Prop. 1972:16

Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1972 Prop. 1972: 16

Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m. m.; given Stockholms slott den 11 februari 1972.

Kung]. Maj: t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hcmställt.

GUSTAF ADOLF

IN GEMUN D BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en den 9 februari 1972 undertecknad konvention mellan Sverige och Norge om renbetning samt ett samma dag undertecknat protokoll om uppförande och under— håll av spärrstängsel för renar. I konventionen regleras de svenska samernas rätt till renbete i Norge och de norska samernas rätt till ren- bete i Sverige.

Konventionen skall träda i kraft den 1 maj 1972 och ha en giltighets- tid av 30 år.

Med anledning av att konventionen medför omställnings- och rationa- liseringssvårigheter av olika slag för vissa sameby-ar föreslås att på ett särskilt reservationsanslag till åtgärder i samband med ändrade renbetes- förhållanden anvisas 2 milj. kr. samt att stängsel m.m. uppförs för ca 10 milj. kr. vilket kan ske i form av beredskapsarbeten.

I propositionen framläggs vidare förslag till den lagstiftning som krävs för att konventionen skall bli gällande i Sverige.

Prop.19.72:l6 " . '- '- 2

Förslag till

Lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning.

Härigenom förordnas som följer.

1 & Kapitlen II—VI i konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning skall, med undantag av 64 och 66 55, gälla som svensk lag. Konventionen har den lydelse som härvid fogad bilaga 11 utvisar. - -

2 % Lantbruksstyrelsen indelar de för svensk renbetning i Norge upp— låtna områdena så att områdena i Troms fylke fördelas mellan de same- byar som anges i 5 5 A konventionen samt områdena i Nordlands och Nord-Tröndelags fylken fördelas mellan de samebyar som anges i 5 & B konventionen. ' '

3 & Betcsavgift som sameby enligt 52 eller 57 & konventionen betalat på grund av olovlig renbetning får byn kräva åter av den som varit vållande till den olovliga bctningen.

4 & Mcd uttrycket oaktsamhet i 61 & konventionen avses oaktsamhet som ej är ringa.

5 % Uppkommer genom denna lag skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel, utgår er- sättning av statsmedel.

Talan om ersättning enligt första stycket väckes före utgången av april 1982 vid den fastighetsdomstol inom vars område skadan i huvudsak in- träffat.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller så länge kon- ventionen är i kraft. '

I fråga om vissa betesavgifter gäller de tillfälliga avvikelser från 52 och 57 55 konventionen som anges i artiklarna ], 2, 4 och 14 i det i sam- band med konventionens ingående upprättade protokollet om uppföran- de och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet har den ly- delse härvid fogad bilaga 22 utvisar.

1 Bilagan är utesluten här. Se 5. 67 i propositionen. ' Bilagan är utesluten här. Se 5. 108 i propositionen.

Prop. 1972: 16 3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari 1972.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS- _ SON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLlNG, NILSSON, LUND- KVIST, GEIJER, MYRDAL, MOBERG, BENGTSSON, NORLING', LÖFBERG, LlDBOM, FELDT. '

Chefen för jordbruksdcpartementct, statsrådet Bengtsson,-anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m. m. och anför. '

Inledning

De svenska och norska samernas rätt att låta renar beta i det andra landet regleras f. n. i konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning. Konventionen, som trädde i kraft den 1 januari 1923, reviderades år 1949. Konventio- nen gällde i första omgången t. 0. In. den 31 december 1952 och skulle därefter förlängas för tio år i sänder om uppsägning inte skedde minst tre år före utgången av varje giltighetsperiod. När den första perioden närmade sig sitt slut aktualiserades frågan om en revision av konventio- nen. Mellan länderna avtalades att sista dagen för uppsägning skulle flyttas till den 30 juni 1961. Förhandlingar om en revision inleddes år 1959. De pågick i olika omgångar utan att enighet nåddes. Konven- tionens giltighetstid förlängdes successivt till den 1 juli 1963.

År 1963 tillsattes en'blandad svensk-norsk kommission med uppdrag att undersöka och ta ståndpunkt till hela det faktiska problemkom- plexet, som det ömsesidiga renbetet utgör. Kommissionen, som antog namnet svensk-norska renbeteskommissionen år 1964, hade som ord- förande ambassadören Nils Svenningsen, Danmark. Från vardera svensk och norsk sida deltog fyra ledamöter. Kommissionen slutförde sitt ar- bete i början av år 1967, då ett betänkande överlämnades till de båda regeringarna. '

För Sveriges del beslutade Kungl. Maj:t den 8 december 1967 att för- handlingar om en ny konvention skulle tas upp med Norge. Till ombud vid förhandlingarna utsågs utrikesrådet Love Kellberg, ordförande, hov-' rättslagmannen Lennart Persson och byråchefen Hans—Åke Wängberg.

För Norges del beslöts den 3 maj 1968 att uppta förhandlingar. Till ombud utsågs expeditionschefen Jens Evensen, fylkesmannen Bue Fjer-

Prop. 1972: 16 4

meros, heyesterettsadvokaten Andreas Arntzen och byråchefen Ulf Un— dcrland.

I båda delegationernas uppdrag föreskrevs att renbeteskommissionens betänkande skulle vara vägledande för förhandlingarna.

Under den tid kommissionens arbete och de följande förhandlingarna pågått har 1919/1949 års konvention förlängts i olika omgångar, senast intill den 1 maj 1972.

Förbandlingsdelegationcrna avslutade sina överläggningar i juni 1971. Enighet hade då nåtts om förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning, förslag till protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar samt förslag till skriftväxling i samband med konventionens mzdertecknande. Förslagen har överlämnats till de båda regeringarna tillsammans med en gemensam rapport. Rapporten och för- slagen torde [å fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Den svenska förhandlingsdelegationen har under augusti och septem- ber 1971 informerat berörda samebyar om förslagens innehåll.

Efter remiss har i Sverige yttranden över förslagen avgetts av vatten- överdomstolen, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, svenska beskickningen i Oslo, tcleverket, statens järnvägar, statens trafiksäker— hetsverk, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullsty- relsen, statistiska centralbyrån, riksskatteverket, lantbruksstyrelsen efter hörande av rennämnden, vederbörande lantbruksnämnder och samtliga samebyar, Skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, sta- tens invandrarverk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna i Kopparbergs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska samernas riksförbund, Same-Ätnam, Lant- brukarnas Riksförbund, Svenska jägareförbundet och Sveriges fritidsfis- kares riksförbund.

I oktober 1971 tillkallades en särskild utredningsman, hovrättslagman- nen Lennart Persson, med uppgift att undersöka om -—— i vad avser norsk renskötsel i Sverige _— en övergång från nu gällande konventionsbe- stämmelser till de bestämmelser konventionsförslaget innefattar skulle medföra skada eller olägenhet vid utövandet av svensk renskötsel. Om skada eller olägenhet befaras uppkomma skulle utredningsmannen även behandla frågan om lämpliga skadeförebyggande åtgärder, m. m. utöver de stängsel som upptagits i det nyssnämnda förslaget till protokoll. Sam- tidigt uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att undersöka om en övergång från gällande konventionsbestämmelser till bestämmelserna i konventionsför- slaget i övrigt —— avseende svensk renskötsel i Norge — skulle medföra att hjälpmedel i renskötseln (gården, byggnader etc.) skulle bli av inget eller nedsatt gagn och/eller medföra behov av omställningsåtgärder utöver stängsel som föreslagits i det vid konventionsförslaget fogade protokollet. Om hjälpmedel blir av inget eller nedsatt gagn eller omställningsåtgär-

Prop. 1972: 16 5

der bedömas erforderliga, skulle styrelsen även behandla frågan om lämpliga skadeförebyggande åtgärder, m.m.

Utredningsmannen och lantbruksstyrelsen har den 27 resp. den 21 de- cember 1.97]. avlämnat var sitt betänkande.

Efter remiss har yttranden över betänkandena avgetts av statskontoret, kammarkollegiet, riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknads- styrelsen, lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund.

Den 25 augusti och den 14 oktober 1970 har på mitt initiativ överlägg- ningar i konventionsfrågan ägt rum mellan mig och företrädare för de samebyar som berörs av konventionsförslaget. Ännu en sådan överlägg- ning har hållits den 18 januari 1972.

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1972 beslutat att konventionen och protokollet skall undertecknas samt att skriftväxlingen skall verkställas. Konventionen och protokollet har undertecknats av de båda regeringar- na dcn 9 februari 1972.

Nuvarande ordning

Första gången renbetningen över den svensk-norska gränsen blev fö- remål för mellanstatlig reglering var i mitten av 1700-talet. Detta skedde i samband med att en gränstraktat slöts mellan Danmark-Norge och Sverige den 21 september och 2 oktober 1751.

Syftet med traktaten var att fastställa och utmärka riksgränsen mellan Sverige och Norge i hela dess utsträckning. Som en följd härav uppstod behov av att reglera renflyttningarna mellan det norska sommarbeteslan- det och det svenska vinterbctcslandet. Vid förhandlingarna enades man därför om att till gränstraktaten foga ett särskilt avtal härom, som ut— formades som ett tillägg till traktaten. Avtalet kallas vanligtvis lapp- kodicillen den 21 september/den 2 oktober 1751. Kodicillen är en överenskommelse på 30 paragrafer och innehåller vissa regler om vill- koren för renflyttningarna och om sättet för deras genomförande. Den omfattar vissa engångsbestämmelser men också regler av mera varaktig betydelse för att undvika oenighet och missförstånd när det gäller samernas flyttningar mellan de båda länderna.

I kodicillen konstateras att eftersom samerna behöver båda ländernas mark skall det efter gammal sed vara tillåtet för dem att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in i det andra landet och där betjäna sig av land och strand till underhåll för djur och sig själva.

Lappkodicillcn gällde oförändrad i drygt 130 år. År 1883 genomfördes en gemensam norsk-svensk lagstiftning, som bl.a. begränsade svenska samers rätt till renbete i Norge till tiden maj — september och norska samers rätt till renbete i Sverige till årets övriga månader. Lagstiftningen

Prop. 1972: 1.6 6

trädde i stället för kodicillen men när den upphörde att gälla, skulle man falla tillbaka på kodicillen.

Som ett led i avtalen om upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge är 1905 enades de två länderna om en konvention om renbetes- trafiken över riksgränsen, Karlstadskonventionen av år 1905."I kon- ventionens artikel I föreskrevs att rätten till renbete i enlighet med lapp- kodicillen består och att kodicillen inte kan sägas upp ensidigt av någon av parterna. Ännu en konvention på området tillkom år 1913. Den nu— varande renbeteskonvcntionen tillkom år 1919 och trädde i kraft den 1 januari 1923. Dess första giltighetsperiod fastställdes till 30 år och utlöptc den 31 december 1952. Om den inte sades upp senast tre år före sistnämnda dag, skulle den gälla i ytterligare tio år och så fram- gent tio år åt gången om den inte sades upp tre år före den förlängda konventionstidens slut. Om konventionen inte förlängdes, skulle kodi- cillen träda i tillämpning; I konventionens mer än 200 paragrafer ges detaljerade regler om ordningen för betestrafiken över gränsen.

Efter andra världskrigets slut upptogs förhandlingar mellan Sverige och Norge om renbetestrafiken över riksgränsen. Vid dessa förhandlingar syf- tade man endast till en revision av 1919 års konventions materielrättsliga regler. Resultatet blev en konvention den 14 december 1949.

1919/1949 års renbeteskonvention innehåller regler om svenska samers rätt till renbetning i Norge och om norska samers rätt till renbetning i Sverige.

De svenska samernas renbetesrätt i Norge är knuten till särskilda ren— betesdistrikt i Troms och Nordlands fylken. I Troms fylke finns sålunda 14 vårdistrikt, som i regel får nyttjas under tiden den 1. maj — den 14 juni, och elva sommardistrikt, som i regel får nyttjas under tiden den 15 juni — den 30 september. Beträffande Nordlands fylke görs ingen upp- delning i vår- och sommardistrikt. I fylket är för svensk renskötsel tolv distrikt upplåtna. Ett av dessa får användas under tiden den 1 maj — den 30 september. ett annat under tiden den 1 juli —— den 31 augusti och de övriga under tiden den 1 juli —— den 1.5 september.

Utöver renbetesdistrikten har i Nordlands fylke upplåtits vissa s.k. gränsbetesområden, i vilka svenska renar från vissa samebyar får uppe- hålla sig i regel under tiden den 1 juli — den 15 september. Ett om- råde iNord-Tröndelags fylke får på samma sätt användas av Frostvikens norra sameby.

Betesrätten i distrikten i Troms fylke tillkommer samer från Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma samebyar. I fråga om Nordlands fylke är distrikt och gränsbetesområden fördelade mellan samebyar i ' Norrbottens och Västerbottens län.

I. betesdistrikten iTroms och Nordlands fylken har de svenska samerna ensamrätt till bete under den betestid som gäller för varje distrikt. I kon- ventionen har för varje distrikt fastställts ett högsta renantal. Sammanlagt

Prop. 1972: 16 . 7

får komma in i Troms fylke 36 500 renar och i Nordlands fylke 24 250 renar. För gränsbetesområdena däremot är någon begränsning i djuran— talet inte föreskriven. Vid flyttning till Troms fylke skall bestämda flytt- ningsvägar användas. Beträffande flyttningen till Nordlands fylke gäller att, i den mån man brukat använda vissa flyttningsvägar, dessa alltjämt skall begagnas.

De samer som vill begagna sig av rätten att flytta in i Norge skall före januari tnånads utgång göra anmälan om inflyttningen till tjänstemän vid lantbruksnämndernas rennäringsavdelning. Anmälan skall innehålla upp— gifter bl.a. om de personer, som skall flytta in, antalet renar och vilket distrikt som skall utnyttjas. Uppgifterna vidarebefordras sedan till veder- börande norska myndighet.

Konventionen innehåller detaljerade föreskrifter om tillsyn och bevak— ning vid flyttningar och vid uppehåll i Norge. I huvudsak innebär de följande. Den same som anmält renar för bete i Norge måste följa med renarna vid inflyttningen och stanna i distriktet så länge renarna finns där. Under flyttningen till och från Norge och under uppehållet där skall renarna bevakas så att de inte vållar skada eller kommer utanför distriktet. De svenska samerna har rätt att ta virke till bränsle, kåtor, bodar o.d. samt jaga och fiska till husbehov lika med norska samer. Rätten att uppföra anläggningar på norskt område är begränsad till kåtor, förvaringsbodar och gården för mjölkning, märkning och skilj- ning.

Avsnittet om norsk renbetning iSverige är betydligt mindre än avsnittet om svensk renbetning i Norge, eftersom det inte finns någon motsvarig- het till de omfångsrika beskrivningarna av varje särskilt betesdistrikt i Norge och flyttningsvägarna dit. De norska renägarna tillförsäkras alltså inte några bestämda betesdistrikt och inte heller någon ensamrätt till bete. De renägare som anmäler sig för inflyttning till Sverige anvisas i stället för varje gång områden där de får föra renarna på bete i konkur— rens med svenska renägare.

Reglerna innebär i huvudsak att samer från Troms fylke får låta sina renar beta i de områden i Sverige där Könkämä, Lainiovuoma, Saari- vuoma och Talma samebyar har betesrätt. Här gäller dock den begräns- ningen att antalet norska renar inte får överstiga 2 000. Från Nordlands fylke får renar — utan begränsning till visst antal — föras på bete i Norrbottens län, utom nyssnämnda områden längs i norr, och i Väster— bottens län. Vidare har samer från Nord—Tröndelags fylke betesrätt i en del av Blåsjö renbetesfjäll i Jämtlands län, den s.k. Blåsjökilen. Inte heller här har föreskrivits något högsta renantal.

Betestiden är den 1 oktober — den 30 april i fråga om Norrbottens och Västerbottens län och den 1 maj —— den 30 november i fråga om Blå— sjökilen. Också för de norska renägarna gäller skyldighet att göra anmä— lan före inflyttningen 0ch att följa med renarna. Renägarna har rätt att

Prop. 1972: 16 8

jaga och fiska till husbehov under vistelsen i Sverige enligt samma be- stämmelser som gäller för svenska samer.

De gemensamma bestämmelserna i konventionen reglerar bl. a. frågor om vilka samer som har rätt till renbetning i det andra landet, vilka renar som får medföras, bofastas hundar och förfarandet när renar uppehåller sig olovligen i det andra landet. Av intresse är att nämna att rättigheten att låta svenska renar heta i Norge i princip tillkommer bara nomadise- rande same. Beträffande förfarandet vid olovligt uppehåll är reglerna mycket detaljerade. Först definieras — med avseende på tid och plats — vad som menas med olovligt uppehåll. Därefter följer föreskrifter om skyldighet för vederbörande tjänsteman i det land där renarna finns att underrätta myndigheterna i det andra landet. Renägaren är skyldig att ofördröjligen låta hämta och driva ut sina olovligen betande djur. Om så ej sker kan djuren omhändertas och eventuellt skjutas. För olovligt uppe- håll skall betalas en betesavgift, som i regel uppgår till 20 öre per ren för första dagen och 10 öre per ren för varje följande dag. Ersättning kan också krävas för utgifter som vållats av det olovliga uppehållet.

Konventionen innehåller också vissa straffbestämmelser, bl.a. för fall av olovlig betning. Nationell lagstiftning, med de ändringar och tillägg som följer av konventionen, är tillämplig på främmande samer under deras vistelse i landet. I anslutning till 1919 års konvention utfärdades lag (1919: 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning. Härigenom har vissa bestämmelser i konventionen, huvudsakligen sådana som rör norsk renbetning i Sverige, transformerats till svensk lag.

Förhandlingsdelegationerna Delegationernas förslag

Allmänt. Förhandlingsdelegationerna framhåller i sin gemensamma rapport att renskötseln sedan 1919 års konvention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Konventionsförslaget innebär en mo- dernisering av de bestämmelser som gäller för renbetningen över riks- gränsen. I fråga om förhållandet till den i vartdcra landet gällande all- männa lagstiftningen utgår förslaget från att konventionen så långt den i varje avseende sträcker sig — när den transformeras till intern rätt — uttömmande reglerar frågor som avser renbetningen i det andra landet. Utöver konventionen blir nationell rennäringslagstiftning tillämplig på sådana frågor bara i den mån detta framgår klart av konventionstexten eller följer av sakens natur. Annan nationell lagstiftning däremot får an- ses i tillämpliga delar gälla utöver konventionen beträffande samer och renar från det andra landet om annat inte framgår av konventionens be- stämmelser eller följer av syftet med dessa. I den mån kostnader för

Prop. 1972: 16 9

omställnings- och rationaliseringsåtgärder blir en följd av att konven- tionsförslaget genomförs har delegationerna utgått från att varje land svarar för dessa kostnader såvitt avser landets egna samer.

Konventionen. Delegationerna ger därefter en översikt över konven— tionens innehåll. Konventionsförslaget är uppdelat i sju kapitel. Det in- leds med ett första kapitel om svensk renbetning i Norge och ett andra kapitel om norsk renbetning i Sverige. Kapitel lll innehåller gemen- samma bestämmelser, som gäller både den svenska renbetningen i Nor- ge och den norska renbetningen i Sverige. Där finns bestämmelser om vilka renägare som får använda områdena i det andra landet samt om förmän, slakt, jakt och fiske, skogsfångst, spärrstängsel och smittsamma djursjukdomar m. m. I kapitel IV behandlas frågor om överträdelse av konventionen. Det innehåller regler om bl. a. betesavgift vid olovlig bet- ning samt om ersättning för skada och om straff. Kapitel V upptar två nyheter, nämligen bestämmelser om dispens i vissa situationer och om ett fast utskott som skall följa renskötselns utveckling och konventionens till- lämpning. I kapitel VI finns övergångsbestämmelscr rörande ett betesom— råde i Norge och ett betesområde i Sverige, vilka får användas under en övergångsperiod. I kapitel Vll upptas slutbestämmelser om bl. a. konven— tionens giltighetstid, som föreslås till 30 år, en svensk-norsk kommission för utredning av det fortsatta betesbehovet efter giltighetstidens utgång, förpliktelse att förhandla m. 111.

Till konventionen hör kartbilagor på vilka betesområdenas gränser och flyttningslcdema anges.

] fråga om betesområdena och fleras utnyttjande framhåller delegatio- nerna att gränserna för de betesområden som får användas i vartdcra landet anges i detalj i konventionstexten. Vad gäller de svenska betes- områdena i Norge innebär detta att systematiken från 1919 års kon- vention följts. I fråga om de norska områdena i Sverige innebär det en nyhet.

Den svensk-norska renbeteskommissionens förslag har varit vägle- dande vid delegationernas förhandlingar. De avvikelser som skett från förslaget har varit betingade av väsentligen två faktorer. Den ena är att delegationerna funnit att betesområdena i Norge på några ställen behövt viss komplettering i förhållande till kommissionsförslaget för att under- lätta renskötselns bedrivande. Den andra faktorn är att den av kommis- sionen föreslagna gränsen på några håll skulle komma att gå i olämplig terräng och därför getts en ur praktisk renskötselsynpunkt lämpligare sträckning. När det gäller norska renbetesområden -i Sverige avgav kom- missionen inte några förslag till gränsbestämda områden. Delegatio- nerna har genom sina arbetsgrupper utfört de omfattande undersök- ningar, som varit behövliga, och därefter kommit fram till en för de båda delegationerna godtagbar lösning av denna fråga.

lnnebörden av att områden i det andra landet får användas för ren-

Prop. 1972: 16 10

betning är enligt delegationernas förslag i första hand att land och vat- ten får utnyttjas för underhåll av renarna. Den nyttighet som därvid främst tillgodogörs är renbete, både grönbete och lavbcte. Förutom ren- betet får renägaren tillgodogöra sig vissa andra rättigheter som närmare regleras i konventionsförslagets tredje kapitel.

Delegationernas förslag beträffande betesområdena i Norge innebär att i Troms fylke får för svensk renbetning användas följande sex betes- områden: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen. Sarevuobmi och Salvasskardet. För dessa områden beskrivs gränserna i sin helhet. För Anjavassdalen finns dessutom en särskild bestäm- melse under kapitlet om slutbestämmelser (72 % tredje stycket). För An- javassdalen fastställs ett högsta renantal av 6 000 (1 5 A och 6 å). Vidare finns en särskild bestämmelse om att området Rieppe i Troms fylke un- der en övergångstid av fem år från konventionens ikraftträdande skall få användas för svensk renbetning fr. o. m. den 1 maj t.o.m. den 15 juni (67 5).

I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får för svensk renbetning användas vissa områden, som ligger mellan riksgränsen och i konventio- nen närmare angivna gränslinjer. I övrigt utgör här riksgränsen västlig gräns för den svenska renbetningen (1 5 B).

De samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge är desamma som traditionellt haft denna rätt. I Troms fylke får renar föras på bete i Norge från följande fyra samebyar: Könkämä, Lainiovuoma, Saari- vuoma och Talma. Betesområdena i Nordlands och Nord-Trönde- lags fylken får användas av följande samebyar: Rautasvuoma, Kaalas- vuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta- Mavas, Semisjaur-Njarg, Svaipa, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten, Vilhel- mina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra (5 5).

För betesområdena i Troms fylke — med undantag för nyssnämnda Rieppe-område — gäller att svensk renbetning är tillåten fr. o. m. den 1 maj t.o.m. den 14 september. I Nordlands och Nord-Tröndelags fyl- ken, dvs. betesområdena söder om Torneträsk, är betestiden fr.o.m. den 1 juli t. o. m. den 31 augusti (2 5).

För fyra särskilt grunda områden gäller en speciell bestämmelse som innebär att svenska renar får uppehålla sig där även under annan tid än som nyss angivits när renskötsel bedrivs i angränsande svenska gränsom— råden. Skälet för denna bestämmelse är svårigheterna att hålla svenska renar borta från norskt område när samebyarnas renskötsel försiggår intill riksgränsen. Områdena är belägna, ett i Ballangens och Tysfjords, ett i Rana och två i Hattfjelldals kommun (3 å).

Samtliga betesområden för norsk renbetning i Sverige beskrivs i kon- ventionsförslaget i sin helhet. De är i Norrbottens län Maunu, Njuora- jaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund. Av dessa skall Njuorajaure och Patsajäkel resp. Älvsbyn och Storsund användas tillsammans. I Väster-

Prop. 1972: 16 11

bottens län heter områdena Granö, Ramsele och Meselefors (7 5). Samt- liga betesområdcn är avsedda för vinterbete och får användas fr. o. m-. den 1 oktober t. o. m. den 30 april. För området Patsajäkel gäller dock att det inte får tas i bruk före den 1 december. Detta innebär att de norska renarna dessförinnan vistas i Norge eller i området Njuorajaure och därifrån förs till Patsajäkel. Om ett stängsel uppförs mellan Saari- vuoma och Talma samebyar, som hindrar sammanblandningar av renar från dessa båda byar, får dock området Patsajäkel användas redan .fr. o. m. den 15 november. Vidare gäller att viss mindre del av området Älvsbyn får tas i bruk för norsk renbetning först fr. o. m. den 1. januari för att möjliggöra höstflyttning med svenska renar genom denna del av området Älvsbyn (8 $). Så länge som betestillgångcn i Meselefors inte är tillräcklig skall i stället området Hälla i Västerbottens och Väster- norrlands län användas för norsk renbetning (68 5).

För ett område i Västerbottens län gäller en särskild bestämmelse som innebär att norska renar får uppehålla sig där när renskötsel bedrivs i angränsande norska gränsområden (9 5).

I Jämtlands län finns två betesområden, Leipikvattnet och Blåsjöki- len. Dessa är avsedda att användas tillsammans under sommarhalvåret fr. o. m. den 1 april t. o. m. den 14 november.

Beträffande de för norsk renbetning upplåtna betesområdena i Sve- rige gäller att svensk renbetning är tillåten där någon del. av året. Un— dantag gäller i fråga om Njuorajaure som får användas för svensk ren- betning under den del av året då norsk renbetning icke är tillåten där och i fråga om nyssnämnda flyttning av svenska renar genom Älvsbyn (10 5)-

Om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avsetts eller inte utnyttjas alls, bör det fasta utskott som skall in- rättas enligt 66 5 på begäran ta ställning till om området helt eller delvis kan få utnyttjas av svenska renar vissa tider av året. Bakgrunden härtill är att svenska renar i princip är utestängda från dessa områden hela året, vilket inte är fallet med norska renar i fråga om de svenska betes— områdena i Norge.

Följande högsta renantal fastställs: i Maunu 1.100, i Njuorajaure och Patsajäkel tillsammans 1 500, i Älvsbyn och Storsund tillsammans 2 500, i Ramsele 1 000, i Granö 1 000 och i Meselefors 1 500. För Jämt- lands län anges inte något högsta renantal (11 å").

Flyttning till och från betesområdena kan ske på traditionellt sätt el- ler med motorfordon. Vid traditionell flyttning skall vissa i konventio- nen närmare angivna flyttningsleder följas. Flyttningen skall vidare ske inom den betestid som gäller för området i fråga (12 g, 15 5 första styc— ket och 18 å). Utmed flyttningslederna skall finnas rastplatser med möj- lighet till behövlig vila och bete. Antal, läge och utsträckning fastställs av den lantbruksnämnd inom vars område flyttningsleden går. Kan

Prop. 1972: 16 12

flyttning inte genomföras enligt planen kan lantbruksnämnden meddela erforderliga föreskrifter för svenska och norska renägare. När omstän- digheterna gör det nödvändigt kan lantbruksnämnden föreskriva tillfäl- lig avvikelse från flyttningsled (13 5).

I Sverige pågår en utbyggnad av flyttningsleder med särskilda anlägg- ningar för utfodring m. m. I den mån sådan anläggning ägs av staten ut- går delegationerna från att den får användas av norska renägare på samma villkor som gäller för svenska renägare och samebyar. För det fall att anläggning övergått i t. ex. samebys ägo eller uppförts av sameby eller svenska renägare slås i konventionen fast en rätt för de norska ren- ägarna att utnyttja sådan anläggning mot skälig ersättning till ägaren. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens storlek skall denna kunna fastställas av ]antbruksnämnden (17 5).

En utgångspunkt för delegationerna har varit att renskötseln över riksgränsen är en samisk näring och att den därför i princip bör vara förbehållen samer från de byar eller distrikt som av hävd drivit rensköt- sel över gränsen.

I fråga om renskötselns bedrivande föreskrevs i 1919 års renbeteskom- vention en skyldighet för renägare att följa sina renar in i det andra lan— det. I förslaget till ny konvention finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället föreskrivs att under uppehåll och flyttning i det andra landet så- dan tillsyn skall utövas över renarna som god renskötsel kräver.

Delegationerna förutsätter — för att skyldigheten beträffande tillsyn och bevakning skall kunna uppfyllas — att renvaktare finns tillgängliga när renarna betar i det andra landet. I en bestämmelse om uppehåll i det andra landet (21 &) slås därför fast att renägare, som låter sina renar beta i det andra landet och som har renskötsel som huvudyrke, får överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet under till- låten betestid och därutöver när det eljest är nödvändigt för renskötseln. Samma rätt tillkommer även renägarens husfolk, dvs. i första hand hans familjemedlemmar, och renvaktare som behövs för arbetet med re- narna.

En nyhet i konventionen är att renägare, husfolk eller renvaktare som uppehåller sig i det andra landet skall efter fyllda 1.5 år medföra en sär— skild legitimationshandling. Denna skall på begäran visas upp för det andra landets myndigheter.

Underrättelse om hur betesområdena i det andra landet kommer att utnyttjas skall årligen senast två månader före betestidens början sändas till vederbörande myndighet i det andra landet. Underrättelsen skall bl.a. innehålla uppgift om renantal och bctesområde samt om namn m.m. på de personer som avser att överskrida riksgränsen och uppe- hålla sig i det andra landet.

Samling och skiljning är en normal företeelse i renskötseln och regle- ras utförligt i konventionen. Bestämmelserna inleds med en regel om

Prop. 1972: 16 13

skyldighet att underrätta förmännen i de samebyar resp. distrikt i det andra landet, som har angränsande betesområden, innan samling sker för kalvmärkning eller för slakt eller skiljning (26 å). I fråga om sam- manblandning av renar är huvudregeln att samling och skiljning skall verkställas snarast möjligt. Det kan emellertid uppskjutas om förmännen är eniga om det eller om det bestäms av vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna. En sådan omständighet kan vara att de hjordar som de sammanblandade renarna tillhör befinner sig på stort avstånd eller att behövlig personal saknas (27 5). När norska renar flyttar tillbaka från Sverige resp. när svenska renar slutligt lämnar sitt bctesområde i Norge eller angränsande svenska områden skall samling och skiljning normalt företas (29 resp. 30 å). Vederbörande myndighet kan befria från denna skyldighet och bör göra så när det finns anledning anta att sammanblandning inte har skett. På gränsavsnitt där svensk och norsk renskötsel inte berör varandra finns möjlighet att tills vidare befria från samling och skiljning.

I fråga om särskilda rättigheter framhåller delegationerna att den som bedriver renskötsel i det andra landet med stöd av konventionen enligt förslaget också får utöva vissa särskilda rättigheter i det landet som sammanhänger med renskötseln. Han får således slakta renar, jaga och fiska, ta virke, uppföra anläggningar samt medföra utrustning, hundar, vapen och ammunition, radiosändare och mottagare samt motorfordon. Han åtnjuter också viss tull- och avgiftsfrihet. Gemensamt för alla de uppräknade rättigheterna är att de kan behövas för att renskötseln i det andra landet skall kunna drivas rationellt. Slakt får enligt huvudregeln ske under tillåtet uppehåll i det andra landet med iakttagande av de be- stämmelser som gäller där. Det förutsätts att i normala fall köttet etc. transporteras till hemlandet för försäljning. Jakt och fiske får bedrivas under tillåten betestid och inom betesområdet enligt samma bestämmel- ser som gäller för landets egna samer, dock endast till husbehov (39 å). Renägare får enligt 405 ta virke inom det bctesområde och längs den flyttningsled som han utnyttjar för användning i renskötseln. För skogs- fångsten gäller samma bestämmelser som för landets egna samer. Virket skall vara avsett för användning i renskötseln, i första hand för uppfö- rande av anläggningar som avses i 41 5. I 42 % fastslås att spärrstängsel får uppföras längs riksgränsen och betesområdenas gränser för att un- derlätta renskötseln. Av andra stycket framgår att staterna skall träffa närmare överenskommelse om detaljer rörande planerat stängsel, såsom sträckning, placering, utförande och kostnader.

Tillbörlig hänsyn skall tas till naturvården vid planläggning, placering och underhåll av anläggningar för renskötseln, bl. a. stängsel (43 å).

Renskötaren och hans" husfolk skall kunna passera riksgränsen där det med hänsyn till renskötseln är lämpligt. Därvid får medföras nödvändig utrustning, redskap och livsmedel samt material som behövs för att upp-'

Prop. 1972: 16 - 14

föra och underhålla anläggningar.(45 5). För användningi renskötseln och vid jakt enligt konventionen får vidare vapen och ammunition med- föras. För införande av vapen gäller f. n. särskilda regler och avsikten är att närmare bestämmelser härom'skall'fastställas efter överenskommelse mellan de båda ländernas behöriga myndigheter (46 å). Radiosändare och mottagare får medföras till detandra landet och användas i ren- skötseln (47 å). Motorfordon som är registrerat i renägarenshemland kan enligt förslaget medföras från det ena landet till det andra för an- vändning i renskötseln. För terränggående motorfordon såsom snöskoter . eller bandvagn gäller den begränsningen att samma bestämmelser till- lämpas som för landets egna renskötande samer .(48 å). Utrustning, redskap och andra varor'som nu nämnts får medföras tull- och avgifts- fritt över riksgränsen (49 å). .

En särskild bestämmelse har införts om att hundar för bevakning av . renarna får medföras på samma sätt som renarna (44 å).

Beträffande frågan om överträdelser av konventionen m.m. nämner ' delegationerna att sanktionsapparaten utgör en viktig" del'av konven- tionsförslaget. Trots den goda ordning inom renskötseln som" eftersträ- vas med kravet på bevakning etc. och genom naturliga gränser för_betes- områdena kompletterade med omfattande stängselbyggen, kan renar komma in på område där de inte har rätt att vistas enligt konventionen. Den väsentliga reaktionen mot sådan överträdelse är enligt förslaget av civilrättslig art. Vid olovlig betning ges sålunda möjlighet att ta ut betesavgift. Denna avgift är både en gottgörelse för den skada som kan ha drabbat betet och en ekonomisk sanktion i avhållande syfte. Betesav— gift utgår med ett fast belopp per ren utan hänsyn till uppehållets var- aktighet — i vartdcra landets myntslag —— i Sverige en krona och i Norge 1 krona 40 öre, samt ett tillägg för varje dag renarna uppehållit sig i det andra landet av i Sverige 40 öre och 'i Norge 55 öre per ren. Renägaren har fjorton dagar på sig efter det att myndigheten i hans hemland mottagit det officiella meddelandet om den olovliga betningcn att ta sina renar från olovligt område innan en förhöjning av avgiften per dag inträder. Fr. o. m. femtonde dagen efter det myndigheten mot- tagit meddelandet, vilket kan ske senare än den dag då den olovliga bet- ningen började, höjs avgiften till i Sverige 75 öre och i Norge 1 krona 5 öre per ren och dag (52 % första stycket).

Enligt konventionsförslaget har den myndighet som fattar beslut om betesavgift en diskretionär prövningsrätt. Full avgift, nedsatt avgift eller ingen avgift alls kan komma i fråga allt efter omständigheterna. I kon- ventionen nämns som förmildrandeomständighet att det olovliga up- ' pehållet inte kan läggas renägaren eller den för bevakningen ansvarige till last — detta kan bero på svåra väderlcks- eller snöförhållanden, rov-. djursanfall, naturkatastrof, fara för människor och djur, icke funge- rande stängsel e. d. Omständigheterna kan även eljest vara sådana att

Prop. 1972: 16 15

det är oskäligt att ålägga avgift helt eller delvis. Vart femte år skall av- giftsbeloppen räknas om med tillämpning av vartdera landets konsu- mentprisindex.

Betesavgift kan tas ut även när renar i det egna landet olovligen up- pehåller sig på område som är förbehållet det andra landets renar (57 å). Som olovligt bete enligt 52% är också att bedöma väsentlig avvikelse från flyttningsled.

Straffbestämmelser finns i konventionen för vissa överträdelser för vilka det ansetts erforderligt med en reaktion men någon" annan form än straff inte är lämplig. Endast bötcsstraff kan ådömas, och frågan skall vara om uppsåt eller oaktsamhet (61 5). Enligt delegationernas mening förstås med oaktsamhet i detta sammanhang oaktsamhet som ej är obe- tydlig. Den svenska termen härför är ”oaktsamhet som ej är ringa”.

Allmänt åtal för förseelse enligt 61 & konventionen får väckas endast efter anmälan av lantbruksnämnden eller reindriftsinspektören. Anmä— lan kan göras i båda länderna (62 å). Den som lagförts —— varmed i detta sammanhang även avses att åtalscftergift meddelats — får inte lagföras för samma gärning i det andra landet (63 å).

I konventionen regleras vidare frågan om ersättning för kostnader för renar från det andra landet (35 å) och om ersättning för skada (58—— 60 åå). I den mån särskilda bestämmelser om ersättning inte finns i konventionen skall skada som vållas i det andra landet vid utövande

. av renskötsel ersättas enligt detta lands skadeståndsregler. För skada på bete utgår inte särskild ersättning eftersom betesavgiften till en del utgör ett schabloniserat skadestånd (58 å).

Delegationen föreslår vissa dispens!)estämrnelser. Dispens (65 &) från bestämmelserna om betesområden, betestider, renantal och flyttningsle- der föreslås kunna ges av lantbruksnämnden resp. fylkesmannen var och en inom sitt område när väderleks- eller betesförhållanden eller andra omständigheter gör det nödvändigt. ' '

I 66 & behandlas frågan Om ett fast utskott som föreslås skola tillsättas av regeringarna med uppgift att följa den samiska renskötselns utveck— ling och föreslå åtgärder som kan bidra till en effektiv och ändamålsen- lig tillämpning av konventionen. Det fasta utskottet bör fortlöpande skaffa sig en bild av rennäringens läge i de båda länderna och vara be- rett att på grundval härav föreslå erforderliga åtgärder av både engångs— natur och permanent art som gör att'konventionens tillämpning håller jämna steg med utvecklingen av renskötseln. Genom sin sammansätt- ning, från vartdera landet en rennäringssakkunnig, en renskötande same och därutöver en medlem jämte suppleanter, bör utskottet ha goda möj; ligheter att skaffa sig överblick över dessa frågor.

Delegationerna nämner att en väsentlig fråga under förhandlingarna har varit samernas framtida renbetning över den svensk-norska gränsen efter utgången av giltighetstiden för den nya konventionen. Delegatio-

Prop. 1972: 16 16

nerna har för det första enats om att föreslå att den nya konventionen skall ha en lång giltighetstid, nämligen 30 år (76 5). Därutöver föreslår delegationerna att senast fem år före utgången av konventionens giltig- hetstid skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk- norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer har behov av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller delar av dessa (69 5). En förutsättning för att avtalspart skall begära att kommissionen tillsätts är givetvis att ett fortsatt betesbehov bedöms föreligga. Så snart kommissionens betänkande avgivits skall de båda ländernas rege- ringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpandet av konventionens giltighetstid (_72 _S). Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. Förhandling- arna skall inte omfatta det i 1 5 A 4 konventionen angivna området An- javassdalen, om inte de båda regeringarna enas om att särskilda skäl talar för detta. Delegationerna tillägger att området Anjavassdalen inte ingick i de områden som enligt 1964 års svensk-norska renbeteskommis- sions förslag skulle användas för svensk renbetning i Norge. Förhand- lingarna mellan regeringarna bör slutföras innan konventionen löper ut.

Skri/tväxlingen om framtida renbetning. Delegationerna meddelar att enighet har uppnåtts om att föreslå regeringarna att_.i samband med konventionens undertecknande utväxla skrivelser innehållande att de båda ländernas regeringar i fråga om samernas framtida renbetning i det andra landet kommer att låta följande synpunkter vara vägledande. Samerna utgör en folkgrupp. som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka mellan de båda län- derna. Regeringarna har för avsikt att, var och en för sig. så länge det finns samer i endera landet som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i det andra landet upprätthålla betesrätten över landgränsen. Om vitala intressen nödvändiggör att betesmark, som bru- kas av norska samer i Sverige resp. av svenska samer i Norge, tas i an- språk, skall den svenska resp. norska regeringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande interna lagstiftningen på bästa möjliga sätt tillrät- talägga förhållandena för samernas betesrätt så att de kan bevara sin livsform och näring.

Mot bakgrund av bl. a. den föreslagna skriftväxlingen har delegatio— nerna enats om att föreslå att konventionen den 26 oktober 1905 an- gående flyttlapparnas rätt till renbete m.m. upphör att gälla när kon- ventionen träder i kraft (74 å). Däremot föreslår delegationerna inte nå- gon uppsägning av 1751 års lappkodicill. Den bör kvarstå som ett ut— tryck för samma grundsyn som den föreslagna skriftväxlingen.

Protokollet om byggande och underhåll av spärrstängsel. Enligt 42 & konventionen skall närmare bestämmelser om byggande och underhåll av spärrstängsel fastställas genom särskild överenskommelse. Delega-

Prop. 1972: 16 17

tionerna har utarbetat förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet omfattar i artikel 1, 2 och 3 stängsel som föreslås uppförda inom bestämda tidsfrister. I artikel 4 anges ett stängsel som skall byggas i den mån området Maunu tas i bruk för norsk vinterbetning i Sverige.

Artikel 5 avser ett stängsel inom området Havgavuobmi i Troms fylke. Detta stängsel skall utgöra fortsättning på ett stängsel som är un- der uppförande i Sverige och som åtskiljer samebyarna Lainiovuoma och Saarivuoma. För att så långt det är möjligt tillmötesgå norska na— turvårdsintresen föreslås i artikel 5 två alternativa sträckningar.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om vilka stängsel som skall upp- föras, bekostas och underhållas av Sverige resp. av Norge. Av bilaga framgår de olika stängsclsträckningarnas längd, beräknade kostnader för byggandet och kostnademas fördelning.

Protokollet innehåller vidare bestämmelser om hur stängselsträck- ningarna i detalj skall fastställas, om utsträckning av tidsfristerna på grund av oförutsedda omständigheter, godkännande av färdiga stängsel, tull- och skattefrihet, arbetsmarknadsförhållanden m. m.

Protokollet skall träda i kraft samtidigt med konventionen och ha samma giltighetstid. Protokollet skall ratificeras (artikel 15).

Förutom de stängselsträckningar som anges i protokollet har delega- tionerna diskuterat ytterligare ett antal stängsel. Delegationerna utgår från att det fasta utskottet kommer att uppmärksamma behovet av dessa.

Remissyttranden-a

Klara ställningstaganden till förmån för att en ny konvention mellan Sverige och Norge om renbetning bör komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget föreligger från vatten- överdomstolen, kammarkollegiet, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i Norrbottens län och länsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse att det visat sig möjligt att ersätta den hittills gällande konventionens drygt 200 paragra- fer med endast drygt 70 i det föreliggande förslaget och finner samtidigt. dessa senare vara ofrånkomliga för att ge den stadga som är nödvändig för en näring som även i framtiden kommer att konfronteras med mot- stående intressen i två länder.

Svenska samernas riksförbund åberopar som eget yttrande ett av sa- mebyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma, T alma, Rautasvuoma, Kaalasvuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Jåkkåkaska, Tuorpon, Luakta- Mavas, Semisjaur-Njarg, Svaipa, Östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure, Maskaure, Ståkke, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten," Vilhelmina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra avgivet yttrande. Enligt detta motsätter sig byarna varje landavträdelse utan värdering och er-

Prop. 1972: 16 13

sättning för land och vatten, anläggningar m.m., som blir onyttiga genom inskränkningarna av betesområdena, försvårad drift och omställ- ning m.m. Ersättning i angivna hänseende bör enligt byarna utges av Sverige. Byarna åberopar betydelsen av Altevatndomen i norska Höyes- terett den 20 april 1968 och anför att om Sverige går med på en ordning som kan innebära nedskjutning av svensk ren trots privaträttslig svensk rätt till området i Norge, Sverige måste betala ersättning för detta. Även den norska ensamrätten hela året i. samebyarnas områden i Sverige måste ge upphov till ersättningsanspråk för land och vatten," an- för samebyarna. Vattenöverdomstolen konstaterar att konventionsför- slaget rätt avsevärt begränsar de norska områden som svenska samer i fortsättningen skall äga nyttja. Någon analys av den rättsliga karaktären av samernas rätt till renbete i det andra landet har inte framlagts i detta sammanhang. Följaktligen har inte heller frågan om samernas eventuella rätt till ersättning för mistade områden tagits upp till bedöm- ning. En förutsättning för att utan sådan rättslig analys anta konven- tionen måste därför vara att varken konventionen eller i anledning därav antagen svensk eller norsk följdlagstiftning kan i sig anses beröva samer- na någon rätt. som de eventuellt kan visas ha på annan grund än de vid olika tider gällande konventionerna mellan länderna. Lantbruksnänzn- den i Västerbottens län förutsätter att skador som kan åsamkas ren- näringen genom övergången till en ny konvention regleras i särskild ordning.

Berörda samebyar påtalar svårigheterna att hålla renarna inom de be- gränsade betesområdena. Vidare blir stängsel nödvändiga på åtskilliga sträckor utöver de föreslagna samt tidigareläggning av en del av de före- slagna stängslen. Flera samebyar anser sig behöva större områden än som förutsätts enligt förslaget.

Vad gäller betestidens längd i Norge anser flera samebyar att den före- slagna betestiden är otillräcklig, särskilt på hösten.

Upplåtandet av gränsbestämda norska vinterbetesområden i Sverige med ensamrätt möter kritik från samebyarna, som påtalar omställnings- svårigheter av olika slag. Umbyns och Rans samebyar motsätter'sig liksom lantbruksnämnden i Västerbottens län att det inom Umbyns vinterbetesland belägna området Granö upplåtes för norsk'renbetning. Lantbruksnämnden förutsätter att annat område i anslutning till Vap- stens vinterbetesmarker kan upplåtas i stället.

Statens vattenfallsverk påpekar med åberopande av yttrande från Ångermanälvens vattenregleringsföretag att planer föreliggcr'att anlägga ett kraftverk vid Stenkullaforsen i Ångermanälvenj Detta skulle med' tillhörande dämningsområde komma att ligga inom området Meselefors och medföra dämnings- och regleringsskador. '

Beträffande omställningen till den nya konventionen erinrar vatten- överdomstolen om att det s'åväl enligt 1919 års konventionsonitidigare

Prop. 1972: 16 19

förelegat en skyldighet att motta norska renar på svenskt område. Denna skyldighet blir enligt konventionsförslaget konkretiserad till vissa klart avgränsade områden-men innebär inte för den svenska renskötseln i dess helhet någon ny belastning. I vad mån de närmast berörda same- byarna kan anses berättigade till ersättning för det intrång som här— igenom orsakas dem bör uppmärksammas i samband med svensk följd- lagstiftning i anledning av konventionen. Även kammarkollegiet påpe- kar att de olägenheter som följer av upplåtandet av norska vinterbetes- områden drabbar samebyarna ojämnt och finner angeläget att berörda byar kompenseras för intrånget.

Statens naturvårdsverk anför betänkligheter mot norsk vinterbctning inom gränsbestämda vinterbetesområden och anser risk föreligga att de- lar av dessa genom exempelvis exceptionella väderleksförhållanden kan komma att utsättas för ett alltför högt utnyttjande i förhållande till områdenas produktionsförmåga. Verket finner risken för överbetning vara särskilt stor i Njuorajaure, som avses bli upplåtet för såväl svensk som norsk renbetning. Området sammanfaller till en del med Vadvc- tjåkka nationalpark varför det måste anses särskilt väsentligt att skador på växttäcket förhindras där. Verket påpekar vidare att området Patsajäkel till stor del utgörs av urskog varför det ur bl. a. skogsve- — tenskaplig och ornitologisk synpunkt är mycket värdefullt. Området ingår delvis i ett av länsstyrelsen planerat naturreservat. .

Skogsstyrelsen uppskattar att av den för norsk renbetning i Sverige aktuella arealen en fjärdedel är belägen i skogslandet och att omkring hälften därav kan hänföras till mark av högsta intresse för skogsbruket. Styrelsen förutsätter att områdena är så avpassade i förhållande till be- tesbehovet att konventionsförslaget inte innebär större betestryck eller större friktioner i övrigt än vad som hittills varit fallet.

Lämpligheten av att ålägga lantbruksnämnderna övervakande, regle- rande och i vissa fall dömande uppgifter ifrågasätts av lantbruksstyrel- sen samt lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län. Dessa - uppgifter ligger inte i linje med de rådgivande och stödjande uppgifter som ålagts nämnderna i anslutning till den nya rennäringslagstiftning- en. Bl. a. med hänsyn till de svårigheter som är förenade med att låta lokala myndigheter vid sidan av lantbruksnämnderna handlägga ren- nä-ringsärenden motsätter. sig lantbruksstyrelsen dock inte den föreslag- na ordningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län-anför att det kan-befa- ras att den föreslagna ordningen för lantbruksnämndens del medförren återgång till den sorts polisiära tillsyn som_man med den nya rennä- ringslagen hoppats komma bort ifrån. Enligt länsstyrelsen är å andra si- dan klart att den sakkunskap lantbruksnämndcns.tjänstemän represen- terar inte kan undvaras i den kontroll- och tillsynsverksamhet konven- tionens tillämpning måste medföra.

Förslaget om betesavgift föranleder få invändningar från remiss--

Prop. 1972: 16 20

instanserna. Lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar att redan nuvarande avgifter kännbart drabbar de nordligaste samebyarna. En- ligt nämnden innebär nuvarande renskötselformer med stora enheter att större flockar kan avvika till otillåtna områden eller bli kvar i distrikten under inte tillåten betestid utan att dålig ordning i renskötseln föreligger. En bestämmelse om straffavgift överensstämmer knappast med den samarbetsanda som bör råda över gränserna. Saarivuoma sameby anser att föreslagna avgifter kan drabba byn så hårt att dess ekonomi äventyras. Samma farhågor delas av Hotagens sameby, som emellertid anser sig kunna godta bestämmelserna om de tillämpas generöst. Rans sameby vänder sig emot att betesavgift kan utgå när svenska renar kommer in på för norsk renskötsel upplåtna områden i Sverige.

Ersätmingsutredningarna

Utredningen om verkningarna för svensk renskötsel av norska betesom- råden i Sverige

Utredningsmannen konstaterar att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer in- te innebär att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesför- lust att kompensation för denna bör utgå av statsmedel.

Utredningsmannen anför att det måste beaktas att den rätt till ren- .betning i Sverige som norska samer enligt konventionsförslaget får inte är någon nyhet. De norska och svenska samerna har i århundraden haft en ömsesidig betesrätt över riksgränsen. Den betesrätt som norska samer har i Sverige enligt gällande konvention har utnyttjats mycket ojämnt. Anmälningar till inflyttning i Sverige från både Troms och Nordlands fylken har visserligen gjorts regelbundet för renantal som växlat mellan sammanlagt 9 500 och 3 400. Från vissa av de distrikt som anmälning- arna avser har dock på flera årtionden inte skett någon inflyttning alls och från andra distrikt har det renantal som förts in understigit det som anmälts. Det förhållandet att den norska betesrättcn sedan länge utnyttjats i så förhållandevis begränsad omfattning kan dock inte anses innebära att man på norsk sida avstått från några rättigheter som konventionen tillerkänner norska samer. Orsaken till det minskade norska betesutnyttjandet är att renskötseln i Troms och Nordlands fyl- ken länge varit av så begränsad omfattning att något större behov av vinterbete i Sverige inte förelegat. Utredningsmannen nämner, att ren- skötseln-i fylkena kommer att byggas upp på nytt. Förklaringen till detta är att man i Finnmark har ett betydande överskott av renar i förhållande till betesresurserna och även ett avsevärt större antal ren- skötande samer än vad som är rimligt i förhållande till näringsunder-

Prop. 1972: 16 21

laget. Det har länge varit ett starkt önskemål från norsk sida att bereda plats i Troms och Nordlands fylken för samer från Finnmarks fylke. Eftersom vinterbetesresurserna i Troms och Nordland är starkt be- gränsade förutsätter en uppbyggnad av renskötseln i dessa fylken att vinterbetesmarker ställts till förfogande i Sverige. Det kan därför enligt utredningsmannens mening med fullt fog hävdas att den norska betes- rätten i Sverige skulle komma att utnyttjas i betydligt större omfattning än f.n. även om en ny konvention inte hade aktualiserats. I det läget innebär konventionsförslaget närmast en fördel från svensk synpunkt genom att det begränsar det antal norska renar som får föras på bete i Norrbottens län, utom nordsamebyarnas område, och i Västerbottens län.

Utredningsmannen anför att Sverige redan enligt gällande ordning har en vidsträckt skyldighet att ta emot norska renar och anvisa betes- områden för dem. Vad som inträffar om konventionsförslaget genom-. förs är att denna skyldighet blir konkretiserad till vissa klart avgränsade områden men inte innebär någon ny belastning för den svenska ren- näringen i dess helhet. Det finns inte anledning att anta att något av de föreslagna områdena är större än vad som oundgängligen behövs för att föda det för vederbörande område föreslagna renantalet. För be- dömandet av frågan huruvida betestillgångar går förlorade genom den norska renbetningen måste det därför enligt utredningsmannens mening vara utan betydelse om visst antal norska renar betar inom sådana om- råden eller, som hittills, anvisas betesmarker varje år i konkurrens med svenska samer.

Utredningsmannen framhåller att om och i vad mån de samebyar som enligt konventionsförslaget ensamma skulle få bära den belastning som nu åvilar samtliga samebyar bör kompenseras för betesförlust kan med hänsyn till vad som anförts ses som en intern fördelningsfråga samebyarna emellan. Detta gäller också beträffande de fyra nordsame- byarna, trots att det högsta tillåtna antalet norska renar där ökar från 2000 till 2600. En ökning av denna storleksordning kan inte spe- la. någon väsentlig roll från betessynpunkt, eftersom det finns en re- servkapacitet av vinterbete inom dessa byars områden, som kan nyttig- göras genom vissa stängselbyggen mellan byarna inbördes samt mellan dessa och Vittangi sameby. Med det nu anlagda betraktelsesättet saknas enligt utredningsmannens mening grund för att med statsmedel kom- pensera samebyarna för betesförlust.

Utredningsmannen anför vidare att problemet kan angripas också från en annan utgångspunkt. De områden i Sverige som föreslagits för norsk renbetning har efter långvariga överväganden och undersökningar valts ut med tanke på vad som framstår som lämpligt vid en avvägning mellan svenska och norska renskötselintressen. Flera av områdena har tidigare utnyttjats av norska samer eller stämmer överens med vad

Prop. 1972: 16 22

svenska myndigheter f.n. årligen anvisar dessa samer. Även om det se- dermera har framkommit önskemål om att omlokalisera något område kan det med hänsyn till vad nu anförts med visst fog göras gällande att, om den norska renbetningen i Sverige skulle öka inom ramen för nuvarande ordning, den skulle komma att belasta i stort sett samma samebyar inom vilka de gränsbestämda norska betesområdena nu före- slås skola ligga. Ser man saken på detta sätt innebär den föreslagna ny- ordningen inte att det sker en omfördelning samebyarna emellan utan att en belastning som i huvudsak vissa byar haft att räkna med konkre- tiseras till bestämda områden inom samma byar. Även om man bedö- mer frågan om betesförlust från denna utgångspunkt blir slutsatsen en— ligt utredningsmannens mening densamma som tidigare nämnts. Det resonemang som utredningsmannen hittills fört har avseende-på Norr- bottens och Västerbottens län. I fråga om den föreslagna norska renbet- ningen i Jämtlands län gör sig speciella synpunkter gällande. Här före— slås nämligen ett helt'nytt betesområde, Leipikvattnet, som inte har någon motsvarighet enligt gällande ordning. Leipikvattnet utnyttjas f. n. ' regelbundet under sommaren av Frostvikens .norra sameby. Genom att de norska samerna får ensamrätt till området minskar samebyns tillgång till sommarbete. Utredningsmannen framhåller att den bestämmande

faktorn för samebyns renantal är tillgången på vinterbete. Eftersom det finns en betydande överkapacitet barmarksbete i förhållande till vinter- betestillgångarna medför bortfallet av Leipikområdet inte att byns ren- antal måste reduceras eller -att- byns "bruttointäkter av renskötseln mins- kar.

Slutsatsen av det anförda blir'enligt utredningsmannens mening att en övergång från den ordning "som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet: med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte innebär att berörda svenska same- byar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation härför bör utgå av statsmedel. '

Vad gäller frågan om intrång i renskötseln till följd av den norska betesrätten i Sverige anför utredningsmannen att de svenska samebyar- na redan enligt nuvarande ordning har att räkna med norsk renbetning inom sina vinterbetesmarker och en viss arbetsinsats för att undvika olägenheter av denna. Man måste emellertid räkna med att den arbets- insats av svenska samer som föranleds av de norska renarnas uppehåll i Sverige kan komma att öka något om konventionsförslaget genomförsj Genom att de norska samerna får bestämda betesområden där svenska renar inte får beta skärps behovet av bevakning av de svenska renarna. I de fall en genomflyttning av sådant område inte kan ske utan risk för sammanblandning-eller risk för att de svenska renarna tär på betes- tillgången inom området torde av konventionsförslaget följa att renar— na inte får flyttas genom området. Detta kan på sina håll inne——

Prop. 1972: 16 23

bära att flyttvägar måste läggas om, vilket kan medföra vissa omställ— nin gssvårighctcr och/eller förlängda flyttningar.

Utredningsmannen anför vidare att det merarbete som de svenska samerna kan komma att få som en följd av norsk renskötsel i Sverige enligt konventionsförslaget blir tämligen begränsat. Det säger sig självt att det inte är möjligt att ange arbetsökningen i ett bestämt relationstal utan att det endast kan bli fråga om en skönsmässig skattning.

En viktig utgångspunkt för utredningen har varit att intrång bör så långt det är möjligt och rimligt motverkas genom åtgärder, t. ex. stäng- sel, nya flyttningsvägar, arbetshagar o.d. De föreslagna åtgärderna an- ges för varje berörd sameby. Åtgärderna är valda med tanke på att un- derlätta flyttningar och bevakning för de svenska samerna så att risken för att svenska renar skall komma in på norska betesområden skall min- ska.

Utöver skadeförebyggande åtgärder föreslår utredningsmannen vissa belopp som ersättning för ökat arbete i fråga om flyttningar och bevak- ning. Dessa belopp bygger på en skönsmässig uppskattning av det årliga merarbete som kvarstår trots att vissa åtgärder utförts. I de fall flytt- ningsvägar måste förlängas beräknas merarbetet för flyttningen på grundval av den ytterligare tid som kan antas åtgå och det antal vak- _ tare som bedöms normalt för den hjord som flyttas. Vid'uppskatt- ningen av tidsåtgången räknas med att flyttningen normalt sker med en hastighet av 20—30 km per dygn och att — med hänsyn till att det är fråga om tämligen begränsade sträckor »— några längre uppehåll in- te behöver göras. I de fall den förlängda flyttningen är förenad med särskilda svårigheter på grund av att större vägar och/eller tätare be- byggelse måste passeras beaktas detta.

Utredningsmanncn framhåller att man inte kan komma fram till nå— got exakt mått på arbetskraftens värde utan är hänvisad till en grov uppskattning. I utredningen beräknas ett belopp av 100 kr. per dygn genomgående för samtliga berörda samebyar, vilket anses ligga helt på den säkra sidan sett från ersättningstagarnas synpunkt. De årsbelopp som beräknats med tillämpning av nyss angivna faktorer har för kon— ventionens giltighetstid på 30 år omräknats till engångsbelopp efter en räntefot av 4 0/0. Också häri ligger enligt utredningsmannens mening en marginal till ersättningstagarnas förmån, eftersom det är tveksamt om diskontcring numera bör ske efter så låg räntefot.

Med utgångspunkt från ifrågavarande värderingar har utrednings— mannen för varje sameby redovisat. de skadeförcbyggande åtgärder som föreslås och beräknade kostnader för dessa samt de ersättningsbelopp som därutöver förordas. Sammanlagt uppgår de skadeförcbyggande åt- gärderna till 575 000 kr. samt ersättningsbeloppen i övrigt till 555 000 kr. Utredningsmannen föreslår alltså att totalt 1 130 000 kr. skall utgå

Prop. 1972: 16

24

av statsmedel. Beloppens fördelning på de berörda samebyarna framgår av följande sammanställning.

Åtgärder Sameby Talma

Luokta-Mavas

Östra Kikke- jaure Umbyn

Vilhelmina norra

Kantantersättning Könkämä

Talma Luokta-Mavas

Semisjaur-Njarg Ståkke

Östra Kikke- jaure Umbyn

Vilhelmina norra

Vilhelmina södra

Renvaktarstuga Skiljningsgärde

Spärrstängsel inom höstbetesområdet Stängsel vid västra delen av Älvsbyn- området Rasthagar med stugor Rastplats vid allmän väg Renvaktarstuga

Rasthagar TekniSka åtgärder inom höstbetes- området

Summa kr.

Försvårat skiljningsarbete m. m. Förlängd flyttning

Merarbetc för bevakning

Merarbete för bevakning Förlängd flyttning Merarbete för bevakning Merarbete för bevakning

Merarbete för bevakning Förlängd flyttning Merarbete för bevakning Förlängd flyttning Merarbete för bevakning

Merarbete för bevakning

Summa kr. Totalt kr.

Belopp

25 000 25 000

125 000 50 000 150 000 25 000

25 000 75 000

75 000 575 000

50 000 25 000

50 000

35 000 50 000

50 000 10 000

35 000 25 000

125 000 50 000 25 000 25 000

555 000

575 000

555 000 1 130 000

Utredningen om vissa omställningsfrågor m. m. för svensk renskötsel i

Norge

Utredningsuppdraget har inom lantbruksstyrelsen utförts av den s.k. rennäringsgruppen. Styrelsen har därefter överlämnat gruppens förslag som sitt eget. Rennäringsgruppen är sammansatt av representanter för styrelsen, de regionala rennäringsmyndigheterna och de renskötande samerna. Mot gruppens förslag har ledamoten Cramér lämnat en blank reservation. Ledamoten Idivuoma har anmält att enligt hans mening hade gruppen vid sina ställningstaganden bort utgå från dagens ren— skötsel och inte från gällande konventionsbestämmelser.

Utredningen har inledningsvis kartlagt de skillnader som föreligger

Prop. 1972: 16 25

mellan nuvarande och föreslagen konvention till den del dessa skillna— der bör observeras vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Med utgångspungt från de värderingar, som renbetesmarksutredning— en (1966: 12) och den svensk—norska renbeteskommissionen av 1964 har gjort beträffande behovet av svenskt sommarbete i Norge, konstaterar utredningen att de i konventionsförslaget för svensk renskötsel anvisade arcalerna är tillräckliga för samtliga berörda byar med hänsyn till att vinterbetesmarkernas kapacitet begränsar renantalet. Inom byarna norr om Torneträsk har emellertid vinterbeteskapaciteten de senaste åren inte kunnat utnyttjas i full utsträckning. Detta har medfört en förskjut- ning av betningcn västerut. När det därför föreslås att betesmarkerna i Norge skall minskas är det enligt utredningens mening viktigt att åt- gärder vidtas för att trygga åtkomsten av byarnas beten i Sverige. Anord- ningarna utgörs av ett slakteri med väg inom Könkämä sameby, väg mellan Laxforsen och Laimoviken inom Talma sameby, stängsel mellan nordsamebyarna och Vittangi sameby samt mellan Lainivuoma och Saarivuoma samebyar och mellan Saarivuoma och Talma samebyar.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån den nya konventionen kan medföra merarbete i renskötseln utöver vad som kan krävas enligt bestämmelserna i gällande konvention. Utredningen kommer till slut— satsen att även om man under de första åren av den nya konventionen har att vänta sig ett betydande merarbete för att hålla gränser och tider så utjämnas detta genom den minskade insats, som behöver göras under återstoden av konventionstiden sedan i konventionen och av utredning- en föreslagna tekniska anläggningar uppförts.

Utredningen behandlar varje enskild sameby och föreslår till inlö- sen vissa anläggningar. Utredningen föreslår i vissa fall ändringar av konventionens förslag i fråga om stängsel eller nya stängsel i skadeförc- byggande syfte. För tre byar bedöms den kommande situationen sådan att ersättning för merarbete bör utgå. Frågan om behov av stängsel mel- lan Vilhelrnina norra och Frostvikens södra sameby bör enligt gruppen hänskjutas till vederbörande lantbruksnämnder.

För sex samebyar bör enligt utredningens mening inlösen av anlägg- ningar ske med sammanlagt 97000 kr. För uppförande av stängsel och gärden för fyra byar beräknas 195 000 kr. Dessutom bör till tre byar utgå ersättning för merarbete med 600000 kr. Totalt föreslås alltså 892 000 kr. utgå. Beloppens fördelning på de berörda samebyarna fram- går av följande sammanställning.

Utredningen föreslår även tidigareläggning av vissa stängselbyggen, som inte är konventionsbundna, motsvarande 475 000 kr.

Lösen av anläggningar Sa meby Belopp Könkämä 41 500 Saarivuoma 25 000 Kaalasvuoma 5 000

Prop. 1972: 1.6 26

Luokta-Mavas 1 500 Semisjaur-Njarg 2 000 Gran 22 000

Summa kr. 97 000 97 000

Uppförande av nya anläggningar Luokta-Mavas Kalvmärknings- och skiljningsgärde

med ledarmar - 100 000 Spärrstängsel mellan lkis— och Mavas- jaure (6 km) 90 000 D:o mellan Eidevatn och Laamivatn (] km) 15 000

Semisjaur-Njarg Stängsel i Smuolevagge (16 km), vilket er- sätter stängsel mellan Gujaure och Dypenåga — rapporten: A.6.e) (12 km) — Beräknad merkostnad 50 000 Umbyn Stängsel från Rr 215 till Rösvandet (7 km)

i stället för enl. artikel 2.B.4. upptaget stängsel (15 km) Beräknad inbesparing —120 000 Vilhelmina Förlängning av stängsel enl. rapporten norra punkt 2.B.3. längs Biranseren (4 km) 60 000

Summa kr. 195 000 195 000

Ersättning för merarbete nuvärde, kr. Saanvuoma engångsbelopp 210 000 Kaalasvuoma 13 000 kr. /år i efterskott 225 000 Semisjaur-Njarg 9 500 kr. [år i efterskott 165 000 Summa kr. 600 000 600 000 Totalt kr. 892 000

Tidigare/äggning av stängselbyggen km kranar färdigt år Rapport A.2.e) Cunojavvre-Roccokkajokk 5 100 000 1975 ” B.2.a) Rr 215-Kalven 25 375 000 1975 . Summa kr. ' 475 000

Remissyttrandena

Flertalet remissmyndigheter tillstyrker utredningarnas förslag. Vad utredningsmannen i den först redovisade utredningen anför om ersättning för betesförlust finner statskontoret vara välmotiverat. Stats- kontoret anscr att någon betesförlust, som börersättas av staten, inte. uppkommer genom konventionen. Även lantbruksstyrelsen är av samma uppfattning.

Vad gäller de av utredningarna föreslagna ersättningarna och åtgär- derna anser statskontorct frågan om ersättning för merarbete vid ren— skötseln vara diskutabel. Särskilt om man, som utredningarna föreslagit, så långt möjligt bekostar stängsel och andra arbetsbesparande åtgärder, förefaller ersättning för merarbete inte motiverad. Statskontoret finner dock att möjlighet ändå kanske bör hållas öppen att i enstaka fall ta upp fråga om ersättning. '

Prop. 1972: 16 27

Kammarkollegiet föreslår att staten svarar för alla kostnader för av konventionen föranledda omställningsåtgärder och ersättningar. Kolle- giet och riksrevisionsverket anser att föreslagna omställningsåtgärder lämpligen kan utföras som beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrel- sen anför att styrelsen är beredd att efter hänsynstagande till såväl det lokala som det allmänna sysselsättningsläget diskutera att driftsanlägg- ningarna utförs som beredskapsarbeten.

Lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län biträder utredningarnas förslag med vissa smärre avvikelser. Lant- bruksnämnden i Norrbottens län anser att ersättningsbeloppen är för lågt hållna.

Svenska samernas riksförbund anför att genom den norska Höyeste- retts dom är 1968 i Altevatn-målet har de svenska samerna erkänts ha ensamrätt till renbete och fiske i deras gamla områden i Norge, som de genom seklerna nyttjat varje år. Om Sverige i en renbeteskonvention med Norge avstår från att kräva folkrättslig täckning för områden till vilka de svenska samebyarna har privaträttslig rätt, uppstår s. k. ”pri- vaträttsliga överskottsområden”. Det är mot den bakgrunden naturligt att de svenska samerna kräver ersättning av Sverige för sådana områ- den. Beträffande det norska vinterbetet i Sverige anför förbundet att. detta bete utövats i tämligen ringa omfattning. De svenska samerna har på grund av sedvana rätt till vinterbete'på vissa" landsträckor. Sedvane- rätten tillkommer byn och 1971 års rennäringslag bygger på att samisk rätt får utövas endast inom egen by. Liksom beträffande områdena i Norge måste Sverige givetvis ersätta de svenska samerna värdet av land ' och vatten, till vilka de. har'rätt på grund av urminnes hävd, om man efter ett antal successiva eftergifter vill genomföra det tilltänkta stela vinterbetessystemet för norska renar iSverige. De svenska samebyarna som har rätt till land'och vatten, en rätt som inte bestrids av någon, har givetvis inte någon skyldighet att tåla" inskränkning av annan i byns rätt. Skall renbetesrätt för norska samer förvärvas för genomförande av konventionen, får svenska staten förvärva rätten i fråga genom överens- kommelse med samebyarna. Svenska staten kan inte — annat än må- hända expropriationsvägen —' kräva att de svenska samerna skall uppge en sedvanerätt av civilrättslig karaktär som är allmänt erkänd och som när som helst kan fastställas av domstol. Vid sådant förhållande-äger svenska staten ej heller kräva sådant avstående av privaträttslig rätt från de svenska samebyarnas sida såsom någon sorts "villkor för att sven- ska staten skall ingå en renbeteskonvention. Förbundet menar vidare att början till en positiv samepolitisk handlingslinje lämpligen kan gö- ras genom att utge full ersättning för mistade områden i Sverige och i Norge i samband med en ny renbeteskonvention till de svenska same- byarna. För byarna är det ju helt likgiltigt om de förlorar dessa områ— den genom en vattenuppdämning — som medför full ersättning -—.— el-

Prop. 1972: 16 23

ler genom bestämmelser i en renbeteskonvention med flankerande svensk lagstiftning. Som slutomdöme anför förbundet att utrednings- mannen, som undersökt verkningarna för svensk renskötsel av norska betesområden i Sverige, inte gjort någon juridisk utredning av vad 1971 års rennäringslag ävensom renbeteslagama stadgar och i belysning av förarbetena innebär beträffande svensk samebys civilrättsliga rätt till vinterbeten. Förbundet konstaterar slutligen att de svenska samerna har behov av en renbeteskonvention främst av det skälet att de hyser rädsla för trakasseringsåtgärder från norsk sida, om konventionslöst tillstånd skulle uppkomma.

Departementschefen

Samerna har sedan äldsta tider bedrivit renskötsel i de nordligaste delarna av Sverige och Norge. Sedan år 1751 har de svenska renägar- nas uppehåll med renar viss tid av året i Norge och de norska renägar- nas uppehåll med renar i Sverige folkrättsligt reglerats, till en början genom den s.k. lappkodicillen den 21 september/2 oktober 1751. Nu gällande renbeteskonventionen av år 1919, som ändrats år 1949, sades upp från norsk sida den 15 juni 1961. Därefter har konventionen för- längts i flera omgångar, senaste gången till den 1 maj 1972. Sverige och Norge tillsatte år 1963 en gemensam kommission för att utreda vissa spörsmål som sammanhänger med den samiska renskötseln. Kom— missionen avgav år 1967 ett betänkande.

Kungl. Maj: t beslöt ar 1967 att ta upp förhandlingar med Norge om ny renbeteskonvention. Samtidigt utsågs en förhandlingsdelegation till vilken knöts en grupp experter med representanter för bl. a. samerna. Delegationen har tillsammans med motsvarande norska förhandlingsde- legation år 1971 överlämnat förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning, m. rn. Konventionsförslaget har därefter remiss- behandlats. Konventionen har undertecknats i Oslo den 9 februari 1972.

Konventionen, som jag tidigare utförligt redovisat, innehåller sju ka- pitel. I första kapitlet tas upp svensk renbetning i Norge och i det and- ra kapitlet norsk renbetning i Sverige. Kapitel III innehåller gemen- samma bestämmelser. Kapitel IV behandlar överträdelser av konven- tionen. I kapitel V, VI och VII upptas slutligen särskilda bestämmel- ser, övergångsbestämmelser resp. slutbestämmelser.

Vid konventionen finns fogade dels en gemensam rapport om för- handlingarna mellan Sverige och Norge, dels ett protokoll om uppfö- rande och underhåll av spärrstängsel för renar, dels en skriftväxling mellan de båda regeringarna om den framtida betesrätten över land- gränsen. Rapporten innehåller bl. a. förklarande kommentarer till be- stämmelser i konventionen.

Prop. 1972: 16 29

Den nya renbeteskonventionen har som framgår av vad jag tidigare anfört föregåtts av ett långvarigt och noggrant utrednings- och för- handlingsarbetc. Det resultat som uppnåtts finner jag vara tillfredsstäl- lande för den svenska rennäringen. Renskötseln har sedan 1919 års kon- vention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Bety- dande förändringar har därför kunnat göras i den nya konventionen utan att därför villkoren för den svenska renskötseln försämras.

En utpräglat positiv grundsyn på dessa frågor har även kommit till uttryck i den föreslagna skriftväxlingen mellan de svenska och norska regeringarna. Den svenska regeringen förklarar därvid att den har för avsikt att, så länge det finns samer i Norge som för att bevara sin livs- form och näring är beroende av renbete i Sverige, upprätthålla betes- rätten över landgränsen. Den norska regeringen ger å sin sida till känna att den delar denna grundsyn och att den kommer att vägledas av sam- ma synpunkter då det gäller svenska samernas framtida rätt till ren- bete i Norge. Jag övergår härefter till vissa frågor rörande det svenska renbetet i Norge. Detta är enligt 1972 års konvention tillåtet på mindre områden än enligt nu gällande konvention. Även betestiderna har begränsats i förhållande till denna. Jag vill dock framhålla att de enligt den nya konventionen upplåtna betestillgångarna i Norge är fullt tillräckliga för svensk renskötsel av samma storleksordning som enligt 1919/1949 års konvention. Enligt den nya konventionen är de svenska betestill- gångarna i Norge geografiskt förlagda på sådant sätt att någon flytt- ning av svenska samer och renar från en sameby till en annan inte be- höver komma i fråga.

Norsk renbetning i Sverige skall enligt 1972 års konvention förläggas till gränsbestämda områden. Enligt nuvarande bestämmelser anger ve- derbörande landshövding för varje år var den norska vinterbetningen skall utövas. Man har under förhandlingsarbetet sökt förlägga det nors- ka vinterbetet till områden där det åstadkommer minst olägenhet för den svenska renskötseln. Samtidigt har man sökt tillgodose norska öns- kemål om att flyttningarna inte skall bli alltför långa. Det finns med hänsyn härtill all anledning räkna med att, om nu gällande konven- tion fått fortsatt giltighet, man kommit att i huvudsak anvisa just de i 1972 års konvention angivna områdena för norsk vinterbetning.

Vidare föreskrivs i 1972 års konvention att de norska vinterbetesom- rådena i Sverige — bortsett från vissa begränsade undantag — inte får användas för svensk renbetning under någon tid av året. De svenska barmarksbetena i Norge får däremot under vintertid användas för norsk renbetning. Denna olikhet motiveras av att det är angeläget att lav- förekomsterna på norska vinterbetesområdena i Sverige inte trampas ned under barmarkstiden, eftersom laven har en mycket lång repro- duktionstid.

Prop. 1972: 16 30

Beträffande de fyra nordligaste svenska samebyarna innebär 1972 års konvention en ökning av antalet vinterbetande norska renar från 2 000 till 2 600. Dessa byar har emellertid en sådan reservkapacitct av vinter- bete att ökningen saknar praktisk betydelse. lnom Norrbottens län i öv- rigt och Västerbottens län begränsas enligt den nya konventionen antalet norska renar till 6 000.

Enligt den nu gällande konventionen får ett obegränsat antal norska renar föras på bete i dessa trakter. Denna norska betesrätt har hittills utnyttjats i relativt liten omfattning. Jag vill dock understryka att man på norskt håll räknar med en utbyggnad av denna del av den norska renskötseln. Verkan av denna utbyggnad skulle ha drabbat den svenska renskötseln hårt om nu gällande konvention fått förlängd'giltighetstid.

Av remissbehandlingen framgår att framför allt Umbyns sameby an- ser att norsk vinterbetning enligt den nya konventionen medför "starkt intrång i byns renskötsel. Frågan har med hänsyn härtill tagits upp till ny behandling av de båda ländernas förhandlingsdelegationer den 5 januari 1972. Samtidigt togs också upp ett av Vilhelmina norra sameby framfört förslag om att byta ut det för norsk renbetning upplåtna om- rådet Meselefors, som samebyn anser sig själv behöva, mot visst annat område. Från norsk sida framhölls att Norge var berett att — sedan" erfarenheter vunnits om hur den nya konventionen verkade i praktiken —— seriöst pröva alla svenska ändringsförslag.

Jag vill i detta sammanhang ta upp några ytterligare frågor, som de- legationerna behandlat vid sitt sammanträde den 5 januari 1972 till ' följd av vad som anförts vid remissbehandlingen av konventionsförsla- get.

Med anledning av de planer som framkommit på en utbyggnad för vattenkraftsändamål av Stenkullaforsarna i Ångermanälven inom om- rådet Meselefors (7 5) har- delegationerna kommit öVerens om att det givetvis är angeläget att det antal renar som avses erhålla bete inom om- rådet, 1 500, bereds tillgång till tillräckligt vinterbete även om utbygg- nadsåtgärderna medför att området Meselefors inte skulle kunna i'full utsträckning nyttjas på det sätt som avsetts och att de första åren efter konventionens ikraftträdande i varje fall området Hälla skall nyttjas i' stället för området Meselefors (68 5). Vidare förutsätts att ett från så- väl svensk som norsk synpunkt godtagbart ersättningsområde kan anvi— sas om det, när det blir aktuellt att nyttja området Meselefors, visar sig ' att åtgärderna väsentligt inskränkt områdets användbarhet. Enligt de- legationerna bör det även i övrigt vid väsentliga ingrepp i betesområde- na eftersträvas att nå ändamålsenliga lösningar. '

Lavmarkema inom Meseleforsområdet är f. n. så hårt betade att om— rådet under viss tid bör fredas från betning. Jag vill'erinra om att enligt konventionen skall Hällaområdet under denna'tid utnyttjas som norskt vinterbetesområde i stället för Meseleforsområdet.

Prop. 1972: 16 : 31

I anslutning till de erinringar Umeälvens vattenregleringsföretag m.fl. gjort beträffande vissa flyttleder på is förklarade sig den norska för— handlingsdelegationen införstådd med att ansvaret för att is verkligen kan användas som flyttled uteslutande åvilar den som flyttar (12 å).

Med anledning av vad Luokta-Mavas sameby anfört om att Arvas- gruppen behöver använda allmänna vägen Storfors-Älvsbyn för genom- flyttning genom området Älvsbyn och ha en rastplats för övernattning inom området har den norska förhandlingsdelegationen medgivit att, om allmänna vägen Storfors—Älvsbyn söder om Piteälven används som flyttningsled för snabb genomflyttning av svenska renar i samlad hjord, inhägnad rastplats för dessa får anläggas i omedelbar anslutning till vägen. Förhandlingsdelegationcrna har i anslutning härtill gemensamt uttalat att en sådan genomflyttning inte står i strid med bestämmelser- na i 10 & konventionen att betesområdena inte får användas för svensk renbetning.

Förhandlingsdelegationerna har vidare överenskommit att den enligt konventionen gällande rätten till jakt och fiske för husbehov endast skall innebära en rätt att jaga och fiska till eget uppehälle under vistel- - sen i det andra landet (39 5) samt att rätten att från det ena landet till det andra medföra livsmedel skall innefatta en rätt att jämväl med- föra kraftfoder för renarna (45 5).

Jag anslutet" mig till vad förhandlingsdelegationerna sålunda uttalat om tillämpningen av den nya konventionen.

I sitt remissyttrande har vattenövcrdomstolen bl. a. anfört att en för- utsättning för att utan särskild rättslig analys anta den föreslagna kon— ventionen måste vara att varken konventionen eller med anledning där- av antagen svensk och norsk följdlagstiftning kan i sig anses beröva sa- merna någon rätt, som de' eventuellt kan visas ha på annan grund än de vid olika tider gällande konventionerna mellan länderna. I vad av- ser förhållanden i Norge'torde härom endast få anföras att mellanstat- liga överenskommelser av ifrågavarande karaktär enligt gängse praxis inte påverkar privaträttsliga rättigheter som den ena statens medborgare kan ha i den andra staten. Beträffande svenska förhållanden utgår jag i detta sammanhang från att de renskötande samernas rättsliga ställning regleras — förutom genom nu gällande konvention och därtill anslu- tande lagstiftning — genom rennäringslagen.

Den nya konventionen träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller t.o.m. den 30 april 2002. Före den 1 maj. 1997 skall, om en av av- talsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer efter ut- gången av konventionens giltighetstid har behov "av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller i delar av dessa. Kommissionen skall avge sitt betänkande senast tre år efter det att den tillsatts; Så snart "kommissionens betänkande avgivits

Prop. 1972: 16 32

skall de båda ländernas regeringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpande av konventionens giltighetstid. Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. Förhandlingarna skall ej omfatta området Anjavassdalen, om ej de båda ländernas regeringar enas om att särskilda skäl talar härför.

De båda förhandlingsdelegationerna har funnit att konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttlapparnas rätt till renbete m. m. bör upp- höra att gälla när den nya konventionen träder i kraft.

Enligt mitt bedömande synes ett från svensk synpunkt bättre förhand- lingsresultat än det som uppnåtts uteslutet. Frågan huruvida återgång till kodicillen bör ske har jag — i likhet med remissinstanserna —— be- svarar med ett klart nej. Ett dokument som tillkommit redan år 1751 måste komma att medföra tillämpnings- och tolkningssvårigheter. Att samerna önskar en ny konvention har med full tydlighet framgått bl. a. vid det sammanträde jag haft med företrädare för samebyarna m.fl. den 18 januari 1972.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag att ifråga- varande konvention jämte det anslutande stängselprotokollet godkänns. I fråga om skriftväxlingen har överenskommits att denna skall ske i samband med utväxlingen av ratifikationsinstrumcnten.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för skador och olä- genheter med anledning av konventionens genomförande vill jag anföra följande.

När det gäller de norska vinterbetesområdena i Sverige undantas dessa från svensk renbetning. I den utredning som verkställts rörande konsekvenserna för svensk renskötsel av en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer har utredningsmannen, som inte haft att gå in på frågan om de svenska samerna äger en oberoende av lagstiftningen gällande rätt till land och vatten, behandlat frågorna om betesförlust och intrång i svensk ren- skötsel.

Beträffande frågan om betesförlust har utredningsmannen i huvudsak anfört följande. Det måste beaktas att den rätt till renbetning i Sverige som norska samer enligt konventionsförslaget skall få ingalunda är någon nyhet. Den norska betesrätten finns redan. Den har utnyttjats mycket ojämnt. Detta förhållande kan emellertid inte anses innebära att man på norsk sida avstått från några rättigheter som nuvarande konvention tillerkänner norska samer. Med hänsyn till förhållandena i Finnmark och de norska planerna på att bereda Finnmarkssamer nya utkomstmöjligheter i andra fylken kan med fullt fog hävdas att den norska betesrätten i Sverige skulle komma att utnyttjas i betydligt stör-

Prop. 1972: 16 33

re omfattning än f. 11. även om en ny konvention inte hade aktualiserats. Utredningsmannen framhåller att konventionsförslaget i det läget när- mast innebär en fördel från svensk synpunkt genom att det begränsar det antal norska renar som får föras på bete i Norrbottens län — bort- sett från nordsamebyarnas område — och i Västerbottens län. Vad som inträffar om konventionsförslaget genomförs är att den skyldighet som Sverige redan nu har att ta emot norska renar och anvisa betes- områden för dem blir konkretiserad till vissa klart avgränsade områden men innebär inte någon ny belastning för den svenska rennäringen i dess helhet. Till detta kan fogas att det inte finns anledning anta att något av de föreslagna områdena är större än som oundgängligen be— hövs för att föda det för området föreslagna renantalet. För bedöman- det av frågan om betestillgångar går förlorade genom den norska ren— betningen måste det därför vara utan betydelse om visst antal norska re- nar betar inom sådana områden eller, som hittills, anvisas betesmarker varje år i konkurrens med svenska samer. Med det nu anlagda betrak- telsesättet saknas grund för att med statsmedel kompensera samebyarna för betesförlust.

Utredningsmannen framhåller vidare att problemet kan angripas ock- så från en annan utgångspunkt. De områden i Sverige som föreslagits för norsk renbetning har efter långvariga överväganden och undersökningar valts ut med tanke på vad som framstår som lämpligt vid en avvägning mellan svenska och norska renskötselintressen. Flera av områdena har tidigare utnyttjats av norska samer eller överensstämmer med vad svenska myndigheter f. n. årligen anvisar dessa samer. Även om det se- dermera har framkommit önskemål om att omlokalisera något område kan det med hänsyn till vad nu anförts med visst fog göras gällande att, om den norska renbetningen i Sverige ökar inom ramen för nuva- rande ordning, den skulle komma att belasta i stort sett samma same— byar inom vilka de gränsbestämda norska betesområdena nu föreslås skola ligga. Ser man saken på detta sätt, innebär den föreslagna nyord- ningen inte att det sker en omfördelning samebyarna emellan utan att en belastning som i huvudsak vissa byar haft att räkna med konkreti- seras till bestämda områden inom samma byar. Även om man bedömer frågan om betesförlust från denna utgångspunkt blir slutsatsen densam- ma som tidigare nämnts. Övergången till konventionsförslaget medför alltså enligt utredningsmannens mening inte någon merbelastning för de samebyar inom vilkas område den norska betesrätten skall utövas, efter- som de enligt nuvarande konvention haft att räkna med en till antalet inte begränsad norsk renbetning.

Utredningsmannen erinrar vidare om att i fråga om Jämtlands län föreslås ett helt nytt norskt betesområde, Leipikvattnet, som inte har-nå— gon motsvarighet enligt gällande ordning. Genom att de norska samerna får ensamrätt till området minskar tillgången till sommarbete för Frost-

Prop. 1972: 16 34

vikens norra sameby. Eftersom det finns en betydande överkapacitet bar- marksbete jämfört med vinterbetestillgångarna, medför bortfallet av Lei- pikområdet inte att samebyns renantal måste reduceras eller att byns bruttointäkter av renskötseln minskar. Om stängsel uppförs i enlighet med utredningsmannens förslag, kan byn utnyttja sina sommarbetesmar- ker så mycket rationellare än nu att olägenheterna genom förlusten i Leipikområdet elimineras.

Slutsatsen av det anförda blir enligt utredningsmannens mening att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till det föreslagna systemet med gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt för norska samer inte innebär att berörda svenska sa- mebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompensation härför bör utgå av statsmedel.

Svenska samernas riksförbund har för Könkämä m. fl. samebyars räk- ning yrkat ersättning för de mark- och vattenområden i Sverige som skall utnyttjas till norskt bete under åberopande av vad som tillämpas i vattenmål. Ersättningsanspråket har vid uppvaktning av förbundet i jordbruksdepartementet förklarats uppgå till 20 milj. kr. I remissytt- randet över ersättningsutredningarna framhåller förbundet bl. a. att Sve- rige, liksom beträffande områdena i Norge, måste ersätta de svenska samerna värdet av land och vatten till vilka de har rätt på grund av urminnes hävd, om man efter ett antal successiva eftergifter vill genom- föra det tilltänkta stela vinterbetessystemet för norska renar i Sverige. De svenska samebyarna som har civilrättslig rätt till land och vatten har givetvis ej någon skyldighet att tåla inskränkning av annan i byar- nas rätt. Skall renbetesrätt för norska samer förvärvas för genomföran- de av konventionen, får svenska staten förvärva rätten i fråga genom överenskommelse med samebyarna. Svenska staten kan ej — annat än måhända expropriationsvägen — kräva att de svenska samerna skall uppge en sedvanerätt av civilrättslig karaktär som är allmänt erkänd och som när som helst kan fastställas av domstol. Vid sådant förhållan- de äger svenska staten inte heller kräva sådant aVStående av privaträtts- lig rätt från de svenska samebyarnas sida såsom någon sorts villkor för att svenska staten skall ingå en renbeteskonvention. För byarna är det ju helt likgiltigt, framhåller förbundet, om de förlorar dessa områden genom en vattenuppdämning — som medför full ersättning —— eller genom bestämmelser i en renbeteskonvention med flankerande svensk lagstiftning.

Som jag redan nämnt har frågan om vilken rätt till land och vatten som samerna kan ha på grund av hävd eller äldre rättigheter legat utan- för utredningsmannens uppdrag. Frågan är f. n. föremål för domstols- prövning. Med hänsyn härtill tar jag här inte upp detta spörsmål. Med utgångspunkt från rennäringslagen och lagen den 20 juni 1919 med be- stämmelser i anledning av 1919 års konvention kommer jag beträffande

Prop. 1972: 16 35

frågan om betesförlust i Sverige till samma slutsats som utrednings- mannen, nämligcn att en övergång från den ordning som gäller enligt nuvarande konvention till systemet med gränsbestämda vinterbetesom- råden med ensamrätt för norska samer inte kommer att medföra att berörda svenska samebyar får vidkännas sådan betesförlust att kompen- sation härför bör utgå av statsmedel. Vid detta ställningstagande kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de skäl som utredningsmannen anfört i frågan. Utredningen ger enligt min mening klart vid handen att konven- tionen inte försämrar möjligheterna för någon sameby att hålla samma antal renar på bete som byn hittills enligt gällande bestämmelser kunnat ha. I detta sammanhang vill jag även erinra om att förhandlingsdelega- tionerna föreslagit att, om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avses i den nya konventionen eller inte ut- nyttjas alls, det fasta utskott som skall finnas enligt konventionen på begäran bör ta ställning till frågan om området helt eller delvis skall ut- nyttjas för svenska renar.

Utredningsmannen har när det gäller frågan om intrång i svensk ren- skötsel genom upplåtelsen av gränsbestämda vinterbetesområden för norska samer kommit till att berörda samebyar bör få viss kompensa- tion i forrn av åtgärder och ersättningar med kontanta medel för mer- arbete till följd av ökad bevakning, förlängda flyttningar o.d. Några remissinstanser — däribland statskontoret —— sätter i fråga om det över huvud finns någon grund för att tillerkänna samebyarna ersättning av svenska statsmedel i samband med övergång till den nya konventio- nen. För egen del vill jag dock förorda att de samebyar som enligt ut— redningsmannen åsamkas merarbete genom den nu föreslagna norska vinterbetningen erhåller kompensation i form av åtgärder eller — i de fall då intrånget inte kan elimineras genom åtgärder — i kontanta medel.

I fråga om den svenska renbetningen i Norge har Könkämä m.fl. samebyar i sitt remissyttrande förklarat att byarna motsätter sig varje landavträdelse utan värdering och ersättning av Sverige för land och vatten. Härvid har bl. a. den s.k. Altevatndomen åberopats. Som jag anfört i anslutning till vattenöverdomstolens remissyttrande torde even- tuella rättigheter av privaträttslig natur för de svenska samerna i Norge inte påverkas av en ny konvention. Det finns under dessa omständig- heter inga skäl som talar för att ersättning av svenska statsmedel bör utgå i anledning av yrkandet såvitt det grundar sig på sådana rättigheter. Som jag förut framhållit är de enligt den nya konventionen medgivna svenska betestillgångarna i Norge fullt tillräckliga för svensk renskötsel av samma storleksordning som den renskötsel som är möjlig enligt nu gällande kon- vention. Den utredning som lantbruksstyrelsen utfört utmynnar i förslag till viss kompensation i form av. åtgärder och ersättning för merarbete ge- nom ändring av betesområden m. m. i Norge samt inlösen av hjälpmedel i renskötseln som på grund av ändrade betesförhållanden i Norge blir till

Prop. 1972: 16 36

ingen eller nedsatt nytta för svensk renskötsel. Jag ansluter mig till lant- bruksstyrelsens förslag om att sådant merarbete bör kompenseras och att vissa anläggningar bör inlösas av staten. Likaså bör staten bekosta upp— förande och underhåll av de stängsel, som Sverige åtagit sig att bygga i anslutning till konventionen.

Jag övergår härefter till beräkningen av de intrångsersättningar m.m. som sålunda bör utgå av statsmedel samt övriga kostnader med anled— ning av konventionen.

Utredningsmannen, som undersökt de skador och olägenheter som förorsakas av norsk renskötsel i Sverige till följd av konventionen, för- ordar kompensationsåtgärder för 575 000 kr. och ersättning med kon— tanta medel för merarbete med 555 000 kr. eller tillsammans I 130 000 kr. Lantbruksstyrelsen har i sin utredning föreslagit kompensationsåt- gärder med (335 000 + 475 000 =) 810 000 kr., medelsersättning för merarbete med 600 000 kr. samt inlösen av anläggningar med 77 000 kr. Båda utredningarna anser sig ha beräknat kompensationen på ett från samernas synpunkt förmånligt sätt. För min del vill jag förorda att med anledning av de båda utredningarna 1 350000 kr. anvisas till ersätt- ningar för merarbete och inlösen av anläggningar enligt de grunder som föreslagits av utredningarna. Vid det sammanträde jag hade med sa- merna i Stockholm den 18 januari 1972 framkom att vissa anläggningar som borde inlösas inte anmälts för lantbruksstyrelsen. Vid sammanträ— det framkom vidare bl.a. att det under en övergångstid förelåg behov av viss extra bevakning mellan svenska samebyar. För dessa ändamål beräknar jag 200 000 kr.

Jag beräknar vidare högst 100000 kr. för det merarbete som kan uppkomma inom Saarivuoma sameby, om ett av lantbruksstyrelsen före- slaget stängsel i trakten av Storvat'tnet inte kan utföras.

Vad utredningarna föreslår i fråga om kompensationsåtgärder för ett sammanlagt belopp av (575 000 + 810 000 =) 1 385 000 kr. kan jag biträda. De åtgärder, varom här är fråga, såsom stängsel, rasthagar, skiljningsgärden och renvaktarstugor m.m., har av arbetsm'arknadssty- relsen bedömts som i och för sig lämpliga beredskapsarbeten. Med hänsyn härtill är någon särskild medelsanvisning för dessa ändamål f. n. inte nödvändig. Lantbruksstyrelsens förslag om slaktanläggning med väg inom Könkämä sameby, väg mellan Laxforsen och Laimovi- ken inom Talrna sameby och stängsel mellan nordsamebyarna och Vit- tangi sameby samt mellan Lainiovuoma och "Saarivuoma samebyar och mellan Saarivuoma och Talma samebyar har enligt vad jag inhämtat redan tagits upp i styrelsens program för uppbyggande av renskötseln inom landet. Även frågan om ett stängsel mellan Vilhelmina södra sa— meby och Frostvikens norra sameby kan lösas i särskild ordning.

Enligt det till konventionen anslutande stängselprotokollet skall spärr-

Prop. 1972: 16 37

stängsel komma till stånd. Dessa stängsel skall i allmänhet vara upp- förda vid olika tidpunkter som infaller under åren 1975—1979. Arbets- marknadsstyrelsen har förklarat sig beredd att utföra dessa stängselar- beten som beredskapsarbeten efter vederbörligt hänsynstagande till så- väl det lokala som det allmänna sysselsättningsläget. Kostnaderna beräk- nas till 6,1 milj. kr. Skulle det sedermera medföra svårigheter att utföra arbetena som beredskapsarbeten måste de utföras i annan ordning. I så- dant fall bör frågan ånyo anmälas för riksdagen. I bilaga 2 till den. gemensamma konventionsrapporten har upptagits ytterligare stängsel, av vilka en del är internt svenska och övriga sådana om vilka man skall förhandla vidare. Kostnaderna för dessa stängsel uppgår till drygt 2,5 milj. kr.

Kostnaderna för underhåll av de i stängselprotokollet upptagna stängslen bör åvila den svenska staten. Arbetsmarknadsstyrelsen har ställt i utsikt att underhållsarbetet till viss del skall kunna utföras som beredskapsarbete. För täckande av återstående del av dessa underhålls— kostnader beräknar jag 350 000 kr. Det sammanlagda behovet av bud- getmedel, som bör anvisas på ett särskilt reservationsanslag till åtgär- der i samband med ändrade renbetesförhållanden, beräknar jag således till (1 350 000 + 200 000 + 100 000 + 350 000 =) 2 milj. kr.

Även om ett omfattande arbete nedlagts av utredningsmannen och lantbruksstyrelsen kan man dock inte utesluta möjligheten att den nya konventionen kan medföra intrång som inte beaktats. Så t. ex. är det ej helt osannolikt att olägenheter kan visa sig först sedan konventionen va- rit i tillämpning någon tid. Om ett dylikt fall inträffar bör enligt min mening ersättning enligt de grunder för vilka jag tidigare redogjort kunna utgå. Den som anser sig berättigad till ersättning bör hänvända sig till vederbörande lantbruksnämnd. Om skäl därtill föreligger torde frågor om kompensationsåtgärder eller medelsersättning då få anmälas för riksdagen.

För att konventionen skall bli gällande här i landet krävs särskild lagstiftning. Överenskommelsens bestämmelser är utformade på sådant sätt att de helt eller i vissa avseenden kan göras direkt tillämpliga som svensk lag. Vissa föreskrifter har visserligen sådant innehåll att de en- ligt gängse praxis skulle ha meddelats i administrativ ordning. Detta gäller t. ex. 22 5, 23 å andra stycket och 55 5. Med hänsyn till samban- det med konventionstexten i övrigt bör dock enligt min mening även sådana bestämmelser omfattas av transformering till svensk lag. Där— emot bör undantag göras beträffande I kapitlet, som avser svensk ren- betning i Norge, bestämmelserna i 64 och 66 %% samt slutbestämmel- serna i VII kapitlet. Jag föreslår sålunda att kapitlen II—VI i konven- tionen med undantag av 64 och 66 åå i sistnämnda kapitel införlivas

Prop. 1972: 16 38

med intern svensk rätt genom en särskild lag i vilken förklaras att de skall gälla som svensk lag. Beträffande sådana frågor som regleras i konventionen avses lagen skola gälla utan hinder av vad som föreskrivs i annan lag eller författning. Med hänsyn till lagens karaktär av special- lag torde särskild föreskrift härom inte vara nödvändig.

Lagen blir i första hand tillämplig på förhållanden här i landet, dvs. framför allt norsk renskötsel i Sverige och därmed sammanhäng- ande förhållanden. I vissa fall kan lagen också tillämpas på frågor som berör svensk renskötsel i Norge, t. ex. svensk-a samers överskridande av riksgränsen på väg till och från betesområdena i Norge samt lantbruks- nämnds utanordnande av förskott för betesavgifter som svenska samer blivit skyldiga att utge i Norge. I princip blir emellertid självfallet de svenska samernas renbetning i Norge underkastad norsk lag. Frågan vil- ket lands lag som skall tillämpas i det konkreta fallet får bedömas enligt allmänna regler. Det torde i allmänhet ej erbjuda några svårigheter att avgöra vilken lag som skall tillämpas.

Beträffande 7, 10, 12, 39, 45 och 68 55 i konventionen hänvisas till den redovisning som i det föregående lämnats för vissa i anslutning till konventionen träffade överenskommelser.

Den svenska lagen bör kompletteras med bestämmelser om fördel- ningen av de svenska renbetesområdena i Norge mellan berörda same— byar. Lagen bör vidare innehålla en bestämmelse om möjlighet'för sa- meby att återkräva betesavgifter enligt 52 eller 57 & konventionen av den som vållat den olovliga betning för vilken avgifter fastställts. Enligt den gemensamma rapporten skall med uttrycket oaktsamhet i 6]. & kon— ventionen förstås vad som med svensk terminologi betecknas oaktsam- het som ej är ringa. Detta bör anges i lagen.

Genom de ersättningar och åtgärder som jag tidigare förordat blir samerna enligt min mening väl kompenserade för skador och olägenhe— ter som med anledning av den nya konventionens genomförande kan uppkomma för svensk renskötsel. Som förut framgått finner jag det helt klart att tillkomsten av de gränsbestämda norska vinterbetesområdena i Sverige ,inte för någon samebys del medför att byn inte kan hålla samma antal renar som byn kunnat ha med den ordning som gäller en- ligt 1919/1949 års konvention. Skulle det i något fall visa sig att lagen medför merarbete i form av ökad bevakning, förlängd flyttningsväg, försvårad skiljning o. d. som inte kan kompenseras genom nu föreslagna ersättningar och åtgärder, bör man som jag förut framhållit i första hand undersöka möjligheterna att ersätta eller avhjälpa olägenheterna på administrativ väg. Såvitt gäller renskötsel på svenskt område bör emellertid av principiella skäl även öppnas möjlighet för sameby eller renägare, som anser sig kunna påvisa grund för ytterligare skadeersätt- ning i anledning av den föreslagna lagen med hänsyn till tidigare före- liggande rätt till renskötsel, att inom tio år väcka talan härom vid dom-

Prop. 1972: 16 39

stol. En förutsättning för att ersättning skall kunna utgå skall självfallet vara att skadan eller olägenheten i fråga inte förut ersatts av statsmedel eller avhjälpts genom åtgärder som vidtagits genom statens försorg.

Lagen bör även innehålla vissa övergångsbestämmclser. Dessa avser bl. a. vissa undantag i fråga om betesavgifter, vilka undantag närmare anges i protokollet om uppförande och underhåll av gränsstängsel för renar.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upp- rättats förslag till lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att ]) godkänna den i Oslo den 9 februari 1972 undertecknade konven- tionen mellan Sverige och Norge om renbetning samt det samma dag undertecknade protokollet om uppförande och underhåll av spärrstäng- sel för renar,

2) antaga lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning,

3) till Åtgärder i samband med ändrade renbetesförhållanden på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1971/72 under nionde huvud- titeln anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.

Med bifall till vad föredragande sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1972: 16 40

Bilaga

Förslag

till ny konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m. m.

Avgivet av särskilda förhandlingsdelegationer

Stockholm den 24 juni 1971

Till KONUNGEN

Den 8 december 1967 beslutade Kungl. Maj:t att förhandlingar skulle upptas med Norge om ny renbeteskonvention. Den förhandlingsdelega- tion som samtidigt utsågs får härmed överlämna:

1. Gemensam rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention avgiven av de svenska och norska förhand- lingsdelegationerna.

2. Förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning jämte kartbilagor.

3. Förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstäng- sel för renar.

4. Förslag till skriftväxling i samband med konventionens underteck- nande. Konventionen, protokollet och skriftväxlingen som nämnes under 2—4 har paraferats av den svenska respektive den norska förhandlings- ordföranden den 9 juni 1971. Förhandlingsdelegationen kommer så snart tillfälle erbjuder sig att besöka de av föreliggande förslag i första hand berörda samebyarna för att lämna information om förslagens innebörd.

Lennart Persson L. Kellberg Hans-Åke Wängberg Ordförande

/Pär Kettis

Prop. 1972: 16 41

Gemensam rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention

De svenska och norska delegationer, som har haft i uppdrag att för— handla om ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge, får här— med till regeringarna överlämna gemensam rapport med förslag till konvention jämte kartbilagor, förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar samt förslag till skriftväxling i samband med konventionens undertecknande.

1. Förhandlingsdelegationernas mandat och sammansättning

För Sveriges del beslutade Kungl. Maj:t den 8 december 1967 att förhandlingar skulle upptas med Norge om en ny renbeteskonvention. Till ombud vid förhandlingarna utsågs utrikesrådet Love Kellberg, ut- rikesdepartementet, ordförande, vattenrättsdomare Lennart Persson, justitiedepartementet, och byråchef Hans-Åke Wängberg, statens hy- resråd. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för utrikesdepartementet den 16 januari 1968 som expert expeditionschefen Karl-Olof Wahlfisk, jordbruksdepartementet, och som sekreterare de- partementssekreterama Pär Kettis och Henrik Liljegren, utrikesdepar- tementet. Den sistnämnde lämnade sitt uppdrag under 1970 i samband med förflyttning utomlands. Som sakkunniga har tillkallats ombudsman Tomas Cramér, Svenska Samernas Riksförbund, kanslirådet Sven Här- dén, jordbruksdepartementet, renägare Per Idivuoma, Lainiovuoma sa- meby, renägare Sigvard Jonsson, Grans sameby, studierektor Nikolaus Kuhmunen, Gällivare, lantbruksdirektör Sixten Landahl, Gävle, avdel- ningsdirektör Lars Ottoson, rikets allmänna kartverk, f. d. förste konsu- lenten Hilding Ritzén, Umeå, departementssekreterare Ulla-Britta Silén, jordbruksdepartementet, statsagronom Eliel Steen, Uppsala, överin- spektör Åke Wikman, lantbruksstyrelsen, och renägare Anders Åhrén, ordförande i Svenska Samernas Riksförbund. Härutöver har vid behov sakkunniga tillkallats för kortvariga uppdrag.

Prop. 1972: 16 42

För Norges del beslutades genom Kronprinsrcgentens resolution den 3 maj 1968 att förhandlingar skulle upptas med Sverige om ingående av en ny renbeteskonvention. Samtidigt utsågs följande ombud för dessa förhandlingar: expeditionschef Jens Evensen, utenriksdepartementet, ordförande, fylkesman Bue Fjermeros, Kristiansand, hoyesterettsadvokat Andreas Arntzen, Oslo, och byråchef Ulf Underland, utenriksdeparte- mentet. Expeditionschef, dr. juris Henry Naerstad, landbruksdeparte- mentet, utsågs till huvudrådgivare åt delegationen och förstesekreterare Öyvind Riseng, utenriksdepartementet, utsågs till delegationens sekre- terare. Förstesekreterare Riseng lämnade sitt uppdrag på egen begäran hösten 1968. Från denna tidpunkt har byråchef Underland fungerat som delegationens sekreterare.

Med stöd av fullmakt enligt ovannämnda resolution har utenriksde- partementet till rådgivare åt delegationen utsett statskonsulent Loyd Villmo, Tromsö, lappfogden i Nordland Anders Bendigtsen, Rognan, lappfogden i Troms Hans O. Prestbakmo, Tromsö, lappfogden i Finn- mark Ole .K. Sara, Kautokeino, och ordföranden i Norske Rcindriftsa- mers landsforbund, veterinär Paul Fjellheim, Oslo.

I båda delegationernas mandat ingick att den svensk-norska ren- beteskommissionens betänkande av 1967 skulle vara vägledande för för- handlingarna.

2. Organisationen av arbetet m. m.

De principiella frågor som aktualiserats under förhandlingarna har behandlats av de båda delegationerna. Arbetet med ett förberedande förslag till konventionstext och tekniska spörsmål i samband härmed har utförts av arbetsutskott, som på svensk sida letts av byråchef Hans- Åke Wängberg och på norsk sida av fylkesman Bue Fjermeros.

Vidare har delegationerna tillsatt särskilda arbetsgrupper för att ut- reda frågor rörande norska vinterbeten i- Sverige som icke behandlades av den svensk-norska renbeteskommissionen och en särskild arbetsgrupp som har genomgått stängselfrågor.

De båda delegationerna och arbetsutskotten har hållit en rad möten och även företagit resor i berörda betesområden. Resor har bl.a. före- tagits för att undersöka betestillgångarna på norska vinterbetesområden i Sverige och för att fastställa lämpliga renbetesgränser och stängsel- sträckningar. .

Delegationerna har även hållit möten med berörda svenska och norska samer för att inhämta deras synpunkter på de förslag som fram- lagts av den svenska-norska renbeteskommissionen samt på särskilda frågor som aktualiserats under förhandlingarna. Gemensamma möten med samerna har hållits i Lycksele i Västerbottens län och i Mo i Rana i Nordland fylke i april 1969 och på Rundhaug i Troms fylke i augusti

Prop. 1972: 16 43

1969. I samband med dessa möten har resor företagits i samebyarna Grans och Rans betesområden i Nordlands fylke och i betesområdena Altevatn, Devdisfjellet och Falsnesfjellet i Troms.

3. Konventionsförslagets uppläggning

A. Allmänt. Samerna har sedan äldsta tider bedrivit renskötsel bl. a. i de nordliga delarna av Sverige och Norge. Sedan 1751 har de svenska renägarnas uppehåll med renar viss tid av året i Norge respektive de norska renägarnas uppehåll med renar i Sverige folkrättsligt reglerats genom den s.k. lappkodicillen den 21 september/den ?. oktober 1751. Nu gällande renbeteskonvention av år 1919 har efter vissa ändringar 1949 sagts upp från norsk sida den 15 juni 1961. Därefter har konven- tionen förlängts i flera omgångar, senaste gången till den ]. maj 1972. Ett avtal ingicks mellan Sverige och Norge den 28 juni 1963 om att tillsätta en svensk-norsk kommission för att utreda vissa spörsmål som sammanhänger med den samiska renskötseln med undantag för rättsliga frågor. Enligt avtalet skulle kommissionens betänkande vara vägledande för de konventionsförhandlingar, som de båda regeringarna förklarat sig avse inleda så snart kommissionens utredningsresultat förelåg. Kommis- sionens betänkande avgavs den 24 februari 1967.

I enlighet med mandatavtalet har de båda delegationerna haft kom- missionens betänkande som utgångspunkt vid förhandlingarna. Svenska och norska samer har framfört i vissa fall långtgående önskemål om avvikelser från kommissionsförslaget. Delegationerna har eftersträvat att tillgodose de framförda önskemålen i den mån så varit möjligt. De- legationerna har därvid haft för ögonen att bevara den avvägning mel- lan olika konkurrerande intressen som kommissionens förslag är ut- tryck för.

De rättsliga frågor, som har samband med renskötseln över riksgrän- sen, är av omfattande och komplicerad natur och berör dessutom den interna rätten i de båda länderna. Som ovan angivits har det inte in- gått i den svensk-norska kommissionens uppdrag att utreda rättsliga problem i detta sammanhang. De rättsliga frågor till vilka delegationer- na tagit ställning finns redovisade i det följande och framgår av kon- ventionsförslaget och tillhörande protokoll m. m.

I fråga om förhållandet till den i vartdera landet gällande allmänna lagstiftningen utgår förslaget från att konventionen så långt den i varje avseende sträcker sig —— när den transformerats till intern rätt — ut— tömmande reglerar frågor som avser renbetningen i det andra landet. Utöver konventionen blir nationell rennäringslagstiftning tillämplig på sådana frågor bara i den mån detta framgår klart av konventionstexten eller följer av sakens natur. Annan nationell lagstiftning däremot får anses i tillämpliga delar gälla utöver konventionen beträffande samer

Prop. 1972: 16 44

och renar från det andra landet om annat icke framgår av konventionens bestämmelser eller följer av syftet med dessa bestämmelser. Som exem- pel kan nämnas att allmänna straff- och skadeståndsregler i princip är tillämpliga i fråga om gärningar som inte har samband med rensköt- seln. Delegationerna har utgått från att de gästande samerna under uppehållet i det andra landet icke skall vid tillämpningen av den all- männa lagstiftningen behandlas på annat sätt än landets egna samer.

I den mån kostnader för omställnings- och rationaliseringsåtgärder blir en följd av att konventionsförslaget genomförs har delegationerna utgått från att varje land svarar för dessa kostnader såvitt avser landets egna samer. Ett undantag härifrån utgör de kostnader för byggande och underhåll av vissa stängsel som regleras i det föreslagna protokollet.

Renskötseln har sedan 1919 års konvention förbereddes och ingicks genomgått en stark omvandling. Konventionsförslaget innebär en mo- dernisering av de bestämmelser som gäller för renbetningen över riks- gränsen. Vid utarbetandet av förslaget till konvention har delegationerna beaktat den nya rennäringslagen i Sverige och den motsvarande lag- stiftning som förberedes i Norge.

B. Översikt över konventionens innehåll. Konventionsförslaget är uppdelat i sju kapitel.

Konventionen inleds med ett första kapitel om svensk renbetning i Norge och ett andra kapitel om norsk renbetning i Sverige. I vartdera kapitlet anges gränserna för de betesområden som får användas i det andra landet samt under vilka tider områdena får användas och i vilken utsträckning de är avstängda från användning för landets egen rensköt- sel. Vidare finns bestämmelser om vilka svenska samebyar som kan an- vända betesområdena i Norge och om högsta tillåtna renantal i vissa områden i det andra landet. Kapitlet om norsk renbetning i Sverige inne- håller även regler om flyttningsleder och rastplatser m. m. för flyttningen mellan Norge och de vinterbetesområden som icke ligger i anslutning till riksgränsen.

Kapitel tre innehåller gemensamma bestämmelser, som gäller både den svenska renbetningen i Norge och den norska renbetningen i Sve- rige. Där finns bestämmelser om vilka renägare som får använda områ- dena i det andra landet samt om förmän, slakt, jakt och fiske, skogs- fångst, spärrstängsel och smittsamma djursjukdomar m. m. I dessa delar fanns också bestämmelser i 1919 års renbeteskonvention. Konventions- förslaget innehåller dessutom bl. a. en ingående reglering av frågor som hänger samman med samling och skiljning av renar samt bestämmelser om bevarande av betestillgångarna för framtiden, beaktande av natur- vården, rätt till uppehåll i det andra landet, legitimationshandling för renskötare, förfarandet med omärkt ren, renmärken, hundar, vapen, radiosändare, motorfordon, medförande av utrustning och tull- och av-

Prop. 1972: 16 45

giftsfrihet. Dessa bestämmelser är nya i förhållande till 1919 års ren- beteskonvention.

I kapitel fyra behandlas frågor om överträdelse av konventionen. Det innehåller regler om bl. a. betesavgift vid olovlig betning, om ersättning för skada och om straff. Kapitel fem upptar två nyheter, nämligen be- stämmelser om dispens i vissa situationer och om ett fast utskott som skall följa renskötselns utveckling och konventionens tillämpning.

I kapitel sex finns övergångsbestämmelser rörande ett betesområde i Norge och ett betesområde i Sverige, vilka får användas under en över- gångsperiod.

I kapitel sju upptas slutbestämmelser om bl. a. konventionens giltig- hetstid, som föreslås till 30 år, en svensk-norsk kommission för utredning av det fortsatta betesbehovet efter giltighetstidens utgång, förpliktelse att förhandla m. m.

Till konventionen hör kartbilagor på vilka betesområdenas gränser och flyttningslederna angivits.

I förslaget till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar har angivits de sträckor på vilka det enligt delegationernas uppfattning är behövligt att uppföra stängsel för att underlätta konven- tionens tillämpning.

Den föreslagna skriftväxlingen berör frågan om de svenska respektive norska samernas framtida rätt till renbete i det andra landet.

C. Geografisk utsträckning. Enligt konventionsförslaget får svensk renbetning i Norge äga rum i vissa områden i Troms, Nordlands och Nord—Tröndelags fylken och norsk renbetning i Sverige i vissa områden i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Trots dessa geografiska begränsningar har delegationerna funnit det lämpligt att konventionen i tillämpliga delar utsträcks att gälla för hela den svensk-norska riksgränsen. Detta får betydelse bl. a. för bestämmelserna i kapitel III, V och VII om förmän, samling och skiljning, överträdelser av konventionen, dispens, fast utskott m. m.

4. Betesområdena och deras utnyttjande

Gränserna för de betesområden som får anVändas i vartdera landet har i detalj angivits i konventionstexten. Vad gäller de svenska betesom- rådena i Norge innebär detta att systematiken från 1919 års konvention följts. I fråga om de norska områdena i Sverige innebär detta emellertid en nyhet. Under förhandlingarna har det varit ett starkt norskt önskemål att i Sverige få gränsbestämda vinterbetesområden med ensamrätt. Från svensk sida har man varit tveksam till tanken på gränsbestämda områden främst på grund av att skiftande väderleksförhållanden under vintern kan hindra utnyttjandet av ett område och att vinterbetesområdenas effek- tiva utnyttjande allmänt sett försvåras om områdenas gränser blir fixe-

Prop. 1972: 16 46

rade. De norska erfarenheterna av vinterbete i Sverige har emellertid fört till att man på norsk sida ansett att fördelarna överväger nackde- larna med fasta områden. Mot bakgrund härav har den svenska dcle- gationen ansett sig böra gå de norska önskemålen till mötes.

Som redan nämnts har den svensk-norska renbeteskommissionens för- slag varit vägledande vid förhandlingarna. De avvikelser som skott från förslaget har varit betingade av väsentligen två faktorer. Den ena är att delegationerna funnit att betesområdena i Norge på några ställen be- hövt viss komplettering i förhållande till konventionsförslaget för an underlätta renskötselns bedrivande. Å andra sidan har man från svensk sida avstått från vissa områden. Den andra faktorn är att den av kom- missionen föreslagna gränsen på några håll skulle komma att gå i olämp- lig terräng och därför givits en ur praktisk renskötselsynpunkt lämpligare sträckning. Därvid har även behovet av stängselbyggen beaktats. Hu— vuddelen av de avvikelser som gjorts från kommissionens förslag är av den senare arten. När det gäller norska betesområden i Sverige avgav kommissionen icke några förslag till gränsbestämda områden. Delegatio- nerna har genom sina arbetsgrupper utfört de omfattande undersök- ningar, som varit behövliga, och därefter kommit fram till en för de båda delegationerna godtagbar lösning av denna fråga.

Gränsbeskrivningarna i konventionen har anknutits till orter, sjöar, vattendrag, höjder och vägar, vilka angivits med sina nu gällande offi- ciella namn. Dessa beskrivningar kompletteras av kartbilagor där grän- serna lagts in. Vid bristande överensstämmelse mellan beskrivningarna i konventionstexten och på kartan har de förra vitsord (73 5). Av lätt- förståeliga skäl har gränsbeskrivningen icke kunnat föregås av detalj- rekognosering annat än i begränsad omfattning. Beskrivningarna i kon- ventionstexten är därför utformade med tanke på att man vid en senare detaljrekognosering för stängselbygge skall ha frihet att göra mindre justeringar för att finna den lämpligaste sträckningen. Den exakta stäng- selsträckningen skall därefter fastställas genom särskild överenskommel- se. Sedan stängsel uppförts skall det anses utgöra renbetesgräns vid till- lämpningen av konventionen (42 å).

Innebörden av att områden i det andra landet får användas för ren- betning är i första hand att land och vatten får utnyttjas för underhåll av renarna. Den nyttighet som därvid främst tillgodogöres är renbete både grönbete och lavbcte. Förutom renbetet får renägaren tillgodogöra sig vissa andra rättigheter som närmare regleras i konventionsförslagets kapitel III.

Rätten att nyttja betesområdena har begränsats i vissa i konventionen angivna avseenden. Sålunda har högsta renantal fastställts för vissa be- tesområden. För samtliga områden gäller därutöver att de ej får utnytt— jas på sådant sätt att betets framtida bestånd äventyras (19 å). Häri lig- ger att betesområdena icke skall överbetas eller förstöras t. ex. genom" nedtrampning.

Prop. 1972: 16 47

A. Betesområdena i Norge. Större sammanhängande svenska betes- områden i Norge kommer enligt konventionsförslaget att finnas i Troms fylke för de s.k. nordsamebyarna. I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken är de flesta områdena av mindre omfattning. I vissa fall är de mycket små och kan då betraktas som avvikelser från riksgränsen i fall där denna ej utgör en naturlig gräns för betesområde.

I Troms fylke får för svensk renbetning användas följande sex namn- givna betesområden: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anja- vassdalen, Sarevuobmi och Salvasskardet. För dessa områden har grän- serna beskrivits i sin helhet. För Anjavassdalen finns dessutom en sär- skild bestämmelse under kapitlet om slutbestämmelser (72 (i tredje stycket). För Anjavassdalen har vidare fastställts ett högsta renantal av 6 000 (1 & A och 6 5).

I kapitel VI finns en särskild bestämmelse om att området Rieppe i Troms fylke under en övergångstid av fem år från konventionens ikraftträdande skall få användas för svensk renbetning från och med den 1 maj till och med den 15 juni (67 å).

I Nordlands och Nord-Tröndelags fylken får för svensk renbetning användas vissa områden, som ligger mellan riksgränsen och i konven- tionen närmare angivna gränslinjer. I övrigt utgör här riksgränsen västlig gräns för den svenska renbetningen (1 5 B).

De samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge är desamma som traditionellt haft denna rätt. I Troms fylke får renar föras på bete i Norge endast från följande fyra samebyar: Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma. Betesområdena i Nordlands och Nord-Trönde- lags fylken får användas av följande samebyar: Rautasvuoma, Kaalas- vuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta— -Mavas, Semisjaur—Njarg, Svaipa, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten, Vilhel- mina norra, Vilhelmina södra och Frostvikens norra (5 €).

Konventionsförslaget innehåller inte någon regel om fördelning av betesområdena i Norge mellan svenska samebyar. Delegationerna har förutsatt att sådan fördelning regleras genom interna svenska bestäm- melser. Om gränserna mellan svenska samebyar ändras kan alltså därav föranledda justeringar inom betesområdena i Norge företas samtidigt.

För betesområdena i Troms fylke — med undantag för nyssnämnda Rieppe-område — gäller att svensk renbetning är tillåten från och med den 1 maj till och med den 14 september. I Nordlands och Nord— Tröndelags fylken, dvs. betesområdena söder om Torneträsk, är betes— tiden från och med den 1 juli till och med den .31 augusti (2 5). Svensk-norska renbeteskommissionens förslag upptog flera skilda betes— tider. Delegationerna har emellertid funnit det fördelaktigt att använda endast två olika betestider, Under den del av året då svensk renbetning enligt vad nyss sagts är tillåten inom ett visst område får detta icke an— vändas för norsk renbetning. Under andra tider av året kan däremot områdena brukas för norsk renbetning (4 5).

Prop. 1972: 16 48

För fyra särskilt grunda områden gäller en speciell bestämmelse som innebär att svenska renar får uppehålla sig där även under annan tid än som nyss angivits när renskötsel bedrivs i angränsande svenska gränsområden. Skälet för denna bestämmelse är svårigheterna att hålla borta svenska renar från norskt område när samebyarnas renskötsel försiggår intill riksgränsen. Områdena är belägna, ett i Ballangens och Tysfjords, ett i Rana och två i Hattfjelldals kommun (3 5).

Under delegationernas förhandlingar har betydelsen av presteretts dom den 20 april 1968 i Altevatnmålet diskuterats.

Den norska delegationen har med bestämdhet hävdat att denna dom inte tar ställning till frågan om svenska samer har subjektiva rättigheter i Norge -—— vilket man gjort gällande på svensk sida —— och att domen eller dess tolkning inte ingår bland de frågor som omfattas av förhand- lingarna om en ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige.

Utöver denna redovisning av de olika ståndpunkterna har förhand- lingsdelegationerna ej ansett det —— för att kunna fullgöra sina mandat att framlägga ett konventionsförslag —— vara meningsfyllt att vidare in- draga Hoyesteretts dom den 20 april 1968 i förhandlingarna.

B. Betesområdena i Sverige. Samtliga betesområden för norsk ren- betning i Sverige har i konventionsförslaget beskrivits i sin helhet och namngivits. De är i Norrbottens län Maunu, Njuorajaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund. Av dessa skall Njuorajaure och Patsajäkel res- pektive Älvsbyn och Storsund användas tillsammans. I Västerbottens län heter områdena Granö, Ramsele och Meselefors (7 €). Samtliga nu nämnda betesområden är avsedda för vinterbete och får användas från ' och med den 1 oktober till och med den 30 april. För området Patsajäkel gäller dock att det ej får tas i bruk före den 1 december. Detta innebär att de norska renarna dessförinnan vistas i Norge eller i området Njuora— jaure och därifrån förs till Patsajäkel. Om ett stängsel uppförs mellan Saarivuoma och Talma samebyar, som hindrar sammanblandning av re- nar från dessa båda byar, får dock området Patsajäkel användas redan från och med den 15 november. Vidare gäller att viss mindre del av området Älvsbyn får tas i bruk för norsk renbetning först från och med den 1 januari för att möjliggöra höstflyttning med svenska renar genom denna del av området Älvsbyn (8 5). Så länge som betestillgången i Meselefors ej är tillräcklig skall i stället området Hälla i Västerbottens och Västernorrlands län användas för norsk renbetning (68 å).

För ett område i Västerbottens län gäller en särskild bestämmelse som innebär att norska renar får uppehålla sig där när renskötsel be— drivs i angränsande norska gränsområden (9 5).

I Jämtlands län finns två betesområden, Leipikvattnet och Blåsjökilen'. Dessa är avsedda att användas tillsammans under sommarhalvåret från och med den 1 april till och med den 14 november.

Beträffande de för norsk renbetning upplåtna betesområdena i Sverige

Prop. 1972: 16 49

gäller att svensk renbetning ej är tillåten där någon del av året. Undan- tag gäller i fråga om Njuorajaure som får användas för svensk renbet- ning under den del av året då norsk renbetning icke är tillåten där och i fråga om nyssnämnda flyttning av svenska renar genom Älvsbyn (10 5). För att underlätta denna flyttning föreslår delegationerna att en särskild nattfålla uppföres i anslutning till flyttningsleden.

Om norskt vinterbetesområde i Sverige utnyttjas i mindre omfattning än som avsetts eller inte utnyttjas alls, bör det fasta utskott som skall inrättas enligt 66 5 på begäran ta ställning till om området helt eller delvis kan få utnyttjas av svenska renar vissa tider av året. Bakgrunden härtill är att som nämnts svenska renar är utestängda från dessa områ- den hela året, vilket icke är fallet med norska renar i fråga om de svenska betesområdena i Norge. Vid sin bedömning bör det fasta utskot- tet ta hänsyn bl. a. till att området kan ha fått nedsatt beteskapacitet, exempelvis genom skogsskötselåtgärder, och därför bör sparas från bet- ning under viss tid.

Följande högsta renantal har fastställts: i Maunu 1100, i Njuora- jaure och Patsajäkel tillsammans 1 500, i Älvsbyn och Storsund tillsam- mans 2 500, i Ramsele 1 000, i Granö 1 000 och i Meselefors 1 500. För Jämtlands län har icke angivits något högsta renantal (11 5).

Flyttning till och från betesområdena kan ske på traditionellt sätt eller med motorfordon. Vid traditionell flyttning skall vissa i konventionen närmare angivna flyttningsleder följas. Flyttningen skall vidare ske inom den betestid som gäller för området i fråga (12 %, 15 5 första stycket och 18 å).

Utmed flyttningslederna skall finnas rastplatser med möjlighet till behövlig vilaoch bete. Antal, läge och utsträckning fastställs av den lantbruksnämnd inom vars område flyttningsleden går. Nämnden skall före fastställandet samråda med berörd norsk reindriftsinspektör (14 5). I konventionen har angivits vissa områden eller trakter där längre uppe- håll får göras. Annars är huvudregeln att flyttning skall genomföras så snabbt som förhållandena medger (15 5).

Om de norska renarna flyttas i överensstämmelse med konventionens regler skall svenska renar hållas borta från flyttningsleden så att flytt- ningen kan genomföras utan hinder och utan fara för sammanblandning ('l6 å). Lantbruksnämnden utfärdar de allmänna föreskrifter som behövs för att denna bestämmelse skall uppfyllas. Nämnden kan vidare i varje särskilt fall utfärda de konkreta-ålägganden som kan visa sig erforder- liga. Sådana föreskrifter eller ålägganden kan t. ex. omfatta den ordning i vilken olika svenska renhjordar skall flytta för att sammanblandning skall undvikas. .

För att lantbruksnämnden skall kunna fullgöra denna uppgift är det nödvändigt att nämnden i förväg underrättas om när och hurde norska renägarna avser att genomföra sin flyttning. Det föreskrives därför att

Prop. 1972: 16 50

renägarna eller deras förman skall sända plan för flyttningen senast tre veckor i förväg. Även avvikelser från planen skall snarast anmälas till lantbruksnämnden (15 å). Kan flyttning inte genomföras enligt planen och sändes ej ny plan inom treveckorsfristen, kan lantbruksnämnden utfärda erforderliga föreskrifter för svenska och norska renägare.

När omständigheterna gör det nödvändigt kan lantbruksnämnden fö- reskriva tillfällig avvikelse från flyttningsled (13 å). Också dispensre- geln i 65 & innehåller emellertid bl.a. en befogenhet för lantbruks- nämnden att föreskriva tillfällig ändring av flyttningsleder. Skillnaden mellan de båda reglerna är att bestämmelsen i 13 5 ger lantbruksnämn- den möjlighet att föreskriva att de norska renägarna .i ett konkret fall skall ta en annan väg utan att dessa själva önskar göra sådan avvikelse. De omständigheter delegationerna åsyftat kan vara att det föreligger hinder på den föreskrivna flyttningsleden i form av snö, naturkatastrof, byggnadsarbeten eller liknande. Det är en förutsättning att regeln an- vänds restriktivt. Dispensregeln i 65 & däremot tar sikte på att i veder- börande renägares intresse medge av denne önskad avvikelse från flytt- ningsled.

I Sverige pågår en utbyggnad av flyttningsleder med särskilda anlägg- ningar för utfordring m.m. I den mån sådan anläggning ägs av staten har delegationerna utgått från att den får användas av norska renägare på samma villkor som gäller för svenska renägare och samebyar. För det fall att anläggning övergått i t. ex. samebys ägo eller uppförts av sameby eller svenska renägare har det ansetts behövligt att i konventio- nen fastslå en rätt för de norska renägarna att utnyttja sådan anläggning mot skälig ersättning till ägaren. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens storlek skall denna kunna fastställas av lantbruksnämnden (17 å).

Företas flyttningen med motorfordon blir flera av de bestämmelser som gäller för traditionell flyttning icke tillämpliga. Vissa bestämmelser skall emellertid gälla i tillämpliga delar, t. ex. bestämmelser om rast- platser, plan för flyttningen och användning av anläggningar.

5. Renägare som får använda betesområdena i det andra landet

En utgångspunkt för delegationerna har varit att renskötseln över riks- gränsen är en samisk näring och att den därför i princip bör vara förbe- hållen samer från de byar eller distrikt som av hävd drivit renskötsel över gränsen. För att bringa konventionen i närmare överensstämmelse med de nationella rennäringslagarna har dessutom möjlighet öppnat; att låta vissa andra renägare, som kan betraktas som undantagsfall, få. använda områdena i det andra landet. I konventionsförslaget fastslår.

Prop. 1972: 16 51

i enlighet härmed att betesområdena i det" andra landet får användas för renar tillhörande den som är av samisk härkomst eller är eller har varit gift med eller är adoptivbarn till sådan renägare, om dessutom den allmänna förutsättningen är uppfylld att vederbörande enligt hemlan- dets 1ag har rätt till renskötsel. Adoptivbarn jämställs med eget barn. Vad som föreskrivs om adoptivbarn tar därför även sikte på adoptiv- barns barn. Bestämmelsen kompletteras med en regel om att dödsbo efter renägare som nyss nämnts skall ha rätt till renbete i det andra landet (20 5).

Enligt konventionsförslaget är renägaren bärare av rätten till ren- betning i det andra landet. I Sverige skall renskötseln handhas av same- by för renägarens räkning. Samma ordning skall då givetvis gälla när svenska renar betar i Norge. Enligt nu gällande lagstiftning i Norge bedrivs renskötseln av de enskilda renägarna. Konventionsförslaget utgår från nuvarande organisationsform, som kan komma att ändras i den nya lagstiftning som förberedes i Norge. Renbetcsdistriktet i Norge har ej samma funktioner som samebyn i Sverige. Så t. ex. är distrikt ej juri- disk person som samebyn. Denna skillnad får betydelse främst när det gäller bestämmelserna i kapitel IV om betesavgift och ersättning. I de flesta fall har det varit möjligt att jämställa sameby och rcnbetesdistrikt. För att ej i onödan tynga texten har den tekniken använts att sameby/ renbetesdistrikt skrivits samman med snedstreck emellan.

I 1919 års renbeteskonvention föreskrevs en skyldighet för renägare att följa sina renar in i det andra landet. I förslaget till ny konvention finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället föreskrivs att under uppehåll och flyttning i det andra landet sådan tillsyn skall utövas över renarna som god renskötsel kräver. Detta innebär bl.a. att renarna skall hållas under sådan bevakning att de såvitt möjligt hindras från att göra skada, att komma utanför det betesområde eller den flyttningsled, som utnyttjas av vederbörande renägare, eller att sammanblandas med främmande renar (25 å). Uttrycket främmande renar överensstämmer med motsvarande uttryck i den nationella rennäringslagstiftningen.

För att kunna uppfylla skyldigheten beträffande tillsyn och bevakning förutsätts att renvaktare finns tillgängliga när renarna betar i det andra landet. I en bestämmelse om uppehåll i det andra landet (21 &) har därför fastslagits att renägare som låter sina renar beta i det andra lan- det enligt konventionens regler och som har renskötsel som huvudyrke får överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet under tillåten betestid och därutöver när det eljest är nödvändigt för rensköt- seln.

Samma rätt tillkommer även renägarens husfolk, dvs. i första hand hans familjemedlemmar, och renvaktare, som behövs för arbetet med renarna.

Prop. 1972: 16 52

När rätten till uppehåll i det andra landet begränsas till renägare som har renskötseln som huvudyrke, renägarens husfolk och renvaktare, inne- bär detta att det är en vidare grupp som får sända renar på bete i det andra landet än den kategori renägare som har rätt att komma in i det andra landet utan hinder av de bestämmelser som i allmänhet gäller i fråga om utländska medborgares inresa. Denna begränsning har betydel— se bl. a. för rätten till jakt och fiske.

Enligt för närvarande gällande utlänningslagstiftning, som tillkommit i nordiskt samarbete, gäller i allmänhet en omfattande rätt att komma in i och vistas i det andra landet. Den självständiga betydelsen av konven- tionsbestämmelsen blir då ett åtagande från vardera statens sida att även om begränsningar i framtiden införs för utlänningars inresa skall de be- rörda renägarna behållas vid sin rätt att följa renarna in i det andra landet och uppehålla sig där.

Sameby kan enligt konventionsförslaget åläggas att sända manskap för att delta i samling eller skiljning eller i det andra landet hämta renar, som betat olovligen, dvs. utan stöd av konventionen. Eftersom det här- vidlag är fråga om en skyldighet enligt konventionen har delegationerna ansett det obehövligt att för dessa fall meddela särskilda bestämmelser om vistelse i det andra landet.

En nyhet i konventionen är att renägare, husfolk eller renvaktare som uppehåller sig i det andra landet med stöd av ovan angivna bestämmel- ser i konventionen skall, efter fyllda 15 år, vara försedd med och med- föra en särskild legitimationshandling. Denna skall på begäran visas upp för det andra landets myndigheter. Därmed avses bl. a. polis, tulltjänste— man eller sådan tjänsteman inom renskötseln eller inom jaktvårds- eller fiskeadministration, som enligt intern lag tillagts övervakande uppgifter. Av legitimationshandlingen bör framgå att innehavaren har rätt till uppe- håll i det andra landet enligt konventionen och vilken sameby eller vilket renbetesdistrikt han tillhör (23 å).

Underrättelse om hur betesområdena i det andra landet kommer att utnyttjas skall årligen senast- två månader före bctcstidens början sändas till vederbörande myndighet i det andra landet. När det gäller svenska renar skall lantbruksnämnden underrätta reindriftsinspektören i Norge. ' I fråga om norska renar skall reindriftsinspektören underrätta lant- bruksnämnden. Underrättelsen skall omfatta namn m.'m. på de personer som avser att överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra lan- det. Detta innebär att samtliga som ett bestämt år uppehåller sig i det andra landet under tillåten betestid för att delta i renskötseln — alltså bl. a. också har rätt till jakt och fiske —— både skall ha legitimations— handling och återfinnas på den underrättelse som skall tillställas myndig- heterna. Med hänsyn härtill har det ej-ansetts behövligt föreskriva att en förteckning över utställda legitimationshandlingar skall tillställas det andra landets myndigheter (22 å).

Prop. 1972: 16 . 53

6. Samling och skiljning

Samling och skiljning är en normal företeelse i renskötseln och regle— ras utförligt i konventionen. Emellertid är det inte möjligt att i en kon- ventionstext reglera alla detaljer. Förutsättningen för en smidig ordning beträffande samling och skiljning är att alla berörda parter samarbetar lojalt och att bestämmelserna tillämpas med omdöme och förstånd. Be— stämmelserna inleds med en regel om skyldighet att underrätta förmän- nen i de samebyar respektive distrikt i det andra landet, som har an- gränsande betesområdcn, innan samling sker för kalvmärkning eller för slakt eller skiljning (26 5). När det gäller kalvmärkning eller slakt kan underrättelsen ange tidpunkt för samlingen och i övrigt de tidsperioder under vilka kalvmärkningen och slakten beräknas ske.

I fråga om sammanblandning av renar är huvudregeln att samling och skiljning skall verkställas snarast möjligt.

Det kan emellertid uppskjutas om förmännen är eniga härom eller om det bestäms av vederbörande myndighet med hänsyn till omständighe- terna. En sådan omständighet kan vara att den eller de hjordar som de sammanblandade renarna tillhör befinner sig på stort avstånd eller att behövlig personal saknas (27 å).

För att kunna undersöka om sammanblandning skett får förman om sannolika skäl härför föreligger syna den främmande renhjorden (28 å).

Förman har ansvaret för att föreskriven skiljning blir verkställd, men behöver ej personligen deltaga i skiljningen. '

När norska renar flyttar tillbaka från Sverige respektive när svenska renar slutligt lämnar sitt betesområde i Norge eller angränsande svenska områden skall samling "och skiljning normalt företas (29 respektive 30 å).

Vederbörande myndighet kan befria från denna skyldighet och bör göra så när det finns anledning anta att sammanblandning ej har skett. På gränsavsnitt där svensk och norsk renskötsel ej berör varandra finns möjlighet att t. v. befria från samling och skiljning.

7. Särskilda rättigheter

Den som driver renskötsel i det andra landet med stöd av konventio- nen får enligt förslaget också utöva vissa särskilda rättigheter i det landet vilka sammanhänger med renskötseln. Han får sålunda slakta renar, jaga och fiska, ta virke, uppföra anläggningar, medföra utrustning, hun- dar, vapen och ammunition, radiosändarc och mottagare samt motor- fordon. Han åtnjuter också viss tull- och avgiftsfrihet. Gemensamt för alla de uppräknade rättigheterna är att de kan behövas för att rensköt- seln i det andra landet skall kunna drivas rationellt. En förutsättning är att rättigheterna skall utnyttjas i renskötseln.

I flera av här avsedda paragrafer hänvisas till de bestämmelser som

Prop. 1972: 16 54

gäller för landets egna renskötande samer. På grund av vad ovan anförts om intern rennäringslagstiftnings tillämplighet har särskilt måst utmär- kas när nationella bestämmelser som rör rennäringen skall gälla. Hän- visningen till dessa bestämmelser har givits formen av en regel om na- tionell behandling: den gästande samen har rätt till samma behandling som landets egna samer (39, 40 och 41 55 samt 48 å andra stycket).

I fråga om slakt hänvisas i 38 5 till att det andra landets bestämmel- ser skall gälla. Regeln i konvcntionsförslaget har den innebörden att staterna åtar sig att upprätthålla sådana bestämmelser som gör det möj- ligt för renägare att slakta i det andra landet. Bestämmelserna får alltså ej utformas på sådant sätt att rätten blir illusorisk. Motsvarande gäller beträffande radiosändare (47 å).

Slakt får enligt huvudregeln ske under tillåtet uppehåll i det andra landet med iakttagande av de bestämmelser som gäller där. Det har förutsatts att i normala fall köttet etc. transporteras till hemlandet för försäljning. Om så ej sker skall köttet och andra produkter som härrör från slakten behandlas som om det gällde införsel till och försäljning i det land där slakten skedde. Uppstår behov av att slakta renar som olovligen finns i det andra landet kan detta ske efter tillstånd av den lantbruksnämnd respektive reindriftsinspektör inom vars område renarna finns (38 5).

Jakt och fiske får bedrivas under tillåten betestid och inom betesom- rådet enligt samma bestämmelser som gäller för landets egna samer, dock endast till husbehov (39 5). Den personkrets som har denna rätt är densamma som avses i 21 5. De interna bestämmelser som åsyftas är bl. a. jakt- och fiskelagar. I Norge föreligger skyldighet att utge bl. a. fisketrygdavgift. I den män och till det belopp som sådan avgift erlägges av norska samer, kommer samma skyldighet att åvila de svenska ren- ägarna.

Renägare får enligt 40 & ta virke inom det betesområde och längs den flyttningsled som han utnyttjar för användning i renskötseln. För skogs- fångsten gäller samma bestämmelser som för landets egna samer. Virket skall vara avsett för användning i renskötseln, i första hand för uppfö- rande av anläggningar som avses i 41 5. När i denna paragraf nämns bostad som behövs för renskötseln avses ej endast renvaktarstuga el. dyl. utan även i förekommande fall familjebostad, t. ex. för norska ren- ägare som flyttar med sin familj till Sverige för vintersäsongen.

I 42 & fastslås att spärrstängsel får uppföras längs riksgränsen och be— tesområdenas gränser för att underlätta renskötseln. Av andra stycket framgår att staterna skall träffa närmare överenskommelse om detaljer rörande planerat stängsel, såsom om sträckning, placering, utförande och kostnader. Sådan överenskommelse måste föregås av bl. a. detalj- rekognosering. Det har redan framhållits att stängselsträckningen kan komma att avvika från riksgränsen eller betesområdets gräns på grund

Prop. 1972: 16 55

av terrängförhållandena och att stängslet i så fall skall anses utgöra renbetesgräns vid tillämpningen av konventionen.

Tillbörlig hänsyn skall tas till naturvården vid planläggning, placering, uppförande och underhåll av anläggningar för renskötseln, bl. a. stängsel (43 5)-

Den som uppfört anläggning för renskötseln svarar också för upp- röjning efter arbetets slut och för att överblivet material m. m. avlägsnas. Detta innebär inget hinder mot att mindre depåer med material för repa- ration och underhåll läggs upp på lämpliga platser.

Renskötaren och hans husfolk skall kunna passera riksgränsen där det med hänsyn till renskötseln är lämpligt. Därvid får medföras nödvändig utrustning, redskap och livsmedel samt material som behövs för att uppföra och underhålla anläggningar (45 å). Rätten att medföra utrust- ning m.m. gäller oberoende av i vilken riktning riksgränsen passeras och oberoende av var inköpet skett. Begränsningen ligger i att utrust- ningen etc. skall vara avsedd för de personer som enligt konventionen har rätt till uppehåll i det andra landet och för användning i renskötseln.

För användning i renskötseln och vid jakt enligt konventionen får vidare vapen och ammunition medföras. För införande av vapen gäller för närvarande särskilda regler och avsikten är att närmare bestämmelser härom skall fastställas efter överenskommelse mellan de båda ländernas behöriga myndigheter (46 å). Dessa bestämmelser bör utformas så att de möjliggör för renskötarna att på ett smidigt sätt medföra vapen som behövs i renskötseln och för jakten samtidigt som vardera statens intres— sen tillvaratas.

Motsvarande synpunkter gäller i fråga om medförande och använd- ning av radiosändare och mottagare. Dessa har blivit ett värdefullt hjälp- medel i renskötseln. Det andra landets bestämmelser på detta område måste iakttas och närmare bestämmelser kan fastställas genom särskild överenskommelse mellan behöriga myndigheter (47 5).

Motorfordon som är registrerat i renägarens hemland kan enligt för- slaget medföras från det ena landet till det andra för användning i ren- skötseln. Härmed avses både befordran av personer, renar och tillhörig- heter. Givetvis måste gällande bestämmelser i övrigt rörande motorfor- don iakttas, t.ex. vägtrafiklagstiftning och föreskrifter om försäljning av fordonet i det andra landet om sådan skulle bli aktuell. För terräng- gående motorfordon såsom snöskoter eller bandvagn gäller den begräns- ningen att samma bestämmelser tillämpas som för landets egna renskö— tande samer. Detta kan få betydelse vid förbud att framföra bl. a. snö- skoter inom vissa fjälltrakter, som vederbörande stat önskar skydda mot t. ex. bullerstörning. Därutöver gäller att terränggående motorfordon un— der annan tid än tillåten betestid får användas i det andra landet först sedan meddelande tillställts den lantbruksnämnd eller reindriftsinspektör, inom vars område motorfordonet skall användas (48 & tredje stycket).

Prop. 1972: 16 56

Utrustning, redskap och andra varor som nu nämnts får medföras tull- och avgiftsfritt över riksgränsen (49 å).

En särskild bestämmelse har införts om att hundar för bevakning av renarna får medföras på samma sätt som renarna (44 5).

8. Överträdelser av konventionen m. m.

Sanktionsapparaten utgör en viktig del av konventionsförslaget. Trots den goda ordning inom renskötseln som eftersträvas med kravet på be- vakning etc. och genom naturliga gränser för betesområdena komplette- rade med omfattande stängselbyggen, kan renar komma in på område där de ej har rätt att vistas enligt konventionen. Den väsentliga reaktio- nen mot sådan överträdelse är av civilrättslig art. Vid olovlig betning ges sålunda möjlighet att uttaga betesavgift. Denna avgift är en kombi- nation av schabloniserad gottgörelse för den skada som kan ha drabbat betet och schabloniserad ekonomisk sanktion i avhållande syfte.

När renar betar olovligt i det andra landet skall underrättelse om för- hållandet snarast sändas till vederbörande myndighet inom vars område renarna finns. Vissa personer har- ålagts skyldighet att lämna sådan underrättelse, nämligen renarnas ägare, den som i ägarens ställe svarar för bevakning och tillsyn samt den som har rätt att vid tidpunkten i fråga driva renskötsel där de främmande renarna finns (51 å).

Den myndighet som mottagit underrättelsen skall snarast i sin tur underrätta förmannen i den sameby eller i det renbetesdistrikt där re- narna finns, vidare vederbörande myndighet i det andra landet, dvs. reindriftsinspektör eller lantbruksnämnd samt om möjligt förmannen i det distrikt eller den sameby där renarna kan antas höra hemma. Den myndighet som mottagit meddelande förutsättes omedelbart vidarebe- fordra detta till renägare eller sameby till vilken renarna hör.

Betesavgift utgår med ett fast belopp per ren utan hänsyn till uppe- hållets varaktighet — i Sverige med skr 1: 00 och i Norge med nkr 1: 40 — med ett tillägg för varje dag renarna uppehållit sig i det andra landet av i Sverige skr 0:40 och i Norge nkr 0:55 per ren. Renägaren har fjorton dagar på sig efter det att myndigheten i hans hemland mottagit det officiella meddelandet om den olovliga betningen enligt vad nyss' sagts att ta ut sina renar frän olovligt område innan en förhöjning av avgiften per dag inträder. Från och med femtonde dagen efter det myn- digheten mottagit meddelandet, vilket kan ske senare än den dag då den olovliga betningen började, höjs avgiften till i Sverige skr 0: 75 och ' i Norge nkr 1: 05 per ren och dag (52 5).

I artikel 14 i protokollet om spärrstängsel anges vissa tidsbegränsade undantag från 52 5, Vilka skall gälla intill dess överenskomna stängsel uppförts.

Enligt konventionsförslaget kan betesavgift utgå. Härmed menas att

Prop. 1972: 16 57

den myndighet som fattar beslutet har en diskretionär prövningsrätt: full avgift, nedsatt avgift eller ingen avgift alls kan komma i fråga allt efter omständigheterna. I konventionen nämns som förmildrande omständig- het att det olovliga uppehållet ej kan läggas renägaren eller den för be- vakningen ansvarige till last — detta kan bero på svåra väderleks- eller snöförhållanden, rovdjursanfall, naturkatastrof, fara för människor och djur, icke fungerande stängsel el. dyl. Omständigheterna kan även eljest vara sådana att det är oskäligt att ålägga avgift helt eller delvis.

Vart femte år skall avgiftsbeloppen räknas om, med tillämpning av vartdcra landets konsumentprisindex. Det förutsätts att detta görs av central myndighet i vartdcra landet och att det andra landet snarast un- derrättas om de nya avgifter som skall tillämpas. Om ändringar i index eller valutakurser medför'mera betydande skillnad mellan betesavgifter- nas värde i de båda länderna bör det fasta utskottet föreslå regeringarna att justera betesavgifternas storlek.

Beslut om betesavgift'fattas av den lantbruksnämnd respektive rein— driftsinspektör inom vars område den olovliga betningen ägt rum. Till grund för beslutet måste ligga tillförlitliga upplysningar om de renar som uppges ha betat olovligen. Ofta föreligger givetvis svårigheter att fast- ställa om det är främmande renar samt varifrån dessa kommer, tid- punkten när de kom in på olovligt område och antalet renar samt de omständigheter som i övrigt förelåg och som kan föranleda att avgift nedsätts eller att avgift inte tas ut. Att fastställa de'förhållanden som är av betydelse för beslutet underlättas i väsentlig grad genom att skiljning skall företas innan renar som betat olovligt får föras tillbaka till hem- landet. Med hänsyn till rättssäkerheten bör den som skall åläggas att betala avgift beredas tillfälle att yttra sig i samband med den utredning, som företas rörande den olovliga betningen. Rättssäkerheten tillgodoses även genom att besvär kan anföras över beslut om betesavgift hos lant- bruksstyrelsen respektive fylkesmannen inom fem veckor räknat från det förmannen mottog beslutet (53 5).

En preskriptionsregel finns som innebär att frågan om betesavgift för- faller om icke beslutet härom sänts till lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören i det andra landet senast tre månader efter det att det olovliga uppehållet upphört (54 å).

Betesavgift kan tas ut även när renar i det egna landet olovligen uppe- håller sig på område söm är förbehållet det andra landets renar (57 5).

Som olovligt bete enligt 52 & är också att bedöma väsentlig avvikelse från flyttningsled.

Straffbestämmelser finns 'i konventionen för vissa överträdelser för vilka det ansetts erforderligt med en reaktion men någon annan form. än straff inte är lämplig. Endast bötesstraff kan ådömas, och fråga skall vara om uppsåt eller oaktsamhet (61 å). Enligt delegationernas mening förstås med oaktsamhet i detta sammanhang oaktsamhet som ej är obe- tydlig. Den svenska termen härför är ”oaktsamhet som ej är ringa”.

Prop. 1972: 16 58

Allmänt åtal för förseelse enligt 61 5 konventionen får väckas endast efter anmälan av lantbruksnämnden eller reindriftsinspektören. Dessa kan göra anmälan i båda länderna (62 5).

Den som lagförts —— varmed i detta sammanhang även avses att åtals- eftergift meddelats _ får ej lagföras för samma gärning i det andra lan- det (63 5).

I konventionen regleras vidare frågan om ersättning för kostnader för renar från det andra landet (35 å) och om ersättning för skada (58 5). 35 & skiljer mellan kostnader för det fall att sammanblandning inte ägt rum och kostnader för det fall att sammanblandning skett. I det första fallet skall kostnader för nödvändigt arbete med de främmande renarna -— alltså ej med egna renar även om ett samband kan påvisas mellan förekomsten av främmande renar och ökat arbete med egna renar — och utlägg som uppstår för de främmande renarna betalas i sin helhet av den sameby respektive renägare som renarna tillhör. Har det däremot skett sammanblandning fördelas alla kostnader för samling och skiljning inklusive arbetskostnader i förhållande till det antal renar var och en har i den sammanblandade hjorden. För fall av oaktsamhet eller bris- tande bevakning finns en särbestämmelse.

Den förman som har de främmande renarna om hand eller som sva- rat för skiljningen fördelar kostnaderna. Vid oenighet om kostnaderna eller fördelningen av dessa bör vederbörande myndighet på begäran av part försöka medla. Lyckas ej detta återstår domstolsvägen.

Ersättning i annat fall för skada som vållas i det andra landet vid utövande av renskötsel —- oberoende av om den utövats i hemlandet eller i det andra landet — skall bedömas enligt skadeståndsreglerna i det land där skadan inträffade. För skada på bete utgår icke särskild ersättning, eftersom betesavgiften till en del utgör ett schabloniserat skadestånd (58—60 55).

9. Dispens. Fast utskott

Dispens (65 5) från bestämmelserna om betesområden, betestider, ren- antal och flyttningsleder kan ges av lantbruksnämnden respektive fylkes- mannen var och en inom sitt område, när väderleks- eller betesförhål- landen eller andra omständigheter gör det nödvändigt. Ovan har angi- vits skillnaden mellan denna bestämmelse och 13 &. Typsituationen för dispens är att fara för liv eller för väsentliga ekonomiska värden för staten eller den enskilde uppstått och att farans avlägsnande förutsätter eller kan underlättas genom en dispens av tillfällig natur från vissa av konventionens regler. Dispensen ges alltså i renägarens eller samebyns intresse och framställning om dispens skall normalt göras av reindrifts- inspektör respektive lantbruksnämnd i vederbörande renägares hemland. Om emellertid tiden inte medger att hemlandets myndigheter kopplas

Prop. 1972: 16 59

'in kan dispens ges i brådskande fall även efter framställning direkt från den förman som önskar ändringen.

Under motsvarande omständigheter som nyss angivits kan lantbruks- nämnden respektive fylkesmannen efter samtycke från myndigheten i det andra landet medge tillfälligt undantag från de bestämmelser som för- bjuder användande i det egna landet av betesområden som är förbehåll- na renar från det andra landet.

I 66 & behandlas frågan om ett fast utskott som föreslås skola tillsättas .av regeringarna med uppgift att följa den samiska renskötselns utveck- ling och föreslå åtgärder som kan bidra till en effektiv och ändamålsen- lig tillämpning av konventionen.

Det fasta utskottet bör fortlöpande skaffa sig en bild av rennäringens läge i de båda länderna och vara berett att på grundval härav föreslå erforderliga åtgärder av både engångsnatur och permanent art som gör att konventionens tillämpning håller jämna steg med utvecklingen av renskötseln. Genom sin sammansättning, från vartdcra landet en ren- näringssakkunnig, en renskötande same och därutöver en medlem jämte suppleanter, bör utskottet ha goda möjligheter att skaffa sig överblick över dessa frågor.

10. Slutbestämmelser. Skriftväxling om framtida renbetning

En väsentlig fråga under förhandlingarna har varit samernas framtida renbetning över den svensk-norska gränsen efter utgången av den nya konventionen.

Delegationerna har för det första enats om att föreslå att den nya konventionen skall ha en lång giltighetstid, nämligen 30 år (76 å). Där- utöver föreslår delegationerna att senast fem år före utgången av kon- ventionens giltighetstid skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommission tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer har behov av fortsatt renbetning i det andra landet i de betesområden som omfattas av konventionen eller de- lar av dessa (69 5). En förutsättning för att avtalspart skall begära att kommissionen tillsätts är givetvis att ett fortsatt betesbehov bedömes föreligga.

För att fullgöra sin uppgift skall kommissionen i erforderlig utsträck- ning undersöka betestillgångarna inom Finnmarks, Troms och Nordlands fylken och i nordligaste delen av Nord-Tröndelags fylke samt i Norrbot- tens och Västerbottens län och i nordligaste delen av Jämtlands län (70 å). Mandatområdet överensstämmer således med mandatområdet för svensk-norska renbeteskommissionen av 1964, som för övrigt ut- gjort förebild för den nu föreslagna kommissionen. Kommissionen skall undersöka hur betestillgångarna utnyttjas inom dessa områden och hur de mest rationellt skall kunna utnyttjas. Därvid skall hänsyn också

Prop. 1972: 16 60

tagas till andra samhälls- och näringsintressen. Inom denna allmänna ram bestämmer kommissionen själv hur utredningsarbetet skall bedrivas.

Avtalspart som påkallar att kommissionen tillsätts skall underrätta den andra avtalsparten senast ett år före tidsfristen för kommissionens till- sättande. Parterna skall därefter gemensamt utse ordförande från ett tredje nordiskt land och överenskomma om sekretariat m.m. Kommis- sionen skall bestå av, förutom ordföranden, tre medlemmar från vart- dera landet samt personliga suppleanter. Gemensamma kostnader för kommissionens arbete fördelas lika mellan de båda länderna. Kom- missionen har tre år till disposition för att avge betänkande till rege- ringarna.

Så snart kommissionens betänkande avgivits skall de båda ländernas regeringar inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbet— ning i det andra landet efter utlöpandet av konventionens giltighetstid (72 5). Förhandlingarna skall föras på grundval av betänkandet. För- handlingarna skall ej omfatta det i 1 5 A 4 konventionen angivna om- rådet Anjavassdalen om ej de båda regeringarna enas om att särskilda skäl talar härför. Det kan tilläggas att området Anjavassdalen icke in- gick i de områden som enligt 1964 års svensk-norska renbeteskommis- sions förslag skulle användas för svensk renbetning i Norge.

Förhandlingarna mellan regeringarna skall såvitt möjligt slutföras innan konventionen löper ut.

Vidare har enighet uppnåtts om att föreslå regeringarna att i sam- band med konventionens undertecknande utväxla skrivelser innehållande att de båda ländernas regeringar i fråga om samernas framtida renbet- ning i det andra landet kommer att låta följande synpunkter vara väg- ledande. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka mellan de båda länderna. Regeringarna har för avsikt att, var och en för sig, så länge det finns samer i ettdera landet som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i det andra landet upprätthålla betesrätten över landgränsen. Om vitala intressen nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige respektive av svenska samer i Norge, tages i anspråk, skall den svenska respektive norska regeringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande interna lagstiftningen på bästa möjliga sätt tillrättalägga förhållandena för samernas betesrätt så att de kan bevara sin livsform och näring.

Mot bakgrund av ovannämnda bestämmelser i konventionen och den föreslagna skriftväxlingen har delegationerna enats. om att föreslå att konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttlapparnas rätt till ren- bete m.m. upphör att gälla när konventionen träder i kraft (74 å). Däremot föreslår delegationerna icke någon uppsägning av 1751 års Iappkodicill. Den kvarstår som ett uttryck för samma grundsyn som den föreslagna skriftväxlingen.

Prop. 1972: 16 61

Konventionen föreslås träda i kraft den 1 maj 1972 och gälla till och med den 30 april 2002. ' Konventionen skall ratificeras.

11. Byggande och underhåll av spärrstängsel

Enligt 42 % konventionen skall närmare bestämmelser om byggande och underhåll av spärrstängsel fastställas genom särskild överenskom- melse. Delegationerna har nedlagt ett omfattande arbete för att få till stånd såvitt möjligt detaljerade förslag till stängsel som behövs för att underlätta efterlevnaden av den nya konventionens bestämmelser.

Delegationerna har utarbetat förslag till protokoll om byggande och underhåll av spärrstängsel för renar. Protokollet omfattar i artikel 1, 2 och 3 stängsel som föreslås uppförda inom bestämda tidsfrister. I artikel 4 anges ett stängsel som skall byggas i den mån området Maunu tages i bruk för norsk vinterbctning i Sverige.

Artikel 5 avser ett stängsel inom området Havgavuobmi i Troms fylke. Detta stängsel skall utgöra fortsättning på ett stängsel som är un- der uppförande i Svcrige och'som åtskiljer samebyarna Lainiovuoma och Saarivuoma. Från den svenska delegationens sida har anförts att stängs- let är nödvändigt för att även i Norge åtskilja Lainiovuomas renskötsel från Saarivuomas. Samrcnskötsel inom byarna har bedömts icke vara genomförbar. Kostnaderna för att ersätta stängslet med mänsklig ar— betskraft är alltför höga för att en sådan lösning skall framstå som ett alternativ till stängsel. Vidare har den svenska delegationen anfört att det cirka 80 km långa stängsel som är under uppförande i Sverige skulle bli ineffektivt om det icke kan fortsätta in på norskt område. Den norska delegationen har anfört starka betänkligheter mot uppförande av nämn- da stängsel inom området Havgavuobmi särskilt med hänsyn till natur- vården. För att så långt som möjligt tillmötesgå dessa norska natur- vårdsintresscn har den svenska delegationen i andra hand föreslagit en alternativ stängselsträckning, som anges i artikel 5, punkt 2. Ur svensk renskötselsynpunkt är emellertid den sträckning som anges i artikel 5, punkt 1, den lämpligaste.

Med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter har de två de- legationerna stannat för att i detta område föreslå ett stängsel utgörande fortsättning på det som är under uppförande i Sverige. För att så långt det är möjligt tillmötesgå norska naturvårdsintressen föreslås i artikel 5 två alternativa sträckningar. Som ett led i den lösning som här före- slagits ingår att den svenska delegationen avstår från att nu påyrka att i avtal reglera anläggande av vissa stängsel i en del andra områden.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om vilka stängsel som skall upp- föras, bekostas och underhållas av Sverige respektive av Norge. Av bilaga 1 till denna rapport framgår de olika stängselsträckningarnas

Prop. 1972: 16 . 62

längd, beräknade kostnader för byggandet och kostnadernas fördelning.

Protokollet innehåller vidare bestämmelser om hur stängselsträck— ningarna i detalj skall fastställas, om utsträckning av tidsfristerna på grund av oförutsedda omständigheter, godkännande av färdiga stängsel, tull- och skattefrihet, arbetsmarknadsförhållanden m. m.

Artikel 14 innehåller regler om vissa temporära avvikelser från be- stämmelserna om betesavgift i 52 & konventionen. Dessa regler om av- vikelser har kommit till för att mildra de omställningsproblem som upp- kommer i samband med konventionens ikraftträdande.

Protokollet skall träda i kraft samtidigt med konventionen och ha samma giltighetstid. Protokollet skall ratificeras (artikel 15).

Förutom de stängselsträckningar som anges i protokollet har delega- tionerna diskuterat ytterligare ett antal stängsel. Delegationerna utgår från att det fasta utskottet kommer att uppmärksamma behovet av dessa.

De stängsel som varit föremål för diskussion framgår av bilaga 2.

Stockholm den 9 juni 1971.

L. Kellberg Jens Evensen

Pmp. 1972: 16

63

Bilaga 1

Bilaga till gemensam rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention Fördelning av kostnader för uppförande av spärrstängsel

Sverige Norge Län/fylke Stäng- Beräk— Beräk- Län/fylke Stäng— Beräk- Beräk- sel nr nad nad sel nr nad nad enl. längd kost- enl. längd kost- proto- km nad proto- km nad kollet 1 000 kollet 1 000 Skr Skr Artikel 1 Artikel ] TrOms A 1 35 525 Nordland B 13. 5 75 A 2 50 1 000 B lb 1 15 A 3 29 580 B 2 4 60 Nordland B 5 2 30 B 3a 2 30 B 6 2 30 B 3b 2 40 Nordland] N—-T C 26 390 B 4 8 160 Jämtland D 19 285 B 5 18 270 Summa 163 2 840 Summa 40 650 Artikel 2 Artikel 2 TrOms A 10 200 Nordland B lal 4 80 Nordland B 23 5 75 B 1a2 4 60 B 2b 1 15 B lb 6 90 B 3 12 180 B 4 15 225 B Sa 15 225 B 5b 30 450 Summa 88 1 370 Summa 14 230 Artikel 3 Artikel 3 TrOms A 30 600 Nordland C 2b 7 140 Norrbotten B 7 140 Nordland C 1 5 100 C 23 2 40 Summa 44 880 Summa 7 140 Summa för Summa för artikel 1—3 295 5 090 artikel 1—3 61 1 020

Prop. 1972: 16 64

Bilaga till gemensam rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention

Förteckning över stängsel som diskuterats av delegationerna.

A. I Nordlands fylke och Norrbottens län

1. Kiruna kommun Från Vassijaure till Kateratvatn (ca 4 km).

2. Ankenes och Kiruna kommuner

a) Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 a konventionen från Katerat- vatn till östra änden av Sclkajavrre (ca 26 km).

b) Längs den gräns som anges under a från Selkajavrre till Cuno- javrre (ca 10 km).

c) Från Cunojavrres östra ände över riksgränsen norr om riksröse 263 till befintligt spärrstängsel vid Roccokkajokk (ca 5 km).

d) Längs den gräns som anges under a från Cunojavrre till bäck- sammanflödet vid punkt 716 i Kaliksdalen (ca 9 km).

e) Längs den gräns som anges under a från Båtvatnets norra ände till Iptovatnets norra ände (ca 13 km).

3. Tysfjords och Gällivare kommuner Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventionen från fjällbranten norr om Björnvatn till denna sjös norra ände, därifrån från samma sjös södra ände till riksröse 251, därifrån till Suorkejaure (sammanlagt ca 10 km).

4. Tysfjords och Jokkmokks kommuner

a) Tre sträckor längs riksgränsen mellan riksrösena 250 och 248, nämligen vid Jäknajaurats, fjället- Katamurri och Njallojaure (samman- lagt ca 10 km).

b) Tre sträckor längs riksgränsen mellan Amasvagjavrre och riksröse 246, nämligen vid nyssnämnda sjö, mellan fjällen Rättjåkko och Ruonas samt mellan Ruonas och Sautsasvare (sammanlagt ca 7 km).

5. Fauske och Arjeplogs kommuner _ Från Eidevatnets sydöstra ände. till.Pieskejaure (ca 5 km)._ .

6. Saltdals och Arjeplogs kommuner

a) Från Balvatnets östra ände till lkisjaure (ca 5 km).

b) Några kortare avsnitt längs den gräns som anges i 1 % B 3 a kon- ventionen genom Skaitidalen (sammanlagt ca 10 km).

c) Från lämplig punkt på befintligt stängsel mellan Gujaure och riks- gränsen västerut till den gräns som anges i 1 5 B 3 b konventionen i Dypenådalen (ca 10 km).

Prop. 1972: 16 55

B. I Nordlands fylke och Västerbottens län

1. Rana kommun Från lämplig punkt på riksgränsen mellan riksröse 221 A och riksröse 223 till det i artikel 1 B 5 i protokollet angivna stängslet mellan Kvefsen- dalstjern och riksgränsen ca 1 km öster om riksröse 220 A (ca 7 km).

2. Hattfjelldals och Storumans kommuner

a) Från riksröse 215 längs riksgränsen till sjön Kalven ca 7 km söder om riksröse 213 (ca 25 km).

b) Förnyelse av befintligt stängsel från Övre Jovattnet till den gräns som anges i 1 5 B 4 a konventionen mellan Östre Krutvatn och riks— röse 210 vid Arevattnet (ca 25 km).

c) Från lämplig punkt väster om Arevattnet på det stängsel som anges under b längs riksgränsen till riksröse 209 A och vidare i sydostlig rikt- ning till Amervardos östra del (ca 10 km).

3. Hattfjelldals kommun Från sjön Ranseren vid Ranserelvas inflöde västerut till det stängsel som anges i artikel 1 C i protokollet vid sammanflödet mellan Ranser- elva och bäcken från Rotnan (ca 4 km).

C. Jämtlands län

Frostvikens kommun

a) Längs rågången mot hemmanet Ankarvattnet från den punkt där den gräns som anges i 7 5 C 1 konventionen korsar det stängsel som an— ges i artikel 1 D i protokollet till riksgränsen och denna gräns söderut till riksröse 199 (ca 18 km).

b) Längs den gräns som anges för området Blåsjökilen i 7 & C 2 kon- ventionen från riksröse 199 till riksröse 177 A (ca 20 km).

Prop. 1972: 16

Innehållsförteckning till den

EDPOFIQUIF—PJPH

1.0. 11. Bila ga 1 Bilaga 2

gemensamma rapporten

Förhandlingsdelegationernas mandat och sammansättning . . . . Organisationen av arbetet m. m. .......................... Konventionsförslagets uppläggning ...................... Betesområdena och deras utnyttjande .................... . Renägare som får använda betesområdena i det andra landet . .

Samling och skiljning .................................. Särskilda rättigheter .......... - .......................... Överträdelser av konventionen m. m. ...................... Dispens. Fast utskott .................................. Slutbestämmelser. Skriftväxling om framtida renbetning ...... Byggande och underhåll av spärrstängsel ..................

66

Sida 41 42 43 45 50 53 53 56" 58 59 61 63

Prop. 1.972: 16

Konvention

mellan Sverige och Norge om renbetning

Den svenska och den norska regeringen har, på grundval av det betänkande som avgivits av den svensk-norska renbeteskom- missionen av 1964, fört förhand- lingar om samernas renbetning och blivit eniga om följande be- stämmelser:

Kapitel 1. Svensk renbetning i Norge

Betesområden 1 5 A. Troms fylke

I Troms fylke får följande om- råden användas för svensk ren- betning: Tamok-Rosta, Devdisfjel- let, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi och Salvasskardet.

Områdena har följande grän- ser:

1. Tamok-Rosta Från riksröse 294 (Treriksröset) vid Gåldajavri, denna sjö och Breiddalen till Gåvdajavri, östra sidan av Gåvdajavri till dessnord- ligaste vik, därifrån en rät linje till Langvatnets västligaste vik, därifrån en rät linje ivästlig rikt- ning till Midterdalen, denna dal och Kitdalen till Storfjorden, denna fjord till utloppet av Sig— naldalselva, denna älv till sam- manflödet med Balsfjordclva, den- na älv till Övergård, därifrån en rät linje i sydlig riktning till Nord- kjoselva, denna älv till Tamokvat- net, denna sjö till dess södra än- de, därifrån en rät linje izsydlig riktning till Tamokelva, denna älv

67

Konvensjon

mellom Norge og Sverige om reinbeite.

Den norske og den svenske re- gjering har, på grunnlag av den innstilling som er avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, fort forhandlinger om samenes reinbeite og er blitt enige om folgende bestemmelser:

Kapittel I. Norge.

Svensk reinbeite i

Beiteområder. & 1 A. Troms fylke.

I Troms fylke kan folgende om- råder brukes som beite for svensk rein: Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi og Salvasskardet.

"Områdene har fplgende grenser:

1. Tamok-Rosra: Fra riksroys 294 (Treriksroysa) ved Gåldajavri, dette vatn og Breid- ' dalen til Gåvdajavri, ostbredden av Gåvdajavri til vatnets nord- ligste bukt, dcrfra en rett linje til Langvatnets vestligste bukt, -der—- fra en rett linje i vestlig retning til Midterdalen,-denne dal og 'Kit- dalen til Storfjorden, denne fjord til utlopet av Signaldalselva, denne elv til samlppet med Bals- fjordclva, denne elv til Övergård, derfra en rett linje i sorlig retning til Nordkjoselva, denne elv .til Tamokvatnet, dette vatn til sor- cnden, derfra en rett linje i sor- -lig retning til Tamokelva, denne .- elv til samlöpet med Rostaclva,

Prop. 1972: 16

till sammanflödet med Rosta— elva, denna älv med Lille Rosta— vatn till riksröse 287 i Stuorra Råstajavri, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 294.

2. Devdisfjellet Från riksröse 287 i Stuorra Råstajavri längs sydgränsen för området Tamok-Rosta till sam— manflödet mellan Rostaelva och Tamokelva, därifrån Målselva till sammanflödet med Divielva, den- na älv till sammanflödet med Skaktarjåkka, denna älv och Rav- dujåkka till Ravdujavri, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till riksröse 285, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 287.

3. Havgavuobmi Från riksröse 285 längs syd- gränsen för området Devdisfjellet till Skaktarjåkkas sammanflöde med Divielva, denna älv till Mo- arsejavri, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till riksröse 283, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 285.

4. Anjavassdalen Från Moarsejavris södra ände längs västgränsen för områdena Havgavuobmi och Devdisfjellet till Divielvas sammanflöde med Målselva, denna älv till samman- flödet med Beinelva, denna älv och Beinelvdalen, Guovdelasvag- gi och Langedalen till Sandelv- vatn, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje över punkt 896 till tjärn på Hubitdievat, där- ifrån en rät linje i sydvästlig rikt- ning till sammanflödet mellan bäcken från tjärnen vid punkt 829 och Maddajåkka, därifrån en rät linje till tjärn vid .punkt 918, vidare en rät linje över Måskan- javris östra ände till Helvetjavri, denna sjö och bäcken till Doarru- javri, denna sjö och Doarrujåkka till sammanflödet med Multu—

68

denne elv med Lille Rostavatn til riksroys 287 i Stuorra Råstajavri, derfra rikgrensen tilbake til riks- rsztys 294.

2. Devdisfjellet: Fra riksroys 287 i Stuorra Rå- stajavri langs sorgrensen for om— rådet Tamok-Rosta til samlopet mellom Rostaelva og Tamokelva, derfra Målselva til samlopet med Divielva, denne elv til samlopet med Skaktarjåkka, denne elv og Ravdujåkka til Ravdujavri, dette vatn til serenden, derfraen rett linje til riksroys 285, derfra riks- grensen tilbake til riksroys 287.

3. Havgavuobmi: Fra riksroys 285 langs sorgren- sen for området Devdisfjellet til Skaktarjåkkas samlöp med Divi- elva, denne elv til Moarsejavri, dette vatn til sorenden, derfra en rett linje til riksroys 283, dcrfra riksgrensen tilbake til riksrpys 285.

4. Anjavassdalen: Fra Moarsejavris serende langs vestgrensen for områdene Havgavuobmi og Devdisfjellet til Divielvas samlop med Målselva, denne elv til samlppet med Bein- elva, denne elv og Beinelvdalen, Guovdelasvaggi og Langedalen til Sandelvvatn, dette vatn til sor- enden, derfra en rett linje over hoyde 896 til tjern på Hubitdievat, derfra en rett linje'i sprvestlig retning til samlopet mellom bek- ken fra tjernet med hoyde 829 og Maddajåkka, derfra en rett linje til tjern med hoyde 918, videre en rett linje over Måskanjavris ost- ende til Helvetjavri, dette vatn og bekken til Doarrujavri, dette vatn og Doarrujåkka til samlopet med Multujåkka, derfra en rett linje til Moarsejavris serende.

Prop. 1972: 16

jåkka, därifrån en rät linje till Moarsejavris södra ände.

5. Sarevuobmi

Från riksröse 283 en rät linje till riksröse 280, därifrån riks- gränsen tillbaka till riksröse 283.

6. Salvasskardet Från riksgränsen vid Leina- vatn, denna sjö, Astu'cedno och Altevatn till dammen vid sjöns västra ände, därifrån Barduelva till sammanflödet med Sördalsel— va, denna älv och Sördalen till riksröse 272, därifrån riksgränsen tillbaka till Leinavatn.

B. Nordlands och Nord- Tröndelags fylken

I Nordlands och Nord-Trönde- lags fylken får för svensk renbet- ning användas de områden som ligger mellan riksgränsen och ne- dan angivna gränslinjer:

1. I Ankenes, Ballangens och Tysfjords kommuner

a) Från riksgränsen vid Kat- teratvatnets norra sida, denna sjö till dess västra ände, därifrån en rät linje till järnvägsbron över Hundalselva, denna älv till sam- manflödet med Oallajokka, denna älv och Oallavagge till östra än- den av Szelkajavrre, denna sjö och Salkajokka till Cunojavrre, den- na sjö och Cunojokka till sam- manflödet med Sandelva, därifrån en rät linje till bäcksammanflödet vid punkt 716 i Kaliksdalen, där- ifrån en rät linje över punkt 1314 till sjön vid punkt 1111, denna sjö och Coarvvejokka till Nordre Coarvvejavrre, denna sjö och bäc- ken till Söndre Coarvvejavrre, den- na sjö till dess sydvästra vik, där- ifrån en rät linje i sydvästlig rikt- ning till närmaste vik i Vannaks- vatn, denna sjö, Gautelisvatn, bäc- ken till Båtsvatn, denna sjö, Nuor- jujokka, Kobbvatn, Kobbelva och

69

5. Sarevuobmi:

Fra riksroys 283 en rett linje til riksroys 280, derfra riksgrensen tilbake til riksroys 283.

6. Sal vasskardet: Fra riksgrensen ved Lcinavatn, dette vatn, Astuadno og Altevatn til dammen i vestenden av vatnet, derfra Barduelva til samlppet med Sördalselva, denne elv og Sarda- len til riksroys 272, derfra riks- grensen tilbake til Leinavatn.

B. Nordland og Nord-Trandelag fylker.

I Nordland og Nord-Trpndelag fylker kan som beite for svensk rein brukes de områder som lig- ger mellom riksgrensen og de ne- denfor beskrevne grenselinjer:

1. I Ankenes, Ballangen og Tys- fjord kommuner:

a) Fra riksgrensen ved nord- bredden av Katteratvatn, dette vatn til vestenden, derfra en rett linje til jernbanebrua over Hun- dalselva, denne elv til samlppet med Oallajokka, denne elv og Oallavagge til ostenden av Szelka- javrre, dette vatn og Szelkajokka til Cunojavrre, dette vatn og Cu- nojokka til samlopct med Sand— elva, derfra en rett linje til bekk- samlopet med hayde 716 i Ka- liksdalen, derfra en rett linje over hoyde 1314 til vatn med hoyde 1111, dette vatn og Coarvvejokka til Nordre Coarvvejavrre, dette vatn og bekken til Sondre Co- arvvejavrre, dette vatn til dets sor- vestlige bukt, derfra en rett linje i sprvestlig retning til nzermeste bukt i Vannaksvatn, dette vatn, Gautelisvatn, bekken til Båtsvatn, dette vatn, Nuorjujokka, Kobb- vatn, Kobbelva og Sprelva til sam-

Prop. 1972: 16

Sörelva till sammanflödet med Tverelva, denna älv till Iptovatn, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till riksgrän- sen omedelbart norr om Rarka- jaure.

b) Från riksröse 255 till Kjår- davatnets norra ände, därifrån en rät linje till Middagsvatnets södra ände, denna sjö till bäcken som rinner ut i sjön norr om punkt 1262, från bäckmynningen en rät linje till Vabakkvatn, den- na sjö och bäcken till Forsvatn, denna sjö och bäcken till Sidas- javrre, från bäckmynningen en rät linje i sydvästlig riktning över Baugefjell, Baugevatn och punkt 1156 på Paurofjell till Paurovatn, denna sjö till utflödet från Naidi- vatn, denna sjö till dess sydvästli— gaste vik, därifrån en rät linje i sydvästlig riktning över punkt 1150 till Björnvatn, denna sjö och bäcken till Röysvatn, denna sjö till dess östra ände, därifrån en rät linje till riksröse 251.

2. I Sörfolfls och Fauske kommu- ner

Från riksgränsen vid Leirvat- nets södra strand, denna sjö till Blåmandsisen, längs Blåmands- isens östra kant till Småsorjusvatn vid punkt 958, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till Nedre Duoldagopjavrre, den- na sjö till dess södra ände, där- ifrån en rät linje över punkt 859 till Låmielva, denna älv, Låmi- vatn och Eidevatn till riksgränsen vid Låmitjcrn.

3. I Saltdals och Rana kommuner

a) Från riksgränsen vid Mel- lomvatncts södra strand, denna sjö till dess västra ände, därifrån en rät linje till Dorrovatnets öst-' ra ände, denna sjö till dess syd- västra ände, därifrån'en rät linje till viken Kvebilok i Balvatn, denna sjö till Skaitidalen, denna

70

löpet med Tverelva, denne elv til Iptovatn, dette vatn til sorcnden, ? derfra en rett linje til riksgrensen like nord for Rarkajaure.

b) Fra riksroys 255 til norden- den av Kjårdavatn, derfra en rett linje til sorendcn av Middags— vatn, dette vatn til bekken som renner ut i vatnet nord for hoyde 1262, fra bekkmunningen en rett linje til Vabakkvatn, dette vatn og bekken til Forsvatn, dette vatn og bekken til Sidasjavrre, fra bekkmunningen en rett linje i s'or— vestlig retning over Baugefjell, Baugevatn og hoyde 1156 på Paurofjell til Paurovatn, dette vatn til utlopet fra Naidivatnet, dette vatn til dets sörvestligste bukt, dcrfra en rett linje i sorvcst- lig retning over hoyde 1150 til Björnvatn, dette vatn og bekken til Röysvatn, dette vatn til osten- dcn, derfra en rett linje til riksro'ys 251.

2. I Sörfold ag Fauske konununer:

Fra riksgrensen ved sorbredden av Leirvatn, dette vatn til Blå- mandsisen, langs ostkanten av mandsiscn til Småsorjusvatn med hoyde 958, dette vatn til sorenden, derfra en rett linje til Nedre Duoldagopjavrrc, dette vatn til sörenden, derfra en rett linje over lloydc 859 til Låmielva, denne elv, Låmivatn og Eidevatn til riksgren- sen ved Låmitjcrn.

3. I Saltdal og Rana kommuner:

a) Fra riksgrensen ved sarbred- den av Mellomvatn, dette vatn til vestenden, derfra en rett linje til ostenden av Dorrovatn, dette vatn til dets sdrvestlige ende, der- fra en rett linje- til bukten Kvebi- lok i Balvatn, dette vatn til Skai— ' tidalen, denne dal med Skaitielva

Prop. 1972: 16

dal med Skaitielva till sammanflö- det med Graddisclva, denna älv till riksgränsen.

b) Från riksgränsen där denna korsar Dypenåga, denna älv till sammanflödet med Lönselva, den- na älv söderut till Stödi järnvägs- station, därifrån järnvägslinjen söderut till den plats där den kor- sar bäcken från Svangstjcrn, där- ifrån Randalselva till sammanflö- det med Virvasselva, denna älv till sammanflödet med Blerekelva, därifrån en rät linje i sydvästlig riktning till punkt 834, därifrån en rät linje till Kvefsendalstjer- nens östra ände, denna tjärn och Kvefsendalselva till Kalvatnmaga- sinet, detta magasin till bäcken från Melkfjellet och Sandtjern, därifrån en rät linje till en punkt på riksgränsen 1 km öster om riksröse 220 A.

4. I Hemnes kommun Från riksgränsen vid Grasvat— nets södra strand, denna sjö till Oksfjellelvas mynning, denna älv till Okstindbreen, därifrån en rät linje i sydvästlig riktning till punkt 1435, därifrån en rät linje i syd- östlig riktning till Hulbekktjern, därifrån en rät linje till Storfossen i Storelva, denna älv till riksröse 215.

5. I Hattfjelldals kommun

a) Från riksgränsen vid Östre Krutvatnets södra strand en rät linje till Måsvatnets norra ände, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till Övre Elgsvatn vid mynningen av bäc- ken från Krokfjellet och Risfjel- let, därifrån en rät linje till riks- röse 210.

b) Från en punkt på riksgrän- sen 500 rn söder om riksröse 209 längs trädgränsen till Finskarbek- ken 1 km ovanför dess utlopp i Skarmodalselva, därifrån Finskar- bekken till tjärnen söder-om Rit- terifjellet, därifrån en rät linje till

71

til samlopet med Graddisclva, denne elv til riksgrensen.

b) Fra riksgrensen hvor denne krysscr Dypenåga, denne elv til samlopet med Lonselva, denne elv serover til Stodi jernbancstasjon, derfra sorover etter jernbanelinjen til det sted denne krysser bekken fra Svangstjcrn, derfra Randals- elva til samlopet med Virvasselva, denne elv til samlopet med Blerek- elva, derfra en rett linje i servest— lig retning til hoyde 834, derfra en rett linje til ostendcn av Kvef- sendalstjcrn, dette tjern og chf- sendalselva til Kalvatnmagasinet, dette magasin til bekken fra Melk- fjellet og Sandtjern, derfra en rett linje til et punkt på riksgrensen 1 km ost for riksroys 220 A.

4. I Hemnes kommune:

Fra riksgrensen ved sorbredden av Grasvatn, dette vatn til ut- lopet av Oksfjellelva, denne elv til Okstindbreen, derfra en rett linje i servestlig retning til hoyde 1435, derfra en rett linje i sorost- lig retning til Hulbekktjern, der- fra en rett linje til Storfossen i Storelva, denne elv til riksroys 21.5.

5. I Hattfjelldal kommune:

a) Fra riksgrensen ved sorbred- den av. (Östre Krutvatn en rett linje til nordenden av Måsvatn, dette vatn til sorenden, derfra en rett linje -til (Övre Elgsvatn ved utlopct av bekken fra Krokfjellet og Risfjellet, derfra en rett linje til riksroys 210.

b) Fra et punkt- på riksgrensen 500 m ser for riksroys 209 langs skoggrensen til Finskarbekken 1 km ovenfor dennes utlop i Skar- modalselva, derfra Finskarbekken til tjernet ser for Ritterifjellet, der— fra en rett linje til Rotvatn, dette

Prop. 1972: 16

Rotvatn, denna sjö och Rotvas— elva till sammanflödet med Gren- sebekken, därifrån en rät linje till riksröse 208.

6. I Hattfjelldals kommun (Nord- land) och Röyrviks kommun (Nord-Tröndelag) Från riksgränsen vid Valdan- jaure en rät linje till sammanflö- det mellan Drakonelva och Tip- lingelva, denna älv till Östre Tip- lingen, denna sjö och Tiplingelva till sammanflödet med Simleelva, denna älv till sammanflödet med bäcken från tjärn norr om Rot- nan, denna bäck till tjärnen, där- ifrån en rät linje till Rotnans nor- ra ände, denna sjö och bäcken till sammanflödet med Ranserelva, denna älv till sjön vid punkt 977, denna sjö till dess västra ände, därifrån en rät linje till sjön vid punkt 960, denna sjö till dess södra ände, därifrån en rät linje till tjärn vid punkt 966, denna tjärn och bäcken till Vestre Sipmek- sjöen, denna sjö och älven till Östre Sipmeksjöen, denna sjö till riksgränsen.

Betestider 2 %

Betesområdena får användas för svensk renbetning under föl- jande tider:

A. I Troms fylke: Från och med den 1 maj till och med den 14 september.

B. I Nordlands och Nord-Trön- delags fylken; Från och med den 1 juli till och med den 31 augusti.

3 5

I följande områden får svenska renar uppehålla sig även under an- nan tid än som anges i 2 5 när renskötsel bedrivs i angränsande svenska gränsområden:

1. I Ballangens och Tysfjords kommuner den söder om Sidas-

72

vatn og Rotvaselva til samlapet med Grensebekken, derfra en rett linje til riksreys 208.

6. I Hattfjelldal kommune (Nord— land) og Royrvik kommune (Nord- Trondelag): Fra riksgrensen ved Valdanjaure en rett linje til samlepet mellom Drakonelva og Tiplingelva, denne elv til (Östre Tiplingen, dette vatn og Tiplingelva til samlepet med Simleelva, denne elv til samlepet med bekken fra tjern nord for Rotnan, denne bekk til tjernet, derfra en rett linje til nordendcn av Rotnan, dette vatn og bekken til samlopet med Ranserelva, den- ne elv til vatn med hoyde 977, dette vatn til vestenden, derfra en rett linje til vatn med hoyde 960, dette vatn til serenden, derfra en rett linje til tjern med hoyde 966, dette tjern og bekken til Vestre Sipmeksjoen, dette vatn og elva til Qstre Sipmeksjaen, dette vatn til riksgrensen.

Beitetider.

& 2 Beiteområdene kan brukes som beite for svensk rein i felgende tidsrom: A. I Troms fylke: Fra og med 1. mai til og med 14. september.

B. I Nordland og Nord-Trende- lag fylker: Fra og med 1. juli til og med 31. august.

& 3

I folgende områder kan svensk rein oppholde seg også til annen tid enn nevnt i & 2 när reindrift föregår i tilstetende grensetrakter i Sverige:

1. Den del av det område i Bal- langen og Tysfjord kommuner som

Prop. 1972: 16

javrre belägna delen av det om- råde som angesi 1 5 B 1 b;

2. I Rana kommun den söder om Ardekfjället belägna delen av det område som anges i 1 5 B 3 b;

3. I Hattfjelldals kommun det område som anges i 1 & B 5 a;

4. I Hattfjelldals kommun det område som anges i 1 5 B 5 b.

Betesområdenas utnyttjande

4 & Betesområdena får icke använ- das för norsk renbetning under den del av året då svensk renbet- ning är tillåten där enligt 2 %.

Samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge

5 &

Betesområdena får användas för renar från följande samebyar:

A. I T roms fylke: Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma.

B. I Nordlands och Nord-Trön- delags fylken: Rautasvuoma, Kaa- lasvuoma, Norrkaitum, Mellan- byn, Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta-Mavas, Semisjaur-Njarg, Svaipa, Gran, Ran, Umbyn, Vap- sten, Vilhelmina norra, Vilhelmi- na södra och Frostvikens norra.

Renantal 6 5 I Anjavassdalen är högsta till- låtna renantal 6 000.

Kapitel II. Norsk renbetning i Sverige

Betesområden 7 5 A. Norrbottens län

I Norrbottens län får följande områden användas för norsk ren-

73

er nevnt i & 1 B, 1b og som ligger ser for Sidasjavrre;

2. Den del av det område i Rana kommune som er nevnt i & 1 B, 3b og som ligger sor for Ardekfjel- let;

3. Det område i Hattfjelldal kommune som er nevnt i 5 1 B, 5a;

4. Det område i Hattfjelldal kommune som er nevnt i 5 1 B, 5b.

Bruken av beiteområdene. & 4

Beiteområdene må ikke brukes som beite for norsk rein i den tid av året svensk reinbeiting er tillatt der i henhold til 5 2.

Fra hvilke samebyer rein kan fares på beite i Norge.

5 5

Beiteområdene kan brukes for rein fra folgende samebyer:

A. I Troms fylke: Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma og Tal- ma.

B. I Nordland og Nord-Trende- Iag fylker: Rautasvuoma, Kaalas— vuoma, Norrkaitum, Mellanbyn, Serkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luok- ta-Mavas, Semisjaur-Njarg, Svai- pa, Gran, Ran, Umbyn, Vapsten, Vilhelmina norra, Vilhelmina sed- ra og Frostvikens norra.

Reinantall. & 6 I Anjavassdalen er storste tillatte reinantall 6 000.

Kapittel H. Norsk reinbeite i Sverige.

Beiteområder. & 7 A. Norrbottens län.

'I Norrbottens län kan felgende områder brukes som beite for

Prop. 1972: 16

betning: Maunu, Njuorajaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund.

Områdena har följande grän- ser:

1. Maunu Jeitisjoki från Kelottijärvi till skogsgränsen, därifrån en rät lin— je till Kutsurjärvis östra ände, därifrån en rät linje till översta tjärnen i Saarijoki sydost om Kutsuroivi, därifrån Saarijoki till sammanflödet med Ainattijo- ki, därifrån en rät linje till Outa- järvis sydligaste vik, därifrån en rät linje till väg nr 396 vid Ahven- järvis nordöstra strand, denna väg till Muonioälven vid Karesuando, denna älv och Könkämäälven till Kelottijärvi, denna sjö till Jeitis- jokis inflöde.

2. Njuorajaure

Från riksröse 272 en rät linje till Pålnoluokta, därifrån Tor- neträsk till Paktajåkas inflöde, denna bäck och Paktajaure till sjöns sydligaste vik, därifrån järn- väglinjcn till riksgränsen, denna tillbaka till riksröse 272.

3. Patsajäkel Torneälv från Torneträsk med sjöarna Tarrajaure, Jekejaure, Ala- jaure, Vakojaure och Nuorajärvi till Kallojärvi, därifrån sjön Ala- nen Vuolusjärvi, Vuolusjåkka och Alep Vuolusjaure, därifrån en rät linje till sjön Lulep Stalojaure, denna sjö, Stalojåkka och Kortto- järvi till Torneträsk, denna 'sjö till Torneälv.

4. Älvsbyn Från Holmsel längs vägen-till Åträskets sydöstra ände, därifrån en rät linje till västligaste viken i sjön Manjärv, därifrån en rät lin- je till byn Manjärv, därifrån längs vägen från Manjärv över Avaträsk till väg nr 90, denna väg till bron över Piteälven, denna älv till Holmsel.

74

norsk rein: Maunu, Njuorajaure, Patsajäkel, Älvsbyn og Storsund.

Områdene har folgende gren- ser:

1. Maunu:

Jeitisjoki fra Kelottijärvi til skoggrensen, derfra en rett linje til ostcnden av Kutsurjärvi, derfra. en rett linje til overste tjernet i. Saarijoki serost for Kutsuroivi, derfra Saarijoki til samlopet med Ainattijoki, derfra en rett linje til Outajärvis sydligste bukt, derfra en rett linje til vei nr. 396 ved nord- ostbredden av Ahvenjärvi, denne vei til Muonioälven ved Karesuan— do, denne elv og Könkämäälven til Kelottijärvi, dette vatn til Jeitis- joki's utlop i dette.

2. Njuorajaure:

Fra riksroys 272 en rett linje til Pålnoluokta, derfra Torneträsk til Paktajåkas utlop, denne bekk og Paktajaure til vatnets sorligste bukt, derfra jernbanelinjen til riks— grensen, denne tilbake til riksreys 272.

3. Patsajäkel: Torneälv fra Torneträsk med vatnene Tarrajaure, Jekejaure, Alajaure, Vakojaure og Nuora- järvi til Kallojärvi, dcrfra vatnet Alanen Vuolusjärvi, Vuolusjåkka og Alep Vuolusjaure, derfra en rett linje til vatnet Lulep Stalo— jaure, dette vatn, Stalojåkkaog 'Korttojärvi til Torneträsk, denne sjo til Torneälv. 4. Älvsbyn: _ Fra Holmsel langs veien til den sorligste _ende av Åträsket, derfra en rett linje til den vest- ligste bukt i vatnet Manjärv, der- fra en rett linje til stedet Manjärv, derfra langs veien fra Manjärv over *Avaträsk til vei nr. 90, denne vei til brua over Piteälven, denne elv til Holmsel.

Prop. 1972: 16

5. Storsand

Från Storsund längs järnvägs- linjen till landsvägen Storträskli- den—Koler, denna väg till Lill- piteälven, denna älv med sjöar- na Lyckoträsket (Lukoträsket), Häbbersträsket, Pärlträsket, Kloc- karträsken och Åträsket till Rå- bäcken. därifrån en rät linje till vägskälet nordväst om Lillpite, därifrån vägen till Söravan i Inre Arvidsträsket, därifrån södra si- dan av sjöarna Inre Arvidsträsket och Lilla Arvidsträsket, därifrån en rät linje till Teugerliden, där- ifrån vägen till Storsund.

B. Västerbottens län

I Västerbottens län får följande områden användas för norsk ren- betning: Ramsele, Granö och Me- selefors.

Områdena har följande gränser:

1. Ramsele Från landsvägsbron' över Ume- älven vid Ottonträsk, längs denna älv till bäckutflödet vid byn Kvarntorp, denna bäck till väg nr 93, denna väg till vägskälet vid Gullbäck, därifrån vägen Gull- bäck—Västerbäck—Sarsjöliden— Harrselsfors—Näsåker, därifrån en rät linje i västlig riktning-till vägskälet norr om Bastut.räsket.- därifrån vägen förbi Skivsjö Och Sundö till Umeälven vid Ot- tonträsk.

?,. Granö

Från kraftverksdammen vid Bålforsen i Umeälven, längs den- na älv till landsvägsbron vid Ot- tonträsk, därifrån väg-en Skivsjö till Satmyrsjön, denna sjö och Korbebäcken' till Stora ' Korbesjön, denna sjö "och en rät linje från sjöns norra ände till vägen vid Byssträsk, denna väg" till byn Gäddträsk, därifrån Gädd- träsket och en rät linje från denna sjös nordvästra ände till-vägskälet vid Tannträsk, därifrån vägen

mot -

5. Storsand: Fra Storsund langs jernbanelin- j'en til veien Storträskliden—Koler, denne vei til Lillpiteälven, denne elv med vatnene Lyckoträskct (Lukoträsket), Häbbersträsket, Pärlträsket, Klockarträsken og Åträsket till Råbäcken, derfra en rett linje til veiskillet nordvest for Lillpite, derfra veien til Söravan i Inre Arvidsträsket, derfra sor- breddcn av vatnene Inre Arvids- träsket og Lilla Arvidsträsket, der- fra en rett linje til Teugerliden, derfra veien til Storsund.

B. Västerbottens län.

I Västerbottens län kan folgende områder brukes som beite for norsk rein: Ramsele, Granö og Meselefors.

Områdene har fälgende grenser:

1. Ramsele: Fra veibrua over Umeälven ved Ottonträsk, langs denne elv til utlopet av bekken ved stedet Kvarntorp, denne bekk til vei nr. 93, denne vei til veiskillet ved Gullbäck, derfra veien Gullbäck

— Västerbäck — Sarsjöliden _ Harrsclsfors —— Näsåker, derfra

en-rett linje i vestlig retning til vei- skillet nord for Bastuträsket, der- fra veien forbi Skivsjö og Sundö til Umeälven ved Ottonträsk.

2. Granö: '

Fra dammen ved Bålforsen i Umeälven, langs denne elv til vei- brua'ved Ottonträsk, derfra veien mot- Skivsjö til Satmyrsjön, dette vatn og Korbebäcken til Stora Korbesjön,- dette vatn—= og en rett linje fra nordenden'av vat- net til veien'ved-Byssträsk, denne vei" til" 'stedet— Gäddträsk, derfra Gäddträsket Og en rett linje" fra den nordv'estlige ende av vatnet til vei-'- skillet'ved Tannträsk, derfra veien Tannträsk—Vilhelmina til Skovel- .

Prop. 1972: 16

Tannträsk—Vilhelmina till Skovel— träsket, denna sjö och en rät linje från sjöns nordvästra ände till dammen vid Bålforsen.

3. Meselefors Från landsvägsbron över Ånger- manälven vid Volgsjöfors, längs denna älv till järnvägsbron vid Me- selefors, därifrån en rät linje i syd- östlig riktning till Krutsjöns södra ände, därifrån en rät linje över Oxkullen till punkt 512 vid Stor— berget, därifrån en rät linje till Stensjöns södra ände, därifrån en rät linje till Algovik vid Ånger- manälven, denna älv till gården Erikshall, därifrån en rät linje över punkt 457 till kronoparken Avasjöns sydvästgräns, denna gräns till kommungränsen mellan Vilhelmina och Åsele, denna gräns till kommungränsen mellan Vilhel- mina och Dorotea, denna gräns till den punkt där väg nr 343 skär gränsen, denna väg till vägskälet söder om Tjärnässjön, därifrån vägen Tjärnäs—Svanberget—Sör- stensele, därifrån vägen till lands- vägsbron över Ångermanälven vid Volgsjöfors.

C. Jämtlands län

I Jämtlands län får följande om- råden användas för norsk renbet- ning: Leipikvattnet och Blåsjöki- len.

Områdena har följande gränser:

1. Leipikvattnet Från riksgränsen vid Östra Sip- mekejaures (Sippmikkjaures) söd- ra strand, denna sjö till Sipmeke- bäcken, denna bäck till samman- flödet med Gaustjokk, denna bäck till Leipikvattnet, denna sjös väst— ra strand till rågången mot hem- manet Ankarvattnet, denna rågång till riksgränsen och denna tillbaka till Östra Sipmekejaure.

76

träsket, dette vatn og en rett linje fra den nordvestlige ende av vat— net til dammen ved Bålforsen.

3. M eselefors: Fra veibrua over Ångerman- elven ved Volgsjöfors, langs denne elv til jernbanebrua ved Mesele- fors, derfra en rett linje i sordst- lig retning til sdrenden av Krutsjön, derfra en rett linje over Oxkullen til hdyde 512 ved Storberget, der- fra en rett linje til serenden av Stensjön, derfra en rett linje til Algovik ved Ångermanälven, den- ne elv til gården Erikshall, derfra en rett linje over heyde 457 til kro- noparken Avasjöns sprvestlige grense, denne grense til kom- munegrensen mellom Vilhelmina og Åsele, denne grense til kom- munegrensen mellom Vilhelmina og Dorotea, denne grense til det punkt hvor vei nr. 343 krysser grensen, denne vei til veiskillet ser for Tjärnässjön, derfra veien Tjär- näs—Svanbergetåörstensele, der- fra veien til veibrua over Ånger- manelven ved Volgsjöfors.

C. Jämtlands län.

I Jämtlands län kan fälgende områder brukes som beite for norsk rein: Leipikvattnet og Blå- sjökilen.

Områdene har folgende gren- ser:

1. Leipikvattnet: Fra riksgrensen ved serbredden av Östra Sipmekejaure (Sippmikk- jaure), dette vatn til Sipmekebäc- ken, denne bekk til samlopet med Gaustjokk, denne bekk til Leipik- vattnet, vestbredden av dette vatn til grensen mot eiendommen An- karvattnet, denne grense til riks- grensen, denne tilbake til Östra Sipmekejaure.

Prop. 1972: 16

2. Blåsjökilen Från riksröse 199 längs rågång- -en för Stora Blåsjöns skifteslag till rågången för Jorms skifteslag, därifrån denna rågång till riks- gränsen vid riksröse 197 A, där- ifrån riksgränsen till riksröse 199.

Betestider 8 &

Betesområdena får användas för norsk renbetning under följande tider:

A. I Norrbottens län: Från och med den 1 oktober till och med den 30 april med följande undan- tag:

1. Området Patsajäkel från och med den 1 december till och med den 30 april. Uppföres stängsel mellan Saarivuoma och Talma samebyar, får området användas från och med den 15 november.

2. Den del av området Älvsbyn som ligger mellan väg nr 90, sjö- arna Muskusträsket och Avaträs- ket samt Korsträskfluren från och med den 1 januari till och med den 30 april. B. I Västerbottens län: Från och med den 1 oktober till och med den 30 april. C. I Jämtlands län: Från och med den 1 april till och med den 14 november.

9 5

I ett område i Storumans kom- mun i Västerbottens län mellan riksgränsen, Stora Umevattnet och Mjölkbäcken får norska renar uppehålla sig när renskötsel be- drivs i angränsande norska gräns- områden.

Betesomådenas utnyttjande

105

Betesområdena får icke använ- das för svensk renbetning.

Från första stycket gäller föl- jande undantag:

77

2. Blåsjökilen: Fra riksreys 199 langs grensen for Stora Blåsjöns skifteslag til grensen for Jorms skifteslag, der- fra denne grense til riksgrensen ved riksreys 197A, derfra riks- grensen til n'ksrdys 199.

Beitetider. & 8

Beiteområdene kan brukes som beite for norsk rein i fdlgende tidsrom:

A. I Norrbottens län: Fra og med 1. oktober til og med 30. april, med fplgende unntak:

1. Området Patsajäkel fra og med 1. desember til og med 30. april. Dersom gjerde blir opp- fdrt mellan Saarivouma og Talma samebyer, kan området brukes fra og med 15. november.

2. Den del av området Älvsbyn som ligger mellom vei nr. 90, vat- nene Muskusträsket og Ava- träsket samt Korsträskfluren fra og med 1. januar til og med 30. april. B. I Västerbottens län: Fra og med 1. oktober til og med 30. april. C. I Jämtlands län: Fra og med 1. april til og med 14. november.

& 9

I et område i Storuman kom- mune i Västerbottens län mellom riksgrensen, Stora Umevattnet og Mjölkbäcken kan norsk rein oppholde seg når reindrift fore- går i de tilstotende grensetrakter i Norge.

Bruken av beiteområdene.

510

Beiteområdene må ikke brukes som beite for svensk rein.

Fra bestemmelsen i forste ledd- gjelder folgende unntak:

Prop. 1972: 16

]. Området Njuorajaure får användas för svensk renbetning under den del av året då norsk renbetning ej är tillåten där..

2. Genom den del av. området Älvsbyn som anges i 8 5 A 2 får Luokta-Mavas sameby företaga. snabb höst- och vårflyttning. Höst- flyttningen skall vara genomförd senast den 31 december.

Renantal 11 g Högsta tillåtna renantal är i ne- dan angivna områden:

A. Norrbottens län

1. Maunu 1100- 2. Njuorajaure och

3. Patsajäkel i 1500 4. Alvsbyn och

5. Storsund l 2 500 B. Västerbottens län

]. Ramsele 1000 2. Granö 1000 3. Meselefors 1500 Flyttningsleder

125

Vid flyttning till och från be- tesområdena höst och vår använ- des följande flyttningsleder:

A. Norrbottens län

Maunu

Från trakten av Treriksröset längs fjällsluttningarna mot Kilpis- järvi och mot Könkämäälven till Kelottijärvi. -

Patsajäkel

a) Från området Njurojaure på Torneträskets is eller från Pål- noluokta längs stranden och fjäll- sluttningen norr om denna sjö, till Laimoluokta, därifrån längs vägen ' till Korttolahti.

b) Från riksgränsen vid -Vuo-. skojaure, väster om renstängslet. mellan Lcinavatn och Koojärvi ; till Korttolahti.

78

1. Området Njuorajaure kan brukes som beite for svensk rein i den tid av året norsk reinbeiting ikke er tillatt der. '

2. Luokta-Mavas sameby kan foreta rask host- og vårflytting gjennom den del av området Älvs- byn som er nevnt i & 8 A. 2. Höst- flyttingen skal vzere gjennomfort innen 31. desember.

Reinantall.

511

Störste tillatte reinantall i de nedenfor nevnte områder er:

A. Norrbottens län

]. Maunu 1100 2. Njuorajaure og

3. Patsajäkel l 1500 4. Alvsbyn og

5. Storsund % 2500 E. Västerbottens län

1. Ramsele 1000 2. Granö 1000 3. Meselefors 1500 Flytteleier.

& 12 Ved hest- og vårflytting til og fra beiteområdene brukes folgen- de flytteleier:

A. Norrbottens län.

Illamzu:

Fra trakten ved Trcriksröysa langs fjellskråningene mot Kilpis- järvi og mot Könkämäälven til Kelottijärvi.

Patsajäkel:

a) Fra området -Njuorajaure over isen på Torneträsk, eller fra Pålnoluokta langs bredden og fjellskråningen nord for Torne- träsk, til Laimoluokta, derfra langs veien til Korttolahti.

b) Fra. riksgrensen .ved- Vuosko—- jaure, vest for reingjerdet mellom Lcinavatn og Koojärvi til 'Kort- tolahti.

Prop. 1972: 16

Älvsbyn

Från riksgränsen i trakten öster om Balvatn genom Radtjaområ- det mellan Peskehaure och Mavas- jaure, antingen längs Piteälven till Norra Bergnäs, eller genom fjällområdet Partortetuottar (Bar- turte) mellan Piteälven och vat- tendelaren, över Skärfajaure till Norra Bergnäs, därifrån förbi Gal- laure och Mattaureälven till Pite— älven, därifrån på Piteälvens söd- ra sida förbi Jäknajaure, Trollfor- scn, Njunjesvare och Benbryte- berget till Holmsel.

Storsand

Från riksgränsen norr om Nasa- fjäll förbi Värdcjaure, längs fjäll- kedjan norr om Laisälvcn, över"

Peljekaise och Jutis, längs Horn— avans västra strand till Arjeplog, därifrån i närheten av vägen Sten- sund—Svannäs—Abraur—Mosko- sel, från Moskosel förbi Lom- träsk och Njallejaur, längs Grund- selån, förbi Södra Brännträsl-c till Storsund.

B. Västerbottens län

Ramsele

Från riksgränsen vid Umbukta över Brantsfjället, Norra Storfjäl- let och fjället Väretje till Dana- sjön, därifrån till .Abborrberg, Fjällbosjön, sjöarna Gunnarn och Nedre Gunnarn till Blåviken, där- ifrån längs Umeälvens norra sida förbi Lycksele _och Granö till Ot- tonträsk.

Flyttningen får i stället före-. tagas på Umeälvens is eller längs norra sidan av älven.

Granö

Antingen från riksgränsen vid- Östre Krutvatn längs Södra Stor- fjällets nord- och östsluttningar till Löfjället eller från riksgrän-'

sen vid Arevattnet, genom Are- vattnets och Abelvattnets dalgång till Löfjället, därifrån förbi -Gim-'

79

Älvsbyn:

Fra riksgränsen i trakten öst for Balvatn gjennom Radtjaområ- det mellom' Peskehaure og Ma- vasjaure, enten langs Piteälven til Norra Bergnäs, eller gjennom fjell- området Partortetuottar (Barturte) mellom Piteälven og vannskillet, over Skärfajaure til Norra Berg- näs, derfra forbi Gallaure og Mat- taureälven til Piteälven, derfra på sorsiden av Piteälven forbi Jäkna- jaure, Trollforsen, Njunjcsvare og Benbryteberget til Holmsel.

Storsand:

Fra riksgrensen nord for Nasa- fjäll forbi Värdejaure, langs fjell- kjcden nord for Laisälven, over Peljekaise og Jutis, langs vest- bredden av Hornavan til Arjeplog, derfra i nrerheten av vcicn Sten- sund—Svannäs—Abraur—Mosko- sel, fra Moskosel forbi Lomträsk og Njallejaur, langs Grundselån, forbi Södra Brännträsk til Stor- sund.

B. Västerbottens län. '

Ramsele:

Fra riksgrensen ved Umbukta over Brantsfjället, Norra Storfjäl- let og fjellet Väretje til Dana- sjön, derfra -til Abborrberg, Fjäll- bosjön, vatnene Gunnarn og Nedre Gunnarn til Blåviken, derfra langs nordsiden av Umeälven forbi Lycksele og Granö til Ottonträsk.

Flyttingen kan i stedet foretas over isen på Umeälven eller langs nordsiden av elven.

Granö: _

Enten fra riksgrensen ved Gstre Krutvatn langs 'nord- og pstskrå- ningene av Södra Storfjällct til Lö- fjället, eller fra riksgrensen ved Arevattnet, gjennom Arevattnets og 'Abelvattnets dalföre til Löfjäl- let, derfra forbi Gimjafjället, nord

Prop. 1972: 16

jafjället, norr om Gardfjället till Holmträsket, därifrån till Bastan- sjön och längs sjön Storumans södra sida till Vinliden, därifrån förbi Joranträsken och Rusträs- ket till Bålforsen.

Från Löfjället får flyttningen i stället företagas på Gardikens och Umeälvens is eller längs söd- ra sidan av Gardiken och Ume- älven till Bålforsen.

Meselefors

Från riksgränsen vid Ranseren förbi Stekenjokk, längs Burgfjäl- let, Gitsfjället och Blaikfjället, förbi Klinkhöjden och Stadsås till Meselbergct.

Från Stekenjokk får flyttningen i stället företagas längs Kultsjön samt södra sidan av Ångerman- älven och Malgomaj till Mesel- berget.

135

När omständigheterna gör det nödvändigt, kan lantbruksnämn- den föreskriva tillfällig avvikelse från flyttningsled. Innan sådan föreskrift meddelas, skall om möj- ligt berörda förmän beredas till- fälle att yttra sig.

Rastplatser 14 &

Utmed flyttningslederna skall finnas tillräckligt antal rastplatser med erforderlig beteskapacitet. Rastplatsernas antal, läge och ut- sträckning fastställes av lantbruks- nämnden efter samråd med rein- driftsinspektören.

Flyttning 15 &

Flyttning till och från betes- område skall äga rum inom den betestid som enligt 8 & gäller för området.

Senast tre veckor innan flytt- ning börjar, skall renägarna eller deras förman sända lantbruks- nämnden en plan för flyttningen.

80

for Gardfjället til Holmträsket, derfra til Bastansjön og langs ser- siden av Storuman til Vinliden, derfra forbi Joranträsken og Rus- träsket til Bålforsen.

Fra Löfjället kan flyttningen i stedet foretas over isen på Gardi- ken og Umeälven, eller langs spr- siden av Gardiken og Umeälven til Bålforsen.

M esele fors:

Fra riksgrensen ved Ranseren forbi Stekenjokk, langs Burgfjäl- let, Gitsfjället og Blaikfjället, for- bi Klinkhöjden og Stadsås til Me- selberget.

Fra Stekenjokk kan flyttningen i stedet foretas langs Kultsjön og sorsiden av Ångermanälven og Malgomaj til Meselbergct.

& 13

Når omstendighetene gjör det nodvendig, kan lantbruksnämnden for det enkelte tilfelle påby avvik fra flyttelei. For slikt påbud gis, skal vedkommende tillitsmenn så- vidt mulig gis anledning til å utta- le seg.

Rasteplasser. % 14

Langs flytteleiene skal det vaere et tilstrekkelig antall rasteplasser med npdvendig beitekapasitet. Rasteplassenes antall, beliggenhet og utstrekning fastsettes av lant- bruksnämnden etter samråd med reindriftsinspektoren.

Flytting. & 15

Flytting til og fra beiteområ- de skal foregå innenfor den bei- tetid som i & 8 er fastsatt for om— rådet.

Senest tre uker for flytting på— begynnes, skal reineieme eller de- res tillitsmann sende lantbruks- nämnden en plan for flyttingen.

Prop. 1972: 16

Kan flyttning ej genomföras en- ligt planen, skall lantbruksnämn- den snarast möjligt underrättas härom och om när flyttningen kommer att börja eller fortsätta.

Under flyttning skall renarna hållas samlade.

Flyttning skall genomföras så snabbt som förhållandena med- ger. Under flyttning till Älvsbyn får längre uppehåll göras i Radtja- området och vid Jäknajaure. Un- der flyttning till Storsund får längre uppehåll göras vid Sten- sund.

16 5 När flyttning äger rum enligt 15 5, skall svenska renar hållas- borta från flyttningsleden så att flyttningen kan genomföras utan hinder och utan fara för samman- blandning. Lantbruksnämnden ut- färdar de ålägganden och allmän- na föreskrifter som behövs.

175

Anläggning för renskötseln längs flyttningsled får användas av nors- ka renägare mot skälig ersättning till anläggningens ägare. Kan över- enskommelse icke träffas om er- sättningens storlek, fastställes den- na av lantbruksnämnden.

185

Flyttning får företagas med motorfordon. För sådan flyttning gäller 14—17 55 i tillämpliga de- lar.

Kapitel III. Gemensamma bestäm- mclser

Bevarande av betestillgångarna

195

Vid renbetning i det andra lan- det cnligt denna konvention får betesområdena icke utnyttjas på sådant sätt att betets framtida be- stånd äventyras.

81

Kan flytting ikke gjennomfo- res i samsvar med planen, skal lantbruksnämnden snarest mulig underrettes om dette og om når flyttingen vil bli påbegynt eller vil fortsettc.

Under flytting skal reinen hol- des samlet.

Flyttingen skal gjennomfores så raskt som forholdene tillater. Ved flytting til Älvsbyn kan dog lengre opphold gjdres i Radtjaområdet og ved Jäknajaure. Ved flytting til Storsund kan lengre opphold gjo- res ved Stensund.

5 16

Når flytting foregår i samsvar med 5 15, skal svensk rein holdes borte fra flytteleien slik at flyt- tingen kan gjennomfpres uhind- ret og uten fare for sammenblan- ding. Lantbruksnämnden gir de pålcgg og forskrifter som er nod- vendige.

517

Anlegg for reindriften langs flyttelei kan nyttes av norske rein- eiere mot rimelig godtgjprelse til eieren av anlegget. Oppnåes ikke enighet om godtgjprelsens ster- relse, fastsettes denne av lant- bruksnämnden.

5 18 Flytting kan foretas med mo- torkjoretoy. For slik flytting får bestemmelsene i 55 14—17 an- vendelse så langt de passer.

Kapittel III. Fellesbestemmelser.

Trygging av beiteressursene.

519

Ved reinbeiting i det annet land i henhold til denne konvensjon må beiteområdene ikke utnyttes på en slik måte at beitet forringes for fremtiden.

Prop. 1972: 16

Renägare som får använda områdena i det andra landet

205

Betesområdena i det andra lan- det får användas

1. för renar tillhörande renäga- re som är av samisk härkomst eller är eller varit gift med eller är adoptivbarn till sådan renägare och som enligt hemlandets lag har rätt till renskötsel samt

2. för renar tillhörande oskiftat dödsbo efter renägare som avses under 1.

Uppehåll i det andra landet 21 5

Renägare som låter sina renar beta i det andra landet enligt den- na konvention och som har ren- skötsel som huvudyrke samt den- nes husfolk och renvaktare får överskrida riksgränsen och uppe- hålla sig i det andra landet under tillåten betestid eller när det eljest är nödvändigt för renskötseln.

Underrättelse om renbetning i det andra landet 22 5

Lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören skall senast två månader före betestidens början underrätta vederbörande reindriftsinspektör/ lantbruksnämnd i det andra lan- det om hur betesområdena där kommer att användas.

Underrättelse lämnas för varje sameby/renbetesdistrikt och skall innehålla uppgift om:

1. renägarnas namn, födelseår, hemort, renantal och renmärken,

2. de betesområden som skall användas,

3. namn och födelseår för de personer som avser att överskrida riksgränsen och uppehålla sig i det andra landet enligt 21 5 samt

4. förmannens namn och uppe- hållsplats under betestiden.

82

Reineiere som kan nytte områdene det annet land.

5 20

Beiteområdene i det annet land kan brukes

1. for rein tilhorende reineiere som er av samisk herkomst eller som er eller har vart gift med el- ler er adoptivbarn til slik rein- eier, og som etter hjemlandets lov har rett til reindrift, samt

2. for rein tilherende uskiftet dödsbo etter reineiere som nevnt under 1.

Opphold i det annet land.

5 21

Reineier som lar sin rein beite i det annet land i henhold til den- ne konvensjon, og som har rein- drift som hovedyrke, samt hans husstandsmedlemmer og reingje- tere, har adgang til å overskride riksgrensen og oppholde seg i det annet land i tillatt beitetid og el- lers når det er nedvendig av hen- syn til reindriften.

Melding om bciting i det amet land.

5 22

Reindriftsinspektpren/lantbruks- nämnden skal scnest to måneder for beitetiden bcgynner sende mel- ding til vedkommende lantbruks- nämnd/reindriftsinspektor i det an— net land om hvordan beiteområ- dene der vil bli benyttet.

Melding gis for hvert reinbeite- distrikt/sameby og skal inncholde opplysning om

1. reineiernes navn, fodselsår, bopel, reinantall og reinmerker;

2. de beiteområder som vil bli benyttet;

3. navn og födselsår for de per- soner som vil overskride riksgren- sen og oppholde seg i det annet land i henhold til 5 21, samt

4. tillitsmannens navn og hans oppholdssted i beitetiden.

Prop. 1972: 16

Har uppgift om renmärken en gång lämnats, behöver därefter en- dast nya märken eller ändringar av märken anmälas.

Legitimation 23 5

Den som enligt 21 5 uppehåller sig i det andra landet och som fyllt 15 år skall medföra särskild legi- timationshandling, som på begäran skall uppvisas för landets myndig- heter.

Legitimationshandling utfärdas av myndighet i hemlandet och skall gälla högst fem år.

Förmån 24 5

I varje sameby/renbetesdistrikt, som berörs av denna konvention, skall finnas en förman och en el- ler två ersättare för denne.

Förmannen skall vara kontakt— man mellan myndigheterna och renägarna i frågor som uppstår i samband med att renar från det ena landet betar i det andra. Han skall tillse att konventionens be— stämmelser iakttages vid rensköt— selns utövande. Förmannen kan ge renägare som tillhör hans same- by/renbetesdistrikt de anvisningar och kräva den medverkan av dem som behövs för att konventionen skall efterlevas.

Det åligger förmannen särskilt att:

1. uppehålla sig på lämplig plats inom eller i närheten av betesom- rådet när renbetning är tillåten i det andra landet,

2. vidtaga de åtgärder som är nödvändiga om konventionen över- trädes,

3. söka utreda vems renar som vållat uppgiven skada.

83

Er det tidligere gitt oppgave over reinmerker, skal meldingen bare inneholde oppgave over nye merker eller endringer i merker.

Legitimasjon. 5 23

Den som i medhold av 5 21 oppholder seg i det annet land, og som har fylt 15 år, skal medfore et sarskilt legitimasjonsbevis. Det- te skal på forlangende forevises landets myndigheter.

Legitimasjonsbeviset utstedes av hjemlandets myndigheter og skal gjelde for hdyst fem år.

Tillitsmenn. 5 24

I hvert reinbeitedistrikt/sameby, som bereres av denne konvensjon, skal det vzere en tillitsmann med en eller to stedfortredere.

Tillitsmannen skal vzere binde- ledd mellom myndighetenc og reineieme i spörsmål som oppstår i samband med at rein fra det ene land beiter i det andre. Han skal påse at konvensjonens be- stemmelser iakttas ved utevingen av reindriftcn. Tillitsmannen kan gi reineiere som tilherer hans dis- trikt/sameby de pålegg og kreve den medvirkning av dem som er nddvendig for at konvensjonen skal etterleves.

Smrlig påligger det tillitsman- ncn

l.. å oppholde seg på hensikts- messig sted i eller i nrerheten av beiteområdet når reinbeiting er tillatt i det annet land;

2. å iverksette de tiltak som er nedvendige om konvensjonen overtredes;

3. å sake å bringe på det rene hvem den rein tilherer som har voldt påstått skade.

Prop. 1972: 16

Tillsyn och bevakning 25 5

Under uppehåll och- flyttning i det andra landet skall utövas så- dan tillsyn över renarna som god renskötsel kräver.

Renarna skall hållas under så- dan bevakning att de såvitt möj— ligt hindras från att göra skada, att komma utanför betesområde eller flyttningsled eller att sammanblan- das med främmande renar.

Bevakas icke renarna på sätt som avses i andra stycket och vid- tages ej rättelse efter anmaning, kan den lantbruksnämnd/rein- driftsinspektör inom vars områ— de renarna finns ordna bevakning på renägarnas/samebyns bekost— nad.

Samling och skiljning 26 5

Samling för kalvmärkning eller för slakt eller skiljning får icke äga rum utan att underrättelse om tid och plats har sänts till förmån- nen i de samebyar/renbetesdistrikt i det andra landet som har an- gränsande områden. Underrättel- sen skall sändas i så god tid som möjligt.

27 5

Har renar från de båda länder- na sammanblandats skall samling och skiljning verkställas snarast möjligt.

Samling och skiljning kan dock uppskjutas eller underlåtas om för- männen i berörda samebyar/ren- betesdistrikt är eniga härom, eller om detta bestäms av den lant- bruksnämnd/reindriftsinspektör in— om vars område renarna finns.

Samling och skiljning verkstäl- les genom försorg av förmannen i den sameby/det renbetesdistrikt inom vars område renarna finns. Om förmannen fordrar det skall andra berörda samebyar/renägare sända erforderlig arbetspersonal

84

Tilsyn og bevoktning. 5 25

Under opphold og flytting i det annet land skal det fores slikt til- syn med reinen som god reindrift krever.

Reinen skal holdes under slik bevoktning at den såvidt mulig hindres fra å volde skade, komme utenfor beiteområde eller flyttelei eller sammenblandcs med frem- med rein.

Blir reinen ikke bevoktet som bestemt i föregående ledd, og ret- tes ikke forholdet etter pålegg herom, kan reindriftsinspektdren/ lantbruksnämnden der reinen be- finner seg, anta gjeterhjelp på sa- mebycns/reineiernes bekostning.

Samling og skilling. 5 26

Samling for kalvmerking eller for slakting, eller skilling, må ikke foretas uten at melding om tid og sted er sendt tillitsmennene for de distrikter/samebyer i det annet land som har tilstotende områder. Meldingen skal gis i så god tid som mulig.

527

Er rein fra de to land blitt sammenblandet, skal samling og skilling settes i verk snarest mu- lig.

Samling og skilling kan dog utsettes eller unnlatcs dersom til- litsmennene i de berorte reinbei- tedistrikter/samebyer er enige om det, eller det bestemmes av rein- driftsinspektoren/lantbruksnämn— den der reinen befinner seg.

Samling og skilling skal settes i verk av tillitsmannen for det di- strikt/den sameby der reinen er. Når tillitsmannen krever det skal andre berorte reineiere/samebyer sende tilstrekkelig arbeidskraft til å delta i arbeidet og til å ta hånd

Prop. 1972: 16

för att deltaga i arbetet och om-' händertaga till samebyn/renägarna hörande renar. Förmannen avgör hur stor arbetsstyrka de skall sän- da med hänsyn till det antal renar de kan antagas ha i den samman- blandade hjorden och till förhål- landena i övrigt.

Förmannen skall i så god tid som möjligt sända underrättelse. om tid och plats för skiljningen till förmännen i övriga berörda samebyar/renbetesdistrikt.

28 5

Finner förman anledning anta- ga att renar från hans sameby/ renbetesdistrikt sammanblandats med renhjord från det andra lan- det, får han syna denna tillsam- mans med förmannen i det renbe- tesdistrikt/den sameby som ren- hjorden tillhör.

29 5

Vid tillbakaflyttning av norska renar från vinterbete i Sverige skall, innan renarna passerar riks- gränsen, företagas samling och ut- skiljning av svenska renar.

Samling och skiljning kan un- derlåtas om lantbruksnämnden samtycker. Samtycke bör lämnas när det finns-anledning antaga att sammanblandning icke har skett.

Samlingen och skiljningen verk- ställes genom försorg av den nors- ke förmannen. Tid och plats skall godkännas av lantbruksnämnden, som underrättar förmännen i be- rörda samebyar.

Lantbruksnämnden kan ålägga sameby att sända erforderlig ar- betspersonal för att biträda vid skiljningen och omhändertaga till samebyn hörande renar.

30 5 Innan svenska renar slutligt läm- nar betesområde i Norge eller an- gränsande svenska områden och senast vid utgången av den i 2 5 bestämda betestiden skall företa-

85

om sin rein. Tillitsmannen avgjer hvor stort mannskap de skal sende under hensyn til det antall rein de antas å ha i den sammenblandede flokken og til forholdene for dv- rig.

Tillitsmannen skal i så god tid som mulig sende melding om tid og sted for Skillingen til tillitsmen- nene i de andre bererte distrikter/ samebyer.

5 28

Har en tillitsmann grunn til å tro at rein fra hans distrikt/sameby er blitt sammenblandet med rein- flokk fra det annet land, har han rett til å se over denne sammen med tillitsmannen for den sameby/ det distrikt som reinflokken til- horer.

5 29

Ved tilbakeflytting av norsk rein fra vinterbeitc i Sverige, skal det, fer reinen passerer riksgren- sen, foretas samling og utskilling av svensk rein.

Samling og skilling kan unnla- tes om lantbruksnämnden samtyk- ker. Samtykke bar gis når det er grunn til å tro at sammenblanding ikke er skjedd.

Samlingen og Skillingen settes i verk av den norske tillitsmannen. Tid og sted skal godkjennes av lantbruksnämnden som gir melding til tillitsmennene for de berorte samebyer.

Lantbruksnämnden kan pålegge sameby å sende tilstrekkelig ar- beidskraft til Skillingen og til å ta hånd om sin rein.

530. För svensk rein endelig forlater beiteområdet i Norge eller tilsto- tende svensk område, og senest ved utlopet av den i 5 2 bestemte bei- tetid, skal det foretas samling og

Prop. 1972: 16

gas samling och utskiljning av norska renar.

Skiljningen skall verkställas på den norska sidan av riksgränsen om icke reindriftsinspektören sam- tycker till att skiljningen företa- ges på svenskt område.

Samling och skiljning kan un- derlåtas om reindriftsinspektören samtycker. Samtycke bör lämnas när det finns anledning antaga att sammanblandning icke har skett eller när omständigheterna eljest gör det befogat. Reindrifts- inspektören kan bestämma att så- dant samtycke skall gälla tills vida- re.

Samlingen och skiljningen verk- ställes genom försorg av den svens- ke förmannen. Tid och plats skall godkännas av reindriftsinspektö- ren, som underrättar förmännen i berörda renbetesdistrikt.

Reindriftsinspcktören kan åläg— ga renägarna i berörda renbetesdi- strikt att sända erforderlig arbets- personal för att biträda vid skilj- ningen och ombändertaga till di- striktet hörande renar.

315

Renar som utan stöd av denna konvention befinner sig i det and- ra landet får icke föras tillbaka till hemlandet innan skiljning företa- gits.

I fråga om skiljningen och sam- ling som föregår den äger 27 5 motsvarande tillämpning. Den lantbruksnämnd/reindriftsinspek- tör inom vars område renarna finns kan ålägga förmannen för den sameby eller det renbetesdi- strikt, som huvuddelen av renarna tillhör, att ombesörja samlingen och skiljningen.

Lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören kan medge undantag från föreskriften i första stycket. Lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören kan föreskriva att för- mannen ombesörjer att skiljningen sker på lämplig plats i hemlandet

86

utskilling av norsk rein.

Skilling skal foregå på norsk side av riksgrensen med mindre reindriftsinspektpren samtykker i at skilling foretas på svensk om— råde.

Samling og skilling kan unnla- tes om reindriftsinspektören sam- tykker. Samtykke bor gis når det er grunn til å tro at sammenblan- ding ikke er skjedd eller hvis and- re omstendigheter tilsier det. Rein- driftsinspektoren kan bestemme at slikt samtykke skal gjelde inntil videre.

Samlingen og Skillingen skal settes i verk av den svenske tillits- mann. Tid og sted skal godkjennes av reindriftsinspektören, som gir melding til tillitsmennene for de berorte reinbeitedistrikter.

Reindriftsinspektpren kan påleg- ge reineicrne i de berorte rein— beitedistrikter å sende tilstrekkelig arbeidskraft til Skillingen og til å ta hånd om sin rein.

531

Rein som uten hjemmel i kon- vensjonen befinner seg i det an- net land, må ikke fores tilbake til hjemlandet for skilling er foretatt.

For Skillingen og forutgående samling får reglene i 5 27 tilsva- rende anvendelse. Reindriftsin- spektören/lantbruksnämnden der reinen befinner seg kan pålegge til- litsmannen i det distrikt eller den sameby som det meste av reinen tilhtztrer, å sette i verk samlingen og Skillingen.

Reindriftsinspektören/lantbruks- nämnden kan gjore unntak fra bestemmelsen i förste ledd. Rein- driftsinspektören/lantbruksnämn- den kan bestemme at tillitsmannen skal iverksette skilling på hpvelig sted i hjemlandet og kan gi tillits-

Prop. 1972: 16

och kan meddela denne närmare föreskrifter härför. Underrättelse om skiljningen skall sändas till den reindriftsinspektör/lantbruks- nämnd inom vars område skilj- ningen skall verkställas.

32 5

Lantbruksnämnden/mindriftsln- spektören kan föreskriva att sam- ling och skiljning skall äga rum då

1. förman i strid mot konven- tionen underlåter att ombesörja samling eller skiljning,

2. förmän med stöd av 27 5 andra stycket överenskommit att uppskjuta eller underlåta samling eller skiljning men sådan enligt myndighetens bedömande bör verkställas utan dröjsmål,

3. det finns anledning antaga att sammanblandning skett eller

4. eljest särskilda skäl förelig- ger.

Lantbruksnämnden/remdriftsin- spektören bestämmer tid och plats för samlingen och skiljningen.

Innan föreskrift enligt första stycket meddelas skall berörd förman beredas tillfälle att yttra sig.

33 5

Efter skiljning skall den same- by/renägare till vilken utskild ren hör ombesörja att renen utan dröjsmål återföres till eget områ- de.

Sameby/renägare som i det and- ra landet bämtar egna renar som utskilts skall, där det kan ske utan väsentlig olägenhet, till hemlandet återföra även utskilda renar som tillhör annan sameby/renägare.

Förman som ombesörjt skilj- ning skall tillse att märkta renar som icke omhändertages på sätt som anges i första eller andra stycket, bevakas till dess de häm- tas av sameby/renägare till vilken de hör. Förmannen skall under- rätta samebyns/renbetesdistriktets förman om var renarna kan häm-

87

mannen nmrmere direktiver for Skillingen. Melding om Skillingen skal gis til lantbruksnämnden/ reindriftsinspektören der Skillingen skal foretas.

532. Reindriftsinspektoren/lantbruks- nämnden kan gi pålegg om samling og skilling när

1. tillitsmann, i strid med den- ne konvensjon, har unnlatt å iverk- sette samling eller skilling;

2. tillitsmenn i henhold til 5 27, annet ledd, er blitt enige om å utsette eller unnlate samling eller skilling, men myndighetenc fin- ner at dette bor skjc uten opp- hold;

3. det er grunn til å tro at sam- menblanding har funnet sted, eller

4. det ellers er szerlig grunn til det.

Reindriftsinspektoren/lantbruks- nämnden fastsetter tid og sted for samlingen og Skillingen.

Fer pålegg gis i medhold av förste ledd skal vedkommende til- litsmann gis anledning til å uttale seg.

5 33

Etter skilling skal reineier/same- by som utskilt rein tilliorer sarge for at reinen straks fores tilbake til eget område.

Reineier/sameby som henter ut- skilt rein i det annet land, skal, når det kan skjc uten vesentlig ulempe, fore med tilbake til hjemlandet og— så utskilt rein som tillhdrer annen reineier/sameby.

Tillitsmann som iverksetter skil- lingen, skal Serge for at merket rein som ikke blir tatt hånd om på den måte som er fastsatt i förste og annet ledd, bevoktcs inn- til den avhentes av reineier/same- by som den tilhprer. Tillitsmannen skal underrette distriktets/same— byens tillitsmann om hvor reinen

tas samt ange en med hänsyn till förhållandena rimlig tid inom vil- ken hämtning skall ske.

Kan renarna icke bevakas eller återföras utan väsentlig olägenhet eller underlåter samebyn/renäga- ren att avhämta djuren inom an- given tid, kan renarna efter med- givande av lantbruksnämnden/ reindriftsinspektören säljas” till slakt för ägarens räkning.

34 &

Uppstår oenighet vid genomfö- rande av samling eller skiljning kan lantbruksnämnden/reindrifts- inspektören vidtaga de åtgärder som påkallas av omständigheterna.

Kostnader för renar från det andra landet 35 5

Kostnader för nödvändigt arbete med renar från det andra landet och utlägg som uppstår i samband härmed skall betalas av sameby/ renägare som renarna tillhör.

Har renar från de båda länder— na sammanblandats, fördelas kost- nader för samling och skiljning mellan samebyarna/renägarna i förhållande till det antal renar de har i den sammanblandade hjor- den. Har sammanblandningen or- sakats av oaktsamhet eller otill- räcklig tillsyn och bevakning, kan den ansvariga samebyn/renägaren påföras en större del av eller hela kostnaden.

Förmannen skall upprätta sam- manställning över kostnaderna, fördela dessa och sända dem som kräves på ersättning specificerade räkningar.

Godtages icke ersättningskrav, bör lantbruksnämnden eller rein- driftsinspektören, om någon av parterna begär det, medverka till att förlikning kommer till stånd.

Renmärken 36 % Vid registrering av renmärke skall tillses att detta tydligt skil-

kan avhentes, samt angi en etter forholdene rimelig tidsfrist innen hvilken avhenting må'finne sted.

Dersom reinen ikke uten vesent— lig ulempe kan bevoktes eller fo- res tilbake, eller dersom den rein- eier/sameby som reinen tilhorer, unnlater å avhente reinen innen den fastsatte tidsfrist, kan rein- driftsinspektsören/lantbruksnämn- den samtykke i at reinen selges til slakt for eierens regning.

& 34 Oppstår uenighet ved gjennom- foringen av samling eller skilling kan reindriftsinspektören/lant- bruksnämnden iverksette de tiltak som omstendighetene tilsier.

Kostnader med rein fra det annet land.

& 35

Kostnader ved nodvendig arbeid med rein fra det annet land, og utlegg som oppstår i denne for- bindelse, skal betales av reineier/ sameby som reinen tilhgörer.

Er rein fra de to land blitt sam- menblandet, fordeles kostnadene ved samling og skilling mellom reineier/sameby i forhold til an- tallet rein de har i den sammen- blandede flokken. Skyldes sam- menblandingen uaktsomhet eller utilstrekkelig tilsyn og bevoktning, kan den ansvarlige reineier/same- by pålegges å betale en större an- del av eller alle kostnadene.

Tillitsmannen skal fore oppgave over kostnadene, fordele disse og sende spesifiserte regninger til dem krav rettes mot.

Godtas ikke kravet, bor rein- driftsinspektören eller lantbruks- nämnden, dersom cn av partene anmoder om det, medvirke til at forlik kommer i stand.

Reinmerker. & 36 Ved registrering av reinmerke skal det påses at dette 'tydelig'

Prop. 1972: 16

jer. sig från annat giltigt märke, ' som användes eller får användas på renar från det andra landet

med vilka sökandens renar "kan '

sammanblandas.

Närmare bestämmelser om ut- växling av upplysningar om ren- märken fastställes efter överens- kommelse mellan jordbruksdepar- tementet i Sverige och landbruks- departementet i Norge.

Omärkt ren

375

Ren som icke är märkt före ut- gången av april året efter det den fötts (omärkt ren) behandlas en- ligt lagen i det land där renen finns.

I fråga om omärkt ren som finns i de betesområden som anges i 1 och 7 åå under de enligt 2 och 8 && för varje område bestämda betestiderna gäller dock följande:

1. Har renar från de båda län- derna icke sammanblandats, skall omärkta renar behandlas enligt lagen i det andra landet om det icke är sannolikt att renarna hör hemma i det land där de finns.

2. Har renar från de båda län- derna sammanblandats, skall omärkta renar fördelas i förhål- lande till antalet märkta renar i den sammanblandade hjorden. Bestämmelserna i denna % äger motsvarande tillämpning i fråga om ren med förstört eller okänt märke.

Slakt 38 %

Under tillåtet uppehåll i det andra landet får renar slaktas med iakttagande av de bestämmelser som gäller i landet.

Renar som finns i det andra landet utan stöd av denna konven- tion får icke slaktas utan tillstånd

89

skiller seg fra annet gyldig merke som brukes eller kan brukes på rein fra det annet land som seke- rens rein kan bli sammenblandet med. '

Nwrmere regler om utveksling av opplysninger om reinmerker fastsettes ved avtale mellom Land— bruksdepartementet i Norge og Jordbruksdepartementet i Sverige.

Umerket rein.

537

Rein som ikke er merket innen utgangen av april året etter den er fodt (umerket rein), behandles i samsvar med lovgivningen i det land reinen befinner seg.

For umerket rein som befinner seg i beiteområder som nevnt i åå 1 og 7 til beitetid som nevnt i 55 2 og 8 for vedkommende om— råde, gjclder dog folgende:

l.. Er sammenblanding av rein fra de to land ikke skjedd, skal umerket rein behandles i samsvar med lovgivningen i det annet land, med mindre det er sannsynlig at reinen horer hjemme i det land den befinner seg.

2. Er rein fra de to land sam— menblandet, skal umerket rein fordelcs i forhold til det antall merket rein som er i den sam- menblandede flokken. Bestemmelsene i denne paragraf får tilsvarende anvendelsc på rein med ödelagt eller ukjent merke.

Slakting. $ 38

Under tillatt opphold i det an- net land kan slakting av rcin skjc under iakttagelse av de regler som der gjelder.

Rein som uten hjemmel i kon- vensjonen befinner seg i det an- net land må ikke slaktes uten.

,

Prop. 1972: 16

av den lantbruksnämnd/reindrifts- inspektör inom vars område renar- na finns.

I fråga om kött och andra pro- dukter som härrör från slakt av ren i det andra landet gäller detta lands bestämmelser om införsel och försäljning.

Jakt och fiske

395

Den som enligt 21 5 uppehåller sig i det andra landet har under den betestid som anges i 2 eller 8 5 rätt till jakt och fiske inom betesområdet enligt samma be- stämmelser som gäller för landets egna renskötande samer, dock en- dast till husbehov.

Skogsfångst 40 5

Den som låter sina renar beta i det andra landet enligt denna konvention får inorn betesområdet och längs flyttningsled taga virke för att använda i renskötseln en- ligt samma bestämmelser som gäl- ler för landets egna renskötande samer.

Erfordras enligt dessa bestäm- melser anvisning eller utsyning skall framställning härom göras senast sex månader före avverk- ning.

Anläggningar för renskötseln m. m.

415

Den som låter sina renar beta i det andra landet enligt denna kon— vention får uppföra anläggningar eller bostad som behövs för ren- skötseln enligt samma bestämmel- ser som gäller för landets egna renskötande samer.

Om det är ändamålsenligt, bör anläggningar för renskötseln nytt- jas gemensamt av svenska och norska renägare. Lantbruksnämn-

90

samtykke av reindriftsinspektören/ lantbruksnämnden der reinen cr.

For kjett og andre produkter av rein som er slaktet i det an- net land gjelder dette lands be— stemmelser om innforsel og om- setning.

Jakt og fiske.

539

Den som i medhold av 5 21 oppholder seg i det annet land, har i den beitetid som er fast- satt i 55 ?. og 8 adgang til jakt og fiske innenfor beiteområdet etter de bestemmelser som gjel- der for landets egne reindrifts- samer, dog bare til husbehov.

Trevirke. 5 40

Den som lar rein beite i det annet land i henhold til denne konvensjon, kan innenfor beite- området og langs flyttelei ta tre- virke til bruk i reindriften etter de bestemmelser som gjelder for landets egne reindriftssamer.

Krever bestemmelsene utvis— ning. skal begjaering herom frem- settcs senest scks måneder for hugsten.

Anlegg for reindriften m. m.

541

Den som lar rein beite i det annet land i henhold til denne konvensjon, har adgang til å opp- fore anlegg eller bolighus som er nödvendige i reindriften etter de bestemmelser som gjelder for lan— dets egne reindriftssamer.

När det er rasjonelt, bor an- legg for reindriften nyttes i fel- lesskap av norske og svenske rein- eiere. Reindriftsinspektdren/lant-

Prop. 1972: 16

den/reindriftsinspektören bör med- verka till att överenskommelse härom träffas.

S pärrstängsel

42 5

Längs riksgränsen och betesom- rådenas gränser får spärrstängsel uppföras för att underlätta ren— skötseln.

Närmare bestämmelser om upp- förande Och underhåll av stängsel såsom om sträckning, utförande och fördelning av kostnader, fast- ställes genom särskild överens- kommelse.

Avviker stängselsträckning från riksgränsen eller betesområdets gräns, skall stängslet anses utgöra renbetesgräns vid tillämpningen av denna konvention.

Inom betesområde får spärr- stängsel uppföras efter särskild överenskommelse.

Naturvård

43 5

Vid planläggning, placering, uppförande och underhåll av an- läggningar för renskötseln inbe- gripet stängsel skall tillbörlig hän— syn tagas till naturvården.

Anläggningarna skall såvitt möj- ligt utföras och underhållas så att djur icke skadas.

Den som uppfört anläggning svarar för uppröjning efter det att anläggningen utförts och för att överblivet material m. rn. avlägs— nas. Anläggning som ej underhål— les eller icke längre behövs för renskötseln skall avlägsnas och er— forderlig uppröjning skall utföras.

Hundar 44 5 För bevakning av renarna får renhundar medföras från det ena landet till det andra.

91

bruksnämnden bor medvirke til at avtale herom kommer i stand.

Sperregjerder.

5 42

Sperregjerder kan oppfcires langs riksgrensen og langs beite— områdenes grenser for å lette rein- driften.

Nzermere bestemmelser om opp— föring og vedlikehold av gjerder, herunder om gjerdelinjer, gjerde— nes utförelse og om fordeling av kostnader, fastsettes ved scerskilt overenskomst.

Hvor gjerdelinje avviker fra riks- grensen eller beiteområdets gren- se, skal gjerdet anses som rein— beitegrcnse ved anvendelsen av bestemmelsene i denne konven- sjon.

lnnenfor beiteområde kan det oppförcs Sperregjerder etter szer- skilt overenskomst.

Naturvern.

5 43

Ved planlegging, plassering, oppfo'ring og vedlikehold av an— legg i reindriften, herunder gjer— der, skal tilbörlig hensyn tas til naturvcrninteresser.

Anleggene skal såvidt mulig ut— föres og vedlikeholdes slik at dyr ikke blir påfart skade.

Den som har oppfort anlegg, skal sorge for opprydding etter at anleggsarbeidene er utfört, og for at materialer m. v. som ikke er nyttet, blir fjernct. Anlegg som ikke blir vedlikeholdt eller ikke lenger er nodvendige for reindriften, skal fjernes og nod- vendig opprydding skal foretas.

Hunder. 5 44 For bevoktning av reinen kan reinhunder medfores fra det ene land til det annet.

Prop. 1972: 16

Medförande av utrustning m. "m.

45s

För användning i renskötseln får person som avses i 21 5 från det ena landet till det andra med- föra nödvändig utrustning, redskap och livsmedel samt material för uppförande och underhåll av an- läggningar m.m. som nämns i 41 5.

Vapen och ammunition

465

För användning i renskötseln och vid jakt enligt 39 5 får person som avses i 21 5 från det ena lan- det till det andra medföra vapen och ammunition. .

Närmare bestämmelser kan fastställas genom särskild överens- kommelse.

Radiosändare och mottagare

475

Person som avses i 21 5 får från det ena landet till det andra medföra och i renskötseln använ- da radiosändare och mottagare med iakttagande av det andra lan- dets bestämmelser.

Närmare bestämmelser kan fastställas genom särskild över- enskommelse.

Motorfordon

48 5

För användning i renskötseln får person som avses i 21 5 från det ena landet till det andra med—' föra motorfordon som är registre- rat i hemlandet.

För användning av terränggå- ende motorfordon tillämpas sam- ma bestämmelser som gäller för landets egna renskötande samer.

Under annan tid än tillåten be- testid får dock terränggående mo- torfordon användas i renskötseln" i det andra landet först sedan med- delande tillställts den lantbruks-

Medforing av utstyr m. m.

545

Til bruk i reindriften kan per- son som nevnt i 5 21 fore med seg fra det ene land til det annet nodvendig utstyr, redskap og levnedsmidler, samt materia- ler til oppforing og vedlikehold av anlegg m.m. som nevnt i 5 41.

Våpen og ammunisjon.

546

Til bruk i reindriften og til jakt etter 5 39 kan person som nevnt i 5 21 fore med seg fra det ene land til det annet våpen og am-

munisjon.

Naermere bestemmelser kan fastsettes ved sazrskilt overens- komst.

Radiosendere og mottakere.

5 47 Person som nevnt i 5 21 kan fore med seg fra det ene land til det annet og bruke i rein- driften radiosendere og mottakere under iakttagelse av de bestem- melser som gjelder der.

Naermere bestemmelser kan fastsettes ved sazrskilt overens- komst.

Motorkjaretoyer.

548

Til bruk i reindriften kan per- son som nevnt .i 5 21 fore med seg fra det ene land til det an- net motorkjo'rctsöy som er regi- strert i hjemlandet.

For bruk av terrenggående mo— torkjoretoy gjelder samme bestem- melser som for landets egne rein- driftssamer.

Utcnfor tillatt beitetid kan dog terrenggående motorkjoretoy ba- re brukes i reindriften i det annet land etter at melding er gitt rcindriftsinspektor/lantbruks-

Prop. 1972: 16

nämnd/reindriftsinspektör inom vars område motorfordonet skall användas.

Tull- och avgiftsfrihet 49 5 Utrustning, redskap och andra varor som avses i 45—48 55 får medföras tull- och avgiftsfritt.

Smittsamma djursjukdomar

505

När det finns anledning antaga att svårartad smittsam sjukdom ut- brutit bland renar eller husdjur i det ena landet och att fara före- ligger för att renbetning i det and- ra landet kan medföra ytterligare utbredning av sjukdomen, skall veterinärmyndigheterna i de båda länderna samråda. Vartdera lan- det kan därefter vidtaga de åtgär- der eller utfärda de föreskrifter som behövs för att hindra sjukdo- mens utbredning.

Förbud mot att renar från det ena landet kommer in i det andra utfärdas av vederbörande departe- ment. Sådant förbud skall upphä- vas så snart faran för sjukdomens utbredning upphört.

Kapitel IV. Överträdelser av kon- ventionen

Meddelande om olovlig betning

515

När renar från det ena landet uppehåller sig i det andra landet utan stöd av denna konvention skall underrättelse härom snarast lämnas till den lantbruksnämnd/ reindriftsinspektör inom vars om- råde renarna finns. Skyldighet att lämna sådan underrättelse åligger renarnas ägare, den som i ägarens ställe svarar för bevakning och tillsyn samt den som har rätt att driva renskötsel inom det område där renarna finns.

93

nämnd der motorkjoretoyet skal benyttes.

Toll- og avgiftsfrihet.

549

Utstyr, redskap og "andre varer som er nevnt i 55 45—48 kan medföres toll- og avgiftsfritt.

Smittsomme dyresykdommer.

550

Når det er grunn til å tro at det i ett av landene er ondartet smittsom sykdom blant rein eller husdyr og at det er fare for at reinbeiting i det annet land kan fore til ytterligere utbredelsc av sykdommen, skal veterinzermyn- dighetene i de to land samrå seg med hverandre. I-Ivert av landene kan deretter iverksette de tiltak og gi de pålegg eller utferdige-de for- bud som er nodvendige for å hindre sykdommens utbredelsc.

Forbud mot at rein fra det ene land kommer inn i det annet land utferdiges av vedkommende departement. Slikt forbud skal opphcves så snart faren for ut— bredelsc av sykdommen er opp— hört.

Kapittel 1V. Overtredelser av kon- vensjonen.

Melding om ulovlig beiting.

551

Når rein fra det ene land opp— holder scg i det annet land uten hjemmel i denne konvensjon, skal det snarest gis melding til rein— driftsinspektören/lantbruksnämn- den der reinen er. Plikt til å gi slik melding har reinens eier, den som i eierens sted er ansvarlig for bevoktning og tilsyn, samt den som har lovlig adgang til rein- drift i det område hvor den frem— mcde reinen er.

Prop. 1972: 16

Lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören skall snarast underrätta förmannen i den sameby/det ren— betesdistrikt där renarna finns, reindriftsinspektören/lantbruks- nämnden i det andra landet samt om möjligt förmannen i det renbe- tesdistrikt/den sameby som renar- na kan antagas tillhöra.

Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande tillämpning när renar finns på be- tesområde i strid mot 4 eller 10 5 eller på flyttled i strid mot 16 5.

Betesavgift

52 5

Har renar från det ena landet uppehållit sig i det andra landet utan stöd av denna konvention kan vederbörande renägare/same- by åläggas att betala betesavgift.

Betesavgiften är i Sverige skr 1:00 och i Norge nkr 1:40 per ren utan hänsyn till uppehållets varaktighet samt i Sverige skr 0:40 och i Norge nkr 0:55 per ren för varje dag renarna uppe— hållit sig i det andra landet. Har uppehållet ej bringats att upphöra senast fjorton dagar efter det att lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören mottagit meddelande om olovlig betning enligt 51 5 andra stycket är avgiften från och med den femtonde dagen efter mottagandet av meddelandet i Sverige skr 0: 75 och i Norge nkr 1: 05 per ren och dag.

För kalvar under ett år utgår ej avgift.

Avgiftsbeloppen enligt andra stycket omräknas vart femte år med tillämpning av konsument- prisindex i Sverige respektive i Norge med utgångspunkt i index per den 1 juli 1971. Omräkning skall icke ske om ändringen i indexen är mindre än 10 pro- cent sedan beloppen senast fast-

94

Reindriftsinspektoren/lantbruks- nämnden skal snarest underrette tillitsmannen i det distrikt/sameby der reinen er, samt lantbruksnämn- den/reindriftsinspektoren i det an— net land og, om mulig, tillitsman- nen for den sameby/distrikt som reinen antas å tilhore.

Bestemmelsene i förste og annet ledd får tilsvarende anvendelse når rein oppholder seg i beiteområde i strid med 55 4 eller 10 eller på flyttelei i strid med 5 16.

Beiteavgift.

552

När rein fra det ene land har oppholdt seg i det annet land uten hjemmel i denne konvensjon, kan vedkommende sameby/reineier på- legges å betale beiteavgift.

'Beiteavgiften er i Norge n.kr. 1,40 og i Sverige sv.kr. 1,— pr. rein uten hensyn til varigheten av oppholdet, samt i Norge n.kr. 0,55 og i Sverige s.kr. 0,40 pr. rein for hver dag reinen har oppholdt seg i det annet land. Er oppholdet ikke bragt til opphor innen 14 da- ger etter at reindriftsinspektören/ lantbruksnämnden har mottatt melding etter 5 51, annet ledd, er avgiften fra og med den femtonde dag etter mottagelsen av meldin— gen henholdsvis n.kr. 1,05 og sv. kr. 0,75 pr. rein pr. dag.

For kalver under ett år bereg- nes ikke avgift.

Avgiftssatsene i annet ledd skal hvert femte år reguleres i samsvar med forbruksprisindeksen i Norge, henholdsvis i Sverige, og med ut- gangspunkt i indeksen pr. 1. juli 1971. Regulering skal ikke foretas dersom endring i den offisielle in- deks er mindre enn 10 prosent siden avgiftssatsene siste gang ble

Prop. 1972: 16

ställdes. De belopp som därvid framkommer avrundas till närmas- te femörestal.

535

Beslut om betesavgift fattas av den lantbruksnämnd/reindriftsin- spektör inom vars område det olovliga uppehållet ägt rum.

Kan det olovliga uppehållet icke läggas renägaren eller den som på hans vägnar ansvarar för renarna till last eller är det eljest med hänsyn till omständigheterna oskäligt att ålägga full avgift, kan lantbruksnämnden/reindrifts- inspektören nedsätta avgiftsbelop- pet eller, om särskilda skäl före- ligger, besluta att betesavgift icke skall utgå.

Lantbruksnämnden/mindriftsin- spektören sänder beslutet till den reindriftsinspektör/1antbruks- nämnd inom vars område renarna eller huvuddelen av dem hör hem- ma. Samtidigt med beslutet läm- nas upplysningar om alla de om- ständigheter som ligger till grund för beslutet.

Den reindriftsinspektör/lant- bruksnämnd som mottaget" beslu- tet skall utan dröjsmål sända detta till förmannen i det renbetesdi- strikt/den sameby som renarna eller huvuddelen av dem tillhör och sända den lantbruksnämnd/ reindriftsinspektör som fattat be- slutet uppgift om när förmannen mouagit detta.

Over beslut om betesavgift kan den som beslutet rör eller rein- driftsinspektören/lantbruksnämn- den anföra besvär hos lantbruks- styrelsen/fylkesmannen inom fem veckor efter det förmannen mot- tagit beslutet.

545

Beslut om betesavgift förfaller om det icke sänts till lantbruks- nämnden/reindriftsinspektören i det andra landet senast tre måna-

95

fastsatt. Avgiftssatsene avrundas til naermeste fem öre.

5 53 Pålegg om betaling av beiteav- gift gis av reindriftsinspektör/ lantbruksnämnd der det ulovlige opphold har funnet sted.

Dersom det ulovlige opphold ikke kan legges reineieren eller den som på hans vegne har ansvaret for reinen til last, eller andre om- stendigheter gjör det urimelig å pålegge full avgift, kan rein- driftsinspektören/lantbruksnämn- den nedsette avgiftsbelöpet eller i saerlige tilfelle helt frafalle beite- avgift.

Reindriftsinspektören/lantbruks- nämnden sender pålegget til lant- bruksnämnden/reindriftsinspektö- ren der reinen, eller det meste av den, hörer hjemme, og gir samtidig opplysninger om alle de omsten- digheter som ligger til grunn for pålegget.

Den lantbruksnämnd/reindrifts- inspektör som mottar pålegget, skal uten opphold sende dette til tillitsmannen for den sameby/di- strikt som reinen eller det meste av den tilhörer og sende den rein- driftsinspektör/lantbruksnämnd som har utferdiget pålegget mel- ding om när tillitsmannen har mot- tatt det.

Pålegg om beiteavgift kan av den som pålegget berörer eller av lantbruksnämnden/reindriftsin- spektören ankes til fylkesmannen/ lantbruksstyrelsen innen fem uker etter at tillitsmannen har mottatt pålegget.

554

Er pålegg om beiteavgift ikke sendt lantbruksnämnden/reindrifts- inspektören i det annet land innen tre måneder etter at det ulovlige

Prop. 1972: 16

der efter det att det olovliga up- pehållet upphört.

555

Betesavgiften skall betalas till den lantbruksnämnd/mindriftsin- spektör inom vars område det olovliga uppehållet ägt rum inom tre månader efter det att beslutet om avgiften vunnit laga kraft. Be- talas icke avgiften inom denna tid skall beloppet på begäran av lant- bruksnämnden/reindriftsinspektö- ren förskotteras av vederbörande myndighet i det andra landet.

565

Betesavgift skall användas inom renskötseln.

57 5 Har renar uppehållit sig i om- råde i strid mot 4 eller 10 5 kan betesavgift enligt 52 5 uttagas. Därvid gäller 53—56 55 i tillämp- liga delar.

Ersättning för skada 58 5

I den mån särskilda bestämmel- ser om ersättning icke finns i denna konvention skall skada som vållas i det andra landet vid ut- övande av renskötsel ersättas en- ligt detta lands skadeståndsregler. För skada som därvid uppstår på renbete utgår icke ersättning.

595

Fordrar någon ersättning för skada vållad genom det andra landets renskötsel och träffas icke uppgörelse, skall på begäran av en- dera parten den lantbruksnämnd/ reindriftsinspektör inom vars om- råde skadan inträffat undersöka ansvarsfrågan och skadans storlek samt lägga fram förslag till för- likning.

96

opphold er bragt til opphör, kan krav på beiteavgift ikke gjöres gjeldende.

555

Beiteavgiften skal betales til reindriftsinspektören/lantbruks- nämnden der det ulovlige opphold har funnet sted innen tre måneder etter at kravet er blitt endelig. Be- tales ikke avgiften innen den tid, skal belöpet på anmodning av reindriftsinspektören/lantbruks- nämnden forskutteres av vedkom- mende myndighet i det annet land.

556

Beiteavgiften skal brukes til rein- driftsformål.

5 57 Når rein har oppholdt seg i et område i strid med 55 4 eller 10, kan det pålegges beiteavgift i sam- svar med 5 52. Bestemmelsene i 55 53—56 får tilsvarende anven- delse så langt de passer.

Erstatning for skade.

558

Når ikke seerlige bestemmelser om erstatning finnes i denne kon- vensjon, skal skade som voldes i det annet land ved utövelse av reindrift, erstattes i samsvar med dette lands erstatningsrettslige reg- ler. For skade som derved voldes på reinbeite betales ikke erstatning.

559

Krever noen erstatning for ska- de som er voldt ved det annet lands reindrift og blir det ikke enighet om oppgjöret, skal rein- driftsinspektören/lantbruksnämn- den det skaden er oppstått, på an- modning av en av partene, under- söke ansvarsforholdet og störrelsen av skaden, og legge frem forslag til forlik.

Prop. 1972: 16

605

Talan i anledning av skada som avses i 58 5 kan väckas vid rätten i den ort, där skadan uppkom.

Strail" bestämmelser 61 5

Till böter dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1. åsidosätter åläggande eller föreskrift som meddelats med stöd av 16 5 andra punkten,

2. verkställer samling för kalv- märkning eller för slakt eller skilj? ning utan att sända underrättelse enligt 26 5,

3. för renar tillbaka till Norge utan att samling och skiljning före- tagits enligt 29 5 första stycket och utan att samtycke lämnats en- ligt 29 5 andra stycket,

4. för renar tillbaka från betes- område i Norge eller angränsande svenska områden utan att samling och skiljning företagits enligt 30 5 första stycket och utan att sam- tycke lämnats enligt 30 5 andra eller tredje stycket,

5. för renar tillbaka till hem- landet utan att skiljning företagits enligt 31 5 första stycket och utan att undantag medgivits enligt 31. 5 tredje stycket.

6. åsidosätter åläggande som

meddelats av lantbruksnämnd el- -

ler reindriftsinspektör med stöd av 31 5 andra stycket andra punkten eller 32 5, '

7. slaktar renar i strid mot 38 5 andra stycket,

8. använder terränggående mo- torfordon i det andra landet i strid mot 48 5 tredje stycket.

Till ansvar enligt första stycket dömes ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt allmän straff- lag.

97

560

Söksmål om erstatning for skade som nevnt i 5 58 kan reises der skaden er oppstått.

Strall'ebestemmelser.

561

Med böter straffes den som for-- settlig eller uaktsomt

1. overtrer forskrifter eller på- legg gitt i medhold av 5 16, annet punktum;

2. foretar samling for kalvmer- king eller slakting, eller skilling, uten at det er sendt melding som nevnt i 5 26;

3. förer rein tilbake til Norge uten at det er foretatt samling og skilling som bestemt i 5 29, förste ledd, og uten samtykke som nevnt ' i 5 29, annet ledd; -

4. förer rein tilbake fra beite- område i Norge eller tilstötende svensk område uten at det er fore- tatt samling og skilling som be- stemt i 5-30, förste ledd, og uten samtykke som nevnt i 5 30, annet eller tredje ledd; '

5. förer rein tilbake til hjemlan- det uten at det er foretatt skilling som nevnt i 5 31, förste ledd og uten at det er gjort unntak som nevnt i 5 31, tredje ledd;

6. unnlater å etterkomme pålegg gitt av reindriftsinspektör eller lantbruksnämnd i medhold av 531, annet ledd, annet punktum eller 5 32;

7. slakter rein i strid med 5 38, annet ledd;

8. bruker terrenggående motor- kjöretöy i det annet land i strid med 5 48, tredje ledd.

Straff etter denne bestemmelse kommer ikke til anvendelse der— som forholdet rammes av noen be- stemmelse i den alminnelige straf- felovgivning.

Prop. 1972: 16

62 5 Allmänt åtal för förseelse som avses i 61 5 får väckas endast ef- ter anmälan av lantbruksnämnden eller reindriftsinspektören.

635

Den som i ena landet lagförts för gärning som avses i 61 5 får ej lagföras för samma gärning i det andra landet.

Kapitel V. Särskilda bestämmelser

Myndigheternas medverkan för konven- tionens uppfyllande

64 5

Myndigheterna i de båda län- derna skall var för sig och i sam- arbete genom lämpliga åtgärder verka för att bestämmelserna i denna konvention följs. De skall därvid eftersträva att den rensköt- sel som det egna landets samer bedriver i det andra landet sker i överensstämmelse med konven- tionen och skall lämna varandra bistånd vid tillämpningen av dess bestämmelser.

Dispens 65 5

När väderleks- eller betesför- hållanden eller andra omständig— heter gör det nödvändigt, kan lant- bruksnämnden)fylkesmannen efter framställning från reindriftsinspek— tören/lantbruksnämnden i det andra landet föreskriva tillfällig ändring av betesområden (7 re— Spcktive 1 5), betestider (8 re- spektive 2 5), renantal (1.1 respek- tive 6 5) och flyttningsleder (12 5).

I brådskande fall kan ändring som avses i första stycket beslutas efter framställning direkt från för— mannen i den sameby/'det renbe- tesdistrikt i det andra landet som påkallar ändringen.

98

562

Offentlig påtale for forseelse som nevnt i 5 61 finner bare sted på begjaering av reindriftsinspek- tören eller lantbruksnämnden.

563

Den som i det ene land tiltales for forhold som nevnt i 5 61 kan ikke tiltales for det samme forhold i det annet land.

Kapittel V. Saarlige bestemmelser.

Myndighetenes plikt til å bidra til kon- vensjonens overholdelse. 5 64 Myndighetene i de to land skal hver for seg og -i samarbeid ved egnede tiltak virke for at bestem- melsene i denne konvensjon over- holdes. De skal herunder bestrebe seg på at den reindrift som det egne lands samer driver i det an- net land foregår i samsvar med konvensjonen og skal yte hver- andre bistand ved'håndhevelsen av konvensjonens bestemmelser.

Dispensasjoner. 5 65

Når .det på grunn av vzer- eller beiteforhold eller andre omsten- digheter -er nödvendig, kan fylkes- mannen/lantbruksnämnden etter anmodning fra "lantbruksnämnden/ reindriftsinspektören i det annet land gi bestemmelser om midler- tidige endringer av beiteområder (hcnholdsvis 55 1 og 7), beitetider (henholdsvis 55 2 og 8), reinantall (henholdsvis 55 6 og 11) og flytte- leier (5 12). '

När det er nödvendig med en rask avgjörelse, kan bestemmelse som nevnt i förste ledd gis etter direkte anmodning fra tillitsman- nen for det distrikt/sameby i det annet land som önsker endringen.

Prop. 1972: 1.6

Om fylkesmannen/lantbruks- nämnden i det andra landet läm- nar samtycke härtill kan lant- bruksnämnden/fylkesmannen med- ge tillfälligt undantag från bestäm— melserna i 10 respektive 4 5 om betesområdenas utnyttjande.

Fast utskott 66 5

Vid ikraftträdandet av denna konvention skall de båda ländernas regeringar tillsätta ett fast utskott med uppgift att följa utvecklingen av den samiska renskötseln i de båda länderna och att lägga fram förslag om åtgärder som kan bi- draga till en effektiv och ända- målsenlig tillämpning av konven— tionen.

Utskottet skall bestå av tre medlemmar från vartdera landet. Av medlemmarna skall en från vartdera landet vara sakkunnig i rennäringsfrågor och en vara ren- skötande same.

Medlemmarna tillsättes för en period av tre år. För varje med- lem skall utses en personlig supp- leant, som skall inträda vid för- fall för ordinarie medlem.

Sammanträde hålls minst en gång om året och i övrigt när det ena landets medlemmar begär det. Utskottet företager de resor som bedöms nödvändiga. Utskottet fastställer självt sin arbetsordning.

Kapitel Vl. Övergångsbestämmelser

675

Under en tid av fem år från konventionens ikraftträdande får området Rieppe i Troms fylke an- vändas för svensk renbetning. Om- rådet har följande gränser:

Från riksgränsen vid riksröse 295 B en rät linje i östlig rikt- ning till Galgujavri, denna sjö,

99

Dersom fylkesmannen/lantbruks- nämnden i det annet land samtyk- ker i det, kan lantbruksnämnd/ fylkesmann gjöre midlertidig unn- tak fra bestemmelsene i henholds- vis 55 10 og 4 om bruken av beite- områdene.

Fast utvalg. 5 66

Ved denne konvensjons ikraft- tredelse skal de to lands regjerin- ger opprette et fast utvalg som har til oppgave å fölge utviklingen av den samiske reindrift i de to land og legge frem forslag om tiltak som kan bidra til en effektiv og formålstjenlig gjennomföring av konvensjonens bestemmelser.

Utvalget ska] bestå av tre med- lemmer fra hvert land. Av med- lemmene skal ett fra hvert land vaere sakkyndig i reindriftsspörs- mål og ett vzere reindriftssame.

Medlemmene oppnevnes for et tidsrom av tre år. For hvert med- lem skal det oppnevnes en per- sonlig varamann, som skal möte når det ordinmre medlem har for- fall.

Utvalget holder möte minst en gang i året og forövrig når det ene lands medlemmer anmoder om det, og foretar de befaringer som det anser nödvendige. Utvalget fastsetter selv sin forretningsorden.

Kapittel VI. Overgangsbestemmelser.

567

l et tidsrom av fem år fra kon- vensjonens ikrafttredelse kan om- rådet Rieppe i Troms fylke brukes som beite for svensk rein. Områ- det har fölgende grenser:

Fra riksgrensen ved riksröys 295 B en rett linje i östlig retning til Galgujavri, dette vatn, Galgu—

Prop. 1972: 16

Galgujåkka och Skibotnelva till sammanflödet med Lavkajåkka, därifrån Lavkajåkka och Lavka- vaggi till Gåvdajavri, denna sjö till södra ändan, därifrån Breidda- len till Gåldajavri, denna sjö till Treriksröset, därifrån riksgränsen tillbaka till riksröse 295 B.

Betestiden är från och med den 1 maj till och med den 15 juni.

68 5 Så länge betestillgången inom området Meselefors som anges i 7 5 B 3 ej är tillräcklig för 1 500 renar skall i stället området Hälla i Västerbottens och Västernorr-

lands län användas för norsk ren— '

betning. Området gränser:

Från Vispsjöns södra ända en rät linje över punkt 469 på Visp- sjöberget till väg nr 90, denna väg till Hällby regleringsmagasin, det— ta magasin till Risåns utlopp, där- ifrån en rät linje till vägskälet vid byn Mossaträsk, därifrån vägen till byn Käl, därifrån en rät linje till Holmträskets västra ända, där- ifrån en rät linje till Norra Hed- vattensjön, denna sjö till dess nor— ra ända, därifrån en rät linje till tjärn vid punkt 355, därifrån bäcken till Vispsjön.

Högsta tillåtna renantal i Hälla är 1 500.

Vid flyttning till Hälla använ- des den flyttningsled som i 12 5 fastställts för Meselefors fram till Klinkhöjden. Därifrån sker flytt- ningen förbi Häggås, Avasjö, Lomsjö och Södra Noret till Visp- sjön.

Lantbruksnämnden avgör efter samråd med det fasta utskottet när området Meselefors skall ta- gasibruk.

har följande

100

jåkka og Skibotnelva til samlöpet med Lavkajåkka, derfra Lavkajåk- ka og Lavkavaggi til Gåvdajavri, dette vatn til sörenden, derfra Breiddalen til Gåldajavri, dette vatn til Treriksröysa, derfra riks- grensen tilbake til riksröys 295 B.

Beitetidcn er fra og med 1. mai til og med 15. juni.

568

Så lenge beiteforekomstene i området Meselefors som nevnt i 5 7 B, 3, ikke er tilstrekkelig for 1500 rein, skal i stedet området Hälla i Västerbottens og Väster- norrlands län brukes som beite for norsk rein. Området har fölgende grenser:

Fra Vispsjöns sörende en rett linje over höyde 469 på Vispsjö- bcrget til vei nr. 90, denne vei til Hällby reguleringsmagasin, dette magasin til Risåns utlöp, derfra en rett linje til veiskillet ved stedet Mossaträsk, derfra veien till stedet Käl, derfra en rett linje til vest- enden av Holmträsket, derfra en rett linje til Norra Hedvattensjön, dette vatn til nordenden, derfra en rett linje til tjern med höyde 355, derfra bekken til Vispsjön.

Störste tillatte reinantall i Hälla er 1 500.

Ved flytting til Hälla brukes frem til Klinkhöjden den flyttelei som i 5 12 er fastsatt for Mesele- fors. Derfra skjer flyttingen forbi Häggås, Avasjö, Lomsjö og Södra Noret til Vispsjön.

Lantbruksnämnden avgjör, etter samråd med det faste utvalg, när området Meselefors skal tas i bruk.

Prop. 1972: 16

Kapitel VII. Slutbestämmelser

695

Senast fem år före utgången av denna konventions giltighetstid el- ler före den 1 maj 1997, skall, om en av avtalsparterna påkallar det, en blandad svensk-norsk kommis- sion tillsättas för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer efter utgången av konven- tionens giltighetstid har behov av fortsatt renbetning i det andra lan- det i de betesområden som omfat- tas av denna konvention eller de- lar av dessa.

Avtalspart, som påkallar tillsät- tandet av kommissionen, skall här- om underrätta den andra avtals- parten senast ett år före den i första stycket angivna tidsfristen. Parterna skall därefter omgående inleda förhandlingar om utseende av ordförande för kommissionen samt om kommissionens sekreta- riat m. m.

705

För att fullgöra den uppgift som är angiven i 69 5 skall kommissio- nen i erforderlig utsträckning un- dersöka betestillgångarna inom Finnmarks, Troms och Nordlands fylken och i nordligaste delen av Nord-Tröndelags fylke samt i Norrbottens och Västerbottens län och i nordligaste delen av Jämt- lands län. Kommissionen skall un- dersöka hur betestillgångarna ut- nyttjas inom dessa områden och hur de mest rationellt skall kunna utnyttjas. Därvid skall hänsyn ock- så tagas till andra samhälls- och näringsintressen. Inom denna all- männa ram bestämmer kommis- sionen själv hur utredningsarbetet skall bedrivas.

715. Kommissionen skall bestå av tre medlemmar från vartdcra landet. För varje medlem skall utses en personlig suppleant, som skall in—

101

Kapittel VII. Sluttbestemmelser.

569

Senest fem år för denne kon- vensjon opphörer å gjelde eller in- nen 1. mai 1997 skal det, dersom en av partene krever det, nedsettes en blandet norsk-svensk kommi- sjon som skal utrede spörsmålet om det ene lands reindriftssamer etter utlöpet av konvensjonens gyl— dighetstid fortsatt har behov for reinbeite i det annet land i de bei- teområder som er fastsatt i denne konvensjon eller deler av disse om- råder.

En part som önsker en kom— misjon nedsatt, skal gi den annen part meddelelse om dette senest ett år för den frist som er nevnt i förste ledd. Partene skal cler- etter omgående oppta forhand- linger om oppnevnelse av formann for kommisjoncn og om dens sek- retariat m.m.

570

For å löse den oppgave som er nevnt i 5 69 skal kommisjoncn i nödvendig utstrekning undersöke beiteforekomstene i Finnmark, Troms og Nordland fylker og i den nordligste del av Nord-Trön- delag fylke, samt i Norrbottens og Västerbottens län og i den nord— ligste del av Jämtlands län. Kom- misjonen skal undersöke hvordan beiteforekomstene utnyttes i disse områder og hvordan de mest ra- sjonelt kan utnyttes. l-Ierunder skal hensyn også tas til andre sam- funns- og nzeringsinteresser. Innen- for denne alminnelige ramme be- stemmer kommisjoncn selv hvor- dan utredningsarbeidet skal gjen- nomföres.

5 7; Kommisjonen skal bestå av tre medlemmer fra hvert land. For

hvert medlem skal det oppnevnes en personlig varamann som skal

Prop. 1972: 1.6

träda vid förfall för ordinarie medlem.

Kommissionen skall stå under ledning av en ordförande från ett tredje nordiskt land. Han skall utses gemensamt av de båda län- dernas regeringar.

De båda ländernas regeringar överenskommer om sammansätt- ningen av kommissionens sekre- tariat, om behörighet för kommis- sionens ordförande att tillkalla sakkunniga och arbetsbiträde samt att utföra fältundersökningar och inhämta uppgifter från det fasta utskottet, tillsatt enligt 66 5 och från myndigheter och enskilda.

De gemensamma kostnaderna för kommissionens arbete skall fördelas lika mellan de båda län- derna.

725

Kommissionen skall avge sitt betänkande senast tre år efter det att den tillsatts.

Så snart kommissionens be- tänkande avgivits skall de båda ländernas regeringar inleda för- handlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet efter utlöpandet av denna konventions giltighetstid. Förhand- lingarna skall föras på grundval av betänkandet.

Förhandlingarna skall ej omfat— ta det i 1 5 A 4 angivna området Anjavassdalen om ej de båda län- demas regeringar enas om att sär- skilda skäl talar härför.

Förhandlingarna skall såvitt möjligt slutföras innan denna kon- ventions giltighetstid utlöper.

735

Denna konvention har följande kartbilagor:

1. Topografisk karta över Nor- ge i skala 1: 50 000 förminskad till skala 1: 100 000, bladen Helligsko- gen, Signaldalen, Storfjord och Ta- mokdalen samt topografisk karta

102

möte når det ordinzere medlem har forfall.

Kommisjonen skal stå under le- delse av en formann fra et tredje nordisk land. De to lands regje- ringer skal sammen utpeke for- mannen.

De to lands regjeringer skal treffc nazrmere avtale om sammen- setningen av kommisjonens sekre- tariat, om adgangen for kommisjo- nens formann til å tilkalle sakkyn- dige og annen bistand og til å ut- före undersökelser i marken og innhente opplysninger fra det faste utvalg som er nedsatt i henhold til 5 66 og fra myndigheter og enkelt- personer.

De felles omkostninger ved kommisjonens arbeid skal fordeles likt mellom de to land.

5 72

Kommisjonen skal avgi sin inn- stilling senest tre år etter oppnev- nelsen.

Så snart kommisjonens innstil- ling er avgitt skal de to lands re- gjeringer innlede forhandlinger om fortsatt adgang til reinbeite i det annet land etter utlöpet av denne konvensjons gyldighets- tid. Forhandlingene skal föres på grunnlag av kommisjonens instil- ling.

Forhandlingene skal ikke omfat- te området Anjavassdalen, som er nevnt i 5 1 A, 4, med mindre de to lands regjeringer blir enige om at szerlige grunner taler for det.

Forhandlingene skal såvidt mu- lig sluttförcs innen denne konven- sjon utlöper.

5 73

Denne konvensjon har fölgende kartbilag:

1. Topografiske kart over Nor- ge i målestokk 1 : 50 000 förmins- ket til målestokk 1 : 100 000, kart- bladene Helligskogen, Signaldalen, Storfjord og Tamokdalen, og topo-

Prop. 1972: 16

över Norge i skala 1: 100 000, bla- den R 8 Råstajavri, P 8 Dividalen, P 9 Altevatn, O 9 Salvasskaret och O 8 Bardu på vilka inlagts gränser för betesområdena Tamok-Rosta, Devdisfjellet, Havgavuobmi, An- javassdalen, Saarevuobmi och Sal- vasskardet som anges i 1 5 A 1-— 6 och Rieppe som beskrivs i 67 5.

2. Topografisk karta över Nor- ge i skala 1: 100 000, 3) bladen N 9 Narvik, N 10 Skjomen, M 10 Tysfjord och M 11 Hellemobotn på vilka inlagts grän- ser för de betesområden i Anke- ncs, Ballangens och Tysfjords kommuner som anges i 1 5 B 1 a och b,

b) bladen L 13 Saltdal och M 13 Sulitjelma på vilka inlagts gränser för det betesområde i Sörfolds och Fauske kommuner som anges i 1 5 B 2,

c) bladen L 14 Junkerdalen, L 15 Nasa, L 16 Virvand, K 15 Dunderlandsdalen och K 16 Um- bugten på vilka inlagts gränser för de betesområden i Saltdals och .Ra- na kommuner som anges i 1 5 B 3 a och b,

d) bladen K 16 Umbugten, K 17 Krutfjell och K 18 Skarmo- dalen på vilka inlagts gränser för de betesområden i Hemnes och Hattfjelldals kommuner som an- gesi1 5B4 och 5a ochb,

e) bladen J 19 Börgefjell och K 19 Ranseren på vilka inlagts gränser för de betesområden i Hattfjelldals och Röyrviks kom- muner som anges i 1 5 B 6.

3. Topografisk karta över Sve- rige i skala 1:100 000, &) en karta sammansatt av blad 2 Naimakka, 5 Soppero och 6 Ka- resuando på vilken inlagts gränser för betesområdet Maunu som an- ges i 7 5 A 1,

b) en karta sammansatt av blad 30 H Riksgränsen, 30 l Abisko, 30

103

grafiske kart over Norge i måle- stokk 1 : 100000, bladene R 8" Råstajavri, P 8 Dividalen, P 9 Al- tevatn, 09 Salvasskaret og 08 Bardu. hvor grenser er angitt for de i 5 1 A, 1—6 beskrevne beite- områder Tamok-Rosta, Devdisfjel- let, Havgavuobmi, Anjavassdalen, Sarevuobmi og Salvasskardet og det i 5 67 beskrevne område Riep- pe.

2. Topografiske kart over Nor- ge i målestokk 1 : 100 000,

a) bladene N9 Narvik, N10 Skjomen, M 1.0 Tysfjord og M 11 Hellemobotn, hvor grenser er an- gittfordei51B,1aogbbe- skrevne beiteområder i Ankenes, Ballangen og Tysfjord kommuner,

b) bladene L 13 Saltdal og M 13 Sulitjelma, hvor grenser er angitt for det i 5 1 B, 2 beskrevne beite- område i Sörfold og Fauske kom- muner,

.c) bladene L14 Junkerdalen. L "15 Nasa, L 16 Virvand, K 15 Dunderlandsdalen og K 16 Um- bugten, hvor grenser .er angitt for de i 5 1 B, 3 a og b beskrevne beiteområder i Saltdal og Rana kommuner, _

d) bladene K 16 Umbugten, K17 Krutfjell og K18 Skarmo- dalen, hvor grenser er angitt for de i 5 1 B, 4 og 5 a og b beskrev- ne beiteområder i Hemnes og Hattfjelldal kommuner,

e) bladene J 19 Börgefjell og K19 Ranseren, hvor grenser er angitt for de i 5 1 B, 6 beskrevne beiteområder i Hattfjelldal og Röyrvik kommuner.

3. Topografiske kart over Sve- rige i målestokk 1 : 100 000,

a) et kart sammensatt av blad 2 Naimakka, 5 Soppero og 6 Kare- suando, hvor grenser er angitt for det i 5 7 A, 1 beskrevne beiteom- råde Maunu, -

b) et kart sammensatt av blad 30 H Riksgränsen, 30 I Abisko, 30

Prop. 1972: 16

J Rensjön och 29 J Kiruna på. vil- ken inlagts gränser för betesområ- dena Njuorajaure och Patsajäkel som anges i 7 5 A 2 och 3,

e) en karta sammansatt av blad 35 Arvidsjaur, 36 Boden och 44/ 45 Piteå/Rödkallen på vilken in- lagts gränser för betesområdena Älvsbyn och Storsund som anges i 7 5 A 4 och 5, '

d) en karta sammansatt av blad 49 Lycksele, 55 Fredrika och 56 Degerfors NV på vilken inlagts gränser för betesområdena Ram- sele och Granö som anges i 7 5 B 1 och 2,

e) en karta sammansatt av blad 48 Vilhelmina, 54 Åsele och 61 Junsele på vilken inlagts gränser för betesområdena Meselefors och Hälla som anges i 7 5 B 3 och 68 5, och

f) en karta sammansatt av blad 39 Jadnem och 46 Frostviken på vilken inlagts gränser för betes- områdena Leipikvattnet och Blå- sjökilen som anges i 7 5 C 1 och 2.

4. Topografisk karta över Sve- rige och Norge i skala 1': 250 000 bladen 30 Sollefteå, 32 Grong, 33 Vilhelmina, 34 Skellefteå, 36 Mo- sjöen, 37 Tärna, 38 Arvidsjaur, 39 Luleå, 40 Mo i Rana, 41 Saltdal, 42 Jokkmokk, 44 Sulitelma, 45 Kiruna, 47 Narvik, 48 Enontekiö, Nordreisa och Tromsö på vilka markerats gränserna för de' betes— områden som anges i 1, 7, 67 och 68 55 och de flyttningsleder som anges i 12 och 68 55.

5. Topografisk karta över Sve- rige och Norge i skala 1: 1000 000 på vilken markerats gränserna för de betesområden som anges i 1, 7, 67 och 68 55 och de flytt- ningsleder som anges i 12 och 68 55.

Vid bristande överensstämmelse mellan gränsbeskrivning i 1, 7, 67 och 68 55 och gränsens inläggning på kartbilaga skall beskrivningen äga vitsord.

104

J Rensjön og 29 J Kiruna hvor grenser er angitt for de i 5 7 A, .2 og 3 beskrevne beiteområder

Njuorajaure og Patsajäkel, c) et kart sammensatt av blad . 35 Arvidsjaur. 36 Boden og 44/45

Piteå/Rödkallen hvor grenser er angitt for de i 5 7 A, .4 og'5"be-_ skrevne beiteområder Älvsbyn og -' Storsund,

d) et kart sammensatt av blad 49 Lycksele, 55 Fredrika og 56 Degerfors NV hvor grenser er an- gitt for de i 5 7 B, 1 og 2 br.- skrevne beiteområder Ramsele (vg Granö,

e) et kart sammensatt av blad. 48 Vilhelmina,_ 54 Åsele og 61 Junsele hvor grenser er angitt for de i 55 7 B, 3 og 68 beskrevne beiteområder Meselefors og Hälla og

f) et kart sammensatt av blad 39 Jadnem og 46 Frostviken hvor grenser er angitt for de i 5 7 C, ]. og 2 beskrevne beiteområder Lei- pikvattnet og Blåsjökilen.

4. Topografisk kart over Norge og Sverige i målestokk 1 : 250 000 bladene 30 Sollefteå, 32 Grong, 33 Vilhelmina, 34 Skellefteå,'36 Mo-' sjöen, 37 Tärna, 38 Arvidsjaur, 39 Luleå, 40 Mo i Rana, 41 Saltdal, 42 Jokkmokk. 44 Sulitjelma, 45 Kiruna, 47 Narvik, 48 Enontekiö, Nordreisa og Tromsö, hvor gren- sene for de i 55 1, 7, 67 og 68 nevnte beiteområder og de i 55 1.2 og 68 nevnte flytteleier er markert.

5. Topografisk kart over Norge og Sverige i målestokk 1:1 000 000 hvor grensene for de i 55 1, 7, 67 og 68 nevnte beiteområder og de i 55 12 og 68 nevnte flytteleier er markert.

I tilfelle av uoverensstemmelse mellom grensebeskrivelse i 55 1, 7, 67 og 68 og grenseangivelse på kartbilag skal beskrivelsen legges til grunn.

Prop.1972: 16

Detsamma gäller vid bristande överensstämmelse mellan beskriv- ning av flyttningsled i 12 och 68 55 och dess inläggning på kart- bilaga, då inläggningen endast av- ser att antyda ledens sträckning.

74%

När denna konvention träder i kraft skall konventionen den 26 oktober 1905 angående flyttlap- parnas rätt till renbete m.m. upp- höra att gälla.

755

Denna konvention skall ratifi- ceras och ratifikationsinstrumcn— ten skall utväxlas i Stockholm se- nast den 28 april 1972.

765

Konventionen träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller till och med den 30 april 2002.

Till bekräftelse härav har ne- danstående befullmäktigade om- bud undertecknat konventionen och försett den med sina sigill.

Som skedde i Oslo den ...... i två exemplar, på svenska och norska språken, vilka äger lika vitsord.

105

Det samme gjelder i tilfelle av uoverensstemmelse mellom beskri- velse av flyttelei i 55 12 og 68 og markering av denne på kartbilag, idet markeringen "bare antyder hvor flyttleien går.

574

När denne konvensjon trer i kraft skal konvensjonen av 26. oktober 1905 angående flyttlappeÄ nes rett til reinbeite m. m. opphque å gjelde.

575. Denne konvensjon skal ratifise- res og ratifikasjonsdokumentene

skal utveksles i Stockholm senest 28. april 1972.

576

Konvensjonen trer i kraft 1. mai 1972 og gjelder til 30. april 2002.

Til bekreftelse herav har neden- stående, som er befullmektigede til det, undertegnet denne konvensjon og forsynt den med sine segl.

Som skjedd i Oslo den ...... i to eksemplarer, i norsk og svensk tekst, som begge har lik gyldighet.

Prop. 1972: 16 - 106

Innehållsförteckning till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning

Sida

Kapitel 1. Svensk renbetning i Norge .......................... 67 Betesområden 1 5 ...................................... 67 Betestider 2—3 55 ...................................... 72 Betesområdenas utnyttjande 4 5 .......................... 73 Samebyar från vilka renar får föras på bete i Norge 5 5 ........ 73 Renantal 6 5 ............................................ 73 Kapitel II. Norsk renbetning i Sverige ........................ 73 Betesområden 7 5 ...................................... 73 Betestider 8—9 55 ...................................... 77 Betesområdenas utnyttjande 10 5 .......................... 77 Renantal 11 5 .......................................... 78 Flyttningsleder 12—13 55 ................................ 78 Rastplatser 14 5 ........................................ 80 Flyttning 15—18 55 .................................... 80 Kapitel III. Gemensamma bestämmelser ...................... 81 Bevarande av betestillgångarna 19 5 ........................ 81 Renägare som får använda områdena i det andra landet 20 5 . . 82 Uppehåll i det andra landet 21 5 .......................... 82 Underrättelse om renbetning i det andra landet 22 5 .......... 82 Legitimation 23 5 ...................................... 83 Förmån 24 5 .......................................... 83 Tillsyn och bevakning 25 5 .............................. 84 Samling och skiljning 26—34 55 .......................... 84 Kostnader för renar från det andra landet 35 5 .............. 88 Renmärken 36 5 ........................................ 88 Omärkt ren 37 5 ........................................ 89 Slakt 38 5 .............................................. 89 Jakt och fiske 39 5 ...................................... 90 Skogsfångst 40 5 ........................................ 90 Anläggningar för renskötseln m. rn. 41 5 .................... 90 Spärrstängsel 42 5 ...................................... 91 Naturvård 43 5 ........................................ 91 Hundar 44 5 .......................................... 91 Medförande av utrustning m.m. 45 5 ...................... 92 Vapen och ammunition 46 5 .............................. 92 Radiosändare och mottagare 47 5 .......................... 92 Motorfordon 48 5 ...................................... 92 Tull- och avgiftsfrihet 49 5 .............................. 93 Smittsamma djursjukdomar 50 5 .......................... 93 Kapitel IV. Överträdelser av konventionen .................... 93 Meddelande om olovlig betning 51 5 ...................... 93 Betesavgift 52—57 55 .................................. 94 Ersättning för skada 58—60 55 ............................ 96 Straffbestämmelser 61—63 55 ............................ 97

Prop. 1972: 16 107

Kapitel V. Särskilda bestämmelser .......................... 98 Myndigheternas medverkan för konventionens uppfyllande 64 5 98 Dispens 65 5 .......................................... 98 Fast utskott 66 5 ........................................ 99

Kapitel VI. Övergångsbestämmelser 67—68 55 ................ 99

Kapitel VII. Slutbestämmelser 69—76 55 .................... 101

Prop. 1972: 16

Protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar

I samband med ingåendet av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning har den svenska och den norska regeringen med hänvisning till 42 och 43 55 konventionen enats om följande bestämmelser rörande uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar:

ARTIKEL .]

Spärrstängsel skall snarast möj- ligt före den 1 maj 1975 uppföras på de sträckor som anges i denna artikel.

A. Troms fylke

1. Tamok—Rosta Längs den gräns som anges i 1 5 A 1 konventionen från riks— röse 294 (Treriksröset) till lämplig plats i Kitdalen (ca 35 km).

2. Anjavassdalenoch Havgavuobmi Längs den gräns som anges i 1. 5 A 4 konventionen från södra änden av Sandelvvatn till södra änden av Moarsejavri, därifrån längs den gräns som anges i 1 5 A 3 konventionen till riksröse 283 (ca 50 km).

3. Sarevuobmi Längs den gräns som anges i 1 5 A 5 konventionen från riks- röse 283 till riksröse 280, därifrån längs riksgränsen till Leinavatn (ca 29 km).

B. Nordlands fylke

1. I Ankenes och Ballangens kom- muner

a) Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventionen från mynningen av bäcken som rinner ut i Middagsvatn norr om punkt 1262 till Forsvatn (ca 5 km).

108

Protokoll . om oppföring og vedlikehold av ' Sperregjerder for rein.

I forbindelse med inngåelsen av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite er den nor- ske og den svenske regjering, under henvisning til konvensjonens 55 42 og 43, blitt enige om fölgende be— stemmelser om oppföring og ved- likehold av Sperregjerder for rein:

ARTIKKEL 1

Sperregjerder skal snarest mulig innen 1. mai 1975 oppföres på de strekningcr som er angitt i denne artikkel.

A. Troms fylke

1. Tamok-Rosta: Langs den i konvensjonens 5 1.A.1 beskrevne grense fra riksröys 294 (Treriksröysa) til hensiktsmes- sig sted i 'Kitdalen (ca. 35 km).

2. Anjavassdalen og Havgavuob— mi: Langs den i konvensjonens 5 1.A.4 beskrevne grense fra sör- enden av Sandelvvatn til sörend- en av Moarsejavri, derfra langs den i konvensjonens 5 1.A.3 be— skrevne grense til riksröys 283 (ca. 50 km).

3. Sarevuobmi: Langs den i konvensjonens 5 1.A.5 beskrevne grense fra riks- röys 283 til riksröys 280, derfra langs riksgrensen til Lcinavatn (ca. 29 km).

B. Nordland fylke

1. I Anke/res og Ballangen kom- muner:

a) Langs den i konvensjonens 5 1.B.1 b) beskrevne grense fra munningen av bekken som renner ut i Middagsvatn nord for höyde 1262 til Forsvatn (ca. 5 km).

Prop. 1972: 16

b) Från Forsvatn vid den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventio- nen i västlig riktning till Langvatn (ca 1 km).

2. I Ballangens och Tysfjords kommuner Från den sydligaste viken i Langvatn i sydlig riktning förbi sjön vid punkt 792 till Baugevatn (ca 4 km).

3. I Tysfjords kommun

a) Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventionen från den sydöstliga delen av Baugevatn till Paurovatn (ca 2 km).

b) Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventionen från Pau- rovatn till Naidivatn (ca 2 km).

4.1. Sörfolds kommun

Från södra kanten av Flatkjö- lens sydöstra del, norr om riksröse 241 i sydlig riktning till Veiski- vatn, därifrån till Kvitvatn, där- ifrån till Messingmalmvatn (ca 8 km).

5. I Rana kommun Längs den gräns som anges i 1 5 B 3 b konventionen från Kvef— sendalstjern till riksgränsen ca 1 km öster om riksröse 220 A (ca 20 km).

6. I Hemnes kommun Längs den gräns som anges i 1 5 B 4 konventionen från Gras- vatn till Okstindbreen (ca 2 km).

C. Nordlands och Nord—Trönde- lags fylken

I Hattfjelldals och Röyrviks kom"- muner

Längs den gräns som anges i 1 5 B 6 konventionen från sam- manflödet mellan Ranserelva och bäcken från Rotnan till riksgrän- sen vid Östre Sipmeksjöen (ca 26 km). '

109

b) Fra Forsvatn på den i kon- vensjonens 5 1.B.1 b) beskrevne. grense i vestlig retning til .Lang- vatn (ca. 1 km).

2. I Ballonger: og Tysfjord kom- ”Ill/ler: Fra den sydligste bukt i Lang- vatn i sörlig retning forbi vatn med höyde 792 til Baugevatn (ca. 4 km).

3. I Tysfjord kommune:

a) Langs den i konvensjonens 5 1.B.1 b) beskrevne grense fra den söröstlige del av Baugevatn til Paurovatn (ca. 2 km).

b) Langs den i konvensjonens 5 1.B.1 b) beskrevne grense fra Paurovatn til Naidivatn (ca. 2 km).

4. I Sörfold kommune: Fra sörkanten av Flatkjölens. söröstlige del, nord for riksröys 241 i sörlig retning til Veiskivatn, derfra til Kvitvatn, derfra til Mes- singmalmvatn (ca. 8 km).

5. I Rana kommune: Langs den i konvensjonens ' 5 1.B.3 b) beskrevne grense fra chfsendalstjern til riksgrensen ca. 1 km öst for riksröys 220 A (ca. 20 km).

6. I Hemnes kommune:

Langs den i konvensjonens 5 1.B.4 beskrevne grense fra Gras- vatn til Okstindbreen (ca. 2 km).

C. Nordland og Nord-Trönde- lag fylker I Hattfjelldal og Röyrvik kommu- ner:

Langs den i konvensjonens 5 1.B.6 beskrevne grense fra sam— löpet mellom Ranserelva og bek- ken fra Rotnan til riksgrensen ved Östre Sipmeksjöen (ca. 26 km).

Prop. 1972: 16

D. Jämtlands lätt

I Frostvikens kommun

Längs den gräns som anges i 7 5 C 1 konventionen från Östra Sipmekejaure till Leipikvattnet, därifrån till Ankarvattnet (ca 19 km).

ARTIKEL 2

Spärrstängsel skall före den 1 maj 1977 uppföras på de sträckor som anges i denna artikel.

A. T roms fylke

Salvasskardet

Längs den gräns som anges i 1 5 A 6 konventionen på följande sträckor vid Lcinavatn:

a) från riksgränsen ca 2 km,

b) från Buddugäsluokta till Av— zeluokta,

c) från viken 1 km sydost om Cuolbmaädnos utflöde till Skierre- luokta,

d) från Havgaluokta till Alte- vatn (tillsammans ca 10 km).

B. Nordlands fylke

1. I Ankenes kommun

a) Längs den gräns som anges i 1 5 B 1 a konventionen

1. från sjön vid punkt 1111 till Nordre Coarvvejavrre, från denna sjös södra ände till Söndre Coarv- vejavrre, från denna sjös sydvästra vik till närmaste vik i Vannaks- vatn (ca 4 km),

2. från Iptovatns södra ände till riksgränsen omedelbart norr om Rarkajaure (ca 4 km).

b) Längs riksgränsen från Rar- kajaure till Kjårdavatns sydöstli- gaste vik, från Kjårdavatns norra ände längs den gräns som anges i 1 5 B 1 b konventionen till Mid- dagsvatns södra ände (ca 6 km).

2. I Saltdals kommun Längs den gräns som anges i 1 5 B 3 a konventionen

110 D. Jämtlands län I Frostvikens kommune: Langs den i konvensjonens 5 7.C.1 beskrevne grense fra Östra Sipmekejaure til Leipikvattnet, derfra til Ankarvattnet (ca. 19 km).

ARTIKKEL 2

Sperregjerder skal innen 1. mai 1977 oppföres på de strekninger som er angitt i denne artikkel.

A. Troms fylke

Salvasskardet:

Langs den i konvensjonens 5 1.A.6 beskrevne grense på föl- gende strekninger ved Lcinavatn:

a) fra riksgrensen ca. 2 km,

b) fra Buddugäsluokta til Av- zeluokta,

c) fra bukten 1 km söröst for Cuolbmaädnos utlöp til Skierre- luokta,

d) fra Havgaluokta til Altevatn, (tilsammen ca. 10 km).

B. Nordland fylke

1.. I Ankenes kommune:

a) Langs den i konvensjonens 5 1.B.1 a) beskrevne grense

1. fra vatnet med höyde 1111 til Nordre Coarvvejavrre, fra sör- enden av dette vatn til Söndre Coarvvejavrre, fra den sörvestre bukt i dette vatn til naermeste bukt i V annaksvatn (ca. 4 km).

2. fra sörenden av Iptovatn til riksgrensen like nord for Rarka- jaure (ca. 4 km).

b) Langs riksgrensen fra Rarka- jaure til den söröstligste bukt i Kjårdavatn, fra nordendcn av Kjårdavatn langs den i konvensjo— nens 5 1.B.1 b) beskrevne grense til sörenden av Middagsvatn (ca. 6 km).

2. I Saltdal kommune: Langs den i konvensjonens 5 1.B.3 a) beskrevne grense

Prop. 1972: 16

a) i Skaitidalen från sydväst- sluttningen av Tausafjell mot Graddiselva (ca 5 km),

b) från lämplig plats vid Grad- diselva ca 1 km väster om riks- gränsen fram till riksgränsen (ca 1 km).

3. I Rana kommun Längs den gräns som anges i 1 5 B 3 b konventionen från sam- manflödet mellan Virvasselva och Blerekelva till Kvefsendalstjern (ca 12 km).

4. I Hemnes kommun Längs den gräns som anges i 1 5 B 4 konventionen från Oks- tindbreens sydligaste utlöpare till riksröse 215 (ca 15 km).

5. I Hattfjelldals kommun

a) Längs hela den gräns som an- ges i 1 5 B 5 b konventionen (ca 15 km).

b) Längs riksgränsen från Har- vatn till den gräns som anges i 1 5 B 6 konventionen, längs denna gräns till sammanflödet mellan Ranserelva och bäcken från Rot- nan (ca 30 km).

ARTIKEL 3

Spärrstängsel skall före den 1 maj 1979 uppföras på de sträckor som anges i denna artikel.

A. Troms fylke

Anjavassdalen

Längs den gräns som anges i 1 5 A 4 konventionen från lämp- lig plats i Beinelvdalen till Sand- elvvatns södra ände (ca 30 km).

B. Norrbottens län

I Jokkmokks kommun

Från sjön Slapejaure till riks- gränsen vid sjön Numirjaures väst- ra ände (ca 7 km).

111

a) i Skaitidalen fra sörvestskrå- ningen av Tausafjell mot Graddis- elva (ca. 5 km).

b) fra hensiktsmessig sted ved Graddiselva ca. 1 km vest for riks- _ grensen frem til riksgrensen (ca. 1 km).

3. I Rana kommune:

Langs den i konvensjonens 5 1.B.3 b) beskrevne grense fra samlöpet mellom Virvasselva og Blerekelva til Kvefsendalstjern (ca. 12 km).

4. I Hemnes kommune:

Langs den i konvensjonens 5 1.B.4 beskrevne grense fra Oks- tindbreens sörligste utlöper til riksröys 215-(ca. 15 km).

5. I Hattfjelldal kommune:

a) Langs hele den i konvensjo- nens 5 1.B.5 b) beskrevne grense (ca. 15 km).

b) Langs riksgrensen fra Har- vatn til den i 5 1.B.6 beskrevne grense, langs denne grense til sam- löpet mellom Ranserelva og bek— ken fra Rotnan (ca. 30 km).

ARTIKKEL 3

Sperregjerder skal innen 1. mai 1979 oppföres på de strekninger som er angitt i denne artikkel.

A. Troms fylke

Anjavassdalen:

Langs den i konvensjonens 5 1.A.4 beskrevne grense fra hen-. siktsmessig sted i Beinelvdalen til sörenden av Sandelvvatn (ca. 30 km).

B. Norrbottens län

I Jokkmokk kommune:

Fra vatnet Slapejaure til riks- grensen ved vestenden av vatnet Numirjaure (ca. 7 km).

Prop. 1972: 16

C. Nordlands fylke

1. I Hamaröys kommun Från slutpunkten av sistnämnda stängsel längs riksgränsen till riks- röse 244 A (ca 5 km).

2. I Sörfolds kommun

a) Från Sorjasjavrre vid punkt 770 till Langvatn ca 2 km väster om riksgränsen vid riksröse 243 (ca 2 km).

b) På vissa sträckningar mellan Trolldalen och riksröse 242 (ca 7 km).

ARTIKEL4

När betesområdet Maunu som anges i 7 5 A 1 konventionen ta- ges i bruk för norsk renbetning, skall i mån av behov stängsel uppföras längs områdets gräns från Kelottijärvi till Muonioälven.

ARTIKEL 5

Spärrstängsel får uppföras i be- tesområdet Havgavuobmi i Troms fylke längs en av följande sträck- ningar:

1. Från den punkt där det svenska stängsel som uppföres mellan Lainiovuoma och Saari- vuoma samebyar ansluter till riks- gränsen mellan riksrösen 284 och 284 A, genom Julusvaggi, längs Julusjåkka och Divielva till lämp- lig punkt vid denna älv (ca 22 km).

2. Från den punkt där det svenska stängsel som uppföres mellan Lainiovuoma och Saari- vuoma samebyar ansluter till riks- gränsen mellan riksrösen 284 och 284 A, längs nordsidan av Råg- gastatjzeggi och tjärn vid punkt 625, därifrån i västlig riktning till Havgajåkka, längs denna bäck till inflödet i Divielva (ca 12 km). Norska myndigheter beslutar vilket av dessa alternativ som får utföras och meddelar jordbruks— departementet i Sverige sitt beslut

112

C. Nordland fylke

1. I Hamaröy kommune: Fra cndepunktet for det i fore- gående punkt nevnte gjerde langs riksgrensen til riksröys 244 A (ca. 5 km).

2. I Sörfold kommune:

a) Fra Sorjasjavrre med höyde 770 til Langvatn, ca. 2 km vest for riksgrensen ved riksröys 243 (ca. 2 km).

b) På enkelte strekninger mel- lom Trolldalen og riksröys 242 (ca.7km).

ARTIKKEL 4

Når det i konvensjonens 5 7.A.1 nevnte beiteområde Maunu blir tatt i bruk av norsk reindrift, skal gjerde oppföres etter behov langs områdets grense fra Kelottijärvi til Muonioälven.

ARTIKKEL 5

Sperregjerde kan oppföres i bei- teområdet Havgavuobmi i Troms fylke langs en av fölgende strek- ninger:

]. Fra det punkt der det sven- ske gjcrde som er under oppföring mellom Lainiovuoma og Saarivu- oma samebyer stöter til riksgren- sen mellom riksröysene 284 og 284 A, gjennom Julusvaggi, langs Ju- lusjåkka og Divielva til hensikts- messig sted ved denne elv (ca. 22 km).

2. Fra det punkt der det sven- ske gjerde som er under oppföring mellom Lainiovuoma og Saarivu- oma samebyer stöter til riksgrensen mellom riksröysene 284 og 284 A, langs nordsiden av Råggastatjzeggi og tjern med höyde 625, derfra i vestlig retning til Havgajåkka, langs denne bekk til samlöpet med Divielva (ca. 1.2 km). Norske myndigheter avgjör hvilke av disse alternativer som skal kunne utföres og gir Jord- bruksdepartemcntet i Sverige med-

Prop. 1972: 16

senast två månader efter protokol- lets ikraftträdande.

Spärrstängsel enligt denna arti- kel får uppföras endast som fort- sättning på det svenska stängsel som uppföres mellan Lainiovuoma och Saarivuoma samebyar.

ARTIKEL6

De fristcr för uppförande av spärrstängsel som anges i artik- larna 1—3 kan förlängas om hin- der uppstår på grund av ogynn- samma väderleksförhållanden, brist på arbetskraft eller material eller andra oförutsedda omstän- digheter av väsentlig betydelse.

ARTIKEL7

Stängselsträckningarna faststäl- les närmare av vcderbörandelant- bruksnämnd och reindriftsinspek- tör gemensamt. Mindre avvikelser från de sträckningar som anges i artiklarna 1—5 får göras när det är lämpligt på grund av terräng- förhållandena eller önskvärt av na- turvårdshänsyn.

Lantbruksnämnden och rein- driftsinspektören upprättar proto- koll över de stängselsträckningar som fastställes av dem. Protokol- let skall åtföljas av kartbilagor.

ARTIKEL 8

1. Norge uppför, bekostar och underhåller de stängsel som an- gcsi artikel 1 punkt B 1 a, B 1 b, B 2, B3a, B3b, B4 och B5 (den del som icke uppföres av Sverige, se nedan), artikel 2 punkt B 1 a 1, B 1 a2 och B 1 b, artikel 3 punkt C 2 b.

2. Sverige uppför, bekostar och underhåller de stängsel som an- ges i artikel 1 punkt Al, A.2, A3, B 5 (en sträcka av 2 km med bör- jan vid riksröse 220 A), B 6, C och D,

113

delelse om sin avgjörelse innen to måneder fra protokollens ikraft- treden.

Sperregjerde som nevnt i denne artikkel kan bare oppföres som en fortsettelse av det svenske gjerde som oppföres mellom Lainiovuo- ma og Saarivuoma samebyer.

ARTIKKEL 6

De i artiklenc 1—3 fastsatte fristcr for oppföring av sperre- gjerdet kan forlenges dersom det oppstår hindringer på grunn av ugunstige vzerforhold, mangel på arbeidskraft eller materialer eller andre uforutsette forhold av ve- sentlig betydning.

ARTIKKEL 7

Gjerdelinjene fastsettes nzermere av vedkommende reindriftsinspek- tör og lantbruksnämnd i fellesskap. Mindre avvik fra de i artiklenc 1_—— 5 angitte gjerdestrekningcr kan gjöres når det er hensiktsmessig på grunn av terrengforholdene, eller önskelig av naturvernhcnsyn.

Reindriftsinspektören og lant- bruksnämnden setter opp protokoll over de fastsatte gjerdelinjer. Pro— tokollen skal ledsages av kartbilag.

ARTIKKEL 8 1. Norge oppförer, bekoster og . vedlikeholder de gjerder som er nevnti artikkel 1, punktene B.1.a, B.1.b, B.2_. B.3.a, B.3.b, B.4 og B.5 (den del som ikke bygges av Sverige, se

nedenfor), artikkel 2, punktene B.1.a.1, B.1.a.2 og B.1.b,

artikkel 3, punkt C.2.b.

2. Sverige oppförer, bekoster og vedlikeholder de gjerder som er nevnti artikkel 1, punktene A.1, A.2, A.3, B.5 (en strekning på 2 km med begynnelse fra riksröys 220 A), B.6, C og D,

Prop. 1972: 16

artikel 2 punkt A, B 2 3, B 2 b, B3,B4,B5aochB5b, . -

artikel 3 punkt A, B, C 1 och C 2 a,

artikel 5.

3. Sverige uppför och underhål- ler det stängsel som anges i arti- kel 4. Kostnaderna härför fördelas lika mellan Sverige och Norge. När det är lämpligt med hänsyn till arbetets rationella utförande kan annan fördelning av skyldig- heten att uppföra, bekosta och underhålla stängsel på vissa sträc- kor fastställas genom avtal mellan jordbruksdepartementet i Sverige och landbruksdepartementet iNor- ge.

ARTIKEL 9

I fråga om stängslens utförande m. m. skall artikel 5 i Protokoll mellan Sverige och Norge om upp- förande och underhåll av renstäng- sel utmed vissa delar av riksgrän- sen (Jämtlands län och Nord— Tröndelag och Sör-Tröndelag fyl— ker) äga motsvarande tillämpning. Andra bestämmelser om stängsels utförande m. rn. kan dock fast- ställas genom avtal mellan jord- bruksdepartementet i Sverige och landbruksdepartementet i Norge när detta är önskvärt av hänsyn till naturvården eller av andra skäl.

Stängslen skall förses med erfor- derliga genomfartsportar och över- gångsbroar.

ARTIKEL 10

När stängsel färdigställts, skall det kontrolleras och godkännas av vederbörande lantbruksnämnd och reindriftsinspektör gemensamt.

ARTIKEL 11

Om det vid uppförande eller un— derhåll av stängsel är nödvändigt att utföra arbete i det andra landet, skall myndigheterna i detta land lämna de tillstånd som behövs.

114

artikkel 2, punktene A, B.2.a, B.2.b, B.3, B.4, B.5.a og B.5.b,

artikkel 3, punktene A, B, C.1 og C.2.a,

artikkel 5.

3. Sverige oppförer og vedlike- holder det gjerde som er nevnt i artikkel 4. Kostnadcne fordeles likt mellom Norge og Sverige. När det er hensiktsmessig av hensyn til arbeidenes rasjonelle ut- förelse, kan annen fordeling av plikten til å oppföre, bekoste og vedlikeholde gjerder på enkelte strekninger fastsettes ved avtale mellom Landbruksdepartementet i Norge og Jordbruksdepartementet i Sverige.

ART IKKEL 9

For gjerdenes utförelse m. v. får bestemmelsene i artikkel 5 i Pro— tokoll mellom Norge og Sverige om oppföring og vedlikehold av reingjerdet langs enkelte deler av riksgrensen (Nord-Tröndelag og Sör-Tröndelag fylker og Jämtlands län) tilsvarende anvendelse. Andre bestemmelser om gjerdenes utfö— relse m.v. kan dog fastsettes ved avtale mellom Landbruksdeparte- mentet i Norge og Jordbruksde- partementet i Sverige när dette er önskelig av hensyn til naturvern- interesser eller av andre grunner.

Gjerdene skal utstyres med nöd- vendige gjennomgangsporter og overgangsbroer.

ARTIKKEL 10

När gjerde er oppfört, skal det kontrolleres og godkjennes av ved— kommende reindriftsinspektör og lantbruksnämnd i fellesskap.

ARTIKKEL 11

Når det ved oppföring eller ved- likehold av gjerde er nödvendig å utföre arbeider i det annet land, skal myndighetenc i dette land gi de nödvendige tillatelser.

Prop. 1972: 16

ARTIKEL 12

Arbetet med att uppföra eller-

underhålla stängsel kan utföras av svensk eller norsk myndighet eller upplåtas på entreprenad.

ARTIKEL 13

Arbete som i samband med upp- . förande eller underhåll av stängsel verkställes genom svensk myndig— hets eller svensk entreprenörs för— sorg på norsk mark eller genom norsk myndighets eller norsk en- treprenörs försorg på svensk mark, skall med avseende på arbets- marknadsförhållandena anses som utfört inom det egna landet.

Vara som skall användas för ar- bete som avses i detta protokoll får tull— och skattefritt föras över från det ena landet till det andra av den som utför arbetet eller för hans räkning. När fråga är om maskiner, verktyg, material och annat som inte förbrukas för ar- betets utförande, får dock tull- och skattefrihet åtnjutas endast om va- ran återföres eller utföres efter an- vändningen.

ARTIKEL 14

Innan spärrstängsel som anges i artikel 1, 2 eller 4 uppförts gäller i fråga om betesavgift nedan an- givna avvikelser från 52 och 57 55 konventionen.

]. Om svenska renar olovligen överskrider gräns för betesområde i Norge under tillåten betestid för området eller olovligen överskrider riksgränsen under tiden den 1 maj—15 september eller olovligen kommer in på betesområde som anges i 7 5 konventionen samt det olovliga uppehållet upphör inom tio dagar efter det att den som ansvarar för renarna genom sär- skilt meddelande eller på annat sätt fått kännedom om uppehållet till- lämpas följande bestämmelser:

Om det olovliga uppehållet in- träffar under första året av kon- ventionens giltighetstid utgår icke

115

. ARTIKKEL 12

Arbeidet med oppföring eller. vedlikehold av gjerde kan utföres av norsk eller svensk myndighet, eller bortsettes til entreprenör.

ARTIKKEL 13

Arbeid som i forbindelse med oppföring eller vedlikehold av gjerder foretas ved svensk myndig- hets eller entreprenörs tiltak på norsk grunn eller ved norsk myn- dighets eller entreprenörs tiltak på svensk grunn, skal med hensyn til sysselsettingsforhold betraktes som utfört i eget land.

Varcr som skal nyttes til arbei- der som nevnt i denne protokoll, kan toll- og skattefritt föres over fra det ene land til det annet av den som utförer arbeidet eller for hans regning. Når det gjelder ma— skiner, verktöy, materialer og an- net som ikke forbrukes ved utfö- ringen av arbeidet, tilstås toll- og skattefrihet bare når varen blir til- bakefört eller eksportert etter bru- ken.

ARTIKKEL 14

Innen de Sperregjerder som er nevnt i artikkel 1, 2 eller 4 er opp-- fört, gjelder for beiteavgift de ne- denfor nevnte unntak fra konven- sjonens 55 52 og 57.

1. Dersom svensk rein ulovlig overskrider grense for beiteområde i Norge til tillatt beitetid for om- rådet, eller ulovlig overskrider riksgrensen i tiden 1. mai—15. september, eller ulovlig kommer inn på beiteområde som nevnt i konvensjonens 5 7, og det ulovlige opphold opphörer innen 10 dager etter at den som har ansvaret for reinen gjennom saerlig meddelelse eller på annen måte har fått kjenn- skap til oppholdet, gjelder fölgen- de bestemmelser: Dersom det ulovlige opphold inntreffer i det förste år av kon- vensjonens gyldighetstid, pålegges

Prop. 1972: 1.6

betesavgift. För tiden därefter kan betesavgift utgå med följande an- delar av de belopp som anges i 52 5 konventionen:

a) under andra året- 30 procent,

b) under tredje året 50 procent,

c) under fjärde året 60 procent,

d) under femte året 80 procent,

2. Bestämmelserna under 1 äger motsvarande tillämpning om nors- ka renar olovligen överskrider gräns för betesområde i Sverige, även om stängsel där ej skall upp- föras, eller olovligen överskrider riksgränsen under tid då norsk renskötsel bedrives i gränstrakterna eller olovligen kommer in på betes- område som anges i 1 5 konven- tionen under tid då området får användas för svensk renbetning.

3. Bestämmelserna under 1 och 2 tillämpas icke

a) om väsentligen samma renar ånyo olovligen överskrider betes- gränsen på i huvudsak samma stäl- lc inom 14 dagar efter det att re- narna förts tillbaka till tillåtet be- tesområde,

b) om renarna olovligen uppe- håller sig i det andra landet och uppehållet icke heller skulle ha va- rit tillåtet enligt 1919 års renbetes- konvention i dess lydelse efter 1.949.

ARTIKEL 15

Detta protokoll skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skall utväxlas i ............ senast den ............

Protokollet träder i kraft den 1 maj 1972 och gäller till och med den 30 april 2002.

Protokollet föreligger i två ex- emplar, på svenska och norska språken. vilka äger lika vitsord.

116

ikke beiteavgift. Senere kan beite- avgift pålegges med fölgende ande- ler av de belöp som er angitt i konvensjonens 5 52:

a) det annet år 30 prosent,

b) det tredje år 50 prosent,

e) det fjerde år 60 prosent, (1) det femte år 80 prosent.

2. Bestemmelsene i punkt 1 får tilsvarende anvendelse dersom norsk rein ulovlig overskrider gren- se for beiteområde i Sverige, selv hvor gjerde ikke skal oppföres, el- ler ulovlig overskrider riksgrensen på et tidspunkt da norsk reindrift foregår i grensetraktene, eller ulov- lig kommer inn på beiteområde som nevnt i konvensjonens 5 1. på den tid av året da området kan anvendes til svensk reinbeiting.

3. Bestemmelsene i punkt 1 og 2 får ikke anvendelse

a) dersom hovedsakelig de sam- me rcin på nytt ulovlig overskrider reinbeitegrensen på i det vesentli- ge samme sted innen 14 dager etter at reinen er fört tilbake til tillatt beiteområde,

b) dersom reinen ulovlig opp- holder seg i det annet land og opp- holdet heller ikke ville vmrt tillatt i henhold til reinbeitekonvensjonen av 1919, med endringer av 1949.

ARTIKKEL 15

Denne protokoll skal ratifiseres og ratifikasjonsdokumentene skal utveksles i senest

Protokollen trer i kraft 1. mai 1972 og gjelder til 30. april 2002.

Protokollen er utferdiget i to eksemplarer, i norsk og svensk tekst, som begge har lik gyldighet.

Prop. 1972: 16

Herr Minister,

I samband med undertecknandet av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning och, med hänsyn till att konventionens 74 5 upphäver konventionen den 26 oktober 1905 angående flytt- lapparnas rätt till renbete m. m., har jag äran meddela att svenska regeringen i fråga om norska sa- mers framtida rätt till renbetning i Sverige kommer att låta följande synpunkter vara vägledande.

1. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka över land— gränsen.

2. Svenska regeringcn har för avsikt att, så länge det finns sa- mer i Norge som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i Sverige, upprätthålla betesrätten över landgränsen.

3. Om vitala intreSsen i Sverige nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige, tages i anspråk, skall svenska rege- ringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande lagstiftning- en på bästa möjliga sätt tillrätta- lägga förhållandena för de norska samernas fortsatta betesrätt, så att de kan bevara sin livsform och näring. Mottag, Herr Minister, försäk- ran om min utmärkta högaktning.

Till Norges Utrikesminister

ll7

Herr Minister,

- I forbindelse med undertegning- en av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite, og under henvisning til at konvensjonens ar- tikkel 74 opphever konvensjonen av 26. oktober 1905 angående flyttlappenes rett til reinbeite m. ni., har jeg den zere å meddele at den svenske regjering i spörs- målct om norske samers fremtidi- ge adgang til reinbeite i Sverige vil komme til å la fölgende synspunk- ter vzere veiledcnde.

1. Samene utgjör en folkegrup- pe som under utövelsen av sin na:- ring fra uminnelige tider har fört sin rein fram og tilbake over lan— degrensen.

2. Den svenske regjering har til hensikt, så lenge det finnes samer i Norge som for å bevare sin livs— form og nazring er avhengig av reinbeite i Sverige, å opprettholde bciteadgangen over landegrcnsen.

3. Dersom vitale interesser i Sverige nödvendiggjör at det gjö- res inngrep i de beiteområder som brukes av norske samer i Sverige, skal den svenske regjering innen- for rammen av den til enhver tid gjeldende lovgivning legge forhol- dene best mulig til rette for den fortsatte beite-adgang for norske samer, så de kan bevare sin livs- form og nzering. Motta, herr Minister, forsikring- en om min utmerkede höyaktelse.

Til .......................... Norges Utenriksminister.

118

Herr Ambassadör,

Härmed har jag äran erkänna mottagandet av Eder skrivelse av dagens datum, som har följande lydelse:

”I samband med undertecknan- det av konvetionen mellan Sverige och Norge om renbetning och, med hänsyn till att konventionens 74 5 upphäver konventionen den 26 oktober 1905 angående flytt- lapparnas rätt till renbete m. m., har jag äran meddela att svenska regeringen i fråga om norska sa- mers framtida rätt till renbetning i Sverige kommer att låta följande synpunkter vara vägledande.

1. Samerna utgör en folkgrupp, som under utövandet av sin näring sedan urminnes tid har fört sina renar fram och tillbaka över land— gränsen.

2. Svenska regeringen har för avsikt att, så länge det finns samer i Norge som för att bevara sin livs- form och näring är beroende av renbete i Sverige, upprätthålla be- tesrätten över landgränsen.

3. Om vitala intressen i Sverige nödvändiggör att betesmark, som brukas av norska samer i Sverige, tages i anspråk, skall svenska rc- geringen inom ramen för den vid varje tillfälle gällande lagstiftning- en på bästa möjliga sätt tillrätta- lägga förhållandena för de norska samernas fortsatta betesrätt, så att de kan bevara sin livsform och näring.” Till svar härpå önskar jag med— dela Eder att norska regeringen delar den grundsyn, som Ni givit uttryck för i skrivelsen och att den kommer att på sin sida vägledas av samma synpunkter då det gäller svenska samers framtida rätt till renbete i Norge. Mottag, Herr Ambassadör, för- säkran om min utmärkta högakt- ning.

Till ......................... Sveriges Ambassadör

Prop. 1972: 16

Herr Ambassadör,

Jeg har herved den aere å er- kjenne mottagelsen av Deres brev av i dag, som i norsk oversettelse har fölgende ordlyd:

”I forbindelse med underteg- ningen av konvensjonen mellom Norge og Sverige om reinbeite, og under henvisning til at konvensjo- nens artikkel 74 opphever konven— sjonen av 26. oktober 1905 angå- ende flyttlappenes rett til reinbeite m. m., har jeg den zere å meddele at den svenske regjering i spörs- målet om norske samers fremtidige adgang til reinbeite i Sverige vil komme til å la fölgende synspunk- ter vzere veiledendc.

1. Samene utgjör en folkcgrup- pe som under utövelsen av sin nte— ring fra uminnelige tider har fört sin rein frem og tilbake over lande- grensen.

2. Den svenske regjering har til hensikt, så lenge det finnes samer i Norge som for å bevare sin livs- form og nzering er avhengig av reinbeite i Sverige, å opprettholde beiteadgangen over landegrcnsen.

3. Dersom vitale interesser i Sverige nödvendiggjör at det gjö- res inngrep i de beiteområder som brukes av norske samer i Sverige, skal den svenske regjering innen- for rammen av den til enhver tid gjeldende lovgivning legge forhol- dene best mulig til rette for den fortsatte beiteadgang for norske samer, så de kan bevare sin livs- form og naering.” Som svar på Deres brev önsker jeg å meddele at den norske regje- ring deler det grunnsyn som De har gitt uttrykk for i brevet og at den på sin side vil komme til å veiledes av de samme synspunkter når det gjelder de svenske samers fremtidige beiteadgang i Norge. Motta, herr Ambassadör, for- sikringen om min utmerkede höy- aktelse.

Til .......................... Sveriges Ambassadör,

Prop. 1972: 16 119

Innehållsförteckning Sida Skrivelse till Konungen .................................... 3 Gemensam rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention ................................ 5 Bilaga 1 till den gemensamma rapporten ...................... 27 Bilaga 2 till den gemensamma rapporten ...................... 28 Innehållsförteckning till den gemensamma rapporten ............ 30 Förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning1 31 Innehållsförteckning till konventionen ........................ 70 Förslag till protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar .............................................. 72 Förslag till skriftväxling .................................... 81

1 Kartbilagorna ej tryckta här.

Innehållsförteckning till propositionen

120

Sid. Förslag till lag ............................................ 2 Inledning ................................................ 3 Nuvarande ordning ........................................ 5 Förhandlingsdelegationerna ................................ 8 Delegationernas förslag .................................. 8 Remissyttrandena ...................................... 17 Ersättningsutredningarna .................................. 20 Utredningen om verkningarna för svensk renskötsel av norska be- tesområden i Sverige .................................. 20 Utredningen om vissa omställningsfrågor m.m. för svensk ren- skötsel i Norge ...................................... 24 Remissyttrandena ...................................... 26 Departementschefen ...................................... 28 Hemställan .............................................. 39 Bilagan .................................................. 40 Svenska förhand]ingsdelegationens skrivelse till Konungen 40 Svenska och norska förhandlingsdelegationernas gemensamma rapport om förhandlingarna mellan Sverige och Norge om ny renbeteskonvention .................................... 41 Förslag till konvention mellan Sverige och Norge om renbetning 67 Förslag till protokoll om uppförande och underhåll av spärr- stängsel för renar .................................... 108 Förslag till skriftväxling .................................. 11.8

MARCUS BOKTR. STHLM 1977. 720009