2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

1) Förslag

till

Jordhävdslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med odlad jord förstås i denna lag åker och kultiverad betesmark.

Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än två år i följd icke

bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planteras

på jorden.

2

§

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som tillhör staten,

2. som ingår i fastighet, vilken är taxerad som annan fastighet eller vilken

genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och ej därefter

undergått taxering,

3. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den

1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk, eller

4. varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

3 §

Har jordbruket på odlad jord lagts ned, kan lantbruksnämnden förelägga

innehavaren att återställa hävden, om jorden

1. ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekonomiskt

rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider

skada genom nedläggningen, eller

2. med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter finnes

böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell bruknings­

enhet.

„

..

Beträffande jord som innehas med nyttjanderätt skall föreläggandet rik­

tas mot ägaren, om nyttjanderättshavaren är medellös eller hans återstående

besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de

åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan utsätta vite.

4 §

Ägare eller brukare av jord är skyldig tåla att föreskriven åtgärd vidtages

även om föreläggandet är riktat mot annan.

5

§

Har föreläggande om återställande av hävd meddelats med stöd av 3 §

första stycket 2, är staten skyldig att lösa jorden, om ägaren begär det.

Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust skriftligen göras

hos lantbruksnämnden inom två månader från det nämndens beslut om

föreläggande vunnit laga kraft samt upptaga pris och övriga villkor. Bifalles

3

icke yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inom

två månader från det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Har ägaren fått del

av beslut först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från

dagen för delfåendet.

6 §

Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som avses i 3 § första

stycket 1 eller 2 förordna att täkt av matjord icke får ske utan nämndens

tillstånd.

Förordnande får meddelas för högst fem år åt gången och länder omedel­

bart till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

7 §

På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge för­

klaring att jordbrukets nedläggande icke skall medföra åtgärd enligt 3 §.

Har sådan förklaring avgivits, äger förordnande som meddelats med stöd av

6 § icke tillämpning beträffande jorden.

8 §

Talan om utdömande av vite och om utsättande av nytt vite föres av all­

män åklagare vid rätten i den ort där jorden eller huvuddelen av denna är

belägen. Talan får ej väckas utan att lantbruksnämnden hemställt därom.

Vite får ej förvandlas.

9 §

*jen som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förordnande som

meddelats med stöd av 6 § dömes till böter.

10

§

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Genom lagen upphäves lagen (1947:288) om uppsikt å jordbruk. Den

upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om verkan av överenskom­

melse enligt 5 § och föreläggande enligt 7 § nämnda lag.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 13k år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhäv­

dad jordbruksegendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den od­

lade jorden eller för jordbruket er­

forderliga byggnader och finnes med

hänsyn till vanhävdens omfattning

och egendomens storlek eller av and­

ra särskilda skäl nödigt att åtgärder

till avhjälpande av vanhävden vid­

tagas i annan ordning än som stad­

gas i lagen om uppsikt å jordbruk,

må Konungen med riksdagens sam­

tycke förordna att egendomen eller,

om särskilda omständigheter föran­

leda därtill, del av egendomen skall

mot lösen avstås till kronan.

2

Fråga om inlösen enligt 1 § må

väckas av vederbörande lantbruks­

nämnd eller länsstyrelse. Innan frå­

gan väckes skall utredning vara före-

bragt om de förhållanden som kunna

vara av betydelse för frågans bedö­

mande.

I övrigt skola i avseende å inlösen

i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expro­

priation; dock äge Konungen, om

särskilda skäl äro därtill, i samband

med beslut om inlösen förordna att

egendomen eller del därav må tagas i

besittning, sedan stämning i expro-

priationsmålet utfärdats.

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den od­

lade jorden och finnes med hänsyn

till vanhävdens omfattning och egen­

domens storlek eller av andra sär­

skilda skäl nödigt att åtgärder till

avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas i

jordhävslagen, må Konungen med

riksdagens samtycke förordna att

egendomen eller, om särskilda om­

ständigheter föranleda därtill, del av

egendomen skall mot lösen avstås till

staten.

§•

Fråga om inlösen enligt 1 § må

väckas av vederbörande lantbruks­

nämnd. Innan frågan väckes skall ut­

redning vara förebragt om de förhål­

landen som kunna vara av betydelse

för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen

i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expro­

priation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

o

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 18 juli

1969.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} statsråden

S^träng, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist,

G^eijer, O^dhnoff, M^oberg, B^engtsson, L^öfberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till jordhävds-

lag in. m. och anför.

Inledning

Jordbrukets fortlöpande rationalisering har aktualiserat eu översyn av

vanhävdslagstiftningen, dvs. lagarna den 30 juni 1947 (nr 288) om upp­

sikt å jordbruk (uppsiktslagen) och (nr 290) om tvångsinlösen av vanhäv-

dad jordbruksegendom (inlösenlagen). Lantbruksstyrelsen behandlade hithö­

rande frågor i betänkande med förslag till ändringar i uppsiktslagen (SOU

1956: 62). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1958 till­

kallades härefter sakkunniga för att se över jordförvärvs-, bolagsförbuds-

och uppsikt slagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1958

års jordlagsutredning, avgav år 1961 betänkande med förslag till jordför­

värvslag m. m. (SOU 1961:49). I detta ämne utfärdades den 14 maj 1965

jordförvärvslag (nr 290) samt jordförvärvskungörelse (nr 292) med till-

lämpningsföreskrifter till lagen. Sedan statsmakterna år 1967 fattat beslut

om riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1967:95, JoU 25, 30, 31, rskr

280) bär utredningen1 fullföljt sitt arbete med uppsiktslagstiftningen och

år 1968 avlämnat betänkandet Jordhävdslag (SOU 1968: 22).

Efter remiss har yttranden över förslaget till jordhävdslag avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bankinspek­

tionen, domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrel­

sen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmö­

hus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, arrende-

Under arbetet med förslag till jordhävdslag har utredningen bestått av f. d. landshöv-

dingen Gustav V. Nilsson, ordf., f. d. riksdagsledamöterna Einar Haeggblom och Anders

E. Johansson, generaldirektören Sven-Gösta Jonzon, landshövdingen Hjalmar Nilsson, för­

bundsordföranden Sigge Oscarsson samt riksdagsledamöterna Yngve Persson och Sven E ’ Sun-

din; direktiv se riksdagsberättelsen 1959 s. 217.

6

lagsutredningen, expropriationsutredningen, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Skogsindustriernas Sainarbetsutskott, Svenska kommunför­

bundet, Sveriges lantbruksförbund, Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, Svenska Skogsarbetareförbun­

det, Sveriges Jordägareförbund och Svenska Företagares Riksförbund.

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bilagt yttranden från underställda

myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har lantbruks-

styrelsen bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder, domänverket

från överjägmästarna i Bergslagsdistriktet och Västra distriktet och från

domänintendenterna i samtliga tem domänområden samt lantmäteristyrelsen

från överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,

Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västei-

bottens och Norrbottens län.

Sedan ärendet därefter ytterligare övervägts inom jordbruksdepartemen­

tet, anhåller jag nu att få ta upp det till behandling. I betänkandet intaget

förslag till jordhävdslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ären­

de som bilaga 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1969

Nuvarande ordning in. in.

Uppsiktslagen

Uppsiktslagen innehåller bestämmelser om tillsyn och kontroll från det

allmännas sida över den enskilda jordbruksjordens skötsel och hävd. Lagen

avser ej statens mark och är inte tillämplig på brukningsdelar på två hektar

eller mindre (1 och 14 §§). Vanhävd anses föreligga när jordbruket van­

sköts så att dess vidmakthållande äventyras eller då för jordbruket nöd­

vändiga byggnader förs bort eller lämnas utan nödigt underhåll (1 § första

stycket). Vissa undantagsbestämmelser från tillämpligheten av detta van-

hävdsbegrepp finns dock med hänsyn till jordbruksekonomiska synpunkter

och verksamheten för jordbrukets rationalisering. Sålunda räknas ej till

vanhävd att jordbruk på brukningsenhet eller del därav läggs ned, om det

med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga

omständigheter måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej

heller anses den omständigheten att byggnad förs bort eller lämnas utan

nödigt underhåll som vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd

av sådan förändring i driften av jordbruket som är till varaktig fördel för

detta eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som

står i överensstämmelse med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket

i orten, eller av annan giltig anledning (2 § första och andra styckena).

Ägaren av brukningsdel kan få besked av lantbruksnämnden om jordbru­

ket kan utan ingripande enligt lagen läggas ned eller byggnad föras bort eller

lämnas utan underhåll (2 § tredje stycket). Brukningsdel får vidare utan

7

hinder av bestämmelserna i lagen tas i anspråk för bostadsändamål eller för

att bereda plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte (12 §).

Ansvaret för att vanhävd avhjälps vilar på ägaren beträffande byggnad

och på brukaren i fråga om jorden (3 §). Ägaren ansvarar dock i vissa fall

för vanhävd också av jord som brukas av annan (8 §).

Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna handhas av lantbruks­

nämnden (1 § tredje stycket). Finner nämnden på grund av anmälan eller i

annat fall skälig anledning anta att vanhävd förekommer, skall nämnden

besiktiga brukningsdelen och föra protokoll över sina iakttagelser (4 §).

Konstateras vanhävd, skall nämnden omedelbart försöka komma överens

med den ansvarige om behövliga åtgärder. I överenskommelsen, som skall

vara skriftlig, anges den tid inom vilken varje åtgärd skall vara verkställd.

Tiden bör i allmänhet inte överstiga två år men får, om det anses ound­

gängligen nödvändigt, utsträckas till fyra år. Dessutom kan i överenskom­

melsen fastställas vite för underlåtenhet att fullgöra avsedda åtgärder (5 §).

Om överenskommelse inte träffas eller åtagande i överenskommelse inte

fullgörs, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta till länsstyrelsen och

ange de åtgärder som behövs för att avhjälpa vanhävden (6 §). Länsstyrel­

sen skall höra den ansvarige samt, om denne begär det, förordna om syn.

Syn hålls av tre gode män som länsstyrelsen utser. Synemännen skall sna­

rast möjligt undersöka förhållandet och senast inom 14 dagar efter synen

avge skriftlig redogörelse till länsstyrelsen. Länsstyrelsen får därefter före­

skriva de åtgärder som behövs för att avhjälpa vanhävden och förelägga den

ansvarige viss tid inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd.

Länsstyrelsen får fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse och fälla till sådant vite (7 §).

Är den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak ur stånd att avhjälpa vanhävden, skall ingripande enligt lagen

ej ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jord som brukas

av annan än ägaren, får lantbruksnämnden emellertid, om ägaren kan antas

vara i stånd att avhjälpa vanhävden, ingripa mot denne på samma sätt, som

om han var brukare (8 §).

Klagan över länsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj :t, medan lantbruks­

nämnds beslut i ärende som avses i 2 § tredje stycket (prövning huruvida

nedläggning av jordbruket kan ske etc.) överklagas hos lantbruksstyrelsen,

över styrelsens beslut i sådant ärende kan talan ej föras (13 §).

Genom lag den 26 maj 1961 (nr 142) fogades till 1 § ett andra stycke

som gäller endast vissa delar av Kopparbergs län. Enligt denna bestämmelse

får Kungl. Maj :t för visst område förordna att uppsikten skall avse jord­

bruket även på brulcningsdel vars odlade jord ej överstiger två hektar samt

att, oavsett om vanskötsel som avses i första stycket är för handen eller ej,

såsom vanhävd skall anses att odlad jord under mer än två år i följd inte

varit föremål för bearbetning, slåtter eller betesgång.

Kungi. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

Inlösenlagen

Inlösenlagen, som får ses som ett komplement till oppsiktslagen, inne­

fattar rätt för Kungl. Maj :t att med riksdagens samtycke under vissa förut­

sättningar förordna, att vanhävdad jordbruksegendom eller del därav

skall avstås till kronan mot lösen. Lagen är tillämplig vid synnerligen

grov vanhävd av den odlade jorden eller av för jordbruket nödvändiga bygg­

nader, om det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens

storlek eller av andra skäl är nödvändigt att åtgärder till avhjälpande av

vanhävden vidtas i annan ordning än som anges i uppsiktslagen (1 §).

Fråga om inlösen kan väckas av lantbruksnämnden eller länsstyrelsen.

Dessförinnan skall utredning ha skett rörande de förhållanden som kan

vara av betydelse för frågans bedömande. I övrigt skall expropriationslagens

bestämmelser i tillämpliga delar gälla i fråga om inlösenförfarandet (2 §).

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

Behovet av och syftet med en vanhävdslagstiflning

Jordlagsutredningen. Utredningen diskuterar till en början behovet av

bestämmelser mot vanhävd under nuvarande och väntade förhållanden på

jordbrukets område och konstaterar att motiven för sådana bestämmelser

nu är färre än vid uppsiktslagens tillkomst.

Uppsiktslagen kan tillämpas för att försvåra sammanföring av var för

sig bärkraftiga brukningsenheter. En sådan tillämpning förutsattes kunna

ske för att skydda en arrendator. Utredningen, som samrått med arrende-

lagsutredningen i denna fråga, finner att, i den mån bestämmelser med

detta syfte fortfarande behövs, de hör hemma i arrendelagstiftningen.

Behovet av en vanhävdslag har även bedömts med hänsyn till lands­

bygdens ekonomiska och sociala förhållanden samt till försörjningssyn-

punkter. Därvid har, enligt utredningens mening, inte framkommit sådana

skäl som i och för sig motiverar en särskild vanhävdslag. Detsamma är

fallet med de båda, särskilt under senare år, aktualiserade frågorna om

markvård och naturvård. Markvårdsproblemen anses ännu inte vara så

påtagliga att de motiverar ett ingripande från det allmännas sida. Behovet

av naturvård bör tillgodoses på annat sätt än genom en vanhävdslag.

Utredningen finner, att det starka bortfallet av åkerareal som är ett led

i den beslutade jordbrukspolitiken minskar behovet av en vanhävdslag.

Även om avvecklingsprocessen, enligt utredningens mening, i huvudsak

fortgår på ett från allmän synpunkt godtagbart sätt, förekommer emellertid

många fall som försvårar och fördröjer jordbrukets yttre rationalisering.

För att den omfattande rationaliseringsprocessen inom jordbruket skall ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

9

vecklas på ett från allmän synpunkt godtagbart sätt måste myndigheterna

under alla omständigheter få möjlighet att motverka sådana förändringar

i ägoslagsfördelningen som kan vara till förfång för utvecklingen. Utred­

ningen finner därför att det fortfarande behövs en vanhävdslag med syfte

att främja rationaliseringen och skydda resultatet av denna.

Uppsiktslagen syftar till att den odlade jorden och jordbrukets byggna­

der skall hållas i hävd. Den ålägger därför myndigheterna att hålla upp­

sikt över att jord och byggnader inte vanhävdas. Enligt utredningens me­

ning bör någon uppsiktsskyldighet inte längre åläggas myndigheterna i

vidare mån än vad som följer av deras allmänna uppgifter på jordbruks-

rationaliseringens område. Utredningen föreslår därför att uppsiktslagen

ersätts med en lag som i likhet med jordförvärvslagen blir ett instrument

för lantbruksnämnderna i deras rationaliseringssträvanden och som lämp­

ligen kan kallas jordhävdslag.

Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna tillstyrker i princip ut­

redningens förslag till jordhävdslag och delar uppfattningen att lagens

syfte bör vara att främja rationaliseringen och skydda resultatet av den­

na. Tillstyrkanden föreligger sålunda från hovrätten för Nedre Norrland,

kammarkollegiet, bankinspektionen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrel-

sen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Stockholms,

Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrland och Norrbottens län, arrendelagsut-

redningen, RLF, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Sveriges lantbruks-

förbund, Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen och Sveriges Skogsägare­

föreningars Riksförbund.

Hovrätten för Nedre Norrland finner den utformning lagförslaget fått

med avseende å lagens tillämplighet inte vara helt tillfredsställande. Utred­

ningen har uttalat att avsikten med lagen är att bereda skydd mot van­

hävd endast i vissa uttryckligen angivna fall. Denna begränsning framgår

emellertid inte av lagen. Det har helt överlämnats till lantbruksnämnder­

na att bedöma i vilka fall och under vilka omständigheter som lagen bör

komma till användning. Denna avsaknad av precisering av lagens tillämp­

lighetsområde kan befaras medföra osäkerhet och bristande enhetlighet i

tillämpningen och försvåra ett långsiktigt planerande för jordägaren. Detta

torde särskilt göra sig gällande i vad lagen avser att bevara fullständiga

och bärkraftiga brukningsenheter. I detta hänseende föreligger enligt hov­

rättens mening ett påtagligt behov av klarläggande uttalanden.

Lantbruksstyrelsen framhåller att uppsiktslagen är otidsenlig och att er­

farenheterna därav är att den haft ringa praktisk betydelse, varit svår att

tillämpa och knappast främjat jordbrukets rationalisering. Lagen synes ha

haft sin största verkan genom sin blotta existens och därigenom kunnat mot­

verka tendenser till vanskötsel. Styrelsen bedömer dess inverkan på jordbru­

kets strukturrationalisering som ringa. Den kan t. o. m. genom sin existens

fl Bihang till riksdagens protokoll 1H69. 1 samt. Nr 134

10

ha bromsat rationaliseringstakten. Dess byggnadskorrektiv torde ha varit

helt betydelselöst och någon styrning av bebyggelseutvecklingen har ej heller

kunnat ske. De ärenden som lantbruksnämnderna haft att handlägga enligt

uppsiktslagen har i regel varit prövningar enligt 2 § sista stycket och då

frågan om nedläggning av åkerjord. I ytterst få fall har nämnderna härvid

förklarat att jordbruket inte fått nedläggas. Utvecklingen inom jordbruket

pekar på ett accelererande bortfall av jordbruksjord. Morgondagens teknik

inom jordbruket kommer att ställa allt större krav på åkerjordens beskaf­

fenhet och belägenhet. En ökad avkastning per arealenhet är att förvänta,

vilket i sin tur medför ett allt mindre behov av odlad jord. Jordbrukspro­

duktionen kommer sannolikt mer än hittills att koncentreras till landets

slättbygder och åkerbruksdominerade mellanbygder. Inom dessa bygder har

jordbruksjorden ett så högt värde och där finns en så stor efterfrågan på

arrenden, gårdar och tillskottsmark att man ej annat än undantagsvis be­

höver befara att marken vanhävdas. Å andra sidan finns områden där behov

alltjämt föreligger att i vissa fall förhindra vanhävd av odlad jord. Även om

styrelsen inte är helt övertygad om behovet av en vanhävdslag i framtiden,

finner styrelsen tiden ännu ej mogen att helt avveckla en lagstiftning inom

området. Utredningens förslag är enligt styrelsens mening enklare, bättre

och mera anpassat till den fortskridande utvecklingen inom jordbruket än

uppsiktslagen.

Enligt styrelsens mening är det uppenbart att den pågående minskningen

av åkerarealen medför betydande förändringar av landskapsbilden. Det

synes dock riktigast att rent ekonomiska avvägningar bör ligga till grund

för bedömningen av jordbruksjordens hävd. Naturvårdsintresset får till­

godoses genom naturvårdslagen och genom de speciella medel som stats­

makterna ställer till förfogande för detta ändamål. Styrelsen delar därför

utredningens uppfattning i denna fråga. Lantbruksnämnderna bör dock

kunna åläggas att informera naturvårdsmyndigheterna om förändringar i

landskapsbilden inom särskilt känsliga områden och ge dessa myndigheter

tillfälle att behandla frågan om skyddsåtgärder för en hotad landskapsbild.

Ett sådant förfarande i förening med det samarbete som förekommer mel­

lan länsmyndigheterna bör enligt styrelsens mening trygga nödvändig sam­

ordning.

Beträffande markvården delar styrelsen utredningens inställning att reg­

ler härför ej bör tas in i en ny vanhävdslagstiftning.

Domänverket sätter i fråga om de motiv utredningen åberopar som stöd

för sitt förslag kan tillmätas sådan vikt att de kan anses utgöra tillräckliga

skäl för en lagstiftning på området. Det synes föga sannolikt att odlad mark

med sådant läge och av sådan beskaffenhet att den kan komma i fråga för

rationaliseringsändamål kommer att läggas ned eller föras över till annan

produktion annat än i enstaka fall. Denna uppfattning stöds bl. a. av att

uppsiktslagen tillämpas endast i begränsad omfattning. I förekommande

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1960

11

fall bör enligt verkets uppfattning sådan nedläggning av odlad jord som

står i strid med allmänna intressen kunna förhindras med hjälp av exem­

pelvis jordförvärvslagen och jorddelningslagen. Sådan markförstöring som

matjordstäkt bör i likhet med annan vanhävd av mark enligt verkets upp­

fattning kunna hindras genom frivillig överenskommelse med markägaren.

På grund av att behov ej längre anses föreligga av en vanhävdslag avstyrks

förslaget av länsstyrelsen i Malmöhus län, såvitt avser eget län, lantbruks­

nämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län och Svenska Fö­

retagares Riksförbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1969

Vanhävdsbestämmelser som rationaliseringsinstrument

Jordlagsutredningen. Utredningen erinrar om att det centrala syftet med

det av statsmakterna befrämjade rationaliseringsarbetet inom jordbruket är

alt åstadkomma rationella jordbruksföretag. Därvid bör möjligheterna att

etter hand bygga upp allt effektivare enheter las till vara. Uppsiktslagen har

i tillämpningen inte fått någon större effekt som påtryckningsmedel för att

främja den yttre rationaliseringen. Få lantbruksnämnder torde ha erfaren­

het av att vanhävdsingripanden lett till att ägaren sålt eller arrenderat ut

sin fastighet som tillskottsmark i stället för att själv sätta den i stånd. Ut­

nyttjandet av uppsiktslagen i rationaliseringssyfte fick ny aktualitet år 1961

i och med att i lagen infördes särskilda tilläggsbestämmelser för vissa delar

av Kopparbergs län i syfte att främja en riktig strukturutveckling i fråga om

den odlade jorden. Motivet för dessa bestämmelser var ej rena lönsamhets-

synpunkter utan i första hand att bevara sammanhängande jordbruksområ­

den som borde bestå i framtiden (prop. 1961: 139 s. 20—21). I överensstäm­

melse härmed menar utredningen, att man bör kunna kräva att sådana

marker hålls i hävd som behövs för att tillgodose väsentliga rationaliserings-

behov, oavsett vilken fastighet de tillhör och oavsett om ett återställande av

hävden är ekonomiskt ofördelaktigt för den enskilde markägaren eller ej.

Lönsamhetsbedömningen av att marken brukas skall alltså inte som hittills

begränsas till själva brukningsenheten utan bör ske med beaktande av att

marken lcan komma att få rationellare användning inom en annan enhet.

För att man skall kunna förelägga en markägare att hålla jord i hävd

i syfte att den i framtiden skall kunna tas i anspråk såsom tillskottsmark

bör givetvis förutsättas att rationaliseringsåtgärden bärs upp av ett allmänt

intresse. Andra förutsättningar bör vara att det jordbruk, som det är fråga

om att förstärka, verkligen kan byggas upp till ett rationellt företag med

möjlighet att bestå på längre sikt och att rationaliseringseffekten av att

marken tillförs jordbruket är väsentlig. Vidare är det givet, alt hänsyn skall

tas även till den nytta ägarens brukningsenhet kan ha av att marken be­

hålls inom brukningsenheten och förs över till skogsmark. Överstiger denna

nytta intresset av att marken även i fortsättningen används för jordbruks­

12

ändamål för att tillgodose ett rationaliseringsbehov, bör man självfallet inte

tvinga ägaren att hålla marken i hävd som odlad jord.

Behovet att med en vanhävdslag påverka strukturutvecklingen har ökat

med hänsyn dels till kraven på en snabbare rationaliseringstakt, dels till de

möjligheter att göra s. k. koncentrerade rationaliseringsinsatser som under

senare år tillkommit för vissa delar av landet. Utredningen har med hän­

syn till rationaliseringsintresset övervägt behovet av tvångsregier — tvångs­

inlösen av obrukade skiften eller en befogenhet för det allmänna att under

viss tid förfoga över jord — men funnit att de betänkligheter av principiell

och praktisk art som föredragande departementschefen anförde däremot

då frågan aktualiserades i samband med de särskilda uppsiktsbestämmel-

serna för Kopparbergs län (prop. 1961: 139 s. 19) alltjämt består. Utred­

ningen anser att en vanhävdslag utformad enligt utredningens intentioner

är tillräcklig.

Utredningen granskar även förhållandet mellan vanhävdslagstiftningen

och jorddelningslagen och i vad mån avstyckningsrestriktionerna i 19 kap.

3 § 1 mom. jorddelningslagen till skydd för jordbruksnäringen kan utgöra

hinder mot överlåtelse av fastighet för rationaliseringsändamål. Utred­

ningen finner att jorddelningslagens bestämmelser ej utgör hinder mot av­

styckning i sådant fall. Utredningen påpekar vidare att överlantmätaren är

självskriven ledamot av lantbruksnämndens strukturdelegation och där­

med deltar i de flesta beslut som angår vanhävd.

Remissyttrandena. Remissinstanserna delar i stort de synpunkter ut­

redningen anfört eller lämnar dem utan erinran.

Hovrätten för Nedre Norrland och kammarkollegiet stryker under utred­

ningens uttalande att man inte bör tvinga ägaren att hålla mark i hävd så­

som odlad jord, om nyttan av att marken förs över till skogsmark överstiger

intresset av att marken även i fortsättningen utnyttjas för jordbruksända­

mål för att tillgodose ett rationaliseringsbehov. Detta är en viktig princip

inte minst till skydd för ägaren av brukningsenheten. Remissinstanserna

sätter i fråga, om inte lagtexten bör kompletteras på denna punkt.

Expropriationsutredningen konstaterar att jordlagsutredningen inte tagit

ställning till huruvida inlösenlagen bör behållas om den föreslagna jord-

hävdslagen genomförs. Enligt expropriationsutredningens uppfattning bör

bestämmelser som gör det möjligt att expropriera vanskött egendom även

i fortsättningen finnas i lagstiftningen men de bör lämpligen ha sin plats i

en allmän expropriationslag. Såvitt nu kan bedömas kommer expropriations­

utredningen att föreslå att inlösenlagen upphävs och ersätts med bestäm­

melser av antydd innebörd. Om ett sådant förslag inte hinner genomföras,

innan jordhävdslagen träder i kraft bör samordningsproblemet kunna lösas

genom att inlösenlagen, som i sin nuvarande utformning torde ha mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

13

begransad betydelse, upphävs redan i samband med ikraftträdandet av jord-

hävdslagen. Om så ej sker, behöver lagtexten jämkas i vissa avseenden.

Expropriation sutredningen erinrar vidare om att i förslaget till ny fas­

tighetsbildningslag har införts möjlighet till inlösen av fastighet eller fas­

tighetsdel i bl. a. storleksförbättrande syfte. Bestämmelsen härom är avsedd

att helt ersätta expropriationslagens regler om expropriation av ofullstän­

diga jordbruk.

Lantmäteristyrelsen berör förhållandet mellan vanhävdslagstiftningen och

joiddelningslagen samt frågan i vad mån avstyckningsrestriktionerna i 19

kap. 3 § 1 mom. jorddelningslagen till skydd för jordbruksnäringen kan ut­

göra hinder mot överlåtelse av del av fastighet för rationaliseringsända-

mål. Styrelsen konstaterar att i de situationer som utredningen åsyftar det

i huvudsak inte torde finnas anledning till några skillnader mellan å ena

sidan de bedömningar lantbruksnämnderna har att göra i sin inköps- och

förmedlingsverksamhet med beaktande av bl. a. de föreslagna bestämmel­

serna i jordhävdslagen och å andra sidan lantmäteriets tillämpning av jord­

delningslagen. Förfarandemässigt underlättas samordningen, som utred­

ningen påpekar, genom att överlantmätaren numera ingår i lantbruks­

nämndens strukturdelegation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1969

Vanhävdsbegreppets innehåll

Jordlagsutredningen. Utredningen anser att uppsiktslagen ej ger tillräck­

ligt klar anvisning om i vilket skede av ett vanhävdsförlopp som myndighe­

terna kan ingripa. I princip bör ingripandet kunna ske så snart innehavaren

av odlad jord lägger ned jordbruket. Frågan om vanhävdsbegreppets inne­

håll behandlades i propositionen med förslag till de särbestämmelser för

Kopparbergs län, som år 1961 infördes i uppsiktslagen. Föredragande de­

partementschefen fann att ett ingripande för att få önskad effekt borde ske

redan efter det odlad jord under mer än två år i följd inte bearbetats eller

använts för slåtter eller betesgång. Därmed avsågs att uttömmande ange de

skilda slag av åtgärder som var för sig anses erforderliga för att jorden inte

skall växa igen med buskar eller träd. Däremot fann departementschefen

att syftet med lagstiftningen inte fordrade att vanhävd ansågs föreligga även

i det fall att skörden inte tagits till vara (prop. 1961: 139 s. 21).

Enligt utredningens uppfattning bör en tolkningsregel av denna innebörd

tas in i den nya lagen. Utredningen anser emellertid att den gällande tvåårs­

tiden bör kunna utsträckas till fyra år utan att hävdebristerna blir svårare

än att marken ganska snart och utan avskräckande kostnader kan inpassas

i ett välskött jordbruksföretag. Utredningen förordar därför bestämmelser

av innehåll att, om odlad jord under mer än fyra år i följd inte varit före­

mål för bearbetning, slåtter eller betesgång, det skali anses som om jord-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k år 1969

bruket där är under nedläggning och att lantbruksnämnden följaktligen får

ingripa.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen anser att lagförslagets fyraårsre-

gel är för lång. Det kan väntas att ärenden om förelägganden att återställa

hävden på jordområden blir kontroversiella och genom utredningar och

överklaganden tar lång tid. De marker som kan bli föremål för vanhävds-

ingripande torde också före odlingens upphörande i många fall ha \arit

extensivt utnyttjade. Detta medverkar till att förändringarna blir sådana

att kostnaden för återställandet kanske i många fall överstiger båtnaden.

Till detta kommer svårigheten att efter fyra till fem år med säkerhet fast­

ställa tidpunkten för nedläggningen. En kortare tid kommer också att möj­

liggöra en snabbare rationalisering. Såväl biologiska som tekniska skäl talai

för att man förkortar tiden till två år. — I förarbetena är det lämpligt att

närmare precisera vad som menas med »bearbetning, slätter eller betes­

gång» för att ingripande skall kunna ske även vid mera symboliskt utnytt­

jande av marken. Ett jordbruk bör anses vara under nedläggning om det

sköts på ett sådant sätt att fortsatt utnyttjande av marken som jordbruks-

jord äventyras. I praktiken får sedan avgöras från fall till fall, när förhål­

landena är sådana att jordbruket kan sägas vara under nedläggning.

Mot förslaget om en fyraårsgräns och för en tvåårsgräns uttalar sig

också skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län samt

Svenska Skogsarbetareförbnndet.

Jordhävdslagens tillämpningsområde

Jordlagsut redningen. Utredningen erinrar om att uppsiktslagen gäller od­

lad jord och byggnader. Det har ibland uttalats tvekan om begreppet odlad

jord skall omfatta inte bara åker utan även betesmark. Vid tillämpningen har

det ansetts omfatta också sådan betesmark som en gång varit lagd under plog.

För ett på animalieproduktion inriktat företag är tillgången på betesmark

ofta betydelsefull. Med tanke på fall, där kultiverad betesmark behövs för

att bygga upp rationella företag, bör jordhävdslagen ge möjlighet att för fort­

satt foderproduktion trygga beståendet även av sådan mark. Jordhävdslagen

bör sålunda avse förutom åker även sådan betesmark som varit föremål

för något slag av kultivering. Som en sammanfattande benämning i lagtex­

ten föreslår utredningen uttrycket »odlad jord», vilket begrepp förekom­

mer även i uppsiktslagen, ehuru i en mera inskränkt betydelse. Det är dock

ej fråga om att skydda andra betesmarker än sådana som verkligen kan

inpassas i rationella företag.

Uppsiktslagen avser brukningsdel som omfattar odlad jord till en vidd

överstigande två hektar. Med brukningsdel avses härvid fast egendom som

nyttjas för jordbruksproduktion, oavsett om den är taxerad som jordbruks-

15

fastighet eller som annan fastighet. Den helt övervägande delen av den mark

som kan ha intresse för fortsatt jordbruksproduktion är taxerad som jord­

bruksfastighet. Utredningen föreslår därför att jordhävdslagen begränsas till

egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Därmed nås även identitet

mellan ämnesområdena för jordhävdslagen och jordförvärvslagen.

Arealgränsen bör enligt utredningen tas bort. Närmare 25 % av de mar­

ker som betecknas som godartade, välbelägna jordar lämpade för maskin­

drift ingår i brukningsenheter med mindre än tio hektar åker. Med en areal-

gräns skulle många av dessa mindre enheter som behövs som tillskotts-

mark kunna falla utanför lagen. Med hänsyn till betydelsen av att jord­

bruk i fortsättningen drivs på jordar som har de bästa förutsättningarna

för en rationell teknik skulle detta förhållande vara otillfredsställande. För

ett borttagande av arealgränsen talar även ett arronderingsintresse i fall

där ett samlat åkerkvarter är uppdelat i små lotter med skilda ägare. Det

är emellertid givet att myndigheterna inte kommer att ingripa i fråga om

små brukningsenheter i andra fall än då detta motiveras av angelägna ra-

tionaliseringsintressen.

Utredningen anser att det inte längre finns behov av en byggnadsupp-

sikt. Det väsentliga är att man kan skydda den för rationell brukning ägnade

jorden från vanhävd. Intresset att vidmakthålla de byggnader som behövs

för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja de areella produktionsförutsättning-

arna torde vara så väsentligt för ägaren att det inte skall behövas särskilda

tvångsbestämmelser med hänsyn till det allmännas intresse.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i dessa frågor i stort sett god­

tagit utredningens synpunkter eller lämnat dem utan erinran.

Lantbruksstyr elsen konstaterar att utredningens förslag innebär en viss

skärpning jämfört med nuvarande förhållanden men tillstyrker arealgrän­

sens borttagande och utvidgningen till all som jordbruksfastighet taxerad

egendom.

Skogsstyrelsen finner att ängsmarker och andra naturbeten ej omfattas

av den föreslagna jordhävdslagen. Styrelsen sätter i fråga, om det inte i och

lör sig kunde vara befogat att i vissa fall skydda sådana marker mot ned-

läggning för att underlätta bildandet av lämpliga enheter för köttproduk­

tion i de fall där sådant markutnyttjande bedöms ha reella och rationella

förutsättningar. Sadana driftsformer kräver nämligen enligt experterna på

området stora sammanhängande arealer för att godtagbar lönsamhet skall

kunna uppnås. Styrelsen anför vidare att det från skogsbrukets synpunkt

är av stort intresse att kunna avgöra om vass mark skall anses vara hävdad

jordbruksmark eller om den tagits ur jordbruksproduktionen. I det senare

fallet är den nämligen normalt att betrakta som skogsmark och ägaren är

skyldig enligt skogsvårdslagen att sörja för att marken blir skogbärande.

Styrelsen finnei det därför önskvärt att det i samband med lagens antagan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1963

de klarläggs att odlad jord som under den i lagen angivna tiden ej häv­

dats genom bearbetning, slätter eller betesgång ej längre skall betraktas

som jordbruksmark, om lantbruksnämnden inte krävt att hävden skall

återställas. I stället bör marken normalt anses ha övergått till skogsmark

med de konsekvenser som nyss nämnts.

Skyldighet att driva icke lönsamt jordbruk

Jordiagsutredningen. Utredningen anser att innehavare av odlad jord bör

kunna åläggas att driva jordbruk även om det ej är lönsamt och hänvisar

till möjligheten att sälja marken eller arrendera ut den som tillskotts-

mark. Utredningen pekar även på lantbruksnämndernas möjligheter att

köpa in mark. I sådana fall där en markägare anses böra tvingas att

bruka ett område med hänsyn till ett allmänt rationaliseringsintresse,

bör lantbruksnämnden, enligt utredningens uppfattning, vara beredd att

lösa in marken, om markägaren begär det. Det kan inte bil fråga om

att ålägga någon att sätta annat än jord i hävd, eftersom enligt utiedning-

ens förslag lagen inte skall omfatta byggnader.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen anser att utredningens förslag bör

kunna godtas under förutsättning att den tilltänkta markanvändningen

har ett allmänt intresse. För ägaren alternativa dispositionssätt sasom ut-

arrendering, markbyte eller försäljning torde alltid finnas och det bör kun­

na förutsättas att lantbruksnämnden efter ortens prisnivå löser in mark

som blivit föremål för föreläggande, om marken behövs för rationalisering

av annan enhet.

Svea hovrätt anser att en förutsättning för att utredningens föislag i

denna del skall kunna godtas är att den enskilde hålls skadeslös. Det måste

fordras att ägaren verkligen har möjlighet att sälja marken till ett rimligt

pris. Hovrätten erinrar om hur frågan om ersättning vid nekat förvärvstill-

stånd lösts i jordförvärvslagen, 5 och 10 §§. Staten är enligt dessa lagrum

skyldig att, om säljaren yrkar det, lösa egendom till det pris köparen utfäst,

om detta pris inte uppenbart överstiger egendomens värde. Om en mark­

ägare inte längre finner det ekonomiskt försvarligt att bruka sin mark men

han av lantbruksnämnden förbjuds att lägga ned jordbruket och därför

tvingas att sälja marken, torde någon förlust inte uppkomma, om det finns

flera köpare som konkurrerar om marken. Skulle fastigheten förvärvas av

någon som inte är jordbrukare och förvärvstillstånd vägras av lantbruks­

nämnden, är säljaren skyddad genom den staten åvilande lösningsskyldig-

heten. Om det däremot finns endast en fastighet som kan ha behov av

marken som tillskottsmark och det inte finns några andra spekulanter,

kan risken för förlust ofta vara stor. Det är nämligen inte säkert att ve­

derbörande fastighetsägare vill erlägga en godtagbar köpeskilling. Utred­

17

ningen har visserligen förutsatt att lantbruksnämnden är redo att — i de

fall där en markägare tvingas bruka mark med hänsyn till allmänna ra-

tionaliseringsintressen — lösa in marken, om detta påfordras av markäga­

ren. För att markägaren skall få ett godtagbart rättsskydd bör dock nämn­

den vara skyldig att göra detta. Hovrätten förordar därför att till lagför­

slaget fogas en bestämmelse av innebörd att lantbruksnämnden i den be­

skrivna situationen har skyldighet att på ägarens hemställan lösa in mar­

ken. Det kan sättas i fråga, om inte markägaren bör kunna få frågan om

ersättningens storlek prövad av domstol, om för honom godtagbar uppgö­

relse inte kan träffas med lantbruksnämnden.

En i lagen inskriven skyldighet för staten att i angivna fall lösa in mar­

ken förordas även av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, skogs­

styrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gävleborgs och Väster-

norrlands län och Sveriges Jordägareförbund.

Kammarkollegiet framhåller att, om markägaren vill sälja området

eller påkallar att lantbruksnämnden löser det, nämnden bör övertyga sig

om att hinder mot att avskilja området inte möter enligt jorddelnings­

lagen. Skulle fastighetsbildning inte kunna ske, bör föreläggande heller

inte meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

Matjordstäkt

Jordlagsutredningen. Utredningen anser att lantbruksnämnden, utöver

möjligheten att förelägga markinnehavaren att avhjälpa vanhävd, behöver

ytterligare medel när det gäller att hindra jordägare från att fullfölja en

planerad eller redan påbörjad matjordstäkt. Erfarenheten har nämligen vi­

sat att en lantbruksnämnd efter anmälan om att sådan täkt pågår ofta inte

ens hinner inleda förhandlingar med den ansvarige, innan jorden är borta.

Med nu tillgängliga maskinella hjälpmedel kan betydande arealer skövlas

på kort tid. Det har också ofta visat sig svårt att förmå vederbörande att

frivilligt upphöra med en inkomstbringande och kanske kontrakterad jord-

körning. Sedan jorden väl förts bort, är det i många fall nästan omöjligt att

återställa hävden i ens tillnärmelsevis samma skick som tidigare. Utred­

ningen förordar därför att lantbruksnämnderna får befogenhet att under

vissa förutsättningar meddela förbud mot matjordstäkt redan innan täkten

påbör j ats.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen hälsar med tillfredsställelse möj­

ligheten till ett snabbt ingripande mot sådan olämplig lokalisering av mat­

jordstäkt som motverkar jordbrukets rationalisering. Styrelsen sätter i frå­

ga, om inte förbud mot täkt bör kunna riktas inte bara mot markägaren

utan också mot exploatören och finner det lämpligt att en delegering av be­

slutanderätten skall kunna ske till tjänsteman, förslagsvis lantbruksdirek-

tören. Styrelsen berör vidare vissa förslag som framförts av några av lant-

f2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

134

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

bruksnämnderna. Lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kristianstads, Mal­

möhus, Göteborgs och Bohus och Skaraborgs län har sålunda ansett att

matjordstäkter bör regleras enligt naturvårdslagen genom att bestämmel­

ser härom tas in i lagens 18 §. Andra nämnder har varit inne på tanken att

täkt av matjord skulle göras beroende av lantbruksnämnds tillstånd och att

bestämmelser härom skulle föras in i jordhävdslagen. Styrelsen finner det

för sin del orealistiskt att föra in ett allmänt tillståndsförfarande för mat-

jordstäkt i naturvårdslagen. Likaså skulle det bli alltför administrativt be­

tungande, om motsvarande bestämmelser infördes i jordhävdslagen. Ett

bättre alternativ anser styrelsen vara den av lantbruksnämnden i Koppar­

bergs län föreslagna möjligheten till kollektivt förbud mot matjordstäkt

inom vissa områden. Ett sådant förfarande förutsätter emellertid en pla­

nering inom länen för upprättande av en markanvändningsplan. Ett annat

enkelt och ej så betungande alternativ skulle vara att det i jordhävdslagen

infördes en bestämmelse om allmän anmälningsplikt till lantbruksnämn­

den för matjordstäkt. Om nämnden efter en anmälan inte inom förslags­

vis tre veckor meddelat förbud mot täkt, skulle markägaren kunna på­

börja den. En sådan anmälningsplikt skulle kunna gälla hela länet eller

vissa angivna områden inom länet. Vid bedömningen skulle hänsyn tas

inte bara till jordbrukssynpunkter utan även till naturvårdssynpunkter,

varför ett intimt samarbete med länsstyrelsens naturvårdssektion borde

upprätthållas. Förslaget förutsätter också en samordning mellan natur­

vårdslagen och jordhävdslagen samt införandet av motsvarande bestäm­

melser i förstnämnda lag. Styrelsen förklarar sig ej vara helt övertygad

om att en så långt gående lagstiftning behövs och ansluter sig därför till

utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att olämplig matjordstäkt bör kunna

förbjudas, även om förutsättningar enligt lagförslagets 1 § ej är för handen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att matjordstäkt liksom grustäkt

m. m. är en naturvårdsfråga och följaktligen bör regleras i naturvårdslagen

och ej i en jordhävdslag.

Arrendelagsutredningen påpekar att förbud mot matjordstäkt bör för att

få av jordlagsutredningen åsyftad effekt kunna riktas mot envar beträffan­

de vilken det finns anledning anta att han kommer att föra bort matjord,

oavsett vilket rättsförhållande som råder mellan bortföraren och markäga­

ren. Det finns därför knappast anledning att som förslaget gör begränsa

kretsen av dem mot vilka förbud kan riktas till »innehavaren». Om mark­

ägaren sålt en viss kvantitet matjord avsedd att transporteras hort, är det

tveksamt om köparen av jordmassan kan betecknas som »innehavare».

Föreläggande bör emellertid kunna riktas även mot honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

19

Ansvaret för avhjälpande av vanhävd

Jordlagsutredningen. Utredningen föreslår att föreläggande och förbud

enligt jordhävdslagen får riktas mot jordägaren även om jorden är upp­

låten att brukas av annan (5 § i förslaget).

Om föreläggande är riktat mot annan än jordens innehavare, bör inne­

havaren vara skyldig att tåla att den föreskrivna åtgärden vidtas. Utred­

ningen förklarar att den som förelagts att utföra viss åtgärd för att åter­

ställa hävd bör vara skyldig utföra den, även om han sedermera frånträtt

egendomen, och att ny innehavare av denna -— vare sig han är ägare eller

arrendator — måste finna sig i detta.

Remissyttrandena. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar­

kollegiet, länsstyrelsen i Malmöhus län, arrendelag sutredning en och Sveriges

Jordägareförbund menar att förslaget i denna del kan medföra osäkerhet

och oklarhet vid tillämpningen. Det är därför nödvändigt att lagen klart

utsäger hur ansvaret skall fördelas och mot vem ett föreläggande vid visst

tillfälle skall riktas.

Svea hovrätt sätter i fråga, med hänsyn till de vanhävdskorrektiv som

finns i arrendelagen, om möjligheten att rikta föreläggande mot annan än

jordägaren behövs. Någon motsvarighet till 9 § första och andra styckena

uppsiktslagen har inte tagits upp i utredningens förslag. Närmare motive­

ring härtill har ej lämnats. I motiven har endast uttalats att den som före­

lagts viss åtgärd för att återställa hävd måste fullgöra sin skyldighet även

om han sedermera frånträtt egendomen. Det kan enligt hovrättens mening

inte anses tillfyllest att en för tillämpningen av lagen så viktig fråga endast

omnämns i motiven. Hovrätten föreslår därför att i lagtexten tas in bestäm­

melser om skyldigheterna för den som, efter det föreläggande meddelats,

frånträtt egendomen.

Hovrätten för Nedre Norrland finner det otillfredsställande att ingripan­

de skall göras mot jordägare som arrenderat ut sitt jordbruk, oavsett om

man undersökt arrendators möjligheter att avhjälpa förefintlig vanhävd

eller ej. Att genom jordhävdslagen reglera rättsförhållandet jordägare __

arrendator och införa en rätt för ägaren att vidta åtgärder på utarrenderad

mark synes i princip inte böra ske. De intressen som ligger till grund för

jordhävdslagen kan dock motivera ett bibehållande av de möjligheter till

ingrepp i arrendeförhållandena som framgår av 8 § andra stycket uppsikts­

lagen och som innebär ett subsidiärt ansvar för jordägaren i vissa fall. Däre­

mot synes tillräckliga skäl knappast föreligga att på det sätt som utred­

ningen föreslår utvidga ägarens ansvar till att gälla alla fall av vanhävd på

mark som är upplåten till brukande av annan. Hovrätten anser också att

uppsiktslagens föreskrifter om undantag från lagens tillämpning vid me­

dellöshet bör föras över till jordhävdslagen. Även om det finns anledning

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1969

att anta att åtgärder enligt denna lag inte kommer att vidtas mot den

som av ekonomiska eller andra skäl inte har möjlighet att återställa hävden

på visst jordområde, utgör undantaget en för den enskilde så betydelsefull

inskränkning att det bör föras in i lagtexten. Härtill kommer att kontroll av

vitesföreläggandens laglighet skall ske i mål rörande utdömande av vite. —

Hovrätten finner avfattningen av 5 § andra stycket svårförståelig och anser

uppsiktslagens systematik i 9 § första och andra styckena vara att föredra.

Kammarkollegiet uttalar att, om ett meddelat föreläggande efter senare

skedd överlåtelse av jorden alltjämt skall gälla mot den tidigare ägaren,

vilket synes vara avsikten, en positiv bestämmelse härom torde erfordras i

analogi med 9 § första stycket uppsiktslagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges Jordägareförbund anser att

föreläggande och förbud bör riktas i första hand mot brukaren av jorden

och i andra hand mot jordägaren.

Även arrendelag sutredning en anser att, så länge en för vanhävden an­

svarig arrendator är kapabel att avhjälpa vanhävden, det knappast finns

någon anledning att i denna situation göra också ägaren ansvarig. Från

principiell synpunkt är det otillfredsställande att lagen på denna punkt

inte närmare preciserats. Det system för ansvarets utkrävande som finns

i uppsiktslagen, närmast 8 §, är att föredra, eftersom det i högre grad till­

godoser rättssäkerhet sintresset.

Beslutsförfarandet

Jordlagsutredningen. Utredningen anser det med hänsyn till den överens­

stämmelse som eftersträvats mellan jordhävdslagen och jordförvärvslagen

naturligt att man också har samma beslutsordning i de båda lagarna. Den

nuvarande ordningen i uppsiktslagen med länsstyrelsen som beslutsmyn­

dighet är omständlig och tidskrävande. Utredningen förordar därför att

förelägganden enligt jordhävdslagen skall ges av lantbruksnämnd och att

talan mot nämndens beslut skall föras genom besvär hos lantbruksstyrel-

sen. Mot styrelsens beslut bör besvär kunna föras hos Kungl. Maj :t.

I fråga om de medel, som bör användas för att få vanhävd avhjälpt, bör

man eftersträva en överenskommelse med markens innehavare. Erfaren­

heten visar att man i rationaliseringsverksamheten kan nå goda resultat

genom att ge markägaren alternativa förslag. Om överenskommelsen inte

leder till målet, bör lantbruksnämnden dock ha möjlighet att förelägga

markinnehavaren att vidta erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i fråga om beslutsförfarandet har

ej föranlett någon nämnvärd kritik.

Hovrätten för Nedre Norrland har noterat att utredningen förutsatt att,

då fråga uppkommer om att få vanhävd avhjälpt, man i första hand bör

21

eftersträva en godvillig överenskommelse. Hovrätten finner en sådan ord­

ning, varigenom lantbruksnämnden kan uppnå det avsedda syftet genom

förhandlingar, vara i hög grad rationell. I gällande lag är också uttryck­

ligen föreskrivet att lantbruksnämnden skall besiktiga brukningsdelen, om

anledning förekommer till ingripande, och därefter söka träffa överens­

kommelse med jordägaren eller brukaren (4 och 5 §§). Hovrätten anser att

den nya lagen bör kompletteras med bestämmelser av väsentligen samma

innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

Departementschefen

Behovet av och syftet med en vanhävdslagstiftning

Inom jordbruket pågår en snabb rationaliseringsprocess i syfte att bygga

upp effektiva jordbruksföretag. Många jordbruk saknar emellertid ännu

tekniska och ekonomiska förutsättningar för en lönsam produktion. Av lan­

dets omkring 3 milj. hektar åker har inte fullt två tredjedelar bedömts som

företagsekonomiskt möjliga att bruka på sikt med nu känd teknik och med

hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet, arronderingsförhållanden och

förekomst av sammanhängande ytor. Ett stort antal jordbruk kan alltså

väntas komma att upphöra som självständiga enheter samtidigt som bort­

fallet av odlad jord fortsätter. Under dessa förhållanden kan den princip

på vilken uppsiktslagen bygger, nämligen att den odlade jorden bör hållas

i hävd, uppenbarligen inte längre upprätthållas. Den kan tvärtom antas

motverka den av statsmakterna drivna jordbrukspolitiken. Jag delar jord-

lagsutredningen uppfattning att de flesta av de motiv som legat till grund

för uppsiktslagen inte längre kan åberopas som skäl för en vanhävdslag­

stiftning. Det föreligger dock som utredningen framhållit fortfarande be­

hov av bestämmelser som ger det allmänna möjlighet att gripa in där ratio-

naliseringsverksamheten äventyras genom nedläggning av jordbruk. Van-

hävdslagstiftningens syfte bör i huvudsak vara endast att främja rationa­

liseringen och skydda resultatet av denna. Jag ansluter mig i detta avseen­

de till utredningens uppfattning och föreslår att uppsiktslagen ersätts med

en jordhävdslag som i likhet med jordförvärvslagen bör bli ett instrument

för lantbruksnämnderna i deras rationaliseringssträvanden.

Liksom utredningen finner jag det ej lämpligt att markvårds- och natur-

vårdsmtressena tillgodoses inom ramen för en vanhävdslagstiftning. Frågan

om den odlade jordens hävd bör bedömas uteslutande med hänsyn till jord-

brukspolitiska intressen. Sedan odlad jord tagits ur produktionen eller jord­

bruket nedlagts, är skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) i princip till-

lämplig. Beträffande naturvårdsintresset vill jag erinra om det uppdrag som

22

Kungl. Maj :t gett statens naturvårdsverk den 9 juni 1967 att följa inverk­

ningarna ur landskapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens

omfattning.

Utredningen har ej tagit ställning till om inlösenlagen bör behållas vid

sidan om jordhävdslagen. I likhet med expropriationsutredningen anser jag

att expropriation av vanskött egendom även i fortsättningen bör kunna ge­

nomföras och att bestämmelserna härom har sin plats i en allmän expro­

priationslag. Expropriationsutredningen har uppgett att den ämnar föreslå

att inlösenlagen upphävs och ersätts med bestämmelser av antydd innebörd.

Om ett sådant förslag inte hinner genomföras innan jordhävdslagen träder

i kraft föreslår expropriationsutredningen att samordningsproblemet löses

genom att inlösenlagen upphävs redan i samband med ikraftträdandet av

jordhävdslagen. Jag delar expropriationsutredningens uppfattning att inlö­

senlagen i sin nuvarande utformning har mycket begränsad betydelse. Den

bör dock enligt min uppfattning ej upphävas förrän nya bestämmelser om

inlösen av vanhävdad egendom meddelas. Därmed torde anstå till dess ex­

propriationsutredningens förslag behandlats. Jordhävdslagens införande

föranleder vissa jämkningar i inlösenlagen.

Jordhävdslagen såsom rationaliseringsinstrumen t

I enlighet med vad jag tidigare anfört om strukturomvandlingen inom

jordbruket bör lagen utgå från att det i princip skall vara tillätet att lägga

ned jordbruk. Endast i särskilda fall där en nedläggning strider mot vissa

allmänna intressen bör möjlighet finnas för det allmänna att gripa in. Be­

stämmelserna bör därför utformas så att de dels skyddar företag, som re­

dan är eller som kan väntas bli rationella företag, och dels främjar jord­

brukets rationalisering genom att hindra nedläggning av jordbruket på jord

som behövs för att bygga upp rationella företag. Lönsamhetsbedömningen

av att marken brukas bör inte som hittills begränsas till själva bruknings-

enheten utan ske med beaktande av att marken kan komma att fa ratio­

nellare användning inom en annan enhet.

För att lagen skall på bästa sätt tillgodose angivna intressen bör ingri­

pande mot vanhävd kunna ske på ett tidigare stadium än vad uppsiktslagen

medger. Ingripandet bör i princip kunna ske så snart innehavare av odlad

jord lagt ned jordbruket.

Utvecklingen mot effektivare jordbruksföretag torde med all sannolikhet

i övervägande antalet fall få formen av storleksrationalisering. Gjorda be­

dömningar tyder på att arealbehovet för framtida enskilda företag blir be­

tydande. Tillämpningen av rationell teknik ställer också höga krav på arron-

deringen och på fältens form. Ett ingripande i syfte att främja strukturut-

vecklingen inom ett område måste grunda sig pa en lönsamhetsbedömning

av den tilltänkta användningen av markområdet. I regel torde det bli fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

23

om god jordbruk^ord men behovet av stora brukningsområden och goda

fältformer kan aktualisera ingripanden även i fråga om jordbruksjord med

sämre avkastningsförmåga.

Såsom utredningen uttalat måste självfallet intresset av att genomföra en

storleksrationalisering vägas mot den nytta ägaren kan ha av att behålla

marken inom brukningsenheten och använda den som skogsmark.

I likhet med utredningen anser jag det inte nödvändigt att rationalise-

ringsorganen får befogenheter att framtvinga försäljning av obrukad eller

bristfälligt brukad mark, som behövs för den yttre rationaliseringen, eller

att det allmänna får överta brukningsrätten till vanvårdad mark. Jag räknar

nämligen med att rationaliseringen skall kunna ske i önskad takt och med

godtagbart resultat genom att jordhävdslagen skall tillåta ingripande på ett

tidigare stadium än vad som kan ske enligt gällande rätt.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot nedläggning av jordbruk kun­

na ske om jordområdet behövs för bildandet av en lämplig brukningsenhet.

Utredningen har här tagit upp fråga om inlösningsskyldighet för staten i det

fall en jordägare skulle åläggas en förlustbringande brukning av mark som

behöver tas i anspråk för sådant ändamål. Enligt utredningen bör ett sådant

åläggande kunna ifrågakomma utan inlösningsskyldighet eller ersättning i

annan form med hänsyn till möjligheterna för ägaren att antingen sälja

marken eller arrendera ut den som tillskottsmark. Utredningen har kunnat

hämta visst stöd för sin uppfattning i de särbestämmelser som år 1961 in­

fördes för Kopparbergs län och i de motiv som anfördes för denna lagstift­

ning (prop. 1961:139, 3LU 25). Utredningen har förutsatt att lantbruks­

nämnden är redo att — i de fall där en markägare tvingas bruka mark med

hänsyn till allmänna rationaliseringsintressen — inlösa marken om detta

påfordras av markägaren. Bland remissinstanserna har bl. a. Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland och kammarkollegiet anfört att lantbruks­

nämnden bör vara skyldig att göra detta för att markägaren skall erhålla ett

godtagbart rättsskydd. För egen del ansluter jag mig till sistnämnda upp­

fattning. 1961 års särbestämmelser var orsakade av särskilda förhållanden

som rådde inom de storskiftade delarna av Kopparbergs län och kan ej utan

vidare göras generellt giltiga i hela landet. Jag föreslår därför att i lagen

förs in en bestämmelse av innehåll att staten i ovan beskrivna situation har

skyldighet att på ägarens begäran lösa in marken efter ortens pris på mark

av liknande beskaffenhet som används för jordbruksändamål. Hänsyn bör

givetvis tas till det skick vari marken befinner sig vid tiden för inlösen. Om

markägarens yrkande om inlösen inte bifalles bör han kunna få frågan om

ersättningens storlek prövad av domstol. Tidsfristerna inom vilka yrkande

om inlösen skall framställas och talan väckas vid domstol bör göras så korta

som möjligt.

Jag utgår från att, innan lantbruksnämnden ingriper med föreskrift om

återställande av hävd, förhandlingar kommer att äga rum mellan lantbruks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

24

nämnden och markägaren i syfte att träffa överenskommelse om markens

brukning. Om markägaren då förklarar att han, i stället för att återställa

hävden, hellre vill sälja området eller begära att nämnden löser det, bör

nämnden först övertyga sig om att hinder mot att avskilja området ej möter

enligt jorddelningslagen. Skulle sådant hinder möta och följaktligen varken

försäljning eller inlösen av området kan ske, bör ej heller något föreläggan­

de meddelas. Om staten löser in marken synes det skäligt att staten också

står för kostnaderna för avstyckningsförrättningen (jfr 19 kap. 27 § jord­

delningslagen).

Vanhävdsbegreppets innehåll torde, såsom lantbruksstyrelsen och ett fler­

tal andra remissinstanser förordat, av biologiska och tekniska skäl böra be­

stämmas på samma sätt som i 1961 års särbestämmelser för Kopparbergs

län. Det innebär att odlad jord som under mer än två år i följd inte varit

föremål för bearbetning, slåtter eller betesgång omfattas av lagstiftningen.

Utredningen har berört frågan i vad mån avstyckningsrestriktionerna i

19 kap. 3 § 1 mom. jorddelningslagen till skydd för jordbruksnäringen kan

utgöra hinder mot överlåtelse av del av fastighet för rationaliseringsända-

mål. Eftersom den bestämmelse som det här närmast gäller att tillämpa —

första stycket andra punkten — inte innehåller annat än att fördelarna för

jordbruksnäringen i varje särskilt fall skall vägas mot olägenheterna för

samma näring, torde det inte föreligga hinder mot avstyckningar som är till

övervägande fördel för jordbruksnäringen. Tillämpningen av andra stycket,

som avser skiljande av skog från jord, har tidigare på grund av rådande

strukturförhållanden inom jordbruket varit tämligen restriktiv (jfr SOU

1956: 62 s. 87). Förutsättningarna för bedömning av sådana frågor har emel­

lertid genom de senare årens utveckling inom jordbruk och skogsbruk änd­

rats väsentligt (jfr SOU 1963: 68 s. 176 och 1968 års lagrådsremiss med för­

slag till fastighetsbildningslag s. 158). Behovet av skog till jordbruket har

minskat och denna utveckling torde komma att fortsätta ytterligare. Jag

finner därför i likhet med såväl utredningen som lantmäteristyrelsen att

det inte bör uppkomma några skiljaktigheter mellan de bedömningar lant­

bruksnämnderna har att göra i sin inköps- och förmedlingsverksamhet och

lantmäteriväsendets tillämpning av jorddelningslagen. Samordningen under­

lättas f. ö. genom att överlantmätaren ingår i lantbruksnämndens struktur-

delegation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

Jordhävdslagens tillämpningsområde

Uppsiktslagen omfattar odlad jord och byggnader. Uppsiktslagens begrepp

»odlad jord» anses omfatta åker och sådan betesmark som en gång varit

lagd under plog. Innebörden av förekommande ägoslagsbeteckningar bör an­

sluta till de definitioner som användes vid 1966 års jordbruksräkning. Med

åker bör då förstås mark, som lagts under plog och nyttjas för växtodling

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

25

(även fältmässiga odlingar av köksväxter, frukt och bär), däremot inte

mångåriga slåtter- och betesvallar, som utnyttjas endast undantagsvis eller

som inte väntas bli plöjda på nytt. Som kultiverad betesmark bör anses gräs­

bärande mark som används för bete och förbättrats genom röjning, bearbet­

ning med redskap, gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbäran­

de mark, som tidigare varit åker och utnyttjas som bete. Begreppet »odlad

jord» som sammanfattande benämning på åker och kultiverad betesmark

torde kunna behållas.

I likhet med utredningen anser jag att uppsiktslagens arealgräns två hek­

tar nu bör slopas. Det är emellertid självklart att ingripande inte bör göras i

fråga om små brukningsenheter i andra fall än då angelägna rationaliserings-

intressen kräver det.

Jag ansluter mig vidare till utredningens förslag att jordhävdslagen endast

bör kunna tillämpas på egendom som är taxerad som jordbruksfastighet.

Såsom utredningen påpekat nås härigenom identitet mellan ämnesområdena

för jordhävdslagen och jordförvärvslagen.

Liksom utredningen anser jag något behov inte föreligga att göra jord­

hävdslagen tillämplig på byggnader.

I vissa fall förekommer att såsom jordbruksfastighet taxerad mark detalj­

planeras. Till undvikande att jordhävdslagen blir tillämplig på sådan mark

bör marken i likhet med vad som är fallet i jordförvärvslagen uttryckligen

undantas från tillämpningsområdet.

Uppsiktslagen är tillämplig på alla ägarkategorier utom kronan. Jag an­

ser i likhet med utredningen att jordhävdslagen skall ha samma tillämp­

ningsområde. Den strukturutveckling som skall kunna främjas med stöd

av lagen är givetvis lika angelägen för alla ägarkategorier. Att statens mark

trots detta bör hållas utanför lagen sammanhänger med att det inte är be­

hövligt att gentemot staten tillämpa jordhävdslagens speciella procedur.

Det ligger i sakens natur att erforderligt samråd sker mellan lantbruksnämn­

den och andra organ som förvaltar statlig egendom. Det synes rimligt att man

bestämmer en tidsgräns för lantbruksnämndens rätt att ingripa enligt jord­

hävdslagen. Denna tid bör lämpligen bestämmas så, att lagen inte blir till­

lämplig på jord, varå jordbruket varit nedlagt under tre år. Därmed kommer

under lagens tillämpningsområde också sådana fall av vanhävd under åren

närmast före jordhävdslagens ikraftträdande, mot vilka åtgärd då ännu inte

kunnat vidtas enligt uppsiktslagen men som från rationaliseringssynpunkt

kräver ett ingripande. Med denna lösning krävs övergångsbestämmelser en­

dast för sådana fall av vanhävd som vid den nya lagens ikraftträdande är

föremål för åtgärd enligt uppsiktslagen.

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1969

Förhandsbesked

Som jag förut nämnt bör jordhävdslagen utformas så att markinnehava­

ren normalt har rätt att lägga ned jordbruket. Uppsiktslagen ger innehava­

ren rätt att påkalla lantbruksnämndens prövning om nedläggningen får ske.

Motsvarande bestämmelse bör tas in i jordhävdslagen.

Matjordstäkt

Efterfrågan på matjord har under senare år ökat. Sedan matjorden förts

bort från jordbruksmarken kan denna i regel användas endast för skogs­

bruk. Att återställa marken i ursprungligt skick är ofta omöjligt eller i varje

fall mycket kostsamt. Som utredningen och lantbruksstyrelsen påpekat går

täkten snabbt och utförs ofta av specialiserade företag som har en omfattan­

de maskinpark till sitt förfogande. Det är därför nödvändigt med bestämmel­

ser som gör det möjligt att snabbt gripa in mot sådan matjordstäkt som

motverkar jordbrukets rationalisering. Lämpligen kan lantbruksnämnden

ges möjlighet i första hand att förbjuda täkt på viss fastighet. Om nämnden

befarar att större områden, som behöver bevaras i odlat skick, löper risk

att förstöras genom matjordstäkt, bör nämnden kunna meddela ett kollek­

tivt förbud mot täkt inom det angivna området. Förbuden måste straffsank­

tioneras. Påföljden bör vara böter.

Lantbruksstyrelsen har förordat att, eftersom ett snabbt ingripande är

nödvändigt om en matjordstäkt behöver stoppas, delegering av åtgärden

bör kunna ske till tjänsteman, förslagsvis lantbruksdirektören. Meddelande

av kollektivt förbud anser jag för min del böra ankomma på strukturdele-

gationen eller på nämnden i plenum. Annat förbud bör i princip, efter dele-

geringsbeslut av nämnden, kunna meddelas av tjänsteman hos nämnden.

Närmare bestämmelser om förfarandet i ärenden om matjordstäkt torde få

meddelas i administrativ ordning.

Ansvaret för avhjälpande av vanhävd

Enligt uppsiktslagen är i princip jordägaren ansvarig för avhjälpande av

vanhävd endast om han själv brukar jorden. Annars åvilar ansvaret bruka­

ren. Utredningen föreslår att föreläggande och förbud skall kunna riktas

mot såväl jordägaren som, om marken är upplåten till annan, brukaren.

Utredningens förslag innefattar vidare att den som förelagts viss åtgärd för

att återställa hävd måste fullgöra sin skyldighet även om han sedermera

frånträtt egendomen. Flera remissinstanser uttalar att lagen till undvikan­

de av osäkerhet vid tillämpningen bör klart utsäga hur ansvaret skall för­

delas och mot vem ett föreläggande vid visst tillfälle skall riktas. Svea hov­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

27

rätt har med hänsyn till de vanhävdskorrektiv som finns i arrendelagen

ifrågasatt, om det är nödvändigt att föreläggandet riktas mot annan än jord­

ägaren. Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Malmöhus län, arren-

delagsutredningen och Sveriges Jordägareförbund anser däremot att före­

läggande liksom i gällande rätt i första hand bör riktas mot brukaren. För

egen del anser jag att utredningens förslag skulle kunna leda till vissa ej

önskade konsekvenser. Man kan t. ex. tänka sig fall, där föreläggande rik­

tats mot en arrendator, som endast har kort tid kvar av sin besittningstid.

När arrendeavtalet upphör att gälla skall avräkning ske med jordägaren,

och arrendatorn är därvid skyldig att utge ersättning till jordägaren, om det

vid syn visar sig att arrendestället försämrats. Det skulle onekligen vara

mindre tilltalande, om arrendatorn vid avräkningen påförs bristbelopp på

grund av försämrad hävd och dessutom av lantbruksnämnden föreläggs att

återställa hävden. Det kan däremot ej anses obilligt om föreläggande riktas

mot en nytillträdd arrendator, eftersom hans arrendeavgift får antas vara

bestämd med hänsyn till hävden vid tillträdet. Om arrendatorn avhjälper

vid tillträdet bristande hävd, är han berättigad till gottgörelse senast när

han avträder fastigheten.

Jag anser att anmodan att återställa hävden, föreläggande och förbud i

regel skall riktas mot brukaren. Endast för de fall att brukaren är medellös

eller hans återstående besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återstäl­

lande, bör ingripandet riktas mot ägaren. När lantbruksnämnden utfärdar

föreläggande att vidta åtgärder till återställande av hävden bör nämnden

utsätta tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Enligt

uppsiktslagen bör tiden i allmänhet ej överstiga två år men kan, om det är

oundgängligen nödvändigt, utsträckas till fyra år. Någon uttrycklig före­

skrift härvidlag synes inte nödvändig i den nya lagen. En prövning från fall

till fall med hänsyn till åtgärdernas art och övriga omständigheter ter sig

mera ändamålsenlig. De tidsgränser som anges i uppsiktslagen synes här­

vid kunna tjäna till vägledning.

Vite och besvär

Bestämmelser om vites utdömande och utsättande av nytt vite bör i enlig­

het med utredningens förslag utformas i överensstämmelse med motsva­

rande bestämmelser i 7 § andra stycket jordförvärvslagen.

Besvärsförfarandet regleras av instruktionen den 25 maj 1967 (nr 425)

för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. De ytterligare bestämmel­

ser som kan behövas ankommer på Kungl. Maj :t att meddela.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

Ikraftträdande

Jordhävdslagen bör träda i kraft den 1 januari 1970 i samband varmed

uppsiktslagen bör upphävas.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 290) om tvångsinlösen av

vanhävdad jordbruksegendom.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2 och 3.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag ur protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj. ts proposition nr 13i år 1969

29

Bilaga 1

Jordlagsutredningens förslag till jordhävdslag

1 §•

Om innehavare av odlad jord lägger ned jordbruket därå, äger lantbruks­

nämnden vid vite förelägga honom att återställa hävden under förutsätt­

ning att jordområdet

antingen redan ingår i en brukningsenhet, som i befintligt skick är eller,

genom tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder, kan bli

lämpad för sitt ändamål och som lider skada genom nedläggningen,

eller på grund av beskaffenhet och läge finnes böra behållas i odlat skick

för att framdeles kunna tagas i anspråk för att underlätta bildandet av

brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.

2

§•

Har odlad jord under mera än fyra år i följd icke varit föremål för be­

arbetning, slätter eller betesgång, anses att jordbruket där är under ned­

läggning som avses i 1 §.

3 §•

När någon överväger att lägga ned jordbruket på honom tillhörig odlad

jord, äger han hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida nedlägg­

ningen skulle medföra ingripande enligt 1 §.

4 §.

Om det finns anledning att antaga att innehavare av odlad jord ämnar

föra bort matjorden, äger lantbruksnämnden under förutsättning som anges

i 1 § meddela förbud däremot vid vite.

Förbud enligt första stycket får ges för högst fem år i sänder och länder

till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

5 §•

Föreläggande och förbud enligt denna lag får riktas mot jordägare även

om jorden är upplåten att brukas av annan.

Om föreläggande är riktat mot annan än jordens innehavare, är inneha­

varen skyldig att tåla att den föreskrivna åtgärden vidtages.

Talan om utdömande av vite och om utsättande av nytt vite föres av all­

män åklagare vid rätten i den ort där egendomen i fråga eller huvuddelen

av denna är belägen. Talan får ej väckas utan att lantbruksnämnden hem­

ställt därom. Vite får ej förvandlas.

6

§•

Talan mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres genom besvär

hos lantbruksstyrelsen. Mot styrelsens beslut föres talan genom besvär hos

Konungen.

Besvären skall ges in till lantbruksnämnden. Nämnden skall snarast möj­

ligt sända handlingarna i ärendet till besvär smyndigheten jämte bevis om

beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande

över besvären.

Har besvär givits in direkt till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder

mot att besvären prövas, om de kommit in före besvärstidens utgång.

7 §•

Ingripande enligt denna lag får ej ske i fråga om mark som

1. är taxerad såsom »annan fastighet»,

2. tillhör staten,

3. ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 ja­

nuari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

4. ingår i fastighet, vilken genom avstyckning bildats för annat ändamål

än jordbruk och ej därefter undergått taxering.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

Denna lag träder i kraft den-----------

Genom lagen upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å

jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

31

Bilaga 2

Förslag

till

JortLhävdslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med odlad jord förstås i denna lag åker och kultiverad betesmark.

Planteras skog på odlad jord eller har jorden under mer än två år i följd

icke bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång, anses jordbruket

vara nedlagt.

2 §

Åtgärd enligt denna lag får ej vidtagas i fråga om mark

1. som är taxerad som annan fastighet,

2. som tillhör staten,

3. som ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1

januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk,

4. som ingår i fastighet, vilken genom avstyckning bildats för annat ända­

mål än jordbruk och ej därefter undergått taxering, eller

5. varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

3 §

Den som lagt ned jordbruket på odlad jord är på anmodan av lantbruks­

nämnden skyldig att återställa hävden, om jorden

1. ingår i brukningsenhet som är eller genom tekniskt och ekonomiskt

rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider

skada genom nedläggningen, eller

2. med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter finnes

böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell bruknings­

enhet.

Har jordägaren upplåtit jorden med nyttjanderätt till annan, skall an­

modan enligt första stycket riktas mot jordägaren, om nyttjanderättshava-

ren är medellös eller hans återstående besittningstid ej är tillräcklig för

hävdens återställande.

Lantbruksnämnden föreskriver de åtgärder som behövs för hävdens åter­

ställande och kan vid vite förelägga den till vilken anmodan riktas att vid­

taga sådana åtgärder.

4 §

Ägare eller brukare av jord är skyldig tåla att föreskriven åtgärd vidtages

även om beslutet är riktat mot annan.

5 §

Har lantbruksnämnden med stöd av 3 § första stycket 2 beslutat att häv­

den skall återställas, är staten skyldig att lösa marken efter ortens pris, om

ägaren begär det.

32

Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust skriftligen göras

hos lantbruksnämnden inom två månader efter det beslutet om hävdens

återställande vunnit laga kraft samt upptaga pris och övriga villkor. Bifal-

les icke yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning

inom två månader från det beslutet vunnit laga kraft. Har ägaren fått del

av beslut först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från

dagen för delfåendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

6

§

Om det finns anledning antaga att innehavare av odlad jord av sådant

slag som avses i 3 § första stycket 1 eller 2 ämnar föra bort matjord, får

lantbruksnämnden meddela förbud däremot.

Lantbruksnämnden får beträffande visst område föreskriva att täkt av

matjord icke får ske utan nämndens tillstånd.

Förbud enligt första eller andra stycket får meddelas för högst fem år åt

gången och länder omedelbart till efterrättelse.

7 §

På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge för­

klaring att jordbrukets nedläggande icke skall medföra åtgärd enligt 3 §

eller 6 § första stycket. Har sådan förklaring avgivits, äger föreskrift som

meddelas med stöd av 6 § andra stycket icke tillämpning beträffande den

jorden.

8

§

Talan om utdömande av vite och om utsättande av nytt vite föres av all­

män åklagare vid rätten i den ort där egendomen i fråga eller huvuddelen

av denna är belägen. Talan får ej väckas utan att lantbruksnämnden hem­

ställt därom. Vite får ej förvandlas.

9 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud som med­

delats enligt 6 § första eller andra stycket dömes till böter.

10

§

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Genom lagen upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jord­

bruk. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om jord som avses

i överenskommelse enligt 5 § eller i föreläggande enligt 7 § nämnda lag.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

33

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 290) om tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av

vanhävdad jordbruksegendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den od­

lade jorden eller för jordbruket er­

forderliga byggnader och finnes med

hänsyn till vanhävdens omfattning

och egendomens storlek eller av and­

ra särskilda skäl nödigt att åtgärder

till avhjälpande av vanhävden vid­

tagas i annan ordning än som stad­

gas i lagen om uppsikt å jordbruk,

må Konungen med riksdagens sam­

tycke förordna att egendomen eller,

om särskilda omständigheter föran­

leda därtill, del av egendomen skall

mot lösen avstås till kronan.

2

Fråga om inlösen enligt 1 § må

väckas av vederbörande lantbruks­

nämnd eller länsstyrelse. Innan frå­

gan väckes skall utredning vara före-

bragt om de förhållanden som kunna

vara av betydelse för frågans bedö­

mande.

I övrigt----------------------- expropriat

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den od­

lade jorden och finnes med hänsyn

till vanhävdens omfattning och egen­

domens storlek eller av andra sär­

skilda skäl nödigt att åtgärder till

avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas i

jordhävdslagen, må Konungen med

riksdagens samtycke förordna att

egendomen eller, om särskilda om­

ständigheter föranleda därtill, del av

egendomen skall mot lösen avstås till

staten.

§•

Fråga om inlösen enligt

1 § må

väckas av vederbörande lantbruks­

nämnd. Innan frågan väckes skall

utredning vara förebragt om de för­

hållanden som kunna vara av bety­

delse för frågans bedömande.

onsmålet utfärdats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 augusti 1969.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

R^iben,

H^jern,

B^ergsten,

G^yllensvärd.

Enligt lagrådet den 15 augusti 1969 tillhandakommet utdrag av proto­

kollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrå­

det den 18 juli 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade förslag till 1)

jordhävdslag; 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 290) om tvångs­

inlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Stig Wenker.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till jordhävdslag

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär, att 1947 års lag om uppsikt å jordbruk

upphäves och ersättes med en jordhävdslag, som bygger på den grundsatsen

att det allmänna skall ingripa mot nedläggning av jordbruk endast i fall då

rationaliseringsverksamheten äventyras genom nedläggningen. Med den in­

riktning som jordbrukspolitiken för närvarande har och i betraktande av de

medel som eljest står till buds för genomförande av rationaliseringen kan

det, såsom skett från en del håll under remissbehandlingen, ifrågasättas om

lagstiftning på området över huvud är behövlig. Det kan dock vara välbe­

tänkt att bibehålla viss möjlighet till tvångsinskridande för att upprätthålla

jordhävd. Måhända blir ingripanden enligt de föreslagna bestämmelserna

sällsynta, men det väsentliga är att det finns möjlighet att ingripa. Av sär­

skild betydelse synes vara att lantbruksnämnden får befogenhet att snabbt

ingripa mot matjordtäkt som är olämplig ur rationaliseringssynpunkt. Lag­

rådet har alltså i princip intet att erinra mot att förslaget genomföres.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

1 och 2 §§.

Justitieråden Pliben, Bergsten och Ggllensvärd:

1 § första stycket och 2 § kan tillsammans sägas ange lagens tillämp­

ningsområde. Det synes lämpligt att dessa bestämmelser sammanförs i in­

ledningsparagrafen. Bestämmelsen i 1 § andra stycket, som anger när jord­

bruket på odlad jord skall anses nedlagt, synes få en naturligare placering,

om den upptages i anslutning till stadgandena om ingripanden i anledning

av sådan nedläggning (förslagets 3 §).

Vid överföring till 1 § av innehållet i 2 § synes vissa formella jämkningar

böra ske. Uttrycket »åtgärd enligt denna lag» är mindre lämpligt med hän­

syn till att ordet »åtgärd» i de följande paragraferna begagnas i en mera

konkret betydelse. Det undantag från lagens tillämpningsområde som upp­

tagits under punkt 5 — mark varå jordbruket varit nedlagt under tre år —

är av annan karaktär än de förut uppräknade. Det synes lämpligare att låta

den åsyftade begränsningen i möjligheten till ingripanden mot markinne­

havaren komma till uttryck i de särskilda paragrafer som närmare anger

förutsättningarna för sådana ingripanden.

Under hänvisning till det anförda vill vi föreslå, att andra stycket i 1 §

får det innehållet att från lagens tillämpning undantages mark (1) som

tillhör staten, (2) som ingår i fastighet, vilken är taxerad som annan fastig­

het eller vilken genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk

och ej därefter undergått taxering, eller (3) som ingår i stadsplan eller en­

ligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat

ändamål än jordbruk.

Regeringsrådet Hjern:

I remissprotokollet anföres att för att den föreslagna lagen på bästa sätt

skall tillgodose det allmänna intresset att jordbruk i särskilda fali skall

hindras från nedläggning, ingripande mot vanhävd bör kunna ske på ett

tidigare stadium än vad uppsiktslagen medger. I anslutning därtill uttalas

att ingripande i princip bör kunna ske så snart innehavare av odlad jord

lagt ned jordbruket.

Vad sålunda anförts synes rimma mindre väl med det i 1 § andra stycket

upptagna stadgandet. Av detta framgår nämligen att, bortsett från det

fall att skog planteras på odlad jord, jordbruk skall anses vara nedlagt först

sedan jorden under mer än två år i följd icke bearbetats eller utnyttjats för

slåtter eller betesgång. Ingripande enligt lagen kan alltså, utom vid skogs­

plantering på odlad jord, aldrig ske förrän efter två år sedan jorden upp­

hört att vara föremål för bearbetning eller utnyttjande på nyss angivet sätt.

Helst borde naturligtvis ingripande kunna ske redan innan ett jordbruk

lägges ned eller åtminstone så nära den faktiska nedläggningen som möjligt,

detta inte minst i den enskilde markägarens intresse. För honom blir uppen­

barligen olägenheten av ett ingripande större ju längre tid som förflyter

36

från det att han beslutat om nedläggning av jordbruket och börjat vidtaga

åtgärder härför. Man synes inte ha närmare övervägt den i och för sig tänk­

bara möjligheten att kunna ingripa redan på detta tidiga stadium, exem­

pelvis genom införande av en enkelt utformad skyldighet för markägaren

att göra anmälan till lantbruksnämnden om tillämnad nedläggning. Ett hin­

der häremot skulle möjligen kunna anses vara, att ett sådant arrangemang

skulle bli alltför omständligt och för lantbruksnämnderna belastande med

hänsyn till sakens beskaffenhet. En sådan ordning skulle emellertid med­

föra den — låt vara ringa — lättnaden, att lantbruksnämnderna ej skulle

behöva lämna förhandsbesked i nedläggningsfrågor. Att i lagstiftningsfrå­

gans nuvarande läge påyrka införandet av en anmälningsplikt av antytt slag

synes dock ej vara realistiskt.

Det torde i praktiken inte möta några oöverkomliga problem att från

fall till fall efter omständigheterna avgöra, om ett jordbruk lagts ned redan

innan den i paragrafen stadgade tvåårstiden gått till ända. Lagen anger själv

i förevarande paragraf ett exempel, då så får anses ha skett, nämligen då

skog planteras på den odlade jorden. Det måste emellertid förekomma åt­

skilliga andra situationer, då man med samma grad av säkerhet kan fastslå

att nedläggning av jordbruk skett före utgången av de två åren. I remiss­

protokollet nämnes t. ex. i ett annat sammanhang det fall att matjorden

förts bort från jordbruksmarken och att denna till fölid därav endast kan

användas för skogsbruk. Såsom ytterligare exempel må nämnas att ägaren

övergivit eller på annat sätt lämnat jordbruket utan att ha utarrenderat det­

samma. För bedömning av frågan huruvida nedläggning skett torde också

de upplysningar markägaren själv och andra personer kan lämna många

gånger skapa önskad klarhet.

Av vad nu anförts torde framgå att bestämmelsen i 1 § andra stycket

snarast är till hinder för en ur den enskildes synpunkt betryggande och för

det allmänna effektiv tillämpning av den nya lagen och att den därför utan

större olägenhet kan avvaras. Ett slopande av bestämmelsen kommer utan

tvivel att i stället få den effekten att man många gånger kommer att kunna

ingripa betydligt tidigare än vad lagförslaget i sitt remitterade skick medger,

ett förhållande som enligt vad nyss framhållits är till avgjord fördel både

för den enskilde och det allmänna.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag att andra stycket av 1 §

får utgå ur lagen.

I övrigt ansluter jag mig beträffande 1 och 2 §§ till vad lagrådets flesta le­

damöter anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134- år 1969

3

§•

Justitieråden Riben, Bergsten och Gyllensvärd:

Den skyldighet att återställa hävden på odlad jord, som under vissa för­

utsättningar skall föreligga, skall enligt första stycket åvila »den som lagt

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

37

ned jordbruket» på jorden. Avsikten torde dock vara att skyldigheten prin­

cipiellt skall åvila den som, då ingripande blir aktuellt, såsom ägare eller

brukare innehar jorden. Lagtexten bör jämkas i överensstämmelse härmed.

Med hänsyn bl. a. till att bestämmelserna i förevarande paragraf bildar bak­

grund till stadgandena om inlösen i 5 § bör vidare lagtexten utformas så, att

den primärt anger förutsättningarna, inte för den enskildes skyldighet att

återställa hävden utan för lantbruksnämndens ingripande, för vilket »före­

läggande» synes vara en lämplig beteckning. Inledningen till första stycket

kan i enlighet med det sagda få följande avfattning: »Har jordbruket på

odlad jord lagts ned, kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren att åter­

ställa hävden, om jorden----------- ».

I enlighet med vad som anförts vid 1 och 2 §§ bör andra stycket i för­

slagets 1 §, som anger när jordbruk skall anses nedlagt, flyttas till föreva­

rande paragraf. Därvid kan lämpligen en omredigering ske, så att de typiska

tecknen på nedläggning — underlåtenheten att bearbeta jorden eller att ut­

nyttja den för slätter eller betesgång — nämnes före det mera speciella fallet

att skog planteras på jorden. I anslutning därtill bör upptagas en bestäm­

melse som i fråga om förelägganden enligt förevarande paragraf ersätter 2 §

5 i förslaget och sålunda utsäger, att sådant föreläggande ej får meddelas

om jordbruket är att anse som nedlagt sedan mer än tre år. I fall där fråga

är om underlåtenhet att bearbeta jorden eller att utnyttja den för slåtter

eller betesgång kommer bestämmelsen att innebära, att den yttersta tids­

gränsen för meddelande av föreläggande blir fem år från det sådan verk­

samhet senast förekom.

De mot 1 § andra stycket och 2 § 5 i det remitterade förslaget svarande

bestämmelser som sålunda föreslås inarbetade i förevarande paragraf •—

vilken till följd av den vid 1 och 2 §§ föreslagna omdispositionen får be­

teckningen 2 § — synes böra placeras som tredje resp. fjärde stycke i para­

grafen. Om så sker kan det stadgande som enligt förslaget bildar tredje styc­

ket lämpligen utbrytas till en särskild paragraf, som får beteckningen 3 §.

Regeringsrådet Hjern:

Jag ansluter mig till vad lagrådets flesta ledamöter anfört beträffande den­

na paragraf, med den reservation som följer av min vid 1 och 2 §§ uttala­

de mening att 1 § andra stycket helt bör utgå.

5

§■

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Enligt forsta stycket i denna paragraf skall ägaren kunna begära att sta­

ten löser in marken, om lantbruksnämndens ingripande grundas därpå, att

jorden bör hållas i odlat skick för att i framtiden kunna sammanföras med

annan jord till en rationell brukningsenhet. Stadgandet innehåller även en

värderingsregel: marken skall lösas efter ortens pris. Bestämmelserna i and­

38

ra stycket innebär bl. a. att frågan i händelse av tvist skall prövas av allmän

domstol. Tydligen har jordförvärvslagens bestämmelser om lösningsskyldig-

het för staten då förvärvstillstånd vägrats (10 och 11 §§) här utgjort före­

bild.

En jämförelse mellan jordförvärvslagen och den nu föreslagna jordhävds-

lagen ger vid handen att en väsentlig skillnad föreligger mellan de båda la­

garna såvitt angår arten av den prövning som skall ske i samband med in­

lösen. Enligt jordförvärvslagen är situationen den att ett köp blivit ogiilt till

följd av att förvärvstillstånd vägrats och att staten då på begäran av sälja­

ren är skyldig alt lösa egendomen till det pris köparen utfäst, såvida priset

inte uppenbart överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för in­

tecknad gäld till högre belopp än priset. Domstolens prövning är alltså i re­

gel inskränkt till den relativt enkla frågan om köpeskillingen är uppenbart

för hög eller inte. Någon mera exakt värdering behöver domstolen inte fö­

retaga. Situationen vid inlösen enligt den nya jordhävdslagen skiljer sig

däremot inte i princip från den som i allmänhet föreligger då enligt olika

lagar inlösen av mark skall ske och då expropriationslagens bestämmelser

ansetts böra vara normerande. Såsom ett närliggande exempel i nyare lag­

stiftning kan nämnas 1964 års naturvårdslag (26, 33 och 36 §§). Vi vill för­

orda, att inlösen enligt jordhävdslagen behandlas på samma sätt. Detta in­

nebär bl. a. att målen skall behandlas av expropriationsdomstol och att ex­

propriationslagens värderingsregler (7 §) blir gällande. Av viss betydelse

torde även vara, att reglerna om utvidgning av expropriation (12 §) blir till­

lämpliga, liksom bestämmelserna om expropriationskostnad (67 §).

Den efter förebild i jordförvärvslagen föreslagna bestämmelsen om skyl­

dighet för jordägaren att inom viss kortare tid skriftligen framställa sitt in-

lösningsyrkande hos lantbruksnämnden med angivande av pris och övriga

villkor synes i detta fall innebära en onödigt långtgående reglering av för­

farandet. Det bör vara tillräckligt att, såsom skett bl. a. i naturvårdslagen,

föreskriva att jordägaren, om överenskommelse ej kan träffas, skall väcka

talan inom viss tid. Denna kan lämpligen bestämmas till sex månader från

det lantbruksnämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Eftersom

föreläggande i princip skall riktas mot innehavaren, som inte behöver vara

identisk med ägaren, kan det dock finnas skäl att bibehålla den föreslagna

ordningen med tidsberäkning från delfåendet i sådana fall då ägaren fått

del av beslutet först sedan det vunnit laga kraft.

Beträffande första stycket innebär det sagda, att regeln om ortens pris

såsom bestämmande för löseskillingen skall utgå. Vi föreslår — under för­

utsättning att de vid föregående paragrafer framställda ändringsförslagen

beaktas — följande lydelse: »Har föreläggande om återställande av hävd

meddelats med stöd av 2 § första stycket 2, är staten skyldig att lösa jorden,

om ägaren begär det.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

39

De erforderliga bestämmelserna i övrigt synes lämpligen, med uppdelning

på två stycken, kunna avfattas sålunda:

»Kan överenskommelse ej träffas, åligger det ägaren, vid äventyr att rät­

ten till inlösen går förlorad, att väcka talan hos expropriationsdoinstolen

inom sex månader från det lantbruksnämndens beslut om föreläggande

vunnit laga kraft eller, om ägaren fått del av beslutet först sedan detta

vunnit laga kraft, från delfåendet.

Beträffande inlösen enligt denna paragraf skall de allmänna bestämmel­

serna i lagen om expropriation i tillämpliga delar gälla.»

Regeringsrådet Hjern:

Enligt det remitterade förslaget skall yrkande om inlösen göras skriftligen

hos lantbruksnämnden inom två månader efter det beslutet om hävdens åter­

ställande vunnit laga kraft samt upptaga pris och övriga villkor. Angivandet

av denna relativt korta tidsfrist synes väl ägnat att framtvinga ett snabbt

ställningstagande i inlösenfrågan från jordägarens sida och i förekomman­

de fall utgöra ett incitament till inledande av förhandlingar på basis av upp­

gift om pris och övriga villkor. För jordägaren synes det även vara av värde

att det i lagtexten uttryckligen utsäges att begäran om inlösen skall göras

hos lantbruksnämnden. Att begäran skall ske i skriftlig form synes lämp­

ligt såvida den också skall avse pris och övriga villkor.

Under hänvisning till det sagda föreslår jag — som i övrigt beträffande

denna paragraf ansluter mig till vad lagrådets flesta ledamöter anfört — att

första stycket i paragrafen avslutas med orden »om ägaren skriftligen hos

lantbruksnämnden begär det inom två månader från det nämndens beslut

om föreläggande vunnit laga kraft eller, om ägaren fått del av beslutet först

sedan detta vunnit laga kraft, från delfåendet. Framställning om inlösen

skall innehålla uppgift om den ersättning ägaren önskar erhålla samt om

övriga villkor».

Godtages detta förslag, synes andra stycket i den av lagrådets flesta leda­

möter förordade avfattningen böra jämkas på så sätt att sexmånadersfristen

säges börja löpa »från tidpunkt som anges i första stycket».

6

§•

Justitierådet Riben, regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Förbud mot matjordstäkt i fall som avses i första stycket kan enligt orda­

lydelsen meddelas, om det finns anledning antaga att innehavaren ämnar

föra bort matjord. Det får emellertid anses uppenbart, att förbud kan med­

delas även då annan med innehavarens medgivande ämnar föra bort jorden.

Såsom förutsättning för meddelande av förbud enligt andra stycket anges

i motiven, att lantbruksnämnden befarar att större områden, som behöver

bevaras i odlat skick, löper risk att förstöras genom matjordstäkt. Även i

lagtexten torde böra anges vad som förutsättes för att förbud skall kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1969

40

meddelas. Lämpligen kan stadgas, att förbud kan meddelas, om det är på­

kallat med hänsyn till jordbruksnäringen.

Förbud enligt andra stycket bör kunna meddelas endast beträffande jord

som är att anse som odlad i enlighet med definitionen i 1 §, icke t. ex. i

fråga om tomtmark. Denna begränsning bör framgå av lagtexten.

I anslutning till vad lagrådet i det föregående anfört beträffande den i 2 §

5 i det remitterade förslaget upptagna undantagsregeln föreslår vi att i före­

varande paragraf som ett särskilt stycke efter andra stycket inskjutes stad­

gande, att förbud enligt första stycket ej får meddelas i fråga om jord där

jordbruket varit nedlagt sedan mer än tre år och att förbud enligt andra

stycket ej äger tillämpning på sådan jord.

Regeringsrådet Hjern:

I remissprotokollet har starkt framhållits behovet av att snabbt kunna

gripa in mot sådan matjordstäkt, som motverkar jordbrukets rationalisering.

Såväl i jordlagsutredningens förslag (4 §) som i det remitterade förslaget har

därför upptagits bestämmelser om att lantbruksnämnden kan meddela för­

bud mot bortförande av matjord. Mellan de båda förslagen råder emellertid

den skillnaden att förbudet enligt utredningens förslag kan förbindas med

vite under det att enligt remitterade förslaget vite ej kan komma till använd­

ning. Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av 6 § kommer i stäl­

let att medföra bötesansvar enligt 9 §.

Som lagrådet inledningsvis anfört får det anses som särskilt betydelsefullt

att lantbruksnämnd får befogenhet att snabbt ingripa mot matjordstäkt, som

är olämplig ur rationaliseringssynpunkt. Ett förbud mot sådan täkt synes

bli betydligt mera verksamt, om vite kan knytas till detsamma än om endast

bötesansvar kan komma i fråga. Enligt min mening bör första stycket i pa­

ragrafen därför kompletteras på så sätt att efter ordet förbud tillägges orden

»vid vite». Godtages detta förslag, bör 9 § underkastas viss jämkning.

Justitierådet Gyllensvärd:

Mellan den föreslagna bestämmelsen i första stycket och den i andra styc­

ket synes annan skillnad inte vara åsyftad än att förbud enligt första stycket

skall avse viss odlad jord inom en brukningsenhet medan förordnande med

stöd av andra stycket är tänkt att få större räckvidd och gälla mark som in­

sår i olika enheter. Denna skillnad har inte kommit till klart uttryck i lag-

o

texten, vilken inte lägger hinder i vägen mot att tillämpa andra stycket även

när ingripandet bara riktar sig mot innehavaren av odlad jord inom ett till

viss brukningsenhet begränsat område. Enligt min mening saknas emellertid

anledning att söka genomföra en särreglering av skilda fall. I stället för de

båda föreslagna bestämmelserna bör därför i paragrafen inskrivas en all­

män regel om rätt för lantbruksnämnden att beträffande odlad jord inom

visst område, oavsett om detta hänför sig till en eller flera brukningsenheter.

41

meddela förordnande med förbud mot täkt av matjord. Strängare villkor för

att ett sådant ingripande skall få ske bör inte uppställas än att det skall vara

påkallat med hänsyn till jordbruksnäringen. Därav får anses följa att det

måste föreligga viss risk för att matjordstäkt skall äga rum och att en så­

dan skulle motverka det allmänna syftet med jordhävdslagen. På grund av

det anförda föreslår jag att i paragrafen upptages en bestämmelse med det

innehållet, att lantbruksnämnden kan, om det är påkallat med hänsyn till

jordbruksnäringen, beträffande odlad jord inom visst område förordna att

täkt av matjord icke får ske utan nämndens tillstånd, i det följande av pa­

ragrafen torde böra föreskrivas dels att i fråga om jord där jordbruket varit

nedlagt sedan mer än tre år förordnande enligt denna paragraf ej får med­

delas dels, i likhet med vad som enligt det remitterade förslaget upptagits i

tredje stycket, att förordnande får meddelas för högst fem år åt gången

och omedelbart länder till efterrättelse.

7 §■

Justitierådet Riben, regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Enligt förslaget skall förklaring som avses i paragrafen innehålla, att jord­

brukets nedläggande icke skall medföra åtgärd enligt 3 § eller 6 § första

stycket. Även den som avser att föra bort matjord utan samband med ned-

läggande av jordbruket synes emellertid böra ha möjlighet att få förhands­

besked. Lantbruksnämnden bör alltså kunna avge förklaring dels att jord­

brukets nedläggande icke kommer att medföra ingripande enligt 3 § dels att

förbud enligt 6 § första stycket mot bortförande av matjord icke kommer att

meddelas.

Paragrafen kan, med ytterligare jämkningar av redaktionell karaktär,

lämpligen erhålla följande lydelse: »På framställning av ägare av odlad

jord kan lantbruksnämnden avge förklaring, att jordbrukets nedläggande

icke kommer att föranleda ingripande enligt 3 § (2 § enligt lagrådets för­

slag) eller att förbud enligt 6 § första stycket mot bortförande av matjord

icke kommer att meddelas. Har förklaring som nu sagts avgivits i fråga om

nedläggande av jordbruk inom område, som omfattas av förbud enligt 6 §

andra stycket, gäller förbudet ej längre den jord som avses med förkla­

ringen.»

Justitierådet Ggllensvärd:

Under hänvisning till vad jag anfört vid 6 § föreslår jag, att lantbruks­

nämndens möjlighet att enligt första punkten i förevarande paragraf avge

förklaring inskränkes till att gälla förklaring att jordbrukets nedläggande

icke skall medföra åtgärd enligt förslagets 3 §. I anslutning härtill bör andra

punkten avfattas sålunda att, om sådan förklaring avgivits, förordnande som

meddelats med stöd av 6 § icke äger tillämpning beträffande jorden.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

42

9 §•

Regeringsrådet Hjern:

Beaktas vad jag anfört vid G § synes i förevarande paragraf böra föreskri­

vas, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud som

meddelats enligt 6 § andra stycket dömes till böter.

Justitierådet Ggllensvärd:

Om vad jag anfört vid 6 § godtages, bör i förevarande paragraf orden

»bryter mot förbud som meddelats enligt 6 § första eller andra stycket» er­

sättas med »överträder förordnande som meddelats med stöd av 6 §».

10 §.

Lagrådet:

Den mot vilken föreläggande enligt 3 § (2 § enligt lagrådets förslag) rik­

tats har intresse av att veta huruvida föreläggandet grundas på första styc­

ket 1 eller 2 i nämnda paragraf. I det senare fallet har markägaren nämli­

gen — enligt 5 § — möjlighet att begära att staten löser in marken. Av bl. a.

detta skäl bör i föreläggandet anges vilken punkt som åberopas till stöd för

detsamma. Åberopas andra punkten synes i föreläggandet böra intagas en

erinran om ägarens möjlighet att begära inlösen av marken och om vad han

därvid har att iakttaga. Riktas föreläggandet mot annan än ägaren, bör även

ägaren få del av föreläggandet eller på annat sätt underrättas om detta och

om möjligheten att påkalla inlösen. Lagrådet förutsätter, att bestämmelser

i de hänseenden som nu angivits upptages i den tillämpningsförfattning som

avses skola utfärdas med stöd av förevarande paragraf.

I samband med utarbetandet av tillämpningsbestämmelser torde böra

övervägas vilka åtgärder som bör vidtagas för att beslut om tillståndstvång

beträffande visst område för täkt av matjord på lämpligt sätt och utan

dröjsmål bringas till deras kännedom, som äger eller brukar jord inom om­

rådet. Det kan ifrågasättas om publicering i länskungörelserna är tillfyllest.

Därest det kan anses vara av behovet påkallat med ytterligare publicerings-

åtgärder, t. ex. annonsering i pressen, torde bestämmelser härom böra upp­

tagas i tillämpningsförfattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1969

Regeringsrådet Hjern:

Några besvärsregler har ej upptagits i det remitterade förslaget under

hänvisning till att besvärsförfarandet regleras i den för lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna gemensamma instruktionen den 25 maj 1967 (nr

425). I 63 § instruktionen finns regler om talan mot beslut av lantbruks­

nämnd, i vilket hänseende föreskrives att sådan talan skall föras hos lant­

bruksstyrelsen genom besvär, om annat ej är föreskrivet, och att besvären

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

43

skall inges till nämnden. Att talan kan föras hos Konungen över lantbruks-

styrelsens beslut enligt den föreslagna lagen följer av 18 § allmänna verks-

stadgan, till vilken 1 § i instruktionen hänvisar.

Det må i detta sammanhang uppmärksammas, att besvärsrätten enligt

den nu föreslagna jordhävdslagen undergått en viss utvidgning jämfört med

besvärsrätten enligt uppsiktslagen. Enligt sistnämnda lag får nämligen ta­

lan ej föras över lantbruksstyrelsens beslut rörande förhandsbesked. Någon

sådan begränsning har inte föreskrivits i det remitterade förslaget.

Besvär över länsstyrelsens beslut enligt uppsiktslagen får föras hos Kungl.

Maj :t och skall prövas i statsrådet. Som skäl för att prövningen lagts på

statsrådet anfördes vid tillkomsten av den provisoriska lagen den 30 juni

1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk — vilken ersattes av uppsikts­

lagen — ej annat än att detta betingades av hänsyn till målens natur.

Frågan om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och

regeringsrätten beträffande den typ av mål det här gäller har över huvud

inte berörts i remissprotokollet. Den är emellertid inte utan intresse, särskilt

som problemställningen utförligt behandlats dels av f. d. justitierådet Seve

Ekberg i det av honom som särskild utredningsman den 15 april 1959 av­

givna betänkandet om kompetensfördelningen (SOU 1959:4 s. 244—248)

dels av förvaltningsdomstolskommittén i dess den 30 november 1966 av­

givna betänkande om förvaltningsrättskipningen (SOU 1966: 70 s. 569—

571). Det må här framhållas, att såväl Ekberg som nyssnämnda kommitté

förordade, att mål enligt uppsiktslagen skulle avgöras av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén anförde härom bl. a., att vissa skäl otvi­

velaktigt talade för att besvär över länsstyrelsernas beslut om föreskrifter

och förelägganden enligt uppsiktslagen skulle behandlas av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Sålunda stod enligt kommitténs mening lagtillämpningen i ett

intimt samband med frågorna om jordbrukets yttre och inre rationalisering

och sammanhängde således med den jordbrukspolitik som fördes. Avgöran­

de vikt borde emellertid enligt kommitténs uppfattning tilläggas det förhål­

landet, att länsstyrelsernas ifrågavarande beslut kunde innebära djupgåen­

de ingrepp i enskilda personers ekonomi och förhållanden i övrigt. För att

skapa ökade rättsliga garantier mot obehöriga ingrepp av detta slag före­

slog kommittén under hänvisning till vad sålunda anförts, att besvär över

länsstyrelsens beslut om föreskrifter och förelägganden enligt 7 § uppsikts­

lagen skulle prövas av administrativ domstol.

Bestämmelserna i 7 § uppsiktslagen motsvaras i det remitterade försla­

get av bestämmelserna i 3 § (2 § enligt lagrådets förslag). Skillnaden mellan

de båda lagrummen är främst den att det enligt lagförslaget är lantbruks­

nämnderna i stället för länsstyrelserna som beslutar om föreskrifter och

förelägganden.

En nyhet i förhållande till gällande rätt är att enligt lagförslaget förbud

kan meddelas mot täkt av matjord och att rätten till sådan täkt inom vissa

områden blir beroende av lantbruksnämndens tillstånd. Besvär över med­

delade förbud och vägrade tillstånd skall således kunna föras.

Enligt min mening aktualiseras genom det nu remitterade förslaget ånyo

frågan om kompetensfördelningen. För egen del ansluter jag mig till de syn­

punkter, som enligt ovan anförts av förvaltningsdomstolskommittén, och

hemställer därför att genom tillägg och ändring i regeringsrättslagen mål

rörande tillämpning av jordhävdslagen hänföres till regeringsrätten.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1969

Förslaget til! lag om ändring i lagen om tvångsinlösen av vanhävdad

j ordbruksegendom

Lagrådet:

I samband med de jämkningar som är avsedda att genomföras i inlösen­

lagen torde vad 2 § andra stycket innehåller om rätt för Kungl. Maj :t att

förordna om förhandstillträde böra upphävas. Frågan om förhandstillträde

vid expropriation är numera, till skillnad från vad som var fallet vid till­

komsten av inlösenlagen, fullständigt reglerad i expropriationslagens all­

männa bestämmelser.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 134- år 1969

45

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ung, H^olmqvist, A^spling, P^alme,

S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman,

M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad

j ordbruksegendom.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Beträffande förslaget till jordhävdslag uttalar lagrådet att 1 § första styc­

ket tillsamman med 2 § kan sägas ange lagens tillämpningsområde. Tre av

lagrådets ledamöter anser vidare att bestämmelsen i 1 § andra stycket får

eu naturligare placering i anslutning till 3 § i departementsförslaget, medan

den återstående ledamoten menar att 1 § andra stycket hör helt utgå. Lagrå­

det föreslår vidare att punkten 5 i 2 § införs i de paragrafer som anger för­

utsättningarna för ingripanden.

Jag kan inte dela de meningar som här kommit till uttryck. 1 § innehåller

begreppsbestämningar. Det synes mest ändamålsenligt att bestämmelser av

denna art får sin placering före de materiella reglerna. Andra stycket i denna

paragraf torde inte kunna undvaras vid tillämpningen av lagen. Lagens till-

lämpningsområde bestäms endast i 2 §. Punkterna 1—4 i denna paragraf i

remitterade förslaget berör förhållanden av olika art. Att punkten 5 i viss

mån har en annan karaktär än övriga utgör därför enligt min mening inte

tillräckligt skäl att frångå systematiken i förslaget. Vad lagrådet i övrigt

anfört beträffande dessa paragrafer kan jag biträda.

Jag biträder vidare lagrådets förslag till inledning av 3 § första stycket.

I fråga om 5 § konstaterar lagrådet att jordförvärvslagens bestämmelser

om lösningsskyldighet för staten då förvärvstillstånd vägrats här utgjort

förebild. Lagrådet jämför så jordförvärvslagens regler med det remitterade

förslagets och föreslår att expropriationsdomstol, inte allmän domstol, skall

46

pröva mål om inlösen. Som skäl härtill anlör lagrådet den väsentliga skill­

naden mellan de båda lagarna såvitt angår arten av prövning och likheten

mellan inlösen enligt jordhävdslagen och inlösen enligt andra lagar där ex­

propriationslagens bestämmelser gäller, exempelvis naturvårdslagen. Lag­

rådet erinrar också om betydelsen av att reglerna om utvidgning av expro­

priation och om rättegångskostnad blir tillämpliga. Tre av lagrådets leda­

möter har vidare ansett förslagets reglering av inlösenförfarandet vara allt­

för långtgående, medan den återstående ledamoten funnit förslaget ända­

målsenligt.

Jordförvärvslagen är och jordhävdslagen avses bli ett instrument föi

lantbruksorganisationen i arbetet med jordbrukets rationalisering. Det är

därför naturligt att ett inlösenförfarande regleras så vitt möjligt lika i båda

lagarna. Om lagrådets förslag godtas kommer i fall, när både jordförvärvs­

lagen och jordhävdslagen skall tillämpas, exempelvis när flera brukningsen-

heter skall slås samman till en, olika regler att gälla beträffande domstols-

förfarandet. Detta kan enligt min mening inte anses tillfredsställande. En

avsevärd nackdel för staten med ett förfarande enligt expropriationslagen

kan bli, att lantbruksnämnd på grund av bestämmelserna om utvidgning av

expropriation tvingas lösa mark som inte kan användas för rationaliserings-

ändamål. Jag vill också understryka den väsentliga skillnad mellan jord­

hävdslagen och lagstiftning där expropriationslagen är tillämplig som ligger

däri att jordhävdslagen inte föreskriver någon rätt för staten att inlösa mark

utan endast, i likhet med jordförvärvslagen, en plikt att göra detta på den

enskildes begäran. Jag vill vidare erinra om att ett rättegångsförfarande in­

för allmän domstol erbjuder samma möjlighet till åberopande av sakkunnig

bevisning som en rättegång inför expropriationsdomstol. Expropriationsla­

gens regler om rättegångskostnad passar bättre i ett system som innebär

tvångsförvärv från den enskilde än i det här föreslagna. Det kan heller inte

uteslutas att de för markägaren förmånliga bestämmelserna om rättegångs­

kostnad i expropriationsmål kan försvåra möjligheten till frivillig överens­

kommelse mellan honom och lantbruksnämnden. På grund av det anförda

vidhåller jag det remitterade förslaget att mål om inlösen skall prövas av

allmän domstol. Jag finner inte heller anledning att, frånsett smärre jämk­

ningar, frångå förslaget såvitt gäller inlösenförfarandet i övrigt.

Beträffande 6 § vill jag med hänsyn till vad som förekommit under lag-

rådsgranskningen framhålla att förordnande med förbud mot matjordstäkt

är avsett att få meddelas endast när det är fråga om odlad jord som avses i

3 § första stycket 1 eller 2, oavsett om det gäller ett speciellt eller generellt

förordnande. Detta villkor bör komma till tydligare uttryck. Vidare bör nå­

gon särreglering inte genomföras av de skilda fall som avses i första och and­

ra styckena i det remitterade förslaget. Jag förordar därför att paragrafen

avfattas i enlighet härmed. Detta medför även viss jämkning i 7 och 9 §§.

Något behov av en bestämmelse angående förhandsbesked i fråga om mat-

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1969

jordstäkt, vilket ifrågasatts av tre av lagrådets ledamöter, anser jag inte

föreligga.

En ledamot av lagrådet har hemställt att regeringsrättslagen ändras så

att mål rörande tillämpning av jordhävdslagen hänförs till regeringsrätten.

F. n. prövas besvärsmål enligt uppsiktslagen av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Denna ordning har gällt sedan början av 1940-talet, beroende på att lagtill-

lämpningen haft samband med frågorna om jordbrukets yttre och inre ratio­

nalisering och med den aktuella jordbrukspolitiken. Jag anser inte att skäl

nu föreligger att ändra på denna ordning.

Jag vill slutligen ta upp en fråga som har samband med övergångsbestäm­

melserna. När lantbruksnämnd efter prövning enligt 2 § tredje stycket upp­

siktslagen funnit förhållande föreligga som berättigar till nedläggning av

jordbruket, bör sådant beslut gälla enligt sitt innehåll också efter jord-

hävdslagens ikraftträdande. Jag har ansett en uttrycklig bestämmelse härom

överflödig.

Beträffande 2 § lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

ansluter jag mig till vad lagrådet föreslagit och förordar att andra stycket

i det remitterade förslaget ändras i enlighet härmed.

I övrigt anser jag mig kunna godta de ändringar som lagrådet föreslår.

Vissa ytterligare redaktionella ändringar bör dessutom vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga förslagen till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947:290) om tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1969

47

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1)69 690301