Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen, m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1973 Prop. 1973:178
Nr 178
Kungl. Maj:t$ proposition med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen, m. m.; given den 2 november 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
INGEMUND BENGTSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den nuvarande organisationen av velerinärväsendet tillkom år 1934. I propositionen föreslås en anpassning av organisationen till de förändringar som därefter skett i djurtUlgången och till de krav som modern djurhållning ställer i fråga om veterinär service.
1 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
Prop. 1973:178
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 november 1973.
Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för jordbraksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i distriktsveterinärorganisationen, m. m, och anför
Inledning
I samband med anmälan av prop, 1965: 38 angående upprustning av den veterinärmedicinska forskningen och utbildningen, m, m, framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att veterinärväsendels organisation i vissa avseenden borde bli föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Riksdagen uttalade också (JoU 1965: 6, rskr 1965: 165) att en sådan översyn borde komma till stånd.
Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1965 tillkallades sakkunniga med uppdrag att utreda velerinärväsendets uppgifter och organisation. De sakkunniga antog benämningen veterinärväsendeutred-ningen. Utredningen avgav i april 1967 belänkandet (Ds Jo 1967: 6) Sluten djursjukvård, i maj 1968 betänkandet (Ds Jo 1968: 3) Veterinärmedicinsk rådgivnings- och laboratorieverksamhet, i mars 1970 rapporten (SOU 1970: 53) Distriktsveterinäremas tjänstgöringsförhållanden, m. m, samt i januari 1971 betänkandet (SOU 1971: 3) Velerinärdislriklsindd-ningen, m, m.
Den slutna djursjukvården togs upp i tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1967/68 (prop, 1967: 155 bU, 7, JoU 1967:40, rskr 1967: 378), Den veterinärmedicinska rådgivnings- och laboratorieverksamheten behandlades av 1969 års riksdag (prop, 1969: 43, JoU 1969: 12, rskr 1969: 135),
Efter remiss har yttranden över betänkandet angående veterinärdist-
' Riksdagsledamoten Sven Persson, ordförande, generaldirektören Gösta Björkman, förbundssekreteraren Arne Nybom, riksdagsledamoten Harald Pettersson och byrådirektören Curt Werner,
riklsinddningen, m, m. avgetls av överbefälhavaren, statskontoret, riksrevisionsverket, statens omplaceringsnämnd, lantbraksstyrdsen, veteri-närslyrdsen, samtiiga länsstyrelser, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, utredningen om inrättande av en fältstation i Skara, organisationskommittén för omlokalisering av veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt. Kooperativa förbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska kenndklubben. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska samernas riksförbund och Sveriges velerinärförbund.
Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter, sammanslutningar och enskilda.
Yttranden och skrivelser har dessutom inkommit från socialstyrelsen, AB Svensk laboratorietjänst samt vissa kommuner, sammanslutningar och enskilda.
Nuvarande ordning
Distriktsveterinärväsendet förstatligades fr, o, m, den 1 januari 1934, Distriktsveterinärerna, som dessförinnan var anställda av landstingen, blev alltså statstjänstemän. De avlönas genom dels fast lön, dels prak-tikinkomsler enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Distriktsveterinärtjänst hänförs till löneplan D samt inom denna till någon av lönegrupperna I—V,
Antalet veterinärdistrikt var vid förstatiigandet 257, vartill kom länsveterinärernas praklikområden. Även om ändringar i distriktsindelningen därefter vidtagits består den dock i allt väsentligt oförändrad. Antalet distrikt är i dag 285, varav två ingår i veterinärhögskolans praktikområde. Indelningen av landet i veterinärdislrikt bestäms av Kungl, Maj:t, I varje distrikt finns en distriktsveterinär, vilken är skyldig att bo på den av Kungl, Maj:t fastställda slalioneringsorlen. Antalet tjänster som distriktsveterinär uppgår således till 285, Dessutom finns tolv s, k, veteri-närstipendialer. Dessa anlitas som vikarier.
Den veterinära verksamheten regleras främst av allmän veterinärinstruktion (1971: 810), som bl. a, berör distriktsveterinärs medverkan beträffande livsmedelskontrollen, saml däratöver av epizoolilagen (1935: 105, ändrad senast 1971: 1109), som innehåller bestämmelser om vad distriktsveterinär har att iaktta i fråga om förebyggande åtgärder när epizootisk sjukdom utbrutit, och djurskyddslagen (1944: 219, ändrad senast 1973: 269), som successivt har skärpts eftersom djurskyddsfrågorna har kommit att tillmätas allt större betydelse. Hälsovårdsstadgan (1958: 663, ändrad senast 1972: 675) föreskriver att veterinär bör om möjligt vara ledamot i hälsovårdsnämnden. Om veterinär inte är ledamot i nämnden skall tjänsteveterinär eller stadsveterinär närvara vid nämn-
dens sammanträden i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden,
Ell flertal distriktsveterinärer anlitas för veterinärt arbete vid sidan av tjänsten som distriktsveterinär, i den mån uppgifterna inte ankommer på särskilt anställda veterinärer. Banveterinär har sålunda till uppgift att besiktiga djur vid offentlig tävling. Besiktningsveterinär skall se till att lagen (1959: 99, ändrad senast 1971: 1114) om köttbesiktning eflerlevs. Gränsveterinär utför besiktning i samband med in- och utförsel av levande djur, Impoitbesiktningsveterinär kontrollerar införseln till riket av köttvaror och djurfetl. Stadsveterinär är hälsovårdsnämndens expert och utövar i första hand inseende över livsmedelshygienen i tätorter.
Distriktsveterinärs tjänstgöringsskyldighet omfattar i princip det egna distriktet men hinder mot att utföra arbete inom annat distrikt föreligger inte. Bakom indelningen i bestämda distrikt ligger bl, a, kravet på att djurhållarna och andra som anlitar distriktsveterinärernas tjänster alllid skall kunna vända sig till en veterinär med skyldighet att tillhandagå med sjukvård och andra förrättningar enligt en bestämd taxa. Dessutom innebär det en fördel att ha tUlgång tUl veterinärer med den lokal- och personkännedom som följer med en mer eUer mindre långvarig verksamhet inom visst distrikt.
De nuvarande distrikten omfattar dels en eller flera hela kommuner, dels delar av kommuner, i regel socknar. Med hänsyn lill att vissa län innefattar produktionsområden av olika karaktär och alt jordbruket under de senaste årtiondena genomgått väsentliga strukturförändringar utan att veterinärdistrikten anpassats till dessa förändringar föreligger stora olikheter mellan distrikten i fråga om ytstorlek och antalet husdjur.
För att få en uppfattning om arbetsmängden i ett veterinärdistrikt har veterinärstyrelsen och därefter veterinärväsendeulredningen använt sig av etl särskilt jämförelsetal. Detta utgör för ett visst distrikt summan av antalet hästar, kor och svin, varvid hästar och kor multipliceras med koefficienten 1 och svin med 0,1,
Med detta beräkningssält hade år 1966 13 av landets veterinärdistrikt ett jämförelsetal som låg under 1 000, De flesta av dessa äterflnns i Kopparbergs och Norrbottens län. Av veterinärdistrikten hade 41 ett jämförelsetal under 2 000. Dessa distrikt förekommer i huvudsak i Kopparbergs län och inom de tre nordligaste länen. Mer än hälften eller 160 av samtliga veterinärdistrikt hade ett jämförelsetal under 4 000, I hela landet fanns 72 distrikt som hade ett jämförelsetal mellan 4 000 och 6 000 och 55 distrikt som hade ett jämförelsetal högre än 6 000, Distrikten med jämförelsetal mellan 4 000 och 6 000 förekom i större antal främst inom Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus och Älvsborgs län. Distrikten med jämförelsetal högre än 6 000 fanns främst inom Kristianstads, Skaraborgs, Hallands och Kronobergs län.
Inom dislriktsveterinärväsendel förekommer ett omfattande vikariatssystem. För distriktsveterinär omfattar årssemestern i allmänhet 40 dagar. Med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och den hela dygnet omfattande tjänstgöringstiden äger distriktsveterinär därutöver rätt till befrielse från tjänstgöring under ytterligare högst 15 dagar per år. Även av annan anledning (vakans, fortbildning, vikariat på länsveterinärljänst, enskild angelägenhet, sjukdom m, m,) förekommer vikariat på distriktsveterinärtjänst. Som vikarie förordnas i regel veterinärstipendiat, annan obefordrad veterinär, annan distriktsveterinär, besiktningsveterinär eller pensionerad distriktsveterinär.
Omfattningen av vikariatsförordnanden på dislriktsveterinärtjänsl framgår av följande uppgifter avseende budgetåret 1967/68, Det totala antalet vikariatsförordnanden på dislriktsveterinärtjänster i hela landet var 1 595 omfattande 24 381 dagar eller 67 hdårstjänster. Av vikariaten innehades 69 % av obefordrad veterinär, 15 % av annan distriktsveterinär vid sidan av egen tjänst, 9 % av pensionerade distriktsveterinärer m, fl,, 5 % av veterinärstipendiat och 2 % av besiktningsveterinär. Statens utgifter för ersättning lill vikarier var 5 milj, kr, för budgetåret 1972/73,
Det nuvarande avlöningssystemet för distriktsveterinärerna bygger på principen att dessa skall erhålla avlöning enligt en speciell löneplan jämte ersättning — i första hand från djurägare — enligt en särskild veterinärtaxa. Varje distrikt är hänfört till viss lönegrupp. Lägre beräknad praktikinkomst kompenseras genom placering i högre lönegrapp. Förhållandel mellan fast lön och praklikinkomsl bygger på principen all i ett normaldistrikt åtminstone hälften av inkomsten bör utgå i form av fast avlöning, I enlighet med nu gällande avtal om arbetstid för vissa statstjänstemän är distriktsveterinärerna undantagna från arbetstidsreglering. De har som förut nämnts rätt till viss kompensationsledighet samt dessutom jourledighet. Sistnämnda slag av ledighet innebär att distriktsveterinär under viss tid — i regel under lördagar—söndagar och vissa helgdagar — får befrielse från sina tjänstegöromål genom att veterinär i granndistrikt eller annan veterinär svarar för tjänsten. Då så är möjligt och lämpligt kan en och samma veterinär på en gång få göra jourtjänsl i tre distrikt.
Frågan om distriktsveterinärs veckovila har aktualiserats bl, a, genom att arbetarskyddsstyrdsen ändrat sin tolkning av 21 § arbelarskyddsla-gen (1949: 1), Enligt denna skall arbetstagare för varje sjudagarsperiod åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet, veckovila, om inte särskilt förhållande tUlfälligtvis påkallar undantag. Tidigare ansågs sådan beredskapstjänstgöring som fullgjordes i hemmet som veckovila i arbetarskyddslagens mening om den inte avbröts av arbete. Sådan beredskapstjänstgöring accepteras inte längre som veckovUa, Dispens har dock hittills beviljalSiför distriktsveterinärerna.
Distriktsveterinärerna har inte tjänstebostäder i vanlig bemärkelse. Däremot har ett antal kommuner ställt bostäder till förfogande. Av distriktsveterinärerna har 230 tillgång tUl särskilda Ijänsldokaler, I 87 distrikt tillhör lokalen vederbörande veterinär, i 22 är den förhyrd i öppna marknaden och i 121 fall är den ställd till förfogande av kommun eller annan samfälUghet och förhyrd av vederbörande distriktsveterinär.
Sedan början av 1940-talet har vid statens veterinärmedicinska anstalt byggts upp en särskUd konsulentavdelning. Vid denna har tjänster som konsulenter specialiserade på särskilda djurslag inrättats. Inriktningen av verksamheten vid avdelningen fastlades av 1965 års riksdag på grundval av propositionen angående upprustning av den veterinärmedicinska forskningen och utbildningen, m, m, (prop. 1965: 38, JoU 1965: 6, rskr 1965: 165), Därvid förklarades alt konsulenterna borde ägna huvuddelen av sin tjänstgöringstid åt rådgivnings- och upplysningsverksamhet, men utrymme borde även ges för sådant forsknings- och utredningsarbete som krävs för den nämnda verksamheten. Antalet anstäUda vid konsulentavdelningen är 20 personer varav 16 utgörs av handläggande personal.
För budgetåret 1973/74 är anslaget för distriktsveterinärorganisationen 20,7 milj, kr, varav 400 000 kr, avser kursverksamhet. Anslaget avser att täcka lönekostnader m. m, samt utgifter för vikariatsersättningar och ersättningar för jourtjänster med reseersättningar och traktamenten.
Från anslaget Bidrag lill djursjukvård i vissa fall utgår bidrag till mindre bemedlade djurägares djursjukvård. Staten svarar för kostnaden utöver visst belopp för anlitande av distriktsveterinär. Under budgetåret 1972/73 var kostnaderna för detta ändamål 608 000 kr.
Utredningen
Veterinärväsendeulredningen erinrar om att distriktsveteri närernas arbetsuppgifter brukar delas upp på två huvud områden, hälso- och sjukvård bland husdjur samt livsmedelshygien och annan om.givningshygien. Av utredningen gjorda undersökningar visar att hälso- och sjukvården bland husdjur är den helt dominerande akti viteten och upptar genomsnittligt 99 % av arbetstiden,
Djursjukvården utövas till största delen i form av ambulant verksamhet, vilken upptar 52 % av arbetstiden exkl. restid. Djurägares besök hos veterinär uppgår tUl 9 % av arbetstiden och 16 % ägnas åt telefonkontakt med djurägare. Över 90 % av arbetstiden ägnas åt nötkreatur (61 %), svin (18 %) och hundar (12 %), Åt nötkreaturen ägnas i de norra delarna av landet en relativt sett större andel av arbetstiden jämfört med de södra delarna (71 % mot 44 %), För svinen gäller närmast omvända förhållandet (5 % i norr mot 44 % i söder). För hundarna är motsvarande tal 15 % i norr mot 5 % i söder.
I fråga om behovet i framtiden av veterinärmedicinska insatser inom animalieproduktionen framhåller utredningen att den hittillsvarande minskningen av mjölkkoantalet förlöpt parallellt med ökade krav på produktionsförmågan och ökade sjukdomsrisker för djuren. Minskningen av koantalel innebär därför inte någon motsvarande minskning av behovet av veterinära insatser. En ökning av specialiseringsgraden kommer för mjölkproduktionens del alt innebära att den egna rekryteringen kommer all upphöra i vissa besättningar. En ökad omfattning av förflyttningar mellan besättningar medför en stegrad risk för uppkomst och spridning av infektionssjukdomar, vilket är ägnat att öka behovet av både terapeutiska och profylaktiska åtgärder. Utredningen förväntar att en specialiserad köttproduktion skaU bli allt vanligare. Eftersom rekrytering genom inköp kan förväntas bli förhärskande kommer problemen i samband med förflyttningar av djur att bli påtagliga. Smågrisproduktionen kan förutses komma alt bedrivas i färre men större besättningar än hittills, vilket i princip innebär stegrade sjukdomsrisker. Utredningen framhåller att slaktsvinsuppfödningen redan nu är tämligen starkt industrialiserad och torde bli så i än högre grad i framtiden. Den individuella djursjukvården kommer i en sådan produktion att vara av underordnad betydelse medan besättningssjukdomar av olika slag kommer att utgöra de väsentligaste veterinärmedicinska problemen.
Utredningen framhåller alt det med hänsyn lill utvecklingstendenserna inom veterinärmedicinen och animalieproduktionen under överskådlig tid uppenbarligen kommer att föreligga behov av veterinära insatser för vilka distriktsveterinärerna i dag främst är ansvariga. Om dessa insatser i fortsättningen helt skulle baseras på privatpraktiserande veterinärer kommer det åtminstone i vissa delar av landet alt bli svårt att läcka behovet av veterinär sakkunskap. Genom sin lokal- och personkännedom har tjänsteveterinärerna goda möjligheter alt verksamt främja djursjukvården inom resp. distrikt. Den nuvarande organisationsformen har också inneburit säkra garantier för all samhället vid epizootier och i fråga om de lill människan överförbara djursjukdomarna har tillgång till en effektiv organisation för bekämpandet.
Enligt utredningens mening finns det med hänsyn härtill inte anledning att för framtiden ändra inriktningen av distriktsveterinärernas arbete. Genom veterinärmedicinens utveckling och ändrade produktionsförhållanden inom jordbruket kan förskjutningar i arten och omfattningen av olika veterinära göromål förekomma. Dessa förskjutningar ligger dock inom ramen för verksamhetens nuvarande inriktning,
I fråga om hälso- och sjukvården ansluter sig utredningen till riksdagens ställningstagande år 1967 i samband med behandlingen av den slutna djursjukvården, nämligen att distriktsveterinärorganisationen i huvudsak skall tillgodose animalieproduktionens behov. Utredningen före-
slår därför att distriktsveterinärs skyldighet att undersöka och behandla sällskapsdjur begränsas till att avse sådan mottagning som inte utgör hinder för veterinärens obligatoriska tjänsteåligganden. Förslaget innebär enligt utredningen knappast någon ändring av vad redan nu tillämpas och inte heller någon ändring i fråga om distriktsveterinärs skyldighet alt som tjänsleveterinär beakta t, ex, djurskyddets intressen, I rådgivningsarbetet bör dislriklsveterinärema i fortsättningen utnyttjas i större utsträckning. Rådgivningen har en väsentiig betydelse när det gäUer alt förebygga olika sjukdomar. Utredningen anser att skyldigheten för läkare och veterinär i offentiig tjänst att medverka vid livsmedelskontrollen bör bibehållas.
Även övriga uppgifter som distriktsveterinärerna handlägger bör i fortsättningen ombesörjas av dessa. Detta gäller i första hand djurskyddsfrågorna som tidsmässigt inte spelar så stor roll men är av väsentlig betydelse,
Veterinärväsendeulredningen konstaterar alltså att en i allmän tjänst anställd distriklsveterinärkår alltjämt bör finnas. När det gäller frågan om vem som i fortsättningen bör vara huvudman för kåren diskuterar utredningen tre alternativ, nämligen staten, primärkommun eller landsting. Vad gäller primärkommunerna är de enligt utredningens mening i stor utsträckning olämpliga som enheter för en distriktsveterinär-organisation. Ett primärkommunalt huvudmannaskap skulle i många fall kräva samarbete mellan olika kommuner med komplikationer i skilda avseenden som följd. Distriktsveterinärernas uppgifter beträffande hälso- och sjukvård bland husdjur kan inte heUer sägas ligga i linje med de uppgifter som primärkommunerna har. Landstingsområdena utgör enligt utredningens mening i och för sig lämpliga underlag för att organisera en Ijänsleveterinärkår. De gränser som landslingslagen drar upp för landstingens verksamhet är mycket vida. Landstingen var huvudmän för distriktsveterinärerna före förstatligandet och har tidigare lämnat bidrag lill veterinärmedicinska laboratorier. De är också huvudmän för distriktsläkarna. Anledningen härtill är alt man ansett all en fördelning av resurser och uppgifter mellan sjukhusläkare och tjänsteläkare bäst sker om en och samma huvudman har att fatta beslut. Utredningen framhåller att några sådana skäl i dag inte kan åberopas beträffande Ijänsteveterinärväsendet, eftersom den slutna sjukvården inte är utbyggd och inte heller förväntas bli det i den utsträckning alt några samordningsproblem uppkommer. Ett på de skilda landslingen splittrat huvudmannaskap kan vidare med hänsyn till distriktsveterinärkårens ringa storlek komma att försvåra ett effektivt utnyttjande av veterinärerna vid framför allt epizootibekämpande. Utredningen finner därför inte skäl föreligga för landstingskommunall huvudmannaskap. Staten bör därför förbli huvudman för dislriktsveterinärväsendel.
Veterinärväsendeulredningen framhåller beträffande veterinär-distriktsindelningen alt samhället måste ha tUlgång till veterinärmedicinsk expertis för allmän sjukdomsövervakning och för djurskydds- och omgivningshygieniska uppgifter. För att denna expertis skall kunna utnyttjas rationellt bör vederbörande ha den lokal- och personkännedom som fås genom en mera långvarig tjänstgöring inom visst område. Vissa av fördelarna med statligt anställda distriktsveterinärer går enligt utredningens mening förlorade, om man överger ordningen med bestämda tjänstgöringsområden. Behovet av distriktsveterinärer bör därför även i fortsättningen tillgodoses på grundval av en uppdelning av landet i distrikt.
Som allmän norm för distriktsindelningen föreslår utredningen att ett distrikt bör vara så beskaffat att det ger minst en veterinär rimUg arbetsbörda inom ett område där avnämarna av dennes tjänster får en rimlig service lill en godtagbar kostnad. Delta arbete måste i sin lur utgöra grund för en lämplig inkomstbUdning för tjänstemannen. Enligt utredningens mening bör gräns för veterinärdislrikt sammanfalla med kommun- och länsgräns. Redan vissa allmänna överväganden om regional samordning och samverkan talar för att distrikten i princip bara bör omfatta endast delar av ett och samma län. Det råder sålunda ett samband mellan den verksamhet en distriktsveterinär utövar och den länsstyrelsen i vissa hänseenden ansvarar för. Undanlag från huvudregeln bör kunna göras om t. ex, praktiskt-geografiska synpunkter talar för en annan indelning.
För beräkning av arbetsmängden inom olika områden har veterinärväsendeulredningen undersökt olika metoder. Enligt utredningen är jämförelsetalen inte något säkert mått på arbetsbördan inom visst distrikt, då dessa tal inte ger något uttryck för sådana faktorer som avståndens betydelse, produktionens fördelning på stora och små besättningar osv. I brist på en bättre metod bör dock jämförelsetalen enligt utredningens mening liksom hittiUs kunna vara användbara särskUt om de utnyttjas i full vetskap om metodens otillräckUghel.
Utredningen framhåUer att behovet av veterinära insatser per djuren-hel inte är oföränderligt. Minskningen av antalet kor löper parallellt med ökade krav på produktionsförmågan, vilket innebär stegrade sjukdomsrisker för djuren. Arbetsinsatserna per djurenhet ökar därför och kommer att fortsätta att öka även om andra faktorer, såsom besättningarnas storlek och mer kvalificerade brukare, i viss mån motverkar en sådan ökning. Del totala behovet av insatser kommer således inte att reduceras i samma takt som djurantalet. Hur stort behovet kan bli i förhållande lill dagens läge är enligt utredningen svårbedömbart. Som underlag för distriktsindelningen föreslår utredningen 5 000 djurenheter per veterinär i en- och tvåmansdistrikt om avståndet till stationeringsorten inte överstiger 40—50 km. Avgörande för dimensioneringen i del särskilda fallet
Prop. 1973:178 10
måste dock även bli animalieproduktionens inriktning, vägarnas beskaffenhet och andra förhållanden som kan tillmätas betydelse. Distriktsindelningen får vidare ses som en del av den service samhället är berett att ge i olika delar av vårt land. Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas förhållandena i glesbygderna. Enligt utredningens mening bör samhället ha ett ansvar för att även djurägare i glesbygderna får möjUghet till veterinär hjälp.
Utredningens förslag innebär att enmansdistrikt kommer att finnas i stort antal. Denna typ av distrikt föreslås bli kompletterat av distrikt av annan karaktär, nämligen tvåmansdistrikt och veterinärstationsdislrikl. Härigenom erhålls enligt utredningens mening en flexibel organisation som relativt lätt kan anpassas lill utvecklingens krav,
Veterinärslalioner, dvs, distrikt med placering av minst tre veterinärer på samma ort, innebär enligt utredningens mening en organisationsform som är förenad med många fördelar. Den bör därför bli ett stadigvarande inslag i det framtida distriktsveterinärväsendet. En fördel med stationsdistrikt är att de enskilda veterinärernas speciella kunskaper och samlade erfarenheter kommer lill nytta i etl större område till förmån främst för den enskilde jordbrukaren.
Samverkan kan vara mycket värdefull även för veterinärerna själva. En annan fördel är att praktiklokaler kan utrustas bättre och utnyttjas mer ekonomiskt. En veterinärstation ger även möjlighet till en utvidgad poliklinisk verksamhet, ulan att djurägarnas krav på ambulant service behöver eftersättas. Genom inrättandet av bilrädestjänster kan den veterinära arbetskraften utnyttjas på ett effektivare sätl. En organisationsform med flerveterinärstationer ökar vidare anpassbarheten till förändrade förhållanden. En fördel är också att jourtjänslen lättare kan delas upp.
En förutsättning för alt inrätta veterinärslalioner bör enligt utredningens mening vara alt minst tre veterinärer kan sysselsättas inom samma distrikt och med gemensam stationeringsort. På vissa håll är det lämpligt all dimensionera stationsdistrikten, så alt de bUdar underlag för mer än tre veterinärer, I några fall bör det komma i fråga alt låta en fjärde veterinär tUls vidare få annan stationeringsort än övriga veterinärer inom distriktet. Denna organisationsform bör vara lämplig inom områden med en koncentrerad djurhållning inom viss mera avlägsen del av ett stationsdistrikt.
Utredningen anser att ett högsta djurunderlag på omkring 7 000 djurenheter per veterinär kan läggas till grand för planeringen av stationsdistrikt. Med hänsyn liU möjligheterna att i ett slalionsdistrikl planera resorna på ett bättre sätt än i en- och tvåmansdistrikt, bör längsta reseavstånd inom slalionsdistrikl normall kunna utsträckas lill 50—60 km.
Områden med liten djurtäthet och stora avstånd lämpar sig dock
mindre väl för slalionsdistrikl. En lämplig organisationsform, särskilt inom glesbygderna, är distrikt med mer än en veterinär, utan att fråga är om veterinärslalioner. Kraven på ökade insatser inom en viss del av distriktet kan då lättare mötas samtidigt som ett starkt vikande djurunderlag inte behöver betyda att distriktsgränserna måste ändras, I StäUet kan en tjänst vakantsättas eller dras in, I de fall då tvekan råder om varaktigheten av behovet av en viss tjänst inom sådant distrikt bör den tas upp som extra, I regel bör veterinärer i tvåmansdistrikt stationeras på skUda orter, men i särskilda fall kan även stationering på en och samma plats komma i fråga. Verksamheten inom dessa distrikt bör i princip bedrivas på samma sätt som inom enmansdistrikt. Veterinärerna bör alltså ha praktikskyldighet inom hela distriktet.
För en- och tvåmansdistrikten bedömer utredningen att ett djurunderlag av 5 000 enheter per distrikt och veterinär utgör en godtagbar norm, under förutsättning att längsta reseavståndet från stationeringsorten inte överstiger 40—50 km. Distrikt som i nuvarande läge har uppemot 6 000 enheter per veterinär kan undantagsvis accepteras. Även etl djurunderlag som understiger 5 000 enheter måste godtas för att få nöjaktiga reseavstånd. Frånsett glesbygdsområdena bör dock distrikt med lägre djurunderlag än 4 000 inte accepteras annat än där det av praktiska skäl visar sig ofrånkomligt.
Utredningen föreslår alt landet delas in i 110 distrikt, varav 19 sta-tionsdistrikl, med sammanlagt 240 veterinärer. Den nya organisationen innebär att ett 100-tal stationeringsorter dras in och att ett 15-tal kommer till.
I nuvarande distriktsveterinärorganisation finns en ordinarie distriktsveterinär i varje distrikt. Utredningen föreslår att i samtliga distrikt skall finnas en eller flera ordinarie distriktsveterinärer. Dessutom föreslår utredningen att tjänster som extra distriktsveterinär inrättas, vilket innebär att behovet av tjänsten tid efter annan bör prövas om.
För alt täcka behov av ytterligare veterinär arbetskraft som föreligger i vissa distrikt, föreslår utredningen att särskilda tjänster för vikarier inrättas — regionvikarietjänster — och att i stäUel för extra veterinärtjänster inrättas tjänster •— rekryteringstjänster — avsedda för sådana veterinärer, som önskar skaffa sig erfarenhet av arbetet under distriktsveterinärs överinseende eller direkt meritera sig för distriktsveterinärtjänst.
Beträffande regionvikarier anser utredningen att i avvaktan på närmare erfarenheter 30 tjänster bör inrättas. Regionvikarie bör besitta samma kompetens som distriktsveterinär och även kallas distriktsveterinär. Det är lämpligt att innehavet av sådan tjänst i regel innebär den första fasta anställningen inom dislriklsveterinärkåren. Utredningen föreslår att landet delas in i fem geografiskt sammanhängande regioner.
Prop. 1973:178 12
omfattande ett visst antal län, inom vilka skall finnas inrättade tjänster som regionvikarier. Ca 75 % av antalet vikariat på distriktsveterinär-tjänster innehas f. n, av veterinär som inte har annan tjänst. Detta innebär att några svårigheter att bereda innehavarna av de 30 regionvikarie-Ijänslerna kontinuerlig tjänstgöring inte föreligger. Tillgång kommer alltjämt att finnas till vikariat för andra än regionvikarier. Detta är nödvändigt för att kunna bereda blivande distriktsveterinärer nödvändiga praktiska erfarenheter. Enligt bestämmdser i allmänna veterinärinstruktionen fordras nämligen för behörighet tUl ordinarie tjänst som distriktsveterinär viss fullgjord tjänstgöring efter veterinärexamen.
Utredningen framhåller alt behov av ytterligare veterinär arbetskraft föreligger i vissa distrikt och att behovet kan tillgodoses på ett sätt som också är av värde för frågan om vidareutbildningen efter veterinärexa-men. Detta kan ske så att vid sådana velerinärstalioner där viss arbetskraftsförstärkning erfordras ett antal tjänster — rekryteringstjänster — avsedda för sådana veterinärer inrättas, som önskar skaffa sig erfarenhet av arbetet under distriktsveterinärs överinseende eller direkt meritera sig för distriktsveterinärljänst. Dessa veterinärer kan härigenom under erfarna kollegers ledning få en värdefull vidareutbUdning samtidigt som de i vanlig ordning deltar i verksamheten vid stationen. Utredningen föreslår att tio rekryteringstjänster inrättas. Innehavet av sådan tjänst bör vara tidsbegränsat.
Utredningen har undersökt om möjligheter föreligger alt överföra uppgifter inom velerinärväsendet till personal med lägre kompetens än veterinärutbildning. Att anlita personal med annan utbildning än veterinär för rent veterinärmedicinska uppgifter är enligt utredningens mening knappast realistiskt. Detta utesluter emellertid inte att distriktsveterinärerna i viss utsträckning kan avlastas från göromål som nu åligger dem.
I anslutning till praktiken förekommer en mängd skrivarbete — jour-nalföring, rapportskrivning av olika slag osv. — som i regel utförs av distriktsveterinärerna själva. Vidare förekommer vissa enklare blodanalyser, träckprover o, d,, som i regel är av den enkla karaktären att de kan utföras av ett biträde med för ändamålet lämplig utbildning. Hos en ensam distriktsveterinär har dessa göromål sällan sådan volym att de motiverar anställandet av särskild personal för ändamålet. Annorlunda ställer det sig på en veterinärstation där ett biträde kan beredas full sysselsättning. Genom inrättande av biträdestjänster kan den veterinära arbetskraften utnyttjas på ett effektivare och därmed mera ekonomiskt sätt än eljest är möjligt. Varje veterinärslalion bör därför tilldelas en biträdesljänst,
Veterinärväsendeulredningens förslag innebär sammanfattningsvis alt del skall finnas 240 veterinärtjänster, varav tio rekryteringstjänster. Därtill kommer 30 tjänster för regionvikarier.
Utredningen föreslår också särskilda djurslagsspecialister som skall vara knutna lill statens veterinärmedicinska anstalts konsulentavdelning. Erfarenheten visar nämligen att distriktsveterinärerna och även andra veterinärer som en följd av den höga specialiseringen inom animalieproduktionen har ett ökat behov av att kunna anlita kvalificerad expertis för såväl utredningsarbete som rådgivning.
Utredningen föreslår därför att tjänster som djurslagsspecialist tillförs konsulentavddningen. Innehavarna av dessa tjänster bör inte stationeras vid anstalten utan ute i landet, där de inom resp, region skall tjänstgöra som specialister på vissa djurslag. En sådan specialist bör i första hand tjänstgöra inom den del av landet till vilken resp. djurslag är koncentrerat. Inom sina resp. ämnesområden bör specialisterna ha i huvudsak fem arbetsuppgifter, nämligen sjukdomsutredningar, regional rådgivning, insamling av uppgifter om sjukdomsproblem för central bearbetning, deltagande i centralt ledda undersökningar och deltagande i centralt ledda bekämpanden. De bör inte bedriva något egentiigt forskningsarbete. En tjänst som djurslagsspecialist bör täcka rennäringens behov,
I fråga om genomförandet av den nya veterinärdistriktsindd-ningen anför utredningen att detta bör ske successivt under en femårsperiod. För att möjliggöra en smidig övergång bör lantbruksstyrdsen bemyndigas att övergångsvis besluta om provisoriska stationeringsorter, andra distriktsgränser än dem som finns angivna i beslutet om njdndel-ningen, tillfällig förstärkning med förordnad extra distriktsveterinär och de övriga övergångsanordningar som kan bli nödvändiga.
Utredningens förslag till ny distriktsindelning innebär att distriktens omfattning förändras men även att omkring 100 stationeringsorter för distriktsveterinärer dras in och att 15 kommer till. Det åligger enligt utredningen staten som arbetsgivare att i möjligaste mån underlätta omställningen för den berörda personalen.
Utredningen anser det mest rationellt att lantbruksstyrdsen får i uppdrag alt genomföra nyinddningen, TUl styrelsen bör knytas en rådgivande nämnd med vilken styrelsen skall samråda vid genomförandet av nyinddningen. Med omorganisationen av dislriktsveterinärväsendel följer inte enbart personella frågor utan även andra av rent organisatorisk karaktär, såsom uppbyggnaden av veterinärstationerna. Utredningen föreslår att en särskild nämnd inrättas som skall ha hand om utrustningsfrågor m, m, för dessa stationer.
I kostnadsfrågan framhåller utredningen att förslaget till ny veterinärdistriktsinddning innebär att antalet distriktsveterLnärtjänster minskar från 285 till 270, Vidare uppstår ett minskat behov av vikarier. Utredningen uppskattar den sammanlagda kostnadsminskningen till 2,3 milj, kr. Utredningens förslag innebär vidare att varje distrikt med veterinärstation bör få en biträdesljänst. Utgifterna härför kan beräknas till
500 000 kr. Utredningens förslag innebär således totalt en årlig kostnadsminskning med ca 1,8 milj, kr. Denna kostnadsminskning uppnäs successivt. Under en övergångsperiod kan extra utgifter uppkomma för övergångsanordningar av olika slag. Utgifterna för djurslagsspecialisterna beräknar utredningen lill 500 000 kr.
Bidragen till mindre bemedlade djurägare är enligt utredningens mening närmast att betrakta som en social kostnad som bör bibehållas. Bidrag utgår tUl djurägare, vars till statiig inkomstskatt laxerade inkomst inte överstiger 5 000 kr, och som inte heller påförts statiig förmögenhetsskatt. Bidrag får utgå tiU bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden som överstiger 17 kr. Utredningen har för sin del inte ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i dessa bestämmelser.
Utredningen anser att kostnader för djursjukvård bör förbilligas i stora distrikt med långa avstånd lill veterinär. Sociala skäl men även t. ex, djurskyddssynpunkter och rättviseskäl talar för delta. Även om bestämmelsema främst kommer att vinna tillämpning i Norrlands inland och därmed jämstäUda områden, kan de få betydelse i vissa andra fall. Bidrag bör utgå då distriktsveterinär har alt resa mer än fem mil tUl förrättning. Kostnaderna för bidragen beräknar utredningen tUl 250 000 kr, per år. Detta belopp bör lämpligen belasta anslaget Bidrag till djursjukvård i vissa fall.
Utredningen förutsätter att veterinärernas inkomster även i fortsättningen bör utgöras av en fast lön och av behandlingsarvoden från djurägarna, Avnämiarna av distriktsveterinärernas tjänster bör i princip bära kostnaderna för distriktsveterinäivirisendet. Den fasta lönen bör vara en ersättning för de tjänster, som kommer samhället till godo i anslutning till eller som ett led i betjäningen av djurägare ulan att vara direkt mätbara,
I fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden anför utredningen ätt del är i och för sig genomförbart att bygga upp dislriktsvelerinärorganisationen på sådant sätt att även distriktsveterinärerna kan erhålla en reglerad arbetstid, Sveriges veterinärförbund har dock för utredningen uttryckligen förklarat alt man önskar bibe-håUa nuvarande ordning. Med hänsyn härtill har utredningen vid sina överväganden utgått från den ordning som nu gäller. Denna kan sägas ligga i linje med den fria ställning och de fria tjänstgöringsförhållanden som följer med en tjänst av ifrågavarande karaktär. Enligt utredningens mening är en sådan ordning till fördel för såväl anställningshavarna själva som avnämarna av deras tjänster. De senare kan genom den stimulans som anställningssystemet innebär påräkna en fullgod service i princip dygnet runt. Arbetets karaktär är över huvud taget sådant att det påverkas av en sådan stimulansfaktor som ell prestationslönesystem innebär. I systemet med en i princip oreglerad arbetstid finns enligt ut-
redningens mening dock en påtaglig nackdel. Arbetstiden blir både oregelbunden och ofta även långt utsträckt. Det ligger över huvud laget i detta systems karaktär att arbelstidsförhållandena aldrig kan bli helt jämförbara med andra statstjänstemäns.
Utredningen anser att även om verksamheten bedrivs ambulant den dock kräver tillgång till vissa lokaler. Utrymmen behövs för skrivarbeten samt för tjänstearkiv. Som bas för den ambulanta verksamheten tjänar tdefonmottagningen för vilken bör finnas tillgång lill ostört utrymme. En distriktsveterinär har även behov av vissa förrådsutrymmen för instrument, mediciner m, m.
Inom stationsdistrikten aktuaUseras kravet på tillgång till särskilda tjänsteavdelningar. Redan det förhållandet att minst tre veterinärer tillsammans kommer alt sköta arbetet inom ett och samma distrikt ökar behovet av lokaler. Vid velerinärslationerna kan det vidare som regel komma att anordnas stationär mottagning för hundar och andra smådjur, för vilken krävs särskUda utrymmen, Veterinärstalionerna förutsattes, för att bli effektiva, utrustade med särskild biträdeshjälp, som behöver etl eget arbetsram. Över huvud måste det antas att arbetet vid en veterinärslalion kräver tiUgång till tjänstelokaler.
När del gäller att tillgodose behovet av tjänstelokaler diskuterar utredningen tre alternativ. Dessa är att antingen distriktsveterinärerna själva eller staten eller kommunerna svarar för att Ijänsldokaler står till förfogande. Det ligger enligt utredningens mening närmast till hands att kommunerna tar på sig delta ansvar. En primärkommun som får en veterinärstation får en väsentlig fördel av detta. Kommunen får härigenom till väsentligt lägre kostnad än vad annars skulle bli fallet tillgång till kvalificerad expertis på bl, a, livsmeddshygien och annan omgivningshygien. En velerinärstalion förbättrar även möjligheterna för alt tillgodose det behov av hund- och annan smådjurssjukvård, för vilket primärkommunerna i första hand är ansvariga. Även skäl av praktisk natur talar enligt utredningens mening för ett primärkommunalt åtagande. Kommunen kan t, ex, i många fall relativt enkelt tillgodose behovet av lokaler för veterinärstationer i samband med att kommunala byggnadsfrågor får sin lösning. Underhållet av sådana lokaler måste också kunna ske på ett enklare sätl genom vederbörande kommunala organ än om statliga sådana skall kopplas in.
Remissyttrandena
Veterinärväsendeulredningens förslag i fråga om inriktningen av distriktsveterinärernas arbetsuppgifter lämnas utan erinran av remissinstanserna. Utredningsförslaget rörande den begränsade skyldigheten att undersöka och behandla säUskapsdjur finner lantbruksstyrdsen
lämpligt. Lantbrukarnas riksförbund anser det självklart att i första hand behovet av hälso- och sjukvård för animalieproduktionens djur bör tillgodoses. Svenska kommunförbundet samt länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län accepterar förslaget. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län framhåller att det bl, a, av etiska skäl och från djurskyddssynpunkt är motiverat att hundar och andra sällskapsdjur inte i onödan utsätts för lidande ulan bereds möjligheter till vård och behandling av veterinär. Flera remissinstanser, däribland Sveriges veterinärförbund, understryker dessutom att man inte kan göra någon skillnad meUan olika djurslag utan att varje legitimerad veterinär i sin yrkesetik måste inlägga skyldigheten att söka motverka alla djurs lidande. Statens veterinärmedicinska anstalt anför att den biologiska och mentalhygieniska roll som sällskapsdjuren spelar för människan inte får underskattas. Detta förhållande gör sig inte minst gällande i glesbygderna, där de s. k. sällskapsdjuren verkligen gör skäl för benämningen nyttodjur i lika hög grad som animalieproduktionens djur. Svenska kenndklubben är starkt kritisk mot utredningens förslag i denna del.
I fråga om distriktsveterinärernas rådgivande funktion understryker länsstyrelsen i Jämtlands län. Kooperativa förbundet och Lantbrukarnas riksförbund särskilt betydelsen av att distriktsveterinärerna i ökande grad engageras i rådgivningsarbete. Detta kommer att få allt stöiTC betydelse i och med utvecklingen mot större och för sjukdomar mer känsliga djurbesättningar, Lanbrukarnas riksförbund anför dessutom att staten bör ha ansvaret för den allmänna rådgivningen och även stå för kostnaderna. Det är vidare angeläget att en samordning sker med lantbruksnämndernas och branschorganisationernas information och rådgivning på anima-lieområdel. Kooperativa förbundet anser alt det är naturligt att man vill utnyttja den sakkunskap som distriktsveterinärerna besitter i fråga om livsmedels- och omgivningshygien. Insatserna bör enligt förbundet dock inte övervärderas. Förbundet ifrågasätter om distriktsveterinären är bäst lämpad att medverka i det allmänna arbetet att förbättra livsmedelshygienen. Principen bör i stäUet vara att ha specialutbildat folk som ansvarar för livsmedelshygienen.
Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län tar upp djurskyddsfrågorna. Den förstnämnda länsstyrelsen anser all ökad arbetstid måste ägnas djurskyddsfrågor, särskilt i samband med inrättande av fabriksdrift för mjölk- och köttproduktion. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att djurskyddstiUsynen i lika hög grad måste avse sällskapsdjuren som de animaUeproducerande djuren. Det är nödvändigt att antalet distriktsveterinärer blir så stort att de får tid att ägna sig åt denna tillsyn.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig om huvudmannaskapet med undantag av riksrevisionsverket anser att staten bör kvarstå som huvudman för dislriktsveterinärväsendel. Riksrevisionsverket anser
Prop. 1973:178 17
inte utredningens motiv för att bibehålla staten som huvudman helt övertygande utan finner ett landstingskommunalt huvudmannaskap ligga närmast till hands.
Flertalet remissinstanser ställer sig positiva tUl en omorganisation av veterinärväsendet för all anpassa dess uppgifter och organisation till utvecklingens krav. Statskontoret tillstyrker den föreslagna organisationen i stort då det framlagda förslaget är utarbetat med hänsynstagande både till regionala önskemål och tUl de speciella krav som verksamhetens art reser samt då förslaget i förhållande till nuläget visar en viss rationaliseringsvinst. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att del är värdefullt att veterinärorganisalionen mot bakgrund av den fortgående förändringen av djurbeståndet inom landets jordbraksnäring samt pågående strukturrationaliseringar inom densamma gjorts till föremål för översyn. Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller att den föreslagna omorganisationen i stort måste innebära en välbehövlig anpassning till nutida krav på distriktsveterinärernas medverkan i husdjurshållningen och i övriga dem tillkommande arbetsuppgifter. Även lantbrukshögskolan tillstyrker i princip utredningens förslag. Överbefälhavaren har inte heller något att erinra mot förslaget. Överbefälhavaren framhåller särskilt betydelsen från försvarssynpunkt av förslaget all i rimlig mån stödja jordbruket i glesbygderna genom alt, så länge detta jordbruk består, bibehålla en något större organisation än som från strängt rationeUa utgångspunkter är motiverat. Det är angeläget att avvecklingen av organisationen inte sker i sådan takt att den påskyndar jordbrukets aweckling.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län är båda positiva till en omorganisation av velerinärväsendet, men anför kritiska synpunkter på del föreslagna sättet för omorganisationen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att utredningen har lämnat många frågor obesvarade. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län har rationaliseringen drivits alltför långt, inte minst i Kopparbergs län. Länsstyrelsen ifrågasätter riktigheten av att grunda en ny veterinärdistriktsinddning enbart på prognoser.
1 stället föreligger del starka skäl all avvakta resultatet av vissa på se nare lid tillkomna slalUga insatser till jordbrukets stödjande i form av prisstimulerande åtgärder, förbättrade möjligheter till bl. a. driflslån och s. k. begränsat investeringsstöd m. m.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag lill grunder för indelningen i veterinärdistrikt och att gräns för distrikt bör sammanfalla med kommun- och länsgräns.
Enligt statskontorets mening bör man sträva efter alt de olika verksamhetsgrenarna inom den statliga förvaltningen som bygger på någon form av distriktsindelning så långt möjligt sammanfaller geografiskt. Undanlag bör göras bara då starka skäl anförs mot en sådan lösning. Eftersom det framlagda förslaget är utarbetat med hänsynslagande både
2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
till regionala önskemål och till de speciella krav som verksamhetens art reser tillstyrker statskontoret förslaget.
Liknande synpunkter framförs av lantbruksstyrdsen och av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands samt Jämtlands län. Länsstyrelsen i Örebro län anser dessutom att totalförsvarsaspekten talar för utredningens grundprincip att länen bör utgöra grundstenar vid indelningsöverväganden. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län och statens veterinärmedicinska anstalt delar utredningens mening att veterinärdistriktens gränser i princip bör följa kommun- och länsgränserna. Principen bör dock inte hårdras så att en splittring av naturligt sammanhörande områden åstadkoms. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges veterinärförbund kan däremot inte ansluta sig lill nyssnämnda princip utan finner det mer rationellt att välja gränser med hänsyn till husdjurens fördelning inom området, vägnätets beskaffenhet etc.
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om inrättande av stationsdistrikt med placering av minst tre veterinärer på en ort inom samma distrikt. Lantbruksstyrelsen anför att jordbrukets behov av service dygnet runt från distriktsveterinärerna bör lättare kunna tillgodoses med denna organisationsform, samtidigt som de enskilda veterinärernas olika bakgrund och kunskaper bättre kan tillvaratas. Därtill kommer kraven från distriktsveterinärerna själva att få tjänstgöringsförhållanden som mer än hittills ansluter sig lill vad andra arbetstagargrupper har. Statens veterinärmedicinska anstalt anför liknande synpunkter. Även lantbrukshögskolan understryker behovet av all velerinärstalioner inrättas. Även om delta kan innebära en del nackdelar, exempelvis längre resväg, innebär förslaget dock övervägande fördelar. AB Svensk laboratorietjänst framhåller att veterinärstationer på vissa platser kan bli en värdefull del av ett regionalt veterinärmedicinskt centrum, beslående även av laboratorier, djursjukhus och slakteri.
Sveriges veterinärförbund framhåller att delade meningar råder inom distriktsveterinärkåren i fråga om fördelarna med stationsdislrikt. Orsaken till detta är främst att förutsättningarna för en tillfredsställande service gentemot djurägarna starkt varierar i olika landsdelar. Fortsatta försök bör enligt förbundets mening ifrågakomma under den nya organisationens första tid. Även andra vägar för samarbete mellan veterinärerna bör prövas. Man bör då först pröva ett system med samarbetsområden. Lantbrukarnas riksförbund framhåller att man bör vara försiktig när det gäller att dra generella slutsatser av försöksverksamheten med veterinärstationer. Med hänsyn tiU de skiftande förhållanden som råder i landet är det omöjligt alt åstadkomma en allmängiltig modell för distriktsveterinärernas arbete. Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län anser att förslaget i vissa viktiga hänseenden innebär en försämring i jämförelse med nuvarande ordning. Detta gäller både i
fråga om de intressen som djurägarna företräder och veterinärernas tjänstgöringsförhåUanden, Det föreslagna systemet ger exempelvis inte något utrymme för en husveterinär. Även länsstyrelsen i Blekinge län har uppfattningen att fördelarna med att ha två veterinärer stationerade på samma ort inte uppväger de nackdelar som kan följa därmed. Bestämda fördelar kan däremot följa med att inom samma distrikt ha två veterinärer stationerade på olika platser.
Det stora djurantalet per veterinär kan enligt veterinärhögskolan begränsa fördelarna med en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna och därmed ett lättare organiserande av jourtjänslen. Även möjligheterna till specialisering är begränsade så länge det inte finns någon ordnad specialistutbildning eller regler om specialistbehörighet.
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag om tjänster.
Veterinärstyrelsen finner förslaget om regionvikarier särskilt tillfredsställande. Statens veterinärmedicinska anstalt anser att rekryteringstjänsterna möjliggör en värdefull fortbildning för distriktsveierinäryr-ket, Sveriges veterinärförbund tillstyrker också förslaget om regionvikarier. Det föreslagna antalet är dock för litet. Ytterligare tio sådana tjänster behövs.
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om inrättande av tjänster för djurslagsspecialister.
Många remissinstanser anser alt den av utredningen föreslagna femårsperioden för genomförandet av den nya distriktsindelningen är för snävt tilltagen, men uttalar sig i sak positivt till att den centrala verksmyndigheten får relativt stora befogenheter under en övergångsperiod för möjliggörande av en smidig anpassning lill den nya organisationen,
Sveriges veterinärförbund anser att den föreslagna övergångstiden är alltför kort. Veterinärstyrelsen anser att den nya indelningen bör ske så mjukt som möjligt och förutsätter att lantbraksstyrdsen får bemyndigande att om särskilda skäl föreligger uppskjuta verkställigheten av omorganisationen inom visst område. Statens veterinärmedicinska anstalt förutsätter att det centrala ämbetsverkets befogenheter tillämpas generöst, eftersom omlokalisering medför personliga problem av mycket varierande svårighetsgrad.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, eftersom distriksveterinä-rerna fått en ny huvudman, om det inte vore lämpligt alt avvakta resultatet och erfarenheterna av denna omorganisation och att först senare fastställa en ändrad indelning av veterinärdistrikten.
Av de remissinstanser, som yttrat sig om den rådgivande nämnden, är det bara statens omplaceringsnämnd som finner en sådan nämnd lämplig. Enligt statskontorets mening bör problem av den typ som kan uppslå vid en omorganisation lösas i första hand under medverkan av
företagsnämnden inom resp, myndighet. Den föreslagna nämnden kan dock medföra att omorganisationen underlättas varför statskontoret inte vill motsätta sig inrättandet av nämnden. Lantbruksstyrelsen anser att genomförandel av den nya distriklsinddningen blir en uppgift för lantbruksstyrelsen. Någon särskild rådgivande nämnd behövs därför inte.
Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över kostnadsfrågorna tillstyrker utredningens förslag.
Bland dessa remissinstanser befinner sig riksrevisionsverket samt länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län. Särskilt sistnämnda länsstyrelse betonar vikten av att utredningens förslag om bidrag till avlägset boende djurägare snarast realiseras. Överbefälhavaren framhåller betydelsen ur försvarssynpunkt av all jordbruket i glesbygderna i rimlig mån stöds genom att kostnaderna för veterinär service minskas. Veterinärstyrelsen anser det vara en grundförutsättning att statsbidrag till avlägset boende djurägare utgår för att den uttunning av veterinärdistrikt som utredningen föreslår skall kunna ske, I fråga om bidragen tUl mindre bemedlade djurägare bör inkomslgränsen ökas med hänsyn till penningvärdeförsämringen. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt inkomstgränsen bör ändras.
Lantbruksstyrelsen anser att möjligheten till kostnadsutjämning genom alt göra prakliktaxan lika för alla oavsett avståndet till veterinär stationeringsort bör noggrant prövas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller dessutom att om en sådan lösning inte genomförs de avlägset boende djurägarna bör kompenseras på annat sätt, t. ex. genom att statsbidrag lämnas för resor längre än två—tre mil. Även länsstyrelsen i Jönköpings län och Lantbrukarnas riksförbund finner gränsen på fem mil för hög. Länsstyrelsen föreslår tre mil. Riksförbundet anser all, i avvaktan på en mer genomgripande reform och översyn av veterinärtaxan, djurägama inte bör debiteras högre resekostnad än som svarar mot veterinärs resa med egen bil fyra mil fram och åter.
I fråga om utredningens förslag att veterinärernas inkomster även i fortsättningen bör utgöras av fast lön och av behandlingsarvoden från djurägarna konstaterar lantbruksstyrelsen att nuvarande system fungerar väl. Riksrevisionsverket anser alt det nuvarande systemet innebär all statsverket subventionerar djurägarna med viss del av lönekostnaden. En sådan taxekonslruklion är inte förenlig med självkostnadsbegreppet utan bör bytas ut mot en kombination av lim- och saktaxor (behandlingsarvoden).
I fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden framhåller lantbruksstyrelsen all det nuvarande systemet med i princip oreglerad arbetstid fungerar väl. Skulle en övergång ske tUl reglerade arbelslidförhållanden, måste organisationen få en delvis annan uppbyggnad än den föreslagna. Bl, a, blir det nödvändigt att inrätta yt-
lerligare veterinärslalioner. Länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Gävleborgs län hyser tveksamhet beträffande veterinäremas möjlighet att tillfredsställande klara jourtjänsten. Lantbrukarnas riksförbund konstaterar att en förkortning av arbetstiden är nödvändig om allmänna arbetstidslagen skall följas. Förbundet anser det inte rimligt alt skapa en organisation som förutsätter väsentligt större arbelslidsinsats än den lagen föreskriver för arbetstagare i allmänhet, Sveriges veterinärförbund anför i stort sett liknande synpunkter och tillägger att om rimligare arbetsförhållanden skall ernås och en någorlunda bibehållen service gentemot djurägama skall vidmakthållas bör lolalanlalet distriktsveterinärer i dagslägel faststäUas till omkring 270.
Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag till lösning av frågan om distriktsveterinärernas Ijänsldokaler är tveksamma. Veterinärstyrelsen ifrågasätter om veterinärerna i ett stations-distrikt skall belastas med annan del av hyran för Ijänstdokal än den som berör eventuella utrymmen för poliklinisk verksamhet. Veterinärerna måste dock kompenseras genom att taxan för djurägarnas betalning även får inkludera ersättning för lokalkostnaden. Även Sveriges veterinärförbund anser att statsmakterna bör svara för kostnadema för tjänstdokalema, altemativt att staten svarar för kostnadema eller fördelar dem mellan sig och resp. kommun. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kronobergs län, medan länsstyrelsen i Hallands län finner frågan om anordnandet av erforderliga tjänstelokaler otillräckligt utredd. Länsstyrelsen i Gotlands län tycker att det med staten som huvudman för distriktsveterinärorganisationen framstår som naturligt att även staten skall ha huvudansvaret för tillkomsten av ändamålsenliga tjänstelokaler. Svenska kommunförbundet motsätter sig att vissa kommuner åläggs att anordna och hålla tjänstelokaler för de föreslagna veterinärslalionema. Denna skyldighet bör närmast åvila staten.
Departementschefen
Distriktsveterinärväsendet förstatligades fr. o. m. den 1 januari 1934. Distriktsveterinärerna var dessförinnan anställda av landstingen, Sverige är f, n. indelat i 285 veterinärdistrikt, av vilka två ingår i veterinärhögskolans praktikområde. Distriktsinddningen kvarstår i allt väsentligt oförändrad sedan 1930-talet. Sedan dess har djurhållningen liksom hela jordbruksnäringen genomgått en snabb utveckling. Vidare har kommunikationerna radikalt förbättrats och även övriga förhållanden som påverkar distriktsveterinärernas verksamhet förändrats i sådan omfattning att distriktsindelningen blivit föråldrad. Den har inte heller anpassats till den nya kommunindelningen.
I samband med anmälan av prop. 1965: 38 angågende upprustning
3 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 178
av den veterinärmedicinska forskningen och utbUdningen, m. m. framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att veterinärväsendets organisation borde bli föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Riksdagen uttalade också (JoU 1965: 6, rskr 1965: 165) att en sådan översyn borde komma tiU stånd. En särskUd utredning tillsattes, som antog namnet veterinärväsendeulredningen.
I direktiven för utredningen framhöll departementschefen att huvudsyftet med översynen borde vara att anpassa veterinärväsendets uppgifter och organisation till utvecklingens krav. De sakkunniga borde i första hand söka klarlägga behovet och arten av de framtida veterinära insatserna inom hälso- och sjukvården bland husdjuren samt åstadkomma en rationellt utformad veterinär organisation, som betjänade animalieproduktionen inom jordbruket genom en mot sjukdomar och andra störningar inriktad förebyggande verksamhet. Utredningen har år 1971 avgett betänkandet (SOU 1971: 3) Veterinärdistriktsinddningen, m. m. Jag har tidigare redovisat innehållet i betänkandet och remissyttrandena över detta.
Jordbruket har sedan 1930-talet genomgått en snabb utveckling. Den odlade arealen, som vid lantbruksräkningen år 1971 uppgick till 3 milj, ha, utgjorde år 1934 3,6 milj. ha. Förändringen sedan 1930-talet av antalet jordbraksföretag har också varit betydande. Företagen har minskal till hälften och utgjorde 150 000 år 1971. Djurhållningen har också förändrats avsevärt. Antalet kor, som år 1934 var 1,9 milj,, uppgick vid senaste lantbruksräkningen till 728 000, Minskningen av antalet jord-braksföretag med kor har varit mycket stark under de senaste årtiondena. Antalet sådana företag var år 1934 ca 300 000 och hade år 1971 reducerats till 89 000.
Antalet kor per jordbruksföretag har dock ökat något. År 1932 fanns det sex kor per företag mot åtta år 1971. Hästama har minskat från ca 600 000 till 54 000. Fåren uppgick år 1932 tiU 468 000 och år 1971 till 330 000. Antalet svin var år 1932 ca 1,5 mUj. TiU år 1971 har antalet ökat tUl 2 280 000, Antalet fjäderfän har också vuxit och utgjorde 8,4 milj, år 1971 mot 3,7 milj, år 1932, Parallellt med minskningen av djurantalet har skett en ökning av djurens avkastningsförmåga. Reduceringen av kostammen har exempelvis inte åtföljts av motsvarande minskning av den totala mjölkproduktionen i landet. Produktionen av mjölk per ko höll sig under hela 1950-talet ganska konstant kring 2 900 kg per år. Från år 1959 har avkastningen i genomsnitt stigit med 70 kg per år och var år 1971 3 920 kg per år. Den genomsnittliga mjölkavkastningen per ko väntas stiga tUl 4 600 resp. 5 050 kg åren 1975 och 1980.
Veterinärväsendeutrednuigen framhåller i fråga om distriktsveterinärernas arbetsuppgifter att dessa omfattar två huvudområden, nämligen hälso- och sjukvård bland husdjur samt livs-
medelshygien och annan omgivningshygien. Det förstnämnda området är det helt dominerande.
Utredningen har i sitt arbete noggrant analyserat behovet av veterinära insatser i framtiden och framhåller att del med hänsyn lill utvecklingstendenserna inom veterinärmedicinen och animalieproduktionen under överskådlig tid framåt kommer att föreligga behov av sådana veterinära insatser som distriktsveterinärerna i dag främst är ansvariga för. Genom sin lokal- och personkännedom har dessa veterinärer goda möjligheter att verksamt främja djursjukvården inom sina distrikt. Den nuvarande organisationsformen utgör en garanti för alt samhället vid epizootier och i fråga om de till människan överförbara djursjukdomarna har tillgång till en effektiv organisation för bekämpandet. Enligt utredningens mening finns det med hänsyn tUl dessa omständigheter inte anledning att för framtiden ändra den nuvarande inriktnmgen av distriktsveterinärernas arbete. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. Genom veterinärmedicinens utveckling och ändrade produktionsförhållanden kommer naturligtvis förändringar i arten och omfattningen av olika göromål att förekomma. Dessa förändringar kan dock förutses ligga inom ramen för verksamhetens nuvarande inriktning.
1 fråga om hälso- och sjukvården bland husdjur ansluter sig utredningen tUl riksdagens ställningstagande år 1967 som innebär att distriktsveterinärorganisationen i första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens djur. Distriktsveterinärernas behandling av sällskapsdjur bör liksom f, n, ske vid sidan av de nyssnämnda obligatoriska tjänsteåliggandena. Jag delar denna uppfattning.
Jag vill framhålla att den nya veterinärdistriktsinddningen, som jag återkommer liU senare, är utformad på sådant sätl alt utrymme bör finnas för behandling och vård även av sällskapsdjur. Jag utgår därför från att liksom hittills ingen distriktsveterinär kommer all vägra att ge erforderlig vård åt sådana sällskapsdjur som t, ex. blivit utsatta för trafikolyckor och andra olycksfall. Jag vill också betona att vad jag nu anfört inte innebär någon inskränkning i skyldigheten för tjänsleveterinär att anmäla fall av sådan husdjurssjukdom som visar sig mycket smittsam eller på annat sätt kan få stor spridning eller att eljest vidta åtgärder som faller inom ramen för uppgiften som tjänsteveterinär, t, ex, i fråga om djurskyddsövervakningen.
Såsom utredningen framhållit måste djurens vård och behandUng tillmätas en allt större vikt. Även om djurskyddsfrågorna upptar en liten del av arbetstiden för distriktsveterinärerna utgör de dock en väsentiig uppgift för dessa. Jag ansluter mig också lill utredningens förslag alt distriktsveterinärerna även i fortsättningen bör tas i anspråk för rådgivning. Denna har en väsentUg betydelse när det gäller att före-
bygga olika sjukdomar. Distriktsveterinärerna är den kategori veterinärer som oftast kommer i kontakt med de enskilda djurägarna och har därför särskUt goda förutsättningar att sprida kunskaper och rön inom det veterinärmedicinska området. De bör även kunna förmedla impulser tUl forskningen.
För livsmedelshygienen innebär den nya livsmedelslagen (1971: 511, ändrad 1972: 434) som trädde i kraft den 1 januari 1972 att länsstyrelsen är regionalt och hälsovårdsnämnden lokalt ansvarig för livsmedelskontrollen. Distriktsveterinär är skyldig att medverka vid livsmedelskontrollen. Jag anser i likhet med Kooperativa förbundet all del är naturligt att man liU fullo utnyttjar den sakkunskap som distriktsveterinärerna besitter i fråga om livsmedels- och annan omgivningshygien, I fråga om huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen delar jag utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att några skäl knappast framkommit som talar mot ett fortsatt statiigt huvudmannaskap. Jag tillstyrker därför utredningens förslag att staten kvarstår som huvudman.
Den nuvarande indelningen i veterinärdislrikt bygger på grundsatsen att i varje distrikt skall finnas en distriktsveterinär och alt dennes tjänstgöringsskyldighet skall i princip omfatta endast det egna distriktet. Bakom detta ligger tanken att djurägare m. fl. alltid skaU kunna vända sig tiU veterinär med skyldighet att stå till tjänst med djursjukvård och andra förrättningar. I likhet med utredningen har jag inte funnit anledning att gå ifrån denna princip. Landet bör alltså även i fortsättningen vara indelat i veterinärdistrikt. Däremot bör grunderna för denna indelning i viss mån ändras,
Veterinärväsendeulredningen framhåller när det gäller veterinär-dislriktsindelningen att det är svårt att ge något absolut mått på hur stora distrikten bör vara men anger vissa allmänna normer som bör vara vägledande vid distriktsindelningen. Ett distrikt bör sålunda vara så beskaffat att det ger minst en veterinär en rimlig arbetsbörda. Vidare måste distriktet utgöra grund för en lämplig inkomstbildning för veterinären. Området får inte heller vara större än att lantbrukare och andra avnämare av veterinärtjänsterna får en rimlig service tUl en godtagbar kostnad. Det längsta reseavståndet bör därför som regel inte vara mer än 40—50'km från veterinärens stationeringsort. Med hänsyn till de allt bättre kommunikationsförhållandena bör något längre avstånd kunna accepteras i framtiden.
För egen del kan jag ansluta mig till utredningens normer för distriktsindelningen. Jag fäster stort avseende vid att den veterinära servicen till lantbrukare och andra avnämare vid en samlad bedömning inte försämras vid tillämpning av dessa normer. Även andra faktorer än djurunderlag och reseavstånd måste beaktas vid bestämmandel av distriktens omfattnino. Sådana faktorer är produktionens inriktning och andra
för det särskilda distriktet utmärkande speciella förhållanden. I många fall omfattar distrikten glesbygdsområden. De speciella problemen i dessa områden måste givetvis tillmätas stor betydelse och en tillfredsställande veterinär servicenivå upprätthållas även där. I dessa områden måste större reseavstånd än det nyssnämnda ibland accepteras.
Utredningen föreslår vidare alt gräns för veterinärdislrikt bör sammanfalla med kommun- och länsgräns. Jag tillstyrker i likhet med flertalet remissinstanser utredningens förslag i denna del. Härigenom underlättas bl. a, distriktsveterinärernas medverkan i de lokala hälsovårdsnämndernas arbete. Lantbrakarnas riksförbund och Sveriges veterinärförbund ställer sig dock tveksamma till förslaget och anser det vara mer rationeUt att välja gränser med hänsyn tUl bl. a, husdjurens fördelning och vägnätels beskaffenhet. Med anledning härav vill jag framhålla att vissa avvikelser bör kunna göras från den indelning som skall tiUämpas enligt nyssnämnda regel, I likhet med vad som redan nu gäller bör lantbruksstyrelsen även i fortsättningen kunna förordna distriktsveterinär att fullgöra tjänsteåligganden även inom visst område i annat distrikt om så är motiverat av praktiska skäl. Dessutom bör del inte finnas hinder mot att djurägare även i fortsättningen anlitar veterinär i angränsande distrikt.
Veterinärväsendeutredningen föreslår alt de nya distrikten skall ge arbete åt minst en veterinär. Många av distrikten avses ge utrymme ät två eller flera veterinärer. Utredningen tänker sig också all särskilda s. k. stationsdistrikt skall inrättas. Dessa skall vara så utformade att minst tre veterinärer kan sysselsättas inom samma distrikt och ha gemensam stationeringsort. Stalionsdistrikten har erUigt utredningens mening flera fördelar. Organisationsformen irmebär för de enskilda veterinärerna att arbetets fördelning mellan olika dagar blir jämnare och att de erbjuds större möjligheter tiU regelbunden frilid. Vidare beräknas kvaliteten på den veterinära servicen bli högre i stalionsdistrikten genom alt veterinärerna där får tillgång till välutrustade prakliklokaler och att speciella kunskaper hos en enskild veterinär kan utnyttjas i större utsträckning än vad som skuUe ha blivit fallet om denne varit stationerad i ett enmansdistrikt. Enligt utredningens undersökningar har djur-ägamas kostnader visat sig vara i stort sett lika oberoende av organisationsform.
För egen del finner jag att flerveterinärdistrikt medför fördelar inte minst ur arbetsplaneringssynpunkt, Enmansdistrikt bör finnas kvar företrädesvis i sådana områden, där djurtillgången är så begränsad att den inte medger sysselsättning åt mer än en distriktsveterinär. Inom flerveterinärdistrikt bör veterinärerna som regel erhålla olika stationeringsorter men ha tjänstgöringsskyldighet inom hela distriktet. De bör nära samarbeta och vid tjänstgöringsfrihet ersätta varandra.
Utredningens förslag om distrikt med minst tre veterinärer med ge-
mensam stationeringsort tUlstyrks av flertalet remissinstanser. Förslaget erbjuder otvivelaktigt flera fördelar. Dessa är för arbetstagarnas del att större möjlighet till ordnad arbetstid skapas och för kundemas del att en klinik med god utrustning kan inrättas. Jag vill i delta sammanhang erinra om riksdagens beslut i anledning av proposition med förslag om inrättande av en fältstation i Skara (prop, 1973: 107, JoU 1973: 26, rskr 1973: 233), Enligt detta skaU en veterinärstation inrättas i Skara, I den velerinärutbildning under en termin som skall ske vid veterinärinrättningen i Skara — fältslation för veterinärhögskolan och lanlbrukshög-skolan skall veterinärerna vid stationen dellaga.
Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma lill förslaget om velerinärstationer, nämligen Sveriges veterinärförbund. Lantbrukarnas riksförbund och vissa länsstyrelser. Koncentrationen av flera veterinä-er till en och samma ort kan enligt deras mening medföra olägenheter för lantbrukarna. För dessa kan del vara förmånligare om veterinärerna finns stationerade på olika platser inom distriktet, Veterinärförbun-del framhåller att även andra vägar för samarbete mellan veterinärerna än vid veterinärstalion bör prövas. Jag delar den tveksamhet som de sistnämnda remissinstanserna ger uttryck åt. Koncentrationen i veterinär verksamhet får inte gå så långt att de enskUda avnämarna blir lidande därav. Jag är därför inte beredd att nu föreslå att ytterligare velerinärstalioner inrättas, I den plan till distriktsindelning, som jag senare kommer att närmare beröra, har jag därför inte tagit upp några sådana stationer utöver den i Skara. När ytterligare erfarenhet erhållits är jag dock beredd all på nytt ta upp frågan om upprättandet av veterinärslalioner. Dessa bör komma i fråga endast i distrikt med stor djurtäthet och där underlag finns för minst tre distriktsveterinärer. Exempel på sådana distrikt är Hemse, Helsingborg, Eslöv, Laholm, Falköping och Vara,
Utredningen har utarbetat normer som anger den arbetsbörda som kan anses rimlig för en distriktsveterinär. Utredningen har därvid använt sig av ett särskilt jämförelsetal. Delta utgör för ett visst distrikt summan av antalet hästar, kor och svin, varvid hästar och kor multipliceras med koefficienten 1 och svin med 0,1. För en- och tvåmansdistrikt anser utredningen ett djurunderlag på 5 000 djurenheter per veterinär vara lämplig norm under förutsättning att reseavståndet från stationeringsorten inte överstiger 50 km. För stalionsdistrikten föreslås 7 000 djurenheter per veterinär vid ett längsta reseavstånd av 50—60 km. Med dessa normer som grund kommer utredningen fram till alt landet bör delas in i — utöver veterinärhögskolans praktikområde — sammanlagt 110 veterinärdistrikt, varav 19 stationsdistrikt. Antalet tjänster som distriktsveterinär föreslås bli 230. Därjämte föreslås 30 tjänster som regionvikarie, tio rekryteringstjänster saml biträdes-tjänster.
Den av utredningen tillämpade metoden med jämförelsetal är enUgt min mening värdefull eftersom den ger en uppfattning om arbetsbördans omfattning i olika distrikt. Det föreslagna jämförelsetalet 5 000 djurenheter per distriktsveterinär bör kunna tjäna som riktlinje vid bestämmandet av dislriktsindelning men det torde många gånger vara motiverat all gå under, i vissa fall långt under detta tal med hänsyn till reseavstånd och behovet av att upprätthålla en tillfredsställande veterinär service framför allt i glesbygdsområdena, I flertalet fall får också distrikten en naturlig avgränsning på en lägre nivå i fråga om djurunderlaget genom principen att distrikten bör följa kommungränser.
Jag har i arbetet med att upprätta ny veterinärdistriktsinddning bl, a, beaktat det material som kommit fram vid 1971 års lantbruksräkning och de mer begränsade uppgifter som föreligger från 1972 års företagsräkning. De data som därvid erhållits ansluter sig i stort sett lUl de prognoser som Svensk husdjursskötsel gjort upp och som finns redovisade i utredningen.
Vid min bedömning av behovet av antalet tjänster i dislriktsveteri-närorganisationen har jag funnit att detta bör vara oförändrat, dvs, 285. Av dessa tjänster bör 255 vara placerade på olika distrikt, 30 tjänster bör avses för region vikarier.
Inom distriktsveterinärväsendet förekommer f, n, ett omfattande vikariatssystem för att läcka behovet av ersättare vid semestrar och andra ledigheter, Vikarialstjänstgöringen beräknar utredningen motsvara 67 helårstjänster. En stor del av vikariaten innehas av obefordrade veterinärer utan fast anställning. De föreslagna regionvikarierna skall fullgöra vikariatsljänslgöring och skall tillgodose del behov av ytterligare veterinär arbetskraft som föreligger i den nya organisationen. Genom all särskilda tjänster inrättas ges vikarierna anstäUningstrygghet, Hela vikariatsbehovet täcks dock inte av regionvikarierna. Framför allt under semesterperioden måste andra vikarier las i anspråk. Jag tillstyrker även att rekryteringstjänster inrättas för att bereda yngre veterinärer möjlighet att skaffa sig Ökad erfarenhet av veterinäryrket under distriktsveterinärs överinseende. Tio av distriklsvelerinärtjänsterna bör bli rekryteringstjänster.
Landels indelning i veterinärdistrikt bör som hittills beslutas av Kungl, Maj:t, Det bör även ankomma på Kungl, Maj:t att besluta om inrättande av veterinärstationer. Upplysningsvis vill jag meddela alt jag räknar med all landet skall delas in i 92 veterinärdislrikt inkl, veterinärhögskolans praktikområde enligt en plan för distriktsindelningen som upprättats i jordbruksdepartementet. Denna plan torde för riksdagens information få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
Utredningen föreslår att tjänster som djurslagsspecialist skall tillföras statens veterinärmedicinska anstalts konsulenlavddning. Innehavarna av tjänsterna bör placeras på olika platser i landet, där de inom
resp. regioii skall tjänstgöra som specialister på vissa djurslag. Inrättandet av dessa tjänster föranleds enligt utredningens mening av att behovet av kvalificerad utredning och rådgivning har ökat som en följd av animalieproduktionens allt mer specialiserade inriktning. Jag anser att den rådgivningsverksamhet på jordbrukets område som bedrivs av statiiga organ är av största betydelse för att skapa etl rationellt jordbruk i landet. Verksamheten handhas av bl. a. lantbruksstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, lantbrakshögskolan och veterinärhögskolan. Jag är dock inte beredd att i detta sammanhang la upp frågan om ytterligare tjänster på området. Jag vill också erinra om all jordbruksnäringen själv genom de organiserade hälsokontrollerna har anställt regionala djurslagsspecialister inom svinhälsovården, nölhälso-vården och juverhälsovården. Dessa specialister sysslar bl, a, med sjukdomsutredningar, sjukdomsbekämpande och regional rådgivning,
I fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden förutsätter utredningen att veterinärernas inkomster även i fortsättningen bör utgöras av fast lön samt av behandlingsarvoden enligt fastställd taxa från djurägarna. Den fasta lönen anses böra vara en ersättning för de tjänster som direkt eller indirekt kommer samhället lill godo men som ofta inte är mätbara på sådant sätt att de kan er-sällas enligt taxa. Även jag ansluter mig i princip till dessa synpunkter. Veterinärernas inkomster är dock, liksom deras övriga arbets- och anställningsvillkor, beroende av förhandlingar. Frågan om hur inkomsten skall konstrueras bör därför lösas i samband med de förhandlingar som jag avser alt ge statens avlalsverk i uppdrag att föra.
Som jag tidigare nämnt gäller inte någon fastställd arbetstid för distriktsveterinärerna. Dessa har som kompensation härför viss annan ledighet. Vidare har de rätt till viss jourledighet. De är också undantagna från det allmänna arbetstidsavtal som gäller för statsförvaltningens del. Den nu gällande ordningen har tillämpats under hela den tid dislriklsveterinärema varit i statstjänst. Den kan sägas ligga i linje med den fria ställning och de fria tjänstgöringsförhållanden som följer med en tjänst av ifrågavarande karaktär. Enligt utredningens mening kan den anses vara till fördel för såväl anställningshavarna själva som avnämarna av deras.tjänster. Den oreglerade arbetstiden medför dock nackdelen att arbetstiden blir oregelbunden och ofta lång. De grunder för ny veterinärdistriktsinddning som jag nu lägger fram bör göra det möjligt att genomföra en förbättring av distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden. Införandet av flerveterinärdistrikt medför ökad elasticitet i arbetet och reformeringen av distriktsindelningen leder till en betydande utjämning av arbetsbördan mellan olika distrikt. Införandet av särskilda regionvikarier bör skapa ordning i det omfattande vi-kariatssyslem som finns inom förevarande område.
I fråga om genomförandet av den nya distriktsindelningen föreslår utredningen att det sker under en femårsperiod. Jag är av samma uppfattning. Av hänsyn tUl den berörda personalen men även av praktiska skäl bör en så lång övergångstid väljas. Särskilda övergångsanordningar bör vidtas för alt underlätta reformens genomförande. Distriktsveterinärer som vid tidpunkten för den nya distriktsindelningens ikraftträdande har högst fem år kvar till pension bör således kunna påräkna oförändrad stationeringsort. Denna grupp uppgår till omkring 40 personer. Kungl. Maj:t har tidigare beslutat att de distriktsveterinärtjänster som ledigförklaras efter den 1 juli 1969 inte får besättas med ordinarie innehavare. Senare har viss jämkning skett av beslutet. Det finns anledning att räkna med alt de fall då flyltningsskyldig-heten kan komma att aktualiseras utan att vederbörande på förhand varit medveten om denna eventualitet måste bli relativt få. Jag anser alt den nya distriktsindelningen bör gälla från den 1 juli 1974. Lantbruksstyrdsen bör svara för verkställigheten av den nya organisationen i enlighet med de av mig föreslagna riktlinjerna. Någon rådgivande nämnd bör ej knytas till styrelsen. Principiella problem som kan uppkomma i samband med omorganisationen bör i första hand lösas under medverkan av den företagsnämnd som inrättats för distriktsveterinärorganisationen enligt överenskommelser mellan lantbruksstyrdsen och Sveriges akademikers centralorganisation. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om erforderUga övergångsanordningar.
Jag vill understryka vikten av att lantbruksstyrelsen vid genomförande av den nya veterinärdistriktsinddningen samråder med berörda länsstyrelser, kommuner och organisationer. Delta gäller särskilt i fråga om placering av distriktsveterinärerna inom distrikten.
Statens kostnader för distriktsveterinärorganisationen uppgår för budgetåret 1973/74 till 22 milj, kr. På anslaget Veterinärstaten har anvisats 20 728 000 kr. De centrala förvaltningskostnaderna för di-striktsvelerinärorganisationen beräknas tUl 400 000 kr. Anslaget Bidrag tUl djursjukvård i vissa fall används för bidrag tUl mindre bemedlade djurägares behov av sjukvård för sina djur. För 1973/74 har på anslaget anvisats 600 000 kr. De av mig föreslagna organisationsändringarna innebär ett oförändrat antal velerinärtjänster. Däremot kommer behovet av vikarier att minska betydligt. Besparingar kommer härigenom att uppstå.
Enligt nuvarande regler skall avnämarna av distriktsveterinärernas tjänster bära de resekostnader som åsamkas veterinären vid sjukbesök. Dessa kostnader kan i vissa fall bli betungande för djurägaren. Detta gäller framför allt i glesbygderna eftersom distrikten där är stora. I likhet med utredningen och en majoritet av remissinstanserna anser jag därför att hänsyn bör tas tUl avlägset boende djurägare. Jag har tidigare angett att i ett normalt veterinärdistrikt reslängden inte bör över-
4 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
stiga fem mil. Med hänsyn härtill finner jag del rimligt all resekostnadsersältning och inslälldsearvode inte tas ut av nyssnämnda djurägare för den del av vägsträckan som överskjuter fem mil enkel resa och att en utjämning sker mellan djurägarna av kostnaderna för distriktsveterinärernas inställelse. Detta kan ske genom en kombination av åtgärder innefattande bl. a. utnyttjande av anslaget lill veterinärstaten för resekostnader över fem mil enkel resa och en justering av veterinärtaxan. Detta innebär en teknisk omläggning och skall inte påverka distriktsveterinärernas inkomster.
TUl djurägare, vars tiU statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte överstiger 5 000 kr. och som ej heller påförts statlig förmögenhetsskatt, utgår statsbidrag till bestridande av den del av veterinärarvodel och resekostnaden, som överstiger 17 kr. Med hänsyn till vad jag nyss förordat beträffande resa över fem mil finner jag det inte motiverat all föreslå någon ändring av sistnämnda bestämmelser.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
alt godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ändring i di-slriklsveterinärorganisalionen, m. m.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:178
31
Bilaga
Veterinärdistriktsinddningen (enligt kommunindelningen 1974-01-01)
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
komniun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distnktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinarerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Stockholms län
1. Norrtälje distrikt
Norrtälje Norrtälje
Vaxholm
} 4 649 9 299
3 433 6 866
Upplands Väsby
Haninge Södertälje
2. Stockholms distrikt Danderyd Ekerö Järfälla Lidingö Sigtuna Sollentuna Solna Stockholm Sundbyberg Täby
Upplands Bro Upplands Väsby Vallentuna
3. Södertälje distrikt Botkyrka Haninge Huddinge Nacka Nynäshamn Södertälje Tyresö Värmdö
Summa för Stockholms län
Uppsala lån
1. Tierps distrikt
Tierp Tierp
Älvkarleby
2, Östhammars distrikt
Östhammar Östhammar
3, Uppsala distrikt
Uppsala Uppsala
3 759
\ 4 829
1 VHS'
1 2+VHS' 1
3 759
4 829
3 516
2 210
2 7-hVHSi
2 5
4 421 18 549
7 032
17 657
3 197
2 422
6 394
4 845
2 2
2 2
3 457 6 917
2 450 4 900
1 VHS' VHS'
12 076 12 076
10 245 10 245
' Veterinärhögskolans praktikområde
32
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Flen
Katrineholm
Vingåker
Finspång
Norrköping
Söderköping
2 2 1 5
2 2
1
1 2
2
14
Linköping
Valdemarsvik Åtvidaberg
Enköping
4, Enköpings distrikt Enköping Håbo
Summa för Uppsala län
Södermanlands län
Eskilstuna Strängnäs
1, Eskilstuna distrikt Eskilstuna Strängnäs
2, Katrineholms distrikt Flen
Katrineholm Vingåker
Nyköping
3, Nyköpings distrikt Nyköping Oxelösund
Summa för Södermanlands län
Östergötlands län
Mjölby Motala Ödeshög
Kinda Ydre
1. Norrköpings distrikt Finspång Norrköping Söderköping
2. Mjölby distrikt Boxholm Mjölby Motala Ödeshög
3. Linköpings distrikt Linköping
4. Valdemarsviks distrikt Valdemarsvik Åtvidaberg
5. Kinda distrikt Kinda
Ydre
Summa för Östergötlands län
Jönköpings län
1. Jönköpings distrikt
Jönköping Jönköping
' Veterinärhögskolans praktikområde
1 1 2
2 2 1 5
3 10
1 2 1 4
1
2 3 1 7
2 2
1
1
2
17
I 4 265 I 4 315
8 631 28 621
2 8 532
6+VHS' 33 919
4 174
\ 3 632
8 348
7 264
4 656
3 783
13 973
11351
5 158
3 279
10 316
6 558
32 637
25 163
3 892 11676
i 2611 13 058
4 582 13 747
i 2 538 12 694
5 007
4 490
10 014
8 980
• 2 965
1 2 612
5 931
5 225
■ 4 076
1 3 481
8152
6 962
50 538
45 901
4 398
3 876
8 796
7 753
33
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2, Eksjö distrikt
Aneby Aneby
Eksjö Eksjö
Nässjö Nässjö
Tranås
3, Vetlanda distrikt
Sävsjö Sävsjö
Vetlanda Vetlanda
4, Värnamo distrikt
Gislaved Gislaved
Gnosjö
Vaggeryd Vaggeryd
Värnamo Värnamo
Summa för Jönköpings län
13
12
4 237
16 950
I 4 203 12 609
I 4 974
14 922
53 277
[ 3 869
11609
41753
Kronobergs lån
1, Växjö distrikt Alvesta Lessebo Tingsryd Uppvidinge Växjö
Alvesta
Tingsryd
Uppvidinge
Växjö
1
1 1
1 1 2
■ 4 477
■ 3 759
5
5
22 337
18 795
2, Ljungby distrikt Ljungby Markaryd Älmhult
Ljungby
Markaryd
Älmhult
1 1
2 1 1
3 692
3 030
3
4
14 770
12119
Summa för Kronobergs län
8
9
37107
30 914
Kalmar län
1. Borgholms distrikt Borgholm Mörbylånga
Borgholm Mörbylånga
2 1
1 4 890
[ 4 442
14 670
13 327
2. Västerviks distrikt Västervik
Västervik
3 933
4 138
7 867
8 277
3. Vimmerby distrikt Hultsfred Vimmerby
Hultsfred Vimmerby
1 1
1 1
[ 5311
1 3 988
10 623
7 977
4, Oskarshamns distrikt Högsby Mönsterås Oskarshamn
Högsby Oskarshamn
1 1 1
1 1
i 3 384
2 924
6 768
5 849
34 Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
1 2 1 1 5 15
5, Kalmar distrikt Emmaboda
Kalmar Kalmar
Nybro Nybro
Torsås Torsäs
Summa för Kalmar län
Gotlands län
1, Slite distrikt
Fårö, Fleringe, Rute, Gotiand
Bunge, Lärbro, Hellvi,
Halls, Hangvars, Othems,
Stenkyrka, Tingstäde,
Martebo, Lokrume,
Hejnums, Fole, Bals,
Vallstena, Källunge,
Gothems, Hörsne med
Bara, Norrlanda, Angå
och Boge församlingar i
Gotlands kommun
2, Visby distrikt
Lummelunda, Väskinde, Gotland
Bro, Visby, Hejdeby,
Endre, Ekeby, Follingbo,
Barlingbo, Dalhems,
Ganthems, Sjonhems,
Kalla, Björke, Roma,
Valls, Akebäcks, Trä-
kunila, Stenkurala,
Västerhejde och Tofta
församlingar i Gotlands
kommun
3, Hemse distrikt
Eskelhems, Hogräns, Gotland
Atlingbo, Mästerby, Viklau, Vänge, Ala, Kräk-lingbo, Gammelgarns, Östergarns, Ardre, Al-skogs, Buttle, Guldrupe, Väte, Västergarns, Sanda, Klinte, Hejde, Etelhems, Garde, Lau, Närs, Lye, Stånga, Lojsta, Fröjds, Gerums, Levide, Eksta, Sproge, Silte, Fardhems, Linde, Hemse, Burs, Rone, Alva, Eke, Havdhems, Habliiigbo, Grötlingbo, Näs, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre församlingar i Gotlands kommun
Summa för Gotlands län
2 1 1 4 13
[ 4 743
18 972 58 900
\ 4 066
16 264 51694
]■ 4 542
4 656
4 542
4 656
3 541
[ 3 587
1 1 3 541 3 587
3 3
• 4 815
]■ 4 658
14 444
22 527
13 974
22 217
Prop. 1973:178
35
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Blekinge län
1. Karlskrona distrikt
Karlskrona
Karlskrona
Ronneby
Ronneby
2. Karlshamns distrikt
Karlshamn
Karlshamn
Olofström
Sölvesborg
Sölvesborg
Summa för Blekinge län
Kristianstads lån
1. Ängelholms distrikt
Båstad
Båstad
Klippan Åstorp Ängelholm Örkelljunga
Klippan
Ängelholm Örkelljunga
2. Hässleholms distrikt
Hässleholm
Hässleholm
Osby Perstorp Ö:a Göinge
Ö:a Göinge
3. Kristianstads distrikt
Bromölla
Kristianstad
Kristianstad
4. Tomelilla distrikt
Simrishamn
Simrishamn
Tomelilla
Tomelilla
Summa för Kristianstads län
Malmöhus län
1. Helsingborgs distrikt
Bjuv
Helsingborg Höganäs ! Landskrona
Helsingborg Höganäs
Svalöv
Svalöv
2. Eslövs distrikt
Eslöv
Eslöv
Hörby Höör
Hörby Höör
2
2 2
2 1
11
5 512 11024
}5512 )
4 594 9189
i 5 359 i
3 997
10 719
21743
7 995 17184
6 023
5 508
30116
27 540
5 836
4 880
1
J
J
4
23 343
19 520
4
} 6 333
1 5 464
4
25 332
21857
1 3
5 529
1 5 551
4
22119
22 206
17
100 910
91123
\ 5 231
20 924
18 417
5 336 26 684
i 5 336 i
4 775 23 877
36 Län, veterinärdistrikt och kommun
Kommande stationerings-kommun för distriktsveterinärerna
Nuvarande antal veterinärer
Kommande antal veterinärer
Jämförelsetal 1971 per veterinär och totalt för distriktet
Jämförelsetal 1975 per veterinär och totalt för distriktet
3, Lunds distrikt Bara Burlöv Kävlinge Lomma Lund Malmö StafFanstorp Svedala Trelleborg Vellinge
Kävlinge Lund
Trelleborg Vellinge
2 1
1 1
1 1
4 979
4 601
19 917
18 404
4. Sjöbo distrikt Sjöbo
Sjöbo
5 109
4 737
15 327
14 211
5. Ystads distrikt Skurup Ystad
Skurup Ystad
1 2
5 044
15 132
12 652
Summa för Malmöhus län
22
19
97 984
87 561
Hallands län
1. Kungsbacka distrikt Kungsbacka
Kungsbacka
3 095
3 175
6 190
6 350
2. Varbergs distrikt Varberg
Varberg
5 047
4 756
20 189
19 027
3. Falkenbergs distrikt Falkenberg
Falkenberg
5 904
5 755
17 712
17 266
4. Halmstads distrikt Halmstad Hylte
Halmstad Hylte
2 1 3
2 1 3
1 4 640 13 921
1 4 560 13 682
5. Laholms distrikt Laholm
Laholm
5 394
5 318
16182
15 954
Summa för Hallands län
15
74194
72 279
Göteborgs och Bohus län
1. Tanums distrikt Strömstad Tanum
Strömstad Tanum
1 1
1 3 893
1 2 826
7 786
5 652
2. Munkedals distrikt Lysekil Munkedal Sotenäs
Munkedal
1 1
3 469
■ 2 613
6 938
5 226
37
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Orust Uddevalla
Kungälv
3. Uddevalla distrikt Orust
Stenungsund Tjörn UddevaUa
4. Kungålvs distrikt Göteborg Härryda Kungälv Mölndal Partille Öckerö
Summa för Göteborgs och Bohus län
5 970
5 970 31092
5 769
5 769 24 932
Ålvsborgs län
1, Dals-Eds distrikt Bengtsfors Dals-Ed
Åmål
2, Vänersborgs distrikt Färgelanda Mellerud Vänersborg
3, Lilla Edets distrikt Ale
Lerum Lilla Edet Trollhättan
4, Borås distrikt Alingsås Borås Herrljunga Vårgårda
5, Ulricehamns distrikt Tranemo Ulricehamn
6, Svenljunga distrikt Mark Svenljunga
Summa för Älvsborgs län
Skaraborgs län 1, Vara distrikt
Grästorp
Vara
Dals-Ed Åmål
Färgelanda
Mellerud
Vänersborg
Ale Lilla Edet
Alingsås
Borås
Herrljunga
Tranemo Ulricehamn
Mark Svenljunga
Grästorp Vara
1
2
3
19
1
2 3
3
18
2 154
4 309
2 795
4 116
3 649
16 467
14 599
5 384
3 510
10 769
7 020
3 095
3 644
12 381
14 578
3 947
} 2 814
11841
8 444
3 662
1 2 968
10 987
8 905
68 951
54144
I 4 865 I 5 629
19 460 22 519
38
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2. Skara distrikt Götene
Lidköping Lidköping
Skara Skara
3. Falköpings distrikt
Falköping Falköping
Habo Habo
Mullsjö
Tidaholm Tidaholm
4. Mariestads distrikt
Gullspång Gullspång
Karlsborg
Mariestad Mariestad
Törebpda Töreboda
5. Skövde distrikt
Hjo Hjo
Skövde Skövde
Tibro
Summa för Skaraborgs län
2 17
3. 19
4 498 17 993
5 166 25 834
3 838 11513
3 839
11518 86 318
4 544 18176
4 593 22 968
3 430 10 292
3 544
10 632
84 587
3 331
6 663
4 048
8100
1908
3 817 30192
Värmlands län
1, Sunne distrikt Hagfors Munkfors Sunne Torsby
Sunne Torsby
2, Arvika distrikt Arvika Eda Årjäng
Arvika Årjäng
1 1 1
3. Säffle distrikt Säffle
Säffle
4, Kils distrikt Forshaga Grums Hammarö Karistad Kil
Karlstad Kil
1 1
5, Kristinehamns distrikt Filipstad Kristinehamn Storfors
Summa för Värmlands län
Kristinehamn
3 14
2 724
5 448
3 173
2 502
6 347
5 004
5 265
4 289
5 265
4 289
!• 3 597
7194
1 833
3 668 25 603
Prop. 1973:178
39
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
komniun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Örebro län
1. Lindesbergs distrikt Hällefors Lindesberg Ljusnarsberg Nora
2. Örebro distrikt Degerfors Karlskoga Örebro
3. Hallsbergs distrikt Askersund Hallsberg Kumla
Laxå
Summa för Örebro län
Lindesberg
Karlskoga Örebro
Askersund Hallsberg
3 11
2 642
[ 1917
5 285
3 835
2 967
• 2 686 J
11869
10 745
[ 3 777
7 554 22134
\ 3 940
7 880 25 034
[ 3 195
6 393
23 835
Västmanlands län
1, Sala distrikt Fagersta
Heby Heby
Norberg
Sala Sala
2, Västerås distrikt Hallstahammar Surahammar
Västerås Västerås
3, Köpings distrikt
Arboga Arboga
Kungsör
Köping Köping
Skinnskatteberg
Summa för Västmanlands län
1 1
2 7
2 6
4 107
3 365
12 322
10 096
5 120
■ 4 777
5120
J
4 777
[ 2 954
5 908 20 781
Kopparbergs län
1. Orsa distrikt
Malung
Mora
Orsa
yansbro
Älvdalen
Malung
Orsa
Älvdalen
1 1
5
3
2 717
2 094
40 Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2, Falu distrikt Borlänge Falun Gagnef Leksand Ludvika Rättvik Smedjebacken
3, Avesta distrikt Avesta Hedemora Säter
Summa för Kopparbergs län
Borlänge Falun
Leksand
Smedjebacken
Avesta Hedemora
1 1
1 1 1 1 6
3 14
1 4
3 10
2 022
8 090
2 920
8 761 19 568
M511
6 044
2 396
7189
15 327
Gävleborgs lån
1, Hudiksvalls distrikt
Hudiksvall
Hudiksvall
■
Ljusdal
Ljusdal
• 3 064
2 917
Nordanstig
Nordanstig
5
3
9192
8 751
2, Bollnäs distrikt
Bollnäs
Bollnäs
]
■
Ovanåker
Ovanåker
2 650
2 388
Söderhamn
Söderhamn
1
1
3
3
7 949
7 166
3, Sandvikens distrikt
Gävle
1
Hofors
2 729
■ 2 278
Ockelbo
Ockelbo
1 Sandviken
Sandviken
3
2
5 459
4 557
Summa för Gävleborgs län
11
8
22 600
20 474
Västernorrlands län
1, Örnsköldsviks distrikt Örnsköldsvik
2, Härnösands distrikt Härnösand Kramfors Sollefteå
Timrå
3, Sundsvalls distrikt Sundsvall
Ange
Summa för Västernorrlands län
Örnsköldsvik
3
Härnösand
Kramfors
Sollefteå
1 2 2
5
Sundsvall Ange
2 1 3
11
2 627
2 110
7 881
6 332
2 619
2 529
10 478
10118
3 036
. 2 234
6 072
4 468
24 431
20 918
Prop.1973:178
41
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för
talt för
distriktet
distriktet
Jämtlands län
\. Strömsunds distrikt
Strömsund Strömsund
2, Östersunds distrikt
Krokom Krokom
Åre Åre
Östersund Östersund
3, Ragunda distrikt
Bräcke Bräcke
Ragunda Ragunda
4, Bergs distrikt
Berg Berg
Härjedalen Härjedalen
Summa för Jämtlands län
3 3
2 2 1 5
1 1 2
2 2
1 1 2 4
1 1 2
2 618
2 023
3 112
2 669
12 450
10 679
1 975
2 513
1951
2 249
■ 1758
4 499
3 516
22 080
18169
Västerbottens lån
1, Vilhelmina distrikt Lycksele Sorsele Storuman Vilhelmina Åsele
Lycksele
Storuman
Vilhelmina
Åsele
1
1 1 2
1
1 1
1
1 315
2, Skellefteå distrikt Norsjö Skellefteå
Norsjö Skellefteå
5
4
5 263 2 644
2 638 1 2 502
3, Umeå distrikt Nordmaling Robertsfors Umeå Vindeln Vännäs
Nordmaling
Robertsfors
Umeå
Vindeln
Vännäs
5
1 1 1 2
5
1 1
1 1 1
13191
3 692
12 512
■ 3 390
6
5
18 462
16 954
Summa för Västerbottens län
16
14
36 916
2,1110
Norrbottens län
1. Gällivare distrikt Gällivare Kiruna
Gällivare
1 1
• 678 1 159
2. Haparanda distrikt Haparanda Kalix Pajala Överkalix Övertorneå
Haparanda
Kalix
Pajala
1 1 1
1 1
678
159
1 764
6 347
5 293
42
Län, veterinärdistrikt och kommun
Kommande stationerings-kommun för distriktsveterinärerna
Nuvarande antal veterinärer
Kommande antal veterinärer
Jämförelsetal 1971 per veterinär och totalt för distriktet
Jämförelsetal 1975 per veterinär och totalt för distriktet
3, Arvidsjaurs distrikt Arjeplog Arvidsjaur Jokkmokk
Arvidsjaur Jokkmokk
1 1
718
222
4, Bodens distrikt Boden Luleå
Boden Luleå
1 1
2 765
2 715
5 530
5 430
5, Piteå distrikt Piteå Älvsbyn
Piteå Älvsbyn
1 1 2
2 106 4 212
1 721 3 442
Summa för Norrbottens län