2

för hel invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning till den som blivit blind

före 63 års ålder skall liksom vårdbidraget alltid utgå med 60 % av bas­

beloppet.

Anstaltsvårdade barn föreslås kunna få vårdbidrag då de under längre

tid vistas i sina hem.

Studier skall enligt förslaget jämställas med förvärvsarbete i fråga om

rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, så att en svårt handi­

kappad, som ägnar sig åt studier eller annan utbildning, skall kunna få

dessa förmåner i samma utsträckning som en förvärvsarbetande. För att

studier skall berättiga till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning krävs

att den handikappade har rätt till studiehjälp eller studiemedel för stu­

dierna eller att han är utesluten från sådan förmån endast på grund av

bestämmelse om behovsprövning.

Enligt förslag i propositionen slopas i huvudsak de regler inom tilläggs­

pensioneringen, som är strängare för utlänningar än för svenska medbor­

gare. De regler som ger svenska medborgare, födda något av åren 1896—

1923, en särskilt förmånlig ställning bibehålls dock.

Propositionen innehåller vidare förslag om att det skall fordras makes

samtycke för att en anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen

skall bli giltig.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till folk­

pensioner beviljar ett förslagsanslag av 4 880 milj. kr.

De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 är 1966

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allman försäkring

Härigenom förordnas,

dels

att 14 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om all­

män försäkring skall upphöra att gälla,

dels

att 9 kap. 2 och 3 §§, 11 kap. 7

§, 12 kap. 1 § och 15 kap. 3 § nämnda lag» skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Till ålderspension

Ändå att så ej följer av första styc­

ket utgår invaliditetstillägg till för­

tidspension, som avses i 7 kap. 2 §

andra eller tredje stycket, därest den

försäkrade utför förvärvsarbete men

på grund av höggradig nedsättning i

kroppsorgans funktion är i behov av

avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydan­

de merutgifter för färdmedel eller

andra hjälpmedel för att kunna ut­

föra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer

Invaliditetstillägg utgör--------

(Föreslagen lydelse)

års ålder.

Ändå att så ej följer av första styc­

ket utgår invaliditetstillägg till för­

tidspension, som avses i 7 kap. 2 §

andra eller tredje stycket, därest den

försäkrade utför förvärvsarbete men

på grund av höggradig nedsättning i

kroppsorgans funktion är i behov av

avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydan­

de merutgifter för färdmedel eller

andra hjälpmedel för att kunna ut­

föra arbetet.

Med försäkrad som ut­

för förvärvsarbete jämstålles försäk­

rad som bedriver studier, om den

försäkrade är berättigad till studie­

hjälp eller studiemedel för studierna

eller endast på grund av bestämmel­

se om behovsprövning utesluten från

sådan förmån. Invaliditetstillägg en­

ligt detta stycke må vara begränsat

till viss tid.

utom densamma,

av basbeloppet.

9 kap.

2

§.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 2 och 3 §§ se 1964:156.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)

3

Försäkrad äger för tid före den

månad da han fyller sexton år rätt

till vårdbidrag i form av invali­

ditetsersättning, därest han

på grund av sjukdom, psykisk efter­

blivenhet, vanförhet eller annat lyte

för avsevärd tid och i avsevärd om­

fattning är i behov av särskild till­

syn och vård.

Sådant bidrag må vara

begränsat till viss tid.

Åtnjuter försäkrad —-------------------

Vad i 2 § tredje stycket stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande invaliditetsersättning.

Invaliditetsersättning utgör för år

räknat

femtio

procent av basbelop­

pet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkrad äger för tid före den

månad då han fyller sexton år rätt

till vårdbidrag i form av invali­

ditetsersättning, därest han

på grund av sjukdom, psykisk efter­

blivenhet, vanförhet eller annat lyte

för avsevärd tid och i avsevärd om­

fattning är i behov av särskild till­

syn och vård.

sextiosju år.

Invaliditetsersättning må vara be­

gränsad till viss tid.

Vad i 2 § tredje stycket stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande invaliditetsersättning.

Konungen må dock förordna att så­

dan ersättning skall utgivas för tid

då den försäkrade vistas utom an­

stalten utan att vårdas genom dess

försorg.

Invaliditetsersättning

enligt första

stycket och sådan ersättning enligt

andra stycket till försäkrad, som

avses i 2 § första stycket andra

punkten,

utgör för år räknat

sextio

procent av basbeloppet.

Invaliditets­

ersättning i annat fall utgör, allt

efter hjälpbehovets omfattning eller

merutgifternas storlek, för år räknat

sextio eller trettio procent av bas­

beloppet.

11 kap.

7 §•

h örsäkrad äger---------------------------- -------- annat förvärvsarbete.

Anmälan som--------------- ----------------- -—dylik anmälan.

Anmälan eller--------------- ----------------- — till åtgärden.

Anmälan av försäkrad, som år

gift, är utan verkan, om icke hans

make samtycker till undantagandet.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Är maken omyndig eller bortovaran­

de, ankommer det på förmyndare el­

ler god man att lämna samtycke. Sär­

skilt samtycke är ej erforderligt, om

den försäkrade är förmyndare eller

god man för sin make. Vägras sam­

tycke, äger riksförsäkringsverket

medgiva undantagandet, om särskil­

da skäl föreligga.

12 kap.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1906

o

Rätt till tilläggspension i form av

ålderspension tillkommer för­

säkrad från och med den månad,

varunder han fyller sextiosju år, un­

der förutsättning att pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre

eller, om han icke är svensk med­

borgare, minst tio

år.

På särskild----------------------------------

15

3

I fråga om pension till den som

ej är svensk medborgare skall för

tid varunder han ej är bosatt i riket

vid tillämpning av 12 kap. 2 § första

och andra styckena talet trettio ut­

bytas mot talet fyrtiofem samt pen-

sionsberåkningen göras med tillämp­

ning av det basbelopp som gällde vid

ingången av det sista år, för vilket

pensionsgrundande inkomst beräk­

nats för den försäkrade. Pension må

ej på grund av vad nu sagts utgå

med högre belopp än om den pen-

sionsberättigade varit bosatt härstä­

des.

Är pensionsberättigad

som i första

stycket sägs

ej bosatt i riket, må

utan

hans samtycke tilläggspension

Rätt till tilläggspension i form av

ålderspension tillkommer för­

säkrad från och med den månad,

varunder han fyller sextiosju år, un­

der förutsättning att pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre

år.

nämnda lagrum.

kap.

§•

Är pensionsberättigad ej bosatt i

riket, må

riksförsäkringsverket med

hans samtycke

utbyta

tilläggspen-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)

till honom

utbytas

mot ett engångs­

belopp, motsvarande kapitalvärdet

av den pension vartill han är be­

rättigad

enligt första stycket. Med

den pensionsberättigades samtycke

må utbyte ske mot lägre engångsbe­

lopp, dock lägst fyrtio procent av

nämnda kapitalvärde.

Har utbyte ägt

rum, föreligger ej rätt till vidare er­

sättning på grundval av pensionspo­

äng, som dessförinnan tillgodoräk­

nats den försäkrade. Grunderna för

beräkningen av kapitalvärde som nu

sagts fastställas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

sion till honom mot ett engångsbe­

lopp, motsvarande

lägst fyrtio pro­

cent av

kapitalvärdet av den pension

vartill han är berättigad. Har utbyte

ägt rum, föreligger ej rätt till vidare

ersättning på grundval av pensions­

poäng, som dessförinnan tillgodo­

räknats den försäkrade. Grunderna

för beräkningen av kapitalvärde som

nu sagts fastställas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beslut om invaliditetsersättning enligt äldre bestämmelser skall efter

ikraftträdandet avse ersättning med sextio procent av basbeloppet.

I fråga om anmälan enligt 11 kap. 7 § som gjorts före ikraftträdandet gäl­

ler lagrummet i dess äldre lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande

av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 25 maj 1962 angående införande

av lagen om allmän försäkring' skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§.

För tiden intill utgången av juni

1968 skall, såframt ej Konungen

med riksdagen annorlunda förord­

nar, i stället för bestämmelserna i

6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §

och 8 kap. 4 § första stycket lagen

om allmän försäkring gälla att folk­

pension i form av ålderspension, hel

förtidspension eller änkepension

skall för år räknat utgöra

tretusen­

etthundra

kronor eller, där den för­

säkrade är gift och hans make åt­

njuter folkpension i form av ålders­

pension eller förtidspension eller

äger rätt till pension enligt 6 kap.

1 § första stycket nämnda lag samt

fall som nedan i tredje eller fjärde

stycket sägs ej är för handen,

två-

tusenfyrahundrafem

kronor.

För tiden intill utgången av juni

1968 skall, såframt ej Konungen

med riksdagen annorlunda förord­

nar, i stället för bestämmelserna i

6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §

och 8 kap. 4 § första stycket lagen

om allmän försäkring gälla att folk­

pension i form av ålderspension, hel

förtidspension eller änkepension

skall för år räknat utgöra

tretusen-

tvåhundras juttio

kronor eller, där

den försäkrade är gift och hans

make åtnjuter folkpension i form

av ålderspension eller förtidspension

eller äger rätt till pension enligt 6

kap. 1 § första stycket nämnda lag

samt fall som nedan i tredje eller

fjärde stycket sägs ej är för handen,

tvåtusenfemhundratrettiofem

kro­

nor.

De i-------------------------------------av tre.

Åtnjuter den------------------------------------ nämnda lag.

Åtnjuta makar-------------------------------------allmän försäkring.

1 Senaste lydelse av 11 | se 1965:145.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

For den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtids­

pension och vars pension jämlikt 18 § andra stycket lagen angående in­

förande av lagen om allmän försäkring utgår med högre belopp än som

skolat utgivas med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring,

skall pensionen höjas med belopp motsvarande den pensionsförhöjning som

föranledes av ändringen i 11 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 feb­

ruari 1966.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsrå­

den

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^änge, K^ling, E^denman, J^ohans­

^son, H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson,

L^undkvist, G^ustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om

ändrade be­

stämmelser om allmän pension

och anför.

Pensionsförsäkringskommittén (presidenten Liss Granqvist, ordf., t. f. ex­

peditionschefen Gunnar Danielson, riksdagsledamöterna Sigrid Ekendahl,

Henning Gustafsson, Rune Gustavsson, Göran Karlsson och Tage Magnus­

son; direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 148 och 1966 års riksdags-

berättelse s. 138) har i ett delbetänkande »Vissa pensionsfrågor» (SOU

1965:62) lagt fram förslag i fråga om förmåner till handikappade, utlän­

ningars ställning inom tilläggspensioneringen och makes samtycke till un­

dantagande från denna pensionering.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkrings­

verket, medicinalstyrelsen, statens handikappråd, skolöverstyrelsen, arbets­

marknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akade­

mikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR),

Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsför­

bundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska personalpensionskassan

(SPP). Statens handikappråd har bifogat yttranden från Svenska multi-

pelsklerosföreningarnas riksförbund och Sveriges dövas riksförbund. Ytt­

rande har dessutom inkommit från Fredrika-Bremerförbundet.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits standardhöjning av folkpen­

sionerna den 1 juli 1966. Den föreslagna höjningen föranleder lagändring.

Förmåner till handikappade

Gällande bestämmelser m. in.

Lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1

(ändrad 1964: 146

och 156 samt 1965: 144 och 752) innehåller i 9 kap. regler om tilläggsförmå-

ner till folkpension m. m. I kapitlet behandlas bl. a. invaliditetstillägg och in­

validitetsersättning.

1 Lagen benämns i det följande AFL.

10

Invaliditetstillägg irtgår till försäkrad, som åtnjuter ålders- eller förtids­

pension, under förutsättning att han är ur stånd att reda sig själv och på

grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan

samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg

skall alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan

han uppnått 63 års ålder (2 § första stycket). Invaliditetstillägg utgår vidare

till försäkrad som åtnjuter partiell förtidspension (två tredjedelar eller en

tredjedel av hel pension), om han utför förvärvsarbete men på grund av

höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlö­

pande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet (2 § and­

ra stycket). Tillägget utgår för år räknat med 30 % av basbeloppet, dvs.

f. n. med 1 590 kr. (2 § sista stycket).

Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, utgår

under vissa förutsättningar invaliditetsersättning för tid före den månad då

han fyller 67 år. Sådan ersättning tillkommer sålunda dels försäkrad som

är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som ut­

för förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsor­

gans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får

vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för

att kunna utföra förvärvsarbetet (3 § andra stycket).

Vidare erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersätt­

ning, om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet

eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av

särskild tillsyn och vård. Sådant bidrag kan begränsas till viss tid (3 § första

stycket).

Invaliditetsersättning, alltså även vårdbidrag, utgår för år räknat med

50 % av basbeloppet, dvs. f. n. med 2 650 kr. (3 § sista stycket).

Invaliditetstillägg, vårdbidrag eller annan invaliditetsersättning utgår inte

till försäkrad, som stadigvarande vårdas på anstalt tillhörande staten, kom­

mun eller landstingskommun eller på enskild anstalt, till vars drift stats­

bidrag utgår, och ej heller till försäkrad, som genom sådan anstalts försorg

stadigvarande vårdas utom anstalten (2 § tredje stycket och 3 § tredje

stycket).

Antalet invaliditetstillägg uppgår till drygt 9 000, vilket motsvarar en

årskostnad av 14—15 milj. kr. Antalet invaliditetsersättningar uppgår till

ca 6 700, vilket ger en årskostnad av ca 17 milj. kr. Härav utgör antalet vård­

bidrag ca 4 500, motsvarande en årskostnad av ca 11 milj. kr.

Kommittén

I fråga om storleken av invaliditetstillägg och invali­

ditetsersättning erinrar kommittén om att dessa förmåner har det

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Kunt/I. Maj:ts proposition nr 5!) är 1960

11

gemensamt att de principiellt är avsedda att ersätta vissa kostnader, som

den försäkrade har till följd av sitt handikapp. Kommittén påpekar att för­

månernas storlek inte är beroende av en individuell uppskattning av de

faktiska kostnaderna utan utgår med vissa fasta belopp. För det mera in­

dividuellt anpassade stödet finns andra hjälpfonner. Kommunerna ger

sålunda bidrag till dem som i sitt hem har behov av tillsyn och vård och de

som utför förvärvsarbete kan på olika vägar få ekonomisk hjälp till invalid­

fordon och andra hjälpmedel. Kommittén anser att avvägningen mellan den

individuella och den generella hjälpen är särskilt svår att göra i fråga om

dein som är ur stånd att reda sig själva och därför dagligen behöver hjälp.

Det råder enligt kommitténs mening knappast någon tvekan om att denna

kategori är i stort behov av förbättringar. Kommittén påpekar att sådana

också f. n. vidtas på den individuella sidan genom att kommunerna succes­

sivt förbättrar sitt stöd. Det bör enligt kommittén framhållas, att vård­

kostnaderna i det enskilda fallet varierar starkt och att det från denna

synpunkt kan vara motiverat att lägga tyngdpunkten på den individuellt

avpassade hjälpen. Kommittén utgår också från att den successiva förbätt­

ringen av de kommunala insatserna kommer att fortsätta.

I fråga om invaliditetstilläggen understryker kommittén, att dessa utgör

en tilläggsförmån som kompletterar grundförmånen i form av förtidspen­

sion, och erinrar om att den under sitt fortsatta arbete koinmer att behandla

frågan om grundförmånernas storlek. Då grund- och tilläggsförmånen åt­

minstone i viss utsträckning måste ses som en helhet, har kommittén inte

ansett det möjligt att pröva om tilläggsför,månens belopp förrän i samband

med att kommittén lägger fram förslag om förtidspensionens storlek.

När det gäller att avväga invaliditetsersättningens storlek träder enligt

kommittén andra synpunkter i förgrunden. Den som uppbär invaliditetser­

sättning åtnjuter inte pension. Kommittén anser att pensionens storlek här­

vidlag inte har samma betydelse som för invaliditetstilläggens avvägning.

Enligt kommittén är det ovedersägligt, att förvärvsarbete i allmänhet drar

med sig betydande merkostnader för en handikappad. Kommittén uttalar

att det är av allra största betydelse att stimulera de handikappade till att

delta i förvärvsarbete. Kostnadsersättningar av det slag det här gäller är,

påpekar kommittén, säkerligen betydelsefulla för att åstadkomma en sådan

stimulans. Av särskilt värde är enligt kommittén, om den handikappade kan

delta i förvärvslivet utan att stödet ges i form av förtidspension. Med hänsyn

härtill finner kommittén en höjning av invaliditetsersättningens belopp till

60 % av basbeloppet befogad. En sådan höjning aktualiserar frågan om

relationen mellan invaliditetsersättningen och andra förmåner från folk­

pensioneringen. Kommittén påpekar att en tredjedel av hel förtidspension

jämte invaliditetstillägg för en gift försäkrad, vars make åtnjuter ålders­

pension eller förtidspension, kan uppgå till något lägre belopp än invalidi­

tetsersättningen. Det skulle, fortsätter kommittén, måhända kunna ifråga­

12

sättas om den som uppbär invaliditetsersättning bör vara bättre ställd än

en pensionär med en tredjedels pension och invaliditetstillägg. Kommittén

stannar emellertid för att föreslå en höjning av invaliditetsersättningen till

60 % av basbeloppet.

Kommittén föreslår att höjningen skall omfatta även den form av invalidi­

tetsersättning som vårdbidraget till svårt handikappade barn utgör.

När kommittén härefter går över till frågan om gradering av in­

validitetstillägg och invaliditetsersättning erinrar

den till att börja med om de överväganden som föregick införandet av dessa

förmåner. Före AFL saknades motsvarighet till invaliditetsersättning. Däre­

mot utgick enligt den före AFL gällande folkpensioneringslagen blindtillägg

med 1 200 kr. om året till den som blivit blind före 60 år. Till annan pen-

sionsberättigad, som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och

på grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, utgick vårdtillägg

med samma belopp, under förutsättning att vårdbehovet uppkommit före

det han fyllt 60 år. 1958 års socialförsäkringskommitté föreslog ett nytt till-

lägg — benämnt hjälptillägg och utgörande 800 kr. om året —- som skulle

kunna utgå i vissa fall, då vårdtillägg inte kunde utgå men det uppenbar­

ligen förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Intensiteten

i hjälp- eller vårdbehovet skulle alltså vara avgörande för om vårdtillägg

eller hjälptillägg skulle utgå. För rätt till hjälptillägg skulle dock hjälp­

behovet vara relativt kvalificerat. I prop. 1962: 90 hänvisade departements­

chefen till svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra huruvida vårdtill-

lägg eller hjälptillägg skulle utgå och fann att någon sådan gradering inte

borde förekomma. I stället förordade han att det för vårdtillägg då gällande

kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukades till huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits för hjälptillägget. Bestämmel­

serna om invaliditetstillägg avfattades i enlighet härmed.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att de önskemål om halva in­

validitetstillägg och halva invaliditetsersättningar, som därefter framförts,

syftar till halva förmåner vid en lägre grad av hjälpbehov än den som

förutsattes av socialförsäkringskommittén för hjälptilläggets vidkomman­

de. Även med denna utgångspunkt kvarstår emellertid enligt kommitténs

uppfattning svårigheten att ange någon klar avgränsning mellan halva

och hela tillägg och ersättningar.

Kommittén erinrar vidare om riksdagens uttalande (L2U 1964: 42, rskr

226), att den år 1964 beslutade höjningen av invaliditetstilläggen och invali-

ditetsersättningarna kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidrags-

givningen. Enligt kommitténs uppfattning torde uttalandet syfta närmast på

det fall som avses i 9 kap. 2 § andra stycket AFL, dvs. då någon som utför

förvärvsarbete är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller

får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel

för att kunna utföra förvärvsarbetet. Kommittén framhåller att merutgifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Kiintjl. Maj:ts proposition nr 50 är 1966

13

i regel inte anses vara så betydande att de kan kvalificera för bidrag, om

de inte bedöms närma sig tilläggets resp. ersättningens belopp. Huruvida

lägre kostnader bör kvalificera för bidrag ocb var gränsen i så fall bör sättas

finner kommittén vara en avvägningsfråga. Om emellertid tillägget och er­

sättningarna även i framtiden skall utgå med fixa belopp, kan enligt kom­

mitténs mening helt obetydliga merutgifter inte göras kvalificerande, om

man vill hålla fast vid att tilläggen resp. ersättningarna skall utgöra ersätt­

ning för vissa av handikappet föranledda kostnader.

Kommittén påpekar att invaliditetstillägget inte är direkt knutet till

vissa kostnader när det gäller tillägg som utgår på grund av den försäkrades

hjälpbehov. En viss uppmjukning i kravet på hjälpbehovets intensitet

torde enligt kommittén redan ha skett i praxis. Kommittén anser sig därför

kunna påstå, att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt fram­

trädande. Enligt kommitténs uppfattning kan förhållandet sägas vara i

någon mån likartat i de fall då invaliditetstillägg utgår för merutgifter i

samband med förvärvsarbete.

På grund av det anförda föreslår kommittén f. n. inte någon gradering

av invaliditetstillägget. Kommittén framhåller härvid att när frågan om till­

läggets belopp under kommitténs fortsatta arbete blir föremål för bedöm­

ning frågan om gradering av tillägget givetvis måste tas upp till förnyat

övervägande.

I fråga om invaliditetsersättningen anser kommittén att andra synpunkter

kan anläggas. Den föreslagna höjningen av ersättningen till 60 % av bas­

beloppet accentuerar enligt kommittén behovet av en lägre nivå för er­

sättningen i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i behov av avsevärd

fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merut­

gifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvs­

arbetet. Kommittén anser att tröskelproblemet beträffande invaliditets­

ersättningen bör minskas genom införandet av en lägre nivå. Om den högre

eller den lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå, bör enligt kom­

mitténs mening i huvudsak bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller

merutgifternas storlek. Kommittén anser det vara en fördel att villkoren

i fråga om kostnadernas storlek kan bli desamma för invaliditetstillägg och

den lägre graden av invaliditetsersättning. Enligt kommitténs mening böl­

den lägre ersättningsnivån för invaliditetsersättning bli 30 % av basbelop­

pet. Härigenom uppnås paritet mellan invaliditetstillägget och den lägre

nivån för invaliditetsersättningen. Kommittén anser att invaliditetsersätt­

ning till den som är blind alltid skall utgå efter den högre nivån.

Kommittén anser inte möjligt att tillämpa vad som sagts om önskvärd­

heten av en gradering av invaliditetsersättningen på den form av sådan er­

sättning som vårdbidragen till svårt handikappade barn utgör, eftersom

villkoren för rätt till vårdbidrag är andra än de som gäller för invaliditets­

ersättning i övriga fall. För rätt till vårdbidrag krävs att den försäkrade på

14

grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för

avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och

vård. Grunden för det särskilda behovet av tillsyn och vård skall vara medi­

cinsk, och vårdbehovet skall gå utöver det som föreligger för ett normalt ut­

vecklat barn i motsvarande ålder. Kommittén erinrar om att socialpolitiska

kommittén i sitt förslag om vårdbidrag (Stencil S 1963: 3) anfört, att man

när det gällde att definiera vårdbehovet hade att utgå från barnets behov

av tillsyn, behandling och vård, med bortseende från om det var fysiska

eller psykiska sjukdomar eller fosterskador som föranledde behovet. Be­

träffande vårdbehovets intensitet borde enligt socialpolitiska kommittén

uppställas i princip samma krav som gällde för rätt till invaliditetstillägg

för vårdbehövande över 16 år. Det handikappade barnets behov av tillsyn

och vård erbjöd så stora variationer och var beroende av så olika förut­

sättningar att det var uteslutet att i lagtexten mera exakt definiera graden

av vårdbehovet. Pensionsförsäkringskommittén erinrar vidare om att före­

dragande departementschefen i prop. 1964: 94 i allt väsentligt anslöt sig till

dessa uttalanden av socialpolitiska kommittén och att han därvid tilläde,

att viss ledning torde vara att hämta från den praxis som förelåg beträf­

fande tillämpningen av reglerna om invaliditetstillägg till försäkrad, som är

ur stånd att reda sig själv.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att önskemålet om halva vård­

bidrag motiveras med att den gällande avgränsningen av den krets som

kan komma i åtnjutande av bidrag utestänger fall då vårdbehovet är mind­

re än som förutsätts för rätt till helt bidrag men dock så stort att det vore

berättigat med halvt bidrag. Kommittén anför vidare att reglerna om vård­

bidrag antogs så sent som år 1964 och att någon mera betydande erfaren­

het av reglernas verkningar därför ännu inte har vunnits. Riksförsäkrings­

verkets anvisningar för tolkning av reglerna om vårdbidrag utfärdades så

sent som den 28 januari 1965. Under sådana omständigheter anser kom­

mittén det inte möjligt att få någon helt klar bild av hur avgränsningen av

den bidragsberättigade kretsen kan komma att slutgiltigt gestalta sig i

praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att kom­

ma fram till fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner det där­

för inte lämpligt att nu konstruera en lägre bidragsnivå.

Kommittén har också behandlat frågan om vårdbidrag till an­

stalts vårdade barn för tid då de vistas i hemmet.

Av upplysningar som kommittén inhämtat framgår, att av de anstalts-

vårdade psykiskt efterblivna barnen särskoleeleverna utgör omkring 2 800

och de övriga, som är omhändertagna på vårdhem, något mer än 2 000. I

anstalter för blinda, döva och vanföra vårdas omkring 1 000 barn. Den

övervägande delen av nu nämnda barn är under 16 år. Praktiskt taget

samtliga är så gravt handikappade att de på grund härav skulle vara be­

rättigade till vårdbidrag. Samtliga barn utom de gott och väl 2 000 som är

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

IG

betalas för månad, då barnet mer än ett visst större antal dagar vistas i hem­

met. Kommittén uttalar att med en sådan regel typen på den anstalt där

barnet vistas skulle sakna betydelse och att bidraget skulle komma att ut­

betalas vid de tidpunkter då föräldrarna har kostnader för barnet. Emel­

lertid finner kommittén att en regel av detta slag måste medföra stora

svårigheter för administrationen.

En regel, som kommittén anser förena en hög grad av rättvisa med jäm­

förelsevis stor enkelhet vid administrationen, är att vårdbidrag utgår då

barnet under en hel kalendermånad vistas annorstädes än på anstalten.

Genom att rätten till bidrag görs beroende av att barnet vistas hemma en

hel månad anser kommittén att man kommer ifrån de olägenheter som

måste följa med en beräkning av det antal dagar per månad då barnet inte

vistas på anstalten. I fråga om särskolorna och de andra typer av anstalter,

som har ferier under i stort sett samma tider som grundskolan, bör enligt

kommittén dessutom föreskrivas, att barnen skall erhålla vårdbidrag för

juni, juli och augusti månader. Kommittén framhåller att man härigenom

kommer ifrån att smärre variationer i fråga om sommarferiernas början

och slut får betydelse för rätten till vårdbidrag.

Kommittén kommer fram till att lösningen av problemet bör ske efter

de sist skisserade linjerna. Det synes kommittén lämpligt att ändringen

genomförs på det sättet att i 9 kap. 3 § AFL tas in en bestämmelse som ger

Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vårdbidragsberättigad, som vårdas

på anstalt på det allmännas bekostnad, skall få vårdbidrag för tid då han

vistas utom anstalten.

Kommittén går härefter över till frågan om invaliditetsersätt­

ning vid studier. Kommittén erinrar dels om en framställning från

riksförsäkringsverket med syfte att bereda studerande försäkrade, som fyllt

16 år och som före denna ålder varit berättigade till vårdbidrag, möjlighet

att få invaliditetsersättning, dels om motioner vid 1964 års riksdag med

liknande syfte.

Kommittén uttalar att det är förenat med vissa olägenheter att anknyta

rätten till invaliditetsersättning till studier eller utbildning. Kommittén

nämner främst svårigheten att avgränsa vad som skall anses vara sådana

studier att de kvalificerar för ersättning. Inte bara frågan om studiernas

art utan även problem beträffande studiernas varaktighet träder i förgrun­

den. En prövning av ersättningsrätten måste enligt kommitténs mening ske

med korta mellanrum. Om studier av kortare varaktighet än ett år skall

medföra rätt till invaliditetsersättning, aktualiseras frågan om en uppdel­

ning av ersättningen. Kommittén anser vidare att samordningen med de

studiesociala förmånerna i vissa fall kan vålla svårigheter.

Frågan om invaliditetsersättning till studerande kan enligt kommittén inte

helt frikopplas från frågan om förtidspension till dem. F. n. råder i praxis

den principen att en studerandes rätt till förtidspension bedöms med hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

18

Kostnaderna för de föreslagna reformerna har kommittén utifrån

basbeloppet 5 200 kr. beräknat till sammanlagt 9,5 milj. kr. om året, varav

1 250 000 kr. belöper på höjningen av invaliditetsersättningen och 2,5 milj.

kr. på höjningen av vårdbidraget till 60 % av basbeloppet, 1 750 000 kr. på

halva invaliditetsersättningar, 3 milj. kr. på vårdbidrag för anstaltsvårda-

de barn för tid då de vistats i hemmet och 1 milj. kr. på höjningen av ålders­

gränsen för vårdbidrag.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande. Statens

handikappråd uttalar att det finns plats för ytterligare förbättringar. I några

yttranden uttalas tveksamhet huruvida partiella ändringar bör företas i

det nuvarande förmånssystemet med hänsyn till att detta fungerat en rela­

tivt kort tid. En sådan uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från

Försäkringskasseförbundet, som emellertid anser att förslagen har sådan

angelägenhetsgrad att det är väl motiverat med en särbehandling för att de

snabbt skall bli genomförda. Riksförsäkringsverket anser önskvärt att det

pågående reformarbetet i så stor utsträckning som möjligt kan föranleda

åtgärder från statsmakternas sida i ett sammanhang och att partiella refor­

mer genomförs endast om behovet av dem är trängande eller om de till

sina verkningar är lätt avgränsbara. Från denna synpunkt ställer sig ver­

ket tveksamt till vissa av kommitténs förslag.

Svenska landstingsförbundet efterlyser en utredning som belyser de handi­

kappades merkostnader för vård och hjälpmedel för att kunna förvärvsarbe­

ta och en klart preciserad målsättning för samhällets samtliga stödåtgärder

till de handikappade.

Förslaget i fråga om storleken av invaliditetstil lä gg och

invaliditetsersättning tillstyrks i allmänhet. Statens handikapp­

råd anser att höjningen av invaliditetsersättning inklusive vårdbidrag är väl­

behövlig. Rådet uttalar önskemål om en snar justering av invaliditetstilläg-

gens belopp.

Riksförsäkringsverket ger uttryck för tveksamhet inför höjningen av in­

validitetsersättningen med hänsyn till att förmånerna efter den föreslagna

höjningen i vissa fall kan bli högre än partiell förtidspension jämte invalidi-

tetstillägg. Härvid påpekar verket bl. a. att invaliditetsersättningen på grund

av att den är skattefri många gånger kan vara mer värd för den försäkrade

än en beloppsmässigt större förtidspension. Även om fallen då invaliditets­

ersättning blir större än pensionen inte är många, kommer detta förhållande

enligt verkets mening säkerligen att vålla problem i fråga om t. ex. valrätt

mellan olika förmåner och -— om valrätt anses föreligga — konsekvenserna

med avseende på sjukpenningförsäkringen. Verket vill dock inte motsätta sig

höjningen. TCO ifrågasätter om inte invaliditetsersättningens nivå borde av­

vägas med hänsyn till storleken av partiell förtidspension jämte invaliditets-

tillägg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

20

ning. Förbundet framhåller att det i praktiken inte sällan visat sig önskvärt

att kunna bevilja ett lägre vårdbidrag i de fall där vårdbehovet är mindre

än som förutsätts för rätt till helt vårdbidrag men dock så stort att det anses

skäligt med ett reducerat bidrag. Statens handikappråd uttalar sig för en

möjlighet till ett högre vårdbidrag i särskilda fall.

Alla remissinstanser är ense med kommittén att det bör kunna utgå

vårdbidrag till anstalts vårdade barn för tid då de

vistas i hemmet. I några yttranden förordas emellertid en uppmjuk­

ning av tidskravet för vårdbidrag i dessa fall.

Medicinalstyrelsen hänvisar till att enligt en av styrelsen utförd undersök­

ning omkring en tredjedel av de psykiskt efterblivna barn, som var intagna

på vårdhem under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965, vistades i sina hem

under en period av minst fem dagar och att vårdtiderna i hemmet i flertalet

fall understeg 30 dagar men översteg 8 dagar. Styrelsen finner att kommitténs

förslag innebär att flertalet föräldrar, som nu under kortare tider vårdar sina

barn i hemmet, inte kan erhålla någon ersättning i form av vårdbidrag. Enligt

styrelsens uppfattning kommer förslaget troligtvis inte att stimulera till

önskvärda tätare kontakter i hemmet mellan föräldrar och barn. Psykiskt

efterblivna barn liksom andra svårt handikappade barn torde, fortsätter sty­

relsen, av medicinska eller andra skäl endast i undantagsfall kunna vistas i

sina hem under en så lång period som en månad. Härtill kommer att vård­

tiden i hemmet med undantag för skolbarnens sommarferier ytterst sällan

torde sammanfalla med en hel kalendermånad. Styrelsen föreslår därför att

ersättning utgår då vistelsen i hemmet omfattar minst 14 dagar i en följd.

Liknande synpunkter framförs av statens handikappråd. Försåkringskas-

seförbundet förordar att vårdbidrag utbetalas för månad, då barnet under

mer än ett visst större antal dagar vistats i hemmet.

LO finner det rimligt att vårdbidrag kan utgå även under kortare ferier

då barnen vistas utom anstalten, eventuellt genom en sammanräkning av

ferietider.

I fråga om invaliditetsersättning vid studier har kom­

mittéförslaget i allmänhet inte mött någon gensaga, men i ett par yttranden

kritiseras förslaget för att det inte tillfredsställande löser problemet om

studerande handikappades särskilda kostnader. Riksförsäkringsverket er­

inrar sålunda om sitt tidigare framförda förslag om att den invaliditetsersätt­

ning som inte är vårdbidrag skall kunna utgå även till försäkrade som be­

driver studier. Enligt verkets mening torde de av kommittén påtalade av-

gränsningssvårigheterna vara överdrivna. I praktiken kommer det enligt

verkets uppfattning att i de allra flesta fall framstå som fullt klart, om den

försäkrade är studerande eller inte, och i de fall tveksamhet skulle kunna

uppstå kan ledning hämtas exempelvis från den studiesociala bidragsgiv-

ningen. Verket framhåller vidare att det torde vara förhållandevis vanligt

att studierna för ungdomar, som lider av ett mera allvarligt handikapp, på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

22

byggnaden av den institutionella vården har förbättrat de handikappades möj­

ligheter att få lämplig vård. Landstingens och primärkommunernas stöd åt

de handikappade har ökat. I fråga om skolundervisning och arbetsvärd har

också stora förbättringar skett. Statens handikappråd fyller en viktig funk­

tion som kontakt- och samarbetsorgan mellan myndigheter och handikapp­

organisationer och mellan olika handikapporganisationer inbördes.

Trots vad som gjorts återstår åtskilligt i fråga om åtgärder för de handi­

kappade. Med den snabba expansion som kännetecknar detta område har

det blivit nödvändigt att få en mera samlad överblick över hela fältet. Den

nyligen tillsatta handikapputredningen har till uppgift att åstadkomma en

sådan överblick över omvårdnaden av handikappade och att lägga fram de

förslag som kan befinnas påkallade.

På pensionsområdet arbetar pensionsförsäkringskommittén, som har att

utreda flera frågor av stor betydelse för de handikappade, såsom frågan om

fortsatta folkpensionshöjningar efter år 1968 och frågan om förtidspension

till dem som är födda invalider eller som invalidiserats i så unga år att de

inte alls eller i ringa utsträckning förvärvat rätt till tilläggspension. Kom­

mittén har i ett särskilt betänkande tagit upp vissa frågor om invaliditets-

tillägg och invaliditetsersättning. Kommittén har funnit att vissa reformer

på detta delområde av pensioneringen kan genomföras utan att ställnings­

tagandena till de mera grundläggande frågorna i kommitténs utrednings­

uppdrag behöver avvaktas.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att vissa frågor rörande de

nyssnämnda s. k. tilläggsförmånerna bör tas upp till behandling redan nu.

Kommittén har i fråga om storleken av invaliditetstil 1-

lägg och invaliditetsersättning föreslagit en höjning av in-

validitetsersättningen från 50 till 60 % av basbeloppet men inte ansett sig

böra föreslå någon höjning av invaliditetstillägget. Förslaget om höjning av

invaliditetsersättningen har genomgående godtagits av remissinstanserna.

Det innebär enligt min mening en välkommen förbättring av möjligheterna

att ge en förvärvsarbetande handikappad ersättning för de merutgifter som

hans handikapp kan förorsaka honom när han utför förvärvsarbete. Jag för­

ordar därför att förslaget genomförs.

Kommitténs förslag innefattar att även den form av invaliditetsersättning

som vårdbidraget utgör skall höjas till 60 % av basbeloppet. Detta förslag

har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Jag anser det lik­

som kommittén naturligt att låta höjningen av invaliditetsersättningen om­

fatta även vårdbidraget.

Såsom kommittén framhållit har frågan om invaliditetstilläggets storlek

sådant samband med förtidspensionernas utformning att den inte bör tas

upp i detta sammanhang.

Kommittén har prövat frågorna om en gradering av i n v a 1 i d i-

tetstillägg och invaliditetsersättning och föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

24

slag har i regel godtagits av remissinstanserna. I några yttranden uttalas öns­

kemål om en uppmjukning så att bidrag kan utgå även vid vistelse i hem­

met som inte sträcker sig över en hel kalendermånad. För egen del anser

jag att kommitténs förslag innefattar en rimlig avvägning. Såsom kom­

mittén föreslagit bör de närmare bestämmelserna i ämnet meddelas av

Kungl. Maj:t.

Det är enligt min mening angeläget att svårt handikappade studerande,

som inte har pension, skall kunna få ersättning när de på grund av sitt

handikapp har behov av avsevärd hjälp av annan person eller betvdande

inerutgifter för att kunna bedriva studierna. Kommittén har valt mellan

ett generellt vårdbidrag efter 16 år och invaliditetsersättning

vid studier, när det gällt att finna en lämplig form för ersättning till

dessa studerande. Kommittén har stannat för det förra alternativet och för­

ordat att åldersgränsen för vårdbidrag höjs från 16 till 21 år. Enligt förslaget

skall vårdbidrag dock inte kunna utgå till den som åtnjuter förtidspension.

Kommittén har ansett att det skulle vara förenat med vissa olägenheter

att knyta rätten till invaliditetsersättning till ett studierekvisit. Enligt kom­

mittén skulle det sålunda vara svart att i olika hänseenden avgränsa vilka

studier som skulle berättiga till invaliditetsersättning. Kommittén har sett

det som en fördel, om rätten till vårdbidrag inte upphörde vid 16 års ålder,

därför att den försäkrade i så fall skulle ha mindre anledning att vid denna

ålder aktualisera frågan om förtidspension. Härigenom skulle man delvis

komma ifrån de nuvarande svårigheterna att bedöma nedsättningen av

arbetsförmågan för handikappade som studerar.

Förslaget att höja åldersgränsen för vårdbidraget har i regel godtagits av

remissinstanserna. Kritiska synpunkter har anförts av riksförsäkringsverket,

som tidigare fört fram tanken på att jämställa studier med förvärvsarbete

i fråga om rätten till invaliditetsersättning. Verket anser att kommittén

överdrivit svårigheterna att avgränsa studierekvisitet. Vidare är det enligt

verkets mening en brist i förslaget att studier, som pågår efter 21 års ålder,

inte skulle kunna ge rätt till invaliditetsersättning. Det har vidare påpekats

att t. ex. en studerande, vars problem är att handikappet medför avsevärda

inerutgifter för transport till och från utbildningsanstalten, knappast kan

anses uppfylla det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild

tillsyn och vård.

Jag finner denna kritik vägande. Det kan visserligen sägas att kommitté­

förslaget skulle ge rätt till vårdbidrag för flertalet studerande med svåra han­

dikapp, som inte kan få förtidspension. I de fall, då den studerande är över

21 år, skulle det emellertid inte föreligga någon rätt till vårdbidrag. Även om

dessa fall utgör en mindre del av det totala antalet, är det otillfredsställande

att utesluta dem från reformen. Utbildningen tar ofta längre tid för en

handikappad än för andra studerande, och det är därför relativt vanligt

att en handikappads utbildning inte är avslutad vid 21 års ålder. Akademisk

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

26

handikappads rätt till ersättning för särskild hjälp soin behövs eller sär­

skilda merutgifter som han har för att kunna utföra arbetet eller bedriva

studierna.

Det är givet att man måste ställa vissa krav på studierna för att de skall

berättiga till invaliditetsersättning. Härvid erbjuder det studiesociala sys­

temet möjligheter till en lämplig avgränsning. Detta system innebär bl. a.

att all utbildning ovanför grundskolans nivå, som är statlig eller stats­

understödd eller ställd under statlig tillsyn, i princip berättigar antingen till

studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) eller

till studiemedel enligt studiemedelsförordningen samma dag (nr 401). Till

dem som efter 16 års ålder går kvar i grundskolan eller därmed jämställd

skola utgår studiehjälp i form av förlängt barnbidrag enligt förordningen

den 4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag. Enligt kungörelsen den

4 juni 1964 (nr 480) om brevskolestipendier kan vidare studiehjälp i form

av brevskolestipendium utgå vid studier enligt korrespondensmetoden med

real-, student-, handelsgymnasie- eller ingenjörsexamen som mål samt vid

studier vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig under­

visning med real- eller ingenjörsexamen som mål. Med hänsyn till den

omfattning som det studiesociala systemet har anser jag lämpligt att i fråga

om rätten till invaliditetsersättning i princip likställa studier, som berät­

tigar till studiehjälp eller studiemedel, med förvärvsarbete.

En studerande kan vara utesluten från studiesociala förmåner på grund

av den behovsprövning som gäller för vissa av dessa förmåner. Studiemed­

len är sålunda behovsprövade mot egen och makes ekonomi. Även brevskole-

stipendierna är behovsprövade, medan övriga former av studiehjälp i regel

åtminstone till någon del utgår utan behovsprövning. Att en studerande på

grund av behovsprövningen inte kan komma i åtnjutande av studiesociala

förmåner bör emellertid inte utesluta honom från möjligheten att få invali­

ditetsersättning.

För rätt till studiesociala förmåner gäller i vissa fall krav på studielämp­

lighet. Så är enligt 6 § studiemedelsförordningen fallet i fråga om studie­

medel till andra än nyinskrivna studerande. Även rätten till brevskolesti­

pendium är beroende av studielämplighet. Andra former av studiehjälp ut­

går däremot utan prövning av studielämpligheten. Enligt min mening bör

invaliditetsersättning för studier inte utges, när den studerande på grund

av studielämplighetskrav är utesluten från studiesociala förmåner.

Kommittén har ansett att man måste ställa krav på att studierna skall

ha en viss varaktighet, om man vill likställa studier med förvärvsarbete

i fråga om rätt till invaliditetsersättning. Med hänsyn till det krav som gäller

för sådan ersättning, att behovet av fortlöpande hjälp skall vara avsevärt

eller att merutgifterna skall vara betydande, kan det emellertid knappast

bli fråga om invaliditetsersättning vid mera kortvariga studier. Något sär­

skilt krav på studiernas varaktighet behöver därför enligt min mening inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år i966

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

pensionsgrundande inkomst (11 kap. 6 §). Sådan inkomst kan härröra an­

tingen från inkomst av anställning eller från inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning (11 kap. 1 §). Vid beräkning av inkomst av anställning skall

hänsyn inte tas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från

arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i

annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen

fastighet eller i rörelse, som bedrivs från här beläget fast driftställe. Hänsyn

skall inte heller tas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, som tillhör sådan

beskickning eller sådant konsulat och inte är svensk medborgare. Nämnda

begränsningar gäller dock inte beträffande lön till svensk medborgare, om

svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen här­

rör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett

bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, har att sva­

ra för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt förbindelse som god­

tagits av riksförsäkringsverket (11 kap. 2 g).

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen krävs att pensions­

poäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre eller, om han inte är

svensk medborgare, minst tio år (12 kap. 1 § första stycket). Tioårsregeln

för utlänningar kan få betydelse inte bara för ålderspensionen utan även för

förtids- och familjepension men spelar dock i många fall inte någon roll för

de sistnämnda båda slagen av pension beroende bl. a. på att kravet på pen­

sionspoäng för rätt till förtidspension i princip är så lågt som ett år, lika

för svenska medborgare och utlänningar (13 kap. 1 §).

För rätt till full pension krävs enligt huvudregeln att den försäkrade har

pensionspoäng för minst 30 år (12 kap. 2 §). För svenska medborgare, som

är födda något av åren 1896—1914, är 30-årsregeln ersatt med en 20-årsregel,

och för svenska medborgare, som är födda efter år 1914, upptrappas 20-års-

regeln successivt, så att 30-årsregeln gäller för dem som är födda 1924 eller

senare (15 kap. 1 §).

I fråga om pension till den som inte är svensk medborgare skall för tid

då han inte är bosatt i riket 30-årsregeln bytas ut mot en 45-årsregel. Vidare

skall i sådant fall pensionsberäkningen göras med tillämpning av det bas­

belopp som gällde vid ingången av det sista år för vilket pensionsgrundande

inkomst beräknats för den försäkrade. Detta får dock inte leda till att pen­

sionen kommer att utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade

varit bosatt i riket (15 kap. 3 § första stycket).

Pension för en pensionsberättigad, som inte är svensk medborgare och

inte är bosatt i Sverige, kan utan hans samtycke bytas ut mot ett engångs­

belopp, motsvarande kapitalvärdet av pensionen. Med den pensionsberättiga-

des samtycke kan utbyte ske mot ett lägre engångsbelopp, dock lägst 40 %

av kapitalvärdet. Har utbyte ägt rum, föreligger inte rätt till vidare ersätt­

ning på grundval av pensionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den

30

mittén inte förorda några ändrade regler med hänsyn till att den inte anser

att särregeln innebär några väsentliga olägenheter för utlänningen och till

att frågan om en ändring på denna punkt har ett starkt samband med mot­

svarande spörsmål inom sjukförsäkringen.

I fråga om kravet på tio poängår för att en utlänning skall få rätt

till tilläggspension erinrar kommittén om departementschefens uttalande i

prop. 1959: 100, att det inte syntes välbetänkt att tillförsäkra medborgare i

ett annat land tilläggspension på samma mycket förmånliga villkor som

gäller för svenska medborgare, om inte motsvarande förmåner kom svenska

medborgare till del i det andra Jandet. Enligt kommittén har man numera,

bl. a. på grund av vad som erfarits under det pågående konventionsarbetet,

grundad anledning tro att utvecklingen i andra länder är på väg bort från

särregler av förevarande typ. Kommittén anser därför att de skäl som ur­

sprungligen motiverade regeln inte längre har samma styrka som när den

tillkom. Med hänsyn härtill och med utgångspunkt från sin allmänna in­

ställning att all diskriminering av utlänningar bör undanröjas förordar kom­

mittén att regeln upphävs.

I fråga om den för utomlands bosatta utlänningar gällande 4 5-årsre-

g e 1 n anför kommittén att den i första hand torde ha varit förestavad av

risken för överpensionering för den som arbetat både i Sverige och utom­

lands. Kommittén framhåller att flertalet överpensioneringsproblem kan vän­

tas bli lösta genom pågående konventionsarbete. Vidare erinrar kommittén

om att det redan nu finns möjlighet till samordning genom 17 kap. 5 § AFL,

som ger Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att pension enligt utländsk lag­

stiftning skall dras av från pension enligt AFL. Kommittén anser det knap­

past riktigt att lösa överpensioneringsproblemet genom att knyta an till na-

tionalitetsrekvisitet, eftersom samma problem kan uppkomma för svenskar

som haft arbete både i Sverige och utomlands. På grund härav föreslår kom­

mittén att 45-årsregeln slopas.

Kommittén finner inte heller skäl att längre behålla den särregel som

innebär att en utomlands bosatt försäkrad, som inte är svensk medborgare,

delvis undantas från värdebeständigheten. Denna regel kan, an­

ser kommittén, för en försäkrad utlänning, som flyttar från Sverige, fram­

stå som orättvis och omotiverad med hänsyn till att värdesäkring blir allt

vanligare i utländska pensionssystem. Kommittén påpekar vidare att det

med nuvarande regel blir svårt för den som arbetar i olika länder att tjäna

in en tillfredsställande samlad pension, om han inte får del av värdebestän­

digheten i de olika ländernas system.

Kommittén erinrar om att ett upphävande av 45-årsregeln och regeln om

undantag från värdebeständigheten kommer att öka kapitalvärdet av de

pensioner som utgår till utomlands boende försäkrade, som inte är svenska

medborgare. Vidare kommer upphävandet av tioårsregeln att ge upphov till

ökat antal småpensioner. Kommittén framhåller att syftet med bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

32

riktning pågår. Mot denna bakgrund finner sig kommittén inte böra förorda,

att ifrågavarande kategori inordnas i den svenska tilläggspensioneringen.

Däremot bör enligt kommitténs mening medborgare i ett nordiskt land, som

arbetar i Sverige utan att vara bosatt här, vara försäkrad för tilläggspen­

sion för den inkomst som han uppbär här. Kommittén uttalar att detta kan

åstadkommas antingen genom ändring i AFL eller konventionsvägen. En­

ligt kommitténs mening är frågan av sådan karaktär och har ett sådant

samband med lagstiftningsarbetet i grannländerna att konventionsvägen

är att föredra.

De kostnader som föranleds av de föreslagna lagändringarna blir,

anför kommittén, beroende av antalet här i landet arbetande utlänningar och

den tid under vilken de vistas här. Eftersom utvecklingen av dessa och and­

ra faktorer av betydelse för kostnaderna är mycket svår att förutse, anser

kommittén att det knappast går att göra en närmare uppskattning av kost­

naderna. Kommittén påpekar att ATP-avgifter redan med gällande regler

betalas för den utländska arbetskraften i Sverige.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I

synnerhet i yttranden från arbetsmarknadens organisationer uttalas tillfreds­

ställelse över att särreglerna för utlänningar inom tilläggspensioneringen

slopas.

Arbetsmarknadsstyrelsen nämner att regeringen bemyndigat styrelsen att

efter samråd med de svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna

etablera samarbete med utländska arbetsmarknadsmyndigheter för överfö­

ring av arbetskraft till Sverige. I de förhandlingar, som styrelsen med anled­

ning härav kommer att ta upp med utländska myndigheter, blir givetvis de

villkor — inte minst de sociala förmåner — som kan erbjudas den utländska

arbetskraften av stor betydelse. Det är, framhåller styrelsen, inte tillräckligt

att den utländske arbetstagaren själv jämställs med sina svenska arbetskam­

rater. Också arbetstagarens familj måste beaktas, även om denna stannat

kvar i hemlandet.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att den allmänna tilläggspen­

sionen för anställda är en typ av tjänstepension och alltså utgör en form av

vederlag för utfört arbete. Tilläggspensionen bör därför i princip utgå enligt

samma regler för utlänningar som för svenskar. Föreningen påpekar att i de

fall företagen själva bereder tjänstepension detta givetvis sker oberoende

av medborgarskap. Föreningen anser att det i sammanhanget också bör

beaktas att företagen har att erlägga avgifter till tilläggspensioneringen även

för utlänningar, oavsett om dessa får någon pension eller inte. Det företag,

som skulle vilja bereda utlänningar pension i de fall sådan ej utgår från till-

läggspensioneringen, drabbas därför av dubbla pensionskostnader. Enligt

föreningens åsikt har det bl. a. med hänsyn till de multilaterala konventio-

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

34

närmast motsvarar den svenska tilläggspensioneringen, och i det norska

tilläggspensionssystem, som är avsett att träda i kraft år 1967, krävs 40

års arbete för rätt till full pension.

Kommitténs uppfattning att utbyte av pension mot ett en­

gångsbelopp inte bör ske tvångsvis delas av riksförsäkringsverket då

det gäller pensioner av någon betydenhet. Utbyte tvångsvis anser verket mo­

tiverat endast när det är fråga om mycket små pensioner. Verket framhåller

att det betungande kontroll- och utbetalningsarbetet i fråga om pensioner

till personer, som är stadigvarande bosatta utomlands, inte står i proportion

till den ekonomiska betydelsen av pensionerna. Detta gäller emellertid även

i utlandet bosatta svenska medborgare. Verket framkastar därför tanken på

en regel, enligt vilken pension till försäkrad, som inte åtnjuter folkpension

och som kan antas för avsevärd tid vara bosatt i utlandet, skall kunna bytas

ut mot ett kapitalbelopp, om pensionens årsbelopp inte uppgår till en viss

andel av basbeloppet.

Några yttranden innehåller särskilda synpunkter på regeln att familje­

pension efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår till ef­

terlevande som inte är svensk medborgare, endast om

denne var bosatt i riket vid tidpunkten för dödsfallet. Riksförsäkringsverket

anser att så starka rent humanitära skäl kan åberopas för regelns upphävan­

de utan krav på reciprocitet, att de tar över de administrativa skälen för

regelns bibehållande, åtminstone i de fall då de efterlevande varit beroende

av den avlidnes inkomst för sin försörjning. Försäkringskasseförbundet ut­

talar, att slopandet av regeln kan medföra en del administrativa problem,

men anser att dessa inte torde bli av den omfattningen att de motiverar sär­

regeln.

De av kommittén framförda synpunkterna i fråga om tilläggspension för

arbetstagare i gränstrakterna har inte föranlett någon erinran

från remissinstansernas sida. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det dock be-

ktagligt att dessa frågor inte kunnat lösas i detta sammanhang.

De partem en t schef en

Försäkringen för tilläggspension omfattar i princip alla förvärvsarbetan­

de i landet, vare sig de är svenska medborgare eller inte. I vissa hänseenden

intar emellertid de svenska medborgarna en gynnad ställning inom för­

säkringen.

Sålunda föreligger en viss skillnad mellan svenskar och utlänningar

redan när det gäller möjligheterna att tjäna in pensionsrätt. Pensions-

grundande inkomst, som är grundläggande för pensionsrätten och registre­

ras i form av pensionspoäng, beräknas för den som är försäkrad enligt

AFL. En svensk är alltid försäkrad enligt AFL, medan en utlänning blir

omfattad av försäkringen bara om han mantalsskrivits i Sverige.

Övriga villkor för att tilläggspension skall utgå är i vissa hänseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

35

strängare för utlänningar än för svenskar. För rätt till ålderspension krävs

sålunda för den som inte är svensk medborgare pensionspoäng för tio år

mot tre år för en svensk medborgare. När en utlänning är bosatt utomlands

gäller vissa särskilda regler. I stället för regeln att det för full pension krävs

30 poängår tillämpas då en 45-årsregel, och vidare får utlänningen inte del

av värdebeständigheten på samma sätt som svenska medborgare. Dessutom

finns det i sådant fall möjlighet att tvångsvis byta ut pensionen mot ett en­

gångsbelopp. 1 nära samband med de sistnämnda reglerna står bestämmelsen,

att familjepension efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, ut­

går till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var

bosatt i Sverige vid tidpunkten för dödsfallet.

En särställning bland de bestämmelser som gör skillnad mellan svenskar

och utlänningar intar de s. k. övergångsreglerna om en särskilt förmånlig

beräkning av tilläggspensionen för svenska medborgare, som är födda något

av åren 1896—1923. Den viktigaste av dessa regler innebär att för dem som

är födda år 1914 eller tidigare 30-årsregeln är ersatt med en 20-årsregel -—

varje år med pensionsgrundande inkomst ger alltså V²⁰ av full ålderspension

mot Vso enligt huvudregeln — och att för dem som är födda år 1915 eller se­

nare 20-årsregeln är successivt upptrappad, så att 30-årsregeln träder in för

dem som är födda år 1924 eller senare. Med dessa regler har man velat gynna

en generation svenska medborgare, som genom sitt arbete i hög grad möjlig­

gjort tilläggspensioneringens införande.

Kommittén har haft till uppgift att undersöka möjligheterna att slopa

särbestämmelserna för utlänningar inom tilläggspensioneringen. De nyss

nämnda övergångsreglerna har uttryckligen varit undantagna från kom­

mitténs uppdrag. Jag vill som min uppfattning uttala, att dessa regler inte

kan anses vara i egentlig mening diskriminerande för den här arbetande ut­

ländska arbetskraften, övergångsreglerna bör även framdeles gälla endast

svenska medborgare.

I fråga om övriga särregler för utlänningar inom tilläggspensioneringen

kan det däremot sägas att de står i mindre god överensstämmelse med nu

rådande värderingar och synsätt. Vid tilläggspensioneringens tillkomst

hade man ännu inte full överblick över vad en försäkring av denna typ be­

tydde i förhållande till utländska pensionsanordningar. Kvalifikationskra­

ven enligt tilläggspensioneringens huvudregler framstod vid en internatio­

nell jämförelse som milda, och det ansågs motiverat att, åtminstone till en

början, ställa upp strängare kvalifikationskrav för utlänningar än för

svenskar. Även andra synpunkter torde ha spelat in, såsom att pensions­

systemet i första hand var till för det egna landets medborgare och att

strängare regler för utlänningar innebar ett gynnsamt utgångsläge vid kon-

ventionsförhandlingar.

Numera har det emellertid blivit en snart sagt allmän uppfattning, att en

utlänning, som genom sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj.ts proposition nr 5!) år 1966

36

vara likställd med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ

som tilläggspensioneringen representerar. Bakom denna uppfattning ligger

bl. a. tanken att pensionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen

och att det inte är motiverat att pensionen blir olika, beroende på om arbets­

tagaren är medborgare i landet eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraf­

tens ökade rörlighet ÖAer gränserna spelat en avgörande roll.

Kommittén har tagit till allmän utgångspunkt för sina överväganden att

man inom tilläggspensioneringen så långt möjligt bör eftersträva jämlikhet

mellan svenskar och utlänningar och att särregler för utlänningar bör bibe­

hållas endast när det finns starka skäl därför. Till detta synsätt, som så

gott som genomgående också är remissinstansernas, vill jag gärna an­

sluta mig. Som jag nyss nämnt bör övergångsreglerna även framdeles för­

behållas svenskar. Att Sverige genom att slopa flertalet övriga särregler

för utlänningar måhända försätter sig i en sämre förhandlingsposition

gentemot andra länder och att de svenska pensionsvillkoren kommer att

framstå såsom mycket generösa vid en internationell jämförelse kan enligt

min mening inte få hindra att principen om likabehandling på arbetsmark­

naden i ökad utsträckning får påverka tilläggspensioneringen.

Trots sin allmänna inställning har kommittén inte velat föreslå några

ändrade regler i fråga om kravet på mantalsskrivning för att pen-

sionsgrundande inkomst skall beräknas för utlänningar. Härvid har kom­

mittén bl. a. hänvisat till att mantalsskrivningsregeln för tilläggspensione­

ringen har samband med kravet på mantalsskrivning för att en utlänning

skall bli omfattad av sjukförsäkringen. Under remissbehandlingen har ar­

betsmarknadsstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen uttryckt önske­

mål om att mantalsskrivningskravet slopas både för sjukförsäkringen och

för tilläggspensioneringen. Enligt min mening talar starka skäl för dessa

önskemål. Jag anser dock inte att man kan överge mantalsskrivningsregeln

utan en närmare utredning, bl. a. av de konsekvenser ett sådant steg kan

medföra från administrativ synpunkt. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag

på min föredragning uppdragit åt riksförsäkringsverket att närmare utreda

och lägga fram förslag i denna fråga både för sjukförsäkringens och till-

Iäggspensioneringens del.

Kommittén har från sin allmänna utgångspunkt kommit fram till att man

bör slopa övriga särregler för utlänningar, som den haft att pröva. Den

föreslår sålunda upphävande av regeln om tio poängår för rätt till

ålderspension, 45-årsregeln för beräkning av pension till utom­

lands bosatta utlänningar, regeln om begränsning av värdebestän­

digheten för utgående pensioner till sådana utlänningar, regeln om

utbyte av pension mot ett engångsbelopp mot den för­

säkrades vilja och regeln att familjepension i vissa fall inte utgår till

-efterlevande som inte är svensk medborgare. I över­

ensstämmelse med den allmänna uppfattning som jag tidigare uttalat

förordar jag att dessa förslag genomförs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

37

Kommitténs förslag berör inte den möjlighet som nu finns att för en

utomlands bosatt utlänning med hans samtycke byta ut tilläggspensionen

mot ett engångsbelopp. Jag anser att det inte heller i detta fall finns anled­

ning att göra skillnad beroende på om den pensionsberättigade är utlänning

eller inte. Även när det är fråga om pension till en utomlands bosatt svensk

medborgare kan det vara till fördel såväl för den pensionsberättigade som

för den utbetalande myndigheten att pensionen byts ut mot ett engångs­

belopp. Jag vill därför föreslå att möjligheten att för en utomlands bosatt

person med hans samtycke byta ut pensionen mot ett engångsbelopp skall

gälla såväl svenskar som utlänningar. Ärenden om utbyte mot engångs­

belopp bör handläggas av riksförsäkringsverket. Verkets beslut i sådana

ärenden kan liksom andra ärenden rörande den allmänna försäkringen

överklagas till försäkringsdomstolen.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966 och gälla även när pen-

sionsfallet inträffat före ikraftträdandet. I de fall, då pension redan utgår

vid ikraftträdandet men pensionen blir högre enligt de nya reglerna, bör

pensionen räknas om från ikraftträdandet med hänsyn till de nya bestäm­

melserna. De som tidigare inte varit berättigade till pension men som blir

det på grund av de nya reglerna får i vanlig ordning ansöka om pension. I

dessa fall kan pension inte utgå för tid före den 1 juli 1966. Något utbyte

mot engångsbelopp liar hittills inte förekommit och några särskilda över­

gångsbestämmelser för utbytesfall behövs inte.

Kungl. Maj:ta proposition nr 5!) år 1966

Makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen

Gällande bestämmelser

Reglerna i AFL innebär att försäkringen för tilläggspension i princip är

obligatorisk.

En försäkrad kan göra anmälan om undantagande från försäkringen, så­

vitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,

skall hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst för tid efter det år då anmälan gjordes. An­

mälan får återkallas av den försäkrade. Återkallelsen får verkan från på­

följande årsskifte, dock tidigast från det årsskifte som inträffar sedan

undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, får den för­

säkrade inte anmäla undantagande någon mer gång. Om den försäkrade

är omyndig, skall anmälan eller återkallelse göras av förmyndaren, som

därvid skall visa att den försäkrade samtycker till åtgärden (11 kap. 7 §).

Enligt kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 391) med vissa föreskrifter om

undantagande enligt lagen om allmän försäkring skall anmälan om undan­

tagande ges in eller sändas in till allmän försäkringskassa eller i vissa fall

till riksförsäkringsverket. Den som är bosatt utomlands kan göra anmälan

även hos svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Undantagande har inte bara den verkan att hänsyn inte skall tas till in­

38

komst av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkning av pensionsgrun-

dande inkomst. Det kan också negativt påverka pensionsrätt på grand av

inkomst av anställning (12 kap. 2 § andra stycket och 13 kap. 2 § sista

stycket). Reglerna härom har kommit till i syfte att förhindra att försäk­

rade gör anmälan om undantagande för att undgå att betala avgifter men

ändå får tillgodogöra sig de fördelar som är förbundna med att det räcker

med pensionspoäng för 30 år för full pension och med att pensionen beräk­

nas på grundval av pensionspoängen under de 15 bästa åren.

Undantagandet påverkar familjepensionen efter den försäkrade på mot­

svarande sätt som pensionen till honom själv, eftersom familjepensionen be­

räknas i relation till den försäkrades egenpension (14 kap. 3 och 5 §§)•

Undantagande från tilläggspensioneringen har betydelse även för sjuk­

försäkringen. För tid då sådant undantagande äger giltighet skall hänsyn

inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning för placering i

sjukpenningklass, som medför rätt till tilläggssjukpenning (3 kap. 2 § första

stycket).

Enligt 6 kap. giftermålsbalken får make i vissa fall inte företa rättshand­

lingar utan den andra makens samtycke. Make får sålunda inte avhända

sig eller inteckna fast egendom eller tomträtt, vari den andra maken har gif­

torätt, utan att denne samtycker. Är den andra maken omyndig eller bortova­

rande, ankommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke

(4 §). Make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig

eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår i det för

makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den andra

makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk

(5 §). Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta åtgärden, om skäl

till vägran inte är för handen (6 §).

Enligt lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser om

makars gemensamma bostad kan, om den ena maken hyr ut makarnas ge­

mensamma bostad utan den andra makens samtycke, uthyrningen gå åter

på den andra makens yrkande. I fråga om hyresrätt och bostadsrätt gäller

detta, även om hyres- eller bostadsrätten utgör den uthyrande makens en­

skilda egendom. Om make vägrar att samtycka till uthyrning, kan rätten

tillåta uthyrningen, om skäl till vägran inte är för handen (5 §).

Kommittén

Kommittén erinrar om att 1963 års riksdag (L2U 56, rskr 279) i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhållit om utredning och förslag till sådana bestämmelser

att make till försäkrad får medinflytande vid försäkrads beslut att anmäla

undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.

Kommittén uttalar att en anmälan om eller en återkallelse av undanta­

gande kan få vittgående ekonomiska konsekvenser för den enskilde, särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

39

om han helt saknar inkomst av anställning, och alt ställningstagandet till

frågan om undantagande för många människor är ett av det mest betydelse­

fulla beslut om den egna ekonomin som de någonsin fattar. Beslutet har i

allmänhet, konstaterar kommittén, lika stor betydelse för den försäkrades

familj som för honom själv, vilket accentueras av att tilläggspensione­

ringen har ett väl utbyggt familjeskydd. En anmälan eller en återkal­

lelse anser kommittén därför i fråga om betydelse väl kunna jämföras med

försäljning eller pantsättning av fast egendom eller viss lös egendom av

särskild betydelse för den andra maken eller familjen och med förfoganden

över makarnas gemensamma bostad. Nuvarande ordning, enligt vilken den

ena maken utan den andras vetskap kan göra anmälan om undantagande,

medför att särskilt den hemarbetande hustrun kan komma i en besvärlig,

inte förutsedd situation, när maken avlider eller inte längre är arbetsför.

Det finns därför enligt kommittén starka skäl att ge make medinflytande i

fråga om undantagande.

Kommittén framhåller att den hittills förda diskussionen i huvudsak rört

hustruns ställning. Emellertid finner kommittén inte skäl att begränsa kra­

vet på samtycke till fall då mannen begär undantagande. Även mannen har

enligt kommitténs mening ett starkt intresse av den pensionsrätt som hust­

run förvärvar, i första hand med hänsyn till rätten till barnpension efter

henne men även med hänsyn till hustruns egen pension, som kan spela en

väsentlig roll för familjens försörjning.

Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag att en gift försäkrads

anmälan om undantagande skall vara utan verkan, om inte hans make sam­

tyckt till åtgärden. Däremot har kommittén inte funnit det erforderligt att

kräva makens samtycke vid återkallelse av anmälan om undantagande.

Kommittén uttalar att det i enstaka fall kan framstå som obilligt, om en

make vägrar sitt samtycke till en anmälan om undantagande, t. ex. om den

som vägrar själv har helt betryggande pensionsförhållanden och ett undan­

tagande ter sig befogat för den andra maken. I sådana fall anser kommittén

att det bör finnas möjlighet för riksförsäkringsverket att medge undanta­

gande. Talan mot riksförsäkringsverkets beslut i en sådan fråga bör i vanlig

ordning kunna föras hos försäkringsdomstolen.

Om den make, vars samtycke är erforderligt, är omyndig eller borto­

varande, bör enligt kommitténs uppfattning medgivande få lämnas av för­

myndare eller god man.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissytt­

randena. Försäkringskasseförbundet erinrar om att det redan en kort tid ef­

ter det att tilläggspensioneringens förmånssida trätt i kraft inträffade ett an­

tal fall som visade vilka allvarliga konsekvenser för den efterlevande famil­

jens ekonomiska trygghet som ett undantagande kan få. Sedan dess har, fort­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5!) år 1966

40

sätter förbundet, ytterligare fall inträffat som understryker behovet av att

båda makarna tar ställning till en begäran om undantagande.

De partem en tschefen

En försäkrad, som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,

kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt gäl­

ler sådan inkomst. Undantagandet får i regel betydande konsekvenser inte

bara för den försäkrades eget pensionsskydd utan även för hans familjs.

Trots detta behövs inte samtycke av den försäkrades make för att undan­

tagande skall komma till stånd.

På vissa andra rättsområden finns bestämmelser som begränsar en ma­

kes möjligheter att utan den andra makens samtycke företa rättshandlingar

av stor betydelse för familjen. Sålunda fordras enligt giftermålsbalken sam­

tycke av den andra maken, om en make vill avhända sig eller inteckna en

fastighet, som den andra maken har giftorätt i. En liknande regel gäller i

fråga om lösören, som ingår i det för makarnas gemensamma begagnande

avsedda bohaget eller utgör arbetsredskap som den andra maken behöver

eller är avsedda för barnens personliga bruk. Enligt lagen med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad kan en uthyrning av makar­

nas gemensamma bostad, som den ena maken gör utan samtycke av den

andra, i regel bringas att gå åter. Vägrar den andra maken i de nu nämnda

fallen att ge sitt samtycke, kan rätten tillåta åtgärden, om det inte finns

skäl till vägran.

I likhet med kommittén anser jag att ett undantagande från tilläggspen­

sioneringen är en åtgärd, som i betydelse för den andra maken och familjen

kan jämföras med de rättshandlingar, för vilka det nu krävs samtycke av

den andra maken. Jag finner därför riktigt att maken får medinflytande

i fråga om en försäkrads beslut att anmäla undantagande från tilläggspen­

sioneringen. Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna härom utfor­

mas efter mönster av motsvarande regler i giftermålsbalken. Jag föreslår

alltså, att anmälan om undantagande av en försäkrad, som är gift, skall vara

utan verkan, om inte hans make samtycker till undantagandet. Är maken

omyndig eller bortovarande, skall det ankomma på förmyndare eller god

man att lämna samtycke. Särskilt samtycke skall dock inte krävas, om den

försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Om samtycke vägras,

bör riksförsäkringsverket få medge undantagandet, när särskilda skäl fö­

religger.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966. Anmälan om undan­

tagande, som dessförinnan kommit in till vederbörande myndighet, bör gälla

även om samtycke av den försäkrades make inte föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 dr 1966

Standardhöjning av folkpensioner

De partem eu t schef en

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits en standardhöjning av folk­

pensionerna den 1 juli 1966 med 170 kr. för en ensam pensionär och

130 kr. för var och en av två pensionsberättigade makar. Med nuvarande

antal indextillägg skulle ålderspensionens årsbelopp därefter bli för en

ensam pensionär 4 415 kr. och för två pensionsberättigade makar tillsam­

mans 6 890 kr. Motsvarande höjningar inträder beträffande förtidspension

och änkepension. De angivna höjningarna avser hel pension. Om exempel­

vis en ensam förtidspensionär åtnjuter en tredjedel av hel förtidspension,

blir alltså standardhöjningen för hans del 57 kr. För den som tagit ut ålders­

pension före 67 års ålder och med hänsyn härtill har reducerad pension blir

höjningen i motsvarande mån reducerad.

Den föreslagna standardhöjningen kräver ändring av de i 11 § första

stycket lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om

allmän försäkring (ändrad 1963:58, 1964:157 och 1965:145) angivna

pensionsbeloppen. I likhet med närmast föregående standardhöjningar bör

den nu föreslagna fullt ut tillkomma ålders- och förtidspensionärer, som

har ersättning från yrkesskadeförsäkringen och vilkas pension utgår med

tillämpning av 18 § andra stycket lagen angående införande av lagen om

allmän försäkring. Indextillägg, som utlöses efter den 30 juni 1965, tillkom­

mer de pensionstagare, som det här är fråga om, enligt övergångsbestämmel­

serna till lagen den 14 maj 1965 (nr 145) om ändrad lydelse av 11 och 16 §§

lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän för­

säkring.

Kostnaderna för standardhöjningen kan beräknas till 180 milj. kr. för

budgetåret 1966/67.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angå­

ende införande av lagen om allmän försäkring,

vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslagen måtte inhämtas

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­

nungen.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

Y.

S

öderlund

,

regeringsrådet Å^björnsson,

justitierådet

B

runnberg

.

Enligt lagrådet den 2 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11

februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och 2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj

1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

r u

t -

-

'

>J> :f ^{:«;•••} rM Tf'* ⁱ iH* f i/ • ^- i-

i

i\:ih

[!:j

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

43

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 mars

1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern

för

utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

änge

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

,

G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 4 mars

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962

(nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och

anför.

Den 1 april 1966 tillkommer ytterligare ett indextillägg till folkpensio­

nen. Antalet sådana tillägg blir därmed 20. Med detta antal indextill-

lägg och den föreslagna standardhöjningen kommer folkpensionen fr. o. m.

juli 1966 att bli 4 500 kr. för en ensam ålderspensionär liksom för personer

med hel förtids- eller änkepension samt 7 020 kr. för ett pensionärspar.

Utöver de angivna beloppen utgår i förekommande fall kommunalt bostads­

tillägg.

Då hänsyn tas till de av mig förordade lagändringarna kan statens kost­

nader för folkpensioner för budgetåret 1966/67 beräknas enligt följande

uppställning.

Beräknat antal personer

Statens

kostnader

1966/67,

milj. kr.

Pensionsförmån

Jan. 1966

1965/66

Jan. 1967

1966/67

Förändring

Ålderspension ....................................

854 000

875 000

+ 21 000

3 641

Förtidspension.....................................

155 000

160 000

+ 5 000

675

Hustrutillägg ....................................

Änkepension

42 000

43 000

+ 1000

101

huvudfall........................................

50 000

57 000

+ 7 000

245

övergftngsfall..................................

37 000

33 000

— 4 000

118

Barnpension .......................................

35 000

35 000

—

44

Barntillägg...........................................

11000

11000

—

14

Invaliditetsersättning m. m.

7 000

10 000

+ 3 000

44

Summa

1191000

1 224 000

+ 33 000

4 882

44

Beräkningarna i uppställningen bygger på antagandet att 20 indextill-

lägg utgår vid budgetårets ingång. Varje ytterligare indextillägg — som

utgår med 85 kr. för ensam pensionär och 130 kr. för två pensionsberätti-

gade makar — beräknas kosta ca 90 milj. kr. för helt år.

Statens folkpensionskostnader under nästa budgetår kan alltså beräknas

till avrundat 4 880 milj. kr. Kommunernas kostnader för bostadstilläggen

inom folkpensioneringen kan för samma tid uppskattas till ca 500 milj. kr.

De totala folkpensionskostnaderna under budgetåret 1966/67 blir därmed

ca 5 400 milj. kr.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har anslaget till folkpensioner för budget­

året 1966/67 — under antagande att antalet indextillägg utgör 19 — preli­

minärt beräknats till 4 790 milj. kr. Jag föreslår nu att anslaget uppförs

med 4 880 milj. kr.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga de i det föregående nämnda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående

införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Folk­

pensioner ett förslagsanslag av 4 880 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Håkan M. Rahm

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

ESSELTE AB. STHLM ««

614573