- styrelsen en preliminär fördelning av kommande budgetårs låneram mellan länen, vanligen omedelbart efter det proposition i ärendet avlämnats. Inom länen sker därefter på motsvarande sätt en fördelning mellan de kommuner som vanligen bygger flerfamiljshus. Det förutsättes att kommunerna på ett tidigt stadium fördelar låneutrynnnet på bygg- herrar, varigenom planeringen av de konkreta projekten kan påbörjas. Be- skeden avses sedermera bli utgångs- punkten för överläggningar mellan läns— arbetsnämnden och kommunerna re- spektive byggherrarna om igångsätt— ningstider etc.
I skrivelse till Kungl. Maj:t i septem- ber 1961 föreslog bostadsstyrelsen att samtliga kommuner årligen skulle upp— göra bostadsbyggnadsprogram avseen— de de närmaste fem åren. I programmen skulle klarläggas bl. a. omfattningen och inriktningen av den behövliga bo- stadsproduktionen samt möjligheterna att genomföra densamma. Bostadsstyrel- sens förslag anmäldes i statsverkspro- positioncn till 1962 års riksdag. Före- dragande departementsehefen förutsat- te, att Kungl. Maj:t inom ramen för gällande lag om bostadsförsörjningspla- ner skulle äga utfärda erforderliga före- skrifter för en försöksverksamhet. En- ligt en i december 1962 utfärdad kun- görelse om kommunala bostadsbygg- nadsprogram (SFS nr (355), skall såda- na program upprättas av de kommuner som vid ingången av år 1962 hade mera än 10 000 innevånare. Kungl. Maj:t kan dessutom föreskriva att även andra kommuner skall upprätta sådant pro—
gram. Programmen skall upprättas varje år och avse en period av fem kalender- år. Plaueringsperiodens längd motiveras av att minst fem år behöver stå till för- fogande för markens planering och får- digställande, för bebyggelseplanering samt för husprojektering. I tillämp- ningsföreskrifter till kungörelsen om kommunala bostadsbyggnadsprogram har bostadsstyrelsen anfört bl. a. föl- jande:
På grund av bostadsbyggandets stora an- del av de totala byggnadsinvesteringarna och investeringarnas centrala roll i kon- junkturpolitiken torde bostadsbyggandet icke helt kunna undantas från konjunktur- politiskt motiverade åtgärder. En viss va- riation i omfattningen kan därför bli ound- viklig. De årliga besluten om medelsra- marna är ett uttryck för en sådan konjunk— turpolitisk bedömning. Medelsramarna grundas sålunda på ett minimiprogram för bostadsbyggandet. Om enligt en senare be— dömning det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden gör det möjligt skall bostadsbyggandet kunna ökas utöver detta minimiprogram.
Det är av utomordentlig vikt att pro— duktionen planeras med hänsyn till de möjliga variationerna uppåt i bostadsbyg- gandets omfattning från ett år till ett an- nat. Finns väl utarbetade planer utöver det fastställda minimiprogrammet, kan bostadsbyggandet snabbt öka, om möjlig- heter härtill skulle uppkomma. Man kan då också undvika improvisationer, som er- farenhetsmässigt förorsakar prisstegringar och kvalitetsbrister. En planering som medger en viss elasticitet i fråga om igång- sättningstider behövs även för en bättre säsongutjämning.
Medelsramar fastställs numera för ka- lenderår i stället för som tidigare för bud- getår. Det är därmed möjligt att inemot ett år före programperiodens början ange tilldelningen av statliga lånemedel för dess första år. Denna tilldelning kan gi- vetvis senare komma att ökas såsom en följd av en eventuell omprövning av det för hela riket fastställda minimiprogram— met.
I fråga om byggnader tillhörande det allmänna skolväsendet har intill år
1962 den ordningen gällt, att statsbi— dragsbesluten meddelats för vare en- skilt projekt först efter ingången av det budgetår för vilket bidragsramen gällt. Som regel är planeringen av en skol- byggnad mycket tidskrävande ocl; även om en väsentlig del av förberedelserna är klara, när beslut om statsbidrag med— delas, återstär ofta flera månaders pro- jekteringsarbete innan byggnadsarbetet kan påbörjas. För att bättre kunna an— passa skolbyggandet till läget på arbets— marknaden och för att om möjligt få till stånd en viss sysselsättningsreserv, har skolöverstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärdat föreskrifter, som skall möjliggöra en viss förtidsplanering. Kommunerna re- kommenderas att utföra arbets- och de- taljritningar och iordningställa entre- prenadhandlingar så snart statsbidrag-s- ärende slutbehandlats i skolöverstyrel- sen. Skul'le __ innan statsbidragsbeslut meddelas av Kungl. Maj:t — sådana om- ständigheter inträffa, att överstyrelsen påkallar mera omfattande ändringar i planerna, skall kommunen kunna er- hålla ersättning för de merkostnader, som det i beredskapssyfte utförda för- beredelsearbetet åsamkat kommunen. För att underlätta en säsongmässigt riktig igångsättning av skolbyggen upp- rättar skolöverstyrelsen numera under februari—mars varje år i samråd med arbetsmarknadsstyre'lsen en preliminär förteckning över medelstora och större tprojekt, vilka bedöms kunna inrymmas i kommande budgetårs bidragsram. Om möjligt söker skolöverstyrelsen lämna sådana förhandsbesked omfattande 70— 80 procent av bidragsramen. Därefter kan länsarbetsnämnderna med kommu- nerna diskutera planeringsläge och igångsättningstid och kommunerna på- börja det slutliga projekteringsarbetet, vilket ibland kan vara mycket tidskrä-
vande. För att anpassa igångsättningen till förhållandena på arbetsmarknaden, har under senare år skolbyggnadsföre- tag med en beräknad byggnadstid på omkring 14 månader eller mera efter dispens från ecklesiastikdcpartementet fått påbörjas under andra kvartalet, alltså innan det förelegat formellt un— derlag för beslut om statsbidrag. Denna ordning för handläggning av statsbi— dragsfrågorna anmäldes i proposition nr 54 till 1962 års riksdag och föran— ledde ingen erinran från riksdagen. I samma proposition uttalade föredragan- de departementschefen rörande grund- skolans nybyggnadsbehov bl. a. föl- jande:
Av skolberedningen anförda övervägan- den och förslag synes mig realistiska och väl svarande mot såväl föreliggande behov som våra möjligheter att tillgodose desam- ma. Planen — upptagande ramar om 350 miljoner kronor per år under budgetåret 1962/1963—1964/1965 samt 325, 275 och 255 miljoner under de tre därpå följande åren jämte slutligen 160 respektive 105 miljoner kronor per år under budgetåren 1968/69 och 1969/70 — synes därför böra bli utgångspunkten för de årliga ställnings- tagandcna i fråga om investeringsramar och anslag, samtidigt som behoven givetvis får bedömas mot bakgrunden av det ekono- miska läget.
Särskilda utskottet (utlåtande nr 1962: 1) framhöll, att enligt dess upp- fattning det avsedda genomförandet av skolreformen förutsätter att vid varje tidpunkt alla ansträngningar görs för att tillgodose skolans behov av ända- målsenliga lokaler. Utskottet anförde vidare:
Skulle det vidare trots målsättningen för den ekonomiska politiken bli en tillfällig konjunkturnedgång, synes statsmakterna med fördel kunna möta en sådan bl. a. ge- nom ytterligare ökade insatser på skol- byggandets område. Utskottet har med till- fredsställelse noterat uppgiften om den be— redskapsplanering i detta avseende, som igångsatts av arbetsmarknadsstyrelsen och de berörda skolmyndigheterna.
Städer och stadsliknande samhällen, som är väghållare, kan erhålla stats- bidrag till byggande av allmänna vägar och för den allmänna samfärdseln nö- diga gator. I Kungl. Maj:ts förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande sam— hällen sägs, att statsbidrag »utgår i mån av tillgång på därtill anslagna medel och enligt fastställd fördelningsplan». För- delningsplanen, som avser fem år och som skall förnyas vart tredje år, uppgö- res och fastställes av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen. Den baseras på uppgifter från de städer och stadslik- nande samhällen, som är berörda, samt yttranden från länsstyrelserna. Den är vidare grundad på en investeringsserie för den period, som planen omfattar. Fördelningsplanen innehåller uppgifter om varje enskilt projekt, som under femårsperioden bedömes böra erhålla statsbidrag, samt tidpunkt då bidraget kan påräknas. Så snart planen är fast- ställd lämnas till vederbörande kommu- ner alla uppgifter, som kan vara av be- tydelse för planeringsarbetet, bl. a. om beräknad starttid för varje särkilt pro- jekt. Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen följer kontinuerligt planeringen i fråga om varje enskilt projekt.
För vatten- och avloppsanläggningar kan under vissa förutsättningar stats- bidrag erhållas. Liksom på andra områ- den gäller i princip att beslut om stats- bidrag skall föreligga innan arbetena påbörjas. Sedan en följd av år har emel— lertid arbetena fått påbörjas innan stats— bidragsfrågan prövats. Vid årsskiftet 1962/63 uppgick väntetiden för statsbi- drag till omkring sex år.
Statsbidrag till komunernas planeringskostnader
I avsikt att stärka beredskapen mot ar- betslöshet har arbetsmarknadsstyrelsen
Tabell 18:2. Statsbidragsprocent för projekteringskostnader i relation till skatteunderlag och kommunal utdebitering.
Antal skatte- Skattebclastning (hela komm. utdebiteringsbehovet i kr per skattekronuy kr P” """ 10: — 11: _— 12: _ 13: — 14: _| 15: _| 16 :— 17: # 181— 19: _ 20: — 15: — ...... 60 60 60 65 65 65 70 70 75 75 80 20: — ...... 55 55 55 60 60 60 65 65 70 70 75 25: _ ...... 50 50 50 55 55 60 60 65 65 30: — ...... 45 45 45 50 50 55 55 60 65 35: — ...... 40 40 45 45 50 50 55 55 60 40: —- ...... 35 35 40 40 45 50 50 55 60 50: — ...... 30 30 35 35 40 40 45 50 55 60: _ ...... 20 25 25 30 35 35 40 45 50 70: _ ...... 20 20 20 25 30 30 35 40 45
bemyndigats att utge bidrag till projek- tering av kommunala byggnads- och an— läggningsarbeten. I kungl. brev den 5 februari 1960 meddelades följande be- stämmelser rörande denna bidragsgiv- ning.
1. Statsbidrag må utgå till kommuner, vilka på grund av sin ekonomiska ställning, det avsedda företagets stor— lek eller andra särskilda skäl bedö- mas vara i behov av bidrag för att kunna omedelbart låta verkställa projektering av sådana anläggnings- och husbyggnadsarbeten, som kun- na utföras för att motverka arbets- löshet. Bidrag må dock icke lämnas för projektering av bostadshus, som kan tertiärbelånas.
2. Bidrag må endast utgå till av arbets-
marknadsstyrelsen godkända kostna- der för arbete, som utförts efter det ansökan om bidrag beviljats av sty- relsen. Bidrag skall lämnas under förbehåll av återbetalning därest statsbidrag innefattande projekteringshidrag se- nare utbetalas i annan ordning. Statsbidraget i procent av projekte- ringskostnaderna bestämmes för varje kommun med hänsyn till skatteunder- lag och kommunal utdebitering enligt den i tabell 18: 2 återgivna, av arbets- marknadsstyrelsen tillämpade skalan.
Beträffande omfattning av under åren 1956—1963 beviljade projekteringshi- drag hänvisas till tabell 18: 3.
Av sammanställningen framgår att projekteringshidraget under senare år
Tabell 18:55. Projekteringsbidrag beviljade 1956—1963.
Projekteringsbidrag Total projekterings- Beräknad byggnads— Är kostnad i 1 OOO—tal eller anläggnings-
Antal 1 OOO-tal kr kronor kostnakd l OJ -tal ronor 1956 .................... 3 35 106 1 530 1957 .................... 5 30 75 2 510 1958 .................... 58 951 1 830 30 600 1959 .................... 372 6 329 12 670 219 400 1960 .................... 171 2 693 5 298 110 000 1961 .................... 145 2 609 4 957 120 000 1962 .................... 245 4 218 8 154 180 000 1963 .................... 277 7 058 13 483 240 000
utgjort ungefär 50 procent av den totala projekteringskostnaden. Till alldeles övervägande del har bidragen avsett an- läggningar för vatten och avlopp.
Bidragens fördelning på län under åren 1960—1963 redovisas i tabell 18: 4. Den ger vid handen att mera än hälf- ten av de beviljade bidragen kommit på de fem norrlandslänen. Norrbottens och Västerbottens län har tillsammans svarat för inemot en tredjedel av det totala bidragsbeloppet. Endast undan— tagsvis har projekteringshidrag bevil- jats i storstadslänen.
Slutligen må noteras att bidragen har karaktären av förskott på kommande statsbidrag i de fall projekteringskost- naden får inräknas i bidragsunderlaget.
Organisatoriska frågor
Hos arbetsmarknadsstyrelsen och hos länsarbetsnämnderna finns särskild per-
Tabell 18:4. Projekteringsbidrag beviljade 1960—1963, länsvis.
.. Antal Bidrag La" objekt kr %
B .............. 12 332 065 2,0 C .............. 7 111 950 0,7 D ............. 15 289 215 1,7 E .............. 21 286 450 1,7 F .............. 36 614 665 3,7 (1 .............. 14 236 250 1,4 H ............. 33 671 450 4,1 1 .............. 15 252 550 1,5 lx ............ 31 486 500 2,9 L .............. 39 528 675 3,2 M ............. — — 0,0 N ............. 10 135 250 0,8 0 ............. 13 323 330 2,0 P .............. 35 520 130 3,1 R ............. 14 215 275 1,3 5 .............. 42 905 700 5,5 T .............. 9 135 590 0,8 U ............. 32 857 795 5,2 W ............. 42 783 500 4,7 X ............. 63 1 131 305 6,8 Y ............. 60 1 304 405 7,9 Z .............. 76 1 309 200 7,9 AC ............ 127 2 125 731 12,8 BD ............ 92 2 993 970 18,1
Summa 838 16 550 951 99,8
sonal avdelad för uppföljningen av pla- neringen inom byggnads- och anlägg- ningsområdet. Centralt handlägges frå- gor om investeringsreserv och projek- teringsbidrag inom en till lokaliserings- och utredningsbyrån knuten planerings- sektion. Sektionen införskaffar årligen de uppgifter som skall läggas till grund för investeringsreserven och svarar i samband därmed för de överläggningar med statliga myndigheter m. fl. som är erforderliga för upprättande av förslag till reserv. Sektionens tjänstemän under- stödjer dessutom länsarbetsnämnderna vid deras överläggningar med kommu— nerna rörande den kommunala investe- ringsreserven. Vidare förbereder sek- tionen alla beslut i frågor rörande pro- jekteringshidrag till kommunerna. Sist- nämnda ärenden tar under vissa tider en betydande del av sektionens kapa- citet i anspråk.
I den sysselsättningsplanering som sker inom länsarbetsnämnderna deltar såväl länsarbetsdirektören som dennes ställföreträdare och inspektören för planeringsfrågor. Det dagliga arbetet med att följa upp planeringen är huvud- sakligen en uppgift för den sistnämnda befattningshavaren.
Planeringsinspektören, som är place- rad i lönegrad A21, biträdes vanligen av två befattningshavare placerade i lönegrad A19 och A 16 jämte biträdes- personal. Med hänsyn till övriga arbets- uppgifter kan enligt vad utredningen konstaterat denna personal ägna endast en mindre del av sin tid åt uppföljning av planeringen inom byggnads- och an— läggningsverksamheten. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juli 1963 framhöll arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. följande om personalbehovet för planeringsupp- gifter på länsarbetsnämnderna:
De nya och omfattande planeringsupp- gifter för byggnadsverksamheten, somläns- arbetsnämnderna får att handlägga, är icke
möjliga att genomföra med nuvarande per- sonalresurser. Vid de överväganden, som styrelsen haft i samråd med partsrepresen- tanterna, har vikten av att till länsar- betsnämnden knyta åtminstone en kvali- ficerad befattningshavare med god praktisk erfarenhet av förhållandena inom bygg- nads- och anläggningsbranschen och om möjligt också teknisk utbildning fram- hållits.
Styrelsen föreslår, att en tjänst som förs— te inspektör i lönegrad Ag 23 inrättas vid varje länsarbetsnämnd för här berörda uppgifter. Behov av personalförstärkning förefinnes också på lägre nivåer. Först se- dan arten och omfattningen av de nya ar- betsuppgifterna närmare klarlagts är det emellertid möjligt att mera exakt ange för- stärkningsbehovets storlek och att avväga lämpliga lönegradsnivåer. Eventuellt kan en viss differentiering mellan de olika lä- nen befinnas ändamålsenlig.
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 utvecklade styrelsen ytterliga- re dessa synpunkter och framhöll, att en förbättrad uppföljning av byggnadspla- neringen och sysselsättningen inom byggnadsindustrin förutsatte en utök- ning med sex befattningshavare av den centralt placerade personalen för dessa uppgifter. I statsverkspropositionen till 1964 års riksdag (bil. 13) biträddes ar- betsmarknadsstyrelsens äskanden såtill- vida att föredragande departements- chefen förordade —att i arbetsmarknads- styrelsen för planeringsuppgifter inom byggnads- och anläggningsområdet skulle inrättas tre nya tjänster. Kravet på personalförstärkning vid länsar- betsnämndernas planeringsavdelningar aktualiserades i motionerna I: 415 och II: 616. I sitt utlåtande i ämnet (nr 11 år 1964) biträdde statsutskottet departe— mentschefens förstnämnda förslag om personalförstärkning för planeringsupp- gifter i styrelsen. I fråga om yrkandet i motionerna framhöll utskottet följande:
Efter en övergångstid fram till mitten av 1965 skall såvitt inte Kungl. Maj :t be- slutar annorlunda byggnadsverksamhetens
säsongutjämning övergå till att bli en angelägenhet för frivillig samverkan mel- lan företagare och arbetsgivare under aktiv medverkan från arbetsmarknadsmyndighe- ternas sida. Under åberopande av tredje lagutskottets uttalande i fjol om angelä- genheten av att de blivande byggnadsar- betsnämnderna beredes tillgång till erfor- derlig arbetskraft begärs i motioner 1:415 och 11:616 att sådan arbetskraft skall få anställas under innevarande budgetår och att medel härför beräknas för nästa bud- getår. I likhet med vad tredje lagutskottet anförde i fjol vid sin behandling av prop. 1963zl24, anser utskottet att en förut— sättning för att frivilliga åtgärder av åsyf- tat slag skall få verkan är att byggnadsar- betsnämnderna följer efterlevnaden av meddelade rekommendationer. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t lämnar be- myndigande att med medel från anslags- posten Avlöningar till tillfällig personal anställa den personal som kan visa sig erforderlig. Någon ändring av medelsberäk- ningen vill utskottet ej göra utan tillstyr- ker Kungl. Maj:ts förslag härutinnan med hänvisning till att anslagsposten är be- tecknad förslagsvis. Utskottet inskränker sig till detta uttalande och föreslår att motionerna ej föranleder någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med stats- utskottets utlåtande.
Överväganden och förslag
Byggnadsverksamheten intar som tidi- gare antytts en nyckelställning i kon- junktur- och sysselsättningspolitiken. De åtgärder som vidtagits inom den eko- nomiska politiken och inom arbetsmark- nadspolitiken för att bevara eller åter- ställa balansen i ekonomin och på ar- betsmarknaden har därför i hög grad varit inriktade just på byggnadsområ- det. Dessa åtgärder har direkt verlnat stabiliserande och utjämnande på sys- selsättningen inom byggnadsindustrin och haft betydande indirekta verk- ningar även för sysselsättningen i öv- rigt. För 15—20 år sedan var också de
säsonginässiga svängningarna i syssel- sättningen på byggnadsarbetsmarkna- den väsentligt större än nu. Särskilt under första hälften av 1940-talet sked- de en avsevärd utjämning av syssel— sättningen över året. Situationen har därefter ytterligare förbättrats, men alltjämt är säsongvariationerna inom byggnadsbranschen större än inom den fasta industrin. Dessa förhållanden har närmare behandlats i avsnittet om sä- songarbetslösheten. Av där anförda upp- gifter framgår också att störningarna i sysselsättningen över huvud taget i hög grad emanerar från byggnadsindustrin. Antalet medlemmar i byggnadsarbetar- nas erkända rarbetslöshetskassa utgör ca 10 procent av samtliga arbetslöshets- försäkrade. Andelen arbetslösa bygg- nadsarbetare av samtliga arbetslösa brukar däremot vanligen betydligt över- stiga en tredjedel.
Störningarna i sysselsättningen inom byggnadsindustrin har flera orsaker. Den föränderlighet som präglar byggan- dets omfattning, inriktning och lokali- sering spelar härvidlag en väsentlig roll. Investeringar i byggnader och anlägg- ningar är vidare konjunkturkänsliga. Särskilt mindre projekt är också starkt påverkade av klimat och säsonger. Bak- om ojämnheternwa i efterfrågan på ar- betskraft till byggnadsindustrin skönjer man dock framför allt brister i plane- ringsprocessen, vilket försvårar den tidsmässiga koordinationen av de olika projekten. Förberedelserna från idé till byggstart, rymmer en mängd komplice- rade arbetsmoment, som var för sig förutsätter insatser och beslut av en lång rad enskilda, myndigheter och organisationer. Ett bygge av nämnvärd storlek kan heller inte påbörjas förrän alla delmoment i förberedelsearbetet är klara. Inte på något annat område inom näringslivet torde så många planerings—, projekterings- och beslutsinstanser vara
engagerade som inom byggnadsverk— samheten. Förberedelsearbetet är splitt- rat på många olika händer och bristen på samordning är kännbar. F.n. finns ingen instans som kan ge den samlade information om planeringsläget, som är erforderlig för att man rätt skall kunna bedöma möjlig igångsättningstid och kommande behov av arbetskraft.
Inom företag och myndigheter är man av ovan anförda skäl i hög grad hän- visad till uppskattningar av tidsgången i de olika behandlingsleden. Ofta visar sig dessa uppskattningar slå fel därför att man saknat elementär information om planeringsläget. På arbetsmarkna- den kommer misstagen till uttryck i ar- betslöshet eller ojämn sysselsättning, som skulle kunnat förutses och före- byggas genom en bättre uppföljning av planeringen.
Under senare år har de olika delmo- menten i själva byggnadsskedet blivit föremål för ingående studier som ett led i strävandena att rationalisera byg- gandet genom en planerad arbetskrafts- och maskinanvändning, materialupp- handling etc. På motsvarande sätt borde planläggningens olika delmoment göras till föremål för en mer ingående forsk- ning än den som statens institut för byggnadsforskning hittills haft resurser att genomföra. F. 11. är kunskaperna om planläggningens olika delmoment ringa. Framför allt saknas som förut sagts ett samlat grepp om hela planeringspro- cessen, varigenom en önskvärd koordi- nerng i hög grad försvårats. ökade kun— skaper på detta fält skulle kunna bli grunden för en bättre hushållning med de knappa planeringsresurserna och göra det möjligt att få fram den plane— ringsmarginal, som är erforderlig för en jämnare sysselsättning och för att in- vesteringarna i byggnader och anlägg- ningar skall kunna användas i kon- junkturpolitiken utan de negativa verk-
ningar för kostnads- och kvalitetssidan som följer med påtvingade improvisa- tioner. Det innebär framför allt att man måste söka få till stånd en reserv av färdiga projekt, som medger en utök- ning av byggandet, om detta med hän- syn till det ekonomiska läget eller situa- tionen på arbetsmarknaden bedömes önskvärt. Stabiliseringsutredningen har i sitt betänkande Mål och medel i stabi— liseringspolitiken (SOU 1961: 42) berört detta spörsmål och bl. a. anfört föl- jande:
Ifall en konjunkturvaricriug av de offent- liga investeringarna skall kunna genomföras utan alltför stora förluster i form av felin- vesteringar, ombyggnader och fördröjda, halvfärdiga projekt, fordrar den en mycket omsorgsfull och noggrann planering. De statliga verken inkl. de militära måste åläg— gas att alltid gradera sina normala in- vesteringar i sådana, som är ofrånkomliga och sådana, som till nöds kan uppskjutas, samt att alltid ha en reserv av projekt för två år framåt i stället för som nu ett år eller mindre. För att en tillräcklig bered- skap skall upprätthållas är det nödvän- digt att uppskjutna investeringar alltid och reservprojekt i god tid, när en nedgång kan siktas, hålles aktuella och moderna genom en löpande omprojektering och en alternativ projektering för olika arbetsin— sats. En sådan projektering drar visser- ligen vissa kostnader, men de är det pris man måste betala för att kunna med detta medel motverka ett efterfrågeöverskott eller -underskott inom investeringsområdet. Annars kommer — såsom hittills oftast varit fallet _ effekten av en förändring inte förrän konjunkturen redan har vänt.
Planeringen av byggnads- och an— läggningsverksamheten, framför allt inom den offentliga sektorn, måste in- riktas på en rörlighet i båda riktningar- na, d.v.s. planeringen skall medge att byggandet skall kunna både ökas och minskas. Det ligger i sakens natur att problemen visavi planeringen är mind— re, när det gäller att begränsa efter- frågan på arbetskraft. Upphandling och
arbetsplanering måste dock i viss om— fattning utformas så, att projekten kan drivas mer eller mindre intensivt. Att gå in i redan upphandlade och i gång varande företag och göra ändringar i tidplanerna är inte alltid möjligt och innebär under alla omständigheter extra kostnader, om inte upphandling är gjort för olika alternativ.
Det är ej möjligt att bestämt säga inom hur vida gränser byggnads- och anläggningsverksamheten behöver va- rieras från en period till en annan. Sta- biliseringsutredningen säger i det ovan citerade uttalandet att de statliga ver- ken alltid borde ha en reserv av projekt för två år framåt i stället för som nu för ett år eller mindre. Arbetsmarknads— utredningen kan i princip instämma i detta uttalande. Med hänsyn till en rad svårigheter att generellt kunna bygga upp en så omfattande reserv, som sta- biliseringsutredningen uttalat sig för, torde det emellertid vara realistiskt att på kort sikt sätta målet något lägre. Redan en reserv omfattande ett års byggande skulle innebära en väsentlig ökning av den eftersträvade flexibilite- ten. Som i det följande närmare behand- las måste man också vid en »normal» utveckling av byggnads- och anlägg- ningsverksamheten räkna med ett sti- gande behov av arkitekter och ingen- jörer. Att nu yrka på en så kraftig ök- ning av planeringsreserven som stabili- seringsutredningen gjort synes inte tjä- na mycket till. Genom systematiska åt- gärder torde man dock under loppet av några år successivt kunna få till stånd en reserv inom hela byggnads- verksamheten, som i genomsnitt mot— svarar byggandet under tre till tolv må- nader. Med en sådan målsättning löper man inte heller samma risk att satsa de knappa planeringsresurserna på objekt, som kan få ligga i reserv så länge, att de i avseende på konstruk-
tioner och tekniska lösningar måste om- projekteras.
Åtgärder för att undanröja hinder för en för-
tidsplanering Knappheten på projekleringspersonal m.m. Planeringen av byggandet är väsentligen ett arkitekt- och ingenjörs- arbete. Knappheten på arkitekter och ingenjörer är väl känd. Under senare år har en utökning av arkitekt— och ci— vilingenjörsutbildningen kommit till stånd. Den ökade utbildningen kommer dock inte att medföra något nämnvärt tillskott av arkitekter och civilingenjö- rer förrän i början av 1970-talet. Bygg— nadsverksamheten kommer därför även under de närmaste åren att ha brist på kvalificerad teknisk personal i sådan grad, att den eftersträvade fortsatta in- dustrialiseringen av byggandet kan komma att hämmas. På planeringssidan -— som ytterligare diskuteras i det föl- jande —— är situationen likartad. I en ut- redning om bebyggelseplaneringens läge (Aktuellt från byggnadsstyrelsen 1964: 2) erinrar byggnadsstyrelsen om de fak- torer som hastigt drivit upp kravet på planeringsinsatser. Ämbetsverket fort- sätter: Planeringskapaciteten _ vilken framför-
allt bcror av tillgången på kunniga och erfarna planfackmän av olika kategorier # har inte anpassats till detta växande planeringsbehov. Redan under åren efter kriget började bristen på planerare att gö- ra sig gällande; framförallt saknades folk för den påbörjade generalplaneringen. Det senaste årtiondets utveckling har medfört stegrade krav på insatser från planerarnas sida, kvalitativt likaväl som kvantitativt. medan tillgången på planerare, särskilt på teknikersidan, tillvuxit i väsentligt lång- sammare takt. Planeringskapaciteten har som följd härav successivt gått tillbaka, samtidigt som alla användbara tidigare planreserver förbrukats.
Härtill kommer den i skilda samman— hang påtalade bristen på tekniska med- hjälpare till arkitekter, konstruktörer
och ingenjörer inom produktionsledet. Bl. a. i den nyss citerade av byggnads— styrelsen utförda utredningen framhål- les, att arkitekter och konstruktörer för närvarande med hänsyn till personal- läget sysselsätts med arbetsuppgifter, som skulle kunna utföras på ett tillfreds- ställande sätt av byggnadstekniker med lägre utbildning.
Även om utbildningen av arkitekter och ingenjörer byggts ut under senare år föreligger det risk för att bristen på sådan personal under en mellantid kan komma att skärpas som en följd av plan- situationen, den starkt växande bygg- nadsvolymen, industrialiseringen av byggandet och den relativt sett mindre snabbt växande utbildningskapaciteten. Detta kan i sin tur få till följd att stör- ningar i sysselsättningen ej kan undvi- kas, om inte extraordinära åtgärder omedelbart vidtages. I denna situation mäste olika utvägar prövas för att på kort sikt få till stånd en ökning av pla- neringsresurserna och en bättre hus- hållning med dem.
Det har redan konstaterats att det under senare år skett en utbyggnad av arkitekt- och ingenjörsutbildningen. Denna utbyggnad ger effekt i fråga om arkitekter och civilingenjörer först på sikt. En förbättrad tillgång på ingenjö- rer torde snabbast kunna nås genom en ytterligare utbyggnad av utbildningen på mellannivå och lägre nivå. En ökad utbildning på dessa nivåer skulle också påskynda en sådan omfördelning av arbetsuppgifterna som förut antytts.
Enligt utredningens emellertid temporära insatser för att på kort sikt öka personalresurserna på planeringssidan. Inom ramen för den av arbetsmarknadsstyrelsen initierade vuxenutbildningen har i kortare kurser (24 v.) utbildats byggnadsritare. Avsik- ten är att de skall kunna ta över mera rutinbetonade ritningsuppgifter från
mening krävs
kvalificerade ingenjörer. Denna verk- samhet, som hittills omfattat ett 10-tal kurser årligen, bör enligt utredningens mening snabbt utökas. Till konstruk- tionssidan skulle likaledes ett värde- fullt tillskott kunna erhållas genom en fortbildning av lämpliga yrkesarbetare inom branschen. Arbetsmarknadsstyrel- sen och skolverket bör därför i samver- kan med berörda branschorganisatio- ner planlägga och genomföra en sådan utbildning.
Till de ytterligare åtgärder på till- gångssidan som bör prövas hör rekryte- ring av utländska arkitekter och ingen- jörer. Vissa svårigheter kan föreligga att anpassa utländska arkitekter till svenska förhållanden. Eftersom deras arbetsuppgifter delvis är av kontakt— karaktär kan under en initialperiod Språksvårigheter uppstå. Likaså kan av- vikande förhållanden pä lagstiftnings- området, praxis m. m. till en början skapa vissa svårigheter. Sådana svårig- heter kan emellertid relativt snart över— vinnas. De utländska arkitekter, som redan finns i landet, utgör ett värde- fullt tillskott till våra knappa resurser på detta område. Flertalet torde ha kom- mit till Sverige på eget initiativ eller genom förmedling av arkitektbyråer här, som ej kunnat fylla sitt arbets— kraftsbehov på den svenska marknaden. Löneläget i Sverige och förhållandena i övrigt torde i och för sig kunna locka sökande från andra länder, även om an- talet ej kan bli så stort. Med hänsyn till de konsekvenser, som eftersläp- ningen i planeringen får för sysselsätt- ningen och för möjligheterna att till- godose eftersatta byggnadsbehov, mås- te varje möjlighet att få ett tillskott av teknisk arbetskraft prövas. Utredningen får därför föreslå, att åtgärder vidtages för en organiserad rekrytering av ut- ländska arkitekter och byggnadsingen- jörer genom arbetsmarknadsstyrelsen i
samråd med partsorganisationerna på området.
I diskussionen kring planeringsfrå- gorna har ibland anförts att projekte- ringsnppdragen _ det gäller inte minst uppdrag avseende offentliga byggnader —— är koncentrerade till ett fåtal arki- tekt- och konstruktionsbyråer, som här- igenom blir överbelastade i förhållande till sina resurser. En förklaring härtill kan vara, att en del arkitekt- och kon- struktionsbyråer specialiserat sig på vissa slags byggnader. Det finns sålunda specialister på sjukhus och i viss ut- sträckning även på skolor och industri- byggnader. Dessa har vunnit sådant an- seende, att uppdragsgivarna gärna läg- ger beställningarna hos dem, även om förberedelserna härigenom kan komma att ta längre tid. Man kan naturligtvis inte generellt säga att specialiseringen innebär anhopning av uppdrag med åt- följande förseningar. Många specialis- ter har nämligen också resurser som medger korta leveranstider. Det kan dock inte bestridas :att koncentrationen i många fall medför dröjsmål med pro- jektens påbörjande. Med hänsyn härtill torde i första hand statliga och kommu- nala projekteringsuppdrag böra spridas på flera händer än som nu är fallet. Om antalet specialister är för få i för- hållande till arbetsvolymen kan grup- pen av specialister vidgas på sätt som skolöverstyrelsen praktiserat under se- nare år med särskilda kurser i skol- hyggnadsfrågor för arkitekter och kon- struktörer. För övrigt bör arbetsmark- nadsstyrelsen i fråga om sådana pro- jekt, som är avsedda att intagas i in- vesteringsreserven, kunna ta initiativ till en sådan fördelning :av planerings- uppdragen att förtidsplaneringen främ- jas.
Det är väl känt att eftersläpningen i fråga om bebyggelseplaneringen är ett av de mest besvärliga hindren för en
tidsmässigt riktig projektering av de konkreta byggnadsobjekten. I den tidi- gare citerade utredningen om bebyggel— seplaneringens läge belyser byggnads— styrelsen läget med några uppgifter från de första bostadsbyggnadsprogram som upprättades på hösten 1963. De visar att av de berörda 428 kommunerna med ca 90 procent av den totala bostads- produktionen, något över 40 procent hade detaljplaner fastställda för hela den produktion av flerfamiljshus som de bedömt möjlig att påbörja under 1964. För något över en tredjedel av kommunerna var planerna endast del— vis fastställda och för ca 25 procent hade plan inte fastställts för någon del av 1964 års produktion. För småhus- byggandet var situationen i stort sett densamma. Även om kommunernas pla— ner sammantagna betydligt översteg det av riksdagen beslutade minimiprogram- met för 1964 ger uppgifterna en god bild av läget inom den centrala sektor som bostadsbyggandet utgör. Byggnads- styrelsen summerar läget på följande sätt.
De planfastställande myndigheterna har under senare är alltför ofta stått i en situa— tion utan alternativ, där projekteringen redan drivits så långt att fastställelse- prövningen blivit illusorisk. Sådana för planläggningen i och för sig ovidkomman— de faktorer som bostadsbrist och den 10- kala sysselsättningen för byggnadsarbetar— na har tvingat till fastställande av planer av mindre god kvalitet eller till omfattande plandispenser som läst det efterföljande plangenomförandet.
Statens institut för byggnadsforsk- ning påpekar i en studie över plane- ringsresurserna (Från stadsplan till in- flyttning, Stockholm 1963) att tidsåt- gången för stadsplaneläggningen av ett 30-tal bostadsprojekt varierade från 1— 6 år, medianvärdet var 2 år. Den långa tidsåtgången synes inte sällan vara be- roende på oklara förutsättningar, vil- ket medfört att ärendena återförvisats
till lägre instans för komplettering eller ändring. Eftersom så många remiss- organ är inkopplade medför varje så- dan återförvisning en avsevärd tidsför- lust. Byggnadsstyrelsen har i den förut— nämnda utredningen analyserat plane- ringsproceduren och redovisat vissa förslag till förenklingar. Arbetsmark- nadsutredningen vill rent allmänt un— derstryka styrelsens uttalanden härvid— lag och framhålla att ytterligare studier i ämnet erfordras med sikte på att ge- nom en effektivisering av proceduren förkorta plancringstiderna.
Eftersläpningen i bebyggelseplane- ringen har också sin förklaring i att mark ej finnes disponibel vid de rätta tidpunkterna och i en obefintlig eller ofullständig översiktlig planering. Mark- frågorna berörs i flera nu pågående ut- redningar —— bl. a. expropriationsutred- ningen, 1963 års markvärderingskom- mitté samt i markpolitiska utredningen —- varför de ej ytterligare skall behand— las här. Bristerna i den översiktliga pla- neringen, som bl. »a. har ett direkt sam- band med det otillräckliga greppet om markfrågorna, har medfört att man på många håll saknat fasta hållpunkter för stadsplaneringen och den därefter föl- jande projektplaneringen. Dessa brister har också lett till att tiden närmast före byggstart karakteriseras av force— ringar och improvisationer till förfång både för kvalitet och ekonomi i byggan— det. Mot denna bakgrund vill utred- ningen starkt understryka vikten av en ingående uppföljning av den förut om- nämnda rullande femårsplaneringen av bostadsbyggandet.
Till inte ringa del är eftersläpningen inom den fysiska planeringen en fråga om brist på personal. Olika undersök- ningar ger vid handen att antalet obe— satta tjänster vid stadsarkitektkontor, stadsingenjörskontor, länsarkitektskon- tor etc. ligger vid 10 procent eller strax
därunder. Dessutom är personalom- sättningen hög, vilket självfallet medför störningar i arbetet. Utredningen vill här hänvisa till de förslag som bygg- nadsstyrelsen framlagt, om komplette- rande utbildning för den mellankate- gori samhällsplanerarc som benämnes plantekniker och som tvivelsutan i inte obetydlig omfattning borde kunna av- lasta göromål från den högskoleutbilda- de personalen.
En del projekteringskapacitet skulle också vara att vinna på minskad strä— van till orginalitet i sammanhang, då en sådan knappast har någon uppgift att fylla. I de fall då det utan men för objektens funktion och miljö går att förenkla eller standardisera byggnader- nas utformning bör detta ske. På flera områden torde en sådan förenkling vana möjlig. I fråga om småhusbyggandet har sedan länge tillämpats ett system med typritningar, som dock medger variation i utförandet. Numera tar låne- myndigheterna ställning till ansök- ningar om lån på grundval av i förväg godkända typritningar. Härigenom har man kunnat undvika den tidigare gans- ka ingående granskningen av varje en- skilt fall. Förutom en förenkling av pro- grammering samt arkitekt- och kon- struktörsarbete skulle en mera utbredd tillämpning av denna princip innebära tidsvinster vid beredningen av beslut om statliga lån och bidrag och utrymme skapas för mera produktiva insatser från arkitekters och teknikers sida.
Vid diskussioner i denna fråga har utredningen mött den vanliga invänd- ningen, att typisering av hus är möjlig endast i mycket begränsad omfattning, därför att förutsättningarna i varje en- skilt fall är så skiftande. Utredningen har förståelse för att så ibland kan vara fallet, men anser inte att varje enskilt projekt nödvändigtvis skall behöva för- anleda ett totalt nyskapande. Det lär
sålunda ej kunna påstås att t. ex. de otaliga försöken att variera planlös- ningarna av 3—rumslägenheter resulterat i bättre lägenheter. Tvärtom torde den- na omotiverade strävan att åstadkomma någonting nytt ofta innebära, att man överger erkänt bra planlösningar. Ut- redningen menar alltså att man genom en i större omfattning tillämpad typise- ring skulle vinna tid, spara på knappa planeringsresurser och underlätta den industrialisering av byggandet, som i sig skulle kunna främja en jämnare och stabilare sysselsättning för bygg- nadsindustrins arbetskraft.
Kraven på individuell utformning av varje enskilt objekt kan ha ett sam- band med det sätt på vilket arkitekter- na arvoderas. Detta samband borde där- för ingående studeras. Det ligger emel- lertid utom utredningens kompetens att ta upp hela frågan om SAR-taxans ut- formning och arkitekternas ställning i planeringsprocessen till behandling. Med hänsyn till den vikt, som en lös- ning av detta problem måste tillmätas i strävandena att effektivisera plane- ringen, får utredningen föreslå att Kungl. Maj:t i särskild ordning låter utreda ärendet.
Byggnadsverksamheten har under det senaste årtiondet genomgått och genom- går fortfarande en snabb omställning, som efter hand alltmer poängterar in- dustrins karaktär av monteringsin- dustri. Denna utveckling bör enligt ut- redningens mening underlättas eftersom den bl. a. tjänar utjämningssträvandena på arbetsmarknaden. En förutsättning för en fortsatt industrialisering av bygg- processen synes emellertid vara ett för- bättrat samspel mellan i första hand byggnadsindustrin och projektörerna men också mellan dessa båda parter å ena sidan och materialindustrin å den andra. Speciellt i fråga om mindre och medelstora byggnadsprojekt kommer
efter hand allt större hänsyn att få tagas till material och mått på de standard- produkter som byggniadsdelsindustrin framställer. De stora projekten kommer sannolikt också framdeles att ge under- lag för »skräddarsydda» beställningar hos materialindustrin. I denna utveck- ling på materialsidan mot standardpro— dukter i långa serier ligger betydande möjligheter till en tekniker— och arki- tektbesparandc typisering, om de som utövar inflytande på byggnaders och anläggningars utformning helt vill anamma denna linje. Det gäller med andra ord att få till stånd en produk- tions- och materialanpassad projekte- ring, vilket sannolikt också kommer att kräva nya projekterings— och upphand- lingsformer, som på grundval av ett byggnadsprogram medger projektering, arbetsplanering och materialupphand- ling i ett sammanhang. Eftersläpningar i planeringen har under senare år varit besvärande inte minst inom den statliga husbyggnadssektorn. Med hänsyn här- till vill utredningen förorda en ökad användning inom det statliga området av totalupphandlingar på grundval av väl utarbetade byggnadsprogram. Det 'tr emellertid av intresse att så även sker inom den privata sektorn. Planeringen av ett byggnads- och an- läggningsföretag är inte enbart ett arki- tekt- och konstruktörsarbete. Såväl för industrins byggande som för det offent— liga byggandet är programmeringen ett tidsmässigt omfattande avsnitt med en rad utredningar, samråd och många kvalificerade bedömningar. Denna del av förberedelserna tenderar att ta allt mer tid i anspråk. Även inom den del av administrationen, som sysslar med att förbereda byggnadsprojekt inom den offentliga sektorn, förekommer flask— halsar. Dessa kan vara svåra att komma till rätta med, eftersom det också före- ligger knapphet på kvalificerad admi-
nistrativ personal och eftersom såväl arkitekter som ingenjörer oftast måste deltaga även i denna del av förbere- delserna. För den skull är det angeläget att förberedelserna i form av program- mering påbörjas i mycket god tid. Av olika anledningar tillmäts ofta allt för kort tid för förberedelsearbetet, inte minst det som ligger på programsta- diet. När man sedan i byggnadsskedet skulle ta hänsyn till läget på arbets— marknaden befinner man sig ofta i ett tvångsläge, där arbetsmarknadssyn- punkterna får vika med resultat att det uppstår arbetslöshet eller överefterfrå- gan på arbetskraft. En långsiktigare planering av investeringsverksamheten i första hand inom den offentliga sek- torn är därför i hög grad önskvärd.
Åläggande till statsmyndigheterna att förtids- planera Det finns ej några direkta föreskrifter för statsmyndigheterna i form av be- stämmelser i instruktioner eller dylikt om en sådan förtidsplanering av bygg» nader och anläggningar, att en önsk— värd konjunkturvariation kan erhållas. För planeringen av projekt, som skall ingå i investeringsreserv och bered— skapsstat, finns som förut sagts regler intagna i arbetsmarknadsstyrelsens in- struktion.
Statsmyndigheternas benägenhet att förtidsplanera sitt byggande är i hög grad beroende på statsmakternas ställ- ningstagande till det framtida byggan- dets omfattning, inriktning och lokali- sering. Utredningen har vid sina över- läggningar med verk och myndigheter funnit att man alltjämt är benägen att tänka och planera i budgetår, även i fall då det saknas hinder för en lång- siktigare planering. Riksdagen har för vissa avsnitt av den statliga sektorn gjort principiella uttalanden om in-
vesteringsutvecklingen över längre pe- rioder. Dessa uttalanden borde enligt utredningens mening kunna bilda ut- gångspunkt för myndigheternas bedöm- ning i stort av byggandets omfattning och alltså kunna tjäna som grund för en konkret projektering för perioder som omfattar mer än ett budgetår.
I olika sammanhang har också stats- myndigheterna anmodats att planera investeringarna så, att de medger en erforderlig rörlighet i statens utgifter. Sålunda har i anvisningar till myndig- heterna för budgetarbetet under hösten 1964 bl. a. anförts:
Samtidigt som betydelse av en långsikts- planering hos myndigheterna betonas, är det väsentligt att framhålla behovet av flexibel utgiftsplanering på kort sikt. Detta gäller särskilt investeringsverksamheten. Under senare år har beredskapen mot kort— siktiga konjunktur- och säsongsvängningar väsentligt förbättrats bl. a. genom om— läggningar av myndigheternas utgiftsdis— positioner. Med det budgetperspektiv som i det föregående skisserats kommer emeller— tid kravet på en flexibel utgiftsplanering att ytterligare öka. Det är därför angeläget att myndigheterna intensifierar sina an- strängningar att hålla en god beredskap för att kunna möta både behov av snabba in- skränkningar i den statliga investerings- verksamheten vid en skärpning av kon- junkturen och behov av utvidgningar av verksamheten vid tillfällig avmattning i konjunkturen. Myndigheterna bör därför i sina anslagsframställningar lämna en all— män redogörelse för de åtgärder som vid- tagits och planerats i nu avsett syfte.
Det bör enligt utredningens mening på alla väsentliga områden föreligga goda möjligheter att få till stånd en mera långsiktig planering än f. 11. av de statliga investeringarna utan att byggnads- och anläggningsplanerna år- ligen bestämt fixeras till sin volym. Som utredningen tidigare framhållit bör en sådan planeringsmarginal skapas, att man med kort varsel kan öka byggnads- och anläggningsverksamheten i en om- fattning som motsvarar åtminstone tre
till tolv månaders byggande. Med hän- syn till den långa tid som förberedel- serna numera tar borde detta admi— nistrativt och beslutsmässigt inte inne— bära några svårigheter. Problemet ver- kar också till övervägande del vara av psykologisk art, d.v.s. verk och myn- digheter (dct gäller också kommunala organ) måst-e förmås att driva förbere— delsearbetet för längre period än löpan- de budgetår även om definitiva beslut om medel för detta byggande ännu ej föreligger. Detta förutsätter att verken erhållit sådana direktiv eller prioritets— anvisningar från statsmakterna, att man vet i vilken ordning projekten skall an- gripas. Behovet av en sådan långtids- planering behöver ej diskuteras. Visser— ligen har under senare år en viss an- passning av det offentliga byggandet kunnat ske till säsong- och konjunktur- skiftningar, men det har stött på svå- righeter och det har uppstått förse- ningar som delvis motverkat syftet med variationerna. En förbättring av lång- tidsplaneringen är alltså nödvändig för att de statliga investeringarna skall få den flexibilitet som erfordras. Detta är önskvärt också därför att det numera, sedan byggnadsregleringen upphört, saknas direkta möjligheter att på mot- svarande sätt påverka de privata in- vesteringarnas omfattning.
Inom det allmänna vägväsendet har det under senare år skett en förtids- planering av helt annan omfattning än inom andra delar av den offentliga sek- torn. Detta torde främst vara ett resul— tat av systemet med flerårsplaner, som konkret angivit vilka projekt som be- räknas kunna påbörjas under vart och ett av de fem år som planen omfattar. Även om planerna hittills inte kunnat baseras på en fast investeringsserie med årliga minimibelopp, har denna ordning visat sig leda till en förtids— planering av utomordentligt stor bety—
delse för konjunktur- och sysselsätt- ningspolitiken. Till det goda resultatet har troligen också medverkat det psyko— logiska faktum, att man under en följd av år i första hand tillgripit vägföretag när det gällt att åstadkomma antingen extra sysselsättning i en arbetslöshets- situation eller säsongutjämning. Man har helt enkelt på vägsidan lärt sig att det lönar sig att ligga väl framme med planeringen. Exemplet med vägplane— ringen bekräftar under alla omständig— heter värdet av en långsiktig planering och möjligheterna att åstadkomma en sådan.
Planeringen av statliga husbyggnads- företag _ från 1 juli 1963 är också be- fästningsarbetena berörda — regleras sedan år 1960 genom särskilda bestäm- melser om en tvåstegsprövning av Kungl. Maj:t. Reglerna omfattar också de projekt som redovisas i beredskaps— staten. Denna handläggningsform inne— bär som förut sagts att granskning av ärendena skall ske dels sedan bygg- nadsprogram utarbetats, dels sedan hu- vudhandlingar färdigställts. Den syftar bl. a. till att få en tidigareläggning av planeringen. I det långa loppet torde systemet också komma att medföra en förbättring härvidlag. Så kan emellertid bli fallet endast om granskningen får sådana resurser, att den ej kommer att utgöra en flaskhals i planeringsproces— sen. Enligt vad utredningen inhämtat har det under de senaste årens force- rade byggande inte saknats tendenser härtill.
Som förut sagts innehåller Kungl. Maj:ts instruktion till arbetsmarknads— styrelsen bestämmelser om att styrelsen skall främja en förtidsplanering bl. a. inom den statliga sektorn. Uppenbar- ligen har denna föreskrift och de re- surser styrelsen har till förfogande för ändamålet ej varit tillräckliga. Det be- kräftas bl. a. av det faktum, att verkets
ledning vid flera tillfällen, då syssel- sättningsskäl motiverat ett ökat statligt byggande, uttalat att planeringen på grund av lång eftersläpning speciellt på husbyggnadssidan inte medgivit den eftersträvade expansionen, eller också har denna kommit för sent.
För att man skall kunna få till stånd en planering som medger erforderlig flexibilitet i de statliga investeringarna synes det nödvändigt dels att statsmak— terna inte endast uppdrager åt verken att genomföra en sådan planering utan också systematiskt följer upp densam- ma, dels att verken ges sådana besked i fråga om investeringarnas omfattning, inriktning och lokalisering för de när- maste åren, att verken får underlag för en långsiktigare planering, dels slutli- gen att verken får erforderliga perso- nella resurser för dessa uppgifter.
Utredningen får alltså föreslå, att Kungl. Maj:t förordnar om skyldighet för statsmyndigheterna att förbereda sina investeringar ('byggnads- och an- läggningsarbeten samt industrianskaff— ningar) så, att de med kort varsel kan ökas eller minskas med hänsyn till säsong— och konjunkturförändringar. Redan nu finns som förut sagts ett kungligt cirkulär med förordnande att myndigheterna skall förbereda och för- lägga sina egna arbeten och entrepre- nader så, att säsongutjämningen främjas. Verken har som förut angivits även i annan ordning fått anvisningar med samma innebörd. Föreskrifterna skulle enligt utredningens förslag byggas ut till att avse en planering även med sikte på behovet av en konjunkturutjämning. Utredningen har övervägt lämpligheten av att precisera, hur lång period eller hur stor volym planeringen bör omfatta, men ej funnit det möjligt att ge några generella rekommendationer på denna punkt. Förtidsplaneringens omfattning bör i stället på varje särskilt område
bli föremål för överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen och vederbö— rande verk.
Även med en sådan komplettering av föreskrifterna till verken bör enligt ut- redningens mening bestämmelsen i Kungl. Maj:ts instruktion till arbets— marknadsstyrelsen att styrelsen skall främja en förtidsplanering stå kvar. Det synes nämligen nödvändigt att verkens planering kontinuerligt följs upp och att man på en hand ständigt har ett grepp om planeringsläget. Enligt vad utredningen inhämtat har arbetsmark- nadsstyrelsen f. n. ej möjligheter att kontinuerligt följa planeringen inom de olika verken utan är huvudsakligen hän— visad till att göra en genomgång av läget i samband med upprättandet av förslag till investeringsreserv. Utred- ningen förutsätter att en erforderlig för- bättring av denna uppföljning skall kunna genomföras i samband med den förstärkning av styrelsens planerings— funktion som 1964 års riksdag beslutat.
Kostnaderna för programmering och projektering inom den statliga sektorn belastar verkens avlöningsanslag, sär- skilda projekteringsanslag som vissa verk förfogar över, verkens byggnads- anslag eller allmänna omkostnadsanslag. Kostnader för projektering, som faller under de ovan omnämnda bestämmel— serna om tvåstegsprövning och som ut- föres innan ärendet underställs riks- dagens prövning och byggnadsanslag anvisas, skall i allmänhet förskottsvis täckas från investeringsanslaget till »Vissa projekteringskostnader». Det är alltså kostnader för färdigställande av huvudbandlingar och _ i vissa fall _ byggnadshandlingar, som skall täckas in på detta sätt. Det byggnadsanslag, som riksdagen sedermera anvisar, inne- fattar också kostnaderna för projekte- ring. Ett motsvarande belopp återföres därvid till projekteringsanslaget.
Med undantag för främst väg- och vattenbyggnadsverket, utför myndighe— terna själva numera endast i mindre om- fattning projekteringsarbete. Däremot svarar verken för de förberedelser, som ligger före projekteringen, d.v.s. pro— grammeringen. Krav på en ökad för— tidsplanering kommer med all sannolik- het att inom vissa verk medföra an— språk på personalförstärkning för pro— grammeringsarbetet. Personalfrågan har för övrigt redan tidigare aktualiserats, bl. a. i samband med remissbehand- lingen av stabiliseringsutredningens be— tänkande, i vilket också behovet av en förtidsplanering berördes. I viss om- fattning har resurserna för utrednings- och programmeringsarbete förstärkts under senare år. Så är förhållandet bl. a. i fråga om byggnadsstyrelsen, om vars organisation 1962 års riksdag fattat be- slut. I stort är emellertid resurserna alltjämt otillräckliga.
Förtidsplanering av statsunderstödda kommu- nala och enskilda projekt
Som grund för kommunernas mera de- taljerade planering för bostadsbyggan— det skall som förut sagts i fortsättningen ett stort antal kommuner årligen upp- göra bostadsbyggnadsprogram. Även om man måste räkna med att det kommer att dröja en tid innan detta system med flerårsplanering fungerar tillfredsstäl- lande, synes man kunna utgå från att dessa relativt snart kommer att skapa nya och bättre förutsättningar att få till stånd en konkret förtidsplanering. Re- sultatet kommer emellertid enligt utred- ningens mening att i hög grad bli be— roende på de statliga bostadsmyndig- heternas möjligheter att bistå kommu— nerna i deras planeringsarbete, att kon- tinuerligt följa upp programmen och se till att de får ett realistiskt innehåll samt att medverka till att hinder för deras genomförande undanröjes.
Redan den av 1963 års riksdag beslu— tade övergången från budgetår till ka- lenderår för låneramar och bostadspro— gram har skapat bättre förutsättningar för en anpassning av bostadsbyggandet till de ekonomiska och arbetsmarknads- mässiga föl—utsättningarna. Med tillämp— ning av den praxis som utbildats under senare är bör en preliminär fördelning av låneramarna för påföljande kalender- år kunna ske i nära anslutning till att förslag föreläggs riksdagen i början av året. Det skulle innebära en vinst på ett halvt år eller mer för planeringen i jämförelse med den ordning som gällt under senare år. Utan tvekan är detta ett värdefullt framsteg, men det ger ändock inte den tidsmarginal som är erforderlig för att man skall få till stånd en tillräckligt omfattande projektplane- ring. Visserligen kommer bostadsbygg- nadsprogrammen att innebära en upp- fordran till kommunerna att driva på planeringen, men benägenheten att göra undan alla förberedelser för byggnatio— nens påbörjande torde även i fortsätt- ningen i hög grad bli beroende av be- sked om tidpunkten då projekten får påbörjas. Därför bör möjligheterna prö— vas att ge såväl kommuner som bygg- herrar besked om lån för längre perio— der än som nu är fallet.
Det har diskuterats att bostadsmyn- digheterna sedan femårsprogrammen godkänts skulle utfästa sig att ställa lånemedel till förfogande för program- mens genomförande. Riksdagen har ut— talat, att bostadsstyrelsen till ledning för kommunernas planering bör ange bostadsbyggandets ungefärliga omfatt— ning under planeringsperioden. I an- slutning härtill har bostadsstyrelsen i sina anvisningar till kommunerna rö- rande femårsplaneringen framhållit, att statsmakterna även i fortsättningen kommer att årligen ta ställning till stor- leken av det närmast följande årets
bostadsbyggande. Styrelsen har vidare framhållit, att bostadsbyggandet inte helt kan hållas vid sidan av konjunk- turpolitiken. Bostadsstyrelsen har under förhandenvarande omständigheter fått begränsa sig till att lämna bestämda lånebesked till länen och kommunerna för endast ett kalenderår 1 sänder. I fråga om långivningens omfattning un- der löpande planeringsperiod har sty- relsen alltså fått nöja sig med det all— männa uttalandet, att starka skäl talar för en successiv utökning av bostads— byggandet. Långsiktiga besked som nu— derlag för förtidsplanering synes emel- lertid kunna förenas med en viss rörel- sefrihet i fråga om byggandets omfatt- ning genom en vidare utveckling av systemet med minimiprogram. Enligt utredningens bedömande bör det kunna ske på följande sätt.
I överensstämmelse med nu gällande praxis gör bostadsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen en preli- minär fördelning mellan länen av me— delsramarna för påföljande kalenderår så snart förslag om minimiprogram förelagts riksdagen. När riksdagen se— dermera under våren tagit ställning till Kungl. Maj:ts förslag gör bostadsstyrel- sen på motsvarande sätt en definitiv fördelning av medelsramarna. Samtidigt härmed lämnas till varje län ett prelimi- närt besked om medelsramen för ytter- ligare ett kalenderårs igångsättning. Preliminär och definitiv fördelning på län skulle ute i länen följas av en fördel- ning mellan kommunerna och dessa skulle i sin tur ha att för två år bestäm- ma hur låneutrymmet skulle fördelas mellan olika byggherrar. Härvid måste medelsramarnas karaktär av minimipro— gram kraftigt understrykas och kommu- ner och byggherrar uttryckligen uppma- nas att driva förberedelserna så, att fler lägenheter kan påbörjas, om det ekono- miska läget och situationen på arbets—
marknaden medger det. Genom de tidi- ga beskeden skulle såväl myndigheter som byggherrar engageras i förbere— delsearbetet på ett annat sätt än nu. En väsentlig fördel med denna ordning skulle dessutom vara att ett definitivt ansvar lägges hos kommunerna för en planering som avser mer än det när- maste kalenderårets byggande.
Även i fråga om skolbyggnaderna är det flera faktorer som påverkar kommu— nernas planeringsaktivitet. Det är själv- fallet att kommunerna måste påbörja vissa förberedelser långt innan besked om statsbidrag erhållits. Enligt uttalan- den, som gjorts av såväl skolöversty- relsen arbetsmarknadsstyrelsen, föres dock vanligen denna planering fram till färdiga byggnadshandlingar först sedan besked erhållits i statsbi- dragsfrågan. Även i detta fall spelar alltså kännedomen om den tidpunkt, då statsbidrag kan erhållas, en nyckelroll för strävandena att få till stånd en för- tidsplanering. Så är fallet inte minst därför att planeringsarbetet är splittrat på många byggherrar. Ungefär fyra fem- tedelar av (alla skolbyggnadsprojekt har var sin byggherre, d. v. 5. de ligger i var sin kommun med var sin planering. Skolbyggandet är alltså inte kontinuer- ligt på samma sätt som bostadsbyggan— det och för den skull är långsiktiga, konkreta besked särskilt nödvändiga.
Som tidigare angivits har 1962 års riksdag vid behandlingen av förslaget till reformering av den obligatoriska skolan m. m. godkänt föredragande de— partementschefens uttalande, att den av skolberedningen föreslagna investe- ringsserien för budgetåren 1962/63— 1969/70 bör bilda utgångspunkt för de årliga ställningstagandena i fråga om investeringsramar och anslag för grund— skolans nybyggnader. I anslutning här- till uttalade riksdagen att en nedgång i konjunkturen med fördel skulle kunna
SOITl
mötas med ökade insatser på skolbyg- gandets område. Dessa uttalanden synes enligt utredningens mening ge den er- forderliga grunden för en flerårsplane— ring av skolbyggandet. Enligt vad ut- redningen erfarit från skolöverstyrel— sen är också de närmaste årens investe- ringsbehov i de olika kommunerna rela- tivt väl kända. Förutsättningar torde därför finnas att göra fördelningsplaner för åtminstone huvuddelen av de i skol— propositionen angivna investeringsra- marna. Av praktiska skäl kan fördel- ningsplanen till en början måhända få lov att inskränkas till tre år, men också detta skulle i jämförelse med nuvaran- de förhållanden innebära väsentligt öka- de möjligheter att förtidsplanera skol- byggandet. Med åberopande av vad som här ovan anförts får utredningen före- slå, att Kungl. Maj:t uppdrager åt skol— verket att upprätta fleråriga fördel- ningsplaner för statsbidragsgivningen till kommunerna.
Inom de delar av byggnadsverksam- heten i övrigt, som är beroende av stat- ligt stöd, märks i första hand anlägg- ningar för valten och avlopp. Som förut anförts gäller för detta slag av projekt sedan länge den ordningen, att väg— och vattenbyggnadsstyrelsen eller dess läns- ingenjörer lämnar kommunerna medgi- vande att påbörja arbetet med bibehål- len rätt att sedermera få statsbidrags- frågan prövad. Detta system, som i vissa avseenden har nackdelar, synes dock inte avhålla kommunerna från att för- tidsplanera. Att så sker torde bl. a. kun- na förklaras därav att vatten- och av- loppsarbeten sedan lång tid varit de dominerande projekten i den kommu— nala beredskapen mot arbetslöshet.
I fråga om statsbidragsberättigade gator och vägar finnes redan ett system med fördelningsplaner omfattande fem år och baserat på en investeringsserie som förutsätter en successiv ökning av
byggandet. Denna ordning bör såvitt utredningen kan finna kunna medver- ka till att kommunerna på detta områ- de får till stånd en viss marginal av planerade projekt, på samma sätt som skett i fråga om vägväsendet på lands- bygden, inom vilket område plane— ringen medgivit en betydande varia- tion av byggandet.
Annat byggande som är beroende av statsbidrag är bl. a. ålderdomshem, all- männa skyddsrum, enskilda vägar och samlingslokaler. Var för sig är dessa poster av relativt liten omfattning men tillsammantagna är de ändock av be- tydelse för sysselsättningen. Enligt ut- redningens mening bör möjligheterna att åstadkomma fleråriga fördelnings- planer prövas också på dessa områden. I fall där detta inte visar sig möjligt kan förutsättningar för en något lång— siktigare planering skapas genom att de myndigheter som handlägger låne- och bidragsårendena i god tid lämnar så- dana preliminära besked om nästföl- jande budgetårs byggande att skarven mellan budgetåren effektivare än nu kan överlappas.
Förtidsplanering av enskilt byggande med stöd av investeringsfondsmedel
l fråga om sådana projekt, som helt eller delvis är avsedda att finansieras med investeringsfondsmedel, gäller vis- sa bestämmelser om förtidsplanering. I förordningen angående investeringsfon- der (SFS 1963: 215) sägs bl. a. att det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Syftet härmed är att få till stånd den planering som är erforderlig för att fondavsättningarna skall få effekt på sysselsättningen då behov uppstår att
frisläppa fonderna. Det stadgas också i nyssnämnda kungörelse att företag som gjort avsättning till investeringsfond är skyldigt att på anfordran till arbets— marknadsstyrelsen lämna de uppgifter i fråga om fondens ianspråktaganden samt planläggningen härför, vilka sty- relsen anser erforderliga från arbets- marknadssynpunkt.
I praktiken synes denna bevakning av planeringen inskränka sig till att länsarbetsnämnderna, när de årliga be- skeden om avsättningar erhållits, frågar företagen hur de avser att använda fonderna. Enligt vad som inhämtats är svaren på dessa förfrågningar ofta all- mänt hållna och därför föga upplysan- de. Mera sällan torde emellertid före- tagen planera projekt, som sedan reser- veras för utförande med stöd av in- vesteringsfondsmedel. När fondmedel tagits i anspråk synes det vanligen ha skett för finansiering av byggnader och anläggningar som legat i företagens or- dinarie långtidsplanering.
I maj 1958 fattades beslut att fondme- del skulle få tagas i anspråk och redani augusti samma år var 155 projekt under arbete och gav då sysselsättning åt 1 900 arbetare. I februari 1959 var motsva- rande tal 203 och 3 900. I maj 1962 he- slöt arbetsmarknadsstyrelsen att fonder under vissa villkor skulle få tagas i anspråk för byggnadsarbete. Det vik— tigaste villkoret var att projekten kunde påbörjas före den 1 november 1962. I mitten av augusti samma år var ca 90 projekt påbörjade och de gav då syssel— sättning för 1 600 man. Till 1 november steg antalet projekt till ca 700 med drygt 8000 sysselsatta. De företag som haft medel avsatta till investeringsfonder sy- nes således ha haft möjligheter att med relativt kort varsel påbörja byggnads- projekt, när fonderna frisläppts. Det har som redan antytts uppenbarligen kunnat ske genom forcerad förberedelse av pro-
jekt som legat i företagens långsikts- planering och som under alla omstän- digheter varit aktuella inom överblick- bar tid.
Även om företagens möjligheter att komma i gång med projekten på det hela taget varit goda, är det angeläget att ytterligare förbättra planläggningen med sikte på att få en snabb och tids- mässigt riktig effekt av investeringsfon- derna. Utredningen har för den skull varit inne på tanken att man skulle in- föra bindande föreskrifter om förtids- planering för användningen av till fon- derna avsatta medel. De möjligheter som finns till alternativ disposition av fon- derna och svårigheten att på förhand bedöma, när avsättningarna i sin helhet kan få disponeras, har emellertid för- anlett utredningen att överge denna tanke. Man synes därför liksom nu i huvudsak få förlita sig till företagens möjligheter att i en akut situation kun- na forcera förberedelserna av sådana projekt som ligger i deras långtidsplane- ring.
Inför fondernas senaste frisläppande -— maj 1962 — anmodade enligt uppgift arbetsmarknadsstyrelsen på ett tidigt stadium sina regionala organ, länsar- betsnämnderna, att ta kontakt med före- tag med investeringsfonder för att sti— mulera dem att förbereda fondernas ianspråktagande —— underförstått sena- re under året. Metoden att »förvarna» är emellertid enligt utredningens me- ning dubbelbottnad såtillvida att före- tagen kan bli benägna att uppskjuta på- börjandet av redan beslutade investe— ringar, varigenom läget ytterligare för- sämras. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om inte fonderna i detta avseende borde hanteras på i princip samma sätt som diskontot, d. v. s. beslu— ten om ianspråktagande får komma utan förvarning. Länsarbetsnämndernta måste emellertid genom kontakter med de
företag som gjort avsättningar till in- vesteringsfonder skaffa sig ett grepp om planeringsberedskapen och även stimu- lera till den förtidsplanering som i ett akut läge medger en snabb igångsätt— ning. Det torde inte kunna undvikas att detta vid tecken på en konjunkturned- gäng uppfattas som en förvarning om att fonderna kan komma att frisläppas. Med hänsyn till det sätt på vilket plane- ringen av nya investeringar bedrives inom företagen får utredningen härut— över föreslå, att länsarbetsnämnderna i samband med att uppgifter inhämtas för de allmänna prognoserna också skaffar sig information om företagens planera- de investeringar och det konkreta pro- jekteringsläget för de objekt som ingår i företagens planer. Detta kommer för övrigt att bli ett nödvändigt led i läns- arbetsnämndernas sysselsättningsplane- ring.
Statliga bidrag till kommunal projektering m.m. Kostnader för förtidsplanering på det kommunala området bär kommunerna till övervägande del själva. Arbetsmark— nadsstyrelsen kan emellertid som förut sagts lämna bidrag till projektering av kommunala objekt. Motivet för denna bidragsgivning är att det ibland visar sig svårt att intressera kommunerna för en förtidsplanering som drar extra kostnader eller som anstränger deras likviditet.
I anslutning till vad som tidigare sagts vill utredningen erinra om att möjligheterna att åstadkomma förtids- planering av byggandet inte uteslutan- de eller ens till övervägande delen är en fråga om projekteringskostnader. Lång- siktigare besked om byggandets omfatt- ning och lokalisering spelar säkerligen en viktigare roll härvidlag. En vanlig förklaring till att det ofta råder tidsnöd vid planeringen av företag, som skall
ha statliga anslag, lån eller bidrag, är att myndigheterna förutsätter en hård fixering av investeringsplanerna innan de är beredda att med full kraft satsa på de nödvändiga förberedelserna, det må vara som företrädare för den sam- hälleliga planeringen eller i egenskap av byggherrar. Denna väntan på defini- tiva beslut är så mycket beklagligare som planeringen inom den offentliga sektorn är särskilt tidskrävande på grund av de många gransknings- och beslutsinstanserna. Utredningen kom- mer i det följande att diskutera möjlig- heterna att lösa detta problem genom en vidgad bidragsgivning till vissa pro— jekteringskostnader.
Det kan nämligen inte bestridas att obenägenheten att i god tid förbereda statligt stödda kommunala och enskilda projekt beror på, att man ej anser sig kunna ligga ute med pengar för projek- tering av objekt, om vilka man inte vet när de kan påbörjas. Möjligheterna att påbörja projekten kan naturligtvis vara oklara även av andra skäl, t.ex. att markförvärv inte är avslutade eller att stadsplaner inte är antagna eller fastställda. De extrakostnader det van— ligen blir fråga om är ränteförluster på förvärvad mark, räntekostnader för ar- voden för projektering m. m. samt eventuella kostnader för omprojekte- ring, Likviditetsfrågan spelar också en viktig roll i sammanhanget.
Räntekostnader för marken uppvägs i allmänhet av markvärdesstegringen och motsvarande kostnader för arvoden till projektörer etc. blir relativt blyg- samma, om tiden mellan projektering och påbörjandet inte blir mycket lång. Till fördelarna med en förberedelse i god tid hör möjligheten att överväga projektens funktionella sidor, vilket är av den största betydelse för den fram- tida ekonomin. I de flesta fall torde den vinst som detta innebär mer än väl mot—
svara de förutnämnda extrakostnaderna. Det mera detaljbetonade konstruktions- arbetet kan däremot på grund av den snabba utvecklingen på material- och metodområdena föråldras relativt snabbt. Utredningen vill summera dessa erfarenheter så, att det sannolikt upp- står vissa merkostnader vid en förtids- planering, men att de är ringa i förhål- lande till den totala byggnadskostnaden och att de oftast uppväges av de vinster som kan göras genom en lugnare plane- ring både på förberedelsestadiet och av själva arbetsplatsen. De ekonomiska skäl som åberopas mot en förtidsplanering är ändock värda uppmärksamhet, inte minst med hänsyn till likviditetssyn— punkterna. Kostnaderna för förtidspla— nering måste i allmänhet omedelbart betalas, vilket kan medföra svårigheter om inte förberedelserna omedelbart kan fullföljas genom att bygget påbörjas med de speciella möjligheter till finan— siering som därigenom uppstår.
Arbetsmarknadsstyrelsen har som för— ut nämnts lämnat bidrag till projekte— ring av vissa kommunala byggen. Syf- tet med bidragen har angivits vara att stödja projekteringen av objekt, som är så aktuella, att de avses påbörjas inom de allra närmaste åren men ändock kan »ligga till sig» en tid innan de star— tas. Mot den bakgrunden har utred- ningen undersökt hur stor del av den understödda projekteringsvolymen som efter viss tid fanns kvar som reserv. Resultatet av denna undersökning redo- visas i tabell 18: 5, som omfattar åren 1958—1963.
Under samma år som projekteringen färdigstäl'ls påbörjas som framgår av sammanställningen 10—15 procent av den projekterade volymen. Efter ytter- ligare ett år är emellertid fortfarande mellan hälften och två tredjedelar ännu ej påbörjad. Ser man till den projekte— ring, som färdigställdes under år 1959,
Tabell 18:15. Kommunala byggnadsprojekt till vilka arbetsmarknadsstyrelsen lämnat projekteringshidrag. Total omfattning och kvarstående reserv. 1 OOO—tal kronor.
År då projekteringen avslutats Ackumu- S lerad re- umma . 1958 1959 1960 1961 1962 1963 se"” procent Total byggnads- kostnad ......... 802 74 193 237 398 117 464 121 072 145 497 696 426 Ej påbörjade objekt (kvarstående re— serv) i procent av totalbyggn. kostn. 1 januari 1959 . . 100 100 1 » 1960 . .. 100 93 93 1 » 1961 ... 100 78 82 81 1 » 1962 . . . 56 66 54 84 65 1 » 1963 . . . 56 53 41 70 85 58 1 » 1964 . . . 56 43 37 55 70 90 58 58
hade intill den 1 januari 1964 43 pro- cent ännu ej påbörjats. Av den projek- tering, som blev färdig 1960, fanns fort- farande vid årsskiftet 1963/1964 37 pro— cent i reserv. Detta visar, att bidragen i stor utsträckning lämnats till objekt som inte påbörjats i omedelbar anslut- ning till att projekteringen blivit färdig, utan tidpunkten för påbörjandet har kunnat bestämmas med hänsyn till lä— get på arbetsmarknaden. I den me- ningen har alltså den av staten under- stödda projekteringen främjat tillkoms- ten av en planeringsmarginal som ökat flexibiliteten i det kommunala byggan- det.
De refererade uppgifterna ger å and- ra sidan vid handen att åtskilliga av projekten ha tenderat att ligga i reserv så lång tid att det måste föreligga risk för att de blivit inaktuella. En del miss- tag i det avseendet får lov att accepte— ras, men utredningen finner ändock an- ledning framhålla, att man så långt som möjligt måste pröva projektens aktuali- tet och angelägenhet innan projekte- ringshidrag beviljas. Detta synes så mycket mera angeläget som — para- doxalt nog i en period med brist på planeringsresurser _— initiativet till den-
na planering inte sällan synes tas av konsulterande ingenjörsbyråer.
Bidrag har hittills kunnat lämnas endast till kommunala projekt. Begräns- ningen är historiskt förklarlig eftersom tidigare ett större ansvar vilade på kom- munerna när det gällde att få fram extra arbetstillfällen.
Som förut antytts har projekterings- bidrag huvudsakligen lämnats till kom- muner i landsdelar med hög arbetslös— het. Till alldeles övervägande delen är det också landsbygdskommuner, som varit mottagare. Utredningen har i an— nat sammanhang framhållit, att man vid valet av arbetsobjekt som skall sättas in för att motverka arbetslöshet i fortsätt- ningen måste ta större hänsyn till ange- lägenhets- och lönsamhetssynpunkter, även om detta innebär att objekten blir belägna utanför de arbetslösas hemkom— muner eller hemlän. Projekteringsbidra- gen bör prövas enligt samma grunder, vilket också kan komma att innebära en sådan omfördelning, att det lämnas bi- drag till färre objekt i arbetslöshets- tyngda utflyttningskommuner och fler i de expansiva områdena. Utredningen är emellertid klar över att det också framdeles kommer att erfordras en re-
serv av arbeten i ekonomiskt svaga kom- muner med ett vikande befolknings— underlag. Som en konsekvens av de förslag som utredningen i det följande framlägger om projekteringsbidrag till bostadsbyggandet bör i fortsättningen bidrag kunna utgå även till enskilda byggherrar.
Under åren 1956 och 1957 lämnades bidrag till projektering i obetydlig om— fattning. Det kan förklaras av att bidra- gen under denna tid var låga och att kommunerna som vanligt under en hög— konjunktur hade begränsade möjligheter att tänka på framtida planering. I sam- band med konjunkturdämpningen 1959 steg bidragsgivningen men krympte igen 1960 och 1961. Den fick på nytt större omfattning i samband med nedgången i konjunkturen 1962. Eftersom det tar en viss tid innan projekteringen mog- nar fram efter det att beslut om bidrag meddelats får det till följd att projek- tering, som påbörjats under en kon- junkturnedgång, vanligen ger resultat först under den därpå följande högkon- junkturen och i betydande utsträckning kommer till utförande under högkon- junkturen. Detta talar enligt utredning- ens mening för en sådan handläggning av ansökningar om projekteringsbidrag att de i större utsträckning än som hit- tills varit fallet stimulerar till projekte- ring under högkonjunkturen. Utredning- en gör detta uttalande i fullt medvetande om de svårigheter, som en förtidsplane- ring i en sådan situation möter, men anser att den utvägen trots svårigheter- na måste prövas. Ansökningar om bi— drag till projektering under perioder med låg ekonomisk aktivitet borde i överensstämmelse härmed behandlas restriktivt, om det inte framstår som uppenbart att de avser arbeten som bör kunna komma till utförande under dämpningsperioden.
I Kungl. Maj:ts föreskrifter rörande
projekteringshidrag framhålles särskilt att bidrag inte må lämnas för projek- tering av fastigheter som kan erhålla bostadslån. I övrigt finns inga begräns- ningar med hänsyn till arten av de pro- jekt som kan stödjas. Hittills har bidra- gen till alldeles övervägande del gått till vatten- och avloppsföretag. Under de båda senaste åren har bidrag också lämnats till projektering av vissa hus— byggnader. Undantar man nybyggnads- områden måste man räkna med att vat- ten- och avloppsbyggandet kommer att avta under de närmaste åren. Detta ut- gör skäl för att styra över denna plane- ringsstimulans till andra typer av bygg- nadsarbeten. Först och främst anmäler sig då kommunala husbyggnader av skil- da slag, vilka svarar för en förhållande— vis stor del av de kommunala investe- ringarna. Vidare har utredningen om än med viss tvekan funnit skäl tala för att bidrag också bör lämnas till alla slag av byggherrekategorier inom bo- stadsbyggandet. Utredningen har i det föregående delvis redovisat dessa skäl och kan därför i detta sammanhang in- skränka sig till påpekandet att såväl kommuner som andra byggherrar med hänvisning till ekonomiska svårigheter ej anser sig kunna genomföra den något långsiktigare projektering, som är en nödvändig förutsättning för en önskad rörlighet även i fråga om bostadsbyg- gandet. Utredningen vill i princip tänka sig en lösning efter den linjen att pro- jekteringshidragen sammankopplas med de årligen fördelade låneramarna. De kommuner, som vanligen bygger fler- familjshus, får genom medelsfördel- ningen underlag för en minimiigång- sättning av lägenheter, i enlighet med vad utredningen i annat sammanhang förordar. Härutöver bör kommunerna liksom hittills intresseras för att plane- ra för en större igångsättning, vilken blir beroende på en bedömning av det
ekonomiska läget och situationen på ar- betsmarknaden. Till den »överplane- ringen» skulle länsarbetsnämnderna i samråd med länsbostadsnämnderna kunna lämna ett projekteringshidrag på förslagsvis 50 procent av de beräknade kostnaderna för projektering av själva huset.'Däremot bör bidrag ej ges till kommunerna för den fysiska plane- ringen i byggnadslagens mening. Stödet bör ges direkt till byggherrarna och bör ej vara förenat med återbetalnings- skyldighet även om projekten kan kom- ma igång tidigare genom en utökning av minimiprogrammet. Utredningen fin- ner ej anledning att gå in på mera de- taljerade regler för dessa projekterings- bidrag. Det bör uppdragas åt bostads— styrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen att i samråd inkomma till Kungl. Maj:t med förslag om bestämmelser i ämnet.
Ansökningar om projekteringshidrag skall enligt nu gällande bestämmelser ställas till arbetsmarknadsstyrelsen men inges till vederbörande länsarbets- nämnd, som har att granska och kom- plettera ansökan och med eget yttran- de översända den till arbetsmarknads— styrelsen för avgörande. I styrelsen handlägges ansökningarna inom lokali- seringsbyråns tekniska planläggnings— sektion. Av sektionens fem tekniker är tre till övervägande del sysselsatta med beredning av ärenden rörande projekte— ringshidrag. Sektionen skall i övrigt som tidigare anförts samordna förtids- planeringen inom byggnads- och an- läggningsverksamheten och samman- ställa förslag till investeringsreserv samt härvid hålla kontakt med statliga verk och myndigheter. Vidare skall sek- tionen följa och stödja länsarbetsnämn- dernas åtgärder i fråga om förberedel- serna av investeringsreserven. Enligt utredningens bedömande synes det önskvärt att ytterligare tid och upp— märksamhet ägnas åt dessa sistnämnda
uppgifter. Detta skulle bli möjligt om besluten i ärenden rörande projekte- ringshidrag överflyttades till länsarbets- nämnderna. Även andra skäl talar för en sådan decentralisering. Framförallt skulle handläggningen kunna göras mindre tidskrävande och bidragen skulle mera direkt kunna sättas in i länsarbetsnämndernas strävan att få till stånd en förtidsplanering inom den kommunala sektorn. Under hänvisning till vad som här anförts får utredningen föreslå, att ärenden rörande projekte- ringsbidrag till kommuner för viss för- tidsplanering överflyttas från arbets- marknadsstyrelsen till länsarbetsnämn- derna.
Sysselsättningsplaneringens uppgifter
Åtskilliga av de störningar, som uppstår i sysselsättningen på byggnadsarbets- marknaden, beror på att förseningar i planeringen blir så sent kända att alter— nativa objekt inte hinner aktualiseras. En mera systematisk uppföljning av planeringsprocessen skulle ge det fas- tare grepp om planeringsläget, som er- fordras som underlag för olika slag av marknadsbalanserade åtgärder. Upp- följningen av planeringen måste avse en relativt lång tidsperiod och på vissa punkter gå ganska långt i detalj. Ett tillräckligt långt planeringsperspektiv är nödvändigt för flertalet arbetsmark- nadspolitiska åtgärder, t. ex. utbildning av arbetskraft, anskaffande av bostäder för överflyttad arbetskraft eller för ut— flyttning av arbetskraft, när den lokala tillgången på arbete beräknas bli otill- räcklig. För denna del av uppföljningen är ett nära samarbete med de statliga och kommunala myndigheter, som är ansvariga för den fysiska och ekono— miska planeringen, nödvändig. Vad gäl- ler kravet på detaljkännedom visar er- farenheten att det är föga meningsfullt
att samla in allmänt hållna uppgifter. Uppgifterna måste på centrala avsnitt vara så utförliga och preciserade, att de medger en riktig bedömning av på- börjandetider och det kommande beho- vet av arbetskraft. Med hänsyn till den tid det vanligen tar att förbereda ett »normalprojekt» bör det också finnas faktiska möjligheter att i god tid före ett bygges påbörjande få fram erforder- liga data för sysselsättningsplane- ringen.
Det finns dessbättre nu också ansat- ser till ett längre planeringsperspektiv på flera områden. Inom vägväsendet ar- betar man redan nu med en konkret planläggning för de närmaste fem årens byggande. I fråga om bostadsbyggandet har en rullande femårsplanering påbör- jats. Även inom övriga delar av den privata sektorn bör en sådan tidig infor— mation kunna erhållas. Man bör också kunna utgå från att såväl byggherrar som entreprenörer kommer att medver— ka till en sådan information, eftersom det torde ligga i deras intresse att det kommer till stånd en effektiv syssel- sättningsplanering, som kan medverka till balans på byggnadsarbetsmarkna- den.
Det ligger emellertid i sakens natur att man inte i ett sammanhang kan få alla erforderliga data om projekt under planering. Förberedelsearbetet är till .sin karaktär sådant, att man måste räk- na 1ned att uppgifterna om planeringen får samlas in i småposter. Eftersom man måste vara ute i god tid blir de första uppgifterna som regel summariska. De får tjäna som uppslagsända till fortsatt inhämtande av fakta om planeringslä— get och informationen får därefter byg— gas upp steg för steg. En tidig kontakt med planeringen innebär också att ar— betsmarknadssynpunkterna kan föras in redan under projekteringen. Det måste nämligen enligt utredningens mening
vara avgjort lättare att få dessa syn- punkter beaktade, om byggherrarna och de som i övrigt är engagerade i plane- ringsprocessen tidigt får information om arbetsmarknadsläget och uppgift om lämpligaste igångsättningstid. Den tidi- ga kontakten är slutligen av värde för själva projekteringen såtillvida, att val av material och konstruktioner kan vara beroende av tillgången på arbetskraft. Omdispositioner härvidlag kan inte gö— ras utan lång tidsutdräkt och extra kost- nader sedan alla förberedelser väl är avslutade.
Från 1 juli 1963 gäller som förut sagts en kungörelse rörande viss upp- giftsskyldighet beträffande byggnads- arbete. Med stöd av bestämmelserna i denna kungörelse skall länsarbetsnämn— derna hos byggherrar och entreprenö— rer kunna inhämta sådana uppgifter om planerade och pågående företag som är nödvändiga för arbetsmarknadsmyn- digheternas planering av sysselsätt- ningen inom byggnadsbranschen. Meto- der för insamling och bearbetning av uppgifter till grund för sysselsättnings— planeringen har utarbetats av arbets- marknadsstyrelsen i samråd med par- terna på byggnadsarbetsmarknaden och under medverkan av experter på bygg- nadsplanering och företagsorganisation. Utredningen finner inte anledning att närmare gå in på de detaljföreskrifter, som kan behöva utfärdas i ärendet, men vill allmänt understryka vikten av att det sker en rationell samordning mellan olika statliga myndigheter i fråga om insamling och bearbetning av data rö— rande påbörjat och planerat byggande så att i all möjlig utsträckning dubbel— arbete undvikes.
Allteftersom det nuvarande förord- nandet om igångsättningslagens tillämp- ning häves upphör möjligheterna att föreskriva igångsättningstider. Det nya systemet bygger på förutsättningen :att
en säsongmässigt riktig fördelning av påbörjandet av nya byggnadsprojekt skall ske på frivillig väg och med led- ning av rekommendationer från bygg- arbetsnämnder och länsarbetsnämnder. Vid förberedelserna för avvecklingen av byggnadsregleringen framhölls att det väsentliga i strävandena att nå en bättre säsongutjämning inte är möjligheterna att kunna föreskriva fixerade igång- sättningstider. Av vida större betydelse är att planeringen bedrives så, att hyg— gandet kan påbörjas vid tidpunkter som främjar en utjämning av sysselsätt- ningen inom byggnadsindustrin. Utred- ningen ansluter sig till denna bedöm— ning.
För såväl byggherre som entreprenör synes det alltså vara av betydelse, att projekten kan komma till utförande un- der en period, då det kommer att fin- nas tillgång på arbetskraft. Man kan emellertid inte bortse från att branschen är splittrad och att byggherrar i en viss situation kan ha ett mycket starkt in- tresse av att få ett projekt genomfört under en bestämd tid även om det skulle komma att rubba balansen på arbets- marknaden eller försvåra strävandena att få till stånd en säsongutjämning. Skall därför systemet med säsongutjäm- ning i frivillig samverkan bli fram- gångsrikt, kommer det att krävas en betydande grad [av självdisciplin hos byggherrar och entreprenörer. Man kan inte förutsätta att alla enskilda intres- senter utan vidare skall inse betydel- sen av att handla i överensstämmelse med givna rekommendationer. Därför synes det enligt utredningens upp- fattning angeläget, att bl. a. de cen- trala organisationerna inom byggnads- branschen och organisationer som företräder större byggherrar i ett in- ledande skede genom information till medlemmarna stödjer länsarbetsnämn- dernas och byggarbetsnämndernas strä-
Som redan tidigare angivits kan man inte dra någon bestämd gräns mellan de planeringsåtgärder, som erfordras för den löpande byggnads- och anläggnings- verksamheten, och den planering, som är inriktad på att få till stånd en re- serv av investeringsobjekt. Uppfölj- ningen av byggnadsplaneringen på länsplanet måste därför läggas upp ock- så med sikte på behovet av en investe- ringsreserv. Det kan i förstone synas som om investeringsreserven under se- nare år fått en relativt stor omfattning -— även ställd i relation till det totala statliga och kommunala byggandet. Re- serven har emellertid i hög grad varit en reserv på papperet. Den har utgjort en förteckning över i och för sig ange- lägna investeringsobjekt, vilka dock ingalunda varit så förberedda, att de kunnat tagas i anspråk vid en hastigt inträffad förändring på arbetsmarkna- den. Såsom anförts i avsnittet rörande variationer i de offentliga investe- ringarna, förelåg väsentliga brister i planeringen — framförallt på husbygg- nadssidan — när tecken på en konjunk- turförsämring observerades under and- ra halvåret 1957. På anläggningssidan, och särskilt i fråga om vägarna, var för- beredelserna längre komna. Reserven var alltså föga differentierad. Enligt ut- redningens mening är det önskvärt att få till stånd en breddning av reserven. Husbyggnadssidan är som redan anförts underrepresenterad och genomgående sämre förberedd och här behövs i förs- ta hand en förbättring. Utredningen har i annat sammanhang förordat en ökad användning av industribeställningar som alternativ till beredskapsarbeten. En sådan förskjutning är angelägen bl. a. av den anledningen att en koncentra- tion av de konjunkturutjämnande åt- gärderna till byggnadssektorn visat sig få ogynnsamma konsekvenser för kost-
nadsutvecklingen och för kvaliteten i byggandet.
Organisatoriska frågor
Som förut sagts ligger ansvaret för den centrala sysse'lsättningsplaneringen på arbetsmarknadsstyrelsen. Till styrelsen är knuten en särskild delegation för frågor som rör byggnadsarbetsmarkna- den. Styrelsen samverkar också med övriga statsmyndigheter i fråga om pla- neringen för den löpande byggnads- och anläggningsverksamheten samt i fråga om förberedelserna för upprättan- de av förslag till investeringsreserv. [länsarbetsnämnderna svarar regionalt för sysselsättningsplaneringen och sam- verkar härvid med de byggarbetsnämn- der, som successivt skall organiseras i hela landet. Den ordning, som här ska— pats för samverkan mellan parterna på byggarbetsmarknaden, kommunerna och arbetsmarknadsmyndigheterna, synes enligt utredningens mening kunna med- verka till en effektivisering av syssel- sättningsplaneringen. Såväl kommuner- na som parterna sitter inne med första- handskunskap om pågående och plane- rade byggen och torde härigenom kun- na medverka till en ytterligare utjäm— ning av sysselsättningen inom byggnads- industrin och ge planeringen en lokal anknytning.
Som utredningen i andra samman- hang påpekat finns det på olika håll en benägenhet att låta avgränsningen av arbetsmarknaden knyta an till den ad- ministrativa indelningen. Det är själv- klart att sådana gränsdragningar, som skär genom vad som kan betraktas som naturliga arbetsmarknadsområden, för- svårar utjämning och innebär risk för konservering av irrationella sysselsätt- ningsförhållanden. Det gäller inte minst i fråga om byggnadsbranschen, där kra- ven på arbetskraftens rörlighet är hög-
re än inom flertalet andra områden. Med en stark lokal anknytning av sys— selsättningsplaneringen kan enligt ut- redningens mening följa risk för mins- kad rörlighet. De lokalt verkande bygg- arbetsnämndernas ambition kan näm- ligen bli att till varje pris söka trygga sysselsättningen för arbetskraften inom de egna områdena. Även om länen i många fall är för små områden för att man skall kunna åstadkomma utjäm- ning länsvis ligger det dock stor vikt på att i första hand länsarbetsnämnder- na samordnar byggarbetsnämndernas insatser och bevakar möjligheterna till utjämning över större områden. Men det är också nödvändigt, att arbetsmark— nadsstyrelsen med uppmärksamhet föl- jer utvecklingen på detta område och sörjer för att det inte uppstår konstlade gränser på arbetsmarknaden så att den lokala tillgången på arbetskraft får be- stämma byggandets omfattning.
Byggarbetsnämnderna öppnar emel— lertid möjligheter att få en anknytning till betydande intressegrupper inom byggnadsindustrin. Med hänsyn till den nyckelroll som byggnadsverksamheten har på arbetsmarknaden synes man en- ligt utredningens mening böra överväga en ytterligare förstärkning av den bnanschmässiga förankringen av syssel- sättningsplaneringen. I Kungl. Maj:ts instruktion för länsarbetsnämnderna finns inga föreskrifter om vilka orga- nisationer som skall vara företrädda i nämnderna. Länsarbetsnämnd skall en- ligt instruktionen bestå av ordförande och fem ledamöter. Praxis har blivit att i nämnden ingår en representant för vardera LO, TCO och SAF. I nämn- derna finns som regel vidare en re- presentant för jordbrukarna. Den femte ledamoten, som tillika är vice ordföran- de, är opartisk.
En stor del av de frågor, som läns- arbetsnämnderna numera har att ta
befattning med, rör just byggnads- och anläggningsverksamheten. Av vad som tidigare anförts torde framgå att det nya systemet för säsongutjämning kom- mer att ställa stora krav på insatser från länsarbetsnämnderna och arbetsförmed— lingarna om det hela skall fungera till— fredsställande. Såväl när det gäller säsong- som konjunkturutjämning blir de åtgärder som vidtages direkt ingri- pande för branschen.
I arbetsmarknadsstyrelsen, som har flera ledamöter än länsarbetsnämnder- na, finns representanter för arbetstaga- re och arbetsgivare inom byggnadsin- dustrin, endera såsom ledamöter eller såsom ersättare. Detta har enligt uppgift visat sig värdefullt. Enligt utredningens mening skulle det vara en styrka för länsarbetsnämnderna att få en likartad direkt anknytning till arbetstagare— och arbetsgivareorganisationerna inom byggnadsindustrin, vilken mer än någon annan sektor av industrin dagligen sysselsätter länsarbetsnämnder och ar- betsförmed'lingar. En sådan represen— tation kan emellertid för närvarande ej annat än undantagsvis inrymmas i läns- arbetsnämnderna. Den förutsätter en sådan ändring av instruktionen att an- talet ledamöter utökas från nuvarande fem till sju, varvid de två nya platserna skulle besättas med en arbetstagarc- och en arbetsgivarerepresentant från bygg- nads- och »anläggningsbranschen. Ut- redningen får under hänvisning till vad som här anförts föreslå, att länsarbets- nämnderna utökas med två ledamöter för att bereda möjlighet för represen- tanter för arbetstagare och arbetsgivare inom byggnadsindustrin att ingå i nämnden.
Utredningen har som förut sagts den uppfattningen 'att övergången till fri- villig samverkan för att nå säsongut- jämning inom byggnadsindustrin kom- mer att ställa stora krav på insatser från länsarbetsnämndernas sida. Som
framgår av den tidigare redogörelsen har arbetsmarknadsstyrelsens krav på personal i väsentlig grad tillgodosetts genom beslut vid 1964 års riksdag och därav föranlett k. br. till styrelsen den 4 juni 1964. Utredningen saknar möjligheter att närmare bedöma det återstående personalbehovet, men vill allmänt understryka, att de väsentliga insatserna för sysselsättningsplane— ringen måste göras på tjänstemanna— planet. Med hänsyn till de värden som ligger i en ytterligare utjämning av byggnadsverksamheten över året kan som utredningen ser det förhållandevis stora personalinsatser vara försvarliga.
Ledningen och samordningen av sysselsättningsplaneringen har legat hos arbetsmarknadsstyrelsen alltsedan för- statligandet år 1948. Utredningen finner ingen anledning föreslå någon ändring häri. Inom styrelsen handlägges nu des- sa ärenden inom olika byråer, nämligen 'lokaliseringsbyrån (tekniska planlägg- ningssektionen), arbetsförmedlingsby- rån (förmedlingssektionen), tekniska byrån (allmänna sektionen) och dess— utom av en till styrelsens kansli knuten expert i skogsfrågor. Tekniska plan- läggningssektionen uppgör förslag till. investeringsreserv och samordnar plan-- läggningen av arbeten avsedda att ut- nyttjas för motverkande av arbetslös- het. Häri ingår bl. a. att stödja och samordna länsarbetsnämndernas verk- samhet i fråga om den kommunala pla- neringen och att bereda ärenden, som avser bidrag till kommunernas projek— tering. Sektionen håller vidare kontakt med statsmyndigheterna rörande i förs- ta hand planeringen för investerings- reserven. Förmedlingssektionen inom arbetsförmedlingsbyrån följer syssel- sättningens utveckling inom byggnads- och anläggningsområdet, verkställer ut- redningar och vidtar åtgärder i syfte att främja säsongutjämning och har här— vid tillsyn över länsarbetsnämndernas.
handläggning av frågor om igångsätt— ningstillstånd. Allmänna sektionen inom tekniska byrån kommer in på plane- ringsfrågor i samband med förberedel- ser för igångsättning av beredskaps- arbeten. Det är alltså här fråga om den planering, som ligger omedelbart före arbetenas igångsättande. Styrelsens ex— pert i skogsfrågor slutligen ansvarar för plancringsbevakningen av de arbeten inom skogsbruket, vilka bedöms kunna utgöra ett lämpligt sysselsättningsobjekt vid arbetslöshet.
Enligt utredningens bedömande har emellertid sysselsättningsplaneringen inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Erfarenheten har vid upprepade till— fällen visat, att möjligheterna att åstad— komma säsongutjämning och att upp- rätthålla de totala investeringarna un— der en konjunkturnedgång ytterst är beroende på om lämpliga objekt finns förberedda. En effektivisering av led- ning och samordning av sysselsättnings— planeringen är därför påkallad. En förs- ta åtgärd med syfte att få ut en ökad effekt av nu tillgängliga resurser synes böra bli att samla den på flera byråer splittrade verksamheten till en enda arbetsenhet. Utredningen har i annat avsnitt av detta betänkande föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsens byggande i egen regi och upphandling av bered- skapsarbeten successivt skall upphöra. Ett genomförande av detta förslag skulle innebära en väsentlig minskning av tek— niska byråns arbetsuppgifter. Med hän- syn till planeringsfrågornas nära an- knytning till tekniska byråns kvarståen- de uppgifter och till önskvärdheten av att få till stånd en lämplig arbetsför- delning mellan de olika byråerna, vill utredningen föreslå, att sysselsättnings— planeringen sammanföres till en sär- skild sektion inom tekniska byrån. Stommen i denna nya arbetsenhet skulle utgöras av den nuvarande tekniska planläggningssektionen inom lokalise-
ringsbyrån. Till den nya sektionen skulle vidare föras de uppgifter som ankommer på styrelsen i fråga om för- beredelser för investeringsfondernas ianspråktagande, de planeringsuppgif— ter i fråga om byggnads- och anlägg- ningsverksamheten, som nu ligger på förmedlingsbyrån, samt slutligen bevak- ningen av att det planeras en arbets- reserv inom skogsbruket.
Utredningen har tidigare framhållit önskvärdheten av en bättre uppföljning av byggnadsplaneringen inom den stat- liga sektorn. Skall man på detta område kunna upprätthålla en hög beredskap krävs det en fortlöpande överblick över planeringen. Man kan inte som nu nöja sig med sporadiska inventeringar, t. ex. i samband med upprättande av förslag till investeringsreserv eller då åtgärder snabbt behöver vidtagas för att öka eller dämpa aktiviteten inom den offent- liga sektorn. Först genom en kontinuer- lig bevakning kan man konstatera var bristerna i planeringen finns, så att man i tid kan inrikta ansträngningarna på att få dem undanröjda eller att finna alternativa lösningar av sysselsättnings- problemen. Styrelsens insatser i övrigt måste i högre grad än hittills inriktas på att följa utvecklingen inom bygg- nadsverksamheten i dess helhet i olika delar av landet, stödja länsarbetsnämn— derna i deras arbete och ta de centrala initiativ som erfordras för att nå en ytterligare utjämning av sysselsätt- ningen inom byggnads- Och anläggnings- verksamheten utan de ogynnsamma konsekvenser som följer med improvi— serade åtgärder. Riksdagen har som för- ut sagts beslutat om en mindre personal- förstärkning även för handläggningen i arbetsmarknadsstyrelsen av plane- ringsfrågorna inom byggnadsverksam— heten. Genom den samordning av pla- neringsuppgifterna som utredningen förordat bör en ytterligare effektivise- ring kunna ske.
KAPITEL 1 9
Varsel vid driftsnedläggelser och driftsinskränkningar
Nuvarande förhållanden
År 1944 träffades en överenskommelse om att vissa förhandsinformationer om driftsinskränkningar skulle lämnas till arbetsmarknadsmyndigheterna genom att industriföretag i samband med män- atliga uppgifter om sysselsättningen också skulle underrätta om väntade för- ändringar i sysselsättningen.
För att få till stånd en mer tillförlit— lig rapportering om planerade drifts- nedläggelser och driftsinskränkningar träffades år 1952 mellan arbetsmark- nadsstyrelsen å ena sidan och Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivare- föreningen samt Industrins Produk- tionsrådl å andra sidan den överens- kommelse, som ännu gäller om dylika informationer. Överenskommelsen syf- tade till att förbättra möjligheterna att snabbt och smidigt bereda ny sysselsätt- ning åt friställd arbetskraft. Senare un- der året träffades liknande överenskom- melser mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Handelns Arbetsgivareorganisation och Kooperationens Förhandlingsorga- nisation. Företag stående utanför dessa organisationer samt statliga och kom- munala organ informerades genom ar- betsmarknadsstyrelsen om överenskom- melsernas innehåll.
Överenskommelserna innebär, att före- tagsledningarna genom direkta hänvän- delser till länsarbetsdirektören eller by- rådirektören vid berörda länsarbets- nämnder skall lämna informationer om permitteringar och avskedanden, som
är att vänta. Uppgifterna bör avse be- räknad tidpunkt för driftsnedläggelsen eller driftsinskränkningen, det antal an- ställda som beröres av åtgärden, in- skränkningens beräknade varaktighet samt orsaken till driftsförändringen.
Vid definitiv nedläggelse eller drifts- stopp överstigande fjorton dagar skall underrättelse lämnas senast två måna— der före nedläggelsen eller driftsstoppet. Vid annan driftsinskränkning av mera väsentlig betydelse skall underrättelse lämnas senast två månader innan åtgär- den vidtages eller i undantagsfall _ då inskränkningen inte kunnat förutses _— i så god tid som möjligt. Vidare inne- bär överenskommelserna, att meddelan- de i god tid skall lämnas vid korttids- permittering (permittering ej översti- gande fjorton dagar), fortlöpande ar- betstidsförkortning samt permittering eller avskedande av säsongarbetare. Uppgifter behöver ej lämnas för säsong- anställd personal inom handeln, när anställningens varaktighet varit tidsbe— stämd från början.
Vid driftsnedläggelse och driftsstopp behöver meddelande ej lämnas då mindre än tio arbetstagare beröres av åtgärden. Huruvida driftsinskränkning
1 Industrins Produktionsråd var ett av Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund gemensamt tillsatt organ med uppgift bl a att vara kontaktorgan mellan industrin och de statliga arbetsmarknads- organen. Fr o m januari 1963 har rådets upp- gifter i här berörda avseende övertagits av ett nytt organ med enbart arbetsgivareföreningen som huvudman, benämnt Industrins byrå för sysselsättningsfrågor.
av mera väsentlig betydelse föreligger, skall bedömas inte enbart utifrån före- tagets egna synpunkter utan också i för- hållande till ortens storlek, näringslivets struktur och möjligheterna att ompla- cera den berörda arbetskraften. Företa- gen kan begära att anmälningar om driftsinskränkningar av mera väsentlig betydelse skall behandlas som konfiden- tiella.
Det kan innebära ett visst problem för företagen att samordna varselreglerna med avtal mellan arbetsmarknadens par- ter. Detta gäller då ett företag icke öns— kar ge offentlighet åt en planerad åt- gärd. Enligt avtalet om företagsnämn- der skall, då fråga uppkommer om ned- läggande, inställelse eller väsentlig in— skränkning av företagets drift, samråd ske inom företagsnämnden i så god tid som möjligt. Om sådana åtgärder anmä- les till offentlig myndighet, skall anmä- lan också delgivas nämnden och denna fortlöpande hållas underrättad om ären— dets utveckling.
De rapporter, som enligt överenskom— melserna lämnas till arbetsmarknads- myndigheterna, har huvudsakligen kom- mit från industriföretag. Allmänt kan framhållas, att nedläggelser numera of- tast föregås av förhandsmeddelande till arbetsmarknadsmyndigheterna. I vissa fall sker varslen härom i mycket god tid. Avskedanden och permitteringar av annan orsak än nedläggelse liksom för- kortning i arbetsveckan sker däremot i förhållandevis stor omfattning med kor- tare varseltid än två månader.
Nedläggelser av handelsföretag med så många anställda, att varselskyldig— het föreligger, förekommer inte ofta. Större permitteringar av annan perso- nal än säsonganställda är också mera sällsynt än inom industrin.
Omfattningen av lämnade varsel framgår av nedanstående tablå.
Inkomna varselrapporter eller under- handsinformationer har i allmänhet kunnat läggas till grund för omedelbara åtgärder från arbetsmarknadsverkets si- da. Vid större personalreduktioner eller totala driftsnedläggelser har som regel upprättats samarbetskommittéer, i vil— ka representanter ingått för berörda fö- retag och fackorganisationer samt kom- mun och länsarbetsnämnd.
För att få till stånd en närmare sam- arbete mellan arbetsförmedlingarna och skogsbrukets arbetsgivare i frågor röran- de personalinskränkningar inom skogs- bruket fördes under sommaren 1963 överläggningar mellan arbetsmarknads- styrelsen å ena sidan, och domänsty- relsen, Föreningen Skogsbrukets Arbets- givare och Svenska Lantarbetsgivare- föreningen å andra sidan. Domänstyrel— sen och arbetsgivareorganisationerna förklarade sig därvid vilja verka för ett anmälningsförfarande enligt följande.
Anmälan om personalinskränkningar bör i första hand ske då fråga är om uppsägningar som berör fem eller flera inom en och samma ort helårssysselsat- ta arbetstagare. Dock kan det vara av stort värde för arbetsförmedlingsverk- samheten att besked lämnas även om så-
Berörda arbetstagare Antal År underättelser Permittering Förkortad Team 0. uppsägning arbetsvecka
1959 ............................ 270 8 900 3 700 12 600 1960 ............................ 150 6 700 950 7 650 1961 ............................ 210 8 300 1 100 9 400 1962 ............................ 225 10 000 500 10 500 ! 1963 ............................ 200 8 000 400 8 400
dan personalinskränkning, som berör ett färre antal arbetstagare än fem. Så- dan anmälan bör ske i så god tid som möjligt före friställningen och helst två månader dessförinnan direkt till läns- arbetsdirektören eller dennes ställföre- trädare. Om det är angeläget, att upp- gifterna behandlas konfidentiellt, skall besked lämnas härom.
De berörda parterna förklarade vi- dare, att vederbörande länsarbetsdirek- tör eller dennes ställföreträdare även bör hållas underrättad om planerade åt— gärder, vilka kan beräknas komma att medföra personalinskränkningar, och detta oavsett om åtgärderna avser regel- bundet säsonganställd eller annan ar- betskraft. I överenskommelsen säges, att det är angeläget att dylik underrättelse lämnas i ett så tidigt skede som möjligt. Sådan underrättelse bör innehålla full- ständiga upgifter om den arbetskraft, som beräknas ej längre kunna beredas sysselsättning, särskilt vad gäller re- gelbundet säsonganställda.
För skogsbruket har underrättelser ännu inte kommit i någon större om- fattning.
Överväganden och förslag
Tidiga informationer om väntade för- ändringar i sysselsättningen är som ut- redningen tidigare framhållit en grund- läggande förutsättning för en fram- gångsrik arbetsmarknadspolitik. I des- sa informationer utgör företagens varsel om personalinskränkningar ett viktigt led. Detta har bekräftats vid många till- fällen under senare år, då företag tving- ats minska sin arbetsstyrka eller helt upphöra med sin verksamhet. Tack vare tidiga varsel om förändringar har om— ställningen av den övertaliga arbets- kraften till nya arbetsuppgifter kunnat förberedas eller genomföras redan in- nan permittering eller avskedande gått
i verkställighet. Systemet med varsel har också haft en stor psykologisk bc- tydelse genom att de anställda fått möj- ligheter att förbereda sig för omställ— ningen.
Det nu gällande, på frivillig överens- kommelse byggda systemet med varsel vid permitteringar och avskedanden har enligt utredningens mening i stort sett fungerat tillfredsställande. Endast un— dantagsvis har det inträffat, att företag uraktlåtit att lämna varsel eller lämnat varsel vid senare tidpunkt än den som stipulerats i överenskommelserna. I så- dana sammanhang har f. ö. rättelse oftast kunnat erhållas genom ingripan— de från produktionsrädet respektive ln- dustrins byrå för sysselsättningsfrågor. Oftare har emellertid längre varseltid iakttagits än den överenskomna. Med hänsyn till vad som här anförts finner utredningen ingen anledning föreslå ändring i principen med frivillig över- enskommelse om varsel. Utredningen skall emellertid i det följande peka på ett par områden, där en översyn av de nuvarande överenskommelserna synes påkallad. Det gäller sektorer av arbets- marknaden, som inte täcks av de nuva- rande överenskommelserna, och frågan om varsel vid nyanställning av arbets— kraft.
Sedan de nuvarande överenskommel- serna om varsel träffades 1954 har ar- betsmarknadspolitiken i olika avseen- den förändrats och effektiviserats. Det gäller inte minst i fråga om de fort- löpande kontakterna mellan arbetsför- medlingar och länsarbetsnämnder å ena sidan och företagen å den andra. I samband med att länsarbetsnämnderna numera fyra gånger om året upprättar prognoser över den väntade utveckling- en under de närmaste 12 månaderna, lämnar företagen vanligen fylliga upp- gifter om sitt personalbehov under i första hand det närmaste halvåret. Lika
viktigt för utbyte av informationer är naturligtvis den fortlöpande kontakt som arbetsmarknadsorganen numera har med företagen. Detta har lett till att arbetsmarknadsmyndigheterna fått en bättre allmän överblick av läget och konkreta upplysningar om väntade för- ändringar i företagens personalbehov.
Inte sällan orienteras myndigheterna halvårs- eller årsvis i förväg i sådana fall. Detta har, som redan anförts, va- rit av stor betydelse för strävandena att åstadkomma en lugn och så litet påfres- tande omställning som möjligt för den berörda arbetskraften. Det krävs näm- ligen ett visst rådrum både för den be- rörda personalen och för arbetsmark- nadsmyndigheterna för att man skall kunna undvika kostsamma och påfres- tande improvisationer och i stället ge möjligheter till ett väl övervägt arbets- val för den arbetskraft, som tvingas ställa om. Den i tidigare avsnitt be- skrivna utvecklingen mot snabbare och mera genomgripande förändringar i
produktionen kommer _ även vid en ytterligare effektivisering av arbets- marknadspolitiken — att ännu mer
framhäva detta behov av rådrum. Hit- tills vunna erfarenheter synes peka på att företagen i allmänhet är angelägna att varsla om inskränkningar av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av längre tidsfrist än den som stipule- rats i överenskommelserna. Det bör kunna förväntas, att denna tendens att —— där så är möjligt — iakttaga längre varseltider skall ytterligare utvecklas.
Av den inledande redogörelsen fram— går att det nuvarande varselsystemet inte omfattar hela arbetsmarknaden. Bl. a. ligger betydande delar av den offentliga sektorn utanför överenskom- melsen. För statliga myndigheter före- ligger emellertid skyldighet att till ar- betsmarknadsmyndigheterna anmäla uppsägning av civil personal. Bestäm—
melser härom återfinnes i Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 26 maj 1954 (SFS 1954:344). Statliga bo— lag beröres emellertid inte av detta cir- kulär. Däremot tillhör flertalet större statliga bolag organisationer, som träf- fat överenskommelse med arbetsmark- nadsstyrelsen om varsel. Den kommuna- la sektorn ligger helt utanför varselsy— stemet och någon överenskommelse om varsel har ej träffats vare sig med kom- munala myndigheter eller bolag. Enligt vad utredningen inhämtat har samar- betet mellan kommuner och arbets- marknadsmyndigheter medverkat till att omställningarna inom sektorn gått smidigt. Vidare må här noteras, att ett antal enskilda företag inom industri och handel ej tillhör de organisationer, med vilka överenskommelse om varsel har träffats. Utredningen har sig be- kant att arbetsmarknadsstyrelsen i oli- ka sammanhang till dessa arbetsgivare framhållit angelägenheten av att även de lämnar förhandsinformationer om väntade inskränkningar till arbetsmark- nadsorganen.
Till de mera betydelsefulla sektorer- na utanför varselöverenskommelsen hör byggnadsindustrin. Anledningarna till att detta väsentliga avsnitt av arbets— marknaden ej innefattats i den nu gå]— lande varselöverenskommelsen torde vara flera. Viktigast synes vara avtalens regler för ackordsperiodernas längd. Det kan annars tyckas, att man inom denna del av arbetsmarknaden, som skiljer sig från andra delar bl. a. däri, att anställningstiderna genomsnittligt sett är förhållandevis korta, skulle vara betjänt av en mera bunden form för varsel om permitteringar och avske- danden. Mot detta kan anföras dels de praktiska svårigheterna, dels att arbets- marknadsmyndigheterna på andra vä- gar, såsom beskrivits i kapitel 18, be— räknas få möjligheter att bättre följa
utvecklingen på byggnadsarbetsmark- naden, varigenom viss kunskap också kan erhållas om personalinskränkning- ar.
Från de synpunkter utredningen har att beakta skulle en utvidgning av var- selsystemet, så att i princip hela ar- betsmarknaden täcktes, vara av utom— ordentligt stort värde. Arbetsmarknads- styrelsen synes därför böra upptaga för- handlingar med berörda myndigheter och organisationer om en utsträckning av varselplikten.
Vid en genomgång av de överenskom- melser om varsel, som sålunda enligt utredningens mening bör ske, synes uppmärksamhet också böra ägnas frå- gan om varsel vid planerad nyanställ- ning av arbetskraft. Genom de konti- nuerligt återkommande kontakter, som arbetsmarknadsorganen har med före- tagen bl. a. vid insamlingen av data för de nyssnämnda prognoserna, genom ar- betsförmedlingens dagliga verksamhet Och genom uppföljningen av företagens byggnadsplaner, får man redan nu i många fall tidig och värdefull informa- tion om kommande behov av arbets- kraft. Det ligger naturligtvis också i fö- retagens eget intresse att hålla arbets— marknadsorganen underättade om kom- mande arbetskraftsbehov, eftersom re- kryteringen av arbetskraft ofta får ske från andra orter än den där företaget är beläget, varvid man i högre grad än eljest blir beroende av arbetsförmed- lingens medverkan vid rekryteringen. Trots att förhandsinformation alltså kan erhållas genom dessa olika kana- ler, visar det sig inte sällan, att arbets- kraftsfrågorna inte ägnas tillräcklig
uppmärksamhet vid planering av ny- etableringar och utvidgningar inom nä- ringslivet och inom olika samhällsfunk- tioner. Det gäller kanske särskilt i sådana fall, då erforderlig arbetskraft ej kan beräknas erhållas från den 10- kala arbetsmarknaden.
En rekrytering av arbetskraft från andra orter förutsätter att bostadsfrå- gan kan lösas för utifrån kommande sökande, vilket, såsom förut påpekats, kan vara utomordentligt svårt och ta lång tid. Vanligen förutsätter det in- satser från kommunernas sida, men även om man söker sig fram med pro- visoriska lösningar för vilka företagen själva svarar, tar dessa förberedelser förhållandevis lång tid. I de bestämmel- ser om rullande 5-årsplaner för bostads— byggandet, som bostadsstyrelsen utfär- dat, framhålles vikten av att planerna göres upp i nära samverkan med nä- ringslivet och med arbetsmarknadsor- ganen i syfte att få ett grepp om sys- selsättningens utveckling och därav för- anlett bostadsbyggnadsbehov.
En tidig information om kommande arbetskraftsbehov är emellertid önsk- värd även med hänsyn till arbetsför- medlingens medverkan i rekryteringen i form av upplysning till arbetssökande på andra orter, aktivering av lokala arbetskraftsresurser, överväganden om yrkesutbildning etc.
Mot bakgrunden av vad som här an— förts noterar utredningen med tillfreds- ställelse att frågan om varsel om pla- nerad utökning av arbetsstyrkan un- der den allra senaste tiden tagits upp till överläggning mellan berörda par- ter.
KAPITEL 20
Arbetsmarknadsorganens rörelsefrihet
Arbetsmarknadspolitikens utformning regleras i författningar eller i kungl. brev. Exempel på aktiviteter som reg- leras i författningar utgör arbetsför— medling, omskolning och beredskapsar- beten, medan ekonomiska bidrag till flyttning, projekteringshidrag och rekry- tering av utländsk arbetskraft kan tjä- na som exempel på aktiviteter reglerade i kungl. brev. Reglerna har tillkommit vid olika tidpunkter och de har änd- rats och kompletterats vid flera till- fällen.
De nu gällande bestämmelserna för arbetsmarknadspolitikens olika grenar innehåller ej några närmare anvisning- ar om i vilken ordning de olika åtgär- derna skall sättas in. I statsverkspropo— sitioner och utskottsutlåtanden över ar- betsmarknadsanslagen brukar dock ut- talanden av mera principiell innebörd om arbetsmarknadspolitikens inriktning göras. I dessa sammanhang meddelas också undantagsvis mera detaljerade riktlinjer för handläggningen av vissa frågor.
Omfattningen av de arbetsmarknads- politiska åtgärderna bestämmes av de anslag, som riksdagen för ett budgetår i sänder anvisar. Det rör sig här huvud- sakligen om medel som disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen, men det kan också vara fråga om anslag, som andra myndigheter äger disponera efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Exempel härpå utgör de extra industribeställning- ar, som statsmyndigheterna kan få med-
givande att göra under en konjunktur- nedgång, och extra anslag till vägbygg- nader i områden med arbetslöshet.
Anslagen är vanligen bundna vid be— stämt angivna, avgränsade ändamål, men kan i vissa fall få användas för alternativa åtgärder. Detta gäller t. ex. för det stora anslaget för Allmänna be- redskapsarbeten m. m., från vilket _ utan maximering — medel får dispo- neras förutom till beredskapsarbeten även för ekonomiska bidrag till flyttan- de arbetskraft. Möjligheterna till alter- nativ användning av anvisade medel får ses som ett uttryck för att balansproble- men på arbetsmarknaden ofta kan an- gripas på olika vägar.
Erfarenheten tycks visa, att det ej är möjligt att för ett år framöver eller för längre tid ange medelsbehovet för de olika arbetsmarknadspolitiska akti- viteterna. Svårigheterna att kunna göra sådana bedömningar hänger självfallet samman med att man — trots en suc- cessivt förbättrad prognosmetodik — varken allmänt eller i fråga om de]— marknader tillräckligt exakt kan förut- se utvecklingen och behovet av arbets- marknadspolitiska åtgärder. Detta har föranlett anslagstekniska arrangemang, som medger en viss beredskap mot oför- utsedda händelser. Sålunda har en del av de anslag arbetsmarknadsverket dis- ponerar förslagskaraktär. Detta är fal- let med anslagen till tillfällig personal inom arbetsförmedlingen, till omskol- ning m. m. Nödvändigheten av att
snabbt kunna öka de arbetsmarknads- politiska insatserna har också kommit till uttryck i beredskapsstaten och den därtill fogade finansfullmakten. Finans— fullmakten användes senast år 1958 med anledning av en framställning från arbetsmarknadsstyrelsen om bemyndi- gande att få utlägga vissa beställningar på Karlskrona örlogsvarv, oaktat medel för täckning av nämnda utgifter inte fanns tillgängliga för budgetåret 1957/ 58. Utöver nämnda former för anpass- ning av anslaget finns också möjlighet att på tilläggsstat II begära medel för täckande av tidigare inte förutsedda ut- gifter. Så har skett vid flera tillfällen under senare är främst i fråga om an- slaget till beredskapsarbeten m. m.
Det ligger i sakens natur att arbets- marknadspolitiken måste vara flexibel även i fråga om sitt inehåll. Lika litet som man ett år eller två i förväg kan bedöma omfattningen av de arbets- marknadspolitiska åtgärder, som behö- ver vidtagas, lika litet kan man bestäm- ma avvägningen mellan olika aktivite- ter så långt i förväg. I den utsträckning så är möjligt bör självfallet de arbets- marknadspolitiska åtgärderna vara för- tidsplanerade. Endast därigenom kan de ge full effekt. Uppgiftens karaktär med- för emellertid att förberedelserna i be- tydande utsträckning måste inriktas på att skapa en beredskap, som gör det möjligt att snabbt finna lösningar av oförutsedda sysselsättningsproblem. Man kan alltså bara i grova drag på för— hand beräkna, vilka typer av åtgärder som måste tillgripas. I sista hand blir valet av åtgärder beroende av den be- dömning och de avvägningar, som fort— löpande måste göras.
Såsom utredningen tidigare i skilda sammanhang påpekat, måste tidsfak- torn tillmätas en utomordentligt stor vikt i alla arbetsmarknadspolitiska åt- göranden. Det är nödvändigt att kunna
handla snabbt, både när det gäller att bistå enskilda människor, som råkat ut för sysselsättningssvårigheter, och när det gäller att tillgodose företagens behov av arbetskraft. Kravet på snabb- het i handlandet gör sig gällande i frå- ga om såväl selektiva som generella åt- gärder och under både uppgångs- och nedgångsperioder. Tidsfristen för be- slut om åtgärder och deras verkstäl- lande rör sig oftare om dagar och vec- kor än om månader och år. Tidskrä— vande beslutsvägar utgör därför en all- varlig begränsning av arbetsmarknads- politikens effektivitet. Med hänsyn till de snabba skiftningarna på arbetsmark- naden är det också önskvärt, att arbets- marknadsorganen har möjlighet att välja mellan alternativa åtgärder. Politiken kan annars få en inriktning och en där- av föranledd verkningsgrad, som inte är önskvärda. Med hänsyn härtill måste arbetsmarknadsorganen, såsom utred- ningen framhållit i kap. 1, Arbetsmark— nadspolitikens uppgifter och metoder, ha en betydande ekonomisk och admi- nistrativ rörelsefrihet.
Utifrån här anförda allmänna syn- punkter kan följande anföras beträf- fande några av de viktigare till arbets- marknadsstyrelsens förfogande stående anslagen.
Genom att flera större eller mindre anslag avseende olika aktiviteter sam- manförts till att omfatta grupper av åt— gärder, som alternativt kan tillgripas, har arbetsmarknadsstyrelsen på vissa områden under senare år successivt fått en ökad rörelsefrihet. Detta gäller inte minst det stora anslag, som numera be- tecknas Allmänna beredskapsarbeten m. m. Från och med budgetåret 1964/65 har emellertid detta anslag på nytt upp- delats så att beredskapsarbeten m. m. för handikappade redovisas under sär- skild anslagstitel, Vissa sysselsättnings— skapande åtgärder för handikappade
m. in. Om denna senare verksamhet kan sägas, att den möjligen är mindre konjunkturbetingad än de allmänna be- redskapsarbetena och att det följaktli- gen bör finnas bättre möjligheter att i förväg beräkna medelsbehovet för den— na typ av åtgärder än för de allmänna beredskapsarbetena. Från de synpunk- ter utredningen nyss anfört synes emel- lertid en återgång till den tidigare ord- ningen med ett enda anslag för bered- skapsarbeten m. m. innebära vissa för- delar i form av ökade möjligheter att utan tidskrävande omgång lägga tonvik- ten på den ena eller den andra grenen av de sysselsättningsskapande åtgärder- na. Utredningen får därför föreslå att de båda nyssnämnda anslagen sammanslås till ett.
I kravet på anpassningsbarhet hos ar- betsmarknadspolitiken ligger också ett behov av att kunna möta oförutsedda situationer. En snabb och effektiv om- ställningsberedskap inom en föränder- lig arbetsmarknad förutsätter sålunda, att arbetsmarknadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t har möjlighet att inom ramen för anvisade anslag pröva nya åtgärder, som bedöms lämpliga, även om de ej hunnit föreläggas riksdagen. Givetvis bör dessa åtgärder ligga i linje med den verksamhet anslagen är avsedd för. En redogörelse för vidtagna åtgärder av detta slag bör, såsom hittills varit fallet, lämnas i statsverkspropositioncn.
Svårigheterna att förutse behovet av medel i första hand för anordnande av beredskapsarbeten m. m. belyses av det tidigare nämnda förhållandet att det under senare år återkommande visat sig nödvändigt att äska medel på till- läggsstat för att gälda utgifter för be- redskapsarbetena. Det förefaller emeller- tid som om man i detta speciella fall borde kunna komma närmare det verkli- ga medelsbehovet i den bedömning, som görs i petitaarbetet. Den mindre anpass-
ning uppåt av anslagets storlek, som i normalfallet eventuellt kan bli erforderlig under budgetårets gång, borde kunna regleras av Kungl. Maj :t genom att an- slaget till Allmänna beredskapsarbeten m. ni. får förslagskaraktär. Den nu gäl- lande ordningen med betydande an- slagsförstärkningar på tilläggsstat inne- bär som regel, att riksdagens beslut fat- tats, sedan de äskade medlen de facto redan disponerats. Genom en mera rea— listisk anslagsberäkning i petitafram- ställningar och statsverkspropositioner skulle riksdagen f. ö. kunna öva ett större inflytande på denna del av ar- betsmarknadspolitiken. Beredskapssta— ten och den därtill fogade finansfull- makten skulle enligt detta förslag liksom hittills reserveras för sådana tillfällen, då det på grund av en plötslig och stark konjunkturförsämring uppstår behov av att väsentligt öka statliga och kommuna- la investeringar, bl. a. i form av bered- skapsarbeten. Under hänvisning till vad som här anförts får utredningen föreslå att anslaget till Allmänna beredskapsar- beten m.m. får förslagskaraktär.
Som framgår av det redan sagda har anslaget till Allmänna beredskapsar- beten m. m. i sina huvuddrag en sådan utformning, att det ger Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen betydan- de rörelsefrihet. Det är utredningens mening, att denna rörelsefrihet måste inte bara bibehållas utan också på för- ordat sätt ökas för att både beredskaps- arbetena och de bidrag, som avser att underlätta den geografiska rörligheten, skall kunna förbli smidiga och effek- tiva instrument i den aktiva arbets— marknadspolitiken. Från den synpunk- ten beklagar utredningen den begräns- ning i styrelsens handlingsfrihet, som företagits fr. o. m. budgetåret 1964/65 i fråga om projekt inom turist- och fri- luftsområdet och som innebär att varje ärende av detta slag skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Den erforder- liga samordningen inom denna sektor bör enligt utredningens mening i fråga om det stora antalet små och medel- stora projekt kunna åstadkommas på verksnivå. F. ö. synes en samordning höra ske med den ärendefördelning mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Kungl. Maj:t, som kan komma att fast- ställas för de lokaliseringspolitiska åt- gärderna.
Samtidigt bör framhållas, att —— inte minst på grund av medelsbehovets stor- lek —— just beträffande detta anslag kravet på större inflytande från riks- dagens sida gör sig starkast gällande. Genom beredskapsarbetena tillföres t. ex. vägbyggandet och skogsvården i vissa delar av landet medel i en om- fattning, som ibland kan överstiga de ordinarie av riksdagen anvisade an- slagen. Detta synes emellertid utred- ningen oundvikligt, om man inte vill uppge kravet på en snabbt verkande och ändamålsenligt inriktad arbets- marknadspolitik. Riksdagen torde dock inte _ utom i avseende på beredskaps- staten — på förhand kunna mer än ange de allmänna riktlinjerna för med- lens användning. Riksdagens kontroll måste därför ske i efterhand.
Anslaget till Omskolning m. m. till- drar sig också uppmärksamhet i detta sammanhang. De åtgärder, som vidta- ges med medel från detta anslag, utgör ett av de viktigaste inslagen i våra da- gars arbetsmarknadspolitik. Anslaget är i och för sig strängt ändamålsbundet till utbildningsåtgärder, men inom den— na ram är spelrummet stort. Det kan sålunda användas för utbildning i så— väl egen som andra verks, kommunal och enskild regi. Genom att betala kurs- avgifter, som helt eller delvis täcker kurskostnaderna, kan arbetsmarknads- verket t. ex. stimulera enskilda företag att starta utbildningsverksamhet, till
vilken arbetsförmedlingen hänvisar ele- ver. Inom begränsade avsnitt kan där- vid vissa problem uppstå, eftersom bi- drag såväl till den som utbildas som till den som meddelar utbildningen kan komma att utgå efter andra grunder än dem som gäller för den ordinarie ut— bildningen. Utredningen har i det före- gående föreslagit vissa åtgärder för att begränsa dessa problem och finner där- för inte anledning att i detta samman— hang diskutera regler, som skulle in— skränka arbetsmarknadsmyndigheternas handlingsfrihet inom denna sektor av arbetsmarknadspolitiken.
För personalorganisationen behövs en flexibilitet, som gör det möjligt att an- passa personalens storlek efter före- kommande behov. Detta krav har med- fört, att avlöningsstaterna för arbets— marknadsstyrelsen och för arbetsför- medlingarna upptager förslagsvis beräk- nade poster för tillfällig personal. Des- sa anslagsposter har på grund av ar- betsmarknadsverkets starka expansion inte i önskvärd utsträckning kunnat ut- nyttjas för sitt egentliga ändamål. I stäl- let har de till stor del kommit att an- vändas för att tillgodose behov av per- manent karaktär. Följden har blivit, att medlen för tillfälliga personalförstärk- ningar visat sig otillräckliga. Någon ändring i dessa förhållanden kan inte påräknas utan att den ordinarie perso- nalorganisationen kommer i bättre över- ensstämmelse med de krav, som ställs på arbetsmarknadsverket. Utredningen har för den skull i det föregående fö- reslagit en »nollställning» av anslags- posten för tillfällig personal.
För närvarande ges ganska detalje- rade direktiv för hur personalen skall disponeras för olika ändamål. Detta be- gränsar arbetsmarknadsverkets möjlig- heter att disponera personalen på det sätt, som vid varje tillfälle kan anses vara mest angeläget. Personalorganisationen
utgör nyckeln till arbetsförmedlingens inriktning. Det måste exempelvis ligga i riksdagens hand att slutligt avgöra hur mycket staten skall satsa på arbets— vård, yrkesvägledning osv. Den önsk- värda flexibiliteten bör såsom utred— ningar tidigare förordat åstadkommas genom att i verklig mening tillfällig per- sonal anställs på anslaget Allmänna beredskapsarbeten m. m. Anslaget till åtgärder för handikappade ger också ar— betsmarknadsverket en betydande rö- relsefrihet. En decentralisering från Kungl. Maj:t till arbetsmarknadsverket av besluten rörande bidragtill handikap- pades bilbyten bör dock ske, vilket ut- redningen framlagt förslag om i kap. 15.
Kostnaderna för mottagning av flyk- tingar, som har för avsikt att varaktigt stanna i landet, bestrids från anslaget Omhändertagande av flyktingar. Ansla- get har förslagskaraktär. Från anslaget ställs medel till arbetsmarknadsstyrel- sens och i vissa fall medicinalstyrelsens förfogande för uttagning och omhänder- tagande här i landet av flyktingar. Det- ta synes bl. a. ha medfört, att uttag- ningarna emellanåt orsakat svårigheter för de internationella flyktingmyndig- heterna såtillvida att man ej kunnat samordna uttagningarna med andra län-
ders flyktinguttagningar. Den tidsödan- de omgången över Kungl. Maj:t synes vidare ha inneburit svårigheter att tids- mässigt synkronisera uttagningen med de säsongvis skiftande placeringsmöj- ligheterna på den svenska arbetsmark- naden. Utredningen finner därför skäl tala för att arbetsmarknadsstyrelsen får ökad rörelsefrihet i form av generellt medgivande att i samråd med medici- nalstyrelsen och statens utlänningskom— mission och självfallet under hänsyns- tagande till förhållandena på arbets- marknaden besluta om överföring av flyktingar inom den ram, som ansla- get utgör.
Såsom framgår av den här gjorda ge- nomgången av de olika anslagen, bör enligt utredningens mening inte några större förändringar av anslagen eller av direktiven för deras användning komma i fråga. Detta innebär med and- ra ord, att arbetsmarknadsstyrelsen bör ha en betydande rörelsefrihet inom an- slagens ram. Om riksdagens insyn och inflytande på verksamheten skall ökas, erbjuder sig möjligheten till någon form av kontinuerlig kontroll, t. ex. genom att riksdagens revisorer fortlöpande föl- jer verksamheten.
Förslag till Kungörelse angående vissa sysselsättningspolitiska åtgärder på arbetsmarknaden (arbetsmarknadskungörelse)
Härigenom förordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Den offentliga arbetsförmedlingen 1 kap.
1 5
Den offentliga arbetsförmedlings- verksamheten skall avse förmedling av alla slag av arbete och gälla alla grup- per av arbetssökande.
Vid förmedling av arbete skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och den arbetssökande det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.
Verksamheten skall syfta till utjäm- ning geografiskt och yrkesmässigt mel- lan tillgång och efterfrågan på arbets- kraft.
25
I förmedlingsverksamheten skola in- gå yrkesvägledning och arbetsvård.
På förmedlingsorganen ankommer att insamla uppgifter rörande sysselsätt- ningsläget och väntade förändringar på arbetsmarknaden.
35
Förmedling av arbete skall ske kost— nadsfritt.
Har efter anmodan särskild åtgärd för förmedling vidtagits genom annon- sering eller annorledes, må dock kost—
naden härför uttagas av den som be- gärt åtgärdens vidtagande.
4 % Arbetsförmedlingsverksamheten skall fortgå oberoende av konflikt mellan ar- betsgivare och arbetstagare; dock skall, där så kan ske, arbetssökande upplysas om att arbetskonflikt råder på arbets- plats, där arbete anvisas.
55
Har arbetssökande, som åtnjuter eller påkallar ersättning från erkänd arbets- löshetskassa eller arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete eller kontant- understöd, avvisat erbjudet lämpligt ar- bete eller utan att uttryckligen hava av- visat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd, skall meddelande härom ske till vederbörande arbetslöshetskassa eller kommunala myndighet samt till arbetsmarknadssty- relsen och vederbörande länsarbets- nämnd.
65
Den i arbetsförmedlingen ingående yrkesvägledande verksamheten skall ha såsom uppgift att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar i yr- kesvals- och utbildningsfrågor samt på annat sätt främja den enskildes yrkes- utbildning och yrkesanpassning.
Yrkesvägledning må meddelas såväl i samband med arbetsanvisning som utan dylikt samband och skall i förekom- mande fall organiseras i samarbete med och som ett led i den utbildande, upp- fostrande eller socialvårdande verksam- het, som bedrives av skolor och andra samhällsinstitutioner samt av enskilda organisationer.
7 5 Den arbetsvårdande verksamheten inom arbetsförmedlingen skall ha till uppgift att bereda partiellt arbetsföra arbete.
2 kap.
Resebidrag i samband med förmedling av arbete
1 &
Arbetssökande må i enlighet med de närmare föreskrifter som arbetsmark- nadsstyrelsen utfärdar erhålla ersätt- ning för utgifter i samband med besök hos arbetsförmedlingen för resa från hemorten till den ort där arbetsförmed- lingen är belägen och åter. Villkor för erhållande av sådan ersättning är att arbetsförmedlingen bedömer behov av besök föreligga och att den arbetssö- kande eljest skulle bliva allt för be- tungad av resekostnaden.
Under resa som nu sagts må trakta- mente utg. .
25
Ersättning för utgifter för resa utgår med belopp, som motsvarar kostnaden vid utnyttjande av billigaste färdsätt.
Vid färd i eget fordon må utges er- sättning motsvarande kostnaden för en person vid utnyttjande av billigaste färdsätt jämte för varje ersättningshe- rättigad medresande ett tillägg av fem öre per kilometer färdväg.
Under resa utgår traktamente enligt allmänna resereglementets lägsta trak- tamentsklass.
ANDRA AVDELNINGEN
Ekonomiska bidrag till Hyttande arbetskraft (flyttningsbidrag)
3 kap.
Bidragsverksamhetens former
1 5 Flyttningsbidrag utges i form av respenning, familjebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag.
Allmänna förutsättningar för rätt till flyttningsbidrag
25
Flyttningsbidrag må, under förutsätt- ning att arbetstagarens flyttning från hemorten bedömes vara nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt, utgå till ar- betstagare som
a) är arbetslös eller av arbetsförmed- lingen på grund av varsel om permitte- ring eller uppsägning eller annan om- ständighet bedömes komma att inom den närmaste tiden bliva arbetslös;
b) enligt arbetsförmedlingens bedöm— ning icke kommer att kunna erhålla ar- bete på eller i närheten av hemorten; samt
0) skall tillträda anställning i öppna marknaden på annan ort.
Inom områden med exceptionellt hög och långvarig arbetslöshet må efter för—
ordnande av arbetsmarknadsstyrelsen arbetstagare, som är verksamma inom yrke med allmänt otillräcklig syssel- sättning, åtnjuta flyttningsbidrag utan hinder av att de i första stycket a) och b) angivna förutsättningarna ej äro för handen.
35
Bedömer arbetsförmedlingen i den ort, där anställningen skall tillträdas, arbetsmarknadssituationen där vara så- dan, att behov av arbetskraft för an- ställningen från annan ort ej föreligger, må flyttningsbidrag icke utgå.
45
Flyttningsbidrag må icke utgivas vid förflyttning till annan arbetsplats inom samma företag.
4 kap.
Respenning
1 5
I samband med tillträde av anställning å annan ort än hemorten må arbetsta- gare under de allmänna förutsättningar, som anges i 3 kap., samt i enlighet med vad nedan sägs erhålla ersättning i form av respenning för utgifter för resa till anställningsorten, för återresa i vissa fall till hemorten samt för flyttnings- kostnad.
Under resa som nu sagts må trakta- mente utgå.
Om bidrag i form av respenning till kostnaden för dagliga resor mellan hemorten och anställningsorten stadgas i 5 %.
25
Ersättning för utgifter för resa till anställningsorten omfattar arbetstaga- res och i förekommande fall hans fa-
miljs utgifter för resa från hemorten till anställningsorten.
$$
Ersättning för utgifter för återresa till hemorten må utgå
då anställningen varit att anse såsom ett kompletteringsarbete vid säsongar- betslöshet i ordinarie yrke eller eljest varit tillfällig i avvaktan på återgång till ordinarie arbete i hemorten; eller
då anställningen utan arbetstagarens förvållande upphört efter så kort tid, att arbetstagaren svårligen själv kan be- kosta återresan, samt arbetstagaren ej kan omplaceras i annat arbete på an- ställningsorten.
45
Företager arbetstagare resa till annan ort, där anställning anvisas, för att be- söka arbetsgivare eller eljest för att taga del av förhållandena på arbetsplatsen eller orten i övrigt må, under förutsätt- ning att arbetsförmedlingen bedömer resan vara erforderlig för att anställ- ning skall komma till stånd, ersättning utgå för utgifter såväl för denna resa som för återresan. Då särskilda skäl äro därtill, må ersättning som nu sagts avse även makes resa.
åå
Är anställningsorten så belägen i för- hållande till hemorten, att dagliga re- sor mellan hemorten och anställnings- orten kunna företagas, må bidrag till kostnaden för sådana resor utgå, därest arbetstagaren eljest skulle bliva alltför betungad av resekostnaden, samt må av- se en tid av högst tre månader, räknat från dagen för anställningens tillträ- dande. Arbetsmarknadsstyrelsen må, då särskilda skäl föreligga, utsträcka den tid varunder bidrag till dagliga resor må utgå med högst tre månader.
Ersättning för utgifter för resa även- som traktamente under resa i annat fall än i 5 & avses utgår enligt 2 kap. 2 och 3 S.
75
Sedan arbetstagare erhållit bostad på den nya anställningsorten må bidrag ut- gå till arbetstagares av flyttning föran- ledda utgifter.
Bidraget må omfatta dels ersättning för transport av bohag, dels ett kon- tantbidrag av högst 500 kronor jämte tillägg med 150 kronor för varje arbets- tagarens eller hans makes barn under sexton år, med vilket arbetstagaren sta- digvarande sammanbor.
8å
Ansökan om respenning skall ingivas före resans anträdande eller, beträffan- de flyttningskostnad, innan flyttning skett.
5 kap.
Familjebidrag 1 5
Kan arbetstagare, som är familjeför- sörjare, vid tillträde av anställning å annan ort ej omedelbart erhålla fa— miljebostad på eller i närheten av den nya anställningsorten och åsamkas han på grund härav kostnader för hushåll på två orter, må han under de allmänna förutsättningar, som anges i 3 kap., samt i enlighet med vad nedan sägs erhålla familjebidrag.
25
Familjebidrag utgår sättning att
under förut-
a) arbetstagaren har för avsikt att varaktigt bosätta sig på nya anställ- ningsorten; samt
b) arbetet har en beräknad varaktig- het av minst sex månader.
3 %
Familjebidrag utgöres av hyresbidrag samt bidrag för make eller husförestån- darinna jämte barntillägg.
Bidrag för husföreståndarinna utgår till arbetstagare, som icke äger uppbära bidrag för make, under förutsättning att arbetstagaren varaktigt har gemensam bostad med kvinna, vilken förestår ar- betstagarens hushåll, ävensom att ar— betstagaren stadigvarande sammanbor med barn under sexton år till honom eller hans make eller att särskilda skäl föreligga.
45
Familjebidrag må utgå med helt be— lopp i enlighet med vad nedan sägs un- der tre månader, med ett till tre fjärde- delar nedsatt belopp under därpå föl- jande tre månader, med ett till hälften nedsatt belopp under därpå följande tre månader samt med ett till en fjärde— del nedsatt belopp under ytterligare tre månader.
5.5:
Helt hyresbidrag må utgå med högst ett belopp motsvarande arbetstagarens faktiska bostadskostnad i hemorten, uppvärmningskostnad inräknad. Helt hyresbidrag må dock ej överstiga 250 kronor i månaden.
6 5 Helt bidrag för make eller husföre- ståndarinna må utgå med högst 200 kro— nor i månaden.
Helt barntillägg må utgå för arbetsta- garens eller hans makes barn under 16 år, med vilket arbetstagaren stadigva- rande sammanbor, med högst 45 kro- nor eller, när särskilda skäl äro därtill, högst 130 kronor i månaden för varje barn.
85
Under tid då familjebidrag utgår må arbetstagaren erhålla respenning i en- lighet med bestämmelserna i 4 kap. av- seende en resa i månaden från anställ— ningsorten till hemorten och åter.
Resa, som avses i första stycket, må utbytas mot resa för arbetstagares fa- miljemedlem från hemorten till anställ— ningsorten och åter.
95
Familjebidrag utbetalas månadsvis i förskott.
10%
Ansökan om familjebidrag skall ingi- vas före anställnings tillträdande. Har ansökan ingivits senare än nu sagts må, när särskilda skäl äro därtill, bidrag likväl utgå, dock endast såvitt avser tid efter tidpunkten för ansökans ingivan- de.
115
Innan bidragsbelopp utbetalas, har arbetstagaren att för varje månad giva en försäkran om
a) att han fortfarande är anställd och i arbete hos den i ansökan om familje- bidrag angivna arbetsgivaren;
b) att han vidtagit erforderliga åt- gärder för att anskaffa familjebostad
på eller i närheten av anställningsorten; samt
0) att i ansökan lämnade uppgifter om familje- och bostadsförhållanden samt hyreskostnader alltjämt gälla.
De uppgifter, som angivas i första stycket a) och b), skola vara bestyrkta av arbetsgivaren.
6 kap. Starthjälp
1 5 Till arbetstagare, som tillträder an- ställning på annan ort än hemorten, må under de allmänna förutsättningar, som anges i 3 kap., samt i enlighet med vad nedan sägs utgå starthjälp.
Starthjälpens belopp är beroende av den nya anställningens beräknade var- aktighet och framgår av följande tabell:
Anställningens be- Starthjälp högst räknade varaktighet kronor minst en månad men icke två månader 150 minst två månader men icke fyra månader 300 minst fyra månader men icke sex månader 400 minst sex månader 500
Är i visst fall utflyttning av arbets- kraft särskilt angelägen från sysselsätt— ningssynpunkt, må starthjälp under förutsättning att anställningen beräk- nas fortvara mer än sex månader utgå med högst 1 000 kronor.
Den del av starthjälpen, som över- skjuter 500 kronor, må utbetalas först sedan sex månader förflutit från dagen för anställningens tillträdande och en-
dast därest anställningen alltjämt består eller, därest arbetstagaren tagit annan anställning, bytet av anställning är än- damålsenligt från sysselsättningssyn- punkt.
3å
Arbetstagare, som å annan ort tillträ— der anställning med kortare varaktig- het än sex månader, må beviljas start- hjälp endast under förutsättning
a) att med hänsyn till arbetstagarens förhållanden en varaktig flyttning från hemorten ej skäligen kan komma i fråga under den närmaste tiden; samt
b) att anställningsorten är så belägen i förhållande till hemorten, att dagliga resor mellan hemorten och anställnings- orten icke kunna företagas.
45
Starthjälp må icke utgå, därest ar- betstagaren i den nya anställningen kommer att åtnjuta traktamente från arbetsgivaren som följd av flyttningen.
55
Upphör anställning på grund av ar- betstagarens förvållande, skall, om ej särskilda omständigheter föranleda an- nat, uppburen starthjälp återbetalas med fem kronor för varje dag varmed anställningstiden understiger det antal dagar, som angives i följande tabell:
Starthjälpens belopp Antal dagar högst 150 kr 30 över 150 kr men » 300 » 60 » 300 » » » 400 » 80 » 400 » 100 6 5
Ansökan om starthjälp skall ingivas före anställningens tillträdande. Om särskilda skäl äro därtill, må dock även
ansökan, som ingivits inom sju dagar efter tillträdandet, bifallas.
7 kap. Utrustningsbidrag
1 %
Flyttar arbetstagare, som är familje- försörjare, i samband med tillträdande av anställning å annan ort med sin fa- milj från område med särskilt hög ar- betslöshet till familjebostad på eller i närheten av den nya anställningsorten, må arbetstagaren under de allmänna förutsättningar, som anges i 3 kap., samt i enlighet med vad nedan sägs åtnjuta utrustningsbidrag.
På arbetsmarknadsstyrelsen ankom— mer att angiva de kommuner, för vilka arbetsmarknadsläget skall anses vara så— dant att utrustningsbidrag kan komma ifråga vid flyttning från kommunen.
2 % Utrustningsbidrag utgår med högst 2 000 kronor, varav högst en fjärdedel kan utbetalas i förskott.
35
Flyttar familjeförsörjare, som åtnju— tit utrustningsbidrag, inom ett år med sin familj från den nya anställningsor- ten, skall uppburet bidrag återbetalas. Återbetalningsskyldigheten må dock ef- tergivas, om den nya flyttningen be- dömes vara ändamålsenlig från syssel- sättningssynpunkt.
4 5 Ansökan om utrustningsbidrag skall ingivas innan flyttning av familjen skett. Om särskilda skäl äro därtill, må dock även ansökan, som ingivits senare, bifallas.
Vissa bestämmelser rörande sysselsättnings- politiskt motiverad vuxenutbildning
8 kap.
Utbildningens inriktning m. m.
1 5
Den sysselsättningspolitiskt motive— rade vuxenutbildningen syftar till att genom omskolning och fortbildning, med tillgodoseende i möjligaste mån av den enskilde arbetstagarens intressen i fråga om yrkesområde och utbildnings— tid, underlätta vuxna arbetstagares an- passning till arbetsmarknadens behov och därigenom förse arbetsmarknaden med efterfrågad arbetskraft.
25
Arbetstagare må beredas utbildning som nu sagts under förutsättning
a) att han är eller kan antagas inom en nära framtid bli arbetslös eller eljest är svårplacerad på arbetsmarknaden;
b) att han fyllt 21 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmedling— en; samt
0) att utbildningen bedömes vara äg- nad att leda till en stadigvarande ar— betsplacering, vilken eljest icke skulle kunna komma till stånd.
Arbetstagare må, utan hinder av att han ej uppfyller den i första stycket a) angivna förutsättningen, beredas ut- bildning inom yrke, där med hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse att till— gången på utbildad arbetskraft snabbt ökas.
3 % Deltagare i vuxenutbildning varom här är fråga uttagas genom länsarbets- nämnds försorg.
9 kap. Utbildningsbidrag
15
Deltagare i sysselsättningspolitiskt motiverad vuxenutbildning må erhålla utbildningsbidrag i enlighet med vad nedan sägs.
Utbildningsbidrag må vidare utgå till den, som hänvisats att undergå arbets- prövning eller utredning om förutsätt- ningar för yrkesutbildning.
25
Utbildningsbidrag utgöres av grund- bidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag.
35
Grundbidrag må utgå såsom bidrag till kostnaderna för uppehälle med högst 410 kronor i månaden.
45
Hyresbidrag må utgå i form av dels ersättning för faktisk bostadskostnad högst med belopp motsvarande nämnda kostnad, uppvärmningskostnad inräk- nad, dels normalersättning högst med belopp enligt följande tabell:
. . .. . Kronor för Utbildningen ager rum 1 månad Stockholm eller kommun i Stockholms län tillhörande ortsgrupp 5 enligt kungörel- sen den 29 september 1961 (nr 498) angående lönegrupp- peringen .................. 150 Annan kommun tillhörande ortsgrupp 5 ................ 125 Kommun tillhörande orts- grupp 3 eller 4 ............. 100
Hyresbidrag utgår vid utbildning i hemorten i form av ersättning för fak- tisk bostadskostnad till den som har
fast bostad och i form av normalersätt- ning till annan bidragstagare.
Vid utbildning utom hemorten utgår hyresbidrag i form av normalersättning samt därutöver, om bidragstagaren har fast bostad i hemorten, i form av ersätt- ning för faktisk bostadskostnad; dock må hyresbidrag i sistnämnda form ut— gå till annan än familjeförsörjare en- dast såvida särskilda skäl föreligga.
Till familjeförsörjare som icke sta- digvarande sammanbor med familjen må, om familjen har fast bostad, hyres- bidrag vid såväl utbildning i hemorten som utbildning utom hemorten utgå i form av normalersättning samt därut- över i form av ersättning för faktisk bostadskostnad beräknad med utgångs- punkt från kostnaden för familjens ho— stad.
55
Familjetillägg må utgå
a) för make med högst 55 kronor i månaden vid utbildning i hemorten och högst 200 kronor i månaden vid utbild- ning utom hemorten;
b) för bidragstagarens eller hans ma- kes barn under sexton år, med vilket bidragstagaren stadigvarande samman- bor, med högst 45 eller, när särskilda skäl äro därtill, högst 130 kronor i må- naden för varje barn; samt
c) för husföreståndarinna med be- lopp, som sägs under a), under de förut- sättningar, vilka angivas i 5 kap. 3 5 andra stycket.
Vad i första stycket a) och b) sägs äger motsvarande tillämpning där bi- dragstagaren är underhållsskyldig be- träffande förutvarande make och fa- miljetillägg för make eller husförestån- darinna ej ändock utgår eller beträf— fande barn under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, så- framt han på sätt arbetsmarknadssty-
relsen föreskriver styrker att under- hållsskyldigheten fullgöres.
6 &
Särskilt bidrag må utgå,
a) i samband med utredning om yr- kesutbildning, i form av resekostnads— ersättning och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlagsprövning ävensom gottgörelse för forlorad arbetsförtjänst; samt
b) i anslutning till beviljad yrkesut- bildning, i form av dels resekostnads— ersättning och traktamente för resor mellan hemorten och utbildningsorten ävensom för studieresor inom landet in- gående i utbildningen, dels bidrag till dagliga resor i utbildningsorten mellan bostaden och utbildningsplatsen, dels ock bidrag till kursavgifter, undervis- ningsmateriel och arbetskläder.
Resekostnadsersättning och trakta- mente må utgå högst med belopp mot- svarande ersättning enligt lägsta rese- och traktamentsklass i allmänna rese- reglementet.
7 &
Utöver vad som följer av 1 5 må ut- bildningsbidrag utgå vid avbrott i ut- bildningen på grund av sjukdom för högst 25 eller, när särskilda skäl äro därtill, högst 35 dagar under ett kalen- derår ävensom vid annan kortvarig le- dighet, som erfordras för svag hälsas vårdande eller för annan enskild ange- lägenhet av vikt.
Efter slutad utbildning må såsom starthjälp utgå ett belopp i form av lån motsvarande utbildningsbidrag un- der högst en månad. Återbetalning må eftergivas, om särskilda skäl äro därtill.
85
Utbildningsbidrag må icke överstiga den genomsnittliga lönen på utbild- ningsorten i det yrke, som utbildningen
avser. Härvid skall beaktas att utbild- ningsbidraget är skattefritt.
Vid bestämmande av utbildningsbi- drag till familjeförsörjare skall hänsyn dessutom tagas till familjemedlems in- komst under utbildningstiden.
Sammanlagda beloppet av hyresbi- drag i form av ersättning för faktisk bo— stadskostnad samt familjetillägg för fa- miljeförsörjare, som icke stadigvarande sammanbor med familjen, må ej i något fall för månad överstiga vad familjeför- sörjaren under tiden närmast före ut- bildningens början månatligen erlagt till familjens underhåll eller sannolikt skulle hava erlagt, om han under nämn- da tid haft inkomst av förvärvsarbete.
95
Åtnjuter bidragstagare pension, liv- ränta, sjukpenning eller annan jämför— lig ersättning belöpande på samma tid som utbildningsbidraget, skall bidraget, till den del det ej kan anses motsvara merkostnader vid utbildning utom hem- orten, minskas med beloppet av sagda ersättning bortsett från invaliditetstil- lägg och invaliditetsersättning enligt la- gen om allmän försäkring; dock må utan hinder av vad nu sagts intill en tredjedel eller, om särskilda skäl äro därtill, hälften av grundbidraget kunna utgå.
Utbildningsbidrag skall, i förekom- mande fall sedan avdrag gjorts enligt första stycket, minskas med timpenning eller annan med utbildningen förenad inkomst.
105
Utbildningsbidrag må utgivas i för- skott för högst en månad åt gången. Avbrytes utbildningen och skall bidrag ej utgå enligt 7 5 första stycket, skall ut- givet förskott återkrävas, om ej särskil- da omståndigheter föranleda annat.
Näringshjälp m. m. 10 kap.
15
Näringshjälp må, under förutsättning att lämpligt arbete icke kan erhållas i den öppna arbetsmarknaden, beviljas partiellt arbetsföra, ensamställda kvin- nor samt medelålders och äldre arbets- kraft.
2å
Näringshjälp må utgå till bestridande av kostnader för anskaffande av arbets- maskiner och verktyg samt andra kost- nader, som äro förbundna med igång- sättande av självständig verksamhet.
När skäl äro därtill, må näringshjälp även beviljas till bestridande av kost- nader för att underlätta fortsatt drift av självständig verksamhet.
35
För en och samma person må nä- ringshjälp icke överstiga 12 000 kronor och må, om så finnes lämpligt, helt el— ler delvis utlämnas som lån.
4 5
Ärende rörande näringshjälp prövas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, av länsarbets- nämnd.
Har sökande tidigare beviljats nä- ringshjälp, skall ärendet dock alltid av- göras av arbetsmarknadsstyrelsen.
55
I samma ordning som näringshjälp må i enlighet med särskilt utfärdade bestämmelser bidrag, om så finnes
lämpligt helt eller delvis i form av lån, utgå med högst 12 000 kronor till anskaffande eller ersättningsanskaff— ning av personbil eller motordriven in- validvagn åt partiellt arbetsför, som är beroende av sådant fortskaffnings- medel för sin utkomst genom arbete el- ler för förvärvande av yrkesutbildning. I nämnda ordning må bidrag jämväl utgå till anskaffande av smärre verk- tyg och arbetsredskap i samband med arbetsplacering av partiellt arbetsför.
FEMTE AVDELNINGEN
Arbetslöshetshjälp
11 kap.
Arbetslöshetshjälpens former
15
Kan arbete i den öppna arbetsmark- naden ej anvisas och kan ej heller lämp- lig åtgärd till underlättande av arbets- placering vidtagas, må arbetslös medde- las arbetslöshetshjälp i form av bered- skapsarbete eller kommunalt kontant- understöd.
Allmänna förutsättningar för meddelan— de av arbetslöshetshjälp
25
Arbetslöshetshjälp må tillkomma en- dast den som
a) är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träf- fats om ömsesidighet beträffande hjälp- åtgärder vid arbetslöshet;
b) fyllt 16 men ej 67 år;
c) är arbetsför och i övrigt oförhind- rad att åtaga sig arbete för annans räk- ning;
d) är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen; samt,
e) såvitt avser kontantunderstöd, på grund av arbetslöshet, som varat minst fem arbetsdagar efter det att ansökan om kontantunderstöd gjorts (karens- tid), finnes vara i behov av sådant un- derstöd.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger medgi- va, att arbetslöshetshjälp må utgivas till annan utlänning än som avses under a) ävensom till person vilken fyllt 67 år.
35
Karenstid må anses fullgjord, när understödssökande blir arbetslös efter att för minst två dagar hava uppburit hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskade- försäkring.
Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som åtnjutit dagpenning under den en- ligt kassans stadgar medgivna längsta tiden härför, må utan hinder av vad ovan stadgats om karenstid kunna er- hålla kontantunderstöd från och med den dag, då dagpenningen från kassan upphörde att utgå.
45
Den som frivilligt utan giltig anled— ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från ar— betet eller avvisat erbjudet lämpligt ar- bete eller utan att uttryckligen hava av- visat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd, må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under de tjugoåtta närmast följande kalenderda- garna eller, om arbetet var avsett att omfatta högst två dagar, under de fjor- ton närmast följande kalenderdagarna efter det sådant förhållande inträffat.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger beträf- fande viss yrkesutbildning förordna att vad i första stycket föreskrivits om ar- bete i tillämpliga delar skall gälla även utbildningen.
55
Erbjudet arbete på den öppna ar- betsmarknaden skall anses lämpligt un- der förutsättning
a) att det motsvarar arbetssökandens krafter och färdigheter;
b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till lön som för sådant arbete utgår en- ligt kollektivavtal, eller, om dylikt av- tal ej finnes, till i arbetsorten förekom- mande lön för samma arbete;
c) att det icke hänför sig till arbets- plats, där arbetskonflikt råder;
(1) att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag och författning kan finnas föreskrivet rö- rande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall; samt
e) att icke heller eljest särskilda om- ständigheter föreligga med hänsyn till den arbetslöses personliga förhållanden eller arbetets natur.
Vad sålunda föreskrives angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kol- lektivavtal eller lagen om kollektivav- tal eller av arbetsmarknadsstyrelsen för- klaras eljest vara av den särskilda be- skaffenhet, att skälig anledning till ar- betsvägran icke förelegat. Inom område, där kollektivavtal gäller, skall dock sådan förklaring äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen el- ler, där enligt avtal tvisten må hän- skjutas till skiljemän, dessa meddelat beslutet angående konflikten.
65
Under tiden för arbetskonflikt må arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av
a) den som är direkt indragen i kon- flikten (deltager i strejk eller är före- mål för lockout); samt
b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vars löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.
12 kap. Beredskapsarbete 1 &
Beredskapsarbete anvisas av den ar— betsförmedling, där den arbetslöse är anmäld.
25
Vid beredskapsarbete tillämpas öppna marknadens löner.
35
Beträffande resor, förläggning, läkar- vård och dylikt i samband med bered- skapsarbete gälla de särskilda bestäm- melser, som utfärdas av arbetsmark- nadsstyrelsen.
13 kap.
Kommunalt kontantunderstöd
Inledande bestämmelser 1 %
Kommun, som önskar bedriva kon- tantunderstödsverksamhet med åtnju- tande av statsbidrag, har att innan verk- samheten begynnes inhämta arbets- marknadsstyrelsens eller, efter styrel- sens bestämmande, länsarbetsnämnds medgivande därtill. Statsbidrag till un- derstödsverksamhet utgår endast un—
der förutsättning att kontantunderstö— det av kommunen förklarats icke vara att anse såsom socialhjälp.
25
Länsarbetsnämnd har att fortlöpan- de hålla kommun underrättad om be- hovet av kontantunderstödsverksamhet.
35
Kontantunderstöd skall utgivas av den kommun, där sökanden uppehåller sig, såvitt kommunen bedriver kontantun- derstödsverksamhet med åtnjutande av statsbidrag.
Ansökan om och utbetalning av Icon- tantunderstöd m.m.
45
Den som vill komma i åtnjutande av kontantunderstöd har att göra ansökan därom hos den kommun, där han uppe- håller sig.
55
Kontantunderstöd utgår i form av dagunderstöd och barntillägg.
Barntillägg utgår för sökandens eller hans makes barn under sexton år, med vilket sökanden stadigvarande samman- bor.
Vad i andra stycket sägs äger motsva- rande tillämpning där bidragstagaren är underhållsskyldig beträffande barn under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt han på så sätt arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver styrker att underhållsskyl- digheten fullgöres.
Beloppen av dagunderstöd och barn— tillägg fastställas av vederbörande kom- mun inom ramen för de maximibelopp, som beslutas i särskild ordning.
65
För tid, varunder arbetslös åtnjuter dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa, må dagunderstöd icke utgivas till honom. Dock må i ömmande fall och i enlighet med vad därom är sär- skilt bestämt för sådan tid kunna utgå dagunderstöd till bostadskostnader.
75
Kontantunderstöd utbetalas till den arbetslöse. Om skäl äro därtill, må dock kommun förordna, att understödet el- ler viss del därav skall utbetalas till den arbetslöses hustru eller annan fa- miljemedlem eller till hyresvärd eller annan, för vars fordran understödet är avsett att utgöra betalning.
85
Därest kommun finner, att arbetslös, som åtnjuter kontantunderstöd, för ett sådant levnadssätt, att möjligheterna för honom att erhålla arbete i öppna marknaden försvåras, har kommunen att indraga understödet.
95
Den som åtnjuter kontantunderstöd är pliktig att i den ordning arbetsmark- nadsstyrelsen föreskriver personligen besöka arbetsförmedlingen.
502. SJÄTTE AVDELNINGEN
Vissa bestämmelser rörande beredskapsarbeten
14 kap.
15
Beredskapsarbeten utföras för statens räkning (statliga beredskapsarbeten), för kommuns räkning (kommunala be- redskapsarbeten) eller för enskilds räk- ning (enskilda beredskapsarbeten).
25
Till beredskapsarbete bör utväljas företag som är så angeläget att det kan beräknas komma att utföras under den närmaste tiden oberoende av om ar- betslöshet råder eller ej.
35
Beredskapsarbete må bedrivas med särskilt syfte att bereda sysselsättning för svårplacerade arbetslösa (rehabili- teringsarbete) .
4 5
Statligt beredskapsarbete utföres ef- ter medgivande av arbetsmarknadssty— relsen av den statliga myndighet till vars ämbetsområde företaget hör.
Kommun, som önskar utföra bered- skapsarbete med bidrag av statsmedel, har att, innan arbete påbörjas, ansöka om tillstånd därtill hos arbetsmarknads- styrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen må medgi- va enskild att utföra visst företag så- som beredskapsarbete.
55
Arbetsmarknadsstyrelsen äger med- dela närmare bestämmelser och villkor
för beredskapsarbetes anordnande och bedrivande samt för sysselsättningen vid detsamma.
65
Länsarbetsnämnd och arbetsförmed— ling skola vidtaga lämpliga åtgärder för att främja arbetstagares övergång från beredskapsarbete till arbete i öpp- na marknaden.
SJUNDE AVDELNINGEN
Statsbidrag 15 kap.
15
Statsbidrag till kommunalt eller en- skilt beredskapsarbete utgår för styrkta, av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader för arbetet.
I fråga om arbete, vartill statsbidrag må beviljas enligt särskild författ- ning, utgår bidraget enligt de grunder som i författningen bestämts samt eljest beträffande kommunalt beredskapsar- bete med ett belopp motsvarande en tredjedel av kostnaderna samt beträf- fande enskilt beredskapsarbete med ett belopp, så bestämt att den på den enskilde fallande andelen av kostna- derna motsvarar minst det belopp, var- till värdet för honom av arbetet må skattas. Därest det i särskilda fall fin- nes påkallat, äger arbetsmarknadssty- relsen förordna om jämkning av bi- dragets storlek.
25
Då medgivande lämnas till bered- skapsarbetes utförande, fastställer ar- betsmarknadsstyrelsen den andel av kostnaderna för arbetet, varmed stats- bidrag må utgå.
Statsbidrag till kommuns kontantun- derstödsverksamhet utgår med ett be- lopp motsvarande femtio procent av utgivet understöd. När särskilda skäl äro därtill, äger arbetsmarknadsstyrel- sen förordna om jämkning av bidragets storlek.
45
Statsbidrag utbetalas av arbetsmark— nadsstyrelsen beträffande bidrag till be— redskapsarbete i efterskott efter hand som arbetet fortskrider med rätt för sty- relsen att innehålla viss del av bidraget till dess arbetet avsynats och godkänts eller förklarats avslutat som bered- skapsarbete och i samband därmed av- lämnad redovisning godkänts; samt
i övrigt i efterskott, sedan av ar- betsmarknadsstyrelsen föreskriven re- dovisning för kalenderår eller viss an- nan period inkommit till styrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger bevil- ja kommun förskott å statsbidrag till åtgärder som godkänts av styrelsen.
55
Framställning om utbekommande av statsbidrag göres hos arbetsmarknads- styrelsen enligt av styrelsen fastställt formulär.
Dylik framställning skall, vid även- tyr att styrelsen eljest må kunna förkla- ra rätten till statsbidrag för viss tid förverkad, vara inkommen till styrel- sen
beträffande statsbidrag till bered- skapsarbete senast inom ett år från den dag, då arbetet avsynats och godkänts eller förklarats avslutat som bered- skapsarbete; samt
i övrigt senast inom mars månad ef- ter det år bidraget avser.
Särskilda bestämmelser
16 kap. 1 5
Adoptivbarn likställes i denna kun- görelse med eget barn.
25
Med länsarbetsnämnd avses i Stock- holm arbetsnämnden.
35
Arbetsmarknadsstyrelsen äger med- dela närmare föreskrifter angående till- lämpningen av denna kungörelse.
45
Talan mot beslut av arbetsförmed- ling eller länsarbetsnämud i ärende en- ligt denna kungörelse föres genom be- svär hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl Maj:t i inrikesdepartementet.
över förklaring, som arbetsmarknads- styrelsen meddelat angående beskaf- fenheten av arbetskonflikt inom områ- de där kollektivavtal gäller, må klagan icke föras.
Besvär skola ingivas till den myndig- het som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären in- givits eller insänts direkt till den myn- dighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens uppta- gande till prövning, därest de inkom- mit före besvärstidens utgång.
Denna kungörelse träder i kraft den , då kungörelsen den 30 december 1947 (nr 983) om den of-
fentliga arbetsförmedlingen, kungörel- sen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åt- gärder vid arbetslöshet samt kungörel-
sen den 5 juni 1963 (nr 427) om utbild- ningsbidrag åt arbetslösa m. fl. skola upphöra att gälla.
Förslag till Lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd
Härigenom förordnas, att lagen den skall upphöra att gälla vid utgången av 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd
Specialmotivering
Förslag till arbetsmarknadskungörelse
Första avdelningen
Kungörelsens första avdelning avser att ersätta gällande kungörelse om den offentliga arbetsförmedlingen. Försla- get upptager i denna del i huvudsak en- dast en redaktionell omarbetning av författningstexten. Kungörelsens stad- ganden rörande arbetsförmedlingens organisation har fått utgå. I förslaget har fått komma till uttryck, att i för- medlingsverksamheten ingår även ar- betsvård samt visst uppgiftsinsamlande rörande sysselsättningsläget och vänta- de förändringar på arbetsmarknaden.
I andra kapitlet ges bestämmelser i anledning av utredningens förslag om resebidrag i samband med besök hos arbetsförmedlingen. Bidraget avses kun- na utgå även när besöket hos arbets- förmedlingen gäller yrkesvägledning eller arbetsvård.
Andra avdelningen Andra avdelningen upptager en regle— ring av de skilda formerna av ekono— miska bidrag till flyttande arbetskraft. Bestämmelserna går i huvudsak tillbaka på gällande kungliga brev rörande de olika bidragen med de ändringar, som föranledes av utredningens förslag. Be- träffande det i 4 kap. 5 € upptagna bi- draget till kostnaden för dagliga resor mellan hemorten och anställningsorten föreslås, att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha möjlighet att utsträcka den el- jest gällande maximitiden för bidraget med högst tre månader. I 5 kap. 3 5 andra stycket har införts en definition
av begreppet husföreståndarinna enligt vilket med husföreståndarinna avses kvinna, som har gemensam bostad med arbetstagaren och förestår dennes hus— håll. I samma kapitel 10 å ges en regel angående ingivande av ansökan om fa- miljebidrag, som innebär att ansökan som regel skall inges före anställning- ens tillträdande och att bidrag under alla förhållanden ej får utgå för förflu- ten tid.
Tredje avdelningen Det tionde kapitlet upptager i sak oförändrat de bestämmelser, som nu fö- rekommer i kungörelsen den 5 juni 1963 om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. Dock föreslås den ändringen, att familjetillägg i vissa fall skall kunna utgå med beaktande av bidragstagarens underhållsskyldighet mot förutvarande make samt barn, med vilka han inte sammanbor.
Fjärde avdelningen Fjärde avdelningen upptager gällande stadganden rörande näringshjälpen. I 2 å andra stycket föreslås det tillägget, att näringshjälp skall kunna beviljas även till bestridande av kostnader för att underlätta fortsatt drift av självstän— dig verksamhet. Maximibeloppet för nä— ringshjälpen föreslås höjt från 10000 kronor till 12 000 kronor. Vidare före- slås den ändringen, att ärenden rörande bidrag till ersättningsanskaffning av motorfordon i fortsättningen skall prö- vas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Femte avdelningen Bestämmelserna i femte avdelningen
avses skola ersätta 2, 4 och 5 kap. i kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbets- löshet. Beträffande de allmänna förut— sättningarna för meddelande av arbets- löshetshjälp, vilka modifierats så att de överensstämmer med vad som numera gäller inom arbetslöshetsförsäkringen, föreslås att regeln om karenstid endast skall avse kontantunderstöd. Av prak- tiska skäl synes lämpligt att arbetsmark- nadsstyrelsen ges möjlighet att dispen- sera från villkoren under 11 kap. 2 5 a) och b). Hitintills har härför fordrats särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t.
I 12 kap. 1 & föreslås, att hänvisning till beredskapsarbete i fortsättningen alltid skall ske genom den arbetsför- medling, där den arbetslösa är anmäld, och således icke av vederbörande kom- munala organ. Med hänsyn till att ut- redningen föreslår en väsentlig höjning av statsbidraget till kontantunderstöds- verksamheten, har i 13 kap. 3 & uppta— gits en bestämmelse av innehåll att kon- tantunderstöd skall utgivas av den kom- mun, där sökanden uppehåller sig, så- vitt kommunen bedriver kontantunder- stödsverksamhet.
Gällande stadgande, att kontantunder- stöd skall kunna utgivas i naturaförmå— ner, föreslås utgå.
Sjätte avdelningen I förslaget har genomförts den termi- nologiska förändringen, att beredskaps- arbete benämnes statligt, kommunalt eller enskilt beroende på vem som är huvudman för arbetet.
4 5 första stycket ger uttryck åt att statligt beredskapsarbete skall utföras
av den myndighet till vars område ar- betet hör.
Bestämmelsen i 3 kap. 19 & kungö- relsen angående vissa statliga och stats- understödda åtgärder vid arbetslöshet har ansetts numera sakna betydelse och därför icke upptagits i arbetsmarknads- kungörelsen.
Sjunde avdelningen Statsbidrag föreslås kunna utgå till beredskapsarbete, som utföres av en— skild. Är bidragsfrågan reglerad i sär- skild författning, skall dennas bestäm- melser tillämpas. Eljest föreslås stats- bidrag kunna utgå med så stort belopp, att den andel som faller på den enskil- de motsvarar minst det belopp, vartill värdet för honom av arbetet må skattas.
Förslag till Lag angående upphävande av lagen om arbetslöshetsnämnd
Utredningen har föreslagit, att anvis- ning av beredskapsarbete fortsättnings- vis skall handhavas uteslutande av ar- betsförmedlingen och således icke av arbetslöshetsnämnd. Vad i övrigt gäl- ler lokala åtgärder inom kommun till främjande av sysselsättningen i kommu— nen, hyser utredningen den uppfatt- ningen, att ansvaret för sådana åtgär- der bör åvila kommunens styrelse med biträde av de förvaltande organ i öv- rigt, som kommunen finner erforder- liga. Något skäl för att föreskriva, att ifrågavarande arbetsuppgifter skall an- komma på arbetslöshetsnämnd, synes ej längre föreligga. Utredningen föreslår därför att lagen om arbetslöshetsnämnd skall upphöra att gälla.
Sammanfattning
KAPITEL 1
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder
Huvudmålen för den ekonomiska poli- tiken är snabbt ekonomiskt framåt— skridande, full sysselsättning och sta- bilt penningvärde. Sysselsättningsfrå- gorna måste därför behandlas i relation till målsättningarna för penningvärde och framstegstakt', varvid hänsyn måste tas både till de konflikter, som i vissa lägen kan uppstå mellan de olika målen, och till det inbördes stöd, som de i and- ra lägen kan ge varandra. De avväg- ningsproblem, som därvid kan uppstå, har utredningen inte ansett sig kunna ta upp till närmare behandling. Där- emot vill utredningen understryka, att de ekonomiska målen för arbetsmark- nadspolitiken måste underordnas de so- ciala och mänskliga hänsynen. Innebörden i begreppet full sysselsätt- ning är i det allmänna språkbruket oklar. Det är enligt utredningens me— ning inte möjligt att i siffror ange vad som skall anses vara målet för syssel- sättningspolitiken. Sysselsättningsnivån har i vårt land successivt höjts. Det finns emellertid enligt utredningens uppfattning utrymme för en ytterligare ökning av sysselsättningen, bl. a. genom att grupper, som nu är arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta, ges ökade möj- ligheter till arbete. Detta förutsätter en effektivisering av arbetsmarknadspoliti- kens båda grenar, nämligen åtgärderna
för arbetskraftens anpassning och de sysselsättningsskapande åtgärderna, till vilka senare utredningen också räknar lokaliseringspolitiken.
Det är arbetsmarknadspolitikens upp- gift att lösa dilemmat mellan otillfreds— ställande sysselsättning och ökat infla- tionstryck. Med arbetsmarknadspolitik avser således utredningen åtgärder som främjar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft samt åt- gärder som åstadkommer sysselsätt- ningsökning med andra än generella ekonomisk-politiska medel. Samtidigt ingår arbetsmarknadspolitiken som ett led i den ekonomiska politiken, som i vissa lägen skall kunna medverka till en höjning av den totala efterfrågan på va— ror och tjänster, i andra lägen till en sänkning av efterfrågan. Utredningen illustrerar samspelet mellan ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik ge- nom några typfall.
Utredningen vill i sitt resonemang understryka, att en tillräckligt aktiv och omfattande arbetsmarknadspolitik läm- nar ett oumbärligt bidrag till lösningen av den konflikt, som föreligger mellan skilda ekonomiska mål, och därigenom utgör ett nödvändigt komplement till de generellt verkande ekonomisk-politiska instrumenten.
Ju verksammare arbetsmarknadspoli- tiken främjar en snabb anpassning av tillgång och efterfrågan på arbetsmark- nadens olika delområden, desto kraf- tigare kan de generellt verkande medlen
sättas in för att främja en efterfråge- och produktionsökning, när förhållan— dena gör detta behövligt, eller för att dämpa ett inflationstryck, utan att det uppstår risk för arbetslöshet. Tecken tyder på att den internationella konkur- rensen på flera för vårt land viktiga områden kommer att hårdna, varvid in- terna pris- och kostnadsstegringar kom- mer att bli en större fara för syssel— sättningen än hittills. Den höga syssel- sättning, som vi eftersträvar, måste där- för åstadkommas i ett mindre inflato- riskt klimat än hittills under efterkrigs- tiden. Kraven pä arbetsmarknadspoliti— ken växer härigenom i fråga om både anpassningsätgärder och åtgärder, som syftar till att under begränsade perio- der öka sysselsättningen på speciella områden.
Den effektivisering av arbetsmark— nadspolitiken, som utredningen före- slår, är inte betingad enbart av de krav, som konjunkturpolitiken kan ställa. Den motiveras också av de långsiktiga tek- niska och ekonomiska förändringar, som kan förutses inom näringslivet. Ar- betsmarknadspolitiken kan under en pe- riod av snabba omställningar brygga över de enskilda medborgarnas svårig- heter, skapa social trygghet och under- lätta ett övervägt val av arbete. Ett huvudvillkor för en effektiv arbets- marknadspolitik är därvid att möjlig- heter finns till snabba ingripanden på punkter, där störningar uppstår, samt att arbetsmarknadsorganen har frihet att välja mellan alternativa åtgärder.
Utredningen anser — mot bakgrun- den av den samtidiga förekomsten av markerad arbetskraftsbrist i vissa ex- pansiva industrier och svårigheter att sysselsätta de anställda i vissa andra branscher _ att fördelarna med de åt— gärder, som avser att underlätta rörlig- heten på arbetsmarknaden, är så påtag- liga, att utredningen även utan precise-
rade lönsamhetsberäkningar finner sig kunna föreslå en viss förstärkning av dessa åtgärder. Förslagen avser arbets- förmedlingens organisation och resur- ser, åtgärder för omskolning och fort- bildning, ekonomiska bidrag till och bostäder för flyttande arbetskraft samt frågan om medverkan till försäljning och inlösen av egna fastigheter.
Också åtgärderna för anpassning av arbetstillfällena till arbetskraftens för- utsättningar behöver förstärkas, bl. a. med sikte på starkt ortsbundna arbets- lösa. I diskussionen om arbetsmark- nadspolitikens utformning har ofta två huvudlinjer ställts mot varandra: att flytta arbetstillfällena till arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften att komma till arbetstillfällena. Båda vägarna kan öka den enskildes frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mel- lan tillgång och efterfrågan på arbets- kraft. I vissa fall är hindren och kost- naderna för att upprätthålla eller öka sysselsättningen på en viss ort eller i en viss bransch så påtagliga, att flytt- ning och omskolning omedelbart fram- står som den enda rimliga lösningen. I andra fall ter sig sysselsättningsska- pande åtgärder på en viss ort eller i en viss bransch fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste en avvägning ske, om vilken man inte kan göra något generellt uttalande.
Arbetsmarknadspolitiken måste också ha möjligheter att påverka den totala omfattning av efterfrågan på arbets- kraft. Detta kan ske genom åtgärder som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering och riksdag givna ramar, t. ex. beredskapsarbeten eller extra statsbeställningar. I andra fall ankommer det på arbetsmarknads- styrelsen att föreslå regeringen att be- sluta om åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byggandets
eller bostadsbyggandets omfattning. Svå— righeter har förelegat att få åtgärder av detta slag rätt avvägda — både i fråga om tidpunkt, art och omfattning — i förhållande till arbetslöshetens stor- lek och sammansättning. Utredningen har funnit, att en differentiering av de sysselsättningsskapande åtgärderna bör eftersträvas och att ökad uppmärksam- het måste ägnas åt att insatserna sättes in i rätt tid.
KAPITEL 2
Utvecklingstendenser på arbetsmark- naden
Utredningen konstaterar inledningsvis, att antalet sysselsatta (enligt arbets- kraftsundersökningarnas definitioner) beräknas ha ökat med 205000 under 1950-talet, eller med drygt 6 procent. Denna ökning sammanhänger bl. a. med förändringar i befolkningens åldersför- delning och med inflyttning till riket. Samtidigt skedde en stark omfördelning av arbetskraften mellan olika närings- grenar.
Utredningen ger därefter en kortfat— tad beskrivning av väntade förändring- ar av arbetskraftsutbudet, baserad på en preliminär beräkning över landets arbetskraftstillgångar fram till 1980, vil- ken framlagts av arbetsmarknadsstyrel- sens prognosinstitut. I bedömningen av de framtida relativa arbetskraftstalen i olika ålders-, köns- och —— beträffande kvinnor — civilståndsgrupper har yr- kesintensiteten i de yngsta åldrarna an- tagits komma att minska starkt p. g. a. den stigande utbildningsfrekvensen i dessa åldrar. För vuxna män och för ej gifta kvinnor beräknas yrkesintensi- teten förbli oförändrad upp till de hög- re åldrarna, medan för gifta kvinnor en fortsatt stegring av yrkesintensi- teten har antagits.
Den beräknade befolkningsutveck- lingen i förening med de antagna för-
ändringarna av arbetskraftstalen resul- terar i en ökning av arbetskraften upp- skattad till 215 000 personer under den första hälften av 1960-talet och till knappt 20000 personer under andra hälften. Under 1970-talet beräknas ar- betskraftstillgångarna öka endast obe- tydligt. Den beskrivna utvecklingen är helt beroende av de antagna förändring- arna i de gifta kvinnornas yrkesverk— samhet. Antalet män i arbetskraften be— räknas minska efter 1965, medan an- talet ej gifta kvinnor sjunker under hela prognosperioden. Om arbetskraf- ten omräknas i årsarbetare, begränsas den beräknade ökningen mellan åren 1960 och 1965 till 165 000 personer, me- dan antalet årsarbetare därefter beräk- nas bli oförändrat fram till 1980.
De förskjutningar, som skedde under 1950-talet i de sysselsattas fördelning på näringsgrenar, har fortsatt under 1960-talet, vilket i stort inneburit att antalet sysselsatta inom jordbruk och skogsbruk minskat, medan sysselsätt- ningen ökat inom övriga näringsgrenar. För det närmaste årtiondet kan man räkna med en fortsatt expansion av stadsnäringarna, då i första hand ser- vicenäringarna och en motsvarande minskning av sysselsättningen inom jordbruk och skogsbruk. En sådan ut- veckling skulle samtidigt innebära en fortsatt övergång av arbetskraft från glesbygden till städer eller andra tät- orter.
I sina överväganden understryker ut- redningen, att den framtida arbets- kraftsefterfrågan endast kan bedömas i grova drag och med stöd av vissa ut- vecklingstendenser, som torde komma att göra sig gällande. Totalt torde man få räkna med en hög arbetskraftsefter- frågan med stark expansion för vissa sektorer. Med en samtidigt mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna tor- de återstoden av 1960—talet samt den
första delen av 1970-talet under tider av goda konjunkturer komma att känne- tecknas av knapphet på arbetskraft. En utveckling sådan som den beskriv- na kommer att ställa växande krav på åtgärder för att tillvarataga de arbets- kraftsresurser, som för närvarande inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas. Åtgärder måste också vidtagas i syfte att ytterligare reducera arbetslösheten. Slutligen måste det bli angeläget att sörja för att varje enskild arbetssökande vid arbetsförmedlingen placeras i det arbete, där han med hänsyn till anlag, intressen och förutsättningar i övrigt kan göra den bästa arbetsinsatsen.
KAPITEL 3
Arbetsförmedling
Utredningen framhåller, att det vikti— gaste instrumentet, när det gäller att underlätta den med hänsyn till föränd- ringarna inom näringslivet nödvändiga anpassningen på arbetsmarknaden, är en arbetsförmedling som väl täcker ar- betsmarknaden geografiskt såväl som yrkesmässigt. Arbetsförmedlingen bör vara så dimensionerad och utrustad, att den erforderliga anpassningen kan säkras. De ökade anspråk på arbetsför- medlingen, som väntas uppstå på grund av både utvecklingen själv och utred— ningens förslag, bör tillgodoses i den takt som de ger sig till känna. Därut- över bör förutsättningar skapas för en viss ökning av arbetsförmedlingens an- del av omsättningen på arbetsmarkna- den.
Det är av största betydelse att arbets— marknadspolitiska åtgärder kan vidta— gas snabbt och med erforderlig kraft. Utredningen föreslår därför, att arbets— marknadsstyrelsen får möjligheter att i extraordinära arbetsmarknadssituatio- ner, som nödvändiggör en tillfällig ök- ning av arbetsförmedlingspersonalen,
inom av statsmakterna angivna gränser utnyttja till styrelsens disposition stå— ende sakanslag. Sakanslag bör inom vis- sa gränser också få användas, då till följd av förändringar i arbetsmarknads- läget behov uppstår av att snabbt om- disponera arbetsförmedlingspersonal mellan olika delar av landet.
I syfte att höja kvaliteten i förmed- lingsarbetet bör förmedlingsåtgärderna i större utsträckning än som för när- varande är fallet föregås av yrkesväg- ledande åtgärder och anlagsprov. Som en konsekvens härav yrkas på utbygg- nad av yrkesvägledningsorganisationen. I samma syfte föreslås, att utbildnings- verksamheten för förmedlingspersona- len utbygges kraftigt.
Mot bakgrunden av att de besvärli- gaste arbetsmarknadsproblemen är att finna i glesbygden och mindre orter yr- kas på åtgärder med syfte att tillför- säkra befolkningen där samma möjlig- heter att få sina sysselsättningsproblem tillfredsställande lösta som befolkningen i de större orterna har. I samband där- med yrkas på att den genom ombud bedrivna förmedlingsverksamheten i glesbygden och mindre orter i all möj— lig utsträckning ersätts med förmed- ling genom personellt väl utrustade kon- tor, lokaliserade till centralorter. Ar- betssökande personer, inskrivna hos t. ex. ombud eller mindre kontor, bör på arbetsförmedlingens bekostnad få resa till arbetsförmedlingsorgan med tillgång till särskilda specialister, då så bedömes erforderligt för säkrande av adekvata arbetsplaceringar.
Det framhålles, att den översyn av arbetsförmedlingslagen, som utredning- en enligt sina direktiv har att verk— ställa, kan komma att resultera i ställ— ningstaganden, som i förhållande till i kapitlet framförda förslag medför ändra- de anspråk på arbetsförmedlingens ka- pacitet i olika hänseenden.
KAPITEL 4
Yrkesutbildning
En av de viktigaste orsakerna till att man inte kan nå balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft är att de arbetslösa saknar de efterfrågade yrkes- kunskaperna. Utvecklingen på sikt med snabba förändringar i produktionstek— nik och i näringslivets struktur pekar på att allt fler människor måste byta arbetsuppgifter. Till detta kommer, att befolkningsutvecklingen med ett sjun- kande rekryteringsunderlag inom ung- domskullarna kommer att medföra, att behovet av utbildad arbetskraft till icke obetydlig del får tillgodoses genom ökad utbildning inom de åldersgrupper, som redan är ute i förvärvslivet. Utred- ningen föreslår av dessa anledningar, att vuxenutbildningens resurser ökas och att utbildningen i viss omfattning konjunkturanpassas. Inom ramen för denna konjunkturanpassning bör följ- samhet iakttagas till efterfrågesidans förändringar samt arbetstagarnas öns- kemål i fråga om utbildningsyrken och utbildningstid i all möjlig utsträckning tillgodoses.
Genom effektiva utbildningsåtgärder måste i första hand sysselsättningspro- blemet lösas för arbetslösa eller under— sysselsatta, särskilt på orter med över- skott på arbetskraft, partiellt arbetsföra, sökande, som på grund av hög ålder har svårighet att vinna anställning, kvinn- liga arbetssökande, som önskar uppta yrkesverksamhet samt säsongarbetslösa eller andra under begränsad tid arbets- lösa. En effektiv arbetsmarknadspolitik måste emellertid även ha medel för att snabbt tillgodose akuta behov av utbil- dad arbetskraft. Det kan därvid vara nödvändigt att utsträcka utbildningen även till andra än arbetslösa. Ett så- dant medel står i princip till förfo-
gande genom av skolöverstyrelsen an- ordnade s. k. »andra särskilda utbild- ningskurser». Utredningen föreslår, att den maximigräns, som reglerar kostna- derna för anordnandet av »andra sär— skilda utbildningskurser», antingen slo- pas eller väsentligt höjes.
Huvudparten av den statsunderstödda anpassningsutbildningen för vuxna sker i kurser, som efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen organiseras och drives av skolöverstyrelsen. Det är angeläget att ökad uppmärksamhet äg- nas åt frågor som har samband med kursverksamhetens omfattning, inrikt- ning, organisation och kvalitet. Vid pla- nering av vuxenutbildning bör enligt utredningens mening fortlöpande kon- takt upprätthållas med arbetslivet, och vid utbildningens uppläggning bör yr- kesskolor, företag, branschorgan och arbetsmarknadens parter anlitas. Det är önskvärt, att utbildningsmetoderna ut- vecklas och att den koncentrerade trä- ningens principer tillämpas, där så är möjligt. En förbättrad utbildning av lä- rare vid anpassningskurser bör efter- strävas.
Utredningen förslår, att statsbidrag till uppförande av lokaler för anpass- ningskurser skall kunna utgå enligt de regler, som gäller för provisoriska loka- ler inom det ordinarie utbildningsväsen- det. Skolwöverstyrelsen bör upprätta typ- ritningar för lokaler och kostnadsfritt ställa dessa till kommunernas förfogan— de, varigenom kostnaderna kan hållas nere och planeringstiden begränsas.
Utbildningsbidragen bör fortlöpande anpassas till förändringar i levnads- kostnaderna under samtidigt hänsyns- tagande till löneläget för arbete i öppna marknaden inom jämförbara yrkesom- råden. Utbildningsbidrag utgår med vis- sa undantag endast till personer som uppnått 21 års ålder. Bidrag bör enligt utredningens förslag kunna beviljas
ungdom i åldern 18—21 år, om sär- skilda skäl gör det erforderligt att höja effekten av tidsbegränsade och arbets- marknadspolitiskt betingade omställ— ningsaktioner. Härutöver bör liksom nu person i åldern 18—21 år som har för- sörjningsansvar, som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla des— sa bidrag. Detsamma bör gälla personer som får utbildning i samband med loka- lisering av företag till arbetslöshetsor- ter.
Behovet av anpassningsutbildning för vuxna är så stort, att det av flera skäl ej kan täckas enbart genom kurser, för vilka det allmänna svarar. En väsentligt ökad företagsutbildning blir därför en- ligt utredningens mening nödvändig. Utredningen anser, att företagen kan påtaga sig en Ökad andel av den ut- bildning, som är nödvändig för arbets— kraftens anpassning till rådande pro- duktionsförhållanden och för en allmän lyftning av arbetstagarnas yrkeskvali— fikationer. För att stimulera härtill före- slås ett statsbidrag på 2 kronor per elev och närvarotimme till företag, som bedriver utbildning av nyanställda eller fortbildning av redan anställda. Som allmänna villkor för statsbidrag skall gälla, att utbildningen bedrives enligt av parterna fastställd plan antingen i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former, att utbildningsmomen- tet blir tillgodosett, samt att utbild- ningen för deltagarnas räkning är för— enad med lön fastställd efter överens- kommelse mellan parterna.
Företag som etablerar sig på orter med otillräcklig arbetstillgång bör en— ligt utredningens förslag erhålla bidrag till utbildningskostnader. Med nyetable- ring bör enligt utredningens mening jämställas rekonstruktion av produk— tion och sysselsättning vid nedlagda eller av nedläggning hotade industrier samt utbyggnad av redan etablerad
verksamhet på orter med långsiktigt överskott på arbetskraft. Bidraget skall utgå med av arbetsmarknadsstyrelsen i varje särskilt fall bestämt belopp per elev och närvarotimme. Härvid förut- sättes, att ersättning till eleverna utgår i form av lön från företaget fastställd efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Erfarenheterna från tidigare dämp- ningar i konjunkturen visar, att den ökade arbetslösheten och de förlängda arbetslöshetsperioderna i en sådan si- tuation i högre grad än vad som hittills varit fallet måste kunna mötas med åt- gärder på utbildningsområdet. För att åtgärder vid sysselsättningsstörningar snabbt skall kunna vidtagas, föreslås att en beredskap på yrkesutbildningens område upprättas. En sådan bered- skapsplanering bör normalt ingå i skol- överstyrelsens verksamhet. Utredningen föreslår därjämte, att statliga bidrag ut— går till företagens branschorganisatio- ner med 50 procent av kostnader för upprättande av undervisningsplaner, för instruktörsutbildning samt för orga- nisationsplaner i övrigt för beredskaps— planering av utbildning under en sys- selsättningskris.
KAPITEL 5
Ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft
De ekonomiska bidragen till arbetslösa i samband med flyttning har primärt syftat till att undanröja ekonomiska hinder för en ändamålsenlig omställ— ning på arbetsmarknaden. De bör ses som uttryck för ett samhällsansvar för den enskilde arbetstagarens sysselsätt— ning och för samhällets intresse av att angelägna arbetskraftsbehov tillgodoses. Utredningen finner starka skäl tala för att samhället även fortsättningsvis ger
ekonomiskt stöd till personer, som på grund av sysselsättningssvårigheter flyt- tar från orter med överskott på arbets— kraft. Vissa sysselsättningssituationer kan motivera bidrag av en sådan stor- leksordning, att en påtaglig rörlighets- stimulerande effekt uppnås. Omflytt- ningsbidragen bör alltså i högre grad än hittills anpassas efter skilda arbets- marknadssituationer och samordnas med andra åtgärder som underlättar rörligheten.
Bidrag till dagliga resor mellan hem- orten och arbetsorten utgår för när- varande endast i mindre omfattning. Sådana bidrag föreslås emellertid i stör- re utsträckning komma till användning som ett initialstöd i samband med är- betsplacering av arbetslösa.
Det nuvarande bidraget till flyttning av familj och bohag avser att täcka en- bart direkta flyttningskostnader. Kost- nader för nyanskaffning till hemmet, för personlig utrustning och för famil- jens anpassning till nya förhållanden motiverar enligt utredningens mening, att bidraget till familjens flyttningskost- nader kompletteras med ett kontant grundbidrag på 500 kronor och ett till— lägg på 150 kronor för varje barn under 16 år.
Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår för närva— rande tills familjebostad kan erhållas på den nya arbetsorten, dock högst un- der 9 månader och med en successiv minskning av bidragsbeloppet. På orter med stark expansion och framträdande arbetskraftsbrist är emellertid bostads- situationen sådan, att väntetiden över- stiger den fastställda maximitiden för bidrag. Det är utredningens mening, att även en måttlig förlängning av familje— bidragstiden skulle underlätta anpass- ningssträvandena. Utredningen föreslår därför, att familjebidrag skall kunna ut- betalas under en tid av högst 12 måna-
der och under de tre första månaderna utgå med hyrestillägg, maketillägg och barntillägg enligt nu gällande bestäm- melser för att därefter minskas med en fjärdedel var tredje månad.
Arbetslösa på överskottsorter, som tillträder anställning på annan ort med en beräknad varaktighet av minst 6 må- nader, kan för närvarande som start— hjälp få 500 kronor. Beloppet torde i flertalet fall vara tillräckligt för att fylla sin uppgift att underlätta anpass- ningen undcr den första tiden. Det kan emellertid vara nödvändigt att i vissa sysselsättningssituationer kraftigare un- derstödja en omställning från områden med uppenbart otillräcklig sysselsätt- ning. Eftersom det enligt utredningens mening är angeläget att kunna pröva, om en ökning av starthjälpens belopp i sådana situationer skulle underlätta om— ställningen, föreslås att starthjälpsbe- loppet i sådana fall skall kunna ökas till 1 000 kronor, varav 500 kronor utbeta— las vid anställningens tillträdande och 500 kronor efter sex månaders anställ- ning. Det förhållandet att arbetstagaren byter anställning under bidragsperio- den bör inte inverka på bidraget, om platsbytet är ändamålsenligt från ar- betsmarknadssynpunkt.
Utredningen uttalar den uppfattning- en, att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft, med hänsyn till deras syfte och avvägningen av bidragsbeloppen, regelmässigt icke bör bli föremål för beskattning, och föreslår, att i kommu- nalskattelagen införes bestämmelser el- ler anvisningar om att dessa bidrag icke skall beskattas.
I syfte att förbättra de lokalt bundnas situation i områden med exceptionellt hög och långvarig arbetslöshet bör flytt- ningsförmånerna i särskilda fall kunna utsträckas även till personer som står i arbete. Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga arbetstillfällena
kunna begränsas och en effektivare ut- jämning åstadkommas. Bidragen bör en— ligt utredningens mening under en för- söksperiod inskränkas till personer, som är sysselsatta inom yrkesområden med vikande sysselsättning. I praktiken skulle detta innebära, att i första hand jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden byggnadsarbetare kom i fråga. Utredningen förutsätter att vid aktioner av detta slag samråd sker med berörda arbetsgivare samt att arbets- marknadsverket ägnar speciell upp— märksamhet åt en uppföljning av verk- samheten.
Slutligen understryker utredningen vikten av att större uppmärksamhet äg- nas åt arbetskraftens anpassning till nytt arbete och ny miljö. Ansvaret för åtgärder i anpassningsfrämjande syfte vilar enligt utredningens mening i förs— ta hand på arbetsgivaren, men här före- ligger också behov av insatser från kommunen, fackföreningen och arbets— förmedlingen.
KAPITEL 6 Bostäder och geografisk rörlighet
Utredningen erinrar om att arbetsmark- naden under flera år karakteriserats av stora geografiska olikheter med brist på arbetskraft inom vissa områden och överskott inom andra. Utjämningen mel— lan dessa områden har försvårats eller förhindrats av bristen på bostäder i orter med efterfrågan på arbetskraft. Om man med utsikter till framgång skall kunna driva en politik, som främjar om- ställningen på arbetsmarknaden och som inte medför orimliga påfrestningar för de flyttande och deras anhöriga, måste bostadsfrågan kunna lösas på ett effektivare sätt än vad som hittills varit fallet.
Frågan gäller emellertid att skaffa
bostäder inte enbart åt arbetslösa, som måste flytta från överskottsområden, utan också åt nyckelpersoner, som be— hövs inom näringsliv och olika sam- hällsfunktioner i de expanderande or- terna. Utredningen bedömer det inte möjligt att på kort sikt genom en total ökning av bostadsproduktionen elimi- nera de problem, som bostadsbristen ut- gör vid omställningen på arbetsmark- naden. Utredningen förordar en fort- satt förskjutning av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och orter med bostadsbrist. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att be— gränsa den tid flyttande arbetskraft har att vänta på bostad. Utredningen finner det lämpligt, att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker träffa över- enskommelse med kommunerna om för- tur till bostad för flyttande arbetskraft. I vissa lägen torde detta få kombineras med möjligheter för de expanderande kommunerna att få extra tilldelning av lånemedel.
Utredningen förutsätter, att det lik- som hittills kommer att bli erforderligt med särskilda insatser för att öka till- gången på möblerade rum. De monte- ringsfärdiga förläggningspaviljonger, som uppförts under senare år, erbjuder enligt utredningens mening en hygglig rumsstandard. Systemet med paviljong- er innebår likväl en sådan kollektivi- sering av de boendes fritid, att denna bostadsform ej kan anses acceptabel, när det gäller att tillgodose ett mera permanent behov. I sådana fall bör per- manenta byggnader med normal stan- dard, dvs. med bad- eller duschrum, kokmöjligheter etc., uppföras. Till så- dana specialbostäder, som bedömes bli erforderliga på alla större expanderan- de tätorter, bör bostadslån i vanlig ord- ning kunna utgå.
Utredningen föreslår emellertid, att arbetsmarknadsstyrelsen även i fortsätt-
ningen skall kunna inköpa och till kom- muner och företag uthyra förläggningar för att tillgodose temporära behov. Ut- hyrningen bör ske på sådana villkor, att statsverkets kostnader täcks. Undan- tagsvis bör styrelsen dessutom, när ar- betsmarknadsläget så påfordrar och då andra lösningar ej är möjliga, själv kunna driva förläggningar, varvid om- kostnader som ej täcks genom hyresin- komster får bestridas från anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
KAPITEL 7
Inlösen av egna hem
Vid försöken att utjämna tillgång och efterfrågan på arbetskraft mellan olika delar av landet tvingas arbetsförmed- lingen ofta konstatera, att den berörda arbetskraften inte anser sig kunna läm- na hemorten på grund av fastighetsin- nehav, som inte kan avvecklas utan ekonomisk förlust. Problemet uppträder framför allt i glesbygden och småorter, men det kan i samband med företags- nedläggelser också ge sig till känna på större orter med ensidigt inriktat nä- ringsliv. Det föreslås därför, att man ges möjligheter att lösa det problem, som fastighetsägare kan ställas inför, då strukturbetingad arbetslöshet eller un- dersysselsättning uppkommer i områ- den med svagt utvecklat eller ensidigt inriktat näringsliv, och då arbetslös- heten inte kan hävas genom lokalise- ringspolitiska åtgärder. Hur denna frå- ga skall lösas i detalj, kan emellertid upptagas till prövning först sedan re- .sultaten föreligger av den av 1964 års riksdag beslutade försöksverksamheten med inlösen av egnahem. I samman- hanget anför utredningen vissa kritiska synpunkter på uppläggningen av före- nämnda försöksverksamhet.
Enskilda investeringar finansierade med investeringsfondsmedel
Utredningen diskuterar till en början investeringsfondernas användande un- der perioderna 1958—1960 och 1962— 1963. Den konstaterar, att investerings- fonderna visade sig vara ett verknings- fullt sysselsättningsstimulerande medel under konjunkturnedgången 1958— 1959. Samtidigt kom emellertid en allt- för stor del av sysselsättningseffekten att sammanfalla med konjunkturupp- gången och den följande högkonjunk- turen. Vid fondfrisläppet 1962 erhölls en snabbare och bättre tidslokaliserad effekt på sysselsättningen, främst be- roende på att beslutet om frisläppandet kom snabbare efter konjunkturomslaget och samtidigt hade en relativt snävt tidsbegränsad giltighet.
Mot bakgrunden av de gjorda erfa- renheterna framlägger utredningen vis- sa rekommendationer rörande fonder- nas fortsatta användande. Enligt ut- redningens mening skall det inte be- höva föreligga en fullt utvecklad kon- junkturavmattning för att investerings- fondsmedel skall kunna sättas in i in- vesteringsstimulerande syfte. Vissa ris- ker bör enligt utredningens mening kunna tas. Riskerna kan minskas genom att i inledningsskedet tillstånd ges i begränsad omfattning och genom att metoden med beslut av begränsad gil- tighetstid vidareutvecklas.
Vikten av att ägna ökad uppmärk- samhet åt frågan om företagens förtids- planering av investeringarna framhålls. I fråga om företag med mer eller mind- re kontinuerlig investeringsverksamhet bör man dock kunna inskränka kravet på planering till att gälla planering i stort.
År 1963 togs investeringsfonderna i bruk också som lokaliseringspolitiskt
instrument, medan de tidigare använts huvudsakligen som ett generellt konjunk- turutjämnande medel. Utredningen fin- ner uppenbara risker förknippade med en sådan utvidgning av fondernas an- vändning. Investeringsfondssystemet bör med den utformning som det f.n. har förbehållas rent konjunkturpolitiska uppgifter.
KAPITEL 9 Variationer i de offentliga investering- arna
Utredningen konstaterar, att det nu- mera är en allmänt vedertagen målsätt- ning, att statens utgiftspolitik skall mot— verka det enskilda näringslivets kon- junktursvängningar. Kravet på konjunk- turvariabilitet gäller i första hand in- vesteringsutgifterna. Det framhålls att betingelserna för en aktiv konjunktur- politik inom detta område synes vara vid handen i så måtto, att ett relativt omfattande administrativt och finansi- ellt svängrum finns inom ramen för den ordinarie statsbudgeten samt syste- met med beredskapsstat och därtill knuten finansfullmakt.
De brister, som vidlått' konjunktur- politiken under de senaste konjunktur- cyklerna, har främst kommit till synes i svårigheter att uppnå tillräcklig snabbhet vid variationerna av de stat- liga och statligt styrda investeringsut— gifterna. Med hänsyn till att avmatt- ningsperioderna synes tendera att bli allt kortvarigare, kan en försening med bara några månader innebära, att en vidtagen åtgärd blir verkningslös eller direkt olämplig på grund av att dess verkan infaller under nästa konjunktur- fas. Utredningen understryker mot bak— grunden härav, att det inte skall behöva föreligga en fullt utvecklad konjunktur- avmattning för att ökningar i de offent- liga investeringarna skall sättas in. Osä- kerhet om den kommande utvecklingen
bör vara nog för att vidtaga åtgärder med sådant syfte. Skulle sedermera tecken framkomma på överansträngning av resurserna, kan detta på olika vägar
korrigeras. Det framhålls vidare, att beslutade konjunkturpolitiska åtgärder måste
kunna vidtagas snabbt. Detta förutsät- ter i sin tur en noggrann planering från myndigheternas sida av byggnads- och anläggningsverksamheten. Planeringen måste drivas så långt, att underlag finns för infordrande av anbud. I detta sam- manhang påpekas, att arbetsmarknads- styrelsens arbete med att leda den stat- liga och statsunderstödda planlägg- ningsverksamhcten för åtgärder mot ar- betslöshet behöver effektiviseras. Detta är nödvändigt för att en tillfredsställan- de startberedskap skall kunna upprätt- hållas.
För att underlätta en konjunkturan- passning av investeringarna inom den kommunala sektorn föreslås åtgärder med syfte att lösa finansieringsfrågorna. Utredningen ifrågasätter bl. a., om inte i samband med svårigheter att under en konjunkturavmattning finansiera från arbetsmarknadssynpunkt angeläg- na kommunala investeringsobjekt åtgär- der borde kunna vidtagas för att under- lätta för kommunerna att ordna finan- sieringen. Så har tidigare i viss ut- sträckning skett genom medverkan från riksbanken. Liknande aktioner synes i enstaka fall kunna behövas även under en högkonjunktur, om penningpolitiken hålles så stram, att på en del punkter svårigheter uppstår att förbereda eller starta arbeten, som erfordras för t. ex. åstadkommande av säsongutjämning på arbetsmarknaden.
KAPITEL 10 I ndustribeställningar
Med hänsyn till de erfarenheter som gjordes i samband med konjunktur-
dåmpningen 1958—1959 föreslår utred- ningen, att vid driftsinskränkningar och driftsnedläggelser industribeställ- ningar skall kunna läggas ut även i fort- sättningen för att ge arbetsförmedlingen erforderligt rådrum för omplacering av den berörda arbetskraften eller star- tande av omskolning för den. Beställ- ningarna får i sådana fall inte göras mer omfattande än vad som är ound- gängligen nödvändigt för att nå detta syfte. Beställningar föreslås vidare kun- na komma i fråga i fall, då temporära driftsnedläggelser eller driftsinskränk- ningar blir aktuella och då det anses angeläget att hålla den berörda perso- nalen samlad för att snabbt kunna åter- uppta driften, när anledningen till in- skränkningen eller nedläggelsen inte längre är för handen. Också i dessa fall måste försiktighet iakttagas. Om det vid en bedömning av orsaken till de ak- tuella avsättningssvårigheterna visar sig, att denna ligger i ett otillfredsstäl- lande kostnadsläge i förhållande till övriga företag i branschen c. d., bör stödbeställningar ej komma i fråga.
Vid en av förändringar i konjunktu— ren framkallad mer allmän nedgång i efterfrågan på industrins produkter bör beställningar kunna utläggas till hela branscher, något som bl. 51. skulle med- föra den fördelen, att av nedgången förorsakade sysselsättningssvårighet'er inom en viss bransch skulle kunna an- gripas, innan kedjereaktioner hunnit uppkomma inom andra delar av nä- ringslivet.
För att extra industribeställningar vid behov snabbt skall kunna sättas in föreslås, att åtgärder vidtages för att dels utöka den del av investeringsreser- ven, som avser statliga anskaffningar av industriprodukter, dels en gång om året inventera kommunernas förutsätt— ningar att vid en konjunkturdämpning tidigarelägga beställningar hos indu-
strin. För att kommunerna skall intres— seras för en sådan tidigareläggning, bör statsbidrag med 20 procent av inköps- summan kunna utgå. Medel för möjlig- görande av såväl statliga som kommu- nala beställningsut'läggningar bör finnas till arbetsmarknadsstyrelsens disposi- tion.
KAPITEL 11
Beredskapsarbeten
Beredskapsarbetena har absolut sett ökat under senare år. Samtidigt har de- ras relativa betydelse minskat i takt med utbyggnaden av andra arbetsmark- nadspolitiska åtgärder. Ansvaret för be- redskapsarbetena har successivt för- skjutits från kommunerna till staten. Bland beredskapsprojekt'en dominerar vägarbetena både kostnadsmässigt och från sysselsättningssynpunkt. Efter hand har emellertid arbetena differen- tierats, varigenom önskemålet om kon- junkturvariation och behovet av enkla arbeten för svårplacerad arbetskraft bättre kunnat tillgodoses.
Till gruppen arbeten för svårplace- rade hör också arkivarbeten och mu- sikerhjälp. Denna typ av arbeten har i allt större utsträckning kommit att fun- gera som arbetsträning och skyddad sysselsättning.
Beredskapsarbetena utföres huvud- sakligen av de statliga myndigheter, in- om vars område projekten faller, eller i fråga om kommunala projekt av be- rörda kommuner. I betydande utsträck— ning anlitas entreprenörer för arbetenas utförande. En del arbeten bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen, som sedan lång tid tillbaka har en egen byggande organisation.
Under åren 1956 och 1957 var 7 pro- cent av alla arbetslösa män placerade i beredskapsarbete. För år 1959 blev årsmedeltalet något över 20 procent och
för år 1963 33 procent. I Norrbottens län var i mars månad 1959, 1960 och 1963 mer än 50 procent av de arbets- lösa männen placerade i beredskaps- arbete. Karakteristiskt för beredskaps- arbetena under senare år har vidare va- rit att de i hög grad säsongvarierats.
För arbetenas bedrivande har länge gällt mekaniseringsbegränsande regler. Syftet härmed har varit att i största möjliga utsträckning ge sysselsättning åt arbetslösa och att hålla dagsverks- kostnaderna nere. F. n. gäller inga så- dana begränsningar.
Under senare år har beredskapsarbe— tena huvudsakligen varit koncentrerade till de fem norrlandslänen, d. v. s. till områden med hög arbetslöshet. Under åren 1959—1963 utfördes mellan 50 och '60 procent av dagsverkena i samtliga beredskapsarbeten i dessa län. Kost- nadsmässigt låg tyngdpunkten i ännu högre grad på norrlandslänen. Detta innebär, att totalutgiften per dagsverke var högre i norrlandslänen än i landet i övrigt.
Kostnaderna för beredskapsarbetena uppgick under budgetåret 1956/57 till omkring 75 miljoner kronor, varav 65 miljoner utgjorde statsbidrag. Budget- året 1962/63 var motsvarande belopp 427 och 366 miljoner kronor. Kostna- derna per dagsverke har stigit betydligt beroende på det stora inslaget av tunga anläggningsarbeten av typen allmänna vägar. Dagsverkskostnaden på allmänna vägar har under de senaste budgetåren legat omkring 400 kronor. Skogsvårds- arbeten och andra dagsverksbilliga pro- jekt har emellertid fått ökat utrymme, och den genomsnittliga dagsverkskost- naden har under de senaste bugetåren varierat mellan 200 och 250 kronor.
Vid ett par tillfällen har undersök— ningar gjorts om de hänvisades ålder, yrkestillhörighet m. in. Det kan konsta- teras, att omkring tre fjärdedelar av de
arbetslösa, som placerats i beredskaps- arbete, är 45 år eller äldre. Andelen hänvisade i åldern 60 år och däröver har legat mellan 20 och 25 procent. Tre fjärdedelar eller fler av de hänvisade kom vid dessa undersökningar på yrkes— grupperna lantbruks— och skogsarbete, byggnadsarbete och diversearbete. Den- na yrkesfördelning är en följd bl. a. av att man fortfarande har känning av be- tydande säsongförändringar inom dessa arbetsområden. Särskilt i övre Norrland är en del äldre arbetslösa placerade i beredskapsarbete under långa samman- hängande perioder.
Utredningen framhåller, att som all- män regel bör gälla att hänvisning till beredskapsarbete skall tillgripas först när möjligheterna till placering i öpp- na marknaden noggrant prövats. Under kortare arbetslösbetsperioder bör ar- betslöshetsförsäkringen och de kommu- nala kontantunderstöden ge erforderligt ekonomiskt skydd. Utredningen fram- håller vidare, att sysselsättning i bered- skapsarbete i regel inte är den lämpli- gaste lösningen, när arbetslösheten be- räknas bli mycket långvarig.
Ambitionen att stödja arbetslösa ge- nom hänvisning till beredskapsarbete har höjts under senare år, vilket utred- ningen finner riktigt, förutsatt att alla möjligheter att underlätta arbetskraf- tens anpassning till den öppna mark— naden dessförinnan prövats. Även om Säsongarbetslösheten inom vissa yrkes- områden främst bör angripas med and- ra medel än beredskapsarbeten, torde man också framdeles få använda bered- skapsarbetena i säsongutjämnande syfte.
Kostnaderna för ett projekt blir van— ligtvis högre när det utförs som bered- skapsarbete än vid utförande i ordina- rie ordning. Utredningen diskuterar de kostnadshöjande faktorerna och före- slår olika åtgärder för att begränsa mer- kostnaderna, I fråga om arbetenas me-
kanisering framhåller utredningen, att riktmärket måste vara att beredskaps- arbetena skall bedrivas så rationellt som möjligt. Alla begränsningar i fråga om användningen av maskiner och yrkesarbetare, vilka sänker produktivi- teten och höjer byggnadskostnaderna, bör avskaffas.
Beredskapsarbetena bör i framtiden i högre grad inriktas på projekt läm— pade för sådana svårplacerade sökande, som ej kan beredas arbete i öppna marknaden. I största möjliga utsträck- ning skall dessa särskilda beredskaps- arbeten tjäna som träning för arbete i öppna marknaden. Verksamheten vid dessa arbetsplatser bör därför inriktas på åtgärder som underlättar en sådan anpassning. På samma sätt som sker vid kommunala verkstäder för handi- kappade bör de hänvisade följas upp av ett arbetslag bestående av arbets— vårdsassistent, läkare, plat'sledare och kurator.
I fråga om arkivarbetarna föreslår utredningen en aktivare ackvisition från arbetsmarknadsmyndigheternas sida med syfte att få till stånd fler kommu— nala arkivarbeten. Statsbidraget till kommunala arkivarbeten föreslås bli höjt till 50 procent av totalkostnaden.
Arbetslöshetskungörelsen stadgar en karenstid på 6 dagar innan hänvisning till beredskapsarbete får ske. Utred- ningen finner det emellertid inte lämp— ligt att en bestämd karenstid fixeras utan föreslår, att de nuvarande karens- bestämmelserna avskaffas och att hän- visning sker efter bedömning från fall till fall. Utredningen föreslår vidare, att den behovsprövning, som enligt nu gäl- lande regler skall föregå hänvisning till beredskapsarbete, slopas.
Med hänsyn till beredskapsarbetenas totala omfattning och den verkan de därigenom har på ekonomin finner ut- redningen det angeläget, att valet av
objekt anpassas till den aktuella ekono- miska situationen. Under en högkon- junktur får beredskapsarbeten inte skärpa balansproblemen genom val av projekt med stor sekundär effekt. Det är också nödvändigt, att objekten utväljs med beaktande av angelägenhets- och räntabilitetssynpunkter. ökad hänsyn till sådana synpunkter innebär, att be- redskapsarbetena i större utsträckning än nu blir lokaliserade till andra om- råden än de där de arbetslösa är bo- satta.
I arbetslöshetskungörelsen stadgas om prioritering av statskommunala bered- skapsarbeten vid val av objekt. Utred- ningen finner det emellertid oförenligt med de urvalsprinciper, som utredning- en förordar, att bibehålla denna priori- tering och föreslår därför, att vad som i arbetslöshetskungörelsen sägs om prio- ritering av statskommunala beredskaps- arbeten upphävs. Samtidigt föreslås, att bestämmelserna om att kommun kan åläggas att erlägga dagavgift för till statligt beredskapsarbete hänvisade ar- betslösa från kommunen upphör att gälla.
Bl. a. för att möjliggöra en breddning a-v objektvalet föreslår utredningen, att i en ny arbetsmarknadskungörelse be— stämmelser införs om enskilda bered- skapsarbeten. Fortsättningsvis bör vi- dare arbetena rubriceras efter vem som är huvudman för dem. Utredningen föreslår därför, att till statliga bered- skapsarbeten hänförs statliga objekt, till kommunala beredskapsarbeten (f. n. statskommunala arbeten), kommunala objekt och till enskilda beredskapsarbe- ten enskilda objekt.
Statsbidrag till beredskapsarbete ut- går antingen enligt bestämmelser i sär- skilda författningar eller enligt bestäm- melserna i arbetslöshetskungörelsen om normalbidrag. Den senare formen var uisprungligen avsedd att åstadkomma
en variation av statsbidraget bl. a. med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft och deras kostnader för åtgär— der mot arbetslöshet. Den differentie- rande effekten av bidragsbestämmelser- na har emellertid successivt avtagit. Här- till kommer att de statskommunala be- redskapsarbeten, som erhåller bidrag efter dessa bestämmelser, minskat i be- tydelse. Fördelarna ur planerings- och administrationssynpunkt med en över- gång till fasta bidrag överväger så starkt, att det nuvarande i princip dif- ferentierade normalbidraget bör slopas och ersättas med ett enhetligt bidrag till sådana kommunala projekt, för vilka bidrag ej är reglerade i särskilda för- fattningar. Det föreslagna enhetliga statsbidraget bör utgå med en tredje- del av de beräknade kostnaderna för arbetena. Bemyndigandet till arbets- marknadsstyrelsen att jämka statsbidra- get, om detta i särskilda fall befinns påkallat, bör enligt utredningens me- ning kvarstå. Eftersom årskostnadsbi— draget under en lång period ej haft någon betydelse för kommunernas kost— nader för beredskapsarbete, föreslås vi- dare, att detta bidrag slopas.
Sedan arbetsmarknadsstyrelsens byg- gande verksamhet i början av 1950- talet var föremål för statsmakternas prövning, har möjligheterna att snabbt få i gång beredskapsarbeten i en akut arbetslöshetssituation avsevärt förbätt— rats. Under senare år har de projekt, som styrelsen utfört, praktiskt taget helt utgjorts av vägarbeten, vilka bedrivits på grundval av vägmyndigheternas upp- rättade program. Uppdelningen av be- redskapsbyggandet på flera myndighe- ter — i första hand på arbetsmarknads- styrelsen och väg- och vattenbyggnads- styrelsen — ter sig enligt utredningen uppfattning irrationell och innebär på vissa punkter en dubbelorganisation, som medför en splittring av resurserna.
Utredningen föreslår därför, att arbets- marknadsstyrelsens byggande verksam- het successivt avvecklas.
Svårigheterna att snabbt anpassa sys- selsättningen i beredskapsarbete till så- song- och konjunkturväxlingar samman- hänger delvis med att beredskapsarbe- tena bedrivs avskilda från det ordina- rie byggandet. Det skulle ur denna syn- punkt vara en avsevärd vinst, om möj- ligheter gavs att placera de arbetslösa i myndigheternas ordinarie arbeten. Samtidigt skulle kravet på en prövning av projektens angelägenhet lättare kun- na tillgodoses. Utredningen föreslår där- för, att Kungl. Maj:t bemyndigar arbets- marknadsstyrelsen och väg- och vatten- byggnadsstyrelsen att påbörja försöks- verksamhet med placering av arbets- lösa i ordinarie arbeten.
Genom utredningens förslag om en successiv avveckling av arbetsmark- nadsstyrelsens byggande verksamhet bortfaller det främsta motivet för att styrelsen skall hålla förråd med nu- varande sammansättning. Den erforder- liga förrådshållningen bör därför enligt utredningens mening i fortsättningen ankomma på de myndigheter, som be- driver beredskapsarbetena, i den mån dessa arbeten inte utförs genom entre- prenörer. Arbetsmarknadsstyrelsens för- råd av förläggningsbyggnader m. m. bör bibehållas med hänsyn till den bety- delse, som styrelsens förläggningsser- vice har för omställningen över huvud taget på arbetsmarknaden.
KAPITEL 12
Kommunala kontantunderstöd
Trots en god omställningsberedskap uppstår inte sällan i de enskilda fallen en kortare eller längre arbetslöshets- period, innan ett nytt arbete kan an- skaffas. Det är utredningens uppfatt-
ning, att denna period bör göras så kort som möjligt. För ett' övervägt arbetsval kräVS emellertid i många fall en tids rådrum. Den tiden bör för de arbetslösa överbryggas med kontant ersättning.
Även om huvudparten av arbetstagare med arbetslöshetsrisk är medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, står dock ett stort antal arbetstagare utan skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Kommunala kontantunderstöd till ar- betslösa har en blygsam omfattning och tillämpas f. n. i ett 10-tal större städer huvudsakligen som ett komplement till socialvården för personer med nedsatt arbetsförmåga. Kontantunderstöden är alltså ingen allmänt tillgänglig hjälp- form vid arbetslöshet. Det innebär, att man vid arbetslöshet ibland får tillgripa dåligt förberedda eller i övrigt irratio- nella lösningar eller att kostnaderna för arbetslösheten får bäras av den en- skilde. Starka skäl kan därför åberopas för en sådan komplettering av det nu- varande systemet för kontant hjälp vid arbetslöshet, att icke försäkrade perso- ner vid behov skall kunna få sådant stöd.
En försämring av sysselsättningsun- derlaget i glesbygderna, som inte kan kompenseras med lokaliseringspolitiska åtgärder, kommer på många håll att medföra svårlösta problem för ortsbun- den äldre arbetskraft. Möjligheterna att finna från ekonomisk synpunkt accep- tabla objekt för beredskapsarbeten i närheten av de arbetslösas hemorter är i dessa områden begränsade. Försörj- ningen för dessa arbet'slösa kan inte lösas på ett tillfredsställande sätt med nu tillgängliga resurser. Det är därför enligt utredningens mening önskvärt, att frågorna om bättre försäkringsskydd och om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna tages upp till utredning i särskild ord— ning. I avvaktan på mera långsiktiga
och rationella lösningar, som kan bli resultatet av en sådan utredning, bör enligt utredningens mening kontantun- derstöd utbetalas till långtidsarbetslösa, som inte kan beredas sysselsättning i lämpliga former.
Intresset för kontantunderstödsverk— samheten har varit ringa både hos kom- muner och arbetsmarknadsmyndighe- ter. Utredningen förordar en utbyggnad av verksamheten och föreslår en revi- dering av gällande bestämmelser om kommunala kontantunderstöd i syfte att underlätta en aktivering av verksamhe- ten. Bl. a. bör överensstämmelse i hand- läggningsföreskrifterna mellan kontant- understöd och arbetslöshetsförsäkring i största möjliga utsträckning eftersträ- vas. Det är också utredningens uppfatt- ning att ansvaret för kommunala åtgär- der mot arbetslöshet direkt bör läggas på kommunens verkställande organ. Förslag framläggs alltså om avskaffande av arbetslöshetsnämnderna.
Utredningen föreslår en höjning av statsbidraget till kontantunderstöds- verksamhet från f. n. vanligen 20 pro- cent till 50 procent av kontantunder- stödens belopp. Kontantunderstöd till utländska medborgare bör som hittills helt utgå av statsmedel. Jämkning av statsbidraget skall enligt utredningens förslag kunna beslutas av arbetsmark- nadsstyrelsen i fråga om kommuner med ansträngd ekonomi och med be- tydande kostnader för arbetslöshetens bekämpande, särskilt om understöds- verksamheten omfattar långtidsarbets- lös, icke omställningsbar arbetskraft.
KAPITET l 3
Säsongarbetslöshet
Under högkonjunkturåret 1961 beräk- nas säsongarbetslösheten ha omfattat drygt 8 000 årsarbetare. Inemot 40 pro- cent av den totala årsarbetslösheten ut-
gjordes detta år av säsongarbetslöshet. Mot bakgrunden härav föreslås olika åtgärder med syfte att reducera säsong- arbetslösheten.
För att underlätta temporär flyttning av säsongarbetslösa föreslås, att — när fråga är om familjeförsörjare — arbets- marknadsorganen får möjligheter att ut- ge bidrag enligt samma grunder som gäller för familjebidrag, dock med högst 300 kronor per månad. Förutsättning för bidrag skall vara att arbetet har en varaktighet av minst en månad och att den tillfälliga arbetsorten ligger utanför vad som kan betraktas som or- dinarie arbetsräjong. Bidrag hör till en början lämnas på försök och begränsas till de områden av landet, inom vilka utrustningsbidrag kan utgå. Med samma syfte föreslår utredningen, att familje- försörjare under den tid han tillfälligt arbetar på annan ort genom arbetsför- medlingen skall få kostnaderna täckta för en tur- och returresa per månad arbetsorten—hemorten.
I den mån säsongarbetslösa inte kan omplaceras, bör liksom hittills arbets- löshetstiden kunna utnyttjas för utbild- ning. Det gäller om bl. a. säsongfriställ- da jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare. Vad avser byggnads- arbetare bör — med hänsyn till rådande förhållanden på byggnadsarbetsmarkna— den — denna utbildning kraftigt ut- byggas. När det gäller säsonglediga jordbruksarbetare och skogsarbetare, bör arbetslöshetstiden i större utsträck- ning än hittills utnytt'jas för omskol- ning till arbetsuppgifter inom expan- derande arbetsmarknadssektorer.
Eftersom en betydande del av säsong- arbetslösheten härrör från byggnadsar- betsmarknaden, kräver förhållandena inom denna speciell uppmärksamhet. Utredningen framlägger olika förslag, särskilt avsedda att reducera byggnads- arbetarnas säsongarbetslöshet. Beträf-
fande det statliga byggandet finns re- dan bestämmelser om att tyngdpunkten i sysselsättningen skall förläggas till vinterhalvåret. Utredningen föreslår emellertid, att efterlevnaden av dessa bestämmelser följes upp effektivare än hittills. I detta syfte rekommenderas, att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att noggrant följa utvecklingen inom det statliga byggandet och att genom över- läggningar med berörda statsmyndig- heter medverka till en bättre säsong- utjämning. Som riktpunkt för statsmyn- digheternas byggnadsplanering bör gäl- la, att sysselsättningen vintertid bör överstiga sommarsysselsättningen med 10 procent.
I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för bygg- arbetsnämnderna att säkra en från så- songutjämningssynpunkt bättre förlägg- ning i tiden. Även när det gäller det statsbelånade flerfamiljshusbyggandet, bör tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills förskju- tas mot vinterhalvåret, vilket bör kun- na ske via länsbostadsnämndernas låne- beslut. Också när det gäller de smärre byggnadsarbetena föreslås en intensi- fiering av ansträngningarna att nå en bättre utjämning över året. Sålunda framlägges förslag om att byggarbets- nämnderna tillsammans med länsar- betsnämnderna snarast igångsätter en propaganda- och upplysningsverksam- het för utförande av reparations- och underhållsarbeten vintertid.
KAPITEL 14
Kvinnor på och utanför arbetsmarknaden
I den prognos över de framtida arbets- kraftstillgångarna, som arbetsmarknads- sens prognosinstitut presenterat, räknas med en fortsatt stegring av andelen yrkesverksamma gifta kvinnor. Samti- digt understryks, att utvecklingen av de
gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad
är beroende både av samhälleliga åtgär- der av arbetsmarknadspolitisk och an- nan art och av arbetskraftsefterfrågans utveckling.
Utredningen framhåller de svårighe- ter, som är förknippade med en bedöm- ning av arbetslösheten bland kvinnor och av dessa framför allt de gifta. Det är emellertid enligt utredningens upp- fattning uppenbart, att det existerar ett betydande, delvis latent arbetskraftsut- bud från de gifta kvinnornas sida, vilket ej tillvaratas.
De hinder för anpassning mellan kvinnornas utbud av arbetskraft och den rådande efterfrågan, kan samman- fattas under tre rubriker:
a) Hinder hos den (presumtiva) arbets- sökande: Bristande yrkesutbildning eller yr- keserfarenhet. Geografisk bundenhet. Speciella villkor beträffande arbets- tid eller andra arbetsförhållanden. Otillräcklig kännedom om arbets- marknadens krav.
b) Hinder sammanhängande med efter- frågans art eller lokalisering: Bristande anpassning av arbetsvill- koren till de arbetssökandes behov. Villkor beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft. Otillräcklig total efterfrågan på ar- betskraft på orter med tillgång till kvinnlig, ortsbunden arbetskraft.
c) Brister hos de medel, som skall un- derlätta anpassning mellan utbudet och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen. Information och personalresurser. Andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn, kollektiva anordningar av annat slag). I den följande genomgången av de generella arbetsmarknadspolitiska med- lens roll för att underlätta anpassningen
mellan det kvinnliga arbetskraftsutbu- det och efterfrågan behandlas arbets- förmedling och yrkesvägledning, ekono- misk rörlighetsstimulans, vuxenutbild- ning samt sysselsättningsskapande åt- gärder.
Utredningen understryker vikten av att arbetsförmedlingen ser som sin upp- gift att motverka både könsbunden re- krytering till vissa yrkesområden och ett alltför snävt inriktat arbetsval från kvinnliga sökandes sida. Förmedlingen bör också söka medverka till en bättre anpassning av arbetsvillkoren, framför- allt beträffande arbetstiden, efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa sin arbetskraft till förfogande. Det måste slutligen ankomma på arbets- förmedlingen att inom sitt verksamhets- område uppspåra och söka aktivera icke yrkesverksamma kvinnor inom yr- kesgrupper, där det råder brist på ar- betskraft.
Utredningen föreslår, att den återstå- ende indelningen av förmedlingsexpedi- tioner efter kön skyndsamt avvecklas. Betydelsen av yrkesvägledning, t. ex. i samband med återinträde på arbets- marknaden, understryks. Det är viktigt, att yrkesvägledningen ges sådana resur- ser, att den kan tillgodose det stigande behovet av yrkesvägledning också för medelålders och äldre kvinnor.
För att den utökning av ackvisitions- arbetet (bl. a. för anskaffande av del- tidsplatser) och reaktiveringsåtgärder- na, som utredningen anser erforderlig, skall kunna komma till stånd, krävs personalresurser på det regionala pla- net. Utredningen föreslår därför, att länsarbetsnämndernas kanslier erhåller en tjänst på inspektörsnivå med sär- skild uppgift att ansvara för de åtgär- der, som krävs för att bättre tillvarata de totala arbetskraftstillgångarna (in- spektör för aktiveringsuppgifter). De åtgärder, som kan komma i fråga, är
delvis av samma art, vare sig det gäller icke yrkesverksamma gifta kvinnor, me- delålders eller äldre arbetskraft.
De ekonomiska bidragen till flyttande arbetskraft bör kunna spela en större roll än de hittills tycks ha gjort för kvinnorna. Utredningen föreslår, att det i tillämpningsföreskrifterna klart säges ut, att familjebidrag kan beviljas i de fall, där en ensamförsörjande kvinna flyttar före den övriga familjen till an- ställningsorten. Frågor om utrustnings- bidrag till dessa familjer skall likaledes prövas efter samma grunder som i fråga om familjer med sammanboende för- äldrar.
Det har skett en kraftig utbyggnad av vuxenutbildningen för kvinnor un- der de senaste åren. Åldersfördelningen för de kvinnliga deltagarna i vuxenut- bildningen visar, vilken betydelse ut- bildningen har för att underlätta ett återinträde på arbetsmarknaden. Också i förmedlingens strävan att vidga om- rådet för de kvinnliga sökandenas ar- betsval spelar utbildningsmöjligheterna en avgörande roll. De mycket korta utbildningar, som många av de kvinn- liga kursdeltagarna genomgår kan på vissa arbetsområden vara helt tillräck- liga. Det är emellertid önskvärt att ut- rymme ges åt mera kvalificerade utbild- ningsalternativ, exempelvis i form av en etappvis uppbyggd utbildning omfat- tande två eller flera kurser på tillsam- mans 1—2 år.
Utredningen föreslår, att en ensam- stående kvinna som p. g. a. bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt ar- bete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträckning som om hon varit arbetslös. Förslaget är motiverat av att f. d. hemmadöttrar och andra ensam- ställda kvinnor med eller utan barn ofta finner sig hänvisade till så okvali- ficerat arbete, att det ger en bristfällig
försörjning. Grundbidraget föreslås kun- na utgå oreducerat' i de fall, där en hemskild eller frånskild kvinna erhål- ler underhållsbidrag. Vidare föreslås, att makes inkomst — i överensstämmelse med de föreskrifter som gällde från den 1 juli 1963 till den 1 juli 1964 _ inte skall ha någon reducerande effekt på gift kvinnas grundbidrag.
En ökad differentiering av rehabili- teringsarbetena (särskilda beredskaps— arbeten och arkivarbete) skulle kunna få stor betydelse för möjligheterna att placera kvinnliga arbetssökande, som tillhör de grupper, för vilka dessa arbe- ten är avsedda. Generellt sett är arbets- löshetsrisken förhållandevis låg för sto- ra grupper kvinnliga arbetstagare inom arbetsområden med ringa konjunktur- känslighet, exempelvis den offentliga sektorn. Störst är arbetslöshetsrisken för de industrianställda kvinnorna. En sådan förskjutning av de sysselsätt- ningsskapande åtgärderna från bered- skapsarbeten till industribeställningar, som föreslagits i tidigare avsnitt, skulle samtidigt innebära att de sysselsätt- ningsskapande åtgärderna i ökad grad kom också arbetslöshetshotade kvinn- liga arbetstagare till godo.
KAPITEL 15
Handikappade
Utredningen konstaterar att arbetsvår- dens resurser är otillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt kunna till- godose föreliggande behov. Utredningen finner personalbesättningen vid arbets- vårdsexpeditionerna otillräcklig och understryker vikten av att detta perso- nalbehov i största möjliga utsträckning tillgodoses.
Arbetsvårdande åtgärder, utlåtande till socialförsäkring etc. bör i större utsträckning än nu grundas på medi- cinska och psykologiska undersökning- ar samt systematiskt upplagda prak—
tiska prov. En metodiskt utförd yrkes- mässig prövning, som ger besked om arbetsförmåga och yrkesförutsättningar, är i ett stort antal arbetsvårdsfall ett villkor för val och utformning av lämp— liga åtgärder. Prövningsavdelningar fö- reslås bli inrättade i anslutning till trä- ningsverkstäder, belägna på orter med regionsjukhus eller fullt utrustade cen— trallasarett. Statsbidrag till etablerings— kostnader för prövningsavdelningar fö- reslås utgå med de belopp och enligt de regler, som gäller för övriga verkstäder för handikappade, och till driften med ett fixerat belopp för varje prövnings- fall.
En kvalitativ förbättring av den he— handling, som meddelas vid tränings- verkstäder, är angelägen. Arbetsmark- nadsstyrelsen bör i samverkan med andra myndigheter och institutioner ut- arbeta träningsplaner samt utfärda an- visningar för träningsverkstädernas verksamhet. Till handikappade i arbets- träning utgår nu försörjningsbidrag un- der högst sex månader, vilket till hälf- ten täckes av statsmedel. Utredningen föreslår att detta bidrag helt skall utgå av statsmedel.
Inte ens under högkonjunktur kan be- hovet av skyddad sysselsättning för handikappade tillgodoses. Särskilt fram- trädande är behovet av sysselsättning för utvecklingshämmade. En omfattande utbyggnad av verksamheten är därför nödvändig. Det är från sociala och hu- manitära synpunkter angeläget att ock- så mycket produktionssvag arbetskraft bereds möjligheter till sysselsättning. För sådan sysselsättning bör statsbidrag utgå med högre belopp än för annan skyddad sysselsättning. En förbättring av och en större enhetlighet i fråga om de ekonomiska villkoren för anställda vid verkstäder för skyddad sysselsätt- ning bör genomföras.
Yrkesutbildning är ett effektivt hjälp-
medel för att öka de handikappades möjligheter till arbetsplacering. En all- män ökning av vuxenutbildningen kom- mer även arbetshindrade till del. Den särutbildning, som kan bli nödvändig härutöver, kräver ökade insatser i form av speciella arrangemang för undervis— ning, inkvartering och tillsyn. Utred- ningen föreslår vidare att företag, som förbinder sig att utbilda handikappade personer för anställning i företaget och som under utbilndingen utbetalar lön efter partsöverenskommelse, från ar— betsmarknadsverket skall kunna erhålla kursavgifter enligt samma principer som vid lokaliseringsutbildning.
För att underlätta en arbetsplacering i öppna marknaden föreslås, att under en begränsad provanställningstid löne- fyllnad skall kunna utgå av statsmedel för vissa svårplacerade arbetssökande.
Näringshjälpen har till uppgift att göra det möjligt för handikappade att bidraga till eller helt klara sin försörj- ning genom arbete som anställd eller genom egen rörelse. Utredningen före- slår, att den statliga näringshjälpens maximibelopp höjes från 10 000 till 12 000 kronor samt att maximibeloppet fortsättningsvis justeras så att den före- slagna graden av kostnadstäckning bi- behålles. Om kostnaderna för startande av egen rörelse väsentligt överstiger det statliga bidraget, bör kompletterande stöd lämnas i form av lån från före- tagareföreningarna. Ett särskilt årligt anslag på förslagsvis 5 miljoner kronor föreslås ställas till företagareföreningar— nas förfogande härför. Utredningen fö- reslår även en utökning av näringshjäl- pens användningsområde samt en över- föring av beslutanderätten för bidrag till byte av motorfordon för personer, som tidigare erhållit näringshjälp, från Kungl. Maj:t till arbetsmarknadsverket. Större uppmärksamhet måste slutligen ägnas åt behovet av service till den han-
dikappade i samband med startande av eget företag samt åt uppföljning och övervakning av verksamheten.
KAPITEL 16 Den äldre arbetskraften
Utredningen konstaterar, att man under 1960—talet kan räkna med en kraftig ökning av arbetskraften dels i åldrarna 20—29 år, dels i åldrarna 50 år och däröver. De svårigheter, som de äldre möter på arbetsmarknaden, kan ge sig till känna på olika sätt. En högre rela- tiv arbetslöshet är ett av utslagen av sådana svårigheter. Även om uppgif- terna om ålder och arbetslöhet är ofull- ständiga, är det likväl obestridligt att andelen arbetslösa är större i de högre åldrarna och att arbetslöshetsperioder- na genomsnittligt är längre. Utredningen finner endast i begrän- sad omfattning anledning att framlägga kompletterande förslag, som särskilt tar sikte på de äldre. Bortsett från det i kapitel 14 framlagda förslaget om inrät- tande av särskilda tjänster vid läns- arbetsnämndernas kanslier för samord- ning av de arbetsuppgifter, som utred- ningen sammanfattande bet'ecknar som aktiveringsåtgärder, avser utredningens rekommendationer närmast tillämp- ningen av de arbetsmarknadspolitiska medel, som står till arbetsförmedlingens förfogande. Utredningen lägger därvid huvudvikten på en effektivisering av det egentliga förmedlingsarbetet genom en utvidgning av ackvisitionsverksam— heten, understödd av ökad information. Utredningen finner det nödvändigt att acceptera, att utrymmet för stimu- lans till flyttning är mera begränsat, när det gäller den äldre arbetskraften än i fråga om yngre arbetslösa. Likväl är det angeläget, att man med hjälp av förbättrade flyttningsbidrag och öka- de möjligheter att undanröja flyttnings— hinder, exempelvis i form av fastighets-
innehav, påverkar den geografiska rör- ligheten högre upp i åldrarna än vad som hittills synes ha skett. En så snabb avtrappning av medlens effekt redan för arbetslösa i 45-årsåldern, som till— gängliga data tyder på, kan inte anses tillfredsställande.
Också när det gäller den yrkesmäs- siga rörlighet, som vuxenutbildningen avser att främja, har utredningen för- ståelse för att svårigheterna att få en omställning till stånd är större bland äldre arbetslösa än bland yngre. Beho- vet av vuxenutbildning hos medelålders och äldre arbetslösa bör dock vara vä- sentligt större än vad den hittillsvaran— de åldersfördelningen bland personer i utbildning låter förmoda. Vid sidan om en effektiv ackvisitions- och planerings- verksamhet betraktar utredningen en utökning av utbildningen för de äldre arbetslösa som den angelägnaste del— uppgiften för att åstadkomma en bättre anpassning av denna arbetskraft till ar— betsmarknadens krav. Utredningen fö- reslår i detta syfte, att kursprogrammet utvidgas med särskild tanke på äldre arbetslösa, att ytterligare försök görs att anordna särskilda kurser, som med av- seende på yrkesinriktning och utbild— ningsmetod är avpassade för dessa åld- rar, samt att kombinationen av prov- anställning och individuell utbildning i företag i större utsträckning kom— mer till användning.
En förutsättning för att arbetsförmed- lingen skall kunna göra erforderliga in- satser för att lösa de äldres sysselsätt— ningsproblem är att förmedlingen fin- ner förståelse för den äldre arbetskraf- tens problem hos såväl arbetsgivare som arbetstagare. Utredningen understryker därför betydelsen av förbättrad infor- mation om den äldre arbetskraftens si- tuation och en ökad kontakt mellan för- medlingen och arbetsmarknadens par- ter. Utredningen aktualiserar ett tidi—
gare framlagt förslag om lokala syssel- sättningsnämnder. Sådana nämnder fö- rekommer för närvarande på ett tjugo— tal orter fördelade på åtta län. En plan bör utarbetas för genomförande av för- slaget i samtliga län och på det antal orter, som kan befinnas lämpligt.
De lokala sysselsättningsnämnderna skall enligt utredningens förslag syss— la med samtliga arbetssökandegrupper, som i någon mening är att betrakta som svårplacerade. Bland dessa kan — förutom medelålders och äldre arbets- lösa — nämnas handikappade samt kvinnlig arbetskraft, som är bunden till orter, där den spontana efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är liten. Till de problem, som är aktuella för samtliga dessa grupper, hör bl. a. anskaffande av tillräckligt antal och tillräckligt dif- ferentierade arbetstillfällen på deltid. Innehavarna av de föreslagna tjänsterna för aktiveringsuppgifter skall svara för samordningen av arbetet i länets syssel- sättningsnämnder.
För att förbättra resurserna för pla- nering och för de centrala initiativ, som kan krävas, föreslås att en delegation för den äldre arbetskraften inrättas vid arbetsmarknadsstyrelsen. Delegationen bör bestå av representanter för arbets- givar- och arbetstagarorganisationerna samt för medicinsk och psykologisk (vuxenpedagogisk) forskning. Delega- tionens uppgift bör vara att följa de åtgärder, som vidtas inom arbetsmark- nadsverket för att lösa den äldre ar- betskraftens sysselsättningsfrågor, och att tillföra det centrala planeringsarbe- tet den sakkunskap, som de olika leda- möterna representerar.
Avslutningsvis framhåller utredning— en, att det inom pensionsområdet finns vissa förhållanden, som kan försvåra eller hindra den äldre arbetskraftens anpassning till arbetslivet. I samband härmed rekommenderar utredningen,
att vissa detaljbestämmelser om förtida uttag av ålderspension blir föremål för översyn samt att gällande regler för inkomstprövning av vissa folkpensions- förmåner omprövas i särskild ordning.
KAPITEL 17 Den utländska arbetskraften
Under 1950-talet visar nettoimmigratio- nen ett årligt överskott på i genomsnitt ca 10000 personer. Den internordiska migrationens andel av invandringsöver- skottet har under efterkrigstiden varit stigande. Nettomigrationen uppvisar stora variationer de olika åren emellan. Dessa variationer har till övervägande delen varit konjunkturbetingade. Också antalet arbetsanmälda utlänningar väx- lar med konjunkturerna. Det årliga in- vandringsöverskottet har inte resulterat i ett kontinuerligt växande antal ut- ländska arbetstagare. År 1959 var anta— let arbetsanmälda utlänningar ungefär lika stort som år 1951, eller ca 105 000. Genom naturalisering erhöll 112 000 ut- länningar svenskt medborgarskap un— der perioden 1951—1963, vilket ger en uppfattning om det långsiktiga tillskot- tet till befolkningen.
Arbetstillståndsgivningen torde en- dast beröra 20—25 procent av de 133 000 arbetsanmälda utlänningar, som redovisades vid ingången av år 1964. Ur statistiken över tillståndsgivningen kan ett visst men inte fullständigt sam- band utläsas mellan den procentuella andelen vägrade tillstånd och konjunk— turläget. Framförallt är det emellertid variationer i tillströmningen av arbets- tillståndssökande utlänningar som re- sulterat i att antalet beviljade arbets- tillstånd visar ett starkt beroende av det aktuella sysselsättningsläget.
Den redovisade nettoimmigrationen är till övervägande delen resultatet av spontana flyttningsrörelser. Det vikti— gaste undantaget härifrån utgör den av
arbetsmarknadsstyrelsen och statens ut- länningskommission organiserade flyk- tingöverföringen, som under perioden 1950—1963 uppgått till ca 13 500 perso- ner. Utredningen finner det angeläget, att liberaliseringen av flyttningsrörel- serna fortskrider och att Sverige i inter- nationella sammanhang ger sitt fulla stöd åt strävandena i denna riktning. Samtidigt skärper en ökad framgång för dessa strävanden behovet av en aktiv planering från svensk sida på invand- ringspolitikens område.
Enligt utredningens uppfattning finns det tendenser, som pekar på ett sjun- kande invandringsöverskott. Detta gäl- ler i första hand i förhållande till de tidigare utflyttningsländerna på konti- nenten men också beträffande utbytet mellan de nordiska länderna. Mot den- na bakgrund och med hänsyn till önsk- värdheten av att invandringen styrs till områden av arbetsmarknaden, där bris- ten på arbetskraft skapar flaskhalsar för produktionen, synes det nödvändigt, att den svenska invandringspolitiken ges en mera aktiv och planmässig ut— formning. Utredningen är samtidigt an- gelägen om att understryka, att en för— utsättning för att en sådan aktivare in- vandringspolitik skall bli möjlig är att den utformas i samförstånd med de be— rörda parterna på arbetsmarknaden.
Utredningen föreslår ett utvidgat ut- byte av information om arbetssökande och arbetstillfällen mellan Sverige och de länder, med vilka ett ökat arbets- kraftsutbyte närmast kan komma i frå— ga. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen ges befogenheter och resurser att i sam— arbete med arbetsmarknadens parter och berörda företag förhandla med ve- derbörande utländska myndigheter om kollektiv överföring av arbetskraft samt att vidtaga erforderliga rekryteringsåt- gärder etc. När det ur praktisk syn- punkt är påkallat, bör arbetsmarknads-
styrelsen kunna förskottera kostnaderna för de utländska arbetstagarnas resor och utrustning. I arbetsförmedlingens uppgifter i samband med uppföljningen av de utländska arbetstagarnas arbets- placering skall ingå att intressera kom- munen och ortens organisationer för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning.
Enligt utredningens uppfattning bör utländsk arbetskraft, som överförts till Sverige genom initiativ från svensk sida och i samverkan med arbetsmarknads- myndigheten, beredas erforderliga ga- rantier för trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Länsarbetsnämnderna bör därför i dessa fall ges samma befogen- heter att utge ersättning vid sjukdom, som de nu har i fråga om flyktingar. Slutligen bör det enligt utredningens mening inte krävas ett års stadigvaran- de anställning i landet för att erhålla rätt till arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd eller placering i be- redskapsarbete, om den arbetslöse ut- länningen kommit till Sverige genom sådan rekrytering.
KAPITEL 18 Planering för säsong- och konjunkturut- jämning inom byggnadsindustrin Utredningen understryker byggnads— och anläggningsverksamhetens nyckel- ställning i konjunktur- och sysselsätt- ningspolitiken. De marknadsbalanse- rande åtgärderna på detta område mås- te vanligen förberedas i god tid för att ge önskad effekt. Eljest är det risk för att effekten begränsas eller att den kom- mer under fel tid. Redan nu sker i viss omfattning, bl. a. genom igångsättnings- regleringen, en uppföljning av bygg- nadsplaneringen med syfte att få till stånd en jämn sysselsättning och ratio— nell resursanvändning i övrigt.
I förening med den tekniska och eko-
nomiska utvecklingen har igångsätt- ningsregleringen lett till en avsevärd utjämning av sysselsättningen. Hittills har det emellertid ej varit möjligt att så överblicka planeringsprocessen, att man fått ett erforderligt underlag för bedömning av kommande arbetskrafts- behov och behovet av marknadsbalanse- rande åtgärder. Fortfarande emanerar också en betydande del av störningarna i sysselsättningen över huvud taget från byggnadsindustrin. Bakom dessa stör- ningar skönjer man framförallt brister i planeringen.
Under hänvisning till stabiliserings- utredningens uttalande om behovet av en planeringsreserv motsvarande två års byggande framhåller arbetsmark- nadsutredningen, att redan en reserv motsvarande 3—12 månaders byggande skulle innebära ett väsentligt framsteg. Utredningen konstaterar att det finns en rad hinder som måste undanröjas för att man skall kunna få till stånd en önskvärd förtidsplanering. Dit hör knappheten på arkitekter och projek- törer. Utöver den redan påbörjade ut- byggnaden av utbildningen för arkitek- ter och ingenjörer föreslås bl .a. en ökad utbildning av byggnadsritare och plantekniker liksom åtgärder för en or- ganiserad rekrytering av utländska ar- kitekter och byggnadsingenjörer. Utred- ningen har också pekat på den effekt- ökning som skulle kunna nås genom en bättre spridning av arkitekt- och konstruktionsuppdragen. Nu har en del företag hög arbetsbelastning och långa leveranstider medan andra redovisar outnyttjad kapacitet. En viss projekte- ringskapacitet anses också kunna vinnas genom en minskad strävan till originali- tet i sammanhang, där en sådan ej har någon funktionell uppgift att fylla. En ökad typisering skulle dessutom under- lätta en önskvärd ytterligare industria- lisering av byggandet. Eftersom kraven
på en individuell utformning av varje enskilt objekt kan ha ett samband med det sätt på vilket arkitekterna arvode— ras, föreslås Kungl. Maj:t låta utreda vilken roll SAR—taxans utformning kan spela i förevarande sammanhang.
Planeringen har släpat efter inte minst inom den statliga sektorn under senare år. Med hänsyn härtill förordar utredningen ökad användning inom den statliga sektorn av systemet med total- upphandling på grundval av väl utarbe- tade byggnadsprogram.
Det nuvarande åläggandet till stats— myndigheterna att förbereda och driva sina byggnads- och anläggningsprojekt med sikte på en bättre säsongutjämning föreslås utsträckas till att avse även planering för en konjunkturutjämning. Ökad flexibilitet i de statliga investe- ringarna på detta område förutsätter, att verken får sådana direktiv eller prioritetsanvisningar från statsmakter- na, att man vet i vilken ordning projek- ten skall angripas. Utredningen under- stryker vikten av att statsmyndigheter- nas förberedelser kontinuerligt följes upp.
I fråga om förtidsplanering av stats- understödda kommunala och enskilda projekt understrykes den viktiga roll, som den nuvarande femårsplaneringen för bostadsbyggandet kommer att spela. Långsiktigare besked om byggandets omfattning såsom underlag för en för- tidsplanering bör kunna förenas med önskemålet om bevarad flexibilitet ge- nom en vidare utveckling av systemet med minimiramar och stimulans till planering även för ett maximialternativ. Även för skolbyggandets del förordas fleråriga fördelningsplaner avseende statsbidragsgivningen till kommunerna.
I fråga om förtidsplanering av en— skilda projekt, som skall finansieras med investeringsfondsmedel, torde man såsom nu få i huvudsak förlita sig på
företagens möjligheter att i en akut si— tuation kunna forcera förberedelserna av sådana projekt som ligger i företa- gens långtidsplanering. Utredningen finner det dessutom angeläget, att läns- arbetsnämnderna i samband med att uppgifter inhämtas för de allmänna prognoserna skaffar information om fö- retagens planerade avverkningar och projekteringsläget för de objekt, som ingår i företagens planer. Utredningen erinrar om att möjlig- heterna att få till stånd en förtidsplane- ring inte uteslutande eller ens till över- vägande delen är en fråga om utgifter för projekteringen. Frågan har emeller- tid vissa ekonomiska aspekter. Bl. a. spelar likviditeten en viktig roll i sam- manhanget. De uppgifter utredningen inhämtat visar, att de statliga projek- teringsbidragen främjat tillkomsten av en planeringsreserv, som givit ökade möjligheter till variation av det kom- munala byggandet. Utredningen föror- dar också fortsatt medgivande för ar- betsmarknadsstyrelsen att lämna bidrag till projektering, varvid förutom kom- muner även enskilda skall kunna er- hålla bidrag, i det senare fallet dock endast för projektering av flerfamiljs- hus. Vid meddelande av projekterings- bidrag bör i fortsättningen större hän- syn tagas till objektens lönsamhet och angelägenhet, även om objekten härige- nom kommer att lokaliseras utanför de arbetslösas hemorter. Slutligen föreslås att ärenden rörande projekteringshi- drag decentraliseras från arbetsmark- nadsstyrelsen till länsarbetsnämnderna. Tillsät'tandet av lokala byggarbets- nämnder kommer att innebära en vär- defull anknytning till betydelsefulla in- tressegrupper inom byggnadsindustrin. Med hänsyn till byggnadsindustrins nyckelroll för arbetsmarknaden bör en ytterligare förstärkning av den bransch- mässiga förankringen av sysselsätt-
ningsplaneringen ske. Utredningen fö— reslår med hänsyn härtill, att länsar— betsnämnderna utökas med två ledamö- ter för att bereda möjlighet för repre— sentanter för arbetstagare och arbets- givare inom byggnadsindustrin att ingå i nämnden.
KAPITEL 19 Varsel vid driftsnedläggelser och drifts- inskränkningar
Sedan 1952 finns överenskommelser mellan å ena sidan arbetsmarknadssty- relsen och å andra sidan vissa arbets- givare- och näringsorganisationer inom industri och handel om varsel till ar— betsmarknadsmyndigheterna om plane- rade driftsnedläggelser och driftsin- skränkningar. Flertalet större statliga bolag tillhör någon av dessa organisa- tioner. För statliga myndigheter före- ligger en motsvarande skyldighet att an- mäla planerad uppsägning av civil per- sonal. År 1963 träffades en liknande överenskommelse för skogsbrukets om— råde.
Utredningen framhåller att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen är en förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknads- politik. Det nu gällande systemet anses i stort sett ha fungerat tillfredsställande och utredningen har därför inte funnit anledning föreslå ändring i principen om frivillig överenskommelse om var- sel. Utredningen diskuterar behovet av en utsträckning av den överenskomna varseltiden, som enligt huvudregeln är två månader. Redan nu orienteras ar- betsmarknadsmyndigheterna i vissa fall halvårs— eller årsvis i förväg, när det gäller större inskränkningar.
De långa varseltiderna har varit av stor praktisk och psykologisk betydelse för en lugn omställning på arbetsmark- naden. Det kan förväntas, att denna tendens att — där så är möjligt — iakt—
taga längre varseltider skall ytterligare utvecklas. Utredningen finner därför inte anledning förorda en utsträckning av den överenskomna varseltiden. Där- emot anses det angeläget att arbets- marknadsstyrelsen gör en översyn av varselsystemet med sikte på att täcka vissa sektorer av arbetsmarknaden söm ej berörs av de nu gällande överenskom- melserna. Vid en sådan översyn bör uppmärksamhet också ägnas frågan om varsel vid planerad nyanställning av arbetskraft.
KAPITEL 20 Arbetsmarknadsorganens rörelsefrihet
Arbetsmarknadspolitikens utformning regleras i författningar eller i kungliga brev. Omfattningen av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna bestämmes av de anslag, som riksdagen anvisar. Van- ligen är anslagen bundna vid bestämt angivna, avgränsade ändamål, men de får i vissa fall användas för alterna- tiva åtgärder. Möjligheterna till alterna- tiv användning får ses som ett uttryck för att balansproblemen på arbetsmark- naden ofta kan angripas på olika vägar. Erfarenheten visar emellertid, att det ej är möjligt" att för ett år framöver eller för längre tid ange medelsbehovet för de olika arbetsmarknadspolitiska akti- viteterna. Detta har lett till anslagstek- niska arrangemang, som medger viss beredskap mot oförutsedda händelser. Sålunda har en del av anslagen för- slagskaraktär. Viktigast härvidlag är emellertid beredskapsstaten med den därtill fogade finansfullmakten. Utredningen understryker att arbets- marknadspolitiken måste vara flexibel både till sin omfattning och till sitt innehåll. Med hänsyn härtill måste ar— betsmarknadsorganen ha en betydande ekonomisk och administrativ rörelsefri- het. Utifrån dessa allmänna synpunkter har utredningen till prövning tagit upp
frågan om samordning av vissa anslag att omfatta grupper av aktiviteter. Bl.a. förordas att det nuvarande systemet med två anslag för sysselsättningsska- pande åtgärder sammanförs till ett. Spe- ciella svårigheter föreligger att preci- sera behovet av beredskapsarbeten. Ut- redningen föreslår därför, att anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. m. får förslagskaraktär, varigenom mindre anpassningar uppåt av anslaget kan reg- leras av Kungl. Maj:t. Den finansfull- makt som är fogad till beredskapsstaten skulle enligt förslaget reserveras för så- dana tillfällen, då det på grund av en plötslig och stark konjunkturförsämring uppstår behov av att väsentligt öka de statliga och kommunala investering- arna.
Utredningen framhåller vidare, att det för arbetsmarknadsverkets perso- nalorganisation behövs en flexibilitet, som gör det möjligt att anpassa persona- lens storlek efter förekommande behov. Anslagen för tillfällig personal har ej i önskvärd utsträckning kunnat dispo— neras för sitt egentliga ändamål, var- igenom behov av tillfällig förstärkning ej kunnat tillgodoses. Utredningen före- slår, att det nuvarande anslaget till till- fällig personal _ vilket i realiteten ut- nyttjas för personal med permanenta uppgifter — »nollställes» och att i verk- lig mening tillfällig personal i fortsätt- ningen får anställas med belastning på anslaget till Allmänna beredskapsarbe- ten m. m.
Vidare förordas, att beslut i ärendet rörande bidrag till handikappades bil- byten decentraliseras från Kungl. Maj:t till arbetsmarknadsstyrelsen liksom att styrelsen får generellt medgivande att i samråd med medicinalstyrelsen och utlänningskommissionen besluta om överföringar av flyktingar inom den ram, som anslaget för verksamheten utgör.
Särskilda yttranden
1. Experten Feldt och ledamoten Petersson
Arbetsmarknadsutredningen tilldelar yr- kesutbildningen en framträdande roll i arbetsmarknads- och sysselsättningspo- litiken. Man framhåller behovet av ut— vidgade och intensifierade insatser på vuxenutbildningens område men pekar även på nödvändigheten av att tillräck- liga resurser skapas för ungdomens yr- kesutbildning.
Från dessa utgångspunkter har utred— ningen föreslagit betydelsefulla och in- tressanta förskjutningar av målsättning- en för den utbildning, som sker inom arbetsmarknadspolitikens ram. Man fö- reslår (i kapitel 4) att den vuxenutbild- ning, som nu bedrives i arbetsmarknads- styrelsens regi, utvidgas till att omfatta även andra än arbetslösa i traditionell mening. Enligt förslaget skall tillträde till sådan utbildning kunna beredas — förutom arbetslösa —— undersysselsatta, särskilt på orter med överskott på ar- betskraft; partiellt arbetsföra, där ut- bildningen blir ett led i en yrkesmässig rehabilitering; arbetssökande personer som av åldersskäl har svårt att vinna anställning och som efter utbildning be- döms kunna erhålla lämpligt arbete; kvinnliga arbetssökande, som önskar uppta yrkesverksamhet och som är i be- hov av utbildning för att kunna erhålla lämplig anställning, samt säsongarbets— lösa eller andra för begränsad tid ar- betslösa, som genom en fortbildning kan
förbättra sina yrkeskunskaper. Vidare anser utredningen att väsentligt ökade möjligheter bör skapas att anordna s.k. särskilda utbildningskurser i yrken där tillgången på utbildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Dessa kurser står redan nu i princip öppna för alla men deras omfattning har anslagsmässigt begrän- sats till högst 200000 kronor. Utred- ningen föreslår, att maximibeloppet en- dera slopas eller väsentligt höjes och att det måtte ankomma på de berörda ämbetsverken att avgöra verksamhetens omfattning och inriktning.
När det gäller yrkesutbildning av ungdom, dvs. personer under 21 år, har 1963 års riksdag fattat ett principbe- slut, som innebär att all sådan utbild— ning skall ombesörjas av det ordinarie utbildningsväsendet. Eftersom det se- dermera klarlagts, att ungdomar kan vinna inträde också i de sysselsättnings- politiskt motiverade yrkesutbildnings— och anpassningskurserna, synes denna gränsdragning dock inte i första hand vara av organisatorisk art. Någon ål- dersgräns har således inte uppställts för tillträde till de olika utbildningssyste- men. Däremot har en likartad utform- ning av det studiesociala stödet till per— soner under 21 år eftersträvats. Obero- ende av utbildningsform erhåller de _ med vissa undantag _ studiebidrag ef- ter de regler, som gäller inom det ordi- narie skolväsendet. Någon motsvarande uniformitet har emellertid inte skapats för personer över 21 år. Utbildningsbi—
dragen till vuxna arbetslösa i den sys- selsättningspolitiskt motiverade utbild- ningen skall i princip täcka hela lev— nadskostnaden för den utbildade —— i förekommande fall också hans familj —- medan bidragen till personer över 21 är i det ordinarie utbildningsväsendet täc- ker endast en mindre del av denna kost- nad. Samhällets bidrag till resterande delar sker i länets form.
Vad statsmakterna främst velat und- vika är således, vilket även arbetsmark- nadsutredningen betonar, att konkur— mellan olika utbildningsformer via skiljaktiga studiesociala förmåner uppstår vid ungdomens utbildningsval, varigenom ungdomar i stället för en grundläggande och mera omfattande yr— kesutbildning av ekonomiska skäl väl- jer en i detta avseende förmånligare om- skolningskurs.
Utredningen anser dock att skäl före- ligger för att i vissa fall medge förmån- ligare bidrag till ungdom under 21 år, som deltar i (len sysselsättningspolitiskt motiverade utbildningen, än vad som skulle gälla enligt det allmänna studie- hjälpsreglementet. Man föreslår sålunda att vissa grupper av ungdomar i åldern 18—-21 är bör undantas från 21-årsre- geln för tilldelningen av studiebidrag, när de inte kan beredas plats i det ordi- utbildningsväsendet. Permanent undantag bör göras för personer med försörjningsansvar, handikappade och flyktingar. Motivet är att dessa katego— rier för sitt uppehälle under utbild- ningstiden behöver generösare utbild- ningsbidrag. Personer som genomgår ut— bildning i samband med lokalisering av företag till arbetslöshetsorter bör också erhålla det förhöjda bidraget (det av- ser i dessa fall att täcka den kursavgift, som utgår till utbildningsföretaget). I avvaktan på att det ordinarie utbild- ningsväsendet utbygges så, att det har tillräckliga resurser för att tillgodose
l'EIlS
narie
ungdomens behov av utbildning, bör dessutom vissa tidsbegränsade undantag göras. De avser dels arbetslös ungdom i Norrland, Dalarna och Värmland, som tidigare haft förvärsvarbete, dels övrig arbetslös ungdom, om särskilda skäl gör det nödvändigt att höja effekten av tids- begränsade och arbetsmarknadspolitiskt betingade omställningsaktioner.
Vi biträder helt utredningens prin- cipiella uppfattning om utbildningens centrala roll i vår arbetsmarknadspoli- tik och om behovet av en effektiv ut- bildningspolitik för att nå ett ur både den enskildes och samhällets synpunkt optimalt resursutnyttjande. Enligt vår mening uppstår dock problem i sam- band med en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motiverade yrkesutbildningen som inte i tillräcklig grad beaktas av utredningen. De ankny- ter dels till frågan hur utbildningskost— nader i allmänhet skall fördelas mellan samhället, den enskilde och arbetsgivar- na samt de ekonomiska konsekvenserna av därvid tillämpade principer, dels till frågan hur de olika utbildningssy- stemen skall samordnas för att möjlig- göra en balanserad tillväxt av resurser och behov och för att medge en tillräck- lig valfrihet i utbildningsvalet för den enskilde.
Ulbildningskostnadens fördelning. Den reformering av det gymnasiala och postgymnasiala studiest'ödet, som beslöts av 1964 års riksdag, hade som grund- läggande förutsättning att samhället skall ställa finansiella resurser till för- fogande för att undanröja de ekono- miska hindren för den enskildes utbild- ning. Däremot ansågs detta syfte kunna tillgodoses utan att samhället också slutligen belastades med hela utbild- ningskostnaden, dvs. inklusive de utbil- dades levnadskostnader under utbild- ningstiden.
Vid studier på postgymnasial nivå
(universitet, högskolor och motsvaran- de läroanstalter) och för studerande över 21 är vid andra läroanstalter är huvudparten av de beviljade studiemed- len förenade med återbetalningsskyl- dighct. Det skedde utifrån (len i varje fall i dagsläget gällande förutsättningen, att med framgång genomförda studier leder till en förbättrad inkomstsituation, som möjliggör en omfördelning i tiden av levnadskostnaderna för den enskil- de. För studerande med högre utbild- ning gäller dessutom, att deras framtida inkomster torde ligga ovanför medelin- komsten hos de skattebetalare, som an- nars skulle få bidraga till att betala hela studiekostnaden. Motiv för att samhäl— let på ett slutgiltigt sätt skall bidra till de studerandes utbildningskostnader uppstår med dessa förutsättningar en- dast, om direkta bidrag visar sig nöd- vändiga för att framkalla en tillräckligt stark utbildningsbenägenhet bland de grupper, som av sociala eller andra skäl hyser motvilja mot skuldsättning. Ett annat motiv, som tillgodosetts ge- nom det i studiemedelssystemet ingå- ende försäkringsmomentet, uppstår om studierna inte resulterat i en förbättrad inkomstposition.
Arbetsmarknadsutredningens förslag innebär, att de av riksdagen antagna principerna skulle komma att frångås, när det gäller samhällets bidrag till stu- diekostuaderna vid vuxenutbildning. Så- som skäl härför kan anföras, att dessa principer redan frångåtts evad gäller ntbildningsbidraget vid utbildning av arbetslösa, som i princip täcker hela studiekostnaden, och att utredningen endast utsträcker vuxenutbildningen till att omfatta begränsade grupper, som kan betraktas såsom potentiellt eller partiellt arbetslösa.
Utredningens kriterier för vuxenut- bildningens omfattning är visserligen något för diffusa för att deras innebörd
skall kunna klargöras på annat sätt än i den praktiska tillämpningen. Av ut— redningens egen motivering framgår dock med önskvärd tydlighet, att den vill utvidga vuxenutbildningen till att omfatta även personer, som enligt kon- ventionellt synsätt redan är sysselsatta men som av olika skäl — framför allt otillfredsställande inkomstförhållanden _ önskar byta arbete. Enligt vissa for- muleringar behöver inte heller någon spontan sådan önskan föreligga. Om bristsituationer på arbetsmarknaden gör det befogat, kan arbetsmarknadsmyn- digheterna stimulera till ökad utbild- ning och omskolning för yrken, där brist på arbetskraft råder, även om den- na stimulans skulle gälla redan syssel— satta. Vissa av utredningens kriterier, t. ex. begreppet undersysselsatt, är för övrigt sådana, att de endast torde kun- na klarläggas genom inkomstjämförel- ser.
Som tidigare framhållits, ter sig en höjd ambitionsgrad inom vuxenutbild- ningen befogad både för att möjliggöra förbättrade inkomst- och arbetsförhål— landen för den enskilde och för att möta kraven på bättre utbildad arbetskraft. I strävan att nå ett snabbt ekonomiskt framåtskridande och ett jämnare för- delat välstånd spelar utbildningspoliti- ken en central roll. I den takt resurserna tillåter bör vuxenutbildningen därför utbyggas för att omfatta även andra ka- tegorier än arbetslösa, varvid såväl den enskildes önskemål om förbättrad ut- bildning som arbetsmarknadens utbild- ningsbehov bör bli vägledande.
Denna principiella inställning, som vi således delar med utredningen, ger dock ingen vägledningen vid bedömningen av hur utbildningskostnaden skall för- delas. Även om man rimligen bör utgå från att samhället också vid vuxenut- bildningen ställer finansiella resurser till förfogande för bestridande av lev—
nadskostnaden under studietiden, ter det sig dock inte självklart, att samhäl- let för denna typ av utbildning — i motsats till andra frivilliga utbildnings- former — skall bära hela utbildnings- kostnaden, inklusive utbildades lev- nadskostnader.
Å ena sidan kan man hävda, att vuxen- utbildningen liksom annan utbildning bör leda till höjda inkomster för den enskilde. I enlighet med de principer som fastställts för övriga utbildnings- former borde därför en statlig finan— siering av studiekostnaden förenas med en viss återbetalningsskyldighet, even- tuellt anknuten till förutsättningen att utbildningen resulterat i förbättrade in- komstförhållanden. Vidare skulle vissa samhällsekonomiska överväganden kun— na leda till slutsatsen, att en jämnare fördelning av utbildningskostnaden mel- lan samhället och enskilda ger större möjligheter att rätt avväga utbildning- ens inriktning och omfattning i förhål- lande till de produktionsvinster, som kan uppnås. Det följer av antagandet, att den genom utbildningen uppnådda produktivitetsökningen avspeglas i lö- nesättningen på arbetsmarknaden. En förutsättning för en ekonomiskt riktig användning av arbetskraft med olika typ och framför allt olika grad av ut- bildning blir då att utbildningskostna- den åtminstone till en del ingår i priset på arbetskraft och därmed betalas av arbetsgivaren. Motivet för att så långt det är möjligt få marknadsmässigt ver— kande stimulansfaktorer vid utbild— ningsvalet accentueras i detta fall av att det är fråga om omflyttning och ut- bildning av redan sysselsatt arbetskraft. Produktionsvinsten bör i princip också täcka kostnaden för eventuella produk- tionsstörningar inom de sektorer, där sysselsättningen nedgår. Det bör tilläg- gas, att en ekonomiskt riktig avvägning av samhällets utbildningsinsats ter sig
ytterst angelägen i dagens läge med hårt ansträngda resurser inom utbildnings- sektorn (se nedan ang. samordnings- problemet).
Å andra sidan skulle gentemot det ovan sagda kunna anföras, att utbild- ning av vuxna, särskilt om den är direkt sysselsättningspolitiskt motiverad, i fle- ra hänseenden så avviker från andra utbildningsformer, att en särbehandling är motiverad. Utbildningstiden är i all— mänhet avsevärt kortare och leder säl- lan till en kvalificerad förändring av den enskildes inkomstsituation. Det be- tyder att krav på återbetalning av stu- diebidrag ter sig föga motiverade ur rättvisesynpunkt, samtidigt som det med hänsyn till beloppens ringa storlek i det enskilda fallet medför en onödigt omfat- tande administrativ apparat. Vidare för- svagas de samhällsekonomiska motiven för en uppdelning av utbildningskost- naden genom den tröghet, som erfaren- hetsmässigt visat sig föreligga hos ar- betstagarna, när det gäller att byta sys— selsättning och yrke, även i fall när be- tydande inkomstskillnader råder (och således motsvarande produktionsvins- ter borde kunna uppnås genom en om- flyttning av arbetskraft). En speciellt stark stimulans av utbildningsbenägen- heten kan med andra ord krävas, när det gäller utbildning och omskolning av redan i förvärvslivet engagerade per- soner. Riskerna för en felinriktning av utbildningsinsatsen resp. överansträng- ning av utbildningsresurserna minskar därmed.
Dessa motstridiga argument rörande utbildningskostnadernas fördelning har över huvud taget icke berörts av utred- ningen. Den konstaterar endast, att en fullständig täckning av de utbildades levnadskostnader är nödvändig för att framkalla en tillräcklig benägenhet till utbildning bland arbetslösa. Resone- manget på denna punkt är dock inte
helt övertygande; snarare tycks det ha sin utgångspunkt i det i och för sig ac— ceptabla argumentet, att de personer, som utan egen förskyllan blivit utan ar- bete, under utbildningstiden bör hållas skadeslösa. Ytterligare motiv för förhål- landevis generösa utbildningsbidrag i dessa fall är att alternativet till syssel- sättning och produktiva insatser är ar- betslöshet. Det väsentliga i hanget är dock att härur ej uppstår nå- gon entydig motivering för att den fri- villiga vuxenutbildningen generellt skul- le ges en särskilt gynnad ställning i studiesocialt hänseende. Samordningsproblem. Den utvidgning av målsättningen för den sysselsätt- ningspolitiskt motiverade vuxenutbild- ningen, som föreslås av arbetsmarknads- utredningen, har enligt vår mening ett direkt samband med frågan, hur sam- hällets politik för vuxenutbildningen i allmänhet skall utformas. Denna fråga överväges för närvarande av gymnasie- utredningen. Gränsdragningen mellan den sysselsättningspolitiskt motivera- de utbildningen och annan vuxenutbild- ning torde som tidigare framhållits bli i hög grad flytande. De problem, som därvid aktualiseras, gäller inte i första hand vem som skall administrera utbild- ningen — såsom utredningen framhåller torde det under alla förhållanden vara nödvändigt att dess omfattning och in- riktning bedömes från arbetsmarknads-
samman-
och sysselsättningspolitiska utgångs- punkter. De samordningsproblem, som där-
emot inte behandlas av utredningen, gäller hur insatsen av lärare och utbild- ningsresurser skall avvägas i förhållan— de till andra angelägna utbildningsbe- hov. Skulle utredningens förslag beträf- fande studiebidragen bli normerande för vuxenutbildningen kan stimulansen att söka sådan utbildning bli så kraftig, att utbildningsbehovet knappast kan
tillgodoses utan något slags ransone- ringsförfarande. Samtidigt torde trycket öka på de redan hårt ansträngda utbild- ningsresurserna inom andra områden. Skulle å andra sidan väsentliga skillna— der uppstå mcllan samhällets studiebi- drag inom olika delar av vuxenutbild- ningen, måste det ur den enskildes syn- punkt te sig som ett utslag av admini- strativt godtycke och i längden begränsa det fria utbildningsvalet. Dessutom för- svåras ytterligare avvägningen av ut- bildningsinsatserna i förhållande till behov och resurser.
De samordningsproblem, som uppstår vid differentierade studiebidrag inom samma utbildningssystem, återfinnes även i utredningens förslag om fortsatta och utvidgade undantag från tillämp- ningen av allmänna studiehjälpsregle— mentet för vissa grupper av ungdom under 21 år. Det är möjligt, att utred— ningen har fog för sin uppfattning, att vissa grupper av ungdomar, såsom han- dikappade, familjeförsörjare och såda- na som tidigare haft förvärvsarbete, be- höver bidrag motsvarande levnadskost- naderna för att kunna genomföra sin yrkesutbildning, liksom att förhöjda stu- diebidrag är nödvändiga för att fram- kalla en tillräcklig stimulans till yrkes- utbildning i vissa områden eller i vissa situationer. Men dylika förhöjda bidrag bör i så fall utgå efter generella krite— rier och icke, som nu sker enligt utred- ningens förslag, anknytas till en viss utbildningsform. Den konkurrenssitua— tion mellan det ordinarie utbildnings- väsendet och den inom arbetsmarknads- politiken bedrivna ungdomsutbildning- en, som även observerats av utredning- en, upplöses ej genom dess förslag utan torde snarare förstärkas.
Mot bakgrunden av det ovan anförda anser vi, att arbetsmarknadsutredning- ens förslag om en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motive-
rade vuxenutbildningen inte bör reali- seras, förrän en samlad bedömning av mål och medel för samhällets politik på vuxenutbildningsområdet framlagts. Centrala element i en sådan analys bör vara avvägningen mellan resurser och behov samt den därtill nära anknytan- de frågan om studiebidragens utform- Eftersom gymnasieutredningen, som har att överväga åtminstone det förstnämnda av dessa båda spörsmål, väntas framlägga sitt betänkande redan under 1965, behöver någon försening av frågans behandling knappast uppstå.
Vidare bör frågan om det studiesoci— ala stödets utformning för personer un- der 21 år bli föremål för en förnyad granskning med beaktande av de syn- punkter och förslag utredningen fram- fört. Framställning om en sådan utred- ning har för övrigt gjorts till Kungl. Maj:t av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen i gemensam skrivelse (november 1964).
Utifrån här anförda synpunkter kan inte heller utredningens förslag om före- tagsutbildning accepteras. Ett genomfö— rande av förslaget skulle avsevärt på— verka ansvars- och kostnadsfördelning- en mellan samhälle och enskilda företag. Dessa frågor bör behandlas i ett större sammanhang, lämpligen av yrkesutbild- ningsberedningen.
Enligt förslaget till arbetsmarknads- kungörelse kan deltagare i sysselsätt- ningspolitiskt motiverad vuxenutbild- ning crhålla bidrag till kursavgifter. Det torde därvid inte vara något som hind- rar att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar ersättning för en kursavgift, som beräk- nats på sådant sätt att den täcker samt- liga kostnader t. ex. för ett enskilt före- tags skola. Därmed riskerar man att statsbidrag kommer att utgå enligt olika grunder beroende på vilket statligt or- gan som beviljar bidraget. För att und— vika detta bör i kungörelsen stadgas, ning.
att kursavgift till vilken arbetsmark— nadsstyrelsen lämnar bidrag skall vara godkänd av skolöverstyrelsen eller av annat berört statligt organ.
2. Ledamoten Gustavsson
Kapitel 1 och 2. I kapitel 1 anser sig ut- redningen redan på föreliggande bedöm- ningsgrunder kunna föreslå förstärk- ning av åtgärderna för geografisk om- flyttning av arbetskraften. Jag delar inte denna kommitténs uppfattning. Vad ut- redningen i kapitel 2 uttalat rörande ökade möjligheter för kvinnor, partiellt arbetsföra, äldre samt skolungdom att konuna ut på arbetsmarknaden samt rö- rande behovet av utbildning, omskol- ning och vidareutbildning har inte för— anlett någon erinran från min sida. Gi- vetvis delar jag också uppfattningen att man ytterligare ska söka reducera ar- betslösheten. Avslutningsvis har emeller- tid utredningen framhållit en ökning av den geografiska rörligheten som särskilt angelägen vid fullföljandet av nämnda syften. Detta utredningens uttalande kan jag inte ansluta mig till. Enligt min me- ning är det nödvändigt att lokaliserings- politiska åtgärder mera skjutes i för— grunden. Särskilt för kvinnor och äldre torde lokaliseringspolitiska insatser, som medför lämpliga sysselsättnings- möjligheter inom hemregionen, vara av väsentlig betydelse för ett rationellt till- varatagande av arbetskraftsresurserna. Om inte de lokaliseringspolitiska åt- gärderna beaktas i tillräcklig utsträck- ning kan inte målsättningen att så långt det är ekonomiskt möjligt bereda en- skilda fritt val av arbete och arbets- plats infrias, särskilt inte på sikt. Kapitel 3. Utredningen har föreslagit att förutsättningar skall skapas för en ökning av arbetsförmedlingens omsätt— ningsandel. Härvid utgår utredningen från att en effektiv förmedlingsverk— samhet är förutsättningen för en effek-
tiv sysselsättningspolitik. Enligt min mening bör samtidigt betonas att de ar- betsbyten som sker utan förmedlingens medverkan, inte minst till följd av an- nonser i dagspressen m.m., ur arbets- tagarnas synpunkt är synnerligen vär- defull emedan det ger dem överblick för arbetsmarknadssituationen och därmed ökade förutsättningar tillvarata möjlig— heterna till lämpliga arbetsbyten. Vid en ökning av omsättningsandelen bör man därför utgå från att nämnda utbud av arbetstillfällen inte hör minskas i omfattning utan gärna öka. Ökningen av omsättningsandelcn bör således inriktas på områden där det kan konstateras att behov och brister föreligger.
En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle sannolikt kraftigt öka arbetsför- medlingens omsättningsandel, främst till följd av att dold arbetslöshet, som av olika skäl inte kommer till förmedling— ens kännedom för närvarande, skulle uppdagas och komma till förmedlingens kännedom. Det sålunda Ökad-e antalet arbetssökande vid förmedlingen skulle öka möjligheterna att genom olika sys- selsättningspolitiska åtgärder tillvarata en befintlig arbetskraftsreserv och be- reda under nuvarande förhållanden dem, som omfattas av den dolda arbets- lösheten, bättre möjligheter till arbete. Detta utgör ett mycket tungt vägande skäl för en allmän arbetslöshetsförsäk- ring, som dock kommer att ställa bety- dande anspråk på arbetsförmedlingen. Det torde vara möjligt att genom sam- verkan mellan organisationen för den allmänna försäkringen och arbetsför- medlingen finna en lämplig lösning.
Utredningen yrkar på att den genom ombud bedrivna förmedlingsverksamhe- ten i glesbygder och mindre orter er- sättes med förmedling från väl utrustade kontor i större centralorter.
Jag instämmer med utredningens ut— talande i övrigt rörande behovet av en
effektivare förmedling i de områden, som nu betjänas av den genom ombud bedrivna förmedlingsverksamheten. Jag ställer mig dock tveksam till huruvida dessa områden får en tillfredsställande förmedling om förmedlingsverksamhe- ten såsom utredningen föreslår koncen- treras till större centralorter.
Kapitel 5. I sin redogörelse för de hit- tillsvarande insatserna ifråga om de geografiskt rörlighetsstimulerande åt- gärderna framhåller utredningen bl.a., att de flyttande i fråga om stabilitet i anställningen inte i någon nämnvärd utsträckning avviker från det allmänna beteendemönstret. Till grund för detta uttalande ligger en jämförelse mellan å ena sidan bl.a. ett större mekaniskt verkstadsföretag och å andra sidan ar- betstagare som flyttas med hjälp av de rörlighetsfrämjande bidragen. Jag kan inte ansluta mig till detta uttalande ef- tersom jag ifrågasätter om man på grundval av detta material kan dra denna utredningens slutsats om det all- männa beteendemönstret på arbetsmark- naden i fråga om stabilitet i anställning- en.
Utredningen har föreslagit att start— hjälpsbidraget i vissa sysselsättningssi- tuationer skall kunna höjas från 500 kr. till 1 000 kr. Någon närmare precisering av dessa situationer har inte gjorts. Vi- dare har utredningen föreslagit att bi- draget till familjeflyttningskostnader kompletteras med ett kontant grundbi— drag på 500 kr. samt därutöver med 150 kr. per barn. Någon närmare motivering för dessa höjningar har inte anförts. Det har inte påvisats att otillräckliga bi— dragsbelopp skulle vara orsaken till de rörlighetsfrämjande åtgärderna inte medfört sådana resultat, som av utred- ningen anses önskvärda. Därjämte får uppmärksammas att starthjälpsbidraget nyligen höjts från 300 till 500 kr. och att utrustningsbidraget inte tillämpats
under längre tid. Höjningarna kan så- ledes inte motiveras av penningvärdes- skäl eller ekonomiska förändringar.
För min del kan jag inte biträda de nämnda förslagen.
Utredningen har föreslagit åtgärder som möjliggör att flyttningsförmånerna i särskilda fall skall kunna utsträckas även till personer som står i arbete. Det- ta utredningens förslag kan jag inte bi- träda.
Kapitel 6. Utredningen har uttalat sig för en fortsatt förskjutning av bostads- byggandet till förmån för de expande— rande orterna. Enligt min mening är det självklart att bostadsproduktionen mås- te ökas främst inom de områden där bostadsbristen är störst, inte minst i storstadsregionerna. Eftersläpningen på bostadsmarknaden inom dessa områden är emellertid så stor att det uppenbar- ligen kommer att ta lång tid innan bris- ten kan hävas. För nuvarande och pre- sumtiva bostadssökande inom dessa om- råden ter sig onekligen en fortsatt folk- ökning genom inflyttning som en belast- ning och försvårande faktor. Detta mås- te uppmärksammas genom en kombina— tion av arbetsmarknadspolitiska och 10- kaliseringspolitiska åtgärder. Syftet bör vara att särskilt tillgodose dessa områ- den med för dem nödvändig arbetskraft, inte minst byggarbetskraft, samtidigt som man genom lokaliseringspolitiska åtgärder söker lokalisera företag och verksamhet, som inte oundgängligen måste förläggas till storstadsområdena, till andra orter. Härigenom bör inflytt- ningstrycket på storstädernas bostads- marknad kunna minskas och förutsätt- ningarna att genom en ökad bostads- produktion häva bostadsbristen sålunda öka.
Kapitel 8. Utredningen har föreslagit att bemyndigandet för arbetsmarknads— styrelsen att medge ianspråktagande av investeringsfonder för lokaliseringspoli-
tiska ändamål inte skall förlängas när det utlöper den 30 juni 1965. Härigenom har utredningen intagit en ståndpunkt som direkt strider mot det förslag som angivits av utredningen rörande nä- ringslivets lokalisering. Sistnämnda ut- redning har ingående utrett de lokalise- ringspolitiska problemen och därvid funnit, att investeringsfonderna tillsvi— dare bör få användas i lokaliseringspo- litiken och att på längre sikt särskild rätt till initialavskrivning bör prövas. Arbetsmarknadsutredningen har inte haft att göra någon närmare prövning av de lokaliseringspolitiska problemen och har följaktligen inte sådana förut- sättningar som utredningen rörande nä- ringslivets lokalisering att bedöma före- varande spörsmål. Enligt min mening bör sistnämnda utredningens förslag rö- rande investeringsfonderna biträdas. Kapitel 11. I fråga om beredskapsar- beten i form av vägarbeten har utred- ningen föreslagit att dylika i ökad ut- sträckning skall anordnas utanför de län där behov av beredskapsarbeten fö— religger på grund av arbetslöshet. Av- sikten därvid är att de arbetslösa i län och områden med arbetslöshet skall an- visas beredskapsarbete i andra län. Som skäl härför anföres bl.a. att man då får bättre förutsättningar att iakttaga angelägenhets— och lönsamhetssynpunk- ter vid val av objekt. Härtill må gen- mälas att beredskapsarbete generellt sett alltid innebär ett frånigående av den tur- ordning som innefattas i femårsplaner- na för vägbyggandet. Tyngdpunkten i vägberedskapsarbetena har visserligen varit förlagd till norrlandslänen. Detta synes dock inte ha medfört att vägnätet i denna del av landet fått en standard som kan anses högre än i landet i öv- rigt. I Kungl. Maj:ts proposition röran- de lokaliseringspolitiken framhålles nämligen, att en ytterligare förbättring av de norrländska vägförbindelserna
erfordras på många håll och att även i fortsättningen sådana arbeten till stor del torde komma att utföras i form av beredskapsarbeten. Enligt propositionen är det därvid angeläget att vägplane- ringen intimt samordnas med lokali- seringsplaneringen i övrigt. Det är mig angeläget att understryka det samband med lokaliseringspolitiken som här fö- religger. Detta gäller såväl kommunika— tionernas betydelse för företagslokali— seringen som beredskapsarbetenas funk- tion som uppehållande försvar i avvak- tan på att de lokaliseringspolitiska in- satserna skall ge resultat i form av var— aktigt förbättrade sysselsättningsmöj- ligheter. Jag anser därför att dessa syn- punkter bör vara vägledande vid val av objekt för beredskapsarbeten.
I fråga om statskommunala bered- skapsarbetena har utredningen under- strukit värdet av att kommunerna på planeringsstadiet vet vilket statsbidrag som kan påräknas, och har därför före- slagit att det nuvarande differentierade normalbidraget skall slopas och ersättas med ett fast bidrag motsvarande en tredjedel av den beräknade kostnaden. Detta skall gälla de arbeten till vilka statsbidrag inte kan erhållas enligt sär- skilda författningar. Såsom utredningen framhållit har den nu gällande differen- tieringen av statsbidraget i förhållande till kommunernas bärkraft och kostna- der för arbetslösheten i praktiken bli- vit utan betydelse. Orsaken härtill är att de skatteunderlag, på vilka differen- tieringen är grundad, blivit inaktuella till följd av penningvärdesförsämringen och den ekonomiska utvecklingen i öv- rigt. Både arbetslösheten och den eko- nomiska bärkraften varierar dock kraf- tigt mellan olika kommuner. Kommu- ner med omfattande arbetslöshet har ofta låg ekonomisk bärkraft och lågt skatteunderlag. Dessa kommuner kan vid ett odifferentierat statsbidrag få
svara för en oskäligt hög andel av kost- naderna för arbetslöshetens bekämpan- de. Eftersom utredningens förslag inne- bär en förbättring av statsbidraget på det hela taget är det mig angeläget att framhålla, att skall de kommuner som i förhållande till sin bärkraft har höga kostnader för arbetslöshetsbekämpning— en bli tillgodosedda, förutsätter ett ge- nomförande av förslaget av odifferen— tierade statsbidrag att en tillfredsstäl- lande kommunal skatteutjämning kom- mer till stånd.
Kapitel 12. Utredningen har uttalat sig för en ökad tillämpning av kommu- nala kontantunderstöd till arbetslösa och för att stimulera kommunerna till sådant understöd föreslagit, att stats- bidrag skall utgå med 50 procent av kostnaderna i stället för med nuvarande 20 procent.
Från principiell utgångspunkt måste det ifrågasättas om det över huvud taget är en kommunal uppgift att utge kon- tantunderstöd till arbetslösa. Arbetslös— heten varierar kraftigt mellan olika kommuner. I en del är den praktiskt taget obefintlig, i andra av en stor om- fattning. Följden härav blir att kom- munala kontantunderstöd kommer att på ett ensidigt sätt bäras av vissa med- borgare, nämligen av dem som bor i kommuner med stor arbetslöshet. En mera tillfredsställande lösning skulle er- hållas genom en allmän arbetslöshets- försäkring, varigenom kostnaderna för ersättning till de arbetslösa skulle för- delas på ett likvärdigt sätt. Även om skyndsamma åtgärder vidtages för att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring, får man dock räkna med att det kommer att ta avsevärd tid innan en sådan kan praktiskt förverkligas. Då därjämte de personer, som skulle kunna komma i åtnjutande av kommunala kontantunder- stöd, till största delen befinner sig i en sådan situation, att de inte kan komma
i åtnjutande av den nuvarande arbets- löshetsförsäkringen, har jag —— trots de invändningar som kan göras från prin- cipiell utgångspunkt — funnit det rik- tigt att biträda förslaget om ökad till- lämpning av kommunala kontantunder- stöd. I fråga om grunderna för statsbi- draget har jag dock en avvikande me- ning. Statsbidraget bör utgå med minst det belopp som skulle ha utgått i stats- bidrag om vederbörande varit ansluten till arbetslöshetskassan. Då det kommu- nala kontantunderstödet enligt gällande bestämmelser utgår med högst det be- lopp som är 3 kr. lägre än vad veder- börande skulle ha erhållit om han varit ansluten till arbetslöshetskassa, blir kommunens kostnad enligt detta alter- nativ 3 kronor lägre än statsbidraget per understödsdag. Härjämte biträder jag utredningens förslag att statsbidra- get skall kunna jämkas till förmån för kommuner med ansträngd ekonomi och betydande kostnader för arbetslöshetens bekämpande.
3. Ledamoten Liljegren
Det är uppenbart att en del av de hin- der, soni gifta kvinnor möter när de försöker förverkliga sitt val av yrke och arbete, är av familjekaraktär. Väsentli- ga insatser måste därför göras också inom andra områden än arbetsmark- nadspolitiken i mera begränsad mening. Utredningen har i korthet berört några i detta sammanhang särskilt betydelse- fulla frågor. Beträffande tillsynen för barn under skolåldern eller i de lägre skolåldrarna hänvisas sålunda till att familjeberedningen föreslagit ökade in- satser från samhällets sida för att till- godose behovet av barntillsyn. Utred— ningen framhåller emellertid att den fördubbling av antalet daghemsplatser som godkänts av 1963 års riksdag ej på kort sikt kan väntas medföra något nämnvärt tillskott av kvinnlig arbets-
kraft till arbetsmarknaden. Utredningen har icke närmare diskuterat avvägning- en mellan olika former av barntillsyn utan har ansett att det är den totala tillgången av kvalificerade och stabila former av barntillsyn, som är det vä— sentliga ur arbetsmarknadssynpunkt. Eftersom effekten av den planerade ök- ningen av antalet daghemsplatser till väsentlig del är beroende av en lämp— lig lokalisering i förhållande till å ena sidan arbetskraftstillgången och å andra sidan arbetstillfällena understryker ut- redningen vikten av det samarbete som inletts mellan socialstyrelsen, arbets- marknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen och skolöverstyrelsen i syfte att bl. a. förse kommunerna med fortlöpande informa- tion om folkökning, sysselsättning och kvinnlig yrkesverksamhet inom olika bebyggelsecentra. I fråga om behovet av kollektivt tillhandahållen service framhåller utredningen att det _ utöver de initiativ som i begränsad utsträck- ning tagits i form av kollektivhus (ser- vicehus) eller familjehotell — är ange- läget att också andra vägar att tillgodo- se behovet av kollektiv service prövas. Vad angår frågan om familjebeskatt- ningen, barnbidrag kontra barnavdrag samt förvärvsavdrag hänvisas i betän- kandet till den utredning, som gjorts av allmänna skatteberedningen. Arbets- marknadsutredningen framhåller dock det angelägna i att familjebeskattningen får en sådan utformning att någon häm- mande effekt på de gifta kvinnornas be- nägenhet att förvärvsarbeta inte upp- står. Slutligen har utredningen erinrat om den betydelse lönesättningen har på kvinnornas benägenhet att söka för- värvsarbete, samtidigt som lönenivån kan påverka efterfrågan på arbetskraft och den inriktning denna får.
Syftet med arbetsmarknadspolitiken är bl. a. att bistå den enskilde i dennes ansträngningar att finna arbete av den
art som kan ge honom den bästa eko- nomiska och personliga tillfredsställel- sen. Om detta syfte skall kunna uppnås för kvinnornas del är det enligt min mening i hög grad angeläget att de ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna sam- ordnas med åtgärderna inom skatte- och familjepolitik, samhällsplanering och ut- bildningspolitik för att undanröja hind- ren för kvinnor, som vill gå ut i för— värvsarbete. Möjligheten för gifta kvin- nor att ta förvärvsarbete hänger intimt samman med frågorna om barnens Oln- händertagande, ökad kollektiv service, arbetstidens förläggning, familjebeskatt- ningens utformning och lönesättningen. Till skillnad från utredningens majori- tet anser jag att dessa frågor skulle ha blivit föremål för en mer ingående be- handling i kap. 14. Isolerade initiativ på arbetsmarknadspolitikens område kan aldrig få annat än marginell bety- delse. Även med den utbyggnad av dag- hemmen, som förestår, täcker antalet daghemsplatser endast en liten del av efterfrågan. Antalet barn under skolål— dern till förvärvsarbetande mödrar upp- går f. n. till ca 200 000. Antalet daghems- platser, i dag drygt 10 000, kommer med en fördubbling till år 1970, att vara helt otillräcklig. Ett helt annat och utvecklat stöd i form av service och barntillsyn är oundgängligen nödvändigt. En bostads- form, som fyller denna funktion är ser- vicehuset. Det krävs därför enligt min mening att stat och kommun aktivt en- gageras i uppförande av sådana bostä- der. Vid planläggning av nya bostads- områden i tätorterna borde ett eller flera kollektivhus normalt ingå som ett led i bebyggelsen, lika självklart som uppförande av andra anläggningar för att tillgodose hyresgästernas krav på service. Det kan inte vara rimligt att en dylik för de förvärvsarbetande nöd— vändig bostadsform är beroende av per— sonliga engagemang hos enskilda bygg-
herrar. Speciellt förmånliga byggnads- lån borde enligt min uppfattning läm- nas för byggande av servicehus.
I fråga om familjebeskattningen har i betänkandet framhållits det angelägna i att familjebeskattningen får en sådan utformning att någon hämmande effekt på de gifta kvinnornas benägenhet att förvärvsarbeta inte uppstår. Det förslag, som nyligen framlagts av allmänna skat- teberedningen, har emellertid icke tagit hänsyn till detta krav. I det särskilda yttrande till allmänna skatteberedning- en. som avgivits av de tre arbetstagar- representanterna, framhålles att arbets- marknadsaspekterna måste beaktas vid en skattereform. Dessa aspekter är av två olika slag, nämligen den s.k. nega- tiva sambeskattningseffekten och trös- keleffekten. Det måste, enligt yttrandet, anses angeläget att systemets ur arbets- marknadssynpunkt hämmande effekt elimineras. I yttrandet föreslås därför en successiv övergång till ett särbeskatt- ningssystem. I likhet med reservanterna anser jag att skattesystemet bör anpas- sas till de nya arbetsmarknadsförhållan— den, som uppkommer som en följd av de gifta kvinnornas ökade förvärvsverk— samhet. Enligt min mening måste detta innebära ett skattesystem, där varje in- divid skattar för sin inkomst.
Man bör enligt min uppfattning inte överdriva de svårigheter som införandet av en särbeskattning kan väntas med- föra. Ett system med särbeskattning lå- ter sig mycket väl förena med hänsyns— tagande till försörjningsbördan för barnfamiljerna. Avgörande är hur stö— det utformas till grupper som saknar reell förmåga att försörja sig. Det nuva— rande sambeskattningssystemets ekono- miska och psykologiska verkningar mot— verkar utan tvivel gifta kvinnors benä— genhet att gå ut i förvärvslivet. Såväl marginalskatterna, de ökade kostnader- na i samband med förvärvsarbete, den
ökade arbetsbördan och värderingen av fritiden torde verka i denna riktning. Enligt min uppfattning är det därför an- beläget med ett principiellt ställningsta- gande för en särbeskattning så att där- med kan undanröjas ett av de större hindren för gifta kvinnors förvärvsar- bete.
Det torde icke råda något tvivel om att en starkt bidragande orsak till av— gången från yrkesarbete bland förskol- lärare, sjuksköterskor etc. har ett direkt samband med sambeskattningen och nu— varande regler för grundavdrag.
Likaså torde arbetstidens förläggning vara en bidragande orsak till många gif- ta kvinnors avgång från yrkesarbetet. Arbetstidsförkortningen är en metod att minska denna avgång. Dessutom behövs flexiblare arbetstider överhuvud taget. Sannolikt är det inte tillräckligt att dif- ferentiera arbetstiden i heltid och del- tid. Vi behöver enligt min mening flera varianter, om vi skall kunna möta efter- frågan på arbetskraft.
I fråga om lönesättningen är det en- ligt min mening intet tvivel om att den låga lönesättningen för s. k. speciellt kvinnliga yrken inverkar hämmande på benägenheten att ta yrkesarbete. Att lö- nesättningen spelar en stor roll för be- nägenheten att kvarstå resp. återgå till yrkesarbete framgår otvetydigt av det förhållandet att avgången är betyd- ligt mindre i bättre avlönade yrken. En- ligt min uppfattning bör staten i sin lönesättning aktivt medverka till att till- gängliga arbetskraftsresurser utnyttjas samt att den könsbundna yrkesfördel- ningen bringas att upphöra.
De gifta kvinnorna är den enda större arbetskraftsresurs vi har. Det är därför angeläget att de hinder som de möter, när det gäller att förverkliga sitt val av yrke och arbete, bringas att upphöra. Det är nödvändigt att samhället samord- nar sina insatser härför.
Utredningen ger uttryck för den upp- fattningen, att arbetslinjen icke kan ges företräden framför understödslinjen i varje tänkbar situation. Som alternativ till beredskapsarbeten vid kortare en- staka arbetslöshetsperioder, förordas därför i större utsträckning direkt eko- nomiskt skydd åt de arbetslösa via ar- betslöshetsförsäkringen.
Jag har anslutit mig till denna upp- fattning, men vill framhålla att en dylik förändring av tillämpade principer för hänvisning till beredskapsarbete kom- mer att innebära en ökad belastning på de erkända arbetslöshetskassorna. Des- sa merkostnader för kassorna kommer endast delvis att täckas genom statsbi- drag. Till icke oväsentlig del får de för- säkrade själva bära kostnadsökningarna via egna avgifter.
Är det motiverat att välja en annan princip för hänvisningsförfarandet till dessa arbeten, bl.a. för att minska de statliga utgifterna på detta område, kan det icke anses rimligt att den ekonomis- ka belastningen överflyttas till de för- säkrade själva genom höjda avgifter. Detta framstår för övrigt som så myc— ket oriktigare med hänsyn till det ökade skydd genom vidgade statliga åtagan- den, som icke arbetslöshetsförsäkrade skall erhålla, enligt den mening utred- ningen i annat sammanhang framfört.
Ändrade principer för hänvisnings— förfarande till beredskapsarbeten kräver därför, enligt min uppfattning, en juste- ring av det statliga stödet till de erkän- da arbetslöshetskassorna. Detta kan lämpligast ske genom att grundstatsbi- draget till de erkända arbetslöshetskas- sorna höjs.
5. Ledamöterna Lundin och Petersson Beträffande invandringspolitiken (kap. 17) hänvisas i betänkandet till att 1959
års långtidsutredning i sina beräkningar av de framtida arbetskraftstillgångarna förutsatte ett invandringsöverskott av samma storlek som under 1950-talet. Kommittén utgår från att nettoinvand- ringen kommer att sjunka och att en aktiv och planmässig invandringspolitik är nödvändig om en nettoinvandring av samma omfattning som under 1950-talet skulle visa sig behövlig eller önskvärd även i framtiden. I fråga om målsätt- ningen för invandringspolitiken fram- hålles det vara angeläget, att liberalise- ringen av flyttningsrörelserna länder- na emellan fortskrider. Någon kvantifie- ring av invandringsbehovet anses inte vara behövlig men det förutsättes att ett sådant behov kommer att göra sig gällande i framtiden. Med utgångspunkt från detta resonemang föreslås att ar- betsmarknadsstyrelsen skall få erforder- liga resurser och befogenheter när det gäller överföring av utländsk arbets- kraft.
De anförda motiven och den angivna målsättningen för invandringspolitiken ger föga ledning för utformningen och omfattningen av de åtgärder som kan vara lämpliga. Enligt förslaget över— lämnas det åt arbetsmarknadsstyrelsen att i samverkan med arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna vidtaga er- forderliga rekryteringsåtgärder. Vi de- lar helt uppfattningen att samverkan med arbetsmarknadens parter är nöd- vändig i de fall rekryteringsåtgärder blir aktuella men anser att det liksom tidigare bör åvila Kungl. Maj:t att av— göra i vilken omfattning kollektiv över— föring skall ske. Härför talar också bl. a. praktiska skäl, eftersom rekryterings- aktionerna måste samordnas med andra åtgärder t.ex. på bostadsförsörjningens område.
Vi vill vidare understryka angelägen- heten av att anställningsfrågan för den kollektivt överförda arbetskraften är
löst innan överföring sker. I och med att invandring kommit till stånd under medverkan av svenska myndigheter och inte spontant av utländska arbetstagare, har Sverige också enligt vår mening åtagit sig ett ansvar för att de överförda erhåller sysselsättning.
6. Ledamoten Petersson
Jag har inte kunnat dela utredningens uppfattning på följande punkter.
Kapitel 3. I detta kapitel föreslås bl. a. att arbetsförmedlingspersonal skall få anställas samt resekostnader och trak— tamenten bekostas med utnyttjande av till styrelsens disposition stående sak- anslag. Enligt min mening saknas anled- ning att på detta sätt frångå den nor- mala ordningen inom statsförvaltningen för täckande av personalkostnader. Jag anser att de under arbetsmarknadsver- kets båda avlöningsanslag upptagna pos- terna till avlöningar till tillfällig per- sonal bör inrymma belopp reserverade för extraordinära uppgifter. Anslagspos- ternas utnyttjande bör planeras på så- dant sätt att det normalt alltid finns möjlighet att tillgodose tillfälliga perso— nalbehov.
Kapitel 5. Liksom utredningens majo- ritet anser jag att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft utgör ett syn- nerligen viktigt instrument i arbets- marknadspolitiken. Beträffande utform- ningen av villkoren för att erhålla bi- drag kan jag dock inte helt dela majori- tetens uppfattning.
Såsom villkor för att erhålla flytt— ningsbidrag bör enligt min mening ut- över vad majoriteten angivit föreskri- vas att arbetsanställningen skall ha an- visats av arbetsförmedlingen. Därmed skapas bättre förutsättningar för enhet— lighet vid handläggningen av bidrags- ärendena. Den förutsatta bedömningen av om flyttningen är nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt bör inte ske i
efterhand, vilket kan bli fallet om för- medlingen inte haft tillfälle att med- verka till arbetsplaceringen. Om vissa flyttningsbidrag, när särskilda skäl fö- religger, kan erhållas trots att ansökan inlämnats först sedan flyttning verk- ställts medför detta risk för godtycklig behandling, helst som någon exemplifi- ering av dessa särskilda skäl, att tjäna som ledning vid prövningen av bidrags- ansökningar, inte har givits.
Utredningen har pekat på de problem som föreligger då det gäller att avgöra i vad mån flyttningsbidrag skall utgå i samband med avslutad utbildning. En- ligt min mening bör som allmän regel gälla att flyttningsbidrag inte utgår i samband med att en person tillträder sin första anställning efter avslutad ut- bildning. Detta bör klart utsägas. I an— nat fall kan t. ex. nyutexaminerade lä- rare, som ju i de flesta fall inte kan få arbete på utbildningsorten, erhålla flytt- ningsbidrag, eftersom de trots rådande lärarbrist, formellt kan betraktas som arbetslösa innan den första anställning— en tillträtts. Flyttningsbidrag är enligt min mening inte arbetsmarknadspoli- tiskt motiverade i sådana fall.
Kapitel 11. Statsbidrag till kommunala och enskilda beredskapsarbeten skall enligt majoritetens förslag kunna jäm- kas när särskilda skäl föreligger. Detta innebär ingen ändring i förhållande till nuvarande bestämmelser. Jag ifrågasät— ter emellertid om inte jämkningsbestäm- melserna borde begränsas till kommu- nala arbeten av icke kommersiell natur. Mitt förslag motiveras bl.a. av att det inte synes vara rationellt att arbets- marknadsstyrelsen vid sidan om den verksamhet, som verket från och med den 1 juli 1965 kommer att bedriva så- som centralt lokaliseringsorgan, via be- redskapsarbetena skall ha möjlighet att ge bidrag av lokaliseringspolitisk inne- börd. Ett ytterligare motiv är att ar-
betsmarknadsstyrelsen inte vid sidan om riksdag och regering bör äga befo- genhet att medge statsbidrag till nya ändamål av kommersiell natur. Slutli- gen bör uppmärksammas att majorite— tens förslag inte innefattar någon maxi- mering av statsbidragets storlek, vil— ket innebär att arbetsmarknadsstyrel— sen ges möjlighet att täcka större delen av eller hela kostnaden för ett enskilt arbete eller för t. ex. ett hotell, som en kommun avser att uppföra.
Till den del av detta yttrande, som avser kapitlen 3 och 5, ansluter sig le- damoten Gustavsson.
7. Ledamoten Ohlin
Den problematik rörande vuxenutbild- ningen, dess finansiering och utbild- ningskapacitetens disposition, som be- röres i särskilt yttrande av hrr Feldt och Petersson, är av stort intresse. Då en betydande expansion av vuxenut- bildningen enligt min mening är en yt- terst angelägen sak och då utredning- ens förslag är ett steg i denna riktning med stark arbetsmarknadspolitisk moti- vering har jag inga betänkligheter mot att ansluta mig till dessa förslag, trots att svåra avvägningsproblem uppkom- mer. De kan till stor del behandlas vid den nästa år aktuella utformningen av vuxenutbildningen i stort.
De synpunkter som framförts i leda- moten Märta Liljegrens yttrande mot- svarar till stor del synpunkter, som jag i riksdagsarbetet framfört, t. ex. i fråga om beskattningens konstruktion, fa- miljepolitiken, utbildningspolitiken och den statliga lönepolitiken. Jag anser emellertid att dessa spörsmål —- som kort berörts i betänkandet ——- till största delen faller utanför utredningens upp— drag. Det är av denna anledning som jag inte anser erforderligt att närmare beröra dem i detta yttrande.
I ett omfattande och innehållsrikt be- tänkande av föreliggande slag är det knappast möjligt för varje ledamot att fingranska och till diskussion upptaga varje formulering. Jag ansluter mig till de av utredningen i betänkandet fram- förda förslagen, vilka till en del inne- bär nyheter som får prövas och däref- ter i framtiden övervägas på nytt med sikte på eventuella modifikationer. Detta gäller bl. a. frågan om arbetsmarknads- styrelsens av hänsyn till den önskvärda rörelsefriheten ökade befogenheter i re- lation till regeringens och riksdagens allmänna inflytande över arbetsmark- nadspolitikens utformning.
Anslag till kommunerna för tidigare- läggning av industribeställningar bör enligt min mening av Kungl. Maj:t kun- na anvisas upp till 20 procent av in- köpssumman. En lägre procentsiffra kan nämligen i vissa fall vara tillräcklig.
8. Ledamoten Rehn
1. Arbetsmarknadsutredningen har ifrå- ga om kriterierna för användningen av särskilda bidrag till yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag 111. m. gått på en snävare linje än kom- mittén för näringslivets lokalisering. Såsom deltagare i utformningen av den senares förslag vill jag fortfarande före- träda ståndpunkten att sådana bidrag bör kunna utgå till företag, som en gång börjat erhålla desamma såsom bistånd vid nyetablering eller utvidgning, så länge arbetsmarknadsläget är sådant att det överhuvudtaget motiverar dylika åt- gärder på lokaliseringsorten. Det gäller här delvis ett medvetet val mellan mer eller mindre av stöd till investering i anläggningar och till investering i ut- bildning; eftersom det gäller att främja sysselsättningen bör stödet så mycket som möjligt ges i den senare formen så att det blir en direkt stimulans till an- ställande av arbetskraft.
Lokaliseringskommitténs förslag har betingats av att det kan vara lika ange- läget och lika effektivt att främja an- ställning och utbildning av personer, som skall rycka in efter eventuellt av- gångna bland den första omgången an- ställda, som att satsa på ytterligare en nyetablering eller utvidgning.
Utredningsmajoritetens avvisande in- ställning till lokaliseringskommitténs förslag på denna punkt synes bl. a. vara uttryck för en enligt min mening allt- för hårdragen tolkning av principen att det skall vara fråga om ett »initialstöd» och inte om permanenta subventioner. Denna princip blir inte mera bruten ifall stödet ges i form av extra utbild- ningsbidrag för dem som anställes t. ex. under loppet av tre år än om det ges som bidrag till finansieringen av bygg- naderna. Det senare kommer ju i verk- ligheten att vara ett stöd med lika lång varaktighet som byggnadernas livslängd, dvs. i Regel flera årtionden; efterverk- ningarna av några års extra utbildnings- stöd torde i regel vara kortare. Tanken att man bör undvika permanenta sub- ventioner talar således mera för sats- ning på utbildningsstödet. Härtill kom- mer den i Kungl. Maj:ts proposition om lokaliseringspolitiken påpekade risken att statsbidrag till kapitalkostnaderna eventuellt kan komma att utnyttjas för att bekosta oekonomisk produktionstek- nik med mindre arbetskraftsanvänd- ning än som är ekonomiskt och socialt rationellt för att uppnå ett visst produk- tionsresultat. Slutligen kan understry- kas att den utbildning som en person erhållit i regel bör kunna nyttiggöras på en ny arbetsplats, även om det skulle visa sig att den förste arbetsgivaren inte kan fortsätta produktionen, medan där- emot större delen av den statsunderstöd- da kapitalinvesteringen i sådana fall sannolikt får betraktas som en definitiv förlust. I den mån man vill rekommen-
dera återhållsamhet med lokaliserings- subventioner bör denna alltså snarare gälla kapitalstödet än utbildningsstödet.
2. I fråga om det allmänna stödet till omskolning och annan vuxenutbildning i offentlig regi eller hos enskilda före- tag delar jag majoritetens mening att detta snarast bör förstärkas och utvid- gas till att omfatta även andra än arbets— lösa. Delvis i anknytning till den kritis- ka diskussion, som på denna punkt ta- gits upp av hrr Feldt och Petersson, vill jag emellertid anföra ytterligare några mera principiella synpunkter. De har framförts diskussionsvis utan for— mellt yrkande. Både i de teoretiska resonemangen och den praktiska politiken kan man tänkas skilja mellan sådana stöd till vuxenutbildning, som utgår permanent och enligt generella regler för att höja den allmänna kvalifikationsnivån, och sådana stöd som vid behov insättes på särskilda områden för att främja en snabb anpassning till skiftande arbets- marknadslägen eller för att öka syssel- sättningen. Å andra sidan bör dock det permanenta systemet för vuxenutbild- ning göras så elastiskt att det också kan utnyttjas i den anpassningsfrämjande arbetsmarknadspolitiken. Det följande är ett försök att skissera en samordning mellan dessa olika önskemål. Den utökning av samhällets insatser till stöd åt utbildning ovanför ungdoms— skolorna, vilken f.n. pågår, bör små- ningom ge alla medborgare lika rätt till åtminstone en viss minimisumma av bi- drag till levnadskostnaderna under ut- bildning, att utnyttjas vid valfri ålder och i möjligaste mån på valfritt sätt. Tydligen kommer det att ligga i sam- hällets intresse att så många som möjligt utnyttjar sin allmänna rätt till vuxen- utbildning på ett sådant sätt att de snabbt kan få sysselsättning på områ-
den med akut knapphet på arbetskraft, likaså att man går över till utbildning vid tidpunkter då många eljest skulle belasta arbetslöshetsförsäkringen eller kräva hastig igångsättning av dyrbara beredskapsarbeten. När så erfordras bör m.a.o. extra stimulanser kunna sättas in för att framkalla en sådan inriktning i fråga om tidpunkter och yrkesområ— den för utnyttjande av den allmänna rätten till vuxenutbildning (eller för att ge möjlighet till utbildning därutöver) att arbetskraften i varje läge snabbt kommer näringslivets växlande behov till mötes.
Med denna uppläggning behöver öns— kemålet att kraftigt verkande medel skall kunna användas för att ge snabb om— ställningseffekt inte hämmas av en risk för oöverstigliga statsfinansiella konse- kvenser i det generella utbildningssyste- met; att i vissa fall särskilda stimulans- bidrag insättes utöver en allmän grund- rättighet kan inte gärna bilda mönster för storleken eller finansieringen av själva denna grundrättighet.
Det är rimligt att vuxenutbildning med sikte på att främja det allmänna intres- set av snabb omställning på arbetsmark- naden i särskild omfattning bekostas av samhället. Ett totalt övertagande av alla utbildningskostnader från den enskilde och från arbetsgivarna är det ju inte fråga om. En bredare vuxenutbildning kan givetvis, såsom reservanterna påpe- kar, tänkas finansierad på samma sätt som det nyinförda akademikerstödet, dvs. med en försäkringsmässigt modifi- erad återbetalning, som i längden gör systemet åtminstone delvis självfinansi- erande; under en avsevärd övergångs- tid måste emellertid kapitalanskaffning- en även för ett sådant system innebära en belastning på statsbudgeten. I sak likvärdig men av antydda skäl måhän- da mera rättvis vore en finansiering ge- nom ökning av den allmänna socialför-
säkringsavgiften, med rätt att utnyttja därmed uppstående tillgodohavande i annan form för den som inte begagnade det för utbildning. Om de olika rättig- heter som varje medborgare erhåller genom socialförsäkring och sociallag- stiftning till en del blir inbördes utbyt- bara, ökas möjligheterna till överens- stämmelse mellan den enskildes önske- mål och förändringarna i efterfrågan på arbetskraft.
Det skisserade systemet utgör ett exempel på den tanke som antydes i utredningens första kapitel, nämligen att samhällsåtgärder och institutioner som i första hand tillkommer i annat syfte (en allmän höjning av utbildningsnivån osv.) bör utformas på ett sådant sätt att de så mycket som möjligt kan med- verka även till den kortfristiga anpass- ningen på arbetsmarknaden under val- frihet för d-en enskilde.
Enligt min mening är det i den här antydda riktningen som den långsiktiga
samordningen mellan den allmänna och den anpassningsfrämjande utbildningen bör sökas. Uppbyggandet av ett mera fullständigt och permanent system för vuxenutbildning kan emellertid väntas ta avsevärd tid. För dagen står vi inför en uppgift av stor omedelbar betydelse, nämligen att övervinna den brist på lämpligt utbildad arbetskraft som råder inom flera högeffektiva och expansiva branscher. Inte minst med hänsyn till att resurserna är begränsade bör åtgär- derna för att genomföra denna uppgift ges hög prioritet. Tanken på behovet av samordning med andra delar av vuxenutbildningssystemet kan måhända motiv-era att åtgärderna betecknas som provisoriska. Men i sak bör uppskov med den erforderliga förstärkningen av arbetsmarknadspolitiken undvikas.
Till punkt 1 i detta yttrande ansluter sig ledamoten Gustavsson.
BILAGA TILL KAPITEL 5
Norrbottensundersökningen
En studie av arbetslösas bundenhet vid hemorten Av fil. lic. Per Kempe
Föreliggande uppsats utgör en samman- fattning av de sex första delrapporter- na gällande en undersökning av lång- tidsarbetslösa personers bindning vid hemorten. Undersökningen utföres av Sociologiska Institutionen vid Stock- holms Universitet. Arbetet har huvud- sakligen utförts av fil. lic. Per Kempe under ledning av professor Gunnar Boalt på uppdrag av arbetsmarknads- styrelsen och arbetsmarknadsutredning- en. Undersökningen har fortlöpande diskuterats i en arbetsgrupp med repre- sentanter för arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmarknadsutredningens sekreta- riat, PA-rådet och Sociologiska Insti- tutionen. För genomförande av intervju- arbete och övrig datainsamling samt databearbetning har Enskilda Utred- nings Institutet anlitats. Vidare har viss datainsamling utförts av arbetsmark- nadsstyrelsens statistiksektion.
Undersökningens syftemål
Huvudsyftet med denna undersökning är att studera vad som binder arbetslös arbetskraft vid hemorten. Det befanns dock omöjligt att undersöka allt, som kunde tänkas binda en arbetslös vid hemorten. Det blev alltså nödvändigt att begränsa undersökningen och endast ta upp vissa företeelser till studium. över- läggningar med uppdragsgivarna visade
att studier borde göras av personer, som verkligen visat sig svåra att flytta med den rörlighetsunderlättande poli- tiken och vars arbetslöshet inte kunde anses orsakad av rena tillfälligheter. Undersökningen måste också av prak- tiska skäl geografiskt begränsas och med hänsyn till de speciella problem som föreligger på arbetsmarknaden i Norrbotten valdes detta län som un- dersökningsområde. Detta medförde en Viss begränsning i problemställningen, då Norrbotten naturligtvis i vissa av- seenden har sina särdrag.
De frågor och variabler som tas upp till studium i denna undersökning gör alltså inte anspråk på att ge någon to- tal och samlad bild av hela problemet med arbetslösas bindning vid hemor— ten, utan kan ses som ett bidrag till dis— kussionen kring dessa problem.
Som tidigare nämnts finns det na- turligtvis ett stort antal tänkbara för- klaringar till varför personer, som varit arbetslösa en längre tid, ej vill flytta till andra orter, där tillgången på ar- betsmöjligheter är bättre.
En persons möjligheter att få det bättre eller lika bra på en ny arbetsort jämfört med situationen på hemorten spelar stor roll för avgörandet, om man skall flytta eller bo kvar. Om man skall bestämma sig för att flytta bör man allt- så anse, att man kan få det lika bra
eller bättre ekonomiskt sett, lika bra eller bättre bostad, lika bra eller bättre trivsel med umgänge, trakt och arbets- förhållanden etc. Bedömningen av om man skall kunna få det lika bra eller bättre på en ny ort är givetvis starkt beroende av hur man ser på sin nuva— rande situation. Är man nöjd med den, tror man nog vanligen inte att man kan få det avsevärt bättre på en annan ort. Den nya orten innebär ju ett okänt och främmande moment. Naturligtvis kan man acceptera att få det sämre i något avseende, om man kan räkna med förbättringar i andra, som i den egna värderingen väger tyngre. Möjligheter- na att göra sådana realistiska bedöm- ningar är starkt beroende av de erfa- renheter och de kunskaper man har om förhållandena i den presumtiva in- flyttningssorten. Flyttningsbenägenhe- ten påverkas naturligtvis också av före- teelser, som binder vid hemorten, t. ex. ekonomiska faktorer av typen eget hem, som inte kan säljas, ansvar för ett hus- håll i vilken ingår medlemmar, som ej kan flytta, brist på yrkesutbildning, uppdrag, hobbies, brist på information om arbetsmöjligheter etc. på andra håll.
Med utgångspunkt från resonemang av ovanstående typ diskuterades i den förutnämnda arbetsgruppen, vilka före- teelser som borde studeras. Vidare stu- derades förhållandena i Tornedalen på ort och ställe under några dagar, varvid erfarenheter insamlades genom samtal med arbetsförmedlare och arbetslösa. Vid samtalen diskuterades de frågor och problem som bedömts som väsentliga i sammanhanget varvid även en rad nya aspekter på problemet framkom.
Vid urvalet av de slutgiltiga frågorna och variablerna har endast sådana frå- gor medtagits, där det ansetts möjligt att tolka ett svar av en viss typ, som ett tecken på positiv eller negativ in— ställning till flyttning. Här bör också
påpekas att några försök att kartlägga individernas ekonomiska status ej har gjorts. Denna aspekt är utan tvivel vik- tig men bedömdes som ej genomförbar inom ramen för denna undersökning.
Populationer
Efter ingående diskussioner av olika metoder att göra urval av olika katego- rier av arbetslösa stannade man för att som undersökningsgrupp i första hand använda en grupp långtidsarbetslösa, som redan tidigare varit föremål för studium från arbetsmarknadsstyrelsens sida. Gruppen definierades av AMS på följande sätt: »samtliga vid arbetsför— medlingarna i Norrbottens län anmälda arbetslösa den 16 oktober 1961 och per- soner i beredskapsarbete denna dag. Arbetslösa som varit arbetslösa mindre än en månad har icke medtagits, ej hel- ler personer som var 55 år eller äldre.» De förstnämndas arbetslöshet kunde vara betingad av tillfälliga omständig- heter och vad beträffar de sistnämnda kunde förutsättas att åldern lade hin- der i vägen för en flyttning till annan ort. Den av AMS på detta sätt definiera- de gruppen kom att bestå av 544 män och 141 kvinnor, vilka alla torde ha utsatts för den rörlighetsstimulerande politiken utan att påverkas av densam- ma. Samtliga av dessa personer ingår i den nu genomförda undersökningen frånsett de personer som vid undersök- ningstillfället ej bodde kvar inom länet.
För att redan på ett tidigt stadium kunna få en viss uppfattning om på vad sätt vid hemorten hårt bundna arbets- lösa personer skiljer sig från personer, som flyttat med stöd från arbetsmark— nadsmyndigheterna, har vissa jämförel- ser gjorts med en grupp »starthjälps- flyttare» från Norrbottens län. Dessa personer har varit i ungefär samma si- tuation som de kvarboende långtids-
arbetslösa men skiljer sig från dessa genom att de har flyttat. Frågan är då om de skiljer sig åt även i andra av- seenden.
I kontrollgruppen ingick personer, som beviljats starthjälp under oktober, november och december 1961, för att få en viss parallellitet i tiden med de kvarboende långtidsarbetslösas arbets- löshetsperiod. Vid en närmare jämfö- relse mellan de långtidsarbetslösa och »starthjälpsflyttarna» befanns det att flyttargruppen var markant yngre och innehöll markant fler kvinnor. Då det kan antas att kraftiga köns- och ålders- skillnader även kan skapa andra skill- nader mellan grupperna, genomfördes en preliminär matchning mellan grup- perna, så att par av flyttare och kvar- boende, med samma kön och födda sam— ma år, bildades. På detta sätt skapades tvåi ålders- och könshänseende rela- tivt likvärdiga grupper. På grund av bortfall under fältarbetet kom seder- mera de uttagna grupperna att på nytt bli olika i matchningsvariablerna, var— för efter fältarbetets slut en ny match- ning måste genomföras. Observeras hör att med ett matchningsförfarande som detta kommer den studerade starthjälps— gruppens representativitet att kraftigt beskäras, men syftet är ju här att söka skillnader mellan två i ålders- och köns- hänseende likvärdiga grupper.
Av de 283 män Och 113 kvinnor som beviljats starthjälp under oktober, no- vember och december 1961 kunde maxi- malt 159 st. matchas mot personer in- gående i den kvarboende långtidsar- betslösa gruppen. Vidare skall också påpekas, att de som fått starthjälp för flyttning inom länet ströks ur materia- let, då det ansågs önskvärt att göra flyttargruppen mer extremt skild från den kvarboende gruppen. Flyttarna fanns utspridda i stort sett över hela landet med en viss koncentration till
Mälardalen och de större industriorter— na i Syd- och Mellansverige. En relativt stor del hade även flyttat tillbaka till Norrbottens län.
Mätinstrument
Redan på ett tidigt stadium beslöts att data skulle insamlas med hjälp av per- sonliga intervjuer av de arbetslösa. För genomförandet av intervjuerna har två typer av formulär använts; ett avsett för de kvarboende långtidsarbetslösa och ett för »starthjälpsflyttarna». De två formulären gjordes avsiktligt så lika som möjligt för att möjliggöra jämförel- ser mellan grupperna. Vidare har data angående gjorda arbetserbjudanden in- samlats av arbetsmarknadsstyrelsen via arbetsförmedlingarna. Slutligen har data angående de arbetslösas adresser 15% år efter intervjun insamlats dels med hjälp av en enkät dels via arbetsförmedling— arna. I den sistnämnda enkäten ställdes även vissa frågor om vad man sysslat med under den gångna perioden. Mer- parten av insamlade data har dock er- hållits med hjälp av intervjuformulären, som uppdelades i avdelningar, där föl- jande rubriker har använts:
1. Familjeförhållanden, 2. Kvinnors förvärvsarbete, 3. Uppväxtmiljö, 4. Bo- stadsförhållanden, 5. Ekonomiska för- hållanden, 6. Lokala band, 7. Arbetsför- hållandcn, 8. Förväntan på framtiden, 9. Kontakter utanför Norrbotten, 10. Flyttningsvilja, 11. Åsikter om övriga Sverige och 12. Arbetsförmedlingen.
Tidsperioden Under sommaren 1962 konstruerades de båda intervjuformulären. I slutet av sep- tember och i början av oktober genom- fördes provintervjuer, dels bland ar- betslösa i Norrbotten och dels bland »starthjälpsflyttare» i Stockholm.
Det huvudsakliga fältarbetet startade
i mitten av oktober och var till största delen avslutat i mitten av november. Svåranträffbara intervjupersoner söktes dock även i fortsättningen. I mitten av januari 1963 avslutades dock hela inter- vjuarbetet.
Under november och december 1963 genomfördes en kontroll av huruvida den långtidsarbetslösa gruppen av ar- betsförmedlingarna erbjudits arbeten i andra delar av landet utanför Norrbot- tens län. Kontrollen genomfördes i sam- arbete med länsarbetsnämnden i Luleå, som inhämtade uppgifter från arbets- förmedlingarna i Norrbottens län.
I början av februari 1964 genomför- des en adresskontroll på den kvarboen- de långtidsarbetslösa gruppen, dels en-
kätvägen, dels via arbetsförmedlingar- na.
Resultat av intervjuarbetet
Här skall resultatet av intervjuarbetet redovisas dels för den kvarboende lång- tidsarbetslösa gruppen (tabellerna 1 och 2), dels för »starthjälpsflyttarna» (ta- bellerna 3 och 4).
Totalt uppgår bortfallet i den första gruppen till 14 personer vilket är 2,2 % av det antal som skulle intervjuas.
I den andra gruppen uppgår bortfal- let till 16 personer, vilket är 10,5 % av det antal, som återstod, då de personer, som ej fått starthjälp och som emigre- rat, bortsorterats.
Tabell 1. Resultat av fältarbetet med den långtidsarbetslösa gruppen
Män Kvinnor Totalt Gruppens ursprungliga storlek ......... 544 141 685 Avflyttade och döda .................. 22 30 52 Totalgrupp att intervjua 522 111 633 Intervjuade ......................... 509 110 619 Bortfall ............................ 13 1 14 Tabell 2. Borlfallskategorier i gruppen långtidsarbetslösa Antal Procent
Ej anträffade ........ 5 0,8 Vägran ............ 5 0,8 Psykiskt sjuka ...... 3 0,5 Dövstum ........... 1 0,2
Tabell 3. Resultatet av fältarbelet med »starthjälpsflytlarna» Män Kvinnor Totalt Antal personer som beviljats starthjälp
under okt., nov., dec. 1961 .......... 283 113 396 Antal matchade starthjälpar ........... 118 70 188 Utgår: flyttare inom BD-län ........... 25 4 29 Uttagna för intervju 93 66 159 Utgår: ej fått starthjälp ............... 2 2 4 emigrerat ..................... 3 0 3 Återstod att intervjua 88 64 152 Intervjuade ......................... 78 58 136 Bortfall ............................. 10 6 16
Ej anträffade (okänd
adress) ........... Vägran ............ Psykiskt sjuk .......
Antal Procent 14 9,2 1 0,7 1 0,7
Undersökningsresultat
Allmänt om analysmetoderna
I det följande skall några av de vikti- gaste undersökningsresultaten presen- teras, varvid resultaten grundar sig på: 1. enkla frekvensberäkningar med pro— centtal, 2. skillnader mellan de matcha- de grupperna testade med chi2—värden och slutligen 3. sambandsberäkningar. Härvid har sambandet mellan flyttnings- vilja och andra data beräknats som gammakoefficienter. Detta mått ställer låga krav på de använda variablerna och mätnivån behöver inte vara mer än ordinal. Vidare behöver variablerna inte vara ekvidistanta, inte ha nollpunkt och inte vara kontinuerliga. Gamma- koefficienten kan variera mellan —1 och + 1. Om värdet blir nära + 1 har man hög positiv association och om värdet blir nära —1 har man hög ne- gativ association. Koefficienten blir 0 i oberoendefallet och obestämd, då po- pulationen är koncentrerad till en enda rad eller kolumn i tabellen.
Variabeln flyttningsvilja har bildats med hjälp av en åttagradig ordinalskala vars skalsteg är anpassade till den rör- lighetsstimulerande politikens hjälpåt— gärder. För varje nytt skalsteg har an- antingen en fördel eller hjälpåtgärd lagts till i samband med flyttningen eller ock- så har en nackdel lagts till den nuva- rande situationen. Individen hänförs till det skalsteg, där han accepterar tanken på en flyttning. Ihågkommas bör att den kvarboende långtidsarbetslösa gruppen utgör en extrem grupp, som
trots en längre tids arbetslöshet ej velat flytta, varför det eventuellt kan vara vanskligt att försöka finna skilda grader av flyttningsvilja i en dylik extrem grupp, men detta anses här vara möjligt. Påpekas bör också att det för vissa vari— abler av olika skäl ej gjorts analyser av alla tre typerna. I det följande presente- ras resultaten avdelningsvis med rubri- ker för varje ny avdelning.
I. Demografiska data
Olika flyttningsundersökningar har vi- sat att olika kategorier människor flyt- tar olika mycket. Det kan därför ha sitt intresse att försöka belysa olika bak— grundsdatas betydelse för flyttningsvil- jan även i detta material.
3. Ålder. 62 % av den kvarboende långtidsarbetslösa gruppen är äldre än 40 år och av männen är 73 % äldre än 40 år. Vidare visar sig åldern ha ett visst samband med flyttningsviljan (+ 0,28) så att de äldre är mindre flytt- ningsvilliga. Dessa resultat stämmer alltså med de resultat som framkommit i olika flyttningsundersökningar och som tyder på att flyttningssbenägenhe— ten avtar med stigande ålder. b. Stad — Land. Det kan även vara betydelsefullt för flyttningsviljan om man bor i stad eller på landsbygd. Man kan t. ex. tänka sig att personer boende på landet upplever ett större motstånd vid tanken på en flyttning till mer in- dustrialiserade orter jämfört med en stadsbo, p. g. a. de större miljödiffe-
renserna. En landsbo kan även ha olika materiella bindningar, som kan vara svåra att lösa upp vid en flyttning. Med stad avses här det administrativa begreppet, till land har hänförts alla övriga orter och ren landsbygd. Denna indelning blir naturligtvis mycket grov, då relativt stadslika orter kommer att föras under rubriken land.
Det visar sig att 80,3 % av den kvar— boende gruppen bor på landsorten och vidare fanns det ett relativt starkt sam— band med flyttningsviljan (+ 0,45), så att alltså stadsbor är mer flyttningsvil— liga än landsortsbor. Det är möjligt att ännu högre samband skulle uppstå om en finare gradering av intervjuperso- nernas bostadsorter gjorts.
c. Civilstånd. Man har tidigare kun- nat visa att även civilståndet ger skill- nader vid flyttningar så att ogifta flyt— tar mer än gifta.
Totalt sett är 68 % av de långtidsar- betslösa gifta och motsvarande siffra för männen är 73 %. Civilståndet ger ock- så ett visst samband med flyttningsvil- jan (+ 0,36) så att de ogifta är mer flyttningsvilliga. Någon signifikant skill- nad mellan de matchade grupperna i ci— vilståndshänseende kunde dock ej ur— skiljas.
d. Barnantal. Eftersom civilståndet visade sig betydelsefullt för flyttnings- viljan torde det även vara möjligt att fö- rekomst av barn är betydelsefullt. Man kan då tänka sig att om gifta är mindre flyttningsvilliga än ogifta så skulle fö- rekomst av egna barn i hushållet göra individen mindre flyttningsvillig och li- kaledes skulle de som har många barn vara mindre flyttningsvilliga än de som har få barn i hushållet.
Det visade sig att knappt % av den långtidsarbetslösa gruppen hade egna barn boende hemma. Drygt 1/4. hade 1 eller 2 barn och drygt %. hade 3 eller flera barn boende hemma. Av männen
hade något mer än 40 % 3 eller flera hemmaboende barn, medan motsvaran- de siffra för kvinnorna var 5 %. Gc- nomsnittligt sett blir antalet hemma- boende barn 3,4 beräknat för de inter- vjupersoner hemmaboende barn.
Vidare visade de som hade inga eller få hemmaboende barn större flyttnings- vilja än de som hade många men sam- bandet är inte särskilt starkt (+ 0,26). Studierna av de matchade grupperna visar också att starthjälpsgruppen i större utsträckning saknade eller endast hade få barn, men skillnaden är inte signifikant på 5 %-nivån.
e. Hushållsstorlek. Även hushållsstor- leken kan tänkas vara betydelsefull för flyttningsviljan, varvid små hushåll bor- de vara mer flyttningsvilliga än stora, eftersom det är färre personer att ta hänsyn till i de små hushållen.
Totalt består 45 % av de långtidsar- betslösas hushåll av 5 eller fler perso— ner och för männen enbart stiger siff- ran till 51 %. Hushållsstorleken ger sva— ga men dock positiva samband med flyttningsviljan (+ 0,19) så att personer med små hushåll är mer flyttningsvil- liga.
f. De närmaste släktingarnas bostads- ort. Denna faktor borde kunna vara be- tydelsefull i detta sammanhang. Om de närmaste släktingarna till övervägande del också bor i Norrbottens län skulle detta kunna bidraga till att minska flytt- ningsviljan och om man har många släk- tingar utom länet skulle detta kunna öka flyttningsviljan. Därför har inter- vjupersonens makes, barns, föräldrars, svärföräldrars, syskons och ev. fästmös/- mans bostadsort noterats. Man finner då att endast % av de långtidsarbetslösa har två eller fler släktingar av denna typ boende utanför BD-län, medan 44 % inte hade någon släkting alls av detta slag boende utom länet och 84 % hade
som har
2 eller fler släktingar inom länet. Påpe- kas bör här även att dessa och följande siffror endast gäller släktingar som ej ingår i hushållet.
Man finner också att ju fler släktingar individen har inom länet desto mindre flyttningsvillig är han (+ 0,16) och ju fler släktingar han har utom länet desto mer flyttningsvillig är han (+ 0,06), men sambanden är så svaga att de knap— past stöder tankegången. För de mat- chade grupperna erhålles svårtolkade resultat. Det verkar närmast som om starthjälpsgruppen i större utsträckning än den kvarboende gruppen har många släktingar boende inom BD-län, skillna- den är signifikant på 2 %-nivån men det är ingen klar trend i materialet. Vi- dare visar det sig att »starthjälpsflyttar- na» har betydligt fler släktingar boende utom länet. Skillnaden mellan grupper- na är starkt signifikant och stöder den ovan nämnda tankegången.
g. Boendehistoria och bostäder. När det gäller den tid man bott på den nu- varande bostadsorten visade det sig att 57 % av samtliga (62 % av männen och 31 % av kvinnorna) bott hela livet på samma ort. Procentsiffrorna är ännu högre för dem, som bor i Tornedalen med angränsande kommuner. Vidare kan noteras att endast 15 % av de in- tervjuade varit bosatta utom länet. Grup- peras intervjupersonerna efter om man bott hela livet på samma ort, bott på olika orter i länet eller även bott utan- för länet så finner man ett samband med flyttningsviljan på + 0,33 så att de som förut bott utom länet är mest flyttnings— villiga. En jämförelse mellan de matcha— de grupperna visade i dessa avseenden att starthjälpsgruppen innehöll fler per- soner som förut bott utanför länet. Skill— naden var signifikant på 5 %-nivån.
Vad beträffar intervjupersonernas bo- städer visade det sig att en/tvåfamiljshu— sen starkt dominerade, där bodde ca
85 % av samtliga (93 % av männen och 47 % av kvinnorna). Procenttalen är ännu högre för dem som bor i Torne- dalen. Den hustyp man bebor har också relativt starkt samband med flyttnings- viljan (+ 0,58) så att de som bor i fler- familjshus är mer flyttningsvilliga än de som bor i en/tvåfamiljshus. Studeras sedan de matchade grupperna fram- kommer det dock inga klara skillnader i detta avseende.
Det visade sig vidare att drygt % av dem som bor i en/tväfamiljshus äger huset och av dessa husägare anser 84 % att det skulle vara svårt att sälja huset utan förlust. Vidare ansåg man vanligen att det vore omöjligt att få tillbaka det man betalt för huset.
Intervjupersonerna tillfrågades också om de själva eller föräldrarna (svärför- äldrarna) ägde, hyrde eller arrenderade någon tomt eller mark och i så fall hur stor denna mark var. Det visade sig då att endast 15 % av de intervjuade sak- nade tillgång till mark. Markens storlek visade ett visst samband (+ 0,24) med flyttningsviljan så att de som saknade eller hade litet mark var mer flyttnings- villiga. Denna tendens fanns dock ej hos de matchade grupperna.
Slutligen skall här redovisas intervju- personernas djurinnehav och då avses ej rena sällskapsdjur. Knappt % av de intervjuade har djur, vidare är de som har djur mindre flyttningsvilliga (+ 0,40) och jämförs de matchade grupper- na finner man att den kvarboende grup- pen i större utsträckning har djur. Skill— naden är signifikant på 1 Ota-nivån.
De här redovisade resultaten tyder väl närmast på att den studerade lång- tidsarbetslösa gruppen är relativt starkt bunden vid hemorten i många olika av- seenden och gruppen uppvisar små an— delar av sådana kategorier av männi- skor som i andra flyttningsundersök- ningar befunnits särskilt rörliga.
II. Fritidsaktivitet
En annan uppsättning variabler, som kan vara av betydelse för bindningen till hemorten, gäller personernas fritids— aktivitct. För norrbottningar framhävs ofta deras stora intresse för friluftsliv, varvid en flyttning från hemorten skul— le kunna tänkas försämra chanserna till dylikt. Här skall därför först redovisas några data om jakt och fiske och där- efter data om umgänge, trivsel o. dyl.
a. Jakt. Mer än hälften av männen ja- gade inte alls och flertalet jagande gjor- de det relativt sällan, kanske bara under älgjakten. Det finns endast ett svagt samband mellan jaktfrekvens och flytt- ningsvilja (+ 0,13) så att de som jagar är mindre flyttningsvilliga. Inte heller kunde någon signifikant skillnad i jakt- frekvens iakttagas mellan de matchade grupperna.
b. Fiske. 28 % av männen fiskar inte alls men de som fiskar gör det ofta re— lativt regelbundet d. v. s. minst 1 a 2 ggr per månad. Fiskefrekvensens sam- band med flyttningsviljan är också po- sitiv men ännu svagare än jaktfrekven- sens (+ 0,09). Inte heller i detta avse- ende kunde några signifikanta skillna- der erhållas mellan de matchade grup- perna.
c. Umgängesfrekvens. Man skulle kun- na tänka sig, att personer med hög um— gängesfrekvens, med vänner och bekan- ta skulle känna sig väl anpassade på hemorten och därför vara mindre flytt- ningsvilliga och omvänt. Ca 38 % träf- far vänner dagligen, 50 % träffar vän- nerna varje vecka och bara 12 % um- gås mer sällan. Vidare verkar det som om de som har låg umgängesfrekvens vore mer flyttningsvilliga (+ 0,24) men någon signifikant skillnad i detta avse- ende erhölls ej mellan de matchade grupperna.
d. Trivsel. Det torde vara av intresse
att veta om denna långtidsarbetslösa grupp trivs på hemorten, trots sina svå- righeter att få arbete. 89 % av samtliga säger att de trivs bra, 6 % trivs dåligt och 5 % är tveksamma, 91 % av män— nen och 79 % av kvinnorna trivs bra. Tittar man sedan på männen i Torneda- len, så säger sig 94 % trivas bra. Dessa siffror tyder närmast på att de mer eller mindre varaktigt återkommande sysselsättningssvårigheterna inte upp- levs som någon verkligt negativ före- teelsc.
Vidare skall här sägas att svaren på trivselfrågan ger relativt starka samband med flyttningsviljan (+ 0,60), vilket kan tas som kriterium på att flyttnings— skalan verkligen mäter flyttningsviljan.
Ett studium av de matchade grupper- na visar att flyttargruppen trivdes säm— re i Norrbotten än den kvarboende gruppen. Skillnaden var signifikant på 5 %-nivån.
e. Språket. Man kan tänka sig att det språk man talar kan vara av betydelse för flyttningsviljan. Personer, som hu— vudsakligen talar finska, skulle ju kun- na vara rädda för språksvårigheter och andra därmed sammanhängande an- passningsbesvär längre söderut i lan- det. Det visade sig att 56 % av samt- liga kunde tala finska och att 45% vanligen talade finska i hemmen, men språket har bara ett svagt samband med flyttningsviljan (+ 0,17) och visar totalt sett inga skillnader mellan de matchade grupperna, där dock männen i den kvarboende gruppen oftare talade fins— ka. Skillnaden var signifikant på 1 %- nivån.
Här kan alltså konstateras att var- ken jakt, fiske, umgänge med vänner och bekanta eller språket tycks vara särskilt betydelsefulla för flyttnings— viljan medan däremot trivsel och flytt— ningsvilja visar ett ganska starkt sam- band.
III. Data om yrken, arbetsförhållanden och framtidsutsikter
a. Arbetslöshet. En företeelse av bety— delse för den studerade gruppens flytt- ningsvilja är givetvis anpassningen till arbetsmarknaden. Det är ju möjligt att den studerade gruppen inte haft någon mera varaktig arbetslöshet sedan AMS gjorde sin undersökning hösten 1961, och därför inte har något direkt skäl att flytta. Därför noterades för varje person antalet arbetade månader un— der perioden 1/10 —61 till 30/9 -62, allt- så i stort sett fram till denna undersök- nings start.
Det visade sig då att endast 27 % av de långtidsarbetslösa varit sysselsatta 10 månader eller mer under perioden. Något mer än hälften uppgav att de bara haft arbete 7 månader eller mind- re under denna 12-månadersperiod. 73 % av samtliga har varit utan arbete minst 3 månader, varför här kan kon- stateras att den studerade gruppen haft en betydande arbetslöshet även efter den 16 oktober 1961.
Den tid man haft arbete under denna 12-månadersperiod visar inga samband med flyttningsviljan (+ 0,01 totalt och ——0,02 för männen), vilket stöder den tidigare nämnda tanken att de mer eller mindre regelbundna sysselsättningssvå— righeterna ej upplevs som en allvarligt negativ företeelse.
b. Huvudsaklig sysselsättning. Här skall också redovisas vad den stude- rade gruppen huvudsakligen sysslat med under tidsperioden. Med huvud- saklig syssla avses här den typ av ar- bete, som individen sysslat med det största antalet månader under perio- den. De huvudsakliga sysslorna har grupperats under sex huvudrubriker, olika för män och kvinnor.
Det visade sig därvid att den vanli- gaste huvudsakliga sysslan bland män-
nen var vägarbete (41 %) medan 34 % huvudsakligen haft skogsarbete. Näs— tan hälften av männen har huvudsak- ligen sysslat med väg- och byggnads— arbete, arbeten av beredskapskaraktär. För kvinnornas del är affärsbiträde den vanligaste huvudsakliga sysslan, där— näst kommer kontorsarbete.
c. Huvudyrke. De intervjuade ombads även ange sitt huvudyrke. De uppgivna huvudyrkena grupperades sedan under samma sex huvudrubriker som tidigare. Drygt 29 % av männen uppger skogs- arbete som huvudyrke, därnäst kommer vägarbete (drygt 21 %) och byggnads- arbete (knappt 12 %). För kvinnornas del är affärsbiträde det vanligaste hu- vudyrket och därnäst kontorsarbete.
För att få en uppfattning om, huru- vida man huvudsakligen sysslar med arbeten av samma typ som det uppgivna huvudyrket, har uppgifterna om hu- vudyrke och huvudsaklig syssla korsta- bulerats för männen. En klar tendens till överensstämmelse mellan dessa upp- gifter framkom därvid. Av dem som hu- vudsakligen sysslat med industriarbete uppgav 76,9 % industriarbete som hu- vudyrke, motsvarande siffror är för skogsarbete 71,5 %, byggnadsarbete 67 %, vägarbete 47,1 %.
d. Yrkesutbildning. Om en arbetslös skall kunna omplaceras på nya arbeten, underlättas säkerligen omplaceringen om vederbörande har yrkesutbildning och helst sådan utbildning, som efter- frågas på mottagarorten. I den här stu— derade gruppen är förekomst av yrkes- utbildning sällsynt, endast 18 % av samtliga och 15 % av männen uppger sig ha yrkesutbildning. En jämförelse av de matchade grupperna i detta av— seende visar att flyttargruppen i större utsträckning har yrkesutbildning men skillnaden är inte signifikant på 5 %— nivån.
e. Omskolning. Endast 9% av de
långtidsarbetslösa uppger att de har gått eller går på omskolningskurser. Vidare finns det ett samband mellan omskol— ning och flyttningsvilja (+ 0,30) så att de som har gått eller går på omskol- ning är mer flyttningsvilliga. Dessutom fanns det en signifikant skillnad på 570—nivån mellan de matchade grup— perna, som visade att flyttargruppen i större utsträckning gått på omskol- ning.
Eftersom det var så få personer som gått på omskolning kan det vara in- tressant att något belysa inställningen till omskolning och dess eventuella sam- band med flyttningsviljan.
Man finner då att betydligt mer än hälften av samtliga intervjupersoner ej vill gå på omskolningskurser. Knappt 1.4: av samtliga har gått eller vill gå på kurser. Vidare tycks de som är positiva mot omskolning, vara något mer posi- tiva mot flyttning (samband + 0,33) och även de matchade grupperna visade att flyttargruppen var mer positiv mot om- skolning än de kvarboende. Skillnaden var signifikant på 2 %—nivån.
f. Yrkespreferenser. De intervjuade männen ombads att bland fem angivna arbetstyper tala om vilket arbete som man helst skulle vilja ha om man vore arbetslös. Svaren på denna fråga fram- går av nedanstående tabell.
Tabell 5 Val i pro cent Vägarbete .................... 52 Byggnadsarbete ............... 23 In dustriarb ete ................ 1 2 Skogsarb ete .................. 10 Gruvarbete ................... 3
Vägarbete och byggnadsarbete erhål- ler alltså 75 % av valen. En jämförelse mellan de matchade grupperna ger i detta avseende en signifikant skillnad
på 5%-nivån, varvid flyttarna oftare föredrar byggnadsarbete och industri— arbete och de kvarboende vägarbete och skogsarbete.
g. Framtidsutsikter. Endast 25 % av samtliga trodde att det skulle bli svårt att få arbete nästa är, drygt 39 % trod— de att det skulle bli lätt. Man kan tycka att de som trodde att det skulle bli svårt att få arbete nästa år skulle vara mer flyttningsvilliga än övriga och så är även fallet, men sambandet är obe— tydligt (+ 0,13).
Vidare borde bedömningen av in- komstutvecklingen nästa år ha betydel- se för flyttningsviljan. 25 % av samt- liga tror att de kommer att tjäna mer nästa år jämfört med i år, drygt 11 % tror att de kommer att tjäna mindre, resten tror att de skall tjäna lika myc— ket eller är tveksamma. Sambandet med flyttningsviljan är obetydligt (— 0,10) och någon skillnad mellan de matchade grupperna erhölls ej.
Slutligen ställdes frågan om man trodde att de flesta invånarna i ip:s bostadsort skulle bo kvar eller flytta i framtiden. Resultatet blev att ca 53 % av samtliga trodde att de flesta skulle bo kvar och 40 % trodde att de flesta skulle flytta. Här finns ett samband med flyttningsviljan (+ 0,29 totalt och + 0,33 för männen) tydande på att de mer flyttningsvilliga i större utsträck- ning tror att de flesta kommer att flytta. Vidare visade de matchade grup- perna upp en liknande skillnad, signi- fikant på 1 %-nivån. Här skall också sägas att de flesta intervjupersoner, som har egna barn, inte tror att barnen kommer att bosätta sig på föräldrarnas bostadsort. (Samband med flyttnings- viljan +0,20). Det verkar alltså inte vara så betydelsefullt för den egna flytt- ningsviljan var barnen tros komma att bo.
De verkar alltså som om arbetSlöshets-
tid, åsikter om kommande arbetsmöj- ligheter och inkomstutveckling endast har svaga samband med flyttningsviljan medan däremot förekomst av utbild— ning och åsikter om huruvida andra människor på hemorten skall flytta el- ler ej har starkare samband med flytt— ningsviljan. Dessutom bör framhållas den ringa graden av yrkesutbildning, som säkert bidrar till sysselsättnings- svårigheter för den studerade gruppen.
IV. Kontakter med andra delar av Sverige Under rubriken »boendehistoria» visa- des att mer än hälften av samtliga in- tervjuade bott hela livet på samma ort, varför här ytterligare skall belysas vil- ka kontakter med och åsikter om andra delar av Sverige de intervjuade haft. a. Kontakter med andra delar av Sve- rige. Ca 37 % av samtliga uppger sig aldrig ha varit utanför Norrbottens län. Motsvarande siffra är 43 % bland männen i Tornedalen med angränsande kommuner. Det finns ett samband (+ 0,40) mellan flyttningsvilja och att ha varit utom länet och likaledes visar det sig för de matchade grupperna att flyttargruppen varit utanför länet i större utsträckning än den kvarboende gruppen även om skillnaden bara är signifikant (1 %-nivån) för männen. b. Kontakter med flyttare. Ca 30 % av samtliga säger att de inte känner någon som flyttat ut från och som bor utan- för länet. De som har utflyttade bekanta är något mer flyttningsvilliga än de som ej har det, men sambandet är inte starkare än + 0,17 totalt och + 0,27 för männen. Kontakter med folk som flyttar verkar alltså inte vara så betydelsefullt för den egna flyttningsviljan och här är det naturligtvis av betydelse vilka upplysningar och åsikter de flyttande ger de kvarboende. Därför frågades lm- ruvida man kände till om de utflyttade
bekanta trivdes eller ej. Av dem, som hade kontakt med de utflyttade bekan- ta, ansåg knappt 75 % att de utflyttade bekanta trivdes på sin nya hemort. Åsikten om huruvida de utflyttade be- kanta trivs eller ej har en viss bety— delse för den egna flyttningsviljan och sambandet blir + 0,39.
Det är vidare tänkbart, att personer som misslyckats i sina anpassningsför- sök längre söderut i landet och återvänt till Norrbotten kan påverka andra män- niskor så att de känner sig avskräckta och därför uppvisar lägre flyttnings- vilja.
Det visade sig att 42 % av de inter- vjuade känner personer, som har flyt- tat tillbaka men denna aspekt har en- dast låga samband med den egna flytt- ningsviljan (+ 0,18) och inte heller uppvisade de matchade grupperna nå- gon skillnad i detta avseende.
c. Åsikter om Syd- och Mellansverige. Oavsett hur åsikterna har förvärvats och om de är korrekta eller ej, torde det vara realistiskt att räkna med att åsikterna om Syd— och Mellansverige är väsentliga för om man vill flytta dit eller ej.
Här skall först redovisas om man har samarbetat med sörlänningar och i så fall vad man har för åsikt om sam— arbetet. Drygt 53 % av samtliga har ej arbetat tillsammans med sörlänningar, men de som har gjort det är något mer flyttningsvilliga (samband +0,21) än övriga.
Vidare visar det sig att huvuddelen av dem som arbetat tillsammans med sörlänningar tycker att det går lika bra som att samarbeta med norrbott- ningar och något samband med flytt- ningsviljan hade inte denna åsikt. Jäm- förelsen mellan de matchade grupperna gav ett något annorlunda resultat, då flyttargruppen dels var något mer po- sitiv och dels något mer negativ i upp—
fattningen av samarbetet med sörlän- ningar medan den kvarboende gruppen i större utsträckning ej hade arbetat med sörlänningar. Skillnaden var sig- nifikant på 5 %-nivån.
Tidigare visades att det språk man talade endast hade ett svagt samband med flyttningsviljan men det är ju tänk- bart att rädsla för Språksvårigheter kan inverka på flyttningsviljan. Ungefär 27 % av de intervjuade tror att de skul- le få svårigheter med språket i andra delar av landet och de som tror på Språksvårigheter är också mindre flytt- ningsvilliga (sambandet är +O,38).
En företeelse av stor betydelse för de arbetslösa i Norrbotten, som står in- för en ev. flyttning, är naturligtvis de- ras åsikt om möjligheterna att få arbe- ten längre söderut i landet. Ungefär hälften av de intervjuade tror att det vore lättare att få arbete i Mellansve- rige drygt 19 % tror inte att det vore lättare och resten är tveksamma. De som tror att det vore lättare är även mer flyttningsvilliga och sambandet blir +0,35. På samma sätt visar jämförel- sen av de matchade grupperna att flyt- targruppen i större utsträckning tror att det är lättare att få arbete i Mel- lansverige. Skillnaden är signifikant på 0,1 %-nivån.
Det är dock inte bara utsikterna till ett bra arbete, som är betydelsefulla vid en flyttning, möjligheterna att få en bra bostad torde också vara väsentliga. Där- för ställdes frågan om man trodde att man skulle kunna få en lika bra bostad i Mellansverige om man flyttade dit. Knappt hälften av de intervjuade trod- de att man skulle kunna få en lika bra eller bättre bostad där men åsikterna om möjligheterna att få bostäder har inte något nämnvärt samband med flytt- ningsviljan (+ 0,08). En jämförelse mel- lan de matchade grupperna visar att flyttargruppen i större utsträckning har
frekvenser i kategorien »Ej lika bra bo- stad i Mellansverige» medan den kvar- boende gruppen i större utsträckning är tveksam. Skillnaden är signifikant på 0,1 %-nivån. Påpekas bör dock att flyttarna här i större utsträckning än de kvarboende kan yttra sig på grund- val av egna erfarenheter.
Åsikterna om möjligheterna att få vänner och bekanta längre söderut i landet kan också tänkas ha betydelse inför en ev. flyttning. Knappt hälften av de intervjuade trodde att det vore lätt att få vänner i Mellansverige, res— ten var tveksamma eller trodde att det skulle bli svårt. De som trodde, att det skulle bli lätt, är mer flyttningsvilliga än de tveksamma och de som trodde att det skulle bli svårt, sambandet blir här relativt högt (+ 0,40). Ett studium av de matchade grupperna Visar att flyt— tarna är mer optimistiska än de kvar- boende inför möjligheterna att få vän- ner i andra delar av landet men skill- naden är inte signifikativ.
Drygt 73 % av de långtidsarbetslösa tror att de skulle längta tillbaka till Norrbotten, om de flyttade därifrån. De som tror att de skulle längta tillbaka är också mindre flyttningsvilliga än övriga och sambandet blir här +O,53 (+ 0,58 för männen). Jämförelsen av de matchade grupperna visar också att de kvarboende i större utsträckning än flyttarna anser att de skulle längta till— baka (skillnaden är signifikant på 0,1 %-nivån).
Åsikterna om möjligheterna att få ett gott samarbete med folket i Mellansve- rige kan även tänkas inverka på flytt- ningsviljan. 66 % av de intervjuade tror att det vore lätt att samarbeta med folket där, 16 % tror att det vore svårt och resten är tveksamma. Vidare visar det sig att de som tror att det vore lätt är mer flyttningsvilliga än de som tror att det vore svårt (+ 0,51) och ett
studium av de matchade grupperna vi- sar att flyttarna i större utsträckning anser att det är både lätt och svårt me- dan de kvarboende i större utsträckning är tveksamma, men skillnaden är inte signifikant.
I intervjun ställdes även ett par frå- gor om ekonomiska förhållanden i Mel- lansverige. Därvid uppgav endast 25 % att de trodde att de skulle tjäna mer pengar om de flyttade söderut, drygt 46% trodde inte att de skulle tjäna mer i Mellansverige och resten var tvek- samma. Åsikterna om möjligheterna att tjäna mer pengar i Mellansverige ger endast svaga samband med flyttnings- viljan, + 0,18 totalt och + 0,20 för män- nen. Vidare anser drygt 33 % att det är billigare att leva i Mellansverige och ungefär lika många att det är dyrare, resten är tveksamma eller vet inte. Åsik- terna om levnadskostnaderna i Mellan- sverige visar inte heller några starkare samband med flyttningsviljan, +0,22 totalt och +0,24 för männen. En jäm- förelse mellan de matchade grupperna gav inte heller några signifikanta skill- nader utom för kvinnorna, där flyttar- na i större utsträckning ansåg att det var dyrare i Mellansverige.
Slutligen ställdes en fråga om man trodde att man skulle kunna trivas i Mellansverige. Ungefär 43 % tror att de skulle trivas i Mellansverige och de som tror att de skulle trivas där är mer flyttningsvilliga än övriga. Sambandet mellan svaren på denna fråga och flytt- ningsviljan blir totalt sett +0,75.
Väsentligt för flyttningsviljan när det gäller kontakter med andra delar av Sverige tycks vara att man varit i and- ra delar av landet, åsikterna om ut- flyttade bekantas trivsel, om man tror sig få Språksvårigheter eller ej, om man tror att det är lätt att få arbete i Mel- lansverige, åsikterna om möjligheterna att få vänner, tillbakalängtan, åsikter
om samarbete med folket i Mellansve- rige samt åsikter om trivsel i Mellan— sverige. Mindre betydelsefullt synes föl- jande aspekter vara: om man känner folk som flyttat, om man känner tillba— kaflyttare, om man samarbetat med sör- länningar och åsikterna om detta sam- arbete, vad man tror om bostadsmöjlig- heterna i Mellansverige, åsikterna om möjligheterna att tjäna mer pengar och åsikterna om levnadskostnaderna i Mel— lansverige.
V. Arbetsförmedlingarna
Det är genom arbetsförmedlingarna, som de arbetslösa kommer i kontakt med de åtgärder som avser att under— lätta deras anpassning till nya arbets— tillfällen. Därför skall här redovisas några resultat gällande de intervjuades kontakter med och åsikter om arbets- förmedlingarna.
På frågan om man av arbetsförmed- lingen någon gång erbjudits ett arbete beläget i andra delar av Sverige utan- för Norrbottens län svarade endast 31 % jakande. De som fått sådana erbjudan- den är något mer flyttningsvilliga än de som ej fått det, men sambanden med flyttningsviljan är låga (+ 0,18). Det var något överraskande att så få perso- ner uppgett sig ha fått sådana arbetser- bjudanden. Därför genomfördes en kon- troll av dessa uppgifter via arbetsför— medlingarna. Resultatet av kontrollen blev, att för 18,6 % av de långtidsarbets— lösa hade på deras arbetssökandeblan— ketter noterats erbjudanden om arbete i andra delar av landet. Då det var betyd- ligt fler personer, som i intervjun upp- gav sig ha fått sådana arbetserbjudan— den, gjordes en korstabell på intervjuda- ta och data från arbetsförmedlingarna. Båda undersökningarna utvisade därvid att 370 (59,8 %) personer i den lång-
tidsarbetslösa gruppen aldrig erhållit något erbjudande om arbete i andra de- lar av landet. För övriga 40,2 % finns uppgifter om att sådana arbetserbjudan- den gjorts, antingen enligt intervjun el- ler enligt arbctsförmedlingen eller enligt båda studierna. Att så få blivit oriente— rade om arbetstillfällen på andra orter kan bero på brister i materialet, på det faktum att många arbetslösa av ar— betsförmedlingen betraktas som ej flytt- bara, men självfallet också på brister hos arbetsförmedlingen att exponera arbetstillfällen utom hemorten.
I intervjun frågades vidare om man trodde att arbetsförmedlingen kunde ordna en bostad åt en arbetslös, om han tog ett erbjudet arbete i Mellansverige, varvid 37 % svarade ja, resten var tvek- samma eller trodde inte att det gick. Svaren på denna fråga visar inte något samband med flyttningsviljan (+ 0,04).
På frågan om man trodde att arbets- förmedlingen kunde betala resan och flyttkostnaderna till Mellansverige, vi- sade det sig att 61 % kände till detta, 15 % trodde det inte och 24 % var tveksamma. Svaren på denna fråga vi- sar totalt sett låga samband med flytt- ningsviljan (+ 0,12), men för männen blir sambandet högre (+ 0,30) och ty- der alltså på att de som vet, att förmed— lingen betalar resan och flyttningskost- naderna är mer flyttningsvilliga.
Avslutningsvis ställdes frågan om man trodde att arbetsförmedlingarna kunde betala resa t. o. r. för en arbetslös, som behövde fara och titta på ett erbjudet arbete. Det visade sig att bara en knapp tredjedel av intervjupersonerna trodde att så var fallet, 41 % svarade nej och resten (28 %) var tveksamma. Samban- den med flyttningsviljan blir på den- na fråga negativa, vilket skulle innebä— ra att de som tror att förmedlingen kan betala en studieresa är mindre flytt— ningsvilliga, men sambanden är ju myc-
ket låga (_ 0,14 totalt och —0,06 för männen).
Åsikterna om arbetsförmedlingarna och deras verksamhet synes i de här studerade avseendena inte ha något större samband med flyttningsviljan. Vidare bör poängteras den stora andel av den studerade långtidsarbetslösa gruppen, som aldrig erbjudits arbete i andra delar av landet.
VI. Adresskontrollen
Under hösten 1963 beslöts att en adress- kontroll borde göras för att studera hur många i den långtidsarbetslösa gruppen, som flyttat sedan intervjuundersökning- en gjordes. Om tillräckligt många flyt- tat skulle jämförelser kunna göras mel- lan flyttarna och de resterande kvar- boende för att studera om dessa två grupper uppvisade skillnader i olika avseenden. Dessutom skulle flyttarna kunna användas som kriterium på ska- lan över flyttningsviljan. Skalan var ej utsatt för intervjuareffekt och kan i denna mening anses vara reliabel, med adresskontrollen skulle nu en viss upp- fattning om dess validitet kunna erhål- las. Det beslöts att adresskontrollen skulle gälla intervjupersonernas, fasta bostadsadress onsdagen den 5 februari 1964. Vidare poängterades att det inte gällde någon tillfällig adress, som ve- derbörande hade kanske bara för en natt e. dyl. Kontrollen genomfördes dels med hjälp av en postenkät till de adres- ser intervjupersonerna hade vid inter- vjun, dels med hjälp av en enkät till arbetsförmedlingarna i de distrikt, där intervjupersonerna bodde vid inter- vjun. I postenkäten ställdes även några enkla frågor, om vad intervjupersonen gjort tiden efter intervjun.
Båda kontrollerna gällde samtliga in- tervjuade 619 långtidsarbetslösa perso- ner.
Resultaten av de båda kontrollerna blev något divergerande. Enligt arbets- förmedlingarna hade 6,6 % flyttat inom länet och 0,8 % flyttat ut från länet; motsvarande siffror för enkäten var 7,6 % och 1,6 %.
Båda kontrollerna visar att 67,0 % av samtliga bor kvar, 3,1 % har ny adress i länet och 0,5 har ny adress utom lä- net. För övriga 29,4 % ger kontroller- na skilda resultat. Om vissa sannolika antaganden görs om de personer, för vilka uppgifter saknas i någon av kon— trollerna, kommer man dock fram till att ca 89% av de långtidsarbetslösa bodde kvar på sin gamla adress.
Man kan alltså konstatera att den studerade gruppen i mycket liten ut- sträckning flyttat under den tid (11/_: år) som förflutit sedan intervjuunder- sökningen genomfördes. Vidare bör ob- serveras att den övervägande delen av de gjorda flyttningarna är flyttningar inom länet.
Vad beträffar de frågor, som ställdes i enkäten, måste tyvärr konstateras att resultaten blivit dåliga, då intervjuper- sonerna ej förstått att rätt ifylla svaren på frågorna. Otvetydigt är dock att den studerade gruppen haft en betydan- de arbetslöshet även tiden efter inter-
vjun, samt att endast ett fåtal personer haft arbeten utanför länet.
På grund av det ringa antalet flyt- tare kan inga meningsfulla jämförelser göras med dem som bott kvar, men flyt- tarna kan dock ge en föreställning om validiteten i flyttningsskalan. De bör ju rimligen återfinnas i den flyttnings- villiga änden på skalan. Eftersom de båda adresskontrollerna gav delvis oli- ka resultat jämfördes båda kontrollerna med skalan. Det visade sig därvid i stort sett att andelen flyttare sjönk med sjunkande grad av flyttningsvilja, sär- skilt vad beträffar utflyttare från lä- net, varför skalan över flyttningsviljan måste sägas ha en viss validitet. Poäng— teras bör dock att kriteriefrågan är be- svärlig; om tidsrymden är kort mellan intervju och adresskontroll är det myc- ket få personer som hinner flytta och om tidsrymden förlängs, så att fler hin- ner flytta, så vet man inte längre av vil- ka skäl de flyttat, eftersom deras situa- tion på hemorten kan ha ändrat sig. Dessutom är det möjligt att vissa per— soner kan ha hunnit att både flytta och flytta tillbaka igen om tidsperioden ut- sträcks allt för mycket. Sådan dold rör- lighet kan för övrigt ha ägt rum vid denna adresskontroll.
BILAGA TILL KAPITEL 15
Centrala rehabiliteringsberedningens uttalande den 12 november 1964 ang näringshjälpen
I regleringsbrev till arbetsmarknadssty- relsen den 5 juni 1963 har Kungl. Maj:t uppdragit åt arbetsmarknadsutredning— en att i samråd med centrala rehabili— teringsutredningen (CRB) — under be— aktande av vad statsutskottet därom anfört i sitt utlåtande nr 11 punkten 25 — utreda frågan om att göra närings- hjälpen mera effektiv som stöd för de handikappades inplacering i förvärvs- livet.
Sedan i enlighet härmed visst samråd ägt rum samt till CRB i korrektur över- lämnats bl. a. de delar av arbetsmark— nadsutredningens blivande betänkande, som avser utredningens ställningsta- ganden i fråga om näringshjälpens ut- formning, har CRB för sin del ansett sig böra göra följande uttalande.
Det viktiga led i rehabiliteringen, som tillhandahållandet av ortopediska och andra medicinskt-tekniska hjälp- medel, hjälpmedel för den dagliga livs- föringen samt olika slag av hjälp för att underlätta yrkesutövning utgör, har un— der de senaste åren uppmärksammats i skilda sammanhang bl. a. genom att statsbidrag för sådana ändamål i ökad utsträckning ställts till olika myndighe- ters och organisationers förfogande. På vissa områden finns redan sedan rela- tivt lång tid tillbaka en sådan bidrags- verksamhet etablerad men på andra om- råden rör det sig fortfarande om en verksamhet i provisoriska former eller av försökskaraktär i avvaktan på vidgade
erfarenheter, som kan ligga till grund för en mera definitiv utformning. Nå- gon allmän översyn över alla förekom- mande hjälpbehov av här berört slag och formerna för deras tillgodoseende har sålunda hittills icke skett.
Det är uppenbart att rådande admini- strativa splittring av ifrågavarande verksamhet på en rad olika institutio- ner och organ, vilken historiskt be- tingats av att olika behov aktualiserats i skilda sammanhang, icke är helt ratio- nell. För den enskilde medför denna splittring sålunda vissa svårigheter bå- de när det gäller att överblicka vilka hjälpmöjligheter som för hans del kan stå till förfogande och när det gäller utnyttjande av dessa möjligheter.
Med den föreliggande uppdelningen av verksamheten är det också svårt att från mera allmänna synpunkter bilda sig en uppfattning huruvida de många skiftande behov, som på detta område kan finnas inom olika grupper av sjuka och handikappade, kan anses tillgodo— sedda i rimlig utsträckning eller om fortfarande sådana brister föreligger att vissa hjälpbehov ej alls omfattas av verksamheten eller att de ekonomiska resurserna för deras tillodoseende är alltför begränsade. Som »luckor» i bi— dragsverksamheten har särskilt pekats på att möjligheter till bidrag till inköp av motordrivna hushållsapparater en- dast föreligger i mycket begränsad ut- sträckning, vilket bl. a. medför att de
handikappade husmödrarna har en säm— re ställning ifråga om resurser för sin yrkesutövning än andra grupper av yr- kesutövare, vilka kan erhålla sådana i form av näringshjälp. Vidare har påpe- kats önskvärdheten av att bidrag för anskaffande av motorfordon skall kun- na utgå även i ett stort antal fall som icke faller inom ramen för gällande be— stämmelser om näringshjälp. Även i detta hänseende intar de handikappade husmödrarna en sämre ställning än andra yrkesutövare. Arbetsmarknadsut- redningen har för sin del ansett att intet av de ovan berörda behoven lämpligen bör tillgodoses genom en utvidgning av näringshjälpens användningsområde utan att dessa frågor bör bli föremål för särskild utredning.
Den allvarligaste invändningen mot den splittring av de hjälpåtgärder, som i det föregående berörts, på allt för många instanser med skilda utgångs- punkter för sin bedömning anser CRB vara svårigheten att få till stånd en effektiv samordning av de olika insat- ser, som kan vara behövliga i det en- skilda fallet. Den principiella inställ- ning till rehabiliteringsproblemen, åt vilken CRB i skilda sammanhang givit uttryck, innebär att all rehabiliterings- verksamhet måste organiseras med ut- gångspunkt från en helhetssyn på den handikappade och hans rehabiliterings- behov fysiskt, psykiskt, socialt och ar- betsmässigt.
I sitt betänkande Samordnad rehabi— litering, del 2, har beredningen anmält sin avsikt att —— med utgångspunkt från denna helhetssyn på rehabiliteringspro- cessen — framlägga en konkret plan för rehabiliteringsorganisationen inom ett landstingsområde.
Frågan om hur behovet av medi— cinskt-tekniska hjälpmedel samt hjälp- medel och vissa andra slag av hjälpåt- gärder för daglig livsföring och arbete
skall kunna tillgodoses såvitt möjligt i omedelbart sammanhang med övriga ifrågakommande rehabiliteringsåtgärder Blåste självfallet tagas upp i detta sam- manhang. Härvid måste givetvis också beaktas på Vilket sätt en decentralise- ring av verksamheten skall kunna ske för att de handikappade skall kunna få ifrågavarande hjälpbehov tillgodosedda på ett smidigt sätt och utan onödiga kostnader för resor m. m.
Sistnämnda fråga har nyligen aktua- liserats av Handikapporganisationernas centralkommitté och torde böra bli före- mål för provisorisk reglering under en övergångstid, tills en mera allmän över- syn hunnit verkställas.
Vid denna allmänna översyn måste enligt CBst mening även frågan om näringshjälpen åter tagas upp. Detta synes motiverat icke minst med hänsyn till att denna hjälpform helt domineras av ärenden om bidrag till motorfordon. Sannolikheten talar för att sådana ären— den i framtiden kommer att tagas upp och behandlas i ett större sammanhang.
I anslutning härtill vill CRB erinra om att landstingen förutsättes såsom huvudmän erhålla ansvaret för såväl den medicinska som den yrkesmässiga rehabiliteringsorganisationen inom sina områden samt att denna verksamhet för- utsättes fungera i intimt samarbete med primärkommunerna, vilka _— såsom fö- reslagits av socialpolitiska kommittén — bl. a. bör ha till uppgift att tillse att de handikappade erhåller de tekniska hjälpmedel —— inklusive invalidfordon —— som de behöver för sin dagliga livs- föring, förvärvsarbete m. m. Den pri— mär— och sekundärkommunala verksam— heten på området måste också bedrivas i nära samverkan med försäkringskas- sorna, vilka har speciella intressen och uppgifter i fråga om rehabiliteringen. När det gäller sysselsättnings- och ar- betsmarknadsfrågor bör givetvis även
utnyttjas all den sakkunskap, som repre— senteras av länsarbetsnämnderna och deras befattningshavare bl. a. inom ar- betsvården.
Under hänvisning till vad ovan an— förts vill CRB beträffande arbetsmark- nadsutredningens nu föreliggande för- slag begränsa sig till att ge sin anslutning till förslaget om en höjning av närings— hjälpens maximibelopp. Detta bör dock enligt CRst mening kunna höjas med 5 000 kr, innebärande ett maximibelopp av 15 000 kr. CRB kan även ansluta sig till de förslag som avser vidgning av näringshjälpen till att — efter arbets- marknadsstyrelsens prövning — omfatta även handikappade, som redan startat egen verksamhet, samt enskilda handi- kappade som gemensamt startar företag, liksom även till byte av motorfordon för personer, som tidigare fått sådan hjälp. Likaså kan beredningen ansluta sig till de framlagda förslagen om vid- gade lånemöjligheter som komplettering till näringshjälpen.
Till förslaget om att i vissa fall ge ar- betsvårdstjänstemän »ordinationsrätt» beträffande hjälpmedel för den dagliga livsföringen med anlitande av »förefint- liga anslag» ställer sig CRB tveksam. Som ovan anförts torde frågan om till— handahållande av sådana hjälpmedel i smidigare former komma att upptagas till prövning i anslutning till en av Handikapporganisationernas central- kommitté nyligen gjord framställning. Mera genomgripande förändringar i fråga om utnyttjandet av de statsbi- dragsformer, som står till förfogande, torde dock böra anstå tills en samlad översyn av bidragsformerna kommit till stånd.
Stockholm den 12 november 1964.
Centrala rehabiliteringsberedningen Seved Apelqvist Mun-Margret Lundgren
OFFENTLICA UTREDNINCAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningers förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1 för- slaget till regeringsform. [2] Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3]
Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]
Socialdepartementet Tandvårdsförsäkring. [4]
Kommunikationsdepartementet Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8]
Finansdepartementet Måttenheter. [5]
Inrikesdepartementet Om den kommunala självstyrelsens lokala förank- ring. [61 Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9]
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1965
...nu; va.—... _, m..-_ ,._
Ås.,- ,.M __ .—.>_._._4 __ .,, .vmc;ua. .
—.- x. .;i—de :..-..— .. ___—_