Prop. 1967:30
('med förslag om kapital\xad tillskott till Vddevallavarvet aktiebolag',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
1
Nr SO
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om kapital
tillskott till Vddevallavarvet aktiebolag; given Stock holms slott den 3 februari 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 februari 1967.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag, och anför.
Sedan år 1958 har verksamheten vid Uddevallavarvet aktiebolag varit be roende av finansieringsstöd från staten. Jag konstaterade i prop. 1958: 118 att bolaget då befann sig i en svårartad likviditets- och solvenskris. För en fortsatt drift krävdes ett omfattande kapitaltillskott. Ett konsortium be stående av fyra av landets största affärsbanker, nämligen Göteborgs bank, Skandinaviska banken, Stockholms enskilda bank och Sveriges kreditbank, hade förklarat sig beredda att svara för erforderlig finansieringshjälp under
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 saml
.
Nr 30
2
förutsättning bl. a. av statens medverkan i form av garantier för toppbelå
ningen intill ett belopp av 30 milj. kr.
Jag framhöll år 1958 att det allmänna inte kunde undandra sig att med
verka i den finansiella stödaktionen. Jag erinrade om att Uddevallavarvet
sysselsatte drygt 3 000 personer, vilka jämte sina familjer var för sin för
sörjning direkt beroende av att verksamheten vid varvet upprätthölls. Här
till kom, att ett nedläggande av varvet sannolikt skulle få omfattande åter
verkningar på annan företagsamhet inom området. Det ekonomiska livet i
Uddevallaorten var starkt beroende av varvet och situationens allvar under
ströks ytterligare av det förhållandet, att ifrågavarande område sedan gam
malt haft betydande arbetslöshetsproblem. Varvets orderstock år 1958 ga
ranterade sysselsättning för de anställda under avsevärd tid om finansie
ringen kunde ordnas.
Riksdagen (SU 90, rskr 215) biföll förslaget i propositionen att bemyn
diga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garanti intill ett be
lopp av högst 30 milj. kr. för krediter till Uddevallavarvet aktiebolag. Aktier
na i bolaget överlämnades till en särskilt bildad stiftelse, benämnd Gustaf B.
Thordéns stiftelse för allmännyttigt ändamål. Stiftelsens styrelse bestod av
nio ledamöter. Tre av dessa utsågs av Kungl. Maj :t, av vilka en skulle vara
styrelsens ordförande. En ledamot utsågs av Uddevalla stad och återstående
fem av bankkonsortiet. Avsikten var att stiftelsens aktieinnehav skulle av
vecklas, så snart aktierna kunde försäljas på skäliga villkor. De medel som
kunde erhållas vid en försäljning av aktierna skulle användas för allmän
nyttiga ändamål enligt stiftelsens stadgar.
Det visade sig emellertid att den likviditetskris som Uddevallavarvet stod
inför år 1958 inte var av övergående natur. År 1963 måste nya åtgärder vid
tas för att trygga sysselsättningen vid varvet. Jag konstaterade i prop. 1963:
28 att varvsindustrin i världen stod inför stora svårigheter. Dels rådde över
kapacitet inom varvsindustrin, dels hade den pressade fraktmarknaden ver
kat återhållande på beställningarna. De beställningar som kunde erhållas
gav i regel inte täckning för varvens kostnader. Konkurrensen mellan var
ven beträffande kreditgivningen ökade. Krediter av 80 % över åtta år var
inte ovanliga och kraven på krediter ökade. I flera länder hade man även
vidtagit åtgärder i syfte att stödja den egna varvsindustrin.
Jag föreslog i detta läge att de svenska varven skulle lämnas finansie
ringshjälp i form av statliga kreditgarantier. För Uddevallavarvet var detta
emellertid inte tillräckligt. De undersökningar som gjordes av bolagets ställ
ning visade att betydande kapitaltillskott krävdes för en fortsatt drift. Av
samma skäl, som gjorde att jag år 1958 förordade att staten då borde med
verka till en finansieringshjälp till varvet, ansåg jag att det allmänna år
1963 inte kunde undandra sig att medverka till en mera bestående lösning
av problemen i samband med Uddevallavarvet. En fortsatt drift vid varvet
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
3
kunde emellertid tryggas endast under förutsättning att staten tog ansvaret
för de förluster, som var ofrånkomliga i ett läge då de beställningar som
kunde erhållas inte gav täckning för varvens kostnader.
Det framstod år 1963 som den bästa lösningen att försöka samordna pro
duktionen vid Uddevallavarvet och vid ett av de övriga svenska storvarven.
På så sätt skulle Uddevallavarvet få del av den know how som fanns hos
de äldre varven och komma under en administrativ ledning med lång er
farenhet. Kontakt söktes därför med Eriksbergs mekaniska verkstads aktie
bolag som — trots det ansvar och det ökade arbete samt svårigheter i öv
rigt som en medverkan innebar för ledningen inom företaget — förklarade
sig berett att samarbeta med staten i fråga om Uddevallavarvet. I samband
därmed aktualiserade och förutsatte Eriksberg att ett allmänt stöd i form
av statlig kreditgaranti skulle lämnas den svenska varvsindustrin. Som jag
redan nämnt fann jag detta godtagbart.
Det avtal som träffades med Eriksberg förutsatte bl. a. att staten skulle
köpa aktierna i Uddevallavarvet från stiftelsen. Aktiekapitalet i bolaget
skulle därefter ökas från 8 till 40 milj. kr. Av de nya aktierna tecknade
staten 12 milj. kr. och Eriksberg 20 milj. kr. Det förutsattes emellertid att
Eriksberg icke skulle belastas likviditetsmässigt genom teckningen av ak
tierna och bolaget erhöll samtidigt en statlig kreditgaranti på motsvarande
belopp. Styrelsen i Uddevallavarvet består av sex ledamöter och fyra sup
pleanter av vilka tre ledamöter och två suppleanter utses enligt förslag av
vardera parten. Ordförande och vice ordförande utses inom styrelsen enligt
statens förslag efter samråd med Eriksberg. Verkställande direktören och
eventuellt vice verkställande direktör tillsätts enligt Eriksbergs förslag.
1963 års riksdag (SU 40, rskr 100) biföll förslaget i propositionen att god
känna avtalet med Eriksberg samt att ikläda staten garanti till varvsindu
strin med sammanlagt 550 milj. kr., varav 130 milj. kr. skulle avse Udde
vallavarvet, 20 milj. kr. Eriksberg på grund av dess aktieteckning i Udde
vallavarvet och 400 milj. kr. hela den svenska varvsindustrin.
Sedan år 1963 leds och drivs Uddevallavarvets och dess dotterbolags rö
relser under medverkan av Eriksberg. Eriksberg har enligt avtalet förbun
dit sig att med utnyttjande av sina förbindelser och sin goodwill söka till
föra Uddevallavarvet beställningar och att — om så krävs för att trygga
sysselsättningen i Uddevalla — i görligaste mån vidta sysselsättningsutjäm
nande åtgärder mellan de båda varven. För sina insatser erhåller Eriksberg
en affärsmässigt beräknad ersättning.
Då det, som redan nämnts, vid den tidpunkt när avtalet ingicks kunde
förutses att Uddevallavarvets rörelse under de närmaste åren måste ge för
lust, var det en förutsättning för avtalet att denna förlust skulle bäras av
staten. Avtalet gäller t. o. m. den 31 december 1972, då Eriksberg kan be
gära att staten inlöser dess aktier i Uddevallavarvet till nominellt belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1967
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
Kapitalbehovet för Udde valla var vet var år 1963 svårt att beräkna. Man
var dock medveten om att kommande förluster i företaget skulle kräva yt
terligare tillskott från aktieägarna. Redan år 1965 stod det klart att de rela
tivt blygsamma reserver som kunnat skapas i Uddevallavarvet jämfört med
reserverna i övriga svenska storvarv inte skulle förslå för att täcka de för
luster som en fortsatt varvsrörelse måste medföra. De ansträngningar som
gjorts för att finna annan verksamhet, som kunde ge sysselsättning för en
del av varvspersonalen, hade inte gett något resultat. I detta läge hemställde
jag att Kungl. Maj :t skulle föreslå riksdagen att Uddevallavarvet skulle er
hålla ett ytterligare kapitaltillskott (prop. 1965: 46). Eftersom förlustrisken
hos Uddevallavarvet låg hos staten syntes det mest praktiskt att kapitaltill
skottet gjordes av staten.
Även för varvsindustrin i övrigt var emellertid läget år 1965 oförändrat
jämfört med år 1963. Mai! kunde inte förutsäga när efterfrågan på nybyggt
tonnage skulle komma att motsvara varvens produktionskapacitet. Därtill
kom att varvsindustrin i världen det oaktat utbyggdes i snabb takt. Visser
ligen hade de svenska varven kunnat inte bara bibehålla utan även t. o. m.
något öka sin andel av världsproduktionen. Men kontrakten hade ofta teck
nats till priser som låg under lönsamhetsgränsen och i förening med myc
ket betungande kreditåtaganden. Alltjämt stödde olika länder den egna
varvsindustrin och tendenserna pekade snarast på ökade subventioner. Jag
framhöll därför att den finansieringshjälp som lämnats den svenska varvs
industrin måste fortsätta om denna industri skulle kunna hävda sig i den in
ternationella konkurrensen.
1965 års riksdag (SU 74, rskr 202) biföll förslaget i propositionen att
Uddevallavarvet skulle erhålla ett tillskott på 40 milj. kr. och att staten
skulle ikläda sig ytterligare garanti till svensk varvsindustri med 500 milj.
kr.
I prop. 1965: 46 underströk jag ånyo att det förhållandet att varvsrörelsen
i Uddevalla skulle fortsätta inte fick hindra att alla möjligheter tillvaratogs
att ta upp annan verksamhet samt att bedriva varvsrörelsen i sådan om
fattning att ofrånkomliga förluster begränsades i möjligaste mån. Den då
varande kapaciteten vid varvet borde under rådande varvskonjunktur inte
utnyttjas maximalt. En begränsning av produktionen, som med hänsyn till
redan tecknade order inte kunde bli aktuell förrän efter år 1966, borde dock,
betonade jag, ske på sådant sätt och i sådan takt att sysselsättningssvårig-
heter inte därigenom uppkom i Uddevallatrakten.
Alltsedan år 1963 har varvsledningen gjort försök att tillföra Uddevalla
varvet annan verksamhet. Man har bl. a. tagit arbeten för olika brobyggen.
Under år 1966 har övriga storvarv placerat viss tillverkning av lastluckor
vid Uddevallavarvet. Det kan emellertid konstateras att brobyggnadsarbete
na inte visat sig mer lönande än fartygsproduktionen. Vidare har dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
5
andra arbeten som kunnat erhållas varit oförmånliga från sysselsättnings
synpunkt så till vida att det främst varit svetsare och plåtslagare som be
hövts för dessa arbeten, dvs. sådana specialarbetare som inte endast varvs
industrin lider brist på. Stora ansträngningar har också gjorts att intressera
andra företag att förlägga verksamhet till Uddevallaorten för att ge detta
område ett mera differentierat näringsliv och göra det mindre beroende av
verksamheten vid Uddevallavarvet.
Det ligger i sakens natur att varvsrörelsen i Uddevalla inte kan fort
sätta att drivas i nuvarande omfattning om verksamheten under över
skådlig tid måste drivas med stora förluster som kräver ständiga kapital
tillskott. Förlusterna har blivit större än man år 1965 hade anledning räk
na med. Dels har de brobyggnadsarbeten som tagits gett en förlust på in
emot 10 milj. kr. Dels kan förlusterna på två färjor som byggs för statens
järnvägars räkning beräknas komma att uppgå till drygt 30 milj. kr. Be
träffande sistnämnda förluster må framhållas att erfarenheten visat att stora
felberäkningar kan göras när det gäller sådana specialarbeten som färjor
och andra passagerarfartyg. Nämnas må att kostnadsberäkningar gjordes
såväl på Eriksberg som på Uddevallavarvet. Skillnaderna i beräkningarna
var relativt obetydliga och anbuden grundades på den högre av dessa be
räkningar. Då Uddevallavarvet var i större behov av nya order än Eriksberg
tillfördes dessa kontrakt Uddevallavarvet. Vid anbudsgivningen måste hän
syn tas även till den utländska konkurrens som kunde förväntas. Det har
sedermera kunnat konstateras att flera anbud avgivits som låg på samma
nivå som Uddevallavarvets.
Även om man utgår från att sådana speciella förluster som jag nu nämnt
kan undvikas i fortsättningen, måste man räkna med att en fortsatt fartygs-
produktion under den varvskonjunktur som f. n. råder medför mycket stora
årliga förluster för Uddevallavarvet. Under sådana förhållanden framstår
det som ofrånkomligt att man, som jag framhöll redan år 1965, begränsar
produktionen av fartyg vid varvet. Med hänsyn till redan tecknade order har
någon mera väsentlig begränsning inte kunnat ske förrän efter år 1966. Sty
relsen för varvet har emellertid nu kommit till att man bör inrikta sig på att
inom de närmaste åren nedbringa produktionen och förbättra driftsresul
tatet, bl. a. genom att koncentrera verksamheten till den modernare och mer
effektiva delen av varvet. Detta medför givetvis en reduktion av antalet
anställda.
Jag delar den uppfattning styrelsen sålunda uttalat. En förutsättning är
emellertid att friställandet av arbetskraften kan ske på sådant sätt och i
sådan takt att sysselsättningssvårigheter inte uppkommer. De ansträng
ningar som hittills gjorts för att tillföra Uddevallaorten nya arbetsmöjlig
heter måste därför ytterligare intensifieras. Jag har från lokaliseringsmyn-
digheterna inhämtat, att överläggningar sedan en tid tillbaka skett med fö
retag som är väl ägnade att möta de omställningsproblem som kan uppstå
6
i Uddevalla. Det bör därför vara möjligt att låta begränsningen av varvs-
driften tidsmässigt ske så att en tillfredsställande lösning av sysselsättnings
problemen för de anställda uppnås.
Jag är väl medveten om att i en sådan verksamhet som varvsrörelse finns
så stora s. k. fasta kostnader, att en produktionsminskning först på längre
sikt leder till en mera väsentlig minskning av förlusterna. Man måste räkna
med att — även om fartygsproduktionen begränsas i enlighet med den
uppfattning jag uttalat — företaget de närmaste åren kommer att redo
visa årliga förluster på ca 20 milj. kr. Med hänsyn till hl. a. den räntesub
vention som lämnas redarna genom kreditgivningen skulle dock de årliga
förlusterna vid fullt utnyttjande av kapaciteten kunna bli inemot 10 milj.
kr. större. Oavsett de vinster man kan nå genom produktionsminskning
anser jag det nödvändigt att göra alla ansträngningar för att Uddevalla-
orten skall bli mindre beroende av en så konjunkturkänslig verksamhet
som varvsrörelse. Detta är så mycket mer angeläget som någon ljusning
i varvskonjunkturen inte kan skönjas.
Som jag tidigare framhållit skiljer sig situationen för Uddevallavarvet
och för övriga svenska storvarv främst däri, att Uddevallavarvet saknar
den konsolidering som är nödvändig för att verksamheten skall kunna dri
vas eu längre tid under lönsamhetsgränsen. Från den samlade varvsindu
strin har emellertid yrkats på ytterligare finansieringshjälp för att varven
skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Den finansie-
ringshjälp som sålunda begärts är emellertid av sådan storlek att den med
hänsyn till kapitalmarknadens tillgångar reser nya svåra avvägningspro-
blem för såväl varvsindustrin som näringslivet i övrigt.
Under sådana förhållanden har jag ansett att staten inte kan medverka
till ytterligare finansieringshjälp åt varven med mindre en verklig struktur
rationalisering kommer till stånd inom varvsindustrin. Om varven skall
kunna överleva den varvskris som råder, är det nödvändigt att produktions-
och administrationskostnader bringas ned och att forsknings- och utveck
lingsarbetet samordnas. Ett produktionssamarbete i väsentligt mer utbyggd
form behövs om svensk varvsindustri skall hålla sin ställning i dagens inter
nationella konkurrensläge. Redan år 1963 då den första finansieringshjäl
pen lämnades till varven uttryckte jag förhoppningar om att det samord
nande kreditarrangemang som då föreslogs skulle leda till ett intimt sam
arbete mellan de svenska varven. Dessa förhoppningar har inte infriats.
Under våren 1966 hölls på mitt uppdrag överläggningar med Eriksberg
och Götaverken i syfte att få till stånd ett samgående mellan sistnämnda två
varv samt Uddevallavarvet. En förutsättning för att den önskade finansie
ringshjälpen skulle lämnas var enligt min mening att ur statens synpunkt
tillfredsställande samarbete och integration kom till stånd. Det av mig upp
ställda villkoret ansågs dock inte godtagbart och förhandlingarna ledde där
för inte till något resultat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1967
7
Det kapitaltillskott som nu bör tillföras Uddevallavarvet anser jag böra uppgå till 75 milj. kr. Ett kapitaltillskott av den storleksordningen torde täcka de förluster som blir en följd av hittills tecknade kontrakt och de kontrakt som behöver tecknas under åren 1967 och 1968 för att trygga sys selsättningen under ytterligare två år med den målsättning i fråga om den framtida produktionen som jag tidigare förordat. Frågan om Uddevallavar- vets framtid bör på nytt underställas riksdagens prövning senast år 1969. Be dömningen kan då ske utifrån den uppfattning man vid den tiden har om den framtida varvskonjunkturen och med hänsyn till resultatet av ansträng ningarna att tillföra Uddevallaorten nya arbetsmöjligheter.
Med hänsyn till det förordade kapitaltillskottet torde någon ytterligare fi nansieringshjälp i form av ökade statliga garantier inte behöva bli aktuell för Uddevallavarvets del före år 1969. Jag förutsätter att några mera kost nadskrävande investeringar inte skall vidtas före nämnda år. Även om varvsproduktionen begränsas på sätt som jag tidigare förordat blir vissa investeringar nödvändiga. För att göra varvet konkurrensdugligt i en mera normal varvskonjunktur krävs investeringar på omkring 150 milj. kr. Frå gan huruvida investeringar är försvarbara med hänsyn till den framtida varvskonjunkturen kan möjligen bättre bedömas år 1969. F. n. är jag inte beredd tillstyrka investeringar av sådan storlek. Däremot måste givetvis de investeringar vidtas som är nödvändiga för att varvet skall vara funktions dugligt.
Kapitaltillskottet bör ske på samma villkor som i fråga om 1965 års till skott. Staten skall således äga rätt till återbetalning av beloppet jämte 6 % årlig ränta ur uppkommande utdelningsbar vinst för bolaget in nan utdelning får ske. Träder bolaget i likvidation innan tillskottet återbe talats, skall, sedan bolagets övriga skulder blivit betalda, tillskottet jämte ränta återbetalas av bolagets tillgångar innan någon utskiftning på aktierna får äga rum. Skulle fråga uppkomma att värdera bolagets aktier innan be loppet är återbetalat är detta att räkna som en bolagets skuld med hela kvar stående beloppet jämte ränta. Liksom år 1965 bör medelsanvisningen ske under fonden för låneunderstöd.
Då någon vinst inte finns redovisad hos bolaget och inte heller kan på räknas uppkomma under de närmaste åren, åligger det inte bolaget att ta upp ersättningsanspråket bland skulderna i den årliga balansräkningen. An
språket synes kunna redovisas inom linjen. Det tillskjutna beloppet bör i bolagets räkenskaper tas upp som en reserv för täckande av förluster.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t före slår riksdagen
att för Tillskott till Uddevallavarvet aktiebolag på till- läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1966/67 under fon den för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 75 000 000 kr.
8
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord
nar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
visar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1967
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670 I 44