Prop. 1978/79:163

med förslag till Iag om skötsel av jordbruksmark

Prop. 1978 (79: 163 Regeringens proposition

1978/79: 163

med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark;

beslutad den 22 mars (979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN ERIC ENLUND

Propositionens huvudsakliga innehåll

] propositionen föreslås att 1969 års jordhävdslag ersätts av en lag om skötsel av jordbruksmark. Den nya lagen har anpassats till de rikt- linjer för jordbrukspolitiken som antogs av riksdagen i december 1977. Brukningen av åkermark och kultiverad betesmark (jordbruksmark) skall enligt förslaget uppfylla viss minimistandard. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar är lämp- lig för jordbruksproduktion. skall sålunda brukas så att markens pro- duktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Lantbruks- nämnden avses få befogenhet att ingripa om brukningen inte uppfyller föreskrivna krav. Staten blir i vissa fall skyldig att lösa in fastigheter som blivit föremål för ingripanden.

För att motverka att brukningsvärd mark tas ur jordbruksproduktion införs med vissa undantag tillståndstvång för nedläggning av jordbruk och för täkt av matjord på sådan mark. Tillstånd avses få lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Har jordbruket på jordbruksmark lagts ned före ikraftträdandet. föreslås att lantbruks- nämnden under vissa förutsättningar skall kunna förelägga ägaren att åter ta marken i bruk.

Prop. 1978/79: 163

l—J

Förslag till

Lag om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 S' Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och kulti- verad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbruks— fastighet.

2 å Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark ]. som ingår i fastighet. som har bildats för annat ändamål än jord- bruk och som därefter inte har taxerats.

2. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan. fastställd ef- ter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Brukning m. m.

3 % Jordbruksmark, som med hänsyn till läge. beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion. Skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

4 g Jordbruksmark som avses i 3 & får inte tas ur jordbruksproduktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppenbarligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

5 5 Tillstånd enligt 4 få får lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

6 5 Fråga om tillstånd prövas av lantbruksnämnden. om inte regering- en föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen.

Tillsyn

7 & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av lantbruksnämn- den.

8 g Ägare eller brukare av jordbruksmark är skyldig att på begäran tillhandahålla lantbruksnämnden de upplysningar och handlingar röran- de marken som behövs för tillsynen enligt denna lag. Den som inte efterkommer sådan begäran kan av nämnden föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet.

9 5 Om det uppenbart behövs för att 3 & skall efterlevas, får lant- bruksnämnden förelägga innehavaren att åter ta mark i jordbrukspro- duktion, att sätta i stånd mark eller markanläggning eller att ge växt- odlingen ändrad inriktning. Innehas marken -med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

Prop. 1978/79: 163 3

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande. skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla att föreskriven åtgärd vidtas även om föreläggandet riktas mot annan.

lnlösen

10 & Har föreläggande meddelats med stöd av 9 5. är staten skyldig att helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet. om ägaren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa omfattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon be- tydelse för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår. är staten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten.

11 & Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att nämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft. räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. lakttar inte ägaren vad som nu har sagts. förlorar han sin talan.

] fråga om talan om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen(1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 & expropriationsla- gen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under ti- den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m. m.

12 & Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 _8 första stycket.

2. utfört täkt i strid mot 4 5 andra stycket.

3. bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 & om inte föreläggandet har förenats mcd vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat. om det inte är uppenbart obilligt.

13 & Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. då jordhävdslagen (1969: 698) skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Har jordbruket på jordbruksmark. som är lämplig för jordbruks- produktion, lagts ned före nya lagens ikraftträdande. får lantbruks- nämnden förelägga ägaren att åter ta marken i bruk, om det finns sär- skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända- mål. Har förklaring som avses i 7 & jordhävdslagen meddelats, får så- dant föreläggande inte meddelas beträffande marken. När lantbruksnämnden meddelar föreläggande. skall nämnden ange

Prop. 1978/79: 163 4

de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be- stämmelserna i 10 och 11 åå samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagts.

4. Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats enligt 3 & jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 5 nya lagen.

5. Bestämmelsen i 11 å andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 & expropriationslagen(1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

Prop. 1978/79: 163 5

Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-02-01

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahl- berg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham. Bondestam

Föredragande: statsrådet Enlund

Lagrådsremiss med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark

1. Inledning

Jordhävdslagen (1969: 698) trädde i kraft den 1 januari 1970. Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunnigal för att se över bl. a. jordhävdslagen. De sakkunniga, som antog namnet jordför- värvsutredningen (Jo 1974: 07), avlämnade i januari 1978 delbetänkan- det (Ds Jo 1978: 6) Lag om skötsel av jordbruksmark. Betänkandet -— som också innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden — bör fogas till protokollet som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, lantmäteriverket, domänverket, länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Jämtlands, Jönköpings, Kopparbergs, Norrbot- tens, Skaraborgs, Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands län, Hushållningssällskapens förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet och Svenska lantarbetareförbundet.

Flera av remissinstansema har överlämnat av dem inhämtade yttran- den.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

lGeneraldirektören Ingvar Widén, ordförande, riksdagsledamöterna Filip Johansson, Gunnar Johansson, John Johnsson, Einar Larsson, Sven Lindberg, Ingrid Ludvigsson och Iandstingsmannen Henry Stjerna.

Prop. 1978/79: 163 (,

2. Allmän motivering

2.1. Allmänna utgångspunkter

Sedan gammalt har i svensk lagstiftning funnits bestämmelser som syftat till att motverka att jordbruk läggs ned eller vanhävdas. År 1909 infördes således en lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Lagen ersattes år 1927 av en uppsiktslag för hela landet. Nya uppsiktslagar har därefter tillkommit åren 1942 och 1947.

Den nu gällande jordhävdslagen trädde i kraft den 1 januari 1970. Lagen har anpassats till 1967 års jordbrukspolitiska beslut, som utgick från att det var möjligt att uppnå betydande samhällsekonomiska vins- ter genom att lösgöra produktionsresurser från jordbruk med svaga för- utsättningar för rationalisering och överföra dem till andra sektorer med högre produktivitet. Till skillnad från tidigare uppsiktslagar, som byggde på principen att den odlade jorden bör hållas i hävd, utgår jord- hävdslagen sålunda från att det i regel skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Jordhävdslagens syfte är i huvudsak endast att främja jord- brukets rationalisering och att skydda resultatet av denna.

Åkerarealen i landet var som störst omkring år 1920 och uppgick då till 3,8 milj. ha. Därefter minskade arealen mycket långsamt fram till omkring år 1950 då nedläggningstakten ökade.

Under 1960-talet togs årligen omkring 33 000 ha åker ur produktion. Den största delen därav avsåg sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. 1 södra Sverige har åkermark främst tagits i anspråk för tätorternas expansion, vägbyggen m. m. F. 11. beräknas åkerarealen upp— gå till omkring 3 milj. ha.

Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk har gjort en undersökning rörande omfattningen av nedläggningen av jord- bruksmark under åren 1968—1974. Undersökningen visar att den ned- lagda, ej skogsodlade arealen under denna period uppgick till 212 000 ha.

Riksdagen antog år 1972 riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). I beslutet fast- slogs att högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggel- se om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. I anslutning till redovisningen av den fysiska riksplaneringens programskede (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr 1975/76: 45) godkände riksdagen de preciseringar av riktlinjerna som regeringens beslut med anledning av kommunernas program m. rn. inneburit. Därvid angavs bl. a. att begrep- pet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i de för- hållanden som råder i skilda delar av landet.

Inför regeringens beslut län för län med anledning av fullföljandet av riksplaneringens planeringsskede har regeringen i en promemoria, date-

Prop. 1978/79: 163 7

rad den 7 september 1978, angett vissa utgångspunkter för det fortsatta arbetet när det gäller jordbruksmarken. Bl.a. anges att brukningsvärd jordbruksmark i fortsättningen inte får tas i anspråk för andra ändamål med mindre än att alternativa möjligheter till tätortsutbyggnad har ut- retts och dessa utredningar visar att andra väsentliga samhällsintressen därvid inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen har sedermera uttalat sitt stöd för dessa utgångspunkter (CU 1978/79: 1).

Jordförvärvsutredningen framhåller att en revidering av jordhävds- lagen är påkallad av flera skäl. De vid 1977 års riksmöte beslutade nya jordbrukspolitiska riktlinjerna innebär att jordbruksmark, som är lämp- lig för fortsatt jordbruksproduktion, bör behållas för sådan produktion. Detta överensstämmer också med statsmakternas uttalanden om grun- derna för den pågående fysiska riksplaneringen. 1 de utpräglade gles- bygderna är det vidare ett starkt allmänt intresse att de sysselsättnings- möjligheter som finns inom jordbruket tas till vara i enlighet med grun- derna för regionalpolitiken. Enligt utredningen föreligger således skäl för att det allmänna med hjälp av en reviderad jordhävdslag ges möj— ligheter att ingripa såväl mot nedläggning av jordbruk som är lämpligt för fortsatt produktion som mot sådan brukning som med hänsyn till ortens förhållanden inte fyller skäliga krav på intensitet. Sistnämnda möjlighet till ingripande anser utredningen vara nödvändig för att i vissa bygder kunna motverka följderna av ett passivt ägande av jordbruks- fastigheter.

Under remissbehandlingen har behovet av en reform av jordhävdsla- gen strukits under från flera håll. Särskilt framhålls angelägenheten av att åkerjordens produktionsresurser tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Nedläggningen av jordbruksmark har i vissa delar av landet med- fört vikande produktionsunderlag och fått regionalpolitiska konsekven- ser. Den föreslagna lagen bör ses som ett led i strävandena att tillvarata landets produktionsresurser på ett ändamålsenligt sätt. Vidare framhålls av flera remissinstanser att kravet på att brukningen skall uppfylla skä- liga anspråk på intensitet torde komma att bidra till att motverka det passiva jordägandet och därmed främja strukturrationaliseringen.

För egen del vill jag anföra följande. Den lagstiftning som reglerar skötseln av jordbruksmark bör givetvis stå i överensstämmelse med gäl- lande jordbrukspolitiska riktlinjer. 1977 års jordbrukspolitiska beslut bygger på grundsatsen att jordbrukspolitiken skall främja ett rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. "Det innebär bl. a. att den brukningsvärda åkerarealen skall behållas i unge- fär nuvarande omfattning och att den skall brukas på ett ändamålsen- ligt sätt. Vidare markeras i beslutet jordbrukets regionalpolitiska bety- delse. Jordbrukspolitiken skall sålunda ges en sådan inriktning att sys- selsättningen främjas genom att en väl differentierad jordbruksproduk— tion upprätthålls inom områden med mindre goda förutsättningar för

Prop. 1978/79: 163 8

annat näringsliv. Dessa syften tillgodoses inte av den nu gällande jord- hävdslagen, som utgår från att det i princip är tillåtet att lägga ned jord- bruk på odlad jord.

I likhet med utredningen och remissinstansema anser jag därför att den nuvarande jordhävdslagstiftningen behöver omarbetas så att den står i samklang med gällande jordbrukspolitiska riktlinjer. Utredning- ens förslag bygger på grundtanken att den brukningsvärda jordbruks- marken skall brukas och att brukningen skall ske så att produktions- förutsättningama hos denna mark tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Endast när brukningsvärd mark på grund av särskilda omständig— heter inte bör behållas för sitt ändamål får den tas ur produktion. Des- sa grundsatser står i överensstämmelse med gällande riktlinjer för jord- brukspolitiken och med de av statsmakterna antagna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen beträffande hushållningen med jordbruksmark. I likhet med remissinstansema ansluter jag mig till dessa huvudprinciper för en revidering av jordhävdslagen. Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande lagändringar. I likhet med utred- ningen anser jag det lämpligast att jordhävdslagen ersätts med en ny lag, kallad lag om skötsel av jordbruksmark.

Jag vill i detta sammanhang nämna att naturvårdsverket i sitt re- missyttrande föreslår att i den nya lagen också skall föras in bestäm— melser om jordbrukets hänsyn till naturvården. Liknande synpunkter har av riksantikvarieämbetet framförts i ämbetets yttrande över den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Naturvårdsverket anför att den föreslagna lagstiftningen stärker skyddet av odlingsjorden och dess nytt- jande för jordbruksproduktion men framhåller samtidigt att jordbruks- marken också är av stor betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder. Jag vill understryka att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresur- ser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp inom jordbruksom- råden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av män- niskans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad upp- fattning att markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället. Den skärpning i samhällets inställning som har inträtt härvidlag har bl. a. kommit till uttryck i den allmänna regeln i 1 5 naturvårdslagen (1964: 822) och i lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön (prop. 1974: 166, JoU 1974: 52, rskr 1974: 405). I begreppet naturmiljö inbegrips landforrner, vegetation och alltså även t. ex. kultur- och odlingsland- skapet. Jordförvärvsutredningen har för sin del ansett att naturvårds- intressena inom jordbruket liksom hittills bör tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning. På sam-

Prop. 1978/79: 163 . 9

ma sätt bör kulturminnesvårdsintressena och övriga allmänna intressen tillvaratas med stöd av lagstiftningen inom berörda områdetnönskemå- let om att naturvårdens intressen liksom för övrigt även kulturminnes- vårds— och övriga miljövårdsintressen skall beaktas inom jordbruket till— godoses sålunda redan. Jag anser således att det i detta sammanhang inte finns skäl att vid sidan av de bestämmelser som finns i annan lagstiftning föra in någon allmän regel om hänsyn till naturvården och kulturm'innesvården i den nu föreslagna lagen. Det finns emellertid an- ledning att ytterligare överväga bl. a. hur samarbetet mellan lantbruks- nämnderna och länsstyrelserna i dessa frågor skall kunna effektiviseras. Jag avser att ta upp denna fråga i annat sammanhang.

2.2. Brukningsplikt och förbud mot nedläggning av jordbruk

Enligt jordhävdslagen kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren av odlad jord på vilket jordbruket har lagts ned att återställa hävden i två fall. Det ena är när jorden ingår i en brukningsenhet som är, eller genom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli, lämpad för ra- tionell jordbruksdrift och som lider skada genom nedläggningen. Det andra är om jorden med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga om- ständigheter bör hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av ratio- nell brukningsenhet. Med odlad jord förstås åker och kultiverad betes— mark. Åker är mark som har plöjts och som används för växtodling el- ler fältmässig odling av köksväxter, frukt och bär. Som åker räknas däremot inte mångåriga slåtter- och betesvallar som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt. Med kultiverad be- tesmark avses sådan gräsbärande mark som används för bete och som har förbättrats genom röjning, bearbetning med redskap, gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbärande mark som tidigare har va- rit åker och som utnyttjas som bete.

Ingripande enligt jordhävdslagen får ske om jordbruket är nedlagt. Detta skall enligt lagen anses vara fallet om odlad jord under mer än två år i följd inte har bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planteras på jorden. Har jordbruket redan varit nedlagt under tre år får dock något ingripande inte ske.

Utredningen föreslår på skäl som tidigare angivits att jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betesmark skall brukas och att brukningen skall ske på ett rationellt sätt. Mot bakgrund härav föreslås att i den nya lagen införs bestämmelser som ger det allmänna möjlighe- ter att dels ingripa när brukningsvärd åkermark och kultiverad betes- mark utnyttjas så dåligt att markens produktionsförmåga inte tas till vara rationellt, dels i förväg pröva om det skall vara tillåtet att ta sådan mark ur produktion. Täkt av matjord på jordbruksmark bör enligt ut- redningen likställas med att jordbruksmark tas ur produktion.

Prop. 1978/79: 163 10

I begreppen åkermark och kultiverad betesmark bör enligt utredning- en läggas in samma innebörd som enligt nuvarande lagstiftning. Utred- ningen förordar att uttrycket odlad jord byts ut mot ordet jordbruks- mark som samlingsbeteckning för åkermark och kultiverad betesmark.

Utredningen anför att all jordbruksmark uppenbarligen inte behöver bli föremål för brukning. Icke brukningsvärd jordbruksmark, som sak- nar intresse från jordpolitisk synpunkt, kan lämnas därhän. Enligt utredningen bör lagen i materiellt hänseende avse endast sådan jord- bruksmark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förut- sättningar är lämplig för jordbruksproduktion. För att anses lämplig för jordbruksproduktion bör marken ingå (1) i ett utvecklat eller utveck- lingsbart jordbruksföretag, (2) i ett företag som inte är utvecklat eller utvecklingsbart men som behövs för jordbrukets rationalisering eller (3) i ett företag som inte är utvecklat eller utvecklingsbart men som från regionalpolitisk synpunkt behövs för att stärka annat sådant jordbruks— företag på orten eller för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.

Utredningen erinrar om att jordbruksföretagen enligt de nya riktlin- jerna för jordbrukspolitiken indelas i tre olika kategorier, nämligen ut- vecklade och utvecklingsbara, begränsat utvecklingsbara och ej utveck- lingsbara företag. Till utvecklade och utvecklingsbara företag räknas företag som har eller förväntas få en sådan kombination av resur- ser, att vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik jordbrukspro- dukter kan produceras till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som in- komstmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. Begränsat utveck- lingsbara företag har definierats som företag som har förutsättningar att bli bestående under viss tid, men som har så begränsade utveck- lingsmöjligheter att de inte ens efter lämplig investering kan anses vara utvecklingsbara. Övriga företag, som inte är utvecklingsbara, har be- skrivits som företag som inte har eller efter lämplig investering inte kan anses få en sådan omfattning och kombination av produktiva resurser, att de kan hänföras varken till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag eller till gruppen begränsat utvecklingsbara företag.

I fråga om de närmare förutsättningarna och formerna för ingripan- den mot sådan brukning som inte uppfyller godtagbar standard anför ut— redningen i huvudsak följande. För ingripande bör krävas att brukning- en har upphört eller sker på ett sätt som med hänsyn till ortens förhål- landen inte kan anses som rationellt. Det bör ankomma på lantbruks- nämnden som tillsynsmyndighet att kontrollera att brukningen uppfyl- ler föreskrivna krav. Lantbruksnämnden bör därvid ha möjlighet att besluta om de åtgärder som behöver vidtas för att marken eller en mark— anläggning skall sättas i sådant skick att en rationell produktion kan upprätthållas. Som exempel på tänkbara åtgärder anger utredningen bl. a. rensning, fördjupning eller igenläggning av öppna diken och avlopp

Prop. 1978/79: 163 | 1

samt täckdikning och buskröjning. Lantbruksnämnden bör enligt utred- ningen vid behov också kunna föreskriva att växtodlingcn ges en inrikt- ning som är lämplig med hänsyn till de förhållanden som råder på or- ten. I samband härmed bör nämnden också kunna ge föreskrifter om bl. a. grundkalkning, grundgödsling och ogräsbekämpning. Utredningen understryker särskilt att endast sådana åtgärder bör kunna föreskrivas som är företagsekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt försvarliga och att de företagsekonomiska övervägandena bör göras med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena.

Enligt utredningen bör beslut om föreläggande inte kunna avse före- skrifter om viss djurhållning. Sådana föreskrifter skulle innebära alltför långtgående ingrepp i den enskildes brukningsförhållanden. Utredning- en anför vidare att något behov inte torde finnas att införa bestämmel- ser som gör det möjligt att ingripa mot vanskötsel av byggnader som behövs för jordbruket. Intresset att underhålla de byggnader som be- hövs för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja företagets produktionsförm- sättningar bedöms av utredningen vara så väsentliga för ägaren att så- dana tvångsingripanden kan undvaras.

Utredningen förutsätter att beslut om föreläggande kommer att före- gås av överläggningar mellan lantbruksnämnden och innehavaren av marken. Är denne ägare till marken, bör som ett alternativ till föreläg— gande kunna godtas att han åtar sig att utarrendera marken på ett lämpligt sätt. Föreläggande om utarrendering bör däremot enligt utred- ningen inte kunna komma i fråga. Utredningen räknar med att en fri- villig utarrendering kommer att få en rationaliseringsbefrämjande ef- fekt. Framför allt kan passiva ägare, som låter marken ligga obrukad eller utnyttjar den extensivt, antas komma att välja utarrendering i stål- let för att själva utföra de åtgärder som behövs.

För att tillgodose det allmänna intresset att kunna kontrollera att brukningsvärd jordbruksmark inte utan starka skäl tas ur produktion föreslår utredningen att anmälningsskyldighet införs för markägare som avser att ta sådan mark ur produktion. Anmälningsskyldigheten bör dock enligt utredningen inte avse helt obetydliga åtgärder såsom uträt- ning av en brukningsgräns, anläggande av en brukningsväg eller upp- förande av en ekonomibyggnad på jordbruksmark. Utredningen föreslår också att från lagens tillämpning undantas fall då jordbruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Anmälan föreslås ske hos lantbruksnämnden senast två månader före den till- ämnade nedläggningen. Det bör härvid ankomma på lantbruksnämnden att om möjligt fatta beslut i ärendet inom den angivna tiden. Vid pröv- ningen bör lantbruksnämnden i första hand ta ställning till om marken är brukningsvärd eller inte. Finner lantbruksnämnden att nedläggningen avser,jordbruksmark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar inte är lämplig för jordbruksproduktion, bör nämnden

Prop. 1978/79: 163 12

enligt utredningen inte motsätta sig att marken i fråga tas ur produk- tion. Är marken däremot lämplig för fortsatt jordbruksproduktion, bör jordbruket få läggas ned endast om marken på grund av särskilda om- ständigheter inte bör behållas för sitt ändamål. Som exempel på sådana omständigheter nämner utredningen att det i vissa fall bör vara tillåtligt att använda för jordbruk lämpad mark för golfbana, campingplats, marknadsplats och andra godtagbara ändamål.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör den föreslagna lagen utgå från att brukningsvärd åkermark och kultiverad betesmark skall brukas och att brukningen skall ske så att markens produktionsförmå- ga tas till vara. Endast när brukningsvärd mark på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion bör den få tas ur produktion. I lagen bör således ställas upp krav på att brukningen skall uppfylla viss minimistandard. Vidare bör i lagen tas in bestämmel- ser som gör det möjligt att pröva om jordbruksmark skall få tas ur pro- duktion. I likhet med flertalet remissinstanser godtar jag förslaget att fö- reskrifterna i överensstämmelse med vad som gäller enligt jordhävdsla- gen bör vara tillämpliga på åker och kultiverad betesmark med den in- nebörd dessa begrepp har enligt jordhävdslagen. Begreppet kultiverad betesmark är som bl. a. lantbruksstyrelsen anför visserligen ett hetero- gent begrepp och avgränsningen av sådan mark gentemot andra ägoslag kan ibland vara svår. Den praktiska tillämpningen av den förordade nya lagen får visa om begreppet eventuellt behöver ändras eller förtydligas. Som en sammanfattande benämning i lagen på de angivna båda katego- rierna mark kan det vara lämpligt att som utredningen föreslår använda ordet jordbruksmark.

Eftersom syftet med den föreslagna lagstiftningen är inskränkt till att säkerställa att den brukningsvärda jordbruksmarken kommer att bru- kas, måste bestämmelsernas räckvidd begränsas och avpassas till syftet. Det är alltså önskvärt att så långt möjligt precisera var gränsen skall gå mellan brukningsvärd och icke brukningsvärd mark. Som utredningen föreslår bör bestämmelserna begränsas till att avse endast sådan jord- bruksmark som med hänsyn till läge, omfång, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion.

Hänsyn måste alltså bl. a. tas till markens geografiska läge. Vid be- dömningen av markens lämplighet för jordbruksproduktion måste stor vikt fästas vid beskaffenheten av det jordbruksföretag till vilket marken hör eller kan komma att höra. För att anses som lämplig för jordbruks- produktion bör jordbruksmarken som utredningen anför sålunda ingå i ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag. Vidare bör ett markområde anses lämpligt för jordbruksproduktion, om det behövs för att bygga upp sådana rationella företag. Även jordbruksmark som av regionalpolitiska skäl behövs för att stärka ett icke utvecklingsbart jord- bruksföretag eller för att på annat sätt främja sysselsättningen i gles-

Prop. 1978/79: 163 13

bygd bör anses som lämplig för fortsatt jordbruksproduktion. När det gäller regionalpolitiska hänsynstaganden bör de uttalanden tjäna som vägledning som gjorts i frågan i propositionen (1978/79: 85) med för- slag till jordförvärvslag. Självfallet måste intresset av att använda ett markområde för jordbrukets rationalisering eller för att av regional- politiska skäl främja sysselsättningen vägas mot den nytta ägaren kan ha av att behålla marken inom brukningsenheten och använda den för annat ändamål, t. ex. som skogsmark. Jag vill i sammanhanget fram- hålla att bestämmelserna inte är avsedda att säkerställa att jordbrukspro- duktionen upprätthålls på marker där sådan produktion saknar eller en- dast har ringa betydelse från jordbrukssynpunkt eller regionalpolitisk synpunkt.

Utredningens förslag till bestämmelser om att brukningen skall upp- fylla viss minimistandard har i stort lämnats utan erinran av remissin— stansema. Några av dem anser dock att kravet på att markens produk- tionsförmåga skall tas till vara rationellt är oklart och bör preciseras. För egen del delar jag såtillvida utredningens uppfattning att det möter svårigheter att närmare ange de krav som skall gälla för att brukningen skall anses godtagbar. Som utredningen anför måste detta bedömas bl.a. med hänsyn till förhållandena på orten, markens beskaffenhet och från ekonomiska och andra synpunkter. Som exempel på fall då brukningen inte är godtagbar kan nämnas att åkrar lämnas utan sköt- sel eller att kultiverad betesmark inte utnyttjas för betesgång. Andra exempel är att diken och avlopp vansköts eller att god åkerjord inte används annat än som extensivt utnyttjad betesmark. Det kan emeller- tid sättas i fråga om inte utredningens förslag, enligt vilket markens avkastningsförmåga skall tas till vara rationellt, tillsynes ställer högre krav på brukning än vad utredningen i själva verket har avsett. Som jag tidigare framhållit är det endast fråga om att kräva en viss minimi- standard. Jag förordar att bestämmelsen i stället ges den lydelsen att markens avkastningsförmåga skall tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

De av utredningen föreslagna formerna för ingripande mot bristfäl- lig brukning godtas i allmänhet av remissinstansema. I likhet med ut- redningen anser jag att det bör ankomma på lantbruksnämnden att kontrollera att brukningen uppfyller nyss angivna krav. Nämnden bör ges möjlighet att vid behov förelägga ägare eller brukare av marken att vidta sådana förbättringsåtgärder som behövs för att marken eller markanläggning kommer i sådant skick att marken kan brukas på ett ändamålsenligt sätt. Om växtodlingcn har givits en olämplig inriktning, bör nämnden också kunna föreskriva en ändrad inriktning, som med hänsyn till ortsförhållandena gör det möjligt att tillvarata markens pro- duktionsförmåga på ett ändamålsenligt sätt. Så bör t. ex. omläggning av vall kunna föreskrivas. Föreläggande om viss djurhållning eller om iståndsättning av vanskötta byggnader bör som utredningen anför inte

Prop. 1978/79: 163 l4

kunna meddelas. I likhet med utredningen är jag angelägen att fram- hålla att endast sådana åtgärder får föreskrivas som är försvarliga från ekonomisk synpunkt och som behövs för att markens produktionsför- måga skall kunna tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. För att mar- kera att möjligheten att meddela förelägganden bör användas med ur- skillning bör som någon remissinstans framhåller anges att dessa får med- delas endast om det uppenbart behövs för att skyldigheten att bruka marken skall efterlevas.

När det sedan gäller utredningens förslag till bestämmelser om kon- troll av nedläggning av jordbruksmark godtar remissinstansema för- slaget om att i lagen bör tas in en föreskrift om att mark som är lämp- lig för jordbruksproduktion får tas ur produktion endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sitt ändamål. Några remissinstanser, bland dem lantbruksstyrelsen, kritiserar förslaget att bestämmelsen skall kombineras med föreskrifter om att anmälan skall göras senast två månader före den tillämnade nedläggningen så att lantbruksnämnden skall få rådrum att fatta beslut. De kritiska instan- serna anför att skillnaden mellan det föreslagna anmälnings- och pröv- ningsförfarandet och ett tillståndsförfarande är ringa och ifrågasätter om inte en tillståndsreglering är att föredra.

Som jag tidigare har anfört behövs bestämmelser som tillgodoser det jordpolitiska intresset att brukningsvärd jordbruksmark inte tas ur pro- duktion utan godtagbara skäl. I lagen bör därför tas in bestämmelser som gör det möjligt att i förväg pröva om det kan tillåtas att jordbruks- mark tas ur produktion. I likhet med vissa remissinstanser anser jag emellertid att det av utredningen föreslagna prövningsförfarandet har stora likheter med en reglering genom tillståndstvång och att övervä— gande skäl talar för att det utformas som ett tillståndsförfarande. För den enskilde torde ett tillståndstvång inte vara mera betungande än den föreslagna regleringen och för prövningsmyndigheten innebär ett till- ståndstvång vissa fördelar. Jag förordar därför att som allmän regel ställs upp att jordbruksmark som enligt vad jag nyss har anfört är att anse som lämplig för jordbruksproduktion inte får tas ur produktion utan sär- skilt tillstånd. Marken kan givetvis tas ur produktion på många sätt. Det kan t. ex. ske genom underlåtenhet att bearbeta jorden eller genom att skog planteras. Det kan också ske genom att matjorden förs bort. Till frågan om matjordstäkt återkommer jag i nästa avsnitt.

Från tillståndsprövningen bör i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag göras undantag för helt obetydliga åtgärder, var— med bör avses åtgärder som uppenbarligen saknar betydelse för jord- bruket på brukningsenheten. Som exempel på sådana åtgärder anger ut- redningen uträtning av brukningsgräns, anläggande av brukningsväg eller uppförande av ekonomibyggnad. Undantag bör också göras för fall då jordbruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i sär-'

Prop. 1978/79: 163 15

skild ordning såsom enligt väglagen , byggnadslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagcn.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till förslaget att mark som är lämplig för jordbruksproduktion bör få tas ur bruk endast när marken på grund av särskilda förhållanden inte bör behållas för jordbruksproduktion. Som jag inledningsvis erinrat om har regeringen med anledning av kommunernas och länsstyrelsernas redovisning av ar- betet att fullfölja de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten (PM 1978-09-07) uttalat bl. a. att brukningsvärd jordbruksmark inte bör få tas i anspråk för andra ändamål, om det inte är utrett att andra väsentliga samhällsintressen inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Jordbruksmark bör således i regel inte få tas i anspråk för andra ändamål än sådana som anses värdefulla från allmän eller enskild synpunkt. Givetvis måste en avvägning ske mellan olika intressen. Hänsyn bör således tas till å ena sidan den inverkan det kan ha på ett jordbruksföretag eller från rationaliseringssynpunkt att viss mark tas ur produktion och å andra sidan nyttan av att marken används t. ex. som upplagsplats, golfbana, campingplats eller för andra ändamål som utredningen ger exempel på. Vidare bör beaktas om det är fråga om sådan användning som gör det relativt enkelt att åter- ställa marken för jordbruksproduktion.

Hänvisningar till S2-2

  • Prop. 1978/79:163: Avsnitt 4

2.3. Matjordstäkt

Enligt jordhävdslagen kan lantbruksnämnden beträffande odlad jord, som faller under lagens tillämpningsområde, förordna att täkt av mat- jord inte får ske utan nämndens tillstånd. Förordnande får meddelas för högst fem år åt gången och gäller omedelbart. Också naturvårdslagen (1964: 822) innehåller bestämmelser om täkt av matjord. Enligt 18 å i denna lag får'således av hänsyn till behovet av skydd för naturmiljön täkt av jord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Med husbehovstäkt avses enligt förarbe- tena till naturvårdslagen den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsbruksfastighet.

Som tidigare har nämnts bör enligt utredningen täkt av matjord lik- ställas med att jordbruksmark tas ur produktion. Täkt av matjord inne- bär i regel att marken i fortsättningen inte går att använda för jord- bruksproduktion. Utredningen föreslår därför att i den nya lagen förs in regler om täkt av matjord som motsvarar de föreslagna reglerna om nedläggning av jordbruksmark. Som huvudregel bör enligt utredningen gälla att jordbruksmark, som är lämplig för jordbruksproduktion, får användas för täkt av matjord endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sitt ändamål.

Frågan huruvida jordbruksmarken är lämplig för jordbruksproduk-

Prop. 1978/79: 163 ' l6

tion liksom frågan huruvida sådana särskilda omständigheter föreligger att marken får användas för täkt trots att den är lämplig för fortsatt jordbruksproduktion får enligt utredningen avgöras efter samma grun- der som förordats när det gäller frågan om jordbruksmark skall få tas ur produktion.

I likhet med vad som gäller enligt naturvårdslagen bör enligt utred- ningen undantag från huvudregeln göras för husbehovstäkt. Med hus- behovstäkt bör avses sådan täkt som är normal för skötseln av tomt- marken till markinnehavarens och anställdas bostäder. Matjordstäkt för försäljning eller för iordningställande av sommarstugetomter bör såle- des inte anses som husbehovstäkt.

På samma sätt som föreslås gälla då jordbruksmark tas ur produktion bör enligt utredningen markägaren åläggas skyldighet att viss tid i för- väg anmäla tillämnad täkt av matjord av någon betydelse till lantbruks- nämnden.

Utredningens förslag beträffande matjordstäkt tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstansema. En länsstyrelse anser att undantag inte bör göras för husbehovstäkt. Från flera håll framhålls att det är viktigt att det sker en samordning av prövningsförfarandet enligt den föreslagna lagen och naturvårdslagen. Några remissinstanser ifrågasät- ter om inte bestämmelserna om täkt av matjord i naturvårdslagen lämp— ligen bör flyttas över till den nya lagen.

Jag delar utredningens uppfattning att det behövs bestämmelser som förhindrar att brukningsvärd jordbruksmark tas ur produktion genom matjordstäkt. Till täkt hänförs företag som primärt syftar till att nyttig- göra det uttagna materialet antingen genom försäljning eller inom före— tagarens övriga verksamhet. Till täkt torde inte räknas helt obetydliga uttag. Jag ansluter mig till förslaget att undantag bör göras för täkt som är avsedd till markinnehavarens husbehov på sätt utredningen föreslår. På motsvarande sätt som föreslagits beträffande mark som tas ur pro- duktion bör bestämmelserna gälla brukningsvärd mark, dvs. mark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion. Av skäl som anförts i föregående avsnitt bör emellertid utredningens förslag att täktverksamhet skall kontrolleras ge— nom anmälningsskyldighet för markägaren kombinerad med förprövning av lantbruksnämnden ersättas med en reglering genom tillståndspröv- ning. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, bör således inte utan särskilt tillstånd få användas för täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Eftersom till täkt inte räknas uttag av material som huvudsakligen sker för att bereda plats för annan verk- samhet, behöver undantag inte göras för det fall mark tas i anspråk för företag vartill tillstånd lämnats i särskild ordning.

Bestämmelserna om matjordstäkt i naturvårdslagen till skydd för na-

Prop. 1978/79: 163 17

turmiljön bör givetvis behållas. För att undvika att sökandena skall be- höva vända sig till olika myndigheter i ärenden om matjordstäkt bör prövningsförfarandet enligt naturvårdslagen och den föreslagna lagen så långt möjligt samordnas. Det ankommer på regeringen att meddela be- stämmelser om detta.

Hänvisningar till S2-3

  • Prop. 1978/79:163: Avsnitt 4

2.4. Undantag från lagens tillämpningsområde

Jordhävdslagen är som tidigare nämnts tillämplig på åker och kulti- verad betesmark. Från lagens tillämpning undantas bl.a. mark (1) som tillhör staten, (2) som ingår i fastighet vilken är taxerad som annan fas- tighet eller vilken genom avstyckning har bildats för annat ändamål än jordbruk och som inte därefter har undergått taxering eller (3) som in- går i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv har att överväga bestämmelser varigenom alla kategorier markägare åläggs att bruka marken på ett ändamålsenligt sätt. Detta för enligt utredningen med sig att undantaget för mark som tillhör staten bör utgå. Genom att även statens mark kommer att omfattas av den nya lagen får lantbruks- nämnderna kontroll över all den mark som skall användas för jord- bruksproduktion.

Enligt utredningens mening bör den nya lagen liksom jordhävdslagen inte vara tillämplig på åker eller kultiverad betesmark som ingår i fas- tighet som är taxerad som annan fastighet. Detta bör emellertid i den nya lagen komma till uttryck på så sätt att till jordbruksmark defini- tionsmässigt räknas endast mark som ingår i fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet. Undantag bör enligt utredningen även i fortsätt- ningen göras för mark som ingår i fastighet som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats och för mark som ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk. Utöver dessa undantag föreslår utredningen att i lagen tas in en uttrycklig bestämmel- se om undantag för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ord- ning, exempelvis enligt vattenlagen, väglagen eller byggnadslagstift- ningen.

Den föreslagna avgränsningen av lagens tillämpningsområde tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstansema. Några re- missinstanser anser dock att det vore en fördel om även viss åkermark med beskattningsnaturen annan fastighet omfattades av lagen. Jag kan i huvudsak biträda utredningens förslag. Lagen bör enligt min mening avse endast sådan åkermark och kultiverad betesmark som ingår i fas- tigheter som taxerats som jordbruksfastighet. Något undantag för mark som ingår i fastighet som är taxerad som annan fastighet behöver där-

Prop. 1978/79: 163 18

igenom inte göras. Från lagens tillämpningsområde bör liksom enligt jordhävdslagen undantas detaljplanerad mark och mark som ingår i fas- tighet som har bildats för annat ändamål än jordbruk men som därefter inte har undergått taxering.

Jordhävdslagen ä". tillämplig på alla ägarkategorier utom staten. Jag tillstyrker förslaget att den nya lagen görs tillämplig också på statens mark. Från brukningssynpunkt bör samma krav ställas på staten som på enskilda ägare och brukare av jord.

Utredningens förslag innehåller vidare en uttrycklig regel om undan- tag för lagens tillämpning på mark som tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Därmed avses bl. a. företag som prövas enligt väglagen , vattenlagen eller byggnadslagen. Den avsedda in- nebörden av denna undantagsregel torde vara att hinder inte skall före- ligga att ta marken i anspråk för sådana företag. Enligt min mening är det tillräckligt att den åsyftade begränsningen får komma till uttryck i anslutning till den bestämmelse som närmare anger under vilka förutsätt- ningar brukningsvärd jordbruksmark får tas ur produktion. Någon skyl- dighet att söka tillstånd för att få ta jordbruksmark ur produktion bör således som jag tidigare har berört inte föreligga för de fall marken skall tas i anspråk för företag vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

2.5. Inlösen

Enligt 5 & jordhävdslagen är staten i vissa fall skyldig att på begäran av ägaren lösa in sådan jord som berörs av ett föreläggande om att åter- ställa dess hävd. Sådan skyldighet föreligger om ett föreläggande om att återställa hävden grundas på att jorden bör behållas i odlat skick för att kunna sammanföras med annan jord till en rationell brukningsenhet. Inlösningsyrkandet skall göras hos lantbruksnämnden inom två månader från det att beslutet om föreläggande har vunnit laga kraft. I händelse av tvist skall frågan prövas av den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen.

Enligt utredningen bör även i den nya lagen föreskrivas inlösenskyl- dighet för staten. Skyldigheten föreslås inträda på begäran av ägaren, om en fastighet helt eller delvis har berörts av föreläggande enligt la- gen. Utredningen föreslår att statens inlösningsskyldighet skall utvidgas till att avse hela den fastighet till vilken marken i fråga hör. Vid till- lämpningen av jordhävdslagen har det nämligen enligt utredningen visat sig att bestämmelserna i fastighetsbildningslagen ibland lägger hinder i vägen för ett avskiljande av den del som berörs av ett föreläggande, ef- tersom detta oftast avser endast en mindre del av en fastighet. Om det är lämpligare i det enskilda fallet, bör dock enligt utredningen inlösen i stället kunna avse del av fastighet. När särskilda skäl föranleder det bör inlösenskyldighet inte föreligga. Som ett exempel på sådana särskil-

Prop. 1978/79: 163 19

(la skäl anför utredningen att det berörda området utgör en så liten del av fastigheten att det inte kan anses skäligt att inlösen sker. Enligt utredningens mening synes talan i händelse av tvist böra väckas vid fas- tighetsdomstolen. I fråga om förfarandet i övrigt vid inlösen bör ex- propriationslagens regler gälla i tillämpliga delar. Utredningen erinrar om att den i sitt betänkande (SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag har föreslagit att lösenbeloppet i jämförbara fall skall bestämmas med till- lämpning av expropriationslagens värderingsregler.

Den av utredningen föreslagna inlösningsskyldigheten för staten till- styrks i allmänhet av remissinstansema-. Likaså tillstyrks förslaget att expropriationslagens regler görs tillämpliga i fråga om talan om inlö- sen. Några remissinstanser, bland dem lantbruksstyrelsen, har emeller- tid pekat på att förslaget kan medföra vissa olägenheter när fastigheten ingår i en brukningsenhet som består av flera fastigheter. Ligger den aktuella fastigheten som en enklav inom brukningsenheten kan således ett frånskiljande av fastigheten vara till olägenhet för brukningsenheten och försvåra för lantbruksnämnden att avyttra fastigheten. Inlösen- skyldigheten bör därför enligt dessa remissinstanser utformas så att den i sådana fall kommer att avse hela brukningsenheten.

Jag ansluter mig till förslaget att staten skall vara skyldig att helt el- ler delvis lösa fastighet som berörs av föreläggande att vidta åtgärder som behövs för att den brukningsplikt som jag tidigare har förordat skall efterlevas. En viss motsvarighet till denna inlösenskyldighet finns som nämnts i jordhävdslagen. Jag ansluter mig också till' utredningens förslag att inlösenskyldigheten inte skall vara undantagslös. Bestäm- melserna bör således innehålla en undantagsregel för det fall föreläg- gandet avser åtgärd av endast ringa omfattning. I likhet med några remissinstanser anser jag att inlösenskyldigheten bör kunna avse en brukningsenhet i dess helhet, om inlösen av endast en del av denna medför olägenhet av någon betydelse.

Jag biträder utredningens förslag att fråga om inlösen i första hand bör prövas av lantbruksnämnden. I händelse av tvist bör talan om inlö— sen väckas vid fastighetsdomstol. Därvid bör expropriationslagen gälla i tillämpliga delar.

Hänvisningar till S2-5

  • Prop. 1978/79:163: Avsnitt 4

2.6. Övergångsbestämmelser

Utredningen anför att det vid lagens ikraftträdande kommer att fin- nas jordbruksmark som tidigare har brukats, men där jordbruket lagts ned utan prövning enligt gällande lag. I sådan mark kan ingå områden där det från jordpolitisk synpunkt är mycket angeläget att jorden åter tas i bruk. Som ett exempel härpå pekar utredningen på de skiften av nedlagd åker som finns på många håll i de nordligaste länen. Dessa

Prop. 1978/79: 163 20

skiften består ofta av god jordbruksmark och gränsar ibland mot eller är omgivna av brukad åker vars innehavare ofta har stort behov av tillskottsmark för att kunna utveckla sina jordbruksföretag. Det kan en- ligt utredningen vara av stor vikt att sådana skiften åter odlas upp för att man därigenom skall få till stånd lämpligare arrondering eller stor- leksrationalisering. Ett annat exempel är mark som det från regional- politisk synpunkt kan vara särskilt angeläget att använda som förstärk- ning till jordbruksföretag på orten.

Enligt utredningens mening bör det därför finnas möjligheter att, om särskilda skäl föreligger, tillämpa den nya lagen också på mark på vil- ken jordbruket vid lagens ikraftträdande redan är nedlagt under för- utsättning att marken inte används för annat godtagbart ändamål. Ett sådant särskilt skäl bör enligt utredningens mening vara att jordbruks- marken ligger omsluten av annan mark som brukas och vars ägare be- höver mark för rationalisering av sitt företag. Ett annat sådant skäl bör vara att regionalpolitiska överväganden leder till att marken åter bör tas i bruk. De särskilda skälen bör enligt utredningen vara starkare ju längre tid som har förflutit sedan nedläggningen. Enligt utredningen bör ingripande inte kunna komma i fråga om lantbruksnämnden enligt 7 & jordhävdslagen har avgivit förklaring att jordbrukets nedläggande inte skall medföra ingripande enligt lagen. En förutsättning för att marken åter skall behöva tas i bruk bör enligt utredningen vidare vara att detta är företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt motiverat. De företagsekonomiska övervägandena bör göras med hänsyn till de fram— tida brukningsförhållandena.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag. Någon re— missinstans ställer sig dock tveksam med hänsyn till att det f. n. i all- mänhet är tillåtet att lägga ned åkermark. För egen del är jag beredd att i princip godta förslaget. Det bör sålunda finnas vissa möjligheter att ingripa även mot sådan nedläggning av jordbruksmark som har skett före ikraftträdandet av den nu föreslagna lagen. Jag vill i det samman- hanget erinra om att jordbruket enligt jordhävdslagen anses nedlagt, bl. a. om jorden under mer än två år i följd inte har bearbetats eller ut- nyttjats för slåtter eller betesgång.

lngripandc bör i regel endast kunna ske i fråga om mark som har an— vänts som åker. Annan jordbruksmark torde sakna större intresse i sammanhanget. Med hänsyn till att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vad marken före nedläggningen har använts till bör bestämmel- sen dock avse även kultiverad betesmark. En förutsättning för ingri- pande bör givetvis vara att marken är lämplig för jordbruksproduk- tion och att den inte används för annat godtagbart ändamål. Finns plantskog eller ungskog av godtagbar beskaffenhet på marken bör be- stämmelsen inte vara tillämplig. Detsamma bör gälla om marken ut- nyttjas för annat ändamål som ter sig förnuftigt och rimligt. Bestäm-

Prop. 1978/79: 163' 21 melsen bör inte heller vara tillämplig om lantbruksnämnden har avgivit förklaring att jordbruket får läggas ned. Slutligen bör krävas att sär- skilda skäl föreligger för att marken åter skall behöva tas i bruk. Skä- len bör som utredningen anför vara starkare ju längre tillbaka i tiden som nedläggningen har skett. Ett särskilt skäl för ingripande kan vara att det finns ett påtagligt behov att främja strukturrationaliseringen inom ett visst område och att marken ingår i brukningsenhet som ge- nom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för ra- tionell jordbruksdrift eller med hänsyn till läge, beskaffenhet och öv- riga omständigheter behövs för att underlätta bildandet av rationella brukningsenheter inom området. Jag är emellertid angelägen att fram- hålla att bestämmelsen inte får ses som någon expropriationsbestäm- melse avsedd att ersätta den numera upphävda bestämmelsen i expro- priationslagen om expropriation för stärkande av ofullständiga jord- bruk.

Om de förutsättningar som jag nu har angivit är uppfyllda bör lant- bruksnämnden vid vite kunna förelägga markägaren att åter ta marken i bruk. Staten bör på motsvarande sätt som gäller i fråga om andra fö- relägganden enligt den föreslagna lagen vara skyldig att lösa marken, om ägaren begär det.

Hänvisningar till S2-6

3. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartemen- tet upprättats ett förslag till lag om skötsel av jordbruksmark.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4. Specialmotivering

1 & Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och kulti- verad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbruks- fastighet.

Paragrafen, som motsvarar 1 & i utredningens förslag och 1 & första stycket, jämfört med 2 5 2 jordhävdslagen, innebär ingen ändring i sak i förhållande till vad som gäller enligt jordhävdslagen.

Begreppen åkermark och kultiverad betesmark har samma innebörd som motsvarande begrepp i 1 5 första stycket jordhävdslagen. Med åker avses mark som har plöjts och som används för växtodling och fältmäs— sig odling av köksväxter, frukt och bär. Mångåriga slåtter- och betes- vallar som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt räknas däremot inte till åkermark. Av det sagda framgår att lagen är tillämplig även på mark som används för trädgårdsodling, om denna sker på åkermark.

Prop. 1978/79: 163 22

Med kultiverad betesmark avses gräsbärande mark som används för bete och som har förbättrats genom röjning, bearbetning med redskap eller sådd mcd vallväxter. Härmed avses också sådan gräsbärande mark som tidigare varit åker och som utnyttjas som bete.

2 5 Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark 1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord— bruk och som därefter inte har taxerats,

2. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen motsvarar 2 5 1 och 2 i utredningens förslag och 2 & 2 och 3 jordhävdslagen.

Som framgår av den allmänna motiveringen bör den nya lagen i mot- sats till vad som gäller nu vara tillämplig också på mark som ägs av sta- ten. Enligt definitionen av begreppet jordbruksmark i 1 & avses med så- dan mark endast mark som ingår i fastighet som är taxerad som jord- bruksfastighet. Någon motsvarighet till undantaget i 2 5 2 jordhävds- lagen för mark som ingår i fastighet taxerad som annan fastighet har därför inte tagits med i lagförslaget. Med hänsyn till den föreslagna lagens ändrade inriktning har inte heller medtagits någon motsvarighet till 2 ä 4 jordhävdslagen, vari undantas mark på vilket jordbruket varit nedlagt under tre år.

I punkt 1 har, som förordats av bl. a. lantmäteriverket, det av utred- ningen föreslagna ordet ”nybildats” ersatts med ”bildats”. Härigenom blir undantagsregeln tillämplig inte bara om fastigheten har nybildats utan även i det fall den har ombildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

3 & Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

Paragrafen motsvarar 3 _s, i utredningens förslag. I paragrafen har tagits in de regler om skötsel av brukningsvärd jord- bruksmark som föreslagits i den allmänna motiveringen (2.2). Har till- stånd lämnats enligt 4 och 5 55 att ta marken ur produktion, behöver marken givetvis inte brukas på sätt som föreskrivs i denna paragraf.

4 % Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, får inte tas ur pro- duktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppen- barligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ord- ning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

Prop. 1978/79: 163 23

Paragrafen motsvarar 4 och 5 55 i utredningens förslag. 1 paragrafen föreskrivs tillståndsplikt när brukningsvärd jordbruks- mark skall tas ur produktion eller användas för täkt av matjord i vissa fall. Jag har behandlat dessa frågor i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.2 och 2.3).

Med brukningsenhet i första stycket avses den eller de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i ett jordbruksföretag.

I första stycket görs undantag för det fall marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Härigenom undantas från tillståndsplikten företag vartill tillstånd har lämnats bl. a. enligt väg- lagen (1971: 948), vattenlagen (1918: 523), byggnadslagen (1947: 385) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Enligt andra stycket krävs tillstånd för täkt av matjord för annat än- damål än markinnehavarens husbehov. Med husbehovstäkt avses så- dan täkt som är normal för skötseln av tomtmarken till markinnehava- rens och anställdas bostäder. Markinnehavare är ägaren, eller om mar- ken är upplåten med nyttjanderätt, brukaren. Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag anfört i frågan i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.3 ).

5 5 Tillstånd enligt 4 5 får lämnas endast när marken på grund av sär- skilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

6 5 Fråga om tillstånd prövas av lantbruksnämnden, om inte regering- en föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen.

Paragraferna motsvaras närmast av 4 5 första punkten och 5 5 i ut- redningens förslag.

Som jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.2 ) bör brukningsvärd jordbruksmark i regel inte få tas i anspråk för andra ändamål än som får anses värdefulla från allmän eller enskild synpunkt. Härvid måste en avvägning ske mellan å ena sidan åtgärdens inverkan på jordbruksföretage-t eller från rationaliseringssynpunkt och å andra sidan nyttan av att marken används t. ex. som upplagsplats, golfbana eller campingplats, eller för andra godtagbara ändamål. Vidare bör be- aktas om det är frågan om sådan användning som gör det relativt en- kelt att återställa marken för jordbruksproduktion.

Jag avser att senare föreslå regeringen att utfärda en särskild förord- ning med vissa verkställighetsföreskrifter till lagen. Förordningen skall ersätta jordhävdskungörelsen (1969: 700). I denna bör närmare före- skrivas när frågor om tillstånd skall prövas av lantbruksnämnden eller av lantbruksstyrelsen.

7 & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av lantbruks- nämnden.

8 5 Lantbruksnämnden har rätt att på begäran erhålla upplysning- ar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

Prop. 1978/79: 163 24

Paragraferna motsvarar 7 5 första stycket och 8 5 i utredningens för- slag.

De handlingar som lantbruksnämnden kan behöva ta del av för till- synen kan vara arrendekontrakt, täckdikningsplaner och handlingar an- gående markkartering, m. m.

9 5 Om det uppenbart behövs för att 3 5 skall efterlevas. får lant- bruksnämnden förelägga innehavaren att sätta i stånd mark eller mark- anläggning eller att ge växtodlingcn ändrad inriktning. Innehas marken med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla att föreskriven åtgärd vidtas även om föreläggandet riktas mot annan.

Paragrafen, som motsvarar 9 och 10 åå i utredningens förslag, har viss motsvarighet i 3 5 första och tredje styckena och 4 5 jordhävdslagen.

Som framgår av paragrafen utgör det en förutsättning för ingripande att det är uppenbart att föreläggande behövs. Härigenom avses före- läggande i princip komma att tillgripas endast i klara fall av överträ- delser av 3 5. I första hand bör lantbruksnämnden söka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Vilka förelägganden som kan bli aktuella har jag närmare berört i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.2).

Enligt första stycket kan föreläggande riktas mot innehavaren, som kan vara ägare eller brukare. Även i de fall marken är upplåten med nyttjanderätt kan emellertid föreläggandet riktas mot ägaren. Som väg- ledning för vem föreläggandet skall riktas mot, kan i viss utsträckning tjäna de regler i arrendelagstiftningen efter vilka avgörs om jordägaren eller arrendatorn bär ansvaret för att en åtgärd utförs. Sålunda torde det ligga närmast till hands att förelägga brukaren exempelvis att av- hjälpa smärre brister på en täckdikning. Är dessa mera omfattande, bör dock föreläggandet riktas mot markens ägare. Vidare bör föreläggandet riktas mot ägaren, om brukarens återstående besittningstid är kort eller kostnaderna för åtgärden uppgår till större belopp. Den av utredningen föreslagna möjligheten att samtidigt förelägga ägaren och brukaren att utföra en åtgärd skulle leda till svårigheter i tillämpningen och fyller enligt min mening inte heller något praktiskt behov. Någon sådan be- stämmelse har därför inte tagits in i paragrafen.

Med markanläggning i första stycket avses täckdikning, stängsel och andra anläggningar som anbragts i eller ovan jord för. stadigvarande bruk.

10 5 Har föreläggande meddelats med stöd av 9 5, är staten skyldig att helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet, om äga- ren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa om-. fattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon betydelse

Prop. 1978/79: 163 25

för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår, är sta- ten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten. 11 & Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att nämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tid- punkt. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte ägaren vad som nu har sagts, förlorar han sin talan.

I fråga om talan om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 & expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Paragraferna motsvarar 11 och 12 åå i utredningens förslag och har viss motsvarighet i 5 & jordhävdslagen.

Den tid inom vilken begäran om inlösen skall framställas eller talan senast får väckas har i förhållande till gällande lag förlängts till tre respektive sex månader efter det beslutet om föreläggande vunnit laga kraft. Vidare skall bestämmelserna i expropriationslagen gälla i tillämp- liga delar i händelse att talan om inlösen väcks.

Bestämmelserna om inlösenskyldighet av brukningsenhet i 10 5 är mer långtgående än bestämmelserna om utvidgning av expropriation i 3 kap. 8 & expropriationslagen såtillvida att det inte krävs att synnerligt men uppstår.

I 11 5 andra stycket har vidare tagits in en bestämmelse om att den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagen skall avse värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. Övergångsvis gäller viss begränsning enligt punkt 5 övergångs- bestämmelserna.

Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motive- ringen ( avsnitt 2.5 ).

12 5 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 5 första stycket,

2. utför täkt i strid mot 4 5 andra stycket,

3. bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 5, om inte föreläggandet har förenats med vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

Paragrafen motsvarar 13 å i utredningens förslag och 9 & jordhävds- lagen.

I paragrafen straffbeläggs överträdelser av skyldigheten att söka till- stånd enligt 4 5 och av föreläggande enligt 9 5. I andra stycket har, i en- lighet med vad som gäller enligt naturvårdslagen, tagits in en bestäm- melse att utbyte av brott genom olovlig matjordstäkt skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

Prop. 1978/79: 163 26

13 & Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

Paragrafen motsvarar 14 5 i utredningens förslag och 9 a & i jord- hävdslagen.

Hänvisningar till S4

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då jordhävdslagen (|969: 698) skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Har jordbruket på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks- produktion, lagts ned före nya lagens ikraftträdande, får lantbruks- nämnden förelägga ägaren att åter ta marken i bruk, om det finns sär- skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända- mål. Har förklaring som avses i 7 & jordhävdslagen meddelats, får så- dant föreläggande inte meddelas beträffande marken. När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be- stämmelserna i 10 och 11 55 samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagts.

4. Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats en- ligt 3 & jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 5 nya lagen.

5. Bestämmelsen i 11 å andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 & expropriationslagen (1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

Punkt 2 saknar motsvarighet i utredningens förslag. Punkt 3 har berörts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.6 ) till vil- ken jag kan hänvisa. Uttrycket ”lämplig för jordbruksproduktion" i första stycket har samma innebörd som i 3 och 4 55. De åtgärder som kan föreläggas med stöd av punkten kan exempelvis vara bearbetning av marken, dikning eller täckdikning och andra tekniskt och ekono- miskt rimliga åtgärder som behövs för att marken åter skall kunna tas i bruk för jordbruksproduktion på ett ändamålsenligt sätt.

Punkt 4 motsvarar punkt 3 i utredningens förslag. Punkt 5 motsvarar punkt 4 i utredningens förslag. I överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt 13 i övergångs- bestämmelserna till expropriationslagen (1972: 719) föreskrivs i punkt 5 att bestämmelserna om tillämpning av den s. k. presumtionsregeln i 11 5 andra stycket inte skall gälla värdeökning som har inträffat före ut- gången av juni 1971.

Prop. 1978/79: 163 28

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-03-19

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justi- tierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för jordbruksdeparte— mentet Enlund beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om skötsel av jordbruksmark.

Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Gunnar Holmgren.

Förslaget föranleder följande yttranden.

Petrén:

En allmän lagstiftning rörande vanhävd av jordbruksmark har gällt i Sverige sedan den 1 juli 1942, då lagen (1942: 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk trädde i kraft. Enligt denna lag som var av provi- sorisk natur skulle det allmänna hålla uppsikt över att varje bruknings- del odlad jord om mer än ett hektar ej vanhävdades vare sig genom att jorden vansköttes så att dess avkastningsförrnåga äventyrades eller genom att byggnaderna därå bortfördes eller i viss omfattning försum- mades. Lagstiftningen var föranledd av de under andra världskriget föreliggande försörjningspolitiska omständigheterna. Departementsche- fen framhöll i motiven ( prop. 1942: 275 s. 34 ), att med rådande krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster den odlade jor- den måste utnyttjas till det yttersta. Lagen, vars huvudregel återgivits ovan, ansåg departementschefen innefatta en tillfredsställande intres- seavvägning mellan å ena sidan det allmännas önskan att i dåvarande krisläge få all tillgänglig jord brukad i behörig ordning och å andra si- dan den enskildes intreSSe att icke onödigt betungas med åtgärder i angi- vet syfte och den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet vid drivande av sitt jordbruk. Vid bedömande av frågan om vanhävd förelåg av jor- den måste enligt departementschefen hänsyn tas till bl. a. jordens be- skaffenhet, de klimatiska förhållandena och avsättningsmöjlighetema.

Denna allmänna intresseavvägning som enligt vad nyss sagts företogs 1942 har —— om än de yttre förhållandena liksom den jordbrukspolitiska målsättningen växlat -— i stort sett bibehållits vad beträffar de hittillsva- rande uppsikts- och jordhävdslagarna. Mot ett allmänt intresse att jord-

Prop. 1978/79: 163 29

bruksmarkcns produktionsförmåga blir vederbörligen utnyttjad har ställts den enskilde ägarens intresse av att själv få bestämma om sin mark. Det allmänna intresse, som i gällande jordhävdslag skjuts i för- grunden, är strävan att skapa och upprätthålla rationella brukningsenhe- ter inom jordbruket.

Hittillsvarande lagstiftning har verkat med något växlande medel. Nu- varande jordhävdslag, som syftar till att förhindra nedläggandet av od- lad jord under vissa omständigheter, ger lantbruksnämnden rätt att före- lägga markens brukare "att återställa hävden”. Föreläggande härom får förenas med vite.

Som redan namnet på den nu föreslagna lagen anger, har denna en mer vittsyftande målsättning. Den riktar sig ej längre enbart mot ned- läggning av jordbruk eller — som det heter — markens tagande ur jord- bruksproduktion, utan det allmännas möjligheter att ingripa vidgas i 3 5 till ett principiellt nytt område: lantbruksnämndens tillsyn skall gå ut på att jordbruksmarken brukas så att dennas produktionsförmåga tas till- vara på ett ändamålsenligt sätt. Tvångsmedlen är enligt 9 & dock begrän- sade till två slag av förelägganden, dels föreläggande att sätta i stånd marken eller markanläggning, vilket icke innebär något nytt, dels före- läggande för ägare eller brukare att ge växtodlingen ändrad inriktning. Däremot vill lagstiftaren icke betro lantbruksnämnderna med befogen- het att genom förelägganden styra djurhållningen på de olika bruknings- enheterna.

Med den föreslagna lagstiftningen tas ett rättssystematiskt viktigt steg i riktning mot att lägga jordbruksnäringen under en offentligrättslig de- taljdirigering. Det blir i princip lantbruksnämndens och ej brukarnas be— dömning som avgör då det gäller att beträffande varje särskild bruk- ningsenhet bestämma om tillvaratagandet av markens produktionsför- måga på ett ändamålsenligt sätt. Lantbruksnämnden ges makt att driva genom sin uppfattning med hjälp av direktiv i form av vites- eller straffsanktionerade förelägganden om hur växtodlingcn på brukningsen- heten skall skötas. Lagstiftaren finner sig sålunda nu kunna släppa efter .på hänsynen till vad som ännu i 1942 års kristid ansågs vara ett beak-

tansvärt intresse, nämligen den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet vid drivande av sitt jordbruk. Hur stor frihet denne skall få behålla blir beroende av lantbruksnämndens uttolkning av ändamålsenlighetskrite- riet i fråga om varje jordbruksenhet. Anser nämnden att produktions— förmågan kan tillvaratas genom två eller måhända flera olika slag av växtodlingar, får brukaren givetvis fritt välja mellan dessa. Om någon rättslig prövning är det ej fråga. Vilka växtodlingar varje jordbruk i vårt land kan tillåtas driva blir ett spörsmål som lantbruksnämnden och i sista hand efter besvär regeringen besvarar i administrativ väg.

I 9 & föreslås att lantbruksnämndens befogenhet att ingripa med före- läggande skall vara beroende av att det är uppenbart att ett ingripande

Prop. 1978/7 9: 163 30

behövs för efterlevnaden av 3 5. Detta kriterium synes vara uppfyllt så snart det råder delade meningar mellan lantbruksnämnden och den en- skilde brukaren om en viss växtodlings ändamålsenlighet. Böjer sig icke brukaren för nämndens uppfattning att en viss av brukaren förordad växtodling ej är ändamålsenlig, fordras uppenbarligen ett föreläggande för att tvinga brukaren att följa nämndens mening.

I lagrådsremissen beaktas i ringa utsträckning de ekonomiska aspek- terna av det allmännas ingripande i jordbruksdriften. Om det allmänna tillägger sig rätt att fastställa vilka växtodlingar som skall förekomma för att markens produktionsförmåga skall anses tillvaratagen på ett än- damålsenligt sätt, synes det allmänna också böra påta sig ett ekonomiskt ansvar för att den produktion, som nämnden anser vara ändamålsenlig, också ger markens brukare ett rimligt ekonomiskt utbyte av hans insat- ser. Det synes mig stå i dålig överensstämmelse med de grundtankar, som bär upp reglerna i 2 kap. 18å regeringsformen, att en brukare av jordbruksmark skall av det allmänna kunna år efter år åläggas att i det allmännas intresse genomföra en produktion av jordbruksalster som t. ex. på grund av prisförhållandena för honom innebär direkt ekono- misk förlust. Man snuddar vid denna fråga i vissa remissyttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter t. ex. om långtgående åtgär- der som innefattar stora utgifter skall kunna föreläggas en markägare, även om åtgärderna kan vara erforderliga för ett rationellt brukande. Även hushållningssällskapens förbund drar fram företagsekonomiska aspekter, om ock i annat sammanhang.

Givetvis kan man svara att den enskilde ägarens intressen är tillgodo- sedda genom att han kan begära inlösen av jorden, om det ställs krav på honom som han av ekonomiska skäl icke orkar med. I många fall synes dock ett avstående av marken genom dennas inlösande av staten knap- past vara den lösning som ligger närmast till hands i ett samhälle vilket bygger på enskild äganderätt. Den som icke förmår fylla ekonomiskt kanske mycket betungande allmänna krav borde, om denna synpunkt anses förtjäna beaktande, även erbjudas alternativet att behålla marken och bruka den på ett ekonomiskt lönsamt sätt efter sin egen linje.

Lagförslaget kan också sättas in i ett större sammanhang och illust- rera den pågående rättsutvecklingen. Lagstiftaren har otvivelaktigt efter- hand visat en ökad benägenhet att betrakta enskilt ägande av vissa från samhällets synpunkt viktiga produktionsfaktorer icke som ett ägande i mera traditionell mening utan snarare som ett uppdrag till ägaren att på egen ekonomisk risk förvalta det ägda för det allmännas räkning med plikt att följa de anvisningar som samhället genom sina offentliga organ utfärdar för honom. Längst torde denna utveckling ha gått vad gäller skogen som produktionsfaktor. Enligt det förslag till ny skogsvårdslag, som den 11 januari 1979 remitterades till lagrådet för yttrande, har all- männa organ att ge anvisningar till skogsägaren om vad han skall före—

Prop. 1978/79: 163 31

taga med sin skog nära nog är för år och utrustas den övervakande myndigheten med effektiva tvångsmedel för att återföra skogsägare som avvikit från den rätta vägen till denna. Med hänsyn till skogens bety- delse i folkhushållet underordnas skogsägaren den skogspolitik som all- männa organ beslutar. Även här får skogsägaren bära det ekonomiska ansvaret för de åtgärder han ålägges vidta. Liknande principer bär upp bostadssaneringslagen (1973: 531). Ägaren till fastighet, på vilken finns bostadslägenheter som regelmässigt uthyrs till fast boende, har att vid utövandet av sitt ägande följa regler som syftar till att i allmänt intresse erbjuda bostadsbehövande ett bostadsalternativ av godtagbar standard.

Det är icke oväsentligt att förevarande lagförslag inplaeeras på sin rätta plats i den pågående omvandlingen av vår rättsordning. Ägandet av för samhället viktiga produktionsfaktorer blir efterhand något som närmast kan karaktäriseras som ett förvaltningsuppdrag för det allmän- nas räkning. Nydaningen har det särskilda rättsliga intresset att den ge- nomförs i stort sett vid sidan av de mönster som 1974 års regeringsform normerar.

35

Petrén :

Som framgår av vad jag inledningsvis anfört, införes nu i svensk nä- ringsrätt, såvitt gäller skötsel av jordbruk, ett nytt grundläggande krite- rium. Det har i paragrafen beskrivits som att markens produktionsför- måga skall tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

Då kriteriet blir normgivande för allt framtida jordbruk i vårt land, förtjänar det en mera ingående analys än det bestås i lagrådsremissen. Läst efter bokstaven skall vid bedömningen av vad som är ändamålsen- ligt hänsyn tas endast till vad marken förmår producera. Därmed synes avses den kvantitativt och kvalitativt mätbara avkastningen med kalori- mängd m. fl. mätbara faktorer som jämförelsegrund. Om variationer i avkastningen beroende på tillskott av gödsel m.m. skall beaktas är ej klart. Huruvida avkastningens stegring genom åtgärder som dikning och ogräsbekämpning också skall tas med i beräkningen är ovisst. Möjligen är kriteriet avsett att lägga fast den minimigräns, vid vilken ändamåls- enlighet uppnås från avkastningssynpunkt. I vart fall förefaller meningen vara att ekonomiska faktorer ej skall få inverka. Frågan om ändamåls- enlighet uppnås eller ej får icke besvaras med hänsyn till prissättningen på olika jordbruksprodukter, som kan göra odlingen av en sorts gröda mer lönsam än odlingen av en annan.

Paragrafen jämte därtill hörande tvångsmedel i 95 blir att tillämpa jämväl i det fall att marken tas ur jordbruksproduktion på sätt närmare anges i lagrådsremissens 4 5. Vad som behöver regleras härvid är att det undantagsvis skall vara tillåtet att taga jordbruksmark ur produktion (se 55 lagförslaget). Jag föreslår i anslutning till 45 i jordförvärvsutred-

Prop. 1978/79: 163 32

ningens lagförslag att ett andra stycke läggs till förevarande paragraf av följande lydelse: "Jordbruksmark, som avses i första stycket, får dock tas ur jordbruks- produktion, när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sådan produktion.”

4å

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Det förefaller oklart när jordbruksmark skall anses vara tagen ur pro- duktion. Departementschefen uttalar i remissen att detta kan ske på många sätt, t. ex. genom underlåtenhet att bearbeta jorden eller genom att skog planteras. Att jordbruksmark tas ur produktion torde få anses innebära att markens produktionsförmåga för jordbruksändamål ej på något vis tas till vara.

Vi föreslår att paragrafens första mening ges följande lydelse: ”Jord- bruksmark som avses i 3 & får inte tas ur jordbruksproduktion utan till- stånd.”

Petrén:

I paragrafen har sammanförts vad jordförvärvsutredningen i sitt lag- förslag behandlade i två olika paragrafer (4 och 5 55), nämligen en be- stämmelse om tagande av jordbruksmark ur jordbruksproduktion, inklu- sive bortförande av matjord, och ett stadgande om ett anmälningsförfa- rande, syftande till att trygga lantbruksnämndernas kännedom om ned— läggningsåtgärder.

Som följer av vad jag anfört vid 3å erfordras icke en särskild regel om förbud mot tagande av mark ur jordbruksproduktion, enär en sådan åtgärd är otillåten redan enligt 3 &. Vad som erfordras är ett undantag till 3 5, som anger att det är tillåtet under vissa bestämda förutsättningar att taga jordbruksmark ur jordbruksproduktion. En regel härom föreslås som nämnts fogad som ett andra stycke till 3 &.

Under sådana omständigheter bör förevarande paragraf innehålla en föreskrift om skyldighet att omedelbart anmäla att mark tagits ur pro- duktion. För att bestämmelsen skall bli effektiv, torde den böra gälla all jordbruksmark enligt 1 5. Den mottagande lantbruksnämnden får där- efter själv avgöra när den vill låta en inkommen anmälan utlösa kontroll eller andra åtgärder från dess sida.

Beträffande frågan vad som skall förstås med att mark tas ur jord— bruksproduktion kan jag ansluta mig till vad lagrådets övriga ledamöter anfört därom vid denna paragraf. Ytterligare precisering synes dock önskvärd med hänsyn till att underlåtenhet att göra anmälan föreslås kriminaliserad. Skall redan underlåtenheten att beså en åker utan att marken bearbetas som träda anses innefatta ett tagande ur produktion eller måste åkern lämnas obrukad en hel vegetationsperiod? Om fråga

Prop. 1978/79: 163 33

är om kultiverad betesmark reses andra problem. Har betesmark tagits ur produktion om det på marken växande betet ej tagits i bruk som fo- der till inom jordbruket förekommande djur? Om jordbruksenheten drivs utan någon djurbesättning och det ej finns annan som är villig att utnyttja betet som djurfoder, har betesmarken då tagits ur produktion? Frågor av denna art synes böra besvaras.

Om vad här förordats godtages kan paragrafen ges följande lydelse: ”Ägare eller brukare av jordbruksmark som tar denna ur jordbruks- produktion skall omedelbart göra anmälan härom till lantbruksnämn- den.”

55 Petrén:

Till denna paragraf kan samlas bestämmelserna om matjordstäkt. Den skulle kunna erhålla följande lydelse:

”För täkt av matjord på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks- produktion, för annat ändamål än markinnehavarens husbehov fordras tillstånd. Sådant får lämnas endast när marken inte bör bibehållas för jordbruksproduktion.”

6 % Petrén:

Paragrafen torde, om vad jag förordat vid 5 & godtages, böra inledas sålunda: ”Fråga om tillstånd enligt 5 & prövas av . . ."

8 % Lagrådet:

Enligt denna paragraf är var och en skyldig att på lantbruksnämnds begäran lämna nämnden de upplysningar och handlingar som denna kan behöva för tillsynen. Lagrådet ifrågasätter om inte denna skyldighet utan olägenhet kan inskränkas till ägare och brukare av den jordbruks— mark tillsynen gäller. Till skillnad från vad som föreskrives i annan till- synslagstiftning — och enligt utredningsförslaget; jfr dess 9å _ har nämnden enligt det remitterade förslaget inte tillgång till några tvångs- medel för den händelse dess begäran om medverkan inte efterkom- mes. En möjlighet att framtvinga begärd utredning genom vitesföreläg- gande torde emellertid böra stå nämnden till buds.

På grund av det nu anförda föreslås att paragrafen ges följande av- fattning:

”Ägare eller brukare av jordbruksmark är skyldig att på begäran till- handahålla lantbruksnämnden de upplysningar och handlingar rörande marken som behövs för tillsynen enligt denna lag. Den som inte efter- kommer sådan begäran kan av nämnden föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet.”

Prop. 1978/79: 163 34

9 & Lagrådet:

Första stycket torde böra kompletteras med stadgande om att föreläg- gande kan gälla även att åter taga mark i jordbruksproduktion.

12 & Petrén :

Enligt lagrådsremissens lagförslag finns två huvudförpliktelser för in- nehavare av jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion. Enligt 3å skall sådan mark brukas så, att dess produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt, och enligt 4 % får marken icke tas ur produktion utan tillstånd av lantbruksnämnden, ev. lantbruksstyrelsen.

Sanktionema är utformade på olika sätt i de två fallen. Vad gäller den första förpliktelsen får enligt 95 lantbruksnämnden meddela inne- havaren föreläggande att sätta mark eller markanläggning i stånd eller att ge växtodlingen ändrad inriktning. I föreläggandet skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Tillsynsmyndigheten har valet mellan att i föreläggandet sätta ut vite för den händelse föreläg- gandet icke efterkommes och att underlåta detta, i vilket senare fall brott mot föreläggandet har kriminaliserats i förevarande paragraf.

Vad gäller den andra förpliktelsen är ett tagande av mark ur produk- tionen utan tillstånd direkt kriminaliserat i paragrafen.

Jag har i det föregående förordat delvis andra lösningar än dem som anvisas i lagrådsremissen. Även om man ej godtar dennas uppläggning, synes det mig kunna ifrågasättas om en så omfattande kriminalisering som föreslås är en på detta område lämplig sanktion. Bostadssanerings- Iagen (1973: 531), som har föreskrifter om tvång i motsvarande situatio- ner vid brister i skötseln av bostadsfastigheter, stadgar som sanktioner huvudsakligen viten och tvångsinlösen. '

Ett omedelbart kriminaliserande av att utan lov ta jordbruksmark ur produktion reser många tillämpningssvårigheter med den utformning lagförslaget givits i lagrådsremissen. Det blir i många lägen svårt att av- göra när ett sådant brott föreligger. Till att börja med måste konstateras att fråga är om åkermark eller kultiverad betesmark. Det stycke mark, varom är fråga, skall vidare vara lämpligt för jordbruksproduktion med hänsyn till olika faktorer bl. a. läge och beskaffenhet. Vidare får det icke förhålla sig så att det uppenbarligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten att just detta markstycke ej används för jordbruks- produktion. Viss oklarhet måste alltid kvarstå rörande vad som skall fordras för att ett uttagande ur produktionen skall anses som fullbordad gärning.

Området för detta brott kommer att omges av vaga gränser. På en straffbestämmelse bör man emellertid ställa krävet att vad som är brot-

Prop. 1978/79: 163 35

tet anges med sådan skärpa att medborgarna vet när de kommer in på det straffbara området. I lagrådsremissen är detta krav icke tillgodosett på ett tillfredsställande sätt i detta fall. Kriminaliseringen av brott mot 4 & enligt lagrådsremissens förslag kan jag därför icke tillstyrka.

Att kriminalisera underlåtenhet att efterkomma föreläggande t.ex. om att ge växtodling viss inriktning inger betänkligheter. Det kan knap- past anses stå i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet att bestraffa en jordbrukare därför att han odlat något annat än det lant- bruksnämnden ålagt honom att odla. Gränsen mellan det tillåtna och det straffbara kan för övrigt även i dessa fall bli svår att draga. Enligt gängse lagstiftningsteknik bör tvångsmedlet i fall som dessa vara icke straffhot utan vitessanktion. Enligt min mening bör därför, oavsett vil- ken lösning man i övrigt väljer, stadgandet om straff vid brott mot ett enligt 9 & meddelat föreläggande utgå.

Om vad jag föreslagit godtages, erfordras straffsanktionen allenast i två fall, nämligen för matjordstäkt utan tillstånd och underlåtenhet att göra anmälan enligt 4 & mitt förslag.

Paragrafen föreslås få följande lydelse: ”Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utför täkt i strid mot 5 &. Utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt.

Till böter döms även den som ej gjort i 4 & föreskriven anmälan.”

135 Marrenius och Petrén:

Huvuddelen av de beslut som lantbruksnämnderna skall fatta enligt lagen torde vara av den art att regeringen blir den naturliga slutinstan- sen vid besvärsprövningen, låt vara att i åtskilliga fall fråga av rättslig karaktär kommer att föreligga till avgörande, t. ex. spörsmål om vad som är att anse som jordbruksmark enligt 1 5. Dock torde vitesföreläg- ganden enligt 8 5 i lagrådets förslag vara av beskaffenhet att böra prö- vas av förvaltningsdomstol. Om vad lagrådet föreslagit under 8 % godtas, bör förevarande paragraf erhålla följande lydelse:

”Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt 8 5 förs hos kammarrätt genom besvär. Talan mot annat beslut av lantbruksnämnd enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär."

Övergångsbestämmelserna Petrén:

Som framgår av det statistiska materialet i lagrådsremissen, har under de senaste decennierna jordbruket nedlagts på betydande arealer jord- bruksmark. Jordförvärvsutredningen beräknar att under tiden från 1968 fram till 1970-talets slut arealen outnyttjad före detta jordbruks—

Prop. 1978/79: 163 36

mark ökats med 188 000 hektar. Genom övergångsbestämmelsen 3 skall möjlighet öppnas att tvinga ägare av sådan mark att ånyo ta marken i produktion för jordbruksändamål. Undantagen är dock sådan mark, be- träffande vilken lantbruksnämnden enligt 7å jordhävdslagen godkänt nedläggningen av jordbruket. Som framgår av jordförvärvsutredningens betänkande (Ds Jo 1978: 6 Tabell 3) har sådant godkännande under ti- den 1970—1976 lämnats i 1163 fall. Det synes dock oklart hur stor del av de 188 000 hektaren som nu används för annat godtagbart ändamål. Huvuddelen torde, av de upplysningar som lämnas av utredningen att döma, ha tagits i anspråk som skogsmark och för bebyggelse. Gissnings- vis kan dock cirka 20 % alltjämt förmodas vara outnyttjad.

Det är främst mark tillhörande denna grupp som är avsedd att bli föremål för det tvångsförfarande som föreslås i punkt 3. Enligt förslaget sägs att det, förutom den allmänna förutsättningen att marken skall vara lämplig för jordbruksproduktion, skall föreligga särskilda skäl för att ett tvångsförfarande skall få inledas. Ett sådant särskilt skäl kan vara t. ex. att marken behövs för att främja jordbrukets rationalisering inom ett visst område.

Enligt förslaget skall icke finnas någon bakre tidsgräns. All mark som en gång i tiden varit åker och som alltjämt kan antas vara använd- bar som sådan kan, även om den sedan många årtionden icke brukats som åker eller betesmark, träffas av ett tvångsförfarande enligt 3.

Enligt 25 jordhävdslagen gäller att nämnda lag ej är tillämplig å mark varå jordbruket varit nedlagt under tre år. Jordhävdslagen, som varit i kraft sedan den 1 januari 1970, avlöste lagen (1947 : 288) om upp- sikt å jordbruk, vilken under sin giltighetstid tillät nedläggande av jord- bruk å brukningsdel eller del därav där det måste anses olämpligt att driva varaktigt jordbruk. En stor del av den jordbruksmark, som faller in under beskrivningen i förevarande punkt 3 — dvs. jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion men som lagts ned före den 1 juli 1979, då den föreslagna lagen avses skola träda i kraft — har så- lunda tagits ur jordbruksproduktion i överensstämmelse med den vid ti- den för nedläggningen gällande lagstiftningen. Marken kan ha överlåtits till ny ägare under förutsättningen att jordbrukets nedläggande skett lag- enligt och den får antas överhuvud ha hanterats under denna förutsätt- ning.

Under angivna omständigheter synes mig en retroaktiv regel av före- slaget slag från rättssäkerhetssynpunkt dubiös. Man kan ställa frågan om de för vår rättsordning grundläggande principerna medger att ägare och brukare tvångsvis åläggs att återta sådan mark i bruk för jord- bruksändamål på vilken jordbruket på sin tid lagenligt nedlagts. Marken brukas kanske numera för annat ändamål, vilket dock inte är godtagbart. i den mening detta begrepp erhållit i övergångsbestämmelsen.

Den ekonomiska aspekten kommer in i bilden. I remissyttrandena '

Prop. 1978/79: 163 37

framhålls att. om marken sedan länge är tagen ur jordbruksproduktio- nen, det ofta kan vara förenat med investeringar som är större än vad som är företagsekonomiskt försvarligt att återuppta jordbruksdriften. Lantbrukarnas riksförbund påpekar att i vissa fall av denna art kost- nadsansvaret för återupptagandet måste åläggas staten. Markägaren kan i dessa fall i stället begära markens inlösen. Förfarandet leder då i själva verket till ett tvångsmässigt avstående av marken. Departementschefen uttalar visserligen i lagrådsremissen att den nu ifrågavarande bestäm- melsen inte får ses som en expropriationsbestämmelse, men det är up- penbart att den i åtskilliga fall kommer att verka som en sådan. Av jord- förvärvsutredningens betänkande framgår också att tanken är att i så- dana lägen, där en av lantbruksnämnden föreskriven åtgärd framstår som betungande för den nuvarande ägaren, denne förmås att avhända sig marken till någon som genom sitt tidigare markinnehav har bättre förut- sättningar att genomföra erforderliga åtgärder och ta till vara markens produktionsförmåga.

Bestämmelsens verkliga innebörd kan bli att vid dess tillämpning si- tuationer skapas som leder till tvångsinlösen eller tvångsförsäljning. Det är lantbruksnämndens sak att i sina förelägganden alltefter behoven ange de åtgärder som skall vidtas. Nämndens krav beträffande mark som länge varit ur jordbruksdrift kan befaras ofta bli mycket betung- ande. Marken kan i själva verket få ett negativt värde, om de marken ålagda förpliktelsema drar större kostnader än vad som kan finansieras genom avkastningen vid en blivande jordbruksanvändning. Det bör också observeras att, om det blir fråga om inlösen av marken, det enligt 4 kap. 15 expropriationslagen är fastighetens marknadsvärde som blir bestämmande. Saknar marken marknadsvärde, måste inlösenbeloppet bli lågt. '

Man kan icke heller förbise bestämmelsernas inverkan på fastighets- krediten. Ett föreläggande av lantbruksnämnden, som sänker markvär- det, får betydelse i detta sammanhang.

Enligt min mening har i lagrådsremissen de ekonomiska rättsverk— ningama av retroaktiva ingrepp från lantbruksnämndemas sida enligt punkt 3 icke blivit tillräckligt klarlagda. Mycket talar för att, i de fall då nedlagd jordbruksmark behövs för rationaliseringsändamål och lagstif- taren anser att tvång bör få brukas för markens återinsättande i jord- bruksdrift, det ur rättslig synpunkt lämpliga förfaringssättet är att gå ex- propriationsvägen. Ett ställningstagande härvidlag kräver dock mera ut- redning än vad som nu är tillgänglig. Jag anser att de här berörda frå- gorna bör bli närmare klarlagda, innan riksdagen inbjudes att ta ställ- ning till de i punkterna 3 och 5 upptagna föreskrifterna.

Prop. 1978/79: 163 38

Utdrag JORDBRU KSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg. Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Enlund

Proposition med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till lag om skötsel av jordbruksmark.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har i anslutning till 4 & uttalat att innebörden av att jord- bruksmark tas ur produktion torde få anses vara att markens produk- tionsförmåga för jordbruksändamål inte på något vis tas till vara. För att inte någon tveksamhet skall föreligga vill jag bekräfta att avsikten är att uttrycket skall ges denna innebörd. Jag vill tillägga att detta givet- vis inte innebär att mark skall anses vara tagen ur produktion om den av biologiska skäl har fått vila under någon vegetationsperiod. Enligt min mening torde det i praktiken inte innebära några svårigheter att med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om marken har tagits ur produktion. Jag biträder det förslag till redaktionell ändring av 4 5 som lagrådets majoritet har lagt fram.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag till ändring av 8 & och till komplettering av 9 5.

Två av lagrådets ledamöter anser att talan mot lantbruksnämnds beslut om vite enligt 8 5 i lagrådets förslag bör prövas av förvaltningsdomstol. Enligt min mening saknas anledning att beträffande nämnda beslut göra undantag från den generella regeln att beslut enligt den föreslagna lagen skall prövas av förvaltningsmyndighet.

En ledamot av lagrådet har riktat kritik bl.a. mot förslaget att i lagstiftningen ställa upp krav på att jordbruksmark skall brukas på

1Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 1 februari 1979.

Prop. 1978/79: 163 39

ett ändamålsenligt sätt. Ledamoten kritiserar också förslaget att jord- bruksmark, som har tagits ur produktion före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, under vissa förutsättningar åter skall tas i bruk. Frå- gorna har utförligt behandlats i remissprotokollet. Jag finner inte anled- ning att frångå de ståndpunkter som jag där har gett uttryck för. Vad ledamoten har anfört om utformningen av 3—6 samt 12 55 föranleder mig inte att föreslå ändring i det remitterade förslaget.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna änd- ringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före- draganden har lagt fram.

B gggggg

Hänvisningar till US1

LAG OM SKÖTSEL AV JORDBRUKSMARK

Betänkande avgivet av jordförvärvsutredningen

Ds Jo 1978z6

Prop.1978/79:163

Till Statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 28 juni 1974 chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att se över jordförvärvslagstiftningen. Enligt direktiven till utredningen skall denna översyn även omfatta jordhävds- lagen (1969zé98).

Med stöd av bemyndigandet tillkallades som sakkunniga gene- raldirektören Ingvar Widén. tillika ordförande. riksdags- ledamöterna Filip Johansson (c), Gunnar Johansson (m). John Johnsson (s), Einar Larsson (c). Sven Lindberg (s), Ingrid Ludvigsson (s) och landstingsmnnnen Henry Stjerna (fp). Som experter åt de sakkunniga förordnades förbunds- sekreteraren Albin Agebro, utredningssekreteraren Osvald Andreasson, överingenjören Tor Gunsell. departementsrådet Rune Henriksson, fastighetsdirektören Harald Jansson, läns- jägmästaren Arne Johansson. rättschefen Olof Köhl. ombuds- mannen Birger Lindh. generaldirektören Ingvar Lindström. tekniske direktören Olle Millgård. lantbrukaren Thorsten Nilsson. direktören Rolf Ronson. förbundsordföranden Börje

Svensson. agronomen Vilhelm Wessén samt överdirektören Håkan Åkerman.

Förbundsordföranden Börje Svensson entledigades på egen begäran fr.o.m. den 31 oktober 1976.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades byråchefen Folke Warensjö och till biträdande sekreterare hovrätts-

assessorn Gunnar Holmgren.

PTop.l978/79:163

De sakkunniga har antagit namnet jordförvärvsutredningen.

Utredningen har i december 1977 avgett delbetänkande (sou 197793) Ny jordförvärvslag.

Vi får härmed överlämna delbetänkande med förslag till lag

om skötsel av jordbruksmark. Vi avser att senare i särskilt

betänkande redovisa övriga till oss överlämnade frågor.

Stockholm den 15 juni 1978.

Ingvar Widén Filip Johansson Gunnar Johansson John Johnsson Einar Larsson Sven Lindberg Ingrid Ludvigsson

Henry Stjerna

/Folke Varensjö

Gunnar Holmgren

Prop. 1978/79: 163

I N N ?. R A L L Disposition

1 Sanmanfattning

2 Förslag till lag om skötsel av jordbruksmark

5. Utredningens direktiv

4 Gällande ordning m.m.

4-1 Tidigare lagstiftning

4.2. Jordhävdslagen (1969:698)

4.5 Aktuella bestämmelser i skogsvårdslagen och naturvårdslagen

4.3.1. Skogsvårdslagen (19:18:87) 4.5.2 Naturvårdslagen (1964:822)

5 Lagstiftning i de övriga nordiska länderna

5.1. Norge

5.2. Danmark

5.3 Finland

6 Motioner och framställningar från lantbruks- nämnder '

6.1. Motioner

6.2. Framställningar från lantbruksnämnder

7. Allmänna överväganden

7.1 Hittillsvarande utveckling

7.2 Den framtida Jordbrukspolitiken och det enskilda stödet till vissa glesbygder

7.3 Behovet av reviderad lagstiftning

8. Huvudfrägor i reviderad lagstiftning 8.1 Lagens räckvidd 8.2 Undantag från lagens bestämmelser 8.5 Skötsel och ingripande

8.4. Matjordstäkt

Hänvisningar till S8-4

  • Prop. 1978/79:163: Avsnitt 4.5.

8.5. Inlösen

8.6 Förhållandet till annan lagstiftning

Hänvisningar till S8-5

  • Prop. 1978/79:163: Avsnitt G_å

9. Specialmotivering

Sid.

11

12 12 14

16 19

23 23 23 24

25 25 25

27 27

Prop. 1978/79:163 4

1 Sammanfattning

Lagstiftning som uppställer skötselkrav i fråga om jord-

bruksmark harfunnits sedan början av 1900-talet. Den nu gällande jordhävdslagen trädde i kraft den 7 januari 1970. Dess syfte

är i huvudsak att främja jordbrukets rationalisering och att skydda resultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det i regel är tillåtet att lägga ner jordbruk. Endast om nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan det allmänna gripa in med föreläggande att återställa hävden.

Lagens tillämpningsområde har gjorts så snävt att lagen har kommit till användning endast i liten omfattning.

Utredningen föreslår att en ny lag, som utredningen valt

att kalla "lag om skötsel av jordbruksmark", skall ersätta den nuvarande lagen. Den nya lagen skall kunna tillämpas

på all åkermark och kdtiverad betesmark som ingår i fastig- het vilken är taxerad som jordbruksfastighet. Undantag föreslås för sådan jordbruksmark som ingår i fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller som ingår i planområden. Vidare föreslås undantag för det fall jord— bruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i annan ordning. Härigenom kommer bl.a. mark för väg— och

bebyggelseändamål att falla utanför lagen.

Enligt utredningens förslag skall jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion brukas så att markens pro- duktionsförmåga tas till vara rationellt för jordbrukspro- duktion. Den mark som härvid åsyftas är sådan jordbruks— mark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förut- sättningar är lämplig för jordbruksproduktion. Endast när särskilda omständighter föreligger bör sådan jordbruksmark enligt förslaget få tas ur produktion. Motsvarande regler

Prop. 1978/79:163 5

föreslås gälla även i fråga om matjordstäkt för annat ändamål

än husbehov.

Ägare av marken föreslås skyldig att senast två månader i förväg anmäla om jordbruksmark skall tas ur produktion eller om täkt av matjord skall ske för annat ändamål än för hus- behov. Denna anmälningsskyldighet föreslås gälla inte endast jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion utan all jordbruksmark. Anmälningsskyldighet skall dock inte föreligga om endast en obetydlig del av marken är berörd. Anmälningsskyldigheten har därför begränsats till jord— bruksmark "av någon betydelse".

Enligt utredningens förslag får tillsynsmyndigheten, lant— bruksnämnden och lantbruksstyrelsen, meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen skall kunna efterlevas. Dessa kan avse bl.a. åläggande om viss växtodling eller iståndsättande av mark eller markanläggning. Utredningens förslag innebär att ingripande skall kunna ske även om

marken brukas men detta inte sker på ett rationellt sätt.

Besluten skall allt efter omständigheterna kunna riktas mot ägaren eller nyttjanderättsinnehavaren eller mot båda.

Bestämmelserna föreslås också kunna tillämpas i fråga om mark som vid lagens ikraftträdande redan tagits ur pro- duktion ooh som inte används för annat godtagbart ända— mål. En förutsättning i sådant fall föreslås vara att det föreligger särskilda skäl att marken åter tas i bruk för jordbruksproduktion. Utredningen förutsätter att lagen

i dessa fall kommer att tillämpas endast när företagsekono- miska och/eller samhällsekonomiska skäl talar för detta.

Har fastighet helt eller delvis varit föremål för ingripande enligt lagen föreslås staten skyldig att inlösa fastigheten

om ägaren begär det inom tre månader och särskilda skäl

Prop. 1978/79: l63 6

inte föranleder annat. Expropriationslagens regler föreslås

gälla vid fastställandet av lösenbeloppets storlek.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Prop. 1978/79:16?» 7

2 Förslag till Lä om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

lj Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och Eltiverad betesmark som ingår i fastighet vilken är taxerad som jordbruksfastighet.

& Lagen äger ej tillämpning i fråga om jordbruksmark 1. som ingår i fastighet vilken har nvbildats för annat

ändamål än jordbruk och som därefter ej har undergått taxering.

2. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 Januari 1948, är avsedd för annat ändamål än Jordbruk, '

3. som tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

Skötsel m.m.

Lå Jordbruksmark, som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättning-ar är lämplig för Jordbruksproduk- tion. skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt för sådan produktion.

Lå Jordbruksmark. som är lämplig för jordbruksproduktion, H; tas ur produktion endast när marken på grund av sär- skilda mändigheter ej bör behållas för sitt ändamål. Vad som sagts nu gäller även i fråga om täkt av matjord för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov.

4 Riksdagen 1978/79. I mm!. 163

Prop. 1978/79:163 8

13 Innan åtgärd som avses i 4 & vidtas i fråga om jord- bruksmark av någon betydelse. är ägaren av marken skyldig

att senast två månader i förväg anmäla det till lantbruks- nämnden.

é_å Regeringen meddelar föreskrifter om skyldighet för Etbruksnämnden att meddela beslut. huruvida åtgärd som avses i 4 5 får vidtas.

Tillsyn

[ å Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över

efterlevnaden av denna lag. Lantbruksnämnden utövar den närmare tillsynen inom länet.

&_å Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

245 Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag skall efterlevas. Sådant föreläggande eller förbud kan avse viss växtodling eller

användning eller ietåndsättande av mark eller markanläggning.

133 Föreläggande eller förbud som avses 1 9 5 får allt ;ftzr omständigheterna riktas mot ägare eller nyttjande— rättshavare av egendomen eller mot båda. Tillsynsmyndigheten får bestämma att sådant beslut skall lända till efterrättelse

omedelbart.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmwndig- heten utsätta vite.

Inlösen

11 9 Har fastighet helt eller delvis berörts av åtgärd som

Prop.1978/79:1639

avses i 9 5. är staten skyldig att lösa fastigheten. om ägaren begär det inom tre månader från det beslutet vunnit laga kraft och särskilda skäl ej föranleder annat.

13_å Talan om inlösen enligt 11 5 skall väckas vid fastig- hetsdomstolen. I fråga om inlösen gäller expropriationslagen(1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 5 5 expropriationslagen har tillämpning i fråga

om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m.m.

12 & Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av denna lag eller bryter mot 5 5 döms till böter. Vad som sagts nu gäller ej, om föreläggandet eller förbudet har

förenats med vite.

14 å Talan mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag

förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt lagen förs hos

regeringen genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979,då jordhävdslagen (1969:698) skall upphöra att gälla.

2. I fråga om mark som har använts för jordbruksproduktion och som vid lagens ifraftträdande ej används för annat godtagbart ändamål, äger lagen tillämpning om det föreligger särskilda skäl att marken tas i bruk för jordbruksproduktion.

3. Föreskrifter i förelägganden eller förbud som har med-

Prop.]978/79:163 10

delats med stöd av äldre bestämmelser skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag. om ej

regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förord—

nar annat.

4. Bestämmelsen i 12 & om tilämpningen av 4 kap. 5 5 expropriationslagen(1972z719) gäller ej i fråga om värde- ökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

Prop.1978/79:l63 11

3 Utredningens direktiv

I de ursprungliga direktiven. som finns intagna i stats— rådsprotokollet den 28 juni 1974 då översyn av jordförvärvs- lagen anmäldes, ges inga anvisningar för arbetets bedrivande. Det konstateras endast att denna översyn också bör omfatta jordhävdslagen (1969:698) .

Den 9 december 1976 fick utredningen tilläggsdirektiv. Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, anförde enligt statsrådsprotokollet. såvitt nu är av in- tresse,följande:

"En jordhävdslag bör ha till syfte att hindra att mark som är lämpad för jordbruksproduktion lämnas obrukad. Vid över— synen av jordhävdslagen bör övervägas bestämmelser varigenom alla kategorier markägare kan åläggas tillse att marken brukas i enlighet med ortens förhållanden. Vidare bör ut- redningen särskilt uppmärksamma ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter exempelvis vid prövning av tillstånd att plantera skog på åkerjord och kulturbete."

Prop.]978/79:163 12

4 Gällande ordning m.m.

Jordhävdslagen trädde i kraft den 1 januari 1970. Lagens syfte är i huvudsak endast att främja jordbrukets rationa— lisering och skydda resultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det som regel skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan det allmänna gripa in.

Lagen är tillämplig på odlad jord. Med odlad jord avses åker och kultiverad betesmark (1 Ö). Undantagen från lagen är mark (2 5)

1. som tillhör staten.

Prop. 1978/79: 163 15

2. som ingår i fastighet, vilken är taxerad som annan fastighet eller vilken genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och därefter ej undergått

taxering ,

3. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1945, är avsedd för annat ändamål än jordbruk, eller

4. på vilken jordbruket varit nedlagt under tre år.

Jordbruket anses nedlagt (1 5), om odlad jord under mer än två år i följd inte har bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planterats på jorden. Bestämmelserna innebär att lantbruksnämnden kan ingripa först sedan två år förflutit efter bruk-ningens upphörande. Sedan semanlagt fem år förflutit kan ingripande inte ske.

Grunder för ingripande anges i 3 5 och innebär att om jordbruket på odlad jord varit nedlagt under högst tre år kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren att återställa hävden om jorden

1. ingår i bmlhxingsenhet, som är eller genom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för ratio- nell jordruksdrift och som lider skada genom nedläggning-

en eller

2. med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständig— heter bör hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell bruklingsenhet.

Ear jordbruket på odlad jord lagts ned kan lantbruksnämn- den förelägga innehavaren att återställa hävden. Härvid

skall de åtgärder anges som behövs. Vite kan utsättas (5 Ö sista stycket).

Prop. 1978/79: 163 16

Beträffande jord som innehas med nyttjanderätt skall före- läggandet riktas mot ägaren, om nyttjanderättsinnehavaren är medellös eller hans återstående besittningstid inte är tillräcklig för hävdens återställande.

Ägare eller brukare av jord är skyldig tåla att före— skriven åtgärd vidtas även om f öreläggsndet är riktat

mot annan.

Lantbruksnämnden kan vidare beträffande viss odlad jord för- ordna att matjordstäkt inte får ske. Sådant förordnande

får meddelas under högst fem år åt gången och gäller omedel— bart. Den som överträder sådant förordnande kan dömas till

böt er .

På begäran av ägaren av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring att jordbrukets nedläggande inte kommer att medföra åtgärd (7 5).

Har föreläggande om återställande av hävden meddelats för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet är staten skyldig att lösa jorden om ägaren begär det. Yrkande om inlösen får framställas hos lantbruksnämnden inom två månader från dess beslut. Bifallee inte yrkandet får talan föras vid fastighetsdomstol inom samma tid (5 5).

4.1. Tidigage lagstiftning

Den tidigare jordhävdslagstiftningen har utförligt redo- visats i flera tidigare betänkanden. Här kan hänvisas bl.a. till 1944 års vanhävdsutrednings betänkande (SOU 1946:64).

I betänkande av lantbruksstyrelsen (sou 1956:62) finns huvud— dragen av den jordhävdslagstiftning i mera modern mening

som 1947 års lag om uppsikt å jordbruk utgjorde.

Hemställningen har mot bakgrund härav begränsats till några väsentliga huvuddrag i utvecklingen.

De uppsiktslagar som har funnits sedan början av 1900— talet är följande. 1909 års uppsiktslag som omfattade i huvudsak Norrland och Dalarna. men som 1917 utsträcktes till att omfatta även Värmland. Denna ersattes av 1927

års uppsiktslag, som visserligen gällde till 1947, men

som i realiteten under 1942 — 1947 var ersatt av en provi- sorisk lag, 1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av jord- bruk. Den senare ersattes i sin tur av 1947 års lag som

gällde till den 1 januari 1970, när den nu gällande jord- hävdslagen trädde i kraft.

Det kan finnas skäl att närmare beröra 1947 års lag som innehöll i huvudsak följande.

Enligt denna skulle lantbruksnämnderna ha uppsikt över att brukningsdelar med mer än 2 ha odlad jord inte van— hävdades. Inom vissa områden kunde uppsikten utsträckas även till mindre brukningsdelar.

Vanhävd ansågs föreligga dels då jordbruket vansköttes så att vidmakthållandet äventyrades. och dels då byggnader

Prop. 1978/79: 163 13

som var nödvändiga för jordbruket bortfördes eller lämnades

utan nödigt underhåll.

Man gjorde alltså skillnad mellan vanhävd av jord och vanhävd av byggnader. Vad först beträffar vanhävd av jord, skulle sådan anses föreligga om jordbrukets vidmakthållande äventyrades. Enligt den förut gällande vanhävdslagen från 1942 förelåg vanhävd så snart jordens avkastningsförmåga äventyrades. Man hade alltså två slags vanhävd. Den lind- rigare graden resulterade i en nedsättning av jordens av— kastningförmåga. Den grövre graden däremot resulterade i att odlad jord så småningom återgick till naturtillståndet. I lagens förarbeten nämndes som exempel, att åkrar och ängar lämnades utan skötsel så att skogsåterväxt inställde sig eller att jorden utsögs genom att inga näringsämnen till- fördes denna. Att åker fick växa igen till vallar som skördades kunde däremot inte hänföras till denna grövre

grad. I 1947 års lag ansågs endast den grövre graden som vanhävd.

vanhävd av byggnader förelåg om de byggnader som var nöd— vändiga för jordbruket fördes bort eller lämnades utan nödvändigt underhåll. Typiska tecken på försummat under- håll ansågs i praxis vara att taken var så dåliga att byggnader och inventarier utsattes för väta, vidare om

dörrar och fönster m.m. saknades.

Det fanns dock vissa undantagsfall, då vanhävd inte skulle anses föreligga trots att de vanliga tecknen på sådan fanns. För det första fick jordbruket läggas ned helt. om bruk- ningsdelen med hänsyn till jordmån. belägenhet etc. var olämplig för varaktigt jordbruk. För det andra fick bygg— naderna dessutom förstöras om de blivit obehövliga till följd av varaktig rationalisering av driften eller

sådan sammanslagning av brukningsdelar. som skedde i över- ensstämmelse med jordbrukets yttre rationalisering. Huru- vida detta sistnämnda fall skulle anses föreligga, bestäm-

des ju ytterst genom lantbruksnämndens planeringar.

Prop. 1978/79:163 ' 14

Ansvarig för vanhävdens avhjälpande var i första hand äga— ren. Dock ålåg det arrendator att avhjälpa vanhävd av jord.

I första hand skulle lantbruksnämnden söka få till stånd en överenskommelse. Misslyckades det eller fullgjordes inte avtalet, skulle ärendet anmälas för länsstyrelsen, som föreskrev de åtgärder. som erfordrades för vanhävdens avhjälpande, samt förelade vite. Ebla tvångsmedelsför- farandet inställdes emellertid om den för vanhävden an—

svarige var medellös.

Uppsiktslagen kompletterades med en särskild lag av år 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom (ler Bogesund). Enligt denna kunde konungen med riks— dagens samtycke förordna att jordbruksegendom, som var synnerligen grovt vanhävdad skulle avstås till kronan. Inlösen skulle i så fall ske efter expropriationsreglerna. Lagen var avsedd att användas huvudsakligen i de fall, då vanhävden och egendomen hade stor omfattning. Den säkraste garantin mot missbruk har ansetts ligga i riksdagens med- verkan till beslut om inlösen.

4.3. Aktuella bestämmelser i skogvårdslaggn och natur- vårdslaggn

4.3.1 Sko vårdsla n 1 8:2

Enligt skogsvårdslagen skall skogsmark med dårå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av skogsmarkens virkesalstrande förmåga skötas så att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålls.

Prop. 1978/79: 163 17

Uppsikt över att lagen efterlevs utövas av skogsvårds- styreleerna och deras verksamhet övervakas av skogsstyrel- sen. Skogsstyrelsen utfärdar anvisningar som skall tjäna. till ledning vid lagens tillämpning.

Hed skogsmark avses enligt skogsvårdslagen mark som är lämplig för skogsproduktion och som inte i väsentlig ut- sträckning används för annat ändamål. Mark som är lämplig för skogsproduktion skall dock inte räknas som skogsmark. om marken i väsentlig utsträckning används för annat ända- mål. Ett markutnyttjande som innebär annan användning än skogsproduktion måste nämligen enligt förarbetena även från samhällets synpunkt i regel betraktas som den lämp— ligaste användningen eller i vart fall amn en godtagbar användning. Bedömningen bör därför inte ske enbart efter rent ekonomiska synpunkter. Hänsyn måste även tas till

sociala och ideella intressen.

Enligt skogastyrelsens anvisningar till lagen skall det faktiska användningssättet som regel godtas, om det ter sig rimligt och förnuftigt. Väsentligixetslcravet bör enligt anvisningarna prövas gneom en bedömning av intensiteten

i markutnyttjandet. Om markens användning påtagligt illa svarar mot normala krav på rationellt nyttjande bör om- rådet hänföras till skogsmark. Som exempel anförs dåligt

utnyttjade eller dåligt underhållna betesmarker med obe— tydlig gäsproduktion.

I lagen anges särskilt att outnyttjad mark i vissa fall inte slmll betraktas som skogsmark. Det konstateras i förarbetena att det skulle föra för långt att räkna all outnyttjad och för skogsproduktion lämplig mark till skogs- mark. I vissa fall kan marken med större fördel rent eko- nomiskt sett användas till annat ändamål. Hänsyn bör vidare

tas till vissa sociala och ideella intressen.

Prop. 1978/79: 163 18

Av betydelse för skogsvårdslagens tillämpningsområde är vidare de bestämmelser som reglerar ianspråktagande av skogsmark för annan användning än ekogeproduktion. Genom

en exemplifiering i lagen anges de ändamål för vilka en omläggning av skogsmark får ske utan hinder av lagens övriga bestämmelser. För omläggning till trädgård, åker, byggnadatomt, väg eller annat liknande ändamål gäller ingen annan inskränkning än att skogsvårdsstyrelsens tillstånd krävs om omläggningen berör svårföryngrad skog eller skydds- skog. Skogsvårdsstyrelsan har dock rätt att avkräva mark- ägaren en förbindelse att inom viss tid vidta för omlägg- ningen nödvändiga åtgärder eller bestämma en tid inom vilken sådana åtgärder skall vara verkställda om sådan förbindelse inte ges. Omläggning till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk får endast ske om marken är lämplig för detta ändamål och inte är av större ytvidd än som kan anses skäligt. Skogsvårdsstyrelsens tillstånd krävs alltid för sådan omläggning. I förarbetena anförs att en omlägg— ning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål i regel torde representera ett avsevärt mera intensivt utnyttjande av marken än om den fortsätt- ningsvis används för skogsproduktion medan förhållandet

när det gäller omläggning till äng eller betesmark iviss mån är ett annat. För en överföring av skogsmark till

annat användningssätt än de nu nämnda, i lagen uppräknade, krävs skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Om det efter avverkning inte har lämnats kvar skog av sådan täthet och beskaffenhet att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtas som fordras för att det inom skälig tid skall finnas nöjaktig återväxt på det av— verkade området. Kravet på återvärtåtgärder gäller även efter skada på skog och - vilket framför allt är av intresse i detta sammanhang - om skogstillståndet i andra fall är uppenbarligen otillfredsställande. I dessa senare fall begränsas emellertid kraven till den kostnad som

Prop. 1978/79: 163 . 19

motsvarar värdet av de träd som bör fällas i samband med åtgärden, såvida inte skäligt bidrag till täckande av kostnaderna kan erhållas av allmänna medel. Skogs- vårdssty'relsen får träffa skriftlig överenskommelse med markägaren om vilka och inom vilken tid åtgärder skall vara verkställda. Om överenskcmelse inte kan träffas får skogsvårdsstyrelsen påkalla undersökning av en sakkunnig och två gode män. Om det efter denna. syn fortfarande finns skäl för det skall frågan om överenskommelse åter aktualiseras. Om överenskommelse inte kan träffas skall skogsvårdsstyrelsen väcka talan hos domstol som får föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas. Om överenskomna eller föreskrivna åtgärder in- te har vidtagits inom fastställd tid skall skogsvårds- styrelsen utföra en besiktning av området. Det ankom- mer på skogsvårdsstyrelsen att på markägarens bekost- nad föranstalta om åtgärd som är eftersatt.

1973 års skogsutredning (Jo 1973:6) har i januari 1978 avgett betänkandet (SOU 1978:6) "Skog för framtid" med förslag till ny skogsvårdslag.

4. 3 . 2 Naturvårdslaggn (1265: 822)

De bestämmelser i naturvårdslagen som är av intresse

i detta samanhang är främst reglerna om täkt, samråd. naturvårdsområde och naturreservat.

Täkt av grus och andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov, dvs. den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastig- het, får inte ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Bestämmelsen är tillämpligpå täkt av sten, grus, sand, lera, jord. torv eller andra jordarter. Med jord avses inte endast det översta matjordslagret utan också övriga förekommande jordlager som exempelvis morän.

I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela sådana

Prop. 1978/79: 163 20

föreskrifter att företagets manliga inverkan på natur- miljön begränsas eller motverlms.

I samband med 1974 års ändringar i naturvårdslagen, då en generell tillståndsplikt för täkt av jord infördes i naturvårdslagen. erinrades i förarbetena om att jord- hävdslagen innehåller en bestämmelse som reglerar täkt av matjord och att denna lag är föremål för översyn av jordförvärvsutredningen. Eftersom regleringen i jord— hävdslagen sker från andra utgångspunkter än hänsyn till naturvårdsintressen behölls dock bestämmelsen i av— vaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens arbete. Nödvändiga samordningsföreslcrifter för tillståndspröv— ningen borde dock enligt föredraganden utfärdas i administrativ ordning. I naturvårdsförorduingen (1976:484) har med anledning härav intagits en bestämmelse av inne— börd att länsstyrelsen skall hänvisa vederbörande att

begära tillstånd i de fall sådant behövs också. enligt jordhävdslagen.

Beträffande vissa företag, som inte avser täktverksamhet och som kan ändra naturmiljön väsentligt, föreligger en generell skyldighet för markägaren eller företag-aren att samråda med länsstyrelsen innan företaget utförs. Rege- ringen eller länsstyrelsen kan vidare förordna att samråd alltid skall ske beträffande visst eller vissa slag av arbetsföretag. Regeringen har således med giltig-het för hela landet förordnat att bl.a. markberedning genom bygges- plöjning alltid skall föregås av samråd. Inom länet an- kommer det på länsstyrelsen att avgöra vilka slag av före- tagsom skall anmälas för samråd och inom vilket område sådan anmälan skall göras. Som exempel på arbetsföretag som avses med bestämmelsen kan nämnas utförande av vägar,

större schaktningr och dräneringar och förvandling av åkermark till skogsmark m.m.

Prop. 1978/79: 163 21

När ett arbetsföretag har anmälts för samråd har länsstyrel- sen möjlighet att utöver råd och anvisningar ge föreläg- ganden om att åtgärder skall vidtas för att begränsa eller motverka skada på. naturmiljön. Däremot torde inte det till- tänkta företaget kunna förbjudas. Föreläggandena. som kan vitessanktioneras. får heller inte innebära så långtgående insn'änlmingar att pågående markanvändning avsevärt för- svåras.

Institutet naturvårdsområde ger länsstyrelsen möjlighet att i samråd med naturvårdsverket meddela föreskrifter som inte endast rör en fastighets användning utan även innebär åläggande för ägaren att tåla att naturvårdande åtgärder utförs på hans fastighet. Det förutsätts att skyddsbehovet inte är större än att det kan tillgodoses genom vård- och kontrollföreskrifter som vanligen kan förenas med ett normalt jordbruk och skogsbruk. Förord-' nande om naturvårdeområde får inte ske om de föreskrifter som behövs är så ingripande ett pågående markanvändning avsevärt försvåras. I sådant fall skall området i stället

avsättas som naturreservat .

Institutet naturreservat är förbehållet särskilt skydds- värda objekt för vars säkerställande det hävs mera inten— siva vårdåtg'a'rder och betydande ingrepp i pågående mark— användning. Länsstyrelsenförordnar om bildande av natur— reservat och meddelar i samråd med naturvårdsverket de föreskrifter som skall gälla för att trygga reservatets ändamål. Pöreslu'ifterna kan innebära förbud mot bl.a. bebyggelse. uppförande av stängsel. täktverksamhet. upp— odling. dikning. plantering och användning av bekämpnings— medel. Vidare kan ägaren förpliktas tåla. att det inom området anläggs vägar. parkeringsplatser, vandringsleder och liknande anordninar samt att det företas exempelvis gallring. röjning och plantering. Om föreskrifterna är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras

Prop. 1978/79: 163 22

eller om mark tas i anspråk. har markägaren rätt till er- sättning. Ersättningsfrågan avgörs. om överenskommelse inte kan träffas med länsstyrelsen. av fastighetsdomstol. Den som bryter mot utfärdade föreskrifter enligt natur-

vårdslagen riskerar straffansvar.

Endast föreslu'ifter som innebär att pågående markanvänd- ning avsevärt försvåras grundar. som framgår av det före- gående, rätt till ersättning enligt naturvårdslagen. I förarbetena till 1974 års ändringar i denna har före- draganden uttalat att begeppet pågående markanvändning bör ges en relativt generös tillämpning. Markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt naturvårdslagen hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör således få ersättning härför. Bedömningen av frågan när ändring i pågående mark— användning skall anses föreligga måste ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Härvid är enligt förarbetena att beakta bl.a. samhällets syn på lämpliga bruknings- och rationali— seringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl.a.

den jord- och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt.

För att ersättning skall utgå förutsätts vidare att på— gående markanvändning "avsevärt försvåras". Det krävs således att det är fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång. Ett bagatellartat intrång grundar däremot inte någon ersättingsrätt mot det allmänna.

I fråga om ersättningen gäller expropriationslagens (1972:719) bestämmelser såvida inte avvikande bestäm-

melser meddelas i naturvårdslagen.

Prop. 1978/79:163 23

5 Lagstiftning i de övriga nordiska länderna

Bestämmelser om vanhävd finns i 1955 års jordlov som emeller- tid har ändrats väsentligt 1975.

Enligt jordloven skall all odlad jord hållas hävd.

Det åligger jordstyret att uppmärksamma om odlad jord van- hävdas eller lämnas obrukad och varje år rapportera detta till fylkeslandbruksstyret. Fylkeslandbruksstyret kan sedan efter förslag från jordstyret förelägga jordägaren att vidta de åtgärder som behövs för att den odlade jorden skall ge en allt efter förhållandena godtagbar avkastning.

Ägaren till jorden kan också åläggas att utarrendera den

vanhävdade jorden för en tid som inte får vara kortare än fem år.

Fylkeslandbruksstyret kan på ägarens bekostnad vidta nöd- vändiga åtgärder om gjorda förelägganden inte följts eller också lägga fram förslag om expropriation.

Syftet med dessa lagregler är att säkra ett aktivt utnytt- jande av de jordbruksmarker som det är ekonomiskt lönsamt

att utnyttja för jordbruksproduktion.

5.2 Danmark

Bestämmelserna finns i Lov om landbruksejendomme av 1967

som har ändrats 1973.

Enligt lagen är jordbruksegendomarna underkastade jordbruks- plikt innebärande bl.a. att marken skall användas på ett för jordbruk ändamålsenligt sätt. Jordbruksplikten kan upp-

5 Riksdugen 1978/79. ] saml. 163

Prop.]978/79:l63 24

hävas endast om marken skall användas för allmänna ändamål, bostads- eller industriutveckling eller liknande eller om

särskilda skäl föreligger.

Mark som är mindre lämpad för jordbruksdrift kan skogs-

planteras i mindre omfattning.

Ägaren kan för eget bruk i mindre omfattning utnyttja före—

komster av grus, sand etc.

En jordbruksegendom skall upprätthållas som självständig enhet. vara försedd med bostadsbyggnad och brukas av den som bor på fastigheten.

Överträdelse av lagen rapporteras till jordbruksministern

och kan bestraffas med böter.

I skrivelse den 10 oktober 1973 till lantbruksstyrelsen föreslog lantbruksnämnden i Norrobottens län att den tidsgräns aom gäller för lantbruksnämndens rätt att ingripa i jord- hävdsfall skulle slopas. Efter remiss anförde styrelsen i mars 1974 att en översyn av hela jordlagstiftningen snart

Prop. 1978/79:163 25

kunde bli aktuell varför frågan om en eventuell ändring i jordhävdslagen borde anstå tills vidare.

I skrivelse den 2 november 1976 till regeringen föreslog samma lantbruksnämnd att ändring av jordhävdslagen snarast skulle vidtagas. så att 2 5 punkt 4 borttogs ur lagen. Skrivelsen jämte inkomna remissvar överlämnades i mars

1977 till jordförvärvsutredningen.

Prop.1978/79:16397

5.3. Finland

I Finland finns inte någon motsvarighet till den svenska jordhävdslagen.

Prop. 1978/79:163 25

6 Motioner och framställningar från lantbruksnämnder

6.1 Motioner

I den till utredningen överlämnade motionen 1975/76zö17 yrkas sådan ändring i jordhävdslagen att tidsbegränsningen

slopas. I motionen anförs bl.a. följande:

"Jordbruk anses nedlagt:

1.om odlad Jord under mer än två år i följd inte har bear— betats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång,

2. om skog har planterats på jorden.

I dessa fall kan alltså föreläggande meddelas att återställa hävden.

I lagens 2 & anges de fall när lagen inte är tillämplig. Så är bl.a. fallet om jordbruket varit nedlagt under tre år (punkt 4). Detta innebär således att föreläggande enligt Jordhävdslagen endast kan meddelas beträffande mark som varit nedlagd under mer än två år men inte om den varit nedlagd under tre år.

Detta betyder att nedlagda skiften. som kan vara väl lämpade att inga i bestående åkerområden kan förbli vanhävdade eller förstöras genom matjordstäkt utan att detta kan för- hindras. Begränsningen i lagens tillämpning (2 5 punkt 4) är ett hinder i försöken att få fram bärkraftiga jord- bruk. Dessutom ger den möjlighet till rovdrift av åkermark, som används som-matjordstäkt. Tidsbegränsningens slopande skulle göra det möjligt att tillföra mark till det bestående Jordbruket."

7 Allmänna överväganden

7.1. Hittillsvarande utveckling

Den svenska åkerarealen var som störst omkring 1920 med

5,8 milj. ha. Arealen minskade därefter mycket långsamt fram till omkring 1950 då nedläggningstakten ökade. Under 1960—talet togs betydande åkerarealer ur produktion. Den årliga-nedläggningen omfattade då 55 000 ha. Den största delen av nedläggningen avsåg sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. Minskningen i södra Sverige har främst avsett mark för tätorternas expansion, vägbyggen m.m. Ned— läggningen av åker minskade i början av 1970-ta1et och har de senaste åren i stort sett upphört. Nedläggningen under åren 1961—1976 framgår av nedanstående tabell.

Tabell 1 Äkerareal inom naturliga jordbruksområden 1961. 1970. 1975 och 1976. Brukningsenheter med mer än 2 ha åker

Produktions- Äkerareal, 1 000 ha Ärlig förändring, % områdea

1961 1970 1975 1976 1961-1970 1970-1975

Gss 373 562 560 558 -0,7 -o_1 Gmb 343 334 333 332 —O.7 -0.1 Gns 474 469 469 468 -o ,3 -0 .0 Ss 752 689 681 681 —1,5 -o,2 Gsk 676 598 582 582 -5,0 —O.5 Ssk 271 228 224 225 -4.4 —O,4 Nn 223 189 182 185 -4,1 -o_8 Nö 204 163 149 149 —5,5 —1.8 Riket 5 296 5 052 2 980 2 980 —2.1 -O,5

3"Den officiella jordbruksstatistikens åtta produktionsen- råden är Götalands södra slättbygder (Oss), Götalands mellan- bygder (Gmb). Götalands norra slättbygder (Gns), Svealands slättbygder (Ss). Götalands skogsbygder (Gsk). Mellersta Sveriges skogsbygder (Ssk), Nedre Norrland (Nu) och Övre Norrland (Nö) Källa: Statistiska centralbyrån

Prop.l978/79:163 28

Sammanslagning av brukningsenheter har ägt rum framför allt i slättbygderna och har där lett till att en allt större del av den totala åkerarealen numera finns inom de större storleksgrupperna. I skogsbygderna har samtidigt jordbruksdriften helt upphört på ett betydande antal mindre egendomar och åkerarealen på dessa har i många fall tagits ur produktion. Under 1970—talet har de nedlagda före- tagens åker nästan helt använts till storleksrationali- sering av andra företag. Denna utveckling har fört med sig en fortsatt minskning av antalet sysselsatta i jordbruket. Tabell 2 visar förändringen i antalet företag efter 1960.

Tabell 2 Antalet jordbruksföretag fördelade på storleks- grupper 1961, 1970. 1975 och 1976. Brukningsenheter med mer än 2 ha åker

Storleksgrupp, Antal företag Ärlig för— ha åker ändrigg % 1961- 1970-

1%1 1wo 1W5 1W6 19m 1W5

2,1- 5,0 47 501 32 122 23 884 24 804 -9 -6 5,1- 10.0 55 025 41 417 31 357 30 322 -7 —5 10.1- 20.0 43 754 38 309 52 385 31 588 -5 -5 20,1— 50,0 18 455 18 254 16 784 16 551 -0 -2 30.1- 50.0 13 251 14 791 15 384 15 497 +3 +1 50.1-100.0 6 280 7 895 9 180 9 360 +6 +; 100.1— 2 243 2 576 2 975 3 033 +4 +3 Summa 186 267 155 364 131 949 150 955 -4 .;

Källa: Statistiska centralbyrån

Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårds— verk lämnade i maj 1977 en rapport till regeringen avseende nedlagd jordbruksmark under tiden 1968 - 1974. Enligt rap- porten uppgick under denna period den nedlagda och ännu inte skogsodlade arealen till 212 000 ha. Av denna areal beräknas 59 400 ha ha fått följande användning.

Prop. 1978/79: 163 . 29

Självföryngrad skog 22 200 ha Vägar m.m. 4 800 " Bebyggelse 18 500 " Naturreservat 5 000 " Friluftsområden 4 500 " Annan användning 6 800 " Summa 59 400ha

Vid utgången av 1974 återstod således ca 155 000 ha outnytt- jad före detta jordbruksmark. Denna areal bedöms komma att användas.för följande ändamål:

Lämplig för skogsodling 65 700 ha Självföryngring 10 800 " Vägar m.m. 1 400 " Bebyggelse 6 100 " Naturreservat 4 700 " Friluftsområden 5 000 " Återgår till inägomark 27 800 " Annan användning 2 800 " Fortfarande outnyttjad 0 00 " Summa 155 200 ha

I rapporten utgår man ifrån en årlig nedläggning av

7 000 ha jordbruksmark under senare hälften av 1970—talet vilket tillsammans med ovan redovisade 155 200 ha skulle innebära totalt 188 200 ha nedlagd jordbruksmark. Av denna areal anses högst 115 000 ha kunna komma i fråga för aktiva

jord- och skogsbruksinsatser. Hur stor del av dessa 15 000 ha som i verkligheten kommer att återföras till normal jordbruksproduktion kan enligt rapporten inte när-

mare'anges.

'7.2 Den framtida jordbrukspolitiken och det särskilda stödet till vissa glesbygger m.m.

Riksdagen har i december 1977 fattat beslut om nya rikt- linjer för jordbrukspolitiken, m.m. (prop. 1977/78:19, JoU 10, rskr 105). I propositionen framhåller föredraganden

(s. 163 och 204 ff) bl.a. särskilt att den statliga ratio-

Prop. 1978/79:163 50

naliseringspolitiken bör ha som utgångspunkt att familje- lantbruket skall vara den dominerande företagsformen och att ett huvudsyfte med den statliga rationaliseringspoli— tiken därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakt- hållandet av rationella familjeföretag. Härigenom skapas förutsättningar för att framställa jordbruksprodukter

till en acceptabelt låg produktionskostnad och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma (jordbrukspolitikens rationaliseringsmål).

Beträffande det statliga finansieringsstödet enligt förord— ningen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering, som träder i kraft den 1 juli 1978. gäller att stödet riktas till de i jordbruket yrkesverksamma med huvudsaklig syssel- sättning i jordbruk och skogsbruk. Stödet utgår således endast till personer som kan bedömas få sin huvudsakliga sysselsättning på och ta sin huvudsakliga inkomst från den brukningsenhet som stödet avser.

Som allmänna villkor för stödet gäller vidare att bruknings— enheterna skall ha förutsättningar att på lång eller kort sikt uppfylla jordbrukspolitikens rationaliseringsmål.

Finansieringsstödet utgår i första hand till utvecklings— bara'företag men även begränsat utvecklingsbara företag kan i vissa fall få stöd till begränsade åtgärder. Utvecklade företag kan få stöd bl.a. om åtgärden i fråga innebär en rationelisering inom ramen för befintliga resurser. Till företag som inte är utvecklingsbara utgår i princip inget stöd. Beträffande definition av utvecklade företag etc..

se nedan under avsnitt 8.1 s. 41 f.

Det statliga finansieringsstödet delas in i dels ett allmänt rationaliseringsstöd som utgår i hela landet och utgör grunden för det statliga stödet till jordbrukets rationali- sering och dels ett regionalt rationaliseringsstöd. Det allmänna stödet består huvudsakligen av kreditgarantier

Prop. 1978/79:163 31

men även statsbidrag till yttre och i vissa fall till inre rationalisering kan utgå. Som komplement till det allmänna rationaliseringsstödet utgår ett regionalt rationaliserings- stöd till jordbruket i norra Sverige i form av bidrag till

inre rationalisering.

Som framgått ovan utgår i princip inget rationaliseringsstöd till gruppen icke utvecklingsbara företag. Denna grupp om- fattar framför allt mindre jord- och skogsbruksföretag. I områden med allmänt svaga förutsättningar för jordbruk dominerar ofta sådana företag. Det kombinerade jord- och skogsbruksföretaget utgör i sådana glesbygder en naturlig bas för sysselsättningen. Enligt 1972 års jordbruksutredning (SOU 1977:17) kan ett stöd till dessa företag i vissa fall vara motiverat av både sysselsättnings- och regionalpo— litiska skäl.

Enligt förordningen om särskilt stöd till lantbruksföretag i vissa glesbygder som träder i kraft den 1 juli 1978. kommer ett särskilt stöd att införas till investeringar

i lantbruksföretag och verksamheter som kan ingå som en

del i en yrkeskombination vid sådana företag. Stödet kommer att utgå inom sådana delar av inre stödområdet där det inte finns tillräcklig sysselsättning inom rimligt pendlingsav- stånd. Även företag i områden utanför inre stödområdet skall kunna komma i någa för stöd. Detta kommer att utgå i form av statsbidrag och kredtigarantier.

I proposition 1972:111, bilaga 2. lades fram förslag till riktlinjer för hushållning med mark och vatten och förslag till vissa lagändringar i samband med den fysiska rikspla- neringen. Riksdagen antog i huvudsak förslagen i proposi- tionen (cu 1972:;5. rskr 348). De riktlinjer som därvid lades fast anger i grova drag hur marken skall användas

vid kusterna. vid de större sjöarna, i älvdalarna och i fjällområdena. Riktlinjerna berör också hur fritidsbebyggel-

Prop. 1978/79:163 32

sen. jordbruket, skogsbruket och viss industri bör be— handlas i den kommunala planeringen. Viktigare områden för friluftsliv och turism samt områden av stort kultur-

historiskt och naturvetenskapligt värde anges också:

Riktlinjerna från 1972 betonar angelägenheten av att jord- bruket och skogsbruket ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen. Största möjliga hänsyn till dessa näringar

bör eftersträvas. Högvärdig jordbruksmark är enligt rikt- linjerna en resurs, som med stor restriktivitet och endast efter noggrann prövning får tas i anspråk för andra ända-

mål än jordbruk.

Riktlinjerna understryker också behovet av planmässiga av—

vägningar i fråga om skogsmarkens användning med avseende på bl.a. skogsbrukets. friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling.

Kommunerna har under 1975 - 1974 upprättat program för sådana åtgärder, som bör vidtagas med anledning av de fast- lagda riktlinjerna. dvs. angett hur riktlinjerna skall om- sättas i praktisk handling inom kommunen. Regeringen har genom beslut under tiden den 20 februari - den 24 april

1975 tagit ställning till dessa program. I regeringsbesluten anges bl.a. län för län ytterligare utgångspunkter för den fortsatta planeringen.

Regeringsbesluten har tillsammans med en redovisning av programskedets insatser förelagts riksdagen i prop. 1975/76z1. Riksdagen har i behandlingen av denna proposition uttalat sitt stöd för regeringens ställningstaganden.

I regeringsbesluten uttalas också att för expansiva tät— orter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar

jordbruksintressena utarbetas som grund för överväganden om

Prop.]978/791163 33

lämpliga utbyggnadsriktningar. I regeringens länsvisa beslut anges ett 100—tal kommuner för vilka krav ställs på sådana planer. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelse som beaktar jordbruksintressena

tas in i kommunöversikt.

Inom landets viktiga jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och samråda med bl.a. länsstyrelse och lant- bruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa program bör i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jord- bruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markan- vändningsintressen detta föranleder. Kommuner i tio län be-

rörs av dessa beslut.

I regeringsbesluten underströks att jordbrukets intressen

inte alltid kan ges företräde framför andra intressen. Där sägs att självfallet måste en avvägning i förhållande till andra intressen och mål för samhällsutveckling ske. Detta

kan gälla t.ex. behovet av att få väl fungerande tätorter eller att tillgodose behovet av rekreationsområden. Under en övergångstid måste man också ta hänsyn till att nya riktlinjer för planeringen inte omedelbart kan praktiseras. Det är emellertid angeläget att kommunerna strävar efter att finna

de lösningar, som innebär minst skada för jordbruket.

Under såväl programskedet som planeringsskedet har lantbruks— nämnderna i samråd med länsstyrelserna biträtt kommunerna

i deras bedömningar av jordbrukets intressen. Det är därvid betydelsefullt att jordbrukets intressen kan redovisas på ett åskådligt sätt. Lantbruksnämnderna har därför försett de flesta kommunerna med en kartmässig inventering av åker- marken och en klassificering av denna. Råd och anvisningar för detta arbete har utfärdats av lantbruksstyrelsen i sam- råd med statens planverk. Lantbruksnämnderna har därutöver haft överläggningar med kommunernas planerare och därvid redovisat jordbrukets intressen. I remissyttranden över

Prop.]978/79zl63 34

olika planärenden och bygglovsärenden har lantbruks- nämnderna också haft möjlighet att bevaka jordbrukets

intressen.

7.5 Behovet av reviderad lagstiftning

Enligt de prognoser om åkerarealens-omfattning som framlagts av 1972 års jordbruksutredning (SOU 1977:17 s. 95. 97) be- räknas åkerarealen 1985 omfatta ca 2,9 milj. ha. Minskningen— fram till 1985 bedöms bli långsam och främst ske genom ned— läggning av marginella jordar i skogsbygderna och genom

att arealer i begränsad omfattning tas i anspråk för be— byggelse m.m. Jcrdbruksutredningen fann också vid sina över-

väganden att det inte fanns skäl för samhället att vare sig utöka eller minska åkerarealen.

I proposition 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbruks- politiken. m.m. har föredraganden i huvudsak instämt i jordbruksutredningens ovannämnda bedömning. Föredraganden framhåller 1 propositionen (s. 1978) bl.a. följande:

"För egen del fäster jag också stort avseende vid de all-' varliga följdverkningar av samhällsekonomisk art, som skulle uppstå vid en omfattande nedläggning av åkermark i vårt land. En sådan nedläggning skulle ofrånkomligen drabba redan svaga bygder. Eftersom dessa konsekvenser inte beaktas i kalkylerna kan de enligt min mening inte direkt läggas till grund för samhällsekonomiska bedömningar av olika alternativ. Jag anser att ett program för nedläggning av åker ovill- korligen måste åtföljas av förslag till konkreta åtgärder för att kompensera berörda bygder. Enligt min mening talar således äwn ssmhällsekonomiska skäl för den av utredningen angivna inriktningen av produktionsmålsättningen i fråga om åkerarealen".

Vidare framhåller föredraganden "Vad jag här_anfört innebär att våra naturliga resurser i fråga om jordbruksjord i framtiden bör utnyttjas för jordbruksproduktion och den brukningsvärda åkerjorden skyddas från exploatering för andra ändamål".

Som framhållits i början av detta avsnitt togs under 1960- talet betydande arealer åker ur produktion. Den då gällande

Prop. 1978/79:163 35

uppsiktslagen (lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk) kunde endast i begränsad omfattning påverka denna nedläggning. Orsakerna härtill var dels att det rådde en viss oklarhet rörande de allmänna riktlinjer som skulle vara vägledande

vid tillämpningen och dels att den konkreta tillämpningen

av lagen medförde vissa svårigheter. Till det sistnämnda hörde frågan i vad mån lantbruksnämnderna vid sina prövningar av nedläggning av jordbruks borde ta hänsyn till andra faktorer än sådana som hade samband med brukningsenhetens bärkraft.

Den 1 januari 1970 ersattes uppsiktslagen av jordhävdslagen (1969:698). Lagen anslöt sig till 1967 års jordbrukspolitiska beslut som utgick från att det var möjligt att uppnå bety- dande samhällsekonomiska vinster genom att lösgöra produk- tionsresurser från jordbruk med svaga förutsättningar för rationalsering och överföra dem till andra sektorer med högre produktivitet. Jordbävdslagens syfte blev därför i huvudsak endast att främja jordbrukets rationalisering och skydda resultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan det allmänna gripa in.

Jordbävdslagen utformades så att dess räckvidd bleV'be— gränsad. Detta torde vara huvudorsaken till att lantbruks- nämndernas ingripande med förbud och föreläggande varit förhållandevis få. Som framgår av tabell 3 har under perioden 1970 - 1976 avgjorts drygt 1 500 ärenden enligt jordhävds- lagen vilket innebär i medeltal 218 per år. Av dessa utgör 3/4 förklaringar enligt 7 5 som innebär att nedläggning tillåts.

TABELL 5 ÄRENDEN ENLIGT JOHDHÄVDSLAGEN (1969=698). HELA mm

Prop. 1978/79 163

Antal meddelade förelägganden Antal handlagda Förbud mot matjorda— Antal utfärda- ärendan med yr— täkt enligt 6 5 de förklaringar

. " _ " kanden om inlö— enligt 7 9 5 forsta st ) forsta st sen enligt 5 9

Totalt

Medelvärde

Källa: LN:s verksamhetsstatistik åren 1970—76, tabell 1)

Prop.l978/79:163 37

Jordförvärvsutredningen finner för sin del att en revi— dering av jordhävdslagen är påkallad. Flera skäl talar härför. De av 1977 års riksdag beslutade jordbrukspolitiska riktlinjerna innebär att jordbruksmark. som är lämplig för fortsatt jordbruksproduktion, bör behållas för sådan produk- tion. Detta överensstämmer också med statsmakternas uttalanden om grunderna för den pågående fysiska riksplaneringen. I

'de utpräglade glesbygderna är det vidare ett starkt allmänt intresse att bl.a. de sysselsättningsmöjligheter som finns inom jordbruket tas till vara i enlighet med grunderna

för regionalpolitiken. Enligt jordförvärvsutredningens mening föreligger således skäl för att det allmänna med hjälp av en reviderad jordhävdslag skall kunna ingripa

mot såväl nedläggning av jordbruk som är lämplig för fort- satt produktion som mot sådan brukning som med hänsyn till ortens förhållanden inte fyller skäliga krav på intensitet. Sistnämnda möjlighet att ingripa anser utredningen vara nöd- vändig för att i vissa bygder kunna motverka följderna

av ett passivt ägande av jordbruksfastigheter. En reviderad jordhävdslagstiftning bör i detta hänseende även i övrigt ses som en jordbrukspoltiskt nödvändig komplettering av jordförvärvalagstiftningen.

Prop. 1978/79:163 58

8 Huvudfråggr i en reviderad lagstiftning

8.1 äggens räckvidd

Nu gällande lag är tillämplig på odlad Jord-som ingår i fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet.

Enligt 7 5 kommunalskattelagen (1928:57o) är det använd— ningssättet som är avgörande för om en fastighet skall taxeras ehm jordbruksfastighet eller som annan fastighet. Används fastigheten för jordbruk eller skogsbruk, skall

den således taxeras som jordbruksfastighet. Detsamma

gäller för fastighet som ligger oanvänd, såvida det inte

är påtagligt att den är avsedd att användas för annat ända- mål. Med jordbruk avsee även binäring till jordbruk.

I riksskatteverkets anvisningar för den allmänna fastighets- taxeringen'i975 rekommenderas att taxeringsenhet med bo— stadsbyggnad skall taxeras som jordbruksfastighet. om den produktiva marken uppgår till minst fem hektar eller åker- arealen till minst två hekar. Taxeringsenhet. som inte är

bebyggd med bostadsbyggnad, bör enligt anvisningarna taxeras som jordbruksfastighet.

Det finns enligt utredningens mening inte anledning att ändra på att lagen endast skall kunna tillämpas på egen— dom som är taxerad som jordbruksfastighet. Den nuvarande ordningen har motsvarande begränsning som jordförvärvslagen och har inte gett upphov till några tolkninsssvårigheter.

Med begreppet odlad jord i nuvarande lag förstås åker och kultiverad betesmark. Åker är mark som plöjts och som an— vänds för växtodling (även fältmässiga odlingar av köks- växter. fruk och bär), däremot inte mångåriga slåtter-

och betesvallar. som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt. Med kultiverad betesmark

avses gräsbärande mark som används för bete och förbättrats

Prop.l978/79:163 . 39

genom röjning, bearbetning med redskap. gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbärande mark som tidigare varit åker och utnyttjas som bete (jfr prop. 1969:134 s. 24 f).

Ingripande enligt nu gällande lag kan ske endast när jord— bruket varit nedlagt under mindre tid än tre år. Jord- bruket anses härvid nedlagt om odlad jord under mer än

två år i följd inte bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planterats på jorden. Be- stämmelsen innebär att lantbruksnämnden kan ingripa först sedan två år förflutit efter det brukningen har upphört. Har fem år förflutit kan ingripande således inte ske. Mot pågående brukning, även om denna är kvalitetsmässigt mycket undermålig. kan några åtgärder över huvud taget inte vidtas. Nuvarande bestämmelser medför svårigheter att fastställa den verkliga tidpunkten för brukningens upphörande,

vilken tidpunkt är avgörande för såväl när ingripande får ske som när det är för sent att vidta några åtgärder.

Svårigheter kan också föreligga att avgöra om den odlade jorden varit föremål för bearbetning. utnyttjats för slåtter eller betesgång. Framför allt är betesgången. som ofta

utgör sista stadiet vid en nedläggning, svårbedömbar.

Det har visat sig att man i praxis ställt mycket låga krav på betesgång. Det har således ansetts tillräckligt att exempelvis en häst fått gå på bete en kortare tid för att lagens krav på betessång skall anses uppfyllt.

Som framgår av låntbruksnämndens i Norrbottens län fram- ställning (se avsnitt 6 ) har tidsbegränsningen i lagen medfört att det i praktiken blivit svårt att ingripa med åtgärder mot nedlagd åker.

ar att komma ifrån nuvarande svårigheter vid bedömningen och göra lagen mer effektiv föreslår utredningen att lagens

räckvidd vidgas. Lagan bör således utan särskilt angiven 6 Riksdagen 1978/79. [sum/. [63

Prop. 1978/79:163 40

tidsbegränsning vara tillämplig på jordbruksmark som brukas för jordbruksändamål. I begreppet jordbruksmark bör härvid läggas in samma innebörd som i begreppet odlad jord i nu- varande lagstiftnilg. Utredningen anser emellertid att jordbruksmark utgör en bättre benämning på den mark som

bör falla inom lagens tillämpningsområde än odlad jord. Utredningen ansluter sig vidare till den definition på

åker och kultiverad betesmark som getts i den ovan nämnda

propositionen.

Förslaget innebär att ingripande skall kunna ske såväl mot jordbruksmark där brukningen pågår men där denna är kvali— tetsmäsigtdålig, exempelvis genom underlåtenhet att under-

hålla markanläggningar, som mot mark där brukningen har upphört.

Vid lagens ikraftträdande kommer det att finnas jordbruks- mark som tidigare har brukats men som har lagts ned utan prövning enligt gällande lag. I denna mark kan ingå områden där det från jordpolitisk synpunkt är mycket angeläget att marken åter tas i bruk för jordbruksproduktion. Som ett exempel härpå kan nämnas de skiften av nedlagd åker som finns på många håll i de nordligaste länens åkerområden. Dessa skiften består ofta av god jordbruksmark och kan gränsa mot eller vara omgivna av brukad åker vara inne— havare ofta har stort behov av ytterligare åker för att kunna utveckla sina jordbruksföretag. Det kan här i vissa fall såväl från arronderingssynpunkt som från förstärkninge- synpunkt vara av stor vikt att dessa skiften åter uppodlas. Ett annat exempel är mark som det från regionalpoltisk synpunkt är särskilt angeläget att den kan användas som förstärkning till i orten bosatt brukare.

Enligt utredningens mening bör det finnas möjligheter att tillämpa lagen också på sådan mark. Detta bör emellertid gälla endast om särskilda skäl föreligger. Ett sådant

Prop. 1978/79: 163 . 41

särskilt skäl är enligt utredningens mening det tidigare anförda exemplet att jordbruksmark ligger insprängd i

annan mark som brukas och vars ägare behöver mark för ratio— nalisering av sina företag. Regionalpolitiska bedömningar

kan också utgöra sådana särskilda skäl.

En förutsättning för att mark som är nedlagd åter skall odlas upp är givetvis att åtgärden bedöms som företags- ekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt motiverad. De företagsekonomiska övervägandena skall härvid göras med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena.

Utredningens ställningstagande innebär att lagen i viss mån kommer att bli retroaktiv. Utredningen vill emellertid erinra om att redan nuvarande lag ger viss möjlighet att ingripa i efterhand och det saknas anledning att ta bort denna möjlighet. Eftersom utredningen inte föreslår någon tidsbegränsning för ingripande bör dock de särskilda skälen för att ingripa mot redan nedlagd mark vara starkare ju längre tid som förflutit sedan nedläggningen. Själv- fallet får ingripande inte heller ske om tillstånd till nedläggningen har meddelats enligt nu gällande eller enligt äldre lag.

Betänkligheterna mot borttagandet av den nuvarande tids- begränsningen minskas också av de möjligheter som kommer

att föreligga att'lämna statligt saöd till iordningsställande av jordbruksmark enligt ovan angivna stödförfattningar och

av de inlösemöjligheter som föreslås i det följande.

All jordbruksmark behöver uppenbarligen inte bli föremål för brukning. En lämplig grund för avgränsningen av den jordbruksmark som bör omfattas av lagen är enligt ut- redningens mening den indelningsgrund som jordbruksutred- ningenxföreslagit (SOU 1977:17 s. 331) vid sin bedömning av vilka brukningsenheter som har förutsättningar att upp— fylla målet för rationaliseringspolitiken på lång resp. kort sikt:

Prop.1978/79:163 42

"Till utvecklade och utvecklingsbara företag har ut— redningen räknat företag som har respektive förväntas få en sådan kombination av resurser, att vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik jordbruksprodukter kan produce- ras till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som inkomstmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. Dessa företag har förutsättningar att uppfylla målet för rationali- seringspolitiken på såväl lång som kort sikt.

Till begränsat utvecklingsbara företag har utredningen räknat företag som inte har eller efter lämplig investering kan anses få en sådan omfattning och kombination av re- surser. att de kan hänföras till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag. Däremot kan de anses bestående och även ha Vissa utvecklingsmöjligheter under en begränsad period. Som regel rör det sig om företag som under en be- gränsad tid - nuvarande brukares återstående yrkesverksamma tid — utnyttjar produktionsresurser med lågt alternativ— värde .

Till företag som inte är utvecklingsbara har utredningen räknat företag som inte har eller efter lämplig investering kan anses få en sådan omfattning och kombination av produk- tiva resurser att de varken kan hänföras till gruppen ut- vecklade och utvecklingsbara företag eller till gruppen begränsat utvecklingsbara företag."

Jordförvärvsutredningen har i sitt förslag ( SOU 1977:95 ) till ny jordförvärvslag anslutit sig till denna bedömning och använt samma indelning och benämningar.

Utredningens ställningstagande innebär sammanfattningsvis att lagen bör tillämpas på mark som

1) ingår i ett utvecklat eller utvecklingsbart företag,

2) ingår i ett sådant företag som avses i 8 5 2 i utred— ningens förslag till ny jordförvärvslag eller

3) är användbar för rationaliseringsändamål enligt 5 5 1 eller 8 5 1 utredningens förslag till ny jordförvärvslag.

Mot denna bakgrund anser utredningen att lagen i materiellt hänseende bör avse sådan jordbruksmark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduktion.

Prop.l978/79:163 45

5.2 Undantag från lagens bestämmelser

Nu gällande lag är inte tillämplig på mark som tillhör staten, ingår i fastighet med skattenaturen annan fastighet, ingår i fastighet som-genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har undergått taxering eller sådan mark på vilken jordbruket har varit nedlagt i tre år.

Enligt'tilläggsdirektiven bör utredningen eftersträva sådana bestämmelser att alla kategorier markägare kan åläggas tillse att marken brukas i enlighet med ortens förhållanden. Detta för med sig att även undantaget för staten bör utgå. Genom att även statens mark kommer att omfattas av lagen får lantbruksnämnderna kontroll över

all den mark som även i fortsättningen skall användas för'jordbruksproduktion. I sammanhanget bör erinras om

att utredningen i sitt förslag till ny jordförväerlag har föreslagit att statliga förvärv och överlåtelser skall om— fattas av tillståndsplikten enligt den nya jordförvärvs-

lagen.

övriga undantag bör enligt utredningens mening finnas kvar. Detta innebär att även i fortsättningen undantag bör göras för mark, som ingår i fastighet med skattenaturen annan fastighet. som ingår i fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter ej har undergått taxering samt sådan mark som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk. Be— träffande skattenaturen vill utredningen framhålla att det är av vikt att vid kommande allmänna fastighetstaxeringar inte sådana förändringar i bestämmelserna görs att ytter- ligare jordbruksmark kommer att ingå i fastighet som är

taxerad som annan fastighet.

Utredningen vill i sammanhanget framhålla att det kan

Prop.1978/79:l63 44

finnas stadsplaner och byggnadsplaner som numera är inaktuella. Enligt utredningens mening är det angeläget att sådana planer revideras. vilket man också betonat i samband med den fysiska riksplaneringen. Det är vidare angeläget att jordbruksmark som inte tagits i anspråk för i plan avsedda ärtiamål sköts väl. Det får i detta fall anses åligga exploatören, som kan vara kommun eller annan, att svara för att marken brukas. Utredningen har därför inte ansett det nödvändigt att införa någon bestämmelse om hur sådan mark skall brukas i avvaktan på exploateringens fullföljande. Det bör emellertid stå lantbruksnämnden fritt att göra de påpekanden om brukningen av sådan mark som är befogade.

Utöver nu angivna undantag bör den nya lagen vidare inne— _hålla en uttrycklig bestämmelse om undantag för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning, exempelvis enligt vattenlagn, väglagen eller byggnadslagstiftningen.

Hänvisningar till S7-1

8.3. Skötsel och igggipande

Nu gällande lag syftar i huvudsak endast till att främja jordbrukets rationalisering och skydda resultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det i och för sig är tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan lagen tillämpas

och ingripande ske. Lantbruksnämnden kan härvid förelägga innehavaren att återställa hävden under förutsättning att den odi'ade jorden antingen ingår 1 brukningsenhet. som är eller genom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider skada genom nedläggningen eller som med hänsyn till läge, be- skaffenhet och övriga omständigheter finnes böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet.

Nuvarande bestämmelser omfattar sålunda inte all åkerjord

Prop. 1978/79:163 ' 45

och det är endast mot nedlagd åkerjord som ingripande

kan ske. Något kvalitetskrav på brukningen uppställs inte.

Enligt utredningens mening bör åtgärder kunna vidtas och ingripande kunna ske mot jordbruksmark som inte brukas eller som inte används så att markens produktionsförmåga

tas till vara för rationell jordbruksproduktion.

All åker och kultiverad betesmark bör således brukas med undantag av sådan mark som från jordpolitisk synpunkt saknar intresse. Kortfattat kan utredningens ståndpunkt uttryckas så: "den Jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betesmark skall brukas rationellt".

Ingripande skall härvid kunna ske såväl mot mark där bruk- ningen upphört som där brukningen är kvalitetsmässigt dålig. Naturvårdsintressen bör däremot inte kunna ligga till grund för att åtgärder skall kunna vidtas med stöd

av bestämmelserna i lagen om skötsel av jordbruksmark. Detta får i stället ske med stöd av bestämmelserna i

naturvårdslagstiftningen.

En av anledningarna till att nuvarande lags räckvidd är begränsad är att lantbruksnämnderna ofta får kännedom

om att brukningen upphört först sedan så långt tid förflutit därefter att ingripande inte får ske. Även om tidsbegräns— ningen tas bort är detta enligt utredningens mening inte tillräckligt. Utredningen föreslår därför även att en armälningsslqldighet införs för ägare som avser att ta jord- bruksmark ur produktion. Självfallet bör inte denna an— mälningsskyldighet föreligga om det är fråga om en helt obetydlig åtgärd. Exempel på sådan åtgärd som inte bör omfattas av anmälningsskyldigheten kan vara uträtning

av en brukningsgräns, anläggning av en brukningsväg

eller uppförande av en ekonomibyggnad på jordbrruksmark.

Den föreslagna anmälningsplikten medför att lantbruks-

Prop. 1978/79: 163 46

nämnden på ett tidigt stadium får kännedom om planerade åtgärder. Utredningen anser det därmed inte befogat att gå så långt att en direkt tillståndsplikt införs. Ett axmälningsförfarande är enligt utredningens mening ett smidigt instrument för att uppnå det avsedda syftet.

Anmälan bör göras skriftligen hos lantbruksnämnden senast två månader innan den tilltänkta ändringen skall äga rum. Det bör härvid ankoma på lantbruksnämnden att om möjligt inom angiven tid fatta beslut i ärendet. Närmare före- sla-ifter härom bör utfärdas av regeringen. Finner lanbniks— nämnden att anmälan avser sådan jordbruksmark som med hänsyn till belägenhet. omfång och övriga förutsättningar inte är lämplig för Jordbruksproduktion bör nämnden inte motsätta sig att marken i fråga tas ur produktion. Även

om marken är lämplig för jordbruksproduktion bör den dock i vissa fall få användas för annat godtagbart ändamål, exem- pelvis för golfbana, campingplats eller marknadsplats.

Har brukningen upphört eller sker denna på ett sätt som

med hänsyn till ortens förhållande inte kan anses som rationellt bör lantbruksnämnden kum-:a ingripa och föresla-in vilka åtgärder som skall vidtas.

Lantbruksnämnden bör härvid bl.a.. kunna föreslciva de åt— gärder som behövs för att sätta marken eller markanlägg— ning-arna i sådant skick att en rationell produktion skall kunna upprätthållas samt lämna föreskrifter om viss värt- odling.

Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas rensning, för— djupning eller igenläggning av öppna diken och avlopp. täckdikning, stenröjning, buskröjning samt alla. de åt- gärder som kan erfordras för att nedlagd jordbruksmark åter skall kunna brukas rationellt.

Prop.l978/79:l63 _ 47

Lantbruksnämnden bör vidare kunna föreskriva viss in- riktning av företagets växtodling så att produktionsin— riktningen blir lämplig med hänsyn till de förhållanden

som råder på orten. I samband härmed bör nämnden också kunna lämna föreskrifter om markkartering, grundkalkning och grundgödsling. ogräsbekämpning och omläggning av betes— mark.

Utredningen har övervägt att föreslå möjlighet för tillsyns— mwndigheten att meddela föreläggande om viss djurhållning men har avstått härifrån. Ett sådant föreläggande skulle innebära ett mycket långtgående ingrepp i den enskildes brukningsförhållanden. Vidare kan det uppstå betydande praktiska svårigheter att genomföra en föreskrift om djur- hållning. Bör jordbruksmarken irsin helhet eller till viss del användas för produktion av vallväxter, bör lantbruks— nämnden emellertid kunna förelägga innehavaren att ha sådan produktion även om denne inte har eller är beredd att skaffa djur.

I nuvarande lag finns inga bestämmelser som gäller jord? brukets byggnader. Utredningen har inte heller funnit behov av att.införa sådana bestämmelser. Även om ingripandet begränsas till fall där investeringen är lönsam blir konse— kvenserna av ett ingripande i fråga om byggnaderna regel- mässigt så mycket större än konsekvenserna av ett ingripande i fråga om jordbruksmarken. Intresset för att underhålla de byggnader som behövs för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja företagets produktionsförutsättningar bedöms

också vara så väsentligt för ägaren att särskilda bestäm- melser med hänsyn till det allmännas intresse inte skall behövas.

I vissa fall torde det räcka med enbart ett föreläggande att vidta viss åtgärd för att rättelse skall ske. Erfaren- heten av tidigare lagstiftning visar emellertid att före-

48. Prop. 1978/79: 163

lägg-andens ofta bör kombineras med vite för att ge mera tyngd åt detta. Vitesbeloppet bör härvid bestämmas i förhållande till åtgärden så att det utgör ett effektivt påtryckningsmedel .

Innan beslut om föreläggande fattas bör detta föregås av överläggningar mellan lantbruksnämnden och innehavaren. ' Är denne markägare bör i stället för ett föreläggande att vidta vissa åtgärder kunne. godtas att marken i fråga ut- arrenderas. Detta bör då ske på ett sätt som lantbruks— nämnden kan godkänna. Arrendet bör härvid vara så lång- siktigt och arrendesuman så avpassad, att arrendatorn kan genomföra de åtgärder som markägaren annars skulle

förelagts utföra. Föreläggande om uttarrendering bör däremot inte kunna ske.

Enligt utredningens mening blir en frivillig utarrendering i stället för ett föreläggande om viss åtgärd också rationaliseringsbefrämjande. Framför allt torde passiva ägare. som låter marken ligga obrukad eller utxvttjar den extensivt, kunna förväntas välja utarrendering i stället för att själv vidta erforderliga åtgärder. Iantbruksnämden får härigenom möjlighet till viss styrning genom att på— verka valet av arrendator.

Som tidigare framhållits bör de investeringar som före— skrivs vara företagsekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt försvarliga. De företagsekonomiska övervägandena bör härvid ske med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena. Eh föreskriven åtgärd kan därför ut den passive markägarens synvinkel framstå som betungande och kanske medverka till att denne avhänder sig marken till någon som genom sitt tidigare markinnehav har bättre förutsättningar att genom- föra. erforderliga åtgärder och ta till vara markens pro— duktionsförmåga. Även kvalitetskravet på brukningen bedöms bli rationaliseringsbefrämjande. Som tidigare nämnts komer

Prop.1978/79:163 49

det att finnas möjligheter till statligt stöd för iord- ningställande av jordbruksmark.

Enligt 18 5 naturvårdslagen (1964:822) får täkt av jord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Hed husbehovstäkt avses i naturvårdslagen (prop. 19645148 s. 75) den förbrukning

som krävs för skötseln av en Jordbruks- eller skogsbruks- fastighet. Enligt utredningens mening behövs alltjämt en bestämmelse om matjordstäkt i en reviderad jordhävdslag- stiftning. Det är nämligen inte säkert att en prövning en- bart enligt naturvårslagen skulle tillgodose det jordbruks- plitiska intresse som finns att förhindra att fastigheten försämras genom att matjord bortförs. I likhet med vad

som nu gäller enligt naturvårdslagen bör husbehovstäkt vara undantagen.

Enligt utredningens mening bör dock med husbehovstäkt avses sådan täkt som är normal för skötseln av tomtmarken till innehavarens och de anställdas bostäder. Härav följer att matjordstäkt för iordningsställandet av sommarstugetomter

eller för försäljning inte bör bedömas som husbehovstäkt.

Bestämmelserna om matjordstäkt bör därför i förhållande till nu.gä11ande lag ändras så att all annan matjordstäkt på jordbruksmark än husbehovstäkt skall föregås av an- mälan på samma sätt som när jordbruksmark annars tas ur produktion enligt vad utredningen tidigare föreslagit. Om lantbruksnämnden skall ingripa mot täkt får avgöras efter samma grunder som utredningen tidigare förordat när det gäller fråga om nedläggning av jordbruksmark. Förslaget ger lantbruksnämnerna en bättre och mera full- ständig kontroll över den jordbruksmark som även fram— deles skall användas för jordbruksproduktion.

Prop.!978/79zl63 50

Enligt nuvarande lag kan staten bli skyldig inlösa den

jord som berörs av ett föreläggande. Då föreläggande om

att återställa hävden oftast berör endast del av fastighet kan det förhållandet uppkomma att inlösen inte kan äga rum till följd av att bestämmelserna i fastighetsbildningslagen förhindrar ett avskiljande av aktuellt markområde från stamfastigheten. Utredningen föreslår att statens skyldig— het tilIJinlösen skall gälla hela den fastighet som ifråga— varande markområde tillhör, om detta inte är av så ringa omfattning att det kan anses obilligt att så sker. Inlösen bör emllertid efter överenskommelse även kunna avse bara del av fastighet om så bedöms lämpligt i det enskilda fallet.

Utredningen har i sitt förslag till ny jordförvärvslag

för motsvarande fall föreslagit att lösenbeloppet skall bestämmas med tillämpning av expropriationslagens värderings- regler. Detta bör även gälla inlösen enligt lagen om skötsel av jordbruksmark.

8.6 Förhållandet till annan lagstiftning

En lag, som ålägger ägare eller innehavare av sådan mark att använda marken för jordbruksproduktion, kan i en del fall komma att strida mot annan lagstiftning eller före- skrifter som meddelas med stöd av sådan. Så kan t.ex. bli fallet i fråga om byggnadslagstiftningen. naturvårdslagen och skogsvårdslagen. I den mån företagets tillåtlighet prövas i särskild ordning bör sådan ändring av markan— vändningen inte falla in under lagen om skötsel av jord— bruksmark.

Som framgår av avsnitt 4.3.2 kan markens innehavare med stöd av naturvårdslagen i flera fall åläggas inskränkningar i förfoganderätten över marken. I den mån sådana föreskrifter

Prop.1978/79:163 51

innebär att den pågående markanvändningen avsevärt för— svåras skall ersättning utgå. I övriga fall förutsätts föreskrifterna inte vara mer ingripande än som kan förenas med ett normalt jordbruk.

Som tidigare anförts har utredningen. eftersom regleringen i naturvårdslagen och jordhävdslagen sker från olika ut— gångspunkter, funnit lämpligt att bestämmelsen i jordhävds- lagen om täkt av matjord överförs till den nya lagen. Lydelsen-bör emellertid enligt det anförda ändras. Bestäm— melserna i de båda lagarna nödvändiggör vidare samordnings- föreskrifter för tillståndsgivningen som lämpligen tas in i naturvårdsförordningen (1976:484) och tillämpningsför— ordning till lagen om skötsel av jordbruksmark.

Förhållandet till skogsvårdslagen påkallar uppmärksamhet endast i den mån marken ligger oanvänd och därför även skogsvårdslagen kan komma att bli tillämplig. Om jordbruks- mark har övergått till att bli skogsmark och används för virkesproduktion talar nämligen samhällsekonomiska skäl för att marken även fortsättningsvis får användas för sådant ändamål. Annorlunda ställer det sig emellertid

om marken ligger helt oanvänd. Det är ofrånkomligt

att såväl skogsvårdslagen som den nya lagen om skötsel

av jordbruksmark i princip blir tillämpliga i fråga om sådan mark. Det är dock enligt utredningens mening inte möjligt att ställa upp någon generell regel för dessa fall utan frågan om markens framtida användning måste avgöras med ledning av omständigheterna i det aktuella fallet. Härvid bör de ansvariga myndigheterna (lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen) samråda innan beslut fattas.

Det bör i sammanhanget nämnas att 1973 års skogsutredning (sou 1978:6 5.9) funnit att det inte kan anses nödvändigt att behålla den regel som innebär att outnyttjad mark, som i och för sig är lämplig för virkesproduktion under vissa omständigheter skall falla utanför skogsvårdslagens till—

Prop. 1978/79: 163 52

lämpningsområde. .Det bör i stället enligt denna ut- redning prövas i varje enskilt fall om mark. som inte är föremål för någon form av utnyttjande. skall undantas från skogsvårdslagen .

Prop. 1978/79:163 53

Hänvisningar till S48

9 Specialmat ivering

Inledande bestämmelser

1 och 2 åå

I paragraferna anges den mark på vilken lagen är tillämplig. Punkterna 1 och 2 i 2 & har motsvarighet i nuvarande lag.

I punkt 3 undantas mark vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. exempelvis enligt väglagen. vattenlagen eller byggnadslagstiftningen. Eftersom det nuvarande undantaget för staten föreslås avskaffat faller också lantbniksnämn— dens mark i princip under lagen. Utredningen har_utgått från att sådan mark måste skötas. Skulle mot förmodan fråga uppkomma om ingripande får denna fråga självfallet avgöras av lantbruksstyrelsen.

Skötsel m.m.

Lå

Enligt paragrafen skall sådan jordbruksmark som med hänsyn till angivna egenskaper är lämplig för jordbruksproduktion brukas, så att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt för sådan produktion. Bestämmelsen ger uttryck för grundtanken att den brukningsvärda jordbruksmarken skall brukas. Vilken denna mark är framgår av avsnitt 8.1 . Bmkningen skall vidare vara rationell. Vad som kan anses

rationellt får avgöras med ledning av förhållandena på orten.

Hänvisningar till US6

4.5.

I paragrafen ges undantag från huvudregeln i 3 5. För att avsteg skall få göras från denna förutsätts att det före- ligger särskilda skäl. "Exempel på sådana skäl har angetts i huvudmotiveringen. Detta gäller även vid matjordstäkt för annat ändamål än husbehov. Innebörden av uttrycket husbehov har angetts i avsnitt 8.4.

Prop. 1978/79: 163 54

Hänvisningar till US7

1.5.

Enligt denna paragraf är markägaren skyldig att inom an- given tid göra anmälan innan jordbruksmark tas ur produktion eller täkt av matjord sker för annat ändamål än husbehov. Anmälningsskyldigheten har inte begränsats till jordbruks- mark som är lämplig för jordbruksproduktion utan förelig— ger så snart Jordbruksmark, oavsett beskaffenhet, är be- rörd. 'Denna konstruktion har valts eftersom målninge— skyldigheten inte bör göras beroende av den enskildes upp- fattning om vad som är lämpligt för jordbruksproduktion. Marken måste dock vara sådan som anges i 1 &. Om åtgärden endast berör en obetydlig del föreligger dock inte anmäl- ningsskyldighet. Detta följer av uttrycket jordbruksmark "av någon betydelse".

G_å

Utredningen har förutsatt att regeringen skall meddela administrativa bestämmelser med närmare föreskrifter om skyldith för lantbruksnämnden att meddela beslut i fråga om tillåtligheten av en aktuell åtgärd som avses i 4 5.

Tillsyn

_10

I paragraferna åläggs lantbruksnämnden och lantbruksstyrel— sen ansvaret för övervakningen av lagens efterlevnad. De får i sådant syfte meddela de förbud och förelägganden

som behövs, exempelvis föreskrifter om viss växtodling eller iståndsättning av mark eller markanläggiing. Åtgär- der som kan komma i fråga anges i 9 &. Uppräkningen där

är dock inte uttömmande. Även annan liknande åtgärd kan således komma i fråga.

Prop.l978/79:l63 55

Föreläggande eller förbud får riktas mot markens ägare eller nyttjanderättshavare eller mot båda. Om nyttjande- rättshavarens återstående besittningstid är kort eller kostnaden för den ifrågasatta åtgärden avsevärd och det därför framstår som obilligt att ålägga nyttjanderätte- havaren ansvaret, bör föreläggandet i allmänhet riktas mot Jordägaren ensam.

Tillsynsmyndigheten kan bestämma att förbud eller före- läggande omedelbart länder till efterrättelse. Denna be-

stämmelse är i första hand avsedd för matjordstäkt.

Inlösen

11 - 12 55

I paragraferna ges ägaren av fastighet, som helt eller

delvis varit föremål för ingripande med stöd av lagen, möjlighet att begära inlösen. Till skillnad från nuvarande lag avser inlösenskyldigheten hela fastigheten. Som fram- hållits i avsnitt 8.5 föreligger dock inte hinder mot fri- villig överenskommelse att endast en del skall lösas in, om så anses lämpligare. Om särskilda skäl föranleder annat föreligger inte någon inlösenskyldighet för staten. Sådana skäl kan vara att endast en obetydlig del av fastigheten varit berörd av åtgärden och det därför framstår som obil- ligt att hela fastigheten skall lösas.

I fråga om lösenbeloppets storlek har expropriationslagen gjorts tillämplig. Kan överenskommelse inte nås får enligt 12 å talan instämmas till fastighetsdomstolen.

över bestämmelser

Punkt 2

Som framhållits i den allmänna motiveringen har utredningen förutsatt att bestämmelserna i denna punkt får tillämpas endast om företagsekonomiska och/eller samhällsekonomiska skäl talar för detta.

7 Riksdagen 1978/79. 1 saml. 163

Prop. 1978/79: 163 1

Hänvisningar till US9

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänna överväganden

Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens allmänna överväganden eller lämnar dessa utan erinran.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill — —— —— ifrågasätta om inte, i stället för att en helt ny lag tillskapas, samma resultat kan upp- nås genom ändringar i nu gällande jordhävdslag. Hovrätten vill emeller- tid inte motsätta sig att jordhävdslagen ersättes av en helt ny lag, vari de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken får sin uppföljning i en mer effektiv lagstiftning. Den av utredningen föreslagna lagen synes kunna ge de ramföreskrifter för brukandet av jorden som erfordras med tanke på de mål som uppställes.

Lantbruksstyrelsen: 1977 års jordbrukspolitiska beslut bygger på grundsatsen att jordbrukspolitiken skall främja rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion, vilket bl. a. innebär att åkerjorden bör utnyttjas för detta ändamål. Den skötselmålsättning som kommer till uttryck i förslagets 3 & ser lantbruksstyrelsen som ett lagfästande av denna grundsats. Målsättningen innebär en väsentligt ut- ökad räckvidd för jordhävdslagstiftningen och hälsas med tillfredsstäl- lelse inom lantbruksverket.

Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen biträder jordförvärvsutredningens upp- fattning att en revidering av jordhävdslagen är påkallad. Det är ange- läget för såväl samhället som berörda näringar att markresurserna ut- nyttjas så rationellt som möjligt. Nuvarande jordhävdslags begränsade räckvidd, viss osäkerhet om den lämpligaste markanvändningen samt svårigheter med och otillräckliga resurser för skogsodling av nedlagd jordbruksmark torde vara de främsta orsakerna till att omfattande arealer för närvarande ligger helt eller delvis outnyttjade. Den av ut- redningen föreslagna lagen om skötsel av jordbruksmark, innebärande en kraftig skärpning av 1970 års jordhävdslag är därför befogad.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket finner att förslaget till lag om skötsel av jordbruksmark stärker skyddet av odlingsjorden och dess nyttjande inom jordbruksproduktionen. Jordbruksmarken är emellertid också av stor betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder. Naturvårdsverket föreslår att det i en lag om skötsel av jordbruksmark eller jordhävdslag införs en allmän hänsynsregel till naturvårdens intressen i likhet med vad som stadgas i skogsvårdslagen .

Lantmäteriverket: En skötsellag med föreslaget innehåll torde bl. &. bidra till att motverka passivt jordägande och därmed främja struktur- rationaliseringen. Lantmäteriverket tillstyrker från denna utgångspunkt förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Enligt länsstyrelsens mening är ned- läggningen av åkermark i länet f. n. mycket obetydlig. Det förekommer dock fall då mindre åkerskiften insprängda i samlade områden blir obrukade. Med den utformning med bland annat en tidsbegränsning av

Prop. 1978/79: 163 _

k)

möjligheten att ingripa, som nuvarande lagstiftning innehåller, är möj- ligheterna att påverka nedläggningen f. n. många gånger starkt begrän- sade. Länsstyrelsen tillstyrker därför att lagstiftningen revideras.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Den skärpning av nuvarande jord- hävdslag som utredningens förslag till ny lag innebär anser länsstyrelsen väl underbyggd. Lagen utgör ett nödvändigt komplement till utredning- ens tidigare förslag till ny jordförvärvslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen delar i huvudsak ut- redningens syn på vilken målsättning som bör vara vägledande för en ny jordhävdslag.

Behov föreligger dock av en nyanserad tillämpning som anpassas till de i skilda delar av landet rådande olika förutsättningarna. För Norr- bottens del är det angeläget att den nya lagen dels ger möjlighet att åter- föra åkerjord i produktion och dels kan medverka till att få till stånd en betydligt effektivare brukning än hittills på stora arealer av den nu od- lade marken. Från rationell synpunkt är den ökning av produktionen som därigenom åstadkommes endast marginell. En motsvarande till- lämpning av lagstiftningen i södra och mellersta Sverige skulle däremot kunna skapa överskotts— och avsättningsproblem och samtidigt motver- ka den avsedda regionalpolitiska målsättningen. — — —

Länsstyrelsen vill mot skisserad bakgrund starkt understryka att lag- text- och tillämpningsföreskrifter bör utformas så att en differentierad tillämpning möjliggöres utifrån respektive regions skilda förutsättningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Enligt länsstyrelsens mening skulle en effektivare förvärvslagstiftning i hög grad förhindra den ned- läggning eller vanhävd av jordbruksmark som nu sker på goda marker. Men givetvis är det värdefullt att också jordhävdsreglema blir effektiva- re och länsstyrelsen är därför tillfredsställd över att förslag nu lämnas i detta avseende. Samtidigt vill länsstyrelsen emellertid framhålla att restriktioner av detta slag naturligen blir besvärliga i tillämpningen. Till- synsresurserna torde aldrig bli helt tillräckliga, administrationen blir överhuvudtaget tyngande och gränsfallen blir talrika och besvärliga. Det är därför viktigt att misskötseln av jordbruksmark också kraftfullt mot- verkas med positiva medel t. ex. information och propaganda i samver- kan mellan staten och jordbrukets egna organisationer. De passiva jord- ägarna bör på detta sätt påverkas att överlåta marken till aktiva bruka- re i företag som kan bestå.

-— -— -— Vid tillämpningen av en restriktiv skötsellagstiftning måste alltså inriktningen i första hand vara att få ägaren att antingen bruka jorden själv eller att överlåta den till en brukare. Därigenom kan sköt- selreglerna bli ett betydelsefullt hjälpmedel både för att främja jordbru- kets kvalitet och för att underlätta strukturrationaliseringen.

I remissbehandlingen av skogsutredningens betänkande höjdes röster för en bredare syn på lagens innehåll och kompetensområde. Istället för en lag för skogsnäringens produktionsintressen talades det för en skogs- lag som tillvaratar och samordnar olika samhällsintressens berättigade anspråk på skogsmarkens utnyttjande. Samma synsätt kan säkerligen anbringas på jordbrukslagstiftningen och det kunde ha varit värdefullt med en närmare analys av möjligheterna till koordinering av jordbru- kets skötselintressen och natur-kultur-minnesvårdens intressen i en ge- mensam lagstiftning.

Lantbrukarnas riksförbund: — —— — Nedläggningen av jordbruks- mark har i många delar av landet medfört vikande produktionsunderlag

Prop. 1978/79: 163 . . 3

och fått regionalpolitiska konsekvenser. Enligt LRFs mening bör lagen om skötsel av jordbruksmark ses som ett led i strävandena att tillvarata landets produktionsresurser på ett ändamålsenligt sätt.

2 Lagens räckvidd

Flertalet av remissinstansema tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen är medveten om problemet med s. k. annan fastighet som omfattar jordbruksmark av intresse för lantbrukets strukturrationalisering och som faller utanför tillämpnings- området för såväl nuvarande jordhävdslag som den föreslagna skötsel- lagen. Lösningen ligger emellertid enligt styrelsens mening inte i att vidga lagens tillämpningsområde i vad avser taxeringsnaturen. En an- knytning av skötsellagens regelsystem till taxeringsnaturen jordbruks- fastighet är självklar i sammanhanget och bör inte ändras (jfr annan lagstiftning som berör jordbruksfastigheter, tex jordförvärvslagen). Däremot är det -— som påpekats av flera lantbruksnämnder —— angelä- get att frågan om en striktare gränsdragning mellan annan fastighet och jordbruksfastighet uppmärksammas när riktlinjer utarbetas för kom- mande fastighetstaxering.

Jordbruksmark är en bättre sammanfattande benämning än odlad jord för den mark som skötsellagen skall omfatta. Det är också till för- del vid lagens användning att jordbruksmarkens uppdelning på huvud- grupperna åkermark och kultiverad betesmark anges redan i lagtexten. Av utredningens exemplifiering, hämtad ur förarbetena (prop. 1969: 134 s. 24 f) till jordhävdslagen, framgår att kultiverad betesmark är ett heterogent begrepp. Avgränsningen av sådan mark gentemot andra ägo- slag kan ibland vara svår, särskilt om såväl ökning av den betade area- len som nedläggning av produktionen ofta sker gradvis efter hand som vegetationen förändras, med eller utan kulturåtgärder. Någon precise- ring utöver den som gjorts i betänkandet av vad som skall anses vara kultiverad betesmark anser lantbruksstyrelsen emellertid inte vara möj- lig nu. Den praktiska tillämpningen av lagen får visa om förtydliganden måste göras senare, vilket i så fall bör kunna ske i anvisningsform.

Skogsstyrelsen: Det är angeläget att den av utredningen föreslagna begreppsdefinitionen tillsammans med formuleringen i lagförslagets 3 5 inte förhindrar eller försvårar anläggning av fröplantager och skogs- plantskolor på mark som är lämplig för jordbruksproduktion.

Enligt utredningens förslag skall lagen kunna tillämpas även på re- dan nedlagd jordbruksmark om särskilda skäl föreligger. Detta innebär att såväl lagen om skötsel av jordbruksmark som skogsvårdslagen kan vara tillämplig på mark som ligger oanvänd. Utredningen har också konstaterat detta och säger vidare att ”om jordbruksmark övergått till skogsmark och används för virkesproduktion talar samhällsekonomiska skäl för att marken även fortsättningsvis får användas för sådant ända- mål”. Skogsstyrelsen vill understryka vikten av att ägaren av jordbruks- mark, som skogsplanterats med stöd av statsbidrag, inte åläggs att åter- föra sådan mark till jordbruksmark med stöd av den föreslagna lagen, om inte synnerliga skäl föreligger. Ett sådant synnerligt skäl kan vara att inom ett jordbruksområde finns enstaka tegar som skogsplanterats och dessa därigenom utgör ett hinder i en rationell jordbruksdrift. Mark-

Prop. 1978/79: 163 4

ägaren bör i sådana fall hållas skadeslös med hänsyn till att myndighet tidigare accepterat omläggning till skogsmark.

Det är angeläget att outnyttjad mark beskogas där detta bedöms som mera rationellt än att söka bibehålla eller återställa en jordbrukspro- duktion. I sammanhanget kan erinras om de förslag till åtgärder på ned— lagd jordbruksmark som på uppdrag av regeringen har utarbetats av Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk. I den år 1977 framlagda rapporten föreslås att skogsodling på nedlagd jord— bruksmark ökas från nuvarande 4 500 ha per år till 7 000 ha per år un- der en 10-årsperiod.

Gränsdragningsproblem kan uppkomma då det gäller igenväxande hagmarker, som tidigare inrymts i begreppet ”odlad jord”. I de fall des— sa marker är lämpliga för jordbruksproduktion torde de komma att om- fattas av den nya lagen och krav kan ställas att markens produktions— förmåga skall tas tillvara rationellt för bete. Däremot i de fall där hag- markens beskaffenhet är sådan att den inte klassas som mark lämplig för jordbruksproduktion, men ändå utnyttjas för viss betning kan inte krav ställas på rationell brukning. Markens ägare torde ofta betrakta sådan mark som jordbruksmark och önskar fortsätta med extensivt be- tesbruk. Fråga uppstår då när skogsvårdsstyrelsen med stöd av skogs- vårdslagen kan hävda att marken är att anse som skogsmark även om anmälan om nedläggning ej har skett. Detta gränsdragningsproblem an- gående hagmarkernas utnyttjande bör bli föremål för samråd mellan berörda myndigheter.

Domänverket: Enligt förslaget skall all mark som kallas åkermark och kultiverad betesmark omfattas av lagen. Domänverket instämmer i förslaget med följande synpunkter. Det är önskvärt, att det anges vilken ”kulturnivå” som lagen avser i betydelsen kultiverad betesmark, då det läggs olika innebörd i ordet kultiverad betesmark i olika delar av lan- det.

Utredningens förslag innebär att lagen i viss mån görs retroaktiv. Det är enligt domänverkets mening viktigt, att retroaktiviteten inte utsträcks till att gälla nedlagd jordbruksmark som redan ianspråktagits för annan produktion, när lagen träder ikraft. En så långtgående retroaktiv till— lämpning av lagen skulle vara oförsvarbar från såväl samhällsekono- misk som företagsekonomisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — — Det skulle säkerligen vara en fördel från jordbrukssynpunkt och tillika från fastighetsindelningssyn- punkt om även smärre åkerarealer — med beskattningsnaturen ”annan fastighet” —— omfattades av brukningsplikt. Hur urvalet av dylika smär- re åkerarealer skall ske kan inte anges i detta sammanhang utan måste ytterligare utredas. Det torde även i stor utsträckning vara från jord- bruksekonomisk synpunkt fördelaktigt om brukningsplikt omfattar även exploateringsfastigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Lagförslagets definition av jordbruks- mark aktualiserar gränsdragningen mot vad som skall utgöra skogsmark enligt nyligen avgivet förslag till ny skogsvårdslag. Länsstyrelsen anser att mångåriga slåtter- och betesvallar samt ängs- och hagmarker som utnyttjas till bete skall anses som mark ingående i jordbruksproduktio- nen och inte mot ägarens bestridande skall kunna överföras till skogs- mark med tillämpning av den nya skogsvårdslagen. Det synes även an- geläget ur jordbrukssynpunkt att nämnda vallar m. ni., även om de en- dast i relativt ringa mån användes för betesproduktion, ändå skall an-

Prop. 1978/79: 163 5

ses som område ingående i jordbruksproduktionen och inte klassas som skogsmark. Beträffande sådan mark är det angeläget att det i tveksam- ma fall sker ett intimt samspel mellan lantbruksnämnd och skogsvårds- styrelse innan klassning sker till skogsmark.

Utredningen har inte funnit behov av att i lagförslaget införa några bestämmelser om jordbrukets byggnader (sid. 47). Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta om inte en regel motsvarande den som fanns i l ä i 1947 års lag om uppsikt å jordbruk borde införas och som förhind- rar att byggnader som är nödvändiga för jordbruket bortföres eller läm- nas utan nödigt underhåll. Särskilt bör detta gälla utvecklade eller ut- vecklingsbara jordbruk. I de fall byggnaderna anses nödvändiga för jordbruket bör tillstånd föreligga för bortförande av desamma och inte bara anmälningsplikt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I länsstyrelsens yttrande över för- slaget till ny jordförvärvslag framhöll länsstyrelsen att med gällande fas- tighetstaxeringsbestämmelser betydande arealer mark av stort värde för jord- och skogsbruket är taxerade som annan fastighet. Länsstyrelsen föreslog att sådana ändringar av dessa bestämmelser borde övervägas så att all för jord- och skogsbruket användbar mark skulle komma att om- fattas av jordförvärvslagens regler. Intresset av att för jordbruksända- mål kunna tillvarata all mark som med hänsyn till belägenhet och öv- riga förutsättningar är lämplig härför, talar för att motsvarande över- vägande bör ske beträffande det nu aktuella lagförslaget. Inte minst i ett län som Kopparbergs län med dess splittrade ägarförhållanden är det i många fall nödvändigt att även de smärre åkerarealerna tillvara- tas.

Lantbrukarnas riksförbund: Lagförslaget omfattar inte mark taxerad som annan fastighet. LRF vill understryka vad jordförvärvsutredningen framhållit, nämligen att taxeringsanvisningarna ej utformas på sådant sätt att jordbruksmark lämplig för jordbruksproduktion kommer att taxeras som annan fastighet. LRF delar jordförvärvsutredningens upp— fattning att byggnader ej bör omfattas av lag om skötsel av jordbruks- mark.

Beträffande övergångsreglerna vill LRF rikta kritik mot punkten 2. Enligt LRFs mening bör lagens retroaktiva verkan omfatta all jord- bruksmark som tidigare tagits ur produktion, således även sådan mark vilken tagits ur produktion efter tillstånd (jordhävdslagen & 7). LRF be- dömer denna fråga mot bakgrund av att meddelade tillstånd tillkommit i enlighet med tidigare förd jordbrukspolitik. Emellertid vill LRF som ett villkor framhålla att kostnadsansvaret måste åligga staten i dessa fall.

Skogsindustriernas samarbetsutskott: Den för närvarande parallellt pågående översynen av lagstiftningen för jordbruket och skogsbruket kan sägas ha det gemensamt att syfta till ett mera rationellt utnyttjande av marken för respektive ändamål. Utredningen har berört — men en- ligt vår uppfattning ej tillräckligt analyserat — att i vissa fall kommer båda de ifrågavarande lagrummen att bli tillämpliga beträffande mark som ligger oanvänd för jordbruk. Att frågan inte saknar areell betydel- se belyses av en rapport utarbetad år 1977 av Skogsstyrelsen, Lant- bruksstyrelsen och Statens Naturvårdsverk och som refereras i betän- kandet.

Det måste ligga i alla parters intressen att sådan outnyttjad mark sna- rast möjligt överföres till skogsproduktion där detta bedömes vara mer

Prop. 1978/79: 163 6

rationellt än att bibehålla eller återställa ett jordbruk. I dessa fall bör, enligt vår uppfattning, marken följdriktigt betraktas som skogsmark. Den nya lagen får ej utformas så att en överföring försvåras.

3 Undantag från lagens bestämmelser

Utredningens förslag tillstyrks i huvudsak eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten tillstyrker att lagen görs tillämplig även på jordbruksmark som tillhör staten, enär samma krav ur brukningssynpunkt bör ställas på staten och enskilda ägare och bru- kare av jord.

I paragrafens första punkt anges att lagen inte äger tillämpning i frå- ga om jordbruksmark som ingår i fastighet, vilken har nybildats för an- nat ändamål än jordbruk och som därefter ej har undergått taxering. Det är emellertid vanligt att vid fastighetsreglering all mark med un- dantag för en tomtplats överförs från en jordbruksfastighet till en an- nan i stället för att tomtplatsen först avstyckas och återstoden av fas- tigheten sammanläggs med den andra jordbruksfastigheten. Hovrätten föreslår därför att undantaget i första punkten även bör gälla för fas- tighet, som i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd ombildats för annat ändamål än jordbruk (jfr 3 kap. 1 & fastighetsbildningslagen).

Lantbruksstyrelsen: Ansvaret för bebyggelseplaneringen vilar primärt på kommunerna. Till följd av uttalanden och andra åtgärder från stats- makternas sida har under senare år hos såväl planansvariga som hos all- mänheten vuxit fram ett starkt medvetande om nödvändigheten att hus- hålla med landets jordbruksmark. Lantbruksstyrelsen utgår från att kommunerna i större utsträckning än tidigare beaktar jordbrukets in- tressen även inom planer som inte är aktuella att genomföra och att er- forderliga åtgärder för att upphäva sådana planer — såväl på kommun- ägd som enskilt ägd mark —- vidtas med skyndsamhet.

Det förhåller sig vidare så att lantbruksnämndemas engagemang i planeringsprocessen på senare år har ökat väsentligt. Därmed har nämn- derna fått bättre kontakt än tidigare med kommunerna och ökade möj- ligheter att föreslå erforderliga åtgärder beträffande jordbruksmark inom planer som antingen är inaktuella eller där exploatering inte är omedelbart förestående. Styrelsen anser därför i likhet med utredningen att jordhävdslagens undantag för jordbruksmark inom fastställd detalj- plan i oförändrat skick kan föras över till skötsellagen. Styrelsen har inte heller i övrigt något att erinra emot de i 2 & föreslagna undantagen från lagens tillämpningsområde. Det finns dock anledning att under- stryka vikten av att samråd sker med lantbruksnämnderna när jord- bruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

Lantmäteriverket: Uttrycket ”nybildats” i 2 5 1 synes böra ändras till ”bildats”. Man täcker därigenom in också det fallet att en jordbruks- fastighet har förändrats till fastighet för annat ändamål genom fastig- hetsreglering, ett fall som kan uppkomma t. ex. då fastighets jordbruks- mark har förts över till annan jordbruksfastighet medan återstoden skall utgöra bostadsfastighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen föreslår att statligt ägd mark till skillnad från gällande jordhävdslag, skall omfattas av den nya

Prop. 1978/79: 163 7

lagen. Länsstyrelsen finner förslaget betänkligt från principiell syn- punkt. Jordbrukets intresse bör enligt länsstyrelsens mening i erforder- lig utsträckning beaktas genom samråd med lantbruksnämnden och for- merna härför regleras i verksinstruktioner. Vid dessa samråd kan na- turligtvis delade meningar uppkomma om lämpligheten att ta i anspråk viss jordbruksmark för andra verksamheter som de statliga verken och myndigheterna har att ombesörja. Om denna intressekonflikt ej kan bi- läggas vid samrådet bör frågan hänskjutas till länsstyrelsen som utifrån en samlad regionalpolitisk bedömning bör göra intresseavvägningen. Länsstyrelsen motsätter sig dock inte att all kyrklig mark — oberoen- de av om den är att anse som statlig eller församlingsägd _ omfattas av lagen.

Hushållningssällskapens förbund: Den jordbruksmark som kommu- nerna förfogar över för framtida exploateringsåtgärder bör enligt för- bundet ställas till förfogande för rationell brukning. Enligt utredningen bör det stå lantbruksnämnden fritt att göra påpekanden om brukning av sådan mark som är befogad. Från förbundet vill vi att en skärpning in- förs där det åligger lantbruksnämnden att tillse att jordbruksmarken som skall användas vid en framtida tänkt samhällsutbyggnad brukas ra- tionellt.

Lantbrukarnas riksförbund: — — — Det är enligt LRFs mening önskvärt att all produktiv mark täcks av ifrågavarande lagstiftningar. Enligt LRFs mening bör lagen även omfatta kommunägd jordbruks- mark. då markområdet endast på lång sikt avser att få annan använd- ning.

4 Skötsel och ingripande

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. lantbrukssty- relsen, anser dock att tillståndsplikt bör införas istället för anmälnings- skyldighet innan jordbruksmark tas ur produktion. Från några håll an- förs vidare att kravet på att markens produktionsförmåga skall tas till vara rationellt är oklart och bör preciseras.

Hovrätten för Nedre Norrland: Uttrycket ”Lämplig för jordbruks- produktion” i 3 5 den föreslagna lagtexten bör även innefatta att det finns förutsättningar att uppnå tillfredsställande ekonomiskt utbyte. Hovrätten ifrågasätter om inte detta bör komma till uttryck i lagtexten (jmfr ] & skogsvårdslagen).

Uttrycket ”av någon betydelse" i 5 5 i utredningens förslag bör när- mare preciseras så att det klart framgår om därmed avses viss areal oberoende av brukningsenhetens storlek eller om begreppet skall ställas i förhållande till berörd fastighet eller brukningsenhet. Det bör vidare tillses att det inte blir möjligt att kringgå anmälningsskyldigheten genom att successivt ta mindre områden ur produktion.

Utredningen har föreslagit att anmälan skall göras två månader före en planerad åtgärd, så att tillsynsmyndigheten skall få rådrum att fatta beslut. Hovrätten anser att lagen och blivande tillämpningsföreskrifter bör ges en sådan utformning, att markinnehavaren, om inte besked lämnats inom två månader om åtgärdens tillåtlighet, får företa den pla- nerade åtgärden. Det är betydelsefullt att förfarandet klart åtskiljs från ett ansökningsförfarande.

Prop. 1978/ 79: 163 8

Markägaren är enligt förslaget ensam skyldig att göra anmälan till- lantbruksnämnden. Detta synes vara lämpligt i de flesta fall. Emellertid' kan det även finnas tillfällen då annan än markägaren bör svara för an- mälningsskyldigheten, t. ex. då marken är upplåten med nyttjanderätt.

Lantbruksstyrelsen: Även om -— som utredningen anfört —— vad- som kan anses vara rationell brukning får avgöras med ledning av förhållan- dena på orten kan lantbruksnämnderna komma att ställas inför svår- bedömbara situationer. En sådan kan vara när högvärdig åkermark an— vänds som betesmark för hästar. En annan situation är den ovan under rubriken Begreppet jordbruksmark påtalade gradvisa förändringen av kultiverad betesmark. Lantbruksnämnderna torde också komma att få ta ställning till situationer, där brukaren på grund av ålder eller sjuk- dom brukar sin jord alltmer extensivt. Om skötsellagens målsättning skall kunna uppfyllas måste den nu antydda problematiken beaktas vid utarbetande av tillämpningsanvisningar till lagen.

Kan lantbruksnämnden inte godta den åtgärd som anmälningen avser måste nämnden meddela beslut inom den tidsfrist som gäller, enligt för- slaget två månader. Meddelas inget beslut inom den tiden är markäga- ren oförhindrad att vidta åtgärden. Frågan är dock om ett anmälnings- förfarande är att föredra framför ett tillståndsförfarande. En lantbruks- nämnd har i detta avseende gjort jämförelse mellan skötsellagen och naturvårdslagen när det gäller att ta jordbruksmark ur produktion. Skötsellagen stadgar anmälningSplikt, naturvårdslagen tillståndsplikt. Nämnden anser att det är otillfredsställande — inte minst ur den enskil- des synpunkt — med skilda regelsystem i olika lagar. Lantbruksstyrel- sen är av samma mening och anser dessutom att skillnaden är ringa mellan anmälningsplikt i skötsellagens mening och tillståndsplikt. Det finns således flera omständigheter som talar till förmån för tillstånds- plikt. Styrelsen vill dock inte motsätta sig att ett anmälningsförfarande införs.

Möjligheten att föreskriva viss växtodling eller användning motiveras av utredningen med att lantbruksnämnd bör ”kunna föreskriva viss in- riktning av företagets växtodling så att produktionsinriktningen blir lämplig med hänsyn till de förhållanden som råder på orten". Lant- bruksstyrelsen har inget att erinra emot möjligheten att föreskriva viss växtodling men anser att det bättre bör klarläggas vilka typer av före- lägganden om växtodlingsåtgärder som skall få förekomma. Utgångs— punkten bör därvid vara att ingripanden endast skall få ske i sådana fall då åtgärder erfordras för att en meningsfull växtodling skall kunna bedrivas. Man bör vidare vara medveten om det stora arbete med över- vakning som blir följden av alltför flitig användning av möjligheten att föreskriva växtodlingsåtgärder.

I fråga om ogräsbekämpning bör slås fast, huruvida kemisk ogräsbe- kämpning skall kunna föreskrivas eller ej. Med hänsyn till att alterna- tiva bekämpningsmetoder i vissa fall saknas bör även kemisk bekämp- ning komma i fråga. Om odlaren har invändningar mot sådana metoder bör han vara skyldig att lösa problemet på annat sätt även om det skul- le visa sig dra avsevärt större kostnader.

Ett specialfall av ogräsbekämpning är flyghavrebekämpning för vilket den särskilda lagen (1970: 299) om skydd mot flyghavre gäller. Flyghav- relagen har visat sig vara ett otillräckligt instrument för att tillfreds- ställande komma till rätta med flyghavreplantor innanför de skydds- zoner som omfattas av en s. k. allmän bekämpningsplan. Det kan inom

Prop. 1978/79: 163 9

sådana inre områden vara fråga om att åkermark är så bemängd med flyghavre att denna utgör en väsentlig del av grödan. Under sådana för- hållanden kan det inte anses att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt för jordbruksproduktion. Skötsellagen bör därför kunna tillämpas och blir då ett komplement till flyghavrelagen. Lantbrukssty- relsen har för avsikt att se över behovet av en revidering av flyghavre- lagstiftningen mot bakgrund av förslaget till skötsellag.

Huvuddelen av lantbruksnämnderna har inte berört jordbrukets bygg- nader, vilket torde få ses som ett uttryck för att det totalt sett inte an- ses föreligga något angeläget behov av att göra skötsellagen tillämplig på byggnader. Lantbruksstyrelsen är för sin del av uppfattningen att det hör till undantagen att ägare till utvecklat eller utvecklingsbart jord- bruksföretag låter sitt byggnadskapital förstöras och att det i vart fall inte för närvarande finns behov av att låta skötsellagen även omfatta byggnaderna vid jordbruket.

Skogsstyrelsen: — —— _ Vid anmälan om nedläggning, som ej föran- leder åtgärd från lantbruksnämndens sida, bör dock anmälan vidarebe- fordras till skogsvårdsstyrelsen. Åtgärder kan då snabbt vidtagas för att beskoga marken innan denna förvildas. Det är ur skogsbrukssynpunkt angeläget att det i anvisningarna till lagen preciseras vad som är att an- se som nedläggning. Om ett sporadiskt och alltför extensivt brukande godtas innebär detta att marken förvildas före den slutliga nedläggning— en, innebärande stora problem vid den efterföljande skogsodlingen.

Statens naturvårdsverk: I 3 & anges att jordbruksmark skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt. I utredningens specialmotivering (sid. 53) skrivs följande: ”Vad som kan anses ratio- nellt får avgöras med ledning av förhållandena på orten."

Verket anser att denna formulering är oklar och bör preciseras eller utgå. Texten i lagförslaget kan tolkas så att exempelvis brukningshinder i form av rösen, diken etc., skall tas bort för att möjliggöra en ratio- nell jordbruksproduktion. Vidare kan extensiva produktionsformer, som betesdrift, missgynnas i förhållande till mer intensiv spannmålsproduk- tion. Formuleringen i 3 5 innebär att jordbruket blir överordnat alla andra intressen, vilket enligt verkets mening inte är rimligt. För jord- bruksnäringen gäller liksom för alla andra näringar att verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt från den ekologiska grundsynen. Na- turvårdsverket har bl. a. i samband med yttrandet över den fysiska riks- planeringens planeringsskede framhållit att jordbruket såväl som andra näringar måste ta sin del av ansvaret för naturmiljön. Verket har också anfört att jordbruket självfallet skall följa naturvårdslagens allmänna paragraf om hänsynstagande till naturen. Att avstå från jordbrukspro- duktion inom mindre områden av särskilt värde för flora och fauna, fri- luftslivet etc. bör sålunda ingå i varje markägares skyldighet.

Sista satsen i 3 & bör med hänsyn till vad som anförts inledningsvis och enligt ovan få följande formulering: "skall med hänsyn tagen till naturmiljön brukas så, att markens produktionsförmåga tas till vara för sådan produktion".

Från naturvårdssynpunkt är det vidare angeläget att tillämpningsfö- reskrifterna ges en sådan utformning att olika produktionsformer och ägoslag kan accepteras inom ett område. Verket anser att utarbetandet av dessa föreskrifter bör ske efter samråd med naturvårdsverket.

Domänverket: Nedläggning bör även i fortsättningen kunna ske av marginell jordbruksmark för överföring till exempelvis skogsproduktion

Prop. 1978/79: 163 10

när så är motiverat från bl. a. företagsekonomisk synpunkt. Domänver- ket instämmer i förslaget med tillägg av följande:

Nedläggning och överföring bör tillåtas, inte enbart av ej utvecklings— bara företag eller delar därav utan även av begränsat utvecklingsbara företag i samband med att sittande arrendator eller brukare upphör med brukningen och naturvårdsskäl ej hindrar nedläggning.

Verket förutsätter vidare att tillämpningsföreskrifter utformas så, att överföring av i och för sig lämplig jordbruksmark till annan produktion tillåts, när överföringen är motiverad från samhällsekonomisk och/eller företagsekonomisk synpunkt. Det bör sålunda även i fortsättningen ges möjlighet att använda jordbruksmark för odling av exempelvis park- träd, pyntegrönt, campingplats, fritidsanläggning osv.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen har inte något att er- inra mot de föreslagna bestämmelserna. Den tid om två månader som vederbörande myndighet har att avgöra ärenden syns dock vara väl kort tilltagen. Länsstyrelsen föreslår att anmälningsplikten skall gälla minst tre månader före planerad åtgärd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bl. a. lantbruksnämnden är kritisk till det föreslagna instrumentet anmälningsplikt vid avsikt att ta jordbruks- mark ur produktion och vid kommersiell matjordstäkt. Länsstyrelsen in- stämmer i kritiken och anser att en tillståndsprövning är att föredra.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Som skett i flera andra lagar synes kunna ifrågasättas om inte en allmän hänsynsregel till naturvårdens in- tressen bör inskrivas i lagen. Detta synes i så fall böra ske som en kom- plettering till 3 5 i lagförslaget (jfr 1 & nuvarande skogsvårdslag och 22 å i förslaget till ny skogsvårdslag).

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen stöder utredningens för- slag att den jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betes- mark skall brukas rationellt och också förslaget att ingripande kan ske både när brukningen upphört och om brukningen är mycket extensiv.

Länsstyrelsen vill dock understryka betydelsen av att tillämpningen sker med en anpassning till de lokala och regionala förutsättningarna. Uttrycket rationell får således icke hindra ingripande med stöd av lagen i sådana bygder i inlandet där jordbruket kommer att utgöra ett kom- plement till annan sysselsättning och där förutsättningar inte finns att skapa bärkraftiga lantbruksföretag baserade enbart på jordbrukspro- duktion. '

I anslutning till ,det särskilda undantaget från kravet på brukning som återfinns i 5 4 vill länsstyrelsen framhålla att varken av lagtexten eller förarbeten framgår hur avvägningen skall ske mellan jordbruksin- tresset och andra intressen. när åkermark föreslås att tas ur produktion. Den nya lagstiftningens förhållande till den översiktliga planläggningen och det kommunala ansvaret härför är inte tillräckligt klarlagt. Denna fråga bör uppmärksammas i anvisningar och tillämpningsföreskrifter. Det bör klart framgå att avvägning skall ske i samma former som gäl- ler i fråga om övriga om marken konkurrerande intressen, dvs. inord- nas inom planlagstiftningens regelsystem.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Innan jordbruksmark av någon bety- delse, som är lämplig för jordbruksproduktion, får tas ur produktion skall markägaren anmäla detta till lantbruksnämnden. Utredningen har i motiven angett vissa exempel då anmälningsplikt ej behöver föreligga. Det torde åtminstone vid stora och medelstora företag finnas exempel ' på nedläggning av större areal än som angetts i motiven, då markägaren

Prop. 1978/79: 163 l 1

kan anse att det inte är fråga om jordbruksmark av någon betydelse. Begreppet "jordbruksmark av någon betydelse” bör därför belysas och exemplifieras närmare.

Enligt utredningen skall jordbruksmark brukas så att markens pro- duktionsförmåga tas till vara rationellt för jordbruksproduktion. Om så inte sker får lantbruksnämnden ingripa och föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas. I betänkandet har på sid. 46 och 47 angivits vissa exempel på sådana åtgärder bl. a. dikning, rensning, stenröjning, busk- röjning och andra tekniska åtgärder på jordbruksmark. Lantbruks- nämnden bör vidare enligt utredningen lämna föreskrifter om inriktning av företagets växtodling och grundgödsling, ogräsbekämpning m.m. Länsstyrelsen ifrågasätter om så långtgående åtgärder skall kunna före- skrivas även om de kan vara erforderliga för ett rationellt brukande. Ett föreläggande bör under alla förhållanden inte innefatta mer långtgåen- de åtgärder än vad som kan anses normalt i trakten. Det är viktigt att frågan belyses ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet och i anvis- ningar och tillämpningsföreskrifter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen föreslår också anmäl- ningsskyldighet för markägare som avser att nedlägga jordbruksmark, som inte omfattar endast obetydliga arealer. För att undvika onödigt krångel för kommunerna bör man från sådan anmälningsskyldighet, ut- över mark inom stads- och byggnadsplaneområde, även undantaga mark som ingår i av kommunfullmäktige eller byggnadsnämnd antagna stads- ellcr byggnadsplaner vilka ännu ej fastställts. Då lantbruksnämnderna numera regelmässigt yttrar sig i planfrågor där åkermark av någon be- tydenhet ingår, kan man förutsätta att erforderligt samråd om åkerned— läggning kommer till stånd utan att anmälningsskyldighet föreligger.

Hushållningssällskapens förbund: Det framlagda förslaget till ny lag- stiftning omfattar all åker och kultiverad betesmark med undantag av sådan mark som från jordpolitisk synpunkt saknar intresse. Förbundet anser att vissa tolkningssvårigheter kan uppstå var gränsen går för mark som ur jordpolitisk synpunkt saknar intresse. En starkare precisering av var gränsen skall gå mellan brukningsvärd jordbruksmark och ej bruk- ningsvärd vore. önskvärd. Från förbundet vill vi föreslå att företagseko- nomiska aspekter införs i detta sammanhang. En jordbruksmark kan. om den ses separat, vara olönsam eller omöjlig att använda för rationell brukning men kan i samband med strukturrationalisering bli både före- tagsekonomisk och rationell. Brukningsskyldigheten bör därför inte be- gränsas till nuvarande förhållanden utan även till en framtida möjlig strukturrationalisering. En sådan bedömning av lagstiftningen kan i vissa lägen främja ett tidigareläggande av en önskvärd strukturrationa- lisering.

Förbundet vill vidare peka på behovet av att, vid utarbetandet av till— lämpningsföreskrifterna till den nya lagen, begreppet rationell produk- tion noggrannare preciseras. Härvid är det önskvärt att kravet på sådan kan göras relativt flexibelt.

Lantbrukarnas riksförbund: Enligt lagförslaget skall jordbruksmark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduktion. brukas så att markens produktionsför- måga tas tillvara rationellt för sådan produktion. LRF vill peka på oklarheten i begreppet "rationell produktion”. Förslaget kan t. ex. tol- kas så att man inte får ha betesmark på god åkermark. Målsättningen måste vara att oavsett växtslag, markens produktionsförmåga utnyttjas

Prop. 1978/79: 163 12

rationellt och får en ändamålsenlig ekonomisk användning.

LRF konstaterar att jordbruksmark som är lämplig för jordbruks- produktion enligt lagförslaget får tas ur produktion endast när särskilda omständigheter föreligger. Ett särskilt skäl är användning för annat god- tagbart ändamål, exempelvis golfbana, campingplats eller marknads- plats. LRF accepterar att andra godtagbara ändamål föranleder att jordbruksmark tas ur produktion men känner för sin del oro över ut- redningens exemplifiering. LRF vill hävda betydelsen av entydiga reg— ler där jordbruksmark tillvaratas för den i bygden yrkesverksamma be- folkningen.

Enligt 5 9 i lagförslaget får tillsynsmyndigheterna meddela föreläg- gande eller förbud som behövs för lagens efterlevnad, vilket avgör la- gens omfattning. Som exempel nämns i lagförslaget viss växtodling eller markanvändning. Enligt LRFs mening innefattar lagförslaget en möj- lighet för tillsynsmyndigheterna att föreskriva viss odling, t. ex. vall. LRF har uppfattningen att den enskildes ekonomiska ansvar för sitt lantbruksföretag bör vara avgörande vid handläggningen av dylika ären— den. För ingripande skall krävas att det är uppenbart att skötseln av ' jordbruksmark är orationell i den mening som anges i lagförslagets 3 &. LRF vill understryka att lagen bör ha en lämplig balans mellan vad som kan betraktas som samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt. För att komma tillrätta med passiva ägoförhållanden är det emellertid nöd- vändigt med ett samhällsekonomiskt synsätt. Som exempel på fall där samhällsekonomiska värderingar bör väga tungt vill LRF peka på pas- sivt ägda brukningsenheter, där långtgående investeringar erfordras för att jordbruket skall bli rationellt. Investeringar i dessa företag är i regel ej företagsekonomiskt lönsamma. I stället bör en sådan effekt åsyfta att dylika brukningsenheter blir tillgängliga för jordbrukets yttre rationali- sering. Utredningen föreslår som alternativ till försäljningen frivillig ut- arrendering i vilket LRF instämmer. LRF förutsätter att skriftliga kon- trakt upprättas, som följer arrendelagens bestämmelser och omfattar minst 5 år.

LRF finner det angeläget att övergripande åtgärder som har betydel- se för ett flertal lantbrukare ej hindras av passiva ägoförhållanden. Som exempel kan nämnas vattenavledningsföretag som ofta är en förutsätt- ning för att uppnå väsentliga markförbättringar. Enligt LRFs mening bör utformningen av tillämpningsanvisningar ge lantbruksnämnderna möjlighet att ingripa mot markägare som uppenbart förhindrar sådana angelägna gemensamma grundförbättringsåtgärder.

Enligt lagförslaget skall föreläggande och förbud allt efter omstän- digheterna riktas mot ägaren eller nyttjanderättshavaren eller mot bå- da. De fall där föreläggande och förbud riktas mot arrendatorn bör vara föranledda av särskilda omständigheter. Huvudregeln bör enligt LRFs mening vara att förelägganden riktas mot markägare.

Svenska Iantarbetareförbundet: Utredningen föreslår också att lant- bruksnämnden bör kunna föreskriva en viss inriktning av företagets växtodling. Detta synes vara klokt inte minst ur rådgivningssynpunkt. I vissa fall anser utredningen också att. föreskrifter skall kunna ges att brukaren skall ha djurhållning. Det måste dock i sådana fall krävas en mycket noggrann bedömning inte bara av just ekonomin på det enskilda företaget utan av hela infrastrukturen.

Utredningen föreslår att det även skall vara möjligt att ingripa mot mark som tidigare nedlagts utan prövning enligt gällande lag. Eftersom

Prop. 1978/79: 163 IS

det tidigare inte erfordrades tillstånd för nedläggning av åkermark, kan det antagas att en sådan åtgärd skett med ett speciellt motiv. Det synes då vara något tveksamt att med stöd av en ny lagstiftning åter kräva att marken sätts in i produktionen. Även om ett passivt ägande av åker- mark i de flesta fall är av specifikt intresse enbart för markägaren kan ett ingripande som till slut leder till expropriation förefalla vara ett hår- dare ingrepp i det personliga handlandet än vad som vanligtvis brukar tillämpas i det svenska näringslivet.

5 Matjordstäkt

Utredningens förslag om en utvidgad kontroll över matjordstäkter möter inga invändningar från remissinstansema. Från flera håll fram- förs dock synpunkter på samordningen av täktreglerna i en reviderad jordhävdslagstiftning och naturvårdslagen.

Hovrätten för Nedre Norrland: Enligt utredningen skall täkt av mat- jord på jordbruksmark för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov likställas med att jordbruksmark tas ur produktion. Paragra- fens andra mening bör omformuleras så att därav tydligt framgår att jordbruksmark, som är lämplig för jordbruksproduktion, inte får an- vändas för täkt av matjord för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov såvida inte den i första meningen angivna särskilda förutsätt- ningen är för handen.

Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen är medveten om att redan nu- varande regler om matjordstäkt inneburit vissa problem, som emellertid ur myndigheternas (länsstyrelsens och lantbruksnämndens) synpunkter hittills har kunnat bemästras tillfredsställande samordningsvägen. önsk- värt vore emellertid att samtliga regler rörande till-stånd till matjordstäkt kunde samlas i en lag. Matjordstäkt är primärt en fråga om att se till att jordbruksmark inte förändras så att dess produktionsförmåga inte tas till vara rationellt för jordbruksproduktion, alltså en prövning mot den målsättning som slås fast i skötsellagens 3 5. Denna prövning ankommer på det regionala fackorganet på lantbrukets område, näm- ligen lantbruksnämnden. Täktverksamhet rörande sten, grus, sand o. dyl. är däremot frågor som hänger samman med skyddet av naturmiljön i allmänhet och som därför faller inom länsstyrelsens tillsynsområde. Reglerna för prövning av tillstånd till matjordstäkt skulle enligt lant- bruksstyrelsens mening med fördel kunna samlas i en reviderad jord- hävdslagstiftning. Skall emellertid tillståndsplikt enligt naturvårdslagen kvarstå anser styrelsen i likhet med utredningen att bestämmelser härom" även bör finnas i skötsellagen. Samordningen mellan lantbruksnämnd och länsstyrelse torde liksom hittills få regleras genom tillämpningsföre- skrifter.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till den av utredningen föreslagna de- finitionen av husbehovstäkt, nämligen täkt som är normal för skötsel av tomtmarken' till innehavarens och de anställdas bostäder. Begreppet husbehovstäkt i naturvårdslagen bör ges samma snäva innebörd.

Statens naturvårdsverk: Den avgränsning som görs i betänkandet av vad som är att betrakta som husbehovstäkt av matjord överensstämmer i allt väsentligt med den avgränsning som görs enligt NVL. Detta inne- bär att samma täkter som kräver tillstånd enligt NVL också är anmäl-

Prop. 1978/79: 163 |4

ningspliktiga enligt den föreslagna lagen. Förutsättningar för att undvi- ka att sökanden skall behöva vända sig till två myndigheter i samma fråga bör därmed föreligga. Ett förenklat handläggningsl'örfarande skul- le kunna uppnås, om länsstyrelsen, när ansökan om matjordstäkt in- kommer, underrättar lantbruksnämnden härom. Härigenom skulle sö- kandens anmälningsskyldighet till lantbruksnämnden anses fullgjord. Skulle länsstyrelsen innan två månader gått sedan lantbruksnämnden underrättats, medge täkttillstånd bör detta innehålla föreskrift om att täkten ej får påbörjas före visst datum. Detta datum utgör den tidpunkt då två månader gått sedan lantbruksnämnden underrättats. Ett sådart förfarande som det ovannämnda tillämpas i dag för skogsavverkning för vilken föreligger anmälningsplikt enligt 8 a & SVL. Anmälan för samråd med länsstyrelsen enligt 20 % NVL anses ha gjorts när anmälan enligt 8 a & SVL ingivits till skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det kan enligt länsstyrelsens uppfatt- ning övervägas att införa tillståndsplikt i stället för anmälningsplikt vid genomgripande fysisk förändring av jordbruksmark exempelvis vid mat- jordstäkt för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Enligt länsstyrelsens uppfattning bör all matjordstäkt omfattas av lagen. Något behov av generellt undantag för husbehovstäkt synes inte föreligga. Detta torde för markägarna inte innebära några olägenheter då marginella täkter generellt är undan- tagna enligt 5 &.

Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida det inte från såväl allmänhetens som lantbruksnämndens synpunkt vore mera praktiskt att införa en ge- nerell tillståndsplikt för matjordstäkt i stället för anmälningsskyldighet kombinerat med eventuella beslut om förbud. Länsstyrelsen förutsätter att en samordning kan åstadkommas mellan tillståndsplikt enligt natur- vårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark så att sökanden en- dast behöver lämna en ansökan om täkttillstånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen delar utredningens upp- fattning att prövning av matjordstäkt skall ske såväl enligt den före- slagna skötsellagen som enligt naturvårdslagen. Det är därvid viktigt att det sker en samordning av prövningsförfarandet. Ett sätt att förenkla handläggningen kan vara att båda ansökningarna inges till länsstyrel- sen, som därefter översänder ansökningarna till lantbruksnämnden för yttrande i täktärendet, varefter länsstyrelsen beslutar i täktärendet och lantbruksnämnden beslutar i nedläggningsärendet.

Naturvårdsförordningen föreslås ändrad och motsvarande förordning till lagen om skötsel av jordbruksmark föreslås utformad så att ovan- stående synpunkter tillgodoses.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I ett speciellt avseende bör sam- ordningsmöjligheterna i vart fall studeras ytterligare. Det gäller pröv— ningen av matjordstäkter. Den föreslagna anmälningsskyldigheten till lantbruksnämnden kommer att gälla vid sidan om tillståndsplikten en- ligt naturvårdslagen. För sökanden måstc en sådan ordning framstå som ett förvirrande och onödigt krångel. En bättre samordning måste ske. För länsstyrelsens del vore det värt att övervägas att tillståndsplikten för matjordstäkt i naturvårdslagen överflyttas till den nya lagen om skötsel av jordbruksmark samt kompletteras med motsvarande prövning ur jordbrukssynpunkt. Det skulle innebära att i stort sett samma krav på myndighetskontakt som gäller f.n. skulle ställas på exploatören och jordbruks- och natur/kulturvårdsintressen vägs samman i samhällets

Prop. 1978/79: 163 15

prövning av det aktuella företaget. Att på detta sätt flytta över ett visst naturvårdsansvar från länsstyrelsen till lantbruksnämnden skulle stäm— ma väl med det av naturvårdsverket uttalade kravet att varje näring skall bära sitt eget natur- och miljövårdsansvar.

Från naturvårdshåll finns inget att förlora på det föreslagna förfa- randet eftersom jordbruks— och naturvårdsintressen måste överensstäm- ma i täktregleringen för att den ska få avsedd verkan på längre sikt. "Utan ett uttalat intresse hos lantbruksnämnden för att i framtiden ver— ka för fortsatt hävd av ett tilltänkt täktomräde torde ett avslag av läns- styrelsen på en täktansökan i de flesta fall enbart leda till igenbuskning och vanskötsel av det aktuella området.

6 Inlösen

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att inlösen- bestämmelserna bör utvidgas till att i vissa fall kunna omfatta en hel brukningsenhet.

Hovrätten för Nedre Norrland: Utredningen har föreslagit att staten i princip är skyldig att lösa hela fastigheten. om denna helt eller delvis berörts av föreläggande eller förbud. I fråga om inlösen skall vidare ex- propriationslagen gälla i tillämpliga delar. Utvidgningen av skyldigheten för staten att lösa berörda markområden måste anses vara till gagn för markinnehavaren och främja tillskapandet av mer rationella bruknings- enheter. Hovrätten anser att bestämmelsen skall kunna avse hela bruk- ningsenheten eller ekonomiska enheten om denna omfattar flera register- fastigheter. Därigenom anpassas reglerna till den expropriationsrättsliga lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen: Svårigheten att i vissa fall fastighetsbildningsmäs- sigt kunna bryta ut mark är en stor nackdel vid tillämpningen av nu gällande jordhävdslag. Möjlighet att kunna inlösa hel fastighet (register- fastighet) är därför nödvändig. Med den föreslagna konstruktionen av inlösenreglerna kan emellertid uppstå situationer som den följande. Skyldighet föreligger för staten att lösa in en av flera registerfastigheter inom en brukningsenhet. Inlösenfastigheten ligger som en enklav inom enhetens övriga fastigheter. Inlösen får i sådant fall en olycklig effekt på den avstående brukningsenheten. Det kan dessutom bli svårt för lantbruksnämnden att sälja fastigheten. Inlösenbestämmelserna bör ut- ' formas så att dylika effekter kan undvikas, förslagsvis genom att göra det möjligt att under vissa omständigheter kunna lösa en hel bruk- ningsenhet eller i vart fall flera registerfastigheter inom en enhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Enligt länsstyrelsens mening kan det vara en fördel att vid inlösen anknyta värderingsreglerna till tidigare lagstiftning. Det kan dock ifrågasättas om lösningsskyldigheten behöver omfatta mer än den del av en fastighet som föreläggandet avser under förutsättning att området kan avstyckas, vilket i de flesta fallen torde kunna ske. Expropriationslagens värderingsregler kan befaras komma att medföra att dåligt hävdade marker åsätts ett pris som inte står i rimlig proportion till vad värdefullare marker betingar. Vissa förluster i samband med inlösenförfarandet torde sannolikt inte kunna undvikas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beträffande inlösen av fastighet el- ler fastighetsdel bör som utredningen föreslår i första hand överens-

Prop. 1978/79: 163 16

kommelse om värde och intrångsersättning eftersträvas. Avses fastighe- ter eller fastighetsdelar direkt nyttjas som förstärkning av annat eller andra företag kan ifrågasättas om icke reglerna i fastighetsbildningsla— gen om inlösen bör vara ett smidigt förfarande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Enligt länsstyrelsens mening bör la— gen kompletteras med regler om rätt för staten att inlösa vanhävdad mark. Länsstyrelsen har redan i samband med det regionala handlings- programmets utarbetande bedömt att behov av en sådan rätt föreligger. En sådan rätt skulle ge staten möjlighet att på ett mer aktivt sätt verka för att rationaliseringsmålen uppnås.

7 Förhållandet till annan lagstiftning

Flertalet av remissinstansema lämnar utan erinran vad utredningen anfört om den föreslagna lagens förhållande till annan lagstiftning. Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län understryker emellertid vikten av samordning mellan den föreslagna skötsellagen och skogs- vårdslagen.

Skogsstyrelsen: Enligt utredningen är det ofrånkomligt att såväl skogsvårdslagen som den nya lagen om skötsel av jordbruksmark i prin- cip blir tillämpliga på mark som ligger oanvänd. Enligt Skogsstyrelsens uppfattning kan även osäkerhet i bedömningen av vissa jordbruksmar- ker som utnyttjas extensivt innebära problem. -—— — —

Vid utformningen av anvisningarna till den nya lagen om skötsel av jordbruksmark bör, med hänsyn till vad som ovan sagts, viss samord— ning ske med anvisningarna till den nya skogsvårdslagen. I anvisning- arna bör ansvarsfördelningen mellan myndigheterna, om möjligt, när- mare anges. Samråd mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrel- serna vid den praktiska tillämpningen av lagstiftningarna blir dessutom erforderlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: — —— -— Samordningen mellan skogs- vårdslagen och det nu framlagda lagförslaget bör emellertid uppmärk- sammas. En ytterligare översyn av förhållandena i gränsskiktet mellan skogsvårdslagen och den föreslagna lagen om skötsel av jordbruksmark anser länsstyrelsen nödvändig. —— —— ——

Prop. 1978/79: 163 1

Förslag till

(Det remitterade lagförslaget)

Lag om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 5 Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och kulti- verad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad” som jordbruks- fastighet.

2 5 Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord- bruk och som därefter inte har taxerats,

2. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd ef- ter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Brukning m. m.

3 & Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

4 & Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, får inte tas ur pro- duktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppen- barligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ord- ning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

5 5 Tillstånd enligt 4 & får lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

6 & Fråga om tillstånd prövas av lantbruksnämnden, om inte regering- en föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen.

Tillsyn 7 & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av lantbruksnämn- den.

8 & Lantbruksnämnden har rätt att på begäran erhålla upplysning- ar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

9 5 Om det uppenbart behövs för att 3 5 skall efterlevas, får lantbruks- nämnden förelägga innehavaren att sätta i stånd mark eller markan-

Prop. 1978/79: 163 _ 2

läggning eller att ge växtodlingcn ändrad inriktning. Innehas marken med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla att föreskriven åtgärd vidtas även om föreläggandet riktas mot annan.

Inlösen

10 5 Har föreläggande meddelats med stöd av 9 &, är staten skyldig att helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet, om äga- ren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa om- fattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon betydelse för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår. är staten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten.

11 & Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att nämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte ägaren vad som nu har sagts, förlorar han sin talan.

I fråga om talan om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 & expropriationsla- gen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under ti- den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m. m.

12 5 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 Q' första stycket,

2. utför täkt i strid mot 4 5 andra stycket,

3. bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 5. om inte föreläggandet har förenats med vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat. om det inte är uppenbart obilligt.

13 & Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då jordhävdslagen(1969: 698) skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. _Har jordbruket på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks— produktion, lagts ned före nya lagens ikraftträdande, får lantbruks- nämnden förelägga ägaren att åter ta marken i bruk, om det finns sär- skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända- mål. I—lar förklaring som avses i 7 & jordhävdslagen meddelats, får så- dant föreläggande inte meddelas beträffande marken.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande. skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be- stämmelserna i l() och 11 55 samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagts.

4. Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats enligt 3 % jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 5 nya lagen.

5. Bestämmelsen i 11 å andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 & expropriationslagen(1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni "1971.

Prop. 1978/79: 163

Innehåll Sid. Proposition med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark . . . . I Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1979 1 Inledning ............................................. 5 2 Allmän motivering ...................................... 6 2.1 Allmänna utgångspunkter ............................ 6 2.2 Brukningsplikt och förbud mot nedläggning av jordbruk .. 9 2.3 Matjordstäkt ................ . ....................... 15 2.4 Undantag från lagens tillämpningsområde .............. 17 2.5 Inlösen ........................................... 18 2.6 Övergångsbestämmelser .............................. 19 3 Upprättat lagförslag .................................... 21 4 Specialmotivering ....................................... 21 5 Hemställan ............................................ 27 6 Beslut ................................................ 27 Utdrag av lagrådets protokoll den 19 mars 1979 ................ 28 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1979 . . 38 Anmälan av lagrådsyttrande ................................ 38 Hemställan ............................................. 39 Beslut ................................................. 39 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3

NDRSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 790153