Prop. 1972:47

Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1972 Prop. 1972: 47

Nr 47

Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin m. fl.; given Stockholms slott den 10 mars 1972

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departements- chefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I. propositionen framläggs förslag om tidsbegränsade åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin, trähusindustrin och viss annan trä- manufakturindustri. Förslagen består av ett program som syftar till att höja kunskapsnivån och främja exporten inom berörda branscher med viss prioritering av möbelindustrin. För programmet, som avses löpa i fyra år fr. o. m. den 1 juli 1972, beräknas medelsbehovet till samman- lagt 9,8 milj. kr., eller 2 450 000 kr. per budgetår.

Inom ramen för det nämnda programmet föreslås ett särskilt utbild- ningsprogram för en total kostnad av 6 milj. kr., eller 1,5 milj. kr. per budgetår. Vidare beräknas medel för en teknisk konsulent och för två exportkonsulenter samt bidrag till kollektiva exportprojekt.

För administrationen av utbildningsprogrammet och den tekniska konsulentverksamheten avSes statens institut för företagsutveckling svara. Exportkonsulenterna avses bli knutna till det exportorgan — Sveriges exportråd —— varom förslag nyligen lagts fram (prop. 1972: 31).

Prop. 1972: 47

i»)

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockhotms slott den 10 mars 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GElJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS- SON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående åtgärder för möbelindustrin, snic'keriinduslrin m. fl. och anför.

Inledning

Under senare år har problemen inom den träbearbetande industrin, främst möbel—, snickeri- och trähusindustrin, alltmer kommit att upp— märksammas. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län hemställde i november 1969 att Kungl. Maj:t skulle överväga att utreda möbel- och snickeriindustrins framtida utvecklingsmöjligheter. En fortsatt strukturomvandling förutsågs kunna medföra många svår- lösta problem för dessa branscher, som i tämligen hög grad är kon- centrerade till Smålandslänen och utgör basen för näringslivet i flera mindre och medelstora tätorter.

Utredningsaktiviteter i skilda former och rörande olika delar av den träbearbetande industrin har genomförts under loppet av föregående år. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för industri- departemcntet den 17 december 1970 en sakkunnig1 för utredning av vissa frågor rörande möbelindustrin. Utredningen antog namnet möbel- industriutredningen (I 1970: 20). Utredningsuppdraget förutsatte sam- verkan med Industrins byrå för strukturstudier, som på möbelindu- strins uppdrag utförde en kompletterande undersökning av möbel- industrins exportmarknader.

[ direktiven till utredningen framhölls bl. a. att den sakkunnige borde undersöka vilka förändringar som krävs inom den svenska möbelindu- strin för att påtagligt öka exportandelen samt avge förslag om vilka åtgärder branschen och statsmakterna lämpligen bör vidta. '

Vid statens institut för företagsutveckling (SIFU) har under år 1971 genomförts en undersökning av behovet av särskilda utbildningsin- satser inom träindustrin. Utredningsarbetet har utmynnat i ett förslag till särskilt utvecklingsprogram för tråindustrin med sikte på att tillgodose branschens utbildningsbehov (Utvecklingsprogram TRÄ, stencil, 1972- 01-21).

* Direktör J. Arvid Sundin.

Prop. 1972: 47 3

Möbelindustriutredningen lade i januari 1972 fram sitt betänkande (SOU 1972: 2) Svensk möbelindustri, Problem och möjligheter. Beträf- fande utbildningsområdet har utredningen utformat sina förslag med utgångspunkt från SIFU: s förslag till utbildningsprogram.

Två studier rörande snickeriindustrins problem har genomförts i samråd med en referensgrupp bestående av representanter för berörda företags- och löntagarorganisationer. Strukturförhållandena har belysts i en undersökning som initierats av industridepartementet och Snickeri- fabrikernas riksförbund (SNIRI) och utförts av Tibokonsult AB. Vidare har på initiativ av industridepartementet en studie av efterfrågeutveck- lingen för byggnadssnickerier fram till år 1975 gjorts av A 4 Arkitekt- kontor AB. .

Slutligen har förhållandena inom trähusindustrin studerats i en ut- redning som Sveriges trähusfabrikers riksförbund låtit utföra.

Möbelindustriutredningens betänkande samt SIFU:s förslag till ut- vccklingsprogram för träindustrin har remissbehandlats. Härvid har remissinstanserna tillställts även studierna rörande snickeriindustrin.

Yttranden har avgetts av skolöverstyrelsen, kommerskollegium, mark-. nadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen (NO). cxportrådet för den mindre industrin, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, läns- styrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristian- stads, Skaraborgs och Gävleborgs län, statens institut för företagsut- veckling (SlFU), styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för de mindre och medelstora företagen, Sveriges investeringsbank AB. Landsorganisationen i Sverige (LO) _— efter hörande av Samverkande träfacken —, Möbelinstitutet, Svensk industriförening, Svenska arbets- givareföreningen (SAF) — efter hörande av berörda branschorganisa- tioner —, Svenska bankföreningen, Svenska träforskningsinstitutet (STFI), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges all- männa cxportförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund — efter hörande av berörda bransch- organisationer —— samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO) — efter hörande av Svenska industritjänstemannaförbundet och Sveriges arbetsledareförbund.

Vidare har yttrande inkommit från Svenska inredningsarkitekters riksförbund.

Vissa remissinstanser har bifogat yttranden, länsstyrelsen i Jönkö— pings län från företagareföreningen, länsarbetsnämnden, Näringslivs- föreningamas samarbetsnämnd i Jönköpings län, Samarbetsnämnden i Sävsjö kommunblock samt Smålands- och Blekinge distrikt av SHIO, länsstyrelsen i Kalmar län från företagareföreningen och länsarbets- nämnden, länSstyrelsen i Gävleborgs län från företagareföreningen, han- delskammaren och länsarbetsnämnden, LO från Samverkande träfac- ken och slutligen SAF-Industriförbundet från Sveriges möbelindu-

Prop. 1972: 47 4

striförbund, Snickerifabrikernas riksförbund (SNIRI), Träindustrins branschorganisation (TIBO) och Sågverksförbundet.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet får jag nu ta upp till behandling problem och förslag till åtgärder för den träbearbetande industrin. För överblickens och sammanhangets skull redovisas därvid på åtskilliga punkter även förslag som inte kräver riksdagens medver- kan.

Bakgrund

En avgränsning av vad som är att anse som träbearbctande industri i detta sammanhang är nödvändig.

Möbel-, snickeri- och trähusindustri är tre huvudgrupper inom trä- bearbetande industri. Utöver dessa finns mindre tillverkningsområden av skilda slag, exempelvis industri för fanér- och lamellträtillverkning. Sågverk och hyvlerier har inte tagits med här. Det är viktigt att obser- vera att vissa företag inom den träbearbetande industrin inte arbetar med enbart trä som råvara. Frånvaron av skarpa gränser i detta hän- seende är speciellt markant bland möbelföretagen, som inrymmer en inte obetydlig bearbetning av framför allt textilier men även plast och metall. En särskild grupp utgör metallmöbelfabrikerna som inte har trä som huvudsaklig råvara. Problemen torde dock vara likartade antingen det är fråga om metall- eller trämöbelindustri och behandlas lämpligen i ett sammanhang. De olika branschernas storlek framgår av följande tabell. Tillsammans omfattar branscherna 12 0/0 av hela industrins arbetsställen och 6 % av industrins totala sysselsättning.

Träbearbetande industri samt meta/Imöbelindustri (1969)

Antal arbets- Antal syssel- ställen satta Trämöbelindustri 530 16 068 Metallmöbelindustri 78 4 099 Snickeriindustri 644 16 582 Tråhusindustri 132 9 212 Annan träbearbetande industri 291 7 860 Summa 1 675 - 53 821

Möbelindustri

Möbelindustrin omfattade drygt 600 arbetsställen år 1969 med ett saluvärde på 1 550 milj. kr. och ett förådlingsvärde på 810 milj. kr. Av förädlingsvärdet svarade metallmöbelindustrin för ungefär 20 %. Antalet anställda var 20 200.

Möbelindustrins produktion och produktivitet har under de senaste decennierna i stort sett uppvisat samma tillväxttakt som hela industrin. Den genomsnitliga lönenivån är inom möbelindustri något lägre än inom industrin som helhet.

Prop. 1972: 47 5

Karakteristiskt för trämöbelindustrin är att huvuddelen av arbets- ställena är små. Medan år 1968 inom hela industrin 12 0/0 av arbe- tarna var sysselsatta vid arbetsställen med mindre än 20 anställda var motsvarande siffra för trämöbelbranschen 30 %. Arbetsställen med mer än 100 arbetare svarade inom hela industrin för 61 % av sysselsättning- en men inom trämöbelindustrin för endast 25 %.

Hitintills har möbelindustrin berörts av strukturomvandlingen i be- gränsad omfattning. Antalet arbetsställen -— framför allt de små cn- heterna —— har uppvisat en viss minskning samtidigt som sysselsättning- en ökat. Genomsnittligt har således arbetsställenas storlek ökat. För- ändringen beror i första hand på minskad nyetablering och inte på ökad nedläggning.

Möbelindustrin utmärks av en tämligen stark geografisk koncentra- tion till Smålandslänen, främst Jönköpings län som år 1968 hade 28 0/0 av samtliga arbetsställen inom möbelindustrin och en lika stor andel av sysselsättningen, samt Skaraborgs och Östergötlands län. Tillsam— mans svarade dessa län för 65 0/0 av antalet arbetsställen inom möbel- industrin och för 63 0/0 av antalet anställda. I många mindre och me- delstora orter svarar möbelföretagen för en väsentlig del av syssel- sättningen. Även mätt i genomsnittssiffror för länen väger möbelindu- strin i vissa fall relativt tungt. Av samtliga industrianställda var inom Jönköpings län 12 0/0 och inom Skaraborgs län 80/0 sysselsatta inom möbelbranschen.

Utrikeshandeln med möbler var tidigare liten men har under senare år fått en allt större betydelse. Exportvärdct var 226 milj. kr. år 1970 mot 39 milj. kr. år 1960. Ökningen på importsidan har varit av samma storleksordning — från 27 milj. kr. år 1960 till 199 milj. kr. år 1970. Danmark och Norge utgör betydelsefulla avsättningsmarknader för den svenska exporten. Av importen svarar Danmark och Finland för be- tydande andelar. Nära 30 0/0 av importen kommer från de östeuropeiska länderna.

Ökningen av utrikeshandeln har varit starkare än ökningen av den in- hemska möbelkonsumtionen. De svenska producenternas andel av hemmamarknaden har således minskat —- från 95 till 87 O/n mellan åren 1960 och 1969 samtidigt som en kompenserande ökning kunnat ske på cxportsidan. lmportkonkurrensen är av olika intensitet för olika slag av möbler och starkast när det gäller 5. k. planmöbler (skåp, bord, bokhyllor) från vissa länder med gynnsammare kostnadsläge.

På hemmamarknaden framträder nya distributionsmönster inom de- taljhandeln. Den traditionella möbelhandeln minskar i betydelse i takt med de koncentrationstendenser som gör sig gällande.

För möbelindustrins framtida utveckling torde dess internationella konkurrenskraft bli av än mer avgörande betydelse än hittills. Tro- värdiga prognoser har lagts fram som pekar på en positiv utveckling

Prop. 1972: 47 6

av den inhemska möbelefterfrågan. Likaså bedöms efterfrågeutveck- lingen komma att bli gynnsam i de för svensk möbelexport viktiga ex- portländerna och innebära potentiella möjligheter till ökad svensk export. Man torde få räkna med att importen av vissa slag av möbler kommer att öka och att den samlade importandelen successivt stiger. För att kOmpcnsera sig för en sådan utveckling på hemmamarknaden måste möbelindustrin —- liksom'hittills kunnat ske — öka sin export på de varuområden där svensk möbelindustri är mest konkurrens- kraftig. Den fördelning på olika möbeltyper som svensk möbelproduk- tion har idag kommer sålunda knappast att kunna bibehållas. En struk- turell omställning kan väntas innebära positiva möjligheter för vissa företag, avsättningssvårigheter för andra. I den mån som det är svå- rare för mindre företag än för större att anpassa sin produktion efter nya förhållanden kommer svårigheterna att speciellt beröra de mindre möbelföretagen. Dessa saknar också de större företagens resurser för marknadsföring på exportmarknaderna.

Relativt kraftiga förändringar i företagsstrukturen kan förutses under" den närmaste 10-årsperioden. För en nedgång av antalet tillverkande enheter, som f.n. uppgår till ca 600, talar bl. a. behovet att skapa or- ganisatoriska enheter som förmår att konkurrera på en internationell marknad. Utvecklingen på detaljhandelssidan, som går mot allt färre inköpsenheter, verkar i samma riktning. Slutligen utgår kraftiga im- pulser till strukturella förändringar även från tekniksidan, där stor- drifts- och specialiseringsfördelar alltmer påtagligt gör sig gällande.

Det kan antas att den omstruktureringsprocess som förestår inom möbelindustrin kan få besvärande sysselsättningskonsekvenser eftersom branschen uppvisar såväl en betydande regional koncentration (främst till Skaraborgs och Jönköpings län) som en lokalisering till. enföretags- dominerade orter. .

En omständighet som bör beaktas när ställning tas till åtgärder för möbelindustrin är den betydelse som denna industrigren har som för- brukare av hemtextilier. Den positiVa utvecklingen under 1960-talet för svensk hemtextilieproduktion har begränsat den i övrigt kraftiga nedgången inom TEKO-industrin.

Snickeriindustri

Snickeriindustrin är av samma omfattning som trämöbelindustrin. Antalet arbetsställen var ca 650 år 1969 med 1.6 600 anställda. Pro- duktionens saluvärde uppgick till 1 150 milj. kr. varav 640 milj. kr. utgjorde förädlingsvärde.

I likhet med möbelindustrin är den stora mängden små företag och arbetsställen ett utmärkande drag i snickeribranschens struktur. Under de senaste åren har dock en påtaglig företagskoncentration ägt rum.

Prop. 1972: 47 7

Tre stora företagsgrupper kan urskiljas: Svenska tändsticks AB (STAB), HSB:s industrier AB Borohus samt det statliga Svenska industrietable- rings AB (Svetab).

En viSS geografisk koncentration till Västergötlands- och Smålands- länen karakteriserar snickeribranschen. För sysselsättningen inom många små och medelstora orter har snickeriföretag stor betydelse.

Utrikeshandeln med snickeriprodukter är inom flertalet varugrupper helt obetydlig. Snickeriindustrin är för sin utveckling starkt beroende av den inhemska aktiviteten på byggnadsområdet, främst bostadsbyg- gandet. Branschens produkter utgörs av byggnads- och inredningssnic- kerier. Den snabba expansionen av byggnadsverksamheten under en stor del av 1960-talet återspeglas i en kraftig tillväxt i förbrukningen av snickeriprodukter. Ökningen i produktionen har skett- vid de större företagen medan de mindre företagens produktion som helhet inte ökat. Under senare år har en klar dämpning av byggandet inträtt. Bl.a. har bostadsbyggandets kraftiga expansion upphört och en stabi- lisering inträtt. Den försvagade avsättningen har självfallet medfört stora påfrestningar för snickeriindustrin.

Den framtida utvecklingen inom snickeriindustrin kommer såvitt kan bedömas att innebära flera allvarliga problem.

Även vid relativt optimistiska bedömningar av utvecklingen inom byggnadssektorn blir prognosen för snickerier tämligen ogynnsam med en i stort sett stagnerande efterfrågan. Härtill bidrar bl. a." en väntad substitution av produkter från den traditionella snickeriindustrin med produkter av andra material. Vid en fortsatt produktivitetsförbättring inom snickeriindustrin torde en utveckling av skisserat slag leda till överkapacitetsproblem och en utslagning av ett betydande antal före- tag samt därav följande sysselsättningsproblem. Härvid bör observeras att snickeriindustrin i stor utsträckning är lokaliserad på enföretags- dominerade orter och att branschen svarar för en betydande del av in- dustrisysselsättningen inom stödområdet.

Utbildningsnivån är i flertalet snickeriföretag låg och organisationen för marknadsföring och produktutveckling outvecklad. Strukturen är i stor utsträckning anpassad till förekomsten av ett stort antal lokala och regionala avsättningsmarknader. Detta marknadsmönster är i färd med att snabbt förändras i riktning mot en sammanhängande riks- marknad p.g.a. ändrade förhållanden inom byggandet (bl.a. färre och större byggherrar och byggnadsobjekt) och byggnadsmaterial- distributionen. Kraven på strukturell omdaning blir av dessa skäl fram- " trädande under 1970-talet. '

Impulser till en förändrad företagsstruktur utgår liksom inom mö- belindustrin även från utvecklingen på det tillverkningstekniska områ- det. För tillverkning av standardsnickerier krävs större och mer spe- cialiserade enheter än flertalet av de företag som nu opererar på mark-

Prop. 1972: 47 8

naden. Samtidigt torde finnas utrymme för utveckling av samarbets- former och under!everantörsförhållanden.

Trähusindustri

Trähusindustrin omfattade ca 130 arbetsställen år 1969 med 9200 anställda. Saluvärdet uppgick till 950 milj. kr. och förädlingsvärdet till 450 milj. kr.

Trähusindustrin saknar möbel- och snickeribranschernas starka in- slag av småföretagsamhet. Till sin struktur överensstämmer trähusbran- schen i allt väsentligt med genomsnittet för hela industrin med endast obetydlig andel sysselsatta vid arbetsställen med mindre än 20 arbe- tare och tyngdpunkten i sysselsättningen förlagd till arbetsställen med mer än 100 arbetare.

I fråga om tillverkningstekniken uppvisar trähusindustrin stora lik- heter med den övriga träbearbetande industrin.

Den expansion som kännetecknat branschen under 1960—talet har skett efter två linjer. Dels har de stora företagen blivit ännu större, dels har en omfattande nyetablering av mindre företag ägt rum. Den sammanlagda effekten har blivit att företagsstorleken genomsnittligt minskat.

Till den snabba expansionen av trähusproduktionen har flera fak— torer medverkat. Det starkt ökade bostadsbyggandet under större delen av 1960-talet berörde småhusbyggandet likaväl som övrigt bostads- byggande. Småhusandelen har varit relativt konstant och utgjort ca 30 0/o av antalet lägenheter. Av småhusen har monteringsfärdiga trähus kommit att svara för en allt större del — andelen var 25 % i mitten av 1950—talet men hade år 1966 stigit till 56 0/0. Vidare har en produk- tionsökning skett genom att färdigställandegraden ökat kraftigt. Sani- tära installationer sker exempelvis ofta i trähusfabriker.

Liksom tidigare anförts i samband med snickeriindustrin har de se- nare årens stabilisering av bostadsbyggandet inneburit påfrestningar även för trähusindustrin. Försöken att finna nya avsättningsmöjlighe- ter har bl. a. manifesterats i det servicebolag för trähusexport som un- der viss statlig medverkan bildats av 25 företag inom och utom trä— husbranschen. Utrikeshandeln med trähus har hitintills varit relativt obetydlig —— exporten uppgår till 5 0/0 av produktionen. Exportservice-- bolaget beskrivs utförligare i samband med att hittills vidtagna statliga åtgärder för den träbearbetande industrin senare redovisas.

För sin framtida utveckling är trähusindustrin självfallet starkt be- roende av bostadsbyggandets omfattning. Den kommande aktiviteten inom detta byggnadsområde kan för närvarande inte exakt bedömas men torde i alla händelser inte innebära samma expansionstakt som ti- digare. ! takt med den stigande levnadsstandarden ökar dock efter-

Prop. 1972: 47 v

frågan på småhus. Generellt kan trähusföretagen sägas vara inriktade på försäljning av styckhus. Detta utgör ett av branschens huvudproblem eftersom expansionen inom småhusbyggandet f. n. främst avser grupp- hus.

Hittills vidtagna statliga åtgärder rörande den träbearbetande industrin

Inga branschspecifika åtgärder med inriktning på de träbearbetan- de branscherna har hittills vidtagits med undantag av det tidigare nämnda servicebolaget för export av trähus, vilket tillkommit efter initiativ från statens sida. Eftersom träbearbetande industri både har ett starkt inslag av småföretag och delvis är lokaliserad till det regio- nalpolitiska stödområdet har de träbearbetande branscherna relativt sett erhållit en betydande andel av de olika statliga finansieringsstöden.

Genom sin medverkan i AB lndustrikredit och AB Företagskredit har staten underlättat de mindre och medelstora företagens långfristiga finansiering. Vidare ställer staten långfristigt lånekapital till mindre företags förfogande genom hantverks- och industrilånefonden samt un- derlättar sådan utlåning genom industrilånegarantierna. Beviljade hant- verkS- och industrilån samt industrilånegarantier har tillsammans haft följande omfattning för berörda branscher (i milj. kr.).

Budgetär Möbel- Snickeri- Trähus- Summa

industri industri industri 1965/66 3,8 7,9 1,8 13,5 1966/67 5,3 5,8 1,7 12,8 1967/68 4,1 8,7 1,1 l3,9 1968/69 7,4 12,6 1,3 2l ,3 1969/70 7,8 6,2 .l ,0 15,0 _1 970/71 2,6 5,6 0,9 9,1 Summa 31,0 46,8 7,8 85,6

Genomsnittlig andel under perioden i %

av totala lån- och garantigivningen 5 7 l l 3

Källor: Företagareföreningarnas förbund och kommerskollegium.

Dessa former av finansieringsstöd har kommit berörda branscher till godo i avsevärt större utsträckning än vad som motsvarar deras sam- manlagda andel av hela industrins sysselsättning, 5—6 %. Framför allt har stödet gått till möbel- och snickeriindustrierna.

Inom ramen för det statliga regionalpolitiska stödet kan bl. a. lokali- seringsbidrag och lokaliseringslån utgå. Stödet är i första hand inriktat på det s.k. allmänna stödområdet men kan under vissa förutsättningar även utgå i landet i övrigt. Under perioden 1 juli 1965—30 juni 1971 beviljat lokaliseringsstöd av detta slag till den träbearbetande industrin framgår av följande sammanställning (i milj. kr.).

Prop. 1972: 47 ' 10

Bidrag Lån Summa Möbelindustri 2,4 2,8 5,2 Snickeriindustri 22,3 28,6 50,9 Trähusindustri 12,7 13,0 25,7 Summa 37,4 44,4 81,8 Andel i % av lokaliserings- stödet till hela industrin 13 4 5

Lokaliseringsstödet har som helhet sett utgått till dessa träbearbe- tande branscher i ungefärlig proportion till deras andel av totala sys- selsättningen inom industrin. Påtagliga skillnader föreligger dock mel- lan branscherna. Lokaliseringsstödet till möbelindustrin, som i tämligen liten omfattning är lokaliserad till stödområdet, är relativt obetydligt. Snickeri- och trähusindustricrna, som tillsammans svarar för ca 3 % av industrisysselsättningen, har däremot fått en avsevärd andel av lokali- seringsbidragen, 12 0/0. I

I samverkan med övriga organ som handhar statligt kreditstöd på detta område lämnar stiftelsen Norrlandsfonden stöd för etablering och utbyggnad i form av medellångt eller långfristigt lån. Detta stöd har i fråga om här berörda branscher de två senaste kalenderåren uppgått till sammanlagt drygt 6 milj. kr.

I sammanhanget bör även det statliga etableringsbolaget Svetabs engagemang inom snickeriindustrin nämnas. Som primär målsättning för Svetab gäller att under krav på lönsamhet skapa nya eller tryggare sysselsättningstillfällen i regioner med sysselsättningsproblem. I detta syfte har Svetab förvärvat flera snickeriföretag, som tillsammans av- ses kunna bilda en konkurrenskraftig företagsgrupp inom branschen.

Bakgrunden till bildandet av servicebolaget för export av trähus är följande. Redan år 1969 stod det genom jämförelser mellan den för- väntade kapacitetsutvecklingen inom trähusindustrin och de kommu- nala 5-åriga bostadsbyggnadsplanerna klart att en betydande överkapa- citet skulle uppstå. I november 1970 anordnades på initiativ av inrikes- ministern ett seminarium med företrädare för trähusindustrin och bygg- nadsentreprenörerna. En arbetsgrupp tillsattes för att bl. a. utveckla också samarbetsalternativ. Utvecklingsarbetet finansierades dels av in- tresserade företag inom berörda branscher, dels genom ett anslag på 150000 kr. från det statliga byggforskningsrådet. Detta arbete har utmynnat i bildandet av ett servicebolag för trähusexport, TEX Ser- vice AB, som påbörjade sin verksamhet vid ingången av år 1972. Bakom bolaget står 25 företag inom trähusindustrin, entreprenörverk- samheten samt byggmaterialindustrin. Verksamheten finansieras genom att varje delägare årligen tillskjuter 10000 kr. Kollegiet för Sverige- information i utlandet har förklarat sig berett att bidra med finan-

Prop. 1972: 47 11

sieringen av konkreta projekt med 50 000 kr. under innevarande bud- getår. Exportföreningen har hos kollegiet ansökt om att 75000 kr. skall reserveras för samma ändamål för budgetåret 1972/73.

Föreliggande förslag Allmänna synpunkter

[ det följande tas möbelindustriutredningens och SIFUzs förslag till åtgärder upp till behandling. SIFUzs förslag innefattar även andra trä- bearbetande branscher än möbelindustrin. Det utredningsmaterial i öv- rigt som föreligger belyser vissa problem inom snickeri- och trähus- industrin men innehåller inga förslag till åtgärder.

Möbelindustriutredningen utgår vid sin bedömning av den" framtida efterfrågeutvecklingen för möbler från prognoser gjorda för såväl hem- mamarknaden som de närmast aktuella exportmarknaderna. Enligt ut- redningen kommer den samlade efterfrågan rimligen att utvecklas po- sitivt.

Utredningen konstaterar att möbelindustrin utsatts för en mycket hård konkurrens, framför allt på planmöbelsidan, genom import från vissa län- der med ett gynnsammare kostnadsläge. Importkonkurrensen kan av skilda orsaker väntas bli än mer intensiv.

Den svenska möbelindustrins internationella konkurrenskraft kommer att bli avgörande för dess framtida utveckling. Enligt utredningens upp- fattning är många drag i vad avser branschens internationella konkur- renskraft gemensamma med situationen på TEKO-området, även om det inslag av import från extrema lågkostnadsländer som är framträdande på TEKO-området hittills saknats. Vid sin granskning av svensk möbel- industris konkurrenskraft finner utredningen att naturliga konkurrens- fördelar saknas på väsentliga punkter. Närvaron till råvarukällan-sko- gen utgör knappast något konkurrensförsteg, transportkostnaderna för- svårar inte konkurrensen från länder med gynnsammare kostnadsläge i avgörande grad och tekniken är liksom på TEKO-området internatio- nell.

Utredningen drar den allmänna slutsatsen att den filosofi för bransch- anpassning som i andra sammanhang presenterats för TEKO-industri- erna i sina huvuddrag är tillämplig även för möbelindustrin. Branschen bör genomföra en konsekvent produktmässig omorientering i riktning mot produkter med högt teknik-, design- och modeinnehåll. Det är för sådana produkter som kundernas priskänslighet kan förutsättas vara minst. De komparativa fördelar som svensk möbelindustri fortfarande torde åtnjuta när det gäller produkternas finish måste härvid tas till vara.

Parallellt med en produktmässig omställning blir det enligt utredningen nödvändigt med en marknadsmässig omorientering. Möbelindustrin måste på exportmarknaderna söka finna kompensation för det försälj-

Prop. 1972: 47 12

ningsbortfall som uppstår på hemmamarknaden till följd av en inten- sifierad importkonkurrens. Utredningen menar att kraven på omorien- tering även gäller den inhemska marknadssituationen. Bl. a. fordrar de snabba förändringarna inom detaljhandelsdistributionen anpassningar från möbelindustrins sida.

Beträffande behovet av utbildningxinsatser anför utredningen att prak- tiskt kunnande och yrkcsskicklighet präglar den svenska möbelindustrins företagsledare och anställda. Däremot finner utredningen att den teore- tiska utbildningsstandarden är mindre tillfredsställande i relation till de kraftigt höjda krav som utvecklingen ställer. Utredningen pekar här på marknadsföringssidan samt de administrativa och tekniska områdena. Låg teoretisk utbildningsnivå är ett drag som möbelindustrin har gemen- samt med många andra branscher med starkt inslag av småföretagsam- het.

Möbelutredningen har utformat sina förslag på utbildningsområdet utifrån de förslag som SIFU lagt fram efter att ha undersökt behovet av särskilda insatser inom träindustrin i sin helhet. SlFU har för sin del funnit att träindustrin i stort sett har brist på kvalificerad arbetskraft på ledande nivåer. Arbetarpersonalens utbildningsbehov är också betydande, även om behovet av grundutbildning på snickeriområdet för närvaran- de är tillgodosett.

Ett behov av exportfrämjande åtgärder föreligger enligt utredningen eftersom det för den svenska möbelindustrins framtida utveckling som tidigare berörts är nödvändigt med en omorientering från hemma— till exportmarknaderna och detta är en omställning som många av de små och medelstora företagen har mycket små möjligheter att klara på egen hand.

Beträffande behovet av insatser för forskning och utveckling anför ut- redningen att aktiviteterna inom möbelindustrin ——- liksom i övriga delar av den träbearbetande industrin -— har en utomordentligt blygsam volym i relation till industrigenomsnittet och till genomsnitten för närliggande branscher. Den kollektiva och statliga forskningen har samtidigt i sin in- riktning brister när det gäller att täcka vissa av möbelindustrins behov.

Slutligen har utredningen också behandlat frågan om åtgärder för att påverka struklllromvandlingelz i anslutning till de förslag för TEKO- industrierna, skoindustrin och den manuella glasindustrin som tidigare utarbetats inom industridepartementet. Utredningen finner att flera skäl kan åberopas för att de föreslagna åtgärderna även skall tillämpas på möbelindustrin. Viktiga beröringspunkter finns mellan situationen inom möbelindustrin och inom TEKO-industrierna samt övriga berörda bran- scher. I samtliga dessa branscher har behov uppstått av en relativt snabb omställning av företagens produkt- och marknadsprofil, ett behov som framkallats av det kombinerade trycket från en ökande internationell konkurrens och snabbt förändrade inhemska distributionsförhållanden.

Prop. 1972: 47 13

Inslaget av små och medelstora företag är i samtliga branscher utpräglat. I många fall kan den önskvärda omorienteringen inte genomföras fram- gångsrikt utan relativt omfattande förändringar i företagsstrukturen eller förstärkt samarbete mellan företagen.

Utredningen anför vidare att förhållandet att TEKO-industrierna m. fl. utsatts för en långvarigare och hårdare internationell konkurrens än möbelindustrin snarast talar för att möbelindustrin bör inlemmas bland målbranscherna för det nya stödet. Potentialen för framgångsrika insat- ser kan nämligen enligt utredningen väntas vara särskilt stor inom en bransch som i likhet med möbelindustrin befinner sig i början av en av allt att döma omfattande omstruktureringsprocess. Utredningen tillfogar att om man vill tillmäta den näringspolitiska experimentverksamheten betydelse är det troligt att erfarenheterna på möbelsidan blir mer an- vändbara för framtiden än motsvarande erfarenheter från TEKO-indu- strierna m.fl.

Som ytterligare argument för att strukturåtgärder bör tillämpas på möbelindustrin anför utredningen att den särskilt observerat den i bran- schen ofta framförda uppfattningen att antalet marknadsförande tillver- kare inom möbelindustrin måste kraftigt minskas. Vid en sådan föränd- ring uppstår ett ökat behov av att etablera underleverantörsrelationer, som i sin tur kan utvecklas till fastare samarbetsförhållanden.

[ det följande redovisas de detaljerade förslagen till åtgärder inom tre av de nu behandlade fyra huvudområdena. Beträffande åtgärder för att påverka strukturomvandlingen hänvisas till den av mig tidigare idag framlagda propositionen.

Utbiidningsstöd

SIFUzs förslag till utvecklingsprogram för träindustrin baseras på övertygelsen att särskilda utvecklingsåtgärder med statligt bidrag bör sättas in för att medverka till en positiv förändring inom branschen. Syftet anges därvid i första hand vara att påskynda en höjning av den teknologiska nivån inom företagen genom utbildningsinsatser som ökar företagsledningarnas och medarbetarnas intresse för en kvalitetsföränd- ring och öppnar vägen för erforderliga tekniska och administrativa om- ställningsåtgärder. Utbildning bidrar till en pcrsonlighetsutveckling mot en större generell mottaglighet för förändringar i arbetssituationen. Med hänsyn till det redovisade antalet många och små företagsenheter är be- hovet av utbildning inom de ekonomiska och administrativa ämnesom- rådena betydande.

Enligt SIFU bör den föreslagna informations- och utbildningsinsat- sen nära samordnas med andra särskilda program för träindustrin. SIFU nämner här det omfattande tekniska utrednings- och utvecklingsprogram

Prop. 1972: 47 14

för branschen som styrelsen för teknisk utveckling (STU) tagit upp. ln- formation och nytt tekniskt kunnande som framkommer genom detta arbete bör effektivt kanaliseras genom kurs- och konferensaktiviteter.

För att uppnå säkrare kunskap om utbudet av bearbetningsmaskiner "och verktyg för branschen och påskynda en positiv produktutveckling inom området föreslår SIFU att utbildningsverksamheten kombineras med ett särskilt program för funktionsbedömning av träbearbetnings- maskiner. I detta sammanhang kommer också enligt SIFU frågan om kombination av olika material in i bilden.

SIFU anför vidare att en sammankoppling bör ske mellan utbildnings- aktiviteterna och den utredning om miljöförhållandena inom träindu- strin, som tagits upp av industridepartementets delegation för de mindre och medelstora företagen.

Beträffande de kurser och konferenser som anordnas inom utbild- ningsprogrammet föreslår SIFU att dessa i stor utsträckning bör ha ka- raktären av en introduktion för fortsatta aktiviteter inom företagen. Stu- diematerialet bör vara branschanpassat och kompletteras med förslag till studieuppläggning för den företagsinterna tillämpningen.

SIFU berör också förhållandet mellan staten och branschen vid ett utvecklingsprogram av ifrågavarande slag. Den prestation som branschen svarar för är en medverkan i programmets introduktion, uppbyggnad och genomförande, varvid företagen svarar för deltagarnas friställande för utbildning och för deras lön. Staten står för kostnaderna för kursproduk- tionen. Effekterna av programmet delas mellan företagen och de an- ställda, varvid deltagarnas behållning av utbildningen kan väntas vara av Värde även om de skulle lämna branschen och gå över i annan yrkes- verksamhet.

Möbelindustriutredningen ansluter sig i huvudsak till det av SIFU föreslagna utbildningsprogrammet och anser att detta bör genomföras i de delar som avser möbelindustrin. De avvikande förslag möbelindu- striutredningen har redovisas i det följande i samband med resp. punkt i SIFUzs utbildningsprogram.

M ål b 17 a n s e h e r. SIFU föreslår att utvecklingsprogrammet för träindustri i princip skall omfatta alla delbranseher inom området, så- ledes även sågverk och hyvlerier m. fl. Frågan om eventuella priorite- ringar kan lämpligen bedömas senare.

Möbelindustriutredningen anser sig inte kunna ta ställning till de delar av förslaget som avser annan träarbetande industri men finner det naturligt att programmet utöver möbelindustri kommer att omfatta bl. a. snickeri- och trähusindustri. '

P e r s 0 n al k & t e g 0 ri e r. För att få ett ungefärligt begrepp om hur utbildningsinsatserna bör fördelas på olika-personalkategorier utgår SIFU från följande tabell.

Prop. 1972: 47 15

Sysselsatta av olika kategorier inom träindustrin.

Personalgrupp/ Företags- Admini- Tekniker- Arbetare Summa Delbransch ledare och strativ och personal motsv. kommersiell inkl.'arbets- förvalt- ledare ningsper- sona]

Sågverk och hyv- lerier ] 000 1 400 1 200 24 500 28 100 Trähusindustri 200 1 100 1 100 6 800 8 200 Snickeriindustri 700 1 100 1 000 14 600 16 800 Trämöbelindustri 640 1 700 900 12 900 16 140

2 540 5 300 4 200 58 200 70 240

Källa: SOS Industri 1969.

Beträffande den företagsledande personalen förutsätter SIFU i första hand deltagande i allmänna informationskonferenser och översiktliga kurser.

Den administrativa förvaltningspersonalen utgörs dels av allmän kontorspersonal, dels personal för försäljning, inköp, kalkylering. pla- nering m.m. SIFU bedömer utbildningsbehovet för den senare kate- gorin, som uppskattas uppgå till 1 500—2 000 personer, som särskilt stort med hänsyn till deras nyckelpositioner i företagen.

Som lika väsentlig i fråga om utbildningsbehovbetraktar SIFU den tekniska förvaltningspersonalen inkl. arbetsledare. Överslagsvis räknar SIFU här med 3 500 personer.

Enligt SIFU kan det i ett särskilt utvecklingsprogram som det här aktuella inte förutsättas att hela arbetarpersonalen skall bli föremål för utbildningsåtgärder i kurser utanför företagen. Vissa begränsningar kan göras. SIFU föreslår som bärande princip att utbildningen skall försöka nå dels arbetare i nyckelfunktioner, dels i övrigt arbetare som ger maximal spridningseffekt i företagen. Den förra kategorin, som innefattar specialarbetare, skulle kunna komma att omfatta 5000— 10 000 personer. För den senare kategorin, med tyngdpunkt på facklig förtroendepersonal, uppskattas den potentiella utbildningspopulationen till drygt 1 000 personer.

Möbelindustriutredningen ansluter sig i huvudsak till SIFU:s förslag men finner det med hänsyn till förhållandena inorn möbelindustrin naturligt att något hårdare än som skett i SIFU:s förslag betona behovet av utbildningsinsatser för företagsledarna.

Utbildningsinnehåll. SIFU anser det omöjligt att på för- hand uttala vad som bör vara det exakta ämnesinnehållet i ett utbild- ningsprogram av föreslagen art. Det är dock möjligt att med bl.a.

Prop. 1972: 47 16

utgångspunkt från erfarenheterna från TEKO/glas-programmet, som administreras av SIFU, ange en ungefärlig ram för utbildningsinne- hållet. SIFU betonar att denna ram kan bli väsentligt ändrad efter vad förhållandena påkallar. Den närmare uppbyggnaden av kurser och kursmaterial bör ske i särskilda arbets- och referensgrupper, som till- sätts i samråd med arbetsgivar— och arbetstagarrepresentanter.

Som nämnts tidigare anser SIFU att syftet med utvecklingsprogram- met i första hand bör vara att höja den teknologiska nivån inom före- tagen. Behovet av utbildning inom de ekonomiska och administrativa ämnesområdena anges också som betydande. SIFU föreslår att en viss ämnesmässig differentiering tillämpas vid utbildningen av olika per- sonalkategorier enligt i huvudsak följande.

För den företagsledande personalen förutsätts utbildningen i första hand ske genom allmänna informationskonferenser och översiktliga administrativa och tekniska kurser och konferenser. Även inom ämnet marknadsföring anser SIFU att utbildning av denna personalkategori är angelägen.

Utbildningsinsatserna för den administrativa förvaltningspersonalen kan behöva innefatta såväl administrativa/ekonomiska ämnen med bl. a. viss tonvikt på marknadsföring (inkl. exportsidan) som branschtekno- logisk utbildning av orienterande art.

För den tekniska förvaltningspersonalen bör enligt förslaget utbild- ningen främst avse ny teknik, nya material o.s.v. Med hänsyn till den arbetsledande funktion personalkategorin har bör samtidigt ämnes- moment med anknytning till personalledning ingå. Vidare bör en viss kompletterande utbildning ges i andra administrativa/ekonomiska äm- nen.

Utbildningen av arbetare i nyckelfunktioner inkl. specialarbetare föreslås huvudsakligen ha maskintekniskt och produktionstekniskt in- nehåll med bl. a. inriktning på maskintyper och material. Utbildningen för den fackliga förtroendepersonalen föreslås slutligen omfatta orien- tering i såväl administrativa/ekonomiska som teknologiska ämnen.

En princip för uppbyggnaden av utbildningen bör enligt SIFU:s förslag vara att ämnen kan plockas ihop som byggbitar till system för utbildning över större områden. Vissa delar kan med fördel vara gemensamma t. ex. för olika delbranseher och olika personalkategorier. Vid en fördjupning eller specialisering blir utbildningen alltmer indi- thuell för bransch och deltagare.

Utbildningsaktiviteterna har i SIFU:s förslag systematiserats på föl- jande sätt:

1. Ledarutveckling och samverkansfrågor,

2. Företagsekonomi,

3. Marknadsföring,

4. Produkter,

Prop. 1972: 47 . 17

5. Produktion,

6. Centrala och regionala konferenser, seminarier. För programrubrikerna 1—5 har .SlFU utarbeta-t detaljerade förslag till utbildningsprojekt. SIFU föfeslår vidare att utbildningsinsatserna följs upp med en om- fattande rådgivningsverksamhet. Det enskilda företaget eller grupper av företag kan efter en introduktionskurs ha behov av konsulthjälp för exempelvis analys av åtgärdsbehov, projektering av nya besluts- eller handlingsrutiner eller teknologisk rådgivning. Möbelindustriutredningen ansluter sig i huvudsak till SIFU:s förslag men finner det med hänsyn till förhållandena inom möbelindustrin naturligt att betona behovet av utbildningsinsatser på marknadsförings- området. En sådan prioritering bör enligt utredningen göras även om detta måste gå ut över vissa av de insatser som i SIFU:s förslag pla- neras på teknikområdet. . . Särskilda tekniska tjänster. ISIFUzs förslag till lut- vecklingsprogram för träindustrin ingår också viss funktionsbedöm- ning av maskiner för branschens behov. Enligt SIF U finns det en nära anknytning mellan ultbildningssidans framställning av studiematerial m. m. och en systematisk funktionsbedömning. _ Företagen inom träindustrin måste i allt större omfattning mekanisera bearbetningen. Osäkerheten vid maskininvesteringar är särskilt på- taglig inom en bransch som i likhet med träindustrin domineras av mindre företag. Enligt SIFU skulle en central funktionsbedömning av maskiner kunna tjäna som en kunskapsbank dit industrin skulle kunna vända sig för objektiv information ifråga om maskinprcstanda vid nyin- vesteringar. Av värde skulle vara den möjlighet till effektiv spridning av nya resultat som via utbildningsprogrammet skulle kunna ske. Möbelindustriutredningen har enbart tagit ställning till frågan om ett utbildningsprogram och har inte tagit upp till behandling frågan om funktionsbedömning av maskiner. Utbildningsprogrammets längd. SIFU anför att er- farenheterna från TEKO—programmet ger vid handen att fem år kan vara en lämplig period för verkställigheten av ett utvecklingsprogram. Med hänsyn till att det första verksamhetsåret inte helt kan utnyttjas för kurser och insatser i företagen föreslår SIFU en mindre program- avslutande insats under ett sjätte år. Med hänvisning till bl.a. det material som framkommit genom mö— belindustriutredningen föreslår SIFU att möbelindustrin ges en viss tidsmässig prioritet vid planeringen av ett eventuellt utbildningspro- gram. Möbelindustriutredningen anser beträffandeprogrammets löptid att denna kan förkortas något jämfört med SIFU:s förslag så att program-

2 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 47

Prop. 1972: 47 18

met görs fyraårigt med möjlighet till vissa uppföljande aktiviteter under ett femte år.

A (1 m i n i s t r a ti o n. SIFU förutsätter att uppbyggnaden och ge- nomförandet av ett utvecklingsprogram för träindustrin sker genom institutets försorg i nära samverkan med bransch- och personalorga- nisationerna på området. Detta skulle innebära en motsvarighet till vad som gäller för det särskilda programmet för TEKO-industrierna. SIFU föreslår att ett särskilt sekretariat byggs upp inom institutet i nära an- slutning till det särskilda TEKO-sekretariatet. Viss personalgemenskap förutsätts därvid.

SIFU förutsätter vidare att, liksom gäller för TEKO-programmet, Kungl. Maj:t förordnar en till institutet knuten särskild rådgivande grupp för beredning och samråd i frågor inom ramen för utvecklings- programmet.

Fin a n s i erin g. Finansieringsprincipen bör enligt SIFU:s förslag följa TEKO-modellen så att staten står för kostnaderna för kurspro- duktionen som sådan och företagen svarar för deltagarnas friställande för utbildning i erforderlig utsträckning samt för deras lön under ut- bildningstiden. Ett visst statligt bidrag föreslås på samma sätt som inom TEKO-programmet utgå till industribranschorganisationerna för deras administrativa medverkan. Dessutom motiverar den starkare utbild- ningsinsatsen för arbetarpersonalen inom träindustrin jämfört med TEKO-programmet bidrag även till arbetstagarorganisationen.

Utvecklingsprogrammet beräknas av SIFU dra en kostnad på 15 milj. kr. för hela sexårsperioden. Fördelningen på budgetår anges vara 2 milj. kr. under det första, 3 milj. kr. under de därnäst följande fyra åren samt 1 milj. kr. under det sista budgetåret. Fördelningen på olika kostnader beräknas till 6 milj. kr. för bundna kurs- och konferensak- tiviteter, 5 milj. kr. för uppföljningsinsatser, 2 milj. kr. för funktions- bedömningar av maskiner samt drygt 2 milj. kr. för administration.

Som en grov överslagsberäkning beräknar möbelindustriutredningen att utbildningsprogrammet för möbelindustrins del skulle kosta 4 milj. kr. eller 1 milj. kr./budgetår under fyraårsperioden. Utredningen fin— ner detta vara en rimlig insats i relation till de konstaterade utbild- ningsbehoven och de statliga insatser som utredningen i övrigt före- slår.

Exportfrämjande åtgärder

Industrins byrå för strukturstudier har undersökt möjligheterna till vidgad svensk möbelexport till utomnordiska länder. Undersökningen, som presenteras i möbelindustriutredningens betänkande, innehåller förslag om bildande av ett exportbolag samt, oberoende därav, upp- rättande av en servicefunktion för vissa tjänster i samband med ex-

Prop. 1972: 47 19

port. Möbelindustriutredningen har tagit upp dessa bägge förslag till behandling.

Ett exportbolag för möbler. Möbelindustriutredningen konstaterar att förslaget om etablering av ett exportbolag för möbler baseras på en ingående analys av förutsättningarna för ökad svensk möbelexport. Analysen omfattar enbart utomnordiska länder, vilket utredningen finner rimligt dels därför att svensk möbelindustris för- säljning till grannländerna inte skiljer sig mycket från marknadsföring inom landet, dels därför att väsentliga exportökningar i framtiden främst kan uppnås i områden med avsevärt större befolkningskoncen- trationer, i första hand i näraliggande kontinentala länder. Utredningen menar dock att det praktiska exportarbetet knappast kan delas upp i en nordisk och en utomnordisk verksamhet och att det således kan ifrågasättas om ett exportbolag kan eller bör inriktas helt eller huvud- sakligen på utomnordisk export.

Den skiss till exportbolag som gjorts innehåller ingen konkretisering av vilka ägarförhållanden som kan vara lämpliga. En diskuterad mo- dell är att ett antal exportintresserade möbelföretag går in som in- tressenter. Samtidigt förutsätts dock exportbolaget ha en självständig ställning gentemot producenterna. Exportbolaget föreslås sålunda inte tjäna som ett rent försäljningsbolag utan självt få styra sin sortiments- politik med utgångspunkt från de indikationer som direktkontakten med exportmarknaderna ger.

Utredningen diskuterar också frågan om vilken anslutning från möbelindustrins sida som ett exportbolag skulle kunna få. I och för sig finner utredningen det önskvärt att producenterna säljer hela sin utomnordiska export via bolaget, men tror att en rad företag med etablerad export måste välja att låta endast en del av sina exportakti- viteter ske via exportbolaget. Risk finns dock enligt utredningen att företag som hittills inte etablerat export, dvs. i huvudsak de mindre företagen, blir de enda som kan komma att engageras i bolagets verk- Samhet. Utredningen understryker vikten av att exportbolaget får en stor uppslutning av vana exportörer. Det är nämligen enligt utred- ningen inte troligt att oerfarna exportörer utan vidare skall kunna mot- svara de högt ställda krav — avseende såväl produkterna som leve- ranstillförlitlighet och servicepotential —— som köparna på de konti- nentala marknaderna ställer.

Möbelindustriutredningen finner det naturligt att principiellt se po- sitivt på förslaget om ett exportbolag och betonar att förverkligandet av idén kan ge erfarenheter som kan utnyttjas i många andra industri- branscher. Utredningen föreslår att det fortsatta utredningsarbetet i branschens egen regi eller genom fristående intressent avvaktas. '

Enligt möbelindustriutredningens bedömning är det sannolikt att den eller de privata intressenter som kan komma att stå bakom export-

Prop. 1972: 47 . 20

bolaget med hänsyn till bl. a. projektets riskläge kommer att söka stat- lig finansiell medverkan. Utredningen föreslår att statsmakterna ställer i utsikt en prövning i positiv anda av en eventuell framställning om en sådan statlig finansiell medverkan.

Ett statligt exportstimulansprogram. Enligt mö- belindustriutredningens uppfattning kan det föreslagna exportbolaget endast ses som en av flera möjliga vägar till en ökad svensk möbel- export. Ett exportbolag kan varken i initialskedet eller i ett utbyggt skick förutsättas uppträda som den enda svenska exportmarknadsföra— ren. Åtskilliga möbeltillverkare måste antas komma att arbeta indivi- duellt på exportmarknaderna. Bland dessa kan även finnas företag som för närvarande inte har någon export men som önskar arbeta upp en sådan. Helt oberoende av förslaget om ett exportbolag har utred- ningen således funnit anledning att även uppmärksamma behovet av exportstimulerande åtgärder av en vidare natur.

Med hänsyn till den centrala plats som ansträngningarna att öka exporten måste inta i möbelindustrins omstrukturering är det enligt utredningen motiverat att en servicefunktion för vissa tjänster i sam- band med export inrättas. Inriktningen bör vara aktiv och projektan- knuten. I första hand bör det vara fråga om välplanerade, specifika exportprojekt, som kan röra nya marknader, nya köparkategorier eller nya sortiment. Det kan också vara fråga om samverkan mellan två eller flera exportföretag, varvid serviceorganet bl.a. kan medverka vid sammansättning av ett gemensamt sortiment. Till planeringen av pro- jekten kan höra förberedande studier av nya eller utvidgade marknader och mer avancerade marknadskartläggningar.

Utredningen hänvisar till att erfarenheterna från TEKO/glas-pro- grammet, som inleddes under budgetåret 1970/71, har varit klart po- sitiva och anser att detta talar för att liknande aktiviteter för möbel- industrin kan ge god utdelning. Ett stimulansprogram måste rimligen bli av mindre omfattning än TEKO-programmet. För detta talar bl. a. möbelindustrins avsevärt mindre omfattning.

Utredningen föreslår att programmet liksom det nu löpande TEKO/' glas-programmet administreras av kommerskollegium. l betraktande av den omfattande exportökning som förefaller möjlig att uppnå och att arbetsuppgifterna följaktligen också måste bli omfattande föreslår ut- redningen att två exportkonsulenter knyts till. kommerskollegium. l sitt arbete bör dessa ha nära kontakt med möbelindustriförbundet, som sedan länge bedriver verksamhet på exportområdet.

Med hänsyn till möbelindustrins behov av exportstöd och förutsätt- ningar att nå avsevärda exportökningar föreslår utredningen att inrät- tandet av exportkonsulenter kombineras med ett bidragssystem som bör låna väsentliga drag från TEKO-programmet. Stöd skall alltså kunna ges för att täcka vissa delar av tröskelkostnaderna för välgrun-

Prop. 1972: 47 21

dade och realistiSka exportprojekt som kan bedömas bli lönsamma på sikt och som genomförs antingen individuellt av ett enskilt företag eller i samarbete mellan flera företag. Utredningen anför att exportkonsu- lenterna i många fall kan förutsättas få en framträdande roll i sam- band med dylika projekt. Medlen bör även enligt utredningens mening göras disponibla för bidrag till kollektiva projekt såsom mässfram- trädanden och gemensamma marknadsundersökningar.

Utredningen anser att cxportstimulansprogrammet för möbelindustrin i likhet med TEKO/glas-programmet bör göras tidsbegränsat och före- slår en löptid på fyra år. Kostnaderna beräknas till 300 000 kr. per år för den föreslagna exportkonsulentorganisationen. "För bidrag till in- dividuella och kollektiva exportaktioner föreslås att 500000 kr. ställs till förfogande. Sammanlagt skulle den statliga insatsen för export- främjande åtgärder uppgå till 800 000 kr. per år och för hela fyraårs- perioden till 3,2 milj. kr.

Forskning och utveckling (FoU)

Möbelindustriutredningen har låtit utföra en särskild studie av pro- duktionsförhållanden och teknik inom möbelindustrin. ] denna påvisas att vissa typiska drag i branschens struktur kan härledas ur bl.a. de rådande tekniska produktionsbctingelserna. Att en småföretagsstruktur uppkommit och bibehållits inom möbeltillverkningen har sålunda gyn- nats genom frånvaron av mer utpräglade stordriftsfördelar samt av att anläggningskostnaderna varit begränsade. Den produktionsteknik som använts innebär i regel att samma processteg återkommer vid tillverkning av olika produkter och att i stor utsträckning samma maskinutrustning kan användas för olika produkter. Därmed saknas starka incitament att av produktionstekniska skäl specialisera tillverkningen på vissa produk— ter. Vidare är stora delar av maskinutrustningen användbar för samt- liga förekommandc förädlingssteg från träråvaran till den färdiga mö- beln vilket gör att specialisering på vissa förädlingslcd inte framstår som fördelaktig. Dessa förhållanden återspeglas i att möbelindustrin uppvisar. en tämligen låg grad av specialisering i produkt- och produktionshän- seende.

Vissa förändringar i de tekniska betingelserna Väntas under 1970- talet. förändringar som kan väntas få relativt vittgående effekter på branschstrukturen. Nya maskiner som i ökande utsträckning lämpar sig för stordrift och som utför flera operationer i samma enhet eller linje kommer fram. Den nya tekniken får effekter på småföretagsstrukturen och kan även väntas påverka sortimentsbredden i riktning mot större koncentration. Tendenserna till s. k. funktionell specialisering är för när- varande framträdande på flera områden. Som exempel kan nämnas de specialtillverkare av trästommar för produktion av stoppmöbler som vuxit fram. Funktionell specialisering innebär att underleverantörer över-'

Prop. 1972: 47 22

tar tillverkning som tidigare varit integrerad inom möbelföretagen. Det kan härvid även vara fråga om underleverantörer utanför den egentliga möbelindustrin. Betydelsefullt i sammanhanget är inträngandet av olika typer av plastmaterial i möbeltillverkningen. Många företag inom möbel- industrin måste under 1970-talet ta ställning till om anpassning till plast- materialen skall ske genom att underleverantörer utanför branschen an- litas eller om egen plastmanufakturering skall tas upp.

Möbelindustriutredningen redogör i sitt betänkande ingående för den nuvarande FoU-verksamhetens omfattning och inriktning. Den huvud- sakliga FoU-verksamheten med anknytning till möbler eller möbeltill— verkning bedrivs vid Möbelinstitutet och vid Svenska träforskningsinsti- tutet. Möbelinstitutets inriktning har hittills i huvudsak varit studier av möbler från förbrukarsynpunkt.

I en rapport från Möbelinstitutet har betonats behovet av en bredd— ning av verksamheten i riktning mot bl. a. material och processer. Som motiv anges bl. a. att nya material som plast. stål, plåt och papper i allt större utsträckning kommit till användning inom möbelindustrin. Verk- samheten vid Möbelinstitutet finansieras delvis med statsmedel via STU.

Även verksamheten vid Svenska träforskningsinstitutet delfinansieras med statliga medel. Forskningen avser skogens produkter, deras samman- sättning, egenskaper, rationella förädling och utnyttjande. I första hand är det fråga om FoU-verksamhet av betydelse för skogsindustrin. Insti- tutets resurser för FoU med direkt anknytning till förhållandena inom möbelindustrin har varit begränsade.

Beträffande FoU-verksamheten vid företagen konstaterar utredningen att denna är svagt utvecklad inom möbelindustrin. Detta gäller för övrigt i än högre grad för annan träindustri än möbelindustrin.

En arbetsgrupp vid STU har sedan hösten 1970 i samarbete med Svenska träforskningsinstitutet undersökt förutsättningarna för en ökad FoU-insats på det trätekniska området och framlagt preliminära för- slag, bl.a. till ett forskningsprogram. Utredningsarbetet har omfattat FoU-frågorna inom hela den trätekniska industrin inkl. sågverk och skiv- industri. Utöver förstärkning av nuvarande forskningsområden vid Svens- ka träforskningsinstitutet föreslås utvidgad FoU-verksamhet inom främst områdena biologiskt träskydd, brandskydd av trä, limning. processtek- nik och arbetsmiljö. Vidare föreslås förstärkt information till industrin samt upprättande av en träteknisk konsulentorganisation.

Arbetsgruppen vid STU har även övervägt frågan om FoU-verksam- hetens finansiering vid en utvidgning och därvid diskuterat möjligheten att införa ett obligatoriskt forskningsbidrag från företagen. Bidraget skulle knytas till resp. företags lönesumma och inkasseras av staten, för- slagsvis via arbetsgivareavgiften. Ett liknande system tillämpas för finan— siering av byggforskningen.

Tanken på en obligatorisk branschforskningsavgift har framförts även

Prop. 1972: 47 23

i en framställning i december 1971 från Träindustrins branschorganisa— tion (TIBO). I kort sammanfattning anser TIBO bl. a.:

_ att insatser för svensk träteknisk forskning måste ökas väsentligt, _ att samtliga företag där träbearbetning förekommer bör bidra här- till, _ att statsmakterna insamlar industrimedcl i form av en avgift från företagen baserad på utbetalade arbetslöncr, . _ att statliga medel skall tillskjutas de sålunda insamlade industri- medlen i samma proportion som nu gäller för Svenska träforsk- ningsinstitutet. Möbelindustriutredningens förslag rörande FoU-verksamheten har ut- formats mot bakgrunden av de brister som utredningen anser sig kunna konstatera. Dessa består bl. a. i att industrins egen FoU-verksamhet har en otillräcklig omfattning. För möbelindustrin väsentlig FoU vid Svenska träforskningsinstitutet är också av för liten omfattning. Den kollektiva forskningen vid Möbelinstitutet har genom sin inriktning inte kunnat täcka vissa för möbelindustrin viktiga FoU-behov inom den givna re- sursramen.

Möbelindustriutredningen föreslår att den kollektiva FoU-verksamhe- ten på möbelområdet intensifieras och breddas. Större vikt bör fästas vid projekt som kan medföra förbättrad teknisk standard, rationellare pro- duktionsflöden, mer målmedveten produktutveckling, bättre utnyttjande av skalfördelar etc. och därmed verksamt bidra till en rationellare och konkurrenskraftigare företagsdrift. Till FoU-områden som utredningen anser kan behöva särskilt observeras hör också studier av möbelindu- strins anpassning till nya material och undersökningar av hur möbler kan konstrueras för att bli bättre anpassade till befintlig transportteknik.

Det forskningsprogram som arbetsgruppen vid STU föreslagit finner möbelindustriutredningen i huvudsak väl överensstämma med behoven. Utredningen anser det angeläget att de resursförstärkningar som förut- sätts i STU-programmet kommer till stånd. På enstaka punkter vill ut- redningen dock ej instämma i förslaget till forskningsprogram. Bl. a. fin- ner utredningen forskningen på plastområdct relativt sett mindre väl till- godosedd.

Beträffande den kollektiva FoU—verksamhetens finansiering föreslår utredningen att denna utreds varvid utgångspunkten bör vara dels att nå en ökad total FoU-insats, dels att principen om hälftendelning av FoU- kostnaderna mellan stat och industri tillämpas.

Slutligen föreslår utredningen att en informationsverksamhet på FoU- området inrättas med syfte att förmedla tekniska rön i första hand från forskningsorganen till industrin men också i motsatt riktning. Verksam- heten bör inledas som en försöksverksamhct med början fr. o. m. bud- getåret "1972/73. Utredningen föreslår att en tjänsteman — ”en teknisk konsulent" — med administrativ anknytning till STU engageras. Utred-

Prop. 197 2: 47 24

ningen anser det troligt att verksamheten bör få en viss regional anknyt- ning till Jönköpings län.

Remissyttrandena Allmänna synpunkter

De remissinstanser som yttrat sig över de b e r ö r d 3 i n du s t r i- ernas allmänna läge och behovet av industripoli- tis k a i n s a ts e r har genomgående delat de i utredningsmaterialet framförda uppfattningarna. Från länsstyrelserna i Smålandslänen har ånyo understrukits den betydelse som träindustrin har för ett stort antal mindre tätorter inom resp. län. Kraftfulla statliga insatser bedöms där- för som angelägna om inte betydande samhällssociala problem skall upp- stå. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller bl.a. att möbelbranschen un- der senare år inte stått stilla ifråga om strukturell anpassning men att den omorientering mot bl. a. en ökad produktspecialisering och förbättrad marknadsföring som är nödvändig för branschens fortbestånd endast har omfattat de mest progressiva företagen. Den spontana struktur— anpassningen inom branschen har om inte uteblivit så dock gått för- hållandevis långsamt. Risken är att behovet av en naturlig branschom- strukturering har dämts upp och utlöses samtidigt i form av nedlägg— ningar och inskränkningar vid ett stort antal företag.

SAF och Sveriges industriförbztnd konstaterar i sitt gemensamma remissvar att det av möbelindustriutredningen sammanställda och bear— betade materialet ger en trovärdig beskrivning av möbelindustrins si- tuation och de aktuella utvecklingstendenserna för branschen. Organi- sationerna understryker emellertid samtidigt att möbelindustrins svå- righeter i väsentliga delar sammanhänger med de allmänna problem för industriell företagsamhet i Sverige som samhällsutvecklingen under senare år medfört. Om inte den försämrade lönsamhetssituationen inom industrin förbättras torde de föreslagna selektiva åtgärderna enligt er- ganisationernas mening inte kunna förhindra att takten i företagsned- läggelserna ytterligare ökas i de mest utsatta branscherna. Organisa- tionerna pekar vidare på att företagsnedläggningar i möbelindustrin och andra familjeföretagsdeminerade branscher i inte oväsentlig ut- sträckning sammanhänger med generationsskiftesproblem.

Även den allmänna inriktningen av de föreslagna statliga åtgärderna har tillstyrkts av det överväldigande antalet remiss- instanser. Bl.a. länsstyrelsen i Jönköpings län samt TIBO och SNIRI har särskilt understrukit att så mycket som möjligt av det föreslagna åtgärdsprogrammet bör komma hela den träarbetande industrin till del. SNIRI har i sammanhanget erinrat om att snickeriindustrin under senare år genom statliga stödåtgärder av olika slag tillförts betydande

Prop. 1972: 47 25

kapacitet. Mot bakgrunden av rådande överkapacitetsläge anser or- ganisationen det angeläget att t. ex. AMS Visar en mer restriktiv håll- ning till kapacitetsökande utbyggnadsplancr och eventuellt bransch— stöd istället inriktas på att finna avsättning för befintlig kapacitet, vil- ket bedöms ge flera arbetstillfällen.

LO anser principiellt att man bör vara restriktiv när det gäller stat- liga stödåtgärder till stagnerande branscher. Behovet av åtgärder måste bedömas med hänsyn till branschens förmåga att i framtiden konkur- rera med andra näringsgrenar om arbetskraft och kapital. På grund av möbelindustrins starka koncentration till geografiskt begränsade områden med ett i övrigt svagt utvecklat näringsliv skulle emellertid en planlös sysselsättningsminskning hårt drabba dessa områden. Det är därför angeläget att man genom planmässiga åtgärder styr produk- tionen så att slagkraftiga enheter skapas inom de produktområden där vi även i framtiden kan väntas ha goda förutsättningar, inte minst på exportmarknaden. LO anser sig därför kunna acceptera de av möbel- industriutredningen framlagda förslagen.

Samverkande träfacken finner de av möbelindustriutrcdningcn och SIFU angivna förslagen till statligt. stöd otillräckliga med hänsyn till de omställningsproblem som är att vänta under 1970-talet. En förutsätt- ning för att dessa problem skall kunna bemästras är enligt Samverkande träfacken att nya expansiva industrier förs in i de regioner som domi- neras av träindustrin. Det statliga stödet bör bl. a. inriktas på att göra det lättare för träindustriföretag både att själva tillverka plastmanufak— tur och att använda sådan. Vidare bör med statliga medel en utveck- ling uppmuntras som innebär att träbearbetande företag i ökad utsträck- ning omvandlas till att framställa utrustning och teknik för träbearbet- ning. Sammanfattande anser Samverkande träfacken att ett nytt och effektivare stödprogram bör utarbetas, vilket bör avse hela träindustrin inklusive sågverken.

Sveriges allmänna exportförening pekar —- utan att motsätta sig de framlagda förslagen —— på den principiella frågan huruvida åtgärder på näringspolitikens område i fortsättningen bör inriktas mot hela branscher. Föreningen framhåller att som ett alternativ selektiva stöd- åtgärder oavsett branseh skulle kunna inriktas mot livskraftiga företag med goda framtidsutsikter men med akuta svårigheter.

Utbildningsstöd

Remissinstansernas allmänna inställning till förslagen om utbildningsprogram är genomgående positiv. Att ett starkt behov av utbildningsinsatser föreligger inom berörda branscher, framför allt- inom möbelindustrin, vitsordas på många håll. Länsstyrelsen i Öster- götlands län påpekar dock att det kan bli svårt att till slut få grepp om

Prop. 1972: 47 26

de statliga utbildningsinsatserna inriktade på industrin. Enligt länssty- relsens mening kan det nu vara tid att se över hela utbildningsbehovet inom industrin där statlig medverkan kan bli aktuell och då utan hänsyn till bransch utan snarare företagsstorlek.

Från bl. a. industrins sida påtalas vissa brister i SIFU:s kartläggning av nuvarande utbildningsförhållanden. SAF -Industriförbundet framhål- ler att SIFU underlåtit att redovisa att åtskilliga utbildningsinsatser för mindre företag redan pågår resp. planeras inom Institutet för före- tagsledning och SAF. Sågverksförbundet påpekar att just det slag av utbildnings- och utvecklingsverksamhct som SIFU föreslår i sitt ut- vecklingsprogram bedrivs inom förbundet utan att detta nämnts annat än indirekt i SIFU:s undersökning. Såväl SAF-lndustriförbundet som Sågverksförbundet hälsar dock förslaget om statligt utbildningsstöd med tillfredsställelse.

Länsarbetsnämnden i Kalmar län erinrar om de möjligheter som ar- betsmarknadsutbildningen ger. För teknisk personal finns idag ca 50 olika kurser varav en del kan utnyttjas för möbelbranschens behov. På samma sätt bör utbildning av arbetare vara möjlig. Det synes läns- arbetsnämnden som om det föreslagna utbildningsprogrammet utarbe- tats utan beaktande av dessa möjligheter som jämsides med de före- slagna åtgärderna kan ge utbildningen större bredd.

Den allmänna uppläggningen av ett utbildningsprogram diskuteras av flera remissinstanser. Gävleborgs läns företagareförening känner- erfarenhetsmässigt svårigheterna för de mindre företagen att sända personal till olika kurser. Föreningen ser det därför som angeläget med korta koncentrerade kurser. Kalmar läns företagareförening föreslår att utbildningen i stor utsträckning förläggs till icke-arbetstid, dvs. veckosluten. Kommerskollegium anser att en förutsättning för att före- tagen skall vara beredda att offra den tid som behövs är att utbild- ningen bedrivs i närheten av företagens hemort. Liknande tankegångar förs fram av länsstyrelserna i Jönköpings Och Kronobergs län m.fl. och bl. a. föreslås att ett centrum för kurserna lokaliseras till Jönköping eller Nässjö. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att förutsättningar föreligger eller kan komma att föreligga för att i Skövde-Tibro-området skapa ett utbildnings-utvecklingscentrum för träteknik/formgivning. Härvid hänvisas till möbelindustrins koncentration till Tibro inom be- kvämt pendlingsavstånd från Skövde samt att en yrkesteknisk högskola och ett industriellt utvecklingscentrum kan komma att lokaliseras till Skövde.

Beträffande m ål b r a n s e h e r för utbildningsinsatserna tillstyrker så gott som samtliga remissinstanser att möbelindustrin inkluderas i det föreslagna utbildningsstödet. Flera instanser har här tagit ställning enbart till möbelindustriutredningens förslag. LO finner det inte möj- ligt att ta ställning till SIFU:s förslag till utbildningsprogram för hela

Prop. 1972: 47 27

träindustrin med motiveringen att SIFU-undersökningen endast allmänt diskuterat branschens problem och inte dokumenterat omfattningen av utbildningsbehovet. Andra remissinstanser som SAF-Industriför- bundet, Sveriges allmänna exportförening samt länsstyrelserna i Öster- götlands och Jönköpings län m.fl. anser att utbildningsprogrammet bör omfatta hela den träbearbetande industrin.

I fråga om utbildningens inriktning på p e r s 0 n al k a t e g 0 r i e r framför flertalet remissinstanser ingen avvikande mening jämfört med förslagen. Enligt LO:s mening bör samtliga kurser vara öppna för fackliga funktionärer. LO anser att den utveckling mot fördjupad fö- retagsdemokrati, som pågår inom näringslivet, gör det angeläget att fackliga funktionärer får möjlighet till utbildning och att detta kan åstadkommas genom att det sistnämnda blir ett villkor för att företa— gen skall komma i åtnjutande av utbildningen. Svensk industriförening framhåller att erfarenheterna från utbildningsprogrammet för TEKO- industriema visar på ett stort behov av anpassning av utbildningen till den mindre industrin och föreslår att en särskild utbildningslinje för kategorin företagsledare vid mindre företag skall ingå.

Beträffande u t bil d nin g e n s in 11 e h å 11 är det framför allt tre ämnesområden —— marknadsföring, formgivning,/design och teknik — som framhävs i remissvaren. Olika remissinstanser trycker dock olika starkt på de olika ämnena. I fråga om andra ämnesområden kan nämnas att LO m.fl. med tillfredsställelse noterar att miljöfrågor, ar— betsskydd och ergonomi ingår i förslaget till utbildningsprogram. Kom- merskollegium anser att utbildningen bör innefatta information om be- tydelsen av att designers och andra konsulter anlitas för funktioner inom vilka företagen har svag egen kompetens. Synpunkter av delvis samma slag redovisar länsstyrelsen i Skaraborgs län., som anser att utbildning och information i frågor rörande. samverkan och samarbete såväl med företag inom samma bransch som med konsulter och olika serviceföretag bör vara ett betydelsefullt inslag i utbildningsprogram- met. Med hänsyn till den omorientering av tillverkningen som förut- sätts ske finner länsstyrelsen i Kalmar län det angeläget att frågan om arkitekt/designerutbildning med specifik inriktning på möbelbranschen ägnas ökad uppmärksamhet. Bostadssryrelsen anser att i utbildnings— programmet bör läggas stor vikt vid standardiseringsfrågorna.

Frågan om utbildningsprogrammets längd har läm- nats utan kommentarer av flertalet remissinstanser. TIBO ifrågasätter det lämpliga i att överhuvud taget begränsa utbildningsåtgärderna i tiden och anser att möjligheter bör hållas öppna för fortsatt utbild- ning.

Beträffande a d mi n s t r a t i o n e n av utbildningsprogrammet tillstyrker flertalet remissinstanser att denna förläggs till SIFU. Skol- överstyrelsen vill dock ifrågasätta om inte korta, ofta speciella kurser

Prop. 1972: 47 28

av det slag som här föreslagits regelmässigt bör ankomma på närings- livet även om staten bestrider kostnaderna. Skolöverstyrelsen vill också framhålla att vissa av de föreslagna kurserna är av så allmän natur att de ryms inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen. I sam- manhanget vill Skolöverstyrelsen också peka på den försöksverksamhet med ”yrkesteknisk högskola" som för närvarande planeras. Träteknisk utbildning torde vara en av de studievägar som övervägs. Skolöver- styrelsen menar att ett inordnande i det reguljära skolsystemet synes öka möjligheterna till samordning med pågående och eventuellt nytill- kommande utbildningsinsatser från samhällets sida.

SAF-Industriförbundet avstyrker förslaget att administrationen för- läggs till SIFU. Onödigt dubbelarbete bör undvikas, framhålls det, och de erfarenheter som redan finns inom företagens organisationer be- träffande utbildning för mindre företag bör tillvaratas. Kurser bör lik- som hittills arrangeras av redan existerande utbildningsorgan med nära anknytning till företagens organisationer. SAF-Industriförbundet me- nar att erfarenheterna av SIFU:s roll inom TEKO- och glas-bran- scherna knappast tyder på att institutet har sådan kompetens inom de aktuella branschområdena att institutet kan göra någon väsentlig in- sats, utöver administrativa och sammanhållande uppgifter. SIFU:s hu- vudsakliga uppgift bör därför enligt SAF-Industriförbundet inskränkas till att omfatta administration och distribution av det statliga utveck- lingsstödet.

Bland ö v r i g a s yn p un k t e r kan nämnas att i några yttranden erinras om förslaget i 1972 års statsverksproposition om inrättande av fem tjänster som utbildningskonsulenter vid SIFU. vilka i samarbete med företagareföreningarna skall informera företagen i utbildnings- frågor. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det naturligt att denna konsulentverksamhet sammankopplas med SIFU:s utbildningsprogram för träindustrin och att en konsulent därför placeras vid länets före- tagarcförening.

Exportfrämjande åtgärder

Flertalet remissinstanser finner det allmänt sett väl motiverat att exportfrämjande åtgärder vidtas mot bakgrund av föreliggande be- dömningar av möbelindustrins situation nu och i framtiden. Liksom i fråga om utbildningsprogrammet anför länsstyrelsen i Östergötlands län att ett branschinriktat exportstöd kan vara mindre effektivt än en samlad statlig exportstimulerande insats förlagd till ett på näringslivet inriktat centralt statligt organ. Länsstyrelsen menar att ett omorgani- serat kommerskollegium skulle kunna vara ett lämpligt sådant organ. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslaget om exportfrämjande insatser. Under hänvisning till erfarenheterna från TEKO-programmet anför

Prop. 1972: 47 29

Svensk industriförening att det är tämligen utsiktslöst att med nuva- rande branschstruktur försöka kompensera importökningen med mot- svarande exportökning. Exportsatsningar är alltför kostnadskrävande och föreningen föreslår istället att möjligheterna att satsa på den im- portkonkurrerande möbelindustrin undersöks. Föreningen baserar sig därvid på de positiva utvecklingsmöjligheter som utnyttjande av plast- material kan innebära och anför att expansionsmöjligheterna för plast- möbler är störst inom planmöbelsektorn — skåp, bord etc. _ dvs. det möbelsortiment för vilket importkonkurrensen är mest markant. För- eningen menar att eftersom importerade möbler har haft priset som konkurrensmedel borde plastmöbler kunna vara konkurrenskraftiga. Svensk industriförening tillstyrker dock möbelindustriutredningens för- slag till exportstimulerande åtgärder.

Beträffande det underlag som tagits fram för att bedöma de poten- tiella exportmöjlighcterna för möbler anför .S'veriges allnn'inna avport- förening och Exportrådet för den mindre industrin att de nordiska marknaderna, som inte tagits med i utredningsmaterialet. är i hög grad intressanta för möbelindustrin och i fortsättningen måste ägnas den uppmärksamhet de förtjänar. Vidare understrykes vikten av att be- dömningarna av de utomnordiska marknaderna görs med vederbörlig hänsyn tagen till det geografiska och kulturella avståndet samt i övrigt företagens reella möjligheter att exploatera en till synes stor och attraktiv marknad.

Förslaget om ett exportbolag för möbler har mötts av en splittrad reaktion. Möbelindustriutredningens förslag att fortsatt utred- ning från branschens sida eller på annat sätt bör avvaktas tillstyrks av många remissinstanser. LO och Sveriges allmänna en:por/förening anser emellertid att statliga initiativ bör tas. LO menar att de statliga exportstimulerande åtgärder som föreslås är otillräckliga och föreslår därför att förutsättningarna för bildandet av ett exportbolag med starkt statligt inflytande utreds. Bolagets verksamhet bör inte begrän- sas till möbler utan omfatta andra exklusiva kvalitetsprodukter såsom t. ex. glasproduktcr. Exportföreningen föreslår att, om statsmakterna beslutar om tillsättande av exportkonsulenter, dessa ges i uppdrag att aktivt undersöka förutsättningarna för ett exportbolag samt eventuellt statligt stöd till detsamma.

Möbelindustriutredningens förslag rörande ett exportbolag innebär vidare att statsmakterna redan nu ställer i utsikt en prövning i positiv anda av en eventuell framställning om statlig finansiell medverkan. Flertalet remissinstanser har inte kommenterat frågan. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att möbelindustrins exportfråga är av utomordentligt stor betydelse och att en statlig finansiell medverkan vid bildandet av ett exportbolag bör ställas i utsikt för att undvika onödigt dröjsmål. Andra remissinstanser, som kommerskollegium och NO anser att inga

Prop. 1972: 47 30

utfästelser om statligt stöd bör göras innan utredningsresultatet före— ligger.

Exportrådet för den mindre industrin bedömer förslaget om ett ex— portbolag som föga realistiskt. Ytterligare några remissinstanser intar en negativ hållning, däribland Svenska inredningsarkitekters riksförbund. Bl. a. framförs att det är tveksamt om ett exportbolag med självstän- dig ställning gentemot de svenska leverantörerna skulle kunna få en be- tydelse för de många. små företagen. Dessutom anförs att de större företagen med utbyggda exportorganisationer torde vara mindre intres» serade att ingå i verksamheten. LO och Sveriges allmänna exportför- ening är som redan nämnts positiva till exportbolaget som idé liksom också länsstyrelsen i Kalmar län, som kraftigt understryker angelägen- heten av att ett seriöst och handlingskraftigt exportbolag tillskapas.

Förslaget att ett statligt exportstimulansprogram bör sättas in tillstyrks av det stora flertalet remissinstanser. Kalmar läns företagareförening hävdar dock att förslagen i första hand gynnar de väl utvecklade företagen. Små möbelföretag kan eller är inte beredda att ta på sig kostnader för marknadspersonal för exportförsäljning. Även vid ett samarbete mellan flera företag skulle kostnaderna utgöra ett hinder. Företagareföreningen anser att för att exportstimulerande åt— gärder skall få betydande effekt för de mindre företagen krävs insatser av större omfattning än enligt utredningens förslag. Ett antal export— konsulenter regionalt utplacerade skulle behövas för att kontinuerligt arbeta för möbelindustrin inom ett avgränsat område. Konsulenternas uppgifter skulle vara att söka lämpliga agenter, arrangera deltagande i utställningar, utföra översättningar och i övrigt fungera som kontakt- länk mellan tillverkare och exportmarknad. Exportkonsulenten skulle således vara företagens exportadministratör och säljare under en upp- byggnadsperiod, som företagareföreningen bedömer skulle behöva upp- gå till 3 ä 4 år. Ett sådant system borde enligt företagareföreningens uppfattning prövas i begränsad omfattning parallellt med övriga förslag.

Förslaget att två exportkonsulenttjänster inrättas tillstyrks av många remissinstanser. Sveriges allmänna exportförening bedömer exportkon- sulenternas verksamhet som särskilt värdefull inte minst såsom utbild- ningsfunktion och Vill gärna förorda att ytterligare resurser ställs till denna verksamhets förfogande. Länsstyrelsen i Kronobergs län fram- håller att det knappast torde vara möjligt för endast två konsulenter att under den relativt korta tid som avses kunna uppnå väsentliga framsteg. Kommerskollegium föreslår å andra sidan att endast en exportkonsulent tillsätts omedelbart och att medel reserveras för ytterligare en tjänst. TIBO föreslår att en exportkonsulenttjänst inrättas även för snickeri- industrin.

Flera remissinstanser tillstyrker den föreslagna placeringen av ex- portkonsulentema vid kommerskollegium. Länsstyrelsen i Gävleborgs

Prop. 1972: 47 31

län, Svenska möbelindustriförbunder och SAF-Industriförbundet m.fl. föreslår att konsulenterna placeras i kanslimässig anslutning till bransch- organisationen för att lättare kunna hålla kontinuerlig kontakt med sakkunskapen inom branschen. Möbelindustriförbundet har också sedan länge exportinriktade aktiviteter. Kommerskollegium framhåller att ex- portkonsulenterna enligt kollegiets erfarenhet bör vara placerade inom kollegiet.

Den del av det föreslagna exportstimulansprogrammet som utgörs av exportbidrag för tröskelkostnader enligt TEKO-modell tillstyrks av flertalet remissinstanser. Kommerskollegium m.fl. anser dock att den föreslagna bidragsramen på 500000 kr. är för liten. Enligt kommers- kollegium torde en stor del av ramen komma att tas i anspråk för ett breddat mässdeltagande. Det är emellertid av vikt att företagen tar fram särskilda exportkollektioner. Kommerskollegium pekar här på möbelin- dustriutredningens konstaterande att möbelföretagen inskränker sig till att erbjuda sina exportkunder samma kollektion som erbjuds de svenska kunderna, ett tillvägagångssätt som enligt kollegiets mening kanske förklarar förlusten i marknadsandel utanför Norden. Kollegiet finner mot denna bakgrund att den årliga bidragsramen bör vara lägst 1 milj. kr. I likhet med möbelindustriutredningen anser kommerskollegium att kollektiva satsningar bör uppmuntras. Kollegiet anser det dock väsent- ligt att även individuella projekt som är väl genomtänkta får stöd. TIBO föreslår att en bidragsram av ungefärligen samma storlek som den som föreslagits för möbelindustrin även inrättas för snickeriindu- strin.

Kommerskollegium anför att kollegiet förutom anslaget till export— konsulenterna på 300000 kr. behöver ökade administrativa resurser. Det årliga löne- och omkostnadsanslaget bör därför enligt kollegiet räknas upp med uppskattningsvis 150 000 kr. '

Forskning och utveckling (F oU)

Vad möbelindustriutrcdningen anfört beträffande behoven av en utökad FoU-insats och inriktningen av denna har inte mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Sålunda under- stryks allmänt angelägenheten av en förstärkt kollektiv forskning och en ökad informationsverksamhet kring denna. T IBO och SNIRI fram- håller att möbelindustriutredningens förslag i stor utsträckning är till- lämpliga även för snickeriindustrin och övriga delar av den träbearbe- tande industrin.

STU bekräftar att styrelsen vid slutbearbetningen av sin utredning Träteknisk Utveckling avser att beakta de synpunkter på FOU—arbe- tets inriktning som framförts av möbelindustriutrcdningen. STU delar bl. a. den i betänkandet uttryckta uppfattningen att sådana utvecklings- insatser som däri angivits som icke traditionella —— dvs. insatser som

Prop. 1972: 47 32

direkt och konkret kan medföra förbättrad teknisk standard. rationel— lare produktionsflöden, bättre utnyttjande av skalfördelar etc. —— bör ingå i modernt FoU-arbete.

Möbelinstitutet anser att möbelindustriutredningen i sina förslag inte tillräckligt beaktat frågan om produktforskningen inom möbelområdet. Institutet framhåller att en ökad satsning på träteknisk forskning inte kan lösa möbelindustrins forskningsbehov. Det är nödvändigt att be- akta även forskningsbehovet inom andra materialområden än trä samt den forskning som är inriktad på färdigprodukten. Institutet pekar i sammanhanget på att metall funnit en omfattande användning som möbclmaterial. En annan matcrialgrupp av särskild betydelse framhålls vara plasterna. Institutet erinrar om att inom stoppmöbelfabrikationen huvudsakligen andra material än trä ingår som råvaror. Synpunkter rö- rande behovet av ökadelFoU-insatser inom områdena produktforskning och formgivning har även framförts av SAF-lndustriförbimdet och Svenska möbelindustriförblmdet.

Svensk industriförening framhåller särskilt önskvärdheten av FoU- satsningar inom plastområdet. Det är enligt föreningens uppfattning viktigt att ett sådant utvecklingsarbete inte sker utan medverkan från plastindustrins sida. Föreningen bedömer förekomsten av fristående leverantörer av prefabricerade element till den traditionella möbel- industrin såsom angelägen.

Ett flertal remissinstanser, bl.a. konzmerskollegimn, länsstyrelsen 1 Gävleborgs län och LO, tillstyrker utredningens förslag om en u t r e d- ning av finansicringsförhållandena för FoU-verk- samheten. TIBO framhåller i sammanhanget nödvändigheten av att den kollektiva trätekniska forskningen vid Svenska träforskningsinstitutet inte endast intensifieras utan dessutom ges en organisatorisk översyn. Den träbearbetningstekniska verksamheten vid Svenska träforsknings— institutet anges behöva kompletteras med forskning även för avancerad produktionsutveckling och metodutformning, varför den bör personellt skiljas från den forskning vid institutet som berör sågverksindustrin. Svenska träforskningsinstiluret som understryker vikten av att finansie- ringsfrågan löses på ett tillfredsställande sätt framhåller att den med hänsyn till forskningsbehovet allvarliga begränsningen av forsknings- verksamheten inom möbelområdet endast kan förklaras av att de eko— nomiska FoU-ramarna varit mycket för snäva. Någon brist. på kvalifi- cerade forskningsresurser torde enligt institutets mening inte föreligga.

Samverkande träfacken erinrar om att den statliga forskning som nu bedrivs på områden av intresse för den traditionella träbearbetande in- dustrin har organiserats efter materialslag i ett Träforskningscentrum, en polymerteknisk institution etc., vilket förefaller förbunden vara en föråldrad organisation. Det bör enligt förbundens uppfattning utredas huruvida inte delar av forskningen istället bör bedrivas efter olika

Prop. 1972: 47 33

funktioner eller branscher med t. ex. en institution för snickerier och möbler eller huruvida samma fördelar kan nås genom att ett samord- nande organ tillsätts. Det mest väsentliga i detta sammanhang finner förbunden vara att vissa material inte på ett orättmätigt sätt prefereras inom den vetenskapliga forskningen.

Idén om en teknisk konsulentverksamhet mottas po- sitivt av remissinstanserna. Lämpligheten av att ge denna en organisa— torisk anknytning till STU såsom föreslagits av möbelindustriutredning- en ifrågasätts dock av några remissinstanser. Delegationen för de mindre och medelstora företagen finner en placering vid SIFU mera ändamåls- enlig. Delegationen framhåller att SIFU redan idag enligt sin instruk— tion skall förmedla kunskaper och information till näringslivet i bl. a. tekniska frågor. Härtill kommer det förhållandet att SIFU enligt ut- redningens förslag skall administrera ett särskilt utbildningsprogram för den träbearbetande industrin. Beröringspunkterna mellan utbildning och teknisk information finner delegationen vara uppenbara. Delega— tionen anser det under alla omständigheter viktigt att den tekniske kon- sulenten placeras i nära anknytning till företagen. eftersom behovet av uppsökande verksamhet måste bedömas som stort. SIFU har för egen del framfört motsvarande synpunkter. STU anför att i styrelsens pågå- ende utredning om en femårsplan för träteknisk FoU innefattas för- slag till trätekniska konsulenter. Styrelsen har dock ännu inte kunnat ta ställning till konsulenternas administrativa placering. STU finner det lämpligt att den nu föreslagna försöksvisa konsulentverksamheten förläggs till SIFU i samverkan med STU.

Från länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län förordas att den tekniska konsulenten placeras i resp. län i anslutning till länets före- tagareförening.

Synpunkten på den tekniske konsulentens administrativa anknytning framförs slutligen även av TIBO. Organisationen tillstyrker att en tek- nisk konsult tillsätts men vill av effektivitetsskäl förorda att denne stationeras hos TIBO. vilket anses komma att underlätta kontakten med. såväl forskning som industri.

Åtgärder för att påverka strukturomvandlingen

Så gott som samtliga remissinstanser har — med hänvisning till ti- digare avlämnade remissvar — förordat att möbelindustrin fogas till målbranschcrna för de föreslagna statliga strukturgaranticrna. Härvid har bl. a. TIBO ansett att även andra delar av den träbearbetande indu- strin bör komma ifråga.

LO påpekar att de övriga föreslagna åtgärderna kan väntas få en be- gränsad effekt om de inte samtidigt åtföljts av en anpassning av bran- schens struktur ifråga om enheternas antal, storlek och produktions- inriktning. LO anser det därför motiverat att möbelindustrin kommer

Prop. 1972: 47 34

att inbegripas i det nya strukturgarantibolagets arbetsområde efter de principer som LO framfört i sitt tidigare remissvar.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Kalmar län, konstaterar att den av ekonomiska skäl oundgängliga strukturomvandlingen i mö- belindustrin befinner sig i ett inledningsskede, varför det ännu finns rådrum för att åstadkomma en från samhälleliga synpunkter önskvärd strukturomvandling. Länsstyrelsen framhåller samtidigt att strukturom- vandlingen inte bara är en strukturpolitisk fråga utan i hög grad också en regionalpolitisk och sysselsättningspolitisk fråga av stor betydelse. Statsmakterna bör därför enligt länsstyrelsens uppfattning ta initiativ till att i samverkan med branschens företrädare frambringa en över- siktlig plan för branschens framtida lokalisering och dimensionering. Genomförandet av de föreslagna åtgärderna avseende strukturgaranti- erna anser länsstyrelsen väsentligt underlätta upprättandet av ett sådant handlingsprogram.

Kommerskollegium framhåller att exporten på främst de utomnor- diska marknaderna kräver större företagsenheter, detta oberoende av om det föreslagna exportbolaget kommer till stånd eller ej. Beträffande möbelindustrins internationella konkurrenssituation pekar kollegiet på att tullpreferenssystem till u-ländernas förmån nu satts i kraft i fler- talet i-länder, däribland Sverige, samt att u-länderna i UNCTAD rest krav på preferensbehandling i olika hänseenden. Eftersom flera u-län- der avser att bygga upp möbelindustrier kan detta innebära att konkur- renssituationen för den svenska möbelindustrin mot slutet av 1970- talet kan ha blivit betydligt besvärligare än f. n. Kollegiet finner således flera skäl tala för att staten bör underlätta en strukturanpassning bl.a. genom att bevilja strukturgarantier. Kollegiet finner det dock lämpligt att under åtminstone ett år avvakta utvecklingen inom de branscher som utsprungligen föreslagits få del av strukturstödet innan beslut fattas om utvidgning av försöksverksamheten med ytterligare en bransch.

Marknadsrådet och NO finner det uppenbart att den för de mer krävande exportmarknaderna nödvändiga kapaciteten i realiteten endast kan åstadkommas i de större företagen eller i de mindre företag, som genom utvecklade former av samverkan eller fullständigt samgående kan uppnå motsvarande potential för export. De konkurrensvårdande myndigheterna har därför inget att erinra mot att en rationell struk- turanpassning inom möbelindustrin underlättas genom de föreslagna åtgärderna.

En negativ ställning till tanken att inkludera möbelindustrin bland målbranscherna för strukturgarantierna intas endast av Svensk industri- förening, som avstyrker utredningens förslag på denna punkt. Förening- en anför bl. a. att vissa faktorer i utvecklingen, i första hand sådana som sammanhänger med den nya plasttekniken, talar för att stordriftsför- delarna och därmed behoven av strukturrationaliserande åtgärder blir

Prop. 1972: 47 ' 35

mindre än möbelindustriutredningen antagit. Föreningen anser t.o.m. att stordriftsfördelarna i vissa fall kan antas förbytas i sin motsats, så att man kan tala om smådriftsfördelar. Föreningen invänder vidare starkt mot att fusioner ensidigt prioriteras. Det vore enligt förening- ens mening angelägnare att med en strukturgarantifond skapa möjlig- het till att dels underlätta för yngre krafter att överta företag med gamla företagsledare. dels ge de små företagen chans att investera i rationella byggnader och maskiner. '

Även SIFU och länsstyrelsen i Gävleborgs län, som tillstyrkt möbel- industriutredningens förslag på den aktuella punkten, förordar att även andra former av samgående än direkta fusioner skall erhålla finansi- eringsstöd. SIFU finner det sannolikt att samarbetsavtal rörande mark- nadsföring m.m. dels blir lättare att genomföra. dels kommer att om- fatta ett större antal företag och vara ett alternativ till fusioner där så är lämpligt.

Vid remissbehandlingen framkomna synpunkter på administratio- nen m.m. av strukturgaranticrna stämmer överens med dem som tidi- gare denna dag redovisats i förslaget angående åtgärder för att påverka strukturomvandlingen ( prop. 1972: 46 ).

Departementschefen

Inledning

Den träbearbetande industrin, till vilken jag som tidigare nämnts räknar företag med tillverkning av möbler, snickerier, trähus eller vissa andra trämanufakturprodukter men däremot inte sågverk eller fiberplattillverkare, är en av de viktiga branscherna inom svensk indu- stri. Den är ifråga om antalet anställda jämförbar med den samlade järn- och stålindustrin eller livsmedelsindustrin. Mer än 10 % av samt- liga industriföretag i landet tillhör den träbearbetande industrin. Vid an- vändningen av begreppet ”träbearbetande industri” bör observeras att trä inom vissa delar av möbelindustrin, t. ex. stålmöbelindustrin och stopp- möbelindustrin, spelar en obetydlig eller underordnad roll som råma- terial.

Träföretagen utgör på många orter den enda industriella sysselsätt— ningen. Även i flera större regioner, bl. a. i Smålandslänen. i Skara- borgs län och i de inre delarna av stödområdet, har träföretagen stor betydelse för industrisyssel sättningen.

Produktions- och försäljningsutvecklingen inom den träbearbetande industrin har under större delen av efterkrigstiden varit positiv. Detta har återspeglats i bl.a. en livlig nyetablering av företag. För trähus- och snickeriindustrin har den gynnsamma utvecklingen stått i direkt samband med den samtidiga expansionen inom bostads- och övrigt

Prop. 1972: 47 36

byggande. Det höga bostadsbyggandet har givit upphov till även en betydande del av uppgången i möbelefterfrågan. .

Den träbearbetande industrin har- i relativt liten utsträckning varit utsatt för internationell konkurrens. Den andel av den inhemska efter- frågan på snickerier och. trähus som täcks med import ligger sålunda under 5 %. Även möbelindustrin har traditionellt varit en typisk hem- mamarknadsindustri.

Farhågor har under senare år uttalats för att den i stort sett gynn- samma utvecklingen skulle komma att brytas, vilket med hänsyn till den nyss berörda lokaliseringsbilden bedömts få allvarliga sysselsätt- ningskonsekvenser. Avgörande för dessa farhågor synes vad gäller snickeri- och trähusindustrin främst ha varit de prognoser om ett stag— nerande eller t. o. m. minskande bostadsbyggande som i olika samman- hang presenterats. På möbelområdct har farhågorna knutits till iakt- tagelsen att den tidigare obetydliga importen på relativt kort tid vuxit till en marknadsfaktor av väsentlig betydelse, särskilt när det gäller vissa avgränsade delar av möbelsortimentet.

Synpunkter i den angivna riktningen framfördes bl. a. i den skrivelse i vilken länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län i november 1969 hemställde att Kungl. Maj:t måtte överväga att låta utreda möbel- och snickeriindustriernas framtida utvecklingsmöjlig- heter.

I syfte att få till stånd en sådan belysning av förhållandena inom möbelindustrin tillkallade chefen för industridepartementet vid årsskif- tet 1970/71 möbelindustriutredningen. Samtidigt togs initiativ till vissa undersökningar på snickeriområdet. Möbelindustriutredningens betän- kande har nu remissbehandlats tillsammans med två nyligen presente- rade rapporter rörande förhållandena inom snickeriindustrin. Härjämte har genom remiss yttranden inhämtats över ett av statens institut för företagsutveckling (SIFU) framfört förslag om ett utbildningsprogram för träindustrin.

Det nu föreliggande utredningsmaterialet och yttrandena över detta utgör enligt min mening ett tillräckligt underlag för att pröva behovet av särskilda industripolitiska åtgärder för den träbearbetande industrin. Självfallet måste, såsom framhållits av några remissinstanser, en sådan prövning ske inom ramen för en samlad näringspolitisk bedömning, varvid en central punkt utgör avvägningen mellan generellt verkande insatser och selektiva åtgärder i näringspolitikcn. Den grundläggande uppfattningen i dessa frågor har under de senaste åren redovisats vid upprepade tillfällen, bl. a. i samband med förslag om industripolitiska åtgärder inom varvs- och TEKO-områdena ( prop. 1970: 41 och 1970: 82). Jag vill särskilt hänvisa till vad jag tidigare denna dag anfört i sam- band med anmälan av förslag angående åtgärder för att påverka struk- turomvandlingen inom bl. a. möbelindustrin ( prop. 1972: 46 ).

Prop. 1972: 47 . 37

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att industripolitiska insatser av den typ som möbelindustriutredningen och SIFU föreslagit väl kan motiveras utifrån en allmän näringspolitisk bedömning. Jag anser Vidare att insatserna inte bör ges en exklusiv inriktning mot mö- belindustrin utan bör riktas även mot snickeriindustrin, trähusindustrin och vissa andra trämanufakturföretag.

I min bedömning har jag inte huvudsakligen utgått från de berörda branschernas situation i dagsläget beträffande t. ex. sysselsättning eller frekvens av företagsnedläggelser. Läget inom den träbearbetande in- dustrin har visserligen liksom i flertalet andra branscher i vårt land präglats av den allmänna konjunkturnedgången under år 1971 men skiljer sig likväl i positiv riktning från situationen inom t. ex. TEKO- industrierna, för vilka statliga åtgärder av det nu aktuella slaget tidi- gare beslutats. Som t. ex. påpekats vid remissbehandlingen har möbel- och snickeriindustrierna inte varit utsatta för någon långvarig syssel- sättningsminskning.

Bestämmande för ett positivt ställningstagande till statliga åtgärder i det aktuella fallet anser jag i stället bör vara den prognos för utveck- lingen av de berörda delbransehernas struktur under 1970-talet som kan ställas om inte åtgärder vidtas från statsmakternas sida. Denna är så- som framgår av utredningsmaterialet i vissa avseenden relativt ogynn- sam. Sålunda innebär redan den tekniska utvecklingen som f.n. går snabbt i riktning mot stordrifts- och specialiseringsfördelar att struktu- rella påfrestningar kommer att uppstå inom samtliga berörda del- branseher. En för sysselsättningen inom den traditionella träbearbetan- de industrin särskilt viktig faktor är härvid konkurrensen från andra materialtyper, främst olika plastmaterial. Strukturen i industriledet kommer även att påverkas av de snabbt fortgående förändringarna på köparsidan — för snickeri- och trähusindustrin främst koncentrations- processen inom byggandet och byggmaterialdistributionen och för mö- belindustrin de snabba förändringarna inom detaljhandelsdistributionen. Utredningsmaterialet visar slutligen att den inhemska försäljningen kan komma att utveckla sig mindre gynnsamt än hittills som följd av en mindre expansiv utveckling inom byggandet (snickeri- och trähusindu- strierna) och ökad importkonkurrens (möbelindustrin).

Med tanke på bl. a. den regionala struktur som kännetecknar den träbearbetande industrin är det angeläget, att samhället förfogar över resurser som gör det möjligt att, inom ramen för de allmänna närings- och regionalpolitiska strävandena, påverka den förestående strukturom- vandlingen i positiv riktning. Det gäller härvid att bl.a. befrämja en utveckling i företagen mot höjd teknisk och administrativ effektivitet och ökad internationell konkurrenskraft. De nu föreslagna åtgärderna bör vid ett effektivt genomförande få positiva följder i detta avseende.

Vid remissbehandlingen har Samverkande träfacken uttryckt uppfatt-

Prop. 1972: 47 38

ningen att dc av möbelindustriutredningcn och SIFU föreslagna åtgär- derna är otillräckliga för att motverka de svårigheter som kan uppstå inom de berörda branscherna. Man föreslår därför kompletterande åt- gärder i syfte att dels stimulera träföretag att gå in på plastmanufaktur, dels leda träföretag in på framställning av utrustning och teknik för den träbearbetande industrin. De åtgärder som jag i det följande kommer att föreslå torde dock kunna anses som tillräckliga i nuvarande läge. Det bör observeras att sektorpolitiska insatser av det slag som här är aktuellt aldrig ensamma kan lösa de djupgående problem för individer och sam- hällen som den fortgående strukturella utvecklingen inom näringslivet ger upphov till. Insatserna måste ses såsom ingående i ett samspel av olika näringspolitiska medel, där andra viktiga komponenter utgörs av den under senare år kraftigt förstärkta arbetsmarknadspolitiken, en aktiv lokaliseringspolitik och ett successivt ökat stöd till forskning och teknisk utveckling inom nya industriella tillämpningsområden.

Jag övergår nu till att behandla de konkreta förslag som föreligger om statliga åtgärder.

Ett utbildningsprogram

Baserat på en analys av träindustrins situation i olika avseenden och med utgångspunkt från de positiva erfarenheter som vunnits av utbild— ningsprogrammet för TEKO-industrierna och den manuella glasindu- strin har SIFU föreslagit att ett brett upplagt, tidsbegränsat utbildnings- program för träindustrin inleds den 1 juli 1972. Möbelindustriutred- ningen har i huvudsak instämt i SIFU:s bedömningar. men begränsat sitt ställningstagande till att omfatta behovet av utbildningsåtgärder inom möbelindustrin.

Jag ansluter mig till uppfattningen att insatser inom utbildningsom- rådet bör inta en framträdande plats när det gäller att underlätta de berörda branschernas anpassning till nya konkurrensbetingelser. Alia remissinstanser som yttrat sig i frågan har delat denna uppfattning. Ett ökat kunskapstillflöde till företagen måste ses som en oundgänglig för— utsättning för den önskvärda omorienteringcn mot förhöjd effektivitet och konkurrenskraft. Personalstrukturen och utbildningsförhållandena är, såsom utredningsmaterialet visar, i många företag sådana, att utrym— met för framgångsrika utbildningsinsatser bör vara omfattande. Till de effektivitetsvinster som kan nås genom utbildningen bör läggas de po- sitiva effekter som denna kan beräknas medföra för de berörda indi- viderna. Jag förordar därför att ett utbildningsprogram med i huvud- sak den av SIFU föreslagna utformningen inleds budgetåret 1972/73. Det är härvid viktigt att en samordning sker med redan befintlig ut- bildningsverksamhet på skilda håll t.ex. inom arbetsmarknadsutbild-

Prop. 1972: 47 39

ningen. Beträffande programmets inriktning i olika avseenden bör föl- jande gälla.

M å 1 b r a n s e h e r. SIFU har föreslagit att utbildningsprogrammet förutom den egentliga träbearbetande industrin, såsom denna definie- rats i det föregående, även skall omfatta sågverk och hyvlerier. Jag är inte beredd att ansluta mig härtill. Sågverksindustrin uppvisar varken ifråga om tillverkningsteknik eller beträffande marknadsförhållanden sådana beröringspunkter med övriga här berörda delbranseher som kan motivera att den inkluderas i utbildningsprogrammet. Frågan om sär- skilda industripolitiska åtgärder för sågverksindustrin får prövas i sam- band med en bedömning av behovet av insatser inom skogsindustrin i dess helhet. Underlag härför framkommer successivt som resultat av pågående utredningar på området.

Utbildningsprogrammet bör således begränsas till företag inom mö- bel-, snickeri— och trähusindustrierna samt vissa tidigare berörda före- tag med tillverkning av trämanufakturprodukter.

Jag förutsätter att bland de nämnda delbranseherna en viss priori- tering sker av utbildningsbehoven inom möbelindustrin, särskilt ifråga om insatser för att möjliggöra en ökad export.

P e r s 0 n al k a t e g 0 r ie r. Effekterna av ett branschanpassat ut- bildningsprogram kan förväntas bli störst om programmet inriktas på en bred krets av befattningshavare inom företagen. Utbildningsbehov kan i många små och medelstora företag urskiljas från företagsledar- nivån och nedåt. Jag bedömer det som positivt att behovet av en allsi- dig rekrytering till utbildningsaktiviteterna uppmärksammats i förelig- gande förslag och har inget att erinra mot att programmet i princip görs tillgängligt för samtliga personalkategorier inom företagen. Såsom SIFU framhållit, kan det dock i ett program av den omfattning det här är fråga om inte förutsättas att den totala personalen skall bli före- mål för utbildningsåtgärder i kurser utanför företagen. Programmet bör därför syfta till att bland de anställda i första hand nå personer i nyckel- funktioner inom företagen, till vilka jag räknar bl. a. den fackliga för- troendepersonalen. LO har föreslagit att deltagande från de fackliga funktionärernas sida i utbildningen skall ställas upp som ett villkor för att företagen skall få del av utbildningsprogrammet. Jag anser det inte nöd- vändigt att göra detta till ett formellt villkor men vill starkt understryka önskvärdheten av balans i deltagandet mellan olika personalkategorier.

U t b i l (1 n i n g sinn e h å ] 1. Jag delar SIFU:s uppfattning att det exakta ämnesinnchållet i utbildningsprogrammet icke bör fixeras på förhand utan bör arbetas fram successivt i nära kontakt mellan SIFU och representanter för företagen och de anställda. Den preliminära ämnesplan som upptagits i SIFU:s förslag finner jag i huvudsak mot- svara de krav som kan ställas upp i sammanhanget. I likhet med möbel-

Prop. 1972: 47 40

industriutredningen anser jag att det inom den givna resur'sramen finns anledning att lägga vikt vid behovet av utbildningsaktivitet på marknads- föringsområdet, särskilt när det gäller exportförsäljning.

Som jag tidigare berört har Samverkande träfacken i sitt remissvar särskilt uppehållit sig vid angelägenheten av att den träbearbetande in- dustrin förmår att offensivt anpassa sig till de nya material, i första hand olika typer av plastmaterial, som successivt tränger in på bekost- nad av den traditionella träråvaran. Jag vill understryka denna synpunkt. Målet för utvecklingen måste vara att effektivast möjliga produkter av möbler, snickerier, småhus etc. kommer fram, oavsettlmaterial. Det är inte minst från sysselsättningssynpunkt önskvärt att de träbearbetande företagen själva förmår tillägna sig den nya plasttekniken. Jag bedömer det som angeläget att SIFU i sitt utbildningsprogram ägnar denna problematik ett särskilt intresse. Kursarrangemang etc. kring plast och andra nya material, där dessa sätts in i såväl sitt ekonomiska och mark- nadsmässiga som sitt tekniska sammanhang, bör för branschernas fram- tida utveckling bedömas som minst lika angelägna som exempelvis kurser kring utnyttjandet av vissa träbearbetande maskintypcr.

Som en särskild punkt i programmet har SIFU föreslagit att SIFU får resurser att bygga upp en verksamhet bestående av funktionsprov- ning av träbearbetande maskiner. Med hänsyn till utbildningsprogram- mcts begränsning i tiden är jag inte beredd att förorda en sådan ut- vidgning. Funktionsbedömning av olika maskiner bör endast ske som en integrerad del av utbildningsprogrammet utan att några fasta resur- ser för ändamålet byggs upp vid SIFU.

SIFU har i sitt förslag understrukit det angelägna i att en omsorgs- full uppföljning av kursarrangemang etc. kan ske i företagen. Jag har ingen invändning mot förslaget på denna punkt och vill erinra om att medel för motsvarande insatser i TEKO-industrierna ställts till förfo- gande inom ramen för där löpande utbildningsprogram.

Utbildningsprogrammets längd. SIFU har föreslagit att utbildningsprogrammet görs femårigt med en viss programavslutan- de insats under ett sjätte år. Jag anser att programmet i likhet med nu löpande TEKO/glas-program bör göras fyraårigt. Med hänsyn till möj— ligheterna att utnyttja visst kursmaterial från TEKO/glas-programmet bedömer jag SIFU:s möjligheter som goda att nå volym på verksam- heten redan under det första programåret.

A d m i n i s t r a t i o n. Uppbyggnaden och genomförandet av utbild- ningsprogrammet .bör, som föreslagits, ske genom SIFU:s försorg i nära samverkan med bransch- och personalorganisationerna på området. Ett särskilt sekretariat för programmet av begränsad omfattning bör byggas upp i nära anknytning till det särskilda TEKO/glas-sekretariatet vid SIFU, varvid viss gemensam personal får förutsättas kunna utnyttjas. Den för TEKO/glas-programmet till SIFU knutna rådgivande gruppen

Prop. 1972: 47 41

bör av Kungl. Maj:t kompletteras med representanter för de träbearbe- tande industrierna.

Liksom beträffande TEKO/glas-programmet bör givetvis gälla att ut- bildningsarrangemang bör vara öppna för branschföretagen oberoende av deras organisationstillhörighet. '

F i n a n si e r i n g 5 p r i n e i p e r. Samma finansieringsprinciper bör gälla som för TEKO/glas-programmet. Med statliga medel bör så— ledes täckas kostnader för administration av programmet, projekterings- kostnader för olika kurser etc., arrangemangskostnader, kostnader för uppföljningsaktivitet i företagen samt vissa bidrag till deltagarnas resekostnader och uppehälle. På företagen faller främst kostnader för löner till i utbildningen deltagande personal.

Åtgärder för höjd export

I enlighet med sina direktiv har möbelindustriutredningen ägnat sär- skild uppmärksamhet åt möjligheterna att åstadkomma en väsentlig höjning av den svenska möbelexporten. Utredningen har redovisat som sin uppfattning att en fortsatt kraftig exportökning bör vara möjlig. men att en sådan samtidigt ställer krav på företagen ifråga om bl.a. marknadsanpassning och förmåga till konstruktivt samarbete. Jag delar uppfattningen att framtidsutsikterna för svensk möbelexport bör vara goda. Redan utvecklingen under 1960-talet är härvidlag löftesrik. En klar parallell kan enligt min mening dras mellan möbelindustrin och TEKO-industrierna ifråga om deras utsikter till framgångsrik export. Jag vill erinra om att de svenska TEKO-företagen trots de ogynnsam- ma kostnadsrelationerna gentemot konkurrentländerna förmått arbeta upp en export som numera överskrider 1 miljard kr. per år. Detta har skett genom en medveten satsning på produkter av hög kvalitet som samtidigt är avancerade i mode- och designhänseende och som därför är mindre priskänsliga på avsättningsmarknaderna. En successiv omorientering av motsvarande slag blir enligt min mening nödvändig för möbelföretagen, i samma takt som importkonkurrensen på den svenska marknaden skärps. Lika litet som på TEKO-området är det nämligen önskvärt eller möjligt att genom handelspolitiska skyddsåt- gärder hindra en naturlig importökning ifråga om främst standard— varor, där utländska företag har en markerad kostnadsfördel gentemot de svenska möbeltillverkarna.

Jag finner det liksom utredningen ändamålsenligt att på samma sätt som skett för TEKO-industrierna stimulera den svenska möbelexporten genom en i tiden koncentrerad statlig insats för att främja exporten. Jag delar utredningens uppfattning att den statliga insatsen kan göras mindre omfattande än på TEKO-området.

Prop. 1972: 47 42

Huruvida en sådan koncentrerad insats bör omfatta även de övriga delarna av den träbearbetande industrin har inte övervägts av möbel— industriutredningen.

För egen del anser jag att exportutsikterna för byggnadssnickerier måste bedömas som betydligt mindre gynnsamma än för möbler, i varje fall på kortare sikt. Framgångsrik snickeriexport har hittills etablerats av ett förhållandevis litet antal svenska tillverkare. Även för framtiden kan antas att exportverksamheten på snickeriområdet i huvudsak kom- mer att vara en angelägenhet för ett begränsat antal större tillverkare. Endast de större företagen — eller grupper av företag i relativt fast samverkan — torde ha utsikter att övervinna de problem när det gäller transporter, bearbetning av köparsidan, anpassning till utländsk stan- dard etc. som är förenade med försäljning av snickerier på utlands— marknaderna.

Det sagda utesluter emellertid inte att det under de närmaste åren kan komma fram exportprojekt på snickeriområdet som kan vara för— tjänta av statligt stöd. Jag anser därför att de i det följande föreslagna stimulansåtgärderna bör avse även snickeriindustrin. Jag förutsätter dock att insatserna för denna delbransch totalt sett blir av väsentligt mindre omfattning än för möbelindustrin.

När det gäller trähusimlustrin har dess exportförsäljning hittills varit relativt begränsad och i huvudsak koncentrerad till de nordiska grann- länderna. Svårigheterna är delvis av samma slag som vid snickeriexport. På initiativ av chefen för inrikesdepartementet har sedan någon tid ett fastare samarbete etablerats mellan ett antal hustillverkare, entrepre- nörer och materialtillverkare i syfte att främja exporten av hus och därtill hörande utrustning och material. Projektet har stötts med stat- liga medel från bl.a. byggforskningsrådet och kollegiet för Sverige— information.

Ett särskilt servicebolag för husexport har i år bildats av de sam- verkande företagen. Förutsättningarna för en framgångsrik satsning på husexport har härigenom enligt min mening avsevärt förstärkts. Jag anser därför att även trähusindustrin bör få del i de åtgärder som jag föreslår i det följande.

Ett exportbolag för möbler. Den idé om ett gentemot de enskilda möbelfabrikanterna relativt fristående exportbolag som pre— senterats i möbelindustriutredningens betänkande finner jag intresse- väckande. Ett eller flera sådana bolag skulle kunna medföra en effek- tivisering av marknadsföringen utomlands och medverka till att väsent- ligt fler möbelföretag än eljest fick möjligheter att etablera tillverkning för export. Som möbelindustriutredningen framhållit är det dock rea- listiskt att räkna med ett exportbolag snarare som ett komplement till de etablerade exportintressena än som en ersättare för dessa.

Initiativet till att bilda ett exportbolag måste enligt min uppfattning

Prop. 1972: 47 43

tas av en eller flera privata intressenter inom eller utanför möbelindu- strin själv. Jag ser det vidare som viktigt att bolaget redan vid sin till- komst är förankrat i en tillräckligt bred krets av potentiella leverantö- rer. Endast härigenom nås en garanti för att projektet vilar på en sund affärsmässig basis. Enligt vad jag erfarit undersöks f. n. genom lndu- slrins byrå för strukturstudier förutsättningarna för en sådan förank- ring av projektet.

Någon ställning till en eventuell statlig medverkan vid finansieringen av ett exportbolag kan självfallet inte tas innan ett konkret projekt i saken föreligger. Jag utgår emellertid från att de statliga institutioner som har att handlägga en eventuell framställning om statlig finansiell medverkan och formerna härför kommer att pröva en sådan i positiv anda. Jag vill i sammanhanget erinra om att genom den tidigare denna dag av mig anmälda frågan om åtgärder för att påverka strukturom- vandlingen inom vissa branscher möjligheter öppnas till statlig finan— siell medverkan i projekt som avser samarbete mellan flera företag i exempelvis ett gemensamt försäljningsbolag.

Ett statligt exportstimulansprogram. ! enlighet med möbelindustriutredningens förslag finner jag det lämpligt att — oaVSett om tanken på ett särskilt möbelexportbolag realiseras eller ej — för en begränsad tidsperiod avsätta medel till ett särskilt exportsti- mulansprogram. Programperioden bör liksom beträffande utbildnings— programmet göras fyraårig. Som jag tidigare nämnt bör programmet i första hand syfta till en ökad svensk möbelexport. Om det under perioden framkommer projekt som det bedöms angeläget att stödja inom andra delar av den träbearbetande industrin bör dock även dessa kunna komma ifråga för insatser inom programmets ram.

Programmet bör omfatta dels insatser på den personella sidan i form av två av staten finansierade exportkonsulenter, dels en begränsad bi- dragsram, som bör disponeras för stöd av vissa typer av exportprojekt.

De två exportkonsulenterna bör ha flera uppgifter. En av dessa bör vara att förse branschföretagen med relevant marknadsinformation rö- rande de för svensk möbelexport intressantaste avsättningsmarknader- na. En annan bör vara att bistå enskilda företag att utarbeta marknads— planer, lämplig produktpolit'ik etc. Exportkonsulenterna bör även spela en aktiv roll i planeringen och genomförandet av under programperio- den initierade kollektiva manifestationer av den svenska möbelindustrin på exportmarknaderna. I de senare torde de svenska handelssekreterarc- kontoren och utlandshandelskamrarna i vissa fall komma att spela en betydelsefull roll.

Möbelindustriutredningen har föreslagit att exportkonsulentcrna i lik- het med motsvarande befattningshavare för TEKO/glas-programmct placeras vid kommerskollegium. Chefen för handelsdepartcmentet har nyligen anmält förslag om inrättandet av ett centralt organ för export-

Prop. 1972: 47 44

främjande verksamhet, Sveriges exportråd (prop. 1972: 31). Jag finner det ändamålsenligt att exportkonsulenterna placeras vid Exportrådet.

Verksamhet av det slag som kommer att ingå i arbetsuppgifterna för exportkonsulenterna bedrivs på flera punkter sedan länge av bransch- organisationerna. Jag vill därför understryka vikten av att ett nära sam- arbete med dessa kommer till stånd.

Den nyss nämnda bidragsramen har av möbelindustriutredningen föreslagits kunna bli utnyttjad för bidrag både till enskilda företags tröskelkostnader vid exportprojekt och till kollektiva projekt av typen gemensamma marknadsundersökningar, mässframträdanden o.s.v. Jag anser inte att den tillgängliga ramen bör användas för den förstnämnda typen av bidrag. Medlen bör reserveras för projekt av kollektiv karak- tär. För sådana projekt bör gälla att en efter omständigheterna avpas- sad del av varje projekts totalkostnad täcks med industrimedel.

Beslut i frågor rörande bidrag bör t.v. ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av Sveriges exportråd.

Åtgärder avseende teknisk forskning och utveckling

Som framgår av utredningsmaterialet är den tekniska utvecklingen inom områden som berör de aktuella branscherna f.n. förhållandevis snabb. Detta omdöme gäller både ifråga om den traditionella träbear- betningstekniken och på materialområdet. Jag har i det föregående sär- skilt pekat på den betydelse som i sammanhanget måste tillmätas den på alltfler områden tillämpbara plasttekniken.

Det snabba tekniska skeendet skapar ständigt nya behov av teknisk forskning och utveckling (FoU). Staten bidrar till att tillgodose dessa behov genom sin medverkan som finansiär av kollektiva forskningspro— gram samt genom stöd till projektbunden forskning. Det statliga stödet till kollektiv FoU inom den träbearbetande industrin avser avtalsbund— na program som genomförs dels vid Svenska träforskningsinstitutet, dels vid Möbelinstitutet. Under innevarande budgetår uppgår det stat- liga stödet till dessa program till resp. 7,6 milj. kr. och 250 000 kr. Här- vid bör observeras att huvuddelen av det kollektiva forskningsprogram som genomförs vid Svenska träforskningsinstitutet avser den primära skogsindustrin.

Möbelindustriutredningen har redovisat de preliminära resultaten av en inventering av FoU-behoven inom det trätekniska området som ge— nomförts av STU i samarbete med Svenska träforskningsinstitutet. För möbelområdet har Möbelinstitutet tidigare redovisat de forskningsbehov som enligt institutets mening föreligger för denna bransch. Institutet har i sitt remissvar lämnat ytterligare synpunkter på forskningsbehoven.

Möbelindustriutredningen har med utgångspunkt från de behov som dokumenterats i de nämnda inventeringarna framhållit som angeläget

Prop. 1972: 47 45.

att det kollektiva forsknings- och utvecklingsarbetet på möbelområdet intensifieras och breddas. Utredningen har härvid ansett att större vikt än hittills i FoU-verksamheten bör fästas vid arbetsuppgifter som direkt och konkret kan medföra förbättrad teknisk standard, rationellarc pro- duktionsflöde, mer målmedveten produktutveckling, bättre utnyttjande- av skalfördelar etc. inom företagen.

Jag kan ansluta mig till utredningens uppfattning när det gäller den önskvärda inriktningen av FoU-verksamheten och anser att forsknings— organen redan inom tillgängliga medelsramar bör sträva efter att i sin verksamhet ta upp projekt med den angivna syftningen. Jag vill även instämma i vad utredningen uttalat om behovet av forskningsinsatser på plastområdet. Uppmärksamhet bör i FoU-verksamheten även ägnas frå- gor rörande arbetsmiljön i de berörda branscherna. Arbetsmiljöförhål- landena inom den träbearbetande industrin studeras f.n. av delegatio— nen för de mindre och medelstora företagen, varvid bl. a. behoven av ökade FoU-insatser torde komma att uppmärksammas.

Vad gäller frågan om en ökning av den totala FoU-insatsen har ut- redningen konstaterat att det för att tillgodose de dokumenterade FoU- behoven skulle krävas finansiella insatser som ligger långt utanför grän- serna för nuvarande ekonomiska ramar på området. Vid i huvudsak oförändrade relationer mellan träindustrins egna och statens finansie- ringsinsatser skulle därför ett realiserande av presenterade planer kom- ma att ställa anspråk på omfattande nytillskott av FoU-medel från bägge parter. Frågan om en ökad statlig FoU-insats måste således ses i samband med möjligheterna att mobilisera motsvarande medel från industrins sida. Den nyss nämnda arbetsgruppen inom STU har bedömt det vara förenat med svårigheter att uppbringa sådana medelstillskott, i första hand på grund av de ingående branschernas småföretagsdomi- nerade struktur. Arbetsgruppen har därför diskuterat möjligheten att finansiera en utvidgad FoU-verksamhet genom en särskild obligatorisk forskningsavgift, vars uppbörd skulle ombesörjas av staten. Förslag i samma riktning har i december 1971 framförts bl. a. i en skrivelse från Träindustrins branschorganisation (TIBO). Flera remissinstanser har tillstyrkt en utredning i frågan.

Problemen med de mindre och medelstora företagens medverkan som finansiärer av den kollektiva forskningen är inte specifika för de här behandlade branscherna. Erfarenheter motsvarande dem som ovan berörts kan redovisas även från andra industrigrenar inom vilka insla- get av små och medelstora företag är stort. Vid en diskussion av ett ökat finansiellt engagemang från de mindre företagens sida som FoU— finansiärer — eventuellt i form av en obligatorisk uttagen FoU-avgift — aktualiseras en rad problem. Hit hör frågan om inriktningen av FoU-insatserna för att bättre passa de konkreta problem som de mindre företagen möter i sin verksamhet samt spridningen av forskningsrönen

Prop. 1972: 47 46

bland de i finansieringen deltagande företagen. Slutligen uppstår vid överväganden om en obligatorisk forskningsavgift olika avgränsnings- problem, t.ex. vilka kriterier som skall gälla för företagsurvalet vid uttaxeringen av medel för forskning inom ett visst material- eller funk- tionsområde. Med hänsyn till den komplicerade karaktären hos de här berörda frågorna är jag inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till förslagen i TlBO:s skrivelse.

I avvaktan på att finansieringsfrågan närmare övervägs anser jag att några särskilda åtgärder inom FoU-området, utöver vad jag i det följan- de kommcr att föreslå, inte nu bör vidtas. Jag vill erinra om att jag i prop. 1972: 1 (bil. 15 s. 59) vid min anmälan av anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling anfört att inom behovsområdet kemi- samt skogs- och träteknik ökade resurser bör till- föras träteknik.

Möbelindustriutredningen har framhållit att en viktig och ofta alltför litet observerad uppgift är att till industrin vidarebefordra de resultat som FoU-insatserna leder fram till. Utredningen påpekar samtidigt att ett kommunikationsbehov föreligger också i riktning från industrin till- baka till forskningsinstitutionerna. Utredningen föreslår att en statlig försöksverksamhct inleds budgetåret 1972/73 i syfte att förmedla tek- niska rön i första hand från forskningsorganen till industrin men ock- så i motsatt riktning. En för ändamålet engagerad teknisk konsulent bör enligt utredningsförslaget knytas till STU men ges en viss regional anknytning till Jönköpings län. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget om en teknisk konsulent.

Utredningens förslag anknyter på denna punkt till vad jag anfört i årets statsverksproposition. Jag framhöll där (prop. 1.972: ]_ bil. 15 s. 61) att de mindre och medelstora företagen ofta har svårigheter att tillgodogöra sig rön av teknisk forskning och utveckling och att åtgär- der därför borde vidtas för att göra modern teknik och produktutveck- ling lättare tillgänglig för dessa företag. Om vad jag anfört i detta stycke godtas, kommer insatserna för mindre och medelstora företag genom STU att intensifieras. Därutöver finner jag det ändamålsenligt att en försöksverksamhet i enlighet med möbelindustriutredningens för- slag inleds. Den bör bedrivas under den för utbildnings- och export- stimulansåtgärderna föreslagna fyraårsperioden. Verksamheten bör om- fatta hela den träbearbetande industrin så som jag tidigare definierat den och bör handhas av en teknisk konsulent. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de tekniska delarna av SIFU:s utbildningsverksam- het och teknikkonsulenternas verksamhet bör konsulenten anknytas till SIFU, såsom föreslagits i bl.a. SIFU:s remissvar. Konsulenten bör trots sin administrativa anknytning till SIFU behålla den föreslagna huvuduppgiften att förmedla forskningsrön och ny teknik till företagen.

Prop. 1972: 47 47

Ett nära samarbete med branschförbunden och branschforskningsinsti- tuten samt med STU blir därför nödvändigt.

Jag vill i samband med behandlingen av FoU-frågorna erinra om vad chefen för inrikesdepartementet anfört i prop. 1972: 1 (bil. 13 s. 257) beträffande experimentverksamhcten i bostadsbyggandet i syfte att bl. a. skapa nya hustyper och nya former av lägenheter med mark- ' kontakt. lnom ramen för det garanterade bostadsbyggnadsprogrammet har en särskild kvot avsatts för sådan experimentverksamhet. Vidare ut- talas att byggforskningsmedel bör kunna användas för uppföljningen av sådan experimentverksamhet. vilken torde vara av särskilt intresse för trähusindustrin.

Efter samråd med chefen för "inrikesdepartementet vill jag anmäla att det inom ramen för denna särskilda kvot bör finnas utrymme även för sådana projekt som har direkt samband med exportsträvandena inom småhusområdet. I fråga om sådana projekt torde styrelsen för teknisk utveckling kunna vara behjälplig med utvärderingen av experi- menten.

Åtgärder för att påverka strukturomvandlingen

Jag har tidigare berört de faktorer som talar för att utvecklingen under 1970-talet kommer att medföra betydande påfrestningar för strukturen inom den traditionella träbearbetande industrin. Vid sidan av de redan berörda faktorerna talar ägareformerna i kombination med den höga genomsnittsåldern på ägaren/företagsledaren för att en fort- satt och t.o.m. accelererad nedgång av antalet företag är att vänta. Möbelindustriutredningen har funnit det sannolikt att de negativa ef- fekterna på branschens totalsysselsättning av den förestående omstruk- tureringen blir avsevärda.

De åtgärder jag föreslagit i det föregående bör kunna hjälpa enskilda företag att utnyttja sådana möjligheter till anpassning som finns inom ramen för den väntade utvecklingen. Deras syfte är däremot inte att förhindra strukturomvandlingsprocessen som sådan. Behov kvarstår även vid ett framgångsrikt genomförande av åtgärderna att finna medel som gör det möjligt att påverka strukturomvandlingcn i samhälleligt gynnsam riktning.

Möbelindustriutredningen har i detta syfte föreslagit att möbelindu- strin inkluderas bland målbranscherna för det system av statligt garan- terade strukturlån varom förslag lades fram vid årsskiftet (Ds I 1971: 5). Jag har tidigare denna dag behandlat denna fråga vid min anmälan av frågan om åtgärder för att påverka strukturomvandlingcn inom vissa branscher (prop. 1972: 46) och därvid förordat att möbelindustrin skall ingå bland de branscher som bör få del av detta stöd.

Prop. 1972: 47 48

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att ]. godkänna de riktlinjer för åtgärder för möbelindustrin, snic- keriindustrin rn. fl. som jag förordat, 2. godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om vilka Kungl. Maj:t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga 1 och 2) fattar beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta G yllensten

Prop. 1972: 47 49

Bilaga ]

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, Statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS- SON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler fråga om anslag till exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl. och anför.

Chefen för industridepartementet kommer denna dag att föreslå Kungl. Maj:t att besluta om proposition till riksdagen angående åtgär- der för möbelindustrin, snickeriindustrin m.fl. Därvid kommer chefen för industridepartementet att närmare utveckla efter vilka riktlinjer så- dana åtgärder bör vidtas. '

Jag tar nu — med utgångspunkt från de riktlinjer för ifrågavarande åtgärder som chefen för industridepartementet sålunda kommer att närmare utveckla — upp frågan om det anslag under tionde huvud-. titeln som avser berörda åtgärder.

Anslag för exportfrämjande åtgärder. För exportfrämjande åtgärder under en fyraårsperiod bör anslås ett totalbelopp av 3,2 milj. kr. För budgetåret 1972/73 beräknar jag-medelsbehovet till 800 000 kr. I detta belopp räknar jag in 500 000 kr. för bidrag till kollektiva exportprojekt inom berörda branscher samt 300 000 kr. att hos Sveriges exportråd an- vändas för att bestrida kostnader för två exportkonsulenter för dessa branscher. .

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriin- dustri m.fl. för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 800 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten