Prop. 1969:125
('med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m.m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
1
Nr 125
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m.m.; given Stockholms slott den 17 okto ber 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäk ring,
2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242), 3) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
4) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett radikalt förenklat ersättningssystem för sjukförsäkringen införs för all den öppna läkarvård som lämnas i sam hällets regi. Det föreslagna nya ersättningssystemet innebär att patienten betalar en enhetlig avgift på 7 kr. till sjukvårdshuvudmannen för varje besök hos läkare eller 15 kr. om läkaren gör hembesök. Samtidigt lyfter sjukvårdshuvudmannen ersättning direkt från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka inte bara besöket hos den rådfrågade läkaren utan också röntgen- och laboratorieundersökningar m. m. som patienten blir remitterad till.
För patienter som tas in på sjukhus innebär propositionen att sjukför säkringen såvitt gäller de försäkrade skall svara för en från den 1 januari 1970 till 10 kr. höjd dagavgift på allmän sal. En betydande förstärkning av sjukförsäkringsskyddet såvitt gäller kostnaden för sjukhusvård föreslås 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
2
för pensionärer. Förslaget innebär att ersättning alltid skall utgå i 365
dagar efter pensioneringen.
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
praktisera s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård och nattsjukhus
vård, som komplettering till den traditionella slutna vården. Likaså före
kommer s. k. femdagarsvård. I propositionen föreslås att dessa vårdformer
vid tillämpningen av sjukförsäkringens ersättningsregler genomgående jäm
ställs med sjukhusvård. Samtidigt föreslås att en patient vid sjukhusvård
skall få rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under
vistelse utanför sjukhuset.
Propositionen innehåller slutligen förslag om vidgad rätt till ersättning
för övernattningskostnader i samband med läkarvård utom hemorten.
Reformerna beräknas medföra att sjukförsäkringens kostnader ökar med
sammanlagt ca 250 milj. kr. om året. Därav finansieras ca 200 milj. kr.
genom ökade avgifter på så sätt att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift
till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget. De för
säkrades egna avgifter till sjukförsäkringen påverkas däremot inte. Åter
stående ca 50 milj. kr. tillskjuts försäkringen i statsbidrag. Staten erhåller
dock kompensation härför genom att det s. 1c. mentalsjulcvårdsbidraget till
sjukvårdshuvudmännen minskas till följd av den höjda sjukhusavgiften
och genom att avgiftsintäkterna vid de statliga sjukhusen ökar.
Förslagen är avsedda att genomföras den 1 januari 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 19 kap. 4 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2 kap.
2
§.
Ersättning för utgifter för 1 ä-
karvård utgår vid sjukdom, som
enligt läkares utsago kräver sådan
vård, ävensom vid förlossning med
tre fjärdedelar av utgifterna eller, då
dessa överstigit det belopp, vartill de
enligt av Konungen fastställd taxa
skola beräknas uppgå, med tre fjär
dedelar av sistnämnda belopp. I ut
gifter för läkarvård skola inräknas
kostnader för läkares resa och för
läkarintyg, som erfordras för utfå-
ende av sjukpenning. Med läkarvård
avses icke vård, som lämnas försäk
rad vilken åtnjuter sjukhusvård.
Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbe
gripen röntgen- och annan under
sökning — som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenunder
sökning samt röntgen- och radium-
behandling, som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.
Ersättning för utgifter för läkar
vård vid sjukdom, som enligt lä
kares utsago kräver sådan vård,
ävensom vid förlossning utgår enligt
grunder som Konungen fastställer.
I utgifter för läkarvård skola inräk
nas kostnader för läkares resa och
för läkarintyg, som erfordras för ut-
fående av sjukpenning.
Senaste lydelse av 19 kap. 4 § se 1966:350.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit be hövligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de be sök, som skäligen varit behövliga.
Har försäkrad, oaktat han uppenbar ligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat besöka läka re, påkallat besök av läkare i sin bo stad eller annorstädes, må ersätt ningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall att den försäkrade besökt läkaren.
(Föreslagen lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit be hövligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de be sök, som skäligen varit behövliga.
4 kap.
3
För tid efter ingången av den må nad, varunder försäkrad fyllt sextio sju år eller dessförinnan börjat åt njuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt etthundraåttio dagar.
Vad nu sagts skall i fråga om ersätt ning för sjukhusvård äga motsva rande tillämpning för tid, varunder den försäkrade åtnjuter hel förtids pension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den, varun der den försäkrade fyller sextiosju år.
För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sex tiosju år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må ersättning för sjukhusvård utgå för högst trehundrasextiofem dagar och sjukpenning för högst ett hundraåttio dagar. För tid, varun der den försäkrade åtnjuter hel för tidspension, må ersättning för sjuk husvård utgå för högst trehundra sextiofem dagar; och skall med så dan tid jämställas efterföljande tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den, varunder den försäkrade fyller sex tiosju år.
19 kap.
4 §.
Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med två och sex tion- 1 § skall utgå med två och nio tion-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
aels procent av det belopp, varå av giften skall beräknas. Av avgiften skola sju tjugosjättedelar användas till bestridande av de allmänna för säkringskassornas utgifter för sjuk vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållan de till deras utgifter för vartdera än damålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna för säkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fast ställas i enahanda ordning.
(Föreslagen lydelse)
dels procent av det belopp varå av giften skall beräknas. Av avgiften skola tio tjugoniondelar användas till bestridande av de allmänna för säkringskassornas utgifter för sjuk vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållan de till deras utgifter för vartdera än damålet under året; och skola där vid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifter na för sjukvårdsersättning. Konung en äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de all männa försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd all männa sjukförsäkrings fonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Beträffande den, som vid lagens ikraftträdande åtnjuter sjukhusvård oavbrutet sedan minst ett år och för vilken rätten till sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård då upphört på grund av 4 kap. 3 § i dess äldre lydelse, gäller fortfarande nämnda lagrum i den äldre lydelsen.
I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller 19 kap. 4 § i sin äldre lydelse.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
Härigenom förordnas, att 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
29 §.
Vid sjukhus anställd befattnings
havare må icke mottaga särskild er
sättning för undersökning, behand
ling eller skötsel av där intagen per
son eller för åtgärd, som står i ome
delbart samband med intagning på
eller utskrivning från sjukhuset. Vad
nu sagts gäller dock icke med avse
ende å åtgärd, som vidtagits vid lä
kares besök hos den sjuke utanför
sjukhuset. För öppen vård på sjuk
hus må läkare efter överenskom
melse med landstingskommunen ut
taga särskild ersättning av den vård
sökande.
För öppen vård utanför sjukhus
må provinsialläkare, biträdande pro
vinsialläkare och extra provinsiallä
kare samt vikarie för sådan läkare
ej uttaga högre ersättning av den
vårdsökande än som följer av över
enskommelse med landstingskom
munen.
Den som är anställd i sjukvårdan
de verksamhet som avses i denna
lag må ej för egen räkning motta
ga ersättning av patient som under-
sökes eller behandlas inom verksam
heten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
7
3) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 18 december 1959 angå ende redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.
Av avgiften till sjukförsäkringen skola sju tjugosjättedelar användas till bestridande av de allmänna för säkringskassornas utgifter för sjuk vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning.
Av avgiften till sjukförsäkringen skola tio tjugoniondelar användas till bestridande av de allmänna försäk ringskassornas utgifter för sjuk vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestäm melser.
1 Förordningen omtryckt 1962:397. Senaste lydelse av 5 § se 1966:351.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
4) Förslag
till
Förordning
om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset
Härigenom förordnas som följer.
Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på karolinska sjuk
huset för vård, som det enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun
inom vilken den intagne är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kostna
derna för vården enligt vad nedan sägs.
I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radium
hemmet föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i första stycket
endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne antingen insjuk
nat i den sjukdom vården avser under vistelse inom Stockholms län eller
fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas på landstings
kommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning medde
las av Konungen.
Vårdbidraget utgår för varje vårddag med det belopp, varmed den för
patienten tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska sjukhu
set överstiger tio kronor.
Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämp
ning på stad som ej tillhör landstingskommun.
Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970, då förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W69
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet på Stockholms slott den 19 september 1969.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, K
ling
,
H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
eijer
,
M
yrdal
, O
dhnoff
, M
oberg
, N
orling
, L
öfberg
.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar av sjukvårdsförmånerna inom sjukförsäkringen m. m. och anför.
I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits änd ringar rörande sjukvårdsförmånerna från den allmänna försäkringen. Pro memorian som upptar läkarvårdsersättningen, samordningen med folkpen sioneringen, ersättningen i vissa halvöppna vårdformer och vissa finansie- ringsregler torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi laga 1.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäk ringsverket, socialstyrelsen, statskontoret, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd, Sven ska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, landstingen genom förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Malmö stads sjukvårdsstyrelser, Sveriges läkarförbund, Försäkringskasseförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Stats- tjänstemännens riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Pensionärer nas riksorganisation och direktionen för karolinska sjukhuset. Försäkrings kasseförbundet har bifogat yttranden från de flesta av de allmänna försäk ringskassorna. Även andra remissinstanser har bifogat yttranden som de har inhämtat.
Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över re missyttrandena, vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2.
I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som har lagts fram i departementspromemorian ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr i25 år 1969
Läkarvårdsersättningen
En kraftig förstärkning av den öppna läkarvården i samhällets regi är
en viktig punkt i den sjukvårdspolitiska målsättningen. Bland de åtgärder
som har vidtagits i detta syfte vill jag särskilt peka på den reformering
av läkarutbildningen som beslutades vid årets vårriksdag. Den plan för
fördelningen av våra ökande läkarresurser, som har upprättats i anslutning
till reformeringen av läkaruIbildningen, innebär en stark prioritering av
den offentliga öppna läkarvården. Det är enligt min mening angeläget att
nu genomföra en reformering även av sjukförsäkringens ersättningssys
tem för den öppna läkarvården. Ett av syftena bör även här vara att un
derlätta en utbyggnad av den vård som drivs i samhällets regi. Ersätt
ningssystemet bör radikalt förenklas och ges en sådan utformning att
man förstärker försäkringsskyddet främst för patienter som behöver om
fattande och dyrbar läkarvård. Patienten bör på förhand veta vad han
skall betala för ett läkarbesök, och denna kostnad bör bestämmas genom
en enkel och enhetlig regel. Sjukförsäkringssystemet bör konstrueras om
på så sätt att patienten slipper både att ligga ute med pengar för liela lä-
kararvodet och att gå till försäkringskassan för att få återbäring. Förslag
efter dessa riktlinjer till en genomgripande reformering av sjukförsäk
ringens ersättningsregler för läkarbesök har lagts fram i departementspro
memorian.
Förslaget i promemorian innebär att ett system med i princip enhetlig
avgift införs den 1 januari 1970 för den öppna vård som tillhandahålls ge
nom de offentliga sjukvårdshuvudmännens försorg. Patienterna skall betala
en avgift på 7 kr. för varje besök hos läkaren och 15 kr. vid hembesök hos
den sjuke samtidigt som sjukvårdshuvudmannen får ersättning genom för
säkringskassan med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka
inte bara besöket hos den rådfrågade läkaren utan också röntgen- och labo-
ralorieundersökningar in. in. som patienten blir remitterad till. Försäkrings
kassan skall av sjukvårdshuvudmannen direkt debiteras den del av kost
naden som sjukförsäkringen skall ersätta. Den försäkrade skall alltså inte
som nu behöva gå till försäkringskassan för att lyfta återbäring från försäk
ringen för det arvode han betalat för vården. Därigenom kan också arbe
tet i försäkringskassorna förenklas.
Nästan samtliga remissinstanser ansluter sig till huvudlinjerna i förslaget
och anser att det bör genomföras vid förutsatt tidpunkt.
Två remissinstanser — Sveriges läkarförbund och SACO — anser dock att
promemorieförslaget inte utan grundlig omarbetning och kompletterande
utredning kan läggas till grund för den avsedda reformen. Motivet för detta
ställningstagande anges framför allt vara att man befarar att den föreslagna
ändringen av betalningssystemet skall påverka efterfrågan på sjukvård och
Kungl. Maj:ts proposition, nr 125 år 1969
11
patientströmmarna i så hög grad att besvärliga problem uppstår.
Även remissinstanser som tillstyrker förslagets genomförande framlägger synpunkter på det föreslagna systemets inverkan på den öppna vården. Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, Spri, Sven ska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO och SALF anser det angeläget att de privatpraktiserande läkarna inlemmas i ett er sättningssystem liknande det som föreslagits för sjukvårdshuvudmännens öppna vård bl. a. med tanke på att avgiftsreglerna annars kan medföra en snedvridning av efterfrågan på läkarvård och leda till överbelastning av sjukvårdshuvudmännens resurser. Några landsting hyser farhågor för att den väntade stegringen av efterfrågan på öppen vård koncentrerar sig till den öppna vård som bedrivs vid sjukhusens mottagningar. I andra remiss yttranden nämns risken för ett tryck på sjukhusens röntgen- och laborato- rieavdelningar.
Jag vill erinra om att förslaget har tillkommit bl. a. mot bakgrunden av att efterfrågan på sjukvård har kommit att i alltför hög grad inrikta sig på sluten vård, som allmänt sett är mera resurskrävande än den öppna. En av orsakerna till denna inriktning måste antas ha varit att den slut na vården, trots att den alltså är dyrare att tillhandahålla, ställer sig billiga re för den vårdsökande än den öppna vården. I samma riktning kan ha ver kat att patienten i öppen vård inte har kunnat på förhand överblicka vård kostnaden eftersom kostnaden i princip har varit helt beroende på omfatt ningen av de åtgärder som har krävts i varje enskilt fall. Den slutna vården däremot har lämnats till en enhetlig dagavgift. Slutligen har sjukförsäk ringens ersättningssystem som det i allmänhet tillämpats varit till nackdel för den öppna vården eftersom patienten i öppen vård har fått förskottera försäkringsersättningen vid läkarbesöket medan ersättningen i sluten vård har reglerats direkt mellan sjukvårdshuvudmannen och försäkringskassan.
Det föreslagna systemet innebär för patienten i de nämnda, betydelsefulla hänseendena praktiskt sett att kostnaden för öppen vård blir enhetligt be stämd och kan förhandsbedömas på samma sätt som kostnaden för sluten vård. Systemet bör stimulera till en sådan överföring av efterfrågan från den slutna till den öppna sektorn som länge har eftersträvats. I den mån en sådan överföring av efterfrågan på sjukvård kommer till stånd minskas trycket på sjukvårdshuvudmännens samlade resurser. Däremot kan det föreslagna systemets konstruktion knappast väntas medföra i varje fall någon mera avsevärd stegring av den totala efterfrågan på sjukvård. Bl. a. kan påpekas att förslaget inte innebär att det i enklare fall skulle bli billi gare att söka vård än f. n.
För det fall att läkare på den mottagning där patienten först har sökt vård remitterar denne vidare till en annan läkarmottagning som också drivs av sjukvårdshuvudmannen skall enligt förslaget den avgift som patienten har erlagt täcka även besöket i anledning av remissen. Detta innebär att pa
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
tienten genom närmaste provinsialläkare har tillgång till hela den öppna
vårdens resurser till enhetspris. En sådan ordning är ägnad att stärka den
icke sjukhusanslutna öppna vårdens ställning och kan tjäna som en mot
vikt mot den dragningskraft, som den öppna vården vid sjukhusen har.
Den bör också främja ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga resurser.
Det ökade tryck på den sjukhusanslutna öppna vårdens resurser som kan
bli en följd av ett genomförande av förslaget bör kunna mötas genom åtgär
der från sjukvårdshuvudmännens sida. Systemet har en sådan konstruktion
att det bör ge ekonomisk stimulans till en utbyggnad av den öppna vården
utanför sjukhusen. Som jag inledningsvis nämnde kommer den vid vår
riksdagen (prop. 1969: 35, SU 83, rskr 215) godkända planen för fördel
ningen av våra ökande läkarresurser också att medföra en kraftig förstärk
ning av den öppna läkarvården i samhällets regi.
Mot bakgrunden av det anförda finner jag att förslaget i promemorian
bör läggas till grund för en reformering av reglerna om ersättning för lä
karvård från den allmänna försäkringen. Jag återkommer senare till vissa
detaljfrågor.
Ett genomförande av reformen kräver i vissa avseenden en omläggning av
sjukvårdshuvudmännens administration och de rutiner som därvid tilläm
pas. Jag kan här nämna att landstingsförbundet tillsatt en arbetsgrupp
för dessa frågor som hl. a. samarbetar med riksförsäkringsverket.
Jag delar den uppfattning som framförts från flera håll under remissbe
handlingen att det är önskvärt att de privatpraktiserande läkarna förs in
under reformen. Från socialdepartementets sida har på ett tidigt stadium
tagits kontakt i denna fråga med Sveriges läkarförbund. Som en följd av de
överläggningar som ägt rum har Kungl. Maj :t den 9 maj i år gett riksför
säkringsverket i uppdrag att mot bakgrunden av de förslag som lagts fram
i departementspromemorian utreda frågan om ändrade regler för ersätt
ningen från den allmänna försäkringen vid öppen vård som meddelas av
läkare i enskild praktik. Utredningen skall syfta till att skapa ett ersätt
ningssystem som inbegriper hela det arvode som skall utgå till läkaren för
vården. Om det visar sig möjligt att genom riksförsäkringsverkets utredning
finna en lösning på denna fråga bör ersättningen från försäkringen vid pri
vatläkarvård inordnas i reformen. Tidpunkten härför blir beroende av re
sultatet av utredningen. Det i promemorian föreslagna ersättningssystemet
för läkarvård i offentlig regi kan införas oberoende av frågan om privatlä
karvården. Jag anser det angeläget — bl. a. mot bakgrunden av de över
läggningar med sjukvårdshuvudmännen som föregått promemorian — att
förslaget i promemorian genomförs så snart som möjligt. Jag förordar att
så sker med ingången av år 1970.
Kungl. Maj :t bör få riksdagens bemyndigande att fastställa grunder för
iäkarvårdsersättningen. Ett sådant bemyndigande, som alltså kommer att
innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att göra anpassningar efter fram
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
13
tida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det nu fö
reslagna systemet, bör lämpligen tas in i 2 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring (AFL).
Jag skall i det följande beröra vissa detaljfrågor som har aktualiserats i
samband med remissbehandlingen.
Vad som skall avses med ett läkarbesök vid tillämpning av de nya reg
lerna har gett upphov till tvekan hos en del remissinstanser. Tanken bak
om förslagets huvudregel är att varje läkarbesök som omfattas av försäk
ringen skall kosta 38 kr. eller vid hembesök 46 kr., dvs. för den enskilde
patienten 7 resp. 15 kr. Leder besöket till att den försäkrade remitteras till
röntgen- eller laboratorieundersökning beräknas inte någon särskild ersätt
ning för sådan undersökning. Det är därvid likgiltigt om den försäkrade
får en eller flera remisser och om den eller de föreskrivna undersökning
arna kan utföras genast eller ej. Om läkare på den mottagning där patien
ten först har sökt vård remitterar honom för vård till en annan läkarmot
tagning som drivs av sjukvårdshuvudmannen bör som jag tidigare angett
den redan erlagda avgiften även täcka kostnaden för det första besöket
som remissen ger anledning till. Motsvarande bör gälla om den nye läka
ren vid detta besök remitterar patienten vidare.
Leder besök på öppen mottagning till omedelbar intagning för sluten vård
bör vården i dess helhet betraktas som sluten. Besöket på den öppna läkar
mottagningen skall alltså inte debiteras särskilt i detta fall.
Beträffande röntgen- och radiumbehandlingar har i promemorian förut
satts att varje behandling i en serie skall ersättas som ett särskilt läkarbe
sök. Detta har kritiserats av några remissinstanser. Det framhålls att för
slaget leder till kostnadsökning för patienten i jämförelse med vad som nu
gäller. En längre serie av behandlingar kan bli kostnadskrävande för pa
tienten. Jag delar de synpunkter som sålunda framförts. En tillfredsställan
de lösning kan nås om kostnaden för de vid ett läkarbesök ordinerade rönt
gen- och radiumbehandlingarna i likhet med kostnaden för undersökningar
vid röntgenavdelning eller laboratorium täcks av den föreslagna enhetliga
läkarvårdsavgiften. Jag förordar en sådan lösning.
Tillämpningen av de principer som jag nyss har berört bör inte bindas
alltför hårt i detta sammanhang utan det får som i departementsprome
morian har förutskickats ankomma på i första hand riksförsäkringsverket
att meddela de anvisningar som behövs för tillämpningen. Förberedelser
härför pågår inom riksförsäkringsverket i samarbete med sjukvårdshu
vudmännen.
Förslaget i promemorian går ut från att principen om kostnadsfria re
misser inte kan tillämpas i andra fall än när läkare som är anställd hos
sjukvårdshuvudmannen har utfärdat remissen och följaktligen inte när en
privatpraktiserande läkare remitterar till undersökning eller behandling
hos sjukvårdshuvudmannen. Förslaget innebär därför i fråga om under
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
sökning eller behandling efter remiss från privatpraktiker att avgift i van
lig ordning skall erläggas för besök som i anledning av remissen sker bos
sjukvårdshuvudmannen. Detta har föranlett kritik från riksförsäkrings
verket. Jag har förståelse för verkets synpunkter. Inom ramen för föreva
rande förslag torde den berörda frågan dock inte kunna lösas på annat
sätt. Problemet får övervägas i anslutning till att frågan om privatprakti
kernas ställning tas upp. Den föreslagna regeln skall emellertid, som ver
ket också påpekar, inte tillämpas i de fall då en privatpraktiker sänder in
ett prov för analys på laboratorium. I sådant fall måste gälla att frågan
om gottgörelse för analysen av provet klaras mellan läkaren och det labo
ratorium denne anlitat för analysen. Någon ersättning enligt enhetstaxan
från sjukförsäkringen till den sjukvårdshuvudman som driver laboratoriet
skall alltså inte utgå i sådana fall.
Vid hembesök föreslås i promemorian att läkarvårdsavgiften skall vara
8 kr. högre än avgiften vid besök på läkarens mottagning och att detta belopp
läggs på den andel av kostnaden som stannar på patienten. Riksförsäk
ringsverket har i sitt remissyttrande föreslagit en begränsningsregel för
de fall då hembesöket avser flera personer i samma hushåll. Förslaget
skulle för sådana fall enligt verkets mening medföra alltför hög avgift.
Jag delar verkets åsikt. Grunden till promemorieförslaget har varit den
högre kostnad som tillhandahållandet av läkarvård vid hembesök regelmäs
sigt drar genom att läkaren måste lämna sin mottagning och bege sig hem
till den sjuke. Denna kostnadsökning är i de vanliga fallen inte avhängig
av hur många patienter som vårdas vid hembesöket. Det sagda leder till att
förslaget bör modifieras. I likhet med vad som gäller beträffande läkarens
inställelsearvode enligt nuvarande återbäringsregler bör en bestämmelse
ges av innebörd att inte mer än en avgift på 15 kr. tas ut om vård meddelas
åt flera personer tillhörande samma hushåll vid ett hembesök. I övrigt be
räknas alltså avgiften för den vård som lämnas varje medlem i hushållet till
samma belopp som vid besök hos läkaren eller alltså till 7 kr.
Mot den föreslagna nivån för patientens nettoutgift för läkarvård, 7 kr.
eller vid hembesök 15 kr., har invänts från Sveriges läkarförbund och SACO
att den innebär en fördyring av sådana läkarbesök som enligt nuvarande lä
karvårdstaxa hänförs till de lägsta taxegrupperna. Detta är enligt min me
ning ofrånkomligt om ett system med enhetlig avgift skall kunna genom
föras. Jag finner inte skäl att frångå promemorieförslaget, som har läm
nats utan erinran av övriga remissinstanser.
Ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen, 31 kr.
per besök, skall enligt promemorian utgå under förutsättning att för vården
inte därutöver tas ut högre avgift än 7 kr. eller vid hembesök 15 kr. Detta
innebär att rätten till ersättning från försäkringen inte påverkas av att vård
avgiften av sjukvårdshuvudmannen sätts ned under de angivna beloppen.
Sjukvårdshuvudmännen skall alltså utan att gå miste om ersättning från
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
15
försäkringen kunna beakta de ekonomiska, sociala eller andra skäl till av-
giftsnedsättning som kan föreligga i det enskilda fallet.
I enlighet med vad riksförsäkringsverket anfört i sitt remissyttrande
måste garantier skapas för att behövlig sjukvård i hemmet kan fås till den
angivna taxan, 15 kr. per besök. Det får ankomma på varje sjukvårdshu
vudman att organisera jourtjänst som tillgodoser anspråken på läkarvård
vid hembesök till sådan taxa.
Promemorieförslaget i fråga om telefonkonsultationer innebär att ersätt
ning från försäkringen till huvudmannen skall utgå med 4 kr. under för
utsättning att därutöver inte tas ut högre avgift av patienten än 2 kr. I re
missyttrandena av Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbun
det och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse har framförts tanken att den
enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. — varav patienten alltså betalar 7 kr.
och sjukförsäkringen 31 kr. — bör tillämpas även vid rådfrågningar per
telefon som innefattar läkarkonsultation och således utgör ett alternativ
till personligt besök på mottagning, medan övriga rådfrågningar per tele
fon bör vara avgiftsfria. Med anledning av dessa synpunkter vill jag till
en början framhålla att förslaget i fråga om telefonkonsultationer liksom
i övrigt rör sig inom läkarvårdens ram. Förslaget innebär alltså inte att
sjukförsäkringen skall ersätta telefonsamtal som inte innefattar läkarkon
sultation. Vad åter angår storleken av den ersättning som bör lämnas vid
läkarkonsultation per telefon måste utgångspunkten vara att läkarvård
inte gärna kan sökas och ges på detta sätt annat än i mycket enkla fall.
Den föreslagna enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. tar sikte på kostna
derna för läkarvård i allmänhet och vid framräkningen av detta belopp
har f. ö. telefonkonsultationerna inte vägts in. Att utsträcka dess tillämp
ning till telefonkonsultationer kan inte komma i fråga. Jag vill därför för
orda den i promemorian föreslagna lösningen.
Även i fråga om telefonkonsultationer vilar förslaget på tanken att det
skall stå sjukvårdshuvudmannen fritt att bestämma patientandelens storlek
inom ramen för maximibeloppet 2 kr. De kontrollsynpunkter som riksför
säkringsverket i sitt remissyttrande anfört som ett motiv för att alltid krä
va att patienten skall ha erlagt 2 kr. får tillgodoses på annat sätt. Jag vill
i detta sammanhang understryka att hela det nya systemet med direktdebi
tering bygger på att sjukvårdshuvudmannen gentemot försäkringskassan
bär förstahandsansvar för att de kostnader som debiteras kassan avser er-
sättningsberättigade personer och ersättningsbara åtgärder enligt gällande
regler. I fråga om telefonkonsultationer måste debiteringsunderlaget i varje
fall innefatta noteringar om de vårdsökande så att dessa kan identifieras.
Det i departementspromemorian föreslagna systemet för läkarvårdser
sättning är, som närmare har utvecklats i promemorian, begränsat till så
dan läkarvård som omfattas av sjukförsäkringen, dvs. förutom vård av
barnaföderskor endast vård vid sjukdom. I en del remissyttranden har före
16
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
slagits att ersättningssystemet skall utsträckas till förebyggande hälsovård.
Jag anser det dock inte möjligt att i förevarande sammanhang gå in på såda
na frågor, vilka i realiteten berör sjukförsäkringens grundläggande princi
per. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t den 29 maj i år uppdragit åt so
cialstyrelsen att i samråd med riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvud
männen göra en utredning rörande den förebyggande hälsovården.
Vid de överläggningar som har förts mellan representanter för socialde
partementet och sjukvårdshuvudmännen har enighet rått om att all öppen
vård som läkare meddelar på sjukhus skall föras in under det nya ersätt
ningssystemet. Med andra ord har man varit ense om att varken överens
kommelser att läkare skall få ta särskild ersättning av vårdsökande i den
av huvudmannen anordnade öppna vården eller sådana avtal som ger lä
kare rätt till privatmottagning på sjukhus skall förekomma i fortsättning
en. I anslutning till förslaget om direktdebitering av försäkringsersättning
en från sjukvårdshuvudman till försäkringskassa har mot bakgrunden där
av i promemorian lagts fram ett förslag om ändring i 29 § sjukvårdslagen
(SjvL) den 6 juni 1962 (nr 242). Enligt förslaget skall paragrafen i sin
nya lydelse innehålla ett generellt förbud för den som är anställd i sjuk
vårdande verksamhet som avses i SjvL att för egen del motta ersättning av
patient som undersöks eller behandlas inom verksamheten. Motsvarande
ändringar förutsätts i reglementena för de statliga sjukhusen.
Omläggningen av ersättningssystemet bör på de skäl som närmare ut
vecklats i promemorian författningstekniskt ske på det sättet att den nu
varande ersättningsnormen i 2 kap. 2 § AFL utmönstras och Kungl. Maj :t
i lagrummet ges befogenhet att fastställa grunder för ersättningen för lä-
karvårdsutgifter. Om en lösning av ersättningsfrågan vid privatläkarvård
uppnås förutsätter jag att nödvändiga ersättningsbestämmelser för sådan
vård kan ges av Kungl. Maj :t inom ramen för detta bemyndigande. Utöver
denna lagändring behövs en omarbetning av återbäringstaxan och provin-
sialläkartaxan.
Därjämte bör ändring göras i 29 § SjvL i enlighet med vad jag förut har
anfört.
Vårdavgift i sluten sjukvård
Vårdavgiften i sluten sjukvård är f. n. i regel 5 kr. per dag på allmän sal.
Sjukförsäkringen svarar i princip för avgiften för sjukhusvård såvitt gäller
de försäkrade. För pensionärer är emellertid sjukhjälpstiden avseende er
sättning för sjukhusvård i regel begränsad. Enligt 4 kap. 3 § AFL gäller att
ersättning för sjukhusvård och sjukpenning sammantagna inte utgår för
mer än 180 dagar efter ingången av den månad, varunder den försäkrade
fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt AFL. För
den som har hel förtidspension är sj ukhj älpstiden också begränsad till
180 dagar i fråga om sjukhusvård. Eftersom den som åtnjuter hel förtids
17
pension inte kan vara placerad i sjukpenningklass saknas i detta fall mot
svarighet till den regel om sammanräkning av dagar för sjukhusvård med
sjukpenningdagar som gäller för ålderspensionärer. Inga begränsningar i
sjukhjälpstiden gäller för pensionärer med partiell förtidspension.
Under tid då en försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall enligt 3 kap. 4 §
AFL avdrag i regel göras på den sjukpenning denne kan vara berättigad till.
Avdraget uppgår till 5 kr. per dag, dock högst hälften av sjukpenningens
belopp.
I promemorian föreslås att sjukförsäkringen såvitt gäller de försäkrade
skall svara för en från den 1 januari 1970 till 10 kr. höjd vårdavgift på all
män sal på sjukhus. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård föreslås bibe
hållet på nuvarande nivå. Vidare föreslås en förlängning av sjukhjälpstiden
för pensionärer från 180 till 365 dagar. Äldre bestämmelser skall dock fort
farande gälla för dem som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
åtnjuter sjukhusvård oavbrutet sedan minst ett år. För utförsäkrade patien
ter skall en huvudman efter eget bedömande kunna begagna möjligheten att
la ut vårdavgift motsvarande folkpension efter avdrag för s. k. fickpengar.
1 de undantagsfall då man trots förstärkningen av sjukförsäkringsskyddet
skulle få stötande sociala effekter förutsätts att sjukvårdshuvudmännen
medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse.
Förslagen har vunnit stöd från så gott som alla remissinstanser som har
yttrat sig över dem. Jag förordar att de genomförs. Samtidigt vill jag föreslå
ytterligare en ändring för att förbättra pensionärernas sjukförsäkrings
skydd.
Det i promemorian framlagda förslaget i fråga om pensionärernas sjuk
försäkring innebär att sjukpenning och ersättning för sjukhusvård samman
lagt skall utgå för 365 dagar, varav sjukpenning för högst 180 dagar. Enligt
promemorian bibehålls alltså nuvarande ordning som innebär att för ålders
pensionärer sjukpenningdagar och dagar då ersättning för sjukhusvård har
utgått sammanräknas när det gäller att bestämma det återstående antal
dagar sjukhjälp skall utgå. Om med andra ord en försäkrad — utan att
vara intagen på sjukhus — uppbär sjukpenning ett visst antal dagar som
pensionär så minskas antalet dagar för vilka ersättning för sjukhusvård
kan utgå i motsvarande mån. I likhet med vad riksförsäkringsverket an
fört anser jag att detta samband bör brytas. Jag föreslår alltså att ersätt
ning för sjukhusvård alltid skall utgå i 365 dagar. Den som är sjukpen-
ningförsäkrad skall därjämte ha rätt att uppbära sjukpenning i 180 dagar.
Kostnadsökningen för försäkringen på grund av ändringen är inte större
än att den ryms inom ramen för de i promemorian angivna kostnadsbe
räkningarna.
Förbättringen av pensionärernas sjukförsäkring kräver ändring i 4 kap. 3
§ AFL. Beträffande vad som i övrigt behandlas i detta avsnitt gäller att
det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att besluta om såväl höjning-
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
Kungl. Maj:1s proposition nr 125 år 1969
18
en av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna. Sjukförsäkringen svarar
enligt 2 kap. 4 § AFL för den höjda vårdavgift vid sjukhusvård som i pro
memorian föreslås från den 1 januari 1970, och detta förslag påkallar så
ledes inte någon ändring i AFL. Det bör i detta sammanhang framhållas
att vid de överläggningar som förekommit mellan socialdepartementet och
representanter för sjukvårdshuvudmännen förutsatts att sjukvårdshuvud
männen i god tid ger till känna om någon ändring av vårdavgiften skulle
aktualiseras framdeles.
Höjningen av vårdavgifterna jämte andra i promemorian angivna för
hållanden påverkar innehållet i förordningen den 30 juni 1937 angående bi
drag från landsting och städer, som ej deltager i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimer-
lasarettet. Jag föreslår att förordningen upphävs och ersätts med en ny.
Denna bör enbart avse vård vid karolinska sjukhuset eftersom serafimer-
lasarettet numera övertagits av Stockholms stad.
Den i promemorian för utskickade översynen av SjvL i syfte att under
lätta den öppna vården har kommit till stånd genom att Kungl. Maj :t den
29 maj 1969 meddelat den sakkunnige för utredning av vissa frågor an
gående sjukhusorganisationen m. m. ett vidgat uppdrag. Vidare har Kungl.
Maj :t den 27 juni 1969 tillkallat en sakkunnig för att verkställa en utred
ning av vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en
samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och
dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollek
tivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
använda s. k. halvöppna vårdformer —- dagsjukhusvård och nattsjukhus
vård — som komplettering till den traditionella slutna vården. Tvekan om
klassificeringen av de nya vårdformerna har skapat problem bl. a. vid till-
lämpningen av sjukförsäkringens ersättningsregler. Sådana problem kan
också uppkomma vid s. k. femdagarsvård, dvs. när patienten vistas utan
för sjukhuset över veckohelgen. I promemorian föreslås en lösning som
innebär att dagsjukhusvård och natt sjukhusvård betraktas som sluten vård.
Kriterium på vården blir då att den fordrar intagning på sjukhus. Patien
ten skall anses ha permission de tider då han inte vistas på sjukhuset.
Förslaget i promemorian ger därigenom en avgränsning mot området för
öppen vård. Endast sådan vård där ett avbrott naturligen har karaktären
av permission hänförs hit. Femdagarsvården hänförs också i promemorian
till sluten vård.
Förslaget har tillstyrkts av alla remissinstanser som har yttrat sig över
Kiingl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
19
det och jag ansluter mig till det. Dess genomförande fordrar inte lagstift
ningsåtgärder.
Som socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande kan det i tillämp
ningen uppkomma tvekan om den vård som i ett visst fall ges en patient
skall betraktas som öppen eller sluten. Avgörandet måste grundas på det
vårdbehov som kännetecknar det särskilda fallet. Från vårdorganisato
riska synpunkter är det angeläget med en enhetlig tillämpning. Även be
hovet av klarhet i fråga om ansvaret gentemot patienten och i fråga om
kostnaderna för vården talar härför. En förutsättning för att den vård som
bedrivs som dagsjukhus- eller nattsjukhusvård skall hänföras till sluten
vård bör vara att den pågår ett visst antal dagar i följd. Det får ankom
ma på socialstyrelsen att i samarbete med riksförsäkringsverket verka för
att enhetlighet åstadkoms.
Promemorian innehåller också förslag att patient i sluten vård skall få
rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under vistelse
utanför sjukhuset. Förslaget är avsett att lösa vissa problem framför allt för
patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård. Inte hel
ler detta förslag har mött gensaga vid remissbehandlingen och jag för
ordar att det genomförs genom ändring i 2 kap. 2 § AFL.
I promemorian har intagits vissa rekommendationer till sjukvårdshu
vudmännen, som innebär att dessa bör svara för resorna till och från sjuk
huset för patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagars
vård. Undantag görs för intagnings- och utskrivningsresor, som försäk
ringen svarar för enligt nu gällande regler.
En grund för att sjukvårdshuvudmännen skall svara för kostnaderna för
patienternas resor är att de vårdformer som det är fråga om framför allt har
tillkommit i huvudmännens intresse och bör medföra kostnadsbesparingar
för dessa. Jag ställer mig bakom de i promemorian upptagna rekommenda
tionerna. Genom rekommendationerna får vi enhetliga regler för hela lan
det och slipper den splittring och oklarhet som nu råder. Eftersom de har
tillstyrkts av så gott som alla sjukvårdshuvudmän förutsätter jag att re
kommendationerna kommer att följas av sjukvårdshuvudmännen och jag
anser således att något behov av lagstiftningsåtgärder inte föreligger f. n.
Även förslaget i promemorian om en utvidgning av rätten till ersättning
för övernattningskostnader och om uppräkning av maximum för ersätt
ningen har vunnit stöd i remissyttrandena och jag förordar att det genom
förs. Genomförandet ankommer på Kungl. Maj :t med stöd av bemyndi
gande i sjukreseförordningen.
Kostnader och finansiering
På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de för
slag som jag i det föregående förordat beräknas medföra att kostnaderna
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
för sjukförsäkringen ökar med totalt omkring 250 milj. kr. om året. Därav
finansieras ca 50 milj. kr. med statsbidrag. Detta statsbidragsbelopp mot
svaras av att 45 milj. kr. avräknas på det statliga mentalsjukvårdsbidraget
mot bakgrunden av den höjda vårdavgiften vid sjukhusen och av att av
giftsintäkterna vid de statliga sjukhusen ökar. Resten av kostnaderna, ca
200 milj. kr., finansieras med avgifter till sjukförsäkringen. I promemorian
föreslås att dessa kostnader täcks genom att procentsatsen för arbetsgivar
avgiften till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget.
Den föreslagna formen för finansieringen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av alla remissinstanser utom SAF och SHIO, som anser att
höjningen bör läggas på de försäkrades egenavgifter.
Om ingen ändring vidtas i gällande finansieringsregler skulle kostnads
ökningen på grund av förslagen resultera i en avsevärd höjning av de för
säkrades egenavgifter. Dessa har under de senaste åren stegrats kraftigt
till följd av de förbättringar i försäkringsförmånerna som genomförts.
Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas,
eftersom de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på
grundval av utgivna lönebelopp. Som närmare har redovisats i promemorian
har det bidrag arbetsgivaravgifterna lämnat till läkemedels-, läkarvårds-,
rese- och sjukhusvårdsförmånerna — de grenar av sjukvårdsförsäkringen
de ansetts i första hand böra lämna bidrag till — successivt sjunkit från ca
75 % av försäkringens kostnad efter avdrag för statsbidrag för år 1967 så
att de beräknas bli ca 55 % för år 1969. En orsak till denna utveckling är att
kostnaden för reformeringen av läkemedelsförmånerna liksom för uppräk
ningen av återbäringstaxans normer från ingången av år 1968 inte till
någon del har lagts på arbetsgivaravgifterna. Görs det på samma sätt med
kostnaderna för förevarande förslag kommer relationen mellan arbetsgi
varavgifter och egenavgifter att ytterligare förskjutas. Jag förordar därför
att kostnaden finansieras genom en sådan höjning av arbetsgivaravgiften
som har föreslagits i promemorian. Detta beräknas, som i promemorian
angivits, för år 1970 medföra att arbetsgivaravgiften täcker ca 65 % av
kostnaderna för de nyss uppräknade förmånsgrenarna efter avdrag för
statsbidrag.
Förslagen leder till ändring i 19 kap. 4 § AFL och 5 § förordningen den 18
december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen
om allmän försäkring.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för
slag till
1) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäk
ring,
21
2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),
3) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
4) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i
landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi
laga 31.
Jag hemställer att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet in
hämtas enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
1 Bilagan, som frånsett viss redaktionell ändring är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
23
Bilaga 1
PROMEMORIA
i
med förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m.m.
Utarbetad inom Socialdepartementet
Stockholm februari 1969
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Inledning
I socialdepartementet har tagits upp frågan om en omläggning av sjuk
försäkringens regler om ersättning för utgifter för läkarvård.
Vidare har i departementet behandlats de förslag i fråga om vårdavgift i
sluten sjukvård m. m. som 1961 års sjukförsäkringsutredning har lagt fram
i sitt i december 1967 avgivna betänkande »Förmåner och avgifter i sluten
sjukvård in. m.» (SOU 1967: 63).
I förevarande promemoria redovisas de överväganden som skett inom
departementet och framläggs förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m. in. Avsikten är att efter remissbehandling av pro
memorian lägga fram proposition i ämnet till 1969 års höstriksdag.
Överläggningar i berörda frågor har ägt rum mellan representanter för
departementet och de kommunala sjukvårdshuvudmännen.
Förslagen innebär i huvudsak följande. Ett radikalt förenklat ersättnings
system för sjukförsäkringen införs för all den öppna läkarvård som lämnas
i samhällets regi. I anslutning till att vårdavgiften för salspatienter på sjuk
hus höjs till 10 kr. per dag genomförs vidare en betydande förbättring av
pensionärernas sjukförsäkringsskydd vid sjukhusvistelse. Särskilda ersätt
ningsfrågor som sammanhänger med de nya s. k. halvöppna vårdformerna
tas upp. Rätten till ersättning för övernattningskostnader i samband med
läkarvård vidgas. Förslagen är avsedda att genomföras den 1 januari 1970.
Enligt nuvarande ordning betalar patienten i regel vid läkarbesöket hela
läkararvodet och får sedan återbäring från försäkringskassan med tre
fjärdedelar av beloppen i den s. k. återbäringstaxan. Nu föreslås att patien
ten vid besök hos läkare i offentlig sjukvård i stället skall erlägga en enhet
lig läkarvårdsavgift, som tillfaller sjukvårdshuvudmannen. Också ersätt
ningen från försäkringskassan betalas direkt till sjukvårdshuvudmannen.
Patientens läkarvårdsavgift blir 7 kr. per besök eller vid hembesök hos
den sjuke 15 kr. Däri ingår eventuella röntgen- och laboratorieundcrsök-
ningar m. m. Försäkringskassan betalar 31 kr. per besök till sjukvårds
huvudmannen. Det nya ersättningssystemet gäller all läkarvård som med
delas i samhällets regi och beräknas omfatta ca 15 miljoner läkarbesök per
år. Det motsvarar ungefär tre fjärdedelar av alla läkarbesök i landet. Vid
ett genomförande av den nya ersättningsformen kommer återbäringssyste
met inom sjukförsäkringen endast att omfatta besök hos privatpraktise
rande läkare.
Det nya ersättningssystemet innebär en förstärkning av försäkringsskyd
det främst för patienter som behöver omfattande och dyrbar läkarvård. Re
25
formen medför också praktiska lättnader för patienten. Denne slipper både
att ligga ute med pengar för läkarvården och att gå till försäkringskassan
för att få återbäring. Arbetet i försäkringskassorna kan också förenklas.
Man räknar med att administrationskostnaderna härigenom kan minskas
med åtminstone 10 milj. kr. om året. Reformen syftar också till att stimu
lera en fortsatt utbyggnad av den öppna läkarvården.
För patient som tas in på sjukhus ändras inte principerna för nuvarande
ersättningsregler i sjukförsäkringen. Dessa regler innebär att försäkrings
kassan betalar en vårdavgift till sjukhuset och att patientens sjukpenning
minskas med högst 5 kr. per dag. Sjukpenningavdragets belopp behålls
oförändrat. Däremot avser sjukvårdshuvudmännen att den 1 januari 1970
ändra vårdavgiften från i regel 5 till 10 kr. per dag. Denna höjda avgift
kommer sjukförsäkringen att svara för på samma sätt som hittills.
För pensionärerna är sjukförsäkringens sjukhjälpstid begränsad så att
ersättning för sjukhusvård och sjukpenning tillsammantagna kan utgå i
högst 180 dagar. Vid en ändring av vårdavgiften på sjukhus till 10 kr. per
dag är det nödvändigt att genomföra en betydande förbättring av pensio
närernas försäkringsskydd. Det föreslås att den nuvarande 180-dagarsregeln
för pensionärernas sjukvårdsförsäkring utsträcks till 365 dagar vad gäller
ersättning för sjukhusvård.
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
praktisera s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård och nattsjukhus
vård, som komplettering till den traditionella slutna vården. Tvekan om
klassificeringen av de nya vårdformerna har skapat problem bl. a. vid till-
lämpningen av sjukförsäkringens ersättningsregler. Sådana problem kan
också uppkomma vid s. k. femdagarsvård. Promemorians förslag innebär
att dessa vårdformer genomgående betraktas som slutna. Samtidigt föreslås
den ändringen i reglerna för sjukförsäkringens ersättning för läkarvård,
att patient i sluten vård skall ges rätt till ersättning för läkarvårdskostnad
som han ådrar sig under vistelse utanför sjukhuset.
Promemorian innehåller slutligen förslag om vidgad rätt till ersättning
för övernattningskostnader vid läkarvård utom hemorten.
Sammanlagt beräknas de angivna åtgärderna medföra att kostnaderna
för sjukförsäkringen ökar med närmare 250 milj. kr. om året. Därav avgifts-
finansieras ca 200 milj. kr. Det föreslås att dessa kostnader täcks genom
att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift till sjukförsäkringen höjs från
2,6 till 2,9 %, dvs. med 0,3 %. De försäkrades egna avgifter till sjukförsäk
ringen påverkas inte.
Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1969
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
1. Läkarvårdsersättning»!
Gällande försäkringsregler
Sjukförsäkringen enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för
säkring (AFL) ger förutom sjukpenning och moderskapspenning sjukvårds
förmåner. Sjukvårdsförmånerna beskrivs i huvudsak i 2 kap. AFL och ut
görs av ersättning för utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård och sjuk
husvård jämte resor i samband med sådan vård, för vissa särskilda sjuk
vårdande åtgärder och slutligen för läkemedel.
Försäkrade för sjukvårdsförmåner är på grund av 1 kap. 3 § första styc
ket AFL alla svenska medborgare och dessutom alla som utan att vara
svenska medborgare är bosatta i Sverige. Utlandssvenskarnas sjukförsäk
ring är dock enligt 2 kap. 8 § AFL begränsad till sjukvårdsförmåner vid
vård i Sverige som utgår under förutsättning att vårdbehovet har uppkom
mit här. Vissa konventioner som Sverige ingått innebär en utvidgning av
kretsen förmånsberättigade till andra utlänningar än sådana som är bosatta
här. Medlem i sjukkassa i annat nordiskt land är enligt en nordisk överens
kommelse den 24 februari 1967 (se SFS 1967: 80) tillförsäkrad sjukvårds
förmåner under tillfällig vistelse eller på genomresa i Sverige om han plöts
ligt blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård. Brittisk medbor
gare som är bosatt i den europeiska delen av brittiska samväldet har också
rätt att vid vistelse i Sverige få sjukvårdsförmåner från svensk försäkrings
kassa enligt den svensk-brittiska konventionen av den 9 juni 1956 (se SFS
1957:154).
Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård utgår enligt 2 kap. 2 §
första stycket AFL vid sjukdom som enligt läkares bedömning kräver sådan
vård liksom vid förlossning. Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgif
terna. Har utgifterna överstigit det belopp som de enligt en av Kungl. Maj :t
fastställd taxa — återbäringstaxan — skall beräknas uppgå till, lämnas
dock ersättning endast med tre fjärdedelar av taxans belopp. I utgifter för
läkarvård inräknas kostnader för läkarens resa och för läkarintyg som
fordras för att få ut sjukpenning. Med läkarvård avses inte vård, som läm
nas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.
I andra stycket av 2 kap. 2 § AFL ges vissa bestämmelser om återbärings-
taxans innehåll. Tredje stycket av paragrafen upptar särskilda regler om
begränsning av ersättningen för läkarvårdsutgifter för det fall att den för
säkrade vid samma sjukdom uppenbarligen utan fog har sökt mer än en
läkare eller anlitat läkare vid flera tillfällen än som har varit behövligt, lik
som för det fall att han har påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor
27
städes fastän han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet
hade kunnat besöka läkaren. De merkostnader som uppstår i sådana fall
får den försäkrade sj älv bära helt.
Återbäringstaxan den 24 november 1967 (nr 717) avser sådan läkarvård
— däri inbegripen röntgen- och annan undersökning ■— som kan meddelas
av varje läkare liksom röntgenundersökning och röntgen- och radium
behandling som utförs av läkare som är särskilt utbildad för detta. Vid
beräkning av ersättning för specialistvård av annan art än den nämnda
skall det emellertid enligt taxan anses att vården hade kunnat meddelas av
varje läkare.
Utgifter för läkarvård som meddelas på läkarens mottagning ersätts en
ligt 2 § återbäringstaxan efter ett enligt grupptaxa beräknat läkararvode.
Att arvode beräknas efter grupptaxa innebär att — med vissa undantag som
framgår av det följande — alla åtgärder vid ett konsultationstillfälle, inklu
sive läkemedelsutskrivning, räknas som en enhet i ersättningshänseende.
Taxan upptar tre grupper. För grupp 1, som omfattar enkel rådfrågning
eller enkel undersökning och behandling utgår arvodet 10 kr. För grupp 2,
som avser konsultation som påkallar mer omfattande eller tidsödande un
dersökning eller behandling, utgår arvodet 20 kr., i stockholmsområdet (stä
derna Stockholm, Lidingö, Nacka, Solna och Sundbyberg) 25 kr. Grupp 3
slutligen avser konsultation som påkallar en eller flera särskilt krävande
undersökningar eller behandlingar hänförliga till åtgärder som uppräknas
i en särskild förteckning. Alltefter åtgärdens art utgår arvodet antingen 40
kr. (i stockholmsområdet 45 kr.) eller 60 kr. För rådfrågning per telefon
beräknas ett arvode av 5 kr.
Beträffande läkarvård, som meddelas på läkarmottagning driven av sjuk
vårdshuvudman, vilken tillgodogör sig erlagda patientavgifter, skall den
försäkrades ersättning för utgiften beräknas enligt grupp 1 i grupptaxan
om inte annorlunda förordnas i särskild ordning. Sådana särskilda förord
nanden om ersättning för läkarvård vid vissa polikliniker har getts den 28
juni, den 22 augusti och den 8 november 1968. De avser vård vid läkarmot
tagning driven av Stockholms stad och Göteborgs stad, vid karolinska sjuk
huset, Ersta sjukhus, allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus, barnsjukhuset Samariten, norrbackainstitutet och akademiska
sjukhuset i Uppsala samt Svenska diakonsällskapets epilepsisjukhus. Er
sättning får enligt förordnandena utgå efter en avgift av 20 kr., för akade
miska sjukhusets del 18 kr., under förutsättning emellertid att sjukvårds
huvudmannen inte tar ut högre avgift.
För sådan röntgenundersökning och röntgen- eller radiumbehandling som
utförs av särskilt utbildad läkare utgår ersättning beräknad efter arvodes
belopp som differentieras alltefter åtgärden med ett grundarvode av 12 kr.
och tilläggsarvoden på upp till 15 kr. (3 §).
För utgifter för läkarvård vid hembesök utgår, utöver ersättning enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
grupptaxa, även ersättning beräknad på ett inställelsearvode av 15 kr. och
för läkarens resekostnader (4 §). För läkarvård på obekväm tid utgår för
höjning av det beräknade arvodet, i normalfallet med 50 % — dock högst
med 20 kr. —, vid hembesök med 12 kr. och vid telefonrådfrågning med 5 kr.
(5 §).
6 § återbäringstaxan ger regler om ersättning för laboratorieundersök-
ningar. Kliniska laboratorieundersökningar indelas i grupper enligt för
teckning. De enklaste ger ej särskild rätt till ersättning. För övriga utgår
alltefter grupperingen ersättning efter en kostnad av 5 till 20 kr.
I beloppen som anges i de särskilda förordnandena avseende viss polikli
nikvård inräknas avgifter för klinisk laboratorieundersökning som utförs
i samband med läkarvården.
Ersättning för utgift för läkarintyg som behövs för att få ut sjukpenning
utgår efter ett arvode av 5 kr. (7 §). Ersättning för materielkostnader utgår
enligt närmare regler för förbandsmateriel, bedövningsmedel, röntgenfilm
och kontrastmedel (8 §).
Organisationen av den öppna vården
I sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) (SjvL) regleras landstings
kommunernas och de landstingsfria städernas skyldighet att meddela såväl
sluten som öppen vård. Beträffande statens sjukvårdsanstalter regleras
verksamheten i särskilda reglementen och stadgor för de olika vårdenhe
terna. För sjukvårdsanstalt som drivs av enskild person eller sammanslut
ning gäller i första hand Kungl. Maj:ts stadga den 22 april 1960 (nr 114)
angående enskilda sjukhem m. m.
Beträffande vårdskyldighet och vårdavgifter utgör landstingskommun
liksom stad, som ej tillhör sådan kommun, ett sjukvårdsområde (1 §). I
fortsättningen kommer beteckningen landstingskommun att användas för
såväl de egentliga landstingskommunerna som städerna utanför landsting,
om inte annat framgår av sammanhanget.
Med sjukhus förstås en av landstingskommun driven anstalt för ombe
sörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som
fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Vård som ges åt annan än den
som är intagen på sjukhus benämns öppen vård (2 §).
Det åligger landstingskommun att för dem som är bosatta inom sjuk
vårdsområdet ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd i den mån annan inte drar försorg därom. Samma
skyldighet att ombesörja vård har landstingskommun gentemot dem, som
vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av ome
delbar vård föreligger (3 §).
För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommunen vara
indelad i läkardistrikt (4 §).
I varje läkardistrikt i landstingskommun skall finnas minst en provinsial
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
29
läkare. Vidare kan anställas biträdande provinsialläkare och extra provin
sialläkare. I stad som inte tillhör landstingskommun skall finnas minst en
stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt (15 §).
Den som driver sjukhus bestämmer efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård
(27 §).
29 § SjvL ger ett generellt förbud för befattningshavare vid sjukhus att
motta särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där
intagen person eller för åtgärd, som står i omedelbart samband med intag
ning på eller utskrivning från sjukhuset. Förbudet gäller dock inte med
avseende på åtgärder som har vidtagits vid läkares besök hos den sjuke
utanför sjukhuset.
För öppen vård på sjukhus får läkare efter överenskommelse med lands
tingskommunen ta ut särskild ersättning av den vårdsökande. För öppen
vård utanför sjukhus får provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och
extra provinsialläkare liksom vikarie för sådan läkare inte ta ut högre
ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med lands
tingskommunen.
Vid landstingens sjukhus hade tidigare de dåvarande lasarettsläkarna (de
motsvaras numera av överläkarna) egna mottagningar för öppen vård. I
viss utsträckning avstod de från denna verksamhet till förmån för under
ordnade läkare. Främst var detta fallet beträffande jourmottagning och
eftervårdsmottagning. Genom införandet av 1959 års sjukhuslag, som seder
mera har ersatts av SjvL, har den öppna vården vid sjukhusen fått en helt
förändrad ställning. Den tidigare rätten för lasarettsläkare att driva och
tillåta underordnade läkare att driva privatpraktik på sjukhusen har för
vandlats till ett tjänsteåliggande att, med utnyttjande av klinikens personal
och utrustning, lämna vård i enlighet med landstingskommunens åliggande
enligt SjvL att ombesörja öppen sjukvård.
Läkare som tjänstgör vid landstingens lasarett är enligt lasarettsläkar-
avtalet regelmässigt skyldiga att i sin verksamhet inom den öppna vården
följa den s. k. lasarettsläkartaxan, som i huvudsak överensstämmer med
återbäringstaxan. Endast beträffande laboratorieundersökningar föreligger
skillnader. Ersättning för läkarintyg regleras ej i avtalet.
Den öppna vården vid Stockholms stads och Göteborgs stads sjukhus be
drivs huvudsakligen i form av poliklinikmottagning, jourmottagning och
privatpraktik.
En poliklinik är antingen direkt inordnad under vederbörande sjukhus
klinik, varvid dennas underordnade läkare också tjänstgör vid polikliniken,
eller fristående från sjukhusklinik, varvid vården meddelas av särskilda
poliklinikläkare. För jourmottagning får läkare i princip ta ut ersättning
efter återbäringstaxan.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Sjukhusläkarna hos Stockholms stad har i princip rätt att utöva privat
praktik på sjukhusen. För biträdande överläkare och underläkare gäller den
förutsättningen att privatpraktik får bedrivas »i sådan utsträckning, å så
dana lokaler och å sådan tid, att sjukhusarbetet icke blir lidande eller att
verksamheten i övrigt icke träder stadens berättigade intressen för nära».
För underläkare fordras dessutom vederbörande överläkares tillstånd. För
vissa tjänster gäller särskilda inskränkningar. För de nyttigheter som sjuk
huset tillhandahåller erlägger läkaren i vissa fall ersättning till staden.
Rätt att driva privatpraktik inom Göteborgs stads sjukhus har i princip
överläkare och biträdande överläkare. Ersättning till huvudmannen erläggs
enligt särskilda bestämmelser.
För den öppna vården vid allmänna sjukhuset i Malmö gäller att över
läkare och biträdande överläkare inte är taxebundna. Underläkare är där
emot i princip skyldiga att tillämpa återbäringstaxan. För annan mottag
ning än jourmottagning erlägger läkaren viss ersättning per besök till huvud
mannen.
Vid de kommunala undervisnings sjukhusen föreligger vissa särskilda för
hållanden. Så tillerkänns t. ex. vissa akademiska lärare med kombinerad
kommunal och statlig tjänst (professorer, laboratorer och kliniska lärare)
tätt till privatmottagning på sjukhuset.
Vad avser de statliga sjukhusen bedrivs poliklinikvård vid karolinska
sjukhuset efter samma principer som vid Stockholms stads och Göteborgs
stads sjukhus. Efter tillstånd av sjukhusdirektionen får privatmottagning
bedrivas av överläkare, biträdande överläkare eller vikarie för sådan. Över
läkare och biträdande överläkare är inte taxebundna.
Underläkare skall i de fall de har rätt att uppbära ersättning från patient
tillämpa återbäringstaxan. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala bedrivs
också den öppna vården i form av poliklinikvård, jour- och eftervård och
privatmottagning. Ersättningarna till läkarna utgår enligt samma principer
som vid karolinska sjukhuset. Samma gäller för statliga läkartjänster vid
serafimerlasarettet, Sabbatsbergs sjukhus och S:t Görans sjukhus.
I och med att SjvL trädde i kraft den 1 juli 1963 utvidgades landstingens
ansvar som sjukvårdshuvudmän inom landstingsområdet till att i princip
omfatta även hela den öppna vården utanför sjukhus. Som framgår av den
inledande översikten över SjvL:s bestämmelser, begränsades dock den när
mare regleringen av denna vård till vård som meddelas av tjänsteläkare. I
samband härmed överfördes provinsialläkarväsendet till landstingen.
De landstingsanstållda provinsialläkarna är enligt avtal med huvudmän
nen skyldiga att inte överskrida lasarettsläkartaxan. Beträffande sjukbesök
och annat som inte omfattas av lasarettsläkartaxan tillämpas återbärings-
taxans bestämmelser. I den mån arvode erlagts för besök på mottagning
betalar läkaren ersättning till landstinget.
Kungl. Maj ds proposition nr 125 år 1969
31
Ett tiotal provinsialläkare, som vid provinsialläkarreformen 1963 före
drog att icke övergå till landstingskommunalt huvudmannaskap kvarstår
f. n. på övergångsstat i statlig tjänst.
Enligt gällande avlöningsbestämmelser äger innehavare av eller vikarie
på sådan tjänst åtnjuta inkomster enligt gällande taxa, varmed avses pro-
vinsialläkartaxan den 10 maj 1963 (nr 160).
Arvodesbeloppen i provinsialläkartaxan anknyter till återbäringstaxans
belopp. Beloppen skiljer sig endast beträffande sättet för beräknande av
ersättning av resekostnader vid hembesök m. m. I provinsialläkartaxan regle
ras vidare läkarens skyldighet att erlägga ersättning till huvudmannen.
Denna ersättning tillförs en fond för vidareutbildning av provinsialläkare.
Stadsdistriktsläkare som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö är taxe-
bundna för vård av obemedlade patienter inom distriktet. För övrig vård är
distriktsläkaren inte taxebunden. Läkaren erhåller viss lön av staden och
svarar i regel själv för sina allmänna mottagningskostnader.
En kraftigt ökad sjukvårdskonsumtion kan avläsas inom den öppna
läkarvården. Utvecklingen återspeglas i antalet läkarbesök, som på tio år
har ökat från 15 milj. till omkring 20 milj. läkarbesök per år. Av riksförsäk
ringsverkets kvittoundersökning för år 1966 framgår följande beträffande
fördelningen av läkarbesök i öppen vård på olika läkarkategorier:
Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare.................................................... 24,5 %
Överläkare......................................................................................................... 20,5 %
Underläkare ..................................................................................................... 20,3 %
Poliklinikvård ............................................................................................... 8,8 %
Privatpraktiserande läkare........................................................................... 25,9 %
Synpunkter på ersättningsreglernas verkan
Återbäring utgår enligt bestämmelserna med 75 % av den försäkrades
utgift för läkarvård i den mån kostnaden inte överstiger återbäringstaxans
normer. Det belopp varmed kostnaden kan överstiga normen stannar i sin
helhet på den försäkrade.
Riksförsäkringsverket gjorde år 1966 en statistisk undersökning av läkar-
vårdskvitton för att med ledning av de debiterade läkarvårdsarvodena ut
röna hur stor täckning för den försäkrades utgift den lämnade återbäringen
verkligen gav. Resultatet visade en återbäring av 52,8 % för stockholms
området och 64,2 % för riket i övrigt.
De nuvarande återbäringsnormerna, som gäller från den 1 januari 1968,
innebar en uppräkning av taxenivån med genomsnittligt ca 35 % i förhål
lande till den som gällde 1966. Verkan av uppräkningen har riksförsäk
ringsverket försökt mäta genom en statistisk undersökning av vissa läkar-
vårdskvitton, som har legat till grund för utbetalning av läkarvårdsersätt
ning i september 1968.
32
I undersökningen ingick endast kvitton, som upptog enbart besök på
läkares mottagning enligt 2 § i återbäringstaxan. Urvalsundersökningen
omfattade ca 80 000 besök på läkares mottagning. Kvittomaterialet uppdela
des på olika läkarkategorier på så sätt att varje i materialet representerad
läkare hänfördes till kategori med hänsyn till sin huvudsakliga sysselsätt
ning.
För var och en av de olika taxegrupperna i återbäringstaxan uträknades
det erlagda medelarvodet för de olika läkarkategorierna i stockholmsområ
det och i riket i övrigt. Vidare ställdes medelarvodena i relation till åter-
bäringstaxans motsvarande belopp. Resultaten framgår av tabell 1 i tabell
bilagan. Vässa av undersökningsresultaten grundar sig på ett fåtal besök
och måste därför tolkas med stor försiktighet.
Resultaten visar bl. a. att en försäkrad som anlitar läkare inom stock
holmsområdet i genomsnitt för alla taxegrupper får betala ett medelarvode
som överstiger återbäringstaxans normer med 15,0 % hos stadsdistrikts-
läkare, 33,4 % hos överläkare, 5,4 % hos underläkare och 42,5 % hos pri
vatpraktiker eller i medeltal för alla olika läkarbesök 31,4 %. Motsvarande
siffror för landet i övrigt är för vård hos provinsialläkare 0,1 %, stads-
di strikt släkare 11,8 %, överläkare 4,6 %, underläkare 3,0 % och privat
praktiker 32,5 % eller i medeltal 9,6 %.
Dessa resultat innebär en genomsnittlig återbäring inom stockholms
området av 55,8 % och i riket i övrigt av 68,6 %.
Av vad som i det föregående anförts framgår att det försäkringsskydd
som reglerna om ersättning för utgifter för läkarvård avser att ge i själva
verket växlar i hög grad. För den enskilde kan detta ha stor betydelse. En
undersökning som avser förhållandena år 1965 visar att mer än 50 % av
sjukförsäkringens återbäring för läkarvård betalades ut till endast 10 %
av det totala antalet försäkrade. Årsbeloppet för återbäringen översteg i
dessa fall 100 kr. per försäkrad.
Återbäringssystemet tillämpas i regel så att den försäkrade vid läkar
besöket erlägger hela läkararvodet varefter han mot avlämnande av läkar-
vårdskvittot får ersättning för utgiften från försäkringskassan.
För att få ut läkarvårdsersättningen står två vägar till buds för den för
säkrade, nämligen besök hos försäkringskassan eller anlitande av posten.
Gjorda undersökningar tyder på att de försäkrade föredrar att göra person
liga besök hos försäkringskassan om inte kassans expedition ligger alltför
avlägset. Oavsett vilket förfaringssätt den försäkrade väljer är det emeller
tid uppenbart att systemet ger upphov till besvär och tidsutdräkt för den
försäkrade.
En annan för den försäkrade enklare metod praktiseras vid vissa sjuk
vårdsinrättningar, bl. a. sådana polikliniker som berörs av de i det före
gående angivna särskilda taxebesluten. Den innebär att den försäkrade
endast betalar den del av läkarvårdskostnaden som slutligen skall stanna
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
33
på honom. Återstoden uppför huvudmannen på samlingsräkning som må
nadsvis tillställs försäkringskassan. Metoden tillämpas vanligen endast för
försäkrade i den försäkringskassa inom vars område sjukhuset är beläget.
Det är uppenbart att den vanliga metoden även från försäkringsadmi
nistrationens synpunkt är mindre rationell än den som praktiseras inom
poliklinikvården. Det finns inte något statistiskt underlag som möjliggör en
mera exakt beräkning av försäkringskassornas kostnader för handläggning
av läkarvårdskvitton. Det är förenat med stora svårigheter att försöka ren
odla denna kostnadsfaktor, eftersom såväl personal som lokaler och utrust
ning jämsides utnyttjas för flera olika verksamhetsgrenar. Vissa beräk
ningar kan emellertid göras på grundval av uppgifter från de rationalise-
ringsundersökningar, som utförts hos försäkringskassorna.
Enligt en inom RAF A-utredningens kansli gjord beräkning kan den andel
av försäkringskassornas lönekostnader som avser sjukvårdsförsäkringen
uppskattas till ca 25 milj. kr. Inräknat försäkringskassornas övriga förvalt
ningskostnader beräknas sjukvårdsförsäkringens administration kosta ca
36 milj. kr. Härav kan 25 % beräknas belöpa på andra sjukvårdsförmåner
än läkarvårdsersättning. Med ledning av dessa beräkningar kan man i stora
drag uppskatta försäkringskassornas administrationskostnader för läkar
vårdsersättning till omkring 30 milj. kr. Antalet tjänstemän som sysselsätts
med dessa arbetsuppgifter kan beräknas till närmare 1 000 och administra
tionskostnaden per läkarvårdskvitto till omkring 1: 50 kr.
De läkare som är anställda av sjukvårdshuvudmännen uppbär lön av
huvudmannen och har enligt den nu gällande ordningen därutöver rätt att
uppbära arvode från patienter i öppen vård. Av de arvoden, som läkaren
tillgodogör sig av patienten erlägger läkaren en viss del i efterskott till
huvudmannen såsom ersättning för utnyttjande av lokaler, biträdande per
sonal, förbrukningsmateriel m. m. Denna ersättning till huvudmannen är i
realiteten ett medel att avpassa läkarens totalinkomst till avsedd nivå. Det
är i praktiken inte mottagningskostnadernas nivå utan i stället förhållandet
mellan återbäringstaxans, arvodestaxans och den avsedda totalinkomstens
nivå, som bestämmer storleken av ersättningen.
Förslag till omläggning av ersättningssystemet
Som framgår av det tidigare anförda finns det starka skäl för en re
formering av sjukförsäkringens läkarvårdsersättning.
Enligt den grupptaxa som nu gäller för läkarvårdsersättningen varierar
arvodesbeloppen mellan 10 och 60 kr. beroende på behandlingens art och
omfattning. För läkarvård som meddelas på obekväm tid får arvodet höjas
med 50 %, dock med högst 20 kr. Arvodesbeloppen enligt grupptaxan skall
alltså variera mellan lägst 10 kr. och högst 80 kr. per besök. Eftersom
patienten slutligt svarar för 1/4 av kostnaden kan patientens egen kost
nad vid taxebunden läkarvård variera mellan 2:50 och 20 kr. per läkar -
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 125
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
besök. Härtill kommer kostnader för röntgen- och laboratorieundersök-
ningar m. m. Särskilt vid upprepade läkarbesök kan läkarvården betyda
kännbara kostnader för den sjuke.
Det framstår från rättvisesynpunkt som angeläget att utjämna skillna
den mellan olika patienters kostnader i öppen vård. En förstärkning av
försäkringsskyddet för patienter som behöver en omfattande och dyrbar
vård är påkallad.
Patientens kostnad bör göras i möjligaste mån oberoende av arten och
omfattningen av den behandling som getts. Ersättningen från försäkringen
bör vidare bestämmas så att den kostnad som slutligen stannar på den
försäkrade under sjukdom blir förhållandevis låg.
Den försäkrade bör inte heller vid läkarbesöket belastas med större ut
lägg än som slutligen skall stanna på honom. Den del av läkarvårdskost-
naden som sjukförsäkringen ersätter skall han alltså inte behöva förskot
tera. En sådan metod medför uppenbarligen stora fördelar för de försäk
rade även rent praktiskt. Patienten slipper både att ligga ute med pengar
för läkarvården och att gå till försäkringskassan för att få återbäring.
Genom de angivna åtgärderna bör den öppna vården också kunna vinna
i konkurrenskraft gentemot den slutna vården, som ju f. n. är betydligt
billigare för patienten än den öppna samtidigt som den för sjukvårdshu
vudmännen är mycket kostsammare. En överföring av sjukvårdsefterfrå-
gan till öppnare vårdformer bör alltså kunna främjas av reformeringen av
sjukförsäkringens ersättningssystem.
Den vård som de offentliga sjukvårdshuvudmännen tillhandahåller sva
rar för närmare 75 % av hela vårdvolymen i öppen vård, vilken f. n. uppgår
till inemot 20 milj. läkarbesök per år. Det förslag som framläggs i denna
promemoria avser all den offentliga öppna läkarvården men däremot inte
privatläkarna. Kontakter har tagits med Sveriges läkarförbund angående
möjligheterna att finna en lämplig lösning även för privatläkarna. Före
varande förslag torde emellertid kunna genomföras oberoende av om man
härvidlag kan komma fram till ett liknande system eller ej.
Ett system med enhetlig läkarvårds av gift bör omfatta alla utgifter för
läkarvård som 2—8 §§ återbäringstaxan avser. Här avses alltså läkarvård,
vare sig den lämnas på läkarens mottagning eller vid hembesök, röntgen
undersökningar och röntgen- eller radiumbehandlingar, laboratorieunder-
sökningar och intyg för sjukpenning. Läkarens resekostnader vid hembe
sök, läkarvård på obekväm tid och materielförbrukning bör inte heller för
anleda särskild debitering.
Beräkningar av de försäkrades nuvarande medelkostnader inom återbä-
ringstaxans ram för läkarvård som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmän
nen redovisas i tabellbilagan till promemorian. Till utgångspunkt för be
räkningarna har beträffande grupptaxevård tagits medeltaxebeloppen för
vård på läkares mottagning, vilka ger en bild av hur mycket ett läkarbesök.
35
genomsnittligt kostar. Dessa belopp har framrälmats med ledning av de
uppgifter som erhållits i riksförsäkringsverkets undersökning av läkarvårds-
kvitton i september 1968. Medeltaxebeloppet — vilket utgör medelvärdet
av de belopp i återbäringstaxan som svarar mot de av läkaren gjorda be-
söksgrupperingarna — har för läkare med huvudsaklig sysselsättning som
anställd hos sjukvårdshuvudman på detta sätt beräknats till 28: 77 kr.
för stockholmsområdet, 22: 05 kr. för riket i övrigt och 22: 55 kr. för riket
i dess helhet.
Till dessa medeltaxebelopp har lagts de ersättningsgilla kostnaderna för
hembesök, laboratorieundersökningar, röntgenundersökningar etc. som en
ligt det förut anförda bör omfattas av det enhetliga ersättningssystemet,
utslagna på totalantalet konsultationer. Resultatet har blivit en genom
snittlig ersättningsgill totalkostnad för stockholmsområdet på 36:20 kr.,
riket i övrigt 29: 77 kr. och hela riket 30: 28 kr.
Motsvarande beräkningar för poliklinikvård ger ett resultat för stock
holmsområdet av 27: 55 kr., för riket i övrigt 24: 87 kr. och för hela riket.
26: 21 kr.
Väger man samman grupptaxevård och poliklinikvård med hänsyn ta
gen till besöksfrekvensen blir den genomsnittliga ersättningsgilla totalkost
naden i avrundade tal för stockholmsområdet 32 kr. och för riket i övrigt
28 kr. eller för riket i dess helhet 29 kr.
I samband med en omläggning av ersättningssystemet bör den nuvaran
de ersättningsnivån höjas. Därigenom ges sjukvårdshuvudmännen en bätt
re kostnadstäckning i den öppna vården och därmed en stimulans till den
önskvärda utbyggnaden av denna vårdform. Inom ramen för en höjd er
sättningsnivå kan man också komma ifrån den skillnad mellan stockholms
området och landet i övrigt som nu föreligger och som alltmer har kommit
att framstå som omotiverad. Det föreslås att ersättningssystemet i prin
cip skall anknytas till en avgiftsnivå på 38 kr. per besök.
Förslaget innebär alltså att avgiften för en patient som anlitar läkar
vård som tillhandahålls av sjukvårdshuvudman i regel skall vara 38 kr.
per besök. Därutöver beräknas inte någon särskild ersättning för under
sökningar vid röntgen- eller laboratorieavdelning. Avgiften är avsedd atS
gälla även för det fall att läkare på den mottagning där patienten först har
sökt vård remitterar patienten vidare till annan mottagning hos sjuk
vårdshuvudmannen. Systemet bör verka så, att patienten och försäkringen
inte betalar mer än en vårdavgift första gången den försäkrade uppsöker
ett sjukhus för öppen vård. Vid återbesök bör gälla att nya ersättningsbe
lopp på 38 kr. beräknas. Avgiften 38 kr. bör gälla även när patient bär
remitterats från privatpraktiserande läkare direkt till sjukvårdshuvud
mans röntgen- eller laboratorieavdelning för undersökning.
Röntgen- och radiumbehandlingar förekommer ofta i serier. Den en
hetliga läkarvårdsavgiften kan inte utsträckas att gälla hela sådana be-
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
handlingsserier. Det föreslagna systemet bör bär tillämpas så att varje
behandling ersätts som ett särskilt läkarbesök.
Endast för läkarvård vid hembesök bör en annan avgift än 38 kr. till-
lämpas. Kostnaderna för sådana besök blir regelmässigt högre än för vård
på läkarens mottagning. Mot bakgrunden härav bör avgiften vid hembesök
sättas högre än i normalfallet. Skillnaden bör överstiga det självriskbe
lopp, vanligen 4 kr., som enligt sjukreseförordningen den 25 maj 1962 (nr
385) gäller beträffande ersättning för den försäkrades egna resekostna
der vid besök hos läkaren. Ett pålägg av 8 kr. synes skäligt, vilket innebär
en avgift av 46 kr.
Patientens nettontgift för läkarvård, dvs. den del av läkarvårdskostna-
den som slutligen stannar på den försäkrade, uppgår inom den nuvarande
återbäringstaxans ram genomsnittligt till ca 7 kr. per konsultation. I det
nya systemet bör denna andel behållas på samma nivå. Patientandelen
föreslås därför till 7 kr.
Av skäl som nyss utvecklats bör patientkostnaden sättas högre vid hem
besök. Skillnaden i avgift är 8 kr. Det är uppenbart att de särskilda kost
nader för ett hembesök som drabbar patienten enligt nuvarande återbä-
ringsregler vanligen uppgår till minst detta belopp. Avgiftsskillnaden bör
falla på patienten och patientandelen vid hembesök föreslås därför till 15 kr.
Ersättningen från sjukförsäkringen blir i enlighet med det sagda genom
gående 31 kr. per besök.
För att syftet med reformen skall nås bör som villkor för ersättning från
■sjukförsäkringen gälla att för vården inte tas ut högre avgift än 38 kr. eller
vid hembesök 46 kr. per besök.
I det föregående har bestämmelserna om rådfrågning per telefon inte
berörts. Det synes önskvärt att även sådan förs in i det nya ersättnings
systemet när det gäller läkarvård som tillhandahålls av sjukvårdshuvud
man. En enhetlig avgiftsnivå utan tillägg för det fall att rådgivningen skett
på obekväm tid bör bestämmas. Beträffande sådan telefonrådfrågning som
nu åsyftas föreslås därför i huvudsaklig överensstämmelse med nu gäl
lande bestämmelser att återbäring skall utgå med 4 kr. under förutsätt
ning att högre avgift än 6 kr. inte tas ut.
“ Möjligheten att debitera patient för telefonkonsultationer torde ha den
största praktiska betydelsen när konsultationen har lett till utskrivning
'av läkemedel. F. n. är det vanliga förfaringssättet i dessa fall att läkaren
ånger det arvode han begär i samband med att han telefonerar in recep
tet till apoteket. Apoteket inkasserar då det begärda läkararvodet av patien
ten i samband med att patienten hämtar medicinen på apoteket och till
ställer läkaren beloppet. Förfaringssättet torde med de modifikationer som
följer av en nettodebiteringsmetod kunna användas även i det föreslagna
ersättningssystemet för den av sjukvårdshuvudmännen drivna öppna vår
den.
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1.969
37
Systemet bör omfatta all sjukvård som meddelas av läkare hos sjuk
vårdshuvudman. Beträffande läkare vid sjukhus avses därvid all läkarvård
som han meddelar vid sjukhuset. Även läkarvård i jourtjänst för hembe
sök, som huvudman organiserar med deltagande av läkare som eljest inte
är anställd hos honom, ingår i den vård som här avses.
I tillämpningen bör observeras att sjukförsäkringen har begränsats till
att ge, förutom hjälp till barnaföderskor, endast ersättning vid sjukdom.
Utgifter för undersökning och vård som meddelas utan att sjukdom före
ligger ersätts inte. Således utgår inte ersättning för förebyggande hälso
vård.
Någon definition av begreppet sjukdom finns inte i AFL. Tillämpning
en av detta begrepp, som alltså är avgörande för ersättningsrätten, bygger
på uttalanden i förarbetena till den tidigare lagen om allmän sjukförsäk
ring. Dessa uttalanden innebär i huvudsak följande. Vid bedömandet av
huruvida sjukdom föreligger bör man i första hand hålla sig till vad som
enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att
anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kan som sjukdom beteck
nas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, som inte sammanhänger
med den normala livsprocessen. De störningar och fysiologiska förändring
ar, som står i samband med det naturliga åldrandet, bör inte anses som
sjukdom. Inte heller bör ett medfött lyte i och för sig betraktas som sjuk
dom. Vid bedömningen bör emellertid även skälighetssynpunkter beaktas.
Söker en person läkare och har han skäl att anta att han är sjuk, bör så
ledes ersättning kunna utges även om läkaren inte kan konstatera någon
sjukdom. Ersättning bör också utges vid vård, som föranleds av medfödda
kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kan höjas.
Operation för t. ex. skelögdhet bör ersättas. Däremot bör ersättning inte
utgå då fråga är om åtgärder, som huvudsakligen är betingade av ansökan
att förbättra utseendet. I tveksamma fall bör ersättning ulges, då den läm
nade vården enligt läkarens utsago är att betrakta som vård vid sjukdom.
Som framgår av det anförda lämnas både inom och utom sjukhus vård
som inte är ersättningsberättigad enligt sjukförsäkringens regler. Vid så
dan vård finns således inte utrymme för sjukvårdshuvudmannen att debi
tera försäkringskassan någon del av vårdkostnaden.
Som inledningsvis nämnts är ett krav på det nya systemet att den för
säkrade inte belastas med större utlägg vid läkarbesöket än som motsvarar
den kostnad som slutligen skall stanna på honom. Principen om en såvitt
möjligt enhetlig läkarvårdskostnad innebär också att avgiften för läkar
vården inte är direkt beroende av den behandlande läkarens arbetsinsats
i det enskilda fallet. Detta leder till att ersättningen för vården inte längto
bör uppbäras av läkaren utan av sjukvårdshuvudmannen. Därmed skapas
enkelt förutsättningar för att försäkringskassan på samma sätt som nu
förekommer t. ex. i sluten vård betalar försäkringsersättningen direkt till
38
huvudmannen. Under förutsättning att patienten tillhör försäkringskassa
eller är svensk medborgare och det är fråga om vård som avses i 2 kap.
8 § AFL eller patienten på grund av överenskommelse med främmande
stat har rätt till sjukvårdsförmåner från försäkringen skall han således
inte behöva erlägga större del av läkarvårdskostnaden än som överstiger
försäkringens ersättning, dvs. inte mer än 7 kr. per besök eller vid hem
besök 15 kr. per besök.
Metoden med direktdebitering från sjukvårdshuvudmannen till försäk
ringskassan innebär för den försäkrade att han efter läkarbesök behöver
träda i förbindelse med försäkringskassan endast om han skall lyfta ersätt
ning för resa till läkaren eller sjukpenning.
För försäkringskassorna kan den föreslagna metoden ge möjligheter till
betydande rationaliseringsvinster. Därvid förutsätts att ett lämpligt avräk
ningsförfarande kommer till stånd mellan kassorna och sjukvårdshuvud
männen. Ett sådant bör utarbetas i samråd mellan riksförsäkringsverket
och sjukvårdshuvudmännens organisationer. Frågan om kontrollen får
därvid även tas upp till överläggning. Rationaliseringsvinsten för försäk
ringskassorna kan i pengar uppskattas till åtminstone 10 milj. kr. om året.
Även för sjukvårdshuvudmännen som ansvariga för den öppna vården lik
som för läkarna bör metoden ha väsentliga fördelar, då läkarna kan fri
göras från bestyr med att inkassera patientarvoden och utfärda kvitton
m. m. och i stället får möjlighet att ägna motsvarande tid åt egentlig sjuk
vårdande verksamhet.
Systemet innebär att läkaren i fortsättningen får hela ersättningen för sitt
arbete från huvudmannen i stället för som nu en del av sin inkomst från
patientarvoden. Den omreglering av formerna för ersättningen till läka
ren för vården, som blir en följd av det nya systemet, har karaktären av en
avtalsfråga som det ankommer på läkarnas och huvudmännens organisa
tioner att lösa. Ingenting hindrar naturligtvis att i det avlöningssystem
som skall tillämpas inrymmes moment av prestationsersättning.
Vid de överläggningar som har hållits med representanter för sjukvårds
huvudmännen har dessa gett förslaget sitt stöd. Svenska landstingsför
bundet har tillkännagett sin beredvillighet att snarast möjligt ingå över
läggningar med riksförsäkringsverket om erforderliga tekniska förberedel
ser för en övergång till det nya systemet.
Förslagets genomförande fordrar ändring i 2 kap. 2 § AFL. Första stycket
av paragrafen innehåller i nuvarande lydelse —- förutom bestämmelser
som anger vad som anses ingå i utgifter för läkarvård — allmänna regler
om ersättning för utgifterna, vilka innesluter bemyndigande för Kungl.
Maj :t att utfärda återbäringstaxa. Reglerna innebär i princip att återbä
ring skall utgå med tre fjärdedelar av utgifternas belopp. I det nya systemet
kan återbäringen inte på sådant sätt bestämmas till en viss andel av ut
giften. Det föreslås därför att denna ersättningsnorm utmönstras och
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Mnj:ts proposition nr 125 år 1969
39
bestämmelsen i detta hänsende ges innehållet att ersättning utgår enligt
grunder som Kungl. Maj :t fastställer. Som en följd av ändringen bör de
närmare bestämmelserna i paragrafens andra stycke angående återbärings-
iaxans innehåll upphävas. I det nya återbäringssystemet, som avser den av
sjukvårdshuvudmännen tillhandahållna läkarvården, är återbäringen 31 kr.
oavsett om läkarvården lämnats på mottagning eller vid hembesök. Något
utrymme för tillämpning av den särskilda nedsättningsregeln i andra punk
ten av tredje stycket finns därför inte och det förordas att regeln utgår
ur lagen. En motsvarighet till regeln, inskränkt till det område där den
fortfarande kan tillämpas, har lämpligen sin plats i de ersättningsgrunder
som Kungl. Maj :t fastställer.
Även 29 § SjvL bör i enlighet med det förut anförda ändras och i sin
nya lydelse innehålla ett generellt förbud för den som är anställd i sjuk
vårdande verksamhet som avses i SjvL att för egen del mottaga ersätt
ning av patient som undersöks eller behandlas inom verksamheten. Mot
svarande ändringar bör göras i reglementena för de statliga sjukhusen.
Vidare krävs en omarbetning av återbäringstaxan, i vilken grunderna för
försäkringens ersättning för läkarvård lämpligen bör tas in, liksom av pro-
vinsialläkartaxan.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1970. Det får
ankomma i första hand på riksförsäkringsverket att i god tid före denna
tidpunkt överväga de olika detal j spörsmål som måste lösas innan reformen
sätts i kraft.
2. Vårdavgift i sluten sjukvård
Nuvarande ordning
För de grundläggande bestämmelserna om vårdskyldighet och vårdfor
mer har redogörelse lämnats i samband med redogörelsen för den öppna
vårdens organisation i föregående avsnitt av denna PM. Som därvid även i
korthet omnämnts, bestämmer enligt 27 § SjvL den som driver sjukhus efter
vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas. Paragrafen
innehåller dock vissa bestämmelser som begränsar friheten i avgiftssätt-
ningen. Beträffande vårdavgift som det jämlikt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas skall gälla vad i dessa
lagar är stadgat. Om vårdavgift sätts till lägre belopp för sjuka från det
egna sjukvårdsområdet (s. k. inomlänspatienter) än för andra sjuka (s. k.
utomlänspatienter) får till sistnämnda grupp ej hänföras den som vid in
tagningen var bosatt inom sjukvårdsområdet. Vårdavgift får inte uttas för
vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är
berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.
Vårdavgifterna brukar numera fastställas efter rekommendation av hu
vudmännens centrala organisationer och är i allt väsentligt desamma över
40
hela landet. Avgiften för vård på allmän sal av patient från det egna sjuk
vårdsområdet är sålunda f. n. 5 kr. för vårddag. Fastställda avgifter för
utomlänspatienter är avsevärt högre, enligt 1968 års avtal t. ex. som regel
220 kr. per vårddag för akutpatienter. För vård på halvenskilt rum är av
giften i allmänhet 15 kr. högre och för vård på enskilt rum i allmänhet 30 kr.
högre än avgiften för vård på allmän sal.
Sjukvårdshuvudmannens vårdskyldighet omfattar som förut nämnts inte
bara dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet utan även dem som under
vistelse inom området blir i behov av omedelbar vård. Då det inte ansetts
skäligt att låta dessa senare patienter erlägga de höga utomlänsavgifterna,
har huvudmännen träffat särskilda överenskommelser (utomlänsavtal),
det senaste från år 1968, om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter.
Avtalet gäller med vissa undantag dels patienter som drabbats av sjukdom
eller skada under vistelse inom främmande sjukvårdsområde, dels patienter
som för specialistvård remitterats till främmande sjukhus av någon hos
hemlandstinget anställd överläkare, bitr. överläkare eller länsortodontist.
Avtalet innebär, att sådan utomlänspatient på allmän sal eller den för pa
tienten betalningsskyldige endast har att erlägga en patientavgift, som över
ensstämmer med inomlänsavgiften. Återstoden av utomlänsavgiften bestrids
enligt avtalet av patientens hemlandsting.
De statliga sjukhusen berörs inte av SjvL. Den ordning, för vilken redo
görelse här har lämnats, tillämpas emellertid i sina huvuddrag även för de
statliga sjukhusens de!.
Enligt 2 kap. 4 § sista stycket AFL räknas såsom sjukhus vid tillämpning
av lagen i första hand allmänt sjukhus. Därmed avses sjukvårdsinrättning,
som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drivs av
landstingskommun eller stad som ej tillhör landstingskommun. Dock räknas
inte till allmänt sjukhus sjukvårdsinrättning, som är anordnad vid ålder
domshem eller annat hem som avses i 18 § lagen om socialhjälp. Sjukvårds
inrättning som riksförsäkringsverket förfogar över anses också såsom all
mänt sjukhus. Slutligen anses såsom sjukhus i lagens mening de andra sjuk
vårdsinrättningar än allmänna sjukhus, som upptagits i en av Kungl. Maj :t
fastställd förteckning (kungörelse den 15 december 1967 (nr 903) med för
teckning över vissa sjukvårdsinrättningar, vilka skall anses som sjukhus
enligt lagen om allmän försäkring). Med hemortssjukhus menas allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den för
säkrade är bosatt.
Med sjukhusvård förstås enligt 2 kap. 4 § tredje stycket AFL vård, som
på sjukhus lämnas där intagen försäkrad, liksom även vård på annan sjuk
vårdsinrättning, om vården bereds genom riksförsäkringsverkets försorg.
Ersättning för den försäkrades utgifter för sjukhusvård utgår enligt 2 kap.
4 § första stycket AFL, om vården varit erforderlig på grund av sjukdom
eller förlossning. Då vården beretts på hemortssjukhus utgår ersättning med
Kungl. Maj.t.s proposition nr 125 år 1969
41
belopp, som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften
på allmän sal. Har vård inte kunnat beredas på hemortssjukhus eller har
behovet av sjukhusvård uppkommit utanför det sjukvårdsområde, där den
försäkrade är bosatt, och har han därför måst intas på annat allmänt sjuk
hus, utgår ersättningen med belopp som motsvarar den lägsta avgift mot
vilken den försäkrade kunnat erhålla vården på sjukhuset. I övriga fall —
förutom vid vård som genom riksförsäkringsverkets försorg beretts på
vissa sommarkurorter där särskilda regler gäller — utgår ersättning med
belopp motsvarande den lägsta avgift mot vilken den försäkrade kunnat er
hålla vården på allmän sal vid hemortssjukhus lämpat för vården i fråga.
Kungl. Maj :t kan enligt bemyndigande i AFL fastställa taxa för beräk
ningen av nyssnämnda ersättningar. Har en sådan taxa fastställts, utgår
inte ersättning från försäkringen för det belopp, varmed vårdavgiften över
stiger i taxan angivet belopp. Bestämmelsen har hittills inte tillämpats.
Enligt 3 kap. 4 § tredje stycket AFL skall för dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård sjukpenningen minskas med 5 kr., dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Eftersom avdraget är maximerat till hälften av sjuk
penningens belopp, är det först i sjukpenningklass nr 6, där sjukpenningen
utgör 10 kr., som avdraget kommer att uppgå till 5 kr.
För vissa kvinnliga försäkrade gäller särskilda regler om sjukpenning.
Enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket AFL utgör sjukpenningen vid sjukhusvård
lägst 6 kr. för kvinnlig försäkrad, om hon stadigvarande sammanbor med
barn under tio år till henne eller hennes make eller till någon, med vilken
hon stadigvarande sammanbor och med vilken hon varit gift eller har eller
har haft barn. Med barn likställs enligt 20 kap. 2 § AFL adoptivbarn och fos
terbarn. Under tid då kvinnlig försäkrad jämlikt 3 kap. 14 § AFL inte kan
komma i åtnjutande av grundsjukpenning —- 30 dagar fr. o. m. dagen för
förlossningen —• skall något avdrag vid sjukhusvård inte göras. Då gäller
inte heller någon garanti för en sjukpenning på minst 6 kr., om kvinnan
har barn under tio år. Sjukpenning skall i sådana fall utgå med det i sjuk
penningtabellen för gällande sjukpenningklass angivna beloppet minus
grundsjukpenningbeloppet 6 kr.
Bestämmelser motsvarande dem i AFL angående minskning av sjukpen
ning vid sjukhusvård finns även intagna i lagen den 44 maj 1954- (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring (YFL) jämte följ dförfattningar till AFL och YFL.
Sjukhjälpstiden enligt AFL är i princip obegränsad. Härav följer att även
ersättning för utgifter för sjukhusvård kan utgå så länge behov föreligger
av vård på sjukhus. Beträffande ålderspensionärer och vissa förtidspensio
närer föreligger emellertid inskränkningar i sjukhjälpstiden. Sålunda kan
enligt 4 kap. 3 § AFL sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård inte utgå
för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av den månad, varunder
den försäkrade fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension
enligt AFL. I fråga om sjukhusvård är sjukhjälpstiden även för den som åt
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1969
42
njuter hel förtidspension begränsad till 180 dagar. Med tid för hel förtids
pension jämställs i detta sammanhang efterföljande tid, såvida förtidspen
sionen har upphört att utgå med månaden näst före den, då den försäkrade
fyller 67 år.
Försäkrad som inte är bosatt i Sverige äger rätt till sjukvårdsersättning
och därmed också till ersättning för utgifter för sjukhusvård, som åtnjutits
här, endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.
Som nyss nämnts är sjukhjälpstiden avseende ersättning för sjukhusvård
begränsad för vissa pensionärer. För utförsäkrade patienter, dvs. de som
uttömt sin rätt till ersättning och som åtnjuter någon form av folkpension,
har ett flertal landsting utfärdat särskilda bestämmelser om avgiftslindring.
I korthet innebär dessa bestämmelser att patient, som uppbär någon form av
folkpension och för vilken försäkringskassa enligt AFL ej har att erlägga
avgift för sjukhusvård, efter prövning av landstingets förvaltningsutskott
eller sjukvårdsstyrelse eller av vederbörande sjukhusdirektion kan beviljas
nedsättning av eller befrielse från vårdavgift. För tuberkulösa, som uppbär
någon form av folkpension och för vilka försäkringskassa ej svarar för
vårdkostnaden, tas i samtliga landsting utom två ut en vårdavgift av en
krona per dag. Stockholms läns landsting tar ej ut någon vårdavgift av denna
patientkategori medan i Malmöhus läns landsting hälso- och sjukvårdsstyrel
sen prövar huruvida och i vad mån avgiften kan nedsättas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Sjukförsäk ringsutredningen
Allmänna överväganden angående avgiftsfinansieringen inom den slutna
sjukvården
Utredningen erinrar om att det år 1946 i samband med beslutet om infö
rande av en allmän sjukförsäkring fattades ett principbeslut att sjukhusvår
den skulle vara kostnadsfri för den enskilde och att staten skulle gentemot
landstingen överta ansvaret för de kostnader som dittills täckts genom pa
tientavgifter. Lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
innehöll därför ursprungligen inte några bestämmelser om ersättning för
kostnader för sjukhusvård. Reformen, som avsågs träda i kraft den 1 juli
1950, fördröjdes emellertid sedermera av flera orsaker. En av dessa var det
statsfinansiella läget, som hindrade staten från att uppfylla åtagandet att
kompensera sjukvårdshuvudmännen för bortfallet av patientavgifter i sam
band med en omläggning av avgiftssystemet. För att en reform ändock skulle
kunna genomföras frånfölls slutligen, i enlighet med förslag i prop. 1953:
178, för det dåvarande tanken på fri sjukhusvård och lagen om allmän sjuk
försäkring kompletterades med bestämmelser om ersättning för sjukhus
vård genom försäkringen. Lagen trädde därefter i kraft den 1 januari 1955.
Utredningen framhåller att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård
43
syftade till att skapa administrativa lättnader för kassorna och huvudmän
nen. Beslutet bör dock enligt utredningen främst ses såsom uttryck för en
principiell uppfattning om sjukförsäkringens roll i sjukvårdens finansiering.
Enligt denna uppfattning borde sjukkassorna främst svara för skyddet mot
inkomstbortfall vid sjukdom, medan det allmänna i annan ordning skulle
sörja för att läkar- och sjukhusvård samt läkemedel stod till den enskildes
förfogande mot rimlig kostnad. Att det tidigare principbeslutet om fri sjuk
husvård frångicks vid införandet av den allmänna sjukförsäkringen den 1
januari 1955 var inte uttryck för någon ändrad principiell inställning till
sjukförsäkringens roll i sjukvårdens finansiering.
Ett system med helt avgiftsfri sjukhusvård med därav följande utbryt
ning av sjukhusvårdsförmånen ur AFL skulle enligt utredningen medföra
administrativa lättnader och därmed kostnadsbesparingar både för försäk
ringskassorna och sjukvårdshuvudmännen. Försäkringskassorna skulle
helt kunna befrias från de med sjukhusvårdsräkningarna förenade arbets
uppgifterna och sjukhusens befattning med sådana räkningar kunna in
skränkas avsevärt. Försäkringens utgifter skulle minska med i runt tal 15
kr. per år och försäkrad.
Ett slopande av vårdavgifterna skulle automatiskt medföra, att den nuva
rande begränsningen av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvård för försäk
rade med ålderspension eller hel förtidspension upphörde. Därigenom skulle
en betydande grupp av de hos kassorna inskrivna försäkrade, som är i en
levnadsålder då vårdbehovet är som störst och för vilka sjukhusvistelsen är
särskilt betungande, erhålla förbättringar i skyddet mot kostnader vid sjuk
dom. Antalet försäkrade med ålderspension eller hel förtidspension uppgår
till ca 1 miljon eller ungefär en sjättedel av samtliga inskrivna försäkrade.
Trots att vissa fördelar står att vinna med helt avgiftsfri sjukhusvård, finns
det dock enligt utredningens mening i dag anledning att ställa sig tveksam
till genomförandet av eu sådan reform. Det som framför allt satt sin prägel
på sjukvården under senare år och som samtidigt är av vital betydelse när
det gäller att ta ställning till frågan är kravet på ständigt stegrade ekonomiska
insatser från samhällets sida på sjukvårdens område. Orsaken till detta tryck
är främst att söka i en successiv och i snabb takt ökad efterfrågan på sluten
vård, beroende på den medicinska utvecklingen och den förbättrade sjuk-
vårdsstandarden men även på förhållanden som den hastigt stigande lev
nadsstandarden samt den växande insikten om hälso- och sjukvårdens be
tydelse. Befolkningsutvecklingen är också en faktor man måste räkna med
då det gäller att förklara den ökade efterfrågan på sluten vård och därav
betingat behov av en utbyggnad av vårdplatssektorn.
Efterfrågan på sjukvård har, framhåller utredningen, stigit kraftigt i vårt
land trots att hälsotillståndet oavbrutet har förbättrats. Sjukdomspanoramat
bär samtidigt förändrats av en rad olika orsaker, däribland den minskade
dödligheten och sjukligheten i yngre år, som medfört en stark ökning av me
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
44
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1969
dellivslängden. Äldre människor har avsevärt större behov av medicinsk vård
än yngre. Exempelvis har en 70-åring fyra gånger och en 80-åring fem gånger
så stort sjukvårdsbehov som en 30-åring. De förbättrade behandlingsmeto
derna inom sjukvården medför dessutom att många sjuka, som tidigare
skulle ha avlidit av sin sjukdom, numera överlever, oftast med långvarigt
sjukvårdsbehov. Genom förskjutningen från akuta, snabbt övergående eller
dödliga sjukdomar till långvariga sjukdomstillstånd framför allt i högre ål
der har sålunda sjukvårdsorganisationen utsatts för en starkt ökad belast
ning. Denna utveckling pågår alltjämt. I framtiden kommer sannolikt
långtidssjukdomarna att få ännu större tyngd.
I detta sammanhang bör även, anför utredningen vidare, beaktas den in
komstutveckling, som ägt rum i landet sedan principbeslutet om fri sjukhus
vård fattades år 1946. De nominella medelinkomsterna kan antas bli i runt
tal fyra gånger så höga år 1970 som år 1948 under det att realinkomsten mel
lan de angivna åren antas bli fördubblad. Det är givet att det i ett sådant läge
finns anledning ställa sig tveksam till en ordning, som innebär att huvudmän
nen kostnadsfritt skall tillhandahålla sjukhusvård.
Ett införande av helt avgiftsfri sjukhusvård skulle vidare medföra, att det
sedan länge besvärliga s. k. överskottsproblemet, varmed avses de långtids
sjukas samlande av överskott, främst i form av pensionsmedel, ytterligare
accentueras. En av förutsättningarna för att man på allvar skall överväga att
överge det nuvarande systemet med sjukhusavgifter är därför enligt utred
ningens mening, att man i samband därmed kan finna en tillfredsställande
lösning av överskottsproblemet.
Såväl socialpolitiska kommittén (SOU 1963: 47) som en av Socialnämnder
nas storstadsdelegation tillsatt kommitté för utredning av frågan om avgifts-
sättning vid ålderdomshemmen har påtalat det problem, som sammanhänger
med att vårdavgiften på sjukhemmen för långvarigt sjuka är avsevärt lägre
än inackorderingsavgiften på ålderdomshemmen. En sådan ordning medför,
att man kan få en efterfrågan av vård på sjukhemssektorn, som inte är be
tingad av vårdbehov. Vid avgiftsfri sjukhusvård är givetvis att befara, att ris
ken för sådan styrning av efterfrågan ökar. Målet bör vara att var och en be
reds den form av vård han behöver uteslutande på grund av sitt tillstånd.
Enligt utredningens mening bör därför i möjligaste mån undvikas en sådan
utformning av avgiftssystemet som kan motverka att detta mål nås.
Vid prövningen av frågan om avgift för sluten sjukvård har utredningen
mot bakgrunden av vad nu redovisats funnit övervägande skäl tala för att
inte göra den slutna vården avgiftsfri.
Förslag till nytt avgiftssystem
Utredningen finner att avgiftssystemet inom den slutna vården bör vara
konstruerat på ett annat sätt än nu. När det nuvarande systemet infördes
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W69
45
torde det ha framstått som naturligt att ta ut en låg enhetlig avgift för
vård på allmän sal, eftersom denna motsvarade vad det stora flertalet patien
ter hade förmåga att betala. Dagens situation är i detta avseende enligt utred
ningens mening väsentligt förändrad. Sålunda har den enskildes förmåga
att bära kostnader vid sjukdom ökat väsentligt, främst genom det ökade
välståndet men också genom den utbyggnad av förmånerna inom socialför
säkringen, som successivt kommit till stånd. Exempelvis kommer allt flera
pensionärer att utöver folkpensionen uppbära allmän tilläggspension, som
kan beräknas stiga för varje ny årsgrupp. Inkomsterna kommer dessutom
att variera mycket mellan olika pensionärer.
Den vårdavgift som nu utgår innesluter ersättning för såväl egentlig
sjukvård som underhåll (kost och logi m. in.). Utredningen anser av flera
skäl, att den enskilde inte bör erlägga kostnader för den egentliga sjukvår
den — i det följande benämnd den medicinska vården — i sluten vård.
Det främsta skälet är att denna vård på sjukhus är en grundläggande sam
hällelig uppgift, som i de flesta fall dessutom är förenad med utomordentligt
höga kostnader. Endast ett ringa antal patienter skulle ha förmåga att
svara för så stor andel av dessa kostnader som motsvarar vad patienter i
den mindre kostsamma öppna vården vid sjukhusen själva får bära. Det
torde Aådare innebära betydande svårigheter att mera exakt beräkna kost
naderna för den medicinska vården på sjukhus i det individuella fallet.
Utredningen föreslår därför att den medicinska vården i samband med
vård på allmän sal på sjukhus skall kostnadsfritt beredas samtliga patienter,
för vilka vårdskyldighet enligt SjvL föreligger. Denna förmån bör få åtnju
tas under obegränsad tid på i princip samtliga av offentliga sjukvårdshu
vudmän drivna sjukhus samt på de enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas
driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landsting, landstingsfri
stad eller kommun.
Vid ett genomförande av principen om kostnadsfri medicinsk vård i sluten
vård kan bestämmelserna om ersättning för utgifter för sjukhusvård utgå ur
AFL.
Som ersättning för den nuvarande vårdavgiften föreslår utredningen ett
avgiftssystem, som innebär att patienterna i den slutna sjukvården får be
tala kostnader för underhåll — främst mat och logi —■ dvs. sådana kostna
der som patienterna normalt får svara för om de i stället behandlas i öppen
vård. Ett sådant system ter sig enligt utredningen särskilt befogat när det
gäller patienter, som av samhället omhändertagits för långtidsvård på sjuk
hus. Även om patienterna inom långtidssjukvården inte i samma utsträck
ning som de intagna på ålderdomshemmen är stationära, har dock det över
vägande antalet patienter på sjukhemmen i och med intagningen där i verk
ligheten lämnat livet utanför sjukhuset. Det kan därför göras gällande, att
sjukhemmet för flertalet sådana patienter trätt i stället för det egna hem
met. Den sjuke har sålunda inte särskilda utgifter för exempelvis mat, klä
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
der, läkarvård, läkemedel m. m. I många fall har patienten ej heller utgift för
bostad. Det är därför rimligt att en sjuk, som mera stadigvarande omhänder
tagits för vård, i princip betalar de kostnader, som är förenade med hans
uppehälle.
Sjukhushuvudmännen bär därför enligt utredningens mening vid bestäm
mande av vårdavgift enligt 27 § SjvL tillämpa ett system med avgift för un
derhållskostnad — underhållsavgift.
I avgiften för underhållskostnad bör inte inräknas kostnad för den sjuk
vård patienten meddelas, eftersom den medicinska vården enligt vad som
nyss föreslagits skall meddelas kostnadsfritt. Då det i praktiken torde vara
utomordentligt komplicerat att ur sjukhusens kapital- och driftkostnader
hålla isär vad som hänför sig till den medicinska vården och till patienternas
underhåll, förordar utredningen att åtminstone tills vidare —- till dess
ett säkrare underlag för en sådan uppdelning kan presenteras — den ge
nomsnittliga kostnaden per vårddag för underhåll av patient vid ålder
domshemmen skall utgöra underhållsavgiftens maximibelopp. Beloppet bör
vara enhetligt för samtliga sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde.
Vid bestämmande av underhållsavgiften i det enskilda fallet bör patien
tens ekonomiska förhållanden beaktas. Sålunda bör hänsyn tas till å ena
sidan hans samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för beräknad
skatt samt å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utanför
sjukhuset (t. ex. utgifter för bostad och anhörigas försörjning). I princip
bör alla slag av inkomster medräknas. Någon begränsning till allmän pen
sion skall således inte göras.
Inte heller bör skyldigheten att betala underhållsavgift enligt utredningen
begränsas till viss patientkategori eller visst slag av anstalter utan den bör
omfatta all sluten sjukvård. Då emellertid det primära syftet inte är att
patienter, som är intagna på sjukhus för akutvård, skall erlägga underhålls
avgift, bör avgift tas ut först sedan sjukhusvården pågått viss tid i följd. Be
räkningarna bör göras så enkla som möjligt, där så kan ske med hjälp av
schabloner.
Utredningen anser att problemet angående långtidssjukas samlande av
överskott av folkpensionsmedel automatiskt kommer att lösas om förslaget
genomförs. Vidare kommer möjligheter att skapas för att tillämpa samma
system vid uttag av avgifter inom den slutna sjukvården och den slutna
åldringsvården. Härigenom kan undvikas ett efterfrågetryck på sjukhem
men, som inte är påkallat av vårdbehov. Skillnaderna i den enskildes kost
nader vid öppen resp. sluten sjukvård, som systemet med låga salsavgifter
i sluten sjukvård i hög grad medverkar till, kommer dessutom att minskas,
främst vid långtidssjukvård.
Vid sina överväganden beträffande tidpunkten när underhållsavgift skall
börja tas ut söker utredningen främst beakta dels huvudsyftet med det före
slagna avgiftssystemet, nämligen att de långtidssjuka skall erlägga avgifter
47
för uppehälle, och dels att överensstämmelse i möjligaste mån uppnås mel
lan avgiftssystemen vid ålderdomshemmen och vårdenheterna för långvarigt
sjuka, särskilt sjukhemmen, så att ett efterfrågetryck, som inte är påkallat
av vårdbehov, undviks på sjukhems sektorn. Tillämpas en relativt lång tid
innan underhållsavgift tas ut, i det följande kallad karenstid, skyddas fler
talet akutsjuka, men å andra sidan går den eftersträvade överensstämmel
sen mellan ålderdomshemmen och sjukhemmen i fråga om avgifter för de
intagna förlorad. En sådan överensstämmelse uppnås säkrast om en relativt
kort karenstid tillämpas. En kort karenstid medför emellertid den nackde
len, att många akutsjuka får betala underhållsavgift. En komplicerande
faktor är att det inte går att dra en skarp gräns mellan akutsjukvård och
långtidssjukvård vare sig medicinskt eller i fråga om patienternas fördel
ning på olika sjukvårdsanstalter.
Med hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena framför allt bland
ningen av långtidssjuka och akutsjuka såväl på lasaretten för somatisk
vård som på lasaretten för psykiatrisk vård, anser sig utredningen inte böra
föreslå olika karenstider inom akutsjukvården och långtidssjukvården. Ut
redningen har i stället stannat för att förorda en enhetlig karenstid inom alla
vårdformer på samtliga sjukvårdsinrättningar.
När det gäller frågan om den enhetliga karenstidens längd överväger ut
redningen tre alternativ, nämligen 90, 180 och 365 dagar. Vid en karenstid
av 90 dagar skulle flertalet akutsjuka inom kroppssjukvården undgå att
betala underhållsavgift. Den eftersträvade överensstämmelsen mellan ål
derdomshemmen och sjukhemmen i fråga om avgifter skulle tillgodoses
tämligen väl. Däremot skulle ett stort antal akutsjuka på lasaretten för
psykiatrisk vård få erlägga underhållsavgift, vilket inte skulle överensstäm
ma med utredningens principiella uppfattning om syftet med det föreslagna
avgiftssystemet. En karenstid om 90 dagar skulle sannolikt föranleda sjuk
hushuvudmännen att inom akutsjukvården av praktiska och andra skäl
göra relativt många undantag i fråga om tidpunkten för avgiftsuttaget. Ut
redningen anser sig på grund av dessa omständigheter inte böra föreslå att
karenstiden sätts till 90 dagar.
Vid en karenstid om 365 dagar skulle det övervägande antalet akutsjuka
inom alla vårdformer slippa betala underhållsavgift. Detsamma skulle emel
lertid gälla även åtskilliga långtidssjuka med påföljd att icke obetydliga
överskottsmedel av främst pensioner skulle kunna samlas. Strävan att nå
överensstämmelse i fråga om avgiftssättningen mellan ålderdomshem och
sjukhem skulle inte uppfyllas. Av ekonomiska skäl skulle patienter här
igenom kunna föranledas att begära vård på sjukhemmen utan att verkligt
behov härav förelåg. En karenstid om 365 dagar anser utredningen av dessa
skäl vara alltför lång.
Utredningen finner att en karenstid om 180 dagar utgör en rimlig kom
promiss mellan de delvis motstridiga intressen, som bryts mot varandra. Det
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
alldeles övervägande flertalet akutsjuka inom alla vårdformer skulle slippa
att erlägga vårdavgift utan att långtidssjuka därigenom skulle ges möjlig
heter att samla överskott av nämnvärd betydelse. En karenstid om 180 dagar
ger även den långtidssjuke rådrum att ställa om sig till en situation, där
sjukhushuvudmannen mera stadigvarande övertar ansvaret för hans uppe
hälle. Den eftersträvade överensstämmelsen mellan avgiftssystemen vid ål
derdomshem och sjukhem tillgodoses också enligt utredningens mening på
ett acceptabelt sätt. En viss skillnad torde vara motiverad genom att patien
terna på de båda typerna av vårdhem inte kan jämställas i alla avseenden.
Vistelsen på ålderdomshem har en starkare prägel av valfrihet. De intagna
på dessa hem är dessutom i högre grad stationära, dvs. de stannar som
regel i åratal på hemmen. Av patienterna på landstingens sjukhem synes
en inte ringa del efter längre eller kortare tid skrivas ut för vård i eget eller
anhörigs hem. Enligt uppgift beträffande omsättningen av patienter, som
fyllt 67 år, vid ifrågavarande sjukhem år 1961, redovisad i betänkandet
»Åldringsvårdens läge», hade 21 % av patienterna vid landstingens sjukhem
under året skrivits ut för vård i eget eller anhörigs hem. Bl. a. detta förhål
lande synes motivera en inte alltför kort karenstid vid sjukhemmen. Utred
ningen föreslår således, att underhållsavgift i sluten sjukvård inte tas ut
av patienten, förrän denne åtnjutit sjukhusvård under minst 180 dagar i
följd.
Tanken att anknyta karenstiden till viss sjukdom avvisas av utredningen.
En sådan regel skulle nämligen ställa sjukhushuvudmännen inför svårighe
ter av liknande art som sjukkassorna hade att brottas med före den 1
januari 1963, då AFL trädde i kraft.
Från huvudregeln att sjukhusvården skall ha pågått i minst 180 dagar
i följd bör enligt utredningens mening göras vissa undantag. I avgiftshän-
seende är det enligt utredningens uppfattning inte motiverat att skilja pa
tienterna på sjukavdelning vid ålderdomshem från patienterna på avdel
ningar för egentlig ålderdomsvård vid dessa hem. Vidare bör underhållsav
gift erläggas fr. o. m. intagningsdagen för patient, som överförs till sjuk
husvård från sluten åldringsvård.
När det gäller skyldigheten att betala underhållsavgift bör bortses från
uppehåll eller avbrott i sjukhusvården, som inte överstiger viss inte alltför
lång tid. En sådan regel om avbrottstid erfordras enligt vad utredningen fun
nit för att förhindra att ny karenstid beräknas i fall, där avbrott i sjukhus
vistelsen inte är föranlett av att vårdbehovet upphört utan av andra orsaker,
exempelvis stängning av vårdavdelning under sommaren eller vistelse
under viss tid (sommar eller längre helger) i eget eller anhörigs hem av
långtidssjuk, på begäran av den sjuke själv eller anhörig till honom. Utred
ningen anser, att avbrottstidens längd måste ställas i relation till karensti
dens längd. Vid en mycket kort karenstid är behovet av en regel om av-
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
49
brottstid minst, ty patienten får då relativt snart erlägga underhållsavgift
vid en ny sjukhusvistelse.
Enligt utredningens mening bör avbrottstiden till sin längd bestämmas
så, att ren spekulation i fråga om fördelarna av att avbryta sjukhusvistelsen
motverkas. Å andra sidan bör den inte sättas så lång, att en patient som varit
intagen för akutsjukvård hämmas att söka vård på nytt, om han senare
drabbas av sjukdom. Vid avvägningen mellan dessa båda synpunkter har
utredningen funnit, att den förstnämnda bör tillmätas största avseende. Ut
redningen anser därför att en relativt lång avbrottstid bör tillämpas och
föreslår, att den fastställs till 180 dagar.
Vid beräkningen av karenstiden bör också beaktas ev. perioder av sluten
sjukvård på andra sjukvårdsinrättningar än den, på vilken den sjuke får
vård, då det är aktuellt att ta ut underhållsavgift. Av detta följer att regeln
om avbrottstid skall tillämpas, oavsett om den sjuke vid ny sjukhusvistelse
tas in på samma sjukhus som tidigare eller på nytt sjukhus. Avbrottsregeln
skall tillämpas oavsett om karenstiden förflutit helt eller endast delvis när
avbrottet inträffar. Regeln om avbrottstid synes kräva, att man vid intag
ningen inhämtar uppgifter om föregående sjukhusperioder inom 180 dagar
före den aktuella intagningsdagen.
Sedan karenstiden förflutit och underhållsavgift skall börja tas ut, kom
mer, anför utredningen, i vissa fall att återstå så kort vårdtid på sjukvårds
inrättningen, att praktiska skäl kan tala för att huvudmannen underlåter att
ta ut underhållsavgift. Tillämpningen av regeln om avbrottstid bidrar ytter
ligare till uppkomsten av sådana situationer. Utredningens förslag om un
derhållsavgift innebär inte att huvudmannen är tvingad att ta ut avgift, när
det inte är förenligt med hans intressen. Avstår huvudmannen från sin rätt
i ett sådant fall strider detta inte heller mot huvudsyftet med underhållsav-
giften, nämligen att patienten skall betala för underhållet när hans uppe
hälle mera stadigvarande tillgodoses genom sjukhushuvudmannen försorg.
Utredningen betonar dock angelägenheten av att huvudmännen i sådana fall
följer ett så enhetligt mönster som möjligt så att inte olika praxis utbildas
inom sjukvårdsområdena.
Vid bestämmandet av den underhållsavgift, som patienten i det särskilda
fallet skall betala, skall utgångspunkten som förut nämnts vara kostnads
nivån på de egentliga ålderdomshemmen inom sjukvårdsområdet. En upp
fattning om denna nivå får man bl. a. av statistiska centralbyråns redogö
relse angående utgifterna för ålderdomshemmen år 1964. Enligt denna re
dogörelse uppgick genomsnittsutgifterna per vårddag för de egentliga
ålderdomshemmen i riket till 26:71 kr. Med hänsyn till kostnadsutveck
lingen torde enligt utredningen kunna antas att den underhållsavgift, som
kommer att vara aktuell i slutet av 1960-talet, uppgår till omkring 30 kr. per
dag.
4 — Bihnng till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
50
Det är uppenbart, att långt ifrån alla sjuka kommer att ha möjlighet att,
i varje fall innan den allmänna tilläggspensioneringen ger några större
pensionsbelopp, betala en underhållsavgift av sådan storlek. Flertalet lång
tidssjuka kommer alltjämt att utgöras av sådana pensionärer, vilka som
enda inkomst har den allmänna folkpensionen. För långtidssjuka i mera
aktiva åldrar torde en stor del av inkomsten behöva användas för att de skall
kunna fullgöra sina förpliktelser utanför sjukhuset mot anhöriga, främst
make och barn. Reglerna för bestämmande av underhållsavgift måste därför
ta hänsyn till den sjukes ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset. Ut
redningens förslag innebär sammanfattningsvis att hänsyn skall tas till å
ena sidan patientens samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för be
räknad skatt och å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utan
för sjukhuset såsom utgifter för bostad och försörjning av anhöriga. För
farandet kommer att innebära, att underhållsavgifterna tas ut med varie
rande belopp upp till självkostnaden alltefter patienternas förmåga att betala
avgift.
Vid genomförande av förslaget om kostnadsfri medicinsk vård i sluten
sjukvård och, i samband därmed, utbrytning av sjukvårdsförmånen ur AFL,
skulle det enligt utredningens mening vara följdriktigt att försäkringens
medverkan i finansieringen av sjukhusvården upphörde. En sådan ordning
skulle innebära, att huvudmännens nuvarande inkomster i form av ersätt
ning för vårdavgifter från den allmänna försäkringen upphörde. De vård
avgifter huvudmannen i nuvarande form uppbär från utförsäkrade patien
ter skulle också bortfalla. Detta skulle tillsammantaget, med utgångspunkt i
1965 års förhållanden, medföra ett bortfall av vårdavgifter om ca 175 milj.
kr. årligen. I stället skulle huvudmännen dock få inkomster i form av under-
hållsavgifter, till övervägande del från patienter som nu är utförsäkrade på
grund av bestämmelserna om begränsad sjukhjälpstid enligt AFL. Enligt
utredningens beräkningar skulle den totala årliga inkomsten härav under
det nya avgiftssystemets första år kunna uppskattas till ca 135 milj. kr.
Om försäkringens medverkan i sjukhusvårdens finansiering upphörde,
skulle den nuvarande fördelningen av kostnaderna för sjukvården mellan
stat, kommun och försäkring rubbas. Härigenom skulle den mera allmänna
översyn av hela frågan, vilken enligt utredningens mening på längre sikt
framstår som ofrånkomlig, kunna anses föregripen. På grund härav före
slår utredningen att försäkringens medverkan i finansieringen av sjukhus-
vårdskostnaderna tills vidare bibehålls. Frågan om storleken av försäk
ringens ersättning för sådana kostnader bör bli föremål för förhandlingar
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, varvid bör beaktas de föränd
ringar beträffande sjukvårdshuvudmännens intäkter som uppstår om un-
derhållsavgifter enligt utredningens förslag införs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
51
Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
Utredningen erinrar till en början om de överväganden som ligger bakom
de nuvarande reglerna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård.
Socialvårdskommittén anförde i sitt betänkande med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att förfaringssättet att utge hel sjuk
penning även för tid då sjukkassan ersatte sjukhusvård var mindre tillfreds
ställande såväl från försäkringens som från det allmännas synpunkt, enär
förfaringssättet särskilt i fråga om ogifta personer eller personer som sak
nade egentligt förvärvsarbete innebar en uppenbar risk för överförsäkring.
Kommittén framhöll, att en på sjukhus intagen person erhöll såväl helt
fri läkarvård och fria läkemedel som föda, husrum och viss beklädnad. Vis
tades han i sitt hem skulle han, enligt den av kommittén föreslagna lag
stiftningen, få betala en del av läkarvården, i regel halva kostnaden för lä
kemedel samt alla utgifter för föda, bostad och beklädnad. Dessutom kunde
den som vistades hemma även få vidkännas kostnader för hemhjälp. Dessa
förhållanden ledde enligt kommittén erfarenhetsmässigt till en ökad till
strömning till sjukhusen, varjämte det med viss sannolikhet kunde antas
att vårdtiderna förlängdes genom att de sjuka sökte få stanna kvar längre
tid på sjukhusen än som ur ren vårdsynpunkt var erforderligt.
Kommittén föreslog därför att sjukpenningen under tid, då sjukkassa ut
gav ersättning för sjukhusvård, skulle — utom i vissa fall — utgå med
reducerat belopp. Sådan sjukpenning betecknades av kommittén som hem
penning. För att tillgodose det större behov av kontant sjukhjälp under
sjukhusvistelse, som i regel förelåg för dem som hade försörjningsplikt än
för övriga, föreslog kommittén att hempenningen i sådana fall skulle bestäm
mas till hälften av den normala sjukpenningen och att familjetilläggen
skulle utgå med oavkortade belopp. Med hänsyn till att de försäkrade i regel
hade vissa fasta utgifter för bostad, skatter, försäkringspremier o. d. ansågs
ett visst lägsta belopp för hempenning motiverat. Vidare ansågs att reduk
tion inte borde ske av sjukpenningen till icke förvärvsarbetande, gifta kvin
nor, eftersom behovet av sjukpenning mången gång var störst då kvinnan
var intagen på sjukhus.
Även socialförsäkringsutredningen förordade reducering av sjukpenningen
vid sjukhusvård i sitt betänkande »Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäk
ring» (SOU 1952: 39) och angav som skäl att det var önskvärt att tillström
ningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades. Detta kunde ske genom att
man undvek att de som var intagna på anstalter blev alltför mycket gynnade
i jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter.
Sjukförsäkringsutredningen konstaterar att dess förslag till nytt avgifts
system i sluten vård nödvändiggör omprövning av reglerna om sjukpenning
avdrag vid sjukhusvård.
Utredningen uttalar, att den är väl medveten om de stora skillnader som
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
råder i fråga om de ekonomiska villkoren för patienter i öppen resp. sluten
vård. Tanken går därvid inte i första hand till att en patient i sluten sjukvård
gör vissa besparingar beträffande föda, husrum och klädslitage. Vårdtiderna
på sjukhus är ju i genomsnitt korta och de besparingar i nu nämnt avseende,
som kan göras under vistelsen där, torde i allmänhet inte kunna tillmätas
någon nämnvärd betydelse. Det väsentliga torde i stället vara skillnaden i
kostnaderna för läkarvård och läkemedel. I detta avseende är en patient i
sluten vård i hög grad gynnad i förhållande till en patient i öppen vård. Det
torde inte kunna uteslutas, att dessa skillnader i de ekonomiska villkoren
för de sjuka är ägnade att öka tillströmningen till den slutna vårdformen så
tillvida, att även personer som i och för sig inte är i oundgängligt behov av
sluten vård i viss utsträckning efterfrågar sådan vård av ekonomiska skäl.
Hittills har man sökt komma till rätta med hithörande problem i huvudsak
genom bestämmelserna om reducering av sjukpenningen vid sluten vård.
Påtagliga brister vidlåder emellertid enligt utredningens mening denna an
ordning. Sålunda kan med fog ifrågasättas, om ett avdrag på sjukpenning vid
sjukhusvård med högst 5 kr. per dag verkligen fyller någon reell funktion som
utjämnande faktor mellan öppen och sluten vård och därmed som återhål
lande moment i fråga om efterfrågan på sistnämnda vårdform. Vidare är den
utjämning av skillnaderna i kostnader, som uppnås genom avdrag på sjuk
penning, begränsad till vissa kategorier försäkrade. Beträffande de många
försäkrade, som enbart har sjukvårdsförsäkring, saknas möjlighet att ge
nom avdrag på socialförsäkringsförmåner åstadkomma en sådan utjämning
vid sjukhusvård. Dessa försäkrade utgjorde år 1964 1 270 000, varav ca
740 000 med allmän ålderspension och ca 141 000 med hel förtidspension.
Deras pensioner reduceras således inte vid sjukhusvård. Pensionärerna
själva har inga utgifter för vården, förrän de »förbrukat» den till högst 180
dagar enligt AFL bestämda sjukhjälpstiden. Inte heller alla sjukpenning-
försäkrade berörs av avdraget. Som framhållits i det föregående behöver så
lunda hemmafruförsäkrade kvinnor med barn under tio år inte vidkännas
avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård. Vidare berörs inte statligt eller i
statsunderstödd verksamhet anställda av avdraget, eftersom deras sjuklön
utgår med samma belopp, oavsett om de under sjukperioderna vistas i hem
met eller åtnjuter sjukhusvård. Staten tillgodogör sig i stället de anställdas
sjukpenning. Sådana sjuklöneförmåner har uppskattningsvis 400 000—
500 000 personer. Dessutom träffar sjukpenningavdraget de försäkrade
olika beroende på inkomst.
I och för sig går det givetvis att bygga ut nuvarande system så att det
bättre än f. n. kan medverka till att minska skillnaderna i kostnader för
den enskilde i öppen resp. sluten vård, t. ex. genom att höja avdraget på
sjukpenning och låta även pensionsförmån bli föremål för reduktion. Ut
redningen anser emellertid inte att detta är den rätta vägen att nå fram
till en tillfredsställande lösning av frågan. För utredningens del är skälet
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
53
liar till främst att varje form av pålaga, som betingas av att en patient i
sluten vård kostnadsfritt har tillgång till läkarvård och läkemedel, inte är
förenlig med grundtanken bakom utredningens förslag om vårdavgift i
sluten vård. Detsamma gäller uttagande av särskild avgift, utan tillämpning
av karenstid, för besparingar som en patient i sluten sjukvård kan göra
beträffande husrum, föda och klädslitage. Enligt nämnda förslag skall ju
den medicinska vården i sluten vård vara helt kostnadsfri och underhålls-
avgift såsom ersättning till sjukhuset för bl. a. kost och logi tas ut först se
dan viss karenstid förflutit.
Tillika måste det enligt utredningens mening anses principiellt felaktigt
att verka för en utjämning mellan öppen och sluten vård genom att göra
sistnämnda vårdform från ekonomisk synpunkt mindre attraktiv för den
enskilde. En utjämning bör i stället åstadkommas genom successiva för
bättringar av förmånerna i den öppna vården.
Utredningen har med hänsyn till vad nu anförts kommit till den upp
fattningen, att det vid ett genomförande av förslaget om avgiftssystem i
sluten sjukvård inte är motiverat att bibehålla regeln om avdrag på sjuk
penningen vid sjukhusvård. Utredningen förordar således att bestämmel
serna härom upphävs när systemet med underhållsavgifter i sluten vård
genomförs.
Ett avskaffande av sjukpenningavdraget kommer emellertid att medföra
en kostnadsökning för den allmänna försäkringen. Avdraget på sjukpen
ningen vid sjukhusvård beräknas, med utgångspunkt i 1967 års förhållan
den, representera en besparing för försäkringen på ca 35 milj. kr. årligen,
varav ca 23,5 milj. kr. avser grundsjukpenningförsäkringen och ca 11,5
milj. kr. tilläggssjukpenningförsäkringen. På grund av reglerna om stats
bidrag till grundsjukpenningförsäkringen medför nu gällande avdrag en
besparing för staten med ca 9,5 milj. kr. Motivet för att avskaffa avdraget
är enligt utredningens mening så övertygande att den kostnadsökning för
staten och försäkringen, som blir följden därav, i och för sig inte bör hindra
att regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård upphävs.
Remissyttranden över sjukfcrsäkrmgsutrednmgens förslag
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkrings
verket, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskattenämn
den, universitetskanslersämbetet — efter hörande av de medicinska fakul
teterna — statens handikappråd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönkö-
bottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
pings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Väster
landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i samtliga landsting, Stockholms
stadskollegium, Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse,
Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Försäkringskasseförbun-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
det, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sve
riges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Pensionärernas riksorga
nisation, styrelsen för Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus, Samariter-
hemmet i Uppsala, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Riksförbundet
för hjärt- och lungsjuka och Riksorganisationen för Mental Hälsa. Försäk-
ringskasseförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäk
ringskassor. Även andra remissinstanser har bifogat yttranden som de
inhämtat.
Avgiftsfri medicinsk vård
Anslutning i huvudsak till riktlinjerna i förslaget om avgiftsfri medicinsk
vård tillkännages av Svenska läkaresällskapet, statens handikappråd, läns
styrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och
Kopparbergs län, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, LO, TCO,
SR, SHIO, SALF och Pensionärernas riksorganisation. Å andra sidan väcker
förslaget kritik från ett stort antal remissinstanser, som befarar att det,
om det genomförs, kommer att medverka till en snedvridning av efter
frågan på sjukvård.
Svenska landstingsförbundet erinrar om det förhållandet att den öppna
och den slutna vården alltmer går in i varandra och bildar ett mönster av
åtgärder, som till sin omfattning bestäms dels av den enskilde patientens
behov och möjligheter, dels av sjukvårdshuvudmännens resurser. Redan
detta gör det omöjligt att isolerat lösa något som man rubricerar som den
slutna vårdsektorns problem. Huvudmännen strävar till att styra efterfrågan
på sjukvård i sådan riktning att varje patient vårdas på den lägsta omhän
dertagandenivå, där hans vårdbehov kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt. Skall denna strävan kunna krönas med framgång måste den vård som
lämnas i mera öppna former göras lika attraktiv som den slutna. Därför
pågår också en förstärkning av den öppna sektorns resurser. Sjukvårds
huvudmännens strävanden måste emellertid få stöd av ett sådant avgifts-
och förmånssystem, som förebygger att allmänheten efterfrågar sluten vård
med ekonomiska överväganden som en väsentlig orsak. Avgifts- och för-
månspolitiken utgör med andra ord ett viktigt sjukvårdspolitiskt medel,
som bör utnyttjas för att styra efterfrågan på sjukvård så att öppen vård
för den enskilde framstår som ett ur ekonomisk synpunkt likvärdigt alter
nativ till sluten vård. Så framstår den inte nu och utredningens förslag in
nebär för den enskilde i akutsjukvård att skillnaden mellan alternativen
blir än större. Så länge det inom den öppna vården råder ett system där den
Sjuke, förutom sina normala levnadskostnader, har att vidkännas kostna
der för medicinsk vård som inte täcks av sjukförsäkringen kan, anser för
bundet, den medicinska vården inte göras kostnadsfri inom den slutna vård
55
sektorn. Kostnaden för den enskilde i öppen vård måste motsvaras av ett
avgiftsuttag eller ett avdrag på sjukpenningen under tid då han åtnjuter
sluten vård. Förbundet erinrar om sina tidigare hos Kungl. Maj :t gjorda
framställningar, dels om tillsättande av en utredning om en totalintegrerad
hälso- och sjukvårdsorganisation och dels om en parlamentarisk utred
ning för förutsättningslös prövning av frågan om hälso- och sjukvårdens
framtida finansiering. Förbundet framför vidare uppfattningen att, i av
vaktan på resultatet av det föreslagna utredningsarbetet, avgiften för sjuk
husvård liksom sjukpenningavdragets maximum bör höjas från 5 till 10 kr.
per dag som en provisorisk lösning av de problem förbundet påtalat.
Liknande uppfattning som Svenska landstingsförbundet har de enskilda
landstingens förvaltningsutskott utom, som redan nämnts, Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott.
Samma uppfattning som Svenska landstingsförbundet tillkännager också
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Stockholms stadskol-
legium, Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse och
Samariterhemmet i Uppsala.
Socialstyrelsen anför liknande synpunkter som landstingsförbundet be
träffande den önskvärda inriktningen av vårdresursernas framtida utbygg
nad och om verkan av ett införande av helt avgiftsfri medicinsk vård enbart
i sluten vård. Styrelsen anser det uppenbart att en förutsättning för att
utredningsförslaget skall kunna genomföras är att åtgärder vidtas för att
utjämna skillnaderna i kostnader för den enskilde mellan sluten och öppen
akutsjukvård. Styrelsen erinrar om att det tidigare i olika sammanhang har
framförts skäl mot en helt fri öppen sjukvård. Lösningen bör nu sökas efter
nya linjer. Härvid bör frågan om den ersättning, som skall lämnas för sjuk
vård, närmare utredas liksom den styrning mot olika vårdformer som åstad
koms genom ersättningsreglerna och i detta sammanhang bör även frågan
om sjukpenningen beaktas.
Riksförsäkringsverket finner betänkandet aktualisera några mycket be
tydelsefulla ekonomiska och administrativa gränsdragningsproblem. Frå
gan om hur stor del av de vårdkostnader, som föranleds av sjukdom, som
skall bestridas av det allmänna — inberäknat socialförsäkringen — tilldrar
sig härvid det primära intresset. Verket förklarar sig i princip kunna dela
kommitténs uppfattning att utgifter vid sluten vård av medicinsk natur
skall bestridas av det allmänna. Ett sådant ståndpunktstagande innebär dock
att skillnaden mellan ersättningsnormerna i sluten och öppen sjukvård blir
ännu mera påtaglig än som nu är fallet. Avgiftsfriheten måste få verkningar
i fråga om den öppna medicinska vården. Beträffande gränsdragningen mel
lan sjukhushuvudmännens och socialförsäkringens förpliktelser erinrar ver
ket om att socialförsäkringen på förevarande område i princip är så upp
byggd att den skall ge de försäkrade ersättning för deras utgifter. Vid en
sådan lösning av frågan om kostnaderna för den slutna vården som ut
Kungl. May.ts proposition nr 125 år 1969
56
redningen föreslagit bör alltså sjukförsäkringen helt befrias från deltagande
i kostnaderna för denna vård. Verket erinrar slutligen om att frågan om
socialförsäkringens finansiering i stort är föremål för överväganden, vilkas
resultat kan påverka ståndpunktstagandena till dessa gränsdragningspro-
blem.
Önskemål att problemen i fråga om vårdavgifterna löses i ett sammanhang
för samtliga vårdformer framställs också av länsstyrelserna i Jämtlands
och Västerbottens län, Sveriges läkarförbund, För säkring skas seförbundet
och SACO.
SAF anser att konsekvenserna av förslaget i fråga om akutvården — att
klyftan mellan den slutna sjukvården och andra vårdformer vidgas — gör
det oantagbart.
Riksrevisionsverket förordar att nuvarande vårdavgift och avdrag på sjuk
penningen vid sjukhusvård bibehålls för sjukpenningförsäkrade och höjs,
eventuellt konstrueras så att det ökar med sjukpenningens storlek.
Angående detaljutformningen av förslaget om fri medicinsk vård invänds
av ett flertal remissinstanser, däribland riksförsäkringsverket, att skäl sak
nas för att göra skillnad i kostnadshänseende mellan den vård som lämnas
på allmän sal och vården på enskilda och halvenskilda rum. Skillnad före
kommer enbart i fråga om kost och logi och bör därför endast påverka frå
gan om uttagande av underhållsavgift och om storleken av denna avgift.
Vidare bedöms enligt riksförsäkringsverkets mening bosättningsbegreppet
inte alltid på samma sätt vid tillämpning av lagen om allmän försäkring
och sjukvårdslagen vilket vid ett genomförande av utredningsförslaget i vis
sa fall kan leda till otillfredsställande resultat.
Underhållsavgift
Den princip som utredningen lagt till grund för sitt förslag om under
hållsavgift — att den som mera stadigvarande omhändertagits för sjukhus
vård skall erlägga avgift för kost och logi —- vinner allmän anslutning hos
remissinstanserna. Likaså betecknas det genomgående som angeläget att
likformighet uppnås i avgiftssättningen mellan sektorerna för åldrings
vård och långtidssjukvård. Betydelsen av en snar lösning av överskottspro-
blemet understryks också, särskilt av det skälet att reglerna bör vara fast
lagda innan den allmänna tilläggspensioneringen har fått större betydelse.
Den konkreta utformningen av utredningsförslaget ger däremot upphov
till starka meningsbrytningar. Endast ett fåtal remissinstanser anser att
förslaget kan godtas utan mera genomgripande omarbetning. Dessa är
länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Älvsborgs län, förvaltningsut
skotten i Östergötlands och Skaraborgs läns landsting samt Sveriges läkar
förbund, LO, SR och SALF. Av dessa anser Sveriges läkarförbund att man
nu, i avvaktan på en översyn av förmånssystemet inom den öppna vården,
inte bör fastställa ett definitivt förmånssystem för den slutna vården. Detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
57
hindrar dock enligt förbundets åsikt inte att den föreslagna underhålls-
avgiften införs. Dess fördel är att den löser överskottsproblemet. Karens-
och avbrottstidsreglerna i förslaget kan emellertid medföra konsekvenser
som inte är önskvärda. Detta gäller många långtidssjuka barn, t. ex. dem
som lider av cerebral pares, andra neurologiska åkommor, muskelsjuk
domar, astma eller diabetes. Sådana barn kan behöva återkommande, ofta
ganska begränsade perioder av sluten vård med kortare avbrottstid än 180
dagar. Med utredningens förslag kan sådana patienter snart komma i den
situationen att underhållsavgift måste avkrävas dem. Dessa patienter bar
ingen sjukpenning och omkostnaderna i hemmet minskas många gånger inte
alls under sjukhusvistelsen bl. a. på grund av de anhörigas resekostnader
vid de önskvärda täta besöken hos den intagne. Detta kan därför leda till
att effektiviteten i vården äventyras med ökande risk för invaliditet som
följd.
LO anser att den differentierade underhållsavgiftens maximum bör fast
ställas enhetligt för hela landet vid förhandlingar mellan huvudmännen i
samband med förhandlingar om kostnadsfördelningen mellan staten, huvud
männen och försäkringen. Beräkningen av underhållsavgift i varje enskilt
fall förefaller inte vara komplicerad men en viss schablonisering blir nöd
vändig. De olägenheter för enskilda patienter som eventuellt kan uppstå bör
kunna bemästras inom ramen för underhållsavgiften och denna form av
avgift är att föredra framför att bibehålla en avgift i form av sjukpenning
avdrag. Om man skulle godta nuvarande sjukpenningavdrag som avgifts-
form är det uppenbart att man kan tvingas acceptera att det anpassas till
den kostnad det är avsett att täcka. En höjning skulle bli till nackdel särskilt
för dem som har låg sjukpenning. LO erinrar om, att den av utredningen fö
reslagna karenstiden inte utesluter akutsjuka från att behöva betala under
hållsavgift. Med hänsyn till att dessa t. ex. inte för en kortare tid kan avveck
la ekonomiska åtaganden, för vilka ingen särskild reduktion sker vid avgifts-
beräkningen enligt utredningsförslaget, anser LO att en anpassning av un
derhållsavgiften till den verkliga betalningsförmågan bör kunna göras un
der loppet av det första avgiftsbelagda halvåret. Därigenom bör svårighe
terna kunna minskas för akutsjuka med begränsade inkomster och rela
tivt stora ekonomiska åtaganden.
Pensionärernas riksorganisation godtar förslaget om underhållsavgift un
der förutsättning att pensionärerna inplaceras i sjukpenningklass liksom
hemmafruarna. Likaså krävs en godtagbar lösning av övergångsproblemen.
Avgiftssystemet anses dock onödigt komplicerat och bör kunna förenklas.
Förslaget avstyrks bestämt och betecknas som rehabiliterings- och nor-
maliseringsfientligt av statens handikappråd, som anför att långtidssjuka
och handikappade som regel lever under mycket knappa omständigheter och
har oproportionerligt stora kostnader bl. a. för läkarvård och läkemedel
under tider då de inte vistas på sjukhus. De har som regel inte möjlighet
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
58
att spara summor av betydelse under sjukhusvistelse och bör få sina eko
nomiska förhållanden förbättrade med syfte att främja möjligheterna till
normalisering och rehabilitering, inte försämrade.
Överskottsproblemet anses ha givits för stora proportioner i utredningen.
Ett typiskt fall av överskottssamlande betraktar handikapprådet som säll
synt och från allmän ekonomisk synpunkt sett betydelselöst. Motsvarande
synpunkter anförs av Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka och av Riks
organisationen för Mental Hälsa i fråga om sådana långtidssjuka som inte
faktiskt kan anses omhändertagna av samhället för varaktig sjukhusvård.
Riksorganisationen för Mental Hälsa anför att det numera är sällan som
patienter vårdas varaktigt på mentalsjukhus, detta till följd av terapeutiska
framsteg och rådande platsbrist. En vårdtid överstigande 180 dagar före
kommer ofta men innebär ingalunda att patienten betraktas eller tillåts
själv betrakta sig som varaktigt omhändertagen. Organisationen framhåller
vidare, att enligt dess mening patienter som tvångsintagits på sjukhus för
psykiatrisk vård under alla förhållanden måste vara befriade från under-
hållsavgiften i likhet med patienter i epidemisk eller venerisk vård. För
detta anges tala inte endast rättsprinciper utan även att avgiftsuttag stär
ker dessa patienter i deras samhällskritiska attityd, varigenom det tera
peutiska arbetet med dem försvåras.
Socialstgrelsen framhåller att närmare diskussion inte förts av utred
ningen om motiveringen för konstruktionen och beräkningen av den före
slagna avgiften. Avgiften skulle komma att drabba även de sjuka och handi
kappade patienter som i och för sig skulle kunna tillgodogöra sig de s. k.
överskottsmedlen, t. ex. till kläder m. m. Ingen undersökning har heller
gjorts om inte dessa medel skulle kunna användas till patienternas omvård
nad i övrigt genoin huvudmannens initiativ och på så sätt få en stimuleran
de och aktiverande effekt. Enligt styrelsens mening har hänsyn inte tagits
till alla de sociala och humanitära aspekter som kan läggas på hela denna
fråga och som måste vägas mot intresset att stärka finansieringen av sjuk
vårdskostnaderna. Socialstyrelsens avstyrkande i frågan om avgiftsfri me
dicinsk vård medför avstyrkande även av förslaget om underhållsavgift.
Dessutom görs erinringar mot detaljerna i förslaget av liknande innehåll
som riksförsäkringsverkets.
Riksförsäkringsverket tillstyrker i princip differentierade underhållsav-
gifter och anför att ett tungt vägande skäl för utredningens förslag är att
det löser överskottsproblemet. Underhållskostnaden på ålderdomshem fram
står dock inte som någon lämplig måttstock för underhållsavgiften vare sig
man anser att avgiften skall motsvara den besparing i fråga om uppehållet,
som patienten gör under sjukhusvistelse, eller täcka sjukvårdshuvudman
nens kostnader för annat än den medicinska vården. Verket tar därför av
stånd från att bestämma avgiftens maximum till något genomsnitt av kost
naderna på ålderdomshem och anser i stället att det bör fastställas enhet
ligt för hela landet och gälla för både sjukvårds- och ålderdomshemssektorn.
Kungi. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
59
Beräkningen av nnderhållsavgift bör radikalt förenklas. Det ifrågasätts om
inte prövningen bör överlämnas åt försäkringskassorna, som har en del av
grundmaterialet. Härigenom skulle även problemet med besvärsrätt mot
besluten lösas. Förslaget i fråga om karenstid är godtagbart men medför
att den eftersträvade likställigheten med åldringsvården går förlorad. Re
geln om avbrottstid innebär tvång till omfattande efterforskningar. Verket
ifrågasätter om ej karenstidssystemet bör slopas och ersättas med ett system
där underhållsavgift uttas utan karenstid på alla institutioner där vården
regelmässigt är mycket långvarig. På akutavdelning skulle avgift tas ut så
snart det visar sig att det i det särskilda fallet är fråga om långtidsvård.
Verkets slutsats blir att förslaget i fråga om underhållsavgift inte kan godtas.
Som en provisorisk lösning antyds att dagavgiften vid långtidsvård höjs till
exempelvis 10 kr., varigenom överskottsproblemet till väsentlig del tills vi
dare bemästras. SACO anför synpunkter som i stort sett överensstämmer
med riksförsäkringsverkets.
Statskontoret, riksrevisionsverket och riksskattenämnden finner att det
föreslagna systemet medför komplicerade beräkningar och administrativa
besvärligheter. Det bör grundas på betydligt mer schabloniserade beräknings
grunder.
Universitetskanslersämbetet anser att förslaget avviker från vissa grund
tankar i den hittills förda socialpolitiken då prövning av patientens ekono
miska bärkraft m. m. skall ske i varje särskilt fall. Prövningen kan för den
enskilde framstå som en förödmjukande åtgärd från samhällets sida och
ge upphov till en negativ inställning hos de vårdsökande. Systemet förut
sätter en förhållandevis kostsam administrativ apparat. Ett system med
låga, enhetliga avgifter och med möjligheter i särskilda fall till avgifts
befrielse borde övervägas som ett alternativ.
Svenska landstingsförbundet erinrar om att en allt brokigare flora av
regler för avgiftsuttag har vuxit fram inom långtidsvården och ansluter sig
till sjukförsäkringsutredningens tanke om ett förenhetligande av vårdav
gifterna, som dock bör gälla hela landet. Den nuvarande splittringen ses
som ett verkligt allvarligt hot mot en riktig planering och ett adekvat ut
nyttjande av tillgängliga resurser. En genomgående strävan inom långtids
sjukvården är numera att söka undvika ett stadigvarande omhändertagande
intill patientens bortgång och i stället låta en mera begränsad behandlings
tid med noggranna undersökningar och aktiverande insatser åtföljas av
vård på ålderdomshem, i hemsjukvård eller i andra öppna vårdformer
som kan ge tillfredsställande vårdbetingelser. För detta krävs ett enhetligt
system för avgiftssättning inom den primärkommunala ålderdomshems-
vården och landstingens vård av sjukhemskaraktär. Sjukförsäkringsutred
ningens förslag om underhållsavgift avser emellertid enbart den slutna
långtidssjukvården. Av yttrandet över förslaget i fråga om avgiftsfri medi
cinsk vård framgår att förbundet inte kan godta att den medicinska vården
skall vara fri inom den slutna men avgiftsbelagd inom den öppna sektorn.
60
Förbundet kan därför inte heller tänka sig en underhållsavgift, som
är fast knuten till något genomsnitt av dagkostnaderna vid ålderdomshem
men. Inom ramen för självkostnaden bör avgiften i stället bestämmas efter
vårdpolitiska skälighets- och lämplighetsbedömningar. Frågan bör bli före
mål för vidare överväganden och innefattas i den utredning om sjukvårdens
allmänna finansiering som förbundet påyrkat.
Förbundets uppfattning delas av så gott som alla landstings förvalt
ningsutskott.
Liknande inställning som Svenska landstingsförbundet tillkännages av
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, som tillägger att
utredningens förslag snarast synes motverka strävandena till enhetlighet
i avgiftssättningen samtidigt som det medför betydande administrativa mer-
uppgifter för huvudmännen. Liknande inställning har också Stockholms
stadskollegium, Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse
och TCO.
Svenska läkaresällskapet finner det önskvärt att förslaget överarbetas på
några punkter. Det är mindre välbetänkt att underhållsavgiften i så hög
grad som föreslagits skall differentieras. Det blir ett avsevärt merarbete
som kommer att belasta bl. a. kuratorerna. Det kan ifrågasättas om arbetet
står i rimlig proportion till det ekonomiska utbytet. En stark förenkling av
reglerna förordas. Karenstiden 180 dagar är alltför lång för att någon mera
påtaglig reduktion av trycket på den slutna vården skall kunna uppnås.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs och
Kopparbergs län.
Försäkringskasseförbundet ställer sig tveksamt till utredningsförslaget
emedan förslaget kommer att innebära betydligt ökade kostnader för ett
stort antal försäkrade som inte tillhör den kategori där överskott uppkom
mer. Mot det av utredningen föreslagna avgiftssystemet kan enligt förbun
det även invändas att det strider mot de tidigare principerna om behovs-
prövningens avskaffande inom socialförsäkringen. Dessutom kommer den
ekonomiska utredningen oftast att ske vid ett tillfälle då den enskilde be
finner sig i en sådan situation att utredningen torde komma att kännas
både olustig och motbjudande.
SAF tillstyrker införande av underhållsavgift men med radikal förenkling
av inkomstprövningen.
Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus finner beräkningen av
underhållsavgiften komplicerad och är tveksam om lämpligheten av att
ålägga patienten eller annan behörig person skyldighet att på heder och
samvete avge inkomst- och förmögenhetsdeklaration till sjukhuset.
Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
Utredningsförslaget om slopande av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
har av flertalet remissinstanser uppfattats som en konsekvens av förslaget
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
Kungl. Majds proposition nr 125 år 1969
61
i fråga om avgiftssystemet i den slutna vården och har ej föranlett särskilt
yttrande. Den tveksamhet inför de ekonomiska konsekvenserna av förslaget
i denna del, som utredningsledamöterna Edström, Kaijser och Pettersson
uttalat, delas emellertid även av länsstyrelserna i Östergötlands och Jön
köpings län vilka tillstyrkt förslaget om nytt avgiftssystem inom den slutna
vården.
Försäkringslcasseförbundet anser förslaget om slopande av sjukpenning
avdraget välmotiverat och förordar att det genomförs snarast även om för
slagen angående avgiftssystemet i sluten vård skjuts på framtiden.
Riksförsäkringsverket förklarar sig tveka i ett sådant läge. Det admini
strativa besväret är inte av sådan storlek att enbart detta utgör en tillräcklig
anledning till nedsättningens avskaffande. Ett sådant avskaffande skulle
otvivelaktigt också ytterligare öka skillnaden i fråga om förmåner mellan
öppen och sluten vård och därtill medföra ökade försäkringskostnader.
Överväganden och förslag
Såsom redovisats i det föregående föreslår sjukförsäkringsutredningen
ett nytt avgiftssystem i den slutna sjukvården, innebärande att den medi
cinska vården alltid skall vara kostnadsfri och att avgift för vad som kal
las den sjukes underhåll skall tas ut sedan vården pågått 180 dagar med
ett belopp som anpassas till den sjukes betalningsförmåga men i varje fall
inte får överstiga självkostnaden. I samband med detta föreslås att nuva
rande sjukpenningavdrag vid sjukhusvård avskaffas.
Förslaget har framkallat delade meningar bland remissorganen. En grupp
stöder utredningens förslag, om än i vissa fall med tämligen betydande
erinringar. Från en annan grupp riktas skarp kritik mot förslaget. En linje
i kritiken är att förslaget för akutsjukvården får den verkan att den klyfta
som nu finns i kostnadshänseende för patienten mellan sluten och öppen
vård vidgas ytterligare genom att sjukhusvården blir kostnadsfri. Detta
lägger i sin tur hinder i vägen för sjukvårdshuvudmännen i deras strävan
att föra över allmänhetens efterfrågan på sjukvård till öppnare vårdformer.
Om reglerna för underhållsavgift hävdas att en prövning från fall till fall
av patientens betalningsförmåga innebär en brytning med vissa grundtankar
i hittills förd socialpolitik. Att prövningen skall ske under sjukhusvistelsen
betecknas som skadligt ur vårdsynpunkt och kanske förödmjukande för
den sjuke. Det görs också gällande att de föreslagna reglerna skulle verka
på ett olämpligt sätt för ett stort antal fall av annan karaktär än de som
utredningen närmast avsett att komma till rätta med. Vidare hävdas bl. a.
att reglerna för avgiftsberäkningen är alltför invecklade och det kritiseras
att möjligheter att besvära sig över besluten i avgiftsfrågor saknas.
Av väsentlig betydelse för ställningstagandet till utredningens förslag
är att sjukvårdshuvudmännen vägrar att acceptera det. I stället har dessa
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
inriktat sig på att — i avbidan på ytterligare överväganden angående sjuk
vårdens framtida finansiering -— företa en allmän höjning av vårdavgiften
för salspatienter på sjukhus till 10 kr. och aviserat höjning redan under
år 1969.
Vid de överläggningar som har hållits mellan representanter för social
departementet och sjukvårdshuvudmännen har samförstånd nåtts om bl. a.
följande åtgärder. Vårdavgiften för salspatienter höjs till 10 kr. från den
1 januari 1970. Samtidigt förstärks pensionärernas sjukförsäkringsskydd.
För utförsäkrade patienter kan en huvudman efter eget bedömande be
gagna möjligheten att ta ut vårdavgift motsvarande folkpension efter av
drag för s. k. fickpengar. I de undantagsfall då man trots förstärkningen
av sjukförsäkringsskyddet skulle få stötande sociala effekter förutsätts
att sjukvårdshuvudmännen medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefri
else. En översyn av sjukvårdslagen i syfte att underlätta den öppna vården
kommer till stånd varjämte en samhällsekonomisk analys görs av sjuk
vårdskostnadernas utveckling liksom en teknisk undersökning rörande verk
ningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårds
kostnadernas finansiering.
Omläggningen av sjukförsäkringens ersättningssystem för den öppna
vården, för vilken närmare redogörelse har lämnats i föregående avsnitt
av denna promemoria, och höjningen av vårdavgiften i sluten vård bör kun
na samverka till en viss överföring av efterfrågan på sjukvård från den
slutna till den öppna sektorn. En höjning av vårdavgiften i sluten vård som
varit oförändrad sedan 1958 ger även i dagens läge en någorlunda tillfreds
ställande lösning av de problem som hör samman med den bristande lik
ställigheten i avgiftshänseende mellan sluten långtidssjukvård av åldring
ar och vård på ålderdomshem. Till belysning av avgiftshöjningens verkan
i detta hänseende erinras om att enligt vad utredningen angivit de flesta
inackorderade på ålderdomshem, oavsett det avgiftssystem som kommu
nen tillämpat, i praktiken betalar avgift motsvarande vad som återstår av
folkpensionen sedan den sedvanliga fickpenningandelen avdragits. Räk
nat per dag blir detta f. n. ca 11 kr. för en ensamstående pensionär. Folk
pensionen är nämligen ca 14: 30 kr. och fickpenningbeloppet ca 3: 30 kr.
En mera genomgripande förändring av avgiftssystemet för den slutna
vården bör i vart fall inte vidtas förrän erfarenheter har vunnits rörande
verkningarna av omläggningen av ersättningssystemet för den öppna vår
den och de förut angivna utredningarna har slutförts.
En förutsättning för höjning av vårdavgifterna är att en förstärkning av
försäkringsskyddet genomförs för de pensionärer, som nu har begränsad
sjukhjälpstid i fråga om ersättning för sjukhusvård och sjukpenning. En
ligt 4 kap. 3 § AFL kan ersättning för sjukhusvård och sjukpenning utgå
i sammanlagt högst 180 dagar efter det den försäkrade har fyllt 67 år eller
dessförinnan har börjat uppbära ålders- eller förtidspension. De som på
Kiingl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
63
detta sätt har blivit utförsäkrade får alltså själva stå för avgiften vid vård
på sjukhus. En höjning av nuvarande vårdavgift kan under sådana om
ständigheter medföra obilliga konsekvenser för pensionärer som måste
anlita akutsjukvården. Sjukhjälpstiden för pensionärer vad gäller sjukhus
vård bör därför förlängas. En förlängning av den angivna tiden från 180
till 365 dagar synes kunna innebära en lämplig avvägning. Förlängningen
kräver ändring i 4 kap. 3 § AFL.
De pensionärer, som vid lagändringens ikraftträdande har uttömt sin
rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård enligt nuvarande ly
delse av 4 kap. 3 § AFL, bör i princip få del av den föreslagna förstärk
ningen av skyddet. En viss begränsning torde dock vara nödvändig. De som
dagen före ikraftträdandet vårdas som intagna på sjukhus oavbrutet se
dan lång tid tillbaka bör således undantas eftersom beträffande dessa inte
finns samma anledning att presumera att de har utgifter av betydelse vid
sidan av kostnaderna för sjukhusvistelsen. Om inte något undantag görs
skulle de i ett halvår befrias från avgift mot att de för närvarande betalar
5 kr. om dagen. Undantaget bör utformas så, att den som vårdats oavbru
tet i minst ett år inte omfattas av de nya bestämmelserna. Övergångsregelns
tillämpning kräver att sjukvårdshuvudmännen i samband med ikraftträ
dandet meddelar försäkringskassorna vilka av de inneliggande patienter
na som faller under undantagsbestämmelsen.
Den här föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet torde innebära
en tillfredsställande lösning för det stora flertalet fall. Det kan dock upp
komma fall där en vårdavgift, som uppgår till 10 kr. eller motsvarar folk
pension minus fickpengar är för hög. Här åsyftas bl. a. det fall att en på
sjukhus intagen folkpensionär lyfter pension med det lägre belopp som
enligt reglerna i 6 kap. 2 § första stycket AFL utgår när också hans make
är pensionsberättigad. Vidare åsyftas över huvud taget pensionärer med
särskilda försörjningsplikter liksom vissa fall då en pensionär har bo
stadskostnader som inte täcks av kommunalt bostadstillägg eller andra
inkomster. Fall förekommer också — beträffande utlänningar över 67 år
—- att en person blir utförsäkrad enligt bestämmelsen i 4 kap. 3 § AFL utan
att ha blivit berättigad till folkpension. Det förutsätts att sjukvårdshuvud
männen medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse i sådana fall som
här exemplifierats. Huvudmannaorganisationernas representanter har som
framgår av det föregående förklarat sig införstådda med detta.
En uppföljning får ske av hur de nya reglerna verkar för att få underlag
för en bedömning i fortsättningen. Det torde få ankomma på riksförsäkrings
verket att här noga följa utvecklingen.
I anslutning till vad som nyss sagts om åtgärder till stöd för särskilda
grupper av pensionärer erinras om att enligt bestämmelse i 10 kap. 1 § AFL
gift pensionsberättigad i regel skall likställas med ogift, under förutsätt
ning att han stadigvarande lever åtskild från sin make. Bägge makarna
64
kan därigenom få högre pension. Tillämpningen av bestämmelsen förut
sätter visserligen ansökan från den pensionsberättigade. Försäkringskassan
har emellertid en allmän plikt att påminna den som är berättigad till en
förmån om hans rätt när kassan får anledning till detta. Denna princip
leder till att försäkringskassan i varje fall då en pensionsberättigad, vars
folkpension påverkas av att han är gift, blir utförsäkrad enligt 4 kap. 3 §
AFL bör undersöka huruvida regeln i 10 kap. 1 § AFL kan vara tillämp
lig. Kan det antas att så är fallet och att en tillämpning av regeln är till
makarnas fördel, bör kassan underrätta dessa om möjligheten att göra an
sökan om sådan tillämpning. Riksförsäkringsverket bör här utfärda de
anvisningar som kan behövas.
Avdraget på sjukpenning vid sjukhusvård, maximum 5 kr. per dag, bör
kvarstå oförändrat.
Ändringen av utförsäkringsreglerna bör genomföras i anslutning till att
vårdavgiften på sjukhus den 1 januari 1970 höjs till 10 kr.
Höjningen av vårdavgiften till 10 kr. aktualiserar också en särskild
fråga, nämligen om översyn av bestämmelserna om landstingsbidrag till
kostnaderna för patienter på karolinska sjukhuset.
Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal
avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett
visst antal, de s. k. riksplatserna — beträffande vilka staten ensam har
svarat för byggnadskostnaderna — för patienter från landet i övrigt. I fråga
om serafimerlasarettet har det förhållit sig på liknande sätt. Huvudmanna
skapet för detta sjukhus övergick emellertid den 1 juli 1968 från staten
till Stockholms stad. Mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms
läns landsting har ingåtts avtal, som bl. a. innehåller bestämmelser om
skyldighet för staden och landstinget att bidra till karolinska sjukhusets
vårdkostnader. Beträffande övriga landsting och städer utanför landsting
regleras motsvarande skyldighet genom förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet (ändrad 1953:270, 1955:104, 1958:433 och 1961:
63), i fortsättningen kallad hidragsförordningen. Enligt 1 § i denna för
ordning skall landsting (varmed här och i det följande jämställs stad
utanför landsting) då en inom dess område bosatt person intas på ifråga
varande sjukhus för vård, som det enligt sjukhuslagen den 17 april 1959
(nr 112) — numera ersatt av SjvL ■— åligger landstinget att ombesörja,
till statsverket erlägga bidrag till kostnaden för vården, s. k. vårdbidrag.
Vårdbidraget skall, oavsett om vården meddelas på allmänt, enskilt eller
hal venskilt rum, för vårddag utgå med det belopp, varmed den för sjuka
från landstingsområdet fastställda vårdavgiften på allmänt rum vid karo
linska sjukhuset överstiger 5 kr. Vårdavgiften fastställs av Kungl. Maj :t.
Så har senast skett genom beslut den 19 december 1968. Enligt detta be
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
65
slut utgör vårdavgiften på allmänt rum för sjuka, boende inom annan del
av riket än Stockholms stad eller Stockholms län, i regel 220 kr. per dag
för akutfall och 385 kr. per dag för remissfall. Vårdbidraget är alltså nu
215 resp. 380 kr. per vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet
gäller, utom såvitt avser radiumhemmet, att den intagne antingen under
vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms län har insjuknat i den
sjukdom, vården avser (akuta fall), eller erhållit hänvisning till sjukhu
set för vård, som ej kan beredas på landstingets sjukhus (remissfall). Ut
går vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas vårdavgiften för den intagne
med motsvarande belopp.
Från skyldigheten att utge vårdbidrag ges i förordningens 2 § vissa un
dantag. Ett gäller om fall, som avses i 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är för handen. Inte
heller om den intagne åtnjuter socialhjälp enligt 12 § lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp föreligger skyldighet att utge vårdbidrag. Slut
ligen gäller undantag från bidragsskyldigheten om den intagne är utländsk
medborgare som inte är mantalsskriven i riket.
I 3 § förordningen föreskrivs att bestämmelserna i 1 § inte skall äga
tillämpning på patienter från Stockholms stad eller län, för vilka ju sär
skild överenskommelse gäller. I paragrafen sägs vidare att bestämmelserna
i den särskilda överenskommelsen skall gälla även om en sådan patient
vårdas på en s. k. riksplats.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ förordningen görs genom föreskrift i 4 §
i tillämpliga delar gällande för serafimerlasarettet.
Sedan huvudmannaskapet för serafimerlasarettet övergått till Stockholms
stad bör bestämmelserna i 4 § bidragsförordningen utmönstras.
Vad åter angår karolinska sjukhuset torde, ehuru en avveckling av de
s. k. riksplatserna har förutskickats i prop. 1961: 36, ett behov av bidrags-
bestämmelser kvarstå under ytterligare ett antal år. Bestämmelserna i 1 §
synes i behov av en redaktionell ändring som betingas av att sjukhuslagen
efterträtts av SjvL. Dessutom bör lydelsen jämkas med hänsyn till den all
männa höjningen av vårdavgiften på allmän sal till 10 kr.
Undantagen i 2 § från bidragsskyldigheten bör utgå. Undantaget gällande
veneriskt sjuka har sin grund i den rätt att erhålla kostnadsfri vård för
sådana sjukdomar på allmänt sjukhus som förelåg enligt lagen angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Denna lag har numera ersatts
av smittskyddslagen den 26 april 1968 (nr 231). Enligt smittskyddslagen
åvilar ansvaret för sluten vård för venerisk sjukdom landstingskommunen.
Följaktligen måste landstingskommunen anses skyldig att utge vårdbi
drag enligt huvudregeln i 1 § bidragsförordningen om vård för venerisk
sjukdom lämnas på karolinska sjukhuset.
Undantaget avseende intagna som åtnjuter socialhjälp har sin grund i den
förut gällande lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Enligt
5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
bestämmelser i 40—42 §§ nämnda lag skulle fattigvårdssamhälles kost
nader för vård av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt
sjuka liksom lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöras av
vederbörande landsting. Med hänsyn härtill ansågs vid bidragsförordning-
ens tillkomst att landstingsbidrag till vårdkostnaden inte skulle utgå för
fattigvårdsbeliövande patienter. I socialhjälpslagen saknas motsvarighet
till bestämmelserna i fattigvårdslagen om skyldighet för landsting att gott-
göra fattigvårdssamhälle sådana vårdkostnader. Den s. k. landstingsfattig-
vården har således försvunnit och därmed även grunden för ifrågavarande
undantagsbestämmelse.
Vad slutligen gäller undantaget beträffande utlänningar har landstings
kommun enligt 3 § SjvL skyldighet att ombesörja sjukvård för alla som är
bosatta inom sjukvårdsområdet. De som är bosatta inom området skall
behandlas lika vare sig de är svenska medborgare eller utlänningar. Något
undantag från bidragsskyldigheten vid vård på karolinska sjukhuset, så
dan den bestämts i 1 § bidragsförordningen, synes alltså inte befogat be
träffande utlänningar.
Kvarstående bestämmelser, nämligen 1 § och 3 §, bör lämpligen upptas
i en ny författning. Därvid torde den särskilda regeln i sistnämnda para
graf om förfarandet för det fall att en s. k. riksplats upptas av en patient
som omfattas av avtal mellan staten och Stockholms stad eller Stockholms
läns landsting kunna utgå. Den fråga som bestämmelsen avser bör regle
ras i avtalen. Eftersom Stockholms stad numera ingår i Stockholms län
behöver Stockholms stad inte särskilt nämnas i förordningen.
66
Kungl. Maj ris proposition nr 125 år 1969
3. Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Sjukförsäkringsutredningen framlägger förslag till lösning av de pro
blem, som uppstår vid tillämpningen av SjvL och AFL på de nya s. k. halv
öppna vårdformerna. Likaså föreslår utredningen utökad rätt till ersätt
ning från sjukförsäkringen för kostnader för övernattning i samband med
läkarvård utom hemorten. Redogörelse för de nämnda förslagen lämnas
i det följande.
Slutligen framlägger utredningen vissa förslag i fråga om hemsjukvård
i syfte att undanröja formella hinder för samordning av sjukvårdshuvud
männens och kommunernas åtgärder på detta område och att stimulera
den enskilde till hemsjukvård. Sedan detta utredningsförslag framlagts
har emellertid Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet enats om att rekommendera sina medlemmar
ett principavtal om samverkan mellan landsting och kommuner beträffande
hemsjukvården. Någon statsmakternas åtgärd torde med hänsyn till detta
inte vara erforderlig.
Knngl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
67
a) Dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård
Nuvarande ordning
Som har framgått i de föregående avsnitten av denna promemoria anses
enligt SjvL vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd bli medde
lad i sluten form om intagning på sjukhus fordras för vården. I annat fall
betraktas vården som meddelad i öppen form.
Huruvida vården anses meddelad i sluten eller öppen form har betydel
se för den försäkrades rätt till ersättning för vårdkostnad. Ersättnings
reglerna i AFL har likaledes ingående behandlats i de föregående avsnit
ten.
Regler om ersättning för den försäkrades resekostnader ges i sjukrese-
förordningen den 25 maj 1962 (nr 385).
Enligt dessa utgår vid sjukhusvård ersättning för utgifter i anledning av
resor till och från sjukvårdsinrättningen och vid läkarvård ersättning för
utgifter i anledning av sådana resor till och från läkaren, som föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård. I bägge fallen ersätts hela kost
naden med avdrag för ett mindre belopp, vanligen de första fyra kronor
na. Vid sjukhusvård görs avdraget från kostnaden för återresan från sjuk
huset. Närmare bestämmelser finns till förebyggande av att den försäkrade
i förekommande fall erhåller högre ersättning än han skulle ha erhållit
om han skaffat sig vården på mest ekonomiska sätt.
Utredningens förslag
Utredningen konstaterar att den stegrade efterfrågan på sluten sjukvård
i förening med de höga kostnaderna för sjukhusvården har fått till följd
bl. a. att sjukvårdshuvudmännen som komplettering till den traditionella
slutna vården har börjat praktisera nya vårdformer vid vissa sjukhus.
Sådana nya vårdformer är dagsjukhusvård, innefattande även vård av icke
inneliggande patienter på rehabiliteringsavdelningar, nattsjukhusvård och
femdagarsvård.
Beträffande dagsjukhusvården anför utredningen att patienten i sådan
vård har tillgång till sjukhusets resurser i olika avseenden på samma sätt
som patienter i sluten sjukvård. Skillnaden mellan de båda vårdformerna
är främst den att patienten i dagsjukhusvård får vistas utanför sjukhuset
den del av dygnet eller de dygn då han inte fordrar behandling eller till
syn. Vidare får han, då han befinner sig utanför sjukhuset, vid behov av
sjukvård i första hand lita till den öppna vårdens resurser och själv i prin
cip stå för den kostnad som då uppkommer. Vården på sjukhuset vid dag
sjukhusvård synes utredningen närmast vara att jämställa med den vård
som lämnas inom den slutna vården. De motiv som utredningen anfört för
att i traditionell sluten sjukvård tillhandahålla den medicinska vården
kostnadsfritt gäller i princip även vid dagsjukhusvård.
68
Utredningen finner därför att det kan ligga nära till hands att hänföra
dagsjukhusvården till sluten sjukvård. Eftersom det regelmässigt brukar
förutsättas för att någon skall anses intagen på sjukhus att han vistas där
under natten innebär en sådan lösning en vidgning av begreppet sluten
vård. En utvidgning av begreppet sluten vård till att omfatta även dagsjuk
husvård kräver emellertid enligt utredningens mening att dagsjukhus
vården klart definieras. Utredningen finner icke någon definition som
medger en tillräckligt klar gränsdragning mot öppen vård och skapar för
utsättningar för en enhetlig tolkning av vad som skall anses som dag
sjukhusvård, i vilken den medicinska vården är att jämställa med den som
meddelas i traditionell sluten vård.
Utredningen anför vidare att ett innefattande av dagsjukhusvården i slu
ten vård i vissa fall kan medföra ekonomiska nackdelar för patienten vid
jämförelse med nuvarande förhållanden. Med hänsyn till att patienten
i alla nuvarande former av dagsjukhusvård tillbringar större delen av
dygnet utanför sjukhuset torde han inte sällan ha behov av läkarvård eller
annan vård och behandling utanför sjukhuset. Som nämnts får patienten
i sådana fall då som regel själv stå för kostnaderna. Någon skyldighet för
sjukvårdshuvudmannen att ersätta dem föreligger inte. Om dagsjukhus
vården hänförs till sluten vård, torde patienten ej heller kunna räkna med
att få återbäring från den allmänna försäkringen för nämnda kostnader,
eftersom patientens vistelse utanför sjukhuset mellan de olika behand
lingarna i dagsjukhusvård vid tillämpningen av AFL torde komma att an
ses som sådan kortvarig vistelse som inte föranleder avbrott i sjukhus
vården. Patienten riskerar alltså att själv få svara för hela denna vårdkost
nad jämte reseutgifter. Detsamma gäller patientens resekostnader i sam
band med själva dagsjukhusvården, frånsett resan till sjukhuset vid dag
sjukhusvårdens början och resan från sjukhuset efter det vården upphört
helt.
Enligt utredningens mening är det mindre angeläget att söka pressa in
dagsjukliusvården i något av de båda vårdfacken, sluten eller öppen vård.
Det väsentliga måste vara att få klarhet i hur huvudmännen, den allmänna
försäkringen och de försäkrade sinsemellan skall svara för de kostnader
som uppkommer i samband med denna vård. I sådant syfte är det heller
inte nödvändigt att lösa frågan om dagsjukhusvård bör hänföras till sluten
eller öppen vård. Det torde vara tillfyllest att man rubricerar dagsjukhus
vård som sådan medicinsk vård på sjukhus, som ej lämnas polikliniskt
och ej heller är att hänföra till sluten sjukvård, och bestämmer sig för hur
kostnaderna för densamma skall fördelas på olika intressenter. Med ett
sådant synsätt blir dagsjukhusvård att betrakta som en särskild vårdform
mellan sluten och öppen vård, i det följande kallad halvöppen vård.
Beträffande den medicinska vården föreslår utredningen på skäl som
tidigare nämnts — främst vårdens höga kvalitet och dess överensstäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
69
melse i övrigt med sluten vård — att den i likhet med den medicinska vår
den i sluten vård tillhandahålls kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmännen.
Systemet med underhållsavgift bör tillämpas i de fall patienten tillhanda
hålls kost. När det gäller kostnaderna för patienternas resor till och från
sjukhus i samband med dagsjukhusvård och jämförlig halvöppen vård
finner utredningen det praktiskt och från administrativ synpunkt lämpligt,
att sjukvårdshuvudmännen svarar för dylika kostnader. I stor utsträck
ning torde sjukhusen genom sina transportorganisationer kunna på ett
smidigt sätt ombesörja erforderliga resor. Kostnaderna för läkarvård eller
annan vård och behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikli-
niskt på sjukhus, och för resor och läkemedel vid sådan vård får patienten
stå för med rätt att erhålla återbäring från den allmänna försäkringen i den
mån kostnaderna är ersättningsberättigande enligt AFL.
Genom att den som vistas på sjukhus under natten enligt praxis anses
intagen där kan den som är föremål för nattsjukhusvård i princip anses
åtnjuta sluten vård i SjvL:s mening.
Formerna för nattsjukhusvård kan, anför utredningen, variera rätt av
sevärt. Vid lasaretten för psykiatrisk vård förekommer nattsjukhusvården
i form av utsträckt frigång. Patienterna i denna vård tillbringar som regel
varje natt på sjukhuset. Den aktiva medicinska vården av dessa patienter,
som ofta har arbete utanför sjukhuset och inte är sjukskrivna, är i många
fall ringa. Den huvudsakliga anledningen till dessa patienters vistelse på
sjukhus är i allmänhet behovet av gemenskap och viss tillsyn på kvällar
och nätter. Vid de psykiatriska klinikerna på lasaretten för huvudsakligen
somatisk vård varierar behovet av nattsjukhusvård för patienterna från
en till flera nätter i veckan. Omfattningen av den medicinska vården i den
na vårdform kan växla mera i det individuella fallet än i övrig sluten vård
men ofta synes patienterna under kvällen och natten bli föremål för eu
intensivare behandling och övervakning än vad eljest vanligen är fallet
i somatisk vård. Patienterna vistas större delen av vårdperioden utanför
sjukhuset. Härunder har de ofta behov av läkarvård eller annan vård och
behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikliniskt på sjuk
huset.
Vad nu sagts visar enligt utredningens åsikt att i nattsjukhusvård lik
som i dagsjukhusvård finns inslag av såväl öppen som sluten sjukvård
och att det är lika vanskligt att hänföra nattsjukhusvård till viss bestämd
vårdform, sluten eller öppen vård. På i princip samma grunder, som an
förts beträffande dagsjukhusvården, föreslår utredningen därför att natt
sjukhusvården hänförs till den särskilda vårdform mellan öppen och slu
ten vård, som utredningen benämner halvöppen vård. Med hänsyn härtill
föreslår utredningen vidare att begreppet sluten vård i SjvL:s mening
i fortsättningen tillämpas så att nattsjukhusvård i den bemärkelse denna
vårdform här diskuteras inte betraktas såsom sluten vård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
70
När det gäller ansvaret för de kostnader som uppkommer i samband med
nattsjukhusvård föreslår utredningen att i stort sett samma regler skall
gälla, som förordats vid dagsjukhusvård. Den medicinska vården på sjuk
hus samt resorna till och från sjukhuset för erhållande av sådan vård
förutsätts således skola tillhandahållas kostnadsfritt av sjukvårdshuvud
männen och underhållsavgift bör tas ut med tillämpning av förut förordat
system. Däremot anser utredningen det inte motiverat att patient i natt
sjukhusvård erhåller ersättning för kostnader för resor till och från arbets
plats utanför sjukhuset, eftersom det får anses skäligt att patienten betalar
dessa kostnader av sin arbetsförtjänst. För utgifter för läkarvård utanför
sjukhuset eller polikliniskt på sjukhus och resor i samband därmed skall
patienten ha rätt till återbäring från den allmänna försäkringen.
Den som åtnjuter s. k. femdagarsvård bör enligt utredningens uppfatt
ning fortlöpande anses vara föremål för sluten vård i SjvL:s mening, efter
som han i princip vistas på sjukhuset hela dygnet. Det förhållandet att
patienten tillbringar några dagar, i regel lördag och söndag, varje vecka
utanför sjukhuset bör inte betraktas som avbrott i den slutna vården. Så
länge han inte definitivt skrivits ut från sjukhuset får nämligen behovet
av sluten vård anses kvarstå även under de dygn, som han vistas utanför
sjukhuset. Utredningen förordar sålunda att dess förslag till avgiftssys
tem i sluten vård skall avse jämväl femdagarsvård. I fråga om underhålls
avgift föreslås dock att sådan avgift inte tas ut för de dagar patienten
vistas utanför sjukhuset.
I detta sammanhang har utredningen övervägt frågan om ersättning skall
utgå för sådana kostnader för läkarvård, som kan uppstå för patient vid
vistelse utanför sjukhuset, samt för resor i samband därmed eller mellan
sjukhus och bostad under veckosluten. Patient i femdagarsvård har f. n.
inte möjlighet att få ersättning från den allmänna försäkringen för sådana
kostnader. Eftersom femdagar svården organiseras på huvudmannens ini
tiativ i rationaliseringssyfte, är det enligt utredningens mening skäligt att
huvudmannen i princip helt ersätter kostnader för läkarvård eller annan
vård, som kan uppkomma för patienten på grund av akut insjuknande
eller akut försämring i hans tillstånd under vistelse utanför sjukhuset.
Vidare föreslås att huvudmannen vid femdagarsvård helt ersätter skäliga
kostnader för såväl sådana resor som kan bli aktuella vid vård utanför
sjukhuset som resor mellan sjukhus och bostad i samband med vistel
sen utanför sjukhuset under veckosluten så länge den slutna vården på
går.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Remissyttrandena
De remissinstanser som tar avstånd från utredningens förslag angående
fri medicinsk vård och underhållsavgift i sluten vård gör i regel invändning
71
mot en tillämpning av detta system även på den s. k. halvöppna vårdens
område och anser vidare att förslagen i övrigt i förevarande del bör ses
som provisorier till dess en slutlig lösning åstadkommits inom ett större
sammanhang. Frånsett sådana reservationer tillstyrks förslagen i stort av
en så gott som enig remissopinion. Allmänt uttalas ett önskemål att försla
gen i dessa delar genomförs oavsett om utredningens övriga förslag kommer
till utförande.
Den form för genomförande, rekommendationer till huvudmännen, som
utredningen skisserat för de flesta av förslagen, anses av riksförsäkrings
verket liksom av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län och TCO böra ut
bytas mot författningsmässig reglering.
Tanken i utredningsförslaget att arbeta med ett särskilt begrepp, halv
öppen vård, som lämnas utan reglering i sjukvårdslagen, möter invändningar
från ett flertal remissinstanser. Ehuru socialstyrelsen anser det önskvärt
att lagstiftningen framdeles underkastas de ändringar som erfordras för
att alla vid ett sjukhus mottagna patienter i princip skall vara likställda
oavsett vilken nyans av omhändertagandeformerna som tillämpas i varje
ögonblick anför styrelsen att det synes otillfredsställande att i dagens läge
vissa på ett sjukhus intagna patienter inte skulle anses åtnjuta sluten vård,
särskilt som sluten vård i 2 § 1 mom. SjvL definieras såsom vård för sjuk
dom m. m. som fordrar intagning på anstalt. Inom den psykiatriska vår
den har de typer av vård som utredningen hänfört till halvöppna särskild
aktualitet och enligt lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall m. m. anses den som åtnjuter försökspermis-
sion under del av dygn vara intagen på sjukhuset. Styrelsen yrkar därför,
att ändring inte görs i den hävdvunna tolkningen av begreppet sluten vård
i vad avser patient som åtnjuter permission under dagen. I stället bör i
sjukförsäkringsförfattningarna meddelas en specialregel för intagen patient
som åtnjuter permission under dagen. Innebörden av denna regel bör vara
att sådan patient äger rätt till återbäring för kostnader för läkarvård, som
han under sin bortovaro från sjukhuset blir i behov av. Detsamma bör gälla
för patienter som endast vistas på sjukhuset under dagen eller som åtnju
ter s. k. femdagarsvård. Dessa bör sålunda anses åtnjuta permission under
natten resp. över veckoslutet. Om begreppet intagning uppmjukas på sätt
utredningen föreslagit, får detta konsekvenser för tolkningen av SjvL på
flera punkter. Sålunda skulle t. ex. bestämmelserna i 24—26, 28 och 30 §§
ej bli tillämpliga på patient i s. k. halvöppen vård. Förbudet i 29 § att mot
taga särskild ersättning av intagen patient skulle ej heller bli gällande,
vilket måste anses olämpligt. Med den av styrelsen föreslagna lösningen
uppnås att ersättning för läkarvård m. m. under de tider då patienten inte
vistas på sjukhuset kan utgå i varje fall enligt lagen om allmän försäkring.
Göteborgs stadsfullmäktige förordar likaledes att dagsjukhusvård och
nattsjukhusvård jämställs med traditionell sjukhusvård. Motivet för delta
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
72
ställningstagande har varit att ett enhetligt och lättillämpligt system bör
gälla för en sjukvårdsform, som i främsta rummet präglas av åstundan att
knappa resurser skall komma till största möjliga nytta för så många som
möjligt. Om man inte valde att betrakta halvöppen vård som sluten vård
skulle man logiskt få jämställa den med olika slag av poliklinisk vård och
behandling, vilket i sin tur skulle medföra att läkarvård, sjukgymnastisk
behandling, behandling med kortvåg etc. skulle debiteras de sjuka var för
sig och av dessa i efterhand kunna återsökas hos försäkringskassan. Även
Stockholms stadskollegium och Svenska stadsförbundet anser att dagsjuk
husvård och nattsjukhusvård bör hänföras till sluten vård.
Förslagen i fråga om kostnadsansvaret för patienternas resor och för
läkarvård vid vistelse utanför sjukhuset har föranlett invändningar från
några sjukvårdshuvudmän. Förvaltningsutskotten i Södermanlands och Kop
parbergs läns landsting anför att förslaget angående resekostnader i princip
torde innebära en övervältring av kostnader från försäkringen till sjuk
vårdshuvudmännen. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anför att
någon övertygande argumentering varför resekostnaderna skall åvila lands
tinget och icke försäkringskassan inte har förebragts. Utskottet anför vidare:
I fråga om nattsjukhusvård föreslår utredningen att resor mellan sjukhuset
och hemmet skall tillhandahållas kostnadsfritt men däremot inte resa till
och från arbetsplats. Denna uppdelning förefaller krystad. Vid nattsjukhus
vård torde flertalet patienter inte ha någon anledning att resa till sitt hem
utan alla aktuella resor kommer att ske mellan sjukhuset och arbetsplatsen.
Att då förutsätta att allmänna medel skall bekosta en viss del av denna
resa, nämligen så lång sträcka som skulle motsvara resan mellan sjukhuset
och hemmet, förefaller helt orimligt. Jämtlands läns landstings förvaltnings
utskott erinrar om att resekostnaden vid vanlig sluten vård ersätts av för
säkringen. Från patientens synpunkt sett torde det vara svårt att förstå
varför reseersättning skall begäras från skilda håll i olika vårdformer. Obe
roende av vårdform bör reseersättning utgå från samma myndighet. Till en
början torde det även bli svårt att avgöra skillnaden mellan vanlig öppen
vård och vård i s. k. halvöppen form. Att ha skilda regler för bl. a. rese
kostnader när det torde vara svårt att hålla vårdformerna strikt isär synes
mindre lämpligt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om att i utredningens förslag inte
nämns något om den kategori läkare, som patienten bör anlita vid upp
kommet behov av läkarvård under vistelse utanför sjukhuset. För att hu
vudmannens kostnader skall kunna hållas på rimlig nivå bör sägas att
patienten skall ersättas för utgifterna efter försäkringskassans återbärings-
principer. Taxebunden tjänste- eller lasarettsläkare bör anlitas och even
tuella resekostnader bör ersättas enligt de regler, som tillämpas av försäk
ringskassa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
73
Överväganden och förslag
Utredningens förslag innebär i korthet att femdagarsvård hänförs till
sluten vård enligt SjvL medan dagsjukhusvård och natt sjukhusvård betrak
tas som särskilda s. k. halvöppna vårdformer. Även för dessa sistnämnda
vårdformer skall emellertid samma avgiftssystem som för sluten vård till-
lämpas så långt det är möjligt. Eftersom dagsjukhusvård och nattsjukhus
vård inte hänförs till sluten vård har patienten rätt att erhålla återbäring
från sjukförsäkringen för kostnader för läkarvård och för resor till läkaren
om han blir nödsakad att anlita läkare under sådan tid då han vistas utan
för sjukhuset. Motsvarande möjlighet står inte till buds för patient i fem
dagarsvård och där föreslår utredningen att sjukvårdshuvudmannen ersät
ter dessa kostnader. För samtliga nu behandlade former av vård föreslår
utredningen att sjukvårdshuvudmannen svarar för patientens resor till
och från sjukhuset, förutom intagnings- och utskrivningsresorna och resor
som patient i nattsjukhus gör mellan sjukhus och arbetsplats.
Mot utredningens förslag riktas kritik från bl. a. socialstyrelsen. Utred
ningen motiverar sin lagtekniska lösning av frågan om dagsjukhusvårdens
och nattsjukhusvårdens behandling ifrån svårigheterna att definiera dessa
vårdformer på ett sådant sätt att de klart avgränsas från öppen vård. Vi
dare åberopar utredningen att vissa nackdelar uppstår för patientens del
om vårdformerna hänförs till sluten vård.
Den av utredningen valda lösningen innebär mot bakgrunden av SjvL:s
uppbyggnad att dessa vårdformer hänförs till öppen vård. De definitions-
svårigheter som utredningen påtalat synes också kvarstå, om än i förändrad
form.
Socialstyrelsen har föreslagit en lösning som innebär att dagsjukhusvård
och nattsjukhusvård betraktas som sluten vård. Kriterium på vården blir
då att den fordrar intagning på sjukhus. Patienten skall anses åtnjuta per
mission de tider då han inte vistas på sjukhuset. Därigenom åstadkommes
en avgränsning mot området för öppen vård. Endast sådan vård, där ett
avbrott naturligen har karaktären av permission, hänförs hit. Socialsty
relsens förslag synes böra läggas till grund för tillämpningen. Utredningens
förslag i frågan om femdagarsvårdens behandling ligger i linje med denna
lösning och bör godtas.
För att den nackdel som utredningen i fråga om dagsjukhusvården och
nattsjukhusvården påtalar hos denna lösning skall undanröjas, förordas
att regeln i 2 kap. 2 § första stycket sista punkten AFL — att med läkar
vård inte anses vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård
— får utgå ur lagen. Den nyssnämnda regeln har haft till syfte att klarlägga
att i den sjukhusvård, som ersätts enligt 2 kap. 4 § AFL, även skall ingå den
läkartillsyn som fordras för de vårdade patienterna och att alltså ersättning
för denna läkarvård inte skall utgå samtidigt som sjukhusvården ersätts.
74
Regeln ingår således trots sin placering närmast i definitionen av sjukhus
vård. Den har emellertid som utredningen nämnt fått den konsekvensen,
att ersättning inte kunnat utgå när en patient åsamkats kostnader för läkar
vård i samband med kortvarig vistelse utanför sjukhuset, eftersom vistelsen
inte har betraktats som avbrott i sjukhusvården. Genom ändringen avses
att undanröja denna konsekvens, som numera måste betraktas som mindre
lämplig. Ändringen innebär däremot givetvis inte någon förändrad inställ
ning till den pricipiella gränsdragning mellan läkarvård och sjukhusvård,
som regeln enligt vad nyss sagts haft till syfte att uttrycka.
Alla försäkrade som åtnjuter sjukhusvård ges genom ändringen möj
lighet till ersättning för läkarvårdskostnader, jämte reseutgifter, som de
kan komma att ådra sig under tillfälliga avbrott i sjukhusvården. Självfallet
får ersättningsmöjligheten den största betydelsen för patienter i dagsjuk
husvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård. Söker den försäkrade vård
vid det sjukhus där han är intagen, betraktas emellertid som nämnts den
vård som lämnas honom, enligt regeln i 2 kap. 4 § AFL, som ingående i den
sjukhusvård han åtnjuter och inte som läkarvård.
Utredningens förslag har i övrigt karaktären av rekommendationer till
sjukvårdshuvudmännen och har godtagits av så gott som alla dessa liksom
av remissinstanserna i stort. Det synes ej heller i huvudsak finnas anledning
att rikta erinran mot förslagen. Den rekommendation som avser rätt för
patient i femdagarsvård att erhålla ersättning av huvudman för kostnad
för läkarvård och därmed sammanhängande resa måste dock betraktas som
överflödig med hänsyn till den här föreslagna ändringen i AFL. Rekommen
dationen angående ansvaret för patienternas resor vid nattsjukhusvård har
vid remissbehandlingen väckt invändningar. Dessa bör tillgodoses genom
att rekommendationen förtydligas så att reseersättning i princip inte skall
påfordras till patient som har arbete om dagarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
b) Kostnader för övernattning i samband med läkarvård
utom hemorten
Gällande bestämmelser
Med stöd av bemyndigande i sjukreseförordningen har Kungl. Maj:t i
8 § kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till
sjukreseförordningen gett bestämmelser om ersättning för försäkrads utgift
för övernattning. Sådan ersättning kan utgå, när den försäkrade vid anlitan
de av fortskaffningsmedel i reguljär trafik inte hade kunnat avsluta resan
före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrätt
ning för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag då han
hade kunnat bli intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare eller
vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resa anses ha avslutats på den
75
plats som enligt bestämmelser i sjukreseförordningen är avgörande vid be
räkning av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning.
Ersättningen beräknas på det belopp som den försäkrade har erlagt för
logi, dock högst 15 kr. för natt. Har övernattning inte ägt rum och skall
kostnadsjämförelse göras för bestämning av resekostnadsersättning, upp
skattas övernattningskostnad till 15 kr. för natt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
U [redningen
Enligt utredningens mening är de föreliggande ersättningsmöjligheterna
alltför begränsade. Utredningen anför att det, för att inte mera kostnads
krävande vårdformer än som motiveras av patienternas sjukvårdsbehov
skall behöva tas i anspråk, är betydelsefullt att såvitt möjligt låta enbart
medicinska skäl vara avgörande för intagning av patient på sjukhus. Åt
gärder som syftar till att undanröja behov av att ta in patienter av andra
skäl, exempelvis sociala och ekonomiska, bör därför främjas. Exempel på
sådana åtgärder är de inackorderingsmöjligheter, som vissa sjukvårdshu
vudmän framför allt i anslutning till regionsjukhus har ordnat i form av
patienthotell eller på annat sätt för patienter i öppen vård, vilka måste
övernatta utom hemorten i samband med upprepade behandlingar. De ini
tiativ som sjukvårdshuvudmännen har tagit i detta hänseende är ett viktigt
led i strävandena att avlasta den slutna vården och en fortsatt utveckling
på detta område är önskvärd. I de fall huvudmannen inte svarar för ifråga
varande patienters mat- och logikostnader, stannar merparten av kost
naderna på patienterna själva. Ersättning för logikostnad kan i fall som
här avses i regel endast erhållas från den allmänna försäkringen för eu natt.
För patienterna kan härigenom uppkomma kännbara merkostnader, främst
för logi, vid jämförelse inte bara med patienter i sluten vård utan även vid
jämförelse med sådana patienter i öppen vård som har möjligheter att resa
fram och åter mellan bostaden och den ort där läkarvården meddelas. För att
stimulera patienter till öppen vård bör enligt utredningens mening patien
terna i möjligaste mån avlastas merkostnader för uppehälle, när de inte
kan resa fram och åter mellan bostaden och behandlingsorten.
Utredningen föreslår därför att sjuka, som erhåller läkarvård utom hem
orten och under vårdtiden tillfälligt bor på behandlingsorten, inom ramen
för sjukreseförordningens bestämmelser får ersättning från den allmänna
försäkringen för den kostnad de har erlagt för logi, dock högst med ett be
lopp som motsvarar nattraktamente för förrättningsman, tillhörande trakta-
mentsklass G enligt allmänna resereglementet. Ersättning för övernattnings
kostnad bör enligt utredningen aldrig utgå med högre belopp än vad den
försäkrade skulle ha fått utge för resor mellan behandlingsorten och bosta
den, om han i stället hade kunnat tillbringa nattviian i bostaden. Denna
begränsning bör dock inte gälla, om den försäkrade av medicinska skäl en
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
ligt den behandlande läkarens ordination har stannat kvar på behandlings
orten. Med nattvila bör i detta sammanhang avses en sammanhängande
tid av åtta timmar, i vilken ingår tiden mellan kl. 0 och kl. 6.
Remissyttrandena
Förslaget tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat
sig över det. Riksförsäkringsverket ifrågasätter dock starkt om inte, när
fråga är om läkarvård vid sjukhus, sjukvårdshuvudmännen närmast bör'
svara för övernattningskostnaderna. Verket anför som skäl för en sådan
lösning att vårdformen medför fördelar för huvudmännen då den avlastar
trycket på den slutna vårdsektorn. Saknas patienthotell eller annan över-
nattningsmöjlighet måste nämligen patienter med långa reseavstånd tas
in på sjukhuset av sociala skäl. Verket påpekar vidare att förslaget fått en
utformning som också medför en uppräkning av maximum för sådana över-
nattningskostnader som är ersättningsgilla enligt författningsrummets nu
varande lydelse från 15 kr. till ett belopp som knyts till nattraktamentet i
allmänna resereglementets klass C.
Överväganden och förslag
Utredningens förslag till utvidgning av rätten till ersättning för övernatt-
ningskostnader är välmotiverat och bör genomföras i anslutning till övriga
förslag i departementspromemorian. Det nu gällande maximibeloppet för
ersättning för varje övernattning bör också som utredningen föreslagit
räknas upp. Mot den föreslagna direkta anknytningen av ersättningsunder-
laget till allmänna resereglementets tariff måste dock påpekas att reseregle-
mentet avser förhållandet mellan tjänstemän i allmän tjänst och deras ar
betsgivare. Sedan dessa tjänstemän numera har fått förhandlingsrätt fort-
består resereglementet endast övergångsvis och avsikten är att det skall
ersättas med en reglering av kollektivavtals natur. Mot den bakgrunden fram
står den föreslagna anknytningen som mindre lämplig. Maximibeloppet för
kostnadsersättningen bör i stället fixeras i tillämpningskungörelsen.
4. Kostnader och finansiering
Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och
från de försäkrade själva. Statsbidrag utgår vidare med 40 % av kostnaderna
för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspen-
ning. Till de kostnader för sjukvårdsersättning som avser sjukhusvård i
Sverige utgår dock inte statsbidrag.
Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekostnader, varvid man
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
77
bortser från den del av varje arbetstagares lön som för år räknat överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Uttags-
procenten är 2,6.
De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag
slås ut på de försäkrade som är inskrivna hos försäkringskassa i form av
sjukförsäkringsavgifter. Avgiften består egentligen av tre delar, som vid av-
giftsdebiteringen följer olika regler. 1) Den avgift som avser utgifter för
sjukvårdsersättning, vari inbegrips försäkringskassornas utgifter för läke
medel, debiteras alla som har haft beskattningsbar inkomst till statlig in
komstskatt under året. För samtaxerade är det tillfyllest för sådan debite
ring att någon av de samtaxerade haft sådan inkomst. Avgift debiteras dock
inte den som under året har fyllt 67 år eller för december månad åtnjutit
ålders- eller förtidspension enligt AFL. 2) Den avgift som avser utgifter för
grundsjukpenning, inbegripet barntillägg och moderskapspenning, debiteras
alla som varit placerade i sjukpenningklass under den ytterligare förutsätt
ning beträffande taxeringen som förut har angetts. 3) Den avgift slutligen
som avser utgifter för tilläggssjukpenning debiteras den som under året
varit placerad i sådan sjukpenningklass som ger rätt till tilläggssjukpen
ning. För pensionärer gäller att om någon på grund av bestämmelserna i
4 kap. 3 § AFL inte är berättigad till sjukpenning för minst 90 dagar vid
ingången av den månad för vilken avgift avseende utgifter för grundsjuk
penning eller tilläggssjukpenning skall debiteras, sådan avgift för hans
del nedsätts till hälften.
Den reform av läkarvårdsersättningen som föreslås i denna promemoria
beräknas medföra en ökning av sjukförsäkringens kostnader vid oföränd
rad vårdvolym med 121 milj. kr. per år avseende utgifter för läkarvårds
ersättning. Sjukförsäkringens kostnadsökning svarar mot en ökning av sjuk
vårdshuvudmännens intäkter med ca 117 milj. kr. per år (varav ca 3 milj.
kr. för karolinska sjukhuset) och en minskning av de försäkrades netto
kostnader vid läkarbesök av ca 4 milj. kr. per år. Av försäkringens kostnads
ökning täcks i enlighet med gällande grunder ca 48 milj. kr. genom stats
bidrag. Återstoden, ca 73 milj. kr., finansieras avgiftsvägen.
Sjukförsäkringens årliga kostnader för ersättning för sjukhusvård be
räknas genom höjningen av vårdavgiften och förbättringen av pensionärer
nas sjukvårdsförsäkring tillsammantagna komma att stiga med ca 125
milj. kr., övergångsvis något mera. Härav beräknas ca 120 milj. kr. avse de
kommunala sjukvårdshuvudmännen och ca 5 milj. kr. statliga sjukhus.
Denna kostnadsökning för sjukförsäkringen finansieras i sin helhet avgifts
vägen.
Vad avser förslagen i avsnitten om vårdavgift m. m. i vissa halvöppna
vårdformer torde den kostnadsökning för försäkringen som blir följden
av utvidgningen av rätten till ersättning för läkarvårdsutgifter bli obetydlig.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1869
Den årliga kostnaden för de föreslagna förbättringarna i fråga om ersättning
för övernattningskostnader beräknas till ca 2 milj. kr., varav ca 1 milj. kr.
finansieras med statsbidrag och återstoden avgiftsvägen.
Sammanfattningsvis medför alltså förslagen en årlig ökning av kostna
derna för sjukvårdsförmånerna med ca 250 milj. kr., varav ca 200 milj. kr.
avgiftsfinansieras.
Nuvarande normer för arbetsgivaravgift fastställdes år 1966 i samband
med den då beslutade reformen av sjukpenningförsäkringen. Arbetsgivar
avgiften höjdes då från 1,5 % till förut nämnda 2,6 % och även reglerna
om avgiftsunderlag ändrades. Den del av avgiften som skulle användas till
bestridande av försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning öka
des samtidigt från 0,4 % till 0,7 % av avgiftsunderlaget.
Arbetsgivaravgifterna för sjukvårdsersättningen har i första hand ansetts
böra lämna bidrag till läkemedels-, läkarvårds-, rese- och sjukvårdsförmå
nerna. År 1967 täckte de 74 % av kostnaderna för dessa grenar av sjukför
säkringen efter avdrag för statsbidrag.
Härefter har genomförts dels en reform av läkemedelsförmånen, dels den
förut angivna uppräkningen av återbäringstaxans normer från ingången av
1968. Kostnaderna för dessa åtgärder har helt fått bäras av de försäkrade,
som har fått vidkännas en betydande höjning av sjukförsäkringsavgiften
för sjukvårdsförmåner. Det bidrag till sjukvårdsförsäkringen som arbetsgi
varavgifterna lämnar har samtidigt relativt sett sjunkit. För år 1968 täckte
arbetsgivaravgiften 63 % av kostnaderna för de nyss angivna förmånsgre-
narna efter avdrag för statsbidrag. För år 1969 beräknas med utgångspunkt
från nu föreliggande material motsvarande siffra bli 55 %.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synes den kostnadsökning som
blir följden av de nu framlagda förslagen böra finansieras genom en höj
ning av uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften till den del kostnadsökning
en enligt gällande regler inte täcks av statsbidrag. Den höjning av arbets
givaravgiften som behövs motsvarar 0,3 % av avgiftsunderlaget. Denna höj
ning beräknas för år 1970 medföra att arbetsgivaravgiften täcker ca 65 %
av kostnaderna för nyssnämnda förmånsgrenar efter avdrag för statsbidrag.
Bestämmelserna i 19 kap. 4 § AFL om storleken av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen föreslås således ändras så att avgiften höjs till 2,9 %
av avgiftsunderlaget, varav 1,0 % (10/29) skall användas till bestridande
av utgifter för sjukvårdsersättning.
Motsvarande ändring bör ske i 5 § förordningen den 18 december 1959
(nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän för
säkring.
Ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970 och äldre bestämmel
ser alltjämt gälla i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.
Här bör slutligen nämnas att den från den 1 januari 1970 höjda vårdav
giften på sjukhus medför en minskning av sjukvårdshuvudmännens netto
79
kostnader per vårddag även vid mentalsjukhusen, vilket enligt gällande
avtal kan utlösa förhandlingar rörande det statliga mentalsjukvårdsbidra-
get. Denna kostnadsminskning vid mentalsjukhusen kan beräknas till ca
55 milj. kr. per år. Vid de överläggningar som förts mellan företrädare
för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen har överenskommel
se nåtts om att det belopp som skall avräknas på mentalsjukvårdsbidraget
fixeras till 45 milj. kr. per år. Detta belopp fördelas på sjukvårdshuvud
männen i förhållande till det vårdplatsantal som enligt gällande mental-
sjukvårdsavtal grundar rätt till driftbidrag. Formella tilläggsavtal om av-
räkningsförfarandet bör träffas mellan statens förhandlingsnämnd och
vederbörande sjukvårdshuvudmän. I samband därmed avstår sjukvårds
huvudmännen från ändring av driftbidraget enligt löpande mentalsjuk-
vårdsavtal till följd av hittills inträdda höjningar av pensionskostnader
inkl. socialförsäkringsavgifter.
De kommunala sjukvårdshuvudmännen beräknas genom den höjda vård
avgiften på sjukhus tillföras totalt ca 165 milj. kr. per år, varav ca 120
milj. kr. per år beräknas belöpa på sjukförsäkringen. Genom att 45 milj. kr.
per år avgår på mentalsjukvårdsbidragen kan intäktsökningen för sjuk
vårdshuvudmännen på denna punkt alltså beräknas till netto ca (165 — 45)
120 milj. kr. per år. Som framgår av det förut anförda tillförs de kommu
nala sjukvårdshuvudmännen därutöver ca 115 milj. kr. ytterligare per
år genom höjningen av läkarvårdsersättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
80
Kungl; Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 19 kap. 4 § lagen
den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2 kap.
2
§.
Ersättning för utgifter för 1 ä -
k a r v å r d utgår vid sj ukdom, som
enligt läkares utsago kräver sådan
vård, ävensom vid förlossning med
tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, var
till de enligt av Konungen fastställd
taxa skola beräknas uppgå, med tre
fjärdedelar av sistnämnda belopp. I
utgifter för läkarvård skola inräknas
kostnader för läkares resa och för
läkarintyg, som erfordras för utfå-
ende av sjukpenning. Med läkarvård
avses icke vård, som lämnas försäk
rad vilken åtnjuter sjukhusvård.
Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbe
gripen röntgen- och annan under
sökning — som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenunder
sökning samt röntgen- och radium-
behandling, som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.
Ersättning för utgifter för lä
karvård vid sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård,
ävensom vid förlossning utgår en
ligt grunder som Konungen faststäl
ler. I utgifter för läkarvård skola
inräknas kostnader för läkares re
sa och för läkarintyg, som erfordras
för utfående av sjukpenning.
1 Senaste lydelse av 19 kap. 4 § se 1966: 350.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit be
hövligt, utgår ersättning allenast
för den vård, som lämnats av den
först rådfrågade läkaren, eller för
de besök, som skäligen varit behöv
liga. Har försäkrad, oaktat han up
penbarligen utan risk för försäm
ring av hälsotillståndet kunnat be
söka läkare, påkallat besök av läka
re i sin bostad eller annorstädes, må
ersättning nedsättas till belopp, som
skulle hava utgivits för det fall att
den försäkrade besökt läkaren.
(Föreslagen lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit be
hövligt, utgår ersättning allenast för
den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren, eller för de be
sök, som skäligen varit behövliga.
4 kap.
3 §.
För tid efter ingången av den må
nad, varunder försäkrad fyllt sex
tiosju år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension enligt denna
lag, må sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård icke utgå för mer
än sammanlagt etthundraåttio da
gar. Vad nu sagts skall i fråga om
ersättning för sjukhusvård äga mot
svarande tillämpning för tid, var
under den försäkrade åtnjuter hel
förtidspension; och skall med sådan
lid jämställas efterföljande tid, där
est förtidspensionen upphört att ut
gå med månaden näst före den, var
under den försäkrade fyller sextio
sju år.
För tid efter ingången av den må
nad, varunder försäkrad fyllt sex
tiosju år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension enligt denna
lag, må sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård icke utgå för mer
än sammanlagt trehundrasextiofem
dagar, varav sjukpenning för högst
etthundraåttio dagar. Vad nu sagts
skall i fråga om ersättning för sjuk
husvård äga motsvarande tillämp
ning för tid, varunder den försäkra
de åtnjuter hel förtidspension; och
skall med sådan lid jämställas efter
följande tid, därest förtidspensionen
upphört att utgå med månaden näst
före den, varunder den försäkrade
fyller sextiosju år.
19 kap.
4 §.
Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen en-
1 § skall utgå med två och sex tion- ligt 1 § skall utgå med två och nio
6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 125
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
dels procent av det belopp, varå av
giften skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna för
säkringskassornas utgifter för sjuk
vårdsersättning och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad den
svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkeme
del, som åvila kassorna, anses ingå
i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen för
ordna, att viss del av de medel, som
enligt vad nu sagts skola tillgodofö-
ras de allmänna försäkringskassor
na, i stället skall ingå till en fond,
benämnd allmänna sjukför
säkringsfonden, vilken för
valtas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
(Föreslagen lydelse)
tiondels procent av det belopp, varå
avgiften skall beräknas. Av avgiften
skola tio tjugoniondelar användas
till bestridande av de allmänna för
säkringskassornas utgifter för sjuk
vårdsersättning och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhål
lande till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och skola
därvid de utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna, anses ingå i ut
gifterna för sjukvårdsersättning. Ko
nungen äger med riksdagen förord
na, att viss del av de medel, som en
ligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna, i
stället skall ingå till en fond, be
nämnd allmänna sjukför
säkringsfonden, vilken för
valtas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Beträffande den som vid lagens ikraftträdande åtnjuter sjukhusvård
oavbrutet sedan minst ett år gäller fortfarande 4 kap. 3 § i sin äldre ly
delse.
I fråga om avgift för tid före ikraftträdandet gäller alltjämt 19 kap. 4 §
i dess äldre lydelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969,
83
Förslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
Härigenom förordnas, att 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhål
la ändrad lydelse på sätt nedan anges
(Nuvarande lydelse)
29
Vid sjukhus anställd befattnings
havare må icke mottaga särskild er
sättning för undersökning, behand
ling eller skötsel av där intagen per
son eller för åtgärd, som står i
omedelbart samband med intagning
på eller utskrivning från sjukhu
set. Vad nu sagts gäller dock icke
med avseende å åtgärd, som vidta
gits vid läkares besök hos den sjuke
utanför sjukhuset. För öppen vård
på sjukhus må läkare efter över
enskommelse med landstingskom
munen uttaga särskild ersättning av
den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus
må provinsialläkare, biträdande pro
vinsialläkare och extra provinsiallä
kare samt vikarie för sådan läkare
ej uttaga högre ersättning av den
vårdsökande än som följer av över
enskommelse med landstingskom
munen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som är anställd i sjukvår
dande verksamhet som avses i den
na lag må icke för egen räkning
mottaga ersättning av patient som
undersökes eller behandlas inom
verksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 18 december 1959 an
gående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
5
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna för
säkringskassornas utgifter för sjuk
vårdsersättning och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.
(Föreslagen lydelse)
§•
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola tio tjugoniondelar användas
till bestridande av de allmänna för
säkringskassornas utgifter för sjuk
vårdsersättning och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970.
Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraft
trädandet.
1 Förordningen omtryckt 1962: 397. Senaste lydelse av 5 § se 1966: 351.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
85
Förslag
till
Förordning
om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnader för vård i vissa fall vid karolinska sjukhuset
Härigenom förordnas soin följer.
1 §•
Intages någon på karolinska sjukhuset för vård, som det enligt sjuk
vårdslagen åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstings
kommun inom vilken han är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kost
naderna för vården enligt vad nedan sägs.
I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radium
hemmet föreligger skyldighet att utgiva vårdbidrag som avses i första
stycket endast under förutsättning antingen att den å sjukhuset intagne
under vistelse inom Stockholms län insjuknat i den sjukdom vården avser,
eller att han fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas
på landstingskommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hän
visning meddelas av Konungen.
Vårdbidraget skall, oavsett om vården meddelas på allmänt, enskilt
eller hal venskilt rum, för varje vårddag utgå med det belopp, varmed den
för patienten i fråga tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolins
ka sjukhuset överstiger tio kronor.
Vad ovan föreskrives om landstingskommun skall även gälla stad som
ej tillhör landstingskommun.
Utgår vårdbidrag minskas vårdavgiften med ett häremot svarande be
lopp.
2
§•
Är den intagne bosatt inom Stockholm län skall vad i 1 § sägs ej äga
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970 då förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall upphöra att gälla.
B3H
»-H >■
r öd
> M
Of
> f
oo
05
Tabell 1. Läkararvode i kronor och i % av återbäringstaxans belopp för olika grupper enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersök
ning i september 1968
Läkarkategori
Grupp 1
Grupp 2
Grupp 3 a
Grupp 3 b
Samtliga grupper
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
Stockholmsområdet
taxearvode 10 kr
taxearvode 25 kr
taxearvode 45 kr
taxearvode 60 kr
Provinsialläkare.............................
16
10,00
100,0
154
20,64
82,6
3
27,33
60,7
—
—
—
173
19,77
82,5
Stadsdistr.läkare...........................
72
11,17
111,7
564
29,31
117,2
53
46,42
103,2
1
60,00
100,0
690
28,77
115,0
Överläkare.....................................
10
15,90
159,0
526
37,51
150,0
237
56,58
125,7
98
65,71
109,5
871
45,62
113,4
Underläkare...................................
64
11,18
111,8
1 306
26,71
106,8
244
45,68
101,5
26
59,62
99,4
1 640
29,45
105,4
Privatpraktiker.............................
151
14,70
147,0
4 182
37,85
151,4
996
56,13
124,7
175
67,91
113,2
5 504
41,48
142,5
Samtliga.........................................
313
12,96
129,6
6 732
34,55
138,2
1 533
54,15
120,3
300
66,45
110,8
8 878
38,25
131,4
Riket i övriqt
taxearvode 10 kr
taxearvode 20 kr
taxearvode 40 kr
taxearvode 60 kr
Provinsialläkare.............................
1 518
9,96
99,6 16 595
20,09
100,4
420
38,15
95,4
18
41,50
69,2 18 551
19,69
100,1
Stadsdistr.läkare...........................
136
10,77
107,7
1 565
22,75
113,8
84
38,99
97,5
3
46,67
77,8
1 788
22,64
111,8
Överläkare.....................................
636
10,13
101,3
7 726
21,33
106,6
2 821
40,96
102,4
258
61,29
102,2 11 441
26,45
104,6
Underläkare...................................
1 302
11,14
111,4 17 589
20,77
103,8
2 928
39,97
99,9
248
61,03
101,7 22 067
23,20
103,0
Privatpraktiker.............................
1 164
12,16
121,6 11 450
28,29
141,4
2 380
46,27
115,7
277
67,38
112,3 15 271
30,58
132,5
Samtliga.........................................
4 756
10,87
108,7 54 925
22,27
111,4
8 633
41,93
104,8
804
62,81
104,7 69 118
24,41
109,6
K
u
n
g l.
M
a
j.t s
p
ro
p
o
si
tio n
n r
12 5
å r
1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
87
Beräkningsgrunder i tab. 2—4
På grundval av tidigare nämnd kvittoundersökning avseende september
1968 har medelvärdena av de mot besöksgrupperingarna motsvarande be
loppen i återbäringstaxan, de s. k. medeltaxebeloppen, beräknats motsvara
nedan angivna belopp.
Stockholmsområdet,
Riket i övrigt,
Hela riket,
kr.
kr.
kr.
Provin sialläkare.......................
19: 67
19: 71
Stadsdislriktsläkare.................
25: 02
20: 25
21: 58
Överläkare...............................
34: 21
25: 28
25: 91
Underläkare............................
27: 95
22: 51
22: 89
Privatpraktiker.......................
29: 32
23: 08
24: 73
Samtliga...................................
29: it
22: 28
23: 05
Samtliga utom privatpraktiker
28: 77
22: 05
22: 55
Här angivna medeltaxebelopp avser endast vård på läkarens mottagning,
för vilken ersättning beräknats efter grupptaxan. Därutöver tillkommer i
förekommande fall belopp för röntgen- och laboratorieundersökningar in. in.
Med utgångspunkt från 1968 års taxenivå, sådan den framstår bl. a. av
ovanstående uppgifter om medeltaxebelopp för läkare i allmän tjänst, och
från 1970 års beräknade vårdvolym, redovisas i tabellerna 2—4 för vart och
ett av laxeområdena samt för hela riket totalkostnad, kostnadsfördelning
emellan försäkring och patienter samt det totala arvodesbeloppet per besök
vid olika förutsättningar angående vilka delprestationer som ersättnings
beloppet skall avses täcka.
Stockholmsområdet
Grupptaxebesök
Vårdvolym: Enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning för år 1966
uppgick antalet grupptaxebesök för de aktuella läkarkategorierna till ca
1,0 milj. Delta belopp torde emellertid såvitt avser stadsdistriktsläkarna
ligga ca 0,2 milj. för högt och beräknas därför till 0,8 milj. En uppräkning
till år 1970 med 12 % — grundad på uppgifter från Stockholms stad angå
ende den öppna vårdens ökningstakt — ger en vårdvolym på 0,9 milj. besök.
Medeltaxebelopp: Riksförsäkringsverkets stickprovsundersökning avse
ende september 1968 utvisar ett medeltaxebelopp för de aktuella läkarkate
gorierna på 28: 77 kr.
Hembesök
Vid beräkning av vårdvolym och medeltaxearvode för hembesök har hän
syn tagits jämväl till den öppna jourverksamhet, som Stockholms stad be
driver i samarbete med Stockholms läkar fören ing.
Vårdvolym: Enligt uppgifter från Stockholms stad uppgår antalet hem
besök för stadsdislriktsläkare till ca 2 000 och i jourläkarverksamheten till
ca 55 000. Vårdvolymen beräknas därför till 0,06 milj. hembesök.
Medeltaxebelopp (exkl. inställelsedelen) kan beräknas till 42 kr., utgö
rande summan av 25 kr. som är det vanligaste grupptaxebeloppet och 17 kr.
som är enhetskostnad för läkarens resa med s. k. jourbil.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Tabell 2.
Stockholmsområdet
Antal
besök,
Ersätt
nings
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Värd efter differentierade
läkararuoden
a Giupptaxcbesök på
mottagning...................
0,9
28: 77
19,4
19,6
6,5
6,3
25,9
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader).....................
0,06
42: —
1,9
2,1
0,6
0,4
2,5
Summa.........................
1,0
21,3
21,7
7,1
6,7
28,4
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
28: 40
c Lab.undersökn. (inkl.
mtrl)..............................
+ 3: —
+ 2,3
+ 3,0
+ 0,7
—
+ 3,0
Summa a—c.................
31: 40
23,6
24,7
7,8
6,7
31,4
d Röntgen (inkl. film och
mtrl)..............................
+ 2: 80
+ 2,1
+ 2,8
+ 0,7
—
+ 2,8
Summa a—d.................
34: 20
25,7
27,5
8,5
6,7
34,2
e Obekväm tid................
+ 0: 60
+ 0,4
+ 0,6
+ 0,2
—
+ 0,6
Summa a—e.................
34: 80
26,1
28,1
8,7
6,7
34,8
f Inställelsearvode vid
hembesök......................
+ 0: 90
+ 0,6
+ 0,4
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,9
Summa a—f.................
35: 70
26,7
28,5
9,0
7,2
35,7
g Läkarintyg...................
+ 0: 50
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa a—g.................
36: 20
27,0
29,0
+ 9,2
7,2
36,2
h Utfyllnad till 38: — kr..
1: 80
—
+ 1,8
—
—
+ 1,8
Summa a—h.................
Kostnadsändring:
38: —
27,0
+ 3,8
30,8
9,2
—2,0
7,2
38,0
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök.............
0,9
20: —
13,5
11,7
4,5
6,3
18,0
j Röntgen........................
7: —
4,7
6,3
1,6
—
6,3
Summa i—j..................
27: —
18,2
18,0
6,1
6,3
24,3
k Läkarintyg...................
+ 0: 55
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa i—k.................
27: 55
18,5
18,5
6,3
6,3
24,8
1 Utfyllnad till 38: —kr..
10: 45
—
+ 9,4
—
—
+ 9,4
Summa i—1..................
Kostnadsändring:
38: —
18.5
+ 9,4
27,9
6,3
0
6,3
34,2
All vård
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:
1,9
|
38: —
45,5 |
+ 13,2
58,7 |
15,5
—2,0
13,5
72,2
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
89
Det sammanlagda antalet grupptaxebesök på mottagning och hembesök
hos patienten utgör den totala vårdvolym, för vilken patientavgift om 7 kr.
och försäkringens ersättningsbelopp beräknas. Det genomsnittliga ersätt-
ningsgilla arvodesbeloppet för dessa besök utgör således 28: 40 kr.
I tabellens därunder följande avsnitt visas hur arvodesbeloppet stiger om
man beträffande vissa verksamhetsformer övergår från separat arvodering
till påslag på den ovan angivna vårdvolymen.
Vidare framgår kostnadsfördelningen mellan försäkring och patienter allt
under medelarvodets framväxt samt den slutliga kostnadsfördelningen om
ersättningsbeloppet sättes till 38 kr. per besök.
Laboratorieunder sökningar
Laboratorieundersökningarna antas belasta grupptaxebesöken och hem
besöken med i genomsnitt 3 kr. Till grundval härför ligger beräkningar om
i vilken mån poliklinikavgiften i Stockholm belastas av laboratorieverksam
heten.
Röntgen
Medeltaxebeloppet år 1968 beräknas till 28:— kr. (21: 75 kr. exkl. rönt
genfilm och materiel). Volymen år 1966 var 0,1 milj. besök. Totalkostnaden
blir således 2,8 milj. kr.
Obekväm tid
Ersättning för läkarvård som meddelas på obekväm tid synes enligt riks
försäkringsverkets kviltoundcrsökning år 1966 ha utgetts i ca 5 % av antalet
grupptaxe- och hembesök för ifrågavarande läkargrupper, dvs. vid ca 0,05
milj. besök.
Tillägget torde i genomsnitt utgöra 12: 50 kr. dvs. 50 % av 25 kr., vilket
är det vanligaste grupptaxebeloppet. Totala ersättningsbeloppet för obe
kväm lid uppskattas för år 1970 till 0,6 milj. kr.
Inställelsearvode
Utöver grupptaxearvode och resekostnader beräknas vid läkares hem
besök hos patienten även ersättning med tre fjärdedelar av ett till 15 kr.
beräknat arvodeslillägg för läkarens inställelse. Vårdvolymen beräknas till
0,06 milj. och medeltaxebeloppet till 15 kr. Totalt beräknas kostnaden till
0,9 milj. kr.
Läkarintyg
För läkarintyg, som erfordras för att få ut sjukpenning, beräknas i åter-
bäringstaxan ersättning efter ett belopp av 5 kr. Antalet läkarintyg för
denna grupp av läkare kan beräknas till ca 200 000. Totalkostnaden beräk
nas således till ca 1,0 milj. kr. som fördelas med 0,5 milj. kr. på grupptaxe
besök och 0,5 milj. kr. på poliklinikbesök.
Poliklinikbesök
Vårdvolymen, som enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning år
1966 utgjorde 980 000 besök, beräknas med stöd av uppgifter från huvud
män och försäkringskassor till 0,9 milj. besök. Poliklinikavgiflen utgör
fr. o. m. den 1 augusti 1968 20 kr.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Tabell 3
Riket i övrigt
Antal
besök,
Ersätt
nings
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Vård efter differentierade
läkararvoden
a Grupptaxebesök på
mottagning...................
11,2
22: 05
185,3
168,6
61,7
78,4
247,0
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader).....................
0,3
31: 50
7,1
7,4
2,4
2,1
9,5
Summa.........................
11,5
192,4
176,0
64,1
80,5
256,5
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
22: 30
c Lab.undersökn. (inkl.
mtrl)..............................
3: —
+ 25,9
+ 34,5
+ 8,6
—
+ 34,5
Summa a—c.................
25: 30
218,3
210,5
72,7
80,5
291,0
d Röntgen (inkl. film och
mtrl)..............................
+ 3: 17
+ 27,3
+ 36,4
+ 9,1
—
+ 36,4
Summa a—d.................
28: 47
245,6
246,9
81,8
80,5
327,4
e Obekväm tid................
+ 0: 35
+ 3,0
+ 4,0
+ 1,0
—
+ 4,0
Summa a—e.................
28: 82
248,6
250,9
82,8
80,5
331,4
f Inställelsearvode vid
hembesök.....................
+ 0: 39
+ 3,3
+ 2,1
+ 1,2
+ 2,4
+ 4,5
Summa a—f.................
29: 21
251,9
253,0
84,0
82,9
335,9
g Läkarintyg...................
+ 0: 56
+ 4,8
+ 6,4
+ 1,6
—
+ 6,4
Summa a—g.................
29: 77
256,7
259,4
85,6
82,9
342,3
h Utfyllnad till 38: — kr..
+ 8: 23
—
+ 94,6
—
—
+ 94,6
Summa a—h.................
Kostnadsändring:
38: —
256,7
+ 97,3
354,0
85,6
—2,7
82,9
436,9
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök.............
0,9
19: 65
13,3
11,4
4,4
6,3
17,7
j Röntgen........................
4: 67
3,1
4,2
1,1
—
4,2
Summa i—j...................
24: 32
16,4
15,6
5,5
6,3
21,9
k Läkarintyg...................
+ 0: 55
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa i—k.................
24: 87
16,7
16,1
5,7
6,3
22,4
Utfyllnad till 38: — kr..
13: 13
—
+ 11,8
—
—
11,8
Summa i—1...................
Kostnadsändring:
38: —
16,7
+ 11,2
27,9
5,7
+ 0,6
6,3
34,2
All vård
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:.........
12,4
38: —
273,4 |
381,9
+ 108,5
91,3
—2,1
89,2
471,1
91
Röntgenundersökning vid poliktinikbesök
Röntgenundersökning förekom år 1966 vid ca 25 % av poliklinikbesöken.
Volymen kan därför uppskattas till 225 000 rönlgenbesök av poliklinik
patienter. Medeltaxebeloppet beräknas liksom vid röntgenundersökning i
samband med grupptaxebesök till 28 kr., vilket ger en totalkostnad om 6,3
milj. kr.
Vid arvodesnivån 38 kr. blir kostnadsförändringarna följande.
Inom den vård, som meddelas mot differentierade arvoden, stiger försäk
ringens kostnader med 3,8 milj. kr. och sjunker patienternas kostnader med
2,0 milj. kr. Inom poliklinikvården stiger försäkringens kostnader med 9,4
milj. kr. Räknat för all vård stiger försäkringens kostnader med 13,2 milj.
kr. och sjunker patienternas kostnader med 2,0 milj. kr.
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
Riket i övrigt
Grupptaxebesök
Vårdvolym: Enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning för år 1966,
uppgick antalet grupptaxebesök för de aktuella läkarkategorierna till ca 9,5
milj. En uppräkning till år 1970 med 18 % — grundad på ökningstakten
under perioden 1963—66 — ger en vårdvolym på 11,2 milj. besök.
Medeltaxebelopp: Riksförsäkringsverkets stickprovsundersökning avse
ende september 1968 utvisar ett medellaxebelopp för de aktuella läkarkale-
gorierna på 22: 05 kr.
Hembesök
Vårdvolym: Hembesöken för provinsial- och stadsdistriktsläkare uppgick
enligt kvittoundersökningen 1966 till 270 000, vilket för 1970 avrundas till
0,3 milj. besök.
Medeltaxebeloppet (inkl. grupptaxebelopp och reseersättning men exkl.
inställelsearvode) kan beräknas till 31: 50 kr.
Det sammanlagda antalet grupptaxebesök på mottagning och hembesök
hos patienten utgör den totala vårdvolym, för vilken patientavgift om 7 kr.
och försäkringens ersättningsbelopp beräknas. Det genomsnittliga ersätt-
ningsgilla arvodesbeloppet för dessa besök utgör således 22: 30 kr.
1 tabellens därunder följande avsnitt visas hur arvodesbeloppet stiger om
man beträffande vissa verksamhetsformer övergår från separat arvodering
till påslag på den ovan angivna vårdvolymen.
Vidare framgår kostnadsfördelningen mellan försäkring och patienter allt
under medelarvodets framväxt samt den slutliga kostnadsfördelningen om
ersättningsbeloppet sättes till 38 kr. per besök.
Laboratorieunder sökningar
Laboratorieundersökningarna antas belasta grupptaxebesöken och hem
besöken med i genomsnitt 3 kr. Till grundval härför ligger beräkningar om
i vilken mån poliklinikavgiften i Stockholm belastas av laboratorieverksam
heten.
Röntgen
Volymen utgjorde år 1966 1,2 milj. besök enligt förenämnda kvittounder
sökning. Medeltaxebeloppet beräknas för år 1968 till 28 kr. (21: 75 kr. exkl.
92
röntgenfilm och materiel). Vårdvolymen för år 1970 kan beräknas öka till
I, 3 milj. besök, varför totalbeloppet kan sättas till 36,4 milj. kr.
Obekväm tid
Ersättning för läkarvård som meddelas på obekväm tid synes enligt kvitto
undersökningen år 1966 ha ulgells i ca 3,5 % av anlalet grupptaxe- och
hembesök för ifrågavarande läkargrupper, dvs. vid ca 0,4 milj. besök.
Tillägget torde i genomsnitt utgöra 10:— kr., dvs. 50 % av 20 kr., vilket
är det vanligaste grupptaxebeloppel. Totala ersättningsbeloppet för obekväm
tid uppskattas för år 1970 till 4,0 milj. kr.
Inställelsearvode
Utöver grupptaxearvode och resekostnader beräknas vid läkarens hem
besök hos patienten även ersättning med tre fjärdedelar av ett till 15 kr.
beräknat arvodeslillägg för läkarens inställelse. Vårdvolymen beräknas till
0,3 milj. och medeltaxebeloppet till 15 kr. Totalt beräknas kostnaden till
4,5 milj. kr.
Läkarintyg
För läkarintyg, som erfordras för att få ut sjukpenning, beräknas i åter-
bäringstaxan ersättning efter belopp av 5 kr. Anlalet läkarintyg för denna
grupp av läkare kan beräknas till ca 1,4 milj. Totalkostnaden beräknas så
ledes till ca 6,9 milj. kr. som fördelas med 6,4 milj. kr. på grupptaxebesök
och 0,5 milj. kr. på poliklinikbesök.
Poliklinikvård
Vårdvolymen för 1970 kan med stöd av uppgifter från Göteborg och Upp
sala beräknas till 0,9 milj. besök. En sammanvägning av gällande poliklinik-
avgifter ger medeltaxearvodet 19: 65 kr.
Röntgenundersökning vid poliklinikbesök
Röntgenundersökning förekom år 1966 vid ungefär vart sjätte poliklinik
besök och kan därför beräknas liksom vid röntgenundersökning i samband
med grupptaxebesök till 150 000 besök med ett medeltaxebelopp av 28 kr.
(se ovan), vilket ger en totalkostnad om 4,2 milj. kr.
Vid arvodesnivån 38 kr. blir kostnadsförändringarna följande.
Inom den vård, som meddelas mot differentierade arvoden, stiger försäk
ringens kostnader med 97,3 milj. kr. och sjunker patienternas kostnader
med 2,7 milj. kr. Inom poliklinikvården stiger försäkringens kostnader med
II, 2 milj. kr. och patienternas kostnader med 0,6 milj. kr. Räknat för all
vård stiger försäkringens kostnader med 108,5 milj. kr. och sjunker patien
ternas kostnader med 2,1 milj. kr.
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
93
Tabell 4
Hela riket
Antal
besök,
Ersätt
nings
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Vård efter differentierade
läkararvoden
a Grupptaxebesök på
mottagning...................
12,1
22: 55
204,7
188,2
68,2
84,7
272,9
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader).....................
0,36
33: 33
9,0
9,5
3,0
2,5
12,0
Summa.........................
12,5
213,9
197,7
71,2
87,2
284,9
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
22: 79
c Lab.undersökn. (inkl.
mtri)..............................
+ 3: —
+ 28,2
+ 37,5
+ 9,3
—
+ 37,5
Summa a—c.................
25: 79
241,9
235,2
80,5
87,2
322,4
d Röntgen (inkl. film och
mtrl)..............................
+ 3: 14
+ 29,4
+ 39,2
+ 9,8
—
+ 39,2
Summa a—d................
28: 93
271,3
274,4
90,3
87,2
361,6
e Obekväm tid................
+ 0: 37
+ 3,4
+ 4,6
+ 1,2
—
+ 4,6
Summa a—e.................
29: 30
274,7
279,0
91,5
87,2
366,2
f Inställelsearvode vid
hembesök......................
+ 0: 43
+ 3,9
+ 2,5
+ 1,5
+ 2,9
+ 5,4
Summa a—f.................
29: 73
278,6
281,5
93,0
90,1
371,6
g Läkarintyg...................
+ 0: 55
+ 5,1
+ 6,9
+ 1,8
—
+ 6,9
Summa a—g.................
30: 28
283,7
288,4
94,8
90,1
378,5
h Utfyllnad till 38: —kr..
+ 7: 72
—
+ 96,4
—
—
+ 96,4
Summa a—h................
Kostnadsändring:
38: —
283,7
+ 101,1
384,8
94,8
—4,7
90,1
474,9
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök.............
1,8
19: 83
26,8
23,1
8,9
12,6
35,7
j Röntgen........................
5: 83
7,8
10,5
2,7
—
10,5
Summa i—j..................
25: 66
34,6
33,6
11,6
12,6
46,2
k Läkarintyg...................
+ 0: 55
+ 0,6
+ 1,0
+ 0,4
—
+ 1,0
Summa i—k.................
26: 21
35,2
34,6
12,0
12,6
47,2
1 Utfyllnad till 38: — kr..
+ 11,79
—
+ 21,2
—
—
+ 21,2
Summa i—1..................
Kostnadsändring:
38: —
35,2
+ 20,6
55,8
12.0
+ 0,6
12,6
68,4
All
värd
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:
14,3
38: —
|
318,9
+ 121,7
| 440,6
| 106,8
—4,1
| 102,7
| 543,3
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Bilaga 2
Sammanställning
av remissyttranden över departementspromemoria med förslag till ändringar av
sjukvårdsförmånerna inom sjukförsäkringen m. m.
Yttranden över promemorian har avgetts av riksförsäkringsverket, so
cialstyrelsen, statskontoret, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd, Svenska kommun
förbundet, Svenska landstingsförbundet, så gott som samtliga landsting
genom förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Malmö
stads sjukvårdsstyrelser, Sveriges läkarförbund, Försäkringskasseförbun-
det, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledare
förbund (SALF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Pensionärernas riksorganisation och direktionen för karolinska
sjukhuset. Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från de flesta
av de allmänna försäkringskassorna. Även andra remissinstanser har bifo
gat yttranden som de har inhämtat.
Läkarvårdsersättningen
Fn praktiskt taget enhällig remissopinion ansluter sig till förslagets hu
vudlinjer.
Svenska landstingsförbundet anser att förslaget innebär väsentliga för
enklingar och rationaliseringsvinster för alla som berörs av den offentliga
sjukvården. Patienter, försäkringskassor och läkare befrias från åt
skilliga problem av praktisk natur och därjämte innebär förslaget att pa
tienter som behöver omfattande och dyrbar läkarvård erbjuds betydande
ekonomiska lättnader. För sjukvårdshuvudmännens del skapas bättre
förutsättningar för planeringen och utbyggnaden av den Öppna vården, vars
kostnader efter ersättningssystemets omläggning kommer att bli mer till
fredsställande täckta.
Sveriges läkarförbund anser dock att förslaget i dess nuvarande utform
ning inte kan läggas till grund för den avsedda reformen. Förbundet förkla
rar att det i alla väsentliga avseenden ställer sig bakom förslagets strävan
och anser det viktigt att reformens positiva sidor genomförs så snart det är
möjligt framför allt med hänsyn till patienterna. Stora risker föreligger
emellertid för att den föreslagna ändringen av betalningssystemet kan på
verka efterfrågan inom sjukvården och patientströmningen i så hög grad
att mycket besvärliga problem uppstår såväl för sjukvården i dess helhet
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
95
som för patienter och läkare under en lång övergångstid. Det är också
mycket tveksamt om det föreslagna systemet — med den utformning det har
— når det mål som har ställts upp för reformen. Förslaget bör därför om
arbetas grundligt och kompletteras med dokumentering i de frågor som är
viktiga. Dessa gäller framför allt kostnadsfördelningen mellan patientkate
gorierna och de konsekvenser ett ändrat betalningssystem får för sjuk
vårdskonsumtion och patientströmning. Samma uppfattning tillkännager
SACO.
Allmänt kritiskt mot förslagets utformning är också Uppsala läns lands
tings förvaltningsutskott.
Synpunkter på inverkan på den öppna vårdens resurser av det föreslagna
systemet framläggs också av flera andra remissinstanser.
Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, Spri,
Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO, SACO
och SALF m. fl. anser det angeläget att de privatpraktiserande läkarna in
lemmas i ett ersättningssystem liknande det som föreslagits för sjukvårds
huvudmännens öppna vård, bl. a. med tanke på att avgiftsreglerna annars
kan medföra en snedvridning av efterfrågan på läkarvård och leda till över
belastning av sjukvårdshuvudmännens resurser. Konsekvenserna av en så
dan överbelastning skulle inte minst drabba patienterna. Statens handi
kappråd understryker särskilt vikten av en revision av ersättningsreglerna
för privatpraktikervården med tanke på de patienter, för vilka av olika skäl
möjligheten att anlita sjukvårdshuvudmännens öppna vård inte är ett prak
tiskt användbart alternativ till privatpraktikervård. Enligt riksförsäkrings
verkets mening bör man sträva efter en sådan ordning att den försäkrade
i princip inte behöver betala mera vid besök hos privatpraktiker än hos
andra läkare. Verket anser det önskvärt — men inte nödvändigt — att man
kan komma fram till delta redan den 1 januari 1970. Försäkringskasseför
bundet förordar att försäkringskassorna ges möjlighet att träffa avtal med
privatpraktiserande läkare enskilt eller gruppvis om tillämpning av ett er
sättningssystem liknande det i promemorian föreslagna. Sveriges läkarför
bund anser att ett nettobetalningssystem bör införas inom privatpraktiker-
sektorn i likhet med vad som föreslagits för den offentliga sektorn. Vidare
bör en metodik utarbetas för årlig anpassning av patienternas subventione-
ring med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Socialstyrelsen framhåller att, om ersättningsproblemet vid privatprakti
kervård inte löses, det inte är otänkbart att resultatet kommer att bli en
ökad belastning på sjukhusens öppna mottagningar. Patienter som hittills
sökt privatpraktiker kan nämligen komma att vända sig direkt till sjukhu
sen och inte till de hårt arbetsbelastade provinsialläkarna.
Direktionen för karolinska sjukhuset anser att uppenbar risk föreligger
att de öppna mottagningarna vid sjukhusen och därvid främst de, som nu
fungerar som specialistmottagningar, inte kommer att kunna återremittera
96
patienter till inremitterande privatpraktiker i samma utsträckning som nu
sker om de taxor som tillämpas vid sjukhuset alltför mycket avviker från
privatpraktikernas. Försämrade möjligheter att återremittera patienter
efter specialistundersökning minskar specialistmottagningarnas möjlighe
ter att ta emot nya fall för utredning och behandling. Detta kan befaras
drabba karolinska sjukhuset i högre grad än sjukhus i landsorten eftersom
inslaget av privatpraktiker är större i Stockholm än i landet i övrigt.
Farhågor för att den väntade stegringen av efterfrågan på öppen vård
koncentrerar sig till den öppna vård som bedrivs vid sjukhusens mottag
ningar yppas också av en del remissinstanser från utgångspunkten att pa
tienten där för samma avgift som vid öppen vård utanför sjukhus kan
tillgodogöra sig ett lasaretts större resurser. Enligt Kronobergs läns lands
tings sjukvårdsstyrelse talar detta förhållande för att en gradering av lä-
karvårdsavgiften bör övervägas. Södermanlands läns landstings förvalt
ningsutskott förklarar sig av flera skäl inte vilja föreslå att en sådan
utveckling motverkas taxevägen utan anser att, om en sådan tendens skulle
bli märkbar, andra medel får tillgripas för att rätta till förhållandet. Social
styrelsen finner det angeläget att huvudmännen intensifierar utbyggnaden
av den öppna vården i enlighet med socialstyrelsens program för denna så
att en konkurrenskraftig öppen vård utanför sjukhus kan erbjudas.
Risk för ett efterfrågetryck på sjukhusens röntgen- och laboratorieavdel-
ningar på grund av det föreslagna systemet med enhetsavgift hävdas före
ligga av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott. Med all sannolikhet
kommer nämligen önskemålen om sådana undersökningar att stegras från
både patient och läkare när undersökningen i alla fall inte kostar extra för
patienten. Strävan att göra den öppna vården så grundlig och kvalificerad
att den framgångsrikt kan konkurrera med den slutna vården verkar i sam
ma riktning. Det ökade trycket på serviceavdelningarna kommer sannolikt
att tvinga huvudmännen till utbyggnad av bl. a. röntgenavdelningarna, som
på många håll redan nu arbetar med långa väntetider. Liknande synpunkter
anförs av Sveriges läkarförbund. Även direktionen för karolinska sjukhuset
förutser ett sådant efterfrågetryck. Direktionen anser dock att det i varje
fall för karolinska sjukhusets del kan mötas genom att avdelningarnas
apparatur utnyttjas intensivare, dvs. används även på annan tid än reguljär
dagtid, eventuellt i ökad utsträckning under lördagar.
Riksförsäkringsverket betonar att det, för att inte det föreslagna systemet
på sina håll skall bli ett slag i luften i fråga om hembesök, är angeläget att
alla sjukvårdshuvudmän organiserar jourtjänst som också ger möjlighet till
hembesök. Det är inte acceptabelt att en patient som anlitar den enda
jourtjänst som finns att tillgå i en stad får betala kanske mer än dub
belt så mycket som han skulle få erlägga om jourtjänsten hade varit organi
serad av sjukvårdshuvudmannen. Beträffande jourtjänsten för hembesök
i stockholmsområdet anför Stockholms stads sjukvårdsstyrelse att det för
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
97
hållandevis stora behovet av sådan service har gjort det nödvändigt att
organisera jour tjänsten på grundval av tillfälliga och frivilliga åtaganden
från läkarnas sida och att anskaffa behövlig läkarpersonal från en bred
rekryteringsbas. De städer som ingår i området har därför uppdragit åt
Stockholms läkarförening att sköta verksamheten. Förutsättningar för upp
görelserna med läkarföreningen har varit att de tjänstgörande läkarna inte
skall betraktas som tjänsteläkare och att de skall ha självbestämmanderätt
i fråga om arvodessättningen.
I olika avseenden begärs förtydliganden av de begrepp som promemorian
arbetar med och av de föreslagna ersättningsreglerna.
Besöksbegreppets innebörd tas upp av bl. a. riksförsäkringsverket,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, som förutsät
ter att denna liksom dess återverkan på ersättningsreglerna klarläggs vid
överläggningar mellan riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännen.
Remissreglerna berörs av bl. a. socialstyrelsen som anför att, som styrel
sen uppfattat det, systemet kommer att verka så att patienten och försäk
ringen inte betalar mer än en vårdavgift vid det första besöket hos läkare
i öppen vård och att denna avgift inkluderar ersättning för undersökningar
vid röntgen- eller laboratorieavdelning liksom intyg för utfående av sjuk
penning. Det är enligt styrelsens mening inte klart utsagt om den vid
det första besöket erlagda avgiften skall avse alla undersökningar i samband
med besöket, oavsett om undersökningarna kan äga rum i anslutning till
detta eller på grund av sin art, patientens tillstånd eller andra sådana fak
torer måste äga rum vid ett eller flera andra tillfällen. Det sistnämnda är
ofta fallet, inte minst vid användning av s. k. standardiserade utredningspro-
gram. Ett sådant utredningsprogram kan omfatta ett flertal åtgärder som
t. ex. elektrokardiogram, blodgruppering, diverse blodprover och röntgen
undersökningar. För att minska patienternas väntetider på sjukhuset för
läggs många gånger de olika undersökningarna till skilda dagar. En del un
dersökningar kan av medicinska skäl inte heller utföras samtidigt. Sådana
utredningsprogram, som löper utan nytt läkarbesök innan samtliga resultat
föreligger, kan förorsaka en patient kostnader som betydligt överstiger 7 kr.
för läkarbesöket. För dylika utredningar, som måste företas vid flera olika
besök, kunde en maximering av avgiftsdebiteringen tänkas, så att patienten
debiteras högst för två, eventuellt tre besök för utredning som står i direkt
samband med den sjukdom, för vilken han har sökt vård. Riksförsäkrings
verket anför att röntgen- och laboratorieundersökningar inte hör till terapin
utan är hjälpmedel för läkaren vid bedömningen av sjukdomens art. Verket
förutsätter därför att endast ett besök skall anses föreligga även i de fall
att röntgen- eller laboratorieundersökning av tidsskäl eller annan anledning
inte kommer till stånd samma dag som läkarbesöket. Av samma skäl bör
enligt verkets mening inte besöksavgift avkrävas patienten och försäk
ringen när patienten besöker sjukhus för röntgen- eller laboratorieunder-
7 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 125
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
98
sökning, som han hänvisats till av läkare hos sjukvårdshuvudmannen på
tjänstemottagning utanför sjukhuset eller vid hembesök.
Riksförsäkringsverket tar även upp till diskussion den föreslagna regeln
att avgiften 38 kr. skall gälla när en patient har remitterats till sjukvårds
huvudmans röntgen- eller laboratorieavdelning av privatpraktiserande lä
kare. Verket erinrar om att patienten i sådana fall får betala först
för ett besök hos privatpraktikern, sedan för besök på laboratorium eller
röntgenavdelning och så eventuellt för ett ytterligare besök hos privatlä
karen, medan en patient som söker t. ex. provinsialläkare slipper betala
för besöket på laboratorie- eller röntgenavdelning. Verkets principiella upp
fattning är att man bör sträva efter en sådan ordning att de försäkrade
inte behöver drabbas av högre kostnader vid privatläkarvård än om de
söker andra läkare. I vart fall bör dock den föreslagna regeln inte tillämpas
i de allt vanligare fall då laboratorieundersökning kommer till stånd på
så sätt att prov tas av läkare på mottagning i öppen vård utanför sjukhus,
varefter provet skickas till ett laboratorium. Resultatet av undersökningen
meddelas därefter till den behandlande läkaren. Av promemorian framgår
inte helt klart om avsikten är att kostnaderna för en sådan laboratorieunder
sökning skall debiteras den provtagande läkaren eller den försäkrade och
försäkringskassan. Tillämpningen är f. n. olika hos olika sjukvårdshuvud-
män. Det är enligt riksförsäkringsverkets mening under inga förhållanden
godtagbart att sjukvårdshuvudmannen för enbart analys av ett prov debi
terar på samma sätt och med samma belopp som vid besök. Eftersom 6 §
återbäringstaxan förutsätts vara tillämplig i fråga om besök hos den prov
tagande läkaren, skulle detta nämligen innebära att samma prov betalades
två gånger. I detta sammanhang framhåller riksförsäkringsverket att labo
ratori etaxan är i starkt behov av omarbetning. Bl. a. kan erinras om att
man numera börjat använda analysmaskiner som besvarar alla möjliga
frågor som kan ställas i anslutning till ett laboratorieprov. Den nuvarande
laboratorietaxan är inte avsedd för sådana fall. Stockholms stads sjuk
vårdsstyrelse erinrar om att iaboratorieläkaren f. n. tar betalt direkt av be
ställaren för analys av prover som sänts in från utomstående sjukvårdsin
rättningar och privatpraktiker. Enligt sjukvårdsstyrelsens mening bör den
na ersättningsform inte bibehållas utan laboratorieläkarnas ersättnings
fråga lösas enhetligt efter samma princip som avses gälla för övriga läkare
hos huvudmannen.
Det föreslagna systemets tillämpning på radium- och röntgenbehand
lingar diskuteras av socialstyrelsen, Gävleborgs läns landstings förvaltnings
utskott, Försäkringskasseförbundet, LO och TCO. De erinrar om att
sådana behandlingar även med den enhetliga avgiften kan bli starkt
kostnadskrävande för patienten när de ingår i längre serier. Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott och Försäkringskasseförbundet fram
håller att förslaget innebär kostnadsökning för patienten i jämförelse med
Kungl. Maj.ds proposition nr 125 år 1969
99
vad som nu gäller. TCO liksom socialstyrelsen ifrågasätter om inte någon
reduktions- eller maximeringsregel bör införas vid särskilt långa behand-
lingsserier. LO föreslår att regler införs som innebär att den försäkrade
i fall som här avses har att erlägga en lägre avgift än den vanliga per be
handling och anför att, om svårigheter skulle möta att avgränsa fallen
genom angivande av vilka typer av behandling som avses, avgränsningen
torde kunna ske genom minimigräns för frekvens och period.
Förslaget om förhöjd avgift vid hembesök bör enligt riksförsäkringsver
kets mening kompletteras med en begränsningsregel för de fall då flera
personer tillhörande samma hushåll bereds läkarvård vid ett och samma
hembesök, eftersom huvudregeln i sådana fall synes medföra alltför hög
avgift.
Den avgiftshöjning som föreslagits för hembesök anser Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott också böra gälla vid jourvård på läkar
mottagning. Nuvarande avgiftssystem innebär att patienten får betala hög
re avgift för vård på obekväm tid, vilket bedöms ha en viss återhållande
effekt på besöksfrekvensen under sådan tid. Med hänsyn till att läkarnas
jourbörda helst bör minskas och i varje fall inte ökas ifrågasätter utskottet
lämpligheten av att någon avgiftsförhöjning inte skall gälla vid vård under
obekväm tid. Liknande mening hävdar Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott.
Sveriges läkarförbund anför att det föreslagna systemet medför en för
dyring av de läkarbesök som i grupptaxan hänförs till grupp 1 eller 2 och
därmed framför allt återbesöken. De tillstånd som föranleder upprepade
eller återkommande läkarbesök återfinns enligt förbundet företrädesvis
hos äldre människor och sådana som är socialt handikappade. Samma
uppfattning framförs av SACO.
Ett flertal remissinstanser tar upp frågan om sambandet mellan den för
säkrades kostnad och försäkringsersättningen enligt förslaget. Svenska
kommunförbundet liksom Svenska landstingsförbundet påpekar att det i
det avsnitt i promemorian som handlar om sluten vård uttryckligen för
utsätts att sjukvårdshuvudmännen skall kunna medge patienten befrielse
från vårdavgift i vissa fall. Motsvarande måste gälla även den öppna vår
den. Om den enskilde av ekonomiska, sociala eller andra skäl av huvud
mannen medges avgiftsbefrielse, får detta inte påverka försäkringskassans
ersättning till huvudmannen. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse redovisar
liknande uppfattning.
Den föreslagna regleringen av ersättningen för telefonkonsultationer
kräver enligt Kronobergs läns landstings sjukvårdsstyrelse förtydligande,
eftersom det inte framgår klart hur rådfrågningsersättningen skall klare
ras mellan läkare, patient, apotek och sjukvårdshuvudman. Riksförsäk
ringsverket anför att det i de fall då läkemedel ordinerats inte möter några
svårigheter att av den försäkrade ta ut den del av arvodet som denne skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
100
betala. Apoteket skall då vid utlämnandet av läkemedlet ta ut 2 kr. av den
försäkrade och redovisa dessa till sjukvårdshuvudmannen, som också de
biterar försäkringskassan 4 kr. I de fall åter, där telefonkonsultationen inte
lett till utskrivning av läkemedel, blir sjukvårdshuvudmannen tvungen att
tillställa den försäkrade räkning på beloppet 2 kr. Det administrativa be
sväret med att avkräva den försäkrade ett sådant belopp torde vara för
enat med kostnader som kanske överstiger beloppet. Man kan inte heller
bortse från att sådana krav skulle kunna betraktas som »snatteri» och
väcka irritation hos patienterna. I de fall då patienten av sagda skäl inte
erlägger 2 kr. bör inte heller försäkringen avkrävas ersättning för telefon-
rådfrågning. Försäkringskassorna får eljest ingen kontrollmöjlighet i fal
len.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse anser att någon anledning till avvi
kelse från principen om en enhetlig läkarvårdsersättning inte finns beträf
fande de fall då rådfrågning per telefon innefattar läkarkonsultation, even
tuellt förenad med förskrivning av läkemedel, och således utgör ett alter
nativ till personligt besök på läkarmottagning. Enhetskostnaden 38 kr. bör
då gälla. Övriga rådfrågningar per telefon bör däremot vara kostnadsfria.
Liknande uppfattning framför Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet.
Det föreslagna systemet för läkarvårdsersättning bygger på sjukförsäk
ringens allmänna principer och avser således, som närmare har utvecklats
i promemorian, förutom vård av barnaföderskor, endast vård vid sjukdom.
Socialstyrelsen framhåller att styrelsen i ett uttalande till sjukförsäkrings-
utredningen nyligen föreslagit en liberalare tolkning av sjukdomsbegreppet
så att all konsultation hos läkare eller annan medicinalpersonal skall be
rättiga till ersättning från den allmänna försäkringen såvitt den inte har
till syfte att få ut medicinskt certifikat (friskintyg, tjänsteduglighetsintyg
etc.). Svenska landstingsförbundet åberopar sitt remissyttrande över betän
kandet »Företagshälsovård» (SOU 1968:44) där förbundet biträtt försla
get att gottgörelsevillkoren avseende förebyggande hälsovård skall omprö
vas. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott och Sveriges läkarförbund
hävdar likaså att en utvidgning av ersättningsrätten bör ske. Svenska kom
munförbundet anser att det behövs ett ytterligare klarläggande angående
vad som är ersättningsberättigad vård och att ett sådant klarläggande kan
åstadkommas vid de överläggningar mellan riksförsäkringsverket och sjuk
vårdshuvudmännen som i promemorian har förutsatts komma till stånd om
tekniska förberedelser för övergången till det nya systemet. Göteborgs och
Bohus läns landstings förvaltningsutskott anser ett sådant klarläggande an
geläget för att reformen redan från dess genomförande skall få den klarhet
och fasthet som ligger i såväl patienternas som huvudmännens intresse.
Den nettodebiteringsmetod, som föreslagits i promemorian, anses allmänt
innebära stora fördelar för patienterna. Den administrativa förenklingen
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
101
för patientens del blir dock enligt Uppsala läns landstings förvaltningsut
skotts mening delvis illusorisk genom att denne i alla fall måste hänvända
sig till försäkringskassan för att kvittera ut ersättningen för resa till läka
ren. Det är enligt utskottets mening önskvärt med ett enklare system
härvidlag som innebär att patienten får sina resekostnader reglerade samti
digt som han på läkarmottagningen betalar kostnaden för läkarbesöket.
Statskontoret anför att det föreslagna systemet innebär att en rationali
sering, som sedan länge framstått som angelägen vad avser försäkringskas
sornas bestyr med läkarvårdsersättningar, kan förverkligas. Även för de
försäkrade innebär reformen fördelar bl. a. från servicesynpunkt. Av läkar-
vårdsersättningarna, som uppgår till ett antal av ca 20 milj. årligen, utbe
talas drygt 80 % kontant. Arbetsbelastningen som dessa utbetalningar över
disk medför visar variationer såväl under dagen som under olika årstider
med växlande sjuklighetsfrekvens. Dessa förhållanden bidrar i avsevärd
mån till att försäkringskassorna nu måste hålla en dyrbar betalningsbered-
skap i form av en stor personal för kundbetjäning och betydande summor
av likvida medel. Frekvensstudier som har gjorts bl. a. inom RAFA-ut-
redningen styrker de beräkningar av rationaliseringsvinsterna för försäk
ringskassorna vid en omläggning av systemet som gjorts i promemorian.
Riksförsäkringsverket finner också den föreslagna metoden medföra be
tydande administrativa fördelar. Beträffande de rationaliseringsvinster i
personellt avseende som kan följa för försäkringskassornas del framhål
ler verket att den arbetskraft som frigörs åtminstone under en övergångs
tid i stor utsträckning torde behöva utnyttjas för andra uppgifter inom
kassorna.
Försäkringskasseförbundet understryker vikten av att möjligheterna till
rationaliseringsvinster bevakas, men tycker sig finna att de av reformen
föranledda vinsterna för försäkringskassornas del överskattas i promemo
rian. Direkta inbesparingar torde enligt förbundets mening kunna göras
endast råd sådana större kontor där man f. n. har förhållandevis många
ärenden om utbetalning av läkarvårdsersättning som inte är förenade
med anspråk på ersättning för resekostnad. För flertalet mindre och me
delstora kontor gäller att läkarbesöken är förenade med resekostnad. Detta
gör att försäkringskassorna även i fortsättningen måste hålla en i stort
sett oförändrad personalstyrka eftersom framställningar om resekostnads-
ersättning oftast är mer tidsödande att handlägga än ärenden om läkar
vårdsersättning.
I promemorian förutsätts att ett lämpligt avräkningsförfarande kommer
till stånd mellan kassorna och sjukvårdshuvudmännen och att ett sådant
utarbetas i samråd mellan riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmän
nens organisationer. Riksförsäkringsverket anför att en arbetsgrupp redan
har bildats för ändamålet, bestående av representanter för berörda parter
och RAF A-utredningen.
ICungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse tar upp frågan hur man i avgifts-
och ersättningshänseende bör förfara med en patient som tillhör försäk
ringskassa för annat sjukvårdsområde än huvudmannens. Inom stadens
poliklinikverksamhet tillämpas för sådan patient bruttodebitering, men
starka skäl talar för att man inom sjukförsäkringens ram inför nettodebi
tering även för dessa patienter. Statskontoret, som uppenbarligen utgår
från en sådan regel, framhåller att man, om en exakt fördelning av kostna
derna på olika försäkringskassor skulle medföra ett omfattande merarbete,
kan tillämpa en schablonmetod för fördelningen, baserad på periodvis ut
förda stickprovsundersökningar.
Enligt Sveriges läkarförbunds mening är det inte rimligt att den avtals-
mässiga rätt till viss privatmottagning som sjukhusläkarna i storstäderna
och vid universitetssjukhusen har skall upphöra genom beslut lagstiftnings
vägen. Reformen bör därför avse bara den öppna vård som står under of
fentligt huvudmannaskap medan däremot rätten till privatmottagning
skall regleras genom avtal. Direktionen för karolinska sjukhuset anför att
den föreslagna nya lydelsen av 29 § SjvL inte är fullt klar till innebörden be
träffande läkarnas rätt till enskild verksamhet på sjukhusen. För karolinska
sjukhusets del anser direktionen att ett motsvarande bortfall av rätten till
privatverksamhet vid sjukhuset kan göra det svårare för direktionen saväl
att upprätthålla nu gällande anmälningsskyldighet beträffande privat verk
samhet som att — så länge läkarna inte har reglerad arbetstid — i före
kommande fall begränsa omfattningen av privatpraktik och uppdrag i övrigt
utanför tjänsten.
Förslaget om ikraftträdande av det nya ersättningssystemet den 1 ja
nuari 1970 tillstyrks eller lämnas av det stora flertalet remissinstanser utan
annan erinran än att en förutsättning för systemets genomförande då är
att det omfattande förberedelsearbete som är nödvändigt bedrivs med kraft
och snabbhet. Socialstyrelsen ifrågasätter liksom Kalmar läns södra lands
tings förvaltningsutskott om man inom sjukvårdsområdena kan hinna
med det myckna organisationsarbete som krävs till den 1 januari 1970.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att, om reformen
genomförs innan rationella administrativa rutiner har tillskapats inom
ramen för det nya redovisningssystem för landstingens hela verksamhet
som f. n. utreds av Svenska landstingsförbundet, huvudmännen kommer
att drabbas av stora kostnader under övergången. Direktionen för karolin
ska sjukhuset finner tiden väl knapp för att bl. a. genomföra de åtgärder
som är möjliga för att snabbt öka den sjukhusbundna öppna vårdens ka
pacitet.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Vårdavgift i sluten sjukvård
Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig över förslagen röran
de vårdavgift i sluten sjukvård ansluter sig till huvudlinjerna i förslagen.
103
SAF finner dock att förslagen i fråga om vårdavgifter, sjukpenningav-
drag och förstärkning av pensionärernas sjukförsäkring ger upphov till
invändningar såväl av principiell natur som från kostnadssynpunkter. För
att uppnå den angelägna dämpningen av efterfrågetrycket på den mycket
dyra slutna vården är det enligt föreningens mening motiverat att höja
inte bara vårdavgiften utan även sjukpenningavdraget. Förslaget att sjuk
penningavdraget skall kvarstå oförändrat trots höjningen av vårdavgiften
från den 1 januari 1970 innebär vidare att den kostnadsökning som höj
ningen av vårdavgiften medför för sjukförsäkringen inte följs av någon
motsvarande besparing på sjukpenningsidan. Beträffande pensionärernas
sjukförsäkring erinrar föreningen om sjukförsäkringsutredningens förslag
om en underhållsavgift, som i princip skulle stå i paritet med den differen
tierade avgift som förekommer på ålderdomshem och tas ut efter en ka
renstid av 180 dagar, dvs. efter utförsäkringstiden för pensionärer. Även
om utredningens förslag i övrigt rönte åtskillig kritik tycks det bland re
missinstanserna ha rått stor enighet om att karenstiden i varje fall inte
borde sättas längre än till 180 dagar. Det framstår därför som egendomligt att
departementspromemorian, trots den nu föreslagna lägre avgiftsnivån,
föreslår en förlängning av pensionärernas sjukhjälpstid vad gäller sjukhus
vård från 180 dagar till ett år. Föreningen anser att den rätta lösningen
av frågan om en förstärkning av pensionärernas skydd inte bör vara att
generellt förlänga pensionärernas sjukhjälpstid utan i stället att, med ut
gångspunkt från gällande utförsäkringsregler, i linje med promemorians
förslag i den delen öka betalningssvaga pensionärers möjligheter att få
nedsättning eller befrielse från avgift genom huvudmännens försorg.
Pensionärernas riksorganisation vidhåller den inställning organisationen
har gett uttryck åt i remissyttrande över sjukförsäkringsutredningens
förslag. Organisationen förordar således att begränsningarna av pensionä
rernas sjukförsäkring när det gäller ersättning för sjukhusvård och sjuk
penning helt avskaffas och att ett system med underhållsavgift vid sjuk
husvård införs. Dessutom bör alla pensionärer inplaceras i sjukpenning
klass som ger rätt till grundsjukpenning.
När det gäller de enskilda förslagen i detta avsnitt förordar TCO att
sjukpenningavdragets maximum som varit oförändrat under många år bör
höjas med 2—3 kr. av den anledningen att kost och logi vid korttidsvård
inte bör vara billigare för patienten på sjukhus än i hemmet. Försäkrings-
kasseförbundet vidhåller sin i remissyttrandet över sjukförsäkringsutred
ningens förslag framförda uppfattning att avdraget under alla förhållan
den bör slopas.
Förslaget om förstärkning av pensionärernas sjukförsäkringsskydd för
anleder riksförsäkringsverket till kommentaren att förslaget behåller nu
varande ordning såtillvida att sjukpenningdagar (upp till ett antal av 180)
avräknas på den tillgängliga tiden för sjukhusvård även om den försäk
rade inte är intagen på sjukhus. En försäkrad som har arbete och på grund
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
därav är placerad i sjukpenningklass får alltså sina möjligheter till ersätt
ning för sjukhusvård beskurna om han är sjuk utan att få sådan vård.
Verket anser att ersättning för sjukhusvård bör utgå för 365 dagar även
för de sjukpenningförsäkrade och sålunda utan sammanräkning med sjuk
penningtid. Verket räknar med att den kostnadsökning som en sådan änd
ring medför torde rymmas inom ramen för de i promemorian angivna kost
nadsberäkningarna.
LO tar upp till diskussion det i promemorian förutsatta förfarandet med
nedsättning eller befrielse från vårdavgift för utförsäkrade i ömmande fall
och påpekar att tillämpningen i förtidspensionsfallen måste vara generös.
Statens handikappråd erinrar om vad som sagts i remissyttrandena över
sjukförsäkringsutredningens betänkande om handikappades och långtids
sjukas behov av medel för normalisering och rehabilitering och hemställer
att en särskild undersökning företas i central regi för att närmare kart
lägga den berörda sociala problematiken. Undersökningen bör sedan läg
gas till grund för utformningen av fastare regler, ägnade att ge långtids
sjuka möjlighet att få behålla sådana kostnadsbelopp som fordras för de
ras normalisering och rehabilitering. Rådet hävdar också att frågan om full
ständig avgiftsbefrielse för alla tvångsintagna psykiskt sjuka och smitt
samt sjuka bör övervägas.
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Promemorians förslag i fråga om dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och
femdagarsvård tillstyrks av alla remissinstanser som yttrat sig över det.
Försåkringskasseförbundet betraktar förslaget som en önskvärd anpass
ning av regelsystemet till nya vårdformer. Jönköpings läns landstings för
valtningsutskott anser att förslagets genomförande kommer att gynna
strävandena att använda de nya vårdformerna. Socialstyrelsen framhåller
att man, med hänsyn till den skiftande utformning av sjukvården som hål
ler på att växa fram, inte torde kunna upprätthålla den nuvarande, på for
mella skäl grundade skarpa gränsen mellan sluten och öppen vård vid en
mera radikal omprövning av avgifts- och ersättningssystemet. Då nu denna
gräns behålls i avvaktan på en genomgripande omprövning av reglerna
måste vid de tekniska förberedelserna för genomförande av förevarande
förslag beaktas de praktiska svårigheterna att bestämma gränsen mellan
dagsjukhusvård å ena sidan och närliggande former av öppen sjukvård å
den andra. Gällande ersättningsregler medför att gränsdragningsfrågornas
lösning får stor betydelse i ekonomiskt hänseende och detta kan föranleda
tolkningstvister. Det finns eller planeras vård som inte utan vidare kan
hänföras till den ena eller den andra formen. Socialstyrelsen har dock ut
gått från att som sluten vård inte skall anses vård som innebär att patienter
t. ex. en eller två gånger i veckan under ett antal timmar får viss behand
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
105
ling på ett sjukhus eller att diabetespatienter vistas en enstaka dag på sjuk
huset för insulininställning. Närmare detalj anvisningar torde dock behöva
meddelas så att en enhetlig tillämpning kan vinnas. Därvid bör i första
hand vårdens duration och kontinuitet tas i betraktande, möjligen även de
krav som ställs på lokaler och utrustning, exempelvis sängar.
Statens handikappråd anför att det måste tillses att utförsäkrade patien
ter i halvöppna vårdformer får behålla pensionsbelopp som är tillräckliga
för att klara de levnadskostnader de måste svara för utanför sjukhuset.
Synpunkter på de rekommendationer som sjukförsäkringsutredningen
har föreslagit framförs av förvaltningsutskotten i Uppsala, Östergötlands
och Västernorrlands läns landsting, som anser att sjukförsäkringen bör
bära kostnaderna för patienternas resor mellan sjukhus och bostad i halv
öppen vård. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse erinrar om att sjukvårds
huvudmännen ställs inför uppgiften att på relativt kort tid bygga upp en
ändamålsenlig organisation för patienttransporterna. Styrelsen framhåller
att dessa transporter sannolikt kommer att medföra betydande kostnads
ökningar, som får vägas mot de kostnadsbesparingar som står att vinna
genom övergången från sluten vård i traditionell form. LO anser att den
principen bör gälla för avgiftssystemet vid de s. k. halvöppna vårdformer
na att den försäkrade inte belastas ekonomiskt i större omfattning än fal
let är för sluten vård i traditionell mening. LO anser det också viktigt att
denna princip bekräftas av alla sjukvårdshuvudmän så att alla försäkrade
behandlas på samma sätt oberoende av bosättningsort. Principen leder till
att valet av vårdform kan göras utan hänsyn till ersättningsfrågan och där
igenom stimuleras utbyggnaden av halvöppna vårdformer. Principen synes
också prägla de framlagda förslagen. Reseersättning vid nattsjukhusvård
bör dock utgå med skillnaden mellan vad patienten haft att erlägga för resa
bostad—arbetsplats och kostnaden för resa sjukhuset—arbetsplatsen.
Förslaget om utvidgning av rätten till ersättning för övernattningskost-
nader vid läkarvård utanför hemorten och om uppräkning av maximum för
ersättningen stöds allmänt i remissyttrandena.
Kostnader och finansiering
Den föreslagna formen för avgiftsfinansiering av sjukförsäkringens
kostnadsökning tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstan
ser utom SAF och SHIO. SAF anför att arbetsgivaravgiften till sjukförsäk
ringen huvudsakligen tillkom för att finansiera försäkringen för tilläggs-
sjukpenning. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var ursprungligen myc
ket lågt (0,1 %) och skulle närmast till viss del finansiera läkemedelsför
månerna. Denna inriktning av arbetsgivaravgiften var välmotiverad. Efter
hand som avgiften har höjts har den i allt större utsträckning kommit att
avse sjukvårdsförmånerna. Promemorieförslaget innebär att man släpper
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
allt samband med de principer som har legat till grund för kostnadsför
delningen mellan försäkrade och arbetsgivare. Arbetsgivaravgiften till
sjukförsäkringen höjdes så sent som år 1967 från 1,5 till 2,6 % samtidigt
som avgiftsunderlagets tak höjdes från 22 000 kr. till ATP-taket. Vidare
höjs år 1970 avgiftsuttaget till ATP med 0,5 % varefter avgiften stiger med
0,25 % per år t. o. m. 1974. Denna successivt allt större belastning på före
tagens lönekostnader bör tillmätas större vikt än det i promemorian fram
förda önskemålet att återställa kostnadsfördelningen mellan de försäkrade
och arbetsgivarna till de vid en viss tidigare tidpunkt gällande förhållande
na. Föreningen motsätter sig således förslaget om en höjning av arbetsgi
varavgiften och anser att de försäkrade bör bära de ökade kostnaderna ge
nom en höjning av sjukförsäkringsavgiften. Föreningen framhåller f. ö. att
den del av sjukförsäkringens kostnadsökning som måste avgiftsfinansieras
skulle begränsas väsentligt om föreningens förslag i avsnittet om vårdav
gifter i sluten vård följdes. SHIO ansluter sig till den mening SAF framfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
107
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den lb oktober 1969.
Närvarande:
f. d. justitierådet L
ind
,
regeringsrådet M
artenius
,
justitierådet
B
ernhard
,
justitierådet
H
esser
.
Enligt lagrådet den 29 september 1969 tillhandakommet utdrag av proto
koll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 september 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända
målet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hov
rättsassessorn Björn Sjöberg.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 okto
ber 1969.
Närvarande:
Statsministern
P
alme, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, A
spling
,
S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
eijer
, M
yrdal
, O
dhnoff
, W
ickman
,
M
oberg
, B
engtsson
, N
orling
, L
öfberg
, L
idbom
, C
arlsson
.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för
säkring.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och
anför.
En mindre redaktionell jämkning bör vidtas i lagförslaget.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
dels anta det i det föregående nämnda förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring med angiven ändring,
dels anta de vid statsrådsprotokollet den 19 september 1969 fogade för
slagen till
1) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),
2) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
3) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i lands
ting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro
position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
109
Innehållsf örteckning
Sid.
Proposition ........................................................................................................... 1
Författningsförslag ............................................................................................... 3
Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 september 1969 ................................ 9
Läkarvårdser sättningen .............................................................................. 10
Vårdavgift i sluten sjukvård.......................................................................... 16
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer........................................ 18
Kostnader och finansiering .......................................................................... 19
Hemställan ........................................................................................................ 20
Bilaga 1. »Promemoria med förslag till ändringar av sjukvårdsför
månerna inom sjukförsäkringen m. m.» ..................................................... 23
Inledning ............................................................................................................ 24
Läkarvårdsersättningen .............................................................................. 26
Vårdavgift i sluten sjukvård.......................................................................... 39
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer........................................ 66
a) Dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård............... 67
b) Övernattningskostnader i samband med läkarvård utanför hem
orten ........................................................................................................ 74
Kostnader och finansiering .......................................................................... 76
Författningsförslag ....................................................................................... 80
Tabellbilaga........................................................................................................ 86
Bilaga 2. Sammanställning av remissyttranden över promemorian ...
94
Läkarvårdsersättningen .............................................................................. 94
Vårdavgift i sluten sjukvård.......................................................................... 102
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer .................................... 104
Kostnader och finansiering .......................................................................... 105
Utdrag av lagrådets protokoll den 14 oktober 1969 .................................... 107
Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 ................................ 108