Prop. 1968:127
('med förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbild\xad ning (legaliseringslag), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
1
Nr 127
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
erkännande av privat jorddelning som fastighetsbild ning (legaliseringslag), m. m.; given Stockholms slott den 17 maj 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le galiseringslag),
2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagstiftningsåtgärder som syftar till bättre över ensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen och den ägande- rättsliga indelningen av fast egendom.
Redan vidtagna uppdelningar av registerfastigheter genom civilrättsligt giltiga förfoganden av skilda slag — s. k. privat jorddelning — föreslås kunna erkännas som fastighetsbildning (legalisering). Förslaget innebär i denna del i princip att sämjedelningar, privata ägostyckningar samt areal- förvärv och andra liknande överlåtelser som kommit till stånd före den 1 juli 1962 skall kunna legaliseras. Fråga om legalisering behandlas vid lantmäteriförrättning. Bestämmelserna har getts en utformning som syftar till ett enkelt och smidigt förfarande. För legalisering krävs varken full ständig enighet mellan delägarna eller någon jord- eller planpolitisk pröv ning. Vid förrättningen skall i huvudsak endast konstateras att giltig privat jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen föreligger. Utstakning och utmärkning av sämjegränser skall inte förekomma.
För att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande enheter bildas genom arealöverlåtelser innehåller propositionen vidare för-
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127
Kungl. Ma j:ts proposition nr 127 år 1968
släg angående införande av vissa bestämmelser om förvärv av område av
fastighet. Bestämmelserna har i denna del närmast hämtats från det till
lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk. I fråga
om köp, byte och gåva innebär förslaget i huvudsak att fång, som inte leder
till fastighetsbildning i viss angiven ordning, blir ogiltigt. Förvärv av om
råde av registerfastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrätts-
ligt fång föreslås över huvud taget inte kunna ske. I en sådan situation får
därför fastighetsbildning begäras före förvärvet.
Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
3
1) Förslag
till
Lag
om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedel-
ning, arealöverlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962,
får delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalise
ring).
2
§•
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legalise
ras om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet för vil
ken fastighet eller del av fastighet svarar eller hinder eljest föreligger på
grund av inteckningsförhållande.
3 §•
Fråga om legalisering prövas vid förrättning.
Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet
där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av
tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i
annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna an
nan lämplig person att vara förrättningsman.
Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt
biträde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid
legaliseringsförrättning.
4 §•
Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet
som delats.
Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att lega
lisering sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån
det kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam
handläggning.
4
Om det är av större betydelse från allmän synpunkt att delningar inom
visst område legaliseras, kan överlantmätaren förordna att fråga om legali
sering får prövas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra
stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
5 §■
Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättning
en enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i
annat fall hos byggnadsnämnden.
6
§•
Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sam
manträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer
i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall
avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.
Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,
5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om
delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång
äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kal
lelse till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stäl
let för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort
sammanträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrätt
ning utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången
sakägaren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättnings-
mannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av
inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliserings-
förrättningen. Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada
för sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till
sammanträde.
7
§•
Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsför
hållandena inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på
karta. Övriga uppgifter om delningen bör bevaras i den mån det har bety
delse.
8
§•
Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om fördelningen ej
träffats.
Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,
betalas kostnaden av staten.
5
9 §.
Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om
legalisering. Beslutet skall innehålla besked om förrättningskostnaden.
Förrättningen skall därefter avslutas och fullföljdshänvisning meddelas.
Avslutas förrättningen ej vid sammanträde eller på dag som angetts vid
sammanträde, sändes underrättelse om avslutandet till varje sakägare som
skolat kallas. Underrättelsen skall innehålla fullfölj dshänvisning.
I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger
16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.
10
§.
Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten ge
nom besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift
på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.
I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål
gäller 21 kap, avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å
landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrätt
ningsmannen ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § sam
ma lag motsvarande tillämpning.
11
§•
Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga
ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §
första stycket lagen om delning av jord å landet.
12
§.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953
(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra
att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma
lag som påbörjats före utgången av år 1968.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
2) Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet
Härigenom förordnas som följer.
1 §-
Köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares
hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med
köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag
då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid
utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om byte och gåva.
2
§•
Bodelning eller arvskifte, som innebär att visst område av fastighet kom
mer i särskild ägares hand, är ogiltigt i den delen.
Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område av
fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om
fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom för
rättning, som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit laga
kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid ut
gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.
3 §.
Skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar,
som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand,
är ogiltigt i den delen.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till
bolag eller förening.
4 §•
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning när fråga är om område,
som förvärvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del
av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermåls-
balken, äger 2 och 4 §§ motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
7
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april
1968.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Andersson,
Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-E
ric
Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an
gående legalisering av sämjedelning m. m. och anför.
Inledning
Den officiella fastighetsindelningen stämmer f. n. i betydande omfattning
inte överens med den äganderättsliga indelningen. Registerfastigheter är så
lunda ofta helt eller delvis uppdelade mellan skilda ägare genom s. k. privat
jorddelning. Till sådan delning kan räknas sämjedelning i vidsträckt be
märkelse och delning genom överlåtelse av område av fastighet, s. k. areal
överlåtelse.
På grund av särskild lagstiftning kan sämjedelning inte längre ske. Enligt
lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast
egendom är nämligen sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan
verkan. I vissa delar av Kopparbergs län gällde förbud mot sämjedelning re
dan fr. o. m. den 27 mars 1952 enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om
ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.
Det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari
1966 innehåller skilda regler som syftar till att för framtiden strängt upp
rätthålla sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och ägande
rätten till jorden. Särskild betydelse har reglerna i 4 kap. 7—9 §§ om köp
av del av fastighet. Reglerna innebär i korthet att köp av annan del av fastig
het än ideell andel är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överens
stämmelse med köpet. Motsvarande regler gäller för byte och gåva. I lagbe
redningens förslag till följ dlagstiftning till jordabalken (SOU 1960: 24)
togs bestämmelser med samma syfte upp i fråga om övriga former av för
värv av fast egendom. Något förslag i den delen har ännu ej remitterats
till lagrådet.
8
Ett problem som inte berörs av det nu anförda gäller de ägolotter som
tillkommit genom sämjedelning innan förbudslagarna trädde i kraft eller
som redan tillkommit eller som tillkommer genom arealöverlåtelse innan
de nyss redovisade reglerna i förslaget till jordabalk upphöjs till lag. Lag
beredningen behandlade utförligt frågan om möjligheterna att i dessa fall
återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den
äganderättsliga indelningen (SOU 1960: 26 s. 45). Beredningen uttalade att
sämjedelningar och områdesförvärv av alla kategorier kommer att finnas
kvar i stort antal och utgöra ett problem för lagstiftningen. Det torde, an
förde beredningen, inte finnas annan utväg än att i största utsträckning
godta de äldre privata jorddelningarna genom legalisering, dvs. att erkän
na fastighetsdelarna som för sig bestående fastigheter.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallade
jag numera justitierådet Johan Gyllensvärd för att utreda frågan om le
galisering av sämjedelningar. Utredningsmannen har avlämnat en den 30
juni 1966 dagtecknad promemoria om »Legalisering av sämjedelningar
m. m.» (Stencil Ju 1966: 12) med förslag till lag om erkännande av sämje
delning m. m.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lant-
mäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kris
tianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, fastighetsregister-
utredningen, utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsen-
dets organisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokat
samfund, Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges fastighetsäga
reförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riks
förbund, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska spar
banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshy-
poteksinstitution och Sveriges lantmätareförening.
Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlant
mätarna i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, av
lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kopparbergs
och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Kristianstads län från lantbruks
nämnden och skogsvårdsstyrelsen i länet, av länsstyrelsen i Värmlands län
från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsförbundet av RLF i
länet samt av länsstyrelsen i Norrbottens län från skogsvårdsstyrelsen i
länet.
På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har utred
ningsmannens förslag bearbetats inom justitiedepartementet. Frågan om
en vidsträckt rätt till legalisering av redan tillkomna ägolotter har därvid
bedömts böra genomföras utan dröjsmål. Emellertid kan denna fråga knap
past prövas utan samband med spörsmålet om förhindrande för framtiden
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
9
av privat jorddelning. Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling
frågan om privat jorddelning i hela dess vidd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Gällande rätt
Förvärv av fast egendom. De grundläggande civilrättsliga bestämmelser
na om köp, byte och gåva av fast egendom finns i 1 kap. 2 § jordabalken i
1734 års lag. Vid sidan av dessa bestämmelser, som innehåller formkravet
vid de nämnda förvärvsfallen och som fått sin närmare innebörd belyst
genom en omfattande rättspraxis och doktrin, finns även särskilda regler
om familj er ättsliga förvärv och om andra derivativa eller exstinktiva för
värv av fast egendom. Av jordpolitiska skäl eller andra allmänna hänsyn
har genom skilda lagstiftningsåtgärder rätten att förvärva jord i vissa fall
inskränkts. Jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) utgör ett exempel
på sådan offentligrättslig lagstiftning om förvärv av fast egendom.
Den närmare innebörden av begreppet fast egendom framgår av 1 § lagen
den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Enligt denna para
graf utgörs den fasta egendomen av jord, varjämte anges att av jorden bil
das fastigheter. Bestämmelser om fastighetsbildning tinns f. n. först och
främst i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (fas
tighetsbildningslagen för stad) och lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet (jorddelningslagen). Fastighetsbildningsregler fö
rekommer dessutom även i andra lagar och förordningar, av vilka en del
har lokalt begränsat giltighetsområde. Det sammanfattande kännetecknet för
fastighetsbildningslagstiftningen är dess betydelse för den officiella fastig
hetsindelningen. Redovisningen av denna indelning regleras huvudsakligen
genom förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister (jord
register förordningen) och 7 kap. i fastighetsbildningslagen för stad.
I fråga om beskaffenheten av de objekt som kan bli föremål för civilrätts
ligt giltiga förvärv gäller följande. Överlåtelse av självständig fastighetsre
gisterenhet eller andel av sådan enhet är alltid giltig. Härvid bortses trån
överlåtelse som berörs av särskilda förvärvsbestäminelser. överlåtelse av
bestämt område av registerfastighet är också tillåten. Detsamma gäller när
det vid överlåtelsen avtalats att området skall motsvara viss andel av fas
tigheten (s. k. privat ägostyckning). Arealförvärv kan dessutom avse be
stämt område av mark som är samfälld för flera fastigheter.
Stor tvekan har tidigare rått angående möjligheten att med giltig verkan
överlåta fastighets andel i samfälld mark. Det mesta av denna osäkerhet
synes emellertid numera vara skingrad. Högsta domstolen i dess helhet har
sålunda genom ett avgörande år 1938 (NJA 1938 s. 1) godkänt ett förvärv
av andel i utskog, som ej tidigare varit föremål för skifte. Den i detta rätts
fall fastslagna principen har sedermera även tillämpats i fråga om andelar
i ett soldattorp som vid laga skifte utlagts som samfällt (NJA 1954 s. 380).
10
överlåtelse av registerfastighet föranleder normalt ingen fastighetsbild-
ningsåtgärd. Vid överlåtelse av andel av fastighet kan förhållandena variera.
Det kan vara avsett att fånget inte skall leda till att andelen bryts ut utan
att delägarna skall bruka fastigheten tillsammans. Fastighetsindelningen
blir då helt opåverkad. Om det vid en överlåtelse av andel av fastighet för
utsatts att utbrytning skall äga rum, kan fastigheten i princip delas genom
laga skifte. Överlåtelse av område av fastighet förutsätter regelmässigt
någon form av utbrytning genom förrättning. Gäller det jord på landet sker
utbiytningen genom avstyckning enligt 19 kap. jorddelningslagen. Med av
seende på vissa äldre förhållanden är dessutom tidigare gällande regler om
ägostyckning och avsöndring fortfarande tillämpliga. Enligt fastighetsbild
ningslagen för stad (5 kap.) skall utbrytning av område som ej ingår i
tomtindelning verkställas genom avstyckning. Inom tomtindelat område
gäller däremot särskilda regler enligt nämnda lag. Framgår av stadsplan
att del av tomt inte längre ingår i tomtindelat byggnadskvarter och söks lag
fart på tomtdelen eller avlörs den ändå ur tomtboken, anses den avstyckad
från tomten genom fastställelsen av stadsplanen (1 kap. 1 §). Söker någon
lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller skall
administrativt bildad tomt införas i tomtboken, anses tomten eller tomt-
delen ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen (1 kap.
3 §).
Enligt förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång
tdl fast egendom (lagfartsförordningen) föreligger skyldighet för den som
förvärvar fast egendom att söka lagfart på fånget (1 §). I fråga om före
målet för lagfart finns särskilda bestämmelser beträffande område av fas
tighet eller tomt. Har ägare av fastighet till annan överlåtit område som inte
ingår i tomtindelning, tår lagfart ej beviljas förrän området utbrutits ge
nom fastighetsbildningsförrättning (6 g 3 mom.). I rättspraxis har fast
slagits att bestämmelsen är tillämplig även för det fall att överlåtelsen av
sett fastighet med undantag av visst område. Lagfart på fång till bestämt
område av tomt får beviljas endast om fastställd stadsplan eller lomtindel-
ning utvisar att området skall frångå tomten (9 § andra stycket). Kan lag
fart inte beviljas på grund av vad som sagts nu, skall ansökningen förklaras
vilande i avbidan på hindrets undanröjande (10 § första stycket).
I fråga om överlåtelse av andel av fastighet gäller f. n. att lagfart kan be
viljas på fånget oberoende av reglerna om fastighetsbildning.
Det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk innehåller regler
som är avsedda att undanröja den nuvarande dualismen mellan de allmänna
civilrättsliga och inskrivningsrättsliga reglerna, å ena sidan, och fastighets-
bildningslagstiftningen, a andra sidan. Huvudreglerna, avseende förvärv ge
nom köp, byte eller gåva, tas upp i 4 kap. 7—9, 29 och 30 §§. Vad först an
går överlåtelse av visst område av fastighet eller fastighet med undantag
av visst område uppställs det legala villkoret för förvärvets civilrättslisa
ö
KungI. Maj.ts proposition nr 127 år 1968
11
giltighet att förvärvet leder till fastighetsbildning. Ansökan om sådan för
rättning måste i regel ha gjorts senast sex månader efter den dag då över
låtelsehandlingen upprättades (4 kap. 7 §). Motsvarande gäller om det i över-
Jåtelsehandling angående andel i fastighet bestämts att andelen skall ut
brytas. Innehåller sådan överlåtelsehandling inget villkor om utbrytning,
anses förvärvaren inneha fastigheten under samäganderätt med den eller
de andra delägarna (4 kap. 8 §). I fråga om överlåtelse av fastighets andel
i mark som är samfälld för flera fastigheter äger bestämmelserna om areal
förvärv motsvarande tillämpning (4 kap. 9 §). Enligt lagberedningens för
slag till ny jordabalk skall ifrågavarande regler om köp, byte och gåva
kompletteras genom följ dlagstiftning avseende vissa familj er ättsliga och
associationsrättsliga förvärvstyper.
Bestämmelserna om lagfart har i förslaget till jordabalk utformats i nära
överensstämmelse med de civilrättsliga reglerna. I 20 kap. 6 § 4 anges så
lunda att lagfartsansökan som avser förvärv av del av fastighet skall avslås,
om i 4 kap. 7—9, 29 eller 30 § eller eljest i lag föreskriven tid för ansökan
om fastighetsbildning försuttits eller ansökningen avslagits. Är förvärvet
fortfarande beroende av fastighetsbildning, skall lagfartsansökningen för
klaras vilande (20 kap. 7 § 8.J.
Skilda former av sämjedelning och annan privat jorddelning. På grund
av att det inte råder något fullständigt samband mellan de civilrättsliga
reglerna om förvärv av fast egendom och fastighetsbildningslagstiftningen,
har äganderätten till fast egendom i många fall kommit att avse helt andra
enheter än dem som redovisas i fastighetsregistret. Genom enskilda rätts
handlingar har en civilrättsligt giltig uppdelning av jorden skett utan anli
tande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen. Jorden har på
detta sätt kunnat delas utan hinder av förekommande jord- och planpoli
tiska bestämmelser eller andra i lagstiftningen uppställda villkor för upp
delning av fast egendom. De olika åtgärder, som på detta sätt resulterat i
att särskilda, från den reguljära fastighetsindelningen avvikande enheter
bildats, brukar med en sammanfattande benämning kallas privat jorddel
ning. Därmed brukar avses skilda typer av sämjedelning, s. k. privat ägo
styckning, arealförvärv och överlåtelse av andel i samfälld mark. En annan
form av äganderättslig uppdelning av fast egendom är sämjeägoutbyte. Detta
kan inte betraktas som en jorddelning men står nära vissa former av sämje
delning.
Sämjedelning kom till stånd när ägarna av andelar i fast egendom genom
avtal bestämde att för andelarna skulle utläggas särskilda ägolotter på mar
ken. Delningen kunde avse en fastighets hela enskilda ägoområde, men
kunde också gälla bara en del av detta. Inte endast själva jorden utan även
sådant som lagligen hörde till jorden, t. ex. byggnader och växande träd,
kunde göras till föremål för sämjedelning. Ibland avsåg avtalet flera lustig
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
12
heter, vilka delades i ett sammanhang med bortseende från gränserna mel
lan fastigheterna (s. k. komplicerad sämjedelning). Delningen kunde även
avse mark som var samfälld för två eller flera fastigheter.
Enligt 1962 års lag angående törbud mot sämjedelning av fast egendom
låi sämjedelning ej äga rum. Delning som ändå sker är utan verkan. Lagen
äger ej tillämpning på delning, som verkställts före lagens ikraftträdande
den 1 juli 1962. Äldre delningar av sådan jord inom Kopparbergs län som
varit föremål för laga skifte enligt viss för länet gällande speciallagstiftning
eller som i viss ordning varit föremål för äganderättsutredning, kan dock
\ara utan verkan enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av
sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.
Avtal om sämjedelning har kunnat träffas helt formlöst, alltså även
muntligen. Det är emellertid inte ovanlig! att en beskrivning eller annan
handling upprättats till bevis om delningen. Ibland förekommer att del
ägarna märkt ut delningsgränserna på sina skifteskartor. I princip är säm
jedelning bindande för både avtalsparterna själva och ny ägare av ägolott.
Mot delägares bestridande kan delning rubbas endast genom laga skifte. Är
däremot delägarna eniga har de möjlighet att träffa avtal om återgång eller
- såvitt lagstiftningen om förbud mot sämjedelning ej utgör hinder __
ändring av delningen. Samäganderättslagen, som vanligen gäller när två
eller flera samfällt äger fastighet, är inte tillämplig sedan sämjedelning
skett. Om delningen avsett sådan samfälld mark vars utnyttjande kunnat
regleras med stöd av lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, in
nebär delningen att också tillämpningen av denna lag är utesluten. Viss tvek
samhet föreligger beträffande verkan av komplicerad sämjedelning (jfr
fastighetsbildningssakkunnigas betänkande SOU 1944:46 s. 53, prop. 1953:
63 s. 85 och 95, lagrådets uttalande i prop. 1962: 159 s. 78 och Rodhe, Om
fastighetsindelningen och dess betydelse s. 283).
De inskrivningsrättsliga verkningarna av sämjedelning grundas på det
förhållandet att andel av fastighet kan lagfaras och intecknas för sig. Ge
nom en sämjedelning kom de före delningen vidtagna inskrivningsåtgär-
derna att avse den för respektive andel utlagda sämjelotten. Lagfart eller
inteckning i andel av fastighet torde kunna beviljas även efter det att säm
jedelning skett. Åtgärden avser då i själva verket sämjelotten. Ändring i
sämjedelning anses kunna äga rum utan hänsyn till inteckningsförhållan-
dena.
Beträffande verkningarna från fastighetsbildningssynpunkt av sämjedel-
ning gäller som huvudregel att sämjelott inte godtas såsom fullvärdig fastig
het. Härav följer att sämjedelning vanligen ej beaktas vid efterföljande
fastighetsbildningsåtgärder. Skall delningen rubbas genom laga skifte, be
handlas alltså marken som oskiftad (1 kap. 1 § tredje stycket jorddelnings
lagen). Har sämjedelning ägt rum före jorddelningslagens ikraftträdande
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
13
den 1 januari 1928, tillerkänns delningen emellertid vissa direkta, ej obe
tydliga rättsverkningar. Här kan nämnas bestämmelserna om innehavet som
delningsgrund (9 kap. 3 §) samt möjligheten att göra avstyckning från
sämjelott (19 kap. 1 §). Såväl äldre som yngre sämjedelningar skall vidare
redovisas i hävdeförteckning vid laga skifte och beaktas vid fastställande av
odlings- och ståndskogslikvider. Ägare av sämjelott kommer härigenom att
vid skiftet tillgodoräknas värde som uppkommit genom uppodling av lotten
samt — vilket torde vara av större praktisk betydelse — på lotten befintligt
skogsbestånd.
Med privat ägostyckning, som inte betraktas som sämjedelning i egent
lig bemärkelse, avses överlåtelse av visst bestämt område av fastighet med
angivande att området motsvarar viss andel av fastigheten. Ofta består
skillnaden mellan privat ägostyekning och sämjedelning endast i att kont
rahenterna i det förra fallet först enats om en delning på marken och där
efter upprättat överlåtelsehandling, under det att de i det senare fallet först
skrivit överlåtelsehandling och därefter sämjedelat fastigheten. Principiellt
är dock den privata ägostyckningen närmast ett arealförvärv.
Arealförvärv, dvs. förvärv av visst till gränserna bestämt område som
ej åtföljs av utbrytning genom fastighetsbildning, är som förut angetts
civilrättsligt giltigt i samma utsträckning som förvärv av register fastighet.
Lagfart på arealförvärv kan som nämnts ej beviljas, förrän området i
laga ordning utbrutits till en självständig fastighet. Till följd härav kan inte
heller inteckning beviljas i området. Det nu sagda gäller även vid privat
ägostyckning. Genom en lagfartsansökan, som förklaras vilande, kan den
som förvärvat ett bestämt arealområde emellertid vinna trygghet mot att
förre ägaren förfogar över området.
I fastighetsbildningssammanhang gäller för arealförvärv den för sämje
delning uppställda huvudregeln att på privat väg tillkomna enheter inte god
tas som fullvärdiga fastigheter och vanligen inte heller beaktas vid efterföl
jande fastighetsbildningsåtgärder. Enligt 13 kap. 11 § sista stycket jord
delningslagen kan dock vid laga skifte särskild ägololt utläggas på grund av
arealförvärv eller privat ägostyckning. Detta kan emellertid ske bara under
förutsättning att hinder mot områdets avskiljande ej skulle möta enligt av-
styclcningsreglerna. Innehavet blir i sådant fall alltid delningsgrund. Fastig
hetsdel som avskilts genom arealförvärv jämställs ibland med sämjelott vid
tillämpningen av 19 kap. 1 § samma lag.
En företeelse som har många beröringspunkter med arealförvärven är
överlåtelse av den på en fastighet eller visst skattetal belöpande andelen i
samfälld mark.
Med sämjeägoutbytet förstås ett förfarande som innebär att ägare av när
belägna fastigheter kommer överens om en gränsjustering eller annan
jämkning av fastigheternas omfattning på marken. Sämjeägoutbyte torde
i regel inte vara giltigt som ägoutbyte. Åtgärden inverkar alltså som regel inte
%ungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968
14
på läget av fastighetsgräns. En annan sak är att transaktionen i vissa fall
kan tänkas innefatta bindande överlåtelseavtal. Reglerna om arealförvärv
blir då tillämpliga.
Hittillsvarande möjligheter att legalisera privat jorddelning. Gällande
fastighetsbildningslagstiftning erbjuder vissa möjligheter att få en genom
privat jorddelning tillkommen enbet omvandlad till reguljär fastighet. En
sämjedelning kan sålunda upphävas genom laga skifte. Jorddelningslagens
villkor för skifte utesluter dock i många fall sådan delning. Skiftesförfaran
det framstår dessutom ofta som onödigt omständligt och kostsamt. Jord
ägarna har därför av förklarliga skäl ej visat något större intresse för att
på denna väg få till stånd legalisering av sämjedelning. Det bör vidare an
märkas, att laga skifte i realiteten innebär en självständig omdelning och att
det därför inte är en given sak att resultatet kommer att stämma överens
med vad som uppnåtts genom sämjedelningen.
Det är inte uteslutet att legalisering av sämjedelning i vissa fall kan
åstadkommas genom avstyckning. Därvid används t. ex. det förfaringssättet,
att sämjelotterna först överförs i en ägares hand. Denne säljer därefter tillha
ka de ägovidder som enligt sämjedelningen tillhört övriga delägare. Ett så
dant tillvägagångssätt förutsätter emellertid såväl att de jord- och planpo
litiska bestämmelserna om avstyckning inte lägger hinder i vägen som att
eventuella inteckningshavare medverkar.
Enheter som uppkommit genom arealförvärv eller privat ägostyckning
kan upphöjas till reguljära fastigheter genom avstyckning. Det är även
tänkbart att denna typ av enheter i något fall vinner officiellt erkännande
i samband med laga skifte. Legalisering kan dessutom ibland uppnås ge
nom fastställelse av avsöndring eller genom ägostyckning.
Överlåtelse av andel i samfällighet kan stundom legaliseras genom laga
skifte och efterföljande avstyckning eller genom avstyckning av det sam
fällda området och åtföljande överlåtelse av andel av den nybildade fastig
heten. Båda dessa utvägar är emellertid omständliga och kostsamma.
Vissa äldre privata jorddelningar på landet har vunnit officiellt erkän
nande genom att de tagits upp i jordregistret. Detta gäller främst avsönd
ringar och privata ägostyckningar. Enligt 18 § jordregisterförordningen kan
emellertid även andel i oskiftad mark registreras som särskild fastighet.
Vid uppläggande av fastighetsregister för stad har man sökt uppnå en
nära nog fullständig legalisering av sådana privata jorddelningar som till
kommit före uppläggningen. Enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen för
stad skall sålunda varje på marken bestämd ägovidd i särskild ägares hand
anses som en stadsäga. Detta gäller dock inte enheter som uppstått genom
sämjedelning efter den 1 januari 1928.
Legalisering av sämjedelning från tiden före jorddelningslagens ikraft
trädande kan i vissa fall uppnås även enligt lagen den 25 april 1930 (nr 99)
om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. Enligt 7 §
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
15
nämnda lag skall sålunda ägolott under vissa förutsättningar behandlas
som fastighet och sämjedelningen, sedan förrättningen fastställts, ha ver
kan som fastställt laga skifte.
Det har länge varit uppenbart att privat jorddelning medför betydande
olägenheter i skilda sammanhang. För att komma till rätta med de allvar
ligaste problemen genomfördes år 1953 en provisorisk lagstiftning, varige
nom möjlighet öppnades till legalisering i viss ordning av den praktiskt
viktigaste gruppen av sämjedelningar. Lagen den 17 april 1953 (nr 157)
om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. avser i första hand enkla
sämjedelningar. Komplicerad sämjedelning, dvs. delning som omfattat två
eller flera fastigheter, kan legaliseras bara om envar delägare inom varje
fastighet erhåller ägor som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten.
Med sämjedelning jämställs privat ägostyckning. Sämjedelningen eller över
låtelsen måste ha tillkommit före den 1 januari 1928. Delning som avsett
enbart samfälld mark eller ej omfattat fastighetens inrösningsjord får inte
heller legaliseras. Lagen anger som ytterligare förutsättning för legalisering
att samtliga delägare är ense om delningens innehåll och önskar legalisering.
Däremot uppställs inte några jordpolitiska villkor för legaliseringen.
Fråga om legalisering enligt 1953 års lag skall prövas vid lantmäteriför-
rättning. Om handläggningen gäller vissa särskilda regler, innebärande
bl. a. att gode män aldrig skall medverka, att sämjedelningen skall ut
märkas på karta och att gränserna mellan sämjelotterna, om det behövs,
skall utstakas och utmärkas innan förrättningen avslutas. Någon faststäl-
lelseprövning av förrättningsresultatet skall ej ske.
I stora delar av Kopparbergs län kom fastighetsbildningen tidigt att ut
vecklas annorlunda än inom landet i övrigt. En livlig heinmansklyvnings-
och jordstyckningsverksamhet och olämpliga former för arvskifte och
överlåtelse av fast egendom ledde till en mycket långtgående ägosplittring.
För att komma till rätta med de svårigheter som detta orsakat har vid skil
da tillfällen lagstiftningsåtgärder vidtagits. Bland de instrument som in
förts bör i detta sammanhang främst nämnas äganderättsutredning enligt
en år 1962 införd lagstiftning. Därmed avses en av förrättningsman verk
ställd utredning av äganderättsförhållandena beträffande samtliga ägor,
som hör till en by eller ett på annat sätt avgränsat område. Utrednings
resultatet läggs sedan till grund för registrering i fastighetsregistret och
leder dessutom i vissa fall även till lagfart och sammanläggning. Bestämmel
serna om förfarandet ges i lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om ägande
rättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (ÄUL).
Lagen ägde från början tillämpning endast i Kopparbergs län. Efter ändring
den 3 maj 1963 (nr 122) gäller lagen numera hela landet. Enligt 1 § får
äganderättsutredning verkställas endast efter förordnande av Kungl. Maj :t.
Det krävs vidare, att äganderätten till fastigheter inom det aktuella om
rådet är oviss, att det från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968
16
betydelse att ovissheten undanröjs och att åtgärder härför lämpligen bör
vidtas i ett sammanhang. Förordnande om äganderättsutredning kan
också meddelas beträffande område inom vilket fastighetsägarna i be
tydande omfattning saknar lagfart. Äganderättsutredning handläggs vid
förrättning av en förrättningsinan som förordnas av lantmäteristyrelsen
(2 §). Under förrättningen hålls minst två sammanträden med sakägarna
(6 och 7 §§). Med ledning av den samlade utredningen, vari bl. a. ingår
uPP§ifter om föreliggande fång och hävdeförhållanden, prövar förrättnings-
mannen vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller om
råde därav eller till mark som är samfälld för flera fastigheter. Resultatet
av prövningen redovisas i en äganderättsförteckning (8 § första stycket).
Har fastighet eller samfälld mark delats genom sämjedelning, arealöverlå
telse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall
varje del tas upp som särskild ägolott i förteckningen (8 § andra stycket).
Ägolotterna skall redovisas på en karta över förrättningsområdet. Gränser
na skall däremot inte utstakas eller utmärkas. Har privat jorddelning med
fört att viss mark redovisats som särskild ägolott, skall delningen anses
verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrät.tning. Denna verkan in
träder när äganderättsutredningen vunnit laga kraft (12 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Utredningsförslaget
Behovet av ny lagstiftning. I skilda sammanhang, inte minst vid till
komsten av 1953 års legaliseringslag, har betonats hur angeläget det är att
man söker åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan den offi
ciella fastighetsindelningen och jordens indelning i brukningsenheter. Den
officiella fastighetsindelningens uppgift är att på ett enkelt och tillförlit
ligt sätt individualisera objekten för rättshandlingar och inskrivningar samt
att bilda underlag för den jord- och planpolitiska kontrollen över jordens
användning. Denna uppgift förfelas, i den män privata delningar godtas.
De genom privat delning bildade enheterna hindrar vidare i betydande mån
att fastighetsförhållandena förbättras. I varje fall tidigare har ofta fram
hållits att fastighetsbildningsåtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets
rationalisering eller för annan sanering av fastighetsbeståndet försvåras,
så snart det är fråga om mark som varit föremål för privat jorddelning.
I yttrande till utredningsmannen konstaterar lantmäteristyrelsen, att
1953 års legaliseringslag haft stor betydelse främst i verksamheten för jord-
och skogsbrukets rationalisering. De vunna erfarenheterna visar dock att
varken denna lag eller övrig fastighetsbildningslagstiftning tillnärmelsevis
är till fyllest för en allmän avveckling av befintliga privata jorddelningar.
En framtida legaliseringslagstiftning bör enligt styrelsens mening syfta
till att alla slag av sådana delningar avvecklas så snart som möjligt.
Utredningsmannen uttalar sammanfattningsvis, att behovet av särskilda
lagregler för undanröjande av dualismen mellan fastighetsindelningen och
17
den indelning som tillskapats genom privat jorddelning gör sig gällande
med oförminskad styrka. Det måste vidare anses klarlagt, att nu förelig
gande möjligheter att bemästra de med dessa delningar förenade olägen
heterna ingalunda är tillräckliga. Utredningsmannen nämner särskilt, att
1953 års lag aldrig varit avsedd att slutgiltigt lösa förevarande problem
och att äganderättsutredning enligt ÄUL kan tillgripas endast när fastig
hets- och äganderättsförhållandena inom ett större område är synnerligen
tilltrasslade. Med hänsyn till det anförda får det anses påkallat med lag
stiftningsåtgärder på ifrågavarande område. Till stöd härför kan även åbe
ropas att ett genomförande av en jordabalksreform och en ny fastighets-
bildningslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de båda lag
förslag, som f. n. är under övervägande, förutsätter att frågan om de pri
vata jorddelningarnas framtida ställning får en mera allmängiltig lösning.
Syftet med en ny lagstiftning. En ny lagstiftning bör syfta till en så full
ständig avveckling som möjligt av existerande privata jorddelningar. Detta
mål kan vinnas huvudsakligen på två vägar, antingen genom att man ut
tryckligen frånkänner delningarna den giltighet i förhållandet mellan de
enskilda rättsägarna som hitintills tillkommit dem eller genom att man
låter delningarna vinna officiell stadfästelse. Tanken på en retroaktiv ogil-
tighetsregel framkallar emellertid starka principiella betänkligheter. In
vändningarna skulle måhända bli mindre om regeln gjordes tillämplig bara
på arealförvärv och överlåtelser av andel i samfälld mark. Utredningsman
nen stannar dock för den uppfattningen, att lagstiftningen bör avse ett lega-
liseringsförfarande som i princip görs tillämpligt på alla typer av privata
jorddelningar.
Tidpunkten för en reform. Utredningsmannen anför, att uppdraget när
mast synes innebära att den lag i ämnet som kan komma att föreslås skall
ha formen av följ dförfattning till en ny lag om fastighetsbildning. I sam
band med utredningens tillkallande har emellertid även konstaterats, att
det är önskvärt att legaliscringsfrågan slutligt löses så snart som möjligt.
Utredningsmannen delar denna uppfattning och förutsätter att ett separat
genomförande av en legaliseringsreform bör kunna komma till stånd, om
det visar sig att fastighetsbildningskommitténs betänkande inte leder till
lagstiftning inom de närmaste åren.
Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten
för delningens tillkomst. En mera restriktiv behandling av sämjedelningar
som härrör från tiden efter jorddelningslagens ikraftträdande den 1 ja
nuari 1928 kan motiveras med att dessa delningar enligt gällande rätt be
aktas vid fastighetsbildning i vida mindre utsträckning än äldre delningar.
Därtill kommer att de yngre sämjedelningarna på ett annat sätt än de
äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de tillkommit under en tid
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968
18
när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters lämpliga beskaf
fenhet börjat tillämpas. Man kan emellertid inte bortse från att en sämje-
delning som kommit att åtnjuta civilrättslig giltighet redan har gett upp
hov till en särskild indelning av den fasta egendomen. Från allmän syn
punkt, inte minst av hänsyn till rationaliseringsintresset, är det f. ö. lika
angeläget att giltiga sämjedelningar av yngre datum blir legaliserade som
de, vilka tillkommit i äldre tid. Lagberedningen har i sitt förslag till ny
jordabalk ansett sig böra utgå från att en blivande definitiv legaliserings-
lagstiftning inte skulle begränsa legaliseringsmöjligheterna till sämjedel
ningar, som ägt rum före den 1 januari 1928 (se SOU 1960: 26 s. 52). I de
av lantmäteristyrelsen till utredningsmannen överlämnade yttrandena av
rikets överlantmätare bar i allmänhet uttalats önskemål om att legalise
ringsmöjligheterna skall avse samtliga giltiga sämjedelningar oavsett när
de tillkommit. Även lanlbruksstyrelsen har uttalat sig till förmån för en
sådan utsträckning av legaliseringsmöjligheterna.
Under hänvisning till det anförda finner utredningsmannen att den nya
lagstiftningen inte bör innehålla någon bestämd tidsgräns för vilka sämje
delningar som skall kunna legaliseras. Gällande sämjedelningsförbud omöj
liggör under alla förhållanden att delning som ägt rum efter den 1 juli
1962 legaliseras.
I fråga om de typer av privat jorddelning som genomförs i form av areal
överlåtelse eller därmed jämförbara fång av fastighetsdelar, däri inbegripet
andelar i samfälld mark, är förhållandena väsentligt annorlunda. I mot
sats till sämjedelning kan dessa åtgärder fortfarande genomföras med bin
dande verkan. En ändring i detta hänseende kan beräknas inträda först i
och med att en ny jordabalk träder i kraft. Enligt föreliggande förslag
kommer beträffande samtliga dessa överlåtelser att gälla, att deras fram
tida giltighet blir beroende av att laga delning äger rum.
Genom den hittillsvarande dualismen mellan de allmänna civilrättsliga
reglerna om överlåtelse av fast egendom och bestämmelserna om fastighets
bildning har ett inte obetydligt antal irreguljära enheter uppkommit genom
arealöverlåtelser. Sedan en sådan särskild äganderättslig indelning bestått
en längre tid, kan man inte räkna med att den överlåtelse som ligger till
grund för indelningen kommer att gå åter. Förvärvaren har kanske redan
bebyggt området eller annars inrättat sig där på ett sätt som försvårar
en uppgörelse om återgång av överlåtelsen. Man får även räkna med att
överlåtaren inte kan återbära köpeskillingen.
Beträffande förvärv som skett under senare tid är förhållandena annor
lunda. I dessa fall kan med större fog förväntas att avtalsparterna — sär
skilt när de fått klart för sig att den överlåtna ägovidden inte kan själv
ständigt utnyttjas som kreditobjekt och att bebyggelsemöjligheterna, som
ofta torde vara fallet, är begränsade — kommer överens om en återgång
av överlåtelsen. En ytterligare anledning till försiktighet när det gäller att
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
19
tillerkänna ifrågavarande former av privat jorddelning officiell verkan
hänger samman med risken för eventuellt missbruk av de nya legaliserings-
bestämmelserna. Eftersom överlåtelser fortfarande kan genomföras med
bindande verkan, skulle ett förslag som ej gör undantag ens för sådana
privata delningsåtgärder som ägt rum efter det att förslaget offentliggjorts
kunna få följder som inte är önskvärda. Förslaget skulle nämligen då
kunna bli ett incitament för jordägare att få till stånd ändringar i fastig
hetsindelningen i strid med restriktionerna i fastighetsbildningslagstift-
ningen. Det sagda gäller dock huvudsakligen under förutsättning att den
nya lagen i likhet med 1953 års lag ej uppställer några jord- och planpoli-
Liska villkor för en legalisering. Utredningsmannens överväganden i denna
fråga redovisas i det följande. Vid bestämningen av en eventuell tidsgräns
bör man vidare söka motverka försök att genom antedatering av överlå
telsehandlingar vinna legalisering av transaktioner, som i verkligheten
skett efter den avgörande tidpunkten.
Med hänsyn till vad som nu sagts finner utredningsmannen att det kan
synas mest naturligt att tillåta legalisering så snart överlåtelsen skett
före den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då vinnas med såväl det all
männa sämjedelningsförbudet som motsvarande regler i ÄUL. Starka skäl
talar dock för att gränsen sätts betydligt längre tillbaka i tiden och att
den legalisering som det nu är fråga om ej får avse arealöverlåtelser sons
verkställts efter den 1 januari 1948. Genom skilda lagar som då trädde i
kraft infördes gällande relativt stränga krav på nybildad fastighets lämp
lighet och på en planmässig utveckling inom bebyggelseområden. Det skulle
vara stötande om jordägare som satt sig över dessa fastighetsbildningspoli-
tiska restriktioner skulle kunna uppnå legalisering medan andra, som lo
jalt fogat sig efter restriktionerna och ej vidhållit de ingångna rättshand
lingarna eller sett sig nödsakade att låta dem gå åter, inte skulle kunna upp
nå legalisering.
Frågan om jord- och planpolitisk prövning. I 1953 års lag ställs inte upp
något jordpolitiskt krav på sämjelotternas beskaffenhet som villkor för
legalisering. I förarbetena till lagen uttalas att det i jordpolitiskt hän
seende relevanta strängt taget ej är indelningen i registerfastigheter utan
indelningen i brukningsenheter. Den orubblighet, som utmärker sämje-
delningarna, gör att olägenheterna av jordpolitiskt olämpliga sådana del
ningar inte kan anses förvärrade genom att delningarna blir officiellt
erkända. Tvärtom var det i främsta rummet just de jordpolitiska strävan
dena som gjort behovet av ett legaliseringsförfarande särskilt aktuellt (se
prop. 1953:63 s. 65 och 81).
Nämnda synpunkter äger fortfarande giltighet. De åberopade motiven
för att legaliseringsmöjligheterna inte bör begränsas av jord- och planpoli
tiska skäl synes i princip gälla även annan privat jorddelning än sämje-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
delning. I fråga om överlåtelse av fastighetsdel som skett sedan de jord-
°ch planpolitiska villkoren för avstyckning skärpts och som alltjämt respek
teras av kontrahenterna skulle emellertid ett villkorslöst godtagande av
de privata delningarna kunna få mindre önskvärda verkningar, kanske
främst i planpolitiskt hänseende. Om legaliseringsinstitutets tillämpning
på överlåtelsefallen på sätt föreslagits begränsas till överlåtelser som ägt
111,11 f®re den 1 januari 1948, föreligger dock ej något behov av en särskild
prövning huruvida de genom en legalisering åstadkomna ändringarna i den
officiella fastighetsindelningen är tillåtna enligt reglerna om fastighetsbild
ning.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Formerna för legaliseringsverksamheten. Vid tillkomsten av 1953 års
lag rådde delade meningar, om förfarandet borde konstrueras som en för
rättning eller ett registreringsförfarande. Som stöd för förrättningsformen
åbeiopades främst att de bedömanden som skulle ankomma på lantmätaren
var av sådan art att de borde ske inom ramen för en förrättning, till vilken
delägarna kallats i laga ordning. En förrättning kunde lätt kombineras med
gränsbestämning och borde avslutas med besvärshänvisning till ägodel-
ningsiätt. Tanken på ett registreringsförfarande byggde däremot närmast
på att delningen skulle godtas utan någon prövning från allmän synpunkt
och att legalisering skulle kunna komma i fråga bara när samtliga delägare
var ense om det. I båda fallen skulle det emellertid åligga lantmätaren dels
att se till att innebörden av delningen blev fastslagen på ett entydigt sätt,
dels att utstaka och utmärka sämjegränserna på marken, dels att redovisa
sämjelotterna på karta och i beskrivning. Den slutliga utformningen av
lagen kom i denna fråga att präglas av uppfattningen att inte själva re
gistreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av viss
rättsverkan åt delningen var det primära vid legaliseringen. Med utgångs
punkt från denna uppfattning ansågs skäl ej föreligga att frångå den i
andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande åtgärder, näm
ligen att avgörandet i första hand tillkommer distriktslantmätaren. För
farandet blev också uppbyggt i enlighet härmed och blev, för att önskvärd
stadga skulle vinnas, konstruerat som en enkel förrättning.
Lantmäteristyrelsen har i sitt till utredningsmannen avgivna vttrande
förklarat, att de hittills vunna erfarenheterna av legaliseringsverksamheten
enligt såväl 1953 års lag som ÄUL ger vid handen att legaliseringsarbetet
lämpligen bör drivas i förrättningsform, vilket ger möjlighet till behövliga
utredningar och överläggningar med biträde av förrättningsman. Det är
vidare styrelsens mening, att stor omsorg bör nedläggas för att få ett så
enkelt, snabbt och billigt förrättningsförfarande som möjligt. Ett första
önskemål är då att det nya legaliseringsinstitutets rättsverkningar med
hänsyn till arbetsåtgången begränsas till vad som är oundgängligen nöd
vändigt för att den primärt önskade effekten av legaliseringsåtgärden skall
uppnås.
21
Utredningsmannen anser att de förenklingar i handläggningen av legali-
seringsärendena som över huvud taget är möjliga att åstadkomma bör
kunna vinnas även om ärendena handläggs inom ramen för en förrättning.
Därtill kommer att de skäl som vid 1953 års lagstiftning tillmättes av
görande betydelse i denna fråga fortfarande är giltiga. Eftersträvar man
en mera fullständig avveckling av existerande privata jorddelningar, synes
det vidare vara ofrånkomligt att något generellt krav på enighet bland del
ägarna inte uppställs. Det framstår därför som särskilt önskvärt att even
tuella kontroversiella frågor behandlas på samma sätt som när fastighets
bildning i andra fall rör motstridande enskilda intressen. Vid en mera all
män legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombi
nera handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor.
Det förhållandet att legaliseringsfrågor bör behandlas vid förrättning
utesluter inte att det hittills enligt 1953 års lag praktiserade förfarandet
förenklas i vissa avseenden. I likhet med Aad såväl lantmäteristyrelsen
som lantbruksstyrelsen framhållit synes sålunda det nuvarande kravet på
ett säkerställande av gränserna för de särskilda lotter som genom legalise-
ringen och den därav föranledda registreringen omvandlas till reguljära
fastigheter kunna slopas. Visserligen skulle det i och för sig vara högst
fördelaktigt, om det för framtiden inte behövde råda oklarhet angående
gränsernas sträckning och om innebörden i övrigt av den privata delningen
redan i samband med legaliseringen blev fullt klarlagd så att bl. a. fullständi
ga arealuppgifter kunde införas i fastighetsregistret. Lantmäteriets arbets
kraftsresurser är emellertid f. n. begränsade i förhållande till arbetsupp
gifternas omfattning. Det är därför angeläget att lantmäteriet i nuvarande
läge ej belastas med fler uppgifter än som är absolut nödvändigt. Visser
ligen får man räkna med att vad som vid en legalisering av en privat jord-
delningsåtgärd inte omedelbart blir klarlagt angående delningens innebörd
kan komma att senare tvinga fram en fastighetsbestämning eller motsva
rande prövning, varför det allmännas insatser på lång sikt räknat måhända
inte reduceras i någon nämnvärd mån genom den förordade förenklingen.
Denna synes dock utgöra en förutsättning för att en intensifierad legali-
seringsverksamhet inom relativt kort tid skall kunna sättas i gång. Att så
kan ske är av stor vikt bl. a. med hänsyn till det föreslagna innehållet i såväl
den nya jordabalken som lagen om fastighetsbildning.
Vid förrättningen bör normalt endast slås fast att en privat jorddelning
föreligger av beskaffenhet som avses med lagstiftningen. För denna pröv
ning fordras i allmänhet ej någon mera omfattande utredning. Hur del
ningen mera i detalj varit beskaffad behöver sällan fastställas. Den i 1953
års lag intagna bestämmelsen om att äganderättsförhållandena liksom Öv
riga. omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas, synes därför
kunna ersättas med en bestämmelse som enbart ålägger förrättningsman-
nen att i behövlig omfattning nLreda äganderättsförhållandena. Det ligger
dock i sakens natur att annan förebringad utredning bör tillvaratas för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
22
utnyttjas i senare sammanhang. Sättet för delningens genomförande bör i
den mån det kan ske översiktligt redovisas på karta. Denna behöver emel
lertid ej vara av särskilt noggrann beskaffenhet. I de flesta fallen torde den
ekonomiska kartan kunna godtas som underlag för redovisningen.
Den föreslagna ordningen får självfallet ej utesluta att det i särskilda
fall sker en mera fullständig utredning om den privata delningens inne
börd. Detta kan exempelvis vara påkallat för att en fastighetsbildnings-
fråga, som samtidigt är under bedömande, skall kunna avgöras.
Utredningsmannen delar den av lantmäteristyrelsen framförda uppfatt
ningen, att en förenkling av förrättningsförfarandet kan komma till stånd
också på det sättet, att särskilt sammanträde liksom även besök på förrätt -
ningsstället ibland kan undvikas. En sådan ordning stämmer dessutom
överens med de av fastighetsbildningskommittén föreslagna förfarandereg
lerna.
Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. I regel bör endast del
ägare i den med delningen avsedda egendomen kunna få legalisering till
stånd. Mot tanken på att genomföra legaliseringar på initiativ av det all
männa kan främst invändas att en systematiskt bedriven sådan verksam
het skulle kräva mycket stora arbetsinsatser. Det skulle vidare kunna hän
da att privata delningar, som sakägarna annars varit beredda att låta gå
tillbaka, i onödan blev officiellt erkända. Framgår emellertid vid genom
förandet av en bestämd fastighetsbildningsåtgärd att en legalisering har
betydelse för fastighetsbildningen, bör det inte finnas något hinder för
förrättningsmannen att ta initiativ till en legaliseringsförrättning.
Rättsverkningarna av legalisering. Den privata delningen bör genom
legaliseringen få samma karaktär som en lagligen gällande fastighetsbild
ning av motsvarande typ. När det vid legaliseringsförrättningen träffade
avgörandet vunnit laga kraft, bör följaktligen anteckning ske i fastighets
registret på samma sätt som när en fastighetsbildningsförrättning slutförts.
De vid den privata delningen utlagda lotterna bör därefter i princip jäm
ställas med lagligen utbrutna enheter. I likhet med vad som gäller enligt
ÄUL bör emellertid uttryckligen föreskrivas, att legalisering ej får föran
leda att gräns anses i laga ordning bestämd.
Under hänvisning bl. a. till vad som anfördes vid tillkomsten av 1953
års lag (se prop. 1953:63 s. 97) finner utredningsmannen, att servitutens
rättsliga ställning även enligt den nya lagen bör bli oberörd av legalise
ring.
Legaliseringslagstiftningens omfattning. De nya legaliseringsmöjligheter-
na bör göras lika vidsträckta som enligt ÄUL. Privata delningar bör alltså
Kangl. Maj. ts proposition nr 127 år 1968
23
kunna stadfästas oberoende av om de leder till en registrering som sär
skilda fastigheter av de därvid utlagda lotterna. Genom en sådan ordning
kan man i en del fall på ett enkelt sätt nå likformighet i delningstillståndet
av en fastighets alla ägor. Härtill kommer att registreringsbestämmelserna
f. n. är föremål för översyn och att mark inom jordbruksfastigheter i ökad
utsträckning används för annat ändamål än jordbruk.
Utredningsmannen berör även frågan huruvida ansökningar om legalise
ring bör underkastas en lämplig preklusionstid. Med hänsyn till att legali-
seringsverksamheten bör ha karaktär av en engångsföreteelse skulle en
sådan lösning i och för sig vara tilltalande. Det är emellertid inte nu möj
ligt att överblicka hur arbetet med legaliseringarna kommer att gestalta
sig i praktiken. Frågan om en tidsbegränsning av lagens giltighet bör där
för inte tas upp till vidare prövning förrän de nya bestämmelserna redan
varit i kraft under ett antal år.
1953 års lag gäller inte mark inom område för vilket fastighetsregister
såsom för stad förs eller skall föras och inte heller till tomtboken överförd
tomt, även om tomtboken är att anse som en del av jordregistret. Beträf
fande fastighet inom de på bekostnad av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs län får lagen dessutom tillämpas bara om lantmäteristyrelsen
så förordnar.
Undantaget för områden med fastighetsregister hänger samman med att
lagen gäller endast sämjedelningar som tillkommit före den 1 januari 1928.
I stad eller stadsliknande samhällen blir sådana delningar vanligen legali
serade i samband med uppläggandet av fastighetsregistret. Om legalise-
ringsmöjligheterna nu utsträcks att omfatta även senare delningar, finns
det inte längre någon anledning att behålla en motsvarande begränsning.
När det gäller till tomtboken överförda tomter synes fortfarande en be
gränsning av rätten till legalisering vara på sin plats. Förbudet bör ut
sträckas att över huvud taget gälla mark inom tomtindelat område oavsett
hur långt tomtbildningen fortskridit. Det synes nämligen föga rationellt
och inte heller tilltalande att det allmänna — sedan tomtindelning fastställts
och det sålunda genom en särskild plan i detalj bestämts hur den blivande
fastighetsindelningen skall vara beskaffad — godtar andra på indelningen
inverkande åtgärder än sådana som direkt eller indirekt befordrar planens
genomförande.
Någon motsvarighet till det hittills gällande förbehållet om tillämpning
av legaliseringsinstitutet inom delar av Kopparbergs län kan ej anses på
kallad. Att äganderättsutredning ofta tillgrips inom länet för sanering av
fastighetsförhållanden kan ej motivera att möjligheterna att i mindre sam
manhang få till stånd en legalisering begränsas. Pågår äganderättsutred
ning inom visst område, är det emellertid uppenbart att annan verksamhet
för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder ej får igångsättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
24
Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. Enligt 1953 års lag
galler som villkor för legalisering att delägarna i den sämjedelade egendo
men ar ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Detta villkor
maste ses mot bakgrunden av att man vid tillkomsten av lagen — i avvak
tan pa en ny jordabalk och en allmän reform av fastighetsbildningslagstift-
ningen och fastighetsregisterväsendet - sökte undanröja bara de mest på
tagliga olagenheterna med säinj edelningarna. Eftersträvar man att nu finna
en slutlig lösning på problemet genom en så fullständig avveckling av de
privata jorddelningarna som möjligt, blir förhållandena annorlunda Det
ar da uppenbart att oenighet mellan delägarna i en fastighet huruvida
en giltig samjedelning föreligger eller hur delningen i ett för legaliseringen
väsentligt hänseende är beskaffad ej i och för sig bör hindra legalisering
Provning av en eventuell tvist måste dock kunna komma till stånd i be
tryggande ordning, innan förrättningen blir slutförd. Närmast till hands
ligger härvid den lösningen att tvistefrågor tas upp till avgörande av allmän
domstol och att Iegaliseringsförrättningen under liden vilar. Om emeller
tid ingen delägare är beredd att ta initiativ till ett domstolsförfarande, bör
det ankomma på förrättningsmannen att på egen hand bedöma frågan och
grunda sitt beslut rörande legaliseringen på resultatet av sina övervägan
den i denna del, varefter den som är missnöjd får överklaga beslutet
För legalisering enligt 1953 års lag krävs medverkan från alla delägares
sida. Ett sadant villkor är onekligen ägnat att försvåra avvecklingen av
de privata jorddelningarna. Utredningsmannen har därför funnit skål un
dersöka i vilken utsträckning ett bibehållande av denna ordning kan vara
motiverat av hänsyn till delägarnas berättigade intressen. De enda beak-
tansvärda skälen för en negativ inställning till en legalisering av en sämje-
delning hänger samman med delägarnas i varje fall teoretiska möjlighet
att föranstalta om laga skifte och därmed åstadkomma en rubbning av
den privata delningen. En sådan rubbning kan från delägarens synpunkt
vara önskvärd av två anledningar, antingen därför att han anser sitt ägo-
mnehav enligt samjedelningen dåligt arronderat eller därför att han anser
sig vid sämjedelningen ha fått mindre ägotilldelning än som svarar mot
hans andel i den sämjedelade egendomen.
Med avseende på arronderingsfrågan konstateras hl. a., att fastighetsbild-
ningskommittén har föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan villkoren
or nyskifte och for omskifte skall försvinna och att möjligheten till änd
ringar av fastighetsindelningen i syfte att få bättre arrondering skall bli
lika stora oavsett om den gällande indelningen uppkommit genom la«a
skifte eller annan delning. I ÄUL har f. ö. direkt fastslagits, att legaliseringen
ej har den verkan att de strängare villkoren för laga skifte blir tillämpliga'
Problemen i samband med den nuvarande skillnaden rörande delnings-
grunden vid laga skifte behandlades tämligen ingående vid tillkomsten av
AUL (se prop. 1962: 159 s. 33 och 3 LU 1962: 35 s. 14). Det ansågs därvid
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
25
att en övergång från andelstal till innehav som delningsgrund var utan
egentlig betydelse för jordägarna. Till följd härav bestämdes att ägande
rättsutredning skulle få den verkan att den sämjevis delade jorden i hän
delse av framtida skifte undantagslöst skall fördelas efter innehavet. En
sådan ö\ergång till innehavet sker utan att enskild sakägare liar möjlighet
att undvika legalisering.
Med hänsyn till det anförda bör det inte uppställas något krav på del
ägarnas positiva medverkan för legalisering. Det finns inte heller skäl att
införa den begränsningen att legalisering får ske endast när en ansökan av
behörig delägare inte uttryckligen bestrids av annan delägare.
I den nya legaliseringslagen bör således enskild delägare inte få befogen
het att hindra en legalisering och ej heller rätt att efter legaliseringen få
lill stånd en omdelning efter andelstal. Som materiellt villkor för legalise-
i ing bör i princip endast gälla, att en giltig sämjedelning föreligger. Del
ningen skall alltså ha inneburit en definitiv upplösning av den gemensam
ma äganderätten och ha resulterat i utläggande av särskilda äganderättsliga
enheter. Delningar vars giltighet tidsbegränsats eller som endast omfattat
brukningsrätt skall ej kunna legaliseras. För delningens giltighet är dess
utom självfallet av avgörande betydelse att den ej gått tillbaka och att den
ej tillkommit i strid med något förbud mot sämjedelning. Vid varje legali
sering måste följaktligen utredas, när delningen ägt rum.
Komplicerad sämjedelning. De nu redovisade ställningstagandena an
gående den närmare utformningen av det nya Iegaliseringsinstitutet har
avsett bara de vanliga sämjedelningarna, dvs. på privat väg tillkommen ut
brytning av ideell andel i fastighet. Har flera fastigheter sämjedelats som
en enhet utan iakttagande av de mellan fastigheterna gällande gränserna
(komplicerad sämjedelning), uppstår nämligen särskilda problem.
Enligt 1953 års lag kan legalisering av sämjedelning, som omfattat två
eller flera fastigheter, ske endast om varje delägare erhållit ägor inom varje
fastighet, vilka väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Som grund
för denna bestämmelse uttalades vid lagens tillkomst bl. a., att de komplice
rade sämjedelningarna hade svagare rättsverkningar än andra privata del
ningar och att skälen för legalisering därför inte var lika starka som då
fråga var om sämjedelning inom en fastighet (se prop. 1953:63 s. 95).
Med hänsyn till dessa förhållanden behandlar utredningsmannen på ett
uttömmande sätt alla de frågor som kan tänkas ha betydelse för en legalise
ring av komplicerade sämjedelningar (se bet. s. 77—89). Utredningsmannen
utgår därvid från, att det normalt råder osäkerhet beträffande en kompli
cerad delnings giltighet. I den mån delningen inneburit, att den legala fastig
hetsindelningen ej åsidosatts i vidare omfattning än som anges i 1953 års lag,
torde emellertid de civilrättsliga verkningarna ej vara att bedöma på annat
sätt än om den privata delningen omfattat bara en fastighet. Det är vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
tänkbart, att frågan om en komplicerad sämjedelnings giltighet i något en
staka fall kan ha fastslagits genom ett domstolsavgörande.
Utredningsmannen har övervägt om man inte genom en särskild lagre
gel skulle kunna åtminstone till viss del undanröja den nuvarande oviss
heten om dessa delningars verkan. Den lösning som därvid ligger närmast
till hands är att äldre komplicerade delningar, exempelvis sådana som till
kommit före den 1 januari 1928, skulle — under förutsättning att de i del
ningen ingående ägorna under viss längre tid oklandrat hävdats i enlighet
med delningen — förklaras äga bindande verkan mot samtliga rättsägare.
En sådan bestämmelse kunde i många fall bidra till ökad trygghet för fas
tighetsägare och inteckningshavare men skulle också kunna medföra svåra
rättsförluster. Det bör särskilt påpekas, att inteckningshavarna ofta ej haft
möjlighet eller anledning att fordra återgång av en komplicerad sämjedel-
ning samt att ett godtagande av delningen skulle kunna medföra att deras
säkerhet väsentligt försämrades eller kanske rent av att panträtten helt
förlorade sitt reella innehåll.
Enligt utredningsmannens mening återstår därför ingen annan utväg att
komma till rätta med de komplicerade sämjedelningarna än att söka möj
liggöra legalisering, förutom då delningens giltighet blivit särskilt fast
slagen, även i sådana situationer, där rättsförluster eller andra komplika
tioner kan bedömas vara uteslutna. För detta ändamål måste till en början
klarläggas, att delägarna själva ej önskar åberopa ogiltighet hos delningen
och påfordra dess återgång. Det bör emellertid därvid vara tillräckligt att
inte någon av delägarna ger till känna att han motsätter sig legaliseringen.
För inteckningshavarnas ställning blir en legalisering utan betydelse en
dast om hela den i sämjedelningen ingående egendomen är likformigt be
lastad. Är däremot någon av fastigheterna föremål för sär in teckning, torde
svårigheter uppkomma, när det gäller att avgöra om inteckningen skall ef
ter legaliseringen besvära samma fastighet och enbart denna. Svårigheterna
blir särskilt framträdande, om fastighetens samtliga ägor genom sämjedel
ningen och legaliseringen kommit att tillföras helt nya delägare. Även för
det fall att någon delägares andel i en eller flera av de sämjedelade fastig
heterna är särintecknad, uppkommer lätt komplikationer. Har delägaren
vid sämjedelningen fått ägor huvudsakligen inom andra fastigheter, kan
sålunda legaliseringen få synnerligen ogynnsamma verkningar genom att
panträttens ekonomiska värde väsentligt minskas. Den komplikationen kan
också i detta fall tänkas inträffa, att det ej går att utan vidare fastställa
vilken eller vilka av de genom legaliseringen nybildade fastigheterna som
inteckningen skall anses besvära. Svårigheter av denna art vid legalisering
i samband med äganderättsutredning berördes av lagrådet under förarbe
tena till ÄUL (se prop. 1962: 159 s. 78; NJA II 1963 s. 53) och medförde,
att legalisering inte får ske, om inteckningshavare skulle lida skada eller
hinder eljest föreligger på grund ax inteckningsförhållandena.
27
I anslutning till det nu sagda har utredningsmannen övervägt men för
kastat möjligheten att bemästra ifrågavarande svårigheter genom närmare
regler om hur legalisering skall inverka på inteckningar och hur frågorna
i övrigt skall lösas. Även tanken på en begränsningsregel i överensstäm
melse med ÄUL har avvisats. Vid utformningen av förslaget har det näm
ligen synts angeläget, att förutsättningarna för legalisering anges på så
dant sätt att förrättningsmännen kan bedöma dem utan alltför ingående
undersökningar. Visserligen blir det ofrånkomligt att genom gravationsbe
vis eller på annat sätt upplysning inhämtas om de aktuella inteckningsför-
hållandena beträffande de av den komplicerade sämjedelningen berörda
fastigheterna, men det bör inte komma i fråga att låta förrättningsmännen
avgöra exempelvis om en legalisering skulle medföra sådana komplikatio
ner av rättslig art rörande inteckningarna som bör hindra legalisering. De
begränsningar av legaliseringsmöjligheterna som det här är fråga om måste
därför få en i viss mån schematisk prägel, även om de därigenom kan kom
ma att sträcka sig något längre än som i och för sig varit påkallat. Så snart
förhållandena typiskt sett är sådana att risk föreligger för rättsförluster
eller andra komplikationer bör legalisering sålunda hindras.
1 den nya lagen bör därför vid sidan om reglerna angående delägarnas
i vart fall tysta samtycke till legalisering av sådan komplicerad delning
som möjligen inte medfört full verkan i civilrättsligt hänseende, även upp
ställas det villkoret, att inte någon av fastigheterna häftar för andra inteck
ningar än sådana som också besvärar de övriga fastigheterna och inbördes
gäller i samma ordning i varje särskild fastighet. Vidare måste fordras,
att ej någon av inteckningarna gäller bara i viss andel av fastighet.
Den nu föreslagna ordningen innebär, att lagbestämmelserna kan göras
enkla och att de blir synnerligen lättillämpade. Har delägarna verkligen en
positiv inställning till legaliseringsfrågan, lär inteckningsvillkoren inte hel
ler verka nämnvärt försvårande. Man bör nämligen kunna räkna med att
delägarna då i stor utsträckning kan träffa uppgörelse sinsemellan och
med inteckningshavarna om sådana åtgärder beträffande inteckningarna,
att föreliggande hinder blir undanröjda.
Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Något
annat särskilt villkor för legalisering än att arealöverlåtelse, av tidigare an
förda skäl, måste ha ägt rum före den 1 januari 1948 bör inte ställas upp.
1 övrigt bör de regler som skall gälla för sämjedelningar få motsvarande
tillämpning. En civilrättsligt giltig uppdelning av jorden mellan olika ägare
måste sålunda ha kommit till stånd. Detta innebär bl. a. krav på att före
skriven form för överlåtelse av fast egendom har iakttagits. Med avseende
på verkan av legalisering fordras en särskild bestämmelse som anger att den
med överlåtelsen avsedda fastighetsdelen skall anses såsom avstyckad. En
sådan bestämmelse är av särskild betydelse med tanke på inteckningsansva-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
ret. Undantag från bestämmelsen bör emellertid göras för det fall att areal
överlåtelsen skett i form av privat ägostyckning, som ju företer det särdra
get, att den överlåtna ägovidden angetts motsvara en andel av överlåtarens
fastighet. I stället för att avstyckning skall anses ha skett bör här den lega
liserade delningen likställas med laga klyvning. Vad som här sagts om areal
överlåtelse bör tillämpas även i fall där viss ägovidd kommit i särskild ägares
hand genom annat tång än överlåtelse, t. ex. genom familjerättsligt fång.
Vidare bör samma principer gälla också i fråga om separata överlåtelser av
fastighet tillkommande andel i samfälld mark.
Problemen med sämjevis företagen gränsändring, sämjeägoutbyte, kom
mer enligt lagberedningens förslag till ny jordabalk att till viss del kunna få
sin lösning genom en i 1 kap. 5 § intagen bestämmelse om s. k. gränshävd.
Med hänsyn härtill föreligger det inte något behov av att inbegripa sämje-
ägoutbytena bland de åtgärder som avses med den nu aktuella legaliserings-
lagstiftningen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Remissyttrandena
Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Behovet av ny lagstiftning. Enighet råder om att de privata jorddel
ningarna medför allvarliga olägenheter. Det framhålls att delningarna
motverkar ordning och reda i fastighetssystemet. Genom att objekten för
olika rättigheter inte kan individualiseras på ett enkelt sätt, hindras ibland
ändamålsenliga dispositioner av marken och kan dessutom oklarheter i
rättsligt hänseende uppstå. Hovrätten för Nedre Norrland understryker sär
skilt att privata jorddelningar i betydande mån hindrar att fastighetsför-
hållandena förbättras. Överlantmätaren i Kopparbergs län betonar mot
bakgrunden av omfattande praktisk erfarenhet att nämnda följdverkningar
är synnerligen allvarliga. Lantbruksstgrelsen framhåller, att sämjedel-
ningarna i många fall visat sig vara till stort hinder vid strukturrationalise
ring inom jordbruket. Liknande synpunkter framförs av bl. a. domänsty
relsen, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län samt fastighetsre
gisterutredningen.
Många remissinstanser framhåller att legaliseringsinöjligheterna enligt
nuvarande lagregler är helt otillräckliga för att komma till rätta med de
anförda olägenheterna.
Svea hovrätt uttalar, att det från skilda synpunkter måste anses vara ett
betydande allmänt intresse att den oreda i fastighetsförhållandena som
uppkommit genom privata jorddelningar blir upphävd och förhållandena
tillrättade. Liknande uppfattning redovisas av kammarkollegiet. Föreningen
Sveriges häradshövdingar påpekar särskilt att föreliggande förslag till ny
jordabalk och fastighetsbildningslag ytterligare framhäver betydelsen av
29
största möjliga överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindel
ningen och indelningen i brukningsenheter. Fastighetsregisterutredningen
och länsstyrelsen i Norrbottens län berör även fastighetsregistrets ökade
betydelse som underlag för skilda samhällsverksamheter. För såväl den
oltentliga redovisningen av fastighetsdata som pågående reformarbete inom
detta område är det nödvändigt att privata delningsåtgärder blir förteck
nade och att förekommande oklarheter av skilda slag undanröjs.
Syftet med en ny lagstiftning. Även i denna fråga råder principiell enig
het bland remissinstanserna. Det understryks från många håll att den
nya lagstiftningen bör leda till en så snabb och fullständig avveckling som
möjligt av alla slag av privata jorddelningar.
Några remissinstanser uppställer emellertid en vidare målsättning än
utredningsmannens förslag kan sägas innebära. Överlanlmätaren i Koppar
bergs län förordar således, med instämmande från länsstyrelsen i samma län,
en i princip total avveckling av alla faktiskt bestående privata jorddel
ningar som tillkommit före den 1 juli 1962. Reformen bör därutöver även
syfta till att ordna upp oklara äganderättsförhållanden. Lantbruksnämn
den i Kopparbergs län konstaterar likaledes, att de privata jorddelningarna
inte är isolerade fastighetsbildningsproblem utan merendels också kräver
regler för äganderättsutredning och inskrivningsmässiga uppföljningsåt-
gärder. För jordbrukets rationalisering kan det vidare vara betydelsefullt
att legaliseringen efterföljs av sammanläggningar. Också Sveriges lantmä
tareförening betonar vikten av att det i legaliseringslagstiftningen eller på
annat sätt skapas förutsättningar för att ordna upp de oklara lagfarts-
och äganderättsförhållanden som ofta åtföljer den privata jorddelningen.
Liknande synpunkter förs fram av fastighetsregisterutredningen i vars
yttrande lantmäteristyrelsen i allt väsentligt instämmer.
Överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller vidare, att erfarenheterna
från tillämpningen av ÄUL har gett belägg för att denna lags regler om
legalisering är ändamålsenliga. De medger legalisering i behövlig omfatt
ning av alla former av privat jorddelning genom ett enkelt, snabbt och
från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förfarande. Efter en genom
gång av de mest väsentliga skiljaktigheterna mellan utredningsmannens lag
förslag och ÄUL i fråga om målsättning och förrättningsförfarande avstyrker
överlantmätaren att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Han förordar
i stället att 1953 års legaliseringslag ersätts med regler som i allt väsentligt
hämtas från eller bygger på ÄUL.
Även fastighetsregisterutredningen och Sveriges lantmätareförening beto
nar fördelarna med en enhetlig lagstiftning och förordar därför i första hand
den lösningen att de lagregler som förslaget avser inordnas i ÄUL.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser, att förslaget inte tillgodoser
det utomordentligt omfattande och kvalificerade behov av ifrågavarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
30
åtgärder som i vart fall föreligger inom Kopparbergs län. Enligt nämn
dens mening bör ett lagförslag på detta ämnesområde konstrueras med
utgångspunkt från att de mest svårartade förhållandena därigenom skall
kunna få sin lösning på en rationell och i övrigt smidig väg. Lantbruks
nämnden är av den uppfattningen att en ringa modifiering av ÄUL skulle
uppfylla en sådan kvalificerad målsättning.
Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen att utredningsmannens lagförslag
knappast är tillräckligt långtgående för att bemästra alla i Kopparbergs
län förekommande sämjedelningsfrågor. Styrelsen hälsar dock förslaget i
princip med tilllredsställelse och anser att lösningen av förevarande spe
ciella problem närmast bör ske inom ramen för ÄUL.
Tidpunkten för en reform. Svea hovrätt, do mäns tyr elsen, lantbruksnämn
den i Jönköpings län, överlantmätaren i Kristianstads län, sparbanksför
eningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteks-
institulion och lantmätareföreningen betonar, att en ny lagstiftning med
vidgade legaliseringsmöjligheter bör träda i kraft så snart som möjligt och
ej först som en följdförfattning till en ny fastighetsbildningslag.
Svea hovrätt erinrar i detta sammanhang att sistnämnda lagstiftning
liksom nya jordabalken torde komma att bygga på principen att överens
stämmelse, så långt som möjligt är, skall råda mellan den officiella och
den äganderättsliga fastighetsbildningen. Enligt hovrättens mening måste
det då vara en fördel om arbetet för en dylik överensstämmelse kan påbör
jas redan innan dessa nydanande lagkomplex träder i kraft.
Mot dessa uttalanden till förmån för en skyndsam och separat behand
ling av legaliseringsfrågorna står den uppfattning som redovisas av kam
markollegiet. I betraktande av att nya sämjedelningar ej kan ske efter
den 1 juli 1962 och att tidsgränsen för godkännande av arealupplåtelser
enligt förslaget är satt till den 1 januari 1948, ifrågasätter kollegiet om
det finns tillräckliga skäl för en särbehandling av legaliseringsfrågan.
Begränsning av lagstiftningens tillämplighet med hänsyn till tidpunkten
för delningens tillkomst. Utredningsmannens förslag att den nya lagstift
ningen inte bör innehålla någon tidsgräns för vilka sämjedelningar som skall
kunna legaliseras möter inte några gensagor. Däremot framför flera re
missinstanser kritik mot den föreslagna tidsgränsen för erkännande av
arealförvärv.
Hovrätten för Nedre Norrland, överlantmätaren i Kopparbergs län, lant
mätareföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund förordar sålunda, att
tidsgränsen för legalisering av arealförvärv bestäms till den 1 juli 1962.
Härigenom uppnås överensstämmelse såväl med 1962 års lag med förbud
mot sämjedelningar som med ÄUL.
Hovrätten för Nedre Norrland anser, att man inte kan bortse från den
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
31
fastighetsindelning som faktiskt råder. Arealöverlåtelserna är civilrättsligt
giltiga. Om kontrahenterna inte inom relativt kort tid sedan det visat sig
att området inte kan avstyckas låtit förvärvet gå åter, finns det all anled
ning anta alt den äganderättsliga uppdelningen blir bestående för fram
tiden. Till följd av de inskrivningsrättsliga restriktioner som gäller i
fråga om sålunda förvärvade områden liksom även under vissa förutsätt
ningar för stamfastigheten är möjligheterna att förfoga över marken starkt
begränsade. Dylik överlåtelse kommer härigenom att utgöra hinder för en
önskvärd rationaliseringsverksamhet liksom även för en planmässig ex
ploatering av marken inom områden med byggnadsplan eller där eljest
tätbebyggelse är att vänta. Kan legalisering inte ske, blir läget sålunda fast
låst. Från de synpunkter som motiverar den tilltänkta reformen torde det
vara till fördel att överlåtelser som ägt rum under senare tid kan legalise
ras på samma sätt som äldre förvärv. Genom att anpassa den rättsliga fas
tighetsindelningen till de bestående förhållandena bör man kunna få ett
klarare utgångsläge för en fortsatt förbättring av fastighetsförhållandena.
Det synes hovrätten som om man i dessa hänseenden i stort sett borde
anlägga samma synpunkter på frågan om areal överlåtelsernas legalisering
som i fråga om de egentliga sämjedelningarna.
Svea hovrätt, som likaledes anser att den aktuella begränsningen kan
avse senare tidpunkt än utredningsmannen föreslagit — möjligen den 1 juli
1962 — anför bl. a. att den av utredningsmannen åberopade risken för
antedateringar snarast är mindre, när det gäller formbundna avtal om areal-
köp än när det är fråga om sämjedelning. Beträffande de sistnämnda har
någon sådan risk inte åberopats. De jord- och planpolitiska synpunkterna
måste antas ha samma betydelse oavsett tidpunkten för delningen, efter
som den nya fastighetsbildningens lämplighet från jord- och planpolitisk
synpunkt i och för sig är helt oberoende av tidpunkten för den privata del
ningens genomförande.
Fastighetsregisteriitredningen
konstaterar, att olägenheterna med be
slående arealöverlåtelser är lika stora som med sämjedelningar. Har lag
fart förklarats vilande, kan nackdelarna vara mycket stora och hindra vik
tiga åtgärder. Valet av tidpunkt för begränsning av legaliseringsmöjlighe-
terna synes ej ha annan väsentlig betydelse än att skapa godtagbara garan
tier mot risker för antedatering av överlåtelseavtal. Tidpunkten bör också
väljas så att det är sannolikt att, om fastighetsbildningsprövning resulterat
i att avstyckning vägrats eller förvärvaren avstått från prövning som för
modats ge sådant resultat, förvärvet gått åter i de fall när sådan återgång
varit avsedd. De tidpunkter som härvid kan komma i fråga synes vara
den 1 juli 1962 eller den 1 juli 1955 då en ogiltighet sregel vid förvärv av
fastighetsdel från jordbruksfastighet infördes med jordförvärvslagen. Sär
skilt sistnämnda tidpunkt synes ligga tillräckligt långt tillbaka för att nyss
angivna synpunkter skall bli till fullo beaktade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
32
Lantmäteristyrelsen, som delar fastighetsregisterutredningens uppfatt
ning att som tidsgräns för legalisering av arealupplåtelse bör sättas den 1
juli 1955, framhåller att man därigenom vinner en sådan begränsning av
antalet återstående arealupplåtelser, att det bör vara möjligt att framdeles
avveckla dessa pa annat sätt än genom legalisering.
Lantbruks styrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och överlantmätaren
i Norrbottens lån ansluter sig till utredningsmannens uppfattning att den
aktuella tidsgränsen lämpligen bör sättas till den 1 januari 1948.
Tanken på en hårdare begränsning av möjligheterna att legalisera areal
förvärv framförs av överlantmätaren i Kristianstads län med hänvisning-
till sådana under senare delen av år 1947 godkända avstyckningsplaner
som sedermera ej blivit jämställda med byggnadsplaner i vad gäller rätten
till tätbebyggelse.
Frågan om jord- och planpolitisk prövning. Utredningsmannens förslag
att legalisering inte heller enligt den nya lagstiftningen skall göras beroende
av jord- och planpolitisk prövning accepteras genomgående av remissin
stanserna.
Lantbruksstyrelsen är medveten om att en legalisering i inånga fall kom
mer att medföra att från jordpolitisk synpunkt direkt olämpliga jorddel
ningar permanentas. Ett motsatt ställningstagande från lagstiftarens sida
är dock knappast möjligt. Om krav skulle uppställas på att en sämjedel-
mng måste vara godtagbar från jordpolitisk synpunkt för att legalisering
skall kunna ske, torde legaliseringsverksamheten inte alls få den omfatt
ning som är önskvärd.
Liknande synpunkter framförs av kammarkollegiet, överlantmätaren i
Kristianstads län och fastighetsreyislerutredninyen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Formerna för legaliseringsverksamheten. Remissinstanserna är nära nog
eniga om att legaliseringsfrågorna bör handläggas vid förrättning.
Lantbruksstyrelsen anser, att alla möjligheter att förenkla och förbilliga
förrättningarna bör tas till vara. Sålunda bör i de enkla fallen varken sam
manträde med sakägarna eller besiktning på marken behövas. Vidare bör
hinder inte möta mot att handläggningen i dess helhet anförtros ej hög
skoleutbildad personal. Sker sadana förenklingar, föreligger i praktiken
knappast någon skillnad mellan förrättning och registrering och det bör
därför kunna godtas att förrättningsförfarandet formellt tillämpas för alla
legaliseringar.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller, att det bör kunna kom
ma i fråga att inrätta ett enkelt och snabbt löpande förfarande för de
normala, enkla legaliseringsfallen. Förrättningsförfarandet bör tillgripas
bara när oklarheter eller tvistigheter förekommer.
Liknande synpunkter framförs av lantbruksnämnden i Jönköpings län,
33
som även föreslår att den utredning som fordras i registreringsärendet
skall kunna upprättas — utom av lantmätare — av jurist, nämndeman,
god man vid lantmäteriförrättning och av tjänsteman vid lantbruksnämnd,
skogsvårdsstyrelse eller kommunalt fastighetskontor.
I fråga om förrättningens utformning föreligger till synes allmän upp
slutning kring den vägledande principen att förfarandet bör göras så en
kelt och billigt som möjligt. Däremot råder delade meningar om den bety
delse som dessa rationaliseringssträvanden skall tillmätas i förhållande till
andra för förfarandets utformning väsentliga synpunkter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och överlantmätaren i Värmlands län
hälsar utredningsmannens förslag i denna del med tillfredsställelse. Även
fastighetsregisterutredningen och utredningen rörande fastighetsbildnings-
och mätningsväsendets organisation gör uttalanden av samma innebörd.
Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar, att ett legaliseringsförfarande
av så summarisk karaktär som utredningsmannen föreslagit inger vissa be
tänkligheter bl. a. med hänsyn till rättssäkerheten. Det avviker även från vad
som är vanligt i fastighetsbildningsärenden. Hovrätten vill dock inte —
med hänsyn främst till vad som upplysts rörande arbetsläget inom lant-
mäteriet och till angelägenheten av att tillgängliga resurser utnyttjas på
ett rationellt sätt — motsätta sig förslaget att gränserna ej skall fastställas
vid förrättningen. Hovrätten påpekar emellertid att det är angeläget att
den utredning om gränsernas sträckning som kan finnas tillgänglig vid
förrättningen tillvaratas. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt.
Även sparbanksföreningen uttalar tveksamhet angående det föreslagna
förfarandet med hänsyn till att det från kreditgivningssynpunkt givetvis
är önskvärt att innebörden av delningen och omfattningen av de genom
delningen uppkomna enheterna i görligaste mån klarläggs vid legalise-
ringen.
Lantmätareföreningen, som i princip godtar utredningsmannens förslag,
konstaterar att det uppenbarligen kan förekomma fall då det är ändamålsen
ligt att på en gång utstaka, markera och bestämma erkända sämjegränser.
Legaliseringsförrättningen bör enligt föreningens mening för detta ändamål
kunna kombineras med gränsbestämning. Överlantmätaren i Kristianstads
län påpekar, att protokoll och karta för många sakägare framstår som be
tydligt mindre viktiga än de på marken redovisade förrättningsresultaten.
Det bör därför i varje fall finnas möjligheter för sakägarna att på förfrå
gan av förrättningsmannen få uttala sig om de vill ha gränslinjerna mar
kerade på marken eller ej.
Häradshövdingeföreningen anser, att övervägande skäl talar för ett bibe
hållande av en ordning liknande den som gäller enligt 1953 års legalise-
ringslag. På sätt uttalades i förarbetena till den lagen bör utredningar och
gränsåtgärder beträffande sämjelotterna ej göras vidlyftigare än som i
varje särskilt fall kan anses nödvändigt. Om det sålunda vid legaliseringen
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
34
står klart att viss gräns med hänsyn till att fastigheten skall ingå i annan
förrättning blir utan betydelse bör givetvis i allmänhet utstakning och ut
märkande ej ske. Måhända bör i lagen anges att utstakning och utmär
kande av gräns skall kunna underlåtas där särskilda skäl så påkallar.
En lösning efter ungefär samma riktlinjer förordas även av domänsty
relsen. Enligt dess mening utgör lantmäteriets tillfälliga brist på resurser
och önskemålet om en snabb och generell legalisering av de privata jord
delningarna ej skäl som uppväger olägenheterna av att oklarheter angående
legaliserade delningars innehåll i betydande omfattning kan komma att
kvarstå under mycket lång tid. Styrelsen framhåller vidare att de former
för en legalisering som föreslagits och det förenklade förfarandet därvid
inte torde på något avgörande sätt främja en snabb avveckling av sämje-
delningsförhållandena. Om inte sämjelotts rättsliga status ändras genom
lagstiftning torde en snabb legalisering av förefintliga sämjedelningar inte
vara att vänta. Ägare av sämjelott har ofta ingå olägenheter av att lotten
inte motsvarar en enhet enligt den officiella fastighetsindelningen. Kostna
derna för att få sämjedelningsförhållandet legaliserat ter sig därmed mer
eller mindre som en onödig utgift. En snabb legalisering av sämjedelningar-
na i landet kan påräknas endast om en preklusionstid skrivs in i en ny lag
stiftning. Om så inte sker, kan det knappast anses troligt att legaliserings-
arbetet kommer att medföra en överbelastning av lantmäteriet, varför det
därmed sammanhängande motivet för en förenklad legaliscringsform för
lorar sin bärkraft.
Uttalanden till förmån för ett bibehållande av motsvarande bestämmelser
i 1953 års lag görs även av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kristian
stads län.
Rätten att ta initiativ till legaliseringsförrättning. Fastighetsregisterut
redningen ifrågasätter om inte officialinitiativet bör vidgas till att gälla
även separata legaliseringar och därvid tillkomma överlantmätare och bygg
nadsnämnd. Det kan även finnas anledning att ge inskrivningsdomaren
initiativrätt vid avvecklingen av inteckningar i andel av fastighet.
Lantmäteristyrelsen tar mera bestämt ställning för ett vidgat officialini-
tiativ men anser att det är till fyllest att initiativet tilläggs överlantmätaren.
Samma synpunkter anförs av lantmätareföreningen samt av lantbruks
nämnden i Norrbottens län.
Rättsverkningarna av legalisering. Fastighetsregisterutredningen fäster
uppmärksamheten på det förhållandet alt den noggranna prövning som
normalt sker vid fastighetsbildning vanligen får till följd att nybildad fas
tighet godtas som underlag för byggnadslov. Beteckningen »legalisering»
kan även ge intryck av att fastigheten står helt i överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
35
gällande lag. Det kan därför finnas skäl att i lagstiftning, vid förrättning
och vid registrering framhålla delningens privata karaktär. Vid registre
ring kan t. ex. som åtgärd anges »sämjedelning», »sämjebyte», »arealfång».
Det kan också vara lämpligt att på förrättningskartan ange att någon pröv
ning inte skett. Tidpunkten för åtgärden kan i fastighetsregistret anges
vara registreringsdagen. I lagen synes böra föreskrivas att förrättning en
ligt lagen blir gällande genom registreringen.
Lantmäteristyrelsen delar fastighetsregisterutredningens uppfattning i
sak men riktar vissa invändningar mot dess förslag beträffande registre
ringen. En direkt underrättelse till vederbörande byggnadsnämnd förefaller
mera ändamålsenlig. Kammarkollegiet anser, att registreringsfrågan är av
sådan betydelse att förutsättningarna för registrering bör anges i legalise-
ringslagen.
Legaliseringslagstiftningens omfattning. Domänstgrelsen anser, att en
snabb legalisering av sämjedelningarna i landet inte kan påräknas utan stod
av en preklusionsregel. Med utgångspunkt både från de allmänna fördelar
na med en jämförelsevis kort avvecklingsperiod och därav uppkommande
möjligheter till närmare angivna arbetsrationaliseringar finner överlant
mätaren i Värmlands län att det kan vara värt att överväga om inte en
preklusionstid trots allt skall införas i lagen redan från början.
Utredningsmannens förslag att den nya legaliserigslagen i princip skall äga
giltighet inom hela landet föranleder inte några erinringar.
Ett flertal remissinstanser riktar kritik mot förslaget att inte tillåta
legalisering inom tomtindelat område.
Svea hovrätt anser, att ett erkännande av privat delning inte annat än
undantagsvis hindrar eller försvårar den rättsliga tomtbildningen. Vanligen
främjas denna av den uppordning av fastighetsförhållandena som blir möj
lig genom legaliseringen.
Uttalanden av ungefär samma innebörd görs av lantmäteristyrelsen, do
mänstyrelsen, länsstyrelserna och överlantmätarna i Värmlands och Kop
parbergs län, länsstyrelsen i Kristianstads län, häradshövdingeföreningen,
fastighetsägareförbundet och lanlmätareföreningen.
Fastighetsregisterutredningen betonar, att man f. n. strävar efter alt
eliminera skillnaderna mellan olika fastighetstyper och att legaliserings-
lagen därför i all möjlig utsträckning bör avse fastighet utan beaktande
av nu rådande differentiering. Från praktisk synpunkt är frågan om le
galisering av sämjedelning av rättsligen bestående tomt obetydlig, men
skulle sådan delning finnas står det bäst i överensstämmelse med prin
ciperna att legalisering sker. Vissa fördelar kan också nås. Automatiskt
uppkommer nämligen genom legaliseringen det byggnadsförbud som egent
ligen borde finnas redan på den sämjedelade tomten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
36
Lantbruksstijrelsen och Svenska bostadskreditkassan tillstyrker utred
ningsmannens förslag.
Den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet. De närmare rikt
linjerna för utformningen av legaliseringsinstitutet i vad avser de enkla
sämjedelningarna får till övervägande del ett mycket gynnsamt mottagande
av remissinstanserna.
Det föreslagna förfarandet för behandling av tvistefrågor angående del
nings giltighet eller beskaffenhet har mött vissa invändningar.
Kammarkollegiet ifrågasätter om inte alternativet med talan vid allmän
domstol bör slopas. Härigenom vinns att förfarandet blir enklare och bil
ligare. Visserligen skulle förrättningsmannen därvid alltid få såsom första
instans ta ställning även till uppkommande tvistefrågor av civilrättslig na
tur, men rättsskyddsintresset torde dock bli tillräckligt tillgodosett genom
möjligheten att anföra besvär över förrättningen.
Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, fastighetsregister-
utredningen och länsstyrelsen i Kristianstads län. Överlantmätaren i Koppar
bergs län anser att den av utredningsmannen föreslagna lösningen innebär
att förrättningshandläggningen blir åtskilligt fördröjd och därför är än
mindre tilltalande än det underställningsförfarande som var på tal under
tillkomsten av ÄUL och som enligt departementschefens uttalanden i prop.
1962: 159 skulle medföra påtagliga risker för onödigt uppehållande av för
rättningen. Vid förrättning enligt ÄUL avgörs dylika frågor av förrättnings
mannen och den som är missnöjd med förrättningsmannens beslut får i van
lig ordning anföra besvär sedan förrättningen avslutats. Detta enkla och
smidiga förfaringssätt har enligt överlantmätarens mening visat sig ända
målsenligt och ägnat att bidra till en snabb förrättningshandläggning. De
hittills vunna erfarenheterna har också visat att förfarandet inte medför
några olägenheter.
Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att man kan anföra starka
betänkligheter mot en ordning som innebär att förrättningsmannen får be
fogenhet att meddela domar i rena civilrättsliga frågor. Föreningen hem
ställer på grund härav att frågan om förfarandet i dessa fall tas upp till fort
satt övervägande.
Komplicerad sämjedelning. Beträffande de komplicerade sämjedelningar
na föreligger högst delade meningar.
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
anser, att förslaget ger tillfredsställande garantier till skydd för inteck-
ningshavare.
Hovrätten för Nedre Norrland tvivlar på att komplicerade sämjedelningar
kan tillerkännas full verkan i äganderättsligt hänseende. Genom en legali
sering av sämjedelning blir rättsägarna, såväl delägare som intecknings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
37
havare, definitivt bundna av delningen. Enligt hovrättens mening bör en
sådan genomgripande ändring av rättsläget inte kunna grundas på enbart
passivitet från delägarnas sida, en passivitet som f. ö. inte alltid kan tolkas
som ett tyst samtycke till åtgärden utan kan ha sin grund i förbiseende,
oföretagsamhet e. d. Med hänsyn till de rättsverkningar som är knutna till
en legalisering synes därför böra krävas att alla delägare uttryckligen
medgett åtgärden.
En delvis motsatt uppfattning beträffande de komplicerade sämjedel-
ningarnas giltighet kan spåras i andra yttranden. Lantbruksstyrelsen anför
sålunda, att det i praktiken torde förhålla sig så att flertalet sämjedelnings-
lotter innehafts under åtskilliga år utan att någon delägare väckt klander
mot delningen. Lotterna liar ofta också kunnat gå i handeln flera gånger.
Att delningen varit föremål för dom torde höra till undantagen. I många
fall torde inte ens ett skriftligt avtal mellan vederbörande finnas. I kredit
avseende och i alla andra sammanhang, där ett bedömande av egendomens
värde är av betydelse, tänker vederbörande i första hand på egendomen
sådan den hävdas på marken och endast i andra hand på att det rör sig
om en ideell andel i en eller flera jordregisterenheter. Enligt styrelsens er
farenhet förekommer det att kreditorganen anser även komplicerade sämje-
delningar ha sådan fasthet, att de inte tvekar att belåna sämjelotterna var
för sig.
Liknande synpunkter angående framför allt jordägarnas inställning till
förevarande spörsmål anförs av överlantmätarna i Kristianstads och Värm
lands län och fastighetsregisterutredningen. Utredningen uttalar att den
jordägande befolkningen inte skiljer mellan enkla och komplicerade sämje-
delningar i fråga om deras civilrättsliga verkningar. Detta framgår av att
dessa delningar vid tidigare verkställda och pågående laga skiften blivit
behandlade på samma sätt i likvidhänseende. Alla säinjeloltsägare anses
sålunda var för sig äga ståndskog och odlingsvärden på sin sämjelott. (Jfr
också NJA 1931 s. 335.) Man torde få utgå från att samma betraktelsesätt
tillämpas vid kreditgivning med sådan sämjelott som pant.
I förhållande till utredningsmannens förslag föreslås vidgade möjligheter
till legalisering av komplicerade sämjedelningar även av Svea hovrätt, läns
styrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Norrbot
tens län och lantmätareföreningen. Svea hovrätt anser, att legalisering är
särskilt angelägen, när det är fråga om delningar som gäller flera fastig
heter. Hovrätten har därför övervägt om man borde söka även andra vägar
än den som omfattas av förslaget för att redan nu nå en mer tillfredsstäl
lande effekt i fråga om de komplicerade delningarna. Därvid har framhål
lits att i dylika fall en lösning många gånger kunde uppnås förhållandevis
enkelt om förrättningen inleddes med ett ägoutbyte, och detta gäller vare
sig inteckningsförhållandena är likformiga eller ej. Därefter skulle legali
sering kunna ske enligt reglerna för enkla sämjedelningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
38
Fastighetsregisterutredningen förordar, med instämmande från lantmä-
teristgrelsen, att frågan om de komplicerade sämjedelningarnas giltighet
får en slutlig lösning genom att en liävderegel med ungefär samma rekvisit
som det i 1 kap. 5 § i lagberedningens förslag till ny jordabalk intagna insti
tutet om s. k. gränshävd (SOU 1960: 24 s. 14) överflyttas till en ny legali-
seringslag. Därvid bör som sista dag anges den tidpunkt då förbudet mot
sämjedelmng infördes, alltså den 1 juli 1962. Detta torde vara nödvändigt
och lämpligt eftersom samma regel bör gälla för enkla och komplicerade
sämjedelningar.
Komplicerade sämjedelningar som vunnit viss hävd och stadga genom
att de bestått och respekterats under mer än 20 år bör kunna legaliseras
även mot delägares bestridande anser också länssigrelsen och överlantmäta
ren i Värmlands län. Samma remissinstanser anger att avvecklingen av
denna typ av sämjedelningar skulle främjas ytterligare, om det föreslagna
kravet på ensartade inteckningsförhållanden ersattes med en sådan före
skrift om oskadlighetsprövning som finns i ÄUL.
Överlantmätaren i Kopparbergs län uttalar följande. Med utgångspunkt
från den förut flera gånger åberopade målsättningen för legaliseringsverk-
samheten och med hänsyn jämväl till berörda fastighetsägares och inteck-
ningshavares intresse av att få ordning och reda i förhållandena framstår
det som orimligt att allt framgent låta de komplicerade sämjedelningarna
bestå. Någon annan framkomlig väg att komma till rätta med dem än ge
nom ett förfarande i enlighet med ÄUL synes inte stå till buds. Erfaren
heterna av detta förfarande är enbart positiva. Om övervägande skäl anses
tala för detta kan den anordningen införas att inteckningshavarna får
ställning som sakägare vid legaliseringsförrättning. I så fall bör emellertid
förrättningsmannen också tilläggas befogenhet att träffa rättsligt bindande
avgöranden som berör även dessa sakägares rätt. Det torde f. ö. stå utom
allt tvivel att förrättningsmannen bättre än någon annan har förutsättningar
att bedöma hur befintliga inteckningar skall anknytas till den mark som
reellt belastas av dem.
Lantbruksstgrelsen betonar bl. a. de ökade möjligheter till legali seringar
som bör kunna uppnås genom medgivande från vissa inteckningsinneha-
vare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Legalisering av arealöverlåtelser och liknande privat jorddelning. Utred
ningsmannens förslag beträffande överlåtelse av andel i samfälld mark be
möts av kammarkollegiet, som anser att sådan separat överlåtelse av fastig
het tillkommande andel i samfälld mark utan att andelen kommit att utbytas
på marken inte kan betraktas som någon delningsåtgärd. Har andelen utbru-
tits på marken torde delningen däremot i legaliseringshänseende få betrak
tas som en avstyckning från den fastighet till vilken andelen hör. Kollegiet
39
anser sig därför inte kunna biträda utredningsmannens förslag i vad avser
erkännande av överlåtelser av ideella andelar i samfälligheter såsom av
styckningar.
Flera remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, fastighetsregisterutred-
ningen, lantmäteristgrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län, uppehåller
sig vid frågan om behovet av att för framtiden hindra privat jorddelning
genom arealöverlåtelse. Det framhålls att genom 1952 och 1962 års lagar
om förbud mot sämjedelning de första stegen har tagits i syfte att hindra
ytterligare privat jorddelning. Men alltjämt kvarstår möjligheter till fort
satt sådan delning, framför allt i form av arealöverlåtelse. Ett mera full
ständigt samband mellan den civilrättsliga uppdelningen av fast egendom
och fastighetsindelningen säkerställs genom de lagregler som tagits upp i
4 kap. 7—9 §§ i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk.
Dessa bestämmelser innebär i princip att överlåtelse som förutsätter en
utbrytning av visst område eller viss andel av fastighet blir giltig endast
om fånget i närmare angiven ordning leder till fastighetsbildning. Med ut
gångspunkt från dessa förhållanden och med beaktande av den målsätt
ning som bör gälla för den nu aktuella lagstiftningen, nämligen en så full
ständig och snabb avveckling som möjligt av alla förekommande privata
jorddelningar, betonas att det måste vara angeläget att nämnda regler trä
der i kraft så skyndsamt som möjligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Departementschefen
Det har länge stått klart att de privata delningarna av fast egendom med
för betydande olägenheter i skilda avseenden. Dessa förhållanden belyses
utförligt av utredningen. Särskilt framgår att svårigheter föreligger, när
fastighetsbildningsåtgärder skall genomföras i syfte att rationalisera skogs
bruket. Rådande bristande överensstämmelse mellan den faktiska uppdel
ningen av jorden och dess indelning i rättsliga enheter hämmar omsätt
ningen av fast egendom samt ger upphov till osäkra rättsförhållanden och
andra kännbara nackdelar för såväl det allmänna som den enskilde.
Utvecklingen i ett föränderligt samhälle ställer i allt större utsträck
ning och delvis på helt andra grunder än tidigare krav på ett ändamåls
enligt och rationellt utnyttjande av marken. De statliga strävandena
på detta område kommer främst till uttryck i fastighetsbildningslagstift-
ningen genom de i denna ingående jord- och planpolitiska bestämmelserna.
Med tiden har det framstått som allt mera betydelsefullt inte bara att söka
hindra uppkomsten av nya okontrollerade jorddelningar utan även att åter
ställa det samband mellan den faktiska uppdelningen av marken och den
officiella fastighetsindelningen som gått förlorat genom redan vidtagna pri
vata åtgärder. Problemen med de bestående, civilrättsligt giltiga, privata
delningarna har fått särskild aktualitet genom den förestående jordabalks-
40
reformen och det pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag. En slut
lig lösning av de privata jorddelningarnas framtida ställning kommer också
att få stor betydelse för reformen av fastighetsregisterväsendet. Skall fastig
hetsregistret i framtiden tilldelas en mera central roll när det gäller att
tillgodose samhällets behov av informationer av skilda slag', ökar givetvis
kravet på att registret verkligen avspeglar de faktiska förhållandena.
Den gällande legaliseringslagen från år 1953 har ett relativt begränsat
syfte. I lagens förarbeten konstaterades sålunda att frågan om de redan
existerande privata jorddelningarna självfallet inte kunde prövas i hela sin
vidd förrän i samband med en jordabalksreform. Lagberedningen var då
alltjämt sysselsatt med att utarbeta förslag till ny jordabalk. Lagförslaget
syftade därför endast till att ge en provisorisk lösning beträffande sådana
grupper av privata delningar som vållade särskilt stora svårigheter och för
vilka en lösning framstod som trängande.
En vidgad möjlighet till legalisering av privat jorddelning ges genom
äganderättsutredningsförfarandet enligt den år 1962 tillkomna ÄUL. Med
äganderättsutredning avses en av förrättningsman verkställd utredning
av äganderättsförhållandena i en by eller ett på annat sätt avgränsat om
råde. Utredningsresultatet läggs till grund för fastighetsregistrering och
lagfart och leder också till sammanläggning där sådan åtgärd är lämplig.
Enligt ÄUL ingår alltså legalisering av privat jorddelning som ett led i ett
förfarande som har ett väsentligt vidare syfte, nämligen att utöver registre-
ring i fastighetsregistret av de äganderättsliga enheterna även undanröja
ovisshet i fråga om äganderätts- och lagfartsförhållandena samt att i viss
utsträckning skapa en ändamålsenligare indelning av den fasta egendomen.
Det är i sammanhanget viktigt att framhålla, att ÄUL är avsedd endast för
områden med speciellt svåra och ovissa äganderätts- eller lagfartsförhållan-
den. Hitintills har den också vunnit tillämpning främst inom Kopparbergs
län. Inte heller ÄUL erbjuder alltså i sin nuvarande form någon slutgiltig
lösning på de privata jorddelningarnas problem.
Det finns inte några akfuella uppgifter om antalet bestående privata jord
delningar men det torde vara tillräckligt för att bedöma problemets räck
vidd att konstatera att antalet privata delningar inte har gått ned nämn
värt sedan tillkomsten av 1953 års legaliseringslag.
Det behöver med hänsyn till det anförda inte råda någon tvekan om att
ytterligare lagstiftningsåtgärder fordras för att komma till rätta med de
privata jorddelningarna. Däremot är det tveksamt vilken tidpunkt som är
den lämpliga för åtgärderna och vilka närmare former för lagstiftningen
som bör väljas.
Utredningsmannens förslag är grundat på att en reformerad legalise
ringslag skall träda i kraft tidigast samtidigt med att den nya fastighets
bildningslagen förverkligas. För en sådan ordning talar främst att den av
fastighetsbildningskommittén föreslagna fastighetsbildningslagen kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
41
att möjliggöra att legaliseringsförrättning samordnas med andra fastighets-
bildningsåtgärder av skilda slag, vilka f. n. inte står till buds. Härigenom er
bjuds medel att med begränsad insats av arbetskraft och till rimlig kostnad
motverka att det genom legalisering tillskapas fastigheter som inte kan
bestå för framtiden med hänsyn till att de är olämpliga från fastighetsbild-
ningssynpunkt.
Ett uppskov med en reform av legaliseringslagstiftningen till dess fastig
hetsbildningslagen sätts i kraft innebär emellertid att de vidgade legalise-
ringsmöj ligheterna inte kommer att bli tillgängliga ännu på flera år. Ut
redningsmannen uttalar därför att legaliseringsreformen bör genomföras
som en separat lagstiftningsåtgärd, om det visar sig att fastighetsbildnings
lagen ej kan sättas i kraft inom de närmaste åren. Ett flertal remissinstan
ser anser också att behovet av en reform är så trängande att föreliggande
förslag bör leda till lagstiftning utan dröjsmål.
Ett särskilt skäl till att genomföra lagstiftningsåtgärder redan nu är
sambandet med innehållet i förslagen till jordabalk och fastighetsbildnings
lag. Båda dessa lagverk är uppbyggda med utgångspunkt från att den fak
tiska uppdelningen av jorden följer den officiella fastighetsindelningen.
Det kan här räcka med att som exempel nämna reglerna i kommittéförslaget
till fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsåtgärderna är knutna till re
gisterfastigheter, vilket bl. a. innebär att avstyckning inte kan ske från säm-
jelott, samt bestämmelserna i jordabalksförslaget om förbud mot inteckning
i andel av fastighet. Dessa och andra bestämmelser med liknande innehåll
förutsätter att privata delningar i största utsträckning kan legaliseras.
Övergången till den nya lagstiftningen kommer otvivelaktigt att underlät
tas för de enskilda, om legaliseringsreformen genomförs i god tid före in
förandet av den nya jordabalken och en ny fastighetsbildningslag. Också
från arbetsekonomisk synpunkt är det värdefullt för berörda myndigheter
om dessas befattning med legaliseringsfrågorna blir spridd över en längre
tidsperiod och inte till övervägande del sammanfaller med den tillfälliga ök
ning av övriga göromål som den nya fastighetsbildningslagens ikraftträ
dande kan väntas föra med sig. Fördelar av nämnda slag torde åtminstone
i vissa fall förkorta handläggningstiden, vilket gynnar även de enskilda
sakägarna. Jag finner med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar
för att en ny lagstiftning angående privata jorddelningar bör träda i kraft
så snart som möjligt.
Utredningsmannen anger att syftet med en legaliseringsreform bör vara
att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av alla typer av
privata jorddelningar. Detta mål kan enligt utredningsmannens mening nås
endast om lagstiftningen ges formen av ett vidsträckt legaliseringsförfa-
rande.
Så till vida råder enighet bland remissinstanserna att alla anser att re
formen bör syfta till att de privata jorddelningarna avvecklas. Från flera
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
42
håll görs emellertid gällande att detta syfte bör tillgodoses på annat sätt
än genom enbart legalisering. Sålunda anförs, att förekomsten av privata
jorddelningar inte utgör bara en isolerad fastighetsindelningsfråga utan
ofta även erbjuder svårlösta problem med avseende på äganderätten eller
lagfartsförhållandena. Det påpekas också att det av jordpolitiska eller and
ra allmänna hänsyn ibland kan vara av stor betydelse att en legalisering
följs av sammanläggningar eller kombineras med ägoutbyten eller liknande
fastighetsbildningsåtgärder. Det görs gällande att utredningsmannens för
slag inte tillgodoser dessa synpunkter. Som jämförelse framhålls i stället
fördelarna med det i ÄUL inrymda legaliseringsföi farandet. Det betonas
från flera håll att hitintills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL
är synnerligen goda men att dess praktiska värde ändå är betydligt mindre
än som skulle vara önskvärt. Det är främst det nuvarande ansöknings-
förfarandet, med en ofta lång och tidsödande remissomgång före Kungl.
Maj :ts förordnande om äganderättsutredning, som anses vara alltför tung
rott. Med en ringa uppmjukning av villkoren för äganderättsutredning och
en viss delegation av rätten att meddela förordnande skulle däremot institu
tet äganderättsutredning med fördel kunna komma till användning även
beträffande sådana legaliseringsföretag för vilka de av utredningen föreslag
na lagreglerna är avsedda. Den förestående reformen bör enligt den nu
återgivna uppfattningen i första band grundas på och samordnas med ÄUL.
Flera bland de remissinstanser som ställer sig bakom denna åsikt anger
dock att andra lösningar också kan komma i fråga.
Jag delar uppfattningen att den förestående reformen bör syfta till en så
fullständig avveckling som möjligt av alla typer av privata jorddelningar.
Enligt min mening råder det ej heller någon tvekan om att särskilda åtgär
der behövs för att komma till rätta med de oklarheter i fråga om ägande
rätten eller de brister i lagfartsförhållandena, vilka ibland åtföljer privata
jorddelningar. Också från allmän synpunkt skulle det givetvis vara en för
del om de av jordpolitiska eller andra skäl mest påtagliga olägenheterna
med de privata delningarna kunde undanröjas i anslutning till legalise-
ringen. Från den utgångspunkten finns onekligen goda skäl för att grunda
legaliseringsreformen på ÄUL. Det finns emellertid även omständigheter
som talar för att denna väg åtminstone inte f. n. bör beträdas.
I sin nuvarande form har ÄUL en utpräglad karaktär av särlagstiftning
och den är avsedd att tillämpas bara inom områden med så hopflätade ägan
derättsförhållanden, att man inte lika förmånligt kan vinna klarhet med
andra rättsinstitut. I enlighet härmed är föreskrivet att förordnande om
äganderättsutredning i varje särskilt fall skall meddelas av Kungl. Maj :t.
Den främsta förklaringen till denna ordning är att äganderättsutredning
en efter en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeför
hållanden kan leda till lagfart för delägare som tas upp i den vid förrätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
43
ningen upprättade äganderättsförteckningen. Det liar påpekats under re
missbehandlingen att erfarenheterna från tillämpningen av ÄUL är synner
ligen goda. Dessa omständigheter kan emellertid inte utan vidare tas till
intäkt för en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller en förenkling
av ansökningsförfarandet. Institutets långtgående rättsverkningar motive
rar obestridligen att stor försiktighet iakttas när det gäller att vidga insti
tutets tillämpningsområde. Mot denna bakgrund kan det starkt sättas i
fråga om det är från rättssäkerhetssynpunkt försvarligt att utan åtskillnad
handlägga alla nu aktuella legaliseringar i den ordning som föreskrivs i
ÄUL.
I många fall, där äganderättsförhållandena är klara och delägarna är
ense, talar även rent praktiska synpunkter mot en handläggning enligt
ÄUL, som ju bl. a. förutsätter att förrättningsmannen håller minst två
skilda sammanträden med sakägarna. Det kan på goda grunder antas, att
en äganderättsutredning enligt nu gällande regler ofta skulle visa sig vara
mera tids- och kostnadskrävande än vad en normal legaliseringsåtgärd
egentligen behöver bli. Ett tänkbart sätt att minska eller helt neutralisera
denna effekt är givetvis att införa ett särskilt, enklare förfaringssätt för
de förrättningar som inte skall leda till lagfart för någon delägare. En
sådan lösning, som även skulle fordra ett nytt och alternativt ansöknings-
förfarande, aktualiserar emellertid vanskliga gränsdragningsproblem.
I sammanhanget bör även uppmärksammas att det till lagrådet remitte
rade förslaget till ny jordabalk innehåller vissa bestämmelser som bör kun
na ge ökade möjligheter att komma till rätta med brister i lagfartshänseen
de, i varje fall när dessa gäller enstaka fastigheter inom ett område. Jag
syftar på reglerna om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10 §.
Med hänsyn till vad som sålunda har anförts har jag kommit till den
uppfattningen att det är motiverat att ha ett legaliseringsinstitut vid sidan
om ÄUL. Institutet bör ges formen av en ny legaliseringslag. Lagen bör
gälla hela landet och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utred
ningsmannens förslag. I fråga om lagstiftningens närmare räckvidd hyser
jag dock, som kommer att framgå av det följande, i flera hänseenden en
annan uppfattning än utredningsmannen. Vissa bestämmelser i ÄUL an
gående legalisering av privat jorddelning, vilka visat sig lämpliga, bör vara
vägledande vid utformningen av en ny legaliseringslag även i fall när utred
ningsmannen förordat en annan lösning.
Vad jag nu har sagt innebär inte att jag tar avstånd från de förslag till
reformer av ÄUL som förs fram. Mycket talar för att en översyn av denna
lag bör komma till stånd mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter av
lagen. Därvid kan det vara motiverat att särskilt uppmärksamma frågan om
gränsen mellan tillämpningsområdena för ÄUL och den nya legaliserings-
lagen. Jag har också inhämtat att lantmäferistyrelsen f. n. överväger vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
44
förslag till en reform av ÄUL. Det finns alltså anledning att räkna med
att frågan om en översyn av denna lag inom kort blir aktualiserad i annan
ordning.
När det gäller den närmare utformningen av legaliseringslagen uppkom
mer först spörsmålet om begränsning av lagstiftningens tillämplighet med
hänsyn till tidpunkten för delningens tillkomst.
Vad sämjedelningarna beträffar har några giltiga sådana inte kunnat ske
efter den 30 juni 1962. Tidigare företagna sådana delningar är däremot
i princip bindande för såväl delägare som inteckningshavare. Detta gäller
dock inte delning som är utan verkan enligt 1952 års lag om ogiltighet av
sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län.
Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning tillerkänns sämjedel-
ningar från tiden före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari
1928 i en del avseenden helt andra rättsverkningar än senare genomförda
delningar. I gällande legaliseringslag anges som villkor för legalisering, att
delningen skall ha kommit till stånd före den 1 jaunari 1928. Vad sålunda
anförts kan enligt utredningsmannen tala för en begränsning av möjlig
heterna till legalisering till sämjedelningar som skett före den 1 januari 1928.
Utredningsmannen framhåller även att därefter tillkomna sämjedelningar
på ett helt annat sätt än äldre företer ett drag av illojalitet, eftersom de här
rör från en tid när en tämligen sträng kontroll av nybildade fastigheters
lämpliga beskaffenhet börjat tillämpas.
Emellertid hänvisar utredningsmannen till att varje giltig sämjedelning
har gett upphov till en särskild uppdelning av den fasta egendomen och att
tidpunkten för delningen inte inverkar på behovet av legalisering. Han före
slår därför att den nya lagen i princip skall omfatta alla sämjedelningar som
inte är utan verkan enligt någon av gällande förbudslagar.
Remissinstanserna godtar genomgående detta ställningstagande. Även
jag anser att nya legaliseringslagen till skillnad från 1953 års lag bör om
fatta alla civilrättsligt giltiga sämjedelningar.
I fråga om andra privata jorddelningar än sämjedelningar föreslår ut
redningsmannen att legaliseringsmöjligheterna begränsas till sådana över
låtelser eller liknande åtgärder som ägt rum före den 1 januari 1948. De
viktigaste skälen härför är följande. Eftersom arealöverlåtelser i avvaktan
på nya jordabalkens ikraftträdande fortfarande kan genomföras med civil
rättslig verkan behövs en tidsgräns som hindrar att legaliseringsmöjlighe
terna stimulerar till nya privata jorddelningar, varigenom gällande jord-
och planpolitiska bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen kringgås.
Av samma skäl bör tidsgränsen fastställas så att risken för antedatering av
fångeshandlingar i görligaste mån undviks. I fråga om yngre delningar
medför de inskrivningsrättsliga bestämmelserna, som hindrar förvärvaren
från att få lagfart på sitt fång eller utnyttja dess kxeditvärde, samt in
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
45
skränkningarna i möjligheten att bebygga området, att parterna själva fort
farande hyser ett påtagligt intresse för en uppgörelse om delningens åter
gång. En legalisering skulle i sådana fall kunna innebära att en olämplig
fastighetsbildning kommer till stånd, trots att det finns förutsättningar för
en avveckling av delningen.
Med utgångspunkt från de nu angivna omständigheterna skulle det en
ligt utredningsmannens mening i och för sig vara naturligt om tidsgränsen
fastställdes till den 1 juli 1962. Överensstämmelse skulle då uppnås med
det allmänna sämjedelningsförbudet och med motsvarande regler i ÄUL.
Enligt utredningsmannens mening måste emellertid hänsyn tas till de nu
gällande relativt stränga kraven på nybildad fastighets lämplighet vid av
styckning och på planmässig utveckling av bebyggelseområden. Dessa krav
infördes genom lagar som trädde i kraft den 1 januari 1948. Eftersom det
kan antas att därefter verkställda arealöverlåtelser inte sällan avsett plan
områden eller områden där tätare bebyggelse uppkommit eller varit att
vänta, kan det befaras att en legalisering av dessa delningsåtgärder mot
verkar plangenomförande eller annars får olämpliga konsekvenser från be
byggelsesynpunkt. Det skulle dessutom vara stötande om jordägare, som
kanske medvetet sökt kringgå bestämmelserna, kunde uppnå legalisering
medan andra, som gjort liknande transaktioner, skulle vara utestängda
från denna möjlighet därför att de lojalt fogat sig efter fastighetsbildnings-
lagstiftningens föreskrifter och ej vidhållit de ingångna rättshandlingarna.
Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningsmannens förslag är
alltför restriktivt i fråga om arealöverlåtelser. Många förordar att den ak
tuella tidsgränsen bestäms till den 1 juli 1962, varigenom överensstämmelse
uppnås med såväl 1962 års lag om förbud mot sämjedelning som ÄUL.
Andra förordar att tidsgränsen sätts till den 1 juli 1955. Det åberopas bl. a.
att med utredningsmannens förslag stor risk finns för att många av de
civilrättsligt giltiga arealöverlåtelser som inte återgått inom relativt kort
tid kommer att bli bestående för framtiden och utgöra hinder för önsk
värda rationaliseringsåtgärder och planmässig exploatering av marken.
Det kan enligt min mening inte bestridas att en mera omfattande legali
sering av andra privata jorddelningar än sämjedelningar, främst då areal
överlåtelser, i vissa fall kommer att leda till mer eller mindre olämpliga
fastighetsbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärk
samheten på tänkbara följder av det under senare år mycket kraftigt
ökade intresset för fritidsbebyggelse. Det finns skäl att befara att legalise
ring av arealöverlåtelser ibland kan komma att motverka ett plangenom
förande eller på annat sätt bli till hinder för önskad fastighetsindelning
eller ett ändamålsenligt markutnyttjande. Jag anser emellertid att nu
nämnda synpunkter inte bör tillmätas alltför stor betydelse. Det bör nämligen
starkt betonas att legalisering i övervägande antalet fall utgör en nödvändig
46
förutsättning för fastighetsbildningsåtgärder som undanröjer eller minskar
de olägenheter som den civilrättsligt giltiga och faktiskt tillämpade indel
ningen av marken omedelbart förorsakar. Bland skälen för den av utred
ningsmannen förordade tidsgränsen nämns att en senare tidsgräns skapar
risker för antedateringar och minskar möjligheten av att delningar från
senare tid går åter på grund av kontrahenternas egna åtgöranden. Båda
dessa synpunkter är för visso värda att beaktas men motiverar inte att
tidsgränsen sätts så långt tillbaka som den 1 januari 1948.
Utredningsmannen fäster även uppmärksamheten på berörda jordägares
bristande lojalitet gentemot gällande fastighetsbildningslagstiftning och på
önskemålet att hänsyn tas till ett allmänt krav på rättvisa och skälighet.
Jag vill inte förneka att från dessa synpunkter en vidsträckt legalisering
inger tveksamhet. Här föreligger en ömtålig och grannlaga avvägningsfråga.
Jag vill emellertid framhålla att legaliseringsmöjligheterna enligt ÄUL är
betydligt liberalare än vad utredningsmannen förordar och att det kunde
sägas ligga en orättvisa i att ha strängare regler i en ny legaliseringslag
än i ÄUL.
Det som ytterst bör vara avgörande för den aktuella begränsningsregelns
utformning är enligt min mening att den nya legaliseringslagen i princip
bör syfta till en så fullständig avveckling som möjligt av alla bestående
privata jorddelningar. När detta ställningstagande även innebär att vidare
framtida lagstiftningsåtgärder av denna natur skall undvikas, finns spe
ciella skäl att i högre grad än annars bortse från allmänna betänkligheter
av skilda slag och inta en i förhållande till berörda sakägare mycket välvillig
inställning. En avvägning av här redovisade synpunkter leder enligt min
mening till att tidsgränsen bör bestämmas till den 1 juli 1962.
Det har inte från något håll föreslagits att möjligheten till legalisering
skall göras beroende av en jord- eller planpolitisk prövning. Inte heller jag
anser att sådan prövning bör förekomma. Detta stämmer överens med den
lösning som valts i 1953 års legaliseringslag och i ÄUL.
Utredningsmannen föreslår att legaliseringsfrågorna i likhet med vad
som sker enligt 1953 års lag skall handläggas vid förrättning. Denna upp
fattning delas av en helt övervägande remissopinion. Några remissinstanser
ifrågasätter emellertid om man inte i stället åtminstone för normalfallen
borde ha ett enklare förfarande, som närmast skulle få karaktären av en
registreringsåtgärd.
För egen del anser jag att samtliga legaliseringsfrågor bör handläggas
i en ordning som i väsentliga delar stämmer överens med vad som är vanligt
vid fastighetsbildning. Jag vill här särskilt erinra om utredningsmannens
påpekande att en mera fullständig avveckling av existerande privata jord
delningar knappast blir möjlig om inte även vissa kontroversiella frågor
kan få sin lösning inom ramen för legaliseringsförfarandet. Vid en allmän
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
47
legalisering framträder f. ö. även ett ökat behov av att kunna kombinera
handläggningen av fastighetsbildnings- och legaliseringsfrågor. Det finns
slutligen inte heller skäl att nu frångå det vid tillkomsten av gällande
legaliseringslag redovisade principiella ställningstagandet, att inte själva
registreringen av den privata delningen utan i stället tillerkännandet av
viss rättsverkan åt delningen är det primära vid legaliseringen. Jag biträder
följaktligen förslaget att frågor om legalisering alltid skall handläggas
vid förrättning till vilken sakägarna kallas på betryggande sätt.
Med avseende på förrättningens utformning föreslår utredningsmannen
främst den avvikelsen från vad som gäller enligt 1953 års lag att de genom
den privata delningen uppkomna gränserna inte behöver säkerställas. Bak
om detta ställningstagande ligger en allmän strävan att uppnå ett snabbt
och smidigt förrättningsförfarande. Utredningsmannen framhåller att lant-
mäteriets arbetskraftsresurser f. n. är begränsade i förhållande till arbets
uppgifternas omfattning och att det därför är angeläget att lantmäteriet
i detta sammanhang ej belastas med flera uppgifter än som är absolut
nödvändigt. En sådan ordning kommer visserligen på längre sikt kanske
inte att reducera de anspråk som kommer att ställas på insatser från det
allmännas sida. Förenklingen ger dock förutsättningar för att driva legali-
scringsverksamheten intensivt. Detta är av stor vikt med hänsyn till bl. a.
det föreslagna innehållet i såväl den nya jordabalken som iastighetsbild-
ningslagen.
Vid förrättningen skall enligt utredningsmannens förslag normalt endast
slås fast att en privat jorddelning föreligger av beskaffenhet som avses med
lagstiftningen. Bestämmelsen i 1953 års lag om att äganderättsförhållande
na liksom övriga omständigheter av betydelse i ärendet skall utredas före
slås ersatt med en regel som enbart ålägger förrättningsinannen att i be
hövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena. Tillgänglig utredning
bör dock tillvaratas för framtiden och sättet för delningens genomförande
översiktligt redovisas på karta. Särskilt sammanträde liksom besök på för-
rättningsstället skall ibland kunna undvikas.
Remissinstansernas inställning i denna fråga är tämligen splittrad. All
män enighet föreligger endast i fråga om den vägledande principen att för
farandet bör göras så enkelt och billigt som möjligt. Den föreslagna lös
ningen utsätts däremot för kritik från flera håll. Några remissinstanser
uttrycker tveksamhet. De anförda betänkligheterna grundas främst på
uppfattningen att det av hänsyn till såväl rättssäkerheten som skilda prak
tiska skäl är olämpligt eller mindre ändamålsenligt att tillskapa fastigheter
Vned oklara gränser. Vissa yttranden speglar även farhågor för att den vid
förrättningen tillgängliga utredningen angående delningens beskaffenhet
trots allt inte kommer att tas till vara med nödvändig noggrannhet eller för
att kartredovisningen blir alltför summarisk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
48
Onekligen är förslaget att sämjegränserna inte skall utstakas och utmär
kas förenat med vissa olägenheter. Med hänsyn till vad som har anförts om
det nu väsentligt stegrade behovet av att så skyndsamt och fullständigt som
möjligt komma till rätta med de privata jorddelningarna och till de av ut
redningsmannen i övrigt åberopade skälen kan jag emellertid ansluta mig
till den föreslagna lösningen. Jag vill även framhålla att den i detta sam
manhang betydelsefulla begränsning av det allmännas insatser som uppnås
genom en förenklad handläggning av gränsfrågorna kan visa sig vara av
värde även på längre sikt. Framtida rationaliseringsåtgärder inom jordbruk
och skogsbruk kommer säkerligen att utplåna många sämjegränser eller
öppna möjligheter för en smidig och ändamålsenlig lösning av gränsfrågor
i samband med andra fastighetsbildningsåtgärder. De faktiska olägenhe
terna med en legaliseringsförrättning som inte leder till ett fastställande av
Sämjegränserna beror vidare i hög grad på det sätt på vilket den tillgäng-
liga utredningen tillvaratas vid förrättningen och hur den föreskrivna kart
redovisningen verkställs. Vid utformningen av de särskilda lagreglerna
kommer jag därför att förorda en lösning som i jämförelse med utrednings
mannens förslag syftar till att skapa större garantier för att utredningen
blir tillfredsställande tillvaratagen och kartredovisningen görs på ett betryg
gande sätt. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
Det är givetvis tänkbart att sakägarna i en del fall kan hysa starkt in
tresse av att få gränsfrågorna slutligt avgjorda i samband med legalisering.
En möjlighet för sakägare att få till stånd gränsbestämning skulle från
denna utgångspunkt kunna vara av praktiskt värde. Det bör emellertid en
ligt min mening samtidigt beaktas, att en sådan ordning i många fall kan
komma att i väsentlig utsträckning tynga och förlänga en förrättning som
annars på ett snabbt och enkelt sätt skulle ha lett till legalisering. Jag vill
i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på de särskilda förhål
landen som kan uppstå sedan den nya jordabalken och den nya fastighets
bildningslagen trätt i kraft. Det är inte uteslutet att legaliseringsförrätt-
ningar då kommer att begäras i en omfattning som vida överträffar den
beräknade verksamheten under tiden dessförinnan. I ett sådant läge kan
det bli nödvändigt att ge legaliseringsförrättningarna hög prioritet. Förde
larna med ett enkelt förfarande är då uppenbara. Även vid en av andra skäl
inom visst förrättningsområde koncentrerad legaliseringsverksamhet kan
det visa sig vara betydelsefullt att gränsbestämningsfrågor inte behöver
sammankopplas med själva legaliseringarna utan kan handläggas efter en
särskild turordning. Jag anser således att övervägande skäl talar mot att
avsteg görs från principen att gränsbestämning inte skall ske vid legalise
ringsförrättning.
Utredningsmannen föreslår att initiativrätten till legalisering enligt den
nya lagen i princip endast skall tillkomma delägarna i den delade egendo
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
49
men. Officialinitiativ skall få förekomma bara när det framgår att en lega
lisering har betydelse för genomförandet av annan fastighetsbildningsåt-
gärd.
En del remissinstanser har riktat kritik mot förslaget om en så snäv be
gränsning av det allmännas möjligheter att påverka legaliseringsverksam-
heten. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör i vart fall överlantmätaren
ges befogenhet att påkalla separata legaliseringar, medan från annat håll
sätts i fråga om inte en på detta sätt vidgad initiativrätt även bör kunna
tilläggas byggnadsnämnd och möjligen också inskrivningsdomare.
Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande legaliseringslag visar
att det enskilda intresset för en avveckling av bestående privata jorddel
ningar inte är så stort som skulle vara önskvärt. Det förefaller emellertid
troligt att den nya lagen — med ett enkelt, smidigt och billigt förrättnings-
förfarande — följd av en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet
i detta avseende skall visa sig ge ett mera tillfredsställande resultat. Det
tidigare uttalade målet för reformen, nämligen en så snabb och fullständig
avveckling som möjligt av alla privata jorddelningar, kan emellertid inte
uppnås utan att särskilda åtgärder sätts in. Frågan om sådana åtgärder får
tas upp till närmare prövning i samband med övergångsbestämmelserna till
förslagen om ny jordabalk och kommande fastighetsbildningslag. Ett sätt att
redan nu öppna möjlighet att driva på verksamheten är att som lantmäteri-
styrelsen föreslagit ge överlantmätaren viss initiativrätt beträffande legali
sering. Jag tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag. Initiativrätten bör avse
sådana fall då det är av större allmän betydelse att delningar inom en by
eller annat sådant område legaliseras. Innan större erfarenhet vunnits av
legaliseringslagens verkningar, bör dock varsamhet iakttas vid förordnande
om legalisering utan ansökan av sakägare.
Beträffande legaliserings rättsverkningar innebär utredningsmannens
förslag att den privata delningen får samma karaktär som en lagligen gäl
lande fastighetsbildning. Den privata delningen erkänns alltså som fastig-
hetsbildande. Så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft
skall enligt förslaget anteckning ske i fastighetsregistret varvid de vid den
privata delningen utlagda lotterna kommer att i princip jämställas med lag
ligen utbrutna enheter. Till skillnad från vad som gäller enligt 1953 års lag
men i överensstämmelse med ÄUL skall den nya legaliseringslagen enligt
förslaget omfatta också sådana privata delningar där de utlagda lotterna
enligt gällande bestämmelser ej kan registreras som särskilda fastigheter.
Remissinstanserna godtar i allmänhet nämnda huvuddrag i förslaget.
Några remissinstanser berör emellertid därutöver även de tänkbara olägen
heter som kan uppstå, om byggnadsnämnderna inte får kännedom om att
viss i fastighetsregistret redovisad enhet tillkommit utan den noggranna
prövning som normalt sker vid fastighetsbildning.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
50
Det grundläggande motivet för reformen är att åstadkomma största möj
liga överensstämmelse mellan den äganderättsliga och den officiella fastig
hetsindelningen. Det kan följaktligen inte råda någon tvekan om att det vid
en legaliseringsförrättning meddelade erkännandet, på samma sätt som föl
jer av nu gällande lagstiftning med motsvarande institut, uteslutande skall
avse den privata delningens fastighetsbildande verkan. På sätt utrednings
mannen utvecklar kommer emellertid det omedelbara praktiska värdet av
ett sådant erkännande egentligen inte fram förrän i och med den efterföl
jande anteckningen i fastighetsregistret. Registreringsbestämmelserna har
därför en mycket central betydelse i detta sammanhang. Med hänsyn till
såväl det reformarbete som pågår även inom detta område som syftet med
förevarande lagstiftning anser jag dock att det inte kan vara meningsfullt
att nu strängt söka upprätthålla ett direkt samband med gällande registre-
ringsbestämmelser. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att
legaliseringsmöjligheterna i den nya lagen i detta avseende bör göras lika
vidsträckta som enligt ÄUL. Från samma utgångspunkter finner jag emel
lertid även skäl att förorda en avvikelse från förslaget, nämligen i vad det
innebär att den nya lagen skall innehålla bestämmelser som är av betydelse
för registreringen. Eftersom lagen skall kunna tillämpas på många skilda
typer av privata jorddelningar och dessutom mot bakgrund av växlande
regler om såväl fastighetsbildning som fastighetsregister, är det enligt min
mening mest ändamålsenligt att samtliga behövliga bestämmelser angående
registreringen sammanförs i tillämpningsföreskrifter. En sådan lösning, som
f. ö. står i överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tillkomsten av ÄUL,
möjliggör en smidigare anpassning till rådande förhållanden och har dess
utom den fördelen att lagen inte i onödan behöver belastas med regler av så
utpräglat provisorisk karaktär som annars blir nödvändigt.
I utredningsmannens förslag görs den betydelsefulla begränsningen att
legalisering inte skall tillåtas inom tomtindelat område. Som skäl anges
främst att det inte är tillfredsställande att det allmänna godtar en delning
som strider mot en sådan i detalj utformad plan för fastighetsindelningen
som tomtindelningen innebär. Vidare anförs att en legalisering dessutom
i dessa fall är meningslös, eftersom byggnadslagen erbjuder särskilda möj
ligheter att få till stånd en fullständig, planenlig överensstämmelse mellan
äganderättsliga enheter och fastighetsindelningen.
Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats starkt. Det betonas
att en legalisering knappast hindrar plangenomförandet utan i stället van
ligen kommer att underlätta den rättsliga tomtbildningen. Vissa remissin
stanser, bland dem lantmäteristyrelsen, går så långt att de även avstyrker
en särskild undantagsregel för delningar som berör rättsligen bildade
tomter.
För egen del vill jag framhålla att varje begränsning av den nya lagens
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
51
tillämpningsområde innebär ett avsteg från reformens huvudsyfte. Därtill
kommer en del praktiska skäl. Jag syftar på att ägoutbytesinstitutet ofta
kan vara det mest smidiga och lämpliga medlet för rättslig tomtbildning,
medan inlösenförfarandet enligt byggnadslagen är omständligt. Ägoutbyte
kan verkställas bara mellan registerfastigheter och förutsätter således le
galisering. Dessa förhållanden stöder otvivelaktigt uppfattningen att lega-
liseringar i många fall kommer att direkt underlätta plangenomförandet.
Därutöver bör påpekas att problem och olägenheter av skilda slag kan upp
stå, om tomtindelningen berör endast viss del av den sämjedelade egendo
men. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och eftersom en legalisering
i regel kan antas inte försvåra eller hindra tomtindelningens genomförande
anser jag att den föreslagna begränsningsregeln inte är tillräckligt motiverad.
I 1953 års lag avser det nu diskuterade undantaget endast till tomtbok
överförd tomt, dvs. rättsligt bildad tomt. Vid lagens tillkomst anfördes som
motiv härför att förekommande sämjedelning från tiden före år 1928 av
i tomtboken upptagen tomt inte borde legaliseras. Det angavs dock att fallet
syntes opraktiskt. De enligt detta lagförslag utvidgade legaliseringsmöjlig-
heterna kan enligt min mening knappast ändra uppfattningen att en sådan
undantagsregel främst har ett teoretiskt intresse. I likhet med flera remiss
instanser anser jag därför att det tänkbara praktiska värdet av en begräns
ning beträffande rättsligen bildade tomter är alltför obetydligt för att mo
tivera en särskild undantagsregel. Det bör i detta sammanhang även noteras
att det pågående reformarbetet såväl inom fastighetsbildningslagstiftningen
som angående fastighetsregistreringen synes få till följd att de rättsligen
bildade tomternas särställning i förhållande till andra fastigheter försvinner.
I likhet med utredningsmannen anser jag inte nödvändigt att i den nya
lagen ta upp någon motsvarighet till nu gällande förbehåll angående till-
lämpningen av legaliseringsinstitutet inom vissa delar av Kopparbergs län.
Med utgångspunkt särskilt från förhållandena i nämnda län linns emel
lertid här anledning att något beröra de konkurrenssituationer som kan
uppstå i förhållande till äganderättsutredning. Utredningsmannen uttalar
att det är uppenbart att, om äganderättsutredning pågår inom visst område
och alltså frågan om en allmän legalisering är under prövning', annan verk
samhet för erkännande av sämjevis genomförda delningsåtgärder inte får
sättas i gång.
Jag kan inte utan vidare ansluta mig till denna uppfattning. Ett ovill
korligt företräde för äganderättsutredning, som ibland kan dra långt ut på
tiden, torde i vissa fall vara olägligt från såväl enskild som allmän syn
punkt. Frågan om tillvägagångssättet vid konkurrens mellan äganderätts
utredning och legaliseringsförrättning bör därför i varje förekommande
fall lösas av förrättningsmän och delägare. Möjligen kan det finnas anled
ning att på nytt överväga frågan vid en eventuell översyn av ÄUL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
52
När det gäller den närmare utformningen av legaliseringsinstitutet inne»
bär utredningsmannens förslag med avseende på enkla sämjedelningar i
huvudsak följande. Legalisering förutsätter inte att samtliga delägare är
ense om delningens innehåll och önskar legalisering. Åtgärden skall kunna
ske även när ansökningen bestrids av delägare. Föreligger tvist huruvida
sämjedelning är giltig eller hur delningen i något för legaliseringen väsent
ligt hänseende är beskaffad, skall delägare dock kunna få tvistefrågan
prövad av allmän domstol innan förrättningen slutförs. Underlåter delägare
att väcka talan, skall förrättningsmannen själv pröva frågan. Den som är
missnöjd med förrättningsmannens avgörande kan sedan överklaga beslutet
till ägodelningsrätten.
I flertalet fall kommer förrättningsmannens prövning att vara begränsad
till frågan om sämjedelningen är giltig. Delningen måste ha inneburit att
den gemensamma äganderätten slutligt upplösts och får således inte vara
tidsbegränsad, endast ha avsett brukningsrätten eller ha tillkommit i strid
med något förbud mot sämjedelning.
Remissinstanserna godtar i allmänhet de föreslagna riktlinjerna. Några
remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen, ifrå
gasätter dock om inte alternativet med talan vid allmän domstol bör slopas.
Som skäl anförs bl. a. att handläggningen av legaliseringsförrättningar an
nars kan fördröjas i onödan. Det anförs att en ordning som innebär att för
rättningsmannen som första instans får ta ställning till alla uppkommande
tvistefrågor tillämpas enligt ÄUL och har visat sig ändamålsenlig.
De av utredningsmannen föreslagna huvudprinciperna för legalisering
av enkla sämjedelningar är även enligt min mening i huvudsak lämpligt
avvägda. Det finns emellertid anledning att på vissa punkter söka nå en lös
ning som i ännu högre grad motsvarar det aktuella behovet av ett effektivt
och smidigt fungerande legaliseringsinstitut. Det råder allmän enighet om
att förrättningsförfarandet av hänsyn till såväl allmänna som enskilda
intressen bör utformas så att det blir så smidigt och billigt som möjligt.
Därför bör det vara tillåtet med en ordning där delägarnas möjligheter till
ställningstaganden eller åtgärder inskränks till vad som är nödvändigt från
rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till att det övervägande antalet sämje
delningar bestått och respekterats under lång tid, är det f. ö. inte troligt
att fråga om delnings giltighet kommer att bli aktuell annat än i rena un
dantagsfall. Det torde bli sällsynt att eventuell oenighet om delningens
beskaffenhet får en sådan självständig betydelse vid förrättningen att den
kan hindra att delningen erkänns. Tvister av sistnämnda slag torde lämp
ligen kunna avgöras inom ramen för en samtidigt påkallad eller efterföljande
gränsbestämningsförrättning. Jag hyser den uppfattningen att förrättnings-
männen i allmänhet är väl skickade att bedöma de frågor av detta slag som
kan uppkomma vid en legalisering. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det
därför inte finnas några avgörande betänkligheter mot en ordning som
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
innebär att förrättningsmannen, med förebild från ÄUL, får ta ställning
till samtliga vid förrättningen uppkommande tvistefrågor. Mot bakgrund av
dessa överväganden anser jag att någon regel som möjliggör att tvist an-
gående delnings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild
rättegång vid domstol medan förrättningen vilar inte bör införas.
I fråga om delningar som berört flera fastigheter och genomförts utan
hänsyn till de mellan fastigheterna gällande gränserna, komplicerade säm-
jedelningar, föreslår utredningsmannen avsevärt strängare villkor för legali
sering än i fråga om enkla sämjedelningar. Utredningsmannen utgår därvid
fiån att komplicerade sämjedelningar har svagare rättsverkningar än enkla
sämjedelningar och att det normalt råder osäkerhet angående komplicerad
delnings giltighet. Mot bakgrund bl. a. av det ställningstagande som gjordes
vid nu gällande legaliseringslags tillkomst indelar utredningsmannen de
komplicerade sämjedelningarna i två grupper, där visshet angående den
civilrättsliga giltigheten utgör skiljelinjen. I den första gruppen ingår del
ningar vilkas giltighet blivit fastslagen genom domstols avgörande och del
ningar ^om inneburit att var och en av delägarna fått ägor inom-varje
fastighet som väsentligen motsvarar hans andel i fastigheten. Dessa delningar
löreslås skola behandlas efter samma regler som enkla sämjedelningar. I
fråga om den andra gruppen, som omfattar övriga komplicerade delningar,
innebär utredningsmannens förslag att legalisering ej får ske mot delägares
bestridande. Av hänsyn till inteckningshavarnas ställning uppställs dess
utom det särskilda villkoret för legalisering att inte någon av fastigheterna
svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i hela delningskomplexet
i samma inbördes ordning.
Vid remissbehandlingen har dessa ställningstaganden tilldragit sig ett
förhållandevis livligt intresse. Från något håll görs gällande att i stället
för det passiva villkoret att ingen motsätter sig legalisering bör uppställas
ett krav på att alla delägare uttryckligen medger åtgärden. Andra remiss
instanser åter förordar lösningar som innebär en mer eller mindre långt
gående uppmjukning av utredningsmannens förslag. Till stöd härför anförs
bl. a. att såväl den jordägande befolkningen som kreditgivare i praktiken
inte är benägna att dra någon direkt skiljelinje mellan de rättsverkningar
som följer på en enkel och en komplicerad sämjedelning.
Enligt min mening präglas den av utredningsmannen förordade lösningen
av en alltför stor försiktighet. Flertalet komplicerade sämjedelningar har
tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande. I allmänhet har alltså
en förhållandevis lång tid förflutit under vilken sämjelotterna brukats,
intecknats och överlåtits i enlighet med delningen. Det är därför knappast
förvånande att den jordägande befolkningen och kanske även kreditgivarna
i allmänhet inte gör någon skillnad mellan enkla och komplicerade delningar.
Vid en av praktiska skäl, t. ex. för att vinna fördelar från arronderingssyn-
punkt, motiverad samtidig delning av flera fastigheter kan varken tillväga
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
53
gångssättet vid själva åtgärden eller för delägarna därvid kända andra om
ständigheter antas ha markerat att delningen skulle bli mindre bindande
för parterna än andra privata jorddelningar. Bortser man från fall då det
görs gällande att delningen gällt endast brukningsrätten eller av andra skäl
inte kan antas ha gällt en definitiv upplösning av samäganderätten, är det
därför inte sannolikt att tvist angående den civilrättsliga giltigheten upp
kommer annat än i undantagsfall.
Mot bakgrunden av vad som sålunda har anförts anser jag att man inte
heller för de komplicerade sämjedelningarna bör uppställa något krav på
att delägare samtycker till legalisering eller inte motsätter sig åtgärden.
Delägare bör även i dessa fall, såsom också f. n. gäller enligt ÄUL, vara
hänvisad att anföra besvär över förrättningen, om han anser att delningen
inte är bindande.
Frågan om legaliserings inverkan på inteckningshavares ställning upp
märksammades vid tillkomsten av ÄUL. Som huvudregel gäller att en civil
rättsligt giltig sämjedelning omedelbart kan påverka inteckningsförhållan-
dena. Inteckning som meddelats i andel av fastighet anses efter en privat
delning belasta enbart motsvarande sämjelott. På liknande salt torde ett
avtal om återgång av sämjedelning få till följd att inteckning i sämjelott
därefter gäller i motsvarande andel av hela fastigheten. Delagarnas egna
dispositioner kan således i hög grad ändra en intecknings rättsverkan. En
legalisering synes däremot inte behöva medföra annan effekt för inteck-
ningshavare än att redan bestående förhållanden stabiliseras. Detta gäller
dock främst de enkla sämjedelningarna. Det har gjorts gällande att en lega
lisering av en komplicerad sämjedelning någon gång kan få ogynnsamma
följder med avseende på inteckningar. Som exempel har anförts att en äga
res andelar i flera fastigheter kan ha blivit utlagda på sådant sätt att han
inte fått någon mark inom en av fastigheterna trots att hans andel i donna
fastighet är särskilt intecknad.
Det finns inte anledning att här närmare gå in på de nu antydda proble
men. Enligt min uppfattning kommer dessa att få betydelse endast i undan
tagsfall. Förekommande risker för inteckningshavare torde kunna bli till
räckligt beaktade genom en bestämmelse om oskadlighetsprövning i likhet
med vad som gäller enligt ÄUL. Det kan dock vara motiverat att, såsom
utredningsmannen föreslår, ytterligare stärka inteckningshavarnas stall
ning genom att göra dem till sakägare vid legaliseringsförrättnmg angående
komplicerad sämjedelning. Är det uppenbart att inteckningshavare inte kan
komma att lida skada genom legalisering synes det dock inte vara nödvän
digt att han får personlig kallelse till förrättningen.
Legalisering av arealöverlåtelse kommer enligt utredningsmannens förslag
inte att kringgärdas med något annat särskilt villkor än den tidigare berörda
tidsgränsen. Arealförvärv som skett dessförinnan blir alltså vid legalise-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
55
ringsförrättning jämställt med en enkel sämjedelning. Förrättningsman-
nens prövning av förutsättningarna för ett erkännande av delningen måste
emellertid i ett sådant fall även omfatta en kontroll av att föreskriven form
för överlåtelse av fast egendom har iakttagits och att fånget inte heller är
ogiltigt på grund av annan särskild lagstiftning, t. ex. jordförvärvslagen.
Förslaget avser förutom arealöverlåtelser även privata ägostyckningar och
separata överlåtelser av fastighet tillkommande andel i samfälld mark.
Fångets natur saknar helt betydelse i sammanhanget.
Jag har vid behandlingen av frågan angående den för nu aktuella priva
ta delningar avsedda särskilda tidsgränsen redan klargjort att övervägande
skäl enligt min mening talar för att möjligheterna till legalisering även i
dessa fall bör göras så vidsträckta som möjligt. Detta krav synes bli väl
tillgodosett om denna typ av delningar på sätt utredningsmannen har före
slagit i princip behandlas som enkla sämjedelningar.
I fråga om andelsförvärv i samfälld mark kan anmärkas att det resultat
som en legalisering medför f. n. inte är möjligt att uppnå med stöd av nå
got motsvarande fastighetsbildningsinstitut. Däremot innehåller kommitté
förslaget till ny fastighetsbildningslag, som jag strax skall återkomma till,
bestämmelser om avstyckning av fastighets andel i samfälld mark. Det har
emellertid visat sig att just denna typ av privata jorddelningar påfallande
ofta utgör ett hinder för önskvärda rationaliseringsföretag, framför allt
inom skogsbruket. Åtgärder för en anpassning till redan bestående ägande-
rättsliga uppdelningar torde vid sådant förhållande bli ofrånkomliga. Det
finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ställa denna fråga
på framtiden. I likhet med utredningsmannen föreslår jag alltså att den nya
lagen vid sidan om arealöverlåtelser och privata ägostyckningar även skall
omfatta andelsförvärv i samfälld mark.
Vid remissbehandlingen har påpekats att delägare ibland kan vilja bestrida
en legalisering av arealförvärv och i stället söka få avstyckning till stånd.
Förvärvaren kan ha ett intresse av att exempelvis frågor om styckningslot
tens rätt till väg eller andel i samfälld ägolott eller om gränsbestämning
prövas i ett sammanhang.
Det kan inte förnekas att en delägare i vissa situationer kan vara mera
betjänt av att få till stånd avstyckning än legalisering. Det är dock enligt
min mening inte lämpligt att ge delägaren en ovillkorlig rätt att få uppskov
med legaliseringsförrättningen i ett sådant fall. Situationen kan vara den
att annan delägare har befogad anledning att få legalisering utan dröjsmål.
Det kan också ibland föreligga ett allmänt intresse av att legaliseringsför
rättningen inte försenas. Hänsyn måste även tas till att lång tid förflutit
sedan överlåtelsen skedde och att delägaren alltså haft god tid på sig att
begära fastighetsbildning i vanlig ordning. Samtidigt är det självfallet ett
starkt intresse att förrättningsmannen tar till vara de möjligheter som
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
56
finns att skapa från fastighetsbildningssynpunkt så lämpliga fastigheter
som möjligt. En avvägning måste alltså ibland ske av motstridande intres
sen. Det torde få överlämnas till förrättningsmannen att bedöma uppkom
mande konkurrensfrågor efter de principer som i allmänhet tillämpas i
förrättningsverksamheten.
Med hänsyn till att frågan om sämjeägoutbyten lämpligen bör regleras
i anslutning till lagstiftningen om införandet av nya jordabalken delar jag
utredningsmannens uppfattning, att den nya legaliseringslagen inte bör
göras tillämplig på denna typ av privata åtgärder. Detta gäller dock inte fall
där bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen
består av ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna
ske i samma utsträckning som gäller för arealförvärv.
När möjlighet öppnas att vinna legalisering inte bara av sämjedelningar
utan också av arealöverlåtelser inställer sig frågan, om inte den möjlighet
till privat jorddelning som alltjämt föreligger vid arealöverlåtelse bör hind
ras för framtiden genom att en ogiltighetspåföljd tas upp i lag såsom sked
de beträffande sämjedelning genom 1962 års förbudslag.
En reglering som syftar till att slutgiltigt lösa den rådande dualismen
mellan de civilrättsliga reglerna och bestämmelserna om fastighetsbildning
finns i 4 kap. i det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget. Genom 4
kap. 7 § görs sålunda arealöverlåtelses giltighet alltid beroende av att om
rådet avskiljs genom fastighetsbildning inom viss tid eller att åtgärd för
att få till stånd ett avskiljande vidtas inom viss tid. Remissen följer i denna
del nära lagberedningens förslag. I nära samband med 4 kap. 7 § står de
två följande paragraferna. I 4 kap. 8 §, som också i huvudsak följer be
redningens förslag, behandlas köp av andel i fastighet. Har i köpehand
lingen bestämts att andelen skall utbrytas, gäller enligt paragrafen samma
reglering för köpet som enligt 7 §, alltså att köpet för sin giltighet blir be
roende av att fastighetsbildning kommer till stånd. Har föreskrift om ut
brytning inte tagits upp i överlåtelsehandlingen, skall förvärvaren av an
delen anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de öv
riga delägarna. I 4 kap. 9 § ges också beträffande köp av fastighets andel
i samfälld mark en hänvisning till bestämmelserna i 7 §. Lagberedningen
tog i sitt förslag upp ett förbud mot överlåtelse av sådan andel, dock med
undantag för det fall att andelen redan registrerats som särskild fastighet.
Att i remissen en annan lösning valts hänger samman med att fastighets-
bildningskommittén sedermera föreslagit att andel i samfälld mark, i mot
sats till vad som gäller nu, skall få avstyckas. Bestämmelserna i 4 kap. 9 §
förutsätter således att en ny fastighetsbildningslag samtidigt träder i till-
lämpning. Bestämmelserna i 4 kap. 7—9 §§ föreslås bli tillämpliga också
på byte och gåva (4 kap. 29 och 30 §§). I lagberedningens förslag togs vi
dare upp förslag till ändringar i giftermålsbalken och ärvdabalken med
samma syfte som regleringen i 4 kap. när det är fråga om förvärv av del
Kangl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
57
av fastighet genom giftorätt, arv eller testamente. Samma syfte hade också
ett förslag till särskild lag beträffande vissa förvärv på associationsrättens
område.
Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag till legaliserings-
lag har föreslagits av några remissinstanser att den i 4 kap. jordabalksför-
slaget upptagna regleringen skall införas redan i samband med legalise-
ringslagen och alltså innan balken i övrigt träder i kraft.
Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för jordabalkens regle
ring på området förutsätter bestämmelsen om förvärv av fastighets andel
i samfälld mark i 4 kap. 9 § att nya fastighetsbildningsregler samtidigt in
förs. Det kan därför inte komma i fråga att redan nu införa någon motsva
righet till denna paragraf. Vad som skulle kunna införas redan på detta
tidigare stadium är en motsvarighet till reglerna i 4 kap. om betydelsen av
att fastighetsbildning sker såvitt gäller köp, byte och gåva av område och
andel i fastighet (4 kap. 7 och 8 §§ samt hänvisningarna beträffande byte
och gåva i 4 kap. 29 och 30 §§). Samtidigt torde då också böra övervägas om
inte de av lagberedningen föreslagna reglerna på familjerättens, successions-
rättens och associationsrättens områden på motsvarande sätt bör införas
före övrig följ dlagstiftning till balken. Samtliga behövliga regler på detta
område skulle lämpligen kunna samlas i en särskild lag.
Vad först beträffar areal överlåtelser har den i 4 kap. 7 § jordabalksför-
slaget upptagna regleringen under remissbehandlingen av balken inte mött
någon erinran. Som jag anförde vid remissen till lagrådet bör en regel enligt
vilken köp av ett område alltid skall vara beroende av att området utbryts
och fastighetsbildning kommer till stånd hälsas med tillfredsställelse. Det
är givetvis en fördel ju tidigare en sådan regel kan införas i lagstiftningen.
Jag instämmer därför i det under remissbehandlingen av förslaget till lega-
liseringslag framförda kravet, såvitt det går ut på att göra bestämmelserna
om köp av område tillämpliga redan i samband med att en legaliseringslag
träder i kraft. Naturligtvis gäller detta också reglerna om förvärv av område
genom byte eller gåva. En redan nu genomförd lagstiftning på området
kommer enligt vedertagna principer att avse efter ikraftträdandet skedda
förvärv, varigenom fråga om utbrytning och fastighetsbildning aktualiseras.
Lagregeln om arealöverlåtelses beroende av att fastighetsbildning sker
bör nära följa avfattningen av 4 kap. 7 § i lagrådsremissen med förslag till
ny jordabalk. Ansökan om förrättning bör alltså i princip göras inom sex
månader från den dag då köpehandlingen upprättades. Pågår redan för
rättning för områdets avskiljande, bör köpet bringas till förrättningsmän-
nens kännedom och läggas till grund för förrättningen. Sker inte fastighets
bildning i överensstämmelse med köpet, bör detta bli ogiltigt. Angående de
närmare skälen till att denna lösning valts får jag hänvisa till jordabalks-
remissen.
När det gäller köp, byte och gåva av andel i fastighet är läget något an
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
58
norlunda än beträffande arealöverlåtelserna. Ett köp av en andel behöver
ju inte leda till någon konflikt med fastighetsbildningsreglerna, nämligen
om parternas avsikt är att inneha fastigheten gemensamt till viss andel
för vardera parten. Rättsförhållandet mellan dem kan då i huvudsak regleras
av lagstiftningen om samäganderätt eller om enkla bolag. I 4 kap. 8 § första
stycket jordabalksförslaget sägs också att den som köpt andel i fastighet
utan villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar
fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Har par
terna däremot vid köpet avtalat att andelen skall utbrytas, fordras för köpets
fullföljande att utbrytning också kommer till stånd. I 8 § andra stycket
sägs därför att 7 § äger motsvarande tillämpning, när i köpehandlingen
bestämts att andelen skall utbrytas. Sker ej utbrytning, blir köpet alltså
ogiltigt.
Mellan köp av andel med utbrytningsklausul och arealöverlåtelse före
ligger vissa viktiga skillnader. Till en början bör märkas att det vid andels-
köpet skall finnas en uttrycklig klausul om utbrytning. Detta kan men be
höver inte vara fallet vid köp av område. Förekomsten av en sådan klausul
torde underlätta för ena parten att efter vägrad utbrytning häva köpet, även
mot andra partens bestridande, och därigenom undanröja förutsättningarna
för en privat jorddelning. Men vidare kan parterna vid köp av andel i fastig
het inte, som vid köp av område, bli att betrakta såsom ägare till var sin ägo-
lott på marken. Genom 1962 års lag förbjöds i fortsättningen all sämjedel-
ning och sådan delning är numera utan verkan även i förhållandet parterna
emellan. En faktisk uppdelning av fastigheten efter andelsinnehav torde
därför kunna få verkan bara som en form för uppdelning av bruknings
rätten till fastigheten. Skulle parterna, utan att först söka utbrytning eller
efter det utbrytning vägrats, trots förbudet mot sämjedelning företa en så
dan, torde rättsförhållandet dem emellan därför redan enligt gällande rätt
inte kunna betraktas annat än som samäganderätt eller som enkelt bolag.
Som framgår av det sagda torde köp av andel med utbrytningsklausul —-
en förvärvsform som f. ö. torde vara förhållandevis sällsynt — mest erbjuda
rent civilrättsliga problem. Någon fara för fastighetsbildningen torde den
inte erbjuda efter genomförandet av 1962 års lagstiftning. Härtill kom
mer att bestämmelserna i 4 kap. 8 § jordabalksförslaget hänger nära sam
man med regleringen i 4 kap. av formkravet och lcöpevillkoren. Redan på
grund därav är det svårt att bryta ut dem ur balkens regelsystem. Enligt
min mening bör därför bestämmelser motsvarande 4 kap. 8 § om köp av
andel i fastighet inte genomföras redan i samband med en legaliseringslag.
Som jag nyss bär antytt upptog lagberedningen i sitt förslag till jorda
balk vissa följdändringar i giftermåls- och ärvdabalkarna avseende för
värv genom giftorätt, arv och testamente av område resp. andel med ut
brytningsklausul. Eftersom jag för överlåtelsefallen funnit att en lagstift
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
59
ning, som träder i kraft före jordabalken, bör begränsas till arealöverlåtel
serna, bör en motsvarande begränsning göras också beträffande dessa ty
per av förvärv. Detta bör gälla trots att förvärv av andel med utbrytnings-
klausul torde vara vanligare än förvärv av område såvitt gäller fång genom
bodelning. Också vid de familj er ättsliga och successionsrättsliga förvärven
gäller sämjedelningsförbudet och problem för fastighetsbildningen torde
även här i huvudsak vållas av arealförvärven.
Lagberedningen har vad gäller förvärv genom bodelning och arvskifte
uppställt väsentligt strängare regler än i fråga om förvärv genom legat. Vid
bodelning och arvskifte föreslås att förvärv av område inte alls får ske. I
beredningens förslag hänvisas alltså makarna resp. dödsbodelägarna att
först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning resp.
arvskifte. Beredningen framhåller, att ett sådant framskjutande av den
rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker av naturliga skäl är ute
slutet när det är fråga om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, näm
ligen köp och byte, och har därför inte heller diskuterats vid gåva. Några
hinder från jorddelningsrättslig synpunkt anser beredningen inte möta mot
den föreslagna lösningen.
I motiven till de föreslagna ändringarna i giftermålsbalken diskuterar
beredningen hur en annan lösning, nämligen i anslutning till reglerna i 4
kap., skulle verka beträffande förvärv genom bodelning. Beredningen kon
staterar att verkan av att laga delning inte kommer till stånd på grund av
bodelning i många fall inte skulle inskränka sig till att områdesförvärvet
förföll och bodelningen följaktligen blev ogiltig till den del den avsåg om
rådet. Man måste ofta räkna med en vidare ogiltighet sverkan beroende på
att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. Makarna skulle
därför inte sällan finna det lämpligt att först göra en partiell bodelning, av
seende den fasta egendomens uppdelning på områden, och uppskjuta bo
delningen i övrigt i avvaktan på utgången av frågan om utbrytning. Ett så
dant förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna fun
nit den ordning, som beredningen förordar, innebära påtagliga fördelar.
Om make vid bodelning trots förbudet tilläggs område av fastighet, blir
bodelningen enligt beredningens förslag i den delen ogiltig, hörbudet sägs
gälla inte bara då makarna själva kommer överens om bodelningen utan
också när vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om del
ningen. Bestämmelserna bör emellertid enligt beredningens mening be
gränsas så, att de inte omfattar fall då redan det förvärv från makarnas
eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin
giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare
fastighetsbildning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara åtgärden att
genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestå
ende fastighetsindelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
60
I fråga om motiven för de föreslagna ändringarna rörande förvärv av om
råde vid arvskifte hänvisar beredningen till sina motiv för de föreslagna
ändringarna i giftermålsbalken.
Också enligt min mening bör den föreslagna lösningen beträffande för
varv genom bodelning och arvskifte vara att föredra framför en lösning
efter de principer som föreslås för köp, byte och gåva av område av fastig
het. I det lagförslag som nu läggs fram ligger beredningens förslag därför
till grund också för bestämmelserna om förvärv genom bodelning "och arv.
I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja
mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testa
mentstagare är enligt 18 kap. 1 § delägare i boet efter testator. Om flera
bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenska-
pen ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat erinrar
beredningen om att testamentet kan innehålla uttrycklig förklaring eller
tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller
testamentstagare (se ÄB 22: 2). I sådant fall får legatarien ett anspråk av
obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men inte någon rätt i
det oskiftade boet. Om emellertid med hänsyn till förordnandets syfte och
övriga omständigheter ej annat får anses följa av förordnandet, skall en
ligt en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och
inte avräknas på viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom
legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien. Lagberedningen
finner i detta sammanhang inte anledning att behandla andra än detta
senare, sakrättsligt omedelbart verksamma legat.
Legat av område lär inte svara mot något mera framträdande praktiskt
behov. Beredningen vill dock inte helt hindra sådana förordnanden. I
överensstämmelse med vad som föreslås gälla om köp bör emellertid det
testamentariska förvärvet vara beroende av att inom viss tid ansökan görs
om laga delning på grund av legatet samt att med anledning av ansökan
som rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelse därom
tar beredningen upp i en ny paragraf, 12 kap. 12 § ÄB.
Vid den närmare utformningen av paragrafen tar beredningen upp sam
ma stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning som be
redningen har föreslagit för köp i 4 kap. 7 § jordabalksförslaget. Om testator
i livstiden själv sökt laga delning och sådan också kommit till stånd före
hans död, får enligt beredningens mening genom testamentstolkning i vanlig
ordning avgöras, om legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Om
så är fallet, blir legatet giltigt. Är däremot vid testators död av honom väckt
fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning, kan legatet inte vinna
giltighet till följd av den omständighet i och för sig att ansökningen leder
till laga delning och detta inte ens om i testamentstolkningsväg skulle kun
na fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För lega-
tets giltighet kräver beredningen att inom föreskriven tid görs ansökan att
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
61
delningen skall äga ruin på grund av legatet samt att delningen kommer till
stånd med anledning av denna ansökan.
Om testator inte före sin död väckt fråga om utbrytning får det i första
hand ankomma på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om så
dan på grund av legatet. Beredningen framhåller att som allmän förut
sättning för hans behörighet att väcka fråga om delning uppenbarligen
måste gälla att testamentet vunnit laga kraft. För det speciella fallet att
testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan måste av naturliga skäl
också krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört.
Vid köp är utgångspunkten för den frist, inom vilken utbrytning föreslås
skola sökas, dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad beredningen
har konstaterat om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka
delning, bör den för honom gällande fristen enligt beredningens åsikt inte
börja löpa dessförinnan. Men dessutom bör krävas att legatet utgetts. Först
därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Den före
slagna regeln sägs lämpa sig också för det fall att legatariens rätt i testa
mentet gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Fristens längd
föreslås liksom vid köp till sex månader.
Vad beredningen har föreslagit skall gälla för legat av område bör i prin
cip tas upp också i den särskilda lag som syftar till att göra överlåtelser av
område beroende av att fastighetsbildning sker. Att helt förbjuda legat av
områden, motsvarande vad som föreslås för förvärv vid bodelning och arv
skifte, anser jag inte vara lämpligt. Vid de sistnämnda förvärven föreligger
helt andra möjligheter att låta fastighetsbildning föregå förvärvet. Också
för legatens del finner jag emellertid skäl att frångå det av beredningen
uppställda stränga kravet på samband mellan fång och fastighetsbildning.
För det fall att testator i livstiden själv sökt utbrytning av området skulle an
nars inte bara dagen för avstyckningens avslutande och fastställande utan
också tidpunkten för testators död få en alldeles särskild betydelse för le-
gatets giltighet. Enligt min mening bör i dessa fall legatet kunna bli giltigt
oberoende av om testator avlider före eller efter dagen för avstyckningens
fastställande. Likaså bör som vid köp legatarien alltid ha en frist av sex
månader, så att inte det förhållandet att förrättning för områdets avskil
jande hinner avslutas innan fristen löpt ut kommer att medföra att legatet
blir ogiltigt. Pågår förrättningen vid fristens utgång, skall dock legatet ha
lagts till grund för denna. Generellt bör naturligtvis också här gälla att
identitet skall råda mellan det utbrutna området och det område som om
fattas av legatet.
Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att
fastighetsbildning i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att le
gatet inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen fram
håller, att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då
testamentariskt förordnande avser -hs egendom och denna inte finns i
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
kvarlåtenskapen. För detta fall har i 11 kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln
att förordnandet skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt 11
kap. 1 § ÄB lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förord
nandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förord
nandet. I motiven till 11 kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testa-
mentstollcning i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan
form verkställa ett förordnande om viss egendom, trots att denna inte
fanns i kvarlåtenskapen. Ibland kunde det stämma bäst överens med testa
tor avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag tillföll testa-
mentstagaren. I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl
för att förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade
tolkningsregeln avfattats. Beredningen uttalar som sin mening, att det lär
kunna antas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta
skall leda till att legatarien tillerkänns annan egendom eller kontant ve
derlag för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om le
gatarien iakttagit vad som på honom ankommit för att göra legatet verk
samt. Jag delar denna uppfattning.
Slutligen återstår att behandla de av lagberedningen föreslagna reglerna
på associationsrättens område såvitt avser förvärv av område.
Beredningen uttalar, att det på bolags- och föreningsrättens område fö
rekommer vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område
av fastighet. Hit hör förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande
av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt
vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Där
emot torde områdesförvärv inte kunna ske genom fusion. Också i fråga om
andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter, torde
enligt beredningens mening vad som nyss har sagts om skifte böra gälla.
I fråga om bestämmelsernas närmare utformning har beredningen följt
sitt eget förslag när det gäller förvärv genom bodelning och arvskifte.
Jag ansluter mig till beredningens lösning för de associationsrättsliga
förvärvens vidkommande. Förvärv av område skall alltså inte få ske i så
dana fall. Också här måste fastighetsbildning, liksom vid förvärv genom
bodelning och arvskifte, föregå förvärvet.
I sitt förslag har lagberedningen gjort undantag från tillämpningen av
de föreslagna bestämmelserna om förvärv av område i vissa fall. De åsyf
tade fallen är sådana förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd
stadsplan eller tomtindelning. Vad först gäller tomtindelning anför bered
ningen i motiven till 4 kap. 7 § jordabalksförslaget, att genom administra
tiva förfoganden de tomtindelade områdena, oberoende av särskilda del-
ningsåtgärder, erhållit sin utformning för bebyggande. Den administrativa
tomtindelningen får emellertid full fastighetsbildande verkan först när lag
fart söks på område som genom tomtindelningen utlagts till tomt eller
tomtdel eller när administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1 kap.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
63
3 § fastighetsbildningslagen för stad). Uppenbart är att de områden som
överlåts redan dessförinnan är bestämda genom den administrativa uppdel
ningen och att något behov av enskilt initiativ för fastighetsbildningen inte
föreligger. Beredningen framhåller att också fastställd stadsplan i vissa fall
har avstyckande verkan. Detta inträffar när enligt planen del av tomt ute
sluts ur tomtindelning. När lagfart söks på tomtdelen eller, om den utan
föregången lagfart skall avföras ur tomtboken, när den avförs är den att
anse som avstyckad (1 kap. 1 § andra stycket fastighetsbildningslagen för
stad). Beredningen föreslår därför att bestämmelserna om köp, byte och
gåva av område inte skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse i överens
stämmelse med fastställd stadsplan eller tomtindelning (20 § förslaget till
promulgationslag). Vad beträffar förvärv genom bodelning, arv och testa
mente samt genom bolagsskifte m. m. tar beredningen upp motsvarande
undantag såvitt avser förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindel
ning. Däremot anser sig beredningen i detta sammanhang kunna bortse
från ny stadsplans avstyckande verkan.
I en lag om förvärv av område av fastighet bör tas upp en undantags
regel motsvarande den som beredningen har ställt upp. För enkelhetens
skull bör också vid andra förvärv än de rena överlåtelsefallen köp, byte
och gåva undantag göras för förvärv i överensstämmelse med fastställd
ny stadsplan. Jag är dock medveten om den ringa praktiska betydelsen
härav.
Som jag tidigare har framhållit är det omedelbara syftet med den före
slagna lagstiftningen om förvärv av område av fastighet att för framtiden
hindra den irreguljära fastighetsbildning som varit möjlig genom att så
dana förvärv trots att utbrytning inte kommit till stånd ändå tillerkänts
civilrättslig giltighet. När det gäller förvärv av andel i fastighet har mot
svarande syfte redan tidigare kunnat nås genom ett förbud riktat enbart
mot den privata delningen, sämjedelningen. Eftersom ett arealförvärv re
dan i sig förutsätter en privat delning, måste ett ingripande här ske direkt
i de civilrättsliga reglerna för fångets giltighet. En sak är att införa sådana
regler för framtida förvärv. Väsentligt större problem möter om ingripan
det i någon form skall rikta sig också mot redan skedda förvärv.
Att ingripa mot redan skedda och hittills som civilrättsligt giltiga be
traktade arealöverlåtelser med en retroaktivt verkande ogiltighetsregel lär
inte kunna komma i fråga. Ett tänkbart alternativ är att i princip förbjuda
den som vid lagens ikraftträdande är ägare till området att överlåta detta
vidare, om inte utbrytning kommer till stånd. Den föreslagna lagstiftningen
skulle då kunna göras tillämplig på alla förvärv som sker efter ikraftträ
dandet. En sådan lösning är emellertid uppenbarligen inte lämplig i fråga
om förvärv genom bodelning, arvskifte och testamente och inte heller i
fråga om de associationsrättsliga förvärven.
Enligt min mening bör man inte i detta sammanhang söka lösa proble
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
64
men med de redan skedda arealförvärven. Lagstiftningen om förvärv av
område av fastighet bör enbart ta sikte på förvärv som sker efter ikraft
trädandet och varigenom ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Som
framgår av det anförda bör genom ifrågavarande lagstiftning vissa bestäm
melser som upptagits i förslaget till den nya jordabalken införas i förväg.
Lagstiftningen blir alltså i viss mening provisorisk. Det bör därför anstå
med andra åtgärder än sådana som oundgängligen behövs av hänsyn till
kontrollen över fastighetsbildningen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet ut
arbetats förslag till
1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le-
galiseringslag),
2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
Lagförslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
Specialmotivering
Förslaget till lag om erkännande av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag)
Utredningsmannen föreslår att lagen ges rubriken lag om erkännande
av sämjedelning m. m. En sådan rubrik kan emellertid inge den felaktiga
föreställningen att sämjedelningar och andra privata jorddelningar f. n.
inte alls erkänns av rättsordningen. En förrättning enligt lagen avser
dock endast att i efterhand tillägga privat jorddelning fastighetsbildande
verkan, något som brukar betecknas legalisering. Begreppen privat jord
delning och legalisering torde numera ha så välkänd innebörd inom fas
tighetsrätten att det inte finns något hinder mot att uttrycken används
i lagstiftningen. Legalisering kan visserligen även avse andra åtgärder än
ett erkännande av delnings fastighetsbildande verkan, t. ex. bestyrkande
av namnunderskrifts riktighet i vissa fall. Risken för förväxling och miss
förstånd är dock praktiskt sett utesluten. Lagen har därför getts rubriken
lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legalise
ringslag) .
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
1 §•
Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående lagens omfattning
och innebörd.
Av den allmänna motiveringen framgår, att jag inte delar utrednings
mannens uppfattning om behovet av en mera omfattande särbehandling
av de komplicerade sämjedelningarna. Delägare i på detta sätt delad egen
dom bör sålunda inte få större möjlighet att motsätta sig legalisering än
65
ägare till fastighetsdel som uppkommit genom annan form av privat jord
delning. Den enda skillnaden med avseende på legaliseringsinstitutets ut
formning för skilda typer av sämjedelningar blir enligt departementsför-
slaget att vissa bestämmelser ställs upp till skydd för rättighetshavare vid
legalisering av delning som berört flera fastigheter. De grundläggande be
stämmelserna om legalisering bör därför göras gemensamma för alla del-
ningstyper som omfattas av lagen.
Det föreslagna legaliseringsinstitutet kommer i många avseenden att
stämma överens med motsvarande institut i ÄUL. Det är därför naturligt
och ändamålsenligt att denna likhet i största möjliga utsträckning beaktas
vid utformningen av den nya lagen. I fråga om de båda institutens omfatt
ning föreligger i huvudsak bara den skillnaden, att enligt ÄUL legalisering
medges av sämjeägoutbyte medan den nya lagen av skäl som har redovi
sats i den allmänna motiveringen i princip inte bör äga tillämpning på
denna speciella form av delning. Byte som i realiteten innefattat ömsesi
diga arealöverlåteler kan dock leda till legalisering men dessa betraktas
i så fall som separata delningar.
Den i första stycket av paragrafen intagna huvudregeln angående lagens
omfattning anknyter i fråga om ordval och definitioner i stort sett till ly
delsen av 8 § andra stycket första punkten i ÄUL. Med tanke på att den
nya lagen inte skall avse sämjeägoutbyten har emellertid uttrycket »liknande
åtgärd» utbytts mot »liknande privat jorddelning». Ifrågavarande typ av
åtgärd kan knappast betecknas som en privat jorddelning i vedertagen
mening.
Genom att samlingsbeteckningen privat jorddelning tas upp i lagtexten
blir det inte nödvändigt att på sätt utredningsmannen har föreslagit ut
tryckligen göra undantag för delning som inneburit att endast byggnad el
ler annat tillbehör till fastighet kommit i särskild ägares hand. Någon del
ning av jord har inte skett i sådant fall.
I fråga om annan privat jorddelning än sämjedelning innehåller andra
stycket ett särskilt undantag för delningar som kommit till stånd efter ut
gången av juni 1962.
Ett generellt villkor för legalisering är givetvis att delningen är rättsligt
giltig. Beträffande sämjedelning innebär detta till en början att delningen
inte får ha kommit till stånd i strid med 1962 års lag angående förbud mot
sämjedelning av fast egendom eller 1952 års lag om ogiltighet av sämje
delning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län. I fråga om överlå
telser gäller det särskilda kravet att alla nödvändiga formföreskrifter skall
ha iakttagits och att fånget inte heller är ogiltigt på grund av annan lag
stiftning, t. ex. jordförvärvslagen. En allmän förutsättning för legalisering
är vidare att delningen inte gått åter på grund av avtal eller återköp eller
genom att alla sämjelotter förenats i en ägares hand. Det är också uppenbart
att legalisering inte kan komma i fråga om den privata delningen blivit
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
66
hävd genom laga delning eller om lagfart meddelats på arealfång. I det se
nare fallet är lägenheten att betrakta som fastighet och uppgift enligt for
mulär F skall lämnas till registerföraren enligt jordregisterförordningens
bestämmelser. Delningen måste vidare ha inneburit en definitiv och för
framtida ägare bindande uppgörelse som kunnat rubbas endast genom laga
delning eller överenskommelse mellan alla delägare. Tidsbegränsad del
ning eller delning enbart av brukningsrätten kan således inte legaliseras.
2
§•
Denna paragraf innehåller särbestämmelser angående komplicerad sämje-
delning.
Regeln har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande före
skrift i 8 § andra stycket sista punkten ÄUL. Eftersom legalisering av säm-
jeägoutbyten inte omfattas av lagen, har paragrafen emellertid fått en mind
re generell utformning än regeln i ÄUL.
Föreskriften om oskadlighetsprövning innebär, att förrättningsmannen
måste konstatera att legalisering inte kan förorsaka innehavare av rättig
het eller fordran någon skada eller att inteckningsförhållanden på annat
sätt omöjliggör en fastighetsbildning i överensstämmelse med den privata
delningen. Utredningen angående vilka inteckningar eller andra rättighe
ter som berörs av en legalisering skall givetvis i första hand grundas på
uppgifter från fastighetsboken och andra tillgängliga handlingar. I en del
fall kan det emellertid även behövas att delägare lämnar förrättningsman
nen närmare uppgifter eller utredning angående förhallanden som kan vara
av betydelse för den aktuella prövningen. Tveksamhet angående risk för
skada eller olägenhet kan ibland undanröjas genom medgivande från ve
derbörande rättighetshavare. I andra fall åter bör det kunna förväntas att
hinder mot legalisering kommer att avlägsnas genom att delägare och rät
tighetshavare kommer överens om att ändra inteckningsförhållandena.
3 §•
I första stycket anges att fråga om legalisering alltid skall prövas vid
förrättning.
Andra stycket innehåller regler angående vem som skall handlägga för
rättningen. Huvudregeln är att förrättning, som gäller jord i stad eller i
ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, verkställs
av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta
avstyckningar och i övriga fall av distriktslantmätaren. Regeln stämmer
överens med vad som gäller enligt 5 § andra stycket lagen den 18 april 1952
(nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. m.
Av skäl som närmare framgår av den allmänna motiveringen har i de-
partementsförslaget öppnats möjlighet för lantmäteristyrelsen att vid be
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
07
hov förordna annan kompetent person till förrättningsman. En regel här
om har tagits upp som en andra punkt i andra stycket. Regeln har utfor
mats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i 2 § första stycket
ÄUL. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att från fall till fall,
avgöra om ett förordnande skall gälla vissa bestämda förrättningar eller
begränsas till särskilt område eller på annat lämpligt sätt. En tänkbar fö
reskrift i sådant sammanhang är att undantag görs för förrättningar an
gående legalisering av komplicerade sämjedelningar. Framställning om för
ordnande torde normalt få ske genom överlantmätarens försorg.
Tredje stycket stämmer överens med 2 § andra stycket ÄUL och inne
fattar en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelningslagen angående sak
kunnigt biträde, jäv mot förrättningsman och sakkunnig, hantlangning samt
rätt för förrättningsman, sakkunnig och hantlangningsmanskap att beträ
da ägor.
4 §.
I första stycket fastslås som huvudregel att fråga om legalisering tas upp
till prövning efter ansökan av delägare i fastighet som berörs av delningen.
Vidare föreskrivs att ansökan om legalisering skall vara skriftlig.
Andra stycket innehåller bestämmelser angående möjligheterna att utan
ansökan från delägare ta upp fråga om legalisering till behandling i sam
band med pågående fastighetsbildningsförrättning. Härför krävs att lega-
liseringen är av betydelse för den tillämnade fastighetsbildningen. Finner
förrättningsmannen t. ex. att ett ägoutbyte bör omfatta även sämjedelad
mark eller att annan åtgärd som rör fastighet eller samfälld mark hindras
eller försvåras av privat jorddelning, får han självmant föranstalta om
legalisering. En förutsättning är att legalisering leder till eller underlättar
en mera ändamålsenlig fastighetsbildning.
Av den allmänna motiveringen framgår att jag har funnit skäl föreslå
att officialinitiativet inte begränsas till fall som avses i andra stycket. De
närmare bestämmelser härom tas upp i tredje stycket. Som villkor för den
särskilda initiativrätten anges att den skall tillgodose ett större allmänt
intresse. En sådan situation kan tänkas föreligga när planer finns
på en mera omfattande rationaliseringsverksamhet inom viss by eller
annat avgränsat område med talrika privata jorddelningar. Det är vidare
möjligt att i trakter där sådana delningar är speciellt vanliga en samlad
och systematiskt bedriven legaliseringsverksamhet kan medföra organisa
toriska och arbetstekniska fördelar. Det kan i detta sammanhang finnas
skäl att framhålla att en samordnad legalisering i regel är till fördel för
delägarna, ofta i form av lägre förrättningskostnader. Förordnande härom
meddelas av överlantmätaren. Det kan emellertid förväntas att han i dessa
frågor även samråder med och beaktar synpunkter som framkommer från
lantbruksnämnden, skogsvårdande myndighet eller byggnadsnämnd.
08
Den initiativrätt som enligt andra och tredje styckena tillagts förrätt-
ningsmännen resp. överlantmätaren aktualiserar också vissa frågor angå
ende förrättningskostnaderna. Jag hänvisar i denna del till bestämmelserna
i 8 § andra stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
5 §•
I denna jmragraf anges till vem ansökan om legalisering skall inges. Det
ta sker genom en hänvisning till huvudregeln i 3 § andra stycket första
punkten angående vem som normalt är förrättningsman. Om en i kom
muns tjänst anställd mätningsman eller en av länsstyrelsen enligt 5 § andra
stycket lagen om fastighetsbildning i stad förordnad person är förrättnings
man, skall ansökan inges till byggnadsnämnden och annars till distrikts-
lantmätaren. Detta gäller även i fall då förordnande meddelats enligt 3 §
andra stycket sista punkten.
6
§•
I första stycket första punkten anges som huvudregel att sammanträde
med sakägarna skall hållas vid legaliseringsförrättning. I andra punkten
görs vissa undantag från huvudregeln. Sammanträde med sakägarna är
inte nödvändigt, om dessa är ense i ärendet och det är klart att det
inte finns något hinder mot legalisering. Visar en förberedande undersök
ning att det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas, t. ex. om delning
skett i strid med gällande sämjedelningsförbud, behöver förrättningsman-
nen ej hålla sammanträde. Vad som har sagts nu gäller även när ansökan
skall avvisas. Tänkbara skäl för ett sådant beslut är bristande behörighet
hos den som ingett ansökan samt forumfel. Åtgärder av förberedande art,
tekniska göromål och handläggning som endast innefattar meddelande av
beslut kan givetvis också verkställas utan samband med sammanträde.
Andra stycket innehåller närmare föreskrifter om förrättningsförfaran-
det och är utformat i anslutning till 5 § andra stycket ÄUL. Bestämmel
serna innefattar främst en hänvisning till vissa paragrafer i jorddelnings
lagen angående laga skiftes kungörande och fortgång. Till skillnad från
vad som gäller enligt ÄUL hänvisas till kungörelseförfarandet enligt 3 kap.
1 § första stycket jorddelningslagen. Genom att samma regler för kungö
rande gäller för legaliseringsförrättning som för fastighetsbildningsförrätt-
ning förenklas förfarandet i sådana fall när legalisering handläggs i an
slutning till förrättning av sistnämnda slag. En annan avvikelse från ÄUL
består i att hänvisning görs till 3 kap. 4 § femte stycket jorddelningslagen.
Enligt detta lagrum får förrättning hållas oberoende av om kungörelse och
kallelse skett i föreskriven ordning, om samtliga sakägare är närvarande.
Genom en särskild föreskrift fastslås vidare att sakägares utevaro från lag
ligen kungjort sammanträde inte utgör hinder för sammanträdet. Eftersom
legaliseringsförrättning kan handläggas även utan sammanträde, anges
69
vidare att sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall göra det
första gången han för talan i ärendet efter det att han fått vetskap om
jävsförhållandet. Det torde däremot inte finnas något praktiskt behov av
en motsvarande föreskrift angående sakkunnigt biträde. Inte heller synes
det vara nödvändigt att belasta lagtexten med en särskild hänvisning till
5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad angående för-
rättningsmans och byggnadsnämnds åligganden i händelse av jäv.
Tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser för förrättning som
avser legalisering av komplicerad sämjedelning. Innehavare av fordran el
ler rättighet för vilken i delningen ingående fast egendom svarar på grund
av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken skall enligt första punk
ten behandlas som sakägare vid sådan förrättning. Regeln gäller oberoende
av om fordringen eller rättigheten belastar hela fastighetskomplexet, en
staka fastighet eller endast del därav. Andra punkten innebär emellertid
en viktig begränsning av den verkan som annars följer av att någon har
ställning som sakägare. Är det uppenbart att rättighetshavare inte kan
tillfogas skada genom en legalisering, behöver förrättningsmannen inte
kalla honom till sammanträde. Det ligger i sakens natur att regeln bör
tillämpas med försiktighet och att förrättningsmannen i alla tveksamma
fall hellre bör utfärda kallelse än förlita sig på att frågan om legalisering
verkligen är helt betydelselös för sakägaren.
7 §■
Denna paragraf innehåller regler om förrättningsmannens åliggande vid
legaliseringsförrättning.
I den allmänna motiveringen har jag anfört att utredningen angående
äganderättsförhållandena inom den delade egendomen normalt inte behö
ver bli särskilt omfattande. För legaliseringsfrågans avgörande krävs så
lunda endast att delningen konstateras vara av sådan beskaffenhet som en
ligt 1 § utgör förutsättning för legalisering, dvs. att det verkligen är frå
ga om privat jorddelning av det slag som avses med lagstiftningen och att
delningen fortfarande är giltig. I lagtexten innefattas dessa förrättnings
mannens skyldigheter i den allmänna föreskriften, att han i behövlig om
fattning skall utreda äganderättsförhållandena inom den delade egendo
men.
I utredningsmannens förslag anges att delningen skall översiktligt redo
visas på karta. Denna föreskrift har kritiserats under remissbehandlingen.
Jag har i skilda sammanhang redan framhållit, att det är angeläget att lega-
liseringsförfarandet blir så enkelt och smidigt som möjligt. I fråga om redo
visningen av sämjegränserna synes emellertid förhållanden och praktiska
behov vara så varierande att det knappast kan vara tillrådligt att uppställa
en regel som generellt medger ett starkt förenklat tillvägagångssätt. Ibland
framgår t. ex. att sämjegräns inom kort blir utplånad genom en samman
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
läggning eller att gränsernas råtta sträckning skall fastställas vid en efter
följande gränsbestämning. I andra fall åter föreligger anledning till anta
gande att fråga om sådan åtgärd inte kommer att bli aktuell under över
skådlig tid, kanske inte förrän fastigheterna bytt ägare och en tidigare enig
het angående delningens faktiska innebörd bytts i tveksamhet eller direkt
motstridiga uppfattningar. Förrättningsmannen bör därför i varje särskilt
fall söka anpassa kartredovisningen efter rådande omständigheter. I viss
överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 8 § tredje stycket ÄUL
anges därför bara att delningen skall redovisas på karta. Det har inte heller
ansetts vara nödvändigt att uttryckligen meddela undantag för sådan del
ning av samfälld mark som inte motsvaras av någon på marken utbruten
ägolott.
I andra punkten, som saknar motsvarighet i utredningsmannens lagför
slag men stämmer överens med vissa motivuttalanden, fastslås att förrätt
ningsmannen i viss utsträckning är skyldig att se till att även andra vid
förrättningen tillgängliga uppgifter som är av betydelse för frågan om del
ningens närmare innebörd tillvaratas genom anteckning i förrättningspro-
tokollet. Det får ankomma på förrättningsmannen att anpassa redovisning
ens omfattning och noggrannhet efter föreliggande behov. Den föreslagna
bestämmelsen innebär inte någon egentlig avvikelse från huvudregeln i
första punkten angående förrättningsmannens utredande verksamhet. Syf
tet med föreskriften är nämligen bara att den utredning som trots allt fram
kommit vid förrättningen eller som utan väsentligt merarbete kan bli till
gänglig verkligen säkerställs för framtida behov. Regeln kan t. ex. aldrig
utgöra ett självständigt motiv för ett annars onödigt sammanträde med
sakägarna.
8
§•
Denna paragraf innehåller bestämmelser angående fördelningen av för-
rättningskostnaderna. Huvudregeln i första stycket har utformats i nära
anslutning till 5 § i 1953 års legaliseringslag. Om delägarna kommit över
ens om fördelningen, bör denna överenskommelse gälla. I annat fall skall
kostnaden i princip fördelas efter den nytta legaliseringen medför för varje
delägare. Avser förrättningen sämjedelning torde andelstalet i regel bli
vägledande för denna bedömning. Vid legalisering av arealöverlåtelse eller
liknande privat jorddelning bör kostnadsfördelningen däremot rimligen
verkställas efter samma principer som vid avstyckning. Andra grunder
för fördelning av kostnaden är även tänkbara, t. ex. om förrättning inte
leder till legalisering och sökanden bort inse att så skulle bli fallet.
Andra stycket innehåller en undantagsregel för förrättning som på
börjats efter officialinitiativ enligt 4 § andra eller tredje stycket. Leder
sådan förrättning inte till legalisering, skall staten betala förrättnings-
kostnaden. Orsaken till det negativa resultatet saknar betydelse. Det hör
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
71
emellertid kunna förväntas att förrättning utan ansökan från delägare i
regel föregås av en så pass noggrann undersökning att risken för ett miss
lyckande av denna art är mycket liten. Regeln torde alltså få ringa prak
tisk betydelse men utgör likväl för delägarna ett nödvändigt skydd mot
oskäliga utgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
9 §•
I första stycket första punkten anges att förrättningsmannen skall med
dela beslut rörande frågan om legalisering. Därmed avses beslut av innehåll
antingen att delningen erkänns som fastighetsbildning eller att hinder mot
sådant erkännande föreligger. Har sakägare bestritt att delning är giltig el
ler framställt annan invändning som haft betydelse för ärendets utgång,
skall beslutet även omfatta förrättningsmannens ställningstagande i denna
fråga. Beslut enligt denna bestämmelse skall slutligen meddelas, även när
påbörjad förrättning avskrivs på grund av återkallelse och annan delägare
ej yrkat att förrättningen skall fullföljas. Av beslutet skall alltid framgå
hur förrättningskostnaderna skall fördelas. Eftersom legalisering ej inne
fattar att gräns skall utstakas och utmärkas, skall förrättningen omedel
bart avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.
Andra stycket innehåller föreskrifter angående särskild underrättelse
till sakägarna när förrättning avslutas utan samband med sammanträde.
Föreskrifterna avser främst det fall att sammanträde aldrig hållits men
kan även bli aktuella, om förrättning avslutas vid en tidpunkt som är okänd
för sakägare som varit närvarande vid föregående sammanträde. Under
rättelsen skall alltid innehålla fullfölj dshänvisning. Eftersom sakägarkret-
sen till följd av 6 § tredje stycket första punkten ibland kan vara tämligen
omfattande, medges samma lättnad i fråga om skyldigheten att sända un
derrättelse som gäller för kallelse till sammanträde enligt sista punkten
i nämnda paragraf.
I tredje stycket tas en hänvisning upp till jorddelningslagens regler an
gående ändring av verkställd förrättning.
10
§.
Denna paragraf innehåller regler om talan mot förrättningsmannens be
slut. Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 11 § ÄUL. En särskild
föreskrift om att samtliga delägares påskrift på förrättningsprotokollet ut
gör hinder mot talan har dock sin förebild i 8 § första stycket i 1953 års
legaliseringslag.
11
§•
Denna paragraf stämmer överens med 12 § andra stycket ÄUL. Första
punkten innehåller en erinran om att legalisering inte omfattar någon be
stämning av gränser. I följande bestämmelse förklaras vidare, att legalise-
72
ring ej inskränker rätten att få laga skifte men att delägarens skyldighet
att ingå i skifte alltid skall bedömas enligt reglerna i 1 kap. 20 § jorddel
ningslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Övergångsbestämmelserna
Av den allmänna motiveringen framgår att den nya lagen bör träda i kraft
den 1 januari 1909. Genom lagen upphävs 1953 års legaliseringslag. Den
upphävda lagen skall dock alltjämt gälla i fråga om förrättning som på
börjats före utgången av år 1968.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av
fastighet
Den föreslagna lagen innehåller fyra paragrafer och behandlar samtliga
typer av förvärv av område. I 1 § ges bestämmelser om förvärv genom köp,
byte och gåva och i 2 § regler om förvärv genom bodelning, arvskifte och
testamentslegat. Förvärv genom skifte av bolags, förenings eller liknande
sammanslutnings tillgångar eller genom tillskott till bolag eller förening
behandlas i 3 §. I 4 § tas upp de undantag från lagens tillämpning som
hänger samman med de särskilda verkningarna av fastställd tomtindel
ning och fastställd ny stadsplan.
1 § första stycket, som avser köp, följer nära avfattningen av 4 kap. 7 §
i jordabalksremissen med de modifikationer som betingas av att bestämmel
sen skall avse enbart förvärv efter lagens ikraftträdande. Redan skedda
arealöverlåtelser berörs inte, i den mån ytterligare uppdelning ej är avsedd.
I paragrafens andra stycke görs första stycket tillämpligt också på byte
och gåva.
I 2 § första stycket ges regeln om förbud mot att genom bodelning eller
arvskifte åstadkomma avvikelse från den bestående fastighetsindelningen.
I sak bygger regeln på beredningens förslag men i redaktionellt hänseende
ansluter den närmare till avfattningen av 1 §. Därigenom torde tydligare
framgå att förbudet bara avser att genom bodelning eller arvskifte åstad
komma ytterligare uppdelning av en fastighet. Paragrafens andra stycke,
som rör legat av område, följer utformningen av 4 kap. 7 § jordabalksför-
slaget. Som jag tidigare har anfört behövs dock vissa särregler för ansök-
ningsfristens beräkning beroende på de speciella förhållandena vid testa-
mentariska förvärv. Bestämmelserna i 3 § i fråga om bolag, förening eller
liknande sammanslutning stämmer nära överens med 2 § första stycket.
Bestämmelserna i 4 § överensstämmer i sak med innehållet i beredningens
övergångsbestämmelser till reglerna om arealförvärv.
Beträffande de föreslagna reglernas samband med annan lagstiftning kan
följande anmärkas.
Av betydelse för ett arealförvärvs giltighet blir i fall som avses i 1 och
73
2 §§ att förrättning för avstyckning söks. Rätten att ta initiativ till av
styckning tillkommer enligt 19 kap. 6 § jorddelningslagen såväl fastighe
tens ägare som, då fråga är om avstyckning på grund av överlåtelse, den
till vilken överlåtelsen ägt rum. I fråga om legat av område framgår av den
nu föreslagna regeln i 2 § att initiativrätten tillkommer såväl dödsboet
som lestamentstagaren.
Beredningen har uppmärksammat den komplikation som uppstår i det
fall att avstyckning inte kan tillåtas, om inte sammanläggning sker av nå
gon av stvckningsdelarna eller av båda var för sig med annan fastighet
eller fastighetsdel. Initiativrätten till sammanläggning tillkommer enligt
10 § sammanläggningslagen bara ägaren av de områden som skall sam
manläggas. Beredningen föreslår för överlåtelsefallens del sådana änd
ringar i jorddelningslagen att en för avstyckningens genomförande behöv
lig sammanläggning skall kunna begäras såväl av överlåtaren som av den
till vilken överlåtelsen skett. När fråga är om sakägare vars styckningsdel
inte skall ingå i sammanläggningen föreslås detta dock gälla bara om inte
annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid
denna. Beredningen förutsätter att de föreslagna reglerna i stort sett skall
vinna analogisk tillämpning vid legat av område.
Fastighetsbildningskommittén föreslår regler som innebär att förrätt-
ningsmännen självmant skall kunna ta upp fråga om sammanläggning,
bl. a. om sammanläggningen behövs för genomförandet av en avstyckning.
Kommittén pekar på att det intresse som ligger bakom de av beredningen
föreslagna bestämmelserna blir tillgodosett genom en sådan lösning.
Enligt gällande rätt saknar alltså part möjlighet att genomdriva en
sammanläggning som på motpartens sida behövs för att avstyckning skall
få ske. Så till vida torde den föreslagna lagstiftningen om förvärv av om
råde kunna påverka motpartens benägenhet att medverka till fastighets
bildningen som förvärvet annars blir ogiltigt. Vardera parten äger — om
fastighetsbildning inte sker — påkalla överlåtelsens återgång och behöver
inte, som f. n. ofta kan bli fallet, finna sig i det rådande tillståndet med
alla de olägenheter som det kan föra med sig. I många fall torde vidare
redan vid överlåtelsen kunna förutses att fråga om sammanläggning kan
komma på tal. Ena parten kan då genom avtalat vite eller genom skade
stånd skaffa sig ett påtryckningsmedel för att förmå motparten att med
verka till sammanläggningen.
Arbetet på en ny fastighetsbildningslag har inom justitiedepartementet
nu fortskridit så långt att jag inom kort kommer att föreslå att till lagrådet
remitteras ett förslag till sådan lag. Såvitt rör den här diskuterade frågan
avser jag att ansluta mig till den lösning kommittén har förordat. Som
nämnts bygger denna lösning på en annan princip än den lagberedningen
bär tagit upp i sitt förslag. Den tillgodoser dock det av beredningen angivna
intresset. Med hänsyn till att frågan sålunda inom en nära framtid kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
74
att behandlas i ett större sammanhang och avses bli löst efter andra linjer
har jag ansett att man i detta sammanhang inte bör göra någon ändring i
jorddelningslagen eller sammanläggningslagen.
Den nu föreslagna lagen kommer att få betydelse för förfarandet hos
inskrivningsdomaren, när lagfart söks på förvärv av område. I de fall då
förvärv av område inte alls kan ske skall ansökan om lagfart naturligtvis
genast avslås. Om förvärvet är tillåtet men beroende av att fastighetsbild
ning sker, kan olika situationer uppkomma.
Först kan nämnas det fallet att avstyckning redan är klar, när lagfarts-
ansökan tas upp till prövning. För bifall till ansökan krävs då att fånget
inte är ogiltigt till följd av att den frist om sex månader som gäller för
ansökan om fastighetsbildning löpt ut innan förrättningen avslutades utan
att denna kommit att grundas på förvärvet. Fånget är då ogiltigt oavsett
om identitet skulle kunna visas råda mellan det förvärvade och det avstyc
kade området. Har förrättningen avslutats inom sexmånadersfristen ford
ras att den lett till att just det förvärvade området blivit utbrutet. I detta
fall åligger det alltså sökanden att i lagfartsärendet styrka identiteten.
I övriga fall gäller att om ansökan om lagfart görs inom sexmånaders
fristen, ansökan liksom hittills skall förklaras vilande i avvaktan på av
styckning av området. Har fristen löpt ut, åligger det sökanden att före
bringa utredning om att förrättning för områdets avskiljande pågår på
grundval av förvärvet eller att visa att sådan förrättning redan dessförin
nan hunnit avslutas. Kan sökanden inte visa att något av dessa alternativ
föreligger, är fånget ogiltigt och ansökan om lagfart skall då avslås. Om
förrättning, varigenom tillstånd till avstyckning lämnats, hunnit avslutas
före sexmånadersfristens utgång har sökanden också att visa, att det av
honom förvärvade området motsvarar det som efter fastställelse av för
rättningen kommer att avstyckas. Är identiteten inte klar är fånget av
denna anledning ogiltigt. Också i detta fall skall ansökan om lagfart genast
avslås.
Vägras avstyckning av området, är förvärvet ogiltigt. Har det när lagfart
först söks redan slutligt fastslagits att avstyckning inte får ske, skall na
turligtvis ansökan avslås. Inträder ogiltigheten först sedan ansökan om
lagfart förklarats vilande, kan sökanden begära att ansökan tas upp till
ny prövning och avslås. Vägrar sökanden att medverka härtill torde enligt
gällande rätt fastighetsägaren ha att efter talan mot sökanden genom dom
få verkningarna av den vilandeförklarade lagfar Isansökan undanröjda. I
det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk har föreslagits regler
rörande förfarandet hos inskrivningsmyndigheten, vilka väsentligt kom
mer att underlätta för fastighetsägarna att i den diskuterade situationen
nå åsyftat resultat. Dessa regler har dock på grund av sitt samband med
balkens övriga regler ansetts inte kunna genomföras redan nu.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
75
Departementschefens hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsfor
men över förslagen till
1. lag om erkännande av privat jorddelning som fastig
hetsbildning (legaliseringslag),
2. lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av
fastighet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller
Hans Maj :t Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Bilaga
Förslag
till
Lag
om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,
areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning, får delningen erkännas
som fastighetsbildning enligt denna lag (legalisering).
Annan privat jorddelning än sämjedelning får legaliseras endast om del
ningen kommit till stånd före den 1 juli 1962.
2
§•
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, får delningen legaliseras
endast om skada icke uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet
för vilken fastighet eller del av fastighet svarar och hinder ej heller i annat
fall föreligger på grund av inteckningsförhållande.
3 §•
Fråga om legalisering prövas vid förrättning.
Förrättningen verkställes, i fråga om fastighet i stad eller i ort på landet
där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av
tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar och i
annat fall av distriktslantmätaren. Lantmäteristyrelsen får förordna annan
som äger behövlig kunskap och erfarenhet och som även i övrigt är lämplig
för uppdraget att vara förrättningsman.
Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet angående förrättningsman, sakkunnigt bi
träde och hantlangning vid laga skifte äger motsvarande tillämpning vid
legaliseringsförrättning.
4 §.
Ansökan om legalisering göres skriftligen av den som äger del i fastighet
som delats.
77
Är det av betydelse för pågående fastighetsbildningsförrättning att legali
sering sker, får frågan om legalisering prövas utan ansökan. I den mån det
kan ske, skall förrättningarna i sådant fall företagas till gemensam hand
läggning.
Om det är av större allmän betydelse att delningar inom visst område
legaliseras, får överlantmätaren förordna att fråga om legalisering får prö
vas utan ansökan även i annat fall än som avses i andra stycket.
Kungl. May.ts proposition nr 127 år 1968
5 §•
Ansökan om legalisering göres lios distriktslantmätaren, om förrättningen
enligt 3 § andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i an
nat fall hos byggnadsnämnden.
6
§•
Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Samman
träde behöver ej hållas, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekom
mer i ärendet och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall
avvisas eller om det är uppenbart att legalisering ej får ske.
Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§, 4 § första, andra och femte styckena,
5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt 15 § lagen om
delning av jord å landet angående laga skiftes kungörande och fortgång
äger motsvarande tillämpning vid legaliseringsförrättning. I fråga om kal
lelse till delägare i samfälld mark gäller dock 7 kap. 1 § samma lag i stället
för 3 kap. 1 § andra stycket. Sakägares utevaro från lagligen kungjort sam
manträde hindrar ej att sammanträdet hålles. Vid legaliseringsförrättning
utan sammanträde anmäles jäv mot förrättningsman första gången sakäga
ren för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen
tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.
Har sämjedelning omfattat flera fastigheter, är innehavare av fordran eller
rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar på grund av in
teckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, sakägare vid legaliseringsför-
rättningen. Om det är uppenbart att legalisering icke kan vara till skada för
sådan sakägare, behöver förrättningsmannen icke kalla honom till samman
träde.
7 §•
Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhål
landena inom den delade fasta egendomen och skall redovisa delningen på
karta. Om det behövs, bör övriga uppgifter av betydelse för frågan om
delningens beskaffenhet som framkommer under förrättningen antecknas i
protokollet.
8 §•
Kostnad för förrättningen betalas av delägarna och fördelas mellan del
ägarna efter vad som är skäligt, i den mån överenskommelse om betalnings
skyldigheten ej träffats.
Har förrättning påbörjats utan ansökan och leder den ej till legalisering,
betalas kostnaden av staten.
9 §•
Förrättningsmannen skall i ärendet meddela beslut rörande frågan om
legalisering. I beslutet skall fördelningen av förrättningskostnaden anges.
Förrättningen skall därefter avslutas och fullfölj dshänvisning meddelas.
Avslutas förrättningen utan samband med sammanträde, sändes underrät
telse därom till varje sakägare som skolat kallas. Underrättelsen skall inne
hålla fullfölj dshänvisning.
I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning äger
16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet motsvarande tillämpning.
10
§.
Talan mot förrättningen får föras av sakägare hos ägodelningsrätten ge
nom besvär, som skall inges till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från det förrättningen avslutades. Har samtliga sakägare genom påskrift
på protokollet godkänt förrättningen, får talan icke föras.
I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot beslut i sådant mål
gäller 21 kap. avdelningarna A, D, G, H och I lagen om delning av jord å
landet i tillämpliga delar. Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrätt
ningsmannen ogillats, äger 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § sam
ma lag motsvarande tillämpning.
11
§•
Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga
ordning bestämd och medför ej heller inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 §
första stycket lagen om delning av jord å landet.
12
§.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 17 april 1953
(nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. skall upphöra
att gälla. Sistnämnda lag gäller alltjämt i fråga om förrättning enligt samma
lag som påbörjats före utgången av år 1968.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
79
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Köp, varigenom visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet genom förrättning som avslutas senast sex månader efter den dag då köpe handlingen upprättades eller som vid utgången av nämnda tid är sökt under åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på byte och gåva.
2
§•
Förvärv genom bodelning eller arvskifte får ej äga rum, såvida område av fastighet därigenom kommer i särskild ägares hand. Om det ändå sker, är bodelningen eller skiftet utan verkan i den delen.
Förvärv genom legat, varigenom visst område av fastighet kommer i sär skild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstäm melse med legatet genom förrättning som avslutas senast sex månader från det testamentet vunnit laga kraft och legatet utgivits eller som vid utgången av nämnda tid är sökt av testamentstagare!! eller dödsboet under åberopande av legatet eller pågår på grundval av detta.
3 §.
Förvärv genom skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar får ej äga rum, såvida område av fastighet därigenom kommer i särskild ägares hand. Om det ändå sker, är skiftet utan verkan i den delen.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott till bolag eller förening.
4 §•
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger ej tillämpning i fråga om område, som för värvats i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del av tomt, som förvärvats i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 maj 1968.
Närvarande:
justitierådet regeringsrådet justitierådet lagmannen
Nordström, Walberg, Westerlind, Ulveson.
Enligt lagrådet den 19 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 april 1968 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle in hämtas enligt 87 § regeringsformen över, förutom annat lagförslag, upp rättat förslag till lag om erkännande av privat jorddelning som fastighets bildning (legalisering slag ).
Förslaget, som är bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Jermsten.
Lagrådet yttrade:
Lagstiftningen om jorddelning och byggnadsväsende hör till de viktigaste instrumenten för samhällets kontroll över markens användning. Denna kon troll utgör i sin tur ett betydelsefullt led i förverkligandet av samhällspla neringen, som med tiden kommit att spela allt större roll. Genom ett flertal olika bestämmelser har alltsedan den 1 januari 1948 tillsetts, att jorddel ning för bebyggelseändamål inte kommer till stånd utan att marken från planpolitiska synpunkter befunnits lämplig härför.
Den nu föreslagna lagstiftningen innebär, att ett nytt, lätthanterligt instrument skapas för att legalisera privata jorddelningar av olika slag och på detta sätt åstadkomma överensstämmelse mellan den officiella fastig hetsindelningen och den på marken existerande. Vad angår sämjedelningar och därmed jämförliga, av jorddelningslagstiftningen delvis godtagna pri vata delningar, ofta av gammalt datum, kan någon berättigad invändning icke riktas mot den föreslagna legaliseringen. Den bör tvärtom hälsas med tillfredsställelse.
Däremot kan det synas betänkligt att på detta sätt i efterhand godkänna även den privata jorddelning som uppstått genom arealöverlåtelser för bebyggelse, i vart fall om dessa tillkommit efter 1948 års ingång. Det rör sig här om jorddelningar, som verkställts med åsidosättande av gällande lagstiftning och de planmässiga överväganden som skall vara vägledande vid dess tillämpning. Frågan om tillåtligheten av sådana jorddelningar kan
81
ha underställts domstol, måhända prövats i högsta instans. Betänkligt är också, att den föreslagna lagstiftningen i fråga om dylika överlåtelser gynnar dem som vidhåller en från fastighetsbildningssynpunkt inte godtagbar jord delning i förhållande till dem som efter avslag på ansökan om avstyckning lojalt låtit överlåtelsen gå tillbaka.
Såsom framgår av remissprotokollet talar emellertid starka skäl för att genomföra en legalisering även av arealöverlåtelserna. Dessa har, liksom övriga privata jorddelningar, visat sig vara ett hinder, när man försökt åstadkomma bättre arrondering och andra för planmässig markanvändning nödvändiga åtgärder. Intresset ej minst från samhällsplaneringssynpunkt att möjliggöra sådana åtgärder måste väga tyngre än de betänkligheter från samma synpunkt vilka nyss redovisats. Den föreslagna lagstiftningen bör därför tillstyrkas även i fråga om arealöverlåtelserna. Mot de tidsgränser som förordats av departementschefen synes ej förekomma anledning till erinran.
För att inte samhället i en framtid åter skall ställas inför kravet att god känna nya privata jorddelningar synes det oundgängligt att genomföra den nu också föreslagna lagstiftningen med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet. Därmed erhålles automatiskt en återgång av alla fram tida arealöverlåtelser, som inte godkännes vid en i anslutning till över låtelsen verkställd j or ddelningsförr ältning.
Det är vidare betydelsefullt, att man vid tillämpning av annan lagstift ning och särskilt byggnadslagstiftningen är medveten om det begränsade syftet med den föreslagna legaliseringen. Vid tillämpningen av byggnads lagstiftningen spelar det i praktiken en ej obetydlig roll, att en tilltänkt byggnadstomt efter vederbörlig prövning godkänts från fastighetsbildnings synpunkt och registrerats som självständig fastighet. En legalisering inne bär emellertid inte, att arealförvärvet skapat en jordpolitiskt godtagen enhet. Tvärtom har, såsom tidigare antytts, de arealöverlåtelser varom här är fråga ej sällan prövats från planpolitisk synpunkt, och prövningen har resulterat i avslag. Det bör därför stå klart att, i den mån fråga kan upp komma om byggnadslov eller dispens från byggnadsförbud på fastighet som bildats genom legalisering, denna fastighetsbildning ej skall ställa frågan om lov eller dispens i ett bättre läge än om legalisering inte ägt rum. Såsom antytts i remissprotokollet synes det därför betydelsefullt att bygg nadsnämnderna får kännedom om karaktären av den fastighetsbildning som äger rum genom legalisering. 1 * * * * 6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
1
§•
Lagrådet delar den i remissprotokollet uttalade meningen att likheten med legaliseringsinstitutet i ÄUL bör så mycket som möjligt beaktas vid utformningen av den nya lagen.
Den föreslagna regeln i 1 § första stycket anknyter till lydelsen av 8 § 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 127
82
andra stycket första punkten ÄUL. Enligt lagrådets mening skulle det vara
lämpligt att öka överensstämmelsen i den delen genom att redan i 1 § första
stycket göra undantag för privata jorddelningar efter juni 1962. Därige
nom skulle vinnas, att man kan låta det föreslagna andra stycket utgå
och få undantagsregeln uttryckt på ett bättre sätt. I den utformning regeln
har enligt förslaget inbjuder den direkt till felaktigt motsatsslut beträf
fande sämjedelningar efter juni 1962.
Lagrådet hemställer därför, att 1 § utformas i ett stycke på följande sätt:
»Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,
areal överlåtelse eller liknande privat jorddelning före den 1 juli 1962, får
delningen enligt denna lag erkännas som fastighetsbildning (legalisering).»
Mot denna lösning — liksom mot lydelsen av ÄUL — skulle visserligen kun
na anmärkas, att den inte utsäger något om att legalisering ej får ske av sämje
delning, som väl tillkommit före den 1 juli 1962 men som är ogiltig enligt
1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av
Kopparbergs län. Den anmärkningen saknar emellertid praktisk betydelse.
Som framhålles i remissprotokollet måste ett generellt villkor för legali
sering vara, att delningen är rättsligt giltig.
Frågan om en privat jorddelnings giltighet kan givetvis dras under all
män domstols prövning utan hinder av att den samtidigt är föremål för be
dömning vid legaliseringsförrättning. När det i remissprotokollet uttalas,
att man inte bör införa någon regel som möjliggör att tvist angående del
nings giltighet eller innebörd kan göras till föremål för särskild rättegång
vid domstol medan förrättningen vilar, torde därmed endast avses att man
inte bör ha någon regel om att förrättningen i det angivna fallet skall för
klaras vilande (jfr 5 § andra st. i utredningsmannens förslag). Det synes
över huvud vara ett ganska opraktiskt fall att delägare skulle väcka talan
i giltighetsfrågan vid allmän domstol, när han kan få saken prövad vid
legaliseringsförrättning med möjlighet att sedermera fullfölja talan till
ägodelningsrätt genom besvär. Skulle talan väckas vid allmän domstol, bör
det ankomma på förrättningsmannen att efter delägarnas hörande besluta,
om legaliseringsförrättningen skall förklaras vilande eller ej.
Varken i den föreslagna lagtexten eller i remissprotokollet anges, att
legalisering i fråga om rättsverkan skall jämställas med någon särskild
form av fastighetsbildning. Vad angår spörsmålet om fördelning av inteck-
ningsansvar mellan fastigheter som bildats genom legalisering torde — lik
som vid tillkomsten av ÄUL — meningen vara, att huvudregeln i 37 § 2
inom. inteckningsförordningen skall anses gälla (jfr L3U 1962:35 s. 33).
Inteckningsansvaret skall sålunda ej genom legaliseringen kunna övergå
till att bli enbart subsidiärt. 2 *
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
2
§•
Paragrafen uppställer det särskilda villkor till rättighetshavares skydd
som skall iakttas vid legalisering av s. k. komplicerad sämjedelning. Bak-
83
grunden är att legalisering av sådan sämjedelning ibland kan tänkas få ogynnsamma verkningar för innehavare av begränsad sakrätt, närmast innehavare av fordringsinteckning. Detta kan belysas med följande exempel. Innan sämjedelningen ännu ägt rum, har inteckning beviljats uti ideell an del i en av de fastigheter som sedermera kommit att ingå i sämjedelningen. Sämjedelningen genomföres på det sättet att den som haft lagfart å den intecknade andelen inte får någon mark inom den fastighet vartill andelen hör. Givetvis är det redan härigenom som risk uppstår för inteckningsha- varen. Till dess legalisering av sämjedelningen skett finns dock vissa — låt vara ganska teoretiska — möjligheter att risken undanröjes, nämligen att överenskommelse träffas om sämjedelningens jämkning eller återgång eller att de ifrågavarande fastigheterna undergår laga skifte. Att genom överenskommelse rubba sämjedelningen är ju omöjligt efter legaliseringen. Såtillvida är denna följaktligen ägnad att ytterligare försämra läget för inteckningshavaren.
För att förebygga nu antydda risker för rättighetshavarna upptar ÄUL beträffande legalisering inom ramen för äganderättsutredning den bestäm melsen att delningen inte får legaliseras »i den mån fastighetsbildning i överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av fordran eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest föreligger på grund av inteckningsförhållandena» (8 § andra st. andra p.). I remissprotokollet har gjorts uttalanden om att förevarande paragraf i förslaget nära ansluter till den återgivna bestämmelsen i ÄUL. Av orda lagen framgår emellertid att villkor sbestämningen skärpts i förhållande till ÄUL. Specialmotiveringen får anses bekräfta att en sådan skärpning varit avsiktlig. Sålunda heter det där att »föreskriften om oskadlighetsprövning innebär, att förrättningsmannen måste konstatera att legalisering inte kan förorsaka innehavare av rättighet eller fordran någon skada eller att ------------- »■ Innebörden är tydligen att förrättningsmannen förutsättes ha nått fullständig visshet om att legaliseringen är riskfri i nu uppmärk sammat hänseende innan han tillåter den. Lagrådet vill ifrågasätta om inte detta är ett alltför strängt villkor som skulle onödigtvis hämma legalise- ringsverksamheten. I vissa lägen kan det nämligen vara utomordentligt svårt att våga göra ett bestämt konstaterande om legaliseringens oskadlig het. Det synes därför rimligare med en ordning enligt vilken legalisering får komma till stånd, såframt inte en därav betingad risk för rättighets- havare är någotsånär klart skönjbar. I själva verket torde det vara en dylik inställning som avspeglas i utformningen av den jämförliga bestäm melsen i ÄUL. Lagrådet förordar fördenskull, att paragrafen, i närmare överensstämmelse med ÄUL, erhåller följande jämkade lydelse: »Har säm jedelning omfattat flera fastigheter, får delningen icke legaliseras, om skada uppkommer för innehavare av fordran eller rättighet, för vilken fastighet eller del av fastighet svarar, eller hinder eljest föreligger på grund av in- teckningsf örhållande.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
84
I likhet med vad som framhölls i förarbetena till ÄUL (prop. 1962: 159
s. 78) uttalas i remissprotokollet, att tveksamhet angående risk för skada
eller olägenhet ibland kan undanröjas genom medgivande från vederbörande
rättighetshavare. Med anknytning till detta uttalande må framhållas att
rättighetshavarens eget medgivande inte alltid är tillräckligt såsom under
lag för att legaliseringen skulle kunna anses riskfri; i fall av gemensam
inteckning kan nämligen behövas medgivanden såväl från andra rättighets
havare som från vissa fastighetsägares sida. Att detta förhållande uppmärk
sammas är angeläget med tanke på att sist åsyftade rättighetshavare och
fastighetsägare inte har ställning som sakägare vid legaliseringsförrättning-
en (jfr 6 § tredje st.).
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
9 §.
I specialmotiveringen till föreskrifterna i andra stycket sägs, att dessa
kan bli aktuella även i det fall att förrättning avslutas vid en tidpunkt som
är okänd för sakägare vilka varit närvarande vid föregående sammanträde.
Omvänt följer härav att föreskrifterna inte avsetts skola tillämpas i fall
då vid sammanträde getts till känna, att förrättningen kommer att avslutas
viss bestämd dag. För att den sålunda åsyftade innebörden skall komma till
tydligare uttryck vill lagrådet föreslå att lydelsen av första punkten i andra
stycket jämkas så att avfattningen blir följande: »Avslutas förrättningen ej
vid sammanträde eller på dag som angetts vid sammanträde, sändes under
rättelse om avslutandet till varje sakägare som skolat kallas.»
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
85
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 maj 1968.
Närvarande:
justitierådet regeringsrådet justitierådet justitierådet
Edling,
Hegrelius, Petrén, Joachims son.
Enligt lagrådet den 19 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärender hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över, förutom annat lagförslag, upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om för värv av område av fastighet.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Tottie.
Lagrådet yttrade:
1
§•
Den situation som motsvarar det i första stycket av förevarande paragraf angivna fallet anges i lagberedningens förslag till 4 kap. 7 § jordabalken genom uttrycket att visst område säljes, vare sig det är ämnat att avskiljas från fastigheten eller köpet avser fastighet med undantag av område. Annan överlåtelse torde ej ha avsetts än just det köp, genom vilket området frångår fastigheten. Regeln skulle alltså ej utgöra hinder mot en försäljning av så dant område som enligt äldre rätt civilrättsligt var avskilt från en fastighet, ehuru det ej blivit utbrutet till en enhet enligt fastighetsbildningslagstift- ningens regler. I det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk gäller motsvarande regel i 4 kap. 7 § köp som avser visst område av fastighet eller fastighet med undantag av visst område. Vad som anförts vid remissen till lagrådet av detta förslag ger ej stöd för att avsikten varit att frångå lagbered ningens mening, att regeln skulle avse blott det köp som innebär att ett område skiljes från fastigheten. Förslag till ikraftträdandebestämmelser och övergångsregler föreligger ej och det är en öppen fråga om det avses att genom sådana regler införa ett förbud mot vidareförsäljning av område, som under äldre lags tid med civilrättslig verkan frånsålts fastigheten. Vid remissen till lagrådet av den nu förevarande bestämmelsen — vilken avser köp varigenom visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand —
86
har gjorts uttalanden, som måhända har innebörden att omformuleringen
betingats av att denna bestämmelse skulle, i motsats till regeln i det remitte
rade förslaget till jordabalk, avse endast det köp varigenom uppdelning sker
men ej senare överlåtelser. Oavsett att enligt vad det förut anförda visar
ett sådant skäl för omformulering ej kan anses föreligga, bör en lydelse
i överensstämmelse med vad nu föreslagits vinna företräde, då den bättre
än de tidigare förslagen anger vad som åsyftas.
Förutsättning för att ett arealköp skall bli giltigt är enligt vad som be
stämmes i förevarande paragraf att fastighetsbildning kommer till stånd
genom förrättning som är sökt senast inom sex månader från köpet. Enligt
vad som synes framgå av det protokoll varigenom förslaget till jordabalk
remitterades till lagrådet avses härutöver i princip skola gälla, att mellan
köpet och förrättningen skall föreligga sådant omedelbart samband som
uppkommer genom att köpehandlingen läggs till grund för förrättningen.
Detta blir händelsen om köpet bringas till förrättningsmannens kännedom.
Från denna huvudregel, som i och för sig nära överensstämmer med lag
beredningens förslag, stadgas emellertid undantag för det fall att förrätt
ningen avslutas före utgången av sexinånadersfristen. Kravet på direkt sam
band mellan köpet och förrättningen efterges då, vilket innebär att en en
bart efter säljarens bestämmande verkställd förrättning i och för sig är
godtagbar. Denna ordning är icke helt utan våda för köparen. I vissa fall kan
nämligen risk föreligga att genom säljarens anvisningar förrättningen kom
mer att avse ett område som ej överensstämmer med köpet, och vidare
finns möjlighet för säljaren att genom ensidig återkallelse av förrättningen
åstadkomma att den icke leder till fastighetsbildning. Dessa olägenheter
torde dock ej böra tillmätas större betydelse, särskilt som köparen alltid lär
kunna skydda sig genom att skyndsamt låta köpet komma till vederbö
rande lantmätares kännedom. Med hänsyn härtill och på grund av de
fördelar som enligt remissprotokollet rörande jordabalken vinnes genom
den föreslagna ordningen synes denna böra godtagas.
Enligt lagrådets mening är vissa jämkningar av redaktionell natur
önskvärda. Lagrådet föreslår, att paragrafens första stycke får den lydelsen
att köp, som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild
ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse
med köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag
då köpehandlingen upprättades och, om förrättningen ej är avslutad vid ut
gången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av köpet.
2
§•
I paragrafens andra stycke anges, att i visst fall jorddelningsförrättning
skall ha sökts av testamentstagaren eller dödsboet. Stadgandet är avsett att
utgöra en komplettering av de i jorddelningslagens 19 kap. 6 § givna reg
lerna om behörighet att påkalla förrättning, vilka enligt ordalydelsen icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968
87
avser sådana fall, då familj erättsligt fång föreligger. Även om tvekan knap past kan råda om att jorddelningslagens regler äger analogisk tillämpning beträffande den som gjort förvärv genom legat, kunde det finnas skäl att i förtydligande syfte införa en uttrycklig bestämmelse om dennes behörighet. En sådan regel skulle emellertid ha sin plats i jorddelningslagen och icke här. Med hänsyn till att förevarande lag har provisorisk karaktär kan dock enligt lagrådets mening underlåtas att göra ett sådant tillägg i jorddelnings lagen. Det föreslagna förtydligandet i förevarande paragraf bör i vart fall ut gå.
Omformuleras 1 § första stycket enligt lagrådets förslag, bör andra stycket i förevarande paragraf undergå motsvarande jämkning.
Slutstadgandet
I nära överensstämmelse med vad lagberedningen föreslagit bör in tagas en övergångsbestämmelse av innehåll, att om makars förmögenhets förhållanden är att bedöma enligt äldre giftermålsbalken, vad i 2 och 4 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1968
Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 maj
1968.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtanden över
förslag till
1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le-
galiseringslag),
2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtanden och anför.
Beträffande förslaget till legaliseringslag förordar lagrådet under 2 § att
villkoren för legalisering av komplicerade sämjedelningar uppmjukas i
viss utsträckning. Härigenom skulle fullständig överensstämmelse uppnås
med vad som gäller enligt ÄUL. Motsvarande bestämmelse enligt sistnämnda
lag torde innebära att förrättningsmannen vid legalisering av komplicerad
sämjedelning med stöd av ÄUL har att iaktta sådan försiktighet och nog
grannhet vid sin oskadlighetsprövning att alla kända förhållanden som
kan medföra risk för berörda rättighetshavare blir beaktade. En sådan ord
ning är godtagbar även vid legalisering enligt denna lag. Jag kan därför bi
träda lagrådets förslag till ändrad utformning av paragrafen.
Jag kan i övrigt ansluta mig till vad lagrådet uttalar.
Även de av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag med vissa
bestämmelser om förvärv av område av fastighet bör godtas.
Utöver vad som följer av det anförda torde vissa ytterligare redaktionella
jämkningar böra vidtas i lagtexterna.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till
1) lag om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (le
galiseringslag),
2) lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
89
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hem ställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riks dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi laga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1968