2

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

10 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, E^denman, J^ohansson, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal,

O^dhnoff, W^ickman.

Statsrådet Wickman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om bildande av ett statligt kreditaktiebolag för fi­

nansiering av investeringar inom näringslivet och anför.

Vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition (bil. 1 s. 18)

angav chefen för finansdepartementet bl. a. vissa riktlinjer för näringspoli­

tiken. Han förklarade därvid att förslag om inrättande av en näringspolitisk

fond inom kort skulle läggas fram. Syftet med fonden skulle vara att öka

möjligheterna att tillgodose de finansiella krav som strukturrationalisering­

en i näringslivet kommer att ställa. För nästa budgetår föreslogs fonden

disponera 500 milj. kr. för finansiellt stöd till rationaliserings- och ut­

vecklingsprojekt av sådan omfattning eller art att projekten inte i sin hel­

het kan finansieras på marknaden eller med egna medel. I enlighet här­

med föreslog Kungl. Maj :t riksdagen (bil. 9 s. 90) att, i avvaktan på sär­

skild proposition i ämnet, till avsättning till näringspolitiska fonden för

budgetåret 1967/68 beräkna ett investeringsanslag av 500 milj. kr.

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har

upprättats två utredningspromemorior, PM nr 1 och 2 angående en statlig

investeringsbank (Stencil Fi 1967:2 och 3). Dessa promemorior torde få

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemoriorna avgetts av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankinspektionen, försäk-

ringsinspektionen, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Koopera­

tiva Förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk Industri­

förening, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksför­

bund, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges

Hantverks- och Industriorganisation (SHIO), Sveriges Industriförbund,

Sveriges Köpmannaförbund och Tjänstemännens Centralorganisation

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

den ekonomiska politiken bäst kan skapa förutsättningar för en smidig

strukturanpassning, som tar sikte på att resurserna skall bli utnyttjade på

effektivaste sätt.

Strukturomvandlingen är heller inte något nytt för vår tid. Föränderlig-

het av detta slag har varit ett centralt element i den ekonomiska utveckling­

en under hela den period som inleddes med industrialismens genombrott.

Strukturomvandlingens yttringar. Det mönster för strukturförändringarna

som kan kännas igen från land till land tar sig på produktionssidan i

första hand uttryck i en förskjutning mellan näringsgrenarna och inom dessa

mellan olika branscher och företag. Innebörden är att produktionsfaktorer

förs över från stagnerande eller tillbakagående till expanderande områden.

Huvuddragen i denna utveckling kan sammanfattas på följande sätt.

Inom jordbruk, skogsbruk och fiske sker produktionsökningen långsamt.

Under tillväxtprocessens gång sjunker erfarenhetsmässigt dessa näringars

andel av nationalprodukten från något över hälften i länder med låg in­

komstnivå till under 10 % i de mest utvecklade länderna. Annan varupro­

duktion, med industrin och byggnadsverksamheten som de viktigaste de­

larna, utgör det snabbast växande området. Dessa näringsgrenar kan i ett

högre utvecklat land nå en andel av nationalprodukten på 45 % eller mer.

De tjänsteproducerande näringarna — bland vilka främst ingår handel,

transport och offentliga tjänster — ökar enligt det internationella mönstret

något snabbare än genomsnittet för den totala ekonomin under de tidigare

skedena av industrialiseringsprocessen, men efter en viss utvecklingsnivå

kan någon bestämd långtidstendens mot en ytterligare ökning inte påvisas.

I vissa fall återspeglar sig produktionsutvecklingen direkt i sysselsätt­

ningen, men ofta föreligger väsentliga avvikelser på grund av produktivi-

tetsskillnader. Den relativa betydelsen för jordbruk, skogsbruk och fiske har

gått starkt tillbaka också när det gäller sysselsättningen. Den andel av be­

folkningen som fått sin utkomst inom industrin har stigit alltsedan in­

dustrialismens genombrott, inte endast i vårt land utan i alla länder under

utveckling. I inget land utgör dock de industrisysselsatta mer än ungefär

40 % av de yrkesverksamma. I de flesta fall är andelen lägre. Erfarenheter­

na från olika länder visar att industriandelens tillväxt går långsamt eller

t. o. m. upphör när den nått upp till 30 å 35 %.

Inom den i stort sett oförändrade totala industrisysselsättningen sker

däremot en kraftig förskjutning som i regel innebär att verkstadsindustrin

och den kemiska industrin expanderar snabbast, medan främst livsmedels-,

textil- och konfektionsindustrierna sackar efter.

Även sedan ökningen i industrins andel av de sysselsatta avstannat ten­

derar tjänstesektorns andel — främst de offentliga tjänsternas — att fort­

sätta att öka, åtminstone under en tid. Andelsminskningen för jordbruk,

skogsbruk etc. motsvaras alltså av en ökning för tjänsternas del. Också här

6

den omvandlingsprocess som innebär att arbetskraft flyttas upp till allt hög­

re utbildningsnivåer. Man kan hänvisa bl. a. till ökad ingenjörstäthet, längre

driven specialisering av arbetsuppgifterna, etc.

För att nå gynnsamma produktionsresultat är arbetskraft inte tillfyllest,

den måste till sitt förfogande få mer kapital och bättre teknik. Genom

forskning och utvecklingsarbete ökar fonden av tekniska kunskaper, vilka

innefattar potentiella möjligheter till nya produkter, nya produktionsproces­

ser och nya råmaterial. Blotta existensen av dessa kunskaper är emellertid

inte nog. Det väsentliga är att man på ett effektivt sätt förmår tillgodogöra

sig de nya kunskaperna i produktionsprocessen. I en del fall kan detta ske

relativt snabbt och utan större omställningskostnader. Oftast kan de tek­

niska framstegen införlivas i produktionsprocessen endast i samband med

att ny kapitalutrustning genom investering tillförs produktionsapparaten.

Investeringarnas storlek påverkar således takten med vilken ny teknik slår

igenom. Omvänt kan sägas att företagen, om de skall kunna ta vara på de

möjligheter som erbjuds i form av nya varor, nya processer och nya kun­

skaper, måste ha möjlighet att investera.

Nära sammanvävd med kapitalutrustningens tillväxt och tekniska omda­

ning är omfördelningen av arbetskraft och kapital mot mer produktiva

användningsområden, dvs. vad som går under benämningen strukturom­

vandling. Vad som sker kan i korta drag beskrivas på följande sätt. När pro­

duktionen och därmed inkomsterna stiger ökar efterfrågan väsentligt mer

för vissa varor än för andra, vilket tenderar att öka lönsamheten för de förra

och sänka den för de senare. Detta kommer företagen att lägga om pro­

duktionen på olika sätt: en del varor tillverkas i ökad mängd, medan till­

verkningen av andra minskar eller t. o. m. upphör. Detta kräver omdisposi­

tion av produktionsapparaten, vilket i sin tur medför investeringsanspråk.

Påverkan sker emellertid också i andra riktningen på så sätt att framsteg på

produktionssidan kan resultera i ändrad inriktning på varuefterfrågan: nya

artiklar samt gamla i ny och bättre utformning lockar efterfrågan till sig;

vidare kan förbättrade produktionsmetoder ändra prisrelationerna, vilket i

sin tur leder förbrukningen i nya banor.

På företagsplanet yttrar sig utvecklingen bl. a. i att konkurrensvillkoren

ändras. Inom de expansiva områdena bildar goda vinstutsikter underlag

för utvidgning av gamla företag och etablering av nya. Samtidigt skärps

pressen på marginalföretagen inom de tillbakagående sektorerna, vilket kan

leda till att dessa läggs ner eller går upp i andra företag. Även på annat sätt

tvingas strukturomvandling fram av förändringen i konkurrensvillkoren.

Resultatet blir de i det föregående beskrivna förskjutningarna mellan olika

näringsgrenar, företagstyper, yrken och utbildningsnivåer samt indian

olika geografiska områden.

Strukturomvandlingens drivkrafter. Strukturomvandlingen ingår som

nyss anförts som ett element i tillväxtprocessen. På grund av de olika fak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

8

på så sätt att kapitalbehoven uppträder med större koncentration än tidi­

gare. De individuella investeringsprojekten tenderar att växa.

Vid strukturomvandlingen utgör förändringarna i efterfrågan på varor

och tjänster viktiga bakomliggande drivkrafter. Förbrukningen undergår

vid ekonomisk tillväxt regelmässigt strukturella förskjutningar. Dessa för­

skjutningar följer i stort sett ett enhetligt mönster i alla industriländer.

Förbrukningen av maskiner, transportmedel, varaktiga konsumtionsvaror

samt kemikalier stiger jämförelsevis snabbt, medan däremot förbrukning­

en av livsmedel samt textil- och lädervaror stiger relativt långsamt. Mot­

svarande förskjutningar skulle givetvis ske i produktionsstrukturen om

ingen internationell handel förekom.

Utrikeshandeln innebär eu internationell arbetsfördelning, varigenom

varje land ges möjligheter att koncentrera sin produktion på sådana varor

som landet i fråga har speciella förutsättningar att framställa på grund

av klimat, tillgång på råvaror, arbetskraft och kapital, teknisk kunskap,

transportavstånd in. m. Dessa förutsättningar är i hög grad avhängiga av

kostnadsrelationen mellan arbetskraft och kapital. Det betyder att utrikes­

handelns förutsättningar ändras i samband med att lönerna stiger. Vid

stigande lönenivå försvinner en del fördelar, medan andra tillkommer. Ge­

nerellt gäller att ett högt utvecklat industriland bör ha goda förutsättningar

i kapital- och teknikkrävande branscher med krav på högt utbildad arbets­

kraft. Ett land med höga löner har i dessa branscher fördelar mot länder

med lägre löner.

Utrikeshandeln medför på grund av nämnda förhållanden en tendens

till koncentration och specialisering av ett lands produktion och är på så

sätt en drivande kraft i strukturomvandlingen. Utvecklingen mot interna­

tionell arbetsfördelning motverkas emellertid av sådana faktorer som trans­

portkostnader, tullar och andra handelspolitiska hinder. Den handelspoli­

tiska integrationen pågår emellertid. Samtidigt har transportkostnaderna

sjunkit kraftigt på grund av både tekniska framsteg och överkapacitet

inom rederinäringen. I båda dessa hänseenden är vi inne i en period med

snabb utveckling. Hindren för den internationella arbetsfördelningen synes

således ha undanröjts i ökad takt. Denna omständighet torde — tillsam­

mans med accelerationen i den tekniska utvecklingen — bidra till att struk­

turomvandlingen gått in i ett skede med ökat tempo.

Strukturomvandlingen i Sverige

Huvuddragen i utvecklingen. Det svenska näringslivets utveckling och

omvandling har i stort följt de allmänna linjer som berörts i det föregående.

Att vårt näringsliv i inte behövt genomgå tidiga omställningar och struktur­

kriser i samma omfattning som t.ex. varit fallet i dén engelska ekonomin,

sammanhänger med att industrialiseringsprocessen startade förhållandevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

10

Även på ett annat sätt kommer omvandlingen av näringslivet till synes i

sysselsättningsstatistiken. Under mellankrigstiden framträdde en efter hand

allt klarare tendens till ökad andel tjänstemän i den yrkesverksamma

befolkningen. Till en del var detta en följd av den ändrade fördelningen

mellan näringarna. Men även inom varje enskilt näringsområde visade

tjänstemannaandelen en markerad ökning. Inom exempelvis industrin steg

antalet tjänstemän per 100 arbetare från ca 11 i slutet av 1920-talet till 14strax

iöre andra världskriget. I fortsättningen accelererade tillväxten och mot­

svarande siffra var i sintet av 1940-talet ca 22 för att år 1964 ha nått upp

till 33. Denna utveckling är i allt väsentligt ett direkt utslag av den fort­

gående introduktionen av ny teknik, ändrade produktions- och försäljnings-

förhållanden etc. Samtidigt som tjänstemannagruppen kommit att få eu

numerärt och kostnadsmässigt mer jämställd betydelse med arbetarper-

sonalen har den även i växande utsträckning kommit att beröras av rationa­

liserings- och omvandlingsproblemen. Man kan räkna med att mycket stora

effektivitetsvinster kan göras genom rationaliseringar på den administrativa

sidan. En sådan utveckling har redan påbörjats. Det torde här vara till­

räckligt att erinra om den ökande uppmärksamhet som ägnas datateknikens

utnyttjande, kontorsrationalisering, arbetsmätning, försök med ackordslön

på kontor osv.

Parallellt med nu berörda förändringar har även skett eu mycket bety­

dande förskjutning i arbetskraftens sammansättning med hänsyn till dess

utbildning. Behovet av specialutbildad personal har gjort sig gällande med

ökad styrka inom flertalet arbetsområden. Antalet högre utbildade från teknis­

ka och naturvetenskapliga, ekonomiska och andra samhällsvetenskapliga

områden har blivit allt större i företagen samtidigt som specialist- och vi­

dareutbildning för arbetarpersonalen fått en växande betydelse.

Ett annat drag i näringslivets omvandling kommer till uttryck i urbanise­

ringen. Förskjutningarna mellan näringsgrenarna har steg för steg åtföljts

av anpassningar i arbetsplatsernas lokalisering och därmed också i befolk­

ningens geografiska fördelning. År 1860 uppgick glesbygdsbefolk-

ningen till omkring 3,5 milj. medan tätorternas invånarantal var mindre än

en halv milj. Glesbygdens avfolkning och tätorternas tillväxt har sedan dess

varit ett bestående drag i utvecklingen. Omkring år 1930 befann sig de båda

bebyggelsetyperna i befolkningsmässig jämvikt med något över 3 milj.

invånare vardera. Vid 1960 års folkräkning befanns det att tätorterna nått

5,5 milj. invånare, medan glesbygden gått ner till mindre än 2 milj.

Inkomstfördelning och strukturomvandling. I det föregående har omfatt­

ningen av och de olika dragen i sedan länge pågående strukturförändringar i

vårt näringsliv illustrerats. Den höga levnadsstandard, som vi lyckats upp­

nå, är ett resultat av att samhället och de svenska företagen haft förmågan

och möjligheterna till snabb omställning och anpassning till ny teknik, nya

produkter och ny organisation. Dessutom har de ökade inkomsterna kunnat

Kungl. Mnj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

11

ges en sådan fördelning att inkomstskillnaderna i vårt samhälle är mindre

än i många andra länder. Vissa konsekvenser av denna solidariska inkomst­

politik bör i detta sammanhang framhållas. Som i det föregående nämnts

har en huvudlinje i vår handelspolitik varit att inte genom protektionis­

tiska åtgärder skydda de svenska företagen mot utländsk konkurrens.

För en bransch som utsätts för en hårdnande priskonkurrens utifrån inne­

bär detta försämrade möjligheter alt följa med i den allmänna löneutveck­

lingen i landet. Med den solidariska grundinriktning som fördelningspoli­

tiken har i vårt land kan en sådan utveckling dock inte accepteras. Detta

leder då till ett ökat tryck på företag inom branschen att rationalisera eller

ställa om sin produktion eller rent av att lägga ner produktionen. Textil-

och skoindustrierna är exempel på branscher som ställs i en sådan situa­

tion. Det är från denna grundsyn — att inte acceptera protektionism och

ökade löneskillnader som möjliga vägar ut ur konkurrenssvårigheter — som

en så stark satsning gjorts på arbetsmarknadspolitiken som ett medel att

komma till rätta med omställnings- och rörlighetsproblemen.

Hög levnadsstandard i förening med en jämfört med andra länder jämn

inkomstfördelning har medfört att vissa drag i strukturomvandlingen fram­

trätt något mer markant i vårt land än annorstädes. Den tidigare berörda

stagnationen i handelns andel av det totala antalet sysselsatta synes inte ha

inträtt i andra länder. Att en sådan tendens inte klarare framträtt i t. ex.

Förenta staterna, där strukturförändringarna i näringslivet i övrigt kommit

tidigare, kan måhända sättas i samband med de större olikheter i inkomst­

fördelningen som finns där. För hela tjänsteområdet torde f. ö. gälla att

detta i Sverige just genom den jämna inkomstfördelningen kommit att

relativt tidigt få mera påtagliga omvandlingsproblem. Inte minst för utrikes­

handeln kan detta tillmätas en viss betydelse.

Utrikeshandelsproblem. En viktig fråga är om inte det underskott i vår

bytesbalans, som uppträtt under de senaste åren, till viss del får ses mot

bakgrunden av de berörda inkomstförhållandena. Påtagligt är att medan

förskjutningarna i balansen mellan importerade och exporterade varor inte

varit särskilt betydande under den gångna delen av 1960-talet har en fort­

gående balansförsvagning kunnat noteras för tjänsternas del. Denna för­

skjutning har speciellt gjort sig gällande i fråga om turistutgifterna. Bety­

dande sänkningar av transportkostnaderna har utgjort en stark stimulans för

turistresorna. Att Sverige inte lyckats dra till sig en större andel av den

ökande resandeströmmen har säkert många olika förklaringar. En bidra­

gande och möjligen ganska väsentlig orsak kan dock finnas i de inkomst-

och prisskillnader som existerar mellan Sverige och de av svenskar gästade

länderna. Den ojämnare inkomstfördelningen i dessa sistnämnda länder med

en härav följande relativt billig tjänsteproduktion har säkerligen varit av

betydelse.

12

Tjänsteposternas ökade strategiska betydelse i bytesbalansen är i viss mån

ett nytt strukturellt inslag i vår ekonomi. Vid sidan därav återfinns i utri­

keshandelns utveckling olika drag som återspeglar under längre tid pågå­

ende strukturella förändringar. På exportsidan har expansionen främst bu­

rits upp av helfabrikat medan produktionen av halvfabrikat och råvaror

ökat i långsammare takt. De traditionella svenska exportvarorna malm och

skogsindustriella produkter har i enlighet därmed fortgående minskat sin

andel av totalexporten. Verkstadsindustrin har i stället fått ökad betydelse

och alltmer framträtt som den viktigaste exportnäringen. Det växande behov-

av maskiner in. in. som en utbyggnad av denna industri för med sig har även

återverkat på importens sammansättning. Ett uppmärksammat strukturellt

inslag i utvecklingen har i övrigt varit det ökade importberoendet för olika

konsumtionsvaror såsom textilier och skor.

I vilken utsträckning de bytesbalansproblem som uppträtt under senare

lid är ett utslag av bristande strukturanpassning är svårt att bedöma. Det

torde dock kunna konstateras att långsiktiga förändringar och omställnings­

problem på varusidan och speciellt på tjänsteområdet medfört att vår by­

tesbalanssituation är känslig och lätt kan störas av mer kortsiktiga för­

svagningar för någon av våra väsentligare exportprodukter eller av förskjut­

ningar i ogynnsam riktning av pris- och kostnadsförhållandena. Uppenbart

är därför att omställningsproblemen inom det svenska näringslivet även från

denna synpunkt måste i hög grad uppmärksammas. Därvid blir den vitala

uppgiften att söka stärka exportindustrins och importkonkurrerande nä­

ringars konkurrensställning. Inte minst måste man därvid söka tillvarata

och underlätta nya möjligheter till export eller till importersättande pro­

duktion för att på så sätt kompensera bortfall av tidigare exportinkomster

och den ökning av utgifterna som man särskilt på turistområdet torde kun­

na räkna med för framtiden.

Fusioner och nedläggningar under åren 1965 och 1966. Skärpningen av

konkurrensläget har resulterat i en stegring av antalet nedläggningar och

fusioner inom den svenska industrin. Företagskoncentrationerna inom in­

dustrin har ökat påtagligt under första delen av 1960-talet och denna ten­

dens har accentuerats särskilt under åren 1965 och 1966. Större delen av

fusionerna har varit av en art som antyder att en bakomliggande orsak till

ökat samgående varit en stegrad press att utnyttja stordriftens fördelar i

produktion, forskning, utveckling och marknadsföring.

Även antalet varsel om nedläggningar och driftsinskränkningar har ökat

påtagligt under år 1966. Såväl antalet arbetsställen som antalet arbetstagare

som berörts av dessa varsel låg detta år ungefär dubbelt så högt som under

de föregående åren på 1960-talet. Siffrorna kom dock inte upp till den nivå

som noterades år 1958. Vad gäller enbart nedläggningar var dock antalet

berörda arbetsställen och arbetstagare högre år 1966 än år 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1067

14

investeringsbehov i fråga om byggnader och anläggningar. Men samman­

läggningarna är givetvis ofta även förenade med omfattande finansiella

investeringar. Detsamma gäller den omarrondering inom skogsbruket som

efter hand torde tillta i styrka. En sådan yttre rationalisering blir näm­

ligen snabbt nödvändig genom den inre driftsrationalisering som pågår.

Denna process, som kan ta sådana former som mekanisering av avverk­

ningen, utnyttjande av nya träslag, bättre tillvaratagande av virket, effek­

tivare transporter etc. kan väntas fortsätta med växande intensitet.

Strukturomvandlingen berör också handeln och transportväsendet. Inom

det senare pågår en utveckling mot större och specialiserade transportenhe­

ter, likaväl som en rationellare utformning av själva transportmedlen och

av lastnings- och lossningsprocesserna. Inom såväl parti som detaljhan­

del sker en utveckling mot större enheter av typen lagercentraler, kedjefö­

retag och varuhus.

På industrisidan synes flera branscher komma att ställas inför krav på

genomgripande förändringar. I vissa fall beror detta främst på en föråldrad

företagsstruktur med alltför små företagsenheter, i andra fall framtvingas

förändringarna i första hand genom konkurrens från utlandet. I andra fall

åter har utvecklingen inneburit nya krav på råvarorna som kommer att

tvinga de svenska råvaruproducenterna till kostsamma omställningar för

att även fortsättningsvis kunna konkurrera på världsmarknaden. Ofta rå­

der också en betydande osäkerhet om vilka linjer utvecklingen kommer att

ta och hur den svenska råvaruexporten passar in i ett framtida efterfråge-

mönster.

Utsikterna för de mindre gruvorna att i längden hävda sig i konkurren­

sen är inte särskilt ljusa. Förr eller senare torde en omfattande rationalise­

ring framtvingas. Gruvindustrins problem hänger delvis samman med ut­

vecklingen inom järn- och stålindustrin. De svenska handels järn verkens

situation är inte så förmånlig. Under flera år har det rått överkapacitet

på världsmarknaden, vilken torde komma att bestå för överskådlig tid

framöver. Detta i förening med den prispolitik som drivs av de järnexporte-

rande länderna och som yttrar sig i att exportpriserna pressas ner väsent­

ligt under exportörernas hemmamarknadspriser ställer de svenska handels-

stålverken i en mycket svår situation. För att över huvud taget överleva

måste järnindustrin därför fortsätta att rationalisera hårt, samarbeta för

att uppnå stordriftsfördelar, utveckla nya produkter samt anpassa produk­

tionsprocesserna i takt med den tekniska utvecklingen.

Inom varvsindustrin kan den hårda internationella konkurrensen beräk­

nas bli bestående för åtskilliga år framöver, Genom rationella arbetsmeto­

der och avancerad konstruktionsteknik har de svenska varven hittills kun­

nat hävda sin ställning. För att de även i fortsättningen skal! kunna behålla

sin position måste de gå vidare med ett intensifierat tekniskt utvecklings­

arbete, med specialisering och samarbete. Varvens speciella problem t. ex.

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

16

beror på en hel rad olika omständigheter, bland vilka kan nämnas löneut­

vecklingen, tull- och marknadsutvecklingen, investeringsutrymmet osv. Den

historiska erfarenheten antyder emellertid att den svenska verkstadsindu­

strins tidigare framgångar på exportmarknaderna till stor del emanerat

från andra än de nämnda faktorerna. De har i mycket varit frukten av

svenska uppfinningar och innovationer. Även i framtiden kommer den

svenska verkstadsindustrin att vara starkt beroende av att lansera nya

varor och varuvarianter både genom att smidigt anpassa sin produktion

efter de ständiga förändringarna i kundernas krav på kvalitet, dimension och

formgivning samt genom en aktiv marknadsföring osv. Man får räkna med

att också vissa delar av verkstadsindustrin kan komma att utsättas för en

allt hårdare konkurrens från låglöneländerna. Det skulle särskilt gälla

produkter, som framställs genom arbetsintensiva och föga teknologikrä-

vande processer. Om svensk verkstadsindustri totalt skall kunna expandera

kraftigt måste givetvis en ökad internationell konkurrens på dessa områ­

den följas av en strukturell förskjutning inom verkstadsindustrin mot mer

kapitalintensiv och teknologikrävande tillverkning.

En annan bransch där efterfrågan sedan flera decennier tillbaka varit

i starkt stigande på alla håll är den kemiska industrin. Inom detta tillverk­

ningsområde skulle möjligen ett högt utvecklat industriland som Sverige i

och för sig ha goda förutsättningar att hävda sig internationellt. Branschen

är mycket kapitalkrävande, vilket ger ett land med relativt höga löner kom­

parativa fördelar mot länder med lägre löner. Härtill kommer att den ke­

miska industrin kanske mer än någon annan bransch fordrar ett intensivt

utvecklingsarbete, vilket också bör ge vårt land med dess höga nivå vad

forskning och tekniskt kunnande beträffar ett gott utgångsläge i den inter­

nationella konkurrensen. Inom denna bransch gör sig stordriftens fördelar

starkt gällande. Går utvecklingen på integrationsområdet mot en fortsatt

vidgning av marknaderna för svensk industri är den svenska kemiska in­

dustrins utveckling mot en högexpansiv bransch i hög grad beroende av

möjligheterna att åstadkomma de stora kapitalinsatser som erfordras för

etablering av stora produktionsenheter och för omfattande utvecklingsar­

beten.

De strukturella problem som avser byggnadsverksamheten är väl kända.

Den nödvändiga strukturomvandlingen på detta område, som inte kan sägas

ännu ha nått så stor omfattning, torde efter hand kunna leda till en vä­

sentligt ändrad företagsstruktur och förändringar i metoder och material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Finansieringsproblem för näringslivet

Ett genomgående drag för de olika industrigrenarna är kravet på om­

fattande investeringar. Bakgrunden utgörs framför allt av knappheten på

arbetskraft, den ökade utländska konkurrensen och de investeringskrävan-

18

Ilungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

minskade självfinansieringsgraden är att kreditmarknaden fått klara av en

ökad andel av investeringarnas totalfinansiering. Utvecklingen i Sverige är

i detta avseende ingalunda unik. Som framgår av utredningen om de finan­

siella långtidsperspektiven har tendensen varit densamma i åtminstone de

mer betydande västeuropeiska länderna. Långtidsutredningens kalkyl för pe­

rioden 1966—1970 tyder på att tendenserna i fråga om det svenska närings­

livets finansieringsbehov kommer att bestå. Utvecklingen på arbetsmarkna­

den liksom i den internationella konkurrenssituationen framtvingar som

beröris en kraftig satsning på näringslivets investeringar. Även vid oföränd­

rade vinstmarginaler betyder detta att investeringarnas självfinansierings-

grad kommer att sjunka ytterligare. Detta kan komma att gälla speciellt ex­

portindustrin där investeringsbehoven är stora och vinstmarginalerna be­

finner sig under konstant press genom den utländska konkurrensen. Under

sådana omständigheter kommer eu betydande del av investeringsfinansie-

ringen att åvila kreditmarknaden.

Om perspektivet utsträcks till att omfatta tiden bortom år 1970 synes i

själva verket de här antydda tendenserna komma att accentueras. Långtids­

utredningen är visserligen för denna period av naturliga skäl betydligt va­

gare än för tiden fram till år 1970, men med all sannolikhet kommer till­

gången på arbetskraft att vara knapp även i framtiden och av bl. a. denna

anledning kommer rationaliserings- och effektiviseringskraven inom nä­

ringslivet att öka. Man skulle alltså fortfarande behöva ägna intensiv upp­

märksamhet åt näringslivets investerings- och finansieringsbehov.

Finansieringsbehoven kan emellertid komma att förändras inte endast i

fråga om storlek utan även beträffande karaktär. Planeringen inom före­

tagen tenderar att bli alltmer långsiktig. En sådan långsiktig planering kan

för sitt realiserande kräva långfristiga krediter och kreditutfästelser för att

planerna över huvud taget skall kunna realiseras. Vissa investeringar så­

som i forskning och utvecklingsarbete kan väntas ge ekonomiska resultat

först på mycket lång sikt. Deras avkastning är svår att kalkylera och man

kan i alla händelser inte ställa omedelbara förräntningsanspråk på det ned­

lagda kapitalet. Dessa investeringar kommer därför att uppfattas som

speciellt riskfyllda. Det kan komma att föreligga betydande svårigheter för

och kanske också tveksamhet hos företagen att finansiera dylika viktiga in­

vesteringar på den traditionella marknaden och med traditionella lånefor-

mer. Dessa svårigheter torde växa i takt med storleken av de begärda lånen.

Man torde emellertid, mot bakgrund av vad som redan sagts om utveck­

lingen mot större produktionsenheter, också kunna räkna med att det i

framtiden på åtskilliga områden kommer att föreligga behov av lån av en

storleksordning som man hittills haft att räkna med endast i undantagsfall.

Finansieringsbehoven kommer f. ö. inte att begränsas till kostnaderna för

nya investeringar. För att det stora antalet små företag skall kunna över­

leva i någon form kan det bli nödvändigt att de, där så är tekniskt möjligt,

20

fråga om inte bara en kvantitativ anpassning av krediternas fördelning utan

också om fortskridande förändringar i karaktären hos långivningen. Vi är

inne i en utveckling som i högre grad än tidigare ställer krav på långsiktiga

krediter och krediter till projekt av en betydande storleksordning. Med in­

vesteringarnas och lånens långsiktighet och storlek sammanhänger också

en större osäkerhet om utfallet.

Den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga,

riskbetonade investeringar är f. n. begränsade. Direkta långfristiga industri­

lån lämnas f. n. i stort sett endast av försäkringsbolagen och av några spe-

cialinstitut, bl. a. AD Industrikredit. Den viktigaste formen för näringslivets

långfristiga upplåning är emission på marknaden av obligations- och för­

lagslån. Upplåning i form av obligationsemissioner, och i allmänhet även

långfristiga reverslån, förutsätter emellertid i praktiken att säkerhet ställs

— normalt inteckningar inom 50—60 % av taxeringsvärdet. Även om nya

konstruktioner för obligationslån kan utvecklas och i enstaka fall redan

bär prövats, är det uppenbart att det grundläggande säkerhetskravet inne­

bär en stark begränsning av företagens upplåningsmöjligheter i denna form.

Förlagslån har däremot ingen särskild säkerhet och ger vid t. ex. likvida­

tion rätt till betalning först efter övriga fordringsägare. Viktigt är emel­

lertid att även förlagslån, vilka hittills utgetts endast av kreditinstitut och

synnerligen välrenommerade affärsföretag, i praktiken kommit att allmänt

betraktas som avsedda för placerare som inte kan eller önskar underkasta

de låntagande företagen någon ingående bedömning. Dessa upplåningsfor-

mer synes därför inte kunna utnyttjas för någon större del av finansiering­

en av relativt riskbetonade utvecklingsprojekt.

Fn väsentlig riskbärande finansieringsform är också affärsbankskrediter,

som hittills i huvudsak brukat vara formellt kortfristiga men som i prakti­

ken ofta är av en mer eller mindre långfristig karaktär. De kan emellertid

inte betraktas som en fullgod ersättning för långfristiga lån. En formellt

kortfristig kreditgivning med ofta återkommande prövning av det låntagan­

de företagets resultat är ett gott sätt att möta vissa risksituationer. Men

detta är knappast ett tillfredsställande sätt att lösa de problem som uppstår

genom behovet att genomföra långfristiga projekt i en värld präglad av

snabb omvandling och utveckling av teknik och marknader. Genom lagänd­

ring har bankerna nyligen getts befogenheter att i ökad utsträckning lämna

medellånga lån, men det kan inte antas att näringslivets behov av långa

krediter helt skall kunna tillgodoses härigenom.

En ytterligare möjlighet till kapitalanskaffning erbjuds genom emissio­

ner av nya aktier. Deras betydelse som finansieringskälla har ökat under

senare tid, men med svängningar från år till år som tyder på att det i viss

mån är aktiebolagens benägenhet att utnyttja denna form och inte endast

tillgången på investeringssökande kapital som utgjort den begränsande fak­

torn. En fortsättning av den stigande trenden i allmänhetens aktieförvärv

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

21

ter sig nödvändig om balansen mellan eget och främmande kapital skall

upprätthållas. Om aktiemarknaden därutöver kan lämna ett väsentligt bi­

drag till att täcka företagens växande kapitalbehov beror på många osäkra

faktorer som påverkar företagens och placerarnas attityder. Vid en realis­

tisk framtidsbedömning bör man inte räkna med någon i detta sammanhang

avgörande förändring på detta område.

Med hänsyn till dess kvantitativa betydelse får karaktären hos AP-fon-

dens placeringsmöjligheter givetvis ett alldeles särskilt intresse. Enligt de

nuvarande reglerna för placeringen av fondens medel är dess kreditgivning

till näringslivet dock i stort sett begränsad till förvärv av företagens på

marknaden utbjudna obligationer och förlagsbevis samt långivning till vissa

inellanhandsinstitut som AB Industrikredit och AB Företagskredit. Vad

som tidigare sagts om obligations- och förlagslån kan därför tillämpas på

fondens möjligheter att stödja näringslivet. Härtill kommer den speciella

kanal som återlånen utgör. Pensionsfondens lån utlämnas dock härvid till

andra kreditinstitut, i första hand affärsbanker. De egentliga återlånen är

i princip till sin karaktär lån till affärsbankerna och dessa svarar också

gentemot AP-fonden helt för lånens återbetalning.

Med utgångspunkt från vad som anförts om kreditefterfrågans omfatt­

ning och karaktär framstår en fortsatt tillväxt av näringslivets tillgång till

obligationsupplåning och ett växande utnyttjande av affärsbankernas möj­

ligheter att lämna medellånga lån som intressanta utvecklingslinjer inom

nuvarande institutionella ram. En ökad betydelse för aktiemarknaden som

finansieringskälla bör inte heller avföras ur framtidsbilden. Det synes dock

ovedersägligt att nya kreditkanaler, främst men inte uteslutande för AP-

fondens placeringar, och till sin karaktär nya kreditformer är nödvändiga

för att tillgodose framtidens kreditbehov.

Exempel på näringspolitiska åtgärder i utlandet

Strukturomvandling är, som framhållits i det föregående, inte enbart ett

svenskt utan i hög grad ett internationellt fenomen. Mot den bakgrunden

är det naturligt att de problem av ekonomisk-politisk karaktär denna ut­

veckling ger upphov till har börjat tas upp till diskussion på många håll

utomlands. Betydande enighet synes därvid råda om att medvetna sam­

hälleliga insatser krävs för att främja en smidig anpassning av näringsli­

vets struktur och därmed skapa förutsättningar för en hög och jämn fram-

stegstakt i ekonomin. Statsmakterna hav i många fall också ansett det nöd­

vändigt att genom direkta åtgärder påverka och styra utvecklingen. Ingri­

pandena hittills synes visserligen i ganska stor utsträckning ha föranletts

av akuta anpassningssvårigheter inom vissa industribranscher såsom varvs­

industrin samt järn- och stålindustrin, men diskussionen och den ekonomis­

ka politiken har på senare tid börjat få en vidare syftning och kommit att

22

gälla statsmakternas ansvar över huvud taget för den ekonomiska tillväx­

ten och i samband därmed för näringslivets strukturutveckling. Det är i

detta perspektiv man har att se de tendenser mot en mera aktiv närings­

politik i vid bemärkelse som framträtt i Västeuropa. Dessa tendenser har

gjort sig gällande såväl på del nationella som på det mellanstatliga planet.

Inom den Europeiska Ekonomiska Gemenskapens (EEC) organ förs så­

lunda en diskussion rörande åtgärder som inom gemenskapen anses kunna

vidtas för att i olika avseenden undanröja hinder för strukturanpassningen.

Dessa åtgärder innefattar bl. a. en harmonisering och samordning av skatte-

och bolagsrättsliga regler, arbetsmarknadspolitik, energipolitik, transport­

politik, konkurrenspolitik, upprättandet av en europeisk kapitalmarknad

etc. Det ekonomisk-politiska handlandet i näringspolitiskt syfte sker dock

i allt väsentligt på det nationella planet. En medvetenhet om behovet av in­

satser från samhällets sida har framträtt klart på flera håll, bl. a. i en del

av de senast framlagda långtidsplanerna. I Frankrike läggs f. n. tonvik­

ten på en koordinerad och målmedveten samhällelig näringspolitik i fråga

om både planering och praktiskt handlande. I den nu gällande franska

långtidsplanen för andra hälften av 1960-talet anges en strukturell omda­

ning av näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga

som en av de centrala målsättningarna för den ekonomiska politiken.

De aktuella tendenserna mot en näringspolitik är på många håll ännu

relativt vaga. De statliga insatser av denna karaktär som förekommer ingår

i stor utsträckning främst som element i en politik för att stödja och på­

verka investeringsutvecklingen inom näringslivet. Vid genomförandet äv­

en sådan politik engageras naturligtvis inte minst kreditpolitiken och kre-

ditmarknadens institutioner. Den institutionella strukturen på kreditmark­

naden är därvid av vikt både för en effektiv kanalisering av kreditströmmar­

na och för statsmakternas möjligheter att agera. Det kan konstateras att

statliga kreditinstitut, garanti- och kreditanordningar ingår som element

i kreditsystemet i många länder. Omfattningen av statens direkta engage­

mang varierar dock kraftigt från ett land till ett annat. Även i länder där

kreditväsendet till övervägande del är privatägt förekommer dock i allmän­

het statliga kreditinstitut. Den verksamhet de bedriver är ibland specialise­

rad till att avse t. ex. bostadskreditgivning, lån till småföretag och lån med

lokaliseringspolitisk syftning. I vissa fall ingår flera av dessa och andra syf­

ten i ett och samma instituts verksamhet. Kreditgivningen är inte sällan

på ett eller annat sätt subventionerad. Ett exempel på en institutionell ny­

bildning med uppgift att stimulera till och på olika sätt bidra vid genom­

förandet av rationaliserings- och utvecklingsprojekt inom näringslivet är det

engelska Industrial Reorganisation Corporation.

En närmare redogörelse för vissa näringspolitiska åtgärder i utlandet tor­

de som bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

24

sivt blivit allt betydelsefullare. Här kan erinras om den starka utbyggnaden

på skolans område, av yrkes- och vuxenutbildning, av forskning vid läro­

anstalter och institutioner av skilda slag. Den s. k. teknikfaktorns bety­

delse för den ekonomiska tillväxten har allt mer uppmärksammats. Med

det begränsade arbetskraftsutbud som nu förutses framstår ökade investe­

ringar i forsknings- och utvecklingsarbete som nödvändiga redan för att

vår industri skall kunna behålla sin nuvarande position. En grund för

ytterligare framsteg har lagts genom den kraftiga ökningen i utbildningen

av bl. a. tekniker och naturvetare. Dessa nya kvalificerade personalresur­

ser utgör en tillgång som bör nyttiggöras till fullo. I detta syfte bör politiken

inriktas på att stimulera till mer teknisk forskning och industriellt utveck­

lingsarbete både inom industrin och vid institut och högskolor.

För att en rätt avvägning i resursanvändningen och speciellt i det offent­

ligas insatser skall kunna ske är det av stor betydelse att de kostnader ett

företag behöver räkna med i sina produktionskalkyler i minsta möjliga mån

avviker från de samhällsekonomiska kostnaderna för denna produktion.

Att söka åstadkomma sådana metoder för avgiftssättning i fråga om offent­

liga tjänster åt näringslivet, som verkar i denna riktning, måste ges stor

vikt inom näringspolitiken. Bland de uppgifter, som i detta hänseende är

aktuella, kan nämnas de kostnadsproblem som är förbundna med luft- och

vattenföroreningar samt pris- och kostnadsfrågorna inom transportväsen­

det.

Arbetsmarknadspolitiken har successivt byggts ut till ett betydelsefullt

instrument för snabb ekonomisk tillväxt. I den fulla sysselsättningens sam­

hälle har en av de centrala uppgifterna för denna politik blivit att dels under­

lätta strukturomvandlingen, dels begränsa dennas socialt icke önskvärda

konsekvenser för de enskilda människorna.

Utan att göra avkall på vårt grundläggande mål att genom snabb tillväxt

och en solidarisk inkomstpolitik förbättra villkoren för alla medborgar-

grupper kan tyvärr inte alltid utkomstmöjligheter beredas inom den ort och

det yrkesområde där de av omställningarna drabbade tidigare verkat. Men

av solidaritetspolitiken följer då även att de samhälleliga vinster som upp­

står genom en sådan näringspolitik måste användas till bl. a. ett effektivt

stöd åt dem som tvingas bryta upp från sin arbets- och livsmiljö.

Genom omskolning och andra rörlighetsfrämjande åtgärder kan en myc­

ket stor del av de arbetstagare, som blir utan arbete i samband med omställ­

ningsprocessen, snabbt beredas nya arbetstillfällen. Effektiviteten i dessa in­

satser belyses av att arbetslöshetstiden för ungefär hälften av dem som

under år 1960 registrerades som arbetslösa understeg fyra veckor. Vid slu­

tet av året beräknades ca 18 000 personer ha befunnit sig under omskolning,

medan ca 5 000 personer var sysselsatta i allmänna beredskapsarbeten.

Trots de framsteg som gjorts är det uppenbart att stora påfrestningar

uppstår för de människor, som berörs av omställningar i produktionen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

cessivt stigit. Eu ytterligare stegring blir emellertid nödvändig om eu sats­

ning på ökade investeringar skall genomföras samtidigt som bytesbalansen

måste förbättras. En tillräcklig sparandeökning kan åstadkommas endast

genom insatser från statens sida. Finanspolitiken har därför i årets budget­

förslag utformats så att den tar sikte inte bara på statens egna utgiftsåta-

ganden utan även på finansieringsanspråk som ställs från andra delar av

ekonomin. Som ett led i denna politik framlades förslaget om att avsätta

500 milj. kr. för en effektiv näringspolitisk insats.

Ett högt totalt sparande är nödvändigt om den önskvärda utvecklingen

av näringslivets investeringar skall komma till stånd, men det utgör dock

ingen tillräcklig förutsättning. Avgörande för resultatet blir också om spa­

randet kan göras tillgängligt för de mest produktiva projekten. Den fram­

tida utvecklingen måste därför bedömas utifrån det faktum att närings­

livets investeringar i minskande utsträckning kunnat finansieras med egna

vinstmedel. Med de konkurrensförhållanden som förutses kommer självfi-

nansieringsgraden sannolikt att bli förhållandevis låg även i framtiden. In­

nebörden därav är att en betydande andel av investeringarnas totalfinansie­

ring måste täckas med medel utifrån. Detta reser problemet på vilka vägar

och i vilka former denna överföring kan åstadkommas.

Innan jag tar upp denna fråga till behandling vill jag här något beröra

en annan viktig aspekt på självfinansieringsgraden. Denna aktualiserar

nämligen väsentliga avvägningsproblem i ekonomin. Man kan å ena sidan,

såsom ett antal remissinstanser påpekat, inte bortse från risken att en sjun­

kande självfinansieringsgrad i vissa fall har en negativ effekt på företa­

gens benägenhet att investera. Å andra sidan innebär en höjning av själv­

finansieringsmöjligheterna att företagsvinsterna expanderar på bekostnad

av lönernas andel av produktionsresultatet. Från fördelningspolitisk syn­

punkt ter sig en sådan utveckling mindre önskvärd. Dessutom kan investe­

ringsverksamhetens fördelning mellan olika företag bli mera rationell om

finansieringen sker via en fungerande kreditmarknad, där bedömningen gäl­

ler framtida avkastning av olika projekt, än om investeringsfördelningen be­

stäms av vinstutvecklingen i förfluten tid. Det är därför viktigt att söka nå

en lämplig avvägning mellan dessa olika krav. Man måste vid denna avväg­

ning beakta att det finns en kritisk punkt under vilken självfinansieringen

inte bör sjunka om tillväxten i vår ekonomi skall bestå. Utifrån målet att ha

en hög tillväxttakt är det nödvändigt att upprätthålla företagens vilja att ut­

veckla och investera i nya produkter och produktionsmetoder.

Vid bedömningen av frågan hur sparandet skall kunna överföras till de

företag som kräver tillskott utifrån är det av vikt att, såsom gjorts i det

föregående, konstatera att den svenska kreditmarknadens möjligheter att

finansiera långsiktiga, riskbärande investeringar f. n. är begränsade. Att

genom emission av aktier anskaffa riskvilligt kapital kan f. n. inte bedö­

mas erbjuda en väg att i mer väsentlig mån lösa företagens finansierings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

27

problem. Förutsättningarna för affärsbanker och andra kreditinstitut att

inom nuvarande institutionella ram och efter hittills använda kreditvägar

lämna företagen de lån som behövs för en omfattande investeringsverksam­

het kan även konstateras vara otillräckliga. I avgivna remissyttranden har

ett flertal rekommendationer gjorts beträffande förändringar i de regler

och villkor som gäller för kreditinstituten. Betydelsen av justeringar i bank­

lagstiftningen skall självfallet inte underskattas. En utveckling mot större

liberalisering har kontinuerligt pågått. Möjligheterna att gå vidare i denna

riktning behandlas av den nu arbetande kreditinstitututredningen. Sådana

förändringar är dock inte tillfyllest för att kreditmarknaden skulle kunna

fylla de anspråk som här är aktuella. För att bli effektiva skulle de i remiss­

yttrandena rekommenderade åtgärderna kräva en långtgående förändring

av speciellt affärsbankernas nuvarande karaktär och verksamhetsinrikt­

ning. Genomgående är även att de olika åtgärderna ytterst förutsätter en ök­

ning av möjligheterna att slussa medel från AP-fonden till näringslivskre-

diter. Mot bakgrund härav är frågan om dispositionen av AP-fondmedlen

central i denna finansieringsproblematik. Tryggandet av den behövliga kre-

ditgivningen till näringslivet kan sålunda till övervägande del sägas vara ett

spörsmål om genom vilka kanaler dessa fondmedel skall göras disponibla.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att AP-fonden skulle enga­

geras i en mer direkt långivning till de aktuella delarna av näringslivet.

En sådan utveckling skulle då förutsätta en förändring i den form och

grad av risktagande som hittills gällt för AP-fondens utlåning.

Då tilläggspensioneringen infördes uttalade statsmakterna att den till

pensionssystemet hörande fonden inte borde konstrueras som en ny stor

kreditinrättning. Dess utlåning borde — ansågs det — utformas så att den,

bortsett från lån till vissa större, välkända låntagare, skedde genom för­

medling av andra kreditinstitut. Fonden behövde då inte direkt ta ställning

till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller till räntabiliteten hos en­

skilda investeringsprojekt. Placeringarna har därigenom kunnat görats med

ett minimum av risktagande men ändå med en hög genomsnittlig avkast­

ning. Hittills vunna erfarenheter av fondens verksamhet synes inte ge an­

ledning att nu ompröva eller frångå dessa grundläggande principer. Ingen

av remissinstanserna har heller ifrågasatt en sådan förändring för att kom­

ma till rätta med den aktuella finansieringsproblematiken.

Eu annan väg för slussning av AP-medel som tidigare förts fram i dis­

kussionen och som även rekommenderats av flera remissinstanser är att

skapa speciella former härför inom ramen för de nuvarande kreditinsti­

tutens verksamhet. Förslagsvis har sålunda nämnts, att bankerna skulle

ges möjlighet att uppta egna förlagslån i AP-fonden. Affärsbankerna har

redan nu vissa legala möjligheter att repliera på AP-fondens låneresurser.

Bankerna har dock endast i begränsad utsträckning kunnat utnyttja dessa

möjligheter och det är lätt att inse att en kvantitativt verkligt betydande

Kungl. Majrts proposition nr 56 år 1967

29

höjningen av den allmänna varuskatten innebär. Den sålunda åstadkomna

budgetåtstramningen i förening med inrättandet av investeringsbanken in­

nebär en prioritering av näringslivets finansieringsbehov.

Genom investeringsbankens statliga karaktär underlättas ett effektivt

samspel mellan bankens verksamhet och de många andra led i samhällsut-

byggnaden där staten har styrande och sammanhållande funktioner: kom­

munikationsväsendet, bostadsbyggandet, lokaliseringspolitiken, forskning­

en, utbildningen etc. Det är angeläget att banken i sin verksamhet kan ut­

nyttja den överblick och information som erhålls inom ramen för statsverk­

samheten. Bankens finansieringsbeslut kommer också i åtskilliga fall att få

långtgående verkningar såväl regionalt som branschmässigt. Verksamheten

kommer att förutsätta samhällsekonomiska överväganden som inte kan eller

bör krävas av privata och mindre institut. Självfallet innebär detta inte att

kravet på de enskilda projektens företagsekonomiska lönsamhet får efter­

sättas.

Som tidigare berörts synes de finansieringsinsatser som är vitala för den

fortsatta ekonomiska tillväxten i ökad omfattning innebära att de enskilda

engagemangen blir mycket stora. De blir dessutom ofta långsiktiga och in­

nebär även av andra skäl en relativt osäker och svår riskbedömning. För den

externa finansieringen av sådana stora, riskbetonade projekt erfordras ett

finansieringsinstitut som kan tillåtas arbeta med ett större mått av risk­

tagning än vad som, bl. a. av hänsyn till fordringsägarnas intressen, kan

medges befintliga kreditinstitut. Vidare erfordras ett institut med en fi­

nansieringsverksamhet av betydande omfattning. Om en som helhet be­

traktad räntabel verksamhet skall kunna upprätthållas — vilket givetvis bör

eftersträvas -—• blir nämligen möjligheten för institutet att fortlöpande en­

gagera sig i projekt av ifrågavarande slag beroende av att en betydande

riskspridning kan nås. Detta fordrar i sin tur att det egna kapitalet är för

svenska förhållanden mycket stort. Ett så betydande kapitaltillskott kräver

en statlig insats.

Det förhållandet att banken inrättas med kapacitet att engagera sig även

i finansieringen av mer riskbetonade investeringar får, såsom riksbanks­

fullmäktige påpekar i sitt yttrande, självfallet inte tolkas så att banken

skulle ägna sig åt sådana investeringar som redan vid bedömningstillfället

skulle framstå som sannolikt mindre lönsamma. Betoningen av risktagan­

det innebär, att bankens verksamhet bör avse investeringar som vid pröv­

ningen framstår som lovande och angelägna att främja även när osäkerhet

orsakas av svårigheten att på längre sikt bedöma marknader och teknisk

utveckling.

Av stor vikt är vidare att det nya organet får en gentemot andra kredit­

institut fristående ställning. Inte minst är detta betydelsefullt med hänsyn

till att dess kreditgivning till viss del kan beräknas komma att avse struk­

tur- eller branschrationaliserande åtgärder, där olika ägar- och bankintres­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

31

Givetvis kan avvägningsproblem uppstå i finansieringsverksamheten, t. ex.

när det inom ett visst produktionsområde finns utrymme för färre rationella

utbyggnads- eller nyinvesteringsprojekt än det finns företag intresserade

av att erhålla finansiellt stöd för sådana projekt. Dylika problem har emel­

lertid inget samband med inrättandet av en statlig investeringsbank. De

finns redan, även om kapitalmarknadens uppdelning gör att de inte kommer

till lika tydligt uttryck på ett lika tidigt stadium. Ett nytt kreditinstitut

obundet av etablerade kundförhållanden bör snarast innebära en förbät-

ring härvidlag, såtillvida som det ökar möjligheterna för en samordnad

prövning av alternativa projekt. Problemets lösning torde ofta ligga i någon

form av samgående mellan två eller flera intresserade företag. Över huvud

taget torde det moment av produktions- och företagskoncentration — i form

av samarbetsavtal eller fusion — som ett projekt rymmer komma att spela

en betydande positiv roll i bankens överväganden.

Syftet med bankens verksamhet är inte att lösa uppdykande sysseisätt-

ningssvårigheter. Den uppgiften kommer även framdeles att åvila arbets­

marknads- och lokaliseringspolitiken. Avsikten är, som jag tidigare nämnt,

att ställa ökade resurser till denna sistnämnda verksamhets förfogande.

Detta innebär inte någon motsättning till att det grundläggande motivet för

förslaget att inrätta en statlig investeringsbank är en strävan att trygga sys­

selsättningen. Bankens verksamhet skall förbättra underlaget för en bestå­

ende produktiv sysselsättning genom att öka företagens konkurrenskraft

och lönebetalningsförmåga. Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken är

en sida av sysselsättningspolitiken, bankens verksamhet, inriktad på en lång­

siktig höjning av produktiviteten, är en annan. De olika medlen komplette­

rar varandra och har den fulla sysselsättningen som ett gemensamt mål.

Som framgått av det föregående är den nya bankens rörelse på kredit-

givningssidan i stort sett tänkt som ett komplement till den verksamhet

som bedrivs av nu existerande kreditinstitut. Givetvis finns det områden där

konkurrenssituationer kommer att uppstå. Detta är naturligt och bör kun­

na ge ett positivt bidrag till kreditmarknadens förmåga att effektivt tillgo­

dose näringslivets behov.

I bankens verksamhet skall ingå medverkan vid emissioner av obligatio­

ner och aktier. Detta blir en rörelse i konkurrens med de stora affärsban­

kerna. Dessa är med obetydliga undantag de enda institut som f. n. ägnar

sig åt sådan verksamhet. Det kan knappast förnekas att en effektivare kon­

kurrens på denna punkt ligger i näringslivets intresse. För det första bidrar

den till att hålla emissionskostnaderna under kontroll med hänsyn till de

risker som följer av en kartelliserad prisbildning. Vidare torde det för lån­

tagarna vara värdefullt att erhålla ytterligare en emissionskanal genom ett

institut som representerar en av traditionella kundförhållanden oberoende

bedömning.

Vad jag här sagt om nyttan av en viss konkurrens på emissionsområdet

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

hindrar givetvis inte att bankens verksamhet måste komma att känneteck­

nas av ett samarbete med andra kreditförmedlande organ. Lösandet av de

större finansieringsfrågor som omvandlingen inom kapitalkrävande sekto­

rer av näringslivet kan komma att aktualisera förutsätter en sådan samver­

kan. Vidare kommer de befintliga kreditinstituten även fortsättningsvis afl

utgöra huvudkällan för företagens kort- och medelfristiga finansiering. Det

råder ett naturligt samband mellan dessa led i finansieringsprocessen och

investeringsbankens verksamhet. Formerna för samverkan kommer givetvis

att variera med olika finansieringssituationer och dess innebörd och om­

fattning kan därför inte på förhand närmare preciseras. Investeringsbanken

måste således ges frihet att finna vägar till ett ingående och fruktbärande

samarbete med olika på kreditområdet verkande organ och härvid kunna

välja de former som bäst gagnar de syften för vilka den inrättats. Sålunda

bör investeringsbanken kunna medverka i konsortier av olika slag för att

genomföra låneprojekt, emittera obligationer och aktier etc. Även då det gäl­

ler att insamla information och skapa den överblick över förhållanden och

utvecklingstendenser inom näringslivets olika områden som är av betydelse

för att lösa bankens uppgifter är en samverkan naturlig. Detsamma gäller

inhämtandet av kunskap om och uppföljningen av individuella företags ut­

veckling. Den inom kreditinstituten etablerade erfarenheten har i dessa olika

sammanhang sitt stora värde.

Detta samarbete mellan investeringsbanken och andra kreditmarknads-

institut torde inte vara avhängigt av att — såsom ett par remissinstanser

föreslagit — dessa institut erhåller delägarskap i banken. Väsentligt är

däremot att sakkunskap från bl. a. näringslivet och kreditväsendet blir väl

företrädd i bankens styrelse.

Det framstår vidare som en naturlig utveckling — inte minst mot bak­

grund av att banken kommer att förmedla delar av AP-fondens medel till

näringslivet — att löntagarna genom representation i styrelsen tillförsäkras

ett inflytande på avgöranden rörande finansieringen av näringslivets inves­

teringar.

Vad beträffar omfattningen av den kreditefterfrågan som kan komma

att riktas mot den statliga investeringsbanken kan inga säkrare uppskatt­

ningar göras. Givetvis blir utvecklingen i detta avseende även beroende av

den totala utlåningskapaciteten. Som tidigare framhållits har det bedömts

vara väsentligt att bankens eget kapital är betydande. Det har därför redan

från starten upptagits till 500 milj. kr. Nästa år torde förslag böra läggas

fram om höjning av det egna kapitalet med samma belopp. Detta egen­

kapital och upplåningsrätten — vilken jag i det följande kommer att före­

slå till 5 gånger det egna kapitalet — sätter visserligen en övre gräns för

bankens utlåning men ger inte någon tillräcklig grund för en bedömning

av hur utlåningen kommer att växa.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhål-

33

las om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna

på den svenska kreditmarknaden. Marknaden för långfristigt kapital, den

kanske mest intressanta från synpunkten av investeringsbankens upplå­

ning, svarade år 1966 för 9—10 miljarder kr. Om marknaden skulle fortsät­

ta att växa med samma absoluta belopp per år som under den senaste fem­

årsperioden — vilket innebär ett försiktigt antagande eftersom det betyder

en lägre procentuell ökningstakt än tidigare — skulle den år 1971 bidra med

15—16 miljarder kr. Om man antar att investeringsbankens upplåning vid

sistnämnda tidpunkt nått en så hög siffra som säg 1 miljard kr. om året,

skulle detta ändå utgöra endast ungefär 6 % av den totala kreditförmedling­

en över kapitalmarknaden. Storleksförhållandena på den svenska kapital­

marknaden torde alltså väl medge en inpassning av investeringsbankens

upplåning.

Detta betyder naturligtvis på intet sätt att investeringsbankens upplå-

ningsbehov i framtida situationer, som karakteriseras av stor kreditefter­

frågan, inte skulle framstå som konkurrerande med andra låntagares. Men

detta blir en följd av att kreditmarknaden fyller en av sina funktioner,

nämligen den att utgöra en urvalsmekanism för olika investeringsprojekt.

Något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden skulle vara så

begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare av in­

vesteringsbankens storlek -— kan däremot inte sägas föreligga under för­

utsättning att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion

och flexibilitet.

Investeringsbanken bör i kreditpolitiskt sammanhang bedömas på ett i

stort sett likartat sätt som hypoteksinstitut och övriga kreditaktiebolag vil­

ka ju också för sin kreditgivning är beroende av upplåning på kapitalmark­

naden. Kreditinrättningar av denna typ måste inpassas i det totala utrym­

me för kreditgivning som ges av den rådande situationen på kapitalmark­

naden och påverkas av de kreditpolitiska instrumenten. Banken bör således

omfattas av riksbankens emissionskontroll.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt behovet av att den föreslagna in­

vesteringsbanken inrättas redan nu och förordat ytterligare utredning i

ärendet. Jag har inte funnit bärande skäl föreligga för ett sådant uppskov.

De finansieringsbehov som det här föreslagna institutet skall tillgodose har

ingående analyserats såväl av den senaste långtidsutredningen som i betän­

kandet »Finansiella långtidsperspektiv». Bakgrunden till och motiveringen

för förslaget har jag här redovisat. Riktlinjerna för investeringsbankens

verksamhet och utformning kommer jag i det följande att redogöra för. Här­

med torde tillräckligt underlag för beslut i ärendet ha framlagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

blancokrediter har betydelse även när det gäller bankens medverkan vid

företags förlagsupplåning.

Blancokreditgivningen anses kunna innebära särskilda risker för ett kre­

ditinstitut. I banklagstiftningen har på grund härav meddelats bestämmelser

i syfte att begränsa bankernas möjligheter att lämna lån utan särskild sä­

kerhet. Sålunda är affärsbanks möjlighet att lämna blancokrediter maxi­

merad till ett sammanlagt belopp motsvarande en tiondel av det egna kapi­

talet. I det enskilda lånefallet får, med i sammanhanget betydelselösa un­

dantag, lån inte lämnas till högre belopp än 15 000 kr. eller, när det gäller

småföretagare för hans rörelse, 75 000 kr. Vidare är bankerna förhindrade

att förvärva förlagsbevis annat än för att skydda fordran för vilken beviset

lämnats som pant. AP-fonden är förhindrad att förvärva förlagsbevis om

de inte offentligen utbjudits av svensk affärsbank. För den s. k. bundna

delen av livförsäkringsfond gäller förbud mot placering i förlagsbevis.

En kreditrisk kan inte bestämmas enbart på grundval av arten av den

säkerhet som ställs för krediten. Särskilt när det gäller kreditgivning till

företag kommer många andra faktorer med i spelet. Som exempel kan näm­

nas företagets ekonomiska utveckling, dess framtidsutsikter och inte minst

dess finansiella situation totalt sett. Å ena sidan kan således helhetsbilden

utvisa att kreditrisken är liten oavsett att formella säkerhetskrav inte kan

uppfyllas. Det är bl. a. detta betraktelsesätt som möjliggör att förlagslån

kan placeras på marknaden. Å andra sidan kan kreditgivning till ett före­

tag, som ställt formellt tillfredsställande säkerheter, visa sig vara förenad

med stora risker.

Särskilda regler som begränsar rätten till blancolcreditgivning kommer

således inte att eliminera risken för förluster hos en kreditinrättning, som

skall ägna sig åt finansiering inom näringslivet i så stor utsträckning som

här är tänkt beträffande investeringsbanken. I mycket högre grad avgö­

rande för resultatet av bankens finansieringsverksamhet än föreskrifter om

långivningen kommer de personliga kvalifikationerna hos de ansvariga inom

bankens ledning att vara. Att man måste ha föreskrifter som begränsar lån­

givningen från institut som förvaltar penningmedel som inlånats från all­

mänheten är ofrånkomligt. Just dessa begränsningar har emellertid i viss

mån bidragit till näringslivets svårigheter att anskaffa kapital. Investerings­

banken bör därför få befogenhet att lämna blancokrediter utan särskilda

begränsningar i det enskilda lånefallet. Detta förutsätter en mer noggrann

och omfattande kreditprövning än när det gäller lån mot sedvanliga säker­

heter. Det kräver också en noggrannare uppföljning av låneärendet under

kredittiden. Sammanlagda beloppet av blancokrediter bör emellertid inte

överstiga hälften av bankens aktiekapital. I denna kvot synes man inte

behöva inräkna förlagsbevis, som banken innehar och som offentligen ut­

bjudits av affärsbank, men väl andra förlagsbevis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

39

männa näringspolitiken som statsmakterna formulerar. En föreskrift härom

bör tas in i bolagsordningen.

Aktiekapitalet bör i initialskedet anpassas så att staten med de 500 milj.

kr. som i det följande föreslås anvisade kan teckna aktierna till ca 10 %

överkurs. Skillnaden mellan denna överkurs och aktiernas nominella värde

skall tillföras bankens reservfond. Det är nämligen lämpligt att reservfonden

redan från början får en inte obetydlig omfattning. Aktiekapitalet bör så­

lunda uppgå till 450 milj. kr. och reservfonden tillföras 50 milj. kr. Vidare

bör staten, såsom förut anförts, ställa garanti för bankens förpliktelser i

en omfattning motsvarande 100 % av aktiekapitalet. Garantibeloppet upp­

går sålunda i inledningsskedet till 450 milj. kr.

Banken bör i rörelsen eftersträva att nå en förräntning av det egna ka­

pitalet som kan anses tillfredsställande vid en jämförelse med andra kredit­

institut och med hänsynstagande till den speciella konstruktion som banken

getts i fråga om insatskapitalets storlek. Något krav på utdelning på aktie­

kapitalet bör emellertid under bankens uppbyggnadsskede inte ställas. Upp­

kommande rörelseöverskott bör i stället användas för att bygga upp reserver

för risktäckning, exempelvis genom nedskrivning av bankens fordringar.

Det synes nämligen angeläget att banken får tillfälle att snabbt konsolidera

sin ställning.

Bankens ledning skall i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser ut­

övas av en styrelse och en verkställande direktör. Bestämmelser om styrel­

sens storlek och sammansättning samt formerna för tillsättandet kommer

att anges i bolagsordningen.

Jag vill redan nu framhålla att det är väsentligt att antalet ledamöter inte

blir för stort. Detta är av vikt för att styrelsen skall kunna arbeta effektivt.

Antalet ledamöter bör därför bestämmas till högst nio. Antalet suppleanter

bör vara detsamma som antalet ledamöter.

Självfallet bör staten ha representanter i styrelsen. Vidare bör ingå före­

trädare för löntagarorganisationerna, näringslivet och kreditväsendet. Des­

sa kan väntas tillföra banken värdefull kunskap och kan underlätta ett för­

troendefullt samarbete mellan banken och de grenar av samhällslivet som

de företräder. Verkställande direktören bör också vara ledamot av styrelsen.

Höga krav bör ställas på de personer som skall ingå i styrelsen. De bör

ha ett betydande företags- och samhällsekonomiskt kunnande samt en god

överblick över näringslivet. Endast om ledningen av banken anförtros såda­

na högt kvalificerade personer kan man förvänta sig att verksamheten skall

få avsedd inriktning och effekt.

Utformningen av organisationen i övrigt bör ankomma på styrelsen och

verkställande direktören. Såvitt nu kan bedömas kommer den personella

organisationen att bli tämligen liten. Banken bör nämligen, såsom tidigare

berörts, inom ramen för det samarbete som väntas bli etablerat med andra

kreditinstitut, i viss utsträckning kunna repliera på dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

41

III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda

staten garanti intill ett belopp av 450 milj. kr. för bolagets

förpliktelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till det­

ta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

2f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 56

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

potentiella konkurrenter utomlands. Finansieringsbehoven kominer för öv­

rigt inte att begränsas till kostnaderna för nya investeringar. För att det

stora antalet för små företag skall kunna överleva i någon form kan det

bli nödvändigt att, där så är tekniskt möjligt, de slås samman till ett mind­

re antal stora konkurrenskraftiga enheter. De små enheterna inriktas här­

vid mot ökad specialisering — här kommer den långsiktiga sysselsättnings­

aspekten in i bilden. Sådana fusioner med stora kapitalbehov som förut­

sättning kan för övrigt komma att aktualiseras inte bara inom industrin

utan komma att ingå som ett led i jordbrukets, skogsbrukets och handelns

rationalisering.

Det bör betonas att det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på

räntabilitet för investeringsprojektet. Det kan däremot föreligga en större

osäkerhet kring räntabilitetsförväntningen —- avseende både den nedre

och den övre gränsen — som bl. a. kan sammanhänga med lånets långsik­

tighet och investeringens storlek och natur. I sista hand blir det då fråga

om en skillnad i risk värderingen mellan olika kreditbedömare. Av tradition

och även på grund av legala förhållanden tenderar bankernas bedömningar

att prioritera den kortfristiga, säkra låneefterfrågan.

I detta sammanhang bör också nämnas att vissa hänsyn till kostnad och

räntabilitet i vidare samhällsekonomisk bemärkelse kan komma att moti­

vera avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier. Spe­

ciellt när det gäller de stora investeringsklumparna aktualiseras en bevak­

ning av sådana samhälleliga intressen som inte bankerna kan eller vill till­

varata. Som exempel kan nämnas de önskemål som kan föreligga att styra

investeringar bort från områden som på längre sikt kan förutses komma

att bli överbelastade beträffande bostadsefterfrågan, transportväsen m. m.

Den statliga långtidsplaneringen har i sådana fall möjligheter att anlägga

lönsamhetskriterier som är av relevans även för företagen men som dessa

kanske inte har samma möjligheter att beakta.

Skäl kan alltså anges för att vissa finansieringsbehov som är vitala för

den ekonomiska expansionens vidmakthållande, kan få svårigheter att till­

fredsställas på den ordinarie kreditmarknaden därför att de är mycket sto­

ra eller relativt långfristiga eller inte motsvarar de konventionella ansprå­

ken på snabb och privatekonomisk förräntning. Den svenska kreditmark­

naden har inte någon kapacitet för ett sådant ökat risktagande det här skul­

le bli fråga om. Det ökade risktagandet beror för övrigt inte bara på låne­

behovens karaktär och absoluta storlek utan också på att de kan bli stora

i förhållande till de relativt små utlåningsenheterna på den svenska kre­

ditmarknaden. Denna begränsade absorptionsförmåga gäller inte bara de

olika bankerna var för sig utan även obligations- och aktiemarknaden utan­

för bankerna. Men om inte utrymme skapas för de här diskuterade finan­

sieringsbehoven eller om de inte kan tillgodoses med för dem anpassade lå-

neformer, riskerar man att den investeringsutveckling som man räknat

med t. ex. i den senaste långtidsutredningen över huvud taget inte kommer

att materialiseras. Självklart är detta på längre sikt av största betydelse

både för möjligheterna att upprätthålla den inre och den yttre balansen

och därmed för att trygga sysselsättningen och valutans värde. Man kan nu

diskutera olika vägar på vilka man kan nalkas detta problemkomplex.

46

ta skulle förvärra våra egna akuta problem och inte heller ge något bidrag

till u-landshjälpen, eftersom långivningen knappast skulle komma att avse

de mest behövande länderna.

4. AP-fondens roll

Om nu utvecklingen tenderar att aktualisera den finansieringsproblema-

tik, som antytts i det föregående, ligger det i och för sig närmast till hands

för AP-fonden att ta ökat ansvar för kreditgivningen till näringslivet. Här­

igenom skulle emellertid den andel av AP-fondens utlåning som avdelas

för näringslivet (exkl. bostäder) relativt sett komma att öka avsevärt i för­

hållande till utlåningens nuvarande fördelning på olika låntagande sekto­

rer. Detta skulle troligen innebära att AP-fonden fick frångå de principer

som hittills styrt dess"långivning vad beträffar dennas former och grad av

risktagande. En sådan utveckling skulle i själva verket bli nödvändig i den

mån fonden skulle bli »för stor» i förhållande till utrymmet på marknaden

för dess traditionella placeringar. Denna tendens aktualiseras även om den

nu fastlagda nivån för avgiftsuttagen i stort sett bibehålls. Utvecklingen

blir en följd av å ena sidan AP-fondens ändå växande andel av det totala

sparandet och å andra sidan den offentliga sektorns (inkl. bostadsbyggan­

det) relativt sett minskande andel av upplåningsbehovet. Möjligheterna till

placering i riskfria värdepapper och riskfri direkt utlåning avser väsentli­

gen just sistnämnda sektorer. Denna fråga om inriktningen av AP-fondens

utlåning till näringslivet aktualiseras alltså oavsett det förhållandet att

denna utlåning kan behöva ske i former och enligt kriterier som är delvis

nya även för den organiserade kreditmarknaden i dess helhet. I vilket fall

som helst uppkommer emellertid frågan om inte AP-fonden härigenom

skulle ställas inför uppgifter, som skulle vara åtminstone delvis oförenliga

med de grundläggande principerna för hela ATP-systemet.

Fondens syfte har varit att tjäna som uppsamlingsplats för medel som

ackumulerats med hänsyn bl. a. till behovet av ett grundskydd för pensio­

närerna och för att öka det samhälleliga sparandet. Dessa medel har av fon­

den transmitterats till kreditmarknaden i sådana former att man inte direkt

behövt ta ställning till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller de

bakomliggande realinvesteringarnas räntabilitet. Detta har samtidigt inne­

burit att placeringarna kunnat göras med ett minimum av risktagande men

eu ändå hög genomsnittlig avkastning. En dylik inriktning kan motiveras

av AP-fondens försäkringskaraktär, dvs. med samma motiv som gäller för

begränsningen av de enskilda försäkringsbolagens placeringar. Ett frångå­

ende av etablerade principer skulle också innebära att AP-fonden skulle

utrustas med en administration och en expertis av samma slag som en stor­

bank. Detta har knappast varit syftet med AP-fonden. Kvar står emellertid

frågan hur den i annat fall skall fylla sin uppgift att placera allt snabbare

ackumulerande fondmedel på ett sätt som svarar mot fördelningen av fi­

nansieringsbehoven mellan olika låntagarsektorer. Inom ramen för nuva­

rande organisation på kreditmarknaden kan detta ske genom slussning via

affärsbankerna, vilka liksom hittills då skulle få ta hand om den egentliga

kreditprövningen och lånefördelningen. Ett alternativ skulle vara att etab­

lera ett fristående institut genom vilket medel från AP-fonden kunde ka­

naliseras.

Ilungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

48

skulle innebära att gå utanför den nuvarande placeringsramen. Ett sådant

steg är som nämnts knappast förenligt med uppfattningen om ATP-syste-

mets syfte och AP-fondens uppgifter.

6. En statlig investeringsbank

Det återstår möjligheten att inrätta ett från både nuvarande kreditinstitut

och AP-fonden fristående långivarinstitut där staten direkt står för det risk­

bärande kapitaltillskottet. I viss maximal proportion därtill skulle medel

slussas till investeringsbanken i den utsträckning det visade sig motiverat

med hänsyn till de olika slags kreditbehov som kan komma att aktualiseras

för banken. Kreditgivningen skulle i och för sig mycket väl kunna komma

att beröra även det område som traditionellt reserverats för bankerna. Det

är ganska osannolikt att den av dessa realiserade kreditfördelningen är

optimal ens enligt de strikt företagsekonomiska kriterier utifrån vilka en

dylik fördelning får förmodas ske. Även de olika bankerna kan givetvis

komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låne-

objekt. Det finns alltså utrymme för nyanser mellan de kreditbedömningar

som görs redan inom ramen för bankernas traditionella verksamhetsfält.

Detta utrymme ökar i den mån det finns skäl att komplettera kreditbedöm­

ningen med även andra överväganden av mera långsiktigt samhällsorienterad

syftning.

Staten bör ha ansvaret för investeringsbanken redan av det skälet att den

tillskjuter det egna kapitalet. Dessutom är ju hela syftet med arrangemanget

att få en samordnad kreditgivning inom de av kraven på kort- och långsiktig

samhällsekonomisk balans snävt uppdragna ramarna. Man skulle kunna

hävda att risken härigenom kunde aktualiseras att staten på vissa områden

skulle komma att bedriva ensidig ransonering av kreditgivning på samma

sätt som denna på andra områden bedrivs av de privata kreditinstituten.

Detta kunde vara ett motiv för att ett privatägt satellitinstitut skulle operera

parallellt och i konkurrens med den statliga investeringsbanken. Nackdelarna

med ett sådant arrangemang har redan berörts. De fördelar som står att

vinna synes kunna tillgodoses genom att i lämpliga former vid kreditav­

vägningen tillvarata den medverkan som kan erbjudas av berörda parter

både på långivar- och låntagarsidan. Det är av betydelse att på olika sätt

främja kontinuitet och konsekvens i kreditgivningen. En allsidig behandling

av olika låneärenden minskar risken för att vid kreditgivningen insmyger

sig olika former för oredovisade subventioner.

Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den kredit­

efterfrågan som kan riktas mot den statliga investeringsbanken och hur

denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till uppfattningen

om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta senare kan närmare de­

finieras t. ex. med hänsyn till den legala naturen av de för investerings­

banken tillåtna placeringsobjekten. Men de allmänna riktlinjerna för plaee-

ringspolitiken torde inte i förväg kunna preciseras mycket mer än vad som

gjorts i det föregående. De får bli föremål för kontinuerlig översyn och

revidering allteftersom erfarenheterna av konkreta låneprojekt och finan-

sieringsoperationer växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter fram­

kommande behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förutsättas stå i

viss relation till de långsiktiga önskemålen om investeringsbankens kredit­

kapacitet. I dagens läge är det emellertid i första hand fråga om det risk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

PM nr 2

angående en statlig investeringsbank

Investeringsbanken rörelse och förhållande till kreditmarknaden

1. Inledning

Förslaget om en statlig investeringsbank aktualiserar en serie frågor om

hur dess verksamhet kan passas in på den svenska kreditmarknaden, vilka

konkurrens- och samarbetsrelationer som kommer att uppstå med redan

existerande kreditinstitut och vilken effekt investeringsbanken kan få för

kreditpolitikens verkningsmöjligheter.

Bakgrunden för en diskussion av dessa problem måste vara det allmänna

näringspolitiska syfte som motiverar inrättandet av banken. Den pågående

omvandlingsprocessen fordrar ofta större produktionsenheter med en alltmer

avancerad teknisk utrustning och också mera omfattande, integrerade in­

vesteringsprogram. Dessa ställer krav på koncentrerade kapitalinsatser, som

redan på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den

svenska ekonomin. Man kan även förutse att de kommer att med nödvändig­

het innebära ett risktagande. Projektens storlek och riskkaraktär kan förut­

ses leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som Sverige

endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och näringslivets

insatser.

Den planerade statliga investeringsbanken syftar till att skapa en form för

statens medverkan i detta arbete. Meningen är att investeringsbanken skall

drivas i form av ett helstatligt aktiebolag. Någon bankrörelse i den mening

som kommer till uttryck i 1 § andra stycket lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse — varmed åsyftas inlåning från allmänheten på bankräk­

ning —■ blir det inte fråga om. Reglerna för bankens verksamhet kommer

sålunda att ges i bolagsordning för banken. I styrelsen avses ingå före­

trädare för statsmakterna, löntagarorganisationerna, näringslivet och kredit­

väsendet.

Investeringsbankens ändamål, i korthet uttryckt, skall vara att på olika

sätt medverka vid finansieringen av långfristiga projekt inom närings­

livet. Verksamheten kommer sålunda att utgöra en värdefull komplette­

ring till affärsbankernas verksamhet, som i huvudsak är inriktad på kort­

fristig och medelfristig kreditgivning.

Bankens egna kapital skall som bekant byggas upp genom anslag som

anvisas över statsbudgeten. För budgetåret 1967/68 föreslås 500 milj. kr.

utnyttjade för detta ändamål. Det har förutskickats att i nästkommande

års statsverksproposition förslag kommer att framläggas om en ytterligare

medelsanvisning av samma storleksordning till bankens egna kapital. Där­

utöver skall upplåning ske på den allmänna marknaden.

Skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för avsikten att den

52

ner. Men det är knappast ett adekvat sätt att lösa de problem som uppstår

genom behovet att genomföra med avseende på såväl investeringsverksam­

heten som utmognaden långfristiga projekt i en värld präglad av snabb

omvandling och utveckling av teknik och marknader. Ändringar i banklag­

stiftningen är inte någon framkomlig väg att komma till rätta med nämn­

da problem. Institut som finansierar sin utlåning med insättarmedel från

allmänheten måste nämligen ofrånkomligen bli starkt begränsade i sina

möjligheter till mer riskbetonade placeringar.

Alla de ovan nämnda finansieringsformerna — liksom nyemission av ak­

tier — har sin givna plats i den framtida industriella utvecklingen. Det är

uppenbart alt den nya investeringsbankens utlåning i stort kan ses som en

form som kompletterar dem. Bankens särskilda ställning som helstatligt

kreditinstitut med statlig garanti för upplåningen medför att det på ett

helt annat sätt än beträffande nu existerande kreditinrättningar föreligger

möjligheter till flexibla verksamhetsformer utan att väsentliga samhälleliga

intressen — såsom t. ex. kravet på solvens — sätts på spel.

Vad gäller lånesäkerheten bör investeringsbanken ha större spelrum än

kreditinstituten har f. n. Som förutsättning gäller naturligtvis att investe-

ringsändamålet rimmar med bankens verksamhet. Banken bör inte vara

formellt bunden till fasta lånegränser som exempelvis fastighetskredit-

aktiebolagen. Man måste göra en gränsdragning mellan lån mot säkerhet

och s. k. blancokrediter. Säkerhetsprövningen bör åvila bankens ledning.

Denna har att överväga samtliga omständigheter i det särskilda lånefal-

let och betinga sig de säkerheter som anses behövliga.

Frågan om investeringsbanken bör kunna lämna kredit utan särskild

säkerhet är av stort intresse för näringslivet. Trots den på senare år ge­

nomförda utbyggnaden och förbättringen av realsäkerhetsinstituten i och

med utvidgningen av begreppet tillbehör till fast egendom, särskilt vad be­

träffar industrifastigheter, samt införandet av företagsinteckningsinstitutet

torde det fortfarande finnas ett stort behov av långfristigt kapital som inte

kan tillgodoses på grund av bristande tillgång på säkerheter. Ställnings­

tagandet i fråga om bankens rätt att lämna långfristiga krediter utan sär­

skild säkerhet kommer att få särskild betydelse även när det gäller ban­

kens medverkan vid företagens förlagsupplåning. Banken bör i princip ha

rätt att lämna sådana krediter. Eftersom blancokreditgivningen ibland kan

innebära särskilda risker för ett kreditinstitut får emellertid övervägas om

man inte i något hänseende bör begränsa investeringsbankens möjlighe­

ter att lämna kredit utan särskild säkerhet.

Ibland möter i den allmänna diskussionen önskemål om att man bör

underlätta industrins kapitalanskaffningsmöjligheter genom införande av

s. k. vinstandelslån. Vinstandelskapital kan sägas utgöra en mellanform

mellan förlagskapital och preferensaktiekapital. Låneformen torde f. n.

sakna aktualitet bl. a. på grund av den praxis som tillämpas för den i skat­

tehänseende. Vinstandelslån som utfärdas i den allmänna marknaden kan

som låneform antas sakna större praktisk betydelse för andra företags-

typer än aktiebolag. Utdelningen till aktieägare är emellertid inte avdrags­

gill hos bolaget och blir sålunda föremål för dubbelbeskattning på samma

sätt som utdelning på aktie. Det är inte uteslutet att andra former av vinst­

andelslån, dvs. sådana som inte utbjuds av aktiebolag, skattemässigt skul­

le behandlas som del i ett bolagsförhållande mellan innehavaren av vinst-

andelsrätten och företaget. Utan utredning av de skattemässiga konsekven­

serna och följderna för aktiemarknaden är det omöjligt att uttala sig om

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

rat frågan om en uppmjukning av förbudet för bankerna att inneha aktier.

Denna fråga sammanhänger utom med insättarnas säkerhet emellertid

även med problemet om kreditinstitutens och framför allt bankernas infly­

tande över företagen. Den berör därmed väsentliga sidor av strukturen och

konkurrensvillkoren i vårt lands näringsliv, problem som är aktuella redan

vid den faktiska utveckling som äger rum inom ramen för nu gällande lag­

stiftning.

Frågan om rätt för den föreslagna investeringsbanken att förvärva aktier

bör framför allt bedömas utifrån syftet med bankens allmänna verksam­

het. Anskaffningen av eget kapital är ett problem för många företag. Fall

kan i praktiken uppkomma, där finansieringen av investeringsprojekt, vil­

ka ligger i linje med bankens ändamål, vid sidan av direkt långivning från

banken och andra finansiärer, även kräver insats av riskkapital i form av

aktietillskott. I normalfallet bör det egna kapitalet självfallet kunna preste­

ras utan medverkan från investeringsbanken. Bankens engagemang i pro­

jektet bör i och för sig också underlätta anskaffandet av det egna kapitalet.

Men det kan inte uteslutas att en insats genom aktieteckning från bankens

sida kan framstå som en naturlig komplettering av bankens övriga finan-

sieringsengagemang. De invändningar mot en sammankoppling av långiv­

ning och aktieteckning som gäller för kreditinstituten i allmänhet har inte

samma tyngd i avseende på investeringsbanken, eftersom den inte aktuali­

serar samma risker för konkurrenshämmande bindningar. Däremot berör

den investeringsbankens konkurrensförhållande gentemot andra kreditin­

stitut. övervägande skäl synes tala för att investeringsbanken ges rätt att

i undantagsfall förvärva aktier. Denna rätt bör då självfallet underkastas

begränsningar, bl. a. i säkerhetssyfte.

3. Samarbete med andra kreditinstitut

Den nya bankens rörelse på kreditgivningssidan är alltså i stort sett tänkt

som ett komplement till den verksamhet som bedrivs av nu existerande

kreditinstitut. Givetvis finns det områden där konkurrenssituationer kom­

mer att uppstå. Detta är naturligt och kan ge ett positivt bidrag till kredit-

marknadens förmåga att effektivt tillgodose näringslivets kreditbehov. Bil­

den skulle emellertid vara ofullständig om man inte observerade att det

också i hög grad måste bli fråga om ett samarbete mellan investeringsban­

ken och andra finansinstitut. Samarbetsrelationer ter sig också naturliga,

eftersom hela näringspolitiken i dess svenska utformning måste få formen

av ett samarbete mellan det allmänna å ena sidan och det privata närings­

livet å den andra.

Samarbetsformerna kommer rimligen att variera med olika finansierings-

situationer. Man kan räkna med att det låntagande företagets normala

bankförbindelse oftast svarar för den kortfristiga finansiering som är in­

volverad i ett utvecklingsprojekt. Kanske ordnas även en del av den lång­

fristiga finansieringen genom t. ex. obligationslån utan att investerings­

banken engageras. Investeringsbankens insats kan då bli ett långfristigt

lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets. En gemensam planering

med företaget, affärsbanken och investeringsbanken kan emellertid natur­

ligt komma till stånd. Ett nätverk av sådana relationer kan skapa ett för­

troende på vilket ett mera kvalificerat samarbete kan bygga. Det kan t. ex.

visa sig lämpligt att utnyttja investeringsbankens kapacitet att deltaga i

obligationsemissioner och garantera deras genomförande.

56

denna storlek i relation till bankens omslutning en begränsning av förränt-

ningsmöjligheterna. Förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emel­

lertid i detta sammanhang böra sättas i andra hand. Det kan också böra

övervägas att låta avkastningen av kapitalet användas till ökning av ban­

kens egna tillgångar och därmed av dess kapacitet.

Tillväxten av bankens utlåning i kombination med tillskotten av egen­

kapital bestämmer omfattningen av de upplåningskrav som kommer att

ställas på marknaden. Egenkapitalets storlek och upplåningsrättens ut­

formning sätter visserligen en övre gräns för bankens utlåning men ger inte

någon tillräcklig grund för en bedömning av hur utlåning och upplåning

kommer att växa. Även vid en ambitiös politik med satsning från början på

en serie stora projekt finns det skäl att vänta sig att upplåningen kommer

att öka i en betydligt lugnare takt än kreditbeviljningarna. För det första

är det troligt att utnyttjandet av beviljade krediter kommer att släpa efter

redan av det skälet att de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande

tar flera år i anspråk. För det andra kommer banken till en början att i stor

utsträckning utnyttja de medel som erhålls vid inbetalningen av eget kapi­

tal. Detta reducerar upplåningsbehovet. Det kommer därför att finnas en

viss övergångsperiod, under vilken bankens upplåning successivt kan in­

passas på marknaden.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhål­

las om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna

på den svenska kreditmarknaden och delar av den. Den totala nettoström­

men över den svenska kredit- och aktiemarknaden 1966 uppgick till ca

12 500 milj. kr. Den har över den senaste femårsperioden breddats med unge­

fär 1 600 milj. kr. om året. Om marknaden skulle fortsätta att växa med

samma absoluta belopp per år, något som betyder en lägre procentuell ök­

ningstakt än tidigare, skulle den totala kredit strömmen redan om fem år

vara drygt 20 000 milj. kr.

Marknaden för långfristigt kapital, den kanske mest intressanta ur syn­

punkten av investeringsbankens upplåning, svarade 1966 för 9 000—10 000

milj. kr. Siffran varierar alltefter den definition som väljs. Under de senaste

fem åren har beloppet växt med i genomsnitt 1 000—1 200 milj. kr. om året.

Av siffrorna, som också omfattar kapitalanskaffning med aktier, svarar all­

männa pensionsfonden för en stor men inte alldeles dominerande del. Av

strömmen 1966 hänför sig 3 800 milj. kr. till fonden och av den genomsnitt­

liga ökningen 600 milj. kr. Under de angivna mekaniska förutsättningarna

för den framtida utvecklingen skulle kapitalmarknaden år 1971 bidra med

15 000—16 000 milj. kr.

Näringslivets andel av den totala kreditströmmen 1966 kan beräknas till

ca 5 000 milj. kr. Variationerna från år till år är i detta fall mera oregel­

bundna. Dess andel av kapitalmarknaden var 2 600—2 800 milj. kr. Den

genomsnittliga årliga tillväxten i kreditströmmen till näringslivet har under

den senaste femårsperioden varit 650 milj. kr., varav på kapitalmarknaden

närmare 300 milj. kr. En mekanisk framräkning skulle ge en kreditström på

ca 8 300 milj. kr. 1971 och av den skulle 4 000—4 400 gå över kapitalmark­

naden. Mycket tyder på att näringslivets andel av de finansiella resurserna

kommer att öka kraftigare. Detta är ett led i hela den finansieringsproble-

matik, till vars lösning investeringsbanken skall bidra. Denna problematik

belyses i den nu föreliggande utredningen angående finansiella långtids­

perspektiv (SOU 1967: 6).

För denna framställning är det emellertid tillräckligt att konstatera att

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

på en större del av utrymmet på kapitalmarknaden och minskar institutens

upplåningsmöjligheter. Men dessutom tenderar det totala kapitalutbudet

på marknaden att minska, vilket särskilt beror på att affärsbankerna nor­

malt är relativt betydande köpare även av långfristiga obligationer. Den

ovannämnda omläggningen av statsupplåningens lokalisering leder till en

likviditetsåtstramning hos affärsbankerna som minskar deras intresse för

sådana obligationsplaceringar.

En med detta allmänt verkande medel arbetande kreditpolitik tar givetvis

även in investeringsbanken i sitt verkningsområde. Den har sedan länge

kompletterats genom riksbankens emissionskontroll. Tidvis har denna inne­

burit en ransonering bland stora anspråk, tidvis har den reducerats till ett

samråd om turordningen på en i stort balanserad emissionsmarknad. Inves­

teringsbanken får på detta område rimligen följa de spelregler som gäller

för andra emittenter.

Man torde med hänsyn till det sagda kunna hävda, att investeringsban-

kens tillkomst inte i och för sig ger anledning till införande av nya kredit-

regleringsmetoder. Man bör understryka det önskvärda i att den utveckling

får fortsätta som — i stort -— karaktäriserat de senaste tio åren, nämligen

ett mindre beroende av regleringar, större tonvikt på marknadsmässiga

metoder och öppnandet av obligationsmarknaden för nya låntagargrupper

och lånebehov.

60

att gällande banklagsbestämmelser är för rigorösa. Även andra orsaker an­

ges, som t. ex. alltför begränsade möjligheter till lån från AP-fonden.

I samband med att man sålunda försöker analysera orsakerna till kapi­

talbristen framläggs olika förslag till lösning av kapitalförsörjningsproble­

met.

Ett huvudintresse i diskussionen gäller frågan om ökad an vä n d-

liing av AP-fondens medel i näringslivet. Att nya for­

mer för kanalisering av dessa medel är i hög grad önskvärda understryks

av många remissinstanser, däribland kommerskollegium, LO, Svensk indu­

striförening, Sveriges grossistförbund och SHIO. Svenska sparbanksför­

eningen påpekar att konkurrensen om kreditutrymmet mellan näringslivet

och bostadssektorn även i fortsättningen kommer att bli intensiv. För­

eningen finner att en mer väsentlig omläggning av AP-fondens placerings-

politik skulle medföra en besvärlig situation och föreslår fastläggande av en

allmän princip för den framtida finansieringen av bostadsbyggandet.

Näringslivets representanter förordar allmänt en slussning av AP-fond-

medel via redan existerande kreditinstitut. Ett återkommande argument är

att den nuvarande institutionella organisationen i stort sett fungerar väl

under förutsättning att den får fungera fritt utan statliga ingrepp i form

av t. ex. kreditransoneringar och påbud i fråga om räntesättningen. Man är

inom näringslivet och från bankhåll även kritisk mot framställningen i pro­

memoriorna av den roll som affärsbankerna spelar som fördelare av ekono­

miska resurser. Även bankinspektionen framhåller affärsbankernas positiva

insatser för näringslivet.

Kritiskt inställda till nuvarande institut på kreditmarknaden som ome­

delbara förmedlare av AP-fondmedel är bankinspektionen och Svenska spar­

banksföreningen. Dessa båda remissinstanser har samma utgångspunkter.

Enligt bankinspektionens mening måste man utgå från att de krediter

eller andra stödåtgärder, som är aktuella i förevarande sammanhang, i

många fall blir förenade med risker som bankerna inte rimligen kan eller

ens får ta. Som förvaltare av allmänhetens sparmedel får de inte inlåta sig

på en verksamhet som kan äventyra deras möjligheter att fullgöra sina för­

bindelser gentemot insättarna. Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till

sin solvens måste avhålla sig från eller i vart fall endast i begränsad om­

fattning kan delta i sådan finansieringsverksamhet, som investeringsban­

ken bör ha som sin huvudsakligaste uppgift, är en omständighet som inte

sällan förbises i den offentliga debatten, fortsätter inspektionen. Från olika

håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av näringslivets finansierings-

problem skulle ligga i en överföring till bankerna av medel från AP-fonden

i förening med uppmjukning av bankernas föreskrifter om säkerhet för

krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna föreställningar om vad

man skulle kunna nå med en sådan åtgärd. Banklagens säkerhetsföreskrif­

ter — liksom för övrigt dess likviditetsregler — har sin grund i företags­

ekonomiska överväganden och utgör för det mesta en kodifiering av en

praxis som bankerna tidigare frivilligt tillämpat. Oavsett om reglerna finns

inrymda i banklagen eller inte måste de principer som därvid har kommit

till uttryck utgöra grund för all sund bankverksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner det odiskutabelt att sådana uppgif­

ter för AP-fonden som direkt långivning till näringslivet inte är förenliga

med principerna för AP-systemet, framför allt med hänsyn till att AP-

fondernas hopsamlade sparmedel inte bör placeras på ett sätt som äi direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Försäkringsinspektionen vill göra förekomsten av statlig garanti som ett

komplement till aktiekapitalet till förutsättning för att medel ingående i

livförsäkringsfond skall få placeras i investeringsbankens obligationer.

Näringslivets representanter med undantag av KF uttrycker farhågor för

att investeringsbanken skulle innebära en centralt styrd investeringsverk­

samhet. Samtidigt är man inom näringslivet på flera håll orolig över att led­

ningen för en statlig investeringsbank inte kommer att kunna stå opåverkad

av politiska påtryckningar.

En motsatt ståndpunkt intar LO, som hävdar att samhället i ökande om­

fattning måste styra investeringarna mot de områden eller projekt, som

bedöms mest räntabla för samhället, för att man skall kunna nå målet för

den allmänna ekonomiska politiken. En huvudförutsättning för framgång

i investeringsbankens verksamhet sägs vara att den långfristiga samhälls­

ekonomiska planeringen byggs ut avsevärt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den tilltänkta investeringsbankens

verksamhet utvecklar riksbanksfullmäktige (majoriteten) sin syn närmare

och uppehåller sig särskilt vid risktagandet. Fullmäktige betonar bl. a. att

det också bör finnas plats för lån mot traditionella säkerheter i investerings­

bankens portfölj.

RF framför bl. a. önskemål att investeringsbanken skall kunna ägna sig

åt finansiering av bostadsbyggande, särskilt med hänsyn till den hopkopp­

ling av industri- och bostadsinvesteringar som framstår- som naturlig inom

vissa områden.

Ett särskilt problem berör företrädarna för de mindre och medelstora fö­

retagen. Svensk industriförening hävdar att kravet på en förbättring av den

mindre och medelstora industrins utvecklingsbetingelser synbarligen inte är

avsedda att tillgodoses av banken. Andra representanter för näringslivet, men

även bankinspektionen, framhåller att tillskapandet av investeringsbanken

inte får medföra försämrade möjligheter för här avsedda kategorier i kapi-

talförsörjningshänseende.

Många remissinstanser anser att investeringsbanken inte tillför kapital­

marknaden något nytt kapital. Man uppmärksammar därvid också förhål­

landet till andra upplånare på kapitalmarknaden. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) framhåller att investeringsbanken faller in under riksbankens

emissionskontroll.

Beträffande den tänkta investeringsbankens finansieringsverksamhet be­

rörs bl. a. rätten till s. k. blancokreditgivning. Riksbanksfullmäktige (majo­

riteten) anser att investeringsbankens rätt inte bör vara bunden av specifi­

ka placeringsregler. I säkerhetsavseende spelar företagets allmänna situa­

tion stor roll, varför ett utpräglat säkerhetstänkande kan fördunkla det

för kreditprövningen relevanta.

Några remissinstanser berör också frågan om alctieförvärvsrätten. Riks­

banksfullmäktige (majoriteten) vill göra en distinktion mellan två olika ty­

per av aktieförvärv och tillstyrker sådan rätt enbart när det gäller aktieför­

värv som ett led i finansieringen av ett investeringsprojekt. Den största bety­

delsen härav ligger i möjligheten att överta aktier när det gäller investerings­

bankens medverkan vid aktieemissioner. Svensk industriförening och

Svenska sparbanksföreningen avstyrker alctieförvärvsrätten. RF utvecklar

sin syn på frågan i samband med framförandet av åsikten att problemet bör

64

osäkerhet orsakas av den ofrånkomliga svårigheten att på längre sikt be­

döma marknader och teknisk utveckling.

Ett vid kreditprövningen som räntabelt bedömt projekt kan synas med­

föra ett betydande risktagande även på grund av sin storlek. Detta är ett

problem som ofta möter vid finansieringen av olika slags investeringar.

Inte minst har detta varit fallet på bostadsfinansieringens område, där i åt­

skilliga fall under de senaste åren ett samarbete mellan flera banker varit

nödvändigt för att större projekt skulle kunna genomföras. Redan på bo­

stadsområdet, där naturliga förutsättningar synes ha förelegat för detta

samarbete genom att byggherrarna i stor utsträckning använder sig av flera

banker för sin finansiering, har emellertid samarbetet såsom omvittnats

inte alltid utan omgång kunnat komma till stånd. Det torde emellertid inte

vara lättare att arrangera sådant samarbete på det område som investerings­

banken skulle ägna sig åt. Tillkomsten av denna bank med det stora egna

kapital, som banken förutsattes ha och som eventuellt kan ytterligare kom­

pletteras med statliga garantier, skulle enligt fullmäktiges mening kunna

starkt befrämja samarbetet vid finansieringen av större investeringar, där

det sålunda blir fråga om större belopp per projekt än vad som nu normalt

lämnas av existerande kreditinstitut. Önskemålet om samverkan med andra

institut betingas bl. a. därav, att det inte synes böra eftersträvas att ban­

kens normala insats blir att ensam arrangera finansieringen av ett urval

stora och riskfyllda investeringsprojekt. För ett land av Sveriges storlek

synes finansieringen, bestående såväl av direkta lån som emissioner, av

från internationell synpunkt konkurrenskraftiga produktionsenheter na­

turligt komma till stånd genom samordnade insatser av en grupp intresse­

rade kreditinstitut, och det förefaller sannolikt att investeringsbankens bi­

drag i många fall bäst kan ges inom ramen för ett samarbete av detta slag.

Det skulle enligt fullmäktiges mening vara fel att tänka sig att investe-

ringsbankens låneportfölj enbart skulle komma att utgöras av utpräglat

riskbetonade engagemang. Likaväl som det kommer att finnas plats på

kreditmarknaden för t. ex. en viss proportion riskbetonad medelfristig kre-

ditgivning från affärsbankerna, bör det finnas plats för en traditionellt sä­

ker kreditgivning från investeringsbanken. Med tanke på den roll banken är

avsedd att spela, skulle det dock efter allt att döma vara ett grundläggande

misstag att söka reglera dess verksamhet genom placeringsregler med krav

på specifika, angivna säkerheter för huvuddelen av utlåningen. Ingenting

bör givetvis hindra, att bankens styrelse i den utsträckning den finner möj­

ligt och lämpligt kräver traditionella säkerheter, t. ex. inteckningar i in­

dustrifastigheter, för sin utlåning. Starka skäl talar emellertid mot detalje­

rade placeringsregler med krav på säkerheter av detta slag. Först kan det

observeras, att industrifastigheters värde på längre sikt ofta, för att inte

säga oftast, är beroende av företagets allmänna situation; ett utpräglat sä­

kerhetstänkande kan därför fördunkla det för kreditprövningen relevanta,

som är bedömningen av företagets utvecklingsmöjligheter. Vidare bör det

observeras att krav på specifika säkerheter för olika delar av ett företags

upplåning inte nödvändigtvis medger den mest rationella konstruktionen

av en finansieringsplan. I många länder är det vanligt att specifika säker­

heter inte alls ställes, utan att företagets hela värde står mot summan av

dess upplåning. I sådana fall blir det givetvis meningslöst att utan vidare

betrakta »blancokrediter» som en ur säkerhetssynpunkt underlägsen pla­

cering. Avgörande blir företagets situation, finansiering och framtidsut­

sikter. Intresse för nya säkerhetskonstruktioner saknas inte i vårt land, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

66

ren. Som framhålles i promemorian är bankens syfte att bidraga till nä­

ringslivets utveckling, och kravet på avkastning av aktiekapitalet kommer

uppenbarligen i andra band. I än högre grad gäller detta utdelningen å ak­

tiekapitalet. Eftersom banken rimligen kommer åt! växa med den ekono­

miska utvecklingen och det egna kapitalet därför successivt behöver för­

stärkas, synes det i själva verket ändamålsenligt att staten tillsvidare av­

står från utdelning och sålunda på denna väg söker sörja för en fortlöpan­

de ökning av bankens kapital. Självfallet skall banken i sedvanlig ordning

årligen redovisa för sin verksamhet.

Med kapitalets storlek hör också frågan om upplåningsrättens omfatt­

ning samman. I PM nr 2 hävdas att en sådan rätt uppgående till fem gång­

er det egna kapitalet skulle vara betryggande och fullmäktige har mot bak­

grund av vad som ovan sagts om investeringsbankens risktagande ingen­

ting att erinra häremot.

Det förutsättes i PM nr 2, att bankens upplåning skall äga rum på rnark-

nadsmässiga villkor. Utan att ingå på de räntevillkor som detta kan inne­

bära, villkor som bl. a. blir beroende på det allmänna ränteläget och av hur

detta förändras, bör emellertid noteras, att de räntor som kan komma att

tillämpas av investeringsbanken i huvudsak kommer att bli bestämda av

ränteläget på obligationsmarknaden. Till kostnaden för obligationsupplå-

ning måste dessutom vid bankens egen utlåning göras ett lämpligt påslag,

som blir beroende av karaktären hos de krediter som banken lämnar. Hur

stor denna marginal mellan upp- och utlåningsräntor kan behöva vara,

blir en fråga som den för banken ansvariga styrelsen måste ta ställning till.

I vad gäller lånevillkoren synes också böra observeras att långfristighe­

ten i bankens rörelse icke bör ges en alltför inflexibel tolkning. I PM nr 2

antydes flerstädes, att investeringsbanken skall ägna sig åt långfristig fi­

nansiering varvid även upplåningen, när den blir aktuell, måste få långfris­

tig form. Innebörden av dessa formuleringar måste vara, att banken icke

skall ägna sig åt den normalt kortfristiga kreditgivning, som framför allt

affärsbankerna ägnar sig åt. Därav följer emellertid icke att upp- och ut­

låning måste ha en längd motsvarande löptiden för exempelvis nu emitte­

rade industrilån. En finansiering av ett investeringsprojekt eller ännu hell­

re ett företag synes inte alltid kunna ske med tillräcklig smidighet om icke

fristerna för kreditgivningen kan varieras. Fullmäktige utgår därför ifrån,

att den långfristighet varom det talas, avser vilka som helst kreditfrister

ovanför den begränsning till ett år som numera gäller för huvudparten av

affärsbankernas normala engagemang. Att affärsbankerna sedan ett par åi

tillbaka på egen begäran fått möjligheter att lämna bundna lån på upp till

10 års löptid får däremot inte innebära, att inte investeringsbanken skulle

kunna röra sig inom samma område.

I PM nr 2 berörs slutligen frågan om hur investeringsbankens rörelse

kommer alt vara beroende av den allmänna kreditpolitiken. Fullmäktige

anser sig böra ta fasta på vad där säges, att även investeringsbanken måste

följa de spelregler som gäller för andra emittenter och att dess emissions-

verksamhet sålunda måste komma att falla under riksbankens emissions­

kontroll. Beroendet av denna kan dock synas bli en fråga på sikt med hän­

syn till det stora egna kapital som banken tillsvidare skulle disponera. Vis­

serligen kan en upplåning från bankens sida visa sig lämplig att företa re­

dan innan det egna kapitalet är till fullo förbrukat, varigenom en smidigare

inpassning på kapitalmarknaden av dess emissionsverksamhet skulle bli

möjlig. Man kan dock utgå från att tidpunkten för en emission från ban­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

68

är artfrämmande för redan verksamma kreditinstitutioner. Pa grund av

banklagens bestämmelser är säkerhetskraven mer rigorösa för affärsban­

kerna än för den föreslagna investeringsbanken, och affärsbankerna är icke

berättigade att teckna aktier i företag eller att vid avtal om kredit förbehålla

sig andel i vinst. Det torde dock vara tydligt att de särskilda finansierings­

behov som investeringsbanken skulle främja skulle av affärsbankerna kun­

na i utsträckt omfattning tillgodoses genom ändringar i banklagen eller ge­

nom införande av möjlighet till dispens från vissa av dess bestämmelser.

Om det likväl med hänsyn till den långsiktiga ekonomiska utvecklingen

i samhället finnes önskvärt att staten åtar sig ett visst medansvar för fi­

nansieringsverksamheten inom den sektor som beröres i departementspro­

memoriorna, är därmed ingalunda sagt att den lämpligaste formen härför

skulle vara en liel-statlig investeringsbank.

Inrättandet av ett sådant från den reguljära kreditmarknaden helt fri­

stående statligt institut skulle få svåröverskådliga följder när det gäller

samordningen och konsekvensen i långivningen. Det ter sig otillfredsstäl­

lande att affärsbankerna — till vilka låntagarna i varje fall skulle vara hän­

visade för i detta sammanhang som kortfristiga betecknade krediter ----- inte

skulle ha vare sig medinflytande på eller medansvar för de långsiktiga lån

det här gäller. Långsiktiga krediter från ett statligt kreditinstitut skulle

kunna komma att allvarligt rubba de förutsättningar under \ilka lån förut

beviljats av affärsbankerna. Det bör i detta sammanhang bemärkas att,

såsom också framhålles i promemorian, kortfristiga krediter från affärs­

bankerna många gånger i realiteten är av mer eller mindre långfristig ka­

raktär.

.

.

Olägenheterna accentueras av att den föreslagna investeringsbanken icke

— annat än genom att företrädare för »kreditväsendet» förutsättes skola

ingå i dess styrelse — skulle komma att direkt tillgodogöra sig den stora

fond av erfarenhet av kreditgivning i allmänhet och den särskilda känne­

dom om enskilda företag som våra affärsbanker äger. Det gäller ju vid

prövningen av framställningar om kredit inte endast att bedöma huruvida

den verksamhet man önskar finansiera i och för sig är önskvärd och för­

tjänt av stöd utan i minst lika hög grad huruvida det företag som söker

krediten och de personer som leder detta företag kan förväntas vara ka­

pabla att framgångsrikt driva denna verksamhet.

Av innehållet i departementspromemorian nr 2 framgår att finansdepar­

tementet är medvetet om samordningsfrågornas betydelse. Det talas om att

eu gemensam planering mellan det kreditsökande företaget, affärsbanken

och investeringsbanken »naturligt» kan komma till stånd och att ett nät­

verk av sådana relationer kan skapa ett förtroende på vilket ett mera kva­

lificerat samarbete kan byrgga. Vidare framhålles att affärsbankernas in­

satser kommer in vid försörjning med rörelsemedel eller i den kortfristiga

delen av utvecklingsfinansieringen.

I promemorian lämnas i övrigt icke några mera konkreta förslag om

hur detta samarbete skall utformas — uttalandet att det »naturligt» kan

komma till stånd ger förvisso icke mycken ledning. Alldeles bortsett från

de komplikationer som kan följa av konkurrenshänsyn förefaller det en

smula verklighetsfrämmande att tänka sig ett mera intimt samarbete som

icke vilar på någon gemensam ekonomisk intressegrund.

Det måste vara angeläget att, om ett nytt kreditinstitut för det angivna

syftet inrättas, en ekonomisk intressegemenskap etableras mellan detta och

affärsbankerna. Flera möjligheter är härvid tänkbara. Ett nära till hands

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Under erinran om uttalandet i finansdepartementets tidigare utsända

presskommuniké därom att produktionsapparaten hittills kunnat med gott

resultat anpassas till de skärpta krav som den ekonomiska utvecklingen

ställer, bör understrykas att de framgångar som vunnits i stor utsträckning

skall tillskrivas den skicklighet och effektivitet varmed landets affärsban­

ker förmått ordna den industriella kreditgivningen. Det vore olyckligt om

man utan skäl på detta betydande område av kreditmarknaden skulle icke

blott avstå från att tillförsäkra sig bankernas direkta medverkan vid den

fortsatta utbyggnaden av kreditväsendet utan dessutom avskärma banker­

na från medansvarighet i ett kreditinstitut som — för att använda prome­

morians egna ord — avses skola utgöra en värdefull komplettering till af­

färsbankernas verksamhet.

På nu anförda skäl avstyrker jag förslaget om inrättande av en investe-

ringsbank enligt de i departementspromemorian nr 2 uppdragna riktlinjer­

na och föreslår

en utredning, innefattande även överläggningar med företrädare för af­

färsbankerna, rörande inrättande av ett kreditinstitut, vari staten och af­

färsbankerna ingår som intressenter och vars verksamhet skall bedrivas i

direkt samarbete mellan staten och ifrågavarande affärsbanker samt under

gemensamt ansvar.

Därest utredning enligt härovan angivna riktlinjer icke kommer till stånd

ansluter jag mig till herr Torsten Bengtsons utredningsyrkande.

Reservation av herr Bengtson

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Det har sedan länge varit uppenbart, att utvecklingen kräver ökad sats­

ning på näringslivets investeringar, såväl inom industrin som inom t. ex.

handeln, jordbruket och skogsbruket. Ökade investeringar på nämnda om­

råden är nödvändiga för att effektiviteten och konkurrenskraften i vårt

näringsliv skall kunna upprätthållas och så långt möjligt stärkas och för

att därmed sysselsättningen och standardhöjningen skall kunna tryggas på

tillfredsställande sätt. Denna uppfattning torde även stå i överensstämmelse

med den bedömning, som gjorts av den senaste långtidsutredningen.

En nödvändig förutsättning för att näringslivet skall kunna uppnå den

önskade effektiviteten och konkurrenskraften är en omläggning av den

ekonomiska politiken och skattepolitiken i syfte att i ökad utsträckning

främja produktion och vilja till arbetsinsatser. Särskild vikt måste härvid

fästas vid den i promemoriorna i viss mån diskuterade frågan om närings­

livets möjligheter till självfinansiering. Under 1960-talet har en kraftig

minskning skett av näringslivets självfinansieringsförmåga. I promemorior­

na förutsättes som naturligt, att näringslivets självfinansiering skall redu­

ceras ytterligare och att denna minskning i självfinansieringsgraden skall

ersättas med lånemöjligheter. Det måste emellertid befaras, att den låga

självfinansieringsgrad, som härmed följer, kan komma att allvarligt mot­

verka önskvärt initiativ- och risktagande i näringslivet. En viss förbättring

av möjligheterna till självfinansiering är angelägen.

Av särskild vikt är att medel från AP-fonden i ökad utsträckning kan

komma till användning för investeringar i näringslivet. Det sedan länge

resta kravet på sådan ändring av reglerna för återlån från AP-fonden, att

företag får rätt till ackumulering av flera års ATP-avgifter och därmed möj­

ligheter till större återlånebelopp, bör i detta syfte tillgodoses. Det bör ock­

så vara möjligt att i ökad utsträckning slussa AP-medel till näringslivet via

71

affärsbanker och andra kreditinstitut. Vidare vore det även tänkbart att

utvidga kapaciteten hos AB Industrikredit och andra liknande institut och

organisationer, varigenom kreditförsörjningen särskilt för mindre och me­

delstora företag borde kunna effektiviseras. Departementspromemoriorna

har i stort sett helt förbigått de finansieringsproblem, som mindre och me­

delstora företag möter inför rationalisering och strukturomvandling. Detta

måste anses anmärkningsvärt med hänsyn till den goda produktionsutveck­

ling, som dessa företag i allmänhet kan hänvisa till.

Strukturrationaliseringen reser i många fall krav på särskilt riskfyllda

investeringar. Ofta gäller det engagemang av väsentligt större omfattning

och högre grad av risktagande än vad som tidigare varit vanligt inom vårt

näringsliv. Särskilt torde detta gälla exportindustrin, som har att hävda

sig i en alltmer hårdnande konkurrens. Allt detta kan nödvändiggöra, att

nuvarande kreditväsende kompletteras med en långsiktig och riskbärande

kreditgivning i särskild ordning. För det aktuella läget är det säkert ett rik­

tigt grepp att, såsom förordats i promemoriorna liksom i finansplanen, till­

föra näringslivet krediter på 500 milj. kronor, vilket möjliggöres genom en

förstärkt budgetpolitik.

Klart är emellertid att för näringslivets rationalisering och strukturom­

vandling på sikt erfordras avsevärt större belopp. Enligt promemoriorna

skulle detta behov i huvudsak kunna tillgodoses genom inrättande av en

statlig investeringsbank.

Promemoriorna är i fråga om investeringsbankens avsedda verksamhet

och utformning synnerligen knapphändiga. Det är inte närmare klargjort,

vilken typ av investeringar, som investeringsbanken skulle särskilt inriktas

på. Behovet av särskilt riskfyllda investeringar är till sin omfattning inte

närmare prövat. De finansieringsproblem, som möter mindre och medel­

stora företag har såsom framhållits helt förbigåtts. Promemoriorna säger i

stort sett inte heller någonting om investeringsbankens organisation eller

om riktlinjerna för placeringspolitiken. Promemoriorna kan inte gärna sä­

gas utgöra eu sådan utredning, som kan läggas till grund för beslut, som

avser en mera permanent ordning på kreditmarknaden.

Även om sålunda ett tillfredsställande utredningsmaterial inte föreligger,

bör principfrågan dock kunna diskuteras i förevarande sammanhang. Det

torde finnas skäl för en sådan långsiktig och riskbärande kreditgivning,

som avses med förslaget om investeringsbanken. En helstatlig investerings­

bank skulle emellertid innebära en oerhörd ekonomisk maktkoncentration,

som skulle medföra stora risker för ekonomiska felbedömningar. Men man

bör kunna tänka sig, att staten och kreditinstituten, där inbegripna även

andra än affärsbankerna, gemensamt inrättar en investeringsbank enligt

de former, som gäller för AB Industrikredit, dvs. att aktierna ägs till 50 %

av staten och till 50 % av affärsbankerna. En annan möjlighet är att en

statlig investeringsbank balanseras genom att kreditinstituten inrättar en

konkurrerande investeringsbank.

Det synes angeläget, att frågan om hur de för näringslivet nödvändiga

investeringarna skall kunna genomföras utredes så skyndsamt som möjligt,

varvid uppmärksamheten särskilt bör vara riktad på behovet av en eller

flera investeringsbanker, på frågan om viss ökning av näringslivets möjlig­

heter till självfinansiering samt på de mindre och medelstora företagens

finansieringsproblem.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

72

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Reservation av herr Holmberg

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Förslaget om inrättande av en statlig investeringsbank har föregåtts av

en mycket bristfällig utredning och beredning. De problem beträffande nä­

ringslivets långfristiga finansiering, som förslaget uppmärksammar, ger ej

anledning till någon exceptionellt brådskande behandling. Några övertygan­

de skäl härför har ej heller i finansdepartementets promemorior förebragts.

Under senare år har från banker och från andra håll framförts en rad

förslag till reformer av det svenska kreditväsendet. Den sittande kreditin-

stitutsutredningen har till uppgift att pröva en del av dessa förslag, andra

ligger hos regeringen utan att ännu någon åtgärd vidtagits. I diskussionen

har det också från regeringen uttryckligen eller underförstått förutsatts, att

hela frågan om kreditmarknadens och kreditväsendets framtida utveckling

skulle bli föremål för en samlad översyn, när professor Kraghs utredning

»Finansiella långtidsperspektiv» förelåg färdig.

En tillfredsställande utredning av näringslivets finansieringsproblem

borde ha kunnat omfatta bl. a. följande punkter:

1. Kreditmarknadens funktionssätt och bakgrunden till dess ev. otill-

fredställande kapacitet.

2. Alternativa möjligheter att komma till rätta med ev. brister.

3. I detalj utformade konkreta förslag med belysning av deras ekonomiska

och andra konsekvenser.

Det förslag som utarbetats i finansdepartementet är beträffande sina

följdverkningar så otillfredsställande berett att redan häri, enligt fullmäk­

tiges uppfattning, tillräckliga skäl föreligger för att avstyrka detsamma.

Några konkreta exempel på att kreditmarknaden hittills ej förmått fylla

sin funktion har i förslaget ej lämnats. Kreditmarknaden kan, i den mån

den gives tillräcklig frihet, förväntas strukturellt anpassa sig till att mot­

svara de krav som kan komma att ställas på den.

Den förslaget bakomliggande tanken på en språngvis utveckling mot sär­

skilda kreditbehov av en storleksordning, som marknaden ej kan absorbera,

förefaller icke riktig. Vårt näringsliv har i många decennier varit utsatt

för eu fortgående strukturomvandling. Denna omvandling är i själva verket

oupplösligen förenad med vad vi betraktar som ekonomiska framsteg. Hit­

tills har denna process skett spontant och ntan ingripande från statsmak­

ternas eller andra centrala instansers sida. Under de senaste tio åren har

frekvensen av sammanslagningar, nedläggningar och andra spontana åt­

gärder varit stigande. Det förtjänar observeras att så särskilt varit fallet

under de senaste fem åren, trots att självfinansieringsgraden under denna

tid samtidigt avtagit.

Det skall ej förnekas att den tekniska utvecklingen och den internatio­

nella konkurrenssituationen kan komma att gradvis ställa krav på investe­

ringar, som för att kunna uppfyllas kan kräva förändringar i kreditmark­

nadens institutionella ram. Här föreliggande förslag synes fullmäktige icke

vara en lämplig väg att möta en sådan utveckling.

I finansdepartementets promemorior hävdas förekomsten av ett samhälls­

ekonomiskt räntabilitetsbegrepp, som skulle motivera tillkomsten av ett

institut av föreslagna typ. I praktiken torde det dock, i avsaknad av krite­

rier för lönsamhet i vidare samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt

att utföra dylika samhällsekonomiska kalkyler. Härtill kommer den uppen­

bara risken för att i den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages

till politiskt betingade önskemål.

73

Den klyvning av investeringsbesluten och finansieringsbesluten, som i

vårt näringsliv normalt föreligger, är synnerligen viktig och nyttig.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn

till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,

en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Föreliggande förslag om en statlig investeringsbank innebär i och för sig

ej att några ytterligare medel ställes till näringslivets förfogande utan en­

dast att en styrning av till vilka mål dessa medel kommer att gå äger rum.

Såsom förslaget är utformat ligger dessutom med dess genomförande inom

möjligheternas gräns och i perspektivets förlängning en försvagning av

riksbankens möjligheter att styra utvecklingen på kapitalmarknaden.

I finansdepartementets förslag har ej tillfredsställande beaktats de kon­

sekvenser för den mindre och medelstora företagsamhetens finansiering,

som varje prioritering av större investeringsobjekt måste medföra.

Med hänsyn härtill och i övrigt med åberopande av vad som ovan anförts

vill fullmäktige avstyrka förslaget om inrättande av en statlig investerings­

bank.

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej

att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga

för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig.

Fullmäktige finner det angeläget att detta göres till föremål för en förut­

sättningslös utredning, varvid även de legala förutsättningarna göres till

föremål för omprövning. Utöver de redan inledningsvis berörda punkterna

bör också frågan om rationellare vägar för kanalisering av AP-fondmedel

till näringslivet beaktas.

I utredningen bör deltaga företrädare för såväl riksdag som näringsliv.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

2. Fullmäktige i riksgäldskontoret

Det i finansdepartementets promemorior föreslagna kreditinstitutet skulle

ha till huvudsaklig uppgift att finansiera sådana investeringsprojekt inom

näringslivet, för vilka kapitalbehovet på grund av projektens storlek, risker

eller dylikt inte kan förväntas bli tillgodosett inom ramen för företagens

självfinansieringsmöjligheter och kreditmarknadens nuvarande resurser.

Institutet skulle i sådant hänseende fungera såsom resursallokerare vid den

strukturella omvandlingsprocess inom vårt näringsliv, som pågår i en allt

snabbare takt, och därmed bli ett värdefullt komplement till redan existeran­

de kreditinstitut.

Det föreliggande förslaget är onekligen vittsyftande och till sina konsek­

venser svåröverskådligt. Det knapphändiga utredningsmaterialet i förening

med den korta remisstiden medger heller inte i och för sig någon mer ingå­

ende analys av förslagets närmare innebörd. Emellertid anser fullmäktige

i likhet med förslagsställarna, att den förutsedda utvecklingen kräver ökad

satsning på industrins investeringar för att takten i den framtida produk­

tionsökningen skall kunna hållas på en tillfredsställande nivå. Denna upp-

uppfattning torde även stå i överensstämmelse med den bedömning, som

gjorts av den senaste långtidsutredningen. Det torde också otvivelaktigt här i

åtskilliga fall komma att röra sig om engagemang av annan storleksordning

och med högre grad av risktagande än vad som hittills aktuliserats inom

industrin och beträffande vilka betydelsefulla samhällsekonomiska aspekter

3f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

74

måste vinna beaktande. Speciellt torde detta gälla exportindustrin, som för

att kunna hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på vidgade

marknader kommer att få inrikta sig på större produktionsenheter än för

närvarande och med mer avancerade tekniska resuser än vad som i dag

finns hos flertalet svenska industribranscher. Samtidigt är det uppenbart, att

en minskning av näringslivets möjligheter till självfinansiering inträffat

under 1960-talet, delvis sammanhängande med AP-systemets införande. Det­

ta förhållande, som såvitt framgår av den nyligen publicerade utredningen

angående finansiella långtidsperspektiv kommer att bli bestående, synes för­

utsätta vissa strukturella förändringar inom kreditväsendet för att ge ökad

möjlighet för företagen till externfinansiering i sådana former, att före­

tagens investeringsvilja inte hämmas. Vad det mot denna speciella bakgrund

nu inte minst gäller är att finna de lämpliga formerna för en kanalisering av

kapitalmarknadens resurser över till näringslivet för att ge detta ökad

tillgång till långfristiga finansieringsalternativ.

Nu anförda och andra i promemoriorna redovisade skäl för inrättandet av

ett särskilt kreditinstitut med de i promemoriorna angivna resurserna har

fullmäktige funnit bärande, och fullmäktige finner det även ofrånkomligt

att staten måste svara för den mycket betydande insats av riskbärande

kapital, varom här är fråga. Fullmäktige tillstyrker därför det föreliggande

förslaget.

Vad härefter angår det nya kreditinstitutets organisation och verksamhet

har i promemorian nr2angetts vissa riktlinjer. Förslaget är emellertid i dessa

hänseenden så skissartat, att ett närmare ståndpunktstagande nu icke synes

möjligt. Fullmäktige förutsätter därför att, innan förslag i ämnet under­

ställes riksdagen, en närmare precisering på erforderliga punkter — bl. a.

beträffande avsättning till reservfonder, utformningen av den föreslagna

statsgarantin för institutets upplåning, rätten till aktieförvärv, m.m. —

kommer till stånd.

Kungl. May.ts proposition nr 56 år 1967

Reservation av herrar Svensson och Johansson

Vi kan icke i likhet med fullmäktiges majoritet anse att de i promemo­

riorna från finansdepartementet redovisade synpunkterna ger tillräckligt

underlag för ett tillstyrkande av däri framlagda förslag om en statlig investe-

ringsbank. Som majoriteten framhåller är förslaget vittsyftande och svår­

överskådligt. Å andra sidan anser vi att den starka dynamiken i vår ekono­

miska utveckling och näringslivets behov av långfristigt och riskvilligt

kapital motiverar en ingående prövning från statsmakternas sida av vad som

kan göras för att i största möjliga utsträckning tillgodose dessa behov.

Den underförstådda förutsättningen för den argumentering som föres

fram i finansdepartementets promemorior synes vara att vårt näringslivs

problem i huvudsak kan bemästras genom en struktur- och storleksrationa-

lisering trots att en avsevärd löne- och kostnadsstegring är nästan automa­

tiskt inbyggd i vår ekonomiska utveckling. Till följd härav godtages i pro­

memoriorna den nu pågående utvecklingen mot en minskad självfinansiering

från företagens sida som en ofrånkomlig för att inte säga önskvärd utveck­

ling. Vi delar inte denna uppfattning utan håller tvärtom före att denna

utveckling måste underkastas en omsorgsfull prövning. Därvid bör inte bara

storföretagens läge utan även de mindre företagens behov av ökad tillgång

på långfristig kredit beaktas.

En annan fråga av stor vikt är kreditbedömningen. Om denna framhålles

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

75

å ena sidan att kreditgivningen icke skall inrymma subventionering eller

styras av arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter och å andra sidan

att man skall kunna taga större risker och mera beakta långsiktiga sam­

hälleliga synpunkter än de nu befintliga kreditinstituten kan göra. Men då

återstår frågan vilka möjligheter statsmakterna har att säkerställa en kre­

ditbedömning som realiserar dessa önskemål. Den frågan bör enligt väl­

mening mera ingående prövas innan beslut fattas.

Därvid måste olika möjligheter till samverkan mellan en ny typ av kredit­

institut och kreditmarknadens nuvarande institutioner jämte näringslivets

övriga organ klarläggas. En konkurrens på lika eller likvärdiga villkor torde

förutsätta en översyn av den nuvarande banklagstiftningen.

I debatten om en statlig investeringsbank har utländska förebilder åbe­

ropats. Det vore av värde att dessas konstruktion och den ekonomiska och

samhälleliga miljö vari de arbetar bleve närmare redovisade.

Det har förutsatts att de statliga insatserna för näringslivets kapitalför­

sörjning måste bli en fråga på lång sikt. Därom kan inga delade meningar

råda. Men om så är bör enligt vår mening de principiella och praktiska

problemen bliva på ett mera ingående och allsidigt sätt belysta.

Landets ekonomiska läge synes oss vara sådant att vi inte har råd att

begå misstag som genom samråd och allsidig prövning av problemen kan

undvikas.

Reservation av herr Östman

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

Det föreliggande förslaget till statlig investeringsbank är av utomordent­

lig räckvidd, främst från ekonomisk synpunkt. Så mycket mer förvånande

är det enligt fullmäktiges mening att icke — såsom vanligt är i vårt demo­

kratiska samhälle — en grundlig utredning föregått förslaget. Genom en

sådan utredning kunde

a) de grundläggande skälen till den besvärliga situationen på kreditmark­

naden ha blivit allsidigt belysta,

b) olika möjligheter att komma tillrätta med situationen — i form av

undanröjande av befintliga hinder eller genomförande av nya åtgärder —

ha diskuterats under beaktande av det samhällsekonomiska läget i vårt land

i stort och den väntade vidgade integrationen i Europa,

c) kalkyler rörande ekonomiska och andra konsekvenser av olika lös­

ningar ha utförts samt

d) i detalj utformade konkreta förslag till lösningar ha framlagts.

I stället har inom finansdepartementet utarbetats två relativt kortfatta­

de promemorior, innehållande i huvudsak allmänna synpunkter och reso­

nemang, delvis av kontroversiell natur.

Redan det här anförda är enligt fullmäktiges uppfattning tillräckligt skäl

för att avstyrka det föreliggande förslaget. Fullmäktige vill dock härutöver

något beröra innehållet i de remitterade promemoriorna, främst promemo­

ria nr 1 där de principiella resonemangen står att finna, ävensom anföra

vissa allmänna synpunkter rörande möjligheterna att få en bättre funge­

rande kapitalmarknad.

I promemoria nr 1 framhålles, att ökade och nya krav kan komma att

ställas på den svenska kreditmarknaden. Följande skäl härtill åberopas:

1. Självfinansieringsgraden inom näringslivet har under senare år sjun­

kit kraftigt, i samband varmed även likviditeten försämrats.

2. Tillgången till arbetskraft tenderar att sjunka dels på grund av änd­

76

rad ålderssammansättning med förskjutning mot äldre åldersgrupper dels

till följd av fortsatt arbetstidsförkortning. Rationaliseringar måste därför

genomföras i ökad takt.

3. Aktiemarknaden ger blott relativt små bidrag till näringslivets kapi­

talförsörjning.

Av de här nämnda omständigheterna blir endast självfinansieringspro-

blemet ytterligare berört i promemorian, detta dock på ett ensidigt och

ofullständigt sätt. Den avgörande svårigheten för svenskt näringsliv i kon­

kurrensen med utländska företag, nämligen det höga kostnadsläget och

den på grund härav försämrade konjunkturutvecklingen för en del av våra

produkter, omnämnes ej ens. Följaktligen diskuteras ej heller möjligheter­

na till en reformering av vårt skattesystem — sänkning av marginalskatter­

na och övergång till s. k. mervärdeskatt — i syfte att nedbringa kostnader­

na. Överhuvudtaget ger promemorian på detta avsnitt intryck av stark

ovilja mot en förbättring av vinsterna inom företagen — det anföres exem­

pelvis att en eventuell ökning av dessa »ingalunda behöver inträffa inom

de företag och de branscher som åsyftats med politikomläggningen», vilka

dessa nu må vara. Det tyngst vägande motivet för denna inställning i pro­

memorian torde vara de anförda farhågorna för att det skulle uppstå »svå­

righeter för den generella penningpolitiken att få kontroll över ens den to­

tala efterfrågan för investeringsändamål».

Vad tillgången på arbetskraft angår kunde diskussion ha förts rörande

möjligheterna att dels bättre tillvarataga äldre personers arbetsförmåga och

arbetsvilja dels få till stånd en systematiserad rationell immigration.

Till vad som säges om aktiemarknaden må anföras, att aktiekapitalets

egentliga uppgift är att såsom riskkapital skapa förutsättning för den egent­

liga upplåningen. Det förhåller sig dessutom på grund av dubbelbeskatt­

ningen så, att nyemission av' aktier ställer sig avsevärt kostsammare än

extern finansiering.

Promemorian fortsätter med en beskrivning av den nuvarande kredit­

marknaden, alltjämt utan att ge intryck av någon strävan efter objektivi­

tet. Bankerna anklagas för att de i enlighet med banklagens bestämmelser

prioriterar den kortfristiga, säkra låneefterfrågan liksom ock för att de

gynnar gamla kunder. Det säges föreligga starkt skönsmässiga inslag i det

sätt varpå bankerna handhar kreditgivningen. Att den av bankerna reali­

serade kreditfördelningen skulle vara optimal ens enligt strikt företagseko­

nomiska kriterier betecknas som osannolikt, eftersom olika banker kan

komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låne-

objekt.

Med sådana allmänna uttalanden förklaras bankerna ej vara lämpade

att omhänderha den ökade resursallokering som förutses. Härtill lägges att

»den svenska kreditmarknaden har inte någon kapacitet för ett sådant ökat

risktagande det här skulle bli fråga om».

Härefter går promemorian in på tillskapandet av ett nytt kreditinstitut.

Utgångspunkterna är ej blott att den nuvarande kreditmarknaden är otill­

räcklig utan även att det kan bli fråga om »avsteg från begränsade före­

tagsekonomiska räntabilitetskriterier».

Framställningen är i denna etapp än mer kortfattad. AP-fonden, som ef­

ter hand kommer att ha ansvaret för en allt större andel av kredittillgång­

en, anses ej lämplig att fungera som rent kreditinstitut, eftersom den här­

igenom skulle kunna ställas inför »uppgifter, som skulle vara åtminstone

delvis oförenliga med de grundläggande principerna för hela ATP-syste-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

77

met». Ett av bankerna bildat gemensamt satellitinstitut avvisas därför att

»exklusiviteten i deras kreditbedömning (skulle) ytterligare skärpas genom

att utsträckas till nya områden».

Slutsatsen blir därmed att ett från både nuvarande kreditinstitut och

AP-fonden fristående långivarinstitut bör tillskapas där staten står för det

riskbärande kapitaltillskottet. Konkurrens från ett privatägt satellitinstitut

avvisas. Det sägs att »nackdelarna med ett sådant arrangemang har redan

berörts», vilket knappast kan sägas vara en korrekt beskrivning.

Efter den hårda kritik som konstruerats upp gentemot affärsbankerna

kunde man ha väntat en ingående konkretisering av den föreslagna siats-

bankens verksamhet. Anspråken blir emellertid här väsentligt mindre. Föl­

jande utdrag ur promemorian innehåller det huvudsakliga resonemanget:

»Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den

kreditefterfrågan som kan riktas mot den statliga investeringsbanken

och hur denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till

uppfattningen om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta se­

nare kan närmare definieras t. ex. med hänsyn till den legala naturen

av de för investeringsbanken tillåtna placeringsobjekten. Men de all­

männa riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i förväg kunna

preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående. De får bli

föremål för kontinuerlig översyn och revidering allteftersom erfaren­

heterna av konkreta låneprojekt och finansieringsoperationer växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter

framkommande behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förut­

sättas stå i viss relation till de långsiktiga önskemålen om investerings-

bankens kreditkapacitet.»

Fullmäktige har velat lämna denna redovisning av innehållet i prome­

moria nr 1 för att därmed ytterligare belysa, att sakligt underlag saknas

för ett beslut om inrättande av en statlig investeringsbank. Härutöver vill

fullmäktige emellertid även påtala vissa med en statlig investeringsbank av

föreslagen typ förenade nackdelar.

I promemoriorna hävdas förekomsten av ett samhällsekonomiskt ränta-

bilitetsbegrepp, som skulle motivera tillkomsten av ett särskilt kreditinsti­

tut. I praktiken torde det dock, i avsaknad av kriterier för lönsamhet i vi­

dare samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt att utföra dylika sam­

hällsekonomiska kalkyler. Härtill kommer den uppenbara risken för att i

den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages till rent politiskt

betingade önskemål.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn

till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,

en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Förslaget om en statlig investeringsbank innebär i och för sig ej att någ­

ra ytterligare medel ställs till näringslivets förfogande, utan endast att en

viss styrning av kreditmedlen kommer att äga rum. Såsom förslaget är ut­

format ligger dessutom inom möjligheternas gräns och i perspektivets för­

längning eu försvagning av riksbankens möjligheter att styra utvecklingen

på kapitalmarknaden.

I förslaget har ej tillfredsställande beaktats de konsekvenser för den

mindre och medelstora företagsamhetens finansiering, som varje priorite­

ring av större investeringsobjekt måste medföra.

Med åberopande av vad ovan anförts vill fullmäktige avstyrka förslaget

om inrättande av en statlig investeringsbank.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

78

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej

att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga

för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig. Fullmäktige finner det

angeläget att hela detta omfattande komplex göres till föremål för en för­

utsättningslös utredning avseende såväl marknadens struktur som dess ar­

betsformer. Även de legala förutsättningarna bör därvid omprövas liksom

de bindningar av marknaden som statsmakterna genomfört. Fullmäktige

har redan inledningsvis berört en del frågor som bör belysas. Som ytterli­

gare exempel på önskemål som i detta sammanhang kan komma i fråga vill

fullmäktige nämna:

Allmän breddning och aktivering av aktiemarknaden.

Större frihet för kapitalrörelse utöver gränserna.

Avskaffande av emissionskontrollen.

Möjliggörande av bankägda emissionsinstitut.

Rationellare vägar för förmedling av AP-fondmedel till näringslivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

3. Bankinspektionen

Det framlagda förslaget bör uppenbarligen bedömas mot bakgrunden av

den samtidigt publicerade utredningen om de finansiella långtidsperspekti­

ven i svensk ekonomi (SOU 1967: 6). Resultaten av denna utredning torde,

såvitt nu är fråga, kunna sammanfattas så att en större andel av de medel,

som utbjudes på kreditmarknaden, framdeles måste reserveras för närings­

livets behov samtidigt som AP-fondens andel av marknadsutbudet successivt

växer medan utbudet från bankerna minskar. Den fråga som därmed aktua­

liserats är närmast den hur de för näringslivets behov erforderliga medlen

på lämpligaste sätt skall slussas över från AP-fonden till företagen och för­

delas mellan dem. I promemorian diskuteras visserligen även en annan me­

tod att lösa företagens finansieringsproblem nämligen genom att med eko­

nomisk-politiska åtgärder höja självfinansieringsgraden inom företagen,

men denna metod avvisas såsom oviss till sina verkningar och medförande

olägenheter av olika slag. Inspektionen finner den argumentering som på

denna punkt presenterats i PM I övertygande även om inspektionen för sin

del är benägen att fästa större avseende vid den ofta framförda synpunkten,

att tvånget att finansiera nya projekt med lånemedel dämpar investerings-

benägenheten. Särskilt i fråga om mindre och medelstora företag synes

denna synpunkt värd beaktande.

Valet av metod för överföringen av medel från AP-fonden till närings­

livet beror helt naturligt i hög grad på karaktären av de finansieringsbehov,

som avses bliva tillgodosedda. I den första promemorian pekas på en rad

faktorer som i detta sammanhang är av intresse. Finansieringen inom före­

tagen säges sålunda tendera att bliva alltmer långfristig, varav följer behov

i större utsträckning än tidigare av mera långfristiga krediter och kredit­

garantier. Utan tillgång till sådana riskeras att planeringen över huvud taget

icke kan realiseras. Vidare framhålles att vissa investeringar, exempelvis de

som avser forskning och utvecklingsarbete, kan förväntas mogna ut på

mycket lång sikt; deras avkastning kan därför vara svår att kalkylera och

man kan i allt fall icke ställa omedelbara förräntningskrav på det nedlagda

kapitalet. Investeringarna kommer därför att uppfattas som speciellt risk­

fyllda. Ytterligare en omständighet, som kräver beaktande, är att lånebe­

hoven i framtiden på åtskilliga områden kommer att bli av en storleksord­

79

ning, som man hittills endast i undantagsfall haft att räkna med. Behovet

av eu specialisering inom företagen och av en koncentration av produktio­

nen till större enheter anses här spela en viktig roll.

Bankinspektionen har för sin del icke något väsentligt att erinra mot att

de gjorda antagandena om kreditbehovens karaktär i framtiden får utgöra

grund för bedömningen av det aktualiserade problemet om hur medel från

AP-fonden på lämpligaste sätt skall förmedlas till näringslivet. Bedöm­

ningen skulle emellertid ha underlättats om beskrivningen av de åsyftade

investeringsobjekten konkretiserats och om även frågans kvantitativa bety­

delse fått någon siffermässig belysning.

Det alternativ för överföring av medel från AP-fonden till näringslivet,

som först diskuterats, är ett direktengagemang från fondens sida i kredit-

givningen. Detta alternativ avvisas emellertid, och inspektionen vill helt an­

sluta sig till denna ståndpunkt. En kreditgivning av här avsedd karaktär —

som skulle kräva en omfattande organisatorisk utbyggnad av fonden — tor­

de icke ha varit åsyftad vid fondens tillkomst. Ej heller finner inspektio­

nen bärande motiv för upprättande av ett fristående institut genom vil­

ket medel från AP-fonden kunde kanaliseras. Skälet härtill är främst AP-

fondens försäkringskaraktär. Denna förutsätter en i det hela riskfri place­

ring av dess medel; och det kan självfallet icke med fog göras gällande att

placeringsrisken skulle bli mindre för fonden, därför att kreditgivningen

ägde rum indirekt genom ett särskilt institut. För övrigt är att märka att

den kreditgivning det här närmast gäller enligt förutsättningen för diskus­

sionen kommer att kännetecknas just av en särskilt hög riskgrad. Även

organisatoriska synpunkter kunde anföras mot den ifrågasatta anordningen.

Vad härefter beträffar den diskuterade möjligheten att slussa AP-medel

genom affärsbankerna är deras roll i sammanhanget mera komplicerad. I

den allmänna diskussionen av detta problem har icke utan fog erinrats om

att den svenska produktionsapparaten, som ju även efter internationella

mått kan sägas vara högt utvecklad, tillkommit under medverkan av de

hittills på kreditmarknaden opererande institutionerna, och man har fram­

hållit, att denna omständighet närmast ger stöd åt antagandena att den re­

sursallokering, som genom sagda institutioner skett, icke varit behäftad

med mera allvarliga brister. Påståendet att bankernas fördelning av krediter

under senare år mera haft karaktären av ransonering än varit ett resultat av

en fri prisbildning är förvisso riktigt. Inte heller kan det bestridas, att låne-

fördelningen kommit att bero av en prövning som måste ha baserats på rätt

subjektiva värderingar. Men detta förhållande får enligt inspektionens me­

ning ses mot bakgrunden av de restriktioner i fråga om kreditgivningen

som pålagts dem av konjunktur politiska skäl och torde till väsentlig del

vara en konsekvens därav. Det stämmer vidare inte överens med inspektio­

nens erfarenhet, att kortsiktiga räntabilitetsförväntningar i någon högre

grad lett till en diskriminering av långtidsprojekten. Vid en granskning av

bankernas utlåningsportföljer, finner man fastmera att de till väsentliga

delar består av engagemang, som — även om de har formen av korta kredi­

ter — avser finansieringen av långsiktiga investeringar. Säkerligen finnes

mera fog för antagandet, att bankerna — särskilt i tider av hårda kredit­

restriktioner — har en benägenhet att i främsta rummet tillgodose behov,

som anmäles av gamla, väl etablerade kunder. I den mån så skett, har emel­

lertid bankerna bara tillämpat en politik, som torde följas av flertalet andra

enskilda affärsföretag; vill man uttrycka saken positivt, skulle man kunna

säga, att de därigenom visat sig känna ansvar mot de företag, som en gång

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

80

blivit deras kunder. Huruvida denna benägenhet att honorera gamla kund­

förbindelser verkligen varit orsak till att nya idéer och utvecklingsbara

investeringsprojekt, som från samhällets synpunkt varit värda att under­

stödjas, icke kunnat realiseras, är naturligtvis svårt att avgöra. Såvitt rör

de mindre och medelstora företagen synes dock upprepade undersökningar

under senare år snarast ha givit stöd för bankernas påståenden att dessa

kategoriers behov av lån för utbyggnad och effektivisering av företagen icke

eftersatts i vidare mån än som varit en nödvändig följd av gällande kredit­

restriktioner.

Även om sålunda den kritik, som riktats mot bankernas kreditgivning, i

väsentliga delar får anses obestyrkt eller svagt grundad, vill inspektionen

icke förneka, att de i promemorian påtalade incitamenten till en viss ensi­

dighet kan innebära olägenheter i ett framtida skede, som starkt präglas

av stora förändringar och därför ställer särskilt höga krav på snabb anpass­

ning till nya situationer. Det synes inspektionen också uppenbart att i ett

sådant utvecklingsskede resursfördelningen måste ske med beaktande i hög­

re grad än tidigare av rent samhällsekonomiska synpunkter.

De senast berörda omständigheterna kan i och för sig utgöra motiv för

inrättandet av en statlig institution, sådan som den tilltänkta, med särskild

uppgift att genom krediter och på annat sätt medverka till realiserande av

nya uppslag, genomförande av erforderliga rationaliseringsåtgärder, före-

tagsfusioner och liknande. Det bärande motivet härför ligger emellertid, en­

ligt inspektionens mening, i den ändrade karaktär, som kreditbehoven i

framtiden väntas få. Vad som främst kännetecknar de investeringar, som

den planerade banken skulle ha till sitt huvudsakliga syfte att främja, är

att de innebär ett generellt sett stegrat risktagande, antingen detta beror

på investeringarnas långfristighet, speciella natur eller storlek. Man måste

enligt inspektionens mening utgå från alt de krediter eller andra stödåtgär­

der,°som här kan komma i fråga, i många fall blir förenade med risker, som

bankerna icke rimligen kan eller ens far ta. Såsom törvaltaie ar allmän­

hetens sparmedel får de icke inlåta sig pa en verksamhet, som kan ärentyra

deras möjligheter att honorera sina förbindelser gentemot insättarna.

Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till sin solvens måste avhålla sig

från eller i vart fall endast i begränsad omfattning kan deltaga i sådan fi­

nansieringsverksamhet, som investeringsbanken bör ha som sin huvudsak­

liga uppgift, är en omständighet, som ej sällan förbisetts i den offentliga

debatten! Från olika håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av nä­

ringslivets finansieringsproblem skulle ligga i en överföring till bankerna

av medel från AP-fonden i förening med uppmjukning av bankernas före­

skrifter om säkerhet för krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna

föreställningar om vad man med en sådan åtgärd skulle kunna nå. Bank­

lagens säkerhetsföreskrifter — liksom för övrigt dess likviditetsregler

har sin grund i företagsekonomiska överväganden och utgör merendels en

kodifiering av inom bankerna tidigare frivilligt tillämpad praxis. Oavsett

om reglerna finnes inrymda i banklagen eller icke, måste de principer, som

däri har kommit till uttryck, utgöra grund för all sund bankverksamhet. En

annan sak är att regelsystemet tid efter annan får göras till föremål för

översyn och i sina detaljer anpassas efter näringslivets förändrade behov.

Den rekommenderade lösningen kan sålunda, enligt inspektionens mening,

icke utgöra ett reellt alternativ till den statliga investeringsbanken. Skulle

dess uppgifter övertagas av affärsbankerna, måste de erforderliga överfö­

ringarna av AP-medel kombineras med ett system av statliga kreditgaran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

tier. En sådan åtgärd har emellertid — inspektionen veterligen — icke ifrå­

gasatts.

Inspektionen vill i detta sammanhang något beröra även det förslag, som

framkommit om inrättandet av ett med den statliga investeringsbanken kon­

kurrerande finansieringsinstitut anknutet till affärsbankerna. Mot detta

förslag vill inspektionen till en början erinra att ett sådant institut med nöd­

vändighet måste få en i förhållande till investeringsbanken ganska begrän­

sad kapacitet. Affärsbankernas möjligheter att förse institutet med risk­

bärande kapital är av många skäl små. Därtill kommer att en ökning av

risktagandet i ett av bankerna helägt institut i nivå med den, som förutsättes

kunna ske i den statliga investeringbanken, möter i stort sett samma in­

vändningar, som i det föregående anförts mot ett direktengagemang av

ifrågavarande slag. Föreställningen att affärsbankernas institut och den

statliga banken skulle kunna konkurrera »på lika villkor» måste av många

skäl förbli en illusion. Den statliga banken tillskapas inte, eller bör i vart

fall enligt inspektionens mening icke tillskapas, för att bedriva en verksam­

het, alldeles lika den som bedrives av affärsbankerna, utan för att för­

verkliga syften och tillgodose intressen, som ligger utanför dessas traditio­

nella arbetsfält.

Av det sagda framgår att den planerade investeringsbanken måste ses

främst som ett komplement till de nu på kreditmarknaden verkande insti­

tutionerna. Några vägande skäl, som skulle motivera att banken bedreve en

direkt konkurrens med de senare på områden, där dessa traditionellt verkar,

har icke framkommit. För sådant ändamål har staten redan ett institut,

nämligen Sveriges Kreditbank, som ju tillskapades just för att utgöra ett

korrektiv mot eventuella missförhållanden inom kreditväsendet och som ju

har en redan utbyggd, effektiv organisation. I detta sammanhang kanske

det också finns anledning erinra om att både sparbanksväsendet och den

framväxande jordbrukskasserörelsen har starka ambitioner att vidga och

differentiera sin verksamhet och att dessa institutioner säkerligen — efter

erforderliga jämkningar i den för dem gällande lagstiftningen — kommer att

bidraga till en skarp och stimulerande konkurrens på kreditmarknaden.

Innan inspektionen lämnar de principiella, stora frågorna vill verket fram­

föra ytterligare en synpunkt. I det föregående har förutsatts, att banken

skall vara ett av staten helägt företag. Emellertid bör enligt inspektionen

även en annan lösning övervägas, nämligen tillskapandet av ett av staten

och näringslivet gemensamt ägt företag. I promemoriorna har med rätta

understrukits, att investeringsbanken för att bäst kunna tjäna sina syften

måste intimt samarbeta med andra kreditinrättningar och näringslivets olika

institutioner. Det vore helt visst ägnat att främja ett dylikt samarbete om

dessa inrättningar och institutioner finge tillfälle till delägarskap i banken.

En sådan lösning skulle, som inspektionen i annat tidigare sammanhang

haft tillfälle att nämare utveckla1, medföra också andra fördelar och ligga

helt i linje med de konstruktioner, som valts vid tillskapandet av ett antal

av staten och affärsbankerna redan gemensamt ägda kreditaktiebolag.

Vad härefter beträffar de i PM II lämnade detaljerna rörande investerings-

bankens rörelse och förhållande till kreditmarknaden vill inspektionen fram­

föra följ ande synpunkter och förslag.

1 Se bankinspektionens remisskrivelse den 26 februari 1965 till Konungen rörande en av Sven­

ska Handelsbanken gjord framställning om tillstånd att äga aktier i ett planerat institut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

81

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Företagets form

Banken avses skola drivas i aktiebolagsform med en av Konungen fast­

ställd bolagsordning. Om detta innebär, att den skall bli i juridisk mening

ett kreditaktiebolag och lyda under den för sådana bolag gällande lagstift­

ningen eller ett vanligt aktiebolag, som har att följa de allmänna aktiebolags-

bestämmelserna, framgår icke klart. Skillnaden är av betydelse för bl. a.

frågan om banken skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Väljes kre­

ditaktiebolagsformen följer automatiskt att banken blir underställd sådan

tillsyn, för så vitt icke Konungen medgiver dispens härifrån. Vid bedömandet

av tillsynsfrågan måste beaktas, att bankens verksamhet i väsentliga avse­

enden kommer att skilja sig från den som bedrives av de för närvarande

under inspektionens tillsyn stående kreditinstituten. Främst gäller detta,

som redan understrukits, graden av risktagande. Men också de intressen,

som vid kreditgivningen skall beaktas, och de synpunkter utifrån olika av­

göranden skall träffas, är andra i investeringsbanken än i de övriga här

nämnda institutionerna. Med hänsyn härtill vill inspektionen tillråda, att om

investeringsbanken konstrueras som ett kreditaktiebolag i juridisk mening

berörda dispensmöjligheter utnyttjas.

K ap italförsörjning

Vid fastställandet av lämplig relation mellan skulder och eget kapital i ett

företag, är ju den normala gången den, att man först klargör arten av den

verksamhet, som skall bedrivas, och de risker denna innebär, och först

därefter bestämmer hur stort det kapital skall vara, som skall täcka riskerna.

I förevarande fall vet man om riskerna i stort sett inte mer än att de icke

innefattas under begreppet »bankmässiga». Den jämförelse, som gjorts med

kapitalrelationerna i två andra kreditaktiebolag, är därför ganska ofruktbar.

I de senare fallen har man lång erfarenhet av vad verksamheten innebär i

riskhänseende, i det förra fallet har man det som sagt icke. Det är därför

förståeligt, att promemorieförfattaren — som föreslagit en kapitalrelation av

1:5 — ifrågasatt en supplementär säkerhet för upplåningen i form av en

statlig garantiförbindelse till lämpligt belopp. Enligt inspektionens mening

skulle linjerna klarna, om man tog steget fullt ut och lät staten åtaga sig

garanti för all upplåning eller i vart fall den, som skett mot obligationer och

för den allmänna marknaden avsedda förskrivningar. Den reella uppoff­

ringen från statens sida kan här icke vara stor. Man har nämligen svårt att

föreställa sig att staten, om den situationen mot förmodan skulle inträffa

att banken icke kunde gör rätt för sig, skulle låta av densamma utgivna

obligationer och reverser bliva nödlidande. Genom en formell garanti vinnes

åtskilliga fördelar; av banken utgivna obligationer och reverser kan utan

vidare placeras i AP-fonden, i försäkringsbolagens livfonder o. d., hos andra

köpare av värdepapper på kapitalmarknaden. Sannolikt skulle upplåningen

därigenom också bliva billigare. Väljes det av inspektionen föreslagna alter­

nativet, har frågan om kapitalrelationen reducerats till en fråga, gällande

väsentligen endast den yttre ramen för bankens verksamhet.

Rörande kravet på förräntning av det egna kapitalet sägs att detta bör

sättas i andra hand. Samtidigt har understrukits att bankens syfte är att

stödja ekonomiskt sunda projekt och att verksamheten icke avses skola

innebära moment av subventionering. Man torde därför kunna utgå från att

banken vid sin långivning och för sina tjänster skall betinga sig marknads-

mässiga räntor och avgifter. Detta är ju också ett villkor för att icke kon­

kurrensförhållandena inom näringslivet skall förryckas. Under angivna för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

83

utsättningar borde rörelsen kunna uppvisa eu nettointäkt. Denna kan lämp­

ligen tillföras en riskutjämningsfond av i stort sett samma karaktär som

bankernas delcrederefonder. Om fondens karaktär av extra reserv för täckan­

de av uppkommande förlust skall bibehållas, bör den icke utgöra underlag

för ny upplåning.

I anslutning till vad i promemoriorna uttalats om storleksförhållandena

på den svenska marknaden vill inspektionen avslutningsvis beröra en annan

fråga, nämligen den om sparandets fördelning å olika institutioner. Det synes

icke uteslutet, att sparandeströmmarna i samhället i framtiden så förändras,

att de privata kreditinstituten får svårt att fullgöra sina traditionella upp­

gifter på kreditmarknaden. Skulle en sådan situation inträda, finner in­

spektionen för sin del naturligt att tillfälle beredes även dem att i viss ut­

sträckning upplåna medel i den växande AP-fonden.

Under hänvisning till det ovan anförda vill inspektionen sammanfattnings­

vis uttala, att en investeringsbank med uppgift att på olika sätt medverka vid

finansiering av långfristiga projekt inom näringslivet och med den kapacitet

här föreslagits skulle utgöra ett värdefullt komplement till de kreditinstitut

som traditionellt verkat på kreditmarknaden.

Banken bör drivas i form av aktiebolag eller kreditaktiebolag med en av

Konungen fastställd bolagsordning, vari riktlinjerna för dess verksamhet

närmare angives. Frågan om vem som skall inträda som ägare till banken

bör ytterligare övervägas och förhandlingar upptagas med banker och andra

institutioner inom näringslivet om ett samarbete i form av delägarskap.

Om den föreslagna kapitalrelationen av 1: 5 skall kunna godtagas, bör

säkerheten för upplåningen i någon form förstärkas. Inträder staten som

ensam ägare till banken synes lämpligast, att upplåningen förses med statlig

garanti. Blir ägarskapet delat, bör förstärkningen av säkerheten presteras av

intressenterna genom garantiförbindelser till lämpligt belopp eller i annan

form.

Då verksamheten icke skall innebära några subventioner, förutsättes att

banken för sin utlåning och andra tjänster betingar marknadsmässiga räntor

och avgifter.

4. Försäkringsinspektionen

Enligt vad som framgår av promemoriorna kommer den statliga investe-

ringsbanlcens kapitalanskaffning i huvudsak att ske genom långfristig upp­

låning. Man tänker sig härvid att denna får formen av försäljning av obli­

gationer på den allmänna marknaden med allmänna pensionsfonden och

försäkringsbolagen m. fl. som köpare.

Inspektionen får här framhålla att om försäkringsbolagen skall kunna

lämna några mer betydande bidrag till finansieringen av investeringsban-

kens verksamhet, så måste bankens obligationer bli fondgiila vid redovis­

ningen av livförsäkringsbolagens försäkringsfonder. Lagen om försäkrings­

rörelse innehåller i 274 § (senaste lydelse SFS 1966:55) en förteckning

över de värdehandlingar, i vilka huvudparten av försäkringsfonden skall

vara redovisad. Formellt skulle frågan kunna lösas så, att i paragrafens

första stycke p. 2 ett tillägg gjordes, innebärande att den lista som där finns

över »tillåtna» obligationer utökades med de obligationer, som utfärdas av

84

investeringsbanken. Härmed aktualiseras emellertid frågan om obligations-

innehavarnas säkerhet.

Innebörden av 274 § försäkringsrörelselagen är att försäkringsfonden

till nio tiondelar skall vara redovisad i värdehandlingar och tillgångar av

hög säkerhet. Det har ansetts självklart att de många försäkringstagarnas

i försäkringsfonderna uppsamlade sparmedel skall åtnjuta starkt skydd.

I promemorian nr 2 diskuteras frågan om tryggheten för obligationsinne-

havarna. Man anser det rimligt att utnyttja den säkerhet sregel som är tra­

ditionell hos institut av motsvarande typ: att upplåningen begränsas i rela­

tion till det egna kapitalet. Man erinrar om de regler som finns i kredit­

aktiebolagen Industrikredit och Företagskredit. Hos dem gäller en rätt till

upplåning på 10 resp. 6 gånger det egna kapitalet jämte viss garantifond.

För investeringsbankens del torde, enligt promemorian, kunna hävdas att

en regel, enligt vilken upplåningen begränsades till 5 gånger det egna kapi­

talet, vore betryggande.

Inspektionen finner den föreslagna skärpningen för investeringsbankens

del starkt motiverad. Man kan i bankens utlåning icke vänta sedvanlig risk­

spridning. Tvärtom är det enligt själva programmet för bankens verksamhet

att vänta, att utlåningsportföljen kommer att bestå av relativt få, stora,

långsiktiga och därmed riskfyllda placeringar. Banken skall även i en i

promemoriorna icke preciserad utsträckning ha rätt att lämna långfristiga

krediter utan särskild säkerhet. I redogörelsen för investeringsbankens

verksamhet nämns även det exemplet, att ett industriföretag genom sin

hittillsvarande bankförbindelse ordnar en del av den långfristiga finansie­

ringen genom att utfärda obligationslån av vanlig typ med vanliga säker­

heter (fondgilla i försäkringsbolagen) och att investeringsbankens insats

blir ett långfristigt lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets.

Med tanke på säkerheten för innehavarna av investeringsbankens egna

obligationer anföres i promemorian nr 2 efter förslaget att begränsa upp­

låningen till 5 gånger det egna kapitalet följande:

»För att ytterligare gardera obligationsinnehavarnas säkerhet kan över­

vägas att som säkerhet för bankens upplåning därutöver ställa en av staten

med angivet belopp utfärdad garantiförbindelse att tas i anspråk efter det

egna kapitalet.»

Inspektionen menar att en statlig garantiförbindelse bör vara en förut­

sättning för ett upptagande av investeringsbankens obligationer i försäk­

ringsrörelselagens förteckning över fondgilla placeringar. Bäst ur här dis­

kuterade synpunkter vore en generell statlig garanti för upplåningen, var­

igenom obligationerna blev jämställda med statsobligationer. I detta fall

skulle någon ändring av 274 § lagen om försäkringsrörelse icke behöva ske.

— Skall den statliga garantiförbindelsen anges med ett belopp, så skall det

icke vara i form av ett absolut tal i kronor utan i form av en relation till

aktiekapitalet. Bibehålies relationen 1 : 5 mellan eget kapital och maximalt

tillåten upplåning, bör härutöver ställas en av staten utfärdad garantiför­

bindelse uppgående vid envar tidpunkt till minst 50 % av det egna kapi­

talet, för att bankens obligationer skall vara fondgilla i försäkringsrörelse-

lagens mening. Sättes det egna kapitalet till 1 blir då den statliga garantin

minst 0,5. Maximalt tillåten upplåning blir (5X1 = ) 5 och utlåningskapa-

citeten 6, mot vilken för obligationsinnehavarnas säkerhet står summan av

det egna kapitalet och statsgarantin, d. v. s. 1,5.

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

85

5. Kommerskollegium

Inledningsvis må erinras om det kända förhållandet, att betydande delar

av den svenska industrien är utsatta för stark utländsk konkurrens. Detta

gäller såväl för företag som söker sig ut på vidgade internationella mark­

nader som för företag med inriktning på hemmamarknaden. För att hävda

sig i denna konkurrens, som tenderar att bli allt hårdare, och medverka

till bevarandet av vår jämförelsevis höga levnadsstandard, har industrien

hållit en hög investeringsnivå. Det torde råda enighet om, att den snabba

tekniska utvecklingen ställer industrien inför nödvändigheten att i fort­

sättningen öka sina produktivitetsfrämj ande investeringar om konkurrens­

förmågan skall kunna bevaras. Även den beräknade stagnationen i utbudet

av arbetstimmar under de närmaste åren talar härför.

Det räknas allmänt med att den pågående omvandlingsprocessen inom

industrien inom för vårt land lämpliga produktområden kan fordra stora

produktionsenheter med avancerad teknisk utrustning. Det är inte orealis­

tiskt anta att det då i vissa fall kan bli fråga om investeringar av en storlek,

som hittills endast i undantagsfall förekommit.

Den sålunda förutsatta investeringsutvecklingen kommer att erfordra

ökade kapitalinsatser. Industriens under 1960-talet starkt avtagande själv-

finansieringsförmåga i kombination med den antagna storleken av vissa

investeringsobjekt gör att ökade krav kommer att ställas på kreditmark­

naden. Utbudet på denna marknad kommer de närmaste åren att karakte­

riseras av allmänna pensionsfondens växande betydelse. Fonden beräknas

år 1970 svara för ca 1/3 av kreditutbudet. Det synes icke råda några delade

meningar om det angelägna i att finna andra former än de hittills tilläm­

pade för kanaliseringen av fondmedlen till kapitalmarknaden, om dessa på

bästa sätt skall tjäna den förutsatta industriutbyggnaden.

Den i departementspromemoriorna presenterade investeringsbanken är

avsedd att med statliga medel och med upplåning av huvudsakligen AP-

medel kapitalmässigt stödja en omfattande industriutbyggnad. Vidare skall

banken, med hjälp av de från staten tillskjutna medlen, kunna svara för

en stor del av det för olika projekt erforderliga riskbärande investerings-

kapitalet. Det är enligt kollegii mening realistiskt att räkna med att den

fortsatta utvecklingen, tekniskt och marknadsmässigt, kommer att öka be­

hoven av långfristiga krediter som genom sin storlek kommer att innebära

ett ökat risktagande. Hur stora dessa kreditbehov är, låter sig med ledning

av de framlagda promemoriorna svårligen bedömas, och kollegium vill där­

för ej heller ta ställning till frågan om den beloppsmässiga ramen för den

föreslagna bankens verksamhet.

Stora industriutbyggnader kräver undantagslöst utförliga studier av

marknaden med åtföljande prognoser för överblickbar tid, undersökningar

rörande den teknik och utrustning som skall användas, detaljerade kost­

nadsberäkningar, planering av kredituppläggning m. m. Företag med in­

vesteringsplaner brukar, förutom branschexpertis, även koppla in sin bank

på ett tidigt stadium av ovan nämnda planeringsåtgärder. Såvitt kan utläsas

av promemoriorna, synes detta komma att ske även i fråga om industri­

utbyggnad som skulle ske med stöd av den föreslagna investeringsbanken.

Det förutsattes i promemoriorna, att investeringsbanken skall vara ett led

i en samverkan mellan det allmänna och näringslivet för att möjliggöra

den nödvändiga industriomvandlingen. Detta har också tagit sig uttryck

86

i förslaget att bl. a. företrädare för näringslivet och kreditväsendet skall

ingå i bankens styrelse. Dessa omständigheter talar enligt kollegii mening

för en prövning av frågan huruvida icke ett av staten och bankerna samägt

kreditinstitut skulle ha vissa fördelar framför en helstatlig investerings-

bank.

I den allmänna debatten omkring förslaget till investeringsbank har fram­

förts tanken på en av bankerna ägd parallell investeringsbank, även dennas

verksamhet i huvudsak finansierad med AP-medel. Denna fråga har även

berörts i promemoriorna. Kollegium anser härvidlag övervägande skäl tala

för att den art av riskbärande kreditgivning, varom här är fråga, blir före­

mål för löpande samarbete mellan det allmänna och näringslivet, om möj­

ligt inom ramen för ett samägt kreditinstitut.

Enligt kollegii mening kan ifrågasättas, om inte förutsättningar samtidigt

bör skapas för att öka bankernas finansieringsförmåga i vad avser industri­

projekt, som skall stödjas av investeringsbanken. Sålunda bör bank finan­

siera ett projekt så långt detta är möjligt utifrån bankens säkerhetsbedöm­

ning. Om härvid bankens likviditetsmässiga resurser i det enskilda fallet

inte räcker till, synes regler böra införas, som medger bank att för ända­

målet kunna uppta ett till beloppet bestämt lån från AP-fonden och som

även tillåter att lånet får utlämnas långfristigt. Investeringsbanken skulle

härigenom icke behöva utsträcka sin kreditgivning till områden, som ur

säkerhetssynpunkt normalt kan täckas med bankernas långivning. Ett så­

dant förfarande skulle medföra, att investeringsbankens krediter i sin hel­

het kunde betraktas som riskbärande.

Vad i promemoriorna anförts om investeringsbankens upplåning och ut­

låning föranleder med undantag av vad ovan sagts ej erinringar från kol­

legii sida. Kollegium utgår från att bankens organisation och arbetsformer

blir föremål för ytterligare överväganden och avstår därför från att lämna

synpunkter på dessa frågor. I namnet på det aktiebolag, som avses bli bil­

dat för ändamålet synes ordet bank icke böra ingå, eftersom bolagets verk­

samhet icke skall vara bunden av banklagens föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

6. Arbetsmarknadsstyrelsen

I yttrande den 11 november 1966 över en ansökan från Rottneros AB om

lokaliseringsstöd fann styrelsen anledning framhålla de betydande koncen­

trerade kapitalinsatser som den pågående omvandlingsprocessen inom nä­

ringslivet kräver. Styrelsen pekade i detta sammanhang på de stora kapital­

behov som branschrationaliseringen medför och kan väntas medföra inom

bl. a. sådana branscher som skogsindustri, järnindustri och varvsindustri.

Enligt styrelsens mening måste hithörande kapitalanskaffningsproblem vä­

sentligen bedömas med hänsyn till den långsiktiga strukturrationaliserings-

aspekten även om inte sällan också lokaliseringspolitiska synpunkter kunde

anläggas. Styrelsen framhöll i yttrandet betydelsen av att det problemkom­

plex som här aktualiserades blev föremål för närmare övervägande. Ett så­

dant övervägande har gjorts i årets statsverksproposition.

Frågan om den närmare utformningen av de kompletterade kreditmark-

nadsformerna, torde väsentligen få bedömas från andra synpunkter än dem

som styrelsen närmast har att företräda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

87

7. Kooperativa förbundet

Behovet av en utvecklingsbank

I Finansdepartementets PM nr 1 angående eu statlig investeringsbank

framlägges några synpunkter på behovet av en sådan bank. Denna PM an­

knyter inledningsvis till den analys av sparande, finansieringsbehov och

kreditmarknad, som verkställts i utredningen »Finansiella långtidsperspek­

tiv» (SOU 1967:6). Kooperativa förbundets styrelse utgår från att det är

sistnämnda utredning, jämte den i årets statsverksproposition förutsedda

»näringspolitiska fonden», finansierad genom höjning av den allmänna

varuskatten, som aktualiserat frågan om inrättandet av en statlig investe­

ringsbank. De synpunkter i övrigt, som framföres i Finansdepartementets

PM nr 1, lämnar styrelsen därför utan beaktande i sin bedömning av be­

hovet av en särskild statlig investeringsbank.

Analysen i »Finansiella långtidsperspektiv» visar att efterfrågan på lång­

fristigt kapital under de närmaste åren kommer att växa i sådan omfatt­

ning att den icke kan tillgodoses utan att institutionella förhållanden —

även lagstiftningen — på kreditmarknaden undergår vissa förändringar.

Anledningarna till det växande behovet av långfristigt kapital kan i kort­

het sammanfattas sålunda: Produktionen (däri inbegripes även handel och

jordbruk) blir allt mer kapitalintensiv bl. a. till följd av lönestegringarna.

För att upprätthålla och stärka företagens konkurrenskraft kräves i regel

produktionsenheter som är avsevärt större och därmed mer kapitalkrävande

än tidigare. Detta gäller inte bara exportindustrin utan även hemmamark-

nadsindustrin, som har att räkna även med potentiell konkurrens från ut­

landet icke minst i samband med utvecklingen mot vidgade tullunioner och

frihandelsområden. Denna utveckling påverkar även handeln till följd av

en alltmer skärpt konkurrens mellan nationella och internationella stor­

företag. Den tekniska utvecklingen och därav betingade nya moment i kon­

kurrensen kräver vidare intensivare forskning och utvecklingsarbete inom

företagen, vilket medför dels ökade kapitalanspråk, dels att investeringarna

över huvud taget blir mer riskbetonade även i konjunkturlägen som kan

bedömas såsom gynnsamma. Samtidigt har företagens självfinansierings­

möjligheter minskat. Detta beror inte bara på företagsbeskattning och ATP-

avgifter (som framhålles i PM 1) utan även på den alltmer skärpta pris­

konkurrensen. Sistnämnda gäller enligt KF:s styrelses erfarenhet i varje

fall för svensk konsumtionsvaruindustri och handel. Eftersom en hård pris­

konkurrens är effektivitetsbefrämjande och även av andra skäl önskvärd

från konsumentsynpunkt, måste förutses att utrymmet för självfinansie­

ring inom företagen även på grund av denna konkurrens kommer att bli

mycket begränsat i framtiden. Men ökningen av ATP-avgifterna bidrar till

att ytterligare krympa detta utrymme. Det kan nämnas att enbart KF för

sina anställda år 1966 betalade 25,3 milj. kr. i ATP-avgifter och att detta

belopp skulle komma att uppgå till över 50 milj. kr. år 1974, om uttagnings-

procenten höjes med 1/2 % per år och hittillsvarande trend för löneutveck­

lingen består. För konsumtionsföreningarna, som har nära dubbelt så många

anställda, blir beloppet i motsvarande mån större.

Företagens självfinansiering och dess samband med ATP-uttagen är så­

lunda ett för svenskt näringsliv mycket väsentligt problem, som styrelsen

emellertid förutsätter kommer att behandlas i samband med ställnings­

tagandet till utredningen »Finansiella långtidsperspektiv».

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

De bär ovan i korthet anförda omständigheterna — som penetrerats i

utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» — medför inte bara att be­

hovet av långfristigt kapital ökar väsentligt mer än tillgången på sådant

kapital kan väntas öka utan att särskilda åtgärder vidtas. De medför också

— vilket framhålles i Finansdepartementets PM 2 — »krav på koncentre­

rade kapitalinsatser, som redan på grund av sin storlek och frekvens inne­

bär ett nytt element i den svenska ekonomin. Man kan även förutse att

de kommer att med nödvändighet innebära ett risktagande». Inledningen

till PM 2 drar därav slutsatsen att »projektens storlek och riskkaraktär

kan förutses leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som

Sverige endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och nä­

ringslivets insatser».

Denna bedömning ansluter sig nära till den som framlägges i utredningen

»Finansiella långtidsperspektiv»: Den tekniska utvecklingen synes komma

att kräva allt större investeringsenheter och investeringsblock, och inves­

teringarna blir inte bara relativt större utan även mer riskfyllda, i den mån

andelen därav för forskning, utvecklingsarbete och dylikt kommer att öka.

Utredningen framhåller också att det sparande, som kanaliseras på den or­

ganiserade kreditmarknaden, i regel icke efterfrågar placeringar som skulle

motsvara de finansieringsformer, som i synnerhet erfordras för stora och

riskfyllda placeringar. Här skulle, påpekar denna utredning, AP-fonderna

kunna fylla en speciell uppgift, främst på grund av sin storlek. Gällande

bestämmelser för AP-fonderna och dessas administrativa uppbyggnad med­

ger emellertid i huvudsak kanalisering till sådana placeringar, som bär

avses, av de genom ATP-avgifterna uppsamlade sparmedlen endast via

obligationsmarknaden samt genom banksystemet.

Det är mot denna bakgrund som KF:s styrelse vill se förslaget om

upprättandet av en statlig investeringsbank. En sådan bank har enligt

styrelsens bedömande en betydelsefull uppgift att fylla såsom ett komple­

ment till affärsbanker och andra kreditinstitut, den uppgiften nämligen

att såsom ett organ för samverkan mellan staten, kreditinstituten och nä­

ringslivet i övrigt medverka till finansieringen av långfristiga projekt, som

på grund av sin omfattning och karaktär svårligen kan finansieras genom

de existerande kreditmarknadsinstitutionerna. Detta gäller i varje fall

med nuvarande lagstiftning och med hänsyn till gällande överenskommel­

ser mellan riksbanken och kreditmarknadens företag.

Styrelsen är sålunda beredd att i princip tillstyrka att för lösande av

denna uppgift en statlig investeringsbank upprättas, såsom ett statligt

aktiebolag med i huvudsak den uppbyggnad i fråga om eget kapital och

den sammansättning av styrelse som föreslås enligt Finansdepartemen­

tets PM 2. Kooperativa förbundets styrelse kan emellertid på grund av det

material som föreligger i denna promemoria endast betrakta förslaget så­

som ett principförslag. Innan ett mera utarbetat förslag förelägges riks­

dagen måste flera frågor, som aktualiseras vid upprättandet av ett kredit­

institut av nytt slag och med speciella uppgifter, grundligare penetreras

och beredas. Styrelsen berör i det följande några av dessa frågor.

Investeringsbanlcens uppgift

I Finansdepartementets PM 2 (s. 2) anges att investeringsbankens ända­

mål skall vara »att på olika sätt medverka vid finansieringen av långfris­

tiga projekt inom näringslivet. Verksamheten kommer sålunda att utgöra

en värdefull komplettering till affärsbankernas verksamhet, som i huvud­

89

sak är inriktad på kortfristig och medelfristig kreditgivning». Det fram-

hålles vidare att »skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för

avsikten att den insats från statens sida, som det här är fråga om, skall

utgöra ett stöd för ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets

utveckling. Det blir inte fråga om subventionering av den art som i andra

fall kan vara motiverad från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunk-

ter».

I stort sett överensstämmer denna formulering med styrelsens uppfatt­

ning om den allmänna målsättningen för banken. Väsentligt är påpekan­

det att investeringsbanken icke skall subventionera investeringar som är

motiverade från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter. — Sådan

subventionering har varit och kan även i framtiden bli erforderlig, men

den bör ske direkt över statsbudgeten. En formulering i PM 1 (nederst

s. 4) synes vittna om en annan uppfattning, nämligen att investerings­

banken skall engageras även i lokaliseringspolitiska uppgifter. KF:s sty­

relse utgår dock från att det är ovan återgivna uttalande i PM 2 som skall

vara riktningsgivande för den planerade bankens verksamhet.

Styrelsen har bär ovan angivit att den betraktar den planerade statliga

investeringsbanken som ett komplement till övriga kreditinstitut. Dess hu­

vuduppgift skulle vara att medverka vid finansieringen av sådana inves­

teringar — företrädesvis mycket stora projekt — för vilka andra kreditin­

stitut icke kan erbjuda finansieringsmöjligheter. Med hänsyn till att olika

utlåningsformer bör komma till användning för finansiering av olika slag

av projekt (styrelsen återkommer härtill i nästa avsnitt) är det ändamåls­

enligt att beakta i vilken utsträckning en förutsedd långfristig långivning

innebär ett speciellt risktagande.

Exempel på mera riskfyllda och omfattande projekt, till vilkas finansie­

rande den planerade investeringsbanken skulle kunna medverka, är olje-

prospektering, uppförande av oljeraffinaderier och petrokemiska anlägg­

ningar och över huvud taget sådana industrianläggningar, som baseras på

nya vetenskapliga landvinningar och som kräver insatser i form av till-

lämpad forskning i samband med utvecklingsarbete.

Till relativt mindre riskfyllda, men ändå omfattande investeringar, vid

vilkas finansierande investeringsbanken förutsättes medverka, hör upp­

rättandet av större, konkurrenskraftigare produktionsenheter, bl. a. i sam­

band med företagsfusioneringar. Behovet av mycket kapitalkrävande struk­

turrationaliseringar av denna art förefinnes inom skilda områden av

svenskt näringsliv, exempelvis skogs-, järn- och stålindustrin samt verk­

stadsindustrin.

Styrelsen vill emellertid påpeka — eftersom de båda promemoriorna, lik­

som diskussionerna i övrigt om behovet av en statlig investeringsbank,

ägnar uppmärksamhet praktiskt taget helt åt industrins investeringar —

att stora behov av långfristigt, mer eller mindre riskbärande kapital kom­

mer att föreligga även inom kommunikations- och transportväsendet samt

varudistributionen. Sålunda kräver t. ex. den snabba utvecklingen av trans­

porter med containers bl. a. omfattande nyinvesteringar i hamnanlägg­

ningar. — Det bör inte heller vara uteslutet att den statliga investerings­

banken vid fall av behov även medverkar i finansieringen av bostadsbyg­

gande, särskilt med hänsyn till den hopkoppling av industri- och bostads-

investeringar, som inom vissa områden framstår som naturlig. I samband

härmed aktualiseras även de betydande behov av långfristiga krediter, som

kommer att föreligga för uppförande av centrumanläggningar och andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

90

större anläggningar för varudistribution och annan service. Sådana kredit­

behov gör sig särskilt gällande för handeln, där självfinansieringsgraden

enligt beräkningarna i utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har

sjunkit ännu mer än inom industrin och där sannolikheten för ökade själv­

finansieringsmöjligheter i framtiden enligt styrelsens bedömande och av här

ovan angivna skäl är mycket liten.

Då den statliga investeringsbankens uppgifter anges vara att komplet­

tera övriga kreditinstitut, kan uppgiften ges en mer eller mindre vid inne­

börd beroende på uppfattningen om de nuvarande kreditinstitutens funk­

tionssätt och om möjligheterna av att genom andra åtgärder åstadkomma

en bättre anpassning av den svenska kreditmarknaden till aktuella och

för framtiden väntade kreditbehov.

I PM 1 framföres flera synpunkter som kan betraktas som kritiska mot

det sätt på vilket särskilt affärsbankerna (inklusive statens egen affärs­

bank) fungerar. Styrelsen vill till dessa synpunkter endast anföra att många

av de svårigheter, som nu föreligger för affärsbanker och andra kreditin­

stitut att tillhandahålla långfristigt och riskbetonat kapital, har sin grund

i nu gällande lagbestämmelser om olika kreditinstituts kapitalplaceringar,

eller i av riksbanken givna anvisningar. Vad gäller affärsbankernas vilja att

ge riskkrediter är denna i mycket beroende av Bank- och Fondinspektio­

nens uppfattning om vilka säkerheter som är acceptabla. Styrelsen vill göra

detta konstaterande för att framhålla att den planerade statliga investe­

ringsbankens uppgifter såsom komplement till nuvarande kreditinstitut

blir beroende av resultaten av den översyn över den svenska kreditmarkna­

dens institutionella förhållanden, som styrelsen förutsätter kommer att äga

rum, då Kreditinstitutsutredningens betänkande föreligger.

I PM 2 framhålles att — även om investeringsbankens syfte är att kom­

plettera nu existerande kreditinstitut — det likväl »finns områden där kon­

kurrenssituationer kommer att uppstå». Särskilt gäller detta vid obliga­

tionsemissioner. Det är även KF:s styrelses uppfattning att en effektivare

konkurrens mellan kreditinstituten, bl. a. vid deras medverkan i obliga­

tionsemissioner, kunde leda till lägre kostnader för näringslivets kapitalan­

skaffning. Över huvud taget föreligger mycket litet av konkurrens på den

svenska kreditmarknaden på utlåningssidan. Detta torde vid sidan av tid­

vis allmän knapphet på kapital, framför allt bero på gällande regler —-

i lagstiftning eller genom andra direktiv — angående institutens kapital­

placeringar. För att åstadkomma en hårdare, kostnadssänkande konkurrens

på utlåningssidan erfordras alltså i första hand en översyn över gällande

bestämmelser därvidlag. Det är möjligt att den planerade statliga investe­

ringsbanken, som framhålles i PM 2 (s. 6), kan medverka till en från

effektivitetssynpunkt önskvärd hårdare konkurrens, men styrelsen är an­

gelägen framhålla att om det är fråga om konkurrens mellan investerings­

banken och andra kreditinstitut, måste detta vara en konkurrens på lika

villkor i fråga om objekt av likartad natur, vilket bl. a. innebär att även

investeringsbanken måste kalkylera med täckning för sina kostnader.

Kapitalförsörjning och kapitalplacering

Enligt föreliggande förslag skall den planerade investeringsbankens egna

kapital byggas upp genom anslag över statsbudgeten, i första hand de 500

milj. kr. för budgetåret 1967/68 som höjningen av allmänna varuskatten

beräknas inbringa. Därutöver räknas med ytterligare medelanvisning för

budgetåret 1968/69, så att bankens egna kapital kommer att uppgå till 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

91

miljard kr. Kapitalanskaffningen i övrigt skulle ske genom långfristig upp­

låning i form av obligationsförsäl] ning till i första hand AP-fonderna. Det

förutsättes att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet.

Styrelsen har inga erinringar mot vad som i PM 2 anföres på denna

punkt, men det bör beaktas att upprättandet av denna bank i och för sig

icke innebär någon ökning av kapitalvolymen i annan mån än genom ban­

kens eget, över statsbugeten anvisade kapital.

Kreditgivningen från statens investeringsbank innebär problemkomplex

som bör närmare analyseras innan det definitiva förslaget till upprättande

av en sådan bank förelägges riksdagen. Det gäller här i stor utsträckning

långfristig kreditgivning för finansierande av relativt riskbetonade och om­

fattande projekt. För sådan kreditgivning anpassade finansieringsformer

existerar för närvarande icke i Sverige. Obligations- och förlagslån innebär

i princip mycket ringa risktagande och behöver därför inte heller ge lån­

givaren rätt till full insyn i och kontroll över den verksamhet som lånta­

garen bedriver med hjälp av dessa medel. Den enda form för verkligt risk­

bärande kapitalplacering, som svensk lagstiftning känner, är teckning av

aktier i aktiebolag och insatser i ekonomiska föreningar. Då avsikten icke

är att investeringsbanken skall inträda som ägare av företag i deras helhet,

kan aktieteckning icke framstå som den enda formen för investeringsban-

kens finansiella medverkan till här avsedda investeringar.

Kooperativa förbundets styrelse vill sålunda anföra att formerna för in-

vesteringsbankens långivning bör utredas, innan det definitiva förslaget om

upprättande av denna bank framlägges. Som styrelsen här ovan antytt i

sina synpunkter på den planerade investeringsbanken uppgifter, blir lån­

givningen från denna av mer eller mindre riskbetonad karaktär, beroende

på vilka slag av projekt som finansieras genom denna långivning. Då det

är fråga om mindre riskbetonade investeringar — styrelsen har som exem­

pel anfört bidrag till strukturrationalisering inom ett företag eller sam­

verkande grupp av företag — är långivning i form av obligations- eller för­

lagslån den för närvarande vedertagna finansieringsformen. Den statliga

investeringsbanken avses här alt fungera genom placeringsköp på i princip

samma sätt som andra kapitalmarknadsinstitutioner. Det enda som moti­

verar investeringsbankens medverkan är projektets storleksordning och

det finns ingen anledning för banken att i dylika fall ställa speciella krav

på medinflytande i eller kontroll över låntagande företag.

Gäller det däremot långfristiga krediter till mera riskbetonade projekt —

styrelsen har som exempel anfört anläggningar syftande till industriell ex­

ploatering av nya vetenskapliga eller tekniska rön — måste långivningen

ta andra former och medföra andra konsekvenser. Det långfristiga kapi­

talet från den statliga investeringsbanken får därvid förutsättas bli risk­

bärande i samma grad som det aktiekapital som de ursprungliga intressen­

terna antages tillskjuta.

Men former för en långivning utan realsäkerhet för här avsett ändamål

utanför den statliga och i viss utsträckning även den kommunala sektorn

existerar endast i undantagsfall i vårt land. Sådana mer allmänt tillämpbara

former måste därför tillskapas, om den statliga investeringsbanken skall

kunna fullgöra här avsedda uppgifter. Eftersom banken i dessa fall har

att tillskjuta betydande belopp av riskbärande kapital, är det nödvändigt

att banken har möjlighet till full insyn och medinflytande i förvaltningen

av dessa lånemedel. Den naturligaste vägen därtill är att banken i viss be­

gränsad utsträckning deltar i bildandet av gemensamägda företag genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

92

aktieteckning respektive övertar aktier i låntagande företag, som ingår i

redan bildad koncern. Detta innebär emellertid att nu gällande lagstiftning

om bankföretags rätt att förvärva aktier måste kompletteras med undan­

tagsbestämmelser för statens investeringsbank. — Styrelsen anser sålunda

att en sådan komplettering av lagstiftningen bör äga rum, men vill i detta

sammanhang ifrågasätta huruvida benämningen bank är adekvat för ett

kreditförmedlande institut utan någon inlåningsverksamhet från allmän­

heten och med så speciella uppgifter som detta.

Administration och ledning

Med hänsyn till den planerade statliga investeringsbankens speciella upp­

gifter förutsättes icke att banken kommer att erfordra någon avsevärd

förvaltningsapparat. Tyngdpunkten i bankens praktiska verksamhet kom­

mer att ligga vid bedömningen av de objekt för vilka hankens finansiella

medverkan önskas. Denna bedömning måste i stor utsträckning komma att

äga rum i bankens ledning, dvs. i styrelsen, som även har att ta vissa ini­

tiativ beträffande finansiering av stora projekt. Därför är det av största

betydelse att styrelsen kommer att bestå av personer med stor erfarenhet

av det svenska näringslivets aktuella förhållanden och framtidsplaner, samt

av personer med ingående sakkunskap om svensk kreditmarknad. Häri­

genom kan urvalet av olika objekt bli föremål för allsidig bedömning. KF:s

styrelse fäster sålunda stor vikt vid att bankens styrelse, så som förutsättes

i PM 2, skall bestå av »företrädare för statsmakterna, löntagarorganisatio­

nerna, näringslivet och kreditväsendet», och KF:s styrelse utgår från att

bland företrädarna för näringslivet även kommer att ingå företrädare för

den kooperativa sektorn inom detta.

Sammanfattning

Med hänvisning till vad här ovan anförts får Kooperativa förbundets sty­

relse

dels i princip tillstyrka upprättandet av en statlig investeringsbank med

i huvudsak de uppgifter som anges i Finansdepartementets PM 2 angåen­

de en statlig investeringsbank;

dels hemställa att — innan konkret förslag om denna banks verksam­

hetsformer framlägges — de av styrelsen här ovan angivna frågorna om

bankens utlåningsformer m. in. närmare utredes;

dels alternativt hemställa att — därest proposition i detta ärende fram­

lägges innan sådana utredningar hunnit verkställas — propositionen vä­

sentligen tar sikte på ett principbeslut så att sedermera ytterligare bered­

ning av ärendet möjliggöres innan investeringsbanken etableras och påbör­

jar sin verksamhet;

dels hemställa att även övriga av styrelsen här ovan anförda synpunk­

ter beaktas vid den fortsatta handläggningen av detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

8. Landsorganisationen i Sverige

De framlagda stencilerna angående en statlig investeringsbank behandlar

huvudprinciper angående kreditmarknadens funktionssätt och statens ak­

tiva investeringspolitik. Något detaljerat förslag ställs dock inte. Då vä­

sentliga detaljfrågor inte berörs vill LO här endast ange sin principiella in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

93

ställning till förslaget att inrätta en statlig utvecklingsbank och till en ak­

tivare samhällelig investeringspolitik.

Såsom ett kort referat av de i promemoriorna framförda förslagen kan

anges att man avsett ett helstatligt aktiebolag med uppgift att medverka

vid finansieringen av långfristiga projekt inom näringslivet. Avsikten är

att aktiebolaget skall tillföras ca 500 milj. kr., som är avsatta i årets bud­

getförslag och ytterligare lika stor summa under nästa budgetår. Genom

upplåning väntas banken få en utlåningskapacitet om 5 miljarder. En sam­

ordnad kreditgivning inom ramen för kraven på kort- och långsiktig sam­

hällsekonomisk balans eftersträvas. Bolaget blir dock infe »bank» i bank­

lagens mening, eftersom den inte grundar sin verksamhet på inlåning från

allmänheten. Dess verksamhet skall i stället regleras av bolagsordningen.

Bolaget skall ha större spelrum än kreditinstituten vad gäller lånesäkerhet,

men ej medverka till subventionering av företag. Kreditgivning kan delvis

beröra affärsbankernas verksamhetsområde. Till skillnad från dessa skall

bolaget ha begränsad rätt att i undantagsfall förvärva aktier. Det skall kun­

na ge garanti för sådana slags lån som det skulle ha kunnat ge själv. Bola­

get skall vidare ha rätt att förmedla emissionslån och själv överta försälj­

ningen av sådana. Upplåningen, som bolaget skall kunna göra, antyds kun­

na ske med statlig garanti och således praktiskt taget utan risktagning för

långivarna. I det föreslagna bolaget skulle styrelsen sammansättas av re­

presentanter för statsmakterna, löntagarorganisationer, näringslivet och

kreditväsendet.

Enligt LO:s mening är ett av de väsentliga skälen för inrättande av en

helstatlig investerings- eller utvecklingsbank önskan att öka kreditväsen­

dets förmåga att stödja och pröva olika investeringsprojekt. Det gäller sär­

skilt långsiktiga, företagsekonomiskt svårbedömda större insatser utan —

eller med — anknytning till existerande storföretag, som i nuläget torde

ha mindre chanser att bli finansierade och komma till utförande. I PM nr 1

har diskuterats de brister som för närvarande vidlåder bankväsendet, och

som skulle accentuera behovet av ett nytt kreditinstitut av nytt slag. Dessa

brister är givetvis svåra att bedöma och även en ingående undersökning av

kreditprövningspraxis i affärsbankerna skulle knappast lämna ett defini­

tivt svar angående dessa brister. Man kan nämligen förmoda att vissa pro­

jekt aldrig når ens så långt att de underställs bankerna med hänsyn till de

villkor i övrigt vid sidan om räntabiliteten, som är förknippade med des­

sas kreditgivning. Även om tilltron till affärsbankernas funktionssätt är

skiftande och osäkert grundad kan tillskapandet av en statlig bank för di­

rekt utlåning inte försämra bankernas effektivitet utan snarast tjäna som

en positiv konkurrensfaktor. LO vill dock starkt understryka att den stat­

liga banken för att fylla denna uppgift måste vara fristående från de pri­

vata kreditinstituten.

Ett annat väsentligt skäl för en helstatlig utvecklingsbank är dess möj­

lighet att stödja och medverka i långtids- och utvecklingsplanering för den

svenska ekonomin. Redan i sin nuvarande form ger långtidsutredningarna

visst underlag för att bedöma samhällsekonomins utveckling och därmed

olika projekts samhällsekonomiska betydelse utöver rent företagsekonomis­

ka överväganden (räntabilitetskalkyler). Så länge en noggrann regional

och sektorsvis uppdelning och utvecklingsanalys saknas är dock underla­

get för en sådan speciell kreditbedömning bräckligt. Detta är på inget vis

ett argument mot tillskapandet av en utvecklingsbank. LO vill dock be­

stämt framhålla att en starkt intensifierad ekonomisk långtidsplanering är

94

nödvändig för att en statlig bank på ett meningsfullt och aktivt sätt skall

kunna spela den roll i strukturutvecklingen som det framlagda förslaget

förutsätter. LO vill understryka att den föreslagna utvecklingsbanken bör

utrustas med teknisk och ekonomisk expertis i sådan omfattning att såväl

de företagsekonomiska som samhällsekonomiska sidorna av potentiella in­

vesterings- och låneprojekt kan bedömas noggrant.

LO fäster stort avseende vid att samhället genomför en aktiv investerings­

politik både beträffande investeringarnas totala volym och inriktning. En

särskild kanalisering av AP-fondmedel till långsiktiga, stora investeringar

med avgörande samhällsekonomisk betydelse via en statlig bank är önsk­

värd. Vid 1966 års LO-kongress uttalades att former bör sökas för ett ATP-

engagemang i nyföretagande av betydande storlek, t. ex. genom särskilda

för ändamålet bildade förvaltningsbolag. Syftet därmed är att skapa en

mer aktiv, strukturrationaliserande planeringspolitilc. Genom en medveten

statlig investeringspolitik ges ytterligare möjligheter för satsning på nyckel­

områden för en snabb ekonomisk tillväxt. Utan en klart utvecklad och ut­

talad realekonomisk planering kan dock varje statlig institution löpa ris­

ken att bli passiv och alltför beroende av kortsiktiga finansiella och poli­

tiska hänsyn. Risken för felinvesteringar ökar vid en bristfällig planering.

Uttryck med andra ord: Det andra här angivna huvudskälets styrka är yt­

terst beroende av kvaliteten hos och omfattningen av samhällets ekonomis­

ka långsiktsplanering.

En del av verksamheten kan — såsom framhålles i PM nr 1 — komma

att avse finansiering av forskning och utvecklingsarbete. LO vill på denna

punkt betona vikten av nära kontakt dels med Institutet för nyttiggörande

av forskningsresultat (INFOR) och dels med den forskning som bedrivs

inom branschinstitut och universitetsinstitutioner. Värdet av forskning

inom enskilda företag kan visserligen vara betydande, men risken för dub­

belarbete och kostsam splittring av knappa forskningsresurser är stor. Som

ett litet land måste Sverige räkna med att hämta forskningsresultat utifrån

och ofta betala för att tidigt kunna använda dem i produktionslivet.

En fortsatt snabb ekonomisk tillväxt kommer att kräva en betydande

ökning av investeringsverksamheten. För att nå målet för den allmänna

ekonomiska politiken krävs att samhället i ökande omfattning styr inves­

teringarna mot de områden eller projekt, som bedöms mest räntabla för

samhället. LO vill därför tillstyrka förslaget om bildandet av en statlig in-

vesteringsbank med den inriktning av verksamheten, som framläggs i det

översända materialet. En huvudförutsättning för framgång i verksamheten

är som ovan framförts att den långfristiga samhällsekonomiska planering­

en avsevärt byggs ut. De i promemoriorna framförda förslagen ansluter väl

till uttalanden som gjorts vid LO:s senaste kongress angående AP-fondm'ed-

lens produktiva användning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

9. Svensk Industriförening

Den tillämnade investeringsbanken torde om den förverkligas utgöra det

mest genomgripande statliga ingreppet i det svenska näringslivet hittills.

Det synes föreningen mot denna bakgrund vara en häpnadsväckande non­

chalans mot näringslivet att detta för bedömningen av ett så långtgående

ingrepp endast erhåller två ofullständiga och tydligen i största hast hop­

95

komna promemorior och dessutom en remisstid på bara 14 dagar. Det finns

starka skäl för en kraftig reaktion mot ett dylikt beteende.

I PM nr 1 påvisas med hänvisning till långtidsutredningens kalkyl för

perioden 1966—1970 att stagnationen av befolkningen i de arbetsföra åld­

rarna och reduktionen av arbetskraft bl. a. genom fortsatt arbetstidsförkort­

ning kommer att framtvinga en kraftig satsning på näringslivets investe­

ringar om takten i produktionsökningen skall kunna hållas på en tillfreds­

ställande nivå. Dessa förhållanden liksom den sannolika utvecklingstren­

den bortom 1970 tyder enligt promemorian på att bankernas resurser icke

kommer att räcka till för att tillgodose näringslivets externa finansierings­

behov. Detta gör att AP-fonden kommer in i bilden och på s. 3 dras slut­

satsen att en ökande andel AP-medel på ett eller annat sätt bör slussas

över till näringslivet.

Föreningen vill instämma i denna slutsats liksom även i konstaterandet

att den alltmer långsiktiga planeringen inom företagen kräver långsiktiga

krediter för att planeringen skall kunna förverkligas. Det är enligt förening­

ens mening också riktigt att de angelägnare investeringarna i forskning och

utvecklingsarbete dels är svåra att kalkylera med avseende å avkastningen

dels är mera riskfyllda än vanliga ordinära investeringar, som noggrant

kan kalkyleras. Däremot måste föreningen reagera mot antagandet att det

skulle kunna finnas ovilja hos företagen att finansiera visserligen risk­

fyllda, men ändock viktiga investeringar i forskning och utvecklingsarbete

på den traditionella marknaden och med traditionella låneformer. Detta an­

tagande torde vara gripet ur luften och är som åtskilliga andra i promemo­

rian ingenting annat än lösa spekulationer.

De här nämnda slutsatserna att i fortsättningen AP-fondens medel i be­

tydligt större utsträckning än hittills måste slussas över till näringslivet,

ävensom att ett ökat antal investeringar i framtiden måste bli avsevärt me­

ra riskfyllda än näringslivets investeringsverksamhet hittilldags varit, sy­

nes utgöra huvudmotiven för inrättandet av en statlig investeringsbank.

Föreningen bortser då från den misstro mot, för att icke säga misstänklig­

görande av affärsbankerna, som förekommer och ifrågasätter att t. ex. Sve­

riges Kreditbank arbetar med så dolsk målsättning, som icke utsäges direkt

men ändock antydes i fråga om affärsbankernas verksamhet.

Enligt föreningens mening utgör de nyss påvisade huvudmotiven för en

statlig investeringsbank icke tillräcklig grund för inrättandet av en dylik

bank. Grunden är alltför bräcklig för att bygga en dylik statlig koloss på.

Dessutom kan den redovisade målsättningen för den föreslagna investe­

ringsbanken — mot vilken målsättning föreningen som ovan framhållits

i och för sig icke har något att invända — uppnås med andra och betyd­

ligt smidigare metoder.

Inrättandet av en statlig investeringsbank skulle betyda en ytterligare in-

stitutionalisering av vår kreditmarknad, vilken redan är genominstitutio-

naliserad. Överhuvudtaget är hela vårt nutida samhälle så fyllt av insti­

tutioner av olika slag inom den statliga sektorn och organisationer inom

den icke-statliga att fråga är om vi icke nått mättnadsgränsen. En ytter­

ligare institutionsutveckling leder otvivelaktigt till att en tung och förla­

mande byråkratisk deg kommer att bromsa upp och hejda utvecklingstak­

ten inom hela vårt samhälle.

Redan institutionaliseringsskälet försvagar enligt föreningens uppfattning

kraftigt motivet för inrättandet av en statlig investeringsbank. Det är vida­

re uppenbart, att tillskapandet av investeringsbanken icke i och för sig till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

96

för marknaden en enda krona i nya pengar. Det grundkapital, som skall

tillskjutas av staten blir upplånade medel, eftersom finansministern under

kommande budgetår räknar med att låna upp minst 1 000 miljoner kronor,

varav 500 miljoner avsättes som grundkapital till den tillämnade investe­

ringsbanken. Dessutom är det tänkt enligt PM nr 2 att investeringsbanken

fortsättningsvis skall verkställa upplåning på den allmänna kapitalmark­

naden. Detta kan icke få någon annan följd än att betydande medel dras

från denna marknad, som härigenom alltså får ytterligare svårigheter att

tillgodose de traditionella behov, för vilka den är avsedd. Den ökande andel

av AP-medel som i samband med investeringsbankens inrättande skulle till­

föras näringslivet avses icke enligt uppläggningen av hela projektet, att för­

bättra kapitalmarknadens nuvarande och traditionella funktioner utan är

ämnade att tillgodose helt andra och enligt promemoriorna för denna del­

vis främmande kapitalbehov.

Ett annat skäl mot inrättandet av den statliga investeringsbanken är att

en kraftig reaktion och opinion måste mobiliseras upp mot att vissa stora

och riskfyllda investeringsobjekt subventioneras. Visserligen försäkras i

promemoriorna att det icke »är fråga om att ge avkall på kraven på ränta­

bilitet för investeringsprojektet» och att »Det"blir inte fråga om subventio-

nering av den art, som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmark­

nads- och lokaliseringssynpunkter.» Men den försäkran, som avges, att nå­

gon subventionering icke skall förekomma kan i praktiken icke bli något

annat än en munnens försäkran. I promemoriorna utsägs, att investerings­

banken i princip bör ha rätt att lämna långfristiga krediter utan särskild

säkerhet, att samhällsekonomiska kreditbedömningar skall göras av denna

bank, vad som nu döljes bakom detta kryptiska och samtidigt kautschuk-

betonade uttryckssätt och att statlig garanti skall finnas för upplåningen,

vilken kan få mera »flexibla verksamhetsformer» än nu existerande kredit­

inrättningar har möjlighet att arbeta med.

Dessa mer eller mindre klart uttryckta former för investeringsbankens

verksamhet måste uppenbarligen leda till att subventioner måste komma

att lämnas till olika kreditobjekt, beroende på främst vilka som av »sam­

hällsekonomiska» motiv prioriterats.

Föreningen motsätter sig inrättandet av investeringsbanken även av det

skälet att banken uppenbarligen icke är avsedd för de mindre och medel­

stora företagen. Detta framgår tydligast av promemoria 2, där det på s. It

sägs att »beviljade krediter kommer att släpa efter redan av det skälet, att

de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande tar flera år i an­

språk». (Understrykningen gjord av föreningen.) Det finns ingen anledning

att återigen diskriminera de mindre och medelstora företagen, utan dessa

bör tvärtom understödjas på grund av sin på flera områden stora betydelse.

Vad industrien angår förhåller det sig faktiskt på det sättet att den över­

vägande delen av dess företag är små och medelstora. Endast 1 200 indu­

striföretag av 30 000 har över 100 anställda och av dessa har bara 240 över

500 anställda. Även i fråga om sysselsättningen och produktionen har de

mindre och medelstora industriföretagen övertaget, eftersom storindustrien

representerar endast 30 procent av sysselsättningen och 35 procent av den

totala produktionen. Detta är emellertid förhållanden, som med nuvarande

snabba tekniska utveckling i fortsättningen icke kan vara oförändrade. De

mindre och medelstora industriföretagen måste få möjligheter att följa med

i utvecklingen om man icke vill försöka radera ut dem, vilket torde vara

en rent orimlig tanke med hänsyn till den stora samhällsekonomiska roll,

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

97

som de spelar och kommer att spela även fortsättningsvis. Tanken är ab­

surd även med anledning av dessa företags stora sociala betydelse, främst

ur sysselsättningssynpunkt, som även den kommer att öka med en fortsatt

och stegrad satsning på lokaliseringspolitiken, något som torde bli ofrån­

komligt med dagens snabba omdaning av samhällsstrukturen. Den mindre

och medelstora industrien behöver sålunda kontinuerligt upprustas i tek­

niskt avseende och uppnå en alltmera ökad automatiseringsgrad. Denna

industrikategori behöver också få tillgång till forskning, som är anpassad

till dess speciella förhållanden och struktur. En dylik forskning kan av

naturliga skäl endast bli av typen gemensamhetsforskning som syftar till

att skapa underlag för oundgängliga produktions- och kvalitetsförbättring­

ar. Sådan gemensamhetsforskning för den mindre och medelstora industrien

sker redan i Västtyskland, där den erhåller betydande statligt stöd. Inget

av de här angivna kraven på en förbättring av den mindre och medelstora

industriens utvecklingsbetingelser är synbarligen avsedda att tillgodoses

av den planerade statliga utvecklingsbanken. Och ändock är det ytterligt

angeläget, att dessa krav kommer att kunna tillgodoses på det ena eller and­

ra sättet.

Ännu en starkt grundad anledning att icke tillskapa en statlig investe-

ringsbank är enligt föreningens mening den, att det måste vara utomordent­

ligt olämpligt att staten dirigerar näringslivets investeringar. Oberoende av

vilken politisk meningsriktning, som innehar regeringsansvaret är det up­

penbart, att det finns de största risker för att det via den statliga investe­

ringsbanken förr eller senare blir en politisk i stället för en strikt ekono­

misk bedömning av näringslivets investeringsinriktning.

Eftersom föreningen motsätter sig inrättandet av en statlig investerings-

bank, men som inledningsvis framhölls instämde i att kapitalmarknaden

måste ges den strukturella omdaning, som enligt resonemangen i PM nr 1

måste leda fram till en sådan bank, vill föreningen föreslå en annan väg

för att målsättningen en funktionsdugligare och mera flexibel kapitalmark­

nad skall kunna förverkligas. Professor Börje Kragh säger i »Finansiella

Långtidsperspektiv» (SOU 1967:6) bl. a. att »Om såsom här ovan gjorts

sannolikt de för resten av 1960-talet förutsedda tendenserna i fråga om före­

tagsfinansieringen skulle kvarstå även på längre sikt», (vilket Kragh håller

för sannolikt) »aktualiseras mer än hittills AP-fondens roll för denna finan­

siering». Kragh framlägger två alternativ för AP-fondens roll i detta sam­

manhang. Det ena är att AP-fonden genom direkta lån och aktier tillför­

säkrar sig maximal insyn och kontroll över sina investeringar. »Förutsätt­

ningen härför», säger Kragh, »skulle vara en förändring i gällande bestäm­

melser samt omorganisation och en betydande utvidgning av den nuvarande

administrativa apparaturen». Promemoriornas upphovsman eller -män har

tydligen nappat på detta Kraghs första alternativ, men i stället för en »om­

organisation och en betydande utvidgning av den nuvarande administra­

tiva apparaturen» av lämplighetsskäl, betingade av flera olika motiv, före­

slagit inrättande av en statlig investeringsbank. Denna banks väsentligaste

kapitaltillskott utöver det statliga tillskottet av eget grundkapital skulle

komina, från AP-fonden. Banken eller investeringsinstitutet, vilket borde

vara, en, mera adekvat benämning, skall även i enlighet med Kraghs första

alternativ kunna förutom att ge lån tillägna sig aktier. Föreningen har ovan

framfört starka betänkligheter mot den tilltagande institutionaliseringen,

vilket , med Kraghs uttryckssätt icke, är något annat än »betydande utvidg­

ning av den administrativa apparaturen».

4

Bihartg till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Xr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

98

Det andra av Kraghs alternativ anvisar det sätt på vilket föreningen för

sin del vill lösa den strukturella omdaningen av kapitalmarknaden, som

frampressas av utvecklingen.

Detta alternativ har bl. a. den påtagliga fördelen att det inte kräver nå­

gon ny institution i form av ett statligt kolossalinstitut för investeringar i

näringslivet eller en utvidgning av AP-fondens administrativa apparatur,

ett med Kraghs egna ord »ur denna synpunkt mindre krävande alternativ».

Alternativet har också mot bakgrunden av de olika skäl, som föreningen

framfört mot tillskapandet av en statlig investeringsbank många andra för­

delar.

Alternativet innebär att AP-fondens placeringar »i långt större utsträck­

ning än hittills slussas ut till kredittagarna via affärsbankerna». »Affärs­

bankerna» är Kraghs uttryck, men föreningen skulle vilja utsträcka utsluss-

ningen av AP-medel att ske även via jämförliga kreditinstitut sådana som

sparbankerna och jordbrukskassorna. Förutsättningen för en dylik väsent­

ligt vidgad utslussning av AP-medel är givetvis, att gällande lagstiftning,

som reglerar nu nämnda kreditinstituts utlåning uppmjukas så att de

kan ge både mer långfristiga krediter och icke vara fullt så bundna av

säkerhetskrav, som nu är fallet. De skulle med andra ord få »möjlighet att

utsträcka långivningen till risklägen där helhetsbedömningen av projektet

är avgörande, snarare än de specifika säkerheter som eventuellt kan stäl­

las». En ur den mindre industriens synpunkt viktig ytterligare lagstift­

ningsförändring ifråga om jordbrukskassorna är den, att dessa skall tillåtas

att ge lån även till industriföretag, företrädesvis mindre och medelstora.

Genom att utslussningen av AP-medel till näringslivet på detta sätt för­

delas på ett flertal sinsemellan konkurrerande kreditinstitut undvikes risken

för en eventuell prioritering av en speciell kundkategori och då särskilt att

staten via ett eget investeringsinstitut kan bli i tillfälle till prioriteringar

med politisk i stället för ekonomisk bedömning som underlag.

Av fördelarna med Kraghs alternativ två är givetvis ur föreningens syn­

punkt den största, att med detta alternativ de mindre och medelstora före­

tagens behov av att få möjlighet till AP-lån speciellt skulle kunna tillgodo­

ses. Föreningen hänvisar i detta stycke till Kraghs argumentering och vill

tillägga att långivningen skulle kunna finansieras icke bara genom affärs­

bankernas motsvarande försäljning av egna förlagsbevis utan också genom

möjlighet för de här nämnda jämförbara kreditinstituten att försälja sina

förlagsbevis till AP-fonden för uppbringande av kapital för utlåning. För­

eningen vid understryka Kraghs uttalande att förutsättningen för försälj­

ning av förlagsbevis är att nuvarande restriktivitet beträffande förlagslåne-

emissionerna lättas. Det finns anledning att citera även den direkta fort­

sättningen av Kraghs resonemang: »I princip kunde dessa för småindustrien

öronmärkta emissionerna i prioritetshänseende jämställas med storföreta­

gens långfristiga lån på kapitalmarknaden i vilka AP-fonden redan har

direkta fast också av utbudsrestriktionerna begränsade placeringsmöjlig-

heter».

Enligt föreningens uppfattning räcker det emellertid icke för att göra nä­

ringslivet alltmera slagkraftigt och konkurrensdugligt att dess externfinan­

siering förbättras på ovan föreslaget sätt. Kapitalbildningen inom samhället

måste genom en lämpligt avvägd ekonomisk politik stimuleras, så att allt

större resurser tillskapas för produktiva investeringar. Och framförallt

måste företagens självfinansieringsmöjligheter förbättras samtidigt som

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

99

möjligheterna till externfinansiering ökas. Kravet på förbättrade självfinan­

sieringsmöjligheter gäller i synnerhet de mindre företagen.

Föreningens så många gånger framförda påstående, att de mindre före­

tagen har en lägre självfinansieringsgrad än de större, är mera beroende av

externfinansiering än dessa och sålunda är mera känsliga för kreditrestrik­

tioner än storföretagen beläggs klart och ostridigt på s. 225 i »Finansiella

långtidsperspektiv».

Den i promemoria 1 anförda argumentationen mot en höjning av företa­

gens självfinansieringsgrad anser föreningen ohållbar och på något sätt

emotionellt betingad. Moderna företag och speciellt de mindre använder icke

ökade vinster i första hand till ökade utdelningar åt ägarna utan vinsterna

plöjs ned i företagen med ökad konsolidering och höjning av det egna kapita­

let som följd. Detta leder i sin tur till ökad investeringsbenägenhet och

-möjligheter medan motsatsen kan bli följden därest självfinansieringsgra-

den sänkes alltför mycket. I ett sådant läge, som vi på ett oroväckande sätt

börjar närma oss, särskilt vad de mindre företagen anbelangar, kan passe­

randet av en alltför låg självfinansieringsgräns innebära, att företagen be­

dömer lönsamhetsförväntningarna så dåliga att de icke anser det vara för­

svarligt att över huvud taget satsa på några nya investeringar.

Föreningen har, som framgått av det föregående bestämt avstyrkt inrät­

tandet av en statlig investeringsbank eller -institut och angett skälen för

detta sitt avstyrkande. Om emellertid genom ett politiskt beslut en dylik

bank skall upprättas, uppstår givetvis omedelbart ingående diskussioner om

lämpligaste formen för en dylik bank och hur den skall uppbyggas. I pro­

memoria nr 2 skisseras ett förslag rörande en investeringsbanks gestaltning,

rörelse och förhållande till kreditmarknaden. Med hänvisning till vad för­

eningen anfört dels mot den tilltagande institutionaliseringen inom vårt sam­

hälle och icke minst av vår kreditmarknad dels i fråga om vådan av att

staten skall ha ett dominerande inflytande på styrningen av näringslivets in­

vesteringar, vill föreningen föreslå en annan lösning. Skall en investerings­

bank inrättas bör enligt föreningens uppfattning ett redan existerande och

etablerat kreditinstitut användas för ändamålet. Föreningen anser också, att

med hänsyn till den framtida investeringsutvecklingen med dess krav på

mera riskbetonade placeringar och som konsekvens av den blandekonomi,

som präglar dagens svenska samhälle ett sådant kreditinstitut kan tänkas

vara halvstatligt. Ett kreditinstitut, redan etablerat, och som uppfyller den­

na förutsättning är AB Industrikredit. Detta företag skulle utan större ad­

ministrativa svårigheter kunna omvandlas till ett investeringsinstitut om

statsmakterna beslutar om ett sådant. AB Industrikredit skulle därvid till­

föras de 500 milj. kronor, som för budgetåret 1967/68 föreslås anvisade över

statsbudgeten för att utgöra den i promemoria nr 2 föreslagna investerings-

bankens egna kapital. Samtidigt skulle ändringar givetvis behöva göras i bo­

lagsordningen beträffande ändamålet för bolagets verksamhet, styrelsens

sammansättning m. m.

Vad beträffar styrelsens sammansättning bör denna bestå av ett lämpligt

antal ledamöter som till hälften utses av staten — liksom nu är fallet —

medan den andra hälften företrädes av representanter för kreditväsendet och

näringslivet, varvid även representanter för de mindre och medelstora före­

tagen beredes plats.

Föreningen anser även att övervägande skäl talar för en sådan förändring

i lagstiftningen, som reglerar affärs- och sparbankernas verksamhet att dessa

4t

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

100

inedges mera långfristig kreditgivning och ökat risktagande även om AB In­

dustrikredit förvandlas till ett halvstatligt investeringsinstitut i enlighet

med föreningens förslag. Dels gagnas näringslivet av konkurrens på kredit-

givningens område, vilken för att bli reell och meningsfylld måste kunna ske

på så lika villkor som möjligt, dels är de nuvarande säkerhetskraven vid

affärsbankernas utlåning tillkomna under en helt annan tid än vår och med

speciella händelser som bakgrund och är därför antikverade.

Den av föreningen för det halvstatliga investeringsinstitutet föreslagna

styrelsen blir sålunda allsidigt sammansatt och alla möjligheter bör härige­

nom föreligga för ett fruktbärande samspel mellan samhället å ena och nä­

ringslivet och kreditväsendet å andra sidan. Styrelseordförande bör vara eu

högt kvalificerad ekonom av facket, vilken bör stå politiskt oberoende och

alltså icke vara knuten till något politiskt parti.

I fråga om det halvstatliga investeringsinstitutets kreditgivning kan den­

na i stort sett ske efter de riktlinjer, som anges i promemoria nr 2 kap. 2,

dock med ett särskilt understrykande av uttalandet på s. 5 att »Eftersom

blancokreditgivningen ibland kan innebära särskilda risker för ett kredit­

institut får emellertid övervägas om man inte i något hänseende bör begränsa

investeringsbankens möjligheter att lämna kredit utan särskild säkerhet».

Vidare anser föreningen det ur olika principiella synpunkter vara direkt

olämpligt att vare sig staten eller privata kreditinstitut äger aktier hos lån­

tagande företag, varför det av föreningen föreslagna investeringsinstitutet

icke ens i undantagsfall bör äga rätt att förvärva aktier.

När det gäller samarbetet med andra kreditinstitut är det uppenbart att ett

sådant kan bli väsentligt mera intimt och förtroendefullt om i investerings-

inslitutets styrelse ingår företrädare för kreditväsendet, som föreslås av

föreningen. För övrigt är det angeläget att ett samspel rörande dylikt insti­

tuts verksamhet äger rum icke bara mellan staten och kreditväsendet, utan

även att näringslivet i stort deltar i detta samspel, något som möjliggöres

genom föreningens förslag om att även näringslivet erhåller representation i

stvrelsen.

Vad beträffar det ombildade Industrikredits försörjning med kapital synes

det lämpligt att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet och

att relationen sättes till 1: 5. Övriga villkor som har samband med institu­

tets kapitalförsörjning bör lämpligen fastställas efter förhandlingar mellan

representanter för de intressenter, som skall ingå i det föreslagna investe­

ringsinstitutets styrelse.

Föreningen vill slutligen starkt understryka, att ombildningen av AB In­

dustrikredit till ett företag med nya uppgifter icke får innebära att dess

nuvarande funktion som kreditgivare till mindre och medelstora företag

skall upphöra. I stället bör företaget i sin nya form genom ombildningen och

sina väsentligt ökade resurser få betydligt vidgade möjligheter att fullgöra

den nuvarande funktionen. Som ovan framhållits är de mindre och medel­

stora företagen på grund av den snabba omvandlingen inom näringslivet i

behov av ständigt ökande medel för investeringar i ökad automatisering, för

strukturrationalisering i form av ökat samarbete ävensom koncentration och

produktspecialisering inom de olika branscherna samt också för gemensam-

hetsforskning. Ombildas AB Industrikredit på sätt föreningen föreslagit om

en investeringsbank beslutas måste detta oundgängligen innebära att kraf­

tigt ökade kreditmöjligheter ställes till vår expansiva mindre och medelstora

industris förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ls proposition nr 56 år 1967

101

10. Svenska Bankföreningen

Det förefaller som om regeringens förslag om inrättande av en statlig in-

vesteringsbank hämtar huvudparten av sina motiv från det förhållandet, att

strukturomvandlingen av det svenska näringslivet accelererats under sena­

re år och att denna omvandling, i synnerhet för industrins del, väntas fort­

sätta i än hastigare takt. En fortsatt gynnsam utveckling av landets ekono­

mi förutsätter på grund av hl. a. hårdnande internationell konkurrens, snabb

teknisk utveckling, samt hög och stigande inhemsk kostnadsnivå struktur­

ella omställningar i ökad takt. Huruvida behovet av omställningar kommer

att växa så snabbt att det med kort varsel leder till så många och stora samt

sin art så nya investeringsprojekt att ett nytt kreditinstitut och nya finan­

sieringsformer måste improviseras under loppet av några månader våren

1967 är avgörande frågor vid bedömningen av det nu framlagda förslaget.

Regeringens attityd till dessa näringslivets utvecklingsproblem framstår

som dubbelbottnad. Å ena sidan hävdas att den strukturella omvandlingen,

när den sker spontant, inte går tillräckligt snabbt utan måste hjälpas åstad

med initiativ från centrala instanser. I de överlämnade promemoriorna finns

sådana tankegångar, som för övrigt också förekommer i debatten om de s. k.

låglöneindustrierna. Å andra sidan hyser regeringen uppenbarligen oro för

att strukturförändringarna, i synnerhet när de tar formen av företagsned-

läggelser, går alltför fort.

Bankföreningen delar uppfattningen att vitala industriella utvecklings­

frågor och därav betingade samhällsekonomiska problem kräver skärpt upp­

märksamhet. Det finns emellertid f. n. inte något underlag, allra minst i

de överlämnade promemoriorna, som bevisar, att den industriella utveck­

lingsprocessen skulle befinna sig i ett så akut och radikalt ändrat läge, att

den kräver brådstörtade åtgärder med åsidosättande av den procedur som

brukar följas, innan statsmakterna fattar beslut i viktiga frågor. Det fram­

hålls också i promemoriorna, att uppgifterna för den föreslagna investe­

ringsbanken är av långsiktig karaktär.

I sitt betänkande »Svensk ekonomi 1966/70» visade 1965 års långtids­

utredning, att en snabb ökning av investeringsvolymen i näringslivet, och

särskilt inom industrin, är nödvändig för att de uppställda produktions­

målen, inom näringslivet och därmed även inom andra sektorer av sam­

hället, skall kunna uppnås. Det framgick av utredningens kalkyler, att dessa

investeringar i högre grad än hittills måste finansieras med krediter, efter­

som företagens självfinansieringsgrad var fallande — en tendens som vän­

tades fortsätta. Bankföreningen framhöll i sitt yttrande över långtidsutred­

ningen, att de finansiella konsekvenserna av de presenterade utvecklings­

tendenserna och planerna inte kunde bedömas på ett så ingående sätt som

var önskvärt. Detta kunde och borde lämpligen ske, då den av professor

Kragh på regeringens uppdrag företagna utredningen om kreditmarknadens

långsiktiga utvecklingsfrågor förelåg. Från myndigheternas sida har man

också vid diskussioner om kreditväsendets framtid hänvisat till den pågåen­

de utredningen såsom eu väsentlig etapp för allt vidare arbete på området.

Bl. a. har så varit fallet i samband med spörsmål rörande den allmänna pen­

sionsfonden.

Bankföreningen finner det därför anmärkningsvärt, att regeringen nu

framlagt förslaget om ett nytt statligt kreditinstitut, utan att resultaten av

den Kraghska utredningen varit tillgängliga för analys och diskussion. Det

102

hade enligt Bankföreningens uppfattning varit naturligt, att de beräkningar

rörande kreditmarknadens utveckling fram till 1970, som i dagarna presen­

terats av professor Kragh, fått bli föremål för en allsidig bedömning, innan

regeringen framfört förslag till förändringar i kreditmarknadens organisa­

tion och institutionella utrustning.

Bankföreningen finner även i övrigt anledning att med skärpa påtala det

sätt, på vilket det väckta förslaget beretts och presenterats. Begeringens

handlande i denna fråga avviker från en sedan länge rådande väl grundad

praxis att viktiga samhällsfrågor är föremål för allsidig utredning innan

förslag till reformer framläggs. Det nu aktuella förslaget har presenterats

utan att den expertis som finns t. ex. inom kreditväsendet har beretts möj­

lighet att belysa förslaget utifrån sina erfarenheter.

Behovet av investeringsbanken

De argument som åberopas till stöd för inrättandet av en statlig investe-

ringsbank grundar sig på en otillfredsställande utredning. De överlämnade

promemoriorna innehåller snarast en serie påståenden som enligt Bankför­

eningens mening är både ensidiga och tendentiösa. Framställningen präglas

av onyanserade formuleringar i en utsträckning som Bankföreningen inte

kan erinra sig ha tidigare mött i offentliga framställningar rörande viktiga

samhällsfrågor.

I argumenteringen för behovet av en statlig investeringsbank framhålls

i ifrågavarande promemoria att kapitalbehoven inom industrin inte endast

är mycket stora utan också har förändrat karaktär. Ett stort antal projekt

skulle vara av sådan storleksordning att självfinansiering, aktiemarknad

och kapitalmarknad under nuvarande förhållanden inte förmår klara deras

kapitalförsör j ning.

Bankföreningen delar uppfattningen att utvecklingen sannolikt går mot

ökad kapitalintensitet för flertalet typer av företag. Detta är emellertid en

process som pågått länge. Det har inte bestyrkts, att vi skulle stå inför ett

plötsligt språng i utvecklingen därvidlag. För att förslagsställarnas argu­

mentering på denna punkt skulle kunna godtas, hade det varit nödvändigt

med en precisering av hur stora projekt som väntas bli aktuella, liksom

av var den gräns går, bortom vilken nuvarande kreditinstitutioner inte för­

mår klara finansieringen. Den dynamiska utveckling av industrin, som lett

Sverige till en internationell topp-placering, har möjliggjorts av att kredit­

väsendet haft en höggradig institutionell flexibilitet och kunnat anpassa sig

till ständigt föränderliga finansieringsbehov.

Den kvantitativa brist på kredit, som under snart sagt hela efterkrigs­

tiden varit kännbar för företagen, har haft tre orsaker, dels den allmänna

kapitalbrist som kan betraktas som ett »naturligt» tillstånd i en ekonomi

i stark expansion under full sysselsättning, dels det förhållandet att myn­

digheternas ransonering av tillgångarna på kapitalmarknaden särskilt hårt

drabbat industriföretagen och dels slutligen den ryckiga penningpolitik,

som nedsatt affärsbankernas förmåga att kontinuerligt och planmässigt

medverka i företagens finansiering. Trots dessa svårigheter — som sålunda

främst varit en följd av den ekonomiska politikens inriktning och utform­

ning — har bankerna med framgång kunnat möta de finansieringskrav som

riktats mot dem från företag med starkt utvecklingsbetonade projekt. Bank­

föreningen har sig inte bekant att något till sin storlek verkligt betydande

industriellt utvecklings- eller strukturrationaliseringsprojekt strandat på

grund av att bankfinansiering inte kunnat ordnas. Givetvis har det före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

103

kommit att projekt måst avvisas av bankerna, men det har i så fall haft

sin grund i att den företagsekonomiska kalkylen inte varit övertygande.

Enligt Bankföreningens mening bör och kan stora kapitalkrävande projekt

finansieras av det redan etablerade kreditväsendet, förutsatt att inte pen-

ningpolitikens inriktning, kapitalmarknadsregleringens utformning och

otidsenliga lagbestämmelser får hämma den fortsatta anpassningen.

Räntabilitetskraven

Betydande oklarhet vidlåter förslaget i fråga om de räntabilitetskrav,

som skall ställas på projekt, vars förverkligande den tilltänkta investerings­

banken skall medverka till. Det sägs visserligen i promemoriorna, att inves­

teringsbanken skall ställa marknadsmässiga räntabilitetskrav som villkor

för sitt engagemang. Denna principförklaring mildras eller motsägs emel­

lertid av andra uttalanden i promemoriorna. Finansieringsbehov som be­

tecknas såsom »vitala för den ekonomiska expansionens vidmakthållande»

eller eljest föranleds av »samhälleliga intressen som bankerna inte kan eller

vill tillvarata» är — sägs det — under nuvarande förhållanden svåra att till­

fredsställa inte bara på grund av sin storlek och sin långfristighet, utan

också på grund av att de inte motsvarar »de konventionella anspråken på

snabb och privatekonomisk förräntning». Det påpekas också att räntabili­

teten på investeringsbankens eget kapital får komma »i andra hand». Pro­

memoriornas behandling av räntabilitetskraven präglas alltså av glidningar

och reservationer. Uttalanden om att investeringsbanken inte kommer att

ägna sig åt subventionerad kreditgivning är därför inte övertygande. Enligt

Bankföreningens mening vore det mycket riskabelt att ett stort företag,

som skall fungera i en marknadsekonomi, tillämpar så låga räntabilitets-

normer som kan vara motiverade för vissa typer av offentliga investeringar.

Det sägs ingenting i promemoriorna om vilka typer av samhällshänsyn som

skall föranleda avsteg från företagsekonomiska räntabilitetskriterier eller

om i vilken omfattning sådana avsteg bör ske. Enligt Bankföreningens åsikt

sammanfaller som regel företagsekonomisk räntabilitet med samhällseko­

nomisk räntabilitet. Anses speciella finansieringsmöjligheter i vissa fall

böra skapas borde först arten och omfattningen av sådana projekt liksom

konsekvenserna av deras genomförande belysas. En konsekvens av avsteg

från principen att resurserna fördelas enligt räntabilitetskriterier är att den

ekonomiska framstegstakten blir lägre.

Är det nu så att de i promemoriorna antydda speciella finansieringsbe­

hoven avser — om också först på lång sikt — räntabla investeringsprojekt

borde dessa enligt Bankföreningens mening kunna tillfredsställas av redan

befintliga kreditinstitut med oförändrade eller reformerade regler. Om det

däremot skulle vara fråga om finansiering av projekt av sådan karaktär,

att de inte uppfyller normala krav på räntabilitet men ändå — av andra skäl

än företagsekonomiska — anses böra förverkligas, så är en sådan finansie­

ring enligt Bankföreningens mening inte en uppgift för kreditmarknaden

utan bör den från fall till fall genomföras av regering och riksdag.

En typ av dylika speciella finansieringsbehov finns enligt promemoriorna

inom forsknings- och utvecklingsområdet, där man »i alla händelser inte

kan ställa omedelbara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet». En­

ligt affärsbankernas erfarenheter är företagen ganska obenägna att finan­

siera forsknings- och utvecklingsarbete med krediter. Om företagens själv-

finansieringsgrad skulle nedbringas till en så låg nivå att framtida forsk­

nings- och utvecklingskostnader inte i önskad utsträckning kan finansieras

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

104

med vinstmedel, synes detta enligt Bankföreningens mening inte vara skäl

för ett plötsligt inrättande av en ny typ av kreditinstitut. Istället bör i första

hand åtgärder vidtagas för att underlätta en höjning av företagens själv­

finansiering. Detta skulle kunna ske därigenom, att företagen ges möjlighet

till skattefria avsättningar för framtida forsknings- och utvecklingskost­

nader.

Bankföreningen vill understryka att de deklarationer, som gjorts i de

överlämnade promemoriorna, att investeringsbanken endast skall ägna sig

åt ekonomiskt sunda projekt, inte motsvaras av de förväntningar som re­

geringen framkallat hos en bredare opinion. Det är förståeligt att de arbets­

tagare, företagare och kommuner, som drabbats av företagsnedläggelser

eller sysselsättningssvårigheter av annat slag, med oro ser på framtiden och

de lätt av regeringen kan bibringas den uppfattningen, att den statliga in­

vesteringsbanken kommer att medverka till lösningen av problem av detta

slag. Det kan också lätt bli så att betänkligheter och kritik mot förslaget

om en statlig investeringsbanlc uppfattas som brist på förståelse för de eko­

nomiska och sociala svårigheter som nedläggningar av företag förorsakar.

Bankföreningen finner det självklart att de anställda i företag, som läggs

ned till följd av strukturomvandlingen inom vårt ekonomiska liv, skall be­

redas ett mycket aktivt stöd genom social- och arbetsmarknadspolitiska åt­

gärder. Bankföreningen anser för sin del att formerna för och omfattning

av dylika åtgärder ännu ingalunda är slutligt givna, men är övertygad om

att här ifrågavarande uppgifter varken kan eller bör lösas av en investe-

ringsbank.

Affärsbankernas insatser för företagens finansiering

Bankföreningen vill härutöver, som en kommentar till framställningen i

finansdepartementets två promemorior, fästa uppmärksamheten vid några

av de synpunkter och förslag, som vid upprepade tillfällen framförts från

affärsbankernas sida rörande företagens kapitalförsörjning. I flera sam­

manhang har bankerna härvid framhållit vikten av att företagen — såväl

de större som de mindre — har tillräcklig tillgång på riskvilligt kapital.

Företagens utveckling kan inte i ständigt ökande grad byggas på kreditfi­

nansiering. I detta sammanhang må erinras om de ytterligare SA7årigheter

för företagens försörjning med eget kapital som den nyligen genomförda

aktievinstbeskattningen förorsakat.

Från affärsbankernas sida har också i skiftande sammanhang understru­

kits vikten av att reformer genomförs som underlättar företagens tillgång

till långfristigt kapital. Förslag har även framställts om att affärsbankerna

skulle få rätt att i viss utsträckning förvärva aktier, åtminstone i sådan ut­

sträckning att bankerna kunde garantera aktieemissioner på marknaden.

En förteckning över ett antal önskemål om förändringar i kreditmarkna­

dens institutionella utrustning, som under senare år framförts från affärs-

bankshåll, bifogas denna skrivelse. Några få av dessa framställningar har

helt eller delvis tillmötesgåtts av regeringen. Flertalet har inte föranlett re­

geringen att genomföra några ändringar.

När regeringen nu funnit skäl att framlägga förslaget om en statlig in-

vesteringsbank för långsiktiga krediter till näringslivet hade det enligt

Bankföreningens uppfattning varit naturligt att den även redovisat sina

överväganden i de för företagens kapitalanskaffning viktiga frågor som

affärsbankerna sålunda väckt under senare år. Det hade också varit natur­

ligt med ett övervägande av det lämpliga i att ge de förhållandevis nybilda­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

105

de instituten på kapitalmarknaden, AB Industrikredit och AB Företagskre-

dit, ökad kapacitet.

Särskilt överraskande är det för affärsbankerna att regeringen i nuva­

rande läge inte funnit skäl att närmare diskutera det förslag, som för flera

år sedan väcktes från bankhåll, om bildandet av ett slags emissionsinstitut,

som bl. a. genom aktieteckning och långfristig kreditgivning till nya eller

bestående företag utan omedelbar tillgång till aktie- och obligationsmark­

naderna, skulle underlätta lösandet av företagens kapitalproblem. Bank­

föreningen vill här erinra om några av de argument som Bankinspektionen

anförde mot inrättandet av ett sådant av Svenska Handelsbanken föresla­

get institut i ett remissvar till finansdepartementet för två år sedan. Det

framhölls där, att det av banken åberopade huvudskälet för inrättande av

det föreslagna institutet, nämligen att bristande tillgång på riskvilligt ka­

pital verkade hämmande på särskilt mindre och medelstora företags ut­

vecklingsmöjligheter, inte vore bärkraftigt. Det förelåg enligt verkets upp­

fattning inget sådant påtagligt samband mellan tillgången på riskvilligt ka­

pital å ena sidan och den stagnerande investeringsverksamheten inom före­

tagssektorn å den andra. Bankinspektionen framhöll i sammanhanget också

följande: »så länge knappheten på kapital är allmän och därav föranledda

restriktioner består, torde tillkomsten av ett eller annat institut av den typ,

här är fråga om, icke nämnvärt öka den totala tillgången på kapital för in­

vesteringar». Bankföreningen delar i princip uppfattningen att tillkomsten

av nya institut inte i och för sig ökar tillgången av kapital. Detta gäller

även den av regeringen nu föreslagna investeringsbanken. Ofrånkomligt är

dock att tillkomsten av emissionsinstitut, av den typ som Handelsbanken

föreslagit, skulle ha underlättat företagens finansiering under de senaste

åren.

De synpunkter, som framföres i promemoriorna rörande affärsbankernas

roll såsom fördelare av ekonomiska resurser, ger enligt Bankföreningens

mening en felaktig bild av de verkliga förhållandena. I det alldeles övervä­

gande antalet fall fattas investeringsbesluten av självständiga företagsled­

ningar. I den mån företagen inriktar sin verksamhet med ledning av mark­

nadsförhållandena så att de mest räntabla projekten förs fram till förverk­

ligande kommer också de bankkrediter, som i högre eller lägre grad är nöd­

vändiga för deras finansiering, att fördelas enligt marknadsekonomiska

principer — principer för resursfördelning som ju även promemoriorna i

all huvudsak ansluter sig till.

Det är enligt Bankföreningens mening också anmärkningsvärt att finans­

departementet i sin beskrivning av affärsbankernas kreditgivning •— och

särskilt dennas betydelse ur resursallokeringssynpunkt — inte funnit skäl

att beröra det förhållandet, att staten själv sedan lång tid äger en av de sto­

ra affärsbankerna. Staten har sålunda haft möjlighet att bedöma hur affärs-

banksverksamhet bedrivs och därmed att verka för en annan ordning om

brister och missförhållanden konstaterats i bankernas verksamhet eller för­

utsättningarna härför.

Bankföreningens ställningstagande

Många formuleringar i finansdepartementets promemorior ger vid han­

den att departementet funnit det mycket svårt att bedöma storleken — och

kan man säkerligen tillägga även arten — av de kreditbehov, som den före­

slagna investeringsbanken avses tillfredsställa. Även redovisningen i pro­

memoriorna av hur banken avses arbeta är mycket vag. Såväl behovet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

106

banken som bankens arbetsuppgifter och arbetsformer är enligt Bankför­

eningens mening så otillräckligt utredda och belysta att förslaget redan på

den grunden måste helt avvisas. Ingenting i promemoriorna stöder heller

uppfattningen att banken skulle behöva inrättas med stor hast. Bankför­

eningen vill med detta ställningstagande inte alls bestrida att de långsiktiga

finansieringsbehoven är stora och kan väntas växa. Tvärtom har Bankför­

eningen sedan länge i skilda sammanhang hävdat att frågan om företagens

behov av långfristig finansiering måste ägnas ökad uppmärksamhet och

yrkat på förändringar inte minst i fråga om kapitalmarknadens institutio­

nella utrustning.

Det finns redan i dagens läge — och har för övrigt sedan länge funnits —

övertygande skäl för att genomföra vissa reformer av de regler, som gäller

för såväl affärsbankerna som kreditväsendet i övrigt. Sådana reformer, var­

om samstämmiga önskemål under senare år har framförts från industri-

och bankhåll, skulle leda till eu generell förbättring av industrins möjlighe­

ter att lösa sina finansieringsproblem. Som exempel på sådana reformer vill

Bankföreningen här i korthet nämna en modernisering av banklagens sä­

kerhetsbestämmelser och en uppmjukning av de mycket rigorösa inskränk­

ningarna i bankernas rätt att förvärva och äga aktier. I det senare fallet är

det ett minimikrav att affärsbankerna bereds möjlighet att övertaga emis­

sioner i fast räkning. Detta är nämligen förutsättningen för att bankernas

funktion som förmedlare mellan kreditmarknadens olika delar skall kun­

na utövas rationellt och effektivt. Det är också angeläget, att åtgärder vid­

tages, så att kretsen av företag med möjlighet till en långfristig obligations-

upplåning väsentligt kan vidgas. Det är också av vikt att förutsättningar

skapas för införande av nya låneformer på kapitalmarknaden, och att ban­

kerna bereds större möjligheter till refinansiering av företagskrediter i AP-

fonden än de nuvarande återlånereglerna ger. Detta kan ske genom att ban­

kerna får rätt ta upp medellånga förlagslån i fonden.

Ingen av de här nämnda reformerna skulle emellertid omedelbart öka

den totala tillgången på kapital. Detta kan dock ske genom att företagen i

ökad utsträckning får tillgång till de internationella kapitalmarknaderna.

Bankföreningen har under en följd av år hävdat vikten av att valutaregle­

ringen avskaffas. Med en väl avvägd penningpolitik skulle detta kunna ske

utan risk för komplikationer av stabiliseringspolitisk art. Redan en libera­

lare praxis i valutaregleringens tillämpning av den innebörden att i utlan­

det upplånat kapital finge användas för investeringar här hemma skulle

skapa bättre möjligheter för företagen att tillfredsställa långsiktiga kredit­

behov. Betydande tillskott av kapital skulle sålunda stå att vinna även utan

en generell — och plötslig — liberalisering av alla typer av kapitalrörelser,

för den händelse regeringen skulle frukta att följderna av en allmän av­

veckling skulle vara svåra att acceptera av ekonomisk-politiska skäl. Inte

minst med åberopande av regeringens egen argumentering att de angivna

kreditbehoven inom industrin ofta i de enskilda fallen gäller stora lånebe­

lopp finner Bankföreningen det naturligt, att dessa kreditbehov i ökad ut­

sträckning finansieras på den internationella kapitalmarknaden.

Bankföreningen är övertygad om att ett genomförande av de reformer be­

träffande kreditmarknadens institutionella utrustning, som ovan beskri­

vits, skulle skapa bättre förutsättningar för företagen att lösa både kort-

och långsiktiga finansieringsfrågor. Ytterligare fördelar för företagen skul­

le stå att vinna genom en liberalisering av de internationella kapitalrörel­

serna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

107

Det är dock tänkbart, att sådana åtgärder kan visa sig inte helt tillräck­

liga för att möta alla slag av finansieringsbehov i samhället. Det kan där­

för finnas viss anledning att diskutera vilka finansiella krav som en del

stora investeringsprojekt kan komma att ställa. Det är här fråga om pro­

jekt, vilkas angelägenhet främst bör bedömas från allmänt samhälleliga

eller i varje fall samhällsekonomiska utgångspunkter.

Det är uppenbart svårt att idag närmare ange storleken av sådana finan­

sieringsbehov och därmed också vanskligt att med bestämdhet uttala sig om

de lämpligaste formerna för att tillfredsställa dem. Det kan möjligen före­

falla motiverat att överväga ett nytt system för statliga kreditgarantier för

denna speciella typ av lånebehov och de institutionella formerna härför.

Ett sådant garantisystem kan tänkas vara en väg för att underlätta finan­

sieringen av investeringsprojekt, där riskerna är extraordinära.

Med åberopande av ovan framföra synpunkter anser sig sålunda Bank­

föreningen böra dels avstyrka förslaget om en statlig investeringsbank, så­

som det presenterats i finansdepartementets promemorior, dels föreslå, att

de långsiktiga finansieringsbehov, som behandlas i promemoriorna, blir fö­

remål för utredning.

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

Bilaga till Bankföreningens yttrande över

förslaget om en statlig investeringsbank

Förteckning över vissa önskemål om åtgärder ägnade att underlätta

företagens kapitalförsörjning framförda av Bankföreningen

sedan 1959

1. I början av 1959 anhöll bankerna om tillstånd att förvärva aktier i ett

planerat aktiebolag, Företagsfinans, för långsiktiga krediter företrädesvis

till mindre och medelstora företag. Förslaget tillbakavisades av regeringen,

som istället nära två år senare föredrog att genomföra en omorganisation

av AB Industrikredit, som härefter kom att ägas till lika delar av staten

och affärsbankerna. I anslutning till omorganisationen bildades 1962 AB

Företagskredit för att överta institutets sekundära långivning.

2. I slutet av 1960 föreslog Bankföreningen efter ett par års förarbeten att

ett institut för långfristiga exportkrediter skulle få bildas av affärsbankerna.

1 september 1961 förklarade finansdepartementet att staten önskade ingå

som delägare. Härefter tillkallade finansdepartementet tre personer att för­

handla med affärsbankerna om det tänkta, av staten och affärsbankerna

samägda exportkreditinstitutet. Detta institut, AB Svensk Exportkredit, som

till lika delar ägs av staten och affärsbankerna, bildades sommaren 1962.

3. I slutet av 1959 och sedermera vid flera tillfällen har affärsbankerna

anhållit om vidgade möjligheter att bevilja kredit utan särskild säkerhet,

s. k. blancokredit. Dessa önskemål tillmötesgicks delvis genom ändring av

banklagen 1963.

4. I början av 1960 och sedermera i skilda sammanhang har framställning

gjorts om sådan ändring av banklagen att bankerna ges vidgade möjlig­

heter att lämna tidsbundna lån. Först 1965 genomfördes en liberalisering av

ifrågavarande lagregler.

5. I början av 1961 uttryckte Bankföreningen önskemål om att tillämp­

ningen av valutaregleringen skulle uppmjukas så att en anpassning kunde

108

ske till den frihet av kapitalrörelser som rådde inom sexstatsunionen. Årli­

gen sedan 1962 har Bankföreningen krävt valutaregleringens fullständiga

avskaffande. Någon nämnvärd liberalisering av företagens möjligheter att i

utlandet få upplåna kapital att användas inom landet har inte genomförts.

Likaså är internationella värdepappershandeln över gränserna fortfarande

föremål för en mycket sträng reglering.

6. I början av 1962 avstyrkte Bankföreningen förlängning av lagen om

räntereglering och därmed om emissionskontroll. Sedermera har också

krävts att gällande lag rörande placeringskvoter avskaffas. Inget av dessa

önskemål har tillmötesgåtts.

7. År 1963 uttryckte Bankföreningen önskemål om ändring av gällande

regler för återlån från AP-fonden så att företag finge rätt till ackumulering

av flera års ATP-avgifter och därmed möjligheter till större återlånebelopp.

Någon ändring av den arten har inte skett.

8. I skilda fora framfördes från affärsbankshåll 1963 och 1964 önskemål

om att holdingbolagsaktier skulle kunna belånas. Först i slutet av 1966 före­

slog bankinspektionen en partiell uppmjukning av förbudet mot belåning

av sådana aktier.

9. I början av 1964 ansökte Svenska Handelsbanken om rätt att få bilda

ett bolag som bland annat genom aktieinteckning och långfristig kreditgiv-

ning skulle söka medverka till lösning av främst mindre och medelstora

företags kapitalproblem. Bankföreningen uttalade i ett remissyttrande över

en riksdagsmotion stöd för ett där framfört önskemål om att bankerna skul­

le ha rätt att upprätta emissionsinstitut. Sådan rätt har hittills förvägrats

bankerna.

10. Under 1964 framhöll Bankföreningen det angelägna i att förlagsin-

teckningskommitténs förslag om lagstiftning rörande företagsinteckning ge­

nomfördes utan dröjsmål. Riksdagen fattade beslut om genomförande av för­

slaget 1966.

11. I början av 1965 uttalade Bankföreningen stöd för ett i en riksdags­

motion väckt förslag om utredning rörande ytterligare möjligheter att slussa

AP-fondmedel till företag som saknar förutsättningar att själva uppträda

som obligationsemittenter. I sitt yttrande om långtidsutredningens betänkan­

de framhöll också Bankföreningen vikten av att nya former skapas för ka-

nalisering av medel från AP-fonden till bankerna.

12. År 1966 underströk Bankföreningen det önskvärda i att en allmän upp­

mjukning av banklagens krav på säkerhet för bankkrediter kom till stånd.

It. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

En av de grundläggande frågorna i förevarande sammanhang är den,

huruvida inrättandet av en statlig investeringsbank skulle tillföra kredit­

marknaden några nya medel. Det kan fastslås att så icke skulle bli fallet.

Den sammankoppling som förekommit bl. a. i finansplanen mellan en höj­

ning av omsättningsskatten och den då tillämnade näringspolitiska fonden

— under de senaste veckorna utbytt mot en statlig investeringsbank — är

utan varje reell inverkan på kreditmarknadens omfång. Om ej fonden eller

banken skulle tillskapas, kunde den i finansplanen förutsatta statliga upp­

låningen minskas, och i motsvarande mån ökar sålunda möjligheterna för

upplåning från hl. a. näringslivets sida. Indirekt har även vad sålunda kon­

staterats medgivits t. ex. i den andra av de remitterade promemoriorna, i vil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1967

109

ken uttalas att »något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden

skulle vara så begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en lån­

tagare av investeringsbankens storlek — kan däremot inte sägas föreligga

under förutsättning att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om ex­

pansion och flexibilitet». Det konstateras även att i framtida situationer,

som karakteriseras av stor kreditefterfrågan (något som inom överskådlig

tid synes bli fallet), kommer investeringsbankens upplåningsbehov att fram­

stå som konkurrerande med andra låntagare. Av vad som framgår nedan

synes avsikten vara att investeringsbanken skulle kunna lämna krediter av

en typ som idag icke omfattas av den vanliga kreditmarknaden. I den mån

så skulle bli fallet, skulle alltså investeringsbankens tillkomst i själva verket

snarast inkräkta på utrymmet för de nu vanliga kreditslagen.

Då det gäller frågan om hittillsvarande och framtida försörjning av nä­

ringslivet med erforderligt kapital finnes enligt riksförbundets mening an­

ledning att gå tillbaka något i tiden och skärskåda olika företeelser inom

den ekonomiska politiken. När såsom argument för inrättandet av en inves-

teringsbank framfördes att näringslivet icke i tillräcklig mån förfogat eller

kan väntas komma att förfoga över krediter, bör detta bedömas mot den bak­

grunden att åtminstone det senaste decenniet kan uppvisa en råd ekono­

misk-politiska åtgärder som varit avsedda att dämpa eller rent av förhindra

näringslivets kapitalförsörjning. Den alltmer sjunkande självfinansieringen

är ett faktum, om vilket bl. a. kan hänvisas till 1965 års långtidsutredning.

För försäkringsbolagens del har i olika omgångar ända från början av 1950-

talet och med i stort sett stegrad skärpa gällt rekommendationer från riks­

banken om prioritering av framförallt bostadsmarknaden på bl. a. närings­

livets bekostnad. Fn dylik rekommendation gäller jämväl för närvarande

sedan årsskiftet 1965/66. 1962 tillkom likviditets- och kassakvotslagen samt

placeringskvotslagen, vilken senare innebär möjlighet att prioritera i första

hand bostadsmarknaden. Jämväl 1966 års regler om aktievinstbeskattning

verkar i samma riktning, nämligen att minska näringslivets finansierings­

möjligheter. För försäkringsbolagens del tillkommer vidare att deras för­

slag angående liberalisering av livförsäkringsbolagens placeringsregler i den

del förslagen avsåg ökad rätt att placera i aktier samt en vidgning av den

s. k. fria sektorn av livförsäkringsfonden avvisades i proposition nr 5/1966.

Ett genomförande av de nämnda förslagen skulle ha ökat försäkringsbo­

lagens möjligheter att tillfredsställa näringslivets kapitalbehov. Förbundet

vill även erinra om att försäkringsbolagen i skilda sammanhang hemställt

om att utredning rörande vinstandelslån måtte verkställas, vilken typ av

värdepapper skulle underlätta näringslivets kapitalanskaffning. Någon ut­

redning har såsom framgår av remisshandlingarna icke kommit till stånd

men det bedömes nu såsom »inte osannolikt» att så kommer att bli fallet.

Flera exempel i samma riktning skulle här kunna anföras. De! sagda ger

emellertid en tillräcklig bakgrund för konstaterandet, att i den mån närings­

livet blivit missgynnat vid fördelning av tillgängliga kapitaltillgångar så har

detta icke berott på kreditväsendets nuvarande struktur utan fastmer på

hindrande åtgärder från statsmakternas sida.

I den första av de remitterade promemoriorna har som skäl för skapan­

det av en investeringsbank hänvisats till vissa såsom nya betecknade finan­

sieringsbehov. Såsom en första kategori har härvid nämnts investeringar i

forskning och utveckling, som »kan förväntas utmogna först på mycket lång

sikt». Om denna typ av investeringar uttalas i PM nr 1 att »deras avkast­

ning är svår att kalkylera och man kan i alla händelser inte ställa omedel­

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

bara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet. Dessa investeringar

kommer därför att uppfattas som speciellt riskfyllda».

Grundforskning i allmänhet synes enligt riksförbundets mening i första

hand vara en samhällelig angelägenhet. När det gäller övriga forsknings- och

utvecklingsområden kan förbundet svårligen föreställa sig att ett företag be­

slutar investeringar utan relativt klara förhoppningar om räntabilitet åt­

minstone på någon sikt. Därest dylika finansieringsbehov i det enskilda fal­

let skulle få en sådan storleksordning att företagets existens, om räntabili-

tetsförhoppningarna ej slår in, skulle vara hotad, kommer en investering ej

till stånd om ej staten ikläder sig någon form av garanti i fall där investe­

ringen av samhällsekonomiska eller andra skäl anses böra komma till stånd.

Det synes emellertid knappast finnas anledning att för dessa mera sällsynta

tillfällen inrätta eu särskild investeringsbank, eftersom enbart ett lån från en

statlig investeringsbank ändock ej skulle lösa problemen i nu nämnda fall.

Den andra kategorien av nya finansieringsbehov som synes kunna utkris­

talliseras ur PM nr 1 är fall, där det enligt promemorian skulle kunna före­

ligga behov av lån som skulle vara för stora för de nuvarande enheterna på

den svenska kreditmarknaden.

Riksförbundet vill sätta ifråga huruvida det skulle ha förekommit såsom

lönsamma bedömda lånebehov, som på grund av sin storlek icke kunnat till­

fredsställas på den nuvarande kreditmarknaden. Vid konstaterandet, att den

samlade kapitaltillgången icke skulle komma att öka genom tillkomsten av

en investeringsbank, att det i PM nr 2 förutsättes att investeringsbanken ak­

tivt skulle delta i konsortier i fall av stora lån och önskad riskspridning

samt att dylika konsortier lika gärna kan bildas och också har bildats av

existerande kreditinstitut, finner riksförbundet att argumentationen för in­

rättande av banken ej heller i denna del är bärande.

Den tredje kategorien av nya finansieringsbehov synes hänföra sig till

»önskemål som kan föreligga att styra investeringar bort från områden

som på längre sikt kan förutses komma att bli överbelastade beträffande

bostadsefterfrågan, transportväsen in. m.» Åtminstone i dessa fall kan en­

ligt promemorian motiveras »avsteg från begränsade företagsekonomiska

räntabilitetskriterier».

De sistnämnda fallen, som enligt PM nr 1 sålunda skulle falla inom en

investeringsbanks verksamhetsområde, är enligt riksförbundets mening av

en typ som snarare är att jämföra med lokaliseringsstöd än med kreditgiv-

ning i vanlig mening. Dessa frågor synes därför vara mera lämpade att lö­

sas genom särskilda åtgärder beslutade av riksdagen än såsom normala

ärenden inom en bank.

Riksförbundet vill i detta sammanhang något uppehålla sig vid en fråga

som icke entydigt besvaras av promemoriorna, nämligen frågan om ränta­

biliteten. Som ovan återgivits skulle en investeringsbank i Aissa fall kunna

göra »avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier»

(PM nr 1). Å andra sidan uttalas på annan plats att »det bör betonas att

det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på räntabilitet för investe­

ringsprojektet» (PM nr 1) och vidare att »det blir inte fråga om subven-

tionering av den art som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmark­

nads- och lokaliseringssynpunkter» (PM nr 2). På ytterligare ett annat

ställe anföres att »förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emel­

lertid i detta sammanhang böra sättas i andra hand» (PM nr 2). Det säges

vidare att »bankens upplåning är tänkt att ske på marknadsmässiga vill­

kor» (PM nr 2), under det att räntesättningen vid utlåningen icke beröres.

in

Riksförbundet anser det oundgängligen nödvändigt att klarhet skapas på

dessa punkter om det över huvud taget skall vara möjligt att på ett menings-

fyllt sätt söka bedöma lancerandet av den tänkta investeringsbanken på kre­

ditmarknaden.

Riksförbundet vill vidare återge ett avsnitt i den första promemorian, som

anger svårigheten att bedöma den föreslagna investeringsbankens uppgifter

och verksamhetssätt. I promemorian anföres: »Det är för närvarande myc­

ket svårt att förutse omfattningen av den kreditefterfrågan som kan riktas

mot den statliga investeringsbanken och hur denna efterfrågan kan kom­

ma att bedömas med hänsyn till uppfattningen om investeringsbankens

verksamhetsområde. Detta senare kan närmare definieras t. ex. med hän­

syn till den legala naturen av de för investeringsbanken tillåtna placerings-

objekten. Men de allmänna riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i

förväg kunna preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående».

Av det citerade samt av vad dessförinnan anförts framgår sålunda att re­

missinstanserna får försöka bedöma en föreslagen investeringsbank och

dess verksamhet med utgångspunkt från nuvarande kreditinstitut med le­

galt begränsade möjligheter jämfört med investeringsbanken, vartill kom­

mer att den föreslagna bankens verksamhet delvis endast antydningsvis

eller ofullständigt anges. Det är självklart att dylika bedömningar ställer

sig mycket svåra att göra.

Av vad sålunda anförts framgår enligt riksförbundets mening att de ex­

empel på den föreslagna bankens verksamhetsområde som angivits i pro­

memoriorna ej kan utgöra grund för dess inrättande. Riksförbundet finner

det emellertid i och för sig angeläget att åtgärder vidtages för underlättande

av näringslivets kreditförsörjning. En samlad översyn och utredning röran­

de olika företeelser som i dagens läge reser hinder för en högre funktions­

duglighet på kreditmarknaden bör därför komma till stånd. Bl. a. bör sna­

rast undanröjas de olika prioriteringar, som innebär att näringslivet sättes

på undantag. En utredning bör vidare ta sikte på en förbättring av de nu­

varande kreditinstitutens legala möjligheter att lämna erforderliga krediter

och detta med en sådan utformning att rimliga valmöjligheter mellan olika

låneformer lämnas låntagarna. Dessa frågor faller för övrigt till stor del

inom kreditinstitututredningens område.

Riksförbundet får sålunda under hänvisning till vad förbundet ovan an­

fört dels avstyrka föreliggande förslag till inrättande av en investerings­

bank, enär förslaget är ofullständigt och i de delar som närmare motive­

rats ej kan anses välgrundat, dels bestämt förorda en utredning med den

inriktning som ovan angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

12. Svenska Sparbanksföreningen

Förslaget grundar sig i huvudsak på den en dag tidigare framlagda ut­

redningen om de finansiella långtidsperspektiven i svensk ekonomi. Inne­

hållet är en motivering för behovet av en investeringsbank (PM 1) samt

en allmän skiss till uppläggning i stort av investeringsbankens rörelse och

förhållande till kreditmarknaden (PM 2). Förslaget är emellertid i åtskil­

liga väsentliga detaljer inte närmare utfört; något förslag till bolagsordning

och organisation för det statliga aktiebolag det är fråga om har exempelvis

112

ej framlagts och inte heller har mer än i allmänna ordalag angivits riktlin­

jerna för placeringspolitiken.

Sparbanksföreningens yttrande får därför karaktären av en allmän dis­

kussion av och ställningstagande till behovet av och de tänkbara verksam­

hetsformerna för det föreslagna institutet, samt de effekter förslagets ge­

nomförande kan tänkas få för den reguljära kreditmarknaden. I de avseen­

den där några mera konkreta förslag inte nu framlagts räknar föreningen

med att få anledning att återkomma med ytterligare synpunkter i ett senare

sammanhang.

Frågan om behovet av en investeringsbank

I den första promemorian sammanfattas en rad faktorer som anses peka

på att näringslivets kreditbehov under de närmaste åren kommer att växa

väsentligt och även bli av en delvis annan art än tidigare. Skälen härför

är på tillgångssidan den sjunkande självfinansieringsgraden och på an-

vändningssidan ett starkt växande investeringsbehov, vars tillgodoseende

bedöms nödvändigt för att säkerställa det svenska näringslivets framtida

effektivitet och konkurrenskraft. Arten av investeringar det här blir fråga

om anges i stor utsträckning vara projekt, vars förväntade avkastning i

synnerhet på kort sikt kan vara osäker. En fortsatt strukturrationalisering

inom en rad branscher medför samtidigt att åtskilliga av dessa behövliga

investeringar var för sig skulle bli av en storleksordning, som man hittills

endast haft att räkna med i undantagsfall.

Totalstorleken av detta nya slags investeringar är vansklig att ange, och

något försök till beräkning har inte heller gjorts i detta avsnitt. Sparbanks­

föreningen kan emellertid rent allmänt ansluta sig till denna bedömning av

näringslivets framtida investeringsbehov.

I fråga om möjligheterna att tillgodose dessa investeringsbehov diskute­

ras i promemoriorna några alternativ — ekonomisk-politiska åtgärder i syf­

te att höja företagens självfinansieringsgrad och en slussning av kreditme­

del från AP-fonderna till företagssektorn, antingen direkt eller via affärs­

bankerna. Dessa vägar anses emellertid vara behäftade med sådana olä­

genheter eller sådan osäkerhetsgrad i fråga om i vilken utsträckning de

önskade effekterna på dessa vägar kan uppnås, att man i stället funnit sig

böra förorda den tanke som sedan närmare utvecklats, nämligen inrättan­

det av en statlig investeringsbank, där staten skulle stå för det riskbäran­

de kapitalet och medel i övrigt anskaffas genom upplåning på värdepap­

per smarknaden.

Beträffande de alternativ som promemoriorna avvisar kan Sparbanks­

föreningen ansluta sig till motiveringen för att inte införa ett system med

direkt långivning från AP-fonderna till näringslivet. Det synes föreningen

odiskutabelt att sådana uppgifter ej är förenliga med principerna för ATP-

systemet, framför allt med hänsyn till att det i AP-fonderna hopsamlade

sparandet inte lämpligen bör placeras på ett sätt som är direkt riskbärande.

I fråga om alternativet att åstadkomma en slussning av AP-medel via af­

färsbankerna till näringslivet kan Sparbanksföreningen också ansluta sig

till den avvisande inställning som intagits i promemorian. Det är visserli­

gen oklart om promemorieförfattaren verkligen avsett vad som är den bok­

stavliga innebörden av texten, nämligen att affärsbankerna skulle erhålla

en exklusiv rätt att utföra denna slussningsfunktion. I så fall är tanken

oacceptabel redan av det skälet att detta skulle innebära en genomgripan­

de förändring av konkurrensförhållandena på den reguljära kreditmarkna­

den. Men även om tanken varit att medelsöverföringen skulle kunna ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

113

också via andra slag av banker, framstår denna väg som olämplig, bl. a.

därför att det ej synes osannolikt att den skulle innebära risker för en kre­

ditfördelning, som inte på det sätt som i promemorian anses önskvärt be­

aktar även de samhällsekonomiska aspekterna.

Tanken på åtgärder för att höja företagens självfinansieringsgrad kan

enligt Sparbanksföreningens mening inte på samma sätt avfärdas. I pro­

memorian anges som huvudskäl till det finansieringsbehov som aktualise­

rats just den nedgång i självfinansieringsgraden som inträffat under sena­

re år. En fortsättning av denna utveckling innebär med all säkerhet en

minskad benägenhet till investeringar inom näringslivet, inte endast av del

skälet att erforderliga medel i form av eget sparande därigenom inte står

direkt till förfogande, utan även därför att denna låga självfinansierings­

grad i sig själv medför eu mindre benägenhet till risktagande i investering­

ar, även om det erforderliga kapitalet kan anskaffas på annat sätt, dvs.

lånevägen. Detta konstaterande måste i särskilt hög grad gälla det slag av

investeringar man i promemorian anser det speciellt önskvärt att i fram­

tiden möjliggöra, exempelvis imesteringar i utvecklingsarbete, där den för­

väntade avkastningen kan ligga i en avlägsen framtid och även vara för­

hållandevis osäker.

Även om de skäl som i promemorian anses tala mot en alltför hög själv­

finansieringsgrad inom näringslivet inte enligt Sparbanksföreningens me­

ning kan frånkännas relevans, anser föreningen det vara en felsyn om man

tror att den minskade självfinansieringsgraden skall kunna ersättas enbart

med förbättrade kreditmöjligheter. Promemorieförfattaren har också antytt

en liknande uppfattning då han uttalat att en fortsatt neddragning av själv­

finansieringsgraden knappast är möjlig. Föreningen vill understryka nöd­

vändigheten av att denna fråga ägnas en betydande uppmärksamhet i fram­

tiden och att de ekonomisk-politiska möjligheter som föreligger för att på­

verka företagens självfinansieringsgrad begagnas i den mån det blir nöd­

vändigt. Synen på dessa frågor bör därvid inte begränsas enbart till de stör­

re företagens situation; samhällsekonomiskt är det av väsentligt intresse

att uppmärksamma de speciella problem som i detta avseende ofta synes

förekomma inom moderna och konkurrenskraftiga företag i storleksklas-

serna »mindre» och »medelstora».

Sparbanksföreningen vill vidare påpeka att man kan diskutera ytterligare

alternativa vägar för att tillgodose det konstaterade kapitalbehovet. Lättna­

der i säkerhetskraven för bankernas utlåning är en sådan väg. där det inte

är säkert att de olägenheter som i promemorian befaras härvid skulle följa

— i form av en skärpning av »exklusiviteten» i bankernas kreditbedömning

— skulle bli särskilt stora. I den mån ett förenhetligande kommer till stånd

av lagreglerna för de olika grupperna av bankinstitut — en fråga vilken

den arbetande kreditinstitututredningen har i uppdrag att pröva — skulle

i alla händelser garanteras en ökad och nyttig konkurrens på detta område

mellan de existerande grupperna av bankinstitut. Bland dessa finns spar­

banker och affärsbanker, vilkas olika företagsform direkt uppmuntrar en

inbördes konkurrens och dessutom två statliga banker. De säkerhetsprob­

lem som ändå skulle kvarstå kunde exempelvis lösas med ett utbyggt sy­

stem av statliga kreditgarantier, och vad beträffar den omstrukturering av

kreditmarknadens utbudssida som krävs kunde detta tillgodoses bl. a. ge­

nom ett ökat inslag av medel- och kortfristiga krediter från sparbankerna

och en fortsatt tillväxt av AP-fondernas redan betydande långfristiga kre-

ditgivning till näringslivet. Det senare slaget av krediter skulle i så fall lik­

som hittills ha formen av obligationslån, där säkerheterna i behövlig ut­

sträckning finge kompletteras med statliga garantier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

114

Enbart en utveckling av sistnämnda slag — som redan kan sägas ha in­

letts och i alla händelser torde komma till stånd — har emellertid i förhål­

lande till tanken på en statlig investeringsbank sannolikt den nackdelen,

att kreditgivningens omstrukturering skulle gå långsammare. Man uppnår

inte heller den — kanske inte minst från psykologisk synpunkt — stimule­

rande effekt, som ett tillskapande av det föreslagna institutet, förutsatt att

det sker i former som ter sig positiva för näringslivet, bör kunna få för nä­

ringslivets framtidstro och därmed för dess investeringsbenägenliet. Spar­

banksföreningen anser därför — under förutsättningar som utvecklas när­

mare i det följande — att förslaget till eu statlig investeringsbank är värt

att prövas i praktiken.

Utrymme och efterfrågan på den framtida kreditmarknaden

I utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har gjorts vissa beräkning­

ar av kreditmarknadens utseende år 1970 med utgångspunkt dels från en

»realkalkyl» över investeringsbehoven från olika sektorer, dels från en fi­

nansiell kalkyl av vilken kreditfördelning som skulle uppnås under vissa

förutsättningar beträffande allmänhetens och de olika bankinstitutens pla-

ceringspreferenser. Enligt den »reala» behovskalkylen (s. 78) skulle före­

tagssektorns upplåning ha passerat och väsentligt överstiga bostadssektorns

upplåning (siffrorna är i det använda räkneexemplet för år 1970 i 1965

års priser, en nettoupplåning på för bostadssektorn 6 miljarder och för

näringslivet 7,5 miljarder, vilket kan jämföras med respektive 5,25 och 5,8

miljarder i den preliminära kreditmarknadskalkylen för 1966). Även om

andra låntagargrupper — främst då kommunerna — kan förväntas ställa

icke obetydliga anspråk på den framtida kreditmarknaden är det uppenbart

att näringslivs- och bostadssektorerna kommer att bli de stora låntagar-

grupperna. Enligt räkneexemplet skulle de tillsammans upptaga ca 80 %

av det totala kreditflödet år 1970.

Sparbanksföreningen anser det angeläget att det påtalade ökade kredit­

behovet för näringslivet på detta sätt ses i relation till det totala kredit-

marknadsutrymmet och kreditbehoven från andra håll, dvs. i första hand

från bostadssektorn. Föreningen vill sätta ett frågetecken för realismen i

bedömningen av sistnämnda sektors kreditanspråk år 1970. Visserligen kan

bostadsbyggandets volym och därmed kapitalanspråken bli avhängiga av

den framtida utformningen av bostadspolitiken, men om det av Kungl.

Maj:t aviserade bostadsbyggnadsprogrammet på en miljon nya lägenheter

under tio år skall realiseras fordrar detta en fortsatt tillväxt i produktionen

under de närmaste åren, vilket givetvis också kommer att leda till en till­

växt i kreditbehovet. Vidare tillkommer prisstegringarna, till vilka man i

den nämnda kalkylen, genom att begagna 1965 års priser, inte tagit ställ­

ning. Prisutvecklingen på detta område har emellertid en reell betydelse för

vilken andel av den totala kreditvolymen bostadsbyggandet kommer att

ställa anspråk på, eftersom denna totala volym inte automatiskt kan för­

väntas tillväxa i samma takt som inflationen. Föreningen anser det bl. a. av

dessa skäl sannolikt att vi åren 1970 och därefter alltjämt kommer att ha en

situation, där bostadsbyggandets kreditanspråk måhända är väl i nivå med

näringslivets och där i varje fall konkurrensen om kreditutrymmet mellan

dessa båda sektorer blir intensiv.

Om man i en sådan situation för att tillgodose näringslivets kreditbehov

företar någon mera väsentlig omläggning av AP-fondernas placeringspolitik

som går ut över dess bostadsplaceringar, skulle en besvärlig situation här

Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56 år 1967

115

kunna uppstå. Något behov av en sådan omfördelning föreligger dock knap­

past enligt Sparbanksföreningens mening. Föreningen förutsätter då att den

statliga investeringsbankens kreditgivning i enlighet med vad som sägs i

promemorian väsentligen skulle inriktas på att »fylla ut» ett kreditbehov

som inte kan tillgodoses inom ramen för de nuvarande kreditmarknadsin-

stitutionerna och alltså inte ha som något huvudsyfte att bedriva konkur­

rens med de existerande kreditinstituten på områden, där någon utfyllnad

av kreditbehoven inte i och för sig är behövlig. Den »konkurrensmässiga»

innebörden av detta utvecklas närmare i följande avsnitt. Från kreditvo-

lymssynpunkt kommer emellertid en sådan »marginell» inriktning av in­

vesteringsbankens verksamhet att innebära att den kapitalvolym som går

via banken trots allt blir i förhållande till den totala kreditmarknadsvoly­

men relativt liten. Detta framgår också av de översiktliga beräkningar som

gjorts i PM 2, där i det använda räkneexemplet antagits att ca 6 % av den

totala kreditförmedlingen år 1970 skulle ske via investeringsbanken.

Det kunde måhända vara av värde att mot bakgrund av denna bedömning

av de framtida kreditbehoven någon allmän princip fastlades rörande den

framtida finansieringen av bostadsbyggandet. En sådan princip skulle exem­

pelvis kunna vara, att obligationsmarknaden bör svara för huvuddelen av

bostadsbyggandets slutgiltiga finansiering med långfristigt kapital, varmed i

så fall skulle förstås krediter under de statliga lånen. AP-fondernas medel

skulle här — givetvis under samtidigt hänsynstagande till det kreditbehov,

som fonden måste medverka till att fylla på andra håll — så att säga ligga

»i botten» tillsammans med de statliga bostadskrediterna. Ett tillskott där­

utöver från bankerna till den slutliga bostadsfinansieringen är i dagens läge

av behovet påkallat och kommer säkerligen att vara det under relativt lång

tid. Trots detta synes ett rimligt synsätt vara, att bankernas engagemang i

denna del av bostadsfinansieringen betraktas som »marginell» i den me­

ningen att det tas i anspråk för att fylla ut det utrymme för vilket obliga­

tionsmarknaden inte räcker till. För näringslivskrediterna skulle investe­

ringsbankens insatser vara marginella och ligga »överst» på samma sätt som

bankernas insatser skulle göra på bostadsmarknaden.

Motivet för en sådan princip skulle givetvis vara att bostadsplaceringar

lämpar sig mycket väl för den typ av medel som AP-fonderna förvaltar.

Detta gäller både i säkerhetshänseende och i fråga om krediternas och kre­

ditbehovens fristighet. På samma sätt gäller i fråga om den av sparbanker

och affärsbanker förvaltade medelsvolymen att den väl lämpar sig för medel-

fristiga och kortfristiga krediter, vilket i fråga om bostadssektorn betyder

framför allt byggnadskreditiv samt topplån i den slutliga finansieringen och

i fråga om näringslivet ett tillgodoseende av andra kreditbehov än de som

är av det mest långfristiga och/eller riskbärande slaget.

Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang inte underlåta att fram­

hålla, att sparbankernas betydelse som finansiärer till näringslivet i allmän­

het underskattas i betydande grad, vilket innebär att väsentliga tendenser av

betydelse för framtidsbedömningen av kreditmarknaden förbises. Så är

även fallet i de två aktuella promemoriorna och i utredningen om de finan­

siella långtidsperspektiven. Ett skäl härtill är de brister i sparbankernas

kreditstatistik på detta område som länge förelegat, men som f. n. och i

samband med införandet av databehandlingsrutiner för lånerörelsen håller

på att rättas till. Det kan i sammanhanget förtjäna att nämnas, att i de

sparbanker där en detaljerad fördelning av låneportföljerna på ändamål

redan har gjorts — dessa är till antalet fem, med en sammanlagd utlånings-

116

volym vid senaste årsskifte av 944 milj. kr. — andelen krediter till närings­

livet inte är obetydlig. Vid senaste årsskifte utgjorde utlåningen till företag

(.bostadsföretag oräknade) och till fysiska personer som var företagare till­

sammans 18 % av den totala utlåningen. Av dessa 18 % var 9 % jord­

brukskrediter. Detta material är självfallet för litet för att medge några

generella slutsatser rörande sparbanksväsendets totala engagemang på detta

område. Sparbanksföreningen räknar emellertid med att inom det närmaste

året erhålla ett tillfredsställande underlag för sådana beräkningar.

Samarbete och konkurrens mellan investeringsbanken och kreditinstituten

Sparbanksföreningen har redan ovan understrukit som sin uppfattning

att, om investeringsbanken tillskapas, det i allt väsentligt bör ske för att fylla

eu ny funktion, som det reguljära kreditväsendet kan tänkas få svårt att

klara av. Detta bör i praktiken innebära att bankens verksamhet inte göres

mer omfattande än vad som krävs för att fylla denna funktion — den i

PM 2 beskrivna lånegarantivägen bör här kunna bli mycket användbar.

Föreningen anser visserligen också en del av promemorians motiveringar

för behovet av eu ökad konkurrens på kreditmarknaden som bärkraftiga —

exempelvis i frågan om förmedlingen av obligationsemissioner. Det får dock

inte glömmas bort att de brister i konkurrensen mellan bankinstituten, som

på en del punkter säkerligen med fog kan anses föreligga i dagens läge, är ett

resultat av bristsituationen på kreditmarknaden och, framför allt, av den

rådande banklagstiftningen och dess i vissa väsentliga hänseenden olika,

och därmed konkurrenshämmande, regler för olika slag av banker. I den

mån resultatet av kreditinstitututredningens arbete skulle bli en förenhet-

ligad banklagstiftning, slopas hindren för att utvidga den redan i dag i fler­

talet avseenden intensiva konkurrensen mellan bankerna till hela verk­

samhetsfältet. Sparbankerna, vilkas företagsform som bekant icke är pri­

märt vinstsyftande, kommer härvid att se som en av sina huvuduppgifter att

medverka till en sådan konkurrens. Behovet av konkurrensstimulerande åt­

gärder genom inrättande av nya bankinstitut skulle därigenom minska eller

helt försvinna.

Om en investeringsbank tillskapas innebär dock detta sannolikt — även

om huvudmotivet för tillskapandet är ett annat — att i vissa fall en kon­

kurrens mellan denna och övriga banker kommer att uppstå. Det finns ingen

anledning för Sparbanksföreningen att intaga en negativ hållning härtill —

förutsatt att det blir fråga om eu konkurrens på lika villkor. En utveckling-

av innebörd att investeringsbanken i olika hänseenden skulle gynnas i den­

na konkurrens framstår däremot som oacceptabel. En sådan utveckling kan

endast motiveras utifrån synsättet att ett ökat statligt inflytande över kre­

ditmarknaden är ett självändamål, snarare än något som skall syfta till att

bidra till näringslivets effektivisering och därmed till den allmänna väl­

ståndsutvecklingen. Till det förra slaget av synsätt kan Sparbanksförening­

en inte ansluta sig.

,

Eu konkurrens på lika villkor innebär enligt föreningens mening att in-

vesteringsbankens medelsanskaffning blir föremål för samma emissions­

kontroll och reglering av räntevillkor som gäller för övriga upplånande in­

stitutioner. Beträffande bankens .medelsplacering sägs i promemoriorna att

någon subventionering av låntagarna inte skall förekomma, vilken princip

Sparbanksföreningen ansluter sig till. Denna princip bör på lämpligt sätt

fastslås, t. ex. i bankens bolagsordning, Man bör emellertid vara klar över att

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

117

upprätthållandet av principen i praktiken blir ett svårt awägningsproblem för

investeringsbanken. De projekt banken skall finansiera kommer ju bl. a. att

vara sådana, vars förväntande avkastning kan vara avlägsen och osäker re­

dan företagsekonomiskt sett eller rentav utgöras av en avkastning i »vidare

samhällsekonomisk mening». I praktiken blir säkerligen en långivning av

detta slag svår, kanske omöjlig att förena med principen »inga subven­

tioner».

I sammanhanget är det då rimligt att tänka sig, anser föreningen, att i

varje fall de vidare samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar, som ban­

ken kommer att göra beträffande objekt för vilka lån söks, redovisas Öppet

med viss regelbundenhet. Att dessutom företrädare för näringslivet och hu­

vudgrupperna inom bankväsendet bör ingå i investeringsbankens styrande

organ anser föreningen självklart. Banken måste vidare i den del av sin

rörelse där den kan komma att uppträda i direkt konkurrens med övriga

bankinstitut tillämpa marknadsmässiga villkor. Eljest kan följden bli en

olycklig vidareutveckling av den situation som man i dag snarast önskar

komma bort från på kreditmarknaden, nämligen förhållandet att de båda

nuvarande statliga bankinstituten har låga eller inga krav på förräntning

av det egna kapitalet, och därigenom är gynnade i förhållande till sina kon­

kurrenter.

Sparbanksföreningen anser att någon statlig garanti inte torde behöva

införas som extra säkerhet för investeringsbankens upplåning. Inte heller

bör banken tills vidare ges rätt till aktieplaceringar. Redan promemorian

andas stor tveksamhet om behovet och lämpligheten av ett arrangemang av

sistnämnda slag och Sparbanksföreningen menar att en sådan rätt bör över­

vägas i samband med överväganden om motsvarande rätt för bankinstituten

i övrigt.

Rent allmänt vill föreningen också understryka att penning- och kredit­

marknadspolitiken måste förhålla sig neutral mellan investeringsbanken och

övriga banker i sådana avgöranden som har betydelse för konkurrensförhål­

landet dem emellan.

Sammanfattningsvis anser alltså Svenska sparbanksföreningen att försla­

get till en investeringsbank, under de förutsättningar föreningen angivit i

det föregående, är värt att föras vidare och göras till föremål för proposition

till riksdagen. Eftersom förslaget dessförinnan behöver konkretiseras på ett

antal punkter — förutom vad som ovan påpekats behöver också den nya

bankens förhållande till inspektionsmyndigheterna klarläggas — vill Spar­

banksföreningen föreslå att en arbetsgrupp snarast bildas med deltagare

från berörda statliga myndigheter, näringslivet och kreditinstituten för

att vidareutveckla det föreliggande förslaget. Sparbanksföreningen är för

sin del beredd att omedelbart ställa representanter till förfogande för med­

verkan i ett sådant arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

13. Sveriges Grossistförbund

I PM nr 1, som behandlar behovet av en investeringsbank, framhålles att

utvecklingen inom näringslivet leder till starkt ökade kapitalbehov. Det kon­

stateras också, att den successivt fallande självfinansieringsgraden inom

näringslivet innebär, att kreditmarknaden i ökad utsträckning måste tas i

5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

118

anspråk för att de ökade kapitalbehoven skall kunna täckas. Dessa förhål­

landen anses i sin tur påkalla en förändring och komplettering av nu existe­

rande kreditmarknadskanaler.

Det finns i och för sig icke anledning att rikta några invändningar mot

den bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna inom näringslivet»

som sålunda kommer till uttryck i promemorian. Olika utredningar pekar

tvärtom otvetydigt på att kapitalbehoven kommer att bli stora, och detta

gäller även andra näringsgrenar än industrin. Vi vill sålunda beträffande

den näringsgren, som vi företräder, partihandeln, erinra om att kapitalbe­

hovet inom denna sektor enligt långtidsutredningen beräknas uppgå till ca

300 milj. kr. per år för investeringar i lagerbyggnader, vartill kommer ett

behov av rörelsekapital av ungefär samma storleksordning. Därtill kommer

emellertid ett icke närmare preciserat kapitalbehov för de förvärv av före­

tag, som kommer att bli nödvändiga för att en på sikt rationell företags­

struktur skall kunna uppnås. Det är uppenbart, att detta kapitalbehov inom

vissa branscher kommer att bli betydande.

De samlade kapitalbehoven inom näringslivet kan förväntas få en sådan

omfattning och inriktning, att vissa institutionella förändringar på kapital­

marknadssidan blir nödvändiga. Vi har också för vår del i olika samman­

hang — bl. a. i vårt yttrande över långtidsutredningen — betonat detta och

därvid särskilt tryckt på nödvändigheten att finna nya vägar för kanalise-

ring av AP-fondens växande medel till näringslivet. Vi finner det därför i

och för sig tillfredsställande att denna viktiga fråga upptagits till behand­

ling i föreliggande promemorior.

Innan vi ingår på en behandling av hithörande problem, vill vi emeller­

tid framhålla, att betydelsen av företagens självfinansieringsgrad inte får

underskattas. Det är riktigt, att självfinansieringen minskat, vilket inte

minst varit fallet inom partihandeln. Vi vill sålunda erinra om att parti­

handelns självfinansieringsgrad, uttryckt som kvoten mellan partihandelns

bruttosparande och bruttoinvesteringsutgifter inklusive förändringar i la­

gervolymen, under perioden 1951—1959 utgjorde i genomsnitt ca 70 % mot

48 % för åren 1960—1962. Självfinansieringsgraden torde i praktiken ha

varit än lägre beroende på att ökningen i utestående kundfordringar, som

inte redovisas i statistiken, torde ha varit större än ökningen av partihan­

delns leverantörskulder. Det finns anledning räkna med att självfinansie­

ringsgraden efter 1962 ytterligare minskat. Denna minskning av självfinan­

sieringsgraden är för partihandelns del särskilt oroande med hänsyn till att

partihandelsföretagen till väsentlig del utgöres av familjeföretag och till

följd därav har särskilda svårigheter att öka det egna kapitalet.

I promemorian anges den lägre självfinansieringsgraden inom företagen

närmast vara positiv, eftersom det leder till att företagen blir mer beroende

av extern finansiering, vilket i sin tur leder till att myndigheterna kan få

ökad kontroll över investeringsutvecklingen. Häri ligger en klar strävan till

styrning av näringslivets investeringar, som för övrigt är genomgående i

promemoriorna. Vi vill för vår del framhålla, att en central styrning alltid

innebär stora risker, därför att det blir bedömningarna inom en enda in­

stans, som blir i hög grad avgörande för utvecklingen. Man synes förutsätta,

att denna instans bättre än andra skulle kunna bedöma de sannolika ut­

vecklingstendenserna inom näringslivet och avgöra vilka projekt, som är

tänkbara. Detta är en helt orealistisk ståndpunkt, för vilken det i varje fall

inte går att finna något stöd i den hittillsvarande utvecklingen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera vilken självfinansieringsgrad, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

119

är den mest ändamålsenliga i olika situationer. Betydelsen av en rimlig

självfinansiering får emellertid inte underskattas. Enligt vår mening är

självfinansieringen nu så låg, att en höjning framstår som angelägen. Där­

igenom skapas inte minst psykologiska förutsättningar för en satsning inom

företagen på projekt, som på längre sikt framstår som lönsamma men som

samtidigt kan bedömas vara riskfyllda.

I PM nr 1 konstateras, att år 1970 omkring en tredjedel av den totala ny­

utlåningen på den organiserade kreditmarknaden kan beräknas komma

från AP-fonden. Det är mot denna bakgrund helt självklart, att AP-fondens

utlåning måste anpassas till det nya läge, som sålunda uppkommer, och

framför allt att näringslivets andel av fondens utlåning måste ökas. Därom

kan knappast några delade meningar råda.

Den vidgade kanalisering av AP-fondens medel till näringslivet, som så­

lunda måste komma till stånd, kan ske på olika vägar. Vi har såsom redan

framhållits i olika sammanhang hävdat, att en slussning via affärsbankerna

vore den naturligaste lösningen, eftersom man då kunde utnyttja en befint­

lig organisation och framför allt dra fördel av den sakkunskap och de er­

farenheter, som finns samlade inom bankväsendet. Vi har i samband där­

med också efterlyst en revision av banklagen och bl. a. betonat, att gällande

säkerhetsbestämmelser, som i alltför hög grad gynnar företag med traditio­

nella saksäkerheter på andra företags bekostnad, bör uppmjukas. Dessa åt­

gärder bör snarast vidtagas.

I promemorian går man emot en kanalisering via affärsbankerna, och

man förordar i stället, att ett från både nuvarande kreditinstitut och AP-

fonden fristående långivarinstitut inrättas. Staten förutsättes stå för det

riskbärande kapitaltillskottet.

Vi kan för vår del inte dela den negativa attityd gentemot affärsbankerna,

som kommer till uttryck i promemorian. Vi kan inte finna, att bankernas

låneverksamhet skulle vara »exklusiv» i den bemärkelsen, att den ensidigt

skulle gynna någon viss kategori av låntagare. Vi finner det tvärtom väsent­

ligt understryka, att långivningen från bankerna är uppdelad på så många

olika instanser — inklusive en statlig affärsbank — att någon risk för en­

sidig inriktning av krediterna inte föreligger. Det är inte fråga om, att det

skulle behövas »en osynlig hand» för att lånemedlen skall styras »till de

mest produktiva och räntabla investeringarna». Det räcker med att hänvisa

till att det trots vissa institutionella brister i vårt nuvarande system varit

möjligt att klara den betydande strukturomvandling av vårt näringsliv, som

präglat de senaste årens utveckling. Exempel på denna omvandling kan inte

bara hämtas från industrin. Vi vill sålunda erinra om att det inom parti­

handeln genom företagssammanslagningar skapats enheter, som även in­

ternationellt sett är stora. Dessa exempel från olika branscher visar, att det

trots bristerna i systemet varit möjligt att klara många problem. Det är vä­

sentligt, att förutsättningar nu skapas för att näringslivet skall kunna fort­

sätta på den inslagna vägen.

När man bedömer affärsbankernas roll i detta sammanhang är det viktigt

att hålla i minnet, att dessa inte är några kapitalmarknadsinstitut utan i

första hand är inriktade på andra former av krediter. Från affärsbankshåll

liksom också från andra instanser har man emellertid i olika sammanhang

framlagt förslag till hur en på långfristiga projekt inriktad kreditgivning

skulle kunna ordnas på ett effektivare sätt än hittills. Det är inte rimligt,

att dessa förslag skall avfärdas så lättvindigt som nu sker i promemorian.

Vi finner det tvärtom uppenbart, att man genom att skapa förutsättningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

120

för bankerna att bilda på långfristig kreditgivning inriktade institut åstad­

kommer en konkurrens på marknaden, som ger en väsentligt mer allsidig

bedömning av uppkommande projekt än vad som blir möjligt vid en kon­

centration till en enda statlig investeringsbank. Vid en sådan koncentration

skulle man verkligen med fog kunna tala om exklusivitet i utlåningen.

De promemorior, i vilka förslaget om en statlig investeringsbank fram-

lägges, ger enligt vår mening inte tillräcklig grund för ett ställningstagande

till ett projekt av den storleksordning och genomgripande karaktär, som det

här är fråga om. Förslaget är i sina olika delar sakligt så svagt underbyggt,

att det inte rimligen kan läggas till grund för ett beslut. Vi finner det sär­

skilt anmärkningsvärt, att man på en rad punkter avfärdar tänkbara alter­

nativa lösningar med att de inte representerar »någon framkomlig väg»

eller liknande uttryck utan att ge några motiv eller bevis för riktigheten

av denna ståndpunkt.

Vi vill särskilt framhålla, att tillkomsten av en statlig investeringsbank ju

inte innebär, att nytt kapital tillskapas. Det blir endast fråga om en omför­

delning mellan olika kanaler, vilket än mer understryker vikten av en sam­

lad översyn av hithörande problem. Vi vill i detta sammanhang även peka

på möjligheten att genom en uppmjukning av valutaregleringen skapa förut­

sättningar för ökad upplåning utomlands. De argument, som i PM nr 1 an-

föres mot en sådan uppmjukning, ger enligt vår mening en alltför ensidig

belysning av dessa frågor.

Eu fråga, som måste ägnas särskild uppmärksamhet, är räntabilitets-

aspekten. Det är väsentligt, att de långfristiga lån, som ställes till företa­

gens förfogande, inte får karaktären av subventioner utan att räntabilitets-

kraven upprätthålles. Principiellt vill vi därför instämma i vad som sägs i

PM nr 2 om att »ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets

utveckling» skall stödjas. Denna enligt vår mening självklara inställning

till kreditgivningen motsäges emellertid på annat ställe i promemoriorna,

där det heter, att »vissa hänsyn till kostnad och räntabilitet i vidare sam­

hällsekonomisk bemärkelse kan komma att motivera avsteg från begränsa­

de företagsekonomiska räntabilitetskriterier». Detta uttalande synes inne­

bära, att man åsyftar sådana former av subventioner, som förekommer i

lokaliseringspolitiska sammanhang. Vi avvisar bestämt, att sådana värde­

ringar skulle tillåtas ingå i de överväganden, som blir aktuella i nu före­

varande sammanhang.

Vi vill tillägga, att ett visst mått av subvention kan ligga i förslaget om

en investeringsbank därigenom att förräntningskravet på det i banken in­

satta kapitalet förutsättes böra sättas i andra hand liksom också därigenom

att staten ställer vissa garantier för upplånat kapital. Om dessa för inves­

teringsbanken specifika förhållanden skulle återspeglas i den ränta, som

uttages av låntagarna, kan därigenom ett gynnande av vissa företag inträda

på bekostnad av företag, som är hänvisade till andra lånemöjligheter. Frå­

gan om utlåningsräntans höjd har över huvud taget inte berörts i promemo­

riorna, varför underlag saknas för eu bedömning av hithörande frågeställ­

ningar.

Vi vill särskilt betona, att hithörande frågor måste lösas på ett sådant

sätt, att även mindre och medelstora företag — oavsett bransch — får sin

kapitalförsörjning tryggad. De speciella problem, som dessa företag möter

och som påtalats i många olika sammanhang, skulle förstärkas, därest nå­

gon form av prioritering av AP-medlen skulle ske till större företag. Det är

därför angeläget, att någon sådan prioritering icke kommer till stånd.

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

121

Med åberopande av vad ovan anförts kan vi icke biträda förslaget om en

statlig investeringsbank utan hemställer, att förutsättningar skapas för en

lösning av näringslivets långfristiga kapitalförsörjning enligt de riktlinjer,

som vi skisserat.

14. Sveriges Hantverks- och Industriorganisation

Förslagets bakgrund och innehåll

Promemoriorna redovisar synpunkter i anslutning till meddelandet i

årets statsverksproposition om att statliga åtgärder vore att förvänta på

kreditmarknaden för finansiering av större utvecklings- och omställnings-

projekt inom näringslivet. Enligt statsverkspropositionen skulle detta ske

genom inrättande av en statlig fond på till en början 500 miljoner kronor.

I de nu remitterade promemoriorna har dessa uppgifter ändrats och för­

slaget presenteras där såsom inrättandet av en statlig investeringsbank med

ett eget kapital budgetåret 1967—68 om 500 miljoner kronor och 1 000 mil­

joner kronor 1968—69. Med sistnämnda aktiekapital som risktäckning

skulle en upplåning i huvudsak hos Allmänna pensionsfonden kunna ske

på till en början upp till 5 miljarder kronor.

Bakgrunden till det framlagda förslaget redovisas i PM nr 1. Enligt den­

na kan år 1970 omkring 1/3 av den totala nyutlåningen på kreditmarkna­

den beräknas komma från AP-fonden, varvid motiv föreligger för att en

ökad andel av dessa medel då bör gå till näringslivet, speciellt som banker­

nas resurser relativt sett beräknas komma att minska samtidigt som nä­

ringslivets behov av extern finansiering (upplåning) beräknas öka bl. a. på

grund av den försämrade självfinansieringsförmågan. Mot ett behov av en

ökad kreditmarknadsandel för näringslivet skulle sålunda stå en ökad ut-

budsandel för AP-fonden och en minskad för bankerna, varför en ökande

andel AP-medel bör slussas över till näringslivet. I promemorian utveck­

las vidare ett antal synpunkter på de principiella problemen i fråga om

kreditmarknadens funktion och uppgifter. Det framhålls bl. a. att företa­

gens planering blir allt mer långsiktig och därmed kan kräva långsiktiga

krediter för sitt realiserande. Investeringar i forskning och utvecklingsar­

bete kan t. ex. förväntas utmogna först på mycket lång sikt och vara spe­

ciellt riskfyllda. I framtiden kan man räkna med att det föreligger behov

av lån av en storleksordning, som man hittills endast haft att räkna med

i undantagsfall, och marknadsutvecklingen kan medföra krav på större

produktionsenheter än vad som i dag finns hos flertalet branscher.

I promemorian ställs frågan om inte förutsättningar borde skapas för att

höja företagens under senare år försämrade självfinansieringsförmåga och

därigenom undvika att svårtillgodosedda externa lånebehov aktualiseras.

Detta kan ske genom en sänkning av företagsbeskattningen, eventuellt ock­

så av ATP-avgifterna. Denna utväg avvisas emellertid, liksom även en ökad

upplåning utomlands. Resonemanget för fram till att AP-fonden bör tas i

ökat anspråk för kreditgivningen till näringslivet, varvid fonden finge från­

gå de principer som hittills styrt dess långivning och bl. a. bli inriktad på

att ta risker. En väg att lösa frågan skulle vara att slussa AP-medel via af­

färsbankerna, en annan att etablera ett fristående kreditinstitut för kana-

122

lisering av AP-medel. Man avvisar emellertid både åtgärder för att öka

självfinansieringsgraden hos företagen och att utnyttja bankerna för distri-

buering av fondmedel och kommer fram till förslag om en fristående stat­

lig investeringsbanlc, där staten direkt står för det riskbärande kapitaltill­

skottet.

I PM nr 2 redovisas synpunkter på den föreslagna bankens rörelse och

förhållande till kreditmarknaden.

SHIO:s synpunkter

Strukturomvandlingen

Svenskt näringsliv befinner sig för närvarande i en period av utveckling

och strukturell omdaning. Betydande förändringar har inträtt och kommer

att inträda såväl i fråga om marknadsföring och avsättningsmöjligheter som

i fråga om tekniska, ekonomiska och strukturella förändringar inom före­

tagen. Det växande varuutbytet med utlandet, tillkomsten av nya varugrup­

per, utvecklingen av nya tillverkningsmetoder, förändringar i efterfrågan

både på konsumtions- och kapitalvaror, förändringarna på arbetsmarkna­

den, nya former för administration och företagsledning, fusionering' och

andra former av samverkan mellan företag, allt detta utgör faktorer som

påverkar företagens planering och arbetsförhållanden i övrigt. Vad som de

senaste åren tilldragit sig speciell uppmärksamhet är att den strukturför­

ändring inom företag och branscher, som alltid utgjort ett normalt inslag

inom ett dynamiskt näringsliv, tenderar att öka i omfattning och intensitet,

ett förhållande som berör praktiskt taget samtliga områden inom närings­

livet och ingalunda är begränsat till i promemorian antydda projekt.

Inverkan på kreditmarknaden

De växande förändringarna inom näringslivet som helhet medför att nya

inslag och omvärderingar även kommer att beröra förhållandena på kre­

ditmarknaden, eftersom denna måste anpassas till samhällets förändringar

och till ändrade anspråk från näringslivet. Motivet för finansdepartemen­

tets nu framlagda förslag om eu särskild investeringsbank anges vara att

framför allt underlätta investeringar av efter våra förhållanden betydande

storlek, upplagda på mycket lång sikt, och att dessa förväntade investe­

ringsbehov icke kan tillgodoses inom ramen för nuvarande kreditinstitutio­

ner. Det är sannolikt att i takt med utvecklingen vissa investeringar inom

näringslivet i fortsättningen kan komma att bli av en helt annan storleks­

ordning än tidigare. Promemorian antyder dock icke vilka dessa förvän­

tade investeringar skulle vara eller inom vilket område de skulle ligga. Det

kan emellertid förmodas att man närmast åsyftar behovet av radikalt nya

åtgärder inom vissa av våra hittillsvarande basindustrier.

SHIO delar uppfattningen att en kommande stormarknad kommer att

medföra betydande krav på omställning även inom företag, som i dag räk­

nas till svensk storindustri, och det är självfallet ur landets synpunkt ange­

läget att en nödvändig omställning i fråga om de stora enheterna också

kan genomföras.

Ny bank ökar inte kredittillgången men kan styra pengar i ny riktning

Ett nytt kreditinstitut ökar i och för sig inte tillgången till kapital. Den

nya banken påverkar sålunda icke kreditvolymen i landet, men väl kan

genom denna eller andra åtgärder inriktningen av kapitalströmmarna sty­

ras i nya banor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

123

Försämrad självfinansiering kan försvaga investeringsviljan

Tanken att överföra större andel än tidigare av AP-fondernas medel till

näringslivet är enligt vår mening riktig och åtgärden ofrånkomlig under

nu gällande förhållanden. Innan denna fråga behandlas bör emellertid en

annan i promemorian aktualiserad frågeställning diskuteras, nämligen den

alternativa åtgärden att underlätta företagens självfinansiering genom skat­

tereformer och minskat avgiftsuttag till ATP-systemet. Promemorian avvi­

sar båda dessa åtgärder men med föga övertygande argument. Bl. a. uttalas

farhågor för att förbättrade vinstmarginaler endast skulle leda till höjda

löner och utdelningar, varför det åsyftade resultatet skulle utebli, och i den

mån resultatet ändå skulle nås behöver detta ingalunda »inträffa inom de

företag och de branscher som åsyftas med politikomläggningen». Prome-

morieskrivaren verkar tillfredsställd med den försämrade betalningsbered-

skap som företagen genom olika statliga åtgärder, inflation och ökande ut-

1 andskonkurrens utsatts för, eftersom detta möjliggjort att »kreditpoliti­

kens grepp om investeringsutvecklingen kunnat bli fastare». Detta »fastare

grepp» redovisas vid en tidpunkt då inflationen och löne- och kostnadsut­

vecklingen försatt svenskt näringsliv i en allvarlig situation. Den utomor­

dentligt snabba expansionen av statens och kommunernas utgifter har starkt

bidragit till denna utveckling, och situationen för dagen är sådan att företa­

gen har att möta en kommande stormarknad och hårdnande utländsk kon­

kurrens med försvagade egna resurser.

Enligt vår mening är en förbättrad självfinansiering inom företagen högst

angelägen, om man med tillförsikt skall möta den fortsatta utvecklingen.

Om icke företagens självfinansiering förbättras, torde resultatet bli en sjun­

kande investeringsvilja över huvud taget, framför allt beträffande riskbä­

rande investeringar. Då en större investering inte ger beräknad avkastning,

kan företagets existens hotas om finansieringen sker lånevägen. Vid en be­

tydande självfinansieringsgrad har emellertid de erforderliga resurserna

byggts upp i förväg, varför konsekvenserna av en felinvestering inte nöd­

vändigtvis blir lika allvarliga. Tillgängliga vetenskapliga undersökningar

visar också ett klart samband mellan minskande självfinansiering och mins­

kad benägenhet för riskfyllda investeringar. Även om positiva åtgärder för

att förbättra företagens egen finansiering nu skulle vidtagas av statsmak­

terna, är det emellertid ofrånkomligt att därutöver underlätta företagens

kapitalförsörjning, då den försvagning av företagens självfinansieringsför-

måga som hittills skett endast långsamt kan övervinnas.

Friare kapitalmarknad genom lån utomlands

En dellösning av problemet genom ökad upplåning utomlands — vilket

i princip ligger nära till hands i ett läge av växande internationell mark­

nad — avvisas i promemorian av två skäl. Dels skulle en sådan import

kunna »spilla över i en inhemsk efterfrågan» och beröra felinvesterings­

områden och därmed neutralisera behövlig åtstramning i ett överhettat kon­

junkturläge, dels skulle utvecklingen kunna bli motsatsen, dvs. en netto­

kapitalexport på grund av den svenska aktiemarknadens svaga attraktions­

kraft. Sistnämnda förhållande skulle förvärra de inhemska problemen.

Organisationen finner denna argumentering mot en friare kapitalmark­

nad allt för ensidig. Med liknande motivering skulle över huvud taget varje

utveckling mot vidgade marknader även på andra områden kunna avstyr­

kas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

124

Ökad slussning av AP-medel via befintliga banker och andra kreditinstitut

Som tidigare nämnts förutses i promemorian en väsentligt ökad kredit-

givning från AP-fonden till näringslivet. Detta skulle troligen innebära att

fonden fick frångå hittillsvarande principer i fråga om risktagande. Det

framhålls även att fonden i förhållande till utrymmet på marknaden kan

tendera att bli »för stor», även om den nu fastlagda nivån för avgiftsuttag

bibehålls — enligt vår mening för övrigt ett argument för att sänka uttags-

procenten för ATP-avgifterna.

En slussning av AP-medel via affärsbankerna anses skulle ytterligare öka

dessas inflytande på resursfördelningen. En sådan väg avstyrks bl. a. med

motiv att detta skulle accentuera ensidigheten i deras nuvarande kreditprio­

ritering. Argumenteringen mot bankerna i detta avsnitt baseras enligt or­

ganisationens mening inte på faktiska förhållanden och är inte träffande.

I motsats till promemorians uppfattning förefaller oss en slussning av

AP-medel via befintliga kreditinstitut, alltså utan prioritering just för af­

färsbankerna, vara en god dellösning när det gäller att nyttiggöra AP-me-

del inom näringslivet. En sådan åtgärd löser visserligen inte med säkerhet

de i promemorian förutsatta problemen, men för näringslivet i övrigt bör

den tillgodose väsentliga kreditbehov. När man i promemorian talar om att

fördelningen av resurser för närvarande skulle vara förbehållen existeran­

de kreditinstitut, bör ihågkommas att den verkliga resursuppdelningen på

kredit- och kapitalmarknaden sedan länge bestäms av myndigheterna ge­

nom föreskrifter i fråga om placering, reglering, emissionskontroll och prio­

ritering av vissa områden framför andra. Åtskilliga skäl talar emellertid

för att kreditmarknadens institutioner kan förväntas genomföra en grad­

vis anpassning till näringslivets förändrade behov om de legala förutsätt­

ningarna härför skapas.

De mindre företagen kräver rimlig andel av kreditmarknaden, svarar för

en tredjedel av produktionen och satsar hårt på rationalisering men brom­

sas av kreditutvecklingen

SHIO vill understryka att de stora projekt, till vilkas genomförande den

föreslagna banken är avsedd att medverka, endast utgör en del av problem­

komplexet rörande det svenska näringslivets utveckling och anpassning.

Inom hela näringslivet pågår för närvarande ett intensivt arbete för att föl­

ja med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen, och det föreligger över­

allt växande investeringsbehov för att denna anpassning skall kunna ge­

nomföras. Detta gäller inte minst de mindre och medelstora företagen, vil­

ka under efterkrigstiden i stort sett med framgång hävdat sina positioner.

I den rikt differentierade produktion som kännetecknar en modern indu­

stristat har, även i en stormarknad, mindre och medelstor företagsamhet

givna och betydelsefulla uppgifter. Även dessa företagsgrupper satsar hårt

på att genom rationalisering och specialisering hävda sig på marknaden.

Ungefär 30 procent av produktionen inom industri och hantverk sker i

dag hos företag med under 50 anställda per enhet, en siffra som korrespon­

derar väl med exempelvis näringsstrukturen i USA och Västtyskland. En

bearbetning av statistiska centralbyråns industristatistik visar att effektivi­

tetsökningen inom de mindre företagen under tioårsperioden 1954—64 var

procentuellt sett starkare än inom övriga grupper. Utrymme finns fortfa­

rande för väsentliga produktionshöjningar, men detta förutsätter att den

investeringsfrekvens som präglat tidigare år kan upprätthållas även i fort­

sättningen. Så har emellertid icke varit fallet de senaste åren. Under 1960—

64 steg de mindre företagens andel av industrins totala maskininvesteringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

125

från 15 till 21 procent. Under åren 1965—66 sjönk emellertid denna pro­

centandel åter tillbaka till utgångsläget. Detta beror uppenbarligen till stor

del på det skärpta kreditmarknadsläget, som försvårat just för de mindre

enheterna att genomföra sina rationaliseringsprogram. Om denna nedåt­

gående trend fortsätter, försämras självfallet den tidigare gynnsamma ut­

vecklingen av produktivitetskurvan.

De mindre företagens procentuella andel av bankernas utlåning till in­

dustrin har under senare år sjunkit från 35 till 25 procent, varav mellan

1965 och 1966 från 28 till 25 procent. Denna minskning kompenseras del­

vis men ej helt av ökad utlåning från AB Industrikredit och AB Företags-

kredit in. fl. institut, sparbankerna, företagareföreningarna etc. AB Industri-

kredit, som har till speciell uppgift att slussa AP-medel över till de mindre

och medelstora företagen, har under de senaste åren haft svårigheter att

erhålla tillräckliga medel från fonden. Detta har medfört orimligt långa

väntetider för de lånesökande, vilket i sin tur försvårat planeringen för bå­

de dem och institutet. För den omställningsprocess inom denna del av nä-

ringslivet som nu pågår är därför en ökad tillströmning av AP-medel nöd­

vändig till bl. a. AB Industrikredit.

Om en investeringsbank skulle komma till stånd och till väsentlig del

få sin rörelse finansierad från AP-fonden, förutsätter sålunda SHIO att

detta icke menligt inverkar på möjligheterna för de delar av näringslivet,

för vilka det föreslagna kreditinstitutet icke i första hand är avsett, att er­

hålla en rimlig kreditvolym till sitt förfogande. Kreditsituationen för de

grupper som här åsyftas är redan nu sådan att en skyndsam ändring måste

komma till stånd för att få en effektiv kapitalförsörjning. Genomförs det

planerade projektet, far detta m. a. o. inte betyda att andra viktiga rationa-

liseringsbehov kommer i kläm.

SHIO vill understryka sin bestämda uppfattning, att en framgångsrik

anpassning av svenskt näringsliv till nya förhållanden icke blott kräver

forsknings-, utvecklings- och omställningsarbete inom hittillsvarande bas­

industrier utan i minst lika hög grad en hård satsning och inriktning från

kreditmarknadens sida på att klara även de omställningsprojekt och det

utvecklingsarbete som redan nu pågår inom andra delar av näringslivet och

som är en väsentlig förutsättning för en tillfredsställande ekonomisk till­

växt över huvud taget.

Motiveringen för en ny investeringsbank

Som vi inledningsvis framhållit är en av förutsättningarna för en fort­

satt utveckling av svenskt näringsliv, att även kreditmarknaden och dess

institutioner anpassas och förnyas i takt med utvecklingen och att därvid

inslag i form av nya institutioner kan bli nödvändiga. Det remitterade för­

slaget är ur denna synpunkt intressant. Det kan dock kanske ifrågasättas

huruvida industrins förväntade struktur utveckling just nu behöver föran­

leda så radikala grepp som här föreslås.

Industrin kännetecknas för närvarande mera av evolution än av revolu­

tion, och man kan hävda alt statsmakterna i första hand borde inrikta sig

på att skapa allmänt gynnsamma förutsättningar för industriell utveckling!

Det kan också noteras att förslaget utgår från ett dynamiskt näringsliv ---

med ständigt ökande investeringskrav, starkt ökad strukturrationalisering

e^c* medan däremot kreditmarknaden uppfattas som övervägande sta-

tisk; den traditionella funktionsfördelningen mellan olika kreditinstitut an­

tas bli oförändrad, övervägande skäl talar emellertid för att placerings-

5f

Bihang till riksdagens protokoll

1.967.

1 samt. Nr 56

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

preferenserna för olika typer av kreditinstitut skulle konrma att förändras

i relativt snabb takt, om de icke hindrades av de av statsmakterna uppställ­

da lagbestämmelserna. Om en investeringsbank upprättas, får detta icke

förhindra kreditväsendet att genomföra den anpassning i fråga om nya

uppgifter och verksamhetsgrenar som näringslivets utveckling kräver.

Politisk påtryckning skadlig och omotiverad

I promemorians motivering för den föreslagna banken framträder ett

starkt politiskt inslag. Klara önskemål anges om att AP-fonden genom for­

slaget disponeras så att myndigheterna på lång sikt får möjlighet att i hög­

re grad än nu påverka det privata näringslivet. Detta syfte täcks av en for­

mell omsorg om näringslivets kapitalförsörjning. Enligt organisationens me­

ning är statskontrollen över kreditmarknaden och därmed över enskilt nä­

ringsliv i dag så omfattande, att nya förslag syftande till ytterligare vidgad

kontroll bör avvisas.

Om ett nytt institut kommer till stånd, är det ytterst angeläget att detta

inte får en politisk prägel eller blir känsligt för politiska påtryckningar. In­

vesteringsbeslut, där statsmedel riskeras på exempelvis stora sysselsätt-

ningspoiitiska projekt — som kan vara svåra att skilja från de antydda ut­

vecklings- och omställningsprojektcn — bör fattas i vanlig ordning av riks­

dagen. Ett kreditinstituts ledning bör ha garantier för att i sitt beslutsfat­

tande icke bli utsatt för politiskt tryck.

Utredningen före ställningstagande

Vi finner det angeläget att den svenska kreditmarknaden på allt sätt an­

passas så att den effektivt och rationellt fyller sin uppgift för att underlät­

ta en positiv utveckling av företagen inom näringslivet. Härvid bör konti­

nuerligt prövas möjligheterna att genom nya initiativ och åtgärder succes­

sivt höja effektiviteten, varvid även behovet av nya kreditinstitut självfal­

let får uppmärksammas och sådana komma till stånd när ett dokumenterat

behov härav föreligger. Under sådana betingelser bör även den nu aktuali­

serade investeringsbanken etableras, dock under uttrycklig förutsättning att

uppläggningen sker i samförstånd med näringslivet och så att andra vitala

finansieringsuppgifter, närmast finansieringen av mindre och medelstora

företag, icke eftersätts.

De remitterade promemoriorna innehåller emellertid icke något sakligt

underlag för en prövning, och organisationen kan på basis av där presen­

terat material icke göra något direkt ställningstagande i fråga om den före­

slagna banken. Vi vill erinra om att tidigare statliga finansieringsfrämjan­

de åtgärder för näringslivet alltid föregåtts av en ingående prövning, och

att det nu remitterade förslaget är av en helt annan storleksordning.

Före ett beslut måste enligt vår mening en allsidig och saklig prövning

ske, bl. a. bör därvid belysas nuvarande brister på kapitalmarknaden, olika

möjligheter att åstadkomma förändringar, effekten av olika reformer etc.

Alternativa lösningar — ökad kreditgivning via befintliga kreditinstitut, ut­

sträckt användning av obligations- och förlagslån, vinstandelslån etc.

måste också prövas på sakliga grunder. Samtidigt bör lämpligheten av nu­

varande regleringsbestämmelser för kreditmarknaden bedömas samt över­

vägas på vad sätt ändrade bestämmelser kan underlätta en bättre anpass­

ning av kreditinstitutionernas verksamhet till näringslivets förändrade be­

hov.

En arbetsgrupp med representanter för statliga myndigheter, näringsli­

vet och kreditinstituten bör snarast tillsättas för behandling av frågan. Or­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ganisationen, som förfogar över aktuellt material rörande kreditsituationen

inom sitt område av näringslivet, är därvid beredd att omedelbart medver­

ka. Den föreslagna arbetsgruppens granskning och översyn bör självfallet

genomföras innan ev. proposition avges till riksdagen. Det må i detta sam­

manhang nämnas, att promemorian inte innehåller några förslag om bo­

lagsordning, administration, placeringspolitik etc. för det föreslagna insti­

tutet och att exempelvis sparbankerna över huvud taget inte blivit nämnda

på någon enda punkt.

De mindre och medelstora företagens problem måste uppmärksammas. För­

slag till åtgärder. Slutsatser

Oavsett resultat av arbetsgruppens granskning hemställer Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, att ovan angivna synpunkter på kreditbeho­

vet för andra ändamål inom näringslivet än de i promemorian angivna

skyndsamt tas upp till behandling. Med hänsyn till kreditbehovet inom den

mindre och medelstora industrin samt hantverket anser organisationen det

yttersi angeläget att bl. a. följande åtgärder vidtas för dessa företagsgrup-

1. AB Industrikredits och AB Företagskredits utlåningskapacitet ökas lik-

som ayen dessa företags utredningskapacitet, så att låneförmedlingen icke

fördröjs på grund av otillräckliga ekonomiska och personella resurser. Till­

delningen av medel från AP-fonden till dessa bolag ökas väsentligt utöver

nuvarande årliga belopp.

2. Banker och andra kreditinstitut ges möjlighet att vidarebefordra ka­

pital från AP-fonden till näringslivet.

3. Statens hantverks- och industrilånefond förstärks.

4. Företagareföreningarnas ekonomiska och personella resurser upprus-

täSi

Under hänvisning till vad i promemorian anförs beträffande nödvändig-

heten av en okad kapitalström från AP-fonden till näringslivet bör ovan­

stående förslag passa val in i ett aktivt handlingsprogram. Härigenom skulle

nsken for en snedvridning i fråga om kapitalförsörjningen minska och möj­

ligheterna öka för effektiva och nödvändiga omställningsåtgärder även inom

de delar av näringslivet som inte berörs i departementets promemoria.

Sammanfattningsvis får Sveriges hantverks- och industriorganisation

tramhalla följande:

a) Organisationen ansluter sig till huvudsynpunkten i departementspro-

m^?11.01?an ?m kreditmarknadsarsenalen behöver kompletteras med en

möjlighet till långfristig kreditgivning, avseende stora investeringsprojekt

Kreditmarknaden måste i takt med förändringar i fråga om den tekniska

och ekonomiska utvecklingen och den nya marknadssituationen oavlåtligt

anpassas till näringslivets behov, varvid icke blott en förnyelse av verksam­

heten och arbetsformerna i befintliga kreditinstitutioner utan även behovet

av nya kreditinstitut som komplement till befintliga institut behöver över­

vagas.

k) Organisationen anser att de remitterade promemoriorna icke innehål-

ter tillräckligt underlag för bedömande av förutsättningarna för och behovet

av föreslagna åtgärder men att de bör kunna ligga som grund för vidare ut-

lormmng av riktlinjerna för en utbyggnad av kreditresurserna.

C u Organisationen vill förorda, att staten och näringslivet i samråd prö­

var behovet av och förutsättningar för initiativ, åtgärder och reformer på

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

127

128

kreditmarknaden i syfte att skapa förbättrade möjligheter för näringslivets

kreditförsörjning. Därvid bör även behovet av en investeringsfond eller en

investeringsbank, inriktad på långsiktiga och mera omfattande investei ing­

år, utredas.

d) Med hänsyn till att investeringar i nya, stora industriprojekt automa­

tiskt kommer att få konsekvenser på andra håll inom näringslivet förordar

organisationen att skyndsamma åtgärder överväges för att förbättra de

mindre och medelstora företagens kreditförsörjning och att härvid organisa­

tionens ovan preciserade förslag till åtgärder beaktas. Organisationen ■sill

starkt understryka, att om ovan föreslagna utredningar kommer fram till

behovet av en investeringsfond eller -bank, bör inrättandet av en sådan ske

i samförstånd med näringslivet och utformas så att den inte får någon men­

lig inverkan på möjligheterna för övriga delar av näringslivet att erhålla en

rimlig kreditvolym.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

15. Sveriges Industriförbund

Bakgrunden

När förslaget om en näringspolitisk fond framlades i årets finansplan an­

gavs det syfta till ett finansiellt stöd av strukturrationaliseringsprojekt in­

om industrin i former som på en gång skulle ta hänsyn till den långsiktiga

ekonomiska effektiviteten och till de sociala problemen. Det antyddes att

vissa branscher, exempelvis skogsindustrin, var underkastade en omställ­

ningsprocess av sådan art att den utlöste krav på speciella statliga insatser.

Det aviserade stödet skulle enligt finansplanen finansieras genom höjning

av omsättningsskatten.

På industrihåll föranledde detta förslag en starkt avvisande reaktion. Mo­

tiven framstod som oklara och motsägelsefulla. Å ena sidan framställdes för­

slaget som en åtgärd för att påskynda den pågående strukturomvandlingen,

medan det å andra sidan beskrevs som ett led i strävandena att möta de

trygghets- och omställningsproblem som en sådan omvandling ger upphov

till. Vidare framskymtade en klar avsikt att i näringslivets kapialförsörj-

ning införa en prioritering mellan olika branscher och företag, baserad på

myndigheternas bedömning av angelägenheten i deras kapitalbehov.

Så som förslaget om den näringspolitiska fonden presenterades måste det

väcka farhågor för ytterligare uppsplittring och politisk styrning av vår

kapitalmarknad.

Att behovet att förstärka vår industris konkurrenskraft betonades i fi­

nansplanen ingav uppfattningen att man bl. a. avsåg en förtäckt subventio-

nering av industrier av särskild betydelse för lösandet av de betalningsba­

lansproblem, som inflationspolitiken skapat. Förslaget blev icke mera tillta­

lande av att de tilltänkta åtgärderna skulle vidtagas i samråd med närings­

livet. Industrins representanter måste ställa sig tveksamma till uppgiften att

delta i en fördelning av kapitalresurser mellan enskilda branscher och före­

tag i synnerhet när denna icke är baserad på välgrundade ekonomiska kal­

kyler och marknadsmässiga bedömningar. Det stod också klart att förslaget

som sådant icke ökade utrymmet för näringslivets investeringar. Det oklara

uttryckssättet och den missvisande sammankopplingen med en impopulär

skattehöjning gav förslaget en stark politisk karaktär.

I Finansdepartementets kommuniké av den 1 februari, liksom i de depar-

129

tementspromemorior som nu underställts Industriförbundet för yttrande,

bär förslaget omarbetats på väsentliga punkter. Såväl till sin karaktär som

sin omfattning skiljer sig det nu framlagda förslaget om en statlig investe-

ringsbank från den tidigare aviserade fonden. Förslaget syftar nu i första

hand till långt gående ingrepp på kapitalmarknaden.

Förbundet anser det tillfredsställande att man i de remitterade promemo­

riorna till övervägande del säger sig ta sikte på en räntabilitetsmässigt mo­

tiverad kreditgivning. Vi betraktar det som väsentligt att statliga ingrepp

eller stödåtgärder med social- eller sysselsättningspolitisk motivering klart

särskiljes från en näringspolitik som syftar till att underlätta och främja en

på marknadsmässiga bedömningar grundad expansion inom näringslivet.

Förbundet vill emellertid också understryka nödvändigheten av en aktiv

trygghets- och sysselsättningspolitik. För vår arbetsmarknads- och social­

politik föreligger redan allmänt accepterade riktlinjer och en omfattande in­

stitutionell beredskap för underlättandet av arbetskraftens omställning i

samband med den ekonomiska omvandlingen. Förbundet ansluter sig helt

till en samhällspolitik som medverkar till att berättigade krav på trygghet

mot inkomstbortfall och delaktighet i den sociala välfärden tillgodoses. Det

är uppenbart att det i vissa fall kan föreligga eller uppstå behov av särskilda

stödåtgärder i syfte att trygga sysselsättningen och mildra omställningens

följder inom särskilda sektorer och regioner. Likaså kan tillfälliga stödåt­

gärder bli befogade när det gäller vissa branscher, som i andra länder åt­

njuter subventioner. I dylika fall är det påkallat att genom kraftfulla insat­

ser i det internationella handelspolitiska samarbetet söka begränsa stödpoli­

tiken både till tid och omfång. Den extraordinära förstärkning av våra stöd-

och subventionsresurser som av här redovisade skäl kan befinnas erforder­

lig, förutsätter Förbundet bör i särskild ordning beslutas av riksdagen.

Kreditbehov av särskild art

Om vissa av de farhågor som framkallades av fonddebatten i samband

med finansplanens framläggande nu framstår som mindre centrala, träder

andra i deras ställe. Det måste först och främst understrykas att de fram­

lagda promemoriorna uppenbarligen icke representerar ett tillräckligt un­

derlag för beslut om sådana åtgärder som där summariskt skisseras. Sär­

skilt mot bakgrund av den oklarhet som tidigare rått framstår dessa doku­

ment närmast som underhandsupplysningar om tankegångar som framkom­

mit under departementets behandling av ärendet. Ärendets komplicerade na­

tur och vittgående betydelse nödvändiggör ett ingående och sakkunnigt ut­

redningsarbete innan beslut kan fattas.

Ett grundläggande antagande bakom förslaget om ett nytt kreditinstitut är

att det föreligger eller förestår behov av långfristiga lån av sådan storleks­

ordning och sådan riskbetonad karaktär att de icke kan fyllas inom ramen

för det bestående kreditväsendet. Det är alltså icke fråga om den totala kre­

ditvolym som göres tillgänglig för näringslivet utan om formerna för denna

kreditgivning.

Vad först beträffar långfristig kreditgivning till näringslivet i allmänhet

har det sällan saknats röster som här, liksom i andra länder, klagat öve.'

bristen på mellan- och långfristig kredit och efterlyst kapitalmarknadsinsti-

tut som kunde erbjuda krediter med en betydligt längre löptid än den för

affärsbankslån brukliga.

För mindre företag som icke har möjlighet att ordna sin långa finansie­

ring på kapitalmarknaden, exempelvis genom obligationsemissioner, har

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

130

detta behov sedan länge erkänts, icke minst genom tillskapandet av AB In­

dustrikredit och AB Företagskredit. Under efterkrigstiden har en allmän

brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan präglat kreditmarknaden,

men dessutom torde man kunna tala om en relativ brist på långfristiga kre­

ditmöjligheter som i huvudsak varit en följd av de regleringsåtgärder som

vidtagits på kapitalmarknaden. Prioriteringen av bostadsbyggandets och den

offentliga sektorns kapitalbehov, låsningen av räntestrukturen, emissions­

kontrollen och den därav orsakade obligationskön har inneburit att nä­

ringslivets tillgång till obligationsmarknaden blivit begränsad och osäker.

Bostadspolitiken har bidragit till att stegra byggnadskostnaderna och därige­

nom drivit upp kapitalbehoven på detta område.

Beträffande näringslivets upplåningsmöjligheter är det i första hand önsk­

värt att förutsättningarna för obligationsemissioner normaliseras. En friare

räntesättning och ett slopande av 35-mil joner staket för industriemissioner

är villkor för att en emissionskontroll inte skall orsaka en oberäknelig kö­

bildning utan kunna utnyttjas för en fortgående marknadsanpassning. Den

påbörjade uppmjukningen av säkerhetskraven för obligationslån bör full­

följas även beträffande banklån. Lagstiftningen på dessa områden präglas

fortfarande i stor utsträckning av restriktioner i olika hänseenden som här­

rör från verkningarna av kris- och deflationsperioder under mellankrigsti­

den. Denna eftersläpning försvårar väsentligt tillgodoseendet av många väl­

motiverade kreditbehov som, icke minst inom den utvecklingsdugliga mind­

re företagsamheten, icke kan garanteras av traditionella former av säker­

het.

Den sjunkande självfinansieringsförmågan har under 60-talet ökat före­

tagens behov av främmande kapital och deras beroende av de finansierings­

möjligheter som kreditväsendet kan erbjuda.

Från näringslivets håll har under en följd av år föreslagits åtgärder för

att underlätta kapitalförsörjningen och öka kapitalmarknadens funktions­

duglighet. En sammanfattande utredning om »Näringslivets kapitalförsörj­

ning» publicerades 1965 av Sveriges Industriförbund och Svenska Bankför­

eningen. Vad som anförts och rekommenderats i denna skrift har alltjämt i

allt väsentligt sin giltighet. I finansdepartementets promemorior förringas

självfinansieringens betydelse, huvudsakligen under hänvisning till att den

minskar kreditpolitikens möjligheter att »få kontroll över», dvs. att begrän­

sa investeringsverksamheten. Förbundet måste med skärpa reagera mot

denna ensidiga och starkt förenklade framställning av en fråga av så central

betydelse för näringslivets utveckling. Dels är den interna finansieringen av

särskilt vikt för mera riskfyllda investeringar, dels är en tillfredsställande

konsolidering och räntabilitet en grundläggande förutsättning för såväl upp­

låning och aktieemissioner som för det enskilda företagets möjlighet att

hålla en stabil sysselsättning. Risker för en snedvridning av kapitalets för­

delning kan visserligen uppstå vid en hög självfinansieringsgrad, nämligen

som en följd av beskattningens inlåsningseffekt, som kan förhindra att

vinstmedel investeras i lönsamma projekt utanför det egna företaget. Dessa

risker skulle emellertid väsentligt reduceras genom avskaffande av kedje-

beskattningen på bolagsinkomster.

Vad som bör eftersträvas är enligt Förbundets mening sålunda en viss

höjning av industrins självfinansieringsmöjligheter. Detta kunde snabbt

uppnås bl. a. genom borttagandet av omsättningsskatten på investerings­

varor och av energiskatten, vars ekonomiska effekter även i andra avseen­

den framstår som utvecklingshämmande. Vidare är en liberalisering av av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

131

skrivningsreglerna, särskilt för byggnader, befogad med hänsyn till den

tekniska utvecklingen och den fortgående penningvärdeförsämringen. Med

tanke på dagens konjunkturläge vill Förbundet slutligen erinra om sin nyli­

gen gjorda framställning att företagens konjunkturinvesteringsfonder måtte

snarast möjligt få disponeras.

Förbundet måste vidare bestrida det i PM nr 1 framförda påståendet att

en högre lönsamhet nästan obevekligt skulle resultera i en höjning av löner

och utdelningar, varför självfinansieringsgraden inte skulle nämnvärt för­

bättras. Riktigheten av ett sådant påstående sammanhänger givetvis bl. a.

med det vid varje tidpunkt rådande läget på arbetsmarknaden.

Förbundet är visserligen medvetet om att myndigheterna, oavsett sin

principiella inställning till självfinansieringen, har relativt begränsade möj­

ligheter att påverka räntabiliteten så länge de icke kan hejda kostnadsin-

flationen. Mot bakgrund av den defaitism som regeringen uttalat på denna

punkt ser vi oss emellertid nödsakade att betona riskerna med en fortsatt

uppdrivning av det svenska kostnadsläget, vilken ytterligare försämrar lön­

samheten och självfinansieringsmöjligheterna och fortlöpande försvagar fö­

retagens konkurrenskraft och den fulla sysselsättningen.

Försörjningen med riskvilligt kapital kunde väsentligt underlättas genom

en utökning av rättigheterna för försäkringsbolag och banker att förvärva

aktier. Det förhållandet att svenska affärsbanker icke är berättigade att ga­

rantera aktieemissioner genom att överta dem i fast räkning innebär en i

detta sammanhang kraftig begränsning av deras verksamhetssfär. I PM nr 2

anföres de konventionella invändningarna mot en uppmjukning av regler­

na på dessa punkter. Men som ett flertal utländska exempel visar utgör våra

hårda och godtyckliga begränsningar i fråga om sådana finansinstituts pla­

ceringar i dagens läge onödiga hinder mot rörligheten på kreditmarknaden

och mot möjligheterna att genom ett utnyttjande av bestående institut lösa

även omfattande finansieringsproblem.

Från näringslivets sida har t. ex. i den nyssnämnda skriften föreslagits

s. k. vinstandelslån, dvs. en mellanform mellan förlagskapital och aktie­

kapital, vilka i andra länder fått komplettera skalan mellan riskfrihet och

risktagande på kapitalmarknaden. I PM nr 2, där denna möjlighet kort be-

röres, talas med rätta om behovet av en utredning av beskattningsformerna

och konsekvenserna för aktiemarknaden av ett införande av sådana värde­

papper.

Den strukturrationalisering som i dagens läge blivit så uppmärksammad

utgör icke något nytt fenomen som plötsligt uppställer kreditbehov av ny

och sensationell omfattning. Den ekonomiska och industriella tillväxten har

under hela efterkrigstiden varit snabb tack vare stora rationaliseringar inom

företag och branscher samt tillkomsten av nya produkter, metoder och mark­

nader. Det är uppenbart att kreditväsendet hittills i mycket stor utsträck­

ning lyckats på ett effektivt sätt möta de betydande krav som — ofta under

svåra penning- och finanspolitiska betingelser — ställts vid en snabb eko­

nomisk tillväxt. I dag kan visserligen en trendmässig ökning av närings­

livets totala kreditbehov liksom av de största individuella finansieringspro-

jelcten konstateras. Men härav följer ingalunda att ännu större risktagande

projekt icke skulle kunna finansieras inom ramen för det bestående kredit­

väsendet. Detta förutsätter emellertid att den ekonomiska politiken utfor­

mas så att man undanröjer hindren för en ökning av kapitalmarknadens ef­

fektivitet.

Institutionella arrangemang är emellertid av mindre betydelse för kapital­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

132

marknadens funktion om instituten tillåts fungera tillräckligt fritt. De finan-

sieringssvårigheter som under rådande förhållanden kan uppstå för mycket

stora investeringsprojekt utgör således i och för sig inget bevis för nödvän­

digheten av andra reformer av kreditväsendet än de som tidigare nämnts.

De specialinstitut som i många andra länder inrättats för att ombesörja en

långfristig kreditgivning till större företag leder i allmänhet sitt ursprung

till specifika återuppbyggnadsproblem efter första eller andra världskriget

eller till de desorganiserade förhållandena under depressionen på 1930-talet.

Någon enhetlig bedömning av de erfarenheter som på detta sätt vunnits

föreligger icke. De utredningar som på senare år företagits inom OECD och

EEC om de europeiska kapitalmarknadernas brister synes i stort sett resul­

tera i en neutral värdering av sådana institut under förutsättning att dessa

får fungera i konkurrens. Förutom sådana hel- eller halvstatliga special­

institut har också många länder banklagar som tillåter ett betydligt vidare

spektrum av finansieringsverksamhet än i vårt land.

Som tidigare nämnts skulle det aktuella kreditbehovet i allt väsentligt

kunna tillgodoses genom den av oss förordade liberaliseringen av kredit- och

kapitalmarknaden. Därmed är det inte sagt att det inte — särskilt på längre

sikt — kan föreligga behov av en utökning av sortimentet för medellång och

långfristig kredit. Åtgärder för alt tillgodose ett sådant behov får dock icke

utformas som alternativ till bestående kreditinstitut utan endast som kom­

plement av de kreditformer som eljest står till buds. Från näringslivets sida

har initiativ i denna riktning redan tagits. En hittills obesvarad hemställan

om tillstånd att starta ett emissionsinstitut gjordes för tre år sedan. Skälen

för en institutionell komplettering av kapitalmarknaden har bl. a. utvecklats

i den av Förbundet gemensamt med Svenska Bankföreningen utgivna skrif­

ten »Näringslivets kapitalförsörjning». Önskemålet om s. k. investeringsban­

ker är således icke nytt. Det primära är att specialinstitut av detta slag inte

lår fungera som avskärmande kanaler för att leda kapital till mer eller mind­

re godtyckligt prioriterade ändamål. En verksam konkurrens mellan olika

kreditgivare är eu oeftergivlig förutsättning för att sådana institut skall

kunna bidra till en i möjligaste mån ändamålsenlig fördelning av de kapi­

talresurser som står till förfogande.

Utbudet på kreditmarknaden

På kreditmarknadens tillgångssida domineras de framtida utsikterna av

AP-fondernas tillväxt, vilken också i viss mån utgör en spegelbild av före-

tagssparandets och självfinansieringens minskade roll. Att på lämpligaste

sätt distribuera detta betydande sparande till de mest lönsamma använd­

ningsområdena har blivit en ny uppgift för kapitalmarknaden. Problemet är

härvid hur risktagande företagssparande skall kunna ersättas av riskfritt

försäkringssparande. Den sannolika volymen av den omkanalisering av spa­

randet som här kommer att erfordras har belysts i professor Kraghs utred­

ning. Denna problematik är på intet sätt unik. Det kontraktuella sparandets

tillväxt i olika former såsom försäkringssparande och pensionssparande är

karaktäristisk för de flesta industriländer. De lösningar som väljes beror i

väsentlig mån på kapitalmarkndens traditionella utformning och naturliga

utvecklingstendenser. Vad som med hänsyn till svenska förhållanden mer än

något annat skapar problem är de samlade AP-fondernas växande dominans

i kapitalutbudet. Ingen marknad kan nämligen fungera effektivt om en

alltför stor del härrör från en enda part. För att främja den marknads-

mässiga utvecklingen av den svenska kapitalförsörjningen borde därför i

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Kungi. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

133

första hand de tre AP-fondernas verkställande ledningar effektivt sär­

skiljas.

Den framtida fördelningen av AP-fondernas medel mellan olika kapital-

krävande sektorer i samhället kan med stora osäkerhetsmarginaler fram-

räknas på det sätt som skett i professor Kraghs utredning. Yad som däremot

inte kan bestämmas genom sådana kalkyler är genom vilka institutioner

den nödvändiga slussningen av AP-medel till näringslivet bör ske eller hur

fördelningen mellan olika investeringsprojekt skall äga ram.

Industriförbundet vill med särskilt eftertryck betona nödvändigheten av

att man bevarar marknadsmässigheten vid AP-fondernas placeringar och

inte alltför snävt bestämmer placeringsreglerna. AP-medlens disposition blir

nämligen av avgörande betydelse för kapitalmarknadens utveckling. Om

dessa medel i större utsträckning leds genom prioriterande kanaler skulle

detta innebära ett dråpslag mot förhoppningen om en effektivare kapital­

marknad.

I två speciella avseenden röjer finansdepartementets promemorior tanke­

gångar som i detta sammanhang ter sig speciellt oroväckande. Först och

främst yppar sig en stark motvilja mot vad som kallas en »slussning av AP-

medel via affärsbankerna». Affärsbankernas inflytande vid kreditalloke­

ringen kritiseras utan någon som helst bevisning för en påstådd prioritering

av gamla kunder och för kortsiktiga räntabilitetsförväntningar. Det talas om

skönsmässiga inslag i bankernas kreditgivning. Denna lösliga och summa­

riska kritik går dock inte så långt att den förmenar att bankerna genom

sitt handlande utsätter sig för oförsvarliga risker eller intjänar mindre vins­

ter än de borde på basis av sina förment inadekvata bedömningar av förelig­

gande lånebehov. I själva verket är givetvis kreditbedömningar utomor­

dentligt svåra och inrymmer avsevärda osäkerhetsmoment. Någon välgrun­

dad analys av de svenska affärsbankernas praxis i detta avseende föreligger

inte. Det är emellertid förvånande att i promemoriornas kritik av bankvä­

sendet inget som helst omnämnande göres av det faktum att en statlig af­

färsbank av betydande omslutning existerar sedan lång tid tillbaka. Industri­

förbundet vill också framhålla att den snabba och fruktbärande utveckling

som särskilt de senaste decennierna kännetecknat stora delar av svensk in­

dustri sannolikt i hög grad är att tillskriva en framsynt kreditbedömning

från bankernas sida.

Den kategoriska ståndpunkt som i PM nr 1 intages mot en slussning av

AP-medel via affärsbankerna är ohållbar. Frågan kan inte i främsta rummet

vara vem som skall fördela AP-medel, utan vilka kreditbehov som behöver

fyllas. De kreditbehov som kommer att pocka på en viss tillgång till AP-

medel kan knappast i förväg definieras utan att man onödigt låser den

önskvärda fria utvecklingen av kapitalmarknaden.

Vi vill också understryka att det är omöjligt att i förväg reservera något

visst belopp av AP-medlen för stora företag eller för stora investeringspro­

jekt. Det är tvärtom uppenbart att den mindre företagsamhetens kapitalför­

sörjningsproblem hotar att bli ännu svårare än f. n. om speciella åtgärder

vidtas för att prioritera särskilt stora projekt. Det specialinstitut — AB In­

dustrikredit — som särskilt tillskapats för att underlätta den mindre in­

dustrins finansieringsproblem kommer att i framtiden ha väsentliga krav

på det sparande som representeras av AP-fonderna.

I den mån AP-fonderna i ökad utsträckning engageras för näringslivets

finansiering kan detta få till konsekvens att andelen bostadslån i AP-fonder­

nas utlåning kommer att minska. Industriförbundet vill framhålla vikten av

134

att ett ökat ansvar för bostadsbyggandets finansiering inte övervältras på

bankerna. Eu sådan utveckling skulle allvarligt försvåra såväl handelns som

industrins försörjning med rörelsekrediter. Speciellt den mindre industrin

skulle därvid ställas inför stora svårigheter.

AP-fondernas disposition är naturligtvis endast en aspekt av den större

frågan om det totala utrymmet för näringslivets investeringar. Det är så­

lunda uppenbart att en starkt återhållsam finanspolitik utgör en förutsätt­

ning för en snabb ekonomisk tillväxt och för att de därför erforderliga in­

vesteringarna skall kunna realiseras. Därutöver skulle en ökad upplåning

utomlands möjliggöra en under en tid intensifierad investeringsverksamhet.

En liberalisering av de utländska kapitalrörelserna skulle därtill möjliggöra

sådana former för internationellt ekonomiskt samarbete som är av värde

även om ingen betydande nettoimport av kapital skulle uppstå. Kravet på

eu successiv uppmjukning av valutarestriktionerna låter sig icke avfärdas

med det i PM nr 1 uttryckta argumentet att penningpolitiken därigenom

skulle försvagas. Ej heller vad som där anföres att därest en liberalisering

resulterade i en nettokapitalexport detta skulle »förvärra våra egna akuta

problem» är en godtagbar invändning; vad som icke förklaras är varför icke

en nettokapitalimport då skulle förbättra vårt läge. Den beklagliga brist på

förståelse för de internationella kapitalrörelsernas betydelse som avspeglas

i promemorian förefaller också oförenlig med tanke på en framtida ekono­

misk integration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Förslaget om en ng bank

Som framgår av vad tidigare sagts är behovet av nya kreditmarknadsin-

stitutioner långtifrån klarlagt. Detta behov kan dock icke under några om­

ständigheter vara överhängande. Å andra sidan skulle inrättandet av den i

promemorian behandlade banken påverka den framtida utvecklingen av hela

den svenska kapitalmarknaden. Synnerligen starka skäl talar sålunda för

att ett beslut i detta ärende icke forceras.

Det är svårt att avgöra vad som avses med en »lucka» eller ett »gap» i

kreditväsendet. Det kategoriska påståendet i PM nr 1 att den svenska kredit-

marknaden icke har »kapacitet» för ett sådant ökat risktagande som kan

krävas i framtiden förefaller oklart och är i vart fall obevisat. Om man emel­

lertid med en lucka menar att vissa stora kredit- och finansieringsbehov

skulle kunna mötas bättre och effektivare genom en vidgning av det låne-

sortiment som står till näringslivets förfogande, är detta enligt Industriför­

bundets mening sannolikt.

Förslaget om en stor statlig investeringsbank, sådant det skisserats i före­

liggande dokument, inger emellertid utomordentligt allvarliga betänklig­

heter. Den viktigaste hänför sig till själva grunderna för bankens verksam­

het. Det förutskickas i finansdepartementets kommuniké och promemorior

att ändamålet skulle vara att möjliggöra ekonomiskt räntabla projekt »med

inriktning på rationalisering, strukturanpassning och utveckling». Enligt

dessa förklaringar skulle det icke vara fråga om några subventioner av den

art som karakteriserar lokaliseringspolitiken men väl om långfristiga in­

vesteringar av riskfylld karaktär och eventuellt utan särskild säkerhet.

Samtidigt göres emellertid antydningar om att avsteg från företagsekono­

miska kriteriet kan vara motiverade. Som kontrast mot »begränsade» och

»strikta» företagsekonomiska räntabilitetskriterier framhålles de vidare sam­

hällsekonomiska intressen och den »långsiktigt samhällsorienterade syft­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

135

ning» som den nya banken i den statliga långtidsplaneringens tjänst skulle

eftersträva. Det är således långt ifrån en fråga om att enbart ställa nya

kreditformer till näringslivets förfogande. Vad som i grunden åsyftas är en

styrning av investeringsverksamhetens inriktning enligt mycket oklara lön­

samhet skriterier.

Industriförbundet måste starkt reagera mot dessa tankegångar. Det är

uppenbart att de stora offentliga investeringarna i det moderna samhället

väsentligt påverkar räntabiliteten i näringslivets investeringar och vice versa.

Ett hänsynstagande till denna växelverkan är lika nödvändigt inom den

privata investeringsverksamheten som inom offentlig planering. Alla lön­

samhetsbedömningar är emellertid till sin natur osäkra och detta gäller i

särskilt hög grad vid ett sådant ömsesidigt beroende som här omnämnts.

Den investeringsplanering som med eller utan bankernas medverkan äger

rum inom näringslivet är baserad på omfattande erfarenhet och sakkun­

skap. Det måste dröja mycket länge innan ett helt nytt kreditinstitut kan

bygga upp med nuvarande banker likvärdiga personella och andra resur­

ser. Men lika väsentligt är att det komplexa och allvarliga resursfördelnings­

problemet prövas och löses genom en decentraliserad process som väsentligt

minskar riskerna för grova misstag. Antydningarna om att den statliga ban­

ken skulle komma i besittning av en djupare och för andra förborgad insikt

om de ekonomiskt riktiga utvecklingslinjerna för det svenska näringslivet

är ett oroväckande uttryck för undervärdering av svårigheten av de arbets­

uppgifter som företagsamheten och dess ledare har att lösa.

Betryggande garantier är vidare nödvändiga för att s. k. samhällsekono­

miska argument icke tas till förevändning för åtgärder med annan syftning

än rent ekonomiska. I den mån exempelvis lokaliseringspolitiska hänsyn

motiverar subventioner eller stödåtgärder av annat slag måste beslut härom,

såsom tidigare påpekats, fattas med klart politiskt ansvar och icke inom ra­

men för bankverksamhet av här föreslagen art.

Den diskuterade bankverksamhetens storlek ter sig för Industriförbundet

som omotiverad. Någon uppskattning av de speciella kreditbehov som banken

i kraft av sin karaktär skulle avse att fylla har tydligen icke företagits. Utan

egentlig motivering föreslås att bankens eget kapital första året skulle upp­

gå till 500 miljoner kronor, att detta påföljande år skulle ökas med ytter­

ligare 500 miljoner och att upplåningsrätten skulle bli fem gånger så stor.

Enligt den nya utredningen om de finansiella långtidsperspektiven skulle

den totala kreditmarknaden vid 1970-talets början omfatta ca 17 miljarder

kronor. Under förutsättning att bankens upplåning vid samma tid nått stor­

leksordningen 1 miljard kronor påpekas i PM nr 2 att detta endast skulle

utgöra ungefär 6 procent av den totala kreditförmedlingen. Denna skulle

därför väl kunna absorbera en låntagare av angiven storlek. Det måste emel­

lertid beaktas att redan en utlåningsverksamhet av sådan omfattning som

inriktades mot näringslivets långfristiga kapitalupplåning skulle skänka

banken en avsevärd dominans. Enligt den citerade utredningen torde in­

dustrins totala externa finansiering på kapitalmarknaden omkring 1970 en­

dast bli av storleksordningen 1,5 miljarder kronor. En bank av den före­

slagna omslutningen skulle uppenbarligen innebära en allt överskuggande

faktor för den industriella kapitalförsörjningen. Inte ens de bästa föresatser

om en marknadsmässigt bedriven verksamhet kunde under sådana omstän­

digheter förslå för att få kapitalmarknaden att fungera. Om avsikten vore

att fylla en förmodad »lucka» i det svenska kreditväsendet vore det natur­

ligare att först söka bilda sig en uppfattning om det eventuella behovets

storleksordning och sedan anpassa det föreslagna institutets omfattning där­

efter.

Den av myndigheterna föreslagna banken har hittills tilltänkts formen av

ett helstatligt kreditaktiebolag. Några särskilda motiv härför har knappast

framförts. I PM nr 1 avvisas tanken på en investeringsbank finansierad av

nu verksamma kreditinstitut med hänvisning till att de »samhällsekono­

miska aspekterna» på kreditprövningar skulle vara dem främmande. Om

en ny form av utvecklingsfrämjande investeringsbankverksamhet nu skall

införas är det emellertid enligt Industriförbundets uppfattning ofrånkomligt

att frågan om dess organisation behandlas med hänsyn till konsekvenserna

för kapitalmarknadens allmänna funktionsduglighet.

Enligt förslaget skall staten tillskjuta det egna kapitalet, dvs. löntagarnas

pengar som upplånas ur AP-fonderna skall garanteras med skattebetalarnas.

Kravet på betryggande säkerhet för AP-fonderna kan emellertid tillgodoses

på många andra sätt. Mot ett helstatligt ansvar för en stor investeringsbank

talar i första hand kravet på att banken i sitt handlande intar en självstän­

dig hållning. En rad erfarenheter ger vid handen att stora svårigheter att

bedriva lönsam verksamhet är förknippade med politisk beslutanderätt och

politiskt inflytande över företag och företagande.

De specialinstitut som hittills bildats för tillgodoseende av olika kredit­

behov genom upplåning bl. a. från allmänna pensionsfonden har givits en

halvstatlig utformning. Dessa institut är visserligen av betydligt mindre om­

fattning. De erfarenheter som hittills gjorts av deras verksamhet bör dock

betraktas som relevanta för organisationen av ett eventuellt institut av den

nu föreslagna karaktären. Industriförbundet betvivlar emellertid att en halv­

statlig utformning skulle utgöra en garanti för effektiviteten hos det nya

segment av kapitalmarknaden det här gäller att öppna. Förbundet betraktar

del som väsentligt att konkurrens på lika villkor upprätthålles på denna

marknad. Enligt finansdepartementets promemorior skulle den föreslagna

investeringsbanken konkurrera med existerande banker på vissa områden,

exempelvis beträffande obligationsemissioner och eventuellt också kortfris­

tig kreditgivning. Den väsentliga motiveringen för bankens tillskapande är

emellertid den utvidgning av kreditsortimentet och den upplåning av AP-

medel som den skulle innebära. Industriförbundet anser det sålunda nöd­

vändigt att full rättighet att bedriva bankverksamhet under samma former

iillerkännes konkurrerande institut.

Sammanfattning och slutsatser

Strukturrationaliseringen inom näringslivet fortgår för närvarande hasti­

gare än någonsin tidfgare. Den angelägnaste uppgift som detta ställer för

samhällspolitiken på kortare sikt är att lösa de omedelbara trygghets- och

sysselsättningsproblem som den industriella omvandlingen medför. I den

mån det visar sig erforderligt rekommenderar Förbundet en förstärkning i

särskild ordning av resurserna för sysselsättningspolitiken samt — med hän­

syn till det rådande konjunkturläget — ett generellt frisläppande av före­

tagens investeringsfonder.

För att utvecklingstakten inom näringslivet på längre sikt skall kunna

vidmakthållas är företagsamhetens försörjning med kapital i tillräcklig

mängd och i ändamålsenliga former av utomordentlig vikt. Förbundet har

vid upprepade tillfällen framfört önskemål om en förbättring av kredit- och

kapitalmarknadens möjligheter att tjäna näringslivet. Förbundet uppfattar

regeringens initiativ som ett uttryck för växande insikt om att åtgärder i

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

137

denna riktning bör vidtagas. Industriförbundet rekommenderar snara åtgär­

der för en liberalisering av kapitalmarknaden, inklusive en uppmjukning

av valutarestriktionerna mot kapitalimport.

Enligt Förbundets uppfattning kan det emellertid, särskilt på längre sikt,

föreligga behov av ytterligare former för medellång och långfristig kredit.

Hur dessa behov institutionellt skall tillgodoses måste dock närmare över­

vägas. Förbundet lägger största vikt vid att därvid behovet av effektiv kon­

kurrens vid alla former av kreditgivning breddas.

De remitterade promemoriorna innefattar icke en så grundlig och allsidig

utredning av problemen kring' industrins långsiktiga kapitalförsörjning, att

de kan läggas till grund för åtgärder av så genomgripande betydelse för nä­

ringslivet som där diskuteras. Varken behovet av en statlig investeringsbank

eller grunderna för ett sådant instituts verksamhet har nöjaktigt klarlagts.

Ej heller har bärande motiv förebragts varför ett sådant institut, om det in­

rättades, skulle förlänas en monopolställning på viktiga avsnitt av kredit­

marknaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

16. Sveriges Köpmannaförbund

Bakgrunden till förslaget anges vara den pågående omvandlingsprocessen

inom näringslivet som fordrar större produktionsenheter med en alltmer

avancerad teknisk utrustning och mer omfattande integrerade investerings­

program. Härigenom ställes krav på koncentrerade kapitalinsatser, som re­

dan på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den

svenska ekonomin och tillika ett ökat risktagande.

Även om i ett annat sammanhang i promemoriorna framhålles att denna

utveckling är aktuell inte bara inom industrin utan bl. a. som ett led i han­

delns rationalisering, framgår att i ATarje fall detaljhandeln endast i mindre

grad och måhända i huvudsak indirekt skulle komma att beröras av den

föreslagna investeringsbanken. Med hänsyn härtill anser sig Köpmannaför-

bundet kunna begränsa sig till frågeställningar som berör just den närings­

gren som Köpmannaförbundet företräder.

Innan förbundet går in på dessa frågeställningar kan dock finnas anled­

ning beröra den i debatten under den allra senaste tiden framförda synpunk­

ten, att därest den föreslagna investeringsbanken kommer till stånd, det

borde ges möjligheter för redan existerande kreditinstitut att — därest de

har intresse härför — antingen engagera sig i investeringsbanken eller

etablera en liknande verksamhet med tillfälle till konkurrens på lika vill­

kor. Köpmannaförbundet vill i princip ansluta sig till denna tankegång. Det

är dock inte möjligt att på detta stadium ta ställning till vilket av alternati­

ven som vore att föredra. Båda kan erbjuda fördelar. Ett hälftendelägarskap

mellan staten och exempelvis affärsbankerna i ett gemensamt institut,

närmast efter mönster av AB Industrikredit, har visat sig kunna fungera

väl. Det är dock klart att i detta fall förutsättningarna för en sådan anord­

ning kan bedömas vara mindre gynnsamma och att det i stället kan ligga

närmare till hands att välja det andra tillvägagångssättet med två helt från

varandra fristående institut, det ena ägt av staten, det andra av bankerna.

Under alla förhållanden torde frågan härom böra bli föremål för ytter­

ligare utredning för att möjliggöra ett ställningstagande på säkrare grund

än vad de föreliggande promemoriorna kan anses utgöra, bl. a. är det bety­

138

delsefullt att kunna bedöma de faktiska möjligheterna till den konkurrens

på lika villkor, som måste vara angelägen att åstadkomma och som av allt

att döma förutsätter förändringar i banklagstiftningen.

Vad sedan beträffar bedömningen av promemoriornas innehåll ur detalj­

handelns speciella synpunkter vill vi först erinra om att den mycket om­

fattande och snabba rationalisering som efter andra världskriget skett inom

denna näringsgren på ett i stort sett tillfredsställande sätt kunnat finansieras.

Därvid har även inom detaljhandeln möjligheterna till självfinansiering

blivit alltmer begränsade. Den i synnerhet inom detaljhandeln mycket hår­

da konkurrensen har medfört minskade vinstmarginaler och i regel inte

lämnat överskott för några mer omfattande nyinvesteringar. Av allt att dö­

ma har man att räkna med denna situation även för den närmast överskåd­

liga framtiden.

För finansiering av nya butiksenheter och rationaliseringen av redan be­

stående har detaljhandeln i stället varit hänvisad dels till affärsbankerna,

dels ock till kreditgivning från leverantörernas sida. Då den sistnämnda ofta

medför en bundenhet som kan vara i hög grad besvärande, har eftersträvats

ett direkt samarbete med affärsbankerna, ett samarbete som också i stor

omfattning ägt rum.

Vi vill i det sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten på de för ett

mycket stort antal branscher inom detaljhandeln etablerade branschinsti­

tuten, antingen för direkt utlåning eller för borgensåtaganden. Dessa institut

har visat sig vara utomordentligt värdefulla instrument, både för nyetable­

ringar och för andra rationaliseringsåtgärder inom detaljhandeln. Hittills

har det också varit möjligt att i samarbete med bankerna och med stöd av-

intresserade leverantörer på ett i allmänhet tillfredsställande sätt utbygga

och utveckla dessa institut. Det finns heller ingen anledning att räkna med

annat än att denna utveckling skall fortsätta, och att det skall vara möjligt

att påräkna bankernas positiva inställning till denna finansieringsform.

Skulle det av skäl som idag inte kan förutses visa sig att dessa institut lik­

som till äventyrs även andra för utvecklingen av detaljhandeln bildade eko­

nomiska organisationer inte på annat sätt kan finansiera sin verksamhet,

borde det vara möjligt alt — därest investeringsbanken kommer till stånd —

anlita denna.

När det gäller eventuella engagement från den föreslagna investerings-

bankens sida i detaljhandeln måste man emellertid ha klart för sig att så­

dana engagement mycket lätt kan få konsekvenser som är ägnade att sned­

vrida konkurrensen. I debatten kring förslaget om investeringsbanken har

ofta betonats att denna inte får användas så att den blir ett medel att gynna

det ena eller andra företaget eller företagsgruppen på konkurrerande före­

tags bekostnad. Den risken är särskilt uppenbar när det gäller detaljhandeln

och skulle aktualiseras om exempelvis — såsom uttalas i PM nr 2 — för-

räntningskravet på av investeringsbanken insatt kapital sattes i andra hand.

Det bör också påpekas att inom detaljhandeln mycket stora koncernbild­

ningar i och för sig inte medför fördelar för konsumenterna. Mindre och

medelstora företag spelar inom en servicegren sådan som detaljhandeln en

utomordentligt stor roll. Långtidsutredningens beräkningar pekar också

på att sådana företag under överskådlig tid framåt kommer att dominera

inom varudistributionen. Erfarenheterna visar tillika att välskötta mindre

och medelstora företag ur kostnadssynpunkt inte är mindre effektiva än

mycket stora enheter. Det finns alltså ingen anledning att när det gäller de­

taljhandeln genom ensidigt inriktade finansieringsåtgärder forcera fram en

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

139

större koncentration än vad som en konkurrens på lika villkor kan föran­

leda. Tvärtom måste det vara möjligt för detaljhandelsföretag av olika typ

och storleksordning att utveckla sig på basis av den konkurrenskraft som

de besitter och som inte alltid är proportionell till en redovisad eller av­

sedd omsättning.

Redan nu finns som bekant möjligheter även för detaljhandelsföretag att

anlita den kreditgivning som sker via AB Industrikredit och AB Företags-

kredit. När detaljhandeln hittills endast i mindre utsträckning utnyttjat

dessa institut, beror detta närmast på de stora krav på säkerheter som in­

stituten enligt de för dem fastställda reglerna måste ställa. Det är givetvis

för tidigt att giva ett bestämt uttalande om i vilken omfattning det nya före-

tagsinteckningssystemet kan medföra ökade möjligheter att få anlita de här

nämnda instituten.

Även om det inte heller synes vara lämpligt att i fråga om detaljhandeln

stimulera till en alltför riksbetonad utlåningsverksamhet, skulle det i vissa

fall kunna vara önskvärt att det funnes ytterligare möjligheter till finansie­

ring utan de krav på säkerheter som AB Industrikredit och AB Företagskre-

dit måste ställa. I det sammanhanget vill vi föra på tal frågan om ökade

möjligheter för mindre och medelstora företag att utnyttja rätten till återlån

från AP-fonden, exempelvis genom att göra det möjligt att erhålla sådana

lån, baserade på storleken av de under exempelvis en femårsperiod inbeta­

lade AP-avgifterna. Fn sådan anordning skulle göra det lättare för detalj­

handelsföretagen att utnyttja medel som härrör från den inom detaljhandeln

bedrivna verksamheten. Ur detaljhandelns synpunkt skulle en sådan anord­

ning vara av större praktisk betydelse än en investeringsbank av det slag,

som skisseras i de här behandlade promemoriorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

17. Tjänstemännens Centralorganisation

I PM nr 1 diskuteras behovet av en investeringsbank varvid inledningsvis

vissa problem berörs avseende näringslivets finansieringsbehov och kre­

ditutbudets fördelning. Som en viktig problemskapande faktor anges här

den förhållandevis låga självfinansieringsgraden och dess tendens att yt­

terligare sjunka. Det härigenom uppkommande ökade externa finansierings­

behovet anges bli alltmer svårt att tillgodose genom bankernas minskade

andel av kreditutbudet som följd av AP-fondens fortsatta ökning. Enligt

promemorian bör AP-fondens hittillsvarande utlåningsmönster ändras. Vi­

dare diskuteras nya finansieringsbehov varvid särskilt betonas att vissa in­

vesteringsprojekt framöver kan bli såväl speciellt riskfyllda som mycket

stora och/eller långfristiga och av dessa skäl bli svåra att tillfredsställa på

den ordinarie kreditmarknaden. Om inte åtgärder vidtas som löser dessa

problem, finns risk för att den investeringsutveckling som man räknat med

i den senaste långtidsutredningen inte kommer att materialiseras, hävdas

det.

Såvitt TCO kan finna, är de förhållanden som nyss återgetts en riktig ut­

gångspunkt för en diskussion av de finansiella problem som möter vid ett

försök att förverkliga den reala utveckling som långtidsutredningen räknat

med. Som en möjlig lösning på nämnda problem diskuteras i PM nr 1 först

en höjning av företagens självfinansieringsgrad genom exempelvis en sänk­

ning av företagsbeskattningen. Resultatet av en sådan vinstökning anges