Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i skatteutämningssystem för kommunerna m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1973 Prop. 1973: 44
Nr 44
Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. STRÄNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om ändringar i skatteutjämningssystemet. Bidragen till primärkommuner och landsting ökar med 370 milj. kr. för år 1974 i förhållande till nuvarande system. Förslaget innebär således en betydande ökning av bidragsgivningen från staten till kommunerna.
Liksom i det gällande skatteutjämningssystemet garanteras primärkommuner och landsting viss skattckraft, som relateras till medelskattekraften i landet och varierar i huvudsak med den geografiska belägenheten. I stället för de nuvarande tre skattekraftsområdena föreslås fem skattekraftsklasser med en garanterad skattekraft på 95, 100, 110, 120 resp. 130 fo av medelskattekraften.
Det bidrag som f.n, utgår till primärkommuner med högre utdebitering än medelutdebiteringen föreslås avskaffat. Likaså föreslås att reduceringsregeln, som innebär att skatteutjämningsbidragen reduceras för kommuner med låg utdebitering slopas. Särskilda regler införs för att förbättra bidragen till avfolkningskommuner och s. k. sommarstugukommuner. När det gäller landstingen föreslås att den s.k. garantiregeln, som innebär att landstingskommunerna garanteras minst samma tillskjutna skatteunderlag som år 1965, slopas.
De kyrkliga kommunerna föreslås i fortsättningen få samma skatteutjämningsbidrag i kronor räknat som år 1973 med en årlig femprocentig uppräkning av föregående års bidragsbelopp.
Möjligheterna för kommunerna att få extra skatteutjämningsbidrag föreslås öka väsentligt.
Gotland och vissa delar av Norrland får de kraftigaste förbättringar- 1 Riksdagen 1973. I saml. Nr 44
na. Totalt beräknas skatteutjämningsbidragen för år 1974 öka för Gotland med 251 kr. per invånare, för Jämtlands län med 154 kr. och för Västerbottens län med 138 kr. per invånare.
På sikt får vissa kommuner vidkännas bidragsminskningar. Generösa övergångsregler föreslås emellertid. Ingen kommun får sänkt ordinarie skatteutjämningsbidrag år 1974. Därefter avtrappas övergångsbidragen under en femårsperiod.
De nu föreslagna ändringarna i skatteutjämningssystemet, som avses träda i kraft den 1 januari 1974, är provisoriska i avvaktan på en aviserad översyn i anslutning till att resultaten från den kommunalekonomiska utredningens arbete föreligger.
Prop. 1973: 44 : 3
Förslag till
Lag om skatteutjämningsbidrag
Härigenom förordnas som följer.
18 Landstingskommun, kommun, församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som har beskattningsrätt kan få skatteutjämnings-.: bidrag enligt denna lag.
28 I lagen förstås med
bidragsår det år under vilket skatteutjämningsbidrag utgår, beräkningsår året före bidragsåret, medelskattekraft antalet skattekronor och skatteören per invånare i
riket, beräknat som kvoten mellan å ena sidan skatteunderlaget enligt taxeringsnämnds beslut rörande beräkningsårets taxering till kommunal inkomstskatt med tillägg av bidragsunderlag enligt bestämmelserna om skattebortfallsbidrag och med avdrag för skatteunderlag avseende såda-: na intäkter som avses i 2 8 lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt och å andra : sidan antalet i riket kyrkobokförda invånare vid beräkningsårets ingång. :
38 Till landstingskommun och kommun utgår skatteutjämningsbidrag, om skatteunderlaget understiger det som tillförsäkras enligt 5 respektive 6 8. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar produkten av det enligt 4 § beräknade tillskottet av skatteunderlag och utdebiteringssatsen för bidragsåret.
Till församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet utgår skatteutjämningsbidrag med det belopp som enligt förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag utgått för bidragsåret 1973 med fem procents årlig ökning.
4 3 Tillskott av skatteunderlag till landstingskommun och kommun utgör skillnaden mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget enligt 5 respektive 6 8 och landstingskommunens respektive kommunens skattecunderlag beräknat enligt 7 3. -
Tillskott av skatteunderlag avrundas till närmast hela hundratal skattekronor, varvid 50 skattekronor avrundas uppåt.
5 8 Landstingskommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande procent av medelskattekraften, nämligen 130 94c: Norrbottens läns landstingskommun 120 Jo: Västerbottens och Jämtlands läns landstingskommuner 110 §e: Västernorrlands läns landstingskommun = 100 Jo: Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingskom-
muner
95 Fe: Övriga landstingskommuner.
6 & Kommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande procent av medelskattekraften, nämligen 130 96: Kommunerna i Norrbottens län utom Luleå och Piteå;
Dorotea, Fredrika, Lycksele, Sorsele, Storuman, Vilhelmina och Åsele; 120 20: Luleå och Piteå; Bjurholm, Norsjö, Vindeln och Vännäs; Sollefteå; Kommunerna i Jämtlands län utom Östersund; Älvdalen; 110 20: Burträsk, Lövånger, Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå och Umeå; Kommunerna i Västernorrlands län utom Sollefteå; Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Söderhamn; Östersund; Malung, Ore och Orsa; Torsby; | Gotland; 100 2: Ockelbo; Leksand, Mora, Rättvik och Vansbro; Arvika, Eda, Hagfors, Munkfors, Sunne och Årjäng; Bengtsfors och Dals-Ed; Borgholm och Mörbylånga; 95 §0: Övriga kommuner. För kommun, vars folkmängd under senaste femårsperiod nedgått mer än 5 procent, skall ovan angivet procenttal av medelskattekraften förhöjas på så sätt att procenttalet för kommunen multipliceras med en faktor som utgör förhållandet mellan 95 procent av invånarantalet vid ingången av det femte året före beräkningsåret och invånarantalet vid beräkningsårets ingång.
7 8 Skatteunderlaget för landstingskommun och kommun utgöres av antalet skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämnds beslut rörande beräkningsårets taxering till kommunal inkomstskatt med tillägg av bidragsunderlag enligt bestämmelserna om skattebortfallsbidrag och med avdrag för skattcunderlag avseende sådana intäkter som avses i 2 8 lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt. Vid beräkning av kommuns skatteunderlag medräknas ej vad som kan anses belöpa på garantibelopp för fritidsfastigheter.
8 8 Ändras indelning av landstingskommun celler kommun vid bidragsårets ingång, beräknas tillskott av skatteunderlag på grundval av den indelning som gällde vid beräkningsårets ingång. Tillskottet fördelas i förhållande till kommundelarnas invånarantal vid beräkningsårets ingång. Vid indelningsändring som berör församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet bestämmer Konungen hur utgående bidragsbelopp skall fördelas.
9 8 Konungen bestämmer hur stor procent av medelskattekraften som skall tillförsäkras landstingskommun och kommun som berörts av indelningsändring.
10 & Länsstyrelsen fastställer tillskott av skatteunderlag och tillställer landstingskommun och kommun uppgift om tillskottets storlek senast den 10 september beräkningsåret.
11 8 Konungen får efter ansökan bevilja extra skatteutjämningsbidrag. Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 31 januari beräkningsåret.
12 8 Statistiska centralbyrån fastställer medelskattekraften senast den 25 augusti varje år.
13 8 I fråga om utbetalning av skatteutjämningsbidrag under bidragsåret tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (1953: 753) och annan författning om utbetalning av allmän kommunalskatt.
14 8 Skatteutjämningsbidrag skall upptagas bland inkomsterna i utgifts- och inkomststat för bidragsåret.
15 & Finner länsstyrelse på grund av anmärkning eller eljest att av länsstyrelsen meddelat beslut enligt denna lag blivit uppenbart oriktigt till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende, skall länsstyrelsen meddela beslut om rättelse.
16 8 Talan mot statistiska centralbyråns och länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
17 8 De ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag skall upphöra att gälla.
Den äldre förordningen skall alltjämt tillämpas i fråga om bidragsåret 1973 och tidigare år.
För bidragsåret 1974 skall i stället för vad som sägs i 8 3 första stycket gälla att tillskott av skatteunderlag beräknas på grundval av den kommunindelning som gäller vid bidragsårets ingång.
Landstingskommun skall för bidragsåret 1974 erhålla övergångskompensation, om dess bidrag enligt lagen icke uppgår till vad som för år 1973 utgått i skatteutjämningsbidrag. Kompensationen utgår i sådant fall med ett belopp som motsvarar skillnaden. För åren 1975-1978 skall övergångskompensation utgå med 80, 60, 40 respektive 20 46 av kompensationen för år 1974.
Kommun skall för bidragsåret 1974 erhålla övergångskompensation om dess bidrag enligt lagen icke uppgår till ctt belopp som motsvarar vad som för år 1973 sammanlagt utgått i bidrag vid brist på skattekraft och bidrag vid hög utdebitering. Kompensationen utgår i sådant fall med ett belopp som motsvarar skillnaden. För åren 1975—1978 skall övergångskompensation utgå med 80, 60, 40 respektive 20 Z av kompensationen för år 1974.
Ansökan om extra skatteutjämningsbidrag för bidragsåret 1974 inges till länsstyrelsen senast den 30 juni 1973.
Prop. 1973: 44 . 6
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS- SON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON:
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m. och anför.
I prop. 1973: 1 (bil. 9 s. 87) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 beräkna ett förslagsan- ' slag av 2 150 milj. kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
Inledning
1969 års riksdag (SU 1969: 36, rskr 1969: 120) hemställde om en parlamentarisk utredning för att se över bl. a. skatteutjämningssystemet.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 april 1970 tillkallade jag sakkunniga för att göra en översyn av skatteutjämningssystemet för kommunerna. I direktiven till de sakkunniga framhöll jag bl a. att översynen som mål borde ha att med bevarande av det nuvarande systemets principiella uppbyggnad — innefattande enkelhet och lättilllämplighet — uppnå en bättre och rättvisare utjämning av det kommunala skattetrycket i olika delar av landet. Jag framhöll vidare att en av de mest betydelsefulla bestämmelserna i systemet är indelningen i skattekraftsområden och de därav betingade skattekraftsgränserna och att det därför är viktigt att dessa skattekraftsgränser på ett så riktigt sätt som möjligt återspeglar det kommunalekonomiska kostnadsläget i olika delar av landet.
De sakkunniga!, vilka antog namnet skatteutjämningsrevisionen, har
3 Generaldirektören Sten Walberg, ordförande, departementsrådet Leif Andersson, riksdagsmannen Rune Carlstein, lagmannen Per Eklund, riksdagsmannen Nils-Eric Gustafsson, landstingsrådet Erik Hammarsten och riksdagsmannen Anders Jonsson. :
den 8 juni 1972 avlämnat betänkandet (SOU 1972: 44) Reformerad skatteutjämning.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverkcet, riksskatteverket, skatteutjämningsnämnden, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i samtliga län, kommunalekonomiska utredningen (KEU), Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) samt expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU).
Till länsstyrelsernas yttranden har fogats ett stort antal yttranden av kommuner, landsting, regionala organ i länen, m. fl.
Vidare har särskilda skrivelser med synpunkter i anledning av betänkandet avgetts av Sigtuna kommun, Svegs kommun, Örnsköldsviks kommun, Skånska drätselkammarförbundet och Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län samt R-gruppen (ett samarbetsorgan mellan primärkommunerna och landstinget i Skaraborgs län).
Nuvarande ordning
Skatteutjämningssystemet beslutades år 1965 (prop. 1965:43, SU 1965: 78 och 1965: 130, rskr 1965: 319). Bestämmelserna (SFS 1965: 268, omtryckt 1972: 141) innebär i huvudsak följande.
Bidrag utgår i tre former, nämligen 1. skatteutjämningsbidrag vid brist på skattckraft 2. skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering 3. extra skattcutjämningsbidrag
De två första bidragen beräknas enligt generella regler och beslutas av länsstyrelsen. Det tredje bidraget, som kan utgå när synnerliga skäl föreligger, beviljas av Kungl. Maj:t.
Bidraget vid brist på skattckraft utgår till kommun, landstingskommun, församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger beskattningsrätt. Denna bidragsform tillförsäkrar kommunerna ett skatteunderlag som till sin storlek är beroende av kommunens geografiska läge och medelskattekraften i riket. Skillnaden mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget och det på grundval av kommunmedlemmarnas inkomster taxerade skattcunderlaget kallas tillskott av skatteunderlag. På detta tillskott av skatteunderlag utgår bidrag efter den utdebiteringssats som kommunen fastställt för bidragsåäret. Det tillförsäkrade skatteunderlaget varierar med kommunens geografiska läge på så sätt att landet indelas i tre skattekraftsområden med olika skatteckraftsgränser. Det
tillförsäkrade skatteunderlaget, dvs. skattekraftsgränserna, varicrar mellan 90 och 125 90 av medelskattekraften som är det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i hela riket vid taxering enligt kommunalskattelagen (1928: 370). Variationer sker i stort sett från söder till norr på så sätt att lägre procenttal gäller i söder och högre i norr.
Skattekraftsområde 1 omfattar hela riket med undantag av de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, vilka länsdelar tillhör skattekraftsoriråde 2, skattekraftsområde 2 dessutom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland och skattekraftsområde 3 Lapplandsdelen av Västerbottens län och hela Norrbottens län.
Efter en vid av 1970 års riksdag antagen ändring beträffande Gotlands kommun gäller följande regler beträffande skatteutjiämningsbidrag vid brist på skattekraft.
Landstingskommun i skattekraftsområde 1 och de delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingskommuner som tillhör skattekraftsområde 2 garanteras en skattekraft som motsvarar 95 9c av medelskattekraften i riket, övriga landstingskommuner i skattekraftsområde 2 110 26, landstingskommun i skattekraftsområde 3 125 <t.
I fråga om kommuner gäller att Gotlands kommun tillförsäkras en skattekraft som motsvarar 92 Z av medelskattekraften i riket. Motsvarande procenttal för annan kommun i skattekraftsområde 1 är 90 2, för kommun 1i skatteckraftsområde 2 och 3 110 resp. 125 96.
För landstingskommun gäller dessutom den särskilda garantin att tillskottet av skattcunderlag inte får understiga vad landstingskommunen för år 1965 har tillförts i tillskjutet skatteunderlag enligt tidigare regler om skatteersättning. Om särskilda skäl föreligger, får Kungl. Maj:t förordna om avvikelse från den enligt förordningen gällande indelningen i skattekraftsområden. Vidare gäller enligt den s.k. reduceringsregeln, att procenttalet för det garanterade skatteunderlaget för primärkommun skall minskas med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören, varmed den sammanlagda utdebiteringen i kommunen understiger utdebiteringsgränsen, dvs. den sammanlagda medelutdebiteringen i riket.
Länsstyrelsens beslut avser vid denna bidragsform ett i skattekronor uttryckt tillskott av skatteunderlag. Beslut skall föreligga senast den 10 september året före bidragsåret, så att kommunen kan ta hänsyn därtill när staten och utdebiteringen för det kommande året fastställes. Den utdebiteringssats som därvid bestäms blir bestämmande för bidragets storlek i kronor räknat.
Bidraget vid hög utdebitering utgår endast till borgerliga primärkommuner. Det utgår i förhållande till dels summan av det taxerade och tillskjutna skatteunderlaget, dels, enligt en progressiv skala, det belopp varmed kommunens omräknade sammanlagda utdebitering överstiger utde-
biteringsgränsen. Den progressiva skalan är 1/10 procent för varje öre av den del av den omräknade sammanlagda utdebiteringen, som Överstiger utdebiteringsgränsen med högst tre kronor, och 60 90 av den del av den omräknade sammanlagda utdebiteringen som överstiger utdebiteringsgränsen med mer än tre kronor. Den omräknade sammanlagda utdebiteringen är den sammanlagda utdebitering som kommunen kan beräknas ha haft om den inte fått bidrag vid hög utdebitering eller extra skatteutjämningsbidrag året före bidragsåret. |
Liksom i fråga om bidraget vid brist på skattekraft skall länsstyrelsens beslut föreligga senast den 10 september året före bidragsåret. Beslutet som helt grundar sig på förhållandena under beräkningsåret (året före bidragsåret), avser ctt bidragsbelopp i kronor.
Extra skatteutjämningsbidrag kan beviljas när synnerliga skäl föreligger. Sådant bidrag har främst beviljats skattetyngda kommuner med höga skolskjutskostnader och med stark befolkningsminskning.
Vidare utgår såsom extra skatteutjämningsbidrag betydande belopp för att stimulera till kommunsammanläggningar. År 1972 utgick 140 milj. kr. i sådana bidrag. Bakgrunden är att vissa kommuner genom sammanläggningarna får minskade ordinarie skatteutjämningsbidrag. Stimulansbidragen utgår under tre år och minskar med 33 2 per år.
Vissa kommuner beviljas också bidrag till utgifter för lokal trafikservice. För år 1972 uppgick dessa bidrag till 0,4 milj. kr.
Skatteutjämningsrevisionen Synpunkter på nuvarande skatteutjämningssystem Inledande synpunkter
Enligt revisionen råder det inte något tvivel om att 1965 års skatteutjämningssystem i det stora hela väl fyllt sin uppgift. Skillnaderna i de kommunala utdebiteringarna har krympt väsentligt. Lika viktigt är, att kommuner med låg skattekraft fått möjlighet att bygga ut sin service. Huruvida också olikheterna i standard minskat är svårt att avgöra med hänsyn till de förändringar som den kommunala verksamheten undergått sedan 1965. Så mycket kan emellertid sägas att den kraftiga utbyggnad av den kommunala verksamheten som ägt rum sedan 1965 över huvud taget inte hade varit möjlig, om inte de sämre ställda kommunerna fått hjälp genom skatteutjimningssystemet; enbart kommunsammanläggningarna hade inte varit tillräckliga för att ge kommunerna erforderliga resurser.
Effekterna av nuvarande skatteutjämningssystem
Nuvarande skattcutjämningssystem har alltsedan dess tillkomst år 1966 haft stor betydelse för kommunernas ekonomi.
Prop, 1973: 44 10
Det totala skatteutjämningsbidraget (till kommuner, församlingar och landsting) ökade från 1052 milj. kr. år 1966 till 1938 milj. kr. år 1972. Under hela perioden har merparten eller ca 60 20 av bidragen tillfallit primärkommunerna. Landstingskommunerna har i genomsnitt erhållit ca 35 70 och församlingarna ca 5 96 av det totala bidraget. Bland länen har Norrbottens län under samtliga år erhållit det största bidraget i kronor räknat. Betydande belopp har dock under perioden tillfallit samtliga skogslän. Även till länen i södra Sverige har skatteutjämningsbidrag utgått i stor omfattning. Särskilt bör härvid Kalmar Jän nämnas.
En uppfattning om skatteutjämningsbidragens betydelse länsvis kan erhållas genom att studera bidragen dels i kronor per skattekrona (skr.) dels i kronor per invånare. Härvid visar det sig att bidraget under hela perioden i kr./skr. haft störst betydelse för skogslänen. I Jämtlands län har skatteutjämningsbidragen under samtliga år utgjort ca 10 kr./skr. I Norrbottens län har skatteutjämningsbidragets betydelse ökat för varje ' år. År 1966 utgjorde bidraget i Norrbottens län 7,19 kr./skr. mot 8,54 kr./skr. i Västerbottens län. År 1972 hade bidraget ökat till 10,19 kr./skr. i Norrbottens län och till 8,81 kr./skr. i Västerbottens län.
Utöver skogslänen har skatteutjämningsbidragen haft stor betydelse för såväl Kalmar som Gotlands län. Bara i Jämtlands och Norrbottens län var skattcutjämningsbidragen år 1972 större än för Gotland. I hela riket ökade skatteutjämningsbidragen från 1,99 år 1966 till 2,10 kr/skr. år 1972.
Skatteutjämningsbidragen i kronor per invånare har i hela riket ökat från 135 kr. 1966 till 238 kr. 1972. Alltsedan 1969 har skatteutjämningsbidragen räknat i kronor per invånare varit störst i Norrbottens län, närmast följt av Jämtlands län. Det omvända förhållandet gäller således här jämfört med när bidragen räknas i kronor per skattekrona. Detta beror på att det egna skatteunderlaget är lägre i Jämtland. För övriga skogslän liksom för Gotlands och Kalmar län har självfallet bidragen också räknat i kronor per invånare varit stora. ”
Vid en undersökning av hur skatteutjämningsbidragen till primärkommunerna fördelar sig på de tre olika bidragsformerna, räknat i kronor per invånare, finner man att bidraget vid brist på skattekraft helt har dominerat under samtliga år. Även nu är det skogslänen jämte Gotlands och Kalmar län som redovisar de högsta bidragsbeloppen per invånare. Bidraget vid hög utdebitering fördelar sig däremot mera jämnt över hela landet. Störst betydelse i kronor per invånare hade denna bidragsform år 1966 för Södermanlands och Västmanlands län. År 1972 var bidraget vid hög utdebitering störst i Gotlands län, där det hade ökat från 10 kr./inv. år 1966 till 136 kr./inv. år 1972. Även i Jämtlands och Örebro län har bidraget vid hög utdebitering ökat i betydelse väsentligt mellan åren 1966 och 1972.
Det vanliga extra bidraget har med undantag för år 1972 främst tillfallit de nordliga länen beroende på att avfolkning och skolskjutskostnader utgör de viktigaste fördelningsfaktorerna i denna bidragsform. Den ökade betydelse det extra bidraget fått år 1972 sammanhänger med de s.k. stimulansbidragen, avsedda att kompensera kommunerna för bortfall av bidrag i samband med kommunsammanläggningarna.
Under hela perioden :1966—1972 har mer än 90 76 av kommunerna åtnjutit någon form av skatteutjämningsbidrag. Ca 80 7 av kommu-' nerna har erhållit bidrag vid brist på skattekraft, medan bidrag vid hög utdebitering utgått till mellan 40 och 70 26 av kommunerna. Andelen kommuner som erhållit bidraget vid hög utdebitering har således varierat mellan åren. År 1971 erhöll 71 26 av kommunerna bidraget i fråga, medan motsvarande andel 1972 sjunkit till 55 96.
Anledningen till fluktuationerna är att en olikartad höjning av utdebiteringarna i riket leder till att bidraget vid hög utdebitering går ned. Nedgången år 1972 föranleddes närmast av den kraftiga höjningen av utdebiteringen i Stockholm år 1971. I fråga om det extra bidraget har detta endast berört mellan 10—15 26 av kommunerna bortsett från år 1972. Ökningen av antalet bidragsmottagande kommuner beror som ovan nämnts på de i anledning av kommunsammanläggningarna utgående stimulansbidragen.
Nuvarande systems skatteutjämnande verkan framgår av de relativt små skillnader som under åren 1966—1972 förelegat i utdebiteringen mellan de tre skattekraftsområdena.
I fråga om utdebiteringen i de olika skattekraftsområdena kan konstateras att utdebiteringen i område 1 alltsedan år 1966 legat under medelutdebiteringen. I område 2 var utdebiteringen under de första åren gällande system var i kraft högre än i område 3. Under senare år har dock en omsvängning skett. :
För att bibehålla nuvarande omfattning på den kommunala verksamheten skulle utdebiteringen i vissa län ha uppgått till betydande belopp om inga skatteutjämningsbidrag utgått. Utdebiteringen år 1972 i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län var 28,08, 24,81 resp. 25,27 kr./skr. Om inte skattcutjämningsbidrag hade utgått, skulle utdebiteringen i nämnda län för året i fråga ha varit 38,07 resp. 33,62 och 35,46 kr./skr. För enskilda kommuner i nämnda län har skatteutjämningssystemet betytt åtskilligt mer. År 1971 skulle utdebiteringen i Pajala, Överkalix och Övertorneå ha varit 49,56, 45,65 resp. 47,89 kr./skr utan skatteutjämningsbidrag. Nu var i stället utdebiteringen i dessa kommuner 23,49, 23,20 resp. 23,50 kr./skr.
Beträffande avvikelsen av kommunernas utdebiteringar från medelutdebiteringen kan en koncentration av utdebiteringarna noteras efter år 1965. År 1963 låg 75 70 av kommunernas utdebiteringar mindre än 2 kr. över eller under medelutdebiteringen. År 1971 hade ifrågavarande andel
ökat till 90 96 för att år 1972 sjunka till 86 2. Andelen kommuner som avvek mindre än 1 kr. över eller under medelutdebiteringen var år 1965 ' 41 90 men ökade efter införandet av nuvarande skatteutjämningssystem till 60 20 år 1971 för att år 1972 sjunka till 54 7.
En minskning i ordinarie bidragsgivning uppkommer för vissa kommuner 1 anledning av kommunsammanläggningarna. Orsaken är främst att rika och fattiga kommuner läggs samman och att bidragsgivningen härigenom uppbör till de fattiga kommunerna. En jämförelse av skatteutjämningsbidragens omfattning 1971 till de borgerliga primärkommunerna, dels enligt gällande indelning, dels om blocket utgjort en kommun, visar att skatteutjämningsbidragen totalt för riket skulle minska med 139,6 milj. kr.
Kritik av nuvarande system
Vid kontakter med koramunrepresentanter har den principiella uppbyggnaden av systemet med tillskott av skatteunderlag inte ifrågasatts från något håll. Den kritik som framförts mot detta system tar huvudsakligen sikte på att indelningen i skattekraftsområden är alltför schablonartad och onyanserad och att skillnaderna i procenttal för skatteunderlagsgarantin mellan närliggande kommuner är alltför stor. Det har också påpekats, att systemet missgynnar avfolkningskommunerna. Skatteunderlagsgarantin beräknas nämligen på antalet invånare, och när invånarantalet sjunker, minskas både det egna skattcunderlaget och skatteutjämningsbidraget utan att kommunerna i tillnärmelsevis motsvarande grad kan minska sina utgifter.
Däremot har man på många håll framfört allvarlig kritik mot bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln. Krav har framförts om att nämnda bidrag skall avskaffas. Kritiken mot detta bidrag går i huvudsak ut på att det verkar uppdrivande på utdebiteringarna. Det har gjorts gällande, att kommuner, som mottager sådant bidrag, spekulerar i möjligheterna härtill. Samtidigt påpekas, att de största bidragen av detta slag går till kommuner med god skatteckraft och hög standard. Man anser det oriktigt att dessa kommuners utgifter delvis skall betalas av medborgare i andra kommuner, som dessutom själva i regel åtnjuter en lägre kommunal standard. — Även beträffande reduccringsregeln framhålles, att den kan medföra, att utdebiteringen blir högre än nödvändigt.
De undersökningar revisionen gjort bekräftar, framhålls det i betänkandet, att 1965 års skatteutjämningssystem i sina huvuddrag verkat på sätt som avsetts. Det torde inte vara möjligt att åstadkomma ett system med annan principiell uppläggning, som ens tillnärmelsevis skulle kunna uppfylla de krav som bör ställas.
Revisionen hänvisar härvidlag även till de ingående överväganden i denna fråga som gjordes i skatteutjämningskommitténs till grund för re-
formen liggande betänkande (SOU 1964: 19). Grunddragen i det nuvarande systemet bör därför i huvudsak bibehållas.
Revisionen konstaterar samtidigt att uttalandena från kommunhåll ger vid handen, att några element i systemet är mogna att ändras.
Den grova indelningen i skattekraftsområden och de stora skillnaderna i skattekraftsgaranti mellan närliggande kommuner måste för de närmast berörda kommunerna te sig svårförståelig. Fjällkommunerna i Jämtlands Jän har t. ex. en garanti på 110 26, medan likartade områden längre norrut har 125 26; denna stora skillnad synes knappast motiverad. På samma sätt ter sig gränsdragningen inom Kopparbergs, Värmlands och Gävleborgs län mellan områden med 110 20 och 90 90 garanti på många håll konstlad. Liknande resultat blir det, om man jämför kustkommunerna i Hälsingland, som har 110 26, med de längre in i landet liggande delarna av Kopparbergs län, som har 90 26. Den nuvarande indelningen tar inte heller hänsyn till att kostnadsläget är högt även i vissa längre söderut liggande delar av landet. Kommuner belägna på öar har exempelvis i allmänhet särskilda omkostnader. Detsamma torde bl. a. gälla Dalsland, vissa delar av Bohuslän och en del kommuner utmed Östersjöns kust. Slutligen kan det förutskickas, att de höga utdebiteringarna i några s. k. storstadsalternativ inte enbart beror på den höga standarden för serviceutbudet i dessa kommuner utan också på att kostnadsläget är förhållandevis högt, både absolut sett och med tanke på att den kommunala driften i dessa kommuner är förenad med särskilda behov. Detsamma torde i och för sig också gälla de tre egentliga storstäderna, men dessa faller på grund av sin egen höga skattekraft utanför systemet och saknar därför här cgentligt intresse.
I betydande mån minskas effekten av den onyanserade indelningen i skattekraftsområden såsom avsetts genom bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln. Det finns kommuner vilkas utdebitering skulle ha varit mer än en krona högre om inte bidraget vid hög utdebitering hade funnits. Verkningarna är emellertid begränsade. Trots bidraget vid hög utdebitering är sålunda utdebiteringen i några kommuner år 1972 mer än 27 kronor per skattekrona utan att det med fog kan göras gällande att de har särskilt hög standard. Det mest slående exemplet är Gotland, där medelutdebiteringen är 28 kronor 8 öre.
Revisionen anser sig vidare ha kunnat konstatera att den kritik som
kommit från avfolkningskommunerna är befogad. Ett annat negativt
drag i skatteunderlagsgarantins tekniska konstruktion är, att skatteintäkten av garantibelopp för sommar- och sportstugor inte kommer värdkommunen till godo. Skatten uppbäres visserligen av kommunen men om staten skall tillskjuta skatteunderlag lägges vid avräkningen dessa intäkter till kommunens egna skatteintäkter och sänker i motsvarande mån skatteutjämningsbidraget.
Beträffande bidraget vid hög utdebitering framfördes under remiss-
behandlingen av 1964 års betänkande farhågor av samma slag som nyss återgivits, men de ansågs då inte bärkraftiga. Man hänvisade till att den höga utdebitering, som är en förutsättning för bidraget, i första hand går ut över kommunens egna skattebetalare. Av de uttalanden att döma som gjorts till revisionen har en omsvängning i uppfattningarna ägt rum på denna punkt.
Påståendena om att utdebiteringarna i en del kommuner drivits i höjden av hänsyn till det särskilda bidraget vid hög utdebitering är helt naturligt svåra att få bekräftade. Det kan emellertid konstateras framhåller revisionen att kommunalmännen självfallet har att räkna med bidraget vid hög utdebitering, resp. reduceringsregeln då de gör sina kalkyler och bestämmer utdebiteringen. Det är i och för sig också naturligt, att man i kommuner med hög eller tämligen hög utdebitering överväger de fördelar i form av statsbidrag som kan tillföras kommunen genom att utdebiteringen höjs ytterligare något. Bidraget vid hög utdebitering är i sin tekniska utformning starkt progressivt. Medan den första kronan över utdebiteringsgränsen ger kommunen ett statsbidrag av 10 26, blir marginaleffekten av den andra kronan 30 46 bidrag och av den tredje 50 90 bidrag. Överskrides den tredje kronan, erhålles 60 26 av den överskjutande debiteringen: Härtill kommer att vid bidragsberäkningen för ett följande år, erhållet statsbidrag räknas in i den bidragsgrundande utdebiteringen. Vidare erinras om att staten även genom skatteunderlagsgarantin kan få betala en större eller mindre del av det utdebiterade beloppet.
På likartat sätt förhåller det sig med reduceringsregeln. Den sänkning av skatteunderlagsgarantin som sker enligt denna regel, om medelutdebiteringen underskrides, är dock proportionell. I och för sig är det förståeligt, om man i en del kommuner bestämmer utdebiteringen så att reduceringsregeln inte skall verka. Man försöker undvika, att kommunen mister ett statsbidragsbelopp som den enligt eljest gällande regler är berättigad till. .
Av det anförda drar revisionen den slutsatsen, att bidraget vid hög utdebitering och den däremot svarande reduceringsregeln är ägnade att verka utdebitcringshöjande. Revisionen anser det också sannolikt att de i vissa fall haft sådan effekt. Mot bakgrund av den oroväckande stegring av de kommunala utdebiteringarna som ägt rum under senare år måste denna effekt anses utgöra ctt starkt argument mot bidragssystemcets konstruktion i nu aktuella delar.
Revisionen fäster också uppmärksamheten vid några andra negativa sidor av bidraget vid hög utdebitering och reducceringsregeln. Man var vid bidragssystemets tillkomst medveten om att bidraget vid hög utdebitering, liksom reduceringsegeln, innebar ett ävsteg från:den eljest för: systemet grundläggande principen att skatteutjämningsbidragen i första: hand skulle bestämmas efter. objektiva grunder, i första hand skattekraf- + :
ten och befolkningstalet. Visserligen inverkar utdebiteringens höjd även på den bidragssumma som crhålles vid brist på skattekraft. Den är emeliertid endast en av de faktorer som påverkar summans storlek. När det gäller bidraget vid hög utdebitering, blir utdebiteringens höjd avgörande i en helt annan utsträckning för vad kommunen erhåller. Kommunerna kan sålunda genom sina utdebiteringsbeslut i viss mån själva bestämma bidragssummans storlek. Med reduceringsregeln förhåller det sig på motsvarande sätt.
Men bidragets storlek, resp. en eventuell reduktion av skatteunderlagsgarantin är beroende också av andra kommuners beslut. Om landstingskommunen höjer sin utdebitering, stiger automatiskt primärkommunernas bidrag vid hög utdebitering utan att dessa själva höjt utdebiteringen eller något annat hänt beträffande deras ekonomi. Förändringar beträffande församlingarnas utdebiteringar kan ha liknande verkan. Detta sam-' manhänger med att bidraget vid hög utdebitering, resp. reduktion, beräknas på den totala utdebiteringen i kommunen.
Å andra sidan kan en allmän höjning av utdebiteringarna i riket leda till att bidragen vid hög utdebitering går ned, resp. att reduktionerna av skatteunderlagsgarantin blir större eller drabbar fler kommuner än tidigare. Bidraget och reduktionen beräknas nämligen också med hänsyn till medelutdebiteringen i riket, den s. k. utdebiteringsgränsen. Den allmänna höjningen av utdebiteringarna som skedde år 1971 och särskilt den kraftiga höjningen i Stockholm hade cn sådan cffekt.
Av det sagda framgår, anför revisionen, att systemet med bidrag vid hög utdebitering jämte reduceringsregeln innehåller ett visst mått av osäkerhet, som något minskar kommunens möjligheter att genom sitt utdebiteringsbeslut själv bestämma skatteutjämningsbidragets storlek men i sig själv också utgör en allvarlig olägenhet. Denna förstärkes av att kommunerna kan få ett särskilt motiv att höja utdebiteringen, nämligen att gardera sig mot att en eftersläpning i den egna utdebiteringspolitiken skall leda till en sänkning av väntat bidrag. Systemet är således även på detta sätt ägnat att driva upp utdebiteringarna.
Kostnadsläget inom kommunen är endast en av de faktorer som påverkar utdebiteringens höjd. Denna är i minst lika hög grad beroende av exempelvis standarden på serviceutbudet i kommunen, skuldsättning och fondbildning, graden av skattefinansiering av investeringar samt det med kommunens utveckling sammanhängande investeringsbehovet. En hög utdebitering behöver därför inte betyda att kostnadsläget är högt, dvs. att det pris kommunen måste betala för sin verksamhet är högre än för motsvarande verksamhet i andra kommuner. Bidraget vid hög utdebitering är sålunda icke särskilt väl ägnat att åstadkomma den avsedda utjämningen av kostnadsläget inom skattekraftsområdena. Motsvarande torde gälla reduceringsregeln. Behovet av utjämning inom de nuvarande skattekraftsområdena kan' enligt revisionens mening på ett bättre sätt
tillgodoses genom en mera nyanserad, individuell prövning av de olika kommunernas behov av skattckraftsgaranti.
Det har också ansetts, att bidraget vid hög utdebitering skulle ha en särskild uppgift att fylla genom att införa ett särskilt clement av flexibilitet i skatteutjämningssystemet. Bidraget medför att en kommun, som råkat i svårigheter och måste kraftigt höja utdebiteringen, automatiskt får hjälp att hålla skatteuttaget hos de egna invånarna på en rimlig nivå; utdebiteringstopparna kapas. De nyss anförda skälen äger emellertid giltighet även i detta avseende. En kraftig höjning av utdebiteringen kan ha andra orsaker än att kostnadsläget försämrats. Kommunen kan ha beslutat omfattande standardhöjande åtgärder, igångsatt stora investeringar osv. För att utjämna tidsmässiga förändringar i kostnadsläget för enskilda kommuner är det enligt revisionens uppfattning riktigare och lämpligare att utbygga möjligheterna för Kungl. Maj:t att höja en kommuns skattekraftsgaranti eller ge kommunen extra skatteutjämningsbidrag.
Den kritik som riktats mot bidraget vid hög utdebitering i fråga om funktionen som utjämnande faktor har nära samband med den från olika håll framförda kritik, som tar sikte på att de största bidragsbeloppen går till några stora kommuner med god egen skattekraft och en påtagligt hög standard på serviccutbudet. Det rör 'sig här om kommuner för vilka bidraget ifråga endast i undantagsfall motsvarar mer än en krona på utdebiteringen men som på grund av stor folkmängd och förhållandevis hög skattekraft kan få stora belopp i bidrag vid hög utdebitering, 5—20 milj. kr., motsvarande 3—12 96 av den totala bidragssumman för detta ändamål. Denna kritik är enligt revisionens mening berättigad. Reglerna för bidraget i fråga är gynnsammare för denna typ av kommuner än för de sämre ställda. Bidraget beräknas nämligen på grundval av kommunens skatteunderlag och invånarantal. Ju högre skatteunderlaget och invånarantalet är desto större blir bidraget.
Olägenheterna av bidraget vid hög utdebitering sammanhänger till en del med bidragets tekniska konstruktion, särskilt dess progressiva utformning, och skulle därför kunna minskas genom tekniska ändringar. Den utdebiteringshöjande effekten skulle sålunda kunna dämpas genom en mindre brant progressivitet.
Vid bidragssystemets tillkomst diskuterades möjligheten att ersätta medelutdebiteringen som beräkningsgrund med en fast utdebiteringsgräns. Med en fast utdebiteringsgräns skulle man vinna att osäkerheten i bidragsgivningen skulle bortfalla. Beroendet av andra kommuners utdebiteringsbeslut skulle försvinna. Å andra sidan skulle kommunen då helt kunna bestämma bidragets storlek. Om tendensen till utdebiteringshöjningar skulle fortsätta, skulle vidare statens utgifter för skatteutjämningsbidrag stegras avsevärt och på ett för staten okontrollerbart sätt. En förskjutning skulle kunna uppstå i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. En särskild utredning har nyligen tillsatts för att arbeta med denna fråga. I avbidan på nämnda utrednings resultat bör förslag inte framläggas som rubbar kostnadsfördelningen.
Mål för skatteutjämningssystemet
Den kommunala skattcutjämningen bör självfallet ha som en målsättning att minska skillnaderna i utdebitering. I den kommunala självbestämmanderätten ingår dock som en oavvislig del, att kommunernas invånare inom vissa gränser själva genom sina valda representanter skall bestämma vilken service som skall tillhandahållas. Priset för denna service skall kommunmedlemmarna betala genom kommunalskatten. Skillnader i standard bör komma till uttryck på skattsedeln.
Det är sedan länge välbekant framhåller revisionen att kommunal verksamhet är förenad med starkt varierande kostnader oberoende av standarden. Den nuvarande indelningen i skattekraftsområden tar, låt vara på ett schablonartat sätt, hänsyn till detta förhållande. Den bygger på erfarenheten att kostnaderna för en likvärdig service i allmänhet stiger från söder till norr. Men det visar sig också, att behoven av insatser varierar starkt från kommun till kommun, beroende på befolkningens fördelning på orter och åldersgrupper, näringslivets utveckling, sociala förhållanden och åtskilliga andra omständigheter. I själva verket är kostnadsläget i den bemärkelse som nyss angivits grundläggande för den kommunala ekonomin.
Det är därför enligt revisionens mening riktigt att — såsom delvis redan skett — ta sikte på kostnadsläget. Om standarden i alla kommuner vore densamma, skulle ett skatteutjämningssystem, som bygger på kostnadsläget, teoretiskt kunna tänkas leda till att utdebiteringarna överallt blev desamma.
Revisionen menar att de rättvisekrav som kan ställas på ett skatteutjämningssystem inte bara innebär att kommunerna skall kunna hålla ungefär lika stora utdebiteringar utan också att de skall kunna tillhandahålla i stort sett lika god service åt invånarna. Skatteutjämningen bör därför ha till huvudsakligt syfte att ge kommunerna möjlighet att, åtminstone på längre sikt, ge sanuna standard till samma pris. Om servicen är densamma i en Norrlands-kommun och i en Skåne-kommun, bör alltså utdebiteringen i princip vara lika hög. Dock bör den reservationen göras att man i detta sammanhang inte kan undgå att ta vissa regionalpolitiska hänsyn. Regionalpolitiska synpunkter bör enligt revisionen i något högre grad än f. n. vara vägledande för det framtida skatteutjämningssystemet. |
Att helt uppnå dessa mål är inte möjligt. En viktig begränsning ligger: i att skatteutjämningen sker genom bidrag av statsmedel. Kommuner med så stor egen skattckraft, att de inte kan komma i fråga till skatte- 2 Riksdagen 1973. I saml. Nr 44
utjämningsbidrag, kommer att stå utanför systemet. Sådana kommuner blir i standard- eller utdebiteringshänseende eller i bådadera något biättre ställda än de kommuner som får bidrag. Olikheter dem cmellan kan inte heller utjämnas. Betydelsen härav bör dock inte överdrivas. Utdebiteringssatserna i sådana kommuner skiljer sig endast i få fall mera markant från utdebiteringarna i de kommuner som får bidrag, och inte heller i standardhänseende är skillnaderna särskilt stora. Förhållandena i nu nämnda kommuner får givetvis inte tagas till intäkt för att avstå från att åstadkomma rättvisast möjliga fördelning mellan de bidragsmottagande kommunerna.
Borgerliga primärkommuner
Med primärkommuner avser revisionen i förslaget de på blockindelningen grundade kommuner som allmänt skall vara bildade den 1 januari 1974.
Individuellt prövad skatteunderlagsgaranti
Den nuvarande indelningen i skattekraftsområden är enligt revisionen alltför schablonmässig och onyanserad, I stället för indelningen i tre stora skattekraftsområden med stora skillnader i procenttalet för skatteunderlagsgarantin bör en individuell prövning ske beträffande varje kommun i syfte att bestämma skäligt procenttal. Revisionen utgår från att det stora flertalet kommuner i södra Sverige och även åtskilliga i mellersta Sverige liksom nu skall ha en skattcunderlagsgaranti på 90 96 av medelskattekraften i riket. Detta innebär, att nämnda kommuner, om de har en egen skattekraft som överstiger eller åtminstone närmar sig medelskattekraften, skall själva helt bekosta sina utgifter, bortsett från vad som kan erhållas i speciella statsbidrag. I den mån skäl finns för en högre skattecunderlagsgaranti, skall denna bestämmas till 95, 100, 105, 110, 115, 120, 125 eller 130 20 av medelskattekraften. Härigenom möjliggöres att övergången mellan olika områden blir mjuk. Skillnaden mellan kommuner som ligger intill varandra bör helst vara 5 eller 10 procentenheter och endast i undantagsfall högre.
Om skatteutjämningssystemet skall fylla sin uppgift att ge kommunerna möjlighet att ge medborgarna lika god service vid lika hög kommunal utdebitering, bör bestämmandet av skatteunderlagsgarantin i första hand ske med ledning av kostnadsläget för kommunen. Det finns inte någon metod att exakt mäta kostnadsläget. Revisionen har emellertid ingående undersökt möjligheterna att genom sammanställning av olika uppgifter rörande de olika kommunerna skapa en uppfattning om kostnadsläget och kommunernas förutsättningar i övrigt.
Det allmänna statistiska materialet som samlats in och redovisas i betänkandet bildar en utgångspunkt. Uppgifterna avser bl. a. folkmängd,
folkmängdsutveckling, åldersfördelning, tätortsgrad och näringskaraktär. Kommunernas ekonomi och verkningarna av nuvarande skatteutjämningssystem har undersökts ingående. Beträffande varje kommun har vidare en budgetanalys verkställts med en metod som avser att klarlägga utdebiteringsbehovet för att täcka nettokostnader, räntor och amorteringar. Av betydelse är även graden av skattefinansiering av investeringar och skuldsättningen. Nettokostnaden kan i och för sig ge en antydan om kostnadsläget men utgör ingen tillförlitlig mätare på detta. Standarden på kommunens serviceutbud blir i lika hög grad bestämmande för nettokostnaden. Man får också beakta de felkällor som ligger i olikheter beträffande redovisningsmetoder, förekomsten av kommunala bolag m. m.
För att få en uppfattning om betydelsen av skillnader i serviceutbudet har en enkät i ämnet utförts hos sammanlagt ett 80-tal kommuner. Undersökningen har avsett att genom statistiskt urval få fram genomsnittliga värden för olika kommuntyper och för riket i dess helhet och att jämföra dessa värden med siffrorna för en del i olika avseenden särskilt intressanta kommuner, För att ytterligare få ett grepp om de omständigheter som påverkar den kommunala ekonomin har en mera djupgående undersökning utförts beträffande 15 kommuner, som parvis eller tre och tre representerar olika kommuntyper. Undersökningen belyser utvecklingen åren 1964—1970. Därvid har tillgängligt statistiskt material kompletterats genom intervjuer med ledande kommunalmän. De 15 kommunerna ingår bland dem som undersökts beträffande standarden. :
Vad som framkommit på detta sätt har givit en allmän uppfattning om läget för kommuner i landets olika delar. Det har emellertid inte varit möjligt att så entydigt fastlägga de faktorer som påverkar kostnadsläget att dessa faktorer kan ligga till grund för en säker inplacering av kommunerna i skalan för skattekraftsgarantin. Olika sådana faktorer kan urskiljas, men betydelsen av var och en av dem samt deras inbördes samspel har inte helt kunnat klarläggas. Härtill kommer att materialet är behäftat med felkällor, vilka i första hand är att söka i exempelvis olika redovisningsprinciper och förekomsten av kommunala bolag.
Revisionen har därför stannat för att göra en mera allmän bedömning. Olika relevanta omständigheter får beträffande varje enskild kommun sammanställas och jämföras med motsvarande material beträffande andra kommunner. Det kan invändas, att en sådan allmän bedömning alltid måste bli mer eller mindre subjektiv. Den bör under alla förhållanden kunna ge ett rättvisare resultat än nuvarande schablonmässiga indelning, oavsett att denna kompletteras med bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln. |
Även om bestämmandet av procenttalet för skatteunderlagsgarantin sålunda måste grundas på en allmän bedömning och jämförelse, är det
viktigt, att ensartade bedömningsgrunder användes och att över huvud taget vissa gemensamma principer tillämpas. Revisionen diskuterar några omständigheter som man fäst särskild vikt vid.
Nuvarande indelning bygger på det geografiska läget och i viss mån också på länstillhörigheten. | |
Från den omständigheten att en kommun tillhör visst län bör man i fortsättningen kunna bortse. Den gamla, till länen anknutna schablonmässiga indelningen skall enligt revisionens förslag överges och ersättas med en mera individuell bedömning. Länstillhörigheten. spelar såtillvida en roll för skattetrycket i en primärkommun, att landstingsskatten utgör en betydande del av den totala kommunala utdebiteringen. Men skatteutjämningen för landstingskommunerna skall enligt förslaget bedömas för sig utan sammanblandning med de synpunkter som bestämmer skatteutjämningen för primärkommunerna, Revisionen har såsom en kontroll av resultaten även beaktat den totala utdebiteringens höjd.
Däremot måste stort avseende alltjämt fästas vid den geografiska belägenheten. Det är en gammal erfarenhet att kostnadsläget för kommunerna stiger från söder till norr och från kust till inland. Denna erfarenhet bekräftas i stort sett av budgetanalysen beträffande de olika kommunerna. Nettodriftskostnaderna är genomgående högre norröver, även om man tar hänsyn till att standarden på serviccutbudet ofta är hög och även om man i detta sammanhang försöker bortse från de särskilda problem som sammanhänger med folkmängdsförändringarna. Anledningarna härtill är uppenbara. Avstånden är längre. Mcr tid och kostnader får läggas på befattningshavarnas resor. Förvaltningen kan inte koncentreras till centralorten på samma sätt som i andra kommmuner. Därtill kommer de allmänna kostnader som beror på ett nordligt läge: högre transportkostnader till de centrala delarna av riket, högre bränslekostnader osv. |
Revisionen har också uppfattat den nuvarande indelningen i skatte- kraftsområden så, att den åtminstone till en del betingas av 'regionalpolitiska synpunkter. När särskilda åtgärder behövt tillgripas för att stimulera näringslivet 'i stödområdet, är det naturligt att man tillser att dessa strävanden inte motverkas av bristande kommunal service eller avskräckande kommunala utdebiteringar. Enligt revisionens mening bör sådana synpunkter vara vägledande också för det framtida skatteutjämningssystemet och i något högre grad än f.n. Revisionens förslag innebär i enlighet härmed en inte oväsentlig förskjutning av det stöd som lämnas via skatteutjämningen från söder till norr. Av samma skäl föreslås att de av större städer dominerande kommunerna längs kusten i Norrland skall få en jämförelsevis gynnsam behandling. Det kan visserligen sägas, att dessa kommuner med hänsyn till näringsliv, befolkningsutveckling och kostnadsläge inte så mycket skiljer sig från liknande kommuner längre söderut och att skillnaden i skatteunderlagsga-
rantin därför borde vara mindre än nu. Revisionen har dock av nyss angivna skäl med ett fåtal undantag inte föreslagit att sådana kommuner skall få sänkt procenttal för skatteunderlagsgarantin.
Å andra sidan får beaktas, att också kommuner i andra delar av landet kan ha ett geografiskt läge som försämrar förutsättningarna. Detta gäller i första hand Gotland med långa och dyrbara transporter till fastlandet men också Öland — där dock broförbindelsen på längre sikt bör ge bättre betingelser — samt skärgårdskommuner utanför Stockholm och i Bohuslän. Även sydöstra Sverige, närmast östra Blekinge och flertalet kommuner i östra Småland synes ha ett påfallande högt kostnadsläge. Det bör dock understrykas att — såvitt gäller den primärkommunala verksamheten — kostnadsläget och övriga förutsättningar för kommunerna inte är jämförliga med Norrland och de delar av Svealand som hör till stödområdet.
Utvecklingen av näringslivet i en kommun utgör den viktigaste förutsättningen för att kommunens invånare själva skall kunna helt eller till större delen bekosta den kommunala verksamheten. Hög tätortsgrad och hög industrialisering innebär i regel också bättre ckonomiska villkor för den kommunala verksamheten än cen låg tätortsgrad och låg industrialisering. Det sagda gäller, även om man beaktar att tätortsbildning och industrialisering kan skapa särskilda kostnader. Det egna skatteunderlaget blir i regel avsevärt större, den kommunala verksamheten kan koncentreras mera osv. I anslutning härtill kan påpekas, att ett lågt eget skatteunderlag — jämte låg tätortsgrad och stor andel jordbruk — erfarenhetsmässigt skapar särskilda svårigheter och därför kan vara ett tecken på förhöjt kostnadsläge. Verkningarna härav neutraliseras inte helt av att skatteutjämningsbidraget blir högre, när det egna skatteunderlaget är lågt.
Företagsnedläggningar och personalbesparande rationaliseringsåtgärder medför allvarliga påfrestningar på den kommunala ekonomin. De som friställes måste tas om hand. Till en del löses problemen så småningom genom utflyttning, men därav skapas nya svårigheter. Tvånget att skapa sysselsättning jämte arbetsmarknadsverkets insatser har, särskilt i Norrbottens län, lett till att stora investeringar för vatten och avlopp, badhus, simanläggningar, idrottshallar och idrottsplatser m. m. gjorts i form av kommunala beredskapsarbeten. Det paradoxala resultatet har blivit, att man även i fattiga kommuner i övre Norrland åtminstone i vissa avseenden kan redovisa cn hög standard i serviceutbudet. Nämnda förhållande får icke undanskymma, att den ekonomiska situationen för många av dessa kommuner ter sig bekymmersam.
Strukturförändringar inom näringslivet i en kommun kan innebära en påfrestning, även om nya sysselsättningstillfällen skapas och större permanent arbetslöshet kan undvikas. Tillfällig arbetslöshet uppkommer i regel, och särskilt den äldre arbetskraften kan visa sig svårplacerad.
Prop. 1973: 44 | 22
Härtill kommer, att nya anläggningar för industri eller servicenäringar vanligen brukar kräva dyrbara investeringar från kommunens sida. Att kostnadsläget härigenom påverkas ogynnsamt torde vara obestridligt.
De sistnämnda problemen kan också uppkomma i starkt framåtgående kommuner. Stora investeringar kan behöva göras inom en kort tidrymd. Följden blir höjd utdebitering och större låneskuld. På längre sikt påverkas emellertid inte kostnadsläget ogynnsamt. Vidare medför utvecklingen efter hand en stark ökning av det egna skatteunderlaget. De nyligen antagna ändrade reglerna för skatteavräkningen kommer att mildra de likviditetssvårigheter som hithörande kommuner haft att brottas med. Det sagda gäller både tidigare landsbygdsbetonade kommuner, som får större industrier inom sitt område, och de snabbt växande förortskommunerna i storstädernas närhet. Beträffande vissa förortskommuner utanför Stockholm har emellertid uppkommit särskilda problem av social natur. Barnrika familjer med begränsade inkomster har i betydande utsträckning placerats i nyuppförda flerfamiljshus; familjens egna inkomster har inte räckt till för den jämförelsevis höga hyran, utan man har fått lita till socialhjälpen. Denna företeeelse, som särskilt framträtt under senare år, har på sina håll uppenbarligen påverkat kostnadsläget ogynnsamt. :
Revisionens undersökningar visar, att en stadig, inte alltför snabb utveckling av näringslivet ger de bästa förutsättningarna för den kommunala ekonomin.
Befolkningsutvecklingen har enligt gammal erfarenhet stor betydelse för kommunernas ekonomi. Den utgör, om man bortser från kranskommunerna runt storstäderna, närmast en spegelbild av näringslivets utveckling. En kraftig befolkningsökning kan i och för sig ställa en kommun inför svårbemästrade problem men ger, lika litet som den i regel underliggande snabba utvecklingen av kommunens näringsliv, anledning att antaga att kostnadsläget på längre sikt blir särskilt högt. En jämn, inte alltför snabb befolkningsökning är givetvis förmånligast. Å andra sidan kan en folkminskning, även om den är måttlig, vara ett tecken på ekonomisk tillbakagång och därmed följande krav på ökade sociala insatser, svårigheter att krympa den kommunala serviceapparaten m. m. Att det kommunala kostnadsläget härigenom höjes är uppenbart och får f. ö. viss bekräftelse av revisionens budgetanalyser. Härtill kommer för kommuner med stark avfolkning tvånget att i större utsträckning än i andra kommuner skattefinansiera investeringar.
Även befolkningens fördelning på åldersgrupper kan inverka på kostnadsläget. En förhållandevis stor andel barn och åldringar och motsvarande mindre andel i de förvärvsarbetande åldrarna medför regclmässigt att kostnaderna stiger. Skolan och socialvården — inbegripet åldringsvården — utgör de tyngsta posterna i kommunens budget. Ofta sammanhänger en ogynnsam åldersfördelning med avfolkning och tillbakagång i näringslivet.
En hög nettodriftkostnad kan vara ett tecken på högt Kkostnadsläge men behöver inte vara det. Skiljaktigheter i redovisningsmetoder och den skiftande förekomsten av kommunala bolag påverkar siffrorna. En hög standard på serviceutbudet höjer givetvis nettokostnaden. Till detta kommer att den kommunala hushållningen kan vara bittre celler
sämre. |
Det oaktat kan uppgifter om nettodriftkostnaden vara av värde, om de jämföres med övriga uppgifter om kommunen, i förekommande fall också med uppgifter rörande standarden på serviceutbudet. Siffrorna om skuldräntor, amorteringar och skuldsättning kan vidare ge en belysning av kommunens ekonomiska situation.
Uppgifterna om standarden i de enskilda kommunerna måste användas med stor försiktighet. I all synnerhet gäller detta i kommuner som med bidrag av arbetsmarknadsverket gjort stora investeringar i sysselsättningsskapande syfte. Som en kontroll på övriga data kan dessa uppgifter ha sitt värde, framför allt om de ger ett mera bestämt utslag i ena eller andra riktningen. De kan emellertid också få betydelse, om exempelvis en mycket hög utdebitering förekommer tillsammans med en låg eller medelgod standard.
En särskild fråga har varit, i vad mån hänsyn skall tas till urdebiteringens höjd. Med den angivna målsättningen att så långt möjligt ge kommunerna möjlighet att tillhandahålla samma standard till samma pris skulle det inte stämma överens att låta nuvarande sammanlagda bidrag i form av skatteunderlagstillskott och bidrag vid hög utdebitering bli vägledande då procenttalet för skatteunderlagsgarantin skall bestämmas. Man skulle visserligen, genom att på detta sätt arbeta in bidraget vid hög utdebitering i skatteunderlagsgarantin, hindra att detta bidrag i fortsättningen verkar höjande på utdebiteringsnivån. Men man skulle samtidigt låsa fast det nuvarande läget, där vissa kommuner skaffat sig en förmånsställning genom att utnyttja nämnda bidrag. De ifrågavarande kommunernas befogade intressen bör i förekommande fall i stället tillvaratagas genom övergångsregler. Enligt revisionens mening bör man därför bortse från nu utgående bidrag vid hög utdebitering när procenttalen fastställes.
Det sagda innebär inte, att utdebiteringsnivån skulle sakna betydelse. En hög utdebitering kan, liksom en hög nettodriftkostnad, vara ett tecken på att kostnadsläget är högt. I vad mån så är fallet får prövas med ledning av övriga tillgängliga data rörande kommunen — den geografiska belägenheten, näringsförhållanden, befolkningsförhållanden, budgetanalys och ev. upplysningar om standarden på serviceutbudet. Ihågkommas bör, att den aktuella utdebiteringen kan vara beroende av åtgärder och beslut som ligger långt tillbaka i tiden: mer eller mindre god planering, tidigare gjorda investeringar resp. eftersatta investeringsbehov, ansamling eller förbrukning av reserver osv. Uppgifterna i budgetana-
Prop. 1973: 44 SS 24
lysen om skattefinansiering och fondbildning kan ge vissa upplysningar härvidlag. När det gäller kommuner med lågt eget skatteunderlag, särskilt inom stödområdet, har prövningen lett till att de i regel fått full kompensation för bidraget vid hög utdebitering och oftast ytterligare bidrag. Däremot blir utfallet ogynnsammare för några stora kommuner, som hittills uppburit beloppsmässigt stora bidrag vid hög utdebitering, men samtidigt haft så gott eget skatteunderlag att de fått intet eller obetydligt tillskott till detta.
Med ledning av de synpunker som här redovisats har upprepade genomgångar verkställts av data rörande de olika kommunerna. Genomgångarna har skett såväl länsvis som med utgångspunkt från kommuntypen: storstadsförorter, storstadsalternativ, kommuner med högre eler fägre grad av industrialisering osv.
Särskilda motiveringar för ställningstagandet till varje enskild kommun har revisionen inte funnit påkallat. De fakta som varit vägledande återfinns i det omfattande siffermaterial som revisionen redovisar. I stället lämnas en kort översikt över förslaget jämte vissa anmärkningar rörande vissa kommuntyper och kommuner.
Revisionen framhåller att en del kommuner har så god egen skattekraft att det framstår som otänkbart att de inom överblickbar tid kan komma i fråga till skatteutjämningsbidrag. Att försöka värdera kostnadsläge och övriga förhållanden i dessa kommuner och med ledning därav åsätta en teoretisk procentsiffra för skatteunderlagsgaranti har synts meningslöst. Dessa kommuner ställs i förslaget helt utanför skattcutjämningssystemet, givetvis med möjlighet för Kungl. Maj:t att bestämma ett procenttal för skatteunderlagsgaranti om kommunens ckonomi mot förmodan skulle försämras drastiskt. Det sagda gäller i första hand de tre storstäderna, vissa förortskommuner till dessa och ytterligare några välställda kommuner i södra Sverige.
Utgångspunkten har varit, att kommunerna i södra Sverige och de tättbefolkade delarna av meHersta Sverige i allmänhet skall liksom nu garanteras 90 6 av medelskatteunderlaget. För att högre procenttal skall föreslås, måste det krivas, att kostnadsläget framstår som högre än normalt celler att andra särskilda skäl kan åberopas.
Sådana skäl föreligger i första hand beträffande ö-kommuner och skärgårdskommuner. För dessa kommuner föreslås i regel 95 90. Beträffande de båda kommunerna på Öland torde ett ännu högre procenttal vara befogat med hänsyn bl. a. till närings- och befolkningsutvecklingen; 100 §c föreslås.
En särställning intar Gotland, som har rikets högsta utdebiteringar utan att standarden för den skull kan anses hög. I fråga om de uppgifier som normalt åvilar en primärkommun synes Gotland, trots läget, dryga transportkostnader och svårigheter med näringslivet, i och för sig inte ha sämre förutsättningar än kommunerna på Öland. Men Gotlands
Prop. 1973: 44 et 25
kommun skall också bestrida de kostnader för sjukvård m. m. som eljest ankommer på Jandstingskommunerna, och härvidlag är svårigheterna uppenbara. Befolkningsunderlaget är för litet för att sjukvården skall kunna organiseras på ett rationellt och kostnadsbesparande sätt. Samtidigt måste man med hänsyn till de långa avstånden till fastlandet tillhandahålla ett flertal specialiteter på lasarettet i Visby. Förhållandena är i denna del nära nog jämförbara med övre Norrland. På grund härav föreslås 115 <c för Gotland.
Men också beträffande andra delar av Syd- och Mellansverige kan konstateras, att kostnadsläget är något högre än normalt. Så synes genomgående vara fallet i ett brett bälte från östligaste Blekinge och södra Småland upp till Mälardalen samt i Bergslagen, delvis sammanhängande med att näringslivet inte överallt utvecklats lika gynnsamt som i andra delar av landet på samma breddgrader. Av samma skäl synes kostnaderna något högre i vissa industrikommuner i Älvsborgs län. I sammanhanget framhålles att storstadsalternativen i allmänhet liksom en del starkt industribetonade kommuner synes ha ctt förhållandevis högt kostnadsläge, som inte helt kan förklaras av den i regel höga standarden på serviceutbudet. För de åsyftade kommunerna föreslås 95 7.
I Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län sker övergången till skogs- och fjällbygderna. På grund härav upptar förslaget i dessa län starkt varierande procenttal, från 95 till 115 96 i Värmland, från 95 till 120 §c i Kopparbergs län och från 95 till 110 £& i Gävleborgs län. Även i Västernorrlands och Jämtlands Jän gör förslaget tämligen stor skillnad mellan kuststäderna med 110 £6, Östersund med 115 2 och inlandet i övrigt med 120, i ett fall 125 20. Förslaget innebär betydande höjningar, särskilt i Jämtlands län. I övre Norrland har en allmän höjning skett av procenttalen, för inlandskommunerna närmast kustkommunerna till 120 eller 125 §0 i Västerbottens län och 130 i Norrbottens län. Fjällkommunerna i båda länen samt kommunerna i Tornedalen har föreslagits få 130 6. Utmed kusten kvarstår i förslaget Umeå vid 110 §e, medan Nordmaling, Robertsfors och Skellefteå placerats i 115 2. De expansiva kommunerna Luleå och Piteå har sänkts med fem procentenheter till 120 för att få en rimlig avvägning både gentemot inlandskommunerna i länet och kuststäderna längre söderut.
De förslag som revisionen slutligen kommit fram till grundar sig på en sammanvägning av data och en allmän bedömning under ständig jämförelse med närliggande eller likartade kommuner. En förteckning över förslaget för samtliga kommuner torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga I. Förslaget åskådliggörs ytterligare genom kartor, vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet som biluga 2.
Bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln
Som tidigare redovisats konstaterar revisionen att olägenheterna av bidraget vid hög utdebitering är allvarliga. Möjligheterna att minska
dessa olägenheter är begränsade. Bidragets funktion som utjämnande faktor kan enligt revisionens mening göras till föremål för befogad kritik. Av dessa skäl bör det inte kvarstå i skatteutjämningssystemet.
De skäl som talar mot bidraget vid hög utdebitering kan i väsentliga delar också anföras mot reduceringsregeln. Mot denna regel skulle ytterligare kunna framhållas, att den missgynnar kommuner, som strävat efter att hålla nere utdebiteringen genom långsiktig planering och god hushållning.
Det kan därför synas konsekvent att föreslå, att även reduceringsregeln skulle helt avskaffas. I fråga om nämnda regel gör sig dock delvis andra synpunkter gällande, sammanhängande med att skatteutjämningen åstadkommes genom bidrag från staten. En utdebitering, som ligger väsentligt under medelutdebiteringen, är i regel ett uttryck för att kommunen inte behöver statsbidrag eller att behovet är väsentligt mycket lägre än i eljest jämförliga kommuner med högre utdebitering. Läget är sålunda i viss mån likartat med det som föreligger beträffande kommuner med så hög egen skattekraft att de står utanför skatteutjämningssystemet. Det bör ytterligare hållas i minnet, att ett av bidragssystemets huvudsyften är att utjämna de kommunala utdebiteringarna. Även om detta syfte enligt revisionens mening främst bör tillgodoses genom att normerna för tillskott av skatteunderlag nyanseras mera, måste det dock innebära något av en motsägelse att starkt öka bidragsgivningen till kommuner med utpräglat låg utdebitering och ge dem möjlighet att sänka den ännu mer.
Av dessa skäl anser revisionen att reduceringsregeln inte kan undvaras helt. Den bör emellertid ändras, så att dess utdebiteringsstimulerande verkan i möjlig mån neutraliseras. Reduktion av skatteunderlagsgarantin föreslås därför inträda först då kommunen underskrider medelutdebiteringen med mer än en krona. En ”fri” krona bör vara ägnad att stimulera till långsiktig planering, sparsamhet och god hushållning. Den bör också kunna i stort sett ta bort det motiv för utdebiteringshöjning, som med nuvarande system kan ligga i att en kommun, om den vill undgå reduceringsregeln, får försöka hålla utdebiteringen så nära utdebiteringsgränsen som möjligt.
I gengäld måste regeln, för att inte helt förlora i betydelse, skärpas något. Revisionen föreslår, att skatteunderlagsgarantin skall minskas med en procentenhet för varje tioöring, varmed den fria kronan underskrides. Detta innebär att reduktionen blir mindre än nu, om utdebiteringen är fr. o. m. en krona t. o. m. en krona 90 öre ligre än utdebiteringsgränsen, densamma som nu, om gränsen underskrides med två kronor, och strängare, om utdebiteringen är ännu lägre. Antalet kommuner, som drabbas av reduceringsregeln, liksom det totala reduktionsbeloppet, kommer att nedgå betydligt. Det totala beloppet blir enligt revisionens beräkningar mellan hälften och en tredjedel av det nuvarande.
En annan ändring som föreslås i samma syfte är, att kommunerna skall få en respit på ett år, innan regeln träder i funktion. Utdebiteringen skall ha underskridit medelutdebiteringen med mer än en krona under två år i följd, innan reduktion sker, och denna skall då börja andra året. Å andra sidan bör en kommun under två år i följd ha haft så hög utdebitering att den åtminstone håller sig inom den fria kronan, innan reduktionen upphör; sista året sker reduktion med samma tal som det föregående. Med dessa ändringar vinnes, att kommunerna inte behöver höja utdebiteringen preventivt för att undgå att en befarad höjning av utdebiteringsgränsen skall leda till reduktion av skatteunderlagsgarantin. Å andra sidan skall en kommun, som drabbats av reduceringsregeln, inte omedelbart kunna frigöra sig härifrån genom en utdebiteringshöjning.
Särskilda regler för avfolkningskommuner
För utpräglade avfolkningskommuner är det inte tillräckligt att beakta befolkningsminskningen vid bestämmandet av procenttalet för skatteunderlagsgarantin. Man skulle då bli nödsakad att använda procenttal över förut angivna 130 eller procenttal som alltför markant skulle skilja sig från procenttalen för närliggande kommuner. Revisionen har därför funnit påkallat att för avfolkningskommuner föreslå särskilda regler.
Om befolkningen i en kommun under något av de senaste förflutna fem åren varit högre än under beräkningsåret, skall det tillskjutna skatteunderlaget beräknas på det högre befolkningstalet, minskat med en procent för varje år som förflutit efter det av de fem åren då befolkningstalet varit störst. I en kommun med stadig folkminskning innebär detta, att skatteutjämningsbidraget beräknas på den större befolkningen fem år tidigare, minskad med fem procent. Kommunen får alltså fem år på sig att krympa serviceapparaten. Att den själv s.a.s. får svara för konsekvenserna av en procents befolkningsminskning per år sammanhänger med att avfolkningen även beaktas vid bestämmandet av procenttalet för skatteunderlagsgarantin. En särskild fördel med denna regel är, att om befolkningsminskningen skulle upphöra eller vändas i befolkningsökning, upphör regeln automatiskt att verka efter några års övergångstid.
Särskilda regler för sommarstugukommuner
Som tidigare nämnts räknas skatteintäkterna från garantibelopp på sommarstugor, sportstugor och andra fritidsfastigheter in i kommunens eget skatteunderlag vid bestämmande av tillskjutet skatteunderlag. Ägarna av fastigheterna räknas däremot inte in i det befolkningstal som Jligger till grund för beräkningen. Eftersom de kommuner, för vilka dessa fastigheter har betydelse, så gott som utan undantag har brist på skatte-
Prop. 1973: 44 VS 28
underlag, blir följden att dessa kommuner inte får några intäkter — bortsett från va-avgifter o. d. — för att bekosta de utgifter fastigheterna för med sig. Förhållandet har observerats av flera tidigare utredningar, bl. a. fritidsutredningen, och föranlett olika förslag som dock inte genomförts. Revisionen framhåller att man inte försöker lösa sommarstugukommunernas olika problem. Vid fördelningen av skatteutjämningsmedlen mellan kommunerna, vilket är revisionens uppgift, anser man dock rättvisan kräva att det skatteunderlag som representeras av fritidsfastigheterna avräknas från kommuns eget skattcunderlag då skatteutjämningsbidraget uträknas, Skatteintäkterna från dessa fastigheter kommer då sommarstugukommunerna till godo.
Landstingskommuner
I fråga om landstingskommunerna sker skatteutjämningen för närvarande endast genom att staten tillskjuter skattcunderlag vid brist på skattekraft. Någon anledning att föreslå ändring härvidlag föreligger inte enligt revisionen. Det finns inte heller skäl att föreslå någon motsvarighet till de särskilda reglerna om avfolkningskommuner och sommarstugukommuner eller att för landstingskommunerna införa den modifierade reduceringsregel som enligt förslaget skall gälla för primärkommunerna. Sådana regler skulle sakna egentlig betydelse för landstingskommunernas del.
Skatteutjämningsbidragen till landstingskommunerna bör alltså liksom hittills utgå i form av tillskjutet skatteunderlag. I nuvarande system följer procenttalet för skatteunderlagsgarantin motsvarande procenttal för de i landstingsområdet ingående primärkommunerna. Enligt revisionens mening bör bidragen till landstingskommunerna bli mer nyanserade än nu. Detta innebär, att procenttalen för skatteunderlagsgarantin bör kunna variera uppåt med jämna femtal med början vid det nuvarande lägsta talet, 95 720 av medelsskatteunderlaget. Som högsta procenttal föreslås 135 26. Bestämmandet av procenttalen bör ske efter samma principer som för primärkommunerna, dvs. efter en allmän bedömning av kostnadsläget och övriga förutsättningar. Men proccenttalet skall enligt revisionens mening inte med nödvändighet direkt motsvara procenttalen för primärkommunerna inom landstingsområdet. Särskilt avseende bör i stället fästas vid landstingskommunens förutsättningar att fylla sin huvuduppgift att svara för sjukvården. Härvid spelar helt naturligt avstånden inom verksamhetsområdena en betydande roll. Stora avstånd kan göra det omöjligt att koncentrera sjukhusanläggningarna på sätt som i och för sig skulle vara önskvärt med hänsyn till befolkningens storlek och övriga förhållanden. Även i andra hänseenden får verksamheten decentraliseras mera än som är motiverat från ekonomisk synpunkt. Långa ambulanstransporter får likväl
Prop. 1973: 44 | 29
göras osv. Från dessa synpunkter har revisionen ansctt sig böra föreslå, att procenttalen för skatteunderlagsgarantin höjes till 100 i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Samma förslag framlägges beträffande Kalmar län med hänsyn till dess säregna geografiska struktur: två långsmala områden, i framtiden förenade med den nya Ölandsbron. Av liknande skäl föreslås procenttalen för Västernorrlands län höjt till 115 2, Jämtlands och Västerbottens län till 125 946 och Norrbottens län till 135 Z. Revisionen har i fråga om de nämnda länen också fäst avseende vid de regionalpolitiska synpunkterna. |
F.n. åtnjuter några landstingskommuner enligt en särkild regel i. 8 § andra stycket förordningen om skatteutjämningsbidrag högre bidrag än som eljest skolat utgå. Regeln i fråga innebär, att landstingskommunerna garanteras minst det tillskjutna skatteunderlag som utgick år 1965 i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. Betydelsen av denna garantiregel har efterhand minskat. Vissa landstingskommuner får emellertid alltjämt tämligen betydande belopp på grund av densamma, Ifrågavarande landstingskommuner har ett eget skattcunderlag som överstiger det garanterade och är således i och för sig väl ställda. Mcst betyder garantiregeln för Malmöhus läns landsting, där det garanterade bidraget motsvarar ca 40 öre per skattekrona. Omkring 30 öre per skattekrona utgår till Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.
I anslutning till frågan om garantiregelns fortbestånd framhåller revi- . sionen att dess uppdrag omfattar en allmän översyn av skatteutjämningssystemet, där man inom en 1 princip oförändrad ekonomisk ram skall försöka åstadkomma en så rättvis fördelning som möjligt av skatteutjämningsbidragen. En omfördelning skall alltså ske, där ökningar på vissa håll får motsvaras av minskningar på andra. I denna omfördelning bör enligt revisionens mening även bidragen på grund av garantiregeln ingå. Dessa bidrag är av gammalt datum, och de sakskäl som föranledde att de inarbetades i 1965 års skatteutjämningsbeslut har alltmer uttunnats. Enligt revisionens mening bör de borttagas för att möjliggöra högre bidrag till andra landstingskommuner, som har större behov av pengarna. På grund av de förändringar som föreslås beträffande primärkommunerna får garantiregelns avskaffande egentlig betydelse endast för vissa städer med gott eget skattcunderlag. Störst blir inverkan för invånarna i Malmöhus läns landstingsområde. Detta område har i gengäld den största egna skattekraften, bortsett från Stockholms Jän. Ytterligare kan erinras om de rationaliseringsvinster som kan uppnås om landstingskommunen, såsom föreslagits, förenas med Malmö.
Revisionens förslag framgår av bilaga 1. Vidare torde. 'en: karta som illustrerar förslaget få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 3.
Församlingar
Församlingarna får skatteutjämningsbidrag enbart i form av tillskjutet skatteunderlag. Frågan i vilken form de kyrkliga kommunerna skall inbegripas i det föreslagna nya skatteutjämningssystemet är väsentligen beroende av resultatet av pågående beredning av frågan om förhållandet mellan kyrkan och staten. Om denna fråga löses i enlighet med de riktlinjer som nyligen offentliggjorts, blir skatteutjämningen mellan de nuvarande kyrkliga kommunerna en övergångsföreteelse, låt vara en ganska långvarig sådan.
Revisionen anser sig därför inte kunna förorda att gällande automatiska system bibehålles på den kyrkliga sidan efter ikraftträdandet av ett nytt system för de borgerliga kommunerna. Revisionen påpekar ytterligare, att det nuvarande systemet är till nackdel för församlingar med fortgående folkminskning. Revisionen ser som en lämplig lösning för övergångstiden att församlingar och andra kyrkokommunala enheter tills vidare får samma bidrag i kronor räknat som under 1972. För att bidragen inte skall påtagligt minska i värde föreslås att beloppen uppräknas med fem procent om året och för 1974 alltså med 10,25 5c och att i fortsättningen en femprocentig uppräkning sker av föregående års bidragsbelopp. Förslaget innebär en avsevärd administrativ förenkling. Revisionen förutsätter, att nya regler efter förhållandevis kort tid skall framkomma, som är avpassade till den blivande lösningen av frågan om statens förhållande till kyrkan.
Övriga förslag
Den skisserade omfördelningen medför, att vissa kommuner mister tämligen stora skatteutjämningsbelopp. I synnerhet gäller detta på den primärkommunala sidan vissa s. k. storstadsalternativ, som nu får stora bidrag vid hög utdebitering, och på den landstingskommunala de landstingskommuner, som åtnjutit bidrag enligt garantiregeln. Enligt revisionens mening bör sådana övergångsregler gälla, att de berörda kommunerna får rimlig tid att anpassa sig till den ändrade bidragsgivningen. Övergångstiden bör vara fem år, och reglerna få det innehållet, att kommunerna första året garanteras ett minimibelopp, som i pengar räknat uppgår till genomsnittet av vad kommunen uppburit i ordinarie skatteutjämningsbidrag under de tre senast förflutna åren. Detta belopp motsvarar i allmänhet omkring 80 20 av vad kommunen skulle ha fått såsom bidrag vid brist på skattekraft och hög utdebitering eller bidrag enligt garantiregeln med tillämpning av nu gällande system. Avsikten är att det garanterade beloppet skall trappas av med 20 96 om året och att bidragen enligt den föreslagna övergångsregeln skall vara helt försvunna fr. o. m. sjätte året av det nya systemets tillämpning. Ett dylikt övergångssystem bör vara enkelt att tillämpa.
Enligt revisionens mening är det ctt viktigt krav att skatteutjämningssystemet har erforderlig flexibilitet. Förändringar till det sämre i en kommuns ekonomiska situation till följd av ett förhöjt kostnadsläge, t. ex. efter nedläggning av ett större företag, bör utan uppskov utlösa hjälp från statens sida. Någon annan praktisk utväg att tillgodose detta önskemål finns dock knappast än att bygga på de nuvarande reglerna om avvikelse från indelningen i skattekraftsområden och om extra bidrag. Dessa regler bör ses i ett sammanhang.
Det föreslagna systemet innebär, som framgår av det förut sagda, att procenttalet för skatteunderlagsgarantin bestämmes efter en individuell prövning av varje kommuns kostnadsläge och förutsättningar i övrigt. Om dessa förutsättningar ändras till kommunens nackdel och tar sig uttryck i en höjd utdebitering, bör procenttalet — om det inte rör sig om en mera allmän företeelse — kunna ändras av Kungl. Maj:t utan att okontrollerbara följdverkningar behöver uppkomma. Likaledes kan extra bidrag beviljas. Kommunen bör under den angivna förutsättningen ha ett anspråk på hjälp i endera av dessa former. Extra bidraget bör i regel användas för att tillgodose mera tillfälliga behov, medan en ändring av procenttalet för skatteunderlagsgarantin bör ske, om behovet kan antas bli bestående för framtiden. Är det ovisst om behovet kommer att kvarstå, bör extra bidrag kunna utgå i avbidan på ytterligare utredning.
Den kommun som söker extra bidrag eller höjd skatteunderlagsgaranti får enligt vanliga regler förebringa erforderlig utredning. Alltför
stora krav bör inte ställas på denna. Prövningen av ansökan bör inte
växa ut till en allmän översyn av skatteunderlagsgarantierna för regionen. Det bör vara tillräckligt, att kommunen kan påvisa att det inträffat något speciellt, som påtagligt försämrat kommunens ekonomiska förutsättningar, exempelvis större företagsnedläggningar och därmed följande arbetslöshet eller en oväntat kraftigt ökad utflyttning. Däremot bör t. ex. ökade kostnader som föranleds av investeringsbeslut åtminstone i princip inte berättiga till extra bidrag, om kommunen genom investeringen vill höja sin standard mer än jämförliga kommuner eller den har att möta behov som sammanhänger med större befolkningstillväxt. I det senare fallet kan kommunen räkna med att investeringen motsvaras av ett ökat skatteunderlag i framtiden.
För att markera att en kommun, där här angivna förutsättningar är för handen, skall ha en rättighet till extra bidrag eller ändrad skatteunderlagsgaranti bör reglerna i ämnet utformas mindre restriktivt än för närvarande, Vidare bör en gemensam finansiell ram anvisas varje år inom anslaget till skatteutjämningsbidrag. Det första året torde behovet av pengar för ändamålet bli obetydligt. Att under första året ändra de procenttal för skatteunderlagsgarantin som på grundval av revisionens förslag fastställes av statsmakterna kan nämligen knappast ifrågakomma annat än i helt extraordinära fall.
De största beloppen i extra bidrag har utgått såsom en stimulans till. kommunsammanslagningar. Denna typ av extra bidrag försvinner automatiskt.
I övrigt har extra bidrag i enlighet med riksdagens beslut företrädesvis beviljats för att stödja avfolkningskommuner och bidraga till höga skolskjutskostnader. Detta beaktas i det vanliga systemet genom hög . skatteunderlagsgaranti och genom avfolkningsregeln. Sådana omständigheter bortfaller alltså i princip såsom grund för extra bidrag. Även detta bidrag får under första året reserveras för extraordinära fall. Det kan dock anmärkas att folkminskningen i en kommun kan accclerera och bli så stark att underlaget för vanlig samhällelig service sviktar. I en sådan situation, som är svår att förutse, bör även under första året extra bidrag ifrågakomma.
En gemensam anslagsram första året av 5 milj. kr. till extra bidrag och ändring av skatteunderlagsgarantin bör under dessa förhållanden vara tillräcklig. Den bör under de följande fem åren stiga med 5 milj. kr. om året, alltså maximalt till 30 milj. kr. Medel till ökningen erhålles genom att Öövergångsbidragen successivt avtrappas. Revisionen betraktar de angivna beloppen som minimibelopp. Skulle det visa sig att anslagsramen för det extra bidraget och höjd skattcunderlagsgaranti inte är tillräcklig, får man utgå ifrån att statsmakterna beslutar om en större ram.
Totala ekonomiska verkningar av förslagen
Revisionen har tolkat sina direktiv så att kostnadsramen för skatteutjämningsbidragen åtminstone i princip skall vara densamma som med nu gällande system. Revisionen har vid utformningen och avvägningen av sina förslag i enlighet med denna anvisning utgått från förhållandena år 1970 — det år direktiven skrevs — och eftersträvat att de föreslagna reglerna, tillämpade på 1970 års förhållanden, skall med avvikelser uppåt eller nedåt på högst omkring ett femtiotal milj. kr. ge ungefär samma ekonomiska slutresultat som nuvarande regler. Att härvid de belopp som inbesparas genom avskaffandet av bidraget vid hög utdebitering skall föras den kommunala sidan till: godo har för revisionen varit självklart, likaså att den kommunala sidan skall belastas för de bidragsökningar som följer av de föreslagna ändringarna av reduceringsregeln. Mera tveksam har man varit när det gäller att bedöma det förhållandet, att den faktiska skatteutjämningen genom kommunsammanläggningen enligt nuvarande system successivt minskar statens åtaganden fram till år 1974, liksom nu utgående stora belopp i extra stimu- . lansbidrag till samgående kommuner då försvinner — med' undantag för de bidrag som nu utgår på grund av kommunsammanläggningen
per den 1 januari 1971. Revisionen menar att det skulle kunna göras
gällande att dessa belopp bör tillgodoräknas staten som en kompensation för att skatteutjämningen ändå blir successivt dyrare till följd av ändringar i skatteunderlaget och cventuellt ytterligare höjda utdebiteringar. Häremot kan emellertid anföras, att de ifrågavarande beloppen ingår i den medelsram som revisionen principiellt har att följa. Om man i ett viktigt hänscende skulle lägga antaganden om förhållandena den 1 januari 1974 till grund, skulle man få göra det även i andra avseenden. Om dessa förhållanden kan inga säkra förutsägelser göras. Revisionen anser därför att beloppen i fråga bör tillgodoräknas kommunerna. |
Revisionens beräkningar framgår av efterföljande sammanställning över bidragsförändringarna. Av praktiska skäl har beräkningarna gjorts för åren 1971 och 1972 — siffrorna för år 1970 är ju redan i viss mån föråldrade. Totalkalkylen kommer till följd av de föreslagna övergångsreglerna att ställa sig förhållandevis något dyrare för staten under de första åren. Övergångsreglernas verkan minskar emellertid successivt och är helt borta efter fem år. Minskningen motsvaras endast delvis av successiva höjningar av anslagsramen för ändrad skatteunderlagsgaranti och extra bidrag.
För den kommunala sektorn innebär förslagen allmänt sett att spännvidden i utdebiteringssatserna bör minska. |
Extremt höga utdebiteringar torde komma att kvarstå endast i några speciella fall, där den höga utdebiteringen väsentligen är att föra tillbaka på en anmärkningsvärt hög standard eller liknande omständigheter som revisionen enligt de förut redovisade principerna inte kunnat beakta. En viss utjämning sker f.ö. även i dessa fall genom den föreslagna övergångsregeln.
Den omfördelning av skatteutjämningsmedlen som görs i förslaget sammanfattas på följande sätt. Skatteunderlagsgarantin för primärkommunerna minskas endast i två fall. De bidrag som utgår till vissa landstingskommuner på grund av garantiregeln indrages under en femårig övergångsperiod, medan landstingskommunerna i övrigt tillförsäkras minst samma skatteunderlagsgaranti som nu. Församlingarnas skatteutjämningsbidrag blir i stort sett oförändrade. Till fördelning har revisionen haft de medel som inbesparas genom garantiregelns slopande, vidare de medel som nu utgår såsom bidrag vid hög utdebitering — minskade med vad som belöper på den mildrade reduceringsregeln — samt slutligen de medel som inte längre kommer att utgå som stimulansbidrag och till vissa kvarstående småkommuner när kommunsammanslagningarna är färdiga den 1 januari 1974. Huvuddelen av dessa medel har fördelats på borgerliga primärkommuner i form av förbättrad skatteunderlagsgaranti. En betydande del går också till landstingskommunerna, vilka på detta sätt sammanlagt får mer än de förlorar genom garantiregelns slopande. 3 Riksdagen 1973. I saml. Nr 44
En icke obetydlig förskjutning kommer att ske till förmån för de nordligare delarna av landet, sammanhängande framför allt med att bidraget vid hög utdebitering och bidragen för att stimulera till kommunsammanslagningar försvinner och att medlen fördelas i form av ökad skatteunderlagsgaranti till de kommuner som enligt förut redovisade principer har ett högre kostnadsläge eller av andra skäl bäst behöver dem.
Revisionen räknar med att det nya systemet skall. kunna träda i kraft den 1 januari 1974. Denna tidpunkt anser man särskilt lämplig med tanke på att den nya indelningen i primärkommuner då skall vara genomförd.
Sammanställning över bidragsförändringarna (milj. kr.)
1971 1972 3. Minskning av skatteutjämningsbidraget p. g. a.
1. Skatteunderlagsgarantin för den enskilda kommunen har, enligt revisionen, bestämts på grundval av dess kostnadsläge och förutsättningar i Övrigt. Detta kan synas tillfredsställande, men granskar man det föreslagna systemets underlag blir man enligt reservanten snart på det klara med hur svagt underbyggt systemet är.
Revisionen har enligt reservantens mening inte alls klarlagt betydelsen av de olika faktorer som påverkar kommunernas kostnadsläge och än mindre sambandet mellan dessa faktorer. Varje klargörande i detta hänseende saknas. Revisionen diskuterar visserligen vissa omständigheter — den geografiska belägenheten, näringslivets utveckling, befolkningsutvecklingen och befolkningens ålderssammansättning etc., — men denna diskussion visar närmast att svårigheterna att bedöma dessa faktorers betydelse är i det närmaste oöverkomliga.
Reservanten påpekar också att revisionen, trots att den konstaterat att siffrorna i landstingskommunernas budgetanalyser är föråldrade, menar att de synpunkter som anförts beträffande de borgerliga primärkommunerna i stort sett har giltighet även i fråga om landstingskommunerna.
2. Enligt reservantens uppfattning skulle de undersökningar revisionen gjort möjligen kunna läggas till grund för en mera nyanserad områdesindelning. Då hade det emellertid varit nödvändigt att komplettera denna med någon faktor som kunnat utjämna kvarstående utdebiteringsskillnader. Revisionen har avvisat varje tanke på att bibehålla ett bidrag för hög utdebitering i någon form. |
Reservanten menar att det mot bakgrunden av vad som anförts i direktiven framstår som ytterst anmärkningsvärt att revisionen inte analyserat hur bidragsgivningen för hög utdebitering verkat för olika typer av kommuner. Bidraget vid hög utdebitering har fungerat som en säkerhetsventil då konstnadsutvecklingen för den kommunala ekonomin varit ojämn. Bidrag till kommuner med hög egen skattekraft och påtagligt hög standard, som revisionen nämner, förekommer endast undantagsvis. Denna verkan — att även kommuner med gott eget skatteunderlag f. n. kan få bidrag för hög utdebitering — kan enligt reservanten lätt undvikas genom en enkel omkonstruktion av bidraget. Även de andra nackdelar som är förbundna med denna bidragsform och som revisionen påtalat kan utan större svårigheter bortopereras eller i varje fall mildras.
3. En annan svaghet som vidlåder förslaget är att det saknar elasticitet i motsats till det nu gällande, som i det avseendet är det föreslagna helt överlägset. Reservanten menar att revisionens uppfattning att det nuvarande systemet inte skulle vara särskilt flexibelt måste: vila på - | en felsyn. Han påpekar också att revisionen inte heller i detta avseende : företagit några undersökningar utan avfärdar hela frågan med att falla tillbaka på den föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att besluta om höjning av skattekraftsgarantin och att bevilja extra bidrag. En påtaglig
brist i förslaget i denna del är enligt reservanten att revisionen inte ger några anvisningar om hur denna rättighet till extra bidrag eller uppflyttning i skattekraftsklass skall bedömas. |
4. Revisionens förslag vilar enligt reservanten på ett bräckligt underlag. Reservanten anser det därför inte möjligt att ta ställning till den föreslagna indelningen i fråga om skatteunderlagsgarantin och ej heller till övriga enskildheter i förslaget.
Reservanten finner det anmärkningsvärt att beräkningarna för de enskilda kommunerna utgår från ett oförändrat utdebiteringsbehov. Beräkningarna förutsätter sålunda att varje kommun med vissa undantag skall ha en relativt oförändrad summa av kommunalskattemedel och skatteutjämningsmedel efter reformen. Man förutsätter med andra ord en oförändrad kommunal standard. Denna förutsättning strider enligt reservanten mot den i direktiven uttalade avsikten med översynen av skatteutjämningssystemet, nämligen att göra detta rättvisare.
Remissyttrandena
Principiella överväganden
Utredningens grundsyn, att nuvarande skatteutjämningssystem i det stora hela väl fyllt sin uppgift och att därför grunddragen i systemet i huvudsak bör bibehållas, delas av nästan samtliga remissorgan. Remissinstanserna delar vidare revisionens uppfattning att nuvarande indelning i skattekraftsområden är alltför schablonmässig och onyanserad.
De av revisionen angivna målen med skatteutjämningssystemet — att minska skillnaderna i utbebitering och att ge kommunerna möjlighet att, åtminstone på längre sikt, ge samma standard till samma pris — tillstyrks i princip av de remissinstanser som särskilt behandlat målfrågorna. Till dessa hör skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Hallands, Jämtlands, Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Norrbottens, Uppsala och Östergötlands län samt KEU, landstingsförbundet och LO.
KEU konstaterar att om man formulerar målet för skatteutjämningen som revisionen gjort, följer av detta två grundläggande krav på systemet. Starkt förenklat kan en kommuns ekonomiska utgångsläge sägas vara bestämt av dels dess intäktsförutsättningar, dels dess kostnadsvillkor. På intäktssidan (intäkt/invånare) utgör skatteunderlagets storlek och utveckling en viktig faktor. Kostnadsvillkoren (kostnad/invånare) är i betydande utsträckning beroende av dels kommunens relativa kostnadsläge — kostnaden för att producera en tjänst av given kvalitet — dels volymen producerade tjänster. Styckkostnaden är bl. a. beroende av sådana yttre faktorer som transportavstånd och klimat. Volymen producerade tjänster varierar mellan olika kommuner till följd av bl. a. olika
befolkningsstorlek, ålderssammansättning och tätortsgrad. För såväl nuvarande skatteutjämningssystem som det reformerade system som föreslagits av revisionen gäller som målsättning att så långt som möjligt med skatteutjämningsmedel skapa mera likvärdiga villkor för kommunernas verksamhet. Detta förutsättes ske genom utjämning av sådana olikheter i skattekraft och kostnadsläge som kommunerna inte råder över. Mcd andra ord skall systemet kompensera kommunerna för de kostnadsskillnader som uppstår genom olika storlek, befolkningssammansättning, tätortsgrad m. fl. yttre faktorer. Systemet skall sålunda medverka till alla kommuners lika möjligheter till val av alternativa ambitionsnivåer. Av detta följer att systemet ej skall kompensera kommuner för sådana högre kostnader som följer av särskilt hög standard. KEU delar denna skatteutjämningsrevisionens principiella grundsyn på skattcutjämningssystemets syfte.
Den av revisionen angivna reservationen — att man i detta sammanhang inte kan undgå att ta vissa regionalpolitiska hänsyn — godtas av de flesta remissinstanserna men förkastas av vissa. Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till den av revisionen angivna målsättningen att skapa ett skatteutjämningssystem som gör det möjligt för kommunerna att hålla samma standard till samma pris. I detta synsätt ligger också enligt länsstyrelsen att skatteutjämningsbidraget uppfattas som ett styrmedel av generell natur i regionalpolitiken. Landstingsförbundet och länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker att regionalpolitiska synpunkter beaktas i något högre grad än i det nuvarande skatteutjämningssystemet. Även kommunförbundet konstaterar att utredningsförslaget innefattar ett hänsynstagande till regionalpolitiska aspekter. Denna fråga förtjänar dock enligt förburidet ytterligare belysning, vilket bör kunna ske i kommunalekonomiska utredningen.
Förbundet tar i sitt remissvar vidare upp möjligheterna att i skatteutjämningsbidraget ”inbaka” ett statligt stöd till kommunerna för speciella glesbygdsinsatser av olika slag. Förbundet har den principiella uppfattningen att punktbidrag av stimulanskaraktär bör undvikas. Statsbidragsstöd till kommunernas verksamhet bör så långt möjligt ges i mera generellt verkande former. Utifrån detta synsätt ter det sig naturligast att inarbeta det statliga stödet till kommunernas glesbygdsinsatser i skatteutjämningsbidraget. Enligt kommunförbundets mening bör det. vara möjligt att beakta behovet av statsbidrag för glesbygdsinsatser av skilda slag vid fastställande av skattekraftsgarantin för därav berörda kommuner.
TCO delar helt uppfattningen att speciella regionalpolitiska hänsyn bör tas vid utformningen av skatteutjämningssystemet. Ett bättre tillgodoseende av avfolkningsbygdernas behov är också angeläget.
ERU anser det nödvändigt att de allmänna statsbidragen till kommunerna placeras in i ett regionalpolitiskt sammanhang.
Även statskontoret samt länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens och Stockholms län betonar skattcutjämningsbidragets regionalpolitiska betydelse. |
Länsstyrelsen i Hallands län stöder det angivna syftet för skattcutjämningen att ge möjlighet åt kommunerna att vid samma utdebitering kunna tillhandahålla i stort sett lika god service åt sina invånare, dvs. ge samma standard till samma pris. Länsstyrelsen konstaterar att revisionen vid sin analys har vägt in rent regionalpolitiska överväganden. Motiveringen härför har varit att det näringspolitiska stödet som kommer det s. k. stödområdet till del ej får motverkas av bristande kommunal service eller avskräckande kommunala utdebiteringar. Länsstyrelsen delar uppfattningen att särskilda åtgärder behöver tillgripas för att stimulera näringslivet i stödområdet. Länsstyrelsen finner det emellertid olyckligt ur principiell synpunkt att revisionen vid sin kostnadsanalys låtit sig styras av allmänna regionalpolitiska hänsynstaganden vilkas tyngd ej klargjorts i det enskilda fallet. Härigenom omöjliggörs en bedömning av å ena sidan den skattegaranti som betingas av kostnadsskillnader kommunerna emellan och å andra sidan det bidrag som är att hänföra till regionalpolitisk stödverksamhet. Länsstyrelsen anser att dessa två komponenter i skatteutjämningsförslaget måste särskiljas. Regional- och lokaliseringspolitik bör enligt länsstyrelsens uppfattning bedrivas med de direkt verkande medel som det nuvarande lokaliseringsstödet erbjuder. Däremot är det mindre lämpligt att i skatteutjämningssystemet bygga in regionalpolitiska stödåtgärder för att motverka brister i den kommunala servicen. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län som inte heller anser att regionalpolitiska aspekter skall påverka skatteutjämningssystemets utformning.
Borgerliga primärkommuner Allmänna synpunkter
Utredningsmetodiken och de slutsatser revisionen dragit av materialet som underlag för en individuell prövning av skatteunderlagsgarantin för den enskilda kommunen kritiseras starkt av nästan samtliga remissorgan som yttrat sig i detta avseende.
Således framhåller kammarrätten i Stockholm att det inte är möjligt att med ledning av det i betänkandet redovisade tabellverket bedöma i vad mån den föreslagna differentieringen av procenttalen för skattegarantin bättre än enligt gällande bestämmelser återspeglar kostnadsläget. Det är inte heller möjligt att med ledning av tabellerna bedöma vilka faktorer som slutligen varit avgörande för revisionen att inplacera kommunerna i respektive skattekraftsklass, Inte minst med hänsyn till att revisionens förslag för många kommuner kommer att in-
nebära en kännbar omfördelning av skatteutjämningsbidragen synes det varit önskvärt att revisionens bedömanden redovisats öppet. Det är också av största vikt att grunderna för de föreslagna skattekraftsklasserna klarläggs om man vill undvika onödiga framställningar om ändringar av den såsom i huvudsak permanent avsedda indelningen. En av de faktorer som synes ha påverkat revisionens klassning av kommunerna är kommunernas näringskaraktär. Såvitt framgår av revisionens egna uttalanden är denna faktor av utomordentlig vikt vid ifrågavarande bedömning. Det måste därvid enligt kammarrätten anses anmärkningsvärt att uppgifterna om kommunernas näringskaraktär är av så inaktuell årgång som 1965.
Riksrevisionsverket erinrar om att i förslaget har skatteunderlagsgarantin bestämts och skall, då förändringar aktualiseras, bestämmas individuellt för varje kommun på grundval av en analys av ett antal faktorer, som sedan vägs samman. De analyser som utredningen genomfört har emellertid gjorts utan någon föregående kvantificring av de olika faktorerna. Detta förhållande gör att skattcunderlagsgarantin för de enskilda kommunerna i stort grundas på allmänna bedömningar. Förslaget innebär således att man inte kan göra beräkningar av skatteunderlagsgarantin till en i någon del automatisk operation. Det blir, enligt riksrevisionsverkets mening, i stället fråga om bedömningar som lätt
samt om man i praktiken kan undvika att systemet leder till administrativa olägenheter.
Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att det naturligtvis i och för sig kan vara riktigt att kostnadsläget ökar från söder till norr och från kust till inland, även om utredningen ej lämnar några mera direkta belägg härför. Av större intresse är emellertid hur stora skillnaderna egentligen är. Den spännvidd på 40 26 som utredningen arbetar med tycks tillämpas helt godtyckligt med avseende på enskilda kommuner. Att t. ex. hög tätortsgrad och hög industrialisering i regel innebär bättre ckonomiska villkor är ett av många schablonmässiga påståenden som utredningen använder sig av. Tätortsbegreppet ger endast uttryck för förekomsten av befolkningskoncentrationer på 200 eller fler invånare och säger inget om hur stora eller hur många dessa är ej heller hur långt ifrån varandra de ligger. När det gäller näringsstruktur torde det vara väl så intressant att undersöka antalet sysselsatta inom servicenäringarna som de industrisysselsatta. Länsstyrelsen kan ej acceptera de ytliga och statiska analysmetoder som utredningen lägger till grund för ctt skatteutjämningssystem vars effekter är så betydelsefulla för kommunernas ckonomi.
Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning är det material som utredningen använt som utgångspunkt vid sina bedömningar ej tillräckligt för att några slutsatser skall kunna dras om de faktorer som
skapar kommunernas ckonomiska situation. Länsstyrelsen anser att de undersökningar och analyser som utredningen genomfört är otillräckliga för en bedömning av varje enskild kommuns skattekraftsgräns.
Utan tvekan kan enligt Kommunförbundets mening kritik riktas mot revisionens metoder och det använda, delvis föråldrade statistiska materialet samt de slutsatser revisionen ansett sig — låt vara med åtskilliga reservationer — kunna draga därav för kommunernas individuella inplacering. Det kan starkt ifrågasättas om det annat än i vissa undantagsfall föreligger sådana skillnader kommunerna emellan i en region i fråga om kostnadsnivå och andra omständigheter av betydelse för behovet av en viss garanterad skattekraft att det är motiverat att placera kommunerna i skilda skattekraftsklasser. Det för revisionen tillgängliga statistiska materialet med däri ingående olika komponenter torde ha varit alltför osäkert för att ligga till grund för en så exakt bedömning av skattekraftsbehovet att näraliggande kommuner ansetts böra inplaceras i olika skattekraftsklasser. Därtill kommer att — om faktiska skillnader i nämnda avscenden skulle föreligga — dessa skillnader med stor sannolikhet kommer att utjämnas mycket snart. Som exempel på kommuner vars inplacering i annan skattekraftsklass än näraliggande kom- . muner i en och samma region kan ifrågasättas, må nämnas Strängnäs, Oxelösund, Enköping, Luleå och Piteå.
Kritik mot utredningsmetodiken och de slutsatser revisionen dragit av materialet riktas vidare av bl. a. statskontoret, skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Hallands, Jönköpings, Kristianstads, Kronobergs, Skaraborgs, Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Värmlands, Västernorrlands, Västmanlands, Älvsborgs och Örebro län samt kommunförbundet, landstingsförbundet, SHIO och Lantbrukarnas riksförbund.
Individuellt prövad skatteunderlagsgaranti
Den genomgående kritiska inställningen till utredningens sätt att använda sitt grundmaterial leder till en rad olika slutsatser när det gäller revisionens förslag till individuell inplacering av kommunerna i skattekraftsklasser.
Principerna i förslaget godtas i denna del av skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus, Kalmar, Kopparbergs, Kronobergs, Stockholms, Uppsala och Värmlands län samt kommunförbundet, landstingsförbundet och TCO.
Skatteutjämningsnämnden menar därvid att det inte finns något praktiskt alternativ till revisionens förslag, eftersom detta otvivelaktigt i flera hänseenden är överlägset nu gällande regelsystem. En fortsatt tillämpning av detta får enligt nämnden anses utesluten. Frånvaron av fasta regler för kommunernas inplacering i den niogradiga skalan, samt bristen på inbyggd automatisk flexibilitet gör måhända enligt skatteutjäm-
ningsnämnden, att systemet inte kan antagas bli en mera bestående lösning av den kommunala skatteutjämningen i en framtid av stark ekonomisk föränderlighet och med statlig styrning av den fysiska och regionala riksplaneringen.
Linsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att ytterligare ansträngningar bör göras för att arbeta fram en dynamisk modell med vars hjälp kommunernas relativa kostnadsläge fortlöpande kan fastställas på ett objektivt sätt. Därigenom skulle bidragsgivningen kunna anknytas till någon form av minimistandard eller minimibudget.
Länsstyrelsen i Kalmar län understryker vikten av att ytterligare ansträngningar inriktas på att finna enhetliga bedömningsgrunder för bestämning av garanterad skattekraft för kommunerna.
TCO menar att det finns anledning att följa upp det nya systemet då övergångsreglerna upphör att gälla för att kontrollera att målsättningarna uppfylls. Mer förfinade metoder för att analysera och framställa underlag för bedömningar av kostnadsläge, servicenivå m, m. måste också utvecklas i framtiden.
Landstingsförbundet konstaterar att utredningen vid sin bedömning har tagit hänsyn till ett antal faktorer, nämligen geografiskt läge, näringslivet, befolkningsutvecklingen och dess fördelning på åldersgrupper samt de ekonomiska faktorerna nettodriftkostnad, och andra utgifter för investeringar och lån samt utdebiteringens höjd m.m. För vissa av dessa faktorer torde det vara möjligt att relativt noggrant beräkna index eller relationstal, vilka skulle kunna användas som mera objektiva indikatorer på en kommuns kostnadsläge och övriga förutsättningar. Det gäller därvid främst att bestämma de för kommunen icke påverkbara faktorerna och deras storlek, eftersom dessa bör utgöra grund för fördelningen av ctt skatteutjämningsbidrag, för att huvudsyftet ”samma standard till samma pris” skall kunna uppnås. Skillnader i standard kommunerna emellan bör däremot komma till uttryck som skillnader i utdebitering och betalas av kommunmedlemmarna i de kommuner där högre standard åtnjutes. Svårigheten att mäta skillnader i standard är dock mycket stor liksom även vissa andra förhållanden som utredningen berör. Genom försök att bestämma de mätbara faktorerna blir dock de kvarvarande skillnaderna mindre. Styrelsen är medveten om svårigheten att klargöra de olika faktorernas inverkan på kommunernas kostnadsläge och utdebitering men anser ändå att det skulle vara möjligt att nå något längre med en mera objektiv bestämning av vissa faktorer än utredningen angivit i sitt framlagda förslag till procenttal för skatteunderlagsgaranti för landstingen.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget ej synes ba den flexibilitet som förändringarna i kommunernas ekonomiska situation till följd av snabb befolkningsomflyttning och stor rörlighet inom näringslivet kräver. Detta kan enligt länsstyrelsen medföra att syste-
met redan om några år kan vara föråldrat och mindre ändamålsenligt. Utredningen har accepterat nuvarande kostnader som mått på det kommunala behovet. Därför är valet av garanterat skatteutjämningsunderlag för de olika kommunerna diskutabelt. De procenttal som utredningen föreslår som skatteunderlagsgaranti är snarast att betrakta som ett exempel av flera. Länsstyrelsen erinrar vidare om att pågående utredningar inom olika verksamhetsområden under kommunernas huvudmannaskap — särskilt sådana som berör den statliga stöd- och bidragsgivningen — ganska snart torde leda till ändrade förutsättningar för kommunernas ekonomiska politik. Även verkningarna av planerade kommunsammanslagningar kan ge anledning till andra bedömningar på frågan om skatteutjämningsbidrag. Hela frågekomplexets mycket stora betydelse och höga svårighetsgrad har för övrigt belysts genom revisionens utredningar. Enligt länsstyrelsens mening bör därför förslagets verkningar noga studeras.
Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län tillstyrker principerna för revisionens förslag till skatteunderlagsgaranti men förordar en översyn av procenttalen för garanterat skatteunderlag med vissa på förhand bestämda intervaller. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län kan således ett system med regelbundet återkommande revisioner av andelstalen tillförsäkra kommunerna andelstal som anpassats till de aktuella förhållandena inom kommunerna. Ett sådant system torde också öka förutsättningarna för rättvisa mellan olika kommuner.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill inte motsätta sig utredningens förslag under förutsättning att skatteutjämningssystemet successivt blir föremål för en ingående översyn i avsikt att uppnå en högre grad av rättvisa mellan kommunerna. Det bör därvid övervägas att inordna systemet i bl. a. länsstyrelsernas regionalpolitiska planering. Även länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en återkommande översyn av kommunernas inplacering i bidragsklasser.
En grupp remissinstanser tillstyrker förslaget som ett provwvisorium att gälla under en begränsad tid i avvaktan på pågående utredningsarbete inom länsberedningen och KEU. Detta gäller beträffande socialstyrelsen, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och Östergötlands län samt LO och ERU. Socialstyrelsen anser att reformen bör gälla endast under begränsad tid i avvaktan på en mer genomgripande översyn av hela det statliga bidragssystemets utformning och omfattning. Styrelsen crinrar om pågående arbete inom länsberedningen och KEU. Socialstyrelsen framför några mera konkreta önskemål beträffande ett framtida skatteutjämningssystem. Rent allmänt framhåller socialstyrelsen, att bidragen inte bör utformas så att de blir onödigt detaljreglerande och därmed försvårar en smidig anpassning av verksamheten till varierande lokala förutsättningar m. m.
— Ett system bör utformas, där en ytterligare utgiftskrona för kom-
munen måste betalas med en ytterligare krona i skatteuttaget för
kommuninvånarna (bidrag av typ klumpsumma). Systemet förutsätts
sålunda bli neutralt från finansieringssynpunkt, dvs. i valet mellan
skatte- och avgiftsfinansiering. Det nuvarande systemets bidrag vid .
hög utdebitering och regler om reducering av bidraget vid låg utde-
bitering gynnar vanligen skattefinansiering på bekostnad av av-
giftsfinansiering. — Bidraget bör knytas till de faktorer, som ger upphov till skillnader
i kostnader för att uppnå viss standard i fråga om levnadsförhållan-
den. Det kan ske t. ex. genom att bidraget relateras till t. ex. antalet
skolelever, barn, åldringar etc. Grundtanken med ctt sådant system
är att bidragen bör knytas till vissa program, som utformas så att
kvalitet och effektivitet så långt möjligt är hela tiden kan analy-
seras. | | — Bidragssystemet bör utformas så att det underlättar analysen av
bidragens effekt på resursfördelningen.
Riksrevisionsverket menar att först sedan material från KEU föreligger synes ett mera definitivt skatteutjämningssystem kunna konstrueras. LO påpekar att KEU har till uppgift att dels göra en bedömning av vilka reala resurser som kommer att krävas för att tillgodose efterfrågan på kommunala tjänster, dels utreda olika statsbidragssystem och för- och nackdelar med en övergång till mera generella former för statsbidragsgivningen. Det är enligt LO:s mening nödvändigt att denna utredning ingående belyser såväl de principiella problem som skatteutjämningen på längre sikt medför för tillväxt och fördelning i samhället som sambandet mellan kostnadsläge och av kommunen opåverkbara faktorer som ålderssammansättning, geografiskt läge osv. LO tillstyrker därför att skatteutjämningsrevisionens förslag läggs till grund för det kommunala skattcutjämningssystemet i avvaktan på KEU:s förslag.
KEU redovisar i sitt remissyttrande att inom utredningen för närva- Tande bedrivs och förbereds särskilda undersökningar avsedda att bilda underlag för utredningens överväganden rörande framtida tjänsteefterfrågan, krav på reala resurser och finansieringsformer i den kommunala ekonomin. I detta läge, och med beaktande av skatteutjämnings-. systemets stora betydelse som finansieringskälla för många kommuner, anser sig KEU inte beredd att ta slutgiltig ställning till skatteutjämningssystemets framtida form och omfattning. KEU förfogar ännu ej över det utredningsmaterial som fordras för en mera övergripande prövning av de kommunalekonomiska konsekvenserna av ett reformerat skatteutjämningssystem. Sedan erforderligt utredningsmaterial sammanställts och analyserats kan utredningen finna anledning att, som en del i översynen av statsbidragsgivningen, återkomma till behovet av och
formen för statligt stöd till kommunerna i form av skattcutjämningsmedel.
Några remissinstanser uttalar sig för en mindre differentierad områdesindelning än den föreslagna, men ändå mer
nyanserad än den nu gällande. |
Enligt statskontorets uppfattning har revisionen lagt ned ett omfattande arbete på att skapa ett underlag för att närmare kunna analysera kostnadsbilden. Statskontoret ställer sig emellertid tveksamt till det insamlade materialets validitet. Statskontoret menar att materialet ger stöd för en revision av nuvarande indelning så att de grövsta ojämnheterna elimineras, däremot inte till en precisering av garantier kommun för kommun. Uppenbarligen bör bidraget utgå enligt en något mer nyanserad regionindelning än vad som hittills varit fallet. För att kunna överblicka systemet och de allmänna kriterierna för subventioneringen är det dock opraktiskt att göra en differentiering ända ned på kommunnivå. Med hänsyn till skatteutjämningsbidragets regionalpolitiska betydelse — inget annat regionalpolitiskt stöd av mer generell typ når upp till skatteutjämningsbidragets storlek — kan det vara lämpligt att utgå från en indelning som har ett regionalpolitiskt användningsområde. Statskontoret anser sammanfattningsvis att endast en begränsad reform nu bör genomföras som bl. a. innefattar en något mera differentierad områdesindelning än den nuvarande. För en dylik partiell reform bör det av revisionen presenterade materialet kunna utgöra underlag. I anslutning därtill bör fortsatt utredningsarbete med syfte att vidareutveckla faktamaterialet beträffande de kommunalekonorriska frågorna startas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att landet även i fortsättningen bör vara indelat i skattekraftsområden.. En ökning av antalet sådana områden synes med hänsyn till vad som genom utredningen framkommit böra ske. För att göra bidragssystemet smidigare i förevarande avseende anser länsstyrelsen skäl tala för att den andel av medelskattekraften som skall garanteras kommunerna bestämmes till ett lägsta och ett högsta procenttal för varje skattekraftsområde. Därigenom skulle framtida justeringar av procenttalen i fråga kunna ske på ett smidigare sätt.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Södermanlands län förordar att det nuvarande antalet skattekraftsområden utökas till fem.
Förslaget bör enligt kammarrätten i Stockholm och länsstyrelsen i Malmöhus lär omarbetas innan det läggs till grund för ny lagstiftning. |
Revisionens förslag avstyrks helt i den här aktuella delen — med likartad motivering — av länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Kristianstads län.
Länsstyrelsen i Hallands län understryker att det erfordras mera se-
riösa analyser om kommunernas ekonomiska förutsättningar för att kunna utforma ett skatteutjämningssystem som uppfattas som rättvist av kommunerna i hela landet. Länsstyrelsen är naturligtvis medveten om de skillnader som föreligger i utgiftsnivå mellan landets kommuner. Utredningens princip att alla kommuner skall kunna erbjuda samma kommunala standard till samma pris är eftersträvansvärt. En framkomlig metodik för att uppnå denna effekt vore att särskilja de kostnader som kommunen själv kan påverka från de av kommunen opiåverkbara kostnaderna. Opåverkbara kostnader orsakas bl. a. av klimat, åldersstruktur, tätortsmönster etc. Skattcutjämningssystemet kan cfter dessa premisser konstrueras så att de påverkbara kostnaderna ger utslag på resp. kommuns utdebiteringssats medan opåverkbara kostnader kompenseras via skatteutjämningssystemet.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen anser den föreliggande utredningen alltför ofullständig för att kunna ligga till grund för någon förändring i reglerna för kommunal skatteutjämning. Omprövning av dessa bör tas upp i ett större sammanhang, där kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blir föremål för en djupgående utredning.
Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län hemställer att Sydsveriges kommuners samstämmiga kritik mot utredningsförslaget måtte beaktas. Länsavdelningarna förordar att åtgärder vidtas för att skapa ett skattcutjämningssystem som ur rättvisesynpunkt bygger på den grundsynen att samma skattekraftsgaranti i princip skall gälla i rikets samtliga kommuner. Kommun med högt kostnadsläge, beroende på ogynnsamma faktorer över vilka kommunen inte kan råda, bör dock garanteras en tilläggskompensation som svarar direkt mot de avvikande förhållandena.
Länsavdelningarna konstaterar att det föreslagna systemet anses kunna äventyra sydsvenska kommuners möjligheter att tillhandahålla samma standard som upprätthålls i andra delar av landet. Systemet upplevs som djupt orättvist och risken för att dessa orättvisor konserveras under överskådlig tid är uppenbar. Eftersom systemet medför en förskjutning av skattemedel från syd till norr är det en fråga som engagerat alla kommuner i Sydsverige.
Valet av arbetsmetoder liksom urvalet av relevanta faktorer för skatteunderlagsgarantins bestämmande har styrt utredningen in på irrelevanta områden och därvid har automatiskt infångats faktorer, som enligt länsavdelningarnas mening inte får bilda underlag för fastställande av kommunernas differentierade behov av skatteutjämningsbidrag.
För att få ensartade bedömningsgrunder för sina ställningstaganden har revisionen angivit att man under utredningsarbetet fäst särskild vikt vid — geografisk belägenhet (tillika regionalpolitiska hänsyn)
— näringslivsutveckling — befolkningsutveckling (tätortsgrad) — standardskillnader som förklaring till olika hög utdebitering — åldersstruktur på befolkningen. Sammantaget med en analys av den kommunalekonomiska utveck- lingen i 15 kommuner, har dessa faktorer lagts till grund för fastställandet av procenttalen för skatteunderlagsgarantin till kommunerna. Utredningen har sålunda prövat i vilken utsträckning dessa faktorer har betydelse för skillnader i kostnadsläge kommuner emellan. Redan valet av näringslivsutvecklingen som en relevant faktor i sammanhanget medför emellertid att skatteutjämningssystemet ges karaktären av att tjäna som ett regionalpolitiskt instrument. Detta ingår inte i utredningens direktiv. Näringslivsutvecklingen måste underkännas som relevant faktor i sammanhanget främst av den anledningen att en negativ näringslivsutveckling i sig själv ger utslag i låg skattekraft. Automatiskt träder sålunda skatteunderlagsgarantin i kraft och kompenserar dessa negativa förhållanden. Att dessutom ta näringslivsfaktorn till: intäkt för en ytterligare höjning av skattekraftsgarantin medför att man i sy- : stemet ”bygger in” generella regionalpolitiska styrmedel som fortsätter att verka årligen oavsett förändringar i näringslivets utveckling. Faktorn ”befolkningsutvecklingen” kan underkännas med hänvisning till att en kompenserande specialregel konstruerats särskilt för avfolkningskommunerna, För tillväxtkommunerna finns redan genom en ny lagstiftning regler för förskottsbetalning av skattemedel varigenom utjämnande effekter upprätthålls. I stort sett återstår därför enligt Jänsavdelningarna att med skattcunderlagsgarantin utjämna av kommunen opåverkbara kostnadsskillnader beroende på geografiskt läge (prisnivå och klimatförhållanden) och åldersstruktur. Enligt länsavdelningarna krävs dock för ställningstaganden i denna del långt mera ingående analyser av betingelserna för den kommunala verksamheten än vad som redovisats i utredningen. Länsavdelningarnas egna undersökningar visar att kostnadsskillnaderna kommuner emellan är väsentligt mindre än de som åberopats för spännvidden i skattekraftsgarantin för södra resp. norra Sverige (44,5 96). Inte mindre än ca två tredjedelar av kommunernas utgifter är nämligen oberoende av om kommunen ligger i södra eller norra delarna av landet. Beträffande återstående tredjedelen synes kostnadsskillnaderna mellan kommunerna | i södra Sverige och södra Norrland uppgå till ca 5 95 och i jämförelsen med norra Norrland till ca 10 76. En starkt bidragande orsak till nämnda utjämning är de genomförda kommunsammanläggningarna. Bland utjämnande faktorer kan vidare nämnas reduceringen av lönesystemens ortsgrupper (ca 50 46 av kommunernas kostnader avser löner). Mot bakgrunden av att det inte finns riågot som tyder på att det är
44,5 9c billigare att bedriva kommunal verksamhet i södra Sverige protesterar kommunerna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län mot föreliggande förslag till skatteutjämningssystem.
Sydsveriges kommuner anser sålunda att gällande skatteutjämningssystem bör revideras enligt följande grundprinciper.
Samma skattekraftsgaranti skall i princip gälla i rikets samtliga kommuner.
— För kommun med högt kostnadsläge beroende på ogynnsamma fak-
torer över vilka kommunen inte kan råda konstrueras en tilläggskompensation som direkt svarar mot de avvikande förhållandena.
— För kommuner som härigenom träffas av en lägre skattekraftsgarau-
ti än den nuvarande konstrueras en övergångsbestämmelse enligt vil-
ken man kan verkställa en successiv avtrappning ned till den nivå
som betingas av rådande förhållanden i kommunen.
Bidraget vid hög utdebitering
Revisionens förslag att avskaffa bidraget vid hög utdebitering tillstyrks av flertalet av remissinstanserna, nämligen skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Jämtlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, - Kronobergs, Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Värmlands och Västernorrlands län, KEU, kommunförbundet, SHIO och Lantbrukarnas riksförbund. |
Länsstyrelsen i Blekinge län konstaterar att kritiken mot skatteutjämningsbidraget för hög utdebitering i huvudsak har gått ut på att bidragsformen verkat utdebiteringshöjande. Dessutom har bidragsformen enligt länsstyrelsen den nackdelen att en kommun med god ekonomi och som valt att hålla en hög kommunal service med åtföljande hög utdebitering har fått bidrag, som delvis betalas av invånare i andra kommuner, som i regel har sämre kommunal service. Det bör också observeras att bidragets storlek blir' beroende av utdebiteringarna till låndsting och kyrklig kommun, dvs. faktorer som primärkommunerna inte råder över. Länsstyrelsen anser att dessa skäl talar för ett slopande av denna bidragsform och biträder således revisionens förslag.
Skatteutjämningsnämnden finner kritiken av det gällande systemet med bidrag vid hög utdebitering berättigad. Nämnden har själv 1 sitt arbete med fördelningen av extra bidrag till särskilt hårt skattetyngda kommuner vunnit erfarenheter, som bestyrker de påtalade riskernamed ett statsbidrag, som med 60 Z eller mera tar över toppkostnaden för kommuner vid utdebiteringar över viss gräns. Nämnden instämmer sålunda i att en ändring av nuvarande regler är starkt påkallad. Revisionen har inte redovisat några undersökningar av möjligheterna att modifiera reglerna för bidraget vid hög utdebitering så att nuvarande olägenheter minskas. Detta kunde tärikas ske: genom en lägre
progression, som minskade den kommunala benägenheten att för vinnande av ökat bidrag höja utdebiteringen, och kanske genom en speciell spärr, som hindrade kommuner med gott skatteunderlag att som nu dra till sig iögonfallande stora belopp. Inte heller reservationen innchåller förslag till några sådana modifierade regler för bidrag vid hög utdebitering. Skatteutjämningsnämnden, som inte ansett det möjligt att på remisstadiet utforma ett dylikt förslag grundat på erforderliga kontrollberäkningar, biträder i det läget revisionens förslag om helt avskaffande av det särskilda bidraget för hög utdebitering.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det ur principiell synpunkt är riktigt att avskaffa det särskilda bidraget till kommuner med hög utdebitering. Samtidigt måste det påpekas att ett borttagande kan få betydande ekonomiska konsekvenser för flera kommuner, som kan möta svårigheter att på kort sikt avveckla gjorda ekonomiska åtaganden. Man kan därför befara att skatteutjämningsbidraget kommer att ersättas av en höjd utdebitering. För exempelvis Kalmar kommun skulle detta motsvara en höjning av skatten med 60 öre. Bidrag för hög utdebitering har inte bara utgått till kommuner med i och för sig tillfredsställande skatteunderlag utan också till små glesbygdskommuner. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit befogat att närmare analysera vilken betydelse ett borttagande av bidraget kommer att få för dessa kommuner. Länsstyrelsen vill också ifrågasätta om inte på denna punkt samordning borde ske med de förslag, som kan komma från kommunalekonomiska utredningen, som bl.a. har att se över möjligheterna att begränsa den kommunala utdebiteringen.
Några remissorgan avstyrker revisionens förslag helt eller förordar en begränsad justering av gällande regler.
Kammarrätten i Stockholm kan inte finna att det statistiska materialet eller de undersökningar som revisionen i övrigt redovisat i betänkandet ger underlag för ett antagande att ifrågavarande bidragsform verkat utdebiteringshöjande eller orsakat en onödig utgiftsexpansion i de enskilda fallen. Ej heller torde kunna göras gällande att de kommuner som uppburit ifrågavarande bidrag haft en skattekraft som väsentligt överstigit den som garanterats inom det område, där kommunen fanns. Kammarrätten anser att revisionen inte förebragt bärande skäl för att utmönstra bidraget vid hög utdebitering ur systemet. I den mån så skulle finnas erforderligt torde det vara möjligt att tekniskt komplettera bestämmelserna för bidragets utgivande för att undvika eventuellt befarat missbruk.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar att systemet med bidrag vid hög utdebitering bibehålls. En nackdel med det nuvarande systemet med bidrag vid hög utdebitering kan enligt länsstyrelsens uppfattning vara att det i någon mån favoriserar skattefinansiering framför avgiftsfinansiering, även i sådana fall där det senare vore att föredra.
Det kan t. ex. framstå som fördelaktigare för en kommun att genom höjd utdebitering täcka kostnader och därmed erhålla bidrag vid hög utdebitering än att höja avgifterna inom olika verksamhetsområden och därmed reducera eller helt upphäva en kostnadssubventionering. Enligt länsstyrelsens mening bör dock en modifiering av bidragsformen kunna införas så att kommuner med egen hög skattekraft inte kommer ifråga för bidrag. Även om den föreslagna indelningen i skattekraftsklasser innebär förbättringar för de sämre ställda kommunerna blir följden av ett borttagande av bidraget vid hög utdebitering att kommunernas möjligheter att bemästra en ojämn kostnadsutveckling begränsas. Den flexibilitet som kännetecknar nuvarande system minskar. Enligt länsstyrelsens i Skaraborgs län mening är det knappast sannolikt att bidraget vid hög utdebitering annat än möjligen i undantagsfall haft en utdebiteringshöjande effekt. Det finns nämligen ett starkt tryck från kommunernas befolkning på kommunalmännen att hålla utdebiteringen inom rimliga gränser. En hög utdebitering har ju också en negativ verkan på kommunens möjligheter att expandera, eftersom den gör kommunen mindre attraktiv för företagare och anställda. Det synes för övrigt vara något inkonsekvent att, som revisionen föreslår, ha kvar en reduccringsregel som verkar när utdebiteringen är lägre än medelutdebiteringen men slopa bidraget vid hög utdebitering. Ser man denna sak som i första hand en fråga om att stimulera kommunerna att hålla en låg utdebitering finns det knappast skäl att ha en reduceringsregel. Länsstyrelsen anser därför att bidrag vid hög utdebitering alltjämt bör utgå. Bestämmelsen bör dock utformas så att bidraget inte får en progressiv verkan som f.n. är fallet. Det bör också övervägas att begränsa bidraget till belopp som överstiger den första kronan över medelutdebiteringen. Med cen sådan begränsning skulle man få en motsvarighet till ”den fria kronan” enligt den föreslagna reduceringsregeln. Statskontoret har förordat en begränsad reformering av skatteunderlagsgarantin. Mot bakgrund härav kan det finnas skäl för att på kort sikt eliminera de mest påtagliga olägenheterna med bidragsförfarandet vid hög utdebitering. Detta kan ske genom att bl. a. förändra progressiviteten i bidraget och genom att förbehålla bidraget till kommuner med låg skattekraft. Ett slopande av bidraget för hög utdebitering bör enligt Jönköpings kommun göras till föremål för en grundlig utredning. Allmänna fraser som att bidraget troligen haft en utdebiteringshöjande effekt, bör ej tas som intäkt för ett slopande utan en ingående penctrering av de kommunalekonomiska konsekvenserna härav. Det primära är cj varför den kommunala utdebiteringen expanderat kraftigt tidigare. Det. är istället väsentligt att åtgärder vidtas för att hindra en fortsatt onödig expansion. Detta torde kunna ske med hjälp av det utdebiteringsstopp som ålagts kommunerna, samt den pågående översynen av kostnads- 4 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 44
fördelningen mellan stat och kommun. Nuvarande regler för bidraget för hög utdebitering bör dock modifieras så att enbart kommuner med svag skattekraft (t. ex. under riksgenomsnittet) kan erhålla bidrag.
Reduceringsregeln Uppfattningen om revisionens förslag om en förändrad reduceringsregel är delad bland remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av statskontoret, länsstyrelserna i Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Kronobergs, Stockholms och Uppsala län samt SHIO och Lantbrukarnas riksförbund. Statskontoret konstaterar att utredningen funnit att den nuvarande reduceringsregeln kan verka stimulerande för att höja utdebiteringen. För att skydda sig mot en befarad höjning av skattekraftsgränsen kan sålunda tänkas att kommuner höjer sin egen utdebitering och därigenom bibehåller sin procentuella skatteunderlagsgaranti. Statskontoret biträder uppfattningen att det är olämpligt att ha ett system som kan stimulera till sådana överväganden hos kommunerna. Emellertid måste hänsyn tas till skatteutjämningens huvudsakliga syfte nämligen att verka utjämnande för utdebiteringen. Statskontoret biträder därför revisionens ståndpunkt att det svårligen går att undvika någon form av reducering oaktat att detta skulle kunna uppfattas som ett slag mot kommuner som genom långsiktig planering och effektivitet i förvaltningen kunnat nedbringa sina utgifter. Med visst fog kan göras gällande att en reduccringsregel blir överflödig i ett system där skatteunderlagsgarantin är beräknad utifrån faktiska uppgifter om kostnadsläget och övriga omständigheter som bör beaktas. I ett sådant läge bör låg utdebitering till stor del innebära att kommunen valt en lägre servicenivå. Av skäl som framgått i det föregående saknas f. n. underlag för att bestämma garantin utifrån dylika grunder. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att även om skäl kan anföras för att den s.k. reduceringsregeln vid skattekraftsbidraget bör uigå torde åtminstone tills vidare behov föreligga att bibehålla den i den modifierade form som föreslås i betänkandet. Innan slutlig ståndpunkt tas bör man avvakta erfarenheter av hur stora skillnaderna i framtiden kan bli meilan skilda kommuners utdebiteringar och hur förhållandet mellan dessa utdebiteringar och tillämpningen av reduceringsregeln kan komma att utveckla sig. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att reduccringsregeln i likhet med bidraget vid hög utdebitering enligt betänkandet kan ha en utdebiteringshöjande bieffekt. Detta har också under hand bekräftats från kommunalt håll i länet. Genom den av revisionen föreslagna utformningen av reduceringsregeln torde den utdebiteringshöjande effekten minskas i betydande utsträckning samtidigt som reduceringen i förhållande till gällande regel skärps i de fall då utdebiteringen under längre
tid håller sig väsentligt under utdebiteringsgränsen. Den föreslagna skärpningen är enligt länsstyrelsens mening välmotiverad då en låg utdebitering i regel är ett uttryck för att kommunen har mindre behov av statsbidrag.
Några remissinstanser anser att reduceringsregeln bör slopas helt, nämligen länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Kristianstads län samt kommunförbundet.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att både bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln sannolikt har en utdebiteringshöjande effekt vilket skatteutjämningssystemet bör motverka. Denna olägenhet kvarstår även med den föreslagna modifieringen av reduceringsregeln. Dessutom bör särskilt framhållas att en primärkommun endast påverkar en del av den sammanlagda utdebiteringen, vars nivå avgör om reducceringsregeln skall tillämpas. En allmän landstingskommunal utdebiteringshöjning påverkar alltså effekten av reduceringsregeln i primärkommunerna. Kommuner med god hushållning och som kan hålla en förhållandevis låg utdebitering drabbas således utan egen förskyllan av detta system. Eftersom tyngdpunkten i det föreslagna skatteutjämningssystemet vilar på regeln om tillskott av skatteunderlag, och avsikten är att varje kommun skall åsättas en skattekraftsgaranti utifrån sina betingelser bortfaller behovet av ovannämnda regler. Enligt länsstyrelsens mening bör alltså båda reglerna avskaffas.
Vad reduceringsregeln beträffar är — enligt Kommunförbundets förmenande — skälen för en utmönstring av denna regel större än skälen för ett slopande av bidraget för hög utdebitering. Reduceringsregeln har utan tvekan verkat mera uppdrivande på utdebiteringen än vad möjligheterna till bidrag vid hög utdebitering kan ha gjort. Förbundet framhåller vidare, att den enskilda kommunen inte ensam avgör om reduccringsregeln utlöses och drabbar kommunen. Olägenheterna med reduceringsregeln kommer att kvarstå även med den av revisionen föreslagna modifieringen.
Skatteutjämningsnämnden förordar att nuvarande reduceringsregel bibehålls. Nämnden anser att de betänkligheter som vid skatteutjämningssystemets tillkomst anfördes mot att ge oreducerade bidrag åt kommuner vilkas skattetryck understiger medelutdebiteringen, talar emot revisionens förslag. Borttagande av reduktionen inom området för den fria kronan motverkar nämligen direkt den utjämning, som är skatteutjämningssystemets primära syfte.
Nämnden framhåller vidare att det är svårbegripligt hur revisionen kunnat för kommuner i lägre utdebiteringslägen föreslå en reduktionsregel där skatteunderlagsgarantin faller efter en dubbelt så brant skala som den nuvarande. Om man skall bedöma kommunernas benägenhet att höja utdebiteringen i syfte att begränsa reduktionen enligt en viss regel måste det ju vara skalans branthet som är avgörande. Den före-
slagna skalan kan sägas verka dubbelt provokativt i skattehöjande riktning jämfört med nuvarande skala. Några beräkningar. i olika typfall hur den föreslagna skalan skulle verka i jämförelse med den nuvarande har utförts. Resultatet tyder på att den nya reduktionsregeln ger praktiskt sett orimliga verkningar, såvida meningen inte är att den skall verka prohibitivt på alla utdebiteringar som ligger lägre än 1 kr. under me-: delutdebiteringen. Den andel av marginella utdebiteringshöjningar, som i form av ökad skatteutjämning skulle falla på staten, springer i mera ordinära skattekraftslägen upp över 60 20 och kan vid extremt låg skattekraft röra sig omkring 75 26. Tillämpningen av en sådan reduktionsregel skulle leda till en kapplöpning mellan kommunerna om att hålla skatten över den gränsen. | Revisionens tanke att reduktionen bör inträda först efter att en kommuns utdebitering två år i följd legat under utdebiteringsgränsen kan ha visst fog för sig. En sådan trögrörlighet är ägnad att förebygga att kommuner i ovisshet om var medelutdebiteringen i riket kommer att hamna för säkerhets skull höjer sin utdebitering. Trögrörligheten komplicerar å andra sidan reduktionsregeln något och kan tänkas föranleda kommuner att laborera med skattesatser som går upp och ned vartannat år. Svårigheterna att på förhand bedöma den egna utdebiteringens höjd i förhållande till den kommande medelutdebiteringen för rikets alla kommuner är dock sannolikt så stora, att man icke bör räkna med alltför mycket spekulationer vid tillämpning av cen reduktionsregel med en måttligt sluttande skala som den nu gällande. På anförda skäl avstyrker skatteutjämningsnämnden den föreslagna nya reduktionsregeln och anser övervägande skäl tala för bibehållande av gällande reduktionsregel. Nämnden har dock inga invändningar att göra, om Kungl. Maj:t skulle anse påkallat att modifiera denna regel genom att införa den ifrågasatta trögrörligheten i tiden etter låta reduktionen ske efter en skala, som är mindre (icke mera) sluttande än den nuvarande skalan. KEU diskuterar för- och nackdelar med en reduceringsregel utan att ta ställning till frågan om behovet av en sådan regel. KEU anför att reduceringsregeln kan missgynna kommuner som strävat efter att hålla nere utdebiteringen genom långsiktig planering och god hushållning. Mot detta skall dock enligt KEU ställas att en utdebitering, som ligger väsentligt under medelutdebiteringen, ofta är ett uttryck för att kommunen inte behöver statsbidrag eller att behovet är väsentligt mycket lägre än i eljest jämförliga kommuner med högre utdebitering. Bakom en låg utdebitering kan dölja sig ett kraftigt skatteunderlag och/eller ett lågt kostnadsläge (låg kostnad per producerad tjänst och/eller liten efterfrågan på tjänster) eller en återhållsam politik. I fall där den låga utdebiteringen huvudsakligen grundar sig på ett gott skatteunderlag utgår inte skatteutjämningsbidrag. Möjliggörs den' låga utdebiteringen av ett gott
kostnadsläge föreligger skäl för en reducering. I den mån utdebiteringen främst är resultatet av en medvetet stram politik framstår effekterna av en reduceringsregel som mera svåröverskådliga. Det torde emellertid vara ovanligt att kommuner, med sådana inkomstförutsättningar och kostnadsvillkor att de kan anses kvalificerade för skatteutjämningsbidrag, genom enbart en återhållsam politik eller god planering kan sänka utdebiteringen till en nivå som mera väsentligt och för längre tid understiger medelutdebiteringen. Revisionen har föreslagit en mildring av reduceringsregeln vad gäller kommuner med en utdebitering som understiger medelutdebiteringen med mindre än två kronor. En sådan ordning torde minska regelns utdebiteringshöjande effekt och sannolikt öka incitamentet att genom god plancring och hushållning hålla utdebiteringen nere. Sammanfattningsvis finner KEU anledning konstatera att ett beslut om bibehållen och eventuellt reformerad reduceringsregel närmast torde få baseras på den allmänna uppfattningen, att garantin bör reduceras för kommuner med låg utdebitering och därmed sannolikt med goda ekonomiska villkor och mindre på tron att reduceringsregeln kan specifikt justera olikheter på kostnadssidan mellan kommunerna.
Särskilda regler för avfolkningskommuner
Utredningens förslag till speciella regler för tillförsäkrat skatteunderlag om folkmängden minskar tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan, nämligen kammarrätten i Stockholm, statskontoret, skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Jämtlands, Kalmar, Kopparbergs, Kristianstads, Stockholms, Södermanlands och Uppsala län samt KEU, kommunförbundet och LO.
Statskontoret anser revisionens skäl för att införa avfolkningsregeln övertygande. Det torde vara helt klart att det svårligen går att banta serviceapparaten i takt med utflyttningen från kommunen. Det synes logiskt att, som revisionen föreslagit, utgå från den större befolkning som funnits i kommunen under viss tid före det år skatteutjämning är aktuell. Den femårsperiod som föreslagits kan synas svagt underbyggd. Statskontoret anser emellertid för sin del att den föreslagna tidsperioden i vart fall under ett inledningsskede bör kunna accepteras. Det kan emellertid finnas skäl att närmare penetrera de reella möjligheter till avveck- Jing som föreligger hos kommuner av detta slag för att få ett bättre underlag för att bedöma under hur lång tid regeln skall verka.
Kammarrätten i Stockholm finner det skäligt att ge avfölkningskommunerna en femårsperiod för att krympa serviceapparaturen. Om en sådan regel införs kan dock ifrågasättas om det finns anledning att dessutom beakta avfolkningen som en särskild faktor när procenttalet för skattekraftsgarantin bestäms.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner revisionens förslag om särskilda
regler för avfolkningskommuner mycket värdefulla och angelägna att genomföra. Med kännedom om de svårigheter som i realiteten föreligger för avfolkningskommunerna att krympa sin serviceapparat i takt med befolkningsförändringarna anser länsstyrelsen emellertid att den anpassningstid om fem år som revisionen föreslår bör ges utan inskränkning. Den föreslagna begränsningen att det högre befolkningstal som bidragsberäkningarna skall grundas på skall minskas med en procent för varje år som förflutit efter det av de fem åren då befolkningstalet varit störst bör sålunda slopas.
Särskilda regler för sommarstugukommuner
Utredningsförslaget att garantibelopp för fritidsfastigheter inte skall räknas in i kommunens eget skatteunderlag när skatteutjämningsbidraget fastställs tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna, nämligen riksrevisionsverket, skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Jämtlands, Kalmar, Kopparbergs, Kristianstads, Kronobergs, Stockholms och Södermanlands län samt KEU, kommunförbundet och LO.
Kammarrätten i Stockholm och riksskatteverket avstyrker förslaget med motiveringen att frågor rörande sommarstugukommunerna ligger vid sidan av skatteutjämningsproblematiken.
Riksskatteverket påpekar att en sommarstuguregel av den utformning revisionen 'föreslagit skulle leda till betydande administrativt merarbete hos länsstyrelserna. Om man finner att en sommarstuguregel bör införas föreslår verket två alternativa tillvägagångssätt, som båda anses godtagbara.
Landstingskommuner
Kritiken mot utredningsmetodiken gäller i minst lika hög grad förslaget till skattekraftsgaranti för landstingen som för kommunerna.
Statskontoret konstaterar att landstingen enligt förslaget får en relativt sett större del av den beräknade bidragsökningen. Någon mer djupgående analys av kostnads- och standardfrågor föreligger inte. Statskontoret ställer sig därför tveksamt till de föreslagna ändringarna med undantag för slopandet av garantiregeln, vilken uppenbarligen numera är svår att motivera.
Landstingsförbundet anser att det beträffande de ekonomiska faktorerna ej är tillfredsställande att grunda bedömningarna på endast ett års uppgifter för år 1969, vilka nu är helt inaktuella. Särskilt gäller detta investeringsutgifterna vilka har avgörande betydelse för de framtida driftkostnaderna. De olika landstingens utgifter för investeringar varierar starkt år från år beroende på var man befinner sig inom de
skilda utbyggnadsprogrammen. Bedömningar grundade på bara ett år kan därför ge helt missvisande resultat.
Som en allvarlig brist vill styrelsen påpeka att några särskilda undersökningar eller analyser ej utförts för landstingen såsom i fråga om vissa primärkommuner. Underlaget för inplacering av landstingen i garantiklasser är därför mera osäkert för landstingens del och kan i några fall diskuteras. Liknande synpunkter framförs av bl.a. riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Västmanlands län samt landstingen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Skaraborgs län.
När det gäller att bestämma procenttal för skatteunderlagsgarantin menar landstingsförbundet att det finns möjligheter att skapa underlag för en mera objektiv metod än den bedömningsmetod skatteutjämningsrevisionen tillämpat. Utredningen har vid sin bedömning tagit hänsyn till ett antal faktorer enligt förbundet, nämligen geografiskt läge, näringslivet, befolkningsutvecklingen och dess fördelning på åldersgrupper samt de ekonomiska faktorerna nettodriftkostnad, och andra utgifter för investeringar och lån samt utdebiteringens höjd m.m. För vissa av dessa faktorer torde det vara möjligt att relativt noggrant beräkna index eller relationstal, vilka skulle kunna användas som mera objektiva indikatorer på en kommuns kostnadsläge och övriga förutsättningar. Det gäller därvid främst att bestämma de för kommunen icke påverkbara faktorerna och deras storlek, eftersom dessa bör utgöra grund för fördelningen av ett skatteutjämningsbidrag, för att huvudsyftet ”samma standard till samma pris” skall kunna uppnås. Skillnader i standard kommunerna emellan bör däremot komma till uttryck som skillnader i utdebitering och betalas av kommunmedlemmarna i de kommuner där högre standard åtnjutes. Svårigheten att mäta skillnader i standard är dock mycket stor liksom även vissa andra förhållanden som utredningen berör. Genom försök att bestämma de mätbara faktorerna blir dock de kvarvarande skillnaderna mindre. Landstingsförbundet är medvetet om svårigheten att klargöra de olika faktorernas inverkan på kommunernas kostnadsläge och utdebitering men anser ändå att det skulle vara möjligt att nå något längre med en mera objektiv bestämning av vissa faktorer än utredningen angivit i sitt framlagda förslag till procenttal för skatteunderlagsgaranti för landstingen. Därvid har för övrigt endast delvis utnyttjats möjligheterna till differentiering i klasser landstingen emellan. Sålunda har 15 av de 23 landstingen placerats i lägsta garantiklassen och flera av intervallen ovanför denna är ej utnyttjade för landstingens del. Möjligheter till ytterligare nyansering synes därför föreligga.
Landstingsförbundet anser det nödvändigt att skatteutjämningsrevisionens förslag överarbetas i vissa avscenden innan det läggs till grund för en ändrad fördelning av skatteutjämningsbidrag till lands-
tingen fr.o.m. den 1 januari 1974. Denna överarbetning får dock ej fördröja genomförandet av reformen som är angelägen för att komma till rätta med vissa missförhållanden och orättvisor i det nuvarande skatteutjämningssystemet. Överarbetningen bör enligt landstingsförbundets mening främst ta sikte på att åstadkomma en vidgad ekonomisk totalram för skatteutjämningsbidrag för landstingen för att möjliggöra vissa justeringar. En mindre snabb avtrappning av skatteutjämningsbidraget för de landsting som genom garantiregelns slopande förlorar betydande belopp framstår som ett krav för att sjukvården inom dessa områden ej skall drabbas alltför hårt genom omedelbara inskränkningar. Landstingsförbundet förordar uppjusteringar av de föreslagna procenttalen för skatteunderlagsgarantin för några landsting inom de mellersta och sydöstra delarna av landet för vilka särskilda förhållanden gäller som påverkar möjligheterna att bedriva sjukvård till samma kostnader som flertalet andra landsting. Med hänsyn till att ingående undersökning skulle erfordras för att föreslå en ytterligare differentiering bör den anstå tills resultatet av kommunalekonomiska utredningens arbete med analys av samtliga landstings och kommuners ekonomiska situation föreligger, då en viss översyn av det nu föreslagna skatteutjämningssystemet torde bli erforderligt. Då har även erfarenhet av det nu förordade systemet vunnits och dess effekter för såväl kommuner som landsting kan bättre bedömas. Förslaget att slopa bidragen på grund av garantiregeln möter ingen erinran bland de remissorgan som tagit upp denna fråga, nämligen statskontoret, skatteutjämningsnämnden, länsstyrelserna i Gävleborgs och Stockholms län samt landstingsförbundet.
Förslag till ändrad skatteunderlagsgaranti En mer eller mindre långtgående omprövning och justering av de av revisionen föreslagna procenttalen för skatteunderlagsgaranti förordas av en rad remissinstanser. I det följande redovisas de konkreta förändringar i förhållande till utredningsförslaget som föreslås både för primär- och landstingskommuner.
Remissinstans Kommun/Landsting Revi- Remisssionens — instansens förslag — förslag [009] (0)
| Länsstyrelsen i | Karlshamn, Olofström, Ronneby, | ||
| Blekinge län | Sölvesborg Landstinget | 90 95 100 | 95 |
| Länsstyrelsen i | Gävle, Sandviken, Hofors | 95 | 100 |
| Gävleborgs län | Ockelbo Ljusdal Landstinget | 100 110 115 100 105 | 105 |
Remissinstans Kommun/Landsting Revi- Remiss-
sionens instansens
förslag förslag
[7 (009)
Ljusdals kommun Ljusdal 110 120 Länsstyrelsen i Öckerö 95 105
| Göteborgs och | Gravarne, Munkedal, Orust, | |
| Bohus län | Strömstad, Tanum Tjörn Härryda, Kungälv, Stenungsund 90 | 95 90 |
| Öckerö kommun Öckerö | 95 |
Halmstads kommun 95 24 bör vara lägsta gräns, åt-
minstone för Hallandskommunerna 90 95
Länsstyrelsen i Berg, Bräcke, Hammarstrand, Jämtlands län Järpen, Krokom, Sveg 120 125
Landstinget 125 130
Jämtlands läns
| landsting | Landstinget | 125 135 | |
| Bergs kommun | Berg | 120 130 | |
| Östersunds kommun Östersund | 115 | 120 | |
| Järpens kommun Järpen | 120 130 | ||
| Länsstyrelsen i | Gnosjö, Gislaved, Hyltebruk | 90 | 95 |
Jönköpings län Västerviks kommun Fastlandskommunerna i Kalmar
| län | 95 | 100 | |
| Kalmar läns lands- Borgholm, Mörbylånga | 100 105 | ||
| ting | Övriga kommuner i Kalmar län 95 100 Landstinget | 100 105 | |
| Länsstyrelsen i | Gagnef | 95 | 100 |
| Kopparbergs län Leksand, Mora, Rättvik | Vansbro Orsa Landstinget | 100 110 105 110 100 115 | 110 120 |
| Vansbro kommun Vansbro | 105 115 | ||
| Hedemora kommun Hedemora | 95 100 | ||
| Länsstyrelsen i | Markaryd, Älmhult | 90 | 95 |
| Kronobergs län Tingsryd, Uppvidinge | Landstinget | 95 95 | |
| Länsstyrelsen i | Falköping, Grästorp, Götene, | ||
| Skaraborgs län | Habo, Hjo, Lidköping, Marie- stad, Skara, Skövde, Tibro, Tidaholm, Töreboda, Vara | 90 | 95 |
Skaraborgs läns
landsting Landstinget 925
Länsstyrelsen i Ekerö, Nynäshamn, Sigtuna,
Stockholms län Upplands Väsby, Vallentuna 90 95
Södermanlands läns landsting Landstinget 95 100
Länsstyrelsen i Forshaga, Grums, Hammarö, Värmlands län Karlstad, Kil, Kristinehamn,
| Storfors | 95 100 |
| Säffle | 95 105 |
| Filipstad, Hagfors | 95 110 |
Remissinstans Kommun /Landsting Revi- Remiss-
sionens = instansens
förslag — förslag
(00) (20)
| Munkfors Arvika, Eda Sunne, Årjäng Torsby Landstinget | 100 105 100 110 100 115 110 120 100 110 | ||
| Länsstyrelsen i | Ånge | 115 | 120 |
| Västernorrlands län Örnsköldsvik | 110 115 | ||
| Åmåls kommun Åmål | 95 | 100 | |
| Länsstyrelsen i | Hällefors, Lindesberg, | ||
| Örebro län | Ljusnarsberg, Nora Landstinget | 95 100 95 100 | |
| Kommunförbundet 95 24 bör vara lägsta gräns | 90 | 95 |
Landstingsförbundet Landstingen i Kronobergs och
Blekinge län 95 100 Landstingen i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län 100 105
Icke preciserat krav på högre procentsats anges med .. Enskilda kommuners resp. landstings förslag har endast redovisats i den mån de avviker från länsstyrelsens bedömning.
Församlingar
Endast ett fåtal av remissinstanserna har yttrat sig över revisionens förslag i vad avser församlingarna. Förslaget lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Hallands, Kristianstads och Uppsala län.
Förslaget avstyrks av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och SHIO.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund konstaterar att därest stat—kyrkaberedningens förslag. kommer att genomföras, så att kyrkokommunerna förlorar sin kommunstatus år 1983, är det nio år dit räknat från den tidpunkt den nu föreslagna skatteutjämningsförfattningen skall träda i kraft. Under sådana omständigheter saknas anledning att under hänvisning till stat—kyrkafrågan föra ersättningsbestämmelserna avseende kyrkokommunerna till författningens övergångsbestämmelser.
Ett flertal omständigheter talar enligt förbundet mot den föreslagna bindningen till 1972 års nivå med en i fortsättningen årlig förhöjning med 5 0. Den föreslagna höjningen med 5 260 ger inte ens kompensation för penningvärdeförsämringen. Skatteutjämningsbidraget till kyrkokommunerna har under den senaste 6-årsperioden stigit med i genomsnitt 6,3 Z per år. De föreslagna 5 procenten ger alltså totalt sett ett sämre utfall än utvecklingen visat. Härtill kommer att det nuvarande
systemet garanterar kyrkokommunerna en viss procent av medelskattekraften. Förhöjningen av denna medelskattekraft styrs av de skattestarka tillväxtkommunerna. Avfolkningskommunerna får en i förhållande till tillväxtkommunerna svagare skattekraftsökning; i vissa fall får man räkna med minskning. Nuvarande garanti, bunden till medelskattekraften, ger avfolkningskommunerna/församlingarna möjlighet att följa med den allmänna skattekraftstillväxten/standardhöjningen. Det föreslagna systemet ger icke denna möjlighet. Bindningen vid 1972 års nivå kompenserar icke heller tillväxtförsamlingarna för deras folkökning. Även församlingarna måste i sådana fall göra nyinvesteringar för att tillgodose de inflyttades krav på kyrkan.
Förbundet hemställer, att erforderliga bestämmelser inarbetas i lagens huvudbestämmelser, som således bl. a. bör tillföras de bestämmelser i nuvarande författning, som särskilt avser kyrkokommunerna. Kyrkokommunen bör hänföras till den procent av medelskattekraften som gäller för den borgerliga kommun vari den ingår.
SAHIO anser att det av utredningen föreslagna systemet för skatteutjämning till församlingar är statiskt och inte tar någon hänsyn till skattekraftsförändringar. Det kommer därigenom att få mycket varierande effekter i olika församlingstyper. Med hänsyn till ovissheten om kyrkans framtida förhållande till staten och framför allt ovissheten om tidpunkten för en eventuell förändring av detta förhållande, förefaller det rimligt att församlingarnas skatteutjämningsproblem, i avvaktan på den slutliga lösningen av kyrka—statproblematiken, löses på i princip samma sätt som för de borgerliga primärkommunerna. De skattekraftsgarantier som ges i den borgerliga primärkommunen skulle t, ex. kunna ges de församlingar som är belägna inom denna tillsammantagna.
Extra bidrag och ändrad skattekraftsgaranti
Länsstyrelsen i Jämtlands län har i huvudsak inget att erinra mot revisionens förslag i fråga om slopande av bidraget för hög utdebitering och ändrade grunder för beviljande av extra skatteutjämningsbidrag. Länsstyrelsen delar dock reservanten Eklunds mening att skatteutjämningssystemet härigenom förlorar i flexibilitet. Skatteutjämningen bör emellertid inte ses isolerad från andra former av statliga bidrag till kommunerna. Glesbygdsutredningen har exempelvis föreslagit en rad bidragsformer ägnade att underlätta glesbygdskommunernas verksamhet. Sådana mera specialdestinerade bidrag kan sannolikt i inte oväsentlig mån åtminstone kortsiktigt eliminera de verkningar på kommunernas ekonomi som hastiga förändringar i kommunernas kostnadsläge kan medföra. Eftersom de ekonomiska ramar som gäller för dessa bidrag i allmänhet vida understiger skatteutjämningssystemcets resurser bör detta emellertid inte hindra att även skatteutjämningssystemet tillförs en högre
grad av elasticitet än vad som kan ligga i revisionens förslag. Revisionen hänvisar i detta avseende till en föreslagen rättighet för Kungl. Maj:t att besluta om höjning av skattekraftsgarantin och att bevilja extra bidrag. Den ekonomiska ram revisionen förutsatt för dessa möjligheter är dock relativt blygsam, Länsstyrelsen anser att en tillräcklig flexibilitet i systemet ställer krav på att Kungl. Maj:t utnyttjar den föreslagna rätten utan alltför stor återhållsamhet. eo
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att klara riktlinjer för ansökan om extra skatteutjämningsbidrag och ändringar av indelning i skattekraftsområden snarast bör utarbetas, Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som påpekar att för ändrad skattekraftsgaranti och extra skatteutjämningsbidrag skall första året ställas 5 milj. kr. till förfogande varefter ramen vidgas till 30 milj. kr. per år efter 5 år. Detta belopp kommer att motsvara mindre än 1 procent av det totala bidragsbeloppet i skatteutjämnande syfte, vilket länsstyrelsen anser vara alltför litet för att ersätta summan av bidraget för hög utdebitering, extra skatteutjämningsbidrag och ändrad skattekraftsgaranti.
Kommunförbundet menar att det även i det reviderade skatteutjämningssystemet kommer att finnas behov av extra bidrag. Flera olika omständigheter kan inträffa, som så förändrar en kommuns ekonomiska situation att extra skatteutjämningsbidrag bör utgå. Revisionen har omnämnt en del sådana omständigheter. Den av revisionen för detta ändamål i utgångsläget föreslagna anslagsramen om 35 milj. kr., inkluderande medel för uppflyttning av kommuner i högre skattekraftsklass i extraordinära fall, förefaller alltför knappt tilltagen. Härtill kommer att det kan visa sig nödvändigt att genom beviljandet av extra bidrag lösa de ganska stora ekonomiska problem som uppstår för ett antal kommuner i och med avvecklingen av bidraget vid hög utdebitering och/eller reducerad skattekraftsgaranti. Oavsett hur denna fråga löses bör enligt förbundets mening den föreslagna anslagsramen för extra bidrag ökas väsentligt i utgångsläget.
I fråga om den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att inom viss anslagsram höja den kommun eller landsting i lagen tillförsäkrade andelen av medelskattekraften i riket erinrar skatteutjämningsnämnden om svårigheterna att träffa rätt vid en individuell inplacering av en kommun i skattekraftsklass till följd av antingen inträffade framtida ekonomiska förändringar i kommunens förhållanden eller eljest därför att justeringar påkallas av rättvise- eller andra skäl. Det kan förutses att nämnden såsom beredande instans och Kungl. Maj:t såsom beslutande kan komma att ställas under ett starkt tryck från kommuner, som med olika skäl och styrka argumenterar för höjningar av sina procenttal. Nämnden ifrågasätter, om det inte är nödvändigt att sådana ansökningar prövas under iakttagande av en betydligt mera restriktiv inställning än revisio-
nen förordat. Eljest kan hela systemet snart nog brytas sönder, och man kan hamna i ett läge, där procenttalen 1 stor utsträckning blir produkter av förhandlingar och uppgörelser med de enskilda kommunerna. Lämpligen kan en sådan ståndpunkt komma till uttryck i lagen genom att i 4 3 andra stycket anges att höjning endast får ske ”när synnerliga skäl föreligga”.
I tveksamma fall bör Kungl. Maj:t stanna vid att bevilja extra bidrag. Sådana bidrag kan lättare omprövas efter medelstillgången varje år under avvägning mot andra kommuners behov. I vad mån de av revisionen angivna medelsramarna för höjda procenttal och extra bidrag är tillräcklig uttalar sig inte nämnden om, utan hemställer att de prövas för ett budgetår i taget.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar att enligt revisionens uttalanden skall extra skatteutjämningsbidrag ej utgå enligt hittills tilllämpade grunder. För erhållande av bidraget skall i princip fordras att något tillfälligt inträffat som påtagligt försämrat cen kommuns eller landstingskommuns ekonomiska förutsättningar. I likhet med revisionen anser länsstyrelsen att normal avfolkning och skolskjutskostnader ej bör vara bidragsgrundade utan skall redan vid bestämmandet av skatteunderlagsgarantin hänsyn ha tagits till dessa omständigheter. Hittills har såvitt länsstyrelsen kunnat märka — extra bidrag ej beviljats på grund av rationaliseringar och industrinedläggelser som, trots statsbidrag för beredskapsarbeten, vållat kommunerna i länet stora kostnader. Sådana händelser medför i många fall minskade skatteintäkter och ökade kommunala kostnader och bör därför utgöra en av grunderna för bidragsgivningen i fråga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller särskilt att extra bidrag även i framtiden bör beviljas vid kommunsammanläggningar: '
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det tveksamt om extra bidrag endast skall utgå vid tillfälliga svårigheter. Visserligen sägs att man genom den särskilda regeln för avfolkningskommunerna skall beakta grunderna för nuvarande extra bidragsgivning. Det kan emellertid med hänsyn till kravet på flexibilitet hävdas att fordringarna bör vara relativt generösa för sådana bidrag. Det är också tveksamt om man helt kunnat beakta t. ex. skolskjutskostnaderna vid kommunernas inplacering i olika garantinivåer. Dessa kostnader kan antagas bli väsentligt påverkade av kommunsammanläggning och genom förutsättningarna för skolväsendets rationalisering och utbyggnad lokalmässigt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att man borde ha försökt formulera kriterier för när en ändring av den garanterade skattekraftsnivån skulle kunna bli aktuell. Exempel på sådana kriterier skulle kunna vara om en kommun drabbats av stora befolkningsminskningar under. ett par år i följd. Oväntade industrinedläggningar som synes kunna ge allvarliga långsiktiga sysselsättningsproblem i kommunen bör också
vara ett skäl för att diskutera en ändring av den garanterade skatteunderlagsnivån. Här skulle man även kunna tänka sig extra skatteutjämningsbidrag som alternativ till en höjning av den garanterade skattekraftsnivån.
Övergångsregler
De av revisionen föreslagna övergångsreglerna tillstyrks av skatteutjämningsnämnden samt länsstyrelserna i Gävleborgs, Göteborgs och Bohus och Uppsala län.
Flera remissinstanser förordar andra övergångsregler i syfte att uppnå en mjukare övergång.
Länsstyrelserna i Norrbottens och Östergötlands län förordar cen längre avvecklingsperiod än 5 år i samband med slopandet av bidrag vid hög utdebitering.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att förslaget att låta det genomsnittliga bidraget för åren 1971-1973 ligga till grund för avtrappningen inte är underbyggt. Det bidrag som skulle utgått år 1974 bör i stället vara utgångspunkt för avtrappningen, eftersom kommunerna i sin ekonomiska planering kalkylerat med bidrag enligt hittillsvarande regler.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Örebro län som menar att bidrag vid hög utdebitering bör utgå enligt gällande regler år 1974 och därefter trappas av med 1/5 per år under perioden 1975— 1978.
Kommunförbundet framhåller att en avveckling av bidraget vid hög utdebitering liksom en eventuell reducering av skattekraftsgarantin för ett antal kommuner kommer att innebära betydande ekonomiska problem. Bortfallet av bidrag blir i några fall mycket stort även med de föreslagna övergångsreglerna. Kommunerna har planerat och byggt ut sin verksamhet utifrån nu gällande bidragsregler och sålunda i sin långsiktiga planering kalkylerat med betydligt högre bidrag än vad de föreslagna övergångsreglerna ger till resultat. Dessa kommuner har inte möjlighet att omedelbart och så drastiskt som bidragsbortfallet kräver begränsa eller reducera sin verksamhet bl. a, av hänsyn till personalens anställningstrygghet, driften av redan anskaffade anläggningar m. m. Enda möjliga utvägen för dessa kommuner är ett ytterligare ökat skatteuttag med belopp motsvarande minskningen i skatteutjämningsbidraget.
Dessa kommuners ckonomiska övergångsproblem måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Det finns starka skäl att hävda att utgående bidrag för 1973 skall ligga till grund för den femåriga avtrappningen. Inget logiskt motiv torde kunna anföras till stöd för utredningens förslag att låta det genomsnittliga bidraget för åren 1971-—1973 ligga till grund för avtrappningen. Eftersom det här i första hand gäller att finna en övergångsregel för kommuner som åtnjutit bidrag för hög utdebi-
tering, kan det inte finnas anledning att arbeta med genomsnittsberäkningar som fångar in bidrag för tidigare år då kommunen måhända "inte åtnjutit bidrag för hög utdebitering. Snarare kunde det vara motiverat att låta det bidrag som skulle ha utgått för 1974 utgöra utgångspunkt för avtrappningen, eftersom kommunerna i sin ekonomiska planering för det året räknat med bidrag enligt hittillsvarande regler.
Helt klart är i varje fall att vissa kommuner drabbas oacceptabelt hårt av utredningens förslag. Som ett absolut minimikrav måste därför gälla att dessa kommuner — som en komplettering till övergångsbidrag enligt revisionens förslag — beviljas extra bidrag i den omfattning som deras ckonomiska situation motiverar.
Landstingsförbundet anser att möjligheten till mjukare övergång genom mindre snabb avtrappning bör prövas för de landsting som tappar bidrag enligt garantiregeln.
Kostnaderna för en reform av skatteutjämningssystemet
LO konstaterar att ett skäl till att de allra flesta kommunerna hamnar i ett bättre läge genom utredningens förslag, utan att nästan någon får uppleva avsevärda försämringar, är att utredningen räknat generöst när det gällt att fastställa den ram, som skulle vara utgångspunkten för förslaget. Därmed har utredningen kunnat fördela fler skatteunderlagsgarantiprocent än vad som annars varit möjligt. Det föreslagna systemet kommer därför efter vad LO kan förstå att bli dyrare för staten än vad ett bibehållande av det gamla systemet skulle bli. LO finner dock att detta kan vara ett rimligt resultat av att man eftersträvar en lösning, som ytterligare minskar skillnaderna i utdebiteringsbehov mellan de sämre och de bättre ställda kommunerna.
Både kommunförbundet och landstingsförbundet förordar en vidgad ckonomisk ram för skatteutjämningssystemet utöver revisionens förslag.
Departementschefen
Nuvarande ordning
Nuvarande skattcutjämningssystem har tillämpats sedan år 1966. Skatteutjämningsbidrag utgår i tre former, nämligen skattcutjämningsbidrag vid brist på skattekraft, skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering och extra skatteutjämningsbidrag. För år 1973 utgår totalt 2 047 milj. kr. i skatteutjämningsbidrag, varav 1 734 milj. kr. vid brist på skattekraft, 205 milj. kr. vid hög utdebitering och 108 milj. kr. som extra skatteutjämningsbidrag.
Bidraget vid brist på skattekraft utgår till kommun, landstingskommun, församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som har be-
Prop. 1973: 44 | 64
skattningsrätt. Bidragsformen garanterar kommunerna ett visst skattcunderlag som relateras till medelskattekraften i riket. Det tillförsäkrade skatteunderlaget varierar med kommunens geografiska läge på så sätt att landet är indelat i tre skattekraftsområden. I södra och mellersta delarna av landet är garantin 90 20 för primärkommuner och 95 7 för landsting. Gotlands kommun har en garanti på 92 Z. För de norra delarna av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län utgör garantin 110 £6 för primärkommuner och 95 7 för landsting. För Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens kustland är garantin 110 6 för både primärkommuner och landsting. För Norrbotten och lapplandsdelen av Västerbotten är garantin 125 96. Kyrklig kommun har samma garanti som den borgerliga primärkommunen.
För landstingskommun gäller dessutom den särskilda garantin att tillskottet av skatteunderlag inte får understiga vad landstingskommunen för år 1965 har tillförts i tillskjutet skatteunderlag enligt äldre bestämmelser om skatteersättning.
För primärkommunerna gäller enligt den s.k. reduceringsregeln, att procenttalet för det garanterade skatteunderlaget skall minskas med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören, varmed den sammanlagda utdebiteringen understiger medelutdebiteringen i riket.
Bidraget vid hög utdebitering gäller endast primärkommuner. Bidrayet utgår när den totala utdebiteringen i en kommun överstiger medelutdebiteringen i riket och efter en progressiv skala.
Extra skatteutjämningsbidrag har främst beviljats skattetyngda kommuner med höga skolskjutskostnader och med stark befolkningsminskning. Vidare har extra skatteutjämningsbidrag utgått med betydande belopp för att stimulera till kommunsammanläggningar. För år 1973 uppgår dessa s. k. stimulansbidrag till 92 milj. kr.
Skatteutjämningsrevisionens förslag
Skatteutjämningsrevisionens uppgift har varit att göra cn översyn av skatteutjämningssystemet med bibehållande av systemets principiella uppbyggnad.
Revisionen framhåller att det nuvarande systemet i stort sett väl fyllt sin uppgift. Gällande indelning i skattekraftsområden är dock enligt revisionens mening alltför schablonartad och onyanserad. Skillnaden i procenttal för skattekraftsgarantin mellan närliggande kommuner kan i det nuvarande systemet bli alltför stor. Den allvarligaste kritiken riktar revisionen mot bidraget vid hög utdebitering. För att nå cen ytterligare utjämning av utdebiteringssatserna och även i övrigt förbättra systemet föreslår revisionen mot denna bakgrund väsentliga förändringar. Revisionen menar att de rättvisekrav som kan ställas på ett skatteutjämningssystem inte bara innebär att kommunerna skall kunna hålla unge-
Prop. 1973: 44 . 65
fär lika stora utdebiteringar utan också att de skall kunna tillhandahålla i stort sett lika god service åt invånarna. Dock bör enligt revisionen regionalpolitiska synpunkter i något högre grad än f.n. vara vägledande för det framtida skatteutjämningssystemet.
För kommunerna föreslås att bidrag i fortsättningen enbart skall utgå i form av tillskjutet skatteunderlag och eventuellt extra bidrag. Det nuvarande särskilda bidraget vid hög utdebitering föreslås sålunda avskaffat. Reduceringsregeln bibehålles enligt förslaget men i modifierad form. Procenttalet för skattcunderlagsgarantin minskas inte förrän utdebiteringen under två år i följd underskridit medelutdebiteringen med mer än en krona. Minskningen sker med en procentenhet för varje tioöring varmed den ”fria” kronan underskrides.
Systemet kompletteras för de borgerliga primärkommunernas del med två särskilda regler. Den ena tar sikte på avfolkningskommunernas förhållanden. Om folkmängden minskar, skall det tillförsäkrade skatteunderlaget beräknas på det högsta befolkningstalet under de senast förflutna fem åren, minskat med en procent för varje år som gått sedan det högsta talet uppnåddes, vid fortsatt folkminskning alltså med fem procent. Den andra regeln avser kommuner med stort inslag av fritidsfastigheter (s. k. sommarstugukommuner) och innebär att garantibelopp för fritidsfastigheter inte skall räknas in i kommunens eget skatteunder- Jag vid bidragets bestämmande.
Procenttalen för skattekraftsgarantin bestämmes i bidragsförfattningen individuellt för varje kommun på grundval av kommunens kostnadsläge och förutsättningar i övrigt. Lägsta procenttalet blir liksom nu 90 och föreslås gälla för större delen av södra Sverige och delar av mcellersta Sverige. Kommunerna i övriga delar av landet föreslås bli garanterade 95, 100, 105, 110, 115, 120, 125 eller 130 76 av medelskattekraften.
Extra bidrag och ändring av procenttalet skall enligt förslaget liksom nu kunna beviljas av Kungl. Maj:t efter beredning i skatteutjimningsnämnden. För ändring av procenttalet skall krävas att något inträffat som påtagligt försämrat kommunens ckonomiska förutsättningar. Extra bidrag skall kunna beviljas i likartade fall men i princip inriktas på mera tillfälliga svårigheter. Avfolkning och höga skolskjutskostnader skall i och för sig inte utgöra grund för extra bidrag, då hänsyn till sådana omständigheter tas i det förut beskrivna systemet. Emellertid skall Kungl. Maj:t kunna bevilja extra bidrag, om utglesningen blir så kraftig och den kvarvarande befolkningen så fåtalig, att särskilda insatser behövs för att kunna upprätthålla en rimlig service. För extra bidrag ' och jämkningar av procenttalen föreslås en särskild ram inom anslaget till skatteutjämningsbidrag, första året med 5 milj. kr. Anslagsramen föreslås sedan stiga med 5 milj. kr. per år, tills den uppnått 30 milj. kr. — Det skall ankomma på den sökande kommunen att tillhandahålla 5 Riksdagen 1973. I saml. Nr 44
material, som visar att förutsättningar finns för extra bidrag eller höjt procenttal. |
Landstingskommunerna skall enligt förslaget få skattekraftsgaranti med lägst 95 och högst 135 96 av medelskattekraften. Procenttalen skall bestämmas efter samma principer som för primärkommunerna men med särskilt hänsynstagande till förutsättningarna att fylla huvuduppgiften att svara för sjukvården. I anslutning till ändringarna i procenttalen för skattekraftsgarantin slopas den särskilda garantiregeln för landstingskommunerna, som inneburit att de skall få minst lika mycket i skatteutjämningsbidrag, som de uppbar år 1965 i anslutning till äldre reformer av det kommunala ortsavdraget.
Reduceringsregeln, avfolkningsregeln och sommarstuguregeln skall inte gälla för landstingskommunerna. Däremot skall de kunna få extra bidrag och förhöjt procenttal efter samma principer som primärkommunerna. | |
I avbidan på en lösning av frågan om förhållandet mellan stat och kyrka föreslås att församlingarna under en övergångstid skall få skattcutjämningsbidrag med samma belopp som de erhåller för bidragsåret 1972 med en femprocentig årlig uppräkning.
För att mildra övergången för de borgerliga primärkommuner, som förlorar nuvarande bidrag vid hög utdebitering, och för de landstingskommuner, som mister hittillsvarande bidrag enligt garantiregeln, föreslås en särskild övergångsregel, av innebörd att sådan kommun första året skall minst få ett bidrag, som i pengar räknat motsvarar medeltalet av de tre sist förflutna årens skatteutjämningsbidrag. Det garanterade beloppet avtrappas med en femtedel varje år och upphör således att utgå fr. o. m. sjätte året efter det nya systemets ikraftträdande.
Remissinstansernas inställning i stort
Skatteutjämningsrevisionens uppfattning, att nuvarande skatteutjämningssystem i det stora hela väl fyllt sin uppgift och att därför grunddragen i systemet i huvudsak bör bibehållas, delas av nästan samtliga remissinstanser. De remissinstanser som tagit upp målfrågorna har ingen erinran mot de av revisionen angivna målen för skatteutjämningssystemet, nämligen att minska skillnaderna i utdebitering och att. ge kommunerna möjlighet att, åtminstone på längre sikt, ge samma standard till samma pris. De speciella regionalpolitiska hänsyn som revisionen vägt in i sitt förslag tillstyrks av de flesta som har uttalat. sig i frågan. Länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Hallands län menar dock att regionalpolitiska aspekter inte bör påverka skatteutjämningssystemets utformning.
När det gäller förslaget till. skattekraftsgaranti kritiserar remissinstanserna starkt utredningsmetodiken och revisionens slutsats att ma-
terialet kan tjäna som underlag för en individuell prövning av skattekraftsgarantin för de enskilda kommunerna. Den kritiska inställningen till utredningens sätt att använda sitt grundmaterial leder till olika slutsatser bland remissinstanserna.
En grupp remissinstanser tillstyrker revisionens förslag till individuell inplacering av kommunerna i skattekraftsklasser, Inom denna grupp finns dock ett flertal som betonar behovet av fortsatt arbete för att få . fram bättre och enhetligare bedömningsgrunder för bestämning av garanterad skattekraft.
En annan grupp remissinstanser tillstyrker förslaget som ett provisorium att gälla under begränsad tid i avvaktan på pågående utredningsarbete inom länsberedningen och kommunalckonomiska utredningen.
Några remissinstanser förordar en utökning av nuvarande antal skattekraftsområden utan att vilja gå så långt som revisionen föreslagit. Vissa remissinstanser avstyrker slutligen helt revisionens förslag i denna del. Detta gäller främst organ som representerar de södra delarna av landet. I detta sammånhang framförs en alternativ uppläggning av skatteutjämningssystemet, där i princip samtliga kommuner i landet skulle ges samma skattckraftsgaranti. För kommuner med högt kostnadsläge beroende på ogynnsamma faktorer över vilka kommunen inte kan råda konstrueras en tilläggskompensation som direkt svarar mot de avvikande förhållandena.
Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker avskaffandet av bidraget : vid hög utdebitering. När det gäller reduceringsregeln: råder delade meningar om utredningens förslag.
Även när det gäller landstingen uttrycker remissinstanserna en mycket stor tveksamhet mot utredningsmetodiken och underlaget för inplacering av landstingen i garantiklasser. Förslaget att slopa garantiregeln möter ingen erinran bland de remissinstanser som tagit upp frågan, bl, a. landstingsförbundet.
När det gäller den föreslagna procenten för skattekraftsgaranti framförs både när det gäller enskilda kommuner och landsting en lång rad «krav på uppflyttningar i förhållande till revisionens förslag.
Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslaget till skatiekraftsgaranti för församlingarna. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget och förordar samma regler för :' kyrkliga som för borgerliga kommuner.
Allmänna synpunkter
Nuvarande skatteutjämningssystem har alltsedan 'dess tillkomst år 1966 haft stor betydelse för kommunernas ekonomi. Skatteutjämningsbidraget till kommunerna har till syfte att utjämna skilinaderna
i den kommunala utdebiteringen i olika delar av landet. Bidragen utgår f.n. både för att kompensera ett bristande skattcunderlag i kommunerna och för att mildra effekterna av en hög kommunal utdebitering. Även om vissa skillnader kvarstår i fråga om utdebitcringen har nuvarande system haft en betydande skatteutjämnande verkan. Skillnaderna i de kommunala utdebiteringarna har krympt väsentligt. År 1972 låg sålunda 86 76 av kommunerna inom ctt intervall där utdebiteringen var mindre än två kr. över eller under medelutdebiteringen. Skatteutjämningssystemet är vidare ett av de främsta medlen för att skapa en i möjligaste mån likvärdig kommunal service i olika delar av landet. Störst betydelse har bidragen haft för norrlandskommunerna men även för glesbygdskommuner i andra delar av landet. En av skatteutjämningsrevisionen utförd serviceundersökning visar att den kommunala servicen är mycket väl utbyggd i landets norra delar. Nivån på servicen i detta område bör dock även ses mot bakgrunden av de insatser som skett i arbetsmarknadsverkets rocgi.
Varken skattcutjämningsrevisionen eller remissinstanserna säger sig vilja ändra den principiella uppbyggnaden av nuvarande system. Både: den diskussion som revisionen för om målen för skatteutjämningssystemet och framför allt förslagen till ändringar innehåller dock principiella förändringar. När det gäller målsättningsdiskussionen är det närmast fråga om en tyngdpunktsförskjutning. I stället för att betona syftet att minska skillnaderna i utdebitering skjuts angelägenheten av att neutralisera kostnadsskillnader i förgrunden. Med hänsyn fill den kommunstruktur som nu håller på att förverkligas, har jag inte något att erinra mot en sådan förskjutning i målsättningen. Statsmakterna bör acceptera en skillnad i utdebiteringssatserna mellan kommunerna, i den mån de är uttryck för valda nivåer på den kommunala servicen.
I anslutning till måldiskussionen framhåller skatteutjämningsrevisionen att man när systemet byggs upp inte kan undgå att ta vissa regionalpolitiska hänsyn. Det är enligt min mening uppenbart att nuvarande skatteutjämningssystem har en mycket stor regionalpolitisk betydelse. När särskilda åtgärder behöver tillgripas för att stimulera utvecklingen i vissa delar av landet är det naturligt att man ser till att sådana insatser inte motverkas av bristande kommunal service eller mycket höga kommunala utdebiteringar. Detta är ett av skälen till att statsmakterna vid bestämmande av den garanterade skattekraften för kommunerna liksom f.n. bör fästa stort avseende vid den geografiska belägenheten. Detta förhållande kan också uttryckas så att i skatteutjämningssystemet bör byggas in en regionalpolitisk målsättning.
När det gäller skatteutjämningsrevisionens förslag till ändringar i systemets utformning är de på flera punkter både principiellt och praktiskt ganska långtgående. Min inställning till dessa ändringsförslag redovisar jag i det följande under de olika avsnitten.
Prop. 1973: 44 : 69
Förslag till skattekraftsgaranti för kommunerna
Skatteutjämningsrevisionen har bl.a. mot bakgrund av att den nuvarande indelningen i skattekraftsområden är alltför grov föreslagit att skattckraftsgarantin i princip bestäms individuellt för kommunerna. Revisionen har lagt ner ett omfattande arbete på att analysera kostnadsläget för kommunerna och kommit fram till att det inte är möjligt att så entydigt fastlägga de faktorer som påverkar kostnadsläget att dessa faktorer kan ligga till grund för en säker inplacering av kommunerna i skalan för skattekraftsgarantin. Olika sådana faktorer kan urskiljas, men betydelsen av var och en av dem och samspelet mellan dem har inte helt kunnat' klarläggas. Revisionen bar därför stannat för att göra en mer allmän bedömning, som enligt revisionen bör kunna ge ctt rättvisare resultat än nuvarande schablonmässiga indelning.
Jag delar den tveksamhet som kommit till uttryck vid remissbehandlingen inför revisionens försök att fastställa kommunernas kostnadsläge. Jag är för egen del över huvud tveksam till möjligheterna att konstruera ett system som bygger på cen individuell bedömning kommun för kommun av skattekraftsgarantin och som kan uppfattas som någorlunda rättvist. Härtill kommer svårigheterna att administrera ett sådant system. Redan statsmakternas initiala beslut torde leda till ett stort antal inbördes jämförelser som resulterar i ansökningar om höjd skattekraftsgaranti för enskilda kommuner. I sammanhanget kan nämnas att vid remissbehandlingen av skattcutjämningsrevisionens förslag har krav på höjd procent för skattekraftsgaranti förts fram för mer än hälften av kommunerna och för tio landsting. Varje ändring som senare vidtas kommer säkerligen att innebära nya jämförelser och krav på förändringar. Sammanfattningsvis är mina betänkligheter i olika avseenden så starka att jag inte är beredd att — i varje fall på nuvarande underlag — förorda att principen om kommunvis fastställd skattekraftsgaranti läggs till grund för skatteutjämningssystemet.
Flera remissinstanser har pekat på sambandet mellan: pågående utredningsarbete inom länsberedningen och kommunalekonomiska utredningen och tillstyrker revisionens förslag endast som ett provisorium i avvaktan på resultatet av dessa utredningar. Jag vill här erinra om att kommunalekonomiska utredningen enligt sina direktiv skall genomföra en allsidig utredning av kommunernas ekonomiska situation. Utredningen skall bl.a. utreda olika statsbidragssystem och undersöka fördelar och nackdelar med cen övergång till mera generella former för statsbidragsgivningen. F.n. bedrivs och förbereds särskilda undersökningar avsedda att bilda underlag för utredningens överväganden rörande framtida tjänsteefterfrågan, krav på reala resurser och finansieringsformer inom den kommunala scktorn. Utredningen har i sitt remissyttrande anmält att den i ett senare skede av sitt arbete kan finna an-
ledning att återkomma till behovet av och formerna för statligt stöd till kommunerna i form av skattcutjämningsmedel.
Eftersom resultatet från den kommunalekonomiska utredningen torde komma att innefatta väsentlig information om kommunernas ekonomiska förhållanden bör de förändringar, som jag kommer att föreslå i det följande, gälla som ett provisorium. När utredningen slutfört sitt arbete bör det finnas bättre underlag för att utarbeta ett reviderat skatteutjämningssystem.
Jag vill för min del ta fasta på den kritik av nuvarande system som går ut på att indelningen i skattekraftsområden är alltför grov med stora skillnader i procenttal för skattekraftsgaranti mellan närliggande kommuner. En provisorisk reform bör därför innebära en utökning av antalet skattekraftsområden. Som framgått av det föregående anser jag ' det emellertid inte möjligt att lägga skatteutjämningsrevisionens material till grund för en så långt gående differentiering som utredningsförslaget innebär. Jag förordar i stället att de nuvarande tre skattekraftsområdena utökas till fem, dvs. att landet delas in i fem områden för garanterad skattekraft eller annorlunda uttryckt att fem skattckraftsklasser införs.
Procenttalen för skattekraftsklasserna för kommunerna bör utgöra 95, 100, 110, 120 och 130 26 av medelskattekraften mot f.n. 90, 110 och 125 26. Vid denna i förhållande till skatteutjämningsrevisionens förslag grövre indelning anser jag att utredningsförslaget kan ligga till grund för inplaceringen i skattckraftsklass. De kommuner som enligt förslaget garanteras 90 och 95 26 bör läggas samman i en grupp med 95 40 garanterad skattekraft. Vidare bör de kommuner som före- ' slagits få en garanti motsvarande 100 och 105 2, 110 och 115 46, 120 och 123 20 samt 130 22 garanteras resp. 100, 110, 120 och 130 96.
Detta innebär att landet delas in i fem, relativt väl sammanhängande områden, där i huvudsak inre delarna av Norrbottens och Västerbottens län garanteras 130 Z, Norrbottens läns kustland med undantag av den nordligaste delen, delar av Västerbottens län, huvuddelen av Jämtlands län och en del av Kopparbergs län garanteras 120 9, ett brett band längs Norrlandskusten från Västerbottens län ner till mitten av Gävleborgs län, delar av Jämtlands, Kopparbergs och Värmlands ' län samt Gotland garanteras 110 96, delar av Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län samt Öland garanteras 100 46 och övriga delar av mellersta och södra Sverige. garanteras 95 946.
I jämförelse med nuvarande regler skulle detta innebära att tre kommuner får lägre garanterad skattekraft, nämligen Kalix, Luleå och Piteå som i dag är garanterade 125 90. I fråga om Luleå och Piteå är detta i överensstämmelse med förslag av .skatteutjämningsrevisionen, som även jag kan ansluta mig till. När. det gäller Kalix förordar jag däremot :att denna kommun placeras i skattekraftsklassen 130 zz.
Prop. 1973: 44 | 71
Följande uppställning visar de föreslagna procenttalen för samtliga kommuner. Skattekrafts- Le Kommuner klass 5. 130 Kommunerna i Norrbottens län utom Luleå och Piteå;
Dorotca, Fredrika, Sorsele, Storuman, Vilhelmina,
Lycksele och Åsele; 4, 120 Luleå och Piteå;
Bjurholm, Norsjö, Vindeln och Vännäs; Sollefteå; Kommunerna i Jämtlands län utom Östersund; ÅAlvdalen;
3. 110 Burträsk, Lövånger, Skellefteå, Robertsfors, Umeå,
och Nordmaling; Kommunerna i Västernorrlands län utom Sollefteå; Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Söderhamn; Östersund; Orsa, Ore och Malung; Torsby; Gotland;
[Ne 100 -. - Ockelbo;
Mora, Rättvik, Leksand och Vansbro;
Sunne, Hagfors, Eda, Arvika, Munkfors och Årjäng;
Bengtsfors och Dals-Ed;
Borgholm och Mörbylånga; 1. 95 Övriga.
Förslaget åskådliggörs genom en karta, som torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 4.
Den av mig förordade indelningen i skattekraftsklassor är naturligtvis fortfarande schablonartad — om än i mindre grad än f. n. Det finns säkerligen kommuner med likartade ekonomiska förhållanden som hänförts till skilda klasser och således garanteras skattekraft i olika omfattning. Detta är emellertid ofrånkomligt. Olägenheterna härav får inom rimliga gränser bemästras på annat sätt. Jag kommer i det följande att förorda väsentligt ökade möjligheter att bevilja extra skattecutjämningsbidrag för att bl.a. kunna komplettera bidragsgivningen för enskilda kommuner som befinner sig i en sådan ekonomisk situation att det generella systemet ger ett påtagligt otillräckligt skatteunderlagstillskott.
Bidraget vid hög utdebitering och reduceringsregeln
Från olika håll har under senare år framförts kritik mot det nuvarande systemet såvitt angår bidrag vid hög utdebitering. Skatteutjämningsrevisionen, liksom remissinstanserna med några få undantag, har förordat att bidraget vid hög utdebitering avskaffas.
Jag delar revisionens uppfattning att kritiken mot denna bidragsform är berättigad. De största, bidragsbeloppen går till några stora kommuner med god egen skattekraft och påtagligt hög kommunal standard. Risken att systemets konstruktion i sig stimulerar till utdebiteringshöjningar bör tillmätas en avgörande betydelse. I nuvarande läge när de kommunala utdebiteringarna på sina håll nått en höjd som inger betänkligheter, bör
inte skatteutjämningssystemet innefatta element som kan bidra till att driva upp utdebiteringarna. Bidraget vid hög utdebitering bör därför avskaffas. Bidraget har emellertid fyllt en viktig funktion så till vida som det gjort skatteutjämningssystemet mer flexibelt. Bidraget gör det nämligen möjligt för en kommun, som råkat i ekonomiska svårigheter och måste höja utdebiteringen kraftigt, att hålla skatteuttaget hos de egna invånarna på en rimlig nivå. Avskaffas bidraget som jag tidigare förordat, bör Kungl. Maj:t i sådana situationer kunna bevilja kommunen extra skatteutjämningsbidrag. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Skatteutjämningsrevisionen har funnit att de skäl som talar mot bidraget vid hög utdebitering i väsentliga delar också kan anföras mot reduceringsregeln. Mot denna regel talar också enligt revisionen att den missgynnar kommuner som strävat efter att hålla nerc utdebiteringen genom långsiktig planering och god hushållning. Å andra sidan konstaterar revisionen att ett av bidragssystemets huvudsyften är att utjämna de kommunala utdebiteringarna. Därmed skulle det enligt revisionen innebära något av en motsägelse att starkt öka bidragsgivningen till kommuner med utpräglat låg utdebitering och ge dem möjlighet att sänka den ännu mer. Revisionens slutsats blir att reduceringsregeln inte helt kan undvaras. Den bör dock ändras så att dess utdebiteringsstimulerande verkan i möjlig mån neutraliseras. Reduktion av skattekraftsgarantin föreslås därför inträda först då kommunen underskrider medelutdebiteringen med mer än en krona.
Bland remissinstanserna har rått delade uppfattningar om den av revisionen föreslagna reduceringsregeln. Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget medan andra, däribland kommunförbundet, helt vill avskaffa reduceringsregeln. Skatteutjämningsnämnden menar att borttagandet av reduktionen inom området för den fria kronan direkt motverkar den utjämning som är skatteutjämningssystemets primära syfte. Nämnden vänder sig också emot att skattekraftsgarantin i området under den fria kronan föreslås falla efter en dubbelt så brant skala som den nuvarande, Skatteutjämningsnämndens slutsats blir att nuvarande reduceringsregel bör bibehållas. Huvudskälet för de remissinstanser som förordat att reducceringsregeln utmönstras ur systemet är dess utdebiteringshöjande effekt. Kommunförbundet menar således att reduceringsregeln utan tvekan verkat mera uppdrivande på utdebiteringen än vad möjligheterna till bidrag vid hög utdebitering kan ha gjort.
Det finns onekligen vissa skäl som talar för att en reduccringsregel av något slag bör ingå i skattcutjämningssystemet. Dessa skäl är emollertid inte längre lika starka som år 1965 när det nuvarande systemet beslöts. Genom kommunsammanläggningarna och den standardutveckling som ägt rum är situationen nu väsentligt annorlunda. Det finns inte i dag anledning för statsmakterna att utforma ett generellt statsbidragssystem
Prop. 1973: 44 173
för kommunerna på sådant sätt att det innebär en stimulans till utdebitcringshöjningar, för att därigenom påverka kommunernas standard. Jag vill också i sammanhanget erinra om vad jag tidigare anfört om förskjutningen i målsättningen för skatteutjämningssystemet. Jag förordar sålunda att någon reduccringsregel inte skall ingå i systemet.
Särskilda regler för avfolkningskommuner och sommarstugukommuner
Kommuner med vikande befolkningstal har speciella problem, vilket jag särskilt pekade på i direktiven till skatteutjämningsrevisionen. Den kommunala driften i dessa kommuner blir särskilt dyr, eftersom man inte kan krympa den kommunala serviceapparaten i samma takt som befolkningen minskar.
F.n. utgör stark befolkningsminskning en självständig grund för att få extra skatteutjämningsbidrag. Revisionen har föreslagit särskilda regler för att inom ramen för det generella bidraget beakta befolkningsminskning. Om befolkningen i en kommun under något av de senaste förflutna fem åren varit högre än under beräkningsåret skall således enligt revisionens förslag det tillskjutna skatteunderlaget beräknas på det högre befolkningstalet. Detta skall sedan minskas med cen procent för varje år som förflutit efter det av de fem åren då befolkningstalet varit störst, I en kommun med stadig folkminskning innebär detta, att skatteutjämningsbidraget beräknas på befolkningen fem år tidigare minskad med fem procent.
Remissinstanserna har Över lag tillstyrkt förslaget. Även om redan inplaceringen i skattekraftsklass ofta innebär ett hänsynstagande till bl. a. befolkningsutvecklingen, anser jag att det finns skäl för en kompletterande regel. Av administrativa skäl bör dock den föreslagna regeln förenklas på så sätt att man alltid utgår från befolkningstalet fem år bakåt i tiden minskat med fem procent i den mån detta tal överstiger den aktuella befolkningssiffran. I praktiken torde denna regel få i stort sett samma effekt som den som revisionen föreslår.
Enligt gällande regler räknas skatteintäkterna från garantibelopp på sommarstugor in i kommunens skattcunderlag vid bestämmande av tillskjutet skattcunderlag. Ägarna av fastigheterna räknas däremot inte in i det befolkningstal som ligger till grund för beräkningen. Eftersom de kommuner, för vilka dessa fastigheter har betydelse, nästan genomgående har brist på skatteunderlag får dessa kommuner inte några intäkter — bortsett från va-avgifter och liknande — att bekosta de utgifter fastigheterna för med sig.
Mot bakgrund härav har skatteutjämningsrevisionen föreslagit att det skatteunderlag som avser fritidsfastigheter i kommunen skall avräknas från det egna skatteunderlaget då kommunens skatteutjämningsbidrag räknas ut.
Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget. Även jag anser att det hänsynstagande till sommarstugukommunernas problem som förslaget innebär bör göras. Jag förordar därför att förslaget genomförs.
Skattekraftsgaranti för landstingen
För landstingen innebär revisionens förslag samma principiella uppläggning som för kommunerna, dvs. bl. a. individuellt bestämd skattekraftsgaranti. Procenttalet för skattekraftsgarantin föreslås således utgå enligt nio skattekraftsklasser med procenttal mellan 95 och 135 96.1 förslaget till inplacering i skattekraftsklass har dock endast fem grupper utnyttjats, nämligen 95, 100, 115, 125 och 135. De föreslagna procenttalen för landstingen ansluter väl till förslaget för de i resp. landstingsområde ingående primärkommunerna. Revisionen föreslår vidare att den s.k. garantiregeln avskaffas. Denna regel innebär, att landstingskommunerna garanteras minst samma tillskjutna skatteunderlag som år 1965. Mcst betyder garantiregeln för Malmöhus, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Viistmanlands län. Totalt utgår med nuvarande regler bidrag enligt landstingsgarantin med ca 60 milj. kr. Revisionens förslag innebär en avsevärd ökning av bidragen till landstingen i Norrland samt i Värmlands, Kopparbergs och Kalmar län.
En allmän uppfattning bland remissinstanserna, som jag helt delar, är att revisionens förslag bygger på ett simre och osäkrare grundmaterial för landstingen än för kommunerna. Jag har emellertid redan tidigare i fråga om primärkommunerna kommit fram till att de ändringsförslag som nu läggs fram skall ses som ett provisorium. Motsvarande bör självfallet gälla för landstingen.
Jag finner det lämpligt att landstingen, liksom kommunerna, delas in i fem skattekraftsklasser med en garanterad skattekraft på 95, 100, 110. 120 och 130 96. De skattekraftsgarantier för kommunerna som jag tidigare förordat bör vara vägledande för inplaccering av landstingen i skattekraftsklass. En översiktlig sammanvägning av de i resp. landstingsområde ingående kommunerna leder till följande förslag till skattekraftsgaranti. Skattekrafts- eh Landsting klass 5. 130 Norrbottens läns 4, 120 Västerbottens och Jämtlands läns 3. 110 Västernorrlands läns 2. 100 Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns 1. 95 Övriga
En karta som illustrerar förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 5.
Den s. k. garantiregeln går tillbaka på tidigare statliga bidrag med anledning av ortsavdragsreformer åren 1957 och 1961. I likhet med skatteutjämningsrevisionen förordar jag att garantiregeln nu slopas.
Skatteutjiämningsbidrag för församlingarna
När det gäller de kyrkliga kommunerna föreslår revisionen en speciell form för beräkning av skatteutjämningsbidrag. Revisionen förordar, med hänvisning till pågående beredning av frågan om förhållandet mellan stat och kyrka, att församlingar och andra kyrkokommunala enheter t. v. får samma bidrag i kronor räknat som under år 1972. För att bidragen inte skall minska i värde föreslås att beloppen räknas upp med fem procent om året.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget och förordar samma regler för kyrkliga som för borgerliga kommuner. Förbundet framhåller därvid att om kyrka—statberedningens förslag genomförs så kommer nio år att förflyta från det att de ändrade skatteutjämningsreglerna avses träda i kraft och till dess att kyrkokommunerna förlorar sin kommunstatus. Mot denna bakgrund menar förbundet att det inte finns någon anledning att under hänvisning till kyrka —statfrågan beräkna. skatteutjämningsbidrag till församlingarna enligt särskilda övergångsbestämmelser.
Om man, som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund förordat, inför samma regler för de kyrkliga som för de borgerliga primärkommunerna skulle detta leda till ökade bidrag till församlingarna på 30 äå 35 milj. kr. eller med ca 35 76. En sådan kraftig bidragsökning är enligt min mening inte sakligt motiverad. I sammanhanget bör erinras om att församlingarna inte har bidrag vid hög utdebitering, varför något kompensationsbehov av denna anledning inte föreligger. Vidare skall, som jag tidigare framhållit, det av mig förordade skatteutjämningssystemet betraktas som ett provisorium. Jag förordar mot denna bakgrund det av revisionen föreslagna systemet för skatteutjärningsbidrag till församlingarna. Utgångspunkt för 'beräkningen av bidragen framöver bör dock vara de bidrag som utgått år 1973.
Extra skatteutjämningsbidrag och ändrad skattekraftsgaranti
Revisionens förslag bygger, som jag tidigare redovisat, på att procenttalet för skattekraftsgarantin bestäms efter en individuell prövning av varje kommuns kostnadsläge och övriga förutsättningar. Därigenom blir systemet statiskt på så sätt att ändringar i dessa förutsättningar som leder till höjd utdebitering för kommunen inte automatiskt beaktas i systemet. För att öka flexibiliteten föreslår revisionen att Kungl. Maj:t efter ansökan skall kunna höja skattekraftsgarantin eller bevilja extra skatteutjämningsbidrag. Avsikten är att det extra bidraget skall användas för att tillgodose mer tillfälliga behov, medan en ändring av procenitalet för skattekraftsgarantin skall ske om behovet kan antas bli bestående för framtiden. Revisionen föreslår att en gemensam finansiell ram
anvisas varje år inom anslaget till skatteutjämningsbidrag. För år 1974 föreslås 5 milj. kr. Detta belopp bör sedan öka med 3 milj. kr. per år upp till 30 milj. kr.
Jag vill först ta upp revisionens förslag att Kungl. Maj:t skall kunna medge höjd skattekraftsgaranti. Med hänsyn till att jag inte nu är beredd att förorda annat än en provisorisk förändring av skatteutjämningssystemet med en betydligt grövre indelning i skattekraftsklasser än den av revisionen förordade anser jag inte att det finns behov av att kunna medge höjd skattekraftsgaranti.
I likhet med revisionen anser jag att extra bidrag bör beviljas även i fortsättningen.
De största beloppen i extra bidrag har hittills utgått för att stimulera till kommunsammanslagningar. Extra bidrag, bortsett från de s.k. stimulansbidragen, har företrädesvis beviljats för att stödja avfolkningskommuner och kommuner med höga skolskjutskostnader. Dessa förhållanden har beaktats i det av mig förordade systemet genom höjd skattekraftsgaranti och genom avfolkningsregeln, Befolkningsminskning och höga skolskjutskostnader bortfaller alltså i princip som särskild grund för extra bidrag. Vidare har vissa kommuner beviljats extra skatteutjämningsbidrag i anslutning till planering av lokal trafikservice med buss och personbil. På anmälan av chefen för kommunikationsdepartementet har Kungl. Maj:t i proposition denna dag föreslagit riksdagen ett reformerat bussbidragssystem med ett inbyggt förstärkt stöd till de mera utpräglade glesbygderna. Det nya systemet avses skola träda i kraft den 1 augusti 1974. Med hänsyn härtill bör inte längre extra bidrag utgå för lokal trafikservice för tiden därefter.
Jag är inte beredd att ange några speciella kriterier för extra bidrag utan förordar en prövning från fall till fall av den bidragssökande kommuncens situation. Kommunen bör därvid i sin ansökan kunna påvisa att något speciellt inträffat varöver kommunen inte kunnat råda som påtagligt försämrat dess ekonomi, eller att dess ekonomiska situation är sådan att det eljest framstår som skäligt att komplettera den ordinarie bidragsgivningen.
Genom att bidraget vid hög utdebitering avskaffas kommer ett antal kommuner fr. o. m. år 1975 att få vidkännas en minskning av skatteutjämningsbidragen. I en del fall kan — trots de övergångsregler som jag kommer att föreslå i det följande — kommunerna få svårigheter att anpassa sin verksamhet till tillgängliga resurser. Extra bidrag bör kunna beviljas även på sådana grunder. Det är min uppfattning att framställningar om extra bidrag i sådana fall bör behandlas relativt generöst.
Jag förordar att 25 milj. kr. beräknas för extra bidrag för år 1974.
Övergångsregler
Vissa kommuner kommer att mista tämligen stora bidragsbelopp genom att bidragen vid hög utdebitering avskaffas för primärkommunerna och garantiregeln för landstingskommunerna. Revisionen föreslår därför särskilda regler för att de berörda kommunerna skall få rimlig tid att anpassa sig till den ändrade bidragsgivningen. Det genomsnittliga ordinarie skatteutjämningsbidraget för åren 1971—1973 läggs i revisionens förslag till grund för beräkningen av ett särskilt övergångsbidrag som sedan avtrappas under en femårsperiod.
De ekonomiska övergångsproblemen för de kommuner som får minskade skatteutjämningsbidrag måste enligt min mening lösas på ett tillfredsställande sätt. Flera remissinstanser har menat att övergångsreglerna bör göras generösare än vad revisionen föreslagit. I likhet med kommunförbundet finner jag starka skäl tala för att utgående bidrag för år 1973, i stället för det genomsnittliga bidraget för åren 1971—1973, skall läggas till grund för avtrappningen. Jag förordar därför att övergångsreglerna utformas så att ingen kommun eller landstingskommun skall få sänkt ordinarie skatteutjämningsbidrag för år 1974. I likhet med revisionen anser jag att övergångsbidragen bör trappas av med 20 46 per år under perioden 1975—1979.
En konsekvens av vad jag nu förordat blir att den kompensation som vid kommunsammanläggningar hittills utgått i form av stimulansbidrag fr. o. m. år 1974 byggs in i övergångsreglerna.
Ekonomiska verkningar av förslaget
Av vad jag angivit i det föregående framgår att skatteutjämningsrevisionen beräknat merutgiften för sitt förslag i förhållande till nuvarande system till 40—60 milj. kr. om året. I följande tabell redovisas att revisionens förslag leder till en reformkostnad på drygt 250 milj. kr. Initialt uppgår reformkostnaden till inte mindre än inemot 350 milj. kr. Förklaringen härtill är bl. a. att revisionen i sina beräkningar fördelat dels de medel som år 1972 utgick som stimulansbidrag vid kommunsammanläggningar, dels de medel som frigörs genom kommunsammanläggningarna den 1 januari 1974, nämligen 141 resp. 42 milj. kr. Vidare baseras revisionens beräkningar på 1971 och 1972 års förhållanden i stället
utdebiteringsbehov, dvs. att de kommuner som får ökat skattcutjämningsbidrag i motsvarande mån skulle sänka sina utdebiteringssatser. Det förefalier dock sannolikt att de kommuner som får ökade skattcutjämningsbidrag endast i undantagsfall på denna grund kan väntas sänka sina utdcbiteringar.
Den av mig förordade provisoriska omläggningen av skatteutjämnings-
systemet leder till en reformkostnad på 370 milj. kr. år 1974. Detta innebär en betydande ökning av bidragsgivningen till kommunerna. Jag vill i sammanhanget erinra om den överenskommelse som träffats mellan regeringen och kommunförbunden av innebörd att förbunden skulle rekommendera oförändrad kommunal- resp. landstingsskatt under åren 1973—1974. Även efter denna period framstår utrymmet för en fortsatt
stegring av den kommunala utdebiteringen som mycket begränsat. Mot
denna bakgrund finner jag denna ökning av bidragen från stat till kommun motiverad. Ser man till förslagets verkningar för olika delar av landet innebär det att invånarna i Gotland och Norrland får de kraftigaste förbättringarna. Utöver vad som skulle utgå enligt gällande regler beräknas år
1974 skatteutjämningsbidragen för Gotland öka med 251 kr. per invå-
Sammanställning över bidragsförändringar (milj. kr.)
Område Faktiskt = 1974 Initial reform- Slutlig reform- Bidragsform utgående kostnad kostnad
” bidrag år Bidrag Bidrag enligt
1973 enl. nuv. - Revi- Dep.- Revi- Dep.-
regler Skatte- Departe- sionen chefen sionen -chefen
utjäm- ments-
ningsrevi- chefen
sionen 1 2 3 4 . 5 6 7 8 9
1. Skatteutiämnings-
bidrag till kom-
munerna (exkl.
övergångsbidrag) 1151 11 276 21 355 21 455 + 79 +169 +127 +217
LR . Skattcutjämningsbidrag till landstingen (exkl. över- |
gångsbidrag) 694 760 880 805 +120 - 45 +120 + 45 3. Skatteutjämnings-
bidrag till för-
| samlingarna | 94 | 103 | 98 | 98 — 5-5 —- 5-5 |
| 4, Vanligt extra skatte- | | | |||
| utjämningsbidrag | 15 | 15 | 5 | 25 — 10 + 10 + 15 + 10 |
| 5. Stimulansbidrag | 92 | 46 | 46 | 46 — — — — |
6. Föreslaget över-
gångsbidrag till | kommunerna — — 2105 290 +105 -- 90 — —
7. Föreslaget över-
gångsbidrag till | landstingen — — 58 61 + 58 + 61 — —
8. Summa 2046 2 200 2547 2570 +347 —-370 4257 —+267
Anm. Såväl skatteunderlag som kostnaderna för den kommunala verksamheten har förutsatts öka med 10 24 mellan år 1973 och 1974. Utdebiteringen har antagits vara oförändrad mellan år 1973 och 1974.
+ Beloppet beräknat på grundval av kommunindelningen den 1.1.1973. Vid en beräkning på grundval av kommunblocksindelningen den 1.1.1973 blir totalbeloppet 48 milj. kr. lägre, dvs. 1 228 milj. kr.
2 Beloppet beräknat på grundval av kommunblocksindelningen den 1.1.1973.
nare, för Jämtlands län med 154 kr. och för Västerbottens län med 138 kr. per invånare. Väsentliga ökningar faller vidare på Kopparbergs län med 134 kr. per invånare, Värmlands län 129 kr., Norrbottens län 98 kr., Skaraborgs Jän 85 kr. och Kristianstads län 78 kr. per invånare.
På sikt får vissa län vidkännas bidragsminskningar efter avtrappning av övergångsbidragen. Detta gäller främst för Örebro län. Här skulle bidragsminskningen till följd av att bidragen vid hög utdebitering och garantiregeln för landstingen avskaffas betyda 177 kr. per invånare år 1974, om inte övergångsbidrag utgick.
Övriga län, som på sikt får lägre skatteutjämningsbidrag än f.n. är Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län där bidragsminskningen på motsvarande sätt skulle bli 36, 17 resp. 4 kr. per invånare.
Inom finansdepartementet har gjorts vissa beräkningar som belyser effekten för de enskilda kommunerna av de av mig föreslagna reglerna för skatteutjämningsbidragen. Resultatet av dessa beräkningar redovisas i särskilda tabeller. Dessa tabeller torde såsom bilaga 6 få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Tabellerna visar ökade bidrag mellan åren 1973 och 1974 för 211 kommuner och 16 landsting. Omräknat till samma mått som den kommunala utdebiteringen, dvs. kronor per skattekrona (kr./skr.), innebär de ökade skatteutjämningsbidragen' mer än 50 öre för 160 kommuner och för 68 av dessa kommuner mer än 1 kr./skr. Huvuddelen av de kommuner för vilka förslaget får störst betydelse ligger i Norrland, Dalarna och Värmland. Även bland kommunerna i Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län finns ett flertal för vilka bidragsökningen betyder mer än I kr./skr. |
Av siffermaterialet framgår att åtgärderna leder till minskade bidrag för ett fyrtiotal kommuner. Av dessa ligger dock nästan hälften i en grupp där bidragsminskningen motsvarar högst fem öre i utdebitering och ett tiotal i en grupp mellan sex och tjugofem öre. Antalet kommuner som i verkligheten behöver höja sin utdebitering till följd av skatteutjämningssystemets omläggning torde dock bli mycket litet. Jag vill i det sammanhanget också erinra om vad jag anfört i avsnittet om extra bidrag om möjligheterna att i vissa fall ta hänsyn till här angivna eventuella verkningar av förslaget.
Författningsfrågor
Inom finansdepartementet har upprättats förslag till lag om skatteutjämningsbidrag. .
Förslaget ansluter sig i formellt hänseende i stora delar till nuvarande bestämmelser i förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag. I fråga om vissa av bestämmelserna vill jag anföra följande.
2 § innehåller definitioner av begreppen bidrags- och beräkningsår
samt medelskattekraft. Vid beräkningen av medelskattekraften skall det skatteunderlag som kan anscs hänföra sig till beskattade förmåner vid sjukdom, barns födelse, arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning dras av, Frågan berörs närmare i det förslag om beskattning av sjukpenning m. m. som jag avser att anmäla senare i dag. De nya beskattningsreglerna på området avses träda i kraft den 1 januari 1974 och får därmed effekt på skatteutjiämningsbidragen först bidragsåret 1976.
I 3 § andra stycket ges regler för beräkning av skatteutjämningsbidrag till församlingar, pastorat och andra kyrkliga samfälligheter som har beskattningsrätt. Reglerna innebär att bidraget för år 1974 kommer att utgå med ett belopp som är 5 Z större än bidraget för år 1973 och att i fortsättningen en femprocentig uppräkning sker av föregående års bidragsbelopp.
I 6 § andra stycket finns den särskilda regeln för avfolkningskommuner. I de fall då avfolkningsregeln inte tillämpas, beräknas det garanterade skatteunderlaget som produkten av medelskattekraften, den cnligt 6 § tillförsäkrade andelen och invånarantalet i kommunen vid beräkningsårets ingång. Då avfolkningsregeln tillämpas ersätts den tredje faktorn i multiplikationen av 95 26 av invånarantalet i kommunen fem år före beräkningsårets ingång. Vid den jämförelse av folkmängdstal som blir aktuell i dessa sammanhang skall geografiskt identiska områden jämföras. Har justeringar skett skall således hänsyn här tagas till befolkningstalen i det område som kommunen omfattar vid beräkningsårets ingång.
17§ första stycket beskrivs beräkningen av kommunernas skatteunderlag. Beskrivningen korresponderar med definitionen av medelskattekraften.
7 § andra stycket innehåller den s. k. sommarstuguregeln. Enligt denna skall vid beräkning av kommunens skatteunderlag inte medräknas vad som kan anscs belöpa på garantibelopp för fritidsfastigheter. Med fritidsfastighet avses i detta sammanhang en- och tvåfamiljsfastighet, som används för annat ändamål än helårsbostad. I stort sctt är det alltså fråga om sådana fastigheter som schablontaxeras enligt 24 8 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) och där avdrag enligt 25 § 3 mom. andra stycket samma Jag inte medges. Det är emellertid förenat med administrativa svårigheter att exakt skilja ut dessa fastigheter. En bestämning med tillfredsställande noggrannhet kan enligt min mening nås genom att använda den registrering på länsstyrelsernas databand som görs av fastigheter, för vilka självdeklaration på blankett 6 lämnas. Det får ankomma på riksskatteverket att utfärda närmare anvisningar härom.
I 8 § första stycket ingår en bestämmelse om fördelning av tillskott av skatteunderlag för landstingskommun och kommun vid en indelningsändring vid bidragsårets ingång. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 14 3 i nuvarande skatteutjämningsförordning.
8 § andra stycket upptar en regel av motsvarande slag beträffande det fallet att indelningsändringen rör församling, pastorat eller annan kyrklig samfällighet. Bestämmelsen är ny och motiveras av att hittills gäl- Jande regel inte passar för det system för skattcutjämningsbidrag till kyrklig kommun som föreslås i 3 3 i den nu föreslagna lagen. Enligt andra stycket ankommer det på Kungl, Maj:t att vid indelningsändring som berör församling, pastorat eller annan kyrklig samfällighet bestämma hur utgående bidragsbelopp skall fördelas. Bemyndigandet bör innefatta rätt för Kungl. Maj:t att efter omständigheterna besluta om att någon uppdelning av utgående bidragsbelopp inte skall ske. Detta kan bli aktuclit exempelvis om cen obetydlig del av en församling, till vilken skatteutjämningsbidrag enligt 3 § utgår, tilläggs en storstadsförsamling. Beslut enligt 8 § andra stycket torde om möjligt böra meddelas i anslutning till att fråga om ändring i ecklesiastik indelning prövas av Kungl. Maj:t enligt lagen (1919: 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
De av mig föreslagna övergångsbidragen bör i lagens övergångsbestämmelser benämnas övergångskompensation för att förväxling ej skall ske med övergångsbidrag enligt kungörelsen (1962: 69) om övergångsbidrag vid vissa ändringar i den kommunala indelningen.
Anslagsfrågor
I prop. 1973: 1 (bil. 9 s. 87) har till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. preliminärt beräknats ett förslagsanslag av 2 150 milj. kr. för budgetåret 1973/74. Medelsbehovet under detta budgetår avser bidrag som utbetalas under andra hälften av år 1973 och första hälften av är 1974.
Som framgår av den tidigare redovisade sammanställningen över bidragsförändringar uppgår de faktiskt utgående bidragen år 1973 till 2046 milj. kr. och de beräknade bidragen år 1974 till 2 570 milj. kr. Till dessa belopp skall läggas kostnader för övergångsbidrag i samband med kommunsammanläggningar enligt äldre regler med 10 resp. 30 milj. kr. Hälften av bidragssumman för åren 1973 och 1974, 2 328 milj. kr. utbetalas nästa budgetår. Jag förordar att anslaget förs upp med avrundat 2 330 milj. kr.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
dels antaga förslaget till lag om skatteutjämningsbidrag,
dels till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budget- 6 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 44
So) Prop. 1973: 44
året 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisa ctt förslagsanslag av 2.330 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Bilaga I
Förteckning över den andel i procent av medelskattekraften som tillförsäkras landstingskommuncer och kommuner enligt skatteutjämningsrevisionens förslag.
Landstingskommun Andel i Uppsala län
Enköping Stockholms län 95
Nordostblocket
Uppsala län 95
Tierp
Södermanlands län 95
Uppsala Östergötlands län 95 Älvkarleby Jönköpings län 95
Kronobergs län 95 Kalmar län 100 i Södermanlands län Blekinge Jän 95
Eskilstuna 95 Kristianstads län 95
Flen 95 Malmöhus Jän 95
Katrineholm Hallands län 95
Nyköping 95
Göteborgs och Bohus län 95
Oxelösund 90
Älvsborgs län 95
Strängnäs 90
Skaraborgs län 95 Vingåker 95
Värmlands län 100 Örebro län 95 Västmanlands län 95 i Östergötlands Jän Kopparbergs län 100 Boxholm 95
Gävleborgs län 100 Finspång 95
Västernorrlands län 115 Kisa 95
Jimtlands Jän 125 Linköping
Västerbottens län 125 Mjölby 95 Norrbottens län 135 Motala 95
Norrköping 95
Söderköping 95
Kommun Valdemarsvik 95
i Stockholms Jän Ydre 95 Åtvidaberg 95
Botkyrka 95
Ödeshög 95
Ekerö 920 Gustavsberg 95
Haninge 95 i Jönköpings län Norrtälje 95 Aneby 95 Nynäshamn 90 Eksjö 95 Sigtuna 90 Gislaved 90 Södertälje 95 Gnosjö Tyresö 95 Hyltebruk 90 Upplands-Bro 95 Jönköping 95 Upplands-Väsby 90 Nässjö 95 Vallentuna 920 Sävsjö 95 Vaxholm/Österåker 95 Tranås 95
Vaggeryd 1 Malmöhus län
Vetlanda Bjuv 90 Värnamo Eslöv 90
Helsingborg 90 i Kronobergs län Höganäs 90
95 Hörby 90 Alvesta Lessebo 95 Höör 920 Ljungby 95 Kävlinge 90
90 Landskrona 90 Markaryd
95 Lomma 90 Tingsryd
95 Sjöbo 90 Uppvidinge
95 Skurup 90 Växjö
90 Svalöv 90 Älmhult
| Trelleborg | 99 | ||
| i Kalmar län | Vellinge Ystad | 90 920 | |
| Borgholm | 100 | ||
| Emmaboda | 95 |
95 i Hallands län Hultsfred Högsby 95 Falkenberg 90 Kalmar 95 Halmstad 90 Mönsterås 95 Kungsbacka 90 Mörbylånga 100 Laholm 90 Nybro 95 Varberg 920 Oskarshamn 95 Torsås 95 i Göteborgs och Bohus län Vimmerby 95 Gravarne 95 Västervik 95 Härryda 90
Kungälv 90 i Gotlands län Lysekil 95 Gotland 115 Munkedal 95
Mölndal 90 i Blekinge Fin Orust 95 Karlshamn 90 Partille 90 Karlskrona 95 Stenungsund 90 Olofström 90 Strömstad 95
90 Tanum 95 Ronneby Sölvesborg 90 Tjörn 90
Uddevalla 95 i Kristianstads län Öckerö 95 Broby Bromölla i Älvsborgs län Båstad Alingsås 95 Hässleholm Bengtsfors 100 Klippan Borås 95 Kristianstad Färgelanda 95 Osby Herrljunga 920 Perstorp Lerum 920 Simrishamn Lilla Edet 90 Tomelilla Mark 920 Åstorp Mellerud 95 Ängelholm Surte 90 Örkelljunga Svenljunga
| Prop. 1973: 44 | 85 | ||
| Tranemo | 90 Ljusnarsberg | 95 | |
| Trollhättan | 95 Nora | 95 | |
| Ulricehamn | 920 Örebro | 95 | |
| Vårgårda | 90 | ||
| Vänersborg | 95 | i Västmanlands län | |
| Åmål | 95 | Arboga Fagersta | 95 95 |
i Skaraborgs län
Halistahammar 95
Falköping
Heby 95
Grästorp Kungsör 95 Gullspång Köping 95
Götene
Norberg 95
Habo
Sala 95
Hjo
Skinnskatteberg 95
Karlsborg
Surahammar 95 Lidköping
Västerås 95 Mariestad
Skara Skövde i Kopparbergs län
Tibro Avesta 95 Tidaholm Borlänge 95 Töreboda Falun 95 Vara Gagnef 95
Hedemora 95 1 Värmlands län Leksand 100
Arvika Ludvika 95
Eda Malung 115 Filipstad Mora 100
Finnskoga-Dalby Orsa 110 Forshaga Rättvik 100
Grums Smedjebacken 95
Hagfors Säter 95
Hammarö Vansbro 105
Karlstad Älvdalen 120
Kil
Kristinehamn
i Gävleborgs Jän Kyrkheden
Bergsjö 110 Munkfors
Bollnäs 110 Storfors
Gävle 95 Sunne 100
Hofors 95 Säffle
Hudiksvall 110 Torsby 110
Ljusdal 110 Årjäng 100
Ockelbo 100
i Örebro län Ovanåker 110
Sandviken 95 Askersund 95
Söderhamn 110
Degerfors 95 Hallsberg 95
Hällefors 95 i Västernorrlands län
Karlskoga 95 Härnösand 110
Kumla 95 Kramfors 110
Laxå 95 Sollefteå 120
Lindesberg 95 Sundsvall 110
Timrå 110 Umeå 110
Ånge 115 Vilhelmina 130 Örnsköldsvik 110 Vindeln 120
Vännäs 120 i Jämtlands län Äsele
130 Berg 120 Bräcke 120 i Norrbottens län Hammarstrand 120
Arjeplog fa
Järpen 120
Arvidsjaur Mud
Krokom 120
Boden LD Strömsund 125 Gällivare a Sveg 120 Haparanda fd
Östersund 115 Jokkmokk 32
Kalix ba i Västerbottens län Kiruna Is
Lycksele 130 Luleå 3
DEnoOoDODOC
Nordmaling 115 Pajala 130 Norsjö 125 Piteå må RI
| Robertsfors | 115 Älvsbyn | = 'D» oc |
| Skellefteå | 115 Överkalix | 130 |
| Sorscle | 130 Övertorneå | 130 |
| Storuman | 130 |
Bilaga 2 Skattcutjämningsrevisionens förslag: Primärkommuner
Anm. Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
Stockholm med förorter
0» se specialkarta
Göteborg med förorter se specialkarta
RSA Rn FAN
110 Anm. Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
Stockholm med förorter Skattekraftsgräns ej åsatt
Göteborg meå förorter
Malmö med förorier
Anm. Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
4Å
13 jämniY 135 eh. c 123
NTTA <rTN yr
N a | NED
2) mA | Lil NT 227 226 | JU TY DHL il TT
Nl 216 22000 LLM TITT
UN || In I
24 27 — ÅA 1 SN | 19] 1-10 13-15 17-18 20-22
121-123 126
Anm. Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
Bilaga 4 Departementschefens förslag: Primärkommuner
Mam
OS
AN | /”
N |)
Anm Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6
131 -
r 3 /
125 Å38/N, (1604551158
- >. As 4 ; V55 (Tea YA
m/s 124 5 AA (NR NA VARI UD da
i
2 ö4 Le VTA Zz 4
(CN ww 166 /i52 (16
> Nn N 121 > 123] 4 149 7139 Vv
Vs 126 (8 128 — 129 132 a
Anm. Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
Bilaga 5 Departementschefens förslag: Landstingskommuner
Arm, Numreringen på kartan återfinns i de kommunvisa tabellerna i bilaga 6.
ÅN
SS
N
.
AFÄDsTLL
ArN
Prop. 1973: 44 or 97
Bilaga 6
Kommentarer till tabeller över verkningarna av föreslagna regler för skatteutjämning
Kommunblocksnumreringen överensstämmer med den i SOU 1972: 44 tillämpade. Kommunblocksindelningen har justerats med hänsyn till indelningsförändringar i norra Värmland och södra Uppland. Vidare har överflyttning av Hylte kommunblock från Jönköpings till Hallands län beaktats liksom ett antal namnändringar på kommunblocken.
I kol. 3 redovisas kommunens resp. landstingets egen skattekraft i 30 av medelskattekraften. Härmed avses den skattekraft som tillämpats vid beräkningen av 1973 års skatteutjämningsbidrag dvs. inkl. bidragsunderlaget enligt kungörelsen (1972: 140) om skattebortfallsbidrag enligt dess lydelse den 5 maj 1972. . |
I kol. 6 redovisas den totala kommunala utdebiteringen för år 1973.
I kol. 7 redovisas bidragsförändringen för borgerliga primärkommuner resp. landsting uttryckt i kronor per skattekrona (kr./skr.). Det bör särskilt observeras att de angivna bidragsminskningarna avser effekten år 1974 om inte övergångsbidrag utgick.
I kol. 8 redovisas övergångsbidragen för år 1974 i kr./skr. Efter år 1974 avtrappas övergångsbidragen med 20 4 per år.
7 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 44
Prop. 1973 44 98
PL6T -S3URILAQ fa
BespIg 18
”INS £0'0 000 T0'0 = — — — — = = — = = — = — — = = = 8
FeIpIQSBUuRIIIAO -purIojs3elpig "PIX
1 PAN
VINS/IY 9L'0-+ ST'OT I6'0+ £0'0—- 000—- z0'0—- 6§'0-t Furu OF OT OT OF 07 OF OT OT OF OF OT OT = L
-1Q3p1n €L6T
fa
IP
BUN
[P0] 10'€Z [NA 06'6I LE'TZ 00'bz Op'zT ST 0Z'IZ 6T bvo'bz 69'7z Lv'€Z 06'Z7z 6712 €p'€Z 00'tz 01T'2z LL'€T 0€'ZZ vy€Z ”äys TZ TZ 9
BLEJSIOJ
-311BASJIPIUI
TUBIE3SIJEIYIPNEYS — S6 — S6 S6 = = = — S6 S6 S6 — — S6 £6 = S6 S6 S6
S
Buruuwrefndeys pueleN AR UIIJEIY
4 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 LÅ
I
I0J -011eYS AP -3PNPYSJ3paLu 19331 24 USJeIY +s'9cT 0968 0€'TLI £6'S0T €I'b6 bOZTI 66'STI +PL'S9T LS'£ET LS'€8 SS'LOI 89'86 6€' LE'OSI OF 88'tO0I €£€£'T6 1€'z0I 9L'S6
8E'bET
UITT I IJEIY
BUBL[SJINJ LU 801 €
AR JEBUIUNISA
F12QAQpuns-eujos
4qseA-spuejddn AIJOJQUNtUION o1g-spuejddn UTUBUYSBUÄN 1UTOTHI0IS BUNJUSJ]JOS PUNITS[EA PAIAHIOA pArpued 23UIPPNH MJLUION aJRIIIPOS SFUULH QBUIprT :JJUNWWOY ere BeuUNI3IS OISNT EHIEN QSaIAL
AQPL
c
I IRGEL UrT qv T €£ +$ 9 L 8 6 OI TT cI €I +$I ST 9T LI 81 61 07 "IN [ Iz I
Prop. 1973 44 99
80'0T 00'0—- Er'O0T 86'0- SLÖT 67'0— £9'0+ s€'0T 00'0— bor Ss€'0- 0Z'0- +$0'0— 16'0-- £8'0+ 9€'0-t £8'0T S1:0- SL'O+T 150 §5'0- LOST 6£'0+ 80
+
v6€Z 95'TT 69'S7 91T'Sz EL'vz 61'SZ Op'Sz TI'SZ LY'vz LIST 10'ST 6I1'bz 00"€Z Teve 18'€z LO'pzT EL'bz LE'€T SS'pz 86'bz BEST 9p'ST Ly'vz v8'sT 16'bz
S6 §6 S£6 S6 S6 S6 S6 S6 S6 S6 £6 S6 £6 S$6 S6 S6 £6 S6 S$6 6 £6 S$6 S6 £6
06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06
1516 [L'sOor TE'b8 b8'9L tT'6L ST'vOl 14.98 PE'bL €L'€6 öP'b8 668 TL'b6 €T'80I vT'S6 LT'6L V6'9L ZE'T6 LO'bL 81'£01 IL'6L 5988 LE'F6 CE'SL 9S'bL 9899
NIASIBEWSPILA
TUJOUYSULIeN BUIdOYIION ZuidoxIapos
JVUNUPUYISO
AQIYILYAJ BUNISJNYST punsoejxO SudQyurT
Burdoqug BUIdOHAN SBUJUPINS guedsurg
W[OUXPA ejesddny J2NBBUTA w[oyxog
OPUIRA A£GIOfWL tTIEIOWN
oqeH EPUNrY
dial vad SIDA
Vv tH
etc EC 97 Le ST bz 8z 67 Of 1€ TE £f be Se 9€ LE 8e 6€ Or Ir cv eV vt an el
Prop. 1973 44 100
vLET -S3UPBLIIAQ FIN
Berpiq 18
"IAS £0'0
— — - — - = = — — — - = — — = — 8
FeIpIQsFuRFISAO -purIOJSBeIPIA T "PIX? IJSÄLND
"IYS/IY : £8'0+ po 00'T-- 9T'0+ 6T:0+ TL'OT £00— Lvy'OT 68'0+ T8'0T 6S'0-F LL'O+ 10 p8'or 6L'0+T 08'0+ 94'0--
Burn + L
-IQ3pIn €L6I FIN "BULL 18 [L10L 9E'bz Ebbe Sso'bz 84§'ST STET 91'ST 80'bz Op'SZ 9E'PT €O'brz LIST 61'SZ vI'ST LE've S6'€T OZ'bz 8I'bz ”IYS 9
BejsJod -2112YSJIPIUE NUCIEFSJJEIIINLYS £6 S6 56 S6 S6 S6 S6 §6 S6 £6 S6 56 S6 £6 S$6 S£6 £6 S > BWnuwugfneys opurejen AR USIJeIY Hj 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 I vd
(OJ -0NPYS AB -SNEASJopawu 10331 9å USJPIY 0zc8 6598 T6'£8 to's8 €£L'08 TV'6L I 8189 £$'68 6§'88 88'b6 S8'SL 0684 I5'88 €1'6L 19"€8 86'b8 UIZJ 1JPIY € LL9 TCuFL|SIIOJ €
AL IEBWUYNDA
AIJOJQUNWWOJ
FISQPpIAIY
Zurdoxquorf PAÅIEXIEAA
ZQUSIpOQ PATISIBEA BPUE]IA OWIBUIRA PaaejsID OG25S3T £q3unfT : DUNWWOS ofsouny OfSSEN STUPIL BISSATV A4qvuy OfsYA OfSARS
T
'[ IRqe], urT "IN Sr Ir Lv 8r [ON es €£$ Vs SS 9c LS 8c 65 09 19 T9
6P
+d D I
Prop. 1973 44 101
-Se3
+ cb v8'sT SO'Sz 6L'€T LS'Pz LEFT tFe'bc FEST VTA 9p'ST 96'S7 16'ST LE'ST SE'ST BE'bz 96'5T 6797 §0'8T IFbz SE'ST zTI€Z 6T S6
€Z €z £6 6 £6 £6 001 S£6 S6 6 £6 §6 001 6 6 S6 £6 S6 OTT 6 S$6 S6 S6 £6 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06
1012 +tz'08 LL'96 6118 8F'LS T9£8 T6'9L 90'FL 9€£'T6 bS'8L 1L'E9 LO'18 +vE'68 €fTLS 8E'91 LE'F8 TV'TL £9'06 S6'L8 €£8'98 ILS GT
SL
SFuwpddn EZUTJAGIOWN ULUBUSJENSO
PPOQULUWUT BUOIYSJIEN BLOQSIAJOG
WJOYZIO SBJIRSUOA AGJSLUUNTA . ULL WOJISJOJO PpAISBUIL Pa4SINH NIALDISA £qauuodA
NUNYWjy JBWJEY puenog BUSNEN
Aso OIQÅN SUSIOL
OMxXBA
€9 +9 §9 99 £9 89 69 Oc IL TL LA SL 9 LL BL 6L 08 18 c8 £8 Lä 8 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 44
Prop. 1973 44 102
FLT -SBUVPIAAQ FAN
"BEJPIG IV INS 100 T0'0 — — — — — 2 — — = = — = = — — — 8
FeIpIQSsTURIIIAQ -PUBIOJSZEIPIA 1 "PIX9 PIANO
”ays/nuy LS'O+T LOTT $90+ volt 8r'Oot ol'T+T PLO IT 860 9€TT EL'OT 8UT+T L6'0T 10'0— OET+ 18'0-- T00— T6'0T
Fu L
-1Q2pPIn €L6I FI
BUTT IV [E10L 6T'TT Ov'bc 88'€T 9L'EZ bS'ez STPz SE'bT OS'bz vO'ST LIVET 6S TIbZ 80'bc 8617 €ftTT TL'TT LO'bz TS'be INS Fe 9
FeLSLOd -JJILYSJÖPIU HNURPJEBSIYJPLIYSNLYS S6 S6 S6 £6 S$6 S6 £6 S$6 6 £6 £6 S£6 S£6 — £6 £6 S$6 S$6
S
BUUtUBfjna SpurjeDN APR UDJJPIN
ÄH 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06
I v
TYS
10J -2NENS AB -9HNEASJOpIu Ja[Bd1 24 UIJJJLIY 0L.'z8 +$6'S8 §rO'T8 1 LS'88 vL'8L 8516 O8'8L 6668 I6'vL 1804 TI'88 6T'8L 1684 1 SE'b8 0168 SO'£t0I 88'c8 UIFJ 2Je1y LUDLJSJIOJ £
AB JBBLIUNISA
HIOJQUNWWOS 93uI0D) WJOYSISSEH PRISUPNSITA UtUBYSNUIS eFunfPxrO Z10Q3uIsJoH wjoypguy vj[durosg TINStGOL ueddiix d101s12d SBUP3OH I JUNWWOY Pelsvg dIosy OUTEWN £950 ENSO AQJS-I Anfq
c
"I INGE ugTt "IN 98 LS 28 68 06 T6 £6 +6 §6 96 L6 S8 801 86 66 00I 10T
1 NN I
Prop. 1973 44 103
el
I a Oo
89'Zz S9'€z Tp T8 toTT AA I8'IZ 18'€z €£6'€T 61'€T LOTT SO'Pz 91'ST vI'Sz 19'7z £9'ST LS'vT 6097 v6'Tc [8'€Z bv6€T €£6'€T 6L'ZT 10'€Z 8U'bz [UUAA OL'TZ ET TT
S6 S£6 S$6 s6 S6 £6 §6 £6 S$6 S$6 se S6 S$6 S6 S6 S6 S£6 S6 S6 £6 §6 £6 S6 S£6 £6 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 bLTL SO'F8 L9'88 Op'S6 SsÖ'<6 ztoll 8669 TO'bL SS'6L 97'16 9668 5998 pS'T8 S0'€6 9L'9L S6'L8 8BL'TL 8518 zE'SIT zTE'€8 S1'P8 TT'6L 669 £€'LOT LL'T9 LE'SOT 1£'0L
EUOLYSpUeT BYJLQSFUNY
BIOG[IIL BISQUIAJeA
PeISWIeH BI0Q3900N [EPSNUNA
SZUNALY epAIIeEH AJEZUNM TEPUIOW
PUMUOT dninyg SBUNSA W[OUeT BISQIGA SBUJJOG AQIOH AOTPAS IEX9SAT Red
I00H PunT ogofs PEISA SHAH ISNIO TOI [AN tOT SOT 901 LOT 601 OTI IN TI £li bl Si 9TI 15 LTT 81 6lII Ict TcI £TI Fal STI 9cT LZTI 8cl OcI
Prop. 1973 44 104
PL6T -S3UPIIIAO ja
Serprg IR
"INS 150 8t'0 100 = == — — = = = — = — — = = — = = 8
BLIPIGSBUPIIJAO -PUupR10JSBeIPIg 1 "DIXx9 1NSÄDIN
"IYS/
€V'Orr LL'O- IE 80'Z+ 110: spytt €£6'0- LEO Oct 15'0- TTT +$FOt- LLOT s8'0— LL'OT z60- L8'Or- 8E'0:- 10'0—- FU TT
I
L
-IQSp3n €L6T fIy
38 BULL
[L10L SS'Tz 60'97 C9'€Z €1'Tz 6L'Fz 00'FT T0O'€T TIST Ep'ST 68'FT to'rT LE'€T TTUVT OS'Fz ZI'Fe T9€T I've £1'€Z BL'€T
”IYS
9 BLjSsI04 -311EXSJIPau TJUPIBBSIJEININPAG
6 6 6 §6 6 S6 6 56 001 §6 6 £6 56 §6 S6 £6 S£6 £6 56 Sc
Buruwelhnajyexys SIpureN AP UIJJLIY
4 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 I r
10] -3HPYS AP -3NEYSTIPAWwu 1283 94
UHHJVIY TETL 0€'94 T6'86 I 8L'T6 lT'bL 69'65 1619 1176 10'€8 66'1.8 TILL £6'v6 6109 S8'58 ST'8L zO'r8 LL'TL €£8'9L 81'86
UIIJ 1JPL1Y VUSeE[SJINJ
€
AR
TEBUIUNDA
MIOIQUNUNUOH
punsgunuas BPUejd3JIRd eFunfjIIoH e3unfjusAS UPNBYNOLL pEIsSttOnS eI[eASPPN SIOJSI8udA Sp SpssunNy Pasha OWSuP.il :HUNWWOY tunuer ARP UNIT uIOfL SeIog AIEW BIT Av T
"FT INGEL
UpT "IN GcI 0£ cEI €€T Pe FFl SEI 9EtT LET 8 6€T Ori cbl fb SbI 9rpI iyl 1et IbI I I d
Prop. 1973 44 105
fr
—M
eco
61 L£6'0 €£9'0- ILO: 86'0:1 0-
r
LE've 89'€T FÖ'FT 90'$T 9p'€Z pl'€T 19'S7 9Z'bT S8'€Z TE'be €S'ST $6'€T 09'bc IL'bz 8I'bz SET 9p'be boka 0€'Fc TEST 06'Fc SO'ST To'ST Lo'rPT Op'ri 0057 £0'ST
£6 S6 S6 C6 001 001 S6 S6 £6 001 6 £6
r8'r6 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06
S6'88 S6'L9 0£.'96 F818 £L'S8 SPL 68'€L 6T'SL €6'8L 00'6L 8516 9T'r8 9L'L8 71:98 0L'T6 LL'08 SS'LL £b'89 00'€L 8L'8L FO'TL 5606 09'SL 89'€8 Sz'I8 8L'F6 s9"001
Ut FJOGQSIJURA
FUIdOY[ed surdsjn)y BJOGQSJ]JENM SudoxprT PEISIUPEN WJOYEPIL EPOQINOL OIBUNUPH BYS UPIEDSIGA dl101)se10N) Persdiia e3LYSIO PEISHCN
SJOJ8EH
AJuUJHON SpAONS EHIAIV swunIDN
[EWY OQeH BILLYS OJqIL
CIRA
ofH epa
8FT 6FI OST IST cST €ST FST SSI 9cT LST 8cT 6ST 091 191 z9I €91 +$9I 591 9291 1291 891 691 121 tLI £L1 LA SLI
Prop. 1973 44 106
PLET -SJUBIIIAQ fra
Berpig JE "INS +€£'0 200 97'0 £0'0 98'I — — - - = — - — — — — — — — 8
BeIPIQSFURIIJAQ -purIOjsSBetspIg 1 "PIX9 PILATIN
"IYS/IY 68'0+ VE'0- tölt 96'0'T PS +8'0-- s9'0:t tölt Fu L
-IQ3p1n €L6T /IY Bund IV [e10L S8'PT 85'ST ST'ST Tore 60'ST OS'bz LYST LST €1'ST FST €9'FT OL'bT 80'sT OS'ST 8197 00'Sz SYST £O'LT "INS 1 Ub
SeS10d -2NNBYSJApaLu JJUBIBBSIJEIYINENS S6 S6 Q00I S6 00I S6 OIT 001 S6 56 S6 S6 S6 56 S6 56 S6 S6 S6 S
SurumagÅnHjvys SpurljeDN AB UHJLIY IG 06 06 06 06 06 06 Ol 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 06 I V
-2Neys AB -2NPASJIpau 121331 Jo I UNJPIY 06'IL 6876 §VL 9598 €889 Sr'08 SE'SL LS'OL 96'6L T0'L8 9918 €1'€6 86101 stt VTLS 8618 69'€8 LL'16 00001 UIÉJ IJPIY LUBL|SIIOJ TS £
AB IEBUNDDA
HIJOIQUNWWOY ULUBUYSUNSIN FlSqsreusnfiT punslJoysy TIOYSNEM BI2QSIpurT SJIOJNUDIN SJ10JI23G 2190S]eH SIOJO][PH :J9UNWNUOY S10J103S OIQaI0 Suuns AQS10T, Suefiy PjUNY AULS TXET PION ua I
'T IPGEL UuPT 9c.[ LLI 6L1T 081 z8t €81 +$8T s8I 981 £81 881 681 061 T6[ €61 +$6l s61 "IN 181 161 I I
Prop. 1973 44 107
T1'0-- 10'0— £00— 101 18'0+ 01'0-i- Ss'OoT L9'0T £8'0T 00'0— T0'0— 8pr'0+ T1'0+ 67:0- 8L'O+ €£L'0T ETT LS'OT 0€'0-- €0'T-F €g'Tt Lo' zTL'OT $8'0- €9'l T6'
IT I
+
zO'Fz 00'tz STYV 8Uvc 90'rz OS'bz TS'vz SSFT 19'€Z 00'rz ST'vz p6'ST S6'bc Lo're 00'Sz SL'ST 18'ST zO'FZ L1'Sz 16'vz TS'9 00'Sz 68'€Z IS'bz T6'ST 01'Sz
6 £6 £6 S6 S$6 S6 c6 Ss6 S6 £6 S£6 S6 S6 S$6 £6 00I S$6 OIT 001 OL 001 £6 001 OcI
06 06 06 06 06 06 OTI 06 06 06 06 06 OLI
08'16 Ly'TOI S1'S6 LS'69 00'€8 £6'16 O1'r8 5678 Sy's8 1£8'96 §s9'z0l Sp'S8 8676 9516 T6'SL Ly'T8 8808 TT L6'8L 1518 €0'TL 8S'LL 1£'68 +9'T8 TO'TL 68'LL 16
JEWUWBYLIS]PH BI2QBLEYSUULYS
U2JLQafpawus
IEWUWBYLINS
BIOWSPaH
BISIIFLA JOSBUNN BIJGION SBISISEA a3UurjIOg PUST PYIApnT] OJQSUPÅAÅ USJepAjy e3ogQIy Judo Jj9u3ery BUNIEW HFANEH
BISJAY
AQ23H Unjed PION REM
eIES EeSI10
96I L6I 861 661 007 TOZ c0c £fåz $FOZ SOC 907 LOZ 80c 607 017 TT TIC €IT FIC SIT LIT 81C 617 Occ cc
MA
Prop. 1973: 44 108
t/Z61 -SBURILDAO fa
BrIpig JP
"INS 100 T0'0 cO'Nn — — = - — — — — = - — = = — 8
BRIPIQSTUBILIAQ -PUBJOJSSESPI LINDA "TAXd
PIYS/IY LEO 10:0—- PLO: +$Ee'0T bL'O+t TL'OT L8'T+ 6€£'0+ T0'0—- 67 z0'0— 05'0- €p' TIO 6£'0+ 890 0€£'0+
Bun L .0+ I +
-1Q €L6T fran PIN JR BULL [E10L 8I'bc LL'ET SO'bz 9T'be 69'ST LT'ET St'€T OL'ET I€'ST IS'bz TS'ST SO'ST VE'ST PE'Pz TB'ET 6L'Pz S6 INS FT 9
FLJISIOJ -2PLIYSJIPaILU NURIPSSIJELJIPREYG 01IT S6 S6 011 [OA OII 00I OTIT S£6 OTI oll OT OzcT OIT O1I Oi OIT £ I
BUIUUEfjnIJJBYS IpPuelrD AB UalJesy ITU Få OTT 06 06 OII OTT OIT 06 OH 06 OIT Ol OL OTT OM Ol Ol I r
103 -3HLYS AR -3NTYSJIpawu 1331 fö UIvIyY S$1'06 0OI'T8 90'€L TER 9€'9L 6776 SF'86 8F'bLl TL'88 £€'L6 SO'8L T0'E8
IS'I8 1586 5619 9pER T6'9L
VITA I IJPIY BUJLjSJINJ t .
AR
JTBBUNDIDA
FIO|QUNWWOF HTASPJOÖNSUIO
HPASYIPNH ENSULEPJON UttNBYLpAS puesouIeH
JIALUTAO UDNIAPUES SJOJUETST JPASPUNnS oo TIYMOK 'IJUNWWOY SBUIOH SIOJOH Tepsnfy AED BJUIL uy
c
'[ INPGEL urT "IN €CC vöc STc 9cc LTT TTT 8cc 6CC [UA EZ cEC £€c +$Ez SET 9€T LET Rec X Ä I
Prop. 1973 44 109
SIT 98'0—- 6L'1T Spill 9€£'0- 9p'0- 9E'T+ 10'0+ 98'0+ 8L'0T €£'0- €Oo' 61'0-+- 9 LOTT 90'0-1- €ETT Yg'trr LP gp OL'0- [Sr 0L'0-- 8€£'0-- 16'0-- 9L1T
TT
IT
BELT cULc €6'ST TS'ST LT'9c €L'97 S6'ST LO'SZ 10'ST SLET BL'Pz vO'Fz Pe'bz 00'Sz 1T'ST €6'bc SE€'ST 0S'TT o8'bc IST O8'ST SLET To'rc 0092 88'sc SIST
OcI OcIT OcI OcI OcI OcI OcI OtT 0cT 011 Oz1 OlIT OIT oci OctT oli O£I OcI 0cI OcI Oct OcI O£€T Of1 OfI 0!
BFL 0€'91T Ol OIT Ol Of Ol Oo OtT ScI Oc oll OT ScI STI OT1 . Scl OM Ol ScI ST STI ScI ScI ScI föl
LVSS £6'89 FSL 6199 0S'0L 61'SL €bV'9L zr'96 19'€8 5959 Tp 97'59 zO'F8 8889 GL'08 97'66 8£'69 6114 IZ'IL fl BRL +Fl'9L Or'66 0501 6569 66'111 I8
FUNLWPION SIOJSII2QOY punswoIs PUNUJSUTA INEfSPTAIY Tpur.iedeH FVFOWYYOf PUNnsSINSO TJINS UPWNIO]S HRITAN[ED epunseY WOFOII BJISYIÄT BOJdM1y J[ISIOG U[SpUTA SBUURA SYrIg OfsION BauN u3pog aPSsy Bo 3305
a
6tT OP IFT fFe tre Spc CEC orz JV Live 8pz GPz [UTA [Sc c$c €5T Fec SST 9ct LST 8sc da 657 09c 19c c9c €£9c vor
Prop. 1973 44 110
FLOTT -SBURILDAQ fy
'BeIPIg Je IYS 110 s5'0 06'0 = — — — = 8
BuvIpIqsTURILIIAO -PUBIOJSBPIPIA 1 "INXD I43AIN0
IysSj c6'0T 11'0— 85'0- bell 06'0— £60 Fo Flen Bun uy L I +
-IQ2pPIN €L [ray 61
JU Burns) [BIO Tl'bc OS'Fc OS'ST 6F'SZ +£'97 SB'ST Or'9c T6'ST ”iys 9
BLISIOJ -3PNPYSJApau NUPILSSYJPLJINLYG of Oct OcI 0cI OcI of octI OfT Sc T 1
Fumwurhkneys apuejrD AR USIJeLy få STI föl föl föl STI STI ScI sel 1 r
10J -3NPYSapaLu 12301 Å UJJLIY 68'9L t5'96 T0'95 9058 8t'TtL T6t9 6165 1£'0€I CUTISAIOJ t
AB IEBUIURA
HIJVJQUNWUWIO
ValLIOlAO XHEYIIAO OUNWWOY UuAGSATY BUNIN XTEN PanT vjefrd Bald
3] (4
'[ INGE up "IN £9c 997 LIT 39c 697 OL cl LT 1
Prop. 1973: 44 111
Tabell 2. Landsting: Verkningar av föreslagna regler för skatteutjämning
Län Landsting Egen Skattekrafts- Utdebi- = Bidragsför- Övergångs-
skattekraft garanti i 24 av — tering ändring ut- bidrag
i 25 av me- medelskatte- kr./skr. är tryckt i ke./ kr./skr. är
| delskatte- — kraften kraften Gällande Förslag | 1973 skr., exkl. 1974 | Övergängs- bidrag | |||
| 1 2 | 3 | 4 | 5 6 | 7 i 8 | |
| AB Stockholms läns | 137,22 | 95 95 9,00 —0,03 | 0,03 | ||
| C Uppsala läns | 94,84 | 95 95 9,15 --0,25 | 0,25 | ||
| D Södermanlands läns | 93,21 | 95 95 9,00 —0,16 | 0,16 | ||
| E Östergötlands läns | 92,08 | 95 95 9,50 —0,00 | 0.00 | ||
| F Jönköpings läns | 87,92 | 95 95 9.10 --0,06 = | |||
| G Kronobergs läns | 386,25 | 95 95 9,25 -—0,08 — | |||
| H Kalmar läns | 81,64 | 95 95 10,30 +0,13 — | |||
| K Blekinge läns | 84,76 | 95 95 9,50 0,09 — | |||
| L Kristianstads läns | 84,18 | 95 95 9,50 --0,10 — | |||
| M Malmöhus läns | 94,82 | 95 95 8,75 —0,32 | 0,32 | ||
| N Hallands läns | 85,62 | 95 95 11,00 +0,10 -- | |||
| [0] Göteborgs och Bohus läns 87,61 | 95 95 8,50 -1-0,06 ee | ||||
| P Älvsborgs läns | 58,85 | 95 935 9,50 -1-0,06 = | |||
| R Skaraborgs läns | 83,25 | 95 95 9,40 -:-O, 1 — | |||
| S Värmlands läns | 36,20 | 95 100 92,50 4-0,55 — | |||
| T Örebro läns | 94,63 | 95 95 10,09 —0,34 | 0,34 | ||
| U Västmanlands läns | 96,52 | 95 95 92,00 —0,31 | 0,31 | ||
| WW Kopparbergs läns | 86,95 | 95 100 9,00 4-0,52 — | |||
| Xx Gävleborgs läns | 87,24 | 95 100 9,25 --0,53 o- | |||
| Y Västernorrlands läns | 88,44 110,22 HO 9,50 30,15 — | ||||
| vå Jämtlands läns | 79,99 110,88 120 10,00 0,99 — | ||||
| AC Västerbottens läns | 84,76 113,24 120 9,50 +0,74 — | ||||
| BD - Norrbottens läns | 92,98 125 130 10,50 +0,64 — |
Prop. 1973: 44 113
Bilaga 4. Karta över departementschefens förslag för primärkom-
MUNCINA soroeseeersererersereserers str rr rr rr rr A 92 Bilaga 5. Karta över departementschefens förslag för landstings-
kOMMUNENA Loosereereerseseerersss ere s er esse ss ra 93
Bilaga 6. Tabeller över verkningarna av föreslagna regler för skat-
teUfjämnNing sooosooeeeeseererrrrerss rer ss rer sees tra 97
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730119