2

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Förslag

till

Lag

om Sveriges allmänna hypoteksbank och’om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas som följer.

Hypoteksbanken

Ändamål och delägare

1 §

Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerörelse

genom att lämna lån åt sina delägare och att driva annan verksamhet som

står i samband därmed.

2

§

Bankens delägare utgöres av landshypoteksföreningar.

Förenings delaktighet i banken bestämmes efter obetalda kapitalbeloppet

av de lån som föreningen erhållit från banken.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

3 §

Banken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består

av sex ledamöter.

Konungen utser en ledamot och en suppleant för honom för tre år. Full­

mäktige i riksgäldskontoret utser en ledamot och suppleant för honom lika­

ledes för tre år.

Tre ledamöter och tre suppleanter för dem väljes på ordinarie delägar-

sammankomst. Av dessa väljes en ledamot och suppleant för honom varje

år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker för tiden till och

med den ordinarie delägarsammankomst som hålles under tredje året efter

det år då valet förrättades.

De fem ledamöter som utsetts enligt andra och tredje styckena utser verk­

ställande direktör. Denne ingår som ledamot i styrelsen.

Den av Konungen utsedde ledamoten är styrelsens ordförande och den

av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten är vice ordförande.

Avgår ledamot eller suppleant, som valts på delägarsammankomst, före ut­

gången av den tid för vilken han är vald, väljes ny ledamot eller supple­

ant för återstående tid vid nästa ordinarie delägarsammankomst.

Konungen bestämmer arvoden till de av Konungen och riksgäldsfull­

mäktige utsedda ledamöterna.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Delägarsammankomst

10

§

Bankens delägare skall årligen före utgången av juni sammanträda till

ordinarie sammankomst på tid, som styrelsen bestämmer. Skriftlig kallelse

till sammankomsten skall jämte föredragningslista sändas över till för­

eningarna minst en månad i förväg.

11

§

Extra sammankomst skall utlysas av styrelsen, när den finner det lämp­

ligt eller revisorerna begär det. Skriftlig kallelse till sammankomsten skall

jämte föredragningslista sändas över till föreningarna minst fjorton dagar

i förväg.

12

§

Varje förening får till sammankomst sända tre ombud av vilka minst ett

bör vara ledamot av föreningens styrelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret utser ett ombud att deltaga i samman­

komsten.

13 §

Ordförande för sammankomst är ordföranden i bankens styrelse. Vid

förfall för denne eller vid behandling av fråga som anges i andra stycket

väljer sammankomsten ett av ombuden att vara ordförande för samman­

komsten.

Bankens styrelseledamöter och revisorer bör vara närvarande vid sam­

mankomst. De har rätt att deltaga i beslut utom i frågor som angår an­

svarsfrihet för styrelsen, val av styrelseledamöter och revisorer jämte

suppleanter samt arvoden för styrelseledamöter och revisorer. I val som

nu nämnts får ej heller riksgäldsfullmäktiges ombud deltaga.

Beslut fattas genom omröstning efter huvudtal med enkel röstövervikt.

Vid lika röstetal gäller den mening som sammankomstens ordförande bi­

träder. Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

14 §

Det ankommer på sammankoms t att

1. efter föredragning av styrelsens förvaltningsberättelse för närmast

föregående räkenskapsår och av revisionsberättelsen avgöra frågor om fast­

ställande av balansräkningen och om ansvarsfrihet för styrelsen,

2. vid behov fastställa bidrag till bankens förvaltningskostnader och för

avsättning till reservfonden,

3. besluta i frågor om särskild utdebitering på grund av föreningarnas

ansvarighet för bankens förbindelser,

4. fastställa värderingsstadgor för föreningarna,

5. utse ledamöter och suppleanter i styrelsen samt revisorer för banken

och suppleanter för dem,

6. bestämma arvoden för de valda styrelseledamöterna och de valda revi­

sorerna.

Ärenden som avses i 1, 5 och 6 skall behandlas på ordinarie delägarsam­

mankomst. I övrigt får vid ordinarie sammankomst behandlas alla frågor

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

5

som avser bankens verksamhet. På extra sammankomst får behandlas en­

dast fråga som tagits upp på föredragningslistan.

15 §

Om det enligt 8 § utsedda ombudet finner anledning till anmärkning mot

visst förhållande vid revision av förenings förvaltning, skall ombudet an­

mäla förhållandet till bankstyrelsen för att behandlas på sammankomst.

Förening är skyldig att följa beslut som sammankomsten meddelar på

grund av anmärkningen.

16 §

Förslag som styrelsen lägger fram för beslut vid sammankomst skall om

möjligt delges föreningarna minst en månad före sammankomsten.

Förening eller ombud som vill framställa förslag till ordinarie samman­

komst skall anmäla förslaget skriftligen hos styrelsen minst en månad före

sammankomsten. Förslag som avser ändring i denna lag skall dock anmä­

las hos styrelsen före utgången av februari.

Styrelsen och revisorerna skall yttra sig över förslag som avser ändring

i denna lag. Sådant förslag anses antaget endast om delägarna på två på

varandra följande sammankomster, varav minst en ordinarie, bifallit för­

slaget.

17 §

Innan ordinarie sammankomst hålles skall styrelsen överlämna förvalt­

nings- och revisionsberättelserna till chefen för finansdepartementet, till

fullmäktige i riksgäldskontoret och till föreningarna.

Upplåning

18 §

Banken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer.

Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer får icke uppgå

till mera än tio gånger beloppet av den i 27 § angivna grundfonden.

Nedgår grundfonden genom förluster med tio procent eller mera, får ban­

ken ej upptaga nytt lån förrän grundfonden återställts till sitt ursprungliga

belopp. Om ordinarie delägarsammankomst ej skall hållas inom en månad

från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra sam­

mankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheter­

na.

19 §

För tillfälligt behov av rörelsemedel eller annat tillfälligt behov får ban­

ken på annat sätt än mot obligationer taga upp lån på kort bestämd tid

eller på kort tids uppsägning.

Banken får taga upp lån mot säkerhet av inteckning i fastighet, som äges

av banken.

20

§

Banken har ensam rätt att mot obligationer låna upp medel för utlåning

mot säkerhet i jordegendom som avses i 40 §.

6

Kitngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Lånerörelse

21

§

Lån som banken lämnar till förening skall återbetalas genom viss årlig

amortering (amorteringslån) eller genom årlig amortering under viss tid

och genom betalning av återstoden vid ritgången av denna tid (sammansat­

ta lån). Om särskilda skäl föreligger, får återbetalning också ske utan

amortering efter förloppet av viss tid (stående lån).

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villko­

ren för bankens förbindelser.

22

§

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till förening, får

föreningen säga upp lånet till betalning efter ett år, om banken icke finner

att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot det. Föreningen är där­

vid skyldig att på det sätt och med det belopp som banken bestämmer utge

ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan föranleda (ränte-

skillnadser sättning).

Banken får medge förening att betala lån även tidigare än enligt första

stycket, om det kan ske med hänsyn till bankens förbindelser. Banken kan

i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att utge

ränteskillnadsersättning.

23 §

Kan flera föreningars lånebehov ej på en gång tillgodoses fullt ut, skall

banken fördela tillgängliga lånemedel mellan föreningarna. Fråga om för­

delning av lånemedel skall dock avgöras på delägarsammankomst, om frå­

gan behandlats av förstärkt styrelse och därvid minst en tredjedel av de

röstberättigade begärt det. Sammankomstens beslut får avse fördelning av

lånemedel under högst ett kalenderår.

24 §

För lån som förening fått från banken skall föreningen årligen på be­

stämd tid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och andra avgifter samt

bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltningskostnader och för

avsättning till bankens reservfond.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att betala ränta på det förfallna beloppet med en halv procent i

månaden.

25 §

Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av

lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av tillgodoha­

vande hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen

uppfyller detta ansvar.

Banken ansvarar för att dess fordringar hos föreningarna vid varje tid­

punkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obli­

gationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

7

Föreningarnas ansvarighet för bankens förbindelser

26 §

För bankens förbindelser är föreningarna ansvariga i förhållande till sin

delaktighet i banken. Kan banken ej infria sina förbindelser med egna me­

del har den rätt att i mån av behov erhålla tillskott från föreningarna efter

samma fördelning dem emellan.

Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket, är

övriga föreningar ansvariga för bristen i förhållande till sin delaktighet i

banken.

Fonder

27 §

Som grundfond för banken ställer staten till förfogande en av riksgälds-

fullmäktige utfärdad garantiförbindelse på trehundra miljoner kronor.

28 §

Efter anmälan till riksgäldskontoret får banken taga grundfonden i an­

språk till fullgörande av sina förbindelser, när banken för tillfället saknar

tillgängliga medel till detta eller när banken trätt i likvidation.

När grundfonden tagits i anspråk i annat fall än vid bankens likvidation,

skall banken ersätta staten den ränta som staten med anledning härav har

utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i anspråk. Om banken

ej kan anskaffa medel för återbetalningen på annat sätt, får banken taga

ut det behövliga beloppet från föreningarna i förhållande till deras delak­

tighet i banken.

29 §

Bankens behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond, om ej annat

följer av tredje stycket.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent

av bankens skulder.

Av bankens årsvinst får förening beviljas bidrag utan åt erbetalnings­

skyldighet till att täcka föreningens förvaltningskostnader.

SO §

Reservfonden får komma föreningarna till godo endast genom lättnad i

lånevillkoren enligt beslut som fattats på delägarsammankomst. Reserv­

fonden får dock användas för detta ändamål endast i den mån den över­

stiger två procent av bankens skulder.

Har förening lidit förlust som den ej kan täcka med sin reservfond, får

banken bevilja föreningen bidrag ur bankens reservfond utan återbetal-

ningsskyldighet med belopp som svarar mot högst hälften av reservfonden.

Sådant bidrag får dock ej lämnas utan delägarsammankomstens hörande.

I övrigt får bankens reservfond användas endast till att täcka förlust som

uppkommit på bankens rörelse i dess helhet.

Nedgår reservfonden under föreskrivet belopp, skall den snarast åter

ökas till detta.

Bankens fondmedel skall placeras på ett betryggande sätt.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Likvidation

31 §

Om förfarandet vid likvidation av banken förordnar Konungen.

Vid likvidation får grundfonden tagas i anspråk endast i den mån annan

tillgång saknas som svarar för bankens förbindelser.

Landsliypoteksf öreningar

Ändamål och delägare

32 §

Landshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområ­

de lämna dels långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom,

dels andra lån för jordbruks- och skogsbruksändamål, för vilkas fulla be­

talning staten ansvarar (garantilån) samt att driva annan verksamhet som

står i samband därmed.

33 §

Delägare i förening är låntagare som hos föreningen fått antingen lån till

vilket föreningen erhållit medel från banken eller förskott på sådant lån.

Förenings bildande och reglemente

34 §

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

35 §

Reglemente för förening skall antagas av föreningen och underställas

Konungen för fastställelse.

Förvaltning och revision

36 §

Stämma med förenings delägare skall hållas minst en gång om året på

sätt som anges i reglementet.

Rösträtt vid föreningsstämma har varje delägare som ej står i skuld till

föreningen för förfallna avgifter och som enligt föreskrift i reglementet

anmält sig vilja utöva rösträtt vid stämman.

Delägare får genom fullmakt företrädas endast av annan röstberättigad

delägare eller av sin make.

Varje delägare har en röst. Ingen får som ombud företräda mer än en

delägare.

För en och samma jordegendom får endast en delägare rösta.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

9

37 §

Förenings angelägenheter förvaltas av en styrelse som utses enligt före­

skrifter i reglementet.

38 §

För granskning av förenings förvaltning och räkenskaper skall delägarna

årligen utse revisorer på sätt som anges i reglementet. I revisionen skall

deltaga det av banken enligt 8 § utsedda ombudet samt revisor som kan ha

utsetts av bankinspektionen.

Lånerörelse

Allmänna bestämmelser

39 §

Förening får för sin lånerörelse icke låna medel hos annan än Sveriges

allmänna hypoteksbank.

40 §

Förening får belåna jordegendom, som utgör en självständig produktions­

enhet och huvudsakligen användes

1. för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, eller

2. för sådan trädgårdsskötsel, specialodling eller annan därmed jämför­

lig produktion, som drives i större omfattning på öppen jord och som själv­

ständig näring.

41 §

Med de undantag som följer av andra och tredje styckena får endast den

som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommissrätt erhålla

lån hos landshypoteksförening.

Lån får lämnas till sambruksförening även om föreningen ej äger annan

fast egendom än de ekonomibyggnader jämte tillhörande tomtmark som be­

hövs för verksamheten. En förutsättning är dock att verksamheten dess­

utom drives på jordområden som föreningen arrenderar av sina medlemmar.

Sålunda ägd och arrenderad egendom skall vid belåning anses som jordegen­

dom.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning på andelsladugårdsföretag

som är organiserat som ekonomisk förening eller handelsbolag.

42 §

Jordegendoms belåningsvärde fastställes av föreningens styrelse på

grundval av särskild värdering. Värderingen sker enligt föreningens vär-

deringsstadga och verkställes antingen av en eller flera personer som utses

av styrelsen eller också med ledning av tillgängliga handlingar av styrel­

sen.

43 §

Jordegendoms belåningsvärde får ej till mer än en fjärdedel bestå av

värdet av sådan del av egendomen som användes för annat ändamål än

som anges i 40 § 1 eller 2.

Belåningsvärde får ej omfatta

10

1. övervärde som egendom kan ha på grund av att till egendomen hör

mark som kan användas för annat ändamål än som avses i 40 §,

2. värdet av maskin och annan utrustning, som hör till egendomen en­

ligt 4 § lagen (1966: 453) om vad som är fast egendom.

44 §

Lån får beviljas till högst 75 % av belåningsvärdet eller vid belåning

av jordegendom som avses i 40 § 2 till högst 50 % av belåningsvärdet.

45 §

Bestämmelserna i 21 § om återbetalning av lån som lämnas av banken

äger motsvarande tillämpning på lån som lämnas av förening.

46 §

Förening skall lämna lån på samma villkor som gäller för föreningens

motsvarande lån hos banken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

47 §

Lån får med de undantag som anges i andra stycket beviljas endast mot

inteckning för fordran i jordegendom som lånesökanden innehar med ägan­

derätt eller fideikommissrätt.

Som säkerhet för lån till sambruksförening får godtagas gemensam in­

teckning i egendom, varav en del äges av föreningen och återstoden av

föreningsmedlemmarna. Denna bestämmelse äger motsvarande tillämpning

på lån till andelsladugårdsföretag.

48 §

Inteckning skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och

ligga inom det värde, till vilket lån enligt 44 § högst får beviljas.

Tillhandahåller lånesökanden ej inteckning med bästa förmånsrätt, får

lån beviljas endast under förutsättning att lån, som lämnats mot säkerhet

av inteckning med bättre förmånsrätt, är ordnat på betryggande sätt och

att även sådan inteckning pantsättes för lån som föreningen beviljar.

Inteckning som avser annat än fordran och som ej har avsevärd betydel­

se för egendomens värde, får stå kvar med bättre förmånsrätt än inteckning

för lån från förening utan att lånebeloppet nedsättes.

49 §

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för

utlämnat lån, skall, om ej annat beslutats enligt andra stycket, snarast

ställas under offentlig vård. Denna utövas av ett ombud som förordnas av

länsstyrelsen i det län där föreningens styrelse har sitt säte (offentligt om­

bud).

Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av föreningen.

Sådant beslut skall godkännas av banken.

Länsstyrelsen bestämmer arvode till offentligt ombud.

50 §

Lånehandlingarna skall förvaras under två särskilda lås med olika nyck­

lar i förvaringsrum som är brandsäkert och även i övrigt betryggande.

Finns offentligt ombud, skall denne inneha nyckeln till det ena låset. Annan

nyckel skall omliänderhas av person som föreningen utser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

11

51 §

Byggnader som omfattas av belåning skall vara nöjaktigt försäkrade mot

brandskada. Detsamma gäller för skog som belånas. Om särskilda skäl för­

anleder det, får dock kravet på brandförsäkring av skog efterges.

52 §

Förening skall säga upp lån till betalning, om belånad egendom icke längre

är belåningsbar i landshypoteksförening.

Har jordegendom nedgått i värde, så att panten icke längre kan anses

utgöra betryggande säkerhet, kan förening säga upp lånet till betalning.

När förening anser det behövligt skall belånad egendom värderas på nytt.

53 §

Övergår belånad jordegendom till ny ägare eller innehavare och vill den­

ne övertaga lånet, skall han inom ett år från den dag, då han blev ägare

eller innehavare av egendomen, ansöka om delägarskap i föreningen genom

att lämna förbindelse om övertagande av lånet. Göres ej sådan ansökan el­

ler avslås den, kan föreningen säga upp lånet till betalning.

54 §

Har förening för att skydda fordran köpt jordegendom som är pantsatt

eller utmätt för fordringen, skall föreningen åter avyttra egendomen så

snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan ske utan förlust för

föreningen.

55 §

Låntagare skall i efterskott till föreningen erlägga årsavgift, som omfat­

tar ränta, kapitalavbetalning enligt amorteringsplan samt bidrag med det

belopp som enligt föreningsstämmas beslut skall utgå för föreningens för­

valtningskostnader och för avsättning till den i 59 § angivna reservfonden.

Försummar låntagare att göra föreskriven inbetalning, skall han betala

dröjsmålsränta enligt grunder som fastställes av styrelsen.

56 §

Delägare i förening är skyldig att till föreningen utge det belopp som

krävs för att föreningen till banken skall kunna utge sådant bidrag som

avses i 24 § första stycket.

57 §

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till låntagare, får

låntagaren säga upp lånet till betalning under den uppbörd som infaller

näst efter ett år från dagen för uppsägningen, om föreningen icke finner

att villkoren för förbindelserna till banken utgör hinder mot det. Låntaga­

ren är därvid skyldig att på det sätt och med det belopp som banken be­

stämmer utge ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan för­

anleda (ränteskillnadsersättning).

Förening får medge låntagare att betala lån även tidigare än enligt första

stycket om det kan ske med hänsyn till föreningens förbindelser. Förening­

en får i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att

utge ränteskillnadsersättning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Särskilda bestämmelser om garantilån

58 §

Lånesökande som erhållit statlig lånegaranti kan beviljas lån även om

han ej äger jordegendom som avses i 40 §.

I stället för 42—44, 47 och 48 §§ gäller vad den statliga myndigheten före­

skriver om garantilåns storlek och om skyldighet att ställa och underhålla

säkerhet för lånet.

Övergår egendom, som avses med garantilån, till ny ägare eller brukare

gäller utöver 53 § att lånet får övertagas av den nye ägaren eller brukaren

endast om den statliga myndigheten medgivit, att lånegarantin skall avse

den nye ägarens eller brukarens förpliktelser.

Reservfond

59 §

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent

av föreningens skulder.

Om förening ej kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall reserv­

fonden sammanlagd med övriga föreningars reservfonder uppgå till lägst

ett belopp som svarar mot en procent av bankens skulder. Banken medde­

lar anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse.

I den mån förenings medel ej behövs i rörelsen får de göras räntebärande

på ett betryggande sätt.

60 §

Reservfonden får komma delägarna till godo endast genom lättnad i låne­

villkoren enligt beslut som delägarna på förslag av styrelsen fattar. Reserv­

fonden får dock användas för detta ändamål endast i den mån den över­

stiger två procent av föreningens skulder.

Likvidation

61 §

Om förfarandet vid likvidation förordnar Konungen.

Tillsynen övnr hypoteksbanken och landshypoteksföreningarna

62 §

Banken och föreningarna står under tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan

bankinspektionen förelägga vite.

Beslut i fråga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse, om ej Ko­

nungen föx-ordnar annat.

I övrigt meddelar Konungen närmare bestämmelser om tillsynsverksam­

heten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

13

63 §

Till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet skall banken

årligen erlägga bidrag.

Närmare föreskrifter om bidragets storlek och om dess fastställande och

erläggande meddelas av Konungen.

64 §

Styrelseledamot, verkställande direktör eller annan tjänsteman hos ban­

ken eller förening som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar orik­

tig eller vilseledande uppgift rörande banken eller föreningen och dess

verksamhet dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gär­

ningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970, då förordningen (1955: 110) om

Sveriges allmäna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall upp­

höra att gälla. Bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ skall dock tillämpas för tid

från och med hypoteksbankens ordinarie delägarsammankomst år 1970. På

denna väljes en ledamot och suppleant för ett år, en ledamot och suppleant

för två år och en ledamot och suppleant för tre år. Samtidigt upphör gäl­

lande uppdrag för vald ledamot och suppleant i bankens styrelse.

Staten ställer till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad för­

bindelse att gentemot innehavare av obligationer, som utgivits av hypoteks-

banken före den 1 juli 1970, svara för förlust som kan uppkomma på grund

av att 12 och 34 §§ förordningen upphör att gälla.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1968: 576) om Konunga­

riket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, dels att

32 och 33 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 32 och

33 §§ skall utgå, dels att 4, 8, 9, 11, 16 och 20 §§ skall ha nedan angivna ly­

delse, dels att i förordningen skall införas tre nya paragrafer, 40—42 §§,

samt närmast före 40 § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

För revision av styrelsens förvalt­

ning och kassans räkenskaper utses

årligen fyra revisorer. Av dessa ut­

ses en, som skall vara revisionens

ordförande, av Konungen, en av riks-

gäldsfullmäktige och två på ordina­

rie ombudsstämma. I samma ord­

ning utses lika antal personliga

suppleanter. Av de på ombudsstäm­

ma utsedda skall en revisor och hans

suppleant vara auktoriserade av han­

delskammare eller på annat av Ko­

nungen godkänt sätt. Den andre på

ombudsstämma utsedde revisorn och

hans suppleant skall äga insikt och

erfarenhet beträffande rörelse för

fastighets- och tomträttsbelåning.

För revision av styrelsens förvalt­

ning och kassans räkenskaper utses

årligen fyra revisorer. Av dessa ut­

ses en, som skall vara revisionens

ordförande, av bankinspektionen, en

av riksgäldsfullmäktige och två på

ordinarie ombudsstämma. I samma

ordning utses lika antal personliga

suppleanter. Av de på ombudsstäm­

ma utsedda skall en revisor och

hans suppleant vara auktoriserade

av handelskammare eller på annat

av Konungen godkänt sätt. Den and­

re på ombudsstämma utsedde revi­

sorn och hans suppleant skall äga

insikt och erfarenhet beträffande rö­

relse för fastighets- och tomträtts­

belåning.

Verkställande direktör-----------förut nämnts.

8

§•

Skuldförbindelse med tillhörande

säkerhet, som lämnats till förening

för utlämnat lån, skall snarast stäl­

las under offentlig vård.

Skuldförbindelse med tillhörande

säkerhet, som lämnats till förening

för utlämnat lån, skall, om ej an­

nat beslutats enligt andra stycket,

snarast ställas under offentlig vård.

Förening kan besluta att första

stycket icke skall tillämpas av för-

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Skuldförbindelse jämte säkerhet

skall pantförskrivas till kassan för

förenings lån hos denna och skall

utgöra pantsäkerhet för de obliga­

tioner som kassan ger ut. Även för­

bindelse som förening utfärdar till

kassan för erhållet lån skall tjäna

som säkerhet för obligationerna.

Kassan ansvarar för att föreskri­

ven säkerhet är ställd och hålles vid

makt samt att pantsäkerheten ej un­

derstiger det sammanlagda beloppet

av utelöpande obligationer.

eningen. Sådant beslut skall godkän­

nas av kassan.

(Föreslagen lydelse)

Förening ansvarar för att dess

skuld till kassan ständigt motsvaras

av lånefordringar för vilka finns sä­

kerhet enligt denna förordning eller

av tillgodohavande hos bank eller av

kontanta medel. Kassan övervakar

att föreningen uppfyller detta an­

svar.

Kassan ansvarar för att dess ford­

ringar hos föreningarna vid varje

tidpunkt svarar mot lägst samman­

lagda beloppet av kassans utelöpan­

de obligationer.

till

9 §•

för-

Lån som kassan lämnar

ening skall återbetalas

1. genom viss årlig amortering

(amorteringslån),

2. efter förloppet av viss tid, högst

tjugo år (fasta lån), eller

Lån som kassan lämnar till för­

ening skall återbetalas genom viss

årlig amortering (amorteringslån)

eller genom årlig amortering under

viss tid och genom betalning av åter­

stoden vid utgången av denna tid

(sammansatta lån). Om särskilda

skäl föreligger, får återbetalning ock­

så ske utan amortering efter förlop­

pet av viss tid, högst tjugo år (fasta

lån).

Första stycket----------- byggnadstid (byggnadskreditiv).

Förfallotiden för------- -— kassans förbindelser.

Lånesumman skall--------------- ej föreligga.

3. genom årlig amortering under

viss tid och genom betalning av åter­

stoden vid utgången av denna tid

(sammansatta lån).

11

. Inflyter medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, får

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos riks-

gäldskontoret, bankaktiebolag, spar­

bank, centralkassa för jordbruks­

kredit eller postbanken eller genom

§•

Inflyter medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, får

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos riks-

gäldskontoret, bankaktiebolag, spar­

bank, centralkassa för jordbrukskre­

dit eller postbanken eller genom pla-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

placering i statsobligationer eller

andra statspapper, i Sveriges all­

männa hypoteksbanks eller kassans

egna obligationer eller genom utlå­

ning mot betryggande säkerhet av

sådana obligationer eller av inteck­

ning i fastighet eller i tomträtt eller

mot sådan förmånsrätt som åtnjutes

på grund av lagen den 16 decem­

ber 1966 (nr 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamlietsanläggningar och som

får göras gällande på kassans föran­

staltande.

(Nuvarande lydelse)

cering i statsobligationer eller andra

statspapper eller i Sveriges allmän­

na hypoteksbanks obligationer eller

genom utlåning mot betryggande sä­

kerhet av sådana obligationer eller

av inteckning i fastighet eller i tomt­

rätt eller mot sådan förmånsrätt

som åtnjutes på grund av lagen den

16 december 1966 (nr 701) om för­

månsrätt för fordringar enligt la­

gen om vissa gemensamhetsanlägg-

ningar och som får göras gällande

på kassans föranstaltande.

(Föreslagen lydelse)

16

Har förening lidit förlust som den

ej kan täcka med sin säkerhetsfond

eller utan anlitande av medlemmar­

nas ansvarighet för föreningens för­

bindelser, får kassan bevilja för­

eningen bidrag ur reservfonden utan

återbetalningsskyldighet med belopp

som svarar mot högst hälften av re­

servfonden. Sådant bidrag får dock

ej lämnas utan ombudsstämmans

hörande.

Har förening lidit förlust som den

ej kan täcka med sin säkerhetsfond,

får kassan bevilja föreningen bidrag

ur reservfonden utan återbetalnings­

skyldighet med belopp som svarar

mot högst hälften av reservfonden.

Sådant bidrag får dock ej lämnas

utan ombudsstämmans hörande.

I övrigt------- ----------- ------------ dess helhet.

Nedgår reservfonden--------------- till detta.

Ansökan om — —

Inom den del av

20

§.

- hos Konungen.

riket som Ko­

nungen bestämmer får förening ut­

öva verksamhet i stad och köping

samt i område utom stad eller kö­

ping där hälsovårdsstadgans särskil­

da bestämmelser för hälsovårdstät-

ort gäller. Verksamhet får utövas

även i annat tätare bebyggt område

i den mån Konungen bestämmer.

Förening får

Konungen bestämmer förenings

verksamhetsområde. Inom detta får

förening i område där hälsovårds­

stadgans särskilda bestämmelser för

hälsovårdstätort gäller utöva låne-

verksamhet avseende fast egendom

eller med tomträtt upplåten fastighet

som bebyggs för att användas hu­

vudsakligen till bostäder eller affärs­

lokaler. Verksamhet får utövas även

i annat tätare bebyggt område i den

mån Konungen bestämmer.

— Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

17

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Tillsynen över kassan och

föreningarna

40 §.

Kassan och föreningarna står un­

der tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller

förbud i samband med tillsynen kan

bankinspektionen förelägga vite.

Beslut i fråga om tillsynen länder

omedelbart till efterrättelse, om ej

Konungen förordnar annat.

I övrigt meddelar Konungen när­

mare bestämmelser om tillsynsverk­

samheten.

Till bestridande av bankinspektio­

nens tillsynsverksamhet skall kas­

san årligen erlägga bidrag.

Närmare föreskrifter om bidra­

gets storlek och om dess fastställan­

de och erläggande meddelas av Ko­

nungen.

Styrelseledamot, verkställande di­

rektör eller annan tjänsteman hos

kassan eller förening som uppsåtli-

gen eller av grov oaktsamhet lämnar

oriktig eller vilseledande uppgift till

bankinspektionen rörande kassan el­

ler föreningen och dess verksamhet

dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader, om ej gärningen är be­

lagd med straff i brottsbalken.

41

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. 4 § i dess nya lydelse skall dock

tillämpas från och med tidpunkten för kassans ordinarie ombudsstämma

år 1970.

Staten ställer till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad förbin­

delse att gentemot innehavare av obligationer, som utgivits av kassan före

den 1 juli 1970, svara för förlust som kan uppkomma på grund av att

8 § fått ändrad lydelse samt 32 och 33 §§ upphört att gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 171

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

5 december 1969.

Närvarande:

Statsministern

P^{alme ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, B

engtsson

, N

orling

,

L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler

för landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna och anför.

1. Inledning

Med skrivelse den 21 november 1968 överlämnade Sveriges allmänna hy-

poteksbank promemoria med förslag till ändringar i förordningen (1955:

110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

(LF)i.

Efter remiss har yttranden över hypoteksbankens förslag avgetts av stats­

kontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfonden (AP-fonden), Sveriges jord-

brukskasseförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekun­

därkredit AB, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund och Svenska kommunförbundet.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad.

I prop. 1968: 153, som antogs av riksdagen (BaU 62, rskr 370, SFS 575

och 576) lades fram förslag dels till bestämmelser om sammanslagning

av bostadskreditinstitutionen (Svenska bostadskreditkassan jämte anslut­

na bostadskreditföreningar) med stadshypoteksinstitutionen (Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa jämte anslutna stadshypoteksföreningar), dels

1 Förslaget grundas på en utredning, som utförts av bankdirektören i Sveriges allmänna

hypoteksbank Gösta Renlund.

19

till en ny förordning för den genom sammanslagningen vidgade stadshypo-

teksinstitutionen. Vid remissbehandlingen av det betänkande, som låg till

grund för förslagen, väcktes vissa frågor som inte berörts närmare i be­

tänkandet. Med anledning därav angav jag i propositionen att jag inte var

beredd att ta upp frågorna utan att de utretts och förklarade att jag ämna­

de se över bestämmelserna i fråga. Sammanslagningen av de båda organi­

sationerna genomfördes den 1 januari 1969 och samtidigt trädde förord­

ningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar (SF) i kraft (SFS 1968: 652).

De bestämmelser i SF som enligt mitt uttalande i prop. 1968: 153 skulle

ses över har sin motsvarighet i LF.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 april 1969 tillkallade jag

samma dag en utredningsman som skulle se över vissa bestämmelser i de

förordningar som reglerar landshypoteks- och stadshypoteksinstitutioner-

nas verksamhet. Utredningsmannen har den 30 september 1969 avgett pro­

memorian Ändrade regler för lands- och stadshypoteksinstitutionerna

(Stencil Fi 1969: 10, som i fortsättningen kallas utredningspromemorian).

Över utredningspromemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av stats­

kontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, bostadsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, kommerskolle­

gium, delegationen för bostadsfinansiering, fullmäktige i riksbanken, full­

mäktige i riksgäldskontoret, AP-fonden, hypoteksbanken, stadshypoteks-

kassan, poststyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksför­

eningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, Svenska kommunförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hy­

resgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB),

Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveri­

ges lantbrulcsförbund, Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lant-

bruksnäringarnas Sekundärkredit AB och RLF.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg och Norrköping.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1960

2. Huvuddragen av landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionernas

organisation

Landshypoteksinstitutionen är en kooperativ kreditinrättning med upp­

gift att tillgodose jordbrukets behov av långfristiga krediter till fast ränta.

Organisationen, som kom till år 1861, består av en central hypoteksbank,

Sveriges allmänna hypoteksbank, och tio lokalt verksamma landshypoteks-

föreningar som är delägare i banken. Hypoteksbankens uppgift är att ge­

nom upplåning mot obligationer skaffa medel åt föreningarna. Dessa har till

ändamål att — var och en i sitt verksamhetsområde — lämna långfristiga

20

lån till fast ränta mot inteckningssäkerhet i jordegendom. Föreningarna får

dessutom lämna sådana lån för jordbruksändamål som garanteras av sta­

ten (garantilån). Låntagarna blir automatiskt medlemmar i föreningen.

Landshypoteksföreningarnas utlåning med hypoteksbankmedel uppgick

vid slutet av år 1968 till totalt ca 2 287 milj. kr., varav drygt 200 milj. kr.

avsåg garantilån.

I fråga om utlåning mot inteckningssäkerhet gäller bl. a. följande. I prin­

cip får endast jordegendom som i sin helhet är taxerad som jordbruksfas­

tighet belånas hos landshypoteksförening, men under vissa förutsättningar

får också jordegendom som är taxerad på annat sätt belånas. Endast den

som med äganderätt eller fideikommissrätt innehar jordegendom är berätti­

gad att få lån. Låneramen beror på det belåningsvärde som sätts på jordegen­

domen. Belåningsvärdet fastställs på grundval av taxeringsvärdet eller efter

särskild värdering. I vissa fall får taxeringsvärdet inte överskridas. Lån får

beviljas intill 60 % av belåningsvärdet i fråga om egendom som är taxerad

som jordbruksfastighet och intill 40 % av belåningsvärdet i fråga om egen­

dom som är taxerad som annan fastighet. Lånen är mestadels amorterings­

lån men också fasta lån förekommer.

Hypoteksbanken har ensamrätt att ge ut obligationer i vilka utlovas sä­

kerhet i jordegendom som kan belånas hos landshypoteksförening.

Innehavarna av hypoteksbankens obligationer tryggas på följande sätt.

Låntagarnas reverser till föreningarna med tillhörande hypotek utgör

pantsäkerhet för obligationerna och förvaras under offentlig vård. Reserv­

fonder finns både i banken och i föreningarna. Föreningarna är solidariskt

ansvariga för bankens förbindelser i förhållande till resp. förenings skuld

hos banken. Låntagarna är på motsvarande sätt ansvariga för förenings

förbindelser. Som yttersta säkerhet för utelöpande obligationer ligger en av

staten tillskjuten grundfond som består av en garantiförbindelse på 300

milj. kr. Grundfondens säkerhetsvärde för obligationsinnehavarna bestäms

av regeln att obligationsupplåningen maximalt får uppgå till tio gånger

grundfondens belopp.

Hypoteksbankens styrelse består av fem ledamöter. Ordföranden utses av

Kungl. Maj :t och vice ordföranden av fullmäktige i riksgäldskontoret. Öv­

riga ledamöter väljs av ombud för föreningarna vid sammankomst med del­

ägarna i banken. Styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper granskas

av fem revisorer. Revisionens ordförande utses av riksdagsfullmäktige och

övriga revisorer av föreningsombuden.

Landshypoteksförenings verksamhet regleras förutom av LF också av

reglemente som fastställs av Kungl. Maj :t.

Stadshijpoteksinstitutionen kom till år 1909 för att ordna fastighetskre-

diten i städerna och de stadsliknande samhällena. År 1929 inrättades bo-

stadskreditinstitutionen för att tillgodose behovet av sekundär fastighets-

kredit. I början av 1950-talet infördes en gemensam förvaltning av de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

21

institutionerna. Efter tillkomsten av den nya låneform, enhetslån, som år

1965 infördes på den långfristiga fastighetskreditmarknaden sköttes all

nyutlåning genom bostadskreditinstitutionen. Denna låneform innebär att

ett enhetligt amorteringslån lämnas från botten och upp till det förut­

varande sekundärlånets övre gräns. Stadshypoteksinstitutionen, som endast

fick lämna primärlån, saknade möjlighet att ge enhetslån. Detta förhållan­

de ledde fram till att institutionerna den 1 januari 1969 slogs samman

till en organisation. Som antytts i det föregående skedde sammanslagningen

så att bostadskreditinstitutionen upplöstes och gick upp i stadshypoteks­

institutionen. Samtidigt trädde en ny förordning — SF ■— för den vidgade

stadshypoteksinstitutionen i kraft.

F. n. uppgår stadshypoteksföreningarnas utestående lån till totalt drygt

22 miljarder kr.

Stadshypoteksinstitutionen är organiserad efter samma principer som

landshypoteksinstitutionen. Den består av 21 lokalt verksamma stadshypo-

teksföreningar och ett topporgan — Konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa — med uppgift att genom upplåning mot obligationer skaffa medel

till föreningarna. Dessa har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av in­

teckning i fast egendom eller tomträtt eller av förmånsrätt på grund av

lagen (1966: 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa ge­

ni ensamhetsanläggningar.

Stadshypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet är begränsad till att

avse byggnader som huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål eller till

affärslokaler. Lån skall säkerställas av inteckningar som ligger inom 75 %

av det uppskattningsvärde som föreningen bestämmer för fastigheten. För­

eningarna har formellt möjlighet att lämna såväl amorteringslån som lån

utan amorteringsplikt. Som antytts i det föregående sker emellertid numera

all nyutlåning i form av amorteringslån (enhetslån). Utom långfristig kre-

ditgivning har institutionen sedan år 1964 också möjlighet att lämna korta

lån i form av byggnadskreditiv. Denna möjlighet har dock ännu inte kom­

mit till användning.

Innehavarna av stadshypotekskassans obligationer är tryggade mot för­

lust på samma sätt som i det föregående har angetts i fråga om landshy­

poteksinstitutionen. Den statliga grundfonden för stadshypotekskassans

del består av en garantiförbindelse på 2 900 milj. kr.

Kassans styrelse består av nio ledamöter. Kungl. Maj:t utser två ledamö­

ter varav en är ordförande. Riksgäldsfullmäktige utser en ledamot, vice ord­

föranden. Övriga ledamöter väljs av ombud för föreningarna på ombuds-

stämma. Kassastyrelsens förvaltning granskas av fyra revisorer, varav en,

ordföranden, utses av Kungl. Maj :t, en av riksgäldsfullmäktige och övriga

av föreningarnas ombud.

Regler om stadshypoteksinstitutionens organisation och verksamhet finns

förutom i SF också i reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (S-regl).

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

3. Hypoteksbankens framställning

3.1 Belåningsobjekt

3.1.1 Gällande regler

Landshypoteksförening får endast belåna jordegendom som utgör en själv­

ständig, huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet och

som är taxerad enligt något av följande tre alternativ. 1) I sin helhet som

jordbruksfastighet. 2) Delvis som jordbruksfastighet och delvis som annan

fastighet, om den som annan fastighet taxerade delen väsentligen används

för att ta tillvara eller förädla produkter från jordbruk eller skogsbruk och

under förutsättning att taxeringsvärdet på sådan del av egendomen inte går

upp till mer än en tredjedel av jordegendomens totala taxeringsvärde. 3)1 sin

helhet som annan fastighet om egendomen huvudsakligen används för träd­

gårdsskötsel eller specialodling under förutsättning att verksamheten he­

drivs på öppen jord som självständig näring och att det taxerade markvär­

det går upp till minst en tredjedel av egendomens hela taxeringsvärde (36 §

LF).

Belåningsvärdet skall redovisas i sådana särskilda värden som anges i 10 §

kommunalskattelagen (1928:370) — (KL). Belåningsvärde får dock inte

avse tomt- och industrivärde. I belåningsvärde får inte heller ingå värde på

maskiner eller liknande tillgångar (39 § första stycket LF).

Föreningsstyrelse har rätt att säga upp lån till betalning på grund av att

belånad egendom minskat i värdet, så att panten inte längre anses innebära

betryggande säkerhet. Den omständigheten att taxeringsvärdet sätts ned

eller att jordegendomens klassificering ändras är däremot inte i och för sig

tillräcklig grund för uppsägning (45 § första och andra styckena LF).

Av det föregående framgår att reglerna i KL om taxering av fast egendom

är av avgörande betydelse när det gäller att definiera de objekt som kan bli

föremål för belåning hos landshypoteksförening. De bestämmelser som i det­

ta sammanhang är av störst intresse är följande.

Fastighet skall taxeras som jordbruksfastighet när den används för jord­

bruk eller skogsbruk. Används fastighet för annat ändamål skall den taxeras

som annan fastighet. Om fastighet används delvis för jordbruk eller skogs­

bruk och delvis för annat ändamål skall den del, som används för jordbruk

eller skogsbruk, jämte tillhörande byggnader och inrättningar taxeras som

jordbruksfastighet och den del, som används för annat ändamål, med till­

hörande byggnader och inrättningar taxeras som annan fastighet. Ligger fas­

tighet oanvänd skall fastigheten taxeras som jordbruksfastighet såvida det

inte är påtagligt att fastigheten är avsedd att användas för annat ändamål

23

än jordbruk och skogsbruk. Under jordbruk inbegrips också binäring till

jordbruk (7 § törsta—fjärde styckena KL).

I punkt 2 av anvisningarna till 21 § KL (ändrad senast 1965:571) ges

regier om vad som skall falla under de olika begreppen jordbruk, binäring

till jordbruk och skogsbruk. Till jordbruk förs åkerbruk och ängsskötsel,

även då sådant bedrivs för industriellt behov. Också i samband med jord­

bruk bedriven husdjursskötsel räknas som jordbruk. Trädgårdsskötsel, in­

begripet växtodling under glas, räknas till jordbruk, när den drivs tillsam­

mans med annat jordbruk. Som binäring till jordbruk är att anse sådan i.

sammanhang med jordbruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att

med utnyttjande av fastighetens alster eller naturtillgångar, av vid jord­

bruk cl anställd arbetskraft eller av därför avsedda inventarier utvinna en

biförtjänst. I enlighet härmed skall som binäring till jordbruk räknas meje-

r i hantering och kvarndrift för förädling av väsentligen det egna jordbru­

kets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning o. d. som huvudsakligen

drivs för eget behov och med fastighetens ordinarie arbetskraft. Drivs där­

emot sådan verksamhet i större omfattning som mera fristående företag

och med särskilda för ändamålet avsedda byggnader eller inrättningar, sär­

skilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,

är verksamheten att anse som rörelse. I enlighet härmed är inte att föra till

jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för förmalning hu­

vudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering,

kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu in. m. dylikt.

Skogsbruk anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och räknas

därför inte som binäring till jordbruk. Har den som idkat skogsbruk också

drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbruket såsom

tjära o. d. anses denna verksamhet som skogsbruk om den varit av mindre

omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har sådan verksamhet där­

emot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda anordningar av

stadigvarande art, t. ex. fasta kolugnar, fasta tjärugnar e. d. anses rörelse

föreligga.

I 10 § KL och i anvisningarna till samma paragraf finns bestämmelser om

att taxeringsvärdet skall redovisas som summan av särskilda värden, s. k.

delvärden. Bestämmelserna har i fråga om jordbruksfastighet ändrats ge­

nom lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1969 och som skall tilläm­

pas första gången vid 1970 års allmänna fastighetstaxering (prop. 1968:

154; BeU 72; rskr 376; SFS 1968: 729). I 10 § KL i dess äldre lydelse före­

skrevs att för sådan fastighet skulle redovisas tre delvärden, nämligen 1.

jordbruksvärde eller fastighetens värde, utom värdet av växande skog, un­

der förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar el­

ler skogsbruk, 2. skogsvärde eller värdet av växande skog, och 3. tomt- och

industrivärde eller det värde som fastigheten eller del därav hade utöver

jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund av att mark som hörde till fas­

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 196!)

24

tigheten kunde tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäring­

ar eller skogsbruk. Beträffande jordbruksvärdet skulle särskilt anges vad

som belöpte på skogsmark, s. k. skogsmarksvärde. Värdet av särskilda för­

måner och naturatillgångar som ingick i jordbruksvärdet skulle enligt före­

skrift i anvisningarna redovisas särskilt i fastighetslängden.

Enligt 10 § KL i dess nija lydelse skall för jordbruksfastighet redovisas

fem i stället för tre delvärden, nämligen jordbruksvärde, skogsbruksvärde,

värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploateringsvärde.

I de nya anvisningarna till 10 § KL (punkterna 2—4b) förklaras närmare

innebörden av de olika delvärdena. Ändringarna innebär i huvudsak att vär­

dena av särskilda förmåner och av övrig mark (icke produktiv mark och

vattenområde), som tidigare ingick i jordbruksvärdet, i fortsättningen skall

redovisas som särskilda delvärden samt att värdet av skogsmark förts sam­

man med skogsvärdet till ett skogsbruksvärde.

För annan fastighet skall redovisas delvärdena markvärde eller värdet

av marken inbegripet värdet av träd, trädgårdsanläggning o. d., och bygg­

nadsvärde eller värdet av byggnader på fastigheten därvid särskilt skall an­

ges vad som belöper på maskiner och liknande tillgångar som är avsedda

att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed jämförligt ändamål.

3.1.2 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken framhåller inledningsvis att den år 1955 införda möj­

ligheten att belåna jordegendom som taxerats som annan fastighet utnytt­

jats i endast obetydlig utsträckning. Detta hänger samman med de snäva

gränserna i 36 § LF för belåning av sådan egendom vartill kommer -— som

närmare behandlas i det följande — att lånegränsen för annan fastighet är

endast 40 % av belåningsvärdet vilket i sin tur för sådan fastighet är maxi­

merat till taxeringsvärdet. En bidragande orsak kan ha varit att föreningar­

na under tider då det rått brist på lånemedel i första hand tillgodosett be­

hovet av medel för utlåning mot traditionell säkerhet. Banken pekar också

på att utformningen av 36 § LF i vissa fall medför en inskränkning av de

lånemöjligheter som fanns före år 1955. Om sålunda den del av en pro­

duktionsenhet som är taxerad som annan fastighet har ett taxeringsvärde

som överstiger en tredjedel av taxeringsvärdet på hela jordegendomen är

—- åtminstone vid en restriktiv tolkning av paragrafen ■—- också den del av

egendomen som taxerats som jordbruksfastighet undandragen från belå­

ning i hypoteksförening. Enligt de regler som gällde före år 1955 kunde

denna del däremot bli föremål för sådan belåning. Denna konsekvens av de

nu gällande bestämmelserna är klart olämplig.

Den stela låsningen till taxeringsreglerna när det gäller att definiera

hypoteksföreningarnas belåningsobjekt är numera över huvud taget osmi­

dig och från låntagarnas synpunkt otillfredsställande. Vid fastighetstaxe­

ringen är det i första hand de fiskaliska synpunkterna som är vägledande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

25

Den klassificering och värdering som sker från dessa synpunkter ger ett

resultat som inte alltid är lämpligt som underlag för belåning i hypoteks-

föreningarna. Banken pekar på att det inte sällan kan vara vanskligt att

dra gränsen mellan vad som skall taxeras som jordbruksfastighet resp. an­

nan fastighet. Detta gäller bl. a. i fråga om små fastigheter på vilka drivs

jordbruk och i fråga om byggnader på jordbruksfastighet. Praxis varierar

avsevärt i de olika taxeringsdistrikten. Också beträffande redovisningen av

de olika delvärden som skall åsättas jordbruksfastighet anges praxis vara

skiftande.

Den rådande ordningen är ägnad att skapa irritation hos låntagarna och

försvårar en rationell belåning. I fråga om byggnader är det sålunda för

låntagaren i hög grad irrationellt att dels behöva bekosta en annars onödig

lantmäteriförrättning — i många fall kan f. ö. en sådan på grund av bygg­

nadens läge inte genomföras — endast för att få en del av egendomen av­

skild som ett särskilt kreditobjekt och dels tvingas splittra primärkredi­

ten på två eller flera långivare.

Frågan om vilka objekt som bör vara tillåtna för hypoteksbelåning bör be­

dömas mot bakgrunden av den pågående strukturomvandlingen inom jord­

bruket. Rationaliseringen har bl. a. fört med sig ett minskat behov av ar­

betskraft för driften. På medelstora och större gårdar är det inte ovanligt att

bostadsbyggnader som uppförts och tidigare använts för gårdens anställda

blivit överflödiga och hyrs ut. På samma sätt uthyrs ofta bostadsbyggnad,

som blivit överflödig på grund av att en brukningsdel delats upp på angrän­

sande fastigheter.

Enligt banken visar erfarenheterna av 1965 års fastighetstaxering att ten­

densen att taxera på en jordbruksfastighet belägna byggnader och andra an­

läggningar som annan fastighet har ökat till följd av den nämnda utveck­

lingen. I många fall har sådan fast egendom, som år 1964 kunde belånas i

hypoteksförening, genom taxeringsmyndighetens ändrade klassificering år

1965 helt eller delvis dragits undan från belåning i föreningen utan att det

ur belåningssynpunkt inträtt några ändrade förhållanden i form av ökade

kreditrisker.

I den naturliga produktionsenhet, som ett lantbruk utgör, ingår sålunda

numera allt oftare egendom, som är taxerad som annan fastighet. Den ökade

tendensen att taxera vissa i en sådan enhet ingående tillgångar och anlägg­

ningar som annan fastighet innebär att enheten i ett växande antal fall blir

splittrad som belåningsobjekt i hypoteksförening. Nuvarande möjligheter att

belåna annan fastighet har visat sig otillräckliga för att undanröja de olä­

genheter som följer av den rådande ordningen. Enligt bankens mening bör

den produktionsenhet, som ett nutida lantbruk utgör, kunna belånas i hypo­

teksförening oberoende av hur i produktionsenheten ingående delar är klas­

sificerade i taxeringshänseende.

Banken kommer med hänvisning till det anförda till den slutsatsen att

26

låsningen till taxeringsnormerna vid avgränsningen av föreningarnas belå-

ningsobjekt bör slopas. Föreningarna bör således få frihet att efter prövning

i varje särskilt fall avgöra om en fastighet är av sådan beskaffenhet att den

bör godkännas som låneobjekt.

Banken betonar emellertid starkt, att någon ändring i landshypoteksinsti-

tntionens huvudinriktning att vara kreditgivare till lantbruket inte bör kom­

ma i fråga. Någon ändring av ändamålsbestämningen i 32 § LF — vari anges

att hypoteksföreningarna har till ändamål att lämna ut långfristiga lån till

fast ränta mot säkerhet i jordegendom ävensom andra lån för jordbruks­

ändamål, för vars fulla gäldande staten är ansvarig (garantilån) — sätts där­

för inte i fråga. Beträffande garantilånen framhåller banken att en viktig

uppgift för landshypoteksföreningarna är att medverka vid jordbrukets ra­

tionalisering genom att lämna sådana lån med därtill anslutande bottenlån.

En något mer flexibel bedömning när det gäller tolkningen av begreppet jord­

egendom än den nuvarande låsningen till taxeringsnormerna medger torde i

vissa fall underlätta möjligheterna för föreningarna att lämna bottenlån,

vars övre gräns ansluter till garantilånets nedre.

Enligt bankens förslag till ny lydelse av 36 § LF skall förening få belåna

jordegendom som huvudsakligen används antingen för jordbruk med binä­

ringar eller skogsbruk eller för sådan trädgårdsskötsel, specialodling eller

annan därmed jämförlig produktion, som drivs i större omfattning på öppen

jord och som självständig näring. Med binäring till jordbruk avser banken

vad som enligt punkt 2 av anvisningarna till 21 § KL hänförs till detta be-

grepp.

Förslaget till ny lydelse av 36 § LF bör jämföras med bankens förslag till

nya regler i 39 § LF om vissa begränsningar i fråga om jordegendoms belå-

ningsvärde. Banken föreslår i detta hänseende att belåningsvärdet inte får

omfatta 1. värdet av sådan del av egendomen som används för annat än i

36 § angivet ändamål till den del detta värde överstiger en fjärdedel av egen­

domens hela värde, 2. övervärde, som egendomen kan ha på grund av att

till egendomen hör mark som kan användas för annat ändamål än som

avses i 36 §, och 3. värdet av maskin och annan utrustning som hör till egen­

domen enligt 4 § lagen (1966: 453) om vad som är fast egendom.

Genom de föreslagna reglerna undanröjs åtminstone de mest framträdan­

de olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna. Sålunda skapas möjlig­

het att belåna exempelvis byggnader, som på grund av rationalisering inte

längre behövs i den egentliga jordbruksdriften på egendomen men som av

egendomens ägare kan varaktigt utnyttjas för annat ändamål. För att

markera att det inte är fråga om någon ändring av landshypoteksrörelsens

huvudinriktning begränsas den fria sektorn genom den föreslagna regeln

i 39 § punkt 1 till en fjärdedel av produktionsenhetens hela värde. Givetvis

måste belåningen inklusive den fria sektorn falla inom ramen för ändamåls­

bestämmelsen i 32 § LF. Härvid förutsätts att belåningen grundas på egen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

27

domens varaktiga utnyttjande och inte på dess mer eller mindre konjunktur-

betonade användning. Den föreslagna regeln i 39 § punkt 2 innebär att för­

budet mot belåning av tomt- och industrivärde står kvar.

Om de föreslagna ändringarna genomförs får regeln i 45 § andra stycket

LF tas bort. Enligt banken kan det vara lämpligt att i denna paragraf i stäl­

let föra in en bestämmelse av innebörd att föreningsstyrelse skall säga upp

lån till betalning om den belånade egendomen inte längre är belåningsbar i

liypoteksförening. Detta kan t. ex. bli fallet om egendomen i sin helhet ex­

ploateras för bebyggelse.

Banken anför avslutningsvis.

Banken kan inte finna att det skulle innebära några ökade risker att med­

ge hypoteksföreningarna den friare prövningsrätt, som föreslagits i det före­

gående. Någon menlig inverkan på bedömningen av säkerheten för bankens

obligationer behöver säkerligen inte befaras. Det bör dock framhållas, att

särskilt stor försiktighet vid värderingen av vissa låneobjekt kan behöva

iakttagas, liksom skärpta krav på tillsynen av panten kan behöva ställas upp

i vissa lånefall. Dessa fall är dock ingalunda begränsade till sådana, då an­

nan fastighet ingår i det belånade objektet. Värdet på en jordbruksfastighet

beror nämligen i hög grad på byggnadsunderhållet, och det finns härvid ing­

en anledning att göra skillnad på ekonomibyggnader och bostäder, på sådant

som är taxerat som jordbruksfastighet eller som annan fastighet.

3.1.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att landshypoteks-

institutionen får ökad frihet i sin kreditgivning. En del remissorgan har

gjort mera allmänna uttalanden om de föreslagna liberaliseringarna i fråga

om belåningsobjekt, värderingsprinciper och lånegränser. Lantbruksstyrel-

sen framhåller att förslaget som helhet betraktat bör göra hypoteksförening-

arnas långivning till jordbruket och skogsbruket mera ändamålsenlig och

tillstyrker därför att ändringarna genomförs. Liknande uttalanden har

gjorts av RLF samt handelskamrarna i Borås, Göteborg, Karlstad och Öre­

bro.

AP-fonden och Svenska försäkringsbolags riksförbund har lämnat försla­

gen utan erinran med hänsyn till bl. a. den överensstämmelse som uppnås

med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

Försäkringsinspektionen anför att ett genomförande av de föreslagna

ändringarna obestridligen kommer att leda till att inteckningssäkerheterna

för hypoteksbankens framtida obligationslån kommer att vara sämre än för

de obligationslån som upptagits tidigare. Med hänsyn till bl. a. den statliga

grundfonden anser inspektionen emellertid att bankens obligationer också

efter författningsändringar enligt förslaget kan hänföras till sådana värde­

handlingar som enligt 274 § försäkringsrörelselagen får redovisas som säker­

het för försäkringsfond.

28

Beträffande den föreslagna bestämningen av belåning sobjekt en framhål­

ler bankinspektionen att förslaget ger möjlighet till en i viss mån ändrad

inriktning av institutionens rörelse genom regeln att sådan del av egendom

som inte används i jordbruksdrift eller skogsdrift kan belånas i den mån

dess andel av belåningsvärdet ligger inom 25 % av egendomens totala be-

låningsvärde. Under förutsättning att denna s. k. fria sektor utnyttjas en­

dast i rena undantagsfall har inspektionen emellertid ingen erinran mot

förslaget.

Riksbanksfullmäktige, som också godtar den föreslagna avgränsningen,

framhåller alt den fria sektorn med hänsyn till bankens förslag i olika hän­

seenden — belåningsobjektets karaktär, värderingsprinciperna och låne­

gränserna — innebär en mycket betydande liberalisering jämfört med nu­

varande regler. Regeln om den fria sektorn bör enligt fullmäktige utformas

så att däri sägs att jordegendoms belåningsvärde inte får mer än till en

fjärdedel bestå av värdet av sådan del av egendom som används för annat

än i 36 § angivet ändamål. Man får då en lätt tillämplig begränsning av be-

låningsmöjligheterna för den del av egendomen som inte används för jord­

bruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel, en begränsning som inte blir be­

roende av en precis bestämning av jordegendomens totala värde eller av

den del som används för andra ändamål.

Jordbrukskasseförbundet betonar att någon ändring av landshypoteks-

institutionens huvudändamål att vara kreditgivare åt lantbruket inte får

komma i fråga. Förbundet anser emellertid att det är rimligt att institutio­

nen inom en viss begränsad fri sektor får möjlighet att belåna t. ex. byggna­

der som inte längre behövs för jordbruksdriften och som därför taxeras som

annan fastighet. Den föreslagna storleken av den fria sektorn synes förbun­

det helt betryggande för att olägenheterna av de gällande reglerna skall

undanröjas.

Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Se­

kundärkredit AB erinrar om att bolagen enligt bolagsordningarna har till

ändamål att medverka vid finansieringen av näringsföretag, företrädesvis

företag vars verksamhet avser förädling eller distribution av produkter från

jordbruket eller skogsbruket med binäringar eller också distribution av

förnödenheter till samma näringsgrenar. Utlåningen har hittills omfattat

endast sådana företag som enligt bolagsordningen företrädesvis skall kom­

ma i fråga. Några planer på att utsträcka låneverksamheten till jordbruks-

0 h skogsbruksfastigheter finns inte. Bolagen har ingen erinran mot den av

oteksbanken föreslagna gränsdragningen i fråga om landshypoteks-

1 stitutionens belåningsobjekt. Förslaget synes inte innebära att konkur-

r ns uppkommer med bolagens verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

29

3.2 Värderingsprinciper

3.2.1 Gällande regler

Jordegendoms belåningsvärde fastställs av föreningens styrelse antingen

på grundval av gällande taxeringsvärde eller efter särskild värdering. Sär­

skild värdering — s. k. hypoteksvärdering — skall ske enligt värderings-

stadga, som på delägaresammankomst fastställts att gälla för föreningen,

och skall verkställas antingen på platsen av en eller flera personer som ut­

setts av styrelsen (platsvärdering) eller också med ledning av förefintliga

handlingar av styrelsen (styrelsevärdering). Egendom som är taxerad som

annan fastighet får inte åsättas belåningsvärde utan att platsvärdering har

ägt mm. Vid belåning av växande skog skall styrelsen undersöka om sko­

gens värde gått ned nämnvärt efter senaste fastighetstaxering. Om detta är

fallet måste platsvärdering äga rum (38 § LF).

Belaningsvärdet skall som förut nämnts — redovisas i sådana särskil­

da delvärden som anges i 10 § KL. I det föregående har också angetts att

belåningsvärde inte får omfatta tomt- och industrivärde eller värde av ma­

skiner och liknande tillgångar. Vidare gäller att värde på skogsmark och

växande skog samt på egendom som är taxerad som annan fastighet inte

får tas upp till högre belopp än senaste fastighetstaxering (39 § LF).

För föreningarna gemensam värderingsstadga fastställdes år 1946. Denna

stadga gäller fortfarande med vissa vid 1963 års delägaresammankomst

beslutade ändringar.

3.2.2 Hypoteksbanken

Hy poteksbanken riktar kritik mot anknytningen till fastighetstaxering­

en också när det gäller värderingsprinciperna. En allmän anmärkning mot

taxeringsvärdena som normgivande för belåningsvärdena är att de olika

taxeringsnämndernas värderingspraxis inte är enhetlig utan varierar avse­

vart. Banken betonar att taxeringsvärdena är värdefulla hjälpmedel vid

säkerhetsbedömningen men att kreditprövningen alltid bör innefatta kre­

ditgivarens egen bedömning av belåningsobjektets värde som säkerhet för

långfristig kredit.

Bankens kritik tar främst sikte pa förbudet mot att vid belåning av skogs­

mark och växande skog och av egendom som är taxerad som annan fastig­

het fastställa ett belåningsvärde som är högre än taxeringsvärdet. Ett sådant

förbud finns numera inte för någon annan kreditinrättning än landshypo-

teksinstitutionen. I sammanhanget erinrar banken om att bundenheten till

taxeringsvärdena ar 1963 slopades för stadshypoteks- och bostadskreditin-

stitutionernas del.

Enligt bankens principiella uppfattning bör föreningarna alltid ha rätt

att själva med ledning av värderingsstadgan fastställa belåningsvärde, oav­

3

s tt om taxeringsvärdet därvid skulle överskridas. Någon risk för att för-

t oendet för bankens obligationer skulle påverkas av en ökad frihet om

v rderingen av låneobjekten torde inte finnas.

Banken föreslår därför att jordegendoms belåningsvärde alltid skall fast-

s ällas efter värdering enligt den långivande föreningens värderingsstadga.

en nuvarande maximeringen till taxeringsvärdet i fråga om skogsmark

0 h skog samt egendom som taxerats som annan fastighet skulle således

slopas. Kravet på att redovisa belåningsvärdet i delvärden fyller enligt ban­

ken ingen uppgift vid hypoteksvärdering och bör därför också tas bort.

Vidare föreslår banken att den bestämmelse om obligatorisk platsvärde­

ring som nu gäller vid belåning av egendom, som är taxerad som annan fas­

tighet, i fortsättningen skall avse endast trädgårds- och specialodlingsfas-

tigheter.

Regeln om platsvärdering vid belåning av växande skog för det fall vär­

det har gått ned efter senaste taxering har slopats i förslaget. Banken har

emellertid när det gäller belåning av växande skog och skogsmark i sitt för­

slag behållit ett samband med taxeringsvärdet. Sålunda föreslår banken att

belåningsvärdet på sådan egendom inte skall få sättas högre än taxerings­

värdet utan att värdering med anlitande av skoglig expertis ägt rum. Ban­

kens överväganden i anslutning till denna regel framgår av det följande.

Banken har utförligt behandlat de värderingsfrågor som rör belåning av

skogsmark och växande skog. Inledningsvis erinrar banken om att taxerings­

reglerna i fråga om skogsmark och växande skog går ut på att fastställa

ett avkastningsvärde. Vid denna värdering tas hänsyn till olika faktorer,

t. ex. beräknade avverkningar, virkeskvantiteter in. m. Eftersom det inte är

praktiskt möjligt att göra en individuell värdering för varje område bygger

taxeringsbestämmelserna på en rad generaliseringar. En sakkunnigt utförd

individuell värdering av skogen måste rimligtvis innebära en säkrare bedöm­

ning av avkastningsvärdet än den som sker vid fastighetstaxeringen. För­

eningarna bör därför få möjlighet att utgå från ett belåningsvärde som är

högre än taxeringsvärdet.

I fortsättningen diskuterar banken frågan hur hypoteksvärdering bör

utföras. Den gällande värderingsstadgan innehåller inga bestämmelser i detta

hänseende. Enligt banken bör denna fråga regleras i LF och i värderings­

stadgan på grundval av följande synpunkter.

I princip bör belåningsvärdet få sättas högre än taxeringsvärdet endast

om värdering på platsen utförts av person med skoglig sakkunskap. I den

mån sådan inte finns att tillgå inom hypoteksföreningarna kan lämpligen

anlitas expertis hos skogsvårdsstyrelser, skogsägareföreningar eller Skogs-

sällskapet. Dessa organisationer är villiga att samarbeta med föreningarna

1 skogsvärderingsfrågor. Vidare är det ibland möjligt att utgå från värdering

som utförts av lantbruksnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

31

Banken erinrar om att skogsägarna i allt större utsträckning låter upp­

rätta s. k. skogsbruksplaner. Sådana planer upprättas av skogsvårdsstyrel-

ser, skogsägareföreningar m. fl. Ofta ingår en skogsfastighet i ett av skogs­

ägareförening organiserat s. k. skogsbruksområde, en samverkansform som

vinner allt större utbredning. I de fall, då en skogsbruksplan är upprättad

för den fastighet som skall belånas eller för skogsbruksområde, vari sådan

fastighet ingår, synes särskild besiktning på platsen inte böra vara obligato­

risk. En skogsbruksplan, som alltid grundas på en på platsen utförd skogs-

uppskattning, torde som regel innehålla alla för en värdering relevanta fak­

torer (areal, bonitet, virkesförråd, fördelning på åldersklasser m. in.). De

skogsbruksplaner, som numera upprättas, innehåller ett skogsvårdspro-

gram för en tid av tio år. Om en aktuell skogsbruksplan finns vid belå-

ningstillfället bör värderingen utan förnyad besiktning på platsen grun­

das på de i skogsbruksplanen angivna uppgifterna. En förutsättning här­

för är att föreningen gjort sig förvissad om att avverkningar inte skett i

större omfattning än vad som anges i skogsbruksplanen. Finns anledning

till antagande att avverkningar skett i större omfattning än enligt skogs­

bruksplanen eller är planen inte aktuell, bör alltid en ny värdering på

platsen äga rum. Om skogsbruksplan inte finns upprättad vid belånings-

tillfället, uppstår frågan om hypoteksförening skall kräva alt sådan plan

upprättas för att ett högre belåningsvärde än taxeringsvärdet skall kunna

åsältas. Banken bär stannat för att avvisa ett sådant krav bl. a. med hän­

syn till sådana fall, där skogsbruksvärdet är obetydligt i förhållande till

det totala belåningsvärdet eller där belåningsvärdet endast obetydligt över­

stiger taxeringsvärdet.

Banken är medveten om att skogsvårdslagens krav på jämn och uthål­

lig avkastning av skogen numera ges eu mera liberal tolkning än tidigare.

Ibland kan det t. ex. för ett rationellt bedrivande av avverkningarna sam­

tidigt över flera angränsande skogsskiften vara önskvärt att göra ett större

uttag i den utvecklingsbara skogen än som är godtagbart för enbart en

fastighet enligt de allmänna reglerna. Ett bedömande av de kreditrisker,

som denna utveckling kan innebära, ingår i den allmänna kreditpröv­

ningen.

Banken tar också upp frågor som rör pantövervakningen vid skogsbelå-

ning. I 1 § skogsvårdslagen (1948:237) anges, att skogsmark med därå

växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkes-

alstrande förmåga skötas så att tillfredsställande utbyte vinns och såvitt

möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålls. Enligt 4 § samma lag skall

vederbörande skogsvårdsstyrelse hålla uppsikt över att skogsmarken och

skogen sköts på det sätt som anges i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelser-

nas allmänna övervakningsskyldighet kompletteras av en regel i förord­

ningen (1900:267) angående skogsvårdsstyrelser om viss rapportskyl­

dighet mot angivna kreditgivare, däribland hypoteksföreningarna. Har lån

Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1969

32

lämnats mot inteckning i fastighet under villkor, att avverkning inte får

ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg, åligger

det nämligen styrelsen att på framställning av långivaren till denne mot

skälig ersättning genast lämna meddelande om stämpling eller avverk­

ning, som påbörjats i strid med villkoret och kommit till styrelsens kän­

nedom (2 §). Denna rapportgivning har i de allra flesta fall visat sig fungera

effektivt, så att hypoteksföreningarna på ett tidigt stadium fått kännedom

om avverkningar som påbörjats i strid mot träffade överenskommelser. Om

förening finner att lånesäkerheten äventyras har den möjlighet att ingripa

genom att begära interimistiskt förordnande om kvarstad på kvarliggande

virke samt avverkningsförbud.

Enligt bankens mening bör möjligheten att få rapport från skogsvårds-

styrelse om stämpling och avverkning som skett utan styrelsens medver­

kan utnyttjas i ökad utsträckning. Om skogsbruksvärdet satts högre än

taxeringsvärdet bör det i princip vara obligatoriskt för hypoteksförening

att använda sig av denna möjlighet till pant övervakning. Undantag från

denna regel bör dock få ske om vederbörande skogsägareförening åtagit

sig en rapportskyldighet motsvarande den som åligger skogsvårdsstyrel-

se, exempelvis i sådana fall, då skogsägareföreningen utfört värderingen

med ledning av en av föreningen upprättad slcogsbruksplan och hypotelcs-

föreningen ställt som villkor för belåningen att avverkning inte får ske

utöver avverkningsplan som tagits in i skogsbruksplanen.

Banken berör vidare bestämmelserna i lagen (1930:202) om begräns­

ning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (begränsningslagen).

I denna lag stadgas att om långivare, på vilken enligt Kungl. Maj :ts be­

stämmande lagen skall äga tillämpning, meddelat lån mot inteckning i

fastighet med växande skog samt med fastighetens ägare kommit överens,

att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skog, får skogsvårds-

styrelsen -— om de överenskomna bestämmelserna inte strider mot grun­

derna för god skogsvård — på begäran av långivaren meddela föreskrift

att bestämmelserna skall lända till efterrättelse. Vidare innehåller lagen en

hänvisning till vissa bestämmelser i skogsvårdslagen om straffansvar vid

överträdelse av skogsvårdsstyrelsens beslut m. in. Efter ändring år 1957 har

lagen —. såvitt avser landshypoteksföreningarnas utlåning — endast till-

läinpning på lån mot statlig lånegaranti. I fråga om bottenlån gäller den

dock fortfarande övergångsvis i fråga om överenskommelser, som träffats

före den 1 januari 1957. Banken påpekar att eftersom begränsningslagen

är föremål för överväganden av den år 1962 tillsatta skogsbruksutredningen

vill banken inte sätta i fråga någon ändring i lagen eller dess tillämpnings­

område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.2.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar genomgående bankens förslag om en övergång'

från taxeringsvärden till uppskattningsvärden, när det gäller att fastställa

jordegendomars belåningsvärden.

Bankinspektionen pekar på att slopandet av förbudet att vid fastställan­

de av belåningsvärde på egendom som är taxerad som annan fastighet och

På skog och skogsmark gå över taxeringsvärdet kan komma att innebära

ökade kreditrisker. Det är därför enligt inspektionen angeläget att den

långivande föreningen för värderingen anlitar person med verklig sakkun­

skap. Inspektionen ställer sig av principiella skäl tveksam till tanken att

låta någon inom föreningens styrelse utföra värderingen. Vidare ifråga­

sätter inspektionen om inte platsvärdering alltid bör krävas i fråga om

sådan jordegendom som delvis används för annat än jordbruk eller skogs­

bruk. Inspektionen erinrar därvid om att för sådan egendomsdel som är

taxerad som annan fastighet f. n. krävs platsvärdering, trots de begräns­

ningar som ligger i att belåningsvärdet inte får gå över taxeringsvärdet

och att lånegränsen går vid 40 mot nu föreslagna 75 % av belåningsvärdet.

Stadshypotekskassan betonar att värderingsfrågorna får större betydelse

i och med att lånereglerna på olika sätt liberaliseras. Mot denna bakgrund

ifrågasätter kassan om inte — i likhet med vad som gäller för stadshypo-

teksinstitutionen — värdering av särskilt sakkunniga alltid bör föregå sty­

relsens handläggning av låneärendena. — Jordbrukskasseförbundet anser

att det inte är nödvändigt att för något fall — således inte ens för belåning

av trädgårds- och specialodlingsfastigheter — särskilt föreskriva att plats­

värdering skall ske. Det ligger nämligen i föreningarnas eget intresse att

alltid göra en platsvärderäng så snart minsta tvekan kan uppstå om pan­

tens Adirde.

k lera remissinstanser berör de problem som hänger samman med skogs-

belåning. Skogsstyrelsen delar liypoteksbankens uppfattning att generösare

regler bör införas beträffande belåning av skogsbruksvärde, dvs. värde på

skogsmark och växande skog. Den av hypoteksbanken berörda liberalise­

ringen av skogsvårdslagens krav på jämn avkastning kan enligt skogssty­

relsen neutraliseras genom att hypoteksföreningen med vederbörande skogs-

vårdsstyrelse kommer överens om att samråda innan skogsvårdsstyrelsen

lämnar tillstånd till avverkning som av rationaliseringsskäl är större än

vad som är godtagbart enligt de allmänna skogsvårdsreglerna. Skogsstyrel­

sen har i stort sett ingen erinran mot vad banken anfört om hur värdering

bör utföras. Ett frågetecken sätts dock för bankens tanke att en s. k. om-

rådesplan (dvs. en skogsbruksplan för ett komplex av fastigheter) skulle

som värderingsunderlag kunna jämställas med en plan som upprättats en­

bart för den fastighet som skal! belånas. Områdesplanen innehåller näm­

ligen normalt inte så noggranna uppgifter som krävs vid en belåningsvär-

dering. Skogsstyrelsen stryker slutligen under vikten av att föreningarna i

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

171

34

fall då belåningsvärdet satts högre än taxeringsvärdet i princip obligato­

riskt begagnar sig av den möjlighet till pantövervakning som erbjuds i 2 §

sjätte stycket skogsvårdsstyrelseförordningen.

Lantbruks styr elsen anför att enligt styrelsens erfarenhet inte ens taxe­

ringsvärdet alltid utgör någon riskgaranti vid skogsvärdering. Ett realis­

tiskt saluvärde på skog i dåligt avsättningsläge kan sålunda ibland ligga

under taxeringsvärdet.

Jordbrukskasseförbundet anser att det ibland kan vara lämpligt att före­

ta en platsvärdering också i fall när en skogsbruksplan finns att tillgå.

Viktigare är emellertid att en fortlöpande pantövervakning kommer till

stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.3 Lånegränser

3.3.1 Gällande regler

Hypoteksförening kan — bortsett från garantilån — f. n. endast lämna

s. k. primärlån. Detta innebär att lån skall ligga inom 60 % av belånings­

värdet, när det gäller egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, och

inom 40 % av motsvarande värde vid belåning av egendom som är taxerad

som annan fastighet (40 § LF).

För garantilån gäller vad vederbörande statliga myndighet föreskriver

(52 § LF).

Förenings lån hos hypoteksbanken och låntagares lån hos förening skall

antingen amorteras (amorteringslån) eller utan amortering återbetalas ef­

ter viss tid (stående lån) — (8 § första stycket och 42 § första stycket LF).

Vid belåning hos förening av egendom som är taxerad som annan fastig­

het gäller amorteringsplikt (42 § andra stycket LF).

3.3.2 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken erinrar om att banken i skrivelse till jordbruksdeparte­

mentet den 18 oktober 1961 föreslog att ett särskilt obligationsutgivande

organ skulle bildas för att tillgodose jordbrukets behov av sekundär kredi­

ter. Det nya institutet borde enligt förslaget samförvaltas med landshypo-

teksinstitutionen efter mönster av den samförvaltning som inom bostads­

sektorn etablerats mellan stadshypoteksinstitutionen, som lämnade pri­

märlån, och bostadskreditinstitutionen, som lämnade sekundärlån. Skrivel­

sen överlämnades till 1960 års jordbruksutredning för beaktande. Jord-

bruksutredningen förordade i sitt slutbetänkande (SOU 1966:30 B s. 90)

en utbyggnad av hypoteksbanken och hypoteksföreningarna i enlighet med

bankens förslag så att föreningarna skulle kunna bevilja långa lån med bun­

den ränta mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60—75 %

av belåningsvärdet. Utredningen menade att utbyggnaden skulle kunna

Kungi. Maj:ts proposition nr i71 år 1969

35

genomföras snabbt och utan annan utredning än den som kunde utföras av

hypoteksorganisationen själv.

Frågan om inrättandet av en särskild organisation för jordbrukets se­

kundärkrediter har kommit i ett nytt läge genom de nya principer som för

bostadskreditgivningens del började tillämpas i november 1965. Efter ini­

tiativ av riksbanken infördes nämligen då på bostadslånemarknaden eu ny

lånetyp, s. k. enhetslån, som innebär att ett enhetligt amorteringslån läm­

nas från botten och upp till det förutvarande sekundärlånets övre gräns,

dvs. 75 % av belåningsvärdet. För stadshypoteks- och bostadskreditinsti-

tutionernas del medförde den nya ordningen, att låneverksamheten i fort­

sättningen fick ske enbart genom bostadskreditinstitutionen eftersom stads-

hypoteksinstitutionen endast fick lämna lån upp till 60 % av en fastighets

belåningsvärde. I fråga om de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen har

införandet av enhetslån fått till följd att upplåningen inte som tidigare be­

höver ske i två olika serier, eu för primärlån och en annan — med något

högre ränta — för sekundärlån.

Mot bakgrund av vad som sålunda skett beträffande kreditgivningen inom

bostadssektorn behandlar banken frågan hur jordbrukets behov av sekun­

därkredit lämpligen bör lösas. I anslutning till att banken överväger om en

sekundärlånerörelse för lantbruket kan tänkas få en sådan omfattning, att

den kan bära upp en särskild organisation berörs garantilånens betydelse i

sammanhanget. F. n. gäller att garanti inte kan fås för lån, som enskild kre­

ditinrättning kan lämna som bottenlån. Någon anledning att ändra denna re­

gel och knyta an den nedre gränsen för garantilånen till ett sekundärlån

synes knappast motiverad. En anordning med primärlån (till primärlåne­

ränta), sekundärlån (till sekundärlåneränta) och garantilån (till primär­

låneränta) synes föga lämplig. Den »räntepuckel» som skulle uppstå mitt i

lånekedjan är från låntagarens synpunkt irrationell och svårförståelig. Om

man behåller regeln att garantilånets undre gräns skall anknyta till botten-

lånet bortfaller emellertid behovet av sekundärlån i garantilånefallen. Re­

dan av denna anledning är det tveksamt om tillräckligt utrymme finns för

en särskild sekundärlånerörelse, särskilt som det statliga garantistödet ten­

derar att öka i omfattning. Väljer man i stället lösningen att höja primär­

lånegränsen blir resultatet att garantilånets storlek minskar i motsvarande

mån som primärlånet ökas, vilket medför den fördelen att den statliga ga­

rantiramen räcker för ett större antal garantier.

Även om en särskild organisation för sekundärlån samförvaltas med lands-

hypoteksinstitutionen kommer krediterna att inte obetydligt fördyras genom

att sekundärlånerörelsen måste hållas avskild från primärlånerörelsen. En

annan omständighet som enligt hypoteksbanken talar mot särskilda sekun­

därlån är alt en låntagare efter en höjning av sin fastighets belåningsvärde

i vissa fall inte utan extra kostnader kan lägga om eventuella sekundärlån till

primärlån.

Vissa av olägenheterna med ett särskilt sekundärlåneinstitut skulle tro­

ligen falla bort om en sekundärlånerörelse organiserades på det sättet, att

hypoteksbanken emitterade obligationer i två olika serier, nämligen en serie

för primärlån och en annan — med högre ränta — för sekundärlån. Ett så­

dant arrangemang skulle emellertid knappast förbilliga krediterna nämn­

värt. Kravet att sekundärlånerörelsen hålls skild från primärlånerörelsen i

fråga om bokföring, fondbildning in. m. måste nämligen gälla också i ett så­

dant fall.

Vid en lösning av sekundärkreditfrågan som innebär att belåningsgrän-

sen höjs till 75 % av belåningsvärdet måste övervägas i vad mån kredit­

riskerna kan tänkas öka och i vad mån den försämrade säkerheten kan an­

tas påverka bedömningen av hypoteksbankens obligationer. Efter jordbruks­

krisen i början av 1930-talet bär inga förluster förekommit i hypoteksför-

eningarnas långivning. Som följd av den fortskridande penningvärdeförsäm­

ringen har fastighetsvärdena ökat och efter hand gett utrymme för nya kre­

diter. Frågan är om en lånegräns vid 75 % av belåningsvärdet är fullt be­

tryggande under den hypotetiska förutsättningen att fastighetsvärdena i

framtiden stagnerar eller sjunker. Med hänsyn till den pågående rationalise­

ringen inom jordbruket kan de produktionsenheter som beräknas bestå för

framtiden antas behålla sitt värde. Banken betonar vikten av att stor för­

siktighet iakttas vid belåning av egendomar i s. k. avfolkningsbygder. Det

saknas anledning att anta annat än att föreningarna också efter en höjning

av belåningsgränsen kommer att handla med samma försiktighet och an­

svarskänsla som hittills.

Bankens obligationer utgör — jämte bl. a. statens och stadshypotekskas-

sans — prioriterade placeringsobjekt enligt bestämmelser i olika lagar och

författningar. Banken kan inte finna annat än att dess obligationer kommer

att behålla sin ställning som »guldkantad» placering, även om säkerheten

efter en höjning av belåningsgränsen teoretiskt försämras något.

Bankens överväganden i sekundärkreditfrågan mynnar ut i att det är att

föredra att höja nu gällande belåningsgränser framför att bilda ett särskilt

kreditinstitut för sekundärlånerörelse. Sålunda föreslås som huvudregel att

lån skall få lämnas till högst 75 % av en jordegendoms belåningsvärde. Ban­

ken påpekar att 75 %-gränsen avses gälla för jordegendomen (dvs. pro­

duktionsenheten) i dess helhet. Om ett långfristigt belåningsvärde efter om­

sorgsfull prövning beräknats för en egendom saknas nämligen anledning att

som f. n. tillämpa olika belåningsgränser för olika delvärden.

Hypoteksbanken gör i fråga om trädgårds- och specialodlingsfastigheter

undantag från den nyssnämnda huvudregeln. För sådana jordegendomar fö­

reslås sålunda belåningsgränsen gå vid 50 %, vilket innebär en höjning med

10

%.

Hypoteksbanken erinrar om jordbruksutredningens förslag att åtgärder

skulle vidtas för att en ökad del av hypoteksföreningarnas utlåning skulle

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

37

kunna ske i form av stående lån (SOU 1966: 31 B s. 88). Ett av skälen bakom

förslaget var att det för speciellt nyetablerade jordbrukare är av stor bety­

delse att amorteringarna inte är för betungande under de första åren. Banken

instämmer i att detta är önskvärt men framhåller att om belåningsgränsen

höjs enligt bankens förslag i det föregående bör de därigenom i viss mån

ökade kreditriskerna motverkas genom amorteringsplikt. Sålunda bör ståen­

de lån upp till 75 % av belåningsvärdet få ges endast i undantagsfall. Ingen­

ting hindrar emellertid att belåningen av en egendom delas upp i ett stående

lån och ett amorteringslån. Proportionerna mellan de båda låntyperna får

bestämmas av omständigheterna. Bl. a. får hänsyn tas till att jorden som

sådan — i motsats till byggnader och anläggningar — i regel inte är under­

kastad förstöring eller värdeminskning. Vid belåning av skog måste amorte­

ringstiden anpassas till takten av avverkningarna. I stort beror amorterings-

villkoren på utformningen av betalningsvillkoren för motsvarande obliga­

tionslån, vilka i sin tur måste anpassas till förhållandena på kapitalmark­

naden.

Banken föreslår den ändringen i de gällande reglerna att kravet på amor­

tering vid belåning av egendom som är taxerad som annan fastighet slopas.

Amorteringsvillkoren bör nämligen avpassas efter investeringarnas varaktig­

het oavsett hur egendomen är taxerad.

3.3.3 Remissyttrandena

Den föreslagna höjningen av belåningsgränserna godtas allmänt av remiss­

instanserna.

Lantbruksförbundet tillstyrker förslaget med förklaring att en höjning av

lånegränserna kommer att underlätta den rationalisering som pågår inom

j ordbruksnäringen.

Jordbrukskasseförbundet anser att den lånegräns som skall gälla för träd­

gårds- och specialodlingsfastigheter också bör gälla för jordbruk med spe­

cialiserad animalieproduktion — t. ex. göddjursuppfödning och fårskötsel —

om sådan produktion är av avgörande betydelse för företagets ekonomi. Er­

farenheterna från jordbrukskassornas kreditgivning visar att risktagandet i

jordbruket ökar snabbt genom att en enstaka produktionsgren — den må

avse vegetabilie- eller animalieproduktion — blir helt avgörande för jord­

bruksföretagets lönsamhet. Med hänsyn till att vissa sådana företag trots

specialiseringen ändå inte är särskilt risktagande är det rimligt att låne­

gränsen dras vid 60 % av belåningsvärdet. — Förbundet anser att stående

lån upp till 75 % av belåningsvärdet inte ens undantagsvis skall få förekom­

ma. Det är vidare med hänsyn till det ökade risktagandet rimligt att amorte-

ringskrav alltid skall gälla för lån mellan 60 och 75 % av belåningsvärdet.

Bankinspektionen anser att det bör framgå av LF att stående lån inte får

ges upp till 75 % av belåningsvärdet, lämpligen genom amorteringsplikt för

lån som ligger mellan 60 och 75 % av värdet.

38

Riksbanksfullmäktige har inte något emot den föreslagna höjningen av

belåningsgränserna. Fullmäktige betonar emellertid att ändringen inte får

tas till intäkt för att det f. n. skulle finnas utrymme för en utvidgning av

hypoteksbankens upplåning på obligationsmarknaden. Utlåningen bör ske i

form av s. k. enhetslån av samma typ som numera används för finansiering

av bostadsbyggandet. Enhetslånen på bostadsområdet har konstruerats som

amorteringslån. Enligt fullmäktige bör samma krav ställas på landshypo-

teksinstitutionens utlåning. Fullmäktige motsätter sig därför bestämt för­

slaget om ökad amorteringsfrihet och förutsätter i stället att krav på amorte­

ring genomgående skall tillämpas för såväl nyutlåning som omsättning av

äldre lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.4 Reservfonder

3.4.1 Gällande regler

Hypoteksbankens resp. förenings behållna årsvinst skall avsättas till en

reservfond, som i första hand skall användas till att täcka eventuella för­

luster. Reservfonden får komma delägarna, dvs. föreningarna resp. lån­

tagarna, till godo endast genom lindring i lånevillkoren enligt delägarnas

beslut i fråga om förening efter förslag av styrelsen. Reservfonden får emel­

lertid inte användas för sådant ändamål om fonden därigenom skulle kom­

ma att understiga 2 % av bankens resp. föreningens utestående kapital­

skuld (15 § första och andra styckena samt 51 § 1 mom. LF).

Vissa regler finns om reservfondmedlens placering. För bankens del an­

ges endast att fondmedlen skall placeras på ett betryggande sätt (15 § tredje

stycket LF). I fråga om föreningarna finns däremot en närmare reglering.

Sålunda skall minst hälften av förenings reservfondmedel placeras i stats­

papper eller vissa andra likvärdiga värdepapper eller också stå inne hos

bank eller motsvaras av kontanta pengar. I övrigt skall medlen göras ränte­

bärande på ett betryggande sätt, i den mån medel inte behövs som rörelse­

medel (51 § 2 mom. LF).

Genom att låntagare är skyldig att till föreningen utge ett särskilt för-

valtningsbidrag får förening möjlighet att göra avsättningar till reservfon­

den (48 § LF). Ranken har motsvarande möjlighet att ta ut bidrag från för­

eningarna men har sedan lång tid inte behövt ta ut några bidrag för att göra

fondavsättningar (10 § LF).

Enligt de fondregler som sedan den 1 januari 1969 gäller för stadshypo-

teksinstitutionen skall såväl kassan som förening i princip alltid uppfylla

ett fondkrav på 1 %. För föreningarna gäller subsidiärt att om en förening

inte uppfyller detta krav skall samtliga föreningars fonder tillsammans sva­

ra mot lägst 1 % av kassans skulder (15 och 34 §§ SF).

39

3.4.2 Hypoteksbanken

De förslag hypoteksbanken i det föregående lagt fram medger en vidg­

ning av låneverksamheten. Mot denna bakgrund har banken funnit det mo­

tiverat att se över reservfondsreglerna.

Bankens reservfond uppgick vid 1967 års utgång till 18,5 milj. kr. Vissa

andra fondmedel — i balansräkningen redovisade under rubriken Diverse

räkningar — uppgick till 5,7 milj. kr. Föreningarnas sammanlagda fonder

— reservfonder och för vissa föreningars del också fondmedel som bok­

förts som dispositionsfond eller reserverade medel — utgjorde vid samma

tidpunkt ca 27,8 milj. kr.

Som framgår av följande tabell har fondrelationstalet sedan många år

tillbaka minskat för såväl banken som föreningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

År

Hypoteksbanken

Föreningarna

% av obligations-

% av låneom-

skulden

slutningen

1940.................................... 3,02

3,09

1945.................................... 3,20

2,97

1950.................................... 2,73

2,17

1955.................................... 1,70

1,59

1960.................................... 1,48

1,49

1964 ................................... 1,26

1,49

1965 ................................... 1,22

1,46

1966 ................................... 1,19

1,41

1967 ................................... 1,13

1,32

Banken anmärker att den minskade fondrelationen hänger samman med

den expansion av utlåningen som pågått under senare år. För föreningarnas

del beror förhållandet delvis också på att under en följd av år avsättningar

gjorts till de år 1942 instiftade pensionsstiftelserna i stället för till reserv­

fonderna. Banken erinrar i sammanhanget även om att rätten till skatte­

fria avsättningar till reservfonden enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen

är begränsad till sådana avsättningar som är nödvändiga för att få upp

fonden till ett belopp som svarar mot 2 % av skulderna.

Den nuvarande fondställningen kan fortfarande anses som god. Banken

understryker samtidigt att garantier i låntagarnas eget intresse bör skapas

för att fondernas relativa storlek inte går ned under en viss gräns.

I sin framställning knyter banken an till de nya fondregler för stads-

hypoteksinstitutionen som departementschefen förordade i prop. 1968: 153

och som trätt i kraft den 1 januari 1969. Banken anser att dessa bestäm­

melser kan ligga till grund för nya fondregler för landshypoteksinstitutio-

nen. Vid utformningen av de nya reglerna för landshypoteksinstitutionen

bör emellertid hänsyn tas till de väsentliga olikheter som finns mellan stads-

hypoteksinstitutionen och landshypoteksinstitutionen. En olikhet är att LF

f. n. inte innehåller krav på viss relation mellan fonder och skulder. Detta

kan förklaras av att den realsäkerhet som finns för hypoteksbankens obli­

gationer ansetts säkrare än realsäkerheten för bostadsobligationer. En jord­

40

bruksfastighet torde nämligen i mindre grad än en bostadsfastighet vara

underkastad värdeminskning, eftersom själva jorden har ett bestående vär­

de som inte minskar. Vidare ger en tillämpning av de kapitaltäckningsbe-

stämmelser som införts för bankinstituten (se prop. 1968: 143) ett annat

resultat för landshypoteksinstitutionen än för stadshypoteksinstitutionen.

Enligt dessa bestämmelser krävs nämligen ingen kapitaltäckning för utlå­

ning med statlig kreditgaranti. Vid slutet av år 1967 utgjorde landshypo-

teksföreningarnas sammanlagda utlåning i form av garantilån 170 milj. kr.,

varemot stadshypoteksföreningarna över huvud taget inte får lämna garan­

tilån. Landshypoteksföreningarnas övriga utlåning — vid samma tidpunkt

1,9 miljard kr. skulle med tillämpning av bankinstitutens kapitaltäck-

ningsregler kräva 1 % kapitaltäckning.

Hypoteksbanken anför vidare.

Banken vill betona, att banken fäster synnerlig vikt vid att fondrelations­

talet inom landshypoteksinstitutionen inte sätts onödigt högt. Ett krav på

en fondrelation överstigande 1 % måste omedelbart medföra en höjning av

de förvaltningsbidrag, som nu tas ut och som också används för fondav­

sättning. För att erforderlig fondförstärkning skulle kunna åstadkommas

mom skälig tid finge dessa förhöjda årliga uttaxeringar tas ut av samtliga

låntagare, således inte bara av den, som begagnat sig av de utvidgade be-

låningsmöjligheterna. De gamla låntagarna skulle således få vidkännas en

inte oväsentlig försämring av sina lånevillkor utan att flertalet av dem

skulle få någon motsvarande fördel. Det är nämligen uppenbart att de nu­

varande ca 45 000 låntagarna först successivt över en lång tidsperiod kom­

mer att fa behov av eller möjligheter till att vidga sin belåning i hypoteks-

föreningarna. En fondrelation av den av banken föreslagna storleken gör

risken för extra uttaxeringar med anlitande av den solidariska ansvarig­

heten för att täcka eventuella förluster mycket avlägsen, och det behöver

inte råda något tvivel om att låntagarna föredrar att utsätta sig för denna i

praktiken närmast obefintliga risk framför att betungas med onödigt stora

bidrag till föreningen.

Enligt bankens förslag skall bankens fonder — efter avdrag av grund­

fonden uppgå till minst 1 % av skulderna. Om fonderna går ned under

föreskrivet belopp skall fonderna inom skälig tid ökas till detta belopp. För

hypoteksförening föreslås motsvarande bestämmelser, dock med den avvi­

kelsen, att det belopp som svarar mot summan av garantilånen inte skall

tas med vid beräkningen av skulderna. Slutligen har den närmare regle­

ringen om placeringen av förenings fondmedel slopats som obehövlig.

I sitt remissyttrande över utrednings promemorian återkommer banken

till fondfrågan. I promemorian föreslås att låntagarnas solidariska ansvar

för förenings förbindelser skall avvecklas. Banken biträder detta förslag

under förutsättning att fondbildningskravet inte sätts högre än vad banken

föreslagit. Banken lägger därvid särskild vikt vid att garantilånen skall

vara fria från fondtäckning på samma sätt som gäller i fråga om statsga-

ranterade lån i bankinstitutens kapitaltäckningsregler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

3.4.3 Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att det föreslagna fondrelationskravet inte ger

ett tillräckligt skydd. Inspektionen pekar därvid på de ökade kreditrisker

som följer av en vidgning av låneverksamheten enligt vad som föreslagits

i det föregående. Hänsyn måste också tas till de risker som kan följa av

den pågående strukturomvandlingen inom jordbruket. I de stora enheter

som bildas investeras betydande kapital i byggnader och maskiner. Resul­

tatet av dessa stora kapitalinsatser blir emellertid ofta beroende av en enda

mans — och hans hustrus — kapacitet och arbetsförmåga. Det blir fråga om

kreditgivning till affärsmässigt drivna företag som i storlek närmast kan

jämföras med mindre industri- och handelsföretag. Den blir av delvis an­

nan karaktär än kreditgivning på bred bas till familjejordbruk av traditio­

nell typ, där ägarens egen livsföring kan påverka företagets möjligheter att

klara ekonomiska krissituationer. Mot denna bakgrund anser inspektionen

att en förstärkning av fonderna bort eftersträvas. Förslaget innebär emel­

lertid endast att en gräns sätts för den relativa minskning av reserverna

som länge pågått. Särskilt den strukturella förändringen av jordbrukets

driftsformer och införandet av en »fri sektor» gör också att det är tveksamt

om för landshypoteksinstitutionen kan godtas lika låga fondrelationstal

som för stadshypoteksinstitutionen. Det är vidare tveksamt om man kan

göra jämförelser med kapitaltäckningsreglerna i bankinstituten. Dessa in­

stitut har en helt annan utlåningsstruktur, och där står ju alla tillgångar

mot alla skulder, varigenom direkta jämförelser mellan kapitalkraven för

vissa delar av deras utlåning och utlåning av liknande slag i specialinstitu­

ten knappast är meningsfull. Vad slutligen beträffar kostnaderna för lån­

tagarna av ökade fonder erinrar inspektionen om att föreningars medel i

den mån de inte behövs i rörelsen skall göras räntebärande på annat be­

tryggande sätt. Det förhållandet att fondmedlen arbetar med i rörelsen

eller förräntas på annat sätt bidrar till att hålla förvaltningsbidragen nere.

Inspektionens överväganden mynnar ut i ett förslag om ett fondrelations-

krav på 1,5 % för såväl banken som föreningarna. I sitt remissyttrande

över utredningspromemorian anför inspektionen att om de i promemorian

framförda förslagen om avveckling av den särskilda pantförskrivningen

jämte den offentliga vården av det solidariska ansvaret genomförs, så stärks

motiven för ett skärpt fondbildningskrav.

Försäkringsinspektionen anser att den omständigheten att också andra

fastigheter än rena jordbruksfastigheter skall få belånas hos hypoteksför­

ening motiverar att fondtäckningskravet snarast borde vara strängare än

för stadshypoteksinstitutionen och i vart fall inte lindrigare. Med hänsyn

härtill föreslår inspektionen i likhet med riksbanksfullmäktige att för lands-

hypoteksföreningarna skall gälla en subsidiär fondtäckningsregel av sam­

ma konstruktion som finns för stadshypoteksföreningarna.

42

Även stadshypotekskassan riktar kritik mot att hypoteksbankens förslag

inte har full överensstämmelse med vad som gäller för stadshypoteksin-

stitutionen. Kassan hävdar vidare att uteslutande reservfonderna — och

således inte som banken föreslagit också eventuella andra medel av fond­

karaktär — skall få beaktas vid beräkningen av fondrelationen.

Jordbrukskasseförbundet instämmer i hypoteksbankens mening att ga­

rantilånen skall tas undan från fondtäckningskrav. Banken har emellertid

inte närmare berört de problem som kan uppstå genom att vissa garanti­

lån har längre löptid än de obligationer med vilka lånen finansieras och att

för garantilån i regel gäller andra amorteringsregler än för vanliga hypo-

tekslån. Förbundets tillstyrkan på denna punkt gäller under förutsättning

att dessa omständigheter inte innebär ökat risktagande för föreningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.5 Övriga frågor

Fastställande av dröjsmålsränta. F. n. stadgas att lån­

tagare, som försummar att under vederbörlig uppbördstermin betala sin

årsavgift, dvs. avtalad ränta, förvaltningsbidrag och kapitalavbetalning

enligt uppgjord plan, skall vidkännas dröjsmålsränta enligt grunder som

fastställs av hypoteksföreningens delägare (48 § LF). —- Hypoteksbanken

föreslår att grunderna för dröjsmålsränta i fortsättningen skall fastställas

av föreningens styrelse, eftersom den nuvarande ordningen visat sig oprak­

tisk i tillämpningen.

Avytt ringsplikt beträffande förvärv till skyddan­

de av fordran. Hy pot eksbanken föreslår en bestämmelse av innehåll,

att om förening för att skydda fordran köpt jordegendom, som är pantsatt

eller utmätt för fordringen, skall föreningen åter avyttra egendomen så

snart det lämpligen kan ske och senast när försäljning kan ske utan förlust

för föreningen. Förslaget är betingat av bestämmelsen i 1 § 4 jordförvärvs­

lagen (1965:290), vari stadgas att förvärvstillstånd av lantbruksnämnd

inte krävs om jordbruksfastighet förvärvas av kreditinrättning vilken en­

ligt lag eller reglemente eller bolagsordning som Kungl. Maj :t fastställt, är

skyldig att åter avyttra egendomen. Sådan skyldighet finns för andra kre­

ditinrättningar, t. ex. bankinstituten.

Hypoteksbankens styrelse och verkställande di­

rektör. Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm.

Styrelsen skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses en, ordföranden, av

Kungl. Maj :t och en, vice ordföranden, av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Därjämte utser Kungl. Maj :t en suppleant för ordföranden i hans egenskap

av ledamot och fullmäktige i riksgäldskontoret en suppleant för den av

fullmäktige utsedde ledamoten. Övriga tre ledamöter jämte samma antal

suppleanter för dem väljs på ordinarie delägaresammankomst. En av de

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

43

tre ledamöter som väljs vid delägaresammankomsten utses samtidigt att

vara bankens verkställande direktör (16 § LF). I praxis är alltid de två

övriga stämmovalda styrelseledamöterna ordförande eller vice ordförande

i förening. Samtliga ledamöter och suppleanter utses för tre år. —- Sty­

relsen är beslutför när minst tre ledamöter är närvarande och två av dem

är ense om beslutet (18 § första stycket LF). — Det ankommer på deläga­

resammankomsten att fastställa anställningsvillkoren för verkställande

direktören (26 § första stycket LF).

Hy pot ek sbank en anser att det — särskilt mot bakgrunden av de före­

slagna ändringarna i utlåningsreglerna — är önskvärt att kontakterna mel­

lan föreningarna och banken stärks och föreslår därför att antalet styrel­

seledamöter ökas med en. Härigenom bereds plats i bankstyrelsen för yt­

terligare en representant för föreningarna. Banken föreslår nämligen att

verkställande direktören skall utses av styrelsen och inte av delägaresam­

mankomsten. Liksom f. n. bör dock verkställande direktören tillhöra styrel­

sen. Styrelsen föreslås vara beslutför när minst fyra ledamöter är närvaran­

de och tre av dem är ense om beslutet. Regeln att delägaresammankomsten

skall fastställa anställningsvillkoren för verkställande direktören bör utgå.

Om styrelsen får utse denne faller det av sig självt att styrelsen också skall

fastställa anställningsvillkoren.

Det ankommer f. n. på delägaresammankomsten att fastställa vill­

koren för föreningarnas lån hos banken. Sammankomsten

har därvid möjlighet att för viss tid, högst tre år i sänder, besluta om villko­

ren (26 § första stycket LF). Sammankomsten har också att fastställa

de grunder som skall gälla för förtidsinbetalning

av lån, som förening fått hos banken och av lån, som lämnats av för­

ening (samma lagrum). För lån som lämnats av banken gäller att förening

efter tio år får säga upp lånet till betalning efter ett år om banken inte finner

att villkoren för bankens förbindelser hindrar detta. Skulle en sådan för tidig

inbetalning medföra förlust för banken är föreningen skyldig att utge ersätt­

ning till banken enligt de grunder som fastställts på delägaresammankomst

(8 § andra stycket LF). I fråga om lån som lämnats av förening finns mot­

svarande möjlighet att efter tio år säga upp lånet till inbetalning, dock att

bestämmelse om ersättning för förlust saknas. Önskar låntagare tidigare in­

betala lån får detta ske enligt föreningsstyrelsens prövning enligt de grun­

der som fastställts på delägaresammankomst i banken. Styrelsen får därvid

bestämma om låntagaren skall ge ut särskild ersättning med anledning av

förtidsinbetalningen (50 § LF).

Hy pot eksbanken föreslår att bestämmelserna om att delägaresamman­

komsten skall fastställa villkoren för lånen hos banken samt grunderna för

förtidsinbetalning slopas. Villkoren för föreningarnas lån måste nämligen

smidigt kunna anpassas efter skiftande räntelägen och växlande förhållan­

den i övrigt på kapitalmarknaden. Det är därför naturligt att styrelsen och

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

inte delägaresammankomsten fastställer lånevillkoren. Motsvarande syn­

punkter gäller också beträffande villkoren för förtidsinbetalningar.

Revision av hypoteksförenings förvaltning. Hypo-

teksbankens styrelse skall årligen för varje förening utse ett ombud, som

skall delta i revisionen av föreningens förvaltning. Om ombudet finner an­

ledning till anmärkning mot visst förhållande vid revisionen, skall han an­

mäla förhållandet till bankens styrelse i och för behandling på delägaresam­

mankomst. Sammankomsten har rätt att till efterrättelse för vederbörande

förening meddela beslut på grund av anmärkningen samt, om anmärkningen

avser viss åtgärd av föreningens styrelse, vägra denna ansvarsfrihet för den

anmärkta åtgärden (21 § LF). Hypoteksbanken anser att föreskriften om

delägaresammankomstens befogenhet att vägra föreningsstyrelse ansvars­

frihet är onödig och föreslår därför att den slopas.

Mot bakgrund av den föreslagna vidgningen av lånerörelsen förordar ban­

ken vissa övergångsbestämmelser, dels i fråga om den särskilda

pantförskrivningen av låntagarnas reverser jämte säkerhetshandlingar till

skydd för dem som köpt bankens obligationer före ikraftträdandet av de nya

reglerna, dels i fråga om den solidariska ansvarigheten till skydd för de

föreningsmedlemmar som finns vid ikraftträdandet.

Remissinstanserna har lämnat de olika förslagen till ändring i

LF utan erinran.

3.6 Departementschefen

Landshypoteksinstitutionen har till uppgift att tillgodose jordbrukets och

skogsbrukets behov av bunden primärkredit. Under efterkrigstiden har insti­

tutionens utlåning ökat från ca 500 milj. kr. år 1945 till f. n. ca 2,4 miljarder

kr. Den successiva ökningen av utlåningsvolymen har naturligtvis sam­

band med den pågående industrialiseringen inom jordbruket och skogsbru­

ket. Den fortsatta rationaliseringsprocessen inom dessa näringar kommer

att medföra ökade kreditanspråk från utövarna av näringarna. Mot denna

bakgrund har hypoteksbanken lagt fram förslag som främst har till syfte att

möjliggöra för landshypoteksföreningarna att på ett bättre sätt än f. n. till­

godose jordbrukets och skogsbrukets växande kreditbehov. Förslaget inne­

bär väsentligen en uppmjukning av reglerna om vilka objekt som skall få

belånas i föreningarna, en liberalisering vad gäller principerna för beräkning

av egendoms belåningsvärde och en höjning av lånegränserna. Remissin­

stanserna har genomgående ställt sig positiva till bankens framställning.

Också jag anser att landshypoteksinstitutionen kan ges större frihet i sin

låneverksamhet. Den vidgning av lånerörelsen som föreslås i det följande

45

skall enligt min mening inte behöva medföra några märkbara ändringar i

värderingen av hypoteksbankens obligationer, särskilt som jag också före­

slår att reservfondsreglerna skall konstrueras om så att de skall ge ett bättre

förlustskydd än f. n. I sammanhanget bör påpekas att jag på grundval av

promemorian den 30 september 1969 kommer att föreslå att det allmännas

insyn i institutionens verksamhet skall förstärkas genom att institutionen

ställs under tillsyn av bankinspektionen.

De ändrade bestämmelser som jag med anledning av hypoteksbankens

framställning föreslår i det följande berör åtskilliga regler i LF. Mina för­

slag på grundval av promemorian den 30 september 1969 innebär också

ändring i flera bestämmelser som f. n. gäller. Inom finansdepartementet

har därför upprättats förslag till en ny lag för landshypoteksinstitutionen.

Förslaget innefattar —- förutom de sakliga ändringar som behandlas i det

följande — i allt väsentligt endast redaktionella ändringar.

Hypoteksbanken har ensamrätt att utge obligationer mot säkerhet i jord­

egendom på landet. Det är mot denna bakgrund naturligt att en precisering

sker av de belåningsobjekt som begreppet jordegendom skall anses

omfatta. Före år 1955 kunde endast egendom som var taxerad som jord­

bruksfastighet belånas i hypoteksförening. Genom LF blev det möjligt att i

begränsad utsträckning belåna också egendom som är taxerad som annan

fastighet. Samtidigt definierades begreppet jordegendom i LF. F. n. gäller

sålunda att hypoteksförening får belåna jordegendom som utgör en själv­

ständig, huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet som

är taxerad på visst sätt. Självfallet får egendom som i sin helhet är taxerad

som jordbruksfastighet belånas. Möjligheten att belåna egendom som taxe­

rats på annat sätt är inskränkt till två fall. Det ena fallet avser när en pro­

duktionsenhet är taxerad delvis som jordbruksfastighet och delvis som an­

nan fastighet. I sådant fall skall den som annan fastighet taxerade delen av

produktionsenheten väsentligen användas för att ta till vara eller förädla pro­

dukter från jordbruk eller skogsbruk. Denna bestämning tar närmast sikte

på stärkelsefabriker, brännerier, kvarnar, sågar och liknande anläggningar

(se prop. 1955:4 s. 68). Vidare får taxeringsvärdet av denna del av egen­

domen inte överstiga en tredjedel av taxeringsvärdet på hela produktionsen­

heten. Det andra fallet när egendom får belånas utan att i sin helhet vara

taxerad som jordbruksfastighet är när egendomen i sin helhet taxerats som

annan fastighet och huvudsakligen används för trädgårdsskötsel eller spe­

cialodling. Därvid gäller som villkor, att verksamheten skall drivas på öppen

jord som självständig näring och att markvärdet skall gå upp till minst en

tredjedel av hela taxeringsvärdet.

Jag delar bankens uppfattning att den nuvarande avgränsningen av be-

låningsobjekten med dess fasta anknytning till fastighetstaxeringsreglerna

från flera synpunkter är osmidig och orationell och därför bör mjukas upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

46

Bankens förslag innebär att bindningen till egendoms klassificering i taxe-

ringshänseende slopas. I stället föreslås att låneobjekten bestäms med ut­

gångspunkt i den faktiska användningen av egendomen på så sätt att jord­

egendom skall vara belåningsbar hos landshypoteksförening om egendo­

men huvudsakligen används antingen för jordbruk med binäringar eller

skogsbruk eller också för sådan trädgårdsskötsel eller annan specialodling

som drivs i större omfattning på öppen jord och som självständig näring.

Begreppet jordegendom avser enligt bankens förslag oförändrat en själv­

ständig produktionsenhet men detta har inte ansetts behöva anges i den före­

slagna lagtexten. Vad gäller sådan del av jordegendomen som inte används

för något av huvudändamålen skall inte ställas upp några krav i fråga om

användningssättet. För att göra klart att någon ändring av landshypoteks-

institutionens huvudinriktning på jordbruksnäringen inte avses med försla­

get föreslår banken att möjligheten att belåna sådan del av jordegendom

begränsas till en på visst sätt bestämd fri sektor. Värdet av sådan egendom

skall sålunda inte få beaktas till den del värdet överstiger 25 % av jordegen­

domens hela belåningsvärde. Detta betyder med andra ord att minst 75 %

av ett låneobjekts belåningsvärde alltid kommer att avse egendom som an­

vänds för rent jordbruks- eller skogsbruksändamål. Liksom f. n. skall tomt-

och industrivärde samt maskinvärde inte få beaktas.

De olägenheter som följer av den nuvarande regleringen röjs i allt väsent­

ligt undan med en lösning enligt bankens förslag samtidigt som någon vä­

sentlig ändring inte kan sägas ske i fråga om verksamhetens huvudinrikt­

ning. I likhet med remissinstanserna godtar jag därför att belåningsobjek-

ten avgränsas på det sätt banken föreslagit. Jag anser dock att bestämningen

i LF att jordegendom skall utgöra en självständig produktionsenhet i tydlig­

hetens intresse bör behållas i lagtexten.

Föreningarna kommer självfallet att ibland ställas inför problem när det

gäller att avgöra om användningen av viss egendom är att hänföra till jord­

bruk med binäringar eller skogsbruk eller skall anses avse annat ändamål

och därigenom falla under den fria sektorn. Jag vill då först framhålla att

en närmare bedömning i detta hänseende behöver ske endast när det kan

bli aktuellt att begränsa belåningsunderlaget med hänsyn till 25 %-regeln.

Någon uppdelning av en produktionsenhets egendom i de nämnda katego­

rierna behöver således inte ske för att bestämma vilken lånegräns som skall

gälla om, som jag föreslår i det följande, samma lånegräns skall gälla för

all egendom som ingår i en produktionsenhet. Anvisningarna till 21 § kom­

munalskattelagen (1928:370) innehåller definitioner av begreppen jord­

bruk, binäring till jordbruk och skogsbruk. Som banken antytt i fråga om

tolkningen av uttrycket binäring till jordbruk kan föreningarna i sina be­

dömningar hämta ledning från dessa anvisningar. Föreningarna bör emel­

lertid inte vara bundna av dessa för skatteområdet avsedda föreskrifter.

Hänsyn bör enligt min mening tas till att begreppet jordbruk genom den på­

gående utvecklingen inom jordbruksnäringen kan få en efter hand något

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

47

ändrad innebörd. Denna utveckling kännetecknas bl. a. av ökad speciali­

sering av animalieproduktion, t. ex. uppfödning av göddjur och broilers.

I vad mån sådan produktion skall anses falla under begreppet jordbruk

med binäringar får avgöras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda

fallet. Om jordegendom i huvudsak är inriktad på animalieproduktion under

närmast industrialiserade former, bör dock inte komma i fråga att anse

egendomen belåningsbar i landshypoteksförening.

I övrigt vill jag betona vikten av att föreningarna särskilt till en början

iakttar stor försiktighet när det gäller belåning av egendom som de tidigare

inte fått belåna. För dessa fall liksom för föreningarnas kreditgivning i all­

mänhet gäller att belåningen måste grundas på ett varaktigt utnyttjande

av egendomen och inte på en användning av mer eller mindre tillfällig na­

tur.

Genomförs de föreslagna ändringarna i fråga om belåningsobjekten bör

bestämmelsen att ändring av jordegendoms taxeringsvärde eller klassifice­

ring inte i och för sig anses som tillräcklig grund för förening att säga upp

lån till betalning slopas. Jag delar bankens uppfattning att en regel bör in­

föras som ger förening rätt att säga upp lån om den belånade egendomen

inte längre är belåningsbar i hypoteksförening.

De berörda reglerna har i departementsförslaget tagits upp i 40 och 43 §§

samt 52 § första stycket. Vid avfattningen av regeln om den fria sektorn har

jag följt den av riksbanksfullmäktige förordade formuleringen.

I fråga om värderingsprinciperna gäller f. n. att belånings-

värde skall fastställas antingen på grundval av taxeringsvärde eller efter

särskild värdering. Denna huvudregel kompletteras med en bestämmelse

som beträffande växande skog, skogsmark och egendom som taxerats som

annan fastighet maximerar belåningsvärdet till taxeringsvärdet. Hypoteks-

bankens förslag att slopa beroendet av taxeringsvärdena och därigenom ge

föreningarna full frihet att efter särskild värdering själva uppskatta kredit­

objektens värde har biträtts eller lämnats utan erinran av remissinstanser­

na. Den föreslagna ordningen innebär, som också påpekats från något håll,

endast en anpassning till numera allmänt accepterade kreditvärderings­

principer. Även jag ansluter mig därför till förslaget i denna del.

Banken föreslår ingen ändring av den gällande regeln att uppskattnings-

värde får grundas antingen på värdering som utförts av en eller flera per­

soner efter besiktning (platsvärdering) eller också på värdering som ut­

förts av styrelsen med ledning av tillgängliga handlingar (styrelsevärde­

ring).

Stadshypotekskassan har ifrågasatt om inte uppskattningsvärdet i likhet

med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionens del alltid borde grundas

på värdering av särskilda värderingsmän. Kassan har därvid hänvisat till

värderingsfrågornas ökade betydelse som följd av de liberaliseringar som

i olika hänseenden föreslås beträffande kreditgivningsreglerna. Jag vill med

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

48

anledning härav betona vikten av att belåningsvärde bestäms på ett mate­

rial som är ägnat att så långt som möjligt eliminera risken för att värdet

sätts för högt. Därmed är emellertid inte sagt att i alla låneärenden finns

ett behov av särskild sakkunnigvärdering. I fall där det av tillgängliga hand­

lingar och genom kunskap inom föreningsstyrelsen är helt uppenbart att

lånet jämte inteckning ligger långt under belåningsgränsen kan en värde­

ring av särskilda värderingsmän med de kostnader som är förenade därmed

knappast fylla något ändamål. Även i andra fall kan en sakkunnigvärde­

ring vara obehövlig, t. ex. ibland när fråga är om lån av endast liten stor­

lek. Jag anser därför att föreningarna också i fortsättningen kan få ha kvar

möjligheten till styrelsevärdering.

Frågan uppkommer då om som f. n. föreskrifter bör ges om fall då sak­

kunnigvärdering skall vara obligatorisk. Enligt bankens förslag skall det

gällande kravet på värdering på platsen av särskilt utsedda sakkunniga vid

belåning av egendom som taxerats som annan fastighet såtillvida stå kvar,

att kravet skall gälla vid belåning av trädgårds- och specialodlingsfastig-

heter. Bankens förslag innebär vidare att regeln om platsvärdering vid be­

låning av växande skog i fall där värdet gått ned nämnvärt efter senaste

taxering slopas. För sådan belåning liksom för belåning av skogsmark före­

slår banken emellertid en bestämmelse om att belåningsvärdet inte skall få

sättas högre än taxeringsvärdet utan att skoglig expertis anlitats vid värde­

ringen. Bankinspektionen ifrågasätter om inte platsvärdering bör krävas

också beträffande jordegendom, som delvis används för annat ändamål än

jordbruk och skogsbruk. Som skäl härför anförs att värdering av sådan

egendom kan erbjuda speciella problem. Jordbrukskasseförbundet däremot

anser att någon reglering om användningen av platsvärdering inte behövs,

eftersom det ligger i den långivande föreningens eget intresse att vid tvekan

om pantens värde föranstalta om sådan värdering.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag förutsatt att styrelse-

värdering skall tillämpas endast när det är helt klart att särskild sakkun­

nigvärdering saknar betydelse för låneärendets avgörande. I alla andra

fall skall således värdering av en eller flera värderingsmän föregå för­

eningsstyrelsens handläggning, oavsett om egendomen används för jord­

bruk, skogsbruk eller annat ändamål. Enligt min mening kan det vara

olämpligt att för särskilda fall slå fast att värdering av särskilda sakkun­

niga alltid skall föregå styrelsens prövning. Så kan det t. ex. också beträf­

fande trädgårds- och specialodlingsfastigheter någon gång räcka med en

styrelsevärdering. Efter mönster av vad som gäller för stadshypoteksinstitu-

tionen anser jag vidare att krav inte bör ställas upp på att besiktning alltid

skall ske vid sakkunnigvärdering. Självfallet är det i regel nödvändigt för

värderingsmännen att besiktiga låneobjektet vid värderingen men ibland kan

detta vara obehövligt. I sammanhanget vill jag erinra om vikten av att be­

hövliga anvisningar i nu angivna frågor — bl. a. med hänsyn till önskemålet

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

49

om enhetlighet — tas in i de värderingsstadgor som bankens delägarsam-

mankomst bär att fastställa för föreningarna.

Det jag nu sagt betyder också att jag beträffande belåning av skog och

skogsmark inte ansluter mig till hypoteksbankens förslag att föreskriva

värdering av skoglig expertis som villkor för att belåningsvärdet skall få

sättas högre än taxeringsvärdet. Som lantbruksstyrelsen påpekat innebär

taxeringsvärdet inte alltid någon riskgaranti vid skogsbelåning. Så snart

tvekan uppstår om värdet av skogen bör det ligga i föreningens eget in­

tresse att oavsett taxeringsvärdet koppla in skoglig expertis på värdering­

en. Med hänsyn till de speciella problem som hänger samman med skogs-

värdering förutsätter jag emellertid att — som banken också avsett —

anvisningar om sådan värdering lämnas i värderingsstadgan. Jag utgår

därvid från att anvisningarna i huvudsak kommer att grundas på de rikt­

linjer som banken dragit upp i sin framställning och som i allt väsentligt

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Anvisningarna förutsätts

sålunda bygga på följande synpunkter. När så bedöms behövligt — vil­

ket regelmässigt torde bli fallet om uppskattningsvärdet skall sättas hög­

re än taxeringsvärdet — skall skoglig expertis anlitas vid värderingen.

Som bankinspektionen anmärkt är det angeläget att person med verklig

sakkunskap anlitas. I den mån sådan sakkunskap finns representerad i

föreningsstyrelse har jag i motsats till inspektionen ingen erinran mot att

den utnyttjas för värderingen. I övrigt bör främst anlitas sakkunskap hos

skogsvårdsstyrelse, skogsägareförening eller Skogssällskapet, vilka sam­

manslutningar enligt banken förklarat sig villiga att samarbeta med hypo-

teksföreningarna i värderingsfrågor. Ibland kan uppskattningsvärdet grun­

das på värdering som utförts av lantbruksnämnd. Finns en aktuell skogs-

bruksplan upprättad för ifrågavarande fastighet kan planen som regel utan

besiktning på fastigheten läggas till grund för värderingen, dock under för­

utsättning att det konstaterats att avverkning inte skett i större omfattning

än vad som framgår av planen. I andra fall får skogsbruksplanen komplet­

teras med en besiktning på platsen. Som skogsstyrelsen påpekat innehåller

däremot s. k. områdesplan, dvs. skogsbruksplan för ett komplex av fastig­

heter, normalt inte så noggranna uppgifter att den lämpar sig som enda

underlag för en kreditvärdering. Om skogsbruksplan inte finns upprättad

vid belåningstillfället, bör förening i regel som villkor för kredit kräva att

eu sådan plan upprättas. Pantövervakningen bör ske med särskild nog­

grannhet när det gäller skogsbelåning. En viss garanti för att avverkningar

inte äger rum i sådan omfattning att säkerheten äventyras ligger i skogs­

vårdslagens bestämmelse att skogsmark med växande skog bör genom ut­

nyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så att

tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och såvitt möjligt i huvudsak

jämn avkastning erhålls. Banken har själv pekat på att kravet på jämn

och uthållig avkastning av rationaliseringsskäl numera ges en liberal tolk-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

50

ning och anfört att detta förhållande måste beaktas vid den allmänna kre-

ditprövningen. Från övervakningssynpunkt kan det vara lämpligt att, som

skogsstyrelsen framhållit, den långivande föreningen kommer överens med

vederbörande skogsvårdsstyrelse om samråd, innan skogsvårdsstyrelsen

ger tillstånd till avverkning som av rationaliseringsskäl är större än vad

som följer av skogsvårdslagens regler. Slutligen är det av vikt att förening­

arna i största möjliga utsträckning utnyttjar den kontrollmöjlighet som

erbjuds genom bestämmelserna i 2 § sjätte stycket förordningen (1960: 267)

angående skogsvårdsstyrelser. Härigenom är det möjligt för föreningarna

att från vederbörande skogsvårdsstyrelse få rapport om stämpling eller av­

verkning som påbörjats i strid med lånevillkor att avverkning inte skall få

ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg.

Reglerna om hur värdering skall ske har i departementsförslaget tagits

upp i 42 §.

Den praktiskt sett viktigaste liberaliseringen av kreditgivningsreglerna

avser lånegränserna. F. n. gäller att hypoteksförening får lämna lån

mot säkerhet av inteckning inom 60 % av belåningsvärdet såvitt angår

egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och inom 40 % av samma

värde såvitt angår egendom som är taxerad som annan fastighet. Hypoteks-

banken har föreslagit en höjning av dessa gränser i syfte att tillgodose

jordbrukets behov av bunden sekundärkredit. Det finns f. n. ingen institu­

tion som lämnar sådan kredit. Tidigare tillgodosågs jordbrukets behov av

sekundärkredit genom den år 1935 inrättade statens sekundärlånefond för

jordbrukare. Denna fond står emellertid under avveckling sedan år 1951.

Banken har valt att föreslå eu höjning av lånegränserna framför en lös­

ning med en särskild organisation för sekundärkrediter. Bankens ställ­

ningstagande har skett bl. a. mot bakgrunden av den ordning som efter in­

förandet i november 1965 av enhetslånen kommit att råda för de bostads-

finansierande kreditinstituten. Denna lånetyp innebär att ett enhetligt amor­

teringslån lämnas från botten och upp till det förutvarande sekundärlånets

övre gräns, dvs. 75 % av belåningsvärdet. För stadshypoteks- och bostads-

kreditinstitutionerna ledde det nya lånesystemet till att all nyutlåning mås­

te ske genom bostadskreditinstitutionen eftersom stadshypoteksinstitutio-

nen fick lämna lån upp till endast 60 % av belåningsvärdet. Denna ord­

ning har sedan, som jag nämnt i det föregående, lett till att de båda orga­

nisationerna den 1 januari 1969 slagits samman på så sätt att bostadskre­

ditinstitutionen gått upp i stadshypoteksinstitutionen som samtidigt fått

lånegränsen höjd till 75 % av belåningsvärdet.

Hypoteksbankens förslag innebär att lånegränsen för egendom som an­

vänds för jordbruk eller skogsbruk höjs från 60 till 75 % av belåningsvär­

det. Beträffande annan egendom som — inom ramen för den i det föregå­

ende angivna fria sektorn, dvs. 25 % av hela jordegendomens belåningsvär-

de — ingår i jordbruks- eller skogsbruksfastighet innebär förslaget en höj­

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

51

ning av lånegränsen från 40 % till 75 % av belåningsvärdet. För trädgårds-

och specialodlingsfastigheter höjs gränsen enligt förslaget från 40 % till

50 % av samma värde.

En vidgning av landshypoteksinstitutionens kreditgivningsmöjligheter så

att dessa också får omfatta s. k. sekundär kredit skulle otvivelaktigt främja

den rationaliseringsprocess som pågår inom jordbruks- och skogsbruksnä-

ringarna. Jag är därför positiv till en sådan liberalisering av lånereglerna.

Jag finner det vidare naturligt att sekundärkreditfrågan på sätt banken före­

slagit löses genom en höjning av de lånegränser som nu gäller, dvs. efter

mönster av vad som efter införandet av enhetslånen gäller på bostadslåne-

marknaden. Denna lösning, som i princip också tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen, är enkel och smidig och ställer sig avgjort

billigare att administrera än alternativet med en särskild sekundärkredit-

rörelse. Självfallet medför en vidgning ökade kreditrisker. Jag vill därför

betona vikten av att föreningarna möter dessa risker med att visa försiktig­

het i kreditbedömningen.

En remissinstans har hävdat att för jordbruksegendomar med specialise­

rad animalieproduktion av avgörande betydelse för jordbruksföretagets eko­

nomi borde gälla samma lånegräns som för trädgårds- och specialodlings­

fastigheter, varvid gränsen kunde dras vid 60 % av belåningsvärdet. Med

anledning härav får jag hänvisa till vad jag i det föregående anfört om jord­

egendomar som inrättats för specialiserad animalieproduktion. Av vad jag

där framhållit framgår att egendomar som huvudsakligen används för så­

dan produktion under närmast industrialiserade former överhuvud inte kan

komma i fråga till belåning hos hypoteksförening. I övriga fall finns enligt

min mening inte anledning att frångå den lånegräns som avses gälla för

jordbruksegendomar i allmänhet. I fråga om trädgårds- och specialodlings­

fastigheter finner jag inte skäl att förorda en högre lånegräns än den som

banken själv föreslagit.

Jag ansluter mig sålunda till alla delar till hypoteksbankens förslag i

fråga om ändrade lånegränser. Samtidigt vill jag i likhet med riksbanksfull­

mäktige betona, att genomförandet av förslaget inte får tas till intäkt för att

det f. n. finns utrymme för banken att vidga sin upplåning på obligations­

marknaden.

I departementsförslaget har bestämmelser om lånegränser tagits upp i 44 §.

Några remissinstanser har i anslutning till bankens förslag om nya låne­

gränser förordat att i LF borde tas in regler om amorteringsskyldighet. Frå­

gan om vilka regler som bör gälla för amortering av hypotekslån har också

övervägts i utredningspromemorian. Jag återkommer därför till denna fråga

i det följande i samband med min behandling av förslagen i promemorian.

Den vidgning av landshypoteksinstitutionens utlåningsmöjligheter som jag

i det föregående förordat innebär ökade kreditrisker. Av hänsyn främst till

52

ofaligationshavarnas trygghet är det därför befogat att arbeta om reserv-

fondsreglerna i syfte att förstärka skyddet mot kreditriskerna.

Enligt gällande bestämmelser skall hypoteksbanken resp. hypoteksför-

ening avsätta den årliga behållningen på rörelsen till en reservfond, som i

första hand skall användas till att täcka eventuella förluster. Några krav på

att fonden skall uppgå till en viss minimistorlek finns inte. Sedan lång tid

tillbaka skapar banken — främst genom kursvinster vid inköp av egna obli­

gationer — möjligheter till fondavsättningar utan att behöva anlita rätten

att ta ut förvaltningsbidrag från föreningarna. Dessa tar däremot ut sådana

bidrag från sina låntagare. Bidragens storlek varierar för de skilda för­

eningarna från 0,10 % till 0,25 % beräknat på ursprungligt lånebelopp.

Av bankens framställning framgår att fondernas relativa storlek minskat

successivt under efterkrigstiden. Vid 1968 års utgång uppgick bankens re­

servfond till 20,7 milj. kr. och föreningarnas reservfonder sammanlagda till

24,8 milj. kr. Därutöver finns vissa andra fondmedel som vid samma tidpunkt

utgjorde för banken 5,7 milj. kr. och för föreningarna 4,6 milj. kr. Om också

dessa fondmedel beaktas svarade bankens fonder mot 1,13 % av obliga-

tionsskulden. För föreningarnas del svarade fonderna mot 1,29 % av ut­

låningen. Två föreningar nådde inte upp till en fondrelation på 1 % (0,84

resp. 0,91 %).

Banken avser att med sitt förslag förebygga att fonderna går ned under

en viss gräns. Förslaget innebär sålunda att för såväl banken som förening

skall gälla ett minsta fondrelationskrav som i princip alltid skall vara upp­

fyllt. Banken föreslår att det fondrelationskrav som sedan den 1 januari

1969 gäller för stadshypoteksinstitutionen skall tillämpas också för lands-

hypoteksinstitutionen, dvs. 1 % för såväl banken som förening eller så­

ledes 2 % för organisationen sedd som enhet. Förslaget har utformats så att

— i motsats till vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen — även and­

ra fondmedel än de som ingår i reservfonderna skall få beaktas vid be­

räkningen av fondrelationstalet. Förslaget avviker i några andra hänseen­

den från de fondkravsbestämmelser som gäller för stadshypoteksinstitu­

tionen. Efter mönster av bankinstitutens kapitaltäckningsbestämmelser

krävs i hypoteksbankens förslag beträffande föreningarna inte någon

fondtäckning för den skuld som svarar mot lämnade garantilån, dvs. lån

med statlig kreditgaranti. Lån av denna typ lämnas inte av stadshypoteks-

föreningarna. Bankens förslag till regler med syfte att trygga att fondkravet

verkligen uppfylls har vidare en liberalare utformning än motsvarande regler

för stadshypoteksinstitutionen. Om bankens eller förenings reservfond un­

derstiger föreskrivet belopp skall den enligt förslaget inom skälig tid åter ökas

till detta. I motsvarande fall gäller för stadshypotekskassan att reservfon­

den snarast skall ökas till angivet belopp. För stadshypoteksföreningarna

åter gäller eu subsidiär regel av innehåll att om förenings säkerhetsfond inle

svarar mot 1 % av skulderna så skall i stället samtliga föreningars säkerhets­

fonder tillsammans svara mot samma procenttal av kassans skulder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

53

Samtliga remissinstanser utom bankinspektionen har godtagit det före­

slagna fondrelationskravet på 1 % för såväl banken som förening. Inspek­

tionen anser att särskilt industrialiseringen av jordbrukets driftsformer

och införandet av den fria sektorn i fråga om belåningsobjekten gör det

tveksamt om det fondkrav som gäller för stadshypoteksorganisationen kan

accepteras också för landshypoteksinstitutionen. Inspektionens övervägan­

den mynnar ut i ett förslag på ett fondrelationskrav på 1,5 % i båda leden,

således 3 % för institutionen sedd som helhet.

För egen del vill jag till att börja med framhålla att fondkravsfrågan bör

bedömas från två olika utgångspunkter. Å ena sidan skall fonderna utgöra

ett tillräckligt gott skydd för obligationshavarna samtidigt som risken för

att extraordinära åtgärder — i sista hand utnyttjande av den statliga grund­

fonden — måste anlitas för att täcka förluster så långt som möjligt elimi­

neras. Å andra sidan är det angeläget att inte driva fram onödigt stora re­

servfonder, eftersom detta medför en inte önskvärd ökning av jordbrukets

och skogsbrukets kostnader.

Banken har i sina överväganden i fondkravsfrågan bl. a. utgått från de

kapitaltäckningsbestämmelser som sedan den 1 januari 1969 gäller för

bankinstituten. Jag vill med anledning därav framhålla att — som jag för

stadshypoteksinstitutionens del påpekade i prop. 1968: 153 — det bl. a. med

hänsyn till bankinstitutens helt annorlunda utlåningsstruktur inte går att

utan vidare tillämpa dessa regler på landshypoteksinstitutionen. I det före­

gående har angetts att dessa regler inte ställer upp något krav på kapital­

täckning i fråga om fordran med statlig kreditgaranti. Banken har lagt sär­

skild vikt vid att garantilånen tas undan från krav på kapitaltäckning. Vid

1968 års utgång uppgick föreningarnas utlåning i form av garantilån med

sådan garanti till ca 214 milj. kr. av det totala kreditbeloppet på ca 2 287

milj. kr. För fordran mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom

75 % av uppskattningsvärdet är kapitalkravet för bankinstituten 1 %. Vad

angår fordran mot säkerhet av inteckning i fastighet som helt eller delvis

är inrättad för industriell verksamhet gäller för dessa institut ett kapital­

krav på 4 % för den del som faller inom 50 % av uppskattningsvärdet och

8 % för återstoden. Inom ramen för den fria sektorn får landshypoteksför-

eningarna enligt vad jag förordat i det föregående möjlighet att belåna

egendom som är att hänföra till sistnämnda fastighetskategori. Även om det

förutsätts att föreningarna kommer att handla med försiktighet när det

gäller sådan lcreditgivning, får det antas att möjligheten kommer att ut­

nyttjas i viss omfattning. Detta förhållande skulle för den del av skulderna

som inte svarar mot garantilån i och för sig motivera ett krav på något

strängare fondtäckning än vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

All denna institutions utlåning sker nämligen mot säkerhet av inteckning i

bostads- eller af färsfastigheter inom 75 % av uppskattningsvärdet, dvs.

fordringar som för bankinstitutens del medför ett kapitalkrav på 1 %.

Enligt min mening kan en lämplig avvägning av de synpunkter som i det

54

föregående lagts på fondkravsfrågan ske så, att det av banken föreslagna

kravet såtillvida skärps, att för såväl bankens som förenings skulder skall

utan avräkning för garantilån ställas upp på ett fondrelationskrav på 1 %.

Härvid bör, som påpekats från något håll, gälla att endast reservfonderna

— till vilka all rörelsevinst skall avsättas — skall få beaktas vid beräkning

av bankens eller förenings fondställning. Övriga fondmedel, som i allt vä­

sentligt torde ha tillkommit före den genom LF införda regleringen av fond­

bildningen, får i mån av behov föras över till reservfonderna. I likhet med

några remissinstanser anser jag att bestämmelserna med syfte att trygga

att fondkravet verkligen uppfylls bör utformas efter mönster av vad som

gäller för stadshypoteksinstitutionen. Banken bör således vara skyldig att

om reservfondens storlek gått ned under föreskrivet belopp snarast åter

öka fonden till detta. För landshypoteksföreningarna bör liksom för stads-

hypoteksföreningarna gälla en subsidär regel av innehåll att om en förenings

reservfond inte når upp till 1 % av föreningens skulder så skall i vart fall

samtliga föreningars reservfonder sammanlagda svara mot 1 % av bankens

skulder. Den närmare tillämpningen av denna regel får ske efter anvisningar

av banken. Genom den av mig förordade konstruktionen av fondkravsreg-

lerna skapas en garanti för att institutionen sedd som helhet alltid uppfyller

en fondrelation på minst 2 % samtidigt som hänsyn tas till att vissa för­

eningar kan ha svårt att klara 1 %-kravet.

Banken har otvivelaktigt — genom kursvinster vid köp av egna obliga­

tioner och andra inkomster — lättare än föreningarna att uppfylla det före­

slagna fondkravet. Mot denna bakgrund anser jag att banken bör få sam­

ma möjlighet som stadshypotekskassan nu har att av sin årsvinst bevilja

förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka föreningens för­

valtningskostnader. Vidare bör — också efter mönster av vad som gäller

för stadshypoteksinstitutionen — banken ha möjlighet att till förening som

inte kan täcka förlust med sin reservfond utge bidrag utan återbetalnings­

skyldighet med ett belopp motsvarande högst hälften av bankens reserv­

fond. Sådant bidrag skall dock inte få lämnas utan att delägarsamman-

komsten hörts. I övrigt skall bankens reservfond få användas endast till att

täcka förlust på bankens rörelse i dess helhet.

För såväl banken som förening gäller f. n. att reservfonden får komma

delägarna till godo genom lindring i lånevillkoren, dock endast under förut­

sättning att fonden inte därigenom kommer att gå ned under 2 % av ban­

kens resp. förenings skulder. Någon ändring av denna övre fondgräns har

inte föreslagits av banken. Även jag anser att en fondrelation på 2 % —

som svarar mot vad som gäller inom stadshypoteksorganisationen — också

i fortsättningen bör gälla som övre gräns för bankens och föreningarnas

reservfonder. I sammanhanget vill jag erinra om att hypoteksbanken eller

landshypoteksförening enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:

370) inte är skattskyldig för belopp som avsatts till reservfond i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

55

avsättningen är nödvändig för att bringa upp fonden till ett belopp som

svarar mot 2 % av inrättningens skulder. Den subsidiära fondkravsregel

som enligt mitt förslag skall gälla för landshypoteksföreningarna innebär

att förening av banken kan bli ålagd att låta reservfonden svara mot mer än

2 % av skulderna för att därigenom medverka till att det samlade kravet för

föreningarna uppfylls. Med hänsyn till motsvarande regel i SF har i prop.

1969: 99 för stadshypoteksföreningarnas del föreslagits avdragsrätt för av­

sättning till säkerhetsfond upp till 2,5 % av föreningens skulder. Införs den

subsidiära regeln för landshypoteksföreningarna avser jag att lägga fram

förslag om en höjning av den skattefria gränsen också för landshypoteks-

föreningarnas del.

I förtydligande syfte föreslår jag att reglerna om låntagares resp. för­

enings bidrag för förenings resp. bankens förvaltningskostnader jämkas så

att det framgår att bidraget också avser vad som behövs för fondavsättning.

I överensstämmelse med bankens förslag förordar jag att den närmare

regleringen av förenings fondmedelsplacering slopas.

Reservfondsreglerna har i departementsförslaget tagits upp i 29, 30, 59

och 60 §§.

Bankens förslag att föreningsstyrelse i stället för föreningsstämma i fort­

sättningen skall fastställa grunderna för dröjsmålsränta har jag

ingen erinran mot (55 § andra stycket i departementsförslaget).

Jag delar bankens uppfattning också i fråga om behovet av en regel om

avyttringsplikt beträffande förvärv till skyddan­

de av fordran (54 § i departementsförslaget).

Banken föreslår att antalet ledamöter i bankens styrel-

s e skall ökas från fem till sex för att stärka föreningarnas inflytande i

styrelsen. Samtidigt föreslås att verkställande direktör i ban­

ken skall utses i annan ordning än den som f. n. gäller. Kungl. Maj :t ut­

ser styrelsens ordförande och riksgäldsfullmäktige vice ordföranden. Öv­

riga tre ledamöter väljs på delägarsammankomst, varvid samtidigt en av

dessa tre ledamöter utses till verkställande direktör. Enligt bankens för­

slag skall styrelsen ökas med en ledamot på så sätt, att de av Kungl. Maj :t,

riksgäldsfullmäktige och delägaresammankomsten utsedda ledamöterna

utser en verkställande direktör, som blir självskriven ledamot i styrelsen.

I konsekvens med detta förslag förordar banken vidare att styrelsen skall

vara beslutför när fyra, mot f. n. tre, ledamöter är närvarande och tre, i

stället för som f. n. två, av dem är ense om beslutet.

Jag har i likhet med remissinstanserna ingen erinran mot att antalet

styrelseledamöter ökas på det sätt som banken angett. Den i praxis tilläm­

pade ordningen att sammankomsten varje år utser en ledamot och sup­

56

pleant bör skrivas in i lagen. Som en jämförelse kan jag nämna att av stads-

hypotekskassans nio ledamöter utser Ivungl. Maj :t ordföranden och en

annan ledamot, riksgäldsfullmäktige vice ordföranden och ombudsstäm-

man återstående sex ledamöter. Vad särskilt angår utseendet av verkstäl­

lande direktör kan framhållas, att eftersom bankens ledning utövas av sty­

relsen och direktören har att arbeta under överinseende av styrelsen är det

naturligt att styrelsen och inte delägarsammankomsten utser honom. Eu.

sådan ordning överensstämmer f. ö. med den som allmänt gäller i den asso-

ciationsrättsliga lagstiftningen. Som banken påpekat bör styrelsen också

utan särskild föreskrift fastställa anställningsvillkoren för verkställande

direktören. Denne bör inte omfattas av regeln att ledamots uppdragstid

skall vara tre år.

När det sedan gäller beslutförhetsreglerna vill jag erinra om de regler

som finns för stadshypotekskassan (2 § S-regl.). Kassastyrelsen är beslut-

för när minst sju av de nio ledamöterna är närvarande. Är endast fem le­

damöter tillstädes får beslut fattas om alla är ense om beslutet och om

bland de närvarande finns den av Kungl. Maj :t utsedde ordföranden eller

den av riksgäldsfullmäktige utsedde vice ordföranden. Vidare gäller att för

giltigheten av vissa beslut — bl. a. i fråga om utseende och entledigande

av verkställande direktör och om upplåning — krävs, förutom fulltalig sty­

relse, att ordföranden eller vice ordföranden biträtt beslutet. Vid en ökning

av antalet styrelseledamöter enligt vad jag angett i det föregående bör enligt

min mening i huvudsak likartade bestämmelser gälla för beslut som fattas

av hypoteksbankens styrelse. Jag förordar således att bankstyrelsen skall

vara beslutför om minst fyra ledamöter är närvarande och tre av dem är

ense om beslutet. Om endast fyra är tillstädes skall bland dem som biträder

beslutet vara ordföranden eller vice ordföranden. För giltigt beslut i fråga

om utseende eller entledigande av verkställande direktör och om uppläg­

gande av obligationslån eller om annan upplåning skall alltid krävas, att

ordföranden eller vice ordföranden biträtt beslutet.

De berörda reglerna har i departementsförslaget tagits upp i 3, 4 och 6 §§.

Jag har ingen erinran mot bankens förslag att bankstyrelsen i stället för

delägarsammankomsten skall fastställa villkoren för för­

eningarnas lån hos banken. Jag har ej heller något emot ban­

kens förslag att grunderna för förtidsinbetalning av lån

i fortsättningen inte skall fastställas av delägarsammankomsten. I detta

sammanhang föreslår jag att reglerna om ersättning på grund av förtids­

inbetalning lämpligen konstrueras på det sätt som gäller för stadshypoteks-

institutionen. Detta innebär följande. Sedan tio år förflutit sedan visst lån

lämnats ut skall banken resp. förening kunna medge att lånet sägs upp till

betalning efter ett år om inte villkoren för bankens resp. föreningens

upplåning lägger hinder i vägen. Föreningen resp. låntagaren skall därvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

57

vara skyldig att med det belopp som bestäms av banken ge ut ersättning

för ränteförlust som kan föranledas av inbetalningen (ränteskillnadsersätt-

ning). Banken får medge förening och förening får medge låntagare att

betala lån också tidigare än nu sagts under förutsättning att det kan ske

med hänsyn till bankens resp. föreningens förbindelser. I sådant fall skall

banken resp. förening kunna föreskriva villkor för betalningen utöver skyl­

dighet att erlägga ränteskillnadsersättning. Närmast kommer därvid i fråga

att kräva ersättning för förlorade förvaltnings- och fondbidrag (22 och 57 §§

i departementsförslaget).

Jag delar bankens uppfattning att bestämmelsen om möjlighet för ban­

kens delägarsammankomst att vägra föreningsstyrelse ansvarsfrihet kan tas

bort som onödig. Fråga om föreningsstyrelses ansvars­

frihet prövas på föreningsstämma och det fyller knappast något ända­

mål att också delägarsammankomsten skall pröva denna fråga. Om an­

ledning till anmärkning finns mot föreningsstyrelses förvaltning har del­

ägarsammankomsten enligt uttrycklig bestämmelse möjlighet att besluta

om behövliga åtgärder.

Frågan om övergångsbestämmelser kommer att behandlas i

det följande.

4. Utredningspromemorian

4.1 Den särskilda pantförskrivningen

4.1.1 Gällande regler m. m.

Stadshypoteks- och landshypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet fi­

nansieras i huvudsak genom att stadshypotekskassan resp. hypoteksbanken

lånar upp pengar mot obligationer. Viss möjlighet finns också att skaffa

medel genom reverslån. Upplåningen — för stadshypotekskassans del in­

klusive eventuell upplåning i form av reverslån —• får inte överstiga tio

gånger den statliga grundfonden. Denna regel innebär omvänt att grund­

fonden alltid måste vara minst 10 % av upplåningen. Obligationerna säker­

ställs, som angetts i det föregående, också på andra sätt. Låntagarnas re­

verser till föreningarna med tillhörande hypotek spelar härvidlag en själv­

fallet viktig roll. Genom regler om ett särskilt pantförskrivningsförfarande

utgör reverserna jämte hypotek pantsäkerhet för de obligationer som kassan

resp. banken ger ut.

Pantförskrivningsreglerna är något olika utformade i SF (8 §) och LF

(12 §) men stämmer överens i sak. De innebär följande. De skuldförbindel­

ser med tillhörande säkerhet som låntagare lämnar till förening för utläm­

nat lån skall snarast ställas under offentlig vård. Handlingarna skall pant­

58

förskrivas till kassan resp. banken och utgör pantsäkerhet för obligations-

utgivningen. Även de förbindelser som förening utfärdar till centralorganet

för erhållna lån tjänar som säkerhet för obligationerna. Kassan resp. ban­

ken ansvarar för att föreskriven säkerhet är ställd för hypotekslån och att

säkerheten hålls vid makt. Centralorganet skall också se till att pantsäker­

heten inte understiger sammanlagda beloppet av utelöpande obligationer.

Det är något olika typer av säkerheter som kan ställas för de skilda in­

stitutionernas utlåning. För stadshypoteksföreningarnas del gäller att lån

enligt huvudregeln får ges endast mot säkerhet av inteckning i fast egen­

dom eller tomträtt. I fråga om byggnadskreditiv skall även annan betryg­

gande säkerhet lämnas. Stadshypoteksförening kan också lämna lån för

vilket förmånsrätt åtnjuts på grund av lagen (1966: 701) om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (28 § SF).

De säkerheter som kan komma i fråga för landshypoteksorganisationens

del är när det gäller vanliga hypotekslån inteckningssäkerhet i jordegen­

dom och när det gäller garantilån dels den statliga garantin, dels den sä­

kerhet som låntagaren enligt beslut av den myndighet som beviljar garanti­

lånet skall ställa (32 och 52 §§ LF).

Bestämmelser •—• i allt väsentligt likalydande — om den offentliga vården

finns intagna i 13 § S-regl. och 13 § LF. Vården skall utövas av ett ombud

— för stadshypoteksförening eventuellt jämte suppleant eller vid behov två

ombud — som förordnas av länsstyrelsen i det län där vederbörande för­

enings styrelse har sitt säte. De pantsatta handlingarna skall förvaras under

två särskilda lås med olika nycklar i förvaringsrum som är brandfritt och

även i övrigt betryggande. Ombud och en person som föreningen utser skall

ha var sin av nycklarna. När stadshypoteksförening är långivare tillsam­

mans med annan (konsortielån) får handlingarna efter ombuds godkän­

nande förvaras på annat betryggande sätt. Ombuds arvode bestäms av läns­

styrelsen. För stadshypoteksinstitutionens del gäller att kassan skall höras

innan arvode bestäms.

De offentliga ombudens uppgifter regleras av Kungl. Maj :ts instruktio­

ner (1968:656 och 1955: 111) för offentligt ombud hos stadshypoteksför­

ening resp. för av länsstyrelsen förordnat ombud hos landshypoteksför-

ening. Instruktionen beträffande ombud hos stadshypoteksförening inne­

håller väsentligen följande. Ombudet skall till kassan avge intyg om på

vilket sätt säkerhetshandlingarna förvaras. Vidare skall ombudet övervaka

att kassans föreskrifter om skyldighet att hos inskrivningsdomare anmäla

innehav av inteckning följs. Säkerhetshandling får lämnas ut till förening

endast för vissa angivna åtgärder, t. ex. konkursbevakning, eller för åtgärd

som beslutats i behörig ordning där åtgärden inte uppenbarligen strider

mot gällande bestämmelser. Över handlingar som lämnats ut skall ombudet

föra särskild förteckning. Vid dröjsmål med att återställa handling skall

ombudet göra påminnelse hos föreningsstyrelsen. Om påminnelsen inte be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

59

aktas skall ombudet göra anmälan till kassan. När handling återställs skall

ombudet se till att med denna inte vidtagits annan åtgärd än den för vilken

handlingen lämnats ut. Instruktionen för ombudet hos landshypoteksför-

ening innehåller föreskrifter av i huvudsak motsvarande innebörd. Sådant

ombud har dessutom att granska lånehandlingarna i vissa hänseenden. Om­

budet skall sålunda kontrollera att låntagaren styrkt sin rätt att belåna den

pantförskrivna egendomen, att det angivna belåningsvärdet inte överstiger

taxeringsvärde eller särskilt åsatt värde, att lånebeloppet ligger inom före­

skriven belåningsgräns och att för utlämnat lån har pantförskrivits inteck­

ningar till minst motsvarande belopp och med föreskriven förmånsrätt. Vid

lån med statlig lanegaranti skall vidare kontrolleras att i lånegarantihand­

lingen angiven säkerhet ställts för lånet, att lånet i övrigt lämnats ut i

överensstämmelse med garantihandlingens villkor och föreskrifter, samt att

i förekommande fall innehav av inteckning i jordbruksinventarier anteck­

nats hos inskrivningsdomare.

Vad angår valvsvården i allmänhet gäller för stadshypoteksförening att

värdehandlingar skall förvaras under minst två särskilda lås med olika

nycklar i brandsäkert och i övrigt betryggande förvaringsrum, därvid nyck­

larna skall omhänderhas av personer som föreningen utser (47 § S-regl.).

Någon motsvarande föreskrift finns inte för landshypoteksföreningarnas

del.

För stadshypoteksinstitutionens del har regler om pantförskrivning och

offentlig vård av reverser och säkerheter gällt sedan institutionens bildande.

Vid tillkomsten av 1953 års förordning om institutionen skedde vissa juste­

ringar i reglerna. Bl. a. gjordes det förtydligandet att den säkerhet som obli-

gationshavarna hade i låntagarnas reverser och säkerhetshandlingar var en

panträtt. 1 samband därmed uttalade föredragande departementschefen att

syftet med den offentliga vården torde ha varit att skilja panten från pant­

sättarens besittning och därmed uppfylla det för panträtt i lös egendom

gällande traditionskravet, dvs. kravet att panten överlämnas till panthava-

ren (prop. 1953: 36).

Vid remissbehandlingen av det betänkande som låg till grund för SF

ifrågasatte bankinspektionen om inte tiden var mogen att avveckla den

särskilda upplåningspantsättningen och därmed den offentliga vården av

pantsäkerheterna med de kostnader och olägenheter i övrigt som denna

för med sig. Inspektionen pekade bl. a. på att en sådan åtgärd redan utan

menliga konsekvenser vidtagits beträffande andra kreditinstitut av liknan­

de slag såsom skeppshypotekskassan och kreditaktiebolaget Svensk Export­

kredit AB. Departementschefen fann att det kunde finnas skäl att överväga

slopandet av pantsättningsreglerna. Han ansåg emellertid att frågan borde

prövas i samband med en senare översyn av vissa andra regler för institu­

tionens verksamhet (prop. 1968: 153).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

60

För landshypoteksinstitutionens del infördes sakrättsligt skydd för obli-

gationsinnehavarna i form av pantsäkerhet först år 1955 genom LF. Rö­

relsens solvens säkerställdes i de tidigare författningarna — 1861 och 1890

års förordningar — genom täcknings- och förvaringsregler. Täckningsre-

geln innebar att obligationerna skulle ha beloppsmässig täckning i full­

goda inteckningssäkerheter för de lån som lämnats av föreningarna. Det

ålåg därför banken att se till att tillräcklig säkerhet ställts för de läm­

nade lånen och att fullgod säkerhet behölls under hela avbetalningstiden.

Förvaringsregeln, som syftade till att trygga en från allmän risksynpunkt

acceptabel förvaring av säkerhetshandlingarna, föreskrev skyldighet för

föreningarna att på lämplig ort nedsätta säkerhetshandlingarna under

offentlig vård. Kravet på offentlig vård uppfylldes genom att bankstyrel­

sen, som innehöll representanter från det allmänna, utsåg ombud med upp­

gift att kontrollera att täcknings- och förvaringsreglerna iakttogs.

4.1.2 Utredningen

Utredningen berör inledningsvis panträttsinstitutets funktion. Panträt­

ten kan karaktäriseras som en sakrättsligt skyddad rätt som ger pant-

havaren befogenhet att, när en viss prestation inte behörigen erläggs, till­

godogöra sig dess värde ur den förpantade egendomen med viss förmåns­

rätt. Panträtten har stor betydelse för kreditsystemet genom att den er­

bjuder en möjlighet för en långivare att trygga sig mot låntagarens insol­

vens. Om pantsättaren/låntagaren inte betalar sin skuld på förfallodagen

har panthavar en/långivar en således möjlighet att driva in sin fordran

genom att sälja panten. Panträttens sakrättsliga skydd kommer till synes

på två sätt. Dels ger panträtten panthavaren ett omsättningsskydd genom

att panträtten blir gällande också mot nya ägare till panten. Dels innefattar

panträtten ett borgenärsskydd genom att panthavaren vid utmätning av

panten och vid pantsättarens konkurs har företräde till betalning ur pan­

ten (förmånsrätt) om flera borgenärer konkurrerar om tillgången.

Mot bakgrunden av de allmänna panträttsliga reglerna konstaterar ut­

redningen att obligationshavarna i egenskap av panthavare har rätt att

låta sälja panten om pantsättaren, kassan eller banken, inte förmår lösa

in obligationerna i enlighet med obligationsvillkoren. Eftersom panten be­

står av en fordringsrätt med inteckningssäkerhet finns också utvägen att

driva in fordringen från den enskilde låntagaren eller söka ta ut beloppet

ur den intecknade fastigheten. Bortsett från att det är svårt att tänka sig

hur obligationshavarna praktiskt skulle effektuera sin rätt ställer utred­

ningen frågan om det över huvud kan tänkas någon situation, där obliga­

tionshavarna verkligen använder sin panträtt.

Enligt föreskrifter i SF och LF skall villkoren för obligationsupplåningen

och föreningars utlåning vara förenliga med varandra. Om de enskilda

låntagarna sköter sina lån kan därför rimligen återbetalningen av obliga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

61

tionslånen inte komma i fara. Fullgör enskild låntagare inte sina betal­

ningsförpliktelser har den långivande föreningen att genom realisation av

panten — i praktiken exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten

— söka få sin fordran betald. Brist som därefter kan kvarstå får täckas av

reservfondmedel. Om man antar att ett stort antal låntagare inte förmår

betala sina lån och att långivaren vid därpå följande exekutiva auktioner

inte alls eller endast delvis lyckas driva in sina lånefordringar kan den

situationen inträffa att reservfonderna töms och att obligationshavarna

riskerar att bli nödlidande. I ett sådant läge, som tydligen förutsätter en

ren krissituation på fastighetsmarknaden och i det ekonomiska livet i öv­

rigt, får statsmakterna antas gripa in genom olika åtgärder för att söka

häva krisen. Om så mot förmodan inte skulle ske finns f. n. möjlighet att

med utnyttjande av låntagarnas solidariska ansvarighet driva in medel.

Som framgår av ett följande avsnitt föreslås dock att denna möjlighet i

fortsättningen inte skall finnas kvar. I sista hand får centralorgan och

föreningar gå i konkurs eller — enligt förordnande av Kungl. Maj :t —

träda i likvidation. Därvid blir det möjligt att ta i anspråk den statliga

grundfonden.

Mot bakgrunden av det nyss sagda är det svårt att föreställa sig någon

situation, där obligationshavarna själva kan tänkas kunna gripa in för att

genom försäljning av de pantsatta handlingarna eller genom utsöknings-

åtgärder skaffa sig betalning för sina fordringar hos kassan eller banken.

I stället är det i alla tänkbara fall föreningarna, kassan eller banken som

agerar när det gäller att realisera pantsäkerheterna och — vad som är

särskilt viktigt i detta sammanhang — föreningarna, kassan eller banken

skulle förfara på samma sätt även om den särskilda pantförskrivningen

inte fanns.

Vad därefter angår det sakrättsliga skydd som panträttsinstitutet skän­

ker åt panthavaren är det närmast den del av detta skydd som i det före­

gående betecknats som borgenärsskyddet — dvs. företrädet till panten

framför andra pantsättares borgenärer — som skulle kunna tänkas ha nå­

gon betydelse för obligationshavarna. En sådan förmånsrätt skulle kunna

aktualiseras vid en likvidation av stadshypotekskassan eller hypoteksban-

ken eller i en konkurssituation. Därmed är sagt att det fortsatta resone­

manget i frågan om borgenärsskyddets betydelse för obligationshavarna

knappast har annat än teoretiskt intresse.

Borgenärsskyddets betydelse för obligationshavarna måste bedömas mot

bakgrund av att landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna inte får

driva annan verksamhet än den som anges i resp. förordning. För kassans

del gäller att medel för låneverksamheten får skaffas genom lån mot obli­

gationer eller genom annan upplåning (7 § SF). Upplåning på annat sätt

än genom att ge ut obligationer avses emellertid ske endast undantagsvis

(prop. 1968: 153 s. 35). För banken gäller att lån på annat sätt än mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

62

obligationer får tas upp endast för att tillgodose ett tillfälligt behov eller

om det är fråga om lån mot säkerhet av inteckning i fastighet som ägs av

banken (6 § LF). Vid sidan av institutionernas långivare kan naturligtvis

finnas också andra borgenärer, t. ex. anställda med löneanspråk och bor­

genärer med utomobligatoriska anspråk.

Genom den särskilda pantförskrivningen till säkerhet för obligationerna

får obligationshavarna i en konkurs- eller likvidationssituation företräde

till betalning ur låntagarnas omslagsreserver och inteckningsreserver, fram­

för kassans eller bankens andra borgenärer. Det är emellertid alldeles

uppenbart, att de förbindelser som resp. inrättning kan ha utöver obliga-

tionsförpliktelserna är av så förhållandevis blygsam omfattning, att de en­

dast i mycket ringa grad kan inverka på obligationshavarnas rätt.

Utredningen drar av det sagda slutsatsen att obligationshavarnas pant­

rättsskydd saknar betydelse för obligationernas ställning på kapitalmark­

naden. Avgörande för bedömningen av obligationerna som piaceringsob-

jekt är —• förutom stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionernas eget

riskkapital i form av säkerhets- eller reservfonder samt den statliga garan­

tin för verksamheten —• att institutionerna var för sig driver en ensartad

verksamhet, som är strikt begränsad till finansiering av bostads- och affärs-

fastigheter resp. jordbruksegendomar, och att obligationerna -— enligt före­

skrifter i 8 § sista stycket SF resp. 12 § sista stycket LF —- täcks av de sä­

kerheter som lämnats till föreningarna för givna lån. Dessa täckningsreg-

ler innebär ju i sak detsamma som om säkerheterna pantsatts för obliga­

tionslånen, eftersom obligationshavarna i en likvidation eller konkurs

praktiskt sett är de enda borgenärerna. Att en avveckling av den särskilda

pantförskrivningen således inte bör förringa säkerheten för obligationsha­

varna och inte heller inverka på obligationernas ställning på kapitalmark­

naden vinner också stöd av att regler om särskild pantförskrivning till

obligationshavarnas skydd saknades för landshypoteksinstitutionens del

fram till år 1956. För skeppshypoteksrörelsens del slopades motsvarande

regler år 1965 utan att någon menlig verkan på obligationernas ställning

på marknaden synes ha följt av detta.

Ett skäl som kan tala för att den särskilda pantförskrivningen skall be­

hållas är emellertid att den med denna förbundna offentliga vården av pant-

handlingarna är av betydelse från ordnings- och kontrollsynpunkt. Mot detta

kan anföras att den offentliga vården medför visst administrativt merarbete

och att handläggningen i samband med den offentliga vården också otvivel­

aktigt i takt med den växande verksamheten har blivit tungrodd och osmidig.

Härtill kommer de kostnader som föranleds av den offentliga vården. Ar­

vodena till de offentliga ombuden för stadshypoteksinstitutionens del går

f. n. upp till drygt 100 000 kr. per år. En avveckling av den särskilda pant­

förskrivningen jämte den offentliga vården kräver naturligtvis att i SF och

LF förs in regler, som garanterar att den interna valvsvården och hante­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

63

ringen i övrigt också i fortsättningen blir ordnad på ett betryggande sätt.

Även om några större kostnadsbesparingar därvid inte kan göras, torde de

fördelar i administrativt hänseende som kan vinnas med en annan och smi­

digare ordning än den nuvarande vara så betydande, att ett slopande av den

särskilda pantförskrivningen och den offentliga vården är motiverat också

från denna synpunkt.

Utredningens överväganden mynnar ut i ett förslag att den särskilda

pantsättningen till skydd för obligationshavarna och den därmed samman­

hängande offentliga vården av panthandlingarna avvecklas. Sambandet mel­

lan kassans resp. bankens obligationsskuld och lånefordringarna kan säker­

ställas genom att de nuvarande täckningsreglerna ersätts med en regel av

innehåll att mot förenings skuld till kassan resp. banken skall alltid finnas

lånefordringar i portfölj säkerställda i enlighet med gällande utlånings-

regler, och att mot kassans resp. bankens låneskuld skall vid varje tid fin­

nas fordringar hos anslutna föreningar — säkerställda på sätt nyss sagts —

till sammanlagt belopp motsvarande lägst kassans låneskuld. Den kontroll

av valvsvården och verksamheten i övrigt som f. n. sker genom den offent­

liga vården kan lösas på ett smidigt sätt om — som utredningen i det föl­

jande föreslår — institutionerna ställs under tillsyn av bankinspektionen.

Härigenom ges centralorgan och föreningar möjlighet att i samråd med in­

spektionen ordna valvsvården och hanteringen av skuldförbindelser jämte

säkerhetshandlingar på ett så smidigt och rationellt sätt som möjligt. Detta

utesluter självfallet inte att — i den mån detta bedöms vara den bästa lös­

ningen — förening använder sig av ombud med väsentligen samma uppgif­

ter som de nuvarande offentliga ombuden.

Utredningen berör därefter de gällande bestämmelserna att också för­

enings förbindelse till centralorganet för utlämnat lån skall utgöra säkerhet

för obligationerna. Denna säkerhet har i förordningarna inte betecknats

som pantsäkerhet. Med hänsyn härtill och då regler saknas om skuldför­

bindelsernas avskiljande från kassans resp. bankens besittning -— motsva­

rande den offentliga vården av låntagarnas reserver — torde det inte vara

möjligt att anse panträtt föreligga. Bestämmelserna som synes sakna varje

betydelse för obligationernas säkerhet bör tas bort samtidigt med att pant-

sättningsreglerna mönstras ut.

Avslutningsvis anför utredningen att av analysen av den särskilda pant­

säkerhetens reella innebörd följer att någon övergångsbestämmelse till skydd

för innehavarna av de obligationer som getts ut före en lagändring inte är

nödvändig. Deras säkerhet blir med den nya konstruktionen av täcknings-

regeln tillgodosedd på ett i jämförelse med den särskilda pantsäkerheten

likvärdigt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

64

Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1969

4.1.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningsmannens uppfattning

att obligationshavarnas panträtt i låntagarnas skuldreverser jämte säkerhe­

ter saknar betydelse från säkerhetssynpunkt och därför bör tas bort. Riks­

banksfullmäktige, som finner att en avveckling av den särskilda pantsätt­

ningen är starkt motiverad av praktiska skäl, uttalar att ett slopande av den

särskilda pantförskrivningen inte bör föranleda någon ändring i kapital­

marknadens värdering av kassans och bankens obligationer. Liknande ut­

talanden görs av bl. a. riksgälds fullmäktige och hg pot eksbanken.

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar också vad utrednings­

mannen i övrigt föreslagit. En remissinstans vill emellertid ha kvar den del

av pantsättningen som avser pantförskrivning av lånehandlingarna till

centralorganet och från några håll riktas stark kritik mot förslaget att a\-

veckla också den offentliga vården.

Av de remissinstanser som tillstyrker förslaget i dess helhet kan nämnas

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, bostadsstgrelsen, delegationen

för bostadsfinansiering, riksbanksfullmäktige, AP-fonden, jordbrukskasse-

förbundet, handelskammaren i Norrköping, Svenska Riksbyggen och SABO.

Bankinspektionen konstaterar att med ett slopande av den särskilda pant­

förskrivningen följer, att den ganska omständliga offentliga vården inte be­

hövs. Inspektionen betonar att en tillfredsställande förvaring av handlingar­

na i stället måste ordnas inom föreningarna. AP-fonden tillstyrker förslaget

under förutsättning att de båda institutionerna enligt förslaget i promemo­

rian ställs under tillsyn av bankinspektionen. Även riksbanksfullmäktige

pekar på betydelsen av att institutionerna ställs under tillsyn av bankin­

spektionen om den offentliga vården slopas. SABO anför att de förenklingar

som genom de föreslagna ändringarna kan vinnas i den administrativa hand­

läggningen är välkomna.

Stadshypotekskassan anser väl att obligationshavarnas legala panträtt i

lånehandlingarna kan tas bort men finner det däremot tveksamt om den

pantförskrivning av lånesäkerheterna som f. n. sker från föreningarna till

centralorganet bör slopas. Kassan och föreningarna framstår visserligen

utåt som en ekonomisk enhet men formellt är det dock fråga om olika juri­

diska personer. Om pantförskrivning inte sker till kassan kommer denna

att sakna formell säkerhet för sina fordringar på föreningarna och därmed

fråntas möjlighet att vid behov förfoga över säkerheterna. Kassan är därför

inte beredd att på grundval av utredningen tillstyrka en avveckling av pant-

sättningsreglerna i vad avser pantförskrivningen till kassan.

Såväl stadshypotekskassan som hy pot eksbanken — i vars yttrande lant-

bruksförbundet och RLF instämmer — riktar stark kritik mot förslaget att

avveckla den offentliga vården. Båda inrättningarna hävdar att även om den

särskilda pantförskrivningen avvecklas så är det motiverat att ha kvar den

offentliga vården. Det är främst följande omständigheter som — i huvud-

65

sak av båda remissorganen — åberopas till stöd för denna inställning. Den

offentliga vården har visserligen samband med den särskilda pantförskriv­

ningen men har också betydelse från kontroll- och ordningssynpunkt. Den

sakkunskap som de offentliga ombuden representerar är betydelsefull, sär­

skilt för de föreningar som saknar anställda med juridisk utbildning. Det är

principiellt felaktigt att centralorganet frikopplas från sitt nuvarande ansvar

för att föreningarna har tillräcklig säkerhet för sin utlåning och från den

med detta ansvar förenade kontrollskyldigheten i fråga om lånesäkerheterna.

Dessa utgör nämligen säkerheter för betalningsskyldigheten mot obligations-

havarna. De offentliga ombuden kan ses också som ombud för centralorga­

net med viss rapportskyldighet mot detta. En kontinuerlig kontroll förutsät­

ter att ombud finns i föreningarna. En tillsyn av bankinspektionen kan inte

ersätta ombuden. Om den offentliga vården tas bort kan såväl banken som

kassan därför komma att utse egna ombud i föreningarna. Det kan bli svårt

för att inte säga omöjligt att ordna en tillfredsställande intern valvsvård i de

minsta föreningarna med endast två—tre personer anställda, eftersom det

måste förutsättas att handlingarna skall förvaras under minst två särskilda

lås med nycklar som skall innehas av olika personer. Den nuvarande ord­

ningen är inte tungrodd och osmidig. En tillförlitlig vård kan inte ordnas på

ett smidigare sätt än det nuvarande. Den offentliga vården är också fördel­

aktig från kostnadssynpunkt. Den i promemorian förordade lösningen som

innefattar tillsyn av bankinspektionen blir dyrare.

Övriga remissinstanser som också är helt negativa till att den offentliga

vården las bort är handelskamrarna i Malmö och Jönköping samt Sveriges

Fastighetsägareförbund. Handelskammaren i Jönköping är i motsats till de

övriga remissinstanserna som kritiserar förslaget att avveckla den offentliga

vården positiv till att institutionerna ställs under tillsyn av bankinspektio­

nen. Handelskammaren understryker att ombudens kontroll är särskilt vär­

defull i mindre föreningar. Den omständigheten att i kontrollen av säker -

lietshandlingarna deltar en sakkunnig person som handlar under ämbets-

mannaansvar är ägnad att skapa särskild trygghet. Genom att behålla det

allmänna ombudet kan vidare bankinspektionens befattning med föreningar­

nas verksamhet begränsas och därmed minska inspektionens arbetsbelast­

ning.

Riksgälds fullmäktige delar rent principiellt utredningsmannens uppfatt­

ning i fråga om avveckling av den offentliga vården. Med hänsyn till att en

omläggning enligt utredningsförslaget kan komma att medföra praktiska

svårigheter särskilt för mindre föreningar, anser fullmäktige emellertid att

frågan bör övervägas ytterligare.

Stadshypotekskassan berör den föreslagna täckningsregeln att förening

skall ansvara för att dess skuld till kassan ständigt motsvaras av låneford-

ringar för vilka finns föreskriven säkerhet. En alltför bokstavlig tolkning

av bestämmelsen skulle kunna omöjliggöra att lån lämnas ut i de inte ovan­

liga fall, när någon tid går från utlämningstillfället till dess formella sä-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

kerheter erhållits. Kassan syftar på de fall när nödvändiga intecknings-

åtgärder inte medhunnits före lånets utlämnande. Kassan hänvisar i sam­

manhanget till ett departementschefsuttalande i prop. 1953: 56 s. 68 att hin­

der inte bör anses föreligga för förening att i sådana fall lämna ut lån mot

att bank förbinder sig att så snart som inteckningsåtgärden vidtagits till­

handahålla stipulerad inteckningssäkerhet eller att återbetala lånet. Kas­

san utgår från att förslaget inte avser någon ändring av den praxis som

utbildats på grundval av detta uttalande.

Bankinspektionen menar att även om säkerheten för obligationerna ock­

så i fortsättningen är betryggande så kan inte bortses från att de formella

förutsättningarna för obligationsupplåningen ändras genom ett slopande

av obligationshavarnas panträtt. Inspektionen ifrågasätter därför om inte

staten övergångsvis borde lämna en garanti efter mönster av vad som

skedde vid fusionen av stadshypotekskassan och bostadskreditkassan.

Bankföreningen anser däremot att någon övergångsbestämmelse inte är

påkallad.

4.2 Det solidariska ansvaret

4.2.1 Gällande regler m. m.

Den i landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna inbyggda solida­

riska ansvarigheten infördes vid institutionernas tillkomst. Avsikten var

att stärka skyddet för obligationshavarna och därmed också obligationer­

nas ställning på kapitalmarknaden.

Reglerna om den solidariska ansvarigheten finns i 11 och 34 §§ LF resp.

12 och 32 §§ SF. De innebär att föreningarna ansvarar för centralorganets

förbindelser och att förenings låntagare ansvarar för föreningens förbin­

delser. I första band, primärt, fördelas ansvaret mellan föreningarna resp.

låntagarna i förhållande till obetalt lånebelopp. Om förening eller lånta­

gare inte kan fullgöra sin betalningsskyldighet enligt det primära ansva­

ret blir övriga föreningar resp. låntagare i andra hand, subsidiärt, ansva­

riga för bristen efter samma grund som nyss angetts. Ett garantiansvar

som är konstruerat på angivet sätt kan benämnas subsidiärt solidariskt

ansvar. Systemet innebär rent teoretiskt att en medlem kan få svara för

hela det belopp som skall tas ut.

I fråga om grunden efter vilken ansvarigheten fördelas är reglerna nå­

got olika utformade i LF och SF. Beträffande landshypoteksorganisationen

gäller att ansvaret fördelas efter delaktigheten i banken resp. förening.

Delaktigheten i banken bestäms efter obetalda beloppet av de lån som

varje förening fått av banken (2 § LF). Låntagares delaktighet i förening

bestäms efter det obetalda beloppet av lån hos föreningen, såvitt angår me­

del som föreningen lånat hos banken (33 § andra stycket och 35 § LF). —

Vad gäller stadshypoteksorganisationen fördelas ansvaret i båda leden i

67

förhållande till de högsta under senaste räkenskapsår obetalda kapitalbe­

loppen av lånen. I låntagarledet föreskrivs här inte någon begränsning till

medel som härrör från upplåning hos kassan.

För stadshypoteksföreningarnas del finns en bestämmelse som gör det

möjligt för en förening att uppskjuta ett ianspråktagande av det solida­

riska ansvaret. I 16 § SF föreskrivs nämligen att om förening lidit förlust

som den inte kan täcka med sin säkerhetsfond eller utan anlitande av med­

lemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser, så får kassan bevilja

föreningen bidrag ur kassans reservfond med belopp som svarar mot högst

hälften av reservfonden. Sådant bidrag, som inte är förenat med återbetal-

ningsskyldighet, får inte lämnas utan att ombudsstämman hörts.

Av det sagda framgår att reservfondernas storlek är av stor betydelse

när det gäller att bedöma risken för att det solidariska ansvaret skall be­

höva utnyttjas. Reglerna i fråga om fondbildningen är något olika utfor­

made i LF (15 och 51 §§) och SF (15, 16, 34 och 35 §§). För stadshypo-

teksinstitutionen gäller att stadshypotekskassans reservfond resp. stads-

hypoteksförenings säkerhetsfond i princip alltid skall ha en storlek, som

svarar mot minst 1 % av kassans resp. föreningens skulder. Om förening

inte kan uppfylla 1 %-kravet skall fonden tillsammans med övriga för­

eningars fonder uppgå till lägst samma procenttal av kassans skulder. För

institutionen som helhet innebär detta ett fondrelationskrav på minst 2 %.

Reglerna har utformats bl. a. från utgångspunkten att fondställningen bör

vara så stark att den innebär en garanti för att det solidariska ansvaret

och grundfonden inte skall behöva tas i anspråk för att täcka förluster

(prop. 1968: 153 s. 38). — För landshypoteksinstitutionens del ställs f. n.

i LF inte upp krav på en viss minsta fondstorlek. I det föregående har

emellertid lagts fram förslag till nya fondregler som i huvudsak stämmer

överens med de som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

Frågan om en avveckling av den solidariska ansvarigheten inom stads­

hypoteksinstitutionen berördes bl. a. vid tillkomsten av 1963 års förord­

ning om institutionen. Bostadslåneutredningen, vars betänkande (SOU

1962:31) låg till grund för förordningen, föreslog att den solidariska an­

svarigheten skulle behållas. Utredningen menade bl. a. att ett slopande av

detta ansvar utan att ökad säkerhet i någon annan form sattes i stället

kunde leda till en ogynnsammare kurs för obligationerna. Några remiss­

instanser ifrågasatte om inte förutsättningarna för ett slopande borde prö­

vas ytterligare. Departementschefen anslöt sig emellertid till utrednings­

förslaget (prop. 1963: 13 s. 69).

I samband med fusionen mellan stadshypoteks- och bostadskreditinsti-

tutionerna anförde departementschefen att han delade den av några re­

missorgan framförda uppfattningen att den solidariska ansvarigheten

knappast hade annat än teoretiskt intresse och att han därför ämnade låta

utreda om den kunde avvecklas (prop. 1968: 153 s. 22).

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1969

68

Kangl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.2.2 Utredningen

Utredningen pekar inledningsvis på alt i 1951 års lag om ekonomiska

föreningar inte finns den tidigare möjligheten att bilda ekonomisk för­

ening med begränsad personlig ansvarighet och att medlemmarna i jord­

brukskassa år 1956 genom jordbrukskasselagen också befriades från per­

sonligt ansvar för kassans förbindelser. Mot bakgrund av denna utveckling

inom föreningslagstiftningen krävs mycket starka skäl för att behålla reg­

lerna om solidariskt ansvar för de båda hypoteksinstitutionernas del. Huvud­

motivet för införandet av regler om solidariskt ansvar synes ha varit att

detta ansetts bidra till att hos köparna av hypoteksbankens och stadshypo-

tekskassans obligationer inge ett sådant förtroende, att obligationerna kan

säljas till förmånlig kurs och därmed göra det möjligt för institutionerna

att lämna lån på för låntagarna fördelaktiga villkor. Det solidariska ansva­

ret skulle sålunda ha medverkat till att hypoteksbankens och stadshypo-

tekskassans obligationer tillsammans med statsobligationer, s. k. guldkan­

tade obligationer, länge stod i särklass som säkra och trygga placeringar.

Numera räknas också obligationer emitterade av kreditinstitut utan inbyggt

solidariskt ansvar — obligationslån som ges ut av de bostadsfinansierade

kreditaktiebolagen (SIGAB, GIGAB m. fl.) — som förstklassiga och utges

och säljs till samma ränta som hypoteksbankernas obligationslån. Den soli­

dariska ansvarigheten inom landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna

har säkerligen i rörelsernas tidigare historia varit ett värdefullt argument i

obligationsförsälj ningen men saknar numera betydelse för obligationernas

säljbarhet. Helt avgörande för hypoteksobligationernas ställning på obliga­

tionsmarknaden är i stället den goda inteckningssäkerhet, som krävs för

långivningen, institutionernas eget riskkapital och det statliga engagemanget

i institutionerna i form av en av staten tillskjuten grundfond.

Ett skäl som ibland anförts för ett behållande av det solidariska ansvaret

är att kapitalbildningen då kan hållas på en lägre nivå med följd att lån­

tagarnas kostnader för lånen minskas. Med de fondkrav som gäller för

stadshypoteksinstitutionen och i det föregående föreslagits att gälla för lands-

hypoteksinstitutionen är det emellertid endast vid mycket allvarliga rubb­

ningar på fastighetsmarknaden som det kan bli aktuellt att utnyttja det

solidariska ansvaret. Detta innebär med andra ord att institutionerna åläggs

att hålla en fondstyrka som utom i rena krislägen är tillräcklig för att möta

förluster i låneverksamheten. På grund av de nya fondkravens utformning

saknas därför i stort sett möjlighet för föreningarna och centralorganen att

reglera fondernas storlek med hänsyn till »värdet» av det solidariska an­

svaret. I anslutning härtill framhålls att en situation med mycket allvarliga

rubbningar på fastighetsmarknaden kan antas uppstå endast om ett visst

område eller landet i dess helhet drabbas av en allmän ekonomisk kris. I ett

sådant läge skulle ett utnyttjande av låntagarnas solidariska ansvarighet med

69

största sannolikhet endast förvärra krisen. Det får därför förutsättas att

statsmakterna i en sådan situation på ett tidigt stadium griper in med olika

åtgärder för att häva krisen och att det följaktligen aldrig hinner bli ak­

tuellt att ta i anspråk det solidariska ansvaret.

Från principiell synpunkt måste det anses betänkligt att den enskilde lån­

tagaren inte på förhand kan avgöra omfattningen av det ansvar som föl­

jer med medlemskapet i en hypoteksförening. Ansvaret är i princip obe­

gränsat och vad som faller på den enskilde medlemmen blir därför helt be­

roende av de övriga medlemmarnas ekonomiska ställning. Systemet innebär

teoretiskt att en välställd fastighetsägare med endast ett mindre lån hos en

hypoteksförening kan få svara för icke blott den egna föreningens utan för

hela institutionens samtliga förbindelser. I vad mån fastighetsägare på grund

av den obegränsade solidariska ansvarigheten avskräckts från att söka med­

lemskap i lands- resp. stadshypoteksinstitutionen är naturligtvis svårt att

säga men det kan inte uteslutas att förhållandet någon gång spelat in när

fastighetsägare haft möjlighet att välja kreditinstitut.

Utredningen delar inte den från något håll framförda åsikten att den so­

lidariska ansvarigheten utgör den egentliga grunden för låntagarnas med­

lemskap och inflytande i institutionerna. Grunden härför är enligt utred­

ningen i stället helt enkelt de bestämmelser som i detta avseende finns i SF

och LF.

Utredningens överväganden mynnar ut i ett konstaterande att inget vä­

gande skäl kan anföras för att behålla det solidariska ansvaret inom lands-

och stadshypoteksinstitutionerna utan tvärt om att åtskilligt talar för att

det solidariska ansvaret bör utmönstras. Det sagda gäller dock uteslutande

de enskilda föreningsmedlemmarnas ansvarighet för sin förenings förbin­

delser. I fråga om föreningarnas ansvar för hypoteksbankens resp. stads-

hypotekskassans förbindelser är läget annorlunda. Med den uppbyggnad

såväl lands- som stadshypoteksinstitutionen har är det naturligt att betrakta

centralorganet jämte de till detta anslutna föreningarna som en ekonomisk

enhet. Av detta följer att föreningarna också i fortsättningen bör ta del i an­

svaret för bankens resp. kassans förbindelser. Ansvaret bör — i likhet med

vad som redan gäller och på samma sätt som i fråga om det ansvar jord­

brukskassorna har för centralkassans förbindelser (It och 21 §§ jordbruks-

kasselagen) — vara utformat som ett subsidiärt solidariskt ansvar.

Enligt utredningens förslag skall således låntagarnas solidariska ansvar

för lands- resp. stadshypoteksföreningarnas förbindelser tas bort men be­

hållas i fråga om föreningarnas ansvar för centralorganets förbindelser.

Eftersom det solidariska ansvaret endast är av teoretiskt intresse torde nå­

gon övergångsbestämmelse till skydd för de nuvarande obligationshavarna

inte vara nödvändig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.2.3 Remissyttrandena

Förslaget att avveckla låntagarnas solidariska ansvar för förenings för­

bindelser har allmänt tillstyrkts eller -— i några fall dock med tvekan —

godtagits av remissinstanserna. Allmän enighet råder om att föreningarnas

solidariska ansvar för resp. centralorgans förbindelser skall stå kvar också

om föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar tas bort.

Av remissinstanser som uttryckligen tillstyrker förslaget kan nämnas

bankinspektionen, bostadsstijrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen

för bostadsfinansiering, AP-fonden, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfull-

mäktige, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, jordbrukskasseförbnn-

det, Svenska Riksbyggen och SABO.

Till de remissorgan som godtar förslaget med tvekan hör de båda berörda

institutionerna. Hypoteksbanken erinrar om att det solidariska ansvaret var

ett värdefullt argument när obligationerna i landshypoteksinstitutionens

tidigare historia i stor omfattning såldes i utlandet. Om bankens obligatio­

ner efter en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna åter kan

placeras i utlandet skulle det solidariska ansvaret sannolikt få ökad bety­

delse som försäljningsargument. Det solidariska ansvaret har troligen ock­

så varit av betydelse såtillvida, att det manat föreningarna till särskild nog­

grannhet vid värderingen av belåningsobjekten och också i övrigt till för­

siktighet vid kreditgivningen. Institutionens förluster har sålunda varit

obetydliga och inga alls under de senaste årtiondena. Den omständigheten

att den enskilde låntagaren inte på förhand kan avgöra omfattningen av det

ansvar som följer med medlemskapet kan knappast sägas ha inneburit nå­

gon olägenhet, eftersom det solidariska ansvaret aldrig behövt tas i anspråk.

I vart fall kan en sådan olägenhet inte anses avhjälpt genom utrednings­

förslaget. I en situation — självfallet helt teoretisk — då föreningarnas an­

svar för bankens förbindelser skulle aktualiseras, måste föreningarnas fon­

der tas i anspråk. Om då fonderna sjunker under den minimistorlek som

föreningarna väntas bli ålagda att hålla, blir det nödvändigt att ta ut fond­

bidrag från föreningsmedlemmarna så att fondkravet uppfylls. Härigenom

kan det solidariska ansvaret för låntagarna sägas bestå, om än i begränsad

omfattning. Den teoretiska omfattningen av det ansvar som följer med med­

lemskapet kan således fortfarande inte bestämmas på förhand. Banken be­

tonar i fortsättningen vikten av att slopandet av det solidariska ansvaret

inte får kombineras med fondkrav av sådan storlek att fondbidragen måste

höjas för att föreningarna skall klara fondkravet. Låntagarna föredrar utan

tvivel att utsätta sig för den i praktiken närmast obefintliga risken för extra

uttaxeringar på grund av ett solidariskt ansvar framför att betungas med

onödigt stora fondbidrag. Mot denna bakgrund bör fondkravet inte ställas

högre än vad banken föreslagit i sin framställning den 21 november 1968.

Banken lägger därvid särskild vikt vid att garantilån, dvs. lån med statlig

71

garanti, blir fria från fondkrav. Sammanfattningsvis anser sig banken med

viss tvekan kunna biträda förslaget om avveckling av låntagarnas solida­

riska ansvar, dock under den uttryckliga förutsättningen att fondkravet

bestäms till högst 1 % för banken resp. förening därvid fondtäckning dock

inte skall krävas i fråga om garantilån. Lantbruksförbundet och RLF an­

sluter sig till bankens yttrande.

Stadshypot ekskassan anför att oavsett att de bostadsfinansierande kredit­

aktiebolagen säljer sina obligationer på samma villkor som kassans vill

kassan inte helt instämma i uppfattningen att det solidariska ansvaret

numera saknar betydelse för säljbarheten av kassans obligationer. Det kan

åtminstone tänkas situationer i framtiden, när ett solidariskt ansvar kan

inverka positivt på kurssättningen av obligationerna. Det solidariska an­

svaret bör därför tas bort endast om starka skäl talar för det. Kassan har

inte kunnat märka några praktiska olägenheter med det solidariska ansva­

ret. De av utredningsmannen anförda principiella betänkligheterna talar

emellertid för ett slopande av det solidariska ansvaret. Detta har genom ut­

vecklingen inom associationsrätten kommit att framstå som något otidsen­

ligt. Vidare har konsolideringen inom stadshypoteksorganisationen medfört

att det solidariska ansvaret minskat i betydelse för obligationernas säker­

het. Med hänsyn till dessa omständigheter vill kassan inte motsätta sig ut­

redningsförslaget. Kassan utgår därvid från att en avveckling av förenings­

medlemmarnas solidariska ansvar inte kommer att påverka medlemsinfly-

tandet i föreningarna. Grund för ett sådant inflytande kan ses i skyldig­

heten att utge fond- och förvaltningsbidrag.

Riksförsäkringsverket, som samrått med de för förvaltningen av verkets

fonder förordnade fullmäktige, ger också — på i huvudsak samma grunder

som hypoteksbanken — uttryck för tveksamhet inför förslaget att slopa

föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar. Med hänsyn till de av utred­

ningsmannen anförda skälen och då särskilt till att för de bostadsfinansie­

rande kreditaktiebolagen saknas motsvarande ansvar vill verket dock inte

motsätta sig att låntagarnas solidariska ansvar tas bort.

Sveriges Fastighetsägareförbund, som utan att ta direkt ståndpunkt ock­

så är tveksam till förslaget, betonar starkt att grunden för låntagarnas med­

lemskap och inflytande inte får rubbas genom att låntagarnas solidariska

ansvar tas bort.

Flera remissinstanser — bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riks-

gäldsfultmäktige, hypoteksbanken och handelskammaren i Malmö — fin­

ner det av principiella skäl motiverat att slopandet av låntagarnas solida­

riska ansvar bör föranleda att de nuvarande innehavarna av kassans och

bankens obligationer skyddas genom en övergångsbestämmelse. Denna före­

slås få formen av en statlig garanti efter mönster av den garanti som vid

fusionen av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna lämnades i

fråga om förlust som kunde uppkomma till följd av fusionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

72

Bankföreningen delar däremot utredningsmannens uppfattning att någon

övergångsbestämmelse inte behövs.

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.3 Tillsyn

4.3.1 Utredningen

Utredningen erinrar om att den omständigheten att ett kreditinstitut

finansierar sin verksamhet med pengar som lånas upp av allmänheten

har ansetts motivera statlig kontroll och insyn. I överensstämmelse härmed

är inte bara bankinstituten, dvs. affärsbanker, sparbanker och jordbru­

kets kreditkassor, utan också de obligationsutgivande kreditaktiebolagen

underkastade tillsyn och kontroll från statens sida genom bankinspektio­

nen.

Behovet av kontroll och insyn från det allmännas sida är inte heller för­

bisett i fråga om landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Av hy-

poteksbankens styrelse, som består av fem ledamöter, utser Kungl. Maj :t

ordföranden och riksgäldsfullmäktige vice ordföranden (16 § LF). 1 stads-

hypotekskassans styrelse, som består av nio ledamöter, utses ordföranden

och en annan ledamot av Kungl. Maj :t och vice ordföranden av riksgälds-

fullmäktige (2 § SF). En viss kontroll sker också genom den offentliga

vården av låntagarnas skuldförbindelser jämte säkerhetshandlingar. Den

offentliga vården som omhänderhas av ombud som utses av länsstyrelser­

na, syftar visserligen närmast till att skapa förutsättning för den särskilda

pantsättningen men innebär också en garanti för att handlingarna för­

varas på ett betryggande sätt och — beträffande landshypoteksinstitutio-

nen — en kontroll av att vissa utlåningsregler följs. I den revisorsgrupp om

fem ledamöter som granskar bankens verksamhet utses ordföranden av

riksgäldsfullmäktige (20 § LF). I fråga om kassan gäller att av de fyra

revisorerna utses ordföranden av Kungl. Maj :t och en ledamot av riks­

gäldsfullmäktige (4 § SF). Banken resp. kassan är skyldig att överlämna

förvaltnings- och revisionsberättelserna till chefen för finansdepartemen­

tet och riksgäldsfullmäktige (30 § LF och 7 § S-regl.). Landshypoteksför-

eningarna skall enligt föreskrift i reglementena sända motsvarande hand­

lingar till finansdepartementet med skyldighet att lämna alla de övriga

upplysningar som begärs. Slutligen föreskrivs för bankens del att hand­

lingar, räkenskaper och kassa skall när som helst hållas tillgängliga för

den undersökning som Kungl. Maj :t eller chefen för finansdepartementet

kan finna för gott att anställa (30 § LF). En motsvarande regel fanns tidi­

gare också i fråga om stadshypotekskassan.

Utredningen betonar att kontrollen och insynen från det allmännas sida

hittills har fungerat väl i båda institutionerna och något missförhållande

73

som påkallar ändrade bestämmelser har inte förekommit. Att utredningen

likväl funnit anledning att ta upp frågan om tillsyn av institutionernas

verksamhet hänger delvis samman med förslaget att slopa den särskilda

pantförskrivningen och den med denna sammanhängande offentliga vår­

den. En förutsättning för ett genomförande av detta förslag är att den kon­

troll av valvsvården och verksamheten i övrigt som nu sker genom de offent­

liga ombuden ordnas på ett betryggande sätt också i fortsättningen. Utred­

ningen har i det föregående uttalat sig för en lösning som innebär, att in­

stitutionerna själva under tillsyn av bankinspektionen får svara för hante­

ringen av lånehandlingarna. Tillsynen bör självfallet inte begränsas till frå­

gor som hänger samman med valvsvården utan — i likhet med vad som

gäller för bankinstituten och kreditaktiebolagen — avse också andra delar

av verksamheten som har betydelse från soliditets- och likviditetssynpunkt.

En så anordnad tillsyn skulle otvivelaktigt innebära ett ytterligare skydd

för obligationshavarna och väl kompensera dem för borttagandet av den

särskilda pantförskrivningen och den solidariska ansvarigheten.

Ett starkt skäl för att nu aktualisera frågan om tillsyn genom bankin­

spektionen är den särskilt för stadshypotekskassans del starka volymmäs­

siga expansionen under de senare åren föranledd av det accelererande bo­

stadsbyggandet. Kassan förvaltar i dag värden för drygt 20 miljarder kr.

Inom en tioårsperiod kan detta belopp förutses öka till åtminstone 50

miljarder kr. Med denna utveckling för ögonen är det naturligt att föreslå

ett stärkande av det allmännas insyn och kontroll.

Vad särskilt angår landshypoteksinstitutionen är en tillsyn från bank­

inspektionens sida av stort värde för såväl institutionen som obligations­

havarna med tanke på den vidgning av låneverksamheten som blir möjlig

om hypoteksbankens förslag i framställningen den 21 november 1968 ge­

nomförs. Utan tvivel kommer de föreslagna reglerna att ställa de lån-

givande organens rent bankmässiga kompetens på hårda prov med därav

följande ökade risker. Slutligen kan påpekas att det från allmän synpunkt

ligger ett visst värde i att bankinspektionen har en så vid överblick som

möjligt över hela kredit- och kapitalmarknaderna.

Utredningen föreslår att landshypoteks- och stadshypoteksinstitutioner-

na i fortsättningen skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Tillsynen

bör i stort utformas efter mönster av de bestämmelser som gäller för kre­

ditaktiebolagen enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. I förord­

ningarna bör lämpligen endast tas in bestämmelser dels om rätt för in­

spektionen att vid meddelande av föreskrift eller förbud förelägga vite och

om omedelbar verkställighet av beslut i tillsynsfråga, dels om bidrag från

hypoteksbanken resp. stadshypotekskassan till bestridande av inspektio­

nens tillsynsverksamhet, dels om påföljd för tjänsteman hos centralorgan

eller förening som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift

till bankinspektionen. I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

meddela närmare bestämmelser om tillsynsverksamheten och om tillsyns-

bidragets storlek, fastställande och erläggande. Tillsynsbestämmelserna bör

i huvudsak innehålla följande. Inspektionen skall övervaka att centralor­

gan och föreningar följer författningar och med stöd av dessa meddelade

föreskrifter. Också i övrigt skall inspektionen följa verksamheten i den

mån detta behövs för kännedom om förhållanden som kan inverka på resp.

inrättnings säkerhet. Inspektionen skall ha rätt att förbjuda verkställighet

av beslut som står i strid mot förordning eller reglemente. Vid behov skall

inspektionen kunna meddela föreskrifter om sättet för förande av räken­

skaper och om förvaring och inventering av värdehandlingar. Inspektionen

skall vidare ha rätt att kalla samman centralorgans eller förenings styrelse.

Ställföreträdare för centralorgan eller förening skall vara skyldig att i olika

hänseenden gå inspektionen tillhanda med uppgifter m. m. Talan mot in­

spektionens beslut skall få föras hos Kungl. Maj :t.

4.3.2 Remissyttrandena

Förslaget att de båda institutionerna skall ställas under tillsyn av bank­

inspektionen tillstyrks uttryckligen av bl. a. bankinspektionen. Inspektio­

nen instämmer i utredningsmannens argumentering för förslaget och fin­

ner det naturligt att båda institutionerna underkastas samma slags tillsyn

som andra organ med liknande uppgifter. Också det förhållandet att in­

stitutionerna stöder sin verksamhet på mycket betydande ansvarsåtagan-

den från det allmännas sida talar för att de underkastas tillsyn av organ

som samhället har speciellt inrättat för sådant ändamål. Man bör heller

inte bortse från att enhetlighet i fråga om tillsynens organisation skänker

tillsynsmyndigheten en bättre överblick över kredit- och kapitalmarkna­

derna och underlättar tillsynens utövande över huvud taget. I samman­

hanget bör emellertid framhållas, att den föreslagna utökningen av inspek­

tionens verksamhet — liksom tidigare ifrågasatt utvidgning av tillsynen

till att omfatta även postbanken — inte kan ske utan att ämbetsverkets

resurser förstärks. — Om de båda institutionerna ställs under tillsyn av

inspektionen bör inspektionen tillsätta en revisor för kassan resp. banken.

Vad gäller kassan kan detta lämpligen ske på så sätt att inspektionen får

utse den revisor som f. n. utses av Kungl. Maj :t.

Poststyrelsen tillstyrker också förslaget och ser däri ett uttryck för en

önskvärd utveckling mot likformiga regler för kreditmarknaden.

Andra remissinstanser som är positiva till förslaget är b o stads styr elsen,

delegationen för bostadsfinansiering, Svenska Försäkringsbolags Riksför­

bund, Svenska riksbyggen samt handelskamrarna i Göteborg, Jönköping

och Norrköping. En reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Östman, tillstyr­

ker också förslaget.

I det föregående har redovisats att AP-fonden tillstyrker att den sär­

skilda pantförskrivningen av lånehandlingarna jämte den offentliga vår­

den av dessa avvecklas under förutsättning att institutionerna ställs under

tillsyn av bankinspektionen.

Riksbanksfullmäktiges granskning av förslaget mynnar ut i att fullmäk­

tige inte har något att invända mot det.

Såväl stadshypotelcskassan som hypoteksbanken intar däremot en helt

avvisande hållning till förslaget. På skäl som redovisats i det föregående

avstyrker de båda inrättningarna förslaget om avveckling av den offentliga

vården — genom ombud som förordnas av länsstyrelserna — av lånta­

garnas skuldreverser jämte säkerheter. Från såväl effektivitets- som kost­

nadssynpunkter anges sålunda den nuvarande vården och kontrollen av

lånehandlingarna vara att föredra framför att föreningarna själva under

tillsyn av bankinspektionen skall svara härför. Vidare åberopas att cen­

tralorganen genom ombuden får den kontinuerliga kontroll av låntagarnas

säkerheter som centralorganet såsom långivare till föreningarna bör ha.

I tillsynsfrågan anförs vidare följande. Kassan anser att stadshypoteksinsti-

tutionens volymmässiga expansion inte utgör ett skäl för tillsyn genom

bankinspektionen, eftersom den specialiserade verksamheten inte innebär

några komplikationer som motiverar ytterligare tillsyn. Vad angår utred­

ningsmannens påpekande att det från allmän synpunkt är av värde att

inspektionen har en så vid överblick som möjligt över kredit- och kapital­

marknaderna menar kassan, att inspektionen redan har möjlighet att få

den insyn i institutionernas verksamhet som behövs för en sådan överblick.

Uppgifter om institutionens verksamhet finns nämligen i årsberättelserna

varjämte kassan fortlöpande lämnar statistiska uppgifter till olika myn­

digheter. Banken lägger särskild vikt vid den kostnad som en tillsyn av

bankinspektionen drar med sig för institutionen i form av tillsynsbidrag,

vartill kommer kostnader för ombud som banken själv kan komma att

utse om de offentliga ombuden i föreningarna försvinner. Banken hävdar

också att någon tillsyn genom bankinspektionen inte behövs av hänsyn

till de liberaliseringar som föreslås i bankens framställning den 21 novem­

ber 1968. Sammanfattningsvis anför banken och kassan -—■ i huvudsak

samstämmigt — följande. Institutionerna har en offentlig rättslig ställning

och deras verksamhet regleras i detalj genom författningsbestämmelser.

Kontrollen och insynen från det allmännas sida har hittills fungerat väl.

Staten och riksdagen har sålunda direktinflytande i institutionerna ge­

nom styrelseledamöter och revisorer hos banken resp. kassan. Centralorga­

nen har i sin tur på olika sätt inflytande över föreningarna. Några bärande

skäl för att samtidigt med ett slopande av den offentliga vården ställa in­

stitutionerna under bankinspektionens tillsyn har sålunda inte anförts.

-— I bankens yttrande har lantbruks förbundet och RLF instämt.

Övriga remissinstanser som direkt avstyrker förslaget är Sveriges Fas­

tighetsägareförbund, handelskammaren i Malmö och HSB.

Riksgäldsfullmäktige (majoriteten) anför att om den offentliga vården

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

75

76

av låntagarnas lånehandlingar enligt fullmäktiges förslag får vara kvar

åtminstone t. v. så faller ett av skälen för en tillsyn genom bankinspektio­

nen bort. Det kan — med hänsyn till den offentliga insyn som redan finns

i institutionerna — sättas i fråga om de andra skäl som åberopas i prome­

morian motiverar en sådan tillsyn. Frågan kräver i likhet med spörsmålet

om den offentliga vården ytterligare belysning innan den avgörs.

Jordbrukskasseförbundet framhåller — dock utan att avstyrka förslaget

■— att slopandet av det solidariska ansvaret knappast innebär att riskerna

för obligationernas säkerhet tilltar på ett sådant sätt att behovet av kon­

troll och insyn från det allmänna ökar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.4 Låneformer

4.4.1 Gällande regler m. m.

I fråga om återbetalningssättet för kreditinstituts utlåning kan man skil­

ja mellan amorteringslån, dvs. lån som skall återbetalas genom viss årlig

betalning, och fasta lån eller med ett annat uttryck stående lån, dvs. lån

som utan amortering skall återbetalas efter utgången av viss tid. Som en

särskild form av amorteringslån kan betraktas lån för vilka föreskrivs

årlig amortering under viss tid och återbetalning av återstoden vid utgång­

en av denna tid, s. k. sammansatta lån.

Vad först angår stadshypoteksinstitutionen anges i 9 § SF de återbetal-

ningsvillkor som får användas i fråga om stadshypotekskassans lån till för­

eningarna. Sådana lån — bortsett från byggnadskreditiv — skall vara

amorteringslån eller fasta lån med en bestämd löptid av högst 20 år eller

också sammansatta lån. I en allmän likviditetsregel föreskrivs vidare att

förfallotiden för lånen skall vara förenliga med villkoren för kassans för­

bindelser, dvs. i huvudsak obligationsupplåningen.

Enligt 29 § SF gäller reglerna för kassans utlåning också för föreningar­

nas utlåning. Vidare föreskrivs att förening skall lämna lån på samma

villkor som gäller för föreningens motsvarande lån hos kassan.

Sammanslagningen den 1 januari 1969 av stadshypoteks- och bostadskre-

ditinstitutionerna var, som angetts i det föregående, föranledd av att ett en­

hetligt amorteringslån från botten och upp till det förutvarande sekundär­

lånets övre gräns år 1965 på initiativ av riksbanken införts för bostadsbyg­

gandet. Före sammanslagningen var stadshypoteksinstitutionen ett primär­

låneinstitut, därvid lånen till den övervägande delen gavs i form av fasta

lån. Vid utgången av år 1968 uppgick sådana lån till 9 096 milj. kr. under det

att summan av amorteringslån var 687 milj. kr. Bostadskreditinstitutionen

kunde däremot endast ge lån i form av amorteringslån. Den efter samman­

77

slagningen vidgade stadshypoteksorganisationen kan med hänsyn till en-

hetslånesystemel, vilket förutsätter amorteringsplikt, f. n. inte utnyttja den

foimella möjligheten att lämna fasta lån, när det gäller nyutlåning.

Institutionen lämnar således f. n. enhetslån därvid såvitt angår lån för bo­

stadsändamål annuiteten — dvs. ränta och amortering — är beräknad

efter en 60-årig amorteringsplan med lika annuiteter. Också i fråga om af-

färsfastigheter ges lånen i torni av enhetslån, därvid annuiteten dock är be­

räknad efter en 40-årig amorteringsplan. Enhetslånen lämnas f. n. med en

löptid av 20 år. Enligt den terminologi som finns i SF kan enhetslånen såle­

des betecknas som sammansatta lån.

De angivna villkoren för utlåningen följer de villkor som genom riksban­

kens emissionskontroll fastställs för motsvarande obligationsupplåning. Ef­

tersom riksbanken f. n. genomgående kräver att obligationslånen skall vara

amorteringslån måste stadshypotekslcassans fasta obligationslån vid löpti­

dens utgång förnyas till amorteringslån. Av detta följer att motsvarande hy-

potekslån också får ändras från fasta lån till amorteringslån (enhetslån).

Departementschefen anförde vid tillkomsten av SF att eftersom det inte

syntes aktuellt att återgå till långivning i form av fasta lån när det gäller fi­

nansiering av bostadsbyggandet, ämnade han vid den kommande översynen

av vissa andra regler också låta undersöka om inte bestämmelserna om fasta

lån kunde avvaras (prop. 1968: 153 s. 36).

Kungl. Mcij. ts proposition nr 171 år 1969

För landshypoteksinstitutionen gäller att hypoteksbankens lån till för­

eningarna resp. förenings lån till enskilda låntagare kan ha formen av an­

tingen amorteringslån eller stående lån. Vid belåning av egendom som är

taxerad som annan fastighet måste lånet dock alltid vara amorteringslån (8

och 42 §§ LF).

Som nämnts i det föregående tar landshypoteksinstitutionen förutom hy-

potekslån lämna lån för jordbruksändamål i form av garantilån, dvs. lån

med statlig lånegaranti. Den viktigaste författningen om sådan garanti är

kungörelsen (1967:453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering

m. m. Lånegaranti kan lämnas bl. a. för förvärv av mark för yttre rationali­

sering (yttre rationaliseringslån), åtgärd för inre rationalisering (inre ra­

tionaliseringslån), inköp av jordbruksinventarier m. m. (driftslån) samt för­

värv av jordbruksfastighet (jordförvärvslån) — (10 §). I beslut om låne­

garanti skall tas in en amorteringsplan (34 §). Längsta amorteringstid för

driftslån är 20 år när det gäller lån till sambruksförening eller viss annan

sammanslutning och 15 år i fråga om annan låntagare. Beträffande andra

garantilån är längsta amorteringstid 35 år för jordförvärvslån och 30 år för

andra lån. Amortering skall börja, räknat från första lyftningsdagen, senast

efter två år beträffande driftslån och fem år beträffande övriga lån (35 §).

I likhet med SF innehåller också LF (6 § 1 mom.) en allmän likviditets-

regel av innebörd att förfallotiderna för upplåning resp. utlåning skall vara

78

förenliga med varandra. Under det att i SF anges att villkoren för utlåningen

skall anpassas till upplåningsvillkoren utgår bestämmelserna i LF från att

obligationsvillkoren skall anpassas till grunderna för utlåningen.

Vad gäller obligationslånen anges vidare att dessa får vara amorteringslån

eller fasta lån och att en viss kvot (1/5) av de utelöpande lånen inte behöver

ha en bestämd löptid (6 § 1 inom. LF). Frånsett några äldre obligationslån

i form av fasta lån med kort löptid är hypoteksbankens utelöpande obliga­

tionslån emellertid genomgående amorteringslån.

De lån som tagits upp av hypoteksbanken de senaste åren har en 20-årig

löptid och amorteras efter en amorteringsplan på omkring 40 år med lika

annuiteter. Detta innebär att efter 20 år ca 10 % av obligationslånet lösts in.

Genom att föreningarna i viss utsträckning lämnar ut lån, såväl vanliga hy-

potelcslån som garantilån — med något strängare amorteringsvillkor än vad

som gäller för motsvarande upplåning — skapar föreningarna utrymme för

utlåning i form av fasta lån. Av föreningarnas totala utlåning under år 1968,

209,9 milj. kr., lämnades 37,7 milj. kr. i form av fasta lån. Vid utgången av

år 1968 uppgick den sammanlagda utlåningen till ca 2 287 milj. kr., varav

ca 631 milj. kr. hänförde sig till fasta lån. Ca 25 milj. kr. av sistnämnda be­

lopp avsåg lån som lämnats på fem år, därvid löptiden går ut under åren

1970 och 1971. Hos banken har upplysts att sedan institutionen år 1948 bör­

jade ge garantilån så torde huvuddelen av de fasta lånen ha getts som

bottenlån till lån med statlig garanti.

I det föregående har redovisats att vissa remissinstanser vid remissbehand­

lingen av bankens förslag om höjda lånegränser framställde krav på vidgad

amorteringsskyldighet beträffande landshypoteksföreningarnas utlåning.

4.4.2 Utredningen

Beträffande de lån som lämnas av stadshypoteksinstitutionen erinrar ut­

redningen om de skäl som enligt kreditmarknadsutredningens promemoria

från år 1959 angående amortering av lån (Fi stencil) på ett avgörande sätt

talar för att bostads- och affärsfastighetslån bör vara amorteringslån. Denna

utredning pekade särskilt på att amortering ger möjlighet att lämna krediter

till nya byggnader. Även om det inte med någon större grad av säkerhet kun­

de bedömas hur stort nettosparande som följer av en viss amorteringsplikt

antogs denna likväl ha någon effekt i sådant hänseende. Kreditmarknadsut-

redningen betonade vidare att en vidgad amorteringsplikt hade betydelse för

kreditmarknadens anpassning till nya kreditbehov och växlande konjunktu­

rer. Kreditmarknadsutredningens överväganden mynnade ut i ett förslag om

amorteringsplikt för bostads- och affärsfastighetslån med längre löptid än

ett år. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Uppfattningen att angivna

lån skall vara amorteringslån konfirmerades emellertid i och med det på

riksbankens initiativ år 1965 införda enhetslånet för bostadsbyggandet.

Stadshypoteksinstitutionen — liksom i allt väsentligt också de bostads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

79

finansierande kreditaktiebolagen — tillämpar således i sin nyutlåning ge­

nomgående denna typ av amorteringslån. Någon återgång till långivning i

form av fasta lån när det gäller finansiering av bostadsbyggandet synes inte

aktuell. Bestämmelserna i 9 § SF, som anger bl. a. att lån får lämnas som fast

lån med en löptid av högst 20 år, bör därför ändras så att det också författ-

ningsmässigt görs klart, att de lån som stadshypoteksinstitutionen ger skall

vara amorteringslån.

Utredningens resonemang i det föregående tar sikte på nyutlåning. Amor-

termgsfrågan anges vara mera komplicerad när det gäller omsättning av re­

dan utelöpande fasta lan. Anledningen till detta är följande. De fasta obli­

gationslån, som bildar underlag för nu utestående fasta hypotekslån, gavs

ut av stadshypotekskassan under åren 1942—1966. Vissa av dessa lån för­

faller först på 1990-talet men huvuddelen av lånen har en löptid som går ut

före år 1980. Hypotekslånen, som i regel löper på kortare tid än motsvarande

obligationslån, sätts om kontinuerligt inom ramen för obligationslånets löp­

tid. Det innebär alltså att fasta hypotekslån som går tillbaka på fasta obli­

gationslån f. n. sätts om till nya fasta hypotekslån så länge motsvarande

obligationslån löper ute. Förklaringen till detta står att finna i två omstän­

digheter. Den ena är att ett kreditinstituts utlåning tidsmässigt bör vara för­

enlig med de villkor som gäller för upplåningen. Denna allmänna likvidi­

tet sprincip har i SF kommit till uttryck i bestämmelsen i 9 § att förfalloti-

den för lån skall bestämmas så att den är förenlig med kassans förbindelser.

Om kassan vid omsättning av fasta hypotekslån skulle kräva amortering

skulle kassan kunna göra förluster om amorteringsmedlen inte kan lånas ut

eller placeras med en lika hög ränta som de utelöpande fasta obligationslå­

nen. Denna förlustrisk är dock i dagens ränteläge liten och motverkas också

av att kassan viss tid — i regel 10 år — efter löptidens början har möjlighet att

amortera eller konvertera obligationslånet. Den andra och viktigare omstän­

digheten avser låntagarnas lånekostnader. Före införandet av enhetslånet

fick låntagarna primärlån till 60 % och sekundärlån till 15 % av fastig­

hetsvärdet. Om primärlånet var fast amorterades sekundärlånet desto mera.

Sekundärlånen gavs med en löptid upp till 40 år under det att primärlånen

lämnades med högst 20 års löptid. Annuiteten för enhetslånet sammanfaller

ungefär med summan av annuiteten för sekundärlånet och räntan för pri-

märlånet. Om en låntagare åläggs att amortera primärlånet innan sekundär­

lånet slulbetalats blir den årliga lånekostnaden följaktligen större än om

låntagaren från början erhållit ett amorteringslån av enhetslånetyp. Detta

kan medföra störningar på hyresmarknaden.

Med hänsyn till de annars ökade lånekostnaderna för låntagarna bör

stadshypoteksinstitutionen också i fortsättningen ha möjlighet att omsätta

fasta lån till nya sådana lån åtminstone så länge som motsvarande fasta

obligationslån löper ute. När dessa obligationslån förfaller till betalning och

därvid konverteras till amorteringslån måste självfallet hypotekslånen sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

80

tidigt också sättas om till amorteringslån. I det läget torde det inte kunna

undvikas att — i den mån sekundärlånet inte är slutbetalt — den årliga

lånekostnaden blir något större än om ett enhetslån tagits från början. Ge­

nom att tillåta omsättning av fasta lån på angivet sätt minskas emellertid

den tidsperiod under vilken amortering sker på både primärlån och sekun­

därlån.

Regeln om amorteringsplikt skall således inte tillämpas på omsättning av

fasta hypotekslån så länge de motsvaras av utelöpande fasta obligationslån.

I stället för att ange nämnda undantag från huvudprincipen om amorte­

ringsplikt i en särskild övergångsbestämmelse, kan bestämmelsen i 9 §

lämpligen formuleras så, att fasta lån får ges om särskilda skäl föreligger.

Härigenom öppnas möjlighet att lämna fasta lån — förutom i omsättnings-

fallen — också om kassan av marknadsskäl någon gång skulle tvingas att

emittera ett obligationslån till ett fast lån med kort löptid.

Vad gäller landshypoteksinstitutionen erinrar utredningen om att amor-

teringsfrågan också beträffande jordbruksfastighetslån berörts tidigare i

utredningssammanhang. Kreditmarknadsutredningen fann att de skäl som

ledde fram till förslaget om obligatorisk amorteringsplikt för bostadslån

kunde åberopas i fråga om alla slags fastighetslån. Även om det därför an­

sågs önskvärt att alla fastighetslån i framtiden amorterades, avstod utred­

ningen dock från att föreslå amorteringskrav för jordbrukslån med hänsyn

bl. a. till att pantsäkerheten i avsevärd mån består av fastighetens markvär­

de. Den omständigheten att jordbruksfastighet innefattar tillgångar, som

anses ha ett bestående värde, synes vara den som främst åberopats till

stöd för användning av fasta lån när det gäller jordbrukslån. Sålunda

åberopade jordbruksutredningen (SOU 1966:31, R s. 88) förhållandet, när

den förordade att åtgärder borde vidtas för att öka landshypoteksförening-

arnas amorteringsfria utlåning.

De skäl som talar för en generell amorteringsplikt också beträffande jord-

bruksfastighetslånen väger emellertid tungt. Förutom att amortering är

önskvärd från allmän sparandesynpunkt bör särskild vikt fästas vid den

betydelse en amorteringsplikt kan ha för kreditmarknadens anpassning till

nya kreditbehov, inte minst de behov som har samband med den pågående

industrialiseringen inom jordbruket. Därtill kommer att den strukturför­

ändring som äger rum inom jordbruket kan göra det svårt att på lång sikt

bedöma pantsäkerhetens värde. Tillräcklig anledning saknas att i fråga om

jordbrukslån frångå den princip om amorteringsplikt som i regel gäller

vid beviljande av företagskrediter. Principen bör således vara att arnorte-

ringsskyldighet skall gälla inte bara för lån mot säkerhet som ligger mellan

60 och 75 % av en jordegendoms belåningsvärde utan generellt för alla hy­

potekslån som landshypoteksföreningarna lämnar. Detta bör slås fast i LF.

Principen om amorteringsskyldighet bör dock inte heller för landshvpo-

teksinstitutionens del gälla undantagslöst. På samma skäl som anförts i

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

81

fråga om stadshypoteksinstitutionen bör omsättning av fasta hypotekslån

kunna tillåtas om och så länge ett mot lånet svarande fast obligationslån är

utelöpande. Vidare är det befogat att ett fast hypotekslån skall få lämnas

som bottenlån till garantilån, som har en förhållandevis snabb amorterings­

lakt. För att öppna en möjlighet att i nämnda fall lämna fasta lån bör be­

stämmelserna utformas så, att fasta lån får lämnas om särskilda skäl före-

ligger. I övrigt bör amorteringsplikt vara regel vid såväl nyutlåning som om­

sättning av äldre lån.

Bestämmelserna om villkoren för bankens obligationslån bör enligt ut­

redningen utgå. I praktiken är det nämligen riksbanken som genom sin

emissionskontroll och på annat sätt bestämmer upplåningsvillkoren och

något utrymme för banken att handla på egen hand finns inte.

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.4.3 Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar utredningsförslaget.

Några av dessa remissorgan kommenterar förslaget närmare. Riksbanks­

fullmäktige förklarar att de liksom tidigare har uppfattningen att såväl

stadshypoteks- som landshypoteksföreningarna bör lämna sina lån i form

av amorteringslån. Fullmäktige vill inte motsätta sig att avsteg från denna

regel skall få göras i de av utredningsmannen angivna fallen men under­

stryker, att fasta lån bör lämnas endast då verkliga skäl härför finns. Un­

dantag från huvudregeln skall således inte ske automatiskt i alla fall när

lån motsvaras av ett fast obligationslån med viss återstående löptid —

SABO stöder förslaget att principen om amorteringslån skall slås fast i för-

fattningarna. Detta innebär ett fullföljande av de överväganden som lett till

systemet med enhetslån. SABO menar vidare att undantag från regeln om

amorteringsplikt skall få göras endast om mycket tungt vägande skäl kan

åberopas. Som anförts i promemorian torde det finnas mycket liten risk för

ränteförluster på amorteringsmedel vid en övergång till amorteringslån.

Den gjorda jämförelsen mellan å den ena sidan fasta primärlån och sekun­

därlån som amorteras och enhetslån å den andra är visserligen formellt

invändningsfri men beaktar inte inverkan av tidsfaktorn. Jämförelsen blir

mer adekvat om hänsyn tas till förändringarna av kostnadsläget, främst

produktionskostnader, för de äldre fastigheter som har fasta lån och de

senare uppförda som har enhetslån. Det bör här finnas utrymme för att vid

låneomsättning förvandla fasta lån till amorteringslån. Amorteringsmedlen

kommer på detta sätt att snabbare få betydelse för finansiering av ny­

produktion. Bestämmelserna bör utformas så att institutionernas möjlighet

att lämna kortfristiga lån utan amortering, dvs. främst byggnadskredi-

tiv, inte förhindras eller försvåras.

Statskontoret intar en negativ attityd mot utredningsmannens resone­

mang dock utan att direkt avstyrka förslaget. Låneverksamheten berör inte

6 Bihartg till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

bara låntagaren/fastighetsägaren utan också långivaren/obligationsköpa-

ren. Det för en långivare väsentliga bör vara graden av säkerhet hos den

ställda panten. Långivarens intresse är dessutom rimligen knutet till pen­

ningvärdesförsämringar. Dessa urholkar reellt det nominella kapital som

binds i en obligation. Från långivarens synpunkt är långa lån, särskilt fasta

lån med längre löptid än tio år och amorteringslån med begränsad amorte­

ring, besvärande genom att uppsägningsrätten ensidigt gynnar låntagaren.

En fastighetsägare, särskilt inom jordbruket, ställs ständigt inför krav på

reparationer och moderniseringar för att bevara fastighetens värde. Låne-

kontrakten innehåller också regelmässigt bestämmelser om skyldighet för

låntagaren att väl vårda panten vid äventyr att lånet kan sägas upp till

betalning. Enligt statskontoret borde en omläggning av de villkor som f. n.

gäller för låneverksamheten ta sikte på låntagarens intresse av fasta pri­

märlån och långivarens behov av skydd mot penningvärdeförsämring ge­

nom möjlighet till konvertering av lån vart tionde år. En sammanvägning

av parternas skilda intressen borde inte vara omöjlig och skulle inte inne­

bära något annat än att på obligationssidan skulle tillämpas de principer

som gäller i fråga om reverslån till kommuner och enskilda. Vad angår

skälet att en generell amorteringsplikt är önskvärd från allmän sparande­

synpunkt för att möjliggöra anpassning till nya kreditbehov invänder

statskontoret, att mer sparmedel inte torde tillföras kreditmarknaden i dess

helhet om medlen tas från fastighetsägarna i form av amorteringar än om

de kommer marknaden till godo på annat sätt. En årlig amortering på 1 %

av den samlade hypoteksskulden svarar f. ö. mot endast 3 % av de avgifter

som f. n. årligen flyter in till allmänna pensionsfonden. Vad gäller jord­

bruksområdet torde näringen inte möjliggöra att bottenlån amorteras utan

att avbetalade belopp ersätts med nya lån. Förhållandet är detsamma i frå­

ga om lån i särskilt större byggnader. Spareffekten av ett amorteringstvång

kan således förutsättas bli obefintlig eller i varje fall ytterst begränsad.

Däremot uppstår ett merarbete på kreditmarknaden med därav följande

kostnader för låntagaren och ökade inkomster för kreditinstituten, ett mer­

arbete som ur rationell synpunkt måste te sig otillfredsställande. Mot bak­

grund till det sagda anser statskontoret att amorteringsplikten helt bör

bero på kravet att inteckningslånen skall utgöra säkerhet för utelöpande

obligationer. Från säkerhetssynpunkt synes amortering inte behövas i frå­

ga om de lån, som har bästa säkerhet i fastighet, och detta gäller särskilt

när fråga är om objekt vars huvudsakliga värde utgörs av mark. Vad gäller

lån, som har en sämre inteckningssäkerhet, kan däremot pantobjekt nor­

malt förutsättas undergå en sådan fortlöpande värdeförsämring, att en

minskning av lånet är påkallad. En justering i sådant avseende kan ske

antingen genom en årlig, omedelbart påbörjande eller uppskjuten amorte­

ring, eller också genom att lånetidens längd begränsas med hänsyn till

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

83

objektets minskade värde. Från obligationsinnehavarnas synpunkt torde

blandade lån i samma fastighet vara tänkbara. Bottenkrediten skulle då

vara utan amorteringsskyldighet och krediten härutöver amorteras. Var

gränsen skulle gå, måste bedömas i varje särskilt fall med hänsyn till fas­

tigheten som kreditobjekt på längre sikt och eventuellt föreskriven amor­

teringsskyldighet på utelöpande obligationer.

Hypot eksbanken har vad angår landshypoteksinstitutionen inte någon

erinran mot utredningsförslaget. Andra remissinstanser som uttalar sig

särskilt om denna institutions utlåning är lantbruksstyrelsen och jord-

brukskasseförbundet. Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget. Beträffande

de fall då undantag skall få göras från huvudregeln om amorteringsplikt

utgår styrelsen från att fasta hypotekslån generellt skall få lämnas som

bottenlån till garantilån, eftersom dessa lån vanligen har en förhållande­

vis snabb amorteringstakt. Förbundet delar däremot inte uppfattningen att

lånen i princip skall ges som amorteringslån och att denna princip skall

anges i lag. När det gäller investeringar i objekt med så lång varaktighet

och behållen produktionskraft som åkerjord är det enligt förbundet rim­

ligt att kreditinstituten får ge också ganska långa lån utan amorterings­

plikt.

Några remissinstanser uttalar sig särskilt om de lån som ges av stads-

hypoteksinstitutionen. Stadshypotekskassan delar utredningsmannens upp­

fattning såtillvida, att utlåningen, där så är möjligt, bör ställas på amor­

tering. Utredningsförslaget fyller emellertid inte någon funktion såvitt av­

ser stadshypoteksinstitutionen. Genom att förfallotiden för lån alltid måste

bestämmas så att den är förenlig med villkoren för upplåningen kommer

formerna för utlåningen i praktiken att bestämmas av riksbanken, som

genom sin emissionskontroll och på annat sätt bestämmer principerna för

upplåningsvillkoren. Föreskrifter om formerna för utlåningen synes därför

vara onödiga och borde kunna utgå. Den enda bestämmelse som behövs är

den redan gällande bestämmelsen, att förfallotiden för lån skall vara för­

enlig med förfallotiden för kassans förbindelser. En mera detaljerad regle­

ring av utlåningsmöjligheterna kan erfarenhetsmässigt medföra betydande

svårigheter bl. a. i kapitalmarknadslägen, som tvingar fram speciella kon­

struktioner av obligationslånen och därmed också av utlåningen. Om för­

slaget likväl genomförs, utgår kassan från att motsvarande regler kommer

att införas för de med stadshypoteksinstitutionen konkurrerande kredit­

aktiebolagen. En metod som f. n. tillämpas av vissa av dessa bolag är att

lämna lån med amorteringsfrihet under ett antal år för att sedan bli amor-

teringspliktiga. En sådan lånekonstruktion synes inte vara förenlig med

de för stadshypoteksinstitutionen föreslagna utlåningsreglerna. — Sveriges

fastighetsägareförbund yrkar att möjligheten att lämna fasta lån behålls.

I den nuvarande ekonomiska situationen är det ytterligt svårt för fastig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

hetsägarna att amortera på bottenlånen i någon mera betydande omfatt­

ning.

Poststyrelsen delar stadshypotekskassans mening att en författnings-

mässig reglering av utlåningsvillkoren är onödig, eftersom villkoren bör

bestämmas av de rådande marknadsförhållandena.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.5 Redovisning av inköpta egna obligationer

4.5.1 Gällande regler m. m.

Obligationslån kan vara fasta lån eller amorteringslån. Ett fast lån skall

betalas i sin helhet, när lånets löptid går rit. Ett amorteringslån amorteras

genom att viss del av lånet inlöses varje år under lånets hela löptid eller

viss del av löptiden. Amortering kan ske antingen genom uppköp med

åtföljande makulering av obligationerna eller genom utlottning eller också

genom en kombination av dessa båda metoder.

Stadshypotekskassans obligationslån från åren 1942—1966 är fasta lån

men — utom vad gäller några lån med kort löptid — med möjlighet att

viss tid före den bestämda löptidens slut amortera på lånet. I övrigt har

kassans liksom i huvudsak också hypoteksbankens obligationslån formen

av amorteringslån. Amorteringen får ske också genom uppköp. Genom att

under sådana delar av amorteringstiden, när marknadsräntan är högre än

den som gäller för obligationslånet, köpa upp obligationer till underkurs

har institutionerna möjlighet att vid amortering göra en kursvinst. Bl. a.

genom att utnyttja denna möjlighet har banken sedan lång tid tillbaka lik­

som kassan före fusionen med bostadskreditkassan kunnat klara före­

skriven avsättning till reservfond utan att behöva ta ut bidrag från för­

eningarna. Hos kassan och banken har upplysts att lagret av uppköpta egna

obligationer i regel svarar mot två—tre års amorteringsbehov.

Enligt It § SF får stadshypotekskassan på visst sätt placera tillfälliga

överskottsmedel, dvs. medel som kassan inte genast kan använda till amor­

tering på obligationsskulden eller till utlåning åt föreningarna. Sådana me­

del får göras räntebärande bl. a. genom »placering» i vissa angivna obliga­

tioner, däribland kassans egna.

Med stöd av nämnda regel redovisas i kassans balansräkning på tillgångs-

sidan en post betecknad »Inköpta egna obligationer». I balansräkningen

för år 1968 redovisades vid denna post obligationer med ett belopp av 79,7

milj. kr. (inköpsvärdet). Dessa obligationers nominella värde angavs vara

99,5 milj. kr., vilket belopp gick in i den på skuldsidan redovisade obliga­

tionsskulden. Skillnaden mellan de båda beloppen utgör en dold reserv.

För bostadskreditkassan fanns också en placeringsbestämmelse i fråga

om tillfälliga överskottsmedel. Bland placeringsobjekten togs emellertid

inte upp kassans egna obligationer. I kassans balansräkningar redovisades

emellertid sådana obligationer som tillgång på samma sätt som i stads-

hypotekskassans.

I LF saknas helt regler om placering av tillfälliga överskottsmedel. Hv-

poteksbanken använder beträffande inköpta egna obligationer i sin redovis-

ning samma metod som stadshypotekskassan. I balansräkningen för år

1968 redovisades tillgångsposlen »Inköpta egna obligationer» med 50,8

milj. kr. Nominella värdet av obligationerna var 64,9 milj. kr.

I sitt remissyttrande över det betänkande som låg till grund för SF häv­

dade bankinspektionen att egna obligationer inte borde tas upp bland de

placeringsobjeki, vari stadshypotekskassan skulle få placera överskotts­

medel. Inspektionen menade att när egna obligationer köps upp är det

fråga om amortering av skuld och inte om placering i tillgångar som skall

redovisas som sådana i balansräkningen (prop. 1968:153 s. 30). Departe­

mentschefen fann det visserligen riktigt att köp av egna obligationer for­

mellt sett var att betrakta som amortering av skuld men var inte beredd

att då ändra det redovisningssystem som sedan länge gällt i stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionerna. Den av bankinspektionen väckta frågan

skulle dock uppmärksammas vid den kommande översynen av vissa regler

i förordningen (prop. 1968: 153 s. 36 f).

4.5.2 Utredningen

Helt allmänt förefaller det anmärkningsvärt att — som sker hos bi. a.

kassan och banken — redovisa en egen skuldförbindelse som tillgång. Den

omständigheten att obligationerna är säkerställda genom pant, som om-

händerhas av ett av offentlig myndighet förordnat ombud, har ibland an­

förts som försvar för att redovisa egna obligationer som tillgång. Mot detta

kan emellertid invändas att värdet av panten så att säga ingår i balans­

räkningens tillgångssida två gånger, dels som pant för fordringarna hos

föreningarna, dels som pant för de egna obligationerna.

Med redovisning av inköpta egna obligationer som tillgång kan det läget

uppkomma att — såsom fallet var hos stadshypotekskassan den 31 decem­

ber 1968 — balansräkningen utvisar en obligationslåneskuld som är större

än de mot densamma svarande fordringarna hos föreningarna.

Enligt utredningens mening är det lämpligast att använda en redovis-

ningsmetod som innebär att man på balansräkningens skuldsida redovisar

den faktiska obligationsskulden. Den kursvinst som kan ha uppkommit

genom att egna obligationer uppköpts till ett lägre pris än nominella värdet

kan redovisas i form av ett kursregleringskonto på balansräkningens skuld­

sida. Redovisningen skulle sålunda kunna ske enligt följande (beloppen

hänför sig till kassans balansräkning för år 1968).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

85

Tillgångar:

Till föreningarna lämnade lån...................................................

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

9 783 211 105

Skalder:

Obligationslån nom. (enligt specifikation) 9 834 043 000

Förfallna, för inlösen icke företedda obliga­

tioner nom......................................................... 89 987

9 834 132 987

Egna obligationer i portfölj nom...................... 99 452 000

9 734 680 987

Ivursregleringskonto för återköpta obligationer ................... 19 754 524

Med en sådan redovisningsmetod framgår direkt — i motsats till den

f. n. tillämpade ordningen — att den verkliga obligationsskulden har full

täckning i lånefordringarna hos föreningarna.

Från kursregleringskontot kan årligen tas ut ett belopp motsvarande

skillnaden mellan nominella värdet och inköpsvärdet för under året i sam­

band med amortering makulerade och från skuldsumman avförda obliga-

tionsposter.

Utredningen förordar att uppköpta egna obligationer i fortsättningen

redovisas enligt vad som angetts i det föregående. Godtas den förordade

redovisningsmetoden bör uttryckssättet »placering i egna obligationer» i

11 § SF utgå.

4.5.3 Remissyttrandena

Stadshgpotekskassan vill inte motsätta sig utredningens förslag även

om den ekonomiska ställningen framgår klart också med nuvarande redo­

visningsmetod enligt kassans mening. Kassan betonar betydelsen av att

kassan har möjlighet att köpa upp egna obligationer i amorteringssyfte och

att sådana obligationer får redovisas särskilt till dess de makuleras i sam­

band med amorteringar. Till undvikande av tveksamhet bör det göras klart

att kassan får återköpa egna obligationer utan att obligationerna omedel­

bari avförs ur räkenskaperna.

Övriga remissinstanser har lämnat förslaget helt utan erinran.

4.6 Rösträtts- och representationsregler

4.6.1 Gällande regler m. m.

För landshypoteksinstitutionen gäller följande ordning. Vid förenings­

stämma är föreningsmedlemmarnas rösträtt i viss mån graderad efter del­

aktigheten i föreningen. Varje medlem har sålunda en röst för varje på­

börjat belopp av 2 000 kr. av sitt obetalda lånebelopp, dock högst 25 röster

87

(53 § fjärde stycket första punkten LF). Vid tillkomsten av LF satte en

remissinstans i fråga om inte graderingen borde avskaffas. Departements­

chefen avvisade dock en sådan lösning med hänsyn bl. a. till att det solida­

riska ansvaret för en förenings förbindelser också var fördelat efter obe­

talt lånebelopp. Beträffande delägaresammankomst i hypoteksbanken gäl­

ler att varje förening får representeras av tre ombud och att varje ombud

har en röst (24 och 25 §§ LF). Här tillämpas således likaröstprincipen.

I fråga om stadshypoteksinstitutionen gäller numera likaröstprincipen

för såväl föreningsstämma (27 § SF) som ombudsstämma i kassan (6 §

SF). Principen infördes år 1963 för röstning på föreningsstämma. Tidiga­

re tillämpades graderad rösträtt med en röst för varje påbörjat tusental av

medlems obetalda lånebelopp med den begränsningen att ingen fick för

egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än sammanlagt en tjugonde­

del av röstetalet vid stämman. Likaröstprincipen infördes år 1968 för repre­

sentation på ombudsstämma. Varje förening får utse fem ombud. Enligt

de regler som gällde före år 1969 var rätten att utse ombud graderad så, att

ett ombud fick utses för varje påbörjat tjugofemtal milj. kr. av föreningens

sammanlagda obetalda lånebelopp, dock med den begränsningen att för­

eningen inte fick representeras av flera ombud än fem.

Vid remissbehandlingen av det utredningsförslag som låg till grund för

SF hävdade ett remissorgan — HSB — att föreningarnas inflytande i kas­

san borde differentieras med hänsyn till att föreningarna är solidariskt an­

svariga för kassans förbindelser i förhållande till sina skulder till kassan.

Enligt denna remissinstans borde vidare likaröstprincipen överges beträf­

fande rösträtt på föreningsstämma. Departementschefen godtog förslaget

om tillämpning av likaröstprincipen också på ombudsstämma men beakta­

de remissyttrandet på det sätt, att han framhöll att det kunde finnas an­

ledning att ta frågan till förnyad prövning vid den översyn som skulle ske

av vissa andra bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

4.6.2 Utredningen

Utredningen påpekar inledningsvis att enligt lagen (1951:308) om eko­

nomiska föreningar är likaröstprincipen, dvs. röstning efter huvudtal, hu­

vudregel. Bestämmelsen är emellertid dispositiv och medger sålunda att i

föreningsstadgarna tas in regler om ett graderat medlemsinflytande. Det

torde dock enligt utredningen knappast råda något tvivel om att huvud­

regeln tillämpas av det stora flertalet ekonomiska föreningar.

Att graderad rösträtt tillämpas — och såvitt angår landshypoteksför-

eningarna fortfarande tillämpas — för hypoteksinstitutionernas del synes

hänga samman med den solidariska ansvarigheten. Det har sålunda an­

setts rimligt, att en medlem med stor låneskuld och på grund därav stor

ansvarighet borde ha ett större inflytande än en låntagare med liten låne­

88

skuld (se SOU 1962: 31 s. 72). För stadshypoteksföreningarnas del ansågs

emellertid vid 1963 års författningsöversyn den solidariska ansvarigheten

inte böra hindra en övergång från en metod med graderad rösträtt till den

i föreningslagen fastslagna huvudregeln om lika rösträtt. Genomförs för­

slaget att slopa låntagarnas ansvarighet för föreningens förbindelser rycks

det främsta motivet för en graderad rösträtt på föreningsstämma bort. I så

fall saknas anledning att överge likaröstprincipen för stadshypoteksför­

eningarnas del. Vad angår landshypoteksföreningarna bör en följd av ett

slopat solidariskt ansvar bli att likaröstprincipen i fortsättningen tillämpas

också av dessa.

I fråga om rösträtt på delägarsammankomst i hypoteksbanken och på

ombudsstämma i stadshypotekskassan kan visserligen föreningarnas på

låneskuldens storlek grundade ansvarighet för centralorganets förbindel­

ser åberopas till stöd för tillämpning av en röstskala som är graderad efter

föreningarnas storlek. Vad först angår hypoteksbanken finns emellertid

knappast anledning alt pröva om den likaröstmetod som sedan institutio­

nens tillkomst år 1861 gällt för föreningarnas representation på delägar­

sammankomst.

Beträffande ombudsstämma i stadshypotekskassan infördes lika repre­

sentation för föreningarna genom SF. I praktiken utsåg föreningarna dock

lika många ombud redan dessförinnan, eftersom samtliga föreningar nått

eu sådan storlek att maximala antalet ombud fick utses. I det inom stads-

hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna upprättade förslag som låg till

grund för SF anfördes i frågan, att det mot bakgrund av likaröstprincipens

tillämpning på föreningsstämma syntes följdriktigast att använda samma

princip i fråga om föreningarnas representation på ombudsstämma. Vidare

angavs som skäl för eu sådan ordning, att alla föreningar efter en samman­

slagning av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna kom att nå en

sådan storlek att en gradering mellan dem tedde sig omotiverad. Samtliga

föreningar lämnade förslaget om lika representation utan erinran. De syn­

punkter som fördes fram i nyssnämnda förslag och som accepterades av

samtliga föreningar gäller fortfarande. Anledning saknas alltså att göra

ändring i de regler som infördes genom SF. Varje förening bör dock själv­

fallet utse ombud så att representanter för olika låntagarintressen blir före­

trädda på ombudsstämman.

Utredningen föreslår således att principen en man — en röst införs också

i fråga om föreningsstämma i landshypoteksförening. Utredningen föreslår

tillika att den gällande regeln i 53 § LF att ingen för egen del och med hjälp

av fullmakt för annan får rösta för mer än 50 röster eller för mer än 1/20

av hela röstetalet ersätts — efter mönster om vad som gäller enligt SF

(27 §) — med en föreskrift om att ingen får som ombud företräda mer än

eu medlem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

89

4.6.3 Remissyttrandena

Hypoteksbanken har inte något att erinra mot att likaröstprincipen införs

också för landshypoteksföreningarna. Banken ser förslaget som en konse­

kvens av ett slopande av föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar för för­

eningarnas förbindelser. Lantbruksförbiindet och RLF delar bankens upp­

fattning. Jordbrukskasseförbundet tillstyrker förslaget och pekar på att

likaröstprincipen sedan länge praktiskt taget fullständigt är genomförd i pri­

märledet inom den ekonomiska föreningsrörelsen i övrigt.

Stadshypotekskassan (majoriteten i styrelsen) har ingen erinran mot för­

slaget att likaröstprincipen också i fortsättningen skall gälla i fråga om så­

väl föreningarnas representation på ombudsstämma i kassan som förenings­

medlemmarnas rösträtt på föreningsstämma.

Några remissinstanser är kritiska mot utredningsförslaget. HSB anser att

frågan om föreningarnas rösträtt och representation på ombudsstämma inte

är tillräckligt utredd. Förbundet har därför inte funnit anledning att gå

ifrån sin tidigare framförda ståndpunkt, att ombudsplatserna bör bestäm­

mas till ett visst antal, att varje förening skall få utse ett bestämt antal om­

bud och att återstående ombudsplatser skall fördelas proportionellt efter för­

eningarnas ekonomiska engagemang i centralorganet. I fråga om förenings-

ledet anser förbundet, att graderad rösträtt bör införas i stadshypoteksför-

eningarna och behållas i landshypoteksföreningarna. Till stöd för denna

ståndpunkt åberopas bl. a. följande. Föreningslagens huvudregel om lika­

röstprincipen är dispositiv därför att lagstiftaren önskat öppna en möjlig­

het till att differentiera medlemmarnas inflytande i en förening allt efter

medlemmarnas intresse i föreningens verksamhet. Bl. a. avsågs sådana fall

då grundvalen inte som i konsumentkooperationens första led är ett hushåll

utan en verksamhet av skiftande omfattning, som t. ex. inom lantbruks-

kooperationen. Sådana föreningar inom konsument- och producentkoopera­

tionen, vars medlemmar är föreningar är enligt förbundet jämförbara med

hypoteksinstitutionerna. För sådana kooperativa föreningar är graderad

rösträtt huvudregeln. Som exempel nämns bl. a. HSB:s riksförbund, Koope­

rativa Förbundet, Svenska riksbyggen, Sveriges lantbruksförbund och

jordbrukskasseförbundet. Vidare måste det vara till fördel för institutioner­

nas verksamhet om de stora låntagarna som kontinuerligt driver en omfat­

tande byggnadsproduktion får medverka i utformningen av verksamheten

på ett sätt som svarar mot deras engagemang i verksamheten. Det är dessa

synpunkter som utgör det främsta skälet för graderad rösträtt och inte —

som anges i promemorian — det solidariska ansvaret. En reservant i stads-

hypotekskassans styrelse, herr Kypengren, anför likartade synpunkter. —

SABO anför att de farhågor som SABO hade när likaröstprincipen år 1963

infördes för stadshypoteksföreningarnas del har besannats. Det har nämli­

gen funnits tecken som tyder på att en organiserad verksamhet kan ha före-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

90

tagits från visst håll för att mobilisera ett stort antal röster på förenings­

stämma för att därigenom få ett bestämmande inflytande över samman­

sättningen av styrelsen. Så länge den nuvarande organisationen inom hypo-

teksväsendet består är det motiverat att olika intressen finns representerade

i en föreningsstyrelse. Det kan emellertid inte vara rimligt att det avgörande

inflytandet skall kunna utövas exempelvis av mindre enskilda fastighets­

ägare utan eller med obetydlig nyproduktion, när merparten av långivningen

avser nybyggnader, främst bostadshus, för allmännyttiga och kooperativa

byggherrar. Att som utredningsmannen föreslår utsträcka likaröstprincipen

även till landshypoteksföreningar är en analogibildning som inte stöds av er­

farenheter från stadshypoteksföreningarna. SABO anser att det är rimligare

att helt pröva om frågan om röstinflytande i stadshypoteksföreningarna.

I detta sammanhang skall också redovisas några yttranden som avser en

mera genomgripande ändring av stadshypoteksinstitutionens organisation

och verksamhet. Delegationen för bostadsfinansiering och SABO erinrar om

delegationens diskussion i betänkandet »Bostadsbyggandets planering och

kreditförsörjning» (SOU 1968: SO) om möjligheten att skapa ett bättre

system för bostadsfinansiering och därvid utnyttja stadshypoteksinstitutio-

nen. SABO pekar på att delegationen funnit att uppbyggnaden av stadshy-

poteksinstitutionen och utformningen av ansvaret för dess upplåning inte

helt svarade mot de krav som borde ställas på ett institut för integrerad kre-

ditgivning. Detta motiverade enligt delegationen att man även borde över­

väga att skapa ett helt nytt kreditinstitut. SABO menar att det bör prövas

vilka ändringar som behövs för en radikal förbättring av stadshypoteks-

institutionen innan andra mer långtgående åtgärder övervägs. Institutionens

regionala organisation bör sålunda prövas om. Den nuvarande uppdel­

ningen på 21 föreningar är historiskt betingad. Motiven för att behålla

självständiga föreningar med begränsade reella beslutsmöjligheter bör skär­

skådas. Det är möjligt att andra lösningar kan innebära såväl lägre kost­

nader som större smidighet. Frågan om administrationen lokalt eller regio­

nalt skall skötas genom egna kontor eller samordnas med andra kredit­

institut eller andra organ bör också prövas. Det är angeläget att stadshypo-

teksinstitutionen blir föremål för en utredning enligt det sagda. Delegatio­

nen anför i sitt remissyttrande, att även om de i utredningspromemorian

föreslagna reformerna bidrar till en rationellare organisatorisk uppbyggnad

av den långfristiga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet, så svarar de

inte mot den högsta ambitionsnivån i delegationens betänkande. Delegatio­

nen vill därför se reformerna som ett första steg i en modernisering av in­

stitutionen.

Poststgrelsen vill gärna se en belysning av de administrativa fördelar som

skulle kunna uppnås med en mer centraliserad organisation, eventuellt ge­

nom att föreningarna slås samman med kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

91

4.7 Stadshypoteksföreningarnas belåningsorter

4.7.1 Gällande regler m. m.

Kungl. Maj:t bestämmer för varje stadshypoteksförening den del av

landet som får omfattas av föreningens verksamhet (20 § SF). Var och en

av de 21 föreningarna har således sitt bestämda verksamhetsområde, där

ingen annan stadshypoteksförening får vara verksam.

För att minska riskerna vid utlåningen föreskrivs i paragrafen att för­

ening inom sitt distrikt får driva verksamhet endast i städer och vissa stads-

liknande samhällen. Reglerna innebär att förening utan särskilt tillstånd av

Kungl. Maj :t får utöva sin verksamhet i två olika kategorier orter (fria be­

låningsorter). Den ena kategorin utgörs av städer och köpingar. Någon be­

gränsning till planlagt område inom sådana kommuner finns inte. Kassan

har emellertid i anvisningar för föreningarnas verksamhet föreskrivit, att

för belåning av fastighet, som ligger utanför sådant område, krävs tillstånd

av kassan. Den andra kategorin fria belåningsorter avser områden utom

stad eller köping där hälsovårdsstadgans (1958: 663) särskilda bestämmel­

ser för hälsovårdstätort gäller. Med begreppet hälsovårdstätort avses i stad­

gan område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan (5 §). Genom

att i en lokal hälsovårdsordning kan anges att de särskilda bestämmelserna

för hälsovårdstätort också skall gälla för områden utanför de egentliga häl-

sovårdstätorterna (66 §), kan även sådana områden få karaktär av fria be­

låningsorter. Vid bestämmelsens införande uttalade departementschefen att

i vissa lägen torde en ändamålsenlig och snabb anpassning av långivningen

efter bostadsproduktionens förändringar kunna underlättas genom att så­

dana ännu inte planlagda områden blev fria för belåning (prop. 1963: 63 s.

36). Det av kassan uppställda kravet på tillstånd av kassan vid belåning av

fastighet utanför planlagt område gäller dock också här. Beskrivningen av

föreningarnas fria belåningsorter stämmer överens med den bestämning

som gäller för de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen enligt föreskrif­

ter i bolagsordningarna.

I den mån Kungl. Maj :t medger det får stadshypoteksförening driva verk­

samhet också i andra tätare bebyggda områden än sådana som har karak­

tär av fria belåningsorter.

Kungl. Maj :t har våren 1969 i proposition till riksdagen med förslag om

införande av enhetlig kommunbeteckning m. m. (prop. 1969: 63) föreslagit

bl. a. att nuvarande beteckningar på de borgerliga primärkommunerna —

landskommun, köping och stad — mönstras ut ur kommunallagarna och

ersätts med den enhetliga beteckningen kommun. Den föreslagna lagstift­

ningen som torde komma att behandlas av riksdagen under hösten 1969,

föreslås i propositionen träda i kraft den 1 januari 1971. Härvid föreslås gäl­

la en övergångsbestämmelse av innebörd, att regler i andra lagar än kommu­

92

nallagarna som knyter an till de gamla kommunbeteckningarna i princip

skall avse samma områden som tidigare.

4.7.2 Utredningen

Ett beslut om att beteckningarna stad och köping enligt förslaget i prop.

1969: 63 skall mönstras ut ur kommunallagarna föranleder — oavsett den

föreslagna övergångsbestämmelsen — att stadshypoteksföreningarnas fria

belåningsorter får bestämmas på annat sätt än som är fallet med den gäl­

lande ordningen, som bl. a. utgår från begreppen stad och köping. Reglerna,

som nu delvis bygger på begreppet hälsovårdstätort enligt hälsovårdsstad­

gan, bör i fortsättningen helt knytas an till detta begrepp. Förening bör

alltså få driva verksamhet i område där hälsovårdsstadgans särskilda be­

stämmelser för hälsovårdstätort gäller. Med en sådan lösning får förening

vara verksam dels i områden för vilka stadsplan eller byggnadsplan fast­

ställts, dels i områden för vilka sådan plan visserligen inte fastställts men

som likväl omfattas av de särskilda reglerna för hälsovårdstätort. Jämfört

med vad som nu gäller betyder detta i sakligt hänseende endast den änd­

ringen att områden i stad och köping, som ligger utanför planlagd del och

som inte heller omfattas av reglerna för hälsovårdstätort, inte längre får

karaktär av fria belåningsorter. Denna inskränkning synes i praktiken helt

sakna betydelse. F. ö. saknas skäl att bevara den skillnad som i detta hän­

seende nu finns mellan å ena sidan stad och köping och å andra sidan andra

större tätorter.

Utredningen föreslår således — under förutsättning att beteckningarna

stad och köping mönstras ut ur kommunallagarna — att bestämningen i 20

§ SF av stadshypoteksförenings fria belåningsorter görs om enligt vad som

angetts i det föregående. För fullständighetens skull bör i paragrafen läggas

till att förenings verksamhet skall avse byggnader som huvudsakligen är

avsedda för bostadsändamål eller till affärslokaler. En sådan bestämmelse

finns visserligen i 30 § S-regl. men bör ha plats också i SF. Det synes inte

medföra några olägenheter att låta den nya bestämningen av belåningsorter­

na gälla redan innan en beslutad ändring i kommunallagarna trätt i kraft.

4.7.3 Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna har inte mött någon erinran 'säd remissbehand­

lingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.8 Departementschefen

Det viktigaste skyddet för köpare av hypoteksbankens och stadshypo-

tekskassans obligationer ligger i de reverser och inteckningshandlingar

som låntagare lämnat till föreningarna. Genom bestämmelser om sär­

skild pantförskrivning får obligationshavarna f. n. legal panträtt

i dessa handlingar. Handlingarna nedsätts under offentlig vård och pant­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

93

förskrivs från förening till banken resp. kassan för att utgöra pantsäker­

het för obligationsutgivningen. Bestämmelserna om pantsättning komplet­

teras med en s. k. täckningsregel, som innebär att banken resp. kassan

skall se till att föreskriven säkerhet är ställd för utlåningen och att obliga-

tionsskulden motsvaras av pantsäkerheter. Den offentliga vården utövas

av ett — för stadshypoteksföreningarnas del eventuellt två — ombud som

utses av länsstyrelsen i det län där föreningen har sitt säte. Ombudet

har nyckeln till det ena av de två lås under vilka panthandlingarna för­

varas. En person som utses av föreningen har nyckeln till det andra låset.

Som närmare angetts i det föregående kontrollerar ombudet hanteringen

av handlingarna och lämnar vissa rapporter till kassan resp. banken.

Ombudet hos landshypoteksförening skall dessutom granska att lånehand-

ling uppfyller vissa formella krav. Någon granskning av enskilda låne­

ärenden görs däremot inte av ombuden.

Utredningen kommer i sin granskning av den särskilda pantförskriv­

ningen fram till att obligationshavarnas panträttsskydd i praktiken sak­

nar betydelse för obligationernas säkerhet och att panträttsskyddet därför

utan menlig verkan för obligationernas ställning på kapitalmarknaden kan

slopas. Enligt förslaget i utredningspromemorian bör också den med den sär­

skilda pantsättningen sammanhängande offentliga vården av lånehandlingar-

na avskaffas. Valvsvården och hanteringen i övrigt av lånehandlingarna bör

i stället kunna ordnas av institutionerna själva. Dessa frågor kan enligt ut­

redningen lösas på ett betryggande sätt om institutionerna ställs under

tillsyn av bankinspektionen. En sådan lösning anges också från administra­

tiv synpunkt vara smidigare än den nuvarade ordningen.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att obligations­

havarnas legala panträtt i låntagarnas reserver och säkerhetshandlingar kan

slopas. En remissinstans — stadshypotekskassan -— kan inte tillstyrka för­

slaget i den del det avser slopande av pantförskrivning av dessa handlingar

från förening till kassan. Kassan pekar särskilt på att kassan i så fall

kommer att sakna formell säkerhet för sina fordringar. Med anledning av

detta påpekande vill jag framhålla att regeln om pantförskrivning av låne­

handlingarna till kassan resp. banken kommit till för att formellt göra det

möjligt att låta panthandlingarna utgöra pantsäkerhet för kassans obligatio­

ner. Vidare har det aldrig inträffat att kassan eller banken behövt utnyttja

förenings pantsättning vilket skulle förutsätta att förening vägrat göra rätt

för sig gentemot kassan resp. banken. Jag menar att något behov av pant­

sättning från förening till centralorganet inte heller föreligger för framti­

den och anser att den särskilda pantsättningen inbegripet pantförskriv­

ningen av lånehandlingarna från föreningarna till kassan resp. banken

bör slopas. Som utredningen angett bör samtidigt bestämmelsen att för­

enings förbindelse för lån från centralorganet skall tjäna som säkerhet för

obligationerna tas bort.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 ur 1969

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller godtar också att den med den

särskilda pantförskrivningen sammanhängande offentliga vården av lå-

nehandlingarna avvecklas. Från några håll framhålls de administrativa

förenklingar som därvid kan vinnas. Samtidigt understryks att en betryg­

gande valvsvård måste ordnas inom föreningarna. I det sammanhanget

betonas — bl. a. av AP-fonden — vikten av att institutionerna ställs under

tillsyn av bankinspektionen. Från institutionerna själva hävdas emeller­

tid att det från kontroll- och ordningssynpunkter är motiverat att behålla

den offentliga vården också om den särskilda pantsättningen slopas. Som

skäl härför anförs i huvudsak följande. Den fortlöpande kontroll över

pantsäkerheterna som nu nås genom de offentliga ombuden kan inte er­

sättas av bankinspektionens tillsyn. För att övervaka att föreningarna har

tillräcklig säkerhet för sin utlåning kan därför banken och kassan kom­

ma att utse egna ombud i föreningarna. Det kan vidare vara svårt att

utan ombudssystemet ordna en tillfredsställande valvsvård i de minsta

föreningarna med endast få anställda. Den sakkunskap som de offentliga

ombuden har är av värde för de föreningar som saknar personal med juri­

disk utbildning. Kassans och bankens negativa inställning till förslaget

att slopa den offentliga vården delas av lantbruksförbundet, RLF, handels-

kamrarna i Malmö och Jönköping samt fastighetsägareförbundet. Riks-

gäldsfullmäktige är i princip positiv till förslaget men anser att frågan med

hänsyn till de praktiska konsekvenserna för särskilt de mindre förening­

arna bör övervägas ytterligare.

Den offentliga vården av lånehandlingarna hänger intimt samman med

den särskilda pantsättningen till obligationshavarnas säkerhet. Den har

till syfte att skilja föreningarna från besittningen till panthandlingarna

och på så sätt bilda en motsvarighet till det för pantsättning av lös egen­

dom i allmänhet gällande kravet att pantsättaren skall lämna det pant­

satta ifrån sig. Mot denna bakgrund är utredningens förslag att avveckla

den offentliga vården en naturlig följd av förslaget att slopa obligations­

havarnas panträttsskydd. Den offentliga vården har emellertid betydelse

också från kontroll- och ordningssynpunkt. Garantier måste därför ska­

pas för att valvsvården och hanteringen av lånehandlingarna också i

fortsättningen kan ordnas på ett betryggande sätt om den offentliga vår­

den skall slopas. I det följande ansluter jag mig till utredningens förslag

att ställa institutionerna under tillsyn av bankinspektionen. För utred­

ningsförslaget att institutioneran själva under tillsyn av bankinspektio­

nen skall kunna lösa valvsvårdsfrågan talar onekligen att så sker inom

bankinstituten med dessas ofta rikt förgrenade nät av filialer. Att för­

enklingar i administrativt hänseende med den föreslagna lösningen kan

uppnås förefaller också uppenbart. Å andra sidan bör enligt min me­

ning hänsyn tas till att vissa föreningar — särskilt de mindre — kan

ha svårt att själva ordna en tillfredsställande valvsvård. Visserligen skul­

le en sådan förening, som utredningen ansett, kunna använda sig av ett

ombud som gavs samma uppgifter som de offentliga ombuden. En bättre

lösning är dock att behålla systemet med offentliga ombud men med möj­

lighet för förening att efter medgivande från centralorganet — och själv­

fallet efter samråd med bankinspektionen — avveckla den offentliga vår­

den. Med en sådan anordning kan föreningarna efterhand som de själva

kan ordna en betryggande valvsvård avveckla vården genom de offentli­

ga ombuden och därmed också få möjlighet till att göra hanteringen av

lånehandlingarna smidigare. I likhet med vad som f. n. gäller bör låne-

handlingarna förvaras under två lås. Finns offentligt ombud skall denne

ha hand om nyckeln till det ena låset.

Banken och kassan har anmärkt att de som ansvariga för obligations-

skulden har intresse av att ha kontroll över de säkerheter som förvaras

hos föreningarna och att denna kontroll skulle försvåras om de offent­

liga ombuden, som har viss rapportskyldighet gentemot centralorganet,

avskaffades. Denna anmärkning har visst samband med utformningen av

täckningsregeln. F. n. ansvarar kassan resp. banken för att föreskriven

säkerhet är ställd och hålls vid makt och att pantsäkerheten täcker obliga-

tionsskulden. Detta betyder att centralorganets tillsyn skall avse inte en­

dast den formella kontroll som sker genom de offentliga ombuden utan

också en fortgående saklig prövning i fråga om den ställda pantens vär­

de. Enligt utredningens förslag skall förening ansvara för att dess skuld

till centralorganet motsvaras av lånefordringar för vilka finns föreskri­

ven säkerhet. Centralorganet skall i sin tur ansvara för att dess ford­

ringar hos föreningarna täcker obligationsskulden. Härigenom görs klart

att obligationsskulden också i fortsättningen skall vara täckt av fordring­

ar med författningsenlig säkerhet. För förening som avvecklat den offent­

liga vården och sålunda själv svarar för valvsvården är det enligt min

mening naturligt att täckningsregeln är utformad enligt utredningsförsla­

get. Jag anser att regeln lämpligen bör gälla också för de föreningar som

fortsättningsvis har kvar de offentliga ombuden. Emellertid har kassan

och banken i egenskap av institutionernas kapitalanskaffande centralor­

gan ett uppenbart intresse av att kontrollera föreningarnas verksamhet,

vilket också kommit till uttryck i författningarna, särskilt vad gäller

stadshypoteksinstitutionen. Kassan utser f. n. både en styrelseledamot och

en revisor i föreningarna (22 och 24 §§ SF). Vidare är förening skyldig

att till kassan lämna alla upplysningar som kassan begär och att verkstäl­

la vad kassan anbefaller (21 § S-regl.). Kassan kan också föranstalta om

särskild granskning av förenings förvaltning (24 § S-regl.). I fråga om

hypoteksbanken gäller att denna utser ett ombud som skall delta i revi­

sionen av förenings förvaltning (21 § LF). Ombudet skall anmäla an­

märkning till banken för behandling på delägaresammankomst, som har

rätt att meddela beslut som är bindande för den berörda föreningen. Mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

95

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

bakgrund härav bör enligt min mening i författningstexten anges att kas­

san och banken har att övervaka, genom inspektioner och rapporter eller

på annat sätt, att föreningarna iakttar sin del av täckningsregeln.

Med anledning av ett påpekande av stadshypotekskassan vill jag fram­

hålla, att någon ändring inte åsyftas i den praxis som sedan länge till-

lämpats, nämligen att föreskriven säkerhet skall anses ha ställts också i de

fall när nödvändiga inteckningsåtgärder inte hunnits med innan förening

övertar lån från bank. I tydlighetens intresse bör täckningsregeln formu­

leras så att det framgår att mot förenings skuld till kassan resp. banken

får stå inte bara lånefordringar med föreskriven säkerhet utan också ford­

ran hos bank eller kontanta medel.

Förslaget föranleder ändring i 8 § SF och 13 § S-regl.

I departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypo-

teksföreningar har bestämmelser i nu angivna frågor tagits upp i 25, 49

och 50 §§.

Som framgår av det föregående har frågan om slopandet av den offent­

liga vården av lånehandlingarna visst samband med utredningens förslag

att de båda institutionerna skall ställas under tillsyn av bank­

inspektionen. Förutom att en sådan ordning skulle innebära en ga­

ranti för att institutionerna håller en tillfredsställande valvsvård anför

utredningen några andra omständigheter som motiverar att stads- och

landshypoteksinstitu tionerna i likhet med bankinstituten och kreditaktie­

bolagen ställs under tillsyn av inspektionen. Sålunda pekar utredningen

på institutionernas — särskilt stadshypoteksinstitutionens — starka vo­

lymmässiga expansion. För landshypoteksinstitutionens del anges en till­

syn av inspektionen vara av värde för både institutionen och obliga-

tionshavarna med tanke på de ökade risker som följer av de föreslagna

liberaliseringarna av kreditgivningsreglerna. Vidare framhålls fördelen

av att bankinspektionen får en så vid överblick som möjligt över kredit-

och kapitalmarknaderna. Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan

erinran av de flesta remissinstanserna. Stadshypotekskassan och hypo­

teksbanken samt några andra remissorgan avstyrker dock förslaget. Bl. a.

betonas att institutionerna har en offentligrättslig ställning och att staten

och riksdagen redan har inflytande i institutionerna genom att Kungl.

Maj :t och riksgäldsfullmäktige utser styrelseledamöter och revisorer i

banken och kassan. Riksgäldsfullmäktige (majoriteten) anser att tillsyns­

frågan bör belysas ytterligare innan den avgörs.

Tillsynsfrågan bör enligt min mening bedömas med utgångspunkt i vad

som i allmänhet gäller i fråga om kreditinstitut som i likhet med de båda

hypoteksinstitutionerna driver utlåningsverksamhet med medel som lånas

upp på den allmänna marknaden. Det kan då först konstateras att samt­

liga bankinstitut —- inklusive den statsägda affärsbanken Sveriges Kredit-

bank — med undantag av postbanken står under tillsyn av bankinspektio­

nen, dvs. det kontrollorgan som inrättats just för att tillvarata det allmän­

nas intressen i fråga om kreditinstitut som verkar på den allmänna mark­

naden. Vad angår postbanken vill jag erinra om att i prop. 1969: 158

med förslag till ny lagstiftning för postbanken föreslagits att också detta

bankinstitut i fortsättningen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Enligt kreditaktiebolagslagen skall vidare kreditaktiebolagen — som fi­

nansierar sin verksamhet genom revers- och obligationsupplåning — stå

under sådan tillsyn, dock med möjlighet för Kungl. Maj:t att ge dispens

därifrån. Av de kreditaktiebolag som har sin verksamhet inriktade på nä­

ringslivet är det endast det av staten helägda bolaget Investeringsbanken

AB som inte står under bankinspektionens tillsyn. De till hälften statsägda

bolagen AB Industrikredit, AB Företagskredit, Lantbruksnäringarnas Pri­

mär kredit AB resp. Sekundärkredit AB samt AB Svensk Exportkredit står

sålunda under sådan tillsyn liksom de bostadsfinansierande kreditaktie­

bolagen SPINTAB, SIGAB, GIBAB m. fl.

Den omständigheten att staten och riksdagen (genom riksgäldsfullmäk-

tige) har ett visst inflytande i stads- och landshypoteksinstitutionerna

genom styrelserepresentanter och revisorer kan inte enligt min mening

åberopas som ett avgörande skäl för att institutionerna i motsats till and­

ra kreditinstitut med likartad verksamhet skall stå utanför den tillsyn

från det allmänna som sker genom bankinspektionen. I stället talar de

omständigheter som utredningen anfört till stöd för sitt förslag med viss

styrka för en sådan tillsyn. Det större ansvar för institutionernas verk­

samhet som det allmänna åtagit sig genom de efter hand ökade statliga

grundfonderna — f. n. för kassans del 2 900 milj. kr. och för bankens del

300 milj. kr. — utgör också, som bankinspektionen påpekat, ett skäl för

tillsyn och kontroll genom inspektionen. Även om något missförhållande

inte förekommit som föranleder att institutionerna ställs under tillsyn av

bankinspektionen, kan det sålunda enligt min mening ses som en natur­

lig åtgärd att i fortsättningen låta bankinspektionens tillsyn omfatta ock­

så dessa institutioner. Jag instämmer därför i utredningens förslag på

denna punkt.

Som utredningen föreslagit bör tillsynsverksamheten utformas efter

mönster av vad som gäller för kreditaktiebolagen. Med ledning av vad

bankinspektionen anfört bör inspektionen — i överensstämmelse med vad

som är fallet i fråga om andra kreditinstitut som står under inspektio­

nens tillsyn — utse en revisor i såväl kassan som banken. Vad gäller

kassan utses f. n. en av de fyra revisorerna jämte suppleant av Kungl.

Maj:t. Som inspektionen ifrågasatt kan denne revisor jämte suppleant i

fortsättningen lämpligen i stället utses av inspektionen. Detta förslag för­

anleder ändring i 4 § SF. Därjämte bör 6 § sista stycket S-regl. ändras så

att inspektionen resp. riksgäldsfullmäktige får bestämma arvodet till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

97

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

av inspektionen resp. fullmäktige utsedde revisorn. Bankens revisors-

grupp består f. n. av fem personer, varav ordföranden jämte suppleant ut­

ses av riksgäldsfullmäktige och de övriga jämte suppleanter väljs på del-

ägarsammankomst. Enligt min mening bör antalet revisorer inte ökas.

Frågan bör i stället lösas så att i fortsättningen tre revisorer jämte supp­

leanter väljs av delägarna i banken och en revisor jämte suppleant utses

av inspektionen. Arvode till den revisor som utses av riksgäldsfullmäktige

bör bestämmas av fullmäktige i stället för som f. n. av bankens delägare.

Arvodet till den av inspektionen utsedde revisorn bör fastställas av inspek­

tionen. Fullmäktige och inspektionen bör lämpligen samråda innan revi-

sorsarvode fastställs. Bestämmelser om bankens revisorer har upptagits

i 7 § departementsförslaget till lag om banken och föreningarna. I övrigt

bör som utredningen förordat i författningarna om de båda institutioner­

na tas in endast vissa bestämmelser rörande tillsynen, nämligen regler

om rätt för inspektionen att förelägga vite, om omedelbar verkställighet

av beslut i tillsynsfråga, om skyldighet att utge tillsynsbidrag och om på­

följd i vissa fall när oriktig uppgift lämnats till inspektionen. Enligt de-

partemenisförslagen upptas dessa bestämmelser i tre nya paragrafer i SF

(40—42 §§) resp. i 62—64 §§ lagen om banken och föreningarna. De

föreskrifter som i övrigt behövs för tillsynsverksamheten torde kunna

meddelas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan. Förutom vad utred­

ningen angett bör föreskrifterna också innefatta möjlighet för inspektio­

nen att vid behov utse revisor i förening.

Utredningens förslag att avveckla låntagarnas solidariska an­

svar för föreningarnas förbindelser grundar sig på att detta ansvar är

av endast teoretisk betydelse som skydd för obligationerna och att det

numera saknar betydelse för obligationernas ställning på kapitalmarkna­

den. Vidare pekar utredningen på den avveckling av personlig ansvarig­

het som skett inom den allmänna föreningslagstiftningen och på det prin­

cipiellt betänkliga i att en enskild låntagare inte på förhand kan avgöra

omfattningen av det ansvar som följer med medlemskapet. Förslaget har

i stort sett fått ett positivt gensvar hos remissinstanserna. Några remiss­

instanser — bl. a. stadshypotekskassan och hypoteksbanken — har dock

uttryckt viss tveksamhet. Kassan vill inte motsätta sig att förslaget genom­

förs men menar att det kan tänkas situationer i framtiden när ett soli­

dariskt ansvar skulle kunna inverka positivt på kurssättningen av obliga­

tionerna. Banken antar att den solidariska ansvarigheten skulle kunna få

ökad betydelse som försäljningsargument vid en eventuell framtida obliga-

tionsförsäljning i utlandet. Banken menar också att förekomsten av ett

personligt ansvar manat föreningarna till noggrannhet och försiktighet

i kreditgivningen. Banken synes emellertid lägga störst vikt vid att ett slo­

pande av låntagarnas solidariska ansvar inte får föranleda att fondkravs-

reglerna görs strängare än vad som banken själv föreslagit i sin fram­

ställning den 21 november 1968. Banken biträder sålunda förslaget un­

der denna förutsättning.

Jag delar uppfattningen att det solidariska ansvaret numera saknar be­

tydelse för obligationernas ställning på kapitalmarknaden. I motsats till

vad banken och kassan förmodar menar jag vidare att ett solidariskt an­

svar ej heller i någon framtida situation kan antas få någon betydelse

för kurssättningen av obligationerna. Som utredningen påpekar är det

den goda inteckningssäkerhet som ställs för långivningen, institutioner­

nas egen fondbildning och de statliga grundfonderna som är helt avgö­

rande för kapitalmarknadens bedömning av obligationerna. Mot denna

bakgrund och med hänsyn till de principiella betänkligheter som utred­

ningen anfört mot ett personligt låntagaransvar anser också jag att tiden

nu kan vara mogen att avskaffa föreningsmedlemmarnas solidariska an­

svar. Med anledning av vad hypoteksbanken anfört angående det solida­

riska ansvarets samband med fondkravsfrågan får jag hänvisa till fram­

ställningen i det föregående. Det förslag till nya fondregler för lands-

hypoteksinstitulionen som jag där lagt fram har upprättats utan hänsyn

till en avveckling av föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar. Vad an­

går synpunkten att förekomsten av ett solidariskt ansvar för föreningar­

nas förbindelser kan ha haft betydelse för en noggrann kreditprövning

vill jag peka på den kontroll som i fortsättningen kommer att ske från

bankinspektionens sida.

I likhet med remissinstanserna instämmer jag i utredningens förslag

att föreningarnas solidariska ansvar för bankens resp. kassans förbindel­

ser oförändrat skall stå kvar också i fortsättningen.

Förslaget föranleder ändring i 16 § SF varjämte 32 och 33 §§ SF får

utgå.

Bestämmelser om landshypoteksföreningarnas solidariska ansvar har i

departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypoteks-

föreningar tagits upp i 26 §.

Utredningens förslag till nya regler för stads- och landshypoteksinsti-

tutionerna i fråga om lånefor merna innebär att i författningarna

anges att i princip alla lån skall vara förbundna med amorteringsplikt.

Vad gäller stadshypoteksinstitutionens nyutlåning innebär detta inte nå­

gon ändring eftersom lånen uteslutande är s. k. enhetslån som är en form

av amorteringslån. Landshypoteksinstitutionen lämnar däremot i viss

mindre utsträckning ut också stående lån, eller med ett annat uttryck fas­

ta lån, dvs. lån utan amorteringsvillkor. Eu remissinstans, statskontoret,

har erinringar av principiell natur mot en regel om generell amorterings­

plikt. Jordbrukskasseförbundet delar inte uppfattningen att landshypo­

teksföreningarnas lån i princip skall vara amorteringslån. Kassan menar

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

90

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

att en reglering i lag av låneformerna är onödig, eftersom det i praktiken

är villkoren för obligationsupplåningen — vilka i sin tur bestäms genom

riksbankens emissionskontroll — som blir avgörande för utlåningsvillko-

ren. Också poststyrelsen anser på likartade skäl att en detaljreglering

i lag är onödig.

För egen del anser jag i likhet med utredningen och på de av utred­

ningen anförda skälen att institutionernas lån i princip skall vara amor­

teringslån. Den omständigheten att riksbanken genom sin emissionskon­

troll f. n. omöjliggör obligationslån i form av fasta lån innebär ingen ga­

ranti för att utlåningen får formen av amorteringslån. Detta framgår av

att landshypoteksföreningarna utnyttjar amorteringar som sker i snabba­

re takt än vad som motiveras av motsvarande obligationslån till att läm­

na nya lån i form av fasta lån. Jag anser därför i likhet med utred­

ningen att principen om amorteringsplikt bör slås fast i författningarna.

Som utredningen förordat bör emellertid öppnas möjlighet för institu­

tionerna att i särskilda fall göra avsteg från huvudregeln om amorte-

ringsplikt. I fråga om stadshypoteksinstitutionen har undantagsbestäm­

melsen främst till syfte att möjliggöra omsättning av äldre fasta primär­

lån till nya fasta lån så länge löptiden för motsvarande fasta obligations­

lån inte har gått ut. I annat fall skulle enligt utredningen den totala år­

liga amorterings- och ränteavgiften för såväl primärlån och sekundärlån

bli större än om ett lån av enhetslånetyp gällt från början och kunna

leda till störande hyreshöjningar. Jag instämmer i att avsteg från amor-

teringsregeln skall kunna göras i nämnda omsättningsfall. Med anled­

ning av vad riksbanksfullmäktige och SABO framhållit i denna fråga vill

jag emellertid betona, att när det bedöms kunna ske utan alltför på­

tagliga konsekvenser för hyressättningen, de fasta lånen bör omsättas till

amorteringslån oavsett att obligationslånets löptid inte är ute. Vid den­

na prövning bör självfallet hänsyn tas också till de villkor under vilka

de amorterade beloppen kan placeras i väntan på att obligationslånet skall

betalas. Vad gäller landshypoteksinstitutionen tar undantagsregeln en­

ligt utredningen sikte bl. a. på behovet att kunna ge amorteringsfria lån

som bottenlån till garantilån som har en förhållandevis snabb amorterings-

takt. Även jag anser att hypotekslån i sådana fall skall få vara amorte­

ringsfria. Lantbruksstyrelsen menar att undantagsregeln i dessa fall skall

tillämpas generellt. Med anledning därav vill jag betona att i de fall där

så anses kunna ske bör huvudregeln om amorteringsplikt tillämpas också

för bottenlån till garantilån.

De föreslagna undantagsreglerna bör — som utredningen antytt — kun­

na tillämpas också om kassan eller banken någon gång av marknadsskäl

tvingas att emittera ett fast obligationslån som ett fast lån med kort löptid.

I likhet med remissinstanserna har jag ingen erinran mot att de före­

skrifter som f. n. ges i LF i fråga om villkoren för hypoteksbankens obli-

gationsupplåning utmönstras.

Föi slaget föianleder för stadshypoteksinstitutionens del ändrincf i 9 S

SF.

I departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypo-

teksföreningar är bestämmelser om låneformer upptagna i 21 och 45 §§.

Utredningen har förordnat att kassan och banken vid redovis­

ning av uppköpta egna obligationer bör tillämpa en

annan metod än den som f. n. används. Förslaget innebär att obligationer

som köps upp för att senare användas för amortering enligt obligations-

villkoren inte som nu i räkenskaperna skall redovisas som tillgång utan

med hjälp av ett kursregleringskonto redovisas på skuldsidan. Med den

löreslagna metoden framgår den verkliga obligationsskulden direkt. Re­

missinstanserna har godtagit förslaget. Även jag anser att banken och

kassan — som oförändrat bör ha möjlighet att köpa upp egna obligationer

utan att omedelbart avföra obligationerna ur räkenskaperna — i fortsätt­

ningen bör redovisa de uppköpta obligationerna enligt utredningsförsla­

get. I konsekvens härmed bör 11 § SF ändras enligt utredningens för­

slag.

Utredningens översyn har avsett också rösträtts- och repre-

sentationsreglerna. I fråga om landshypoteksinstitutionen gäl­

ler f. n. likaröstprincipen för föreningarnas representation på delägar-

sammankomst i banken — varje förening får utse tre ombud — under

det att föreningsmedlems rösträtt på föreningsstämma är på visst sätt gra-

deiad efter medlemmens låneskuld. Beträffande stadshypoteksinstitutio-

nen gäller likaröstprincipen såväl för representation på ombudsstämma

i kassan varje förening får utse fem ombud — som för röstning på

föreningsstämma. Utredningens överväganden leder till att likaröstprinci­

pen bör behållas i fråga om centralorganen och stadshypoteksföreningarna

och införas beträffande landshypoteksföreningarna. Remissinstanserna har

i allmänhet tillstyrkt eller godtagit förslaget. Från några håll — HSB,

SABO och en reservant i kassans styrelse — riktas emellertid stark kritik

mot föi slaget. Enligt denna remisskritik bör föreningarnas och förenings­

medlemmarnas inflytande i centralorgan resp. föreningar differentieras ef­

ter storleken på låneskulderna.

Föi egen del anser jag att likaröstprincipen i överensstämmelse med

huvudregeln i lagen om ekonomiska föreningar bör gälla också för de bå­

da hypoteksinstitutionerna om inte särskilda skäl talar för en annan ord-

ning. Vad angår föreningarna tillämpas likaröstprincipen i fråga om

stadshypoteksföreningarna sedan år 1963 under det att landshypoteks­

föreningarna däremot fortfarande har ett system med graderad rösträtt.

Att rösträtten på föreningsstämma ansetts böra graderas med hänsyn till

de olika medlemmarnas låneskulder har, som utredningen påpekar, ett

klart samband med den personliga solidariska ansvarigheten för för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

101

102

eningarnas förbindelser. Slopas denna ansvarighet enligt mitt förslag i

det föregående, saknas i högre grad än tidigare skäl att avvika från för­

eningslagens huvudregel om principen en man — en röst. Med hänsyn

härtill och då den framförda remisskritiken mot likaröstprincipen inte

ger anledning till annat bedömande instämmer jag i likhet med de flesta

remissinstanserna — däribland kassan (styrelsemajoriteten) och banken

— i vad utredningen föreslagit. Detta innebär alltså att likaröstprincipen

införs också för landshypoteksföreningarna.

Ej heller i fråga om föreningarnas representation på delägarsamman-

komst i banken resp. ombudsstämma i kassan föranleder remisskritiken

mig att bedöma frågan på annat sätt än utredningen gjort. Föreningar­

na bör således oförändrat ha lika stort inflytande i centralorganet.

Representations- och rösträttsbestämmelser har, såvitt angår landshy-

poteksinstitutionen, i departementsförslaget tagits upp i 12 och 36 §§.

Vad angår de önskemål som från några håll framställts i fråga om en

mera genomgripande översyn av stadshypoteksinstitu-

tionens organisation och verksamhet är jag inte be­

redd att nu ta ställning till en sådan åtgärd. .lag vill emellertid i sam­

manhanget peka på angelägenheten av att institutionen själv tar till vara

de möjligheter som kan finnas till rationaliseringar i olika hänseenden.

Så bör t. ex. kassan och föreningarna verka för att — där så anses ratio­

nellt — ändringar av föreningarnas verksamhetsområden eller samman­

slagningar av föreningar kommer till stånd. Sådana åtgärder kan bl. a.

underlätta för föreningarna att utnyttja den i det föregående föreslagna

möjligheten att själva ordna den interna valvsvården och sålunda avveck­

la den offentliga vården av lånehandlingarna.

Utredningsförslaget i fråga om ny definition av s t a d s h y p o t eks-

föreningarnas belåningsorter har inte mött någon erinran

vid remissbehandlingen. Ej heller jag har något att erinra mot utrednings­

förslagets omformulering av 20 § SF till följd av att beteckningarna stad

och köping utmönstras ur kommunallagarna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Den

föreslagna lagstiftningen på grund av såväl hypoteksbankens framställ­

ning som utredningspromemorian bör träda i kraft den 1 juli 1970. De

nya bestämmelserna om hypoteksbankens styrelse, om verkställande di­

rektör i banken och om revisorer för bankens förvaltning (3, 4, 6 och 7 §§

i departementsförslaget) bör dock lämpligen gälla fr. o. m. den ordinarie

delägar sammankom sten 1970. För att möjliggöra en anpassning till nu

gällande uppdrag såvitt avser valda styrelseledamöter med suppleanter

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

103

och verkställande direktör bör på denna sammankomst nyval ske av

samtliga de tre ledamöter som skall utses på delägarsammankomst. Gäl­

lande uppdrag får således samtidigt upphöra. Den av Kungl. Maj :t år

1969 förordnade revisorn för granskning av stadshypotekskassans förvalt­

ning och suppleanten för denne har en uppdragstid som sträcker sig

t. o. in. kassans ordinarie ombudsstämma 1970. För att göra det möjligt

för bankinspektionen att anpassa sitt revisorsförordnande till denna upp­

dragstid bör 4 § SF i dess nya lydelse tillämpas fr. o. m. tidpunkten för

ordinarie ombudsstämma 1970. Såväl ordinarie sammankomst med ban­

kens delägare (10 § departementsförslaget) som kassans ordinarie om-

budsstämma (§ 6 SF) skall hållas före utgången av juni. Jag förutsätter

att sammankomsten resp. ombudsstämman år 1970 sätts ut till sådan tid­

punkt att de nya bestämmelserna kan iakttas.

Med anledning av förslaget att slopa dels obligationshavarnas legala

panträtt i lantagarnas skuldreverser och säkerhetshandlingar, dels lånta­

garnas solidariska ansvarighet för föreningarnas förbindelser uppkom­

mer frågan om övergångsbestämmelser behövs av hänsyn till de obliga-

tionsköpare som förvärvat obligationer innan de föreslagna ändringarna

träder i kraft. Enligt utredningens mening behövs inte några övergångs­

bestämmelser, eftersom saväl panträtten som den solidariska ansvarig­

heten i praktiken saknar betydelse som säkerhet för obligationerna. Vis­

sa remissinstanser menar emellertid att de formella synpunkter som kan

läggas på frågan påkallar övergångsbestämmelser och sätter i fråga om

dessa inte kan ges formen av en statlig garanti efter mönster av vad som

skedde vid sammanslagningen av bostadskreditkassan och stadshypoteks-

kassan. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning. Staten bör således

genom en garantiförbindelse, som utfärdas av riksgäldsfullmäktige, åta

sig att trygga innehavarna av obligationer, som utgetts av kassan resp.

banken före de nya reglernas ikraftträdande, för förlust dessa borgenärer

kan komma att lida för den händelse kassan resp. banken inte kan fullgöra

sina förpliktelser enligt obligationsvillkoren och detta beror på att obliga­

tionshavarnas legala panträtt och låntagarnas solidariska ansvarighet slo­

pats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

5. Hemställan

Under åberopande av det anförde och under framhållande att hinder

inte synes möta mot att ärendet behandlas av 1970 års riksdag hemställer

jag, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

104

1) lag om Sveriges allmänna hgpoteksbank och om lands-

hgpoteksföreningar,

2) lag om ändring i förordningen (1968:576) om Ko­

nungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshgpo-

teksföreningar,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda

två garantiförbindelser som innebär åtaganden enligt vad

som anges i övergångsbestämmelserna till de föreslagna la­

garna.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1969

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690650