2

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

,

O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

,

C

arlsson

.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om bistånds-

och katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl. och anför.

Inledning

1968 års utredning om biståndsutbildning — utredningsman riksdags­

mannen Sven Mellqvist — som tillsattes i november 1968 för att utreda frå­

gan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga för

internationell biståndsverksamhet m. m. har i juni 1970 avlämnat betänkan­

det Värnplikt och biståndsutbildning (Stencil Fö 1970: 8).

Över betänkandet har yttranden avgetts av överbefälhavaren —- efter hör­

ande av cheferna för armén, marinen och flygvapnet — försvarets civilför­

valtning, försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, försvarets rationali­

seringsinstitut, civilförsvarsstyrelsen, vapenfrinämnden, värnpliktsnämnden,

1966 års värnpliktskommitté, styrelsen för internationell utveckling (SIDA),

socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, veterinärstyrelsen, arbetsmark­

nadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges aka­

demikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens Riksförbund

(SR), Svenska Landstingsförbundet, Svenska Röda Korset, Rädda Barnens

Riksförbund, Svenska Kyrkans Missionsstyrelse, Svenska Missionsrådet,

Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet,

Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Riksförbundet

Sveriges Lottakårer.

Universitetskanslersämbetet har bifogat yttranden från rektorsämbetena

vid universiteten i Göteborg och Stockholm samt från rektorsämbetet vid

högskoleenheten i Linköping. Universitetskanslersämbetet har vidare bifogat

från rektorsämbetena vid universiteten i Umeå och Uppsala överlämnade

5

Frågorna om katastrofbistånd har även diskuterats vid de internationella

rödakorskonferenserna. Vid konferensen i Istanbul år 1969 antogs en resolu­

tion om principer och regler för rödakorssamfundens hjälparbete vid natur­

katastrofer. Vidare förelädes konferensen ett förslag till deklaration som

reglerar principerna för internationellt humanitärt bistånd till civilbefolk­

ningen i katastrofsituationer. Förslaget avser alla katastrofer, både natur­

katastrofer och katastrofer som har förorsakats av människans egen verk­

samhet, s. k. »man-made»-katastrofer.

Utredningen tar därefter upp vissa säkerhetspolitiska synpunkter på bi-

ståndsfrågan och erinrar därvid om att Sveriges säkerhetspolitik bl. a. utgår

från att vårt land är en liten nation med begränsade resurser och att vår

säkerhet i första hand kan komma att hotas genom stormakters handlande.

Sveriges säkerhetspolitiska mål, som de har formulerats i anslutning till

1968 års försvarsbeslut, är att i alla lägen och i former som vi själva väljer

trygga en nationell handlingsfrihet och att i samband därmed verka för

internationell avspänning och en fredlig utveckling. Det mest kända uttrycket

för vår säkerhetspolitik är enligt utredningen principen om »alliansfrihet i

fred syftande till neutralitet i krig». De medel vi har valt att lita till såväl i

fred som då krig pågår i vår närhet anses utgöra ett sammanhängande helt,

nämligen »den traditionella svenska neutralitetspolitiken». Sveriges neutrali­

tetspolitik förutsätter enligt utredningen att försvarspolitiken styrs bl. a. av

de förpliktelser som vi enligt folkrätten ikläder oss genom att förklara oss

neutrala vid en militär konflikt mellan andra stater.

Behovet av försvarsresurser för att både i fred och då krig råder i om­

världen fullgöra de skyldigheter folkrätten ålägger varje neutral stat påver­

kas enligt utredningen inte av hur man bedömer behovet av och förutsätt­

ningarna för svensk utvecklingshjälp. Kraven på försvarsresurser för att

fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken kvarstår nämligen även när

behovet av utvecklingsbistånd växer. Samtidigt ingår det dock i vårt lands

säkerhetspolitiska mål att verka för en fredlig utveckling i världen genom

allmän avspänning, ökad internationell säkerhet och skapandet av en inter­

nationell rättsordning. Strävandena i denna riktning måste enligt utred­

ningen innefatta även vårt lands utvecklingssamarbete med de fattiga län­

derna. En internationell rättsordning kan inte bygga på nöd och fattigdom

för flertalet människor i världen utan förutsätter enligt utredningen rättvisa

och trygghet för alla. Ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika

nationernas sida anses därför, vid sidan av andra insatser, på längre sikt

vara en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd.

Utredningen konstaterar att samhället med stöd av gällande lagstiftning

— i första hand värnpliktslagen — disponerar resurser för rikets försvar och

alt direktiven för utredningsarbetet har aktualiserat frågan om dessa resur­

ser kan nyttiggöras för den internationella biståndsverksamheten. 1 direkti­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

6

ven uttalades bl. a. att vårt land skulle tillföras kunskaper och erfarenheter

av värde för totalförsvarets verksamhet under krig om värnpliktiga kan ut­

nyttjas för det internationella biståndet. Utredningen framhåller att den

ökande svenska biståndsinsatsen har krävt bl. a. en vidgad rekryterings- och

utbildningsverksamhet och att Sveriges möjligheter till personella insatser

skulle öka om värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga kan användas i

biståndsarbetet.

Utredningen erinrar vidare om att Sverige medverkar i FN:s fredsbeva­

rande aktioner. Denna medverkan sker efter framställning från FN och

omfattar såväl insättande av militära förband och observatörer utomlands

som beredskapsåtgärder i Sverige, t. ex. utbildning av beredskapsbataljoner

och en teknisk kontingent. Rekryteringen sker på frivillig väg men förutsät­

ter fullgjord grundutbildning vid krigsmakten. Anställning sker genom

avtal.

Vissa västeuropeiska länder har enligt utredningen genomfört ett system

som medger att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst fullgörs genom

biståndsarbete i utvecklingsländer. Den närmare utformningen varierar

starkt från land till land. Utredningen har granskat konsekvenserna av att

införa ett motsvarande system i Sverige. Den har därvid konstaterat att

fullgörande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom bistånds­

arbete i utvecklingsländer inte är förenligt med de principer efter vilka det

svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs.

Utredningen framhåller att principerna för rekrytering i Sverige av perso­

nal för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete bör utformas med

utgångspunkt i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om

biståndsverksamhetens inriktning och omfattning. Detta innebär bl. a. att

ett utnyttjande av värnplikstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten för

direkta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet endast i undantags­

fall skulle medföra ökad tillgång till personal som är utbildad och i övriga

avseenden lämplig för ändamålet. Ett utbyte av värnpliktstjänstgöring eller

vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer måste nämligen enligt

utredningen förutsättas ske på frivillig väg. Eftersom mo L lagar länderna

efterfrågar personal med viss yrkesutbildning och personliga förutsättningar

samt erfarenhet och duglighet inom yrkesområdet, anses det högst osäkert

om de som frivilligt åtar sig tjänstgöring i utvecklingsländer skulle kom­

ma att representera de personalkategorier som efterfrågas av dessa länder.

De åldersregler som tillämpas av SIDA vid rekrytering av fredskårspersonal

understryker enligt utredningen detta förhållande. Den faktiska genomsnitts­

åldern för fredskårsdeltagare uppgår f. n. till 26 år och för annan bistånds­

personal som har rekryterats i Sverige till ca 40 år. Att uppskjuta värnplikts-

utbildningen eller den vapenfria tjänsten till en tidpunkt då de personliga

och yrkesmässiga kvalifikationerna i större utsträckning är för handen

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

8

till att skapa vidgade personalresurser för insatser i katastroffall. Utred­

ningen finner det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även

för kvinnor.

Ändamålen med den föreslagna utbildningen bör enligt utredningen vara

följande:

— Att skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt

och multilateralt utvecklingssamarbete.

— Att skapa möjligheter för att komplettera den tekniska kontingenten

i beredskapsstyrkan för FN-tjänst.

— Att skapa möjligheter för att sätta upp särskilda kontingenter för kata­

strofhjälp.

— Att skapa vidgade möjligheter för organisationer att rekrytera personal

för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Utredningen ger för sin del begreppet katastrof en vid tolkning. Utred­

ningen utgår från att insatser av personal som har genomgått bistånds- och

katastrofutbildningen bör kunna ske när skador har inträtt och behov av

hjälp föreligger på grund av naturkatastrofer som jordbävningar, över­

svämningar, torka, missväxt m. m. Insatser bör också kunna ske då hjälp­

behov föreligger på grund av epidemier, förgiftningar av luft eller vatten,

livsmedelsbrist etc. liksom även som ett stöd till mera långsiktiga bistånds­

insatser. Vidare bör insatser kunna komma i fråga vid »man-made»-kata-

strofer, dvs. i situationer när behov av hjälp föreligger på grund av ödeläg­

gelse genom krig. Insatser för att omhänderta och hjälpa flyktingar bör

också kunna bli aktuella.

I vilken omfattning särskilda katastrofkontingenter i framtiden kan be­

höva anlitas kan enligt utredningen inte närmare bedömas. Utredningen

finner det emellertid befogat — bl. a. mot bakgrund av resolutioner som har

antagits av FN:s generalförsamling — att en grund skapas för att organi­

sera dylika hjälpkontingenter i Sverige. Den föreslagna utbildningen bör ut­

göra en del av de förberedelser för att möta katastrofer som FN har uppma­

nat bl. a. Sverige att vidta.

En utbildning för att tillgodose de tidigare nämnda ändamålen kommer

enligt utredningen att ge deltagarna insikter och kunskaper som är av värde

för den enskilde och samhället även i andra sammanhang än vid bistånds­

insatser och katastrofhjälp. Dessa kunskaper och den personliga handlings­

beredskap som utbildningen ger anses kunna bli av stor betydelse i olika

situationer i både fred och krig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningstider

Kravet på att de som genomgår utbildningen skall kunna utgöra en reserv­

kår för personalbehov inom utvecklingssamarbetet medför enligt utredning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

9

en att utbildningen måste bli förhållandevis lång. Detta följer också av öv­

riga ändamål med utbildningen liksom av kraven på att den utbildade per­

sonalen skall kunna användas i krig.

Utredningen har prövat möjligheten att disponera den utbildningstid som

står till förfogande enligt värnpliktslagen så att den ger utrymme för militär

grundutbildning (t. ex. med samma omfattning som för värnpliktiga kate­

gori G) och en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen har

emellertid funnit att en sådan ordning inte medger ett innehåll i bistånds-

och katastrofutbildningen som på ett realistiskt sätt svarar mot de tidigare

redovisade ändamålen.

Utredningen finner det angeläget att bistånds- och katastrof utbildningen

utformas så att de som genomgår utbildningen får bästa möjliga grund för

sitt deltagande i biståndsarbete. Den grund utredningens förslag syftar till

anses inte kunna uppnås utan en förhållandevis lång utbildningstid. Även

för insatser i katastrofsituationer behövs enligt utredningen en relativt lång

tid av studier, övningar och förberedelser. Katastrofutbildningen bör ut­

formas så att den samtidigt ger en grund för ianspråktagande inom totalför­

svarets krigsorganisation. Detta medför att den sammanlagda utbildnings­

tiden kan minskas. De redovisade ändamålen med utbildningen anses kräva

en utbildningstid av en längd som — om den skulle läggas till fullständig

militär grundutbildning, t. ex. kategori G -— skulle sakna motsvarighet inom

nu gällande värnpliktsutbildningssystem. En sådan ordning skulle enligt

utredningen medföra avsevärda rekryteringssvårigheter och en stor del av

syftena med den föreslagna utbildningen skulle därmed inte kunna uppnås.

Den totala bistånds- och katastrofutbildningen anses därför böra hållas

inom de utbildningstider som förekommer inom det nuvarande värnplikts-

utbildningssystemet.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen

(vapenfria tjänsten) för värnpliktiga som tas ut till här ifrågavarande ut­

bildning ersätts av en utbildningsgång som är inriktad på utvecklingssam­

arbete och katastrofinsatser och som är utformad så att den kan utgöra

grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Utbildningen föreslås omfatta

grundutbildning och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Grundutbildningen föreslås för värnpliktiga inledas med en allmänmilitär

utbildning som motsvarar den utbildning som genomgås av alla värnpliktiga

inom krigsmakten. Den utbildning i militära ämnen och den miljökunskap

som därvid erhålls bedöms ha betydande värde för framtida katastrofin­

satser. Från många nationers sida används enligt utredningen i första hand

militära förband och andra militära resurser för katastrofhjälp. För vapen­

fria tjänstepliktiga anses grundutbildningen kunna bli en värdefull praktik-

period och ge en god grund för den senare utbildningen och tjänstgöringen.

I vissa fall bedöms uttagningen till bistånds- och katastrofutbildning bli

omprövad på grund av ändrad yrkesinriktning eller andra ändrade förhåll­

10

anden. Utredningen anser att det då är av värde för den enskilde att en del

av utbildningen enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst har

fullgjorts. Den inledande utbildningen föreslås genomföras så fort som

möjligt efter antagningen.

Efter den inledande utbildningen bör enligt utredningen följa allmän bi­

stånds- och katastrof utbildning. Efter en prövning av alternativa möjlig­

heter att utforma utbildningsplaner m. m. har utredningen funnit att denna

utbildning bör omfatta 360 dagar i en följd.

För fortsatt tjänstgöring bör enligt utredningen avsättas minst 90 och

högst 160 dagar. Fortsatt tjänstgöring under 90 dagar beräknas bli aktuell

för det övervägande antalet medan fortsatt tjänstgöring under 160 dagar

blir aktuell endast för ett fåtal värnpliktiga.

Den föreslagna utbildningstiden uppgår sålunda för huvuddelen av de

uttagna till 540 och för ett fåtal värnpliktiga till 610 dagar. Denna tid under­

skrider utbildningstiden för underofficersuttagna värnpliktiga enligt nu

gällande värnpliktsutbildningssystem. Värnpliktiga som har tagits ut för

utbildning i specialtjänst fullgör f. n. tjänstgöring i högst 540 dagar. Mot­

svarande tid gäller även för vapenfria tjänstepliktiga. Den föreslagna ut­

bildningsgången förutsätts inte medföra någon ändring av utbildningstiden

för vapenfria tjänstepliktiga i förhållande till vad som nu gäller.

Den inledande utbildningen föreslås genomföras sommaren efter det att

uttagning har skett. Den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbild-

ningen bör enligt utredningen förläggas så att den om möjligt sammanfaller

med läsåret vid allmänna läroanstalter. Utredningen finner perioden septem­

ber—augusti lämplig, eftersom man därigenom åstadkommer minsta möjliga

olägenhet för dem som bedriver studier före och efter denna utbildning.

Vidare kan de som har erforderliga yrkeskunskaper vid uttagningen genom­

föra hela utbildningen i en följd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningens innehåll

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras dels

för att ge de grundläggande kunskaper och insikter som är av vikt för verk­

samhet inom ramen för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete,

dels för att meddela kunskaper och färdigheter som är av betydelse för in­

satser i katastroffall. Grundutbildningen bör vidare tillsammans med civil

utbildning och fortsatt tjänstgöring utgöra grund för ianspråktagande för

uppgifter inom totalförsvarets krigsorganisation.

Utredningen föreslår att tiden för grundutbildning disponeras enligt föl­

jande.

— Inledande utbildning

90 dagar

— Allmän biståndsutbildning

250

»

— Katastrofutbildning

110

»

Summa 450 dagar

12

Vid rekrytering av svensk personal för internationellt arbete utgör enligt

utredningen bristande språkkunskaper en betydande svårighet. Det anses

därför viktigt att utbildningen ger bästa möjliga utgångsläge i fråga om

språkkunskaper. För att bredda personalens användningsområden bör un­

dervisning ges i två språk. Språken bör vara engelska/franska eller engelska/

spanska eller franska/spanska. Undervisningen bör syfta till att eleverna

någorlunda behärskar vardagsspråk och yrkesorienterat språk i tal och

skrift. Därutöver föreslås en orienteringskurs i ett lokalt språk i SIDA:s

huvudmottagarländer som swahili, hindi, amharinja, bemba eller arabiska.

Utredningen föreslår att språkstudier normalt bedrivs i följande omfattning.

A-språk:

engelska/franska/spanska

375 timmar

B-språk:

engelska/franska/spanska

200

»

C-språk:

lokalspråk

25

»

Summa 600 timmar

Avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp utgör enligt

utredningen tillsammans med språkundervisningen den allmänna bistånds-

utbildningens centrala avsnitt. Undervisningen i u-landskunskap bör vara

inriktad på att ge deltagarna förståelse för mottagarländernas attityder och

värderingar och insikt om de egna värderingarnas relativitet. Utbildningen

i biståndsarbete bör avse omfattning och innehåll i bilateral och multilateral

biståndsverksamhet, principer och metoder för utvecklingssamarbete i stort

och orientering om aktuella fältprojekt, praktikfall från fältarbete m. in.

Denna del av undervisningen föreslås så långt möjligt knyta an till den ut­

bildning av biståndspersonal som SIDA bedriver. Undervisningen i katastrof­

hjälp bör enligt utredningen inriktas på studier av det hjälparbete som har

kommit till utförande i olika katastrofsituationer, enskilda organisationers

verksamhet, beredskap för katastrofer m. m. Undervisningen i samhälls­

kunskap föreslås som komplettering av den undervisning i svensk samhälls­

kunskap som bedrivs inom ramen för värnpliktsutbildningen omfatta för­

djupade studier av samhällsliv och sociala problem med särskild inriktning

på de förhållanden som är av betydelse för utvecklingssamarbete.

Katastrofutbildningen föreslås disponeras så att den i första

hand ger kunskaper och färdigheter som är av betydelse för insatser i kata­

strofsituationer. Utbildningen bör enligt utredningen inriktas på att skapa

en personlig beredskap för sådana insatser och samtidigt bör så långt möj­

ligt katastrofinsatser i särskilda hjälpkontingenter förberedas och övas.

Katastrofutbildningen bör vidare utformas så att den ger en grund för krigs-

placering inom totalförsvaret. Utredningen föreslår att katastrofutbildning­

en anordnas i huvudsak enligt följande plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

14

befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer. Om undsätt-

ningskårerna på denna väg tillförs personal minskar deras behov av värn­

pliktiga ur det militära försvaret. Med hänsyn till civil utbildning anses i

vissa fall skäl kunna föreligga till krigsplacering i andra befattningar inom

civilförsvaret eller inom andra delar av totalförsvaret än civilförsvaret. Be­

slut om krigsplacering bör enligt utredningen fattas efter avslutad grund­

utbildning på samma sätt som sker för andra värnpliktiga eller vapenfria

tjänstepliktiga.

I avvaktan på att närmare erfarenheter vinns, föreslås den fortsatta tjänst­

göringen genomföras enligt följande riktlinjer. Tjänstgöringen bör i princip

avse repetitionsutbildning och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör

viss tid disponeras för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För

värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som har genomgått bistånds- och

katastrofutbildningen och krigsplacerats inom civilförsvaret föreslås den

fortsatta tjänstgöringen omfatta totalt 90 dagar, därav 18 dagars tjänstgöring

för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För värnpliktiga som har

krigsplacerats inom det militära försvaret bör den fortsatta tjänstgöringen

anpassas till vad som gäller för krigsbefattningen och omfatta högst 160

dagar. Även värnpliktig som har krigsplacerats inom det militära försvaret

bör fullgöra högst 18 dagars tjänstgöring för övning och förberedelser av

katastrofinsatser. Genomförd sådan övning bör räknas som fullgjord krigs-

förbandsövning. För kvinnor föreslås den fortsatta tjänstgöringen omfatta

övning och förberedelser för katastrofinsatser i 18 dagar efter frivilligt åta­

gande. Motsvarande gäller för män som har frikallats från värnplikten men

uttagits till bistånds- och katastrofutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningskontingentens storlek

Frågan om det antal som varje år bör antas till utbildningen påverkas

enligt utredningen i första hand av det beräknade rekryteringsbehovet på

sikt, främst inom SIDA:s verksamhetsområde, samt den bedömda storleken

av den reserv i form av utbildad personal som behövs för att vid behov orga­

nisera funktionsdugliga kontingenter för insatser i katastroffall.

Med utgångspunkt i föreliggande planer för det svenska utvecklingsbi­

ståndets utbyggnad bedöms SIDA:s rekryteringsbehov på sikt öka. Vilka

yrkesgrupper som kommer att efterfrågas anses däremot vara svårare att

ange. För att bedöma personalbehovet för eventuella katastrofkontingenter

föreligger enligt utredningen endast bristfälligt underlag. Av de uppgifter

som utredningen har inhämtat framgår dock att kontingenterna i de flesta

fall blir relativt små. Av betydelse i detta sammanhang är vidare enligt ut­

redningen de personella och organisatoriska förutsättningarna att genomföra

den föreslagna utbildningen. Lokalfrågor, bedömd lärartillgång och brist på

erfarenheter från utbildning för katastrofinsatser anses tala för att utbild­

16

allmänbildning, utbildning och hälsotillstånd. SIDA:s principer och metoder

för personalrekrytering föreslås tillämpas så långt möjligt. De resultat som

kommer fram vid inskrivningsförrättningen kan enligt utredningen utnytt­

jas vid urvalsprövningen. Urvalsprövningens omfattning och kostnaderna för

prövningen kan därigenom begränsas. För kvinnliga sökande måste upp­

gifter om hälsotillstånd inhämtas i samma utsträckning som vid inskriv-

ningsförrättning.

Utredningen föreslår att en befattningskatalog upprättas över huvud­

delen av arbetsuppgifterna inom SIDA:s verksamhetsområde. För varje be­

fallning bör finnas befattningsbeskrivning och befattningsprofil över de

krav som bör ställas. Härigenom kan t. ex. inskrivningsförrättningarnas re­

sultat utnyttjas effektivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Antagning till bistånds- och katastrof utbildning

Utredningen anser det angeläget att bredast möjliga bas skapas för antag­

ning till utbildningen. En naturlig begränsning anses ske genom att uttag-

ning till utbildningen skall grundas på personlig ansökan. Utredningen före­

slår att rekryteringsbasen bör utgöras av inskrivningsskyldiga värnpliktiga

samt kvinnor.

Antagning till bistånds- och katastrofutbildningen föreslås ske enligt föl­

jande.

Ansökan om antagning till utbildningen ges av inskrivningsskyldiga värn­

pliktiga in vid inskrivningstillfället eller den senare tidpunkt som fastställs

av utbildningsmyndigheten. Inskrivningsskyldig som ansöker om antagning

till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskrivningsförrättning

och tas ut till utbildning enligt värnpliktslagen. Därefter genomgås den sär­

skilda urvalsprövningen till bistånds- och katastrofutbildningen. Sökande

som inte blir antagen fullgör värnpliktsutbildning enligt antagning vid in­

skrivningstillfället. Sökande som blir antagen påbörjar utbildningen snarast

möjligt efter antagningen, om erforderliga yrkeskunskaper eller klar yrkes­

inriktning föreligger eller om det annars anses lämpligt. Hela grundutbild­

ningen genomförs därvid i en följd. Om erforderliga yrkeskunskaper anses

böra inhämtas fullgörs den inledande utbildningen så snart som möjligt,

men anstånd beviljas med allmän biståndsutbildning och katastrofutbild­

ning tills dessa kunskaper har inhämtats. I de fall då anstånd har meddelats

skall nytt prövningsförfarande — i första hand avseende yrkeskunskaper

— äga rum. Sökande som därvid inte antas fullgör värnpliktstjänstgöring

enligt tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och

beviljats vapenfri tjänst bör den inledande utbildningen enligt utredningen

fullgöras i tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrel­

sen. I övrigt föreslås samma bestämmelser gälla som för värnpliktiga.

20

Förslag från arbetsgrupp inom socialstyrelsen

Utredningen har inhämtat socialstyrelsens synpunkter på de frågor ut­

redningsarbetet har avsett. Med anledning härav har socialstyrelsen utan

eget ställningstagande överlämnat ett av en av styrelsen tillkallad arbetsgrupp

utarbetat förslag till grundläggande utbildning av medicinsk personal — i

första hand läkare — för tjänstgöring i utvecklingsländer. Arbetsgruppen

föreslår att biståndsutbildning för läkare påbörjas efter läkarexamen och att

utbildningen innefattar allmän orientering om utvecklingsländernas och

biståndsarbetarnas situation (3 veckor), tropikmedicin (3 veckor), tro­

pisk pediatrik, nutrition, förebyggande vård, public health, familjeplane­

ring, katastrof medicin (3 veckor) samt språkundervisning (3 veckor) och

därefter adaptationsutbildning i det mottagande landet (1—2 månader). Ut­

redningen anför att arbetsgruppens förslag står i god överensstämmelse med

de förslag som utredningen har lagt fram. Den av arbetsgruppen föreslagna

utbildningen för läkare kan enligt utredningen väl förenas såväl med ut­

bildningsmål och utbildningsinnehåll i bistånds- och katastrofutbildningen

som med den föreslagna utbildningsgången.

Den av utredningen föreslagna bistånds- och katastrof utbildningen för­

utsätts komma att genomgås av ett antal läkare och medicine studerande.

Dessa bör enligt utredningen under den föreslagna specialutbildningen

genomgå delar av den utbildning som har föreslagits av arbetsgruppen. Ut­

bildningsplanerna bör utarbetas av socialstyrelsen i samråd med utbild-

ningsmyndigheten. Den av arbetsgruppen föreslagna allmänorienteringen

och språkundervisningen kommer enligt utredningen att ingå i den allmänna

biståndsutbildningen. Även för sjuksköterskor som genomgår bistånds- och

katastrofutbildningen föreslås motsvarande studier. Utredningen bedömer

att ett genomförande av denna utbildning kommer att kräva utökade perso­

nella och ekonomiska resurser vid de sjukhus och utbildningsanstalter där

undervisningen avses äga rum.

Utredningen tar inte ställning till frågan om den av arbetsgruppen före­

slagna utbildningen bör genomföras även för andra läkare och sjukskö­

terskor än dem som har tagits ut till bistånds- och katastrofutbildningen.

Denna fråga bör enligt utredningen avgöras av socialstyrelsen och SIDA

m. fl. myndigheter. Utredningen konstaterar dock att de antalsberäkningar

som har redovisats av arbetsgruppen — högst 25—50 per år — står i över­

ensstämmelse med de förslag rörande utbildningskontingentens storlek som

utredningen har lagt fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningsmyndigheten

Utredningen föreslår att en särskild nämnd, biståndsutbildningsnämnden,

inrättas för att genomföra utbildningsverksamheten. Nämnden anses böra

vara ett fristående organ under försvarsdepartementet.

Utredningen föreslår att i biståndsutbildningsnämnden ingår represen­

23

vapenfria tjänstepliktiga och t. ex. kvinnor bör genomföras och utvecklas i

relation till vårt lands resurser och biståndsinsatser i övrigt.

Universitetskanslersämbeiet finner den föreslagna utbildningen värdefull

inte minst med hänsyn till att den kan skapa ett bredare rekryteringsunder­

lag bl. a. för SIDA:s behov. I åtskilliga av de yttranden som har inkommit

till ämbetet anförs dock att utbildningstiden bör kunna beskäras och att en

del av utbildningen bör kunna fullgöras i utvecklingsländer. Så t. ex. anför

utbildningsnämnden vid medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

alt principen om att värnpliktstid skall kunna utnyttjas för biståndsarbete

i utvecklingsländer bör lagfästas och att utredningens förslag inte bör läggas

till grund för beslut. UIbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna

vid universitetet i Göteborg samt utbildningsnämnden vid handelshögskolan

i Göteborg ställer sig positiva till den av utredningen föreslagna utbildningen

men lämnar vissa smärre förslag till ändringar.

LO anser att insatser i internationellt utvecklingssamarbete är ett bety­

delsefullt stöd för Sveriges alliansfria utrikespolitik. LO anser att det före­

liggande förslaget till bistånds- och katastrofutbildning är det f. n. viktigaste

ledet i strävandena att förbättra rekryteringsunderlaget för utvecklingssam­

arbetet och ge värnpliktiga med speciell intresseinriktning ett alternativ.

Man bör dock enligt LO:s mening inte släppa tanken på att vid sidan härav

möjliggöra direkta insatser i utvecklingssamarbetet för dem — tills vidare

ett fåtal — som redan har eller inom en begränsad tid kan beräknas få till­

räckliga yrkeskunskaper, språkkunskaper och allmän erfarenhet för att

utan utbildning eller med en kortare sådan göra värdefulla insatser i ut­

vecklingssamarbetet. Med den stigande utbildningsstandarden och den ökan­

de internationaliseringen av utbildningsväsendet kan ett växande antal ung­

domar beräknas förvärva erforderliga kvalifikationer före värnpliktsåldern

eller inom ramen för ett rimligt uppskov med värnpliktstj änstgöringen. Den­

na fråga bör enligt LO ytterligare utredas.

TCO framhåller att många ungdomar har en gedigen grundutbildning och

därtill en kvalificerad yrkesutbildning eller åtminstone har påbörjat en så­

dan. En allmän kurs rörande förhållandena i utvecklingsländerna och en

kurs inom det egna yrkesområdet med inriktning på biståndsarbete borde

enligt TCO göra många väl lämpade för insatser inom utvecklingssamarbe­

tet. Frågan om sådan utbildning och följande tjänstgöring bör tillgodoräknas

som fullgjord värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst bör enligt TCO

prövas i positiv anda.

Vapenfrinämnden anför att om den föreslagna utbildningen står öppen

även för andra värnpliktiga än vapenfria tj änstepliktiga kan ett skäl för att

söka vapenfri tjänst bortfalla för åtskilliga värnpliktiga som inte har sådan

inställning till vapenbruk att de kan beviljas vapenfri tjänst.

Flera remissinstanser tar upp frågan om biståndsarbete som ett alternativ

till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. SACO anser t. ex. att utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

25

möjligheterna att skapa ett svenskt system för biståndsarbete som alterna­

tiv till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Ett sådant system skulle

enligt förbundet innebära en brytning med principen om att varje lämplig

svensk man skall genomgå utbildning för att därefter tilldelas en uppgift in­

om totalförsvaret. Centerns ungdomsförbund beklagar att de direktiv som

utredningen haft att arbeta efter har varit så snäva att de inte möjliggjort

en prövning av biståndsarbete som alternativ till värnplikten. Förbundet an­

för att de som tas i anspråk för biståndsarbete bör vara insatta i de mot­

tagande ländernas förhållanden och ha kunskaper inom de arbetsområden

inom vilka insatser blir aktuella. Förbundet framhåller att det bland ung­

domen idag råder en stor medvetenhet i internationella frågor. Det bedöms

möjligt att uppskjuta värnpliktstjänstgöringen till dess den enskilde har

skaffat sig lämplig yrkesutbildning. Utredningens förslag förlorar enligt

förbundet mycket av sin betydelse genom att utredningen inte föreslår att

genomgången utbildning skall medföra tjänstgöring i utvecklingsländer. För­

bundet anser att frågan om ett system med biståndsarbete som alternativ till

värnplikten bör tas upp till allvarlig prövning. Veterinärstyrelsen under­

stryker däremot utredningens uppfattning att ett utnyttjande av värnplikts-

ulbildningen och den vapenfria tjänsten för direkta insatser i utvecklings­

samarbetet inte kan väntas ge ökad tillgång på lämplig personal och fram­

håller att flera mottagare av utvecklingsbistånd med hänsyn till egen värn-

pliktslagstiftning inte är beredda att ta emot biståndsarbetare som är s. k.

vapenvägrare.

Även andra remissinstanser avvisar av olika skäl biståndsarbete som ett

alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Dit hör överbefäl­

havaren som anser att utredningens förslag måste bearbetas för att tillgodo­

se rimliga krav på såväl militär grundutbildning som bistånds- och kata­

strofutbildning. Uttagning och utbildning samt tjänstgöring inom kata­

strof- och biståndsverksamhet bör enligt överbefälhavaren grundas på fri­

villigt åtagande och i princip ske utan ianspråktagande av resurser som

är avsedda för landets militära försvar. Den föreslagna direktrekryteringen

till främst civilförsvaret finner överbefälhavaren vara principiellt olämplig.

Om en väg öppnas för att tillgodose civila totalförsvarsmyndigheters per­

sonalbehov med värnpliktiga anses detta på sikt kunna innebära allvarliga

konsekvenser för krigsmakten. Med utgångspunkt häri skisserar överbefäl­

havaren ett alternativt förslag som redovisas i det följande. Fn utbildnings­

gång som överensstämmer med överbefälhavarens alternativ redovisas av

värnpliktsverket som anför att rekrytering till biståndsverksamhet utan

anlitande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst bör vara tillfyllest.

En sådan lösning skulle enligt värnpliktsverket medge bl. a. större hand­

lingsfrihet i fråga om antalet utbildade och en smidigare anpassning av ut­

bildningen till vad som är lämpligast för olika kategorier.

1966 års värnpliktkommitté konstaterar att man i ett antal länder har

infört bestämmelser som medför rätt till befrielse från värnpliktstjänst­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

26

göring för fullgörande av biståndsarbete. Kommittén finner inte sådana åt­

gärder realistiska i vårt land. Biståndsverksamheten bör enligt kommittén

stödjas och främjas på ett sådant sätt att medborgarna utan hinder härav

kan delta i totalförsvaret i händelse av krig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse påpekar att förutsättningarna för en me­

ningsfylld medicinsk insats i utvecklingsländerna är genomgången full­

ständig läkarutbildning med viss efterföljande klinisk meritering, vilket

innebär att vederbörande läkare vid tiden för den föreslagna utbildningen

kommer att ha uppnått en ålder av genomsnittligt över 28 år. En stor del

av de medicine studerande som vid värnpliktsålderns början har varit starkt

entusiastiska för u-landsarbete kan enligt styrelsen förutsättas ha en något

förändrad syn på eget engagemang vid den tidpunkt då sådant arbete kom­

mer att bli aktuellt. Styrelsen föreslår därför att värnpliktiga läkare liksom

hittills genomgår grundutbildning i vanlig ordning. Om vederbörande efter

uppnådd läkarexamen är intresserad av biståndsarbete i utvecklingsländer

föieslas han efter framställning kunna få sådant arbete tillgodoräknat som

värnpliktstjänstgöring.

Svenska Röda Korset anser att Sveriges förpliktelser i fråga om interna­

tionellt biståndssamarbete och en förbättrad katastrofhjälp gör det nöd­

vändigt att skapa ökade personella resurser såväl i kvantitativt som kvalita­

tivt hänseende, vilket kräver en intensifierad rekrytering och en förbättrad

utbildning. Grund för rekrytering och utbildning bör vara behovet i de mot­

tagande länderna. Biståndssamarbetets inriktning på vissa mottagarländer

och långsiktigheten i arbetet anses medföra att behovet av biståndspersonal

kan förutses även på lång sikt. När det gäller katastrofhjälp kan dock be­

hoven inte förutses på samma sätt. Vissa typer av naturkatastrofer anses

emellertid vara vanligare förekommande än andra och förberedelser av­

seende rekrytering och utbildning av hjälppersonal bör därför kunna ske

i dylika fall. Kraven på expertis och specialutbildad personal ökar enligt

Böda Korset såväl för biståndssamarbete som för katastrofhjälp. Rekryte-

lingsbasen bör således inte begränsas eftersom de samlade svenska resur­

serna knappast är tillräckliga för att i framtiden rekrytera erforderlig per­

sonal. Mot denna bakgrund finner Röda Korset det tveksamt om rekryte­

ring och utbildning för dessa ändamål bör kopplas samman med värnplikts-

systemet.

Rädda Barnens Riksförbund anser att personal i 20-årsåldern endast un­

dantagsvis fyller de yrkesmässiga krav som ställs på biståndsarbetare. Vid

vissa katastrofinsatser anses dock även personal utan egentlig yrkesut­

bildning kunna komma i fråga men behovet av arbetskraft bör enligt för­

bundet i princip tillgodoses på platsen.

Enligt SAF bör biståndsarbetaren ha särskilda kvalifikationer av ett

slag som en 20-åring sällan har. Även efter en relativt lång förberedelsetid

bedöms 20-åringens insats knappast bli mer än praktikantens. Uppgiften

att ta hand om praktikanterna skulle enligt SAF komma att vila på utveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

27

lingsländerna och det anses osannolikt att de i någon större omfattning

skulle kunna och vilja åta sig denna uppgift, hur värdefullt detta än skulle

vara för utvecklingen på längre sikt. SAF instämmer därför i utredningens

uppfattning att biståndsarbete inte bör ersätta värnpliktstjänstgöring eller

vapenfri tjänst. SAF konstaterar vidare att utbildning för biståndsarbete re­

dan bedrivs i Sverige och kan byggas ut och differentieras efter växlande be­

hov. Förslaget om en särskild utbildning uppges basera sig på vissa värnplik­

tigas och vapenfria tjänstepliktigas önskemål men tillgodoser enligt SAF inte

vederbörandes önskemål alt snabbt komma ut i arbete på fältet. Vidare

bedöms kraven på speciella yrkeskunskaper, erfarenhet och personlig mog­

nad hos biståndsarbetaren komma att öka, vilket gör det önskvärt att rekry­

teringsbasen blir så bred som möjligt. Så anses inte bli fallet om de som

genomgår den föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen prioriteras vid

antagning av biståndsarbetare. Om bara ett fåtal antas är utbildningen en­

ligt SAF i hög grad förfelad. SAF anför vidare att det även är av intresse

bur de föreslagna åtgärderna ter sig i relation till vad som görs för att till­

godose personliga önskemål hos den stora majoriteten av värnpliktiga. Det

anses knappast rimligt att staten anordnar en dyrbar utbildning för en mind­

re grupp men för den helt dominerande majoriteten endast i mycket ringa

omfattning tillgodoser personliga önskemål. SAF avstyrker därför utredning­

ens förslag.

Moderata ungdomsförbundet anser att utredningens förslag inte bör läg­

gas till grund för proposition eller annan Kungl. Maj :ts åtgärd. Förbundet

anför att värnpliktslagen är en tvångslagstiftning som har kommit till i

syfte att till samhällets förfogande ställa de personalresurser som behövs för

alt bygga upp ett svenskt försvar. Förbundet anser att utbildning och tjänst­

göring enligt värnpliktslagen direkt och huvudsakligen skall komma total­

försvaret tillgodo. Vapenfrilagstiftningen anges utgå från samma huvud­

princip. Enligt förbundet är det orimligt att — trots uttagning grundad på

frivillig ansökan — med stöd av en tvångslag utnyttja svenska värnpliktiga

för utbildning och tjänstgöring vars direkta och huvudsakliga syfte är ett

annat än att tjäna totalförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningens ändamål

De av utredningen redovisade ändamålen med utbildningen tillstyrks eller

lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.

Utbildningstider och utbildningens innehåll

SIDA ansluter sig till utredningens förslag till utbildningstider och dispo­

sition av utbildningen i tre huvudavsnitt och har inte några invändningar

mot proportionerna mellan dessa. Så länge internationaliseringen av det

svenska utbildningsväsendet inte har nått längre än vad som f. n. är fallet,

28

krävs enligt SIDA omfattande förberedelser för den blivande bistånds- och

katastrofpersonalen utöver den grundläggande yrkesutbildningen som i de

flesta fall är inriktad på den svenska arbetsmarknadens behov. Den priori­

tering av språkutbildningen som utredningen har gjort är enligt SIDA er­

farenhetsmässigt välmotiverad. Trots att kunskaper i främmande språk,

särskilt engelska, har blivit mer utbredda i Sverige än förr anses det uppen­

bart att det för biståndsarbete i regel krävs mer omfattande färdigheter än

det allmänna skolväsendet kan ge. Biståndsarbetaren väntas enligt SIDA be­

härska det främmande arbetsspråket i stort sett lika väl som sitt moders­

mål. Idag uppges det vara endast en mindre del av de i Sverige rekryterade

biståndsarbetarna som vid tjänstgöringstidens början uppfyller detta vill­

kor. SIDA förordar att språkundervisningen får minst det antal undervis-

ningstimmar som utredningen har föreslagit. SIDA ifrågasätter dock om

man, som utredningen har föreslagit, bör meddela undervisning i två språk

till samtliga deltagare oberoende av förkunskaper. Om målet för utbild­

ningen skall nås anses det väsentligt att man kräver mycket goda förkun­

skaper i A-språket (engelska, franska, spanska) som en förutsättning för

att samtidigt få läsa ett B-språk. Alla deltagare skulle således inte komma

i fråga för undervisning i ett B-språk. SIDA föreslår även en ändrad målfor­

mulering för undervisningen i B-språk och anför att man bör undvika att

undeivisa i tva eller flera språk samtidigt. De deltagare som läser såväl A-

som B-språk föreslås studera dessa vid skilda tider under den allmänna

biståndsutbildningen. I övrigt bör man enligt SIDA eftersträva att block­

vis varva språkutbildningen och den övriga allmänna biståndsutbildningen.

I fråga om utbildningens innehåll anför SIDA vidare att avsnittet samhälls­

kunskap under den allmänna biståndsutbildningen så långt möjligt bör in­

tegreras med avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp.

Även avsnittet studieteknik, kunskapsöverföring och arbetsledning anses

böra ingå som en integrerande del av undervisningen i detta avsnitL. Det är

enligt SIDA olämpligt att skilja innehåll och metod alltför strängt åt.

Svenska Röda Korset anser att utbildningstidens längd är lämplig men

anför att fragan om särskild språkutbildning vid sidan av vad som meddelas

inom det allmänna skolväsendet bör utredas ytterligare. I fråga om utbild­

ningen i u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp bedöms det bli

svårt att finna kompetent lärarpersonal för de kvalificerade uppgifter som

här förutses. Även i fråga om delar av katastrofutbildningen anses anskaf­

fandet av lärarpersonal erbjuda svårigheter.

Svenska Landstingsförbundet instämmer i utredningens uppfattning om

nödvändigheten av en förhållandevis lång tjänstgöringstid men ifrågasätter

lämpligheten av att anslå 450 dagar enbart för grundutbildning i Sverige.

Folkpartiets ungdomsförbund anser däremot att den långa utbildningstiden

knappast är motiverad och Centerns ungdomsförbund hävdar att utbild­

ningstiden är oproportionerligt fördelad. Den del av den totala utbildnings­

tiden som kommer i fråga för tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

29

eller internationellt biståndsarbete m. in. är enligt förbundet för kort.

Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att den inledande

utbildningen för vapenfria tjänstepliktiga i första hand genomförs vid

civilförsvaret. Styrelsen biträder även förslaget att den egentliga katastrofut­

bildningen genomförs i civilförsvarsstyrelsens regi och föreslår att den

anordnas vid civilförsvarsskolor varvid en resursökning, främst i fråga om

lärarpersonal och förläggningsutrymmen, blir nödvändig. I anslutning här­

till anför styrelsen att många skäl talar för att den föreslagna inledande ut­

bildningen för vapenfria tjänstepliktiga läggs som sista utbildningsdel un­

der grundutbildningen. Även arbetsmarknadsstyrelsen anser att det bör över­

vägas att senarelägga denna utbildningsdel som enligt styrelsens mening helt

bör förläggas till civilförsvaret. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter vi­

dare om det inte är möjligt att göra en uppdelning av den totala utbildning­

en på tre perioder åtskilda av civil utbildning och yrkesarbete.

Socialstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag i frå­

ga om utbildningstider och utbildningens innehåll. Dessa frågor bör enligt

styrelsen prövas på nytt varvid utgångspunkten bör vara att tjänstgöringsti­

den till så stor del som möjligt skall kunna fullgöras genom biståndsarbete

i utvecklingsländer. Utredningens förslag till utbildningstider kan enligt

styrelsen verka rekryteringshämmande och motverka syftet med införan­

de av utbildningen. Vissa yrkeskategorier besitter enligt styrelsen redan rätt

goda kunskaper eller har i sin tjänstgöring inte samma behov av kunska­

per i några av de ämnen som har föreslagits ingå i grundutbildningen.

Denna anses böra begränsas till vad som bedöms oundgängligen nödvändigt

för att den enskilde skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter i det motta­

gande landet. Grundutbildningen bör därför differentieras i fråga om inne­

håll och omfattning med hänsyn till olika yrkesgruppers kunskapsnivå och

avsedda uppgifter. Yrkesgrupper med lång civil utbildning har enligt sty­

relsen större möjligheter att fullgöra biståndsarbete utan en längre förbere­

dande utbildning. Utredningens förslag om att anstånd med yrkesutbild­

ning inte bör beviljas efter 26 års ålder bör enligt styrelsen inte tillämpas

generellt eftersom yrkesutbildningen för vissa grupper inte är avslutad vid

denna tidpunkt. Även universitetskanslersämbetet anser att man bör pröva

möjligheten att förlägga en del av utbildningen till utvecklingsländer.

Överbefälhavaren biträder inte utredningens förslag i fråga om utbild­

ningens omfattning och innehåll samt den valda tidsramen för grundutbild­

ningen. Bl. a. anför överbefälhavaren att direktivens prioritering av kata­

strofutbildning inte återspeglas i utredningens förslag som i stället lägger

tyngdpunkten på biståndsutbildning. 90 dagars grundutbildning för värn­

pliktiga anses vidare inte kunna godtas. I det av överbefälhavaren skissera­

de alternativet genomgår de som har tagits ut till bistånds- och katastrof­

utbildning först militär grundutbildning i 255 dagar (kategori G) varefter

följer bistånds- och katastrof utbildning i 235 dagar. Till detta kommer re­

petitionsutbildning enligt vad som nu gäller för kategori G. Den samman­

30

lagda tjänstgöringstiden kommer således att uppgå till ca 590 dagar. I

överbefälhavarens alternativ är den allmänna biståndsutbildningen mins­

kad med 420 timmar. Minskningen drabbar i första hand språkutbildning­

en. Katastrofutbildningen minskar med 290 timmar varvid specialutbild­

ningen helt utgår.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om fortsatt tjänstgöring och krigs-

placering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av huvuddelen av remiss­

instanserna. Civilförsvarsstijrelsen tillstyrker förslaget att de som har ge­

nomgått bistånds- och katastrofutbildningen normalt bör krigsplaceras som

befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer men förutsätter

att krigsplacering kan ske även inom civilförsvaret i övrigt. Arbetsmarknads­

styrelsen förutsätter att samtliga berörda vapenfria tjänstepliktiga såvitt

möjligt krigsplaceras inom civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utbildningskontingentens storlek

Utredningens förslag angående utbildningskontingentens storlek tillstyrks

eller lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna. Några re­

missinstanser anser emellertid att den föreslagna kontingenten är för liten.

SIDA förutser en successiv ökning av rekryteringen för insatser i utveck­

lingssamarbetet. Rekryteringsunderlaget i det svenska samhället bör där­

för breddas. En höjning av det föreslagna antalet deltagare i utbildningen

kommer enligt SIDA att aktualiseras i framtiden om många av de utbilda­

de visar sig motsvara de krav som uppställs för biståndsarbete.

Socialstyrelsen anser att den föreslagna utbildningskontingenten är för

liten. Det är enligt styrelsen angeläget att förutsättningar skapas för en vä­

sentligt större utbildningskontingent som bättre svarar mot den av stats­

makterna planerade ökningen av biståndsverksamheten. Utvecklingsländer­

nas efterfrågan på personal för kontinuerlig biståndsverksamhet och för

hjälpinsatser vid akuta katastrofsituationer kommer enligt styrelsen sanno­

likt att stiga i takt med vår utökade kapacitet. Även Svenska Landstings­

förbundet och Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund anser att kon­

tingenten är för liten. Om utbildningsverksamheten skall ge önskat resul­

tat erfordras enligt ungdomsförbundet en bred rekrytering av personal med

olika praktiska och teoretiska kunskaper.

SACO anser att en betydande diskrepans föreligger mellan utbildnings­

kontingentens storlek och dess avsedda funktioner. En kortare utbildning för

fler individer i direkt anknytning till yrkesutövningen är enligt SACO ett

bättre alternativ.

LO anser att man inte redan nu bör ta ställning till utbildningskontin­

gentens storlek efter ett eller några försöksår. Planeringen för utbildningen

bör enligt LO vara relativt flexibel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

31

Kompetenskrav och uttagning

SIDA hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att kvinnor skall

beredas tillfälle att genomgå den föreslagna utbildningen. Möjligheten att

därigenom kunna anta makar eller samlevande par till utbildningen bör

särskilt uppmärksammas. SIDA förutsätter därvid att båda makarna visar

sig svara mot uttagningskraven. De kompetenskrav som utredningen har

ställt upp finner SIDA vara välmotiverade. Vid antagningen bör man enligt

SIDA inte endast uppmärksamma dagsläget i fråga om rekryteringsbehovet

yrkesgruppvis utan om möjligt också ta hänsyn till prognoser för tio-femton

år framåt. Utbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna vid uni­

versitetet i Göteborg och utbildningsnämnden vid handelshögskolan i Gö­

teborg understryker vikten av att de enda urvalskriterierna bör vara den

enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse.

Svenska Röda Korset anser att större vikt än vad som framgår av utred­

ningens förslag måste fästas vid den fysiska och psykiska uthålligheten.

Röda Korset framhåller vidare — med avseende på de vapenfria tjänsteplik-

tiga -— att den enskildes inställning är ett otillräckligt underlag för urval. De

värderingar på vilka vissa vapenfria tjänstepliktiga grundar sin uppfatt­

ning kan enligt Röda Korset förstås och uppskattas i Sverige medan det

är tveksamt om så är fallet i de flesta u-länder. Närmare erfarenheter om

denna speciella rekryteringsgrupps förutsättningar att delta i biståndsar­

bete bör därför om möjligt anskaffas.

'“Vet erinär styr elsen ifrågasätter om inte viss kvotering vid uttagningen

kan vara befogad. Vid ett större antal sökande anses det individuella ur­

valet kunna erbjuda svårigheter. Med hänsyn till att den utbildade persona­

len någorlunda bör motsvara efterfrågan finner styrelsen vidare en viss

kvotering med avseende på yrkesinriktning vara motiverad.

1 fråga om uttagningsförfarandet understryker värnpliktsverket att den

föreslagna biståndsutbildningsnämnden bör ha till uppgift att besluta om

bifall eller avslag på ansökan om tillträde till bistånds- och katastrofutbild­

ningen. Därigenom blir förfarandet likartat för alla kategorier som kan

komma att ansöka om tillträde. Uttagning (ändrad uttagning) med stöd av

värnpliktslagen för därav berörda förutsätts därefter verkställas av veder­

börande myndighet. Värnpliktsnämnden anser att besvär över bistånds-

utbildningsnämndens beslut att avslå framställning om tillträde till utbild­

ningen — om inte besvärsrätten uttryckligen avskärs — bör anföras hos

Kungl. Maj :t. Nämnden anser vidare att utredningens förslag i fråga om an­

stånd för yrkesutbildning inte är att betrakta som anstånd i värnpliktsför-

fattningarnas mening. I fråga om anstånd i denna mening anses samma reg­

ler böra gälla som för anstånd med värnpliktsutbildning eller vapenfri

tjänst. Anstånd med militär grundutbildning kan vidare enligt nämnden

i vissa fall bli aktuellt för den som vill komplettera civil utbildning innan

32

ansökan inges om tillträde till bistånds- och katastrofutbildning. Sådan

prövning bör enligt nämnden vara restriktiv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Beredskapskåren för biståndsinsatser

Försvarets rationaliseringsinstitut finner skäl tala för att en särskild —

ständigt insatsberedd —- beredskapskontingent organiseras. Kontingenten

bör enligt institutet ha sådan storlek och sammansättning att den kan ut­

göra urvalsbas för efter situationens krav avpassade katastrofenheter. Här­

vid anses de principer som gäller för beredskapsstyrkorna för FN-tjänst

kunna tillämpas. Med en sådan beredskapskontingent bedöms krav på snab­

ba hjälpinsatser kunna tillgodoses. Vidare anses möjligheterna för Kungl.

Maj:t att på ett tillfredsställande sätt överblicka disponibla resurser vid

överväganden om katastrofinsatser förbättras samtidigt som den för plane­

ring och rekrytering ansvariga myndighetens arbete väsentligt underlättas.

För att personalbehovet skall kunna tillgodoses kan det enligt institutet

eventuellt bli nödvändigt att i samband med uttagningen låta de sökande

teckna förbindelse med förpliktelse att under viss tid efter genomgången ut­

bildning stå till förfogande för katastrofinsatser av viss tidslängd. Även

överbefälhavaren ifrågasätter om inte den utbildade personalen genom kon­

trakt bör bindas att stå till förfogande under viss tid, förslagsvis fem år.

På detta sätt skulle man säkerställa såväl behovet av utbildad personal

som den enskildes möjligheter att avsäga sig tjänsten om denna av olika skäl

inte kan fullgöras.

LO finner förslaget om att inrätta en beredskapskår för biståndsinsatser

värdefullt. Kåren bör dock enligt LO även kunna omfatta andra än dem

som har genomgått utbildningen, t. ex. deltagarna i SIDA:s fredskår. Den

föreslagna åldersgränsen finner LO mindre välbetänkt eftersom ett stort

antal experter har gjort en utomordentlig insats i utvecklingssamarbetet vid

högre ålder än 47 år. LO ifrågasätter vidare om inte medlemskap i kåren

borde vara förknippat med vissa ekonomiska förmåner som f. n. gäller för

t. ex. reservofficersanställning. Även SIDA anser att personer över 47 års

ålder kan vara intressanta ur rekryteringssynpunkt. Vad som gör personal

från industriländer värdefull för utvecklingsländerna är enligt SIDA den

gedigna yrkeserfarenhet som personalen representerar. SIDA anför vidare

att personalen i kåren bör genomgå regelbundna läkarkontroller, förslagsvis

vart tredje år. Godkända sådana kontroller föreslås vara ett villkor för att

stå kvar i kåren.

Tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som

värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst

1966 års värnpliktskommitté ansluter sig till utredningens grundprincip

att här ifrågavarande värnpliktiga under hela värnpliktstiden skall vara

33

disponibla och redo att i krig genomföra uppgifter inom totalförsvaret och

finner det därför uteslutet att något tillgodoräknande kommer till stånd

som skulle begränsa möjligheterna att vidmakthålla den enskildes förmå­

ga att genomföra de uppgifter som åläggs honom i krig.

överbefälhavaren anser sig inte kunna godta att repetitionsutbildning

får tillgodoräknas utöver vad som gäller för personal i FN-tjänst. Inte hel­

ler bör enligt överbefälhavaren tid för repetitionsutbildning tas i anspråk

för förberedelser för bistånds- eller katastrofinsatser. Värnpliktsverket av­

styrker bestämt tillgodoräknande av tjänstgöring i utvecklingsland på annat

sätt än att repetitionsutbildning som infaller under tiden för tjänstgöring­

en bör kunna avräknas.

Civilför svar sstyr elsen delar utredningens syn på villkoren för tillgodoräk­

nande av tjänstgöring i biståndsarbete som värnplikt eller vapenfri tjänst.

Sådan tjänstgöring anses kunna innebära en för civilförsvarstjänstgöringen

värdefull erfarenhet. Styrelsen anför dock att civilförsvarets krigsplace-

rade personal måste övas i sina civilförsvarsenheter under åtminstone så

lång tid som f. n. gäller för civilförsvarspliktiga i övrigt, nämligen högst 60

timmar under en tredjeårsperiod. Styrelsen föreslår att denna skyldighet

åläggs även de som faktiskt har tjänstgjort i biståndsarbete och som — om

utredningens förslag följs •— skulle få denna tjänstgöring tillgodoräknad

som tjänstgöringstid.

Försvarets rationaliseringsinstitut anför att det i de fall då de aktiva in­

satserna i biståndsverksamheten är av sådan omfattning och längd att de

kan betraktas som kontinuerlig yrkesverksamhet borde kunna övervägas

att — i likhet med vad som gäller för yrkessjömän — militär utbildning i

fred inte behöver fullgöras efter 28 års ålder. Enligt institutet kan det anses

rimligt att viss militär utbildning i kombination med aktiv biståndsverk­

samhet av relativt betydande omfattning kan få tillgodoräknas som full­

gjord grundutbildning. En tänkbar sådan kombination är enligt institutet

minst 90 dagar allmänmilitär utbildning samt minst två års tjänstgöring i

utvecklingsländer. Repetitionstjänstgöringsskyldigheten skall därvid kvar­

stå.

Veterinärstyrelsen anser att återstående tjänstgöring för veterinärernas

del bör kunna fullgöras genom utbildningstjänstgöring i veterinär befatt­

ning inom landet på samma sätt som f. n. i viss omfattning sker för värn­

pliktiga veterinärers facktjänstgöring eller genom tjänstgöring i utvecklings­

land som »junior expert» inom viss föreskriven tid efter genomgången

andra utbildningsdel.

Socialstyrelsen anser att utredningens förslag om tillgodoräknande av

tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som

värnplikt eller vapenfri tjänst med hänsyn till den korta tid som föreslås

få tillgodoräknas är en allvarlig nackdel som kan äventyra en tillfredsstäl­

lande rekrytering och därmed uppbyggandet av en stark bistånds- och kata-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

34

strofberedskap. Styrelsen instämmer i experten Elmqvists yttrande att det

finns starka skäl för statsmakterna att noggrant pröva formerna för bi­

ståndsarbete som ett alternativ till värnplikt. Styrelsen anför vidare att det

inom ramen för gällande lagstiftning borde vara möjligt att på vissa villkor

tillämpa ett uppskovsförfarande beträffande värnpliktens och den vapen­

fria tjänstens fullgörande i fredstid, vilket skulle innebära att viss del av

den fastställda utbildnings- och tjänstgöringstiden inte tas ut för sitt pri­

mära ändamål. Liknande synpunkter anförs i flera av de yttranden som har

överlämnats av universitetskanslersämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Förslag från arbetsgrupp tillkallad av socialstyrelsen

Utredningens ställningstagande till förslagen från den av socialstyrelsen

tillkallade arbetsgruppen biträds i allt väsentligt av socialstyrelsen som dock

understryker att de av arbetsgruppen föreslagna kurstiderna under utbild­

ningen i Sverige bör betraktas som minimitider som eventuellt kan behöva

förlängas. I anslutning härtill vidareutvecklar styrelsen några av de syn­

punkter den anfört med anledning av utredningens förslag och anför sam­

manfattningsvis att biståndstjänst bör ses som en kombinerad utbildning

och tjänstgöring och kunna motsvara värnpliktstjänstgöring och vapenfri

tjänst. Så bör ske även om tjänstgöringen omfattar kortare tid än två år.

Vidare anför styrelsen att utbildning och tjänstgöring så långt möjligt bör

ske gemensamt för läkare samt sjuksköterskor och sjukskötare och i hu­

vudsak följa arbetsgruppens förslag.

SIDA ansluter sig till utredningens konstaterande att den av arbetsgrup­

pen föreslagna utbildningen av läkare kan passas in i den av utredningen

föreslagna utbildningen. SACO tillstyrker i princip den utbildningsplan som

arbetsgruppen har presenterat. Detta är fallet även i flera av de yttranden

som har överlämnats av universitetskanslersämbetet.

TCO anser att en gemensam utbildning bör anordnas för läkare, sjuk­

sköterskor och sjukskötare samt laboratorieassistenter på grundval av det

förslag som arbetsgruppen inom socialstyrelsen har lagt fram. TCO delar

inte utredningens uppfattning att utbildningen för sjuksköterskor och sjuk­

skötare bör läggas upp på ett mera praktiskt plan utan anser att den i stort

bör stämma överens med läkarnas utbildning.

Svenska Röda Korset anser att det inte finns några skäl att betrakta läka­

re som en särskild rekryteringsgrupp eller att ha en särskild organisation

för rekrytering och utbildning av läkare.

Utbildningsmyndighetens organisation m. m.

Överbefälhavaren ställer sig tveksam till utredningens förslag om en sär­

skild utbildningsanstalt för en utbildningskontingent om 100—200 man.

Även civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter det ändamålsenliga i att skapa en

35

särskild utbildningsanläggning för den del av den föreslagna utbildningen

som inte genomförs av andra myndigheter. Styrelsen förordar att denna del

av utbildningen förläggs till en existerande anläggning och har inte något

att erinra mot att utbildningen förläggs till en civilförsvarsskola. Därvid

krävs dock utökade resurser vid den civilförsvarsskola som väljs. Styrel­

sen finner det vidare väl motiverat att den föreslagna biståndsutbildnings-

nämnden inrättas.

Försvarets rationaliseringsinstitut finner det också ofördelaktigt att ny-

investera i en fristående anläggning med en årlig utbildningskapacitet om

100—200 man. Genom köp eller förhyrning bedöms vissa möjligheter finnas

att minska fastighetskostnaderna. Även om så skulle ske kvarstår dock en­

ligt institutet frågan om man kan uppnå en så rationellt bedriven utbild­

ning att anläggningar, utbildningsanordningar, lärar- och servicepersonal

in. m. effektivt kan utnyttjas vid denna utbildningsvolym. Genom samloka­

lisering av den föreslagna utbildningsorganisationen med annan utbild­

ningsverksamhet bedöms såväl investerings- som driftsekonomiska fördelar

kunna uppnås. Institutet anser att det från såväl kostnads- som utbild-

ningssynpunkt finns goda förutsättningar för en samlokalisering med en

för SIDA:s behov uppförd utbildningsanläggning om en sådan kommer till

stånd. Institutet anför vidare att de ansvars- och utbildningsmässiga samt

de ekonomiska förhållandena för bistånds- och katastrofutbildningen är av

sådan art att en integrering av föreslagen utbildning med SIDA:s utbild­

ningsverksamhet borde te sig fördelaktig. Även de ekonomiska förutsätt­

ningarna för en samlokalisering eller integrering med civilförsvarsstyrel-

sens verksamhet bör enligt institutet studeras. I fråga om den föreslagna bi-

ståndsutbildningsnämnden anför institutet att erforderlig planering och ge­

nomförandeverksamhet underlättas om nämnden hänförs till lämplig cen­

tral myndighet i stället för direkt till departement. Goda förutsättningar

föreligger enligt institutet för att knyta nämnden till SIDA. Vid en sådan

lösning kunde samtliga funktioner utom uttagningsfunktionen kunna över­

föras till SIDA:s ordinarie organisation. Även socialstyrelsen anser att man

i första hand bör undersöka möjligheten att lägga den föreslagna utbild­

ningen under SIDA såsom ansvarig myndighet för biståndssamarbetet.

SIDA anser att förslaget om en särskild biståndsutbildningsnämnd är

välmotiverat men anför att nämnden i ett inledningsskede kan komma att

förlita sig på styrelsen både för råd och hjälp vid utbildningsplaneringen

och för medverkan vid utbildningens genomförande. SIDA anför vidare bl. a.

att styrelsen endast är en av flera avnämare av den utbildade personalen.

Om den föreslagna utbildningen ålades styrelsen skulle detta kunna över­

betona SIDA:s intresse av utbildningen jämfört med andra myndigheters

och organisationers intressen. En sådan anknytning anses även kunna ge

upphov till orealistiska krav på styrelsen när det gäller att ta i anspråk en­

skilda personer för arbetsuppgifter i utvecklingsländer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

36

Försvarets civilförvaltning föreslår att handläggningen av ekonomiska

och administrativa frågor vid utbildningens genomförande åläggs arbets­

marknadsstyrelsen.

I fråga om lokaliseringen av den föreslagna utbildningsanläggningen an­

för SIDA att det är av betydelse att den begränsade expertis i frågor röran­

de biståndsarbete och utvecklingshjälp som finns att tillgå i Sverige lätt kan

anlitas för att medverka i utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det

angeläget att utbildningsverksamheten lokaliseras utanför storstadsområ­

dena och om möjligt placeras i Norrland. Styrelsen anser det lämpligt att

samlokalisera utbildningsverksamheten med en civilförsvarsskola.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Kostnader

Utredningens beräkningar av kostnaderna för den föreslagna utbildning­

en har berörts endast av försvarets rationaliseringsinstitut. Institutet anslu­

ter sig till vad utredningen har anfört om förväntade årliga kostnader för

personal, övningar och materiel m. m. Härutöver uppskattar institutet kost­

naderna för yttre och inre underhåll, bränsle och elektricitet till ca 250 000

kr. per år vid en utbildningskontingent om 200 personer. Enligt institutet

kan vidare investeringskostnaderna vid nybyggnad beräknas avsevärt över­

stiga de belopp som utredningen har redovisat. Institutet uppskattar in­

vesteringskostnaderna för en anläggning för 100 personer till 4,5—7 milj. kr.

Ekonomiska förmåner under utbildningen

Frågan om ekonomiska förmåner under utbildningen har berörts endast

av försvarets civilförvaltning som anför att det förefaller lämpligt att helt

knyta an till de förmåner som utgår till vapenfria tjänstepliktiga.

Författningsfrågor

Försvarets civilförvaltning anför att vissa ytterligare begränsade författ­

ningsändringar utöver vad utredningen har redovisat blir erforderliga.

1966 års värnpliktskommitté anser att värnpliktiga som genomgår den

föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen bör vara underkastade de

bestämmelser om tjänstgöring in. m. som enligt 27 § 1 mom. A—B värn­

pliktslagen gäller för värnpliktiga. Kommittén har för avsikt att föreslå

att 27 § 1 mom. D upphävs och att specialtjänstuttagna likställs med övriga

värnpliktiga i fråga om uttagning, utbildning och tjänstgöringsskyldighet

m. m. Kommittén föreslår att det av utredningen föreslagna begreppet fort­

satt tjänstgöring inte används utan ersätts av repetitionsutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

37

Departementschefen

1968 års utredning om biståndsutbildning föreslår att värnpliktiga m. fl.

som har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav be­

reds tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten ge­

nomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen finner

det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även för kvinnor.

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen syfta till att

skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt och

multilateralt utvecklingssamarbete, att öppna möjligheter att komplettera

den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och sätta upp

särskilda kontingenter för katastrofhjälp samt slutligen att ge vidgade möj­

ligheter för enskilda organisationer att rekrytera personal för biståndsin­

satser och katastrofhjälp.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen för

värnpliktiga och motsvarande tjänst för vapenfria tjänstepliktiga som tas

ut till den nya utbildningen ersätts av en utbildningsgång som är inriktad

på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att den kan

utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Härvid bör enligt ut­

redningen i första hand civilförsvaret komma i fråga. Omfattningen av bi­

stånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen totalt hållas inom

de utbildningstider som förekommer inom nuvarande värnpliktsutbildnings-

system.

Utredningen föreslår att utbildningen omfattar grundutbildning i 450 da­

gar och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 och högst

160 dagar. Grundutbildningen omfattar enligt utredningens förslag tre ske­

den, nämligen inledande utbildning i 90 dagar, allmän biståndsutbildning i

250 dagar och katastrofutbildning i 110 dagar.

Den inledande utbildningen föreslås för värnpliktiga omfatta den allmän­

militära utbildning som genomgås av alla värnpliktiga vid krigsmakten. För

vapenfria tjänstepliktiga bör den inledande utbildningen fullgöras i den

ordning som f. n. gäller för denna kategori.

Den allmänna biståndsutbildningen bör enligt utredningen anordnas så

att den ger grundläggande kunskaper och insikter av betydelse för verksam­

het inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Studierna bör

under detta skede omfatta språkutbildning, u-landskunskap, biståndsarbe­

tets principer och metodik, samhällskunskap, hälsovårdsutbildning, kun­

skapsöverföring m. fl. ämnen. Vid den närmare utformningen av utbild­

ningsplanerna bör erfarenheterna av den inom SIDA bedrivna personalut­

bildningen beaktas.

Katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras så, att den i

första hand ger kunskaper och färdigheter som har betydelse för insatser

i katastrofsituationer. Utbildningen bör inriktas på att skapa en personlig

38

beredskap för sådana insatser. I detta skede föreslås ingå egentlig katastrof-

utbildning (utbildning inom civilförsvaret), specialutbildning inom det egna

yrkesområdet med en uppdelning på fem utbildningslinjer samt studier och

planering av katastrofhjälp.

Den fortsatta tjänstgöringen föreslås i princip avse repetitionsutbildning

och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör viss tid disponeras för öv­

ning och förberedelser för katastrofinsatser. För flertalet värnpliktiga och

för vapenfria tjänstepliktiga kommer den fortsatta tjänstgöringen inte att

överstiga 90 dagar.

Utredningen anser att utbildningsverksamheten kan inledas med en kon­

tingent om 100 deltagare och att detta antal bör kunna ökas till 200 per år

sedan närmare erfarenheter har vunnits.

En utgångspunkt vid anordnandet av utbildningen bör enligt utredningen

vara att till utbildningen skall tas ut endast sådana sökande som bedöms ha

förutsättningar att genomföra utbildningen med goda resultat och komma

i fråga för avsedd tjänstgöring. Kvotering mellan olika kategorier sökande

— värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor — anses inte böra äga

rum.

Utredningen föreslår att rekryteringen till utbildningen främst inriktas

på de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. Dessa

yrkesgrupper är f. n. tekniskt utbildad personal, ekonomer, skogs- och jord-

bruksutbildad personal, personal för utbildning och undervisning samt hälso-

och sjukvårdspersonal. Utredningen anser att yrkeskunskaper eller klar yr­

kesinriktning avseende något av dessa yrkesområden samt allmän lämplig­

het för utbildningen och tjänstgöringen bör föreligga vid utbildningens bör­

jan. Kraven på sådan lämplighet bör enligt utredningen tillmätas väsentlig

vikt vid uttagningen och anses göra det nödvändigt med ett särskilt pröv-

ningsförfarande. Prövningen bör avse bl. a. den sökandes allmänna inställ­

ning till och motivation för biståndsarbete samt hans personliga förutsätt­

ningar att utföra arbete under de villkor och förhållanden som därvid gäl­

ler. SIDA:s principer och metoder för personalrekrytering bör så långt möj­

ligt tillämpas. Inte minst bör kraven på önskvärda attityder hos bistånds­

personal beaktas.

De som har genomgått utbildningen med tillfredsställande resultat före­

slås bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsat­

ser. Beredskapskåren skall enligt utredningen närmast ses som en admini­

strativ organisation från vilken personal kan rekryteras för olika uppgifter.

Utredningen föreslår att utbildningen inleds år 1972 och att en särskild

nämnd, biståndsutbildningsnämnden, inrättas för att genomföra utbild­

ningen.

De årliga kostnaderna för den föreslagna utbildningen har utredningen be­

räknat till ca 2,5 milj. kr.

Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Av de re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

39

missinstanser som avstyrkt förslaget eller ansett omfattande ändringar nöd­

vändiga har några — däribland överbefälhavaren — anfört att någon kopp­

ling mellan värnpliktssystemet och utvecklingssamarbetet inte bör ske, me­

dan andra har ansett att biståndsarbete i utvecklingsländerna bör vara ett

alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Utbildningstidens

längd, tillgodoräknande av tjänstgöring inom bilateralt eller multilateralt

utvecklingssamarbete som tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen och lagen

om vapenfri tjänst samt organisationen för utbildningen är frågor som i

första band har föranlett kritik och ändringsförslag.

Innan jag tar utredningens förslag under närmare övervägande vill jag

erinra om att FN:s generalsekreterare i april 1970 i en rapport till FN:s

ekonomiska och sociala råd föreslog inrättandet av en FN:s fredskår

(»United Nations Volunteers»). Förslaget kommer att behandlas av FN:s ge­

neralförsamling under hösten 1970. Det finns i detta sammanhang anled­

ning att kort erinra om huvudlinjerna i generalsekreterarens förslag. Den

föreslagna fredskåren skall ingå som en del av FN:s verksamhet och admi­

nistreras av ett särskilt organ inom FN:s utvecklingsprogram (UNDP). An­

vändningsområdet för fredskårens personal blir i första hand FN:s egna

eller FN-understödda utvecklingsprojekt. För tillträde till kåren fordras

enligt förslaget att den sökande har uppnått 21 års ålder och fyller vissa

krav i fråga om hälsa, personliga kvalifikationer och utbildning. Kårens

medlemmar skall rekryteras i sina hemländer av statliga organ eller enskil­

da organisationer. De sänds ut till det mottagande landet på begäran eller

efter medgivande av dess regering. Det mottagande landet har rätt att av­

böja föreslagna kandidater. Sedan medlem i fredskåren har accepterats av

det mottagande landet, skall han skriva under kontrakt med fredskåren. Till­

delning av arbetsuppgifter och ledning av fredskårens och dess medlemmars

verksamhet är i första hand en fråga för det mottagande landets regering.

Därvid kommer FN:s personal på platsen att biträda. Vistelsen i det mot­

tagande landet kan avbrytas av regeringen eller av vederbörande FN-organ.

Höga krav kommer att ställas på medlemmarnas utbildning och yrkeskun­

skaper. Enligt önskemål från de presumtiva mottagarländerna bör univer­

sitetsexamina eller kvalificerad yrkesutbildning fordras. Ett noggrant urval

och omsorgsfull utbildning för uppgifterna anses vara viktiga förutsätt­

ningar för fredskårens framgång. Generalsekreteraren föreslår i sin rap­

port att 1 300 personer engageras i den föreslagna fredskåren t. o. in. första

halvåret 1971.

Jag går härefter över till de förslag som har lagts fram av utredningen om

biståndsutbildning. Jag vill då först uttala att jag ansluter mig till utred­

ningens förslag att värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor som

har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav bör bere­

das tillfälle att genomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning.

Jag instämmer också i utredningens principiella överväganden i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

40

biståndsinsatser som ett alternativ till värnplikten. Om tjänstgöring inom ra­

men för utvecklingssamarbetet skulle bli ett sådant alternativ, behövs en re­

vision av det nuvarande värnpliktssystemet. En lösning som skulle inne­

bära att ett visst antal värnpliktiga årligen ställs till vederbörande bistånds­

organs förfogande har av allt att döma föresvävat vissa av de remissinstan­

ser som har behandlat denna fråga. En sådan ordning skulle medföra en ka­

tegoriklyvning av värnpliktskullen. Möjligheterna att förverkliga en sådan

ordning har också granskats av utredningen. Denna lösning skulle emeller­

tid som utredningen har påvisat endast i undantagsfall medföra ökad till­

gång till personal som är utbildad för och i övriga avseenden lämplig för

utvecklingssamarbete. Den nuvarande rekryteringen av personal i Sverige

för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete är utformad med ut­

gångspunkt i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om bi­

ståndets omfattning och inriktning. Detta förhållande utgör den självklara

utgångspunkten för all diskussion om den svenska biståndspolitikens ut­

formning. Jag vill erinra om att lägsta antagningsålder för fredskårsdelta-

gare är 22 år. Vid denna tidpunkt har huvuddelen av de värnpliktiga full­

gjort sin grundutbildning. De värnpliktiga saknar vid denna ålder i flerta­

let fall den kompetens och erfarenhet som behövs för biståndsarbete i ut­

vecklingsländer. Den faktiska genomsnittsåldern för tjänstgörande freds-

kårspersonal uppgår f. n. till ca 26 år och för annan biståndspersonal som

är rekryterad i Sverige till ca 40 år. Endast i undantagsfall skulle således

biståndsorganen kunna tillföras värnpliktiga som är användbara i u-lands-

arbete.

Jag måste alltså i likhet med utredningen konstatera att ett fullgörande av

värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete i utveck­

lingsländer inte står i överensstämmelse med de principer efter vilka det

svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs och inte heller med de

riktlinjer som anges i FN:s generalsekreterares förslag till inrättande av en

FN:s fredskår.

Utredningen har emellertid funnit det möjligt att inom ramen för värn­

pliktstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten anordna utbildning och för­

beredelser för deltagande i bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete,

katastrofinsatser m. m. En sådan ordning finner utredningen vara förenlig

med gällande värnpliktssystem. Utredningen föreslår därför att för värn­

pliktig och vapenfri tjänstepliktig som tas ut till bistånds- och katastrof ut­

bildning den fullständiga militära grundutbildningen och motsvarande

tjänst för vapenfri tjänstepliktig ersätts av en utbildningsgång som är in­

riktad på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att

den kan utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret, främst civil­

försvaret. Jag biträder förslaget i denna del. Genom denna utbildning och

dessa förberedelser skall vederbörande kunna kvalificera sig för befattning­

ar inom ramen för samarbetet med utvecklingsländerna. Som utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

41

har föreslagit bör utbildningen inte automatiskt leda till anställning. An­

sökan om tillträde till tjänster och befattningar får göras i vanlig ordning.

Jag biträder utredningens förslag i fråga om målet för utbildningen. Ut­

bildningen bör syfta till att skapa en reserv för rekrytering av svensk per­

sonal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Den bör vidare

syfta till att skapa möjligheter att komplettera den tekniska kontingenten i

beredskapsstyrkan för FN-tjänst och att sätta upp särskilda kontingenter för

katastrofhjälp om sådan hjälp begärs från Sverige. Slutligen bör utbild­

ningen ha som mål att skapa vidgade möjligheter för organisationer att

rekrytera personal för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Jag räknar med att den föreslagna utbildningen får ett högt meritvärde

för tjänster och uppdrag inom det bilaterala och multilaterala utvecklings­

samarbetet m. m. Någon motsvarighet till den föreslagna utbildningen —

en ettårig kvalificerad utbildning inriktad på internationella förhållanden

och med en högtstående språkundervisning — finns inte f. n. i vårt land.

I fråga om utbildningstiden har några remissinstanser anfört att den

bör reduceras väsentligt. En viss del av utbildningen bör vidare enligt dessa

remissinstanser kunna äga rum i utvecklingsländer. Beträffande de delar

av utbildningsinnehållet som avser utbildning för totalförsvarsuppgifter

ansluter jag mig till utredningens förslag. I fråga om övriga delar av ut­

bildningen anser jag att stor vikt bör fästas vid SIDA:s erfarenheter och

behov. SIDA ansluter sig i sitt yttrande till utredningens förslag till dispo­

sition av utbildningstiden och har inga invändningar mot de föreslagna pro­

portionerna mellan utbildningsavsnitten. Liksom SIDA anser jag att språk­

undervisningen bör omfatta minst det antal undervisningstimmar som ut­

redningen har föreslagit och förordar att bistånds- och katastrofutbild­

ningen i enlighet med utredningens förslag bör omfatta minst 540 dagar och

högst 610 dagar. Utbildningen bör fördelas på inledande utbildning i 90 da­

gar, allmän biståndsutbildning i 250 dagar, katastrofutbildning i 110 dagar

och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 dagar och högst

160 dagar. Jag förordar också att utbildningen genomförs i huvudsak en­

ligt utredningens förslag. SIDA:s erfarenheter och bedömda behov bör emel­

lertid särskilt uppmärksammas vid utbildningsplanernas utformning i de­

talj och vid eventuella revideringar av utbildningsplanerna. I framtiden kan

exempelvis erfarenheter av personalrekrytering och personalutbildning inom

SIDA ge anledning till en omprövning av utbildningstidens längd. Att läm­

na förslag i detta avseende bör ankomma på den nämnd som jag kommer

att förorda i det följande.

Krigsplacering och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) bör ske

i huvudsak enligt utredningens förslag. Kvinnor som har genomgått utbild­

ningen bör krigsplaceras inom civilförsvaret som civilförsvarspliktiga eller

efter frivilligt åtagande placeras för tjänstgöring inom totalförsvaret i övrigt.

I fråga om kompetenskrav och antagningsförfarande biträder jag vad ut­

42

redningen har föreslagit. Rekryteringen till utbildningen bör sålunda inrik­

tas främst på yrkesgrupper som efterfrågas av SIDA. Därvid bör upp­

märksammas att SIDA:s rekryteringsbehov i hög grad styrs av önske­

mål och behov hos mottagarna av det svenska utvecklingsbiståndet. Jag vill

starkt understryka att till utbildningen bör antas endast sådana sökanden

som bedöms ha goda förutsättningar att genomföra utbildningen med till­

fredsställande resultat och därefter komma i fråga för tjänstgöring enligt

den målsättning för utbildningen som jag tidigare har redovisat. Kriterier

för antagning till utbildningen bör i enlighet med utredningens förslag ute­

slutande vara den enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse. Ett vik­

tigt krav bör vidare vara att dokumenterade yrkeskunskaper eller klar yr­

kesinriktning föreligger när den allmänna bistånds- och katastrofutbild­

ningen påbörjas. Kvotering bland de sökande bör förekomma endast på

grundval av personalbehovet för utvecklingsbistånd och katastrofhjälp.

Ett villkor för tillträde till utbildningen bör vidare vara allmän lämplighet

för utbildningen och den avsedda tjänstgöringen. Detta villkor bör tillmätas

väsentlig betydelse vid urvalsprövningen och nödvändiggör som utred­

ningen har påpekat ett särskilt prövningsförfarande. Därvid bör SIDA:s

principer och metoder för personalrekrytering så långt möjligt tillämpas.

Antagningsförfarandet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Sålunda bör ansökan om antagning till utbildningen kunna inges av inskriv-

ningsskyldiga värnpliktiga vid inskrivningstillfället eller före den senare

tidpunkt som kan komma att fastställas. Inskrivningsskyldig som ansöker

om antagning till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskriv-

ningsförrättning och uttas till utbildning enligt 6 § värnpliktslagen. Därefter

genomgår den sökande särskild urvalsprövning. Sökande som inte blir an­

tagen fullgör värnpliktsutbildning enligt uttagningen vid inskrivningstill­

fället. Den som blir antagen påbörjar, om han har erforderliga yrkeskunska­

per, bistånds- och katastrofutbildning snarast möjligt efter antagningen.

Hela grundutbildningen genomförs därvid i en följd. Om han inte har erfor­

derliga yrkeskunskaper, fullgör han den inledande utbildningen om 90 dagar

så snart som möjligt men bör få möjlighet att under viss tid inhämta sådana

yrkeskunskaper innan han genomgår allmän biståndsutbildning och kata­

strofutbildning. Efter denna tid bör ny prövning —- i första hand avseende

yrkeskunskaper — äga rum. De som vid denna prövning anses ha tillräcklig

kompetens m. m. för fortsatt bistånds- och katastrofutbildning kallas in för

att fullfölja denna medan övriga fullgör värnpliktstjänstgöring enligt sin

tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och

beviljats vapenfri tjänst, fullgörs den inledande utbildningen inom något av

de tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen. I

första hand bör tjänstgöring inom civilförsvaret lcomma ifråga.

Värnpliktig som vid inskrivningsförrättning frikallas från värnpliktens

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

43

fullgörande, värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som helt eller delvis

har fullgjort värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst samt kvinnor bör

antas till utbildningen i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

För samtliga sökande bör gälla att vederbörande under det kalenderår då

den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbildningen påbörjas upp­

når lägst 19 och högst 26 års ålder. Tillstånd att få göra denna utbildning

först sedan nödvändiga yrkeskunskaper har inhämtats bör därför inte utan

synnerliga skäl beviljas längre än till det år vederbörande fjdler 26 år.

Några remissinstanser har anfört att det av utredningen föreslagna anta­

let elever är för lågt tilltaget. Enligt utredningens förslag skulle under bud­

getåret 1973/74 100 personer stå till förfogande efter avslutad utbildning.

Om antagningen höjs till 200 andra året, skulle 400 personer avsluta utbild­

ningen under budgetåren 1974/75 och 1975/76. Jag delar utredningens me­

ning att SIDA:s rekryteringsbehov bör vara den faktor som i första hand

styr antagningen till utbildningen. Om man sätter utredningens förslag till

dimensionering i förhållande till de av SIDA redovisade rekryteringsbehoven

för budgetåren 1973/74—1975/76 kan följande konstateras. Under perioden

kommer enligt utredningsförslaget 500 personer att avsluta utbildningen,

vilket utgör ca 17 % av SIDA:s totala rekryteringsbehov. 500 personer utgör

samtidigt ca 65 % av rekryteringen av fredskårsdeltagare. Det torde vara

realistiskt att anta att huvuddelen av dem som genomgår utbildningen kom­

mer att få fredskårsanställning medan ett mindre antal kommer att kon-

traktsanställas eller få uppgifter inom multilateral biståndsverksamhet. Ett

visst antal kommer vidare att få uppgifter i enskilda organisationers tjänst.

Om det av utredningen föreslagna antalet antagna ökas med 100 % inne­

bär detta att 200 personer står till förfogande under budgetåret 1973/74 och

800 under de därpå följande två åren. Detta svarar mot ca 33 % av det to­

tala rekryteringsbehovet och ca 130 % av behovet av fredskårsdeltagare un­

der perioden. Jag förordar mot denna bakgrund i likhet med utredningen

att utbildningen påbörjas med eu kontingent på 100 personer. Utbildnings-

kontingentens storlek därefter bör bestämmas med hänsyn till främst rekry­

teringsbehoven inom SIDA:s verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl.

Maj :t att årligen fastställa utbildningskontingentens storlek.

De som med tillfredsställande resultat har genomgått utbildningen bör

i enlighet med utredningens förslag redovisas i en beredskapskår för bi­

ståndsinsatser. Beredskapskåren bör vara en administrativ organisation vars

medlemmar skall kunna rekryteras för sådana uppgifter som har angetts i

utredningens förslag. Beredskapskåren bör administreras i huvudsak en­

ligt de riktlinjer som utredningen bär redovisat. Särskilda åtgärder torde

behövas för att tillgodose kravet på viss beredskap för utnyttjande av

kårens medlemmar. Jag anser dock i likhet med utredningen att ständigt

insatsberedda hjälpkontingenter tills vidare inte bör organiseras. Den fram­

tida utvecklingen får utvisa i vilken utsträckning det blir nödvändigL med

Kiingl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

44

särskilda förberedelser för katastrofhjälp. I frågor rörande beredskapskåren

som fordrar Kungl. Maj :ts eller riksdagens beslut avser jag att senare åter­

komma med förslag.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om tillgodoräknande av tjänstgö­

ring inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete m. m. som tjänst­

göringstid enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst kan jag f. n.

inte biträda. Behovet av att fastställa generella regler för sådant tillgodo­

räknande är inte tillräckligt styrkt. I avvaktan på närmare erfarenheter an­

ser jag att beslut om eventuellt tillgodoräknande tills vidare bör fattas i

varje enskilt fall. Däremot anser jag att möjlighet bör finnas för värnpliktig

eller vapenfri tjänstepliktig, som vid tiden för den allmänna bistånds- och

katastrofutbildningens början redan är anställd inom SIDA:s fältverksamhet

eller inom mellanstatlig organisations fältprojekt, att få räkna tjänstgöring

i denna anställning som del av bistånds- och katastrofutbildning om tjänst­

göringen omfattar minst 2 år. Jag förutsätter då att vederbörande för att

vinna sådan anställning har visat sig besitta de kunskaper, den kompetens

och den personliga mognad som utbildningen är avsedd att ge honom. Så­

dan värnpliktig eller vapenfri tjänstepliktig bör genomgå endast inledande

utbildning, egentlig katastrofutbildning om ca 250 timmar samt fortsatt

tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Ekonomiska förmåner under grundutbildningen bör utgå enligt samma

principer som f. n. gäller för värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga. Jag

förordar därför att ekonomiska förmåner utgår i enlighet med utredningens

förslag samt att därutöver tjänstgöringspremie utgår med 4 ler. om dagen

efter 300 tjänstgöringsdagar.

För att leda och genomföra bistånds- och katastrof utbildningen och för

att besluta om antagning till utbildningen in. m. bör inrättas en särskild

nämnd. Nämnden bör till sitt förfogande ha ett kansli och en utbildnings­

organisation. Jag finner i likhet med flera remissinstanser starka skäl tala

för att den utbildning som inte genomförs av andra myndigheter bör sam­

ordnas eller integreras med SIDA:s utbildningsverksamhet. Jag är emeller­

tid beredd att tills vidare godta de skäl emot en sådan lösning som SIDA

har anfört i sitt yttrande och förordar därför att nämnden nu inrättas som

ett fristående organ under försvarsdepartementet. Ett överförande av nämn­

den och dess verksamhet till SIDA bör dock senare övervägas.

För att minska investerings- och driftskostnaderna bör utbildningsverk­

samheten samförläggas med en av civilförsvarets fältskolor. Jag kommer i an­

nat sammanhang att anmäla fråga om överförande av civilförsvarsstyrel-

sens fältskola i Nyadal (Noraströms kommun) till Sandö (Bjärtrå kom­

mun), båda i Kramfors kommunblock. Utbildningsverksamheten bör sam­

förläggas med denna fältskola.

I fråga om bestridande av utgifter för den föreslagna bistånds- och kata­

Kungl. Maj :ts proposition nr 162 år 1970

strofutbildningen avser jag att senare återkomma till Kungl. Maj:t med

förslag.

Vad jag har förordat i det föregående kräver ändringar i värnpliktslagen

och lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. Jag avser att i annat sammanhang

anmäla fråga om andra ändringar i värnpliktslagen. I samband därmed sy­

nes också nu berörda lagändringar böra tas upp.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t före­

slår riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer som jag har angett för bistånds-

och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.,

b) godkänna att en central nämnd för bistånds- och ka­

tastrofutbildning inrättas den 1 juli 1971.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordar Hans Kungl. Höghet Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

45