Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en den 19 februari 1974 undertecknad miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Konventionen innehåller regler om ömsesidigt hän- synstagande vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet. Vederbörande myndigheter i varje land är enligt konventionen skyldiga att vid sådan prövning jämställa grannländernas miljöskyddsintressen med motsvarande intressen i det egna landet.

I propositionen Iramläggs också förslag till den lagstiftning som krävs för att konventionen skall bli gällande i Sverige.

1 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 59

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 59 . 2

Förslag till

Lag med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

Härigenom förordnas som följer.

1 & Artiklarna 1—13 i miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige skall gälla som svensk lag. Konventionen har den lydelse som härvid fogad bilaga1 utvisar.

2 & Den som hos svensk bevakningsmyndighct tagit befattning med ärende angående miljöskadlig verksamhet i Danmark, Finland eller Norge får ej obehörigen yppa yrkeshemlighet, driftanordning eller affärsförhållande som han därigenom fått kännedom om. "Den som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängel- se i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Mål eller ärende som vid denna lags ikraftträdande är anhängigt vid domstol eller administrativ myndighet och som rör fråga som omfattas av konventionen skall handläggas och bedömas enligt förut gällande bestämmelser.

11 fråga om bilagans lydelse hänvisas här till bilaga 1 till denna propo- sition.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 59 . 3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 februari 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena AN- ' DERSSON. statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUND- KVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLS- SON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LElJON, HJELM-WALLEN.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler ef- ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ' godkännande av miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Nor- ge och Sverigé, m. m. och anför.

1. Inledning

Nordiska rådet rekommenderade vid sin 20:e session år 1972 Nor- diska ministerrådet att lägga fram förslagtill en nordisk miljöskydds- konvention syftande till att i nationell lagstiftning likställa grannländer- nas miljöskyddsintresslen med det egna landets och till en harmonisering av ländernas miljövårdsregler. Efter ministerrådets bemyndigande beslöt Nordiska iimbetsmannakommittén (numera Nordiska ministerrådets ställ- företrädarkommitté) att en särskild kommitté, bestående av två repre- sentanter från varje land, skulle tillsättas för att arbeta ut enpreliminär rapport med alternativaförslag i fråga om en nordisk miljöskyddskonj vention. Kommittén-1 som antog namnet Nordiska miljöskyddskommittén. avgav i september 1972 en preliminär rapport med två alternativa för- slag i fråga om en nordisk miljöskyddsöverenskommelse. Det ena alter- nativet innebar att ett tillägg angående nordiskt samarbete på miljö- vårdsområdet skulle införas i samarbetsöverenskommelsen mellan Dan- mark, Finland, Island, Norge och Sverige av år 1962 (det s.k. Helsing- . forsavtalet). Enligt det andra alternativet skulle dessutom Danmark, Finland, Norge och Sverige ingå en särskild miljöskyddskonvention, med regler om ömsesidigt hänsynstagande vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet i överensstämmelse med ett av kommittén upprättat förslag.

lTill ledamöter utsågs av Sverige rättschefcn Lars Delin, tillika kommit- téns ordförande, och hovrättsasscssorn Erik Pontén, av Danmark fullmäk- tige Karen Westerbye-Juhl och fullmäktige Paul Kaaris, av Finland bitr. av- delningschefen Osmo Lares och numera avdelningschefen Olli Ojala samt av Norge expeditionschcferna Thor Skrindo och Lars Oftedal Broch. Seder- mera har expeditionssckreteraren Ib Bodenhagen utsetts till ledamot i Kaa- ris ställe och sektionschcfen Holger Rotkirch till ledamot i Larcsställe.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 59 4

Sedan rapporten behandlats av Nordiska ministerrådet, vars beslut i fråga om en nordisk miljöskyddsöverenskommelse tillstyrktes av Nor- diska rådet vid dess 21:21 session i februari 1973, fick miljöskyddskom- mittén i uppdrag att på grundval av nyssnämnda förslag utarbeta ett slutligt förslag till en miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige med regler om ömsesidigt hänsynstagande vid pröv- ning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet. Nordiska miljöskydds- kommittén avlämnade i oktober 1973 slutrapporten (NU 1973: 5) Nor- disk miljöskyddskonvention. Rapporten innehåller förslag till en sådan miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverigel. De svenska ledamöterna i mil jöskyddskommittén har överlämnat en den 7 november 1973 dagtecknad promemoria rörande svensk lagstiftning med anledning av förslaget till miljöskyddskonvention.

Efter remiss har i Sverige yttranden över" slutrapporten och prome- morian avgetts av vattenöverdomstolen, rikspolisstyrelsen, överbefälha- varen, statens vägverk, kammarkollegiet, statskontoret, statens natur- vårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, finsk-svenska gräns- älvskommissionen, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, statens vattenfallsverk, statens industriverk, dele- gationen f.ör atomenergifrågor, vattenlagsutredningen, Svenska kom- munförbundet, Sveriges industriförbund och Svenska naturskyddsför- eningen.

Slutrapporten har remissbehandlats även i Danmark, Finland och Norge.

Sedan remissbehandlingcn avslutats har företrädare för berörda de- partement i de olika länderna överlagt om förslaget till miljöskyddskon- vention. Därvid har enighet nåtts om att förslaget borde kunna antas utan annan ändring än att artikel 10 skulle ges ny lydelse i enlighet med framlagt förslag varjämte några redaktionella jämkningar skulle göras i de danska, finska och norska texterna för erhållande av bättre överensstämmelse med motsvarande svenska text. Man beslöt vidare föreslå att ett protokoll upptagande vissa kommentarer angående till- lämpningen skulle fogas till konventionen.

Kungl. Maj:t beslöt'den 15 februari 1974 att konventionen och pro-- tokollet skulle undertecknas. Konventionen och protokollet underteck— nades av vederbörande ministrar den 19 februari 1974 i anslutning till Nordiska rådets 22:a session i Stockholm. Konventionen och protokol- let torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga ] resp. bilaga 2.

1Nordiska rådet har vid sin 22:a session i februari 1974 rekommenderat att i Helsingforsavtalet införs tillägg upptagande bl.a. bestämmelser om nor- diskt samarbete på miljövårdsområdet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag i detta hänseende.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 59 5

2. Översikt över ländernas miljöskyddslagstiftning m. m.

I Sverige finns bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luft- förorening, buller och andra störningar som uppkommer genom an— vändning av mark, byggnad eller anläggning i miljöskyddslagen (1969: 387, omtryckt 1972: 782, ändrad senast 1973: 927). Åtgärd eller an- vändning som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. Lagen är till väsentlig del en koncessionslag. Kungl. Maj:t har nämligen med stöd av _lagen (10 å ) i stor utsträckning föreskrivit Skyldighet att inhämta tillstånd, innan fabriker eller andra inrättningar anläggs eller ändras (koncessionsplikt). De koncessionspliktiga inrätt- ningarna räknas upp i 2 & miljöskyddskungörelscn (1969: 388, ändrad senast 1972: 224). Frågor om tillstånd prövas av koncessionsnämnden för miljöskydd, vars beslut kan överklagas till Kungl. Maj:t. Natur- vårdsverket kan medge undantag (dispens) från koncessionsplikten efter prövning i varje särskilt fall (10 å andra stycket miljöskyddslagen). I vissa fall kan dispens meddelas av länsstyrelsen (12 5 miljöskyddskun- görelsen). Dispensbeslut kan inte överklagas. —- Frågor om ersättning för olägenhet som orsakas genom miljöfarlig verksamhet prövas av fastighetsdomstol (33 och 34 55 miljöskyddslagen).

Om valet av plats för industriell eller liknande verksamhet är av bety- delse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar, skall verksamhetens lokalisering prövas av Kungl. Maj:t enligt 136 a & byggnadslagen (1947: 385, lagen omtryckt 1972: 775, ändrad senast 1973: 1085). I kungörelsen (1972: 781) om lokaliseringsprövning beträffande industriell verksamhet enligt 136a & byggnadslagen (1947: 385) m.m. har föreskrivits vilka slag av sådan verksamhet som skall prövas enligt nämnda paragraf. Kungl. Maj:ts beslut om lokalisering är bindande vid prövning enligt miljöskyddslagen.

Fråga om byggande i vatten regleras i vattenlagen (1918: 523, änd- rad senast 1973: 86) och prövas av vattendomstolarna. Beträffande mera betydande vattenbyggnadsföretag måste dock Kungl. Maj:ts tillstånd in- hämtas.

För anläggning av plattform för borrning efter olja på Sveriges kon- tinentalsockclområde krävs tillstånd av Kungl. Maj:t. Fråga om till- stånd till täkt av sand, grus eller sten på kontinentalsockeln prövas av statens industriverk. Nu återgivna bestämmelser finns i kungörelsen (1966: 315, ändrad senast 1973: 588) angående tillämpningen av lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln.

Danmark antog 1973 en ”lov om miljöbeskyttelse” som är tillämplig på all verksamhet som genom utsläppande av fasta, flytande eller gas— formiga ämnen, skakningar eller buller kan medföra förorening av luf- ten, marken, vattendrag, sjöar eller havet. Beträffande viss särskilt för- orenande verksamhet som anges i bilaga till lagen föreskrivs att sådan

'i'] Riksdagen 1974. ] saml. Nr 59

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 59 6

verksamhet inte får påbörjas, utvidgas eller ändras utan att tillstånd lämnats. Endast verksamhet som är knuten till fast egendom omfattas av tillståndsplikten. Tillståndsfrågor kan i första instans prövas av kom- munstyrelsen, amtsrådet eller vederbörande minister. De lägre myndig- heternas avgöranden kan överklagas till miljöstyrelsen eller det genom lagen inrättade ”miljöankenaevnet”. I administrativ ordning kan föreskri— vas att myndighets avgörande enligt förut nämnda lag får överklagas av myndighet i annat land. Frågor om byggande i vatten regleras i ”vand- lobsloven'” och prövas av ”vandlobsretter”. För borrning efter olja på kontinentalsockeln fordras tillstånd av regeringen.

1 Finland råder enligt vattenlagen av år 1.961 förbud mot att i vat- tendrag släppa ut ämne eller vätska som kan orsaka menlig uppgrund- ning, skadlig förändring av vattnets beskaffenhet, uppenbar skada för fiskbcslåndet eller våda för hälsan. Dispens från förbudet kan lämnas av vattendomstol, vars avgöranden kan överklagas beroende på ärendets natur till vattenöverdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. Vattenöverdomstolens beslut överklagas till högsta domstolen. I vat— tenlagen finns också bestämmelser om tillstånds- och anmälningsplikt för vissa inrättningar. Detaljerade bestämmelser om denna prövning har meddelats i administrativ ordning. I fråga om luftvård och bullerbe- kämpning föreskriver 1965 års hälsovårdslag att fabrik eller annan in— rättning skall vara förlagd och uppförd på sådant sätt att sanitär olä- genhet inte uppkommer. Kan anläggning medföra sådan olägenhet, får den inte byggas förrän kommunal hälsovårdsnämnd godkänt platsen där anläggningen skall förläggas. ' Frågor om byggande .i vatten regleras i vattenlagen och prövas av vattendomstol. Tillstånd att utnyttja tillgångar på kontinentalsockeln beviljas av regeringen. ' För Norges del stadgas i 1970 års ”lov om vem mot vannforurensing” förbud mot att sätta i gång eller driva verksamhet som kan leda till att vattenförorening uppkommer eller ökar, om det inte är uppenbart att föroreningen ensam eller tillsammans med annan förorening är utan betydelse. Tillstånd att utsläppa avloppsvatten kan ges av Miljövernde- partementet genom stadfästelse av ”översiktsplaner og reguleringspla- ncr” och av Statens vann- og avlöpskontor i fall som inte berörs av så- dana planer. Verksamhet som kan orsaka luftförorening ”til skade eller ulempe for mange eller over eit vidt område” får enligt granneloven av år 1961 inte sättas i gång utan att koncession meddelats av Röykskade— rådet eller i vissa fall regeringen. Rådets avgöranden kan överklagas till Miljöverndepartementet. I fråga om byggande i vatten gäller 1940 års ”lov om vassdragene”. Beroende på ingreppets omfattning prövas till— ståndsfrågor av Norges vassdrags- og elektrisitetsvesen, Industrideparte- mentet eller regeringen. Tillstånd att utvinna naturtillgångar på den norska kontinentalsockeln meddelas av Industridepartementet.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 59 7

Den svensk-norska vattenrättskonventionen den 1] maj 1929 är till- lämplig på sådant byggande i vatten som sker i gränsvattendrag. Kan vattenbyggnadsföretag antas medföra olägenhet av någon betydelse i grannlandet, får tillstånd till företaget inte meddelas utan att grannlandet lämnat sitt samtycke. Prövning av fråga om tillstånd sker eljest i stort sett enligt resp. lands interna bestämmelser.

Gränsälvröverenskon-zmclsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland innehåller en utförlig materiell reglering i fråga om bl. a. byggande i vatten, vattenreglering och skydd mot vattenförorening inom ett område som omfattar gränsälvarna med tillflöden, sidoflöden och särskilda utflöden samt skärgårdsområdet utanför Torne älvs mynning. Överenskommelsens bestämmelser som ersätter ländernas interna lag— stiftning bygger på gällande finsk och svensk rätt. För tillämpning av överenskommelsen har inrättats en gemensam finsk-svensk gränsälvs— kommission. Kommissionen prövar sålunda i de nationella myndighe- ternas ställe tillstånds- och ersättningsfrågor.

I detta sammanhang kan även nämnas att Nordiska ministerrådet nyligen antagit riktlinjer om kontakt beträffande atommzläggningar vid gränserna mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige i fråga om sii- kerhetsfrågor. Riktlinjerna innehåller bl.a. bestämmelser om skyldighet för myndigheterna i stat där atomanläggning planeras att översända meddelanden och handlingar i ärendet till myndigheter i grannland som berörs, skyldighet för grannlandets myndigheter att anskaffa och över- sända för bedömningen av anläggningen erforderliga upplysningar om bosättningsförhållanden m.m. i landet och samråd mellan ländernas myndigheter samt vissa sekretessbestämmelser.

3. Nordiska miljöskyddskommitténs förslag

Kommittén framhåller att miljöstörande verksamhet i ett land torde påverka miljön i ett grannland främst genom vatten- och luftförore- ningar samt inverkan på vattenstånd och vattenföring.

De vattenföroreningar som är" av intresse i detta sammanhang torde enligt kommittén väsentligen vara sådana som från bebyggelse och in- dustrianläggningar på land tillförs Östersjön med Bottenhavet, Botten- viken och Finska viken, Öresund, Kattegatt och Skagerak. Förore- ningssituationen i Östersjön och Öresund är så allvarlig att varje mera betydande utsläpp av orenat eller bristfälligt renat avloppsvatten får an- ses drabba miljöskyddsintresscn såväl i det land där utsläppet sker som i andra länder med kust vid samma hav. Även ländernas fiske på inter- nationellt vatten kan drabbas. I sammanhanget bör också nämnas föro- reningar i samband med oljeutvinning på ländernas kontinentalsockel- områden.

Spridning av förorenande stoft eller illaluktande ämnen eller'buller- störningar över gränserna mellan de nordiska länderna utgör f. n. inget större internordiskt miljöproblem.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 59 8

Syftet med konventionsförslaget är enligt kommittén att tillskapa en ordning enligt vilken varje lands myndigheter vid prövning av fråga om tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet skall jämställa grannländernas miljöskyddsintresscn med motsvarande intressen i det egna landet. En sådan ordning bedöms möjlig att genomföra med hänsyn till att miljö- skyddsslandarden är förhållandevis lika i de nordiska länderna. Försla— get bygger på förutsättningen att miljöskyddsbestämmelserna i berörda länder kommer att utvecklas något så när parallellt även i framtiden.

Konventionens tillämpningsområde avses i princip vara begränsat till användning av mark eller vatten på en bestämd plats — i regel vid någon form av fast anläggning — på sätt som kan medföra störningar för omgivningen. Dumpning eller oljeutsläpp från fartyg omfattas så- lunda inte av konventionen, liksom inte heller regler för automobil- ellcr flygtrafik eller spridning av bekämpningsmedel.

Kommittén framhåller att den föreslagna konventionen står i sam- klang med principerna nr 21 och 22 i den vid Förenta nationernas mil- jökonferens i Stockholm antagna miljödeklarationen. I dessa principer uppmanas länderna bl. a. att se till att verksamhet under deras jurisdik— tion eller kontroll inte förorsakar skada på andra länders miljö samt att samarbeta för att ytterligare utveckla den internationella rätten i vad avser ansvar för och ersättning åt offren för föroreningar och annan miljöskada som orsakas av sådan verksamhet.

Artikel ] i konventionen innehåller i första stycket en definition av det slags verksamhet varpå konventionen avses bli tillämplig. Med mil- jöskadlig verksamhet avses i konventionen utsläppande av fast eller fly- tande avfall, gas eller annat ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller havet samt användning av mark, havsbotten, bygg- nad eller anläggning på annat sätt som medför eller kan medföra stör— ning för omgivningen genom vattenförorening eller annan inverkan på vattenförhållanden, sanddrift, luftförorening, buller, skakning, tempera— turändring, joniserande strålning, ljus eller annat sådant.

Enligt andra stycket skall konventionen ej äga tillämpning i den mån miljöskadlig verksamhet regleras genom särskild överenskommelse mel- lan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

1 motivering till artikeln uttalar kommittén att konventionens till- lämpningsområde avses vara begränsat till utsläppande av avloppsvat- ten samt användning av fast egendom eller anläggning på sätt som kan medföra störning av den omgivande miljön. Dit hör bl. a. byggande av väg, flygfält, elektrisk anläggning och atomreaktor. Anknytningen till användning av fast egendom har motsvarighet bl. a. i de danska och svenska miljöskyddslagarna samt i den finsk-svenska gränsälvsöverens- kommelsen. Kommittén har ansett att även sådan miljöstörning som åstadkoms genom byggande i vatten, såsom dämningsskada eller torr- läggning vid ändring av vattenstånd eller vattenföring, i princip bör om-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 59 9

fattas av konventionen. I denna del blir visserligen konventionens till- lämpningsområde väsentligt inskränkt genom att vattenbyggnadsföretag som regleras i den svensk-norska vattenrättskonventionen eller gräns— älvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland faller utanför enligt undantaget i andra stycket. Någon motsvarande överenskommelse före- ligger emellertid f.n. inte mellan Finland och Norge. Vidare är det enligt kommitténs mening angeläget att t. ex. inrättande av borrplattfor- mar och sandsugning i havet omfattas av konventionsbestämmelserna.

Beteckningen ”miljöskadlig” verksamhet har valts i stället för den svenska miljöskyddslagens uttryck ”miljöfarlig” efter önskemål från finsk och norsk sida. Av konventionstexten framgår att redan en risk för miljöskada är tillräcklig för att konventionen skall bli tillämplig.

Undantaget i andra stycket avser fall där miljöskadlig verksamhet är eller i framtiden blir föremål för specialreglering genom särskild gräns- överenskommelse. F. 11. åsyftas i första hand nyssnämnda överenskom— melser mellan Norge och Sverige samt mellan Finland och Sverige. Un- dantag avses gälla endast i den utsträckning störningar från en an- läggning regleras genom den särskilda överenskommelsen. Till belysning av det sagda nämner kommittén att den svensk-norska vattenrättskon- ventionen inte är tillämplig på utsläppande av avloppsvatten. Om en industriell anläggning i ett gränsvattendrag förutom byggande i vatten innefattar utsläpp av föroreningar i vattnet, blir sålunda den nu före- slagna konventionen tillämplig beträffande den senare åtgärden. På motsvarande sätt skall enligt kommittén konventionen tillämpas på luft- förorening och buller från en industrianläggning i Torne älvs vattenom— råde, medan frågor om vattenförorening eller annan inverkan på vat- tenförhållanden som härrör från anläggningen skall behandlats enligt den finsk-svenska gränsälvsöverenskommelsen. _

Enligt artikel 2 skall vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet störning som sådan verksamhet medför eller kan medföra i annan fördragsslutande stat likställas med störning i det egna landet.

Bestämmelsen utgör enligt kommittén konventionens grundläggande stadgande och anger dess huvudsakliga syfte. Den tar sikte på tillåt— lighetsprövning i varje särskilt fall av miljöskadliga anläggningar. Be— stämmelsen avser såväl tillståndsprövning av planerad verksamhet som prövning av ansökan om godkännande av befintlig anläggning eller av talan om förbud eller skyddsåtgärder mot pågående miljöskadlig verk- samhet.

Enligt artikel 3 får den som drabbats eller kan drabbas av störning från miljöskadlig verksamhet i annat fördragsslutande land föra talan hos vederbörande domstol eller administrativa myndighet i det landet beträffande verksamhetens tillåtlighet, däri inbegripet talan om skade- förcbyggande åtgärder, och överklaga domstolens eller myndighetens beslut i samma utsträckning och under samma förutsättningar som rätts-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 59 10

subjekt i verksamhetslandet. Vad nu sagts skall äga motsvarande till- lämpning beträffande talan om ersättning för skada på grund av miljö- skadlig verksamhet. Frågan om ersättning får ej bedömas efter regler som är oförmånligare för den skadelidande än verksamhetslandets er- sättningsregler.

I motiveringen anför kommittén att genom denna artikel slås fast att medborgarna 'i de fördragsslutande länderna skall åtnjuta full likställig- het när det gäller rätten att föra talan angående tillåtligheten av miljö- skadlig verksamhet i något av länderna. Principen torde i stor utsträck- ning motsvara vad som redan kan anses gälla. I den mån den interna lagstiftningen innefattar rätt för skadelidande att erhålla ersättning för rättegångskostnader, skall bestämmelserna givetvis också tillämpas till förmån för utländska sakägarintressen.

Konventionen ger inte myndigheter i verksamhetslandet befogenhet att förordna att egendom i grannland skall tvångsvis tas i anspråk för utförande av skadeförebyggande åtgärder. Denna fråga torde enligt kommittén inte ha nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn till förelig- gande vattenrättskonventioner.

Bestämmelsen om ersättningsrätt i andra stycket avses enligt kom- mittén inte inverka på den rätt som ett rättssubjekt enligt andra regler kan ha att alternativt väcka ersättningstalan vid domstol i det egna lan- det i anledning av miljöstörning som orsakas av verksamhet i annat land. Processuellt innebär bestämmelsen att den som drabbas av skada till följd av miljöskadlig verksamhet i grannland får rätt att oberoende av hemlandets forumregler beträffande skada på fast egendom föra er- sättningstalan hos domstol i verksamhetslandet eller sålunda att det se- nare landets jurisdiktionskompetens utvidgas i motsvarande mån. Rätt fortun i verksamhetslandet förutsätts varå domstolen i den ort där den miljöskadliga verksamheten utövas.

När det gäller frågan vilket lands skadeståndsrätt som skall tillämpas torde de nordiska ländernas internationella privaträtt som huvudregel uppställa att i fråga om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden skall tillämpas lagen i det land där skadan inträffat. Den föreslagna be- stämmelsen i frågan i andra stycket avses påverka resp. lands inter- nationella privaträtt endast så till vida att den som lider skada av mil- jöskadlig verksamhet i grannland alltid skall kunna åberopa verksam- hetslandets skadeståndsrättsliga regler, om dessa är förmånligare för honom. En ordning enligt vilken en skadelidande utlänning skulle få nöja sig med lägre ersättning än medborgare i verksamhetslandet eller ingen ersättning alls med hänvisning till hemlandets ersättningsregler skulle enligt kommitténs mening framstå som mindre väl förenlig med de principer som ligger till grund för konventionsförslaget. Frågan hu- ruvida en skadelidande med hänvisning till internationellt privaträttsliga principer bör få åberopa hemlandets skadeståndsregler i fall då dessa är

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 59 11

fördelaktigare för honom än verksamhetslandets bör enligt kommitténs mening överlämnas åt rättspraxis. Frågan torde enligt kommittén ha ringa praktisk betydelse.

I fråga om den utredning om ett företags verkningar i annat land som behövs för prövning av talan enligt denna artikel skall enligt kom— mittén i princip verksamhetslandets processuella föreskrifter tillämpas. [ allmänhet ankommer det på den som söker tillstånd att förebringa ut- redning även om verkningarna i grannland. Enskild rättsägare i grann- land som framställer anspråk har att ange grunden för detta. Frågan om möjlighet för administrativ myndighet i verksamhetslandet att hålla besiktning i grannland behandlas i artikel 10. I artikel 7 ges föreskrifter om befogenhet för den särskilda bevakningsmyndighet som föreslås in- rättad (art. 4) att föranstalta om och ta initiativ till utredning om verk- ningar i det egna landet av miljöskadlig verksamhet i grannland.

Enligt artikel 4 skall varje stat utse en särskild myndighet (bevak- ningsmyndighet) med uppgift att tillvarata allmänna miljöskyddsintres- sen i landet i samband med störning från miljöskadlig verksamhet i annan fördragsslutande stat. För tillvaratagande av sådana intressen äger hevakningsmyndighetcn föra talan hos eller bli hörd av vederbö- rande domstol eller administrativa myndighet i annan fördragsslutande stat beträffande tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet, om myndig- het eller annan företrädare för allmänna miljöskyddsintressen i den staten kan föra talan eller bli hörd i ärenden av det slag varom fråga är. Bevakningsmyndigheten får också överklaga domstolens eller myn- dighetens beslut enligt den procedur- och instansordning som i landet i fråga gäller för sådana ärenden.

Kommittén framhåller att den för realiserande av principen om lik- ställande av ländernas miljöskyddsintressen har strävat efter en ordning som öppnar möjlighet för företrädare för ett lands allmänna mil- jöskyddsintresscn att utan omväg över vederbörande utrikesdeparte— ment, särskild kommission e. d. komma till tals omedelbart när i ett annat land prövningen inleds i första instans av en miljöskadlig an- läggning som kan medföra störningar i grannlandet. I'detta syfte före- slår kommittén sålunda att varje land utser en särskild myndighet, som skall ha rätt att för bevakande av allmänna miljöskyddsintresscn i hem- landet föra talan eller bli hörd i prövningsinstans i grannland på mot- svarande sätt som myndighet som företräder allmänna miljöskyddsin- tresscn i det senare landet. För att underlätta för bevakningsmyndighe- ten att fullgöra denna uppgift åläggs i artikel 5 varje prövningsmyndig- het i ett land att, så snart myndigheten bedömer att en anläggning var- till tillstånd söks kan medföra störning av betydelse i grannland, ge bevakningsmyndigheten i detta land tillfälle att yttra sig i ärendet.

Uppgiften som bevakningsmyndighet bör enligt kommittén anförtros myndighet med central position på miljöskyddsområdet, förslagsvis i

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 59 12 Sverige statens naturvårdsverk, i Danmark miljöstyrelsen, i Finland det ministerium under vilket miljövårdsärenden kommer att sortera samt i Norge miljöverndepartcmentet. Framför allt med hänsyn till fullgöran- det av underrättelseplikten synes det kommittén mest ändamålsenligt med endast en bevakningsmyndighet för varje land. Av praktiska skäl bör en stat dock ha möjlighet att i viss utsträckning låta bevakningsmyn- dighetens uppgifter fullgöras av annan myndighet. Föreskrift härom har upptagits i artikel 9.

I konventionen föreslås regler blott för bevakningsmyndighetens age- rande i samband med tillåtlighetsprövning av miljöskadligt företag. Det är enligt kommittén naturligt att bevakningsmyndigheten även ägnar uppmärksamhet åt andra aktiviteter på områden i grannländerna som kan beröra miljöskyddsintresscn i det egna landet. Bevakningsmyndig- heten skall självfallet ha rätt att från myndigheter i grannland på be- gäran erhålla upplysning om planer på anläggningar och markanvänd- ning i samma omfattning som medborgare i verksamhetslandet. Något uttryckligt stadgande härom har kommittén inte ansett erforderligt.

Till illustration av det föreslagna systemets innebörd nämner kommit- tén följande exempel på befogenheter som i Sverige skulle tillkomma bevakningsmyndighet i grannland, nämligen talan (yttrande) i ärende vid koncessionsnämnden, naturvårdsverket eller länsstyrelse samt i så- dant ärende om lokaliseringstillstånd som enligt 136 a 5 byggnadslagen prövas av Kungl. Maj:t, fullföljd av talan mot koncessionsnämndens be- slut samt framställning enligt 26 eller 41 & miljöskyddslagen, talan i mål om tillstånd till sandsugning enligt vattenlagen jämte fullföljd av talan, yttrande i ärende om tillstånd enligt kontinentalsockellagen till utvin- ning av naturtillgångar på eller under havsbotten samt yttrande 1 ärende om fastställande av arbetsplan för allmän väg.

Artikel 5 innehåller för systemets funktion nödvändiga föreskrifter om underrättelse till bevakningsmyndighet m.m. Finner domstol eller administrativ myndighet som har att pröva fråga om tillstånd till miljö— skadlig verksamhet (prövningsmyndighet) att verksamheten kan med- föra störning av betydelse i annat fördragsslutande land, skall prövnings- myndigheten, om kungörelse— eller utställningsförfarande tillämpas i ärenden av ifrågavarande slag, så snart som möjligt sända ett exemplar av handlingarna i ärendet till bevakningsmyndigheten i det andra lan- det samt bereda denna myndighet tillfälle att avge yttrande i ärendet. Besked om tid och plats för sammanträde eller besiktning skall i före— kommande fall i god tid tillställas bevakningsmyndigheten, som även i övrigt skall hållas underrättad om ärendets gång, i den mån det kan ha intresse för denna myndighet.

Beträffande frågan om en verksamhet vartill tillstånd söks kan med- föra miljöstörning av betydelse i annat land skall enligt kommittén pröv- ningsmyndigheten givetvis följa samma bedömningsgrunder som när det

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 59 13 gäller verkningar i det egna landet. Den omständigheten att en pröv- ningsmyndighet ej funnit skäl föreligga att underrätta bevakningsmyn- dighet i annat land avses självfallct inte hindra att den senare myndig- heten likväl uppträder i ärendet. Vid utsättande av tid för yttrande eller sammanträde bör prövningsmyndigheten ta hänsyn till den förberedan- de utredning m.m. som bevakningsmyndigheten kan behöva vidta en- ligt artikel 7. Med tillstånd avses för svensk rätts vidkommande även medgivande av undantag från skyldighet att söka koncession.

Enligt artikel 6 skall prövningsmyndighet, i den mån det överens- stämmer med procedurreglerna i verksamhetslandet, på begäran av be- vakningsmyndigheten förelägga sökanden att lämna de ytterligare upp- gifter, ritningar och tekniska beskrivningar som prövningsmyndigheten anser erforderliga för att bedöma verkningarna i det andra landet.

Kommittén anför att bestämmelsen förutsätter att prövningsmyndig- heten enligt gällande procedurregler har befogenhet att ålägga sökanden att komplettera ansökningen i ifrågavarande hänseende. Detta torde som regel vara fallet. I första hand syftar bestämmelsen på utredning röran- de industrianläggningen etc. i fråga. Också utredning angående förhål- landen i bevakningsmyndighetens land kan emellertid ifrågakomma, även om det i detta fall ofta kan vara naturligare att utredningen om- besörjs av bevakningsmyndigheten. Även om prövningsmyndigheten i allmänhet kan väntas tillmötesgå bevakningsmyndighetens önskemål, bör avgörandet huruvida den begärda utredningen skall införskaffas lig- ga hos prövningsmyndigheten, som har att följa det egna landets praxis i dylika frågor.

Enligt artikel 7 ankommer det på bevakningsmyndigheten att i den mån den anser det behövligt av hänsyn till "allmänna eller enskilda in- tressen tillkännage meddelanden från prövningsmyndighet genom kun- görelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt och att i övrigt verk- ställa den utredning om verkningarna i det egna landet som den finner" erforderlig. '

Kommittén framhåller att bestämmelsen från verksamhetslandets syn- punkt innebär att landets skyldighet att underrätta sakägare och allmän— het i grannland om en miljöskadlig verksamhet är fullgjord genom un- derrättelsen till bevakningsmyndigheten. Kommittén har ansett det na- turligt att denna myndighet får svara för det vidare kungörandet i hem- landet. Tillkännagivande förutsätts ske i den form som är vanlig i resp. land. Sedan väl enskild rättsägare anmält sig som part hos pröv- ningsmyndigheten, bör han kunna räkna med att i fortsättningen er- hålla underrättelse om ärendets fortgång direkt från prövningsmyn- digheten i samma utsträckning som rättsägare i verksamhetslandet.

Enligt artikel 8 skall kostnaderna för bevakningsmyndighetens verk- samhet betalas av hemlandet. '

Kommittén har funnit en sådan ordning vara att föredra framför en

'j'2 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 59

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 59 14

regel att kostnaderna skall betalas av sökandeföretaget. I sistnämnda fall skulle det bli nödvändigt att låta prövningsmyndigheten bedöma skäligheten av nedlagda kostnader. Bevakningsmyndighetens uppgifter torde i stort sett vara av sådan karaktär att det framstår som naturligt att arbetet bekostas av det allmänna i resp. land. Självfallet skall be- vakningsmyndigheten inte till någon del bära kostnaden för utredning som sökanden föreläggs att framlägga med stöd av artikel 6.

Enligt artikel 9 skall bevakningsmyndighetens uppgifter i viss ut- sträckning kunna fullgöras av annan myndighet. Sålunda föreslås att, om bevakningsmyndigheten i visst ärende underrättat vederbörande domstol eller administrativa myndighet i verksamhetslandet att bevak- ningsmyndighetens uppgifter i ärendet skall fullgöras av annan myndig- het, konventionens bestämmelser skall i tillämpliga delar gälla denna myndighet.

Med ifrågavarande bestämmelse tillgodoses enligt kommittén bl.a. det behov som kan föreligga att delegera utförandet av viss bevaknings- uppgift till annan myndighet än bevakningsmyndigheten. Behovet kan vara förestavat av att den aktuella miljöstörningen rör annat specialom— råde än bevakningsmyndighetens. Ett spörsmål om joniserande strålning kan exempelvis behöva hänskjutas till myndighet som handlägger frågor om atomenergi. Det kan också finnas behov av delegation till lokal myndighet. Den föreslagna bestämmelsen medger vidare att varje stat kan ha en permanent intern ordning varigenom bevakningen av ärenden av olika slag är fördelad på skilda myndigheter. För prövningsmyndig- heten gäller emellertid att den i varje ärende alltid kan sända första un— derrättelsen med ansökningshandlingarna enligt artikel 5 till bevak- ningsmyndigheten. Har bevakningsmyndigheten i det aktuella ärendet redan hunnit meddela prövningsmyndigheten att bevakningsuppgiften skall fullgöras av annan myndighet, bör givetvis prövningsmyndigheten sända handlingarna till den myndigheten.

I artikel 10 föreskrivs att administrativ myndighet som har att pröva fråga om tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet eller sakkunnig som myndigheten förordnar får hålla besiktning i annat fördragsslutande land, om det behövs för utredning om verkningarna i det landet.

I motiveringen anför kommittén att det, när prövningsmyndighet har att bedöma tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet som kan medföra skador i annat land, kan befinnas önskvärt att myndigheten för att få ett fullgott underlag för sin bedömning besiktigar den plats där skade- verkningar befaras eller har inträffat. Kommittén anser det angeläget att i vart fall administrativ prövningsmyndighet får befogenhet att hålla besiktning i grannlandet.

Genom den föreslagna bestämmelsen torde enligt kommittén behovet att införa särskilda regler om besiktning i annat land i miljöskyddssam- manhang bli tillgodosett till väsentlig del. Syn av domstol i motsvarande

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 59 15

situation torde, anför kommittén, med hänsyn till ländernas miljö- skyddslagstiftning, gällande gränskonventioner och de geografiska för- hållandena mera sällan komma att visa sig behövlig i praktiken. Till- läggas kan att bestämmelserna om bevisupptagning genom domstol i annat land i 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilproces— sen hörande ämnen, vilken tillträtts av samtliga berörda länder, medger bevisupptagning i form av syn. Sedan nämnda konvention efter hand genomgått en revidering, har är 1970 utarbetats en ny Haagkonvention i ämnet, till vilken de nordiska länderna förväntas ansluta sig. Enligt artikel 8 i den nya konventionen kan fördragsslutande stat avge för- klaring att domare vid ansökande myndighet i annan stat får närvara när en begärd bevisapptagningsåtgärd vidtas. Även om domarens egna iakttagelser i sådant sammanhang inte utgör processmaterial, torde hans närvaro borga för att i syneprotokollet inflyter vad som är av betydelse för tvistens avgörande. Sammanfattningsvis anför kommittén att nu gällande och i andra sammanhang föreslagna bestämmelser i huvudsak tillgodoser domstolarnas behov av tillgång till bevisning i berörda hän- seenden. Med hänsyn till det anförda har kommittén ansett sig böra avstå från att i konventionsförslaget uppta bestämmelse om befogenhet för domstol att hålla besiktning i annat land.

Artikel 1] innehåller föreskrift om obligatoriskt samråd på regerings- nivå mellan vederbörande stater i vissa fall. Är fråga om tillstånd till miljöskadlig verksamhet, som kan medföra störning av väsentlig bety- delse i annan fördragsslutande stat, föremål för prövning av regeringen eller vederbörande minister eller departement (ministerium) i verksam- hetslandet, skall samråd äga rum mellan staterna i fråga, om regeringen i den förra staten begär det.

Kommittén anför att bestämmelserna avser frågor som —— efter be- svär av bevakningsmyndigheten eller annan eller på grund av att rege- ringen är enda instans — är föremål för prövning av vederbörande re- gering, departement eller minister. Ärenden som i sista instans avgörs i domstol omfattas sålunda inte. Att domstol är högsta instans i miljö- vårdsfrågor förekommer framför allt i Finland men i viss utsträckning även i övriga länder. Den finska lagstiftningen torde emellertid komma att ändras på denna punkt i vad avser vattenförorening, och de frågor som i sista instans avgörs av domstol i övriga länder synes inte ha större praktisk betydelse i förevarande sammanhang. I Danmark och Norge kan vissa betydelsefulla miljöskyddsärenden avgöras av vederbörande minister eller departement som sista instans.

Som framgått avses bestämmelsen enligt kommittén gälla inte bara tillåtlighctsfrågor vari bevakningsmyndighet hörts eller fört talan utan även tillåtlighctsfrågor som avgörs direkt av regeringen, eventuellt utan föregående remissbehandling. Kommittén framhåller att bevaknings— myndigheten även i det senare fallet torde ha haft möjlighet att infor-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 59 16

mera sig i ärendet, så att den egna regeringen kan underrättas i god tid före avgörandet.

Avgörandet huruvida störningcn är av väsentlig betydelse avses an- komma på den regering som begär samråd.

Enligt artikel 12 äger i fall som avses i artikel 11 regeringen i var- dera staten påfordra att en kommission, som om annat ej överenskoms skall bestå av en av parterna gemensamt utsedd ordförande från annan fördragsslutande stat samt tre ledamöter från vardera av de berörda staterna, skall avge yttrande i ärendet före dess avgörande. Har så skett, får ärendet ej avgöras, innan yttrandet avgivits. Vardera staten skall avlöna de ledamöter som utsetts av densamma. Arvode eller annan ersättning till ordföranden jämte övriga kostnader för kommissionens verksamhet, vilka ej uppenbarligen är att anse som blott endera sta- tens utgifter, skall betalas till lika delar av berörda stater.

Med hänsyn till eventualiteten att föreskrivet samråd inte skulle leda till en samförståndslösning kunde enligt kommittén diskuteras möjlig- heten att, i likhet med vad som för vissa fall gäller enligt den norsk- svenska vattenrättskonventionen och gränsälvsöverenskommelsen mel- lan Sverige och Finland, införa vetorätt för den stat som skulle drabbas av störningen. Kommittén har emellertid ansett att en sådan ordning varken är önskvärd eller realistisk i förevarande sammanhang. I stället föreslår kommittén en ordning, enligt vilken endera staten i fall då sam- råd skall äga rum äger. påkalla tillsättande av en rådgivande kommis- sion, som skall avge yttrande i ärendet innan detta avgörs. Ehuru ej bindande kan kommissionens-yttrande antas komma att väga tungt vid den slutliga prövningen av ärendet. Att bestämmelsen om kommissio- nens sammansättning gjorts dispositiv sammanhänger bl.a. med möj- ligheten att en miljöskadlig verksamhet kan komma att beröra mer än två länder. I sådana fall kan länderna finna lämpligt att i stället för att i enlighet med artikelns bestämmelse tillsätta flera kommissioner över- enskomma om upprättande av en för de berörda staterna gemensam kommission. .

I artikel 13 slås fast att konventionen skall vara tillämplig också-i fråga om fördragsslutande stats kontinentalsockelområde.

Bestämmelsen innebär enligt kommittén först och främst att konven- tionen skall tillämpas på sådan verksamhet för utnyttjande av natur- tillgångarna på en stats kontinentalsockel som kan medföra störning för grannlämiernas miljöskyddsintresscn, t. ex. borrning efter olje— eller gasfyndigheter eller täkt av sand eller grus på havsbotten. Vidare följer av artikeln att negativa verkningar, som" miljöskadlig verksamhet på land kan medföra för aktiviteter som äger rum på annan stats konti- nentalsockel under dess jurisdiktion, skall beaktas vid prövning av verksamhetens tillåtlighet. _

Artiklarna 14—16 innehåller slutbestämmelser. Artiklarna 14 och 16

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 59 17

är utformade i överensstämmelse med gällande principer för slutbe- stämmelser i nordiska överenskommelser. Enligt artikel 15 skall mål eller ärende som vid konventionens ikraftträdande är anhängigt vid- domstol eller administrativ myndighet och som rör fråga som omfattas av konventionen handläggas och bedömas enligt förut gällande bestäm- melser.

4. Promemorian

Miljöskyddskommitténs svenska ledamöter konstaterar att den före- slagna konventionstexten är utformad på sådant sätt att den i huvudsak kan göras direkt tillämplig som svensk lag. Undantag torde behöva gö- ras endast beträffande slutbestämmelserna i artiklarna 14—16. Med dessa undantag bör konventionen enligt promemorian kunna införlivas med intern svensk rätt genom en särskild lag i vilken förklaras att den skall gälla som svensk lag. '

Enligt artikel 3 i konventionen får den som drabbas av störning från miljöfarlig verksamhet i annat nordiskt land föra skadeståndstalan i det landet. Rätt forum förutsätts vara domstolen i den ort där den miljöfarliga verksamheten utövas. Särskilda bestämmelser i denna fråga synes enligt promemorian inte behövas med' hänsyn till att forumreg- lerna i 10 kap. rättegångsbalken, 33 och 34 åå miljöskyddslagen samt 11 kap. vattenlagen medger att talan om ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet väcks vid domstol inom vars område verksamheten bedrivs.

Beträffande frågan om konventionens genomförande i Sverige föran- leder behov av ändring i annan lagstiftning på miljöskyddsområdet an- förs i promemorian följande. Tillämpning av konventionens bestäm- melser kan i första hand bli aktuell i samband med tillåtlighetspröv- ning enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, lagen (1966: 314) om konti- nentalsockeln, bestämmelserna om grustäkt m.m. i naturvårdslagen (1964: 822), atomenergilagen (1956: 306), 136a & byggnadslagen, väg- lagen ("1971: 948) och lagen (1902: 71 s. 1.) innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar. Beträffande sådana frågor som reg- leras i konventionen avses den föreslagna lagen skola gälla utan hinder av vad som föreskrivs i nämnda lagstiftning. Redan med hänsyn till lagens karaktär av speciallagstiftning torde särskild föreskrift härom inte vara nödvändig (jfr prop. 1972: 16 s. 38). Härtill kommer att konven— tionens bestämmelser allmänt inte står i strid med regler i gällande miljöskyddslagstiftning. De innebär i huvudsak en utfyllnad av dessa ge- nom utvidgning av de tillämpande myndigheternas kommuniceringsskyl- dighet och likställandet av grannländernas miljöskyddsintressen med motsvarande intressen i Sverige. Enligt uttryckligt stadgande i 2 & miljö-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 59 18

skyddslagen gäller i fråga om miljöfarlig verksamhet utöver lagens be- stämmelser vad SOm föreskrivs i annan lagstiftning. För vattenlagens del innehåller 10 å i promulgationslagcn till nämnda lag föreskrift att vad som överenskommes i konvention med utländsk makt skall gälla. över huvud skulle införande i annan miljöskyddslagstiftning av hän- visningar till konventionslagen väsentligen endast innebära en upplys- ning om konventionen och dessutom kunna ge anledning till missför- stånd med hänsyn till risken för att hänvisningar cj skulle komma att inflyta i all berörd lagstiftning. Mot bakgrund av det anförda föreslås i promemorian att sådana hänvisningar inte görs.

I promemorian uttalas vidare att det med hänsyn till ikraftträdande- bestämmelserna i artikel 14 i konventionsförslaget bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma dag för den föreslagna lagens ikraftträdan- de. Lagen bör gälla så länge konventionen är i kraft. Artikel 15 i för- slaget bör i enlighet med svensk lagstiftningsteknik tas upp som en övergångsbestämmelse till lagen.

I promemorian behandlas därefter vissa frågor som föreslås bli regle- rade i tillämpningskungörelse till den föreslagna lagen. Bl. a. föreslås att uppgiften som svensk bevakningsmyndighet anförtros åt naturvårdsver- ket. Bestämmelsen i artikel 9 att fördragsslutande stat har möjlighet att förordna att dess bevakningsmyndighets uppgifter i viss utsträckning skall fullgöras av annan myndighet har, framhålls i promemorian, främst tillkommit med hänsyn till särskilda förhållanden i Finland. För Sveriges del kan det måhända tänkas bli aktuellt att meddela sådant förordnande t.ex. för kammarkollegiet i vattenmål eller för delega- tionen för atomenergifrågor i ärende om atomanläggning i grannland. Då behovet härav knappast kan överblickas, synes det enligt promemo- rian tveksamt om generella förordnanden i ifrågavarande hänseende bör meddelas f.n. Det torde tills vidare vara en lämpligare ordning att Kungl. Maj:t på anmälan av naturvårdsverket meddelar förordnande för varje särskilt fall i den mån så bedöms erforderligt.

I anslutning till artikel 5 påpekas vidare i promemorian att konven- tionen inte avses föranleda ändring av gällande sekretessbestämmelser. Dessa kan t. ex. bli tillämpliga beträffande utlämnande av handling till bevakningsmyndighet i annat nordiskt land.

Avses besiktning i något fall skola äga rum inom område som ut- gör militärt Skyddsområde enligt kungörelsen (1967: 10) om skyddsom- råden m. m., får enligt promemorian tillstånd sökas enligt bestämmel— serna i nämnda författning. Särskilda föreskrifter härom torde inte be- hövas. Det får enligt promemorian förutsättas att några svårigheter att erhålla sådant tillstånd normalt inte föreligger.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 59 19

5. Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att Sve- rige ingår en konvention med Danmark, Finland och Norge rörande miljöskydd i huvudsaklig överensstämmelse med miljöskyddskommit- téns förslag. Naturvårdsverket framhåller att det föreligger starka skäl för en svensk anslutning till den föreslagna konventionen. Verket påpe— kar att ett förverkligande av konventionen i stor utsträckning innebär ett efterkommande av vad som anförts i Europarådets resolution 5 / 1971 om luftföroreningar i gränsområden samt ett konkret bidrag till pågå— ende diskussioner inom ramen för OECD om internationell samverkan för åtgärder mot gränsöverskridande miljöföroreningar.

't'tttettöverdomstolen, statskontoret och vattenfallsverket understry- ker kommitténs uttalande att det är en förutsättning för konventionen att berörda länders miljöskyddslagstiftning utvecklas så att de miljö- skyddskrav som uppställs blir tämligen likartade. Statskontoret tillfogar att arbetet med att få fram likartade normer och riktlinjer måste inten- sifieras så att lagstiftningens praktiska konsekvenser blir så överensstäm— mande som möjligt i de nordiska länderna. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län, kommunförbundet och Industriför- bttndet. Enligt vattenöverdomstolen finns inte anledning att skjuta upp genomförandet av konventionen i avvaktan på att länderna skall närma sig varandra ytterligare på miljöskyddslagstiftningens område. Naturvårdsverket anser att tillämpningen av konventionen och bakom- liggande nationell lagstiftning utan tvekan kommer att verka i riktning mot erforderlig och" önskvärd enhetlighet. Enligt länsstyrelsen i Malmö- hus län bör konventionen ge en god grundval för nordiskt samarbete beträffande konkreta miljöskyddsåtgärder i gränsområden och planering för skydd av gemensamma intresseområden.

Beträffande de särskilda artiklarna anser vattenöverdomstolen att texten i artikel 1 bör förtydligas så att det klart framgår att utsläppande av vatten som använts för kylning vid drift av fabrik eller annan inrätt- ning utgör miljöskadlig verksamhet.

Den i artikel 3 angivna ordningen beträffande talan om ersättning för skada på grund av miljöskadlig verksamhet finner vattenöverdom- stolen överensstämma med vattenlagens och miljöskyddslagens principer. Bestämmelsen i fråga får anses ändamålsenlig och torde överensstämma med gällande internationell privaträtt. Däremot är det enligt domstolen inte helt tillfredsställande att konventionsförslaget inte ger prövnings- myndighet befogenhet att förordna att egendom i grannland tvångsvis skall tas i anspråk för att utföra skadeförebyggande åtgärder. Frågan huruvida sådan befogenhet bör införas bör enligt domstolen utredas i lämpligt sammanhang. Slutligen bör enligt domstolens mening övervä- gas att i konventionen uttryckligen ange att utländska sakägare är be-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 59 20

rättigade att erhålla ersättning för rättegångskostnader i den mån den interna lagstiftningen ger skadelidande sådan rätt.

I fråga om artikel 4 föreslär vattenöverdomstolen ett förtydligande. För att underlätta tillämpningen av artikeln bör enligt domstolen den närmare innebörden av begreppet ”allmänna miljöskyddsintresscn” an- ges i konventioncn eller genom motivuttalande. -I anslutning till denna artikel påpekar domstolen att bevakningsmyndighet enligt konventions- förslaget intc kan föra talan om ersättning eller allmänna avgifter. Svensk vattendomstol kan således inte på talan av bevakningsmyndighet i grannland ålägga sökande i vattenmål att utge avgift enligt 2 kap. 8 och 10 %% vattenlagen till grannlandet, även om företaget skulle ha så- dan menlig inverkan i grannlandet, som omtalas i nämnda paragrafer.

Den i artikel 5 upptagna föreskriften att prövningsmyndighet skall underrätta grannlands bevakningsmyndighet om verksamhet som med- för eller kan medföra störning av betydelse i det landet kan enligt vat- tenöverdomstolens mening tolkas på det sättet att underrättelse inte skall ske, om störningen bedöms vara av enbart ringa betydelse. Enligt domstolen skulle det vara en lämpligare ordning om underrättelseskyl- dighet förelåg så snart en verksamhet befanns medföra eller kunna medföra störning av någon betydelse i annat land. Vattenöverdomstolen ifrågasätter vidare om inte konventionstexten bör ändras så att det klart framgår att underrättelseskyldighet skall gälla även beträffande ärenden vari remissförfarande används utan samband med kungörelse- eller ut- ställningsförfarande.

I anslutning till artikel 7 anför vattenöverdomstolen att en oriktig be- dömning av bevakningsmyndigheten kan leda till att en enskild intres- sent som berörs av miljöskadlig verksamhet i grannland inte underrät- tas om att prövningsförfarande inletts i verksamhetslandet. Det bör en- ligt vattenöverdomstolen åligga bevakningsmyndigheten att alltid under- rätta enskilt intresse som berörs av miljöskadlig verksamhet.

I anslutning till artikel 10 tar vattenöverdomstolen och vattetzlagsut- redningen upp frågan om syn av domstol i annat fördragsslutande land. Båda remissinstanserna anser att såväl vattendomstol som fastighetsdom- stol har behov av att kunna hålla syn i annat land. Sådan syn bör kun- na hållas inte bara vid prövning av fråga om tillåtligheten utan också vid prövning av fråga om ersättning i anledning av miljöskadlig verk- samhet. Konventionsförslaget bör enligt dessa remissinstanser komplet- teras på denna punkt.

Vad i promemorian föreslagits rörande sättet att införliva den före- slagna konventionen med intern svensk rätt godtas av samtliga remiss- instanser.

Kommitténs förslag att naturvårdsverket skall anförtros uppgiften som svensk bevakningsmyndighet tillstyrks av remissinstanserna. Läns- styrelsen i Norrbattens län och finsk-svenska gränsälvskommt'ssionen

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 59 21

anser dock att länsstyrelsen resp. kommissionen bör med stöd av artikel 9 bemyndigas att envar för sitt område fullgöra uppgiften som bevak— ningsmyndighet. Enligt kommunförbundet är det angeläget att natur- vårdsverket i egenskap av bevakningsmyndighet får sådana uppgifter och resurser att berörda kommuners intressen kan beaktas.

Överbefälhavaren förordar att den i promemorian föreslagna tillämp- ningskungörelsen kompletteras med en upplysning om att det finns särskilda bestämmelser om tillträde till militära skyddsföremål' och skyddsområden.

Enligt statskontoret är det önskvärt att frågan om tillsynen av miljö- skadlig verksamhet blir reglerad på ett sådant sätt att grannländernas mil jöskyddsintressen tillgodoses också i tillsynsverksamheten.

6. Förevarande konventionsförslag

Konventionsförslaget överensstämmer utom såvitt avser artikel 10 i allt väsentligt med nordiska miljöskyddskommitténs förslag för vilket jag tidigare utförligt redogjort (avsnitt 3). Den svenska texten är så- lunda i övrigt oförändrad, medan vissa mindre redaktionella jämkning- ar gjorts i de danska, finska och norska texterna för att nå bättre över- ensstämmelse med motsvarande svenska text. Företrädare för berörda länder har efter initiativ från finsk sida enats om att artikel 10 bör ha följande ändrade innehåll. Om det behövs för utredning om miljö- skadlig vcrksamhets skadeverkningar i annat land, skall bevaknings- myndigheten i det landet på begäran av prövningsmyndighet i verk- samhetslandet föranstalta om besiktning på platsen. Vid sådan besikt- ning får prövningsmyndigheten eller sakkunnig som myndigheten för- ordnar vara närvarande. Vid behov skall närmare föreskrifter angående besiktning varom nu är fråga utarbetas i samråd mellan berörda län- der.

7. Protokollet

Protokollet innehåller följande kommentarer angående tillämpningen av konventionen.

Vid tillämpning av artikel 1 skall utsläppande av fast eller flytande avfall, gas eller annat ämne från mark, byggnad eller anläggning i vat- tendrag, sjö eller havet anses som miljöskadlig verksamhet endast om utsläppandet medför eller kan medföra olägenheter för omgivningen.

Den i artikel 3 fastslagna rätten för den som lider skada till följd av miljöskadlig verksamhet i grannland att föra ersättningstalan vid dom- stol eller administrativ myndighet i det landet skall i princip anses in— begripa rätt att påkalla inlösen av fastighet.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 59

f.) IQ

Artikel 5 skall anses gälla även i fråga om tillståndsärenden i vilka remissförfarande tillämpas utan samband med kungörelse- eller utställ— ningsförfarande.

Länderna skall föreskriva tystnadsplikt för tjänsteman vid bevak- ningsmyndighet i fråga om yrkeshemlighet, driftanordning eller affärs- förhållande som han fått kännedom om i samband med befattning med ärende angående miljöskadlig verksamhet i annat land.

8. Departementschefen

Sverige har alltjämt fördelen av en i stor utsträckning ofördärvad miljö. Genom vår miljölagstiftning kan de olägenheter som vållas av miljöfarlig verksamhet inom landet hållas under kontroll. Miljön hotas emellertid även av föroreningar och andra störningar som sprids ge— nom luft och vatten från andra länder, såväl de nordiska grannländerna som längre bort belägna stater. Mellan Östersjöns strandstater pågår långt framskridna förberedelser i syfte att få till stånd en miljökonven- tion för Östersjön. Också i vidare sammanhang dcltar Sverige i inter- nationellt samarbete i syfte att få till stånd överenskommelser om åtgär- der mot miljöförstöring. Det ligger emellertid i sakens natur att över- enskommelser mellan en större krets av stater ofta inte blir så långtgå- ende som är önskvärt och att ikraftträdandet dröjer. Inom varje land i Norden förekommer verksamhet som medför olägenheter för grannland. Lika litet som man i varje enskilt land har ansett sig böra avvakta en världsomfattande reglering av alla dessa frågor innan nationell lagstift— ning införts till miljöns skydd, lika litet bör det internationella samar— betet hindra en mer långtgående nordisk överenskommelse.

Nordiska rådet rekommenderade vid sin 20:e session år 1972 Nordiska ministerrådet att lägga fram förslag till nordisk miljöskyddskonvention. Konventionen skulle syfta till att i nationell lagstiftning likställa grann- ländernas miljöskyddsintressen med det egna landets. Uppgiften att ut- arbeta det avsedda konventionsförslaget anförtroddes en särskild kom- mitté, sammansatt av representanter för berörda länder. Kommittén som antog namnet Nordiska miljöskyddskommittén avlämnade år 1972 en preliminär rapport med bl. a. förslag till en miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Nordiska ministerrådet förordade därefter att en konvention med i huvudsak det innehåll kom- mittén föreslagit skulle ingås. Beslutet tillstyrktes av Nordiska rådet vid dess 21:11 session. Miljöskyddskommitté-ns slutliga förslag till miljö- skyddskonvention framlades år 1973 i slutrapporten (NU 1973: 5) Nor- disk miljöskyddskonvention.

Efter remissbehandling av slutrapporten har företrädare för berörda . departement i de olika länderna enats om att miljöskyddskommitténs förslag till konvention kunde godtas utan annan ändring än att artikel

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 59 23

10 borde ges föreslagen ny lydelse samt smärre jämkningar av redaktio- nell karaktär göras i de danska, finska och norska texterna. Vidare har överenskommits att ett protokoll innehållande vissa kommentarer an- gående tillämpningen borde fogas till konventionen. Konventionen och protokollet har undertecknats i Stockholm den 19 februari 1974.

Konventionen syftar till att skapa en ordning enligt vilken varje lands myndigheter vid prövning av fråga om tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet skall jämställa grannländernas miljöskyddsintresscn med motsvarande intressen i det egna landet. Konventionen, som sålunda tar sikte på tillåtlighetsprövning i varje särskilt fall av miljöskadliga an- läggningar, är tillämplig på utsläppande av fast eller flytande avfall, gas eller annat ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattenom— råde samt användning av mark, havsbotten, byggnad eller anläggning på annat sätt som medför eller kan medföra störning av miljön genom vattenförorening eller annan inverkan på vattenförhållanden, sanddrift, luftförorening, buller, skakning, temperaturändring, joniserande strål- ning, ljus eller annat sådant. Konventionen är även tillämplig på län- dernas kontinentalsockelområden. I den mån miljöskadlig verksamhet regleras genom särskild överenskommelse mellan två eller flera länder, såsom den svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj 1929 och gränsälvsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige den 16 septem- ber 1971, skall konventionen inte tillämpas.

Enligt konventionens grundläggande bestämmelse skall vid prövning av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet störning som sådan verk— samhet kan medföra i annat fördragsslutande land likställas med stör- ning i det egna landet.

Den som drabbas av störning från miljöskadlig verksamhet i annat land får enligt artikel 3 föra talan hos vederbörande domstol eller ad- ministrativa myndighet i det landet beträffande verksamhetens tillåtiig— het i samma utsträckning som rättssubjekt i verksamhetslandet. Detta gäller också talan om ersättning på grund av miljöskadlig verksamhet.

Varje land skall enligt konventionen utse en bevakningsmyndighet som skall tillvarata allmänna miljöskyddsintresscn i landet i samband med störning från miljöskadlig verksamhet i grannlandet. Finner pröv- ningsmyndighet i tillståndsärende att miljöskadlig verksamhet kan med- föra störning av betydelse i grannland, skall handlingarna i ärendet sän- das till det landets bevakningsmyndighet för att bereda denna tillfälle att yttra sig. Bevakningsmyndigheten skall i den mån den anser det behövligt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen i det egna landet kungöra meddelanden från prövningsmyndigheten och verkställa den utredning om verkningarna i landet som den finner erforderlig. Kostnaden för bevakningsmyndighetens verksamhet betalas av hemlan- det. Ett land kan även överlämna åt annan myndighet att fullgöra upp- gifter som ankommer på bevakningsmyndigheten.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 59 34

Om det behövs för utredningen av skadeverkningarna i annat land, kan prövningsmyndigheten i verksamhetslandet enligt artikel 10 på- fordra att bevakningsmyndigheten i det andra landet skall föranstalta om besiktning på platsen. Vid sådan besiktning får prövningsmyndighe— ten eller sakkunnig som myndigheten utser vara närvarande.

Är fråga om tillstånd till miljöskadlig verksamhet som medför stör- ning av väsentlig betydelse i annat land föremål för prövning av rege- ringen eller vederbörande departement i verksamhetslandet, skall sam- råd äga rum mellan länderna i frågan, om regeringen i det förra landet begär det. I sådana fall kan regeringen i vardera landet påfördra att en för ändamålet tillsatt kommission skall avge yttrande i ärendet innan det avgörs.

Konventionen träder i kraft sex månader efter den dag då samtliga fördragsslutande stater meddelat att erforderliga konstitutionella åt- gärder vidtagits. Konventionen skall inte tillämpas på mål eller ärende som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol eller administrativ myndighet. Konventionen kan sägas upp genom skriftligt meddelande. Uppsägningen träder i kraft tolv månader därefter eller vid den senare tidpunkt som anges i meddelandet.

Protokollet, som jag tidigare utförligt redovisat, innehåller kommen- tarer angående tillämpningen av artiklarna 1, 3 och 5. Enligt protokol- let skall vidare länderna föreskriva tystnadsplikt för tjänsteman vid bevakningsmyndighet i fråga om yrkeshemlighet, driftanordning eller affärsförhållande som han fått kännedom om i samband med ärende angående miljöskadlig verksamhet i annat land.

Samtliga remissinstanser har ansett att den miljöskyddskonvention för vilken jag nyss redogjort bör komma till stånd. Konventionen får ses som ett betydelsefullt led i ett intensifierat nordiskt samarbete på mil— jövårdsområdet. Konventionen står också i samklang med strävanden till internationellt samarbete på detta område som kommit till uttryck inom Förenta nationerna och OECD. Det måste anses finnas ett klart praktiskt behov av en reglering av de frågor som behandlas i konven- tionen. Behovet kan väntas öka efter hand som utvecklingen inom in- dustri, bebyggelse och kommunikationer fortskrider. För de berörda länderna måste det vara en fördel att ha tillgång till en procedur som klart reglerar hur grannländernas miljöskyddsintresscn skall beaktas. Konventionsförfarandet synes utformat på sådant sätt att tillståndspröv- ningen inte behöver bli nämnvärt mera omständligt eller tidskrävande än om prövningen begränsats till nationella miljöskyddsintressen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs motivering till artiklar- na. I' fråga om tillämpningen av artikel 10, som fått sitt slutliga innehåll efter initiativ från finsk sida, vill jag anföra följande. Artikeln som kan tillämpas även när domstol är prövningsmyndighet hindrar självfallet inte att en domstol i stället väljer att begära bevisupptagning vid ut-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 59 25

ländsk domstol enligt gällande Haag-konvention i ämnet. Artikel 10 bör kunna användas så att prövningsmyndigheten förordnar ledamot att när— vara vid besiktningen. Har besiktning ägt rum i grannland enligt arti— keln, torde sådana särskilda omständigheter anses föreligga att pro- tokoll från besiktningen får åberopas som bevis vid domstol enligt 35 kap. 14 % rättegångsbalken.

Som kommittén understrukit bygger konventionen på förutsättningen att miljöskyddsbestämmelserna i de berörda länderna kommer att ut- vecklas något så när parallellt även i framtiden.

Jag övergår nu till att ta upp några av de frågor som aktualiserats under remissbehandlingen av konventionsförslaget.

Med anledning av vissa påpekanden från vattenöverdomstolen vill jag anföra följande. Det kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att utsläppande av kylvatten inbegrips i definitionen av miljöskadlig verksamhet i artikel 1. Det torde också vara helt klart att utländska sakägare enligt konventionen är berättigade att erhålla ersättning för rättegångskostnader i samma utsträckning som svenska sakägare. Något praktiskt behov att kunna tvångsvis ta i anspråk egendom i grannland för att utföra skadeförebyggande åtgärder där torde knappast föreligga utöver de möjligheter som finns i detta avseende enligt svensk-norska vattenrättskonventionen och gränsälvsöverenskomme]sen mellan Finland och Sverige. Det i artikel 4 använda begreppet ”allmänna miljöskydds- intresscn” torde knappast komma att vålla några svårigheter vid till- lämpningen av konventionen. Allmänna miljöskyddsintressen träds för när t. ex. då miljöfarlig verksamhet medför olägenheter av betydelse för befolkningen eller näringslivet i en ort eller för fiske eller sjöfart eller skadar skyddsvärda naturområden eller havsmiljön. Det förhål- landet att prövningsmyndighetens underrättelseskyldighet enligt artikel 5 inträder när verksamhet kan medföra ”störning av betydelse” i grann- land i ställct för såsom vattenöverdomstolen föreslagit när ”störning av någon betydelse” uppkommer, torde enligt min mening inte få någon nämnvärd praktisk betydelse vid tillämpningen. Med anledning av vad vattenöverdomstolen i.övrigt anfört i anslutning till artikel S vill jag erinra om att i protokollet till konventionen har föreskrivits att artikel 5 skall anses gälla även i fråga om tillståndsärenden i vilka remissförfa- rande tillämpas utan samband med kungörelse- eller utställningsförfa— rande. Vad angår påpekande av vattenöverdomstolen att i artikel 7 bor- de föreskrivas skyldighet för bevakningsmyndigheten att alltid under- rätta enskilda intressenter som berörs av miljöskadlig verksamhet vill jag framhålla att en väsentlig fördel med konventionen är de garantier som skapas för att ett lands myndigheter får kännedom om verksamhe- ter i grannland som kan medföra miljöskador i det egna landet. Med konventionens uppläggning kan det tas för givet att bevakningsmyndig— het kommer att kungöra meddelanden från prövningsmyndighet på ve-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 59 26

derbörligt sätt. Att så sker torde emellertid i första hand vara en ange- lägenhet för bevakningsmyndighctens hemland vilken inte nödvändigt- vis behöver regleras i konventionen.

Vattenöverdomstolen och vattenlagsutredningen har ansett att såväl vattendomstol som fastighetsdomstol bör kunna hålla syn i annat land. Jag vill i denna fråga hänvisa till den slutliga lydelsen av artikel 10 och vad jag anfört i anslutning därtill. Härigenom torde nämnda remissin- stansers synpunkter till stor del tillgodoses.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag att konven— tionen med därtill fogat protokoll godkänns.

För att konventionen skall bli gällande i Sverige krävs särskild lag- stiftning. I den promemoria som lagts fram av de svenska ledamöterna i miljöskyddskommittén föreslås i detta hänseende att en särskild lag utfärdas i vilken förklaras att konventionens bestämmelser med undan- tag av slutbestämmelserna skall gälla som svensk lag. Konventionens övergångsbestämmelse bör enligt promemorian tas upp som övergångs- bestämmelse till lagen.

Enligt promemorian avses den föreslagna lagen skola gälla utan hin- der av vad som i annan miljöskyddslagstiftning föreskrivs rörande de frågor som regleras i konventionen. Kommittén anser att särskild före- skrift härom inte behöver införas i nämnda lagstiftning bl. a. med hän- syn till konventionslagens karaktär av speciallagstiftning.

Vad i promemorian sålunda föreslagits om intern svensk lagstiftning med anledning av konventionen godtas av samtliga remissinstanser. Även jag biträder förslaget. I lagen bör även tas in en bestämmelse om tyst- nadsplikt för befattningshavare vid bevakningsmyndighet i överensstäm- melse med det till konventionen fogade protokollet. Som tidigare nämnts träder konventionen i kraft sex månader efter den dag då samtliga för- dragsslutande stater har meddelat att erforderliga konstitutionella åt- gärder har vidtagits. Lagen bör träda i kraft samma dag som konven- tionen. Det bör därför överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma dagen för lagens ikraftträdande. För den händelse något av de nordiska län- derna i framtiden skulle komma att uppsäga konventionen kommer denna, sedan uppsägningen trätt i kraft, att vara tillämplig bara i för- hållandet mellan de länder som alltjämt är bundna av konventionen. Lagens tillämpningsområde blir i sådant fall automatiskt inskränkt till att gälla i förhållandet mellan Sverige och annat land som är bundet av konventionen. Skulle denna situation mot förmodan uppkomma, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att kungöra uppsägningen.

Jag vill slutligen nämna att jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t att utse naturvårdsverket till bevakningsmyndighet och att meddela de övriga administrativa föreskrifter som behövs för tillämpningen av konventio- nen och protokollet.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 59 27

9. Hemställan

u

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1.

lx)

godkänna miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mel- lan Danmark, Finland, Norge och Sverige med därtill anslu- tande, samma dag undertecknat protokoll, .antaga inom jordbruksdepartementet upprättat förslag till

lag med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februa- ri 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 59

,

Miljnbeskyttelseskonvention mellem Danmark, Finland, Norge og Sverige

Regeringerne i Danmark, Finland, Norge og Sverige, som anser det for yderst magtpå- liggende at beskytte og forbedrc miljeet, er blevet enige om folgende:

Artikel 1

Ved miljöskadelig virksomhed forstås i denne konvention udledning af fast eller flydendc affald, gasarter eller andre stoffer fra jordbunden, bygninger eller anlaeg i vand- lob, stater eller havet, samt anvendelse af jordbunden, havbunden, bygninger eller an— lmg på andre måder, som medfprer eller kan medfore forstyrrelse af om-givelserne ved vandforurening eller anden form for påvirk- ning af vandforhold, sandflugt, luftforure- ning, stej, rystelse, temperaturforandring, ioniserende stråling, lys og lignende.

Konventionen er ikke anvendelig på mil- joskadelig virksomhed, der kontrolleres gen- nem saerskilt overenskomst mellem to eller flere kontraherende stater.

Artikel 2

Vcd provning af tilladeligheden af miljp- skadelig virksomhed skal den forstyrrelse, en sådan virksomhed medfprer eller kan med— fore i en anden kontraherende stat, side- stilles med forstyrrelse i hjemlandet.

Artikel 3

Den, som udszettes for eller kan blive ud- sat for forstyrrelse fra miljöskadelig virk- somhed i en anden stat, kan rejse sag om virksomhedens tilladelighed, herunder sporgsmål om skadeforebyggende foranstalt- ninger, ved vedkommende domstol eller ad- ministrative myndighed i den stat, hvor virk- somheden ligger, samt appellere domstolens eller den administrative myndigheds beslut- ning, alt i samme udstrzekning og under samme forudsaetninger som et retssubjekt i virksomhedslandet.

Bestemmelserne i forste stykke anvendes på tilsvarende måde, när det gzelder spgsmål