Prop. 1967:31
('med förslag till förord\xad ning om ändring i taxeringsförordningen den 23 no\xad vember 1956 (nr 623)',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
1
Nr 31
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om ändring i taxeringsförordningen den 23 no vember 1956 (nr 623); given Stockholms slott den 20 januari 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i taxeringsförord ningen den 23 november 1956 (nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förenkling av arbetsgivarnas uppgiftsskyldig- het enligt 37 § 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen beträffande vissa traktamentsersättningar m. m. Vidare föreslås extraordinär besvärs- rätt för skattskyldig som inte erhållit avräkning för utländsk skatt, vartill han är berättigad enligt avtal med främmande stat.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft omedelbart. Den förenklade uppgiftsskyldigheten gäller dock inte kontrolluppgifter som lämnas vid 1967 års taxering. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 31
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. samt 100 § taxeringsförord
ningen den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
37 §.
I m o m. Till ledning---------------- - — — följande uppställning:
Uppgiftsskyl-
dig
l.a) Statlig och
------- - — sådan för
värvskälla.
Vem uppgiften Vad uppgiften
skallavse
skall avse
Den som------------ Avlöning, arvode,------- —
annan stiftelse.
vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
------------ år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjor
da utlägg som samman
lagt icke överstiga 500
kronor, och representa-
tionsersättning, motsva
rande gjorda utlägg, sam
manlagt icke överstigande
500 kronor, samt därjäm
te traktamentsersättning
vid vistelse i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller icke av
ser mer än 24 dagar för
år räknat, därest i kon
trolluppgiften anmärkes,
att traktamentsersätt
ning utgått,
h) förmån från ------------
erlagt sjömansskatt. 1
1 Senaste lydelse av 37 § 1 inom. se 1963: 266 och av 37 § 2 mom. se 1964: 53.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
(Föreslagen lydelse)
3
1 in o m. Till ledning Uppgiftsskyl-
dig
—----------------------- följande uppställning:
Vem uppgiften Vad uppgiften
skallavse skall avse
l.a) Statlig och ------------ sådan för värvskälla.
Den som------------ Avlöning,
arvode,------------------
annan stiftelse. vederlaget lämnas. Undantag:
a) folkpension, när ------------ år räknat,
g) ersättning för resa i tjänsten, motsvarande gjorda utlägg som sam manlagt icke överstiga 500 kronor, och representa- tionsersättning, motsva rande gjorda utlägg, sam manlagt icke överstigande 500 kronor, samt därjämte traktamentsersättning vid vistelse i tjänsten utom tj änstgöringsorten, som sammanlagt icke översti ger 500 kronor eller icke avser mer än 24 dagar för år räknat, därest i kon trolluppgiften anmärkes, att traktamentsersättning utgått (se även 2 mom. fiärde stycket),
h) förmån från-----------erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 in o in. Vid avlämnande--------------------------iakttagas följande. Avser sådan------- ------------------- förmånen utgått. I kontrolluppgift,---------------- - — — under förrättningen.
Om förste taxeringsintendenten i det län där arbetsgivarens hemorts kommun är belägen medger det, be höver arbetsgivaren, i stället för att lämna uppgift enligt tredje stycket om traktamentsersättning vid för rättning inom riket, endast anmär ka i kontrolluppgiften att sådan er sättning utgått. Förutsättning för medgivande är att ersättning utgår enligt sådana grunder att den kan
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
antagas icke komma att överstiga
avdragsgill ökning i levnadskostna-
Därest vid------- ------------------ som f
I kontrolluppgift enligt----------------
I kontrolluppgift skall------------------
Särskild uppgiftshandling------------
Kontrolluppgift, som--------------------
Uppgift skall--------------------- lämpat
derna. Motsvarande medgivande kan
lämnas även beträffande resekost-
nadsersättning för färd med allmänt
kommunikationsmedel. Medgivande
lämnas endast om arbetsgivaren har
ett större antal anställda, som mera
regelbundet företager tjänsteresor,
och medgivandet bedömes vara utan
olägenhet för taxeringsarbetet. Med
givande gäller tills vidare. Det kan
begränsas till viss grupp av anställ
da. — Ansökan om medgivande gö-
res hos länsstyrelsen senast den 31
oktober året före taxeringsåret. Ta
lan mot beslut, varigenom ansökan
om medgivande avslagits eller med
givande återkallats, föres hos riks
skattenämnden genom besvär som
skola ha inkommit till nämnden in
om eu månad från den dag då kla
ganden erhöll del av beslutet. Mot
riksskattenämndens beslut får talan
icke föras.
ivdragits.
------- allmän försäkring.
------preliminär A-skatt.
------- före taxeringsåret.
- åtnjuta pensionsförmånen.
I blankett.
Besvär må----------------
6) om han, till följd av underlå
tenhet att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av fel
aktighet i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontroll
uppgift eller i handling som legat
till grund för sådan deklaration el
ler uppgift, taxerats till väsentligt
högre belopp än som svarar mot
hans inkomst eller förmögenhet,
samt
7) om han eljest —- — — —.
-
100
§.
— uppenbart förbiseende,
6) om han, till följd av underlå
tenhet att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av fel
aktighet i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontroll
uppgift eller i handling som legat till
grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt hög
re belopp än som svarar mot hans
inkomst eller förmögenhet,
lägre taxering,
8) om han icke erhållit sådan av
räkning av utländsk skatt, som han
Kungl, Maj:ts proposition nr 31 år 1967
o
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
är berättigad till enligt överenskom melse med främmande stat.
I de------------------------------------------ riktig taxering. Besvär som------------------------- efter taxeringsåret.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam ling.
6
Kungl. Maj ris proposition nr 31 år 1967
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 20 januari 1967.
N är varande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lättnad i arbets
givares uppgiftsskyldighet enligt taxeringsförordningen beträffande vissa
rese- och traktamentsersättningar, in. in., samt anför.
Inledning
Vid 1963 års riksdag beslöts (prop. 120, BevU 43, rskr 294, SFS 265 och
266) vissa förenklingar på lönebeskattningens område. Beslutet grundade
sig på förslag som framlagts av lönebeskattningsutredningen i dess första
delbetänkande, Beskattning av traktamenten in. m. (SOU 1962:47). För
enklingarna innebar bl. a. en schablonisering av traktamentsbeskattningen.
Därjämte reglerades även arbetsgivarens uppgiftsskyldighet rörande ut
givna traktamentsersättningar. De förenklingar man ville uppnå gällde så
väl deklarationsbestyret som taxeringsarbetet.
I en inom finansdepartementet i juni 1966 upprättad promemoria (Sten
cil Fi 1966: 6) har föreslagits ytterligare förenkling i vissa fall av arbetsgi
vares uppgiftsskyldighet på detta område. I samband därmed har även
upptagits frågan om inkomsttagarens deklarationsplikt i den mån denna
berörs av förslaget om förenkling av uppgiftsskyldigheten för arbetsgivaren.
Författningsförslagen i promemorian torde få fogas till statsrådsproto
kollet i detta ärende som bilaga.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Norrbottens län, Sveriges industriför
bund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lant-
bruksförbund, Kooperativa förbundet (KF), Svenska arbetsgivareförening-
7
eu, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisa tion (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) samt Taxe- ringsnämndsordförandenas riksförbund.
I detta sammanhang ämnar jag även ta upp en fråga som är fristå ende från den nu berörda uppgiftsskyldigheten, nämligen om införande av extraordinär besvärsrätt för skattskyldig som inte erhållit avräkning för utländsk skatt, vartill han är berättigad enligt avtal med främmande stat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Gällande bestämmelser
Till skattepliktig intäkt av tjänst räknas i princip enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) (KL) avlöning, arvode, traktamente in. in. som utgått för tjänsten. Emellertid skall enligt uttrycklig bestämmelse i 3 inom. av samma paragraf inte tas upp till be skattning vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda med vissa
o
tjänster eller uppdrag förenade kostnader. Som exempel på sådana kostna der anges bl. a. rese- och traktamentsersättningar. Däremot gällde före 1963 års nyssnämnda lagstiftning, att särskild ersättning som anvisats vid kom munal och enskild tjänst enligt paragrafens 4 mom. skulle beskattas.
Efter 1963 års ändringar gäller i huvudsak följande. Skattefria är även kommuners, hushållningssällskaps, skogsvårdsstyrel- sers och vissa andra offentliga institutioners traktamenten. Beträffande traktamenten från övriga arbetsgivare föreligger däremot skatteplikt men avdrag skall enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL utan särskild ut redning schablonmässigt medges med traktamentsbeloppet, om detta inte överstiger av riksskattenämnden fastställt »normalbelopp». Om den skatt skyldige vill ha större avdrag än som svarar mot erhållet traktamente eller mot normalbeloppet måste han förebringa utredning om de verkliga kost naderna. Normalbeloppet förutsättes vara anpassat till högsta statliga trakta mente.
Riksskattenämnden har liksom tidigare för åren 1964—1966 fastställt normalbelopp för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i enskild tjänst även för kalenderåret 1967, se Meddelanden från riksskattenämnden Se
rie I nr 1/1967 p. 3.
I samband med de nya bestämmelserna för traktamentsbeskaltningen behandlades även frågan om de kontrolluppgifter, som arbetsgivare skall avge till ledning för de anställdas taxering. En mera detaljerad uppgifts- slcyldighet än som dittills förelegat ansågs nämligen erforderlig för att taxeringsnämnderna skulle kunna tillämpa de nya schablonreglerna.
Enligt förut gällande bestämmelser skulle i kontrolluppgiften anges be loppet av utgiven traktamentsersättning. Vidare skulle anges det antal
8
dagar för vilka traktamenten utgått. Enligt de bestämmelser, som år 1963
infördes i 37 § 2 inom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623) (TF), gäller att uppgifterna rörande traktamentsersättningar skall
uppdelas på de tre grupperna långtids-, korttids- och endagsförrättningar.
Inom varje grupp skall uppges traktamentsbelopp och den tid traktamen
tena avser. I förekommande fall skall kontrolluppgiften även innehålla upp
lysning om huruvida bostad, kost eller dylika utgifter för den anställdes
uppehälle under resorna bestritts direkt av arbetsgivaren. Traktamentser
sättningar, som sammanlagt inte överstiger 500 kr. är dock undantagna
från uppgiftsplikt. I detta sistnämnda fall är det tillräckligt om på kon
trolluppgiften antecknas (t. ex. genom kryssmarkering) att traktaments-
ersättning utgått. Genom en sådan anteckning har taxeringsmyndigheterna
möjlighet att infordra mera fullständiga uppgifter, om de finner anledning
härtill. Samma lättnad i uppgiftsskyldigheten gäller även då antalet för-
rättningsdagar för helt år räknat inte överstigit 24.
I de fall traktamentsersättningen inte behöver specificeras på kontroll
uppgiften, föreligger inte heller deklarationsplikt för mottagaren, se 25 §
första stycket 3) TF. Å andra sidan får inkomsttagaren inte göra avdrag
för kostnader som svarar mot de ersättningar som han i enlighet med
det sagda inte deklarerar såsom intäkt (jfr punkt 3 första stycket av an
visningarna till 33 § KL).
I prop. 1963: 120 berörde jag frågan om kontrollen av traktamentsredo-
visningen enligt de här angivna reglerna. Därvid anförde jag bl. a.
Det föreslagna systemet förutsätter i stor utsträckning att arbetsgivare
lämnar korrekta uppgifter till ledning för de anställdas taxering. F. n.
sker kontrollen av traktamentsredovisningen i stor utsträckning ge
nom granskning av den anställdes deklaration. I viss utsträckning för
svåras denna kontroll genom de föreslagna åtgärderna. Denna följd av re
formen torde i och för sig inte kunna undvikas, om någon mera betydan
de förenkling av nuvarande förhållanden på området skall erhållas.
Till den del den nödvändiga kontrollen inte kan ske med utgångspunkt
från den anställdes deklaration och arbetsgivarens kontrolluppgifter, torde
kontrollen få ske direkt hos arbetsgivaren. Sålunda bör, såsom de sakkun
niga understrukit, i samband med taxeringsrevision av rörelseidkares och
andra arbetsgivares bokföring även deras redovisning av tjänsteresor på
kontrolluppgifter bli föremål för granskning. I regel kan det naturligtvis
blott bli fråga om stickprovsgranskning. Genom sådan granskning torde
dock kunna klargöras, vilka arbetsgivare som på detta område bör göras till
föremål för noggrannare tillsyn.
Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1067
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
9
Departementspromemorian
I departementspromemorian konstateras att det trots de år 1963 införda förenklingarna inte kunnat undgås att redovisningen av traktamentena och kontrollen därav alltjämt utgör en belastning för därav berörda parter. Det är därför enligt promemorian angeläget att utnyttja de möjligheter till ytterligare förenklingar som kan finnas. En ofrånkomlig förutsättning är dock självfallet att man inte därvid äventyrar åstadkommandet av ett tillfredsställande taxeringsresuitat.
Vid valet av metod för att underlätta fullgörandet av uppgiftsskyldighe- ten ligger det enligt promemorian — eftersom uppgiftsskyldigheten inte helt kan upphävas — närmast till hands att tillämpa samma förfarande som nu används, när traktamentena tillsammans uppgått till högst 500 kr. eller när de avsett högst 24 förrättningsdagar. Såsom förut nämnts har uppgiftsskyldigheten i dessa senare fall inskränkts till att avse blott en anteckning på kontrolluppgiften om att traktamentsersättning utgått.
I promemorian framhålls att en begränsning av uppgiftsskyldigheten med tillämpning av denna metod emellertid inte kan gälla generellt för alla arbetsgivare. En så vittgående inskränkning av det uppgiftslämnande som är avsett att ligga till grund för beskattningen av traktamenten i en skild tjänst skulle inte vara förenlig med intresset av ett riktigt taxerings resuitat och skulle ställa alltför stora krav på kontrollen. I promemorian föreslås därför att man i stället inriktar sig på sådana fall där ett mera påtagligt behov av ett förenklat uppgiftslämnande föreligger. Därom anförs i promemorian.
En sådan förenkling kan vara särskilt påkallad, när fråga är om arbets givare med ett förhållandevis stort antal anställda som fått traktamenten och uppgiftsskyldighetens fullgörande för hans vidkommande därför är mer betungande än vanligt. Men det bör inte räcka med enbart det för hållandet att uppgiftslämnandet är betungande för arbetsgivaren på grund av att antalet traktamentsberättigade anställda är stort. Det bör också av omständigheterna klart framgå, t. ex. genom reglementen eller instruk tioner för personalen, allmänna anställningsvillkor m. m. dylikt, att de traktamentsersättningar, som av företaget utbetalas till de anställda vid resor utom den vanliga verksamhetsorten, överensstämmer med eller i vart fall inte överstiger de av riksskattenämnden fastställda normalbeloppen. I många fall då grunderna för traktamentsersättningarnas utbetalande så lunda kan klarläggas och det i övrigt saknas anledning betvivla att företa gets ersättningspolitik verkligen håller sig inom den angivna ramen, kan skyldigheten för eu arbetsgivare med ett stort antal anställda att lämna detaljerade uppgifter angående utgivna traktamenten i enlighet med nu gällande bestämmelser framstå som onödigt betungande i förhållande till den praktiska nyttan av arbetet med uppgiftslämnandet och kontrollen därav. För de anställdas vidkommande blir nämligen effekten med hänsyn till deras rätt enligt gällande schablonregler till avdrag med traktaments-
beloppet likväl att de i regel inte skall beskattas för traktamentsersättning-
arna.
I nu avsedda fall skulle enligt promemorian en väsentlig arbetsbesparing
kunna vinnas om arbetsgivaren fick tillämpa samma förfarande som nu
kan användas när traktamentena inte överstigit 500 kr. eller avsett högst
24 dagar. Han skulle alltså t. ex. genom en kryssmarkering på kontroll-
uppgiften kunna ange att traktamentsersättning utgått till den anställde. Ge
nom en dylik anteckning skulle taxeringsmyndigheterna även i fall som de
nu diskuterade ha möjlighet att verkställa en närmare kontrollundersök
ning om så skulle behövas.
I promemorian anförs.
Av det föregående framgår att en begränsning av uppgiftsskyldigheten
på nyss angivet sätt endast bör ifrågakomma i vissa mera kvalificerade
fall. Det skall såsom redan antytts vara fråga om fall där uppgiftsläm-
nandet avser ett förhållandevis stort antal anställda. Avsteg från nu gäl
lande regler bör alltså, även om utgivna traktamenten inte överstiger de av
riksskattenämnden fastställda normalbeloppen, inte göras om företaget har
blott relativt få anställda. Inte heller bör det ske om företaget visserligen
har en större personal men tjänsteresor företas av endast företagets chef
eller av ett fåtal andra personer. Som förutsättning för en förenklad upp-
giftsskyldighet bör därför i allt fall gälla att företagets personal är av viss
inte alltför obetydlig storleksordning. Således bör förslagsvis gälla att an
talet anställda i företaget uppgår till minst 100. I
I detta sammanhang upplyses i promemorian, att enligt uppgifter som
inhämtats från statistiska centralbyrån avseende år 1964 framgår bl. a. att
av 1 522 industriföretag med över 25 arbetare 799 företag hade över 100
arbetare och 432 företag hade över 200 arbetare. Av 618 större handelsföre
tag utgjorde antalet företag med motsvarande antal anställda 285 resp.
123.
Enligt departementspromemorian bör vidare gälla att även omständig
heterna i övrigt talar för en lindring i arbetsgivarens uppgiftsskyldighet.
I promemorian anförs.
I detta krav ligger framför allt att man har garantier för att de trakta-
mentsersättningar som utbetalas av företaget inte överstiger de av riks
skattenämnden fastställda normalbeloppen. Det måste därför bli fråga om
en tillståndsgivning för det enskilda fallet och det ligger i sakens natur att
prövningen måste vara av diskretionär natur. Tillståndet måste följaktligen
bli beroende av den prövande instansens uppfattning om den ersättningspoli-
lik som tillämpas av sökanden och om hans förmåga och vilja att lämna
korrekta uppgifter i detta hänseende. Stor hänsyn måste även tas till att
intresset av ett riktigt taxeringsresultat inte äventyras och att inte kontroll
möjligheterna försvåras i alltför hög grad. Även om dessa hänsyn inte hel
ler får överdrivas, måste man emellertid räkna med en viss återhållsam
het i tillståndsgivningen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
11
Såsom lämplig tillståndsmyndighet föreslås förste taxeringsintendenten i det län där arbetsgivarens hemortskommun är belägen. Enligt promemo rian kan tillståndsgivningen härigenom centraliseras inom varje län, vilket bör vara till fördel från olika synpunkter. Bl. a. kan man vinna en ökad enhetlighet vid bedömningen av ansökningar från olika arbetsgivare. Det ligger i sakens natur, framhålls det i promemorian, att, om arbetsgivarens ansökan om medgivande som här avses berör anställda inom mer än ett län, förste taxeringsintendenten i det län där arbetsgivarens hemortskommun är belägen skall underrätta förste taxeringsintendenten i det eller de övriga länen angående medgivande som lämnats.
Medgivet tillstånd bör enligt promemorieförslaget gälla tills vidare och får givetvis inte utesluta möjligheterna till kontroll av uppgifternas riktig het. Om det vid en kontroll, t. ex. i samband med en taxeringsrevision eller i annat sammanhang, framkommer att traktamentsersättningar i verklig heten utgått med högre belopp än vad anteckningen på kontrolluppgiften gett anledning anta, bör enligt promemorian självfallet gälla att det med givna tillståndet skall kunna återkallas. Om tillstånd till en begränsning av uppgiftsskyldigheten vägras eller återkallas, får besvär anföras hos riks skattenämnden. Besvären skall enligt förslaget vara inkomna till nämnden inom en månad från den dag, då klaganden fick del av beslutet. Däremot får besvär inte föras över riksskattenämndens beslut.
Eftersom de kontrolluppgifter, om vilka här är fråga, enligt gällande be stämmelser skall avlämnas till vederbörande myndighet och till inkomst tagaren senast den 31 januari under taxeringsåret, är det givetvis angeläget att eventuella tillstånd till en begränsad uppgiftsskyldighet meddelats ar betsgivaren i god tid före nämnda dag. I promemorian föreslås därför att ansökan om tillstånd skall ha ingetts till länsstyrelsen senast den 31 de cember före taxeringsåret.
Beträffande inkomsttagaren föreslås i promemorian att, när arbetsgiva ren fått dispens från den skyldighet att lämna detaljerade uppgifter om utgivna traktamenten som annars åligger honom, inkomsttagaren automa tiskt skall vara befriad från deklarationsplikt beträffande traktamentser- sättningarna i fråga i likhet med vad som gäller beträffande sådana trakta mentsersättningar som sammanlagt inte överstiger 500 kr. eller som avser högst 24 dagar. I promemorian framhålls, att en sådan befrielse följer av bestämmelsen i 25 § första stycket 3) TF. Som ytterligare kommentar an förs.
Att inkomsttagaren inte behöver deklarera traktamentena i fråga bör framgå av kontrolluppgiften, som i likhet med den nu befintliga uppgiften angående bl. a. traktamenten om högst 500 kr. bör innehålla motsvarande uppgift angående traktamenten beträffande vilka arbetsgivaren erhållit dis pens i fråga om uppgiftsskyldigheten, t. ex. genom att en särskild ruta för kryssmarkering ifyllts. Om inkomsttagaren på grund av en sådan uppgift
12
inte deklarerar traktamentena, får han givetvis inte heller avdrag för de
kostnader som svarar mot dessa icke deklarerade traktamenten (p. 3 förs
ta stycket anv. till 33 § KL). Den omständigheten att arbetsgivaren fått
sin uppgiftsskyldighet förenklad på sätt här föreslagits bör dock inte beta
ga den skattskyldige hans rätt att, om han anser det vara till sin fördel, på
vanligt sätt i deklarationen uppta erhållna traktamenten och yrka avdrag
för sina verkliga merkostnader.
Enligt promemorian bör de föreslagna bestämmelserna om förenklat upp-
giftslämnande bli tillämpliga första gången vid 1968 års taxering beträf
fande kontrolluppgifter avseende år 1967.
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Remissyttrandena
Promemorieförslaget har fått ett i stort sett positivt mottagande. Invänd
ningar har dock gjorts beträffande förslagets utformning i vissa delar. På
några håll har man även ifrågasatt en mera allmän omprövning av trakta-
mentsbeskattningen.
Till förespråkarna för en sådan allmän omprövning hör läns
styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser att reglerna angående trak-
tamentsbeskattningen enligt gjorda erfarenheter visat sig i vissa fall med
föra en avdragsrätt som materiellt framstår som alltför generös. Enligt
länsstyrelsen inger särskilt bestämmelsen om befrielse från att uppge utbe
talad traktamentsersättning för lägre antal resdagar än 24 stora betänk
ligheter. Liknande iakttagelser har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens
län, som förordar restriktivare linjer vid behandlingen av ansökningar om
befrielse från uppgiftsskyldigheten än enligt förslaget. Även länsstyrelsen i
Kronobergs län har observerat, att traktamenten i många fall utbetalas där
ersättning för fördyrade levnadskostnader ej utgått före de nya bestäm
melsernas tillkomst. Enligt länsstyrelsen torde de ändrade reglerna emel
lertid ha lämnat övervägande goda erfarenheter. Möjligheter till ytterliga
re förenklingar bör prövas, framhåller länsstyrelsen, särskilt som därmed
större förutsättningar för införande av definitiv källskatt kanske kan vin
nas. Också riksskattenämnden framhåller önskvärdheten av att de nuva
rande reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i en
skild tjänst blir föremål för omprövning i syfte att åstadkomma materiella
förenklingar och större rättvisa.
Angelägenheten av ytterligare och längre gående förenklingar under
stryks starkt av näringsorganisationerna. Så t. ex. påpekar Sveriges indu
striförbund och Svenska arbetsgivareföreningen att den detaljerade upp
giftsskyldigheten, såsom framhållits i promemorian, vållar arbetsgivarna
stora olägenheter, särskilt när antalet anställda är stort. De båda organi
sationerna anför i detta sammanhang att, som reglerna är utformade, det
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
13
är svårt att få dem att passa in i databehandlingssystem samt att, trots de lättnader som infördes år 1963 i vissa fall, ett ökat arbete uppstått för många företag genom att i övriga fall mer detaljerade uppgifter än tidiga re måste lämnas.
Även LO framhåller att trots den förenkling det föreliggande förslaget innebär, ytterligare förenklingar beträffande schablonisering i traktaments- beskattningen borde närmare övervägas.
I fråga om förslagets detaljer vänder sig de flesta remissinstanserna mot att dispensmöjligheten gjorts beroende av villkoret att arbetsgivaren i sin verksamhet sysselsätter minst 100 anställda. I flertalet yttran den förordas att man släpper fixeringen till ett visst antal anställda. Om en sådan fixering likväl anses behövlig, anser man att förutsättningen för dispens i stället bör anknytas till ett visst minsta antal traktamentstagare.
En sådan uppfattning uttalas av t. ex. riksskattenämnden, som anser att gränsdragningen bör knytas till antalet anställda som mera regelbundet företar tjänsteresor, därvid antalet förslagsvis kan sättas till minst 50. En ligt nämnden skulle det emellertid inte vara lämpligt att på sätt föreslagits fixera antalet i taxeringsförordningen. I denna bör enligt nämnden i stäl let intas en mera allmänt formulerad bestämmelse, kompletterad med väg ledande uttalanden i propositionen. Därigenom skulle möjliggöras en smi digare tillämpning av dispensregeln. Även länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte t. ex. 50 traktamentstagare skulle berättiga arbetsgi varen till förenklad uppgiftsskyldighet, oavsett antalet anställda. Länssty relsen förordar dock att den föreslagna förenklingen anknyts till både an talet anställda, som sätts till lägst 100, och antalet traktamentstagare, för slagsvis minst 25. En sådan lösning förordas också av länsstyrelsen i Gö teborgs och Bohus län.
Kammarrätten, som i sitt yttrande diskuterar om dispensmöjligheten bör göras beroende av antalet anställda över huvud taget eller av antalet an ställda, som är traktamentsberättigade, kommer till resultatet att, vilken väg man än väljer, befogenhet kanske bör ges den tillståndsgivande myn digheten att göra avsteg från föreskriften om ett minsta antal anställda för det fall att antalet traktamentstagare är stort, både absolut och relativt, och en begränsning av uppgiftsskyldigheten därför ter sig angelägen. Ris ken med en sådan anordning är emellertid enligt kammarrätten att fram ställningar kan komma att inges även från sådana arbetsgivare som up penbarligen aldrig varit åsyftade med förslaget. Denna invändning synes dock enligt kammarrättens mening väga mindre tungt än erinringarna mot en ordning enligt promemorians författningstext.
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen konstaterar i sitt yttrande, att enligt deras beräkningar ca 2 000 företag skulle ha möjlighet att erhålla dispens om gränsen sätts vid 100 anställda. Enligt
14
organisationerna torde gränsen utan nämnvärda olägenheter från kontroll
synpunkt kunna sänkas betydligt. I yttrandet erinras om att företag med
förhållandevis få anställda likväl kan ha en betungande uppgiftsskyldighet
beroende pa att en onormalt stor del av personalen företar resor i tjänsten.
Någon fix gräns bör därför enligt de båda organisationerna inte inskrivas
i författningen utan det bör räcka med en allmän bestämmelse om rätt att
ge dispens då skäl föreligger därtill.
Sveriges köpmannaförbund påpekar likaledes att det bland de större ar
betsgivarna finns ett mycket stort antal, som utger traktamentsersättning-
ar till endast ett fåtal personer, medan bland företag med mindre än 100
anställda finns många, som bedriver sådan verksamhet, t. ex. agenturer,
konsulterande verksamhet, försäljning en gros eller i övrigt genom försäl
jare, att de utger traktamentsersättningar till en betydande del av sina
anställda. Det totala antalet anställda i ett företag är därför enligt förbun
dets mening ingen rättvisande grund utan avgörande bör vara antalet an
ställda, som erhållit traktamentsersättning. Förslagsvis bör därför enligt
förbundet förenklad uppgiftsskyldighet medges, om antalet anställda, som
erhållit traktamentsersättningar med mer än 500 kr. per år eller haft mer
än 24 förrättningsdagar per år, överstiger tio. Förbundet ifrågasätter emel
lertid om inte en förenkling av uppgiftsskyldigheten i stället bör ske så, att
man inför en ruta för kryss, när utgivna ersättningar icke överstigit riks
skattenämndens normalbelopp. Fullständig uppgift skulle behöva lämnas
endast i de fall, då utgivna ersättningar överstiga normalbelopp. Ett sär
skilt tillståndsförfarande skulle bli obehövligt och en verklig förenkling
skulle vinnas, framhåller förbundet.
Även Sveriges lantbruksförbund, som föreslår att dispensrätten knyts till
antalet anställda som mera regelbundet företar tjänsteresor — antalet kan
enligt förbundet lämpligen sättas till 25 — anser att det kan diskuteras om
en absolut bestämd antalsgräns bör anges, eftersom en sådan gräns lätt
leder till en stelbent praktisk tillämpning.
Ett slopande av antalsgränsen förordas också av löntagarorganisationer
na. LO anser att det för dispens bör räcka att det av resereglementen, all
männa anställningsvillkor eller liknande framgår att traktamentsersätt-
ningarna överensstämmer med eller i vart fall inte överstiger de av riks
skattenämnden fastställda normalbeloppen. Samma uppfattning uttalas av
TCO, som erinrar om att taxeringsmyndigheterna, när dispens beviljats,
alltid har möjlighet att kontrollera de av arbetsgivaren utbetalda trakta-
mentsersättningarna och i förekommande fall återkalla det medgivna till
ståndet. I
I några yttranden diskuteras det för dispens enligt förslaget uppställda
villkoret, att det kan antas att traktamentsersättningarna inte överstiger
av riksskattenämnden fastställda normalbelopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
15
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, att det kan förekomma att för någon personalkategori i ett företag tilläm pas en sådan ordning för bestämmande av traktamentsersättningar att nor malbeloppen inte gäller. Vidare kan för ett och samma företag olika regler tillämpas vid olika driftställen. Enligt organisationernas mening bör därför möjlighet finnas att kunna efterge uppgiftsskyldigheten beträffande ett av dessa driftställen om företaget så önskar. Även länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte medgivande till den förenklade redovisningsmeto- den kan lämnas också för det fall företaget till viss antalsmässigt mycket begränsad grupp av anställda utbetalat traktamentsersättningar, som över stiger normalbeloppen.
Vidare erinrar Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareför eningen om att åtskilliga företag tillämpar traktamentsersättningar som överensstämmer med de statliga. I vissa hänseenden skiljer dessa sig från vad som skulle följa enligt normalbeloppen. Så har t. ex. traktamentet för en endagsförrättning enligt de statliga traktamentsbestämmelserna varit högre än som är avdragsgillt enligt det av riksskattenämnden fastställda normalbeloppet. Enligt organisationerna bör självfallet ett företag som strikt tillämpar de statliga bestämmelserna också kunna befrias från upp giftsskyldigheten .
Ett liknande påpekande görs av Sveriges lantbruksförbund, enligt vilket det ofta förekommer inom lantbrukets föreningsrörelse att företagens rese- reglemente helt anslutits till statens resereglemente. Förbundet tillägger i anslutning härtill.
Det innebär, som tidigare framhållits, att, då det statliga resereglementet justeras per 1 juli, den i promemorian uttalade förutsättningen för erhål lande av dispens icke föreligger under andra halvåret. Vidare kommer traktamentsersättning enligt ett sådant reglemente att utgå för tid som icke beaktas enligt schablonregeln ehuru ingen torde bestrida att den anställde har kostnader under tiden i fråga. Delegationen har kommit till den upp fattningen att företag som utformat sitt resereglemente i anslutning till statens inte skulle kunna ifrågakomma för dispens enligt det nu framlagda förslaget. Det kan icke vara rimligt att företag som lojalt tillämpar det statliga resereglementet skulle ställas utanför dispensförfarandet.
RF framhåller med hänvisning till sitt eget gällande resereglemente, som tillkommit redan före år 1963 och som behållits trots de då införda bestäm melserna om uppgiftsskyldigheten, såsom sin uppfattning att det inte kan göras gällande att grunderna för traktamentsersättning enligt KF:s rese reglemente är fördelaktigare för den anställde än de, efter vilka riksskatte nämnden fastställer normalbeloppen. Enligt KF inträffar trots detta i vissa fall att den totala ersättningen under visst år, enligt KF:s resereglemente, överstiger det belopp som erhålls om antalet övernattningar multipliceras med fastställt normalbelopp. Detta kan t. ex. bero på att resa påbörjats eller avslutats så att antalet övernattningar blivit mindre än antalet 24-
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
16
timmarsperioder. Givetvis kan även motsatt förhållande uppstå. Enligt KF
kan dessa uppkomna differenser inte anses vara av sådan art att materiellt
fog finns för avvikelse i den anställdes deklaration.
KF understryker alt den föreslagna lagtexten inte får tolkas så restrik
tivt att de föreslagna möjligheterna att erhålla lättnader blir illusoriska.
Av uttalandena i promemorian synes framgå att så icke varit avsikten,
framhåller förbundet, utan att dispens skall kunna medges i sådana fall
där företagets resereglemente eller motsvarande är så utformat, att ersätt-
ningsgi underna i stort inte kan antas leda till ett förmånligare resultat än
avsikten varit med de bestämmelser i taxeringsförordningen, som bemyn
digar riksskattenämnden att fastställa de s. k. normalbeloppen.
LO ifrågasätter om inte de arbetsgivare, som erhåller dispens från upp-
giftsskyldighet beträffande traktamentsersättningar, borde kunna få dispens
även från skyldigheten att lämna uppgifter om resekostnadse r-
sättning. Som krav bör gälla att arbetsgivarens interna reseregle
mente eller liknande är så utformat att resekostnadsersättning utgår med
belopp motsvarande verkligt utlägg. Även överståthållarämbetet föreslår att
uppgiftsbefrielsen eventuellt utsträcks att omfatta sådan resekostnadser-
sättning som endast utgjort gottgörelse för faktiska biljettkostnader vid
färd med allmänna kommunikationsmedel.
Sveriges grossistförbund går något längre och anser att uppgiftsbefriel
sen skall avse över huvud taget fall, då den anställde inte får traktaments-
ersättning utan i stället ersättning som direkt motsvarar erlagda utlägg
mot att han lämnar kvitto, förutsatt att arbetsgivaren i övrigt fyller nöd
vändiga kvalifikationer. Det är vidare enligt förbundet inte ovanligt att
företag tillämpar direkt betalning till hotell för logikostnader men utger
kontant ersättning till den anställde för måltider. Det föreslagna villkoret
för dispens bör enligt förbundets uppfattning anses uppfyllt även i detta
fall, under förutsättning givetvis att traktamentsersättningen inte över
stiger dagdelen av normalbeloppet.
LO framhåller, att ett speciellt problem för organisationer av LO:s typ
är att traktamentsersättningar utgår till ett stort antal icke anställda per
soner, tör vilka uppgiftsplikt föreligger. Dispens från uppgiftsskyldighet
i sådana fall, som för LO:s del kan uppgå till 1 000 eller flera under ett år,
skulle innebära betydande lättnader. Organisationen föreslår därför att
dispens skall kunna medges för arbetsgivare även i dylika fall.
KF anser att dispens, under i övrigt angivna förutsättningar, bör lcunna
avse förekommande resor utom riket. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län ifrågasätter däremot om sådan dispens bör medges. Beträffande dylika
förrättningar föreligger nämligen, framhåller länsstyrelsen, inte lika fast
praxis, som för förrättningar på ort inom landet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
17
Vad beträffar den föreslagna ansökningstidens utgång — senast den 31 december året före taxeringsåret — föreslår flera remiss instanser att denna skall tidigareläggas. Riksskattenämnden anser att an sökningen bör inges väsentligt tidigare, förslagsvis den 30 september året före taxeringsåret, med hänsyn till den utredning, som förste taxerings- intendenten kan behöva verkställa innan han meddelar beslut, och till ett eventuellt besvärsförfarande. Även Sveriges lantbruksförbund föreslår sam ma datum med skyldighet för förste taxeringsintendenten att avge svar senast den 15 november. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt
Kronobergs län anser att den 31 oktober året före taxeringsåret skall vara sista dag för ingivande av ansökningar av angiven art. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att motsvarande sista dag bestäms till den 30 no vember. Detsamma föreslår Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, som framhåller att det även för arbetsgivarna kan vara fördelaktigt om till ståndet i förekommande fall erhålls före taxeringsårets ingång, då härige nom kontrolluppgifternas färdigställande kan påbörjas tidigare.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tar upp frågan om dispensens gil tighetstid och yttrar.
Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att låta medgivet tillstånd gälla tills vidare, varmed måste förstås att detsamma i princip skulle hli tillämpligt utan begränsning framåt i tiden, därest tillståndet inte av sär skild anledning finnes böra återkallas. Att föreskriva ett årligt ansöknings- förfarande framstår å andra sidan såsom otympligt. Såsom en kompromiss, som kan tillfredsställa såväl det allmännas som arbetsgivarens och de an ställdas intressen, torde kunna komma i fråga en årlig anmälningsskyldig het, innebärande en allmänt hållen försäkran av arbetsgivaren att samma förhållanden, som andragits i den ursprungliga ansökningen, alltjämt rå der. En anmälan av nu åsyftat innehåll skulle givetvis i normalfallet inte föranleda annan åtgärd hos myndigheten än registrering. Den föreslagna bestämmelsen att medgivet tillstånd skall kunna återkallas bör dock bibe hållas även vid ett anmälningsförfarande som här åsyftas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte övertygad om lämpligheten av att förste taxeringsintendenterna i länen blir tillstånds myndighet för ärendena om befrielse från uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen anför.
Då sådan befrielse får avgörande betydelse för den skattemässiga behand lingen av de anställdas traktamentsersättningar, är det enligt länsstyrelsens åsikt angeläget att tillståndsgivningen sker efter enhetliga linjer för hela landet. Detta torde endast kunna åstadkommas, om beslutanderätten ligger hos en central myndighet. Närmast till hands synes ligga att riksskatte nämnden blir tillståndsmyndighet. En sådan ändring av förslaget torde även böra medföra att ansökningstiden framflyttas till förslagsvis den 15 december året före taxeringsåret, eftersom yttrande över ansökningarna väl regelmässigt skulle komma att inhämtas från vederbörande förste taxe- ringsintendent.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
Beträffande den underrättelseplikt, som i promemorian förut
sätts föreligga för vederbörande taxeringsintendent gentemot hans kolleger
i andra län, inom vilka företagets anställda är bosatta, anför kammarrätten.
Att fullgöra en sådan skyldighet kan väl stundom komma att kräva nog
så tidskrävande undersökningar, särskilt i fråga om företag
med
anställda
över hela landet. Bosättningsorterna för de anställda kan ju också i viss
omfattning skifta från år till år. Därtill kommer, såsom nyss antytts, att
tillståndet inte är avsett att gälla för bara ett år i sänder. Det vill förefalla
som om problemet lämpligast löses på så sätt, att för
den ruta i kontroll
uppgiften som avses »kryssad» anges såsom tryckt text, att medgivande av
ifrågavarande slag lämnats. De lokala taxeringsorganen kan ju sedan vid
behov på lämpligt sätt kontrollera uppgiftens riktighet.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om något underrättelse
förfarande alls är erforderligt, då taxeringsnämndens ordförande alltid har
rätt att undersöka förhållandena, om han finner anledning därtill. Om
emellertid någon form av underrättelse av meddelade dispenser skall fin
nas, bör detta underrättelseförfarande, framhåller länsstyrelsen, ske cen
tralt genom riksskattenämndens försorg. I
I fråga om den besvärs rätt och den besvär sinstans som
föreslagits anför överståthållarämbetet följande.
I promemorian föreslås att förste taxeringsintendents beslut rörande be
frielse från ifrågavarande uppgiftsskyldighet skall kunna överklagas hos
riksskattenämnden, överståthållarämbetet vill här ifrågasätta huruvida
behov av besvärsrätt över beslut av denna art verkligen skall anses före
ligga. I fråga om andra beslut av förste taxeringsintendent
exempelvis
rö
rande anstånd med avgivande av självdeklaration stadgas sålunda i taxe-
ringsförordningen att talan emot besluten inte må föras. Så synes utan
större olägenhet kunna ske även i här berörda hänseende.
Ämbetet vill emellertid ifrågasätta även valet av besvärsinstans, vilket
inte närmare motiverats i promemorian. Riksskattenämnden skulle genom
de föreslagna bestämmelserna komma att tillföras uppgifter av helt annan
natur än dess hittillsvarande åligganden. Med hänsyn till att nämnden bl. a.
skall meddela anvisningar i taxeringsfrågor synes viss tvekan kunna råda
om lämpligheten av att den jämväl skulle fungera såsom besvärsinstans.
Därest behov av besvärsrätt verkligen skulle anses föreligga anser
ämbetet
kammarrätten här såväl som i fråga om övriga stadganden i TF böra fun
gera som besvärsinstans.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte besvär
i stället bör prövas av länsstyrelsen i resp. län.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 31 år 1967
19
Departementschefen
Som framgår av min redogörelse gjordes redan år 1963 vissa förenk lingar i traktamentsbeskattningen. Man utsträckte den skattefrihet som gäller för statliga traktamenten till vissa andra offentliga traktamenten. Däremot bibehöll man skatteplikten för privata traktamenten men före skrev å andra sidan att avdrag utan särskild utredning skulle medges med traktamentsbeloppet, om detta inte översteg av riksskattenämnden fastställt normalbelopp.
I samband med de nya bestämmelserna reglerades också frågan om de kontrolluppgifter som arbetsgivaren har att lämna till ledning för de an ställdas taxering. I likhet med vad som redan tidigare gällde behöver trak- tamentsersättningar som sammanlagt för en anställd inte överstiger 500 kr. inte uppges. Det är tillräckligt med t. ex. en kryssmarkering på kon trolluppgiften att traktamentsersättning utgått. Emellertid togs år 1963 ännu ett steg mot förenkling genom att man från uppgiftsskyldighet un dantog även de fall då antalet förrättningsdagar för en anställd inte över stigit 24 för helt år räknat.
I de fall traktamentsersättningen inte behöver specificeras på kontroll uppgiften föreligger inte heller deklarationsplikt för mottagaren. Därige nom har man fått överensstämmelse mellan arbetsgivarens uppgiftsskyldig het och den anställdes deklarationsplikt.
Otvivelaktigt innebar 1963 års lagstiftning väsentliga förenklingar både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna samt i någon mån även för arbetsgivarna. Trots detta har det inte kunnat undgås att trakta- mentsredovisningen och kontrollen därav alltjämt utgör en betydande belastning för därav berörda parter.
Med hänsyn härtill och i betraktande av att erfarenheterna av de hittills genomförda förenklingarna i allmänhet visat sig goda har i departements promemorian föreslagits vissa ytterligare lättnader i arbetsgivarens upp giftsskyldighet i fråga om utgivna traktamentsersättningar med därav föl jande lindring av mottagarens deklarationsplikt Det är i promemorieför- slaget dock inte fråga om en generell lättnad i uppgiftsskyldigheten. Denna skall i stället vara beroende av att arbetsgivaren av förste taxeringsinten- denten i länet erhåller dispens från den uppgiftsskyldighet som annars åligger honom.
Dispensmöjligheten tar sikte på arbetsgivare med ett förhållandevis stort antal anställda, vilka fått traktamentsersättning som inte överstiger de normalbelopp som fastställts av riksskattenämnden. Dessa normalbelopp är anpassade efter de statliga traktamentena. I dessa fall framstår den detaljerade uppgiftsskyldighet som följer av de vanliga reglerna som onö dig och betungande, eftersom inkomsttagaren ändå får tillgodoräkna sig
20
avdrag med samma belopp som traktamentsersättningen och följaktligen
i realiteten slipper skatta för ersättningen. Även här bör enligt förslaget en
kryssmarkering på kontrolluppgiften vara tillräcklig som ledning för taxe-
ringsarbetet.
För att begränsa dispensmöjligheten till fall, där den är av större prak
tisk betydelse, föreslås i promemorian att dispens skall kunna medges
arbetsgivare som i sin verksamhet sysselsätter minst 100 anställda. Som
förutsättning för dispens skall enligt promemorieförslaget vidare gälla, för
utom att traktamentsersättningen inte får överstiga de nyssnämnda nor
malbeloppen, att det med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår
som sannolikt att medgivandet är utan olägenhet för taxeringsarbetet.
Ansökan om lättnad i uppgiftsskyldigheten i fall som nu avses skall en
ligt förslaget inges till länsstyrelsen senast den 31 december året före taxe
ringsåret. Medgivandet skall gälla tills vidare, om det inte återkallas, över
beslut i anledning av ansökan skall enligt förslaget besvär få anföras hos
riksskattenämnden.
Enligt promemorian skall det föreslagna förenklade uppgiftslämnandet
tillämpas första gången vid 1968 års taxering beträffande kontrolluppgifter
som avser inkomståret 1967.
Promemorieförslaget har, såsom framgår av redogörelsen för remissytt
randena, fått ett i stort sett positivt mottagande. Några remissinstanser
har i detta sammanhang förordat en allmän omprövning av de materiella
reglerna för traktamentsbeskattningen. Jag delar i och för sig den upp
fattningen. 1963 års reform av traktamentsbeskattningen var av så pass
långt gående natur att en översyn av bestämmelserna bör ske i belysning av
vunna erfarenheter. För att en sådan översyn skall vara av värde fordras
dock att de nya bestämmelserna tillämpats några år, så att inte mera till
fälliga övergångssvårigheter får prägla den justering av bestämmelserna
som åsyftas. Hittills har schablonreglerna tillämpats vid 1965 och 1966 års
taxeringar, dvs. blott ett år utom själva övergångsåret. Enligt min mening
bör erfarenheterna under ytterligare någon tid inhämtas, innan översynen
av de materiella reglerna för traktamentsbeskattningen sker.
I fråga om den uppgiftsskyldighet för arbetsgivare som föranleds av
schablonbeskattning av traktamenten har framförts önskemål såväl om
en begränsning av nu gällande lättnader i uppgiftsskyldigheten som om en
förenkling av uppgiftslämnandet som går längre än promemorieförslaget.
I det förra hänseendet har man pekat på de möjligheter till missbruk som
de nuvarande bestämmelserna enligt gjorda erfarenheter lämnar utrymme
för. I det senare hänseendet har man, under hänvisning till att även med
de föreslagna ändringarna en betungande uppgiftsskyldighet kvarstår i
många andra fall, ansett att de föreslagna förenklingarna inte gått till
räckligt långt. För egen del vill jag framhålla följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
21
Vår inkomstbeskattning förutsätter i princip exakta uppgifter om de skattskyldigas inkomster och utgifter. Detta har i sin tur fört med sig en långt driven uppgiftsskyldighet för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Denna uppgiltsskyldighet har, inte minst på traktamentsbeskattningens område, framstått som komplicerad och betungande. Det har därför efter band blivit alltmer angeläget för alla parter, inklusive taxeringsmyndighe terna, att genomföra förenklingar i skattereglerna. De schablonmässiga lätt nader i uppgiftsskyldigheten som redan genomförts på detta område — jag syftar här på den befrielse från detaljerat uppgiftslämnande som gäller när för en anställd traktamentsersättningarna sammanlagt inte överstiger 500 kr. eller förrättningsdagarnas antal inte överstiger 24 för helt år räknat — är att betrakta såsom ett led i dessa förenklingssträvanden. Det ligger i sakens natur att man genom sådana schablonlösningar ger avkall på den exakthet som man annars eftersträvar i taxeringsförfarandet och därmed också öppnar vissa möjligheter till ett icke avsett utnyttjande. Detta är emellertid det pris man får betala för den enkelhet i tillämpningen som man vill vinna. Jag vill åter erinra om att erfarenheterna av de hit tills genomförda lättnaderna i uppgiftsskyldigheten i allmänhet bedömts som goda. Jag anser mig därför inte ha anledning att i detta sammanhang föreslå någon inskränkning av de förenklingar som redan uppnåtts. Enligt min mening talar tvärtom starka skäl för att man bör fortsätta på den in slagna vägen.
Gentemot dem som hävdat att de i promemorian föreslagna åtgärderna i förenklingssyfte inte varit tillräckligt omfattande vill jag å andra sidan framhålla, att man enligt min uppfattning på detta område måste pröva sig fram i etapper. Först sedan man vunnit tillräcklig erfarenhet av de olika delreformerna kan en mera allmän omprövning av de materiella be skattningsreglerna och den därmed sammanhängande uppgiftsskyldigheten möjligen bli aktuell. Jag finner mig därför i princip inte ha anledning att nu i större utsträckning vidga ramen för de förenklingar som föreslås i promemorian. I det följande inskränker jag mig således till att behandla pro- memorieförslaget, till vilket jag i det väsentliga ansluter mig.
Beträffande utformningen av de nu föreslagna förenklingarna i uppgifts skyldigheten får jag anföra följande.
Jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det förenklade uppgiftslämnandet i princip bör begränsas till sådana fall, då fråga är om arbetsgivare med ett förhållandevis stort antal anställda, dvs. fall då skyl digheten att lämna uppgifter om utgivna traktamenten är betungande för arbetsgivaren. Det kan emellertid diskuteras om det är lämpligt att man, för att förenkla den gränsdragning som härvid skall ankomma på tillstånds- myndigheten, gör tillståndet beroende av att arbetsgivaren sysselsätter ett
- minsta antal arbetstagare — i likhet med promemorieförslaget — eller
Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1967
22
gör tillståndet direkt beroende av ett minsta antal traktamentstagare på sätt
några remissinstanser föreslagit. Om man gör tillståndet beroende av ett i
författningen fixerat antal anställda eller traktamentstagare försvåras näm
ligen en smidig tillämpning av dispensgivningen i vissa gränsfall som man
ofrånkomligen måste räkna med. Såsom t. ex. riksskattenämnden förordat
synes därför en mera allmänt formulerad bestämmelse vara att föredra.
Eftersom dispensmöjligheten är avsedd för sådana fall, i vilka uppgifts-
skyldighetens fullgörande på vanligt sätt är mer betungande än annars,
bör det vara tillräckligt att begränsa den krets inom vilken dispens kan
ges till sådana arbetsgivare som i sin verksamhet sysselsätter ett större an
tal anställda, vilka mera regelbundet företar tjänsteresor. Uppfattningen om
vad som i detta sammanhang skall anses utgöra ett »större antal» ersätl-
ningstagare kan givetvis variera efter företagets storlek. Om dispensmöjlig
heten skall ha praktisk betydelse även för de medelstora företagen, bör en
ligt min mening dispens i vart fall kunna ges företag med 3(1—40 anställda
som mera regelbundet företar tjänsteresor. Är antalet anställda av denna
kategori lägre, blir dispensfrågan mera diskutabel. Kravet att vederbörande
»mera regelbundet» företar tjänsteresor får givetvis inte tolkas alltför strängt
med avseende på regelbundenheten. Sålunda bör man kunna acceptera att
någon eller några av de anställda reser mindre regelbundet än de andra om
blott övriga förutsättningar är uppfyllda.
I några remissyttranden har påpekats att det kan förekomma att företag
till en antalsmässigt mycket begränsad grupp av anställda utbetalar trakta-
mentsersättningar som överstiger normalbeloppen. Med anledning härav
vill jag framhålla att den omständigheten att för en till antalet begränsad
personalkategori, t. ex. företagsledningen, tillämpas särskilda från normal
beloppen avvikande traktamentsersättningar inte i och för sig behöver ute
sluta möjligheten av att företaget genom dispens får rätt att använda det
förenklade uppgiftslämnande som här avses beträffande övriga anställda
som uppburit traktamenten, vilka inte överstigit normalbeloppen. Bedöm
ningen får då ske med hänsyn till antalet anställda som tillhör denna se
nare kategori. I samband med sin dispensansökan bör företaget i fall som
detta lämpligen inge en förteckning över de personer, vilkas traktaments
ersättningar överstiger normalbeloppen och därför inte kan omfattas
av de förenklade uppgifterna. I likhet med den mening som uttalats av vissa
näringsorganisationer bör det förenklade uppgiftslämnandet efter dispens
kunna tillämpas också beträffande ett driftställe av flera inom ett företag,
när förutsättningarna härför föreligger för driftstället i fråga.
Vidare har några remissinstanser framhållit att åtskilliga företag till-
lämpar traktamentsersättningar som överensstämmer med de statliga. En
ligt dessa remissinstanser bör den omständigheten att de statliga trakta
mentena i vissa hänseenden något skiljer sig från de av riksskattenämn
den fastställda normalbeloppen inte utesluta möjlighet till befrielse från
Kungl. Maj.is proposition nr 31 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
23
uppgiftsskyldighet för sådana företag som följer de statliga traktaments- bestämmelserna. Också enligt min mening bör i dessa fall dispens från den mera fullständiga uppgiftsskyldigheten kunna medges. Lagstiftningens bä rande tankegång är ju att de statliga traktamentena är en norm för vad som kan godkännas i beskattningshänseende utan närmare prövning. Att de fastställda normalbeloppen i vissa hänseenden avviker från motsva rande statliga traktamente är närmast en teknisk fråga. Avvikelserna be tingas dels av behovet av att ha samma normalbelopp under hela inkomst året och dels av att de statliga traktamentsbestämmelserna ofta är så detalj rika att de inte lämpar sig som allmän schablon utan betydande förenk lingar. Det torde inte vara realistiskt att av arbetsgivare i gemen begära att de skall tillämpa det statliga resereglementet. I de fall arbetsgivaren verkligen tillämpar ersättningsbestämmelser som i allt väsentligt överens stämmer med de statliga torde det helt falla inom lagstiftningens grunder att godkänna traktamentena i beskattningshänseende. Anknytningen till de statliga bestämmelserna måste dock gå längre än att traktamentenas dygns- eller delbelopp överensstämmer med de statliga traktamentsbeloppen. Även de statliga reglerna om förutsättningarna för traktamente och om reduktion av traktamente bör i huvudsak följas eller i varje fall icke tillämpas nämn värt gynnsammare av arbetsgivare, som vill kunna påräkna dispens.
Vad beträffar det i något remissyttrande påpekade fallet att ett företag tillämpar direkt betalning till hotell för logikostnader men utger kontant ersättning till den anställde för måltider, får jag här erinra om att riks skattenämnden i samband med fastställandet av normalbeloppen anger hur stor del därav som avser bostad resp. kost m. in. Har hotellkostnaden be talats direkt av arbetsgivaren gäller alltså att det totala normalbeloppet skall minskas med bostadsfaktorn. Om det traktamente som utbetalats till den anställde i fall som detta inte överstigit det sålunda reducerade normalbe loppet, kan alltså det förenklade uppgiftsförfarandet tillämpas.
De synpunkter jag nu framhållit beaktas, om möjligheten till dispens knyts till förutsättningen att traktamentena utgår enligt sådana grunder att de kan antas inte överstiga avdragsgill ökning i levnadskostnaderna. I fler talet fall innebär detta givetvis att traktamentena inte överstiger normal beloppen.
På sätt överståthållarämbetet förordat kan enligt min mening den för enklade uppgiftsskyldigheten utsträckas att omfatta sådan resekostnadser- sättning som endast utgjort gottgörelse för faktisk resekostnad vid färd med allmänt kommunikationsmedel. Sådana kostnader i samband med resor i tjänsten är utan vidare avdragsgilla enligt KL:s bestämmelser. Det finns därför inte någon anledning att undanta ersättningar för kost nader av detta slag från den förenklade uppgiftsskyldigheten. Däremot an ser jag inte att densamma kan omfatta resekostnadsersättning för tjänste resa med egen bil, även om ersättningen skulle uppges följa de statliga
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
grunderna för sådana ersättningar. Man kan nämligen inte komma ifrån
att en subjektiv bedömning av dessa grunder i vissa fall kan leda till högre
ersättningar än som bort utgå. En öppen redovisning av ersättningsbelop
pen måste därför anses nödvändig i fråga om bilersättningarna.
Likaså får en öppen redovisning av ersättningar som avser resor utom
riket enligt min mening alltjämt anses önskvärd. Visserligen kan en för
enklad redovisning i och för sig vara godtagbar, om ersättningarna inte
överstiger de avdrag som i enlighet med riksskattenämndens anvisningar
kan medges enligt de traktamentsregler som gäller för högsta traktaments-
klassen enligt det statliga utlandsresereglementet. Men i många fall måste
taxeringsmyndigheterna ändå särskilt bedöma om och i vad mån den ut
landsresa för vilken ersättning utgått verkligen är en tjänsteresa, för vilken
kostnaderna är avdragsgilla. En sådan bedömning, som ofta måste göras
med ledning bl. a. av de avdrag som yrkas, skulle försvåras om ersättnings-
och avdragsbeloppen inte redovisades öppet vid taxeringen. Därtill kommer
att antalet tjänsteresor utomlands torde vara förhållandevis litet i förhål
lande till resorna inom landet. Uppgiftsskyldigheten beträffande utlandsre
sorna torde därför i allmänhet inte vara alltför betungande för företagen.
Vad remissinstanserna anfört i fråga om den tidpunkt, då ansöknings
handlingarna senast skall inges, föranleder mig att föreslå den 31 oktober
före taxeringsårets ingång som sista dag. Därmed skulle hänsyn tas både
till att tillståndsmyndigheten kan behöva införskaffa viss utredning och
till arbetsgivarens intresse av besked i sådan tid att han kan förbereda
kontrolluppgifternas färdigställande.
En länsstyrelse har på tal om dispensens giltighetstid ifrågasatt en årlig
anmälningsskyldighet, varvid arbetsgivaren skulle avge en allmänt hållen
försäkran att de i den ursprungliga ansökningen angivna förhållandena
alltjämt var för handen. Emellertid kan taxeringsmyndigheterna när som
helst hos arbetsgivare som fått dispens begära de uppgifter som är erfor
derliga för en bedömning av de utgivna ersättningarna i de hänseenden
det här gäller. Om förutsättningarna för lämnad dispens då skulle visa sig
brista kan denna omedelbart återkallas. Jag anser mig därför kunna till
styrka att meddelad dispens skall gälla tills vidare, så mycket mer som
dispensförfarandet i princip bygger på ett förtroendefullt samarbete med
arbetsgivarna.
Inte heller finner jag anledning att, som på något håll ifrågasatts, frångå
departementspromemorians förslag att förste taxeringsintendenterna i lä
nen skall vara beslutande myndighet i dessa ärenden. Även i andra sam
manhang har förste taxeringsintendenten anledning till viss kontakt med
arbetsgivaren, t. ex. i samband med anstånd med avgivande av företagets
självdeklaration. Det förtroendefulla samarbete på det lokala planet som
jag nyss berörde talar därför starkt för att även frågan om dispens från
Kungl. Maj ds proposition nr 31 år 1967
25
företagens uppgiftsskyldighet beträffande arbetstagarna anförtros åt förste taxeringsintendenten och inte åt en central myndighet.
Man bör emellertid tillse att dispensgivningen sker efter i stort sett sam ma principer i olika län. Arbetsgivaren bör därför ha möjlighet att få dis pensfrågan omprövad i vissa fall, då förste taxeringsintendenten inte an sett sig kunna bevilja dispens eller då han återkallat dispens. Denna pröv ning bör lämpligen ligga hos en central myndighet och någon annan myn dighet än riksskattenämnden kan knappast komma i fråga. Nämnden som förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget i denna del är väl läm pad att medverka till den enhetlighet i tillståndsgivningen som är önskvärd. Formellt gör man på detta sätt riksskattenämnden till en besvärsinstans och vissa betänkligheter kan, som överståthållarämbetet framhållit, anföras mot detta. Den prövning som skall ske hos nämnden är emellertid främst om dispens kan godtas från kontrollmässiga synpunkter. Det bör därför i regel vara nämndens ordförande i sin egenskap av chef för kontrollverk samheten som avgör dessa frågor och inte nämnden i plenum. Jag ansluter mig till promemorieförslaget även i denna del.
I promemorian har förutsatts att, om dispens berör anställda inom mer än ett län, förste taxeringsintendent som medger dispens skall underrätta förste taxeringsintendent i annat berört län om medgivandet. Ett par re missinstanser har ifrågasatt om sådana underrättelser behövs. För min del framstår det som naturligt att den som ger dispens underrättar dem som svarar för taxeringsarbetet i andra län som berörs av dispensen. Sådan un derrättelse bör därför lämnas, men underrättelseförfarandet bör givetvis ordnas så rutinmässigt och enkelt som möjligt. Tänkbart är att det kan visa sig mest praktiskt att underrättelse om varje dispensbeslut lämnas samtliga län. Det ankommer på riksskattenämnden att vid behov utfärda föreskrifter härom.
Jag övergår så till att behandla ett spörsmål som inte har något sam band med den nu berörda uppgiftsskyldigheten. Det gäller frågan om extra ordinär besvärsrätt i vissa fall.
Möjligheten att anföra besvär i extraordinär ordning enligt 100 § TF framstår som oklar, när det gäller tillämpningen i vissa fall av avtal som vårt land ingått med andra länder till undvikande av internationell dubbelbeskattning. Det gäller här närmare bestämt fall, då skattskyldig på grund av sådant avtal är berättigad att från den svenska skatten på sin sammanlagda inkomst eller förmögenhet avräkna den inkomst- eller för mögenhetsskatt som erlagts i den andra avtalsslutande staten men då så dan avräkning av någon anledning ändå inte skett. Frågan har fått ökad aktualitet genom de avtal Sverige ingått på senare tid.
Tidigare avtal är i princip baserade på den s. k. exempt-metoden. Denna in-
26
nebär att, om beskattningsrätten till viss inkomst eller förmögenhet förbehål
lits den andra staten, samma inkomst eller förmögenhet skall undantas från
taxering i Sverige. I nyare avtal har man i allmänhet övergått till att eliminera
dubbelbeskattningen genom den s. k. credit of tax-metoden. Enligt denna
metod taxeras skattskyldig i vanlig ordning i Sverige även för inkomst och
förmögenhet som enligt avtalet skall beskattas i den andra staten. Från den
svenska skatten på den sammanlagda inkomsten eller förmögenheten avräk
nas dock den motsvarande skatt, soin den skattskyldige erlagt i den andra
staten. Som exempel på avtal i vilket denna credit of tax-metod föreskrivits
kan jag nämna 1965 års avtal med Schweiz (SFS 1966:554).
Trots förefintligheten av ett avtal kan den situationen inträffa att en
skattskyldig person på grund av förbiseende, feltolkning e. d. blir beskattad
här i riket i strid med avtalet. Vidare får man räkna med att den utländska
skattens belopp, som skall uppges vid taxeringen i och för avräkning mot
den svenska skatten, i vissa fall inte blir slutgiltigt fastställt förrän efter den
ordinarie besvärstidens utgång. Med hänsyn till de speciella förhållanden
som det ofta är fråga om i samband med tillämpningen av dubbelbeskatt
ningsavtalen kan den skattskyldige i sådana fall ofta komma i ett läge där
han är beroende av att genom extraordinär besvärsrätt få rättelse i en av-
talsstridig beskattning. Med de nuvarande bestämmelserna i 100 § TF torde
emellertid hans möjligheter att få sådan rättelse ställa sig olika alltefter
som de avtalsregler han kan åberopa förutsätter en tillämpning av exempt-
metoden eller av credit of tax-metoden. I det förra fallet kan den skattskyl
dige stödja en extraordinär besvärsrätt på den i paragrafens första stycke
vid 2) angivna grunden att »han taxerats för inkomst eller förmögenhet för
vilken han icke är skattskyldig». Med stöd av denna besvärsgrund kan den
skattskyldige anföra besvär inom fem år efter taxeringsåret. I det senare
fallet, dvs. då credit of tax-metoden är tillämplig, kan han möjligen tänkas
kunna åberopa den i samma stycke vid 7) angivna besvärsgrunden, näm
ligen att »han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort för
anleda väsentligt lägre taxering». Det är dock inte säkert att rättelsen, hur
befogad den än är, skulle leda till en så »väsentlig» nedsättning som be
stämmelsen förutsätter. Därtill kommer att uttrycket »lägre taxering» när
mast torde åsyfta eu nedsättning av det taxerade beloppet och alltså inte
eu nedsättning av den uträknade skatten, som skatteavräkningen innebär.
Enligt min mening bör det inte ifrågakomma att en person som beskattats
här i riket i strid med ett sådant avtal som bygger på credit of tax-metoden
skall ha sämre möjligheter att vinna rättelse i beskattningen än den som kan
åberopa ett avtal enligt exempt-metoden. Visserligen föreskriver avtalen
regelmässigt att en person med hemvist i Sverige, som blir underkastad en
mot avtalet stridande beskattning, kan göra framställning om rättelse hos
Kungl. Maj :t utan att detta påverkar hans rätt att använda sig av de i taxe-
ringsförordningen angivna rättsmedlen. En sådan framställning får emel
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
27
lertid ses som en nödfallsåtgärd. I princip bör enligt min mening redan reglerna om extraordinär besvärsrätt medge samma möjligheter till rättelse av beskattningen, oberoende av om avtalsreglerna följer den ena eller andra metoden. Jag föreslår därför att i 100 § TF som en ytterligare besvärs- grund uttryckligen anges den omständigheten att den skattskyldige inte er hållit sådan avräkning av utländsk skatt, vartill han är berättigad enligt överenskommelse med främmande stat.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft snarast möjligt. Det förenklade uppgiftslämnandet på kontrolluppgifter som föreslås kan dock inte tilläm pas förrän vid 1968 års taxering.
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet upp rättat förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Bilaga
Departementspromemorians förslag
till
Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den
23 november 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande Igdelse)
1 in o in. Till ledning
37 §.
----------- följande uppställning:
Uppgiftsskyl-
dig
1. a) Statlig och
-------— sådan för
värvskälla.
Vem uppgiften
skall avse
Vad uppgiften skall
avse
Den som —---- —
Avlöning, arvode----------- -
annan stiftelse.
vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och-------
— år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sam
manlagt icke överstiga 500
kronor, och representa-
tionsersättning, motsva
rande gj orda utlägg, sam
manlagt icke överstigande
500 kronor, samt därj ämte
traktamentsersättning vid
vistelse utom tjänstgö
ringsorten, som samman
lagt icke överstiger 500
kronor eller icke avser
mer än 24 dagar för år
räknat, därest i kontroll
uppgiften anmärkes, att
traktamentsersättning ut
gått,
h) förmån från-----------
erlagt sjömansskatt.
1 Senaste lydelse av 37 § 1 mom. se 1963: 266 samt av 37 § 2 mom. se 1964: 53.
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
(Föreslagen lydelse)
29
1 mom. Till ledning---------------------------- följande uppställning:
Uppgiftsskyl- Vem uppgiften Vad uppgiften skall
dig slcallavse
avse
1. a) Statlig och Den som----------- Avlöning, arvode------------------ sådan för- annan stiftelse. — vederlaget lämnas. värvskälla. Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och-------— år räknat,
g) ersättning för resa i tj änsten, motsvarande gj orda utlägg som sam manlagt icke överstiga 500 kronor, och representa- tionsersättning, motsva rande gjorda utlägg, sam manlagt icke överstigande 500 kronor, samt därjämte traktamentsersättning vid vistelse utom tjänstgö ringsorten, som samman lagt icke överstiger 500 kronor eller icke avser mer än 24 dagar för år räknat, eller ock som enligt med givande jämlikt 2 mom. fjärde stycket icke behö ver redovisas på sätt i tredje stycket sägs, därest i kontrolluppgiften anmärkes, att traktaments ersättning utgått,
h) förmån från----------erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §.
2 in o m. Vid avlämnande------------------------ iakttagas följande. Avser sådan----------------------------------------- förmånen utgått. I kontrolluppgift,---------------------------- under förrättningen.
Förste taxeringsintendenten i det län, där arbetsgivarens hemorts kommun är belägen, äger dock med giva arbetsgivare som i sin verksam het sysselsätter minst 100 anställda att, i stället för uppgifter enligt tred je stycket om traktamentsersättning-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Därest vid —-------------------------------
I kontrolluppgift-------------------------
I kontrolluppgift------- -----------------
Särskild uppgiftshandling-----------
Kontrolluppgift, som--------------- —
Uppgift skall —----------------- —------
ar för förrättningar inom riket, i
kontrolluppgiften blott anmärka att
traktamentsersättning utgått. Så
dant medgivande får lämnas endast
när det kan antagas, att trakta-
mentsersättningarna inte överstiga
av riksskattenämnden fastställda
normalbelopp och det med hänsyn
till omständigheterna i övrigt fram
står som sannolikt alt medgivandet
är utan olägenhet för taxeringsarbe-
tet. Ansökan om sådant medgivande
skall ingivas till länsstyrelsen se
nast den 31 december året före taxe
ringsåret. Erhållet medgivande skall
gälla tills vidare, därest det ej åter
kallas. Klagan över beslut i anled
ning av ansökan som nu sagts eller
om återkallelse av medgivande en
ligt detta stycke må föras hos riks
skattenämnden genom besvär, som
skola vara inkomna till nämnden
inom en månad från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet,
över riksskattenämndens beslut i
anledning av besvären må talan icke
föras.
— som avdragits,
allmän försäkring,
preliminär A-skatt.
-------- före taxeringsåret.
- åtnjuta pensionsförmånen.
------ lämpad blankett.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967; dock att äldre be
stämmelser alltjämt skola tillämpas i fråga om kontrolluppgifter avseende
år 1966 eller tidigare år.
MAACUS BGKTR. STHLMi967 670039