SOU 1967:6
Finansiella långtidsperspektiv
1. Hushållens sparande 1955—1964
I analysen av ekonomiska balanspro- blem spelar hushållens sparande en strategisk roll. Det representerar den största delen av utbudet på kreditmark— naden. Resonemang kring »inflations- gap» och bedömningar av balansen på kreditmarknaden bygger i stor utsträck- ning på kalkyler för hushållssparandets nivå, förändringar och kanalisering. En finansiell långtidsbedömning måste där— för i hög grad baseras på en analys av hushållssparandets bestämningsgrunder och de aktuella tendenserna på detta område. Redan en ren tendensbedöm- ning försvåras emellertid av statistiska bristfälligheter av olika slag. Dessa brist- fälligheter vidlåder hela den kedja: hus—
hållsinkomster — skatter _— transfere- ringar — disponibel inkomst _— kon— sumtion —— sparande, som man brukar
följa vid den statistiska kartläggningen såväl som vid sökandet efter förkla- ringar till statistiskt konstaterade va- riationer i sparandet. Det är därför nöd— vändigt att pröva allt tillgängligt mate- rial för att få säkrast möjliga utgångs- punkter för en bedömning av den fram- tida utvecklingen. Det är här två frå- gor, som står i förgrunden. Har hus- hållsinkomsternas andel av totala in- komsten i samhället förskjutits på ett sådant sätt att hushållssparandet härige- nom i och för sig påverkats? Och har, för det andra, relationen mellan sparan- de och inkomst, dvs. hushållens sparkvot förändrats? Bedömningen t. ex. av AP- fonderingens innebörd har givetvis ett
intimt samband med besvarandet av
dessa frågor.
1 .1 . Hushållens inkomstavndel
Tabell 1 visar några serier av relativ- tal, som ger strategisk hakgrundsinfor- mation för analysen av hushållens kon— sumtion och hushållssparandets föränd- ringar under perioden 1955—4965.1 Hy— poteser om dessa seriers fortsatta ut— veckling representerar likaledes väsent- liga element i den framtidsbedömning som redovisas i ett följande kapitel. Till »hushållen» räknas, enligt nationalrä— kenskapspraxis inte bara löntagare utan även enskilda företagare inom industri, handel och jordbruk 111. 111.
De båda första kolumnerna i tabell 1:1 belyser en problemställning, som var aktuell redan vid uppdragandet av de finansiella perspektiven för 1959 års långtidsutredning. Frågan gällde på vad sätt »bördan» av ATP kunde förväntas bli fördelad på företags- respektive hus— hållssektorn under de närmaste åren efter ATP:s införande 1960. Som huvud- alternativ valdes då hypotesen att fördel- ningen mellan företagens och hushållens
1 Siffrorna för 1965 har i denna och följande tabeller genomgående satts inom parentes efter- som de är preliminära. Även om siffror för 1965 föreligger har ändå genomgående 1964 valts som slutår för den historiska analysen och start- år för »prognoserna». Syftet härmed är att så- vitt möjligt uppnå synkronisering med det analoga förfaringssättet i långtidsutredningen.
inkomster skulle komma att bli ungefär oförändrad varvid i de senare inklu- derades den privata sektorns ATP-av- gifter (arbetsgivaravgifter och egenav- gifter). Dessa senare representerar då — i enlighet med nationalräkenskaps- praxis — en »imputerad» inkomst. I den meningen antogs alltså hushållen komma att »bära» ATP. Sannolikheten av andra alternativ diskuterades emel- lertid också.1 Serien för hushållsin— komsternas andel av BNP inklusive pri— vata ATP-avgifter visar nu att under 10- ärSperioden 1955—1964 har 1959 kom- mit att representera ett bottenläge. Ned- gången 1955—1959 har följts av en upp— gång som fört upp och 1962 1964 sta- biliserat hushållsandelen till något över den nivå från vilken nedgången 1955— 1959 startade (kolumn 1, tabell 1: 1) . Ut— vecklingen har varit gynnsammare än väntat för hushållssektorn, samtidigt som också själva BNP-utvecklingen i och för sig blev gynnsammare än vän- tat och snabbare än undcr någon tidi- gare period — förstnämnda tendens tor- de för övrigt i icke ringa men svår- bestämd grad vara förbunden med den senare.
Räknat i procent av BNP har den pri— vata sektorns ATP-avgifter vuxit på det sätt som anges av skillnaden mellan kolumn 1 och kolumn 2, dvs. från 0,6 procent av BNP (till faktorpriser) 1960 till 2,1 procent 1964. Kolumn 2 i tabell 111 visar att även hushållsinkomstens andel av BNP, exklusive företagens ATP— avgifter, år 1964 låg betydligt över nivån för 1959 fast det största nivälyftet ägde rum redan 1960. Genomsnittet för perio- den 1960—1964 av denna serie ligger dock blott obetydligt över genomsnittet för perioden 1955—1959. På basis av dessa, visserligen mycket grova och del— vis osäkra, siffror skulle man alltså — i motsats till huvudantagandet i LU 1959 — kunna säga att företagssektorn
Tabell I:]. Hushållens inkomster ( inklu— sive och exklusive ATP-avgifter) samt lönesumman (exkl. ATP) 1955—1965. I procent av BNP till faktorpriser
(1) (2) (3) Faktor- Faktor— Löne- inkomst inkomst summa inkl. exkl. ATP- ATP— avgifter avgifter 1955 ......... 77,9 77,9 60,2 1956 ......... 76,9 76,9 59,3 1957 ......... 75,6 75,6 59,2 1958 ......... 75,8 75,8 59,7 1959 ......... 73,7 73,7 58,6 1960 ......... 76,0 75,4 60,2 1961 ......... 76,2 77,5 60,8 1962 ......... 78,5 77,1 62,8 1963 ......... 78,9 77,1 63,9 1964 ......... 78,7 76,6 63,5 1965 ......... (78,8) (76,2) (63,8) 1955—59 . . . . 76,0 76,0 59,4 1960—64 . . . . 77,7 76,7 62,2
Anm. Hushållens inkomster exkluderar in— komst från kapital. ATP avser egenavgifterna samt de privata företagaravgifterna som i na- tionalräkenskaperna upptages som imputerad faktorinkomst. (Jämför även tabell 114 i detta kapitel.)
Källa: Nationalräkenskap 1950—1965. Jäm- för även Bilaga 1, Appendix A, tab. A:2.
fått »bära» ATP i den meningen att hus- hållssektorns inkomster exklusive ATP kunnat växa i minst samma takt som BNP. Man kommer till ungefär samma resultat om man tar bort de statistiskt speciellt osäkra åren 1958—1961 och jämför de kringliggande treårsperioderl na 1955—1957 med 1962—1964. Hus— hållsandelen var 76,8 för 1955—1957 och nästan exakt densamma 1962—1964 exklusive ATP nämligen 76,9. Inklusive ATP var andelen 78,7. Andelsutvecklingen under hela pe— rioden kan i stort sett sägas följa kon- junkturerna. Det tydligaste sambandet synes man kunna få vid en jämförelse mellan å ena sidan andelsvariationerna
1 SOU 1962: 10, sid. 187 0. f.
exklusive ATP-avgifter och å andra si- dan en indikator för balansen på ar- betsmarknaden, t. ex. procenttalen för arbetslösheten. Dessa senare steg t. o. 111. 1957—1958 — andelsserien nådde ett minimum ett år senare. Därefter minska- de arbetslöshetsprocenten t. o. m. 1961 — andelsserien nådde ett maximum ett år senare. Därefter har båda serierna legat i stort sett oförändrade. Man skulle här alltså eventuellt kunna utläsa ett grovt samband med ett års »lag» mel- lan utvecklingen av 'arbetsmarknadsin- dikatorn och hushållens inkomstande- lar, varvid den förra får fattas som ett uttryck för ett antal samverkande fakto- rer, som ej kan närmare specificeras. Det bör också bemärkas att en strukturför- skjutning i den meningen ägt rum som mot en lägre genomsnittlig nivå för ar- betslösheten 1960—1964 jämfört med 1955—1959 svarar en genomsnittligt un- gefär oförändrad inkomstandel (exkl. ATP).l Denna senare har alltså svängt kring en på längre sikt tämligen stabil nivå. Detta gäller alltså kontantinkoms- ten under det att »avgiftsandelen» kom- mit att läggas ovanpå och representera ett extra tillskott. Utifrån det här disku- terade, begränsade förklaringsschemat skulle möjligen den strukturella ökning— en av spänningen på arbetsmarknaden kunna sägas ha utgjort en betingelse för att hushållen kunnat lägga avgiftsande— len ovanpå sin kontantandel utan att därför den senare sjunkit. Därmed är dock inte sagt att utan avgiftsökning kontantandelen skulle kunnat stiga un- gefär motsvarande bortfallet. Tolkning- en ger dock en viss ledning för prog- noser för inkomstfördelningen — dessa är av avgörande betydelse för resone- mangen längre fram om utvecklingen av sparande och kreditmarknad, som då får bl. a. grundas på »realkalkylens» bedömning av den framtida balansen på arbetsmarknaden.
Inom hushållssektorn kan man sär- skilja utvecklingen av löntagarnas an- del av nationalprodukten. Denna andel förändras i samma riktning som hela hushållssektorns med successiv minsk- ning till ett bottenläge 1959 och därefter successiv ökning t. o. m. 1964. Genom- snittet för åren 1960—1964 ligger dock avsevärt över 1955—1959 även exklu— sive förmåner — löneinkomsternas an- del av BNP steg nämligen mellan nämn- da perioder med omkring 3 procenten- heter.
Lönesumman är en statistiskt bättre säkerställd och för frågan om inciden— sen av ATP i och för sig mer relevant storhet än »hushållsinkomsten». Å and- ra sidan påverkas lönesumman i okänd utsträckning av flyttningar från grup— pen »enskilda företagare» (bl. 3. från jordbruket) till löntagare, vilket för- rycker både intertemporala och inter- nationella jämförelser. En prognos för löneinkomsterna är således — åtminsto- ne på ett par års sikt — till en icke oväsentlig del en prognos för inkomst- fördelningen inom hushållssektorn. Man kan gå ytterligare ner på industri- och industribranschnivå för att genom di- rekt analys av vinstmarginaler och ka- pitalavkastning söka få en uppfattning om tendenserna i inkomstfördelningen. Utvecklingen på dessa olika delområden är dock av relativt underordnad be- tydelse när det, som här, gäller att be- lysa utvecklingen av den totala hus- hållsinkomsten för att komma fram till några hållpunkter för bedömningen av den framtida totala privata konsumtio- nen och hushållssparandet. Man kan nämligen, av statistiska skäl, inte bygga upp en total konsistent konsumtions-
1 För de »kringliggande» åren blir dock åter- igen skillnaden inte så stor. Genomsnittliga arbetslöshetsprocenten 1960—1964 var om- kring 1,3 och kan för 1955—1959 beräknas till 1,8.
prognos utifrån en bedömning av kon- sumtionsutvecklingen för olika inkomst- tagargrupper.
I princip skulle man kunna tänkas belysa den roll »avgiftsandelen» spe- lat för inkomstbildningen genom en jämförelse mellan länder med olika ut- veckling av denna andel. För att »av- giftseffekten» skall kunna isoleras förut- sättes emellertid då att konjunkturella och trendmässiga faktorer opererat i ungefär samma utsträckning i de olika länderna. Man inför dessutom — lik- som i alla jämförelser av detta slag — ett betydande mått av godtycke vid va- let av jämförelseperioder och jämfö- relseår. Även om man därför inte har möjlighet att gå in på orsaksanalys kan en sammanställning av internationell statistik dock ge en antydan om i vad mån den svenska utvecklingen faller helt utanför ramen av utländska erfaren- heter eller i vad mån man kan se ett visst för ett flertal länder gemensamt mönster på det här diskuterade om- rådet.
Lönesummeandelens utveckling kan som nämnts påverkas av strukturför- skjutningar inom hushållssektorn (i re- gel från enskilda företagare till lönta- gare), vilka kan antas försiggå med olika takt i olika länder. Liknande för- skjutningar äger också rum fast i för- modligen mindre omfattning mellan företag och hushåll. Liksom vid en in- tertemporal jämförelse för ett visst land bör även vid en internationell jämförel- se ett studium av andelstörskjutningar- na mellan dessa större sektorer därför ge en mera renodlad bild av »mark- nadskrafternas» betydelse för inkomst— andelarna. Den fylligaste internationellt jämförbara statistiken avser företags- sektorns andel av nationalinkomsten. (I denna senare ingår även vissa andra poster förutom hushålls- och företags- inkomster. Med företag avses här vä-
Tabell 1: 2. Förändringar av företagssek- torns andel av nalionalinkomslen före skatt och exklusive (E) respektive inklusive (I) totala arbetsgivaravgifter till sociala förmåner
(Differens i procentenheter mellan resp. perioders andelsprocenter)
1955/59— 1955— 1960/63 1963 E I E I Norge ........... — 3,9 — 2,4 — 6,2 —- 4,0 Sverige .......... — 2,0 — 0,8 — 1,9 0,5 Storbritannien . . . — 1,8 — 1,2 — 3,4 —- 2,3 Kanada ......... —1,5—1,4—2,4—1,2 Förenta staterna . — 1,3 — 0,4 — 2,8 — 1,4 Nederländerna. . . — 1,1 — 0,3 — 3,3 — 1,5 Västtyskland. . . . — 0,6 0,2 — 1,3 0,3 Österrike ........ — 0,1 0 — 1,3 — 0,5 Frankrike ....... 0,4 1,1 0,1 1,4
sentligen aktiebolag.) Utvecklingen av företagsandelen i nio industriländer framgår av tabell 1:2 där periodvalet är detsamma som i föregående uppställ- ningar för det svenska materialet. In- formationerna sträcker sig dock inte längre fram än t. o. m. 1963.1
Mellan jämförelseperioderna 1955/59 och 1960/63 har i de flesta fall en signi— fikativ andelstörskjutning av inkomster- na före skatt men »efter» totala förmå- ner till nackdel för företagssektorn ägt rum. Norge toppar i särklass listan, men sed-an följer flera länder i intervallet —1 till —2 procentenheter, däribland Sverige. Man kan ur tabellen knappast avläsa något systematiskt samband i den meningen att en relativt hög xav- giftsandel» (skillnaden mellan E- och I- kolumnen) skulle tendera att pressa ner
1 För jämförbarhetens skull har använts OECD:s definitioner på nationalinkomst, in- komstkomponenter och arbetsgivaravgifter. Av detta och i texten nämnda skäl kan siffror- na över förändringarna i företagssektorns in- komstandel inte direkt jämföras med de tidi- gare redovisade siffrorna från hushållssektoms. Grundmaterialet har hämtats från OECD, Ge— neral Statistics (National Accounts): Composi- tion of National Income (posterna 1c och 5).
Tabell 1:3. Produktionstillväxten och före— tagssektorns inkomstandel i nio industri-
länder Kvoten mellan genomsnitten för 1955—59 och 1960—63 Produk- Foietags— tionstill- .591 om växt 1n (omst- andel Norge ............ 1,7 0,8 Sverige ........... 1,3 0,8 Storbritannien. . . . 1,3 0,8 Frankrike ........ 1,3 1,1 Förenta staterna . . 1,1 0,8 Österrike ......... 0,9 1,0 Kanada .......... 0,9 0,9 Nederländerna. . . . 0,9 0,9 Västtyskland ..... 0,7 0,9
tabellplaceringen i I-kolumnen jämfört med E-kolumnen, vilket skulle antyda förekomsten av ett givet totalutrymme. För Sverige, där en relativt stor del av förskjutningen »tagits ut» i form (av förmåner _ sjunker dock placeringen två steg. När jämförelsen avser åren 1955 och 1963 är avgiftstillväxten gi- vetvis ännu större än mellangenomsnit- ten 1955/59—1960/63 men rangordning- arna faktiskt ännu stabilare. Sverige kommer som nummer sex i E—kolumnen och nummer åtta i I-kolumnen.
Ett visst samband synes i stället kun- na spåras mellan graden av ekonomisk aktivitet och förskjutning i inkomstför— delning. Detta framgår av tabell 1:3 där en jämförelse gjorts i form av kvo- ter: kvoten mellan företagssektorns ge- nomsnittliga inkomstandel (exkl. avgif- ter) för 1955/59 och för 1960/63 har sam- manställts med kvoten mellan brutto- nationalproduktens genomsnittliga ök- ningstakt under motsvarande perioder. (Förfaringssättet med kvoter avser att eliminera effekten av nivåskillnaden mellan länderna i de olika variablerna.) Med bortseende från Frankrike — det enda landet med ökad företagsandel — kan tabellen delas i en övre halva och
en undre halva, som karakteriseras av att den övre halvan har accelererad till- växt och samtidigt större nedgång i in- komstandelen än den undre.
Ett studium av lönsammornas utveck- ling i olika länder ger en likartad bild. Man finner att inte bara i Sverige utan även i de övriga industriländer, för vilka jämförbar statistik föreligger, lö- neandelen både inklusive och exklusive förmåner stigit mellan de perioder som ovan diskuterats. För några länder — Norge, Holland och Västtyskland — år andelsökningarna av ungefär samma storleksordning som den svenska. För några andra länder — Storbritannien, Förenta staterna och Frankrike _— är andelsökningarna dock betydligt lägre. Både intertemporalt och internationellt framstår löneandelens variabilitet som relativt stor jämfört med storleken av »avgiftsandelen». Detta skulle kunna tol— kas så att andra och åtminstonepå kort sikt mer betydelsefulla faktorer än för- månsuttagen påverkat kOntantandelens variationer. Eftersom tillväxten för lö— neandelen synes ha varit positivt kor- relerad med tillväxttakten för produk- tionen skulle skillnaderna mellan ovan- nämnda-'ländergrupper i den senare i viss mån också kunna förklara skillna- der i den förra. Detta bör i första hand gälla'fall då en uppskruvad tillväxttakt gett upphov till en kostnadsinflation. Då har också arbetsgivarnas avgifter för pensionering och försäkring på grund av stegringstakten i de övriga kostnaderna kommit att spela en rela- tivt underordnad roll.
Kartläggningen av inkomstfördelning- ens förändringar är av väsentlig bety- delse för bedömningen av sparandets ut- veckling under senare år och i fram- tiden. En omfördelning av den privata sektorns inkomster till fördel för före- tagssektorn—bör, ceteris paribus, inne- bära en ökning av totala sparandet
förutsatt nämligen att företagens kon- sumtion är praktiskt taget noll och hus- Ahällens konsumtionsbenägenhet, även
vid marginalen, avsevärt större än noll. Denna frågeställning berördes i de ut- redningar, som föregick införandet av ATP, när man diskuterade fonduppbyg- gandets effekt på det totala sparandet.1 Beroende på avgiftsuttagens effekt på inkomstfördelningen förväntades netto- ökningen av sparandet inom den en- skilda sektorn (inkl. AP-fonden) kom- ma att variera mellan noll och omkring 60 procent av fondökningen. Ett stu- dium av den faktiska utvecklingen inom och utom landet tillåter som nämnts ingen slutsats om det sätt på vilket fond- uppbyggandet i och för sig påverkat inkomstfördelningen och därigenom sparandet —— det hade för övrigt knap- past varit möjligt även om föreliggande statistik hade varit mer tillförlitlig och utförlig än vad som nu faktiskt är fallet. Man kan bara konstatera att tillgängliga informationer antyder en i stort sett oförändrad andel för hushållsinkomster- na (exkl. ATP) 1960—1964 jämfört med föregående femårsperiod, varav man närmast skulle kunna draga den slut- satsen att inkomstfördelningens utveck— ling — påverkad av ATP och andra fak- torer vars effekter ej kan separeras —— inte i och för sig kan sägas ha bidragit till en ökning av det totala sparandet. Däremot har det försiggått en omför- delning av sparande från företagssek- torn till AP-fonden.
1.2. Hushållens sparkvot
Den andra frågan om ATP:s spareffek- ter avsåg det sätt på vilket pensionsre- formen (även omfattande folkpensione- ringen) genom bortfallet av väsentliga sparmotiv — och alltså bortsett från ef- fekten på inkomstfördelningen — kun-
de tänkas verka i första hand på hus- hållssparandet. Uppfattningen var här den att man sannolikt hade att räkna med ett betydande sparandebortfall inte bara av enskilt försäkringssparande utan även totalt. Denna fråga kan stu— deras utifrån det sätt på vilket de dispo— nibla hushållsinkomsterna fördelats på konsumtion och sparande.
I LU 1959 underskattades både till- växttakten för totala reala nationalin- komsten och andelsutvecklingen därav för hushållen. Hushållsinkomsterna steg i oväntat snabb takt. Detta medförde å andra sidan att utvecklingen av de di- rekta skatterna på hushållsinkomsterna underskattades vilket hade en effekt i motsatt riktning på hushållens dispo- nibla inkomster. Dessutom steg inte bara realinkomsterna utan även nomi- nalinkomsterna snabbare än väntat och därmed också skatteprogressiviteten. Kolumn 1 i tabell 1: 4 visar hur de di- rekta skatterna i procent av hushållens inkomster (exkl. ATP) ökat nästan kontinuerligt — justeringen av skatte- skalorna 1962 åstadkom blott ett litet back i utvecklingen. Av kolumn 2 — disponibel inkomst i procent av hus- hållens faktorinkomster (exkl. ATP) — framgår emellertid att ända t. o. m. 1960 andra transfereringar än skatter neutra- liserat beskattningens progressiveffekt (inkl. ändringar av skatteskalorna). Åren 1961—1964 låg de disponibla in— komsterna på en avgjort lägre nivå än tidigare. Kolumn 3 illustrerar den sam- manlagda effekten av förändringar i in- komstfördelningen (tabell 1: 1, kolumn 2) och transfereringar (tabell 1: 4, ko- lumn 2) på hushållens disponibla in— komster, här räknade i procent av BNP. Genomsnittet för 1960—1964 ligger obe- tydligt lägre än för 1955—1959, och ni— vån för 1964 är densamma som för 1960.
1 Jämför särskilt SOU 1958: 4, sid. 17—26 och 62—68.
Tabell 1:4. Hushållens direkla skatter och disponibla inkomster 1955—1965
(1) Hushållens direkta skatter i procent av faktorinkomsterna
(2) Hushållens dispo- nibla inkomster i procent av faktor-
(3) Hushållens dispo- nibla inkomster i procent av BNP
(exkl. ATP- avgifterna) tlll faktorpriser inkomsten
1955 ....................... 1956 ....................... 1957 ....................... 1958 ....................... 1959 ....................... 1960 ....................... 1961 ....................... 1962 ....................... 1963 ....................... 1964 ....................... 1965 .......................
1955—59 .................. 1960—64 ..................
19,9 19,8 20,9 21,1 21,9 22,7 23,9 23,7 24,3 24,9
(27,0)
20,7 23,9
85,1 85,4 84,8 85,5 84,5 84,3 82,8 82,4 81,9 81,2 (79,6)
85,1 82,5
67,3 66,5 64,9 65,5 63,1 64,8 64,0 65,4 65,1 64,6 (63,5)
65,5 64,8
Källa: Nationalräkenskaperna.
Tabell 1:5. Hushållens konsumtion, enskilda försäkringssparande, övriga sparande och totala sparande 1955—1.965
Kolumn 1—3 i procent av disponibel inkomst inkl. enskilt försäkringssparande, kolumn 4i procent av BNP till faktorpriser.
(1) (2) (3) (4) Hushållens kon- Hushållens Hushållens totala sumtion (exkl. enskilda Hushållens sparande (i bank- och försäk- försäkrings- övriga sparande procent av BNP ringstjänster) sparande till faktorpriser)
1955 ................ 1956 ................ 1957 ................ 1958 ................ 1959 ................ 1960 ................ 1961 ................ 1962 ................ 1963 ................ 1964 ................ 1965 ................
1955—59 ........... 1960—64 ...........
89,1 89,7 89,5 91,2 93,1 89,9 89,9 88,9 89,0 87,6 (89,6)
90,6 89,2
». ».
».
.. ».
». ».
».
(Om OOOCDCDPOOOÄOBOOQOO [OCD QQWCAUWGQDJOOOOJ
».
».
».
».
Hm Huuuyumwwww cava qmqwmmmmmma
AH V
A v
».
».
Källa: Nationalräkenskaperna.
inkomster 1955—1965 på konsumtion, enskilt försäkringssparande och övrigt sparande. De nämnda användningskom- ponenterna har härvid räknats i procent av respektive års disponibla inkomst
Såtillvida har också förutsättningarna för hushållsparandet varit ungefär oför- ändrade mellan respektive perioder.
I tabell 1:5 kolumn 1—3 redovisas fördelningen av hushållens disponibla
— den senare inkluderar i detta fall (i motsats till i tabell 1:4) det enskilda försäkringssparandet. För varje år är alltså summan av procenttalen i de tre kolumnerna=100. Av de tre serierna är hushållens enskilda försäkringsspa- rande —— här lika med premienettot gentemot privata försäkringsanstalter — det statistiskt bäst underbyggda. Detta sparande ligger 1955—1959 på en unge— fär oförändrad nivå, sjunker sedan på- tagligt vid ATP:s införande för att till synes åter vara på uppåtgående under senare år. Genomsnittet för perioden 1955—1959 ligger vid 2,5 mot 1,6 för perioden 1960—1964. Svängningarna i det enskilda försäkringssparandet ter sig emellertid ganska obetydliga jämfört med förändringarna i hushållens öv- riga sparande. Efter att, relativt sett, ha fallit successivt 1955—1959, inträffar ett mycket kraftigt lyft 1960 och sedan fortsätter stegringen upp till nivåer, som ligger långt över de tidigare upp- nådda. Periodgenomsnitten är här 6,9 respektive 9,2. Denna nivåstegring över- kompenserar mer än väl sänkningen av hushållens enskilda försäkringsspa- rande. Som en spegelbild härav kom konsumtionens andel av de disponibla inkomsterna hela perioden 1960—1964 att ligga avsevärt lägre än för 1955— 1959. De genomsnittliga i kolumn 1 an- givna konsumtionskvoterna var 89,2 respektive 90,6.
Den här beskrivna utvecklingen stö- der inte antagandet om ATP:s negativa effekt på hushållssparandet. Det ansågs mest sannolikt att incitamenten till det- ta sparande skulle avsevärt försvagas och konsumtionskvoten följaktligen sna- rast höjas. Nu har nedgången i det en- skilda försäkringssparandet reducerats mindre än väntat och övrigt sparande stigit avsevärt. Det bör dock påpekas att en del av nivåförskjutningen i konsum- tionskvoten mellan periodgenomsnitten
beror på de till sin innebörd svårför- klarade _ och statistiskt osäkra _— siff- rorna för 1959 och 1960. över treårs- perioderna 1955—1957 och 1963—1965 får man i själva verket nästan samma genomsnittliga totala sparkvot (sum- man av kolumn 2 och 3), nämligen respektive 10,6 och 11,3. Som närmare diskuteras längre fram kan dessutom sparkvoten för de senare åren tänkas vara överskattad. Å andra sidan bör strukturförskjutningen inom hushålls- sektorn från andelen enskilda företaga- re (med en enligt sparundersökningarna högre sparkvot) till löntagare (med läg- re sparkvot) i och för sig tenderat att sänka totala sparkvoten. Och även slut— satsen att totala sparkvoten förblivit ungefär oförändrad efter ATP:s infö- rande innebär att den faktiska utveck- lingen avviker från vad man a priori höll för sannolikt.
Det verkar sannolikt att ökningen i sparbenägenheten hänger samman med att själva takten i inkomstökningarna — både de nominella och reala — ökat under senare år. Analysen försvåras emellertid återigen av godtyckligheten vid valet av jämförelseår och jämförel- seperioder. Om man för de fem åren 1955—1959 beräknar årliga genomsnitt— liga procentuella ökningar för hushål- lens konsumtion och jämför med mot— svarande värde för hushållens dispo- nibla inkomster (exkl. enskilt försäk- ringssparande) erhålles relationstalet 1: 12. Konsumtionens inkomstelasticitet är alltså för dessa är större än ett. Sam- ma beräkning för de fem åren 1960—— 1964 ger en elasticitet på 0,74. Elasti- citetstalen påverkas emellertid starkt av att året 1959, då konsumtionen var onormalt hög på grund av omsättnings- skattens införande årsskiftet 1959/60, in- går i den tidigare perioden men är 1960 med »undernormal» konsumtion i den senare. Exkluderas dessa år från beräk-
ningen får man för fyraårsperioderna 1955—1958 och 1961—1964 följande vär- den.
1955—58 1961—64 Årlig genomsnittlig ökning av reala di- sponibla inkomsten . 2,8 , 5,3 Dzo för reala konsum- tionen ............. 2,7 4,6 Elasticitet .......... 0,96 0,87
Man kan fortfarande konstatera en märkbar minskning av elasticiteten, som mycket väl kan sammanhänga med att takten i de reala inkomstökningarna skruvats upp. Det kan tänkas att vid den högre inkomsttakten konsumtionen inte »hinner med» och/eller att sparbenägen- heten är direkt korrelerad med denna ökningstakt. Det statistiska materialet tillåter emellertid ingen sådan preci- sering av sambanden. Ännu svårare är det att klargöra i vad mån ATP kan ha haft en effekt i den meningen att spar- ökningen — utan ATP och vid givna inkomstökningar _ blivit ännu större än den som nu faktiskt kommit till stånd. Man kan bara konstatera att den minskande effekt på sparbenägenheten införandet av ATP eventuellt haft mer än uppvägts av andra kvantitativt icke preciserbara faktorer.
Observationen att sparbenägenheten kan bero på takten i realinkomstökning- arna kan ha betydelse för bedömningen av konsumtionsefterfrågans framtida utveckling. Detsamma gäller möjlighe- ten att en och samma förändring i hus- hållens realinkomst kan ge upphov till olika förändringar i den reala konsum- tionsefterfrågan beroende på vilken kombination av pris- och nominalin- komstutveckling som realiseras i det ak- tuella fallet. I stort sett torde man kun- na räkna med att onormalt stora pris- stegringar ger konsumenten ett över- drivet intryck av inkomstökningens
realvärde vilket skruvar upp den lö- pande reala konsumtionen. Den infla- tionsmedvetne återigen flyr med sitt sparande till sakvärden. Vi har här åter tydligen att göra med ett område där prognoserna försvåras av behovet av att explicit arbeta med hypotesen om prisutvecklingen.1
Hushållens totala sparande i procent av BNP framgår av tabell 1: 5, kolumn 4. Denna sparkvot stiger från drygt 6 procent i genomsnitt för 1955—1959 till omkring 7 procent i genomsnitt för 1960 —1964. Formellt sett kan förändring- arna i denna kvot ses som en samlad effekt av en rad förändringar, som dis- kuterats i det föregående. För att il— lustrera relativa betydelsen av de olika sparpåverkande faktorerna redovisas nedan för perioderna 1955—1959 och 1960—1964 tre kvoter, som tillsammans »förklarar» förändringen mellan perio- derna i totala hushållssparandet (inklu- sive enskilda försäkringssparandet): kvoten mellan hushållens faktorinkoms- ter och totala faktorinkomsten, kvoten mellan hushållens disponibla inkomster och deras faktorinkomster och slutligen
1 En inom konjunkturinstitutet använd kon- sumtionsfunktion — i första hand dock blott för kortsiktsprognoser — ger utslag både för »inkomstökningseffekten» och prisstegringsva- riabeln:
C, = 1 247 + 0,8813 dYt_1/6 — — 0,4494 A dYt—1I6 + 51,83 kP; Gt = Hushållens konsumtion dY = Disponibel inkomst ;,Pt = Avvikelserna från en exponentiell trend i konsumtionspriserna. Koefficienten för th har beräknats genom direkt korrelation mellan dessa avvikelser och de residualer, som erhållits i en kon- sumtionsfunktion vari variabeln th primärt ej medtagits. Det bör observeras att konsumtion och inkomst i ovanstående funktion avser löpande priser.
Den funktion (och marginella konsumtionsbe- nägenhet) som i kapitel 4 användes för prog-
nosändamål avser ett fastprissamband — i
dessa ligger konsumtionsbenägenheten syste- matiskt lägre (marginella konsumtionsbenä- genheten i fasta priser är omkring 0,82).
1. 2. 3. 4.
_ Disponibel in— _ _ Hushållssparan-
Hushållens fak— komst/Hushål— Hushållsspaian de/Total faktor-
tormkomst/Total _ de/Dispombel . faktorinkomst lens faktor- inkomst inkomst inkomst * (= 1 X 2 x 3)
1955/1959 ........... 76,0 85,1 9,4 6,4 1960/1964 ........... 76,7 82,5 10,8 7,2 »Spareffekt» .......... + 0,1 ——O,2 + 0,9 0,8
1. Från tabell 1: 1, kolumn 2. 2. Från tabell 1: 4, kolumn 2. 3. Från tabell 1: 5, kolumn 2 och 3.
4. Från tabell 1: 5, kolumn 4. Dessa siffror är approximativt lika med produkten av siffrorna i de tre första kolumnerna.
kvoten mellan hushållens sparande och deras disponibla inkomster. En multi- plikation av dessa tre kvoter ger kvo- ten mellan hushållssparandet och to- tala faktorinkomsterna _ den del av samhällets sparkvot, som presteras av hushållssektorn. Omvänt kan alltså spar— kvoten »brytas upp» i de tre kvoterna vars förändringar — i den mån de är oberoende av varandra — kan säga nå- got om de faktorer som påverkat spar- utvecklingen.
Rent algebraiskt kan man ange hur förändringen av vardera kvoten i ko- lumnerna 1—3 mellan perioderna har påverkat den registrerade förändringen i totala sparkvoten i kolumn 4 förut- satt i varje fall att de två andra kvoter- na hålls konstanta. Det framgår av ne- dersta raden i tabellen att relativa för- ändringarna i hushållens inkomstandel (kolumn 1) och i transfereringarna (kolumn 2) betytt mycket litet jämfört med förändringen i sparbenägenheten (kolumn 3).
Det kan emellertid här återigen vara på sin plats att påminna om bräcklig- heten i det använda siffermaterialet. Statistiken både för hushållens inkoms- ter och utgifter är behäftade med be- tydande osäkerheter. Detsamma gäller då i ännu högre grad sparandet, som i nationalräkenskaperna framkommer som residualen mellan nyssnämnda
storheter. Det finns skäl att misstänka att hushållens inkomster är överskat- tade och/eller att utgifterna är under- skattade. Sifferserien för sparandet i tabell 1: 5 skulle med andra ord ge en överdriven föreställning om i första hand dess nivå och eventuellt även av utvecklingen på detta område.1 Det måste anses angeläget att så vitt möjligt klarlägga denna fråga, eftersom aldrig så raffinerade ekonometriska prognos- metoder ter sig (i bästa fall) menings— lösa om det statistiska underlaget är behäftat med systematiska fel. En möj- lighet som det här ligger speciellt nära till hands att beakta är att konfrontera nationalräkenskapernas sparande med en direkt beräkning av det hushålls- sparande, som eventuellt kan identi- fieras i kreditmarknadsstatistiken.
1 .3 . Hushållens likviditetstillskott
Tyvärr tillåter kreditmarknadsstatisti- ken för närvarande inte en uppdelning av finansiella tillgångar och skulder
1 Nationalräkenskaperna har åter nyligen reviderats (september 1966). Bl. a. har den pri- vata konsumtionen kompletterats med beräk— ningar av turistnettot. Härigenom har siffrorna bl. a. i tabell 1: 5 något förändrats. Dessa för- ändringar har inte kunnat beaktas men är så pass små att de inte rubbar de i texten förda resonemangen.
Tabell 1: 6. Sparande och likviditetstillskott inom hushållssektorn Index 1955 = 100
Likviditetstillskott Sparande Totalt Sedlar Inlåning Värdepapper 1955 ................ 100 100 100 100 100 1956 ................ 102 100 133 111 42 1957 ................ 109 110 112 119 73 1958 ................ 91 116 106 127 76 1959 ................ 65 98 81 116 38 1960 ................ 137 136 176 157 36 1961 ................ 147 106 195 111 61 1962 ................ 183 203 216 229 93 1963 ................ 190 227 257 253 108 1964 ................ 238 254 278 273 163
och dessas förändringar på samma sek- torer som i nationalräkenskaperna _ svårigheten avser i första hand fördel- ningen mellan hushåll och företag. Man kan t. ex. endast högst arbiträrt söka skilja mellan hushållens respektive fö- retagens innehav av sedlar, deposita och värdepapper.1 I tabell 1:6, jäm- föres hushållens sparande i kolumn 1 (enligt samma grundmaterial som an- vänts i tabell 1: 5, kolumn 3) med vad som enligt kolumn 2 närmast synes svara mot förändringen av deras finan— siella tillgångar enligt kreditmarknads- statistiken. ( Siffermaterialet och fördel- ningsmetodiken redovisas i Bilaga 1, sid. 131—132.) Hushållens likviditets- tillskott bör — förutsatt att ingen upplå- ning äger rum _ svara mot skillnaden mellan inkomsterna och utgifterna för varor och tjänster, dvs. mot hushålls- sparandet. På grund av statistiska ofull- komligheter ger emellertid beräkningar- na av de båda storheterna olika resultat.
De båda serierna (index 1955 = 100) rör sig i stort sett i samma riktning och nivåskillnaderna är för flertalet år ej heller uppseendeväckande stora. Mellan hushållssparandet och likvidi- tetstillskottet föreligger, särskilt åren 1959 och 1961, en residual, som förutom på ofullständigheter i nationalräken-
skaperna och i kreditmarknadsstatisti- ken också kan bero på fel i sektorsför- delningen av dessa uppgifter. Några av felkällorna skall nämnas här _ för en mer detaljerad diskussion hänvisas till Bilaga 1.
1. Bostadssparande i form av amor- teringar och kontantinbetalningar ingår i nationalräkenskapens hushållssparan— de men bör tillföras företagssektorn där bostadsinvesteringarna (och dess finan— siering) redovisas.
2. I hushållssektorn ingår »enskilda företagare», vars självfinansiering av investeringar i rörelse och jordbruk likaledes bör överföras till företagssek- tom.
3. Hushållens upplåning i form av personliga krediter (t. ex. avbetalnings— krediter) bör läggas till sparandet för att detta skall bli jämförbart med lik- viditetstillskottet _ ju större upplåning ju större möjlighet har hushållen att vid ett givet saldo mellan inkomster och utgifter öka sina finansiella till- gångar. Sedan justeringar i möjligaste mån gjorts för ovannämnda faktorer jämnar de positiva och negativa residualerna
1 Vad beträffar deposita torde detta bli möj- ligt i samband med att elektronisk databehand— ling genomförs i banksystemet i dess helhet.
ungefär ut varandra över perioden 1955 _1960. För 1961 kvarstår en negativ residual på drygt en miljard kronor, men i fortsättningen sjunker residualen åter till relativt obetydliga belopp.1
I hushållens likviditetstillskottt ingår förändringarna i sedelmängden utan- för affärsbankerna, hela inlåningen i postsparbanken, jordbrukskassorna, sparbankerna och på sparkasseräkning i affärsbankerna, delar av inlåningen på check-, depositions-, kapital- och kapitalsamlingsräkning i affärsbanker- na samt, slutligen, hushållens uppskat- tade förvärv av värdepapper. I stort sett har de för hushållen typiska spar- formerna medtagits. En precis beräk- ning av hushållens likviditetstillskott är emellertid på grund av ofullständigheter i det statistiska grundmaterialet inte möjlig att genomföra. Många av de in- låningsräkningar, som här förts till hus- hållssektorn, utnyttjas även av företag och kommuner, liksom många av de räkningar, som lagts utanför hushållen, utnyttjas av dessa. Utvecklingen av in- låningen på de blandade räkningarna för olika insättargrupper är av betydel- se för bedömningen av tendensen i det fel som kan ingå i den i tabellen redo- visade serien för hushållens bankin- låning.
Spridda informationer om företagens och kommunernas bankinlåning visar en betydligt lägre stegringstakt för des- sa insättargrupper _ i synnerhet un- der 1960—talets första hälft _ än för de grupper, vari hushållen ingår, vilket stämmer överens med utvecklingen av den här använda serien för hushålls- sparandet. För stora och medelstora industriföretag samt kommuner kan in- låningsutvecklingen någorlunda tillför- litligt beräknas. Deras sammanlagda banktillgodohavanden ökade med ca 1 800 miljoner kronor från den 31 de- cember 1954 till 31 december 1959,
varpå de minskade dem med 400 miljo— ner kronor från 31 december 1959 till den 31 december 1964. För övriga in- sättarkategorier innefattande hushållen ökade banktillgodohavandena under den förstnämnda perioden med 12 400 miljoner kronor och fortsatte att öka under den följande med 18 800 miljoner kronor. Den grupp, som omfattade före- tag och kommuner, visade således en negativ utveckling och den, vari hus- hållen ingick, en kraftig positiv.
För samtliga företags och kommuners tillgodohavanden i affärsbanker finns statistik vad gäller poster om minst 100000 kronor. Enligt denna statistik ökade företag och kommuner sina bank- tillgodohavanden med 21 procent från slutet av maj 1954 till slutet av maj 1959 och med 15 procent från slutet av maj 1959 till slutet av maj 1964. För den grupp, vari enskilda personer ingår, var ökningen 72 respektive 157 procent. I posten om mindre än 100 000 kronor, omfattande såväl företag och kommuner som hushåll, var procent- siffrorna under de båda perioderna 56 respektive 75. För de grupper, som innehåller företag och kommuner, redo- visas således genomgående en mycket svagare ökning än för de grupper vari hushållen ingår. I den mån samtliga företag genomgående ökat sina bank- tillgodohavanden på samma sätt skulle en renodling av hushållens banktillgo- dohavanden ge en serie med kraftigare stegring särskilt under 1960-talets första hälft, än den som redovisas i tabell 1 : 6.
Bankinsättningar utgör hushållens helt dominerande sparform och uppgår
1 I syfte att krympa de här diskuterade resi- dualerna har hushållsinkomsterna omräknats med hänsyn till utvecklingen av den s. k. »regelbundna restposten» i nationalräkenska- pernas hushålls— och företagssektor. Därige— nom har bättre överensstämmelse nåtts mellan nationalräkenskaper och kreditmarknadsstati- stik.
numera totalt till ca 5 miljarder per år. Felkalkyler på några indexenheter i fråga om dessa placeringar kan således få jämförelsevis stor betydelse för even- tuella slutsatser om olika sektorers spa- rande och likviditetsutveckling. En fel— kalkylering beträffande sedelmängdens ökning eller värdepappersförvärven är i förhållande härtill av helt underord— nad betydelse. Sedelvolymen har under den senaste 10-årsperioden vanligtvis ökat med totalt 200—500 miljoner kro- nor per år och värdepappersförvärven, gjorda av andra än institutionella pla- cerare, har under samma period utgjort ej fullt 500 miljoner kronor i genom— snitt per år.
Statistik som möjliggör studier av företagens sedelinnehav saknas, men för kommunernas del kan nämnas, att deras sedelinnehav ökade under andra hälften av 1950-ta1et med 1 miljon kro- nor och minskade under första hälften av 1960-talet med 9 miljoner kronor. För affärsbankerna var ökningssiffror- na under de båda perioderna 104 re- spektive 18 miljoner kronor. Sedel- mängden utanför affärsbankerna och kommunerna ökade med 1 055 respek- tive 2 122 miljoner kronor, dvs. betydligt mer under 1960-talets första år än i slutet av 1950-talet, medan utvecklings- tendensen för affärsbanker och kom- muner var den motsatta. I den mån fö— retagens sedelhållning mera samman- faller med bankernas och kommunernas än med hushållens, skulle ett avskiljan- de av företagen och kommunerna leda till en relativt snabbare ökning under 1960-talets första hälft än vad serien för sedelvolymen i tabell 1:6 liksom för bankinlåningen nu visar.
För placeringarna i värdepapper (ob- ligationer, skattkammarväxlar och di- verse andra statspapper, förlagsbevis och aktier) kan en gemensam uppgift för företag och hushåll residualberäk-
nas. Det för sektorerna gemensamma beloppet uppgick under tiden 1955— 1959 till 1 000 miljoner kronor och för - tiden 1960—1964 till 3 700 miljoner kronor. Årsbeloppen var osedvanligt stora under 1955 och 1960 efter de då genomförda räntehöjningarna och de var ganska stora även under 1964. In- formationer som möjliggör en tillför- litlig uppdelning på företag och hus- håll saknas och serien i tabell 1: 6 för värdepapper bygger på antagandet att värdepappersinnehavet utanför de stör- re företagen och vissa andra subjekt för vilka särskilda uppgifter finns, kan hänföras till hushållssektorn.
Genomgången av det material, som ligger till grund för beräkningen av hushållens likviditetstillskott, visar så- ledes beträffande hushållens bankinlå- ning att denna kan ha stigit snabbare än den i tabell 1:6 redovisade serien och ha den snabbaste stegringstakten förlagd till 1960-talet första hälft. För sedlar och värdepapper är på grund av deras relativa litenhet utvecklingen av föga betydelse i sammanhanget. Den presenterade totalserien för hushållens likviditetstillskott kan därför sägas vara tilltagen i underkant. Den högre steg- ringstakt, som då skulle kunna avläsas för likviditetstillskottet jämfört med sparandet, skulle i så fall kunna för- klaras med hushållens ökade upplåning, som i och för sig bör påverka differen- sen mellan nyssnämnda serier i positiv riktning.
Det är av intresse att notera skillna- derna i ökningstakten för de tre i ta- bell 1:6 redovisade komponenterna av hushållens likviditetstillskott: sedlar,
bankinlåning och värdepapper. Först- nämnda tillgångar stiger snabbast. De minst likvida tillgångarna, dvs. värde- pappersinnehavet, ökar däremot lång- samt — i denna form var hushållsspa- randet ännu 1963 inte mycket större
än under basåret 1955. År 1964 inträf- fade dock en betydande ökning. Ut- vecklingen av dessa bägge serier stäm- mer väl överens med de erfarenheter man har från det land som i detta sammanhang kanske i första hand är av intresse nämligen Förenta staterna. Hushållens transaktionskassor har där under efterkrigsåren visat en tendens att växa proportionellt snabbare än in- komster och konsumtionsutgifter. Allt- eftersom inkomster och levnadsstandard stiger blir det större utrymme för den slags »lyxkonsumtion» som hållandet av stora transaktionskassor kan sägas innebära. Detta gäller även hushållens bankinlåning. Särskilt kan det i allt vidare kretsar utbredda ägandet av bi- lar och egnahem ge upphov till »för- siktighetskassor» för ersättnings- och reparationsutgifter. I den mån detta hållande av finansiella tillgångar går parallellt med bankkrediter och andra krediter till hushållen ökas i och för sig -— vid givet sparande — hus- hållens likvida medel i förhållande till deras inkomster och utgifter. En över- slagsberäkning ger vid handen att stoc- ken av hushållens innehav av bankme- del deflaterat med ett index för kon- sumtionsvärdets utveckling ökat med minst en miljard (i 1955 års priser) både mellan åren 1955—1959 och 1960 _1964. I viss mån kan man se den
långsamma ökningen av värdepappers- innehavet som en spegelbild av denna utveckling. Men den kan också tolkas som en bestående låg preferens för och bristande kännedom om de placerings- former det här är fråga om nämligen aktier och obligationer. I den mån en ändring härvidlag kommer till stånd och kanske samtidigt ett optimum nås beträffande övriga placeringar kan en dramatisk omstrukturering mycket väl tänkas kunna komma till stånd. Den stora stocken av hushållens banktill- godohavanden representerar en poten- tiell efterfrågan på kapitalmarknaden varav en stor del skulle kunna tänkas aktiveras för alternativa placeringar bl. a. genom penning- och finanspoli- tiken.1 Försök att statistiskt klarlägga sambandet mellan denna stock och kon- sumtionsefterfrågan har dock ej givit entydiga besked.2
1 Den totala ökningen i hushållens banktill- godohavanden kan anslås till drygt 20 miljar- der 1955—1964 mot blott ca 3 miljarder för Värdepappersinnehavet. ” Liksom i fråga om prisvariabeln föreligger här trender, som försvårar statistiska estimat. Liknande försök som gjorts bl. a. i Nederlän- derna har dock kunnat spåra ett visst (positivt) samband. Elasticiteten i konsumtionsefterfrå- gan med avseende på förändringar i stocken av likvida tillgångar har uppskattats till 0,08 (cf. Short and long term extrapolations with the Dutch forecasting model 63-D by VERDOORN and POST, stencil 1964).
2. Sparfördelning och likviditet 1955—1964
Hushållssektorns sparande har i det föregående diskuterats relativt utförligt, eftersom det vanligen står i centrum för den primära, globala bedömningen av den ekonomiska balansen. Hushålls- sparandet kan nu passas in i ett vidare sammanhang och sammanställas med övriga sektorers sparande, så att man erhåller en bild av det totala sparan- dets utveckling och sammansättning. Detta skall här ske inom ramen för ett konsistent räkenskapssystem, som sam- tidigt skall bilda utgångspunkt för de i kapitel 4 och 5 diskuterade progno- serna. Först belyses sparfördelningens förskjutningar i första band mellan det offentliga, AP-fonden, hushåll och före- tag. Efter jämförelse med motsvarande förändringar i investeringsfördelningen kommer man fram till en sektoral netto- redovisning av finansieringsunderskott och likviditetsöverskott. Slutligen be- lyses möjligheterna att identifiera dessa under- och överskott på kreditmarkna- den och på näringslivets olika delom- råden.
2.1. Sparandet inom olika sektorer
I nationalräkenskaperna skiljer man mellan fyra inhemska sektorer vars sparande beräknas var för sig: staten, kommunerna, hushållen och »företa- gen». Det totala sparandet representeras av balansen gentemot utlandet. Före- tagssparandet framkommer i stort sett
som en restpost mellan det totala spa— randet och summan av övriga sektorers sparande. Denna restpost innehåller »företag» av olika slag. Det är ur syn- punkten av sparandeanalysen önskvärt att dela upp nationalräkenskapens före- tagssektor i mer homogena delsektorer så långt det är möjligt med bibehållen konsistens i systemet. Man kommer då fram till följande åtta sektorer för vilka separata, inbördes konsistenta sparbe- räkningar kan utföras.
A. Staten. Det statistiska materialet utgöres väsentligen av budgetredovis- ningarna.
B. Kommunerna. Det statistiska mate- rialet kommer från kommunernas fi- nansräkenskaper.
C. De offentliga företagen. Denna sek- tors investeringar har utbrutits från nationalräkenskapens företagssektor. Den inkluderar både statliga och kom- munala företag. Dess sparande kan ap- proximativt antagas vara noll, eftersom överskott inlevereras till respektive un— derskott täcks av de föregående sekto- rerna A och B.
D. Bostäder. Detta är en sektor, som konstruerats särskilt med hänsyn till den vikt bostadsbyggandet tillmätes i långtidsplanen och den roll bostads- finansieringen spelar på kreditmarkna- den. Även i detta fall har investeringar- na brutits ut ur nationalräkenskapens företagssektor. Kalkylen har alternativt gjorts med två olika metoder. I ena fallet har bostadssektorns »sparande»
Tabell 2:1. Inkomster, utgifter och finansiellt sparande 1964 Miljoner kronor
A. B. C. D. E. F. G. H. Enskilda Offentliga Offent- .. .. .. .. . Staten Kommu- liga ]?0' forsak- forsak- erlga Hushåll Summa nerna företag stader rmgsan- rings- foretag stalter anstalter . Bruttoinkomst. . 4 207 2 300 22 138 69 230 97 875
2. Skatter, transfe-
reringar, avgifter 11 688 10 430 1 035 _ 93 —— 11 663 — 11 397 3. Räntor och ut—
delningar ....... — 272 359 260 146 —— 1 247 754 4. Försäkringsnetto — 1 558 — 275 1 232 2 615 — 250 — 1 764
. Disponibel in- Icomst(21—4). . 9 858 10 514 5 242 2 300 1 4.92 2 668 8 078 56 823 97 875 6. Konsumtion. . . . 5 547 8 279 944 50 694 65 464 7. Bruttoinveste- ring ........... 3 508 3 589 5 242 6 547 13 589 32 475 . Finansiellt spa- rande (5—6—7). 803 —— 1 354 0 — 4 247 1 4.92 2 668 —— 5 555 6 12.9 — 64
Källa: Jämför Bilaga 1, Appendix A, tabellerna A: 1, A: 3 och A: 5.
imputerats via den från kreditmark- nadsstatistiken hämtade externfinansie- ringen. Differensen mellan investering och externfinansiering har antagits re— presentera sektorns »sparande». En al- ternativ direktberäkning i form av amorteringar och kontantinsatser ger i stort sett samma resultat för »bostads- sparandet».
E och F. Enskilda och offentliga för- säkringsanstalter. Även dessa ingår i nationalräkenskapens företagssektor. De har utbrutits för att möjliggöra en dis- aggregerad analys av den finansiella utvecklingen.
G. övriga företag. Denna sektor utgör en restpost sedan sektorerna C till F utbrutits från nationalräkenskapens fö— retagssektor. Häri ingår företag inom industri, handel, samfärdsel in. in. Yt— terligare disaggregering är emellertid av statistiska skäl ej möjlig inom ra— men för en konsistent kalkyl för totalt sparande och för sparandets fördelning. I slutet av detta kapitel skall dock in- dustrins finansieringsförhållanden stu- deras med hjälp av särskilt material och resultaten jämföras med den i detta
kapitel diskuterade utvecklingen inom hela sektorn »övriga företag».
H. Hushåll. Denna sektor har diskute- rats i föregående kapitel. Den omfattar förutom löntagare även enskilda före- tagare t. ex. inom jordbruk, handel och skogsbruk.
Nu nämnda sektorers inkomster, ut- gifter och sparande redovisas i tabell 2:1 efter samma mönster som i före- gående kapitel använts för hushålls- sektorn. I kolumnen för hushållen (H) utgår man från bruttoinkomster (H1, löner, enskilda företagares inkomster etc.), drar ifrån nettot av skatter och transfereringar (H2), nettot av räntor och utdelningar (H3) samt försäkrings- nettot (H4). Man kommer därigenom fram till hushållens disponibla inkomst (Hö). Sedan hushållens konsumtion (HG) fråndragits erhålles hushållsspa— randet (enligt nationalräkenskaperna). Eftersom utgifterna för reala investe- ringar ligger utanför hushållssektorn, är hushållssparandet också lika med denna sektors finansiella sparande —- detta senare definieras som skillnaden mellan en sektors disponibla inkomster
och dess totala utgifter för konsumtion plus realinvestering. Det finansiella sparandet representerar alltså i princip det belopp varmed en sektor netto räk- nat ökat sina finansiella tillgångar (po- sitivt tecken) respektive har behövt skuldsätta sig (negativt tecken). Övriga sektorskolumner är, i tillämpliga delar, konstruerade på samma sätt som för hushållssektorn.
Summan av bruttoinkomsterna i rad 1 (97 875 miljoner kronor) är lika med bruttonationalprodukten för år 1964. I summakolumnens rad 2—4 är det infört nollor eftersom det är fråga om trans- aktioner mellan sektorerna (skatter, räntor, försäkringsnetton), som totalt sett tar ut varandra. Sista raden visar de olika sektorernas finansiella sparan- de. Summa finansiellt sparande är lika med underskottet (negativt tecken) på bytesbalansen. För summakolumnen gäller nämligen att bruttonationalpro- dukten (I 1) är lika med total kon- sumtion (I 6) plus total bruttoinveste- ring (I 7) minus underskottet på bytes- balansen (I 8). Totala finansiella spa- randet var praktiskt taget noll 1964, men stora under- och överskott förelåg
Tabell 2: 2. Investering och sparande
inom de olika sektorerna var för sig. I kapitel 3 skall närmare beskrivas vil- ken form dessa saldon tagit på kredit- marknaden. I kapitlen 5 och 6 skall analogvis en prognos för det finansiella sparandets sektorsfördelning tagas till utgångspunkt för en diskussion av den långtidsfinansiella utvecklingen. Prog- nosen skall utföras efter samma mönster som i tabell 2: 1 —— det är därför kalky- len för basåret 1964 redan här givits en relativt utförlig presentation.
Från samma slags tabeller som tabell 2:1 avseende utvecklingen 1955—1964 (jämför Bilaga 1, Appendix A, tabeller- na A: 1—6) har i tabell 2: 2 gjorts en sammanställning av de olika sektorernas sparande, realinvestering och finansiel- la sparande. Siffrorna för 1964 har jämförts med femårsgenomsnitten 1955/ 59 och 1960/64 _ samtliga uttryckta 'i procent av BNP för respektive perioder. Härvid har sektorerna A—C i tabell 2: 1 sammanförts till en enda sektor, den offentliga sektorn — ändringar i av- gränsningen mellan kommunal sektor och statlig av typ polisväsendets för- statligande verkar nämligen förryckan- de på jämförelser dessa sektorer emel-
i procent av BNP (till marknadspriser)
Offentliga Enskilda Offentlig Bostads- försäk- försäk- Övriga Hushåll Summa sektor sektor ringsan- ringsan- företag stalter stalter
A. Sparande
1955/59 ............... 9,7 2,8 2,0 11,7 4,3 30,5 1960/64 ............... 11,7 2,2 1,8 1,5 9,8 5,6 32,6 1964 ................. 11,4 1,9 2,7 1,5 9,3 6,3 33,1 B. Investering
1955/59. . . . ; .......... 11,8 6,2 12,8 30,8 1960/64 ............... 12,1 6,3 14,4 32,7 1964 ................. 12,6 6,7 13,9 33,2 _C. Finansiellt sparande
(A—B)
1955/59 ............... —2,1 —3,4 2,0 —1,1 4,3 — 0,3 1960/64 ............... — 0,4 _— 4,1 1,8 1,5 —— 4,6 5,6 — 0,2
1964 ................. — 1,2 — 4,8 2,7 1,5 — 4,6 6,3 —— 0,1
lan. Den skillnaden föreligger också i förhållande till redovisningen i tabell 2: 1 att till »bostadssparandet» räknats de offentliga kapitaltransfereringarna i form av bostadslånegivning. (Analogt har detta belopp dragits ur den offent- liga sektorn.) Härigenom har det fi- nansiella sparandet blivit ett mer ren- odlat uttryck för utbudet och efterfrå- gan på kreditmarknaden.
Det framgår av tabell 2: 2 att den to- tala investeringskvoten (B) steginte ovä- sentligt mellan 1955/59 och 1960/64. Den totala sparkvoten (A) steg parallellt så att det totala finansiella sparandet (C) fortfarande låg kvar vid omkring noll. Ökningen av investeringskvoten avser i någon grad den offentliga sektorn och bostadsbyggandet men framförallt »öv- riga företag». Ökningen av sparkvoten hänför sig till den offentliga sektorn, AP-fonderna och hushållen. Den offent- liga sektorns sparande har stigit snab— bare än investeringarna och utgjorde 1960/64 det klart största sektorssparan- det. Under denna period förelåg ap- proximativ balans mellan den offentliga sektorns sparande och investering —— det finansiella sparandet var ungefär noll. Försäkringssparandets ökade be- tydelse framgår därav att detta sparan- de 1955/59 utgjorde mindre än hälften av hushållssparandet, steg 1960/64 — genom ATP:s införande — till 60 pro- cent och 1964 till två tredjedelar av hushållssparandet trots den relativa till- växt detta senare i och för sig under- gått. År 1964 utgjorde det offentliga och enskilda försäkringssparandet tillsam- mans lika stor andel av BNP som hela hushållssparandet 1955/59.
Hushållssparandet och försäkrings- sparandet representerar den positiva sidan av det finansiella sparandet. Mot tillväxten i dessa båda utbudsposter står ökat finansieringsbehov både för bostadssektorn och »övriga företag» -—
för dessa senare gäller att investerings- kvoten stigit under det att sparkvoten sjunkit.
För hela perioden 1955—1964 erhål- les följande relationstal mellan sparande och investering inom företags- och bo- stadssektorn samt kommunern-a, dvs. de sektorer där graden av »spartäckning» är av speciellt intresse.1
.. Övriga Kommu- Bostader företag ner 1955 ...... 45 79 82 1956 ...... 44 82 80 1957 ...... 46 88 96 1958 ...... 50 90 82 1959 ...... 42 116 90 1960 ...... 43 76 94 1961 ...... 39 72 77 1962 ...... 38 61 71 1963 ...... 29 68 71 1964 ...... 29 66 62
Serierna visar tydligt fallande ten- dens under 1960-talet. Det bör emeller- tid påpekas att det statistiska material, som här använts, är av grov natur. »Bostadssparandet» beräknas, som re- dan nämnts, genom att från bostadsin- vesteringen drages en extern upplåning. Denna senare kan avse alla möjliga and- ra ändamål än nyinvesteringar i bostä- der — »bostadssparandet» kommer i motsvarande män att underskattas. Al- ternativa beräkningar leder dock i stort sett till samma resultat, vilket skulle in- nebära en sänkning med omkring 20 procent för bostadssektorns »spartäck- ningsgrad» mellan perioderna 1955/59 och 1960/64. Serien för kommunerna visar att deras sparande ej hunnit med i den starka investeringsexpansionen. Mellan nyssnämnda perioder har spar- täckningsgraden sjunkit med omkring 10 procent.
Sektorssparandet för »övriga företag» får också bedömas under hänsynsta-
1 För bostadssektorn har här sparandet åter- igen räknats exklusive de statliga bostadslånen.
gande till svagheter i det statistiska ma- terialet. Dessutom är ju sektorsinnehål- let mycket heterogent och omfattar i princip både små och stora företag, fö- retag inom olika näringsgrenar, företag inom hemmamarknads- och exportin- dustrier etc. Det kan med andra ord fin- nas relativt stora grupper av företag för vilka den indikerade utvecklingen icke är representativ. I sista avsnittet i detta kapitel ges emellertid också en beskrivning av hur förhållandena ge- staltat sig bl. a. inom industrin baserad på en utförlig analys i Bilaga 2. I detta sammanhang kan dock noteras att en- ligt det här använda materialet spar- täckningsgraden för »övriga företag» i genomsnitt sjönk med omkring en fjär- dedel mellan perioderna 1955/59 och 1960/63. En så vitt möjligt analog be- räkning för industrin ger i själva verket alldeles samma nivåsänkning, vilket alltså konfirmerar den med hjälp av nationalräkenskaperna funna tenden- sen och stöder det här använda förfa- ringssättet vid sektoriseringen.
Man kan återigen ställa den frågan _ som i och för sig är omöjlig att besvara _ vad som skulle hänt om ATP över huvud taget ej införts. Nedgången i företagssparandet svarar nästan exakt mot uppgången i AP-fonden, och det ligger alltför nära till hands att häri se ett direkt samband. Om man emellertid gjorde det tankeexperimentet att hela avgiftsuttaget stannat inom företagen, så skulle ju ändå inte deras sparande i och för sig ha ökat motsvarande. En stor del av vinstökningen skulle ha dragits in till beskattning och en del skulle ha flutit ut i form av aktieutdelning. Netto räknat kanske det kvarhållna beloppet skulle uppgått till storleksordningen en fjärdedel av det ursprungliga beloppet. När nu nedgången av företagssparandet är så mycket större måste härvid andra faktorer än ATP ha spelat en mycket
stor roll — jämför här diskussionen i kapitel 1 kring inkomstfördelningens ut- veckling.
2.2. Sparande och likviditetstillskott
Man kan nu gå ett steg längre och söka på kreditmarknaden identifiera det i tabell 2:1 beräknade finansiella spa- randet för de olika sektorerna. Detta in- nebär i princip en upprepning för samt- liga sektorer av den procedur som i fö- regående kapitel genomgicks för en- bart hushållssektorn. Det blir nu fråga om en samtidig avstämning mellan samtliga behandlade sektorer. Avsikten är att ge en historisk bakgrundsbelys- ning till den framtidsbedömning, som följer i senare kapitel och samtidigt illustrera den metodik, som därvid skall komma ti-ll användning. Problemet gäl- ler här sammankopplingen mellan na- tionalräkenskapsdata och kreditmark- nadsstatistik. Illustrationen i tabell 2: 3 avser år 1964, som ger en utgångspunkt för prognoseringcn _ läget 1970 kom- mer längre fram att diskuteras i form av en alldeles analog tabell. I Bilaga 1 Appendix A återfinns tabeller som r—e- dovisar motsvarande siffror för varje sektor och varje år under perioden 1955—1964. Tabell 2: 3 är alltså ett ut- drag från dessa bilagetabeller.
'I översta raden av tabell 2: 3 återfin- nes samma värden för det finansiella sparandet som man kommit fram till i sista raden av tabell 2: 1. Summa fi- nansiellt sparande i tabell 2: 1 har här explicit införts i kolumnen »utlandet». I övrigt är sektorsuppdelningen densam- ma utom att »offentliga företag» har exkluderats. Deras finansiella sparande kan förutsättas vara lika med noll och saknar därför intresse i detta samman- hang. Tabellen är uppställd efter i prin- cip samma schema, som brukar komma
till användning för redovisningen av betalningsbalansen gentemot utlandet. Man startar i rad 1 med saldot mellan inkomster och utgifter, dvs. med det finansiella sparandet. I rad 2 redovisas nettot av de kapitaltransaktioner mel- lan sektorerna som går utanför den or- ganiserade kreditmarknaden. Dit hör t. ex. de statliga bostadslånen (C 2 och en del av A 2), en post för enskilda fö- retagares självfinansiering av de in- vesteringar som nationalräkenskapsmäs- sigt ligger i företagssektorn (G 2 och del av F 2), utnyttjandet av FRI-fonderna (D 2 och del av F 2) och betalningsba- lansens »kapitalrörelse» (H 2).
För varje sektor borde nu det med kapitaltransaktionerna kompletterande finansiella sparandet motsvara en iden- tifierbar nettoutlåning eller nettoupp— låning på den organiserade kreditmark- naden. Ett finansiellt överskott bör mot— svaras av en nettoutlåning, ett under- skott av en nettoupplåning. Nettoutlå- ningen (nettoupplåningen) kan emel- lertid å andra sidan självständigt be- räknas som skillnaden mellan utlåning och upplåning. Utlåningen avser place- ringen i olika slags finansiella tillgång- ar, upplåningen avser lån i kreditinsti— tuten och på den organiserade kredit- marknaden utanför kreditinstituten (ak- tie- och obligationsmarknaden) . För för- säkringsanstalterna är det enbart fråga om utlåning på kreditmarknaden (4aD och 4aE), för bostadssektorn enbart upplåning (4bC). Staten och kommu- nerna drog ner sina finansiella tillgång- ar (4aA och 4aB) men visar en betyd- ligt större upplåning (4bA och 4bB) — summan av respektive belopp är alltså lika med en nettoupplåning (en nega- tiv nettoutlåning). För hushållssektorn återigen är upplåningen (4bG) obetyd- lig, den avser de »personliga krediter- na» i bankerna. Hushållens »utlåning» ( 4aG) svarar mot vad som i föregående
kapitel benämndes hushållens »likvidi- tetstillskott».1 Företagssektorns upplå- ning (4bF) och dess utlåning (4aF) _ dess likviditetstillskott1 _ har residual- beräknats. (Totala ut- och upplåningen är givna och övriga sektorers ut- och upplåning beräknas separat.)
Nu visar det sig emellertid att den från kreditmarknadsstatistiken beräk- nade nettoutlåningen (4a+4b) delvis stämmer mycket dåligt överens med na— tionalräkenskapens för kapitaltransfe- reringarna korrigerade finansiella spa— rande (1 + 2). Residualen dem emellan har för hushållssektorns del redan kom- menterats i kapitel 1. Denna residual uppgick för 1964 till drygt en halv mil- jard (3 G). Av tabell 2: 3 framgår att residualen var mycket större i före- tagssektorns (3 F). Även i den statliga sektorn föreligger en stor residual (3 A). Nationalräkenskapernas kalenderårsda- ta för de statliga myndigheternas in- komster och utgifter kan alltså ej helt avstämmas mot siffrorna för statsver- kets upp- och utlåning. I bostadssek- torn kan residualen i princip sägas motsvara de krediter som formellt an- ges avse bostadsändamål men reellt ingenting har med bostadsinvestering- arna att göra. Residualen i kolumnen »utlandet» (3 H) motsva-rar den välbe- kanta förskjutningsposten i betalnings- balansen. Den utgör skillnaden mellan å ena sidan saldot för bytesbalansen och kapitalrörelserna och å andra sidan den konstaterade förändringen av valutare- serven, dvs. av nettoutlåningen på kre- ditmarknaden till utlandet (4 H). Sum- ma residualer är noll (3 I). Summako— lumnen visar också den totala omslut- ningen på kreditmarknaden (4aI och 4bI).
1 Begreppet »likviditetstillskott» har här re- serverats för de realsektorer som kan sägas ha en likviditetspreferens i egentlig bemärkelse nämligen företagen, hushållen och kommuner- na.
Tabell 2: 3. Finansiellt sparande, upplåning och likviditetstillskott 1964'
Miljoner kronor
A. B. C. D. E. F. G. H. I Enskilda Offentliga () Kom- .. försäk- försäk- vriga Ut— Staten munerna Bostader rings- rings- företag Hushåll landet Summa anstalter anstalter . Finansiellt spa— rande .......... 803 _ 1 354 _ 4 247 1 492 2 668 _ 5 556 6 129 64 0 . Nettoupplåning utanför kredit- marknaden ..... — 441 2 836 _ 436 600 _ 485 _ 76 0 . Residual ....... — 574 _ 110 _ 998 27 — 238 3 448 _ 619 _ 935 0 . Neiloutlåning på kreditmarknaden (1+2+3)..-.... —212 _1462 _4409 1083 2430 _1508 5025 _947 0 a. Utlåning ..... _ 10 _ 56 0 1 083 2 430 2 271 5 212 18 10 948 b. Upplåning(—) _ 202 _ 1 406 _ 4 409 _ 3 779 _ 187 _ 965 _ 10 948
Anm. Jämför tabellerna A: 4 och A: 6 i Bilaga 1, Appendix A.
Tydligen är betalningsbalansens »förskjutningspost» ingalunda ensam i sitt slag. Den är inte heller den största av de i tabell 2: 3 redovisade residualer- na, vars innebörd alla är en bristande avstämning mellan sektorerna inkomst- och utgiftsdata å ena sidan och sta— tistiken över finansiella tillgångar och skulder å den andra. I och för sig kan bådadera vara »riktiga» _ residualerna skulle då enbart ge uttryck för alla de kapitaltransaktioner på den icke orga- niserade kreditmarknaden, som inte kunnat infångas (i rad 2). Den stora residualen i företagssektorn (3 F) skul— le då i stort sett kunna tolkas som lån- givning av olika slag till denna sektor från övriga sektorer. Denna förklaring kan i viss mån appliceras på residualen i betalningsbalansen (3 H) och i bo- stadssektorn (3 C) men knappast på residualen i hushållssektorn (3 G). Här kan det, som nämnts, på ett icke närma- re preciserbart sätt, vara fråga om en överskattning av nationalräkenskapens finansiella hushållssparande (1 G) och en underskattning av hushållens »lik- viditetstillskott». Det bör tilläggas att
den dåliga avstämningen och de stora residualerna 1964 kan bero på att sta- tistiken på flera områden ännu inte är fullständig och definitiv. För 1963 var sålunda residualen i företagssektorn av- sevärt lägre.
Liksom för hushållssektorn (kap. 1) kan man nu också för företagssektorn söka komma fram till något uttryck för dess likviditetstillskott under den här diskuterade perioden. Eftersom bedöm- ningen av företagssektorn i så hög grad beror på de antaganden man gjort för hushållssektorn kan det även för de för- ras del bara bli fråga om att ange vissa sannolika gränser för utvecklingen. I tabell 2z3 motsvaras i stort sett lik— viditetstillskottet för »övriga företag» av utlåningen på kreditmarknaden (4aF). Med en smärre justering har motsvarande beräkningar gjorts för pe- rioden 1955—1964. De återges i första kolumnen i tabell 2: 4.1
1 Jämför tabell A: 4, Appendix A. I denna tabell har _ till skillnad från tabell 2: 2 _ även kreditinstitutens (eget) finansiella spa- rande utbrutits ur sektorn »övriga företag». Dessa belopp är relativt konstanta ochi detta sammanhang av underordnad betydelse.
Tabell 2:4. Företagssektorns likviditetstillskott
1. 2. 3. .. . Hushållssektorns Lägre alternativ 1 Hogre alternativ resi dual (1 +2)
1955 ....................... _ 527 _ 195 _ 722 1956 ....................... 187 _ 224 _ 37 1957 ....................... 663 _ 263 400 1958 ....................... 1 052 225 1 277 1959 ....................... 3 439 436 3 875 1960 ....................... 527 _ 517 10 1961 ....................... 1 814 — 1 204 610 1962 ....................... 645 — 385 260 1963 ....................... 1 070 — 111 959 1964 ....................... 1 798 _ 619 1 179 Summa 1955—1959 4 814 — 21 4 793
Summa 1960—1964 5 854 _ 2 836 3 018
1 Exklusive finansiella sparandet inom kreditinstituten. Inklusive nettoavsättningar till inves-
teringsfonder.
Man finner att likviditetstillskotten var på tillväxt åren 1955—1959 _ start- punkten 1955 var på grund av kreditåt- stramningen ett år unde-r vilket före- tagen i särskilt hög grad torde ha behövt anlita uppsparade medel till investe- ringsfinansiering. 1959 framstår sta- tistiskt som ett år av ovanligt stor acku- mulering av likvida medel inom »övri- ga företag» _ 1960 som ett relativt lågt. Liksom för hushållssektorn finns det emellertid skäl för att man rätteligen, ehuru i okänd omfattning, borde utjäm- na siffrorna mellan åren. En sådan ut- jämning skulle dock blott accentuera den bild man får av de relativa likvi- ditetstillskotten under de båda delpe- rioderna nämligen att tillskottet var större 1960—1964 än 1955_1959.
Man bör emellertid också ta hänsyn till att den ekonomiska aktiviteten sta- digt ökat värdemässigt under perioden. Om bruttonationalproduktens värdemäs- siga förändringar använts som index för omsättningens ökning kommer man vid en överslagsberäkning efter »defla- tering» fram till att stocken likvida till- gångar i företagssektorn vid slutet av 1964 förmodligen låg drygt en miljard
under nivån vid slutet av 1959. Man har alltså gett avkall på likviditeten i för- söken att hålla uppe en ändå sjunkande självfinansieringsgrad. Samtidigt kan det föreligga sådana tendenser över hu- vud taget till att skära ner den »nor- mala» kassahällningen, som kunnat konstateras bl. a. i Förenta staterna. De anförda beräkningarna avser en i viss mening övre gräns för utveckling- en av företagssektorns likviditetstill- skott _ den som svarar mot en kredit- marknadsstatistisk beräkning av hus- hållens likviditetstillskott (4 G i tabell 2: 3). Utgår man i stället från national— räkenskaperna för hushållssektorn, noll- ställer man dess residual och lägger över den till företagssektorn. Man kan då sägas få fram en »undre gräns» för likviditetstillskotten i företagssektorn genom att från det högre alternativet (kolumn 1 i tabell 2: 4) dra hushållssek- torns residual (kolumn 2 i tabell 2: 4). Likviditetstillskottet blir nu mindre för perioden 1960—1964 än 1955—1959. En utjämning över åren 1959—1960 skulle dock ge ungefär samma belopp för de båda perioderna, detta dock i nominella värden. En överslagsberäkning för
stockarna deflaterade med ovannämnda omsättningsindex ger en real likviditets- minskning med drygt två miljarder mel- lan 1959 och 1964. Man skulle härige- nom kommit ned till den bottennivå för den reala likviditeten, som repre- senteras av åren 1955 och 1956. Det är troligt att denna neddragning, alla besparingsåtgärder till trots, inte kan fortsätta mycket längre. Därmed mins- kar också i fortsättningen möjligheter- na att, vid givna investeringsutgifter och given inkomstfördelning (vinstmar- ginal), öka självfinansieringsgraden med hjälp av tidigare ackumulerade finan- siella tillgångar resp. ökar nödvändig- heten av att reservera medel till att få upp likviditeten till »normal» nivå.
Både vinstmarginaler och likviditets- läge kan antagas ha betydelse för före- tagens investeringsvilja och investe- ringsförmåga. Den i detta och föregåen- de avsnitt diskuterade utvecklingen och prognoser nyttjande analogt analyssche- ma är därför av intresse för bedömning- en av konsistensen i de »reala» pro- gnoser för investeringsutvecklingen som gjorts av långtidsutredningen. De här använda serierna för vinstutveckling och likviditet inom företagssektorn är emellertid så pass osäkra och så pass aggregerade att några preciserade sam- band med investeringsutvecklingen i form av »investeringsfunktioner» knappt låter sig estimeras.1 I Bilaga 2 göres emellertid ett försök att uppskatta det »normala» behovet av omsättningstill- gångar inom industrisektorn. I den mån ett sådant behov ej tillfredsställes ak- tualiseras frågan om finansiella flask- halsar.
2.3. Utvecklingen inom olika delar av näringslivet
I det föregående har redovisningen av sparandeutveckling och finansierings—
behov utgått från nationalräkenskaper- na och den sektorisering som kan göras inom ramen för detta system. Härvid
har framkommit en restsektor _ »öv- riga företag» _ som bl. a. inkluderar industri, handel och jordbruk, dvs. områden som kan vara vitt skilda med hänsyn till sin finansiella utveckling. Inom ramen för nationalräkenskaper- na kan man emellertid ej få någon av- stämning mellan totala sektorn och dess undergrupper. För dessa senare får man lita till fläckvisa informationer av olika slag, som kan sammanställas till en jäm- förelse med den i och för sig osäkra bil— den av den finansiella utvecklingen inom hela näringslivet. Det största och statistiskt bäst belagda delområdet av- ser industrin vars sparande, finansie— ringsbehov och likviditet ingående be— lyses och diskuteras i Bilaga 2. Vad beträffar handeln och jordbruket är motsvarande informationer betydligt sparsammare men ger dock ledning för en bedömning av de stora dragen i ut- vecklingen. Vissa områden måste av statistiska skäl helt försummas (skogs— bruk, samfärdsel, hantverk, fiske m. m.) . Icke desto mindre torde de infångade områdena räcka till för att ge en åt- minstone grov avstämning mot de, utifrån ett i många avseenden annor- lunda statistiskt material beräknade to- talsiffrorna. (Industri, handel och jord— bruk svarar för ungefär 70 procent av investeringarna i hela sektorn »övriga företag».)
Den i Bilaga 2 redovisade undersök-
1 Den förut refererade holländska modellen (not 2, sid. 25) ger ungefär lika vikt åt föränd— ringar i vinstmarginalen och stocken likvida tillgångar. I båda fallen uppgår elasticiteten till omkring 0,7 dvs. mot en procents förändring i vardera den förklarande variabeln svarar 0,7 procents förändring av investeringen (exkl. offentliga investeringar och investeringar i bo— städer). Siffrorna är dock osäkra, och försök som gjorts med liknande material för andra länder har ej givit signifikativa resultat.
ningen av industrifinansieringen byg- ger främst på statistiska centralbyråns vinststatistik och på specialbearbetning av företagens balansräkningar. Under- sökningen avser dock endast företag med mer än 50 anställda arbetare. Den- na företagsstatistik har emellertid, i princip på samma sätt som för total- sektorn, kompletterats med information som hämtats från olika kreditmark- nadsstatistiska källor. Det är i förelig- gande sammanhang av särskilt intresse att beröra de frågor som avser utveck- lingen och täckandet av olika finansie- ringsbehov: för fasta investeringar, för lagerinvesteringar och för kreditgiv- ning till andra sektorer (handelskredit- givningen). För närmare detaljer i be- räkningsmetoder och analysresultat _ och inte minst för felkällor och osäker- hetsmarginaler _ hänvisas till fram- ställningen i Bilaga 2.
Enligt de framkomna resultaten sy- nes stocken av såväl givna som tagna handelskrediter åtminstone på längre sikt ganska väl följa omsättningens ut- veckling. Detta samband gäller i stort sett både industrisektorn i dess helhet och de olika undersökta industribran- scherna var för sig. Om statistiken är riktigt tolkad skulle handelskreditgiv- ningen _ den »grå» marknaden _ en- dast i mindre utsträckning ha fungerat som buffert i olika konjunkturlägen eller vid ändrad grad av åtstramning på kreditmarknaden. Denna typ av kre- ditgivning synes alltså väsentligen ha fyllt ett trendmässigt växande transak- tionsbehov i distributionsprocessen. Vi- d-are synes, även för varje bransch, debet och kredit inte bara röra sig parallellt utan även ha varit av unge- fär samma storleksordning. Ur industri- sektorns synpunkt skulle med andra ord handelskreditgivningen inte i större utsträckning representera vare sig en finansieringskälla eller ett finansierings-
behov, räknat netto. Det enda nämn- värda undantaget synes ha bestått i att när goda lånemöjligheter förelegat på den organiserade kreditmarknaden har affärsbankskrediter fått finansiera en del av industrisektorns handelskredit- givning. I denna mening skulle alltså lättheten (svårigheten) att få affärs- bankskrediter kunna sägas haft en mar- ginell effekt på industrins netto på den »grå» marknaden, även om denna se- nares omslutning i huvudsak alltjämt bestämts av omsättningens behov.
Industrins lagerhållning har varierat starkt under olika år, men det är svårt att se ett direkt samband med någon spe- ciell finansieringsform. Man synes dock kunna konstatera ett omvänt samband mellan kassahållning och lagerinveste- ringar. Under år av kraftig lagerupp- byggnad har sålunda kassahållningen minskat eller ökat mindre än vad som anges av trenden. (T. ex. åren 1952, 1955, 1960 och 1961.) Netto synes slut- ligen uppbyggnaden av industrins om- sättningstillgångar (givna handelskre- diter, lager- och kassahållning) efter avdrag för upplåning hos andra före— tag representera ett finansieringsbehov, vilket på långt sikt växer med drygt 30 procent av omsättningens värdeök- ning. Eftersom givna och tagna handels- krediter synes netta ut varandra, mot- svarar alltså detta behov i stort finan- sieringen av den långsiktiga kassa- och lageruppbyggnaden.
Industrins fasta investeringar visar vid aggregering en spartäckningsgrad (bruttosparande i procent av investe- ringen), som under perioden 1952—59 ligger över 100 procent men som se- dan successivt sjunker därunder. En särskild bearbetning av det statistiska materialet visar emellertid att om man för de individuella företagen skalar bort all finansiering över 100 procent erhålles för de år denna undersökning
avser (1955—62) praktiskt taget sam- ma »justerade» spartäckningsgrad. Alla åtta åren ligger procenttalet mellan 69 och 76 med medeltalet 73 procent. Om till dessa aggregerade och från över- skottssparande rensade självfinansie- ringsmedel även lägges summan av de individuella företagens utnyttjande av från tidigare år ackumulerade tillgång- ar (kassa, finansiella tillgångar m. m.) erhålles på nytt en mycket stabil kvot strax under 100 procent.1
Dessa iakttagelser är väl förenliga dels med hypotesen att interna medel spelar en väsentlig roll för finansiering- en av industriföretagens investerings- verksamhet och expansion, dels att den- na investeringsfinansiering i mycket stor utsträckning är ett intertemporalt fenomen. Detta i så måtto att överskotts- sparande tillfälligt ackumuleras _ i form av kassa och finansieHa tillgångar _ för framtida investeringsverksamhet. Det intressanta är att både »sparande- täckningen» och den egentliga själv- finansieringsgraden i »justerad» form visat en sådan påtaglig konstans. Efter- som den »ojusterade» serien sjunkit måste den »justerade konstansen» kun- nat upprätthållas blott genom uppgi- vande av den likviditetsökning över- skottsparandet i och för sig skulle med- fört _ denna likviditetsförsämring har redan berörts i ett föregående avsnitt.
Man skulle härav eventuellt kunna dra den slutsatsen att spartäckningen representerar en självständig bestäm- mandefaktor i investeringsbesluten. I själva verket kan det framföras vägande argument för en sådan hypotes. En konstant relation mellan bruttosparande och bruttoinvestering kan, under vissa ej alltför orealistiska förutsättningar och på längre sikt, uppfattas som ekvivalent med en konstant avkastning på kapital- stocken. Konstansen i den förstnämnda skulle då kunna ges innebörden av ett
minimikrav på kapitalförräntningen. (Jfr. exkurs till avsnitt 2: 3, Bilaga 2.) Ytterligare ett finansieringskrav kan eventuellt avläsas ur det förhållandet att gapet mellan totalfinansiering och självfinansiering väsentligen synes ha täckts med lång upplåning i form av obligations— och förlagslån _ särskilt åren 1961—63 under den då höga in- vesteringsverksamheten.2 I det ojuste- rade materialet har de år finansierings- underskott förelegat självfinansiering plus lång upplåning alltid uppgått till minst 100 procent av investeringen. Även kapitalanskaffning på aktiemark- naden har under senare år bidragit till den »externa» finansieringen. I mate- rialet framstår affärsbankskrediternas roll för finansieringen av de fasta in- vesteringarna som relativt obetydlig sär- skilt under 1950-talet. De statistiska sambanden kan dock ha underskattats bl. a. därför att den använda tidsenheten _ ett år _ är relativt lång i förhållande till affärsbankslånens omsättningstid. Av det diskuterade materialet att döma skulle alltså såväl självfinansierings- grad som finansieringsformer kunna tänkas spela en viss roll för investerings- utvecklingen. Ur kreditmarknadspoli- tisk synpunkt framstår tillgodoseendet av kraven på lång kredit som den vik- tigaste handlingsparametern men affärs- bankernas kreditgivning som indirekt och mindre betydelsefull vad investe- ringsfinansieringen beträffar. Dess be- tydelse ökar emellertid i den mån det är en riktig observation att den »grå» marknaden är i stort sett okänslig för
1 Jfr. LÖWENTHAL: Industrins finansiering 1955—1962. (Industriens utredningsinstitut, Stockholm 1966). 2 I själva verket kan visas att under vissa förutsättningar den externa finansieringens an— del av den totala kapitalanvändningen beror av tillväxttakten i produktion och omsättning. En exponentiell tillväxt ger då en konstant externflnansieringskvot. (Jämför avsnitt 2: 3, Bilaga 2.)
graden av restriktivitet på kreditmark- naden. Svårigheten att få affärsbanks- krediter kan t. ex. tvinga industrin till kassaförbrukning för att upprätthålla en viss volym av handelskreditgivning (eller finansiera en ofrivillig lagerupp- byggnad) vilket indirekt kan påverka incitamenten till att företaga fasta in- vesteringar. Ett visst samband mellan kassahållning och investeringar _ dock av korttidsnatur _ synes man i själva verket kunna spåra i de s. k. investe- ringsenkäternas material avseende pla- ner och utfall för industriinvestering- arna. Avvikelser under planperioden av kassahållningen från en trendutveck- ling synes i viss mån kunna förklara skillnaden mellan faktiska uttal] och planer; positiv trendavvikelse ger upp- revidering av planerna. Penningpolitis- ka åtgärder som berör kassahållning- en (t. ex. investeringsfondsarrange- manget 1960—61) kan alltså förväntas ha viss investeringseffekt. Däremot har man i materialet inte heller på investe- ringssidan _ lika litet som på sparande- sidan _ kunnat få något utslag för en ränteeffekt i tidsseriedata. Signifikativa samband har visserligen kunnat konsta- teras i utländska undersökningar, som emellertid gällt kvartalsdata och inte de här använda årsdata.
De här beskrivna finansieringsmönst- ren har som nämnts i första hand av- sett de större industriföretagen. De spar- samma informationer som finns om småföretagens spartäckningsgrad anty- der att den ligger under genomsnittet för totalen. En uppdelning av hela ma— terialet på fyra storleksklasser antyder också att spartäckningsgraden stiger med företagsstorleken (mätt med ar- betarantalet). Detta skulle i och för sig innebära ett med företagsstorleken växande oberoende av graden av åt- stramning på kreditmarknaden.
Det är också möjligt att i någon mån
skilja mellan olika industribranscher vad beträffar självfinansieringsgrad och finansieringsmönster. Tyvärr tillåter dock inte materialet någon uppdelning på exportföretag och övriga, vilket varit önskvärt ur synpunkten av de speciella finansieringsproblem, som i framtiden kan aktualiseras för de förra. Uppdel— ningen avser malm-, metall- och verk- stadsindustri i en grupp, trä-, massa- och pappersindustri i en grupp samt en grupp för övrig industri. För den i följande tablå använda periodindelning- en visar förstnämnda grupp en tydlig nedgående tendens i genomsnittet för den egentliga självfinansieringsgraden, dvs. för bruttosparandet i procent av finansieringsbehovet korrigerat för förändringen i finansiella tillgångar. Den likaså konjunkturkänsliga andra gruppen visar kraftigt fall i procentta- let under sista perioden under det att övriggruppens kvot varit relativt kon- stant. De konjunkturella variationerna är så stora att man inte kan urskilja någon signifikativ skillnad i nivåerna mellan grupperna. (Siffrorna har häm- tats från tabell 1: 12 i Bilaga 2, till vil- ken hänvisas för närmare detaljer.)
1950 1955 1960 —54 —59 —63
Malm-, metall och
verkstadsindustri . . 81 67 54 Trä-, massa- och pap-
persindustri ....... 59 61 44 Övrig industri ....... 58 72 61
Kvoterna mellan de större industrifö- retagens bruttosparande och deras totala bruttoinvesteringar 1950—63 redovisas i tabell 2: 5. De kan här jämföras med de siffror för hela sektorn »övriga före- tag» som diskuterats i ett föregående avsnitt i detta kapitel. Därutöver presen- teras också såvitt möjligt jämförbara siffror för parti- och detaljhandeln samt för jordbruket.
Tabell 2: 5. Bruttosparande i procent av bruttoinvesteringama (inkl. lager) inom sektorn »övriga företag», industrin, handeln och jordbruket
1. 2. 3. 4. 5. 222115; Industrin Partihandeln åitäåI-l Jordbruket
1955 ................ 79 77 47 78 74 1956 ................ 82 81 41 103 67 1957 ................ 88 88 117 199 69 1958 ................ 90 121 72 242 70 1959 ................ 116 129 50 269 61 1960 ................ 76 70 51 64 73 1961 ................ 72 69 66 90 72 1962 ................ 61 67 42 76 69 1963 ................ 68 91 52 74 70 1964 ................ 66 71
Kolumn 1. Från tablån sid. 29.
2. Samma källa som till tabell 115 i Bilaga 2. 3 o. 4. Uppgifter från statistiska centralbyråns vinststatistik.
5. ÅKE SAMBERGS: Lantbrukets kreditmarknad 1950—62, Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 4—63 (med kompletteringar).
Av en jämförelse mellan kolumn 1 och kolumn 2 framgår att »självfinansie- ringskvoten» inom nationalräkenska- pens restsektor för näringslivet resp. inom industrin följer varandra ganska väl, särskilt om man bortser från för- delningen av förändringarna under 2- årsperioden 1958—59 och även året 1963. Likheten i utvecklingen blir slåen- de om man jämför (de ovägda) genom- snitten för perioderna 1955—59 och 1960—63. För bägge serierna sjunker nämligen genomsnittsnivån med en fjärdedel. Det kan i detta sammanhang nämnas att den nedgång i »övriga före- tags» reala likviditet som framkom i beräkningarna i ett föregående avsnitt av detta kapitel också återfinnes i in- dustrimaterialet. Mellan 1959 och 1963 synes denna likviditet ha sjunkit med bortåt 40 procent.
Även för handeln visar de i tabell 2: 5 redovisade serierna för självfinan- sieringsgraden en betydande nedgång mellan de här diskuterade perioderna. För partihandeln är nivåsänkningen mellan 1955/59 och 1960/63 i genom- snitt 17 procent, för detaljhandeln hela
57 procent. Om partihandeln vägs ihop med detaljhandeln med genomsnittliga investeringsvärden som vikter — dvs. ungefär i proportionerna 4: 1 _ erhål- les en sänkning i självfinansieringsgra- den för hela handeln med omkring en tredjedel, dvs. en större sänkning än för industrin och större än för hela sektorn »övriga företag». För partihan- deln synes det utöver investeringsfinan- sieringen föreligga ett särskilt finan- sieringsbehov som hänför sig till det förhållandet att kundfordringarna är avsevärt större än leverantörsskulderna _ proportionen har angivits ligga mel- lan 2 : 1 och 3 :2. Detta skulle innebära att partihandeln, i motsats till vad som ovan angivits gälla industrin, har ett fordringsnetto gentemot den »grå» marknaden. Detta netto kan förmodas öka i takt med omsättningen och i första hand avse en långivning till detaljhan- deln, vilket alltså i sin tur torde re- presentera en betydande finansierings- källa för denna sektor. Slutligen noteras att serien för jordbrukets självfinan— sieringsgrad visar ett mycket jämnt för- lopp och ligger på en nivå som ganska
nära sammanfaller med den »justerade» serien för industrisektorn.
De här redovisade serierna över själv- finansieringsgradens utveckling inom vissa stora delsektorer av näringslivet belägger de tendenser man kan komma fram till för den utifrån nationalräken- skapsmaterialet beräknade totala privata företagssektorn. Den genomsnittliga minskningen 1955/59—1960/63 för den tyngst vägande delsektorn, nämligen in- dustrin, är alldeles densamma som för totalgenomsnittets, för handeln är minskningen avsevärt större och för jordbruket registreras å andra sidan någon nivåhöjning. Den konsistens som såtillvida föreligger mellan totalen och delserierna synes berättiga till att de i fortsättningen kan användas som ingre- dienser i analysen av de framtida fi- nansieringsbehoven.
2.4. Likviditetstillskott och inlånings- jördelning
Framställningen har hittills kretsat kring frågor som rör sparandetördel- ningen mellan olika sektorer och sam- bandet mellan sparande och likviditets- tillskott. En analys av utvecklingen på kreditmarknaden skulle i princip kun- na anknyta till den distinktion som här i kapitel 1 och 2 gjorts mellan hushålls- och företagssektorns likviditetstillskott. På grund av de betydande svårigheter som dock föreligger vid identifieringen av dessa tillskott har det i praktiken förefallit lämpligare att vid analys av den historiska utvecklingen och vid pro- gnoser göra en sådan uppdelning som bättre anknyter till bankstatistiken och i första hand skilja t. ex. mellan långa och korta räkningar eller mellan in- låning till olika institut (affärsbanker, sparbanker etc.). Utvecklingen såväl av den totala
»penningmängden» som av dess kom- ponenter (sedlar och olika slags bank- tillgodohavanden) brukar i regel _ och i regel nöjaktigt _ kunna »förklaras» med utvecklingen av BNP eller något annat totalt aktivitetsindex. Nu finns det emellertid som visats ett samband mellan nationalräkenskapernas sektor- sparande och sektorernas likviditetstill- skott. Och eftersom sparandeutveck- lingen avhänger inte bara den totala nationalinkomsten utan också dess för- delning mellan företag och hushåll bor- de denna fördelning vara ett väsentligt moment också i kreditmarknadsanaly- sen. Man kan nu alltså visserligen på grund av statistiska skäl ej skilja mel- lan hushållens och företagens inlåning, men även fördelning av likviditetstill- skotten på räkningstyper eller institut- slag kan tänkas påverkas av inkomstför- delningen. Om så är fallet skulle man ändå få en brygga mellan nationalräken- skapernas (»realkalkylens») inkomst- och utgiftsanalys å ena sidan och kre— ditmarknadsanalysen å den andra.
En inlåningsfördelning på korta resp. långa räkningar torde bäst motsvara den föreställning man, enligt konven- tionell terminologi, har om de olika »likviditetsmotiven» för kassahållning: å ena sidan »transaktionskassorna» och å andra sidan »försiktighetskassorna» och »spekulationskassorna». I en analys av de långa och korta räkningsinneha- vens historiska utveckling kan man nu —-- i stället för totala BNP _ som sepa- rata förklaringsvariabler samtidigt in- föra företagens och hushållens inkoms- ter. Logaritmisk funktionsform har vi- sat sig ge bäst anpassning, varvid elasti- citeterna direkt kan avläsas från koef- ficienterna för de oberoende variabler— na, dvs. hushållens disponibla inkomster (YH) och företagens disponibla inkoms- ter ('Y,.). Anpassade över perioden 1955 _1964 får regressionssambanden för
den korta (K) och den långa (L) in- låningen mätta som stockvärden följan- de utseende. (Beträffande definitioner, statistiskt material och beräkningsmetod se Bilaga 1, sid. 164 och Appendix A, tabell A: 7.)
log K : — 0,32 + 0,62 log YH + 0,39 log YF (0,10) (0,10)
log L : _ 0,90 + 0,79 log Y,. + 0,42 log Y,, (0,14) (0,14)
De erhållna elasticiteterna stämmer väl överens med de hypoteser som a priori kan uppställas om deras abso- luta nivåer och relativa storlekar. Den korta inlåningen (»transaktionskassor- na») utvecklas i takt med totalinkoms- ten _ summan av elasticiteterna för hushåll och företag är nära ett, dvs. vid parallell utveckling av dessa inkomster ger en procents ökning av totalinkoms- ten också en ökning av korta inlåningen med en procent. Vidare är elasticiteten för hushållen mer än dubbelt så stor som för företagen, vilket stämmer väl överens med erfarenheterna från För- enta staterna, där det statistiska ma- terialet tillåter direkt uppdelning på hushålls- och företagsräkningar. Före- tagen har blivit allt »snålare» med sin kassahållning _ detta i analogi med en trendmässig reduktion av den reala lagerhållningen, som möjliggjorts ge- nom bättre planering och datamaskinell programmering.
Den totala elasticiteten är betydligt större för den långa inlåningen än för den korta och återigen högre för hus- hållen än för företagen. Här kommer det ovannämnda förstärkta »försiktig- hetsmotivet» (eller »beredskapsmoti- vet») in i bilden och ett »spekulations- motiv» som, åtminstone för hushållens del och åtminstone hittills, befordrat inlåningsacknmulering och blott i ringa
grad lett till placeringar i värdepapper. Det kan också nämnas att de elasticite- ter som ovan erhållits passar ihop med de marginalberäkningar av företags- resp. hushållsinlåningen, som erhålles från den i det föregående diskuterade (arbiträra) fördelningen av dessa räk- ningar. De två helt skilda beräknings- metoderna synes alltså vara nöjaktigt konsistenta. Man borde därför kunna använda de presenterade regressions— sambanden till att överföra en sektoral prognos för inkomster och utgifter till kreditmarknadskategorier. Analoga sam- band kan också konstrueras för en in- låningsfördelning på olika typer av kreditmarknadsinstitut. Det är detta slags samband, som skall användas i kreditmarknadsprognoserna i kapitel 6.
Ett speciellt problem är att klargöra hur prisutvecklingen har påverkat och kan tänkas komma att påverka utbudet på kreditmarknaden. Analysen av hus— hållens konsumtionsfunktion gav som nämnts vid handen att en mer än trend- mässig takt i prisstegringen har en viss positiv effekt på konsumtionen (en ne— gativ spareffekt) . En motsvarande effekt kan påvisas (och bör symmetriskt åter- finnas, även i likviditetsfunktionen. I dessa sammanhang brukar man som oberoende variabel använda ett uttryck för prisförväntningarna. Denna variabel kan definieras på olika sätt _ i regel låter man den representeras av ett (eventuellt vägt) genomsnitt av tidigare perioders prisutveckling.1 Applicerade på perioden 1955_1964 visade denna typ av samband att förväntningar om prisstegringar har en negativ effekt på bankinlåningen _ signifikanta värden erhölls, naturligt nog, dock endast för inlåningen på långa räkningar. Liksom
1 I mer sofistikerad form kan man kontinuer- ligt justera förväntningsvariabeln med hänsyn till konstaterade avvikelser mellan förväntad och faktisk prisutveckling. Jämför Bilaga 1, sid. 163.
fallet var i konsumtionsfunktionen sy- nes dock en explicit representerad pris- variabel spela en relativt underordnad roll. Detta kan bero på att prisutveck- lingen under den studerade perioden följt en relativt jämn trend och att man därför inte kunnat få tillräckliga utslag för en eventuell effekt av föränd- ringar i själva prisstegringstakten. Även försök som har gjorts att fånga in spar- och likviditetseffekter av rän- tan och andra indikationer för »spän-
ningen» på kreditmarknaden har i stort sett gett negativt resultat. Detta gäller också möjligheterna att använda ränte- differenser, som förklaringsvariabel vid analysen av fördelningen mellan olika placeringsformer. Innebörden härav är att man vid diskussionen av olika »gap» i balansen på kreditmarknaden (jämför kap. 6) ej kan precisera möjligheterna att med rent kreditpolitiska medel kom- ma tillrätta med sådana balanshrister.
3. Utvecklingen på kreditmarknaden 1955—1964
Analysen i det föregående av sparande och finansieringsbehov utmynnade i en redovisning av de olika realsektorernas ut- och upplåning på en icke närmare beskriven »kreditmarknad» (jämför ta- bell 2: 3). Diskussionen skall nu vidare- föras genom en kartläggning av det sätt på vilket kreditströmmarna kanaliserats via olika kreditmarknadssektorer. Här- med får hela tiden hållas i minnet att under den studerade perioden kredit- marknaden i stor utsträckning varit reglerad. Det registrerade kreditgiv- ningsmönstret har alltså i hög grad be- tingats av den förda penningpolitiken. Det finns emellertid här ingen anled- ning att gå in på dennas syften och ut- formning.
3.1 ., Kreditmarknadsmatriser för 1955/59 och 1960/64
Man kan lämpligen starta från de två sista raderna i tabell 2: 3 (4a och 4b) vilkas lika stora summor representerar omslutningen på den organiserade kre- ditmarknaden 1964. En del av sektors- siffrorna för upp- och utlåning är noll eller nära noll, nämligen: utlåningen för staten, kommunerna, bostadssektorn och utlandet samt upplåningen för en- skilda och offentliga försäkringsanstal- ter. Dessa belopp kan därför lämpligen salderas bort. Som samtidiga upp- och utlånare kvarstår därefter bara hushåll och övriga företag. Man erhåller nu
följande uppställning, där vad beträffar hushållens och företagens utlåning bå- da de tidigare diskuterade beräkningar- na medtagits (inom parentes lägst be- räkning för företagen och högst beräk- ning för hushållen).1
Upplåning 1.964
Staten ................... 212 Kommunerna ............. 1 462 Bostäder ................. 4 409 Övriga företag ............ 3 779 Hushåll .................. 187 Utlandet ................. 947
10 996
Utlåning 1964 Enskilda försäkringsanstal-
ter .................... 1 083 Offentliga försäkringsanstal— ter .................... 2 430 Övriga företag ............ 2 271 (1 652) Hushåll .................. 5 212 (5 831) 10 996
Man kan med en s. k. kreditmark- nadsmatris visa hur de ovan redovisade slagen av upplåning och utlåning trans- mitterats via olika delar av kreditsys- temet. Härvid är på utlåningssidan kre- ditmarknaden redan representerad i form av de privata och offentliga för- säkringsanstalterna, vilka ju i det före- gående behandlats som sektorer med eget sparande. »Flow of funds» från företag och hushåll skall i övrigt för- delas på följande kreditmarknadskate-
1 Termerna upplåning, utlåning och inlåning användes här och i fortsättningen i betydelsen av flöden (flows). Det är alltså fråga om stock- förändringar under loppet av en viss period.
Tabell 3:1. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1964
Miljoner kronor
A. B. C. D. E. F. G. Staten märkliga Bostäder Företag Hushåll Utlandet 332113)? 1. Riksbanken ......... _ 259 11 103 5 1 040 900 2. Affärsbanker ........ 21 306 1 258 1 927 187 _ 108 3 591 3. Sparbanker .......... _ 6 182 1 023 213 1 412 4. Postbanken .......... — 169 92 618 _ 22 519 5. Jordbrukskassor ..... 19 69 262 350 6. Enskilda försäkrings- anstalter ............ 101 235 352 399 _ 4 1 083 7. Offentliga försäkrings- anstalter ............ 286 499 1 051 597 _ 3 2 430 8. Obligationsmarknaden 219 68 4 44 16 361 9. Aktiemarknaden ..... 354 6 360 10. Summa upplåning 212 1 462 4 409 | 3 779 187 947 10 996
gorier: riksbanken, affärsbanker, spar- banker, postbanken, jordbrukskasseor- ganisationen, obligations- och aktie- marknaden. Kreditmarknadsmatrisen för 1964 redovisas i tabell 3:1. Även denna tabellform skall längre fram nytt- jas för prognosändamål. Kolumnsummorna representerar real- sektorernas totala upplåning enligt tab- lån ovan. För varje kolumn har sedan totalbeloppet fördelats på kreditmark- nadssektorer. Statens upplåning repre- senterar, som nämnts, nettot av upp- låning och utlåning. Eftersom staten i regel inte har medel innestående i andra banker än riksbanken avser öv- riga poster förändringen enbart i upplåningen. Kolumn A visar att inom ramen för en statlig upplåning unge- fär motsvarande obligationsförsäljning- en (netto) utanför kreditinstituten det under 1964 ägde rum omfördel- ningar av fordringar mot staten från riksbanken och postbanken till för- säkringsanstalterna. För kommunernas del (kolumn B) representerar även upplåningen i affärsbanker och övriga kreditinstitut ett netto av upp- och in- låning. Upplåningen avser både kom- munlån och kommunobligationer. I ut-
låningen till bostäder och företag (ko- lumn C och D) ingår de bostadsfinan- sierande respektive företagsfinansieran- de hypoteksinstitutens upplåning mot obligationer. Gränsdragningen mellan företag och hushåll följer av de anta- ganden som i tabell 2: 3 gjorts i sam- band med bestämningen av upplåningen på kreditmarknaden. Hushållen förut- sättes låna blott genom personliga kon- sumtionskrediter. Egnahemslånen har förts till bostadssektorn och eventuell övrig upplåning kommer att ligga inom företagssektorn. Summakolumnen (G) visar den marginella utlåningens för- delning mellan kreditmarknadssektorer- na. Totala nettoutlåningen (dvs. efter avdrag för amorteringar) motsvarar de belopp (10 G) som under perioden in- flutit från allmänheten (företag och hushåll).
För riksbanken är motposten till to- tala utlåningen (1 G) summan av för- ändringarna i den utelöpande sedel- mängden, inlåning _ främst från of- fentliga myndigheter _ samt insätt- ningar (netto) på investeringsfondskon- ton. För bankerna motsvaras beloppen i kolumn G av inlåningen och för för- säkringsanstalterna av fondökningen.
Till kreditinstitutens resurser räknas även deras finansiella sparande1 (dvs. i stort sett deras vinster) och vidare kan det mellan kreditinstituten äga rum en viss resursfördelning via upp— och utlåning, som dock ej särredovisas i detta sammanhang.2 Upplåningen (ut- låningen) på obligationsmarknaden av- ser allmänhetens nettoköp av dessa vär- depapper.
Varje rad i tabell 3:1 visar hur de olika kreditmarknadssektorernas utlå- ning fördelas på olika realsektorer. Till
denna utlåning räknas som nämnts även förändringarna i kreditinstitutens in- nehav av obligationer, så att innehavet av hypoteksobligationer alltefter obli- gationsslaget har klassificerats som ut- låning till bostadssektorn eller till före- tag. Följaktligen har hypoteksinstituten ej införts som särskild kreditmarknads—
1 I nationalräkenskaperna ingår kreditinsti- tutens finansiella sparande i företagssparandet. 2 Jämför den i detta avseende utförligare re- dovisningen i Bilaga 1, Appendix B, tabell B.
Tabell 3: 2. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1955/59
Procentuell fördelning
A. B. C. D. E. F. G. Långivande sektor Staten mliiiireli'ha Bostäder Företag Hushåll Utlandet 532535; 1. Riksbanken ......... 8,6 —— 0,1 — 0,7 7,8 2. Affärsbanker ........ 9,0 _ 0,3 7,8 10,2 5,1 31,8 3. Sparbanker .......... 1,1 0,6 16,4 1,6 19,7 4. Postbanken ......... 4,0 1,2 5,7 0,1 11,0 5. Jordbrukskasseorgani- sationen ............. 1,3 1,3 6. Enskildaförsäkringsin- rättningar ........... 3,9 2,8 9,0 7,3 — 0,1 22,9 7. Offentliga försäkrings- inrättningar ......... 0,8 0,8 8. Obligationsmarknaden 1,5 — 0,3 1,0 _ 0,4 _ 0,5 1,3 9. Aktiemarknaden ..... 3,5 _ 0,1 3,4 10. Summa upplåning... 28,1 4,8 39,8 23,6 0 3,7 | 100,0
Tabell 3: 3. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1960/64
Procentuell fördelning
A. B. C. D. E. F. G. Långivande sektor Staten mifåå-lna Bostäder Företag Hushåll Utlandet Sååå; 1. Riksbanken. . . . . . . . . 1,7 0,1 1,3 0,2 6,8 10,1 2. Affärsbanker ........ _ 0,8 0,7 7,3 19,8 2,1 _ 1,6 27,5 3. Sparbanker .......... _ 0,1 1,3 11,7 1,9 14,8 4. Postbanken .......... — 2,9 1,4 6,9 1,3 6,7 5. Jordbrukskasseorgani- sationen ............. 0,1 0,2 2,3 2,6 6. Enskilda försäkringsin- rättningar ........... 0,5 1,7 5,6 3,7 0,1 11,6 7. Offentliga försäkrings- inrättningar ......... 1,9 3,3 8,0 5,1 0,2 18,5 8. Obligationsmarknaden 2,1 0,6 0,4 0,8 3,9 9. Aktiemarknaden ..... 4,3 4,3 10. Summa upplåning. . . . 2,5 9,3 41,2 39,4 2,1 5,5 100,0
sektor, eftersom dubbelräkning då skul- le uppkommit.
Kreditmarknadsmatriser för åren 1955—64 redovisas i Bilaga 1, Appen- dix B, där även statistiskt material och beräkningsmetoder beskrives närmare. Med hjälp av matriserna för tidigare år kan man visa vilka förändringar som ägt rum dels i upplåningens för- delning mellan olika realsektorer, dels i utlåningens fördelning mellan olika kre- ditmarknadssektorer. Särskilt i den se- nare föreligger stora kastningar mellan enstaka år, vilket bl. a. beror på att jämförelserna baseras på uppgifter om årsultimon, som tillfälligtvis kan va- riera avsevärt _ vid årsjämförelser fördubblas då ofta effekten av dessa tillfälligheter. Ju längre jämförelsepe- rioderna göres dess mer utjämnas dessa effekter även om de naturligtvis ej kan helt elimineras. Här skall till en början återigen väljas en perioduppdelning, som möjliggör en jämförelse av utveck- lingen närmast före respektive efter in- förandet av ATP.
Tabellerna 3: 2 och 3: 3 är i princip uppställda på samma sätt som kredit- marknadsmatrisen i tabell 3: 1. Sist- nämnda tabell korsklassificerade den totala ut— och upplåningen på den or- ganiserade kreditmarknaden för år 1964. Tabellerna 3:2 och 3: 3 visar motsvarande ut- och upplåning under vardera femårsperioderna 1955/59 och 1960/64. Tabell 3: 1 avser absoluta vär- den (miljoner kronor) men i tabellerna 3: 2 och 3: 3 är samtliga värden uttryck- ta i procent av totala ut- och upplåning- en. Totalsumman i matrisens nedre hög- ra hörn har alltså satts lika med 100. På detta sätt kan kreditfördelningarna under de bägge perioderna göras direkt jämförbara.
Av summaraden (10) i tabell 3:2 framgår att under perioden 1955/59 om- kring 40 procent av den totala upp-
låningen gick till bostadssektorn. Spar- bankerna, postbanken och de enskilda försäkringsanstalterna svarade tillsam- mans för drygt hälften av utlåningen till denna sektor (3 C och 4 C) _ för dessa institut representerade också ut- låningen till bostadssektorn den största utlåningsandelen. Staten tog under den diskuterade perioden i anspråk omkring 28 procent av den totala upplåningen. Utlåningen till staten var relativt jämnt fördelad mellan olika långivare. Före- tagssektorns upplåning var mindre än statens. Affärsbankerna svarade för nä- ra hälften därav. I jämförelse med sta- tens, bostädernas och företagens upp- låning var kommunernas av underord- nad betydelse. På utlåningssidan _ högra summakolumnen — finner man att affärsbankerna (2 G) svarade för nära en tredjedel av totalen eller om- kring lika mycket som övriga banker tillsamman (3 G .+ 4 G + 5 G). De enskilda försäkringsanstalterna (6 G) kom närmast efter affärsbankerna ifrå- ga om utlåningsandelens storlek. De offentliga försäkringsanstalterna repre- senteras under denna period av riks- försäkringsanstalten.
3.2. Förändringar i ut- och inlånings- strukturen
I tabell 323 redovisas ut— och upp- låningens fördelning under perioden 1960/64. Vissa påtagliga förändringar i fördelningen föreligger jämfört med pe- rioden 1955/59. På upplåningssidan har statens andel starkt reducerats samti- digt som företagssektorns andel ökat högst väsentligt. Under perioden 1960/ 64 var företagssektorns upplåning prak- tiskt taget lika stor som bostadssektorns _ under 1955/59 låg som nämnts den senare avsevärt högre än den förra. Kommunernas upplåningsandel har näs-
tan fördubblats. Samtliga privata kre— ditinstitut har tappat terräng. Affärs- bankerna har emellertid hävdat sin po- sition såtillvida som deras utlåningsan- del nu passerat sammanlagda andelen för sparbankerna, postbanken och jord- brukskassorna. De enskilda försäkrings- inrättningarna har fått sin andel halve- rad. De offentliga försäkringsinrättning- arna ligger på andra plats efter affärs- bankerna ifråga om utlåningens storlek. De förändringar som skett i själva ut- låningsstrukturen (matrisens »innanmä- te») kan lämpligen studeras med hjälp av tabell 3: 4 som anger differenserna mellan fördelningsprocenterna i tabell 3: 3 och tabell 3: 2. Varje procentsiffra i tabell 3: 3 har med andra ord minskats med motsvarande siffra i tabell 3:2. Totalsumman i nedre högra hörnet av tabell 3:4 är lika med noll, eftersom plus och minus skall taga ut varandra både i summaraden (10) och i summa- kolumnen (G).
Det framgår av tabell 3:4 att ned- gången av den statliga upplåningsande- len i stort sett motsvaras av en uppgång i företagsandelen och kommunandelen. Ökningen av företagsandelen har i förs- ta hand supplerats av de offentliga
försäkringsanstalterna och affärsban- kerna. Eftersom affärsbankerna fltt se sin andel av totala utlåningen minska (2 G) motsvaras den kraft'ga utlåningsökningen till företagssektorn av än större andelsminskningar, i första hand till staten (2 A) och till utlandet (2 F). I bägge dessa fallen är det också fråga om absoluta minsknirg- är av utlåningen (jämför tabell S:t). Sparbankerna (3 G) och postbanken (4 G) har vardera tappat ungefär lika mycketl terräng som affärsbankerna. För sparbankerna har minskningen, ye- lativt sett, i första hand gått ut över utlåningen till bostäderna (3 C), för postbankens del över utlåningen till staten (4 A). Den mycket kraftiga ned- gången av de privata försäkringsanstal- ternas andel (6 G) av totala utlåningen fördelar sig relativt jämnt över hela utlåningsfältet.
Tillbakagången av den statliga sek— torns upplåning skymmer i viss mån de förändringar respektive den stabili- tet, som förelegat beträffande utlåning- en till andra delar av kreditmarknads- området. Tabell 3:5 visar därför hur för affärsbankerna, övriga banker, för de privata och för de offentliga för-
Tabell 3: 4. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden. Differenser mellan procent- fördelningarna för perioden 1955/59 och 1960/64
A. B. C. D. E. F. G. ' Långl vande sektor Staten muKriZFna Bostäder Företag Hushåll Utlandet 532232- 1. Riksbanken ......... _ 6,9 + 0,1 + 1,4 + 0,2 _ + 7,5 + 2,3 2. Affärsbankerna ...... _ 9,8 + 1,0 _0,5 + 9,6 + 2,1 _6,7 _ 4,3 3. Sparbanker .......... _ 1,2 + 0,7 _4,7 + 0,3 _ _ _ 4,9 4. Postbanken .......... _ 6,9 + 0,2 + 1,2 + 1,2 _ _ _ 4,3 5. J ordbrukskasseorgani- sationen ............. + 0,1 + 0,2 — + 1,0 _ _ + 1,3 6. Enskildaförsäkringsin— rättningar ........... _ 3,4 _1,1 —3,4 — 3,6 — + 0,2 _11,3 7. Offentliga försäkrings- inrättningar ......... + 1,9 + 2,5 + 8,0 + 5,1 _ + 0,2 + 17,7 8. Obligationsmarknaden + 0,6 + 0,9 _0,6 + 1,2 _ + 0,5 + 2,6 9. Aktiemarknaden ..... — — -— + 0,8 _ + 0,1 + 0,9 10. Summa upplåning. . . . -— 25,6 + 4,5 + 1 4 + 15 8 + 2,1 + 1,8 _
Tabell 3: 5. Procentuell fördelning av kreditinstitutens utlåning mellan kommuner, bo- städer och företag 1955/59 och 1960/64
A. B. C.
Kommuner Bostäder Företag 1. Affärsbanker 1955/59 ........ _ 2 44 58 1960/64 ........ 3 26 71 2. Övriga banker 1955/59 ........ 7 82 11 1960/64 ........ 11 69 20 3. Enskilda försäkringsanstalter 1955/59 ........ 15 47 38 1960/64 ........ 15 51 34 4. Offentliga försäkringsanstalter 1960/64 ........ 20 49 31 5. Totalt 1955/59 ........ 7 61 32 (1—4) 1960/64 ........ 11 48 41
säkringsanstalterna utlåningen enligt torn. (Denna inkluderar långivning till
samma periodisering som ovan förde- lats mellan kommuner, bostäder och företag. Det är här fråga om en procent- fördelning som är räknad på summan av utlåningen till de tre nämnda sek- torerna _ i tabell 3: 5 är alltså varje radsumma lika med 100.
Av tabell 3: 5 framgår klart hur såväl affärsbanker som övriga banker skiftat över sin utlåning från bostäder till kom- muner och, framför allt, till företags- sektorn. Det framgår av tabell 3: 4 att för »övriga banker» denna omskiftning kan föras tillbaka på två faktorer. För det första har sparbankerna låtit minsk- ningen av sin andel av totala kredit- marknadsomslutningen gå ut just över utlåningen till bostadssektorn. För det andra har jordbrukskassornas totalan- del ökat och denna ökning går av na- turliga skäl väsentligen till företagssek-
jordbruket.)
Enligt tabell 3: 5 har fördelningen av de enskilda försäkringsanstalternas ut- låning mellan de två diskuterade pe- rioderna varit praktiskt taget oföränd- rad. AP-fondernas utlåningsfördelning 1960/64 ligger också mycket nära den som de enskilda försäkringsanstalterna uppvisar under båda perioderna 1955/59 och 1960/64. AP-fondens utlåningsandel till företagssektorn (4 C) var perioden 1960/64 ungefär densamma som nämnda sektors andel av totala utlåningen (5 C) 1955/59. (Denna likhet gäller då också sammanlagda utlåningen till bostäder och kommuner.) Ökningen av företags- sektorns andel av totala upplåningen 1960/64 jämfört med 1955/59 motsvaras alltså av en avvikelse för bankernas del från det tidigare utlåningsmönstret un- der det att detta för försäkringssektorn
Tabell 3: 6. AP-fondernas placeringar 1960—1964
Procent A. B. C. D. E. G. H. Kom- .. .. Fondför- Staten munerna Bostader Foretag Utlandet Summa delning Delfond I ........ 13 33 38 15 1 100 28 Delfond II ....... 9 10 46 34 1 100 54 Delfond III ...... 10 17 44 28 1 100 18 Totalt 10 16 41 32 1 100
i dess helhet framstår som relativt oför- ändrat.
Fördelningen av de olika AP-fonder- nas utlåning på realsektorer 1960—1964 framgår av tabell 3: 6. I alla tre fallen representerar utlåningen till bostäder- na den största andelen. Staten och kom- munerna har sammanlagt erhållit om- kring 25 procent av totala utlåningen samtidigt som dessa sektorers tillskott (via första delfonden) uppgår till ett något större belopp eller omkring 28 procent. Andra och tredje delfonden har svarat för drygt 70 procent och hela företagssektorn har »fått tillbaka» drygt 30 procent av hela fondbildning- en. Skillnaden uppväges emellertid mer än väl av relativa utlåningsökningen till företagssektorn från andra kredit- institut.
Tabellerna 3: 2—6 har diskuterats närmast ur synpunkten av olika real- sektorers upplåningsandelar och det sätt på vilket denna upplåning tillförts marknaden via olika kreditsektorer. Den resursfördelning mellan olika lån- givare som därvid framkommit är dock ej identisk med fördelningen av medels- tillförseln från allmänheten till kredit- instituten, eftersom dessa senares ut- låning till realsektorer, som förut an- märkts, också påverkas av lånetransak- tioner mellan instituten och av deras
vinstutveckling (eventuellt också av in- stitutens egna aktieemissioner). Om man korrigerar för dessa faktorer får man fram en mer renodlad bild av medels- tillförselns utveckling och de olika kre- ditsektorernas andelar därav. Genom ett studium av andelsförskjutningarna kan man eventuellt påvisa systematiska förskjutningar i dessa andelar. I detta fall gäller emellertid i än högre grad än vid studiet av utlåningsfördelningen att analysresultatet blir beroende av periodvalet. Man får dessutom gå ganska långt tillbaka i tiden för att finna några mer signifikativa andelsförskjut— ningar. Eftersom perspektivet här är »halvlångt» — i första hand gäller det ju att få något prognosunderlag för pe- rioden 1965—70 — är det dock fort- farande det senast förflutna decenniet som i första hand är av intresse.
I tabell 3:7 har allmänhetens pla- ceringar fördelats på olika kreditmark- nadssektorer _ dessa »flow of funds» har beräknats för treårsperioder bl. a. för att eliminera en speciell snedför- delning 1959—60. Även vid denna pe- riodisering återfinner man en viss nivå- sänkning för sparbankerna och post- banken och _ tydligare än i tabell 3: 4 den successiva nedgången för de enskilda försäkringsanstalterna samt den successiva uppgången för de offent-
Tabell 3: 7. »Flow of funds» från allmänheten till kreditmarknadssektorer
Procentuell fördelning
1956/58 1959/61 1962/64 1965 (prel.) 1. Riksbanken .................. 6 11 3 "|?" 2 2. Affärsbanker ................. 29 22 32 . f 14 3. Sparbanker ................... 22 16 15 ', H 17 4. Postbanken ................... 10 11 5 ., ' 8 5. Jordbrukskasseorganisationen. .. 2 2 3 ' [ 5 6. Enskilda försäkringsinrättningar 26 17 11 11 7. Offentliga försäkringsinrättning- ar ........................... 1 8 24 34 8. Obligationsmarknaden ......... 0 7 3 0 9. Aktiemarknaden .............. 4 6 4 9 10. Summa ...................... 100 100 100 100
liga försäkringsanstalterna och även för jordbrukskassorna. För affärsbankerna, för aktie- och obligationsmarknaden framkommer inga tydliga tendenser. De (preliminära) siffrorna för 1965 visar att jordbrukskassorna fortsatt sin uppgång och att de enskilda försäk- ringsanstalternas andel stabiliserats. Ak- tiemarknaden uppvisar en mer än för- dubblad andel jämfört med 1962/64 medan affärsbankernas sjunkit till mindre än hälften vid motsvarande jäm— förelse _ här torde ha förelegat ett direkt substitutionsförhållande.
Det är hos affärsbankerna man finner den största variabiliteten både .vad be- träffar deras kreditmarknadsandel och deras fördelning på utlåning till olika realsektorer. Tabellerna 3: 2—4 visar att mellan 1955/59 och 1960/64 det ägde rum en omfördelning mellan den stat- liga sektorn och företagssektorn som till sin storleksordning motsvarade en tredjedel av hela affärsbanksutlåningen. Av tabell 3: 7 framgår att, även utjäm- nat över treårsperioder, andelsvinster och andelsförluster varit av storleks- ordningen en tredjedel av affärsbanker- nas kreditmarknadsandel. Affärsbanker- na synes ha fungerat som buffert vid förändringarna i den totala utlånings- fördelningen och samtidigt som buffert även vid förskjutningar i fördelningen
av »flow of funds». Sistnämnda för- skjutningar kan i sin tur antagas bero på förskjutningar i sparfördelningen samt i kort- och långsiktiga preferens- förskjutningar _ faktorer som på grund av bristande statistisk informa— tion inte låter sig närmare analyseras. Dessa förändringar har varvats med in- termittenta påverkningar av finans- och penningpolitiken som _ eventuellt med eftersläpning _ i sin tur påverkat ut- låning och utlåningsfördelning. Kreditinstitutens utlåning kan analy- seras inte bara ur synpunkten av desti— nationen till olika realsektorer utan även med hänsyn till den form placeringarna tagit. Man kan ur likviditetssynpunkt i första hand skilja mellan långivning i form av obligationer och övrig långiv- ning. Det hade varit önskvärt att upp- dela obligationerna med hänsyn till löptiden, men uppgifter härom saknas i den officiella statistiken. I tabell 3: 8 redovisas därför bara placeringsfördel- ningen mellan obligationer och övrig utlåning för affärsbankerna, övriga ban- ker, enskilda och offentliga försäkrings- anstalter. För affärsbankerna har även fordringarna mot utlandet medtagits som en särskild kategori. Grundmate- rialet beskrivs—i Appendix B i Bilaga 1. För bankernas del har vid margina- len en otvetydig och anmärkningsvärd
Tabell 3: 8. Procentuell fördelning mellan kreditinstitutens utlåning i form av obliga— tioner, fordringar mot utlandet och andra placeringar 1955/59 och 1960/ 64
Övriga ..
. . , Utländska
Obligationer Såhär-21312; placeringar Affärsbanker 1955/59 .......... 46 37 17 1 960 / 64 .......... 10 85 5 Andra banker 1955/ 59 .......... 26 74 1 960/ 64 .......... 8 92 Enskilda försäkringsanstalter 1955/59 .......... 38 62 1 960/ 64 .......... 49 51 Offentliga försäkringsanstalter 1 955/ 59 .......... 1 960 / 64 .......... 82 18
omfördelning av låneformerna ägt rum mellan perioderna i riktning från obli- gationer och till övriga inhemska pla- ceringar. För de enskilda försäkrings- anstalterna har däremot utvecklingen gått i motsatt riktning och för AP-fon- den har utlåningen i mycket hög grad kommit att domineras av placeringarna i obligationer. Visserligen har obliga- tionernas totala andel av utlåningen också ökat men försäkringsinrättning— arnas ökade absorbtion av utbudet på denna marknad svarar för betydligt mer än denna relativa uppgång. För bankernas del kan förskjutningen sägas ha inneburit en ökad låsning av pla- ceringarna _ detta är en utveckling som kunnat konstateras även i Förenta staterna. Visserligen har, enligt vad som diskuterades i föregående kapitel, även inlåningen totalt sett i någon mån för- skjutits i riktning mot mer långfristiga räkningar. Men denna förskjutning har varit av betydligt mindre omfattning än den strukturomvandling som ägt rum på utlåningssidan. Speciellt för affärsbankerna gäller snarast att in- låningsförskjutningen gått i riktning mot en något ökad andel korta räkning- ar. Samtidigt har just för affärsbankerna utlåningen mest markerat förskjutits i riktning från obligationsinnehav.
3.3. Den regionala kapitalförsörjningcn
Om bankinlåning och ban'kutlåning kan- de fördelas regionalt skulle man få en tydligare bild av de olika kredit- institutens verksamhetsområden och re- lativa betydelse. Man skulle också i viss utsträckning kunna få en finansiell aspekt på problem rörande stagnation och expansion inom olika regioner som kunde jämföras med »reala» karakteris- tika såsom tillväxt och realkapitalbild- ning. Interregionala kapitalöverföring-
ar via den organiserade kreditmarkna- den kan ur synpunkten av deras stor- leksordning och riktning vara av intres- se t.ex. för en jämförelse med ekono- miskt-politiskt betingade överföringar bl.a. i lokaliseringspolitiska syften.
Nationalräkenskaperna tillåter emel- lertid ej sådan disaggregering av in- komstutveckling och sparande, som skulle kunna tjäna som underlag för den regionala kapitalförsörjningens pro- blematik — i princip skulle man för var- je region behöva informationer av det slag (t.ex. om det finansiella sparan- det) , som i kapitel 2 kommit till använd- ning för analysen av utvecklingen i he- la ekonomin. I långtidsutredningen finns inte heller någon konkretisering i dessa termer av den förväntade eller planerade utvecklingen. Kreditmark- nadsstatistiken, slutligen, är på detta område så ofullständig och osystema- tisk att det är svårt att överhuvudtaget vid någon tidpunkt få en uppfattning ens om storleksordningen av de trans- aktioner det här är fråga om. En anty- dan härom ges emellertid av en bear- betning av vissa kreditmarknadsdata, som gjorts inom koncentrationsutred- ningen och vars relevanta delar här skall i korthet refereras och kommen- teras.
Följande tablå ger en uppfattning om de olika kreditinstitutens relativa be- tydelse för inlåningen i olika regioner ultimo december 1964. Varje kolumn visar den procentuella fördelningen mellan de tre storstadsregionerna, Norr-, landslänen och övriga län.
Procentfördelningen i kolumnen längst till höger visar respektive regio- ners andel av den totala inlåningen till samtliga medtagna kreditinstitut. För varje region kan denna genomsnittssiff— ra jämföras med dess andel av inlåning- en till varje kreditinstitut var för sig. Härigenom kan man i viss mening få
.. Jord- Affirs- hSpir' bPolit- bruks- Totalt han er an er an en kassor Stockholms stad och län .............. 36 10 26 3 24 Malmöhus län ....................... 7 16 5 7 10 Göteborgs och Bohus län .............. 10 9 9 3 9 Norrlandslänen ...................... 11 8 19 23 11 Övriga län .......................... 36 57 41 64 46
Totalt
100
en uppfattning om i vad mån inlåning- en till ett kreditinstitut kan sägas vara över- eller underrepresenterad inom re- gionen. Av dylika jämförelser framgår att affärsbankernas inlåning är starkt koncentrerad till Stockholmsregionen: kvoten mellan andelen av affärsbanks- inlåningen och av totala inlåningen är 1,5 (: 36: 24). Sparbanksinlåningen och inlåningen till jordbrukskassorna är däremot kraftigt underrepresenterade med motsvarande kvoter på 0,4 och 0,1. Malmöhus län har en i samma mening starkt koncentrerad sparbanksinlåning, medan däremot inlåningen till postban- ken och jordbrukskassorna är överre- presenterad i Norrlandslänen.
För tidigare år finns en jämförbar fördelning blott så långt tillbaka i tiden som för årsskiftet 1928/29 och då endast för affärsbankerna och sparbankerna. För dessa kreditinstitut har de bägge fördelningarna jämförts på så sätt att procenttalen för 1964 års fördelning (enligt tablån ovan) dividerats med motsvarande procenttal i den för 1929 beräknade fördelningen. De erhållna kvottalen återges i följande tablå: en kvot större än ett anger alltså att regio- nen ökat sin andel av inlåningen i ifrå- gavarande kreditinstitut. Även totalsiff- rorna för de två fördelningarna är i praktiken jämförbara, eftersom inlå- ningen i postsparbanken och jordbruks- kassorna år 1929 spelade en mycket un- derordnad roll _ inlåningen i affärs- bankerna och sparbankerna represen-
terade alltså så gott som hela totala in- låningen.
Affärs— Spar- ban- bank- Totalt kerna erna Stockholms stad och län .............. 1,3 1,0 1,2 Malmöhus län ....... 1,4 0,7 0,8 Göteborgs och Bohus län .............. 1,3 0,9 1,0 Norrlandslänen ...... 0,8 1,3 1,1 Övriga län .......... 0,8 1,1 1,0
Tablån visar hur under perioden stor- stadsregionerna kraftigt ökat sina ande- lar av affärsbanksinlåningen, en utveck- ling som med all sannolikhet samman- hänger med befolkningsutvecklingen och ökningen av näringslivets koncen- tration. Stockholmsregionen har ökat sin andel av totalinlåningen med 20 pro- cent. I de båda övriga storstadsregio- nerna har emellertid nedgången i spar- banksandelen uppvägt _ i Malmöhus län mer än uppvägt _ ökningen av af- färsbanksandelen. Norrlandslänen har ökat sin andel av totala inlåningen tack vare en kraftig andelsökning av spar— banksinlåningen.
Inlåningsfördelningarna ger blott en första information om den regionala ka- pitalförsörjningen och dess förskjut- ningar. Ytterligare information härom kan erhållas genom ett studium av de regionala inlåningsöverskotfen. Skillna— der i inlåningsöverskotten skulle kun— na tolkas som interregionala kapital-
överföringar mellan regioner _ från re- gioner med inlåningsöverskott till re- gioner med utlåningsöverskott. I den inledningsvis refererade undersökning- en har fullständiga länsfördelningar gjorts för affärsbankerna och sparban- kerna. Vad sparbankerna beträffar är skillnaderna mellan länen relativt små _ för dessa banker synes den regiona- la kapitalöverföringen vara av under- ordnad betydelse. För affärsbankernas del är skillnaderna emellertid stora. Här föreligger emellertid betydande statis- tiska svårigheter för fullständig kart- läggning. Denna kan sålunda blott avse de beviljade (ej de disponerade) kredi- terna. Vidare hänföres in- och utlåning- en till de inom länet belägna bankerna _ avser en uppdelning efter »bank- län». Vad som egentligen är av intresse är emellertid den in- och utlåning som avser de inom länet bosatta kunderna _ uppdelning efter »kundlän». Grova korrektioner kan dock göras för dessa felkällor.
Det är vanligast att "affärsbankerna har inlåningsöverskott gentemot allmän- heten eftersom större delen av inlåning- en kommer därifrån medan, förutom kassahållningen, en del av tillgångarna hålls i form av fordringar mot den of- fentliga sektorn och utlandet. Vid en bedömning av de regionala" privata ka- pitalrörelserna blir det alltså delvis frå— ga om att jämföra relativa skillnader i inlåningsöverskottets storlek här de- finierat som skillnaden mellan inlåning och beviljad utlåning i procent av den senare. Ultimo 1964 var inlåningsöver- skottet för affärsbankssystemet i dess helhet omkring 25 procent (stockupp- gifter). Inte mindre än tre fjärdedelar av detta inlåningsöverskott hänförde sig emellertid till Stockholmsregionen. Ut- låningsöverskott förelåg för blott sju län, som var geografiskt väl koncentre- rade: Jönköpings, Kalmars, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands och
Södermanlands län. Förutom i Stock— holmsregionen förelåg procentuellt sett stora inlåningsöverskott även i några län i norra Sverige.
Det är nu möjligt att i viss utsträck- ning korrigera de använda inlånings- och utlåningssiffrorna till att avse läns- fördelade bankkunder i stället för han- ker. (Beräkningen avser även i detta fall är 1964.) Korrigeringen kan göras för de större räkningarna, men det är ju också i första hand de stora in- och utlånarna, som kan förväntas utföra transaktioner över länsgränserna. Det visar sig härvid att en avsevärd del av Stockholmskontorens utlåning gått till andra delar av landet. Denna utlåning har i flera fall varit tillräckligt stor för att kunna representera en betydande del av det mottagande länets totala ut- låning _ detta gäller särskilt östergöt- lands, Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län. Korrektionen av utlåningssiffrorna accentuerar alltså Stockholmsregionens betydelse som ka— pitalexportör — förutom det »exporte- rade» inlåningsöverskottet tillkommer en betydande del av den registrerade utlåningen som avser andra län. Detta senare gäller även för Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län; här är dock utlåningen koncentrerad till kringlig- gande län.
Korrektioner på inlåningssidan från »banklän» till »kundlän» påverkar inte nämnvärt bilden av den regionala ka- pitalförsörjningen via affärsbankerna. Korrektionerna på in- och utlåningssi- dan snarast accentuerar den bild av inlåningsöverskottens snedfördelning, som ges redan av de okorrigerade siff- rorna. Det dominerande draget är här- vid Stockholmsregionens stora inlå- ningsöverskott som i huvudsak slussas till södra Sverige.
Det finns slutligen också vissa möjlig- heter att regionsvis studera inlånings- överskottens förändringar, nämligen
mellan åren 1957 och 1965 för vilka jämförbara data föreligger. Jämförelsen avser »banklänen» _ på grund av dess betydande interlänstransaktioner har Stockholmsregionen här förts till grup- pen »övriga län». I följande tablå anges inlåningsöverskotten i procent av utlå- ningen för åren 1957 och 1965. (Siff- rorna avser i själva verket 12-månaders medeltal för att undvika effekten av de t. ex. för Norrlandslänen och Malmö- hus län rakt motsatta säsongmönstren.) Högra'kolumnen visar den procentuella stegringen i utlåningen mellan perio- derna.
Inlånings- . .. Utlåningens överskott förändring 1957 1965 1957—1965 Malmöhus län. . 11 _4 95 Göteborgs och Bohus län. . . 13 11 128 Norrlandslänen 10 15 84 Övriga län ..... 28 23 106 Totalt 23 18 104
I Malmöhus län hade inlåningsöver- skottet 1957 förbytts till ett utlånings- överskott 1965, trots att utlåningsök- ningen var lägre än för riksmedeltalet. Inlåningen hade med andra ord ökat än långsammare. I Göteborgs och Bo- hus län var inlåningsöverskottet rela- tivt sett oförändrat _ här förelåg en hög och parallell ökningstakt i in- och utlåning.
- Den relativt svaga utlåningsökningen ,och den därmed sammanhängande ök- ningen av inlåningsöverskottet i Norr- .landsregionen skulle .möjligen kunna antyda att beroendet av externfinansie- ring minskat inom denna region. Att den alltjämt är hög i förhållande till andra regioner framgår emellertid i viss mån av en regional analys av fö- retagens finansiella struktur.1 Båda åren 1961 och 1962 var spartäcknings—
graden betydligt lägre i de norrländska industribolagen än för övriga Sverige _ i genomsnitt 66 respektive 88 pro- cent. Av de undersökta bolagens totala finansieringsunderskott svarade år 1962 Norrlandsbolagen för två tredjedelar och alla de övriga alltså blott för en tredjedel. En analys av den långsiktiga utvecklingen med hjälp av balansräk- ningarna _ med allt vad detta innebär av statistiska svårigheter _ ger en nå- got gynnsammare bild för Norrlandsfö- retagen. För de »medelstora» Norr- landsföretagen var sålunda vid slutet" av 1962 realkapitalandelen och skuld-. andelen av totala balansen ungefär den- samma som genomsnittet för motsvaran- de företag i övriga regioner. För »stor— företagen» var realkapitalandelen t. o.m. betydligt större och skuldandelen mind- re än för övriga företag. Detta uppväg- des å andra sidan av att andelen av de totala finanstillgångarna genomgående var betydligt lägre för Norrlandsföre- tagen än för övriga företag (satt i re- lation t.ex. till realtillgångarna). Den relativt sett betydande kapitaltillförsel som trots allt ägt rum till Norrlands- regionen synes i själva verket inte så mycket ha skett via banksystemet utan via försäkringsbolagen och obligations- marknaden. Detta gäller i ännu högre grad bostads- och kommuninvestering— arna. Slutsatsen om kapitaltillförseln skulle kunna formuleras på följande sätt. Summerar man beloppen för kända investeringar i Norrland och balanse- rar dem mot Norrlandskommunernas och Norrlandsföretagens sparande får man fram ett stort negativt finansiellt sparande. Det skulle förutsättas en abnormt hög sparkvot hos Norrlands— hushållen för att detta underskott skul- le kunna ha täckts inom regionen.
1 Se E. KARLSSON: »Investering, sparande och kreditförsörjning» i Norrländska framtids- perspektiv (Sundsvall 1964), sid. 39_66.
4. Utländska erfarenheter
I de följande kapitlen diskuteras de fi— nansiella perspektiven för perioden 1965 _70 mot bakgrunden av den i kapitlen 1—3 belysta historiska utvecklingen i Sverige. Dessförinnan skall något be- röras vissa drag i den finansiella ut- vecklingen utomlands och i den veten- skapliga diskussionen, som synes kun- na vara av intresse även för bedöm- ningen av svenska förhållanden. På grund av materialets rikhaltighet kan det dock blott bli fråga om att ge en allmän överblick med hänvisningar till olika källor.
4.1. Den finansiella utvecklingen utomlands
Det material som finns tillgängligt för att belysa den finansiella utvecklingen i olika länder är mycket oenhetligt både vad beträffar statistik, analysobjekt och analysmetodik. Det är därför myc- ket svårt att redovisa detta material i en meningsfull och konsistent samman- fattning. Framställningen skall därför här begränsas till en kort resumé av de försök härtill som gjorts inom de inter- nationella organisationerna ECE och OECD. I dessa utredningar återfinnes i sin tur utförliga hänvisningar till na- tionellt källmaterial.
I den utredning som gjorts inom ECEl finns bl.a. olika serier för ut- vecklingen av spartäckningen för de privata investeringarna i de fyra störs—
ta industriländerna: Förenta staterna, Storbritannien, Västtyskland och Frankrike. I följande tablå återges den serie, som är närmast jämförbar med den i kapitel 2 diskuterade serien för Sverige. Den avser kvoten mellan den inom företagssektorn behållna brutto- vinsten och bruttoinvesteringen.
1953 1956 —55 —68
1959 —61
1962 —64
Förenta staterna . . 86 88 91 98 Storbritannien. . . . 99 82 82 80 Västtyskland. . . . . 79 73 Frankrike ........ 85 68 68 62 Nederländerna. . . . . . . . 74 65
På grund av olikheter i definitioner är skillnaderna i nivån mellan de olika serierna av mindre intresse än den ut- veckling mellan perioderna som varje land för sig uppvisar. För de fyra väst- europeiska länderna kan man, liksom för Sverige, avläsa en under ($O-talet fortgående tendens till sänkt spartäck- ning. För Förenta staterna återigen sti- ger självfinansieringsgraden successivt. Skillnaderna i utvecklingsmönster stäm— mer överens med det ovan för Sveriges del konstaterade sambandet mellan in- vesterin-gskvot och tillväxt å andra si- dan och självfinansieringsgrad å den andra. Sålunda har Nederländerna och Västtysklands investeringskvot varit bland de högsta i Västeuropa men Stor—
1 Economic Survey of Europe in 1965, Part One. (United Nations, New York 1966) sid. 84 0. f.
britanniens bland de lägsta _ enligt de angivna siffrorna har spartäckningen sjunkit i de två förstnämnda länderna men under senare tid varit närmast sta— bil i det sistnämnda. En engelsk under— sökning (återgiven i nyssnämnda utred- ning) avseende åren 1961—63 visar att självfinansieringsgraden markant varie- rar med företagets storlek och med dess tillväxt mätta med nettotillgångarnas nivå resp. tillväxt. I en fördelning med sju storleksgrupper sjönk gruppmedia— nen för självfinansieringsgraden succes- sivt med storleken från över 80 procent ner mot 40 procent. I en fördelning med åtta tillväxtgrupper sjönk självfinansie- ringsgraden successivt med tillväxten från över 100 procent till under 20 pro- cent. Av detta material att döma skulle med andra ord snabb tillväxt kunna tänkas vara beroende av externfinansie- ring. Eftersom de stora företagen vanli— gen har bäst tillgång till externfinansie- ring skulle därför också tillväxten kom— ma att koncentreras till dessa företag. Småföretagen återigen skulle däremot på grund av bristande tillgång på kre- diter _ och av eventuellt andra med litenheten sammanhängande faktorer _ ha svårt att hänga med i utvecklingen. Sådana sammanhang är uppenbarligen av betydelse för frågor rörande sparan— dekanaliseringen och kreditmarknadsor- ganisationen.
I den refererade undersökningen på- pekas att frågan om effektiv kanalise- ring av lång externfinansiering till rim— liga kostnader har aktualiserats i många länder. Detta sammanhänger med den trendmässiga sänkningen av självfinan- sieringsgraden men också med den trendmässiga ökningen av hushållens sparkvot (procent av BNP) som karak- teriserar en rad andra länder förutom också Sverige _ se följande tablå. Det är alltså återigen fråga om de ökade krav på kreditmarknaden som ställs på
grund av ökad snedfördelning av över- och underskottssparande mellan olika sektorer. Förenta staterna utgör härvid- lag ett undantag _ stigande självfinan— sieringsgrad har gått hand i hand med en t. o. ni. något sänkt sparkvot för hus- hållen.
1955—1958 1959—1964
Frankrike ........ 4 4 Västtyskland ..... 8 3 Nederländerna . . . . 6,7 Storbritannien. . . . 1 3 Förenta staterna . . 5 2
I Frankrike har under senare år nä— ra hälften av hushållens förvärv av fi- nansiella tillgångar avsett kortfristig in- låning, och mindre än en tredjedel den långfristiga, vilket kan ha hängt sam- man med att erfarenheter av en långva- rig inflatorisk utveckling synes gynna den förra typen på bekostnad av den senare. 1 Västtyskland och Förenta sta- terna återigen har omkring hälften av hushållens finansiella sparande tagit formen av långfristig inlåning och blott ett par procent kortfristig. (Resten av— ser försäkringssparande och värdepap- persköp.) I bägge dessa länder synes det föreligga tydliga bevis för hur för— ändringar i avkastningsstrukturen kan förorsaka avsevärda överflyttningar mellan olika deposita och värdepapper. Möjligen har i Sverige inlåningsstocken ännu inte (eller först nu) nått den mätt- nad _ eller övermättnad _ som kan vara förutsättningen för en dylik elasti- citet med avseende på avkastningsdiffe- renser. *
I Västtyskland har hushållssparandets stora omfattning och dess inriktning på banksparande samt de privata investe- ringarnas relativt låga spartäckning lett till att banksystemet kommit att spela en dominerande roll för företagsfinan- sieringen. Detta har gjort den privata
investeringsverksamheten relativt käns- lig för ändringar i kreditutbudet. Ett sådant beroende kan medföra risker för snedbelastning och utvecklingsryck, när av olika anledningar konjunkturpoliti- ken koncentreras på kreditmarknaden. Bland industriländerna är Japan ett ex- tremt fall både vad beträffar företagens beroende av externfinansiering och va- riabiliteten i tillgången därpå.
I Storbritannien återigen synes under senare år en alldeles övervägande del av hushållssparandet tagit formen av försäkringssparande. Eftersom de eng— elska försäkringsbolagen konventionellt och legalt är mindre bundna med hän- syn till sin placeringspoliti-k än de kon- tinentala bolagen, har emellertid det sti- gande försäkringssparandet i stor ut— sträckning kunnat kanaliseras till nä- ringslivet. Man får återigen belägg för hur mycket inte bara sparandets fördel- ning och kanalisering utan även rent institutionella förhållanden betyder för olika sektorers försörjning med kredi- ter.
Önskvärdheten att öka kontaktytorna mellan det för fortsatt ekonomisk till- växt relativt snabbt stigande behovet av externfinansiering och det med till- växten relativt snabbt stigande sparan— deutbudet föranleder följande slututta— lande i nämnda ECE—utredning: (citat sid. 96).
»Measures to strengthen the capital market should aim both at raising the demand for investment in securities as well as to making this form of 'finan— cing investment more attractive to man- agements. Restoration and maintenance of monetary stability would, of it- self, increase the damand for fixed- in- terest securities while the adjustment of distribution policies would raise that for shares. Increases in yields after tax and reduction of differentivals, which had operated in favour of public and
other issues, would raise the demand of household savers for both industrial bonds and shares, as would also the dissemination of better information on company activities and the spreading of investment trusts which provide the ex- pertise an individual investor usually does not possess. In many continental western European countries, a liberali- zation of the regulations governing in- stitutional savers' investment would help to transform personal savings into the financing of private investment. On the side of the issuers, tax adjustment, as well as reductions in the cost of issue in relation to yields, would make financing through the capital market more attractive. Greater industrial con- centration would reduce the difficulties of capital market financing which be— fall small firms, but group issues might provide a partial solution.
The banks could perform their role of providing long-term finance forbusiness investment more efficiently and contin- ously if anti-inflationary policies in some countries were to rely less on credit restraint »and more on budgetary and other policy measures.
And, finally, greatly improved sta— tistical knowledge of the pattern of in- vestment finance, providing separate information for companies and- unin- corporated enterprises, by sectors and branches and by size of firm, and of the financial transactions of house- holds and institutional savers, is an es- sential pre-condition for- identifying the problems and for providing solu- tions better adapted to specific diffi- culties.»
Citatet antyder att utvecklingen i Sverige ingalunda framstår som unik utan ”att liknande tendenser och proble— måtik återfinnes även utomlands.
Även inom OECD har det bedrivits utredningsarbete som i princip täcker
ungefär samma område som den i det föregående beskrivna utredningen gjord inom ECE. Rapporten från OECD base- ras på ett omfattande enkätmaterial från medlemsländerna, som ingående redovisas främst i syfte att beskriva den finansiella strukturen i olika av- seenden. OECD-rapporten föreligger för närvarande blott i form av dokument klassificerade som »restricted—sl, men avsikten synes vara att den senare skall publiceras, förmodligen under början av 1967. Här kan alltså blott hänvisas till den kommande publikationen, som möjliggör ingående jämförelse mellan finansiella förhållanden i olika länder. Mestadels är jämförelserna begränsade till att avse de större industriländerna, dvs. Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Italien och Japan. Det är emellertid, som nämnts, i första hand fråga om strukturbeskriv- ningar under det att materialet är rela- tivt begränsat i fråga om presentation och analys av tidsseriedata. Institutio— nella skiljaktigheter mellan olika län- der och olikheter i fråga om statistiska definitioner gör emellertid att länder- jämförelser av tidssnitt ofta- ter sig mindre intressanta än länderjämförelser mellan tendenser under längre och kor— tare perioder. Fortsättningsvis skall blott en kort resumé ges av det område över vilket OECD-rapporten spänner.
I en första del (»Financial needs») k-artlägges investerings- och finansie- ringsstrukturen, ungefär som i kapitel 2 av denna utredning. Rent allmänt får man ett intryck av mycket stor dispari- tet' olika länder emellan i fråga om in- vesteringens sektorsfördelning och fö- retagens självfinansieringsgrad. Vad be- träffar denna senare gäller skiljaktighe- terna inte bara nivåerna olika länder emellan utan även de nivåer som erhål- las för ett och samma land med ut- gångspunkt från olikartat statistiskt
källmaterial _ detta är alltså en erfa- renhet som inte bara begränsas till svenska förhållanden. Universaliteten i
finansieringsproblematiken bekräftas också på ungefär samma sätt som i den ovan citerade ECE-utredningen.
Andra delen i OECD-rapporten (»Household Saving») diskuterar hus- hållssparandets relativa storlek och för- delning på sparformer i olika länder, ungefär efter samma linjer som kapitel 1 i denna utredning. Återigen demon- streras variabiliteten i dessa fördel- ningar olika länder emellan. Å andra sidan är det i detta sammanhang av in- tresse att förräntningen på hushållens likvida tillgångar skiljer sig förvånans- värt litet olika länder emellan. Det är alltså knappast denna faktor, som kan förklara internationella skiljaktigheter ifråga om sparkvoten.
En tredje del i OECD-rapporten (»The Mechanism of Financial Mar- kets») beskriver kreditmarknadens or- ganisation och institutioner. De kapitel som skall behandla kriterierna för marknadseffektivitet och problem som rör marknadsmekanismerna har ännu (sept. 1966) ej färdigställts.
4.2. Något om den vetenskapliga diskussionen
Det i föregående avsnitt antydda pro'- blemet om en integrering av finansrä- kenskaper och nationalräkenskaper har givetvis uppmärksammats även i utlan- det. Man kan emellertid knappast säga att utvecklingen kommit längre än hos oss _ i själva verket saknas i de flesta länder ens en ansats till finansräken- skap _ än mindre är det fråga om en integrering med nationalräkenskaper- na. En anledning härtill är att statistik
1 Committee for Invisible Transactions (OECD): Capital Market Study. (Documents TFD/INV/450 Parts 1—3).
saknas för att fylla i »empty boxes» i ett sådant system. Än viktigare torde emel- lertid vara att ingen egentlig enighet råder om det sätt på vilket finansrä- kenskaperna skall komma till analytisk användning. Detta sammanhänger i sin tur med det nuvarande flytande till- ståndet på penningteorins område. I motsats till vad gäller nationalräkenska- perna har man därför för finansräken- skaperna inte kommit fram till enighet om internationella standardprogram.l
Det finns en myckenhet material som avser analys och kartläggningar av institutionella förhållanden på olika kreditmarknader.z En stor litteratur har också vuxit upp kring vad man skulle kunna kalla den »nya» penningteorin och penningpolitiken med arbeten av Milton Friedman, Franco Modigliani, James Tobin och James Duesenberry för att blott nämna några av de vikti- gaste namnen. Relativt litet synes emel- lertid ha skrivits om det som utgör det analytiska huvudtemat för denna utred- ning nämligen de finansiella aspekterna på jämviktsvillkoren för en ekonomisk tillväxtprocess.
I ett nyligen utkommet arbete av Raymond G. Goldsmith göres emellertid ett utförligt försök att kartlägga samban- det mellan real och finansiell utveck- ling. Av central betydelse är härvidlag analysen av förändringarna i den totala fordringsstocken.1 Relationen mellan denna stock och nationalprodukten (el- ler nationalförmögenheten) _ »finan- cial inter-relations ratio» — anges bero på
a) monetiseringskvoten, dvs. den an- del av BNP som omsättes med pengar (»monetization ratio»). »
b) kapitalbildningskvoten, dvs. den del av BNP som avser realkapitalbild- ning (»capital formation ratio»).
c) kvoten mellan skuldsättning och realkapitalbildning (»new issue ratio»)
d) kvoten mellan nyssnämnda skuld- sättning och kreditinstitutens skapande av fordringar gentemot allmänheten (»financial intermediation ratio»)
e) kvoten mellan kreditinstitutens ford-ringsskapande inbördes och gent- emot allmänheten (»layering ratio»)
f) kvoten mellan prisutvecklingen på fordringar och allmänna prisnivåns ut- veckling samt kvoten mellan de ford- ringar som utsätts för prisändringar och totala fordringsstocken (»valuation adjustment term»).
Dessa kvoter kan rent algebraiskt sammanställas på ett sådant sätt att de identitetsmässigt »förklarar» nyssnämn- da »financial inter-relations ratio» _ förkortat till F.I.R. Denna anger rela- tiva storleken av ett lands finansiella superstruktur och är enligt Goldsmith, dess viktigaste finansiella karakteristi- kum. Goldsmith visar att F.I.R. genom- gående är högre för utvecklade länder än för utvecklingsländer. Denna skill- nad kan väsentligen återföras på de ut- vecklade ländernas relativt höga värden för »monetization ratio» (a), »capital formation ratio» (b) och »financial in- termediation ratio» (d). Statistiken är emellertid alltför bristfällig för att full- ständiga länderjäm-förelser skall kunna utföras, och endast för Förenta stater— nas del har det varit möjligt att genom- föra en intertemporal analys. Det visar sig här att F.I.R. nästan fördubblades mellan 1900 och 1958 främst beroende
1 En översiktlig redovisning av den senaste utvecklingen på området finns i Financial Accounting: Its Present State and Prospects av G. S. Dorrance (I. M. F. Staff Papers, juli 1966). * Jämför t. ex. för Förenta staterna de mono- grafier som publicerats av Commission on Money and Credit, särskilt »Private Capital Markets» (1964) och »Private Financial Institutions». I Storbritannien har samma uppgift fyllts av Committee on the Working of the Monetary System genom Radcliffe-rapporten (1959). 3 The Determinants of Financial Structure, Development Centre of the OECD, Paris sept, 1966.
på ökningar i »intermediation ratio» och »valuation adjustment term».
Enligt Goldsmith har ännu inte ens det första steget i en fullständig finan- siell analys tagits nämligen det som består i en breddning av den statistiska informationen. (Den för föreliggande utredning speciellt intressanta »new- issue ratio» har Goldsmith blott kun- nat beräkna för Förenta staterna.) Som ett andra steg kan man ge sig på en för- klaring av de faktorer som bestämmer skillnader i storleken och karaktären av den finansiella superstrukturen i olika länder och olika faser av deras ekonomiska utveckling. Goldsmith tän- ker sig tydligen här en kartläggning i stil med den som Chenery gjort av den reala »infrastrukturen» i länder i olika stadier av utvecklingsprocessen.1 Som ett tredje och viktigare steg återstår sedan att klargöra om och i såfall hur storleken och karaktären av den finan- siella superstrukturen har påverkat den ekonomiska utvecklingen.2
Det problem som enligt direktiven förelagts den här framlagda utredning- en avseende den gångna och framför- liggande finansiella utvecklingen i Sve- rige innebär tydligen ett hopp direkt upp till det enligt Goldsmith ännu allt- för högt belägna tredje trappsteget. Detta hopp har fått göras utan fullstän- dig eller ens tillräcklig information om den finansiella superstrukturen i Sveri- ge eller i andra länder. Därtill kommer att Goldsmith ändå formulerar pro- blemställningen alltför enkelt och snävt i förhållande till den som i ett prak- tiskt-politiskt sammanhang faktiskt ak- tualiseras.
Redan av ovanstående kortfattade re- ferat torde ha framgått att Goldsmith's ansats är »kvantitetsteoretisk» i den me- ningen att de olika kvoterna — och hela F.I.R. — uppfattas som i stort sett givna med den ekonomiska strukturen.
Eventuella samband mellan kvoterna och mellan dessa och den ekonomiska utvecklingen diskuteras således ej. Men en viktig fråga för denna utredning har varit vilka inbördes samband som kan tänkas föreligga t. ex. mellan »new issue ratio», »capital formation ratio» och »financial intermediation ratio». För att belysa detta fordras en disaggrege- ring som drives betydligt längre än Goldsmith's bl. a. med hänsyn till un- der- och överskottssektorer och till he- la fordringsstrukturen. Förstnämnda komplettering skulle eventuellt kunna ske inom ramen för en utvidgad modell av den typ Goldsmith arbetar med. När det gäller en analys av fordringsstruk- turen rör det sig emellertid om en upp- brytning av »kreditförmedlingskvoten» (»intermediation ratio») och ett hån- synstagande även till priser och kvali- teter på olika fordringsslag —— variabler som över huvud taget inte ryms inom ramen för dylika modeller.
Frågan om effekten på fordringsvo- lym och fordringsstruktur och speciellt av institutionella förändringar i kredit- förmedlingen har behandlats i en rad tidskriftsartiklar av John G. Gurley och Edward S. Shaw.l Bakgrunden till analysen är det sätt på vilket den framväxande floran av kreditinstitut och mellanhänder påverkat kreditför- medlingen. Dessa »intermediaries» ska— par nya slags fordringar som kan be- traktas som substitut delvis gentemot »pengar» (kontanter och affärsbanksin- låning) delvis gentemot de värdepap-
1 Hours B. CHENERY: Interindustry Econo- mics (1959) m. fl. arbeten. * GOLDSMITH a.a. sid. 58. ' Financial Aspects of Economic Development; American Economic Review 1955. Financial Intermediaries and the Saving -— Investment Process; The Journal of Finance 1956. The Growth of Debt and Money in the United States 1800—1950: A Suggested Interprctation; The Review of Economics and Statistics 1957.
per, som placeras direkt hos allmänhe- ten. Tillkomsten av nya fordringsslag leder till omflyttningar mellan allmän- hetens placeringar med konsekvenser bl. a. för avkastningsdifferenser och för genomsnittliga räntenivån. Denna ut- veckling mot en successivt ökad andel för »intermediaries» av totala omslut- ningen på den organiserade kredit- marknaden får också betydelse för möj- ligheterna att bedriva effektiv penning- politik, eftersom dennas traditionella medel (diskonto, kassareservsbestäm- melser, open market operations) i förs- ta hand utformats och praktiserats i syfte att påverka affärsbankernas hand- lingssätt. Den i sammanhanget viktiga frågan om substitutionen mellan affärs- bankerna och övriga kreditinstitut i frå- ga om allmänhetens inlåning och upp- låning har prövats av Irwin Friend med en kreditmarknadsmodell för Fören- ta staterna avseende perioden 1952—59.1 I modellen ingår koefficienter för olika räntor och räntedifferenser vars bety- delse för substitutionen mellan olika räkningstyper ingående studeras. Re- sultaten antyderven högre substitutions- gra'd mellan kassa'hållning i form— av avistainlåning i affärsbanker och obli- gationer än mellan inlåning i olika in- stituttyper. Substitutionen synes också vara mindre påtaglig i fråga om inlå- ning mellan olika institutionstyper än mellan avista och tidsinlåning inom af- färsbankerna. Den statistiska signifikan- sen— av dessa test är dock i allmänhet otillfredsställande. På längre sikt synes inkomsteffekter överskugga effekter av räntedifferenser — detta helt i linje med de resultat som redovisats ovan i detta kapitel.
Den av Gurley—Shaw och Friend dis- kuterade problematiken är i stort sett bunden till strukturen för kredit- marknaden i Förenta staterna, vil— ken påW—väsentliga punkter skiljer sig
från den svenska. Själva analysen ut- föres, som ovan antytts, i form av en partialanalys som i sista hand syftar till att visa jämviktsläget för räntan och räntestrukturen och den därmed sam- manhängande fördelningen av ford- ringsvolymen på olika marknader före och efter olika skift 1 utbudsstrukturen. Även själva uppläggningen av analysen saknar —— åtminstone för närvarande —— i väsentliga avseenden relevans för en analys av svenska förhållanden. I före- liggande utredning har ju i stället såda- na faktorer som fördelningen av finan- siella över- och underskott samt in- komstutvecklingen inom olika sektorer tilldelats en mer central roll vid diskus- sionen av villkoren för ett jämviktsläge.
Gurley och Shaw har också gjort ett försök att bygga in den ovan antydda partialanalysen av fordringsdifferentie- ringens innebörd i en mer allmän till- växtmodell för den finansiella utveck- lingen.1 Valet av kvoter är något annor— lunda än i Goldsmith's modell. Analys- objektet är emellertid detsamma, dvs. kvoten mellan fordringsstocken och to- tala inkomsten (eller förmögenheten). Denna antages bero på reala tillväxttak- ten i ekonomin, vinstmarginalerna, ca- pital-output relationen och låneräntan. Givna värden på dessa kvoter bestäm- mer algebraiskt en viss F.I.R. Från exercisen med identiteter kommer de emellertid över till en analys av en till— växtprocess genom att variera förutsätt- ningarna för den reala tillväxten. Vid en accelerering av tillväxten kommer
1” Inwm FRIEND: Private Capital Markets publicerad av Commission on Money andVCre- dit. En formell systematisering av denna pro- blematik finns i A Study in Monetary Analysis av ASSAR LINDBÄCK (Upsala 1963), se säråkilt kapitel 6.
” Money in a Theory of Finance (Baltimore 1960). Jämför också vad beträffar speciellt den industriella finansieringsstrukturen i en till- växtprocess den i Bilaga 2 diskuterade model- len av Envm KUH' _1 Capital Stock Growth —— (1 M 1craeconom1c Approach (Amsterdam 1961).
aktuella F.I.R. att ligga under sitt jäm- viktsläge och man får en anpassnings- process i form av en assymptotisk till- närmelse vars förlopp karakteriseras bl.a. av en systematisk minskning av »income velocity».
Tillväxtprocessen kan i Gurley— Shaw's modell också studeras utifrån synpunkten av en successivt ökad före- komst av »intermediaries» som tillhan— dahåller en allt rikhaltigare sortering av fordringsslag. I modellen beaktas detta så att ett initialt förenklat anta- gande om enbart förekomsten av ren- odlade skuld—tillgångspositioner hosde olika subjekten kompliceras genom in- förandet av »mixed positions». Genom tillkomsten av »intermediaries» förut- sättes det bli både möjligt och attrak- tivt att samtidigt ha både finansiella tillgångar .och skulder. Härigenom blir också värdet på F.I.R. större än det skulle varit vid renodlade positioner. Detta är uppenbarligen ett problem som i föreliggande; utredning mött vid be- stämningen av likviditetsutvecklingen inom olika sektorer. Framför allt inom företagssektorn kan en likviditetsupp- byggnad gå parallellt med en externfi- nansiering vilket bidrager till att blåsa upp hela omslutningen på kreditmark- naden. Huvudintresset är emellertid hos Gurley och Shaw även i detta samman- hang koncentrerat till det implicerade jämviktsläget för räntestrukturen:
»The debtor has minimized the dis— utility of debt, at given interest rates, when no further change in mix among accessible options will stimulate his in- vestment relative to saving. The credi— tor has maximized his portfolio's utili- ty when no further change in mix, at given interest rates on accessible op- tions, will either raise his goal of accu- mulation or bring him closer to a given goal. One can visualize a socially opti- mal mix of securities when with given
tangible and financial resources and distribution of income and wealth, no further change in relative rates of in- terest on existing types of securities will change the proportion of invest- ment to income. Then the restraint upon growth imposed by risks that are coincident with the division of labor between saving and investment has been Whittled away as much as it can be»!
I långtidsutredningens perspektiv blir emellertid problemet snarast det om- vända att vid en given (planerad) in— vestering bestämma storleken och sam- mansättningen av den F.I.R. som är konsistent med investeringsplanen och, så långt det är möjligt, minimerar en av realkalkylen implicerad balanshrist.
Ett mer kasuistiskt resonemang som därför också är av mer omedelbart in- tresse för en finansiell tillväxtanalys föres i ett arbetet av H. P. Minsky.2 Till synes är det fråga om samma pro— blem som hos Gurley—Shaw nämligen om hur F.I.R. utvecklas under olika förutsättningar om förloppet av en till— växtprocess. Men Minsky stannar inte vid studiet av F.I.R. utan visar också hur ändrade finansiella förhållanden i sin tur kan påverka tillväxten. Han dis- kuterar frågan om vad som kan tänkas inträffa på finansieringssidan när en stabil tillväxt avbrytes på grund av bristande elasticitet i fråga om de rea- la resurserna — en situation i vilken alltfler industriländer ställts under lop- pet av innevarande årtionde. Enligt Minsky äger under tillväxtskedet rum en finansiell utveckling, som vid en real uppbromsning kan komma att ver- ka som en extra dämpningsfaktor. Till- växten tenderar att, ju längre den va- rar, i allt högre grad baseras på ex-
1 Money in Theory of Finance, sid. 119—120. ” Private Capital Markets, New Jersey 1964 (Utgiven av Commission on Money and Credit).
ternfinansiering, i första hand på den organiserade kreditmarknaden — både när det gäller företagens investeringar och hushållens utgifter för varaktiga konsumtionsvaror. Denna finansierings- process vikmakthålles av förväntning- arna om fortsatta inkomst- och pris- stegringar. Förväntningarna ger upp- hov till värdestegringar på företagens realkapital som ökar värdet av eget kapital i förhållande till det främman- de och därigenom ger underlag för kontinuerlig skuldökning. Denna pro- cess kan emellertid avbrytas bryskt re- dan om tillväxten saktar av och in- komstförväntningarna därigenom revi- deras neråt, Ju längre processen fort- gått dess kraftigare kan omvärdering- en av realkapitalet bli. Man skulle med andra ord under tillväxtprocessen ha att räkna med övernormalt höga vär— den på de faktorer som bestämmer F.I.R. När dessa värden normaliseras befinner man sig plötsligt i en situa- tion av alltför uppblåst finansiell su- perstruktur. Det inträder en finansiell deflateringsprocess under vilken både företagens och konsumenternas under- lag för fortsatt upplåning begränsas och därmed också investerings- och
konsumtionsutgifterna. Balansbristerna skulle kunna omtolkas till »gap» på kreditmarknaden av i princip samma slag som kommit till användning i den— na utredning i liknande sammanhang. Ett sista led i en sådan analys skulle representeras av en värdering av »ga- pen» i termer av de för balans nödvän- diga förändringarna i räntestrukturer- na, ungefär efter de linjer som efter vad ovan antytts skisseras av Gurley— Shaw. Detta sista led har som framgått av olika i föregående avsnitt berörda anledningar ej kunnat inkorporeras i denna undersökning.
Om Minsky's förloppsbeskrivning är realistisk skulle man i investerings- och sparfunktionerna ha att räkna med finansiella faktorer vars betydelse emellertid kan variera i olika skeden av tillväxtprocessen. Detta kan vara en anledning till att som det här påpekats i olika sammahag visat sig svårt att få statistisk signifikans för dessa va— riabler. Icke desto mindre är det nöd— vändigt att beakta sådana störnings- faktorer som i ett långtidsperspektiv tenderar att balansera varandra och vars betydelse därför också kommer att undervärderas.
Det analysschema, som i de föregående kapitlen använts för att belysa den fi- nansiella utvecklingen under det se- naste decenniet, kan följas upp för en framtidsbedömning. Också i detta se- nare fall utgår man från en balans för de reala resurserna och söker visa dess motsvarigheter vad beträffar inkomst- och sparandefördelning, finansierings- behov och kreditmarknadsbalans. En självklar utgångspunkt är härvidlag den i 1965 års långtidsutredning pre- senterade rförsörjningsbalansen angi- vande fördelningen av nationalproduk- ten år 1970. Denna balans — i fort— sättningen kallad »realkalkylen» —— le- vererar det material, som motsvarar ra- derna 6 och 7 i sektorsberäkningen av det finansiella sparandet för 1964 i ta- bell 2:1 (kap. 2, sid. 27). Men redan för att komma fram till detta sparande, som i sin tur tjänar som utgångspunkt för ett närmare studium av finansie- ringsbehov och sparandekanalisering, måste alltså realkalkylen kompletteras med en serie antaganden om inkomst- fördelning, inkomstöverföring m.m. I detta sammanhang kommer man in på frågan om »samhällsekonomisk balans» i en vidare mening än den som i första hand diskuteras vid uppställandet av själva realkalkylen. I realkalkylen be— dömes i vad mån efter ett visst priori- teringsschema uppställda resursan- språk på olika områden rent materiellt rymmes inom ' ett beräknat totalt re- senare sursutrymme. I ett resone-
5. Hushållssparande och skattegap 1970
mangsled tillkommer frågan om de fi- nansiella förutsättningarna föreligger för att anspråken totalt och sektoralt verkligen kommer att utvecklas i enlig- het med det uppgjorda schemat, vilken balansskapande ekonomisk politik som i annat fall skall tillgripas eller vad som händer vid balansbrist om ingen- ting göres.
5.1. Realkalkyl och inkomstfördelning
Redan långtidsutredningens realkalkyl är hypotetisk och arbetar med flera al- tern-ativ som i och för sig skulle kunna mångfaldigas. Ytterligare mångfaldi- gande aktualiseras vid en analys av de finansiella implikationerna av varje re— alkalkyl. Ju längre man går i analys- schemat, dess mer behov har man av att bygga ut en kollektion av alternativ vars antal växer i geometrisk progres- sion. Detta behov av alternativ avser inte bara utvecklingen för olika »exo- gena» variabler utan sammanhänger också med osäkerheten om den hittills- varande utvecklingen och de alternativ som redan i utgångsläget föreligger be- träffande orsakssamband och nivåupp- skattningar. Vad som här sagts får hål- las i minnet i den fortsatta behandling- en som för översiktlighetens skull med nödvändighet måste begränsas till ett fåtal kombinationer av förutsättningar.
Långtidsutredningens grundkalkyl skall nu, med vissa modifikationer, få
tjäna som utgångspunkt för den fortsat- ta analysen. En modifiering avser själ- va fastprisberäkningen, som i långtids- utredningen är gjord i 1964 års priser (jämför LU 65, tabell 5:1, sid. 74). Realkalkylen för 1970 har här omräk- nats till (de preliminära) priserna för 1965, detta bl. a. för att få med de pris- och intäktsberäkningar, som samman- hänger med höjningen av omsättnings- skatten nämnda år. En annan modifie- ring avser beräkningen av den offent- liga konsumtionen som, utöver realkal- kylens volymökning, räknats upp i takt med en för den privata sektorn anta- gen lönestegring på 4,2 procent. Inom den privata sektorn »betalas» lönesteg- ringen av en förutsatt produktivitets— stegring och är därför konsistent med den förutsatta prisstabiliteten. Inom den offentliga sektorn kalkylerar man av olika anledningar inte med produk- tivitetsstegringar och finns det —— vid priskonstans — därför inget utrymme för lönestegringar. I realkalkylen spe- lar denna assymmetri ingen roll men när man, som bär i fortsättningen, skall diskutera inkomstutveckling och in- komstfördelning måste en i detta avse- ende från början konsistent kalkyl an- vändas.1
Efter nämnda modifieringar får för- sörjningsbalansen för 1970 följande ut- seende.
Tabell 5:1. Försörjningsbalansen 1970 (milj. kr. i 1965 års priser) Tillgång
Bruttonationalprodukt .......... 134 720 Användning Privat konsumtion ............. 67 400 Offentlig konsumtion ........... 21 720 Offentliga investeringar ......... 9 600 Privata investeringar ........... 36 100 Bytesbalansens saldo ........... —— 100 Summa användning ............ 134 720
Realkalkylen förutsätter en genom- snittlig ökningstakt 1965—70 för den
privata konsumtionen, som ligger be- tydligt under den för hela bruttonatio- nalprodukten. Å andra sidan ligger ök- ningstakten för den privata bruttoin- vesteringen betydligt över den för brut- tonationalprodukten. (Den reala steg- ringstakten 1965—70 är 4,2 procent för BNP, omkring 4,7 procent för den pri- vata investeringen och 3,4 procent för den privata konsumtionen.) Om man nu, vilket ligger närmast till hands, an— tar att hushållsinkomster och företags- inkomster båda växer i takt med brut- tonationalprodukten (bruttonationalin- komsten) uppkommer tydligen — jäm- fört med utgångsläget — en tendens till efterfrågeöverskott för den privata konsumtionen och finansieringsunder- skott för den privata bruttoinvestering- en. Dessa tendenser kan emellertid in- to. klarläggas innan man närmare pre- ciserat förutsättningarna beträffande inkomstfördelning, inkomstöverföring- ar, konsumtionsbenägenhet m.m. —— dvs. de faktorer som i kapitel 1 och 2 belystes -ur synpunkten av de senare årens utveckling av det finansiella spa- randet.
Man kan till en början ur ovannämn- da synpunkter söka klarlägga situatio- nen 1970 under förutsättning av en »oförändrad» eller »normal» inkomst- fördelning mellan hushåll och företag inom den privata sektorn. Det äremel- lertid ingalunda självklart vilket år el- ler årsgenomsnitt man här skall kunna relatera normaliteten eller oföränder- ligheten till. Frågan kompliceras ytter- ligare därav att under perioden 1965—— 70 ATP skall fortsätta att byggas ut och att denna förmån — respektive kost- nad — kan redovisas på olika sätt ur fördelningssynpunkt.
För att ge explicit belysning åt den storleksordning ATP:s utbyggande har
1 Jämför resonemanget i LU 1965, sid. 62—63.
i de här diskuterade sammanhangen skall fortsättningsvis två alternativ för inkomstfördelningen 1970 redovisas, vilka direkt anknyter till resonemanget om »avgiftsandelen» i kap. 1. Utgångs- punkt är den nivå vid vilken hushål- lens inkomst inklusive (privata) ATP- avgifter synes ha stabiliserats åren 1962—64 (jämför tabell 1:1, kap. 1). Man kan då till en början antaga att denna inkomstfördelning kommer att vara densamma 1970 som 1964. Inne- börden av detta antagande är att före- tagssektorns inkomster stiger i takt med BNP men att hushållsinkomsterna exklusive »avgiftsandelen» stiger något långsammare. De privata ATP-förmå- nernas andel av bruttonationalinkoms- ten ökar från omkring två procent 1964 till drygt tre procent 1970. (Detta motsvarar en förutsatt ökning 1965— 70 av uttaget på lönesumman med 1/2 procent per år.) Hushållens kontanta inkomstandel skulle alltså då förutsät- tas sjunka med omkring en procent- enhet — detta fall kallas fortsättnings- vis alternativ A. I ett andra alternativ har förutsatts att hushållens kontanta inkomstandel förblir oförändrad 1970 jämfört med 1964, så att alltså före- tagens inkomstandel i detta fall skulle stiga långsammare än BNP — detta fall kallas fortsättningsvis alternativ B. Om inga andra faktorer än ATP påverkade inkomstfördelningen skulle alternativ A i denna mening kunna sägas represen- tera det fall att det ökade ATP-uttaget »bärs» av hushållen, alternativ B att ATP »bärs» av företagen. Man får allt- så vid en jämförelse av alternativen en illustration till storleksordningen av variationerna i förmånsandelen mellan 1964 och 1970 och den relativa bety- delse ATP-incidensen i här diskutera- de sammanhang i och för sig kan tän- kas ha. Att beräkningen knutits till den relativa ökningen av »avgiftsandelen»
Tabell 5: 2. Hushållens bruttoinkomst 1 9 70 enligt alternativ A och B (procent av BNP till faktorpriser)
A. B. Brutto- Brutto— inkomst inkl. inkomst exkl. ATP-avgifter ATP-avgifter
1964 .......... 78,7 76,6 1970 Alt. A. . . . 78,7 75,4 Alt. B. . . . 79,9 76,6
innebär dock ej att något antagande gjorts om dennas effekt på inkomstför— delningen —— det framgår av analysen i kapitel 1 att sådana orsakssamman- hang svårligen låter sig kartläggas. Va- riationen i »avgiftsandelen» har här i stället använts som en rimlig latitud för de förändringar i inkomstfördel- ningen som det kan bli fråga om under den närmaste femårsperioden. Omfatt- ningen av de förskjutningar i inkomst- fördelningen man bör räkna med —- or- sakad av en rad faktorer av vilka ATP blott är en —— är nämligen av ungefär samma storleksordning som själva ök- ningen i förmånsandelen. I kapitel 1 visades ju att hushållens kontantandel mellan 1955/59 och 1960/64 i själva verket var praktiskt taget konstant. Samtidigt har alltså hushållens inkomst- andel inklusive ATP ungefär vuxit i takt med »avgiftsandelens» ökning. De förutsättningar som i alternativen A och B gjorts för inkomstfördelningen 1970 mellan hushåll och företag fram- går av tabell 5: 2.
»Avgiftsandelen» — skillnaden mel- lan kolumn A och kolumn B — växer som synes från 2,1 procent 1964 till 3,3 procent 1970 (i procent av BNP). Utvecklingen under de senaste åren (1962—64) motsvarar närmast anta- gandet under alternativ A, dvs. inklu- sive »avgiftsandelen» har hushållens in- komstandel legat ungefär oförändrad under det att »kontantandelen» sjunkit
Tabell 5: 3. Inkomster, utgifter och sparande 1970: Alternativ A Miljoner kronor, 1965 års priser
A. B. C. D. . Privata och mgfliållgtliååar offentliga Hushåll Summa företag 1. Bruttoinkomst ................ _ 40 280 94 440 134 720 2. Direkta skatter ............... 26 820 _ 2 400 _ 24 420 — (28 120) (_ 25 720) 3. Indirekta skatter minus subven- tioner ........................ 15 350 — 15 350 _ _ ' 4. Transfereringar ............... — 12 100 1 750 10 350 _ 5. Avgifter ...................... 1 850 _ 550 _ 1 300 6. Räntor och utdelningar (netto) . _ 250 — 50 300 _ (0) (50) 7. Försäkringsnetto .............. _ 2 130 5 150 _ 3 020 _ 8. Disponibel inkomst (2 1—7). . . . 29 540 28 830 76 350 134 720 (31 090) (74 800)
9. Konsumtion .................. 21 720 1 300 66 100 89 120 10. Bruttoinvestering ............. 9 600 36 100 — 45 700 11. Finansiellt sparande (8—9—10) . _ 1 780 _ 8 570 10 250 _ 100
(— 230) (8 700)
i takt med förmånsandelens ökning. Å andra sidan svarar alternativ B närmast mot utvecklingen mellan perioderna 1955/59 och 1960/64 i den meningen att kontantandelen stannat kvar på unge- fär oförändrad nivå under det att »av- giftsandelen» lagts ovanpå som en extra andelsökning. Sannolikt kommer ut- vecklingen 1965—70 att ligga någon- stans mitt emellan de här valda alter- nativen. Bristen på arbetskraft har ökat och väntas komma att bestå under den överblickbara framtiden. Detta talar för att nedgången av hushållens kon- tantlöneandel under de närmaste åren kommer att bromsas upp. Å andra si- dan har också företagens vinstmargina- ler (exkl. ATP) pressats ihop, och mot- ståndet mot ytterligare andelsminsk- ning bör därför ha hårdnat. Till detta kan komma att bidraga både det kär- vare klimatet på utlandsmarknaderna och de försämrade möjligheterna till självfinansiering.
I tabell 5: 3 visas en kalkyl över brut- toinkomster, inkomstöverföringar, dis— ponibel inkomst, utgifter och sparande
för 1970. Den är uppställd på samma sätt som tabell 2: 1 i kapitel 2 (sid. 00). Tabell 5: 3 upptar dock endast tre sek- torer (företagssektorerna har slagits samman) eftersom syftet här i första hand är att diskutera hushållssektorns sparande och transaktioner med andra sektorer. Kalkylen bygger på ovan- nämnda alternativ A för inkomstfördel- ningen mellan hushåll och företag. In- komstöverföringarna mellan den offent— liga sektorn och den privata sektorn utgår från de vid slutet av 1965 gällan- de eller för framtiden då redan beslu- tade grunderna för skatter, pensions- utbetalningar, barnbidrag etc. Vid kal- kylen för 1970 har man använt sig av framskrivningar av skatteunderlaget, av antalet pensionärer, av antalet barn un- der 16 år etc. Dessa beräkningar är alla gjorda under förutsättning av oföränd- rade (1965 års) priser. (Vad beträffar detaljerna hänvisas till Bilaga 1, tabell E och kommentarerna härtill.)
Man kommer i tabell 5: 3 fram till en disponibel inkomst för hushållen (8 C) på 76 350 miljoner kronor. Det insatta
värdet på hushållens konsumtion på 66 100 miljoner kronor (9 C) represen- terar utrymmet härför enligt långtids- utredningens realkalkyl. (Jämfört med tabell 5: 1 har ur den privata konsum— tionen företagens konsumtion brutits ut och ligger i posten 9 B.) Skillnaden mellan disponibel inkomst och konsum- tionsutrymme 'är 10250 miljoner kro- nor. Balans på konsumtionsvarumark- naden förutsätter då att hushållsspa- randet ungefär uppgår till detta belopp. Nu visar det sig emellertid att med de samband mellan disponibel inkomst och konsumtion, som här kan komma till användning, hushållens konsum- tionsefterfrågan avsevärt överstiger det av realkalkylen utmätta konsumtions- utrymmet. Konsumtionsefterfrågan kan i detta fall beräknas uppgå till drygt en miljard kronor mer än konsum- tionsutrymmet.1 Det föreligger alltså ett »konsulntionsgap» eller sparandeunder- skott av nämnda storleksordning.
5.2. Skattegap vid_olika prisalternativ
Balansbristen kan alternativt redovisas ur synpunkten av den ökning i direkt- beskattningen, som behövs för att be- gränsa konsumtionsefterfrågan till det givna konsumtionsutrymmet. Enligt ta— bell 5: 3 uppgår hushållens direkta skat- ter (vid oförändrad skattepolitik) till 24 420 miljoner kronor. Ökas beskatt- ningen reduceras den disponibla in- komsten motsvarande och därmed ock- så konsumtionsefterfrågan. Skattebelop- pet måste emellertid höjas mer än den åsyftade konsumtionsbegränsningen ef- tersom en del av skattehöjningen går ut över sparandet. Vid marginalen kan, i reala termer, detta bortfall uppskattas till nära 20 procent av skattehöjning— en. Den balansskapande skattehöjning- en _ skattegapet _ är alltså större än
konsumtionsgapet. I det här diskutera- de fallet nppgår skattegapet till omkring 5 procent av det under förutsättning av oförändrade skattesatser beräknade skattebeloppet. Efter motsvarande skat- tehöjning fås det »jämviktsläge», som i tabellen anges av siffrorna inom paren- tes.. (Även ränteposten berörs, eftersom statens upplåningsbehov _ och ränte- netto — ceteris paribus minskar vid ökad beskattning.)
Även vid oförändrade skattesatser
1 Konsumtionsefterfrågan har erhållits ge- nom insättning av disponibelinkomsten i den i kapitel 1 diskuterade konsumtionsfunktionen. Alternativt kan man applicera den marginella konsumtionsbenägenheten på den marginella ökningen av disponibelinkomsten mellan 1964 och 1970. Med förstnämnda förfarande undvi- ker man emellertid den komplikationen att graden av balans under basåret (1964) kan för- rycka kalkylen för prognosåret. Emellertid ger de båda beräkningarna approximativt samma resultat. Olika antaganden kan också göras om det sätt på vilket höjningen av omsättnings- skatten 1965 påverkat sparkvoten på kort respektive lång sikt. Jämför här resonemangeti Bilaga 1. sid. 142. Det har här förutsatts att ökningen av skat— tetrycket ej påverkar konsumtionsfunktionen dvs att den marginella sparbenägenheten för- blir oförändrad. Analysen av skattekvot och sparkvot för åren 1955—1964 ger inget belägg för antagandet att den ökade beskattningen verkat sparhämmande — tvärtom har bägge kvoterna ökat på längre sikt. Därmed är givet- vis inte sagt att en ökning av skattekvoten inte kunnat _ och kan _ motverka den ökning av marginella sparkvoten som annars kunde ägt rum. I den mån de för 1970 diskuterade ök- ningarna av skattekvoten tenderar att sänka sparkvoten underskattas i motsvarande mån skattegapets storlek. Detta gäller ocksåi den mån en annan här icke beaktad faktor nämli— gen konsumtionskrediterna fortsättningsvis kommer att spela en mer konsumtionsbefräm— jande roll än vad som hittills synes ha varit fallet. Här har emellertid accepteras den i detta avseende negativa slutsats till vilken konsum— tionskreditutredningen kommit. Konsumtions- krediterna beräknas 1961—70 stiga i takt med köpen av varaktiga konsumtionsvaror eller med omkring 100 miljoner kronor per år. (SOU 1966:42 sid. 44—49). Stocken utestående konsumtionskrediter uppgick 1961 till om- kring 1 miljard kronor fördelad med ungefär hälften på bankinstitut och övriga långivare (a.a. sid. 72).
kommer den direkta skatten att ha en med takten i inkomststegringen varie— rande effekt på den disponibla inkoms- ten. Ju högre stegringstakten i hushål- lens bruttoinkomster är, dess större kommer på grund av den statliga skat- tens progressiveffekt den relativa skill- naden mellan bruttoinkomst och dispo- nibel inkomst att bli. I alternativ B med den för hushållen, jämfört med alternativ A, gynnsammare inkomstför- delningen och därför högre stegrings- takten för bruttoinkomsten åstadkom- mes alltså genom skatteprogressiviteten en viss utjämningseffekt vad beträffar disponibelinkomstens stegringstakt. Ic- ke desto mindre kommer skattegapet i alternativ B att bli avsevärt större än i alternativ A.
Kalkylerna har hittills gjorts med den i och för sig orealistiska förutsätt- ningen av oförändrad prisnivå _ in- komstökningarna har antagits vara rea- la. Ett frångående av denna förutsätt- ning påverkar i första hand beräkning- en av de direkta skatterna. Beskatt- ningens progressiveffekt fungerar ju på samma sätt vid nominal— som vid realinkomststegringar. Övriga poster i tabell 5:3 påverkas givetvis även av prisstegringar men här kan man _ i motsats till beskattningen _ räkna med en proportionell utveckling, som inte påverkar relationen mellan beloppen. Skattegapet påverkas alltså i princip inte av dylika linjära förändringar men väl av den icke linjära utveck— lingen av skattetrycket. Man kan också räkna med att inkomstfördelningen mellan hushåll och företag utvecklas olika vid olika prisstegringstakter _ i detta avseende har vi emellertid å and- ra sidan möjligheten att diskutera skillnaderna mellan alternativen A och B. Det kan också finnas anledning att räkna med olikheter i konsumtions- funktionen _ av sparbenägenheten _
vid olika prisstegringstakter. Om det rör sig om relativt måttliga ökningstak- ter torde dock inte skillnaderna bli nämnvärt stora. Som berördes i kapitel 1 visar en regressionsanalys av utveck- lingen under det senaste decenniet inte heller någon påtaglig signifikans för en i konsumtionsfunktionen införd pris- variabel. '
Ett studium av olika prisstegringsal- ternativ är alltså i första hand av rele- vans för bedömningen av den direkta beskattningens progressivitetseffekt. Ur denna synpunkt skall här jämföras tre prisalternativ: årliga prisstegringar 1965—70 på respektive noll, två och fyra procent. Innebörden av dessa pris- alternativ skall studeras för vartdera av de två alternativen A och B för in- komstfördelningen. Tabell 5: 4 precise- rar innebörden av de sex alternativen med avseende på stegri'ngstakten 1964 _1970 för hushållens bruttoinkomst, direkta skatter, disponibel inkomst och konsumtionsutrymme.
Bruttoinkomsternas stegringstakt är störst i alternativ B där, som nämnts, hushållens kontantinsatser stiger i takt med BNP. Skillnaden mellan alterna- tiven B och A utgöres av de tre pro- centen-heter, som motsvarar »avgifts- andelen». Stegringstakten är räknad realt och alltså oberoende av prisalter- nativen. Även stegringstakten av de di- rekta skatterna avser i princip en fast- prisberäkning. Men här har skattebe- loppet först kalkylerats på ett med real- och nominalökningen uppräknat skat- teunderlag och sedan deflaterats med den antagna prisstegringen. På grund av progressivitetseffekten blir i alter- nativ A: 0 skattestegringen åtta pro— centenheter större än inkomststegring- en. Vid den högre inkomststegringen i alternativ B: 0 ökar differensen till tio procentenheter. Vid den högre prissteg- ringstakten växer differensen till 23
Tabell 5: 4. Förändringar i hushållens inkomster, direkta skatter och konsumtionsut- rymme. Procentuell ökning 1964—1970
Alternativ A Alternativ B vid årlig prisstegring med vid årlig prisstegring med o % 2 % | 4 % o % 2 % 4 % Bruttoinkomst ............ 36 36 36 39 39 39 Direkta skatter ............ 44 51 59 49 56 64 Disponibel inkomst ........ 34 32 30 36 34 32 Konsumtionsutrymme ..... 29 29 29 29 29 29
Anm. Förändringar 1964—65 i löpande priser, därefter i »konstanta» priser, varvid de direkta skatterna fastprisberäknats enligt respektive prisantaganden.
procentenheter i fallet A: 4 och 25 pro— centenheter i alternativ B: 4.1
De direkta skatterna stiger alltså snabbare ju större prisstegringen förut- sättes bli, och skillnaderna i öknings- takt mellan alternativen ger ett uttryck för prisstegringens progressiveffekt. Den förutsedda utvecklingen av andra inkomstöverföringar verkar emellertid i en i förhållande till beskattningen motsatt riktning på disponibelinkoms- ten. Beskattningseffekten överväger dock så att i samtliga alternativ den disponibla inkomsten stiger långsam- mare än bruttoinkomsten. Detta gäller även fallen med prisstabilitet. Ju större prisstegringen antages bli, dess större blir emellertid diskrepansen mellan de bägge serierna.
Sista raden i tabell 5:4 visar ök- ningen enligt långtidsutredningens real- kalkyl av utrymmet för hushållens kon- sumtion.2 ökningstakten 1964—70 är därför densamma för samtliga alterna- tiv. Frågan är nu i vad mån de olika alternativens inkömstutveckling är kon- sistent med det givna konsumtionsut- rymmet. Analysen ovan av alternativ A: 0 visade på ett »konsumtionsgap» på omkring två miljarder _ med detta belopp kan alltså vid en 34-procentig ökning 1964—70 av disponibelinkoms- ten konsumtionsefterfrågan beräknas överstiga ett konsumtionsutrymme, som
bara stiger med 29 procent. I prissteg- ringsalternativen bör detta konsum- tionsgap i och för sig minska i takt med uppbromsningen av disponibelin- komstens tillväxt. Enligt alternativ A: 4 visar disponibelinkomsten och konsum— tionsutrymmet nästan samma stegrings- takt nämligen respektive 30 och 29 pro- cent. Eftersom konsumtionsefterfrågan stiger något långsammare än disponi- belinkomsten _ den marginella spar- kvoten är större än den genomsnittliga _ får man i alternativ A: 4 i själva ver- ket approximativ balans. I alternativ B återigen stiger disponibelinkomsten snabbare än i alternativ A i enlighet med det för det förra fallet för hushål— len gynnsammare antagandet om in- komstfördelningen. I alternativ B: 4 _ vid fyraprocentig prisstegring _ ligger stegringstakten för disponibelinkoms- ten betydligt högre än för konsum-
1 En analog tabell i långtidsutredningen (SOU 1966:1, sid. 128) visar något annorlun- da siffror. Detta beror dels på att statistiskt material under mellantiden reviderats, dels på att kalkylerna på vissa punkter kompletterats. Av samma skäl föreligger även mindre skiljak- tigheter mellan tabellerna 5: 5 och 6:13 å ena sidan och motsvarande tabeller i långtidsut- redningen å den andra. * Fastprisberäkningen reser vissa problem om det sätt på vilket förändringar i omsätt— ningsskatten skall behandlas i kalkylen. Det sätt som här valts samt andra alternativ dis- kuteras närmare i Bilaga 1, kap 2 (»skatteal- ternativeno).
Tabell 5: 5. Skaltenivå och »skattegap» i procent av hushållens bruttoinkomster 1970
Alternativ A Alternativ B vid årlig prisstegring med vid årlig prisstegring med 0 % 2 % 4 % 0 % 2 % 4 % Direkta skatter (nivå vid ic— ke slutet »skattegap») . . . . 26 27 28% 26% 27% 28% »Skattegap» ............... 2 % 1 1/2 0 3 2 1 Direkta skatter (nivå vid slu- tet »skattegap») .......... 28 % 28 % 28 % 29 % 29 % 29 % tionsutrymmet. Det största »konsum- komster och betingas av den »avgifts-
tionsgapet» föreligger tydligen i alter- nativ B: 0.
Man kan nu gå ett steg vidare och, liksom vid diskussionen av alternativ A:0 i anslutning till tabell 5:3, för samtliga alternativ beräkna »skattega- pet», dvs. den ändring av beskattningen som i varje särskilt fall behövs för att åstadkomma balans mellan konsum- tionsefterfrågan och konsumtionsutrym- met. I översta raden av tabell 5: 5 redo— visas skattenivån för de olika alternati- ven, uttryckt i procent av hushållens bruttoinkomster 1970. (Dessa nivåer uppnås vid den i rad 2, tabell 5: 4, an— givna ökningstakten för de direkta skatterna.) I rad 2, tabell 5: 5, visas den nivåhöjning _ motsvarande skat— tegapet _ som ytterligare behövs för att ge balans mellan konsumtionsefter- frågan och konsumtionsutrymme. Sista raden visar den skattenivå som erford- ras för balans dvs. för att sluta kon- sumtionsgapet. Denna skattenivå är lika med utgångsnivån (vid oförändrade skattesatser) i rad 1 plus »skattegapet» i rad 2.
Ju större prisstegringen förutsättes va- ra, dess mer fylls skattegapet ut av progressivitetseffekten (»skatteautoma- tiken») och dess mindre blir den er— forderliga ytterligare höjningen av skattenivån. Skillnaden i skattegap mel- lan A- och B—alternativen är omkring 3/4 procent av hushållen bruttoin-
andel» varmed inkomsternas öknings- takt i de bägge fallen skiljer sig från varandra. Det framgår emellertid av tabellen att höjningen av skattetrycket måste gå bra mycket längre för att ska- pa balans på konsumtionsmarknaden. År 1964 utgjorde de direkta skatterna omkring 25 procent av hushållens brut- toinkomster. Även vid den långsam- mare inkomststegringen för hushållen i alternativ A höjs skattetrycket till 281/z procent dvs. med 31/2 procent- enheter _ i alternativ B tillkommer en procentenhet för att radera ut »av- giftsandelen», Detta betyder att vid slu- tet »konsumtionsgap» hushållens iri- komster »efier skatt», vid oförändrad företagsbeskattning, även i alternativ B, kommer att stiga långsammare än före- tagens inkomster »efter skatt».
Man kan illustrera den i tabell 5: 5 antydda problematiken genom att dis- kutera ytterligare alternativ för att sluta skattegapen. Ett »skattegap» på en pro— cent (som i B:4) uppgår till omkring en miljard räknat i 1965 års priser. Dess eliminering skulle kräva omkring 4 procents höjning av den 1970 vid oförändrade skattesatser uppnådda ni- vån för den totala direkta beskattning- en. Alternativt skulle det, för att sluta det mot en procents skattegap svaran- de »konsumtionsgapet» behövas en höj- ning av procenttalet för omsättning.? skatten med 11/2 ä 2 procent. Är »skat-
tegapen» större än en procent får ovan- nämnda skatteförändringar uppräknas motsvarande. Om slutligen hela bördan av att eliminera nämnda skattegap en- bart skulle läggas på kommunalskatterna skulle detta i fallet B:4 innebära en höjning av utdebiteringen med 1: 25 kronor.
5.3. Kalkylkonsistensen
De olika inkomstfördelnings— och pris- alternativen har här använts för att mekaniskt belysa implikationerna av vissa latituder i förutsättningarna. Man skulle i och för sig också kunna dis— kutera sannolikhetsgraden och konsi- stensen för de olika kombinationerna eftersom prisutveckling och inkomst- fördelning inte kan antagas vara obe- roende av varandra. En sådan bedöm- ning påverkas emellertid i hög grad av vad för slags konjunkturutveckling man förväntar sig och vad för slags ekonomisk politik som förutsättes kom- ma till användning för att eliminera eventuella balanshrister. Långtidsutred- ningens realkalkyl tyder närmast på en fortsatt och kanske till och med ökad lmapphet på arbetskraft. Det är då sannolikt att eventuella prisstegringar kommer att sammanhänga med en fort- satt press uppåt på löner och kostna- der. Man skulle få en utveckling av lik- nande slag som under de senaste åren _ alternativ B: 4 framstår t. ex. då som mer sannolikt än A: 4.
En motsatt tendens _ i riktning mot ett A-alternativ _ uppkommer vid en fördelaktig utveckling av terms of trade. I så fall bör det i kalkylerna an- vända värdet på BNP förhöjas med terms of trade-effekten, och denna höj- ning kan till större delen förutsättas komma företagssektorn till godo. Man kan även i detta fallet hamna i ett rela- tivt högt prisalternativ där dock _ till
skillnad från B—fallet — löneutveck- lingen släpar efter prisutvecklingen (extremt fall: Korea-perioden). O-pris- fallen, slutligen, torde framstå som klart orealistiska. Jämförelsen mellan alternativen går emellertid, som nämnts, inte i första hand ut på att dis— kutera realismen i olika prisantagan- den utan att på en väsentlig punkt _ beskattningen _ illustrera implikatio- nen av avvikelser från den grundläg- gande fastpriskalkylen. Det blir också anledning att återkomma till prisalter— nativen vid diskussionen av utveck- lingen på kreditmarknaden.
Tabell 5:5 ger visst perspektiv på relativa betydelsen av förskjutningar i inkomstfördelning och prisutveckling var för sig. Man finner t. ex. att skill- naden mellan »skattegapen» i alterna- tiven A och B (vid given prisutveck- ling) svarar mot effekten via skatte- progressiviteten av ett par procents prisstegring. Skillnaderna mellan alter- nativen A och B kan ur denna syn- punkt framstå som relativt obetydliga. Det bör dock bemärkas att den här val- da latituden för inkomstfördelningen _ lika med »avgiftsandelen» _ är rela— tivt liten. Skillnaden mellan extrem- värdena under perioden 1955—64 är drygt tre gånger så stor. De alternativ som här införts har sannolikhetsbef dömts utifrån historiska data och vissa antaganden om den fortsatta utveck- lingen. Den faktiska utvecklingen kan emellertid komma att avsevärt avvika härifrån och då kan man få ganska annorlunda analysresultat. Den finan- siella kalkylen hade på ett sätt under- lättats om man kunnat utgå ifrån en målsättning för inkomstfördelningen. Om denna avsett bruttoinkomsterna hade den finansiella kalkylen kun- nat reduceras med en dimension. Om målsättningen hade avsett de disponib- la inkomsterna hade konsumtionsut—
rymmet direkt fått anpassas till dessa och gapproblematiken ryckts in redan i realkalkylen. Detta hade accentuerat behovet av att både den reala och fi- nansiella delen göres i ett enda sam- manhang _ dvs. med hjälp av en »to- talmodell» i stället för stegvis. Någon antydan om denna problemställning finns inte i långtidsutredningen, och det finns inte anledning att här ta den upp till behandling.
Om »skattegapen» inte slutes förelig- ger tendenser till inkonsistens i hela kalkylen. (»Gapslutandet» kan i prin- cip lika väl avse inkomstöverföringar- na som beskattningen.) Man startar från ett visst inkomst- och prisalterna- tiv som a priori både bedöms vara kon- sistent med realkalkylen (speciellt med hänsyn till den externa balansen) och realistiskt med hänsyn till den fram- tida kostnadsutvecklingen. Om sedan uppföljandet enligt i detta kapitel an- vänt analysschema visar förekomsten av ett skattegap som man av olika an- ledningar ej kan eller vill eliminera, får man alltså närmare undersöka kon- sekvenserna härav för de grundläggan- de förutsättningarna.
Skattegapet representerar som nämnts ett efterfrågeöverskott på konsumtions- varumarknaden. Räknat på konsum- tionen i stället för, som i tabell 5: 5, på bruttoinkomsten, blir överskottet i procent räknat något större än »skatte- gapet». Denna, i princip över hela pe— rioden kumulerade balanshrist, kan tänkas ta olika former. Den kan t.ex. ge upphov till lagerminskningar eller »läcka ut» i form av import. Signifika— tiva förändringar av detta slag påkallar alltså modifieringar i den grundläggan- de försörjningsbalansens komponenter, som då får tas under omprövning. Ten- denser härtill uppkommer även i det fall att den här diskuterade balansbris- ten ger upphov till prisförändringar.
Antag att man utgått ifrån att en (år- lig) tvåprocentig prisutveckling är kon— sistent med gjorda export— och import— antaganden i" realkalkylen och att det också ligger inom den allmänna ekono- miska politikens möjligheter att be- gränsa kostnadsstegringarna motsva- rande. I t. ex. alternativ B: 2 får man emellertid då som påbröd tendenser till ytterligare en tvåprocentig prissteg— ring i den mån skattegapet ej slutes och i den mån detta »gap» inte direkt slår ut på komponenterna i realkalky— len. Men vid en fyraprocentig prissteg— ring försämras konkurrensförhållan- dena gentemot utlandet i förhållande till grundantagandet och kommer ex— port- och importutvecklingen att avvika från realkalkylen.
Man kan vända på den här diskute- rade problematiken och fråga i vad mån man genom att åstadkomma »ne- gativa» skattegap skulle kunna för— hindra en prisutveckling som av olika anledningar förutses komma till stånd (t. ex. enligt något av de här behand- lade alternativen). Något svar på den frågan kan emellertid inte lämnas inom ramen för den här behandlade model— len, eftersom ett »negativt» skattegap likaväl som ett positivt kan ha många olika slags effekter. För besvarandet av dylika frågor behöver man i själva verket ha till sitt förfogande en mo- dell, som visserligen kan i princip for— muleras, men som för att bli operativ kräver en rad byggstenar som tillsvida- re helt enkelt saknas. I det fortsatta resonemanget skall långtidsutredning— ens realkalkyl accepteras. Dennas kon- sistens förutsätter då att de för de olika alternativen i tabell 5:5 beräknade skattegapen elimineras. Utifrån dessa förutsättningar kan man sedan gå Vi- dare och kartlägga implikationerna för sparande och finansieringsbehov inom olika sektorer.
6. Sparfördelning och finansieringsbehov 1970
Sparandeproblematiken har i kapitel 5 belysts ur hushållssektorns synvinkel. Inom denna sektor synes det — utifrån långtidsutredningens perspektiv på ut- vecklingen 1965—70 och med reserva- tion för felmarginalerna _ föreligga systematiska tendenser till balanshris- ter, som representerar inkonsistenser i realkalkylen. Vid kvarstående balans- brister är fältet öppet för gissningar om den reala utvecklingen, bl.a. be- träffande bytesbalansen. En fortsatt analys av sparandetördelning, finan— sieringsbehov och kreditmarknad kom- mer då att hänga i luften. Om man vill stå kvar på långtidsutredningens grund får man därför förutsätta att »gapen» på ett eller annat sätt elimineras av den ekonomiska politiken. I fortsätt- ningen förutsättes nu att den direkta beskattningen skärpts i den utsträck— ning som enligt de olika alternativen angetts vara nödvändigt för att sluta »skattegapen». Därigenom har också ni- vån för det mot konsumtionsutrymmet svarande hushållssparandet fixerats. Utifrån denna hållpunkt är det sedan möjligt att _ i analogi med framställ- ningen i kapitel 2 _ närmare disku- tera det totala sparandets fördelning på övriga sektorer, likviditetstillskotten och de mot den givna investeringsför- delningen svarande finansieringsbeho- ven.
6.1. Sparandet inom olika sektorer
Sparandefördelningen vid slutna skat- tegap härledes från tabell 5: 3. Denna
tabell avsåg alternativ A: 0, med ett po- sitivt skattegap på omkring 2 400 mil- joner kronor. När detta skattegap slutes (via en överföring i rad 2 i tabell 5: 3) ökar den offentliga sektorns finansiella sparande med samma belopp. I balans- läget kommer hushållssparandet också att vara lika mycket lägre jämfört med det i tabell 5: 3 införda beloppet. Det är detta lägre värde som svarar mot det fixerade konsumtionsutrymmet och den reducerade disponibla inkomsten. Den korresponderande ökningen av den offentliga sektorns finansiella spa- rande förutsätter att de offentliga ut- gifterna inte påverkas av förändringar i budgetsaldot. Förutom nu nämnda förändringar beröres ej de i tabell 5: 3 redovisade beloppen av manipulatio- nerna med skattegapet.
Liksom i tabell 2: 1 (sid. 27) kan nu företagssektorn i tabell 5: 3 spaltas upp i delsektorer. Denna upvpspaltning re- dovisas i tabell 6: 1 varvid samma prin- ciper kommit till användning som ti- digare. (Jämför kommentarerna till ta- bell H, Bilaga 1.) Investeringsprognosen för bostäderna är hämtad från LU 1970. »Självfinansieringsgraden» inom denna sektor har antagits stiga något jämfört med 1964, eftersom man har att räkna med en snabbare tillväxttakt för amor- teringarna än för investeringarna.
För de enskilda försäkringsanstalter- na upptages ungefär samma finansiella sparande 1970 som 1964 (jämför tabell 2: 1). I siffran för 1964 ligger emeller- tid ett försäkringsnetto för FRI-fonder- na på omkring 450 miljoner kronor.
Tabell 6:1. Inkomster, utgifter och sparande inom företagssektorn 1970: Alternativ A
Miljoner kronor, 1965 års priser
A. B. C. D. E. F. . Offentliga Enskilda för- .
222235; Bostäder försäkrings- säkringsin- åligga? Summa j
inrättningar rättningar "
1. Bruttoinkomst. . . . 5 440 3 000 _ _ 31 840 40 280'
2. Skatter, transfere—
ringar och avgifter 1 750 _ _ 100 _ _ 18 200 _ 16 550
3. Räntor (netto). . .. _ _ 1 150 350 _ 1 550 _ 50
4. Försäkringsnetto. . _ _ 4 400 1 100 — 350 5 150 5. Disponibel inkomst
(2 1—4) ......... 7 190 3 000 5 450 1 450 11 740 28 830
6. Konsumtion ...... _ _ _ _ 1 300 1 300
7. Bruttoinvestering . 7 190 9 200 _ _ 19 710 36 100 8. Finansiellt sparan- de(5—6_7) ...... 0 _ 6 200 5 450 1 450 _ 9 270 _ 8 570
Denna fondering beräknas ha minskat avsevärt år 1970. Däremot förutses en gynnsam utveckling av försäkringsnet- tot för sakförsäkringsverksamheten och ' ett ökat räntenetto för hela privata för- säkringssektorn. Sistnämnda utveckling sammanhänger med den förväntade ef— fekten av olika slags kostnadsbespa- ringar.
Det finansiella sparandet inom AP- fonderna förväntas absolut sett bli mer än fördubblat mellan 1964 och 1970. De i tabell 6: 1 införda beloppen avser ett inkomstantagande för den privata sektorn motsvarande alternativ A. I al- ternativ B beräknas försäkringsnettot för AP-fonden ligga ett 100-tal miljoner kronor högre än i alternativ A, beroen- de på antagandet om en något snabbare stegring av hushållens inkomster. Ut- tagsprocenten har förutsatts öka med 1/2 procentenhet per år under perio- den 1966—70. Räntenettot (direkt rän- ta minus förvaltningskostnader) har beräknats efter 4 procent per år. Åren 1961—65 steg detta procenttal succes- sivt från omkring 4 till omkring 5 pro- cent och kan, vid nuvarande ränte- läge, förmodas stiga ytterligare något tack vare avstannande kostnadsökning-
ar.1 Detaljerna i kalkylen framgår av tabell 6: 2 som, i motsats till tabell 6: 1, dock enbart avser AP-fonden och icke övriga offentliga försäkringsanstalter. Sektorn »övriga företag» i kolumn E framkommer återigen som restpost se— dan summan av kolumnerna A—D sub- traherats från kolumnen F i tabell 6: 1. (Denna senare är identisk med kolumn B i tabell 5: 3.)
Tabellerna 5:3 och 6:1 har nu ut- nyttjats för att belysa hur, utifrån hela raden av antaganden, förhållandet mel- lan sparande och investering tenderar att utvecklas mellan 1964 och 1970. Dessa beräkningar har gjorts för alter- nativen A och B (jämför Bilaga 1.). Resultaten framgår av tabell (5:3 där sparande, investering och skillnaden dem emellan — det finansiella sparan— det _ redovisas i procent av bruttona- tionalprodukten för respektive år (jäm- för tabell 2: 2 i kapitel 2).
1 Varje procentenhets ökning av ränteanta— gandet ökar räntenettot med omkr. 300 miljo- ner kronor. Det bör dock bemärkas att kalky- len här gäller priskonstansfallet och att ränte- antagandet i princip skall avse realräntan. Vid prisstegring och given nominalränta föreligger på detta område regressivitet i realinkomstut- vecklingen.
Tabell 6: 2. Allmänna pensionsfonden 1960—1970 Miljoner kronor, löpande priser t. o. m. 1965, övriga är 1965 års priser
(exkl. avgifterna) ökar med 4,3 procent årligen.
1966 8,0 40 500 3 240 290 1967 8,5 42 700 3 630 410 1968 9,0 45 000 5 050 550 - 1969 9,5 47 400 4 500 710 ' 1970 10,0 50 000 5 000 890
2 950 3 220 3 500 3 790 4 110
; 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.
i År Uttags- ggr/122323; Uttag Utbetal- Föriilåångs' Räntor Fonden vid
i procent inkomster 1 x 2. ningar 3 I. (netto) årets slut I |
: 1960 3,0 15 900 468 _ 468 10 478 ' 1961 4,0 17 500 699 _ 699 32 1 209 i 1962 5,0 26 900 1 346 _ 1 346 88 2 643 1963 6,0 31 500 1 890 35 1 855 170 4 668 1964 7,0 34 900 2 443 102 2 341 288 7 297 1965 7,5 38 700 2 905 153 2 752 452 10 501
Alternativ A: arbetsgivaravgiftshöj ningen bäres av hushållen. Hushållssektorns bruttoinkomst
480 620 780 960 1 150
13 900 17 800 22 000 26 800 32 100
Tabell 6: 3. Investering och sparande i procent av BNP (till marknadspriser)
Offentliga Enskilda . försäk— försäk- . 0521??? 355.255: gråa; H.... 5.1? inrätt- inrätt— ningar ningar I. Sparande 1964 ........... 11,4 1,9 2,7 1,5 9,3 6,3 33,1 1970 A ......... 11,6 2,1 4,0 1,1 8,5 6,5 33,8 1970 B ......... 12,7 2,1 4,1 1,1 7,3 6,5 33,8 II. Investering 1964 ........... 12,6 6,7 13,9 33,2 1970 A och B. . . . 12,5 6,8 14,6 33,9 III. Finansiellt
sparande (I—II) 1964 ........... _ 1,2 _ 4,8 2,7 1,5 _ 4,6 6,3 — 0,1 1970 A ......... _0,9 _4,7 4,0 1,1 _6,1 6,5 _0,1 1970 B ......... 0,2 _ 4,7 4,1 1,1 _ 7,3 6,5 — 0,1
Enligt alternativ A kommer det of- fentliga sparandet att ligga något högre 1970 än 1964 (och på ungefär samma nivå som 1960/64). Skatteintäkterna växer snabbare än BNP, men det har också i realkalkylen den offentliga kon- sumtionen förutsatts göra. I alternativ B ökar den offentliga sektorns sparan— de med en procentenhet av BNP jäm- fört med alternativ A. Inkomstfördel- ningen utvecklas ju förmånligare för hushållen i alternativ B än i alternativ
A. Skattegapet växer i hushållssektorn, och dess förutsatta eliminering ökar den offentliga sektorns sparande. Hus- hållssparandet blir därför detsamma i de bägge alternativen _ den högre in- komststtakten i alternativ B neutralise- ras ju av den ökade beskattningen. Fö- retagssparandet blir däremot lägst i al- ternativ B.
Sparfördelningen mellan sektorerna påverkas inte av en övergång mellan de olika prisfallen inom alternativen A
och B. För vardera av dessa alternativ är inkomstfördelningen mellan hushåll och företag given och därmed också företagssparandet. Oavsett storleken av »skattegapet» äger vidare en och sam- ma inkomstomfördelning rum mellan hushållen och den offentliga sektorn om än proportionerna mellan skatte- indragning genom skatteautomatiken respektive genom autonoma skattehöj- ningar varierar.
Totala sparkvoten förutsättes stiga något vilket ligger i linje med trenden för perioden 1955—64. Den totala spar- kvoten är approximativt lika med to- tala investeringskvoten vilket motsva- rar realkalkylens krav på ungefär ba- lans i utrikeshandeln. (Totala finan- siella sparandet är praktiskt taget noll.) Den påtagligaste förskjutningen inom ramen för det totala sparandet avser givetvis AP-andelen, som beräknas sti- ga från 2,7 procent av BNP år 1964 till omkring 4 procent 1970. Enskilt försäkringssparande tappar terräng, hushållssparandet ökar något. I alter- nativ A ökar också det offentliga spa- randet endast måttligt under det att företagssparandet minskar.! I alternativ B blir det senares nedgång mellan 1964 och 1970 betydande och av samma storleksordning som mellan 1955/59 och 1960/64 (Jfr tabell 2:2.)
ökningen i den totala investerings- kvoten från 33,2 år 1964 till 33,9 år 1970 i procent av BNP kan nästan helt och hållet återföras på utvecklingen inom företagssektorn. Även vid ett bi- behållande av 1964 års sparkvot inom företagssektorn skulle alltså härigenom spartäckningsgraden komma att sjunka avsevärt. Nedgången accentueras i den mån man accepterar den för alternativ A införda sparkvoten. I det för före- tagssparandet direkt ogynnsamma al- ternativet B inträder ytterligare en be- tydande försämring i spartäckningen.
»Övriga företags» sparande i procent av in- vesteringen (inkl. lager)
1955/59 .............................. 91 1960/64 .............................. 68 1964 ................................. 67 1970 Vid oförändrad sparkvot .......... 64 Alternativ A ..................... 58 Alternativ B ..................... 50
Ökningen av investeringskvoten vid oförändrad (1964 års) sparkvot inne- bär i och för sig en sänkning av spar- täckningen med tre procentenheter. (Lagerinvesteringen förutsättes 1970 vara av normal omfattning, vilket den också var 1964.) Skillnaden i sparkvot mellan alternativ A och B motsvarar en nedgång med ytterligare 8 procent- enheter. Denna sammanlagda nedgång på 11 procentenheter i investeringens spartäckning mellan 1964 och 1970 _ från 67 procent till 56 procent _ mot- svarar en sänkning om 16 procent räk- nat från 1964 års nivå. Nedgången mel- lan perioderna 1955/59 och 1960/64 var dock relativt sett betydligt större eller omkring 25 procent. Det är lika mycket som den i extremfallet angivna ned- gången mellan en spartäckning 1964 på 67 procent och 1970 på 50 procent.
Resonemanget har här, liksom tidiga- re, gällt företagssektorn i dess helhet. Både vad beträffar den historiska ut- vecklingen och framtidsperspektiven har man att räkna med avvikelser från de här använda totalgenomsnitten mel-
1 Denna nedgång är dock övervägande av »beräkningsteknisk» natur. Nationalräkenska- perna har här genomgående satts på »kassabas» för att möjliggöra jämförelse med kreditmark- nadsstatistiken. Detta har gett en relativt hög siffra för företagssparandet 1964 då det förelåg en onormalt hög skatteeftersläpning. »Normal» skatteftersläpning har förutsatts för 1970 då företagssparandet reducerats motsvarande. Vi- dare betyder en oförändrad andel av totala faktorinkomsten en fallande andel av BNP. På grund av omsättningsskattens höjande 1965 stiger nämligen BNP till marknadspris något snabbare än totala faktorinkomsten meltan 1965—70. Slutligen stiger också räntehörden mer än proportionellt beroende på den fort- satta sänkningen av sj älvfinansieringsgradem.
lan olika näringsgrenar, branscher och företagsstorlekar. Beroende på skillna- der i prisutvecklingen i Sverige och utomlands kan vinstmarginalerna kom- ma att utvecklas särskilt olika mellan skyddade hemmamarknadsföretag och företag utsatta för export- och import- konkurrens. Olikheter i takten i inves- teringsprogrammen kan ytterligare ac- centuera skiljaktigheter i utvecklingen av internfinansiering respektive beho- vet av extern kapitalförsörjning. Det är här fråga om ytterligare en konsistens- prövning av realkalkylen, som rör frå- gan om incitamenten till de inom den privata sektorn förväntade eller plane- rade investeringarna. En nedpressning av spartäckningsgraden kan tänkas vara oförenlig med företagens vilja eller för- måga att realisera investeringsmålen, som kanske uppställts utifrån avvi- kande förutsättningar på finansierings- sidan. I dessa förutsättningar kan ock- så ligga ett önskemål om en upp- byggnad av den reala likviditeten _ både spartäckningsgrad och likviditet kan räknas in bland de faktorer som påverkar investeringsbesluten. De gro- va nationalräkenskapskategorier vari diskussionen här förts kan emellertid inte mer än indikera tendenserna i ut- vecklingen och arten av de problem som härigenom uppkommer. I sista avsnittet av detta kapitel skall ett för- sök göras att föra ner analysen på en mer disaggregerad nivå.
6.2. Total upp- och utlåning
I kapitel 2 beskrevs relativt utförligt hur man utifrån en redovisning av det finansiella sparandet sektorsvis kan söka identifiera den motsvarande upp- och utlåningen.1 Härvid skall man taga hänsyn till intersektorala kapital- transfereringar och konfronteras ock—
så med en rad residualer, som sam- manhänger med brister i det statistiska materialet. När det nu gäller att an- vända prognoserna för det finansiella sparandet till en bedömning av den framtida utvecklingen på kreditmarkna- den står man inför en liknande pro- blematik. I den historiska analysen markerade residualerna en brist på överensstämmelse mellan nationalrä- kenskaper och kreditmarknadsstatistik. Residualserierna skall nu framskrivas så att man får en brygga mellan prog- noserna för finansiellt sparande och kreditmarknadsprognoser. Förfarings- sättet innebär att man för varje sär- skild sektor prognoserar residualen på samma sätt som man för utlandssektorn prognoserar förskjutningsposten i be- talningsbalansen.
Utgångspunkt för kalkylen är sektors- beräkningarna av det finansiella spa- randet enligt tabellerna 5:3 och 6: 1. Dessa beräkningar skall sedan komplet- teras med antaganden om kapitaltrans- fereringar och residualer. Den på så sätt härledda nettoutlåningen (nettoupp- låningen) representerar ett saldo mellan upp- och utlåning vars utveckling kan diskuteras var för sig. Härigenom får man direkt anknytning till kreditmark— nadsanalysen i nästa kapitel. Analys- gången blir här analog med den som tidigare följts i kapitel 2. (Jämför dis- kussionen av tabell 2: 3 sid. 33.) Kalky- len för 1970 redovisas i följande tabell 6: 4. För att markera osäkerheten i siff- rorna har de avrundats till halva mil- jarder. Osäkerhetsmarginalen är i själva verket säkerligen större än så _ men
1 Det bör påminnas om att med upplåning här avses de av realkalkylen implicerade finan- sieringsbehoven och med utlåning allmänhetens efterfrågan på finansiella tillgångar av olika slag. Det är hela tiden frågan om »flöden», dvs. nettoförändringar i stockarna av upp- och utlåning.
Tabell 6:4. Sektoral upp— och utlåning på den organiserade kreditmarknaden 1970
Miljoner kronor i 1965 års priser. Alternativ A.
Offentliga myndigheter ...................... Bostäder ................................. Offentliga försäkringsanstalter ............... Enskilda försäkringsanstalter ................ Företag .................................. Hushåll .................................. Utlandet ................................. Internt ...................................
1152;ng Upplåning Utlåning
.... — 1 500 1 500 . . .. _ 6 000 6 000 . . . . 5 500 5 500 .... 1 500 1 500 —7500 9000 1500 . . . . s 000 500 3 500 .... _ 500 500 . . . . 500 __ 500
0 | 17 000 17 000
vid ännu generösare avrundningar skul- le en del siffror bli noll och det illustra- tiva syftet med övningen gå förlorat. Räkneexemplet avser det i olika sam- manhang diskuterade alternativet A och förutsätter att »skattegapet» slutits ge- nom direkt beskattning. Innebörden av en övergång till alternativ B diskuteras längre fram. (Kalkyldetaljerna i detta avsnitt framgår av tabell J i Bilaga 1.)
Vid slutet skattegap föreligger endast ett mindre löpande inkomstunderskott (negativt finansiellt sparande) för den offentliga sektorn. När man skall kom- ma fram till en prognos för upplånings- behovet på den organiserade kredit- marknaden skall hänsyn emellertid även tagas till den utlåning som äger rum över budgeten i första hand ge- nom bostadskreditgivningen. Denna har förutsatts växa i något långsamma- re takt än bostadsinvesteringarna och 1970 uppgå till nära en miljard. Resi- dualen har antagits vara ungefär den- samma som 1964. Efter dessa korrek- tioner av det finansiella sparandet er- hålles en siffra för den offentliga sek- torns upplåning på omkring 11/2 mil- jard vilket införts i tabell 6: 4. Efter- som sektorns likviditet _ i brist på möjligheten att uppskatta dess »likvi- ditetspreferens» _ antagits oföränd- rad, kommer 11/2 miljard också att re-
presentera totala anspråket på den or- ganiserade kreditmarknaden. Vid den- na luftiga kalkylnivå är det icke mycket mening att diskutera fördelningen av upplåningen mellan stat och kommun. Det kan emellertid noteras att vid en to- talbalanserad statlig budget _ och här går kanske en gräns för graden av res- triktivitet i den statliga finanspolitiken _ skulle kommunernas upplåning bli av samma storleksordning som 1964 och 1965. Detta skulle betyda att (den reala) utgiftsexpansionens realiserande tvingar fram ett avsevärt ökat kommu- nalt skattetryck. Begränsningen av kommunernas låneutrymme skulle m. a. o. systematiskt utnyttjas för att sluta »skattegapet» i hushållssektorn.
Om _ för att använda en liberalare »norm» för den statliga budgetpoliti- ken _ staten skulle lånefinansiera bo-
stadskreditgivningen, skulle utrymmet för kommunerna krympas ytterligare till vad som under tidigare år represen- terar en mer »normal» upplåning. (Det bör här erinras om att kalkylen är gjord i oförändrat penningvärde.) Här- igenom skulle i det här använda alter- nativet A det kommunala skattetrycket komma upp i en utdebitering på om- kring 21 kronor. Kommunernas »spar- täckningsgrad» skulle i vilket fall som helst komma att ligga mellan 80 och
11:
90 procent, dvs. vid samma nivå som under senare hälften av femtiotalet. Detta kan jämföras med ett genomsnitt på 75 procent för femårsperioden 1960 _64 och nedåt 65 procent för åren 1963 och 1964.
Vid beräkningen av bostadssektorns upplåningsbehov skall det i tabell 6: 1 redovisade (negativa) finansiella spa- randet korrigeras med hänsyn till den statliga bostadskreditgivningen. Ytter- ligare korrektion (i motsatt riktning) skall göras för residualen i bostads- kalkylen (jämför tabell 2: 3). Den av- ser här sådan upplåning som kan be- dömas reellt _ fast inte formellt _ avse andra lån än till bostadsändamåll. Man kommer härigenom fram till ett upplåningsbehov 1970 för bostadssek- torn på omkring sex miljarder.
För de offentliga och enskilda för- säkringsanstalterna föreligger inga spe- ciella transfererings- eller residualpro- blem vid övergången från finansiellt sparande till utlåning på kreditmarkna- den. Siffrorna är identiska och uppgår för resp. sektorer till 5 1/2 och 1 1/2 miljard.
Kalkylen för företagssektorn utgår från ett negativt finansiellt sparande på drygt 9 miljarder (tabell 6:1). Från denna siffra skall först dragas drygt en halv miljard, vilket motsvarar det beräknade finansiella sparandet (vinsten) inom kreditinstituten _ det- ta ingår nämligen i företagssektorn men bör särredovisas i kreditmark- nadsanalysen. I tabell 6:4 återfinnes kreditinstitutens finansiella sparande under rubriken »internt»; det är in- ternt i den meningen att det bildas inom själva kreditmarknaden. Företags- sektorns finansiella sparande skall ock- så korrigeras för kapitaltransfereringar och för »residualen». Bäggedera har er- hållits som restposter sedan motsva- rande poster beräknats för övriga sek-
torer. (Både för transfereringarna och residualerna skall de olika sektorernas plus- och minusposter ta ut varandra så att de totalt sett blir lika med noll.) Sedan hänsyn tagits till nämnda kor- rektioner erhålles en siffra för före- tagssektorns nettoupplåning 1970 på 71/2 miljard. Denna siffra represen- terar skillnaden mellan upplåning och utlåning. I den mån företagssektorn förutsättes öka sin utlåning — här av- ses främst utlåning till den organise- rade kreditmarknaden i form av en lik- viditetsökning, dvs. genom inlåning och värdepappersköp — ökar ceteris pari- bus också upplåningsbehovet. I tabell 6:4 har insatts en utlåning (likvidi- tetsökning) på 1 1/2 miljard, vilket lig- ger ungefär i nivå med genomsnittet för 1960—64. Det är därför snarast tilltaget i underkant med hänsyn till att den reala utvecklingen kan kräva ökade transaktionskassor och att den reala likviditeten i utgångsläget kan antagas ha varit relativt låg. »Residua- len» har antagits uppgå till + 2 mil- jarder, vilket är i överkant jämfört med genomsnittet för 1960—64. I nyssnämn- da avseenden har emellertid avsiktligt valts sådana förutsättningar som mini- merar de spänningar på kreditmark- naden, som längre fram ändå skall vi- sas vara implicerade av realkalkylen. Kalkylen implicerar att upplåningsbe— hovet på den organiserade kreditmark- naden uppgår till 9 miljarder. Nämnda upplåningsbehov ligger, räknat i pro- cent av investeringen, betydligt över relationstalen för 1960—64, som i sin tur låg betydligt över motsvarande tal för 1955—59.
Ökningen av det relativa upplånings- behovet från omkring en tredjedel av
1 Om dessa andra låns andel av vad som etiketteras bostadslån kan nedbringas minskar i motsvarande mån den här använda siffran för »bostadssektorns» upplåning.
investeringskostnaden 1962_64 till nå- got mindre än hälften 1970 motsvarar i och för sig en upplåning på 2 ä 3 mil- jarder. I den mån investeringsfördel- ningen, jämfört me'd tidigare, förskjuts mot företag med de största vinstmargi- nalerna och högsta likviditeten minskar dock den relativa ökningen av extern- finansieringen. Även en intensifiering av utlåningen mellan överskotts- och underskottsföretag verkar som en höj- ning av »spartäckningsgraden» _ detta skulle innebära att företagssektorns lik- viditetstillskott skulle bli mindre än annars skulle ha varit fallet. Av en un- dersökning av industriföretagens fi- nansiering att döma (jämför Bilaga 2) spelar en dylik kreditgivning dock liten roll för investeringsfinansieringen. Tänkbart är likväl att den kan minska behovet av den affärsbanksupplåning till uppbyggande av transaktions- och beredskapskassor, som synes ha ägt rum under vissa perioder.
Även för hushållssektorn har kalky- len för det finansiella sparandet behövt kompletteras med vissa antaganden om utvecklingen av kapitaltransfereringar- na och av »residualen». Bägge posterna är relativt små och har prognoserats med ledning av förändringarna under senare år. I (de negativa) kapitaltrans- fereringarna ingår »imputerade» belopp för jordbrukarnas och rörelseidkarnas självfinansiering av investeringar, som ej kan skiljas ut från företagssektorn. Den erhållna siffran för nettoutlåning- en på 8 miljarder skall sedan komplet- teras med en uppskattning av hushål- lens upplåning. Denna har i tabell 6: 4 satts till en halv miljard vilket inne- bär en avsevärd stegring jämfört med 1964. Häremot står dock snarast en underskattning av det belopp som via residualen dragits ur bostadssektorn som korrektion av de »orena» bostads- lånen. Vid en nettoutlåning på 8 mil-
jarder och en upplåning på en halv miljard blir hushållssektorns bruttout- låning 81/2 miljard.
Enligt långtidsutredningen förutsätts ungefärlig balans i utbytet med utlandet. Tages hänsyn till en »normal» residual i betalningsbalansen implicerar denna förutsättning en ökning av valutareser- ven mcd omkring en halv miljard, vil- ket i tabell 6: 4 införts som en utlan- dets nettoupplåning i Sverige. U-lands- hjälpen kan i detta sammanhang kom- ma in som en fråga om eventuell dis- position av detta eventuella valutaöver- skott. Denna fråga lämnas emellertid i stort sett öppen av långtidsutredning- en och över huvud taget saknas rikt- linjer för en systematisk diskussion härav i föreliggande sammanhang. Den här diskuterade kalkylen berörs i prin- cip ej heller av sådana transaktioner, som skulle innebära att valuta använ- des för u-landshjälp t.ex. genom köp av värdepapper emitterade av interna- tionella organisationer.
Den sista posten i tabell 6: 4 avser det redan berörda »interna» finansiella sparandet inom kreditinstituten. Den har uppförts med negativt tecken i ko- lumnen för upplåningen. Härigenom kommer kolumnen för »utlåning» att enbart aVse allmänhetens ökning av fi- nansiella tillgångar dels indirekt som försäkringssparande via fonderingen i ATP och i enskilda försäkringsanstal- ter dels som direkta fordringar i form av sedlar, banktillgodohavanden och värdepapper. Nästa fråga gäller nu hur allmänhetens efterfrågan på likviditet kan förväntas bli fördelad mellan de olika nämnda slagen av direkta ford- ringar och om det på den punkten kan föreligga några tendenser till inkon- sistens i kalkylen _ jämför följande avsnitt. Symmetriskt kan man ställa frågan i vilken utsträckning och i vilka former företagen verkligen är beredda
till den lånefinansiering som behövs för att »realkalkylens» prognoser skall kunna realiseras. Detta problem om utlåningsmönstret diskuteras i nästa kapitel,
6.3. Allmänhetens likviditetstillskott
Vid en avstämning från kreditmark- nadssidan är det, främst av de statis- tiska skäl som diskuterades i kapitel 2, svårt att upprätthålla distinktionen mel- lan förctagssektorn och hushållssek- torns likviditetstillskott. Man får nöja sig med att söka bedöma allmänhetens (företag och hushåll) önskemål om att hålla fordringar _ det blir å andra sidan möjligt att skilja mellan önske- målen att hålla olika slag av fordringar resp. fordringar på olika slags kredit- institut. Med denna ansats kan man emellertid också komma fram till ett annat resultat för den totala »utlåning» (i tabell 6: 4) som enligt realkalkylens utgångspunkter kan förmodas represen- tera ett jämviktsläge. Man kan vidare, vilket är väl så intressant, komma fram till en bedömning av det mönster för allmänhetens fordringsinnehav, som är förenligt med en i någon mening jäm- viktsbcstämd totalutlåning och jämföra detta mönster med det nuvarande.
Enligt tabell 6: 4 skall allmänhetens ut- låning exkl. försäkringssparandet, dvs. deras likviditetstillskott, uppgå till tio miljarder. Man kan spekulera över hu- ruvida detta likviditetstillskott kan tän- kas bli fördelat mellan olika fordrings— slag. Vid beräkningen av siffrorna i al- ternativ 1 i tabell 6:5 har förutsatts samma fördelning som genomsnittet för perioden 1960—64, dvs. omkring 45 pro- cent för inlåning i affärsbankerna, 40 procent för övriga banker, samman- lagt 10 procent för värdepappersköp och ca 5 procent för ökning av sedel- mängden.
Tabell 6:5. Fördelningen av allmänhetens likviditetstillskott 1970
Miljoner kronor i 1965 års priser
Alt. 1 Alt. 2
Riksbanken ......... 500 500 Affärsbankerna ...... 4 500 3 500 Övriga banker ...... 4 000 3 000 Obligations- och ak-
tiemarknaden ..... 1 000 3 000
Summa 10 000 | 10 000
Fördelningen enligt alternativ 1 kan nu jämföras med den fördelning som erhålles vid användningen av sådana efterfrågesamband (likviditetsfunktio- ner), som diskuterades i kapitel 2. Ett stort antal sådana samband har prövats med avseende på olika förklaringsva- riabler _ BNP i nominella och reala termer, inkomstfördelningen, ränta och räntedifferenser _ och olika kombina- tioner av dessa. Särskilt betydelsefullt visar sig härvid valet av förutsättning beträffande prisutvecklingen vara. Här har vi nämligen återigen att göra med ett område där utvecklingen, även om den omräknas i »oförändrat penning- värde», ej är oberoende av prisanta- gandet.1 Däremot visar det sig att man erhåller ganska närliggande värden för allmänhetens efterfrågan på fordringar mot kreditinstituten i det fall att totala inkomsten (BNP) resp. de prognosera- de värdena för vardera hushålls- och företagsinkomsterna används som för- klaringsvariabler. Värdena på likvidi- tetstillskotten skiljer sig visserligen sig— nifikativt från varandra, men inte till- räckligt mycket för att ge utslag vid
1 Detta sammanhänger med att man i likvi— ditetsfunktionerna arbetar med »stockar» i no- minella värden, vars differenser utgör flödes- uppskattningar som sedan deflateras (t. ex. för 1970). Vid sådan fastprisberäkning erhålles vid ensidigt nominella förändringar i förklarings- variabeln positiva flödesvärden, som ej skulle uppkommit med real förklaringsvariabel. (J äm- för här den utförliga diskussionen i Bilaga 1).
den kraftiga avrundning (till halvmil- jarden) som här använts. Annat var knappast att vänta med den relativt obetydliga skillnad mellan ökningstak- ten för resp. sektorers inkomstutveck- ling som förutsatts både i alternativ A och B.
En genomgång av innebörden av de tre förut använda prisstegringsfallen (noll, två och fyra procents prisök- ning) antyder att inte ens vid den största likviditetsefterfrågan _ dvs. den största prisstegringen _ kommer man upp i det belopp, som enligt alter- nativ 1 i tabell 6: 5 skulle behövas i fordringsökning mot kreditinstituten. ökningen av sedelmängden enligt di- rektberäkningen _ alternativ 2 i ta- bell 6: 5 _ blir visserligen densamma som enligt alternativ 1 eller omkring en halv miljard. Men allmänheten synes, enligt de använda efterfrågesambanden, inte vara villig att öka sitt tillgodo- havande i affärsbankerna med mer än omkring 31/2 miljarder och i öv— riga banker med mer än omkring 3 miljarder. Dessa siffror understiger med vardera en miljard de enligt för- delningsprincipen i alternativ 1 beräk- nade beloppen. Även detta resultat är i och för sig lätt att förutse. Den to- talutlåning (inklusive försäkringsspa- randet) som, med i övrigt givna förut- sättningar, impliceras av realkalkylen stiger med omkring 60 procent mellan 1964 och 1970. Utbudet från försäk- ringssektorn stiger något snabbare, men å andra sidan har finansieringen över värdepappersmarknadcn genom »för- delningsmetoden» (alternativ 1) kom- mit att öka relativt obetydligt. För att upplåningsbehovet skall kunna täckas behöver då sammanlagda kreditförmed- lingen via affärsbankerna och övriga banker också stiga ungefär lika snabbt som totala utlåningen. Men den i efter- frågesambandet för allmänhetens lik-
viditetstillskott använda bruttonational- produkten ökar blott omkring hälften så snabbt som totala utlåningen. Efter- som elasticiteten för likviditetstillskot- tet med avseende på BNP är blott obe- tydligt större än enheten implicerar kalkylen ett utbudsöverskott av bank- fordringar visavis allmänheten. Även vid användningen av de samband som avser allmänhetens efterfrågan på kort och lång inlåning kommer man fram till ungefär samma utbudsöverskott på om- kring två miljarder som ovannämnda fall när inlåningens uppdelning avser affärsbanker och övriga banker.
För att räknestycket skall gå ihop förutsättes att efterfrågan på bankford- ringar och på värdepapper tillsammans ökar lika mycket som det ur realkal- kylen härledda totala upplåningsbeho- vet. Sedan den med de särskilda »lik— viditetsfunktioncrna» beräknade efter- frågan på bankfordringar insatts i ba- lansen (alternativ 2 i tabell 6: 5) kan värdepappersmarknadcn utanför kre- ditinstituten behandlas som restpost _ detta innehav är, som förut nämnts, av statistiska skäl svårt att bestämma med efterfrågesamband. Upplåningen på aktie- och obligationsmarknaden utan- för kreditinstitutcn skulle härigenom (enligt alternativ 2) bli omkring tre gånger större än vad som motsvarar en oförändrad andel av denna marknad (enligt alternativ 1) . Frågan är om den- na fördelning på utlåningssidan också kan förenas med en fördelning på upp- låningssidan som ger de adekvata inci- tamenten till investeringsprognosernas realisering. Problematiken avser alltså inte bara total balans mellan upplå- ningsbehov och efterfrågan på finans- objekt utan också fördelningen av des- sa totalbelopp på olika kategorier.
Omfördelningen av allmänhetens ef- terfråga på omkring två miljarder i riktning mot ökat värdepappersinnehav
motsvarar ungefär det förut beräknade extra upplåningsbehov för företagssek- torn som uppkommer på grund av för- sämringen av självfinansieringsgraden. Detta extrabehov kan tänkas behöva tillgodoses med särskilt attraktiva och lättillgängliga former för upplåning (t. ex. i form av värdepapper) _ i an- nat fall kanske investeringsincitamen- ten blir otillräckliga i förhållande till vad som krävs för realkalkylens reali- serande. Den i tabell 6:5 illustrerade tendensen till omfördelning av allmän- hetens likviditetstillskott framstår ur denna synpunkt som strategiskt bety- delsefull. Det för alternativet 2 valda prisantagandet avser en årlig 4-procen- tig prisstegring _ i den mån det repre- senterar ett maximiantagande undervär- deras snarast nämnda omfördelning. Med hänsyn till de i kalkylen använ- da förutsättningarna framstår alltså be- hovet av omstrukturering som sna- rast tilltaget i underkant. Det för före- tagssektorn gynnsammaste inkomstför- dclningsalternativet A har använts för prognosen av företagens finansiella sparande och upplåningsbehov. Vid ett för företagssektorn mindre gynnsamt alternativ minskar vid slutet skattegap den offentliga sektorns upplåningsbe- hov i samma takt som företagssektorns ökar. Behovet av omstrukturering mot »lång» upplåning accentueras även på utlåningssidan om efterfrågekalkylen för allmänhetens bankfordringar base- ras på ett lägre prisalternativ än det som nu använts (dvs. en 4-procentig årlig prisstegring). Effekterna på omskift- ningsbehovet av de två nämnda föränd- ringarna i grundförutsättningarna (dvs. inkomstfördelning och prisutveckling) kan dock inte utan vidare adderas _ om nämligen inte samtidigt även förut- sättningen om skattegapets slutande uppfylles. Vid en opåräknad extra »efterfrågeprisstegring» tenderar före-
tagssparandet att öka, företagens upp- låningsbehov att minska, allmänhetens fordringsutbud att minska men dess efter frågan på bankfordringar relativt sett att öka _ allt jämfört med den ovan beskrivna kalkylen (Jfr tabell 6:5). Man får då en lägre ökningstakt i kreditmarknadens totala omslutning och ett mindre accentuerat behov av omstrukturering på upp- och utlånings- sidorna.
6.4. F inansieringsbehovet inom olika delar av näringslivet
Liksom för den historiska utvecklingen föreligger också vad beträffar progno- serna vissa möjligheter att avstämma totalkalkylen för sektorn »övriga före— tag» mot de viktigaste delsektorerna. Här skall användas det mycket enkla förfarandet som består i att jämföra in- vesterings- och produktionsutveckling- en hos de olika delsektorerna under an- tagandet att produktion, omsättning samt bruttosparande på lång sikt för- ändras i samma procentuella takt. I princip innebär detta ett antagande om att kvoten mellan bruttosparande och omsättning, »sparandemarginalen», är konstant. (Detta antagande har för in- dustrins del diskuterats mer i detalj i Bilaga 2.) Under dessa antaganden kom— mer en sänkning av spartäckningsgra- den (sparandet i förhållande till inves— teringarna) att inträffa om investering- arna växer snabbare än produktionen och vice versa.
Den sålunda härledda förändringen i spartäckningsgraden kan _ under vissa förutsättningar om omsättnings- tillgångarnas beroende av bl.a. pro- duktionsutvecklingen _ också tas som indikator på den samtidiga upplåningen på den organiserade kreditmarknaden. (Även dessa antaganden har utförligt. diskuterats i Bilaga 2.)
Tabell 6:6. Produktion, investeringar och självfinansieringsgrad i industri,
handel och jordbruk
Genomsnittliga procentuella förändringar
Industri Handel Jordbruk _ Sj älvfi— Sj älvfi- _ Sj älvfi- Investe- ååå nansie- Investe— ååå—_ nansie- Investe— 5511 nansie- ring tion rings- ring tion rings- ring tion rings- grad grad grad 1950/54—1955/59 5 5 2 3 _ 5 _ 4 _ 2 . . 1955/59—1960/64 81/2 61/2 _ 20 4 _32 6 _ 1/2 2 1965—70 ....... 7 5 4 % 4 2 _ 1
Anm. Investeringssiffrorna avser enbart de fasta investeringarna för 1955—59 och 1960—64: genomsnittlig procentuell förändring jämfört med föregående femårsperiod; för 1965—70 årliga procentuella förändringen mellan början och slutet på perioden (L.U. 1965 sid. 79). Produk— tionssiffrorna avser genomsnittliga förändringen under perioden. Självfinansieringssiffrorna ba- seras på samma material som i tabell 2:4.
Analysen blir självfallet grov och många invändningar kan resas angåen- de metoden. Ändamålet är emellertid här att erhålla en avstämning av total- kalkylen snarare än ett detaljerat pro- gram för kreditfördelningen på respek- tive delsektorer. Den statistiska infor- mationen både beträffande sparutveck- ling och finansieringsformer är allde- les för otillräcklig för att tillfredsställa den senare ambitionsnivån.
I tabell 6: 6 jämföres utvecklingen un- der femårsperioder för fasta investe- ringar, produktion och självfinansie- ringsgrad inom industrin, handeln och jordbruket. Avsikten är att med ledning av det historiska mönstret för de tre serierna kunna dra slutsatser om ten- (lenserna i självfinansieringsgraden ut- ifrån de prognoser för investering och produktion som framlagts i långtidsut- redningen.
För industrin har investering och produktion stigit lika mycket från förs- ta till andra hälften av 1950—talet. Själv- finansieringsgraden (den ojusterade) förblir också ungefär oförändrad helt i överensstämmelse med ovannämnda hy- potes om sambandet mellan de tre stor- heterna. Under första hälften av 1960—
talet steg bruttoinvesteringen betydligt snabbare än produktionen och följdrik- tigt sjönk även självfinansieringsgraden avsevärt, För sista hälften av 1960-talet förutses enligt långtidsutredningen en fortsatt snabbare tillväxt av industriin- vesteringarna än av industriproduktio- nen.1 Realiserandet av investerings- och produktionsprognoserna förutsätter därför sannolikt också en fortsatt sänk— ning av självfinansieringsgraden. Det kan här erinras om att analysen av ut- vecklingen för sektorn »övriga företag» indikerade en sänkning 1964—1970 om ca 15 procent (i alternativ A), jämför sid. 76. Detta ligger i överkant i förhål- lande till det resultat man 1 Bilaga 2 med en mera sofistikerad prognosmo- dell kommit fram till för industrisek- torns del. I senare fallet har dock vinst- marginalerna förutsatts utvecklas nå- got gynnsammare än vad som egentli- gen motsvarar det för »övriga företag» behandlade alternativet A, och likaså har man bortsett från den för företagen
1 Investeringsjämförelsen avser här ej pe- riodgenomsnitten utan början och slutet av prognosperioden för att få överensstämmelse med det sätt på vilket prognosen för hela sek- torn »övriga företag» förut utförts i detta ka- pitel.
relativt ogynnsamma skatteeftersläp- ningen. (Jämför not till tabell A: 1 i Bi- laga 1.) Försälnringen av industrisek- torns spartäckningsgrad borde därför med motsvarande förutsättningar bli av ungefär samma storleksordning som för totalsektorn »övriga företag».
Av vikt i det här diskuterade sam- manhanget är att den förut diskuterade »ojusterade» spartäckningsgraden 1964 kommit nästan ned i nivå med den »jus— terade». (Jämför kap. 2 sid. 00.) Detta skulle innebära att en fortsatt sänkning kan förväntas pressa ner den hittills relativt stabila »justerade» spartäck- ningsgraden, vilket skulle förutsätta en nedrevidering av det eventuellt impli- cerade räntabilitetsvillkoret. Detta skul- le i sin tur bl. a. få de konsekvenser för upplåningsformerna _ breddning av den långa marknaden _ som redan be- rörts i ett föregående avsnitt.
Handelns investeringar har under bå- da de här belysta perioderna stigit be— tydligt snabbare än produktionen. Ned- gången av självfinansieringsgraden har varit särskilt markerad under perio— den 1960/64. Under prognosperioden förutses handelns investeringar stiga blott obetydligt snabbare än produktio-
nen, vilket i och för sig indikerar en motsvarande mindre ytterligare sänk— ning av spartäckningsgraden. Finansie- ringsbehovet kan dock öka ytterligare i den mån partihandelns utlåning till den »grå» marknaden fortsätter att växa och eventuellt riktas mot andra sektorer än den här i sektorn »handel» inkluderade detaljhandeln. Det bör i sammanhanget erinras om att handelns inbetalningar till AP-fondcn blott till mycket obetyd- lig del har återvänt i form av upplåning från denna del av kreditmarknaden. I' detta avseende är alltså handeln ännu mindre gynnsamt ställd än näringslivet i dess helhet.
För jordbruket föreligger ingen över- ensstämmelse mellan de relativa för- ändringarna av investering och pro— duktion å ena sidan och spartäcknings— graden å den andra. Inom denna sektor torde också sambandet mellan omsätt- ning och bruttosparande vara betydligt lösare än för de övriga sektorerna. Prognossiffrorna indikerar i och för sig en sänkning av självfinansierings- graden som alltså dock med hänsyn till det historiska utvecklingsmönstret, mås- te betraktas som mycket osäker.
Analysen av realkalkylens finansiella implikationer utmynnade i föregående kapitel i ett räkneexempel dels för fi- nansieringsbehovet hos olika låntagan- de sektorer dels för fördelningen av allmänhetens likviditetstillskott på oli- ka sektorer av kreditmarknaden. Redan på denna aggregerade nivå synes man kunna utläsa att kalkylkonsistens förut- sätter en viss omstrukturering av kre- ditmarknadsbalansens utbudssida med hänsyn till det sätt på vilket allmänhe- ten kan antagas vilja efterfråga ford- ringar av olika slag. I det följande skall konsistensprövningen följas upp ytter- ligare ett steg. Innebörden av nyss- nämnda omstrukturering skall nämligen konfronteras med det eventuella behov av omstrukturering som kan föreligga med hänsyn till finansieringsbehovens fördelning på olika sektorer och till det sätt på vilket låntagarna kan tänkas vil- ja finansiera de i realkalkylen förut- satta realinvesteringarna. En dylik kon- frontation av kreditmarknadsbalansens utbuds- och efterfrågesida på disaggre- gerad nivå kan lämpligen göras i form av kreditmarknadsmatriser dvs. med en analys av samma slag som i kapitel 3. Denna analys skall först utföras un— der förutsättning av en i förhållande till tidigare år oförändrad struktur på kreditmarknaden. Därefter diskuteras frågan i vad mån en omstrukturering kan komma till rätta med de tendenser till inkonsistenser som samtidigt kan visas föreligga både i kalkylen för kre-
7. Kreditmarknaden 1970
ditmarknadsbalansens efterfråge- och utbudssida.
7.1. Ojusterad kreditmarknadsmatris för 1970
Ramen för kreditmarknadsmatrisen 1970 kan erhållas direkt från det i fö- regående kapitel diskuterade räkne- exemplet. Den totala upplåningen och dess fördelning på sektorer återfinnes i tabell 6:4, kolumn 2. Totala utlåningen och dess fördelning återfinns i tabell 6:4, kolumn 3 och med ytterligare spe- cificering enligt alternativen 1 och 2, i tabell 6:5. Följande kreditmarknads— matris för 1970 i tabell 7: 1 utgår från nyssnämnda alternativ 1, dvs. oföränd- rade likviditetspreferenscr. I summa- kolumnen (kolumn G) återfinnes alltså utbudet på kreditmarknaden fördelat på samma sätt som den genomsnittliga (procentuella) fördelningen för perio- den 1960/64. I matrisens innanmäte kan nu det mot allmänhetens likvidi- tetstillskott svarande inflödet till kre- ditmarknadens olika sektorer via mark- nadens kreditförmedling fördelas på låntagande sektorer efter ett mönster som kan antagas vara i någon mening »normalt» för respektive kreditinstitut. Denna summafördelning på låntagande sektorer som därigenom erhålles (sum- maraden 7 i tabell 7:1) kan sedan jäm— föras med den fördelning man utifrån realkalkylen kommit fram till i tabell 6: 4, kolumn 2.
Tabell 7:1. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1970 ( ojusterad matris) Miljoner kronor i 1965 års priser A. B. C. D. E. F. G. Offent- liga. Bostäder Företag Hushåll Utlandet Internt Summa myndig— heter 1. Riksbanken .......... 500 500 _ 500 500 2. Affärsbanker ......... 1 000 3 000 500 4 500 3. Andra banker ......... 3 000 1 000 4 000 4. Enskilda försäkringsan- stalter ............... 1 000 ; 500 1 500 5. Offentliga försäkrings- anstalter ............. 1 000 3 000 1 500 5 500 6. Obligations- och aktie— marknaden ........... 1 000 1 000 7. Summa .............. 1 500 8 000 7 000 500 500 _ 500 17 000 (6 000) (9 000)
Riksbanken förutsättes disponera till utlåning dels en »inlåning» i form av ökad sedelmängd om en halv miljard, dels en vinst av samma storleksordning. Denna senare har, med negativt tecken, uppförts i kolumn E och svarar mot det belopp, som redan diskuterats i anslut- ning till tabell 6:5. För övriga kredit- institut har, vid den grova approxime- ring som här använts, den interna vins- ten förutsatts vara negligibel. På aktiv- sidan i riksbanksbalansen har uppförts en halv miljard i långivning till offent- liga myndigheter (skattkammarväxlar m.m.) och en halv miljards ökning av valutareserven.
För affärsbankerna motsvarar siffran i kolumn G den inlåning (= summa ut- låning) som skulle kommit dem till del förutsatt att allmänhetens totala likvi- ditetstillskott (på 10 miljarder) förde- lats på samma sätt som genomsnittet för 1960/64 (jämför alternativ 1 tabell 6:5). Detsamma gäller andra banker samt ob- ligations- och aktiemarknaden. För var- dera av dessa kreditmarknadssektorer har sedan den totala utlåningen så nära som det vid givna avrundningar är möj- ligt fördelats på låntagande sektorer en-
ligt samma kreditmönster som för ge- nomsnittet under perioden 1960/64 _ jämför här procenttalen i tabell 3:3 och 3: 5. (Här bör återigen erinras om att denna fördelning i stor utsträckning har påverkats av den förda kreditpoliti- ken.) I enlighet härmed förutsättes hu- vuddelen av affärsbankernas utlåning koncentreras till företagssektorn och i övrigt gå till bostadssektorn medan det omvända placeringsmönstret gäller för andra banker och för försäkringsanstal- terna. På grund av den begränsade om— fattningen av den offentliga sektorns upplåning har det bara blivit utrymme för AP-fonden att placera i denna mark- nad. Hela upplåningen i form av aktier och obligationer utanför kreditinstitu- ten har förutsatts gälla företagssektorn.
Med de använda förutsättningarna om en »historisk» fördelning av allmänhe- tens likviditetstillskott mellan kredit- marknadssektorerna och en »historisk» fördelning av varje kreditmarknadssek— tors kreditgivning mellan olika lånta- gande sektorer, kommer totala kreditvo- lymen att fördelas mellan låntagare på det sätt som framgår av summaraden i tabell 7: 1. Denna »historiska» fördel—
ning kan nu jämföras med de finansie- ringsbehov, som enligt räkneexemplet i föregående kapitel angavs vara konsi- stent med realkalkylen _ jämför andra kolumnen i tabell 6: 4. Signifikativa av- vikelser registreras på två områden: för- sörjningen med krediter för företagssek- torn framstår som 2 miljarder för låg och försörjningen med bostadskrediter som 2 miljarder för hög. Dessa belopp får nu naturligtvis inte fattas som några absoluta mått på storleksordningen av den omstrukturering som skulle behövas för en anpassning av kreditmarknaden till finansieringsbehoven. Utslagen tor- de dock kunna anses så kraftiga att de kan ange karaktären av de »flaskhalsar» som kan väntas uppkomma vid en bibe- hållen kreditmarknadsstruktur _ resp. vid en politik som söker konservera den- na struktur.
7.2. Justerad kreditmarknadsmatris för 1970
I föregående kapitel diskuterades den tendens till omstrukturering på kredit- marknaden som kan tänkas hänga sam- man med att allmänhetens likviditets- efterfrågan är begränsad _ dvs. be- gränsad i förhållande" till den mängd fordringar kreditsystcmet förutsättes skapa för att låntagarnas totala finan- sieringsbehov skall kunna tillfredsstäl- las. För att räkneexemplet skulle gå ihop låg det närmast till hands att räk- na med en kraftig _ spontan eller eko- nomiskt-politiskt stimulerad _ ökning av efterfrågan på värdepappersmarkna- den utanför kreditinstituten. Denna för- utsättning som illustrerats med alterna- tiv 2 i tabell 6:5 skall nu införas i kre- ditmarknadsmatrisen. Denna föränd- ring kan visas passa väl samman med den omstrukturering av upplåningsför- delningen som, jämfört med den ojus-
terade matrisen i tabell 6:6, behövs för att räkneexemplet skall bli konsistent även med hänsyn till den förutsatta för- delningen av upplåningen på olika real- sektorer. Den »justerade» matrisen re- dovisas i tabell 7: 2. Det ligger emeller— tid i sakens natur att den representerar endast en av de i princip otaliga kom- binationer som uppfyller villkoret att total upplåning (summaraden 7) och total utlåning (summakolumnen G) för- delas på det sätt som antagits i räkne- exemplet enligt tabellerna 6:4 och (5:5 _ ett räkneexempel som i sin tur kan varieras i det oändliga. Vad här åsyf- tas är bara att illustrera karaktären av de jämviktsvillkor som realkalkylen sy- nes kunna aktualisera, men vars inne- börd det är möjligt för den ekonomiska politiken att inom vida gränser upp- fylla.
I tabell 7: 2 med jämviktsfördelning för allmänhetens likviditetstillskott är affärsbankernas utlåningskapacitet en miljard mindre än i alternativ 1. Affärs- bankernas utlåning till företagssektorn har emellertid förutsatts vidmakthållas vid tre miljarder tack vare en upplåning på en miljard i AP-fonden _ denna transaktion har förts över internkontot i kolumn F. En motsvarande minskning av AP-fondens utlåning har fått avse bostadssektorn, där man enligt förut- sättningarna för tabell 7: 1, ändå hade att räkna med ett utlåningsöverskott. Även »andra bankers» utlåningskapaci- tet är i tabell 7: 2 en miljard mindre än i tabell 7: 1. Genom att låta också hela denna minskning avse bostadssektorn skulle kalkylmässigt balans uppstå mel- lan kreditutbud och finansieringsbehov i denna sektor. Slutligen har också hela det likviditetsöverskott på 2 miljar— der, som enligt resonemanget i före- gående kapitel skulle behöva slussas över till värdepappersmarknadcn utan- för kreditinstituten, antagits komma att
Tabell 7:2. Utlåning och upplåning
på kreditmarknaden (justerad matris)
Miljoner kronor i 1970 års priser
A. B. C. D. E. F. G. Offent- liga Bostäder Företag Hushåll Utlandet Internt Summa myndig- heter 1. Riksbanken .......... 500 500 _ 500 500 2. Affärsbanker ......... 1 000 3 000 500 — 1 000 . 3 500 3. Andra banker ......... 2 000 1 000 3 000 4. Enskilda försäkringsan- stalter ............... 1 000 500 1 500 5. Offentliga försäkrings- ». £ anstalter ............. 1 000 2 000 1 500 1 000 5 500 6. Obligations— och aktie- _ marknaden ........... ""*?” 3 000 3 000 7. Summa .............. 1 500 6 000 9 000 500 500 _ 500 17 000
avse företagssektorns upplåning. Där- igenom har en kalkylmässig balans upp- nåtts även för denna sektor av kredit- marknaden i den meningen att kredit- utbud och finansieringsbehov samman- faller.
Transformationen av matrisens »in- put» (kolumn G) till överensstämmelse med dess »output» (rad 7) via kredit- förmedlingen kan givetvis rent meka- niskt göras på olika sätt. En variant på »jämviktsmatrisen» i tabell 7: 2 är att AP-fonden frångår det hittillsvarande fördelningsmönstret för sin utlåning till realsektorer och direkt ökar utlånings- andelen till företagssektorn. Förutsätt- ningen härför är emellertid en föränd- ring på utbudssidan snarare än på ef- terfrågesidan, eftersom fonden i princip är oförhindrad att köpa obligationer under det att tillgången härpå hittills begränsats av emissionskontrollen. En annan nära till hands liggande variant är att affärsbankerna i stället för att låna hos AP-fonden säljer statspapper och obligationer för att »finansiera» ut- låningen till företagssektorn. I matrisen kan detta åskådliggöras med en minus- post i kolumn A i stället för i kolumn F för affärsbankerna samt motsvarande
förändringar för AP-fonden. En be- gränsande faktor i en sådan utveckling representeras givetvis av affärsbanker- nas innehav av sådana värdepapper som i detta exempel förutsättes succes- sivt avyttras till AP-fonden. Under förs- ta hälften av sextiotalet har detta inne- hav varit relativt konstant _ det har snarast sjunkit något _ och uppgick vid slutet av 1965 till omkring 7 mil- jarder. Vid en kumulativ nedgång av den storleksordning det här skulle bli fråga om skulle det äga rum en sådan försämring av den redan i utgångsläget ansträngda affärsbankslikviditeten, att processen med beaktande av gällande likviditetskrav snart skulle stoppa upp. Något liknande skulle också gälla det fall att affärsbankerna finansierade sin utlåning genom upplåning i riksbanken.
Man kan lägga en rad olika synpunk- ter på lämpligheten av nyssnämnda och andra alternativ att åvägabringa de dis- kuterade sektorsbalanserna _ i den mån nu balanshristen tenderar att upp- komma i den riktning som här antytts. En sådan synpunkt avser de former un- der vilka kreditprövningen och kredit- givningen skall anses böra äga rum. Enligt de här nämnda alternativen kan
tyngdpunkten för näringslivets extern- finansiering läggas på affärsbankerna eller på AP-fonden. I förra fallet kan området för den nuvarande kreditgiv- ningen tänkas ske t. ex. i form av för- lagslån som av affärsbankerna placeras i AP-fonden och på vilka sedan en re- lativt långfristig utlåning till närings- livet kan baseras. AP-fonden återigen kan utvidga sitt verksamhetsfält t.ex. genom att medverka vid nyemittering av aktier. Effektiviteten i kreditpröv- ningen vid nämnda och andra alterna- tiv för ökad kreditgivning till näringsli- vet får här vägas mot de möjligheter till andra önskemål om styrning, som av olika anledningar kan komma att aktua- liseras. Symmetriskt måste man emel- lertid också beakta att kreditutbudet tar sådana former att en med realkal- kylerna konsistent externfinansiering faktiskt kommer till stånd.
Det är i detta sammanhang av intres- se att här erinra om de slutsatser, som man tentativt synes kunna dra av un- dersökningen om industriföretagens fi- nansieringsmönster (Jfr kapitel 2). En- ligt denna undersökning skulle självfi- nansieringen av de fasta investeringar- na, särskilt efter bortsållande av den del som ligger över 100 procent, hålla sig på en relativt jämn nivå _ ett för- hållande som i själva verket skulle kun- na tolkas som ett minimikrav på för- räntning av det egna kapitalet. Detta krav skulle uppluckras blott i den mån lång finansiering ställes till förfogande. Behovet av incitament enligt denna be- dömning skulle i och för sig kunna till- fredsställas genom båda de nyssnämnda alternativen för breddning av utlå- ningen till näringslivet genom affärs- bankerna och/eller AP-fonden. Det— samma skulle också gälla den för den sektorala balansen på kreditmarknaden behövliga kreditförmedlingen på värde- pappersmarknaden utanför kreditinsti-
tuten. Den relativa ökningen av utbudet på denna marknad skulle ju i själva verket, som förut antytts, behöva bli av ungefär samma storleksordning, som det mot sänkningen av självfinansie- ringsgraden svarande extra upplånings- behovet. Förutsättningar för balans skulle då föreligga både i den meningen att för externfinansieringen tillräckliga belopp skulle tillföras företagssektorn och att detta skulle ske i sådana former _ genom lång finansiering _ som skul- le passa in med den ur företagens syn- punkt optimala finansieringsstrukturen.
Man skulle alltså kunna komma fram till en uppsättning av exempel på kre- ditmarknadsmatriser som uppfyller vis- sa jämviktsvillkor med avseende både på fördelningen av likviditetstillskott och finansieringsbehov (matrisramar- na) och på de därmed sammanhängan- de kraven på kreditförmedlingen (mat- risinnanmätet). Emellertid kan man in- te räkna med att strukturförskjutningar med hänsyn till sortimenten för place- rings- och upplåningsformer jämte ökad elasticitet i själva kreditförmedlingen skall vara tillräckligt för att åstadkom- ma balans mellan eferfrågan och ut- bud. Hänsyn måste givetvis tagas till prisbildningen på kredit både vad be- träffar »genomsnittsnivån» och ränte- differenser mellan olika delar av kre- ditmarknaden. Den tendens till omför- delning av allmänhetens likviditetstill- skott som illustrerades med kreditmark- nadsmatrisen för 1970 i tabell 7: 2 utgår emellertid från samband (likviditets- funktioner) där effekten av räntevaria- tioner ej kunnat beaktas. Uppenbarli- gen kan emellertid avkastningsdifferen- ser mellan olika placeringsalternativ förstärka eller motverka de tendenser till omstrukturering, som kan bedömas uppkomma med hänsyn t. ex. till syste- matiska förändringar i transaktions- och beredskapskassemotiven. Dels kan det
vara fråga om rena räntedifferenser som t. ex. mellan korta och långa räk- ningar _ bl. a. på grund av tillkomsten av nya slags räkningar har det ej varit möjligt att uppskatta styrkan av dylika effekter. Men dels kan det vara fråga om alla möjliga andra avkastningsfaktorer t.ex. beskattningen som påverkar pla- ceringsincitamenten. Effekten av dessa faktorer kan dessutom helt komma att överskuggas av effekten av prisutveck- lingen och prisförväntningarna. Ju snabbare prisstegringen är dess starkare kan visserligen, som nämnts, motiven för ren kassahållning i och för sig för- väntas bli. Å andra sidan förstärks ock- så motiven för placeringar i de finan- siella tillgångar som har störst realvär- deskydd _ hänsyn härtill har ej tagits i resonemangen kring utbudsfördel- ningen i kreditmarknadsmatrisen. Vill man av olika anledningar neutralisera förstärkta tendenser till aktieplace- ringar och samtidigt förhindra flykt till realkapital måste i så fall balanserande incitament skapas för bankfordringarna t.ex. i form av indexklausuler.1 Avkastningsdifferenserna kan alltså uppenbarligen ses som särskilda hand- lingsparametrar för den ekonomiska politiken. Man kan relativt entydigt an- ge åtminstone riktningen av effekten på allmänhetens placeringsmönster av förändringen i dessa differenser. Där- emot är det svårare att i förväg säga något om effekten på totala utbudet av förändringar i genomsnittliga avkast- ningsnivån. Ett uttryck härför kan ju sägas vara att räntefaktorn inte ger sig- nifikativa utslag i konsumtions— eller sparfunktionen. En liknande osäkerhet råder också om räntans betydelse för kreditefterfrågan, dvs. för investerings- incitamenten. Det har sålunda gjorts gällande att kravet på kalkylerad av- kastning för en investering skulle vara så stor att en räntedifferens på ett par
procent skulle kunna uppfattas som av relativt underordnad betydelse. Det har också hävdats att den kreditransonering
som kreditinstituten bedriver _ och som för övrigt också tillämpas på mark- naden utanför kreditinstituten _ har
mycket större betydelse än räntans höjd som fördelningsinstrument.
Man synes alltså av flera anledningar vara berättigad till _ delvis på grund av bristande information vara tvungen till _ att åtminstone i ett långsiktsper- spektiv bortse från den allmänna ränte- nivåns roll som jämviktsskapande fak- tor. Omvänt kan man inte heller förut- säga någon viss tendens för ränteut- vecklingen i framtiden. (Därmed blir för övrigt också frågan om det tack vare AP—fonden blir mer »gott om pen- gar» _ eller eventuellt motsatsen _ ganska meningslös.) Av större betydel- se för jämviktsproblematiken blir i stål- let fördelningen på olika placerings- och finansieringsformer och de avkast- ningsdifferenser som institutionellt exi- sterar mellan de olika formerna men som kan påverkas av den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken kan också påverka kreditförmedlingen på ett sådant sätt att fördelningsmönst- ret på utbuds- och efterfrågesidan an- passas efter långivarnas och låntagarnas preferenser. Det är denna problematik som i första hand illustreras i detta kapitel.
7.3. Nationalräkenskap ochfinans— räkenskap
Konfrontationen mellan totalt upplå- ningsbehov och total efterfrågan på lik- vida tillgångar kan sägas leda fram till en finansiell konsistensprövning av real-
1Frågan om innebörden och effekten av dessa incitament har grundligt utretts av in— dexlånekommittén.
kalkylen av i princip samma innebörd som kalkylen för skattegapet. I sist- nämnda kalkyl utgår man emellertid från den statistik och de modeller, som knyter an till nationalräkenskapernas definitioner och bokföringssamband, medan man i förstnämnda fallet utgår från finansstatistik och ett system av »flow of funds». I princip bör man emellertid i de bägge fallen komma fram till analoga resultat med avseende på den samhällsekonomiska balansen.
I nationalräkenskapsansatsen (NR- ansatsen) målsättcs ökningen i brutto- nationalprodukten som sedan reserve- ras för olika utgiftsändamål. Konsi- stensprövningen innebär en jämförelse mellan den för icke-konsumtion reser- verade utgiftsandelen med den del av inkomsterna som kan förväntas avsät- tas för icke-konsumtion till olika spar- kategorier.
I finansräkenskapsansatsen (FR-an- satsen) utgår man också från en mål- satt utveckling av bruttonationalpro- dukten. Därefter ställer man frågan vad denna utveckling betyder för allmän- hetens efterfrågan på finansiella ford- ringar av olika slag. Denna fordrings- ökning i form av sedlar, bankinlåning och värdepappersköp kan sägas repre- sentera förlängningen av passivsidan i en konsoliderad balans för hela kredit- systemet. Ökningen av passivsidan får sedan representera den vid bibehållen samhällsekonomisk jämvikt tillåtna ök- ningen av aktivsidan i den konsolidera- de balansen. Inom denna ökning skall då rymmas kreditsystemets utlåning i olika former till den offentliga sektorn, den privata sektorn och utlandet. Om utlåningen överskrider det från passiv- sidan beräknade utrymmet skapar kre- ditsystemet mer fordringar mot sig själv än vad allmänheten vid given målsätt- ning efterfrågar. Det uppkommer ett utbudsöverskott på fordringar, som ur
synpunkten av den samhällsekonomiska jämvikten till sin innebörd är ekviva- lent med ett med NR-ansatsen kalkyle- rat skattegap. Men skillnaden är alltså i princip den, att man i NR-ansatsen föl- jer upp en jämviktskalkyl med en be- räkning av det konsistenta upplånings- behovet men i FR-ansatsen med det konsistenta upplåningsutrymmet. I för- ra fallet göres ingen separat och obe- roende beräkning av upplåningsutrym- met, i det senare fallet ej av upplånings- behovet.
Analysen i detta kapitel kan sägas re- presentera ett försök till syntes av de två här antydda ansatserna av vilken den ena kan sägas vara en variant av en konventionell Keynesiansk modell, den andra en variant av en konventionell kvantitetsteoretisk modell. Vid NR-an- satsen har kalkylerade jämviktsbrister förutsatts eliminerade med någon form av ekonomisk politik, och därefter har det i jämviktskalkylen implicerade upp- låningsbehovet för olika sektorer beräk- nats. Detta upplåningsbehov har sedan kunnat jämföras med en kalkyl för det genom FR-ansatsen via efterfrågesam- band för likviditetstillskotten självstän- digt beräknade utrymmet för total upp- låning. Eftersom båda sidorna i balan- sen avser jämviktslägen borde de stäm- ma överens med varandra. Det sparan- de som man i NR-ansatsen funnit nöd- vändigt för samhällsekonomisk jämvikt borde svara mot den efterfrågan på fi- nansiella tillgångar man kommit fram till i FR-ansatsen. Av skäl som redan berörts är en fullständig avstämning emellertid inte möjlig. Konfrontationen kan emellertid som visats ge ytterligare information om jämviktsvillkoren som en ensidig ansats ej avslöjar.
Tyngdpunkten av konsistensprövning— en har här lagts på NR-ansatsen och problematiken kring skattegapen. Den balansbedömning av efterfrågan på fi-
nansiella fordringar man kommer fram till genom FR-ansatsen gäller i första hand fordringarna mot kreditinstituten. Det saknas statistiskt underlag för en bedömning av allmänhetens framtida efterfrågan på värdepapper. Även om efterfrågesambandet för bankfordringar kunde tillmätas större signifikans och stabilitet än det i NR-ansatsen använda sambandet mellan inkomst och sparan- de _ vilket i och för sig knappast är fallet _ så ger FF.-ansatsen alltså ändå ej underlag för en total jämviktsbedöm- ning. Däremot ger konfrontationen _ jämför tabell 7: 1 _ en antydan om be- hovet av strukturförskjutningar i spa- randekanaliseringen dvs. i sortimentet av kreditsystemets fordringsutbud för att det sparande man räknar med i NR- ansatsen över huvud taget skall realise- ras. Hushållen kan inte förväntas i obe- gränsad utsträckning ackumulera likvi- da tillgångar av ren eller nästan ren transaktionskassetyp. I och för sig bör rena transaktionskassebehovet växa långsammare än inkomsterna. Nya mo- tiv för kassahållning (bekvämlighets-
kassor, beredskapskassor) kan visserli- gen som nämndes i kapitel 2 tillkomma, men i längden måste trycket mot andra placeringsmarknader öka. Kalkylen i tabell 6: 5 antyder behovet av att mel- lan marknaden för bankfordringar och marknaden för konsumtionskapitalva- ror differentiera och bredda markna- den för långfristiga finansiella place- ringar. Tendenser till en sådan om- strukturering kan sedan en tid tillbaka observeras i Förenta Staterna.
Antingen man nu använder NR-ansats eller FR-ansats när man studerar förut- sättningarna för ekonomisk balans _ och ännu mer när man försöker kon- frontera de två ansatserna _ framstår bristen på information som ett nästan oöverkomligt hinder för att nå en rim- lig ambitionsgrad av säkerhet i kalky- lerna. Problemens vikt för den ekono- miska politikens utformning torde moti- vera att de förbättringar i statistiken som skulle möjliggöra mera djuplodan- de undersökningar tillmätas en mycket hög angelägenhetsgrad.
8. Sammanfattning av kapitlen 1——-7
Detta kapitel skall ägnas åt en genom- gång av de viktigaste punkterna i den föregående analysen. De olika avsnit- ten använder i stort sett samma rubri- ker och följer samma ordning som ka- pitlen 1—7. (Kapitel 4 har dock på grund av sin speciella karaktär uteslu- tits från denna sammanfattning.) För närmare dokumentering hänvisas till dessa kapitel och de där kommenterade bilagorna. I de tre första avsnitten dis- kuteras de drag i den finansiella ut- vecklingen under den senaste 10—års- perioden 1955—64, som kan ge ledning för en bedömning av tendenserna un- der den närmaste framtiden. Av särskilt intresse i det historiska sammanhanget är att söka klarlägga AP-fondens roll och relativa betydelse. Analysen härav har väsentligen baserats på en jämfö- relse mellan 10-årsperiodens båda hal- vor _ ATP-systemet har varit i kraft under den senare av de två 5-årsperio- derna. Framtidsperspektivet har i stort sett begränsats till perioden 1965—70, dvs. samma period, som täcks av lång- tidsutredningens »reala» bedömning av produktionsresurser och resursanvänd- ning. Utan en sådan bakgrundsbedöm- ning kommer en finansiell analys av sparande, finansieringsbehov och kre- ditmarknad att hänga i luften. Den fi- nansiella analysen reflekterar i stor ut- sträckning en problematik som ligger latent i den reala analysen. Man kan visserligen söka kartlägga isolerade in- stitutionella förändringar på kredit-
marknaden, men även denna analys kan ges en meningsfull innebörd först om den relateras till sådana målsättningar som produktionsutveckling, resursför- delning och inkomstfördelning. Dessa målsättningar kan inte extrapoleras bortom den gräns inom vilken de blivit föremål för en grundläggande »real» analys. Även i det fall att den finansiella analysen kan kopplas på dylika grund- läggande bedömningar kan den givetvis inte bli mer välgrundad — mindre hy- potetisk _ än dessa. Tvärtom tillkom- mer nya osäkerhetsmoment och alter- nativa antaganden, som visserligen kan redovisas undan för undan men vars kumulerade effekt på tillförlitligheten i slutsatserna är svår att bedöma _ även i det fall att de alla hålles i minnet. Dessa förhållanden har, kanske till leda, påtalats i de föregående kapitlen och upprepas här som en allmän reserva- tion inför en sammanfattning, som ej kan belastas med kalkyldetaljer.
8.1. Hushållens sparande 1955—1964
Hushållssparandet representerar en av de viktigaste faktorerna i uppgörandet av den »samhällsekonomiska balansen». (I hushållssektorn inräknas även enskil- da företagare inom jordbruk, handel m.m.) Det är av vikt att klargöra hur detta sparande har medverkat respek- tive i fortsättningen kan beräknas kom- ma att medverka till att bereda utrym-
me för den realkapitalbildning som ut- gör underlag för ekonomisk tillväxt. Det är också ur denna synpunkt frågan om AP-systemets effekt på samhällets sparande bör i första band bedömas. Effekten på företagssparandet påverkar ej i och för sig investeringsutrymmet men väl företagens möjligheter och vilja att med egna medel ta i anspråk detta utrymme. Denna fråga om självfinansie- ringens roll för investeringsverksam- heten behandlas längre fram. Tillgänglig statistik tyder på att hus- hållssparandet räknat i procent av brut- tonationalinkomsten i genomsnitt ökat något mellan femårsperioderna 1955/59 och 1960/64. Man kan belysa denna ut- veckling genom att studera den relativa betydelsen av tre bakomliggande fakto- rer: a) hushållens andel av totala na- tionalinkomsten, b) det sätt på vilket hushållens bruttoinkomster påverkats genom skatter och transfereringar, e) det sätt på vilket den behållna inkom- sten fördelats mellan konsumtion och sparande, dvs. storleken och föränd- ringarna av sparbenägenheten. ATP- systemets tillkomst och framväxande kan ha påverkat alla dessa tre faktorer och därmed också hushållssparandet. Om de av den privata sektorn inbeta- lade ATP-avgifterna inkluderas i hus- hållsinkomsterna visar enligt national- bokföringen dessa senares andel av bruttonationalinkomsten en ökning mel- lan jämförelseperioderna 1955/59 och 1960/64. Även exklusive »avgiftsande- len» synes hushållens inkomstandel (dvs. »kontantandelen») ha ökat något genomsnittligt sett mellan perioderna. Under loppet av åren 1962—1965 torde dock inkomstandelen inklusive »av- giftsandelen» ha stabiliserats och exklu- sive »avgiftsandelen» därför gradvis sjunkit. Av denna bokföringsmässigt re- gistrerade utveckling drar man alltför lätt den slutsatsen att ATP »burits» av
företagen, även om dessa under de all- ra senaste åren i viss mån lyckats åstad- komma en övervältring. Variabiliteten i hushållens inkomstandel är dock på kort sikt betydligt större än »avgiftsan- delen» och synes snarast hänga sam- man med konjunkturutvecklingen, i för- sta hand med läget på arbetsmarkna- den. Med ett för högkonjunktur och knapphet på arbetskraft numera typiskt mönster påverkas (med en viss tids- eftersläpning) hushållens inkomstandel positivt och vice versa vid konjunktur- dämpning med avspänning på arbets- marknaden. Ur den synpunkten fram- står ökningen av hushållens inkomstan— del (inkl. ATP) inte som orsakad av ATP-avgifternas införande. I stället skulle den relativt stabila högkonjunk- turen under 1960-talets första hälft kun- na ses som en förutsättning för att hus- hållens kontanta inkomstandel (dvs. exkl. ATP) inte har sjunkit under tidi- gare uppnådda nivåer.
Av en jämförelse med utvecklingen utomlands framgår att flertalet av de industriländer för vilka det finns an- vändbar statistik uppvisar över tioårs- perioden tendenser likartade dem som föreligger för Sverige. Hushållens in- komstandel har ökat på bekostnad av företagens. Skillnaderna mellan länder- na i fråga om förändringarna i företa- gens inkomstandel synes kunna återfö- ras på skillnader i fråga om tillväxttak- ten i ekonomin. Avgiftshöjningarna framstår i själva verket ofta som rela- tivt marginella i förhållande till alla andra faktorer som påverkar fördel- ningsprocessen. Detta blir särskilt på- tagligt i en sådan period av inflaterade kostnader som karakteriserat de flesta industriländer under 1960-talet. I en analys av orsakssammanhangen kom- mer därför avgifterna att »drunkna» i en, genomsnittligt sett, kanske tio gång- er större total kostnadsstegring. Det är
under sådana omständigheter vanskligt att söka spåra incidensen av en ensta- ka, mindre kostnadspost, som dock kan ha spelat en relativt stor roll för avvi- kelserna från en i och för sig relativt stabil »real» inkomstfördelning.
Den, om än ganska obetydliga, ök- ningen av hushållens andel av national- inkomsten representerar i och för sig en positiv faktor för utvecklingen av hushållssparandet. Den gynnsamma ut- vecklingen av inkomstandelen har dock mer än uppvägts av beskattningen, även sedan hänsyn tagits till inkomstökande transfereringar. Hushållens direkta skatter i procent av deras bruttoinkom- ster har ökat kontinuerligt under tio- årsperioden 1955—1964. Vid början av perioden låg denna skattekvot vid om- kring 20 procent för att vid slutet upp- gå till 25 procent. Trots netto räknat inkomstökande transfereringar till hus- hållen från staten och kommunerna ut- vecklades därför hushållens disponibla inkomster betydligt långsammare än bruttoinkomsterna. Relationstalet mel- lan de förra och de senare var omkring 85 procent vid början av perioden för att sjunka ner mot 80 procent vid dess slut. Trots förskjutningen av bruttoin- komsterna till hushållens förmån sjönk därför andelen av den disponibla in- komsten i bruttonationalinkomsten mel- lan perioderna 1955/59 och 1960/64. Så- tillvida försämrades i och för sig också något förutsättningarna för hushållsspa- randet.
Den del av hushållens disponibla in- komster som avsatts till sparande _ sparkvoten _ synes emellertid ha ökat i sådan utsträckning att skatteeffekten på inkomstutvecklingen mer än kom- penserats. Detta gäller dock inte det enskilda försäkringssparandet (nettot av premieinbetalningar och försäkrings- utfall). Detta har under perioden 1960 _1965 legat på en avgjort lägre nivå än
1955_1959. Nivåsänkningen ägde rum är 1960 dvs. samma år som ATP träd- de i kraft. Hushållens övriga sparande synes emellertid ha ökat kraftigt mel- lan perioderna 1955/59 och 1960/64 inte bara absolut sett utan ävén i rela- tion till inkomsterna. Trots att hushål- lens disponibla inkomster stigit i lång- sammare takt än bruttonationalproduk- ten (BNP) och trots att det enskilda för- säkringssparandet stagnerat torde där- för hushållens totala sparande (inkl. det enskilda försäkringssparandet) ha ökat sin andel av BNP mellan de här diskuterade perioderna.
Utvecklingen av hushållssparandet avviker från den föreställning man a priori kunde ha haft härom med hän- syn både till införandet av ATP-syste- met och till den kraftiga höjningen av skattenivån. Det statistiska materialet är visserligen så pass osäkert att man inte bestämt kan hävda att det förelegat en höjning av hushållens sparbenägenhet. Men redan det förhållandet att den inte sänkts är uppseendeväckande med hän- syn till den sparhämmande effekt ATP och beskattningen i och för sig borde ha haft — eller i alla händelser ansetts skola få. I den mån dessa faktorer verk- ligen baft ett negativt inflytande har andra faktorer motverkat. I så fall skul- le man å andra sidan kunnat ha räknat med en signifikativ höjning av hushålls- sparandet i den mån, ceteris paribus, skattetrycket varit lägre och/eller sti- mulansen till enskilt försäkringssparan- de i ATP-systemets frånvaro varit hög- re. Den under 1960-talet successivt sti- gande realräntan kan tänkas represen- tera en positiv faktor i detta samman- hang. En utjämning av inkomsterna in- om hushållssektorn kan däremot ha ver- kat i motsatt riktning. Det finns emel- lertid ingen möjlighet att isolera effek- ten av dessa faktorer.
Det föregående resonemanget om hus-
%
hållssparandet baseras på från national- räkenskaperna hämtade uppskattningar, som i princip avser skillnaden mellan inkomst och konsumtion. Denna beräk- ning tillåter ingen annan uppdelning än på försäkringssparande och övrigt spa- rande. En viktig del representeras av banksparandet, men inte heller kredit- marknadsstatistiken tillåter en direkt uppdelning av inlåningsräkningarna efter innehavarekategorier. Den sche- matiska fördelning som ändå försökts, visar för hushållens banksparande en utveckling väl överensstämmande med den bild som erhålles från nationalrä- kenskapssidan, dvs. en ökningstakt som ligger över disponibelinkomsternas. Detta har medfört att hushållens reala likviditet _ mätt t. ex. med relationen mellan banktillgodohavanden och kon- sumtionsvärde _ stigit avsevärt. Dylika ökningar kan konstateras både för pe- rioden 1955—1959 och 1960—1964. Den successiva realinkomststegringen har gett utrymme för ökad efterfrågan på olika slags konsumtionskapitalvaror som emellertid förutsätter en förbere- dande ackumulering av finansiella till- gångar även om behovet härav i viss män kan hållas nere tack vare möjlig- heterna till konsumtionskrediter. Efter förvärvet föreligger emellertid också ett behov av »beredskapskassor» för rein- vestering och underhåll och för icke förutsedda reparationer av bilar, egna- hem, hushållsmaskiner etc. _ ett kas- sabehov som kan förväntas växa i takt med beståndet av dessa ägodelar. Där- till kommer en mera renodlad »lyxkon- sumtion» av likvida tillgångar, som tillå- ter större rörelsefrihet över huvud taget än vid det likviditetsminimum, som är nödvändigt för de löpande transaktio- nerna.
Vilka nu anledningarna till den snab- ba utvecklingen av hushållens bankspa- rande än kan ha varit representerar det
en kumulering av köpkraft vars »rörli- ga» del torde ha successivt ökat i för- hållande till den löpande inkomsten. Härigenom har skapats en buffert, som möjliggör upprätthållandet av en som »normal» uppfattad standardstegring i perioder av eftersläpande realinkoms- ter t.ex. på grund av utdragna löne- förhandlingar. Likviditetsöverskotten möjliggör också spekulativa inköp t. ex. vid anteciperade höjningar av omsätt- ningsskatten. Ur ekonomisk-politisk synpunkt kan denna utveckling betyda minskad effektivitet i de åtgärder som söker, speciellt temporärt, begränsa den privata konsumtionen. En möjlighet att motverka denna begränsning synes va- ra att vidga sortimentet och attraktivi- teten hos de mer långsiktiga och hund— na placeringar, som kan representera alternativ till de existerande formerna för banksparande.
8.2. Sparfördelning och likviditet 1955—1964
Liksom för hushållen kan man visa hur sparandet utvecklats för övriga sekto- rer i samhällsekonomin. Inom ramen för nationalräkenskaperna föreligger en sådan redovisning för staten, kommu- nerna och för företagssektorn. I en fi- nansiell analys är det av särskilt intres- se att därutöver söka klarlägga utveck- lingen inom försäkrings- och bostads- sektorn. Man har också vissa möjlighe- ter att spalta upp företagssektorn och i första hand särredovisa industrin.
För hela samhällsekonomin represen- teras sparandet i stort sett av den totala realinvesteringen. Totala sparandet är större eller mindre än totala investe- ringen i den mån nettot gentemot ut- landet är positivt eller negativt. Under den här beaktade perioden har emeller- tid dessa differenser varit mycket obe-
tydliga. För hela ekonomin har alltså det finansiella sparandet _ skillnaden mellan sparande och investering _ va- rit praktiskt taget noll. Totala investe- ringskvoten (sparkvoten) har stigit av- sevärt från omkring 30% procent av BNP perioden 1955/59 till omkring 32% procent perioden 1960/64.
ökningen av totala investeringskvo- ten är väsentligen att hänföra till före- tagssektorn, under det att investerings- utvecklingen inom den offentliga sek- torn stigit ungefär i samma takt som BNP. Sparkvoten har stigit inom den offentliga sektorn. Inom företagssektorn däremot har inkomst- och sparutveck- lingen gestaltat sig förhållandevis ogynnsamt. Förändringarna i de sekto- rala relationerna mellan sparande och investering ledde till att statens bety- dande negativa finansiella sparande 1955/59 _ dvs. underskott av sparande i förhållande till investering _ elimi- nerades 1960/64, under det att företa- gens relativt obetydliga negativa finan- siella sparande 1955/59 flerdubhlades 1960/64. Ett ökat underskott noterades också för kommunerna och för bostads- sektorn. Den senares investeringskvot (i förhållande till BNP) har varit rela- tivt konstant men externfinansieringen synes relativt sett ha ökat något. ök- ningen av sparunderskotten i kommun-, bostads- och företagssektorn har, för- utom förbättringen inom den offentliga sektorn, sin motsvarighet i en ökad sparandel för hushållssektorn (jämför föregående avsnitt) och framförallt, för offentliga försäkringssektorn.
De sektorala förändringarna av det finansiella sparandet är av intresse ur synpunkten av kreditmarknadsutveck— lingen, eftersom detta sparande repre- senterar en efterfrågan eller ett utbud (negativt resp. positivt finansiellt spa- rande) av kredit. Ju ojämnare det fi- nansiella sparandet är fördelat dess
större blir i och för sig de krav som ställs på kreditförmedlingen. Såsom framgår av följande tablå har utveck- lingen gått i riktning mot en sådan krav- ökning. Med den här använda sektori- seringen och periodiseringen har det finansiella sparandets »omslutning» vuxit nästan en halv gång räknat i re- lation till BNP.
Finansiellt sparande (procent av BNP)
1955/59 1960/64
Staten .......... — 1,7 + 0,5 Kommunerna. . . . _ 0,4 _ 0,9 Bostäder ........ _ 3,4 _ 4,1 Offentliga försäk-
ringsanstalter. . + 1,8 Enskilda försäk-
ringsanstalter. . + 2,0 + 1,5 Företag ......... _ 1,1 _ 4,6 Hushåll ......... + 4,3 + 5,6 Utlandet ........ + 0,3 + 0,2
_— 6,6 + (3,6—9,6 + 9,6
Ett närmare studium av årsdata visar att för de tre sektorerna med traditio— nellt underskottssparande _ bostäder, kommuner och företag _ kulminerade »spartäckningen» mätt som kvoten mel- lan löpande sparande och investering, kring åren 1958—1960. Därefter sjönk den successivt under de följande åren. Beroendet av externfinansieringen har alltså successivt ökat.
För bostädernas del kan det, vid nu- varande hyressättning, sägas föreligga ett direkt samband mellan externfinan- siering och investeringsverksamhet i den meningen att den senare Ökari takt med den förra oavsett vilken nivå spartäckningen härigenom sjunker till. Den statliga kreditpolitiken blir då ett effektivt medel att reglera investerings- verksamheten i både restriktiv och ex- pansiv riktning — existensen av ett så- dant direkt samband underlättar också analysen av »realkalkylens» finansiella
implikationer. Även för företagssektorn och för kommunerna föreligger givetvis ett kreditpolitiskt beroende mellan upp- låningsmöjligheter och investering, men det är lösare än för bostadssektorn sär- skilt vid förekomsten av buffertar i form av likvida medel. Vid nuvarande relativt låga spartäckning för både fö- retag och kommuner är också beroen— det av delvis motsatt slag. För kommu- nerna kan den sänkta spartäckningen men ändock samtidigt stigande uttaxe- ringen sägas ha intensifierat sambandet mellan upplåning och investering var— vid _ liksom för bostäderna _ den se- nare styrs av den förra. Även här är det alltså möjligt att närmare diskutera de kreditpolitiska förutsättningarna för att »realkalkylens» investeringsprogram skall kunna realiseras. Vad beträffar företagssektorns investeringsprogram— såsom detta t.ex. inkorporerats i lång— tidsutredningen _ är emellertid de kre- ditmarknadsmässiga förutsättningarna betydligt oklarare. Det kan föreligga ett samband mellan investeringarna och själva nivån för spartäckningen i den meningen att även om tillräcklig extern finansiering står till förfogande ett gi- vet investeringsprogram ändå inte rea— liseras _ men skulle ha realiserats vid en högre mera »normal» spartäckning.
Hypotesen om ett samband mellan spartäckning och investeringsincita- ment inom företagssektorn är givetvis mycket svår att belägga. Vissa resultat från en undersökning redovisad i Bilaga 2 av industrins finansieringsförhållan- den är emellertid av intresse i detta sammanhang. Under den här diskutera- de perioden har bruttovinstmarginalen visat en klar trendmässig neddragning. Bruttosparandemarginalen _ kvoten mellan bruttosparande och omsättning _ har dock varit relativt konstant. Det- ta i samband med en ökad investerings- kvot har medfört en minskning av spar-
täckningen, en minskning som mellan perioderna 1955/59 och 1960/64 pro- centuellt sett är av samma storleksord- ning som den för hela företagssektorn ovannämnda nivåsänkningen. (För han- delns del är denna nivåsänkning än mer markerad.) I den aggregerade kalkylen ingår emellertid både överskotts- och underskottsföretag. Skalar man bort den spartäckning av investeringarna som ligger över 100 procent visar det sig att för den undersökta perioden 1955_1962 denna »justerade» spartäck— ning varierar mycket litet kring ett me— deltal på något över 70 procent _ det är alltså det successiva bortfallet av överskottssparandet som ligger bakom nedgången i den totala spartäckningen. Det löpande sparandet har sedan fyllts på med förbrukning av tidigare (under överskottsåren) ackumulerade likvida tillgångar, vilket hållit självfinansie- ringsgraden på en hög och jämn nivå. De år då markanta finansieringsunder- skott därutöver förelegat har dessa mot- svarats av en väsentligen läng upplå- ning på aktie- och obligationsmarkna- den. Den kommersiella upp- och utlå— ningen återigen synes på längre sikt nära följa takten i omsättningens ut- veckling och approximativt »netta ut» varandra.
Ovannämnda förhållanden antyder att finansieringsmönstret trots föränd- ringarna i spartäckningen varit relativt stabilt och de visar också den intertem- porala roll de ackumulerade egna med- len spelat i finansieringsprocessen. Det- ta kan tolkas som ett finansiellt »bivill— kor» för den industriella expansionen, där de med en ökande extern finansie— ring förknippade riskvärderingarna vidå givna förväntningar kring och anspråk, på kapitalavkastningen kan verka däm- pande på investeringsincitamenten.. Uppmärksamheten riktas i detta sam— manhang också mot utvecklingen av fö—
retagens likviditet och möjligheterna att supplera den löpande spartäckningen med förbrukning av ackumulerade lik- vida tillgångar.
I motsats till vad som hänt inom hus- hållssektorn har företagssektorns reala likviditet fallit successivt under perio- den 1960_64. Den var 1964 lika låg som 1955, ett år som karakteriserades av en nästan krisartad bottenskrapning av fö- retagens finansiella resurser. Utveck- lingen av industriföretagens reala lik- viditet visar samma förlopp som för hela företagssektorn. Denna utveckling innebär att utgångsläget för investe- ringsfinansieringen nu ter sig relativt ansträngt. Redan en återuppbyggnad till »normal» real likviditet representerar anspråk på det löpande sparandet och/ eller på krediter. Ett tillfredsställande av dessa anspråk skulle emellertid, vid rådande spartäckning i och för sig ten- dera att dra ner självfinansieringsgra- den. Därtill kommer att man _ enligt långtidsutredningen _ i framtiden när- mast räknar med en hastigare investe- rings- än produktionsökning _ en fak- tor som i och för sig också tenderar att sänka självfinansieringsgraden. Dessa tendenser pekar mot ökad aktualitet för frågan om investeringsincitamentens känslighet för finansiella faktorer.
8.3. Utvecklingen på kreditmarknaden 1955—1964
Utvecklingen på kreditmarknaden ka- rakteriseras av AP-fondens undan för undan alltmer betydande roll för den totala utlåningen och dess fördelning på olika kategorier av låntagare. Detta framgår av följande tablå, som visar de olika kreditinstitutens genomsnittliga andelar under perioderna 1955/59 och 1960/64 av den totala utlåningen (flow) på den organiserade kreditmarknaden.
Härvid har aktie- och obligationsmark- naden räknats som en särskild långi- vande sektor.
1955/59 1960/64
Riksbanken ......... 7,8 10,1 Affärsbankerna ...... 31,8 27,5 Övriga banker ...... 32,0 24,1 Enskilda försäkrings-
inrättningar ...... 22,9 11,6 Offentliga försäk-
ringsinrättningar. . 0,8 18,5 Obligations- och ak-
tiemarknaden ..... 4,7 8,2
Summa 100,0 100,0
AP-fondens tillkomst har inneburit en relativ tillbakagång för övriga kreditin- stitut. (De offentliga försäkringsanstal- ternas utlåning 1955/59 avser dåvaran- de riksförsäkrings- och pensionsstyrel- sen.) Tillbakagången var störst för de enskilda försäkringsbolagen, som fått sin marknadsandel halverad. Andelsför- lusten är relativt blygsam för affärsban- kerna. För sparbankerna och postban- ken var i själva verket andelsförlusten var för sig större än för affärsbankerna. Jordbrukskassorna som också ingår i gruppen »övriga banker» fördubblade däremot sin andel från drygt en pro- cent 1955/59 till omkring 2% procent 1960/64. AP-fondens betydelse framstår än tydligare om 1964 väljes som jämfö- relseår _ dess andel hade då vuxit till omkring 25 procent av totala utlå- ningen.
Även ifråga om fördelningen av tota- la utlåningen på olika låntagarkatego- rier har betydande förskjutningar ägt rum. Detta framgår av följande tablå som, liksom den föregående, jämför ge- nomsnittliga procentuella andelar un- der perioderna 1955/59 och 1960/64.
Förskjutningarna av upplåningsande- larna mellan perioderna speglar i stort sett de förskjutningar i det finansiella sparandet, som belystes i föregående av-
1955/59 1960/64
Staten ............. 28,1 2,5 Kommunerna ....... 4,8 9,3 Bostäder ........... 39,8 41,2 Företag ............ 23,6 39,4 Hushåll ............ 2,1 Utlandet ........... 3,7 5,5
Summa 100,0 100,0
snitt. Från att under första perioden ha tagit i anspråk drygt en fjärdedel av den organiserade kreditmarknaden sjönk statens upplåning under andra perioden till blott ett par procent. Kom- munernas andel fördubblades och bostä- dernas ökade något. Den absolut sett största andelsökningen avsåg företags- sektorn. Bakgrunden härtill var som nämnts, de förskjutningar i sparande och investering som inom denna sektor samverkade till en minskning av det fi- nansiella sparandet och därmed till en ökning av upplåningsbehovet. Självklart har även hela tiden penningpolitiken på ett i och för sig svårkvantifierbart sätt verkat styrande på kreditfördel— ningen. Dennas förändringar kan alltså ingalunda tagas som uttryck för långi- varnas preferenser i en fritt fungerande marknad.
Man kan närmare studera det sätt på vilket förskjutningarna mellan de olika låntagande sektorernas marknadsande- lar sammanhänger med det sätt på vil- ket de olika kreditinstituten fördelat sina utlåningsresurser på olika ända- mål. Av särskilt intresse är det sätt på vilket AP-fonden använt sin stora re- sursandel och speciellt i vad mån den medverkat till den ovan konstaterade omstruktureringen av utlåningsmönst- ret. Detta framgår av en jämförelse mel- lan de sätt på vilket den totala utlåning- en fördelades perioden 1955/59 resp. AP-fondens utlåning fördelades 1960/64 mellan kommuner, bostäder och före- tag. (Statens upplåning bortföll ju i
stort sett 1960/64 och bör därför ej ta- gas med i jämförelsen, övriga upplå- ningssektorer spelade en jämförelsevis underordnad roll under båda perioder- na.) Det visar sig då att dessa två för- delningar praktiskt taget stämde över- ens. Utbudsförhållandena på kredit- marknaden och de begränsningar som gäller för AP-fondens placeringar har alltså varit sådana att dessa senare i och för sig verkat konserverande snarare än omorienterande på det totala utlånings- mönstret. AP-fondens utlåningsfördel- ning har också i stort sett överensstämt med den fördelning som de enskilda försäkringsanstalterna bibehållit under båda perioderna och som också över- ensstämmer med totalfördelningen 1955/59. Vad placeringsfördelningen be- träffar har AP-fonden alltså i och för sig fungerat som en utvidgning av den redan existerande enskilda försäkrings- sektorn. Dennas relativa tillbakaträng- ande har inte förändrat det för hela försäkringssektorn gemensamma utlå— ningsmönstret.
Den omstrukturering av det totala ut- låningsmönstret, som faktiskt ägt rum mellan 1955/59 och 1960/64 samman- hänger i stället med förändringar i ut- låningsfördelningen för affärsbankerna och övriga banker. Dessa institut har avsevärt ökat den andel av sina utlå- ningsresurser som tillfredsställt kredit- efterfrågan från företagssektorn. Före- tagssektorns andelsökning framstår som markant inte bara i den totala utlå— ningsfördelningen, utan även när jämfö- relsen begränsas till de tre sektorerna kommuner, bostäder och företag.
AP-fondens innebörd kan också be- dömas med hänsyn till dess netton gent- emot de låntagande sektorerna. Vad be- träffar den offentliga sektorn har AP- fonden ur denna synpunkt varit i stort sett neutral, dvs. denna sektor har »satt in» i form av avgifter ungefär lika myc-
ket som den »tagit ut» i form av kredi- ter. Företagssektorn har »satt in» om- kring 70 procent av AP-fonderingen men »tagit ut» blott 30 procent av kre- ditgivningen (inkl. återlånen.) Skillna- den har i stort sett tagit formen av kre- ditgivning till bostadssektorn. Den ut- låningsomriktning som ägt rum inom affärsbankerna och övriga banker har emellertid mer än väl kompenserat fö- retagssektorn för dess »inlåningsöver- skott» i AP-fonden.
De kommenterade förskjutningarna i utlåningsmönstret har påverkat sam- mansättningen av kreditinstitutens till- gångssida även med hänsyn till ford- ringsslag och likviditet. Andelen av statspapper i affärsbankerna har sjun- kit på bekostnad av de åtminstone for- mellt sett mindre likvida fordringarna gentemot näringslivet. Även absolut sett minskade fordringarna mot staten un- der perioden 1960/64 vilket, mot bak- grunden av en snabbt stigande omslut- ning, har bidragit till att successivt sän- ka affärsbankernas likviditet och kre- ditkapacitet samt öka deras beroende av penningpolitiken. Inom försäkringssek- torn har tvärtom utvecklingen gått i riktning mot en relativt sett ökad andel för obligationsinnehavet — denna sek- tor framstår som den viktigaste källan för den formellt sett långfristiga kre- ditgivningen.
8.4. Hushållssparande och skattegap 1970
Utgångspunkter för bedömningen av de långtidsfinansiella perspektiven är dels den föregående diskussionen av de aktuella tendenserna dels långtidsutred- ningens »reala» kalkyler. En finansiell analys kan lätt bli meningslös eller vil- seledande om den göres i ett realekono- miskt vacuum. Den skall här därför an-
knytas till långtidsutredningen och, lik- som denna, koncentreras på tendenser- na i utvecklingen mellan åren 1965 och 1970 utan att närmare beakta de kon- junkturella variationer som kan tänkas förekomma under loppet av denna period.
Långtidsutredningens planer och prognoser är konsistensprövade i den meningen att kalkylerna för konsum- tion, investeringar och utrikeshandel är avstämda mot de reala resurserna i form av arbetskraft och realkapital som vid prognostidpunkten kan förväntas stå till förfogande för tillgodoseende av efterfrågan på olika områden. Det är emellertid där fråga om en total avstäm- ning mellan anspråken på resurser och föreliggande resursutrymme. Man kan gå ett eller flera steg vidare och kon- sistenspröva balansen på olika delområ- den. Det är här de finansiella faktorer- na kommer in i bilden. En av konsi- stensprövningarna avser balansen på marknaden för konsumtionsvaror, dvs. frågan om vid nuvarande tendenser för hushållssparandet det av långtidsutred- ningen utmätta utrymmet för den pri- vata konsumtionen räcker till (eller blir för stort) i förhållande till hushållens konsumtionsefterfrågan. En annan kon- sistensprövning avser balansen på det privata investeringsområdet. Vilken är den sparande- och likviditetsutveckling och den upplåning inom företagssek- torn, som är förenlig med den av lång- tidsutredningen förutsedda investe- ringsaktiviteten, som i sin tur är en för- utsättning för att den önskvärda fram- stegstakten i hela ekonomin skall kunna realiseras? En tredje konsistenspröv- ning avser de krav som ställs på kredit- marknadens möjligheter att förmedla det sparande och den upplåning man kom- mit fram till i de två nyssnämnda kon- sistenstesten. De här antydda konsistens- prövningarna skall diskuteras i detta
och de närmast följande avsnitten och anknyter var för sig till den historiska analysen i de tre föregående avsnitten om hushållssparandet, företagsfinansie- ringen och kreditförmedlingen. Balans— problcmatiken på dessa områden be- handlas i första hand utifrån förutsätt- ningen om en i viss mening oförändrad ekonomisk politik (givna skatteskalor, pensionsförmåner, ATP-avgifter etc.).
Vissa grundläggande drag i långtids- utredningens »rea1kalky1» antyder i själva verket risker för jämviktsbrister enligt samtliga de ovan angivna kon- sistenstesten. Mönstret för de reala re- sursernas fördelning 1965—70 karak- teriseras, enligt 1965 års långtidsutred- ning, av att den privata investeringens andel skall öka i första hand på be- kostnad av den privata konsumtionen. Detta betyder att, vid »given politik» stora krav kan komma att ställas på återhållsamhet ifråga om konsumtions- efterfrågan om denna skall kunna hål- las inom det givna relativt sett krym- pande utrymmet. Inom företagssektorn blir det fråga om företagens möjligheter och villighet att finansiera en intensi- fierad investeringsverksamhet. Och slut- ligen gäller det för kreditsystemet att utjämna de ökade snedfördelningarna av det finansiella sparandet som real- kalkylen syncs implicera.
Realkalkylen förutsätter att BNP 1965—70 genomsnittligt stiger med 4,2 procent per år men den privata kon- sumtionen med blott 3,4 procent. Om hushållens inkomster stiger i samma takt som totala inkomsterna (dvs. med 4,2 procent) måste tydligen den bort- skattade delen av inkomsten och/eller den sparade delen relativt sett öka om inte konsumtionsefterfrågan skall kom- ma att överstiga konsumtionsutrymmet. Vid denna balansbedömning appliceras den framtida skattekvot, som kan beräk- nas utifrån givna skattesatser, och den
framtida sparkvot, som grovt sett kan erhållas genom en extrapolering av den historiska utvecklingen. Man måste emellertid också — jämför analysen i det inledande avsnittet — beakta möj- ligheterna till förskjutningar i inkomst- fördelningen. Om hushållens inkomst- andel ökar _ dvs. deras inkomster sti- ger snabbare än totalinkomstens 4,2 procent per år _- ökar i och för sig trycket mot konsumtionsutrymmet och omvänt vid en långsammare öknings- takt. Som förut beskrivits påverkas den- na utveckling av en rad var för sig icke urskiljbara faktorer bl. a. av ATP-inci— densen.
I kapitel 5 laboreras med två alter- nativ för den framtida inkomstutveck- lingen. I det ena (alternativ A) anta- ges inkomstfördelningen förbli oför- ändrad såtillvida som —— inklusive den privata sektorns ATP-avgifter — hus- hållens andel av nationalinkomsten lig- ger kvar vid den 1964 uppnådda nivån. Hushållen förutsättes alltså i denna me- ning »bära» ATP-avgiftens ökning. I ett andra alternativ (B) antages hushållens inkomstandel exklusive ATP-avgifterna ligga kvar oförändrad medan företa- gens inkomstandel minskar med av- giftsandelen. Skäl kan anföras för både det ena och det andra alternativet. Den förutsedda fortsatta stramheten på ar- betsmarknaden talar för att hushållsan- delen (löntagarandelen) kommer att hållas väl uppe. Å andra sidan kan ifrå- gasättas om hoppressningen av företa- gens vinstmarginaler kan fortsätta i samm-a_takt som under senaste decen- niet.
Att alternativen anknutits till ATP- incidensen innebär inte att något anta- gande kan göras om hur denna i prak- tiken verkar. Den (kumulerade) ök- ningen av avgiftsuttaget på årligen % procent har helt enkelt tagits som ett sannolikt mått på den spännvidd i den
erfarenhetsmässigt på lång sikt mycket stabila inkomstomfördelningen man sy- nes kunna ha att räkna med. Den di- rekta hopkopplingen mellan »avgifts- andel» och inkomstfördelning har ur pedagogisk synpunkt den fördelen att man kan illustrera storleksordningen av ATP-incidensens betydelse för jämvik- ten (eller en eventuell balansbrist) i det tänkta fall att denna incidens vore den enda faktor — vilket den alltså inga— lunda är — som tenderade att förskjuta den i utgångsläget givna inkomstfördel- ningen.
I fortsättningen skall i diskussionen av jämviktsproblematiken som utgångs- punkt användas alternativ A, dvs. det för hushållen minst fördelaktiga in- komstalternativet. I och för sig bör i alternativ A tendensen till efterfråge- överskott på konsumtionsområdet och till finansieringsunderskott bli mindre än i alternativ B. Eftersom det ju är risken för detta slag av jämviktsbrister man med hänsyn till »realkalkylens» uppbyggnad närmast har anledning att befatta sig med, kan det i första hand vara av intresse att undersöka i vad mån balansbrist föreligger redan i det »gynnsamma» alternativet och därför kan tillmätas en relativt stor sannolik- het.
Det visar sig nu att det i alternativ A föreligger kalkylmässigt ett signifikativt efterfrågeöverskott på konsumtionsva- ruområdet. Denna balansbrist kan ut— tryckas i form av ett skattegap, dvs. som den ökning av den genomsnittliga direkta skattekvoten, som behövs för att hushållens konsumtionsefterfrågan skall reduceras till i nivå med det av realkal- kylen utstakade konsumtionsutrymmet. I alternativ A uppgår detta skattegap till omkring 31/2 procent dvs. den ge— nomsnittliga direkta skattekvoten på omkring 25 procent år 1964 skulle be— höva höjas till omkring 28% procent.
Använder man i stället alternativ B blir skattegapet inte fullt en procentenhet större. Den mot »ATP-incidensen» sva- rande inkomstomfördelningen är alltså i detta sammanhang av relativt under- ordnad betydelse. Detta framgår även därav att effekten av progressiviteten i skatteskalorna är av ungefär samma storleksordning som »ATP-incidensen» på den samhällsekonomiska balansen i här använd bemärkelse. Vid oförändra- de skatieskalor kommer nämligen det genomsnittliga skattetrycket, vid den förutsatta realinkomstutvecklingen, att öka med omkring en procentenhet. Det kvarstående skattegapet i alternativ A reduceras härigenom till 21/2 procent.
Den med gapslutningen sammanhäng- ande höjningen av skattekvoten innebär att inkomstfördelningen efter skatt, och därmed även Sparandefördelningen (förmögenhetsfördelningen) kommer att förskjutas till nackdel för hushållen även i det fall (alternativ B), som för- utsätter att företagen »bär» incidensen av de höjda ATP-avgifterna. Denna kon- sekvens av realkalkylens avvägning mellan privat konsumtion och investe- ring har inte kunnat beaktas av lång- tidsutredningen men representerar en av de faktorer, som är av relevans vid bedömningen av resursprioriteringens konsekvenser.
Resonemanget har hittills förts i »reala» termer, dvs. under förutsättning av en oförändrad prisnivå. Prisutveck- lingen har emellertid betydelse bl.a. för skattegapsproblematiken. Vid en parallell ökning av priser och nominal- inkomster — men en och samma ut- veckling av realinkomsten — kommer skatteprogressiviteten att leda till en höjning av den reala skattekvoten. Man kan beräkna hur mycket priserna skall behöva stiga för att skattegapet helt skall elimineras genom skattesystemets progressivitet. I alternativet A inträder
denna gapeliminering vid en årlig pris- stegring på fyra procent.
Den överblickbara kostnadsutveck- lingen (löner, arbetstidsförkortningar, ATP-avgifter m.m.) avseende den pe— riod för vilken senaste avtalet gäller, dvs. 1966—68 synes komma att försiggå i samma takt som under senare år. Om vidare produktiviteten stiger i ungefär samma takt som hittills, skulle även tak- ten i prisstegringarna komma att upp- gå till de 3 år 4 procent per år som ka- rakteriserat utvecklingen under den för- flutna delen av 1960-talet. Man skulle i så fall hamna i det prisalternativ vid vilket progressiviteten i skattesystemet eliminerar skattegapet utan att skat- teskalorna behöver höjas. Antingen nu gapelimineringen äger rum genom att skattesatserna höjs (vid en lägre pris- stegringstakt) eller skatteautomatiken skärps (vid högre prisstegring) kom- mer hushållens disponibelinkomster att reduceras till en nivå som motsvarar konsumtionsutrymmet. Sättet för gap- elimineringen är emellertid ur andra synpunkter ingalunda indifferent. I den mån gapproblematiken »löses» via skat- teautomatiken har man att räkna med återverkningar på den »reala» utveck- lingen — speciellt känsligt kan i detta sammanhang utrikeshandelsområdet an- tagas vara. Om prisstegringstakten mar- kant överstiger utlandets, kan långtids- utredningens förutsättningar om ex- port- och importutvecklingen komma att visa sig vara orealistiska dvs. real- kalkylen blir ur denna synpunkt inkon- sistent.
Det bör påpekas att gapkalkylen även i B-alternativet kan tänkas vara tillta- gen i underkant. Om det genomsnittliga skattetrycket kommer upp till den nivå det med de givna förutsättningarna skulle bli fråga om kan man inte bortse från möjligheten av att sparkvoten blir mindre än som här förutsatts, även om
ett dylikt samband mellan skatte- och sparkvot hittills inte kunnat fastställas. Om skattekvotens höjning väsentligen kommer till stånd genom pris- och no- minalinkomststegringar kan den nega- tiva effekten på sparkvoten ytterligare förstärkas.
Slutsatsen av det föregående år att det föreligger en viss risk för inkonsi- stens i realkalkylen i form av betydan- de balansbrist inom konsumtionsområ- det. På botten ligger här realkalkylens relativt höga ambitionsgrad för investe- ringsverksamheten. Om en sådan ba- lansbrist manifesterad med betydande skattegap visar sig svåråtkomlig för fi- nanspolitiken aktualiseras behovet av en strategi för alternativa prioritering- ar av produktionsresursernas använd- ning.
8.5. Sparfördelning och finansierings- behov 1970
I analogi med framställningsgången i avsnitt 2 kan man nu gå vidare från hushållssparandet och söka kartlägga sparfördelningen i hela ekonomin. Här- vid måste man förutsätta att skatte- gapet i hushållssektorn eliminerats. Hur detta än sker innebär det en rela- tivt snabb intäktsstegring för den offentliga sektorn, som kan sammanstäl- las med de konsumtions- och investe- ringsutgifter som finns anförda i lång- tidsutredningens realkalkyl. Dessa utgif- ter jämte förutsebara utgifter för trans- fereringar m.m. stiger under prognos- perioden i genomsnitt i ungefär samma takt som intäkterna (sedan gapet slu— tits). Den offentliga sektorns utgifts- överskott — dess (negativa) finansiella sparande — skulle m.a.o. komma att ungefär ligga kvar vid utgångslägets ni- vå. I alternativet B — det för hushål- lens inkomstutveckling gynnsamma al-
Finansiellt sparande (i procent av BNP)
1964 1970
Staten .......................... + 0,2 0 Kommunerna .................... — 1,4 —— 0,9 Bostäder ........................ — 4,8 — 4,7 Offentliga försäkringsanstalter ...... + 2,7 + 4,0 Enskilda försäkringsanstalter ....... + 1,5 + 1,1 Företag ......................... —— 4,6 — 6,1 Hushåll ......................... + 6,3 + 6,5 Utlandet ........................ + 0,1 + 0,1
_ 10.8 + 10,8 _11,7 | + 11,7
ternativet — uppkommer i själva ver- la sparandets sektorala fördelning 1955/ ket ett positivt finansiellt sparande för den offentliga sektorn. Oavsett hur snabbt deras bruttoinkomster stiger skall ju hushållssektorns disponibla in- komster pressas ned till en nivå som är konsistent med det givna konsumtions- utrymmet. Jn gynnsammare inkomstut- veckling dess mer måste skattetrycket öka —— och dess mer ökar den offentliga sektorns finansiella sparande. AP-fondens sparande har beräknats utifrån antagandet om ett under hela perioden 1965—70 successivt ökande avgiftsuttag med en halv procent årli- gen. Pensionsutbetalningarna är i stort sett givna i och med förutsättningarna om inkomstutvecklingen och om hus- hållssektorns inkomstandel. De enskilda försäkringsanstalternas finansiella spa- rande har —- på förhållandevis osäkra grunder — antagits stagnera absolut sett, vilket innebär någon nedgång mätt i relation till BNP. Bostadssektorns upp- låningsbehov kan beräknas med ut- gångspunkt från de i långtidsutredning- ens realkalkyl införda investeringssiff— rorna. Det finansiella sparandet gent- emot utlandet har, också i enlighet med långtidsutredningen, förutsatts vara praktiskt taget noll. Företagssektorns finansiella sparande erhålles därefter kalkylmässigt som en residual. I analogi med tablån i avsnitt 2 för det finansiel-
59 och 1960/64 kan nu en motsvarande jämförelse göras för åren 1964 och 1970.
Slutningen av »skattegapet» har här antagits tillgå på så sätt att den statliga skatten höjs i den utsträckning som be- hövs för att nå total budgetbalans. Res- ten av gapslutningen tar formen av höj- da kommunalskattesatser. Även därefter kvarstår för kommunerna ett utgifts- överskott, vilket skall täckas på kredit- marknaden och kommer att represente- ra den offentliga sektorns totala låneut- rymme. Trots att detta genom den stat- liga budgetbalanseringen i det här an- vända exemplet, helt reserveras för kommunerna, skulle likväl kommuner- nas upplåning komma att minska i pro- cent av BNP jämfört med utgångsläget. Ur ekonomiskt-politisk synpunkt kan man vända på frågeställningen: Hur långt kan eller vill kommunerna gå i en höjning av skattetrycket? När den frå- gan besvarats kan deras upplåningsut- rymme beräknas som skillnaden mellan realkalkylens kommunutgifter och skat- teintäkterna — man får då en »kontroll» på att realutgifterna inte kommer att överskridas. Den resterande delen av skattegapet (positiv eller negativ) »slu- tes» sedan genom den statliga beskatt- ningen, varvid den statliga budgetba- lansen bestäms som ren residual — det- ta är i princip ett mer rationellt förfa-
ringssätt än att från början spika en viss balanseringsnorm.
Tablän över det finansiella sparandet visar en fortsatt ökad omslutning, dvs. ytterligare behov av kapitalförmedling över kreditmarknaden — omslutningen i procent av BNP har nära nog fördubb- lats jämfört med genomsnittet 1955/59. Snedfördelningen mellan positivt och negativt finansiellt sektorssparande har alltså ytterligare accentuerats varvid den tidigare expansionen av hushålls- sparandet övertagits av AP-fonden. Mot- svarigheten härtill är fortsattökning av finansieringsunderskott för företags- sektorn.
I det föregående har sektorsbalanser- na diskuterats för hushållssektorn, sta- ten och kommunerna (»gapprobleinati- ken»). Det återstår att klargöra i vad mån realkalkylen kan konsistensprövas också för företagssektorn, dvs. i vad mån den illustrerade finansiella utveck- lingen för denna sektor synes svårför— cnlig med den förutsatta utvecklingen av realinvesteringarna.
Frågan gäller i första hand spartäck- ningen av investeringarna och finansie- ringsformer—na. Redan i det för företags- sektorn mest gynnsamma antagandet för inkomstutvecklingen _— alternativ A — skulle spartäckningsgraden komma att sjunka mellan 1964 och 1970 i första hand på grund av den förutsatta höga investeringstakten. Vid en ofördelaktig inkomstutveckling (alternativ B) blir nedgången i spartäckningen än mer markerad och av ungefär samma stor- leksordning, som den som synes ha ägt rum mellan perioderna 1955/59 och 1960/64. Frågan är om företagen under sådana omständigheter inte hellre slår av på takten i investeringarna än accep- terar ett ytterligare ökat beroende av externfinansiering. Detta beroende accentueras därav att, som redan nämnts, företagens reala likviditet sy-
nes vara långt neddragen. Vid investe- ringsfinansieringen skulle man därför inte kunna lita till tidigare ackumule- rade medel att fylla på det löpande spa- randet med — detta i motsats till perio- den 1960/64 då utgångsläget tvärtom karakteriserades av en högt uppladdad likviditet. Det skulle m. a. o. snarast bli fråga om att ytterligare belasta extern- finansieringen med att finansiera upp- byggnaden av en »normal» reallikvidi- tet.
Nedgången av industrins spartäck- ning kan beräknas bli av ungefär sam- ma storleksordning som för hela före- tagssektorn. För handeln kan det så- tillvida bli fråga om en blott obetydlig nedgång som denna sektors investe- ringsutveckling förutsättes bli mera dämpad än t. ex. för industrin. För jord- bruket anger investerings- och produk- tionsprognoserna ett i och för sig något ökat finansieringsbehov. Den förutsed- da sammanslagningen av bruksenheter och avlösen av fastigheter ökar ytter- ligare detta behov. Det kan här bli frå- ga om att överväga attraktiva place- ringsformer för säljarna för att mini- mera en realeffekt, som i och för sig kan verka skärpande på en ändå före- liggande tendens till samhällsekonomisk balansbrist. Det bör emellertid under- strykas att hänsyn här ej kunnat tagas till olika strukturella förändringar, som kan komma att äga rum under den be- aktade perioden, men vars innebörd för den finansiella utvecklingen är svår att precisera. Förutom jordbrukspolitiken kommer t. ex. även bostadspolitiken in i bilden. Hyresutvecklingen påverkar prisutvecklingen (dvs. sannolikheten av olika prisalternativ) samt självfinansie- ringsgrad och finansieringsbehov inom bostadssektorn. Det är t. ex. möjligt att de allmänna bostadsföretagen i framti- den kommer att sträva efter en höjd självfinansieringsgrad. Det här i spa-
rande- och kreditmarknadskalkylen in- satta finansieringsunderskottet för bo- städer kan då visa sig vara tilltaget i överkant. Det finns emellertid knappast någon möjlighet att laborera med alter- nativ för dessa och liknande, obestäm— bara förändringar i finansieringsstruk— turen.
Det är heller knappast möjligt att komma fram till någon preciserad slut— sats om vad som för företagen repre- senterar en lägsta »acceptabel» själv- finansieringsgrad eller, i så fall, om denna är förenlig med den förutsedda investeringsutvecklingen och det givna likviditetsläget. Det svenska materialet antyder visserligen att det finns en viss konventionell nivå för självfinansiering- en. Men mellan företag av olika storlek, i olika branscher och i olika länder fö- religger skillnader i självfinansierings— graden som dessutom varierar mycket kraftigt konjunkturellt. I själva verket antyder materialet att en låg och sjun- kande självfinansieringsgrad kan vara väl förenlig och under vissa förutsätt- ningar hänga direkt samman med en hög och accelererande tillväxt. Det lå— ter sig dock kanske sägas att ju längre självfinansieringsgraden pressas ner dess mer bör risken beaktas för att den når en kritisk undre nivå med hänsyn till investeringsviljan — förutsatt givet- vis att man vill stå kvar vid det ursprungliga investeringsprogrammet. Samtidigt antyder emellertid variations- bredden i självfinansieringsgraden att formerna för externfinansieringen kun- nat spela en väl så stor roll. Man borde i alla händelser kunna förskjuta den »kritiska nivån» nedåt genom att till- varataga möjligheterna att ge extern— finansieringen sådana former att inves- teringsincitamenten kan vidmakthållas. Detta riktar uppmärksamheten mot den framtida utvecklingen på kreditmark- naden.
8.6. Kreditmarknaden 1970
I de båda föregående avsnitten har den samhällsekonomiska balansen diskute- rats ur synpunkten av jämvikten mel- lan efterfrågan på resurser och den till- delning härav som realkalkylen förut- ser för olika sektorer. Denna proble- matik inrymmer emellertid också frå- gan om hur den sektorala balansering- en i praktiken skall effektueras på kre- ditmarknaden. Som tidigare berörts i de historiska avsnitten kan man från kart- läggningen av det finansiella sektors- sparandet (positivt eller negativt) kom- ma fram till motsvarande uttryck för utbud av och efterfrågan på kredit, dock först efter ytterligare antaganden bl.a. om den framtida reala likvidite- ten i företagssektorn. För att konkreti- sera frågan om balansen på kreditmark- naden kan man därefter söka klargöra i vilken form varje sektor kan tänkas komma att utbjuda sitt sparande resp. söker täcka sitt finansieringsunderskott. Fortsättningsvis skall diskuteras sanno- likheten av olika slags balansbrister och sätten att komma tillrätta därmed. Vad beträffar utbudssidan på kredit- marknaden framgår de enskilda och offentliga försäkringsanstalternas bi- drag direkt av kalkylen för deras finan- siella sparande. Vad beträffar resurs- allokeringen till bankerna och värde- pappersmarknadcn kan blott arbiträra antaganden göras om det sätt på vilket allmänheten önskar hålla sina finan- siella tillgångar. Här skall till en början göras det enkla antagandet att inlå— ningen till bankerna resp. värdepap- persköpen fördelas 1970 på samma sätt som i genomsnitt för perioden 1960/64. Den härigenom erhållna totala resurs- fördelningen för 1970 mellan de olika sektorerna av kreditmarknaden jämfö- res i följande tablå med motsvarande procentfördelning för 1964.
1964 1970 Bankerna ........... 61 53 (41) Enskilda försäkrings- anstalter ......... 10 9 Offentliga försäk— ringsanstalter ..... 22 32 Obligations— och ak- tiemarknaden ..... 7 6 (18) 100 | 100
Den antagna stagnationen i det abso- luta beloppet för de enskilda försäk- ringsanstalternas kreditutbud avspeglas i tablån som en nedgång i andelen av totala kreditutbudet. De offentliga för- säkringsanstalternas andel stiger till omkring en tredjedel av det totala ut- budet på den organiserade kreditmark- naden. Andelarna faller därför både för bankerna och värdepappersmarknaden. Nu förefaller det emellertid sannolikt att sparkaualiseringen kommer att av- vika från det ovan angivna historiska mönstret. Hushållens ackumulering av likvida tillgångar kan förväntas högst ske i samma takt som ökningen av de- ras inkomster. Detta skulle innebära att en ökande andel av deras sparande skulle komma att söka sig till substitut för bankinlåningen, dvs. till värdepap- persmarknaden. I tablån anger siffror- na inom parantes storleksordningen av den omstrukturering det här skulle kun- na tänkas bli frågan om.
Utifrån dessa alternativ för sparkana- liseringen till kreditmarknaden kan man nu gå ett steg vidare och under- söka hur utlåningen skulle komma att allokeras till olika realsektorer under förutsättning att krediterna härvid för- delas på samma sätt som genomsnittli- gen för perioden 1960/64 — en fördel- ning som i stor utsträckning kan sägas reflektera den förda kreditpolitikens prioritering. Denna i och för sig re- lativt arbiträra förutsättning innebär alltså att utlåningsmönstret avseende
både direkta krediter och värdepap- persköp förblir oförändrat för varje långivande sektor. I den mån relativa betydelsen av långivarna förskjutes kommer emellertid också totala lån- givningens sektorsfördelning att för- skjutas. I följande tablå jämföres kredit- fördelningen 1964 med den som på nyssnämnda sätt kalkylerats för 1970. Jämförelsen har begränsats till att avse den inhemska kreditgivningen. Den kre- ditgivning till utlandet, som avser hjälp till underutvecklade länder, ligger inba- kad i realkalkylen för den offentliga sektorn och för bytesbalansen. Den be- höver alltså inte här upptagas som sär- skild post. Det har vidare förutsatts att svensk upplåning utomlands _ »nega- tiv u-landshjälp» —— inte får större om- fattning än den för närvarande har.
1964 1970 Offentlig sektor ...... 17 9 Bostäder ............ 43 47 (41) Företag ............. 38 41 (47) Hushåll ............. 2 3 100 100
För 1970 har större delen av den offentliga upplåningen antagits place- rad i AP-fonden. Hushållens upplåning (konsumtionskrediter) har antagits äga rum i affärsbankerna. Hela upplåningen på värdepappersmarknaden (dvs. utan- för kreditinstituten) har förutsatts avse företagssektorn. I övrigt har bankerna och försäkringsanstalterna var för sig antagits fördela sin utlåning mellan bo- städer och företag på samma sätt som i genomsnitt för 1960/64. De parente- tiskt angivna siffrorna för utlåningen till dessa sektorer visar den alternativa lånefördelning som skulle komma att föreligga om sparandekanaliseringen skulle omfördelas från bankerna till värdepappersmarknaden på det sätt
som parentetiskt angavs i nästförcgåen- de tablå.
Den relativt sett minskande offent- liga upplåningsandelen ger i och för sig ökat utrymme både för bostäderna och företagssektorn. Vid oförändrad struk- tur på sparandekanaliseringen skulle båda dessa sektorer komma att öka sin andel av kreditgivningen. Vid en even- tuell omorientering av hushållssparan- det i riktning mot värdepappersmark- naden skulle företagsandelen komma att öka på bekostnad av bostadsande- len. Detta följer av förutsättningen att, i stort sett som hittills, värdepappers- köpen (andra än kreditinstitutens) av- ser kreditgivning enbart till företags- sektorn, under det att bankernas kre- ditgivning fördelas mellan bostäder och företag. Man skulle då få en omkastning av upplåningsandelarna så att företags- sektorn skulle komma att ta en större andel av kreditmarknaden än bostads- sektorn — jämför de parantetiskt an- givna procenttalen i tablån.
Den diskuterade utlåningsfördelning- en har erhållits med utgångspunkt från antaganden om det finansiella över- skottssparandets kanalisering till olika kreditförmedlare, vilka i sin tur har förutsatts följa sitt konventionella mön- ster för utlåningsfördelningen mellan de två huvudsakliga underskottssekto- rerna nämligen bostäder och företag. Hur stämmer nu den på så sätt kalky- lerade utlåningsfördelningen med den fördelning av finansieringsbehoven mellan nämnda realsektorer, som redo- visades i föregående avsnitt? I tablån över det finansiella sparandet (sid. 106) uppgår företagssektorns negativa spa— rande till drygt hälften av det totala underskottssparandet (finansieringsbe- hovet) och bostädernas till drygt en tredjedel. Dessa relativtal klaffar inte med kreditmarknadsfördelningen i fö- regående tablå. Inte ens den andelsför-
skjutning till företagssektorns fördel, som sammanhänger med sparkanalise- ringens eventuella omstrukturering, har räckt till för att tillgodose företagssek- torns finansieringsbehov. Det skulle alltjämt föreligga en tendens till under- försörjning med krediter för företagen och överförsörjning för bostadssektorn.
Kreditinstitutens lånemönster _ som
hittills förutsatts givna _ skulle m. a. o. också behöva omorienteras för att en
sektoral anpassning av kreditutbud och kreditefterfrågan skulle kunna komma till stånd.
De olika leden i det förda resone- manget kan sammanfattas i följande tablå, som visar kreditfördelningen 1970 mellan företags- och bostadssektorn un- der förutsättning av:
a) att Sparfördelning och utlånings- mönster är oförändrade jämfört med genomsnittet för 1960/64;
b) att sparfördelningen omstrukture- ras men utlåningsmönstret alltjämt är oförändrat;
e) att utlåningsmönstret anpassas så att det motsvarar de bägge sektorer- nas kalkylerade relativa finansie- ringsbehov.
a b c Bostäder ........... 53 47 40 Företag ............ 47 53 60
Det är tydligt att omstruktureringen av sparfördelningen i och för sig ten- derar att förbättra balansen i kreditför- delningen och i och för sig skulle kun- na motivera särskild stimulans. Därtill kommer att tillgången på placerings- objekt som är finansiella alternativ till likvida placeringar kan visa sig vara en förutsättning för att det totala hushålls- sparande, som förutsatts i gapkalkylen, över huvud taget skall komma att reali- seras. Under de här använda förutsätt-
ningarna skulle med andra ord en vidg- ning av värdepappersmarknaden tende- ra att verka befrämjande på sektorsba- lanseringen både vad beträffar den rea- la och den finansiella resursfördelning- en (en överensstämmelse som ingalun- da är given på förhand).
Den omstrukturering av kreditinstitu— tens utlåningsmönster, som också kan aktualiseras, kan i princip åvägabringas på många olika sätt. Vad beträffar den här diskuterade perioden synes behovet dock ej bli av en sådan storleksordning att det skulle kräva långtgående insti- tutionella omdaningar. I kapitel 7 dis- kuteras i anslutning till de mer detalje- rade räkneexemplen innebörden av vis- sa alternativ såsom förskjutning av AP- fondens kreditgivning mot lån till före- tagssektorn eller slussning av sådana lån via affärsbankerna. Det är möjligt att dessa problem blir mer akuta på längre sikt. (Jämför följande kapitel.) Det bör dock redan i detta sammanhang obser- veras att frågan ur ren balanssynpunkt gäller inte bara valet av faktisk långi- vare utan också — det visserligen där- med sammanhängande — valet av den form i vilken lånet ges. Det kan t.ex. bli av vikt att, som utvecklingen hittills på 1960-talet synes antyda, vid ökat behov av externfinansiering, ökad upp- märksamhet måste ges bl.a. åt länens reella grad av långfristighet. Ökad att- raktivitet åt och eventuellt nyskapande av låneformerna kan med andra ord eventuellt kompensera den urholkning av investeringsincitamenten som en ökad externfinansiering i och för sig kan tänkas medföra.
Det är ur både teoretisk och praktisk synpunkt viktigt att till slut åtminstone ställa frågan om inte prisbildningsme- kanismen kan ges större roll än hittills
för att skapa balans på kreditmarkna- dens olika områden. Denna mekanism är i dagens läge i stort sett urkopplad ge- nom de ransoneringar som finns inte bara på obligationsmarknaden utan även när det gäller kreditinstitutens ut- låning. En uppluckring av ransonering- arna skulle ge större utrymme för rån- tebildningen som utbuds- och efterfrå- geregulator och därmed som resursför- delare. Såtillvida kan förutsättningarna härför sägas ha förbättrats, som man vad beträffar efterfrågan på fordringar under senare år kunnat iakttaga en ökad känslighet för ränte- och avkastnings- differenser —— även om statistiken över längre perioder ej ger signifikativa ut- slag i detta hänseende. Ränteläget ligger nu så högt att räntedifferenserna blivit relativt stora mellan långa och korta räkningar. Aktie-, obligations- och in- låningsplaceringar kan förväntas bli mer utbytbara än som hittills varit fal- let, och detta borde ge mer elasticitet och allokeringskraft åt finansieringsme- kanismen. Det höga ränteläget indike- rar emellertid samtidigt att penningpo- litiken har kommit att bli speciellt be- lastad i den »policy mix», som skall ba- lansera en nästan kroniskt resursan- strängd ekonomi. Implikationerna av en friare marknad är under sådana om- ständigheter särskilt svåra att överblic- ka — de finge i alla händelser bedömas ur ett betydligt vidare perspektiv än den här diskuterade balansproblemati- ken. Denna problematik har koncentre- rats på frågan om den med realkalkylen konsistenta finansiella resursallokering- en. En avvikelse härifrån skulle, oav- sett graden av frihet i marknadsmeka- nismen, kräva antingen korrigerade in- grepp eller en omprövning av realkal- kylens bedömningar.
9.1 . Gapproblematiken
Den föregående analysen av utveckling- en fram till 1970 har med nödvändighet varit mycket schematisk. Kännedomen om den historiska utvecklingen är otill- räcklig och realkalkylens planer och prognoser är relativt grova. När per- spektivet skall utsträckas bortom 1970 blir abstraktionsnivån för prognoser och uppställandet av politikalternativ naturligt nog ännu högre. Det kan här inte bli tal om mycket mer än att dis- kutera problemställningar och princi- perna för problemlösningen. För frå- gor rörande den finansiella utveckling— en, t. ex. om AP-fondens framtid, gäller lika väl som varje annat ekonomiskt- politiskt problem, att det inte kan lösas isolerat från hypoteser om den ekono- miska utvecklingen i övrigt. För tiden bortom 1970 är emellertid långtidsut- redningens perspektiv så skissartade att kalkyler analoga med den som här dis- kuterats för 1965—70 ej låter sig upp- ställas. En viktig utgångspunkt repre- senterar dock den bedömning av det framtida investeringsbehovet under 1970-talet, som framgår av följande citat:
»Ett grundläggande faktum kommer med säkerhet att förbli, att konsumtio- nen, och inte minst den kollektiva, kom- mer att rikta sig mot områden, där ka- pitalinsatsen per enhet av konsumtion är relativt hög. Därmed krävs en hög investeringskvot för att efterfrågan
9. Utvecklingen bortom 1970
skall kunna tillgodoses utan köbild- ningar. Å andra sidan kommer proble- met med en snabb ökning av antalet konsumenter per enhet av arbetsinsats snarast att skärpas. Därmed skärps ock- så svårigheterna att med ekonomiskt- politiska medel genomföra en höjning av investeringskvoten utan inflation» (LU 1970, sid. 243).
Speciellt första hälften av 1970-talet förväntas i detta avseende medföra mycket svårlösta problem (sid. 244). I alla de alternativ som skisseras förut- sättes den årliga ökningstakten för ka- pitalbildningen under perioden 1970— 80 ligga över ökningstakten för BNP (sid. 245). Förmodligen implicerar det- ta ännu större skillnader för 1970—75. Detta innebär att den allmänna tendens till ökande finansieringsunderskott re- spektive positiva »skattegap» som här diskuterats för 1965—70 skulle kvarstå åtminstone 1970—75 och snarast accen- tueras. Man kommer alltså tillbaka till ekonomiskt-politiska frågor analoga med dem som här redan diskuterats för perioden 1965—70 bl. a. om de sätt på vilket skattegapen under olika förut- sättningar skall kunna elimineras samt implikationerna härav för kreditmark- naden. Dessa problemställningar kan emellertid nu inte kvantifieras utan får diskuteras ur mer principiell synpunkt. Vad som i detta sammanhang framstår som av särskilt intresse är det förhål- landet att uttagsprocenten till ATP kan varieras fr.o.m. 1970 —— under 1970-
talet kan alltså uppbyggnadstakteu i AP-fonden tillkomma som särskilt iu— strument för att lösa den samhällseko- nomiska balansproblematiken. Som re- dan framhållits flera gånger är det ock- så blott i ett sådant större sammanhang, som frågan om AP-fonderingen kan ges en meningsfull allmän-ekonomisk inne- börd.
Ur synpunkten av gapproblematiken kan användandet av ATP-avgifterna dis— kuteras som ett alternativ (eller kom- plement) till de direkta och indirekta skatterna. I princip skulle varje instru- ment för sig kunna utnyttjas så inten- sivt att det ensamt skulle räcka till för att sluta ett visst »skattegap» via dess effekt på hushållens andel av national- inkomsten (ATP-avgiften) deras-behåll- na inkomster (direkta skatter) eller den behållna inkomstens köpkraft (den in- direkta skatten). För- och nackdelarna med resp. politikformer kan givetvis be- dömas utifrån en rad olika kriterier. Det kan vara en fråga om rent tekniska gränser för deras utnyttjande, deras effekt på inkomst- och förmögenhets- fördelning etc. Här skall blott beröras några aspekter som har direkt samband med de problem som rör den samhälls- ekonomiska balansen. Förutom deras effektivitet med avseende på gapslutan- det bör vid valet av policy mix även det sätt de olika instrumenten påverkar det internationella utrymmet beaktas. Det är visserligen alltför lätt —- liksom när det gäller gapproblematiken — att extrapolera aktuella eller för den när- maste framtiden skönjbara tendenser. Mycket talar emellertid för att den in- ternationella konkurrensen snarast kommer att ytterligare skärpas i förhål— lande till det hårda läge vi redan i dag har. Den ekonomiska politiken bör då även på lång sikt beakta den restriktion på vår ekonomiska tillväxt som vår ut- rikeshandel representerar. Det kan vis-
serligen också tänkas att världshandeln skulle kunna gå ett icke förutsett upp- sving till mötes -— t. ex. genom en valu- tareform som sätter stora köpresurser i händernalpå råvaruländerna. Men pro- blemet med ett alltför stort »internatio- nellt utrymme» synes dock vara enkla- re att handha bl. a. därför att ökade im- portmöjligheter relativt friktionsfritt kan tillgodose både privat konsumtion och realkapitalbildning. Fältet är vis- serligen både i detta och andra sam- manhang fritt för nya problemställning- ar __ för vilka det deck behövs en »real» kartläggning, som ej finns möj- ligheter att gå in på. I fortsättningen kommer alltså politikalternativen att diskuteras utifrån den av långtidsutred- ningen även för 1970-talet antydda ba- lansproblematiken.
Användbarheten av de direkta skatter- na för gapslutning antages i regel avta ju högre skattekvot —- och speciellt ju högre marginalskattekvot — man upp- nått. Man konfronteras här med sådana ofta omvittnade men icke desto mindre svårmätbara faktorer som »marginal- skattetänkandet» och »skattefusket» vil- ket kan tänkas sätta ett tak för skatte- kvoten. Ovanför detta tak skulle det rent tekniskt och ur effektivitetssyn- punkt inte löna sig att höja den direkta beskattningen. En i detta sammanhang viktig aspekt avser incidensen av en direkt skattehöjning. Även här är det fråga om en omisskännlig fast svårpre- ciserbar tendens till att i lönekraven ökade hänsyn tas till beskattning och skatteprogressivitet, dVS. att man för— handlar om disponibelinkomsten i stål- let för om inkomsten före skatt. En så- dan tendens måste- också minska den direkta beskattningens användbarhet som gapslutande instrument, samtidigt som den, via sin löne- och priseffekt får ogynnsamma återverkningar på den in- ternationella konkurrenskraften.
Under det att den direkta beskatt- ningen vid nuvarande nivå kan vara relativt nära det effektivitetstak som ovan beskrivits, skulle den indirekta be- skattningen, vid lämplig utformning, kunna tänkas ännu ha ett bra stycke kvar. Ur synpunkten av den internatio- nella konkurrenskraften kan den indi- rekta beskattningen också utformas så att den fördelen att den lättare än den direkta kan diskriminera mellan ex- portindustri och hemmamarknadsindu— stri. Å andra sidan har det visat sig att övervältringsprocessen fram till pris- ledet går relativt snabbt och automa- tiskt. Det är också troligt att det av pris- höjningarna betingade kompensations- kravet vid lönebildningen är starkare än vad åtminstone hittills varit fallet med den direkta beskattningen. Via lö- neökningen skulle alltså även exportin- dustrin drabbas av en primärt till hem- mamarknaden begränsad höjning av den indirekta beskattningen.
Det är mot bakgrund av hypotesen om dels ett även på lång sikt bestående behov av restriktiv finanspolitik, dels den med höjningen av skattenivåerna successivt minskande effektiviteten av skattepolitiken som ATP-avgifterna kommer in i bilden som ytterligare ett instrument med vars hjälp gapproble- matiken kan attackeras. ATP-avgifterna kan i princip jämställas med en indi— rekt beskattning. (I sin egenskap av skatt på anställda kan den dessutom tänkas ha en speciell effekt på företa- gens investeringsincitament.) Dess ef- fekt som »gapslutare» beror, liksom vad beträffar den indirekta skatten, på den form incidensen tar. Som närmare dis- kuterades i de historiska avsnitten har ju trots 60-talets kraftiga ökning av den indirekta beskattningen (inkl. ATP-av— gifterna) inkomstfördelningen mellan företag och konsumenter varit relativt stabil. Det är emellertid, som också
nämnts, omöjligt att isolera effekten av de olika faktorer som kan tänkas ha påverkat inkomstfördelningen i olika riktningar. ATP-avgifternas verkningar kan skilja sig från andra skatteformer -— förutom vad beträffar rent tekniska aspekter — bl. a. beroende på hur dessa avgifter uppfattas av de berörda parter- na på arbetsmarknaden. En väsentlig fråga är härvid också hur avgiftssätt- ningen administrativt och institutionellt kan inkorporeras i och koordineras med en allmän ekonomisk politik.
Ur hushållssektorns (löntagarnas) synpunkt kan en skattehöjning te sig likvärdig med en avgiftshöjning, som visserligen lämnar skattekvoten oför- ändrad men reducerar takten i brutto- inkomststegringen _— disponibel in- komst, konsumtion och sparande skall ju vid givet skattegap i bägge fallen bli desamma. (Det förutsättes då att hus- hållssektorn även i ett ansträngt arbets- marknadsläge åtminstone till någon del »bär» höjningen av ATP-avgiften.) I den mån man kan räkna med att skat- tekvot och sparkvot är negativt korre- lerade vid de höga skattenivåer det i skattehöjningsfallet skulle bli fråga om, så skulle avgiftsalternativet vid givet gap ge utrymme för större hushållsspa- rande än skattealternativet. Hushållens inkomster skulle kunna »tillåtas» stiga snabbare i avgiftsfallet än i skattefallet, och det förra därför vara att föredraga ur hushållens synpunkt.
Ur företagens synpunkt är avgifts- och skattealternativen ekvivalenta i den mån övervältringseffekten vis å vis hushållen i bägge fallen kan antagas bli densamma. Detta skulle vara fallet om, som hittills synes ha skett, det ändå i sista hand är arbetsmarknadsläget som avgör inkomstfördelningen mellan hus- håll och företag. Den skillnaden före- ligger dock att i avgiftsfallet en rela- tivt större andel av kreditutbudet kom-
mer att slussas via AP-fonden än i skat- tefallet. I skattefallet minskar statens upplåningsbehov och det blir större »utrymme» för företagen på kredit- marknaden utanför AP-fonden. Är skat- tegapet så stort att staten får ett totalt budgetöverskott, kommer den ökade slussningen emellertid att avse statlig utlåning i stället för via AP-fonden.
Avgiftsalternativet skulle kunna tän- kas framstå som särskilt attraktivt i den mån både företagen och hushållen _ ur olika synpunkter _— betraktade AP-fonden som »sin» fond. Ur hushål- lens synpunkt kan fonden uppfattas som framtida tillgodohavanden — som ett sparande. Vid givet skattegap kan det därför framstå som mer lockande att en ändå nödvändig konsumtionsbe- gränsning får en konkret motsvarighet i en accelererad fonduppbyggnad sna- rare än i en reduktion av takten i stats- skuldeus ökning. Ur företagens syn- punkt skulle på samma sätt fondupp- byggnaden kunna framstå som smak- ligare om den kan uppfattas som i nå- gon mening öronmärkt för deras upp- låningsbehov. Intensiteten i övervält— ringsprocessen både via löner och pri- ser skulle då kunna förmodas bli avse- värt mindre i avgiftsfallet än i skatte- fallet — och detta är som nämnts av särskild betydelse när man bedömer politikalternativen ur synpunkten av det »internationella utrymmet».
Det otillräckliga erfarenhetsunderlag vi har för en bedömning av övervält- ringseffekter på olika områden gör det svårt att väga ATP-avgifterna mot and- ra åtgärder som ett led i strävanden till samhällsekonomisk balans. Rationellas- te formen härför skulle vara en »paket- lösning» i vilken priser, avgifter, be- skattning och löneutveckling blev före- mål för en simultan överenskommelse. Incidensen av ATP-avgifterna skulle då i viss mening kunna styras. Då har man
emellertid också kommit bra mycket närmare en totalplanering än vad som nu är fallet. En mera begränsad form representeras av ett »skattepaket» där även ATP-avgifterna manipuleras med hänsyn till den samhällsekonomiska ba- lansens problematik. I princip är så- dan manipulering möjlig även på kort sikt _ beslut om procentsats för visst år kan fattas så sent som året dessför- innan. Det bör också noteras, att i den mån man kan åstadkomma en avsakt- ning i pris- och kostnadsutvecklingen så får AP-avgifterna ökad vikt inom ramen för de ovan antydda paketlösningarna.
Ju snabbare AP-fonden byggs upp desto större svängrum skulle det i och för sig kunna bli för den offentliga skattepolitiken. Möjligheterna skulle öka för den »mix» av penning- och fi- nanspolitik som hittills visat sig vara så svår att uppnå i de flesta länder. Bördan av restriktiviteten i en kroniskt överhettad ekonomi har hittills ofta alltför ensidigt vilat på kreditpolitiken helt enkelt därför att politiska och in- stitutionella förutsättningar saknats för en tillräckligt tungt vägande och diffe- rentierad finanspolitik. AP-fonden in- nebär härvidlag en förbättring redan ur den synpunkten att den represente- rar ett ytterligare instrument för att åstadkomma samhällsekonomisk balans. Men sett ur denna synpunkt kan man tydligen inget bestämt säga om den önskvärda nivån för fonden vid olika framtida tidspunkter. Sättes balans- aspekten i centrum för fondproblema- tiken kommer uppbyggnadstakten att . bero på hur man bedömer de framtida »gapen» och i vad mån avgifterna, till- sammans med andra instrument, anses komma till användning för gapelimine- ringen. Fondstorleken blir då ett symp— tom på graden av balansbristen i sam- hällsekonomin och de metoder man valt att komma till rätta härmed. Ur denna
synpunkt kan fonden betraktas på sam- ma sått som statsskulden _— storleken av denna senare har man ju numera upp- hört med att tillmäta någon egentlig me- ningsfull innebörd. '
Trots den obestämbarhet som förelig- ger beträffande AP-fonden både med hänsyn till avgiftsincidensen och dess roll i en systematiskt koordinerad eko- nomisk politik skulle man likväl kunna diskutera vissa gränser för uppbygg- nadstakten. Om obestämbarheten anses omöjliggöra en rationell inkorporering av avgiftsuttaget i politikarsenalen aktualiseras en undre gräns för fond- tillväxten, satt av kravet att fonden skall tjäna som'buffert mot sådana ojämn- heter i avgiftsuttagen, som samman- hänger med variationer i utbetalningar- na. Det förutsättes då dels att man inom planperioden riskerar nå ett läge där fonden töms, dels att man vidhåller det, ingalunda självklara kravet att utbetal- ningarna helt skall finansieras med av- gifter. (Härigenom införes nämligeni princip, en begränsning av möjligheter- na att i varje läge välja en optimal »mix» av balansskapande åtgärder.) Om inkomstutvecklingen i fortsättningen kan förutsättas gå i ungefär samma takt som hittills kan man tämligen precist räkna ut den genomsnittliga avgiftsni- vän som skulle behöva hållas för att nyssnämnda problem ej skulle behöva aktualiseras under, såg, den återstående delen av detta årtusende. I Bilaga 3 re- dovisas beräkningar som närmare be- lyser denna fråga. Sista avsnittet i detta kapitel refererar i korthet beräknings- resultaten.
En övre gräns kan, liksom för de oli- ka skatteinstrumenten, tänkas sättas av tekniska, administrativa och politiska faktorer. Om man nu, av olika anled- ningar, önskar fastlägga en långtidsplan för utgiftsuttagen och inte anser sig kunna bedöma balansproblematiken
långt i förväg, skulle det i och för sig vara rationellt att komma så nära denna övre gräns som möjligt. Härigenom skulle i alla fall ökat svängrum skapas för de övriga ekonomiskt-politiska in- strumenten att komma till rätta med balansstörningar på kort och medellång sikt. Då ökar visserligen också sanno- likheten för att det i framtiden skulle inträda situationer av »negativa» i stål- let för »positiva» skattegap. Men här- igenom skulle då ges utrymme för skat- tesänkningar med de fördelar, som kan tänkas föreligga ifråga om skatteupp- börd, skatteflykt, »skattetänkande» etc. Det kan naturligtvis också tänkas före- ligga situationer i vilka en sänkning av uttagsprocenten — som ett alternativ till en sänkning av företagsbeskattning- en —- kan vara rationell. Beräkningen i Bilaga 3 av sambanden mellan utgifter, uttagsprocent och fondbildning visar i själva verket att vid gällande pensions— principer, redan uppnådda uttagspro- cent skulle vara tillräckliga för att ga- rantera uppbyggandet av en även på längre sikt betydande bnffertfond.
9.2. Kreditmarknadsbalansen
[ det föregående resonemanget har frå- gan om takten i fonduppbyggandet setts ur synpunkten av att använda avgifts- uttaget som ett finanspolitiskt instru- ment. Symmetriskt har man att beakta för- och nackdelarna med att även penningpolitiskt använda fonden som ett instrument för att realisera de t. ex. av en långtidsplan, uppdragna riktlin- jerna för användningen av samhällets reala resurser. Här återkommer alltså det redan i olika sammanhang berörda problemet om AP-fondens funktion på kreditmarknaden och, speciellt, dess medverkan vid finansieringen av den privatasektorns reala investeringar. Be-
-: fy.-a... ...-ww- _.
gränsningar i möjligheterna att, genom AP-fonden eller annorledes, kompen- sera avgiftsökningarn-as effekt på in- vesteringsincitamenten, kan också för- utsättas spela en roll för bedömningen av läget för övre gränsenför fondupp- bygnaden. ,
Likaväl som det är i princip rationel- last att hålla möjligheterna till avgifts- variationer öppna inom ramen för en »policy mix» är det i princip rationel- last att låta fondplaceringen ingå som ett led i den allmänna politiken för re- sursstyrningen. Placeringarna bör inte öronmärkas för bestämda ändamål. Det- ta blir ändamålsenligt först i den mån fonden förutses kunna fylla ett speciellt behov av externfinansiering för priori- terade områden. Ett sådant behov kan i och för sig också motivera en viss takt i fonduppbyggnaden.
Om, såsom här ovan gjorts sannolikt, de för resten av 1960-talet förutsedda tendenserna ifråga om företagsfinansie- ringen skulle kvarstå även på längre sikt, aktualiseras mer än hittills AP- fondens roll för denna finansiering. Den tekniska utvecklingen synes kom- maatt kräva allt större investeringsen- heter och investeringsblock. För ett li- tet land som Sverige, där specialisering nästan är en nödvändighet, tenderer vi- dare dessa investeringar att koncentre- ras inom begränsade, dynamiska områ- den. Behovet av externfinansiering in- om vissa produktionssektorer skulle härigenom komma. att skärpas. Detta oavsett att en sådan tendens skulle kun- na komma att föreligga även genom- snittligt sett i den mån även på längre sikt en ökande andel av samhällets re- surser skall reserveras för realkapital- bildning —- detta tenderar i och för sig att sänka företagens grad av självfinan- siering. , »-
Iuvesteringarna blir inte bara rela— tivt större utan även mer riskfyllda i
den mån andelen därav för forskning, utvecklingsarbete och dylikt kommer att öka. Det sparande som kanaliseras på den organiserade kreditmarknaden efterfrågar emellertid i regel inte den form av placeringar, som skulle svara mot de för stora och riskfyllda investe- ringar bäst anpassade finansieringsfor- merna —— de former som skulle kun- na tänkas vara en förutsättning föratt investeringarna över huvud taget reali- seras. »Småsparandet» kan antagas krä- va en hög och relativt omgående för- räntning som nämnda slags investering- ar ej kan förväntas ge. »Småsparandet» är knappast heller av den storleksord- ning som kan fylla de stora finansie- ringsbehov det kan tänkas bli fråga om. Ett »storsparande» skulle å andra sidan kunna ge upphov till en inkomst— och förmögenhetskoncentration som det ur fördelningspolitiska synpunkter kan finnas skäl att undvika. Här skulle AP- fonden kunna fylla en speciell uppgift. Dess storlek (och äganderättsförhål- lande). skulle kunna möjliggöra stora placeringsklumpar med den samtidiga riskspridning som det ej finns utrymme för på den privata kreditmarknaden. I och för sig skulle man kunna företaga riskplaceringar även vid en relativt låg uppbyggnadstakt.» Däremot skulle det vid hög uppbyggnadstakt bli successivt allt svårare att placera riskfritt. I den meningen skulle alltså placeringspoliti— ken kunna sätta en övre gräns för fond- storleken. .
Det kan tänkas olika alternativ för det sätt på vilket AP.-fonden kan fylla de antydda resurs- och riskfördelande uppgifterna. Här kommer man in på frågor rörande graden av kontroll och insyn över _de realinvesteringar place- ringarna avser, graden av centralisering av placeringsbesluten, avvägningar mel- lan snävare fondmässiga avkastningsin- tressen respektive vidare samhällseko-
nomiska överväganden m.m. AP-fon- den kan genom direkta placeringar i lån och aktier tillförsäkra sig maximal insyn och kontroll över sina investe- ringar. Förutsättningen härför skulle vara en förändring i gällande bestäm- melser samt omorganisation och en be- tydande utvidgning av den nuvarande administrativa apparaturen. Ett ur denna synpunkt mindre krävande alternativ är att placeringarna, i långt större ut- sträckning än hittills, slussas t. ex. via affärsbankerna. Detta skulle innebära en åtminstone i vissa detaljer decentra- liserad realprövning av utlåningen, som dock ändå borde kunna förenas med möjligheter att realisera relativt diffe- rentierade utlåningsprogram och rela- tivt långtgående insyn. Man skulle med detta alternativ speciellt kunna tillgodo- se de mindre och medelstora företagens behov av att bli delaktiga i AP-lån _— möjligheten härtill begränsas för när- varande i hög grad av AP-fondens pla- ceringsregler. Affärsbankernas möjlig- heter att ge sådana lån har förbättrats genom 1965 års förändring i banklagen med bestämmelser om rätt för affärs- bankerna att lämna s.k. bundna lån t.ex. till småföretagen. En sådan lån- givning skulle kunna »finansieras» ge- nom en motsvarande försäljning av affärsbankernas egna förlagsbevis till AP-fonden. Förutsättningen härför är dock att nuvarande restriktivitet be- träffande förlagslåneemissionerna lät- tas. I princip kunde dessa för småindu- strin öronmärkta emissionerna i prio- ritetshänseende jämställas med storföre- tagens långfristiga lån på kapitalmark- naden i vilka AP-fonden redan har di- rekta, fast också av utbudsrestriktio- nerna begränsade placeringsmöjlighe- ter. Man kommer emellertid vid bedöm- ningen av alla de olika alternativen snabbt in på frågor av politisk och ad- ministrativ natur, som det i denna ut—
redning inte hedömts vara möjligt eller lämpligt att taga ställning till. Det skall i detta sammanhang också bara noteras att det anmäler sig speciella frågor om penningpolitikens effektivitet och beho- vet av en koordinering om AP-fonden skulle tilldelas en mer aktiv roll som resursfördelare.
Utgångspunkten för resonemanget har här varit den att AP-fonden kan komma att visa sig speciellt lämpad som finan- siell (och real) resursfördelare med hänsyn till de tendenser som kan aktua- liseras både med hänsyn till de »reala» prioriteringarna och till den tekniska och företagsekonomiska utvecklingen. Men lämpligheten kan också avse en utlåning till helt andra områden än till företagssektorn — att denna har kom- mit i centrum beror ju på att analysen av den historiska utvecklingen lett fram till en sådan bedömning. Som ett exem- pel kan nämnas hjälpen till u-länderna. Efter en i förväg fastlagd plan kunde varje år en del av fondplaceringarna ges formen t. ex. av lån till de på u-hjälpsområdet verksamma internatio- nella organisationerna _— härigenom skulle det kanske bli lättare att höja ambitionsnivån för den ekonomiska po- litiken på detta område.
I det föregående har i olika samman- hang berörts svårigheten att härleda en riktlinje för AP-fondens uppbyggnads- takt utifrån avgifternas roll som instru- ment för besvarande av den samhälls- ekonomiska balansen. Det kan finnas anledningar till att man inte vill anVän- da fonden i detta syfte varken på kort eller lång sikt. Men i princip samman- hänger svårigheten främst med osäker- heten i bedömningen av avgiftsinciden- sen i olika lägen. Om inget säkert anta- gande kan göras om incidensen, eller om avgiftsuttaget, jämfört med andra faktorer, kan antagas spela en relativt underordnad roll för inkomstfördel-
.)..er
ningen, skulle en norm för fondens upp- byggnadstakt -— utöver den »undre» gränsen — i första hand få grundas på överväganden som hänger samman med fondens tilltänkta roll som kreditför- medlare och resursfördelare. Uppbygg- nadstakten skulle med andra ord bedö- mas ur synpunkten av det speciella ut- rymme på kreditmarknaden som genom AP-fonden skulle beredas prioriterade och annars mindre effektivt tillgodo- sedda upplåningsbehov. Avgiftsuttaget fick sedan beräknas så att de inflytande medlen dels täckte den på nyssnämnda sätt kalkylerade fondökningen dels de utbetalningar som sammanhänger med pensionsutfallen.
En analog men mer formell norm för uppbyggnadstakt och avgiftsuttag skulle kunna anknyta till AP-fondens andel av kreditmarknaden. Det med en given »real» utveckling konsistenta totala upplåningsbehovet kan i princip beräk- nas på det sätt som i kapitel 5 och 6 beskrivits för perioden 1965—70. Som norm för AP-fondens uppbyggnad kan då t. ex. uppställas en från ett givet bas- år oförändrad (resp. sjunkande eller växande) andel av den totala kreditvo- lymens årliga förändringar, varvid återigen avgiftsuttagen erhölls som en konsekvens av den valda normen. I den mån avgiftsuttaget inte är neutralt med avseende på inkomst- och sparfördel- ningen måste emellertid detta beaktas vid beräkningen av den framtida kre- ditvolymen. Hela kalkylen vidgas till att avse ett relativt komplicerat samspel mellan ett större antal relationer. Det är emellertid uppenbart att man inte samtidigt kan tillgodose en norm som knyter avgiftsuttaget till den samhälls- ekonomiska balansen och en norm som avser fondens uppgift och andel på kre- ditmarknaden. I förra fallet kommer fonduppbyggandet i senare fallet av- giftsuttaget bestämmas residualt. I vil-
ket fall som helst förutsättes emellertid som beräkningsunderlag en »realkal- kyl» för perioden bortom 1970 —— en kalkyl som för närvarande inte existe- rar. Analysen har därför här fått begrän— sas till ett resonemang, som anger själva principerna för en rationell bedömning av det diskuterade problemet.
9.3. Avgiftsuttag och fondbildning i AP-systemet
Avslutningsvis skall i korthet refereras några i Bilaga 3 framlagda resultat av beräkningar om AP-systemets utgiftsme- kanism och fondbildning vid olika anta- ganden bl. a. om den framtida öknings- takten i realinkomsterna. Framställ- ningen anknyter till den problematik som antyddes i föregående avsnitt näm- ligen om den politik som syftar till en andra gräns för avgiftsuttagen svarande mot kravet på buffertfonder. Prognoserna över framtida utbetal- ningar har utgått från bestämmelserna i lagen om ATP rörande olika pensions- former. (Ålderspensioner och förtids- pensioner för män och kvinnor, änke- pensioner, barnpensioner.) Dessa be— stämmelser har »översatts» till försäk- ringsmatematiska formler. Dessa form- ler har sedan applicerats på en prognos över antalet till ATP anslutna -— en prognos som baseras på givna anslut- ningsfrekvenser och en framräkning bl. a. med hjälp av befolkningstabeller. Av befolkningsprognosen framgår att både för män och kvinnor relationen mellan antalet pensionärer och antalet personer i aktiv ålder (16—66 år) ökar successivt 1965—1985. Därefter minskar relationen åter successivt fram till bör- jan av nästa århundrade. För män är relationen 1:6,8, 1:4,9 och åter 1:6,8 för resp. åren 1965, 1985 och 2005. Utifrån befolkningsprognosen har för
samma framtida period gjorts en prog- nos'för antalet AP-anslutna med led- ning av de för åren 1961—63 registre- rade (mycket stabila) anslutningsfre- kvenserna. En sådan matris avseende antalet anslutna i olika åldersgrupper åren 1963—2010 har omräknats till en matris för 'den pensionsgrundande in- komsten genom att multiplicera de olika åldersgrupperna med genomsnittliga an- talet pensionspoäng intjänta åren 1961 —62. Den så erhållna matrisen kan allt- så användas till att beräkna både fond- intåkterna vid givna uttagsprocent och fondutgifterna för varje år under prog- nosperioden.
Att prognosen gjorts i pensionspoäng innebär att det är fråga om en realkal- kyl. Man behöver alltså inte laborera med en jämförelse mellan kronbelopp av olika penningvärde (kalkylen är emellertid förenligt med varje godtyck- ligt prisantagande, eftersom både bas- belopp och tak för de pensionsgrundan- de inkomsterna är indexerade). Där- emot avser nyssnämnda kalkyl det spe- cialfall att realinkomsterna är konstan- ta, eftersom utgångslägets pensions- poäng i olika åldersgrupper (och för män resp. kvinnor) antagits konstant. Beräkningar har emellertid också ut- förts för alternativa antaganden om en årlig realinkomstökning med 3, 4 och 5 procent per år. Beräkningstekniskt in- nebär detta att poängtalet i varje cell i basmatrisen multipliceras med ränte- faktorn för realinkomstökningen för ifrågavarande år. '
Följande tablå visar beräkningsresul- taten för AP-fondens sammanlagda ut- gifter 1966—2010 i pensionspoäng för summa ålderspension, förtidspension, sjukbidrag, änke- och barnpensioner en- ligt tre realinkomstalternativ.
'År 1965 representerade en pensions- poäng 5000 kronor. Totala fondutgif- ten år 2010 enligt första alternativet re-
Årlig ökning i realinkomst (R)
0 procent 8 procent 5 procent 1966 .. , . . . 39 985 40 544 41 028 1975 ...... 302 901 338 088 370 144 1984 ...... 711 506 891 142 1 078 075 1993 ...... 946 463 1 369 911 1 731 009 2002 . . . . 985 096 1 696 013 2 032 410 2010 ...... 1 040 046 2 053 966 2 279 782
presenterar alltså drygt 5 miljarder i 1965 års penningvärde. I alternativet R=0 äger en snabb uppgå—ng rum fram till 1993 — därefter betingas tillväxten framför allt av befolkningsökningen. I de två övriga alternativen tillkommer den positiva effekten av årliga ökningar av realinkomsten. I dessa fall hålles å andra sidan ökningstakten tillbaka av att allt fler inkomsttagare genombryter den pensionsgrundade inkomstens realt sett fasta tak. Ju högre takten i realin- komstökningen är dess mindre blir re- lativt sett utbetalningarna jämfört med det fall att inget tak funnits. Basperio- dens maximala pensionspoäng (reala standard) garanteras alltjämt, men den kommer att representera en allt mindre del av de genomsnittligt intjänta poäng- en (och av- motsvarande reala stan- dard).- Under den allra närmaste tiden spelar denna effekt en relativt liten roll. Så kan t. ex. under 10-årsperioden 1962—72, »takeffekten» vid årlig 4-pro- centig realinkomststegring beräknas ha reducerat den pensionsgrundande in- komsten med blott ett par procent. År 1982har emellertid denna krympning ökat till 12 procent och 1992 till hela 25 procent. Vid sistnämnda tidpunkt kan drygt hälften av antalet män beräk- nas ha inkomster som ligger över taket mot blott omkring 4 procent 1962. Föl- jande" tablå visar för R=3 och R=5 kvoten mellan utbetalningarna med resp. utan »takeffekt». ' Det 'kan vidare visas att, beräknat
Realinkomstökning 3 procent 5 procent
1993 ......... _ 100 1100 1996 ......... 96,7 90,4 1999 ......... 98,7- 81,3 2002 ......... 91,0 - 72,6 2004 ......... 89,2 67,1 2007 ......... 85,9 ' 59,2 2010 ......... 82,5 51,7
utifrån den 1962 givna fördelningen av genomsnittliga pensionspoäng i olika åldersgrupper, skulle vid tre procents årlig, realinkomststegring år 1986 tre hela årskullar (i åldern 40—42) ha flyttat över ATP-taket. År 1990 skulle antalet uppflyttade årskullar ha ökat till 24 (i åldern 29—52). Vid en årlig ökning av realinkomsten med ,5 pro- cent genombryter redan år 1977 nio års- kullar ATP-taket, och år 1990 ligger 44 årskullar _(i åldern 22—65) (över .taket. Systemet med ett »realt» —— om än inte nominellt _ tak för den pensionsgrun- dande inkomsten kan alltså relativt snabbt leda till oformligbeter i syste- met som knappast varit avsedda av lag- stiftarna. I Bilaga 3 skisseras en metod att komma tillrätta med detta problem. Beräkningen av uttagsprocenternas höjd kan till en början studeras utifrån förutsättningen av ett rent fördelnings— system och med olika antaganden om årliga ökningen av de reala inkomster- na. (Jämför Bilaga 3, tabell 00 och 00.) Det visar sig att vid frånvaron av real- inkomstökning stiger den behövliga ut- tagsprocenten successivt fram till år 1990 då den uppgår till drygt 12 pro- cent. Därefter avtar den något och lig- ger år 2010 vid omkring 111/z procent. Vid årliga realinkomstökningar på 3 och 4 procent stiger uttagsprocenten kontinuerligt och ligger år 2010 i båda fallen mellan 81/2 och 9 procent. Frågan om fonduppbyggnadens effekt
på uttagsprocenten kan diskuteras ut- ifrån varierande antaganden om fond- storlek, uppbyggnadsperiod, realin- komst etc. Som exempel har här valts förutsättningarna att uppbyggnaden sker linjärt, att uppbyggnadsperioden skall avse inbetalningarna under en ge- neration, dvs. till 1990 och att fonden då, realt sett skall vara tre gånger så stor som den utgift som kan beräknas för år 2010 (fullfunktionsstadiet). Rän- tefoten har satts till tre procent — detta tal är snarast tilltaget i överkant efter- som det här är fråga om en realränta. Fram till 1990 förutsättes räntan läggas till kapitalet men därefter användas som utgiftsbidrag. Fondens storlek be- hålls alltså då intakt. Vid oförändrad realinkomst stiger uttagsprocenten suc- cessivt till drygt 121/'.» procent år 1989 och håller sig därefter mellan 10 och 11 procent (Jfr Bilaga 3, samt tabell 00 och 00). Vid årlig realinkomstökning om 3 procent stiger uttagsprocenten till drygt 8 procent år 1989, sjunker året efter (när fondbildningen upphör) med nära 2 procent men stiger sedan åter successivt upp mot 8 procent. Vid ett inkomstantagande på årlig 4 pro- cents ökningstakt blir förloppet nästan detsamma. (Här har hela tiden 1960 an- vänts som utgångsår och någon anpass- ning till den faktiska utvecklingen 1960 —65 ej gjorts. Detta påverkar emellertid ej nämnvärt de slutsatser som kan dras om utvecklingen under hela den 50-års- period kalkylen avser att illustrera.) I de ovan refererade kalkylerna har buf- fertfonden satts till ett belopp tre gång- er så stort som utgiften i fullfunktion—s- stadiet. En större multipel för buffert- fonden höjer givetvis kravet på avgifts- uttagen. Vid t.ex. 4-procentig realin- komstökning kunde under de ovan an- givna förutsättningarna uttaget 1989 he- räknas till drygt 8 procent. Är multipeln 6 höjes motsvarande uttagsprocent till
drygt 9 procent; är multipeln 9 blir uttagsprocenten omkring 10 procent. (Jfr Bilaga 3, diagram 00.) I dessa in- tervall ger alltså mindre än en avgifts- procent ett utbyte i form av en ökning av buffertfonden med tre gånger den årliga utgiftssumman i fullfunktionssta- diet. Följande tablå ger avgiftsuttaget vid slutet av uppbyggnadsperioden för olika kombinationer av multipel (K) och realinkomstökning.
K=3 K=6 K=9 R=3.... 8,2 9,0 9,8 R=4.... 8,3 9,1 9,9 R=5... 8,5 9,3 10,0
Man kan vända på frågeställningen och fråga sig hur stor fondbildningen blir vid en given serie för diskreta för- ändringar i uttagsprocenten. Av spe— ciellt intresse är härvidlag att som gi- ven serie använda de hittills fastlagda uttagsprocenten (1960—69) och låta den fortsätta i enlighet med det av RFV föreslagna centralalternativet (al- ternativ C) dvs. upp till 12 procent 1974. (Jämför Prop. 1963: 123 , sid. 22.) Sistnämnda procentsats har nu här an-
tagits ligga kvar i fortsättningen vid oförändrad nivå. Det visar sig att vid detta antagande och vid ett realinkomst- antagande på 3 procents årlig ökning och 3 procents förräntning fonden år 1990 skulle komma att uppgå till ett belopp som är ungefär 14 gånger så stort som den för år 2010 beräknade totala utgiften. (Jämför Bilaga 3, tabell 3: 5.)
Det bör här åter påpekas att beräk- ningarna hela tiden förutsatt ett realt tak för de pensionsgrundande inkom- sterna i enlighet med nu gällande be- stämmelser. Slutsatserna beträffande ut- tagsprocenter och fondvariationer tor- de dock inte nämnvärt påverkas vid en realindexering av de pensionsgrundan- de inkomsterna dvs. både fondinkom- ster och fondutgifter. Även ett sådant system skulle komma att karakteriseras av en eftersläpning av utgifterna i för- hållande till inkomsterna under upp- byggnadsperioden. Hur härmed förhål— ler sig kommer närmare att belysas inom ramen för de förnyade beräkning— ar som igångsatts inom Riksförsäkrings- verket och som skall bilda underlag för dess förslag om avgiftsuttag för tiden efter 1969.
BILAGA 1
Finansiella perspektiv 1970 — statistiskt material och metodproblem
Av_ekon drs Willem van der Hoeven
Inledning
Den bedömning av den framtida eko- nomiska utvecklingen som presenteras i 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) bygger huvudsakligen på kal— kyler i »reala» termer. De finansiella aspekterna av dessa kalkyler under- söks i föreliggande utredning. Vissa metodologiska problem som uppstår härvidlag behandlas i denna bilaga. Den detaljerade beskrivningen av det statistiska material på vilket de här presenterade kalkylerna bygger har till sin huvuddel förlagts till Appendix A, i vilket även flertalet tabeller beträf- fande det finansiella och monetära spa- randet återfinnes, nämligen tabell A: 1 t. o. m. A: 7.
En primär uppgift har varit att åstad- komma en sektorfördelning av det fi- nansiella sparandet. Detta har sedan länkats samman med kreditmarknads- statistiska uppgifter.- De olika realsek- torernas utgifter för konsumtion eller investeringar har erhållits ur försörj— ningsbalansen. På grundval av antagan— den om inkomstfördelningen och -om- fördelningen kan sedan varje sektors fi- nansiella sparande, dvs. inkomstöver- skott eller —underskott, beräknas. För samhällsekonomin i sin helhet (inklu- sive »utlands»-sektorn) är det finansiel- la sparandet lika med noll. Det är emel- lertid fördelningen av överskott och un— derskott som är av intresse. Sektorernas differenser mellan inkomster och utgif- ter utgör kreditströmmar. En del av denna kreditförmedling äger rum på
den reguljära kreditmarknaden. Den återstående delen utgöres av direkt — intersektoral — kreditgivning.
I kapitel 1 kartläggs det statistiska sambandet mellan reala och finansiella transaktioner under perioden 1955—— 1964. De reala transaktionerna presen- teras i nationalräkenskapssystemet, re- rovisningen av de finansiella transak— tionerna utgörs av både poster i natio- nalräkenskaperna och i kreditmark- nadsstatistiken. De statistiskt fastställda sambanden i kapitel 1 utgör underlaget till kalkylerna avseende 1970 i kapitel 2. Förutom sammanlänkningen av reala och finansiella transaktioner behand- las i kapitel 1 även vissa karakteris- tiska drag i inkomstbildningen och -omförde1ningen.
I kapitel 2 diskuteras olika alternativ för den framtida inkomstfördelningen och -omfördelningen och dessas konse- kvenser för kreditgivningen. Kalkyler- na mynnar ut i några finanspolitiska alternativ. I detta kapitel anges även hur kreditgivningsmönstret skulle kun- na gestalta sig om den ekonomiska ut- vecklingen i övrigt överensstämde med prognoserna.
I kapitel 3 slutligen jämföres den kreditefterfrågan som man kommer fram. till i kalkylerna med vissa prog— nosvärden för det monetära utbud som kan beräknas med hjälp av sambands- studier beträffande allmänhetens likvi- ditetspreferens.
1. Inkomstbildningen, sparandet och kreditmarknaden
1955—
Som utgångspunkt för analysen av den finansiella utvecklingen beräknas det finansiella sparandet inom sam- hällsekonomins olika sektorer. Inom några sektorer uppstår ett positivt, inom andra ett negativt finansiellt spa- rande, dvs. en transferering av anspråk på resurserna äger rum. I praktiken vål- lar det stora svårigheter att åstadkom- ma överensstämmelse mellan det sek- torsparande som kan beräknas utifrån nationalräkenskaperna och de kredit— marknadsstatistiska uppgifterna. För den betydelsefulla kommersiella kredit- givningen och konsumtionskrediterna föreligger knappast några uppgifter. Likväl kan en, om ock bristfällig, av- stämning ge betydelsefulla resultat. De statistiska samband som redogörs för i detta sammanhang utgör en referens- ram, på grundval av vilken man kan bedöma realkalkylernas finansiella in- nebörd.
I tabell A: 1 i Appendix A redovisas utvecklingen 1955—1964 av det finan- siella sparandet inom sektorerna: sta- ten, kommunerna, företagen och hus- hållen. Summan av dessa faktorers fi— nansiella sparande motsvarar bytesba-' lansens saldo (sektor d, rad 11). Inom den offentliga sektorn särredovisas sta- tens och kommunernas inkomstbild- ning och sparande för att erhålla när- mare anslutning till kreditmarknadssta- tistiken. (För företagssektorn sker en närmare uppspaltning i tabell A:3.)
1964
Summan i sektor (1 utgör bruttonatio- nalprodukten (rad 1, resp. rad 8) dvs. den sammanlagda inkomsten i företags- och hushållssektorn. Uppgifterna för konsumtion och investering inom de olika sektorerna och bytesbalansen sal- do hämtas ur försörjningsbalanser.
Beräkningen av den offentliga sektorns finansiella sparande 1955—1964 fram— går av tabell A: 1 al och A: 1 a2. Sta- tens finansiella sparande skiljer sig från det totala budgetsaldot eftersom den kreditgivning som förs över budgeten här inte redovisas som utgift (jämför ta- bell A: 4 a1). För kommunernas del kan en avsevärd försämring av det finan- siella sparandet konstateras för den se- naste femårsperioden, med en motsva- rande ökning av efterfrågan på kredit- marknaden. Det finansiella sparandet inom den kommunala sektorn kan dock inte betraktas fristående från den stat- liga finansieringsverksamheten och från investeringsverksamheten inom de kom- munala affärsverken. Kommunernas nettointäkter av kapital, i vilka ingår af- färsverkens inlevererade vinster, har inte ökat nämnvärt sedan 1955. Där- emot har investeringsbidragen från kommunerna till de kommunala affärs- verken expanderat mycket kraftigt se- dan 1960, såsom framgår av tabell A: 1. I kommunernas inkomster ingår stats— bidragen vilka, räknat i procent av de kommunala utgifterna, har ökat avse-
Tabell A. Kommunernas slals- och lnvesleringsbidrag 1955—1964
(1) (2) (3) (4)
Statsbidrag i procent Investeringsbidrag (1)_(2) av utgifterna för i procent av utgif— (1)—(2) mil'oner konsumtion och terna för konsum- procent krdnor
investering tion och investering
1955 ................ 24,6 10,0 14,6 681 1956 ................ 24,4 9,6 14,8 785 1957 ................ 23,6 9,0 14,6 877 1958 ................ 32,7 8,7 24,0 1 548 1959 ................ 33,0 7,7 25,3 1 765 1960 ................ 34,6 11,2 23,4 1 648 1961 ................ 32,3 ' 12,5 19,8 1 559 1962 ................ 33,7 13,6 20,1 1 867 1963 ................ 32,6 13,3 19,3 2 003 1964 ................ 31,6 13,8 17,8 2 110
Källa: Nationalräkenskaperna.
värt till och med 1958 för att sedan förbli ungefär konstanta. Den försäm- ring av kommunernas finansiella spa- rande som ägt rum sedan 1961 kan till en del hänföras till den relativa minsk- ningen av nettot av statsbidrag och in— vesteringsbidrag (kol. 3).
1.1. Hushållens finansiella sparande
Hushållens sparande utgör en betydel- sefull utbudsfaktor på kreditmarkna- den. Det har därför ansetts befogat att något utförligare belysa vissa faktorer, som påverkar detta sparande.
Avgörande är för det första inkomst- fördelningen, dvs. hushållens bruttoin- komstandel av bruttonationalprodukten. Andelsutvecklingen redovisas i kapitel 1 i huvudrapporten. Hushållens brutto- inkomster utgörs av löner, arbetsgivar- avgifter, enskilda företagares inkoms- ter, imputerat hyresvärde av egna hem och en restpost vilken utgör en del av skillnaden mellan bruttonationalpro- dukten beräknad från inkomst- respek- tive produktionssidan. Olika bruttoin- komstkomponenter redovisas i tabell A: 2.
En annan faktor som påverkar hus- hållssparandet är inkomstomfördel- ningen, som åstadkommes genom skat- terna, transfereringarna och försäkrings- systemet (rad 2 t.o.m. 7, tabell A: 1 c). Uppgifterna i tabell A: 1 c beträffande
hushållens försäkringsnetto, dvs. diffe- rensen mellan försäkringsutfall och er- lagda premier, är något missvisande. De visar ett ökat sparande i form av en fondökning i de enskilda och offentliga försäkringsinrättningarna, försäkrings- nettot i tabellen döljer dock den bety- dande inkomstfördelning som försäk— ringssystemet innebär. I nationalräken- skaperna redovisas de privata arbetsgi- varavgifterna i bruttoinkomsten. Därpå registreras de som utgift i försäkrings- nettot. (De offentliga arbetsgivaravgif- terna redovisas som betalning direkt till försäkringsinrättningarna.) Den »ren- odlade» inkomstöverföringen via för- säkringssystemet framgår av kolumn 8 respektive 12 i tabell A: 2. Försäkrings- nettot avser här försäkringsutfall minus av hushållen själva inbetalda premier. De offentliga försäkringarna har under hela perioden utgjort ett inkomsttill- skott för hushållen. För de enskilda för- säkringarna föreligger ett inbetalnings— netto fram till 1963; de senare årens ut- fallsnetto kan förklaras med nedgång- en av premieinbetalningarna i samband med att ATP-systemet infördes, samt av en viss förskjutning av försäkringsverk- samheten mot försäkringstyper med mindre fondbildning.
1.3. Företagens finansiella sparande
Företagssektorn i tabell A:1 beräknas som restpost. För den fortsatta analysen är det nödvändigt att dela upp denna heterogena sektor på ett antal delsek- torer inom vilka finansieringsöverskott eller -underskott bildas. På så sätt er- hålles bättre förutsättningar för att re- latera sparandeutvecklingen till kredit- marknadstransaktionerna. Följande del- sektorer kan särskiljaszoffentliga affärs- verk, bostäder, enskilda och offentliga försäkringsinrättningar samt en restsek- tor »övriga företag». Ur den senare kan ytterligare brytas ur kreditinstitutens (exkl. förs'äkringsinrättningarna) fi- nansiella sparande. Sektorsfördelning- en framgår av tabell A: 3.
Det finansiella sparandet inom de of-
fentliga: företagen kan sättas lika med noll, dessa företag spelar knappast nå- gon självständig roll på kreditmarkna— den. Den »disponibla inkomsten» kan följaktligen sättas lika med investering— arna. »Bruttoinkomsten» omfattar dess- utom nettot av investeringsbidrag och inlevererade vinster (sektor a, rad 2). Även tabellen för bostadssektorn byggs upp från kreditmarknadssidan, dvs. »nerifrån» i tabellen. Det finansiella sparandet beräknas utifrån kreditmark- nadsstatistiken, såsom framgår av ta- bell A: 4 b, rad 1. En annan beräknings- metod, som även används till progno- sen för 1970, presenteras längre fram.
Försäkringssektoremas finansiella sparande motsvarar i stort sett" dessa sektorers utbud på kreditmarknaden. Det utgörs av ökningen av fonderna, dvs. nettot av premieinbetalningar och utfall plus räntenettot; Restsektorn kal- las »övriga företag», en närmare upp- delning är inom ramen för national- räkenskaperna'inte genomförbar. I den- na sektor ingår förutom industrin även jordbruket, handeln och den privata samfärdseln.
Företagens finansiella sparande har,
Tabell B. Företagens inkomster, utgifter och självfinansiering 1955—_1964
(1) (2) (3) (4) Sj älvfinansiering: Bruttoinvestering Biuåtzglågågz År sparande i procent exkl. lagerföränd- Bruttoinkomst i rlnutit s 1 S sub- av bruttoinvestering ' ringar i procent procent av BNP 5 (€. er p_u t exkl. lagerföränd- av BNP (uu faktorpriser) ve" 'Ogjråggocen ringar (till marknadspriser) (till faktorpriser) 1955 81 11,7 23,9 16,0 1956 83 11,9 -. 25,0 17,0 1957 97 11,5 25,9 18,0 1958 84 12,1 25,3 17,0 1959 106 12,2 27,5 19,0 1960 83 13,5 26,3 16,2 1961 73 13,8 26,1 16,0 1962 56 13,6 - , 24,6 13,5 1963 60 13,4 25,2 13,7 1964 64 12,8 25,2 13,9 Anm. Uppgifterna baseras på tabell A: 5 d.
som framgår av tabell A: 5 d, försäm- rats avsevärt sedan 1959. Det föreligger skäl att närmare undersöka om denna utveckling överensstämmer med annan statistik, framför allt kreditmarknads- statistiken, samt att söka utröna vilka faktorer som har bidragit till denna för- sämring. Här bör påpekas att många fel inom nationalräkenskapssystemet kumuleras i denna sektor på grund av att den beräknas residualt.
Försämringen av företagens totala självfinansieringskvot behandlas i kapi- tel 2 i huvudrapporten. En något mind- re påtaglig försämring av kvoten erhål- les om lagerinvesteringarna fråndrages investeringarna i nämnaren, såsom skett i tabell B, kol. 1. Även inklusive lagerinvesteringarna ligger sektorinve- steringarna tydligen på en högre nivå under sextiotalet än tidigare, i procent av bruttonationalprodnkten har de ökat med ca 1,5 enheter. Försämringen i självfinansieringsgraden sammanhänger även med utvecklingen på inkomstsi- dan. Intresset riktas härvidlag främst på bruttoinkomstfördelningen och net- tot av indirekta skatter och subventioner. De övriga posterna av inkomstomför- delningen i företagssektorn är av under- ordnad betydelse för förklaringen av den försämring av det finansiella spa- randet som har ägt rum under senare år. Företagens bruttoinkomstandel har förblivit ungefär konstant (kol. 3). Net- tot av indirekta skatter och subventio- ner registreras i nationalräkenskaperna i sin helhet som utgift för företagen och bör således fråndragas bruttoinkomster- na för att man skall komma fram till deras disponibelinkomst. (Detta regi- streringssätt säger givetvis ingenting om skatternas incidens, vilken bestämmes av företagens försäljningspriser och priserna för konsumtions— och investe- ringsutgifter.) Subtraheras nu saldot av indirekta skatter och subventioner från
bruttoinkomsten erhålles en disponibel— inkomst som, i procent av BNP till fak- torpriser, har varit relativt konstant till och med 1961 (kol. 4). En markerad andelsminskning inträffade åren 1962— 1964. Den i tabell B redovisade utveck- lingen är av betydelse för prognoskal- kylerna i kapitel 2, i vilka bruttoin- komstfördelningen beaktas explicit.1
1.4. Finansiellt och monetärt sparande
Vi skall nu närmare undersöka hur ut- vecklingen av de olika sektorernas fi- nansiella sparande kommer till uttryck i form av utbud och efterfrågan på kre- ditmarknaden. Det finansiella sparan- det representerar i princip nettot av in- komster och utgifter och därmed också av utlåning och upplåning. Innan be—
1 Innebörden av resonemanget om brutto-
inkomstfördelningen framgår av det följande.
F: företagssektorns bruttoinkomst H: hushållssektorns
bruttoinkomst
I : saldo av indirekta skatter och subventio-
ner (rad 3, tabell A: 1 b)
Y", = F + H : BNP till marknadspriser Y, = Ym— I : BNP till faktorpriser
F/Y; =f; H/Yf =h; I/Y, = i; f + 11% 1 Under perioden 1955—1964 har företagens bruttoinkomst i procent av BNP till faktor- priser varit ungefär konstant, dvs f, = n_,. De indirekta skatternas andel (minus subventio— ner) har ökat, i, > ig_,. Enligt det sätt på vil- ket de indirekta skatterna redovisas i national— räkenskaperna innebär denna utveckling att företagens disponibla inkomster (ceteris pari- bus) minskade relativt sett dvs (f—i)t ( (f— i),_,. Detta förhållande framgår av tabell B, kol. 4.
De här nämnda relationerna är av betydelse, när man vill klargöra innebörden av det grundläggande antagandet på vilket prognos— kalkylerna i kapitel 2 bygger, nämligen att hushållens bruttoinkomstandel förblir oför- ändrad (h, + 1 = ht). Eftersom en viss ökning av det indirekta skattetrycket kan påräknas (i; + 1 > it) erfordras följaktligen en ökning av företagens bruttoinkomstandel om den dispo- nibla inkomstandelen skall kunna bibehållas (ceteris paribus): (f—i), + 1 = (f—i)z, vilket för- utsätter att f, +, > fg.
rad 1, tabell A: 1 b, c
'130
"räkningarna av det finansiella sparan- 'det kan översättas till kreditmarknads- kategorier måste emellertid hänsyn tas till de direkta kredittransaktionerna mellan sektorerna. Efter denna modifie- ring kommer man fram till differensen mellan utlåning och upplåning på den organiserade kreditmarknaden. Detta monetära sparande kan i praktiken en- dast bristfälligt identifieras. Det upp- står residualer mellan sparandet beräk- nat utifrån nationalräkenskaperna och sparandet beräknat utifrån kreditmark— nadsstatistiken. Dessa är mycket stora, framför allt för företags- och hushålls- sektorerna. I tabell A: 4 sammanställes det finansiella sparandet som har häm- tats ur tabellerna A: 1 och A: 3 och det monetära sparandet som motsvarar kre- ditmarknadsmatriserna A och B i Ap- pendix B, i vilket även en beskrivning av materialet återfinnes.1 Nettoutlåning- en mellan sektorerna omfattar de krediter som förmedlas utanför marknaden. En- dast en del av dessa är kända eller kan uppskattas. Residualerna omfattar för- utom fel i nationalräkenskaperna och kreditmarknadsstatistiken alltså även vissa icke registrerade intersektorala krediter.
Statens monetära sparande motsvarar totalbudgetens saldo. Huvuddelen av statens direkta kreditgivning avser bo- stadskrediterna. De offentliga företagen redovisas inte i tabell A: 4, dessas mo- netära sparande har antagits vara lika med noll. Bostadssektorns finansiella och monetära sparande kommer att be- skrivas utförligt längre fram. De offent— liga försäkringsinrättningarnas finan- siella sparande motsvarar i princip ut- budet på kreditmarknaden. Ökningen av de relativt obetydliga residualerna inom den offentliga försäkringssektorn un- der senare år hänför sig till Allmänna pensionsfondens s. k. återlån. Dessa lån förmedlas av olika kreditinstitut, hu-
vudsakligen affärsbankerna. I tabell A:4 cl redovisas de av praktiska skäl i residualerna i stället för t. ex. som in- tersektorala krediter (till bankerna). I kreditmarknadsmatriserna redovisas Allmänna pensionsfondens kreditutbud inklusive återlånen. (Jämför kreditmark- nadsmatris B, kol. g i Appendix B.) Inom den enskilda försäkringssektorn motsvarar »nettoutlåningen mellan sek- torer» tillväxten av FRI-fonderna, före- tagens egna pensionsfonder som byg- ges upp enligt anvisningar från Pen- sionsregistreringsinstitutet. Denna fond- ökning räknas i nationalräkenskaperna till försäkringssektorn, den utgör dock inte någon utbudsfaktor på kreditmark- naden utan krediterna förmedlas direkt till företagen (sektor c2 resp. d, rad 2). Summan av det finansiella sparandet i tabell Ati, vilken motsvarar bytesba- lansens saldo, upptages i tabell A:4 c som utlandssektorn.
Residualen i denna sektor motsvarar betalningsbalansens »förskjutnings— post». Motposten ligger huvudsakligen i företagssektorn och utgörs av kom- mersiella krediter samt statistiska fel. Ur sektorn »övriga företag» i tabell A:3d har kreditinstitutens (exkl. för- säkringsinrättningarna) finansiella spa- rande brutits ut. I stort sett utgörs detta sparande av bankernas vinster och re- dovisas i summakolumnen g i tabell A:4. Det är lika med differensen mel- lan den totala upplåningen och utlå— ningen på kreditmarknaden (rad 6,resp. 5). Allmänhetens, dvs. hushållens och företagens, monetära sparande och bo- stadssektorns monetära sparande skall fortsättningsvis ges utförligare separat behandling.
1”IUpplånings- och utlåningssiffrorna i A- matriserna har här omvänt tecken.
1.5. Allmänhetens monetära sparande
En sektors monetära sparande motsva- rar som nämnts nettot av utbudet och efterfrågan på kreditmarknaden. För det offentliga, bostadssektorn och ut- landet erhålles tillräcklig information om enbart nettosparandet redovisas. Försäkringssektorn utgör enbart en ut- budsfaktor på kreditmarknaden. För hushålls- och företagssektorn vill man däremot särredovisa upplåning och utlåning. Anledningen härtill är att all— mänhetens hela preferensskala för olika finansiella tillgångar är av betydelse för bedömningen av balansen på kredit- marknaden. För de sistnämnda sekto- rerna redovisas således också förvärv av värdepapper (främst statsobligatio— ner och aktier) i utbudssiffrorna i stål- let för att ingå i den direkta, intersekto- rala kreditgivningen såsom fallet är med de övriga sektorerna. »Kredit- marknaden» (tabell A: 4, rad 5 och 6) kommer härigenom att omfatta kredit- institutens fordringar och skulder samt »allmänhetens» (men inte övriga sek- torers) värdepappersinnehav. Till hus- hållssektorns upplåning räknas -— för- utom de i bostadssektorn redovisade egnahemskrediterna — endast affärs- bankernas personliga krediter. övrig upplåning ingår i företagssektor d; dess upplåning beräknas residualt som to- tal upplåning på kreditmarknaden mi- nus övriga sektorers kreditefterfrågan.
I kreditmarknadsmatriserna beräk- nas vanligen hushållssektorns utlåning som restpost med utgångspunkt från sek- torns för intersektoral kreditgivning korrigerade finansiella sparande och den ovan beskrivna upplåningen. Det före- kommer i så fall inte någon residual (rad 3) i denna sektor utan hela den för all- mänheten gemensamma residualen läg- ges i företagssektorn. Arrangemanget motiveras då av den allvarliga bristmed
vilken kreditma'rknadsstatistiken är be- häftad, nämligen den omständigheten att den inte tillåter någon exakt upp- delning av allmänhetens monetära ut- 'bud på sektorer. Likväl har ett försök
gjorts att åstadkomma en dylik fördel— ning som, även om den är ofullständig, möjliggör en närmare granskning av 'de så betydelsefulla sektorresidualerna.1
I och med att hushållens monetära ut- bud har uppskattats har man även fast- ställt den övriga delen av allmänhetens utbud, nämligen företagens. Företagens upplåning hämtas ur kreditmarknads- matriserna (tabell A, rad 7).
Företagens och hushållens på ovan beskrivna sätt beräknade monetära spa— rande skall i princip överensstämma med det finansiella sparandet, korrige- rat för intersektoral kreditgivning. Ur kreditmarknadsanalysens synpunkt
1 Hushållens utlåning (monetära utbud) beräknas som summan av ökningen av sedel- mängden utanför affärsbankerna; inlåning i postbanken, sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit; inlåning på affärsbanker— nas sparkasseräkningar; förändring i innehavet av obligationer, förlagsbevis, skattkammar— växlar och aktier placerade utanför staten,
kommunerna, bankerna, försäkringsinrätt- ningarna samt de större och medelstora industriföretagen.
De här nämnda bankinlåningsräkningarna utnyttjas huvudsakligen av hushållen och de enskilda företagarna. Inlåningsandelen är be- tydligt mindre i affärsbankernas check-, kapi- talsamlings— och kapital— och depositionsräk- ningar. En schablonmässig inlåningsfördelning har därför måst tillämpas. Hushållens inlåning på kapital(samlings)- och depositionsräkning— arna har uppskattats till 500 mkr år 1955. Detta belopp har för senare år framskrivits i takt med ökningen av de finansiella tillgångar som nämnts ovan. Dessutom har den långa inlå— ningen uppjusterats med 100, 150 resp. 200 mkr åren 1962—1964 med hänsyn till nytill- komna räkningstyper. Inlåningen på affärs- bankernas checkräkning har under senare år ökat i högre takt än tidigare, vilket torde sammanhänga med införandet av checklöne- systemet. För åren 1962—1964 uppgår inlå- ningsökningen utöver den trendmässiga till- växten på 100 mkr till resp. 300, 350 och 400 mkr, vilka belopp har antagits utgöra hushålls- inlåningen på denna räkning.
medför det en komplikation att i hus- hållssektorn inkluderas enskilda företa- gare vars investeringar emellertid räk- nas till företagssektorn. I den mån in- vesteringarna finansieras av egna medel bör en direkt »kreditgivning» upptagas från sektor e till sektor (1. En uppskatt- ning av självfinansieringskvoten för de här berörda investeringarna har gjorts med utgångspunkt från 1958 års spar- undersökning.l För övriga år har samma kvot applicerats, även om den sannolikt är för lågt beräknad. Ytterligare direkt kreditgivning från hushållssektorn ut- görs av kontantinsatserna till egnahems— investeringar.
Som framgår av tabell A: 4 d, e, rad 3, uppstår betydande residualer mellan sparandebeloppen enligt de två olika beräkningsmetoderna. Hushållssektorns residualer är negativa, dvs. det mone- tära utbud som kan beräknas utifrån kreditmarknadsstatistiken understiger utbudet beräknat utifrån nationalrä- kenskaperna. Ett antal förklarande fak- torer kan nämnas. För det första torde »självfinansieringen» av de enskilda fö- retagens investeringar som nämnts vara högre än de korrektionsbelopp som lagts in i rad 2 i tabell A: 4 d, e. För det andra ingår i själva residualerna även den kommersiella kreditgivningen från hushållen och utlandet till före- tagssektorn (rad 3). Den residual, som utgörs av betalningsbalansens »förskjut- ningspost» har varit avsevärt större un- der åren 1961, 1962 och 1964 än tidi- gare, vilket tyder på en växande kre- ditförmedling vid sidan om den offi- ciella kreditmarknaden. En tredje för- klarande faktor är konsumtionsberäk- ningarna. Det är sannolikt att vissa typer av konsumtion som har expande- rat snabbt under perioden 1955—1964, framför allt i samband med den ökande fritiden, är underrepresenterade i be- Lräkningarna. Troligen föreligger även
ett systematiskt fel i bruttoinkomstbe- räkningarna, eftersom uppdelningen av inkomsten mellan företags- och hus— hållssektorn sker med användande av en omfattande restpost. Denna har i nationalräkenskaperna fastställts på grundval av 1958 års sparundersök- ning; för övriga år antas den — scha- blonmässigt _ öka i takt med de en- skilda företagarnas (exkl. jordbruk och skogsbruk) inkomster. Förmodan att systematiska fel föreligger styrkes av den iakttagelsen att medan hushålls— sektorns residualer ökar i negativ rikt— ning ökar företagssektorns residualer i positiv riktning under perioden 1955 _1964. Det försök som har gjorts att sektorfördela allmänhetens kreditutbud ger i varje fall mera rimliga siffror för företagens likviditetstillskott än de som skulle ha erhållits om samtliga resi- dualer hade lagts i denna sektor. Även om kalkylresultatet bör tolkas med stor försiktighet kan siffrorna för företa- gens monetära utbud sägas indikera ut- vecklingen av likviditeten. Företagens och hushållens utbud på kreditmarkna- den och de därmed sammanhängande residualerna återfinns i tabell C, avrun- dade med hänsyn till osäkerhetsmargi- nalerna. Utbudet har även delats upp på sedelinnehav, bankinlåning, avsättning till investeringsfonderna och värdepap- persförvärv.
För tioårsperioden visar residualerna en tämligen stabil utveckling. I de pro- gnoskalkyler som behandlas i kapitel 2 har det därför ansetts berättigat att »normala» värden på residualerna sät- tes in i tabellerna.
1 Meddelanden från konjunkturinstitutet Serie B nr 33. Kvoten mellan sparandet och bruttoinvesteringarna uppgår i denna under— sökning till ca 50 procent. Detta procenttal har sedan applicerats på de i nationalräken— skaperna redovisade investeringar, vilka hu- vudsakligen kan hänföras till egna företagare.
1335. Tabell C. Hushållens och företagens monetära utbud och residualer 1955—1964
Miljoner kronor
1955 1956|1957 1958 1959 1960 1961|1962|1963 1964
1. Hushållens utlå- ning på kredit- marknaden (ta— bell A: 4e, rad 5) 2 050 2 050 2 250 2 400 2 000 2 800 2 200 4 200 4 650 5 200 därav: förändr. i se- delinnehav . . . 200 250 250 200 150 350 300 450 500 550 värdepappers- förvärv ...... 350 150 250 300 150 150 250 350 400 600 bankinlåniug . 1 500 1 650 1 750 1 900 1 700 2 300 1 650 3 400 3 750 4 050 2. Differens mellan hushållens mone— tära sparande beräknat enligt nationalräken- skaperna resp. kreditmarknads- statistiken(tabell A: 4 e, rad 3) ... — 200 — 200 — 250 250 450 — 500 — 1 200 — 400 — 100 - 600 3. Företagens utlå- ning på kredit- marknaden (ta- bell A: 4 d, rad5) — 550 200 650 1 050 3 450 550 1 800 650 1 050 1 800 därav: investerings- fonder ....... 0 50 100 100 50 850 100 -350 0 100 värdepappers-
förvärv ...... — 50 50 — 150 — 200 100 1 100 400 150 50 200 bankinlåning . . . — 500 100 700 1 150 3 300 — 1 400 1 300 850 1 000 1 500
4. Differens mellan företagens mone- tära sparande beräknat enligt nationalräken— skaperna resp. kreditmarknads— statistiken a. utan residual i bostadssek— torn (tabell _ A: 4 b, rad 3). 750 1 050 800 150 150 950 2 650 1 000 1 000 2 450 b. med residual i bostadssek- torn (tabell = | A: (i (t, rad 3) 1 400 1 500 1 250 450 750 1 350 3 350 1 850 1 900 3 450, Anm. Siffrorna är avrundade och har hämtats ur tabellerna i appendix A. Uppdelningen av ' det monetära utbudet på olika kategorier av finansiella tillgångar har gjorts på grundval av kreditmarknadsmatriserna i Appendix B. Uppgifterna för värdepappersförvärv bygger på grova uppskattningar. Hushållens värdepappersförvärv torde vara underskattat för 1959 och över— skattat för 1964.
gifter om kreditgivningen till denna sektor på den reguljära kreditmarkna- Bostadssektorns finansiella sparande den, den statliga kreditgivningen och- kan, som nämnts, beräknas utifrån upp- hushållens kontantinsats vid egnahems-
1.6. Kreditgivningen till bostadssektorn
investeringar. Bruttoinkomsten beräk- nas därpå som differensen mellan brut— toinvestering och finansiellt sparande. I nationalräkenskaperna räknas i hus- hållens bruttoinkomst nettohyresvärdet av egna hem (det ingår även i konsum- tionen). Bruttohyresvärdet imputeras som inkomst sedan bl. a. avskrivningar, reparations- och underhållskostnader fråndragits. De nyssnämnda avdrags- posterna ingår i bostadssektorns brut- toinkomst.
Man kan i stället för ovan beskrivna indirekta metod, som motsvarar fram— ställningen i tabellerna A:3 och A:4, även välja en direkt metod för att be- räkna sektorns bruttoinkomst. Denna är visserligen också behäftad med fel på grund av statistikens bristfällighet, men ansluter närmare till analysen av bostadssektorns kreditförsörjning. En särskild uppskattning görs av amorte- ringarna på bostadskrediter. Enligt denna alternativa metod kan två del- sektorer särskiljas, nämligen »hushål- lens» egnahemsinvesteringar och des- sas finansiering' och »företageus» bo- stadsinvesteringar.1 Till hushållens eg- nahemsinvesteringar räknas den del av småhusbyggandet som utförts av bygg- herrar inom den privata sektorn. På så sätt görs en uppskattning av de investe- ringar som hänför sig till hus avsedda att bebos av ägaren.2 Bruttoinkomsten för denna delsektor beräknas som sum- man av hushållens utgifter för repara- tion och underhåll och uppskattade amorteringar på egnahemskrediter. Detta innebär att reparation och under- håll — skönsmässigt -— i sin helhet an- tages finansieras direkt ur hushållsin— komsterna i stället för genom krediter. (De egnahemsamorteringar som beräk- nas på grundval av kreditmarknads- statistiken stämmer tämligen väl över- ens med nationalräkenskapernas egna- hemsavskrivningar, vilka är beräknade
som en viss procent av värdet av små- husbeståndet.) Bruttoinkomsten i »fö- retagens» bostadssektor motsvarar det uppskattade värdet av amorteringarna på de krediter som hänför sig till den— na delsektor.3 Det på så sätt beräknade finansiella sparandet stämmer inte helt överens med summan av direkt kredit— givning och kreditgivning på den re— guljära kreditmarknaden. De residua- ler som uppstår har i sin helhet lagts i »företagets» delsektor (tabell A: 6 b2).
1 Här bör påpekas att bostadssektorn endast är en »investeringssektor», kreditgivningen avser endast nyuppförande och reparation och underhåll. »Inkomsten» i denna sektor avser finansieringen av investeringarna. ” SOS Bostadsbyggandet 1964, tabell 15. Andelen har sjunkit från 92 procent år 1955 till 82 procent år 1964. 3 Uppskattningen av bostadssektorns amor- teringar sker enligt följande. Kreditgivningen till bostadssektorn sker i tre former, nämligen hushållens kontantinsatser, den statliga kre- ditgivningen och övrig kreditgivning. De två sistnämnda redovisas som nettokreditgivning i kreditmarknadsmatriserna. Bruttokreditgiv- ningen, och därmed amorteringarna, kan en- dast beräknas approximativt. Denna avser obligationer eller lån. Obligationsamorte- ringarna för hela kreditmarknaden har upp- skattats på grundval av Svenska Bankföre- ningens obligationsstatistik. Särskilda beräk- ningar har utförts för egnahems- och övriga bostadslån från bostadsstyrelsen, sparbanker- na, postbanken, affärsbankerna och de enskilda försäkringsinrättningarna. Amorteringarnas storlek i förhållande till brutto- eller nettokreditgivningen kan bedö- mas enligt följande. Antag att bruttokredit- givningen (B) under en längre period ökar med en viss procent per år (i):
100 + i
B! = P Bl—i; P =%— Amorteringarna (A) under ett visst är uppgår i så fall till
At: aBt_1 + aB,_, . . . aB,_,, där a = amorteringsprocenten; n = amorte-
ringstiden . 1 (. 1 ) a -— _— * in in" 1 1 —5 Enligt en grov kalkyl uppgår under perioden 1955—1964 amorteringarna till 25 procent av bruttokreditgivningen, vilket är förenligt med en genomsnittslöptid för krediterna på ungefär 40 år.
Detta skrives A, =
I de alternativa kalkylerna för bo- stadssektorn i tabell A: 5 och A: 6 ingår alltså ändrade uppgifter för bruttoin- komst, finansiellt sparande och residua— ler. Motsvarande ändringar blir nöd- vändiga för den som restpost beräkna- de sektorn »övriga företag», vilka ävenledes redovisas i de nämnda tabel- lerna.
Bostadssektorns residualer är nega- tiva, dvs. kreditgivningen enligt kredit- marknadsstatistiken är större än det framräknade finansieringsbehovet. En
förklarande faktor är det förhållandet att kreditmarknadsstatistiken inklude- rar krediter som inte avser bostadsin- vesteringar utan blott beviljas med bo- städer som säkerhet. I statistiken ingår även vissa krediter med vilka värde- stegringar finansieras vid omsättningen av gamla fastigheter. Den nyss bekriv- na beräkningsmetoden för bostadssek— torn, med motsvarande ändringar i fö- retagssektorn, kommer genomgående att användas i kapitel 2 av denna bilaga i vilken prognosen för 1970 beskrives.
Utgångspunkt för analysen av den fi- nansiella utvecklingen är försörjnings- balansen för 1970. I följande tabell D motsvarar siffrorna i »ojusterade pri- ser» tabell 5: 1 i Svensk Ekonomi 1966 _1970. Analysen utförs helt i fasta —— 1965 års -— priser bortsett från att vissa justeringar införts med hänsyn till förändringar i de relativa priserna. För det första har den offentliga kon-
2. Finansiell utveckling, kreditmarknad och aspekter på den offentliga budgetutvecklingen 1965—1970
sumtionen höjts med hänsyn till löne- stegringen inom den offentliga sektorn. Inom övriga sektorer »döljes» lönesteg- ringar av en motsvarande förbättring av produktiviteten. Efterfrågekalkylen för den offentliga konsumtionen avser emellertid inte varor och tjänster utan arbetskraftsbehov. Eventuella produk- tivitetsstegringar i den offentliga sek- torn torde på ett icke urskiljbart sätt
Tabell D. Försörjningsbalans 1964 och 1970 Miljoner kronor. 1964 i löpande priser, 1970 i 1965 års priser
1964 års 1965 års ojus- . . priser terade priser 1965 års justerade priser 1964 1970 Alt. A 1970 Alt. B 1970 Tillgång Bruttonationalprodukt ............ 97 880 131 200 134 720 135 000 Användning Privat konsumtion ................ 51 640 66 600 67 400 67 400 Offentlig konsumtion ............. 13 830 19 400 21 720 22 000 Bruttoinvestering ................. 31 440 44 400 44 800 44 800 S:a konsumtion och investering . . . . 96 910 130 400 133 920 134 200 Lagerförändring .................. +1 030 +900 +900 +900 Bytesbalansens saldo .............. — 60 — 100 — 100 — 100
Anm. Försörjningsbalansens siffror för 1970 är identiska med dem som presenterats i tabell 5: 1 i Svensk Ekonomi 1966—1970, SOU 1966: 1; de har dock räknats om till 1965 års priser. Härvid har använts prisindexar för de olika komponenterna i balansen. Hänsyn har inte tagits till framtida förändringar i prisstrukturen (ojusterade priser). I nationalräkenskaperna förut- sättes att någon produktivitetsförbättring inte uppträder i den offentliga sektorn. Lönerna i denna sektor kan dock antas följa lönerna i den privata sektorn, vilka i stort sett bestämmes av produktivitetsökningen, som i långtidsutredningen har antagits uppgå till knappt 4 procent årligen. Siffran för den offentliga konsumtionen, som till två tredjedelar består av löner, och siffran för bruttonationalprodukten har följaktligen höjts upp. Siffrorna har även justerats för effekten av höjningen av den allmänna varuskatten från 6,4 till 10 procent i mitten av 1965, (justerade priser).
Beträffande inkomstfördelningen presenteras här två alternativ nämligen A och B. Det förut- sättes att fortsatta höjningar av arbetsgivaravgifterna till ATP bäres antingen av hushållen, alt. A, eller av arbetsgivarna, alt. B.
% J
vara implicerade i själva sysselsätt- ningsprognosen. Antagandet att de of- fentliga lönerna följer löneutvecklingen i de icke-offentliga sektorerna innebär härigenom en relativ prisstegring för den offentliga konsumtionen, vilket bl.a. påverkar budgetutfallet och bör explicit redovisas i en analys av den finansiella utvecklingen. En ytterligare korrektion har gjorts med hänsyn till höjningen av den allmänna varuskatten i mitten av 1965. Denna höjning inne— bär att skattesatsen, per helår räknat, blir högre efter 1965. Investeringarna och konsumtionen, som i försörjnings- balansen är angivna i 1965 års priser, bör uppjusteras motsvarande.
Utgångspunkt för den fortsatta ana— lysen är fördelningen av det finansiella sparandet mellan de olika sektorerna inom samhällsekonomin. I första hand är det av intresse att särskilja den of— fentliga sektorn, företagssektorn och hushållssektorn. Underlaget till dessa sektorers utgiftsprognoser utgörs av den justerade försörjningsbalansen i tabell D. För en beräkning av det fi- nansiella sparandet erfordras även kal- kyler för sektorernas disponibla in- komster. En sektors disponibla inkomst bestämmes av bruttoinkomstfördelning- en och inkomstomfördelningen genom avgifter, skatter och andra transfere- ringar. Dct är svårt att förutse hur inkomstfördelningen kommer att gestal- ta sig år 1970. Som ett »neutralt» alter- nativ har vi förutsatt att 1964 års in- komstfördelning kommer att bestå.1 Det- ta antagande kan emellertid ges olika innebörd.
Alternativ A. Om hushållssektorn kommer att bära incidensen av ATP- avgiftshöjningarna innebär detta att bruttoinkomsten 1970 inklusive arbets- givaravgifterna utgör en, jämfört med 1964, oförändrad andel av BNP till fak- torpriser, nämligen 78,7 procent.
Alternativ B. Det andra alternativet implicerar att företagen bär incidensen av avgiftshöjningen. Hushållens in— komstandel exklusive avgifterna bibe- hålles oförändrad till 76,6 procent av BNP.
I det följande betraktas alternativ A, som är mest gynnsamt för företagssek- torn, som huvudalternativ. Utifrån en given inkomstfördelning kan man, via beräkningar av inkomstomfördelningen, komma fram till den sektorsfördelade disponibelinkomsten. Kalkylerna härför framgår av tabell E.
Inkomstomfördelningen är, förutom vad som avser de direkta och indirekta skatterna, i stor utsträckning bestämd av redan fastställda program för so— cialpolitiken, utbetalningarna från AP- fonderna samt av trenden för den pri- vata försäkringsverksamheten. Därtill kommer folkpensionerna som ökar i takt med den väntade befolkningsök- ningen i pensionsåldrarna samt den beslutade standardhöjningen för pen- sionärerna. Även barnbidragen och studiebidragen bestämmes av befolk- ningsutvecklingen för de berörda grup- perna och den beslutade standardhöj- ningen. Avgifterna till den offentliga sektorn förutsättes öka parallellt med bruttonationalprodukten. Hushållens kapitalinkomster _ nettot av räntor och utdelningar — har ökat i jämn takt under tidigare år. I kalkylen för 1970 leder institutionella förändringar och sparandeutvecklingen inom företagssek- torn till betydande ändringar av detta netto. Även det offentligas räntenetto varierar avsevärt i samband med olika alternativ för budgetutvecklingen, så- som beskrives nedan. Prognosen för för-
1 1970 års inkomstfördelning beskrives som andelen av hushållens bruttoinkomst av BNP till faktorpriser. Vissa implikationer av detta antagande för företagens inkomstandel i sam— band med ökningen av de indirekta skatterna diskuterades i anslutning till Tabell B.
Tabell E. Inkomster, utgifter och sparande 1964 och 19 70 Miljoner kronor, 1964 i löpande priser, 1970 i 1965 års priser
Skattealternativ ]: Oförändrade skattesatser —— Prisaltemaliu: Prisstegring 0 procent
a. Offentliga b. Privata och
myndigheter offentliga företag c. Hushåll d' Summa
Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B 1964 1964 1964 1964 1970 1970 1970 1970 1970 1970 1970 1970
Bruttoinkomst. . . . . . . . . — -— —— 28 645 40 280 38 820 69 230 94 440 96 180 97 875 134 720 135 000 Direkta skatter. . . . . . . . 18 310 26 820 27 600 —1 368 —2 400 —2 300 —16 942 —24 420 —25 300 — —— —— (prisalt. 2 %). . . . . . . . . . (27 990) (28 770) (—25 590) (—26 470) (prisalt. 4 %). . . . . . (29 220) (30 000) (—26 820) (—27 700) Indirekta skatter minus subventioner. . . . . . . . . . 9 917 15 350 15 350 —9 917 —15 350 -15 350 — — —— Transfereringar. . . . —7 501 —12 100 —12 100 927 1 750 1 750 6 574 10 350 10 350 —— — — Avgifter. . . . . . . . . . . . . . 1 392 1 850 1 850 —363 —550 -550 -—1 029 —1 300 —1 300 — — —— Räntor och utdelningar (netto). . . . . . . . . . . . 87 —250 -250 —841 —50 -250 754 300 500 —— —— — Försäkringsnetto. . . . . . -1 833 —2 130 —2 150 3 597 5 150 5 260 —1 764 — 3020 —3 110 — — — Disponibel inkomst (Summa 1—7). . . . . 20 372 29 540 30 300 20 680 28 830 27 380 56 823 76 350 77 320 97 875 134 720 135 000 Konsumtion. . . . . . . . . . . 13 826 21 720 22 000 944 1 300 1 300 50 694 66 100 66 100 65 464 89 120 89 400 Bruttoinvestering. . . . . . 7 097 9 600 9 600 25 378 36 100 36 100 — —— — 32 475 45 700 45 700 Finansiellt sparande (8—9—10) . . . . . . . . . . . . —551 —1 780 —1 300 —5 642 —8 570 —10 020 6 129 10 250 11 220 —64 —100 —100
vid cfS emo Sw dd— HH
Anm. Siffrorna för 1970 avser 1965 års priser; fastprisbcräkningen medför komplikationer vilka beskrivs nedan.
Bruttoinkomst. Grundläggande för den primära inkomstfördelningen är antagandet beträffande incidensen av ATP-arbetsgivaravgifternas höjningar fram till 1970. Förutsättningen enligt alternativ B är, att både företagens bruttoinkomster och lönesumman i den privata sektorn exklusive arbets- givaravgifterna till ATP stiger i samma takt som bruttonationalprodukten dvs. med 4,2 procent årligen. Ökningen i nämnda lönesumma motsvarar dels en årlig med produktivitetsstegringen parallell ökning av genomsnittslönen med 3,9 procent, dels en årlig ökning av sysselsättningen på 0,3 pro— cent. Därtill kommer även ökningen av lönesumman i den offentliga sektorn. Lönesumman i denna sektor stiger dels volymmässigt med 5 procent per är, dels på grund av en antagen lönestegring i takt med produktivitetsutvecklingen med 3,9 procent per år. Den totala stegringen av hushålls- inkomsterna uppgår till ca 4,8 procent årligen.
Enligt alternativ A beräknas lönesumman i den privata sektorn inklusive arbetsgivaravgifterna till ATP stiga i samma takt som bruttonational— produkten. Även i den offentliga sektorn antages avgiftshöjningen belasta arbetsgivarna. Hushållsinkomsternas totala stegring uppgår till ca 4,3 procent årligen.
Direkta skatter. Företagens direkta skatter förutsättes öka i takt med sektorinkomsten. I siffrorna ingår en korrektionspost med hänsyn till efter- skottsbetalningar, varigenom nationalräkenskapernas siffror ställs på »kassabas». Hushållens direkta skatter har beräknats under förutsättning att skattesatserna förblir oförändrade, 1966 års skattesatsändringar har dock beaktats i kalkylen. Siffrorna i rad 2 avser konstant prisnivå, uppgifterna inom parentes, vilka avser olika prisstegringsalternativ, diskuteras utförligare i texten.
Beräkningen av de indirekta skatterna (inkl. tullarna) bygger på förutsättningar beträffande den reala utvecklingen. Tulluppbörden beräknas förbli ungefär oförändrad eftersom den ökade importvolymen motsvaras av vissa tullsänkningar. Övriga skattesatser förblir oförändrade; omsättningsskatten uppgår dock till 10 procent efter att ha legat på ca 8,2 procent år 1965 (6,4 procent under första halvåret, 10 procent under andra halvåret). Kom- munernas netto av subventioner till företagen minus inlevererade vinster har ökat avsevärt under senare år och beräknas komma att öka ytterligare, om än i något lägre takt. Transfereringarna. Vid beräkningen har hänsyn tagits till redan fattade utgiftsbeslut samt förutsedda förändringar i befolkningens tillväxt och åldersfördelning. Folkpensionerna har t. ex. beräknats med hänsyn till den förväntade befolkningsökningen i pensionsåldrarna samt den beslutade standardutvecklingen. Liknande beräkningar föreligger för barnbidragen, studiebidragen osv.
Avgifterna förutsättes växa i takt med bruttonationalprodukten.
Räntor och utdelningar för den offentliga sektorn avser räntor på utestående statsskuld, ränteintäkter från bostadslånegivningen och utdelningar från kommunala företag. Nettot av statens positiva och kommunernas negativa saldo har under en tioårsperiod, med undantag för åren 1960 och 1961, varit i stort sett oförändrat. I samband med förändringar i sektorernas finansieringsbehov uppstår betydande förändringar i räntebetalning- arna vilka beskrives i texten.
Försäkringsnettot. Totala inbetalningen till ATP beräknas år 1970 uppgå till 5 000 mkr enligt alternativ A, till 5 120 mkr enligt alternativ B. Det offentligas inbetalning av ATP-avgifter beräknas öka i takt med den offentliga konsumtionen till 800 mkr resp. 900 mkr år 1970.
Det offentligas bidrag till sjukförsäkringen beräknas uppgå till 1 250 mkr.
Hushållssektorns försäkringsnetto inkluderar utfall av ATP och sjukförsäkring minus egna och de privata arbetsgivarnas inbetalningar samt nettot av liv- och pensionsförsäkringar. Premieinbetalningen från privata arbetsgivare till ATP beräknas uppgå till 3820 mkr resp. 3920 mkr år 1970, pensionsutbetalningarna till 900 mkr. Sjukförsäkringsnettot förblir ungefär oförändrat. Prognosen för de enskilda försäkringsinrättningarna tyder på en ökning av försäkringsnettot med ca 400 mkr, en ökning som huvudsakligen hänför sig till sakförsäkringen. IQnationalräkenskaperna räknas till den enskilda försäkringssektorn även FRI-fonderna. Eftersom utbetalningarna från dessa fonder år 1970 beräknas komma i nivå med premiein- betalningarna förblir den enskilda försäkringssektorns totala försäkringsnetto ungefär konstant, såsom framgår av tabell H.
Konsumtion och investering. Siffrorna motsvarar de som redovisats i försörjningsbalansen i tabell D. Företagens konsumtion avser bank- och för-
säkringstjanster och har antagits stiga i takt med bruttonationalprodukten.
140 säkringsnettot behandlas mera utförligt i anslutning till tabell H, där försäk- ringssektorn bryts ut ur företagssektorn, och fondbildningen inom de olika för- säkringsinstituten diskuteras närmare. De i det föregående nämnda posterna i beräkningen av det finansiella spa- randet inom den offentliga och privata sektorn kompletteras med prognosen för det totala finansiella sparandet inom samhällsekonomin som är lika med by- tesbalansens saldo (tabell E, rad 11). Tabell E avser det fall då nuvarande skattesatser förblir oförändrade (skat- tealternativ I). Det sätt på vilket de in- direkta skatterna införes i denna ta- bell innebär, att de oförändrade satser- na för dessa skatter även medför oför- ändrade relativa priser på de varor som berörs. De ökade skatter som föranleds av den ökade utgiftsvolymen bäres en- ligt denna. kalkylen av företagssek- torn.1 Såsom framgår av det följande föreligger det skäl att närmare granska detta antagande. Beträffande företags— skatterna är utgångspunkten en erfaren- hetsmässigt fastställd relation mellan bruttoinkomsten i denna sektor och de direkta skatterna.
2.1 . Skattealternativ — en kalkyl
Syftet med kalkylen är i första hand att undersöka huruvida samhällseko- nomisk balans föreligger år 1970 i den bemärkelse, att den privata konsum- tionsefterfrågan motsvarar utrymmet för konsumtionen enligt långtidsutred— ningens kalkyler. Utgångspunkt för denna undersökning är det fall i vilket skattesatserna förbli oförändrade fram till 1970 — Skattealternativ 1. För att eliminera den balansbrist som kan upp- stå under dessa förutsättningar skulle ekonomisk-politiska instrument av olika slag kunna komma till användning. Föl— jande framställning begränsas dock till
att endast avse finanspolitiska aspekter. Dessa presenteras som konkreta exem- pel i skattealternativ II resp. III.
Skattealternativ I: Oförändrade skattesatser
Kalkylen i tabell E enligt alternativ I illustrerar realkalkylernas finansiella konsekvenser vid oförändrade skatte- satser. Effekten av den allmänna varu- skattens höjning år 1965 och de för- ändringar av de direkta skatterna som redan var beslutade vid slutet av 1965 har beaktats; för övrigt förutsättes dock att inte några ändringar av skattesyste- met vidtages. De intäkter av de direkta skatterna som med nuvarande skatteska- lor svarar mot hushållens olika in- komstalternativ framgår av rad 2 i ta- bell E. Skatteintäkterna avser en se- dan 1965 oförändrad prisnivå. Inom parentes redovisas skatteintäkterna vid olika prisstegringsalternativ. Samtliga uppgifter i tabellen avser 1965 års pri- ser, skattebeloppen inom parentes åter- ger således skatteskalornas renodlade progressivitetseffekt som följd av en allmän prisstegring (ca 600 miljoner kronor för varje procent årlig prissteg- ring åren 1965—1970).2 Vid den för noll procents årlig prisstegring angiv- na skattenivån uppgår hushållssektorns disponibla inkomster till 76 350 respek-
1 Vi bortser här från effekten av satshöj- ningen för omsättningsskattcn år 1965, som beskrives i anmärkningen till tabell D. ” Skattealternativet »oförändrade skattesat- ser» i tabell E innebär i själva verket en ökning av det direkta skattetrycket jämfört med 1964. De direkta skatterna, som år 1964 utgjorde 24,5 procent av hushållens bruttoinkomster, beräknas uppgå till omkring 27,5 procent år 1970. Skattekvoten var betydligt högre 1965 än 1964, nämligen 26,9 procent. Detta kan dock hänföras till vissa speciella omständig- heter. Förutom en höjning av såväl de statliga som de kommunala skattesatserna var fyll- nadsbetalningarna mycket omfattande medan skatteåterbäringarna var ringa. 1964 års tabel- ler för beräkning av preliminär skatt var också tilltagna i underkant, vilket rättades till år 1965.
tive 77 320 miljoner kronor, beroende på vilken bruttoinkomstfördelning man förutsätter. I försörjningsbalansen räk- nas med en ökning av den privata kon- sumtionen med 3,4 procent årligen. Konsumtionen uppgår då (inkl. allmän- na varuskatten) till 66 100 miljoner kronor (sektor c, rad 9). För hushålls- sektorn föreligger ett tämligen stabilt samband mellan disponibel inkomst och konsumtion. Detta möjliggör en beräk- ning av konsumtionsefterfrågan vid en viss disponibel inkomst. Man kan även utnyttja detta samband på omvänt sätt och beräkna hur stor disponibel in- komst som erfordras för att åstadkom- ma en konsumtionsefterfrågan motsva- rande det kalkylerade »utrymmet».1 Av sambandsekvationen framgår; att jäm- vikt mellan efterfrågan och utrymme fö- religger om den disponibla inkomsten uppgår till 74 000 miljoner kronor (jfr tabell Fc, rad 8). Vid oförändrade skat- tesatser överstiger alltså den i tabell E erhållna disponibelinkomsten — både enligt alt. A och alt. B -— jämviktsni- vån. Denna divergens motsvarar ett »skattegap»: skattesatserna betraktas som instrumentvariabel i denna kalkyl. Själva konsumtionsefterfrågeöverskot- tet, »konsumtionsgapet», är mindre än skattegapet eftersom endast en del av inkomsten medför konsumtionsefter- frågan (den marginella konsumtions— benägenheten understiger 1). Enligt de olika pris- och inkomstalternativen får gapkalkylen följande utseende.
Konsumtionsgap
Miljoner kronor, 1965 års pri—ser. (Den marginella konsumtionskvoten antas uppgå till 0,8)
Prisstegringsalternativ: Alt. A Alt. B 0 procent ................. 1 900 2 600 2 procent ................. 1 000 1 600 4 procent ................. 0 600
Skattegap Miljoner kronor, 1965 års priser Prisstegringsalternativ:
0 procent ................. 2 400 3 200 2 procent ................. 1 250 2 000 4 procent ................. O 750
Konsumtions- och skattegapen beräk- nas som avvikelser från jämviktsläget på konsumtionsvarumarknaderna. Jäm— vikt föreligger, såsom nämnts tidigare, om hushållens disponibla inkomster är av sådan storlek att konsumtionsefter— frågan — beräknad enligt konsumtions— funktionen -— är lika med konsum— tionsutrymmet enligt långtidsutredning— en. Den konsumtionsfunktion som an- vänts avser ett funktionellt samband i fasta priser. Frågan är nu på vilket sätt förändringar av den allmänna varu- skatten kan införas i fastpriskalkylen. Skattehöjningen i mitten av 1965 ger i en fastpriskalkyl för 1970 en relativ prisstegringseffekt för den privata kon- sumtionen på 800 miljoner kronor. Be- tydelsen av denna skattehöjning för gap- kalkylen kan anges med hjälp av föl- jande alternativ.
1 Vid estimering av volymsambandet har konjunkturinstitutets konsumtionsfunktion kommit till användning. Den har följande ut- seende.
Ct = 3 548 + 0,8261 dY;
Hushållssektorns konsumtion (C) förklaras med hjälp av de disponibla inkomsterna (d Y). Konsumtion och inkomst i denna funktion av- ser fasta priser. _
Att vända på sambandet och bestämma dY med hjälp av C är inte någon invändningsfri metod ur statistisk synpunkt. (Jfr HAAVELMO, The Probability Approach in Econometrics. ' Supplement till Econometrica, Vol. 12, 1944). Det estimerade värdet torde dock väl kunna användas i en kalkyl av det här slaget.
Konsumtionsgapkalkylen bygger på förut— sättningen att den marginella konsumtions— benägenheten är stabil. (Vi kan här bortse ifrån konjunkturella förändringar i inkomsterna och konsumtionsbenägenheten). Konsumtionsbe- nägenheten kan emellertid komma att öka, snarare än att förbli konstant, på grund av pensionärernas och de minderåriga barnens ökade andel av befolkningen. Gapkalkylen är ur den synpunkten en minimumkalkyl.
För det första kan man förutsätta att höjningen av den allmänna varuskotten inte —- åtminstone på längre sikt — på- verkar konsumtions— eller sparbenägen- heten. På kort sikt torde visserligen skattehöjningar kunna verka konsum- tionsfrämjande, om köprushen före skat— tehöjningen är större än det följande konsumtionsbortfallet. Antagandet om en oförändrad sparkvot avser emeller- tid en längre period: de uppgifter som ligger till grund för konsumtionsfunk- tionen avser en period under vilken flera skattehöjningar har ägt rum och även under prognosperioden skulle fle- ra skattehöjningar kunna inträffa. 1970 års jämviktsnivå för den disponibla in- komsten beräknas i detta fall enligt följande:
K+800=de
K: konsumtionsutrymme i fasta priser enligt långtidsutredningen 800: prisstegringseffekt för den privata konsumtionen p. g. a. 1965 års höj— ning av den allmänna varuskatten k: den marginella konsumtionsbenä- genheten
dY: hushållens disponibla inkomster
Detta alternativ har valts för fram— ställningen i tabell F. Denna tabell är i första hand avsedd att visa det finan- siella sparandets utveckling samt att ut- göra underlag till- kreditmarknadsmatri- serna.
För det andra kan man som nämnts förutsätta att höjningar av den allmän- na varuskatten verkar konsumtions-'
främjande. Vid beräkningen av de kon— ” sumtions- och skattegap som nämns i texten och som även använts i kapitel 5 i huvudrapporten, har förutsatts att hela 1965 års prisstegring motsvaras av en sparande minskning, dvs K : k dY.
Det är ytterst svårt att avgöra vilken metod som är att föredraga; under alla
förhållanden måste prognoser beträf- fande skatteincidensen och dess effekt på sparandet bli mycket osäkra.
Enligt skattealternativ III slutligen skall skattegapet slutas genom ytterli- gare höjningar av den allmänna varu- skatten. Vid beräkningen av storleken av det gap som skall slutas har antagits att 1965 års skattehöjning inte påverkar sparkvoten.
Som framgår av ovanstående gapkal- kyl påverkar valet mellan olika inkomst- fördelningsalternativ konsumtionsefter- frågeöverskottet med ca 650 miljoner kronor och skattegapet med ca 800 miljoner kronor. I gapkalkylen demon- streras även effekten av prisstegringar på skatteintäkterna som följer av skat— tesystemets inbyggda progressivitet. Varje procent årlig prisstegring under perioden 1965—1970 leder till en höj— ning av hushållens direkta skatter på ca 600 miljoner kronor (i fasta pri- ser) är 1970. En högre prisstegringstakt medför att skattegapet och konsum- tionsgapet reduceras; gapet skulle en- ligt tabellen t.o.m. slutas vid 4 pro- cents prisstegring och förutsatt att hus- hållen bär ATP-incidensen.
Skattealternativ II: Konsumtionsgapet elimineras genom höjning av hushållens direkta skatter
I tabell F redovisas en jämviktskalkyl för den privata konsumtionsefterfrå- gan och konsumtionsutrymmet. Den med konsumtionsutrymmet konsistenta »jämviktsinkomsten» har alltså satts in i tabellen (både för alt. A och B). De gap som uppkommer i skattealternativ I (oförändrade skattesatser) har slutits genom en höjning av hushållens direkta skattesatser. Det är härvidlag av under- ordnad betydelse vilken pristegrings- takt man väljer: gapet slutes genom en kombination av effekter av progressivi- teten i skattesystemet och därutöver er—
forderliga skattesatshöjningar. Siffror- na för bruttoinkomst, indirekta skatter, transfereringar, avgifter och försäk- ringsnetto motsvarar uppgifterna i ta- bell E.
Som framgår av tabell F jämfört med E kommer skattesatshöjningen också att få effekt på det offentligas räntenet- to: upplåningsbehov och räntebörda minskar vid skärpningen av skattepo— litiken. Det upplåningsbehov 1970 som framkommer enligt skattealternativ I respektive II har antagits uppstå ge- nom linjär tillväxt från utgångsåret. På detta för hela perioden kumulerade fi- nansieringsbehov har en räntesats på 4 procent applicerats.1 Företagssektorns upplåningsbehov ökar —- en mera detal- jerad beskrivning kommer att lämnas i anslutning till delkalkylerna för före- tagssektorn. Allmänna pensionsfondens räntenetto beräknas år 1970 ha ökat med ca en miljard kronor, samtidigt som företagens kalkylerade upplånings- behov medför en ökning av ränteutgif- terna, utöver trendnivån, med ca en halv miljard kronor (beräkningsmeto- den är analog med den som beskrivits för den offentliga budgetutvecklingen). Utvecklingen i nyssnämnda sektorer implicerar ett betydande bortfall av kapitalinkomster för hushållens del, jämfört med det värde som erhålls ge- nom trendextrapolering.
2.2. Budgetutvecklingen och skatterna
Kalkylen ger inget besked om-hur den offentliga sektorns budgetutveckling kommer att gestalta sig för kommuner- na respektive staten. Bland annat ge- nom statsbidragen till kommunerna är dessas finansiella sparande beroende av den statliga budgetpolitiken. Vidare kan kommunernas upplåningsmöjlighe- ter påverkas av penningpolitiken. Vi kan som ett exempel förutsätta att kom-
munerna år 1970 uppnår ett utgiftsövcr- skott och motsvarande upplåningsbehov på en halv miljard kronor, vilket mot- svarar en »normal» upplåning (genom- snittet för perioden 1955—1964). Kom- munernas inkomst- och utgiftsutveck- ling samt det postulerade upplånings- behovet ger upphov till följande skatte- kalkyl.
Kommunernas finansiella sparande
år 1970
Försämring (-—) eller förbättring (+) av det finansiella sparandet mellan 1965 och 1970 på grund av följande inkomst- och utgiftsförändringar (mil- joner kronor, 1965 års priser).
Indirekta skatter, subventio-
ner ..................... (0) Avgifter .................. + 250 Transfereringar till företag”. . — 500 Transfereringar till hushålla . —— 250 Räntor ................... (0) Sjukförsäkringsbidrag ...... (0) Arbetsgivaravgifter (ATP) . . —— 250 Konsumtion ............... -— 3 500 Bruttoinvestering .......... — 1 000
Summa -— 5 250 (a)
Vid oförändrade skattesatser och oföränd- rade statsbidrag -förbättras sparandet p. g. a. intäktsökningen för de direkta skatterna med ...................... + 2 750 (b) Ett skattegap uppstår som uppgår till ................ — 2 500 (a—b)
För att nedbringa 1965 års upplåning på omkring 1 miljard kronor till ett »normalt» upplåningsbehov enfordras ytterligare en budgetförstärkning på ca 500 miljoner kro— nor (c). Den sammanlagda skatteintäktsök- ningen på 3 000 miljoner kronor (a —b +c) motsvarar en utdebitering på ca kr 20: 75 år 1970, jämfört med kr 17:25 är 1965.
1 Denna låga räntesats motiveras med att kalkylen utförs i fasta priser. ” Transfereringarna till företagen beräknas enligt följande: inlevererade vinster ökar i takt med bruttonationalprodukten; investerings— bidragen i takt med de kommunala investe- ringarna. (Under senare år har kommunernas utgiftsnetto för de kommunala företagen ökat avsevärt). ” Transfereringarna till hushållen avseende folkpensionerna har antagits öka i takt med motsvarande statliga transfereringar; övriga transfereringar har förutsatts öka i takt med den kommunala konsumtionen.
Tabell F. Inkomster, utgifter och sparande 19 70 Miljoner kronor, 1965 års priser
Skattealternativ II: Höjning av de direkta skatterna för att sluta konsumtionsgapet inom hushållssektorn
a Offentliga b Privata och myndigheter offentliga företag 0 Hushåll d Summa Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B 1. Bruttoinkomst. —- — 40 280 38 820 94440 96 180 134 720 135 000 2. Direkta skatter 28 120 29 670 — 2 400 — 2 300— 25 720— 27 370 — _ 3. Indirekta skat- ter minus sub— ventioner ...... 15 350 15 350 —15 350 — 15 350 -— -— —— — 4, 5, 7. Transfereringar, avgifter, försäk- ringsnetto ..... - 12 380 — 12 400 6 350 6 460 6 030 5 940 — — 6. Räntor och utdelningar (netto) ........ 0 200 — 50 — 250 50 50 — _— 8. Disponibel in- komst (summa ' 1—7) ......... 31 090 32 820 28 830 27 380 74 800 74 800 134 720 135 000 9—10. Konsumtion, bruttoinveste— ring ........... 31 320 31 600 37 400 37 400 66 100 66 100 134 820 135 100 11. Finansiellt sparande (8—9—10) ..... — 230 1 220 — 8 570 — 10 020 8 700 8 700 — 100 — 100
Anm. Med undantag av de nedan nämnda posterna, vilka även'kursiveras i tabellen, stäm- mer uppgifterna överens med dem i tabell E. De direkta skatterna i hushållssektorn har höjts för att sluta det konsumtions- och skattegap som uppstår i denna sektor enligt tabell E.
Även räntor och utdelningar berörs av denna skattehöjning. Hushållens disponibla inkomst motsvarar jämvikten mellan konsumtionsefterfrågan och kon- sumtionsutrymmet; tabellen visar motsvarande förändringar i de övriga sektorernas disponibla inkomster och finansiella sparande.
Med utgångspunkt från den offentliga sektorns totala finansiella sparande (tabell Fa, alt. A) beräknas nu statens finansiella sparande som restpost. Det uppgår till ca 300 miljoner kronor. Ef- tersom kreditgivningen över budgeten uppskattas till 900 miljoner kronor (ta- bell J a1, rad 2) skulle den beräknade Skattehöjningen för kommunernas del implicera ett underskott på statens to— talbudget på omkring 600 miljoner kro- nor. Med de i exemplet givna förutsätt- ningarna skulle då en sänkning av de statliga skattesatserna kunna genomfö- ras.
Man kan givetvis också utgå från en
övre gräns för de statliga skatterna, t. ex. den vid vilken totalbudgeten ba- lanseras. I detta fall skulle de statliga skattesatserna kunna bibehållas unge— fär oförändrade. Progressiviteten skulle emellertid höja det genomsnittliga stat- liga skattetrycket -— hushållens skatter i procent av bruttoinkomsten -— från 10,4 resp. 12,0 procent åren 1964 och 1965 till ca 13 procent 1970.
Det kommunala finansieringsunder— skottet skulle uppgå till drygt en mil- jard kronor, vilket innebär att den kommunala skattesatsen endast behöver höjas till ca kr 20:-—— år 1970.
Skattealternativ III: Konsumtionsgapet elimineras genom en höjning av de in- direkta skatterna
Som framgår av tabell E medför in- komst- och utgiftsutvecklingen ett be- tydligt försämrat finansiellt sparande för företagssektorn. På utgiftssidan be- räknas bruttoinvesteringarnas andel av bruttonationalprodukten öka med 1 procent. På inkomstsidan är främst för- utsättningen beträffande den primära inkomstfördelningen av betydelse. Vi erinrar om att hushållens bruttoinkomst i procent av BNP förutsattes förbli un- gefär konstant. Eftersom nettot av in- direkta skatter och subventioner ökar, minskar företagens bruttoinkomstan- del efter avdrag för indirekta skatter och subventioner, d_vs. sparandet för- sämras.1 Man kommer här in på frågan om de indirekta skatternas roll i gap- kalkylen. I nationalräkenskaperna re- dovisas de indirekta skatterna i sin hel- het som en utgift för företagssektorn. Skatternas incidens bäres dock inte nödvändigtvis av företagssektorn. In- cidensen framgår av de relativa priser- na för de olika konsumtions— och in- vesteringskategorierna och av bruttoin- komstfördelningen. I inkomstfördel- ningen och priserna registreras i vad mån företagen har lyckats övervältra skatterna på avnämarna. I en prognos bör man följaktligen göra explicita an— taganden beträffande den relativa pris- utveckling som motsvarar den förutsed- da övervältringen.
Den primära effekten av de indirek- ta skattesatserna kan illustreras med följande exempel. Om de direkta skatte- satserna skulle förbli oförändrade upp- går hushållens disponibelinkomst 1970 till 76350 miljoner kronor (tabell Ec, alt. A). De motsvarande utgifterna för konsumtion beräknas, med hjälp av den tidigare nämnda konsumtionsfunktio- nen, uppgå till 67 500 miljoner kronor.
Konsumtionsutrymmet beräknas emel- lertid enligt långtidsutredningen, in- klusive 1965 års höjning av den all- männa varuskatten, uppgå till 66100 miljoner kronor. I första hand skulle nu jämvikt på konsumtionsvarumark- naderna kunna åstadkommas genom en höjning av den allmänna varuskatten, som skulle belasta den privata konsum- tionen med 1400 miljoner kronor. Vi förutsätter i detta fall att sparkvoten inte påverkas av denna höjning. Med hänsyn till att incidensen av denna skatt även ligger inom den offentliga sektorn och företagssektorn skulle skattein- täktshöjningen totalt behöva uppgå till drygt 2 miljarder kronor, vilket mot- svarar en höjning av skattesatsen från nuvarande 10 procent till ca 13 pro- cent. Fördelningen av skatteincidensen på de olika sektorerna har i tabell G beräknats enligt mönstret för tidigare år.
Prishöjningen för konsumtions- och investeringsutgifterna återspeglas i den höjda siffran för BNP (till marknads- priser). Skattekalkylerna bygger på den förutsättningen att hushållssektorns bruttoinkomst utgör en konstant andel av BNP (till faktorpriser). Denna an- del har varit tämligen konstant under perioden 1955—1964, under vilken kraftiga höjningar av det indirekta skattetrycket ägde rum. Den av skatte- satshöjningen föranledda uppjustering- en av BNP (till marknadspriser) läggs i tabell G helt i företagens bruttoin- komster; likaledes registreras hela skat- tehöjningen i företagssektorns betalning av indirekta skatter till det offentliga. En närmare justering av räntebetal— ningarna har inte genomförts i denna tabell.
Skattehöjningen har endast på ett ofullständigt sätt kunnat inkorporeras i kalkylen, en närmare precisering av
1 Jämför kommentaren till tabell B.
Tabell G. Inkomster, utgifter och sparande 1970 Miljoner kronor, 1965 års priser
Skattealternativ III: Höjning av de indirekta skatterna för att sluta konsumtionsgapet inom hushållssektorn
Prisalternatiu: Prisstegring 0 procent
. b Privata och åygfåfåjgtg; offentliga c Hushåll d Summa oretag Alt. A Alt. A Alt. A Alt. A 1. Bruttoinkomst ............ _ 42 380 94 440 136 820 2. Direkta skatter ............ 26 820 — 2 400 — 24 420 —— 3. Indirekta skatter minus subventioner .............. 17 450 _- 17 450 _ _ 4, 5, 7. Transfereringar, avgifter, försäkringsnetto ........... — 12 380 6 350 6 030 — 6. Räntor och utdelningar (netto) ................... 0 — 50 — 5 0 — 8. Disponibel inkomst (summa 1—7) . . . .". ............... 31 890 28 830 76 100 136 820 9, 10. Konsumtion, bruttoinveste- ring ..................... 31 520 37 900 67 500 136 920 11. Finansiellt sparande (8—9—10) ................ 370 — 9 070 s 600 _100
Anm. De kursiverade posterna i denna tabell har ändrats jämfört med tabell E; övriga poster har bibehållits oförändrade. De indirekta skatterna (allmänna varuskatten) har höjts för att sluta konsumtionsgapet inom hushållssektorn. Denna höjning medför prisförändringar för samtliga sektorers utgifter för konsumtion och investering samt en ökning av bruttonationalprodukten till marknadspriser. -
Även räntor och utdelningar berörs av det ändrade finansiella sparandet, siffrorna ur tabell F har satts in här. .
Hushållens disponibelinkomst motsvarar jämvikten mellan konsumtionsefterfrågan och kon- sumtionsutrymmet. Motsvarande förändringar redovisas för de övriga sektorernas disponibla inkomster och finansiella sparande.
incidensen är inte väl genomförbar. Kalkylen kan dock ange den marginal inom vilken ändringar av de indirekta skattesatserna kan bli erforderliga.
2.3. Det finansiella sparandet inom företagssektorn
Som framgår av tabell E kan en mycket kraftig försämring av företagssektorns finansiella sparande förutses vid den bruttoinkomstfördelning som beskrivits ovan och vid den investeringsutveck- ling som förutsätts i försörjningsbalan- sen. För den fortsatta analysen är det emellertid nödvändigt, liksom i kapitel
1, att dela upp företagssektorn i ett an- tal delsektorer.
De offentliga affärsverkens finansiel- la sparande har förutsatts vara lika med noll. Den redovisade bruttoinve- steringsntvecklingen förutsätter således en motsvarande ökning av de disponib- la inkomsterna. »Bruttoinkomst» omfat- tar även det i tabell Hb, rad 4, redo- visade nettot av investeringsbidrag och inlevererade vinster.
Bostadssektorns bruttoinkomster ut- görs av amorteringar på lån och obliga- tioner. Siffran för 1970 har erhållits genom extrapolering av tidigare års relation mellan brutto- och nettoupp- låning inom denna sektor. Vidare in-
Allmänna pensionsfonder : fondökningen 1 96 0—1 9 70 ,
Miljoner kronor, löpande priser t. o. m. 1965, övriga år 1965 års priser _
1960 1961 1962 1963 1964 | 1965 1966 1967 1968 1969 1970 Alt. A ...... 478 731 1 434 2 025 2 629 3 166 3 429 3 840 "4 280 4 750 5 260 Alt. B ...... 478 731 1 434 2 025 2 629 3 166 3 450 3 870 4 340 4 840 5 380
Anm. Alt. »A» resp. »B» avser alternativ beträffande avgifternas incidens, vilken i sin tur påverkar de pensionsgrundande inkomsterna. Uttagsprocenten antages öka med 3/2 procent- enhet årligen (till 12 procent 1974, vilket motsvarar uttagsalternativ C, Kungl. Maj:ts proposi- tion nr 123 år 1963). För övrigt bygger kalkylen för perioden 1965—1970 på följande antaganden:
reallönestegringen 4,2 procent per år; nettoförräntningen 4 procent per år. Källor: Riksförsäkringsverket, Allmänna pensionsfonden.
Allmänna pensionsfonden: fördelningen av de influtna medlen 1960—1970
Miljoner kronor. Löpande priser, 1970 i 1965 års priser
1970
1962 1963 1964 1965
alt. A alt. B_
1960 1961
Offentliga arbetsgivaravgifter. . . . 115 164 Privata arbetsgivaravgifter och
egna avgifter ................. 353 535
267 328 482 530 880 900
1 079 1 562 1 961 2 388 4 120 4 220
Anm. Det offentligas arbetsgivaravgifter har antagits öka itakt med den offentliga konsum- tionen.
Källa: Allmänna pensionsfonden (uppgifter t. o. m. 1965).
går underhålls- och reparationsutgifter för egna hem i denna post. Efter avdrag av bruttoinvesteringsbeloppet erhålles det finansiella sparandet. (Kalkylme- toden motsvarar den som beskrivits i anslutning till tabell A: 5.)
Den offentliga försäkringssektorns finansiella sparande utgörs praktiskt taget helt av Allmänna pensionsfondens fondbildning och försäkringsnettot i riksförsäkringsverket. Allmänna pen- sionsfonden spelar en så viktig roll på kreditmarknaden att en mera utförlig redovisning av fondbildningen är be- rättigad.
Fondbildningen inom Allmänna pen- sionsfonden är beroende av fyra fak- torer, nämligen realinkomstutveckling- en, uttagsprocenten, utbetalningarna och förräntningen. Fondbildningen be- räknas år 1970 uppgå till ca 5 400 mil- joner kronor (1965 års priser) under
de nämnda förutsättningarna. Förränt— ningsprocenten (4 procent) kan före- falla låg, kalkylen är dock gjord i fasta priser. En höjning av förräntningen med en procentenhet resulterar i en sparandetörbättring på ca 300 miljoner kronor år 1970.
Allmänna pensionsfonden: delfondernas ställning vid utgången av åren 1960—19 70
Miljoner kronor. Löpande priser, 1970 i 1965
års priser 1 | 11 | 111 1960 168 250 58 1961 416 631 161 1962 817 1 404 422 1963 1 332 2 525 810 1964 2 042 3 934 1 320 1965 2 918 5 626 1 957 1970 10 400 16 300 5 400
Anm. I. Första delfonden förvaltar medel ut— görande avgifter erlagda av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt av
bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande.
11. Andra delfonden förvaltar medel utgö- irande avgifter erlagda av enskilda arbetsgivare, som i genomsnitt för det år, under vilket av- gifterna belöper, sysselsatt minst 20 arbets- tagare. III. Tredje delfonden förvaltar medel ut- görande avgifter erlagda av arbetsgivare, som i genomsnitt för det år, under vilket avgifterna belöper, sysselsatt mindre än 20 arbetstagare, samt avgifter som erlägges jämlikt 34 5 lagen om försäkring för allmän tilläggspension (egen- avgifter). Källa: Allmänna pensionsfonden (uppgifter t. o. m. 1965).
Som framgår av tabell A:3 c2 har den enskilda försäkringssektorn fått ividkännas en minskad fondbildning ef- Eter 1959. Mätt i procent av hushållens bruttoinkomst har premieinbetalning- arna minskat från 1959 till 1961 och .hade år 1965 ännu inte uppnått den ti- f'digare nivån.1
1957 1958 1959 1960 1961 3,9 3,9 4,0 3,7 3,1 1962 1963 1964 1965 3,2 3,4 3,5 3,6
Förutom bortfallet av en del av pre- mieinbetalningarna har det även ägt rum en förskjutning i försäkringsverk- samheten vilken medfört en relativ ned- gång i fondbildningen. Grupplivförsäk- ringarna har sålunda expanderat av- sevärt medan en relativ tillbakagång kan konstateras för den övriga livför- säkringsverksamheten. Fram till 1970 kommer enligt prognosen fondbildning- en inom pensions- och livförsäkrings- verksamheten att förbli tämligen sta- bil. För sakförsäkringen däremot för- utses en ganska kraftig expansion.2 Siff- ran för 1970 i tabell H, sektor c2, rad 8, är på grund av PRI-fonderna, som i nationalräkenskaperna räknas till för- säkringssektorn, inte helt jämförbar med motsvarande uppgift för 1964. PRI- försäkringsnettot uppgick till 436 mil- joner kronor 1964; år 1970 beräknas
utbetalningarna ha kommit upp i nivå med premieinbetalningarna.
Det finansiella sparandet för sektorn »övriga företag», vilken omfattar större delen av näringslivet, beräknas som restpost. Beräkningsförfarandet för denna post innebär att vissa fel inom nationalräkenskapssystemet kumuleras här, varför inte alltför stor vikt bör fäs— tas vid den siffermässiga precisionen. Sektoravgränsningen är inte entydig; alla privata bruttoinvesteringar har t.ex. lagts i sektorn »övriga företag», medan de enskilda företagarnas in- komster ingår i hushållssektorn.
2.4. Sparande, investering och själv— finansiering inom företagssektorn
Den försämring av företagssektorns fi- nansiella sparande, som framkommer i totalkalkylen, avser såsom framgår
* Inbetalningarna avser huvudsakligen liv- och pensionsförsäkringar. FRI-premierna in- går.
' Prognosen för den enskilda försäkrings- sektorn bygger väsentligen på en promemoria betitlad »Prognos rörande de svenska försäk- ringsbolagens kapitaltillväxt 1965—70», för- fattad av fil.lic. Christian Hörup. Förutsätt- ningarna beträffande den årliga ökningstakten av inkomster och utgifter är följande.
Prognosen har utförts i löpande priser; fond- bildningsuppgifterna för 1970 har sedan defla— terats.
SPP pålitl- elitför- försäk- sabzllngs- ringsbolag ag Premieinkomster 8 6 10 Utbetalningar, försäkringsfall, återköp ...... 14 8 10 Kapitalavkast- ning ......... 8 6 15 (första två åren, där- efter 10 proc.) Förvaltnings kostnader. . . . 7 4 10 Skatter ......... -— 7 10
_rdvenmmmsrerrmymcrmmmmrnwmjwemymm—mw ' . . _ Miljoner kronor, 1964 i löpande, 1970 i 1965 års priser Skattealternativ II: Konsumtionsgapet inom hushållssektorn har slutits genom en höjning av de direkta skatterna
c 2. Enskilda försäkrings- d. Övriga företag e. Summa inrättningar
a. Offentliga affärsverk
c 1. Offentliga för-
b' Bostader säkringsinrättningar
Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B Alt. A Alt. B 1964 1970 1964 1970 1964 1964 1970 1964 1964 1970 1970 1970 1970 1970 1970
H
Bruttoin- komst. . . . . . 4 207 5 440 2 300 3 000 —— _ — _— _ 22 138 31 840 30 380 28 645 40 280 38 820 Skatter,
transfere- ringar och avgifter..... 1 035 1 750 —- —— 93— 100— 100 _— -——11 663—18 200—18 100—10 721—16 550—16 450 Räntor (netto). .. — — — —— 146 1 150 1 160 260 350— 1 247 — 1 550—— 1 760— 841 — 50— 250 4. Försäkrings- netto.... . .. —— — — _ 2 615 4 400 4 510 1 232 1 100 —— 250 — 350 — 350 3 597 5 150 5 260 Disponibel inkomst
(summa 1—4) 5 242 7 190 2 300 3 000 2 668 5 450 5 570 1 492 1 450 8 978 11 740 10 170 20 680 28 830 27 380 6. Konsumtion — — -— — — — — — — 944 1 300 1 300 944 1 300 1 300 7. Bruttoin— vestering.... 5 242 7 190 6 547 9 200 _— —— — —— — 13 589 19 710 10 710 25 378 36100 36 100 Finansiellt
oi m' n'
oå
sparande.... 0 0 — 4247— 6200 2668 5450 5570 1492 1450— 5555— 9270—10840— 5672— 8570—10020 Anm. För de delsektorer som berörs av antagandet om ATP-arbetsgivaravgifternas incidens redovisas uppgifter enligt alternativ A resp. B.
För de offentliga företagen antages ett finansiellt sparande lika med noll. Med ledning av prognosen för denna delsektors bruttoinvestering beräk- nas den disponibla inkomsten. Till denna lägges nettot av investeringsbidrag och inlevererade vinster (rad 2) för att erhålla bruttoinkomsten.
Bostadssektorns bruttoinkomst utgörs av amorteringarna på krediterna till denna sektor. Amorteringarna beräknas på grundval av icke publicerade kreditmarknadsstatistiska uppgifter; prognosen för 1970 bygger på extrapolation, vilken beaktar amorteringarnas i förhållande till investeringarna snabba tillväxttakt. Vidare ingår i bruttoinkomsten hushållssektorns utgifter för reparationer och underhåll av egna hem. Bruttoinvesteringsprog- nosen överensstämmer med försörjningsbalansen. Det finansiella sparandet beräknas som restpost (jämför tabell A: 5).
Det finansiella sparandet i den offentliga försäkringssektorn motsvarar i stort sett fondbildningen i Allmänna pensionsfonden, för vilken särskild prognos föreligger. Fondbildningen i den allmänna sjukförsäkringen och i arbetslöshetskassorna är obetydlig.
Fondbildningen inom den enskilda försäkringssektorn omfattar både hushållssektorns och företagens försäkringar. För liv- och pensionsförsäkringen (exkl. PRI) förutses inte någon nämnvärd förändring av försäkringsnettot. Inationalräkenskaperna Ingår i den enskilda försäkringssektorn även de s.k. FRI—fonderna, företagens pensionsfonder till vilka avsättningar görs enligt anvisningar från Pensionsregistreringsinstitutet. Försäkringsnettot för dessa fonder, som under 1964 uppgick till ca 440 mkr, beräknas minska avsevärt år 1970. För sakförsäkringsverksamheten förutses en- gynnsam utveckling, med en ökning av försäkringsnettot på drygt 400 mkr. Eftersom kostnadsutvecklingen väntas bli gynnsammare än under den föregåen— de perioden beräknas det totala räntenettot, som under de senaste åren endast långsamt ökade, växa betydligt.
De övriga företagens inkomster, utgifter och finansiella sparande" beräknas som restpost.
i 1955 '»2028 _1734 —1425 _1007 _+ 603 —2926 —3945 —5347 _4577 —5555 —9270 —10840
»Övriga företagens» finansiella sparande
Miljoner kronor. Löpande priser, 1970 i 1965 års priser
1956 1957 '1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1970 (A) 1970 (B)
Anm. Uppgifterna för åren 1955—1964 motsvarar rad 8 i tabell A: 5 (1.
'av tabell H, bostadssektorn och »övri-
ga företag». ökande bostadsinvestering—
:ar medför givetvis ett växande finan- ! sieringsbehov; av större intresse är emellertid försämringen av de »övriga företagens» sparande.
_ - . Som visats i tabell A: 5 (1 har företa- -; "gens årliga finansiella sparande försäm- _ " rats under sextiotalet jämfört med se- , _;nare hälften av femtiotalet. " ringen uppgår till omkring 4 miljarder
Försäm-
'-,-kronor. Enligt kalkylen skulle det fi-
nansiella sparandet år 1970 försämras ;ytterligare med 4—5 miljarder kronor.
Utgår man vid bedömningen av före-
. Åttagens finansiella utveckling från själv- . ”I finansieringsgraden, dvs kvoten mellan TiSparande och investeringarna, i stället
i . för differensen mellan dessa storheter ' så framstår sparandetörsämringen nå-
got mindre markerat. Självfinansie- ringskvoten (exkl. lagerinvesteringar) sjunker enligt tabell Hd från 64 pro- cent år 1964 till 55 procent år 1970.
'Vid bibehållen självfinansiering på 64
procent skulle 1970 års finansierings- '_ ' behov uppgå till ca 7,7 miljarder kro- _'; xznor; den relativa sparandetörsämring- en uppgår i så fall till 1,5 miljarder kro- nor (alt. A).
,_ ' ' I analogi med resonemanget i anslut— ". ning till tabell B kan man hänföra det i _ försämrade finansiella sparandet år
1970 till olika faktorer. För det första stiger bruttoinvesteringarnas andel av ' bruttonationalprodukten. ATP-avgifter-
na har i alt. A antagits bäras av hus- hållen men utgör i annat fall ett vä-
:..j Sentligt bidrag till sparandeminskning- ,. , *- en. För det andra kommer i samband ' ..,med det kalkylerade ökade upplånings-
behovet räntebetalningarna att utgöra en utgiftspost. Vidare bidrar, under de förutsättningar på vilka kalkylen byg- ger, det ökade skattetrycket till försäm- ringen av företagens finansiella spa- rande. Företagens direkta skatter an- tas utgöra en oförändrad an-del av bruttonationalprodukten till faktorpri- ser. Eftersom de indirekta skatternas andel av bruttonationalprodukten är högre 1970 än 1964 innebär detta att även företagssektorns bruttoinkomst kan utgöra en ökad procentandel av BNP till faktorpriser, såsom framgår av nedanstående tablå (rad a). Efter avdrag för de indirekta skatterna sjun- ker emellertid företagens inkomstandel
»Övriga företagens» inkomst- och utgifts- utveckling
1970 1970
1964 Alt. AAlt. B
a) Bruttoinkomst i procent av BNP (till faktorpriser). .
b) Bruttoinkomst minus indirekta skatter och sub- ventioneri procent av BNP (till fak- torpriser) ........
c) Bruttosparandei
procent av BNP
(till marknadspri—
ser) .............
Bruttoinveste- ringar exkl. lager- förändringar i pro— cent av BNP (till
marknadspriser). .
c) Självfinansierings- grad: sparande i procent av inves- teringar (exkl. la- gerinvesteringar) .
25,2 26,7 25,3
13,9 13,8 12,6
8,2 6,6
(1 V
12,8 14,0 14,0
64 55 47
mellan 1964 och 1970 (rad b). På ut- giftssidan konstateras en ökning av företagens investeringar (rad (1), vilket i samband med inkomstutvecklingen leder till ett försämrat finansiellt spa- rande eller, som redovisas i rad e, en försämrad relation mellan eget sparan— de och investeringar.
2.5. Finansiellt och monetärt sparande
Det finansiella sektorsparandet kan nu —- i analogi med ex postanalysen i kapi- tel 1 -— bilda utgångspunkt för en dis- kussion av utvecklingen på kreditmark- naden. Första steget är då att beräkna det monetära sparandet. Det finan- siella sparandet korrigeras först för kreditgivningen utanför den reguljä- ra kreditmarknaden och erfarenhets- mässigt fastställda residualer. De sam- band som har noterats i kapitel 1 för perioden 1955—1964 kommer nu till användning i prognoskalkylerna. För att begränsa antalet alternativ skall i det följande förutsättas att samhällsekono- misk balans har åstadkommits genom en höjning av hushållens direkta skat- ter. Härigenom blir det tills vidare inte nödvändigt att beakta prisstegringspro- blematikens betydelse för det framtida kreditmarknadsläget (se kapitel 3). In- te heller diskuteras några inkomstför- delningsalternativ. I det följande förut- sättes att hushållen bär ATP-avgiftsinci— densen, dvs. det för företagen mest gynn- samma alternativet ligger till grund för kreditmarknadsmatrisen. I det andra fallet skulle de skevheter i kreditmark- nadsstrukturen som kan visas uppstå förstärkas.
Länkningen av sparandekalkylen till utbud och efterfrågan på kreditmark- naden framgår av tabell J. Tabellen visar endast en av många möjliga fördel- ningar av den offentliga sektorns finan-
siella sparande på staten respektive kommunerna. Här illustreras det fall
som diskuterades i skattealternativ II,
nämligen en balanserad budget för sta- ten och ett motsvarande upplåningsbe- hov för kommunerna. Bostadssektorns, försäkringssektorernas och »utlandets» finansiella sparande har beskrivits i an- slutning till tabell H. De övriga företa- gens sparande motsvarar tabell H (1, rad 8; här har dock brutits ut kreditinsti— tutens (exkl. försäkringsinrättningar- nas) finansiella sparande, uppskattat till 600 miljoner kronor. Hushållens sparande motsvarar jämviktsläget (ta- bell Fc, rad 11).
Korrigeringen av det finansiella spa- randet med kredittransaktioner mellan sektorerna framgår av rad 2. Inom för- säkringssektorn upptages FRI-fondernas sparande endast för 1964, med motpos- ten i sektor d. År 1970 beräknas detta sparande ha reducerats avsevärt. En— bart den viktigaste posten i statens di- rekta kreditgivning redovisas för 1970, nämligen bostadskreditgivningen. Ef- tersom denna kreditgivning under se- nare år ökat i betydligt lägre takt än bostadsinvesteringarna har siffran för 1970 endast höjts till 900 miljoner kro- nor. Förutom de statliga krediterna in- går i kapitaltransferingen till bostads- sektorn även hushållens kontantinsats vid investering i egna hem. Kontantin— satsen, som har uppskattats till 15 pro- cent av investeringarna, ingår inte i kreditmarknadsstatistikens »bostadskre- ditgivning». Den bör dock ingå i den direkta kreditgivningen (från hushålls- sektorn) för att konsistens i kalkylen skall uppnås. Ytterligare direkt kredit- givning förekommer mellan de »övriga företagen» och hushållen; denna avser de investeringar som i nationalräken- skaperna redovisas i företagssektorn, medan inkomsterna för de enskilda företagarna räknas till hushållssektorn
Tabell J. Finansiellt och monetärt sparande 1964 och 1970 Miljoner kronor, 1964 i löpande priser, 1970 i 1965 års priser Skattealternativ I I: Konsumtionsgapet inom hushållssektorn har slutits genom en höjning av de direkta skatterna AP-alternativ A: Avgiftshöjningens incidens bäres av hushållen Prisalternativ: Prisstegring 0 procent
c 1. Offent- c2. Enskil- a 2. Kom- .. liga försäk- da försäk-
a 1' Staten munerna b' Bostader ringsinrätt- ringsinrätt-
ningar ningar
(1. Övriga företag e. Hushåll f. Utlandet g. Summa
1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970 1964 1970
. Finansiellt sparande. . .. 803 900 — 1 353 —1 130 —4 247 ——6 200 2 668 5 450 1 492 1 450— 6 029 — 9 870 6 129 8 700 64 100 — 473 —- 600 Nettoutlå- ning mellan sektorer. . . . —441 —900 2 0 836 1 250 0 0 —436 0 600 350 _485 —700 — 76 0 0 0 Residual. . . . —574 0 —— 111 0 — 998 — 1 000 —238 0 27 0 3 448 2 100 —619 —500 —935 —600 0 0 Monetärt sparande. . . . —212 0 -— 1 462 — 1 130 — 4 409 — 5 950 2 430 5 450 1 083 1 450 _ 1 981 — 7 420 5 025 7 500 —947 —500 —- 473 -— 600 5. Utlåning på kreditmark- naden. . . . .. —10 0 —56 O 0 0 2 430 5 450 1 083 1 450 1 798 1 500 5 212 8 000 18 200 10 475 16 600 6. Upplåningpå kreditmark-
naden (—) . . —202 0 — 1 406 — 1 130 —4 409 —5 950 0 0 O 0 —— 3 779 —— 8 920 _187 —500 —-965 —700 —10 948 — 17 200
Anm. Finansiellt sparande. Siffrorna är hämtade från tabellerna F och H. Kreditinstitutens (exkl. försäkringsinrättningarnas) finansiella sparande har dock brutits ut ur företagssektorn och återfinnes i summakolumnen g. Nettoutlåning mellan sektorer. Försäkringsinrättningarnas utlåning har undantagits från denna redovisning och förts till kreditmarknaden (rad 5). PRI- fonderna utgör dock inte kreditmarknadsinstitut; deras »direkta» utlåning till företagssektorn redovisas i rad 2; den beräknas bli lika med noll 1970. Statens direkta långivning avser i denna tabell endast bostadskrediter. Kreditgivning till bostadssektorn, i vilken även ingår egnahemsinvesteringar, innefattar förutom den statliga långivningen även hushållens kontantinsats vid köp av egnahem. Hushållssektorns direkta kreditgivning till sektor d avser förutom kontantinsatsen även de enskilda företagarnas självfinansiering av investeringar.
Residualer. Residualen för de offentliga försäkringsinrättningarna motsvarar huvudsakligen Allmänna pensionsfondens s.k. återlån till företagen. För 1970 har fondernas kreditgivning via övriga kreditmarknadsinstitut ställts lika med noll i tabellen; i texten diskuteras ett alternativ. Utlandssektorns resi- dual (betalningsbalansens förskjutningspost) är uppskattad. Residualerna i bostadssektorn, de »övriga företagen» och hushållssektorn är extrapoleringar av tidigare konstaterade värden (kapitel 1).
Utlåning på kreditmarknaden. För den offentliga sektorn och utlandet avses inlåning i kreditinstitut. För »övriga företag» och hushåll avses förutom bank- inlåning även placeringar i värdepapper. Siffran för »övriga företag» är uppskattad och innebär en jämfört med perioden 1960—1964 ungefär oförändrad real likviditet inom denna sektor. Hushållssiffran beräknas med utgångspunkt från en ökad upplåning i affärsbankerna (rad 6) och det monetära sparandet.
Upplåning på kreditmarknaden avser direkt låntagning i kreditinstitut samt upplåning med värdepapper, som köpts av allmänheten och kreditinstitu- ten. Kommunernas upplåning beräknas som restpost med utgångspunkt från en balanserad statlig budget. De övriga sektorernas upplåningsbehov beräk— nas som restposter.
och därmed också självfinansieringen av dessa investeringar.
Residualerna i rad 3 har för tidigare år erhållits som differenserna mellan det monetära sparandet beräknat ut- ifrån nationalräkenskaperna och det sparande som motsvarar nettot av utlå- ning och upplåning enligt kreditmark- nadsstatistiken. För 1970 används ett omvänt förfaringssätt: framskrivna re- sidualvärden införs i tabellen, varefter det monetära sparandet framkommer som restpost. (Residualernas innebörd har diskuterats utförligt i kapitel 1). Bostadssektorns residualpost för 1964 har bibehållits i prognoskalkylen. De offentliga försäkringsinrättningarnas re- sidual har i tabellen ställts lika med noll, dvs. inga återlån eller annan kre— ditgivning genom övriga kreditinstitut antages förekomma. Betalningsbalansens förskjutningspost (Jfr., rad 3) uppgår i genomsnitt till drygt en halv miljard kronor, ett belopp på 500 miljoner kro- nor har även satts in i kalkylen för 1970. I och med att hushållens residual, i enlighet med tidigare konstaterade värden, fastställs till 500 miljoner kronor är slutligen även »övriga företags» rest-
post given. »Kreditmarknaden» (rad 5 och 6) omfattar kreditinstitutens fordringar
och skulder samt »allmänhetens» (men inte övriga sektorers) värdepappersin- nehav. Kreditmarknadens omslutning sammanhänger med det monetära spa- randets sektorsfördelning, men kan inte härledas enbart ur dessa netton. Ytter- ligare antaganden måste göras beträf- fande brutton, dvs. fördelningen på ut- låning respektive upplåning inom varje sektor.
För hushållens del uppskattas upp— låningen till ca 500 miljoner kronor, hu- vudsakligen motsvarande affärsbanker- nas personliga krediter. Det är sanno- likt att hushållen kommer att skuld-
sätta sig i ökad utsträckning med sti— gande levnadsstandard, en utveckling som har ägt rum i t. ex. Förenta stater- na. Här erinras om att hushållens upp- låning för bostadsändamål helt har lagts i bostadssektorn. Huvuddelen av konsumtionskrediterna, vilka skulle kunna få ökad betydelse i framtiden, ingår inte i kreditmarknadsstatistiken. De redovisas antingen i residualerna (rad 3) eller i den intersektorala kre— ditgivningen (rad 2). I och med att kalkylen för hushållens monetära spa— rande och upplåning föreligger har man uppskattat denna sektors monetära ut- bud.
Ett annat förfaringssätt tillämpas för företagssektorn: den årliga ökningen av likvida tillgångar inom denna sek- tor har antagits bli av samma storleks— ordning — i förhållande till sektorin— komsten _ som under första hälften av sextiotalet. Detta relativt godtyckliga antagande kommer dock att konsistens- prövas med hjälp av andra prognosme— toder i kapitel 3. Företagens upplåning framkommer som restpost.
Utlåning och upplåning på kredit- marknaden
Det i tabell J beräknade monetära sek- torsparandet utgör underlaget till den kreditmarknadsmatris som presenteras i tabell K. De offentliga myndigheternas och bostadssektorns upplåningssaldo och förändringen av valutareserven samt företagens och hushållens upp- låning återfinnes — avrundade —— i ma- trisens summarad. Tabellens övriga siff- ror kan fyllas i på många olika sätt, beroende på vilka antaganden som görs beträffande den ekonomiska politiken och de övriga faktorer som påverkar kreditgivningsmönstret. I matrisen illu- streras i första hand det fall i vilket de olika sektorernas efterfrågan på den reguljära marknaden tillgodoses enligt
tidigare mönster, nämligen perioden 1960—1964. Summeringen av sektorer- nas efterfrågan på de olika delmark— naderna sker i kolumn g i tabellen. I kolumn h däremot redovisas kreditut- budet under den förutsättningen, att allmänhetens preferens för olika bank- tillgodohavanden och värdepapper upp- visar samma struktur som under sex- tiotalet. Härvid har det institutionellt bestämda utbudet från försäkringssek- torerna hämtats ur tabell J.
Jämförelse mellan kol. g och h i ta- bell K ger en antydan om de skevheter och strukturella förändringar i kredit- marknadsmönstret som kan uppstå fram till 1970. För det första framgår av ta- bellen att bankernas andel _av kreditut— budet 1970 blir väsentligt större när det beräknas med utgångspunkt från 1960 _1964 års efterfrågestruktur på kre- ditmarknaden (kol. g) i stället för en- ligt kreditutbudsmönstret under nämn- da period (kol. b). I kapitel 3 visas vi- dare att även bankernas utlåningsandel enligt kol. h överstiger det monetära utbud som kan beräknas med utgångs- punkt från likviditetspreferensen. Av tabell K framgår också AP-fondernas snabbt växande andel av kreditutbudet.
Den viktigaste förändringen, betrak— tat från efterfrågesidan, uppmärksam- mas inom företagssektorn. Dess upp— låning, som uppgick till omkring 20 respektive 40 procent av den totala kre- ditgivningen under senare hälften av femtiotalet och första hälften av sextio- talet, kommer enligt kalkylen att ta i anspråk inte mindre än 60 procent av upplåningen år 1970. Likväl har inte någon likviditetsförbättring i denna sektor förutsatts. Eftersom det enskilda försäkringssparandet endast uppvisar en ringa tillväxt och eftersom banker- nas kreditutbud i denna kalkyl även- ledes är begränsat — det har beräk- nats genom trendextrapolering —— skulle
en mycket stor del av företagens växan- de kreditefterfrågan bli tillgodosedd av Allmänna pensionsfonden. Om man ut- går från uppgifterna i kol. h för utbu- det på kreditmarknaden och förutsät- ter att anpassningen av upplånings- strukturen sker i företagssektorn — de övriga sektorernas efterfrågestruktur förutsattes förbli oförändrad jämfört med 1960—1964 -— så uppstår följande förändringar i upplåningens institutio- nella fördelning.
Företagsseklorns upplåning på kredit— marknaden
Procentuell fördelning
1 960— 1 964 1 970 Affärsbanker .............. 50 33 Andra banker ............. 15 8 Enskilda försäkringsinrätt- ningar ................. 9 6 Offentliga förs äkringsinrätt- ningar ................. 13 45 Obligations- och aktiemark- naden .................. 1 3 8 Summa 1 00 1 00
Förändringarna avser bankernas an- delsminskning och motsvarande andels- ökning för Allmänna pensionsfonden. Dessa institutionella förändringar har även stor betydelse för företagens fi- nansiella upplåningsstruktur. Förutom de relativt obetydliga återlånen sker Allmänna pensionsfondens kreditgiv- ning huvudsakligen i form av obliga— tionsköp. Det kan ifrågasättas om före— tagen är villiga eller har möjligheter att öka sin långa upplåning i den omfatt- ning som kalkylen tyder på. En möjlig- het är att Allmänna pensionsfondens kreditgivning ges en ändrad inriktning. Detta kan ske på olika sätt, t. ex. i form av direkt långivning till företagen eller genom att kreditgivningen förmedlas genom andra kreditinstitut såsom för närvarande sker med återlånen. Effek-
Tabell K. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1970 Miljoner kronor, 1965 års priser
Låntagande sektorer Summa »inlåning» . a b c d e f g h Långivandc Offent- enligt enligt sektorer liga myn— B .. F" åll U 1 d I efterfrå— utbudet digheter ostader oretag Hush t an et nternt gan 1960 1960— och verk _1964 1964 1. Riksbanken. 250 _ _ _ 500 _ 250 500 500 2. Affärsbanker _ 1 000 4 750 500 _ _ 6 250 4 500 3. Övriga banker ..... _ 3 250 1 000 _ _ _ 250 4 000 3 750 4. Enskilda för- säkringsin- rättningar . . 250 750 1 000 _ _ _ 2 000 1 500 5. Offentliga försäkrings— inrättningar. 500 1 000 1 250 _ _ _ 2 750 5 500 6. Obligations- och aktie— marknaden . 250 _ 1 000 _ _ _ 1 250 1 000 Summa upplåning 1 250 6 000 9 000 500 500 _ 500 16 750 16 750
Anm. Uppgifterna i summaraden och försäkringssparandet i summakolumn h har hämtats ur tabell J och avrundats. »Internt» avser bankernas finansiella sparande (tabell J, kol. g, rad 1). Fördelningen av sektorernas upplåning på olika kreditinstitut motsvarar upplåningsmönstret åren 1960—1964. Summan av kreditgivningen för de olika kreditinstituten redovisas i kol. g. Denna utbudsfördelning jämföres med fördelningen i kol. h, i vilken försäkringsinrättningarnas utbud enligt prognoserna har upptagits, medan det övriga utbudet, som hänför sig till allmän- heten (tabell J, rad 5, kol. d + e) har fördelats enligt mönstret för åren 1960—1964. En utför— ligare beskrivning av kreditmarknadsmatrisens konstruktion återfinnes i appendix B.
ten av förändringarna i den institutio— nella sammansättningen av kreditgiv- ningen till företagen på den finansiella upplåningsstrukturen illustreras nedan.
Företagens självfinansiering och upp- låning på kreditmarknaden
Kalkylerna i kapitel 2 av denna bila- ga bör betraktas som ett sätt att klar- göra vissa finansiella implikationer av långtidsutredningens »reala» prognoser. Upplåningssiffran i tabell J för 1970 är beräknad med utgångspunkt från anta- ganden beträffande inkomstfördelning- en och -omfördelningen samt extrapole- ring av vissa karakteristiska drag i kre- ditgivningsmönstret både på den regul- jära kreditmarknaden och utanför den- na. Andra upplåningssiffror erhålls om
man, ävenledes med utgångspunkt från långtidsutredningens investeringspro- gnos, förutsätter ett visst finansierings— beteende för företagen, t. ex. att investe- ringar endast kommer till stånd vid en viss minimigrad av självfinansiering. En jämförelse mellan upplåningssiff-
Företagssektorns upplåning på kredit— marknaden i form av lån och emission av värdepapper
Procentuell fördelning
1960— 19 64 1970 Län .................. 69 45 Obligationer, aktier och förlagsbevis ......... 31 55 Summa 100 100
Tabell L. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1964
Miljoner kronor
Låntagande sektorer a.1 a.2 b c.1 c.2 c.3 c.4 d e f
Långivande sektorer Sum- Staten Krå1T_ åå: Indu- Han- Jord— Övriga Hus- Ut- ma ner der strl del bruk företag håll landet utlå- mng 1. Riksbanken ...... _ 259 11 103 _ _ _ 5 _ 1 040 900 2. Affärsbanker ..... 21 306 1 258 336 346 9 1 2361 187 _ 108 3 591 3. Övriga banker. . . . _ 156 343 1 641 _ 54 _ 369 138 _ — 2 281
4. Enskilda försäk- ringsinrättningar . 101 235 352 85 136 — 3 181 _ _ 4 1 083
5. Offentliga försäk- ringsinrättningar . 286 499 1 051 2772 6 _ 3143 _ _ 3 2430
6. Obligations- och aktiemarknaden . . 219 68 4 242 88 _ 68 _ 22 711 Summa upplåning 212 1 462 4 409 886 576 375 1 942 187 947 10 996
Anm. Uppgifterna i denna tabell motsvarar matris B i Appendix B; en ytterligare uppspalt- ning av företagens upplåning har dock gjorts här.
1 I denna post ingår ca 700 mkr kreditgivning till byggnads- och anläggningsverksamhet. Den återstående delen utgörs huvudsakligen av en restpost p. g. a. statistikens bristfällighet. * Lån från Allmänna pensionsfonden till näringslivet har i sin helhet förts till industrin. Ater- lånen är subtraherade. I posten ingår även AP-fondernas förvärv av industriella obligationer och
förlagsbevis.
” I denna post ingår ca 200 mkr förvärv av obligationer och förlagsbevis emitterade av kraft— verk.
rorna enligt dessa olika metoder blir mera innehållsrik om vi utför en ytter- ligare uppdelning av företagssektorn på delsektorer, nämligen industri, handel, jordbruk och resterande företag; i den senare sektorn ingår bl.a. privat sam- färdsel, byggnadsverksamhet och kraft- verk. Denna sektorsfördelning har till- lämpats på kreditmarknadsmatrisen för 1964 i tabell LJ
Företagens upplåning på kreditmarknaden
Miljoner kronor. 1964 i löpande priser, 1970 i 1965 års priser
| 1964 | 1970
Industri .............. 900 1 500 Handel ............... 600 750 Jordbruk ............. 350 500 Resterande företag. . . . 1 900 3 000 Summa upplåning 3 750 | 5 750
Uppgifterna för 1964 har _ avrun- dade _ hämtats ur tabell L. Prognosen för industrins upplåning 1970 beskrivs utförligt i bilaga 2. Grundläggande för denna prognos är antagandet att före- tagssparandet visar ett funktionellt sam- band med omsättningen. Jordbrukets upplåning 1970 beräknas utifrån det an- tagandet att 1964 års kvot mellan upp- låning och investeringar kommer att bi- behållas. I handelns prognos förutsätts att 1964 års vinstmarginaler bibehålls oförändrade. Upplåningen har för de resterande företagen skönsmässigt höjts med samma procent som de förstnämn- da delsektorernas sammanlagda upplå- ning.
Den totala upplåningen, på 5 750 mil-
1 Siffrorna i kol. c1—-c,, är mindre tillförlit- liga än tabellens övriga uppgifter, vilka häm- tats ur tabell B i Appendix B.
joner kronor, jämförs nu med den tidi- gare beräknade upplåningen på ca 9 000 miljoner kronor (tabell J (1, rad 6). Dif- ferensen mellan dessa upplåningssiffror kan till en del hänföras till den tidigare beskrivna försämringen av företagens självfinansiering, dvs. kvoten mellan sparandet och investeringarna. Om 1964 års självfinansieringsgrad skulle bestå fram till 1970 skulle differensen mellan »kalkyl»- och »prognos»siffran minska med ca 1 500 miljoner kronor. Förutom försämringen av självfinansieringen kommer även det förhållandet, att PRI- fonderna 1970 inte längre utgör något finansieringstillskott, att bidraga till ökningen av det externa finansierings- behovet.
Differensen mellan upplåningssiffror- na är av väsentlig betydelse för bedöm- ningen av långtidsutredningens progno- ser. Ett betraktelsesätt är att om inve- steringsprognoserna kommer att reali- seras innebär detta en försämrad själv- finansieringsgrad för företagen Och ett kraftigt växande upplåningsbehov. Å andra sidan skulle man kunna förut— sätta att företagen endast är villiga eller i stånd att öka sina investeringar om de kan bibehålla en viss minimigrad av självfinansiering. I så fall kan det ifrå- gasättas huruvida långtidsutredningens investeringsprognoser kommer att full- följas.
3. Allmänhetens likviditetspreferens och det monetära
utbudet 1970
Huvuddelen av allmänhetens finansiella tillgångar utgörs av inlåning i banker- na. Till denna inlåning räknas även all- mänhetens innehav av sedlar, vilket kan betraktas som »inlåning» i riksbanken.1 Ett empiriskt samband föreligger mel- lan »penningmängden» _ i vid bemär- kelse _ och bruttonationalprodukten och dess komponenter.2 Utan att när- mare gå in på frågan om orsakssam- manhangen kan man kortfattat beskri- va detta samband på följande sätt. Stoc- ken av finansiella tillgångar växer i
1 I det följande beaktas inte det offentligas insättningar i Riksbanken, eftersom dessa sek- torers efterfrågan på kreditmarknaden beräk- nas netto; inte heller beaktas företagens in- sättningar på Riksbankens investeringskonton, eftersom analysen inte avser konjunkturella fluktuationer. = FRIEDMAN: The Demand for Money; Some Theoretical and Empirical Results. National Bureau of Economic Research, Occasional Paper nr 68; FRIEDMAN and JAKOBSON Scnwnrrz: A monetary history of the United States 1867—1960 (N.B.E.R.) Princeton 1963.
högre takt än bruttonationalprodukten. Kvoten mellan dessa storheter, som återspeglar den reala likviditeten, visar en trendmässig ökning. Penningmäng- dens elasticitet med avseende på in- komsten är större än 1, de finansiella tillgångarna kan sägas utgöra :lyxva- ror». Detta förhållande gäller endast för den penningmängden i sin helhet. Som framgår av regressionsanalysen längre fram är utvecklingen olika för de olika komponenterna.l Under konjunkturella fluktuationer varierar inkomsten mer än penningmängden. I uppgångsfasen minskar således den reala likviditeten för att åter öka under konjunkturned- gången.
Sambandsekvationerna har beräknats över en tioårsperiod. Vi antar att här- igenom skattningsfel förorsakade av konjunkturella variationer i stort sett elimineras. Prognosperioden är å andra sidan tillräckligt kort för att någon trend- mässig förändring av likviditeten inte i större utsträckning kan påverka pro- gnosvärdena.
Regressionsekvationerna används för att estimera värden, som ingår i kredit- kalkylens utbudssida. Inlåning i han- kerna bestäms dock av både efterfrågan och utbudet. De resultat som framkom- mer har erhållits med hjälp av enkla ekvationer, genom vilka utbudet och ef- terfrågan estimeras utan att dessa kan specificeras (det s.k. identifikations- problemet). Härigenom uppvisar elas- ticiteterna lägre värden än de som skul- le ha erhållits i en strukturell modell, dvs. en modell med olika ekvationer för utbud och. efterfrågan.2
Vid jämförelse av det monetära utbu- det enligt inkomstfördelningsmodellen i kapitel 2 med det utbud som erhålls genom likviditetsfunktionerna i detta kapitel uppstår även komplikationer av annan karaktär, nämligen de som hänför sig till prisstegringstakten. An-
tag att det implicita BNP-prisindexet _ det som använts i prisstegringsalterna— tiven i tabell E och F _ ökar. Om den- na ökning utgörs av en allmän prissteg- ring förbättras det offentligas finansiel- la sparande på grund av de direkta skatternas progressivitet. Om ökningen av prisindexet har förorsakats av en höjning av de indirekta skattesatserna förbättras likaså det offentliga sparan- det och försämras hushållens och/eller företagens sparande. Allmänhetens ef- terfrågan på likvida medel är emeller- tid korrelerad med prisnivån. Såsom framgår nedan är efterfrågeelasticite- ten för likvida tillgångar med avseende på bruttonationalprodukten så hög att prisstegringar medför ett ökat monetärt utbud (mätt i fasta priser). Man kan göra en tämligen tillförlitlig prognos för det monetära utbudet med utgångspunkt från prognosen för bruttonationalpro- dukten i sin helhet. Såsom visas nedan är även inkomstfördelningen mellan sektorerna av betydelse vid disaggrege- rade prognoser. I kalkylerna i kapitel 2 har för enkelhetens skull förutsatts att prisförändringarna endast genom skat- teprogressiviteten påverkar inkomstför- delningen. En stigande prisnivå medför dock i allmänhet även inkomstomför- delningseffekter av annat slag, vilka inte närmare kan preciseras. Prissteg- ringstakten påverkar såsom framgår av det ovanstående det monetära utbudet enligt inkomstmodellen. Vid en förut- satt oförändrad Iikviditetspreferens er- hålls olika prognosvärden för det mo-
'netära utbudet, beroende på vilket pris-
stegringsalternativ man väljer. (Pris- stegringstaktens betydelse för själva lik- viditetspreferensen, t.ex. genom pris— förväntningarna, skall diskuteras läng-
1 CAGAN: Determinants and Effects of Changes in the Stock of Money, 1875—1960 (N.B.E.R.) New York 1965. 2 Se TEIGEN: Demand and Supply for Money, Econometrica, October 1964 nr 4.
Tabell N. Inlåning i bankerna 1970
Miljoner kronor. 1965 års priser. Flow—uppgifter
Årlig prisstegring
1965—1970 0 pro- 2 pro- 4 pro- cent cent cent Inslitutionell fördel- ning| Affärsbanker ........ 1 900 2 600 3 300 Övriga_banker. : . . . . 1 600 2 400 3 100 ' Summa! 3 500 5 000 6 400
|
Funktionell fördelning Kort inlåning ....... 800 1 200 1 700 Lång inlåning ....... 2 300 3 500 4 800 Summa 3 100| 4700 6500
re fram.) De prognosvärden som er- hålls i regressionsekvationerna avser stocken av finansiella tillgångar efter- som modellen bygger på likviditetsrela- tioner mellan inkomstvariabler (flow) och finansiella tillgångar. Flow-progno- sen för 1970 beräknas som differensen mellan estimerade stockvärden ultimo 1969 respektive 1970. Härigenom kom- mer antagandet beträffande den årliga prisstegringstakten fram till 1970 att få betydelse för beräknade flow-värden 1970 (mätt i fasta priser). Prissteg- ringens effekt framgår av tabell N.
Ju högre prisstegringstakt man för- utsätter desto större blir inlåningen i bankerna. Prisstegringsalternativet på 4 procent i tabell N motsvarar bäst de senare årens prisutveckling. Tabellen bygger på följande regressionsekvatio- ner.
(1) lgA = —1.084 + 1.1051gY (0.077) (2) IgÖ = _0.230 + 0.949 ng (0.034) (3) IgK = —0.207 + 0.897 lg Y (0.047) (4) sz = _0.749 + 1.074 ng (0.059)
Anm. Inlåning i affärsbankerna betecknas A; inlåningen i övriga banker, Ö, avser till-
godohavanden i postbanken, postgirot, jord- brukskassorna och sparbankerna. Lång inlå- ning, L, omfattar tillgodohavanden på post- girots kapitalkonton, jordbrukskassornas ka- pital- och kapitalsamlingsräkningar, sparban— kerna, affärsbankernas depositions-, kapital— och kapitalsamlingsräkningar. Kort inlåning, K, avser all övrig inlåning i postbanken, post- girot, jordbrukskassorna och affärsbankerna. A, Ö, K och L: stockvärden i löpande priser. Y: bruttonationalprodukt i löpande priser. Korrelationskoefficienterna redovisas inte. De är höga i samtliga ekvationeri detta kapitel, beroende på den dominerande trendkomponen- ten i materialet.
Även det estimerade värdet för sedel- ökningen är beroende av de prissteg- ringsalternativ man väljer. Vid en mått— lig prisstegring _ två procent årligen _ erhålls en sedelökning på 360 mkr 1970, vilket väl stämmer överens med kreditmarknadskalkylens värde på 400 miljoner kronor.
= 0.610 + 0.059 lg Y (0.015)
S: sedelmängden utanför affärsbankerna.
(5) lg s
Såsom framgår av tabell N understi- ger bankinlåningen avsevärt den inlå- ning som beräknades i kreditmarknads- kalkylen. Även vid en prisstegringstakt på 4 procent årligen uppgår differensen för bankinlåningen beräknat enligt de två olika metoderna till ca 1 3/4 miljar- der kronor. Här erinras om vad som påpekades beträffande fördelningen av allmänhetens finansiella tillgångar på bankinlåning och värdepappersförvärv: fördelningen under åren 1960—1964 förutsattes bestå fram till 1970. Regres- sionsresultatet skulle nu kunna tolkas så att obligations- och aktiemarknadens andel bör utvidgas (oberoende av frå- gan huruvida företagens finansierings- behov nödvändiggör en sådan utvidg- ning) med hänsyn till allmänhetens lik- viditetspreferens, enligt vilken bankin- låningens andel skulle minska.
De skattningsresultat som erhållits skiljer sig inte nämnvärt vare sig man
estimerar enligt en institutionell eller enligt en funktionell uppdelning. Den uppdelning på kort respektive lång in- låning som användes här syftar i första hand till att skilja den inlåning som har karaktär av transaktionsmedel från den vilken främst utgör en placering, och för vilken avkastningen är av större be- tydelse. Till den senare typen av inlå- ning räknas bl. a. all inlåning som for- mellt är lång. Sparbanksinlåningen har _ i brist på mera utförlig inlånings- statistik _ i sin helhet hänförts till den långa inlåningen, trots att en viss del av insättningarna torde kunna betraktas som »transaktionsmedel». Inom bank- inlåningen kan en viss strukturell för- skjutning konstateras. Den långa inlå- ningens andel har ökat under perioden 1955—1964. Genom regressionsanaly- sens uppläggning kommer en fortsatt utveckling i samma riktning till synes i prognosen för 1970.
Det förhållandet att elasticiteten för den korta inlåningen är mindre än den för den långa inlåningen ter sig natur- ligt med tanke på den förras karaktär av transaktionsmedel och den senares karaktär av placeringar, vilka kan växa i och med att den höjda inkomstnivån möjliggör ett större sparande, åtmins- tone för hushållens del. Affärsbanker- nas något ökande andel 1970 torde främst kunna förklaras med den snab- ba inlåningsökning under de senaste tre åren, vilken har »slagit igenom» i re- gressionsresultatet (tabell 0).
I de ovan redovisade regressions- ekvationerna har sambandet estimerats mellan finansiella tillgångar och brut- tonationalinkomst i löpande priser. Skattningsresultaten påverkas inte nämnvärt om man i stället utgår från värden i fasta priser och korrigerar för befolkningsutvecklingen. På detta sätt skulle man åtminstone för de finansiel- la tillgångar som är relaterade till ett
Tabell 0. Inlåning i bankerna 1955—1970
Flow-uppgifter, procentuella andelar
1955—1960_
1957 1964 1970 Insliluiionell fördel- ning Affärsbanker ........ 47 46 51 Övriga banker ...... 53 54. . 49
Summa 100 100 100
Funktionell fördelning
Kort inlåning ....... 30 28 27 Lång inlåning ....... 70 72 73 Summa 100| 100 100
transaktionsbehov, a priori erhålla me- ra tillförlitliga resultat.
Y (6) lg S/NP = 1.925 + 0.26819 _
(0.049) N? (7) lg-é = -1.603 + 1.209 ng P (0.145) P (8) zg-Ö- = —0.039 + 0.911 [g)—' P (0.063) P (9) lg£ = 0.175 + 0.782 [gl NP (0.104) NP (10) zg—L— = 0.981 + 1.14519l NP (0.131) NP
Anm. N = befolkningsmängd P = BNP—prisindex.
Ett försök har även gjorts att belysa realinkomstens respektive prisnivåns bidrag till »förklaringen» av bankinlå- ningens och sedelomloppets tillväxt. Inga signifikanta värden har erhållits bl.a. till följd av multikollineariteten. En hög korrelation föreligger mellan bruttonationalinkomsten och prisnivån.
Prisförväntningarnas betydelse för bankinlåningen
Prisstegringens betydelse för det mone- tära utbudet har i den ovanstående re- gressionsansatsen behandlats ur »meka- nisk» synvinkel. Det är också givet att en högre prisnivå innebär ett ökat be-
hov av både transaktions- och bered- skapskassor. I och med att man förut- sätter ett samband mellan "stocken av finansiella tillgångar och flow-uppgif- ten för inkomstvariabeln uppträder den ovan konstaterade positiva priseffekten. Prisstegringar har emellertid även be- tydelse genom att de aktualiserar pris- förväntningar. Prisförväntningar med- för, att inkomstenheterna i sina dispo- sitioner måste ta hänsyn till den reala, för räntan och prisförändringarna dis- konterade, avkastningen på de olika placeringsalternativ som står till buds. Som ett exempel på en dylik förvänt- ningseffekt kan nämnas, att en accele- rerad prisstegring kan inge farhågor för att den nominella avkastningen på banktillgodohavanden inte motsvarar en konstant real avkastning efter kor- rigering för penningvärdeförsämring- en; man placerar i så fall hellre i real- värden. Förväntningarna beträffande prisutvecklingen antas vara relaterade till tidigare prisförändringar. När se- dan den verkliga prisförändringen av- viker från den förväntade korrigeras nästa periods förväntade värde för den tidigare felbedömningen t. ex. enligt följande modell.1
Il Pl aE = _— () t+1 th—n
Pt+1
= * __ __
(b) D1_1 E1+1 pt (C) E7+2=Et+2_a'Dt+1
E den på den historiska prisutveck-
lingen grundade förväntningen
om framtida prisstegringar Ekv. a kan kan tolkas så att förvänt- ningselasticiteten är lika med 1.
D = avvikelse mellan verklig och _ för tidigare felbedömningar kor- rigerad _ förväntad prisföränd- ring.
E* = korrigerad prisförväntning. P = konsumentprisindex.
_- ll
periodlängde'ni'x eller"- iförvänt- ningshorisonten» (ett kvarta1)'..—*x' n »; = 4. -
O(a' '= reaktionsko'etficient.
I genomsnitt följer E*-värdet tämli- gen väl den verkliga prisutvecklingen, vilket kan förklaras med den korta »förväntningshorisonten» i modellen, nämligen ett kvartal. I regressionsekva- tionerna införs genomsnittsvärdet av kvartalsvärdena för E* för att erhålla ett mått på prisförväntningarna under hela är. Här bör påpekas att det förhållandet att förväntningsvariabeln är baserad på en kort »förväntningshorisont» inte ut- gör något hinder för att använda denna variabel i en långsiktig prognos: vi ut- går ju från kontinuerliga förändringar av prisnivån.
Av regressionsanalysen framgår att de förväntade prisstegringarna är ne- gativt korrelerade med den långa inlå- ningen i bankerna. Resultatet är visser- ligen signifikant ur statistisk synpunkt men endast en liten del av fluktuatio- nerna i inlåningen kan här hänföras till förväntningarna beträffande prissteg- ringstakten.
L (11) lgm= _ 0 61356 + 1.06246 lg Y _ 0.00009 B* (0.11421) m) (0.00004)
Slutsatsen är inte nödvändigtvis den att prisstegringstakten har ringa betydelse för det monetära utbudet. Under den betraktade perioden har prisstegrings- takten med några få års undantag varit jämn; ett brott i denna trend uppåt el— ler nedåt skulle kunna ha en betydande effekt på likviditetspreferensen.
1 Jfr PSILOSZ Capital markets in Greece. Research Monograph series 9, Center of Eco- nomic Research, Athen 1964. CAGAN: The- Monetary Dynamics in Hyperinflation in Studies in the Quantity Theory of Money,. Milton Friedman (ed.), Chicago 1956.
Inkomstfördelningen och bankinlåningen
När man, som här hittills, använder bruttonationalprodukten som förklaran- de variabel för bankinlåningen spelar denna främst rollen av en transaktions— variabel. Om i stället de olika sektor- inkomsterna kan visas vara signifikanta förklaringsvariabler är detta av bety- delse ur två olika synvinklar. För det första skulle man få ett bättre under- lag för beräkningen av fördelningen av den korta och den långa inlåningen samt av affärsbankernas och de övriga bankernas inlåning mellan företagssek- torn och hushållssektorn. För det and— ra kan den förändrade inkomstfördel- ning, som enligt tidigare presenterade kalkyler kan komma att uppstå 1970, beaktas explicit i prognosen. Om vi för- utsätter en måttlig prisstegring (2 pro- cent årligen) erhålls följande resul- tat.
Tabell P. Inlåning i bankerna 1970
Flow—uppgifter, miljoner kronor, 1965 års priser Årlig prisstegring 1965—1970: 2 procent
Om ekvationerna 12—15 används i stället för ekvationerna 1—4 erhålls värdena i tabell P, vilka kan jämföras med det resultat som erhållits under motsvarande förutsättning beträffan- de prisstegringstakten i tabell N. Det framgår dock att inlåningen endast är obetydligt högre om sektorernas dispo- nibla inkomster, i stället för bruttona— tionalprodukten, utgör förklarande va— riabler. Inkomstomfördelningen (till hushållens förmån) är inte tillräckligt omfattande för att ge nämnvärt utslag. Regressionsanalysen tyder här ävenle- des på en bankinlåning 1970 som betyd- ligt understiger siffran i kreditmark— nadskalkylen i tabell M.
Räntan och bankinlåningen
Diskussionen har i det föregående hu- vudsakligen avsett allmänhetens inne- hav av en kategori av finansiella till— gångar, nämligen banktillgodohavan— den. När man vill kartlägga eventuella förskjutningar i allmänhetens totala lik- viditetspreferens, bör man beakta hela skalan av finansiella tillgångar (och
. _ __ . skulder), varierande från de mest lik- Åggrlgågåfgrforddnmg _ _ 2600 vida, sedlar, till de i avtagande grad Övriga banker : : : : : . . : : . : .. ...... 2 500 likvida korta och långa banktillgodoha-
Summa 5100 vandena och värdepappersplaceringar- Funktionell fördelning na. På den »långa» ändan av skalan tor- Kort inlåning .................... 1400 de placeringarnas avkastning spela en Lång inlåning """""""""""""" 3 700 större roll. Här har undersökts räntans Summa 5100 betydelse för den långa inlåningen i (12) lg A = —— 1.210 + 0.769 lg Ydh + 0.470 Ig Ydf (0.187) (0.184) (13) lg Ö = —— 0.352 + 0.706 lg Ydh + 0.355 lg Ydf (0.065) (0.064) (14) lg K = — 0.317 + 0.615 lg Ydh + 0.392 lg Ydf (0.101) (0.099) (15) lg L = — 0.901 + 0.789 lg Ydh + 0.416 lg Ydf (0.144) (0.141) Anm. Ydh: disponibel inkomst inom hushållssektorn. Ydf: disponibel inkomst inom företags- sektorn.
bankerna. Det statistiska underlaget för värdepappersmarknaden tillåter inte några slutsatser beträffande förskjut— ningar i placeringarna från bankinlå- ning till värdepappersförvärv som en följd av förändrade avkastningsrelatio- ner eller prisförväntningseffekter. Re- gressionsanalysen har i stället fått avse frågan om den långa bankinlåningen har växt snabbare eller långsammare i samband med ränteförändringar. Som räntevariabel fungerar i regressions— analysen affärsbankernas högsta ränta på depositions- och kapitalräkningar- na. Denna räntesats torde väl kunna an- vändas som approximation av den högsta räntesatsen för hela den långa inlåningen. En komplicerande faktor ut- gör de sedan 1962 tillkomna 6- och 12-månaderskapitalräkningarna. Dessa räkningars högre räntesatser motsvarar inte en renodlad högre avkastning, ef— tersom de insatta medlen även är bund- na för en längre period. Införandet av de nya räkningstyperna medförde be— tydande överföringar mellan olika räk- ningar, detta torde dock inte ha någon betydelse för den totala inlåningens fördelning på korta och långa insätt— ningar, eftersom samtliga berörda räk- ningstyper avser lång inlåning såsom den definierats ovan. Regressionsekvationer med dummy- variabler för eventuella effekter av in- förandet av nya inlåningsräkningstyper
åren 1962—1964 har inte givit några signifikanta resultat (ekvationerna 16 och 17).
Av den ekonomiska politiken föran- ledda höjningar och sänkningar av rän- tan torde vara tidsmässigt korrelerade med fluktuationerna i prisstegringstak- ten. Ur synvinkeln av placeringars av— kastning torde förväntningarna beträf- fande den allmänna prisnivån (pen— ningvärdeförsämringen) snarare än själva prisstegringen vara av avgörande betydelse. Räntevariabeln, relaterad till förväntningarna beträffande prissteg- ringstakten, har införts i ekvation (18) för att förklara förändringar i den långa inlåningen. Visserligen uppvisar koeffi- cienten det tecken man förutsätter och räntevariabeln är signifikant enligt gängse statistiska kriterier men den torde endast i mycket ringa grad för— klara inlåningsfluktuationerna. Av över- vägande betydelse är inkomstutveck- lingen såsom framgår av de respektive variablernas regressionskoefficienter i ekvationerna (18) och (19).
Man kan slutligen också tänka sig att inlåningen —- i första hand den långa _— påverkas av bankernas försäljnings- ansträngningar vilka bl. a. kommer till uttryck i förändringar i relationen in- låningsränta/officiellt diskonto.l En ök—
1 GRAMLEY and CHASE: Time deposits in monetary analysis, Federal Reserve Bulletin, October 1965.
(16) lg K = = 0.569 + 0.973 lg Y —- 0.019 X (0.081) (0.016)
(17) lg L = — 0.937 + 1.113 lg Y — 0.009 X (0.110) (0.022)
(18) lg L = — 0.725 + 1.066 lg Y + 0.00008 Raf/B* (0.043) (000003)
(19) lg L = — 0.749 + 1.091 lg Y _ 0.00008 Raf/D
Il
(0.063)
Anm. X = dummy-variabel; 0 åren 1955/61, 1 åren 1962/64. Raf = affärsbankernas högsta inlåningsränta på depositions- och kapitalräkning. D officiellt diskonto.
(0.00009)
ning. av. denna kvot tyder på ökad spän- ning.-på kreditmarknaden och större ansträngningar från bankernas. sida att öka inlåningen. I' den i ekvation (19) använda kvoten kompliceras relationen av det förhållandet, att nya långa .inlå- ningsräkningar har tillkommit. Efter- frågetrycket indikeras i första hand av relationen mellan räntan på en viss räk-
ningstyp och diskontot. Å andra sidan kan just tillkomsten av nya räknings— typer .betraktas som en betydelsefull ef— terfrågefaktor, trots att en del av de på dessa räkningar insatta medlen har överförts från andra räkningar. Inte heller försäljningshypotesen har be— kräftats av någon statistisk signifikans i regressionsanalysen.
% l !
Tabellerna i detta appendix utgör un— derlaget för redogörelsen i bilaga 1, i vilken inkomstbildning, finansiellt och monetärt sparande under perioden 1955—1964 behandlas. Anmärkningar-
na till tabellerna avser främst dessas. konstruktion. Beskrivningen måste av praktiska skäl vara ofullständig; vissa poster behandlas utförligare i själva bi— lagan. Beräkningen av det finansiella sparandet bygger i stor utsträckning på nationalräkenskaperna (Nationalräken- skap 1950—1965, Statistiska meddelan- den V 1966: 6). Det monetära sparandet har huvudsakligen beräknats på grund- val av kreditmarknadsmatriserna i Ap- pendix B författat av fil. kand. Erik L. Karlsson. Uppgifterna beträffande se- delmängden och inlåningen i bankerna i tabell A: 7 har erhållits från Riksban- ken (Sveriges Riksbank, Årsbok 1965).
Tabellförteckning
A: 1. Inkomstbildning och finansiellt sparande 1955—_1964 a.1. Staten a.2. Kommuner b. Privata och offentliga företag c. Hushåll d. Summa
APPENDIX A
Inkomstbildning, finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
A: 2. Hushållssektorns bruttoinkomst och för-
A: 3.
:4.
:5.
:6.
säkringsnetto 1955—1965
Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964 Offentliga företag Bostäder
. Offentliga försäkringsinrättningar . Enskilda försäkringsinrättningar Övriga företag Summa privata och offentliga före- tag
sve-sec"? 'n...-
Finansiellt och monetärt sparande 1955—— 1964 ' a.1. Staten a.2. Kommuner b. Bostäder c.1. Offentliga försäkringsinrättningar c.2. Enskilda försäkringsinrättningar d. Övriga företag e. Hushåll f. Utlandet g. Summa
Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964 (alterna— tiv beräkningsmetod) . b.1. Bostäder (hushållssektorn) b.2. Bostäder (företagssektorn) d. Övriga företag
Finansiellt och monetärt sparande 1955— 1964 (alternativ beräkningsmetod) b.1. Bostäder (hushållssektorn) b.2. Bostäder (företagssektorn) 11. Övriga företag
A: 7. Sedelmängcl och bankinlåning 1954—_1965
Tabell A: 1. Inkomstbildning och finansiellt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
a 1. Staten 1955 | 1956 | 1957 | 1958 | 1959 1960 1961 | 1962 | 1963 | 1964 1. Bruttoinkomst . . — _— — — — — — — — — 2. Direkta skatter. . 5 016 5 893 5 887 7 002 6 884 7 486 9 198 9 550 9 680 10 53 3. Indirekta skatter minus subventio— ner ............. 3 346 3 593 3 874 4 206 4 678 6 028 6 654 7 906 8 852 9 71 4. Transfereringar. . —3 653 —4 039 —4 513 —5 345 —5 799 —6 174 — 6 542 ——7 473 —-8 216 —9 07 5. Avgifter ........ 188 213 216 228 261 290 310 371 366 52 6. Räntor och utdel- ningar .......... —— 108 — 243 — 193 — 231 -— 297 —— 536 — 480 — 335 —— 246 —— 27 7. Försäkringsnetto — 570 — 606 — 659 — 695 -— 721 _ 919 —— 961 — 1 037 — 1 467 — 1 55 8. Disponibel in— komst (summa 1—'-7). . . ., ....... 4 219 4 811 4 612 5 165 5 006 6 175 8 179 8 982 8 969 9 85 9. Konsumtion ..... 2 373 2 587 2 853 3 008 3 274 3 556 3 894 4 423 5 106 5 54 10. Bruttoinvestering 1 649 1 816 2 026 2 137 2 389 2 497 2 402 2 825 3 083 3 50 11. Finansiellt spa- rande (8—9—10) 197 408 —— 267 20 — 657 122 1 883 1 734 780 803 Tabell A: 1. Inkomstbildn'ing och finansiellt sparande 1955—1964 Miljoner kronor a 2. Kommuner 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1. Bruttoinkomst . . — —- —- — -— — —— ' —— —' — 2. Direkta skatter. . 3 301 3 503 4 359 3 771 4 143 4 518 4 878 5 647 6 711 7 77 3. Indirekta skatter - minus subventio— _ ner ............. 306 317 319 339 314 258 256 254 250 20 4. Transfereringar. . 425 483 622 1 264 1 498 1 433 1 430 1 581 1 689 1 57 5. Avgifter ........ 434 464 443 498 611 584 623 691 756 87 6. Räntor och ut— ' ' delningar ....... 159 244 221 231 216 198 265 250 293 359 7. Försäkringsnetto — — =— — — — 62 — 88 —— 156 — 188 — 27 8. Disponibel in- komst (summa 1—7) ........... 4 625 5 011 5 964 6 103 6 782 6 929 7 364 8 267 9 511 10 514 9. Konsumtion ..... 3 392 3 723 4 189 4 555 4 870 5 167 5 713 6 492 7 333 8 279 10. Bruttoinvestering 1 497 1 605 1 840 1 896 2 115 1 872 2 132 2 488 3 045 3 58 11. Finansiellt spa— rande (8—9—10) — 264 -— 317 — 65 — 348 —— 203 — 110 — 481 -— 713 —— 867 — 1 35
Tabell A*: 1. Inkomstbildning och finansiellt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
b. Privata och offentliga företag
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1. Bruttoinkomst .. 13 593 15 259 17 076 17 827 20 379 21 332 23 129 23 942 25 778 28 645 2. Direkta skatter.. — 1 237 =— 1 816 —1 769 — 1 853 —1 456 —1 165 — 1 588 —— 1 647 _ 1 432 _ 1 368 3. Indirekta skatter minus subventio- ner ............. —-3 652—3 910—4 193—4 545—4 992—6 286—6 910—8 160—9 102—9 917 4. Transfereringar. . 576 680 721 373 420 451 417 615 691 927 5. Avgifter ........ _118 —143 _139 —140 ——175 _199 -—208 —249 ——231 —363 6. Räntor och ut- delningar. . .. —592 ==564 —574 —549 —-—472 ——228 _452 ——569 —657 ——841 7. Försäkringsnetto 948 972 1 009 1 035 1 089 1 319 1 579 2 321 3 016 3 597 8. Disponibel in- komst (summa 1—7) ........... 9 518 10 478 12 131 12 148 14 793 15 224 15 967 16 253 18 063 20 680 9. Konsumtion ..... 438 470 533 581 611 645 741 800 897 944 10. Bruttoinvestering 11 999 12 844 14 171 13 852 14 902 18 568 20 199 21 174 22 121 25 378 11. Finansiellt spa- rande (8—9—10) ——2 919 —2 836 —2 573 —2 285 —720 —3 989 —4 973 —5 721 — 4 955 ——5 642 Tabell A: 1. Inkomstbildning och finansiellt sparande 1955—1964 ! Miljoner kronor c. Hushåll 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1. Brutto- inkomst . .. 35 057 37 716 40 003 41 664 43 101 47 587 52 069 57 521 62 411 69 230 ! 2. Direkta * skatter. . .. —7 080—7 580—8 477—8 920—9 571 —10 839—12 488—13 550—14 959—16 942 3. Indirekta skatter mi- nus subven- tioner ..... —— —— — — — — — — —- — 4. Transfere- ringar ..... 2 652 2 876 3 170 3 708 3 881 4 290 4 695 5 277 5 836 6 574 5. Avgifter. .. —504 —534 —520 —586 —697 — 675 — 725 +— 813 —— 891 ——1 029 6. Räntor och utdelningar 541 563 546 549 553 566 667 654 610 754 7. Försäk— ringsnetto.. —378 —366 —350 ——340 —368 —338 —530 —— 1 128 — 1 361 — 1 764 8. Disponibel inkomst (summa 1—7) ...... 30 288 32 675 34 372 36 075 36 899 40 591 43 688 47 961 51 646 56 823 9. Konsum- tion ....... 27 716 30 057 31 562 33 742 35 228 37 072 39 920 43 261 46 763 50 694 10. Bruttoin— vesteringar — — _— — _— — —- — — _ 11. Finansiellt sparande (8—9—10). 2 572 2 618 2 810 2 333 1 671 3 519 3 768 4 700 4 883 6 129
3.1. Det monetära utbudet enligt två olika prognosansatser
I det föregående har kreditmarknadsut- budet antagits anpassa sig till efterfrå- gan. Endast för företagssektorn har ett antagande gjorts beträffande likviditets- utvecklingen, vilket givetvis påverkade kreditmarknadsbalansens omslutning. Fördelningen av det monetära utbudet _ förutom utbudet inom den offent- liga och den enskilda försäkringssek- torn _ har antagits motsvara 1960— 1964 års fördelning (tabell K, kol. h).
Vi skall här närmare undersöka hur det framtida monetära utbudet kan ge- stalta sig om man i stället utgår från allmänhetens likviditetspreferens. I den följande analysen utgör de senare årens samband mellan inkomster och efterfrå- gan på finansiella tillgångar, dvs. utbu- det på kreditmarknaden, underlag till prognosen för 1970. Genom att jämföra prognosvärdena enligt de två olika an- satserna, av vilka den i kapitel 2 kan betecknas som keynesiansk medan den följande analysen kan betecknas som kvantitetsteoretisk, erhålles ytterligare möjligheter att bedöma det framtida kreditmarknadsläget.
Utgångspunkten för analysen av ut- budet på kreditmarknaden är summa- kolumn h i tabell K som återges i vid- stående balans, tabell M. Frågan är hu- ruvida denna utbudsfördelning verkli- gen motsvarar allmänhetens preferen-
Tabell M. Kreditmarknadskalkyl 1970 Miljoner kronor, 1965 års priser Efterfrågan Offentliga myndigheter och verk; bo-
städer; företag; hushåll; utlandet.. 17 250 Internt ........................... _ 500
Summa 16 750
Utbud
Riksbanken ....................... 500 Affärsbanker ...................... 4 500 Övriga banker ..................... 3 750 Enskilda försäkringsanstalter ........ 1 500 Offentliga försäkringsanstalter ....... 5 500 Obligations- och aktiemarknaden ..... 1 000
Summa 16 750
Anm. Efterfråge- och utbudssiffrorna i denna kalkyl överensstämmer med summaraden resp. summakolumn h i tabell K. Siffran för »utlan- det» motsvarar ökningen av valutareserven. Försäkringsuthudet har beräknats på grundval av särskilda prognoser. Fördelningen av det övriga monetära utbudet är lika med utbuds- strukturen under perioden 1960—1964. Posten »intcrnt» utgör bankernas finansiella sparande.
ser. Balansens omslutning, dvs. kredit- volymens expansion, har härvidlag inte någon entydig analytisk betydelse. För det första bestäms den erforderliga kre- ditförmedlingen av fördelningen av sparandeöverskott och -underskott mel- lan de olika sektorerna. En annan fak- tor som bidrar till kreditvolymens fluk— tuationer är likviditetsutvecklingen inom främst företags- och hushållssek- torerna. Om en sektors nettoefterfrågan på kreditmarknaden är given, innebär en ökning av de finansiella tillgångarna, att bruttoefterfråg—an ökar med ett mot- svarande belopp. Denna likviditets-
aspekt, som ovan har behandlats sche- matiskt, kan belysas med hjälp av re- gressionsanalysen. Analysen avser en- dast vissa poster på balansens utbuds- sida, nämligen inlåningen i bankerna och ökningen av sedelmängden. De of- fentliga försäkringsinrättningarnas ut- bud bestäms huvudsakligen av institu— tionella faktorer, medan även det en- skilda försäkringsutbudet huvudsakli- gen torde påverkas av andra faktorer än de som är av betydelse för allmänhe- tens likviditetspreferens i övrigt.
Det kan här vara på sin plats att er- inra om det sätt på vilket det monetära utbudet (exkl. försäkringsutbudet) i ta- bell J har beräknats. Hushållens mone- tära sparande (netto) har uppskattats på grundval av det historiska sambandet mellan disponibel inkomst och konsum- tion. Även företagens monetära utbud har beräknats schablonmässigt: år 1970 förutsattes samma relation föreligga mellan monetärt utbud och bruttoin- komsten, som under perioden 1960— 1964. Allmänhetens sammanlagda mo- netära utbud slutligen har antagits visa en fördelning på bankinlåning och vår- depappersförvärv, som motsvarar ut— budsmönstret åren 1960—1964. I denna beräkning av utbudsstrukturen beaktas givetvis inte eventuella förändringar i allmänhetens likviditetspreferens.
Av särskild betydelse härvidlag är obligations- och aktiemarknadens andel av kreditutbudet. Kalkylsiffran på 1 000 miljoner kronor är möjligen för låg med hänsyn till företagens kraftigt växande finansieringsbehov å ena sidan och å andra sidan hushållens beräknade in- komstförbättringar, vilka torde medföra ett större intresse för och möjligheter till placering i värdepapper. Kredit- marknadsstatistiken tillåter inte några slutsatser beträffande frågan på vilket sätt de ovannämnda faktorerna var för sig har bidragit till de senare årens ut-
vidgning av värdepappersmarknaden. Obligations- och aktiemarknadens andel av allmänhetens kreditutbud (exkl. för- säkringssparandet) har ökat från 6 pro- cent åren 1955—1959 till drygt 11 pro- cent åren 1960—1964. Man bör ta hän- syn till en fortsatt utveckling i samma riktning vid en bedömning av kredit- marknadskalkylen i tabell M. Under de förutsättningar beträffande allmänhe- tens totala likviditet som beskrivits tidi- gare skulle en underskattning av värde- pappersmarknadens andel innebära att bankinlåningen, som beräknats som re- sidual, är för högt beräknad. Den se- nare kan emellertid även bedömas ut— ifrån regressionsanalysen; en dylik möjlighet föreligger inte för värdepap- persmarknaden.
170. Tabell A: 1. Inkomstbildning och finansiellt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
(1. Summa
1955 1956 1957 | 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964
1. Bruttoinkomst . . 48 650 52 975 57 079 59 491 63 480 68 919 75 198 81 463 88 189 97 875 . Direkta skatter. . — =— — —- — — — — — — Indirekta skatter minus subventio- ner ............. — =— —- —- — — —- —— —— . Transfereringar. . — — — — — -— —— — =— . Avgifter ........ —- — — —— ' -—— —— -— —— — Räntor och ut- delningar ....... — — — -—— —— — — — — — . Försäkringsnetto _— — -— — — — — — — -— Disponibel in- komst (summa 1—7) ........... 48 650 52 975 57 079 59 491 63 480 68 919 75 198 81 463 88 189 97 875 9. Konsumtion ..... 33 919 36 837 39 137 41 886 43 983 46 440 50 268 54 976 60 099 65 464 10. Bruttoinvestering 15 145 16 265 18 037 17 885 19 406 22 937 24 733 26 487 28 249 32 475 11. Finansiellt spa- rande (8—9—10) — 414 —— 127 —— 95 — 280 91 —— 458 197 0 — 159 — 64
Anm. Bruttoinkomst. Hushållens bruttoinkomst är lika med faktorinkomsten (inkl. privata arbetsgivar avgifter) minus inkomst av kapital. Den senare upptages på rad 5 under beteckningen »räntor och utdelningar En utförligare beskrivning lämnas i anmärkningen till tabell A: 2. Direkta skatter. I denna post ingår numera nationalräkenskaperna även hushållens egna avgifter till ATP. I tabellen ingår dock dessa avgifter i hush lens försäkringsnetto. Företagens skatter är korrigerade med hänsyn till efterskottsbetalningar, varigeno nationalräkenskaperna ställes på »kassabas». Indirekta skatter omfattar även tulluppbörden. Transferering Förutom betalningarna till hushållssektorn och företagen (investeringsbidragen) ingår i denna post i de offentliga sektorn även statsbidragen till kommunerna. Räntor och utdelningar i den offentliga sektorn avse räntor på utestående statsskuld, ränteintäkter från bostadslånegivningen och utdelningar från kommunal företag. Hushållens räntenetto inrymmer kapitalintäkterna enligt taxeringsstatistiken samt diverse lånerän tor. Försäkringsnetto. En utförlig redovisning av hushållens försäkringsnetto ges i tabell A: 2. Fondbildninge inom de offentliga resp. enskilda försäkringsinrättningarna framgår av tabell A: 3. Konsumtion. Till företa gens konsumtion räknas bank- och försäkringstjänsterna. Investeringar. Hushållens egnahemsinvestering och de enskilda företagarnas investeringar ingår i företagssektorn. Finansiellt sparande. Statens finansiell sparande minus långivning och rörliga krediter motsvarar det totala budgetsaldot. Summan av det finansiell sparandet i sektorerna a, b och c motsvarar bytesbalansens saldo (d).
E.ON
|||
Tabell A: 2. Hushållssektorns bruttoinkomst och försäkringsnetto 1955—1965
Miljoner kronor
Offentliga försäkringar Enskilda försäkringar
Imputerat
netto- . . Hushål- . Hushål- hyres— Prlvata Offentliga lens »eget» Privata lens »eget» .. Egna arbetsgi- arbets- . .. Egna arbetsgi- . .. varde av . . Utfall forsak— . Utfall försak— egna hem avglfter varav- glvarav- ringsnetto avgifter varav- rin g snett o
gifter gifter (7)_(4) gifter (11)_(9) l (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (11) (12)
Enskilda företaga- res in— komster
Löner
1955 26 549 5 092 219 66 173 570 680 614 1 068 383 633 — 435 1956 28 406 5 517 266 70 292 606 818 748 1 045 405 627 —— 418 1957 30 574 5 379 295 71 310 659 910 839 1 115 446 681 -——434 1958 32 028 5 370 363 75 316 694 955 880 1 160 465 721 — 439 1959 33 433 5 345 385 81 336 721 987 906 1 223 498 782 —— 441 1960 36 937 5 751 445 84 664 981 1 064 980 1 062 449 857 — 205 1961 40 647 6 038 484 86 866 1 049 1 114 1 028 1 109 527 944 — 165 1962 45 006 6 298 523 168 1 399 1 193 1 186 1 018 1 197 638 1 086 — 111 1963 49 107 6 268 546 199 2 024 1 655 1 734 1 535 1 322 823 1 272 — 50 1964 54 190 6 893 646 227 2 490 1 833 1 935 1 708 1 393 1 009 1 419 26 1965 59 146 7 221 744 272 2 912 2 052 2 166 1 894 1 496 1 028 1 553 57
' Anm. I hushållens bruttoinkomst (tabell A: 1 c, rad 1) ingår följande poster: löner (kol. 1) inkl. privata arbetsgivaravgifter (kol. 5, 10); enskilda företagares inkomster (kol. 2) nettohyresvärde av egna hem (kol. 3) samt den s. k. regelbundna restposten. Hushållssektorns faktorinkomster exklu- derar arbetsgivaravgifterna och inkluderar inkomster av kapital (tabell Azlc, rad 6). Det offentligas arbetsgivaravgifter (kol. 6) ingår inte i bruttoinkomsten utan registreras som direkt inbetalning till försäkringssektorn. Hushållens försäkringsnetto i tabell Azlc beräknas som kol. 7 + 11—4—5—9—10.
Tabell A: 3. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964
Miljoner kronor
(:th lov-l
mqa;
. Bruttoinkomst. . . . . Skatter, transfere-
ringar, avgifter. . . . . Räntenetto ....... . Försäkringsnetto. . . Disponibel inkomst
(summa 1—4) .....
. Konsumtion ...... . Bruttoinvestering . . Finansiellt sparan-
de (5—6—7) ......
a. Offentliga företag
1955 | 1956 | 1957 1958 1959 | 1960 1961 1962 1963 1964 1 810 1 977 2 133 2 626 2 848 3 304 3 572 3 829 3 940 4 207 596 680 721 373 420 420 518 720 833 1 035 2 406 2 657 2 854 2 999 3 268 3 724 4 090 4 549 4 773 5 242 2 406 2 657 2 854 2 999 3 268 3 724 4 090 4 549 4 773 5 242 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0
Tabell A: 3. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964
Miljoner kronor
01.7le Club-w MH
. Bruttoinkomst. . . . . Skatter, transfere-
ringar, avgifter. . . . . Räntenetto ....... . Försäkringsnetto. . . Disponibel inkomst
(summa 1—4) .....
. Konsumtion ...... . Bruttoinvestering. . Finansiellt sparan-
de (5—6—7) ......
b. Bostäder 1955 | 1956 | 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 374 560 751 988 844 1 130 1 033 1 232 1 006 1 30 374 560 751 988 844 1 130 1 033 1 232 1 006 1 30 2 947 3 196 3 464 3 759 4 022 4 173 4 594 5 110 5 704 6 54 —2 573—2 636—2 713—2 771 —3 178—3 043—3 561 —3 878—4 698—5 24
Tabell A: 3. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964
Miljoner kronor
OOQG'S (tl-BW NH
. Bruttoinkomst. . . . . Skatter, transfere-
ringar, avgifter. . . . . Räntenetto ....... . Försäkringsnetto.. . Disponibel inkomst
(summa 1—4) .....
. Konsumtion ...... . Bruttoinvestering. . Finansiellt sparan-
de (5—6—7) ......
c 1. Offentliga försäkringsinrättningar 1955 1956 1957 1958 1959 | 1960 | 1961 1962 1963 1964 —42 —47 —47 —48 —78 —82 —83 —83 ——88 —93 -— 60 — 53 — 74 —— 70 — 78 =— 58 — 45 — 7 35 146 130 149 130 131 151 665 887 1 574 2 144 2 615 28 49 9 13 — 5 525 759 1 484 2 091 2 66 28 49 9 13 —— 5 525 759 1 484 2 091 2 66
Tabell A: 3. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964
Miljoner kronor
c 2. Enskilda försäkringsinrättningar 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964
31. Bruttoinkomst. . . . — —— —— —— — -— — — — — 2. Skatter, transfere-
ringar, avgifter. . . . —— -— —— — — — — — — — 3. Räntenetto ....... —— 64 — 51 — 25 27 73 145 192 233 230 260 4. Försäkringsnetto. . 1 082 1 064 1 134 1 145 1 189 898 903 939 1 118 1 232 5. Disponibel inkomst
(summa 1—4) ..... 1 018 1 013 1 109 1 172 1 262 1 043 1 095 1 172 1 348 1 492 6. Konsumtion ...... _ — _ —— — »— — — — — 7. Bruttoinvestering. -— _ -— — —— _ —— — —' —- 8. Finansiellt sparan-
de (5*6—7) ...... 1 018 1 013 1 109 1 172 1 262 1 043 1 095 1 172 1 348 1 492
Tabell A: 3. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964 . Miljoner kronor 1 d. Övriga företag 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964
1. Bruttoinkomst. . 11 409 12 722 14 192 14 213 16 687 16 898 18 524 18 881 20 832 23 136 2. Skatter, transfe-
reringar, avgifter — 4 985 _ 5 822 — 6 054 — 6 490 —— 6 544 —— 7 537 —— 8 724 — 10 078 — 10 819 —— 11 663 3. Räntenetto ..... —— 468 — 460 — 475 _ 506 — 467 — 315 — 599 — 795 — 922 — 1 247 4. Försäkringsnetto — 264 — 241 — 255 — 241 — 251 — 244 _ 211 ——- 192 — 246 — 250 5. Disponibelin-
komst (summa
1—4) .......... 5 692 6 199 7 408 6 976 9 424 8 802 8 990 7 816 8 845 9 976 6. Konsumtion. . . . 438 470 533 581 611 645 741 800 897 944 7. Bruttoinveste—
ring ........... 6 645 6 991 7 852 7 095 7 612 10 671 11 515 11 515 11 644 13 589
8. Finansiellt spa- , rande (5—6—7) . — 1 391 — 1 262 — 977 — 700 1 201 — 2 514 —3 266 —4 499 — 3 696 — 4 557
Tabell A: 3. 'Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964
Miljoner kronor
e. Summa privata och offentliga företag
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 | 1962 | 1963 1964
1. Bruttoinkomst. . 13 593 15 259 17 076 17 827 20 379 21 332 23 129 23 942 25 778 28 645 2. Skatter, transfe— ;
reringar, avgifter — 4 431 — 5 189 — 5 380 — 6 165 — 6 203 — 7 199 — 8 289 — 9 441 —— 10 074 — 10 721 3. Räntenetto ..... —— 592 — 564 — 574 — 549 _ 472 — 228 — 452 — 569 — 657 — 841 4. Försäkringsnetto 948 972 1 009 1 035 1 089 1 319 1 579 2 321 3 016 3 597 5. Disponibelin-
komst (summa 1—4) .......... 9 518 10 478 12 131 12 148 14 793 15 224 15 967 16 253 18 063 20 68C 6. Konsumtion. . . . 438 470 533 581 611 645 741 800 897 944 7. Bruttoinveste-
ring ........... 11 999 12 844 14 171 13 852 14 902 18 568 20 199 21 174 22 121 25 37
' 8. Finansiellt spa- rande(5—6—7). —2 919—2 836—2 573 —2 285— 720—3 989—4 973—5 721 — 4 955 —— 5 64
Anm. De offentliga företagens finansiella sparande antages vara lika med noll. Med utgångspunkt från brutt investeringarna beräknas den disponibla inkomsten samt, efter korrigering för nettot av investeringsbidrag oc inlevererade vinster (rad 2), »bruttoinkomsten». Även bostadssektorns inkomster beräknas nerifrån i tabelle Det finansiella sparandet motsvarar summan av statlig,](reditgivning och kreditgivning på den reguljär marknaden samt hushållens kontantinsats vid egnahemsinvesteringar. En annan beräkningsmetod redogörs fö i anslutning till tabell A: 5. Det finansiella sparandet inom försäkringssektorn är lika med fondbildningen dv summan av försäkringsnetto och räntenetto. Den enskilda försäkringssektorn omfattar även PKI-fonderna. den offentliga försäkringssektorn ingår Allmänna pensionsfonden, riksförsäkringsverket och arbetslöshet kassorna. Inkomster, utgifter och sparande inom de »övriga företagen» beräknas som restposter.
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Milijoner kronor
a1. Staten
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1951 1962|1963|1964
1. Finansiellt sparan-
de ............... 197 408 — 267 20— 657 122 1 883 1 734 780 803 2. Nettoutlåning mel-
lan sektorer (—). .. — 947 —795 — 989 — 1 162 — 1;142 _: 829 —967 —— 1 312 —— 623 _441 3. Residual ......... — 167 ——205 — 315— 10 —A 247— 391 —573 —— 272 —322 —574 4. Monetärt sparande
(1+2+3=5+6) ..— 917 ——592 —1571—1152—2046—1098 343 150 —165 —212 5. Utlåning på kredit-
marknaden ....... 127 255 508 — 263 0 — 81 7 12 51 — 10 6. Upplåning på kre-
ditmarknaden (—) — 1 044 _ 847 —— 2 079 — 889 — 2 046 — 1 017 336 138 — 216 — 202
175. Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
a2. Kommuner
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964
1. Finansiellt sparan- » de ............... ——264 ——317 —— 65 —348 —'203 _110 _481 ——713 — 867 ——1 354
2. Nettoutlåning mel- 3— lan sektorer (—). . . — 22 — 34 0 — 22 14 82 —— 74 117 —— 112 2 i" 3. Residual ......... 66 _— 96 86 154 — 22 13 — 29 92 — 68 —- 110 ' 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. -—220 _447 21 —216 —211 —— 15 ——584 —504 _1047—1462 ' 5. Utlåning på kredit— * marknaden ....... —— 29 54 169 111 142 233 — 191 404 — 81 —— 56
6. Upplåning på kre- ' ditmarknaden (—) —— 191 —— 501 — 148 — 327 — 353 — 248 —— 393 — 908 — 966 — 1 406
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
b. Bostäder
1955 | 1956 | 1957 1958 1959 1960 1961 | 1962 | 1963 1964
1. Finansiellt sparan— ' de ............... —2 573 —-2 636—2 713—2 771 —3 178—3 043 —3 561 —3 878—4 698—5 245 ' 2. Nettoutlåning mel— lan sektorer (—). . . 1 061 953 967 1 004 1 009 823 924 909 881 836 ,, 3. Residual ......... 0 0 0 O 0 0 O 0 0 0 4. Monetärt sparande ' (1 +2+3=5+6) .. —1 512—1 683—1 746—1 767—2 169—2 220—2 637—2 969—3 817—4 409 5. Utlåning på kredit— ? marknaden ....... 0 0 O 0 0 0 0 0 0 O 6. Upplåning på kre-
ditmarknaden(—). — 1 512 — 1 683 — 1 746 — 1 767 —- 2 169 _ 2 220 —2 637 —2 969 —3 817 —4 409
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
c 1. Offentliga försäkringsinrättningar
1955 1956 1957 1958 1959 | 1960 | 1961 | 1962 | 1963. 1964
1. Finansiellt sparan- de ............... 28 49 9 13 —5 525 759 1 484 2 091 2 668 2. Nettoutlåning mel- lan sektorer (—). . . O 0 0 0 0 0 0 0 0 O 3. Residual ......... 8 — 11 40 27 43 2 — 8 121 — 206 —— 238 4. Monetärt sparande (1 +2 +3 =5 +6) .. 36 38 49 40 38 ' 527 751 1 605 1 885 2 430 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... 36 38 49 40 38 527 751 1 605 1 885 2 430 6. Upplåning på kre- ditmarknaden (—) 0 0 0 0 0 0 0 O 0 0
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
c2. Enskilda försäkringsinrättningar
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1. Finansiellt sparan— de ............... 1 018 1 013 1 109 1 172 1 262 1 043 1 095 1 172 1 348 1 492 2. Nettoutlåning mel- lan sektorer (_). .. 0 0 0 0 0 — 126 _ 181 _ 331 _341 _436 3. Residual ......... _106 _ 96 — 77 _100 _118 168 _ 155 _ 3 _209 27 4. Monetärt sparande (1 +2 +3 =5 +6) .. 912 917 1 032 1 072 1 144 1 085 759 838 798 1 083 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... 912 917 1 032 1 072 1 144 1 085 759 838 798 1 083 6. Upplåning på kre- ditmarknaden (_) . 0 0 0 0 0 0 0 O O 0 Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1956—1964 Miljoner kronor 11. Övriga företag 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1. Finansiellt sparan- de ............... —1637_1478_1289_1016 844—2937—3793—4988—4079—5031 2. Nettoutlåning mel- lan sektorer (_). . . 128 64 230 412 369 410 659 958 698 60 2. Residual ......... 758 1 062 824 127 144 942 2 638 989 985 2 45 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. _ 751— 352— 235— 477 1 357—1 585— 496_3 041 _2396_1 98 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... _ 527 187 663 1 052 3 439 527 1 814 645 1 070 1 79 6. Upplåning på kre- ditmarknaden(—). _ 224 _ 539 _ 898 — 1 529 _2 082 _ 2 112 —2 310 _3 686 _3 466 _3 77 Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964 Miljoner kronor e. Hushåll 1955 1956 1957 | 1958 | 1959 | 1960 1961 1962 | 1963 1964 1. Finansiellt sparan— de ............... 2 572 2 618 2 810 2 333 1 671 3 519 3 768 4 700 4 883 6 129 2. Nettoutlåning mel- lan sektorer (—). . . _217 — 229 _235 _250 _ 277 _299 _ 345 _387 _430 _485 3. Residual ......... _ 195 _224 _263 225 436 _517 _ 1 204 _385 _ 111 _619 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. 2160 2165 2312 2308 1830 2703 2219 3928 4342 5025 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... 2 053 2 070 2 259 2 376 2 013 2 803 2 170 4 175 4 662 5 21 6. Upplåning på kre— ditmarknaden(_). 107 95 53 _ 68 _ 183 _ 100 49 — 247 _320 _ 187
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
f. Utlandet 1955 | 1956 | 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964
. Finansiellt sparan- de ............... 414 127 95 280 _ 91 458 — 197 0 159 64 . Nettoutlåning mel- lan sektorer (_) . . _ 3 41 27 18 27 _ 61 _ 16 46 _ 73 _ 76 »: . Residual ......... _ 365 — 430 _ 296 _ 422 _ 236 _ 217 _ 669 _ 542 _ 69 — 935 . Monetärt sparande
(1 +2+3=5+6) .. 46 _262 _174 _124 _300 180 _882 _496 17 —947 . Utlåning på kredit-
marknaden ....... — 12 30 — 69 112 154 191 51 226 503 18 -. Upplåning på kre-
ditmarknaden(—) . 58 _ 292 _ 105 — 236 _ 454 _ 11 _ 933 _ 722 _ 486 _ 965
Tabell A: 4. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964
Miljoner kronor
g. Summa
1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961|1962|1963 1964
. Finansiellt spa- rande ........... _ 246 _ 216 _ 312 _ 316 _ 357 — 423 — 527 — 489 _ 383 _ 473 . Nettoutlåning mellan sektorer (_) ............ O 0 0 0 0 0 0 0 0 0 . Residual ........ 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 . Monetärt sparan- de (1 +2 +3 = 5 +6) ........... _ 246 _ 216 _ 312 _ 316 _ 357 _ 423 _ 527 _ 489 _ 383 _ 473 . Utlåning på kre- ditmarknaden. ... 2 560 3 551 4 611 4 500 6 930 5 285 5 361 7 905 8 888 10 475 . Upplåning på kre- ditmarknaden(—) _ 2 806 — 3 767 _4 923 _4 816 _ 7 287 _ 5 708 — 5 888 _ 8 394 —9 271 _10 948
Anm. Finansiellt sparande. Siffrorna är hämtade från tabellerna A: 1 och A: 3. Kreditinstitutens (exkl. försäk- gsinrättningamas) finansiella sparande har dock brutits ut ur företagssektorn och återfinnes i summakolum- n g. Nettoutlåning mellan sektorer. Försäkringsinrättningamas utlåning har undantagits från denna redovis- ng och förts till kreditmarknaden (rad 5). PR I-fondema utgör dock inte kreditmarknadsinstitut; deras direkta tlåning» till företagssektorn redovisas i rad 2. Statens direkta långivning avser huvudsakligen bostadskrediter. editgivningen till bostadssektorn, i vilken även ingår egnahemsinvesteringar, innefattar förutom den statliga v givningen även hushållens kontantinsats vid köp av egnahem. I hushållssektorns direkta kreditgivning ingår en de enskilda företagarnas sj älvfinansiering av investeringar (till sektor d). Hushållens direkta kreditgivning skrivs utförligare i bilaga 1, kapitel 1. Residual. Residualen framkommer som differensen mellan å ena sidan t finansiella sparandet beräknat enligt nationalräkenskaperna och korrigerat för intersektoral kreditgivning h å andra sidan kreditmarknadsstatistiken. Residualen för de offentliga försäkringsinrättningarna motsvarar . a. Allmänna pensionsfondens s. k. återlån till företagen. Restposten för utlandet avser i stort sett betal- | gsbalansens »förskjutningspost». Utlåning på kreditmarknaden. För den offentliga sektorn och utlandet avses låning i kreditinstitut. För »övriga företag» och hushåll avses förutom bankinlåning även placeringari värde- pper. Upplåning på kreditmarknaden avser både direkt långivning i kreditinstituten och upplåning genom säljning av värdepapper till allmänheten och kreditinstituten.
Tabell A: 5. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—4964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
mqa CHÅW MH
. Bruttoinkomst. . . . . Skatter, transfere- ringar, avgifter . . . . Räntenetto ....... . Försäkringsnetto. . . Disponibel inkomst
(summa 1—4) .....
. Konsumtion ...... . Bruttoinvestering . . Finansiellt sparan-
de (5—6—7) ......
bl . Bostäder (hushållssektorn)
1955 | 1956 | 1957 | 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 p
517 541 597 655 765 837 k 913 958 1 018 1 08
517 541 597 655 765 837 913 958 1 018 1 08
1 064 1 122 1 153 1 257 1 281 1 405 1 630 1 720 1 840 1 80
_547 _581 _556 _516 _568 _717 _762 _822 _ 71
— 602
Tabell A: 5. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955—1964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
mdc”: (J!-kw NH
. Bruttoinkomst. . .. . Skatter, transfere- ringar, avgifter . . . . Räntenetto ....... . Försäkringsnetto. . . Disponibel inkomst
(summa 1—4) .....
. Konsumtion. . . . , . . Bruttoinvestering . . Finansiellt sparan-
de (5—6—7) ......
b 2. Bostäder (företagssektorn)
1955 1956 | 1957 | 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 494 491 602 640 677 705 799 1 122 869 1 2
494 491 602 640 677 ' 705 799 1 122 869 1 2
1 883 2 074 2 311 2 502 2 741 2 768 2 964 3 390 3 864 4 7 _1 389—1 583—1 709_1 862—2064—2063_2165_2268—2995—35
Tabell A: 5. Inkomstbildning och finansiellt sparande inom företagssektorn 1955_1964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
11. Övriga företag 1955 1956 1957 | 1958 | 1959 | 1960 1961 1962 1963 1964
1. Bruttoinkomst. 10 772 12 250 13 744 13 906 16 089 16 486 17 845 18 033 19 951 22 138 2. Skatter, trans- fereringar, av- gifter ......... _4 985—5 822—6 054—6 490—6 545_7537_8 724—10 078—10 819—11 663 3. Räntenetto. . .. _ 468 _ 460 _ 475 _ 506 _ 467 _ 315 — 599 — 795 _ 922 _ 1 247 4. Försäkrings-
netto ......... _ 264 _ 241 _ 255 _ 241 _ 251 _ 244 _ 211 _ 192 — 246 _ 250
5. Disponibel in- komst (summa 1—4) ......... 5 055 5 727 6 960 6 669 8 826 8 390 8 311 6 968 7 964 8 978 6. Konsumtion. . . 438 470 533 581 611 645 741 800 897 944 7. Bruttoinveste— ring .......... 6 645 6 991 7 852 7 095 7 612 10 671 11 515 11 515 11 644 13 590
8. Finansiellt spa» rande (5—6—7) _ 2 028 — 1 734 _ 1 425 _ 1 007 603 — 2 926 _3 945 _ 5 347 _ 4 577 — 5 556
Anm. Beräkningsmetoden för bostadssektorn i denna tabell skiljer sig från den som använts i tabell A:3 b. Bruttoinvesteringarna har delats upp på egnahemsinvesteringar (hushållssektorn) och övriga bostadsinveste- ngar (företagssektorn). I bilaga 1, kapitel 1, redogörs utförligt för bruttoinvesteringarnas sektorsfördelning. rultoinkomsten beräknas på grundval av amorteringarna på bostadskrediter samt, vad beträffar egnahemsin— esteringarna, av hushållens utgifter för reparationer och underhåll. De »övriga företagens» finansiella sparande räknas som restpost; den alternativa beräkningsmetod som har tillämpats för bostadssektorn medför således drade uppgifter för »övriga företag», vilka redovisas i sektor d av denna tabell.
Tabell A: 6. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
bl. Bostäder (hushållssektorn)
1955 1956 1957 1958 | 1959 | 1960 1961 1962 1963|1964
]. Finansiellt sparan- de ............... _547 _581 _556 _602 _516 _568 —717 —762 _822 _711
2. Nettoutlåning mel- 448 459 462 439 447 442 444 479 474 505 lan sektorer (_). . . 3. Residual ......... 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. _ 99 _122 _ 94 _163 _ 69 _126 _273 _283 _348 _206 5. Utlåning på kredit» marknaden ....... 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0
6. Upplåning på kre- ditmarknaden(—). — 99 _122 _ 94 _163 _ 69 _126 _273 _283 _348 _206
Tabell A: 6. Finansiellt och monetärt sparande 1955_1964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
b 2. Bostäder (företagssektorn)
1955|1956|1957 1958 1959 1980 1961 1982 | 1963 1984
1. Finansiellt sparan- de ............... _1 389—1 583—1 709—1 862—2 064—2 063—2 165—2268—2995—3 53 2. Nettoinlåning mel- lan sektorer (_). . . 613 494 505 565 562 381 480 430 407 33 3. Residual ......... — 637 — 472 _ 448 _ 307 — 598 _ 412 _ 679 _ 848 — 881 _ 99 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. _1 413—1 561 _1 652 _1 604—2 100—2 094—2 364—2 686—3 469—4 201 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... 0 0 0 O 0 0 0 0 * -0 | 6. Upplåning på kre- — -
ditmarknaden(—). _ 1 413 _ 1 561 —1 652 _ 1 604 _ 2 100 _2 094 —2 364 _2 686 _3 469 — 4 201
Tabell A: 6. Finansiellt och monetärt sparande 1955—1964 (alternativ beräkningsmetod)
Miljoner kronor
d. Övriga företag- 1955 1956 1957 1958 1959 1960 | 1961 1962 | 1963 1964 1. Finansiellt sparan- de ............... _2274—1950—1737_1323 246—3349—4472—5836—4960—602 2. Nettoutlåning mel- lan sektorer (—). . . 128 64 230 412 369 410 659 958 698 60 3. Residual ......... 1 395 1 534 1 272 434 742 1 354 3 317 1837 1 866 3 44 4. Monetärt sparande (1 +2+3=5+6) .. _ 751 _ 352— 235— 477 1 357—1 585— 496—3 041 —2 396—1 98 5. Utlåning på kredit- marknaden ....... _ 527 187 663 1 052 3 439 527 1 814 645 1 070 1 79 6. Upplåning på kre- ditmarknaden(—). _ 224 _ 539 _ 898 _ 1 529 _2 082 _2 112 _2 310 _ 3 686 _3 466 _ 3 77
Anm. Finansiellt sparande. Uppgifterna har hämtats från tabell A: 5. Kreditinstitutens (exkl. försäkringsi. rättningamas) finansiella sparande har dock brutits ut ur sektorn »övriga företag». N ettoutlåning mellan sektor Nettoutlåningen till delsektor bl omfattar statliga krediter och hushållens kontantinsats vid köp av egnåhe nettoutlåningen i delsektor b2 utgörs endast av statliga krediter. U pplåning på kreditmarknaden. Upplåning till egnahemsinvesteringarna beräknas som restpost. De här redovisade siffrorna innebär sannolikt en "und skattning. Eftersom det totala monetära sparandet inom bostadssektorn grundas på kreditmarknadsstatistis uppgifter (tabell A: 4 b) kan även upplåningen inom delsektor b2 beräknas som restpost. Residual. I sektor uppstår residualer, som motsvarar de belopp med vilka kreditgivningen till denna sektor enligt kreditmarkna statistiken överstiger de belopp som erfordras för att finansiera investeringarna enligt natonalräkenskaper Residualernas innebörd diskuteras utförligare i bilaga 1, kapitel 1. Sektorn »övriga företag» har reviderat överensstämmelse med den nya beräkningsmetod som tillämpats för bostadssektorn.
Tabell A: 7. Scdelmängd och bankinlåning 1954—1.965 Stockvärden (ultimo år), miljoner kronor
1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965
Sedlar Kort inlåning
Lång inlåning
Jord- bruks- Postgiro kassor Affärs— Post- (exkl. (check- banker banken kapital- räkning (check- konton och spar- räkning) kasse- räkning)
Sedel- cirkula- tion utanför affärs- banker- na
Affärs- Affärs- banker banker (uppsäg- (giroka- nings- pitalräk- räkning) ning) Affärs- banker (spar- kasse- räkning)
Postgiro (kapital- konton)
Jord- bruks- kassor (kapital 0. kapi- talsam- lingsräk- ning) Spar— banker
Affärs- banker
(deposi- tions- o. kapital- räkning)
Affärs- banker (kapital- sam- lingsräk- ning)
(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9)
(10) (11) (12) (13)
4 873 2 950 2 052 169 2 214 304 — 5 071 3 122 2 113 194 2 031 391 — 5 335 3 313 2 325 222 2 131 528 _ 5 556 3 570 2 458 238 2 049 664 _ 5 766 3 859 2 475 246 1 988 693 _ 5 928 4 080 3 461 273 2 732 739 _ 6 276 4 527 2 652 300 2 289 256 1 152 6 563 4 800 3 187 281 2 993 281 1 119 6 992 5 276 2 922 317 3 203 342 1 277 7 500 5 743 3 055 374 3 719 232 1 451 8 050 6 097 3 305 482 4 338 223 1 331 8 391 6 386 3 573 565 4 655 233 1 331
1 892 1 981 2 120 2 143 2 184 2 238 2 311 2 029 2 067 2 333 2 485 2 631
88 107 132 127 128 241
538 602 645 709 762 822 935 1 093 1 256 1 421 1 678 1 985
9 692 10 326 11 076 11 934 12 858 13 735 14 726 15 662 17 009 18 308 19 699 21 184 7 422 6 249 5 654 5 409 6 000 7 008 5 064 4 290 7 598 9 005 10 774 11 266
892 1 955 2 654 3 995 5 119 6 232 7 449 8 700 7 590 7 667 7 495 7 615
Anm. Inlåningsuppgifterna redovisas, med undantag av postgirot, exklusive gottgjorda räntor; i inlåningen ingår inte, såsom är fallet i kredit-
marknadsmatriserna i Appendix B, bankernas förlagslån.
APPENDIX B
Kreditmarknadsmatriser för åren 1955—1964 Av fil.kand. Erik L. Karlsson
I bilaga 5 till 1959 års långtidsutred- nings betänkande, Svensk ekonomi 1960 _1965, redovisades kreditmarknadsma- triser för åren 1955—1960. Samma typ av matriser har nu sammanställts för åren 1961—1964 och en revidering före- tagits av uppgifterna för år 1960. I det- ta appendix redovisas matriser för samtliga undersökta år: 1955_1964. Klassificeringen är i princip densamma som i omnämnda bilaga, men vissa nya kreditinstitut och vissa nya finans- objekt har tillkommit. Deras inplace— ring i matriserna är beaktad i följande beskrivning av hela arbetets utförande.
1. Arbetsbeskrivning
I. Sektorindelning
Följande sektorer har särskilts.
Banker
1. Riksbanken
2. Affärsbanker
3. Andra banker (sparbanker, post- sparbanken, postgirokontoret och jordbrukskasseorganisationen) .
Försäkringsinrättningar
4. Enskilda försäkringsinrättningar (samtliga försäkringsbolag utom sockenbolag enligt »Enskilda för- säkringsanstalter» samt Sveriges kommunalanställdas pensionskas- sa).
5. Offentliga försäkringsinrättningar (allmänna pensionsfonden och riksförsäkringsverket) .
Realsektorer
6. Staten
7. Kommuner
8. Bostäder
9. Företag (restsektor) 10. Hushåll
11. Utlandet
II. Fiuansobjekt
1. Vilka finansobjekt har analyserats? Fullständig redovisning för de olika realsektorernas kapitalanskaffning mot aktier och obligationer har varit möj- lig att lämna (företagens och hushål- lens placeringar i dessa värdepapper har dock ej kunnat hållas isär). Ifråga om staten (riksgäldskontoret) förelig- ger vidare fullständig redovisning av kapitalanskaffningen mot även andra finansobjekt än de nyssnämnda. övriga sektorers kapitalanskaffning genom an- nat än aktie- och obligationsemissioner är ofullständigt analyserad såtillvida att endast de lån som lämnats av banker och försäkringsinrättningar samt i viss utsträckning av stat och kommun speci- ficerats. Uppgifter om kommersiella krediter saknas helt. Dessa liksom and- ra oredovisade lån, företrädesvis mel- lan företag och hushåll, ingår netto i re- sidualerna, vilka också innehåller sta—
tistiska fel, inklusive sådana som sain- manhänger med svårigheten att avgrän- sa de olika sektorerna på samma sätt i kreditmarknadsstatistiken som i stati- stiken över den realekonomiska utveck- lingen. Sistnämnda statistik ligger till grund för beräkning av realsektorernas finansiella sparande, den förstnämnda för deras ut- och upplåning.
Primärmaterialet för matriserna, vä- sentligen bestående av uppgifter i års- redovisningar för banker och försäk- ringsinrättningar samt obligations- och aktiestatistiken, innehåller vissa finans- objekt, som ej kunnat sektorindelas. De största beloppen härvidlag utgörs av upplupna ej betalade räntor (i vissa fall, såsom för skattkammarväxlar, i förskott mottagna räntor). Beloppen har odelade förts till restsektorn.
För 1964 är vissa uppgifter prelimi- nära.
2. Hur har beloppen för finansobjekten beräknats?
Obligationsbeloppen har beräknats som differensen mellan nominella ställnings- uppgifter. Uppgifterna för lån har kal- kylerats fram som differensen mellan bokförda belopp, korrigerade med be- räknade upp- och nedskrivningar. Ak- tieuppgifterna utgör netton mellan köp och försäljningar utom ifråga om ban- ker för vilka beloppen räknats fram på samma sätt som för lån. Övriga finans- objekt har beräknats som okorrigerade differenser mellan bokförda ställnings- uppgifter.
Bruttoredovisning i den meningen att upplånade och återbetalade belopp re- dovisas var för sig förekommer ej, men däremot har i bearbetningen av primär- materialet förändringarna av sektorer- nas tillgångs- och skuldposter alltige- nom hållits isär. Transaktioner som på- verkat tillgångsposterna har betraktats som utlåning (positiv eller negativ) och
transaktioner som påverkat skuldpos- terna som upplåning (positiv eller ne- gativ). I följande tabeller redovisas ut- låning och upplåning i enlighet härmed på ett undantag när: tabell B, kol. a_c och f—g, innehåller nettoberäknade upplåningsuppgifter (upplåning minus utlåning, jfr nedan).
111. Tabellförklaringar Tabell A I tabell A redovisas realsektorernas fi- nansiella och monetära sparande samt deras utlåning och upplåning på och utanför kreditmarknaden. Olika raders och kolumners innehåll framgår av föl- jande. Rad 1. Det finansiella sparandet för sektorerna staten, kommunerna, företa- gen, hushållen och utlandet har erhål- lits ur nationalräkenskapens inkomsts- och utgiftsberäkningar. Från företagens finansiella sparande enligt nationalrä- kenskapen har dock dragits bostadssek- torns och bankernas finansiella sparan- de, som här särredovisas. Bostadssek- torns finansiella sparande har satts lika med denna sektors upplåning med om- vänt tecken, och bankernas finansiella sparande har beräknats som differen- sen mellan bankernas utlåning och upp- låning. Rad 2—3. Realsektorernas utlåning och upplåning inbördes redovisas i ra- derna 2 och 3, exklusive företagens och hushållens köp och försäljning av aktier och obligationer (jfr definitionen ne- dan av kreditmarknaden). Gränges- bergsbolagets försäljning av LKAB-ak- tier till staten har dock lagts in i rad 2. Rad 4. Residualerna innehåller kom- mersiella krediter samt annan icke sär- redovisad kreditgivning och dessutom statistiska fel. Rad 5. Det monetära sparandet är de- finierat som differensen mellan utlå-
ning på kreditmarknaden (rad 6) och upplåning på denna (rad 7). Det utgör även summan av det finansiella sparan- det och nettot mellan upplåningen hos realsektorer och utlåningen till dessa samt den upplåning som illustreras av residualerna.
Rad 6—7. Kreditmarknaden är defi- nierad som bankernas och försäkrings- inrättningarnas utlåning och upplåning samt företagens och hushållens köp och försäljning av aktier och obligationer. Till obligationer räknas här inte blott vanliga räntelöpande obligationer utan även premieobligationer, sparobligatio- ner, dagslån, skattkammarväxlar, stats- skuldförbindelser och förlagsbevis (obligationsmarknaden och aktiemark- naden definieras under tabell B).
Kol. e. Uppgifterna för hushållssek- torn har räknats fram med ledning av denna sektors finansiella sparande en- ligt nationalräkenskapen och personli- ga och diverse krediter hos affärsban- ker enligt Svenska bankföreningens no- vemberundersökningar. Det monetära sparandet har satts lika med det finan- siella sparandet och upplåningen på kreditmarknaden (exkl. bostadslån, vil- ka ingår i uppgifterna för bostadssek- torn) lika med de personliga och di- verse krediterna hos affärsbankerna. Utlåningen på kreditmarknaden har re- dovisats som summan av det finansiella sparandet och upplåningen på kredit- marknaden.
Tabell B
I tabell B har upplåningen på kredit- marknaden fördelats på låntagande och långivande sektorer, varvid i vissa fall upplåningen beräknats netto i betydel- sen upplåning minus utlåning. Sådan nettoberäkning har utförts för samtliga sektorer utom för företag och hushåll; för företag och hushåll redovisas utlå- ningen som inlåning på kreditmarkna-
den (kol. h). Förfaringssättet innebär att uppgifterna i B-tabellens summarad knyter an till uppgifterna i A-tabellens rad 5 vad gäller kolumnerna a—c och f—g. Summauppgifterna i B-tabellens kolumner d—e knyter an till motsva- rande kolumner i A-tabellens rad 7. Som långivande sektor ingår förutom banker och försäkringsinrättningar även obligations- och aktiemarknader- na. Till obligationsmarknaden har förts företagens och hushållens köp av obli- gationer och till aktiemarknaden före- tagens och hushållens köp av aktier (jfr definitionen av kreditmarknaden under tabell A).
Härutöver kan om enskilda poster följande information lämnas.
Kol. g, rad 1—3 och 8. Till banker- nas interna transaktioner har som mi- nusposter förts deras finansiella spa— rande.
Kol. g, rad 6. Uppgiften innehåller fö- retagens och hushållens nettoköp av förlagsbevis, emitterade av affärsban- ker.
Kol. g, rad 7. Uppgiften innehåller fö- retagens och hushållens nettoköp av aktier, emitterade av affärsbanker och försäkringsbolag.
Kol. h, rad 1—3. Uppgifterna inne- håller förändringen av företagens och hushållens fordringar på inlåningsräk- ningar samt även annan utlåning till banker, exkl. nettoköp av bankernas förlagsbevis och aktier.
Kol. h, rad 4—5. Uppgifterna inne- håller det finansiella sparandet hos för- säkringsinrättningarna samt företagens och hushållens utlåning till försäkrings- inrättningar, exkl. nettoköp av försäk- ringsbolagens aktier.
Kol. h, rad 7. Uppgiften innehåller fö- retagens och hushållens nettoköp av obligationer (vad som innefattas i be- greppet obligationer se förklaringar ovan till tabell A, rad 6—7).
Kol. h, rad 8. Uppgiften innehåller företagens och hushållens nettoköp av aktier.
Tabell C
Tabellen innehåller realsektorernas upplåning på kreditmarknaden, förde- lad efter finansobjekt och långivande sektor. Siffran i tabellens nedersta hög- ra hörn är — i och med att det är fråga om upplåning på kreditmarknaden _ lika med siffran i A-tabellens nedersta högra hörn.
Om de olika kolumnernas innehåll kan följande nämnas.
Kol. a. Statsobligationer innefattar svenska statens räntelöpande obligatio- ner, premieobligationer, sparobligatio— ner, riksgäldskontorets dagslåneskul- der, skattkammarväxlar och statsskuld- förbindelser.
Kol. b. Kommunobligationer innefat- tar svenska kommuners egna obligatio- ner, ej kommunala företags. Till kom- munobligationer har även förts obliga- tioner, emitterade av Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutet AB.
Kol. c. Hypoteksobligationer innefat- tar obligationer, emitterade av statshy- potekskassan och bostadskreditkassan samt av andra svenska hypoteksinstitut med bostadsfinansiering som huvudsak- lig verksamhet.
Kol. d. Industriobligationer innefat- tar obligationer och förlagsbevis, emit- terade av svenska industri-, kraftverks- och trafikföretag samt av svenska hypo- teksinstitut, vars huvudsakliga verk- samhet utgörs av utlåning till andra än staten, kommunerna och bostadssek- torn.
Kol. e. Aktier innefattar alla privata svenska bolags aktier utom bank- och försäkringsbolags.
Kol. f. Reverslån m. m. innefattar alla andra svenska finansobjekt än aktier och obligationer.
Kol. g. Utländska finansobjekt inne- fattar bankers och försäkringsinrätt- ningars utlåning till utlandet mot alla slag av finansobjekt samt företagens och hushållens nettoköp av utländska aktier och obligationer.
2. Kreditmarknadsmatriser
Tabell A. Sektorfördelning av finansiellt och monetärt sparande Miljoner kronor
0501—31—90th
QUI—kWh?—
xi
Qmiinb-l
kl
GUI—#CONH
x]
GÅUIJÅCDNH
q År 1955
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (—) .......
.Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1956
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (_) .......
.Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1957
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (—) .......
.Upplåning på kredit—
marknaden ...........
År 1958
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (—) .......
.Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1959
. Finansiellt sparande . . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (—) ....... . Upplåning på kredit-
marknaden ...........
Kom-
Staten muner Bostäder Företag Hushåll Utlandet Summa a b c d e f g 196 _ 264 _2 463 _ 856 2 727 414 _ 246 _ 925 _ 22 0 35 22 _ 890 _ 22 0 951 _ 14 _ 25 890 — 166 66 O 465 . . _ 365 0 _ 917 _ 220 —1 512 _ 370 2 727 46 _ 246 _ 127 29 0 146 _2 620 12 _2 560 1 044 191 1 512 224 _ 107 _ 58 2 806 408 _ 317 —2 521 _ 705 2 792 127 _ 216 _ 833 _ 34 0 _ 29 53 _ 843 38 0 838 _ 21 — 12 843 _ 205 — 96 O 731 . . _ 430 0 _ 592 _ 447 _ 1 683 _ 24 2 792 _ 262 _ 216 _ 255 _ 54 O _ 515 _2 697 _ 30 _3 551 847 501 1 683 539 _ 95 292 3 767 _ 268 _ 65 _2 5.98 _ 472 2 996 95 _ 312 _1 039 0 0 110 40 _ 889 50 0 852 0 _ 13 889 _ 314 86 0 524 . . _ 296 0 _1571 21 _1 746 162 29.96 _ 174 _ 312 _ 508 _ 169 0 _1060 _2943 69 _4611 2 079 148 1 746 898 _ 53 105 4 923 21 — 348 — 2 641 _ 178 2 550 280 _ 316 —1 029 _ 22 0 310 28 _ 713 _ 133 0 874 _ 18 _ 10 713 _ 11 154 0 279 . . _ 422 0 _ 1 152 _ 216 — 1 767 393 2 550 _ 124 _ 316 263 _ 111 0 —1 922 _2 618 _ 112 _4 500 889 327 1 767 1 529 68 236 4 816 _ 657 _ 203 _ 3 038 1 430 2 077 34 _ 357 _1 017 14 0 256 49 _ 698 — 125 0 869 _ 24 . . _ 22 698 _ 247 _ 22 0 630 . _ 361 0 _2046 — 211 _9169 2292 2077 — 300 _ 357 0 _ 142 0 _4374 _2260 _ 154 _6930 2 046 353 2 169 2 082 183 454 7 287
År 1960
ca:—ww»—
äl
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit- marknaden (—) .......
.Upplåning på kredit—
marknaden ...........
År 1961 1. Finansiellt sparande. . .
C:O!dkww
&]
. Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit- marknaden (_) .......
.Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1962 1. 2.
Qui—DJ
&,
Finansiellt sparande. . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (_) .......
.Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1963
minä-WMV—
. Finansiellt sparande. . . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit-
marknaden (—) .......
7. Upplåning på kredit-
marknaden ...........
År 1964 1. 2.
Finansiellt sparande. . . Utlåning (_) ......... . Upplåning ............ . Residual ............. . Monetärt sparande ..... . Utlåning på kredit—
marknaden (_) .......
.Upplåning på kredit—
marknaden ...........
Staten äggr Bostäder Företag Hushåll Utlandet Summa a b c d e f g
166 _ 67 _ 2 893 _ 2 203 3 981 593 _ 423
— 810 71 0 230 5 _ 504 _ 19 11 673 _ 95 _ 66 504 _ 435 _ 30 0 817 . . _ 352 0 _ 1 098 _ 15 _ 2 220 _ 1 251 3 981 180 _ 428
81 _ 233 0 _ 861 _4 081 _ 191 _ 5 285
1017 248 2 220 2112 100 11 5 708
1 955 _ 432 _ 3 391 — 2 992 4 400 — 67 _ 527
_ 945 _ 103 0 245 4 _ 799 _ 22 29 754 58 _ 20 799 _ 645 _ 78 0 1 522 . . _ 799 0
543 _ 584 _2637 _I 167 4400 _882 _ 527
_ 7 191 0 _1143 _4351 _ 51 _ 5361
_ 336 393 2 637 2 310 _ 49 933 5 888
1 739 _ 594 _ 3 688 _ 3 784 5 628 160 _ 489
_ 863 105 0 168 104 _ 486 _ 449 12 719 262 _ 58 486 _ 277 _ 27 0 1 006 . _ 702 0
150 _ 504 _ 2 969 _ 2 298 5 628 _ 496 _ 48.9
_ 12 _ 404 0 _1388 _5875 _226 _ 7905
_ 138 908 2 969 3 686 247 722 8 394
072 _ 656 _4488 _2385 6015 159 _ 383
— 600 _ 201 0 _ 68 1 _ 868 _ 23 89 671 205 _ 74 868 _ 514 _ 279 0 862 . . _ 69 0 _ 165 _1047 _3817 _1386 6015 17 _ 383
_ 51 81 0 _2 080 _ 6 335 _ 503 _ 8 888
216 966 3 817 3 466 320 486 9 271
948 _ 769 _ 5 005 _2 119 6 345 127 _ 473
_ 490 _ 175 0 _ 201 15 _ 851
49 177 596 120 _ 91 851
_ 719 _ 695 0 2 412 .. _ 998 0 _ 212 _ 1 462 _ 4 409 212 6 345 _ 947 _ 473
10 56 0 _3991 _6 532 _ 18 _10475
202 1 406 4 409 3 779 187 965 10 948
Tabell B. Upplåning på kreditmarknaden med fördelning på låntagande och långivande sektorer
Miljoner kronor
Summa »inlåning» från före- .. .. . tag och Staten Bostader Foretag Hushåll Utlandet Internt hushåll
a c d e f g h
Låntagande sektor
Långivandc sektor
År 1955 . Riksbanken ...... . Affärsbanker ..... . Andra banker ..... . Enskilda försäk- ringsinrättningar . . . Offentliga d:o ..... . Obligationsmark- naden ............ . Aktiemarknaden. .
. Summa ..........
r 1956 . Riksbanken ...... . Affärsbanker ..... . Andra banker ..... . Enskilda försäk- ringsinrättningar . . . Offentliga d:o ..... . Obligationsmark- naden ............ 7. Aktiemarknaden. .
8. Summa ..........
År 1957 1. Riksbanken ...... 2. Affärsbanker ..... 3. Andra banker ..... . Enskilda försäk- ringsinrättningar. . . Offentliga d:o ..... . Obligationsmark- naden ............ . Aktiemarknaden. . x'l
Summa ..........
2090
1958 . Riksbanken ...... . Affärsbanker ..... . Andra banker ..... . Enskilda försäk- ringsinrättningar. . . Offentliga d:o ..... . Obligationsmark- naden ............ 7. Aktiemarknaden. .
8. Summa ..........
mot .&me
Låntagande sektor »iållåiilii; Långivande sektor Kom— "3:25;— Staten muner Bostader Företag Hushåll Utlandet Internt hushåll a b c d e f g h
År 1959 1. Riksbanken ...... 398 0 _ 4 _ 13 . . _ 173 _ 43 165 2. Affärsbanker ..... 676 _ 14 455 1 451 183 501 _ 412 2 840 3. Andra banker ..... 674 143 1 226 139 . . 0 _ 31 2 151 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 247 88 453 375 _ 19 29 1 173 5. Offentliga d:o ..... _ 3 35 3 3 0 2 40 6. Obligationsmark-
naden ............ 54 _ 41 36 _ 39 _ 13 53 50 7. Aktiemarknaden. . 0 0 0 166 . . 4 45 215 8. Summa .......... 2 046 211 2 169 2 082 183 300 _ 357 6 634 År 1960 1. Riksbanken ...... 1 171 9 85 _ 6 . . 328 _ 365 1 222 2. Affärsbanker ..... _ 647 _ 285 308 1 080 100 _ 537 _ 72 _ 53 3. Andra banker ..... _ 562 29 1 246 266 . . _ _ 22 957 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 337 90 336 302 20 _ 34 1 051 5. Offentliga d:o ..... 142 99 175 111 _ _ 527 6. Obligationsmark-
naden ............ 657 73 70 83 7 13 903 7. Aktiemarknaden. . 0 0 0 276 . . 2 57 335 8. Summa .......... 1 098 15 2 220 2 112 100 _ 180 _ 423 4 942 År 1961 1. Riksbanken. . . .. . _ 244 2 13 _ 12 .. 1 013 _337 435 2. Affärsbanker ..... _ 6 278 133 752 _ 49 — 63 _ 68 977 3. Andra banker ..... 67 79 1 453 586 . . _ _ 252 1 933 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . _ 123 85 523 275 _ 1 7- 766 5. Offentliga d:o ..... _ 32 118 435 214 16 11 762 6. Obligationsmark-
naden ............ _ 5 22 80 59 _ 77 9 88 7. Aktiemarknaden. . 0 0 0 436 . . _ 6 103 533 8. Summa .......... _ 343 584 2 637 2 310 _ 49 882 _ 527 5 494 År 1962 1. Riksbanken ...... _ 363 _ 1 178 _ 16 . . 472 _ 312 _ 42 2. Affärsbanker ..... 1 068 _ 174 247 2 007 247 _ 25 _ 487 2 883 3. Andra banker ..... _ 755 328 1 287 360 . . 2 356 1 578 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . _ 151 96 586 281 26 26 864 5. Offentliga d:o ..... 74 212 723 587 9 _ 123 1 482 6. Obligationsmark-
naden ............ _ 23 43 _52 121 25 49 163 7. Aktiemarknaden . . 0 0 0 346 . . _ 13 2 335 8. Summa .......... — 150 504 2 969 3 686 247 496 _ 489 7 263 År 1963 1, Riksbanken ...... 368 1 126 109 . . _ 224 15 395 2. ,Affärsbanker ..... _ 752 165 911 1 959 320 109 _ 187 2 525 3. Andra banker ..... 241 344 1 622 491 . . _ _ 663 2 035 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 49 170 382 176 21 108 906
_ Summa Låntagande sektor »inlåningo Långivande sektor Kom- få; igår;- Staten muner Bostader Foretag Hushåll Utlandet Internt hushåll a b c d e f g h 5. Offentliga d:o ..... 270 335 740 489 . . 51 190 2 075 6. Obligationsmark- naden ............ _ 11 32 36 O . . 28 56 141 7. Aktiemarknaden . . O 0 O 242 . . _ 2 98 338 8. Summa .......... 165 I 047 3 817 8 466 320 — 17 _ 383 8 415 År 1964 1. Riksbanken ...... _ 259 11 103 5 . . 1 040 — 329 571 2. Affärsbanker ..... 21 306 1 258 1 927 187 — 108 _ 726 2 865 3. Andra banker ..... _ 156 343 1 641 453 . . _ 241 2 522 4. Enskilda försäk- ringsinrättningar. . 101 235 352 399 . . _ 4 _ 39 1 044 5. Offentliga d:o.. . . . 286 499 1 051 597 . . _ 3 264 2 694 6. Obligationsmark- naden ........... 219 68 4 44 . . 16 42 393 7. Aktiemarknaden. . 0 0 0 354 . . 6 74 434 8. Summa .......... 212 I 462 4 409 3 779 187 947 _ 473 10 523
Tabell C. U pplåning på kreditmarknaden med fördelning på finansobjekt och långivande sektorer
Miljoner kronor
Finansobjekt Svenska finansobjekt Ut- Långlvandc sektor Stats- Kom- Hypo- Industri- Revers- landska Summa obliga- mlun' "Elfs- obliga- Aktier lån ”"”;?" tioner ob iga- obliga- tioner m. m. obje t tioner tioner a b c d e f g 11
År 1955 1. Riksbanken ...... 804 0 15 0 0 15 _ 45 ' 789 2. Affärsbanker ..... _ 229 _ 23 177 11 58 _ 435 31 _ 410 3. Andra banker ..... _ 45 2 28 _ 6 0 1 033 0 1 012 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 226 52 167 24 50 411 _ 18 912 5. Offentliga d:o ..... 0 0 0 0 0 36 0 36 6. Obligationsmark-
naden ............ 269 4 36 26 . . _ 24 311 7. Aktiemarknaden. . . . . . (158) . _ 2 (156) 8. Summa .......... 1 025 35 423 55 (266) 1 060 _ 58 2 806 År 1956 1. Riksbanken ...... 501 0 _ 60 0 0 _ 39 18 420 2. Affärsbanker ..... 192 39 125 35 10 272 309 982 3. Andra banker ..... 211 52 139 14 4 798 0 1 218 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . _ 47 55 166 38 56 651 — 2 917 5. Offentliga d:o ..... 0 O 0 0 0 38 0 38
Finansobjekt Svenska finansobjekt Ut- Långivande &!ka Stats- Kom- Hypo— Industri- Revers- landska * Summa . mun- teks- . _ . finans- obliga- bl' _ bl' _ obliga- Aktier lån b' kt tioner 0. lga 0. iga tioner m. m. 0 Je tioner tioner a b c d e f g h
6. Obligationsmark-
naden ............ 9 _ 15 34 _36 . _ 31 _ 39 7. Aktiemarknaden. . (233) _ 2 (231) 8. Summa .......... 866 1.31 404 51 (303) 1 720 292 3 767 År 1957 1. Riksbanken ...... 759 0 40 0 0 50 _ 87 762 2. Affärsbanker ..... 821 22 318 31 5 159 249 1 605 3. Andra banker ..... 160 _ 7 134 58 2 1 033 0 1 380 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 343 _ 35 139 44 45 510 _ 14 1 032 5. Offentliga d:o ..... 0 0 0 0 0 49 ' 0 49 6. Obligationsmark—
naden ............ 2 _ 31 72 — 46 . _ 20 — 23 7. Aktiemarknaden . . . . 141 _ 23 118 8. Summa .......... 2 085 _ 51 703 87 193 1 801 105 4 923 År 1958 1. Riksbanken ...... _ 473 _ 4 _ 22 0 0 _ 16 85 _ 430 2. Affärsbanker ..... 555 28 182 60 2 990 166 1 983 3. Andra banker . . . . 157 50 186 47 5 1 062 0 1 507 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 105 _ 32 264 6 67 642 20 1 072 5. Offentliga d:o. . . . . 553 _ 1 0 O 0 38 0 590 6. Obligationsmark- 6. naden ............ _ 9 5 47 _ 4 . _ 28 11 7. Aktiemarknaden . . 90 _ 7 83 8. Summa .......... 888 46 657 109 164 2 716 236 4 816 År 1959 1. Riksbanken ...... 398 0 _ 4 0 0 _ 13 _ 6 375 2. Affärsbanker ..... 676 7 376 107 _ 14 1 699 488 3 339 3. Andra banker. . . . . 674 3 73 18 _ 1 1 457 0 2 224 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 247 _ 23 210 _ 16 71 674 _ 19 1 144 5. Offentliga d:o ..... _ 3 _ 1 0 3 0 39 0 38 6. Obligationsmark-
naden ............ 54 _41 36 _39 . _ 13 _ 3 7. Aktiemarknaden . . 166 4 170 8. Summa .......... 2 040 _ 55 691 73 222 3 856 454 7 287 År 1960 1. Riksbanken ...... 1 090 0 85 0 O _ 6 328 1 497 2. Affärsbanker ..... _ 647 _ 21 68 12 5 1 325 _ 346 396 3. Andra banker ..... — 562 40 244 60 0 1 523 0 1 035 4. Enskilda försäk—
ringsinrättningar. . 337 _ 21 150 _ 36 81 554 20 1 085 5. Offentliga d:o ..... 142 17 176 84 0 108 0 527 6. Obligationsmark-
naden ............ 657 73 70 83 . 7 890 7. Aktiemarknaden . . 276 2 278 8. Summa .......... 1 017 88 793 203 362 3 234 11 5 708
Finansobjekt Svenska finansobjekt Ut- Långivande sektor Stats- Kom- Hypo- Industri- . Revers- ländska Summa . mun teks- . Aktier finans- obliga- . . obliga- lan . tioner obliga- obliga- tioner m m oblekt tioner tioner ' ' a b c d e f g h
År 1961 1. Riksbanken ...... _ 237 0 13 0 O _ 12 883 647 2. Affärsbanker ..... _ 6 23 80 19 12 754 118 1 000 3. Andra banker ..... 67 32 179 124 6 1 814 0 2 222 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . _ 123 _ 31 380 _ 32 143 423 _ 1 759 5. Offentliga d:o ..... _ 32 17 422 154 0 174 16 751 6. Obligationsmark-
naden ............ _ 5 22 80 59 . _ 77 79 7. Aktiemarknaden. . . . . . 436 __| 6 430 8. Summa .......... _ 330 63 1 154 824 597 3 153 9.33 5 888 År 1962 1. Riksbanken ...... _ 351 0 151 0 0 11 551 362 2. Affärsbanker ..... 1 068 40 473 62 54 1 967 122 3 786 3. Andra banker ..... — 755 135 239 237 4 1 494 2 1 356 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . _ 151 7 476 169 14 297 26 838 5. Offentliga d:o ..... 74 84 707 490 0 241 9 1 605 6. Obligationsmark-
naden ............ _ 23 43 _52 121 . 25 114 7. Aktiemarknaden . . . . . . 346 _ 13 333 8. Summa .......... _ 138 309 1 994 1 079 418 4 010 722 8 394 År 1963 1. Riksbanken ...... 360 0 126 13 0 96 _ 250 345 2. Affärsbanker ..... _ 693 19 _ 36 _ 82 17 3 342 638 3 205 3. Andra banker ..... 241 63 202 102 9 2 096 0 2 713 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 49 51 333 127 41 176 21 798 5. Offentliga d:o ..... 270 175 733 372 0 284 51 1 885 6. Obligationsmark-
naden ............ _ 11 32 36 O . 28 , , 85 7. Aktiemarknaden. . . . . . 242 . _ 2 4 ' 240 8. Summa .......... 216 340 1 394 552 309 5 994 486 9 271 År 1964 1. Riksbanken ...... _ 269 12 103 12 0 _ 7 935 786 2. Affärsbanker ..... 21 21 823 _ 12 39 2 695 15 3 602 3. Andra banker ..... _ 156 135 215 _ 69 18 2 193 0 2 336 4. Enskilda försäk-
ringsinrättningar. . 101 82 250 122 93 439 _ 4 1 083 5. Offentliga d:o ..... 286 249 1 019 424 0 455 _ 3 2 430 6. Obligationsmark-
naden ............ 219 68 4 44 . 16 351 7. Aktiemarknaden. . . . . . 354 6 360 8. Summa .......... 202 567 2 414 521 504 5 775 965 10 948
BILAGA 2
Industrifinansieringen perioden 1 9 5 0—1 9 7 O — Kartläggning och prognos
Av pol. mag. Gunnar Eliasson
13—614823
Inledning
Föreliggande studie avser att belysa in- dustrins finansiella utveckling, dels i form av en kartläggning av den histo- riska perioden 1950—1963, dels i form av en enkel prognoskalkyl fram till 1970. Tonvikten kommer att läggas på den externa kapitalanskaffningen och företagens utnyttjande av kreditmark- nadens olika institut. En viss _ dock begränsad _ uppmärksamhet skall också ägnas konjunkturpolitikens och då främst penningpolitikens eventuel- la effekter på företagens finansie- ring av speciellt sin investeringsverk- samhet och expansion. I prognoskalky- lens natur ligger vidare att långtidsper- spektiven kommer att framhävas.
Med industrisektorn avses i denna studie samtliga industriföretag enligt statistiska centralbyråns s. k. vinststati- stik,1 exklusive gruppen »kraftverk» och företag med mindre än 50 anställda arbetare. När det statistiska materialet så tillåter kommer dock en viss utvidg- ning utanför den så definierade indu- strisektorn att göras.
Det presenterade statistiska materia- let bygger i huvudsak på vinststatisti- ken, den löpande kreditmarknadsstati- stiken samt på en inom Industriens Ut- redningsinstitut parallellt utförd utred- ning med syfte att studera finansiella bestämningsfaktorer till företagens kort- siktiga investeringsbeteende.2 Denna ut- redning kommer att publiceras inom kort. För att undvika dubblering göres för enkelhets skull ett antal detaljreferen-
ser, exempelvis beträffande material- bearbetningen, direkt till denna IUI-ut- redning.
I kapitel 1 ges inledningsvis en kort analys av industrifinansieringen mot bakgrunden av konjunkturförloppet och den förda ekonomiska politiken åren 1950 t.o.m. 1963. Därefter följer i separata avsnitt en redogörelse för oli- ka typiska mönster i industrifinansie- ringen, med tonvikten lagd på de lång- siktiga perspektiven. Bl. a. tages sparan- definansieringen, den externa finansie- ringen och likviditetsproblemet upp till separat behandling.
Analysen i detta första kapitel kon- centreras i första hand till ett studium av ex post registrerade finansierings- mönster utifrån givna förändringar på användningssidan. Vi blir dock även i tillfälle att i framställningen inkorpo- rera vissa resultat från IUI-studien, av- seende ett omvänt »kausalt» beroende från finansieringssidan mot använd- ningssidan, och då främst beträffande investeringsverksamhetens tidsalloke- ring. Vi är härvid även intresserade av att kunna bilda oss en uppfattning om den ekonomiska politikens möjliga ef- fekter dels direkt på finansierings- mönstret, dels också indirekt via finan-
1 Se exempelvis »Företagens intäkter, kost- nader och vinster år 1963». 2 Denna studie som i fortsättningen kallas »IUI-utredningen», eller »IUI-studien» förelig- ger f. n. i stencilerad form under arbetsbeteck- ningen »Finansiella Bestämningsfaktorer till Företagens Kortsiktiga Investeringsbeteende».
sieringen på företagens reala aktivite- ter, samt vilka variationer i det finan- siella mönstret som är att hänföra till den ekonomiska politiken och vilka som beror av själva konjunkturförloppet. Självfallet måste redogörelsen av inträf- fade institutionella förändringar och verkställda ekonomisk-politiska åtgär- der bli mycket selektiv. Endast ett ur- val faktorer som enligt författarens be- dömning i väsentlig grad direkt påver- kat det industriella finansieringsmönst- ret kommer att relateras.
Kapitel 2 presenterar en prognosme- tod, som i huvudsak bygger på en sam- manställning av långtidsutredningens investerings- och produktionsprognos med vissa ekonometriskt bestämda fi- nansiella samband från ovannämnda IUI-studie. Med hjälp av denna metod har industrisektorns »finansieringsbe- hov» beräknats fram t.o.m. 1970. Av— slutningsvis diskuteras prognosens im- plikationer för bl.a. företagens möjlig— heter att realisera rapporterade produk- tions- och investeringsplaner.
1. Industrifinansieringen 1950—1963
1 .1 . Industrifinansieringen 1950—1963 konjunkturjörlopp och ekonomisk politik
Något om det statistiska materialet
I detta avsnitt skall i stora drag skis- seras industriföretagens finansieringsm- veckling under perioden 1950—1963, med särskild hänsyn tagen till konjunk- turförloppet och den förda ekonomiska politiken. Framställningen bygger i hu- vudsak på tabellerna 1: 1A_D (sid. 200 _203).1
I tabellen 1: 1A's finansieringsbalans för hela industrisektorn redovisas i de 4 första kolumnerna industrins kapital- användningssida, samt i kolumnerna 6 _11 den motsvarande finansieringssi- dan. Kapitalanvändningssidan har upp- delats i investeringar (I), lagervolym- förändringar (IL), förändringen i kassa, bank och postgiro, samt förändringen i övriga finansiella tillgångar. Den sist- nämnda posten domineras av föränd- ringen i stocken givna handelskrediter (leverantörskrediter, givna förskott in. in.) samt utsträckta koncernkrediter men omfattar även förändringen i vär- depappersinnehavet (obligationer, ak- tier m. m.). Summan av dessa fyra pos- ter utgör vad vi kallat industrins totala kapitalanvändning.
Till höger i tabellen redovisas hur detta kapital anskaffats. Kapitalmark- nadsfinansieringen (6) och (7) omfat- tar nettoförändringen i utelöpande stock av industriella obligationer och förlagsbevis samt aktiefinansieringen
(kontantbetalningarna). Kolumn (8) ger nettoupplåningen hos affärsbanker- na. »övrig extern upplåning» (9) sam- manfattar all övrig finansiering utanför det egna företaget. Häri ingår t. ex. upp- låningen hos försäkringsbolagen. Posten domineras dock av förändringen i stoc- ken mottagna handelskrediter (erhållna förskott, leverantörsskulder m. m.).
Vi kommer i fortsättningen att betrak- ta denna storhet, dvs. »övrig extern upplåning» som ett uttryck för kredit- givningen på den »grå kreditmarkna- den» mellan företagen men utanför den organiserade kreditmarknaden.
Bruttosparandet (kol. 10) slutligen utgör ett aggregerat mått på de finan- sieringsmedel som löpande genererats inom respektive företag.2
Investeringarna (I), lagervolymför- ändringen (1.) samt bruttosparandet har erhållits från statistiska central- byråns s.k. vinststatistik via ett spe- ciellt korrigeringsförfarande för det år- liga företagsbortfallet på grund av rä- kenskapsårens omläggning. Detta för att
1 Det underliggande statistiska materialet _ som även kommer att utnyttjas längre fram i denna studie _ har, som nämnts i inledningen, sammanställts i den parallellt pågående IUI— studien. För en mer detaljerad framställning härvidlag hänvisas till denna undersökning.
2 Sparandet har i denna undersökning på traditionellt sätt definierats som avskrivningar + avsättningar till pensions- och personalstif— telser + avsättningar till investeringsfonder + lagerreservens förändring + redovisad vinst — beslutad utdelning. Jfr. ytterligare konjunk- turinstitutets definition i Konjunkturläget, oktober 1965, sid. 45.
uppnå jämförbarhet mellan de årliga observationerna.1 Data är uttryckta i lö- pande priser.
Uppgifterna över förändringen i »kas- sahållningen och i övriga finansiella tillgångar» samt »övrig extern upplå— ning» har sammanställts från två spe- cialundersökningar inom Industriens Utredningsinstitut samt med hjälp av den inom konjunkturinstitutet år 1955 påbörjade och sedan av statistiska cen- tralbyrån övertagna statistiken över fö- retagens finansiella tillgångar och skul- der.2 Dessa tre poster måste alla betrak- tas som av en statistiskt otillfredsstäl- lande kvalitet. Speciellt posten »föränd- ringen i övriga finansiella tillgångar» måste förväntas vara av en något obe— stämd validitet.
Uppgifterna om upplåningen på den organiserade kreditmarknaden (kol. 6, 7 och 8) kommer från kreditmarknads- statistiken. Värderingen är i huvudsak nominell och i löpande priser. Obser- veras bör här att vissa industriella af- färsbankskrediter av typen byggnads- kreditiv ej kunnat särskiljas för redo- visning i kolumn 8. Denna upplåning har i stället hamnat under posten »bygg- nads- och anläggningsverksamhet» i dia- gram 1: 2 samt i tabellerna 1: 1A_D un- (ler felposten (kol. 11). Vidare har den direkta industriella upplåningen 'hos försäkringsbolagen _ som är betydande (se diagram 1: 4 samt tabellerna 1: 7och 1: 8)3 _ ej kunnat utbrytas ur posten »övrig extern upplåning» (kol. 9) i de branschfördelade tabellerna. I den sta- tistiska felposten (kol. 11) slutligen sammanfattas de fel som uppkommit vid sammanställningen av statistik från alla dessa källor. Felposten är vissa år betydande och uppvisar ett mycket ore- gelbundet mönster över tiden.4
Till ledning för läsaren kan nämnas att kreditmarknadsstatistikens uppgifter (kol. 6, 7 och 8) samt vissa av vinst-
statistikens data (kol. 1 och 10) kan be- traktas som kvalitetsmässigt någorlunda tillfredsställande, om vi bortser från la— gervolymmåttet. Felpostens ursprung torde i huvudsak vara att finna i de fyra övriga posterna (kol. 2, 3, 4 och 9), vil- ka också uppvisar de kraftigaste fluk- tuationerna över tiden. Vad materialet i övrigt beträffar hänvisas till givna källförteckningar samt IUI-studien.
Tabellen I: 1A för hela industrin upp- delas i undertabellerna B, C ochD på branschgrupperna malm-, metall- och verkstadsindustri (B), trä-, massa- och pappersindustri (C) samt- övrig industri (D).
' Detta har tillgått så att industrisektorn uppdelats i ca 40 undergrupper av bransch- o. storleksfördelade företag. Vissa år bortfallna företag har därvid i varje beräkningspost kor- rigerats med hjälp av sin grupps medelvärde. Antalet företag år 1961 har härvid fått bilda utgångspunkt för korrigeringsförfarandet. Se i övrigt den refererade IUI-studien där en de— taljerad beskrivning lämnas. Se även SOS: Fö- retagens intäkter, kostnader, vinster exempel- vis år 1963 sid. 170ff.
= Beträffande de två specialundersökningar- na hänvisas till DAHMlåN: Industrins finansie- ring under 1950-talet ur Industriproblem 1960, Sthlm 1960, samt LÖW'ENTHAL: Industrins Finansiering 1955 — 1962, Uppsala 1966. En detaljerad beskrivning över materialbearbet- ningen gives i den parallella IUI—utredningen.
3 Försäkringsbolagens direkta utlåning er— hålles som skillnaden mellan tabellerna 1: 8 och 1: 7's uppgifter. 4 Med tanke på det statistiska materialets bräcklighet är en felpost av denna storleksord- ning ej alls förvånande. Liknande utländska statistiksammanställningar redovisar också av- sevärda felposter. Se exempelvis MEISELMAN- SHAPIRO: The Measurement of Corporate Sour- ces and Uses of Funds, NBER, Rahway, N. J. 1964. I denna studie redovisas en systematiskt positiv felpost Vid årsperiodisering, vilken i huvudsak betraktas som bestående av rena mätfel. Vid kvartalsperiodisering uppträder däremot ett typiskt säsongmönster av såväl positivt som negativt tecken. Författarna hän- för en väsentlig del av kvartalsfelet till vad de kallar »float», nämligen tidsförskjutningar vid registreringen av skuld- resp. tillgångssidans poster. Speciellt handelskreditemas registre- ring misstänks vara behäftad med »float» i denna bemärkelse. (op. cit. sid. 6 if, 82 ff och 92 ff.)
Diagram ]. 1. Industrins finansiering 1950—1963
(: ooo _
5 000 —
ZZ: / %
) A _] * IVR I / 7! &! I/ C I zooo—w — [___ —I, I N 1000 D 0... Lliiiil_|i|ili|l 1950 1955 1960 1963
A: Totala kapitalanvändningen (korrigerad, dvs. summan av alla positiva poster i kol. (1) _ (4) i tabell 1:1A). B: Investeringar i materiella anläggningstill- gångar. C: Bruttosparandet. D: Nyemissioner av obligationer och förlags- bevis.
Källor: Tabell 1:1A samt Svenska Bankför- eningen.
Diagram 1:1 sammanfattar vissa re- sultat från tabellen 1: 1A gällande hela industrin. Tabellerna skall fortsättnings- vis kommenteras i anslutning till en sammanhängande genomgång av utveck- lingen 1950—1963.
50-talet
Undersökningsperioden inledes med ko- reakonjunkturens uppgångsfas, vilken karakteriserades av ett mycket häftigt uppsving i utlandets efterfrågan främst på de svenska skogsindustriernas pro- dukter under år 1950. Året innan, dvs. 1949, hade också den svenska kronan deprecierats kraftigt, ett förhållande
som sannolikt bidrog till att stimulera uppsvinget i exporten de närmast föl- jande åren.l Produktionsresurserna i Sverige såväl som i utlandet räckte ej till för att på kort tid mätta denna öka- de efterfrågan. En kraftig höjning av investeringsnivån följde omedelbart un- der år 1950 med en mindre volymmäs- sig neddragning av investeringsverk- samheten 1951. Värdemässigt represen- terar dock 1951 ett investeringsmaxi- mum på grund av prisstegringarna på investeringsvaror detta år (diagram 1: 1). Det från investeringsverksamhe- ten härrörande finansieringsbehovet kunde inte helt täckas av det löpande sparandet. Härtill adderades dessutom en kraftig finansieringsefterfrågan från uppbyggnaden av omsättningstillgång- arna, dvs. lager, kassa och övriga fi- nansiella tillgångar. Totalfinansieringen kunde därför kulminationsåret 1951 en- dast till något över 40 procent klaras av sparandevägen (jfr diagram 1:1). Den externa finansieringen synes hu- vudsakligen ha ordnats via en omfattan- de kort nettoupplåning hos företag utanför industrisektorn,2 men även _ dock i mindre utsträckning _ via af- färsbankerna och på aktiemarknaden. Den kraftiga ökningen i den s.k. för- skjutningsposten i Sveriges betalnings- balans år 1951 antyder att en del av denna korta upplåning i form av han- delskrediter kan ha skett utomlands.s
1 Jämför LUNDBERG-JÄRV: Betalningsba- lans och ekonomisk utveckling, Skandinaviska Bankens Kvartalstidskrift, 1966: 1. ” Skillnaden mellan posten »övrig extern upplåning» om »förändringen i övriga finan- siella tillgångar». 3 Förskjutningsposten kan (med bortseende från rena statistik- och registreringsfel) betrak- tas som summan av dels en komponent som vid oförändrade kredittider beror på förskjut- ningar i exportens och importens sammansätt- ning, dels en komponent som härrör från för- ändringar i exportens och importens värden vid givna individuella kredittider och oföränd- rad sammansättning samt slutligen en kompo- (Forts. å noten sid. 204)
Tabell 1:1A. Finansieringsbalans för hela industrin1 Miljoner kronor
1|2|3|4|5 6|7|8|9|101112 Kapltalanvändning Finansieringsbild
investering- förändring .. .. . obl. 0. aktie- lån från ar i materi- vålagxålför- i kassa, tgrågåri:g 323,23 förslags— emission affärs-
ella anläggn. änSdrin bank o. fin mg] nin lån (kontant bankerna tillgångar g postgiro ' g. g netto betaln.) (netto)
summa finansie- ring
övrig ex- tern upp- låning
brullo- statistisk sparande felpost
1950. . . . 1 276 — 45 241 445 1 917 1 39 (21) 570 1 196 90 1 917 1951 . . . . 1 561 429 550 696 3 236 29 119 (166) (1 563) 1 385 - 26 3 236 1952. . . . . . . 1 397 920 — 397 —30 1 890 — 9 99 (80) (200) 1 836 —316 1 890 1953. . . . . . . 1 247 — 645 610 163 1 375 62 52 ( — 6) ( — 184) 1 753 —302 1 375 1954. . . . . . . 1 481 88 32 268 1 869 —58 70 (86) (161) 1 784 — 174 1 869 1955. . . . . . . 1 587 586 —394 673 2 452 — 6 90 (26) (939) 1 671 —268 2 452 1956. . . . . . . 1 677 651 —219 495 2 604 —59 150 2 931 1 884 —304 2 604 1957. . . . 1 719 772 - 224 256 2 523 - 85 94 — 89 642 2 200 — 239 2 523 1958. . . . . . . 2 213 -— 23 883 452 3 525 ' —25 94 —38 80 2 655 759 3 525 1959. . . . . . . 2 567 —299 1 299 1 196 4 763 30 67 _50 1 314 2 927 475 4 763 1960. . . . 2 819 1 142 —— 1 271 2 158 4 848 11 232 369 1 534 2 769 — 67 4 848 1961 . . . . . . . 3 277 1 075 — 720 1 073 4 705 127 377 280 658 2 992 271 4 705 1962. . . . . . . 3 377 513 672 340 4 902 822 149 489 22 2 623 797 4 902 1963. . 3 708 —266 249 1 197 4 888 424 130 276 567 3 141 350 4 888
1 Industriföretag exkl. kraftverk med mer än 50 anställda arbetare.
Källor: Kreditmarknadsstatistiken, Statistiska centralbyråns s. k. vinststatistik samt statistiken över företagens finansiella tillgångar. Vid sam- manställningen av posterna (3), (4) och (8) har vidare vissa specialundersökningar inom Industriens Utredningsinstitut utnyttjas. För en närmare presentation av materialbearbetningen och en detaljerad källförteckning se 197 f.
Tabell 1: IB. lVIaIm—, metall- och verksladsinduslrin Miljoner kronor
1 2|3|4|5 6|7|s|9101112
Kapitalanvändning Finansieringsbild
lån från affärs-
bankerna (netto)
.... . obl. o. forandrmg summa förlags-
iövriga använd- fin. tillg. ning lån'
investering-
ar i materi-
ella anläggn. tillgångar
förändring i kassa, bank 0. postgiro
aktie- emission (kontant)
övrig ex- tern upp- låning
summa finansie- ring
lager- volymför- ändring
bruilo- statistisk sparande felpost nello
1950. . . . . . . 654 69 52 154 929 — 8 11 (1) (282) 593 50 929 1951 . . . . . . . 782 108 129 248 1 267 7 93 (71) (520) 659 — 83 1 267 1952. . . . . . . 688 628 89 128 1 533 3 66 (77) (434) 1 092 —139 1 533 1953. . . . . . . 653 —296 347 19 723 25 14 ( — 39) ( -— 52) 1 082 —307 723 1954. . . . 730 — 45 - 108 120 697 _40 30 (9) ( — 183) 972 - 91 697 1955. . . . . . . 765 449 — 68 362 1 508 — 38 53 (25) (676) 899 — 107 1 508 1956. . . . . . . 841 581 -224 256 1 454 —38 80 — 2 562 1 073 —221 1 454 1957. . . . . . . 904 592 —435 96 1 157 —77 65 —37 251 1 270 —315 1 157 1958. . . . . 1 176 — 34 810 17 1 969 —43 72 0 — 91 1 533 498 1 969 1959. . . . . . . 1 343 -— 60 745 690 2 718 16 40 27 582 1 631 422 2 718 1960. . . . . . . 1 444 909 — 771 998 2 580 —23 229 157 775 1 582 — 140 2 580 1961 . . . . . . . 1 644 700 — 311 699 2 732 57 263 83 745 1 651 - 67 2 732 1962. . . . 1 618 363 389 216 2 586 264 92 216 253 1 361 400 2 586 1963. . . . 2 091 — 110 201 803 2 985 277 81 133 337 1 961 196 2 985
Tabell 1:1C. Trä-, massa- och pappersindustrin
Miljoner kronor 2 | 3 | 5 | 6 3 | 9 | 10
Kapitalanvändning . Finansieringsbild
investering-
ar i materi-
ella anläggn. tillgångar
förändring i kassa, bank o. postgiro
obl. 0. förlags-
lån från affärs-
bankerna (netto)
lager- volymför- ändring
förändring aktie- i övriga emission
fin. tillg. 1133; (kontant)
övrig ex- tern upp- låning
summa finansie- ring
brullo— statistisk sparande felpost
294 _ 73 208 122 _ 6 13 ( _ 29) ( 200) 449 _ 76 551 387 135 414 330 _ 5 4 ( 2) ( 835) 531 _ 101 1 316 361 379 _ 511 _ 177 _ 4 17 ( 73) (_ 444) 467 _ 57 52 307 _ 235 170 68 31 29 ( 41) (_ 86) 221 74 310 411 94 83 46 _ 7 6 ( 50) ( 274) 462 _ 151 634 431 121 _ 294 183 _ 7 25 ( _ 13) ( 137) 448 _ 149 441 433 67 _ 7 138 _ 8 65 1 280 421 _ 128 631 466 78 25 70 12 25 _ 24 187 453 _ 14 639 578 15 80 197 32 24 16 22 545 231 870 663 _ 277 281 392 6 0 _ 85 598 573 _ 33 1 059 745 6 _ 349 771 43 0 169 487 473 _ 1 1 173 923 229 _ 264 9 73 21 189 _ 311 571 354 897 909 78 131 46 449 24 223 _ 153 491 130 1 164 697 _ 206 3 26 ' 66 14 7 _ 44 405 66 514
Tabell 1: 1D. Övriga industrier
Miljoner kronor
1950. 1951. 1952. 1953. 1954. 1955. 1956. 1957. 1958. 1959. 1960. 1961. 1962.
.1963.
2 |
3 5 6 9
10
12.
Kapitalanvändning
Finansieringsbild
investering- ar i materi—
ella anläggn. tillgångar lager- volymför— ändring
förändr. i kassa, bank o. postgiro förändr. i övriga fin. tillg.
summa använd-
ning
obl. o. förlags-
lån, netto
aktie-
emission (kontant)
lån från
affärs-
bankerna
(netto)
övr. ex- tern upp- låning
brutto-
sparande
statistisk felpost
summa finansie- ring
328 392 348 287 340 391 403 349 459 561 630 710 850 920
— 41 186 — 87 —114 39 16 3 102 — 4 38 227 146 72 50 — 19 7
25 93 57 — 32 12 186 — 7 273 —151 —145 152 51
169 68 19 76 102 128 101 90 238 114 389 365 78 368 437 653 305 342 538 503 519 727 686 986 1 095 1 076 1 152 1 389
15 27 — 8 6 —11 39 —13 -20 —14 8 — 9 — 3 109 81 15 22 16
9 34. 12 5 4 — 2 27 3 93 33 35
(49) (93) ( — 70) ( ' 8) (27) (14)
3
— 28 — 54 8 43 8
50 136
(88) (208) (210)
( — 46)
(70)
(126) 89
204 149 134 270 224 —78 274
154 145 277 450 350 324 390 477 577 723 714 770 771 775 116 158 -—120 — 69 68 — 12 45 90 30 86 74 — 16 267 .88 437 653 305 342 538 503 519 727 686 986 1 095 1 076 1 152 1 389 ,
Ingen statistisk täckning av företagsfi- nansieringen existerar dock i detta av- seende, varför tolkningen måste bli yt- terst tentativ. Vi noterar även från ta- bellerna 1: 1A_D att huvuddelen av to- tala finansieringsefterfrågans variation åren 1950 och 1951 härrörde från branschgruppen strå-, massa- och pap- persindustrin», vilken _ som redan nämnts _ främst berördes av koreakon- junkturens uppgångsfas.
För att åstadkomma en viss dämpning av den oväntade överkonjunkturen skedde under år 1951 en omläggning av den ekonomiska politiken i restriktiv riktning. Som ett komplement till bygg- nadsregleringen infördes en investe- ringsskatt på maskiner och investering- ar för att hålla tillbaka en fortsatt, av den våldsamt uppdrivna internationella efterfrågan inspirerad investerings- boom. Bl.a. för att i någon män för- hindra att den internationella prisinfla- tionen skulle slå igenom på den svenska marknaden överenskoms vidare mellan Kungl. Maj:t och skogsindustriernas branschorganisationer om en tillfällig sterilisering av en del av skogsindustri- ernas intäkter, s. k. konjunkturutjäm- ningsavgifter, under åren 1951 och 1952. Dessa avgifter _ vilka beräknades med utgångspunkt från skillnaden mellan ett på visst sätt framkalkylerat »standard- pris» och det motsvarande faktiska1 _ medförde sannolikt en lägre industriell sparandenivå dessa år än vad som an- nars skulle ha varit normalt med tanke på den höga omsättningen.
Ansträngningarna att stoppa den kre- ditexpansion på den organiserade mark- naden som följde med konjunkturupp- svinget begränsades huvudsakligen till försök till frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten om en allmän återhållsamhet i utlåning- en. Efter vad som framgår av diagram 1: 2 synes denn-a politik ha varit föga
framgångsrik vad affärsbankernas utlå- ning beträffar. Både totalt och för indu- strisektorn särskild noteras kraftiga utlåningsökningar i affärsbankssyste- met både år 1950 och 1951.
Redan under 1952 inträffade en ned- dragning av industriföretagens totala fi- nansieringsefterfrågan vilken huvudsak- ligen kom till uttryck i handelskredit- givningens reducering och en minskad kassahållning. Den ackumulation av la- ger, i första hand färdigvarulager, som karakteriserar passerandet av en kon- junkturtopp synes alltså under 1952 i stort sett ha kunnat klaras via kassa- minskningar plus en viss nettoupplå- ning hos andra företag utanför indu- strisektorn. Vi noterar återigen att skogsindustrierna (tabell 1: IC) svarade för huvuddelen av denna variation un- der 1952. En ytterligare mindre ned- gång av totalfinansieringen ägde rum under 1953 till stor del beroende på en kraftig lageravveckling detta år men även på en värdemässigt något minskad investeringsverksamhet.
Den t.o.m. 1953 fortfarande restrik- tiva konjunkturpolitiken inriktade sig huvudsakligen på att åstadkomma en
nent som genereras av förskjutningar i de en- skilda kredittiderna.
De två första komponenterna skulle härvid kunna karakteriseras som genererade av för- ändringar i ett från utrikeshandeln härrörande transaktionskreditbehov, medan den sista komponenten fångar upp den förändring i handelskrediternas (med utlandet) omlopps- hastighet, vilken i viss utsträckning kan tän- kas bero på förhållandena på den inhemska kreditmarknaden och den förda ekonomiska politiken. Ingen möjlighet att statistiskt sär- skilja dessa olika komponenter existerar för närvarande. Se HANSENZ Foreign Trade Credits and Exchange Reserves _ A contribution to the theory of international capital movements, Amsterdam 1961, speciellt sid. 66—67 samt kap. I och HANSEN _ NILSSON: De utländska handelskrediterna, Skandinaviska Bankens Kvartalstidskrift, Nr. 3, juli 1960.
1 Se exempelvis Riksgäldskontorets Årsbok 1951/52, sid. 18. Dessa avgifter har subtrahe- rats från sparandet i tabellerna I: IA —D.
Diagram 1:2. Affärsbankernas utstående krediter 1950—1963
2— I: |) ,
0 _
LL | | | 1 I 1 | | 1 I | i 1950 1955 1950 1963
A: Totala stocken utestående krediter ultimo varje år (lån, kredit i räkning samt inrikes växlar). B: C plus utestående lån till sektorn »byggnads- och anläggningsverksamhet» (i huvudsak bygg- nadskreditiv). C: Utestående industrikrediter. D: Utestående industrikrediter, företag med mer än 50 anställda.
Källor: Svenska Bankföreningen samt Bank— inspektionen.
dämpning av den privata investerings- verksamheten. Den tidigare skatten på maskininvesteringar ersattes med en s. k. investeringsavgift på 12 procent un-
Diagram 1:3. Industrins kapitalmark-
nads/inansiering 1950—1963
. O _
ll|11|l11||l1|l 1950 1955 19601963
A: B plus aktiefinansiering (kontantbetal- ningar), kreditmarknaden totalt. B: Obligationer och förlagsbevis (nyemissioner), kreditmarknaden totalt. C: D plus" industrins aktiefinansiering (kon- tantbetalningar). D: Industrins nyemissioner av obligationer och förlagsbevis.
Källor: Svensk obligationsbok samt Patent- och registreringsverket.
der åren 1952 och 1953. Konjunkturut- jämningsavgifter uttogs även är 1952. Med hjälp av dessa och byggnadsregle- ringen kunde den totala investerings- verksamheten hållas tillbaka. Endast bo- stadsbyggandet tilläts expandera. Affärsbanksupplåningen stod dessa år i centrum för de penningpolitiska åt- gärderna, som huvudsakligen bestod av »frivilliga» överenskommelser mellan Riksbanken och kreditinstituten.1 Bl. a. avtalades under 1952 med affärsbanker-
1 Dessa överläggningar kunde nu _ för Riksbankens del—föras mot bakgrunden av den i december 1951 antagna s. k. ränteregle- ringslagen, vilken vid en eventuell tillämpning utrustade Riksbanken med synnerligen vitt- gående befogenheter.
na om den s. k. emissionskontrollen på kapitalmarknaden.
Efter vad som framgår av diagram 1: 2 avstannade kreditexpansionen i af- färsbankssystemet avmattningsåren 1952 och 1953. Det var dock huvudsakligen andra sektorer än industrin som berör- des av denna kreditkontraktion. Kapi- talmarknaden (diagram 1: 3) vars om- fattning i konjunkturpolitiskt syfte hål- lits i stort sett oförändrad åren 1951 och 1952 via en reducerad statlig upp- låning tilläts expandera kraftigt år 1953. Industrisektorns obetydliga del av denna kreditmarknad påverkades dock endast i begränsad utsträckning.
År 1954 kännetecknades av en marke- rad industriell produktionsåterhämt- ning som fortsätter under hela 1955 för att med undantag för en tillfällig efter- frågeavmattning hos bl. a. vissa skogsin- dustrier — kulminera år 1957. Dessa års konjunkturpolitik kan från och med 1955 karakteriseras som kraftigt restrik- tiv. Under år 1955 återinfördes 1952— 1953 års investeringsavgift. Vidare per- manentades och skärptes tidigare pro- visoriska bestämmelser i den fria av- skrivningsrätten,1 samtidigt som den di- rekta statliga bolagsskatten höjdes från 40 till 50 procent, finanspolitiska åtgär- der, som tillsammans såväl fördyrade investeringsverksamheten som minska- de företagens möjligheter att sparande- vägen finansiera densamma.
I april 1955 höjdes riksbankens dis- konto en procentenhet till 3 3/4 procent, en åtgärd, som också kompletterades med »överenskommelser» mellan riks- banken och affärshankerna om succes- sivt sänkta s.k. utlåningstak. En är 1955 kraftigt reducerad statlig kapital- marknadsupplåning samverkade med dessa åtgärder till åstadkommandet av en mycket åtstramad kreditmarknad åren 1955 och 1956 (jfr diagram 1:2 och 1:3). Mycket tyder också på att
den restriktiva konjunkturpolitiken des- sa tre år verksamt bidrog till att dämpa den industriella aktivitetsnivån.
Enligt två specialundersökningar2 med syfte att bedöma konjunkturpoli- tikens effekter på företagets investe- ringsbeteende synes under åren 1955 och 1956 den sammanlagda effekten av räntehöjningen, kreditåtstramningen och investeringsavgiften ha varit en in- vestering—sbegränsning vartdera åre—t uppgående till ca 14 procent av »plane- rade investeringar». Kreditätstramning- ens investeringsreducerande inverkan bedömdes härvid ha nått full effekt (ca 7 procents reducering) först år 1956, alltså med en relativt lång eftersläpning. För investeringsavgiftens del noteras en 6- resp. 5-pr0centig reduktion respek- tive år. Det härav minskade finansie- ringsbehovet från investeringssidan tor- de dock ha blivit måttligt relativt den totala finansieringens omfattning, vars expansion dessa år främst härrörde från omsättningstillgångarna. En kraf- tig lagerökning på över en halv miljard kronor vartdera av åren 1955 t.o.m. 1957 tillsammans med en viss ökning av posten »förändringar i övriga finansiel- la tillgångar» (dvs. i huvudsak utlå- ningen till andra företag) och en under året 1955 något reducerad och 1956 svagt ökande sparandenivå synes ha nödgat företagen att i ökande omfatt- ning utnyttja externa finansieringskäl-
1 Se exempelvis SlLLEN-VÄSTHAGEN: Ba- lansvärderingsprinciper, Stockholm, 1962, sid. 77szS'e Aavmssons undersökning för år 1955, vilken finns redovisad 1 Ekonomisk Tidskrift 1956:1 (»En enkät rörande verkningarna av investeringsavgiften, kreditåtstramningen och räntehöjningen på den svenska industrins in- vesteringar 1955») samt WICKMANS avseende åren 1955 och 1956, i en stencil från konjunk- turinstitutet (»Kommentarer till vissa resultat av konjunkturinstitutets undersökning av verkningarna av olika ekonomisk-politiska åtgärder 1955—1956»). En sammanfattning av bägge undersökningarnas resultat återfinnes i Konjunkturläget, hösten 1957, sid. 67 ff.
lor samt från tidigare år ackumulerade kassamedel för finansieringen av sin verksamhet.
Obligationsmarknaden var under des- sa år i stort sett helt spärrad för indu- striföretagen och kännetecknades för deras del huvudsakligen av stora amor- teringar på gamla industrilån. Netto för industrisektorn som helhet gäller samma förhållande vad beträffar affärs- bankssystemet. Den industriella netto- upplåningen i affärsbankerna (som den mätes i tabellerna 1:1A—D) är helt obetydlig åren 1955 och 1956. År 1957 kan t. o.m. en mindre neddragning av den totala stocken utestående industri- lån konstateras. Denna minskning är dock helt liten jämfört med den sam- mankrympning av affärsbankssystemets totala utlåningsstock som åstadkoms dessa år (diagram 1:2). En eventuell minskning av de industrilån, ofta för investeringsändamål, som redovisas sammanklumpade med andra län under sektorns byggnads- och anläggnings- verksamhet i diagram 1: 2 (se sid. 205), sammanfaller dessutom med en kraftigt ökande direkt industriell upplåning hos försäkringsbolagen, ett förhållande som tydligt kan konstateras från diagram I: 4 under åren 1955 t.o.m. 1957. Den externa medelsanskaffningen som den redovisas i tabell 1: IA synes därför i huvudsak ha skett via en viss industriell nettoupplåning gentemot andra sektorer än industrin på den »grå marknaden» av inbördes kreditgivning mellan före- tagen.1 Vi kan alltså dessa är möjligen tala om den grå kreditmarknaden som en »finansieringsreserv» i detta avseen- de (se dock nedan sid. 208).
Det faktum att en väsentlig del av totalfinansieringen under åren 1955 t. o. m. 1957 (14, 8 resp. 8 procent) till- godosågs via kassareduktioner antyder dock att industriföretagen under dessa år till följd av de penningpolitiska åt-
Diagram 1:4. Försäkringsbolagens direkta utlåning 1952—1963
sw... 600— A 400— _ A 200 /1 X X/ I 0— v | lLlLlJlllllilll l950 1955 1960 1963
A: Direkt utlåning, totalt. B: Till industrin.
Källa: Försäkringsinspektionen.
gärderna kan ha utsatts för vissa finan— sieringssvårigheter. Den omständighe- ten att statsmakternas penningpolitiska ansträngningar huvudsakligen riktade sig mot affärsbankssystemet och att den utlåning som träffats härav främst sy— nes ha varit andra sektorers än indu- striföretagens, talar dock för måttliga, och (om så) högst tillfälliga penning-— politiska finansieringsstörningar. Bort- sett från åren efter 1960 synes för övrigt den industriella affärsbanksupplåning— en, som vi kunnat mäta den i tabeller- na 1:1A—D, på årsbasis ha spelat en kvantitativt mycket undanskymd roll i företagens totalfinansiering.
Företagens finansiella beteende bely- ses ytterligare av vissa resultat från IUI-undersökningen. För det första har såväl den »grå marknadens» skuld— som tillgångssida2 aggrerad över bransch- grupper visat sig vara mycket följsam omsättningsutvecklingen över tiden. Re— sidualerna kring de i och för sig myc-
1 Dvs. skillnaden mellan posterna (9) och (4) i tabell 1: 1A. * Kolumnerna (4) resp. 1: 1A — D.
(9) i tabellerna
ket enkla regressionsanpassningar som gjorts till det statistiska materialet är visserligen mycket stora, men ger vid en genomgång på branchnivå och från år till är inget klart stöd för den i och för sig tänkbara hypotesen att industri— företagen (på årsnivå) skulle söka kom- pensera sina svårigheter att få låna på den organiserade kreditmarknaden ge- nom att i ökande utsträckning finansie— ra exempelvis sin investeringsverksam- het genom kortfristig upplåning hos andra företag.! Vi kan alltså snarare tala om en »transaktionsförklaring» till stocken utestående handelskrediter.
För det andra har observerats att fö- retagens investeringsplaner nedrevide— rats de år kassahållningen understiger en viss »önskad» relation till omsätt- ningsnivån, och vice versa. Detta resul- tat antyder alltså -— i motsats till vissa utländska erfarenheter2 -— förekomsten av en likviditet-seffekt på industriinves— teringarna. Förutsatt 'att denna iaktta- gelse är riktig har vi med andra ord anledning att vänta oss en viss nedrevi- dering av industrins investeringsplaner på grund av den speciellt år 1957 inom malm-, metall- och verkstad—sindustrin något ansträngda likviditetspositionen (se tabell 1: 9 sid. 223).
Vid en i stort sett oförändrad omsätt- ningsnivå ökade industrisparandet un- der 1958, en ökning som dock till stor del kan återföras på en samtidig ökning av investeringsfondsavsättningarna det— ta års (tabellerna 2: 1 A—D). Detta öka- de sparande täckte i stort sett finansie- ringsefterfrågan från såväl den ökade investeringsverksamheten som en rela- tivt kraftig kassaökning samt en mindre uppbyggnad av övriga finansiella till- gångar.
Avtrappningen av sparökningen un- der 1959 i kombination med den fortsatta investeringsexpansionen och den för produktionsåterhämtningen och
omsättningsökningen behövliga fortsat— ta uppbyggnaden av kassan och övriga finansiella tillgångar tvingade detta år företagen till en påtagligt ökad extern medelsanskaffning. I enlighet med vår tidigare transaktionskredithypotes neu- traliserades härvid i stort sett handels- kreditgivningen (förändringen i posten »övriga finansiella tillgångar») av en motsvarande skuldsättning (posten »öv- rig extern upplåning») även om en mindre nettoupplåning av industrisek- torn gentemot andra sektorer kan kon- stateras i tabellerna 1: 1A_D. En sanno- likt av konjunkturåterhämtningen be- tingad lageravveckling (huvudsakligen färdigvarulager) tillsammans med en något ökad direkt upplåning hos för— säkringsbolagen bidrog ytterligare till totalfinansieringen detta år.
60-talets första år
Målet för konjunkturpolitiken under uppsvingsåret 1959 synes ha varit att ej alltför tidigt bromsa en önskvärd återhämtning.4 Först kring årsskiftet 1959/60 genomfördes en skärpning av den förda politiken i restriktiv rikt- ning. Den allmänna varuskatten inför- des den 1 januari 1960. I januari upp- justerades också riksbanksdiskontot till 5 procent och i februari höjde riksban-
1 Observera dock tolkningen omedelbart ovan om en positiv skillnad mellan posten »övrig extern upplåning» och posten »föränd- ringen i övriga finansiella tillgångar» i tabell 1: 1A åren 1955, 1956 och 1957 en omständig- het, som just dessa år talar för nämnda för— modan om den grå marknadens »buffertfunk— tion». * Jfr exempelvis MEYER—GLAUBER: In- vestment Decisions, Economic Forecasting and Public Policy, Boston 1964, sid. 91 ff. samt även sid. 124 ff. 3 Dessa avsättningar har nämligen i sin hel- het inkluderats i sparandet. Jfr. tab. 1: 6, där en tydligt avvikande utveckling mellan brutto- vinster och bruttosparande kan urskiljas detta år. " Se exempelvis Riksbankens Årsbok 1959, sid. 12.
ken de till affärsbankerna riktade re- kommendationerna om lägsta likvidi- tetskvoter till över 40 procent. En kraf- tig åderlåtning av affärsbankssystemets likvida tillgångar under framför allt är 1960 (kvotens täljare) medförde att de faktiska likviditetskvoterna under res- ten av 1960 och större delen av 1961 kom att ligga strax under de rekommen- derade.1
Dessa åtgärder kompletterades med ekonomisk-politiska arrangemang som mera direkt riktade sig mot industriföa retagen. Genom speciell lagstiftning prövades bl. a. investeringsfondssyste- met som en likviditetsindragande kon- junkturregulator 1960 och 1961. Via spe- ciella skatteförmåner stimulerades före- tagen både 1960 och 1961 att tillfälligt hålla 100 procent i stället för obligato- riska 46 procent av gjorda fondavsätt- ningar spärrade på riksbankskonton. Förmånerna i form av inkomstavdrag vid påföljande års taxering var avpassa- de så att en maximal likviditetsindra- gande effekt skulle uppnås tidigt under hösten 1960 och 1961. Återbetalningar av gjorda överinsättningar skulle ske ultimo 1961 resp. 1962. Dessa förmåner som för industriföretagens del innebar en förräntning av tillfälliga överskotts- kassor långt över vad som normalt och till samma besvär kunde åstadkommas på annat sätt, tillvaratogs i betydande utsträckning av företagarna. Under 1960 insattes drygt 900 miljoner kronor på" spärrade fondkonton (tabell 1: 2), varav närmare 600 miljoner under juli må- nad. Insättningarna under år 1961 var dock något lägre och neutraliserades vid årsaggregering i stort sett av de vid årsslutet följande återbetalningarna av 1960 års överinsättningar. Huvuddelen av dessa omfattande fondavsättningar torde ha åstadkommits via överföringar— från företagarräkningar i affärsbanker- na till de spärrade riksbankskontona,
Tabell 1:2. Avsättningar till (A) resp. uttag från ( U) spärrade investeringsfonds- konlon i Riksbanken per kvartal (exkl. skogsfonder) Miljoner kronor
A U A _ U 1960 1 kv. ........... 99 24 75 2 kv. ........... 65 25 40 3 kv. ........... 575 31 544 4 kv. ........... 215 14 201 1961 1 kv. ........... 70 14 56 2 kv. ........... 255 13 242 3 kv. ........... 69 4 65 4 kv. ........... 27 306 _ 279 1962 1 kv. ........... 52 4 49 2 kv. ........... 26 5 22 3 kv. ........... 1 198 _ 97 4 kv. ........... 42 346 — 304- 1963 1 kv. ........... 96 68 28 2 kv. ........... 64 86 — 22 3 kv ........... o 50 — 50 4 kv. ........... 47 29 18
Källa: Sveriges Riksbank.
med en betydande åtstramning av bank- likviditeten som följd.
Förutom pressen på affärsbankernas utlåningspotential torde denna speciella investeringsfondsanvändning ha inne- burit en verksam dränering av företa- gens likviditet (se avsnittet 1:4) samt även minskade möjligheter till kredit- givning mellan företagen på den »grå kreditmarknaden», som existerar utan— för de ordinarie kreditinstituten. På grund av årsperiodiseringen av data kan resultaten av denna dränering en- dast skönjas i tabellerna 1: 1A_D för år 1960. I dessa tabeller har de spärrade riksbanksavsättningarna registrerats under posten »förändring i övriga fi- nansiella tillgångar» (kol. 4). Det fak- tum att denna post under år 1960 avse- värt överstiger motsvarande upplånings- post »övrig extern upplåning» (kol. 9)
1 Se exempelvis Konjunkturläget, 1962, statistikbilagan, sid. 45”.
april
kan till stor del förklaras av gjorda in- vesteringsfondsavsättningar, samtidigt som överföringarna delvis motsvaras av en neddragning i kassahållningen (kol. 3).
Den fortsatta investeringsexpansio- nen i kombination med en kraftig ök- ning av omsättningstillgångarna lager och handelskreditgivning av olika slag samt en stagnerande sparandenivå sy- nes under åren 1960 och 1961 ha tvingat företagen att återigen i ökad utsträck— ning söka externa finansieringskällor för sin medelsanskaffning. Obligations— och förlagslånemarknaderna var dessa år liksom tidigare spärrade för industri- företagen. Den av högt uppdrivna kursnivåer karakteriserade aktiemark- naden synes dock ha erbjudit ett alter- nativ i detta avseende. Den i december 1960 antagna s.k. Annellagen —— vilken bl. a. ger företagen en viss rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för utdelningar på nyemissioner — bör åt- minstone från 1961 ha stimulerat till en ökad aktiefinansiering.1 Det är spe- ciellt »malm-, metall- och verkstads- gruppen» som klarat en betydande del av sin finansiering via aktiemarknaden åren 1960 och 1961 (tabell 1: IB).
Under 1961 noterades en viss avsakt- ning i affärsbankernas totala utlå- ningsexpansion, en avsaktning som dock ej återfinnes hos industriupplå- ningen (diagram 1: 2). Åren 1960 och 1961 markeras tvärtom av en kraf- tig höjning av den industriella netto- upplåningen hos affärsbankerna trots den restriktiva penningpolitiken och jämfört med observationsperiodens tidi- gare år. Diagram 1: 2 ger oss ej heller anledning förmoda att den industriella upplåning som döljes under sektorn byggnads- och anläggningsverksamhet (se sid. 198) skall ha avsevärt påverkats av den förda penningpolitiken. För för- säkringsbolagens del kan däremot en
minskning av den direkta industriella nettoupplåningen noteras både åren 1960 och 19612 (diagram 1: 4).
Sammanfattningsvis kan noteras att penningpolitiken under dessa högkon- junkturår kom att spela en mer aktiv och dominerande roll än som tidigare varit fallet, exempelvis under åren 1955 ——57. De restriktiva åtgärderna 1960— 61 riktades denna gång både mot kredit— instituten och den utanför dessas ram existerande »grå marknad» av inbördes kreditgivning mellan företagen. Tydliga förskjutningar av industrifinansiering- en mot kortare och dyrbarare upplå- ning utanför den organiserade kredit- marknaden kan skönjas i tabellerna 1: 1A_D.
Det är dock mycket vanskligt att av— göra huruvida denna förändrade finan- sieringsbild är ett resultat av det pen- ningpolitiska trycket eller blott och bart återspeglar ett för den av konjunk- turuppsvinget kraftigt uppdrivna total- finansieringen typiskt finansierings- mönster. Högkonjunkturåren 1950 och 1951, som kännetecknades av en svag konjunkturpolitisk aktivitet uppvisar faktiskt ett likartat mönster. Vidare an- tyder de ovan redovisade resultaten från IUI-undersökningen att den till sy- nes »kopplade» kreditgivning respektive kredittagning som i tabellerna 1: 1A— D representeras av posterna förändring i »övriga finansiella tillgångar» resp. »övrigt extern upplåning» huvudsakli- gen kan förklaras som ett med föränd- ringarna i omsättningsnivån (dvs. med »konjunkturen») förknippat transak- tionskreditbehov samt vad posten »övri- ga finansiella tillgångar» beträffar av företagens möjligheter att låna hos af- färsbankerna (se också sid. 208) . På års- basis har inget klart stöd erhållits för
1 Se Svensk Författningssamling den 9 dec. 1960, nr. 658. ” Minskningen 1961 har dock sin speciella förklaring, se sid. 222.
hypotesen att denna typ av kortfristig upplåning i någon större utsträckning skulle representera en »finansieringsre- serv» i tider av en åtstramad organise— rad kreditmarknad.
Någon klar bild av penningpolitikens effekter på finansieringsmönstret under åren 1960 och 1961 ger vårt statistiska material därför inte. Den ökande för- skjutningsposten i Sveriges betalnings- balans dessa år antyder dock en ökad företagarupplåning i utlandet.1 Detta i kombination med det faktum att företa- gen i ökad omfattning utnyttjat aktie- marknaden som finansieringskälla, an- tyder dock att vissa finansieringssvårig- heter kan ha förekommit samt att dessa endast med ett visst besvär och till öka— de kostnader kunnat »kompenseras» ge- nom en tillfällig omläggning av finan- sieringsformerna.
Vissa tecken på att investeringsin- skränkningar inträffat sannolikt p. g. a. dessa finansieringsstörningar kan också noteras från IUI-studien, i form av på visst sätt definierade nedrevideringar i investeringsplaneringen. Vidare har som redan nämnts (sid. 208) iakttagits att förekomsten av »över»- resp. »un- derskottskassor» i förhållande till en postulerad trendmässig utveckling av industrins kassahållning vissa år ten- derar att sammanfalla med upp- resp. nedrevideringar i investeringsplane- ringen. Eftersom den penningpolitiska insatsen åren 1960 och 1961 i större ut- sträckning än som tidigare varit fallet riktade sig direkt mot industriföreta- gens likviditet (investeringsfonderna) talar dessa iakttagelser för att den förda politiken haft vissa dämpande effekter på industriföretagens investeringsbe- teende åren 1960 och 1961.
Tidigt under 1962 började symptom på ett nytt omslag i konjunkturbilden att visa sig. Det var också under detta år, som toppen bröts på de tidigare
årens väldiga investeringsexpansion. Av denna anledning är det ganska naturligt att den privata investeringsverksamhe- ten även dessa år kom att stå i centrum för de konjunkturstabiliserande myn- digheternas intresse.
Redan mot slutet av 1961 lättade riks- banken på sina likviditetsrestriktioner för att underlätta en utlåningsökning i affärsbankssystemet. Med början under 1962 nedjusterades diskontot etappvis från 5 till 31/2 procent under första halvåret 1963. Den under tidigare år mycket hårt hållna kapitalmarknaden lättades nu plötslig för industriföreta— gen och en omfattande industriell upp- låning mot obligationer och förlagsbe- vis blev följden. År 1962 synes närmare 20 procent av industrins totalfinansie- ringsbehov ha tillgodosetts på detta sätt dvs. ett markant omslag i dess finansie- ringsbild kan noteras.
En kraftigt verkande motkonjunktu- rell åtgärd utgjorde det stegvisa frisläp- pandet av investeringsfonderna, först i maj 1962 för byggnadsinvesteringar, sedan, i slutet av november, för avskriv— ning mot maskin- och inventarieinveste- ringar. Föreskrifterna var tidsmässigt sett mycket restriktiva, syftande till en kraftig effekt på investeringsverksam- heten under en kort period i konjunk- turnedgångens förväntade bottenfas un- der vinterhalvåret 1962/63. I en under- sökning av detta speciella fondfrisläpp, som utförts inom konjunkturinstitutet, har uppmätts ett förvånansvärt kraftigt och tidsmässigt »välplacerat nettotill- skott» till den industriella byggnads- verksamheten under ifrågavarande fri- släppningsperiod. Ett liknande men till
1 I en undersökning täckande åren 1957 och 1958 som utförts inom konjunkturinstitutet, NILSSON: De Utländska Handelskrediterna, 1960 (stencil), påvisas en viss omläggning från kredittagning i utlandet 1957 till kreditgivning lågkonjunkturåret 1958. Denna omläggning motsvaras dock inte av en minskning av för- skjutningspostens storlek 1958.
sin storlek mer obestämt resultat note- ras för maskinfrisläppet.1 Ytterligare en stimulerande effekt erhölls från investe- ringsfondssystemet under denna kon- junkturnedgång, i så, måtto att överin- sättningarna till spärrade investerings- fondskonton från föregående högkon- junkturår återbetalades till företagen under december månad åren 1961 resp. 1962. Det rörde sig i bägge fallen om av- sevärda belopp (ca 300 miljoner kro- nor).
IUI-utredningen antyder vidare att de omfattande industriella nyemissionerna på obligationer och förlagsbevis dessa år besitter ett påtagligt förklaringsvärde för de samtidigt inträffade kraftiga upp- revideringarna av de rapporterade in- vesteringsplanerna. Detta gäller spe- ciellt maskininvesteringarna. Institutio- nella omständigheter gör dock motsva- rande tolkning av byggnadsinvestering- arna mycket komplicerad och osäker.
Finansieringsutvecklingen för indu- strin präglas av alla dessa åtgärder. För industrin totalt sett steg investerings- verksamheten värdemässigt under 1962 och 1963 (tabellerna 1: 1A_D). Härtill kom en med tanke på konjunkturavmatt- ningen sannolikt icke planerad upp- byggnad av färdigvarulagren, samt en påfyllning av likviditeten efter den ti- digare periodens åderlåtning. Ett första året något sänkt och under 1963 ök- ningsmässigt eftersläpande bruttospa- rande täckte ej detta sammanlagda fi— nansieringsbehov. Som redan tidigare nämnts klarades dock den resterande finansieringen väl via den kraftigt ex- panderande industriella upplåningen mot obligationer och förlagsbevis samt en nettoökning av upplåningen i affärs- bankerna.
Från och med 1962 är det tack vare statistiska centralbyråns statistik över företagens finansiella tillgångar och skulder möjligt att uppdela posten »för-
Tabell' 1:3. Förändring i posten övriga finansiella tillgångar i tabell 1:1a uppdelad
Miljoner kronor
Förändring i innehavet av (1) aktier och andelar ...... 240 (2) obligationer, förlagsbevis
och skattkammarväxlar — 240 — 100 (3) spärrade IF-konton1. . .. —270 — 40 (4) koncernfordringar ...... 190 410 (5) kundfordringar samt
förskott till leverantörer 300 420 (6) övrigt3 ................ 130 230
"350 1 200
280
Summa
1 För att uppnå överensstämmelse med ta- bell 1: 1A har statistiska centralbyråns enkät- uppgifter över dragningarna på IF-konton behållits. Riksbankens motsvarande uppgifter (de som utnyttjas i 1: 2) uppgår till —330 och _30 milj. kr. resp. 2 Omfattar bl. a. ej diskonterade växlar.
Källa: Statistiska centralbyråns undersök- ningar över företagens finansiella tillgångar och skulder.
ändringen i övriga finansiella tillgång- ar» på delkomponenter. Detta har ut- förts i tabell 1:3. Lågkonjunkturåret 1962's låga värde förklaras dels av en avveckling av företagens innehav av obligationer och förlagsbevis, dels av dragningarna på de spärrade investe- ringsfondskontona. Dessa negativa pos- ter minskar under 1963, samtidigt som den begynnande konjunkturåterhämt- ningen ökar både posten koncernford- ringar och den kreditgivning som är förenad med själva varuomsättningen med en kraftig höjning av totalen som följd. Det är något förvirrande att båda åren registrera en avveckling av värde- pappersinnehavet (bortsett från aktier och andelar). Det är just detta innehav som kan förväntas representera en se- kundär lättillgänglig likviditetsreserv. Möjligen har företagen betraktat det som angeläget att efter 1960 och 1961
1 Se ELIASSON, Investment Funds in Opera- tion, Stockholm 1965, speciellt sidorna 30 ff och 68 ff.
Tabell 1:4. Extern finansiering fördelad på finansobjekt ( förändringsvärden ) Miljoner kronor
1961 1962 1963
(1) Obligationer
(nyemissioner) . . . 230 800 390 (2) Förlagsbevis (nyemissioner). . . — 100 120
(3) Aktiefinansiering 380 150 130 (4) Län i affärsban-
kerna ........... 280 490 280 (5) Lån hos försäk- ringsbolag ....... 100 50 10
(6) Leverantörsskul- der och erhållna
förskott ......... 560 200 340 (7) Koncernskulder. . 190 260 ' Summa 1 550 1 980 1 530
Källor: (1), (2) och (4) från Bankföreningens statistik, (3) från Kungl. Patent- och Registre- ringsverkets statistik, (5) från Försäkringsin- spektionen, (6) och (7) har vad åren 1962 och 1963 beträffar hämtats direkt från Statistiska centralbyråns undersökningar över företagens finansiella tillgångar och skulder. Observera härvid att summan av dessa poster ej överens- stämmer med motsvarande storheter i tabell I: 1A, samt vad som härom säges i noten på denna sida.
års likviditetsåderlåtning återställa kas- sahållningen till en mot omsättningen och det förväntade reservbehovet sva- rande lämplig nivå, varför en omplace- ring av finansiella tillgångar i mer lik- vid form ägt rum.
Tabell 1:4 ger en bild av industri- sektorns skuldsida. Den kortfristiga »grå» skulwdsättningens sammankrymp- ning relativt totala upplåningen under 1962 kan klart urskiljas. Den motsatta tendensen under 1963 med en expande- rande grå upplåning, kan möjligen ses som en reflex av konjunkturåterhämt- ningen under detta år.1
1.2. Självfnansieringen
Inom investeringsteorin brukar särskild uppmärksamhet riktas mot företagens
löpande interna generation av finan- sieringsmedel, sparandet, och dettas samband med huvudsakligen investe- ringsutvecklingen. Ett argument härför är att företagarna i sin intuitiva eller (i vissa fall) explicita investeringspla- nering förväntas betrakta sparandet som »billigt» kapital. Övergången till ex- tern finansiering brukar därvid tänkas som ett kraftigt brott i en för det indi- viduella företaget konstruerad margi- nalkostnadskurva för kapitalanskaff- ningen. Orsaken till detta brott är att fö- retagarna skulle ha en tendens att vid sin finansieringsplanering lägga ett väl tilltaget »riskpremium» på de åtagna framtida betalningsförpliktelser, som följer med en extern medelsanskaffning, medan internt genererade medel åtmins- tone på kort sikt endast svårligen kan placeras mer räntabelt utanför det egna företaget, och därför får en relativt låg alternativvärdering. En »aversion» skul- le föreligga mot att för investerings- finansiering utnyttja det ur risksyn- punkt som dyrbart betraktade externa kapitalet. En något förenklad bild av det enskilda företagets investeringsbe- teende skulle då vara en värdemässig investeringsverksamhet som från period till period anpassar sig till exempel- vis det löpande och av omsättningsut-
1 Det observeras att totalsummorna i tabell 1: 4 ej stämmer överens med motsvarande sum- mor i tabell 1:1A. Orsaken härtill är sannolikt att. den skattningsmetod som där använts (se tabellen för referenser) för att beräkna summa- posten »övrig extern upplåning» plus »lån från affärsbankerna» för varje branschgrupp i tabellerna 1:1A—D åtminstone för året 1962 resulterat i en kraftig underskattning. Vid sub- traktionen av affärsbanksupplåningen (netto) (Bankföreningens statistik) återstår 1962 en övrigpost på endast 22 miljoner kronor i ta— bellerna 1: lA—D. Motsvarande estimat (okor— rigerade) från statistiska centralbyråns enkät- data är 390 miljoner kronor (200 plus 190 miljoner kronor i tabell 1: 4).
vecklingen beroende sparandet.1 Det är principiella tankegångar av denna typ som förklarar intresset för beräknandet av s. k. självfinansieringskvoter dvs. kvoten mellan industrisparandet och investeringsnivån.=
Ett annat argument som framförts är att en benägenhet att ej låta internt genererade vinstmedel' kanaliseras till sin mest räntabla användning över en fungerande kreditmarknad skulle inne- bära en samhällsekonomiskt inoptimal fördelning av investeringsverksamheten och produktionsresurserna mellan före- tagen och mellan de olika ekonomiska sektorerna.s En hög självfinansierings- grad hos det individuella företaget skul- le alltså kunna tolkas som ett symptom på en dylik snedvridning i allokerings- processen. En effektivisering av kredit- marknadens funktionssätt och skattepo- litiska åtgärder ägnade att stimulera företagen och kanalisera sina finansiel- la resurser via prisbildningen på kre- ditmarknaden till användningar även utanför det egna företaget är boteme- del som rekommenderats.
De aggregerade företagsdata vi har till vårt förfogande är dock ej tillräck— liga för annat än en mycket ofullstän- dig belysning av de med industrisek- torns kapitalförsörjning sammanhäng- ande allokeringsproblemen. Genom att studera de traditionella sparandeinve- steringskvoternas utveckling över tiden har vi dock vissa möjligheter att säga något om hur industrisektorns investe- ringsfinansiering har ordnats ex post, samt diskutera vilka tänkbara företagar- beteenden det sålunda iakttagna finan- sieringsmönstret är förenligt med.
Diagram 1:5 visar (A) den enkla självfinansieringskvoten (BS/I) fram- räknad på grundval av en långt gående disaggregering av vinststatistikens ma- terial. De framräknade måtten överens-
stämmer i huvudsak med motsvarande beräkningar gjorda inom konjunktur- institutet (E) och Industriens Utred- ningsinstitut (B) _ även dessa från vinststatistikens material men med nå- got olika beräkningsmetoder och defini- tioner (se kommentaren till diagram 1: 5). Med undantag av år 19591 torde registrerade avvikelser utan vidare kun- na hänföras till beräkningsmässiga de— finitionsskillnader.
Ett visst konjunkturmönster kan ob- serveras. Ett typiskt karakteristikum för högkonjunkturens expansions- och kul- minationsfas synes vara en neddragning
1 För en precis och mer nyanserad formule— ring av dessa tankegångar hänvisas till DUESENBERRY: Business Cycles and Economic Growth, New York, 1958. Teorin som sådan har vunnit ett visst empiriskt stöd. Se härvid bl. a. MEYER — KUH: The Investment Decision, Harvard University Press, 1957 och ANDERS— SON: Corporate Finance & Fixed Investment, Harvard University, 1964. Det faktum att sparandeutvecklingen normalt samvarierar med omsättnings- och produktionsförloppet gör det dock statistiskt synnerligen besvärligt att skilja sparandebeteendet från den av pro- duktionsutvecklingen motiverade kapacitets— utbyggnaden. 2 För svenska studier i detta avseende hän- visas till de beräkningar _ om än något grova — som löpande utföres inom konjunkturinsti- tutet på vinststatistikens material. Se exem- pelvis Konjunkturläget, oktober 1964, sid. 46. För större specialbearbetningar hänvisas till DAHMEN: Industrins finansiering under 1950- talet, ur Industriproblem 1960, Industriens Utredningsinstitut, Sthlm 1960, LINDBERGER: Investeringsverksamhet och Sparande— Ba— lansproblem på lång och kort sikt. Sthlm 1956 (SOU 1956: 10), LUNDBERG—JÄRV: Vinster och Investeringar inom den Svenska Industrin. Skandinaviska Bankens Kvartalstidskrift, 1964: 1 samt LÖWENTHAL: Industrins finansie— ring 1955—1962, Stockholm 1966. 3 Se på denna punkt diskussionen i LUND- BERG: Produktivitet och Räntabilitet, Stock- holm 1961, kapitel 10, jfr. också DEAN: Managerial economics, Englewood-Cliffs 1951, p. 36. '1 År 1959 avviker vår självfinansieringskvot märkbart från de övriga beräkningarna. Orsa— ken härtill ligger i en enligt vår kalkyl högre beräknad investeringsverksamhet främst i den stora »malm-, metall- och verkstadsgruppen» och bland stora företag.
Diagram 1:5. Självfinansieringsgraden inom industrin 1950—4963
160— A 140— in 120— 100—x] 50— o*. .- c . '.' ..."-nu....- ' . .,... . . &. llllJllllllllll 1950 1955 1960 1963
Självfinansieringsgraden definieras som brallo- sparandet dividerat med anskaffningen av materiella anläggningstillgångar (dvs. inves— teringarna exkl. lagerinvesteringar). A: Beräkning på denna undersöknings material (vinststatistiken). B: Löwenthals motsvarande beräkning för ett urval företag ur vinststatistiken. I brutto- sparandet ingår denna gång ej avsättningar till pensions- och personalstiftelser samt endast halva investeringsfondavsättningen (jfr. vår def. på s. 197), därav nivåförskjutningen mellan A och B vissa år. C: Samma som B, förutom att det sparande, som överstiger investeringarna hos enskilda företag (»överskottssparandet») bortrensats ur täljaren varje år. D: »lnternsparandet», samma som C förutom att individuella företags minskningar av om- sättningstillgångarna adderats till täljaren. E: Konjunkturinstitutets aggregerade beräk- ning enligti princip samma definition som under A.
Källa: Vinststatistiken.
av kvoten. Den expanderande (värde- mässiga) investeringsnivån ökar då nor- malt fortare än sparande och omsätt- ning (exempelvis åren 1951, 1955 och 1960). Investeringsboomen tenderar därefter ofta att kulminera vid en stag- nerande sparandenivå och ökande fi- nansiella påfrestningar för företagen
mot konjunkturuppsvingets topp. Mer generellt synes huvuddelen av självfi- nansieringskvoten (BS/I) variationer "vara att hänföra till fluktuationer i kvo- tens nämnare medan sparandet uppvisar en mer stabil trendmässig ökning. Kvotens maximum "synes därför ha en viss tendens att inträffa i konjunktur- .nedgången samt återhämtningens inled—
ningsskede, innan investeringseXplansio- nen hunnit komma igång., Detta mönster kan urskiljas på branschnivå och har även kunnat studeras i utländska. un- dersökningar.l . = -
En fråga av principiellt intresse gäl—
ler självfinansieringens andel ;av inves— teringarna på lång sikt. Det har hävdats? att i en kraftigt expanderande ekonomi med gott om lönsamma investeringstill— fällen och optimistiskt inställda fram- tidsförväntningar bör företagarnas aver- sion mot en-ökad extern expansionsfi- nansiering minska. Förutsatt att möjlig-
heterna till extern finansiering existe- rar och utnyttjas bör då rent defini- tionsmässigt självfinansieringsandelen av investeringarna sjunka.
.Man kan på denna punkt registrera en trendmässig neddragning av den beräk- nade självfinansieringskvoten över pe- rioden 1952 t.o.m. 1963. Denna sänk- ning som huvudsakligen inträffar åren 1957 och framåt förklaras — som nämnts — till största delen av den kraf- tigt expanderande investeringsverksam- heten som sparande- och omsättnings—
1 Se exempelvis KUH—MEYER: Investment, Liquidity. and Monetary Policy, Research study three in Impacts of Monetary policy prepared for the Commission on Money and Credit (CMC) Englewood Cliffs, 1963. Delvis samma erfarenheter kan även redovisas från Danmark. Se GELTING: Hovedpunkter i dis- kussionsindledning d. 25 august på Nordiskt Nationalekonomiskt Made, Helsinki 1966 (stencilerad). ” Se bl.a. Gnu-ma op.cit. samt jfr. även LUNDBERGS diskussion: Produktivitet och Räntabilitet, Stockholm 1961, kap. 10.
utvecklingen ej förmått hålla jämna steg med. Om däremot observationspe- rioden'utsträckes bakåt t. o. m. 1950 (se diagrammet), så blir det återigen svårt att tala om någon långsiktig sänkning av' självfinansieringskvoten.
En intressant iakttagelse kan vidare göras från Löwenthals nyligen avslutade studie.1 Sedan de goda årens överskotts- sparande för individuella företag bort- rensats från sparandeaggregatet erhål- les en förvånansvärt stabil »självfinan— sieringskvot» (C i diagram 1: 5) för denna undersöknings åtta observations- år. Denna observation är förenlig med den framförda hypotesen att företag med »otillräckliga» egna sparmedel ten- derar att hejdas i sin investeringsverk- samhet de år det löpande årliga sparan- det ej »räcker till» medan däremot ett överskottssparande till synes ej i nämn- värd utsträckning stimulerar till ökade investeringar under det löpande året. En »finansiell» restriktion på investe- ringsverksamheten skulle med andra ord existera.
Om i sjä-lvfinansieringsbegreppet även inberäknas varje enskilt företags minskning av sina omsättningstillgång- ar= ligger kvoten på en betydligt högre nivå över hela 8-årsperioden och över- stiger i medeltal något 95 procent (D i diagram 1: 5) för hela industrisektorn.
Dessa iakttagelser ger en viss antydan om att den långsiktiga fördelningen av industrins sparmedel i stor utsträckning är en intertemporal fördelning inom det enskilda företaget varvid investe- ringsverksamheten på lång sikt tende- rar att anpassas till dess interna resur- ser. Vi skulle med andra ord kunna tala om intern-finansieringen som ett »bi- villkor» i industriföretagets investe- ringsfinansiering och expansion.
Även om ovanstående tolkning synes förenlig med det statistiska materialets utsago kan dock många invändningar
eller alternativa och fullt lika rimliga tolkningar presenteras. Exempelvis kan vi fråga oss om det föreligger någon an- ledning att sammankoppla den finan- sieringsanvändning som investerings- verksamheten utgör med just sparandet som finansieringskälla. Redan i detta styckes inledning angavs vissa skäl här- för i termer av företagarens subjektiva riskvärderingar. Ur riskbedömningssyn- punkt synes det nämligen mycket rim- ligt att vänta sig att företagarna gärna ser den ur avkastningssynpunkt i tiden mycket långt utsträckta verksamhet som investeringarna Ofta representerar »mat- chad» med en på motsvarande sätt i tiden utsträckt fördelning av de med finansieringen följande betalningsför- pliktelserna. Företagen skulle alltså en- ligt detta betraktelsesätt vid sin aktivi- tetsplanering på användningssidan fästa ett visst avseende vid den motsvarande strukturen på finansieringssidans (se tabell 1: 1A_D) . Det egna sparandet, ut- nyttjandet av ackumulerade finansiella tillgångar samt aktiefinansiering skulle härvid representera det bästa alterna- tivet ur riskvärderingssynpunkt. Det lig- ger då mycket nära till hands att fråga sig om inte den långfristiga kapital— marknadsupplåningen mot obligationer och förlagsbevis skulle erbjuda ett när- liggande substitut ur finansieringssyn- punkt på grund av de långfristiga amor- teringsvillkoren. Det empiriska materia- let synes för övrigt stöda denna tolk- ning i så motto att industriföretagens insläpp på obligationsmarknaden åren
1 Se LÖWENTHAL: Industrins Finansiering 1955—1962, Uppsala 1966. 3 Löwenthal kallar detta »internfiuansie- ring» i motsats till vårt tidigare begrepp »spa- randefinansiering» (op. cit. sid. 30 f.). 1 Ett visst empiriskt stöd för dessa med den tidigare nämnda Duesenberry'ska teorin (fot— not sid. 214) närbesläktade tankegångar kan refereras. Jfr. exempelvis ANDERSSON: Cor- porate Finance & Fixed Investment, Harvard University, 1964 samt DONALDSSON: Corporate Debt Capacity, Boston 1961.
1961 t. o. m. 1963 i viss utsträckning »kompenserade» det i förhållande till investeringsexpansionen »otillräckliga» sparandet, — jämför de sänkta själv- finansieringskvoterna i diagram 1: 5 åren 1960 och framöver. Kvoten mellan sparande plus långt kapital och investe- ringarna minskade däremot ej lika kraf- tigt som den rena sparande-investerings- kvoten (tabell 1:5).l Iakttagelsen kan betraktas som trivial i ett ex post sam- manhang. Den ur långsiktsperspektivet intressanta frågan är emellertid huru- vida den investeringsboom, som starta- de omkring år 1958 skulle ha kommit till stånd i det fall företagen icke beretts tillfälle till långfristig finansiering via kapitalmarknaden. Ett visst stöd för att så ej skulle ha skett kan i själva verket noteras från IUI-undersökningen. Just under åren 1961—1963 kan nämligen kraftiga upprevideringar observeras i industriföretagens investeringsplaner hos speciellt de branschgrupper som i stor utsträckning lånade långfristigt på kapitalmarknaden?
Ett företag måste förutom de fasta in- vesteringarna även finansiera en om- fattande uppbyggnad av sina omsätt- ningstillgångar, lager, kassa, handels- krediter m. m. Självfinansieringskvoten sänkes självfallet något om totala kapi- talanvändningena införes i kvotens näm- nare. Enligt tabell 1: 5 har (i aggrege- rade termer) en total självfinansiering ej uppnåtts något år under observations- perioden. Det typiska konjunkturfinan— siella mönstret hos den enkla självfi-
. . BS nansmrmgskvoten _1— upprepas emel-
lertid även här.
Den ovan påpekade kraftiga pressen på företagens finansiering mot högkon- junkturens topp, och det samtidiga be- roendet av extern medelsanskaffning blir i detta totalfinansieringssamman- hang återigen accentuerad. Det är alltså
Tabell 1:5. Brultosparande (BS) samt
bruttosparande inkl. kapitalmarknadsupp— låning1 ( BS+K ) i procent av totala kapi- talanvändningen2 (FT) och av investe— ringsvärdet (I)
BS BS+K BS BS+K
17T IVT I I 1950.... 61 — 94 — 1951.... 43 — 89 — 1952.... 79 87 131 144 1953.... 87 92 141 149 1954.... 95 102 120 128 1955.... 59 65 105 117 1956.... 67 75 112 126 1957.... 80 88 128 140 1958.... 75 82 120 132 1959.... 58 64 114 126 1960.... 45 52 98 113 1961.... 55 66 91 110 1962.... 54 74 78 108 1963.... 61 72 85 100
1 Med kapitalmarknadsupplåning menas upplåningen mot obligationer och förlagsbevis (netto), aktiefinansieringen (kontantbetalnin- gar) samt upplåningen hos försäkringsbolag (netto). * Totala kapitalanvändningen är korrigerad för minskningar i vissa av omsättningstillgång— arnas komponenter, på så sätt att endast de positiva posterna (1)—(4) i tabell 1:1A adde— rats.
i denna konjunkturfas av pressad lik- viditet och med begränsade möjligheter att via tillfälliga omläggningar i finan- sieringssättet klara sig utan aktivitets- inskränkningar som företagentorde vara
1 Löwenthals »uppräknade industrigrupp» är ej fullt representativ i detta avseende, i så måtto att han i sitt urval ej fått med ett rep- resentativt antal av de företag som deltog i 1962 års upplåningsexpansion på kapitalmark- naden. Denna omständighet kan möjligen för— klara den måttliga sänkningen av hans själv- finansieringskvoter under 1962 i diagram 1:5. 2 Observeras bör att det faktum att investe- ringsfonderna frisläpptes åren 1962 och 1963 beaktats i denna tolkning. Se närmare IUI— studien. ” I tabell 1: 5 korrigerad för minskningen i omsättningstillgångarna på så sätt att endast positiva poster till höger i tabell ]: 1A adderats.
mest känsliga för statsmakternas pen- ningspolitiska åtgärder.l
*Ett närmare studium av tabellerna 1:1A-D visar dock att huvuddelen av den vissa år kraftigt ökande posten »öv- riga finansiella tillgångar» (exempel- vis åren 1951, 1955 och 1960) som ingår i totala kapitalanvändningen (FT) »matchats av» en parallell Ökning i pos- ten »övrig extern upplåning». Detta för- hållande pekar trots sparandets sjunkan- de andel av totala kapitalanvändningen på ett minskat relativt utnyttjande av den organiserade kreditmarknadens re- surser för finansieringen av den kort- fristiga handelskreditgivningen som dominerar tillgångsposten »övriga fi- nansiella tillgångar».
En annan fråga i samband med den enkla sparande-investeringsrelationens stabilitet på lång sikt gäller de kort- siktiga fluktuationernas betydelse. Pro- blemet är i vilken utsträckning ett till- fälligt överskottssparande direkt genom kreditgivning till andra företag (eller indirekt över den organiserade kredit- marknaden genom depositioner hos affärsbankerna) eller köp av industriella värdepapper samtidigt bildar underlag för finansieringen av investeringsverk- samheten hos företag med underskotts- sparande.
Vi kan här återigen från den parallellt utförda IUI-studien nämna (A) att inga samband kunnat noteras emellan de olika branschernas kortsiktiga (årli- ga) investeringsbeteende och vare sig affärsbanksupplåningens eller den grå kreditgivningens variationer. Ett visst samband med investeringarna har däre- mot observerats del (B) mellan på visst sätt definierade »över»- eller »un- derskottstkassor» samt dels (C) den in- dustriella upplåningen mot obligationer och förlagsbevis på kapitalmarknaden.
De statistiska resultaten talar därför — om än på ett ofullständigt sätt _ ej
för att en snabb omkanalisering av in- dustriellt sparande inom industrisek- torn inträffar på kort sikt och på sådant sätt att det inom industrisektorn (under det löpande året) i någon större ut- sträckning bildar underlag för investe- ringsfinansiering. '
Vi står alltså återigen inför en tänkbar förmodan att vi i huvudsak kan karak- terisera industriföretagets expansions- finansiering som en intertemporal för— delning av egna sparmedel inom det en- skilda företaget. Föreliggande data an- tyder dock samtidigt att expansionstak- 'ten kan ha ökats 'utöver de egna spa- randeresursernas ram de år möjligheter förelegat och utnyttjats att. låna lång- fristigt på kapitalmarknaden.
Industrins sparande hän-ger intimt samman med dess vinstutveckling. På senare år har den ekonomiska debattens uppmärksamhet i stor utsträckning rik- tats mot de sedan slutet av 50-talet sänk- ta vinstmarginalerna och företagens därav »minskade självfinansieringsmöj- ligheter». Sedan år 1957—1958 har ock- så (enligt diagram 1: 5) en påtaglig sänkning av industrisektorns självfi- nansieringskvot kunnat iakttagas. I an- slutning härtill bör återigen påpekas att denna sänkning till en mycket stor del kan hänföras till den samtidigt kraf- tigt ökande investeringsverksamheten fr. o. ut. år 1958, (diagram 1: 1) samt att ingen påtaglig sänkning av självfinan- sieringskvoten på lång sikt — dvs. över hela observationsperioden 1950—1963 — kunnat iakttagas.
För det andra skall observeras att sparande— och vinstbegreppet ej överens- stämmer definitionsmässigt. I statistiska centralbyråns vinststatistik definieras bruttovinsten som totalintäkterna minus
1 Jfr. återigen KUHS och MEYERS studiei Impacts of Monetary Policy (The Commission on Money and Credit) Englewood Cliffs, N..]. 1963; se deras studie Investment, Liquidity and Monetary Policy, speciellt sid. 383 ff.
löpande tillverkningskostnader och för— säljningskostnader.1 Från tabell 1: 6 ne- dan observeras att denna bruttovinst i medeltal är omkring 40—50 procent större än det motsvarande bruttospa- randet för hela industrin. Denna skill- nad innefattar i huvudsak skatter (and- ra än varuskatter) räntekostnader, be— slutad utdelning samt övriga intäkter och kostnader (netto) som ej samman- hänger med företagens löpande rörelse.=
Från tabell 1: 6 kan nu ytterligare no- teras att den konstans hos sparandemar— ginalerna (bruttosparandet (BS) divi- derat med totalintäkterna (O)) som kan registreras över hela observationspe- rioden motsvaras av en parallell trend- mässig sänkning av vinstmarginalerna definierade som bruttovinsten (BV) di- viderad med totalintäkterna (0). Denna sänkning som är speciellt markerad fr. o. m. är 1959 inträffar alltså samti- digt med en omfattande industriell in— vesteringsexpansion.
Orsaken till att den traditionella själv-
finansieringskvoten ($) ej sjunkit
snabbare torde därför i huvudsak ha sin förklaring i kompenserande föränd- ringar i skillnaden mellan bruttospa- randet och bruttovinsten, dvs. i huvud- sak via minskade utdelningar, ökade finansiella intäkter och/eller en fram- tagning av dolda (lager)reserver.
En fråga i samband med dessa iakt— tagelser är i vilken utsträckning denna minskade »bruttovinstmarginal» impli- cerar en samtidigt minskad avkastning på det i industriföretagen investerade kapitalet. Detta är en ur industriell till- växtsynpunkt viktig fråga, eftersom ka— pitalets faktiska såväl som förväntade avkastning torde utgöra ett fundamen- talt incitament för ökad investerings- verksamhet och expansion. Beräkningar som utförts för perioden 1953—1962 över lönsamheten inom industrisektorn
Tabell 1: 6. Sparande och vinstmarginaler för hela industrin
BV BV BS BS 0 0 (index)1 (index)1 1951 ......... 2,1 113 100 ' 1952 ......... 1,5 97 122 1953 ......... 1,8 109 116 1954 ......... 1,8 104 112 1955 ......... 1,9 100 100 1956 ......... 1,7 94 105 1957 ......... 1,7 100 112 1958 ......... 1,4 99 134 1959 ......... 1,2 91 140 1960 ......... 1,4 92 124 1961 ......... 1,4 89 122 1962 ......... 1,5 81 102 1963 ......... 1,4 82 114
1 basår = 1955.
BV = bruttovinsten BS = bruttosparandet 0 = totalintäkterna
har dock pekat på en konstant faktisk avkastning på investerat kapital över hela perioden, även om utvecklingen inom olika branschgrupper varit myc- ket splittrad.a Vi återkommer till detta problem i kapitel 2's tekniska exkurs (sid. 247 f) där sambanden mellan in— dustrins självfinansieringsgrad, kapital- avkastning och vinstutveckling närma- re skall behandlas.
1.3. Den externa finansieringen
Med den »grå marknaden» har i detta kapitels första avsnitt genomgående av- setts omfattningen av företagens inbör- des kreditgivning. Vårt mest renodlade mått på denna marknad är posten »öv- rig extern upplåning» vilken finns till-
1 Se exempelvis SOS: Företagens intäkter, kostnader och vinster, 1963, tabell 6. 2 Ytterligare skall subtraheras lagerreservens förändring, som inkluderats i vårt bruttospa— rande. 3 Se Jänv —LUNDBERG: Vinster och investe- ringar inom den svenska industrin, Skandina- viska Bankens Kvartalstidskrift, 1964: 1.
gänglig till bokförda stockvärden fr. 0.111. år 1950. Denna storhet består i huvud- sak av utestående handelsskulder (er— hållna förskott, leverantörskrediter, m. m.) samt koncernskulder. Det har ti- digare observerats att denna upplåning utgör en betydande post på företagens skuldsida. Stocken utestående krediter av detta slag uppgick ultimo 1963 till omkring 12 miljarder kronor (bokförda värden). Mot denna storhet svarar dock samtidigt en tillgångspost »övriga fi— nansiella tillgångar» som förutom ut- sträckta handelskrediter och fordringar mot koncernföretag ävenomfattar före- tagens innehav av värdepapper. Stocken industriella tillgångar av detta slag rep- resenterade ultimo 1963 ett bokfört vär- de av drygt 15 miljarder kronor.
I den ofta refererade IUI-studien har som nämnts kunnat observeras en myc- ket nära samvariation mellan dessa två bestånd av tillgångar resp. skulder och omsättningsutvecklingen. Iakttagna av- vikelser har ej uppvisat det systematiska tidsmönster, som förmodades med av- seende på konjunkturförloppet och den förda ekonomiska politiken. På aggrege- rad industrinivå har vidare kunnat no- teras en tendens till utnettning mellan tillgångs- och skuldsidans förändrings- värden över den historiska observations- perioden.
Dessa resultat har även refererats i detta kapitels första avsnitt. Den slut- sats som därur dragits är att denna typ av krediter i huvudsak representerar transaktionskrediter samt att den grå kreditmarknaden på årsnivå och längre -— dvs. speciellt under de långsikts- perspektiv som här skall belysas —— ej representerar en väsentlig finansierings- källa (för hela industrisektorn aggre- gerad) för andra ändamål än en motsva— rande kortfristig handelskreditgivning.
Traditionellt brukar den organiserade kreditmarknaden uppdelas i en kapital-
marknad för långa lån samt en penning- marknad för kortare rörelsekrediter. Till kapitalmarknaden hänföres i hu— vudsak längre krediter för investerings- ändamål. Med kapitalmarknaden menas därför obligations- och förlagslånemark- naderna, aktiemarknaden samt försäk— ringsbolagens direkta utlåning som nor.- malt är långfristig. Penningmarknaden avgränsas helt till affärsbankssystemet. Övriga kreditinstitut torde spela en myc- ket underordnad roll för den industri- sektor av i huvudsak företag med mer än 50 anställda arbetare som vi stude- rar. Denna industrisektors upplåning i dessa övriga kreditinstitut kan för öv- rigt sällan statistiskt särskiljas, utan brukar normalt klassificeras under den mer obestämda beteckningen »närings- livet». Vi skiljer vidare mellan direkt och indirekt kreditgivning, där den in- direkta kreditgivningen för industrifö- retagens del motsvaras av penninginsti- tutens placeringar i industriella värde- papper (aktier, obligationer eller för- lagsbevis). Hypoteksinstituten (exem- pelvis AB Industrikredit och efter år 1963 även AB Företagskredit) represen- terar ytterligare en variant på denna in- direkta kreditgivning. Förutom direkt upplåning hos försäkringsbolagen och AP—fonderna emitterar nyssnämnda spe,- cialinstitut även egna obligationslån. Härav influtna medel utlånas sedan di- rekt i form av långa lån till mindre eller medelstora företag. Relativt industrisek- torns totala upplåning rör det sig dock om mindre belopp varför den del som faller på större industriföretag (med mer än 50 arbetare) torde kunna betrak— tas som försumbar i detta sammanhang. Vi skall nu kortfattat sammanfatta hur, och i vilken utsträckning industrisek- torn har utnyttjat sig av den organise- rade kreditmarknadens olika upplå- ningsformer.
Vi studerar först kapitalmarknaden i
diagram 1: 3. Som synes representerar industrins upplåning en mycket obe- tydlig del av den totala kapitalmarkna- dens omfång. (Obetydlig då i relation till industrisektorns storlek och bety- delse i övrigt t. ex. via sitt bidrag till totala nationalprodukten.) Den låga ka— pitalmarknadsandelen är i princip ett resultat av att företagen under större delen av 50-talet i stort sett helt varit avstängda från obligations- och förlags- lånemarknaderna, vilka i sin tur — till- sammantagna — dominerar kapital- marknaden. Försäkringsbolagens re- verslån synes dock under vissa år ha tjänstgjort som substitut för spärrade obligations- och förlagslånemöjligheter. Under senare hälften av 50-ta1et gick mellan 30 och 40 procent av försäkrings- bolagens direkta utlåning nämligen till industrin. De uppdrivna aktiekurserna plus pressade finansieringsbehov tycks vidare under ($O-talets första högkon- junkturår ha förmått företagen att i stor utsträckning anlita aktiefinan- sieringsformen (diagram 1:3 samt ta- bellerna 1: 1A-D).
Vad penningmarknaden eller, som vi avgränsat den till, affärsbanksystemet, beträffar, så kan vi notera en relativt stabil industriandel på omkring 20 pro- cent av totala utlåningsstocken. Denna andel reduceras till strax under 15 pro- cent (jfr. diagram 1: 2) om endast före- tag med mer än 50 anställda beaktas. Observeras bör att i denna industriandel även ingår AP-fondernas direkta åter- lån, som administreras av affärsbanker- na. Därtill kommer en viss obestämd och sannolikt starkt fluktuerande andel av sektorn anläggnings- och byggnads- verksamhet, under vilken bl.a. indu- striella byggnadskreditiv och liknande lån klassificerats. Vi noterar denna sek- tors expansiva utveckling från och med 1953, en omständighet som dock till stor del förklaras av att affärsbankerna detta
Tabell 1:7. Industriföretagens nettoupp- låning på obligations- och förslagsldne— marknaden fördelade på indirekta lån-
givare Miljoner kronor För— Affärs— säk- AP— bank— rings- fond- ååå, Totalt ernal bo— erna lagen 1955 — 2 — 30 — 26 — 6 1956 — 2 47 — — 104 - 59 1957 21 32 - — 138 — 85 1958 4 — 3 — — 26 — 25 1959 20 — 20 — 30 30 1960 —10 —27 21 + 27 11 1961 16 -— 35 80 66 127 1962 63 157 402 201 823 1963 — 14 101 255 82 424
1 Affärsbankerna kan enligt lag ej inneha förlagsbevis. 2 »Marknaden» är en restpost som erhållits vid avstämning mot totalen.
år från kommunerna övertog en stor del av ansvaret för bostadsfinansiering- en (byggnadskreditiv) efter en överens- kommelse med Riksbanken. Efter vad som framgår av diagram 1:2 är det övriggruppen, bestående till stor del av personliga krediter samt avlyftade bo- stadskreditiv och krediter till handels- företag, som dominerar affärsbanksut- låningen.
Tabell I: 7 ger en dokumentation över den indirekta upplåningen mot obliga- tioner och förlagsbevis. För åren 1955 till och med 1960 domineras marknaden i stor utsträckning av amorteringar på äldre obligations- och förlagslån.
Obligationsmarknaden öppnades för några få större industriföretag år 1961. Större delen av industripapperen pla- cerades härvid hos de hastigt expande- rande AP-fonderna samt även på »mark- naden», som förutom allmänhetens pla- ceringar även omfattar postbankens, Sparbankernas, jordbrukskassornas etc. ej särskilt redovisade placeringar i in-
Tabell 1:8. Industriföretagens totala netto- upplåning på den organiserade kredit- marknaden
Miljoner kronor
För- Affärs- säk— bank- rings- ema bo- lagen
AP- fond— erna1
1955 24 77 — 116 1956 0 190 — 46 1957 — 68 234 —— — 44 1958 — 34 196 — 61 1959 — 30 205 — 107 1960 359 139 21 215 1961 296 61 80 443 1962 552 208 402 972 1963 262 107 255 554
1 Återlån ej inkluderade. Återlånen redovi— sas i den mån de utsträckts till företag med mer än 50 anställda under affärsbankernas utlåning. 2 Marknaden innefattar denna gång, för- utom vad som redan redovisats i tabell 1:7, även aktieupplåningen (kontantbetalningar).
217 236 122 223 282 734 880 2 134 1 178
dustripapper. Den totala nedgången i försäkringsbolagens både direkta (diag— ram 1: 4) och indirekta utlåning såväl till industriföretag (tabell 1: 7) som andra år 1961, återspeglar dock speciella omständigheter sammanhängande med AP-systemets infönande och dess återver- kan på premieinbetalningarna till Svens- ka Personal-Pensionskassan (SPP).l
Vi observerar att den dominerande placeraren i industripapper under 1962 och 1963 års upplåningsexpansion på kapitalmarknaden varit AP-fonderna, restgruppen »marknaden» samt i viss utsträckning försäkringsbolagen vars to- tala placeringsbehov åter ökade under åren 1962 och 1963.
I tabell 1: 8 ges en sammanfattning av den totala industriella upplåningen (in- direkt säväl som direkt) på den orga- niserade kreditmarknaden med fördel- ning på långivare. AP-fondernas domi- nans minskar härvid betydligt relativt de två övriga kreditinstitutionerna samt
marknaden. Den markerade brytning i det industriella finansieringsmönstret, som inträffade omkring 1959/60 kan dock klart urskiljas i tabellen. Vi obser- verar samtidigt från diagram 1: 3 och tabell 2: 7 (sid. 205 och 258) att åren 1960 och 1961 karakteriseras av en kon- junkturpolitiskt åtstramad kapitalmark- nad, varför industriandelen dessa år höjdes från ca 5 till ca 15 procent.
1.4. Likviditetsuwecklingen
Förutom självfinansieringsmöjligheterna brukar — som nämnts _— även likvidi- tetsutvecklingen hos ett företag tillmä- tas betydelse för investeringsbesluten. Vad man härvid närmast tänker på är företagets betalningsberedskap på kort och lång sikt. Man brukar därför gärna definiera »kassalikviditeten» som stoc- ken kassa (hank och postgiro) divide- rad med stocken kortfristiga skulder dvs. kortfristiga betalningsåtaganden. Då kassahållningen förutom sin funktion som en »likviditetsbuffert» även fyller ett visst transaktionsbehov, som nor- malt tenderar att följa omsättningsni- vån, har vi valt att åskådliggöra in- dustrins aggregerade likviditetsutveck- ling som kvoten mellan stocken kassa plus bank- och postgirobehållningen och omsättningsnivån. Dessa kvoter finns redovisade i tabell 1: 9. Eftersom även »stocken kortfristiga skulder» normalt representerar ett transaktionskreditbe- hov, som över tiden har en viss tendens att följa omsättningsutvecklingen2 torde vårt likviditetsmått vad utvecklingen över tiden beträffar ha ungefär samma 1 Premieinbetalningar skedde enligt under tidigare år i »normal» omfattning under 1960. Dessa nu för höga inbetalningar korrigerades via en kraftig reducering av inbetalningarna 1961, därav reduceringen i hela den enskilda försäkringssektorns utlåning 1961.
” Dvs. främst utsträckta handelskrediter (givna förskott och leverantörskrediter etc.).
Tabell 1:9. Industriföretagcns kassalikviditet, dvs. stocken kassa, bank- samt postgiro- depositioner dividerade med omsättningsnivån
1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Malm-, me- tall- och verkstads- industri. . 17 15 18 17 16 Trä-, massa-
och pap-
persin-
dustri. . .. 20 15 21 19 11 Övrig in-
dustri. . . . 6 5 5 6 6
14 9 14 18 12 10 11 10
10 11 12 17 10 4 6 7
5 6 6 8 6
Totalt 14 11 14 13 1 1 10 8 11 14 10 7 8
förlopp som det traditionella kassalik- viditetsmåttet.1
Den likviditetsutveckling, som upp- mätts i tabell 1: 9 skall alltså tillgodose såväl ett transaktionsbehov som ett re- servbehov av betalningsmedel. Ett onor- malt lågt mått kan förväntas resultera i en viss återhållsamhet hos företagen åt- minstone vad korta finansiella åtagan- den beträffar eftersom det med upplå- ningen förknippade risktagandet ten- derar att öka. Ett omvänt förhållande råder när likviditetsmåttet stiger. Ef- tersom en likviditetsneddragning dess- utom innebär en form av internfinan- siering bör denna finansieringsforms »imputed cost» snabbt stiga ju mer lik- viditetspositionen närmar sig eller sän- ker sig under en »normal» transaktions- nivå. Frågan inställer sig härvid i vil- ken utsträckning en i vissa samman- hang låg kassalikviditet som ett mått på eller uttryck för finansieringssvårig- heter kan påverka företagens på an- vändningssidan i tabellerna 1:1A—D registrerade aktiviteter, exempelvis in- vesteringsverksamheten. Det är ofta frå- geställningar av denna typ som under- förstås vid beräknandet av likviditets- kvoter av ovanstående slag.2 Vad in- vesteringsverksamheten beträffar har ti- digare empiriska — i huvudsak ame- rikanska — förebilder i stort sett ge-
nomgående registrerat en avsaknad av utslag för likviditetsvariabeln.3
I den refererade IUI-studien har dock en viss tendens hos företagen att uppre- videra sina investeringsplaner de år den löpande kassalikviditeten varit god kun- nat spåras, vilket ger ett visst stöd för hypotesen om företagslikviditetens in- vesteringsreglerande betydelse, även om den kausula tolkningen givetvis är osä- ker.
Den bild som den tidigare framställ- ningen givit (avsnitt 1.1) och som ytter- ligare betonas av resultaten från utförda empiriska undersökningar är dock att kassahållningens ofta våldsamma fluk- tuationer huvudsakligen representerar en finansiell buffertfunktion,1 en buf- fertfunktion som kan ses som »neutral» gentemot det mer långsiktigt inriktade investeringsbeteendet.
1 Se exempelvis ASZTELYZ Finansiell Plane- ring, Stockholm 1963, avsnitt 1.2. 3 Se exempelvis Konjunkturläget, oktober 1964, sid. 50. 3 Jfr. exempelvis MEYER—GLAUBER: In- vestment Decisions, Economic Forecasting and Public Policy, Boston, 1964, sid. 91 ff. * Även denna »buffertfunktion» kan natur- ligtvis tänkas förklarad i ett mer raffinerat och kortsiktigt sammanhang, förutsatt att god och tillräcklig korttidsstatistik finns tillgänglig. Viss framgång på kvartalsdata har i detta av- seende uppnåtts i USA. Se exempelvis AN- DERSON: Corporate Finance & Fixed Invest- ment, Harvard University, 1964, Chapter 4.
Det framgår av tabell 1: 9 att kassa- hållningen inom industrin till sin om- fattning är betydande. Relationen mel- lan kvassan och omsättningen är av stor- leksordningen 1:10. Motsvarande rela- tion mellan kassan och den löpande in- vesteringsverksamheten varierar mellan drygt 2: 1 och 1:1 för hela industrin under den studerade observationsperio- den. Dvs. kassan samt bank- och post- girodepositioner har vissa år varit mer än dubbelt så stora som värdet av de lö- pande investeringarna.
Noteras kan också det relativt tydliga konjunkturmönstret hos kassamåttet i tabell 1: 9. Man finner påtagliga likvidi- tetsmässiga bottenlägen under konjunk- turernas kulminationsfaser med hög om— sättningsnivå och ansträngda finansiella resurser. Speciellt gäller detta åren 1957 och 1961. Konjunkturfasens nedre vänd- punkt och tidiga återhämtning markeras ofta av goda likviditetsvärden. Detta sammanhänger med omsättningsnivån (nämnarens) hejdade ökningstakt i kombination med den kassaackumula- tion (täljaren) som normalt äger rum i konjunkturuppsvingets inledningsske- de. För »trä-, massa- och pappersin- dustrins» del noterar vi Koreakrisens gynnsamma efterdyningar under 50- talets första år. En svårförklarlig nivå- skillnad föreligger mellan likviditets- kvoterna för »övriga industrier» å ena sidan samt »skogs»-, och »verkstads»- branscherna å den andra.
1.5. Olika företagsgrupper
Ett närmare studium på branschnivå av de i avsnitt 1.2 diskuterade totalmåt- ten över självfinansieringsgraden ger inte anledning till någon omtolkning av de aggregerade resultaten. I tabellerna 1: 10 och 1: 11 kan en tydlig spridning av de tre branschgruppsmåtten kring
hela indust-rins medelvärde självfallet noteras, samt ytterligare en viss fasför- skjutning av fluktuationerna över tiden. Exempelvis kan »trä-, massa- och pap- persindustriernas» goda vinstkonjunk- turer under periodens två första är klart urskiljas. Den därefter trendmässigt kraftigt sjunkande kvoten BS/I betingas dock till stor del av den väldiga investe— ringsexpansionen inom denna bransch under andra hälften av 50-talet och 60— talets första år.1 Denna vid första på- seende till synes drastiskt avvikande ut- veckling blir dock mindre påtaglig om sparande jämföres med totala kapital- användningen (tabell 1:11).
En statistiskt något djärv2 ytterligare finfördelning av den dominerande branschgrupp-en »malm-, metall- och verkstadsindustrin» har utförts (tabell 1: 12). Vi noterar nu en påtaglig sprid— ning i de individuella branschgrupper- nas fluktuationer, huvudsakligen i nivå— hänseende men även i form av utpräg- lade fasförskjutningar i tiden i förhål- lande till det aggregerade konjunktur- mönstret. Denna upptäckt är dock inte på något sätt förvånande med tanke på aggregatets karaktär av ett medelvärde. Vi observerar det i förhållande till in- vesteringsnivån markant höga sparandet hos den elektrotekniska industrin. Höga men något mer fluktuerande kvoter no- teras även för gruppen »mekaniska verk— städer (och gjuterier)» samt den typis— ka exportbranschen »skeppsvarv och
1 För en utförligare analys av dessa problem även på branschnivå hänvisas till LUNDBERG—- JÄnv: Vinster och investeringar inom den svenska industrin. Skandinaviska Bankens Kvartalstidskrift, 1964: 1. 2 Det mycket detaljerade korrigeringsför- farandet för det årliga bortfallet av företag ur vinststatistiken (se kommentarer till tabellerna 1: 1A—D samt not på sid. 198) har ej kunnat utföras för dessa delbranscher. Denna felkälla bedömes dock som mindre allvarlig så länge analysen inskränkes till blott sj älvfinansie ringskvoterna. En nivåanalys av enbart spa- randeutvecklingen låter sig dock ej göras.
] | i 1 |
båtbyggerier». Trendutvecklingen för dessa två sista industrier ligger snarast över totala industrins utveckling, även om fluktuationerna är våldsamma. Suez- krisens (1956) »stimulerande» effekt på orderingången i varvsindustrin till goda priser kan tydligt noteras i form av höga självfinansieringskvoter åren 1958, 1959 och 1960 då den stora »orderpuckeln» betades av. Desto mer abrupt blir därför återgången till ett »normalt» eller t. o. m. »dåligt» vinstläge åren 1961, 1962 och 1963 i kombination med en omfattande kapacitetsutbyggnad. Varvsindustrigrup- pen är dock en branschgrupp som domi- neras av några få stora företag. Denna grupps självfinansieringsmått är där- för speciellt känsligt för det tidigare på- pekade bortfallsfelet,1 ett förhållande som måste beaktas. Några mer detalje- rade spekulationer kring speciella års- variationer för »malm-, metall- och verkstadsgruppens» delbranscher är överhuvudtaget inte tillrådliga.
I den ekonomiska debatten har länge de små företagens möjligheter att finan- siera sin verksamhet varit av centralt intresse. Det är härvid främst de mindre företagens finansiella möjligheter att ex- pandera jämfört med de redan etable- rade stora företagen samt småföretagens likviditetsproblem under olika konjunk- turfaser, som diskussionen centrerats kring.
En första iakttagelse är att de små företagens självfinansieringsgrad, som den redovisas från vinststatistikens ma- terial i tabell 1:13, ligger under in- dustritotalens nivå, och att den fram- räknade kvoten har en viss tendens att öka med företagsstorleken. Det faktum att de större företagens självfinansie- ringsgrad sjunker kraftigt åren 1961— 1963 beror — enligt vårt resonemang, sid. 217 — på att långfristigt kapital- marknadskapital för dessa företag i viss utsträckning tjänat som substitut för
sparande vid den löpande finansiering- en av den dessa är mycket höga investe- ringsverksamheten medan motsvarande möjligheter ej kommit de mindre före— tagen till del.
Under förutsättning av att småföre- tagen vad relativa behovet av omsätt- ningstillgångar beträffar inte skiljer sig från de större företagen, skulle en lägre självfinansieringsgrad innebära ett stör- re beroende av externa krediter för småföretagens del och således dels ett avvikande finansiellt beteende, dels en större potentiell känslighet för stats- makternas penningpolitiska åtgärder vilka normalt utformats så att de påver- kar företagen via den organiserade kre- ditmarknaden. Denna bild av de små företagens större beroende av externa krediter har fått ett visst om än ej ode- lat stöd från andra empiriska studier.2
Tabell 1: 14 belyser ytterligare detta problem. Vi kan observera att den vär- demässiga utvecklingen hos de mindre företagens investeringsverksamheta är betydligt ojämnare än den hos de större företagen. Speciellt synes konjunktur— uppsvinget 1955—1957 karakteriseras av en viss sänkning i investeringsindex hos de mindre företagen medan gruppen större företag med mer än 50 anställda arbetare lämnas i stort sett opåverkad. Denna högkonjunkturperiod karakteri- serades som redan nämnts av en kraftig restriktiv ekonomisk politik. En natur-
1 Se not på sid. 198. i Se exempelvis Mayen—Kun: The Invest— ment Decision, 1957, Chapter X, samt även Löwenrnn: Industrins finansiering 1955— 1962, Stockholm 1966, kap. 6. I den först- nämnda studien noteras även småföretagens större beroende av kort finansiering relativt totala externa finansieringen och samtidigt känsligare likviditetsposition, problem som av brist på statistiskt underlag tyvärr ej kan närmare belysas i denna studie. ” Vinststatistikens investeringsbegrepp »an- skattning av materiella anläggningstillgångar». En grov korrigering för ett varierande antal företag olika är i vinststatistikens material har utförts. Jämför not sid. 198.
lig tolkning skulle alltså bli att de mind- re företagens investeringsverksamhet påverkats mer än de största företagens.l
Ytterligare observeras de kraftiga in- vesteringsökningarna hos de mindre företagen just i konjunkturens upp- svingsskede, dvs. under den fas där tillgången på internt genererade medel normalt är som rikligast.2
1 Denna tolkning överensstämmer med resultaten från de för åren 1955 och 1956 ut— förda enkätundersökningama av Arvidsson och Wickman. Se not på sid. 206. * Tabell 1:14 kan emellertid ej nyttjas för ett studium av företagsstorlekens betydelse för investeringsbeteendet över längre perioder. Växande företag kommer nämligen i tabellen att. över längre perioder tendera att flyttas uppåt i storleksgrupperna.
Tabell 1 : 10. Kvoten mellan bruttosparandet (BS) och anskaffning av materiella anläggningstillgångar ( I )
Procent
Malm-, metall- och verkstadsindustri. . . . .
Trä-, massa- och pappersindustri. . . . . .
Övrig industri. . . . . . . . . .
Totalt
1950
1951—
1 952
1953 1954
1955 |
1956 1957 1958 1959
1960 1961 1962! 1963
91
153
47
84
150 37 159 129 80 165
72 157
133 112 103 118 104 83 128
97 97
140
97 137
130
94 126
121
86 129
110 100 84 94
63 62 54 58 113 108 91 84
94 89
131 141 120 105 112 128 120 114
98 91 78 85
Källa: Statistiska centralbyråns vinststatistik.
Tabell 1: 11. Kvoten mellan bruttosparandet (BS) och totala kapitalanvändningen korrigerad för minskningar i linansiella tillgångar
(F T) Procent
Malm-, metall- och verkstadsindustri. . . . .
Trä-, massa- och pappersindustri. . . . . .
Övrig industri. . . . . . . .
Totalt
1950 1951
1952 |
1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959
1960 1961 | 1962 1963
64 72 31 52 44 22 71 63 71
106
41 99
114
73 65
57 61 61 64 66 75 80 71 66 77 63 83 59 43 73 47 54 53 63 31 49 42 56 57 63 67 56
61 43 79 87 96 59 67 80 75 58 45 55 54 61
Anm. Korrigeringen innebär att FT definieras som summan av endast positiva termer på användningssidan i respektive branschgrupps balans- uppställning enligt tabellerna 1: lA—D.
Källa: Se kommentarer till tabellerna 1: 1A—"D.
Tabell 1: 12. Kvoten mellan bruttosparandet (BS) och anskaffning av materiella anläggningstillgångar (I) för vissa industribranscher inom gruppen »malm-, metall- och verkstadsindustri»
Procent
Malmbrytning, järn- och stålverk Järn- och stålmanufaktur . . . . . . . Mekaniska verkstäder och gjuterier..................... Elektroteknisk industr .. . . . . Skeppsvarv och båtbyggerier. . . . .
Totalt
1951 | 1952
1953 | 1954 | 1955 | 1956 | 1957
1958 1959 1960 1961 1962 1963
230 125 118 143 87 134 114 260 205 189 111 57 155 213 117 130 101
87 130 189
143 103 107 149 118 134 135 137 184 95
97 89
161 190 218
88 98
141 182 238
95 92
107 136 267
111 115
97 86 138
83 123
110 127 118
68 110
113 147 74
84 159
165 133 118 128 140 130 121 110 100
84 94
Anm. Vid denna kalkyl har ej det detaljerade korrigeringsförfarandet för företagsbortfallet ur vinststatistiken kunnat tillämpas (se not sid. 198). Delgruppernas värden måste därför analyseras med största försiktighet. Se texten. Delmåtten är ej heller fullt jämförbara med totalen, som fram- räknats på grundval av korrigerade data.
Tabell 1: 13. Kvoten mellan bruttosparandet (BS) och anskaffning av materiellt: anläggningsliltgångar (I) med storleksgruppering av
företagen
Procent
Antal anställda arbetare 25— 50
51—100......................
101—200...................... >200
Totalt
1951 1952 1953 1954
1955 | 1956
1957 1958 1959 1960
1961 | 1962 | 1993
(49) (114) 65 121 56 98 92 136
(126) 157 93 150
67 70 76 131
(76) 60 71
111
(79) 83
113 114
(120) 138 101 132
(80) 103 128 127
(139)
107 120 116
(119) 100 99 102 (104) 117 94 95
(96) 91 88 77 (71) 78 91 83
88 133
146 122 105 112 130 126 116
101
96 78 83
Anm. Här bör observeras att storleksgruppen 25 —50 arbetare endast bygger på ett mindre urval företag i motsats till de övriga grupperna där täckningen är total så när som på de företag som vissa år faller ur statistiken på grund av omläggningen av räkenskapsår. Observera vidare att den minsta storleksgruppen tidigare helt uteslutits ur framställningen.
Källa: Statistiska centralbyråns vinststatistik.
Tabell 1: 14. Värdemässig investeringsutveckling för i dustri/c'iretag inom olika slortcksgruppcr Index: 1955; 100
1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 | 1958 1959 1960 1961 1962 1963
Antal anställda arbetare 51—100...................... 118 92 63 131 100 108 ' 94 122 155 163 198 182 241
101—200...................... 75 71 65 94 100 75 81 86 99 124 128 149 168 201 _500. ........ 86 95 79 86 100 96 79 118 137 142 136' 172 191 >500 93 81 74 90 100 108 113 142 168 187 217 226 248
Totalt 92 82 74 91 100 104 105 133 158 175 198 210 233 Anm. Branschgrupperna ngrafisk industri samt pappersförädling» och »kemisk-teknisk industri» har uteslutits ur industritotalen. Uppgifterna här-
rör från statistiska centralbyråns vinststatistik. Indextalet har vidare normerats i så måtto att investeringsvärdena genomgående i varje storleks- grupp hänför sig till ett lika stort antal företag (1961 års enligt vinststatistiken).
2. Industrins externa finansieringsbehov fram till 1970 — metoden och kalkylen
2. 1 . Bakgrundsmaterialet
Utgångspunkten för denna prognoskal- kyl är en sammanställning av långtids- utredningens nyligen insamlade och får— digbehandlade enkätmaterial över in- dustrins förväntade produktions- och investeringsutveckling fram till 19701 med resultaten från den tidigare nämn- da IUI-utredningen om finansiella bestämningsfaktorer till industrins kort- siktiga investeringsbeteende. I den se— nare har en enkel förklaringsmodell för bl. a. industrisektorns kortsiktiga (årli- ga) finansiella beteende konstruerats och testats. Här skall nu en förenklad variant på denna kortsiktsmodell nytt- jas för en lvångtidskalkyl.
Vi kommer alltså —— med vissa modi- fikationer -— att förutsätta att erhållna samband för den historiska perioden skall bli bestående för de följande åren fram t. o. m. 1970. En generell hänvis- ning göres därför till IUI-undersökning- en vad beträffar det utnyttjade bak- grundsmaterialet, dess insamlande och de definitioner som använts. Prognos- kalkylen bygger i princip på input-out- put teknikens metod. De från långtids- utredningen givna »efterfrågekompo- nenterna» investeringar och produktion (omsättning) betraktas som exogent giv- na och matas genom företagssektorns från ovan refererade IUI-undersökning estimerade finansiella struktur, för att ge efterfrågan på finansieringsmedel
som resultat. Denna struktur måste emel- lertid förutsättas oberoende av pris- bildningen på kreditmarknaden _— en förenkling som för övrigt är ett karak- teristiskt drag hos många prognosme— toder.
En grundläggande princip hos pro— gnosmodellen är att företagens (aggre- gerade) omsättningskapital, dvs. lager, kassa och utsträckta handelskrediter m. m. på lång sikt tenderar att följa om- sättningsutvecklingen. Ett visst grepp har på detta sätt erhållits bl. a. över la- ger- och kassahållningen hos de olika branschgrupperna. Vidare har studerats hur företagens inbördes handelskredit- givning förhåller sig till samma omsätt- ningsutveckling på aggregerad bransch— nivå. Slutligen har för den historiska perioden företagssparandet satts i »sam- band» med intäkts- (eller omsättnings-) utvecklingen hos respektive bransch— grupp.
Företagens investeringar i maskiner och anläggningar — här givna genom långtidsutredningens prognoser _ till- sammans med (netto) ökningar i vissa av omsättningstillgångarnas komponen— ter som lager, kassa och övriga finan- siella tillgångar representerar ett »finan- sieringsbehov». Detta »behov» tillfreds- ställes i viss utsträckning genom en in-
1 Se Svensk Ekonomi 1966—1970 med ut- blick mot 1980, SOU 1966: 1. samt BENTZEL— BECKEMAN: Framtidsperspektiv för svensk in- dustri 1965—1980. Stockholm 1966.
tern generering av likvida medel från företagens intäkter (sparande), via upp- låning hos andra företag (erhållna för- skott, leverantörsskulder och andra handelskrediter) samt ibland genom en neddragning av vissa komponenter av omsättningstillgångarna. Den rest- post som uppstår (varje år) mellan det »totala finansieringsbehovet» och den interna finansieringen (samt upplå- ningen hos andra företag måste då re- presentera den kreditefterfrågan som sö— ker sig ut på den organiserade kredit— marknaden, och gör sig gällande dels hos affärsbankerna, dels på obligations- och föriagslånemarknaderna samt även hos försäkringsbolagen och hos andra kreditinstitut. Det är denna »externa» kreditefterfrågan, som denna prognos- kalkyl söker att kvantitativt bestämma för en framtida period. långtidsutredningens insamlade data och ovan refererade IUI-utredning ger ett nödigt underlag för en grov sådan kalkyl. De data som avses komma till användning skall presenteras i det föl— jande. Därefter ges en kort beskrivning av de samband och antaganden — den , »modell» —— som liggerxtill grund för"
kalkylen (avsnitt 2.2 och; 2.3). Slut- ligen presenteras i avsnitt 2.4 prognos- resultaten tillsammans med en kort dis- kussion kring deras implikationer.
I långtidsutredningen sammanställes via en enkät hos företagen för, varje branschgrupp produktionsförväntningar fram till år 1970. Därvid erhålles varje branschgrupps förväntade produktions- ökning per år fram till 1970 i form av en konstant årlig procentsats som be- räknas från 1965 års volym (»exponen- tiell tillväxt») .1 Denna storhet motsvarar i princip förändringen i industristvatisti- kens förädlingsvärde. Detta förädlings- värde plus värdet (netto och deflaterat per branschgrupp) av branschens in— köp av mellanprodukter ger industrista-
tistikens saluvärde, en storhet, som i sin tur i stort sett motsvarar omsätt- ningen sedan korrigeringar utförts för lagervolymförändringar (färdigvaror). Det är sistnämnda »omsättningsstorhet»2 liksom också industriföretagens aggre- gerade bruttosparande från statistiska centralbyråns s. k. vinststatistik, som i föregående kapitel historiskt kartlagts för perioden 1950—1963.
Av ovanstående framgår möjligheten att grovt beräkna eller prognosticera företagens framtida »förväntade» om— sättningsutveckling. Det förutsättes här- vid att produktionens och omsättning- ens långsiktiga procentuella förändring är lika. Denna prognosticerade utveck- ling ger till sist underlag för en ifram- räkning» av företagens sparande mot bakgrunden av de samband (den »spa- rande funktion») som beräknats på. det historiska materialet. ' -
Ett problem kommer dock att uppstå när den historiska omsättningsutveck- lingen (deflaterad) skall kopplas ihop med de långsiktiga produktionsplaner- na. Omsättningsuppgifterna från vinst- statistiken omfattar i IUI-undersökning- en endast företag med mer än' 50 anställ— da arbetare. Prod'uktionsplanerna'å sin sida bygger på ett urval företag från statistiska centralbyråns nya företags-
1 Observera dock att långtidsutredningens frågor gällde perioden 1963—1970. Från de i enkätsvaren erhållna tillväxtförväntningarna har subtraherats de faktiska förändringar som inträffat under 1964 och 1965. Vad som sedan återstår blir efter vissa korrigeringar »prog— nosen» för 1965—1970. Se BENTZEL—BECKE- MAN: Framtidsperspektiv för svensk industri 1965—1980 (Industriens Utredningsinstitut) Stockholm 1966, sid. 148 f. 2 Vid empiriska tillämpningen har använts vinststatistikens uppgifter över Bruttointäklen av rörelsen som alltså direkt sammanhänger med varu- och produktförsäljningen. Se »Före- tagens intäkter, kostnader och vinster», Statis— tiska centralbyrån, SOS, Stockholm exempel- vis år 1959, sid. Sof.
Tabell 2: 1 Enkätmaterialet Justerat alternativ Investerings- ”LU-S kalkyl» Produktions- volym i 1963 Pro duk- ökning års priser tionens Förvän- Produk- Investe- (1963 :IOO) förvänta- tad brut- tionspla- ringspla- de årliga, toinveste- ner 1965 ner brutto volym- ring varje — 1970 1965 — mässiga år 1966 — (exponen- 1970 (ex- ökning 1970 tiell ök- 'ponentiell 1964 1965 1964 1965 1963 -— 1963 = . ning ökning 1970 100 i procent) i procent) i procent (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) Malm, metall- och verkstadsindustri 8 91 6 9,3 8,1 88 98 Jord- och sten- industri ......... 7 123 5 15,0 10,0 110 121 Trä-, massa- och pappersindustri . . 7 137 6 13,0 6,0 99 115 Pappersvaru- och grafisk industri . . 6 77 5 5,0 4,0 94 81 Livsmedels-, dryc- kesvaru- och tobaksindustri . . . 4 (107) 3 3,0 1,0 112 118 Textil-,konfektions-, sko-, läder- och gummivaru- industri ......... 5 85 3 4,1 2,7 91 89 Kemisk-teknisk industri ......... 11 82 12 15,0 8,0 75 122 Totalt 7 104 5 7 9,0 6,5 92 105
Anm. Jfr tabell 7.4: 1 (sid. 151) samt tabell 7.4: 2 (sid. 173) i Svensk Ekonomi 1966—1970, SOU 1966: 1. Observera härvid att kolumn (2):s värden ovan uttryckts med 1963 som basår, medan motsvarande »planer» i tabellen 7.4: 1 nyttjar medelvärdet åren 1964/65 som basår. Vad beträffar »investeringsplanerna» i kol. (4), se dels Svensk Ekonomi 1965—1970, SOU 1966:1 sid. 172 dels BENTZEL—BEGKEMAN: Framtidsperspektiv för Svensk Industri 1965—1980, Stock- holm 1966, sid. 37.
register.l Långtidsutredningens företags- grupp täcker därför en större del av indust-risektorn, framför allt flera små- företag, vilka har visat och kan förvän- tas att också i fortsättningen uppvisa ett mot totala industrin avvikande finansie- ringsmönster (se också avsnittet 1.5). Det blir här nödvändigt att helt enkelt förutsätta »homogenitet» i detta avseen- de mellan företag över och under grän- sen 50 anställda arbetare. Långtidsut— redningens uppräknade större företags- grupp förutsättes med andra ord vad produktions- och investeringsplanerna
beträffar vara »representativ» även för vinststatistikens mindre grupp av före- tag.
Enkätdata från långtidsutredningen över företagens förväntade (»planera- de») årliga investeringsverksamhet (brutto) för perioden 1966—1970 före- ligger i form av en genomsnittsnivå för perioden 1966—1970 i procent av den år 1963 realiserade investerings- volymen för varje branschgrupp (se ta-
1 Se BENTZEL—BECKEMAN: Framtidsper— spektiv för Svensk Industri 1965—1980, Stock- holm 1966, Appendix A.
bell 2:1, kol. 2). Denna procentsats appliceras sedan på vinststatistikens i stort sett jämförbara investeringsupp- gifter »anskaffning av materiella an- läggningstillgångaru»l för samma år.
Erfarenhetsmässigt, både från tidi- gare långtidsutredninglar och från den kortsiktiga statistiken över företagens investeringsplaner, blir dessa rapporte- rade planer ofta mycket kraftigt under- skattade i förhållande till sitt senare re- gistrerade utfall. För långtidsplanernas del har investeringsuppgifterna vid de tillfällen sådana uppgifter insamlats? ofta tenderat att bli för låga i förhållan- de till de samtidigt meddelade produk- tionsplanerna. Detta för vår prognos mycket besvärliga underskattningspro- blem möter oss även i korttidsstatisti- ken över företagens investeringsplaner. Vad korttidsplanerna beträffar torde dock detta fenomen i stor utsträckning bero på att företagarna vid rapporte- ringen »glömt bort» eller ej »tänkt på» vissa investeringsprojekt, sannolikt så- dana som vid uppgiftslämnandet ännu ej blivit definitivt beslutade i någon be- märkelse och därför ej tilldelats någon bestämd tidsdimension, varför de ej heller rapporterats i årsplanen.s Man kan vidare misstänka att ett stort antal smär- re, löpande arbeten av underhålls- och reparationskaraktär etc. som ex post inräknas i företagens investerings- begrepp, ej heller kommer med vid planrapporteringen. För korttidsplaner- nas del finns det (därför) all anledning förmoda att denna uppsättning »bort- glömda» och i planrapporteringen ute- lämnade projekt kostnadsmässigt bör stå i ett någorlunda bestämt förhållande till planens storlek (en »systematisk underskattning»). Ju längre bort i tiden planhorisonten sträckes desto mer mar- kerade bör dessa underskattningar dock bli, samtidigt som ett mer oregelbundet mönster bör uppträda.
Vi kan med andra ord inte utan vida- re utgå ifrån att föregående långtidsut- redningars »underskattningsmönster» återigen skall upprepas och därför kun- na läggas till grund för en mekanisk korrigering. Tidsdimensioneringsaspek- ten vad den årliga utvecklingen beträf- far torde komma att spela en allt mindre roll under denna långtidskalkyls 5-års horisont medan produktionsstrukturens krav på en med omsättningen långsiktigt harmonierande »optimal» kapitalutrust- ning allt mer bör göra sig gällande. Sannolikt har företagarna dessutom i många fall en synnerligen diffus upp- fattning inte bara om den utformning företagspolitiken kommer att ha beträf- fande produktionsinriktning, expan- sionstakt etc. mot slutet av den femårs- horisont, som de svenska långtidsutred- ningarna arbetar med, utan även om denna produktionsstrukturs långsiktiga »optimala» utveckling.
Långtidsutredningen har därför tving- ats till en rimlighetsbedömning och kor- rigering på aggregerad industrinivå av de lämnade produktions- och investe- ringsplaner som rapporterats i företags- enkäterna. Det är också dessa korrigera-
de »planer» som utgör prognosantagan-
den i vår kalkyl över industrisektorns
1 Se »Företagens intäkter, kostnader och vinster», Statistiska centralbyrån, SOS, Stock- holm exempelvis år 1959 sid. 90ff. 2 Se exempelvis SOU 1962:11, sid. 41 ff. Det synes dock rimligt att tolka en del av denna underskattning som ett resultat av motsvarande underskattning av produktions- prognosen. Kapacitetsutbyggnaden och pro- duktionsutvecklingen står nämligen på lång sikt i ett visst förhållande till varandra, bestämt av produktionsstrukturens (produktionsfunk- tionens) egenskaper. I den mån detta sam- band uppfattas rätt av företagarna bör där- för även investeringarna underskattas i det fall produktionsplanerna tilltagits för lågt. Se BENTZEL—BECKEMAN: Framtidsperspektiv för Svensk Industri 1965—1980, Stockholm 1966, sid. 26 f. 3 Se exempelvis diskussionen i ELmssox: Investment Funds In Operation, 1965, av- snittet 2.5.
upplåningsbehov på den organiserade kreditmarknaden fram till 1970. De kom- mer där att ingå som exogent bestämda storheter. Prognosen blir vad man bru- kar kalla betingad, och i den mån dessa »antaganden» senare ej visar sig ha varit rimliga,—så skall prognosen ej heller träf- fa rätt.
Ett komplementärt betraktelsesätt med relevans för konjunkturpolitiken och då främst penningpolitiska åtgärder gäller de exogena komponenternas in- direkta beroende av tillgången på fi- nansieringsmedel, dvs. i vilken utsträck- ning finansiella bivillkor måste vara uppfyllda för att långtidsutredningens planer skall kunna föras i. hamn. Frågan är härvidlag om realiseran'det av dessa planer kan förväntas resultera i orim- liga konsekvenser på marknaderna för finansieringsmedel. Finansieringskalky- len blir sålunda samtidigt ett »kon- sistenstest» av långtidsutredningens prognos. Flera alternativa kalkyler skall utföras, bl. a. en »okritisk» beräkning på till långtidsutredningen rapporte- rade uppgifter, samt även en kalkyl på samma data justerade i enlighet med den rimlighetsbedömning och de kon- sistenstest för hela ekonomin som ut- förts gemensamt av Industriens Utred- ningsinstitut och finansdepartementet.
Det har visat sig — som redan nämnts -— att företagarnas aggregerade enkät- svar ej fyller rimliga krav på »kon— sistens». En 7-procentig årlig produk- tionsstegring planeras kunna klaras ge- nom att bruttoinvesteringsnivån i me- deltal över hela prognosperioden på 5 år höjes endast 4 procent över 1963 års volymmässiga nivå (se tabell 2: 1). En dylik plan kan inte förväntas vara rea- liserbar ens under mycket generösa an- taganden om en riklig tillgång på ar- betskraft, en avsevärd, outnyttjad pro- duktionskapacitet vid prognosperiodens ingång, väsentliga produktivitetshöjan-
de bidrag från »tekniska förbättringar» i produktionsprocessen1 eller en efter- släpande »utmognad» av produktions- kapacitet från tidigare investeringsverk- samhet.2
En högre årlig produktionstillväxt än 5 procent anses enligt långtidsutredning- ens justerade kalkyl inte vara att. räkna med som ett realistiskt alternativ med tanke på ett totalt sett oförändrat pro- gnosticerat arbetskraftsutbu-d till indu- strisektorn. Investeringsprognosen, el- ler snarare »investeringskravet» har härvid formulera-ts i mycket lösa ter- mer. Här har accepterats långtidsutred- ningens bedömning av en ökning av bruttoinvesteringarna i 1964 års priser mätta från 4,8 miljarder kronor till 6,8 miljarder kronor år 19703 (enligt indu- stristatistikens företagsindelning), detta motsvarar en ungefärlig årlig ökning på 7 procent. Vad de »justerade» pro- duktionsplanerna beträffar har en ,för- delning på branschgrupper utförts in- om långtidsutredningen. Ingen sådan branschkalkyl har däremot utför-ts för investeringsplanerna (tabell 2: 1, kol. 3 och 4). ,
Långtidsutredningens »reala» in- dustriprognos måste betraktas som en mycket grov bedömning av den fram- tida utvecklingen. Då denna numeriska bedömning ingår som en väsentlig och exogent bestämd »ryggrad» i vår finan- siella långtidskalkyl, kan denna _— själv- fallet — ej göra anspråk på att besitta någon högre grad av precision än den reala prognosen. Det första okorrigerade alternativet torde dock ha ett visst vär- de däri att det uttryckligen drar kon-
1 »Teknikfaktorn» i produktionsfunktionen, vilken tänkes fånga upp det bidrag till produk- tionen som ej kan hänföras vare sig till den uppmätta arbetsinsatsen eller »kapitalstockens» storlek. Se ytterligare avsnittet 2.3, den tek- niska exkursen.
2 Se diskussionen i Svensk Ekonomi 1965—- 1970, SOU 1966: 1, sid. 150 ff. 3 Se SOU 1966: 1, sid. 172.
sekvenserna för kreditmarknadens del av industriföretagens totalt sett »orim- liga» aggregerade förväntningar. De al- ternativa finansiella kalkyler som grun- dats på långtidsutredningens justerade alternativ bör däremot betraktas som mera realistiska skattningar av den framtida externa finansieringsefterfrå- gan från industrisektorn.
Dessa alternativa kalkyler utgör dock fortfarande enkla mekaniska trendbe- räkningar, i vilka ingen hänsyn tagits till högst sannolika konjunkturella fluk- tuationer kring trenden. Väsentligt här- vidlag är dock det implicita antagandet att konjunkturella fluktuationer ej kom- mer att påverka det trendmässiga ut- fallet.
Prisproblemet, slutligen, bör kortfat- tat beröras i detta avsnitt. Detta problem utgör alltid ett besvärligt krux i kredit— marknadsprognoser. Prisvariationer är såväl en kortsikts- som en långsikts- företeelse. Konjunkturellt betingade ba- lansrubbningar på delmarknader för olika produkter påverkar företagens vinstutveckling samtidigt som mera per- manenta förskjutningar i strukturen av relativpriser kan få påtagliga konsekven- ser för företagens framtidsförväntning- ar. Resultaten kommer så småningom till uttryck i produktionsplanernas sam- mansättning och den mera långsiktiga inriktningen av kapacitetsutbyggnaden och investeringsverksamheten på olika företag och produkttyper. De årliga prisförändringarna på företagens pro- dukter har ofta varit markerat olika mel- lan de olika branscherna, likaså ofta skilda från prisutvecklingen på olika typer av investeringsvaror. En långsik- tig »prisprognos» eller valet av ett nu- meriskt bestämt »prisantagande» blir därför en mycket vansklig uppgift. Då det ur många synpunkter är lämpligt att vid prognoser av detta slag arbeta i »reala termer», kommer denna prognos
därför att kalkyleras med utgångspunkt från antagandet om en oförändrad pris- nivå på produkter och investeringsvaror under perioden 1963 fram t. o. m. 1970. Detta implicerar samtidigt ett antagande om att själva prognosen mätts i »reala» termer. Produktions- och investerings- volymens utveckling förutsättes med andra ord vara oberoende av prisni- våns utveckling. En omräkning av pro- gnosens uppgifter till värdetermer under alternativa prisantaganden torde dess- utom beräkningsmässigt bli en helt okomplicerad uppgift.1
Förväntningarna om den långsiktiga utvecklingen av relativpriser på produk- ter och investeringsvaror och den därav föranledda planerade allokeringen av kapacitetsutbyggnaden till olika företag förutskickas däremot redan ha blivit inkorporerade i långtidsutredningens från företagen inhämtade investerings- och produktionsplaner; ett prognosan- tagande således som för övrigt blivit tra- ditionellt i långtidsprognoser av detta slag:-* » '
Slutligen bör anmärkas att en från prisvariabler helt befriad prognos myc- ket förenklar den successiva uppfölj- ningen av prognosresultaten mot den ex post realiserade utvecklingen, som i an- nat fall kommer att kräva en ytterligare korrigering för ett praktiskt taget aldrig helt korrekt »prisantagande».
Tabell 2: 1 nedan visar företagens rapporterade »planer per bransch- grupp» vad beträffar produktions- och investeringsverksamhet. Den tredje och fjärde kolumnen visar resultatet av en rimlighetskorrigering av dessa rappor- terade »planer» utförd inom långtidsut—
1 Se behandlingen av »prisproblemet» sid. 244 f. 2 Jfr. på denna punkt LINDBECK: Prissyste— met i långtidsplaneringen, ur Svensk Ekono- misk Tillväxt, en Problemanalys, Lund 1966, samt även JUNGENFELT: Den Svenska Lång- tidsplaneringens Metodik, Skandinaviska Ban- kens Kvartalstidskrift, 1964: 4.
redningen. Vad investeringarna beträf- far gäller denna korrigering som nämnts endast hela industrisektorn. Observeras hör vidare att investeringsökningen i det korrigerade fallet formulerats i ter- mer av en exponentiell tillväxt liksom produktionsexpansionen, i motsats till enkätens ojusterade svar, vilka redo- visas i form av en horisontell fördel- ning av investeringsaktiviteten över prognosperioden (kol. 2).
Vilket tidsfördelningsalternativ som än väljes blir med nödvändighet god- tyckligt med tanke på att långtidskal- kylen ej syftar till att fånga upp vare sig produktionens eller investerings- verksamhetens kortsiktiga konjunktur- rörelser. Ur långtidsaspekt—en är det pro- duktionsnivån vid prognosperiodens ut- gång samt den volymmässiga kapaci- tetsutbyggnaden under hela perioden som är av intresse. Ett krav för reali— serandet av produktionsplanen kan där- för sägas vara att motsvarande investe- ringsplan fullföljes inom prognosperio- den. Tidsfördelningen av den årliga in- vesteringsaktiviteten bör dock inom vis- sa gränser kunna vara variabel, i så måtto att det »övre kapacitetstak» som den faktiska kapitalutrustningen i viss mån representerar är ett mycket tänj- bart begrepp. Speciellt gäller detta i vårt aggregerade sammanhang.
Denna förmodade kortsiktiga flexibi- litet i långsiktsanpassningen av den fak- tiska kapitalutrustningen till den av produktionsnivån betingade »optimala» är av relevans för bedömningen av kon- junkturpolitikens kortsiktiga tidsomför- delande effekter på företagens investe- ringsbeteende. Vi erinrar oss också långtidsutredningens antagande om en (i arbetstimmar mätt) under prognos— perioden oförändrad total arbetsinsats i industriproduktionen. Även under denna förutsättning kan en produk- tionsökning åstadkommas vid oföränd-
rad kapitalutrustning genom en omal- lokering av arbetskraften mellan olika branscher och mellan olika företag inom varje bransch; en möjlighet som understryker produktionsutvecklingens kortsiktiga flexibilitet relativt kapaci- tetsutbyggnaden.1 Observeras hör till sist investeringsuppgifternas karaktär av »bruttomått». Kapacitetsutbyggnads- processen betraktad som en restriktion på produktionsmöjligheterna hänför sig nämligen till nettoinvesteringen eller förändringen i kapitalstocken, medan det bruttoinvesteringsbegrepp vi är in- tresserade av ur finansieringssynpunkt även innefattar ersättningsinvestering- ar.
2.2 . Prognosmodellen
I detta avsnitt kommer en något modi— fierad variant på den tidigare referera- de IUI-utredningens finansiella kort- siktsmodell att utnyttjas som prognos- modell för industriföretagens långsikti- ga finansieringsefterfrågan. Förvänt- ningsuppgifter över industrigruppernas framtida produktions- och investerings- utveckling finns som nyss nämnts »exo- gent» bestämda från långtidsutredning- ens material och »omräknade» till att motsvara kvantifierade »förväntnings- uppgifter» eller »planer» över företa— gens framtida omsättning (eller brutto- intäkter) och bruttoinvesteringar fram till 1970 för vinststatistikens företag med mer än 50 anställda arbetare. Vi kallar dessa storheter för 0” respektive I”, där i markerar branschen och ! året. I den ovan refererade IUI-utredningen har följande enkla »regressionssam-
1 De på kort sikt möjliga omallokeringsvins- tema i detta avseende synes dock vara mycket begränsade. Se WERIN: A Study of Production, Trade and Allocation of Resources, Uppsala 1965. Sid. 148 ff.
band» beräknats för varje bransch— grupp för den historiska perioden 1950 t. o. m. 1963. HKiz= au ou + I).-1 (Ilzl) Liz = (112012 + big (Ilz2) BS:": = ai30it + 1913 (II:3) IiL = aaAOu + bi4 (II:4)
De tre första ekvationerna relaterar i tur och ordning branschgruppernas handelskreditgivning m. m. (HKS, stock), kassahållning (LB, stock) re- spektive bruttosparande (BS) till om- sättningsutvecklingen (O,). Ekvation (II:-1) beskriver lagervolymföränd- ringen som en linjär funktion av pro- duktions- eller omsättningsförändring- en. Om vi bortser från det faktum att bägge variablerna-är uttryckta i löpan- de priser så representerar (II: 4) i princip en traditionell acceleratoran- passning hos lagerstocken i förhållande till den löpande omsättningsnivån.
Ekvation (II: 1) illustrerar förhållan- det att en ökad omsättning, som i prin— cip motsvaras av ökade intäkter, bör följas av en uppbyggnad av stocken giv- na handelskrediter, då främst givna för- skott och leverantörskredi-ter. Likaså bör en omsättningsökning resultera i en ökad kassahållning (»transaktions- medel»), och vice versa enligt ansatsen i ekvation (II:2). Koefficienterna a.,, a,2 och a,, tänkes med andra ord alla vara positiva.
Slutligen bör även företagssparandet långsiktigt vara relativt följsamt om- sättningsutvecklingen (II:3). Vi note- rar i detta sammanhang att en skattad positiv konstant but (i II: 3) implicerar en under observationsperioden (1950— 1963) trendmässig sänkning av sparan-
BS
demarginalen 6— vid trendmässigt sti-
gande omsättning, 0, medan en koeffi- cient b,, nära noll motsvarar en under hela perioden konstant marginell spar- kvot (se sid. 242).
Sambanden är mycket enkla till sin karaktär och bortser från en mängd faktorer som sannolikt påverkar de storheter som önskas bestämda. Regres— sionslinjernas anpassning till statistiska data är ej heller alltid särskilt god. Av- vikelserna från regressionsanpassning- ens »teoretiska» värden torde dock hu- vudsakligen bero på kortsiktiga fluk- tuationer, variationer som vi ej är in- tresserade av att fånga in i den lång- tidsprognos det här är frågan om. Så t. ex. kan en stor del av de årliga av- vikelserna från den skattade kassahåll- ningen förklaras av tillfälliga lager— fluktuationer, där exempelvis en lager- avveckling under ett år motsvaras av en temporärt ökad kassahållning sam- ma år. Vidare torde företagssparandets postulerade linjära beroende av intäkts- utvecklingen vara i allra högsta grad orealistiskt ur kortsiktssynpunkt. Både intäkts- och kostnadsutvecklingen hos de olika branschgrupperna brukar föl- ja mycket invecklade mönster över kon- junkturcyklarna och den residual mel- lan dessa två storheter, bruttovinsten, som vi grovt approximerar med före- tagssparandet, BS (se vidare sid. 246), torde uppvisa ett betydligt mer kom- plicerat förlopp över tiden än vad som antyds av ekvationen (II:3).l Lager- funktionen (II:4) slutligen tänkes en- bart beskriva en långsiktig uppjuste- ring av lagerstocken, som en reaktion på en ökande produktions- och omsätt- ningsnivå. Lagermåttet omfattar råva- ror, varor i arbete såväl som färdigva- ror. Hänsyn har vidare ej tagits till det
1 Se exempelvis HULTGREN: Costs, Prices and Profits, Their Cyclical Relations. Studies in Business Cycles, Number 14, NBER, New York 1965, sid. 152 ff.
förhållandet att produktionsutveckling- en ofta avviker från omsättningsvoly- mens utveckling på grund av fluktuatio- ner i färdigvarulagren.
Genom insättning av de exogent be- stämda enkätuppgit'terna för investe- ringarna, I", för varje bransch och år samt differentiering av (11: 1) och (II: 2) erhålles det totala årliga finan- sieringsbehovet,1 FT”.
FTu = In + AHKf, + ALS + IL för år t (II:5)
dvs FTi1= Ii; + (ail + aiz + ai4)AOu + bi,, (Ilzö)
Den totala finansieringsefterfrågan tänkes alltså bestämd dels av den plane- rade (eller faktiska) investeringsverk- samheten, dels_av en med omsättnings- nivån associerad uppbyggnad av han- delskreditgivningen, kassahållningen och lagerhållningen. Den del av dett-a finansieringsbehov som tillfredsställes via internt genererade medel motsvaras då av det prognosticerade bruttosparan- det för år [, dvs BS,. Vi kan därför skriva det ekterna finansieringsbehovet som:
EFit= FTu — BSi1= Ii, + (a,-1 + (1,2 + #* an)—Aon — aison — bis + bu (II:7)
EF,. representerar alltså den kreditef- terfrågan från branschgruppen i som kommer att göra sig gällande på den organiserade kreditmarknaden eller i form av ökad handelskredittagning hos andra företag (lI:7) summerat över samtliga branscher ger industrisektorns totala externa kreditefterfrågan är t:
EF1= ZEFii= Elit +Z'(ai1 +ai2 + au) AO" — Zais Oil — Zbig + Eh,-4
(II:8)
Observeras bör att (II:8) uttrycker företagens totala externa kreditefterfrå- gan som en summa av linjära bransch- samband. Endast under speciella om- ständigheter innebär detta att totala ef- terfrågan blir linjärt beroende av om— sättningens totala nivå respektive för- ändring.2 Normalt kommer en bransch- vis avvikande finansiell struktur och en divergerande utveckling att påverka re- sultatet jämfört med en aggregerad lin- jär prognosansats för hela industrisek- torn. Vi noterar alltså här en aggrega- tionseffekt mellan bransch- och total- nivån. Mycket talar härvid för att en disaggregerad prognosansats på branschnivå ur analytisk synpunkt är att föredraga trots att »naiva» aggrege- rade prognosansatser ofta visat sig överlägsna ur »träffsäkerhetssynpunkt». Bl. a. möjliggöres en detaljerad upp- följning av prognosutfallet i efterhand.
En viss del av den externa kredit- efterfrågan kompenseras för varje en- skilt företag av en motsvarande upplå- ning, oftast mycket kortfristig, hos and- ra företag. Det rör sig här om handels— krediter av olika slag, erhållna förskott och leverantörskrediter etc. samt i vårt statistiska material även koncernskul- der. Varje sådan finansiell transaktion noteras alltså som en skuldpost hos ett företag och som en tillgångspost hos ett annat. Aggregeras dessa poster över ett tillräckligt stort antal företag bör bägge posterna därför i princip bli av samma storleksordning. En lämplig approxima- tion torde vara att för varje bransch- grupp studera relationen:
1 Differentieringen innebär att sambanden (II: 1) och (II: 2) omvandlas i »flowtermer» med årsperioden som bas. Vi får:
AHK(8)=a1A0 AL(S)=a2AO
” Detta inträffar exempelvis när alla AO" och Ott är sinsemellan lika och/eller när för varje i och delekvation alla koefficienter (an +aiz +aj4) och af,, är lika.
HSit)=aiöHKi1)+bi5 (II:9)
där HSS? står för branschen 1':s utestå- ende stock skulder till andra företag inom och utom den egna branschen så- väl som industrisektorn eller landets gränser vid tidpunkten t. Storheten HK (8) har redan definierats. Vi ser ome- delbart från (11: 1) att (II:9) implice- rar ett antagande om att även HSN) är en linjär funktion av den egna bran- schens omsättningsnivå. 1
Omskrivning med hjälp av (1121) ger alltså:
H Sif) = 015 011011 + 1115 ha + biö * (11:10)
I den ovan refererade IUI-undersök- ningen har funktionssambanden (II: 9) och (11:10) skattats. Resultaten blev härvid att företagens inbördes kredit— givning på lång sikt synes ha »nettats ut» inte bara inom industrisektorn to- talt utan även inom många bransch- grupper. ? Vi skall använda oss av dessa resultat för att eliminera den externa transaktionskreditefterfrågan i uttryc- ket (II: 8) [som »normalt» synes kunna kompenseras av en motsvarande kort- fristig upplåning hos andra företag. Dif- ferentiering och branschsummering av (11:10) samt subtraktion från (II: 8) ger härvid tämligen mekaniskt den ex- terna efterfrågan på finansieringsmedel som kan förväntas söka sig ut på den organiserade kreditmarknaden EF? ;
EF? = EF; — ZAHSS-i) = XI,-, + E(aii +
+ ata + an — 1115 (110401: — 21113011— — 2b13+2bi4 (IItll) På detta sätt har nu härletts en enkel prognosmodell, i vilken den externa kreditefterfrågan, som förväntas söka
sig ut på den organiserade kreditmark- naden beror enbart av långtidsutred-
ningens investeringsprognos, 1.1, samt den från samma källa framkalkylerade omsättn'ingsutvecklingen, AO", fram till 1970.
I termer av de finansieringsbalanser, som uppställts i tabellerna 1:1A-D (sid. 200 ff) har alltså investeringsverksamheten brutto (kolumn 1) bestämts exogent från lång- tidsutredningen-s prognos. De tre följande kolumnernas olika typer av omsättnings- tillgångar liksom också motsvarande om- sättningsnskulder (posten »övrig extern upp- låning», kolumn 9) har var för sig förmo- dats tendera att långsiktigt anpassa sig till omsättningsutvecklingen (»transaktionsbe- hovet»), vilken också den erhållits exogent från långtidsutredningens beräkningar. Samma följsamhet till omsättningen och bruttointäkterna har även förväntats vara för handen vad bruttosparandet beträffar (kolumn 10). Genom enkla linjära prognos— funktioner, vilka s—kattats på det historiska material, som delvis finns återgivet i ta- bellerna 1:1A—D, kan vi alltså erhålla en grov prognos på utvecklingen hos alla upp- räknade poster. Genom att addera samtliga användningsposter till vänster, samt subtra- hera den prognosticerade handelskredittag- ningen och bruttosparandet varje år er— hålles den restefterfrågan på finansierings— medel, som kan förväntas »läcka ut» på den organiserade kreditmarknaden.
Detta är i mycket enkla ordalag — pro- gnosmetoden. Som genast inses vid studiet av tabellerna 1: lA-D har härvid åtminsto- ne en kraftig förenkling vidtagits. Det har nämligen. hela tiden underförståtts att den statistiska felposten (kolumn 11) ej existe- rar. Som nu blir fallet kommer denna post _— .i prognosen — att inräknas i den exter- na restfinansieringen på den organiserade kreditmarknaden. Då denna felpost är av avsevärd storleksordning, samt uppvisar ett mycket oregelbundet och ofta oförklarligt mönster över konjunkturförloppet, måste detta förhållande nogsamt beaktas vid tolk- ningen av erhållna resultat. Observeras bör dock att dessa poster när de ackumuleras över hela perioden 1950——1963 synes ha en
1 Denna ansats innebär i flera avseenden en mycket grov approximation. För en mer fyllig diskussion i nämnda avseende refereras till IUI- -utredningen. ' Observera härvid att denna »utnettning» fortfarande tillåter att en stor del av handels- kreditströmmarna går mellan företag i olika branscher.
viss tendens att »eliminera varandra». I princip måste detta också bli ett ytterligare och underförstått prognosantagande för perioden 1965—1970.
I detta sammanhang bör återigen an- märkas att i prognoskalkylen ingen som helst hänsyn har tagits till kreditefter- frågans beroende av priset på penning- ar, nämligen räntan. Denna försummel- se har blivit traditionell i de flesta lång-, tidsprognoser och torde närmast bero på! svårigheterna att förutse prisutveck- lingen på kreditmarknaden såväl som på andra marknader för en längre framtida period. En implicit förutsätt- ning till vår prognoskalkyl är därför att prisbildningen på kreditmarknaden ej markant kommer att förändras under prognosperioden.
Den kreditefterfrågan som sålunda kan räknas fram med hjälp av uttryc- ket (11:11) motsvarar en ex ante stor- het, dvs. en i någon bemärkelse av före- tagen på lång sikt planerad kreditefter- frågan, som i sin tur beror av den mångfald faktorer som påverkar deras investeringsbeteende och produktions- utveckling. Förutsatt att vi arbetar med en någorlunda »adekvat» prognosmo- dell, skall således vår prognos avvika från den realiserade utvecklingen i den mån företagarnas rapporterade planer visar sig överensstämma dåligt med motsvarande ex post uppmätta storhe- ter. Denna anmärkning gäller i allra högsta grad korttidsutvecklingen från år till år. Våra från långtidsutredning- en hämtade produktions- respektive in- vesteringsprognoser bygger ju ej på nå- got som helst hänsynstagande till i detta avseende relevanta kortsiktiga kon— junkturvariationer. En numeriskt god överensstämmelse mellan prognos och utfall är därför ett kriterium påen »god» eller »lyckad» prognos endast i den mån gjorda a priori prognosanta- ganden var för sig och för varje pe-
riod visar sig vara rimliga. Fördelen med den enkla prognosmodell som här använts är bl. a. att den bygger på en uppsättning väl preciserade sådana an— taganden. Det är sålunda möjligt att i efterhand på ett mycket enkelt sätt be- stämma hur stor del av prognosfelet som beror av den använda metoden —— dvs. prognosmodellens »realism», och hur stor del som beror av felaktigheter i rapporterade _— i modellen exogena —— investerings— och produktionsplaner.1 Ett annat problem slutligen, som också det fått en något styvmoderlig behandling i denna prognoskalkyl är företagsbeskattningens effekter på fö- retagens finansieringsefterfrågan. Vad som härvid närmast är av intresse är skattebes-tämmelsernas betydelse för fö- retagens möjligheter att internfinansie- ra sin verksamhet (avskrivningsbestäm- melser, lagervärderingsregler rn. m.). Antaganden om de skattebetingade rän- tabilitetseffekter som verkar direkt på kapitalvarneft'erfrågan förutsättes å andra sidan redan ha blivit inkorpore- rade i långtidsutredningens »reala» ex— pansionskalkyl. Underlåtenheten att ex- plicit taga hänsyn till skatteeffekter av detta slag beror ej på ett förringande av deras empiriska relevans, snarare på omöjligheten att explicit och på ett me- ningsfullt sätt införa dem i prognosbe- räkningarna. En mer utförlig diskus- sion i detta avseende återfinnes för öv- rigt i den refererade IUI-utredningen i samband med sparsamhandets formule- ring. Samma kritik kan även riktas mot det förhållandet att antaganden om de på annat håll i denna utredning disku- terade »incidensen» av företagens ATP—
1 Se uttrycket (11:30) i avsnittet 2.3 den tekniska exkursen. Se även JonNs'rON: Eco- nometric Methods, New York 1963, sid. 34 ff. samt sid. 131 ff. där en utförlig diskussion presenteras om de förutsättningar som ligger till grund för regressionssambandens till- lämpning för prognosbruk.
avgifter ej explicit införts. i'beräkning- arna. Det förutsättes helt enkelt att in- cidensen :av den successiva upptrapp- ningen av ATP-avgifterna fram till 1970 ej kommer att falla på företagen i den bemärkelsen att deras vinstmarginaler — eller snarare sparandemarginaler — förblir oförändrade under prognospe- rioden. 1
I detta avsnitt presenteras resultaten från de regressionsberäkningar på pro- gnosmodellens funktionssamband, som utförts på tidsseriedata för hela indu- strisektorn. ViSsa bransc'hresultat i den komprimerade form, som forniulerats i uttrycket (11:11), redovisas i'tabell- form. I övrigt hänvisas till IUI-utred- ningen. AvSlutningsvis' följer en' tek- niskt hållen'exkurs kring bestämnings- faktorerna till de tidigare diskuterade självfinansieringskvoternas "utveckling. Denna exkurs, Vars resultat" visserligen direkt utnyttjas vid tolkningen av pro- gnoskalkylens resultat i avsnitt 2. 4 tör— de kunna överhoppas vid översiktlig läsning.
Som redan nämnts kunde handelskre- d-itgivningens storlek HK”) väl förkla- ras långsiktigt som ett med omsättnings- utvecklingen förknippat transaktions- kreditbehov. För hela industrisektorn aggregerad erhölls sambandet (obser- vera samtidigt att tids- och branschin- diceringen i ekvationssambanden för enkelhets Skull slopas i fortsättning- en)2:
HK”) = 0,33 0 _ 1532 (11:12)
(0,02) En någorlunda säkerställd anpass- ning av kassahållningen (LU)) till om- sättningsutvecklingen kunde observe-
ras på branschnivå. Detta ,utslag syntes dock ha en .tendens att. suddas ut vid en skattning på aggregerade .industridata:
LG) ; 0,02 0 42805: (0,02)
R= 0,26 (11:13)
Ett liknande resultat noterades för la- gerfunktionen i dess'urSprungliga for- mulering (Ilz4). En avsevärd förbätt— ring uppnåddes dock hos omsättnings— förändringens förklaringsvärde om även andra differensen hos omsätt- ningsvariabeln A20 inkluderades-i l'a- gerfunktionen. Detta inträffade trots att något tydligt utslag förbdenna sistnämn- da variabel ej kund'e iakttagas. Som prognosekvation kommer "därför att ut- nyttjas d'etta' sistnämnda mer sofistike- rade eStimatf 'varvid dock förutsättes'att koefficienten— framför den nya "varia- beln NO är lika med noll. 3 Den aggre- gerade lagerfunktion'en fick härvid ut- seendet: '
ILI= 0,34Ao — 306 (11:14)
(0,19)
Tydligt är att både vad kassa- och lagerhållning beträffar 'så spelar de kortsiktiga variationerna en domine— rande roll. De enkla trendsamband som anpassats till det statistiska materialet förmår ej förklara någondera storhe- tens kraftiga, _kortsi'ktsfluktuationer. Det-
' 1 Jfr. "dock diskussionen på sid. 219.
= Den ursprungliga ansatsen hade utseendet HKC?) = f(O,A_AF) där AAF står för netto— förändringen i stocken utestående affärsbanks- krediter. Koefficienten framför AAF har satts lika med noll i uttrycket (II: 12). Det fullständiga ekvationssambandet var härvid:
HK(s)= 0 ,330+3, 39 AAF— 1532 R= 0,99 (0,02) (0,78) ' 3 Det fullständiga uttrycket var: IL=O,34AO—0,08430—306 R=0,53
(0,19) (0,12)
De beräknade koefficienterna framför Azo var dessutom av varierande tecken samt numeriskt små.
ta resultat var också förväntat a priori. Vad lagerfunktionen beträffar är det dessutom viktigt att komma ihåg att ansatsen som sådan i princip är mest lämpad för färdigvarulagren. Det aggre- gat av olika lagerkategorier (råvaror, varor i arbete såväl som färdigvaror), som vinststatistikens »lagervolymför- ändring. mäter, är i detta sammanhang ett mindre lyckat mått. Utvecklingen över konjunkturförloppet hos ovan nämnda tre lagerkategorier uppvisar ofta ett i förhållande till varandra fas- förskjutet mönster, en omständighet som tenderar att sudda ut »förklarings- värdet» hos variabeln AO i (11: 4) vid empiriska mätningar.l
Det enkla sparandesambandet (II: 3) gav ett klart utslag för omsättningsva- riabeln, även om anpassningen till den faktiska utvecklingen vissa år var mind- re god. Den gemensanuna trendkompo- nenten i BS och 0 garanterade ett så- dant resultat. För hela industrisektorn erhölls följ-ande aggregerade sparande- samband: "
BS = 0,07 0 — 116 (0,01)
R = 0,91
(11:15)
För varje företag synes tydligen i me- deltal varje är omkring 7 procent av intäkterna ha kunnat »plöjas ned» inom företaget för investeringsändamål, la- geruppbyggnad eller accumulation av finansiella tillgångar. Det faktum att den skattade konstanta termen blivit ne- gativ antyder samtidigt en svagt stigan- de sparandemarginal under observa- tionsperioden (se sid. 237).
För skattningen av det aggregerade sambandet mellan företagens inbördes skuldsättning erhölls följande estimat för hela industrisektorn:
HS”) = 1,01 HK”) _ 830 (0,03)
R = 0,99
(11:16)
En mycket välartad anpassning såle- des, som i stort sett samtliga 14 obser- vationsår (1950—1963) väl följer den faktiska utvecklingen. Den beräknade regressionskoefficienten har erhållit storleken 1. Den konstanta termen — som dock är numeriskt liten relativt storheterna HSU) och HK”) — har er- hållit negativt tecken —— ett förhållan- de som sannolikt till stor det endast återspeglar det faktum att tillgångspos— ten HKH?) förutom givna handelskredi- ter och krediter till koncernföretag även omfattar företagens värdepappers- innehav.2 Förutsatt att det estimerade sambandet (11:16) även kan anses re- presentativt för en framtida period kommer den trendmässiga ökningen hos HSU) och HKH) att medföra att kvo- ten mellan HSU) och HK”) — vilken nu är något mindre än ett — successivt kommer att närma sig ett. Implikatio- nen blir tydligen —— som redan nämnts — att industrisektorns nettoskuldsätt- ning gentemot andra sektorer via den- na typ av handelskreditgivning är obe- tydlig över längre perioder. Denna in— bördes kreditgivning synes för övrigt nettas ut även inom respektive del- branscher.3
Med hjälp av ovan redovisade nume- riska samband kan vi för hela industri- sektorn illustrera den från uppbyggna- den av omsättningstillgångar generera- de finansieringsefterfrågan:
1 I konjunkturinstitutets ekonometriska prognosmodell med halvårsperiodisering av data finns av denna anledning ett funktions- samband för varje lagerkategori. I dessa mer sofistikerade lagerfunktioner återfinnes bl. a. en tidsförskjuten produktionsvariabel AO. Se när— mare .IAconssom Lager— och produktionsek- torns ställningi Konjunkturinstitutets ekono- metriska modell (Stencil, Konjunkturinstitu- tet) Stockholm 1966. 2 Observera dock att även posten HS(8) innefattar viss kreditmarknadsupplåning, bl.a. försäkringsbolagens direkta utlåning till indu— strin. ” Se närmare det i IUI-utredningen redovi- sade grundmaterialet.
Tabell 2: 2.
Branschekvalioner för den externa kreditefterfrågan; EF? enligt (II: 11)1
Malm-, metall- och verkstadsindustri. . . . Jord- och stenindustri ................. Trä-, massa- och pappersindustri ....... Grafisk industri och pappersförädling. . . Livsmedelsindustri .................... Textil-, läder- och gummivaruindustri. . . Kemisk-teknisk industri ...............
Totalt
(1) ! (2) | (3)
A 0 0 | Konstant term +0,01 — 0,09 +275 + 0,33 — 0,1 1 + 1 6 + 0,18 _ 0,05 _ 209 + 0,34 — 0,07 + 20
0 — 0,03 + 90 + 0,30 — 0,11 + 150 +0,55 -—0,13 +124 +0,36 -—0,07 —190
1 1 kol. (1) återfinnes summan av koefficienterna: a1 +a, +a, — aEa1
»»(2) » »»(3) »
koefficienten a3
(ALG) + IL +AHK(8)) = 0,09Ao — 306 (11:17)
Den totala finansieringsefterfrågan erhålles från (11:17) efter addering av investeringsvärdet, I.
FT= I + 0,69A0 — 306 (11:18)
Den del därav som tänkes bli täckt på den organiserade kreditmarknaden fås genom subtraktion av bruttosparan- det och handelsskuldsättningen:
EF0= FT — BS _ AHS”) = 1 + 0,69 0 _ _ 0,07 0 _ 306 + 116 _ 1,01 .0,33Ao=. = 1+ 0,36AO _ 0,070 _ 190
(11:19)
I tabell 2: 2 har listats de bransch- visa ekvationssamband (11:19) som kommer att utnyttjas i följande av- snitts prognoskalkyl. Vi observerar den obetydliga koeffic'ienten framför A0 i den dominerande branschgruppen »malm-, met—all- och verkstadsindustri», jämfört med motsvarande betydligt stör- re koefficient hos den aggregerade pro- gnosekvationen. Skillnaden beror på att inget utslag noterats för omsätt- ningsvariabeln i lagerekvationen hos ovannämnda delbransch. I stället har
skillnaden mellan kocfficientema: b, — ha
en stor positiv konstant term framkom- mit. Det aggregerade sambandet där- emot har fångat upp den trendmässiga anpassningen av lagerstocken till om- sättningsnivån (11:14), medan samti- digt den konstanta termen blivit kraf- tigt negativ. Vid den disaggregerade prognosen kommer därför gruppen »malm-, metall- och verkstadsindustri» varje år att bidraga med en konstant uppjustering av lagerstocken (den kons- tanta termen) ett förhållande som talar för en underskattning på längre sikt, dvs. när det historiskt bestämda sam- bandet extrapoleras framåt i tiden mot 1960-talets slut.
Teknisk exkurs kring villkoren för en konstant sparandeandel av totalfinansieringen respektive investeringsfnansieringen
Vi har tidigare i kapitel I (avsnitt 1.2) stude— rat vissa mått som beskrivit en typ av kapital— anskaffning i relation till en typ av kapital- användning, bl.a. bruttosparandets relation till investeringsverksamheten samt till totala kapitalanvändningen. Även om vi - på vårt material — ej funnit något stöd för hypotesen att industriföretagen aggregerade skulle ten— dera att varje år söka uppnå en viss konstant relation mellan sparandet och investeringarna respektive sparandet och totala kapitalanvänd— ningen så synes det rimligt att vänta sig att vissa samband existerar mellan dessa två aggregerade storheter åtminstone över längre
tidsskeden. Vi skall i detta avsnitt försöka antyda varför. Det finns därför anledning att först kortfattat precisera vissa villkor för konstans hos de två finansieringsmåtten.
I vår prognosmödell fick sparandefunktionen formuleringen
BS=a30 +l13 (II: 3)
Vi får alltså ett uttryck för den traditionella »självfinansieringskvoten»:
(11:20)
Villkoret för att denna kvot skall hålla sig konstant över tiden är tydligen:
d(BS/I) _ 0 dl _ do dl dvs a,?! _ 750130 + b,) (II:21) Om vi kan räkna med att b:, = 0 (vilket vi gör) erhålles ;
dO dI ?? dl (11:22)
0 = 1
dvs i ord: ökningstakten hos 0 skall vara den- samma (varje period), som ökningstakten i investeringarna. Vi ser omedelbart från tabell II: 1 att detta villkor ej uppfylles av långtids— utredningens reala prognos för hela industrin för åren 1965 —1970, så länge vi räknar med en parallell prisvariation på investeringsvaror och produkter.1 Vi kan därför förvänta oss en successivt sjunkande självfinansieringskvot BS/I under perioden 1965 —.1970, varvid sänkningen beror på den långsammare produk- tions— än investeringsökningstakten.
Ett liknande — men ej lika okomplicerat — villkor för en konstant sparandeandel av total—
finansieringen kan formuleras. Uttrycken (II: 3) och (II: 6) ger härvid: BS a,,o + b, __ = _ __ 11:23 FT ( )
I+(a1+a,+al)w+b| Vi rundar bort konstanterna b, och b, samt formulerar det nödvändiga villkoret för
BS konstans hos F—T
d(BS/FT)/dg= 0, som ger
nämligen
do d (1:3-E[I+(a1+a2+a,) - _D] =
do 1130
til —+ (a. + az + 0.) d—t,
vilket kan omvandlas till:
d] 410 +(a1+ag+a,)— _ — dl dt— df= =—d— (II: 24)
? I+(a,+a2+a,)T
dO För det fall att E 2 högerledet kommer allt— 0
B så kvoten %, att hålla sig konstant eller öka.
Det följer att %; förhåller sig konstant över
tiden vid lika exponentiell tillväxt iomsätt- ning och investeringar. =
Prisproblemet: Prognoskalkylen bygger — som tidigare framhållits — på den förenklande förutsättningen om oförändrade priser på in- vesteringsvaror och företagens produkter. För det speciella fall att dessa två pristyper ut- vecklas parallellt — dvs med samma relativa förändringstakt — kommer ej våra prognos— resultat att störas .— förutsatt då att pris— utvecklingen ej påverkar det volymmässiga
1 Eller snarare med oförändrade priser fr. o. m. 1963 som i vår prognos. 3 Vi visar detta. Lösningen av de homogena, linjära differentialekvationerna av första ord-
dO d_I ningen: — = 210;
d [ = gl ger: .Ot = 00311 It = Igel/t
där 00 resp. I,, representerar omsättnings- och investeringsnivå vid prognosperiodens ingång samt 55 resp. y den motsvarande förmodade tillväxttakten. Derivering ger:
(10 dl ' ___= _.= ut O,,aseft dt loge
d2 0
(13:00:13 en
Insättning i (11:24) ger efter en smula mani- pul-erande
. Igel!t (x — y) =O där 10th 92 0 dvs x=y.
Långtidsutredningens förväntade kraftigare ökning i bruttoinvesteringsverksamheten kom- mer under prognosperioden att medföra en
B sänkning av kvoten F—i' Observara samtidigt att vi ovan ersatt differensbeteckningarna i av- snitt 2.2 med derivator m. a. p. tiden. Så sker även i fortsättningen med undantag för ut— trycken 11:29 och 11:30.
realiserandet av investerings- och omsättnings- planer, samt »sparandemarginalerna».1 En skiljaktig utveckling hos de två pris- serierna kommer dock att få vissa konsekven- _, BS BS , _ ser for storheterna T och E' utveckling. Vi har självfallet att räkna med detta som ett realistiskt alternativ. Låt oss illustrera. Vi sät- ter:
s =0pv (11: 25)
där 0 nu får stå för totala omsättningen i fasta priser, samt pv för produktprisindex. För enkel- hets skull bortser vi också från förekomsten av insatsvaror och mellanprodukter i produktio- nen varför 0 i princip motsvarar produktions— volymen.2 Lika så skriver vi:
1 = 1,. p: (11:26)
I uttrycker här bruttoinvesteringarna i löpan- de priser, If i fasta priser, medan p! står för investeringsprisindex. Eftersom sparande- funktionen (II: 3) i princip formulerats i värde- termer, kan vi skriva om uttrycket (11:20) som:
BS a,-O-pv a,,S _ T = W = T (11.27) Vi bortser liksom tidigare från interceptet I)& i (11: 3). Villkoret för att kvoten BS/I skall vara konstant eller stigande kan nu visas bli”:
110 dpv dIf de dl + dt 2 BT + 71 0 pv If pl
(11:28)
dvs endast för det fall att de två prisuttrycken är lika i (11:28) kommer villkoret (11:22) att vara uppfyllt. En eftersläpande utveckling hos produktpriserna (dvs partiprislndex) jämfört med priserna på investeringsvaror kommer där- för — under antagandet om oförändrade spa- randemarginaler (II: 3) - att sänka kvoten
BS _ T' och v1ce versa.
Insättning av (11: 25) och (11: 26) i uttrycket för den externa kreditefterfrågan på den orga- niserade kreditmarknaden (II: 11) ger slut- ligen (i aggregerade termer för hela industri- sektorn)4:
EF? = 1;th + A [A ngvg + OtAPtvl — BOtPt” + C
(11:29) Om vi i detta uttryck explicit introducerar 1963 års prisnivåer [på resp. på] kan EF? uppdelas i två komponenter, dels EF?(1963) som representerar vår tidigare fastprisprognos en-
ligt (II: 11), dels PK), en priskorrigeringsterm, som uttrycker den för året ! relevanta korri- geringen av fastprisprognosen för variationer i pv och M under perioden (i —1963). Uttrycket blir något otympligt, men förtjänar ändå att präntas ned:
EF? = If' på3+ AAnggg — Bngg3+ C+ !; .
Hilma)
. (pår — råg) + (AAO; + Ao;+ Bo,) . (,,g _ 1,33) PK;
(11:30)
Vinster och sparande: I avsikt att begränsa den formella framställningen kommer nu så pass grova förenklingar att införas att kon- takten med den empiriska verklighet vi egentligen studerar på sina håll kan bli något svårgripbar. De principiella resultat som skall uppnås i det följande torde dock ändå vara av intresse som en illustration till sparande-inves- teringssambandets beroende av industrisek- torns produktionsstruktur.
Bruttovinsten (BV) har i denna studie defi- nierats som respektive företagsgrupps brutto- intäkter i löpande priser (S) minus tillverk- nings-, försäljnings- och förvaltningskostnader samt varuskatter (=C).5 Sparandet (BS) har å andra sidan definierats som avskrivningar + fondavsättningar + redovisad vinst — beslu-
1 Dvs i princip funktionssambandet (II: 3). 2 Låt M stå för volymen mellanprodukter och insatsvaror. Antag vidare att priset på denna typ av varor pM = pv (se (11:25) ovan) samt att M är direkt proportionell mot pro- duktionsnivån, dvs. .M=en konstant multi- plicerad med (0 — M). Under dessa någorlunda rimliga approximationer blir de slutsatser som ovan kommer att dragas om produktionsvoly- men även giltiga för omsättningsvolymen. BS dO dpv 3 _ _ I d(1)/df_>_O—>(dtpv+ (110)pr ZOpu
Division av varje komponent i vänster- och högerledet med produkten O - If- pl - pv ger nu uttrycket (II: 28).
* Där A=a1+a2+a,—a5a1
B = as
samt C =D. — ba. Vi bortser vidare i (11: 29) från termen A - AO; - Ap? som sättes & 0 samt i (11:11) från summatecknen.
5 Se exempelvis »Företagens intäkter, kost— nader och vinster». Statistiska centralbyrån (SOS), Stockholm, exempelvis är 1960, tabell 6.
Tabell 2: 3
1951 1952 1953 1954 1955 1956) 195711958 1959 1960 1961 1962 1963 100 - % = 100 - 11 19 21 20 19 21 23 21 17 17 16 19 20 20 100 - JETTV = 100 - s 38 38 39 37 38 40 38 30 24 22 26 24 25 100 -% = 100 - ö —1 —2,4 —1,3 —1,0 _0,9 —2,0 —1,5 —1,6 —2,0 —0,7 —1,8 —0,6 _1,4 1 Procentandelen är detta år positiv men till sin numeriska storlek mycket nära noll. U står för beslutad utdelning. T skatter (andra än varuskatter) Ö övriga kostnader (netto) enligt definitionen i not på denna sida. Källa: Statistiska centralbyrån, vinststatistiken. tad utdelning + lagerreservens förändring. BV _ (a3+ö) B S— (ö+ a,) 0 Denna definition kan i princip sägas motsvara _ a,,(l _ u _ s) _ 1 _ u .. s bruttovinsten minus räntekostnader netto (11:35) minus skattekostnader (andra än varuskatter) minus beslutad utdelning plus behållna vinst- medel samt en ofta betydande post övriga intäkter netto. På lång sikt synes det mycket rimligt att utgå ifrån att företagen söker att anpassa sina utdelningar efter just sin brutto- vinstutveckling.1 I aggregerade termer skulle vi kunna uttrycka denna förmodan som:
U = a BV (11: 31)
Med »skattesatsen» (s) menar vi kvoten mel- lan skattekostnaderna (andra än varuskatter) (T) och bruttovinsten, dvs:
3 (11:32)
_ T _BV
Slutligen inför vi en övrigpost »övrigajkost- nader» (netto) (Ö) som en andel (6) av omsätt- ningen dvs:
För det fall att uttrycken inom parentes framför BS och 0 i (11: 35) kan betraktas som konstanter på lång sikt har vi alltså en situa- tion med samtidigt konstanta marginella »sparande» såväl som »bruttovinstmarginaler».=
1 Kur-1 gör denna förutsättning i sin »long— run growth» model. Se hans Capital Stock Growth: A Micro-Econometric Approach», Amsterdam 1963, sid. 30. 2 Jfr härvid bruttosparandets definition i not på sid. 197 samt uppställningen i tabell 6 i »Företagens Intäkter, Kostnader och Vins- ter», Statistiska centralbyrån, Stockholm, exempelvis är 1963. I termer av tabell 6 kan vi precisera Ö som (numren inom parentes står för radnumren): (10) +(15)—(5)—(6)——(7)—(8) —(Iagerreservens förändring). Lagerreservens förändring definieras härvid som den »uppskatt- tade lagervolymförändringen» (28) minus »lagervärdeförändringen» (27). Som kommer att framgå av tabell 2: 3 nedan utgör Ö prak- 0= 9 (1133) tiskt taget genomgående en negativ storhet. O ' 3 Observera att »skattesatsem i (11:32) ej definierats i överensstämmelse med företags- Ö har definierats så att balansen beskattningens bestämmelser där den direkta . statliga och kommunala bolagsskatten i prin- BV=BS + T + U +Ö (II: 34) cip räknats på företagets »nettovinst». Se
skall gå ihop.2 Ö kommer härvid att omfatta summan av övriga kostnader minus övriga intäkter samt räntekostnader (netto) minus överskott å annan rörelse minus lagervärde- förändringar, m. m. (11:31—34) ger nu:
BS=(1 —u —s) BV —äO
Med bortseende från den konstanta termen I),, i (11: 3) kan vi vidare etablera sambanden:
exempelvis ALMQVIST: F öretagsbeskattningens grunder, Stockholm 1965.
Vidare bör observeras att bruttovinsten traditionellt definierats utan avdrag för den ekonomiska förslitningen av produktionsut- rustningen, dvs. (se ovan) som bruttoin- täkterna minus tillverknings-, försäljnings- och förvaltningskostnader. Därav följer att brutto- vinsten i princip motsvarar ett pålägg av
1 _ u — s — ö _ a, 6 + a,, procent på dessa kostnader.
- 100
Detta fall överensstämmer dock ej med resul- taten i kapitel 1 (sid. 219 tabell 1:6). Där iakttog vi nämligen för perioden 1950 — 1963 en trend— mässigt någorlunda konstant kvot BS/O sam- tidigt som kvoten BV/O sjönk trendmässigt. Dessa divergerande trendutvecklingar måste alltså i termer av uttrycket (11:34) återföras på variationer i kvoterna a, s och 6. En kon- stant sparandemarginal BS/O motsvaras alltså av en sjunkande bruttovinstmarginal för minskande kvoter 11, s och/eller 6. Tabell 2: 3 nedan belyser detta förhållande. Vi kan för perioden 1955 — 1963 notera en obetydlig eller svag långsiktig sänkning av utdelningarnas andel av bruttovinsten (a),för perioden 1951— 1963 en påtaglig sänkning av skattekostnader— nas andel av bruttovinsten (3) samt möjligen en svag ökning av det absoluta värdet hos den genomgående negativa kvoten 0. för perioden 1955—1963. Dessa iakttagelser kan sägas över- ensstämma någorlunda med den skiljaktliga utvecklingen hos sparande och vinstmarginaler i tabell 1:6.
Vi observerar samtidigt det något säregna angreppssättet att först definiera ett linjärt sparandesamband (dvs (11: 3)) och därefter en vinstfunktion. I termer av uttrycket (11: 35) innebär alltså en konstant sparandemarginal i kombination med varierande kvoter a, s och ö normalt en samtidigt variabel bruttovinst- marginal. Den tillämpade ansatsen motiveras självfallet av sparandefunktionens plats i prognosmodellen. Det hade dock varit mer naturligt att först söka förklara bruttovinsten i termer av företagens intäkts- och kostnads- utveckling.
Vinster och räntabiltlel: I fortsättningen förat- sältes alla storheter vara uttryckta i volymmått, dvs. i fasta priser, samt att såväl produktpris- som investeringsprisindex utvecklas parallellt år från år. Det återstår nu att sammanföra spa- rande— och vinstbegreppen med företagens in- vesteringar ex post. I vår prognoskalkyl har vi befriats från detta i numeriska sammanhang synnerligen komplicerade problem. Långtids- utredningens »reala» prognos har nämligen försett oss med såväl investerings- som produk- tionsdata för perioden fram till 1970, varför vi i den finansiella prognosen kunnat hålla produktions- och omsättningsutvecklingen, och därför också sparande-prognosen, åtskiljd från investerings- och kapacitetsutbyggnads- processen. En koordinering av dessa för indu- strisektorns expansion väsentliga aspekter ligger nämligen till grund för långtidsutred- ningens reala prognoskalkyl, vilken härletts i termer av en aggregerad industriell produk— tionsfunktion. Problemet bör därför formule-
ras även här. Det skall nämligen visa sig att det råder ett intimt samband mellan företa— gens sparande- och vinstutveckling, samt av- kastningen på det i företagen arbetande kapi- talet. Samtidigt som den utgör en viktig finan- sieringskälla representerar nämligen den lö- pande och för framtiden förväntade vinstut- vecklingen även ett väsentligt investerings- och kapacitetsutbyggnadsincitament. Mycket tyder på att de långsiktiga vinstförväntningar- na härvid blir avgörande för den långsiktiga planerade kapacitetsutbyggnaden samtidigt som det löpande flödet av internt genererande sparandemedel spelar en fundamental roll som förklaringsfaktor till investeringsverksamhe- tens kortsiktiga fluktuationer.1 Detta sist- nämnda »kortsiktiga finansiella bivillkor» måste dock — självfallet — samtidigt ses i samband. med företagens möjligheter och villighet att externt finansiera en del av sin investeringsverksamhet.
I långtidsutredningen2 har man vid produk- tions- och investeringsprognosen i princip arbetat i termer av en traditionell Cobb—Doug- las produktionsfunktion av typen:
o =L” K” :" (11:36)
0 betecknar här som tidigare — produktions- nivån,s L arbetsinsatsen samt K insatsen av kapital i produktionsprocessen. a och 5 står för dessa faktorers relativa betydelse för produktionens storlek. )) slutligen represente- rar en konstant »skiftfaktor», vilken beskriver produktionsfunktionens förskjutning över ti- den. Vi kan säga att denna faktor »förklarar» den del av variationen i 0 som ej är att hän- föra vare sig till K eller L. Genom totaldiffe- rentiering av (11:36) med avseende på tiden
1 Detta är den bild som synes framträda vid en översiktlig genomgång av den empiriska facklitteraturen på detta område, vilket ut- förts i den refererade IUI-studien. Jfr även EISNERS »Capital Expenditures, Profits and the Acceleration Principle» i »Studies in In- come and Wealth, volume 28» Princeton 1964, sid. 139 samt de MEYER-GLAUBERSKA resul- taten i Investment Decisions, Economic Forecasting and Public Policy, Boston 1964, Chapter 11. 2 Se BENTZEL-BECKEMAN: Framtidsperspek- tiv för Svensk lndustri 1965—1980, Stockholm 1966, Appendix B. 3 Observera här beteckningen O för produk- tionen, vilken i termer av vår tidigare argu- mentering även betecknar omsättningen i fasta priser. Vi har nämligen för enkelhets skull bortsett från mellanprodukter i produktionen, se not på sid. 245.
kan vi med hjälp av (11:36) och något formellt manip'ulerande skriva:
dO dL d_K._ dt (xd—t +pdT+ 0
I (11:37)
Under de antaganden om produktionsstruk— turen inom industrisektorn som ligger till grund för Cobb-Douglas funktionens formule- ring har vi alltså kunnat uttrycka "tillväxttak- ten i industriproduktionen som ett vägt medel- värde av m'otsVarande tillväxttakter hos de två produktionsfaktorerna plus produktivi- tetsstegringen representerad av shiftfaktorn.
Långtidsutredningens prognos bygger på antagandet att tillskottet i arbetskraft inom industrin dL under prognosperioden 1965 — 1970 kommer att vara obetydligt, dvs %NO (se sid. 234). Vidare räknas med att bidraget till. den procentuella produktionstillväxten från K är 40 procent av kapitalets procentuella tillväxt dvs. 5 = 0,4 samt att trendfaktorns storlek 3; = 3,0 dvs 3,0 procentenheter av pro- duktionstillväxten förklaras av andra faktorer an tillskottet av kapital och arbete, exempelvis produktivitetshöjningar av olika slag. (II: 37) kan därför skrivas som
do dK dT ?
11:38 __ 0 4_ ( )
K+ 3,0
Derivera nu (11:36) partiellt med avseende på K. Vi får:
aga-£, Laerw
01: K . (11:39) (II: 36) ger nu _K £ (11:40) aK
X eller kvoten mellan produktionsutrust- ningens storlek (kapitalstocken) och produk- tionsnivån representerar härvid vad man bru- kar kalla kapitalkoefficienten ('the capital — output ratio»). I termer av Cobb — Douglas funktionen kan den alltså uttryckas som kvo- ten mellan kapitalets relativa betydelse för produktionens storlek och kapitalets marginella produktivitet.
Den partiella derivatan i (II: 40) uttrycker tillskottet i 0 för ett givet tillskott i produk— tionsfaktorn K förutsatt att insatsen av arbete (L) är konstant och inga produktivitetsföränd— ringar inträffar. En förmodad avtagande mar-
ginell [avkastning] hos kapitalet vid en väx- ande kapitalstock, dvs sjunkandegTocmotver— kas dock de fakto av produktivitetsförbätt- ringar, ;; > 0,- via produktionsfunktionens tidsförskjutning. Detta torde vara en väsent- lig förklaring till att kapitalkoefficienten trots industrisektorns kraftiga kapitalackumulation under efterkrigstiden förhållit sig relativt konstant.1
Vi definierar nu den ekonomiska förslit- ningen av produktionsutrustningen (D) som kapitalstocken (K) dividerad med produk- tionsutrustningens medellivslängd2 (m)
K =_ I :4 D m ( .I 1)
Vi kan nu definiera nettovinsten (NV) som bruttovinsten (B V) minus den ekonomiska för- slitningen av produktionsapparaten (D) dvs
NV=BV-D (11:42) (11:35), (11:40—42) ger nu: * _ (artö) & _ (a,+ö) _1_ NV_(1'—u—s_m) O_(X(1"—u—s)_m K (11:43)
'Uttrycket inom parentes framför K i (II: 43) representerar alltså ett mått på kapitalets av- kastning. Under de förenklande antaganden som införts har vi kunnat härleda ett direkt (aggregerat) samband mellan företagens spa- rande och vinstutveckling samt avkastningen på det i företagen arbetande kapitalet.
Förutsatt en konstant sparandemarginal (an), en konstant kapitalkoefficient X och en kon- stant medellivslängd hos kapitalutrustningen (m) innebär alltså ökande kvoter ö, 11 och 3 att en ökning avsåväl bruttovinstmarginalerna
(%V) som kapitalets avkastning (N—KV) inträf-
fat och vice versa. Samtidigt observerar vi
1 Se nedan samt LUNDBERG, Produktivitet och räntabilitet, Stockholm 1961, sid. 126. * KUH tänker sig denna —för enkelhets skull—som konstant i sin »long-run-growth model». Se hans »Capital Stock Growth—A Micro Econometric Approach» Amsterdam 1963, sid. 29 f. Under detta antagande bortses från en rad väsentliga problem sammanhörande med kapi- talstockens åldersstruktur, accelererad eko— nomisk förslitning av äldre kapitalutrustning under en kraftig kapacitetsutbyggnadsprocess — (»obsolescence») etc. Vi tillåter därför — tills vidare — även in variera över tiden.
återigen att krympande bruttovinstmargina- BV ler (?) beroende på kostnadsökningar (höj da löner etc.) och/eller sänkta produktpriser i kombination med små eller obetydliga produk- tivitetsförbättringar i vår speciella formule- ring av vinstfunktionen vid ett tänkt fall av konstanta 11, s och ö måste verka sänkande på
kapitalavkastningen'(NT-V) via en krympande
. BS sparandemarginal ? =as .
Spmande-investeringskvoten igen. Vi skall nu söka återföra de hittills vunna resultaten på den tidigare diskuterade enkla självfinansie- ringskvoten. För detta ändamål definierar vi bruttoinvesteringarna som:
(11:44)
dvs som kapitalstockens förändring (nettoin-
vesteringen=%) plus den ekonomiska av-
skrivningen D=E . m
(II: 3), b3=0, (II: 40) samt (11:44) ger nu:
BS__ a,o _ a,K 1 _ dK K _ dK K (11:45) (Ta) XL.—na)
Under det enkla antagandet om konstans hos kapitalkoefficienten (X) samt a3 kräves för en konstant självfinansieringsgrad (B—IS ) även
dK
? 1 .. .. att uttrycket _— + -— ar en konstant. For-
K m utsatt att m är konstant kan det lätt visas att så blir fallet vid lika exponentiell tillväxt hos
kapitalstocken och omsättningen (= produk— tionen), vilket innebär att:
de dK (10 35 = 5 = 3. (11:46) dK K 0 ?
Samtidigt kommer bruttoinvesteringarna enligt uttrycket (II: 44) att växa i samma takt.1 Vi vet redan på denna punkt att detta villkor ej är uppfyllt i långtidsutredningens reala kalkyl där bruttoinvesteringarna väntas växa snab- bare än produktionen och kapitalstocken (se tabell 2: 1).2
Sammanhangen kompliceras ytterligare om även parametrarna m, a3 samt kapitalkoeffi— cienten X tillåtes vara föränderlig över de
längre tidsperioder vi studerar. Den enkla slut- sats som kan dragas blir dock att vi ej kan finna något maturligt» a priori argument för att självfinansieringskvoten bör förhålla sig konstant över vare sig kortare eller längre tidsintervall. Tillgängligt empiriskt material ger oss dock en möjlighet att dra vissa tenta- tiva slutsatser om varför en sådan konstant självfinansieringskvot PTS kunnat iakttagas över hela vår observationsperiod (se nedan). Vissa empiriska resultat: Som redan konsta- terats tyder vårt material på en påtaglig kon-
stans hos sparandemarginalen (%$) över
perioden 1950—1963 samtidigt som brutto- V
vinstmarginalen (Eb—) sjunkit.
Utförda beräkningar3 har vidare visat på konstans även hos kvoten mellan nettovinsten och det beräknade realkapitalet (perioden 1953—1962). Avskrivningen (D) har härvid kalkylerats fram med utgångspunkt från an- tagandet om en konstant medellivslängd hos olika komponenter (byggnader och anlägg- ningar samt maskiner) ikapitalutrustningen. Med reservation bl. a. för det faktum att resul- taten ej gäller exakt samma tidsperioder blir alltså dessa iakttagelser förenliga med en fallan- de kapitalkoefficient som en »kompensation»
.. . . ' B * for vmstmargmalernas _0— :s sammankrymp-
ning. Empiriska mätningar som utförts i vårt land och utomlands ger dock inget direkt stöd
1 Derivering av (11:44) med avseende på tiden ger efter en stund:
dax
dK —dt— 1
dl de ? dK "& H E_TzF+F E T
I dK K K dK 1 E+E (E+—) ut
(11:46) tillåter oss eliminera uttrycken inom parentes varefter det ovan sagda omedelbart följer.
? Samt BENTZEL-BECKEMANZ Framtidsper- spektiv för Svensk Industri, Stockholm 1966, sid. 176 f.
3 Se JÄRV—LUNDBERG: Vinster och Investe— ringar inom den Svenska Industrin, Skandina— viska Bankens Kvartalstidskrift 1964: 1, samt LUNDBERG—JÄRV: Industrins investeringar och stabiliseringspolitiken, Skandinaviska Ban— kens Kvartalstidskrift 1965: 1.
för denna förmodan. Beroende på vilka beräk— ningsmetoder som användes och vilka period- indelningar som göres kan man peka på såväl en svag trendmässig ökning som en sänkningi kapitalkoefficienten. De beräkningar som när- mast ansluter sig till våra definitioner pekar
därvid på en ökningi % över vår observations- period.l
Som en tänkbar förklaring till denna inkon- sistens hos det statistiska materialet kan pekas på de olika informationskällornas blandade periodindelningar. Om vår observationsperiod vingklippes till åren 1953 —1962 kan vi möj- ligen från tabell 1:6 i kapitel 1 utläsa en
B BV trendmässig neddragning hos både; och Tf” vilket ger en bättre statistisk samstämmighet.
Avslutningsvis kan möjligen den tentativa slutsatsen dragas att den trendmässiga sänk- BV ningen av bruttovinstmarginalerna _0— som kunnat iakttagas ej inträffat parallellt med en försämrad medelavkastning på det i industri— sektorn arbetande realkapitalet. Det är dock oklart i vilken utsträckning detta är ett resul-
K tat av en sjunkande kapitalkoefficient (6) eller andra faktorer.
Relativt den registrerade bruttovinsten minskade skattekostnader och vinstutdelnin- gar m. fl. faktorer synes å andra sidan ha möj- liggjort att en ökande andel av bruttovinsten kunnat behållas inom industrisektorn för finansieringen av dess investeringsverksam- het och expansion under observationsperioden 1950 - 1963. Detta synes vara en förklaring till att en långsiktigt någorlunda konstant spa— randetäckning av investeringsverksamheten kunnat iakttagas under samma period.
Industrins tillväxttakt och den externa expan- sionsfinansieringen:
Om vi bortser från summatecknen och för enkelhets skull också från de konstanta ter- merna I)' och ba i uttrycken (II: 6) och (II: 11) kan vi skriva kvoten mellan den externa finan- sieringen (netto) på den organiserade kredit— marknaden och totalfinansieringen som:
110 EF” (110575 + "30 FT —1 — _a) (11:47) I+ (a,+ a,+ a,)?
(II: 40) och (II: 44) ger vidare:
EFo alasa + a, _ FT =1 — ___—X (1I.48)
(x+a1+az+ai)g+ä
do .. dt . . . .. dar a = ?, dvs produktwnens årl1ga tillvaxt. I termer av vår modell har vi alltså kunnat uttrycka kvoten mellan den externa industri- finansieringen (på den organiserade kredit- marknaden) och totala finansieringen som en funktion bl. a. av produktionenstillväxttakt.2 Det är lätt att visa att en ökande expansions- takt, dvs en ökande 0', ger en ökande kvot O EF FF, ceteris paribus, och för rimliga värden på
parametrarna a; i=1, . . . 5 samt X och in.” En accelererad expansion kräver alltså att en större och större andel av totala finansieringen skall klaras på den organiserade kreditmarkna- den.
1 Se LUNDBERG—JÄRV, op. cit. 1965, dia— grammet sid. 1. I denna studie har måtten på industrins faktiska realkapital kalkylerats fram från i investeringsenkäterna redovisade uppgifter om brandförsäkringsvärden under vissa schablonantaganden om kapitalvarornas medellivslängd. Enligt en inom Industriens Utredningsinsti- tut pågående undersökning med syfte att klarlägga faktorerna bakom den industriella tillväxten i vårt land under mellan- och efter— krigstiden synes å andra sidan under efter- krigstiden (1947—1963) en trendmässig sänk- ning av kapitalkoefficienterna inträffat. Denna har dock härvid beräknats som kvoten mellan ett »från inkomstsidan» konstruerat mått på det »utnyttjade» realkapitalet och produktions- nivån. En något annorlunda definition än den ovan redovisade således. Resultaten som så- dana överensstämmer å andra sidan med motsvarande amerikanska erfarenheter. Se HICKMAN; Investment Demand and U.S. Economic Growth, Washington D.C., 1965, sid. 151 ff. 2 Ett liknande resultat kommer KUH fram till i sin »long run growth model» med den skillnaden att han arbetar med den enklare
EPU _ kvoten -I—. Se hans Capital Stock Growth:
A Micro Econometric Approach, Amsterdam 1963, sid. 38 f.
3 EF0 X DLF—T') ”s(X't-aii—azi'ao'aias; (70 = positiv term > 0
Y . . ala5 f_n torde normalt vara pos1t1v men nume-
riskt obetydlig jämfört med termen till vänster varav det ovan sagda följer.
i |
I långtidsutredningen räknas med en kon- stant tillväxttakt o'=0,05 (se tabell 2: 1), likaså att kapitalstocken växer i samma takt.1 Det faktum att — som vi senare skall se” — vår prognoskalkyl ändå kommer att ge en
0
stigande extern f1nans1er1ngskvot F for
perioden 1966 — 1970 beror på att man i prin— cip samtidigt räknar med en förkortad medel- livslängd hos kapitalutrustningen (minskande m).3
Från ( II: 48) ser vi att givet parametrarna ai,i=l, . ..5, m och X så kan vi för varje expansionstakt räkna fram kravet på extern-
FO finansiering i termer av kvoten %. Total- finansieringen FT bestäms enligt (II: 6), (11:- 40) och (11:44) år från år av produktionens (omsättningens) nivå och förändring. År FT bestämt är alltså också 0 bestämd. En av statsmakterna reglerad tillgång på externa krediter på den organiserade kreditmarknaden under en viss tidsperiod kommer alltså i ter- mer av vår modell att bestämma industrins möjliga expansionstakt samma period. Alter- nativt eller omvänt ger en viss planerad eller verkställd expansionstakt en motsvarande pla- nerad eller verkställd externfinansiering. Det är intressant att i detta sammanhang jämföra den faktiska årliga produktionsökningen under perioderna 1950—60, 1960—65 samt långtids- utredningens prognos för 1965—70 (4,6 7,0 resp. 5,0 procent) med motsvarande extern- finansieringskvoter (5, 19 resp. 15 procent).
Föregående kapitels prognosmetod grundar sig på en från företagens kapi- talanvändningssida härledd finansie- ringsefterfrågan. Prognosmetoden är mekanisk såtillvida att den bygger på en extrapolation för prognosperioden av vissa historiskt bestämda kvantifie— rade samband över industriföretagens aggregerade finansieringsbeteende. Ing- en specificerad hänsyn har heller kun- nat tagas till prognosresultatens bero- ende av prisbildningen, på företagens produkter och investeringsvaror och ej heller till utbudsförhållanden och rän-
tcsättningen på de olika delmarknader- na för krediter.
Ett väsentligt problem att diskutera i samband med prognosresultatens pre- sentation är huruvida ett »finansiellt bivillkor» föreligger för realiserandet av de från långtidsutredningen hämta- de planerna för produktions- och inves- teringsutvecklingen. Prognosmetoden förutsätter ju — som nämnts — en om- vänd kausal ordning, dvs. användnings— sidan genererar ett finansieringsbehov som alltid tillfredsställes. Vissa aspek- ter på detta problem har också diskute- rats tidigare, och kommer ånyo att be- röras nedan.
Prognoskalkylen avser perioden 1965 _1970. Det siffermässiga utfallet pre- senteras i diagram 2: 1 samt tabellern-a 2:4, 2:5 och 2:6. Vad nivåuppgifter- na i diagrammets nedre del beträffar observeras att de uttryckts i löpande priser fram till är 1963, därefter i 1963 års priser. Dessutom avser de endast industriföretag med mer än 50 anställ- da arbetare, exklusive kraftverksföre- tag.
Självfinansieringskvotens (BS/I) ut- veckling beror av förändringen både hos bruttosparandet (BS) och brutto- investeringarna (I). Förändringstakten i dessa storheter var för sig behöver dock inte vara densamma vare sig år från år eller trendmässigt över längre perioder. Så är inte heller fallet i lång- tidsutredningens »reala» prognos för perioden 1965—1970, där den justerade produktionsökningsprognosen (som i vår kalkyl bestämmer sparandeutveck- lingen) på 5 procent bedömts »kräva» en 7-procentig årlig tillväxt i investe- ringsverksamheten, för att en för pro- duktionstillväxten acceptabel eller rim- lig dimensionering av produktionsap-
1 Se. BENTZEL—BECKEMAN op.cit. sid. 177. 2 Se tabell 2: 5 i nästa avsnitt. 3 anran—Bncxnsmx op. cit. sid. 176 f.
Diagram 2:1.
160LProcent 140" 120 - _ A _ 100" N, Å ,QLä——_——_. &_ /X _,
___—————__—
!
X/*'- &"
isooLM'W
C _ _o'_l LA ___ A, N—_,__ A/o & '
I 950 I 955 1 965 I 970
A: Kvoten (i procent) mellan bruttosparandet och investeringarna, exkl. lagerinvesteringar. B: Kvoten mellan bruttosparandet och totala kapitalanvändningen (korrigerad som i tabell 15). C: Industrins nettoupplåning på den organiserade kreditmarknaden. D: Motsvarande långfristig sådan, dvs. C minus affärsbankernas nettoupplåning till industrin.
Anm. Uppgifterna för 1964 och framåt är i princip prognosuppgifter. För åren 1964 och 1965 har dock ex postdata inritats för kurva A. Löpande priser t.o.m. 1963. Kurvorna C och D år därefter uttryckta i 1963 års prisnivå.
paraten skall ha uppnåtts åtminstone vid prognosperiodens slut.
Under dessa exogena betingelser samt förutsättningen om konstanta »sparan- BS demarginaler», _ på lång sikt, vil-
ken legat till grund för kalkylen, kom- mer självfinansieringsgraden (BS/I) med nödvändighet att avta från och med 1965. Vi ser också i diagram 2: 1 att en svag sådan neddragning från ca 109 till ca 97 procent inträffar mellan åren 1964 och 1970. Den kraftiga steg- ringen 1964 och en mindre sänkning 1965 beror härvid på den kraftiga pro- duktionsökningen och samtidigt spa- randeökningen 1964 i kombination med en sänkning av investeringsnivån (näm- naren) samma år samt en hastigare in— vesterings- än produktionsökning år 1965 (jfr tabell 2:1, sid. 232).
Tillgången på ex post statistik över produktion och investeringar för år 1964 och preliminär ex post statistik för år 1965 vid prognoskalkylens utfö- rande ger kalkylen karaktären av kort— tidsprognos för dessa år. I efterhand har uppgifter för åren 1964 och 1965 (preliminära) blivit tillgängliga från vinststatistiken. De enkla självfinansie- ringskvoterna (BS/I) finns för dessa år inritade i diagram 2: 1, och visar på en relativt god anpassning mellan prognos och ex post utfall.
Självfinansieringsandelen av totalfi- nansieringen visar dock ett något avvi- kande förlopp. Denna kvots utveckling beror — som vi också visat —— förutom på förändringen i omsättning (produk- tion) och investeringar även av föränd- ringshastigheten i omsättningen, som bestämmer variationerna i omsättnings-
kapitalet (lager, kassa m. m.) dvs. den ytterligare efterfrågekomponenten som adderas till investeringsverksamheten. Vi ser från diagram 2:1 hur denna kvot ökar t. o. m. 1966 för att först där- efter sakta minska t. o. m. 1970.» Minsk— ningen 1964 jämfört med »självfinan- sieringskvoten» (BS/I)'s ökning beror på att den då kraftiga produktions- och omsättningsexpansionen fört med sig en avsevärd höjning av omsättnings- kapitalet, medan denna höjning blir be- tydligt mindre 1965 — så liten att den tillsammans med den från 1963 mått- ligt höjda investeringsnivån represen- terar en mindre procentuell ökning i totalfinansieringsbehovet 1965 än det motsvarande sparandet, därav den höj- da kvoten (BS/FT).
På lång sikt representerar investe— ringsverksamheten (I) den domineran- de .efterfrågekomponenten i totala ka- pitalanvändningen (FT). Variationer i investeringarna kommer därför kraftigt att påverka kvoten BS/FT. En exponen- tiell tillväxt i I och 0 till en parallell prisutveckling på produkter och inves- teringsvaror kommer att sänka kvoten BS/FT (under våra förutsättningar) om 0 ökar långsammare än 1. Detta är ock- så långtidsutredningens reala prognos från 1965 (tabell 2:1). Sänkningen i kvoten 1964 — trots den sänkta in- vesteringsnivån _— beror på den krafti- ga produktions— och omsättningsökning- en detta år och en därav följande upp- byggnad av omsättningstillgångarna. En mindre höjning av omsättningen 1965 förklarar kvotens ökning samma år (jämför även tabell 2: 5). Att den där- efter — på grundval av långtidsutred- ningens exogena data —— förväntade sänkningen i sparandets andel av total- finansieringen i kalkylen ej inträffar förrän år 1967 måste däremot tillskri- vas en struktureffekt beroende av de olika branschprognoserna för 0.
Observerasrbör att en fortsatt diver- gerande utveckling av investeringar och omsättning över en längre period bort— om 1970 såsmåningom kan medföra en avsevärd neddragning av ,sparandets täckning av såväl investeringarna som totala kapitalanvändningen. En enkel kalkyl har därför utförts under anta-. gande-t att den 7- resp. 5-procentiga till- växttakten i bruttoinvesteringarna re- spektive produktionen (omsättningen) skall fortsätta under hela 70-talet. En utveckling av denna typ är enligt lång- tidsutredningen fullt tänkbar i ett fall av ogynnsam teknisk utveckling i kom- bination» med den förväntade framtida knappheten på arbetskraft.1 Under ett fortsatt antagande om konstanta spa- randemarginaler kommer då självfinan—
| . . i . ' BS
srermgsandelen av investeringarna _1— att sänka sig till något över 80 procent, en markerad neddragning alltså,_sett över hela 30-årsperioden 1950—1980 (jfr diagram 2:1). En långsiktig ut- veckling av detta slag är vidare, fullt förenlig med en samtidigt oförändrad eller till och med stigande avkastning på det i industrisektorn arbetande real- kapitalet. En försämrad räntabilitet kan emellertid verka för en ytterligare sänk- ning av självfinansieringsgraden.
Man kan fråga sig 'i vilken utsträck— ning det ökande risktagande som för företagarna torde var förknippat med en ökande extern expansionsfinansie- ring ej kommer att verka avskräckande på realiserandet av de reala investe- rings- och produktionsplanerna. Proble- met har redan tidigare diskuterats (se sid. 213). Frågan är med andra ord i vil- ken utsträckning företagen av riskhän- syn och andra kräver att en viss del av det i företaget arbetande realkapitalet
1 Se BENTZEL-BECKEMAN; Framtidsperspek— tiv för Svensk Industri 1965—1980, Stockholm 1966, Appendix B.
skall vara finansierat av »egna» medel, sparandevägen eller via aktiemarkna- den. Om denna fråga befinnes empi- riskt relevant kan vi med fog tala om ett »finansiellt bivillkor» i expansions- processen, ett bivillkor i den bemär- kelsen att det finns en viss övre själv- pålagd restriktion, för industriföreta- gens externa expansionsfinansiering. För det fall denna restriktion förelig- ger (i aggregerande termer för hela in- dustrisektorn) kommer företagen att nedjustera sin expansionstakt och an- passa sin investeringsverksamhet till tillgången på— egna sparanderesurser. Självfinansieringsgraden behöver i ett sådant tänkt fall självfallet inte sjunka. Likaså kommer industriföretagens ut— nyttjande av den organiserade kredit- marknadens resurser ej nödvändigtvis att öka även om de institutionella möj- ligheterna till extern finansiering före- ligger.1 Vi observerar att vår finansiella prognos ej tagit hänsyn till denna even- tualitet i så måtto att långtidsutredning- ens investerings- och produktionspro- gnos införts exogent i kalkylen.
Vi kan också vända på resonemanget och betrakta långtidsutredningens reala prognos som grundad på en bedömning av företagens möjligheter att marknads- föra sina produkter, tillgången på pro- duktionsfaktorer m. m. samt ett val av de mest lönsamma investeringsalterna- tiven.'För att expandéra i den takt som långtidsutredningens prognos ger vid handen skulle härvid — enligt vår kal- kyl '— en viss beräknad tillgång till externa medel krävas för perioden 1966 —1970. För det fall företagen ej bere- des tillfälle att låna på den organise— rade kreditmarknaden kan det hända att en motsvarande neddragning av expan- sionstakten måste göras (se sid. 251), varför långtidsutredningens reala kal- kyl ej realiseras. Det tidigare »finan— siella bivillkoret» för industrisektorns
expansion blir i denna omformulering ett »ekonomiskt politiskt» sådant.
I anslutning till denna argumentering bör vidare markeras att självfinansie— ringsgradens nivå även är institutio— nellt betingad i ett annat avseende. En av ändrade skattebestämmelser eller på annat sätt stimulerad tendens hos före- tagen till ökade vinstutdelningar skulle
t. ex. —— under i övrigt oförändrade betingelser _ i ett slag sänka den industriella självfinansieringsgraden.
Exempelvis via nyemissioner på aktie— marknaden kan dock sedan dessa vinst- medel kanaliseras tillbaka till det egna företaget utan att det med finansierings— formen förenade risktagandet nödvän- digtvis behöver påverkas.
Den externa industriella kreditefter- frågan, som kan förväntas söka sig ut på den organiserade kreditmarknaden har i prognosmodellen definierats »re— sidualt» som det kalkylerade totala net- tofinansieringsbehovet från omsätt- ningstillgångarna plus investeringarna minns det förväntade sparandet. I tabell 2:4 har fyra alternativa »prognoskal— kyler» presenterats. Så när som på al— ternativet »C» är skillnaderna enbart av
1 Jämför på denna punkt KUH-MEYEns motsvarande »hypotetiska» kalkyl för den amerikanska industrisektorn (»manufacturing») i deras bidrag till the Commission on Money and Credit. (Se Impacts of Monetary Policy, Englewood Cliffs, 1963, sid. 403 ff.). De experimenterar med en modell snarlik vår prognosmodell under olika hypotetiska tillväxthastigheter i kapitalackumulationen och de därav följande kraven på extern finan- siering. Den sparandc— eller snarare vinstfunk- tion de tillämpar är i princip vårt "enkla linjära sparandesamband II: 3 för det fall att kapital— stock och produktion växer i samma takt (dvs under förutsättningen om en konstant kapital- koefficient) att kapitalets avkastning är kon- stant samt utdelningsandelen av vinsterna och bolagsskattesatsen är konstant. På grundval av dessa experiment sluter de sig till (op.cit. sid. 409); ». . . only if the rate of growth of output and investment proceed at very high rates, much higher than those observed in the past decade, will capital market contacts by manufacturing exceed present average levels».
Tabell 2: 4. Industrins1 externa upplåning (netto) perioden 1950—1970
Miljoner kronor
1951 —1955
1961 — 1965 1966 — 1970
1956 — 1960 . (prognOs)
Branschprognosen ............. . Den aggregerade prognosen ..... Kalkyl från okorrigerade enkät- data (aggregerad prognos) ......
c om?»
därav: »kortfristigt» hos affärs-
bankerna, netto och i procent. 26
. Mellan alternativ” .............. 1 339
' 2 920 6 040
— 2 200 1 635 5 600 5 330
12 30
1 Med »industrin- avses här endast företag med mer än 60 arbetare samt exklusive kraftverks-
bolag.
2 De historiska uppgifterna avser nettofinansieringen på obligations- och förlagslånemarkna- den, hos försäkringsbolagen samt på aktiemarknaden (kontantbetalningarna).
Anm. Observera att uppgifterna för åren 1964 t. o. m. 1970 är uttryckta i 1963 års priser.
prognosteknisk karaktär. »C» illustre- rar härvid en mekanisk kalkyl på in- dustrienkätens okorrigerade investe- rings- och produktionsplaner. Vi tror oss i detta fall — med långtidsutredning- en — veta att investeringsplanerna lig- ger mycket" för lågt i—' förhållande till produktionsfö-rväntn-ingarna, vilka även de justerats ned-något i den korrigerade kalkyleri (se tabell 2:1). Eftersom in- vesteringsverksamheten dominerar som efterfrågekomponent i prognoskalkylen ger också »C» en väsentligt lägre extern kreditefterfrågan än alla övriga alter- nativ. Det'erhållivå externa upplånings- kravet för prognosperioden 1966—1970 överstiger blott obetydligt det för perio- den 1956—1960 faktiskt registrerade samt ligger väsentligt under motsvaran- de upplåning under perioden 1961— 1965. Detta resultat måste ur ett flertal synpunkter betraktas som mindre rea- listiskt. '
Alternativet »A» representerar ett ut- nyttjande av långtidsutredningens kor- rigerade prognos på prognosmodellens estimerade branschsamband. Vi har re- dan diskuterat (sid. 243) hur denna till- lämpning på grund av speciella problem vid lagerekvationens skattning sanno- likt kommer att ge en för låg extern fi-
nansieringsefterfrågan, medan däremot en aggregerad prognos »B» antagligen resulterar i en mindre överskattning. I ett tredje m'ellanalternativ :D» har fi- nansieringsefterfrågan från lagersidan kalkylerats fram via den »bättre» aggre- gerade lagerfunktionen (dvs. (11:14) på sid. 241) medan alla övriga efterfråge- komponenter framräknats från-bransch- ekvationerna. . Alternativet »Du» har inritats i dia- gram 2: l (längst ned). Vi observerar en väsentligt höjd extern finansierings- efterfrågan jämfört med den tidigare historiska perioden. Endast de excep- tionella åren 1961—1963 noteras en hög- re årlig upplåning på den organiserade kreditmarknaden än den lägsta årliga prognosefterfrågan perioden 1965-— 1970. "Trots detta ser vi att den totala prognosticerade externupplåningen för femårsperioden 1966—1970 i stort sett blir av samma storleksordning som mot- svarande värden för den tidigare fem- årsperioden, enligt tabell 2:4 omkring 5 500 mkr varje femårsperiod. Den reala prognosen från långtidsutredningen sy- nes alltså ej resultera i några anmärk- ningsvärda förändringar jämfört med den tidigare historiska utvecklingen — och under våra prognosförutsättningar.
256. Tabell 2: 5. Prognosens komponenter, hela industrin-enligt alternativet »D»
Miljoner kronor, 1963 års priser
(medeltal) 1950—1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970
Detjtotala finansierings—
därav i . procent: från omsättningstillgångarna 34 investeringar i materiella anläggni'ngstillgångar . . . . 66 den externa finansieringen på den organiserade kre- ditmarknaden i procent av totala finansierings— behovet ................ 10 behovet:1 — 6400 6 100 6 100 6600 17000 7 600 8 100
47 37 32 32.32 32 31 53 63 68 68 68 68. 69
18 15, 13 14 .15 '.16. 17
1 Motsvarar i princip finansieringsbalansen I: 1A's omslutning. Anm. Motsvarande historiska uppgifter för perioden 1950 — 1963 kan erhållas från tabell 1: 1A.
Tabell 2: 5 visar relationerna mellan finansieringsprognosens olika kompo— nenter enligt alternativet »D». Den fi- nansieringsefterfrågan som härrör från omsättningskapitalets systematiska ök— ning under prognosperioden utgör unge- fär en tredjedel av totala efterfrågan, medan investeringarna svarar för res- ten. Denna'relation skiljer sig ej- nämn- värt från motsvarande medeltal för den historiska perioden 1950—1963. Den ex- terna finansieringens andel av totalfi- nansieringen växer däremot _- som vän- tat —— och ligger under prognosperioden i medeltal över den historiska periodens medeltal, 10 procent.
Efter det att prognoskalkylen slut- förts har industrisektorns faktiska ex- terna upplåning på den organiserade kreditmarknaden kunnat sammanställas för åren 1964 och 1965. Dessa uppgifter ger oss alltså en möjlighet att jämföra långsiktsprognosens årsdata med det faktiska utfallet för dessa år.
Under år 1964 visar sig den faktiska upplåningen ligga under det prognosti- cerade behovet, varför detta år en viss press på den industriella likviditeten sannolikt var för handen. År 1965 där-
Tabell 2: 6. Industrins externa finansie- ring åren 1964 och 1965 Miljoner kronor, löpande priser _
1964 1965 ' Aktietinansiering (kon- ' ' - tantbetalningar). . . . _. . 220 430 Obligationer och för- . . lagsbe'vis (netto) ..... 260 740 Hos försäkringsbolag ' ' (direkt nettoupplå- 4 . : ning) ...... . ....... -- 10 . _80 4 Hos affärsbankerna1 ' * (netto). . . . . . .» ...... , 290 . 350 (A) ............... '. . . 760 1 600 (B) Enligt prognoskal— kylen med korri- gering= för prisför- ändringar under "åren 1964 och 1965 ' 1 200 1 000 Differens (A — B) ...... - 440 600
1 Gäller endast företag med mer än 50 an— ställda. Uppgifterna är ej interpolerade enligt den metod som använts i tabellerna 1: 1A_D för perioden 1950—1963 utan avser skillnaden mellan stockuppgifter i november månad enligt Svenska Bankföreningens statistik. 2 Korrigeringen har utförts enligt uttrycket (II: 30) i avsnittet 2: 3's tekniska exkurs.
Källor: Svenska Bankföreningen, Statistiska centralbyrån samt Kungl. Patent- och Regi— streringsverket.
emot ligger den faktiska upplåningen omkring 600 miljoner kronor Över den prognosticerade. En samtidig kraftig lageriippbyggnad detta är antyder dock att en väsentlig del av »överupplåning- en» kan ha erfordrats för investeringar i denna typ av omsättningstillgångar. Endast en mindre förbättring av den mot slutet av år 1963 pressade industriel- la likviditetspositionen (se tabell 129, sid. 223) bör därför ha inträffat under år 1965.
Tabellen 2: 6 visar den faktiska indu— striella externfinansieringen åren 1964 och 1965 fördelad på upplåningstyp, samt vår prognoskalkyl omräknad i löpande priser. Vi observerar hur den industriella kreditexpansionen i affärs- bankssystemet fortsätter (se tabell 1: 4, sid. 213) även under dessa år sam- tidigt som den direkta upplåningen hos försäkringsbolagen ej ökar nämn- värt. Den industriella externfinansie- ringens kontraktion år 1964 jämfört med åren 1962 och 1963 (se tabell 1: 1A) sam— manfaller med investeringsverksamhe- tens minskning detta år trots omsätt- ningstillgångarnas kraftiga uppbyggnad, medan den ökande externfinansiering- en är 1965 sammanfaller med den då återigen expanderande investeringsverk- samheten. I tabell 2: 6 ser vi också att omslutningens ökning 1965 i huvudsak kan hänföras till posterna aktiefinansie— ring och upplåning mot obligationer och förlagsbevis, finansieringsformer som vi i det föregående (se exempelvis sid. 218) haft anledning att samman- koppla med just investeringsverksam- hetens och industrisparandets utveck— ling.
En ytterligare belysning av omfatt- ningen av industrisektorns framtida ex— terna finansieringsbehov erhålles om detta relateras till den organiserade kre- ditmarknadens totala omfång och för- väntade expansion, samt om en motsva-
17—614823
rande jämförelse göres mellan den histo- riska perioden och prognosperioden.
I tabell 2: 7 har industrisektorns pro- centuella andel av den organiserade kre- ditmarknadens långfristiga resp. totala utlåning redovisats. Uppgiften för år 1970 avser det i tabell 2: 5 framkalkyle- rade externa finansieringsbehovets (al— ternativ »D») procentuella andel av en på annan plats i denna utredningl ut— förd prognos för hela den organiserade kreditmarknaden. Definitioner och de- taljer i övrigt framgår av tabellens an- märkningar:
Från tabell 2: 7 kan observeras hur industriandelen från den relativt höga nivån åren 1960—1963 uppvisar en på- taglig tendens att sjunka fram till år 1970. 0111 vi överblickar hela den histo— riska perioden från 1955 blir dock den- na »tendens» omvänd. 1970 års industri- andel 50111 den räknats fram ligger en- ligt tabellen betydligt över medelvärdet för perioden 1955—1959. Sett ur det »långtidsperspektiv» som hela perioden 1955—1964 representerar har vi därför svårt att tala om ett ökat »krav» på den organiserade kreditmarknadens resurser för att långtidsutredningens investe- rings- och produktionsprognos skall kunna realiseras under perioden 1965— 1970. Jämfört med perioden 1955—1959 förväntas en höjning av det industriella kreditmarknadsutnyttjandet inträffa. Jämfört med perioden 1960—1964 en mindre sänkning.
Vid tolkningen av dessa kalkylresul— . tat måste två omständigheter särskilt beaktas. För det första representerar den ovannämnda totala kreditmarknads- prognosen (nämnaren i rad B's värde för år 1970 i tabell 2: 7) en summering av ett flertal ekonomiska sektorers »finansefterfrågan» på den organisera- de kreditmarknaden. Industriföretagen
1 Se Bilaga 1, tabell J samt tillhörande text.
Tabell 2: 7. Industrins upplåning pa” den organiserade kreditmarknaden i procent av dennas totala omfång. (A) resp. industrins långfristiga upplåning i procent av motsva— rande total (B)
1955 1956 | 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 | 1964 | 1970 (A) ....... 8 8 3 5 4 15 20 21 10 8 (9) (B) ....... 7 9 s 9 10 10 14 17 9 6 _
Anm. Industrins långfristiga externa finansiering utgöres av upplåningen mot obligationer och förlagsbevis (netto), hos försäkringsbolagen (netto) samt på aktiemarknaden (kontantbetal— ningarna). Om affärsbankskrediternas nettoförändring adderas till detta erhålles totalen.
Den organiserade kreditmarknadens omfång representerar vad nämnaren i (B) (den långfristiga kreditgivningen) beträffar av nettoförändringen i utestående stock långfristiga obligationer och förlagsbevis samt reverslån (exkl. affärsbankernas) och aktiemarknadens kontantbetalningar. Nämnaren i (A) (dvs. den organiserade kreditmarknadens totala kreditgivning) erhålles om till detta adderas även förändringen i utestående stock skattkammarväxlar, korttidslån och kort- fristiga obligationer samt affärsbankernas och riksbankens direkta lån m. m. Se vidare Riks— bankens årsbok, exempelvis år 1965, s. 16 —17.
Uppgifterna för år 1970 avser alternativ »D» i tabell 2: 4. Vad totalen (nämnaren) beträffar, se kommentar i texten.
har härvid kommit att ingå i en betyd- ligt större grupp kallad »företagssek- torn», vars beräknade finansierings- efterfrågan -— efter en metod, som av- viker från den här tillämpade — tyder på en högre industriell kreditefterfrå- gan än vad som framkommit i vår kal- kyl. För det fall denna karakteristik kan betraktas som tillämplig även på övriga sektorskalkyler synes det rim- ligt att vänta sig att en väsentligt lägre totalefterfrågan skulle ha erhållits med vår metod, varför även industriandelen bör ha höjts vid fullt jämförbara pro- gnosmetoder.1
För det andra bygger den ovan refe- rerade totalprognosen på ett explicit hänsynstagande till AP-fondernas för- väntade tillväxt. Härvid har bl. a. förut- satts att incidensen av den successiva upptrappningen av tilläggspensionsav- gifterna till en del kommer att falla på företagarna i form av minskade vinst- marginaler. Vidare har det vid prognos- framskrivningen nyttjade antagandet om »vinstmarginalernas» utveckling un- der prognosperioden i princip varit medeltalet av de historiskt registrerade under 60-talets första hälft vilka ligger lägre än i det i denna bilagas speciella
kalkyl för industrisektorn tillämpade2 marginalantagandet för prognosperio— den. De två prognoskalkylerna måste därför med nödvändighet avvika från varandra.
För att närmare undersöka prognos— utslagets känslighet för en från den historiska observationsperioden trend- mässigt avvikande utveckling hos spa-
utfördes en
randemarginalerna
alternativ kalkyl varvid kvoten mellan bruttosparandet och omsättningen (brut- tointäkterna) under 4-årsperioden 1960 _1963 antogs definiera den konstanta sparandemarginalen för prognosperio- den. Detta antagande tillämpades på den »blandade» prognoskalkylen (varianten »D» i tabell 2: 4). Eftersom sparande- marginalerna åren 1960—1963 ligger något lägre än observationsperiodens vägda medeltal (se tabell 1: 6) erhålles jämfört med tabell 1:4's prognosalter- nativ »Du» ett med ca 1500 miljoner kronor (1963 års priser) höjt externt
1 Se bilaga 1, kapitel 3. 2 Nämligen »sparandemarginalens» medel— värde under perioden 1950—1963 (se uttrycket II: 15). Se även sid. 219.
finansieringsbehov till ca 6 800 mil- joner kronor för hela perioden 1966—— 1970. Denna ökning resulterar i sin tur i en höjning av industrins utnyttjande— krav på den totala kreditmarknadens resurser till strax under 11 procent år 1970 (se tabell 2: 7).
I kapitel 1 påpekades att industriföre- tagens aggregerade sparande plus läng- fristiga externa upplåning ej något »historiskt» år understigit 100 procent av investeringsutgifterna. Detta talar för att en väsentlig del därav kunnat täcka även den systematiska höjningen av omsättningskapitalet, som samtidigt inträffat och/eller _ vilket i princip bör vara samma sak —— kunnat utnyttjas för en »reservuppbyggnad» av finansiella tillgångar.
Från tabell 2: 4 ser vi exempelvis att den kortfristiga externa industrifinan- sieringen _ representerad av affärs- banksupplåningen netto — i medeltal under tioårsperioden 1950—1960 hållit sig kring 15 procent av den totala ex- ternfinansieringen. Trots den markerade förändringen från och med år 1961, som höjde affärsbanksandelen åren 1961—— 1963 till drygt 30 procent, represente- rar fortfarande den långfristiga finan- sieringen på obligations- och aktiemark- naden samt hos försäkringsbolagen över 2/3 av totalen.
Man kan fråga sig om de långfristiga krediternas dominans i den externa fi- nansieringen är en situation att räkna med även i framtiden. För det fall att den systematiska, långsiktiga uppbyggnaden av omsättningstillgångar som följer med en expansionsprocess, ur finansierings- synpunkt betraktas på samma sätt som
investeringar i materiella anläggnings- tillgångar skulle detta på grundval av de tidigare redovisade empiriska resul- taten åtminstone i viss utsträckning för— väntas vara en rimlig förmodan. Härför talar vidare det faktum att en ökande kortfristig finansiering av långsiktiga åtaganden ur likviditetssynpunkt från företagens sida bör innebära ett ökat risktagande och följaktligen även bör inverka dämpande på lusten att expan- dera. En rimlig bedömning synes där— för vara att den långfristiga externfi- nansieringens dominans kommer att bi- behållas även under prognosperioden. Detta skulle i så fall betyda att en vä- sentlig del av »externfinansieringskra- vet» i diagram 2: 1 kan förväntas rikta sig mot kapitalmarknadens långfristiga krediter.
Våra tidigare resultat antyder risken av att en planerad expansionstakt som går utöver de egna sparanderesursernas ram kanske ej realiseras om möjlighe- terna till långfristig finansiering strypes åt. Eftersom långtidsutredningens reala prognos enligt våra beräkningar impli— cerar ett något ökat externfinansierings— kravl föreligger alltså under prognos- perioden en något ökad »känslighet» för statsmakternas kapitalmarknadspo- litik jämfört med exempelvis 50-talet. »Känsligheten» hänför sig härvid till möjligheterna eller incitamenten att verkställa rapporterade expansionspla- ner. Vi kan kalla detta ett »finansiellt bivillkor» för den planerade industriella expansionen.
1 Se tabell 2: 5 samt diskussionen på sid. 251.
BILAGA 3
AP-systemets utgiftsmekanismroch fondbildning1 Av fil. lic. Leon Rappaport
1 Materialet till denna bilaga har hämtats från en avhandling i ämnet statistik med titeln »Kapitalbildning och befolkningsrörelse» (av Leon Rappaport), som under början av 1967 skall ventileras vid Uppsala universitet. För närmare detaljer beträffande metodredovisning och tabellmaterial hänvisas till detta arbete.
I första avsnittet av denn-a bilaga disku- teras de olika elementen i beräknings— metodiken: befolkningsprognosen, an- slutningsfrekvenser, pensionsgrundande inkomster och realinkomstantaganden. Resultaten redovisas i form av utgifts- prognoser för 1963—2010. I avsnitt 2 diskuteras vissa problem i samband med det »reala taket» för den pensionsgrun- dande inkomsten. Avsnitt 3 innehåller beräkningar av uttagsprocenten vid va- rierande antaganden bl. a. om storleken av en buffertfond.
'Vid den här i fortsättningen utförda prognosen för ATP-systemets utbetal- ningar har använts följande utgångs- punkter: a) bestämmelserna i lagen om ATP rörande utgifter som har översatts till försäkringsmatematiska formler; b) en beräkning av antalet till ATP anslut- na på grundval av RFV:s redogörelse av år 1963; c) befolkningsprognosen fram till år 1980 enligt SCB och för perio- den 1980—2010 en ny prognos baserad på data och publicerade uppgifter från SCB; d) försäkringsmatematiska form- ler som tillämpats på befolkningstabel- lerna för ATP-anslutna män och kvin- nor.
Härigenom har erhållits antalet per- soner berättigade till olika pensionsfor- mer vid olika framtida tidpunkter. För beräkning av storleken på ålderspen- sionen och förtidspensionen har fast- ställts pensionsmatriser innehållande storlekar för pensionen för män respek- tive kvinnor för olika åldrar och för
1. Beräkningsmetodiken
olika är efter ATP-starten. I några fall måste beräkningarna utföras på grund- val av särskilda antaganden emedan nödvändiga statistiska data ej varit till— gängliga. Exempelvis existerar inte någ— ra data rörande fördelningen av famil- jer med barn under 19 år; inte heller några data rörande antalet faderlösa, moderlösa samt föräldralösa barn; det finns inte heller några data rörande an- talet barnlösa änkor respektive änkor med ett eller flera barn; det finns inga data rörande fördelning av änklingar med avseende på antalet barn o.s.v. ATP-lagen innehåller emellertid be— stämmelser rörande storleken på pen- sioner i ovan nämnda fall. Vid progno- sens fastställande måste man därför framskriva antalet berättigade till re— spektive pensionsformer.
Alla beräkningar har utförts i pen- sionspoäng och inte i kronor. Beräk- ningarna har utförts av Uppsala Data— central, där också hela materialet finns tillgängligt i form av program, hålkort o.s.v. Vi har bearbetat några varian- ter av prognosen, t. ex. fyra alternativ för realinkomstökningen (0, 3, 4, 5 pro- cent per år). Vi har bland annat anta— git, att antalet förvärvsarbetande kvin- nor inte ändras. Det kan emellertid vara av intresse att se hur prognosen för ATP-systemet kommer att föränd- ras, om man antar att antalet förvärvs- arbetande kvinnor kommer att öka i enlighet med ett visst antagande, t.ex. 1, 2 eller 3 procent per år. Datama-
skinsbearbetningen av prognosen för ATP gör det möjligt att erhålla en pro- gnos för varje ändring av gjorda anta- ganden samt vid införande av nya. I det första fallet är problemet likvärdigt med ändring av en sifferkoefficient i ett färdigt program, varefter en ny prognos kan erhållas omgående. I det andra fallet måste man införa ändring— ar i själva programmet, varvid man dock rent principiellt kan erhålla re- sultat lika snabbt.
1 .1 . Befolkningsprognosen
Tabellerna 1: 1 och 1:2 illustrerar be- folkningsutvecklingen enligt progno- sen. Antalet manliga och kvinnliga pen- sionärer växer under perioden 1965— 1990 för att sedan sjunka under perio- den 1990—2010. Antalet barn i åldern 1—15 år växer först snabbt under pc- rioden 1965—1985 och sedan endast mycket långsamt. Antalet av såväl män som kvinnor i åldern 16—65 år växer
Tabell 1:1. Åldersfördelning 1965—2010
Män. 1 OOO-tal 0—15 16—66 67—94 Summa Ar
Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent 1965 .......... 889 23,2 2 563 66,9 378 9,9 3 830 100,0 1970 .......... 943 23,4 2 659 66,0 425 10,6 4 027 100,0 1975 .......... 1 022 24,4 2 692 64,2 476 11,4 4190 100,0' 1980 .......... 1 094 25,2 2 717 62,4 537 12,4 4 348 100,0 1985 .......... 1 185 26,5 2 739 61,1 556 12,4 4 480 100,0 1990 .......... 1 189 25,9 2 845 61,8 568 12,3 4 602 100,0 1995 .......... 1 203 25,4 2 991 63,1 544 11,5 4 738 100,0 2000 .......... 1 236 25,3 3 146 64,3 508 10,4 4 890 100,0 2005 .......... 1 257 25,0 3 294 65,4 486 9,6 5 037 100,0 2010 .......... 1 272 24,5 3 409 65,7 508 9,8 5 188 100,0
Tabell 1:2. Åldersfördelning 1965—2010 Kvinnor. 1 OOO-tal 0—15 16—66 67—94 Summa År '
Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent 1965 .......... 841 21,9 2 534 66,0 465 12,1 3 840 100,0 " 1970 .......... 893 22,1 2 610 64,7 534 13,2 4 037 100,0 1975 .......... 970 23,1 2 624 62,5 606 14,4 4 200 100,0 , 1980 .......... 1 037 23,8 2 636 60,5 682 15,7 4 355 100,0 1985 .......... 1 134 25,3 2 646 59,1 700 15,6 4 480 100,0 '. 1990 .......... 1 151 25,0 2 730 59,3 721 15,7 4 602 100,0 1995 .......... 1 179 24,9 2 848 60,1 711 15,0 4 738 100,0 2000 .......... 1 219 24,9 2 984 61,1 687 14,0 4 890 100,0 2005 .......... 1 237 24,6 3 124 62,0 676 13,4 5 037 100,0 2010 .......... 1 240 23,9 3 232 62,3 716 13,8 5 188 100,0
långsamt under perioden 1965—1985 och sedan mycket snabbare. På grund av denna utveckling förändras relatio- nen mellan antalet personer i den ak- tiva åldern 16—66 år och antalet pen- sionärer på sätt som framgår av ta— blån nedan. Denna proportion minskar för såväl män som kvinnor under pe- rioden 1965—1985 för att sedan börja växa och år 2010 uppnår den för män nästan samma nivå som år 1965.
Relation mellan antalet personer 1 aktiv ålder och antalet pensionärer
År Män Kvinnor 1965 ......... 6,8 5,4 1970 ......... 6,3 4,9 1975 ......... 5,7 4,3 1980 ......... 5,1 3,9 1 985 ......... 4,9 3,8 1990 ......... 5,0 3,8 1995 ......... 5,5 4,0 2000 ......... 6,2 4,3 2005 ......... 6,8 4,6 2010 ......... 6,7 4.5
Den använda'prognosmekanismen har prövats på en' historisk utveckling för beräkning av'ATP-utgifterna vid full utbyggnad. Vi har antagit att ATP starta- de 1912 och att den således är fullt ut- byggd år 1962. Vi har på så sätt kun— nat använda kända värden på konsu— mentprisindex och realinkomstökning samt förändringar i befolkningsstruk- turen. Den pensionsgrundande inkoms- ten för år 1962 är känd. Antalet folk- pensionärer av olika kategorier är ock— så känt. Uppgiften är således att med hjälp av vårt system uppskatta anslut- ningsprocenten till ATP samt att fast- ställa storleken på förtidspension och ålderspension. Därefter jämföres dessa med det faktiska »utfallet». Detta senare har beräknats på grundval av data rö— rande ATP:s treåriga verksamhetspe-
265
Tabell 1: 3. Uppskattning av totala utgifter vid full utbyggnad av ATP är 1962
An- . . slut- Miljo- . . ner Pro- Penstonsform nings- k t pro- ro- cen nor cent Ålderspensioner ..... 2 202,7 64,3 därav: män ............. 66,5 2012,2 kvinnor .......... 10,5 190,5 Förtidspensioner . . . . 335,7 9,8 därav: män ............. 50,0 280,3 kvinnor .......... 20,0 55,4 Sjukbidrag ......... 59,2 1,7 därav: män ............ 81,7 50,8 kvinnor .......... 33,4 8,4 Änkepensioner ...... 741,0 21,6 därav: barnlösa änkor i åldrarna 18—65 år 91,1 123,3 barnlösa änkor i åldrar över 65 år . . 66,5 430,4 änkor med barn. . . 91,1 187,3 Barnpensioner ...... 90,4 2,6 därav: faderlösa barn . . . . 73,9 moderlösa barn . . . 16,5 Summa 3 429,0 100,0
riod, publicerade av RFV. Beräkning- arna visar att den uttagsprocent som är nödvändig för täckande av ATP:s ut- gifter, utan fondbildning och vid real- inkomstökning lika med 0, är 11,6 pro- cent.
De pensionsgrundande inkomsterna utgjorde år 1962 29500 miljoner kro- nor. De sammanlagda utgifterna skulle år 1962 vid fullt utbyggd ATP utgöra 3 429,0 miljoner kronor. (Jfr tabell 1: 3). Uttagsprocentcn skulle då vara:
3 429,0
___—.— = 11,6 0 29 500,0 A)
I förhållande till pensionsgrundande inkomst jämte basbelopp skulle uttags- procenten utgöra 8,1 procent.
Med hjälp av prognosmekanismen har
vid samma antaganden, d v. 5. vid real- inkomstökning 0 procent samt utan fondbildning, erhållits värdet 11,52 pro- cent.
Beräkningen är byggd på grundval av data, som gäller dels antalet till ATP anslutna män och kvinnor under perio- den 1960—1962, dels antalet genomsnitt- liga tillgodoräknade pensionspoäng för män och kvinnor i åldern :::, 16 Sx S 65 under samma period. Diagrammen 1 :1—3 illustrerar dessa data.
I den. ovan anförda uppskattningen har enligt antagandet de personer som varit anslutna till ATP en oförkortad pension. Medeltalet tillgodoräknade pen- sionspoäng har beräknats för en period
av 30 år. Enligt lagen räcker det med att ha tillgodoräknade pensionspoäng för ett år för att erhålla ålderspension eller förtidspension. Det är givetvis klart att det kan existera ett betydande antal ålderspensionärer och förtidspen- sionärer med avkortad pension samt mindre antal genomsnittliga tillgodo- räknade pensionspoäng än medeltalet vid full pension. Om man skulle ta hän- syn till alla ålderspensionärer och för— tidspensionärer, som någonsin haft till- godoräknade poäng för minst ett år, skulle anslutningsprocenten för samt— liga pensionsformer vara större än den enligt de antaganden som anförts i den ovan redovisade uppskattningen, medan
Diagram 1: 1. Till ATP anslutna män och kvinnor i procent av samtliga inom åldersgrupperna 16—65 år
_1950 - -— - 1961 1961
100,0 _ 96.0 _ 92.0 _
83.0 _
M=män K=kvlnnor
o| | | | | | | | | | | | | | | 16 18 20-11 24 26 2.0 30 32 34 36 35 60 42 54
| | | | | | | | 1.6 AB 50 52 54 56 58 60 67. . 66Ålder
den genomsnittliga utgiften för såväl ålderspension som förtidspension skul- le vara mindre än den ovan beräknade.
För att uppskatta den övre gränsen för ATP:s utgifter, och således även den övre gränsen för uttagsprocenten vid fullt utbyggd ATP har nedan be- räknats ATP:s sammanlagda utgifter vid antagandet att anslutningsprocenten för ålderspensionärer och förtidspensionä- rer är samma som procenten av män och kvinnor anslutna till ATP samt att det genomsnittliga antalet tillgodoräk- nade poäng utgör ett genomsnitt för 30 år beräknat enligt lagens föreskrifter. Tabell 1:4 innehåller beräkningarnas
resultat. Den övre gränsen för uttags- procenten vid fullt utbyggd ATP blir då:
4 718,23 29 500,0
Om vi betecknar uttagsprocenten med 11, kan vi skriva 16,0 % > u; 11,6 %
= 16,0 %
Prognosen för pensionsgrundande in- komster har gjorts på grundval av ovan- nämnda data. Vi har beräknat den ge-
Diagram 1: 2. Intiänade medelpoäng i åldersgrupperna 16—65 år av till ATP anslutna män och kvinnor
Medel- , "60 poäng (_ ' - - - - 1961
1962
3.15— :.11 — 2.99 — 2.56 — 1.7: — 1.60 — 1.47 » 2.34 — 2.21- 2.03 _ 1.96 » 1.52 » 1.59 » 1.55 — 1.4; — 1.30 — 1,17 — 1.04 _ 0.91 — 0.73 — o.ss — 0.51— 11.39 — 0,16 — l'
0.13—
M=min
K=kv|nnor
I | 0.|||||1|.|||||| ||||| | 1618202214161830323436384041444648SOSZSLSéSBbOélU—båÅr
Diagram 1:3. Befolkningspyramid år 1962 för den ATP-anslutna resp.
icke anslutna delen av befolkningen i äldersgrupperna 16—65 år
K.:nnur
Tabell 1:4. Maximiberäkning av totala utgifter
Anslutnings- Miljoner
Pensionsform procent kronor Procent
Ålderspensioner ............................... 3 085,2 därav: män ................................. 81,7 2 472,1 kvinnor .............................. 33,4 613,1 Förlidspensioner .............................. 55 0, 6 därav: män ................................. 81,7 458,1 kvinnor .............................. 33,4 92,5 Sjukbidrag ................................... 74,0 därav: män ................................. 81,7 63,5 kvinnor .............................. 33,4 10,5
Änkepensioner ........................... . . . . . 918,9 därav: barnlösa änkor i åldrar 16—65 år ........ 91,1 123,3 barnlösa änkor i åldrar över 65 år ....... 91,1 608,3 änkor med barn ....................... 91,1 187,3
Barnpens toner ................................ 89, 6 därav: faderlösa barn ......................... 73,1 moderlösa barn ........................ 16,5
65,4
1,6
19,5
1,9
nomsnittliga anslutningsprocenten för män och kvinnor i åldern 16—65 år för åren 1961 och 1962 och antagit att mot- svarande tal är konstanta. På grundval av detta antagande har vi beräknat en anslutningsmatris för män och kvinnor under perioden 1963—2010.
Vid beräknandet av pensionsgrundan- de inkomster vid olika alternativ för realinkomstutvecklingen (R i procent per år) har vi sedan fastställt matriser för intjänta poäng för män och kvinnor i åldern a:, t år efter ATP:s start. Därvid har vi utgått ifrån det genomsnittliga antalet intjänta poäng under åren 1961 _1962. Om vi betecknar detta genom- snitt för en person i åldern 1: med P,,1 så blir antalet intjänta poäng i cell
Utgifterna har beräknats årsvis för pe- rioden 1963—2010 för fyra värden på realinkomstökning R i procent per år: R=0, R=3, R=4, R=5. Tabell 1:5 visar de sammanlagda årsutgifterna för vart tredje år under övergångsperio- den d.v.s. 1963—2010.
Om vi antar att antalet berättigade till olika pensionsformer under perioden 1993—2010 förblir konstant, kommer ut- gifterna, vid en realinkomstökning lika med noll att år 2010 vara nästan lika med utgifterna år 1993. Utgifternas till— växt under perioden 1993—2010 föror- sakad av befolkningsökningen utgör:
1 040 046 — 946 463
_ O 946 463 _ 9'9 Å)
För att eliminera befolkningsökning- ens inverkan har vi minskat utgifterna år 2010 med 10,0 % och har då erhållit följande värden för R : 3 %, R : 4 %, R : 5 %:
90 X 2 053 966
sionsgrundande inkomster årsvis för R > 0 har erhållits genom att multipli— cera cellvis matrisen för de till ATP anslutna, för åren 1963—2010, med ma- trisen för intjänta poäng för samma period och genom att sedan addera den från multiplikationen erhållna matrisen
! | (a:, t) : P,, = 12,1. (1 + R)t-1 3 6,5. Pen-
radvis. T_ 1 848 569 . . . . (R _ 3) Tabell 1:5. Sammanlagda utgifter i poäng Poäng Index
År
n:o n=3 R=4 ] R=5 n:o R=3 R=4 R=5 1963 6 535 "6 535 6 535 6 535 100 100 100 100 1966 39 985 40 544 40 785 41 028 100 101 102 103 1969 101 337 105 606 105 962 109 341 100 104 105 108 1972 188 492 203 081 209 184 215 765 100 108 111 114 1975 302 901 338 088 353 580 370 144 100 112 117 122 1978 445 393 516 120 548 541 583 838 100 116 123 131 1981 596 317 718 298 778 158 842 623 100 120 130 141 1984 711 506 891 142 983 791 1 078 075 100 125 138 152 1987 813 390 1 064 436 1 195 274 1 319 822 100 131 147 162 1990 896 014 1 230 827 1 399 792 1 550 319 100 137 156 173 1993 946 463 1 369 911 1 570 058 1 731 009 100 145 166 183 1996 972 131 1 487 508 1 708 536 1 863 440 100 153 176 192 1999 984 010 1 596 428 1 822 967 1 963 430 100 162 185 200 2002 985 096 1 696 013 1 910 070 2 032 410 100 172 194 206 2005 993 038 1 811 825 2 002 840 2 106 826 100 182 202 212 2008 1 011 194 1 939 724 2 109 351 2 192 323 100 192 209 217 2010 1 040 046 2 053 966 2 209 685 2 279 782 100 197 212 219
Å Ökning med fast tak Ökning med rörligt tak I' R=3 R=4 | R=5 R=3 R=4 R=5 1993 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 1994 101,8 102,0 101,6 103,0 104,0 106,0 1995 103,7 103,9 103,2 106,1 108,2 110,2 1996 105,7 105,9 104,7 109,3 112,5 115,8 1997 107,7 107,8 106,2 112,6 117,0 121,5 1998 109,7 109,6 107,6 115,9 121,6 127,6 1999 111,9 111,5 108,9 119,4 126,5 134,0 2000 144,1 113,3 110,2 123,0 131,6 140,7 2001 116,4 115,0 111,5 126,7 136,9 147,8 2002 118,7 116,7 112,6 130,5 142,3 155,1 2003 121,2 118,4 113,8 134,4 148,0 162,9 2004 123,5 119,9 114,8 138,4 154,0 171,0 2005 125,8 121,3 115,7 142,6 160,1 179,6 2006 127,9 122,7 116,6 146,8 166,5 188,6 2007 129,9 123,9 117,3 151,3 173,2 198,0 2008 132,0 125,2 118,0 155,8 180,1 207,9 2009 133,7 126,1 118,5 160,5 187,3 218,2 2010 134,9 126,6 118,5 163,5 194,8 229,2 2 : .. . 90 X 2 09 685 = 1 988 717 . . . . (R : 4) Tabell 1 6 ger alltså en forsta b.lld av 100 utgifternas beroende av utbetalningar- nas maximering i samband med ATP:s 90 X 2 279 782 = 2 051 804 . _ _ _ (n = 5) tak. Tabellen innehåller bland annat
100
Genom att förfara på ett analogt sätt för att eliminera befolkningsökningens inverkan, erhåller vi de beräknade ut- gifterna årsvis under perioden 1993— 2010. Vänstra delen av tabell 1:6 visar för 3-årsperioder hur utgifterna påver- kas av den renodlade inkomstutveck- lingen.
Om utgifterna vid de olika realin- komstökningarna skulle växa i takt med motsvarande procenttal R utan restrik- tionen (1 +R)i'1 56,5 kommer de att under perioden 1993—2010 utvecklas som framgår av högra delen av tabell 1 : 6.
följande data, som redovisas i nedan- stående tablå.
Utg—ifternas tillväxt med fast respek- tive rörligt tak går 1993—2010 i mot— satta riktningar vid en stegrad realin- komstökning. Orsaken är att ju större realinkomstökningen är, desto snabba— re når, vid fast tak hos ATP, den maxi- merade utgiften sin övre gräns. Denna fråga om innebörden av »taket» för den pensionsgrundade inkomsten disku- teras ytterligare i följande avsnitt.
Realinkomstökningen påverkar inte i någon större utsträckning den procen- tuella andelen av olika pensionsformer i sammanlagda utgifter. Detta framgår av tablån å följande sida.
Utgifternas tillväxt under perioden 1993—2010
B = 3 procent | B = 4 procent R = 5 procent Enligt prognosen ........... 134,9 126,6 118,5 Enligt formeln (1 +R)'£——1 . . . 163,5 194,8 229,2
4 R=5
0! 0 0 1 0, 6 M 0 1 H 1 0 | 2 3 0,7,32,8> 0, = 79192 0 R 6 1 0 1 0 8|7..2,7,6, 0, __ 78192 0 6 1 0 H 1 5 A..,ApJGyÖ 0, = 98182 0 6 1 0 B 1 4 0..7..2:5|6| 0; __ %81w2 M 3 9 R 1 9 | 1 3 932.330, = 78102 0 H 6 2 0 1 0 0,2,0|6,2y 0, __ 17182 0 7 0 B 1 ””nu” 3 . . . . ” m n _ ” n _ m . . . . . u . . . . . S 0 _unnu : | . n . . S n u n ” H . 0 . ” ...s. .n. . u . n no . . . 0 0.9. .nn P .mngmo neasg eprnn deee mdmpp .] e Ctkkn 10.—run... 1.0.1 a ÅFSÄB
2. ATP och realinkomstökning
Enligt lagen om ATP är de försäkrade berättigade till tilläggspensionen en- dast inom ramen för deras pensions- grundande inkomst. Gränserna för den pensionsgrundande inkomsten är fast- ställda mellan basbeloppet och 7,5 gång- er basbeloppet. Enligt lagen om ATP är detta tak konstant. Vi skall nu närmare undersöka hur detta tak påverkar för- delningen och storlekarna av de pen- sionsgrundande inkomsterna.
Låt oss indela ATP—taket i 15 inkomst- klasser för inkomst beräknad i poäng, nämligen: 0; 0,01—0,049; O,50—0,99; . . . 6,00—6,49; ; 6,50. Låt oss ta i be- traktande männens respektive kvinnor- nas fördelning år 1962 enligt dessa in- komstklasser. (Jämför Allmän försäk- ring 1963, tabell 14—6a och 14—6b.) Låt oss beräkna för olika är denna för- delning i procent av det totala antalet män respektive kvinnor.
År 1980 tillgodoräknade 6,0 poäng motsvarar, vid 4 procents realinkomst- ökning per år, 2,96 tillgodoräknade poäng år 1962; 6,50 tillgodoräknade poäng 1980 motsvarar 3,21 poäng är 1962. På så sätt motvarar poänginkomst- klass 6,00—6,50 år 1980 poänginkomst- intervall 2,96—3,21 år 1962. Det är en- dast aritmetiska relationer som beräk- ningen avser vilket medför att poäng-
klassen 6,00—6,50 år 1980 och poäng— intervall 2,96—3,21 år 1962 omfattar samma personer. Om vi således har be- räknat den procentuella andelen av personer i poänginkomstklassen 2,96— 3,21 är 1962 kan vi fastställa den pro— centuella andelen av personer i poäng- inkomstklassen 6,00—6,50 år 1980. Det är nämligen samma procenttal. De som 1962 låg i en poänginkomstklass över 3,21 kommer att 1980 gå över »taket» och stanna i den högsta klassen. Den så erhållna pensionsgrundande totalin- komsten kan jämföras med den som skulle uppkommit om taket varit real- indexerat.
Vi anger i tabell 2: 1 i 5-årsintervall pensionsgrundande inkomstens utveck- ling undcr 30-årsperioden 1962—1992 för män och för R : 4.
Kolumn 2 innehåller pensionsgrun- dande inkomst beräknad med hänsyn till omflyttningar mellan inkomstklas- serna förorsakade av realinkomstökning 4 procent per år. Kolumn 3 innehåller pensionsgrundande inkomst år 1962 ökat med 4 procent per år. Talen i ko- lumn 3 betecknar således pensionsgrun- dande inkomst sådan som den skulle vara årsvis om den stannade inom ATP:s tak och inte skulle minskas ge- nom flyttningar över taket. Kolumn 4 anger förhållandet mellan talen i ko- lumn 2 och 3; procenttalen betecknar krympning av pensionsgrundande in- komst förorsakade av realinkomstök- ning i kombination med fast tak. Pro-
Tabell 2:1. Krympningseffekt (R = 4)
Pensionsgrundande Procent av inkomst i 1 000 poäng 552521: illn- antalet män År Krympning i 13 . g med pensions— t procent (23) dande inkomst grundande Vid omflytt— Vid realindex— ' lika med inkomst över under taket erat tak 7,5 basbelopp ATP:s tak 1 2 3 4 5 6 1962 ..... 5 442 5 442 100,0 12,6 4,2 1972 ..... 7 917 8 055 98,3 24,8 11,4 1977 ..... 9 144 9 800 93,3 34,6 18,3 1982 ..... 10 455 11 923 87,7 48,0 28,5 1987 ..... 11 807 14 508 81,4 63,4 41,2 1992 ..... 13 118 17 648 74,3 76,7 52,8
centtalen i kolumn 5 betecknar den de- len av pensionsgrundande inkomst som är lika med 7,5 basbelopp. Kolumn 6 in- nehåller antalet män med inkomster som ligger utöver ATP:s tak.
År 1992 kommer de pensionsgrundan- de inkomsterna atrt krympas till 74,3 procent (kolumn 4). Detta betyder att hela ATP:s system såväl när det gäller inbetalningarna som utgifterna år 1992 vid 4 procents realinkomstökning per år relativt sett kommer att minskas med 25,7 procent (1. v. 5. med en fjärde-
Frekvens i %
Diagram 2: 1. Loga— 1100] ritmisk normalfördel-
ning för anslutnings- 14,00 .
frekvenser för män
1962, 1980 och 1992 m,, _ M 10.00 * 3.00 — 6.00 " 4.00 2,00 om '
del. Den del av pensionsgrundande in- komster som är lika med 7,5 basbelopp kommer är 1992 att utgöra 76,7 procent av den sammanlagda pensionsgrundan- de inkomsten mot 12,6 procent år 1962. Antalet män med inkomster överstigan- de ATP:s tak kommer är 1992 att utgöra 52,8 procent av samtliga till ATP anslut— na män -mot 4,2 procent år 1962. Diagram 2:1 och 2:2 visar en an- passning av framräknade procentuella fördelningstal till en logaritmisk nor- malfördelningsfunktion. Den yta som
& &
3.15
5.15
| | | | | | | | | 7.25 9.25 11.15 13.15 15.25 17.25 19.15
&, 5 Mcdelpoang | klassen
Frekvens W- 10,00 —
1L,00 —- 12.00 — 10,00 - * Köl" 0.00 _ s_od -
1.00
2,00 -
0.00
Diagram 2: 2. Logarit- misk normalfördelning för anslutningsfrekvenser för kvinnor 1962, 1980 och 1992
| | | | V | | 1.25 3.25 5.25 7.25 9.15 11,25 6,5 Medelpoäng i klanen
avgränsas av kurvan M—62 och x-axeln till vänster om den räta linje som fal— ler vinkelrätt mot :::-axeln och går ge- nom poänginkomstklass 6,50 represen- terar antalet män inom ATP-taket år 1962. Det fält däremot som avgränsas av denna kurva och :::-axeln till höger om den räta linjen (ATP-taket) repre- senterar antalet män utanför taket är 1962. Analoga fält, avgränsade av kur- vorna llt-80 och M-92 representerar an— talet män inom och utanför taket åren 1980 och 1992.
Kurvorna i diagram 2:2 avgränsar fält, som representerar antalet till ATP anslutna kvinnor inom och utanför ATP-taket åren 1962, 1980, 1992.
Diagram 2: 3 visar antalet genomsnitt— ligt tillgodoräknade poäng för män och kvinnor för perioden 1960—2010 vid realinkomstökning R : O, R : 3, R : 4, R : 5 procent per år. Det framgår att år 2010 för R>0 det genomsnittliga antalet tillgodoräknade poäng både för kvinnor och män ligger nära maximum d.v.s. 6,50 poäng. I ett sådant läge
| | | | | 11.25 15.25 17.15
kommer pensionen beräknad på grund- val av den maximala tillgodoräknade poängen d. v. 5. 6,50 inte längre att mot- svara realinkomsterna hos ett betydan- de antal av försäkrade och täcker inte 60 procent av deras genomsnittliga in- komster under de bästa 15 åren utan en betydligt lägre procent. Å andra si- dan omfattar uttagsprocenten endast de försäkrades inkomster inom gränserna för ATP-taket varför inbetalningar till ATP inte motsvarar realinkomsterna hos ett betydande antal försäkrade. Diagrammet belyser från ytterligare en sida det faktum att ATP-systemet, om hänsyn ej tages till realinkomstökning krymper såväl på inbetalnings- som på utgiftssidan.
Tabell 2: 2 visar hur relativa realvärdet av en ålderspension (för R : 4) beror på det utgångsläge (den inkomstklass) pen-
Diagram 2: 3.
Poäng
Genomsnittligt antal tillgodoräknade poäng vid realinkomstökning (R) lika med 0, 3, 4 och 5 procent per år
6.50
6.25—
6.00 —-
5.75*
5.50—
5.254
5.00—
4.75—
I..50 —
4.25 '—
Å.00 A
3.75 —
3.50—
3,25 —
3.004
2.50—
-2.25 —
2.00—
1.75—
—— Män
- - - - Kvinnor
1 1970 1980 1990 1000 2010
Tabell 2:2. Ålderspension år 1962—1.992 i procent av medeltal tillgodoräknade pen— sionspoäng vid 30 poängår samt realinkomstökning 4 % per år. MÄN.
År 32:55 3,21 3,75 4,25 4,75 5,25 5,75 0,25 0,50 lr 1902 kr 14 445 10 875 19 125 21 375 23 025 25 875 28 125 29 250
1902 .......... 1903 .......... 58,0 1904 .......... 57,0 1905 .......... 58,8 50,5 1900 .......... 57,0 55,3 1967 .......... 56,4 54,3 1968 .......... 55,3 53,2 1909 .......... 58,8 54,2 52,1 1970 .......... 57,0 53,1 51,1 1971 .......... 50,4 52,0 50,0 1972 .......... 55,3 50,9 49,0 1973 .......... 59,4 54,2 49,8 48,0 1974 .......... 58,1 52,9 48,9 40,9 1975 .......... 56,8 51,9 47,8 40,0 1970 .......... 55,0 50,8 46,8 44,9 1977 .......... 59,2 53,5 48,9 44,9 43,3 1978 .......... 50,8 51,4 47,0 43,3 41,0 1979 .......... 54,7 49,5 45,2 41,0 39,9 1980 .......... 58,8 52,0 47,0 43,4 39,9 38,4 1981 .......... 50,5 50,5 45,7 41,8 38,4 30,9 1982 .......... 54,3 48,6 44,0 40,1 30,9 35,5 1983 .......... 59,2 52,2 46,8 42,3 38,6 35,5 34,2 1984 .......... 50,9 50,2 44,9 40,7 37,1 34,2 32,8 1985 .......... 54,8 48,3 43,2 39,1 35,7 32,8 31,0 1986 .......... 52,0 40,4 41,0 37,0 34,3 31,0 30,4 1987 .......... 58,4 50,5 40,7 39,9 30,2 33,0 30,4 29,2 1988 .......... 50,0 48,6 42,9 38,4 34,8 31,8 29,2 28,1 1989 .......... 53,7 46,8 41,3 30,9 33,4 30,5 28,1 27,0 1990 .......... 51,4 45,0 39,7 35,5 32,1 29,4 27,0 25,9 1991 .......... 49,4 43,3 38,2 34,2 30,9 28,2 25,9 24,9 1992 .......... 47,4 41,0 30,7 32,8 29,7 27,1 24,9 24,0
sionstagaren befinner sig i. Beräkningen har utförts på följande sätt: vi tar t. ex. i betraktande pensionsgrundande in- komst som år 1962 uppgick till 3,21 po— äng eller 14 445 kr. Antalet tillgodoräk- nade poäng växte enligt antagandet som produkten 3,21 )( 1,04t-1.Under åren1962 _1976 har vi beräknat det genomsnitt- liga antalet tillgodoräknade poäng; åren 1976—1992 har vi beräknat genomsnit- tet från de bästa 15 åren. Vid ökning av antalet tillgodoräknade poäng med 4 procent per år är de bästa 15 åren alltid de sista 15 varför genomsnittet alltid är mindre än antalet tillgodoräknade poäng för det sista året. När genom-
snittet för de sista 15 åren når 6,50 po- äng når ålderspensionen maximum. Vid antagande att antalet poängår inte är mindre än 30 erhåller vi då ålderspen- sion utgörande 3,90 poäng (dvs. 60 procent av 6,50). När däremot genom- snittet överskrider 6,50 poäng överskri- der ålderspensionen 3,90 poäng och då erhåller vi av divisionen av 3,90 med genomsnittet för de 15 bästa åren ett procenttal som visar hur många pro- cent ålderspensionen relativt sett mins- kas på grund av realinkomstökning. Beräkningen har utförts för poäng- inkomstklasser 3,21; 3,75; 4,25; 4,75; 5,25; 5,75; 6,25; 6,50 poäng under perio-
den 1962—1992. På de ställen i tabell 2:2 där inga tal placerats har inte ålderspensionen minskat och utgör 60 procent av det genomsnittliga antalet intjänta pensionspoäng vid antagandet att antalet poängår inte är mindre än 30.
Enligt tabell 2: 2 kommer ålderspen- sionen för de försäkrade som år 1962 haft pensionsgrundande inkomster in- om intervallet 14 445—29 250 kronor, räknade i procent av deras realinkoms- ter, att krympa från 60 procent till in- tervallet 47,4 procent—24,0 procent (un- der perioden 1962—1992).
Vi utgår ifrån det genomsnittliga an- talet pensionspoäng 12,, som år 1962 tillgodoräknas en man i åldern 39 år. Vid realinkomstökning lika med R pro- cent per år kommer dessa poängtal att öka enligt formel px-(l +R)t*1
Vi erhåller en matris där i varje cell finns ovan nämnda antal pensionspoäng som tillgodoräknas en man i åldern :e, t år efter starten. Därvid, enligt ATP:s bestämmelser, måste följande olikhet vara satisfierad
p,. (1 unt-150,50
vilket innebär den av lagen föreskrivna maximeringen av antalet per år tillgo- doräknade pensionspoäng.
Låt oss anta att realinkomstökningen utgör 3, 4 och 5 procent per år. Vi er- håller då tre motsvarande poängmatri- ser. Låt oss först betrakta poängmatri- sen vid realinkomstökning lika med 3 procent per år. Varje gång när i en viss cell antalet pensionspoäng överskrider 6,50, understryker vi cellen. Under- strukna celler bildar en linje genom poängmatrisen, vilken beskriver maxi- meringsförfarandet vid en realinkomst— ökning lika 1ned 3 procent per år. Vi bildar analoga linjer genom poäng- matrisen för realinkomstökningen lika med 4 procent respektive 5 procent per år. Vi kan sedan utläsa vilket är olika årskullar kommer att flytta över ATP:s tak och vilka som redan befinner sig där. Nedanstående tablå ger resultaten för vissa år.
Först flyttar vissa årskullar vid 5 procents realinkomstökning per år. Det- ta sker är 1977 dvs. 15 år efter starten. Vid 4 procents realinkomstökning flyt- tar de första årskullarna år 1980, allt— så 18 år efter starten, och vid 3 procent år 1986, alltså 24 år efter starten.
Vid 4 procents realinkomstökning per år kommer är 1990 39 årskullar, näm- ligen samtliga män i åldrarna 25——63 år att befinna sig utöver ATP:s tak.
I fall pE-(1+R)"1>6,50 sätter vi Px _ (1 + R) 1-1 : 6,50 År 1995 kommer att kvarsta inom ATP:s Realinkomstökning per år (Män) 3% 4% 5% Årskullar som Årskullar som Årskullar som har flyttat å 33311” har flyttat ä 211151: r har flyttat få? över taket över taket a över taket rs u ar 1977 ....... — — — — 34, 38—43, 45—46 9 1980 ....... — —— 40—42 3 28—55 28 1986 ....... 40—42 3 27—59 33 23—64 42 1990 ....... 29—52 24 25—63 39 22—65 44 1995 ....... 27—61 35 22—65 44 21—65 45
tak endast ynglingar i åldrarna 16— 21. år. .
2.4. 15-års regel med hänsyn till realinkomstökning
Enligt lagstiftarens intentioner skulle 15-årsregeln tjäna till de försäkrades förmän: man skulle nämligen, om anta- let poängår överstiger 15, tillgodoräkna den försäkrade medeltalet av de 15 högsta poängen. Härigenom skulle kom- pensation kunna ges i det fall årsin— komsterna trappade av nedåt under se- nare delen av den aktiva åldern. Denna regel är egentligen avpassad för det fall R : 0. Vid kontinuerlig realinkomst- stegring medför 15-årsregeln en nedsätt- ning av medeltalet tillgodoräknade-po- äng i förhållande till antalet under sista året intjänta poäng.
Vi betecknar:
realinkomstökningens räntefaktor (: l +R) med r; medelpoäng per år med 1); antalet är efter starten med t; me- delpoäng under perioden t,t +14 år vid realinkomstökning lika med r, med p(t,r); medelpoäng per är, t år efter starten med p,.
Medeltal av 15 högsta poäng intjänta under perioden t,t + 14 år, om vi antar att medelpoäng per år, p är konstant, ar:
p(t,r)=%(rt+rl+1+...+rl+14)= p-r' 14 p-r' 1—r15 =—— 1 =— 15 ( H+ F) 15 1—r
Vi betecknar med v nedsättningen, vid realinkomstökningen lika med r, av det tillgodoräknade medeltalet av de högsta 15 poängen i förhållande till an- talet tillgodoräknade poäng det sista året. I allmänna fallet blir
FL”) p-rt 1—r15
Pt+14 =15_.p—.r'—+1_4' IT 1 1—1r15 1'(T)=15_r14'1_r
Vid siffermässig given realinkomst- ökning är nedsättningen konstant. Till exempel vid r: 4 % är v=0,771. Om vi väljer är 1962 som startår och be- aktar att det genomsnittliga antalet in- tjänta poäng då var 2,67, så är 19 år efter starten dvs. år 1980 antalet in- tjänta poäng 5,41. Däremot är medel- talet för intjänta poäng under 15-års- perioden från och med år 1966 till och med år 1980 endast 4,17, varvid ned- sättningen blir:
4,17 — = 0,771 5,41 För 15-årsperioden från och med år 1965 till och med år 1979 blir motsva- rande tal: 4,01
— = 0,771 0. s.v. 5,20
2.5. Indexserie för realinkomstökning
De anförda nackdelarna med ATP- systemet vid en realinkomstökning kan elimineras genom införande av en in- dexserie och, vilket därmed följer, ett rörligt ATP-tak.
Låt oss beteckna det genomsnittliga antalet tillgodoräknade poäng är 1960 med P0 och det genomsnittliga antalet tillgodoräknade poäng t år efter ATP- starten med P,. Realinkomstökningens in(lcxserie blir då:
V
Pt ff;
Den för ATP-verksamhetens första tre år tillämpade indexserien, beräknad
med siffror regelbundet publicerade av RFV, skulle då bli:
2,07
1 — —— = 1,000 960 2,07 2,20
61 — -—— = 1,063 19 2,07 229 1 — '— : 1,106 962 2,07
Index skulle fastställas av Riksförsäk— ringsverket en gång om året. Realin- komstindexserie skulle tillämpas för ut- vidga/ide av ATP-taket genom att mul- tiplicera 7,5 basbelopp med indexet. Under de tre första åren av ATP—verk— samheten skulle det rörliga ATP—taket ändras på följande sätt:
1960: 7,5 basbelopp 1961: 7,5 )( 1,063 : 8,0 basbelopp 1962: 7,5 )( 1,106 : 8,3 basbelopp
En på detta sätt definierad indexserie för realinkomstökningen är inte ett mått på tillväxten av bruttonationalproduk- ten. Realinkomstökningen i den ovan anförda indexserien omfattar nämligen inte alla inkomster utan en viss inkomst- sektor, nämligen pensionsgrundande in- komster.
I samband med ovan definierade in- dexserie för realinkomstökningen bör följande noteras:
1. Indextalet påverkar inte basbelop- pet och därmed inte heller pensions— poängen beräknad i kronor; antalet tillgodoräknade poäng utgör alltså fort- farande, såväl före som efter indexens införande, kvoten mellan pensionsgrun- dande inkomst och basbeloppet. In- dexen påverkar endast maximeringen av antalet intjänta poäng som i stället för 6,5 poäng kommer att bli 6,5 poäng multiplicerat med indextalet. Indexen påverkar således endast utökningen av ATP:s tak. Det är därför rimligt att, som bas för
indexen, tillämpa det genomsnittliga an- talet tillgodoräknade poäng för män: dä omfattar ATP:s utökade tak såväl männens som kvinnornas på grund av realinkomstökningen stigande pensions- grundande inkomster. Om man däremot tillämpar medeltalet av för män och kvinnor tillgodoräknade poäng, kan det hända att det på så sätt utökade ATP- taket inte räcker för att omfatta män- nens stigande pensionsgrundande in- komster.
2. Indexserien för realinkomstökning- ar kan, förutom av realinkomstökning- en, också påverkas av förskjutningar inom lönefördelningen. Om t.ex. an- talet förvärvsarbetande kvinnor med relativt sett låga löner kraftigt stiger, kan detta påverka indextalet så att detta sjunker. Om, å andra sidan, pågående ansträngningar att minska låglönegrup— pen blir framgångsrika, kommer detta att påverka indextalet så att detta sti— ger. Om t år efter starten realinkomstin- dex är vt blir det intervall som inne— håller pensionsgrundande inkomster, nämligen mellan 1 och 7,5 basbelopp, utvidgat genom att man bildar produk- ten 7,5 - v,, varefter det utvidgade inter- vallet är 1—7,5 - v, basbelopp. Inbetalningar till ATP görs inte för inkomster mindre än basbeloppet och större än 7,5vt basbeloppet. Från in- komster i intervallet 1 till 7,5v, basbe- lopp avdrages, på samma sätt som nu, 1 basbelopp. På så sätt omfattar inbe- talningarna allt större inkomster, dock endast den inkomstökning som orsakas av realinkomstökningen. Inga vidare överflyttningar genom utvidgat ATP- tak kan äga rum. När det gäller utbetalningar bibehål- les den av den lagstiftande instansen fastställda ålderspensionen och förtids- pensionen som utgör 60 procent av den genomsnittliga inkomsten.
För att få en uttömmande bild av ligt tak måste man göra en lämplig pro- ATP-systemet med tillämpning av in- gnos för olika varianter på realinkomst- dexserie för realinkomstökning och rör— ökning.
3. Fonder och prognos för uttagsprocent
I det följande skall redovisas beräk- ningar som illustrerar hur uttagspro— centen beror på de förutsättningar som görs bl. a. ifråga om realinkomstens ökningstakt, uppbyggnadsperioden och målet för storleken på fonden. Analogt kan man visa vilken storlek fonden får vid framtida tidpunkter när serien för uttagsprocenten betraktas som gi- ven.
3.1 . Prognosformeln
Låt oss beteckna:
den sammanlagda ATP-utgiften, t år efter starten med A,; den sammanlagda ATP-utgiften, 50 år efter starten med A”; pensionsgrundande inkomst t år efter starten med I,; fonden med F; perioden (antalet år) under vilken fon- den skall bildas med T; uttagsprocen— ten t år efter starten med ut.
Låt oss bestämma fonden som en multipel av den sammanlagda avgiften när ATP är helt utbyggd, dvs. 50 år efter starten:
13:04”
1-1 Iz=Io'(1+R)
F
"1'11=At+—
T T-At+ch50
ut:ir 1 1 131—1 ' o(+ )
Lagen om ATP fastställer inte fonder- nas storlek. Vi har emellertid studerat följande fyra varianter:
1. k=0 dvs. då F=0; ATP är ett rent fördelningssystem:
2. 14:13, T=30; då blir fondernas storlek lika med tre gånger den fulla årliga avgiften dvs. BAM; kapitalbild- ningsperioden antages vara 30 år. Om vi bortser från ränta på kapital blir den årliga inbetalningen till fonden
3. k=6; T=30. Fonden skall vara lika med 6.450 dvs. sex gånger den fulla årliga avgiften 50 år efter starten. Den årliga inbetalningen till fonden blir då 0,2-AM.
4. 14 = 9; T: 30. Den årliga inbetal- ningen till fonden kommer då att bli 0,3-AD.”.
Antagandet att kapitalbildningsperio- den kommer att bli 30 år innebär att fondbelastningen kommer att involvera två generationer. Denna period utgör endast 60 procent av perioden för full utbyggnad av ATP.
Den lagstiftande instansen kan givet- vis fastställa konstanten Ic helt godtyck- ligt. Då det redan finns ett program för maskinbearbetning av ATP-systemet är det tillräckligt att i detta program insät- ta ett anvisat värde för k för att erhålla
motsvarande prognos för uttagsprocen- ten och fonderna.
Beräkningen har gjorts för åren 1963— 2010 för varianterna k : 0, k : 3, k : 6, f = 9. Beräkningarna har utförts för realinkomstökning R : O, R : 3 pro- cent, R : 4 procent, R : 5 procent per år. Då uppbyggnadsperioder enligt an— tagandet är 30 år, omfattar beräkning- arna för de varianter där A* > 0 endast perioden 1963—1993, men för A* = 0 den fulla utbyggnadsperioden 1963—2010. Här anges i tabellarisk form blott alter- nativet för R : 0 och R = 3. (Jfr tabell 3: 1 och 3: 2.)
För F: 0 dvs. när ATP enligt anta- gandet är ett rent fördelningssystem når uttagsprocenten maximum år 1993 med 12,23 procent, alltså 33 år efter starten. För F = 0 och R : 0 respektive R : 3 procent, R : 4 procent, R : 5 procent per år uppgår uttagsprocenten år 2010 till respektive 11,52; 8,63; 8,89 och 9,06 procent.
Följande sammanhang föreligger mel- lan uttagsprocenten och realinkomst- ökningsprocenten 30 är efter starten, då uttagsprocenten vid samtliga k-va- rianter (utom för R=0) når toppen:
Variant—> |Ic=0 | k=3 k=6 k=9 B +
0 ........... 11,90 13,35 14,74 10,13 3 ........... 7,51 8,70 10,01 11,20 4 ........... 7,78 8,95 10,17 11,39 5 ........... 7,92 9,09 10,20 11,42
Det visar sig att uttagsprocenten är störst vid realinkomstökningen lika med noll. Vid realinkomstökning lika med 3 procent per år ligger uttags— procenten vid alla fyra k-varianterna
avsevärt lägre. I förhållande härtill ökar vid R : 4 och R : 5 uttagsprocen— ten blott obetydligt.
Vi jämför i följande tablå den fast— lagda uttagsprocenten 1960—69 med våra beräkningar för R : 3 och R : 4 samt k=6 och k=9.
Fast- k = 6 k = 9 i
År lagd |
procent R=3 R=4 R=3 R=4 | 1960 3,00 7,38 7,93 11,06 1 1,90 1961 4,00 6,69 7,20 10,04 10,80 1962 5,00 6,27 6,75 9,41 10,13 1963 6,00 6,20 6,59 9,25 9,84 1964 7,00 6,10 6,42 9,04 9,52 1965 7,50 6,04 6,29 8,88 9,26 1966 8,00 6,02 6,20 8,76 9,03 1967 8,50 6,04 6,15 8,69 8,86 1968 9,00 6,10 6,14 8,66 8,73 1969 9,50 6,20 6,15 8,66 8,62
Uttagsprocenten vid varje k-variant visar endast mindre skillnader för de två ifrågakommande realinkomstök— ningsprocenterna 3 och 4. För R:?) och k=6 dvs. då fonderingen är lika med 6 gånger sammanlagda utgifter vid ATP:s fulla utbyggnad, är uttagsprocen- terna under perioden 1964—1969 för k : 6 lägre än de i verkligheten tilläm- pade och för k:9 dvs. då fonderna är lika med 9 gånger sammanlagda ut— gifterna vid ATP:s fulla utbyggnad, är uttagsprocenterna under perioden 1960 _1967 högre, sedan är de lägre än de föreslagna.
I det föregående har hänsyn ej ta- gits till ränta på den successivt acku- mulerade fonden. Vi skall ange pro- gnos för uttagsprocenten vid 3 procents fondränta per år. Beräkningen är ut— förd för realinkomstökningen lika med R=0 procent och R=3 procent per år och för fonden lika med 3 gånger årsutgift år 2010 dvs. när ATP blir fullt utbyggt. Uppbyggnadsperioden utgör enligt antagande 30 år.
Vi betecknar: Fondränta i procent per år
med r L'ppbyggnadsperiod (fixerat antal år) med T Den årliga avsättningen till fonden med f Fonden med F
Det gäller:
Fu=f+-u_+r)f+(1+-n2f+..(14-nT*1f
=(1+r)T—1
['
f
f— F-r (1+nT_1
Beräkningsresultaten framgår av ta— bellerna 3: 3 och 3: 4 som alltså är kon- struerade analogt med tabellerna 3:1 och 3:2. Ränteeffekten framgår av en jämförelse mellan å ena sidan alterna- tivet 2 (kolumn 8) i tabellerna 3:1 och 3: 2 och å andra sidan summako— lumnerna i tabellerna 3: 3 och 3: 4. För R : 3 ligger vid ränteackumulering ut- tagsprocenten mellan drygt en procent- enhet och en halv procentenhet lägre än i det räntelösa fallet.
Man kan slutligen fråga hur stor fond, som kommer att samlas under 530-års- perioden 1960—1990 vid de av RFV förutsatta uttagsprocenterna. I RFV:s »centralalternativ» antages uttagspro- centen öka med 0,5 procent per år tills de år 1975 när 12 procent. Vi antar att den i fortsättningen stannar på samma nivå. Vi anger nedan beräkningen för realinkomstökningen 3 procent per år i tabell 3: 5. Beräkningen innebär att vi minskar ATP:s uttagsprocent varje år med den uttagsprocent som är erforder- lig för att täcka ATP:s utgifter, och som således motsvarar varianterna ]: : 0 och F = 0. Sedan multiplicerar vi
Diagram 3: 1. Avgiftsprocent vid realin- komstökningen 4 procent och buffertfond på resp. 3, 6 och 9 gånger avgiften vid full/auktion
10— 8—
0— K-9 4— K-6 2" K-3
| i I ] l l l i 1900 —05 —70 —75 —80 —85 1989
skillnaden med pensionsgrundande in- komsten.
Den fond som kommer att bildas ge- nom att under 30-årsperioden 1960—— 1990 tillämpa RFV:s uttagsprocent ut- gör 21,2 miljoner poäng. Genom att dividera med den sammanlagda utgif- ten 50 år efter starten erhålles ett 10 gånger så stort belopp som denna ut- gift beräknad vid realinkomstökning 3 procent per år (jämför tabell 3: 5). Vid 1965 års basbelopp 5000 kronor utgör detta 106,2 miljarder kronor. Om hän- syn tages till ränteackumuleringen kom- mer fonden är 2010 i själva verket att uppgå till en ännu större multipel näm- ligen 14,6.
Avslutningsvis får diagram 3: 1 illu- strera de skillnader i uttagsprocenter- na som, vid en given realinkomst (R : 4) uppkommer vid en uppbyggnad av buffertfonder 1960—89 till en storlek av resp. tre, sex och nio gånger utgiften i fullfunktionsstadiet (k: 3, 6 och 9).
Tabell 3:1. Uttagsprocenter för R = 0
Erforderliga inbetalningar vid variant PeåSJZTS' Uttagsprocent vid variant År dande 1 2 3 4 inkomst 1 2 | 3 | 4 1 2 3 4 5 0 7 8 9 | 10
1960 104 005 208 010 312 015 5 569 676 0,00 1,87 3,73 5,60 1961 104 005 208 010 312 015 6 138 508 0,00 1,69 3,39 5,08 1962 104 005 208 010 312 015 6 547 098 0,00 1,59 3,18 4,76 1963 6 535 110 540 214 545 318 550 6 538 862 0,10 1,69 3,41 4,87 1964 14 728 118 733 222 708 326 743 6 580 156 0,22 1,80 3,39 4,97 1965 25 881 129 886 233 891 337 896 6 616 064 0,39 1,96 3,53 5,11 1966 39 985 143 990 247 995 352 000 6 660 418 0,60 2,16 3,72 5,29 1967 57 331 161 336 265 341 369 346 6 700 633 0,86 2,41 3,96 5,51 1968 77 887 181 892 285 897 389 902 6 738 496 1,16 2,70 4,24 5,79 1969 101 337 205 342 309 347 413 352 6 774 749 1,50 3,03 4,57 6,10 1970 127 364 231 369 335 374 439 379 6 812 938 1,87 3,40 4,92 6,45 1971 156 543 260 548 364 553 468 558 6 849 154 2,28 3,80 5,32 6,84 1972 188 492 292 497 396 502 500 507 6 877 534 2,74 4,25 5,77 7,28 1973 223 798 327 803 431 808 535 813 6 902 497 3,24 4,75 6,26 7,76 1974 261 982 365 987 469 992 573 997 6 924 724 3,78 5,29 6,79 8,29 1975 302 901 406 906 510 911 614 916 6 925 374 4,37 5,88 7,38 8,88 1976 348 161 452 166 556 171 660 176 6 962 786 5,00 6,49 7,99 9,48 1977 395 605 499 610 603 615 707 620 6 982 016 5,66 7,15 8,64 10,13 1978 445 393 549 398 653 403 757 408 6 997 541 6,41 7,91 9,40 10,90 1979 497 955 601 960 705 965 809 970 7 017 948 7,10 8,58 10,06 11,54 1980 552 425 656 430 760 435 864 440 7 033 962 7,86 9,33 10,81 12,29 1981 596 317 700 322 804 327 908 332 7 055 091 8,45 9,92 11,40 12,87 1982 636 383 740 388 844 393 948 398 7 082 333 8,99 10,45 11,92 13,39 1983 674 600 778 605 882 610 986 615 7 112 636 9,48 10,95 12,41 13,87 1984 711 506 815 511 919 516 1 023 521 7 148 763 9,95 11,41 12,86 14,32 1985 745 188 849 193 953 198 1 057 203 7 192 936 10,36 11,80 13,25 14,70 1986 774 582 878 587 982 592 1 086 597 7 233 789 10,70 12,14 13,58 15,02 1987 813 390 917 395 1 021 400 1 125 405 7 285 802 11,17 12,60 14,02 15,45 1988 846 372 950 377 1 054 382 1 158 387 7 348 272 11,51 12,33 14,35 15,76 1989 872 390 976 395 1 080 400 1 184 405 7 415 667 11,76 13,17 14,57 15,97 1990 896 014 1 000 019 1 104 024 1 208 029 7 489 226 11,96 13,35 14,74 16,13 1991 915 651 7 567 305 12,10 1992 932 962 7 650 751 12,19 1993 946 463 7 737 290 12,23 1994 956 733 7 824 030 12,23 1995 966 087 7 914 437 12,21 1996 972 131 8 004 159 12,15 1997 977 587 8 094 364 12,08 1998 981 170 8 184 611 11,99 1999 984 010 8 275 081 11,89 2000 984 330 8 362 384 11,77 2001 984 527 8 447 086 11,66 2002 985 096 8 527 899 11,55 2003 986 606 8 603 605 11,47 2004 989 154 8 674 966 11,40 2005 993 038 8 742 614 11,36 2006 999 362 8 809 444 11,34 2007 1 004 722 8 872. 416 11,32 2008 1 011 194 8 927 214 11,33 2009 1 023 528 8 977 848 11,40 2010 1 040 049 9 025 631 11,52
Tabell 3:2. Uttagsprocenter för R = 3
Erforderliga inbetalningar vid variant Pegnrsåzljs' Uttagsprocent vid variant År dande 1 2 3 4 inkomst 1 | 2 3 | 4 1 2 3 4 5 | 6 7 | 8 9 205 397 410 793 616 189 5 569 676 7,38 1961 205 397 410 793 616 189 6 138 508 0,00 3,35 6,69 10,04 1962 205 397 410 793 616 189 6 547 098 0,00 3,14 6,27 9,41 1963 6 535 211 932 417 329 622 726 6 735 028 0,09 3,15 6,20 9,25 , 1964 14 761 220 158 425 555 630 952 6 980 888 0,21 3,15 6,10 9,04 ' 1965 26 067 231 464 436 861 642 258 7 229 552 0,36 3,20 6,04 8,88 | 1966 40 544 245 941 451 338 656 735 7 496 359 0,54 3,28 6,02 8,76 1 1967 58 625 264 022 469 419 674 816 7 767 870 0,75 3,40 6,04 8,69 . 1968 80 369 285 766 491 163 696 560 8 046 117 1,00 3,55 6,10 8,66 | 1969 105 606 311 003 516 400 721 797 8 332 086 1,27 3,73 6,20 8,66 1970 134 106 339 503 544 900 750 297 8 630 426 1,55 3,93 6,31 8,69 1971 166 652 372 049 577 446 782 843 8 936 592 1,86 4,16 6,46 8,76 1972 203 081 408 478 613 875 819 272 9 242 831 2,20 4,42 6,64 8,86 1973 243 758 449 155 654 552 859 949 9 554 669 2,55 4,70 6,85 9,00 1974 288 788 494 185 699 582 904 979 9 873 000 2,93 5,01 7,09 9,17 1975 338 088 543 485 748 882 954 279 10 170 144 3,32 5,34 7,36 9,38 1976 393 546 562 943 768 340 973 737 10 531 839 3,74 5,69 7,64 9,59 1977 452 774 658 171 863 568 1 068 965 10 877 753 4,16 6,05 7,94 9,83 1978 516 120 721 517 926 914 1 132 311 11228 998 4,60 6,43 8,26 10,08 1979 584 638 790 035 995 432 1 200 829 11 599 599 5,04 6,81 8,58 10,35 1980 657 100 862 497 1 067 894 1 273 291 11 974 848 5,66 7,44 9,21 10,98 1981 718 298 923 695 1 129 092 1 334 489 12 371 145 5,81 7,47 9,13 10,79 1982 776 152 981 549 1 186 946 1 392 343 12 791 481 6,07 7,67 9,28 10,88 1983 833 620 1 039 017 1 244 414 1 449 811 13 231 597 6,30 7,85 9,40 10,96 1984 891 142 1 096 539 1 301 936 1 507 333 13 697 770 6,41 7,89 9,37 10,85 1985 946 279 1 151 676 1 357 073 1 562 470 14 195 880 6,66 8,11 9,56 11,01 1986 997 754 1 203 151 1 408 548 1 613 945 14 694 148 6,79 8,19 9,59 10,98 1987 1 064 436 1 269 833 1 475 230 1 680 627 15 156 429 7,02 8,38 9,73 11,09 1988 1 125 282 1 330 679 1 536 076 1 741 473 15 572 034 7,23 8,55 9,86 11,18 1989 1 178 876 1 384 273 1 589 670 1 795 067 15 985 121 7,37 8,66 9,94 11,23 1990 1 230 827 1 436 224 1 641 621 1 847 018 16 399 065 7,51 8,76 10,01 11,26 1991 1 279 445 16 803 045 7,61 1992 1 326 555 17 213 854 7,71 1993 1 369 911 17 619 553 7,77 1994 1 410 081 18 019 309 7,83 1995 1 450 799 18 430 301 7,87 1996 1 487 508 18 834 409 7,90 1997 1 525 153 19 228 954 7,93 1998 1 560 813 19 629 995 7,96 1999 1 596 428 20 027 981 7,97 2000 1 628 521 20 412 516 7,98 2001 1 661 464 20 789 287 7,99 2002 1 696 013 21 160 089 8,01 2003 1 732 983 21 510 782 8,01 2004 1 771 370 21 855 742 8,10 2005 1 811 825 22 197 783 8,16 2006 1 856 284 22 539 734 8,24 2007 1 897 512 22 875 438 8,29 2008 1 939 724 23 194 617 8,36 2009 1 993 085 23 509 031 8,48 2 053 966 23 805 987
Tabell 3: 3. Ullagsprocenter vid R = 0, k = 3 och ränteackumulering
Fond- Samman- Uttagsprocent bildning 30/ ränta lagda t År ” förräntade per är per år fonder i 1 poäng .. Utgifter Fonder Summa poang 1 2 3 4 5 | 6 | 7 8
1 1960 65 595 —— 65 595 0,00 1,18 1,18 2 1961 65 595 1 968 133 158 0,00 1,07 1,07 3 1962 65 595 3 995 202 748 0,00 1,00 1,00 4 1963 65 595 6 082 274 425 0,10 1,00 1,10 5 1964 65 595 8 233 348 253 0,22 1,00 1,22 6 1965 65 595 10 448 424 296 0,39 0,99 1,38 7 1966 65 595 12 729 502 620 0,60 0,98 1,58 8 1967 65 595 15 079 583 294 0,86 0,98 1,84 9 1968 65 595 17 499 666 388 1,16 0,97 2,13 10 1969 65 595 19 992 751 975 1,50 0,97 2,47 11 1970 65 595 22 559 840 129 1,87 0,96 2,83 12 1971 65 595 25 204 930 928 2,28 0,96 3,24 13 1972 65 595 27 928 1 024 451 2,74 0,95 3,69 14 1973 65 595 30 734 1 120 780 3,24 0,95 4,19 15 1974 65 595 33 623 1 219 998 3,78 0,95 4,73 16 1975 65 595 36 600 1 322 193 4,37 0,95 5,32 17 1976 65 595 39 666 1 427 454 5,00 0,94 5,94 18 1977 65 595 42 824 1 535 873 5,66 0,94 6,60 19 1978 65 595 46 076 1 647 544 6,41 0,94 7,35 20 1979 65 595 49 426 1 762 565 7,10 0,93 8,03 21 1980 65 595 52 877 1 881 037 7,86 0,93 8,79 22 1981 65 595 56 431 2 003 063 8,45 0,93 9,38 23 1982 65 595 60 092 2 128 750 8,99 0,93 9,92 24 1983 65 595 63 863 2 258 208 9,48 0,92 10,40 25 1984 65 595 67 746 2 391 549 9,95 0,92 10,87 26 1985 65 595 71 746 2 528 890 10,36 0,91 11,27 27 1986 65 595 75 867 2 670 352 10,70 0,91 11,61 28 1987 65 595 80 111 2 816 058 11,17 0,90 12,07 29 1988 65 595 84 482 2 966 135 11,51 0,89 12,40 30 1989 65 595 88 984 3 120 714 11,76 0,88 12,64 31 1990 93 621 11,94 —1,25 10,71 32 1991 93 621 12,10 —1,24 10,86 33 1992 93 621 12,19 —1,22 10,97 34 1993 93 621 12,23 —1,21 1 1,02 35 1994 93 621 12,23 ——1,20 11,03 36 1995 93 621 12,21 "1,18 11,03 37 1996 93 621 12,15 -—1,17 10,98 38 1997 93 621 12,08 _1,16 10,92 39 1998 93 621 11,99 _1,14 10,85 40 1999 93 621 11,89 -——1,13 10,76 41 2000 93 621 11,77 _1,12 10,65 42 2001 93 621 11,66 ——1,11 10,55 43 2002 93 621 11,55 —-1,10 10,45 44 2003 93 621 11,47 ——1,09 10,38 45 2004 93 621 11,40 —1,08 10,32 46 2005 93 621 11,36 —1,07 10,29 47 2006 93 621 11,34 —,1,06 10,28 48 2007 93 621 11,32 ——1,06 10,26 49 2008 93 621 11,33 _1,05 10,28 50 2009 93 621 11,40 —1,04 10,36 51 2010 93 621 11,52 ——1,04 10,48
Tabell 3:4. Utlagspracenten uid R = 3, k = 3 och ränteackumulering
År
Fond- bildning per år i poäng
S% ränta
per år
Samman- lagda förräntade fonder i poäng
3
5
(DOOQQUYuP-WMH
1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 451 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541 129 541
3 886 7 889 12 012 16 259 20 633 25 138 29 778 34 558 39 481 44 551 49 774 55 154 60 694 66 401 72 280 78 334 84 571 90 994 97 610 104 425 111 443 118 673 126 119 133 789 141 689 149 826 158 207 166 839 175 731 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889 184 889
129 541 262 968 400 398 541 951 687 751
837 925 992 604 1 151 923 1 316 022 1 485 044 1 659 136 1 838 451 2 023 146 2 213 381 2 409 323 2 611 144 2 819 019 3 033 131 3 253 666 3 480 817 3 714 783 3 955 767 4 203 981 4 459 641 4 722 971 4 994 201 5 273 568 5 561 316 5 857 696 6 162 968
Uttagsprocent Utgifter Fonder Summa 6 0,00 2,33 2,33 0,00 2,11 2,11 0,00 1,98 1,98 0,09 1,92 2,01 0,21 1,86 2,07 0,36 1,79 2,15 0,54 1,73 2,27 0,75 1,67 2,42 1,00 1,61 2,61 1,27 1,55 2,82 1,55 1,50 3,05 1,86 1,45 3,31 2,20 1,40 3,60 2,55 1,36 3,91 2,93 1,31 4,24 3,32 1,27 4,59 3,74 1,23 4,97 4,16 1,19 5,35 4,60 1,15 5,75 5,04 1,12 6,16 5,66 1,08 6,74 5,81 1,05 6,86 6,07 1,01 7,08 6,30 0,98 7,28 6,41 0,95 7,36 6,66 0,91 7,57 6,79 0,88 7,67 7,02 0,85 7,87 7,23 0,83 8,06 7,37 0,81 8,18 7,51 —1,13 6,38 7,61 —1,10 6,51 7,71 —1,07 6,64 7,77 ——1,05 6,72 7,83 —1,03 6,80 7,87 —1,00 6,87 7,90 ——0,98 6,92 7,93 _0,96 6,97 7,96 —0,94 7,02 7,97 _0,92 7,05 7,98 _0,91 7,07 7,99 —0,89 7,10 8,01 —0,87 7,14 8,01 ——0,86 7,15 8,10 —0,85 7,25 8,16 —0,83 7,33 8,24 —0,82 7,42 8,29 —O,81 7,48 8,36 —O,80 7,56 8,48 —O,79 7,69
Tabell 3:5. Fondbildning i poäng med RFV:s uttagsanlaganden
Uttags- . Samman- Samman- RFV: Prgfent Uttags; Pensmns' Fond- Samman— lagda lagda År uttags- *." Proc” gm” tillskott lagda räntor förrän— rocent utglfter to.!— fofld' . dande (4) x (5) fonder (enligt tade p k =O blldnmg lnkomst 3 R =3 procent) fonder 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1960 3,0 0,00 3,00 5 569 676 167 090 167 090 167 090 1961 4,0 0,00 4,00 6 138 508 245 540 412 628 5 013 417 641 1962 5,0 0,00 5,00 6 547 098 327 350 739 978 17 812 757 790 1963 6,0 0,09 5,91 6 735 028 398 039 1 138 017 40 395 1 178 412 1964 7,0 0,21 6,79 6 980 888 473 996 1 612 013 75 213 1 687 226 1965 7,5 0,36 7,14 7 229 552 516 186 2 128 199 124 618 2 252 817 1966 8,0 0,54 7,46 7 496 359 559 224 2 687 423 189 946 2 877 369 1967 8,5 0,75 7,75 7 767 870 602 005 3 289 428 272 529 3 561 957 1968 9,0 1,00 8,00 8 046 117 643 688 3 933 116 373 689 4 306 805 1969 9,5 1,27 8,23 8 332 086 685 724 4 618 840 494 717 5 113 557 1970 10,0 1,55 8,45 8 630 426 729 769 5 348 609 636 913 5 985 522 1971 10,5 1,86 8,64 8 936 592 772 114 6 120 723 801 637 6 922 360 1972 11,0 2,20 8,80 9 242 831 813 366 6 934 089 990 200 7 924 289 1973 11,5 2,55 8,95 9 554 669 855 137 7 789 226 1 203 880 8 993 106 1974 12,0 2,93 9,07 9 873 000 895 481 8 684 707 1 443 967 10 128 674 1975 12,0 3,32 8,68 10 170 144 882 765 9 567 472 1 711 711 11 279 183 1976 12,0 3,39 8,61 10 531 839 906 788 10 474 260 2 006 767 12 481 027 1977 12,0 4,16 7,84 10 877 753 831 056 11 305 316 2 329 846 13 635 162 1978 12,0 4,60 7,40 11 228 998 830 939 12 136 255 2 678 698 14 814 953 1979 12,0 5,04 6,96 11 599 599 807 325 12 943 580 3 053 251 15 996 831 1980 12,0 5,66 6,34 11 974 848 759 212 13 702 782 3 452 795 17 155 571 1981 12,0 5,81 6,19 12 371 145 765 771 14 468 553 3 875 865 18 344 418 1982 12,0 6,07 5,93 12 791 481 758 530 15 227 083 4 322 614 19 549 697 1983 12,0 6,30 5,70 13 231 597 754 196 15 981 279 4 792 829 20 774 108 1984 12,0 6,41 5,59 13 697 770 765 701 16 746 980 5 286 374 22 033 354 1985 12,0 6,66 5,34 14 195 880 758 056 17 505 036 5 803 590 23 308 626 1986 12,0 6,76 5,21 14 694 148 765 563 18 270 599 6 344 258 24 614 857 1987 12,0 7,02 4,98 15 156 429 754 789 19 025 388 6 908 596 25 933 984 1988 12,0 7,23 4,77 15 572 034 742 784 19 768 172 7 496 288 27 264 460 1989 12,0 7,37 4,63 15 985 121 740 110 20 508 282 8 106 964 28 615 246 1990 12,0 7,51 4,49 16 399 065 736 315 21 244 597 8 740 533 29 985 130 nn 33 low > "X?; ME??? "fr Ock—HGV;
nu...
*TT"'_'TT*.* _ : r *,
STATENS.» . OFFENTLIGA UTRE'VÖNIJNGAR 1967
Systematisk förteckm'ng
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitledepartementet' . ' Allmänna arvsfonden. [2], T'- Utsökningsrätt VI. [3] , * . Ny domkretsindelning tur underrättema, [4] _
Finansdepartementet Statlig publicering. [5] Utkommer senare. Finansiella långtidsperspektiv. [6]
Inrikesdepartementet Kommunal bostadstörmedllng. [11
1 n APR 1957