2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om förbud mot professionell boxning

Härigenom förordnas som följer.

1

§

Den som här i riket deltager i tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch

i professionell boxning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

2

§

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes också den som i fråga

om match som avses i 1 §

1. anordnar eller ekonomiskt understödjer matchen eller upplåter lokal

för den,

2. i egenskap av manager ingår avtal om matchen eller främjar tillkoms­

ten av sådant avtal,

3. tjänstgör som domare eller sekond.

3 §

För medverkan till brott mot denna lag dömes ej till ansvar.

4 §

Utbyte av brott som avses i denna lag skall förklaras förverkat, om det

ej är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

3

2) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna ordningsstadgan den 14 decem­

ber 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Å allmän----------- ----------------- -—- — av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även el­

jest för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt där­

med jämförlig nöj estillställning även­

som tävling och uppvisning i motor­

sport samt professionell boxning och

brottning.

Sådant tillstånd fordras även el­

jest för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt där­

med jämförlig nöj estillställning även­

som tävling och uppvisning i motor­

sport och professionell brottning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 118

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11

april 1969.

Närvarande:

Statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-

E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

,

W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om

förbud mot professionell boxning och anför.

1. Inledning

Med anledning av ett medlemsförslag om förbud mot professionell box­

ning beslöt Nordiska rådet vid sin session år 1963 att rekommendera re­

geringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att företa en gemen­

sam undersökning av boxningens skadeverkningar. Undersökningen skulle

omfatta både professionell boxning och amatörboxning. Regeringarna till­

satte sedermera en gemensam nordisk kommitté, bestående av medicinskt

sakkunniga från de fyra länderna. Kommittén avslutade år 1967 sitt ar­

bete med att avlämna ett betänkande om boxningens medicinska skade­

verkningar med förslag till skärpta säkerhetsföreskrifter för boxning. Till

grund för kommitténs överväganden låg bl. a. betänkandet Boxningssportens

skadeverkningar (SOU 1961:46), som år 1961 hade avlämnats till chefen

för inrikesdepartementet av en med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

särskilt tillkallad sakkunnig.

1967 års betänkande remissbehandlades i de berörda länderna. De sven­

ska myndigheter och organisationer till vilka betänkandet remitterades an­

ges under 4.2 i det följande. Vid sin session i februari 1968 beslöt rådet, att

den genom medlemsförslaget väckta frågan skulle anses färdigbehandlad

för rådets del. Vid sessionen upplystes, att den danska regeringen — Dan­

mark var koordinerande land i saken — skulle ta kontakt med regering­

arna i de övriga länderna bl. a. för att undersöka möjligheterna att ge­

nomföra kommittéförslagen. Jag framhöll i rådsdebatten, att jag var in­

ställd på att under kommande nordiska förhandlingar söka nå enighet om

att förbjuda åtminstone professionell boxning.

6

misshandel, dvs. när angreppet inte har orsakat svårare följder än smärta

eller kroppsskada eller sjukdom som kan betecknas som ringa. Denna regel

om samtyckets verkan har bedömts äga en vidsträckt tillämpning just i sam­

band med utövning av idrott i olika former. Vid sportutövning anses inte

heller svårare kränkningar än de nyss angivna föranleda ansvar. En förut­

sättning torde dock vara att den som orsakat skadan inte har brutit mot

reglerna för sportgrenen. Idrottens allmänt fostrande och hälsofrämjande

syftning anses utgöra ett särskilt skäl att tillåta sådant som innebär risker

för utövarna. Det är dock oklart var gränsen går mellan skador som får god­

tas och skador som inte kan rättfärdigas av den skadelidandes samtycke.

Allmänna regler i lag om samtyckes ansvarsbefriande verkan finns inte och

vägledande rättsfall saknas i stor utsträckning.

Det sagda torde äga tillämpning också på idrott som utövas i professio­

nella former. Den omständigheten att också andra intressen än de rent

sportsliga därvid gör sig gällande har alltså inte ansetts inverka på bedöm­

ningen av samtyckets verkan.

De nu angivna förhållandena har medfört att den som i en boxnings-

match tillfogar sin motståndare skador inte åtalas för misshandel. Detta

torde gälla också om inträffade skador skulle vara av mera allvarlig be­

skaffenhet. Det måste dock anses oklart hur svåra skadorna får vara för

att samtycket skall behålla sin straffriande verkan.

Frågan om införande av en uttrycklig lagregel om verkan av samtycke

diskuterades under förarbetena till brottsbalken. Straffrättskommittén ha­

de föreslagit en bestämmelse om att straffet skulle kunna sättas ned eller

den åtalade frias från straff, om samtycke till gärning som avsågs i kapitlet

om dråp och misshandel hade lämnats av den mot vilken gärningen riktade

sig. Förslaget mötte kritik under remissbehandlingen. Bl. a. framhölls, att

en bestämmelse om samtyckes inverkan på en annars brottslig gärning inte

borde begränsas till att avse brotten mot liv och hälsa. Vidare påpekades,

att även lindrigare misshandel, som hade skett med den misshandlades

samtycke, skulle i princip falla under allmänt åtal och föranleda påföljd.

I propositionen med förslag till brottsbalken ansåg jag det inte befogat att

frångå gällande rätts ståndpunkt, nämligen att samtycket i vissa fall med­

för att en annars straffbar gärning inte betraktas som brott. Jag uttalade,

att det liksom tidigare torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra

i vilken utsträckning samtycke till brottslig gärning skulle medföra att

gärningen inte ansågs som brott (se prop. 1962: 10 s. C 381).

Enligt allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) ford­

ras i vissa fall tillstånd av polismyndighet för att få anordna offentlig

tillställning. Sådant krav gäller för tillställning på allmän plats samt för

vissa särskilt uppräknade tillställningar, såsom tävling och uppvisning i

motorsport och i professionell boxning och brottning, oavsett om de hålls på

allmän plats (12 §). För offentliga amatörboxningar krävs däremot till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

7

stånd bara när de anordnas på allmän plats, dvs. torg, park och liknande

(ej vanlig idrottsplats eller sporthall). Vid tillståndsprövningen har polis­

myndigheten att ta hänsyn till allmänna ordnings- och säkerhetsförhållan-

den. När tillstånd inte behövs för anordnande av offentlig tillställning,

krävs i vissa fall i stället anmälan till polismyndigheten (13 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

3. Frågans tidigare behandling i Nordiska rådet och riksdagen

3.1. Nordiska rådet

Genom lag den 27 december 1956 införde Island förbud mot alla tävlingar

eller uppvisningar i boxning, undervisning i boxning samt försäljning och

användning av boxhandskar m. m.

I september 1962 väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om en

rekommendation till regeringarna i de övriga nordiska länderna att vidta

åtgärder för att förbjuda professionella boxningstävlingar i dessa länder.

Detta ledde till att rådet vid sin elfte session år 1963 på förslag av juridiska

utskottet antog en rekommendation (nr 15) med hemställan till regering­

arna i de fyra länderna att låta företa en samnordisk undersökning av box­

ningens skadeverkningar. Undersökningen skulle omfatta skadeverkning­

arna inte bara av professionell boxning utan också av amatörboxningen. Till

koordinerande land utsågs Danmark, vars inrikesministerium tillsatte en

kommitté bestående av medicinskt sakkunniga från de fyra länderna. Från

svensk sida deltog medicinalrådet Henry Sälde och docenten Boris Silfver-

skiöld. I april 1967 överlämnade kommittén betänkandet Boxningens

medicinske skadevirkninger (Nordisk udredningsserie 1967: 16). Kommit­

téns undersökningar och överväganden utmynnade i en rad förslag till nya

säkerhetsföreskrifter för boxningen. Man ansåg sig dock kunna tills vidare

avstå från att föreslå förbud mot boxning. Betänkandet remissbehandlades

i de fyra berörda länderna. En redogörelse för betänkandets innehåll och

de svenska remissvaren lämnas i avsnitt 4 i det följande.

Vid rådets sextonde session år 1968 tog en av de svenska delegaterna

upp frågan hur regeringarna i de fyra länderna avsåg att behandla de för­

slag till begränsning av boxningens skadeverkningar som hade lagts fram

i betänkandet. Den danske justitieministern svarade, att den danska rege­

ringen skulle söka kontakt med regeringarna i Finland, Norge och Sverige

bl. a. för att undersöka om förslagen i betänkandet kunde genomföras på

likartat sätt och eventuellt samtidigt i alla de berörda länderna. I debatten

förklarade jag bl. a., att jag vid kommande nordiska förhandlingar ämnade

verka för ett förbud åtminstone mot den professionella boxningen. Senare

under sessionen föreslog juridiska utskottet, att Nordiska rådet skulle lägga

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 118

8

meddelandet om rekommendation nr 15/1963 till handlingarna och anse frå­

gan slutbehandlad för rådets del. Rådet biföll utskottets förslag.

Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av kommitténs

betänkande behandlades hösten 1968 vid ett möte mellan cheferna för de

centrala hälsovårdsmyndigheterna i Norden. Därvid uttalades, att arbetet

med att begränsa boxningens hälsofarliga verkningar borde fortsätta och

konkretiseras.

Vid 1968 års session väcktes ett medlemsförslag (A 195/j) med hemstäl­

lan att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark,

Finland, Norge och Sverige att i lag förbjuda professionell boxning i respek­

tive land. Förslaget remissbehandlades i de fyra länderna och bereddes i

rådets juridiska utskott. Medlemsförslaget togs upp vid rådets sjuttonde

session i mars 1969. Juridiska utskottets majoritet hade föreslagit, att rådet

skulle rekommendera regeringarna i de fyra länderna att söka genomföra

om möjligt likartade säkerhetsföreskrifter för att minska eller utesluta fa­

ran för skador vid såväl amatörboxning som professionell boxning. Utskot­

tets minoritet hade i reservation föreslagit, att rådet skulle bifalla med­

lemsförslaget. Den 4 mars 1969 biföll rådet reservationen och rekommen­

derade regeringarna i de fyra länderna att i lag förbjuda professionell box­

ning i respektive land (rekommendation nr 6).

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

3.2. Riksdagen

Frågor om boxningsförbud i en eller annan form behandlades av riks­

dagen redan år 1924 (motion) samt åren 1946 och 1952 (interpellationer).

Med anledning av en motion i saken begärde 1955 års riksdag hos Kungl.

Maj :t en utredning i syfte att klarlägga boxningssportens skadeverkningar.

På grund härav tillkallade chefen för inrikesdepartementet år 1959 en sak­

kunnig med uppgift att följa frågan om boxningssportens skadeverkningar

och att komma in med förslag till särskilda åtgärder, om sådana skulle

befinnas vara påkallade för att klarlägga sådana skadeverkningar eller i

övrigt för uppdragets fullgörande.

Den sakkunnige, med.lic. Bengt Naumann, avlämnade år 1961 betänkan­

det Boxningssportens skadeverkningar (SOU 1961:46). I detta, som till

helt övervägande del behandlade amatörboxningen och dess förhållanden,

anfördes bl. a., att skador såväl av akut som av kronisk karaktär kunde in­

träffa i boxning. De akuta skadorna var vanligen av relativt betydelselös

natur. Boxningen kunde inte anses vara något medicinskt problem av större

format i vårt land, även om de enskilda fallen kunde te sig problematiska.

I betänkandet uttalades emellertid, att den professionella boxningen var

avsevärt riskablare än amatörboxningen. Utredningsmannen rekommende­

10

Det kan tilläggas, att det vid samtliga riksdagar sedan år 1962 — utom

vid 1964 års riksdag — har väckts motioner i anslutning till framställningar

i statsverkspropositionen rörande avsättningar till fonden för idrottens

främjande. I motionerna har yrkats, att beviljandet av sådana anslag skul­

le förknippas med villkor att medlen inte fick disponeras i syfte att främja

boxning. Statsutskottet har i utlåtanden som godkänts av riksdagen an­

fört, att riksdagen inte bör uttala sig om vilka särskilda idrottsgrenar som

skall komma i fråga för bidrag och att det bör ankomma på riksidrottsför-

bundet att bestämma i fördelningsfrågan.

4, Den nordiska läkarkommitténs betänkande

4.1. Betänkandets innehåll

I betänkandet lämnas vissa uppgifter om boxningssportens omfattning

i de nordiska länderna. Uppgifterna grundar sig på informationer som

kommittén lät inhämta år 1965 från boxningsorganisationerna i de berör­

da länderna. Av redogörelsen framgår, att antalet boxningsklubbar för ama­

törboxare var i Danmark 97, Finland 321, Norge 47 och Sverige 119. Anta­

let boxare och antalet matcher per år i ungefärliga tal framgår av följande

uppställning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Antal boxare

Antal matcher med

amat.

prof.

amat.

prof.

Danmark

4 000

10

3 000

50

Finland

2 000

8

2 300

20

Norge

150

—

500

—

Sverige

3 200

6

1 100

uppgift

saknas

Summa

9 350

24

6 900

70

Som förut har nämnts är all boxning förbjuden på Island genom lag av

år 1956.

Av de föreskrifter till skydd för boxarnas säkerhet som gäller i Dan­

mark, Finland, Norge och Sverige redogörs i betänkandet för de viktigaste.

Bestämmelserna reglerar åldersgränser, viktklasser, utrustning, tävlings-

regler, läkarkontroll m. m. De flesta föreskrifterna har fastställts av box­

ningsorganisationerna själva. De svenska amatörboxningsreglerna har ut­

arbetats av Svenska boxningsförbundet, som leder amatörboxningen i Sve­

rige. Förbundet är medlem i Sveriges riksidrottsförbund, som fortlöpande

kontrollerar boxningsförbundets verksamhet bl. a. genom att godkänna

dess tävlingsföreskrifter. Association Internationale de Boxe Amateur

(AIBA) har hand om de internationella boxningsföreskrifterna inom ama­

11

törboxningen. De internationella och svenska reglerna har upprepade gång­

er ändrats under det senaste årtiondet, varigenom amatörboxningen efter

hand fått en mildare karaktär. Av de regler som gäller för amatörboxningen

i Sverige återges följande av kommittén nämnda.

Regler om boxarens ålder m. m. Åldersgränsen för tävlings-

deltagande är 16 år. Enligt AIBA:s regler får ingen under 17 år delta i in­

ternationell tävling. Tävlingsdeltagarna indelas i tio viktklasser från 48 kg

till 81 kg och däröver. Innan en nybörjare tillåts att delta i tävling måste

han ha fått någon tids undervisning och träning.

Startbokssystemet. Sedan mitten av 1950-talet gäller att ingen

får delta i tävling utan att ha startbok. Denna ställs ut av boxningsförbun-

det efter föregående läkarundersökning samt innehåller en redogörelse för

bl. a. denna och andra läkarundersökningar samt genomgångna matcher.

Startboken granskas vartannat år av förbundet, som också för ett centralt

register över alla tävlingsboxare.

Personlig utrustning. Föreskrifter finns bl. a. om handskarnas

vikt och utförande, förbud mot hårda bandage samt obligatoriskt bruk av

underlivsskydd, tandskydd och boxningshjälm (huvudskydd). I de andra

nordiska länderna krävs inte huvudskydd vid boxningen.

Ringen. Regler finns om ringens storlek och inhägnad samt om gol­

vets beskaffenhet. Det föreskrivs att ringgolvet skall vara belagt med 1,5—

1,9 cm tjock filt eller gummi. Däröver skall det finnas en hårt spänd se­

gelduk.

Tävlingsregler. Tävlingar skall i förväg anmälas till förbundet. En

boxare får inte delta i mer än 20 matcher per år (i Danmark 25 matcher).

En match omfattar som regel tre ronder om tre minuter med en minuts

paus mellan varje rond. I matcher mellan juniorer omfattar varje rond en­

dast två minuter. En boxare kan vinna matchen genom att han segrar på

poäng eller genom lcnockout, genom att hans motståndare ger upp eller

ådrar sig diskvalifikation eller också genom att ringdomaren avbryter

matchen på grund av att motståndaren har skadats eller utklassats.

Tävlingsdomarna. En match döms av en ringdomare och tre eller

fem poängdomare. Ringdomaren uppehåller sig i ringen och kan varna el­

ler diskvalificera deltagare i matchen. Hans regeltolkning kan inte överkla­

gas. Poängdomarna skall finnas utanför ringen och kan inte ingripa i match­

ens förlopp.

Läkarkontroll. Innan en boxare får delta i tävlingsboxning, skall

han, som redan har nämnts, ha undersökts av läkare och tandläkare. I de

övriga nordiska länderna krävs inte undersökning av tandläkare. Vidare

skall varje boxare som har blivit avstängd ett år läkarundersökas och där­

vid godkännas av läkaren för tävlingsboxning, innan han åter får boxas.

Vid tävlingar skall läkare alltid vara närvarande. Han kan ge tävlingsdel-

tagare startförbud och får, om han tillfrågas av ringdomaren, avgöra om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

skadad boxare är i stånd att fortsätta matchen. En boxare som har slagits

knockout skall omedelbart undersökas av läkare.

Avstängning. Reglerna om avstängning (karantänsbestämmelser-

na) innebär, att en boxare efter knockout tvingas till viss tids vila. Således

får en boxare som har slagits knockout inte tävla, träna eller utöva annan

idrott på minst en månad. En boxare, som har slagits knockout två gånger

under loppet av tre månader, får inte tävla, träna eller utöva annan idrott

inom tre månader efter den andra knoekouten. Slutligen gäller att den

boxare, som har blivit utslagen tre gånger, inte får tävla eller träna under

ett år, räknat från den tredje knoekouten. Om en boxare under en match

blir nedslagen en eller flera gånger eller får många slag, kan han av läka­

ren eller ringdomaren beordras vila från boxning och träning under en tid

av minst en månad. Sådan avstängning kan beordras vare sig boxaren har

fått slagen i huvudet eller på kroppen.

De återgivna reglerna gäller alltså för amatörboxningen i Sverige. I frå­

ga om den professionella boxningen gäller i allt väsentligt detsamma be­

träffande personlig utrustning, om ringdomaren och hans befogenheter samt

i fråga om viktklassindelning och tävlingsregler. Professionella boxare an­

vänder dock ofta lättare handskar och matcherna kan vara upp till 15

ronder. Huvudskydd används inte. Något startbokssystem finns inte men

i stället måste både boxare och promotor före tävling ha licens. Sådan ges

i Sverige av en kommission, vars sammansättning bestäms av boxnings-

förbundet. Kommissionen representerar förbundet i European Boxing

Union, den organisation som handlägger frågor rörande den professionella

boxningen i Europa. För att en boxare skall få licens krävs läkarundersök­

ning. Läkare skall närvara under tävlingsmatch.

I en översikt över boxningens medicinska skadeverkningar framhåller

kommittén, att den i enlighet med sina direktiv från det danska inrikes­

ministeriet har begränsat sitt arbete till en på tidigare undersökningar och

litteratur grundad sammanställning rörande sådana skadeverkningar. Kom­

mittén säger sig ha tagit hänsyn till att vissa av de nu gällande säkerhets­

föreskrifterna har genomförts först under 1950-talet, framför allt hela

startbokssystemet, och att delar av det äldre materialet i medicinsk litte­

ratur om boxningsskador därför inte längre är representativa.

Till en början redogör kommittén för vilka olika skador som uppkom­

mer vid boxning och nämner därvid olika former av yttre huvudskador samt

akuta och permanenta hjärnskador. Kommittén konstaterar, att huvudtrau­

ma (huvudskador) kan förekomma vid olika sporter men att hårda trau­

ma aldrig tillnärmelsevis upprepas i den utsträckning som förekommer

vid boxning. Akuta hjärnskador vid boxningsmatcher kan passera obemärkt

även för den medicinskt sakkunnige. Också kroniska skador kan i början

vara symtomlösa. Ett utpräglat punch-drunk-tillstånd är emellertid lätt att

konstatera. Bland symtomen märks emotionell instabilitet, intellektuell re­

¹²

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

14

mildare än i de flesta andra länder — framkallar fara för hjärnskador, var­

för en ytterligare reglering av sporten bör genomföras. Kommittén har där­

för utarbetat förslag till ändringar av nuvarande säkerhetsföreskrifter, vil­

kas genomförande enligt kommittén synes kunna väsentligt minska faran

för hjärnskador. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna under­

låta att föreslå förbud mot boxning. Frågan härom bör dock enligt kommit­

tén åter tas upp, om ytterligare säkerhetsföreskrifter inte införs eller efter

några års erfarenhet visar sig otillräckliga.

Kravet på säkerhetsföreskrifter gäller både amatörboxningen och den

professionella boxningen. De föreslagna säkerhetsföreskrifterna har när­

mast avfattats för amatörboxningen, men kommittén anser att föreskrif­

ter kan utformas efter samma mönster för professionell boxning. Om pro­

fessionell boxning kan existera om de föreslagna reglerna införs, är enligt

kommittén en helt annan fråga. Förslagen är främst ett uttryck för vad man

från läkarsynpunkt har ansett påkallat eller önskvärt. Å andra sidan kan

säkerhetsföreskrifterna enligt kommitténs mening inte göras så omfattande

och stränga att de i praktiken innebär ett kamouflerat boxningsförbud.

Kommittén har inte tagit ställning till i vilken rättslig form förslagen bör

genomföras och lämnar således öppet i vilken omfattning det bör ske ge­

nom lag eller administrativa bestämmelser eller genom boxningsorganisa-

tionernas egen försorg. Det anses dock väsentligt att likartade föreskrifter

genomförs i alla de fyra länderna.

Förslagen till ytterligare säkerhetsföreskrifter innebär i korthet följande.

1. Den nedre åldersgränsen för tävlande bör höjas till minst 17 år för

amatörer. För professionell boxning bör på grund av de särskilda och bety­

dande risker som är förenade därmed en nedre åldersgräns pa 21 ar införas.

2. Skicklighetsprov bör krävas av boxare som skall delta i tävling.

3. En ytterligare minskning av antalet matcher per år och boxare anses

önskvärd, särskilt för helt unga boxare.

4. Från medicinsk synpunkt bör det vara minst en veckas uppehåll mel­

lan varje match. I allt fall bör en boxare inte delta i mer än en match under

samma dygn.

5. Det bör eftersträvas att en boxare, särskilt inte en helt ung boxare,

ej tillåts tävla mot väsentligt hårdare eller skickligare motståndare.

6. Tävlingsläkare bör tillerkännas rätt att ingripa i och avbryta en match.

I samarbete med de nordiska ländernas medicinalmyndigheter bör en väg­

ledning för tävlingsläkare utarbetas.

7. Alla tävlingsläkare bör genom kurser ha inhämtat kunskap om de sär­

skilda faror som boxningen innebär.

8. Ringdomarna bör upplysas om vilka situationer som medför särskild

fara för hjärnskador, så att de i tid kan avbryta sådana matcher. En in­

struktion för ringdomarna bör utarbetas av boxningsorganisationerna och

de hälsovårdande myndigheterna i samarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

16

med de ytterligare säkerhetsföreskrifter som kommittén har föreslagit eller

om någon form av förbud mot boxning bör införas.

Boxnings förbundet tillstyrker vissa av förslagen till ytterligare sä­

kerhetsföreskrifter samt avstyrker andra. Förbundet menar att

de föreslagna bestämmelserna till största delen redan gäller för svensk ama­

törboxning. Förslaget under punkt 1 om höjning av åldersgränsen till 17 år

för deltagande i tävlingar anser sig förbundet inte kunna tillstyrka. I fråga

om punkt 4 sägs, att matcherna för samme boxare kan komma tätare än

med en veckas mellanrum i slutskedet av mästerskapstävlingar, europamäs-

terskap och olympiska spel. Förbundet anmärker, att kommittén inte har

tagit ställning till hur en internationell turnering skall kunna genomföras

på annat sätt än som nu sker. Förslaget under punkt 6 anser förbundet

vara omöjligt att förverkliga. Förslaget möter ingen erinran, men förbundet

anser sig inte ha några möjligheter att påverka utvecklingen när det gäller

särskild utbildning för tävlingsläkare. I fråga om punkterna 13—16 anförs

bl. a. att förbundet under hösten 1967 har påbörjat en allmän översyn av

alla skyddsåtgärder. Ett av målen är att få fram en SIS-märkt boxnings-

hjälm. Avslutningsvis framhålls, att man från förbundets sida inte godtar

kommitténs ståndpunkt att amatörboxningssporten, i den form den nu ut­

övas och med de säkerhetsbestämmelser som finns, är skadlig för utövarna.

Kommitténs förslag tillstyrks av riksidrottsförbundet och överåklagaren

i Stockholms åklagardistrikt.

Universitetskansler sämbetet tillstyrker de föreslagna säkerhetsföreskrif­

terna i fråga om den boxning som framdeles kan komma att vara tillåten.

Ämbetet framhåller, att de medicinska fakulteterna i sina yttranden vits­

ordar riktigheten av kommitténs redogörelse för vårt nuvarande vetande

om boxningens skadeverkningar. Ämbetet uttalar vidare, att fakulteterna är

eniga om att åtgärder är nödvändiga i syfte att minska risken för hjärn­

skador. Den medicinska fakulteten i Uppsala anser, att det från rent medi­

cinsk synpunkt finns skäl att förbjuda såväl amatörboxning som professio­

nell boxning. Alla försiktighetsåtgärder till trots torde boxning förbli en

farlig sport, där uppenbara hjärnskademoment inte kan undvikas. Den

medicinska fakulteten i Lund finner det angeläget att samhället kraftigare

än som föreslås av kommittén ingriper mot boxningen. I första band bör

den professionella boxningen förbjudas. Däremot föreslår fakulteten inte

f. n. något förbud mot amatörboxningen. De föreslagna utvidgade säker­

hetsföreskrifterna bör införas snarast. I stort sett samma uppfattning har

den medicinska fakulteten i Umeå. Även den medicinska fakulteten i Göte­

borg framhåller, att det är nödvändigt att snarast revidera boxningsregler-

na i avsikt att nedbringa de skaderisker som under alla omständigheter

kommer att vidlåda boxningen. Den medicinska fakulteten i Stockholm fin­

ner att de föreslagna kontroll- och säkerhetsföreskrifterna, även om de

innebär ett tämligen rigoröst och differentierat kontrollsystem, inte kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

huvudet eller kroppen ovanför bältet. Dessa delar av kroppen utgör den

s. k. träffytan. Som träffpunkter anges bl. a. ömse sidor av underkäkens

främre del. Poäng tilldelas för anfall med rena slag, utdelade med handens

knogparti. Slag som bara vidrör motståndaren utan att kroppens eller skul-

derpartiets vikt ligger bakom är inte poänggivande. Vid lika poängtal är

den boxare som leder i antalet raka slag närmare till seger än den som

har visat det bättre försvaret. Det är förbjudet att slå i nacken, som anses

vara särskilt ömtålig. S. k. nackslag torde dock utgöra ett av de vanligaste

regelbrotten. Sådana förseelser lär ofta förekomma i närkamper och tole-

ö

reras av många ringdomare.

Reglerna för boxning visar enligt promemorian klart, att den boxare

premieras som går till anfall och träffar sin motståndare med det största

antalet slag av viss tyngd. Att slagen träffar huvudet är regelrätt och även

eftersträvat, eftersom det är det enda sättet att segra genom knockout, dvs.

åstadkomma hjärnskakning som genast leder till medvetslöshet. Det räc­

ker inte att en boxare visar sig överlägsen sin motståndare i försvarsteknik.

För att segra måste han också anfalla motståndaren och träffa denne med

poänggivande slag. Följaktligen går träningen till stor del ut på att upp­

öva styrka och snabbhet i slaget. Avsikten är givetvis att varje slag skall

träffa motståndaren så hårt som möjligt. Det är enligt promemorian mot

denna bakgrund uppenbart att boxningsreglerna — och vissa förekom­

mande regelbrott — främjar just det som av kommittén har betecknats

som avgörande för uppkomsten av kroniska hjärnskador, nämligen att ett

stort antal hårda slag träffar huvudet. Från medicinsk synpunkt talar så­

ledes starka skäl mot boxningen i den form den nu utövas.

Vad den professionella boxningen beträffar tilläggs i promemorian att

denna form av boxning från medicinsk synpunkt har ansetts som farligare

för deltagarna än amatörboxningen, något som framgår av kommitténs be­

tänkande och som under remissbehandlingen har vitsordats av medicinsk

sakkunskap. Att den professionella boxningen är farligare sägs bl. a. bero

på att deltagarna använder lättare handskar, att matchtiden är betydligt

längre och att många av boxarna under sin karriär ibland har en tämligen

lång aktiv tid, varigenom yrkesboxaren utsätter sig för risken att träffas

av flera och hårdare slag mot huvudet än amatörboxaren. I detta samman­

hang erinras om att kommittén har uttalat att det i synnerhet är vid pro­

fessionell boxning som symtom uppstår på permanenta hjärnskador, s. k.

punch-drunk-syndrom. De medicinska skälen sägs därför tala särskilt starkt

för ett ingripande mot den professionella boxningen. Att för denna art

av boxning diskutera införande av mera omfattande säkerhetsföreskrif­

ter, ägnade att kraftigt nedbringa skadeverkningarna, bedöms i pro­

memorian som helt verklighetsfrämmande, varför denna fråga förbigås.

De anförda medicinska skälen mot den professionella boxningen sägs gälla

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

20

kan som tävlingar och uppvisningar i boxning anses ha förutom

på utövarna — på åskådarna, särskilt på ungdomar och andra personer

med lättpåverkat psyke. I detta hänseende bedöms amatörboxningen inte

skilja sig i högre grad från den professionella boxningen. Det andra skälet

hänför sig endast till den professionella boxningen och avser de eko­

nomiska intressen som gör sig gällande vid denna. Det måste

enligt promemorian anses stötande att boxare och arrangörer kan göra

sig stora ekonomiska vinster på en verksamhet som är inriktad på att

åstadkomma skador hos deltagarna. Avsevärda risker föreligger också för

att arrangörer och andra som har ekonomisk fördel av boxarens verksam­

het skjuter hänsynen till dennes hälsa åt sidan. Den professionelle boxa­

ren själv kan av vinstbegär drivas att i sin boxning ta allvarliga risker för

egen hälsa. Dessa skäl anses tala för att tävlingar och uppvisningar i pro­

fessionell boxning bör förbjudas.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anses enligt promemorian

övertygande skäl tala för ett förbud mot tävlingar och uppvisningar i pro­

fessionell boxning. Starka skäl anses tala för att förbudet skall omfatta

också viss träning i professionell boxning, nämligen boxning med sparring-

partner. Det framhålls sålunda bl. a. att det inte kan anses tillfredsställan­

de att en yrlcesboxare, som alltså skulle vara förbjuden att tävla här i lan­

det, ändå skulle kunna bedriva sin träning här genom sparringmatcher.

Ett förslag till författning innebärande förbud mot professionell box­

ning har bifogats promemorian.

I promemorian tas inte slutlig ställning till frågan om ett förbud mot

boxning bör omfatta inte bara professionell boxning utan också amatör­

boxning. Vid bedömande av frågan om amatörboxningen alltjämt bör vara

tillåten i Sverige sägs det i promemorian givetvis vara av intresse vilken

inställning boxningsorganisationerna har till kommitténs förslag till för­

bättrade säkerhetsbestämmelser. Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande

över läkarkommitténs betänkande förklarat sig berett att överlägga med

boxningsförbundet i syfte att diskutera de föreslagna bestämmelser som

hittills inte har tillämpats av boxningsförbundet. Utgången av dessa över­

läggningar kan enligt promemorian komma att inverka på det slutliga

ställningstagandet till amatörboxningen. Av stort intresse anses också vara

vilket resultat boxningsförbundets undersökningar angående förbättrad

utrustning kan leda till och vilken ställning förbundet slutligen intar till

de säkerhetsföreskrifter som kommittén har föreslagit och som ännu inte

tillämpas i Sverige. Att de rekommenderade föreskrifterna införs av ama­

törboxningens organisationer torde enligt promemorian få anses utgöra

en första förutsättning för att denna boxning alltjämt skall få utövas i Sve­

rige. Av betydelse för ställningstagandet i frågan om också amatörbox­

ningen bör förbjudas sägs bl. a. vara om man vid Nordiska rådets session

i mars 1969 uppnår nordisk enighet om hur långt ett ingripande mot box­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

former att offentlig tillställning inte kan anses föreligga. Detta torde galla

vare sig ett sådant förbud avser endast professionell boxning eller både

sådan boxning och amatörboxning.

Ingendera av de nu nämnda möjligheterna till lagteknisk lösning av ett

boxningsförbud bedöms alltså i promemorian vara invändningsfritt. Den

lämpligaste utvägen anges i stället vara att man i en särskild lag för in de

förbudsbestämmelser och andra föreskrifter som behövs för aLt genom­

föra ett boxningsförbud. De två alternativ till författningar om förbud

mot boxning som enligt vad som förut har sagts fogades till promemoiian

bär därför utformats som förslag till lag om förbud mot professionell

boxning respektive mot boxning. Vid upprättandet av förslagen har ut­

gångspunkten varit, i det första fallet att boxningstörbudet skall gälla

tävling, uppvisning och viss träning i professionell boxning, i det andra

fallet att förbudet skall avse tävling, uppvisning och viss träning också

i amatörboxning.

I motiveringen till den föreslagna lagen om förbud mot professionell

boxning uttalas till en början, att det inte torde behövas någon definition

i lagtexten av begreppet boxning. Frågan om vilka förhållanden som skall

föreligga för att en tvekamp skall innebära boxningsutövning anses kun­

na lösas med ledning av de regler som allmänt tilllämpas inom denna sport­

gren, varvid dock inte bör krävas att alla sådana regler har iakttagits i det

konkreta fallet. Inte heller frågan om en viss boxning är att hänföra till

professionell boxning eller amatörboxning anses böra vålla svårigheter.

Således lär tillräcklig vägledning kunna fås i de regler beträffande ama­

törskap, utrustning, tävlingar m. m. som tillämpas av boxningens orga­

nisationer. Internationellt gäller bl. a. de artiklar och regler som hai an­

tagits av Association Internationale de Boxe Amateur (AIBA) och European

Boxing Union. I Sverige gäller därjämte Svenska boxningsförbundets täv-

lingsbestämmelser och regeltolkningar samt Sveriges professionella box-

ningskommissions (Prokommissionens) stadgar. Som exempel anförs att

artikel 17 i stadgarna för AIBA torde kunna tjäna som utgångspunkt vid

bedömningen av frågan om en boxare skall anses som amatörboxare eller

professionell boxare.

En reservation görs dock för det fall att de nämnda reglerna eller deras

tillämpning skulle komma att undergå någon mera väsentlig ändring. Om

de nu gällande bestämmelserna för amatörboxningen skulle komma att

ändras på sådant sätt att de närmar sig vad som tillämpas inom den pro­

fessionella boxningen, anses sålunda frågan om amatörboxningens tillåtlig­

het få tas upp till ny prövning. I allt fall bör övervägas, om inte lagtexten

då bör kompletteras med närmare definition av vilken boxning som avses

med förbudet.

I 1 § lagutkastet har tagits in ansvarsbestämmelser för dem som är di­

rekt engagerade i boxningsutövningen, nämligen boxarna själva. Förbudet

²²

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

24

tigaste funktionärerna vid tävling eller uppvisning, nämligen boxarnas

sekonder och tävlingsdomare. Med tävlingsdomare avses både ringdomaren

och poängdomarna. Däremot har det inte ansetts vara nödvändigt att åläg­

ga även tränare ett särskilt straffansvar, utan det har bedömts vara till­

räckligt att tränaren, som i allmänhet fungerar som boxarens sekond vid

tävling eller uppvisning, i denna egenskap kan dömas till straff.

I promemorian framhålls vidare, att det vid tävlingar och uppvisningar

i professionell boxning ofta torde bli fråga om stora ekonomiska vinster

för boxarna och andra medverkande. Som ett verksamt komplement till

straffhotet anses därför möjlighet böra finnas att förklara sådana vinster

förverkade. En bestämmelse härom har tagits in i 3 §.

I promemorian erinras om att det enligt 12 § andra stycket allmänna

ordningsstadgan krävs tillstånd av polismyndighet för anordnande av vis­

sa offentliga tillställningar, även när sådan inte skall anordnas på allmän

plats. Bland de tillställningar som omfattas av bestämmelsen nämns täv­

ling och uppvisning i professionell boxning. Genomförs en lag som förbju­

der offentlig tävling och uppvisning i professionell boxning, bör enligt pro­

memorian den nämnda bestämmelsen i ordningsstadgan samtidigt ändras.

Ett förslag till kungörelse om sådan ändring har bilagts promemorian. För­

slaget har tagits in i den till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade

bilagan 1, som även upptar promemorians två alternativa lagförslag.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 118 år 1969

5.2. Remissyttrandena

Yttranden över promemorian har avgetts av RÅ, hovrätten över Skåne

och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stock­

holms län och i Göteborgs och Bohus län, idrottsutredningen, Sveriges riks-

idrottsförbund (RF), Svenska boxningsförbundet samt Cykel- och sport-

handlarnas riksförbund. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlå­

tanden av professorerna Eric Kugelberg och Gösta Rylander samt docen­

ten Boris Silfverskiöld. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttran­

de från polismyndigheten i Stockholm och länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län yttrande från länsläkaren i länet.

Om förslaget att förbjuda professionell boxning har Sven­

ska boxningsförbundet inte yttrat sig. Samtliga övriga remissinstanser till­

styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. RF framhåller dock, att

den professionella boxningen inte tillhör förbundets verksamhetsområde

och att förbundet därför inte har kunnat kontrollera utövandet av sådan

boxning. RF finner sig inte ha anledning att ta ställning till frågan om

förbud mot professionell boxning men uttalar, att ett sådant förbud inte

strider mot de intressen som RF har att företräda. De remissinstanser som

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

Skillnaden mellan professionell boxning och amatörboxning är enligt

RF betydande i fråga om bl. a. tävlingsformer och hälsorisker. Reglerna för

amatörboxningen har utarbetats i samråd med medicinsk expertis och före­

trädare för RF. I nära samarbete med RF och med RF:s ekonomiska stöd

samt med utnyttjande av medicinsk och annan sakkunskap söker Svenska

boxningsförbundet genom en rad säkerhetsföreskrifter och en noggrann kon­

troll av deras tillämpning energiskt eliminera skaderiskerna med amatör­

boxningen. Läkarkommitténs förslag till ytterligare säkerhetsföreskrifter

bör enligt RF bli föremål för särskild prövning under medverkan från box-

ningsförbundets sida. RF har beviljat boxningsförbundet ett anslag om

10 000 kr. för en undersökning av bl. a. huvudskydd, handskar och ring­

matta. Riskerna för skadeverkningar vid utövandet av amatörboxning i

vårt land bedöms av RF vara ringa, om ytterligare säkerhetsföreskrifter

genomförs. RF framhåller vidare, att förbud mot amatörboxning kan

komma att få till följd att intresset för denna sport söker sig sådana uttryck

och att sporten bedrivs i sådana former att de nu gällande säkerhetsbestäm­

melserna sätts ur funktion. RF motsätter sig därför ett förbud mot ama­

törboxning.

Svenska boxningsförbundet anser, att boxningen till sin natur är en för-

svarssport och att det är tveksamt om allvarliga följdverkningar kan befa­

ras av amatörboxningen, om den utövas efter de regler som nu finns i Sve­

rige. Förbundet förklarar sig berett att arbeta för vissa ytterligare säker­

hetsåtgärder. Sålunda kommer förbundets styrelse att verka för att lägsta

ålder för tävlingsboxning sätts till 16 år för nybörjare och till 17 år för junio­

rer. Styrelsen kommer också att föreslå, att tävlingsläkare får rätt att av­

bryta pågående match. I fråga om förbättring av ringgolv, handskar och

huvudskydd erinrar förbundet om att en utredning härom pågår i samråd

med Sveriges standardiseringskommission och statens provningsanstalt. Vi­

dare framhåller förbundet, att styrelsen har beslutat att arbeta för att

knockout som vinstgivande faktor tas bort i tävlingar för nybörjare och

juniorer. Förbundet tillstyrker ytterligare forskning om amatörboxningens

skadeverkningar. I yttrandet betonas också att amatörboxningen har en

social och ungdomsfostrande betydelse.

Amatörboxningen bör enligt Cykel- och sporthandlarnas riksförbund inte

förbjudas, eftersom den erbjuder unga män goda tillfällen till allsidig trä­

ning och personlig fostran.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om avgränsningen av ett för­

bud mot träning i boxning. Socialstyrelsen biträder det föreslagna

träningsförbudet, om detta innebär att övningar som bara avser att bevara

kondition och smidighet inte kommer att vara förbjudna. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser, att det bör klart framgå att sådan träning som består

i att två personer utdelar slag mot varandra är förbjuden endast i det fall

att träningen innebär förberedelse för tävling eller uppvisning. Tränings-

28

6

. Departementschefen

6.1. Allmän motivering

Den svenska amatörboxningen leds och kontrolleras av Svenska box-

ningsförbundet. Förbundet är medlem i Sveriges riksidrottsförbund (RF),

som fortlöpande granskar dess verksamhet och godkänner dess tävlings-

bestämmelser.

Den professionella boxningen i Europa administreras av European

Boxing Union. I Sverige lyder denna form av boxning under Sveriges pro­

fessionella boxningskommission (Prokommissionen). Denna utfärdar licens

för dem som önskar utöva boxning yrkesmässigt och fastställer dagar för

tävlingar och uppvisningar i professionell boxning. Kommissionen utses

av boxningsförbundet.

De nuvarande reglerna för boxning härrör i sina huvuddrag från mitten

av 1800-talet. Då infördes bestämmelser om bl. a. skyldighet att använda

boxhandskar. Rondernas längd bestämdes till tre minuter och amatörbox­

ningen skildes från prisboxningen. Reglerna för boxningen har sedan revi­

derats åtskilliga gånger i mildrande riktning. I Sverige infördes betydelse­

fulla regler i detta syfte under 1950-talet.

Boxningen är inte någon större sportgren i Sverige. Sporten domineras

här helt av amatörboxningen. År 1965 var antalet klubbar för amatör­

boxare 119 och antalet boxare omkring 3 200. Samma år fanns endast

sex professionella boxare registrerade i Sverige. Under årens lopp torde en­

dast ett 50-tal svenskar ha ägnat sig åt professionell boxning. I Danmark

och Finland synes intresset för boxning vara större än i Sverige, i Norge

däremot avsevärt mindre. I Island är all boxning förbjuden genom en lag

från år 1956.

Under senare delen av 1800-talet var boxning en tid förbjuden i några stater

i USA och i vissa grevskap i England. Förbuden var i första hand föran­

ledda av de sociala problem som hade uppstått i samband med boxnings-

tävlingar, såsom anhopning av asociala element, allmänna slagsmål etc.

Även i Sverige har förekommit tendenser till att hindra boxningstävlingar.

I vissa städer, bl. a. Stockholm, vägrade sålunda polismyndigheterna under

1920-talet att lämna tillstånd till offentliga tävlingar och uppvisningar i pro­

fessionell boxning. Skälen härför synes närmast ha varit att yrkesboxningen

bedömdes ha en förråande inverkan och att osunda vinstintressen ansågs

göra sig gällande.

I den allmänna debatten sägs ibland att boxningen, i de former den nu

utövas, utgör en legaliserad misshandel. Förklaringen till att brottsbalkens

regler om ansvar för misshandel inte har tillämpats, när skador uppsåt-

ligen har tillfogats deltagare i boxningsmatch, är att den skadelidande anses

ha samtyckt till de skador som kan komma att drabba honom under

matchen. Att samtycke anses ha straffriande verkan torde delvis samman­

hänga med att boxningssporten är en av samhället tolererad verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

I det föreliggande utredningsmaterialet och de i anslutning därtill fram­

förda synpunkterna är det tre sakfrågor som tilldrar sig särskild uppmärk­

samhet, nämligen hälsoriskerna, andra ogynnsamma konsekvenser av box­

ningen och frågan huruvida en förbättring av säkerhetsföreskrifterna kan

tänkas vara tillräcklig åtgärd f. n.

Vad angår hälsoriskerna har den nordiska kommittén gjort

vissa bedömningar om boxningens medicinska skadeverkningar. Kommittén

bär därvid grundat sig på den kännedom om dessa verkningar som redan

finns inom den medicinska litteraturen. Därvid har kommittén tagit hän­

syn till de väsentliga ändringar i amatörboxningsreglerna som till skydd

för boxarens hälsa har införts under senare tid. I betänkandet redogörs

för riskerna för akuta hjärnskador genom hårda slag mot huvudet under

boxningsmatcher. Därvid nämns, att före år 1966 sammanlagt omkiing

300 boxare, varav två i Sverige, torde ha avlidit på grund av akut hjärn­

skada i samband med boxningsmatch. I betänkandet konstateras också, att

permanenta hjärnskador kan uppstå, i synnerhet vid professionell box­

ning, utan att boxaren har slagits knockout eller ens blivit omtöcknad.

Obotliga hjärnskador kan framkallas genom upprepade slag mot huvudet,

vilka var för sig inte medför medvetandestörningar. Efter hjärnskador kan

uppstå psykiska defekter som framför allt visar sig genom mentala

rubbningar och bristande social anpassning. Trots de hälsorisker med

vilka boxningen sålunda anses förenade föreslår kommittén inte något

förbud mot boxning utan den nöjer sig med att lägga fram vissa i det

följande behandlade — förslag till nya säkerhetsföreskrifter, gällande både

professionell boxning och amatörboxning. Genomförs dessa föreskrifter,

anser kommittén att boxningsskadorna elimineras i sådan grad att man

tills vidare — i avvaktan på ytterligare erfarenheter — bör kunna avstå från

förbud.

Departementspromemorian grundas, såvitt angår hälsoriskerna, på det

material som har redovisats av den nordiska kommittén och på remissytt­

randena över detta.

Vid remissbehandlingarna av det nordiska betänkandet och av departe­

mentspromemorian har de medicinskt sakkunniga remissinstanserna för­

klarat sig dela kommitténs uppfattning om boxningens medicinska skade­

verkningar och ansett, att nuvarande erfarenheter och kunskaper om verk­

ningarna är fullt tillräckliga för bestämda ställningstaganden i förbudsfrå-

gan. Dessa remissinstanser har också i allmänhet menat, att de föreslagna

säkerhetsföreskrifterna från medicinsk synpunkt inte är nog långtgående,

och har därför förordat förbud mot all boxning. Bland övriga som i yttran­

de över promemorian har förordat sådant förbud under åberopande av

hälsoriskerna kan nämnas RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, riks­

polisstyrelsen och de båda länsstyrelser som har hörts. Det förtjänar dock

också att framhållas, att några av de remissinstanser som representerar

medicinsk sakkunskap anser att de medicinska skälen — i betraktande av

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

31

olika förhållanden av annan art — inte är fullt tillräckliga för att låta ett

förbud omfatta även amatörboxningen. Dessa remissinstanser (de medi­

cinska fakulteterna i Lund och Umeå samt professorn Rylander) utgår där­

vid från att säkerhetsföreskrifterna förbättras.

För min del vill jag framhålla, att man genom den nordiska kommitténs

utredning och de två remissbehandlingarna i ämnet har fått en klarare bild

av vilka skadeverkningar och hälsorisker som är förenade med boxning.

Enligt min uppfattning, som stöds på uttalanden från det övervägande

antalet av de remissinstanser som har yttrat sig, är de medicinska skade­

verkningarna av boxningen — jag avser då främst hjärnskador av kronisk

karaktär — allvarligare än man tidigare har haft anledning att räkna med.

Dessa verkningar måste anses vara av sådan art att boxningen från medi­

cinsk synpunkt inte längre kan godtas som sportgren i sin nuvarande form.

Samhället kan inte underlåta att ingripa för att förebygga de allvarliga,

ibland livshotande skador som boxare kan drabbas av och som i sin tur

kan leda till bl. a arbetsoförmåga och sociala anpassningssvårigheter.

Det finns anledning att betona att, som framhålls i departementsprome­

morian, den professionella boxningen måste anses hälsofarligare än ama­

törboxningen. Detta har flera orsaker, bl. a. att deltagarna använder lätta­

re handskar, att matchtiden är betydligt längre och att många av boxarna

under sin karriär har en tämligen lång aktiv tid. Den professionelle boxaren

utsätter sig således för risken att träffas av flera och hårdare slag mot hu­

vudet än amatörboxaren. Enligt vad som framgår av den nordiska kom­

mitténs utredning är det också i synnerhet professionell boxning som har

lett till symtom på permanenta hjärnskador.

Sammanfattningsvis anser jag, att vad som upplysts om hälsoriskerna

starkt talar för förbud mot boxning och att skälen därvid självfallet är star­

kast i fråga om professionell boxning.

När det gäller andra ogynnsamma konsekvenser av box­

ningen än de berörda hälsoriskerna framhålls i departementspromemorian

•— förutom att boxningen ibland har en förråande verkan — att det är

angeläget att man stävjar de osunda ekonomiska intressen som gör sig

gällande inom yrkesboxningen. Det anförs, att det måste anses stötande

att boxare och arrangörer kan göra sig betydande vinster på en verksam­

het som är inriktad på att åstadkomma skador hos deltagarna. Vad som

sålunda har anförts har i regel inte mött någon gensaga under remissbe­

handlingen.

Nu berörda förhållanden vill även jag betrakta som skäl för förbud. Även

på denna punkt är förbudsskälen starkast i fråga om professionell box­

ning.

Vad angår frågan om förbättring av säkerhetsföreskrifter-

n a för boxning har den nordiska kommittén lagt fram ett förslag därom

i 16 punkter. Förslagets närmare innebörd har refererats i det föregående

(4.1). Förslaget avser både professionell boxning och amatörboxning, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

32

jag avser först att behandla frågan om införande av ytterligare säkerhets­

föreskrifter för den professionella boxningen.

Redan vid remissbehandlingen av den nordiska kommitténs betänkande

anfördes i en del yttranden, att man inte kunde påräkna att berörda box-

ningsorganisationer skulle genomföra ytterligare säkerhetsföreskrifter för

den professionella boxningens del.

Av åtskilliga andra yttranden framgår att man, oavsett den frågan, ansåg

de föreslagna säkerhetsföreskrifterna otillräckliga för att i godtagbar grad

förebygga de hälsorisker som är förenade med den professionella boxningen.

I departementspromemorian anfördes, att det var helt verklighetsfräm­

mande att för den professionella boxningens del diskutera införande av me­

ra omfattande säkerhetsföreskrifter, ägnade att kraftigt nedbringa skade­

verkningarna. Remissinstanserna har inte gjort någon invändning mot

detta uttalande. RF framhåller särskilt, att förbundet inte kan kontrolle­

ra utövandet av professionell boxning, eftersom denna inte faller inom

förbundets område. Det kan tilläggas, att Svenska boxningsförbundet har

avstått från att yttra sig när det gäller föreskrifter för eller förbud mot

professionell boxning.

Med hänsyn särskilt till den professionella boxningens internationella

anknytning delar jag den i promemorian uttalade uppfattningen att det

får anses verklighetsfrämmande att räkna med att sådana omfattande sä­

kerhetsföreskrifter som kommittén har föreslagit skulle kunna genom­

föras för denna boxnings del.

Mot bakgrunden av vad som i det föregående bär anförts beträffande

ilen professionella boxningen anser jag, att tillräckligt underlag föreligger

för ett ställningstagande till frågan om förbud mot sådan boxning. De åbe­

ropade hälsoriskerna och övriga ogynnsamma konsekvenser av denna box-

ningsform talar som förut har nämnts starkt för förbud. Med hänsyn här­

till och då man inte kan räkna med att komma fram till säkerhetsföreskrif­

ter som i godtagbar grad kan förebygga hälsoriskerna förordar jag att —

i enlighet med Nordiska rådets rekommendation i mars 1969 — förbud

mot professionell boxning införs. Till frågan om den närmare utformning­

en av en sådan förbudslagstiftning återkommer jag senare.

I frågan om ytterligare säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen bör

först uppmärksammas, att det inte föreligger behov att göra ändringar

i gällande säkerhetsföreskrifter i alla de avsenden som avses i den nor­

diska kommitténs 16-punktsförslag. Sålunda uppfyller redan nu de svens­

ka boxningsreglerna i vissa avseenden de krav som har ställts upp av den

nordiska kommittén. Jag vill i det sammanhanget erinra om att nuvarande

regler för amatörboxningen i Sverige har utarbetats av boxningsförbundet

i samråd med medicinsk expertis och företrädare för RF.

Boxningsförbundets styrelse har förklarat sig vilja medverka till att ytter­

ligare säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med kommittéförslaget och

har nämnt vilka regeländringar som närmast kommer i fråga. Av för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

34

vara minst en veckas uppehåll mellan varje match som en boxare deltai i.

I allt fall bör han inte delta i mer än en match per dygn. Den föreslagna

bestämmelsen torde medföra att det blir omöjligt att under nuvarande for­

mer genomföra mästerskapstävlingar av olika slag, eftersom matcherna i

slutskedet av sådana kan komma tätare. När det gäller lokala, regionala

och nationella mästerskapstävlingar synes det emellertid inte vara omöj­

ligt att organisera turneringarna så att den föreslagna säkerhetsföreskriften

kan följas. Jag förutsätter att boxningsförbundet allvarligt undersöker möj­

ligheterna härtill. I olympiska spel och andra internationella tävlingar

skall emellertid internationella tävlingsregler tillämpas, och i sådana fall

torde rekommendationen i fråga om vilotid mellan matcherna vanligen

inte kunna följas.

Vad boxningsförbundet har anfört om medverkan från det allmännas

sida vid utarbetandet av vägledning för tävlingsläkare (punkt 6) och vid

utbildning av sådana (punkt 7) torde inte vara av beskaffenhet att påkalla

något ställningstagande av Kungl. Maj :t i detta sammanhang.

Beträffande förslagen att förbättra ringgolv, boxhandskar och boxnings-

hjälm har under remissbehandlingen av departementspromemorian upp­

lysts, att boxningsförbundet har påbörjat tekniska undersökningar med

sådant syfte i samråd med standardiseringskommissionen och statens prov-

ningsanstalt. Som berörts av en remissinstans bör man vid utarbetandet av

de nya skyddsåtgärderna på detta område kunna dra fördel av den forsk­

ning beträffande stötskydd för huvudet som sker i statens trafiksäkerhets­

råds regi.

De säkerhetsföreskrifter som har föreslagits av den nordiska kommittén

berör olika skyddsfrågor och man måste räkna med att inte alla förslag kan

genomföras samtidigt. Bl. a. kan de tekniska undersökningarna bli tidskrä­

vande. Det får förutsättas att RF, som i viss mån kontrollerar boxnings-

förbundets verksamhet, följer utvecklingen. Detta torde kunna ske genom

RF:s regelgranskande och anslagsbeviljande verksamhet. Målet för den ut­

veckling mot nya säkerhetsbestämmelser som RF och boxningsförbundet

har förklarat sig beredda att arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter

som den nordiska kommittén har föreslagit genomförs. I

I och för sig hade det varit av värde om likartade lagbestämmelser hade

kunnat genomföras i alla de nordiska länderna. Nordisk rättslikhet har

dock inte sådan betydelse på detta område att det finns något hinder mot att

man i Sverige redan nu vidtar de här förordade åtgärderna.

I enlighet med det förut anförda bör ett förbud mot boxning alltså tills

vidare begränsas till den professionella boxningen. Vad beträffar den lag­

tekniska utformningen av ett sådant förbud synes det inte råda någon tve­

kan om att man bör välja den lösning som har föreslagits i promemorian,

nämligen en särskild lag. Jag förordar därför, att förbudsreglerna tas in

i en särskild lag om förbud mot professionell boxning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

1

§

Paragrafen, som motsvarar 1 § i promemorieförslaget, innehåller bestäm­

melser om straff för den boxare som deltar i tävlings-, uppvisnings- eller

träningsmatch i professionell boxning.

Bestämmelsen är utformad så, att det framgår att den är begränsad till

att gälla endast dem som är direkt engagerade i utövande av professionell

boxning, dvs. boxarna själva. I 2 § har tagits in förbudsbestämmelser beträf­

fande andra personkategorier.

Det främsta skälet för ett boxningsförbud är, som tidigare har nämnts,

de hälsorisker som är förenade med sporten. Dessa risker föreligger givetvis

i första hand vid tävlings- och uppvisningsmatcher. Förbudet gäller därför

sådana matcher, såväl offentliga som enskilda.

Som har framhållits i departementspromemorian gäller de medicinska

skäl som kan anföras mot den professionella boxningen också den form av

träning som utgörs av en professionell boxares träning med sparringpartner

och som består i att boxarna utdelar slag mot varandra. Även sådana trä­

ningsmatcher kan vara hälsovådliga och bör vara omfattade av förbudet.

All annan träning som professionell boxare bedriver, såsom rent konditions-

stärkande övningar, skuggboxning och slag mot särskilda redskap, bör

emellertid vara tillåten. Förbudet mot träningsmatcher bör inte vara be­

gränsat till sådana som äger rum direkt inför en avtalad match utan bör

gälla också träning med sparringpartner under tid, när boxaren inte är

kontrakterad för viss match.

Uttrycket »träningsmatch i professionell boxning» avser även tränings­

match som äger rum mellan professionell boxare och sparringpartner, oav­

sett om denne har betingat sig ersättning för sin medverkan. Även en

amatörboxare, som utan vederlag uppträder som sparringpartner mot pro­

fessionell boxare, bör alltså kunna straffas för otillåten boxningsutövning.

Förbudsreglerna skall gälla endast sådana matcher som äger rum här i

landet.

Mot den i promemorian föreslagna straffskalan har några erinringar inte

framförts under remissbehandlingen, och förslaget i den delen har därför

följts i departementsförslaget. Inte heller har promemorians förslag att låta

straffbestämmelsen vara i viss mån subsidiär i förhållande till brottsbalken

mötts av några invändningar. För egen del anser jag mig emellertid inte

kunna ansluta mig till förslaget i denna senare fråga. Enligt promemorie­

förslaget skulle förbudslagen inte tillämpas, om den förbjudna boxningen

även innefattade brott belagt med strängare straff i brottsbalken. Jag anser

emellertid, att i sådana fall brottskonkurrens bör anses föreligga och att

ansvar bör ådömas enligt såväl förbudslagen som brottsbalken. I förslaget

har straffbestämmelsen därför inte gjorts subsidiär i förhållande till brotts­

balken.

42

Departementspromemorians

förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

3) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna ordningsstadgan den 14 decem­

ber 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Å allmän----------- -------------------------av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även el- Sådant tillstånd fordras även el­

jest för anordnande av offentlig jest för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning, danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt där- tivoli- och marknadsnöjen samt där­

med j ämförlig nöj estillställning även- med j ämförlig nöj estillställning även­

som tävling och uppvisning i motor- som tävling och uppvisning i motor­

sport samt professionell boxning och sport och professionell brottning,

brottning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

43

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 12 maj 1969.

N ärvarande:

justitierådet

N

ordström

regeringsrådet

W

alberg

justitierådet

W

esterlind

justitierådet

U

lveson

.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justi-

tieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 april

1969, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skall inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om förbud mot

professionell boxning.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrages inför lagrådet av as­

sessorn Bengt Karle.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 23 maj 1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

,

B

engtsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om förbud mot professionell boxning.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition dels föreslår riksdagen

att antaga förslaget, dels inhämtar riksdagens yttrande över det till stats­

rådsprotokollet den 11 april 1969 fogade förslaget till kungörelse om ändring

i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB. STHLM 6»

914259