2

Kungl. Maj:ts proposition nr 103

är

1969

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen j

Härigenom förordnas som följer.

1

§■

Ändring i kommunindelningen enligt plan som fastställts med stöd av

2 a § lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och eckle­

siastik indelning får göras utan hinder av vad som sägs i 3 § andra stycket

samma lag.

I fråga om sådan ändring i kommunindelningen gäller i stället för 24 §,

25 § andra stycket, 28—30 och 32 §§ lagen om ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning 2—5 §§ denna lag. Omfattar ändring i kommun­

indelningen områden i mer än ett län, gäller dock i fråga om förfarandet

vad Konungen bestämmer.

2

§.

Länsstyrelsen skall upprätta förslag till de indelningsändringar som be­

hövs för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna genom­

föras senast vid utgången av år 1973.

Innan förslag upprättas, skall länsstyrelsen överlägga med företrädare

för kommunerna. Länsstyrelsen kan förordna om utredning som avses

i 25 § första stycket lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indel­

ning.

3

§.

Länsstyrelsen skall överlämna förslagen till kammarkollegiet tillsam­

mans med kommunernas yttranden i ärendet och övriga handlingar.

Kammarkollegiet skall med eget yttrande överlämna ärendet till Ko­

nungen.

4

§.

Kostnad för utredning som avses i 25 § första stycket lagen om ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning skall stanna på statsverket.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

,

B

engtsson

.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åt­

gärder för kommunindelningsreformens fullföljande och anför.

Inledning

Den genomgripande reform av den primärkommunala indelningen, som

genomfördes den 1 januari 1952, grundade sig på lagen den 21 juni 1946

(nr 315) rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner. Denna lag

gav Kungl. Maj :t befogenhet att fastställa en ny indelning. Genom reformen

sammanlades kommuner som på grund av lågt invånarantal och svagt

skatteunderlag inte ansågs kunna bära upp en egen kommunalförvaltning.

Som en riktlinje för behovet av sammanläggningar hade statsmakterna an-

gett en normalstorlek för kommuner som borde eftersträvas och en minimi­

storlek som inte utan särskilda skäl fick underskridas. Normalstorleken var

3 000 invånare och minimistorleken 2 000 invånare. Reformen ledde till en

minskning av antalet primärkommuner från ca 2 500 till 1 037.

Endast några år efter det att denna reform slutförts började man på olika

håll diskutera behovet av ytterligare sammanläggningar av kommuner. I

flera fall genomfördes också kommunsammanläggningar som berörda kom­

muner ansökt om. Vid slutet av 1950-talet hade ett betydande antal kom­

muner börjat undersöka om det för deras del var lämpligt att bilda större

enheter.

År 1959 tillkallades därför en utredning -— indelningssakkunniga — för

att överväga behovet av en ny indelningsrefonn. Utredningen redovisade

sitt uppdrag i betänkandet Principer för en ny kommunindelning (SOU

1961: 9). På grundval härav fattade statsmakterna beslut angående översyn

av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (prop. 1961:180, KU

5

1962:1, rskr 64). I detta beslut angavs riktlinjer för en fortsatt utveckling

mot större kommunala enheter.

I en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria (stencil

K 1968: 13) har den hittillsvarande utvecklingen efter de antagna riktlin­

jerna redovisats. Vidare anges i promemorian några tänkbara alternativ

till lagstiftning för att underlätta kommunindelningsreformens fullföljande.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av rikspolisstyrel­

sen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens vägverk, statens plan­

verk, statens brandinspektion, riksnämnden för kommunal beredskap, kam­

markollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet,

skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinär styr elsen, statens natur­

vårdsverk, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe­

redskap, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,

kommunalrättskommittén, bygglagutredningen, Svenska kommunförbun­

det, Svenska landstingsförbundet, Kooperativa förbundet (KF), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Länsstyrelserna har lämnat yttranden från 24 landstings förvaltnings­

utskott och från 835 kommuner. Vissa länsstyrelser har bifogat yttranden

från samarbetsnämnder i kommunblock inom länet.

Yttranden har vidare lämnats av planverket från nio länsarkitekter, av

skolöverstyrelsen från nio länsskolnämnder, av kommerskollegium från tio

handelskammare, av länsstyrelsen i Uppsala län från länsarbetsnämnden,

länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, vägförvaltningen

och Uppsala länsavdelning av Svenska kommunförbundet, av länsstyrelsen

i Östergötlands län från Östergötlands länsavdelning av Svenska kommun­

förbundet, av länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarkitekten, länsskol­

nämnden och vägförvaltningen, av länsstyrelsen i Kristianstads län från

länsarbetsnämnden, länsskolnämnden, länsveterinären, socialvårdskonsu-

lenten, Skånes handelskammare, Kristianstads länsavdelning av Svenska

kommunförbundet och Skånes provinsförbund av RLF, av länsstyrelsen i

Malmöhus län från Sydvästra Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes

kommunalförbund och Mellanskånes planeringskommitté, av länsstyrelsen i

Hallands län från länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,

länsskolnämnden och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Örebro län från

länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden,

vägförvaltningen och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Kopparbergs län

från länsarkitekten och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Gävleborgs län

från länsarkitekten och överlantmätaren samt av länsstyrelsen i Väster-

norrlands län från länsarkitekten, länsläkaren, socialvårdskonsulenten,

vägförvaltningen och överlantmätaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Nuvarande förhållanden m. m.

Bestämmelser om kommunal indelningsändring

Ändring i den kommunala indelningen sker under de förutsättningar och

på det sätt som anges i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kom­

munal och ecklesiastik indelning (KIL).

Enligt 2 § KIL förordnar Kungl. Maj :t om ändring i kommunindelningen.

Indelningsändring kan bestå i sammanläggning av kommuner eller över­

föring av område från en kommun till annan kommun. Genom indelnings­

ändring kan kommuner upplösas eller ny kommun bildas.

Som nybildning av kommun betecknas enligt praxis bl. a. det fall att två

eller flera landskommuner läggs samman till en kommun. Därmed upplöses

alla kommuner som ingår i sammanläggningen. Om däremot en eller flera

landskommuner läggs samman med stad eller köping eller köping läggs

samman med stad leder detta inte, som vid sammanläggning av enbart

landskommuner, till en nybildning. I stället anses i förra fallet staden eller

köpingen och i senare fallet staden bestå medan övriga kommuner upplöses.

Den kommun som består betecknas som vidgad kommun.

I 3 § anges vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Kungl.

Maj :t skall kunna förordna om indelningsändring. Som allmänna förutsätt­

ningar gäller att ändringen skall medföra fördelar för den kommunala för­

valtningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller främja

den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Om en kommun som berörs av ändringen motsätter sig den eller villkor

som är förenat med den och ändringen eller villkoret dessutom skulle vara

till avsevärd olägenhet för kommunen, räcker det emellertid inte med alt en

eller flera allmänna förutsättningar är uppfyllda för att ändringen skall

komma till stånd. Avsevärd olägenhet för en kommun anses enligt praxis

uppstå bl. a. om kommunen skulle upplösas genom indelningsändringen.

I dessa fall måste s. k. kvalificerade förutsättningar föreligga för att Kungl.

Maj :t skall kunna förordna om ändringen. Denna måste vara föranledd av

ett »betydande allmänt behov». Som exempel på när sådant behov före­

ligger anges i lagen att oregelbundenhet i rikets indelning vållar hinder eller

olägenhet, att viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt så att avse­

värd olägenhet uppkommit eller kan väntas uppkomma, att ett samhälles

behov av utrymme för bostäder, industrier eller annat sådant ändamål inte

kan tillgodoses inom samhällets område eller att den bestående indelningen

lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten. Indel­

ningsändring måste vidare vara nödvändig för att undanröja eller avsevärt

minska missförhållandet.

Enligt 12 § skall ändring i den kommunala indelningen träda i kraft vid

8

Den omständigheten att indelningsplaner fastställts skall inte hindra att

dessa frångås i ett indelningsärende om undantagsvis annan i ärendet före-

bragt utredning motiverar det. Eftersom 2 a § inte har begränsad giltighets­

tid skall aktuella indelningsplaner ständigt finnas.

Genom statsmakternas beslut lades vidare principer fast för hur dessa

indelningsplaner skall utformas. Huvudprincipen är att till lämpliga nya

kommuner (kommunblock) skall sammanföras näringsgeografiskt sam­

manhängande regioner. Dessa bör i regel vara så stora att befolknings­

underlaget i varje kommunblock kan beräknas uppgå till minst 8 000 in­

vånare år 1975. I Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna bör dock

indelningsfrågorna bedömas efter andra grunder. Även i övrigt får modifi­

kationer i grundsatserna göras om speciella förhållanden motiverar det.

Dessa principer förutsätter att kommuner och delar av kommuner kän

sammanföras till kommunblock även om eu kommun motsätter sig det.

Länsgränser och andra administrativa gränser får inte heller hindra att

kommunblocken ges den utformning som med hänsyn till kommunernas

funktioner är mest ändamålsenlig. Det förutsätts att övriga indelningar i

stället anpassas till kommunindelningen.

Utöver föreskrifter om planering för lämplig kommunindelning inne­

håller de antagna riktlinjerna inte några för kommunerna bindande be­

stämmelser. Man avsåg att i vart fall ett utvecklat interkommunalt sam­

arbete skulle komma till stånd inom varje block men ett sådant samarbete

skulle — frånsett de fall kommuner enligt viss speciallagstiftning kan åläg­

gas samverka — kommunerna själva ta ställning till. Frågor om samman­

läggningar och andra indelningsändringar enligt planerna prövas i vanlig

ordning enligt KIL. KU framhöll i sitt utlåtande med eftertryck vad som

redan understrukits i propositionen, nämligen att den indelningsreform,

som kunde väntas efter hand växa fram på grundval av indelningsplanerna,

avsågs få helt frivillig karaktär. Även om utvecklingen i fråga om sam­

manläggning av kommuner och samarbete i kommunblock skulle ske nå­

got långsammare än beräknat borde detta enligt utskottet inte få motivera

tvångsåtgärder från statsmakternas sida.

Denna starkt markerade karaktär av frivillighet när det gäller reformens

fullföljande ansågs dock inte utesluta vissa rekommendationer till kommu­

nerna. Bl. a. förutsattes att dessa skulle inse värdet av att utse samarbets-

nämnder i kommunblocken. Vidare uttalades att statsmakterna på skilda

sätt borde verka i reformens syfte och ta lämpliga initiativ.

I riksdagsbeslutet angavs slutligen vissa frågor som aktualiserades av

reformen. Särskilt den omständigheten att kommunerna i regel skulle om­

fatta långt större ytvidd än tidigare kunde t. ex. göra det önskvärt att genom

ändringar i lagstiftningen vidga möjligheterna att anpassa den kommunala

verksamheten efter lokala behov. Vidare kunde den allmänna höjning av

den kommunala standarden som den föreslagna reformen beräknades med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

Län

Antal kommun-

block med cen­

tralort i länet

Antal färdig­

bildade kom­

muner 1969

Antal kom­

munblock

i vilka indel-

ningsändringar

återstår 1969

An

1963

:al kommu

1969

ner

Minsk­

ning

AB

25

11

14

53

49

4

C

7

2

5

25

22

3

D

7

1

6

39

36

3

E

12

2

10

44

40

4

F

12

3

9

54

51

3

G

8

—

8

42

39

3

H

12

3

9

50

36

14

I

1

—

1

14

14

—

K

5

3

2

21

12

9

L

13

1

12

57

46

11

M

17

3

14

70

50

20

N

5

—

5

39

36

3

O

15

4

11

43

38

5

P

17

3

14

66

56

10

R

16

3

13

56

43

13

S

18

4

14

51

47

4

T

12

8

4

31

24

7

U

11

4

7

27

23

4

W

15

3

12

47

38

9

X

10

1

9

39

35

4

Y

8

1

7

41

35

6

Z

8

------ .

8

34

32

2

AC

12

4

8

33

27

6

BD

14

11

3

30

19

11

Hela

landet

280

75

205

1 006

848

158

Promemorian

I promemorian konstateras att omkring 250 kommuner berörts av de in-

delningsändringar som hittills kunnat genomföras och att enligt i oktober

1968 tillgängliga uppgifter ytterligare omkring 325 kommuner deltog i på­

gående överväganden om sammanläggning. Detta anses visa, att förståelsen

för behovet av en indelningsreform ökat bland kommunerna.

Det framhålls emellertid vidare att man i åtskilliga kommuner alltjämt

har en avvaktande för att inte säga direkt negativ inställning till fortsatta

åtgärder. Det finns inte så få exempel på att en sådan inställning även om

den representeras av en enda kommun i ett block hindrat en administrativ

samordning inom regionen, som övriga kommuner varit överens om. I en

del fall har detta lett till att frågan om sammanläggning helt skjutits åt

sidan eftersom övriga kommuner ansett ett totalt samgående inom blocket

vara en förutsättning för att en indelningsändring skulle bli till avsedd

nytta. Erfarenheterna visar också, sägs det vidare, att det i sådana situatio­

ner ofta är svårt att genom samarbete komma till rätta med angelägna re­

gionala frågor som bedöms vara kontroversiella eftersom man befarar att

12

bevara och stärka den kommunala självstyrelsen torde det vara den sist­

nämnda vägen man har att välja.

Det är enligt promemorian inte bara lämpligt utan också angeläget att en

diskussion om reformens fullföljande kommer till stånd. Till ledning för en

sådan diskussion skisseras två alternativ till lagstiftning som kan tänkas

komma i fråga för att underlätta reformens fullföljande.

Alternativ 1

En åtgärd som till en början anses ligga nära till hands är att skaffa en

klar bild av hur förutsättningarna för indelningsändring är i varje enskilt

kommunblock. Utredning om sammanläggning pågår i ett 90-tal kommun­

block. I dessa block kan man räkna med att situationen är klarlagd senast

vid utgången av år 1969. Men såvitt nu kan bedömas har man i många block

inte för avsikt att ens inleda motsvarande arbete före den tidpunkten an­

tingen därför att man inte är överens om att göra en utredning eller — i ett

mindre antal fall — därför att man inte diskuterat frågan. Utredning bör

måhända göras även i de fall kommunerna själva inte ombesörjer detta.

Samtliga kommuner skulle på så sätt ha att ta ställning till sammanlägg-

ningsfrågan. En på detta sätt utförd inventering av förutsättningarna i

varje kommunblock kan Kungl. Maj :t förordna om med stöd av 31 § KIL.

Den åtgärd som nyss angivits innebär, påpekas det i promemorian, inte

något åsidosättande av frivilligprincipen. Fortfarande skulle varje enskild

kommun ha möjlighet att skjuta upp ändringen för eget och därmed i vissa

fall för hela blockets vidkommande.

När frivilliglinjen utformades, sägs det vidare, var emellertid avsikten

knappast att införa en helt ny princip av innebörd att frågan om kommun­

indelningen är en angelägenhet som alltid skall avgöras av enskilda kom­

muner. När det i 3 § KIL talas om möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna

om indelningsändring även om en kommun motsätter sig detta, bl. a. när

viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt eller den bestående indel­

ningen lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten,

måste med »orten» förstås hela det område, som berörs av en ifrågasatt

indelningsändring. Eftersom planerna för lämplig indelning i kommuner

enligt lagtexten just siktar till att främja den ekonomiska utvecklingen och

skapa bärkraftigt underlag för de kommunala förvaltningsuppgifterna,

skulle det kunna hävdas att en indelningsändring i överensstämmelse med

planen alltid skulle kunna genomföras även om någon kommun motsätter

sig det. En sådan tillämpning är dock enligt promemorian utesluten inte

minst med hänsyn till de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband

med att riktlinjerna för reformen drogs upp. Dessa uttalanden går näm­

ligen så långt att de till och med måste anses begränsa prövningsmöjlig-

heterna enligt indelningslagens ordalydelse.

Enligt promemorian föreligger starka skäl för att åtminstone ge Kungi.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

I promemorian sägs vidare att det f. n. finns 19 kommunblock som be­

står av områden från flera län och att i de fallen även länsindelningen måste

ändras senast vid den tidpunkt kommunsammanläggningen träder i kraft.

Det torde därför vara lämpligt att Kungl. Maj :t beträffande dessa block

förordnar om hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma

på länsstyrelse.

Ett förslag till tidsplan för genomförande av indelningsändringarna skulle

kunna få den formen att länsstyrelsen sedan förutsättningarna sålunda

klarlagts anger de ändringar som bör genomföras den 1 januari 1971. Därav

skulle då automatiskt följa att övriga ändringar avses bli genomförda den

1 januari 1974. Förslaget bör även omfatta de särskilda föreskrifter som

enligt vad verkställda utredningar ger vid handen bör ingå i ett beslut om

indelningsändring.

Om tidsplaneringen skall få erforderlig fasthet torde det enligt promemo­

rian vara nödvändigt att ge en lagbestämmelse om att indelningsändring

kan göras även om kommun motsätter sig den.

Om en lagstiftning med detta innehåll antas under vårriksdagen 1969 kan

man enligt promemorian räkna med att det blir möjligt för Kungl. Maj :t att

senast under våren 1970 ta ställning till en tidsplan för reformens full­

följande. Detta ställningstagande sker då i form av beslut län för län, med­

delade senast under april, om de indelningsändringar som skall genomföras

den 1 januari 1971. De indelningsändringar som inte tas med i dessa beslut

skulle komma till stånd den 1 januari 1974.

För valet mellan åren 1971 och 1974 som tidpunkt för indelningsändring

i de olika blocken torde det enligt promemorian vara lämpligt att ange vissa

relativt klara riktlinjer från början så att dessa kan beaktas redan vid

kommunernas och länsstyrelsernas överväganden i denna fråga.

De utredningar som behövs för själva indelningsbeslutet anses i flertalet

fall vara relativt okomplicerade och föga tidskrävande. Mera komplicerat

kan det i en del fall bli att utreda och fatta beslut om förvaltningsorganisa­

tion m. in. i en sammanlagd kommun. Denna fråga är en rent kommunal

angelägenhet och kan inte omfattas av de utredningar länsstyrelsen för­

anstaltar om. Frågan behöver emellertid inte vara slutbehandlad då indel­

ningsbeslutet meddelas av Kungl. Maj :t. Det anses därför sannolikt att det

inte av utredningstekniska skäl skall bli nödvändigt att låta en indelnings­

ändring anstå till år 1974.

Man torde emellertid få räkna med, sägs det i promemorian, att det i vissa

fall uppkommer fråga om att ändra planen eller att göra avvikelse från den.

Detta bör naturligtvis kunna övervägas. Att så är fallet är ju direkt utsagt

i gällande riktlinjer. Men någon allmän omprövning av planerna eller ett

upprivande av principerna för planeringen enligt 1962 års beslut anses det

självfallet inte kunna bli fråga om. För att planen skall ändras eller frångås

måste allmänt sett krävas att förutsättningarna för den ursprungligen till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

17

redskap, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen,

vågverket, planverket, kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

naturvårdsverket, bostadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,

statens brandinspektion, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söderman­

lands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

styrelsen för Svenska kommunförbundet, KF, SAF, Sveriges industriför­

bund, LO, SACO samt Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Örebro, Väst­

manlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Väs­

terbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Lagstiftning i enlighet med alternativ 1 tillstyrks av länsstyrelserna

i Jönköpings, Gotlands och Blekinge län, Gotlands och Blekinge läns lands­

tings förvaltningsutskott samt TCO.

Flera remissinstanser har uppfattningen att bärkraftiga kommuner måste

komma till stånd men anser att andra vägar för att nå detta än en

speciallagstiftning av tvingande natur bör kunna övervägas. Till dessa hör

länsstyrelsen i Östergötlands län samt Uppsala och Södermanlands läns

landstings förvaltningsutskott.

Ytterligare andra remissinstanser instämmer i att reformen bör påskyn­

das men avstår från att uttala sig om vilka vägar som bör väljas för att

nå detta. Sådan inställning redovisas av rikspolisstyrelsen, veterinärsty­

relsen, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, bygglagutredningen

samt Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns lands­

tings förvaltningsutskott.

Avstyrker särskilda åtgärder av tvingande natur för att på­

skynda reformen gör konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Kalmar län, sty­

relsen för Svenska landstingsförbundet, RBF, SHIO samt Stockholms läns,

Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.

Inom några verks styreis er, inom styrelserna för Svenska kommunförbun­

det och Svenska landstingsförbundet samt inom flera planeringsråd och

förvaltningsutskott föreligger reservationer mot det yttrande som lämnats

av verket, länsstyrelsen eller utskottets eller styrelsens majoritet.

Remissinstansernas synpunkter

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser sätter inte i fråga att

kommunindelningsreformen skall genomföras. Det

framhålls i flera yttranden att de motiv som vid tiden för 1962 års beslut

förelåg för en ny kommunindelning ytterligare befästs. Samhällsutvecklingen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

18

under 1960-talet har ökat behovet av stora och ekonomiskt starka kommu­

ner som är utformade enligt näringsgeografiska principer. Endast sådana

kommuner kan utgöra ett lämpligt underlag för olika slag av samhällsplane­

ring, förfoga över en effektiv och utvecklad administration och ge kommun­

medlemmarna behövlig service. Sådana synpunkter redovisar sålunda läns­

styrelserna, alla centrala verk med uppgifter som har anknytning till kom­

munernas verksamhet liksom övriga statliga organ på nagot undantag när,

KF, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, SACO, styrelsen för Svenska

kommunförbundet och samtliga handelskammare. Ungefär hälften av de

kommuner som avstyrker lagstiftning i enlighet med promemorian är posi­

tiva till de principer på vilka reformen bygger eller lämnar dessa utan er­

inran. Dessa remissinstanser vänder sig bara mot tanken att begränsa den

nuvarande frivilligheten. Flera av de kommuner som genom indelnings-

ändringar enligt planerna fått sin slutliga omfattning uttalar sig om erfaren­

heterna härav. Stadsfullmäktige i Karlshamn, Strömstad och Piteå samt

kommunalfullmäktige i Olofströms och Hallsbergs köpingar säger sig så­

lunda ha övervägande goda erfarenheter av de företagna indelningsä-ndring-

arna. Kommunalfullmäktige i Österåker och i Laxå köping har också mycket

positiva erfarenheter av sammanläggning men vill framhålla värdet av att

indelningsändringarna skedde genom frivilliga beslut av berörda kommuner.

Att sammanläggningen varit till fördel för kommuninvånarna genom utjäm­

ning av standarden anförs av stadsfullmäktige i Oskarshamn medan stads­

fullmäktige i Strömstad finner sammanläggningen ha medfört att stora in­

vesteringar kunnat genomföras snabbare på grund av de samlade ekonomiska

resurserna. Kommunalfullmäktige i Mörbylånga uppger att den administra­

tiva nydaningen i samband med sammanläggningen gett förvaltningen effek­

tivitet och ökade resurser.

I vissa yttranden behandlas frågorna om kommunernas framtida ställ­

ning, om medborgarinflytandet och om den kommunala servicen i de stora

kommunerna utförligt. Därvid framför en del remissinstanser, bl. a. ett

åttiotal kommuner, synpunkter som får anses innebära att genomförandet

av 1962 års indelningsreform sätts i fråga.

I fråga om kommunernas framtida ställning påpekas

sålunda i yttranden från åtskilliga av de nyss nämnda kommunerna att

uppgiftsfördelningen i samhällsarbetet mellan stat, landstingskommun och

primärkommun behandlats av flera utredningar, främst av länsdemokrati-

utredningen, och att frågan om indelningsreformens genomförande kan

komma i ett nytt läge, sedan ståndpunkt tagits till dessa utredningar. Lik­

nande synpunkter anförs av Stockholms, Södermanlands, Kalmar läns norra

samt Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott. Frågan om

uppgiftsfördelningen utvecklas i yttranden av omkring 20 kommuner samt

av RLF som framhåller att utvecklingen från år 1962 på ett flertal om­

råden undanröjt den argumentation som då kunde föras för sammanlägg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

19

ningar till kommuner av en viss minimistorlek. Någon kommunstorlek har

aldrig angetts som norm gemensam för ett flertal förvaltningsuppgifter.

I praktiken torde det förhålla sig så att grundskolan kräver en minimi­

storlek, gymnasieskolan en annan, den översiktliga planeringen en tredje,

sjukvården en fjärde osv. Av bl. a. dessa skäl finns primärkommuner

och landstingskommuner inrättade. Hur samhällsuppgifter förändrats så att

nya lösningar kommit att krävas finns talrika exempel på. Polisväsendet som

år 1962 var en kommunal angelägenhet har förstatligats. Tidigare anfördes

som ett huvudargument för samgåendet i större kommuner att anordnandet

av grundskolans högstadium krävde detta. Numera har högstadiet en annan

inriktning som inte kräver på långt när så stort befolkningsunderlag. Mot

denna bakgrund synes det i det fortlöpande reformarbetet vara bättre att

från fall till fall pröva vilken instans som är mest lämpad för uppgiften än

att vidta återkommande indelningsändringar. Från flera av kommunerna

anförs också att den nya lagstiftningen om skatteutjämning gör indelnings-

reformen mindre angelägen. Enligt konjunkturinstitutet förefaller det moti­

verat att föra över planeringsinitiativen och de större investeringsbesluten till

sekundärkommunala enheter. Också kommunblocken synes för små för

dessa verksamheter. Utredning i dessa frågor bör komma till stånd.

Till skillnad från nu nämnda remissinstanser avvisar kammarkollegiet,

planverket samt länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Gävleborgs och Väs­

terbottens län tanken på att flytta över nu primärkommunala uppgifter i

större omfattning till annan huvudman som ett alternativ till en mer ända­

målsenlig kommunindelning. Planverket, länsstyrelserna i Jönköpings och

Kronobergs län samt Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anför

uttryckligen att åtgärder för indelningsreformens genomförande inte bör

anstå tills ställning tagits till länsdemokratiutredningens betänkande. Sty­

relsen för Svenska kommunförbundet anför att garantier för en god sam­

hällsutveckling i samklang med medborgarnas önskemål och intressen ska­

pas bäst genom att kommunerna tilldelas en väsentlig roll inom olika sek­

torer av offentlig verksamhet. Styrelsen framhåller vidare att det vid en

kommande bedömning av länsdemokratiutredningens betänkande är av

värde att frågan om kommunindelningens fullföljande är avgjord. Kom­

munalfullmäktige i Häverö anser att landstingskommunerna redan har till­

räckligt med arbetsuppgifter och att utvecklingen torde medföra att dessa

får nya uppgifter på områden som inte är föremål för primärkommunal

verksamhet. Kommunalfullmäktige sätter i fråga om man främjar den

kommunala demokratin genom att ta ifrån primärkommunerna stora och

väsentliga uppgifter för att lägga dem på en betydligt snävare krets av för­

troendemän inom landstingskommunen. Stadsfullmäktige i Borlänge anför

att det är av vikt att de planeringsfrågor som f. n. är primärkommunala

förblir detta. Annars försvagas väsentligt innehållet i den kommunala själv­

styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

Frågan om den inverkan kommunindelningsreformen kan ha på me d-

borgarinflytandet över den kommunala verksamheten berörs av

åtskilliga remissinstanser. Omkring 30 kommuner anför sålunda att den

minskning av antalet förtroendemän som kan beräknas bli följden av sam­

manläggningen till större enheter utgör en fara för den kommunala demo­

kratin. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott som dock anser

att större kommuner åtminstone i vissa fall måste komma till stånd an­

för att någon egentlig analys av de konsekvenser för folkstyret som infö­

randet av stora kommuner kan få inte ägt rum. Reduceringen av antalet för­

troendeposter i samband med de hittills genomförda sammanläggningarna

torde ha haft en verkan som står i direkt motsats till de kommunaldemokra­

tiska önskemålen. Det är risk att syftet med indelningsreformen — att

stärka den kommunala självstyrelsen genom att skapa stora enheter — kan

allvarligt motverkas genom minskad samhörighet mellan kommunmedlem­

marna, reducering av antalet förtroendemän, minskad kontakt mellan dessa

och väljarna etc. Om man till slut får endast några tiotusental förtroende­

män i landet varav en snabbt ökande andel blir hel- eller deltidstjänstgö­

rande, måste detta få allvarliga konsekvenser för vårt demokratiska sam­

hällsskick. Starka krav på medinflytande från allt fler gör sig nu i stället

alltmer gällande. Liknande synpunkter uttrycker RLF och Stockholms, Kri­

stianstads samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott och några kommuner an­

ser att resultaten av de forskningar om den kommunala demokratin som

f. n. bedrivs med stöd av Riksbankens jubileumsfond bör avvaktas och ligga

till grund för en vidgad syn på reformens fullföljande och de handlings­

linjer som fortsättningsvis bör gälla.

Gentemot de nu redovisade synpunkterna anför styrelsen för Svenska

kommunförbundet att man på ett ödesdigert sätt bortser från demokratins

innehåll om man påstår att kommunindelningsreformen innebär ett ut­

tunnande av den kommunala demokratin och för den skull hävdar att re­

formen bör förhindras. Medborgarinflytandet måste vara av ytterligt ringa

värde om man genom att hålla fast vid eu till förfluten tid anpassad kom­

munindelning urholkar självstyrelsens innehåll. Innan man kan söka ända­

målsenliga former för den kommunala självstyrelsen måste man erkänna

behovet av handlingsdugliga kommuner. Länsstyrelsen i Västerbottens län

bär samma inställning och anför att den inte delar uppfattningen att bil­

dandet av större kommuner är ägnat att hämma den kommunala demo­

kratin genom att antalet förtroendemän blir färre och de enskilda med­

borgarnas intresse för och möjlighet att påverka den kommunala verksam­

heten mindre. Det har under lång tid funnits stora kommuner i landet

och det kan inte generellt påstås att det varit sämre beställt med demokra­

tin där än i mindre kommuner. Avgörande för livaktigheten i den kom­

munala debatten torde till väsentlig del vara omfattningen av den infor­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

21

mation som bedrivs av de i kommunen ansvariga. Bevakningen av de de­

mokratiska intressena bl. a. genom pressen och radion torde kunna göras

minst lika effektiv i stora kommuner som i små. Stadsfullmäktige i Eskils­

tuna anför att verksamheten i stora kommuner är så mångskiftande och

kräver så stora insatser av varje förtroendeman att en fördelning av upp­

gifterna på ett större antal personer blir nödvändig. Enligt stadsfull­

mäktige i Karlshamn och Piteå, vilka kommuner varit föremål för indel-

ningsändring enligt fastställd plan, har tidigare uttalade farhågor för mins­

kat inflytande för och engagemang hos förtroendemännen i kommunala

frågor inte besannats. Synpunkter som överensstämmer med de nu anförda

läggs fram av planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Krono­

bergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län, Jämtlands läns lands­

tings förvaltningsutskott samt från kommunalt håll av stadsfullmäktige i

Åmål och Luleå, kommunalfullmäktige i Häverö samt kommunalnämnden i

Själevad.

De remissinstanser som tillstyrker att åtgärder vidtas för att påskynda

reformen framhåller i många fall att den färdigbildade kommunen kan vän­

tas lämna bättre kommunal service åt medborgarna. RLF menar emel­

lertid att det inte är från början givet att en stor kommun ger bättre service

åt sina medlemmar. Den allmänna erfarenheten är enligt RLF att i gles­

bygdsområden den kommunala servicen fungerar sämre sedan kommun­

sammanläggningar skett. Denna utveckling finner förbundet ytterst allvar­

lig och oacceptabel för befolkningen i glesbygderna. Konjunkturinstitutet

sätter i fråga om fördelarna med kommunal stordrift när det gäller pro­

duktion av tjänster och service av olika slag är så stora. Skenbara effekti­

vitetsvinster skulle visserligen kunna uppnås genom en koncentration av

serviceutbudet till centralorterna men dessa vinster har då fått köpas till

priset av en sänkt standard för personer boende längre bort från central-

oi terna. Synpunkter av liknande slag anförs av åtskilliga kommuner. Läns-

■skolnämnderna i Kalmar, Kristianstads och Västernorrlands län anför att

indelningsreformen knappast skulle medföra några skoladministrativa för­

delar i resp. län, eftersom samarbetet mellan kommunerna i dessa frågor

inte vållat några svårigheter.

Vissa länsstyrelser redogör för indelningsreformens läge i lä­

net. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

finner att utvecklingen inger farhågor för att lång och i vissa fall mycket

lång tid kan förflyta innan reformen blir genomförd i länet om ingenting

görs för att påskynda utvecklingen. Något ljusare synes läget bedömas av

länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län vilka hyser vissa förhoppningar om att samtliga eller i vart

fall de flesta sammanläggningarna skall vara genomförda till år 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

23

kommuner i skilda lokaliseringsfrågor kommer säkerligen att bli mera

skärpt framdeles. I sådana lägen spelar servicefrågorna en betydande, ja,

avgörande roll. De nya kommunerna med sin minimistorlek står då mera

jämstarka än nu i möjligheterna att bjuda samhällelig service.

Den nuvarande ovissheten om tiden för genomförandet av refor­

men verkar enligt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Kristian­

stads län samt åtskilliga kommuner hämmande på den kommunala aktivi­

teten. Samma synpunkter förs fram av skolöverstyrelsen för dess verksam­

hetsområde.

Länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt åtskilliga kommuner

anför att riskerna för felaktiga lokaliseringar och investeringar är stora vid

den inbördes konkurrens om skatteobjekten som nu råder mellan kommu­

nerna. För göteborgsregionen konstaterar länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län att det inom de nuvarande kommunerna utvecklas parallella be-

byggelseplaner, som kommer att flerdubbla investeringskostnaderna för

bl. a. kommunikationsleder, vattenförsörjning och avlopp. Såväl projek­

torer som kommuner synes angelägna att driva fram projekten innan de nya

storkommunerna kommit till stånd. Om samarbetsnämnderna visat vilja

och förmåga att hejda denna utveckling hade länsstyrelsen kunnat över­

väga frivilliglinjen men finner det nu omöjligt. Länsstyrelserna i Västernorr-

lands och Jämtlands län anser att samarbetsnämnderna i många fall inte

kunnat göra någon större insats. Verksamheten har varit rent formell och

man har knappast velat gå emot en medlemskommuns yrkande om att få

göra en investering. Samma inställning redovisar SAF och Sveriges industri­

förbund, stadsfullmäktige i Strängnäs och Mölndal samt kommunalfull­

mäktige i Österhaninge och i Bromölla köping. Kommunalfullmäktige i Gö-

tcne köping, Indals-Liden och Övertorneå anser för sin del att alltför lång

tid för förberedelse till sammanläggning kan förstora motsättningarna mel­

lan blockets kommuner. Stadsfullmäktige i Hjo menar att ett skäl att på­

skynda reformen är de särskilda svårigheter att bedriva ett meningsfullt

arbete som finns både i kommuner och i samarbetsnämnd när delar av

kommuner ingår i blocket. Kommunalfullmäktige i Torsby och kommu­

nalnämnden i Själevad gör gällande att den administration genom kom­

munalförbund som f. n. måste användas inom flera verksamhetsområden

bl. a. på skolans område i avvaktan på sammanläggning är onödigt kompli­

cerad.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hal­

lands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län an-

tör att den skillnad i fråga om standard mellan kommunerna,

som den nuvarande utvecklingen synes föra med sig till följd av att vissa

kommuner efter sammanläggning blir stora och ekonomiskt starka medan

andra förblir små och föga expansiva, är olycklig. Liknande synpunkter

anläggs av kommerskollegium, bostadsstyrelsen, KF, SAF och Sveriges in­

Kungl. Maj ds proposition nr 103 år 1969

24

dustriförbund. Drätselkammaren i Söderköping anför att de blivande central­

orterna f. n. får bära tunga ekonomiska bördor för servicefunktioner m. m.

som egentligen borde bäras av alla blockkommunerna. Liknande synpunk­

ter läggs fram av stadsfullmäktige i Vetlanda samt kommunalfullmäktige

i Valdemarsviks köping och i Hglte.

Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, sty­

relsen för Svenska kommunförbundet samt flera kommuner inom de av-

folkningshotade delarna av landet anför att handlingskraftiga och resurs-

starka kommuner behövs från lokaliseringspolitiska och lik­

nande synpunkter. SAF och Sveriges industriförbund anför att näringsliv

och samhällsbyggande måste anpassas till varandra, ökade krav ställs på

kommunerna särskilt när det gäller långsiktig planering av kommunernas

ekonomi och investeringsverksamhet. Endast kommuner med tillräckliga

ekonomiska och administrativa resurser kan fullgöra sina betydelsefulla

uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Enligt LO kommer utvecklingen un­

der de närmaste åren att medföra behov av betydande kommunala insatser

om social trygghet och goda arbetsförhållanden skall kunna behållas och

förbättras. Det är nödvändigt att kommunerna snabbt får en sådan stor­

lek att de utgör ett väl avvägt planeringsområde och får en sådan ekonomisk

bärkraft att de med kraft kan fullgöra sina uppgifter. Arbetsmarknads­

styrelsen som visserligen anser att kommunblocken många gånger kan vara

för små enheter vid planering och genomförande av olika arbetsmarknads­

politiska åtgärder finner dock betydelsefullt att reformen inte avsevärt

fördröjs. Kommunerna utgör viktiga administrativa enheter i arbetsmark­

nadspolitiken bl. a. när det gäller att lösa omställningsproblem. Det bör

därför skapas så stora kommunala enheter att de kan ha planeringsresur-

ser och tekniska och ekonomiska förutsättningar för att medverka i detta

avseende.

Vissa remissinstanser anser däremot att reformen genomförs i en till­

fredsställande takt. Statsmakterna torde enligt dessa remissin­

stanser inte från början ha avsett en högre takt. Kommunalfullmäktige i

Forshcda anför sålunda att mot bakgrunden av den aktivitet och beslut­

samhet som kännetecknar arbetet på att genomföra reformen i de flesta

kommunblock ingen anledning finns att ändra gällande lagstiftning. Såvitt

styrelsen för Svenska landstingsförbundet kunnat finna var den 1 januari

1967 den tidpunkt då en sammanläggning tidigast kunde ske efter det in-

delningsplanerna fastställts, såvida sammanläggningen inte var förberedd

dessförinnan. Den tid som stått till kommunernas förfogande kan därför

betecknas som relativt knapp. Eftersläpningen i reformens genomförande

är inte sådan att riksdagens principbeslut om frivillighet bör ställas åt si­

dan och möjlighet till tvångsåtgärder införas. Liknande synpunkter anförs

av åtskilliga kommuner och av Uppsala samt Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

25

Den frivillig hetsprincip som 1962 års beslut innefattar åbe­

ropas av ungefär hälften av de kommuner som avstyrkt särskilda åtgärder

i form av lagstiftning. Omkring 100 kommuner hänför sig särskilt till vad

KU uttalade i denna del när reformen antogs. I allmänhet framhålls vär­

det av frivilligheten både när det gäller att påbörja utredningar om indel-

ningsändringar och att sedan besluta härom. Åtskilliga av dessa kom­

muner hänvisar emellertid också antingen till att beslut redan träffats om

sammanläggning inom blocket eller att utredningar om sammanläggning

till år 1971 eller år 1974 påbörjats. Dessa uttalanden återfinns hos kommu­

ner i nästan alla län. Samma inställning till vikten av uttalandena vid 1962

års riksdag och till värdet av frivilligheten redovisar Uppsala läns, Söder­

manlands läns, Kalmar läns norra samt Göteborgs och Bohus läns lands­

tings förvaltningsutskott. Som motiv för att avstyrka lagstiftningsåtgärder

anför kommuner från olika delar av landet med i det närmaste likalydande

formuleringar att tvångsåtgärder i dagens situation kommer att skapa

irritation och missnöje till men för ett framtida samarbete. Synpunkter av

sådant slag framförs också av Kalmar läns södra landstings förvaltningsut­

skott samt av åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet.

SIIIO, som anser att indelningsreformen skall fullföljas så snart som möj­

ligt, finner dock att frivilligheten bör bibehållas. Ett praktiskt skäl för detta

är att oklarhet torde råda i många kommuner om behovet av förstärkt

förvaltningsorganisation i den nya storkommunen. Genomförandet av eu

administrativ upprustning förutsätter också tillgång till personal med

lämplig utbildning. Vid ett successivt genomförande av reformen lär admi­

nistrativa problem av angiven art lättare kunna lösas.

Omkring 20 kommuner gör gällande att lagstiftning för att påskynda

reformens fullföljande skulle innebära ett intrång i den kommunala

självstyrelsen. Samma uppfattning hävdar RLF. Styrelsen för Svens­

ka kommunförbundet anför däremot att bestämmanderätt om kommun-

områdets gränser inte faller inom ramen för den kommunala självstyrel­

sen. Lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma genomförande av en änd­

ring i kommunindelningen utgör följaktligen inte något övergrepp mot

den kommunala självstyrelsens idé. Valet av metod för reformens genom­

förande bör kunna träffas från sakliga bedömningar av vad som bäst gagnar

syftet att tillräckligt snabbt åstadkomma lämpliga och funktionsdugliga

kommuner. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kopparbergs

län, KF, stadsfullmäktige i Luleå och kommunalnämnden i Själevad.

Några remissinstanser föreslår åtgärder som skall komplettera

dem som anges i promemorian. Styrelsen för Svenska kommunförbundet

finner det sålunda vara utomordentligt betydelsefullt för opinionsläget att

statsmakterna ger klargörande besked om kommunernas framtida ställ­

ning och uppgifter inom samhällsplanering och samhällsbyggande. Bibring­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

27

1971. Stadsfullmäktige i Kungälv och Gränna samt kommunalfullmäktige i

Hästveda och Visingsö anser att en höjning av maximiantalet fullmäktigle-

damöter bör komma till stånd så att de perifera delarna av en stor kommun

kan få en rimlig representation.

Som redan nämnts tillstyrker det övervägande antalet remissinstanser

lagstiftning för kommunindelningsreformens fullföljande.

Inom denna grupp tillstyrker, som också tidigare angetts, en majoritet att

bestämmelserna utformas i enlighet med alternativ 2 i promemorian.

En sådan lagstiftning anses i motsats till en ändring i 3 § KIL enligt alter­

nativ 1 ge säkerhet för att reformen blir genomförd inom en bestämd tid.

Också länsstyrelsen i Kalmar län som med hänvisning till opinionen inom

länet avstyrker lagstiftning finner sakliga skäl tala för alternativ 2. Skol­

överstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län och styrelsen för Svenska kom­

munförbundet anser angelägenheten av att indelningsreformen fullföljs

så stor att nuvarande praxis enligt vilken sammanläggningen träder i kraft

endast vid början av år efter valår bör överges. Indelningsändringar bör

kunna äga rum såväl den 1 januari 1971 som de därefter följande tre års­

skiftena. Också SHIO, som dock menar att frivilligheten skall bibehållas,

anser att så bör kunna ske. I viss motsats härtill framhåller länsstyrelsen i

Västernorrlands län och några kommuner att en dispensmöjlighet i den

föreslagna slutliga tidsramen, den 1 januari 1974, bör hållas öppen om i

enstaka fall alldeles särskilda förhållanden skulle påkalla att en senare tid­

punkt måste anges.

Flera kommuner anför att den föreslagna bestämmelsen enligt alternativ

1 inte skulle kunna tillämpas då endast två kommuner ingår i ett block.

Skulle en lösning enligt alternativ 1 övervägas bör 3 § KIL i vart fall ges en

sådan lydelse att möjligheter finns att beakta inte bara majoriteten av

berörda kommuner utan också invånarantalet i de kommuner som uttalat

sig för resp. mot en sammanläggning. Kammarkollegiet och länsstyrel­

sen i Älvsborgs län anför liknande synpunkter. Kammarkollegiet framhål­

ler vidare att de föreslagna bestämmelserna enligt alternativ 1 skulle kunna

leda till att i ett kommunblock där de större kommunerna redan samman­

lagts, en eller två små kommuner kan hindra en fullständig sammanlägg­

ning i blocket. Också planverket och länsstyrelsen i Malmöhus län fram­

håller att bestämmelser enligt alternativ 1 kan leda till otillfredsställande

resultat bl. a. där partiella sammanläggningar ägt rum. Stadsfullmäktige i

Göteborg och Borås framhåller att om en lagstiftning i enlighet med alter­

nativ 1 skall komma till stånd reglerna bör utformas så att i majoriteten kan

räknas in också sådana kommuner som ursprungligen ingick i blocket men

sedan lagts samman med annan kommun. Länsstyrelsen i Södermanlands

län anser tveksamt om de kommuner inom ett block som är ense om att i

sin helhet följa kommunindelningen enligt planen i ett läge, där frågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

29

indelningsreformen genomförs. Länsstyrelsen sätter i fråga om inte 3 § KIL

i sin nuvarande lydelse kan tillämpas i sådana fall. Eftersom sammanlägg­

ningar mot vederbörande kommuns vilja inte förekommit efter kommun-

blocksindelningen kan dock vara lämpligt -—- för att undvika tveksamhet

till följd av de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband med riks­

dagsbehandlingen år 1962 av indelningsreformen — att statsmakterna gör

ett direkt uttalande i vilket bestämmelsens tillämplighet slås fast. Länssty­

relsen finner vidare att eftersom tvångsförordnande enligt alternativ 1 dock

innebär respekterande av önskemålen hos flertalet kommuner i kommun­

blocket starka skäl också talar för lagstiftning enligt detta alternativ.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför att en kommun

som inte anser sig kunna acceptera en sammanläggning enligt föreliggande

blockindelning bör ha en oavvislig rätt att få till stånd en ny förutsättnings­

lös utredning om behovet av och förutsättningarna för en sammanlägg­

ning med annan eller andra kommuner. Nio ledamöter i styrelsen för Svens­

ka kommunförbundet föreslår att bestämmelser ges om skyldighet att på­

börja utredningar för sammanläggning i de kommunblock, där inga förbe­

redelser hittills vidtagits. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott an­

ser att en tidsplan bör upprättas under medverkan av kommunerna för att

underlätta den framtida bedömningen. Ett riksdagsuttalande härom bör

bidra till att ge hållpunkter för en fortsatt utveckling. En minoritet i för­

valtningsutskottet finner att det därvid bör framhållas att planeringen bör

ske enligt de riktlinjer som anges i promemorians alternativ 2 och med

målet att indelningsreformen skall vara genomförd år 1974. Åtta ledamöter

i styrelsen för Svenska kommunförbundet anför att det vore värdefullt om

genom kommunförbundets försorg kunde komma till stånd en utredning

för att belysa för- och nackdelar av sammanläggning i de kommunblock

där sammanläggning skett. De vunna erfarenheterna kan redovisas för

kommuner som ingår i block där sammanläggningar inte påbörjats och bör

underlätta för sådana kommuner att göra sina bedömningar. En ledamot i

styrelsen för Svenska kommunförbundet förutsätter att lagstiftning i hu­

vudsaklig överensstämmelse med alternativ 2 skall beslutas år 1971, me­

dan Uppsala och Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt

åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet finner frågan om

en speciallagstiftning av tvingande natur böra tas upp först om det efter

några år visar sig att nyss angivna åtgärder inte lett till resultat. Också

vissa kommuner finner att frågan om tvingande åtgärder bör skjutas fram

något år. Sådana synpunkter framförs i yttranden från stadsfullmäktige

i Oxelösund, Torshälla och Karlstad samt från kommunalfullmäktige i Åt­

vidabergs köping, Unnaryd, Veinge och Brunskog.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Departementschefen

Allmän bakgrund

Den kommunala verksamheten har framför allt under de senaste årtion­

dena genomgått en stark expansion. Åtskilliga uppgifter som är av bety­

delse för att skapa ett välordnat samhälle med ekonomisk och kulturell

utveckling samt trivsel och trygghet för medborgarna handhas av kommu­

nerna eller förutsätter deras medverkan i en eller annan form. Bakom stats­

makternas beslut att ge kommunerna dessa uppgifter och befogenheter har

legat skilda motiv. Det innebär ofta avgörande fördelar från effektivitetssyn­

punkt att kommunerna kan sköta uppgifterna med större hänsyn till skif­

tande lokala förhållanden än vad som skulle vara möjligt i ett mera cen­

traliserat system. Kommunal sj älvstyrelse är också ett väsentligt inslag i

vårt demokratiska styrelsesätt.

Självfallet måste statsmakterna på olika sätt ange ramar för de befogen­

heter som delegeras till kommunerna. Den kommunala självstyrelsens sak­

liga innehåll, dvs. kommunernas uppgifter och kompetens, regleras genom

lagstiftning eller eljest genom beslut av regering och riksdag. Statsmakterna

bestämmer också självstyrelsens territoriella avgränsning, dvs. den kom­

munala indelningen.

På samma sätt som reglerna om kommunernas uppgifter och kompetens

fortlöpande måste ses över föreligger också behov av ändringar och juste­

ringar i den kommunala indelningen. Uppgifterna i det avseendet fullgörs

av Kungl. Maj :t enligt de riktlinjer och under de förutsättningar som an­

ges i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). För

ändring i kommunindelningen efter andra riktlinjer eller under andra

förutsättningar än de KIL anger måste riksdagen givetvis höras. Så skedde

vid den år 1946 beslutade och år 1952 genomförda kommunindelningsre-

formen. År 1962 prövade statsmakterna på nytt frågan om översyn av kom­

munindelningen.

Principer för kommunindelning

Det centrala innehållet i 1962 års beslut är den princip som då lades fast

att den kommunala verksamheten bör samordnas inom områden som utgör

från näringsgeografisk synpunkt sammanhållna regioner och att man också

får den lämpligaste kommunindelningen, om de områden som ingår i en

sådan näringsgeografisk enhet läggs samman till en kommun.

Genom detta principbeslut har statsmakterna klart markerat den för­

ändrade syn på kommunindelningsfrågan som började växa fram under

1950-talet. Tidigare dominerade den historiskt betingade, av skillnader i

näringsstruktur och boendeformer m. m. motiverade uppfattningen att tät­

ort och glesbygd på grund av olikheter i intresseinriktning och samhälls­

32

att andra faktorer borde väga tyngre vid bedömningen. Det framhölls att

en kommun inte bara har att förvalta och administrera utan att den också

bör kunna bedriva en framåtsiktande planering där lokalisering av närings­

liv, bostäder och kommunal service samordnas samt investeringar och and­

ra ekonomiska åtaganden inordnas i en långsiktig bedömning av framtida

resurser och behov. Detta förutsätter emellertid, framhölls det, att kom­

munerna är för sådan planering lämpligt avgränsade områden. Därför blev

slutsatsen att varje kommun i princip bör omfatta såväl tätort som gles­

bygd inom ett område, som med hänsyn till näringsliv, bosättning, kommu­

nikationer och service samt människornas kontaktinriktning i övrigt bil­

dar en sammanhållen region och som därtill för överblickbar framtid kan

beräknas innehålla ett visst minsta befolkningsunderlag. I KU:s av riks­

dagen godkända utlåtande över propositionen i denna fråga ströks också

under, att de faktorer som binder samman människorna inom sådana om­

råden bör kunna ge en god grund för en framtida kommunal gemenskap.

Ett betydelsefullt inslag i 1962 års beslut var vidare att kommunindel-

ningsändringar enligt de antagna riktlinjerna skulle ske på frivillig väg.

Det bör dock framhållas att principen om frivillighet inte gällde själva

målsättningen, dvs. att få till stånd en samordning av den kommunala verk­

samheten inom näringsgeografislta regioner. De områden — kommunblock

— inom vilka denna samordning bör ske skall enligt 2 a § KIL bestämmas av

Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t kan då — om det behövs för att de riktlinjer

som riksdagen godkänt skall kunna följas — göra ställningstaganden som

avviker från den uppfattning en kommun uttalat. Däremot innebär frivil­

ligprincipen att takten i samordningen bestäms av kommunerna själva.

Såväl i propositionen som i KU:s utlåtande framhölls värdet av att takten i

reformen anpassades till opinionsläget i de olika kommunerna. Motivet för

frivilligprincipen låg således inte i tveksamhet om målet för reformen. KU

uttryckte sig så, att verksamheten inom en grupp av kommuner som bildar

en näringsgeografiskt sammanhängande region måste gynnsamt påverka

effektiviteten vare sig samarbetet ger upphov till sammanläggning eller ej.

Reformens fullföljande

Under den tid som gått sedan 1962 års beslut började tillämpas har det i

många olika sammanhang framförts synpunkter och förslag rörande denna

reform. Sedan det nu gått så lång tid att vissa slutsatser bör kunna dras av

de hittills vunna erfarenheterna har jag genom remiss av en inom kom­

munikationsdepartementet upprättad promemoria till samtliga kommuner

och landstingskommuner samt ett stort antal myndigheter och organisa­

tioner inhämtat synpunkter på reformens fullföljande.

När denna fråga skall övervägas är det enligt min mening utomordentligt

viktigt att en diskussion om de medel som kan komma i fråga för att under­

lätta reformen inte förs utan beaktande av det som är reformens mål, näm-

Kiwgl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

ligen samordning av den kommunala verksamheten inom näringsgeografiskt

sammanhängande områden. I första hand gäller det att ta ställning till

om detta mål skall stå fast, hur pass angeläget det är att målet nås och om

den hittillsvarande takten från dessa utgångspunkter är tillfredsställande.

De remissyttranden som avgetts visar att uppslutningen kring reformens

mål nu är ännu större än vad den var inför 1962 års beslut. Denna uppslut­

ning framgår inte endast av yttranden från de remissinstanser som tillstyrker

särskilda åtgärder för att underlätta reformen. Omkring hälften av de

kommuner som avstyrker ändrade lagbestämmelser säger sig nämligen en­

dast vilja slå vakt om frivilligheten och anför inga invändningar mot re­

formens mål. Åtskilliga av dessa kommuner ger t. o. in. klart tillkänna,

att de ar positiva till indelningsändringar i reformens anda. En avvisande

inställning eller tveksamhet till reformen som sådan kan utläsas av ytt­

randen från ca SO av de 848 primärkommunerna, från fem av de 25 lands­

tingskommunerna samt därutöver bara från två remissinstanser, nämli­

gen RLE och konjunkturinstitutet. De skäl som dessa remissinstanser

anför har huvudsakligen samma innehåll som de invändningar statsmak-

lerna prövade och avvisade genom 1962 års beslut men jag vill ändå något

beröra de synpunkter som nu åter kommit fram.

En del kommuner säger sig befara att reformen kommer att leda till för­

sämrad service på landsbygden. Deras uppfattning avviker alltså från den

som lag till grund for 1962 års beslut. Som jag ser det är kommunindelnings-

reformen en viktig jämlikhetsreform som skall öka möjligheterna att ef­

fektivt utnyttja gemensamma resurser till gagn för alla inbyggare i den

nya kommunen. Det är enligt min mening en underskattning av den kom­

munala självstyrelsens möjligheter att lösa föreliggande problem om man

befarar ett motsatt resultat. I det sammanhanget vill jag erinra om att det

f. n. finns mer än 300 kommuner som inte ens har 3 000 invånare, dvs. det

mvanarantal som redan vid 1952 års reform ansågs böra eftersträvas som

underlag för en tillfredsställande kommunal service.

Vidare anförs i en del yttranden, att en omprövning av uppgiftsfördel­

ningen mellan kommunerna, landstingskommunerna och staten kan göra en

mdelningsreform obehövlig. Länsdemokratiutredningens förslag åberopas nu

som ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning. I det avseendet anfördes

i den proposition som låg till grund för 1962 års beslut att en omfördelning

av vissa uppgifter kunde tänkas bli aktuell men att detta inte skulle med­

föra att en indelnmgsreform kunde undvaras. Redan de uppgifter som

ofrånkomligen måste ligga på primärkommunerna, om vi över huvud taget

skall ha en lokal självstyrelse, ansågs nödvändiggöra en översyn av kom­

munindelningen. Liknande uppfattning uttalade KU i sitt utlåtande över

propositionen. Denna bedömning är enligt min mening fortfarade giltig och

rubbas inte av det förhållandet att det genom länsdemokratiutredningens

förslag väckts en ny diskussion om principerna för uppgiftsfördelningen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

33

35

värt alt alla sådana frågor klarläggs så att ovisshet om kommunblockets

omfattning inte hindrar vidare överväganden. Men det finns även åtskilliga

block där man inte ifrågasätter någon ändring av indelningsplanen men där

någon reell samordning av den kommunala verksamheten ändå inte före­

kommer. Det förtjänar understrykas att 1962 års beslut förutsätter att en

regional samordning skall komma till stånd, antingen genom sammanlägg­

ning eller ett utvecklat interkommunalt samarbete.

Behovet av sådan samordning torde vara än större nu än när frågan

prövades år 1962. Jag har inledningsvis erinrat om den kommunala verk­

samhetens starka expansion och dess växande betydelse för samhällseko­

nomin. Självfallet ökar detta behovet att planera, prioritera och samordna

insatserna bl. a. i syfte att undvika felinvesteringar. Men också för de en­

skilda människornas trygghet och trivsel får väl avvägda kommunala in­

satser allt större betydelse. Om samhället skall lyckas med uppgiften att

föra en aktiv näringspolitik för att trygga försörjningen på sikt, åstadkom­

ma större jämlikhet olika bygder emellan och dessutom framgångsrikt till­

godose kraven på god miljö, behövs bättre instrument för samhällsplane­

ringen och ett samspel mellan statliga och kommunala insatser i dessa hän­

seenden. Ett omfattande utrednings- och planeringsarbete pågår i olika

sammanhang i detta syfte. En bedömning av utvecklingsmöjligheter och

behov av samhällsinsatser inom varje enskild kommun ter sig då oftast

alltför osäker. För dessa olika former av samhällsplanering har därför kom­

munblocken, som är baserade på näringsgeografiska förhållanden, mer och

mer fått fungera som byggstenar. Om planeringen skall ge åsyftat resultat,

fordras samordnade kommunala insatser inom varje kommunblock. Möj­

ligheten att nå de resultat av samhällets åtgärder, som stor enighet råder

om att man bör eftersträva, måste därför vara avsevärt större i de block

som färdigbildats till kommuner än i de block, där praktiskt taget inget

samarbete förekommer.

Statsmakterna kan självfallet inte ge avkall på sitt ansvar för att med­

borgarna kan tillförsäkras sysselsättning och social trygghet. Det är också

ett intresse för statsmakterna att kommunerna inom ramen för sin kom­

petens kan positivt medverka härtill. Men om kommunernas förutsätt­

ningar att medverka inte allmänt föreligger, kan det bli nödvändigt att

i större utsträckning än eljest utforma åtgärderna utan stöd i en kom­

munal planering. Däri ligger enligt min mening ett verkligt hot mot den

kommunala självstyrelsen. En sådan utveckling skulle, som jag ser det, vara

högst olycklig också med hänsyn till åtgärdernas effektivitet. En effektiv

samhällsplanering i en god demokrati måste bygga på god kännedom om

förhållandena ute i våra bygder och på medborgarnas vilja att göra aktiva

insatser för att tillvarata olika bygders förutsättningar att utvecklas. Om

detta skall vara möjligt måste kommunerna själva kunna spela en aktiv

roll i samhällsplaneringen och därvid delta i en växelverkan mellan olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

36

former av planering. En sådan växelverkan är nämligen en betydelsefull

förutsättning om man i samhällsplaneringen vill både främja effektivitet

och ta hänsyn till de enskilda medborgarnas vilja. Därför måste kommu­

nerna också vara för samhällsplanering på det lokala planet passande en­

heter.

En i liden långt utdragen indelningsreform med skilda förutsättningar

i olika kommuner medför därför enligt min mening betydande risker för

den kommunala självstyrelsens framtida ställning i samhällsplanering och

samhällsbyggande. Härtill kommer de speciella problem som råder under

själva övergångstiden. Det är allmänt omvittnat att osäkerhet om indel-

ningsförhållandena på många håll försvårar bedömningen av kommuner­

nas investerings- och organisationsfrågor. Som bl. a. skolöverstyrelsen

framhåller i sitt yttrande kan detta i en del fall verka förlamande på den

kommunala verksamheten. Av andra yttranden framgår att det också före­

kommer att kommuner pressar sina resurser för att före sammanlägg­

ningen tillgodose investeringsönskemål som i stället borde lösas gemen­

samt inom kommunblocket. Med en mycket lång övergångstid ökas risken

för sådana negativa verkningar. Det måste tillmätas stor vikt att praktiskt

taget alla remissinstanser som svarar för uppgifter med anknytning till

kommunerna var och en med utgångspunkt från sitt speciella ansvars­

område och ofta med skärpa framhåller vikten av att reformen fullföljs

utan tidsutdräkt.

Behovet av åtgärder för att fullfölja kommunindelningsreformen bör

bedömas mot den här redovisade bakgrunden. Till skillnad från vad som

från vissa håll gjorts gällande kan jag inte finna att åtgärder från stats­

makterna för att fullfölja en beslutad indelningsreform skulle strida mot

den kommunala självstyrelsens idé. Som Svenska kommunförbundet också

påpekar är den kommunala indelningen inte föremål för kommunal själv­

styrelse. Denna fråga måste statsmakterna ytterst ta ansvaret för. På denna

grund bygger också KIL och lagstiftningen i anslutning till 1952 års reform.

Statsmakternas ställningstagande år 1962 och de uttalanden som gjorts i

anslutning därtill bör givetvis inte åberopas som skäl för någon ändrad in­

ställning till det från såväl principiella som praktiska synpunkter själv­

klara ansvar statsmakterna måste ha i fråga om kommunal och admini­

strativ indelning. Jag anser att statsmakterna nu bör vidta åtgärder för att

fullfölj a kommunindelningsreformen.

Åtgärder

Av många skäl är det angeläget att det finns en bred kommunal opinion

som grund för de åtgärder som kan komma i fråga. Med hänsyn till de

skilda synpunkter kommunerna nu anlagt är det emellertid uteslutet att

finna en uppläggning som alla kan vara tillfreds med. Medan 386 kom­

muner med ett befolkningsunderlag av knappt 1,9 milj. invånare motsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1960

39

träder i kraft. Beträffade dessa block bör Kungl. Maj :t särskilt förordna,

hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma på länssty­

relse.

Den lagstiftning jag bär förordat bör träda i kraft snarast möjligt. Kungl.

Maj:t måste nämligen senast under april 1970 ta ställning till de indelnings­

ändringar som skall genomföras årsskiftet 1970/71 och förberedelsearbetet

under länsstyrelsens ledning måste bedrivas med hänsyn härtill. Läns­

styrelsen får också svara för att förslag om de indelningsändringar som är

avsedda att komma till stånd årsskiftet 1973/74 föreligger i så god tid att

dessa ärenden kan slutbehandlas av Kungl. Maj :t senast under april 1973.

Efter utgången av år 1973 torde de särskilda bestämmelser som här för­

ordats inte behöva tillämpas längre. På grund härav bör bestämmelserna inte

Las in i KIL utan i en särskild lag som gäller till utgången av år 1973.

För de indelningsändringar enligt fastställda planer som det därefter kan

bli aktuellt att genomföra bör gälla de förutsättningar som anges i 3 § KIL.

Ett genomförande av återstående planerade indelningsändringar medför

väsentligt ändrade förutsättningar för den kommunala verksamheten. En

sådan omställning får betydelse för den kommunala självstyrelsens innehåll,

organisation och arbetsformer. I 1962 års beslut angavs en rad frågor som

borde övervägas jämsides med att de nya kommunerna växer fram. Om

man genom de åtgärder som jag tidigare angett kan förutse eu tidpunkt

då de nya kommunerna överlag skall ha trätt i funktion, kommer det att

finnas en bättre grund för fortsatta överväganden och åtgärder i nu be­

rörda hänseenden.

Som ett led i dessa åtgärder ämnar jag senare denna dag föreslå Kungl.

Maj :t en proposition till riksdagen om införande av en enhetlig kommunbe­

teckning. En annan fråga av betydelse i detta sammanhang gäller ändring i

reglerna för antalet fullmäktige i kommunerna. Större möjligheter att öka

antalet fullmäktige torde kunna underlätta övergången vid kommunsamman-

läggning. EU förslag från kommunalrättskommittén i denna fråga väntas

föreligga i så god tid, att det kan ligga till grund för ändring av nuva­

rande bestämmelser till 1970 års val.

I det föregående har jag betonat att ett fullföljande av kommunindelnings-

reformen gör det möjligt att bevara och stärka innehållet i den kommunala

självstyrelsen och att detta är en grundförutsättning för en levande kom­

munal demokrati. Under de senaste åren har andra frågor av stor betydelse

för den kommunala demokratin behandlats av olika utredningar. Jag syftar

på bl. a. de frågor som utretts eller utreds av länsdemokratiutredningen och

kommunalrättskommittén. I samband med beslutet om en partiell förfatl-

ningsreform, som bl. a. innefattar ett ställningstagande för den gemensam­

ma valdagen, har riksdagen funnit att en samordning av utredningsarbetet

är önskvärd, låt vara att en sådan med hänsyn till utredningsläget inte kan

påbörjas omedelbart. Mot bakgrunden härav har riksdagen begärt att en

arbetsgrupp bestående av företrädare för de stora politiska partierna och

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

för de kommunala förbunden tillsätts med uppgift att kartlägga arbets­

uppgifterna och dra upp riktlinjerna för en samlad översyn av den kom­

munala demokratin (KU 1968:20, rskr 279). Jag har för avsikt att med

anledning härav kalla företrädare för nämnda partier och förbund till över­

läggningar i frågan om vilka åtgärder i syfte att stärka den kommunala de­

mokratin som bör komma till stånd. Till överläggningarna kommer att kal­

las också företrädare för de forskningsgrupper som f. n. med stöd av Riks­

bankens jubileumsfond bedriver omfattande forskning om den kommunala

demokratin. Jag anser det nämligen angeläget att resultaten av dessa forsk­

ningar, som nu börjar läggas fram, blir utnyttjade som underlag vid fort­

satta överväganden i hithörande frågor.

Självfallet är det inte tillräckligt att genom lagstiftning om den kommu­

nala organisationen få till stånd bättre förutsättningar för medverkan, in­

syn och inflytande från medborgarnas sida. I själva verket torde möjlig­

heterna att nå resultat på den vägen vara ganska begränsade. Vilken levande

innebörd den kommunala demokratin får kommer alltid ytterst att bero på

det intresse som den enskilde medborgaren har för kommunens angelägen­

heter. När det gäller att stärka detta intresse och att få till stånd en bred

medborgerlig förankring av den kommunala verksamheten spelar de poli­

tiska partierna en avgörande roll. Det är angeläget att de politiska partierna

inte av brist på ekonomiska resurser hindras från att fullgöra en sådan upp­

gift. Riksdagen har pekat på möjligheten att få till stånd en förstärkning av

partiernas resurser genom att tillägga kommunerna befogenhet att bevilja

anslag till de politiska partierna och begärt utredning om en sådan vidgning

av den kommunala kompetensen (KU 1968:33, rskr 345). Åtgärder i så­

dant syfte övervägs f. n. inom departementet och kommer att redovisas

inom kort.

Närmare om lagstiftningen

I det föregående har jag förordat att för ändringar i kommunindelningen

enligt fastställda planer skall ges regler i en särskild lag som innebär dels

att en ordning för förfarandet skall gälla som i viss mån avviker från den

som normalt skall tillämpas enligt KIL, dels att sådan indelningsändring

skall få göras även om kommun motsätter sig ändringen om det behövs för

att fullfölja planen.

Lagen bör lämpligen benämnas lag med särskilda bestämmelser om änd­

ring i kommunindelningen.

1

§•

Särbestämmelserna bör vara tillämpliga bara på indelningsändring som

innebär att fastställd plan för kommunindelningen genomförs.

I denna paragraf bör ges en bestämmelse om det avsteg från 3 § andra

41

stycket KIL som jag förordat i det föregående. Vidare bör sägas att i fråga

om förfarandet i ärende om sådan indelningsändring skall gälla bestäm­

melserna i följande paragrafer i lagen i stället för motsvarande bestäm­

melser i KIL.

De bestämmelser i KIL som bör undantas är de i 24 § om föreskrifter an­

gående anhängiggörande av ärende om ändring i kommunindelningen, i

25 § andra stycket om kammarkollegiets befattning med fråga om utred­

ning i ärende om indelningsändring och i 28—30 §§ om förslag och ytt­

randen av länsstyrelse och kammarkollegiet i sådant ärende. Undantas bör

också föreskrifterna i 32 § om kostnad för utredning. Bestämmelserna i

26 och 27 §§ om vad utredning skall avse och hur den skall ske samt i 31 §

om Kungl. Maj :ts befogenhet att påkalla utredning bör emellertid gälla också

för ifrågavarande ärenden.

I fråga om kommunblock som skärs av nuvarande länsgräns bör dock

Kungl. Maj :t bestämma om förfarandet. Motivet härtill har lämnats i ett

tidigare avsnitt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

2

§.

Förfarandet bör, som tidigare utvecklats, påbörjas av länsstyrelsen ex

officio. Länsstyrelsen bör upprätta förslag till de indelningsändringar som

behövs för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna vara

genomförd senast vid årsskiftet 1973/74. Detta bör sägas i paragrafen. För­

slagen bör läggas fram i den takt som ärendena hinner beredas och de olika

ändringarna anses böra komma till stånd. I inte så få fall torde kommu­

nerna själva föranstalta om utredning och göra framställning om indel­

ningsändring. Vill länsstyrelsen biträda en sådan framställning inskränker

sig länsstyrelsens förslag till ett uttalande härom.

I det nu ifrågavarande förfarandet är omfattningen av indelningsänd-

ringen i allmänhet klar eftersom den skall stämma överens med den fast­

ställda planen. Huvudvikten i utredningen kommer att ligga på förslag till

lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Som utvecklats i det föregående kom­

mer två tidpunkter i fråga, nämligen årsskiftet 1970/71 och årsskiftet

1973/74. I övrigt ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva vilka frågor

som skall behandlas i förslaget, varvid Kungl. Maj :t har möjlighet att an­

passa föreskrifterna till det praktiska behovet i olika fall.

I denna paragraf bör vidare föreskrivas att länsstyrelsen innan förslag

upprättas skall överlägga med företrädare för kommunerna om de åtgärder

som behövs för att få till stånd indelningsändringarna och om tidpunkten

för dessa. Länsstyrelsen bör också få befogenhet att förordna om utred­

ning enligt 25 § första stycket KIL. Sådan utredning omfattar vad som

behövs för själva indelningsbeslutet och kan antas bli relativt okomplice­

rad och föga tidskrävande i flertalet fall. Däremot omfattar sådan utred­

ning inte frågor om den kommunala organisationen.

42

Som tidigare utvecklats bör emellertid också frågor om ändring i pla­

nerna kunna övervägas i samband med detta förfarande. Eftersom det är

uteslutet att göra ändringar som skulle strida mot de principer för plane­

ringen som lagts fast av statsmakterna torde det dock inte kunna bli fråga

om annat än vissa justeringar föranledda av ändrade förhållanden.

Grunden för att särregler om verkan av kommuns bestridande av ändring

och om förfarandet anses kunna ges är att det är fråga om indelningsänd-

ringar som förutsätts i fastställd plan och som alltså redan blivit grundligt

prövade i särskild ordning. Anses avvikelse från planen böra ske, förelig­

ger inte denna grund för särregler. I konsekvens härmed måste i detta läge

frågan om ändring i planen först prövas i vanlig ordning.

Det nu sagda innebär alltså att länsstyrelsen har tre möjliga handlings­

linjer, nämligen dels att föreslå indelningsändring enligt planen årsskif­

tet 1970/71 resp. årsskiftet 1973/74, dels att föreslå ändring i planen.

3 §•

Länsstyrelsens förslag bör sändas till kammarkollegiet tillsammans med

kommunernas yttranden och övriga handlingar i ärendet. I de fall framställ­

ning från kommuner om indelningsändring biträds av länsstyrelsen behövs

givetvis inte något yttrande i ärendet från kommunerna utöver själva fram­

ställningen. Kammarkollegiet bör sända ärendet vidare till Kungl. Maj :t

med eget yttrande. Bestämmelse härom bör ges i denna paragraf.

Kammarkollegiet har givetvis utan särskild föreskrift befogenhet att självt

verkställa utredning och att höra annan myndighet.

⁵ §•

I denna paragraf bör ges en allmän föreskrift om att ytterligare bestäm­

melser om förfarandet meddelas av Kungl. Maj :t.

Hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom kommunika­

tionsdepartementet upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser

om ändring i kommunindelningen. Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

ESSELTE AB. STHLM 69

9141U4

Kungl. Ma j:Is proposition nr 103 år 1969