2

stipendierna föreslås en väsentlig kvalitativ förstärkning. Sålunda avses stipendia­

terna få kontantbidrag av sammanlagt 12 500 kr. per år. Av detta belopp utgör

1 750 kr. studiebidrag inom ramen för det oavkortade studiemedelsbelopp, vilket

ifrågavarande doktorander avses få rätt att erhålla. Förslag om en härav föranledd

ändring i studiemedelsförordningen läggs fram. Därutöver förs fram förslag om

att innehavare av det nya doktorandstipendiet skall erhålla efterlevandeskydd genom

anslutning till statens grupplivförsäkring. Antalet stipendier avses öka successivt.

För budgetåret 1969/70 beräknas medel för 50 nya stipendier.

Beträffande forskarkarriären föreslås i propositionen — mot bakgrund av den

starka kritik som riktats mot utredningens förslag till ett i princip nytt karriär­

system — endast vissa justeringar av nuvarande ordning. I propositionen föreslås

att en betydande utbyggnad av antalet tjänster som forskarassistent och docent

skall komma till stånd under de närmaste åren. Vidare föreslås — i syfte att

docenternas anställningsförhållanden skall förbättras — att förlängt förordnande

som docent skall kunna medges utöver nuvarande maximitid av sex å sju år. Nu­

varande tjänster som forskardocent föreslås bli successivt avvecklade genom att

tjänsterna den 1 juli 1969 omvandlas till personliga, icke tidsbegränsade tjänster

för nuvarande innehavare. Enligt propositionen skall nuvarande tjänster som labo­

rator (motsv.) från den 1 juli 1969 benämnas tjänster som biträdande professor.

Innehavare av forskardocentur avses få möjlighet att gå över och få personlig tjänst

som biträdande professor.

De i propositionen framlagda förslagen utgör ett principprogram för en suc­

cessivt genomförd reform. Redan för den första etappen i reformarbetet — dvs.

budgetåret 1969/70 — föreslås en väsentlig ökning av resurserna. Bl. a. möjliggörs

inrättande av ett 100-tal nya forskartjänster inom universitetsorganisationen

nästa budgetår. Medelsbehovet för budgetåret 1969/70 kommer till följd av de

i propositionen framförda förslagen att öka med sammanlagt ca 8,7 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet injör Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 mars

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, L

ange

, H

olmqvist

,

A ^spling , P ^alme , S ^ven -E ^ric N ^ilsson , L ^undkvist , G ^ustafsson , G ^eijer , M ^yr ­

dal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om forskarutbildning och forskar­

karriär m. m. och anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 347 och 363) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1969/70

beräkna

a) till Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag

av 8,6 milj. kr.,

b) till Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m. ett

anslag av 2,3 milj. kr.,

c) till Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier ett reservations­

anslag av 8 186 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

6

studentförbund. Handelns arbetsgivareorganisation har instämt i det av Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt avgivna yttrandet.

Därutöver har skrivelser inkommit från Skånes handelskammare, Sveriges samhälls­

vetareförbund samt Föreningen för vid statens naturvetenskapliga forskningsråd

och statens råd för atomforskning anställda forskare.

I ett antal separata framställningar har vissa myndigheter och organisationer

m. m. berört frågor som hänger nära samman med forskarutredningens förslag.

Sålunda har Sveriges docentförbund hemställt om ändring av bestämmelserna rö­

rande tillsättning av docent- och forskardocenttjänster vid universiteten och vissa

högskolor. Över förslaget har efter remiss yttrande avgetts av universitetskanslers-

ämbetet, som även överlämnat yttranden från ett flertal universitets- och högskole­

myndigheter. Sveriges docentförbund har därjämte anhållit att — om tjänster som

biträdande professor inrättas — dessa tjänster skall ledigförklaras och tillsättas

efter sakkunniggranskning. Vidare har universitetslärarförbundet begärt att univer­

sitetslektorerna skall fogas in i den av forskarutredningen föreslagna nya forskar­

karriären.

Forskningsrådens samarbetsdelegation har föreslagit viss ändring av bestämmel­

serna om statsbidrag till kostnader för vetenskapliga avhandlingar. I ärendet har

yttrande avgetts av universitetskanslersämbetet. Vidare har ämbetet lagt fram för­

slag om ändrade bestämmelser rörande maximitid för innehav av doktorandstipen­

dium vid odontologisk fakultet. Sveriges universitets- och högskoleamanuensers

förbund har hemställt att ett antal licentiand- och doktorandstipendier skall inrät­

tas i reserv för att kunna tagas i anspråk vid bortfall av forskarrekryteringstjänster.

Universitetskanslersämbetet har i vanlig ordning avgett anslagsframställningar

för nästa budgetår avseende särskilda åtgärder för forskarutbildning samt stipen­

dier för främjande av högre vetenskapliga studier.

Beträffande åtskilliga av de förslag som förts fram av utredningen och remissin­

stanserna m. fl. fordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och samman­

hangets skull berörs emellertid även vissa av dessa förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

8

författaren har möjlighet att få olika former av bidrag till framställningskostnadema

för doktorsavhandlingen. Bidragen fördelas av forskningsråden. Tryckningsbidrag

utgår — under förutsättning att avhandlingen erhållit minst betyget Godkänd —

normalt med 75 % av kostnaderna för tryckning av 500 exemplar av avhandlingen,

av vilka i regel 330 skall levereras till vederbörande universitets- eller högskolebib­

liotek. Antalet sidor för vilka tryckningsbidrag kan erhållas är maximerat till 320

för s. k. monografiavhandling och 48 för s. k. sammanläggningsavhandling. Vidare

utgår bidrag till kostnader för översättning till vissa främmande språk — alterna­

tivt språkgranskning — av hela avhandlingen eller en sammanfattning. Anslaget

till bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar uppgår budgetåret 1968/69 till

1,5 milj. kr.

Undervisningens omfattning på forskarutbildningsnivå vid de

filosofiska fakulteterna fastställs i enlighet med de normer som godkänts av 1958

års riksdag (jfr prop. 1958:104, SU B 48, rskr B 76). Dessa innebär att under­

visningen på högstadiet, dvs. för tre- och fyrabetygsstuderande samt licentiander

och doktorander, skall vid ett deltagarantal per studiekurs av 20—50 studerande

omfatta 100 å 150 — i undantagsfall 200 — timmar per år samt ha karaktär

av s. k. professorsundervisning. Vid övriga fakulteter och högskolor är högstadie-

undervisningens omfattning inte närmare reglerad.

Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har på grundval av ett förslag från forskarutred-

ningen (jfr prop. 1964: 82, SU 95, rskr 215) ett särskilt anslag ställts till universi-

tetskanslersämbetets förfogande för provisoriska åtgärder för forskarutbildning,

forskarhandledning m. m. Anslaget, som för budgetåret 1968/69 har förts upp

med 2,3 milj. kr., kan tas i anspråk för att bl. a. öka antalet timmar högstadie-

undervisning, inrätta extra universitetslektorat eller extra laboraturer samt an­

ställa docentkompetenta personer att mot arvode meddela forskarhandledning.

Av undersökningar som utförts av forskarutredningen framgår att högstadie-

undervisningen är mest omfattande vid de filosofiska fakulteterna, framför allt i

matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Den vanligaste undervisningsformen är

seminarium. I ämnen som arbetar med komplicerade metoder eller avancerad

apparatur ges därutöver ofta speciella metod- och laborationskurser samt grupp-

undervisning. Även föreläsningar och exkursioner förekommer i vissa ämnen.

Inom andra fakulteter och högskolor är undervisningen i allmänhet av mer blygsam

omfattning och meddelas vanligen i form av seminarier. Mellan främst medicinska,

naturvetenskapliga och tekniska ämnen förekommer tvärvetenskapligt samarbete

i forskarutbildningen.

Handledning, dvs. icke schemabunden undervisning enskilt eller i grupp,

utgör den väsentligaste formen av undervisning för licentiander och doktorander.

För innehavare av vissa lärartjänster — främst professurer och laboraturer (motsv).

— ingår forskarhandledning i tjänsteåliggandena. Denna skyldighet är f. n. inte

närmare fixerad. Om handledningen får stor omfattning, kan universitetskanslers-

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Fakultet (motsv.)

1951--55

1956—60

1961—65l

19661

19671

Lic.

Disp.

Lic. Disp.

Lic.

Disp.

Lic.

Disp.

Lic.

Disp.

Humanistisk fakultet

450

214

498

183

6124

194

100

29

136

50

Teologisk fakultet ...

72

34

73

28

70

34

17

13

18

2

Juridisk fakultet*-----

Samhällsvetenskaplig

15

11

22

20

18

11

4

2

4

3

fakultet3......................

—

—

—

—

76

25

77

12

91

24

Handelshögskola ....

11

3

25

3

26

6

8

1

15

1

Medicinsk fakultet ..

—

268

—

304

_

385

_

128

_

106

Odontologisk fakultet

—

20

—

16

_

23

_

6

-

6

Farmaceutisk fakultet

Matematisk-naturve-

9

0

9

1

10

4

1

1

4

1

tenskaplig fakultet ..

301

121

423

197

721

235

196

58

241

69

Teknisk fakultet___

163

44

192

58

378

75

119

20

108

28

Lantbrukshögskolan .

34

8

37

14

52

21

14

7

9

4

Veterinärhögskolan .

—

18

—

23

—

26

—

7

—

6

Skogshögskolan ___

4

0

11

1

19

7

5

2

7

4

1059

741

1290

848

1982 1046

541

286

633

304

1 Preliminära uppgifter

1 Juris licentiatexamen avläggs oftast strax före disputationen för doktorsgraden. Summan exa­

mina överstiger därför väsentligt antalet examinerade.

* Samhällsvetenskapliga fakulteter inrättades den 1 juli 1964. För perioden dessförinnan redo­

visas samhällsvetare under humanistisk fakultet.

4 Inkl. examinerade i matematisk-naturvetenskapliga ämnen i Göteborg t. o. m. år 1962.

Studietiden för licentiatexamen och doktorsgrad varierar mellan olika utbild­

ningslinjer. Under 1960-talet har en viss tendens till längre studietider kunnat

märkas. Följande sammanställning visar medianvärdena i fråga om antalet termi­

ner med aktiva studier för dem som avlagt licentiatexamen resp. disputationsprov

under läsåren 1960/61—1965/66. Endast de studieinriktningar som representeras

av minst 10 licentiater eller doktorer har tagits med.

Antalet terminer med aktiva studier (medianvärden)

Studieinriktning

Licentiater

Doktorer

60/61 61/62 62/63 64/65 65/66 60/61 61/62 62/63 64/65 65/66

Humanistisk fakultet .

.

6,8

7,6

8,3

10

9

7,7

7,7

7,9

9

9

historisk-filosofiska

9,2

8,5

ämnen ....................................

7,3

7,4

8,3

10

8

6,8

8

språkvetenskapliga ämnen

6,4

5,3

9,0

7,2

10

n

7,5

.

.

7,8

9

Teologisk fakultet

-------

7,4

8

7

. •

. •

• •

• •

Samhällsvetenskaplig

8

fakultet

.....................................

9

7

9

pedagogik och psykologi

6,7

6,9

6,5

7,5

8

. .

6,5

Övriga ämnen .....................

6,3

7,6

8,5

8

9

6,2

7,5

7,3

7

Medicinsk fakultet .

..

—

—

—

—

—

9

9

Matematisk-naturveten-

7,0

7,8

6,6

8

skaplig fakultet

................

6,5

6,8

7,4

8

8

7

matematik och

5,8

7,8

6,0

fysisk-kemiska ämnen ..

6,3

6,5

7,7

8

8

9

6

biologisk-geografiska

6.9

7,3

7,1

8

8

8,0

7,5

9,0

7

8

Teknisk fakultet .........

5,7

6,9

6,5

7,5

7

6,5

6,5

7

Anm. Uppgifter för läsår

6,4

7,1

7,4

et 1963/64 saknas.

8

8

6,7

7,4

7,1

8

9

12

att tjänstgöringsskyldigheten för assistent och förste amanuens vid klinisk-odonto-

logisk institution skall omfatta ca 675 timmar per år.

Antalet assistenttimmar som kan föras samman till tjänster regleras vid filosofisk

fakultet på två olika vägar. En mindre del av timmarna är avsedda för

forskning

och allmänt institutionsarbete. Dessa beräknas efter vissa schabloner med hänsyn

till antalet professurer och laboraturer (motsv.) vid institutionen. Övriga assistent­

timmar tilldelas ämnet för undervisning. Antalet sådana timmar regleras av den

s. k. universitetsautomatiken och är alltså primärt beroende av antalet studerande

på lågstadiet och inte av forskarrekryteringsbehovet i resp. ämne. Även vid fler­

talet övriga fakulteter — särskilt de medicinska och tekniska — grundas tilldel­

ningen av assistenttimmar i mycket stor utsträckning på behovet av undervisning

på grundexamensnivå.

Budgetåret 1967/68 uppgick antalet assistent- och amanuens­

tjänster resp. assistenttimmar — uttryckt i assistenttjänster — till ca 2 500

vid läroanstalter inom universitetskanslersämbetets verksamhetsområde samt vid

jordbrukets högskolor. Fördelningen på de olika fakulteterna och högskolorna

framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Antal

Fakultet (motsv.)

assistent­

tjänster

Humanistisk fakultet.......................................................... 150

Teologisk fakultet.............................................................. 8,5

Juridisk fakultet ................................................................ 19

Samhällsvetenskaplig fakultet ......................................... 317

Handelshögskola ................................................................ 16,5

Medicinsk fakultet.............................................................. 256

Odontologisk fakultet ........................................................ 169

Farmaceutisk fakultet ...................................................... 23

Matematisk-naturvetenskaplig fakultet .......................... 721

Teknisk fakultet.................................................................. 726

Lantbrukshögskolan .......................................................... 50

Veterinärhögskolan ............................................................ 17

Skogshögskolan .................................................................. 27,5

Ytterligare ett betydande antal forskarrekryterande tjänster på assistentnivå

bekostas — främst inom de naturvetenskapliga ämnesområdena — via forsknings­

anslag från forskningsråd.

Även forskarassistenttjänsterna kan betraktas som forskarrekry-

teringstjänster. Dessa motiverades ursprungligen med bl. a. behovet av att stimulera

rekryteringen till doktorandstudier. I det följande lämnas en närmare beskriv­

ning av denna tjänstetyp.

Vid universitetens filosofiska fakulteter tilldelas flertalet ämnen, på grundval av

organisationsplaner eller motsvarande, viss timarvoderad undervisning. Mycket

14

odontologiska fakulteterna samt vid bl. a. lantbruks- och skogshögskoloma finns

härutöver ett antal andra för verksamheten särskilt avpassade tjänstetyper.

Professorer, laboratorer (motsv.), forskardocenter och docenter har i regel både

forskning och undervisning som tjänsteåligganden. Innehavare av forskningsråds-

tjänst har däremot vanligen ingen undervisningsskyldighet.

För forskarassistenttjänst krävs licentiatexamen eller motsvarande

vetenskaplig kompetens. Forskarassistenttjänsterna motiverades ursprungligen med

behovet av att fylla luckan i forskarkarriären mellan assistent- och docenttjänsterna.

De skulle vidare kunna erbjuda forskarbegåvningar möjlighet att stanna kvar i

forskningsarbete efter avlagd licentiatexamen.

Forskarassistent förordnas för en period av högst tre år i sänder. Förordnandet

kan efter hand förlängas till en sammanlagd tid av maximalt nio år. Tjänstgörings­

skyldigheten är 800 timmar per år då den fullgöres i form av enbart institutions­

arbete och 198 timmar då den fullgöres i form av enbart undervisning. Denna skall

såvitt möjligt fullgöras på högstadiet. Forskarassistenttjänsterna är placerade i Ue

17. Ofta förordnas docentkompetent forskare på forskarassistenttjänst. Denne får

då lön motsvarande den han skulle haft som innehavare av extra ordinarie do­

centtjänst.

Docenttjänsterna är i första hand rekryterings- och speciminerings-

tjänster. Avsikten med denna tjänstetyp har varit att välmeriterade, huvudsakligen

yngre forskare skulle beredas möjlighet att för en begränsad tid så gott som helt

ägna sig åt forskning. För docentur krävs att vederbörande har styrkt sin veten­

skapliga skicklighet, vilket i realiteten innebär krav på kvalificerat betyg på

doktorsavhandlingen. Förordnande på tjänst som docent meddelas för en period

av tre år och förnyas i regel för ännu en treårsperiod. Ytterligare förlängning under

kortare tid är möjlig, om särskilda skäl föreligger. Undervisningsskyldigheten är

begränsad till 75 timmar per läsår. Vissa möjligheter finns till såväl omvandling av

undervisningsskyldigheten till handledning som nedsättning av undervisningsskyl­

digheten för examination. Docent har vidare möjlighet att under en termin av

varje förordnandeperiod erhålla partiell tjänstebefrielse för att ägna sig åt enbart

forskning. Docenttjänst är placerad i Ue 20.

För att en docent skall kunna erhålla forskardocenttjänst krävs att

vederbörande genom vetenskapliga arbeten visat utmärkt forskarbegåvning. Sådan

tjänst kan innehas under två treårsperioder. Undervisningsskyldigheten är 25 tim­

mar per läsår. Forskardocenttjänst är placerad i Ue 20. Till innehavare utgår

därjämte viss avlöningsförstärkning.

Universitetslektoraten är lärartjänster med undervisning som

huvudsaklig arbetsuppgift. Ett betydande antal lektorat har inrättats som ordinarie

tjänster. Vid de filosofiska fakulteterna är emellertid antalet extra universitetslekto-

rat relativt stort. Extra universitetslektor förordnas för högst tre år i sänder.

För behörighet till ordinarie universitetslektorat krävs godkänt disputationsprov

samt dokumenterad pedagogisk skicklighet. Inom flera ämnesområden — framför

allt inom humanistisk fakultet — är innehavarna av de ordinarie universitetslekto-

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Tjänstetyp

Fakultet (motsv.)

Professur

Ordinarie

laboratur

(motsv.)

Forskar­

docentur

Docentur

Forskar­

assistent­

tjänst

Ordinarie

universi-

tetslek-

torat

Humanistisk fakultet ___

1051

1

16

90

84

Teologisk fakultet ...........

17

—

3

14

____

____

Juridisk fakultet ...............

Samhällsvetenskaplig fakul-

34*

15

3

16

4

1

tet (motsv.) ........................

Handelshögskolan i Stock-

61*

7*

7

38

42

134

holm....................................

14

2

—

4

____

2

Medicinsk fakultet ...........

194'

88”

18

67

94

20

Odontologisk fakultet___

29

19

____

5

13

2

Farmaceutisk fakultet ....

Matematisk-naturveten-

7

1

—

2

4

—

skaplig fakultet.................

108T

27'

16

90

47

100

Teknisk fakultet ...............

200“

3710

3

17

15

149

769

197

66

343

219

492

1 Varav en betalas med icke-statliga medel. Härtill kommer en icke personalförtecknad tjänst,

som betalas av icke-statliga medel samt en tjänst vid Nordiska museet.

* Härtill kommer en icke personalförtecknad tjänst, som betalas av icke-statliga medel.

* Härtill kommer fyra tjänster vid lärarhögskolorna samt en vid nordiska institutet för sam­

hällsplanering.

* Varav två vakanssatta. Härtill kommer två tjänster vid lärarhögskolorna.

‘ Härtill kommer dels en tjänst vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, dels en icke

personalförtecknad tjänst, som betalas av icke-statliga medel.

* Varav två vakanssatta. Härtill kommer två tjänster vid gymnastik- och idrottshögskolan i

Stockholm. Härutöver finns fyra extra ordinarie tjänster som laborator (motsv).

' Härtill kommer tre icke personalförtecknade tjänster som betalas av icke-statliga medel samt

sju tjänster vid naturhistoriska riksmuseet.

* Varav tre vakanssatta.

* Varav två betalas av icke-statliga medel. Härtill kommer två tjänster vid nordiska institutet

för samhällsplanering.

10 Varav en vakanssatt.

Antalet forskartjänster vid de till utbildningsdepartementet hö­

rande forskningsråden budgetåret 1968/69 framgår av följande samman­

ställning.

Tjänstetyp

Inriktning

E. o. pro­

fessur

E. o. la­

boratur

Särskild

forskar­

tjänst

8

4

23

_

5

1

_

9

3

_

20

1

_

5

13

4

62

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tjänster inom fakulteten eller sektionen. Vid slutlig behandling av ansökningar till

professur eller laboratur skall var och en av fakultetens eller sektionens röstberätti­

gade ledamöter yttra sig om varje sökandes skicklighet till tjänsten samt nämna

tre sökande — i den mån så många enligt hans mening kompetenta sökande finns

— i den ordning han anser dem böra komma i fråga. Sedan omröstning i tillsätt­

ningsärende avslutats, skall handlingarna sändas in till universitetskanslersämbetet,

som med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t för slutligt avgörande.

Universitetslektorat tillsätts efter ansökan. Den berörda fakulteten

eller sektionen avger förslag till innehavare. Detta förslag kan uppta en, två eller

tre av de sökande i den ordning de anses böra komma i fråga. Ansökningshandling­

arna och förslaget sänds därefter till universitetskanslersämbetet, som med eget

yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Tjänst som docent eller forskardocent tillsätts efter ansökan.

Befordringsgrund för båda dessa tjänstetyper är graden av vetenskaplig skicklighet.

Behörig sökande är i båda fallen den som utnämnts till docent vid den läroanstalt,

till vilken tjänsten är knuten. Tjänsterna tillsätts av konsistoriet. Förslag till inne­

havare av docent- eller forskardocenttjänst upprättas av vederbörande fakultet eller

sektion. I fråga om docenttjänst skall i de fall flera sökande finns den utses

som prövas vara den vetenskapligt mest meriterade inom det ämne eller den grupp

av ämnen som tjänsten avser. Forskardocentur ledigförklaras för sökande inom

ett helt fakultetsområde. Forskardocenturen är — till skillnad från flertalet docent­

tjänster — inte knuten till visst ämne. För varje sökande, som inte uppenbart saknar

kompetens, skall fakulteten utse två sakkunniga. Dessa har att avge utlåtande inom

högst sex veckor.

Forskarassistenttjänst tillsätts av vederbörande konsistorium. För­

slag till innehavare av ledigförklarad tjänst upprättas av vederbörande fakultet eller

sektion.

20

håller att inom vissa fakulteter endast en del grundexamina kan utgöra bas för

forskarutbildning. För en akademisk grundexamen, varifrån forskarutbildningen

skall starta, använder utredningen begreppet basexamen. Inom teologisk och filo­

sofisk fakultet skall basexamen innehålla minst tre betyg i det examensämne som

forskarutbildningen skall omfatta. För medicinsk fakultet föreslår utredningen att

medicine kandidatexamen i ett huvudsakligen oförändrat studiesystem flyttas till

det fjärde studieårets slut och utgör dels basexamen för forskarutbildning i medi­

cinskt teoretiska ämnen, dels grund för fortsatta studier till ämbetsexamen. För

teknisk fakultet har utredningen övervägt tanken att införa en helt ny basexamen,

benämnd teknisk kandidatexamen, vid sidan av civilingenjörsexamen och teknisk

magisterexamen. I fråga om övriga fakulteter räknar utredningen med att nuvaran­

de grundexamina även fortsättningsvis kommer att utgöra ett lämpligt underlag

för forskarutbildning.

För antagning till forskarutbildning bör enligt utredningen krävas endast av­

lagd basexamen eller motsvarande kunskaper. Vid urvalet bland de sökande bör

dessas förmåga att tillgodogöra sig utbildningen vara avgörande, framhåller ut­

redningen. Den avstår dock — bl. a. med hänsyn till att omläggning av studie­

gången till grundexamen är aktuell vid flera fakulteter — från att föreslå något

system för hur gallringen bör ske. Enligt utredningen bör universitetskanslersäm-

betet söka åstadkomma viss enhetlighet i fråga om urvalskriterierna. Vederböran­

de institution måste emellertid, betonar utredningen, få betydande frihet att själv

besluta om antagning av doktorand. Utredningen föreslår att sådant beslut fattas av

prefekten efter samråd med övriga ordinarie lärare vid institutionen.

Forskarutbildningen skall leda fram till doktorsexamen. Med hänsyn till ar­

betsmarknadens behov men även av pedagogiska skäl föreslår utredningen att de

studerande halvvägs till doktorsexamen skall ges möjlighet att avlägga en fri­

villig mellanexamen, benämnd magisterexamen. Om speciella skäl föreligger, skall

universitetskanslersämbetet kunna besluta att mellanexamen skall vara obligatorisk

vid viss fakultet eller sektion. Vid fakultet där mellanexamen bedöms inte fylla

något arbetsmarknadsbehov bör ett införande av denna examen anstå. Utredningen

stryker vidare under att doktoranden vid val av fakultet för sin forskarutbildning

bör vara i princip obunden av vid vilken fakultet eller högskola han avlagt basexa­

men. Disputation för doktorsexamen föreslås äga rum vid den fakultet som svarat

för forskarutbildningen. Den nuvarande fakultetsbenämningen av forskarexamen

föreslås bli avskaffad. I stället bör vederbörande förklaras vara magister eller dok­

tor i visst ämne. Därjämte föreslår utredningen att disputation på s. k. gemensam

avhandling skall tillåtas. Som villkor för detta måste man dock — anser utred­

ningen — kräva att vederbörande författares insatser kan klart särskiljas.

Enligt utredningens mening bör — som redan nämnts — forskarutbildningen

ges större bredd än f. n. Av detta skäl föreslår utredningen att undervisningen i

framtiden utöver hittills förekommande moment — främst seminarier — byggs

upp med ett antal differentierade och delvis starkt specialiserade kurser. Under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

22

handledare normalt skall behöva ta ansvar för endast fem å sex studerande sam­

tidigt. Om doktoranderna är deltidsstuderande, bör antalet handledda kunna ökas

i motsvarande mån. När man vid en institution tagit i anspråk tillgängliga resurser

för handledning, skall detta anmälas till universitetskanslersämbetet. Enligt utred­

ningen skall ämbetet därefter — mot bakgrund av en samlad bedömning av situa­

tionen vid andra motsvarande institutioner — avgöra om intaget till forskarutbild­

ning vid förstnämnda institution skall spärras eller om ytterligare resurser skall till­

delas denna för tillfällig förstärkning av utbildningskapaciteten.

Med tanke på att behovet av handledning varierar kraftigt både mellan olika

individer och mellan olika perioder för samma individ finner utredningen det inte

ändamålsenligt att föreslå någon norm för handledningens omfattning. Enligt ut­

redningen bör vidare huvudhandledaren biträdas av en för varje elev utsedd hand­

ledargrupp. Denna grupp, som bör bestå av tre personer med vetenskaplig kompe­

tens inom det eller de områden som utbildningen omfattar eller berör, skall an­

svara för att doktoranden erhåller en lämplig forskningsuppgift och tillgång till er­

forderlig utrustning och biträdeshjälp. Genom denna konstruktion blir mer än en

person formellt ansvarig för att handledningen omhänderhas på ett tillfredsställande

sätt. Det betonas vidare av utredningen att även en person som inte antagits som

doktorand skall ha rätt att avlägga forskarexamina inom ramen för det system ut­

redningen föreslagit.

Utredningen behandlar också frågan om forskarutbildning vid forskningsin­

rättningar utanför universitet och högskolor (s. 85—107; jfr även SOU 1966: 68

s. 249—289). Resurser för extern forskarutbildning föreligger enligt utredningen

i betydande omfattning, särskilt inom de naturvetenskapliga och tekniska ämnes­

områdena. Inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena är enligt

utredningen motsvarande möjligheter väsentligt mindre. Utredningen framhåller

att ett flertal komplicerade frågor måste utredas, innan ett systematiserat samarbete

med företag och institutioner utanför universitet och högskolor kan komma till

stånd. Utredningen har på grund av uppgiftens omfattning inte ansett sig ha möj­

lighet att inom ramen för sitt uppdrag i detalj penetrera problematiken. Med hän­

syn härtill föreslår utredningen att en genomgripande inventering av föreliggande

behov och möjligheter i detta avseende snarast sätts igång.

De externa forskningsinrättningarna kan enligt utredningen medverka i forskar­

utbildningen både genom att anordna specialiserade kurser och — kanske fram­

för allt — genom att låta sina experter handleda doktorander i dessas forsknings­

arbete. För att möjligheter för rationellt samarbete skall öppnas och samtidigt

kontakten mellan läroanstalterna och de externa forskningsinrättningarna förbätt­

ras föreslår utredningen ett ökat utnyttjande av speciallärare i forskarutbildningen.

De skickligaste bland de externa lärarna och handledarna bör enligt utredningen

kunna förordnas som extra professorer, om uppdragets omfattning och karaktär

motiverar detta. Utredningen anser att villkoren för samverkan i forskarutbildningen

bör i varje särskilt fall regleras genom överenskommelse, som efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande sluts mellan vederbörande läroanstalt och den externa inrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

längd reduceras med ca 50 % samt föreslår att det antal trycksidor, för vilket dok­

toranden kan få tryckningsbidrag, skärs ned från 320 till 160. I de fall forsknings­

råden redan vidtagit sådana inskränkningar att antalet bidragsberättigade sidor

ligger under den föreslagna gränsen bör frågan om ytterligare nedskärning avgöras

efter förslag av berörda myndigheter.

Enligt utredningen ställer disputationen i sig inte krav på större upplagor av av­

handlingarna än vad som är möjligt att framställa även med andra metoder än bok­

tryck. Utredningen föreslår därför att tryckningsföreskriften slopas. För att offent-

lighetskravet skall tillgodoses och en ingående granskning före disputationen kunna

ske måste dock krävas — framhåller utredningen — att avhandlingarna framställs

i ett minsta antal exemplar. Minimiupplagan bör enligt utredningen fastställas till

40 exemplar utöver antalet i betygsfrågan röstberättigade fakultets- eller sektions-

ledamöter. Utredningen anser att det från internationell synpunkt är väsentligt att

avhandlingar, som kan förväntas röna stor efterfrågan, blir publicerade i tryckt

form. Detta gäller också enligt utredningen i de fall disputationen skett på otryckt

avhandling. De speciella problem från arkiv- och informationssynpunkt, som upp­

står vid disputation på otryckt material, föreslås bli föremål för särskild utredning.

Samtliga kostnader för framställning av avhandlingen — oavsett om den trycks

eller mångfaldigas på annat sätt — bör enligt utredningen täckas av allmänna

medel. Även kostnader som uppstår i samband med överföring av hela avhand­

lingen eller en obligatorisk resumé till främmande språk föreslås bli helt täckta

genom bidrag.

Utredningen föreslår att en särskild stadga för forskarutbildning skall utfärdas.

Denna stadga bör enligt utredningen träda i kraft den 1 juli 1971 (s. 259—264,

266—269; jfr även s. 313—324, 342—352). Under en övergångsperiod av fyra

år därefter bör enligt utredningen möjlighet finnas att avlägga nuvarande licen­

tiatexamen och disputationsprov. Utredningen utgår emellertid från att huvud­

delen av de licentiander och doktorander som befinner sig under utbildning den 1

juli 1971 kommer att gå över till studier enligt den nya ordningen. För att en snabb

övergång till det nya utbildningssystemet skall bli möjlig föreslår utredningen,

att det nuvarande anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskar-

handledning m. m. skall finnas kvar även en tid efter den tidpunkt då det nya ut­

bildningssystemet trätt i funktion.

3.2 Studiefinansieringen

De krav som enligt utredningens mening bör kunna ställas på ett studiefinansie­

ringssystem på forskarutbildningsnivå (s. 177—184) kan sammanfattas i följande

punkter.

1. Den kvantitativa rekryteringen till forskarutbildning bör bringas till en nivå,

som möjliggör att de tillgängliga utbildningsresurserna utnyttjas på bästa sätt och

26

Av det material utredningen presenterat framgår att medianinkomsten (exkl.

bidrag och stipendier) för licentiander år 1963 var 21 000 kr., vilket motsvarar

ungefär den dåvarande begynnelselönen för assistent med akademisk grundexamen.

För doktoranden var motsvarande inkomst 29 000 kr., vilket i sin tur motsvarar

dåvarande lön för forskarassistent. Eftersom den nya doktorsexamen avses kräva

ungefär samma studietid som nuvarande licentiatexamen, anser utredningen att

jämförelsen lämpligen bör göras med de förhållanden som gäller för licentian-

dema.

Enligt utredningen ger den faktiskt föreliggande inkomstnivån ett begrepp om vad

som fordras för att en person skall förmås att ägna sig åt forskarutbildning. Denna

nivå, som uppnåtts bl. a. genom förvärvsarbete parallellt med studierna trots därav

följande studieförseningar, måste enligt utredningen ses som ett uttryck för de stu­

derandes önskemål och krav.

En utgångspunkt för utredningens förslag är att den som genomgår forskarut­

bildning på heltid måste erbjudas ekonomiska förmåner på en nivå i närheten av

begynnelselönen för assistent. Utredningen förordar dock att värdet av dessa för­

måner bör vara något lägre än assistentlönen. Den föreslagna skillnaden mellan

assistenter och heltidsstuderande är enligt utredningen motiverad av dels att

assistenterna parallellt med studierna gör en värdefull arbetsinsats, dels att det vid

helt jamförbara förmåner för de båda grupperna skulle kunna uppstå svårigheter att få

sökande till assistenttjänsterna.

Vid prövningen av frågan om vilken form studiestödet på denna utbildningsnivå

bör ges har utredningen inte funnit några särskilt starka skäl för ett stipendiesystem.

Utredningen föreslår därför att studiestödet konstrueras som ett system med extra

ordinarie tjänster. En av fördelarna med ett sådant system är enligt utredningen att

de studerande på detta sätt inordnas under de statliga sjuklöne-, sjukvårds- och

pensionsbestämmelsema liksom bestämmelserna om grupplivförsäkring. Med ett

lönesystem erhåller man vidare — genom skattesystemets utformning — viss diffe­

rentiering av förmånerna i förhållande till inkomsttagarens ekonomiska och so­

ciala förhållanden. Något sådant kan inte utan stort administrativt besvär åstad­

kommas vid ett stipendiealtemativ. Man kan vidare räkna med att skatteplikten

får till följd att benägenheten att skaffa sidoinkomster blir mindre än vid ett system

med skattefria stipendier. Detta är ägnat att höja studieeffektiviteten, framhåller ut­

redningen.

Tjänst som doktorand bör enligt utredningen tillsättas av fakultet eller sektion

för ett år i sänder. Förslag lämnas av prefekten efter samråd med övriga ordinarie

lärare vid institutionen. För omförordnande skall krävas att doktoranden gjort så­

dana framsteg i studierna att han kan förmodas avlägga den åsyftade examen

inom fastställd tid. I vissa fall bör det vara möjligt för en doktorand att erhålla

förordnande utöver maximitiden — två år för mellanexamen och ytterligare två år

för doktorsexamen. Sådana undantag bör enligt utredningen medges då doktoran­

den under längre perioder varit sjukledig eller då andra omständigheter, över

vilka doktoranden inte kunnat råda, lagt hinder i vägen för forskningsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

sonalgrupper — docenterna och forskardocenterna — vilka ofta vid ganska hög

levnadsålder varit tvungna att byta levnadsbana. Det har betraktats som ett sam­

hälleligt slöseri att högt utbildade personer inte utnyttjas i verksamhet, för vilken

deras utbildning och yrkeserfarenhet gör dem mest lämpade. Det har vidare häv­

dats, att otryggheten i karriären haft betydande negativa verkningar på rekrytering­

en av forskare och i viss mån på inriktningen av docenternas forskning. Den aka­

demiska undervisningen och forskarhandledningen har vidare ansetts bli lidande

av ett system med snabb omsättning på lärartjänsterna.

Uppmärksamheten har också riktats mot de ordinarie tjänstinnehavamas si­

tuation. Under senare år har, framhåller utredningen, professorernas och laborato­

rernas tid och kraft i alltför hög grad tagits i anspråk av enkla administrativa gö-

romål till förfång för deras viktigaste arbetsuppgifter, den vetenskapliga och peda­

gogiska verksamheten.

Innehavarna av forskningsrådstjänster har ofta ansetts vara alltför isolerade i sin

verksamhet. Det har därför hävdats att dessa personer borde i högre grad involve­

ras i verksamheten vid de universitets- eller högskoleinstitutioner, vid vilka de är

placerade. Vidare har det anmärkts att karriärmöjligheterna vid forskningsråden

är mycket begränsade.

Med beaktande av den framförda kritiken har utredningen sökt bygga upp en

karriär, där rimlig hänsyn har tagits till såväl den enskilde forskarens som sam­

hällets krav. För forskaren måste — understryker utredningen — kravet på trygg­

het i anställningen vara fundamentalt. Dimensioneringen av de olika karriärstegen

bör vidare enligt utredningen vara sådan att tillfredsställande möjligheter till avan­

cemang föreligger. Från samhällets sida måste i gengäld krävas att karriärens ut­

formning ger garantier för att ett gott urval av forskare till de olika tjänsterna

erhålls. Enligt utredningen måste därutöver karriärens tjänster inrymma den

forskningsvolym, de forskarhandledningsresurser och den undervisningskapacitet

som forsknings- och utbildningsverksamheten kräver. I detta sammanhang spelar

både de olika karriärstegens relativa dimensionering och avvägningen av de skilda

åligganden som är förenade med resp. tjänstetyp en avgörande roll.

Utredningen föreslår att den nya forskarkarriären skall bestå av dels ett aspi-

rantstadium, dels en fast karriär omfattande två steg. Vidare har utredningen tänkt

sig att karriären vid forskningsråden skall anpassas så, att möjligheterna till be­

fordran inom råden förbättras.

Aspiranttjänsterna skall enligt utredningen vara meriterings- och speciminerings-

tjänster för doktorerna. Utredningen föreslår att aspirantema förordnas på tre år

med möjlighet till ett års förlängning — efter dispens av universitetskanslersäm-

betet — då särskilda skäl föreligger. Om doktorsexamen, såsom utredningen före­

slår, vanligen avläggs vid ca 28 års ålder, kan det slutliga urvalet ske när de

studerande nått en levnadsålder — 31 å 32 år — som enligt utredningens mening

inte är besvärande hög vid eventuell övergång till andra verksamhetsfält.

29

Dimensioneringen av aspirantstadiet bör enligt utredningen relateras till i första

hand den beräknade tillgången på ordinarie tjänster i den fasta forskarkarriären.

Vid dimensioneringen måste både omsättningen av tjänstinnehavare — dvs. flö­

det genom karriären — och en sannolik framtida expansion av den fasta

karriären beaktas. Vidare bör aspirantstadiet ges sådan omfattning att den årliga an­

tagningen av aspiranter betydligt överstiger ett förväntat årligt intag i den fasta kar­

riären vid aspirantperiodens slut. Utredningen understryker att aspiranttjänstema ar

meriteringstjänster. Endast de dugligaste aspirantema skall därför antagas i den

fasta karriären.

Utredningen föreslår som norm att aspirantstadiet dimensioneras så, att man till

detta kan ta in dubbelt så många doktorer som senare kan förväntas få plats i den

fasta karriären. Vid dimensioneringen bör emellertid enligt utredningen därutöver

tas hänsyn till bl. a. den starka utströmning från forskarkarriären som inom vissa

områden kan äga rum till den övriga arbetsmarknaden samt behovet av forsknings-

stimulerande åtgärder i speciella situationer.

Aspiranttjänstema bör — så långt det är möjligt — fördelas på institutioner,

framhåller utredningen. Varje institution som har ett tillräckligt antal fasta tjänster

föreslås få ett mot detta avvägt antal aspiranttjänster. Institutioner som är för små

för att få egna aspiranttjänster bör enligt utredningen vid behov kunna tillföras

tjänster, som disponeras av den institutionsgrupp som examensämnet i fråga tillhör.

För den händelse inte heller denna lösning skulle visa sig ändamålsenlig, bör institu­

tionen kunna erhålla en aspiranttjänst av de för fakulteten gemensamma rörliga

tjänsterna, som enligt utredningens förslag bör omfatta ca 10 % av det totala an­

talet aspiranttjänster.

Utredningen framhåller betydelsen av att aspiranterna, vilka föreslås få tjänste­

titeln docent, ges tillfälle att deltaga i och leda sådan forskning som bedrivs som lag­

arbete. Under aspiranttiden skall även övriga kvalifikationer för en framtida aka­

demisk lärarverksamhet bedömas. Aspiranttjänsten bör därför, anser utredningen,

innehålla — förutom forskningsarbete — en begränsad skyldighet för innehavaren

att meddela undervisning. Undervisningsskyldigheten får enligt utredningen inte

bli alltför betungande men måste likväl ha så stor omfattning att den ger såväl pe­

dagogisk träning som underlag för bedömning av undervisningsförmågan. Utred­

ningen föreslår att aspiranttjänst skall förenas med undervisning under i genom­

snitt tre timmar per vecka eller 99 timmar per läsår. Enligt utredningen bör aspi-

rantens undervisning — där så är möjligt — fullgöras till större del på högstadiet

än på lågstadiet. Den bör vidare i största möjliga utsträckning omfatta sådana

områden som anknyter till vederbörandes forskning. Detta måste i särskilt hög grad

gälla den forskarhandledning som aspiranten fullgör, framhåller utredningen. En

aspirant bör enligt utredningen kunna få befrielse från sin undervisningsskyldig-

het under ett år för att få vistas vid annan vetenskaplig institution i Sverige eller

utomlands.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

30

Utredningen anser att den fasta karriärens tjänster skall benämnas professur och

biträdande professur. För de båda tjänstetyperna skall enligt utredningen gälla

samma åligganden. Utredningen räknar däremot med att skillnader kommer att

föreligga i fråga om de kvalitativa kraven samt lönesättningen. Den fasta karriä­

ren bör enligt utredningen i princip vara pyramidformig. Med hänsyn till det stora

antalet små institutioner, där resp. ämne i allmänhet kommer att vara företrätt av

enbart professor, torde emellertid det genomsnittliga relationstalet mellan professu­

rer och biträdande professurer för universitetsorganisationen i dess helhet komma

att bli ca 1:1. Enligt utredningens uppfattning kommer dock antalet biträdande

professurer vid de större institutionerna i regel att överstiga antalet professurer.

Karriären kan följaktligen väntas få en pyramidformig uppbyggnad vid sistnämnda

institutioner.

Utredningen utgår från att båda tjänstetyperna i den fasta karriären skall vara

förenade med skyldighet att bedriva, planera och leda forskning samt meddela

undervisning och handledning. Utredningen finner det rimligt, att forskarhandled-

ningen inryms i undervisningsskyldigheten och efter lämpliga normer evalveras i

undervisningstimmar. Detta kommer enligt utredningen att leda till en ökning av

den i undervisningstimmar fastställda undervisningsskyldigheten.

Främst med tanke på forskningsvolymen vid de akademiska läroanstalterna men

även med hänsyn till den enskilde forskarens meriteringsmöjligheter har utredning­

en funnit starka skäl tala för att innehavarna av biträdande professurer skall bere­

das särskilt goda möjligheter att under sina första år på tjänsten mera intensivt

ägna sig åt forskning. De biträdande professorerna bör därför enligt utredningen

få en lättnad i sin undervisningsskyldighet under de sex första åren av sin tjänst­

göringstid. Undervisningsskyldigheten kan då beräkningsmässigt sättas till 75 tim­

mar per läsår, anser utredningen.

Professorerna bör även framgent såvitt möjligt förrätta examination på lågstadiet,

hävdar utredningen, eftersom sådan examination är av stor betydelse för forskar­

rekryteringen. Möjlighet till nedsättning i undervisningsskyldigheten av detta skäl

bör därför enligt utredningen behållas. Nedsättning i undervisningsskyldigheten

till följd av forskarhandledning bör enligt utredningen inte komma i fråga, om

antalet handledda inte överstiger den föreslagna normen fem å sex doktorander.

Däremot bör en betydande, temporär överbelastning i handledningsarbetet kunna

kompenseras med viss nedsättning av undervisningsskyldigheten. I annat fall riske­

rar man enligt utredningen att studierna förlängs till följd av att handledningen inte

blir effektiv.

Vidare bör enligt utredningen möjlighet till minskning av undervisningsskyldig­

heten finnas även i fortsättningen, i den mån de administrativa uppgifterna kräver

en mer väsentlig arbetsinsats. Utredningen stryker å andra sidan under att inne­

havare av forskartjänster bör befrias från sådana administrativa göromål som

inte kräver deras kunnande som vetenskapsmän. Av detta följer enligt utredningen

krav på en upprustning av institutionernas basorganisation. Särskilt angeläget är

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

det, betonar utredningen, att institutionerna får ökad tillgång till kvalificerad biträ-

despersonal.

Forskarkarriärens organisation måste vara flexibel — framhåller utredningen

— så att krav på anpassning med hänsyn till forskningens framåtskridande och till­

gången på kvalificerade forskare kan tillgodoses. För att sådana önskemål skall

kunna beaktas föreslår utredningen såsom redan framgått, att 10 % av aspirant-

tjänsterna skall disponeras av resp. fakultet (motsv.) som en rörlig reserv. Utred­

ningen föreslår vidare att en särskild forskartjänstreserv med extra ordinarie tjänster

byggs upp för att sådana forskarbegåvningar som eljest inte kan beredas plats i

den fasta karriären skall kunna tas tillvara. Forskartjänstreserven, som enligt ut­

redningen bör motsvara omkring 10 % av det totala antalet tjänster i den reguljära

fasta karriären, skall ställas till de olika lärosätenas förfogande som en rörlig re­

serv. Tjänsterna föreslås bestå av enbart biträdande professurer. De bör tillsättas

på treårsförordnande. I princip skall ett obegränsat antal omförordnanden tillåtas.

Innehavarna av tjänsterna bör dock enligt utredningen åläggas att söka varje ledig-

bliven tjänst i den reguljära fasta karriären inom sitt ämnesområde.

Utredningen räknar med att även efter en reform av forskarkarriären enligt dess

förslag behov kommer att föreligga av tjänster med den anpassbarhet som är ut­

märkande för de nuvarande forskarassistenttjänsterna. Eftersom doktorsexamen

inte avses bli kompetenskrav för dessa tjänster, kan de utnyttjas också i forskar-

rekryteringssyfte. Utredningen föreslår med hänvisning härtill att forskarassistent­

tjänsterna skall behållas. Det nuvarande behörighetskravet för tjänsterna — licen­

tiatexamen eller motsvarande kompetens — måste efter ett genomförande av ut­

redningens förslag om nytt examenssystem ersättas med krav på avlagd magister­

examen (mellanexamen) eller motsvarande kompetens enligt den nya studieordning­

en. Vidare bör, anser utredningen, ingen tidsgräns fastställas för innehav av forskar­

assistenttjänst. Den nuvarande nioårsgränsen föreslås sålunda bli avskaffad.

Enligt utredningen (s. 227—232) är det angeläget att de av rådsmedel avlönade

forskarna allt efter aktuella behov och önskemål erhåller en så långt möjligt

likartad ställning som forskarna i den reguljära universitetskarriären. Utredningen

betonar särskilt värdet av att rådsforskama erbjuds goda möjligheter att medverka

i forskarutbildning och forskarhandledning.

Under senare år har forskningsråden inom medicin, naturvetenskap och atom­

forskning i sina anslagsframställningar begärt att systemet med särskilda forskar­

tjänster skall byggas ut till att omfatta även tjänster som laborator och professor.

För dessa tjänster skulle, liksom för nuvarande särskilda forskartjänster, enligt

rådens förslag gälla viss begränsning av förordnandetiden. Den lösning som

forskningsråden föreslagit skulle enligt utredningen göra det möjligt att behålla

karaktären av genomgångstjänster hos de särskilda forskartjänsterna, samtidigt som

man i speciella fall kan garantera fortsatt forskning inom vitala områden utan att

riskera att flexibiliteten i användningen av rådets medel minskar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

31

32

De argument som från rådens sida anförts för en utbyggnad av de nuvarande

särskilda forskartjänsterna med tjänster även på en högre kvalifikationsnivå finner

utredningen vara tungt vägande. Den föreslagna kompletteringen av tjänstesyste­

met vid forskningsråden bör därför enligt utredningen allvarligt övervägas. Där­

utöver bör systemet med permanenta forskargrupper under ledning av forskare

anställda på forskningsrådens stat i ökande utsträckning kunna komma till an­

vändning. Forskningsråden bör vidare enligt utredningen ha möjlighet att för be­

gränsad tid anställa forskaraspiranter.

Inom många områden sker utbyggnaden och specialiseringen av forskningsverk­

samheten i betydande utsträckning genom stöd från olika forskningsråd. En expan­

sion genom anslag från forskningsråd torde enligt utredningen även i många fall

ge den bästa garantin för en livskraftig och ändamålsenlig utbyggnad av universi­

tetens och högskolornas forskningsverksamhet. För att råden skall kunna fullgöra

sina primära funktioner att initiera forskning inom nya områden, är det emellertid

nödvändigt — hävdar utredningen — att en successiv överföring av kostnaderna

för personal och materiel kan ske från rådens till universitetens anslag. En sådan

överföring bör enligt utredningen aktualiseras petitavägen gemensamt av vederbö­

rande forskningsråd och berörd universitetsmyndighet. Kostnader för såväl enskilda

personer och forskargrupper som materiel och utrustning bör kunna föras över, an­

ser utredningen, som vidare framhåller att fördelen med ett sådant arrangemang

från universitetens synpunkt är att man där får ta över en väl prövad och etablerad

verksamhet.

Utredningen uttalar sig vidare för ökad jämställdhet i fråga om undervisnings- och

handledningsansvar mellan rådsanställda vetenskapsmän och innehavare av tjänster

inom universitetsorganisationen. Om rådsforskare i framtiden mer regelmässigt än

hittills kommer att engageras i utbildningen av doktorander, bör de enligt utred­

ningen också — om de så önskar — beredas möjlighet att utforma utbildnings­

planer, sammanställa kursprogram och bedöma elevprestationer i samma utsträck­

ning som sina kolleger i den reguljära forskarkarriären.

I den mån rådsforskama är verksamma inom en universitets- eller högskolein-

situation bör de enligt utredningen ges möjlighet att medverka i institutions-

kollegiemas arbete på sätt som f. n. erbjuds innehavare av docent- eller forskar­

docenttjänst. Även på fakultets- och sektionsplanet kan det enligt utredningen

vara av intresse att rådsforskama bereds tillfälle att deltaga vid behandlingen av

forsknings- eller utbildningsfrågor som berör ämnesområden, inom vilka de är ak­

tiva som forskare och handledare.

Övergången till det nya karriärsystemet aktualiserar frågan om avveckling av

vissa tjänster i den nuvarande forskarkarriären. Utredningen föreslår (s. 264—

266) att de extra ordinarie tjänsterna som docent dras in successivt, allt eftersom

vederbörande tjänstinnehavare varit förordnade under högsta tillåtna tid. Inne­

havare av extra ordinarie tjänst som forskardocent föreslås få — med bibe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Samtliga tjänster i forskarkarriären skall offentligt ledigförklaras, betonar ut­

redningen. Ansökningstiden i fråga om tjänst som professor och biträdande profes­

sor föreslås bli tre veckor. F. n. gäller fyra veckors ansökningstid för professur.

Ledamot av fakultet eller sektion bör enligt utredningen inom två veckor från

ansökningstidens utgång kunna begära att viss vetenskapsman inbjuds att deltaga i

konkurrensen om en ledigförklarad professur. Detta förfarande föreslås ersätta det

nuvarande kallelseinstitutet. I fråga om tjänst som professor och biträdande profes­

sor skall de sökande på samma sätt som f. n. ha rätt till särskild specimenstid för

fullgörande av pågående forskningsarbete. Utredningen föreslår dock att specimens-

tiden minskas från nuvarande tre månader till en månad. Vid tillsättning av pro­

fessur skall den vetenskapliga meriteringen granskas av i regel tre sakkunniga,

vilka utses efter samverkan mellan berörda läroanstalter. Utredningen avvisar såväl

tanken på att i resp. ämne ha en stående sakkunniginstitution på riksplanet som ett

förslag att sakkunniga skall utses av universitetskanslersämbetet. Den tillsättande

fakultetens eller sektionens val av sakkunniga bör emellertid enligt utredningens

mening träffas inom ramen för de förslag som avgetts av övriga berörda läroanstal­

ter. Vid vissa fakulteter och högskolor bör enligt utredningen sakkunniga utses efter

samverkan med läroanstalter i de nordiska grannländerna.

Till vägledning för de sakkunnigas bedömning bör sökande till professur avge

en vetenskaplig självdeklaration, föreslår utredningen. Sakkunniggranskningen skall

enligt utredningen utmynna i individuella, motiverade utlåtanden. Tiden för gransk­

ningen — som nu är maximerad till sex månader — föreslås bli högst tre månader.

Majoriteten av ärendena rörande tillsättning av professur är emellertid av relativt

okomplicerad natur, såtillvida att de sakkunniga är eniga om någon av de sökandes

klara företräde, påpekar utredningen. De sakkunniga bör därför ges rätt att redan

efter sex veckor avge ett s. k. enmansförslag, som tar upp endast en av de sökande

på förslag. Sakkunniguppdraget skall enligt utredningen medföra rätt till tjänstle­

dighet från ordinarie tjänst under sex veckor. Om de sakkunniga inte kan enas

om ett enmansförslag eller om de anser ytterligare granskning nödvändig, skall de

avge fullständigt förslag.

Granskningen av den pedagogiska meriteringen samt beredningen av fakultetens

eller sektionens tjänsteförslag föreslås åvila en befordringsnämnd, bestående av lä­

roanstaltens främsta sakkunskap inom det aktuella ämnesområdet. Nämnden skall

på grundval av sakkunnigutlåtandena och sin egen prövning av de sökandes under­

visningsskicklighet avge motiverat förslag till tillsättning av tjänsten. Fakultetens

eller sektionens tjänsteförslag skall efter yttrande av universitetskanslersämbetet

överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.

Utredningen framhåller att ett genomförande av dess förslag till tillsättningspro-

cedur vid professur skulle medföra en minskning av den normala tidsåtgången för

denna typ av ärenden med ca hälften.

Tillsättningsförfarandet vid tjänst som biträdande professor föreslås av utred­

ningen ansluta till vad som avses gälla vid professur, dock att antalet sakkunniga

inskränks till två och att tiden för sakkunniggranskningen begränsas till sex veckor.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Utbildnings- och karriärreform.............................................

därav humanistisk fakultet ................................

samhällsvetenskaplig fakultet................................

medicinsk fakultet....................................................

matematisk-naturvetenskaplig fakultet ...............

teknisk fakultet ........................................................

Studiefinansiering.......................................................

Alternativ/milj. kr.

oförändrad

undervis­

ningsskyl­

dighet för

professorer

med 50 %

höjd undervis­

ningsskyldighet

för professorer

+21,41

(+ 2,88)

(+ 3,58)

(+ 5,07)

(+ 3,25)

(+ 6,63)

+ 10,72

+ 1,25

+ 2,00

+ 2,98

(— 1,30)

(+ 0,90)

(+ 2,22)

(— 3,69)

(+ 4,85)

+ 10,72

+ 1,25

+ 2,00

Resebidrag för elever under forskarutbildning ...............

Forskningsanslag för ograduerade forskare........................

+35,38

+16,95

Utredningen har vidare gjort vissa överslagsberäkningar av de följdkostnader

som utbildnings- och karriärreformen skulle medföra i fråga om biträdespersonal

och assistenttimmar för forskning och allmänt, institutionsarbete. Kostnadsökning­

en för dessa ändamål har beräknats till 10,8 resp. 5,6 milj. kr. vid alternativet

med oförändrad undervisningsskyldighet och 2,9 resp. 0,2 milj. kr. vid alterna­

tivet med höjd undervisningsskyldighet.

I 1967 års löneläge kan den sammanlagda kostnadsökningen vid ett genom­

förande av utredningens förslag enligt universitetskanslersämbetet beräknas till

61,06 milj. kr. vid oförändrad undervisningsskyldighet för professor.

Utredningen framhåller att det av samhällsekonomiska skäl kan bli nödvändigt

att i viss utsträckning sänka den ambitionsgrad som dess förslag representerar, sär­

skilt i fråga om studiefinansieringen och undervisningsvolymen. Trots att utredning­

en varit medveten om detta har den velat redovisa ett enligt dess bedömning opti­

malt förslag hellre än att föreslå åtgärder, som efter kort tid skulle framstå som

otillräckliga. Den återhållsamhet som det samhällsekonomiska och statsfinansiella

läget kan motivera bör enligt utredningens mening få ta sig uttryck i ett etappvis

genomförande av förslagen. Dessutom erinrar utredningen om att pedagogiska syn­

punkter beträffande undervisningsvolymen kan motivera viss reducering av typ-

planemas

undervisningsinnehåll

när studieplanerna skall utarbetas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

37

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Behovet av en reformerad forskarutbildning — utgångs­

punkten för utredningsuppdraget — vitsordas allmänt av remissinstanserna. Uni-

versitetskanslersämbetet framhåller bl. a. att vissa punktförbättringar åstadkommits

under de senaste åren genom anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbild­

ning, forskarhandledning m. m. En genomgripande reform framstår emellertid som

oförminskat angelägen och enligt ämbetet även möjlig att genomföra utan ställnings­

tagande till frågan om forskningsvolymens storlek och fördelning. Ämbetet, medici­

nalstyrelsen och vissa av de berörda universitetsmyndighetema anser att kritiken

mot det nuvarande forskarutbildningssystemet i mindre grad drabbar de medi­

cinska och naturvetenskapliga utbildningsfälten. Samhällsvetenskapliga fakulteten i

Stockholm betonar att den forskarutbildning som nu finns inte svarar mot de

krav som kan ställas i ett högt utvecklat samhälle. Ingeniörsvetenskapsakademien

erinrar om att samhällsutvecklingen kräver ökad tillgång på kvalificerad personal,

varför en reform av forskarutbildningen är önskvärd.

Endast ett fåtal remissinstanser — bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen — stöder ore­

serverat utredningens förslag till ny forskarutbildning.

Flertalet instanser tillstyrker dock förslaget i huvudsak eller i princip. En sådan in­

ställning redovisar bl. a. de samhällsvetenskapliga fakulteterna i Lund, Göteborg och

Stockholm, de odontologiska fakulteterna i Lund och Umeå samt vid karolinska

institutet, konsistoriet vid farmaceutiska institutet, matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Lund, Ingeniörsvetenskapsakademien, statens medicinska forsknings­

råd, statens råd för atomforskning, centrala studiehjälpsnämnden, Svenska arbets­

givareföreningen, Sveriges industriförbund, SFS, SACO och TCO. Juridiska fakul­

teten i Lund anser att en reform i huvudsak enligt utredningens riktlinjer är ofrån­

komlig. Humanistiska fakulteten i Stockholm ställer sig på flera punkter positiv

till förslaget men framhåller som en förutsättning för genomförandet att erforder­

liga resurser ställs till förfogande.

Ett betydande antal remissinstanser förklarar sig kunna godta delar av förslaget

under förutsättning att mer eller mindre genomgripande omarbetningar görs. En

särskild grupp bland remissinstanserna utgör härvidlag de medicinska fakulteterna,

medicinalstyrelsen, statens medicinska forskningsråd samt Svenska landstingsför­

bundet, vilka betonar de speciella förhållanden som gäller för forskarutbildning i

kliniskt medicinska ämnen. Dessa instanser finner det nödvändigt att samordna ut­

redningens förslag med bl. a. klinikutredningens och de sakkunnigas för läkares

grund- och vidareutbildning förslag. Hos universitetskanslersämbetet har samtliga

38

medicinska fakulteter vidare begärt en särskild utredning beträffande forskarutbild­

ningen vid dessa fakulteter, innan ställning tas till forskarutredningens förslag.

Ett stort antal instanser framhåller behovet av en reformering

även av forskarkarriären. Inställningen till utredningens förslag till

karriärsystem är emellertid starkt tveksam eller direkt avvisande hos flertalet re­

missinstanser. Endast ett mindre antal, bl. a. samhällsvetenskapliga fakulteten i

Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, ställer sig positiva

till principerna för en karriär enligt utredningens modell. Samhällsvetenskapliga

fakulteten i Stockholm, statens råd för atomforskning m. fl. begär komplettering

och översyn av utredningens förslag. Statens humanistiska forskningsråd kräver en

genomgripande omarbetning, medan bl. a. humanistiska fakulteten i Lund och kon­

sistoriet i Umeå föreslår att en ny utredning tillsätts.

Ett betydande antal remissinstanser framhåller att bedömningen av karriärförsla­

get i hög grad försvåras av att utredningen inte tagit ställning till frågan om den

totala dimensioneringen av forskningsvolymen eller dess

fördelning på olika områden. Flera instanser finner även frågorna om dimensio­

neringen av själva universitetskarriären otillräckligt belysta. Till följd av denna osä­

kerhet betonar många att deras positiva ställningstaganden till vissa enskildheter i

förslaget gäller endast under förutsättning av att forskningsvolymen blir minst

oförändrad i förhållande till nuläget. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg

framhåller att man inte kan bortse från konsekvenserna för forskningens del av

forskartjänsternas antal. Likartade synpunkter förs fram av bl. a. samhällsveten­

skapliga fakulteten i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg

och veterinärhögskolan. Mot denna bakgrund har remissinstansernas behandling

av frågan om forskningsvolymen kommit att bli relativt omfattande.

I avvaktan på resultatet av begärda omarbetningar bör enligt bl. a. konsistorierna

vid universiteten i Uppsala och Umeå samt matematisk-naturvetenskapliga fakulte­

ten i Stockholm vissa partiella reformer genomföras. Närmast avses provisoriska

åtgärder inriktade på en effektivering och förkortning av utbildningen inom nu­

varande system. Sistnämnda instans presenterar också en rad förslag till sådana

åtgärder.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner det naturligt att ut­

redningens förslag på grund av dess genomgripande natur bedöms mycket olika

av företrädare för skilda ämnestyper. Enligt fakulteten har förslagen bedömts

positivt av företrädare för stora ämnen av utpräglat laborativ karaktär och mindre

positivt av företrädare för teoretiska ämnen som exempelvis matematik och för äm­

nen där fältarbete normalt utgör en betydande del av forskningsarbetet.

Många remissinstanser behandlar frågan om universitetens forsk­

ning och forskarutbildning i förhållande till samhäl­

lets totala forskningsverksamhet och beklagar att utredningen

inte diskuterat detta problem. Universitetskansler sämbetet finner dock — till skill­

nad från flera andra instanser — att utbildningsreformen inte bör kopplas samman

med frågan om den totala forskningsverksamheten. Däremot finner ämbetet — lik­

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

39

som många andra instanser — att utredningens förslag i alltför hög grad är in­

riktade mot universitetens egna behov. Försvarets forskningsanstalt efterlyser en

mera samhällsorienterad syn på forskarutbildning och forskarkarriär. Skolöversty­

relsen, lngeniörsvetenskapsakademien, statens råd för byggnadsforskning, statskon­

toret m. fl. önskar en kartläggning av forskarnas arbetsmarknad.

Som tidigare nämnts har frågan om f o r s k n i n g s v o 1 y m e n fått stort ut­

rymme i de flesta yttrandena. Majoriteten har kommit till slutsatsen att det före­

ligger stora risker för att forskningsvolymen reduceras, om utredningens förslag

genomförs. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund och Stockholm

hänvisar till utredningens uttalande om den mycket kraftiga minskningen av det an­

tal personer som behöver engageras i forskarutbildning och forskarhandledning.

Stockholmsfakulteten framhåller därvid att produktion av forskningsresultat ingår

som en integrerad del i utbildningsverksamheten. Eftersom forskningsvolymen är

en funktion av antalet forskningsverksamma personer blir slutsatsen att forsknings­

volymen kommer att minska, hävdar fakulteten. Flera remissinstanser, bl. a. kon­

sistoriet, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och medicinska fakulteten i

Uppsala, humanistiska fakulteten i Stockholm, organisationskommittén för teknisk

högskola i Lund, statens råd för atomforskning, konjunkturinstitutet och SACO pe­

kar på vissa faktorer i det föreslagna utbildnings- och karriärsystemet som enligt de­

ras mening måste leda till en minskad forskningsvolym. Man framhåller att dokto­

randernas vetenskapliga produktion genom de nedskurna kraven kommer att min­

ska avsevärt. Den treåriga aspiranttiden ställs mot den nuvarande sexåriga docent­

tiden. Vidare framhåller man att aspirantema startar sin verksamhet på en lägre

nivå än dagens docenter. Slutligen pekar man på att den ökade handledningen

minskar utrymmet för egen forskning för professorer och andra forskarhandledare.

Forskningspotentialen minskar också genom att forskardocenttjänstema avskaffas,

betonar flera instanser. Konjunkturinstitutet, liksom ett stort antal andra instan­

ser, framhåller vidare att en oförändrad forskningsvolym skulle medföra betydligt

större kostnader än vad utredningen redovisar. I detta sammanhang hävdar emeller­

tid universitetskanslersämbetet att utredningens förslag innebär en viss förskjut­

ning av forskningsinsatserna till tiden efter doktorsexamen. Eftersom denna forsk­

ning inte längre kommer att stimuleras av kraven på doktorsavhandlingen kan, en­

ligt ämbetet, reformen medföra viss försämring. Ämbetet anser dock att det nya

systemet erbjuder betydande fördelar beträffande både utbildning och forsknings­

volym.

I ett antal remissyttranden behandlas också frågan om vilka faktorer som

skall styra dimensioneringen av utbildningen och karriären. Konst­

högskolan och TCO vänder sig mot att antalet utbildnings- och forskartjänster re­

lateras till antalet fasta tjänster. Enligt skolöverstyrelsen och Svenska teknolog-

föreningen m. fl. bör i stället näringslivets behov i betydande utsträckning vara

styrande. Liknande synpunkter förs fram av konsistoriet vid Umeå universitet, sam­

hällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och statens råd för atomforskning.

I samband med forskningsvolymen berörs i några fall fördelningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

tjänsterna mellan olika ämnen. Det anses därvid allmänt att för­

slaget innebär ett svåranpassat och statiskt system, som kan väntas minska utveck­

lingsmöjligheterna för etablerade ämnen och hindra framväxten av nya. Konsis­

toriet, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och odontologiska fakulteten i

Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Gö­

teborg vänder sig mot den bindning av utbildnings-, aspirant- och forskartjänster till

bestämda ämnen, som utredningens förslag medför jämfört med nuvarande system.

Man pekar också på att de nuvarande s. k. ämnesbundna docenttjänsterna endast

företrädesvis står till förfogande för ett visst ämne, något som anses medföra en

värdefull flexibilitet. Utredningens rörliga reserv på 10 % av samtliga aspirant-

och forskartjänster bedöms genomgående vara för liten för att nya forskningsområ­

den skall få tillräckligt stöd. Konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå samt

vid karolinska institutet — liksom organisationskommittén för teknisk högskola i

Lund — fruktar att föreskriften att forskarutbildning skall meddelas i de ämnen

Kungl. Maj:t bestämmer får till följd att professorerna i vissa ämnen kommer

att avstängas från all befattning med forskarutbildning.

Utredningens förslag rörande ökat och systematiserat samarbete mellan

skilda inrättningar som bedriver forskning hälsas allmänt

med tillfredsställelse av de remissinstanser som behandlat frågan. Försvarets forsk­

ningsanstalt betonar att detta samarbete bör omfatta även möjligheter för närings­

livet att påverka kursplaner, examensformer och forskningsinriktning. Likartade

synpunkter förs fram av bl. a. Svenska teknologföreningen. Universitetskanslers-

ämbetet konstaterar — liksom bl. a. konsistorierna vid tekniska högskolan i Stock­

holm och Chalmers tekniska högskola, Svenska teknologföreningen och konsthög­

skolan — att begreppet forskarkarriär enligt utredningens definition återspeglar en

annan grundsyn på forskarens arbetsmarknad än den man får vid betraktande av

landets hela forskningsverksamhet. Enligt ämbetet är en naturlig växelverkan ge­

nom ökad rörlighet på arbetsmarknaden utomordentligt angelägen, särskilt inom

områden där forskningen till stor del bedrivs utanför universitetsorganisationen.

Ämbetet hävdar att detta är av större intresse än tryggheten inom en sluten akade­

misk karriär. Enligt ämbetets mening bör därför naturliga flödesvägar skapas på

olika nivåer till och från universitet, forskningsråd och näringsliv.

I kritiken mot utredningens förslag ingår ofta invändningar mot den stelhet och

byråkratisering som förslagen anses innebära, bl. a. genom strävandena att få

till stånd en likformig utbildningsgång för samtliga fakul­

teter. Universitetskansler sämbetet framhåller — liksom flertalet övriga remiss­

instanser — att en för samtliga fakulteter gemensam forskarutbildningsstadga är

olämplig. Man pekar allmänt på att betydande skillnader råder mellan fakulteterna

vad gäller såväl mål och medel för utbildningen som förutsättningar för rekrytering

och för de utbildades yrkesverksamhet. Enligt bl. a. universitetskanslersämbetet och

SFS synes förhållandena vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter­

na ha kommit att dominera utredningens modell. Ämbetet finner också att utred­

ningen inte tillräckligt beaktat att den högre utbildningen har ett vidare syfte än att

41

enbart utbilda forskare. Ämbetet pekar på utbildningsvägar som t. ex. psykologut­

bildningen. Konsthögskolan och Sveriges konservativa studentförbund erinrar om

det växande behovet av kunskapsfördjupning och specialistutbildning vid sidan av

forskarutbildningen.

Vissa remissinstanser anser att utbildningsgången medger alltför få valmöj­

ligheter för individen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg finner att utrymmet för individu­

ella insatser minskar. Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller att verkliga fors-

skarbegåvningar ofta är individualister. Bestämmelserna måste därför göras så

flexibla att forskare — som inte följer den allmänna mallen — inte stängs ute från

utbildning och karriär.

Ett antal remissinstanser påtalar att utredningen inte har behandlat förhål­

landet mellan forskarutbildning och grundutbildning.

Detta problem tas upp främst av universitetsmyndighetema, vilka genomgående

betonar vikten av kontakt mellan forskning och undervisning. Konsistoriet vid

universitetet i Lund framhåller att lärarna på forskarutbildningsnivå i viss utsträck­

ning bör undervisa även på grundexamensnivå. Likaså bör universitetslektorerna

stå i nära kontakt med forskningen inom sina ämnen. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala anser att kompetenta universitetslektorer bör få fullgöra en

del av sin undervisning som forskarhandledning eller undervisning på högstadiet. I

flera fall har man också framhållit önskvärdheten av att renodlade forskar- resp.

undervisningstjänster undviks. Konsistoriet vid universitetet i Uppsala, samhälls­

vetenskapliga fakulteten i Lund och SACO uttalar sig i anslutning härtill för ökad

frihet åt institutionerna att inom givna ramar själva fördela uppgifterna, något som

skulle göra en smidig anpassning mellan behov och resurser möjlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

4.2 Forskarutbildningen

Utredningens definition av målet för forskarutbildningen läm­

nas utan erinran av flertalet remissinstanser. Av de instanser som direkt berör den­

na fråga ställer sig flertalet kritiska till den forskningscentrerade inriktning som

utredningen gett forskarutbildningen. Universitetskanslersämbetet konstaterar att

förslaget — om inte i princip så dock i sin konkreta utformning — i alltför

hög grad tar hänsyn till universitetsväsendets behov på bekostnad av forsknings­

sektorn i övrigt. Förslaget präglas, framhåller ämbetet, också av alltför stor hän­

syn till forskningens intressen. Behovet av annan än primärt på forskningsverk­

samhet inriktad utbildning beaktas inte tillräckligt. Ämbetet framhåller att målet

för utbildning av forskare i egentlig mening och målet för andra utbildningar som

bygger på grundexamen — exempelvis lektors- och psykologutbildning — inte utan

vidare kan uttryckas i samma termer. Kurser som syftar till kunskapsfördjupning

och för vilka grundexamen är en förutsättning kan inte heller inordnas under utred­

ningens definition av målet för forskarutbildningen. Behovet av differentierade

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

utbildningsmål inom ramen för vad utredningen kallar forskarutbildning måste,

betonar ämbetet, beaktas mera. Ämbetet avser att efter närmare studium återkom­

ma i denna fråga. Även SFS anser att utredningen inte i tillräckligt hög grad har

beaktat skillnaderna mellan alla de utbildningar som faller inom ramen för vad ut­

redningen kallar forskarutbildning. Organisationen beklagar att utredningen inte

föreslagit en differentiering av utbildningen med avseende på skilda utbildningsmål.

Målet för forskarutbildningen måste klart anges, framhåller statistiska centralbyrån.

I annat fall föreligger risk för att utbildningen inom många områden mera kommer

att bli en verksamhet för forskningens egen skull än för samhällets. I egenskap av

prognosorgan och avnämare finner centralbyrån att hänsyn måste tas till att de ut­

bildade skall kunna vara verksamma även utanför forskningens område. Konsisto­

riet vid universitetet i Umeå, sektionen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stock­

holm samt Sveriges liberala studentförbund vänder sig mot att utbildningen i så hög

grad läggs upp med hänsyn till blivande grundforskare samt framhåller att kun-

skapsfördjupning, som inte inriktas mot forskningsarbete, måste uppmärksammas

mera. Statskontoret efterlyser en redovisning av vilka krav olika avnämare ställer

på forskarutbildningens innehåll, inriktning och omfattning samt framhåller att ut­

redningen behöver kompletteras med särskilda avnämarundersökningar.

Flera remissinstanser diskuterar även målet för mellanexamen. Statistiska cen­

tralbyrån utgår från att flertalet av dem som avlägger mellanexamen i sin fortsatta

yrkesverksamhet kommer att syssla med uppgifter som f. n. inte associeras med

forskning. Mellanexamen kommer därför, framhåller centralbyrån, sannolikt att bli

en ny högre grundexamen. Det kan därför ifrågasättas om beteckningen forskarut­

bildning är den lämpligaste för studierna till mellanexamen. Liknande synpunkter

förs fram av bl. a. SFS, som dessutom stryker under vikten av att studiegångarna

fram till mellanexamen konstrueras som hela och avslutade utbildningar.

Remissinstansernas ställningstaganden till förslaget om en fyraårig ut­

bildningstid till doktorsexamen är i allmänhet förenade med vissa reserva­

tioner. Universitetskansler sämbetet framhåller att en reformering av forskarutbild­

ningen med sikte på en anpassning av utbildningstiden till den internationellt mest

frekventa bör ske genom en minskning av de kvantitativa kraven. Samtidigt bör ut­

bildningen effektiveras genom ökad undervisning samt förstärkt handledning och

handledaransvar. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. statens råd för atom­

forskning, statens naturvetenskapliga forskningsråd, konsistoriet vid tekniska hög­

skolan i Stockholm, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, samhälls­

vetenskapliga fakulteten i Stockholm, juridiska fakulteterna i Uppsala och Stock­

holm, farmaceutiska institutet, sektionen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i

Stockholm samt Svenska teknologföreningen. Försvarets forskningsanstalt fram­

håller det värdefulla i att forskarna vid betydligt lägre ålder än f. n. ges tillfälle

att utöva en självständigt skapande verksamhet. Ett betydande antal av de remiss­

instanser som godtar utredningens förslag till normalstudietid stryker under att

relativt generösa principer måste tillämpas för individuell dispens från normalstu­

43

dietiden. Universitetskanslersämbetet framhåller att hänsyn maste tas till exempel­

vis klimatologiska eller tekniska faktorer. Avhandlingsämnet kan vidare ibland

kräva viss komplettering på grundexamensnivå, exempelvis speciella språkkunska­

per. Ämbetet stryker under att sådana faktorer måste beaktas vid en individuell

prövning av studietidens längd. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Universi­

tetslärarförbundet, historisk-jilosojiska sektionen i Uppsala, statens råd för skogs-

och jordbruksforskning, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund samt

Sveriges socialdemokratiska student förbund. Konsistoriet vid Chalmers tekniska

högskola och SFS föreslår att även tiden för innehav av doktorandlön i sådana fall

skall kunna förlängas.

Några remissinstanser tillstyrker — under förutsättning att doktorandernas för­

kunskaper är tillfredsställande — en fyraårig utbildningstid som riktmärke för

doktorsexamen. Vetenskapsakademien räknar därvid med att grundexamen leder

till nuvarande trebetygsnivå i doktorandens ämne. SACO betonar i detta samman­

hang att någon form av självständig arbetsuppgift bör krävas i doktorandens

grundexamen.

övervägande kritiska synpunkter på den totala studietiden uttalas av de remiss­

instanser som har anknytning till den medicinska och den odontologiska utbildning­

en. Konsistoriet vid karolinska institutet anser att utredningen inte tillräckligt har be­

aktat behovet av utbildning och praktik i kliniska ämnen inom vare sig den medi­

cinska eller den odontologiska utbildningen. Medicinska fakulteten vid karolinska

institutet framhåller att en disputation i kliniskt ämne ofta kan ske efter fyra års

effektiv studietid. Det intima sambandet mellan klinisk forskning och specialist­

utbildning omöjliggör dock ofta en sammanhängande studietid av fyra år. För

doktoranderna i kliniska ämnen bör därför, fortsätter fakulteten, ett mera flexibelt

system införas med kombinerade tjänster för forskning och specialistutbildning

eller tillstånd ges att fördela de fyra åren över en längre tidsperiod. Liknande syn­

punkter förs fram av bl. a. universitetskanslersämbetet, veterinärhögskolan samt

Svenska tandläkare-sällskapet. Universitetskanslersämbetet förordar att doktorand­

tjänst i kliniskt ämne skall kunna förenas med förordnande att deltaga i sjukvården.

Ämbetet anser att det därvid av administrativa skäl blir nödvändigt att fördelning­

en mellan forskning och sjukvård fastställs. Som riktpunkt för den totala utbild­

ningstiden föreslår ämbetet sex år med en schablonmässig fördelning av tjänstgö­

ringen med hälften på vardera forskning och sjukvård. Ämbetet utgår vidare från

att en särskild typ av tjänster skapas för denna doktorandkategori, varvid sjuk­

vårdshuvudmannen svarar för en del av kostnaderna.

Ett stort antal remissinstanser kritiserar utredningens förslag om en för samtliga

ämnen gemensam tidsram för forskarutbildningen. Flera remissinstanser, bl. a.

konsistorierna vid universiteten i Lund och Göteborg, medicinska fakulteten i

Umeå, farmaceutiska institutet samt Sveriges liberala studentförbund, ansluter sig

till de av ledamoten Agdur i särskilt yttrande framförda synpunkterna på utbild­

ningstidens längd. SFS tillstyrker utredningens förslag men anmärker att det kan

finnas skäl att överväga ett system med differentierade utbildningstider som av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

passas till de krav skilda kunskapsområden ställer. Organisationen fruktar emeller­

tid att ett sådant system verkar studietidsförlängande, varför det inte bör övervägas

förrän efter en tids erfarenhet av en generell tidsram. Universitetskanslersämbetet

finner det inte sakligt motiverat att variera studietiderna med hänsyn till grund­

utbildningens längd. De förutsättningar för forskarutbildning som olika grundexa­

mina ger måste bedömas med hänsyn till innehållets relevans för fortsatta studier

i ett visst ämne. Ämbetet betonar att den väsentliga frågan är vilka krav på äm­

nesvisa förkunskaper som skall ställas upp. Det föreligger därför inga hinder för

att fastställa en generell tidsram för forskarutbildningen från det stadium då samt­

liga förkunskapskrav är uppfyllda. Konsistorierna vid universiteten i Uppsala och

Umeå, konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, organisationskommittén för

teknisk högskola i Lund samt TCO stryker däremot under behovet av större va­

riationer i utbildningstiden mellan olika ämnesgrupper.

Flera remissinstanser har vidgat frågan om amanuensers och assi­

stenters inplacering i forskarutbildningen till att gälla dessa tjänsters

utformning och existensberättigande. Statskontoret ifrågasätter således om den

nuvarande konstruktionen av tjänsterna bör bevaras parallellt med en reformerad

forskarutbildning. Tjänsterna motiverades ursprungligen av forskningens behov.

Genom den stora tillströmningen av studerande under 1960-talet har amanuensernas

och assistenternas uppgifter blivit huvudsakligen undervisande och administrerande.

Statskontoret anser att många av dessa uppgifter bör tas över av heltidsanställd

personal, t. ex. kanslister och universitetsadjunkter. Centrala studiehjälpsnämnden,

Sveriges socialdemokratiska studentförbund m. fl. är inne på liknande tankegångar.

Universitetskanslersämbetet framhåller att antalet assistenter inte får vara större

än att samliga kan antagas till forskarutbildning och ges handledning. Enligt ämbetet

bör vidare assistenternas tjänstgöring fastare knytas till institutionens forsknings­

verksamhet. Detta leder enligt ämbetet till att antalet assistenter med undervis­

ning på lågstadiet bör minskas, bl. a. genom inrättande av särskilda undervisnings-

tjänster.

Majoriteten av remissinstanserna delar emellertid inte dessa synpunkter. Man

understryker i stället behovet av en

minskning

av amanuensernas och assistenternas

undervisningsskyldighet. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm pekar

t. ex. på att assistenterna har en undervisningsskyldighet av 28—30 timmar per

vecka och frågar sig hur de samtidigt skall kunna deltaga i forskarutbildning.

I många remissyttranden har man tagit fasta på utredningens förslag att ama­

nuensernas och assistenternas administrativa och undervisande uppgifter skall

reduceras till förmån för forskningsuppgifterna. Därvid understryker man enhälligt

att detta kräver en omfattande upprustning på biträdessidan.

Nära samband med utformningen av amanuens- och assistentgruppens arbetsupp­

gifter har frågan om studietidens längd för nämnda kategori. I denna fråga anser

en överväldigande majoritet av instanserna att den föreslagna förlängningen med ett

45

år är för kort. I allmänhet föreslår man en förlängning med två år alternativt en

inte fixerad studietid. De tekniska fakulteterna synes dock acceptera en femårig

studiegång, om undervisningsskyldigheten skärs ned kraftigt.

Skolöverstyrelsen och statens tekniska forskningsråd betonar att även andra del­

tidsstuderande än amanuenser och assistenter bör kunna räkna med en längre

studietid. Universitetskanslersämbetet räknar med att utbildningen för deltids­

studerande regelmässigt skall planläggas med sikte på en effektiv studietid av

fyra år.

Det råder delade meningar bland remissinstanserna om det lämpliga antalet

studerande per handledare. Universitetskanslersämbetet finner nor­

men sex studerande per handledare vara en rimlig grund för dimensioneringen av

utbildningskapaciteten. Varje fast anställd handledare skall vara skyldig att ta

emot sex heltidsstuderande eller ett större antal deltidsstuderande. Det bör emeller­

tid, fortsätter ämbetet, stå den eller de för antagningen ansvariga fritt att ta emot

fler studerande, om så kan ske inom ramen för befintliga resurser och utan risk

för utbildningens kvalitet. Sådan antagning bör anmälas till ämbetet. Ämbetet

betonar vidare att dess prövning av frågan huruvida ytterligare resurser skall

anvisas eller antalet utbildningsplatser regleras måste göras i form av en samlad

riksbedömning. Konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå, tekniska hög­

skolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola jämte statens råd för samhälls­

forskning redovisar i princip samma uppfattning som ämbetet vad gäller handledar­

gruppernas storlek. Humanistiska fakulteten i Stockholm, farmaceutiska institutet,

Universitetslärarförbundet och SACO betonar att 5—6 doktorander per handledare

bör ses som en övre gräns. Så gott som alla remissinstanser med anknytning till me­

dicinsk utbildning och forskning betonar att den föreslagna normen är orealistisk

för de medicinska fakulteternas vidkommande. Statens medicinska forskningsråd

och medicinska fakulteten vid karolinska institutet föreslår normen 2—3 studerande

per handledare vid de medicinska fakulteterna.

Remissinstanserna accepterar nästan utan undantag att intagningen till

forskarutbildningen regleras med hänsyn till antalet lämpliga hand­

ledare i ämnet. Teologiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna i Lund under­

stryker att antalet doktorandtjänster under inga förhållanden får understiga det

nuvarande antalet licentiandstipendier. Sveriges socialdemokratiska studentförbund

pekar på vikten av att personer, som inte fått plats i det ordinarie utbildningssyste­

met, även i fortsättningen ges möjlighet att lägga fram avhandlingar för att få

doktorsexamen. Förbundet framhåller vidare att dessa personer bör tillförsäkras

viss handledning.

I några yttranden diskuteras möjligheten för ett ämne att erhålla ytterligare

handledare, om tillströmningen av studerande till detta ökar starkt. Konsistorierna

vid universiteten i Lund och Göteborg samt matematisk-naturvetenskapliga fakul­

teten i Lund föreslår att ett antal icke ämnesbundna, gemensamma handledar-

tjänster skall ställas till förfogande för expanderande ämnen. Universitetskanslers-

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

46

ämbetet fäster största vikt vid frågan om förstärkning av handledningskapaciteten

via ett rörligt anslag.

Tanken att forskarutbildningskapaciteten utanför uni­

versitet och högskolor i större utsträckning skall tagas till vara vinner

allmän anslutning. Försvarets forskningsanstalt framhåller att forskarutbildning

utanför universitet och högskolor bör tillmätas betydelse både som ett medel att

utnyttja landets totala resurser av forskningshandledare och som en väg att skapa

förbättrade kontakter mellan universitet och samhälle. Liknande synpunkter förs

fram av bl. a. universitetskanslersämbetet, konsistoriet vid Chalmers tekniska hög­

skola, Ingertiörsvetenskapsakademien och industriforskningsutredningen. Statistiska

centralbyrån, arbetsmarknadsstyrelsen samt konjunkturinstitutet stryker under att

den av utredningen påbörjade inventeringen av de externa resurserna för forskar­

utbildning snarast bör genomföras.

Försvarets forskningsanstalt, universitetskanslersämbetet, medicinalstyrelsen,

Apotekarsocieteten samt statens tekniska forskningsråd finner att det bör vara möj­

ligt att förlägga utbildning till forskningsenheter inom industri, sjukvård samt statliga

och privata forskningsinstitut m. m. SFS framhåller dessutom att uppmärksamheten

måste riktas även mot möjligheterna att förlägga viss forskarutbildning till de lärda

verken. Liknande synpunkter förs fram av riksarkivet, rikets allmänna kartverk

samt naturhistoriska riksmuseet. Försvarets forskningsanstalt och Svenska tekno-

logföreningen anser att de till universitetskanslersämbetet knutna utbildningsråden

kan utnyttjas för att stärka samverkan mellan näringsliv och högskolor även i

fråga om forskarutbildningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller att ett

organiserat samarbete i fråga om forskning och forskarutbildning mellan skilda

ämnesinstitutioner sannolikt kommer att avsätta betydande resultat, bl. a. vad gäller

forskningens och forskarutbildningens differentiering och kvalitet. Statens medi­

cinska forskningsråd hävdar att det av personella skäl och med hänsyn till forsk­

ningens utveckling torde bli nödvändigt att integrera undervisningen mellan läro­

anstalterna, eventuellt också på nordisk bas. Liknande synpunkter förs fram av bl. a.

konsistoriet vid karolinska institutet, veterinärhögskolan, handelshögskolan i Göte­

borg samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg.

Nästan alla remissinstanser — med undantag av dem som har anknytning till me­

dicinsk utbildning och forskning — tillstyrker införande av en mellanexa­

men. Avgörande har därvid varit att en examen på denna nivå bedömts kunna

fylla ett stort behov inom skilda områden. Sålunda framhåller t. ex. försvarets forsk­

ningsanstalt att nuvarande fil. kand.- och civilingenjörsexamina ofta ger en otill­

räcklig teoretisk grund även för relativt enkla forsknings- och utredningsuppgifter.

Statens tekniska forskningsråd bedömer att mellanexamen kan ge en lämplig ut-

gångsnivå för den fortsatta forskarutbildningen inom bl. a. industrin. Förslaget om

mellanexamen avvisas däremot av statens humanistiska forskningsråd samt riksar­

kivet, vilka anser att en tvåårig utbildning inte är tillräcklig för de lärda verken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

47

Remissinstanserna inom det medicinska området ställer sig genomgående nega­

tiva till mellanexamen. Statens medicinska forskningsråd finner inga vägande skäl

för en sådan examen vid de medicinska fakulteterna. Liknande synpunkter förs fram

av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund, Göteborg och Umed samt av konsis­

toriet vid karolinska institutet. Inte heller inom veterinärmedicinen finns behov av

denna examen, anser veterinärhögskolan.

Frågan om mellanexamen skall vara frivillig eller obligatorisk diskuteras av

åtskilliga instanser. En stark minoritet uttalar sig för frivillig examen, framför allt

med hänsyn till risken för studietidsförlängning. För majoriteten — som förordar ett

obligatorium — synes arbetsmarknadsaspekten ha vägt tyngre. Någon egentlig

skiktning av remissinstanserna kring den ena eller den andra linjen är svår att

urskilja. Det kan dock noteras att främst sådana remissinstanser som representerar

dels det tekniska området, dels de fackliga organisationerna uttalar sig för en

obligatorisk mellanexamen.

Universitetskanslersämbetet anser att mellanexamen i princip bör vara frivillig

men att obligatorium vid behov skall kunna införas vid viss fakultet. Enligt ämbetet

bör slutlig ställning i denna fråga tas i samband med att studieplanerna fastställs.

Flera instanser diskuterar mellanexamens meritvärde för lektorstjänst. Skol­

överstyrelsen, som uttalar sig för obligatorisk mellanexamen, finner att en sådan

examen i princip bör kunna läggas till grund för lektorsbehörighet men att man

inte kan knyta behörigheten till enbart denna examen. Vidare framhåller överstyrelsen

behovet av teoretisk metodutbildning. Enligt dess uppfattning skulle en mellan­

examen med inriktning mot ämnesmetodik i många fall ge en för skolans behov

värdefullare utbildning än den enbart ämnesinriktade utbildningen vid universiteten.

Statens humanstiska forskningsråd anser att utredningen inte tillräckligt beaktat

att grunden för forskarutbildning kommer att väsentligt försämras vid ett införande

av fasta studiegångar. Därigenom kommer den föreslagna tvååriga utbildningen

för lektorer samt för tjänstemän vid de lärda verken att bli alltför kort, hävdar

rådet. Liknande synpunkter förs fram av språkvetenskapliga sektionen i Uppsala

samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och konsistoriet i Göteborg.

Utredningens förslag att doktorsgraden bör ersättas med doktorsexamen

tillstyrks nästan genomgående. Endast ett fåtal instanser, däribland farmaceutiska

institutet, medicinska och humanistiska fakulteterna i Göteborg samt matematisk­

naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm anser att beteckningen doktorsgrad bör

behållas. Några remissinstanser jämför nuvarande högre examina och den nya

doktorsexamen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala liksom kon­

sistoriet vid universitetet i Uppsala framhåller att den nya doktorsexamen närmast bör

jämföras med nuvarande licentiatexamen. Fakulteten framhåller vidare att den i

och för sig inte har något att invända mot att man inför en ny doktorsexamen,

som ansluter till den allmänna internationella nivån. En sådan reform förutsätter

dock — betonar fakulteten — att frågan om postdoktoral utbildning löses. Fakul­

teten stryker särskilt under behovet av postdoktoral utbildning för blivande univer­

sitetslektorer och finner inte en kompetens motsvarande nuvarande licentiatexamen

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

48

godtagbar. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. filosofiska fakulteten i Umeå,

riksarkivet samt Vetenskapsakademien.

Opinionen mot förslaget till ändrad titulatur är så gott som enhällig. Remiss­

instanserna förordar allmänt licentiattiteln för mellanexamen och nuvarande fakul-

tetsanknytning av doktorstiteln.

Osäkerheten inför utformningen av utbildningsgången fram till grundexamen har

påverkat remissinstansernas ställningstagande till basexamen vid filo­

sofisk fakultet. Sålunda anmäler universitetskanslersämbetet sin avsikt att

återkomma i frågan, sedan förslag om fasta studiegångar lagts fram. Även andra

instanser, bl. a. kompetensutredningen, har strukit under svårigheten att ta ställ­

ning, innan grundutbildningen fått en fast utformning.

De akademiska instanserna, bl. a. historisk-filosofiska sektionen i Uppsala och

humanistiska fakulteten i Göteborg, förordar antingen en fyraårig grundutbildning

eller kompletterande studier efter grundexamen. Skolöverstyrelsen är inne på

samma tankegång men framhåller att man även i fortsättningen torde få acceptera

viss variation i studietid fram till basexamen. Sveriges samhällsvetareförbund

accepterar trebetygskravet men finner det inte nödvändigt att kräva avlagd grund­

examen. SACO och SFS tillstyrker däremot helt utredningens förslag i detta avse­

ende. Ett flertal remissinstanser pekar på att utredningen underlåtit att ta med

socionomexamen som basexamen för forskarutbildning vid filosofisk fakultet.

Utredningens förslag om basexamen vid övriga utbildnings­

linjer accepteras genomgående utom vad avser medicinsk fakultet. Fler­

talet instanser vid de tekniska högskolorna finner dock att viss komplettering

erfordras för att teknisk magisterexamen skall kunna godtas som basexamen. För­

slaget om teknisk kandidatexamen får ett övervägande negativt mottagande. Från

flera håll hävdas att det behov av komplettering som föreligger vid teknisk

magisterexamen kommer att ytterligare accentueras om teknisk kandidatexamen

införs. Sveriges liberala studentförbund föreslår att i stället filosofie kandidat­

examen skall få avläggas vid teknisk högskola. Endast konsistoriet vid tekniska

högskolan i Stockholm ställer sig positivt till förslaget om teknisk kandidatexamen.

Om en sådan examen kommer till stånd, blir det enligt konsistoriet enklare att

antaga studerande med »bachelor»-examen till forskarutbildning.

Förslaget om fyraårig medicinsk basutbildning avstyrks nästan

enhälligt. Berörda instanser hänvisar i stället till förslaget från de sakkunniga för

läkares grund- och vidareutbildning om fem och ett halvt års grundutbildning.

Flera instanser framhåller också att den medicinska forskarutbildningen bör —

liksom f. n. — få påbörjas innan grundexamen har avlagts.

Utredningens förslag till antagningsförfarande har tagits upp av

åtskilliga instanser. Svårigheten att få fram riktiga urvalskriterier framhålls i ett

flertal yttranden. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm påpekar

att det först på ett senare stadium än vid antagningstillfället är möjligt att klart

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

49

urskilja de vetenskapligt mest meriterade. Eftersom någon form av gallring kommer

att ske, finns det enligt fakulteten en allvarlig risk att man förlorar forskarbegåv-

ningar. Humanistiska fakulteten i Göteborg bedömer detta sa allvarligt att man

föreslår, att alla som uppfyller antagningskraven skall ges möjlighet att börja

forskarutbildning. Liknande synpunkter förs fram av historisk-filosofiska sektionen

i Uppsala. Samhällsvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Uppsala stryker

under vikten av att undervisningen förblir ospärrad, inte minst med hänsyn till de

deltidsstuderande. SACO och Sveriges samhällsvetareförbund framhåller betydelsen

av att man vid antagningen tar hänsyn till meriter från praktisk verksamhet.

I fråga om det formella antagningsförfarandet har remissinstanserna tagit upp

bl. a. prefektens beslutanderätt. Representativ för majoritetens inställning är huma­

nistiska fakultetens i Stockholm åsikt att prefekten av utredningen föreslagits få

både onödigt stora befogenheter och ett alltför tyngande ansvar i detta avseende.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola framhåller det olämpliga i att pre­

fekten beslutar om antagning vid stora institutioner med ett flertal professorer.

I allmänhet förordar remissinstanserna att beslut om antagning skall fattas av

antingen huvudhandledaren eller den grupp som är ansvarig för handledningen.

Juridiska fakulteten i Stockholm föreslår att avgörandet överlämnas åt fakulteten.

I åtskilliga yttranden betonas behovet av enhetliga normer för antagningen. TCO

framhåller att det är väsentligt att — oavsett vilka urvalsinstrument man använder

— universitetskanslersämbetet fastställer principerna. SFS och SACO för fram

liknande synpunkter. Förstnämnda organisation föreslår ett helt formaliserat an­

tagningsförfarande med antagningsnämnd och besvärsmöjlighet. Besvärsrätt före­

slås också av bl. a. Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Det av utredningen framlagda förslaget om undervisningens upp­

läggning tillstyrks av flertalet remissinstanser. I det övervägande antalet yttran­

den anförs att en ökad kursbunden undervisning utgör ett mycket betydelsefullt in­

slag i en förbättrad forskarutbildning. Ett mindre antal instanser, bl. a. de dåvaran­

de fyra matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, konsistoriet vid universitetet i

Lund och samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg, varnar dock för överdimen­

sionering av undervisningen på handledningens bekostnad. De juridiska fakulteter­

na ställer sig genomgående negativa till ökad kursbunden undervisning med hän­

visning till att undervisningen på denna nivå oftast är av så specialiserad natur att

den måste bli individuell eller meddelas i mycket små grupper. Juridiska fakulte­

terna i Lund och Stockholm anser emellertid att seminarier kring metodfrågor är

av värde.

Ingeniörsvetenskapsakademien och Sveriges samhällsvetareförbund stryker under

behovet av administrativa kurser. Enligt förbundets mening bör de studerande få

någon uppfattning om forskningsadministration, eftersom en del av dem senare

kommer att leda forsknings- och utvecklingsprojekt. Universitetskanslersämbetet

framhåller att de varierande önskemål som kommit till uttryck vad gäller utbild­

ningens innehåll och uppläggning måste beaktas i arbetet med studieplanerna.

4 -—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Flera remissinstanser framhåller — liksom utredningen — att en förutsättning för

att de föreslagna utbildningsformema skall komma till stånd är en långt driven

integration över ämnes-, fakultets- och högskolegränsema. Ingeniörsvetenskapsaka-

demien vidareutvecklar utredningens tankegångar om ett intemordiskt samarbete

och framhåller att också kurser utom Norden kan bli aktuella. Vidare betonar

akademien, liksom universitetskanslersämbetet, vikten av att det finns ett samlande

organ, som har överblick över och ansvar för kurserna. Matematisk-naturveten-

skapliga fakulteten i Stockholm anser däremot, att det bör åligga den enskilde

universitetsläraren att inom ramen för normalstudietiden själv organisera utbild­

ningen och definiera kursfordringarnas innehål] och omfattning.

Universitetskanslersämbetet, medicinska fakulteten i Göteborg och SACO instäm­

mer i utredningens förslag att undervisningen i princip skall vara frivillig. TCO

och Sveriges socialdemokratiska studentförbund förordar däremot ett obligatorium.

Remissinstanserna instämmer helt i utredningens syn på handledningen

som det centrala momentet i forskarutbildningen och tillstyrker en omfattande

upprustning på detta område. Utredningens förslag till utformning av forskarhand-

ledningen möts emellertid av en övervägande negativ reaktion. Remissinstanserna

räknar genomgående med att alltför mycket dirigering och övervakning leder till

negativa effekter vad gäller forskarens frihet och initiativförmåga. Medicinska

fakulteten i Göteborg anser t. ex. att det skisserade programmet för hur avhand­

lingsarbetet skall genomföras knappast fyller ens blygsamma krav på självstän­

dighet. Humanistiska fakulteten i Stockholm hävdar att det föreslagna systemet

kommer att försvåra förnyelse. Konsistoriet vid universitetet i Lund pekar på att den

noggranna planeringen från handledarens sida kan leda till att forskningen be­

gränsas till det område handledaren specialiserat sig på. I åtskilliga yttranden

behandlas samma problem, varvid det framhålls att det är orimligt att utkräva

ett formligt ansvar av handledaren eller handledargruppen. Universitetskanslers­

ämbetet har en avvikande uppfattning i denna fråga och anför, att ett utökat ansvar

för ämnesval och för arbetsuppgiftens genomförbarhet — vilket inte innebär ansvar

för avhandlingens vetenskapliga resultat — är av grundläggande betydelse för

att utbildningstiden skall kunna hållas.

Beträffande förslaget om handledargrupper är remissopinionen splittrad i tre

ungefär lika stora grupper, en positiv, en negativ och en som föreslår att handledar­

grupper införs endast i vissa fall. Universitetskanslersämbetet — som närmast an­

sluter sig till den sistnämnda gruppen — konstaterar att det i fråga om speciellt

inriktade avhandlingsämnen, särskilt inom mindre discipliner, kan vara svårt att

skapa meningsfullt fungerande handledargrupper. Vidare anser verket det onödigt

att stadgebinda dessa gruppers sammansättning och arbetsformer. Samhällsveten­

skapliga fakulteten i Göteborg anser att handledargrupp i vart fall inte behöver

utses, när arbetet bedrivs inom en forskargrupp i anslutning till ett specialsemi­

narium.

Möjligheten för två eller flera studerande att disputera på gemensam av­

handling accepteras av en majoritet av remissinstanserna. Universitetskanslers­

ämbetet anser dock att utredningen formulerat villkoren i detta avseende alltför

51

kategoriskt. Av samma uppfattning är bl. a. SFS och Sveriges socialdemokratiska

studentförbund. Gemensam avhandling avstyrks — med hänsyn till svårigheten att

särskilja de individuella prestationerna — av ett fåtal instanser, bl. a. medicinska

fakulteterna i Lund och Göteborg samt konsistoriet vid karolinska institutet.

Förslagen i fråga om avhandlingens omfång, framställning

och finansiering tillstyrks så gott som enhälligt. Vissa biblioteksinstanser,

bl. a. kungliga biblioteket och forskningsbiblioteksrådet, erinrar dock om de pro­

blem som genom tryckningstvångets slopande aktualiseras vid bibliotekens inter­

nationella bytesverksamhet.

Utredningens förslag beträffande betygsättning tillstyrks av flertalet

remissinstanser med hänvisning till den av utredningen påvisade bristen på enhet­

lighet vid tillämpningen av den graderade skalan. Vissa instanser, bl. a. Handelshög­

skolan i Stockholm, anser dock att värdeomdömen alltid kommer att efterfrågas

och att det då är en fördel att dessa ges under ämbetsmannaansvar. I några fall

önskar man en skala med ett mindre antal betygsgrader än f. n.

Universitetskanslersämbetet finner sig i huvudsak kunna tillstyrka de föreslagna

övergångsanordningarna men pekar på att den slutliga utformningen

av dessa måste bli beroende av de former och den ordning vari reformen genom­

förs. Ämbetet tillstyrker att erforderliga ändringar i universitetsstadgan träder i

kraft den 1 juli 1969. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och

handelshögskolan i Göteborg kräver ytterligare utredning av övergångsproblemen.

Övriga instanser har i stort accepterat utredningens förslag.

Beträffande övergången till ny forskarutbildning finner uni­

versitetskanslersämbetet att organisatoriska förutsättningar för att det nya syste­

met skall kunna träda i kraft torde föreligga den 1 juli 1971. Någon nämnvärd

opinion mot de föreslagna övergångsbestämmelserna beträffande nuvarande licen-

tiander och doktorander har inte kommit fram vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

4.3 Studiefinansieringen

Utredningens förslag om studielön för doktoranderna har med

få undantag fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Centrala studiehjälps-

namnden framhåller att den kraftiga kostnadsökning som utbildningsreformen

medför kan försvaras endast om de studerande ges möjlighet att bedriva studierna

på heltid. Under denna förutsättning tillstyrker nämnden utredningens förslag.

Nämnden betonar att de studerande i ett lönesystem får del av vissa sociala trygg­

hetsförmåner som ett stipendiesystem inte kan ge. Detta är väsentligt, eftersom

flertalet av de studerande på denna nivå är familjeförsörjare.

Flera andra remissinstanser anför liknande synpunkter och framhåller att stu­

dielön enligt förslaget innebär en nödvändig uppräkning av stödet för studerande

på denna nivå. TCO finner det riktigt att doktorandernas trygghetsfråga löses men

52

är däremot tveksam inför ett lönesystem baserat på särskilda doktorandtjänster.

Organisatior en föreslår i stället att studiestödet ges formen av beskattningsbara ut-

bildningsarvoden. Sveriges samhällsvetareförbund framhåller att det är principiellt

riktigt att studier jämställs med arbete och anser att denna uppfattning inte kom­

mer att vinna bredare anslutning, förrän ersättning för studiearbetet utgår som lön.

Konjunkturinstitutet finner att det från samhällsekonomisk synpunkt måste anses

riktigt, att de som är mest lämpade för forskning får möjlighet att ägna sig åt detta

oberoende av privatekonomiska förhållanden.

En del remissinstanser, som i huvudsak accepterar utformningen av studiestödet,

önskar dock en större rörlighet. Medicinska fakulteterna i Göteborg och Umeå

finner sig sålunda kunna godtaga ett system med doktorandtjänster, om utnyttjan­

det av tjänsterna görs flexibelt i samma utsträckning som gäller beträffande de

nuvarande doktorandstipendiema. Även Universitetslärarförbundet förordar ett

mera flexibelt system. Inom vissa fakulteter kan det, enligt förbundets mening,

vara lämpligt att i viss utsträckning behålla stipendiesystemet.

Till de instanser som ställer sig tveksamma till förslaget om studielön hör uni-

versitetskanslersämbetet. I sitt yttrande uttalar ämbetet att det inte kan till alla de­

lar instämma i forskarutredningens argumentering för tjänstealtemativet. När äm­

betet dock med tvekan tillstyrker förslaget, fäster man särskild vikt vid önskvärd­

heten av att samtliga studiefinansieringsmöjligheter på forskarutbildningsnivå får

samma principiella karaktär. Eftersom assistenttjänstema är förenade med de i

statstjänst normala förmånerna, synes det ämbetet motiverat att även övriga finan­

sieringsmöjligheter får karaktär av tjänst. Vissa ledamöter av ämbetets styrelse har

reserverat sig för en lösning enligt stipendielinjen. Statskontoret anser det inte mo­

tiverat med en särlösning av studiefinansieringen för ifrågavarande grupp av stude­

rande. Nuvarande licentiand- och doktorandstipendier kan enligt verket samordnas

med studiemedelssystemet och även utformas så att de ger samma sociala förmåner

och ekonomiska värde som den föreslagna studielönen. Statskontoret förordar där­

för att frågan löses stipendievägen. Även matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Göteborg ställer sig tveksam inför förslaget om doktorandtjänster och anser att de

till en början bör inrättas i begränsad omfattning, enär tjänsternas lämplighet inte

är övertygande bevisad. För många kan, enligt fakultetens mening, kravet på forsk­

ning på heltid förefalla pressande och onaturligt. De talrika studieavbrotten behöver

inte alltid ha ekonomiska orsaker utan kan bottna i normala personliga utvecklings­

förlopp, anser fakulteten. Även direktionen för Handelshögskolan i Stockholm intar

en negativ ståndpunkt. Eftersom man kan räkna med stor tillströmning till de två

första studieåren, förordar direktionen att stadiet t. o. m. mellanexamen finan­

sieras på samma sätt som studier för akademisk grundexamen. Direktionen finner

doktorandlön olämplig även efter mellanexamen med hänsyn till att tiden för av­

handlingsarbetet inte bör snävt begränsas.

Utredningens förslag beträffande studiestödets nivå har accepterats

endast av ett fåtal remissinstanser. Ett par instanser har föreslagit särskild utred­

ning av frågan. Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att den föreslagna löne-

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

53

klassen A 15 är nio löneklasser lägre än begynnelselönen för en tingsmeriterad ju­

rist i allmän tjänst. Fakulteten finner därför förslaget helt orealistiskt. Om man vill

underlätta rekryteringen, bör enligt fakulteten forskarlönen inte understiga slut­

lönen för tingsnotarie. Juridiska fakulteten i Stockholm är av samma åsikt. Sveriges

samhällsvetareförbund finner lönekiass A 19 vara en lämplig nivå. Sektionen för

väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm anser att studielönen

bör vara högre för doktorander med mellanexamen än för dem utan sådan examen.

Flera av de remissinstanser som tagit upp frågan om förhållandet mel­

lan assistenttjänster och doktorandtjänster har särskilt

framhållit lönenivåns betydelse för rekryteringen till assistenttjänst. Universitets-

kanslersämbetet betonar att studielönen för doktoranderna bör anpassas så att re­

kryteringen till assistenttjänstema inte blir lidande. Samhällsvetenskapliga fakulte­

ten i Göteborg anser att en av de allvarligaste nackdelarna med förslaget om stu­

dielön är frånvaron av närmare utredning om den lönemässiga relationen till assis­

tenttjänstema. Enligt fakultetens mening är risken överhängande att rekryteringen

till assistenttjänstema kommer att försvåras. Matematisk-naturvetenskapliga fakul­

teten i Göteborg anför liknande synpunkter.

Centrala studiehjälpsnämnden anser det inte vara möjligt att närmare bedöma

vilken roll i forskarrekryteringen och studiefinansieringen som assistenttjänstema i

framtiden bör spela. Med hänsyn till att det för den blivande forskaren är värde­

fullt med vissa erfarenheter av undervisning och administration kan det enligt

nämnden ifrågasättas, om det inte hade varit fruktbart att söka slå samman stu-

dielönetjänstema och assistenttjänstema till en enhetlig kategori. Sektionen för tek­

nisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm anser att en lösning av problemet

är att man inte genomför någon fixerad kategoriklyvning av de forskningsstude-

rande. Varje sektion skulle i stället inom ett ramanslag för avlöningar av dokto­

rander få internt fördela nödvändiga assistentgöromål bland de verksamma dokto­

randerna. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner bästa lös­

ningen vara kombinerade assistent- och doktorandtjänster med växlande propor­

tioner av tjänstgöring på institution och i undervisning. Längre i denna

riktning

går

Sveriges samhällsvetareförbund, som förordar att assistenttjänstema helt ersätts

med dels universitetsadjunktstjänster, dels biträdespersonal. Även statskontoret ifrå­

gasätter, som tidigare nämnts, om assistenttjänstema bör behållas parallellt med en

reformerad forskarutbildning. Enligt verkets mening bör denna fråga beaktas vid

den pågående översynen av den s. k. universitetsautomatiken.

I fråga om förordnandetidens längd är remissinstanserna splitt­

rade. IJniversitetskanslersämbetet anser att förordnandet bör avse ett år i sänder.

Odontologiska fakulteten i Lund förmodar att det blir svårt för handledargruppen

att efter det första studieåret avge ett omdöme om doktorandens studier och före­

slår därför att tiden sätts till två år. Universitetslärarförbundet anser att förord­

nande på kortare tid än ett år och eventuellt även på deltid bör tillåtas. Medicinska

fakulteterna i Göteborg och Umeå för fram liknande förslag.

För den som innehar doktorandtjänst bör enligt Sveriges samhällsvetareförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

tillämpas samma regler i fråga om bisysslor som gäller i arbetslivet i övrigt,

dvs. att bisysslor får förekomma så länge de inte inverkar menligt på studierna

eller förlänger studietiden. Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller i motsats här­

till att det är av största betydelse att forskningen bedrivs på heltid, om studietiden

skall kunna hållas.

I fråga om fördelningen av doktorandtjänsterna tillstyrker

universitetskanslersämbetet att beslut skall meddelas av ämbetet enligt rikt­

linjer som Kungl. Maj:t drar upp. Ämbetet räknar med att en viss andel av tjäns­

terna är rörlig vid varje läroanstalt och ställs till konsistoriets förfogande. Flera

andra remissinstanser, däribland konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå,

farmaceutiska institutet och Universitetslärarförbundet anser att fördelningen helt

eller delvis bör vila på fakulteterna. Konsistoriet vid universitetet i Lund framhåller

— såsom redan framgått — att det av utredningen förordade systemet medför en

fastlåsning av resurserna, något som kan få till följd att professorer i vissa ämnen

inte får befattning med forskarutbildning.

4.4 Forskarkarriären

Som tidigare nämnts är inställningen till utredningens förslag om ny forskarkar­

riär i huvudsak negativ. Detta gäller i första hand det föreslagna aspirantsystemet,

vars förmodade effekter i fråga om forskningsvolym och trygghet har lett till av-

styrkanden och krav på omarbetningar. Synpunkterna på forskningsvolymen har

redovisats tidigare.

Ett betydande antal remissinstanser har vid sin behandling av karriärförslaget lagt

stor vikt vid trygghetsaspekten. Flertalet av dessa konstaterar att ut­

redningens förslag inte kommer att eliminera otryggheten på docentnivån. Mate-

matisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt Veten­

skapsakademien finner att tryggheten i utredningens system bygger på en schablon­

mässig användning av statistiska medelvärden, som ter sig helt meningslösa för den

enskilde forskaren. Bland otrygghetsfaktorema framhåller skilda instanser aspirant-

stadiets kraftiga överdimensionering i förhållande till den fasta karriären, den

korta förordnandetiden och aspirantemas kvalitativa underläge i konkurrensen med

dels utländska sökande, dels — under flera decennier framöver — äldre välmerite-

rade docenter. Vissa remissinstanser, t. ex. lantbrukshögskolan och matematisk­

naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm, finner att trygghetsfrågan har överbe­

tonats, medan SACO framhåller att denna aspekt måste tillmätas stor betydelse

för forskarna. Universitetslärarförbundet konstaterar att tryggheten ytterst betingas

av att ett tillräckligt antal fasta tjänster finns att tillgå inom karriären. Liknande

synpunkter förs fram av bl. a. humanistiska fakulteten i Göteborg. Universitetskans­

lersämbetet och försvarets forskningsanstalt betonar betydelsen av en öppen arbets­

marknad med möjligheter till övergång mellan olika karriärgrenar. Önskemål om

ett större antal karriärsteg förs fram bl. a. i en reservation till samhälls­

55

vetenskapliga fakultetens i Uppsala yttrande, av lärarrådet vid Handelshögskolan

i Stockholm och av lantbrukshögskolan, vilka anser att en längre karriärstege stimu­

lerar forskningsverksamheten på lägre stadier.

Endast ett mindre antal remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund och

Svenska arbetsgivareföreningen, tillstyrker utredningens förslag beträffande a s-

pirantstadiet. I flertalet yttranden redovisas stor tveksamhet inför olika

detaljer i förslaget. Universitetskanslersämbetet ansluter sig till utredningen i vad

avser förordnandetid och tjänsternas konstruktion men finner att det föreslagna

aspirantsystemet i alltför hög grad framhäver meriterings- och selektionsaspekter

med avseende på universitetsorganisationens fasta tjänster. Liknande synpunkter

anför försvarets forskningsanstalt. Bland övriga remissinstanser som ställer sig

tveksamma till förslaget eller delar därav återfinns konsistorierna vid universiteten

i Lund, Göteborg och Umeå samt vid tekniska högskolan i Stockholm, Handelshög­

skolan i Stockholm, matematisk-naturvetenskapUga fakulteterna i Göteborg och

Stockholm, Ingeniörsvetenskapsakademien, SACO och TCO. Kritiken mot utred­

ningens förslag riktas främst mot förordnandetiden, dimensioneringen och fördel­

ningen av tjänsterna.

Majoriteten av remissinstanserna har accepterat principen med tidsbegränsade

tjänster, men endast ett fåtal godtar en begränsning till tre år. Universitetskans­

lersämbetet och historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anser att ytterligare ett

års förordnande bör kunna medges. Det stora antalet instanser, som finner aspi-

ranttiden för kort, anför som skäl för en längre förordnandetid bl. a., att ett till­

fredsställande urval till högre tjänster inte kan göras efter så kort tid av självstän­

digt forskningsarbete. Vidare kommer forskningens volym och kvalitet att bli

lidande av den korta förordnandedden, framhåller matematisk-naturvetenskapUga

fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt organisationskommittén för teknisk

högskola i Lund. Flertalet av de instanser som önskar längre förordnandetid anser

att denna bör omfatta två perioder om tre år, medan några föreslår vissa andra

möjligheter att ta tillvara forskarbegåvningar. Så föreslår t. ex. konsistoriet vid tek­

niska högskolan i Stockholm kontraktsanställning av särskilt dugliga aspiranter.

Ett mindre antal instanser, bl. a. SACO och TCO, anser att det bör vara möj­

ligt att göra ett definitivt urval till fasta tjänster redan efter doktorsexamen. Statens

råd för samhällsforskning menar att antagningen av forskare bör ske i samband

med bedömningen av doktorsavhandlingen. Dessa instanser framhåller — liksom

bl. a. Universitetslärarförbundet och Sveriges docentförbund — att aspiranttjäns-

tema bör göras fasta. Universitetslärarförbundet biträder dock med tvekan utred­

ningens förslag som en kompromisslösning. Även organisationskommittén för tek­

nisk högskola i Lund anser att aspiranttjänstema bör vara fasta, dock med ett

första förordnande på tre år.

Beträffande dimensioneringen av aspirantstadiet vänder sig

bl. a. universitetskanslersämbetet och konsistoriet vid universitetet i Lund mot prin­

cipen att aspiranttjänstemas antal sätts i relation till antalet fasta tjänster i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

för till behovet av forskning och forskare. Humanistiska fakulteten i Göteborg an­

ser att tillgången på goda forskare bör styra dimensioneringen. Liknande tanke­

gångar redovisas av samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

Ett flertal remissinstanser, främst universitetsmyndigheter, t. ex. medicinska fa­

kulteterna i Uppsala och Lund, teologiska fakulteten i Uppsala och organisations­

kommittén för teknisk högskola i Lund, hävdar att aspiranttjänstema måste bli

betydligt fler än vad utredningen föreslagit. Konflikten mellan dels kravet på trygg­

het, dels önskan om rikligt urval och hög forskningsvolym avspeglar sig således i

flera remissyttranden.

Den övervägande delen av de instanser — företrädesvis universitetsmyndigheter

— som behandlat frågan om aspiranttjänsternas fördelning kriti­

serar förslaget att institutionerna skall utgöra huvudsaklig fördelningsbas. Konsisto­

riet vid universitetet i Lund understryker — liksom flera andra instanser — att en

flerprofessorsinstitution långt ifrån alltid kan betraktas som ett ämne i fråga om

forskarutbildning och forskarrekrytering. Utredningens förväxling av institutions-

och ämnesbegreppen har enligt konsistoriet fått fatala konsekvenser.

De mindre ämnenas problem står i detta sammanhang i förgrunden. Allmänt

anses att utredningens beräkningsnormer kommer att missgynna de små institutio­

nerna. Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala begär därför en ny utredning av

dessa problem. Medicinska fakulteten i Uppsala förmodar att normen 0,5 aspirant-

tjänster per institution med två fasta tjänster i princip innebär att en aspiranttjänst

tillförs institutionen vart sjätte år. I ett sådant system krävs det enligt fakulteten

mer tur än skicklighet, om en person skall lyckas avlägga doktorsexamen just då en

aspiranttjänst blir ledig.

Förslaget att 90 % av aspiranttjänstema skall vara institutionsbundna kritiseras

allmänt. Odontologiska fakulteten i Umeå och juridiska fakulteten i Lund önskar

en ökning av antalet rörliga tjänster. Humanistiska fakulteten i Stockholm anser

att ^minst 25 % av ifrågavarande tjänster måste vara rörliga för att småämnenas

behov skall kunna tillgodoses. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala

anser däremot att rörliga aspiranttjänster inte utgör någon garanti för det enskilda

ämnet. Statens naturvetenskapliga forskningsråd lägger fram ett alternativt för­

slag till lösning, vilket innebär att aspiranttjänstema fördelas av en för hela landet

central nämnd för varje fakultetsgrupp.

Beträffande aspiranternas undervisningsskyldighet anslu­

ter sig bl. a. universitetskansler sämbetet till utredningens förslag om 99 lektors­

timmar. Av de universitetsmyndigheter som berör denna fråga aktualiserar bl. a.

konsistoriet vid universitetet i Göteborg, lantbrukshögskolan och samhällsvetenskap­

liga fakulteten i Uppsala en sänkning av timtalet. SACO och Universitetslärarför­

bundet accepterar däremot utredningens förslag. Sistnämnda organisation hävdar

att undervisningsskyldigheten för aspirantema hör till det avtalsbara området.

Vid sin granskning av de olika tjänstetyperna i karriären håller remissinstanserna

genomgående med utredningen om värdet av att behålla forskarassistent­

tjänsterna. Däremot redovisas avvikande meningar i vissa fall beträffande

57

förslaget att slopa nuvarande begränsning av tjänstinnehavet till maximalt nio år.

Medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg, konsistoriet vid universitetet i Umeå,

Universitetslärarförbundet och SACO förordar dock att tidsgränsen slopas.

Åtskilliga remissinstanser beklagar att utredningen inte behandlat universi­

tetslektorernas ställning och uppgifter i den nya karriären.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm framhåller att den akademiska kar­

riären i vårt land — genom att universitetslektoraten är rena undervisningstjänster

— är kluven på ett sätt som saknar motsvarighet i andra länder. Den övervägande

delen av remissinstanserna stryker under vikten av kontakt mellan utbildning och

forskning. I ett stort antal yttranden hävdas att ett visst mått av forskning av nämn­

da skäl bör ingå även i universitetslektorernas tjänstgöringsskyldighet. Det beto­

nas också att universitetslektorerna bör inlemmas i forskarkarriären. En rad in­

stanser anser att lektorerna kan passas in i karriären genom att de åläggs viss forsk­

ning och forskarhandledning. Det förekommer emellertid även andra förslag. Uni­

versitetslärarförbundet föreslår sålunda en integrering med de biträdande professu­

rerna och samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm anser det lämpligt att in­

rätta en kategori — med »assistant professor» som förebild — under professors-

nivån. Ett fåtal instanser — däribland SFS — önskar att universitetslektoraten be­

hålls som rena undervisningstjänster.

Utredningens förslag beträffande de fasta tjänsterna i karriären

accepteras av nästan samtliga remissinstanser. Endast i några få yttranden, bl. a.

från konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och matematisk-naturveten-

skapliga fakulteten i Stockholm, avvisas förslaget om två typer av fasta tjänster med

hänvisning till att någon funktionsuppdelning inte föreslagits. Fakulteten finner det

vidare orimligt, om de som söker sig till mindre ämnen skulle få större chans att bli

professorer än de som söker sig till större ämnen. Universitetskanslersämbetet an­

sluter sig till utredningens förslag men anser att frågan om ansvars- och funktions­

uppdelning mellan professor och biträdande professor bör bli föremål för ytterli­

gare överväganden. Vidare föreslår ämbetet — liksom sektionen för väg- och vat­

tenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm — benämningen professur I resp.

professur II. Statens råd för samhällsforskning föreslår att det vid forskningsråden

inrättas tidsbegränsade högre forskningsprofessurer, vars innehavare ges dels ca

50 % högre lön än övriga professorer, dels begränsad undervisningsskyldighet. Han­

delshögskolan i Stockholm lägger fram ett liknande förslag i syfte att få karriärste­

gen utökad. SACO pekar på möjligheten att i viss utsträckning utnyttja kontraktsan-

ställning av forskare.

Utredningens förslag om begränsad undervisningsskyldighet för biträdande pro­

fessor avvisas nästan genomgående av de remissinstanser som berör denna fråga.

Endast veterinärhögskolan och Universitetslärarförbundet stöder utredningen på

denna punkt.

Förslaget om en särskild forskartjänstreserv tillstyrks nästan enhäl­

ligt. Lika samstämmigt hävdas att reserven bör bli större än vad utredningen före­

slagit. Universitetskanslersämbetet avstyrker dock att en sådan reserv inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

58

Ämbetet anför att det principiellt sett inte är basorganisationens uppgift att rädda

meriterade forskare. Denna uppgift är enligt ämbetet av sådan natur att den bör

vila på forskningsråden. Statskontoret, statens medicinska forskningsråd och TCO,

vilka i och för sig tillstyrker förslaget, anser att de tjänster som ingår i denna

reserv bör fördelas på riksplanet via forskningsråden.

Samtliga remissinstanser ställer sig i princip positiva till utredningens övervä­

ganden angående forskarkarriär vid forskningsråden. Många

instanser, bl. a. statens råd för atomforskning, Föreningen för vid statens naturve­

tenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning anställda forskare,

SACO och Universitetslärarförbundet, kräver dock att rådstjänstema i fråga om

benämning och anställningsvillkor så långt möjligt görs likformiga med motsvaran­

de universitetstjänster. Nämnda forskarförening finner vidare att behovet av aweck-

lingsmöjligheter är proportionellt större inom universitetsorganisationen, varför

det enligt föreningen är rimligt att tidsbegränsningen av rådstjänstema upphävs.

Förslaget att rådsforskama skall åläggas viss undervisningsskyldighet avvisas av

endast en instans, statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Enligt rådet bör

handledningsuppgifter förekomma endast i undantagsfall. Övriga instanser anser att

samarbetet mellan råden och läroanstalterna skulle stärkas genom sådan medverkan

från rådsforskamas sida. SACO och Universitetslärarförbundet ifrågasätter dock det

lämpliga i att ålägga rådsforskama en fixerad undervisningsskyldighet.

Utredningens förslag om överstatsättning av befintliga laboraturer

(motsv.) avvisas av en stor majoritet av remissinstanserna. Endast några få

myndigheter, bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund och Umeå samt huma­

nistiska fakulteten i Stockholm, accepterar förslaget. Dessa myndigheter anser

dock, att laboratorer som antingen företräder självständiga ämnen eller förklarats

professorskompetenta bör erhålla professur. Universitetskanslersämbetet finner det

principiellt önskvärt att befintliga tjänster såvitt möjligt inordnas i det nya systemet.

Ämbetet avstyrker därför ett överstatförande av laboraturema. Dessa tjänster bör

enligt ämbetet i stället omvandlas till professur II — enligt ämbetets terminologi.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola föreslår att laboratorer som inte är

professorskompetenta skall erhålla tjänst som biträdande professor. Matematisk­

naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm anser att överstatsättning är överflödig,

eftersom universitetsstadgan förhindrar att onödig tjänst återbesätts. Majoriteten

av remissinstanserna, däribland SACO och Universitetslärarförbundet, hävdar att

samtliga laboraturer bör omvandlas till professurer vid övergången till ny forskar­

karriär.

I fråga om forskardocenttjänsterna vänder sig flertalet remissin­

stanser mot utredningens förslag att nuvarande tjänstinnehavare skall ges personlig

tjänst som biträdande professor och att samtidigt tjänst i forskartjänstreserven skall

sättas i vakans. Universitetskanslersämbetet tillstyrker dock i princip utredningens

linje men föreslår — med hänsyn till att ämbetet avstyrker forskartjänstreserven —

att forskardocent, som inte befordrats före förordnandets utgång, skall erhålla per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

59

sonlig tjänst över stat med oförändrad tjänstebenämning. Flertalet instanser, bl. a.

SACO, Universitetslärarförbundet och Sveriges forskardocentförbund, anser att den

personliga tjänsten bör vara professur.

Utredningens förslag rörande docenttjänsternas avveckling accepte­

ras av flertalet remissinstanser, bl. a. av universitetskanslersämbetet. I en rad ytt­

randen förutsätts dock att biträdande professurer inrättas i samma takt som docent­

tjänsterna försvinner. SACO kräver att temporär förlängning av förordnandet skall

kunna medges. Sveriges docentförbund föreslår att nuvarande tjänstinnehavares

förordnanden skall kunna förlängas med treårsperioder — förslagsvis på tjänst som

extra professor — bl. a. med hänsyn till handledningsbehovet i samband med av­

vecklingen av utbildningskön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

4.5 Tillsättningsförfarandet

Samtliga remissinstanser vitsordar behovet av ett enklare och mindre tidsödande

förfarande vid tillsättning av professurer. Däremot går meningarna

starkt isär vid bedömningen av hur en förenkling skall genomföras.

Utredningens förslag accepteras i huvudsak av ett tiotal instanser, bl. a. stats­

kontoret, medicinalstyrelsen, konsistoriet jämte humanistiska, samhällsvetenskap­

liga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg, samhällsveten­

skapliga fakulteten i Lund, skogshögskolan och Svenska landstingsförbundet. Stats­

kontoret framhåller dock att möjligheterna till ytterligare förenklingar på allt sätt

bör uppmärksammas. Vissa andra instanser, däribland statens medicinska forsk­

ningsråd, tar inte direkt ställning till utredningens förslag men betonar allmänt beho­

vet av förenklingar.

I flertalet remissyttranden hävdas att utredningens förslag inte medför den öns­

kade förenklingen, varför hithörande frågor föreslås bli ytterligare utredda. Univer­

sitetskanslersämbetet framhåller att — även om behov av sakkunniggranskning

föreligger för vissa delar av proceduren — förfarandet bör kunna förenklas mer än

vad utredningen föreslagit. Ämbetet förklarar sig berett att svara för en ny utred­

ning om tillsättningsförfarandet. I avvaktan på resultatet härav bör enligt ämbetet

flertalet av forskarutredningens förslag genomföras, för att man snabbt skall kunna

minska tidsåtgången. önskemål om ytterligare utredning förs fram även av kon­

sistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund, medicinska fakulteten i Göteborg,

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och Handelshögskolan i

Stockholm. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen förordar

utredning av ett system, som mer ansluter till förfarandet vid tillsättning av icke­

statliga tjänster. I samma riktning uttalar sig bl. a. Ingeniörsvetenskapsakademien,

som framhåller att man i ett sådant system skulle få större frihet att välja den som

bäst lämpar sig för en speciell tjänst

I fråga om de principiella riktlinjerna för tillsättningsförfarandet betonas all­

mänt av universitetsmyndighetema att kraven på offentlighet och objektivitet måste

60

tillgodoses även inom ramen för ett nytt tillsättningssystem. Matematisk-naturveten-

skapliga fakulteten i Stockholm ifrågasätter dock om inte förståelsen för ett icke­

offentligt förfarande bland berörda kategorier är betydligt större än vad utred­

ningen föreställt sig. Svenska teknologföreningen och sektionen för lantmäteri vid

tekniska högskolan i Stockholm hävdar däremot att ledamöterna Agdurs och Ga-

brielsons förslag inte är förenligt med rådande grundprinciper om offentlighet och

rättssäkerhet.

Beträffande befordringsgrunderna för professur är majoriteten av

remissinstanserna positiva till utredningeps förslag att pedagogisk skicklighet skall

tillmätas större betydelse än hittills. SACO tillstyrker förslaget med hänsyn till att

vetenskaplig skicklighet och undervisningsskicklighet inte är korrelerade. Flera in­

stanser pekar emellertid på svårigheten att bedöma undervisningsskickligheten. Uni-

versitetskanslersämbetet ansluter sig sålunda i princip till förslaget men anser att

formerna för bedömningen måste ytterligare övervägas. Samma uppfattning hyser

bl. a. TCO och Sveriges liberala studentförbund. Ett antal instanser, bl. a. konsis­

toriet vid universitetet i Lund och juridiska fakulteten i Lund, har inte någon erinran

mot förslaget under förutsättning att tillförlitliga metoder för bedömningen utarbe­

tas. Juridiska fakulteten i Uppsala motsätter sig däremot tanken att undervisnings­

skickligheten skall få beaktas på annat sätt än f. n., eftersom säkra bedömnings­

grunder saknas. En minoritet ställer sig principiellt avvisande till utredningens för­

slag i denna del. Vetenskapsakademien anser t. ex. att en duktig vetenskapsman i

regel också kan handleda. Humanistiska fakulteten i Göteborg hävdar att under­

visningsskicklighet på högstadiet i mycket hög grad är en funktion av forsknings-

skicklighet, varför undervisningsskickligheten inte bör vara en självständig beford­

ringsgrund.

Som grund för bedömningen av undervisningsskickligheten aktualiserar Sveriges

samhällsvetareförbund ett system med underviisningsvärdering. SACO föreslår att

prefekten åläggs att avge årliga redogörelser för lärarnas tjänstgöring. Utredning­

ens förslag att prefekten skall avge vitsord avvisas däremot enhälligt i remissytt­

randena. Vissa instanser pekar på andra kvalifikationer som bör beaktas. Svenska

teknologföreningen ifrågasätter — liksom statens råd för byggnadsforskning — om

inte erfarenhet från industrin bör krävas vid teknisk fakultet. Medicinalstyrelsen och

Svenska landstingsförbundet erinrar om klinikutredningens förslag att klinisk skick­

lighet skall vara befordringsgrund för professur, som är förenad med överläkar­

tjänst. Ett stort antal instanser, bl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund

samt vid karolinska institutet och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göte­

borg, betonar att vetenskaplig skicklighet måste vara avgörande vid sammanväg-

ningen av meriterna.

Ingen av

remissinstanserna

ifrågasätter behovet av en sakkunniginsti­

tution. I flertalet av de yttranden som berör frågan stöds utredningens förslag i

denna del. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anser att man bör ta till­

vara de bästa inslagen i nuvarande tillsättningsförfarande, bl. a. sakkunniginstitu­

tionen. Beträffande detaljerna i förslaget vänder sig de flesta instanserna mot den

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

61

begränsning av möjligheterna att välja sakkunniga som utredningen föreslagit. I

några yttranden föreslås att sakkunniga bör utses av konsistoriet i stället för fakul­

teten.

Utredningens förslag om förkortning av granskningstiden har mött visst motstånd

vid remissbehandlingen. Majoriteten ansluter sig dock till förslaget, medan några

instanser — bl. a. universitetskanslersämbetet — anser att möjlighet till förlängd

granskning bör finnas. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund hävdar att

granskningstiden bör stå i proportion till antalet sökande. Universitetslärarförbun­

det finner att den föreslagna tiden inte räcker till, om man behåller nuvarande sak­

kunnigsystem.

Förslaget att sakkunniga i vissa fall skall få avge s. k. enmansförslag kommente­

ras endast av ett mindre antal remissinstanser. Historisk-filosofiska sektionen och

juridiska fakulteten i Uppsala, humanistiska fakulteten i Stockholm och organisa­

tionskommittén för teknisk högskola i Lund anser att förslaget är värdefullt. Skogs-

högskolan ställer sig däremot tveksam inför denna tanke. Nuvarande kallelseför­

farande föredras framför det föreslagna inbjudningsförfarandet av sektionen för

väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm, medan bl. a. konsis­

toriet vid Chalmers tekniska högskola, juridiska fakulteten i Uppsala och Svenska

teknologföreningen tillstyrker utredningens förslag.

Den särskilda befordringsnämnd, som enligt utredningen skall svara

för bedömningen av undervisningsskickligheten och för beredningen av fakultetens

ställningstaganden, avvisas genomgående av remissinstanserna. Ett genomförande

av förslaget anses ytterligare komplicera förfarandet samt stärka det lokala infly­

tandet. Många anser det också principiellt fel att skilda instanser skall bedöma

olika delar av meriteringen.

I fråga om tillsättningsförfarandet vid biträdande pro­

fessur anser flertalet av de instanser som yttrat sig i denna fråga att samma pro­

cedur som vid professorstillsättning bör tillämpas. Universitetskanslersämbetet fin­

ner dock att utredningens förslag bör accepteras under en övergångsperiod med

hänsyn till den rad av tillsättningsärenden, vilka enligt ämbetet kan väntas under

den tid som följer närmast efter att sådana tjänster inrättats. För ett enklare för­

farande vid tillsättning av biträdande professur än professur uttalar sig bl. a. juri­

diska fakulteten i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göte­

borg.

Utredningens förslag i fråga om specimenstid kommenteras endast i ringa

utsträckning. Humanistiska fakulteten i Göteborg och konsistoriet vid universitetet

i Stockholm anser att en förkortning av tillsättningsförfarandet inte bör gå ut över

de sökande och avstyrker därför förslaget.

Förfarandet vid tillsättning av aspiranttjänst tillstyrks av samtliga in­

stanser som behandlat denna fråga.

Vid remissbehandlingen har beträffande tillsättningsförfarandet väckts vissa al­

ternativa förslag, främst i fråga om utformningen av sakkunniginstitu­

tionen. Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår — med instämmande i stort av

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

de medicinska och odontologiska fakulteterna samt konsistoriet vid karolinska insti­

tutet — att professur skall tillsättas av en kommitté med sju ledamöter, av vilka

fyra är sakkunniga och utses av universitetskanslersämbetet. Övriga ledamöter ut­

ses — enligt förslaget — av den berörda fakulteten. Sakkunnigtiden föreslås bli en

vecka per sökande, dock minst sex veckor. Enmansförslag skall kunna avges även

enligt detta alternativa förslag. Om enmansförslag inte är aktuellt, skall de sakkun­

niga inom tolv veckor från procedurens start avge gemensamt utlåtande över i re­

gel tre sökande utan gradering mellan dessa. På grundval av utlåtandet skall —

enligt detta alternativ — de främsta kandidaterna intervjuas, varefter kommittén

gör sin gradering med motiveringar samt inger förslaget direkt till Kungl. Maj:t.

SACO föreslår att en riksnämnd, bestående av samtliga professorer och labora­

torer i ämnet, skall utse sakkunniga och yttra sig över eventuella besvär. Även

SACO finner att de sakkunniga bör få avge enmansförslag. På grundval av de sak­

kunnigas skriftliga förslag skall enligt detta alternativ fakulteten avge motiverade

förslag till kanslersämbetet. Universitetslärarförbundet, Sveriges docentförbund och

veterinärhögskolan går ett steg längre och vill helt befria fakulteten från tillsätt­

ningsärendena genom att låta den nyss berörda riksnämnden avge tjänsteförslaget

till universitetskanslersämbetet Konsistoriet vid universitetet i Lund för fram ett

liknande förslag. Enligt konsistoriet bör dock sakkunniga utses av fakulteten, som

också skall avge yttrande i tillsättningsärendet innan riksnämnden avger sitt för­

slag.

Sektionen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm lägger fram

den mest radikala varianten av riksnämnd. Sektionen föreslår att professur skall

tillsättas efter anmälan från nämnden. Anmälan bör ha formen av ett omröstnings-

protokoll, där varje röstande med motivering ger förslag till första och andra

rummet. Förfarandet inleds med offentlig ledigkungörelse. Därutöver bör nämnden

själv spåra upp lämpliga kandidater. Enligt sektionen bör nämnden vidare ha stor

frihet att själv välja sina arbetsformer, exempelvis tillkalla sakkunniga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

63

5.

Departementschefen

5.1 Allmänna synpunkter

Sedan slutet av 1950-talet har utvecklingen på den högre utbildningens och

forskningens område präglats av en utomordentligt snabb expansion. Denna ut­

veckling har möjliggjorts genom att samhället kraftigt ökat sina msatser för dessa

ändamål. Berörda anslag under åttonde huvudtiteln har under det senaste decen­

niet mer än fyrfaldigats. Jag vill här erinra om statsmakternas beslut år 1958 om

vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor (prop. 104, SU B 48,

rskr B 76) och år 1959 om ökat stöd åt forskning m. m. (prop. 105, SU 126, rskr

294), vilka medfört betydande förstärkningar av resurserna för bl. a. forskarutbild­

ning och forskarhandledning. Det förstnämnda beslutet innebar bl. a. att forskar­

rekryteringen förbättrades genom ökad stipendiering och att särskilda medel an­

visades för främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet. Till

följd av nämnda beslut år 1958 har en kraftig utbyggnad ägt rum i fråga om bl. a.

assistenttimmar för undervisning och forskning vid de filosofiska fakulteterna. 1958

års beslut ledde också till en väsentlig förstärkning av forskarrekryteringen genom

att anställningsförhållandena för amanuenser och assistenter förbättrades. Genom

1959 års beslut vidgades forskarkarriären, bl. a. genom att en ny tjänstetyp —

forskarassistenttjänst — infördes. Statsmakternas ställningstagande år 1959 mar­

kerar vidare inledningen till en stark expansion i fråga om dels universitetens och

högskolornas basorganisation — biträdespersonal och materiel — dels forsknings­

rådens mer rörliga resurser.

Under de senaste tio åren har antalet närvarande studerande vid universitet

och högskolor mer än trefaldigats. Denna utveckling har gjort det nödvändigt att

tillgodose i första hand universitetens lägre utbildningsstadier med erforderliga

resurser — lärare, undervisningsmateriel, lokaler m. m. Planeringen för dessa

utbildningsnivåer har under de senaste åren utgått från statsmakternas beslut år

1965 om utbyggnaden av universitet och högskolor fram till början av 1970-talet

(prop. 1965: 141, SU 173, rskr 411). I detta sammanhang bör erinras om att före­

dragande statsrådet i årets statsverksproposition (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 277)

uttalat att det i anslutning till nämnda beslut upptagna ramtalsbegreppet inte längre

kommer att användas vid lokalplaneringen för icke-laborativa ämnen vid efter­

gymnasiala läroanstalter.

Under senare år har även antalet licentiander och doktorander ökat starkt.

Sålunda har ökningen mellan höstterminen 1960 och höstterminen 1967 uppgått

till mer än 50 % i humanistiska ämnen, mer än 200 % i

samhällsvetenskapliga

ämnen och mer än 100 % i matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Med hänsyn

till denna utveckling har resurserna för forskarutbildning och

forskarhandledning

förstärkts successivt genom särskilda anslag (jfr prop. 1964:82, SU 95, rskr

215).

Vid våra universitet och högskolor frambringas oavbrutet forskningsresultat av

hög internationell standard tack vare de synnerligen värdefulla insatser som görs

av den kvalificerade lärarpersonalen. Det bör betonas att dessa insatser görs sam­

tidigt som den kraftigt ökade tillströmningen av studerande på såväl lågstadium

som högstadium medför ökad arbetsbelastning på denna personal.

Expansionen inom universitets- och högskoleväsendet har lett till att läroanstal­

terna för sina undervisnings- och forskningsuppgifter har tagit i anspråk en stor

och tidvis ökande andel av de examinerade på alla nivåer. Parallellt härmed har

efterfrågan på personal med kvalificerad universitets- och högskoleutbildning inom

samhället i övrigt ökat. Behovet av personal med högre vetenskaplig utbildning

har i detta läge inte kunnat tillgodoses i önskvärd omfattning. Till nämnda för­

hållande har bidragit att det inre utvecklingsarbetet — som syftar till effektivering

och rationalisering av utbildningen — hittills har varit inriktat på främst de lägre

utbildningsnivåerna. Forskningens och de vetenskapliga arbetsmetodernas bety­

delse för den fortsatta samhällsutvecklingen inom allt fler sektorer har lett till

krav på att forskarutbildningen skall utformas så att väsentligt mer differentierade

samhällsintressen än hittills kan tillgodoses. Mot denna bakgrund tillkallade då­

varande chefen för ecklesiastikdepartementet i juni 1963 särskilda sakkunniga för

att utreda frågan om en reformering av såväl forskarutbildning som forskarkarriär

och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antog benämningen

1963 års forskarutredning, skulle enligt sina direktiv pröva bl. a. möjligheterna

att sammanföra licentiatexamen och doktorsgraden till en vetenskaplig examen,

att reducera utbildningstiden till tre å fyra år efter grundexamen genom ökad

undervisning och handledning av de studerande, att inom forskarutbildningen

tillgodose ett väsentligt vidare yrkesfält än tidigare, att inrätta ett aspirantstadium

där den som avlagt slutexamen får möjlighet att meritera sig för fast vetenskaplig

anställning, att bygga upp en pyramidformig forskarkarriär med två eller tre nivåer

samt att förenkla formerna för tillsättning av tjänster i den fasta forskarkarriären.

Utredningen lade fram sitt huvudbetänkande i slutet av år 1966 (SOU 1966:

67—68). Vid remissbehandlingen av betänkandet har opinionen varit splittrad,

särskilt inom universitets- och högskolesektorn. Innan jag går över till att be­

handla de olika förslag som utredningen lagt fram, vill jag något beröra de all­

männa förutsättningarna för att nu genomföra en forskarutbildningsreform av

den omfattning utredningen avsett.

Behovet av en effektivare forskarutbildning har redovisats i bl. a. utredningens

direktiv. En reform som syftar till en avsevärd förkortning av studietiden måste

få till följd att de studerande ges ökad undervisning och handledning. Detta får

självfallet betydande konsekvenser i fråga om behovet av lärarpersonal och insti­

tutionella resurser. På samma sätt kan förbättringar av forskarkarriären medföra

krav på utvidgning av tjänsteorganisationen. Som jag nyss framhållit har inte minst

expansionen på skilda nivåer inom utbildningssektom resulterat i en bristsituation

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

65

på åtskilliga områden vad gäller vetenskapligt utbildad arbetskraft. I sitt betänkande

(SOU 1966: 67 s. 290) har även forskarutredningen konstaterat att det ansträngda

läget inom utbildningssektom tillsammans med den knapphet på arbetskraft och

investeringsutrymme som präglar samhällsekonomin kan göra det nödvändigt att

sänka den ambitionsgrad som utredningens förslag representerar. Ett fullständigt

genomförande av en sådan reform med en gång skulle leda till mycket stora krav

på samhällets resurser.

Mot bakgrund av främst den starkt begränsade tillgången på personal med

kvalificerad forskarutbildning men även med hänsyn till det samhällsekonomiska

och statsfinansiella läget finner jag den rimligaste lösningen vara att man som

utredningen angett genomför reformen etappvis. Eftersom det i dag finns flera

tusen studerande som aktivt arbetar på att fullfölja sin forskarutbildning enligt nu

gällande bestämmelser, är det även av praktiska skäl motiverat att man inför det

nya utbildningssystemet successivt. Liksom utredningen anser jag det väsentligt

att föreliggande förslag nu bedöms i ett långsiktigt perspektiv. Statsmakterna bör

sålunda med utgångspunkt i utredningens förslag fastställa allmänna riktlinjer för

reformering av forskarutbildningen och forskarkarriären. Efter samråd med chefen

för jordbruksdepartementet finner jag att dessa riktlinjer bör gälla även för hög­

skolorna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

I det följande kommer jag att förorda dels principbeslut till grund för det fort­

satta planeringsarbetet och för utformningen av närmare bestämmelser, dels beslut

om resurser för en första etapp inom ramen för den reform som nu föreslås.

Takten i den fortsatta reformverksamheten får prövas i det årliga budgetarbetet.

Vissa frågor, till vilka jag återkommer i det följande, bör ytterligare övervägas

innan beslut fattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

5.2 Forskarutbildningen

Beträffande forskarutbildningen har utredningen sammanfattat kritiken mot de

nuvarande förhållandena på följande sätt: långa studietider till följd av dels dåligt

organiserad utbildning utan tillräcklig undervisning och handledning, dels alltför

omfattande examensfordringar. Utredningen har mot bakgrund av denna kritik

föreslagit en utbyggnad av undervisningen med bl. a. kurser inriktade på metodik

samt en förstärkning av forskarhandledningen. Målet för forskarutbildningen bör

enligt utredningen vara att den blivande forskaren skall ges dels bred metodisk

skolning och orientering om forskningsutvecklingen inom sitt ämnesområde, dels

de kunskaper och färdigheter som fordras för att han inom föreskriven tid skall

kunna författa en avhandling av god kvalitet. Remissinstanserna har genomgående

strukit under behovet av en mer ändamålsenlig organisation och inriktning av

utbildningen efter grundexamen. Ett stort antal instanser har framhållit att man

av en modem vetenskaplig utbildning måste kräva att den i första hand omfattar

metodisk skolning som ger den studerande möjlighet att angripa problem av skif-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

66

tande slag. Förutom denna allmänvetenskapliga utbildning måste man enligt fler­

talet remissinstansers mening kräva en breddning av ämneskunskaperna utöver vad

som i dag normalt fordras i forskarutbildningen.

Mot bakgrund av de långa studietiderna till licentiatexamen och disputation

vilka dock varierar avsevärt mellan olika ämnesområden och studieinriktningar

— har utredningens förslag om fastare organisation och om utbyggnad av under­

visningen välkomnats av flertalet remissinstanser. Enligt min mening kan den

önskade effektiveringen och förkortningen av forskarutbildningen komma till stånd,

om denna i högre grad än f. n. stöds av aktiv handledning. Utbildningen bör__

genom att den studerande ges metodisk skolning — förbereda för kvalificerade

insatser i yrkeslivet. Detta hindrar inte att det mot doktorsavhandlingen inriktade

forskningsarbetet alltjämt kommer att vara ett centralt inslag i forskarutbildningen.

Nuvarande krav på omfattningen av den vetenskapliga insatsen måste — som

flera remissinstanser framhållit — minskas, om en reell förkortning av studie­

tiden skall kunna genomföras.

De krav på originalitet och fullständighet — det senare i meningen helt genom­

arbetade problemkomplex — som traditionellt ställts på doktorsavhandlingarna

bör således tonas ned i det nya systemet. Huvudvikten bör i stället läggas vid den

i avhandlingen dokumenterade förmågan till vetenskaplig metodik och redovisning.

Jag vill i detta sammanhang peka på att även den strukturella utveckling som

forskningsverksamheten f. n. genomgår — bl. a. med ökat inslag av lagforskning

och tvärvetenskapligt samarbete — talar för en sådan reducering av kraven på av­

handlingarna. Enligt min uppfattning bör doktorsavhandlingarna i det nya ut­

bildningssystemet ha karaktär av kvalificerade examensarbeten till skillnad från de

omfångsrika lärdomsprov som de nuvarande avhandlingarna ofta utgör. Doktors­

avhandlingen bör således ses som endast ett etappmål och inte som ett livsverk.

Individens väsentligaste vetenskapliga insatser bör normalt kunna väntas kom­

ma efter utbildningsperioden och inte som ett led i utbildningen. Jag ansluter mig

således till det allmänna mål för forskarutbildningen som utredningen har före­

slagit.

Ett stort antal remissinstanser har kritiserat den inriktning mot fortsatt forsk­

ningsverksamhet, som utredningen enligt deras mening gett utbildningen. Dessa

instanser anser att utredningens förslag ensidigt tillfredsställer utbildningsbehoven

för blivande forskare i snäv mening. Behovet av personal utanför universitetssek-

tom för kvalificerade arbetsuppgifter — som dock ej medför krav på självständiga

forskningsinsatser — kan inte tillgodoses inom den föreslagna forskarutbild­

ningen, hävdar flera remissinstanser. Enligt min mening måste den nya utbild­

ningsgången konstrueras så att en betydande flexibilitet blir möjlig i fråga om

bl. a. sammansättning av kurser och inriktning av den vetenskapliga arbetsupp­

giften. Härigenom bör skiftande utbildningsbehov kunna tillgodoses.

I utredningens uppdrag ingick som jag redan nämnt att undersöka förutsätt­

ningarna för en sammanslagning av nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

67

till en gemensam vetenskaplig examen, doktorsexamen, som skulle kunna avläggas

tre å fyra år efter grundexamen. Utredningen har bedömt att en forskarutbildning

fram till doktorsexamen med det mål utredningen förordat kräver en aktiv studie­

tid av fyra år. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit att den normala tiden

för forskarutbildning — som startar från en viss fixerad kunskapsnivå — skall

vara fyra år. Mot utredningens förslag i denna del har ett stort antal remissin­

stanser rest invändningar, eftersom man anser att en för alla fakulteter och ämnes­

områden gemensam tidsram är omöjlig att tillämpa, bl. a. med hänsyn till grund­

utbildningens skiftande längd. Universitetskanslersämbetet finner emellertid att

det inte är sakligt motiverat att variera tiden för forskarutbildning med hänsyn till

grundutbildningens längd. Ämbetet pekar på att det egentliga problemet är att av­

göra från vilken nivå forskarutbildningen skall starta. I denna fråga ansluter jag mig

till utredningens och ämbetets bedömning att tiden från forskarutbildningens start

till examen normalt bör vara fyra år, under förutsättning att studierna bedrivs

på heltid och att utbildningen börjar vid en lämpligt avpassad kunskapsnivå.

Forskarutbildningen vid filosofisk fakultet bör enligt utredningen starta från

tre betyg eller motsvarande i grundexamen i det ämne som närmast svarar mot

ämnet i forskarutbildningen. Enligt vad föredragande statsrådet i prop. 1969: 4

angående utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m. uttalat (s. 68)

är avsikten att vid dessa fakulteter en indelning av ämnesområdena i studie­

kurser och ett poängsystem skall införas. Möjlighet kommer därvid att ges till

normalt högst fyra terminers studier inom samma ämnesområde. Forskarutbild­

ningen bör enligt min mening starta från en nivå som normalt svarar mot 60

poäng — dvs. i regel tre terminers studier — i den studiekurs som närmast sva­

rar mot ämnet i forskarutbildningen. Vid övriga fakulteter och utbildningslinjer

bör forskarutbildningen utgå från resp. grundexamen. Kraven på förkunskaper bör

framgå av studieplanen i ämnet.

För de medicinska fakulteterna har utredningen föreslagit en ny examens­

ordning, som i korthet innebär att medicine kandidatexamen skall avläggas vid

slutet av fjärde studieåret — f. n. efter andra studieåret — och att denna examen

skall utgöra basexamen för forskarutbildning i de teoretiska ämnena, medan

forskarutbildning i de kliniska ämnena skall inledas efter avlagd medicine licentiat­

examen. Flertalet berörda remissinstanser har, som tidigare framgått, avstyrkt

detta förslag. Inte heller jag finner att utredningens förslag i denna del bör genom­

föras. Forskarutbildning vid medicinsk fakultet bör i stället normalt börja, sedan

grundutbildningen slutförts. Enligt min mening bör dock liksom hittills möjlighet

finnas för en studerande att genomgå forskarutbildning vid medicinsk fakultet,

även om vederbörande inte har avslutat sin grundutbildning. I sammanhanget vill

jag erinra om det förslag om vissa ändringar i grundutbildningen för läkare som

lagts fram till årets riksdag (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 303).

Remissinstanserna på de medicinska, odontologiska och veterinärmedicinska

områdena har genomgående kritiserat förslaget om fyra års studietid med hän-

S* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

68

visning till att forskarutbildningen i kliniska ämnen måste bygga på och kombine­

ras med omfattande praktisk klinisk erfarenhet. Mot bakgrund av de särskilda

förhållandena i bl. a. de medicinskt kliniska ämnena finner jag att den samman­

lagda studietiden från forskarutbildningens start till examen i sådana ämnen bör

få omfatta mer än fyra år. Studierna bör dock läggas upp på ett sådant sätt att den

effektiva forskarutbildningstiden blir ungefär fyra år även inom berörda ämnesom­

råden. Jag vill i sammanhanget erinra om att chefen för socialdepartementet i prop.

1969: 35 angående vidareutbildning och fördelning av läkare m. m. förutskickat

en utredning om konstruktionen av vissa läkartjänster, varvid även frågan om lä­

kare änstgöring kombinerad med forskarutbildning i kliniska ämnen avses bli prö­

vad. Inom socialdepartementet bereds vidare vissa utredningsförslag rörande orga­

nisationen av sjukhuskliniker (SOU 1966: 37 och Stencil S 1969: 1).

Även i andra än nu nämnda fall kan det finnas skäl för att studietiden får bli

längre än fyra år. Detta bör dock inte accepteras annat än i undantagsfall. Det

ankommer på vederbörande universitetsmyndigheter att med uppmärksamhet följa

utvecklingen i berörda avseende och att vidta eller föreslå lämpliga åtgärder så snart

tendenser till förlängda studietider kan observeras. Möjligheterna att mera kon­

tinuerligt följa utvecklingen härvidlag torde för övrigt bli väsentligt bättre i det

föreslagna nya utbildningssystemet än i det nuvarande. Till frågan om studie­

tiden för assistent- och amanuenspersonal återkommer jag i det följande.

Utredningen har föreslagit att den nya forskarutbildningen avslutas med en

doktorsexamen, som skall ersätta nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad. Mot

detta förslag har ingen nämnvärd kritik riktats. Jag ansluter mig till utredningens

^uppfattning. Det ankommer ^på Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser i dessa hän­

seenden.

Med hänvisning till bl. a. arbetsmarknadens behov har utredningen föreslagit att

de studerande skall ges möjlighet att avlägga en frivillig examen — mellanexa­

men __efter ca två års studier. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt detta förslag,

medan åtskilliga ansett att mellanexamen bör vara obligatorisk, eftersom en fri­

villig examen lätt kan få karaktären av utgallringsstation. En del instanser har

vidare pekat på att även sådan kvalificerad utbildning som inte syftar direkt till

fortsatt vetenskaplig verksamhet skulle kunna inrymmas i en mellanexamen. Som

huvudargument mot en obligatorisk mellanexamen har utredningen anfört att ett

sådant krav lätt skulle kunna leda till längre studietider. Sistnämnda argument

bör tillmätas stor vikt. I remissvaren har redovisats endast ett fåtal exempel på

behovet av personal med kompetens som svarar mot en mellanexamen. I dessa

fall har det dessutom varit fråga om kvantitativt sett relativt små grupper.

Utredningen har vid sin bedömning av frågan om mellanexamen lagt betydande

vikt vid utbildningen av lektorer för gymnasiet. Sedan länge har brist på lektorer

förelegat inom skolväsendet. Numera kan emellertid en tendens till förbättring

i detta avseende konstateras. Det bör också framhållas att rekryteringsbehovet till

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

69

lektorat — sett i relation till den väntade ökningen av antalet avlagda högre filoso­

fiska examina — kommer att bli förhållandevis begränsat sedan nuvarande brist­

situation hävts. Till detta kommer att den nuvarande bristen är fördelad på många

ämnen. Mot denna bakgrund synes det inte motiverat att ta lektorsutbildningen till

utgångspunkt för en speciell konstruktion av forskarutbildningen i allmänhet. Jag

vid också erinra om att Kungl. Maj:t tidigare uppdragit åt en särskild utredning

__pedagogikutredningen — att pröva frågan om bl. a. en ämnesmetodiskt inrik­

tad lektorsutbildning. Vidare kan person, som uppfyller behörighetsvillkoren för

lektorat med undantag av kravet på licentiatexamen och som kan åberopa väl

vitsordad pedagogisk verksamhet, efter dispens erhålla sådan tjänst. I sammanhang­

et bör erinras om vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet uttalade i

hithörande frågor år 1964 i propositionen angående reformering av de gymnasiala

skolorna m. m. (prop. 171 s. 497) samt år 1967 i propositionen angående reforme­

rad lärarutbildning (prop. 4 s. 135). Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen

tagit upp hela frågan om lektorsinstitutionen till utredning och övervägande. I av­

vaktan på resultaten av pågående utredningsarbete finner jag att nu gällande krav

på högre universitetsutbildning för behörighet till lektorstjänst endast bör anpassas

till mitt förslag att licentiatexamen — liksom doktorsgraden — skall ersättas

med doktorsexamen.

Med hänsyn till vad jag här anfört är jag inte beredd att nu förorda att mellan­

examen förs in som ett reguljärt — om än frivilligt — led i forskarutbildningen.

Behovet av en sådan examen får bedömas mot bakgrund av möjligheterna att pre­

cisera avnämarintresset. Av remissyttrandena att döma kan behov av en särskild

yrkesinriktad examen efter grundexamen föreligga på det tekniska området. En

liknande lösning kan vara motiverad vid t. ex. psykologutbildning. Jag vill emeller­

tid framhålla att det inte är givet att en särskild examen måste föras in för att av­

nämarnas intresse skall kunna tillgodoses. Motsvarande syfte kan nås, om stude­

rande som genomgått del av utbildningen för doktorsexamen får bevis över denna

utbildning. Många gånger kan en sådan anordning ge bättre information åt arbets­

givaren. Innan ställning tas till dessa frågor bör dock, som redan framhållits, behovet

av mellanexamen närmare undersökas. Jag vill här också erinra om vad jag anfört

beträffande kravet på att de i forskarutbildningen ingående momenten skall kunna

kombineras så att skiftande utbildningsbehov kan tillgodoses.

I det nuvarande eftergymnasiala utbildningssystemet förekommer av hävd på

olika nivåer examenstitlar som ger endast vag upplysning om utbildningens inne­

håll. Frågan om att avskaffa examenssystemet på universitetsnivå har nyligen be­

rörts av föredragande statsrådet i prop. 1969: 4 (s. 74) angående utbildningens

organisation vid filosofisk fakultet m. m. Därvid uttalade föredraganden att exa­

menssystemet inte lämpligen kunde avskaffas vid enbart de filosofiska fakulteterna.

Frågan borde prövas i ett större sammanhang. Vissa åtgärder bör dock kunna vid­

tas redan nu. Sålunda bör examenstitlar utan klar anknytning till den yrkesverk­

samhet som utbildningen är avsedd för ersättas med yrkestitlar när så är möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

70

Efter samråd med chefen för socialdepartementet finner jag att grundutbildningen

för läkare enligt den nya studieordning, om vilken förslag lagts fram i den förut­

nämnda prop. 1969: 35, bör avslutas med läkarexamen i stället för medicine licen­

tiatexamen. Vidare finner jag — efter samråd med chefen för jordbruksdeparte­

mentet — att nuvarande veterinärmedicine licentiatexamen den 1 juli 1969 bör

ändras till veterinärexamen. I analogi härmed bör studerande som genomgått ut­

bildning vid farmaceutiska fakultetens farmaceutiska linje erhålla apotekarexamen

i stället för farmacie magisterexamen. Kungl. Maj:t bör senare meddela bestäm­

melser i anslutning till vad jag här anfört.

Huvudpunkten i utredningens förslag till ny forskarutbildning är — som jag

redan antytt — att en genomtänkt, systematiskt planerad utbildningsgång med

ökad undervisning och handledning skall läggas upp för i princip varje enskild

doktorand. Detta innebär bl. a. att undervisningen i olika former måste byggas ut.

Förslagen i detta avseende har i regel tillstyrkts av remissinstanserna. Jag finner

att utredningens överväganden och rekommendationer i fråga om undervisningens

organisation och utformning kan läggas till grund för den fortsatta planeringen. Be­

stämmelser i nämnda avseenden — bl. a. studieplaner — bör meddelas i den ord­

ning som Kungl. Maj:t beslutar. Den mångfald synpunkter som remissinstanserna

lagt på innehållet och uppläggningen av denna del av utbildningen bör prövas i

samband med att studieplaner utarbetas. Självfallet kan studieplanerna därvid

komma att få ett innehåll som varierar något från läroanstalt till läroanstalt. Dy­

lika variationer har i viss utsträckning bedömts motiverade redan på grundutbild-

ningsstadiet. Motiven för lokala avvikelser bör rimligen vara än mer uttalade på

här ifrågavarande utbildningsnivå. Jag vill därmed betona att strävan till enhetlig­

het inte får bli ett självändamål. Däremot bör undervisningen utformas så att den

studerande i examen kan få räkna sig tillgodo kurser i ämnet, oavsett vid vilken

läroanstalt eller fakultet han genomgått dem. Vidare bör möjligheten att låta den

studerande få tillgodoräkna sig kurser och annan utbildning som erhållits vid ut­

ländska läroanstalter — i första hand i de övriga nordiska länderna — i förekom­

mande fall beaktas.

Utredningen har lagt stor vikt vid att forskarhandledningen intensifieras samt

föreslagit att handledningens organisation närmare regleras. Utbyggd handledning

är enligt min mening en grundläggande förutsättning för att målet för forskarut­

bildningen såväl kvalitativt som tidsmässigt skall kunna nås. Antalet licentiander

och doktorander har hittills ökat i sådan takt att det inte varit möjligt att inom

den givna resursramen ge samtliga effektiv handledning. Utredningen har — i syfte

att komma till rätta med detta problem — föreslagit en reglering av handlednings-

kapaciteten på så sätt att varje handledare åläggs att handleda fem å sex heltids­

studerande — eller motsvarande större antal deltidsstuderande — doktorander.

När denna norm har fyllts skall enligt utredningens förslag universitetskanslers-

ämbetet avgöra om tillfällig förstärkning av handledningsresursema vid berörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

71

institution skall anvisas eller intagningen av doktorander begränsas. Mot dessa

förslag har remissinstanserna rest åtskilliga invändningar. Kritiken har riktats mot

både handledningsnormen och förfarandet vid antagning av doktorander.

Enligt min mening är det inte lämpligt att på sätt som utredningen föreslagit

nu införa en generell reglering av handledningens omfattning, eftersom bl. a. möjlig­

heterna att organisera handledningen i olika former varierar starkt mellan skilda

ämnen och forskningsprojekt. Även behovet av handledning varierar sannolikt

inom relativt vida gränser såväl individuellt som mellan olika stadier i forsk­

ningsarbetet. Jag anser det med hänsyn till bl. a. dessa förhållanden inte lämpligt

att fixera en generellt giltig norm för handledningsgruppens storlek. I samman­

hanget vill jag framhålla angelägenheten av att universitets- och högskoleinstitutio­

nerna i ökad utsträckning etablerar samarbete med institutioner och forskare utan­

för den reguljära universitetsorganisationen. Härigenom bör det bli möjligt att

avsevärt öka handledningskapaciteten i en rad ämnen. Vidare bör man beakta

möjligheterna att genom samarbete såväl mellan berörda läroanstalter som med

andra läroanstalter i de nordiska länderna effektivare utnyttja tillgänglig hand­

lednings- och utbildningskapacitet.

I ett flertal ämnen finns det dock anledning befara att det inte blir möjligt att

få fram tillräckligt många handledare för att en effektiv handledning skall kunna

erbjudas, om antalet studerande fortsätter att växa i samma takt som hittills.

Inom åtskilliga områden kan dessutom tillströmningen till forskarutbildning nu

bedömas ligga på så hög nivå att viss uppbromsning av expansionstakten kan vara

rimlig även med hänsyn till de inom överskådlig framtid föreliggande behoven av

personal med forskarutbildning. Sammanfattningsvis finner jag att en begränsning

av antalet studerande i vissa fall kan bli ofrånkomlig.

Det naturliga är i detta läge att de tillgängliga utbildningsresurserna får utgöra

grunden för begränsningen. Det är enligt min mening självklart att avgörande fak­

tor vid urval bland de sökande skall vara graden av förmåga att tillgodogöra sig

forskarutbildningen. Jag utgår därvid från att de studerande som innehar för

forskarutbildning särskilt avsedda tjänster — i första hand assistent- och amanuens­

tjänster — eller sådant doktorandstipendium som jag kommer att föreslå i det föl­

jande skall antas till forskarutbildning och därmed ges rätt att erhålla handledning i

sådan omfattning att studietiden kan hållas. Utöver dessa kategorier bör i regel

ytterligare studerande kunna antas och erbjudas handledning.

Prövningen av det antal utbildningsplatser som från år till år kan ställas till för­

fogande bör — bl. a. med hänsyn till svårigheterna att centralt göra en ingående

bedömning av de enskilda institutionernas kapacitet i detta speciella avseende —

äga rum lokalt. Det tycks mig vidare rimligt att berörd institution får ansvara för

urvalet bland de sökande. Hur urvalsförfarandet skall närmare utformas bör prö­

vas mot bakgrund av bl. a. resultaten av pågående försöksverksamhet med nya

former av samverkan mellan lärare och studerande inom ramen för den s. k. uni-

versitetsdemokratin. Det bör uppdragas åt universitetskanslersämbetet att meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

72

bestämmelser i fråga om antagning och urval av studerande till forskarutbildning.

Detta förfarande bör självfallet utformas så att man undviker dels oenhetliga urvals­

kriterier, när sådana inte är sakligt motiverade, dels slumpmässighet och godtycke.

Ett betydelsefullt ansvar vid tillämpningen av nämnda bestämmelser bör vila på

vederbörande lokala universitetsmyndigheter. Jag finner det angeläget att här slå

fast att antagning till doktorand inte får vara villkor för rätt att tentera och avlägga

disputationsprov för den nya doktorsexamen. Den som vill bedriva studier och

avhandlingsarbete utan att vara antagen som doktorand bör — som utredningen

och flera remissinstanser framhållit — ha rätt att genomgå prov för doktorsexamen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Det är av skilda skäl angeläget att den föreslagna reformeringen av utbildningen

kan genomföras så snabbt som möjligt. Jag föreslår därför att de nya bestämmel­

serna för forskarutbildning träder i kraft redan den 1 juli 1969. Det vore givet­

vis önskvärt att samtliga studieplaner förelåg till denna tidpunkt och att alla som

börjar forskarutbildning fr. o. m. höstterminen 1969 kunde gå direkt in i det nya

systemet. Detta torde emellertid i många ämnen inte vara praktiskt möjligt på

grund av det tidskrävande arbetet med att få fram erforderliga studieplaner m. m.

I avvaktan på att universitetskanslersämbetet i vanlig ordning fastställer de slut­

liga studieplanerna bör därför lokal instans — enligt riktlinjer som ämbetet dragit

upp — kunna fastställa provisoriska studieplaner. Sådana studieplaner torde få

tillämpas under en övergångstid för studerande som börjar sin forskarutbildning

innan slutlig studieplan i berört ämne fastställts. Jag räknar med att ämbetet senast

den 1 juli 1971 skall ha tagit ställning till samtliga studieplaneförslag, varefter den

nya organisationen kan tillämpas fullt ut, åtminstone för dem som inlett forskar­

utbildning sedan slutlig studieplan fastställts. Ämbetets befattning med studiepla­

nerna bör avse endast studiernas allmänna uppläggning och inriktning. Studiepla­

nerna bör självfallet — med beaktande av den undervisning och handledning

som kan meddelas — utformas så att de studerande kan nå sitt utbildningsmål

efter fyra års studier.

Studerande som följt den nya studieordningen bör erhålla doktorsexamen —

vanligen med samma fakultetsbenämning som vederbörandes grundexamen —

vid den fakultet där forskarutbildningen i huvudsak erhållits. I sammanhanget vill

jag erinra om att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i prop. 1960: 119

(s. 273) med anledning av förslag om filosofiska examina och filosofisk doktors­

grad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid

matematisk-naturvetenskaplig fakultet betonade angelägenheten av sådana åtgär­

der som syftar till att underlätta integration av utbildning och forskning på berörda

områden. Genom beslut den 6 september 1963 har vidare Kungl. Maj:t bemyn­

digat vederbörande filosofiska fakultet medge att även den som inte avlagt filo­

sofisk grundexamen får avlägga filosofie licentiatexamen, om han avlagt annan

till omfattning och beskaffenhet likvärdig examen.

övergångsvis bör möjlighet ges att avlägga licentiatexamen respektive disputera

för doktorsgrad enligt hittillsvarande bestämmelser. Denna möjlighet bör i fråga

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1969

73

om licentiatexamen begränsas till att gälla generellt längst intill utgången av bud­

getåret 1970/71 och i fråga om doktorsgrad längst intill utgången av budgetåret

1973/74. Möjlighet till individuell dispens efter nämnda tidpunkter bör självfallet

föreligga. Det bör vara möjligt även för studerande som börjat sina studier inom

den hittillsvarande studieordningen att gå över till det nya utbildningssystemet. Vi­

dare bör de som avlagt licentiatexamen före den 1 juli 1969 och som aktivt arbetar

på avhandling för doktorsgrad efter prövning från fall till fall kunna medges rätt

att avlägga doktorsexamen. De övergångsbestämmelser som erfordras bör medde­

las i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Utredningens förslag om utformningen av examination, betygsättning och dispu­

tation samt om doktorsavhandlingarnas tekniska utformning och finansiering har

genomgående accepterats av remissinstanserna. Jag finner att förslagen i nämnda

avseenden kan i huvudsak godtagas. Enligt min mening bör dock utformningen av

disputationen förenklas. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela bestämmel­

ser i dessa hänseenden. Utredningen har vidare föreslagit att en handledargrupp

med betydande befogenheter skall utses för varje doktorand. Detta förslag har

mött avsevärd kritik vid remissbehandlingen. Med anledning av de synpunkter som

därvid förts fram anser jag att det huvudsakliga syftet med förslaget kan tillgodo­

ses genom att informella handledargrupper inrättas i de fall detta bedöms lämpligt

och önskvärt av berörda parter.

En reformering av forskarutbildningen enligt de riktlinjer som jag dragit upp i

det föregående kommer att medföra ökat behov av undervisningsresurser i takt

med att kursdelen av utbildningen byggs ut. Undervisningskapaciteten vid de filo­

sofiska fakulteterna dimensioneras f. n. på grundval av den s. k. universitetsautoma-

tiken (jfr prop. 1958: 104). De därigenom tilldelade resurserna har under de

senaste åren kompletterats med medel från anslaget till provisoriska åtgär­

der för forskarutbildning, forskarhandledning m. m. Den nuvarande tilldelningen

av lärarkrafter är emellertid inte dimensionerad för att möta de anspråk på under­

visningsresurser som det föreslagna forskarutbildningssystemet kan komma att

ställa. Kungl. Maj:t har i oktober 1964 uppdragit åt universitetskanslersämbetet

att se över bestämmelserna rörande tilldelningen av lärarkrafter m. m. i ämnen

inom filosofisk fakultet och därvid utreda även fragan om en omfördelning av

medel mellan låg- och högstadieundervisningen (jfr prop. 1964: 82). I detta sam­

manhang vill jag erinra också om vad föredragande statsrådet i prop. 1969: 4

(s. 82) anfört om försöksverksamhet med ramtilldelning av undervisningsresurser

vid vissa institutioner inom filosofisk fakultet. Vidare pågår f. n. utredningsarbete

rörande en eventuell övergång till programbudgetering inom området högre utbild­

ning och forskning, något som kan ge upphov till väsentligt ändrade principer för

medelstilldelning och anslagsdisposition (jfr prop. 1969: 1 bil. 10 s. 279). De pla­

nerade förändringarna bör — allteftersom underlag för ställningstaganden läggs

fram — leda till att inom en given ram utbildningsresurserna kan utnyttjas på ett

mer ändamålsenligt sätt än f. n. Det bör därvid bli möjligt att i ökad utsträckning

använda resurserna för forskarutbildning. Vissa ytterligare insatser torde dock vara

74

nödvändiga. I avvaktan på att slutlig ställning tas till frågan om nya principer för

resurstilldelningen bör dessa insatser få formen av temporära åtgärder. De resurser

som sålunda anvisas bör ställas till vederbörande myndigheters disposition i hu­

vudsak enligt de regler som nu gäller för anslaget till provisoriska åtgärder för

forskarutbildning, forskarhandledning m. m. En successiv övergång till det nya

utbildningssystemet kan enligt min mening härigenom underlättas. Vidare bör un­

der övergångsperioden en snabbare examination av de studerande som vill full­

följa sina studier enligt hittillsvarande ordning komma till stånd. Jag finner därför

att nämnda anslag tills vidare bör finnas kvar i riksstaten. Frågan om en höjning

av anslagsbeloppet under de närmast kommande budgetåren bör prövas i vanlig

ordning.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anförde i proposition till 1958

års riksdag (prop. 104, SU B 48, rskr B 76) att den kvalificerade lärarpersonalens

undervisning borde reserveras i första hand för utbildning och handledning av

licentiander och doktorander. I anslutning till remissbehandlingen av förevarande

betänkande har från universitetshåll motsvarande synpunkter framhållits. Det bör

också noteras att — särskilt vid de filosofiska fakulteterna — utvecklingen har

gått i denna riktning. Jag finner anledning att i detta sammanhang kraftigt stryka

under önskvärdheten av att en liknande förskjutning äger rum även på andra sek­

torer inom den högre utbildningens område.

I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 278) har mot bakgrund av bl. a. forskar­

utbildningens behov föreslagits en avsevärd förstärkning av fakulteternas basre­

surser, dvs. kvalificerade medhjälpare, biträdespersonal och materiel m. m. Vidare

har föreslagits att medel för dessa ändamål skall anvisas under fakultetsvis för­

delade driftkostnadsanslag. Avsikten därmed är att en betydande decentralisering

skall komma till stånd i fråga om rätten att besluta om tillgängliga medel.

5.3 Studiefinansieringen

De väsentligaste möjligheter till studiefinansiering som studerande på forskarut-

bildningsnivå har att tillgå är dels licentiand- och doktorandstipendier, dels assi­

stent- och amanuenstjänster. Härtill kommer möjligheten för högstadiestuderande

att på samma villkor som övriga studerande vid universitet och högskolor erhålla

studiemedel. Utredningen har utgått från att assistent- och amanuenstjänstema även

inom det reformerade utbildningssystemet kommer att utgöra en mycket betydande

del av statens stöd till forskarrekrytering och forskarutbildning. Dessa tjänster bör

enligt utredningen behålla i stort sett nuvarande konstruktion. Därutöver har utred­

ningen föreslagit att det befintliga stipendiesystemet skall ersättas av ett system

med särskilda doktorandtjänster som normalt skall kunna innehas högst fyra år

av den som genomgår forskarutbildning på heltid.

Assistent- och amanuenstjänstemas funktion som inkomstkälla för dem som

genomgår forskarutbildning måste bedömas i relation till de alternativ som kan

erbjudas inom det nya utbildningssystemet. Särskilt från universitetshåll har assi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

75

stent- och amanuenstjänstemas betydelse för forsknings- och undervisningsverksam­

heten kraftigt strukits under. Från samma håll har man emellertid framhållit att

en väsentlig minskning av tjänstgöringsskyldigheten för assistenter och amanuenser

måste komma till stånd, om tjänstinnehavama skall — parallellt med sina ålig­

ganden vid institutionen — kunna genomföra den egna utbildningen. Förslag har

också förts fram att dessa tjänster till viss del skall ersättas med särskilda heltids­

tjänster för undervisning och administration. Vidare har man i vissa remissyttranden

väckt tanken på en sammanslagning av de nuvarande assistent- och amanuens-

tjänsterna och de föreslagna doktorandtjänstema till en enhetlig tjänstetyp. Denna

nya tjänstetyp skulle vara förenad med en i förhållande till befintliga assistent­

tjänster begränsad tjänstgöring för vederbörande institutions räkning. Ett stort antal

remissinstanser framhåller i detta sammanhang — gentemot utredningen — att

studietidsförlängningen för assistenter och amanuenser måste bli längre än ett år,

om tjänsternas konstruktion behålls oförändrad.

Tjänsterna som assistent och amanuens fyller viktiga funktioner i fråga om

såväl forskarrekryteringen som undervisnings- och forskningsverksamheten vid in­

stitutionerna. I vissa avseenden har emellertid enligt min mening berättigad kritik

förts fram mot gällande regler för tilldelning av sådana tjänster. Sålunda har exem­

pelvis universitetskanslersämbetet pekat på att antalet assistent- och amanuens­

tjänster vid framför allt de filosofiska fakulteterna inte är avvägt med hänsyn till

möjligheterna att vid de enskilda institutionerna anordna effektiv forskarutbild­

ning för samtliga tjänstinnehavare. Enligt ämbetets mening bör resurserna i sist­

nämnda avseende vara avgörande vid tilldelningen av assistenttimmar. Det under-

visningsbehov som vid tillämpning av en sådan dimensioneringsprincip inte kan

eller bör täckas av assistent- och amanuenstjänster bör, anser ämbetet, tillgodoses

genom att man inrättar särskilda, för undervisning avsedda tjänster. Även enligt

min mening bör lågstadiets lärarbehov så långt det är möjligt och lämpligt till­

godoses genom att särskilda undervisningstjänster — i första hand tjänster som uni­

versitetslektor och universitetsadjunkt — inrättas. Även i fortsättningen bör emel­

lertid assistenter och amanuenser kunna tas i anspråk för undervisning på sådana

områden där de har speciella kunskaper.

Assistenternas och amanuensernas tjänstgöring bör läggas upp så att de dels

får möjlighet att bedriva aktiva studier i sådan omfattning att doktorsexamen kan

avläggas inom rimlig tid, dels kan medverka i institutionens utbildnings- och forsk­

ningsverksamhet. Tjänsterna bör enligt min mening behållas oförändrade. Tjänst­

göringen bör inriktas på uppgifter som så långt det är möjligt ligger i linje med

assistentens-doktorandens egen utbildning. Däremot bör denna personalkategori så

långt möjligt befrias från sådana uppgifter av administrativ karaktär som kan full­

göras av biträdespersonal. Jag vill vidare erinra om vad föredragande statsrådet

i prop. 1969: 4 (s. 80) anfört om studierådgivningens organisation. En utveckling

av det slag som här skisserats beträffande assistent- och amanuenstjänstema —

vilken givetvis får ske successivt med beaktande av förhållandena vid de skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

institutionerna — bör enligt min bedömning göra det möjligt att begränsa studie-

tidsförlängningen för dessa kategorier till ett år.

Utredningens förslag om särskilda, extra ordinarie tjänster för dem som

genomgår forskarutbildning utan att ha assistent- eller amanuenstjänst är jag inte

beredd att förorda. Enligt utredningen bör man kunna ställa i huvudsak följande

krav på studiefinansieringssystemet, nämligen att det dels tillgodoser behovet av

kvantitativ rekrytering, dels leder till ett positivt urval bland dem som avlagt

grundexamen, dels möjliggör heltidsstudier utan att detta skall behöva innebära

avsevärda uppoffringar i fråga om levnadsstandard. Mot denna bakgrund fram­

håller utredningen att nivån på studiestödet till doktorander måste avpassas så att

den som avlagt grundexamen finner forskarutbildning vara ett tänkbart alternativ

till yrkesverksamhet. Jag finner — liksom bl. a. statskontoret och reservanterna i

universitetskanslersämbetets styrelse — att dessa allmänna krav, som jag i prin­

cip ansluter mig till, i allt väsentligt kan tillgodoses inom ramen för det studie­

sociala system som f. n. tillämpas.

Jag föreslår att de nuvarande licentiand- och doktorandstipendiema ersätts

av ett enhetligt doktorandstipendium. I konsekvens med vad jag tidigare förordat

beträffande reformering av forskarutbildningen finner jag att detta stipendium bör

få innehas av en doktorand under sammanlagt högst fyra år. Stipendiet bör delas

ut för ett år i sänder. Jag räknar därvid med att frågan om förnyat stipendium skall

prövas mot bakgrund av de studieresultat som vederbörande doktorand har upp­

nått. Utgångspunkten bör vara att doktoranden skall kunna väntas avlägga dok­

torsexamen inom en nettostudietid av fyra år.

Inför statsmakternas ställningstagande till forskarutredningens förslag har under

senare år antalet licentiand- och doktorandstipendier — innevarande budgetår

sammanlagt 935 — hållits i stort sett oförändrat. Som tidigare framgått har till­

strömningen till forskarutbildning — framför allt licentiatstudier vid filosofisk

fakultet — ökat kraftigt under 1960-talet. En fixering av den maximala tiden för

innehav av stipendium till fyra år kan väntas medföra att antalet studerande som

erhåller stipendium efter ett genomförande av det stipendiesystem jag här förordar

blir större än f. n. Den starka tillströmningen av studerande motiverar emellertid

att antalet stipendier successivt höjs. Jag återkommer till denna fråga i det följande

vid min anmälan av vissa anslagsfrågor.

De nuvarande licentiand- och doktorandstipendiema utgår med resp. 6 500

och 9 500 kr. för läsår. Läsåret anses i detta sammanhang omfatta nio månader.

Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har de studerande möjlighet att erhålla s. k. tilläggs-

stipendium under de tre resterande månaderna av året. Dämtöver har stipendia­

terna — som redan nämnts — rätt att på samma villkor som övriga studerande

erhålla studiemedel, varvid stipendiet räknas som inkomst. Det sammanlagda vär­

det — exklusive eventuella barntillägg enligt studiemedelsförordningen — av det

skattefria studiestödet kan således för innehavare av licentiandstipendium beräk­

nas uppgå maximalt till f. n. ca 14 000 kr. per år. Motsvarande belopp för dokto­

77

randstipendiat är närmare 15 500 kr. Till bilden hör vidare att stipendiat har rätt att

förena stipendium med förvärvsarbete av relativt betydande omfattning, något som

— enligt det material forskarutredningen samlat in — också utnyttjas. Denna rätt

bör emellertid begränsas, om en effektivering och förkortning av forskarutbild­

ningen skall kunna nås. En sådan skärpning bör kombineras med en ökning av det

direkta studiesociala stödet, så att behovet av förvärvsarbete parallellt med studier­

na faller bort eller starkt minskar.

I det studiesociala stödet bör — som framgår av vad jag redan anfört — ingå

dels studiemedel, dels doktorandstipendium. Studiemedlen bör därvid, med änd­

ring av vad som nu gäller, få utgå utan reducering på grund av doktorandstipendiet.

Den återbetalningsfria delen av studiestödet till doktoranderna bör bestämmas till

12 500 kr. per år, dvs. ungefär samma belopp som f. n. sammanlagt kan utgå i

doktorandstipendium och tilläggsstipendium. Eftersom innehav av doktoranstipen-

dium enligt vad jag nyss förordat inte kommer att påverka rätten till studiemedel,

kommer studiemedlen till ifrågavarande doktorander att enligt gällande bestäm­

melser omfatta ett återbetalningsfritt studiebidrag av 1 750 kr. per år. Med hän­

syn härtill finner jag att doktorandstipendiet bör bestämmas till 10 750 kr. per

år. Mitt förslag innebär att det sammanlagda studiestödet — inklusive den åter-

betalningspliktiga delen av studiemedlen — för innehavare av det nya doktorand­

stipendiet kan uppgå till 18 870 kr. per år vid nu gällande basbelopp. Härutöver

utgår i förekommande fall barntillägg enligt studiemedelsförordningen. Jag vill i

detta sammanhang erinra även om de förbättringar inom familjepolitikens om­

råde som beslutats av 1968 års riksdag (prop. 42, SU 101, rskr 253).

Vad jag här förordat om doktorandstipendiets storlek och om studiemedel till

innehavare av doktorandstipendium bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1969 för den

som bedriver studier enligt den nya studieordningen. De nuvarande licentiand- och

doktorandstipendiema bör ersättas — i den takt de blir lediga — med motsvaran­

de antal doktorandstipendier av 10 750 kr. per år. Jag avser att i annat samman­

hang föreslå Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser som skall möjliggöra en

mjuk övergång till det nya systemet för studiefinansieringen. Den som innevarande

läsår innehar licentiand- eller doktorandstipendium enligt hittillsvarande regler och

som kommer i fråga till förlängt innehav av stipendium bör sålunda medges rätt

att välja mellan att även i fortsättningen erhålla stipendium enligt dessa regler eller

att gå över till det nya system som jag här förordat. Den individuella övergången

till det nya stipendiesystemet bör ske samtidigt som vederbörande går över till

den nya studieordningen. Vad jag förordat i fråga om studiemedel kräver en änd­

ring av 11 § studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). I enlighet här­

med har inom utbildningsdepartementet utarbetats förslag till förordning om änd­

ring i studiemedelsförordningen.

Rätten att erhålla studiemedel är enligt studiemedelsförordningen begränsad till

högst 16 terminer. Om särskilda skäl föreligger kan dock studiemedel utgå för

längre tid. Som sådana särskilda skäl bör — liksom hittills — kunna räknas att

den studerande bedriver framgångsrika doktorandstudier.

6 — Bihcing till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 31

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1969

78

Utredningen har vid sitt ställningstagande för ett lönesystem lagt stor vikt vid

de förmåner av socialförsäkringskaraktär som en doktorand med studielön auto­

matiskt skulle erhålla. Med en lösning enligt det stipendiealtemativ som jag för­

ordat får doktoranden inte utan vidare sistnämnda förmåner. Jag finner det emel­

lertid angeläget att doktorandstipendium förenas med det efterlevandeskydd som

erbjuds inom ramen för statens grupplivförsäkring. Den som uppbär doktorand­

stipendium bör enligt min mening anslutas till denna försäkring på i huvudsak

samma villkor som f. n. gäller för den som genomgår av staten anordnad omskol­

ningskurs. Jag förordar efter samråd med chefen för civildepartementet att Kungl.

Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att vidta härför erforderliga åtgärder. Det

ankommer i övrigt på Kungl. Maj:t att vid bifall till vad jag förordat rörande stu­

diefinansieringen meddela de bestämmelser som behövs.

Kungl: Maj. ts proposition nr 31 år 1969

5.4 Forskarkarriären

Utredningens principiella överväganden och konkreta förslag till reformerad

forskarkarriär vid universitet och högskolor har — som framgått av vad jag redo­

visat i det föregående — mött stark kritik från remissinstansernas sida. Endast ett

fåtal instanser har accepterat den föreslagna organisationen i dess helhet. De all­

varligaste invändningarna har enligt min bedömning riktats mot konstruktionen av

den föreslagna karriärens första steg, aspirantstadiet. Sålunda har såväl princi­

perna för dimensioneringen av aspirantstadiet som konstruktionen av tjänstetypen

kritiserats. Denna kritik har förts fram med särskild skärpa av flertalet remissin­

stanser på universitets- och högskoleområdet.

I flera fall har remissinstanserna lagt fram ändringsförslag i syfte att det av ut­

redningen föreslagna karriärsystemet skall revideras så att det mer eller mindre

klart kommer att stämma överens med nuvarande uppbyggnad av forskarkarriären

vid universiteten. I åtskilliga yttranden framhåller man också att begränsade åt­

gärder inom ramen för nuvarande karriärsystem är tillräckliga för att de mest

akuta behoven skall tillgodoses.

Med hänsyn till de synpunkter och den kritik som kommit fram i samband med

remissbehandlingen av utredningens betänkande finner jag inte tillräckliga motiv

för en genomgripande omstrukturering av tjänstesystemet vid universitet och hög­

skolor. Enligt min mening bör dock vissa jämkningar genomföras inom ett i huvud­

sak oförändrat tjänstesystem. Jag återkommer i det följande med förslag i dessa

avseenden. Dessförinnan vill jag emellertid beröra vissa mera principiella frågor,

som diskuterats av remissinstanserna.

I ett stort antal yttranden har framhållits att begreppet forskarkarriär inte får

tolkas som en för universitetens och högskolornas interna behov konstruerad stege

av tjänster. Tjänstesystemet inom universitetsorganisationen utgör på så gott som

samtliga vetenskapliga områden endast en av flera karriärvägar för forskarna. Uni-

versitetskarriären måste därför enligt min mening utformas så att man erhåller

79

största möjliga flexibilitet. Tjänstestrukturen bör avvägas sa att betydande rör­

lighet tillåts. Växlingar mellan anställning inom universitetsorganisationen och

tjänst inom annan offentlig eller enskild verksamhet bör till skillnad mot vad

som f. n. ofta synes vara fallet — betraktas som normala och önskvärda företeelser.

Inom flera för samhällsutvecklingen angelägna forskningsområden torde ett sådant

växelspel vara utomordentligt värdefullt från såväl forskarens som samhällets

synpunkt.

Jag vill även erinra om vad föredragande statsrådet anfört under avsnittet

vissa gemensamma frågor vid anmälan av anslagen till universiteten m. m. för bud­

getåret 1969/70 (prop. 1969: 1 bil. 10 s. 281) angående forskningsinsatser i sam­

verkan mellan å ena sidan universitet och högskolor och å andra sidan annan stat­

lig samt kommunal och enskild verksamhet. Uppdragsforskningen, vars vidareut­

veckling enligt min mening är ytterst angelägen, har stor betydelse även från här

aktuella utgångspunkter. Genom vidgad samverkan av denna art kan man effekti­

vare utnyttja tillgängliga forskningsresurser samtidigt som man bereder nya möjlig­

heter både för redan etablerade och för blivande forskare att utföra vetenskapliga

insatser inom områden som är av betydelse för samhällsutvecklingen. Detta tillskott

av vetenskaplig aktivitet vid läroanstalterna innebär i sin tur ökade resurser för

såväl handledning som studiefinansiering i den mån uppdragen helt eller delvis

kan utföras som led i forskarutbildningen. Bland de områden som härvid kan bli

aktuella bör nämnas teknisk och biomedicinsk forskning, pedagogiskt utvecklings­

arbete, forskning kring mål och medel i bl. a. socialpolitik och internationellt bi­

ståndsarbete, utvecklingsarbete inom miljövårdsområdet samt trafiksäkerhetsforsk-

ning.

I detta sammanhang vill jag vidare stryka under den stora betydelse forsknings­

råden har för initiering och vidareutveckling av forskningsinsatserna. Forsknings­

rådens resurser har under senare år kraftigt förstärkts. Anslagen till forsknings­

råden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har sålunda mer än fem-

faldigats under den senaste tioårsperioden. Härigenom har ett stort antal forskare

kunnat beredas tillfälle att under kortare eller längre perioder koncentrerat ägna sig

åt forskning. Vidare har det varit möjligt att med hjälp av forskningsrådsanslag

och det av råden disponerade anslaget till särskilda forskartjänster ta till vara fram­

stående forskarbegåvningar, som inte kunnat beredas tjänst inom den reguljära

universitetsorganisationen. Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet vill jag här

betona att det i princip inte är universitetens uppgift att bereda förtjänta forskare

tillfälle till tryggad vetenskaplig verksamhet. Enligt såväl ämbetets som min mening

bör den rörliga medelsreserv som behövs bl. a. för detta ändamål på den statliga

sektorn knytas i första hand till forskningsråden. Dessa har genom sin ställning som

riksorgan med företrädare för de lokala forskningsaktiviteterna goda förutsättning­

ar att — i samarbete med universitetskanslersämbetet — göra den prioritering av

behoven som är nödvändig för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på

bästa sätt. Jag finner mig sålunda inte kunna tillstyrka den av utredningen före­

slagna forskartjänstreserven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

Forskarkarriären bör enligt min mening vara uppbyggd så att forskarna i ökad

utsträckning söker kontakt med den vetenskapliga verksamhet som bedrivs utanför

universiteten. Som jag nyss anfört anser jag att rörlighet mellan universiteten och

samhället i övrigt är stimulerande för bl. a. forskarna och deras verksamhet. Därtill

kommer att antalet fasta forskartjänster inom universitetsorganisationen kan be­

räknas även framgent vara genomsnittligt väsentligt lägre än det antal personer

som efter avslutad forskarutbildning vill fortsätta med vetenskapligt arbete. Enighet

synes i allt väsentligt råda om att basen i tjänstesystemet bör göras förhållandevis

bred, så att så många lovande forskarbegåvningar som möjligt kan beredas meri-

teringsmöjligheter efter avslutad forskarutbildning. Ett mindre antal remissinstan­

ser hävdar emellertid att rekryteringstjänsterna vid universitet och högskolor bör

konstrueras som fasta tjänster. Enligt min mening talar övervägande skäl mot ett

sådant system.

En reformering av forskarutbildningen kommer att leda till att forskaren i nor­

mala fall träder in i karriären vid väsentligt lägre ålder än f. n. Det synes därför

rimligt att det i botten på tjänstesystemet även i fortsättningen finns tidbegränsade

rekryteringstjänster. Antalet rekryterings- och befordringstjänster bör dimensione­

ras främst efter forskningens och forskarutbildningens behov och med hänsyn till

de resurser som kan avdelas för dessa ändamål. Det är väsentligt att därvid även

forskningssektorn utanför universitet och högskolor beaktas. Därutöver måste man

emellertid ta hänsyn till även sådana faktorer som växlande rekryteringsförhållan-

den inom skilda forskningsområden.

Även i övrigt synes mig det nuvarande tjänstesystemet i forskarkarriären i stora

drag ändamålsenligt. I vissa avseenden är det dock enligt min mening motiverat

att justera de befintliga tjänstetypernas konstruktion. Befordringstjänstema bör ut­

formas så, att den forskare som befordras inom universitetsorganisationen successivt

når större anställningstrygghet. Jag återkommer till detta i samband med förslag om

ändring av docenttjänsternas konstruktion.

Forskarassistenttjänsterna har allmänt omvittnats vara en i de flesta avseenden

lämpligt utformad tjänstetyp. Från universitetshåll har man särskilt framhållit värdet

av att denna tjänstekonstruktion medger varierande former för uttaget av tjänst­

göringsskyldigheten. Behörighetskravet för extra ordinarie tjänst som forskar­

assistent är f. n. licentiatexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. För­

ordnandetiden är maximerad till sammanlagt nio år. Jag anser att forskarassistent­

tjänsterna väl fyller de krav som bör ställas på den tidsbegränsade tjänst som —

enligt vad jag tidigare anfört — bör utgöra basen i forskarkarriären. Tjänstetypen

bör därför behållas i allt väsentligt oförändrad. Med hänsyn till att forskarassistent­

tjänsterna i princip skall vara genomgångstjänster bör bestämmelserna rörande

nämnda tjänster ändras så att förordnandetiden begränsas till högst två perioder om

vardera tre år. En följd av utbildningsreformen är vidare att behörighetskravet bör

fastställas till doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Undan­

tag från denna huvudregel bör emellertid kunna medges om särskilda skäl före­

81

ligger. Jag finner sålunda att det av bl. a. rekryteringsskäl bör vara möjligt att —

såväl i ett enskilt fall som i fråga om grupper av ämnen — förordna även den

som bedriver studier för doktorsexamen till innehavare av forskarassistenttjänst.

Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser i berörda avseenden.

Fördelningen av befintliga tjänster som forskarassistent mellan olika fakulteter

är f. n. tämligen ojämn. Vid vissa fakulteter — bl. a. de humanistiska — finns

denna tjänstetyp över huvud taget inte. Av mitt ställningstagande i fråga om basen

i forskarkarriären följer att jag räknar med att antalet forskarassistenttjänster måste

ökas successivt under de närmaste siren.

Den årliga ökningen liksom fördelningen på skilda fakulteter får prövas i vanlig

ordning. Till frågan om medel för inrättande av ytterligare forskarassistenttjänster

nästa budgetår återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan här fram­

hålla att jag anser att forskarassistenttjänster i fortsättningen skall finnas även vid

de humanistiska fakulteterna.

Enligt vad jag nyss uttalat bör forskarkarriären vara konstruerad så att forskarna

successivt når större anställningstrygghet vid befordran inom universitetsorganisa­

tionen. I dagens karriärsystem har denna fråga särskild betydelse vid de extra

ordinarie docenttjänsterna. En av anledningarna till att karriärfrågoma togs med i

forskarutredningens uppdrag var den kritik som riktats mot att docenter vid för­

ordnandets utgång — ofta vid relativt hög ålder — kunde bli tvungna att gå över

till verksamhet som mindre väl stämde överens med deras utbildning och kvalifi­

kationer. Vad jag förordat beträffande basen i forskarkarriären — en begräns­

ning av förordnandetiden till sex år på forskarassistenttjänst — bör enligt min

mening följas av ökad anställningstrygghet för innehavare av docenttjänst. Vidare

är det angeläget med hänsyn till läroanstalternas forsknings- och utbildningsverk­

samhet att möjligheterna att behålla eller förvärva framstående forskare och hand­

ledare förbättras. Dessa mål kan nås genom att universitetsmyndighetema ges

möjlighet att medge ytterligare förordnanden på docenttjänst utöver nuvarande

maximitid av sex å sju år. Det bör dock framhållas att denna lösning på längre

sikt kan leda till viss blockering av docenttjänsterna. Av detta skäl är det ange­

läget att betona att möjligheten till förlängt förordnande som docent utöver sex år

inte skall betraktas som en ovillkorlig rättighet. Mot bakgrund av vad jag här an­

fört finner jag att Kungl. Maj:t i annat sammanhang bör bemyndiga universitets-

kanslersämbetet att från fall till fall — efter prövning av dels vederbörandes veten­

skapliga och pedagogiska insatser, dels föreliggande särskilda omständigheter —

meddela förlängning av docentförordnande med högst tre år i sänder. Den som

erhåller förlängt förordnande som docent bör i större utsträckning än under sina

sex första förordnandeår delta i institutionens verksamhet. Undervisningsskyldig-

heten för docent — 75 timmar undervisning per läsår eller motsvarande antal tim­

mar i form av andra tjänstegöromål — bör därför ökas till 125 timmar per läsår

fr. o. m. det sjunde året av förordnandetiden. Tjänstgöringen bör i största möjliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

82

utsträckning fullgöras i form av forskarhandledning. I övrigt bör docenttjänsterna

behållas oförändrade.

Det nuvarande systemet med antagning av s. k. oavlönade docenter bör enligt

min mening tills vidare finnas kvar. I anslutning härtill vill jag anmäla min avsikt

att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att ändra gällande bestämmelse att

docenttjänster är avsedda för framstående docenter vid vederbörande läroanstalt

så, att sökande med motsvarande meriter från annan läroanstalt kan komma i frå­

ga på lika villkor.

Behovet av större resurser för forskarutbildning — såväl handledning som kurs-

och seminarieundervisning — motiverar enligt min mening att antalet docent­

tjänster ökas successivt, ökningstakten liksom fördelningen på fakulteter får prö­

vas i det årliga budgetarbetet.

Eftersom förhållandena växlar mellan fakulteterna vad gäller behovet av tjäns­

ter på forskarassistent- och docentnivå bör båda dessa tjänstetyper ses i ett sam­

manhang vid avvägningen av vilka resurser som bör tillföras universitets- och hög­

skoleorganisationen. Min medelsberäkning för nästa budgetår, till vilken jag åter­

kommer i det följande, avser att möjliggöra inrättande av sammanlagt ytterligare

90 docent- och forskarassistenttjänster utöver de tjänster, för vilka medel beräk­

nats i årets statsverkproposition.

De särskilda forskartjänsterna vid forskningsråden kommer enligt min bedöm­

ning även i fortsättningen att ha stor betydelse när det gäller att ta till vara forsj-

karbegåvningar. Jag utgår därför från att denna tjänstetyp skall behållas i stort sett

oförändrad. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det emel­

lertid angeläget att innehavarna av nämnda tjänster knyts fastare till den lokala

universitetsorganisationen. Tjänstgöringsförhållandena för rådsforskama bör när­

mas till dem som gäller för universitetslärarna i övrigt. Särskilt angeläget är det

att dessa i regel högt kvalificerade forskare utnyttjas som handledare i ungefär

samma omfattning som innehavare av docenttjänster. En anordning av detta slag

synes också vara i linje med rådsforskarnas egna önskemål. De får nämligen

därigenom bättre möjligheter att rekrytera medarbetare till sina forskningsspeciali-

teter. Ändring av åliggandena för nuvarande tjänsteinnehavare bör ske i samband

med eventuellt omförordnande.

Forskardocenttjänsterna fyller i dag i stort sett samma funktion som de för­

längda docentförordnandena i fortsättningen avses få. Jag vill i sammanhanget

erinra om att Kungl. Maj:t — i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till

förslagen från forskarutredningen — alltsedan budgetåret 1965/66 medgett förläng­

da förordnanden för innehavare av forskardocenttjänst, vilkas andra treårsförord-

nande löpt ut (jfr prop. 1965: 1 bil. 1 s. 347). I samband med förlängt förordnan­

de har i regel en ny tjänst som forskardocent inrättats för att blockering på denna

tjänstenivå skulle undvikas. De nuvarande innehavarna av forskardocenturer är ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

83

nomgående högt kvalificerade vetenskapsmän — i många fall kompetentförklarade

för professur. Om forskarassistent- och docenttjänsterna konstrueras i överens­

stämmelse med vad jag här funnit ändamålsenligt, faller behovet av forskardocent­

tjänster bort. Denna tjänstetyp bör därför enligt min mening avvecklas. Samtliga

befintliga forskardocenttjänster bör den 1 juli 1969 omvandlas till personliga, icke

tidsbegränsade tjänster för nuvarande innehavare, förutsatt att dessa tillträtt sådan

tjänst senast vårterminen 1969. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna

tjänstetypens förestående avveckling och tjänstinnehavamas genomgående höga

vetenskapliga kompetens — finner jag att forskardocent efter ansökan och pröv­

ning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bör kunna erhålla personlig tjänst som

biträdande professor av den typ som jag kommer att föreslå i det följande.

I forskarkarriären vid universitet och högskolor finns i dag två tjänstetyper,

som till formen är ordinarie, nämligen dels professurerna, dels tjänsterna som labo­

rator, observatör, preceptor och prosektor. Därjämte finns enstaka andra tjänster

på samma nivå som laboraturerna. Även enligt forskarutredningen bör den fasta

karriären bestå av två tjänstetyper, professur och tjänst som biträdande professor.

Dessa tjänster skall enligt utredningens förslag i fråga om åligganden m. m. vara

i stort sett identiska. Flertalet remissinstanser har accepterat denna konstruktion.

Ett mindre antal har dock efterlyst en klarare gräns mellan de båda kategorierna.

Några instanser har förordat ett större antal steg i den fasta karriären med hän­

visning till den stimulans som ett sådant arrangemang antas kunna ge.

Utredningens förslag i detta avseende bör enligt min mening inte föranleda

någon åtgärd. Benämningen på den tjänstekategori som i forskarkarriären ligger

närmast under professurerna — dvs. laboraturer, observaturer, precepturer och

prosekturer samt de tidigare nämnda tjänsterna på motsvarande nivå — är emel­

lertid oenhetlig. Med hänsyn härtill finner jag att tjänstetiteln för ifrågavarande

kategori vid de högre utbildningsanstaltema bör vara biträdande professor. Detta

innebär självfallet inte några organisatoriska förändringar.

Från det förut nämnda anslaget till provisoriska åtgärder för forskarutbildning,

forskarhandledning m. m. har utgått medel för bl. a. inrättande av extra tjänster

som laborator (motsv.). Dessa tjänster bör i analogi med vad jag nyss anfört i

fortsättningen benämnas tjänster som biträdande professor. Vid min anslagsberäk­

ning i det följande tar jag — med hänsyn till behovet av förstärkta resurser för

kvalificerad forskarhandledning — upp medel som möjliggör inrättande av ytter­

ligare ett tiotal extra tjänster som biträdande professor.

Vad jag här förordat i fråga om ändrad konstruktion och benämning av vissa

tjänstetyper bör tillämpas från den 1 juli 1969. Kungl. Maj:t äger meddela de be­

stämmelser som erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

84

Kungl: Maj:ts proposition nr 31 år 1969

5.5 Tillsättningsförfarandet

Av vad jag anfört i det föregående i fråga om forskarkarriärens utformning följer

att endast de av utredningens förslag om tillsättningsförfarande som avser tjänst

som professor behöver beröras här. Utredningens förslag i detta avseende inne­

bär — som jag i det föregående redovisat — att det nuvarande förfarandet be­

hålls i sina huvuddrag men att tidsåtgången reduceras i betydande utsträck­

ning. Majoriteten av remissinstanserna har emellertid, som framgått, efterlyst en

mer genomgripande revision av det nuvarande tillsättningssystemet. Ett stort antal

instanser har föreslagit att denna fråga skall utredas på nytt. Jag delar universi-

tetskanslersämbetets uppfattning att innehavare av professur bör kunna utses på

enklare sätt än vad utredningen föreslagit. Enligt min mening bör därför denna

fråga ytterligare övervägas. I avvaktan på att ställning kan tas till ett nytt förslag,

bör dock — inom ramen för ett i princip oförändrat system — vissa av de åtgärder

genomföras som forskarutredningen föreslagit i syfte att tidsåtgången skall redu­

ceras. Detta gäller bl. a. i fråga om specimenstiden för de sökande och tiden för de

sakkunnigas granskning av de sökandes vetenskapliga arbeten. Det ankommer på

Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

85

6.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riks­

dagen att

a) anta förslag till förordning om ändring i studiemedelsför-

ordningen den 4 juni 1964 (nr 401),

b) godkänna de riktlinjer för forskarutbildning och forskar­

karriär m. m., som jag förordat i det föregående,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om grupplivförsäkring

för innehavare av doktorandstipendium.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

7.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1969/70

7.1 Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m.

I riksstatförslaget för nästa budgetår har under åttonde huvudtiteln förts upp ett

preliminärt beräknat belopp av 8,6 milj. kr. till Vissa kostnader för reformerad

forskarutbildning m. m. (jfr prop. 1969: 1 bil. 10 s. 347). Under förevarande anslag

tar jag upp medel för vissa nya tjänster vid de läroanstalter, för vilka universitets-

kanslersämbetet är central förvaltningsmyndighet. Medelsbehovet för studiefinan­

siering, forskarutbildning och forskarhandledning kommer att beaktas i det följande.

Som redan framgått av vad jag anfört i fråga om forskarkarriärens uppbyggnad

skulle en medelsanvisning enligt mina beräkningar för nästa budgetår göra det

möjligt att inrätta sammanlagt ytterligare 90 docent- och forskarassistenttjänster

utöver de tjänster, för vilka medel beräknats i årets statsverksproposition. Av de

nytillkommande tjänsterna bör 20 inrättas som extra ordinarie docenttjänster.

Kungl. Maj:t bör i annat sammanhang — efter förslag av universitetskanslersäm-

betet — besluta om fördelningen av dessa tjänster mellan fakulteter/sektioner och

läroanstalter.

Innan jag redogör för min medelsberäkning i fråga om forskarassistenttjänster,

vill jag framhålla att Kungl. Maj:t i annat sammanhang bör medge att medel, som

anvisats under posten Ersättning åt extra universitetslektorer, tillfälliga lärare, assis­

tenter och övningsassistenter samt arvoden åt speciallärare och biträdande lärare vid

de tekniska fakulteterna, skall få tas i anspråk för inrättande nästa budgetår av

högst 10 extra ordinarie forskarassistenttjänster vid nämnda fakulteter. Vidare bör

Kungl. Maj:t i annat sammanhang medge att på motsvarande sätt medel som an­

visats för assistenttimmar och kursanslag vid de medicinska fakulteterna, skall få

tas i anspråk för inrättande nästa budgetår av högst 10 extra ordinarie forskar­

assistenttjänster vid sistnämnda fakulteter.

Utöver här nämnda 20 forskarassistenttjänster bör för nästa budgetår medel

anvisas för 50 nya extra ordinäre forskarassistenttjänster. I fråga om fördelning­

en av de nytillkommande forskarassistenttjänsterna på dels fakulteter, dels läro­

anstalter bör Kungl. Maj:t — efter förslag av universitetskanslersämbetet — be­

sluta i annat sammanhang.

För här angivna ändamål bör i riksstaten för nästa budgetår föras upp ett för­

slagsanslag av 3 878 000 kr., benämnt Vissa kostnader för reformerad forskarut­

bildning m. m. Av praktiska skäl bör emellertid kostnaderna för avlöningar vid

ifrågavarande tjänster bestridas från berörda fakulteters anslag till avlöningar till

lärarpersonal. Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp

än som beräknats i riksstatförslaget. Det av mig nu förordnade anslaget kommer

sålunda att fungera som s. k. täckningsanslag för riksstaten.

87

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m.

för budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 3 878 000 kr.

7.2 Särskilda åtgärder för forskarutbildning

1967/68 Utgift ........... 301 6731

1968/69 Anslag ......... 2 300 0001

1969/70 Förslag ___ 3 400 000

> Anslaget Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

Detta anslag är avsett för förstärkning genom vissa särskilda åtgärder av re­

surserna för högstadieundervisningen och den vetenskapliga utbildningen vid de

^{läroanstalter,} för vilka universitetskanslersämbetet är central förvaltningsmyndighet

(jfr prop. 1964: 82, SU 95, rskr 215).

Universitetskanslersämbetet

Enligt ämbetets mening bör de förstärkningsåtgärder som möjliggörs genom fö­

revarande anslag avse främst ämnen, som saknar tillräckliga handlednings- och

^{undervisningsresurser} och som har inriktning mot samhällsområden med brist

på arbetskraft med högre vetenskaplig utbildning. Från anslaget bör kunna bestri­

das kostnader även för andra forskarutbildningsprojekt, förutsatt att dessa god­

känts av ämbetet. Som exempel på sådana ändamål kan nämnas studieresor

enskilt och i grupp, anordnande av centrala kurser, seminarier och konferenser

inom företrädesvis tvärvetenskapliga områden.

Enligt ämbetet är det angeläget att möjligheter skapas för läroanstalterna att

engagera forskare utanför universitetsväsendet i forskarutbildningen. Dessa fors­

kare bör kunna anställas på antingen heltids- eller deltidstjänster eller mot arvode.

Ämbetet finner det vidare värdefullt om en ökning av antalet forskarassistenttjänster

kommer till stånd. Dessa tjänster är genom sin konstruktion väl lämpade att knytas

till större, från forskarutbildningssynpunkt betydelsefulla projekt. Under föreva­

rande anslag bör enligt ämbetets mening medel beräknas nästa budgetår för sam­

manlagt 14 extra forskarassistenttjänster.

Förevarande anslag bör enligt ämbetet — under benämningen Särskilda åt­

gärder för forskarutbildning — för nästa budgetår föras upp i riksstaten med 5,5

milj. kr., vilket skulle innebära en ökning med 3,2 milj. kr.

Departementschefen

Benämningen av anslaget Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskar­

handledning m. m. bör vid ingången av nästa budgetår ändras till Särskilda åt­

gärder för forskarutbildning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

88

Som framgått av vad jag förut anfört delar jag ämbetets uppfattning att det är

angeläget att forskare utanför universitet och högskolor engageras i forskarutbild­

ningen. Det bör nämnas att Kungl. Maj:t förra året meddelade bestämmelser om

arvodering av bl. a. sådana handledare med medel från förevarande anslag. Jag

avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser,

som vidgar möjligheterna att utnyttja anslaget till också centralt anordnade kurser,

seminarier och konferenser. Med anledning av ämbetets förslag att detta anslag

skall få användas även för studieresor vill jag erinra om att Kungl. Maj:t förra

året föreskrev att fakulteternas materielanslag skulle få tas i anspråk för bl. a.

reseersättning till studerande.

I överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående beräknar jag här medel

i syfte att möjliggöra inrättande av ytterligare ett tiotal extra tjänster som biträ­

dande professor. Min medelsberäkning utgår från att förevarande anslag därvid

skall tas i anspråk endast i fråga om mellanskillnaden mellan lönen vid dessa tjäns­

ter och kostnaden vid utnyttjande av timarvoderade lärare.

I övrigt räknar jag under detta anslag inte med andra förändringar i förhållande

till det nuvarande anslaget än sådana som hänför sig till löneomräkning och löne-

kostnadspålägg. Jag förordar därför att anslaget för nästa budgetår räknas upp

med 1,1 milj. kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Särskilda åtgärder för forskarutbildning för budget­

året 1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av

3 400000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

7.3 Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

1967/68 Utgift ........... 8 207 290 Reservation .................... 690 691

1968/69 Anslag ........... 8 186 000

1969/70 Förslag........... 10 212 000

Från detta reservationsanslag utbetalas medel för licentiand- och doktorandsti­

pendier vid de läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet är central för­

valtningsmyndighet, samt vid Handelshögskolan i Stockholm. Innevarande budgetar

disponerar berörda läroanstalter sammanlagt 433 licentiandstipendier och 370

doktorandstipendier. Härtill kommer vissa stipendiemedel som universitetskanslers­

ämbetet disponerar. Av dessa medel har innevarande budgetar utdelats 79 licen­

tiandstipendier och 31 doktorandstipendier. Antalet licentiand- och doktorandsti­

pendier vid de till ämbetet hörande läroanstalterna uppgår därmed f. n. till sam­

manlagt 913. Enligt de bestämmelser som gäller för innevarande budgetår utgår

doktorandstipendium med 9 500 kr. och licentiandstipendium med 6 500 kr. för

stipendieår om nio månader, varjämte stipendiat efter särskild ansökan kan erhålla

tilläggsstipendium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

89

Universitetskanslersämbetet har — i avvaktan på statsmakternas ställningstagan­

de till 1963 års forskarutrednings förslag — begärt oförändrat anslag för ända­

målet.

Departementschefen

Jag har i det föregående förordat att det nuvarande forskarutbildningssystemet

skall ersättas med en fyraårig studiegång efter grundexamen fram till en ny dok­

torsexamen. Vidare skall enligt vad jag förordat befintliga licentiand- och dokto­

randstipendier ersättas med motsvarande antal doktorandstipendier av 10 750

kr. per år. Dock avses den som innevarande läsår innehar licentiand- eller dok­

torandstipendium enligt hittillsvarande regler och som kommer i fråga till för­

längt innehav av stipendium få rätt att välja mellan att även i fortsättningen be­

driva studier enligt äldre ordning och erhålla stipendium enligt nämnda regler eller

att gå över till det föreslagna nya systemet. Med hänsyn till vad jag förordat i

fråga om doktorandstipendiernas storlek och under antagande att vissa studeran­

de kommer att fullfölja sin forskarutbildning enligt den ordning som hittills gällt

räknar jag med en höjning av nu utgående anslag med 1 486 000 kr.

Även i fråga om antalet stipendier har jag i det föregående uttalat mig för en

höjning. Med hänsyn bl. a. till att övergången till det nya utbildningssystemet kan

beräknas ske fortlöpande under ett par år finner jag att också ökningen av antalet

stipendier bör ske successivt. För nästa budgetår räknar jag medel för ytterligare

50 doktorandstipendier vid de läroanstalter, för vilka universitetskanslersämbetet

är central förvaltningsmyndighet, ökningen motsvarar ett belopp av 540 000 kr.

Den som innehar doktorandstipendium enligt det ändrade studiefinansierings­

system som jag förordat i det föregående avses få rätt till oavkortat studiemedels-

belopp enligt studiemedelsförordningen, dvs. dels ett studiebidrag av 1 750 kr.,

dels en återbetalningspliktig del av f. n. 6 370 kr. Detta gäller doktorander vid så­

väl de till universitetskanslersämbetet hörande läroanstalterna som jordbrukets

högskolor. De medel som behövs för sistnämnda del av ifrågavarande doktoran­

ders studiemedel bör täckas av det investeringsanslag till studiemedelsfonden som

i statsverkspropositionen (bil. 10 s. 490) föreslagits för nästa budgetår bli uppfört

med 660 milj. kr. Medelsbehovet för studiebidrag till innehavare av doktorandsti­

pendium, vilket för nästa budgetår kan beräknas till ca 1,7 milj. kr., bör täckas av

det i prop. 1969: 16 (s. 26) med 493 milj. kr. upptagna förslagsanslaget till studie­

bidrag m. m.

Mot bakgrund av vad jag här anfört förordar jag att förevarande anslag för

nästa budgetår räknas upp med 2 026 000 kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

för budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln anvisa ett re­

servationsanslag av 10 212 000 kr.

90

7.4 Vissa kostnader för doktorandstipendier

vid jordbrukets högskolor

Vid jordbrukets högskolor har för innevarande budgetår anvisats medel för dok­

torand- och licentiandstipendier samt tilläggsstipendier med sammanlagt 217 900

kr. För budgetåret 1969/70 har i prop. 1969: 1 (bil. 11 s. 49, 79 och 96) under

högskolornas förvaltningskostnadsanslag beräknats samma belopp för stipendierna.

Högskolorna disponerar sammanlagt 22 stipendier, varav 13 licentiand- och 9 dok­

torandstipendier. Dessutom kan vid dessa högskolor — liksom vid universiteten —

utdelas tilläggsstipendier. Med hänsyn till den ändring av forskarstipendierna, som

jag tidigare förordat, kommer stipendiekostnaderna vid jordbrukets högskolor att

för budgetåret 1969/70 stiga till sammanlagt 237 000 kr., vilket innebär en ök­

ning i jämförelse med vad som beräknats i 1969 års statsverksproposition med ca

20 000 kr.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet räknar jag med 23 dokto­

randstipendier för budgetåret 1969/70. Med hänsyn härtill förordar jag att i riks-

staten för nästa budgetår förs upp ett anslag av 30 000 kr., benämnt Vissa kostna­

der för doktorandstipendier vid jordbrukets högskolor. Av praktiska skäl bör

emellertid hela kostnaden för stipendierna bestridas från högskolornas förvaltnings­

kostnadsanslag. Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp

än vad som beräknats i riksstatförslaget. Det av mig nu förordade anslaget kom­

mer sålunda att fungera som s. k. täckningsanslag för riksstaten.

I sammanhanget vill jag erinra om vad jag nyss vid min anmälan av reserva­

tionsanslaget till stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier anfört om

studiemedel för dem som innehar doktorandstipendium.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Vissa kostnader för doktorandstipendier vid jordbru­

kets högskolor för budgetåret 1969/70 under nionde huvudtiteln

anvisa ett anslag av 30 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1969

91

INNEHÅLL

Sid.

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen........................ 3

1. Inledning ........................................................................................................... 5

2. Nuläget................................................................................................................ 7

2.1 Forskarutbildningen ................................................................................. 7

2.2 Studiefinansieringen ................................................................................. 11

2.3 Forskarkarriären....................................................................................... 13

2.4 Tillsättningsförfarandet............................................................................ 17

3. Utredningen ....................................................................................................... 19

3.1 Forskarutbildningen ................................................................................. 19

3.2 Studiefinansieringen ................................................................................. 24

3.3 Forskarkarriären....................................................................................... 27

3.4 Tillsättningsförfarandet............................................................................ 33

3.5 Vissa kostnadsberäkningar...................................................................... 35

4. Remissyttrandena .............................................................................................. 37

4.1 Allmänna synpunkter.............................................................................. 37

4.2 Forskarutbildningen ................................................................................. 41

4.3 Studiefinansieringen ................................................................................. 51

4.4 Forskarkarriären....................................................................................... 54

4.5 Tillsättningsförfarandet

......................................................................... 59

5. Departementschefen .......................................................................................... 63

5.1 Allmänna synpunkter.............................................................................. 63

5.2 Forskarutbildningen ................................................................................. 65

5.3 Studiefinansieringen ................................................................................. 74

5.4 Forskarkarriären....................................................................................... 78

5.5 Tillsättningsförfarandet............................................................................ 84

6. Hemställan ......................................................................................................... 85

7. Anslagsberäkningar för budgetåret 1969/70 .............................................. 86

7.1 Vissa kostnader för reformerad forskarutbildning m. m....................... 86

7.2 Särskilda åtgärder för forskarutbildning.............................................. 87

7.3 Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier..................... 88

7.4 Vissa kostnader för doktorandstipendier vid jordbrukets högskolor 90