Prop. 1970:162

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

1

Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bistånds- och

katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl., given Stock­ holms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av proto­ kollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att värnpliktiga m. fl. som har särskilda förutsätt­ ningar och fyller vissa grundläggande krav bereds tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utbildningen som skall stå öppen även för kvin­ nor föreslås omfatta inledande utbildning (90 dagar), allmän biståndsut- bildning (250 dagar), katastrofutbildning (110 dagar) och fortsatt tjänstgö­ ring i minst 90 och högst 160 dagar.

Målet för utbildningen är att skapa en reserv för rekrytering av personal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete samt för katastrofhjälp. Rekryteringen föreslås inriktas främst på de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. De som bär genomgått utbildningen före­ slås bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsin­ satser.

Vidare föreslås att en nämnd inrättas för att leda och genomföra utbild­ ningen. Utbildningen avses inledas år 1972 med en kontingent om 100 perso­ ner.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 162

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

,

O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

,

C

arlsson

.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om bistånds-

och katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl. och anför.

Inledning

1968 års utredning om biståndsutbildning — utredningsman riksdags­

mannen Sven Mellqvist — som tillsattes i november 1968 för att utreda frå­

gan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga för

internationell biståndsverksamhet m. m. har i juni 1970 avlämnat betänkan­

det Värnplikt och biståndsutbildning (Stencil Fö 1970: 8).

Över betänkandet har yttranden avgetts av överbefälhavaren —- efter hör­

ande av cheferna för armén, marinen och flygvapnet — försvarets civilför­

valtning, försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, försvarets rationali­

seringsinstitut, civilförsvarsstyrelsen, vapenfrinämnden, värnpliktsnämnden,

1966 års värnpliktskommitté, styrelsen för internationell utveckling (SIDA),

socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, veterinärstyrelsen, arbetsmark­

nadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges aka­

demikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens Riksförbund

(SR), Svenska Landstingsförbundet, Svenska Röda Korset, Rädda Barnens

Riksförbund, Svenska Kyrkans Missionsstyrelse, Svenska Missionsrådet,

Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet,

Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Riksförbundet

Sveriges Lottakårer.

Universitetskanslersämbetet har bifogat yttranden från rektorsämbetena

vid universiteten i Göteborg och Stockholm samt från rektorsämbetet vid

högskoleenheten i Linköping. Universitetskanslersämbetet har vidare bifogat

från rektorsämbetena vid universiteten i Umeå och Uppsala överlämnade

3

yttranden från utbildningsnämnden vid respektive medicinsk fakultet, från rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg överlämnade yttranden från ut­ bildningsnämnderna vid de filosofiska, odontologiska och medicinska fakul­ teterna och från utbildningsnämnden vid handelshögskolan, från rektors­ ämbetet vid universiLetet i Stockholm överlämnat yttrande från utbildnings­ nämnden vid samhällsvetenskapliga fakulteten, från rektorsämbetet vid högskoleenheten i Linköping överlämnade yttranden från utbildningsnämn­ derna vid de filosofiska, medicinska och tekniska fakulleterna. Dessutom har ämbetet bifogat en skrivelse från medlemmar av Aktionsgruppen för fredstjänst. — Med anledning av utredningens förslag har vidare en skrivelse inkommit från medlemmar av Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation.

I propositionen berörs för överblickens och sammanhangets skull även vissa frågor som inte kräver beslut av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utredningens förslag

Utgångspunkter

Utredningen framhåller inledningsvis att frågan om svenskt utvecklings­ bistånd och vårt lands samarbete med världens utvecklingsländer under senare år har intagit en framträdande plats i samhällsdebatten. Inte minst hos den unga generationen har det enligt utredningen vuxit fram en stark opinion för ökade insatser på detta område från svensk sida.

Utredningen erinrar vidare om att 1968 års riksdag (prop. 1968: 101, SU 128, rskr 302) antog en plan för det statliga utvecklingsbiståndets utveckling som innebär bl. a. att biståndet senast budgetåret 1974/75 skall uppnå en storlek som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Riksdagen uttalade därvid att detta bör betraktas som ett minimimål och att en snabbare ök­ ningstakt bör eftersträvas om det statsfinansiella läget så medger.

Den planerade ökningen av utvecklingsbiståndet förutsätter enligt utred­ ningen en väsentligt ökad tillgång på biståndspersonal. Utredningen anför att SIDA under budgetåret 1968/69 rekryterade sammanlagt 388 personer till biståndsinsatser i utvecklingsländerna. Större delen av denna personal

(ca 60 %) avsågs för bilateralt eller nordiskt utvecklingssamarbete och

resten för multilaterala insatser. Omkring en tredjedel (129 personer) ut­ gjordes av fredskårsdeltagare. För de fem återstående budgetåren av den plan som antogs av 1968 års riksdag, dvs. från 1970/71 till 1974/75, har den sammanlagda rekryteringsvolymen uppskattats till i det närmaste 4 000 personer. Under perioden beräknas andelen fredskårsdeltagare komma att hållas vid omkring en tredjedel av den totala volymen. Den totala rekry­ teringen under budgetåret 1974/75 väntas enligt utredningen uppgå till ca 1 200 personer, vilket innebär att ca 400 personer skulle komma att rekry­ teras till fredskåren under samma budgetår.

Av den kontraktsanställda personal — fredskårsdeltagare ej medräknade

■— som under år 1968 tillträdde tjänster i utvecklingsländerna tillhörde nära två tredjedelar områden med tekniska, naturvetenskapliga, jordbruksinrik- tade, medicinska och kommunikationstekniska arbetsuppgifter. Inslaget av nationalekonomer, företagsekonomer och statistiker var också relativt stort.

I fråga om fredskårsdeltagare har i första hand efterfrågats jordbruks- utbildad personal, lärare, byggnadstekniker, väg- och vattenbyggnadsperso­ nal, mekaniker, socialt verksamma, laboratorielekniker, farmaceuter, recep- tarier och kontorspersonal. Personer med akademisk utbildning har hittills inte efterfrågats i större utsträckning för fredskårsinsatser. Ett mindre antal biblotekarier och lärare i naturvetenskapliga ämnen har dock skickats ut under de senaste åren.

Det är enligt utredningen vanskligt att ange vilka förändringar i fråga om yrkesinriktning som kommer att ske under de närmaste åren när det gäller efterfrågan på personalinsatser från vårt land. Det bilaterala och nordiska utvecklingssamarbetet har mer och mer koncentrerats till områdena familje­ planering, undervisning, kooperation, landsbygdsutveckling och livsmedels­ försörjning samt humanitär verksamhet. Denna inriktning bedöms bestå under den närmaste framtiden. Avsevärt svårare är det enligt utredningen att förutse vilka förändringar som eventuellt kommer att inträffa i fråga om personal för multilaterala insatser. Mycket anses dock tyda på att efterfrågan på tekniker, ekonomer, lärare och jordbruksutbildad personal kommer att dominera.

Utredningen erinrar vidare om att FN :s generalförsamling år 1965 antog en resolution som bl. a. uppmanade medlemsstaterna att underrätta FN:s gene­ ralsekreterare om den typ av bistånd de kan lämna i katastroffall. Med an­ ledning av resolutionen har t. ex. Norges regering meddelat generalsekrete­ raren att ett kirurglag och ett fälthygienlag har upprättats i Norge och kan sändas ut till ett katastrofområde på begäran av FN:s medlemsnationer. Sverige meddelade år 1967 generalsekreteraren att teknikerkontingenten i beredskapsstyrlcan för FN-tjänst var lämplig för ändamålet. FN:s general­ församling antog år 1968 en resolution som hade lagts fram av bl. a. Sverige och som uppmanade berörda regeringar att göra förberedelser för att möta naturkatastrofer genom administrativa åtgärder, utbildning av räddnings­ personal, uppläggande av förråd m. m. Regeringarna och berörda organisa­ tioner uppmanades vidare att uppmärksamma behovet av vetenskaplig forsk­ ning rörande naturkatastrofers orsaker och tidiga yttringar och att upp­ muntra förebyggande och skyddande åtgärder. Generalsekreteraren anmo­ dades att i samråd med organisationer inom och utom FN överväga möjlig­ heterna att lämna bistånd i dessa hänseenden och att förstärka FN :s samord- ningsberedskap. En vädjan riktades också till FN:s och fackorganens med­ lemsstater att genom FN eller på annat sätt erbjuda bistånd vid naturkata­ strofer, bl. a. genom stående kontingenter. Generalsekreteraren uppmanades att konsultera medlemsstaterna om det bistånd de kan ställa i utsikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

5

Frågorna om katastrofbistånd har även diskuterats vid de internationella

rödakorskonferenserna. Vid konferensen i Istanbul år 1969 antogs en resolu­

tion om principer och regler för rödakorssamfundens hjälparbete vid natur­

katastrofer. Vidare förelädes konferensen ett förslag till deklaration som

reglerar principerna för internationellt humanitärt bistånd till civilbefolk­

ningen i katastrofsituationer. Förslaget avser alla katastrofer, både natur­

katastrofer och katastrofer som har förorsakats av människans egen verk­

samhet, s. k. »man-made»-katastrofer.

Utredningen tar därefter upp vissa säkerhetspolitiska synpunkter på bi-

ståndsfrågan och erinrar därvid om att Sveriges säkerhetspolitik bl. a. utgår

från att vårt land är en liten nation med begränsade resurser och att vår

säkerhet i första hand kan komma att hotas genom stormakters handlande.

Sveriges säkerhetspolitiska mål, som de har formulerats i anslutning till

1968 års försvarsbeslut, är att i alla lägen och i former som vi själva väljer

trygga en nationell handlingsfrihet och att i samband därmed verka för

internationell avspänning och en fredlig utveckling. Det mest kända uttrycket

för vår säkerhetspolitik är enligt utredningen principen om »alliansfrihet i

fred syftande till neutralitet i krig». De medel vi har valt att lita till såväl i

fred som då krig pågår i vår närhet anses utgöra ett sammanhängande helt,

nämligen »den traditionella svenska neutralitetspolitiken». Sveriges neutrali­

tetspolitik förutsätter enligt utredningen att försvarspolitiken styrs bl. a. av

de förpliktelser som vi enligt folkrätten ikläder oss genom att förklara oss

neutrala vid en militär konflikt mellan andra stater.

Behovet av försvarsresurser för att både i fred och då krig råder i om­

världen fullgöra de skyldigheter folkrätten ålägger varje neutral stat påver­

kas enligt utredningen inte av hur man bedömer behovet av och förutsätt­

ningarna för svensk utvecklingshjälp. Kraven på försvarsresurser för att

fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken kvarstår nämligen även när

behovet av utvecklingsbistånd växer. Samtidigt ingår det dock i vårt lands

säkerhetspolitiska mål att verka för en fredlig utveckling i världen genom

allmän avspänning, ökad internationell säkerhet och skapandet av en inter­

nationell rättsordning. Strävandena i denna riktning måste enligt utred­

ningen innefatta även vårt lands utvecklingssamarbete med de fattiga län­

derna. En internationell rättsordning kan inte bygga på nöd och fattigdom

för flertalet människor i världen utan förutsätter enligt utredningen rättvisa

och trygghet för alla. Ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika

nationernas sida anses därför, vid sidan av andra insatser, på längre sikt

vara en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd.

Utredningen konstaterar att samhället med stöd av gällande lagstiftning

— i första hand värnpliktslagen — disponerar resurser för rikets försvar och

alt direktiven för utredningsarbetet har aktualiserat frågan om dessa resur­

ser kan nyttiggöras för den internationella biståndsverksamheten. 1 direkti­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

6

ven uttalades bl. a. att vårt land skulle tillföras kunskaper och erfarenheter

av värde för totalförsvarets verksamhet under krig om värnpliktiga kan ut­

nyttjas för det internationella biståndet. Utredningen framhåller att den

ökande svenska biståndsinsatsen har krävt bl. a. en vidgad rekryterings- och

utbildningsverksamhet och att Sveriges möjligheter till personella insatser

skulle öka om värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga kan användas i

biståndsarbetet.

Utredningen erinrar vidare om att Sverige medverkar i FN:s fredsbeva­

rande aktioner. Denna medverkan sker efter framställning från FN och

omfattar såväl insättande av militära förband och observatörer utomlands

som beredskapsåtgärder i Sverige, t. ex. utbildning av beredskapsbataljoner

och en teknisk kontingent. Rekryteringen sker på frivillig väg men förutsät­

ter fullgjord grundutbildning vid krigsmakten. Anställning sker genom

avtal.

Vissa västeuropeiska länder har enligt utredningen genomfört ett system

som medger att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst fullgörs genom

biståndsarbete i utvecklingsländer. Den närmare utformningen varierar

starkt från land till land. Utredningen har granskat konsekvenserna av att

införa ett motsvarande system i Sverige. Den har därvid konstaterat att

fullgörande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom bistånds­

arbete i utvecklingsländer inte är förenligt med de principer efter vilka det

svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs.

Utredningen framhåller att principerna för rekrytering i Sverige av perso­

nal för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete bör utformas med

utgångspunkt i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om

biståndsverksamhetens inriktning och omfattning. Detta innebär bl. a. att

ett utnyttjande av värnplikstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten för

direkta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet endast i undantags­

fall skulle medföra ökad tillgång till personal som är utbildad och i övriga

avseenden lämplig för ändamålet. Ett utbyte av värnpliktstjänstgöring eller

vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer måste nämligen enligt

utredningen förutsättas ske på frivillig väg. Eftersom mo L lagar länderna

efterfrågar personal med viss yrkesutbildning och personliga förutsättningar

samt erfarenhet och duglighet inom yrkesområdet, anses det högst osäkert

om de som frivilligt åtar sig tjänstgöring i utvecklingsländer skulle kom­

ma att representera de personalkategorier som efterfrågas av dessa länder.

De åldersregler som tillämpas av SIDA vid rekrytering av fredskårspersonal

understryker enligt utredningen detta förhållande. Den faktiska genomsnitts­

åldern för fredskårsdeltagare uppgår f. n. till 26 år och för annan bistånds­

personal som har rekryterats i Sverige till ca 40 år. Att uppskjuta värnplikts-

utbildningen eller den vapenfria tjänsten till en tidpunkt då de personliga

och yrkesmässiga kvalifikationerna i större utsträckning är för handen

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

7

bedöms inte vara någon lösning. Ett beslut om uppskjuten värnpliktsutbild- ning måste enligt utredningen, förutom på allmän lämplighet och motivation, grundas på vederbörandes yrkesutbildning och yrkesinriktning. Vid den tid­ punkt då vederbörande har inhämtat kunskaper och färdigheter som är en förutsättning för en meningsfylld insats inom utvecklingssamarbetet är det inte säkert att vederbörande representerar en efterfrågad yrkeskategori eller av andra skäl kan komma i fråga för biståndstjänst. Det anses inte heller rimligt att svenska biståndsmyndigheter fattar beslut om anställning av en enskild person under förutsättning att anställningen skall tillträdas först efter ett antal år. Även om dessa nackdelar kunde elimineras, skulle ett ut­ nyttjande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst endast medföra ökad tillgång till manlig personal. Behovet av att på andra vägar rekrytera kvinnlig personal skulle därför kvarstå oförändrat.

Till detta kommer att utredningen har funnit att ett utnyttjande av värn­ pliktstjänstgöring och vapenfri tjänst för direkta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet inte är förenligt med det i Sverige tillämpade värn- pliktssystemet. Ändamålet med det svenska värnpliktssystemet är att till­ godose totalförsvarets, främst det militära försvarets, personalbehov och förutsätter att alla män genomgår värnpliktsutbildning. Inte heller vid ett annorlunda utformat värnpliktssystem — t. ex. »kategoriklyvning» av års­ klassen — kan det enligt utredningen förutsättas att utbyte av värnplikts­ tjänstgöring eller vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer skulle medföra ökad tillgång till personal som är rätt utbildad och i övrigt lämplig för utvecklingssamarbetets behov vid olika tidpunkter.

Mot denna bakgrund och med beaktande av de begränsningar som har uppställts i direktiven för utredningsarbetet har utredningen begränsat sig till frågan om hur de resurser som samhället, främst med stöd av värnplikts­ lagen, disponerar för rikets försvar till vissa delar skall kunna utnyttjas för utbildning och förberedelser för deltagande i bilateralt och multilateralt ut­ vecklingssamarbete, katastrofinsatser in. m. Ett sådant utnyttjande strider enligt utredningen inte mot gällande värnpliktssystem. Utredningen utgår från att utbildningen bör utformas med sikte på tjänstgöring inom totalför­ svarets krigsorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningens ändamål

Utredningen föreslår att värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga bereds tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genom­ gå en särskild bistånds- och katastrofutbildning under förutsättning att de har särskilda förutsättningar för utbildningen och i övrigt fyller vissa grund­ läggande krav. Utbildningen bör dels ge en grund för biståndsinsatser inom ramen för det svenska och internationella biståndssamarbetet, dels syfta

8

till att skapa vidgade personalresurser för insatser i katastroffall. Utred­

ningen finner det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även

för kvinnor.

Ändamålen med den föreslagna utbildningen bör enligt utredningen vara

följande:

— Att skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt

och multilateralt utvecklingssamarbete.

— Att skapa möjligheter för att komplettera den tekniska kontingenten

i beredskapsstyrkan för FN-tjänst.

— Att skapa möjligheter för att sätta upp särskilda kontingenter för kata­

strofhjälp.

— Att skapa vidgade möjligheter för organisationer att rekrytera personal

för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Utredningen ger för sin del begreppet katastrof en vid tolkning. Utred­

ningen utgår från att insatser av personal som har genomgått bistånds- och

katastrofutbildningen bör kunna ske när skador har inträtt och behov av

hjälp föreligger på grund av naturkatastrofer som jordbävningar, över­

svämningar, torka, missväxt m. m. Insatser bör också kunna ske då hjälp­

behov föreligger på grund av epidemier, förgiftningar av luft eller vatten,

livsmedelsbrist etc. liksom även som ett stöd till mera långsiktiga bistånds­

insatser. Vidare bör insatser kunna komma i fråga vid »man-made»-kata-

strofer, dvs. i situationer när behov av hjälp föreligger på grund av ödeläg­

gelse genom krig. Insatser för att omhänderta och hjälpa flyktingar bör

också kunna bli aktuella.

I vilken omfattning särskilda katastrofkontingenter i framtiden kan be­

höva anlitas kan enligt utredningen inte närmare bedömas. Utredningen

finner det emellertid befogat — bl. a. mot bakgrund av resolutioner som har

antagits av FN:s generalförsamling — att en grund skapas för att organi­

sera dylika hjälpkontingenter i Sverige. Den föreslagna utbildningen bör ut­

göra en del av de förberedelser för att möta katastrofer som FN har uppma­

nat bl. a. Sverige att vidta.

En utbildning för att tillgodose de tidigare nämnda ändamålen kommer

enligt utredningen att ge deltagarna insikter och kunskaper som är av värde

för den enskilde och samhället även i andra sammanhang än vid bistånds­

insatser och katastrofhjälp. Dessa kunskaper och den personliga handlings­

beredskap som utbildningen ger anses kunna bli av stor betydelse i olika

situationer i både fred och krig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningstider

Kravet på att de som genomgår utbildningen skall kunna utgöra en reserv­

kår för personalbehov inom utvecklingssamarbetet medför enligt utredning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

9

en att utbildningen måste bli förhållandevis lång. Detta följer också av öv­

riga ändamål med utbildningen liksom av kraven på att den utbildade per­

sonalen skall kunna användas i krig.

Utredningen har prövat möjligheten att disponera den utbildningstid som

står till förfogande enligt värnpliktslagen så att den ger utrymme för militär

grundutbildning (t. ex. med samma omfattning som för värnpliktiga kate­

gori G) och en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen har

emellertid funnit att en sådan ordning inte medger ett innehåll i bistånds-

och katastrofutbildningen som på ett realistiskt sätt svarar mot de tidigare

redovisade ändamålen.

Utredningen finner det angeläget att bistånds- och katastrof utbildningen

utformas så att de som genomgår utbildningen får bästa möjliga grund för

sitt deltagande i biståndsarbete. Den grund utredningens förslag syftar till

anses inte kunna uppnås utan en förhållandevis lång utbildningstid. Även

för insatser i katastrofsituationer behövs enligt utredningen en relativt lång

tid av studier, övningar och förberedelser. Katastrofutbildningen bör ut­

formas så att den samtidigt ger en grund för ianspråktagande inom totalför­

svarets krigsorganisation. Detta medför att den sammanlagda utbildnings­

tiden kan minskas. De redovisade ändamålen med utbildningen anses kräva

en utbildningstid av en längd som — om den skulle läggas till fullständig

militär grundutbildning, t. ex. kategori G -— skulle sakna motsvarighet inom

nu gällande värnpliktsutbildningssystem. En sådan ordning skulle enligt

utredningen medföra avsevärda rekryteringssvårigheter och en stor del av

syftena med den föreslagna utbildningen skulle därmed inte kunna uppnås.

Den totala bistånds- och katastrofutbildningen anses därför böra hållas

inom de utbildningstider som förekommer inom det nuvarande värnplikts-

utbildningssystemet.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen

(vapenfria tjänsten) för värnpliktiga som tas ut till här ifrågavarande ut­

bildning ersätts av en utbildningsgång som är inriktad på utvecklingssam­

arbete och katastrofinsatser och som är utformad så att den kan utgöra

grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Utbildningen föreslås omfatta

grundutbildning och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Grundutbildningen föreslås för värnpliktiga inledas med en allmänmilitär

utbildning som motsvarar den utbildning som genomgås av alla värnpliktiga

inom krigsmakten. Den utbildning i militära ämnen och den miljökunskap

som därvid erhålls bedöms ha betydande värde för framtida katastrofin­

satser. Från många nationers sida används enligt utredningen i första hand

militära förband och andra militära resurser för katastrofhjälp. För vapen­

fria tjänstepliktiga anses grundutbildningen kunna bli en värdefull praktik-

period och ge en god grund för den senare utbildningen och tjänstgöringen.

I vissa fall bedöms uttagningen till bistånds- och katastrofutbildning bli

omprövad på grund av ändrad yrkesinriktning eller andra ändrade förhåll­

10

anden. Utredningen anser att det då är av värde för den enskilde att en del

av utbildningen enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst har

fullgjorts. Den inledande utbildningen föreslås genomföras så fort som

möjligt efter antagningen.

Efter den inledande utbildningen bör enligt utredningen följa allmän bi­

stånds- och katastrof utbildning. Efter en prövning av alternativa möjlig­

heter att utforma utbildningsplaner m. m. har utredningen funnit att denna

utbildning bör omfatta 360 dagar i en följd.

För fortsatt tjänstgöring bör enligt utredningen avsättas minst 90 och

högst 160 dagar. Fortsatt tjänstgöring under 90 dagar beräknas bli aktuell

för det övervägande antalet medan fortsatt tjänstgöring under 160 dagar

blir aktuell endast för ett fåtal värnpliktiga.

Den föreslagna utbildningstiden uppgår sålunda för huvuddelen av de

uttagna till 540 och för ett fåtal värnpliktiga till 610 dagar. Denna tid under­

skrider utbildningstiden för underofficersuttagna värnpliktiga enligt nu

gällande värnpliktsutbildningssystem. Värnpliktiga som har tagits ut för

utbildning i specialtjänst fullgör f. n. tjänstgöring i högst 540 dagar. Mot­

svarande tid gäller även för vapenfria tjänstepliktiga. Den föreslagna ut­

bildningsgången förutsätts inte medföra någon ändring av utbildningstiden

för vapenfria tjänstepliktiga i förhållande till vad som nu gäller.

Den inledande utbildningen föreslås genomföras sommaren efter det att

uttagning har skett. Den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbild-

ningen bör enligt utredningen förläggas så att den om möjligt sammanfaller

med läsåret vid allmänna läroanstalter. Utredningen finner perioden septem­

ber—augusti lämplig, eftersom man därigenom åstadkommer minsta möjliga

olägenhet för dem som bedriver studier före och efter denna utbildning.

Vidare kan de som har erforderliga yrkeskunskaper vid uttagningen genom­

föra hela utbildningen i en följd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningens innehåll

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras dels

för att ge de grundläggande kunskaper och insikter som är av vikt för verk­

samhet inom ramen för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete,

dels för att meddela kunskaper och färdigheter som är av betydelse för in­

satser i katastroffall. Grundutbildningen bör vidare tillsammans med civil

utbildning och fortsatt tjänstgöring utgöra grund för ianspråktagande för

uppgifter inom totalförsvarets krigsorganisation.

Utredningen föreslår att tiden för grundutbildning disponeras enligt föl­

jande.

— Inledande utbildning

90 dagar

— Allmän biståndsutbildning

250

»

— Katastrofutbildning

110

»

Summa 450 dagar

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

11

Den föreslagna fördelningen av utbildningstiden bör enligt utredningen medge att kvalificerad och meningsfull utbildning kan meddelas inom båda huvudområdena, biståndsarbete och katastrofhjälp. Den allmänna bistånds- utbildningen avses bli i huvudsak teoretisk till sin karaktär medan katastrof­ utbildningen till övervägande delen blir praktiskt inriktad. Utredningen anser att en sådan kombination av teoretiska studier och praktiskt inriktad verksamhet är av stort värde.

Som redan har nämnts föreslås den inledande utbildningen för värnpliktiga omfatta den allmänmilitära utbildning som genomgås av alla värnpliktiga inom krigsmakten. De utbildningsplaner som f. n. tillämpas för värnpliktiga i specialtjänst bör enligt utredningen i stort kunna tilläm­ pas. Den allmänmilitära utbildningen omfattar allmän soldatutbildning, fält­ utbildning (terrängtjänst, förläggning, skydd, fältarbeten, underhållstjänst) och markstridsutbildning. För vapenfria tjänstepliktiga föreslås den inle­ dande utbildningen omfatta utbildning och tjänstgöring enligt något av de ordinarie tjänstgöringsalternativen för denna kategori. I första hand anses utbildningen böra genomföras vid civilförsvaret. Den inledande utbildningen bör enligt utredningen för värnpliktiga förläggas till krigsmaktens förband och för vapenfria tjänstepliktiga som hittills administreras av arbetsmark­ nadsstyrelsen.

Den allmänna bistån dsutbildningen bör enligt utredningen utformas så att den ger grundläggande kunskaper och insikter av betydelse för verksamhet inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Ut­ redningen anför att utvecklingssamarbete kan bedrivas endast med utgångs­ punkt i goda kunskaper om de mottagande ländernas villkor och förhållan­ den. Vid utformningen av utbildningsplanerna bör erfarenheterna av SIDA:s personalutbildning beaktas, särskilt i fråga om kraven på önskvärda atti­ tyder och färdigheter hos biståndspersonalen.

Utredningen anser att deltagarna i bistånds- och katastrofutbildningen bör ges så solid grund som möjligt för framtida insatser i utvecklingssamarbetet. Avsevärd tid bör därför sättas av för den allmänna biståndsutbildningen. Enligt utredningen bör denna anordnas i huvudsak enligt följande plan.

— Språkutbildning 600 timmar — U-landskunskap, biståndsarbete,

katastrof hj älp — Fysisk träning m. m. — Samhällskunskap — Grundläggande hälsovårdsutbildning m. m. — Studieteknik, kunskapsöverföring,

300 100 100

80

arbetsledning — Motorkunskap m. m. — Reservtid

40 30

100

Summa 1 350 timmar

12

Vid rekrytering av svensk personal för internationellt arbete utgör enligt

utredningen bristande språkkunskaper en betydande svårighet. Det anses

därför viktigt att utbildningen ger bästa möjliga utgångsläge i fråga om

språkkunskaper. För att bredda personalens användningsområden bör un­

dervisning ges i två språk. Språken bör vara engelska/franska eller engelska/

spanska eller franska/spanska. Undervisningen bör syfta till att eleverna

någorlunda behärskar vardagsspråk och yrkesorienterat språk i tal och

skrift. Därutöver föreslås en orienteringskurs i ett lokalt språk i SIDA:s

huvudmottagarländer som swahili, hindi, amharinja, bemba eller arabiska.

Utredningen föreslår att språkstudier normalt bedrivs i följande omfattning.

A-språk:

engelska/franska/spanska

375 timmar

B-språk:

engelska/franska/spanska

200

»

C-språk:

lokalspråk

25

»

Summa 600 timmar

Avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp utgör enligt

utredningen tillsammans med språkundervisningen den allmänna bistånds-

utbildningens centrala avsnitt. Undervisningen i u-landskunskap bör vara

inriktad på att ge deltagarna förståelse för mottagarländernas attityder och

värderingar och insikt om de egna värderingarnas relativitet. Utbildningen

i biståndsarbete bör avse omfattning och innehåll i bilateral och multilateral

biståndsverksamhet, principer och metoder för utvecklingssamarbete i stort

och orientering om aktuella fältprojekt, praktikfall från fältarbete m. in.

Denna del av undervisningen föreslås så långt möjligt knyta an till den ut­

bildning av biståndspersonal som SIDA bedriver. Undervisningen i katastrof­

hjälp bör enligt utredningen inriktas på studier av det hjälparbete som har

kommit till utförande i olika katastrofsituationer, enskilda organisationers

verksamhet, beredskap för katastrofer m. m. Undervisningen i samhälls­

kunskap föreslås som komplettering av den undervisning i svensk samhälls­

kunskap som bedrivs inom ramen för värnpliktsutbildningen omfatta för­

djupade studier av samhällsliv och sociala problem med särskild inriktning

på de förhållanden som är av betydelse för utvecklingssamarbete.

Katastrofutbildningen föreslås disponeras så att den i första

hand ger kunskaper och färdigheter som är av betydelse för insatser i kata­

strofsituationer. Utbildningen bör enligt utredningen inriktas på att skapa

en personlig beredskap för sådana insatser och samtidigt bör så långt möj­

ligt katastrofinsatser i särskilda hjälpkontingenter förberedas och övas.

Katastrofutbildningen bör vidare utformas så att den ger en grund för krigs-

placering inom totalförsvaret. Utredningen föreslår att katastrofutbildning­

en anordnas i huvudsak enligt följande plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

13

— Egentlig katastrofutbildning — Specialutbildning — Planering av katastrofhjälp m. m. — Fysisk träning m. m.

250 timmar 250 100

50

Summa 650 timmar

Den egentliga katastrofutbildningen bör enligt utredningen anordnas i civilförsvarsstyrelsens regi vid någon av dess utbildningsanläggningar och i huvudsak bedrivas på utbildningslinjerna brandtjänst, skyddstjänst, rädd­ ningstjänst och sjukvårdstjänst. För vissa värnpliktiga som genomgår bi­ stånds- och katastrofutbildningen kan det dock visa sig önskvärt och ända­ målsenligt — t. ex. med hänsyn till vederbörandes civila utbildning — att eftersträva krigsplacering inom det militära försvaret i t. ex. röjnings-, reparations- eller sambandstjänst. Utbildning kan i dessa fall tänkas bli förlagd till skolor och förband vid krigsmakten.

Specialutbildningen bör enligt utredningen avse fördjupade studier och praktiskt arbete inom vederbörandes yrkesområde. Dessa studier bör i första hand inriktas på insatser i katastroffall men utbildningen bör kunna ut­ formas så att den blir av betydelse även för verksamhet inom ramen för utvecklingssamarbete. Utredningen föreslår att denna del av utbildningen organiseras på följande utbildningslinjer.

— Administration m. m. — Hälso- och sjukvård — Transport- och underhållstj änst — Förläggning och utspisning — Röjning, reparation och byggnadsverksamhet

Utredningen framhåller att specialutbildningen skall medverka till att göra deltagarna skickade att som medlemmar i hj älpkontingent, ensamma eller i grupp, utföra kvalificerade arbetsuppgifter i katastrofsituationer av det slag som angetts i det föregående. Hj älpkontingenternas personal bör också kunna undervisa och instruera personal som behövs för hjälparbete i olika katastrofsituationer. Fördelningen på utbildningslinjer föreslås ske med utgångspunkt i det civila yrkeskunnandet. Katastrofutbildningen bör enligt utredningen avslutas med ett sammanhållet skede som inriktas på planering av hjälpinsatser i katastroffall. Skedet bör omfatta spel och simu­ lering av hjälparbete i katastrofsituationer samt planläggning av insatser vid olika typer av katastrofer.

Enligt utredningen har den föreslagna katastrofutbildningen delvis ut­ formats med tanke på att den utbildade personalen skall kunna krigspla- ceras inom civilförsvaret. Utbildningen inom civilförsvaret och utbildning för katastrofinsatser bedöms ha stora likheter. Den personal som har genom­ gått bistånds- och katastrofutbildningen föreslås normalt krigsplaceras som

14

befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer. Om undsätt-

ningskårerna på denna väg tillförs personal minskar deras behov av värn­

pliktiga ur det militära försvaret. Med hänsyn till civil utbildning anses i

vissa fall skäl kunna föreligga till krigsplacering i andra befattningar inom

civilförsvaret eller inom andra delar av totalförsvaret än civilförsvaret. Be­

slut om krigsplacering bör enligt utredningen fattas efter avslutad grund­

utbildning på samma sätt som sker för andra värnpliktiga eller vapenfria

tjänstepliktiga.

I avvaktan på att närmare erfarenheter vinns, föreslås den fortsatta tjänst­

göringen genomföras enligt följande riktlinjer. Tjänstgöringen bör i princip

avse repetitionsutbildning och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör

viss tid disponeras för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För

värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som har genomgått bistånds- och

katastrofutbildningen och krigsplacerats inom civilförsvaret föreslås den

fortsatta tjänstgöringen omfatta totalt 90 dagar, därav 18 dagars tjänstgöring

för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För värnpliktiga som har

krigsplacerats inom det militära försvaret bör den fortsatta tjänstgöringen

anpassas till vad som gäller för krigsbefattningen och omfatta högst 160

dagar. Även värnpliktig som har krigsplacerats inom det militära försvaret

bör fullgöra högst 18 dagars tjänstgöring för övning och förberedelser av

katastrofinsatser. Genomförd sådan övning bör räknas som fullgjord krigs-

förbandsövning. För kvinnor föreslås den fortsatta tjänstgöringen omfatta

övning och förberedelser för katastrofinsatser i 18 dagar efter frivilligt åta­

gande. Motsvarande gäller för män som har frikallats från värnplikten men

uttagits till bistånds- och katastrofutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningskontingentens storlek

Frågan om det antal som varje år bör antas till utbildningen påverkas

enligt utredningen i första hand av det beräknade rekryteringsbehovet på

sikt, främst inom SIDA:s verksamhetsområde, samt den bedömda storleken

av den reserv i form av utbildad personal som behövs för att vid behov orga­

nisera funktionsdugliga kontingenter för insatser i katastroffall.

Med utgångspunkt i föreliggande planer för det svenska utvecklingsbi­

ståndets utbyggnad bedöms SIDA:s rekryteringsbehov på sikt öka. Vilka

yrkesgrupper som kommer att efterfrågas anses däremot vara svårare att

ange. För att bedöma personalbehovet för eventuella katastrofkontingenter

föreligger enligt utredningen endast bristfälligt underlag. Av de uppgifter

som utredningen har inhämtat framgår dock att kontingenterna i de flesta

fall blir relativt små. Av betydelse i detta sammanhang är vidare enligt ut­

redningen de personella och organisatoriska förutsättningarna att genomföra

den föreslagna utbildningen. Lokalfrågor, bedömd lärartillgång och brist på

erfarenheter från utbildning för katastrofinsatser anses tala för att utbild­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

15

ningen bör inledas med ett lågt antal deltagare, vilket också skulle under­ lätta den administrativa och pedagogiska planeringen för det första verk­ samhetsåret.

Utredningen föreslår att utbildningsverksamheten inleds med en kontin­ gent om 100 deltagare. Sedan närmare erfarenheter har vunnits, anses detta antal kunna utökas till 200 per år. Enligt utredningen bör det ankomma på Kungl. Maj :t att årligen fastställa det antal som skall antas till utbild­ ningen.

Kompetenskrav

En utgångspunkt för utbildningen bör enligt utredningen vara att den skall stå öppen endast för sådana sökande som kan bedömas ha förutsätt­ ningar att genomföra utbildningen med goda resultat och komma i fråga för avsedd tjänstgöring. Kvotering mellan olika kategorier sökande — värn­ pliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor — föreslås inte äga rum. Kriterier för antagning till utbildningen bör uteslutande vara den enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse.

Utredningen föreslår att rekryteringen till utbildningen främst inriktas på de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. Vid rekryteringen bör vidare uppmärksammas att personalen skall kunna an­ vändas för att sätta upp hjälpkontingenter i katastroffall. Vid antagningen till utbildningen bör enligt utredningen tillses att personalens kvalitet upp­ rätthålls även vid fluktuationer i antalet sökande. Ett lägre antal sökande bör därför inte medföra sänkta krav på yrkeskunnande och allmän lämplig­ het.

De yrkesgrupper som f. n. dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde är tekniskt utbildad personal, ekonomer, skogs- och jordbruksutbildad perso­ nal, personal för utbildning och undervisning samt hälso- och sjukvårds­ personal. Utredningen föreslår att kunskaper inom eller klar inriktning mot något av dessa yrkesområden bör föreligga när utbildningen påbörjas. Sam­ tidigt anser dock utredningen att det i enskilda fall kan finnas skäl att efter­ sätta kraven på dokumenterad yrkesutbildning, nämligen när det finns an­ ledning att anta att vederbörande ändå kan komma att genomföra utbild­ ningen med goda resultat och efterfrågas för internationellt biståndsarbete eller hjälpinsatser i katastroffall.

Utredningen anför vidare att allmän lämplighet för utbildningen och tjänstgöringen bör föreligga vid utbildningens början. Dessa krav föreslås tillmätas väsentlig vikt vid antagningen, vilket enligt utredningen gör det nödvändigt med ett särskilt test- och prövningsförfarande. Prövningen bör avse bl. a. den sökandes allmänna inställning till och motivation för bistånds­ arbete samt hans personliga förutsättningar att arbeta under de villkor och förhållanden som därvid gäller. Prövningen bör vidare avse begåvningstyp,

16

allmänbildning, utbildning och hälsotillstånd. SIDA:s principer och metoder

för personalrekrytering föreslås tillämpas så långt möjligt. De resultat som

kommer fram vid inskrivningsförrättningen kan enligt utredningen utnytt­

jas vid urvalsprövningen. Urvalsprövningens omfattning och kostnaderna för

prövningen kan därigenom begränsas. För kvinnliga sökande måste upp­

gifter om hälsotillstånd inhämtas i samma utsträckning som vid inskriv-

ningsförrättning.

Utredningen föreslår att en befattningskatalog upprättas över huvud­

delen av arbetsuppgifterna inom SIDA:s verksamhetsområde. För varje be­

fallning bör finnas befattningsbeskrivning och befattningsprofil över de

krav som bör ställas. Härigenom kan t. ex. inskrivningsförrättningarnas re­

sultat utnyttjas effektivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Antagning till bistånds- och katastrof utbildning

Utredningen anser det angeläget att bredast möjliga bas skapas för antag­

ning till utbildningen. En naturlig begränsning anses ske genom att uttag-

ning till utbildningen skall grundas på personlig ansökan. Utredningen före­

slår att rekryteringsbasen bör utgöras av inskrivningsskyldiga värnpliktiga

samt kvinnor.

Antagning till bistånds- och katastrofutbildningen föreslås ske enligt föl­

jande.

Ansökan om antagning till utbildningen ges av inskrivningsskyldiga värn­

pliktiga in vid inskrivningstillfället eller den senare tidpunkt som fastställs

av utbildningsmyndigheten. Inskrivningsskyldig som ansöker om antagning

till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskrivningsförrättning

och tas ut till utbildning enligt värnpliktslagen. Därefter genomgås den sär­

skilda urvalsprövningen till bistånds- och katastrofutbildningen. Sökande

som inte blir antagen fullgör värnpliktsutbildning enligt antagning vid in­

skrivningstillfället. Sökande som blir antagen påbörjar utbildningen snarast

möjligt efter antagningen, om erforderliga yrkeskunskaper eller klar yrkes­

inriktning föreligger eller om det annars anses lämpligt. Hela grundutbild­

ningen genomförs därvid i en följd. Om erforderliga yrkeskunskaper anses

böra inhämtas fullgörs den inledande utbildningen så snart som möjligt,

men anstånd beviljas med allmän biståndsutbildning och katastrofutbild­

ning tills dessa kunskaper har inhämtats. I de fall då anstånd har meddelats

skall nytt prövningsförfarande — i första hand avseende yrkeskunskaper

— äga rum. Sökande som därvid inte antas fullgör värnpliktstjänstgöring

enligt tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och

beviljats vapenfri tjänst bör den inledande utbildningen enligt utredningen

fullgöras i tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrel­

sen. I övrigt föreslås samma bestämmelser gälla som för värnpliktiga.

17

Värnpliktig som vid inskrivningsförrättning frikallas från att fullgöra värnplikten bör enligt utredningen kunna antas till bistånds- och katastrof­ utbildning om det kan styrkas att skälen till frikallelsen inte utgör hinder för att genomgå utbildningen eller för att ianspråktas för biståndsarbete e. d. Prövningen i detta avseende föreslås åvila utbildningsmyndigheten.

Även värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som har fullgjort full­ ständig värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst eller del därav bör en­ ligt utredningen kunna ansöka om tillträde till utbildningen. Dessa bör tas ut till utbildningen på samma grunder som har angetts i det föregående.

Uttagning av kvinnor föreslås ske på samma sätt som för värnpliktiga. Värnpliktiga som har frikallats från värnplikten, värnpliktiga och vapen­ fria tjänstepliktiga som har fullgjort fullständig värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst och kvinnor avses inte genomgå den inledande utbildningen. För samtliga dessa kategorier är utbildningen att betrakta som ett frivilligt åtagande. Anståndsförfarande för inhämtande av yrkeskunskaper föreslås därför inte tillämpas för denna personal.

För samtliga sökande föreslås gälla att vederbörande under det kalenderår då den allmänna biståndsutbildningen och katastrof utbildningen påbörjas skall uppnå lägst 19 och högst 26 års ålder. Anstånd för den som skall doku­ mentera nödvändiga yrkeskunskaper bör av denna anledning enligt utred­ ningen inte beviljas för längre tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Beredskapskåren för biståndsinsatser

Utredningen föreslår att den personal som med tillfredsställande resultat har genomgått bistånds- och katastrofutbildningen redovisas i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsatser. Kåren bör enligt utredningen närmast betraktas som en administrativ organisation och dess personal som en »resurs» som kan disponeras för olika ändamål. Personalen bör stå kvar i kåren till utgången av det år vederbörande uppnår 47 års ålder.

Huvuddelen av de uppgifter om kårens personal som behövs för rekryte­ ring av svensk personal till bilaterala och multilaterala biståndsprojekt och för enskilda organisationers personalrekrytering bör enligt utredningen kunna inhämtas genom utbildningsmyndighetens verksamhetsberättelse. Berättelsen som bör innefatta bl. a. en redogörelse för tillgången på personal i kåren bör tillställas de myndigheter, organisationer m. fl. som kan ha in­ tresse av att för sin verksamhet rekrytera personal ur kåren.

För att komplettera den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst liksom för att sätta upp särskilda hjälpkontingenter för insatser 1 katastroffall krävs enligt utredningen ytterligare planeringsarbete m. m. Detta anses böra utföras av utbildningsmyndigheten.

Utredningen framhåller att komplettering av den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst kan ske antingen genom att man ur bered-2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 162

skapskåren sätter upp särskilda grupper som kompletterar kontingenten eller genom att kontingenten tillförs enskilda personer ur beredskapskåren. För denna personal föreslås gälla samma bestämmelser som för annan per­ sonal i kontingenten, vilket innebär att personalen skall förbinda sig att stå till förfogande för viss tid och genomföra utbildning och övningar i samma omfattning som kontingentens personal i övrigt.

Ur beredskapskåren avses särskilda kontingenter för insatser i katastrof­ fall kunna organiseras vid behov. Beslut om disposition av personal ur bered­ skapskåren för detta ändamål bör enligt utredningen fattas av Kungl. Maj :t. Kontingenterna bör sättas upp sedan svenska myndigheter har fått begäran om biträde med personal i katastroffall utom landet. Kontingenterna förutses kunna variera i storlek och sammansättning i olika situationer. I vissa fall kan t. ex. erfordras insatser av enbart medicinsk personal och i denna situa­ tion utgör beredskapskårens läkare, sjuksköterskor m. fl. rekryterings­ underlaget.

Sedan en framställning om bistånd i katastroffall har inkommit till Sve­ rige och beslut fattats om insättande av hj älpkontingent förutsätts det an­ komma på utbildningsmyndiglieten — i dess egenskap av huvudman för beredskapskåren — att rekrytera och organisera kontingenten i samråd med myndigheter, organisationer m. fl. För detta ändamål krävs enligt utred­ ningen en närmare klassificering av de arbetsuppgifter för vilka personal­ insatser kan komma att efterfrågas i katastroffall. Vidare behövs en klassi­ ficering av den utbildade personalen med hänsyn till dess förutsättningar att utföra uppgifterna. Med utgångspunkt främst i uppdelningen på linjer under katastrofutbildningens specialutbildning föreslås kårens personal till­ delas uppgifter och befattningar i katastrofsituationer.

Utredningen har även övervägt frågan om förrådshållning av materiel för beredskapskårens behov. Den har därvid funnit skäl som talar för en be­ gränsad förrådshållning av sådan materiel som är särskilt viktig för hjälp­ insatser i katastrofsituationer. Utredningen anser dock att denna fråga bör prövas i ett vidare sammanhang och föreslår att behovet av och förutsätt­ ningarna för förrådshållning av materiel utreds av utbildningsmyndigheten i samarbete med myndigheter, organisationer m. fl. Därvid bör man enligt utredningen göra en bedömning av det totala behovet i landet av sådan för­ rådshållning.

Ekonomisk ersättning och andra villkor vid anställning inom bilaterala eller multilaterala biståndsprojekt bestäms av vederbörande myndigheter och internationella organ. Personal som har genomgått bistånds- och kata­ strofutbildningen förutsätts bli anställd på samma villkor som annan per­ sonal. När personal som har genomgått denna utbildning anställs av enskilda organisationer bör detta enligt utredningen ske på villkor som överenskoms mellan den enskilde och vederbörande organisation. Anställning inom eller i anslutning till den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

19

förutsätts ske på de villkor som nu gäller för personal i kontingenten, dvs. genom personliga kontrakt för viss tid.

Tjänstgöring inom särskild hjälpkontingent för insatser i katastrof fall bör enligt utredningen vara frivillig och fordra den enskildes medgivande. Beslut om deltagande bör därför fattas av den enskilde i varje särskilt fall sedan huvudmannen för beredskapskåren har framställt begäran härom. Utredningen förutsätter att bestämmelser om ekonomisk ersättning m. in. vid sådan tjänstgöring utformas av huvudmannen för beredskapskåren med ledning av den praxis som tillämpas av myndigheter, organisationer m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst

Utredningen anför att de som genomgår bistånds- och katastrof utbild­ ningen inte automatiskt kommer att beredas anställning inom bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete. I vilken utsträckning de kan kom­ ma att tas i anspråk för övriga ändamål anses inte kunna sägas i förväg. Enligt utredningen kan dock ett antal av dem som genomgår bistånds- och katastrof utbildningen relativt snart efter utbildningen komma att beredas anställning inom olika biståndsprojekt. Därvid uppkommer frågan om tjänstgöring inom de arbetsområden för vilka bistånds- och katastrofutbild­ ningen är en förberedelse bör få tillgodoräknas som återstående del av den totala utbildningstiden.

Enligt utredningen bör tjänstgöring inom ramen för svenska bistånds­ insatser kunna tillgodoräknas som återstående tjänstgöringstid enligt sär­ skilda bestämmelser. Detsamma föreslås gälla tjänstgöring inom det multi­ laterala utvecklingssamarbetet. Anställning hos enskilda organisationer vars verksamhet i utvecklingsländer ligger inom ramen för de verksamhetsområ­ den som har angetts i det föregående anses böra få tillgodoräknas på mot­ svarande sätt. Som förutsättning för att sådan anställning skall få tillgodo­ räknas bör dock enligt utredningen gälla att statsbidrag utgår till organisa­ tionens verksamhet.

Närmare bestämmelser om tillgodoräknande av tjänstgöring inom bi­ ståndsarbete m. m. föreslås fastställas av Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar samtidigt om att dess förslag syftar till att bl. a. skapa en reservkår av per­ sonal för insatser inom SIDA:s verksamhetsområde. Bestämmelserna om tillgodoräknande av tid som är avsedd för fortsatt tjänstgöring anses därför böra utformas så att de utgör starkast möjliga stimulans för dem som har genomgått grundutbildningen att utföra insatser i utvecklingsländerna. Ut­ redningen anför vidare att tillgodoräknande bör medges endast i fråga om faktisk tjänstgöringstid i utvecklingsländer. En minimitid för tjänstgöringen — förslagsvis två år —■ för att tillgodoräknande överhuvudtaget skall kunna komma i fråga föreslås fastställas.

20

Förslag från arbetsgrupp inom socialstyrelsen

Utredningen har inhämtat socialstyrelsens synpunkter på de frågor ut­

redningsarbetet har avsett. Med anledning härav har socialstyrelsen utan

eget ställningstagande överlämnat ett av en av styrelsen tillkallad arbetsgrupp

utarbetat förslag till grundläggande utbildning av medicinsk personal — i

första hand läkare — för tjänstgöring i utvecklingsländer. Arbetsgruppen

föreslår att biståndsutbildning för läkare påbörjas efter läkarexamen och att

utbildningen innefattar allmän orientering om utvecklingsländernas och

biståndsarbetarnas situation (3 veckor), tropikmedicin (3 veckor), tro­

pisk pediatrik, nutrition, förebyggande vård, public health, familjeplane­

ring, katastrof medicin (3 veckor) samt språkundervisning (3 veckor) och

därefter adaptationsutbildning i det mottagande landet (1—2 månader). Ut­

redningen anför att arbetsgruppens förslag står i god överensstämmelse med

de förslag som utredningen har lagt fram. Den av arbetsgruppen föreslagna

utbildningen för läkare kan enligt utredningen väl förenas såväl med ut­

bildningsmål och utbildningsinnehåll i bistånds- och katastrofutbildningen

som med den föreslagna utbildningsgången.

Den av utredningen föreslagna bistånds- och katastrof utbildningen för­

utsätts komma att genomgås av ett antal läkare och medicine studerande.

Dessa bör enligt utredningen under den föreslagna specialutbildningen

genomgå delar av den utbildning som har föreslagits av arbetsgruppen. Ut­

bildningsplanerna bör utarbetas av socialstyrelsen i samråd med utbild-

ningsmyndigheten. Den av arbetsgruppen föreslagna allmänorienteringen

och språkundervisningen kommer enligt utredningen att ingå i den allmänna

biståndsutbildningen. Även för sjuksköterskor som genomgår bistånds- och

katastrofutbildningen föreslås motsvarande studier. Utredningen bedömer

att ett genomförande av denna utbildning kommer att kräva utökade perso­

nella och ekonomiska resurser vid de sjukhus och utbildningsanstalter där

undervisningen avses äga rum.

Utredningen tar inte ställning till frågan om den av arbetsgruppen före­

slagna utbildningen bör genomföras även för andra läkare och sjukskö­

terskor än dem som har tagits ut till bistånds- och katastrofutbildningen.

Denna fråga bör enligt utredningen avgöras av socialstyrelsen och SIDA

m. fl. myndigheter. Utredningen konstaterar dock att de antalsberäkningar

som har redovisats av arbetsgruppen — högst 25—50 per år — står i över­

ensstämmelse med de förslag rörande utbildningskontingentens storlek som

utredningen har lagt fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningsmyndigheten

Utredningen föreslår att en särskild nämnd, biståndsutbildningsnämnden,

inrättas för att genomföra utbildningsverksamheten. Nämnden anses böra

vara ett fristående organ under försvarsdepartementet.

Utredningen föreslår att i biståndsutbildningsnämnden ingår represen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

21

tanter för bl. a. SIDA, totalförsvarets myndigheter, enskilda hjälporganisa­ tioner och ungdomsorganisationerna.

Utbildningsmyndigbetens lokalisering

Enligt utredningen bör all utbildning utom den inledande utbildningen och den del av katastrofutbildningen som genomförs av andra myndigheter genomföras vid en särskild utbildningsanläggning.

Vid sina överväganden rörande olika möjligheter till lokalisering av ut­ bildningsverksamheten har utredningen funnit att vissa skäl talar för en lokalisering till storstockholmsområdet eller dess omedelbara närhet. Detta gäller bl. a. behovet av lärarpersonal och expertis samt kraven på samverkan med de statliga myndigheter som blir berörda av verksamheten. Utredningen anför dock att goda utbildningsbetingelser bör kunna skapas även på andra håll i landet. Utredningen som inte lämnar något konkret förslag i fråga om utbildningsmyndighetens lokalisering förordar att denna fråga avgörs med beaktande av strävandena till decentralisering och omlokalisering av statlig verksamhet.

Kostnader

Vid en utbildningskontingent på 100 personer beräknar utredningen de årliga förvaltningskostnaderna för utbildningsmyndigheten (exklusive lokal­ kostnader) till 2,1 milj. kr. Kostnaderna för övningar och materiel upp­ skattas av utredningen till 250 000 kr. per år. Till detta kommer ökade ut­ gifter för berörda myndigheter för att genomföra den egentliga katastrof­ utbildningen och den del av specialutbildningen som inte genomförs av utbildningsmyndigheten. Investeringskostnaderna vid ett eventuellt upp­ förande av en utbildningsanläggning för 100 personer beräknas av utred­ ningen till 2,5 milj. kr.

Ekonomiska förmåner under utbildningen

Utredningen föreslår att penningbidrag, utryckningsbidrag, fria ledig- hetsresor och övriga förmåner utgår efter samma grunder som under värn- pliktsutbildning och vapenfri tjänst. Vidare föreslås en utbildningspremie efter avslutad grundutbildning. Premien bör motsvara den som utgår efter fullgjord grundutbildning till värnpliktigt underbefäl (gruppchef) vid krigs­ makten.

Författningsfrågor

Utredningens förslag kräver vissa ändringar i värnpliktslagen och de för­ fattningar som reglerar förmånerna till värnpliktiga m. fl. Utredningen har lämnat förslag till ändring av 6 och 27 §§ värnpliktslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Särskilt yttrande

I ett särskilt yttrande anför experten K.-E. Elmqvist att det finns starka skäl för statsmakterna att pröva formerna för u-landstjänst som ett värn- pliktsalternativ. De grundläggande krav som därvid bör ställas bör enligt Elmqvist sammanfalla med de krav, som utredningen har stipulerat för antagning till bistånds- och katastrofutbildning, nämligen dokumenterad yrkeskunskap och personlig lämplighet. Elmqvist anser att u-landstjänst som ett värnpliktsalternativ inte bör ses som en möjlighet endast för vapen­ fria tjänstepliktiga. Alla de yrkesgrupper som det finns ett behov av i olika organisationers biståndsarbete bör kunna komma i fråga.

Remissyttranden

Utgångspunkter

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissin­ stanser tillstyrker helt eller delvis de framlagda förslagen, medan andra intar en helt avvisande hållning. En mellangrupp anser att utredningens förslag måste bearbetas eller kompletteras genom fortsatta utredningar, innan slut­ lig ställning tas till frågan om bistånds- och katastrofutbildning.

Bland dem som i allt väsentligt tillstyrker den föreslagna utbildningen återfinns SR, Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund och Riksför­ bundet Sveriges Lottakårer. Dit liör även SIDA som anser att utbildningen kommer att leda till de uppställda målen. Sedan erfarenheter har vunnits av utbildningen bör enligt SIDA frågan om värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst och biståndsutbildning ställas i ett större sammanhang. SIDA fram­ håller vidare vikten av att möjligheterna till ett nordiskt samarbete på bi- ståndsutbildningens område beaktas. Denna synpunkt framförs även av socialstyrelsen som för övrigt i huvudsak begränsar sig till frågor som har särskild betydelse för den svenska biståndsverksamheten och katastrof­ beredskapen på hälso- och sjukvårdens område. Styrelsen hänvisar till sitt yttrande över en framställning från ett antal medicine studerande om att få fullgöra värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete i utvecklingsländer. Därvid anförde styrelsen bl. a. att »en meningsfylld tjänst som läkare kräver en god allmän yrkesskicklighet, dvs. efter legitimationen åtminstone en viss tids allmän tjänstgöring i bl. a. kirurgi och medicin samt vissa kunskaper i tropisk medicin motsvarande de verksamhetsområden inom vilka tjänstgöringen beräknas kunna fullgöras». Om en sådan tjänst­ göring kommer till stånd borde den prövas som ett komplement till utbild- ningsplilct i Sverige och i första hand ske i anslutning till redan etablerad svensk biståndsverksamhet där goda erfarenheter av svenska insatser på hälso- och sjukvårdens område redan har kunnat inhämtas. Styrelsen anser att bistånds- och katastrofutbildning/tjänstgöring för lämpliga värnpliktiga,

23

vapenfria tjänstepliktiga och t. ex. kvinnor bör genomföras och utvecklas i

relation till vårt lands resurser och biståndsinsatser i övrigt.

Universitetskanslersämbeiet finner den föreslagna utbildningen värdefull

inte minst med hänsyn till att den kan skapa ett bredare rekryteringsunder­

lag bl. a. för SIDA:s behov. I åtskilliga av de yttranden som har inkommit

till ämbetet anförs dock att utbildningstiden bör kunna beskäras och att en

del av utbildningen bör kunna fullgöras i utvecklingsländer. Så t. ex. anför

utbildningsnämnden vid medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

alt principen om att värnpliktstid skall kunna utnyttjas för biståndsarbete

i utvecklingsländer bör lagfästas och att utredningens förslag inte bör läggas

till grund för beslut. UIbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna

vid universitetet i Göteborg samt utbildningsnämnden vid handelshögskolan

i Göteborg ställer sig positiva till den av utredningen föreslagna utbildningen

men lämnar vissa smärre förslag till ändringar.

LO anser att insatser i internationellt utvecklingssamarbete är ett bety­

delsefullt stöd för Sveriges alliansfria utrikespolitik. LO anser att det före­

liggande förslaget till bistånds- och katastrofutbildning är det f. n. viktigaste

ledet i strävandena att förbättra rekryteringsunderlaget för utvecklingssam­

arbetet och ge värnpliktiga med speciell intresseinriktning ett alternativ.

Man bör dock enligt LO:s mening inte släppa tanken på att vid sidan härav

möjliggöra direkta insatser i utvecklingssamarbetet för dem — tills vidare

ett fåtal — som redan har eller inom en begränsad tid kan beräknas få till­

räckliga yrkeskunskaper, språkkunskaper och allmän erfarenhet för att

utan utbildning eller med en kortare sådan göra värdefulla insatser i ut­

vecklingssamarbetet. Med den stigande utbildningsstandarden och den ökan­

de internationaliseringen av utbildningsväsendet kan ett växande antal ung­

domar beräknas förvärva erforderliga kvalifikationer före värnpliktsåldern

eller inom ramen för ett rimligt uppskov med värnpliktstj änstgöringen. Den­

na fråga bör enligt LO ytterligare utredas.

TCO framhåller att många ungdomar har en gedigen grundutbildning och

därtill en kvalificerad yrkesutbildning eller åtminstone har påbörjat en så­

dan. En allmän kurs rörande förhållandena i utvecklingsländerna och en

kurs inom det egna yrkesområdet med inriktning på biståndsarbete borde

enligt TCO göra många väl lämpade för insatser inom utvecklingssamarbe­

tet. Frågan om sådan utbildning och följande tjänstgöring bör tillgodoräknas

som fullgjord värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst bör enligt TCO

prövas i positiv anda.

Vapenfrinämnden anför att om den föreslagna utbildningen står öppen

även för andra värnpliktiga än vapenfria tj änstepliktiga kan ett skäl för att

söka vapenfri tjänst bortfalla för åtskilliga värnpliktiga som inte har sådan

inställning till vapenbruk att de kan beviljas vapenfri tjänst.

Flera remissinstanser tar upp frågan om biståndsarbete som ett alternativ

till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. SACO anser t. ex. att utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

ningen har tolkat sina direktiv alltför snävt och helt bortsett från den växande opinion hos grupper och enskilda som under senare år har fört fram krav om fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst som biståndsarbete i utvecklingsländerna. SACO instämmer i det särskilda yttrandet av experten Elmqvist. Arbete i utvecklingsländerna anses böra ses som en viktig och önskvärd del av den föreslagna utbildningen. Läkartjänst- göring i katastrofsituationer och under primitiva förhållanden har enligt SACO ett klart utbildningsvärde för krigstjänstgöring. Grundläggande ut­ bildning i det egna landet och därpå följande tjänstgöring i utvecklingslän­ der bör därför tillsammans bedömas som ett lämpligt utbildningsalternativ för krigsplacering inom totalförsvaret och anses förenligt med värnplikts- systemet. SACO betonar att denna syn på biståndsarbete i utvecklingsländer inte får uppfattas som ett erkännande av att värnpliktstiden kan användas för varje form av civil tjänstgöring för att tillgodose fredsbehov i samhället, t. ex. för att täcka läkarbristen inom vissa områden i vårt land. SACO av­ styrker utredningens förslag att hela grundutbildningen förläggs till Sverige och förordar att en för biståndsarbete målinriktad utbildning skapas inom ramen för SIDA:s utbildningsverksamhet. Utbildningen bör differentieras med hänsyn till olika yrkeskategorier. Utbildning och påföljande tjänst­ göring under sammanlagt tre år föreslås få tillgodoräknas som fullgjord värnpliktstjänstgöring. Med krav på tjänstgöring i utvecklingsländer under tre år jämte dokumenterad yrkeskunnighet och personlig lämplighet be­ döms försvarets personalbortfall bli överkomligt.

Svenska Missionsrådet anser att frågan om fullgörande av värnplikts­ tjänstgöring och vapenfri tjänst för vissa värnpliktiga och vapenfria tjänste- pliktiga genom biståndsarbete i utvecklingsländerna inte har prövats till­ räckligt av utredningen och att utredningens avvisande av en sådan lösning inte är tillräckligt underbyggt. Bl. a. anför rådet att det torde finnas många värnpliktiga som har fått uppskov med värnpliktsutbildning för att först avsluta civil utbildning och som sålunda skulle fylla kraven på yrkesutbild­ ning. Det är enligt rådet inte heller utrett varför rekryteringsåldern inom

SIDA är så hög och man har därför skäl att anta att denna mer beror på hänsyn till vederbörandes civila karriär i Sverige än på de krav som ställs av mottagarlandet eller av SIDA. Svenska Kyrkans Missionsstyrelse delar Missionsrådets uppfattning och konstaterar i övrigt att den från SIDA fram­ förda tanken på upprättandet av en reservkår för biståndstjänstgöring har tagits med i direktiven för utredningens arbete och spelat en väsentlig roll för det förslag som utredningen har lagt fram. Om en sådan reservkår får en lämplig omfattning och en riktig utbildning, anses den utan tvivel kunna förenkla rekryteringen av biståndspersonal och ge betydande tidsvinster i själva rekryteringsproceduren för både statliga biståndsorgan och enskilda organisationer.

Folkpartiets ungdomsförbund föreslår en förutsättningslös utredning om

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

25

möjligheterna att skapa ett svenskt system för biståndsarbete som alterna­

tiv till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Ett sådant system skulle

enligt förbundet innebära en brytning med principen om att varje lämplig

svensk man skall genomgå utbildning för att därefter tilldelas en uppgift in­

om totalförsvaret. Centerns ungdomsförbund beklagar att de direktiv som

utredningen haft att arbeta efter har varit så snäva att de inte möjliggjort

en prövning av biståndsarbete som alternativ till värnplikten. Förbundet an­

för att de som tas i anspråk för biståndsarbete bör vara insatta i de mot­

tagande ländernas förhållanden och ha kunskaper inom de arbetsområden

inom vilka insatser blir aktuella. Förbundet framhåller att det bland ung­

domen idag råder en stor medvetenhet i internationella frågor. Det bedöms

möjligt att uppskjuta värnpliktstjänstgöringen till dess den enskilde har

skaffat sig lämplig yrkesutbildning. Utredningens förslag förlorar enligt

förbundet mycket av sin betydelse genom att utredningen inte föreslår att

genomgången utbildning skall medföra tjänstgöring i utvecklingsländer. För­

bundet anser att frågan om ett system med biståndsarbete som alternativ till

värnplikten bör tas upp till allvarlig prövning. Veterinärstyrelsen under­

stryker däremot utredningens uppfattning att ett utnyttjande av värnplikts-

ulbildningen och den vapenfria tjänsten för direkta insatser i utvecklings­

samarbetet inte kan väntas ge ökad tillgång på lämplig personal och fram­

håller att flera mottagare av utvecklingsbistånd med hänsyn till egen värn-

pliktslagstiftning inte är beredda att ta emot biståndsarbetare som är s. k.

vapenvägrare.

Även andra remissinstanser avvisar av olika skäl biståndsarbete som ett

alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Dit hör överbefäl­

havaren som anser att utredningens förslag måste bearbetas för att tillgodo­

se rimliga krav på såväl militär grundutbildning som bistånds- och kata­

strofutbildning. Uttagning och utbildning samt tjänstgöring inom kata­

strof- och biståndsverksamhet bör enligt överbefälhavaren grundas på fri­

villigt åtagande och i princip ske utan ianspråktagande av resurser som

är avsedda för landets militära försvar. Den föreslagna direktrekryteringen

till främst civilförsvaret finner överbefälhavaren vara principiellt olämplig.

Om en väg öppnas för att tillgodose civila totalförsvarsmyndigheters per­

sonalbehov med värnpliktiga anses detta på sikt kunna innebära allvarliga

konsekvenser för krigsmakten. Med utgångspunkt häri skisserar överbefäl­

havaren ett alternativt förslag som redovisas i det följande. Fn utbildnings­

gång som överensstämmer med överbefälhavarens alternativ redovisas av

värnpliktsverket som anför att rekrytering till biståndsverksamhet utan

anlitande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst bör vara tillfyllest.

En sådan lösning skulle enligt värnpliktsverket medge bl. a. större hand­

lingsfrihet i fråga om antalet utbildade och en smidigare anpassning av ut­

bildningen till vad som är lämpligast för olika kategorier.

1966 års värnpliktkommitté konstaterar att man i ett antal länder har

infört bestämmelser som medför rätt till befrielse från värnpliktstjänst­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

26

göring för fullgörande av biståndsarbete. Kommittén finner inte sådana åt­

gärder realistiska i vårt land. Biståndsverksamheten bör enligt kommittén

stödjas och främjas på ett sådant sätt att medborgarna utan hinder härav

kan delta i totalförsvaret i händelse av krig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse påpekar att förutsättningarna för en me­

ningsfylld medicinsk insats i utvecklingsländerna är genomgången full­

ständig läkarutbildning med viss efterföljande klinisk meritering, vilket

innebär att vederbörande läkare vid tiden för den föreslagna utbildningen

kommer att ha uppnått en ålder av genomsnittligt över 28 år. En stor del

av de medicine studerande som vid värnpliktsålderns början har varit starkt

entusiastiska för u-landsarbete kan enligt styrelsen förutsättas ha en något

förändrad syn på eget engagemang vid den tidpunkt då sådant arbete kom­

mer att bli aktuellt. Styrelsen föreslår därför att värnpliktiga läkare liksom

hittills genomgår grundutbildning i vanlig ordning. Om vederbörande efter

uppnådd läkarexamen är intresserad av biståndsarbete i utvecklingsländer

föieslas han efter framställning kunna få sådant arbete tillgodoräknat som

värnpliktstjänstgöring.

Svenska Röda Korset anser att Sveriges förpliktelser i fråga om interna­

tionellt biståndssamarbete och en förbättrad katastrofhjälp gör det nöd­

vändigt att skapa ökade personella resurser såväl i kvantitativt som kvalita­

tivt hänseende, vilket kräver en intensifierad rekrytering och en förbättrad

utbildning. Grund för rekrytering och utbildning bör vara behovet i de mot­

tagande länderna. Biståndssamarbetets inriktning på vissa mottagarländer

och långsiktigheten i arbetet anses medföra att behovet av biståndspersonal

kan förutses även på lång sikt. När det gäller katastrofhjälp kan dock be­

hoven inte förutses på samma sätt. Vissa typer av naturkatastrofer anses

emellertid vara vanligare förekommande än andra och förberedelser av­

seende rekrytering och utbildning av hjälppersonal bör därför kunna ske

i dylika fall. Kraven på expertis och specialutbildad personal ökar enligt

Böda Korset såväl för biståndssamarbete som för katastrofhjälp. Rekryte-

lingsbasen bör således inte begränsas eftersom de samlade svenska resur­

serna knappast är tillräckliga för att i framtiden rekrytera erforderlig per­

sonal. Mot denna bakgrund finner Röda Korset det tveksamt om rekryte­

ring och utbildning för dessa ändamål bör kopplas samman med värnplikts-

systemet.

Rädda Barnens Riksförbund anser att personal i 20-årsåldern endast un­

dantagsvis fyller de yrkesmässiga krav som ställs på biståndsarbetare. Vid

vissa katastrofinsatser anses dock även personal utan egentlig yrkesut­

bildning kunna komma i fråga men behovet av arbetskraft bör enligt för­

bundet i princip tillgodoses på platsen.

Enligt SAF bör biståndsarbetaren ha särskilda kvalifikationer av ett

slag som en 20-åring sällan har. Även efter en relativt lång förberedelsetid

bedöms 20-åringens insats knappast bli mer än praktikantens. Uppgiften

att ta hand om praktikanterna skulle enligt SAF komma att vila på utveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

27

lingsländerna och det anses osannolikt att de i någon större omfattning

skulle kunna och vilja åta sig denna uppgift, hur värdefullt detta än skulle

vara för utvecklingen på längre sikt. SAF instämmer därför i utredningens

uppfattning att biståndsarbete inte bör ersätta värnpliktstjänstgöring eller

vapenfri tjänst. SAF konstaterar vidare att utbildning för biståndsarbete re­

dan bedrivs i Sverige och kan byggas ut och differentieras efter växlande be­

hov. Förslaget om en särskild utbildning uppges basera sig på vissa värnplik­

tigas och vapenfria tjänstepliktigas önskemål men tillgodoser enligt SAF inte

vederbörandes önskemål alt snabbt komma ut i arbete på fältet. Vidare

bedöms kraven på speciella yrkeskunskaper, erfarenhet och personlig mog­

nad hos biståndsarbetaren komma att öka, vilket gör det önskvärt att rekry­

teringsbasen blir så bred som möjligt. Så anses inte bli fallet om de som

genomgår den föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen prioriteras vid

antagning av biståndsarbetare. Om bara ett fåtal antas är utbildningen en­

ligt SAF i hög grad förfelad. SAF anför vidare att det även är av intresse

bur de föreslagna åtgärderna ter sig i relation till vad som görs för att till­

godose personliga önskemål hos den stora majoriteten av värnpliktiga. Det

anses knappast rimligt att staten anordnar en dyrbar utbildning för en mind­

re grupp men för den helt dominerande majoriteten endast i mycket ringa

omfattning tillgodoser personliga önskemål. SAF avstyrker därför utredning­

ens förslag.

Moderata ungdomsförbundet anser att utredningens förslag inte bör läg­

gas till grund för proposition eller annan Kungl. Maj :ts åtgärd. Förbundet

anför att värnpliktslagen är en tvångslagstiftning som har kommit till i

syfte att till samhällets förfogande ställa de personalresurser som behövs för

alt bygga upp ett svenskt försvar. Förbundet anser att utbildning och tjänst­

göring enligt värnpliktslagen direkt och huvudsakligen skall komma total­

försvaret tillgodo. Vapenfrilagstiftningen anges utgå från samma huvud­

princip. Enligt förbundet är det orimligt att — trots uttagning grundad på

frivillig ansökan — med stöd av en tvångslag utnyttja svenska värnpliktiga

för utbildning och tjänstgöring vars direkta och huvudsakliga syfte är ett

annat än att tjäna totalförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningens ändamål

De av utredningen redovisade ändamålen med utbildningen tillstyrks eller

lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.

Utbildningstider och utbildningens innehåll

SIDA ansluter sig till utredningens förslag till utbildningstider och dispo­

sition av utbildningen i tre huvudavsnitt och har inte några invändningar

mot proportionerna mellan dessa. Så länge internationaliseringen av det

svenska utbildningsväsendet inte har nått längre än vad som f. n. är fallet,

28

krävs enligt SIDA omfattande förberedelser för den blivande bistånds- och

katastrofpersonalen utöver den grundläggande yrkesutbildningen som i de

flesta fall är inriktad på den svenska arbetsmarknadens behov. Den priori­

tering av språkutbildningen som utredningen har gjort är enligt SIDA er­

farenhetsmässigt välmotiverad. Trots att kunskaper i främmande språk,

särskilt engelska, har blivit mer utbredda i Sverige än förr anses det uppen­

bart att det för biståndsarbete i regel krävs mer omfattande färdigheter än

det allmänna skolväsendet kan ge. Biståndsarbetaren väntas enligt SIDA be­

härska det främmande arbetsspråket i stort sett lika väl som sitt moders­

mål. Idag uppges det vara endast en mindre del av de i Sverige rekryterade

biståndsarbetarna som vid tjänstgöringstidens början uppfyller detta vill­

kor. SIDA förordar att språkundervisningen får minst det antal undervis-

ningstimmar som utredningen har föreslagit. SIDA ifrågasätter dock om

man, som utredningen har föreslagit, bör meddela undervisning i två språk

till samtliga deltagare oberoende av förkunskaper. Om målet för utbild­

ningen skall nås anses det väsentligt att man kräver mycket goda förkun­

skaper i A-språket (engelska, franska, spanska) som en förutsättning för

att samtidigt få läsa ett B-språk. Alla deltagare skulle således inte komma

i fråga för undervisning i ett B-språk. SIDA föreslår även en ändrad målfor­

mulering för undervisningen i B-språk och anför att man bör undvika att

undeivisa i tva eller flera språk samtidigt. De deltagare som läser såväl A-

som B-språk föreslås studera dessa vid skilda tider under den allmänna

biståndsutbildningen. I övrigt bör man enligt SIDA eftersträva att block­

vis varva språkutbildningen och den övriga allmänna biståndsutbildningen.

I fråga om utbildningens innehåll anför SIDA vidare att avsnittet samhälls­

kunskap under den allmänna biståndsutbildningen så långt möjligt bör in­

tegreras med avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp.

Även avsnittet studieteknik, kunskapsöverföring och arbetsledning anses

böra ingå som en integrerande del av undervisningen i detta avsnitL. Det är

enligt SIDA olämpligt att skilja innehåll och metod alltför strängt åt.

Svenska Röda Korset anser att utbildningstidens längd är lämplig men

anför att fragan om särskild språkutbildning vid sidan av vad som meddelas

inom det allmänna skolväsendet bör utredas ytterligare. I fråga om utbild­

ningen i u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp bedöms det bli

svårt att finna kompetent lärarpersonal för de kvalificerade uppgifter som

här förutses. Även i fråga om delar av katastrofutbildningen anses anskaf­

fandet av lärarpersonal erbjuda svårigheter.

Svenska Landstingsförbundet instämmer i utredningens uppfattning om

nödvändigheten av en förhållandevis lång tjänstgöringstid men ifrågasätter

lämpligheten av att anslå 450 dagar enbart för grundutbildning i Sverige.

Folkpartiets ungdomsförbund anser däremot att den långa utbildningstiden

knappast är motiverad och Centerns ungdomsförbund hävdar att utbild­

ningstiden är oproportionerligt fördelad. Den del av den totala utbildnings­

tiden som kommer i fråga för tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

29

eller internationellt biståndsarbete m. in. är enligt förbundet för kort.

Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att den inledande

utbildningen för vapenfria tjänstepliktiga i första hand genomförs vid

civilförsvaret. Styrelsen biträder även förslaget att den egentliga katastrofut­

bildningen genomförs i civilförsvarsstyrelsens regi och föreslår att den

anordnas vid civilförsvarsskolor varvid en resursökning, främst i fråga om

lärarpersonal och förläggningsutrymmen, blir nödvändig. I anslutning här­

till anför styrelsen att många skäl talar för att den föreslagna inledande ut­

bildningen för vapenfria tjänstepliktiga läggs som sista utbildningsdel un­

der grundutbildningen. Även arbetsmarknadsstyrelsen anser att det bör över­

vägas att senarelägga denna utbildningsdel som enligt styrelsens mening helt

bör förläggas till civilförsvaret. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter vi­

dare om det inte är möjligt att göra en uppdelning av den totala utbildning­

en på tre perioder åtskilda av civil utbildning och yrkesarbete.

Socialstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag i frå­

ga om utbildningstider och utbildningens innehåll. Dessa frågor bör enligt

styrelsen prövas på nytt varvid utgångspunkten bör vara att tjänstgöringsti­

den till så stor del som möjligt skall kunna fullgöras genom biståndsarbete

i utvecklingsländer. Utredningens förslag till utbildningstider kan enligt

styrelsen verka rekryteringshämmande och motverka syftet med införan­

de av utbildningen. Vissa yrkeskategorier besitter enligt styrelsen redan rätt

goda kunskaper eller har i sin tjänstgöring inte samma behov av kunska­

per i några av de ämnen som har föreslagits ingå i grundutbildningen.

Denna anses böra begränsas till vad som bedöms oundgängligen nödvändigt

för att den enskilde skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter i det motta­

gande landet. Grundutbildningen bör därför differentieras i fråga om inne­

håll och omfattning med hänsyn till olika yrkesgruppers kunskapsnivå och

avsedda uppgifter. Yrkesgrupper med lång civil utbildning har enligt sty­

relsen större möjligheter att fullgöra biståndsarbete utan en längre förbere­

dande utbildning. Utredningens förslag om att anstånd med yrkesutbild­

ning inte bör beviljas efter 26 års ålder bör enligt styrelsen inte tillämpas

generellt eftersom yrkesutbildningen för vissa grupper inte är avslutad vid

denna tidpunkt. Även universitetskanslersämbetet anser att man bör pröva

möjligheten att förlägga en del av utbildningen till utvecklingsländer.

Överbefälhavaren biträder inte utredningens förslag i fråga om utbild­

ningens omfattning och innehåll samt den valda tidsramen för grundutbild­

ningen. Bl. a. anför överbefälhavaren att direktivens prioritering av kata­

strofutbildning inte återspeglas i utredningens förslag som i stället lägger

tyngdpunkten på biståndsutbildning. 90 dagars grundutbildning för värn­

pliktiga anses vidare inte kunna godtas. I det av överbefälhavaren skissera­

de alternativet genomgår de som har tagits ut till bistånds- och katastrof­

utbildning först militär grundutbildning i 255 dagar (kategori G) varefter

följer bistånds- och katastrof utbildning i 235 dagar. Till detta kommer re­

petitionsutbildning enligt vad som nu gäller för kategori G. Den samman­

30

lagda tjänstgöringstiden kommer således att uppgå till ca 590 dagar. I

överbefälhavarens alternativ är den allmänna biståndsutbildningen mins­

kad med 420 timmar. Minskningen drabbar i första hand språkutbildning­

en. Katastrofutbildningen minskar med 290 timmar varvid specialutbild­

ningen helt utgår.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om fortsatt tjänstgöring och krigs-

placering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av huvuddelen av remiss­

instanserna. Civilförsvarsstijrelsen tillstyrker förslaget att de som har ge­

nomgått bistånds- och katastrofutbildningen normalt bör krigsplaceras som

befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer men förutsätter

att krigsplacering kan ske även inom civilförsvaret i övrigt. Arbetsmarknads­

styrelsen förutsätter att samtliga berörda vapenfria tjänstepliktiga såvitt

möjligt krigsplaceras inom civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningskontingentens storlek

Utredningens förslag angående utbildningskontingentens storlek tillstyrks

eller lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna. Några re­

missinstanser anser emellertid att den föreslagna kontingenten är för liten.

SIDA förutser en successiv ökning av rekryteringen för insatser i utveck­

lingssamarbetet. Rekryteringsunderlaget i det svenska samhället bör där­

för breddas. En höjning av det föreslagna antalet deltagare i utbildningen

kommer enligt SIDA att aktualiseras i framtiden om många av de utbilda­

de visar sig motsvara de krav som uppställs för biståndsarbete.

Socialstyrelsen anser att den föreslagna utbildningskontingenten är för

liten. Det är enligt styrelsen angeläget att förutsättningar skapas för en vä­

sentligt större utbildningskontingent som bättre svarar mot den av stats­

makterna planerade ökningen av biståndsverksamheten. Utvecklingsländer­

nas efterfrågan på personal för kontinuerlig biståndsverksamhet och för

hjälpinsatser vid akuta katastrofsituationer kommer enligt styrelsen sanno­

likt att stiga i takt med vår utökade kapacitet. Även Svenska Landstings­

förbundet och Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund anser att kon­

tingenten är för liten. Om utbildningsverksamheten skall ge önskat resul­

tat erfordras enligt ungdomsförbundet en bred rekrytering av personal med

olika praktiska och teoretiska kunskaper.

SACO anser att en betydande diskrepans föreligger mellan utbildnings­

kontingentens storlek och dess avsedda funktioner. En kortare utbildning för

fler individer i direkt anknytning till yrkesutövningen är enligt SACO ett

bättre alternativ.

LO anser att man inte redan nu bör ta ställning till utbildningskontin­

gentens storlek efter ett eller några försöksår. Planeringen för utbildningen

bör enligt LO vara relativt flexibel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

31

Kompetenskrav och uttagning

SIDA hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att kvinnor skall

beredas tillfälle att genomgå den föreslagna utbildningen. Möjligheten att

därigenom kunna anta makar eller samlevande par till utbildningen bör

särskilt uppmärksammas. SIDA förutsätter därvid att båda makarna visar

sig svara mot uttagningskraven. De kompetenskrav som utredningen har

ställt upp finner SIDA vara välmotiverade. Vid antagningen bör man enligt

SIDA inte endast uppmärksamma dagsläget i fråga om rekryteringsbehovet

yrkesgruppvis utan om möjligt också ta hänsyn till prognoser för tio-femton

år framåt. Utbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna vid uni­

versitetet i Göteborg och utbildningsnämnden vid handelshögskolan i Gö­

teborg understryker vikten av att de enda urvalskriterierna bör vara den

enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse.

Svenska Röda Korset anser att större vikt än vad som framgår av utred­

ningens förslag måste fästas vid den fysiska och psykiska uthålligheten.

Röda Korset framhåller vidare — med avseende på de vapenfria tjänsteplik-

tiga -— att den enskildes inställning är ett otillräckligt underlag för urval. De

värderingar på vilka vissa vapenfria tjänstepliktiga grundar sin uppfatt­

ning kan enligt Röda Korset förstås och uppskattas i Sverige medan det

är tveksamt om så är fallet i de flesta u-länder. Närmare erfarenheter om

denna speciella rekryteringsgrupps förutsättningar att delta i biståndsar­

bete bör därför om möjligt anskaffas.

'“Vet erinär styr elsen ifrågasätter om inte viss kvotering vid uttagningen

kan vara befogad. Vid ett större antal sökande anses det individuella ur­

valet kunna erbjuda svårigheter. Med hänsyn till att den utbildade persona­

len någorlunda bör motsvara efterfrågan finner styrelsen vidare en viss

kvotering med avseende på yrkesinriktning vara motiverad.

1 fråga om uttagningsförfarandet understryker värnpliktsverket att den

föreslagna biståndsutbildningsnämnden bör ha till uppgift att besluta om

bifall eller avslag på ansökan om tillträde till bistånds- och katastrofutbild­

ningen. Därigenom blir förfarandet likartat för alla kategorier som kan

komma att ansöka om tillträde. Uttagning (ändrad uttagning) med stöd av

värnpliktslagen för därav berörda förutsätts därefter verkställas av veder­

börande myndighet. Värnpliktsnämnden anser att besvär över bistånds-

utbildningsnämndens beslut att avslå framställning om tillträde till utbild­

ningen — om inte besvärsrätten uttryckligen avskärs — bör anföras hos

Kungl. Maj :t. Nämnden anser vidare att utredningens förslag i fråga om an­

stånd för yrkesutbildning inte är att betrakta som anstånd i värnpliktsför-

fattningarnas mening. I fråga om anstånd i denna mening anses samma reg­

ler böra gälla som för anstånd med värnpliktsutbildning eller vapenfri

tjänst. Anstånd med militär grundutbildning kan vidare enligt nämnden

i vissa fall bli aktuellt för den som vill komplettera civil utbildning innan

32

ansökan inges om tillträde till bistånds- och katastrofutbildning. Sådan

prövning bör enligt nämnden vara restriktiv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Beredskapskåren för biståndsinsatser

Försvarets rationaliseringsinstitut finner skäl tala för att en särskild —

ständigt insatsberedd —- beredskapskontingent organiseras. Kontingenten

bör enligt institutet ha sådan storlek och sammansättning att den kan ut­

göra urvalsbas för efter situationens krav avpassade katastrofenheter. Här­

vid anses de principer som gäller för beredskapsstyrkorna för FN-tjänst

kunna tillämpas. Med en sådan beredskapskontingent bedöms krav på snab­

ba hjälpinsatser kunna tillgodoses. Vidare anses möjligheterna för Kungl.

Maj:t att på ett tillfredsställande sätt överblicka disponibla resurser vid

överväganden om katastrofinsatser förbättras samtidigt som den för plane­

ring och rekrytering ansvariga myndighetens arbete väsentligt underlättas.

För att personalbehovet skall kunna tillgodoses kan det enligt institutet

eventuellt bli nödvändigt att i samband med uttagningen låta de sökande

teckna förbindelse med förpliktelse att under viss tid efter genomgången ut­

bildning stå till förfogande för katastrofinsatser av viss tidslängd. Även

överbefälhavaren ifrågasätter om inte den utbildade personalen genom kon­

trakt bör bindas att stå till förfogande under viss tid, förslagsvis fem år.

På detta sätt skulle man säkerställa såväl behovet av utbildad personal

som den enskildes möjligheter att avsäga sig tjänsten om denna av olika skäl

inte kan fullgöras.

LO finner förslaget om att inrätta en beredskapskår för biståndsinsatser

värdefullt. Kåren bör dock enligt LO även kunna omfatta andra än dem

som har genomgått utbildningen, t. ex. deltagarna i SIDA:s fredskår. Den

föreslagna åldersgränsen finner LO mindre välbetänkt eftersom ett stort

antal experter har gjort en utomordentlig insats i utvecklingssamarbetet vid

högre ålder än 47 år. LO ifrågasätter vidare om inte medlemskap i kåren

borde vara förknippat med vissa ekonomiska förmåner som f. n. gäller för

t. ex. reservofficersanställning. Även SIDA anser att personer över 47 års

ålder kan vara intressanta ur rekryteringssynpunkt. Vad som gör personal

från industriländer värdefull för utvecklingsländerna är enligt SIDA den

gedigna yrkeserfarenhet som personalen representerar. SIDA anför vidare

att personalen i kåren bör genomgå regelbundna läkarkontroller, förslagsvis

vart tredje år. Godkända sådana kontroller föreslås vara ett villkor för att

stå kvar i kåren.

Tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som

värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst

1966 års värnpliktskommitté ansluter sig till utredningens grundprincip

att här ifrågavarande värnpliktiga under hela värnpliktstiden skall vara

33

disponibla och redo att i krig genomföra uppgifter inom totalförsvaret och

finner det därför uteslutet att något tillgodoräknande kommer till stånd

som skulle begränsa möjligheterna att vidmakthålla den enskildes förmå­

ga att genomföra de uppgifter som åläggs honom i krig.

överbefälhavaren anser sig inte kunna godta att repetitionsutbildning

får tillgodoräknas utöver vad som gäller för personal i FN-tjänst. Inte hel­

ler bör enligt överbefälhavaren tid för repetitionsutbildning tas i anspråk

för förberedelser för bistånds- eller katastrofinsatser. Värnpliktsverket av­

styrker bestämt tillgodoräknande av tjänstgöring i utvecklingsland på annat

sätt än att repetitionsutbildning som infaller under tiden för tjänstgöring­

en bör kunna avräknas.

Civilför svar sstyr elsen delar utredningens syn på villkoren för tillgodoräk­

nande av tjänstgöring i biståndsarbete som värnplikt eller vapenfri tjänst.

Sådan tjänstgöring anses kunna innebära en för civilförsvarstjänstgöringen

värdefull erfarenhet. Styrelsen anför dock att civilförsvarets krigsplace-

rade personal måste övas i sina civilförsvarsenheter under åtminstone så

lång tid som f. n. gäller för civilförsvarspliktiga i övrigt, nämligen högst 60

timmar under en tredjeårsperiod. Styrelsen föreslår att denna skyldighet

åläggs även de som faktiskt har tjänstgjort i biståndsarbete och som — om

utredningens förslag följs •— skulle få denna tjänstgöring tillgodoräknad

som tjänstgöringstid.

Försvarets rationaliseringsinstitut anför att det i de fall då de aktiva in­

satserna i biståndsverksamheten är av sådan omfattning och längd att de

kan betraktas som kontinuerlig yrkesverksamhet borde kunna övervägas

att — i likhet med vad som gäller för yrkessjömän — militär utbildning i

fred inte behöver fullgöras efter 28 års ålder. Enligt institutet kan det anses

rimligt att viss militär utbildning i kombination med aktiv biståndsverk­

samhet av relativt betydande omfattning kan få tillgodoräknas som full­

gjord grundutbildning. En tänkbar sådan kombination är enligt institutet

minst 90 dagar allmänmilitär utbildning samt minst två års tjänstgöring i

utvecklingsländer. Repetitionstjänstgöringsskyldigheten skall därvid kvar­

stå.

Veterinärstyrelsen anser att återstående tjänstgöring för veterinärernas

del bör kunna fullgöras genom utbildningstjänstgöring i veterinär befatt­

ning inom landet på samma sätt som f. n. i viss omfattning sker för värn­

pliktiga veterinärers facktjänstgöring eller genom tjänstgöring i utvecklings­

land som »junior expert» inom viss föreskriven tid efter genomgången

andra utbildningsdel.

Socialstyrelsen anser att utredningens förslag om tillgodoräknande av

tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som

värnplikt eller vapenfri tjänst med hänsyn till den korta tid som föreslås

få tillgodoräknas är en allvarlig nackdel som kan äventyra en tillfredsstäl­

lande rekrytering och därmed uppbyggandet av en stark bistånds- och kata-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

34

strofberedskap. Styrelsen instämmer i experten Elmqvists yttrande att det

finns starka skäl för statsmakterna att noggrant pröva formerna för bi­

ståndsarbete som ett alternativ till värnplikt. Styrelsen anför vidare att det

inom ramen för gällande lagstiftning borde vara möjligt att på vissa villkor

tillämpa ett uppskovsförfarande beträffande värnpliktens och den vapen­

fria tjänstens fullgörande i fredstid, vilket skulle innebära att viss del av

den fastställda utbildnings- och tjänstgöringstiden inte tas ut för sitt pri­

mära ändamål. Liknande synpunkter anförs i flera av de yttranden som har

överlämnats av universitetskanslersämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Förslag från arbetsgrupp tillkallad av socialstyrelsen

Utredningens ställningstagande till förslagen från den av socialstyrelsen

tillkallade arbetsgruppen biträds i allt väsentligt av socialstyrelsen som dock

understryker att de av arbetsgruppen föreslagna kurstiderna under utbild­

ningen i Sverige bör betraktas som minimitider som eventuellt kan behöva

förlängas. I anslutning härtill vidareutvecklar styrelsen några av de syn­

punkter den anfört med anledning av utredningens förslag och anför sam­

manfattningsvis att biståndstjänst bör ses som en kombinerad utbildning

och tjänstgöring och kunna motsvara värnpliktstjänstgöring och vapenfri

tjänst. Så bör ske även om tjänstgöringen omfattar kortare tid än två år.

Vidare anför styrelsen att utbildning och tjänstgöring så långt möjligt bör

ske gemensamt för läkare samt sjuksköterskor och sjukskötare och i hu­

vudsak följa arbetsgruppens förslag.

SIDA ansluter sig till utredningens konstaterande att den av arbetsgrup­

pen föreslagna utbildningen av läkare kan passas in i den av utredningen

föreslagna utbildningen. SACO tillstyrker i princip den utbildningsplan som

arbetsgruppen har presenterat. Detta är fallet även i flera av de yttranden

som har överlämnats av universitetskanslersämbetet.

TCO anser att en gemensam utbildning bör anordnas för läkare, sjuk­

sköterskor och sjukskötare samt laboratorieassistenter på grundval av det

förslag som arbetsgruppen inom socialstyrelsen har lagt fram. TCO delar

inte utredningens uppfattning att utbildningen för sjuksköterskor och sjuk­

skötare bör läggas upp på ett mera praktiskt plan utan anser att den i stort

bör stämma överens med läkarnas utbildning.

Svenska Röda Korset anser att det inte finns några skäl att betrakta läka­

re som en särskild rekryteringsgrupp eller att ha en särskild organisation

för rekrytering och utbildning av läkare.

Utbildningsmyndighetens organisation m. m.

Överbefälhavaren ställer sig tveksam till utredningens förslag om en sär­

skild utbildningsanstalt för en utbildningskontingent om 100—200 man.

Även civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter det ändamålsenliga i att skapa en

35

särskild utbildningsanläggning för den del av den föreslagna utbildningen

som inte genomförs av andra myndigheter. Styrelsen förordar att denna del

av utbildningen förläggs till en existerande anläggning och har inte något

att erinra mot att utbildningen förläggs till en civilförsvarsskola. Därvid

krävs dock utökade resurser vid den civilförsvarsskola som väljs. Styrel­

sen finner det vidare väl motiverat att den föreslagna biståndsutbildnings-

nämnden inrättas.

Försvarets rationaliseringsinstitut finner det också ofördelaktigt att ny-

investera i en fristående anläggning med en årlig utbildningskapacitet om

100—200 man. Genom köp eller förhyrning bedöms vissa möjligheter finnas

att minska fastighetskostnaderna. Även om så skulle ske kvarstår dock en­

ligt institutet frågan om man kan uppnå en så rationellt bedriven utbild­

ning att anläggningar, utbildningsanordningar, lärar- och servicepersonal

in. m. effektivt kan utnyttjas vid denna utbildningsvolym. Genom samloka­

lisering av den föreslagna utbildningsorganisationen med annan utbild­

ningsverksamhet bedöms såväl investerings- som driftsekonomiska fördelar

kunna uppnås. Institutet anser att det från såväl kostnads- som utbild-

ningssynpunkt finns goda förutsättningar för en samlokalisering med en

för SIDA:s behov uppförd utbildningsanläggning om en sådan kommer till

stånd. Institutet anför vidare att de ansvars- och utbildningsmässiga samt

de ekonomiska förhållandena för bistånds- och katastrofutbildningen är av

sådan art att en integrering av föreslagen utbildning med SIDA:s utbild­

ningsverksamhet borde te sig fördelaktig. Även de ekonomiska förutsätt­

ningarna för en samlokalisering eller integrering med civilförsvarsstyrel-

sens verksamhet bör enligt institutet studeras. I fråga om den föreslagna bi-

ståndsutbildningsnämnden anför institutet att erforderlig planering och ge­

nomförandeverksamhet underlättas om nämnden hänförs till lämplig cen­

tral myndighet i stället för direkt till departement. Goda förutsättningar

föreligger enligt institutet för att knyta nämnden till SIDA. Vid en sådan

lösning kunde samtliga funktioner utom uttagningsfunktionen kunna över­

föras till SIDA:s ordinarie organisation. Även socialstyrelsen anser att man

i första hand bör undersöka möjligheten att lägga den föreslagna utbild­

ningen under SIDA såsom ansvarig myndighet för biståndssamarbetet.

SIDA anser att förslaget om en särskild biståndsutbildningsnämnd är

välmotiverat men anför att nämnden i ett inledningsskede kan komma att

förlita sig på styrelsen både för råd och hjälp vid utbildningsplaneringen

och för medverkan vid utbildningens genomförande. SIDA anför vidare bl. a.

att styrelsen endast är en av flera avnämare av den utbildade personalen.

Om den föreslagna utbildningen ålades styrelsen skulle detta kunna över­

betona SIDA:s intresse av utbildningen jämfört med andra myndigheters

och organisationers intressen. En sådan anknytning anses även kunna ge

upphov till orealistiska krav på styrelsen när det gäller att ta i anspråk en­

skilda personer för arbetsuppgifter i utvecklingsländer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

36

Försvarets civilförvaltning föreslår att handläggningen av ekonomiska

och administrativa frågor vid utbildningens genomförande åläggs arbets­

marknadsstyrelsen.

I fråga om lokaliseringen av den föreslagna utbildningsanläggningen an­

för SIDA att det är av betydelse att den begränsade expertis i frågor röran­

de biståndsarbete och utvecklingshjälp som finns att tillgå i Sverige lätt kan

anlitas för att medverka i utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det

angeläget att utbildningsverksamheten lokaliseras utanför storstadsområ­

dena och om möjligt placeras i Norrland. Styrelsen anser det lämpligt att

samlokalisera utbildningsverksamheten med en civilförsvarsskola.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Kostnader

Utredningens beräkningar av kostnaderna för den föreslagna utbildning­

en har berörts endast av försvarets rationaliseringsinstitut. Institutet anslu­

ter sig till vad utredningen har anfört om förväntade årliga kostnader för

personal, övningar och materiel m. m. Härutöver uppskattar institutet kost­

naderna för yttre och inre underhåll, bränsle och elektricitet till ca 250 000

kr. per år vid en utbildningskontingent om 200 personer. Enligt institutet

kan vidare investeringskostnaderna vid nybyggnad beräknas avsevärt över­

stiga de belopp som utredningen har redovisat. Institutet uppskattar in­

vesteringskostnaderna för en anläggning för 100 personer till 4,5—7 milj. kr.

Ekonomiska förmåner under utbildningen

Frågan om ekonomiska förmåner under utbildningen har berörts endast

av försvarets civilförvaltning som anför att det förefaller lämpligt att helt

knyta an till de förmåner som utgår till vapenfria tjänstepliktiga.

Författningsfrågor

Försvarets civilförvaltning anför att vissa ytterligare begränsade författ­

ningsändringar utöver vad utredningen har redovisat blir erforderliga.

1966 års värnpliktskommitté anser att värnpliktiga som genomgår den

föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen bör vara underkastade de

bestämmelser om tjänstgöring in. m. som enligt 27 § 1 mom. A—B värn­

pliktslagen gäller för värnpliktiga. Kommittén har för avsikt att föreslå

att 27 § 1 mom. D upphävs och att specialtjänstuttagna likställs med övriga

värnpliktiga i fråga om uttagning, utbildning och tjänstgöringsskyldighet

m. m. Kommittén föreslår att det av utredningen föreslagna begreppet fort­

satt tjänstgöring inte används utan ersätts av repetitionsutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

37

Departementschefen

1968 års utredning om biståndsutbildning föreslår att värnpliktiga m. fl.

som har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav be­

reds tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten ge­

nomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen finner

det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även för kvinnor.

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen syfta till att

skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt och

multilateralt utvecklingssamarbete, att öppna möjligheter att komplettera

den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och sätta upp

särskilda kontingenter för katastrofhjälp samt slutligen att ge vidgade möj­

ligheter för enskilda organisationer att rekrytera personal för biståndsin­

satser och katastrofhjälp.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen för

värnpliktiga och motsvarande tjänst för vapenfria tjänstepliktiga som tas

ut till den nya utbildningen ersätts av en utbildningsgång som är inriktad

på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att den kan

utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Härvid bör enligt ut­

redningen i första hand civilförsvaret komma i fråga. Omfattningen av bi­

stånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen totalt hållas inom

de utbildningstider som förekommer inom nuvarande värnpliktsutbildnings-

system.

Utredningen föreslår att utbildningen omfattar grundutbildning i 450 da­

gar och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 och högst

160 dagar. Grundutbildningen omfattar enligt utredningens förslag tre ske­

den, nämligen inledande utbildning i 90 dagar, allmän biståndsutbildning i

250 dagar och katastrofutbildning i 110 dagar.

Den inledande utbildningen föreslås för värnpliktiga omfatta den allmän­

militära utbildning som genomgås av alla värnpliktiga vid krigsmakten. För

vapenfria tjänstepliktiga bör den inledande utbildningen fullgöras i den

ordning som f. n. gäller för denna kategori.

Den allmänna biståndsutbildningen bör enligt utredningen anordnas så

att den ger grundläggande kunskaper och insikter av betydelse för verksam­

het inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Studierna bör

under detta skede omfatta språkutbildning, u-landskunskap, biståndsarbe­

tets principer och metodik, samhällskunskap, hälsovårdsutbildning, kun­

skapsöverföring m. fl. ämnen. Vid den närmare utformningen av utbild­

ningsplanerna bör erfarenheterna av den inom SIDA bedrivna personalut­

bildningen beaktas.

Katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras så, att den i

första hand ger kunskaper och färdigheter som har betydelse för insatser

i katastrofsituationer. Utbildningen bör inriktas på att skapa en personlig

38

beredskap för sådana insatser. I detta skede föreslås ingå egentlig katastrof-

utbildning (utbildning inom civilförsvaret), specialutbildning inom det egna

yrkesområdet med en uppdelning på fem utbildningslinjer samt studier och

planering av katastrofhjälp.

Den fortsatta tjänstgöringen föreslås i princip avse repetitionsutbildning

och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör viss tid disponeras för öv­

ning och förberedelser för katastrofinsatser. För flertalet värnpliktiga och

för vapenfria tjänstepliktiga kommer den fortsatta tjänstgöringen inte att

överstiga 90 dagar.

Utredningen anser att utbildningsverksamheten kan inledas med en kon­

tingent om 100 deltagare och att detta antal bör kunna ökas till 200 per år

sedan närmare erfarenheter har vunnits.

En utgångspunkt vid anordnandet av utbildningen bör enligt utredningen

vara att till utbildningen skall tas ut endast sådana sökande som bedöms ha

förutsättningar att genomföra utbildningen med goda resultat och komma

i fråga för avsedd tjänstgöring. Kvotering mellan olika kategorier sökande

— värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor — anses inte böra äga

rum.

Utredningen föreslår att rekryteringen till utbildningen främst inriktas

på de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. Dessa

yrkesgrupper är f. n. tekniskt utbildad personal, ekonomer, skogs- och jord-

bruksutbildad personal, personal för utbildning och undervisning samt hälso-

och sjukvårdspersonal. Utredningen anser att yrkeskunskaper eller klar yr­

kesinriktning avseende något av dessa yrkesområden samt allmän lämplig­

het för utbildningen och tjänstgöringen bör föreligga vid utbildningens bör­

jan. Kraven på sådan lämplighet bör enligt utredningen tillmätas väsentlig

vikt vid uttagningen och anses göra det nödvändigt med ett särskilt pröv-

ningsförfarande. Prövningen bör avse bl. a. den sökandes allmänna inställ­

ning till och motivation för biståndsarbete samt hans personliga förutsätt­

ningar att utföra arbete under de villkor och förhållanden som därvid gäl­

ler. SIDA:s principer och metoder för personalrekrytering bör så långt möj­

ligt tillämpas. Inte minst bör kraven på önskvärda attityder hos bistånds­

personal beaktas.

De som har genomgått utbildningen med tillfredsställande resultat före­

slås bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsat­

ser. Beredskapskåren skall enligt utredningen närmast ses som en admini­

strativ organisation från vilken personal kan rekryteras för olika uppgifter.

Utredningen föreslår att utbildningen inleds år 1972 och att en särskild

nämnd, biståndsutbildningsnämnden, inrättas för att genomföra utbild­

ningen.

De årliga kostnaderna för den föreslagna utbildningen har utredningen be­

räknat till ca 2,5 milj. kr.

Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Av de re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

39

missinstanser som avstyrkt förslaget eller ansett omfattande ändringar nöd­

vändiga har några — däribland överbefälhavaren — anfört att någon kopp­

ling mellan värnpliktssystemet och utvecklingssamarbetet inte bör ske, me­

dan andra har ansett att biståndsarbete i utvecklingsländerna bör vara ett

alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Utbildningstidens

längd, tillgodoräknande av tjänstgöring inom bilateralt eller multilateralt

utvecklingssamarbete som tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen och lagen

om vapenfri tjänst samt organisationen för utbildningen är frågor som i

första band har föranlett kritik och ändringsförslag.

Innan jag tar utredningens förslag under närmare övervägande vill jag

erinra om att FN:s generalsekreterare i april 1970 i en rapport till FN:s

ekonomiska och sociala råd föreslog inrättandet av en FN:s fredskår

(»United Nations Volunteers»). Förslaget kommer att behandlas av FN:s ge­

neralförsamling under hösten 1970. Det finns i detta sammanhang anled­

ning att kort erinra om huvudlinjerna i generalsekreterarens förslag. Den

föreslagna fredskåren skall ingå som en del av FN:s verksamhet och admi­

nistreras av ett särskilt organ inom FN:s utvecklingsprogram (UNDP). An­

vändningsområdet för fredskårens personal blir i första hand FN:s egna

eller FN-understödda utvecklingsprojekt. För tillträde till kåren fordras

enligt förslaget att den sökande har uppnått 21 års ålder och fyller vissa

krav i fråga om hälsa, personliga kvalifikationer och utbildning. Kårens

medlemmar skall rekryteras i sina hemländer av statliga organ eller enskil­

da organisationer. De sänds ut till det mottagande landet på begäran eller

efter medgivande av dess regering. Det mottagande landet har rätt att av­

böja föreslagna kandidater. Sedan medlem i fredskåren har accepterats av

det mottagande landet, skall han skriva under kontrakt med fredskåren. Till­

delning av arbetsuppgifter och ledning av fredskårens och dess medlemmars

verksamhet är i första hand en fråga för det mottagande landets regering.

Därvid kommer FN:s personal på platsen att biträda. Vistelsen i det mot­

tagande landet kan avbrytas av regeringen eller av vederbörande FN-organ.

Höga krav kommer att ställas på medlemmarnas utbildning och yrkeskun­

skaper. Enligt önskemål från de presumtiva mottagarländerna bör univer­

sitetsexamina eller kvalificerad yrkesutbildning fordras. Ett noggrant urval

och omsorgsfull utbildning för uppgifterna anses vara viktiga förutsätt­

ningar för fredskårens framgång. Generalsekreteraren föreslår i sin rap­

port att 1 300 personer engageras i den föreslagna fredskåren t. o. in. första

halvåret 1971.

Jag går härefter över till de förslag som har lagts fram av utredningen om

biståndsutbildning. Jag vill då först uttala att jag ansluter mig till utred­

ningens förslag att värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor som

har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav bör bere­

das tillfälle att genomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning.

Jag instämmer också i utredningens principiella överväganden i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

40

biståndsinsatser som ett alternativ till värnplikten. Om tjänstgöring inom ra­

men för utvecklingssamarbetet skulle bli ett sådant alternativ, behövs en re­

vision av det nuvarande värnpliktssystemet. En lösning som skulle inne­

bära att ett visst antal värnpliktiga årligen ställs till vederbörande bistånds­

organs förfogande har av allt att döma föresvävat vissa av de remissinstan­

ser som har behandlat denna fråga. En sådan ordning skulle medföra en ka­

tegoriklyvning av värnpliktskullen. Möjligheterna att förverkliga en sådan

ordning har också granskats av utredningen. Denna lösning skulle emeller­

tid som utredningen har påvisat endast i undantagsfall medföra ökad till­

gång till personal som är utbildad för och i övriga avseenden lämplig för

utvecklingssamarbete. Den nuvarande rekryteringen av personal i Sverige

för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete är utformad med ut­

gångspunkt i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om bi­

ståndets omfattning och inriktning. Detta förhållande utgör den självklara

utgångspunkten för all diskussion om den svenska biståndspolitikens ut­

formning. Jag vill erinra om att lägsta antagningsålder för fredskårsdelta-

gare är 22 år. Vid denna tidpunkt har huvuddelen av de värnpliktiga full­

gjort sin grundutbildning. De värnpliktiga saknar vid denna ålder i flerta­

let fall den kompetens och erfarenhet som behövs för biståndsarbete i ut­

vecklingsländer. Den faktiska genomsnittsåldern för tjänstgörande freds-

kårspersonal uppgår f. n. till ca 26 år och för annan biståndspersonal som

är rekryterad i Sverige till ca 40 år. Endast i undantagsfall skulle således

biståndsorganen kunna tillföras värnpliktiga som är användbara i u-lands-

arbete.

Jag måste alltså i likhet med utredningen konstatera att ett fullgörande av

värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete i utveck­

lingsländer inte står i överensstämmelse med de principer efter vilka det

svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs och inte heller med de

riktlinjer som anges i FN:s generalsekreterares förslag till inrättande av en

FN:s fredskår.

Utredningen har emellertid funnit det möjligt att inom ramen för värn­

pliktstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten anordna utbildning och för­

beredelser för deltagande i bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete,

katastrofinsatser m. m. En sådan ordning finner utredningen vara förenlig

med gällande värnpliktssystem. Utredningen föreslår därför att för värn­

pliktig och vapenfri tjänstepliktig som tas ut till bistånds- och katastrof ut­

bildning den fullständiga militära grundutbildningen och motsvarande

tjänst för vapenfri tjänstepliktig ersätts av en utbildningsgång som är in­

riktad på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att

den kan utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret, främst civil­

försvaret. Jag biträder förslaget i denna del. Genom denna utbildning och

dessa förberedelser skall vederbörande kunna kvalificera sig för befattning­

ar inom ramen för samarbetet med utvecklingsländerna. Som utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

41

har föreslagit bör utbildningen inte automatiskt leda till anställning. An­

sökan om tillträde till tjänster och befattningar får göras i vanlig ordning.

Jag biträder utredningens förslag i fråga om målet för utbildningen. Ut­

bildningen bör syfta till att skapa en reserv för rekrytering av svensk per­

sonal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Den bör vidare

syfta till att skapa möjligheter att komplettera den tekniska kontingenten i

beredskapsstyrkan för FN-tjänst och att sätta upp särskilda kontingenter för

katastrofhjälp om sådan hjälp begärs från Sverige. Slutligen bör utbild­

ningen ha som mål att skapa vidgade möjligheter för organisationer att

rekrytera personal för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Jag räknar med att den föreslagna utbildningen får ett högt meritvärde

för tjänster och uppdrag inom det bilaterala och multilaterala utvecklings­

samarbetet m. m. Någon motsvarighet till den föreslagna utbildningen —

en ettårig kvalificerad utbildning inriktad på internationella förhållanden

och med en högtstående språkundervisning — finns inte f. n. i vårt land.

I fråga om utbildningstiden har några remissinstanser anfört att den

bör reduceras väsentligt. En viss del av utbildningen bör vidare enligt dessa

remissinstanser kunna äga rum i utvecklingsländer. Beträffande de delar

av utbildningsinnehållet som avser utbildning för totalförsvarsuppgifter

ansluter jag mig till utredningens förslag. I fråga om övriga delar av ut­

bildningen anser jag att stor vikt bör fästas vid SIDA:s erfarenheter och

behov. SIDA ansluter sig i sitt yttrande till utredningens förslag till dispo­

sition av utbildningstiden och har inga invändningar mot de föreslagna pro­

portionerna mellan utbildningsavsnitten. Liksom SIDA anser jag att språk­

undervisningen bör omfatta minst det antal undervisningstimmar som ut­

redningen har föreslagit och förordar att bistånds- och katastrofutbild­

ningen i enlighet med utredningens förslag bör omfatta minst 540 dagar och

högst 610 dagar. Utbildningen bör fördelas på inledande utbildning i 90 da­

gar, allmän biståndsutbildning i 250 dagar, katastrofutbildning i 110 dagar

och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 dagar och högst

160 dagar. Jag förordar också att utbildningen genomförs i huvudsak en­

ligt utredningens förslag. SIDA:s erfarenheter och bedömda behov bör emel­

lertid särskilt uppmärksammas vid utbildningsplanernas utformning i de­

talj och vid eventuella revideringar av utbildningsplanerna. I framtiden kan

exempelvis erfarenheter av personalrekrytering och personalutbildning inom

SIDA ge anledning till en omprövning av utbildningstidens längd. Att läm­

na förslag i detta avseende bör ankomma på den nämnd som jag kommer

att förorda i det följande.

Krigsplacering och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) bör ske

i huvudsak enligt utredningens förslag. Kvinnor som har genomgått utbild­

ningen bör krigsplaceras inom civilförsvaret som civilförsvarspliktiga eller

efter frivilligt åtagande placeras för tjänstgöring inom totalförsvaret i övrigt.

I fråga om kompetenskrav och antagningsförfarande biträder jag vad ut­

42

redningen har föreslagit. Rekryteringen till utbildningen bör sålunda inrik­

tas främst på yrkesgrupper som efterfrågas av SIDA. Därvid bör upp­

märksammas att SIDA:s rekryteringsbehov i hög grad styrs av önske­

mål och behov hos mottagarna av det svenska utvecklingsbiståndet. Jag vill

starkt understryka att till utbildningen bör antas endast sådana sökanden

som bedöms ha goda förutsättningar att genomföra utbildningen med till­

fredsställande resultat och därefter komma i fråga för tjänstgöring enligt

den målsättning för utbildningen som jag tidigare har redovisat. Kriterier

för antagning till utbildningen bör i enlighet med utredningens förslag ute­

slutande vara den enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse. Ett vik­

tigt krav bör vidare vara att dokumenterade yrkeskunskaper eller klar yr­

kesinriktning föreligger när den allmänna bistånds- och katastrofutbild­

ningen påbörjas. Kvotering bland de sökande bör förekomma endast på

grundval av personalbehovet för utvecklingsbistånd och katastrofhjälp.

Ett villkor för tillträde till utbildningen bör vidare vara allmän lämplighet

för utbildningen och den avsedda tjänstgöringen. Detta villkor bör tillmätas

väsentlig betydelse vid urvalsprövningen och nödvändiggör som utred­

ningen har påpekat ett särskilt prövningsförfarande. Därvid bör SIDA:s

principer och metoder för personalrekrytering så långt möjligt tillämpas.

Antagningsförfarandet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Sålunda bör ansökan om antagning till utbildningen kunna inges av inskriv-

ningsskyldiga värnpliktiga vid inskrivningstillfället eller före den senare

tidpunkt som kan komma att fastställas. Inskrivningsskyldig som ansöker

om antagning till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskriv-

ningsförrättning och uttas till utbildning enligt 6 § värnpliktslagen. Därefter

genomgår den sökande särskild urvalsprövning. Sökande som inte blir an­

tagen fullgör värnpliktsutbildning enligt uttagningen vid inskrivningstill­

fället. Den som blir antagen påbörjar, om han har erforderliga yrkeskunska­

per, bistånds- och katastrofutbildning snarast möjligt efter antagningen.

Hela grundutbildningen genomförs därvid i en följd. Om han inte har erfor­

derliga yrkeskunskaper, fullgör han den inledande utbildningen om 90 dagar

så snart som möjligt men bör få möjlighet att under viss tid inhämta sådana

yrkeskunskaper innan han genomgår allmän biståndsutbildning och kata­

strofutbildning. Efter denna tid bör ny prövning —- i första hand avseende

yrkeskunskaper — äga rum. De som vid denna prövning anses ha tillräcklig

kompetens m. m. för fortsatt bistånds- och katastrofutbildning kallas in för

att fullfölja denna medan övriga fullgör värnpliktstjänstgöring enligt sin

tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och

beviljats vapenfri tjänst, fullgörs den inledande utbildningen inom något av

de tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen. I

första hand bör tjänstgöring inom civilförsvaret lcomma ifråga.

Värnpliktig som vid inskrivningsförrättning frikallas från värnpliktens

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

43

fullgörande, värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som helt eller delvis

har fullgjort värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst samt kvinnor bör

antas till utbildningen i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

För samtliga sökande bör gälla att vederbörande under det kalenderår då

den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbildningen påbörjas upp­

når lägst 19 och högst 26 års ålder. Tillstånd att få göra denna utbildning

först sedan nödvändiga yrkeskunskaper har inhämtats bör därför inte utan

synnerliga skäl beviljas längre än till det år vederbörande fjdler 26 år.

Några remissinstanser har anfört att det av utredningen föreslagna anta­

let elever är för lågt tilltaget. Enligt utredningens förslag skulle under bud­

getåret 1973/74 100 personer stå till förfogande efter avslutad utbildning.

Om antagningen höjs till 200 andra året, skulle 400 personer avsluta utbild­

ningen under budgetåren 1974/75 och 1975/76. Jag delar utredningens me­

ning att SIDA:s rekryteringsbehov bör vara den faktor som i första hand

styr antagningen till utbildningen. Om man sätter utredningens förslag till

dimensionering i förhållande till de av SIDA redovisade rekryteringsbehoven

för budgetåren 1973/74—1975/76 kan följande konstateras. Under perioden

kommer enligt utredningsförslaget 500 personer att avsluta utbildningen,

vilket utgör ca 17 % av SIDA:s totala rekryteringsbehov. 500 personer utgör

samtidigt ca 65 % av rekryteringen av fredskårsdeltagare. Det torde vara

realistiskt att anta att huvuddelen av dem som genomgår utbildningen kom­

mer att få fredskårsanställning medan ett mindre antal kommer att kon-

traktsanställas eller få uppgifter inom multilateral biståndsverksamhet. Ett

visst antal kommer vidare att få uppgifter i enskilda organisationers tjänst.

Om det av utredningen föreslagna antalet antagna ökas med 100 % inne­

bär detta att 200 personer står till förfogande under budgetåret 1973/74 och

800 under de därpå följande två åren. Detta svarar mot ca 33 % av det to­

tala rekryteringsbehovet och ca 130 % av behovet av fredskårsdeltagare un­

der perioden. Jag förordar mot denna bakgrund i likhet med utredningen

att utbildningen påbörjas med eu kontingent på 100 personer. Utbildnings-

kontingentens storlek därefter bör bestämmas med hänsyn till främst rekry­

teringsbehoven inom SIDA:s verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl.

Maj :t att årligen fastställa utbildningskontingentens storlek.

De som med tillfredsställande resultat har genomgått utbildningen bör

i enlighet med utredningens förslag redovisas i en beredskapskår för bi­

ståndsinsatser. Beredskapskåren bör vara en administrativ organisation vars

medlemmar skall kunna rekryteras för sådana uppgifter som har angetts i

utredningens förslag. Beredskapskåren bör administreras i huvudsak en­

ligt de riktlinjer som utredningen bär redovisat. Särskilda åtgärder torde

behövas för att tillgodose kravet på viss beredskap för utnyttjande av

kårens medlemmar. Jag anser dock i likhet med utredningen att ständigt

insatsberedda hjälpkontingenter tills vidare inte bör organiseras. Den fram­

tida utvecklingen får utvisa i vilken utsträckning det blir nödvändigL med

Kiingl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

44

särskilda förberedelser för katastrofhjälp. I frågor rörande beredskapskåren

som fordrar Kungl. Maj :ts eller riksdagens beslut avser jag att senare åter­

komma med förslag.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om tillgodoräknande av tjänstgö­

ring inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete m. m. som tjänst­

göringstid enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst kan jag f. n.

inte biträda. Behovet av att fastställa generella regler för sådant tillgodo­

räknande är inte tillräckligt styrkt. I avvaktan på närmare erfarenheter an­

ser jag att beslut om eventuellt tillgodoräknande tills vidare bör fattas i

varje enskilt fall. Däremot anser jag att möjlighet bör finnas för värnpliktig

eller vapenfri tjänstepliktig, som vid tiden för den allmänna bistånds- och

katastrofutbildningens början redan är anställd inom SIDA:s fältverksamhet

eller inom mellanstatlig organisations fältprojekt, att få räkna tjänstgöring

i denna anställning som del av bistånds- och katastrofutbildning om tjänst­

göringen omfattar minst 2 år. Jag förutsätter då att vederbörande för att

vinna sådan anställning har visat sig besitta de kunskaper, den kompetens

och den personliga mognad som utbildningen är avsedd att ge honom. Så­

dan värnpliktig eller vapenfri tjänstepliktig bör genomgå endast inledande

utbildning, egentlig katastrofutbildning om ca 250 timmar samt fortsatt

tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Ekonomiska förmåner under grundutbildningen bör utgå enligt samma

principer som f. n. gäller för värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga. Jag

förordar därför att ekonomiska förmåner utgår i enlighet med utredningens

förslag samt att därutöver tjänstgöringspremie utgår med 4 ler. om dagen

efter 300 tjänstgöringsdagar.

För att leda och genomföra bistånds- och katastrof utbildningen och för

att besluta om antagning till utbildningen in. m. bör inrättas en särskild

nämnd. Nämnden bör till sitt förfogande ha ett kansli och en utbildnings­

organisation. Jag finner i likhet med flera remissinstanser starka skäl tala

för att den utbildning som inte genomförs av andra myndigheter bör sam­

ordnas eller integreras med SIDA:s utbildningsverksamhet. Jag är emeller­

tid beredd att tills vidare godta de skäl emot en sådan lösning som SIDA

har anfört i sitt yttrande och förordar därför att nämnden nu inrättas som

ett fristående organ under försvarsdepartementet. Ett överförande av nämn­

den och dess verksamhet till SIDA bör dock senare övervägas.

För att minska investerings- och driftskostnaderna bör utbildningsverk­

samheten samförläggas med en av civilförsvarets fältskolor. Jag kommer i an­

nat sammanhang att anmäla fråga om överförande av civilförsvarsstyrel-

sens fältskola i Nyadal (Noraströms kommun) till Sandö (Bjärtrå kom­

mun), båda i Kramfors kommunblock. Utbildningsverksamheten bör sam­

förläggas med denna fältskola.

I fråga om bestridande av utgifter för den föreslagna bistånds- och kata­

Kungl. Maj :ts proposition nr 162 år 1970

strofutbildningen avser jag att senare återkomma till Kungl. Maj:t med

förslag.

Vad jag har förordat i det föregående kräver ändringar i värnpliktslagen

och lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. Jag avser att i annat sammanhang

anmäla fråga om andra ändringar i värnpliktslagen. I samband därmed sy­

nes också nu berörda lagändringar böra tas upp.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t före­

slår riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer som jag har angett för bistånds-

och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.,

b) godkänna att en central nämnd för bistånds- och ka­

tastrofutbildning inrättas den 1 juli 1971.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordar Hans Kungl. Höghet Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

45