Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Wienkonventionen om traktatråtten. Konventionen kodifierar huvuddelen av den allmänna folkrättens regler om internationella överenskommelser.

1 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 158

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 158

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 oktober 1974.

Närvarande: statsråden HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJ ON, HJELM—WALLEN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av Wienkonvemionen den 23 maj 1969 om traktaträtten och anför.

Inledning

Folkrättens regler om internationella överenskommelser hörde till de ämnen som Förenta nationernas kommission för internationell rätt (In- ternational Law Commission, förkortat ILC) redan vid sin första session år 1949 beslöt att ta upp på sitt program för folkrättens kodifiering och progressiva utveckling. Under de följande åren ägnade kommissionen detta ämne ett grundligt studium. År 1961 beslöt kommissionen att ändra arbetets uppläggning: i stället för att syfta till en kodifikation i icke-förpliktande form (”expository code”) kom arbetet nu att inriktas på att formulera regler som kunde läggas till grund för en internationell konvention. Kommissionen motiverade den ändrade målsättningen bl. a. med att en konvention utgjorde ett effektivare medel för konsolidering av traktaträtten och att utarbetandet av en sådan skulle ge alla de nya staterna tillfälle att deltaga i kodifikationen. Kommissionens slutliga ut- kast till konvention om traktaträtten färdigställdes år 1966. FN:s gene— ralförsamling beslöt i december samma år att en internationell konfe- rens skulle hållas för att behandla det av ILC utarbetade konventions- utkastet. Konferensen hölls i Wien i två sessioner den 26 mars—den 24 maj 1968 och den 9 april—den 22 maj 1969. Vid den första sessionen var 103 stater representerade, vid den andra 110. Vidare deltog observa- törer från nio fackorgan, det internationella atomenergiorganet och fem andra mellanstatliga organisationer. 1LC:s rapportör Sir Humphrey Waldock deltog som sakkunnig rådgivare åt konferensen. Den svenska delegationen leddes av utrikesrådet Hans Blix.

Konferensen resulterade i en konvention om traktaträtten, som lades fram för undertecknande i Wien den 23 maj 1969. Dess engelska och franska text jämte svensk översättning torde få fogas till statsrådsproto- kollet i detta ärende som bilaga. För konventionens ikraftträdande krävs enligt dess artikel 84 att den ratificeras eller biträds av 35 stater. Den

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 158 " 4

Wienkonventionen om traktaträtten

Terminologi och definitioner

Art. 1

Konventionens del I innehåller inledande bestämmelser och definierar

olika i konventionen använda uttryck. I art. 1 fastslås att konventionen gäller för traktater mellan stater.

ILC

I sin kommentar till artikeln framhöll FN:s kommission för inter- nationell rätt att syftet med denna bestämmelse var att från början un- derstryka att konventionen utarbetats för att kunna tillämpas på trakta- ter mellan stater och inte avsåg traktater som ingås av stater med andra folkrättssubjekt eller mellan sådana andra subjekt inbördes. Då särskilt internationella organisationers överenskommelser företedde åtskilliga särdrag, hade denna begränsning varit nödvändig för att inte komplicera och fördröja arbetet med konventionen alltför mycket. — Ett särskilt

förtydligande angående andra folkrättssubjekts traktater har intagits i art. 3.

Konferensen

Wienkonferensen antog en resolution, i vilken hemställdes att FN:s generalförsamling skulle uppdraga åt ILC att också ta upp-till behand- ling frågan om regler angående överenskommelser som ingås av stater med internationella organisationer eller inbördes mellan internationella organisationer. Denna fråga behandlas nu av ILC, och förslag om en särskild konvention om dessa överenskommelser är under utarbetande.

Art. Z

Art. 2 innehåller definitioner. — ILC underströk i sin kommentar att artikeln, såsom dess rubrik och de inledande orden i mom. 1 antyder, endast är avsedd att fastslå den innebörd de olika uttrycken skall ha vid tillämpning av konventionen.

Vid konferensen visade en del deltagare i diskussionerna en benägen- het att betrakta definitionerna ur ett vidare och samtidigt i viss mån doktrinärt perspektiv såsom allmänt tillämpliga inom den internationella rätten. Detta föranledde gensagor av bl. a. Brasilien och Italien, som för undvikande av missförstånd fann det angeläget, att det begränsade syftet med definitionerna inte förlorades ur sikte. I samband med att konfe- rensen antog art. 2 bekräftade både konferensens president och redak- tionskomrnitténs ordförande att de ansåg begreppsbestämningarna ha den begränsade räckvidd som ILC angett.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 1583 har undertecknats av 47 stater, däribland Sverige, och har hittills ratifi- cerats eller biträtts av 20 stater: Argentina, Australien, Barbados, Ca— nada, Centralafrikanska republiken, Filippinerna, Italien, Jamaica, Ju- goslavien, Lesotho, Marocko, Mauritius, Niger, Nigeria, Nya Zeeland, Paraguay, Spanien, Storbritannien, Syrien och Tunisien.

En utförlig rapport om konferensen i Wien avgavs av den svenska delegationen den 17 mars 1970. Konferensen officiella handlingar och protokoll publicerades av FN år 1971 i tre volymer (A/CONF. 39/11 med 2 addenda).

Konventionen kodifierar huvuddelen av den allmänna folkrättens reg- ler om internationella överenskommelser. Konventionen avser endast överenskommelser mellan stater och alltså inte överenskommelser mel- lan internationella organisationer eller mellan sådana organisationer och stater. Den är också begränsad till skriftligt ingångna överenskommelser. Utanför konventionen faller vidare frågor om statssuccession till traktat- förpliktelser och om verkningarna av ett utbrott av fientligheter. Kon- ventionens del I innehåller inledande bestämmelser. I del II regleras traktaters ingående och ikraftträdande, däri inbegripet reservationer till multilaterala traktater, i del III traktaters tillämpning och tolkning, i del IV ändring av traktater, i del V traktaters ogiltighet, upphörande och suspension, i del VI vissa särskilda frågor och i del VII traktatdeposita- riers uppgifter, rättelser i traktattexter och traktaters registrering.

I det följande kommer att lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i konventionen. Sammandrag av ILC:s kommentarer till sitt konventionsutkast och uppgifter om de ändringar i utkastet som antogs eller diskuterades vid Wienkonferensen kommer att medtagas i redogö- relsen i viss utsträckning för att belysa bakgrunden till konventionens bestämmelser.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 158 ' 5

Art. 2 mom. 1 a)

Med ”traktat” förstås enligt artikeln en internationell överenskom- melse som ingåtts mellan stater i skriftlig form och regleras av internatio- nell rätt, oavsett överenskommelsens beteckning och oavsett om den är intagen i en enda handling eller i två eller flera sammanhörande hand- lingar.

ILC

Enligt ILC:s kommentar används ordet ”traktat” (”treaty”) genom- gående i konventionen som ett generiskt begrepp omfattande alla slag av internationella överenskommelser som ingåtts mellan stater i skriftlig form. ILC framhöll att en konvention om traktaträtten måste omfatta både formella traktater och ”traktater i förenklad form”, såsom note- växlingar. Bruket av de senare hade blivit allt vanligare och den rätts- liga skillnaden mellan de två typerna av överenskommelser, om den över huvud existerade, låg nästan helt i sättet för deras ingående och i- kraftträdande. I andra traktaträttsliga hänseenden fanns onekligen vissa väsentliga skillnader mellan internationella överenskommelser av olika kategorier. Dessa skillnader berodde dock inte på överenskommelsernas form eller andra yttre kännetecken utan uteslutande på deras innehåll.

Avsikten med de i definitionen använda orden ”underkastad interna- tionell rätt” var enligt ILC:s kommentar att skilja av folkrätten reglerade överenskommelser från sådana som, fast de ingåtts mellan stater, regle- ras av någon stats nationella lag.

Konferensen

Vid konferensen framlades ett antal ändringsförslag till definitionen av ”traktat”. Några av dessa avsåg att klargöra att överenskommelser som hade karaktären av avsiktsförklaringar eller politiska deklarationer inte föll inom begreppet traktat. Schweiz föreslog i detta syfte att efter uttrycket ”international agreement” skulle tilläggas ”providing for rights and obligations”. Flera andra staters delegationer underströk att parter- nas avsikt att skapa ett rättsförhållande dem emellan var ett väsentligt element i en traktat. Konferensens sakkunnige rådgivare förklarade att ILC hade övervägt, om detta borde komma till uttryck i definitionen, men funnit uttrycket ”underkastad internationell rätt” vara tillräckligt. Redaktionskommittén fann ej anledning att ändra definitionen, och denna blev antagen av konferensen i den form som ILC hade föreslagit.

Vid konferensen föreslog Frankrike att definitionerna i art. 2 skulle utökas med begreppet ”restricted multilateral treaty”, varmed borde förstås en traktat som var avsedd att gälla endast mellan vissa i trakta- ten bestämda stater och vars ikraftträdande för alla de förhandlande sta- terna utgjorde ett väsentligt villkor för varje stats samtycke till att vara bunden av traktaten. Syftet med förslaget var enligt den franske delega-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 158 6

ten att i artikeln införa en definition av den typ av traktater som avsågs i art. 20: 2. Det var här fråga om en viktig grupp multilaterala traktater, nämligen sådana som fastställer ett mycket nära samarbete mellan vissa stater, exempelvis traktater om ekonomisk integration, traktater om samarbete mellan strandstater för utnyttjande av floder eller traktater om uppförande av kraftverk, vetenskapliga installationer o. d. Dessa hade vissa gemensamma särdrag: det nära samarbetet krävde att samt- liga stater som enligt planen skulle deltaga verkligen blev parter i trakta- ten. Om någon av dem föll bort, skulle projektet behöva antingen över- ges eller också grundas på nya förutsättningar, vilket skulle göra det nödvändigt att ändra traktaten. Förhållandet blev detsamma, om ytter- ligare en stat anslöt sig till den ursprungliga gruppen. Vidare måste så— dana traktater tillämpas i sin helhet.

Den franske delegaten förklarade, att ILC klokt nog föreslagit att de allmänna reglerna om godtagandel av reservationer inte skulle vara till- lämpliga på ”restricted multilateral treaties”. Kommissionen hade emel— lertid ej fullt dragit konsekvenserna av sin tankegång, då det fanns andra på vanliga multilaterala traktater tillämpliga regler, som också var oförenliga med de särdrag som utmärkte denna typ av traktater. Den franske delegaten avsåg de regler som intagits i konventionens art. 9, 30, 40, 41, 58, 69 och 70. Om den föreslagna definitionen antogs, kunde problemet lösas genom redaktionellt enkla ändringar i dessa ar— tiklar. Utkast till sådana ändringar framlades också från fransk sida.

Under den efterföljande diskussionen stöddes det franska förslaget av ett flertal länder, däribland Schweiz, som fann det viktigt att begreppet ”restricted multilateral treaty” definierades.

Vidare stöddes förslaget av Sovjetunionen, Polen, Syrien, Mali och Guinea. Dessa sökte emellertid sammankoppla frågan med ett av öststa- terna och vissa andra stater framlagt förslag, enligt vilket i art. 2 också skulle införas en definition av ”general multilateral treaties”, ett förslag som hade politisk bakgrund och syftade till att öppna möjligheter för ”alla stater” att tillträda allmänna internationella konventioner.

En rad talare, inkl. den franske representanten själv, förordade att ett beslut om ”restricted multilateral treaties” skulle uppskjutas tills de materiella artiklarna slutbehandlats. Så skedde också. Sedermera be— slöt plenarkommittén att uppskjuta saken till konferensens andra ses- sion. Under denna återtog Frankrike sitt förslag och därmed uppgavs tanken på att i olika artiklar införa särskilda bestämmelser om ”restric- ted multilateral treaties”.

Konferensens sakkunnige rådgivare framhöll i samband med behand- lingen av art. 9 att ILC ingående hade övervägt möjligheterna att i kon- ventionen särbehandla olika kategorier av multilaterala traktater men funnit sig böra avstå därifrån på grund av definitionssvårigheter.

Frågan om särskilda regler för multilaterala traktater innehållande förpliktelser som till sin natur är ”interdependent” berördes också i ILC:s kommentar till art. 30.

Art. 2 mom. ] b)—i)

Uttrycken ”ratifikation”, ”godtagande”, ”godkännande” och ”anslut— ning” avser enligt b) de så benämnda internationella handlingar, genom vilka en stats samtycke till att vara bunden av en traktat fastställs på det

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 158 7

internationella planet. _ ILC konstaterade i sin kommentar att åtskil— liga staters konstitutioner föreskriver att traktater skall föreläggas ett be- stämt organ för godkännande elle'r ”ratifikation”. Detta var en intern angelägenhet. Den internationella handling, varigenom statens samtycke fastställdes, bestod i utväxlingen eller deponeringen av det i traktaten föreskrivna instrumentet. Då det på sina håll fanns en tendens att blanda ihop det interna och det internationella förfarandet, hade kommissionen genom definitionen velat klargöra att uttrycken ”ratifikation” etc. i kon- ventionen endast avsåg åtgärderna på det internationella planet.

Punkt c) innehåller en definition av uttrycket ”fullmakt”. Med ”reservationer” förstås enligt d) ensidiga förklaringar vid under- tecknande eller tillträde av en traktat, varigenom en stat avser att utesluta eller modifiera rättsverkningarna av vissa bestämmelser i traktaten vid deras tillämpning i förhållande till staten i fråga. — I sin kommentar påpekade ILC att stater, när de tillträder en traktat, ofta avger förkla- ringar om sin uppfattning eller tolkning av en viss bestämmelse i trakta- ten. En sådan förklaring kan vara enbart ett klarläggande av statens håll- ning. Den är en reservation endast om den avser att modifiera eller ute- sluta tillämpningen av traktatbestämmelsen i fråga.

I punkterna e), f) och g) preciseras innebörden av uttrycken ”för- handlande stat”, ”fördragsslutande stat” och ”part”. Konferensens sak— kunnige rådgivare framhöll att staternas rättigheter och skyldigheter växlade under de olika stadierna av en traktats tillkomst. Det var därför nödvändigt att vid tillämpningen av vissa regler skilja mellan olika kate- gorier av stater såvitt angår deras relationer till en viss traktattext. — Det bör särskilt uppmärksammas att konventionen med ”part” endast avser en stat som givit bindande samtycke till en traktat och för vilken traktaten i fråga är i kraft. En stat som ratificerat en traktat vilken inte ännu trätt i kraft är således i konventionens mening ej ”part” utan ”för- dragsslutande stat”.

Med ”tredje stat” menas enligt h) en stat som inte är part i traktaten. Med ”internationell organisation” menas i konventionen enligt i) en mellanstatlig organisation.

Art. 2 mom. 2

I artikelns mom. 2 fastslås att definitionerna i artikeln inte är avsedda att inverka på de olika uttryckens användning i intern rätt. — Enligt ILC:s kommentar har detta moment tillagts för att undvika svårigheter vid konventionens tillämpning för stater vilkas konstitution kräver att internationella överenskommelser som internt klassificeras som ”trakta- ter” skall godkännas av parlamentet, kanske med kvalificerad majoritet, medan andra internationella överenskommelser inte är underkastade samma krav.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 158

Begränsningar i konventionens tillämpningsområde Art. 3

Art. 3 innehåller ett förtydligande rörande dels internationella över- enskommelser som ingåtts av stater med andra folkrättssubjekt eller mellan sådana andra folkrättssubjekt inbördes, dels internationella över- enskommelser som ingåtts i icke skriftlig form. I punkterna a) och b) fastslås att det förhållandet att konventionen inte gäller för sådana över- enskommelser inte skall påverka vare sig dessas rättsligt bindande ver- kan eller tillämpningen på dem av sådana regler i konventionen som gäller för dem enligt internationell rätt oberoende av konventionen. En- ligt c) skall nämnda förhållande ej heller påverka konventionens tillämp- ning i det inbördes förhållandet mellan stater som är anslutna till inter- nationella överenskommelser, i vilka även andra folkrättssubjekt är parter.

ILC

Punkterna a) och b) i artikeln avsåg enligt ILC:s kommentar att före- bygga att de bestämmelser som begränsar konventionen till att gälla en- dast traktater mellan stater skulle ge intrycket att andra internationella överenskommelser låg utanför traktaträttens område. Då de senare framför allt bestod av internationella organisationers överenskommelser och sådana blivit allt vanligare, hade kommissionen funnit det önskvärt att klargöra att deras bindande kraft inte påverkades av denna begräns- ning av konventionens tillämpningsområde och att konventionens regler skulle bli tillämpliga på dem i den utsträckning som de var det enligt allmän folkrätt oberoende av konventionen. Fast kommissionen begrän- sat konventionen till att gälla skriftliga överenskommelser, var den också medveten om att muntliga överenskommelser var bindande och att vissa av konventionens regler kunde ha betydelse även för sådana överens- kommelser.

Punkt c) saknade motsvarighet i ILC:s text och antogs av konferensen på förslag av redaktionskommittén, som därmed avsåg att tydligare av- gränsa konventionens räckvidd i fråga om s. k. trilaterala eller blandade internationella överenskommelser, dvs. överenskommelser i vilka både stater och andra folkrättssubjekt är parter. Redaktionskommittén fann det olämpligt att helt utesluta en tillämpning av konventionen på sådana överenskommelser. Konventionen borde i dessa fall gälla i de delta- gande staternas inbördes relationer men däremot inte i förhållandet mel- lan dem och de andra folkrättssubjekten eller inbördes mellan de senare.

Art. 4

I art. 4 fastslås att konventionen inte har retroaktiv verkan. Konven- tionen är således enligt artikeln tillämplig endast på traktater som ingås

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 158 9

av stater efter dess ikraftträdande för staterna i fråga. Genom denna be- stämmelse inskränks inte tillämpningen av sådana regler i konventionen som gäller för traktater enligt internationell rätt oberoende av konven- tionen.

Artikeln saknade motsvarighet i ILC:s förslag. Vid konferensen var det stora flertalet av staterna överens om den grundläggande principen att konventionen inte kunde ha retroaktiv verkan. Några delegationer hävdade att den allmänna regeln om traktaters icke-retroaktivitet i art. 28 var tillämplig även på själva traktaträttskonventionen, men de flesta ansåg att en särskild bestämmelse därom krävdes.

Den i artikeln intagna regeln föreslogs vid konferensen av Sverige till- sammans med fyra andra stater. Från svensk sida framhölls att konven- tionen enligt traktaträtten inte kunde gälla retroaktivt men till största delen utgjordes av regler som redan gällde enligt internationell sedvane- rätt. Dessa regler skulle komma att vara tillämpliga oberoende av kon- ventionen, även för traktater och omständigheter som föregick denna. Det var däremot inte möjligt att på samma sätt åberopa de nya bestäm— melserna i konventionen. Detta förhållande kunde sägas framgå redan av den allmänna regeln mot retroaktivitet i art. 28. Det var emellertid bättre och säkrare att införa en särskild regel för konventionen.

I femstatsförslagets text angavs att artikeln inte innebar någon in- skränkning av de i konventionen kodifierade sedvanerättsreglemas till- lämplighet på tidigare traktater. Uttrycket ”sedvanerätt” ogillades av en del delegationer, som ansåg att klausulen i fråga borde avse den interna- tionella rättens regler oavsett deras källa. Klausulen ändrades seder- mera, så att formuleringen blev densamma som i art. 3 b) i konventio- nen. I denna modifierade form blev femstatsförslaget antaget av konfe- rensen.

I en röstförklaring efter den nya artikelns antagande uttalade den svenska delegationen som sin mening att artikeln, såvitt angick multila- terala traktater, borde innebära att traktaträttskonventionen skulle bli tillämplig mellan stater som tillträtt en multilateral traktat efter det att konventionen trätt i kraft för dem, även om det fanns andra parter i samma traktat för vilka konventionen inte trätt i kraft.

Art. 5

Art. 5 innehåller ,ett förbehåll angående konventionens tillämpning på traktater om upprättande av internationella organisationer och traktater som antagits inom en internationell organisation. Enligt artikeln skall konventionen inte utgöra hinder för tillämpning av vederbörande orga- nisations eventuella egna regler rörande sådana traktater.

ILC

ILC anförde i sin kommentar att kommissionen i stället för att införa en rad specialbestämmelser om tillämpningen av internationella organi- sationers egna regler angående traktater ansett sig böra formulera ett allmänt förbehåll som täckte hela konventionen.

Enligt kommissionens mening borde bestämmelsen begränsas till att

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 158 10

gälla internationella organisationers konstitutioner och traktater antagna inom en internationell organisation. Det senare uttrycket var avsett att utesluta traktater som endast utarbetats under en organisations auspicier eller med utnyttjande av dess materiella anläggningar. Traktaten i fråga måste ha ”antagits” inom något av organisationens organ.

Konferensen

Vid konferensen framlade flera stater förslag om en strykning av denna artikel. Vissa delegationer, bl. a. Förenta staterna, ansåg att arti- keln gav internationella organisationer alltför stor frihet att bortse från konventionens regler och öppnade möjlighet för stater att undandra sig väsentliga bestämmelser i konventionen genom att inrätta organisationer eller ingå överenskommelser inom en organisations ram. Den ameri- kanska delegationen ville göra en skillnad mellan konventionens regler rörande procedurfrågor och dess regler av materiell natur. Från de förra kunde undantag göras för internationella organisationers särskilda regler och metoder, men däremot inte från de senare.

Även den svenska delegationen föreslog att artikeln skulle utgå, om också av andra skäl. Den framhöll att konventionens regler till största delen är av subsidiär natur, dvs. gäller endast om inte staterna över- enskommit om annat. I många artiklar anges detta genom förbehåll av varierande innehåll, t. ex. "såvida inte traktaten föreskriver annat” eller ”såvida inte parterna överenskommit om annat”. Även utan sådana ut- tryckliga förbehåll var konventionens bestämmelser enligt delegationens mening i allmänhet av subsidiär natur. Om staterna hade frihet att ge- nom inbördes överenskommelser avvika från konventionens regler, fanns ingen anledning att inte anse detsamma kunna ske genom att sta- ter inom en internationell organisation antog särskilda regler angående traktater. Enligt den svenska delegationens mening behövde således denna rätt till avvikelser från konventionen inte uttryckligen fastslås i konventionen. Den kunde självfallet inte omfatta de regler i konventio— nen som var av tvingande natur. Denna inskränkning framgick inte av artikeln och var svår att närmare precisera. Det var bättre att inte ingå på saken och således stryka artikeln.

Flera delegationer anförde att gränsdragningen mellan traktater an- tagna ”inom” en internationell organisation och sådana som tillkommit under en organisations auspicier var godtycklig. Det fanns inget skäl att i traktaträttsligt hänseende skilja mellan t. ex. Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, vilken kom till stånd under FN:s auspicier vid en särskild konferens, och den liknande konventionen om ”Special Mis— sions”, som antogs av generalförsamlingen. Några delegationer föreslog att artikeln skulle begränsas till att gälla endast internationella organisa- tioners konstitutioner, men dessa förslag vann ringa gensvar.

Inte heller förslagen om att artikeln skulle utgå fick större anslutning "vid konferensen. Nästan samtliga observatörer från internationella orga- nisationer höll anföranden, och dessa gick genomgående ut på att be- stämmelsen borde bibehållas. Man anförde som skäl att organisatio- nerna hade egna regler, med vars stöd ett stort antal traktater ingåtts och tillämpats. Dessa regler stämde inte alltid överens med konventio- nens bestämmelser och detta förhållande måste beaktas.

Storbritannien lade fram ett förslag, enligt vilket förbehåll skulle gö—

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 158 11

ras också för organisationernas stadgade praxis. I sak instämde organi- sationernas observatörer men det framhölls från flera håll liksom av den sakkunnige rådgivaren, att uttrycket ”relevant rules” omfattade sådan praxis. Redaktionskommittén farin således det av Storbritannien före- slagna tillägget onödigt. Kommittén ansåg enligt ordförandens rapport, att i uttrycket ”rules” ingick både skrivna och oskrivna regler under för- utsättning att de var rättsligt bindande.

Förmåga och behörighet att ingå traktater Art. 6

Konventionens del II handlar om ingåendet och ikraftträdandet av traktater. Den börjar med art. 6, som fastslår den allmänna principen att varje stat besitter förmåga att ingå traktater. — I sin kommentar till ar- tikeln framhöll ILC att uttrycket ”sta ” här har samma innebörd som i FN-stadgan, Internationella domstolens stadga, Genevekonventionema om havsrätten och Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, dvs. avser en stat i folkrättslig bemärkelse.

I ILC:s utkast hade artikeln ett andra stycke, enligt vilket delstater i en förbundsstat kunde besitta förmåga att ingå traktater, om och i den utsträckning som förbundsstatens konstitutionen medgav det. ILC påpe- kade i sin kommentar att bestämmelsen inte avsåg överenskommelser som träffades internt mellan två delstater inom en förbundsstat. Sådana avtal föll under förbundsstatens egen rättsordning. Bestämmelsen gällde endast traktater som ingåtts av en enhet inom en förbundsstat med en främmande stat. Oftast låg traktatmakten uteslutande hos förbundssta- ten, men det fanns ingen regel i internationell rätt som hindrade att del- stater gavs befogenhet att ingå traktater med tredje stat. — Det av ILC föreslagna andra stycket av artikeln blev emellertid inte antaget av kon- ferensen.

Under debatten vid konferensen motsatte sig flertalet förbundsstater bestämmelsen i fråga. Den vanligaste invändningen var att bestämmel- sen gav alltför stort utrymme åt andra stater att tolka förbundsstatemas författningar, vilket var en intern angelägenhet. Detta var särskilt olämpligt, när reglerna om delstaternas traktatmakt byggde på konstitu- tionell sedvana. Det påpekades vidare att delstaters förmåga att ingå in— ternationella överenskommelser egentligen berodde av folkrätten. Det räckte inte att delstaten i förbundsstatens författning bemyndigats att ingå traktater. Dessutom krävdes att andra stater normalt gick med på att ingå sådana avtal med delstaten.

I ett inlägg av den svenska delegationen anmärktes mot den före- slagna bestämmelsen att det inte syntes riktigt att anse delstaters folk- rättsliga behörighet att ingå traktater vara exakt densamma som deras behörighet enligt intern konstitutionell rätt. Det var rimligt att stater li- tade på regeringars tolkningar av sina konstitutioner. Huruvida man var berättigad att förlita sig på en delstats tolkning av sin konstitutionella behörighet att ingå traktater, var emellertid en i praxis obesvarad fråga.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 158 12

Problemet syntes ej moget för kodifikation.

Det var framför allt öststaterna som i sina anföranden förordade att bestämmelsen skulle behållas. Ukraina och Vitryssland hänvisade till sin egen praxis och framhöll att de ingått ett stort antal traktater med ut- omstående stater. Sovjetunionen åberopade internationell praxis och an- såg att andra stycket av artikeln på ett förträffligt sätt svarade mot

denna. Även Frankrike och Schweiz uttalade sig till förmån för bestäm— melsen.

Art. 7

Art. 7 anger i mom. 1 a) att en person anses kunna antaga eller be- styrka en traktattext för en stats räkning eller uttrycka en stats samtycke till att vara bunden av en traktat, om han uppvisar vederbörlig fullmakt. Detsamma gäller enligt mom. 1 b) om det framgår av de berörda stater- nas praxis eller av andra omständigheter att de avsett att anse personen i fråga företräda staten för sådant ändamål och att avstå från fullmakt.

I mom. 2 anges vissa särskilda fall då en person skall anses i kraft av sin ställning och utan att behöva uppvisa fullmakt kunna utföra hand- lingar för en stats räkning i samband med ingåendet av en traktat. Så- dan ”ställningsfullmakt” tillkommer enligt punkt a) statschefer, rege- ringschefer och utrikesministrar generellt för utförande av alla hand- lingar i samband med ingåendet av en traktat, enligt punkt b) beskick— ningschefer för antagande av texten till en traktat mellan den sändande och den mottagande staten och enligt punkt c) staters ackrediterade re- presentanter vid en internationell konferens eller hos en internationell organisation eller ett av dess organ, för antagande av texten till en trak- tat vid den konferens eller inom den organisation eller det organ där de är ackrediterade.

ILC

I sin kommentar till de allmänna reglerna i artikelns mom. 1 framhöll ILC att uppvisandet av fullmakter i allmänhet var det sätt varpå för- handlande staters ombud kunde inför varandra styrka sin behörighet att företräda staterna vid utförande av de handlingar som avsågs i arti- keln. Det tillkom staterna att avgöra, om de tryggt kunde avstå från kra- vet på uppvisande av fullmakter. Vid ingående av traktater av mera for- mellt slag var det vanligt att fullmakter krävdes. Men en betydande del av de moderna traktaterna ingicks i'förenklad form, varvid uppvisande av fullmakt oftast inte begärdes.

Konferenser:

Så som artikeln hade formulerats i ILC:s utkast, innebar den att be- hörighet att företräda en stat vid ingående av en traktat inte kunde före-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 158 13

ligga annat än i tre fall: när fullmakt företeddes, när omständigheterna angav att staterna avsåg att bortse från fullmakter och när representan- ten hade ”ställningsfullmakt” enligt mom. 2. Konferensen vidtog vissa ändringar i ILC:s text, varigenom bestämmelserna blev mindre restrik- tiva. I enlighet med ett av Sverige och Venezuela framlagt ändringsför- slag som godtogs av redaktionskommittén ströks sålunda de formulering- ar so'm uteslöt behörighet i andra fall än de i artikeln angivna. Den svenska delegationen anförde i sin motivering för ändringarna, att det kunde förekomma fall där de utförda handlingarna måste anses ha varit bemyndigade av staten, fastän den som utfört dem inte haft formell be— hörighet vare sig genom fullmakt eller på grund av sin ställning eller funktion. Artikeln gällde främst bevisfrågor men behandlade endast for- mella kriterier. Andra bevis för att staten lämnat sitt bemyndigande bor- de inte uteslutas.

Däremot avslog konferensen en annan punkt i Sveriges och Venezue- las ändringsförslag, enligt vilken bestämmelsen i mom. 1 b) borde utgå. Från svensk sida anmärktes mot denna bestämmelse, att den var alltför oklar. Den angav inte på vilket sätt en avsikt från staternas sida att av- stå från fullmakter skulle framgå av omständigheterna. Även om stater ofta underlät att begära företeende av fullmakt vid ingående av över- enSkommelser i enkla former, t. ex. genom noteväxling, kunde därav inte dras slutsatsen att det i sådana fall förelåg en rättslig presumtion för att representanten bemyndigats av sin stat. Flera andra delegationer motsatte sig dock att mom. 1 b) ströks och hänvisade till att det i så fall inte skulle finnas någon bestämmelse i artikeln om fullmakter som stämde med vanlig praxis i fråga om överenskommelser i förenklad form.

Vissa ytterligare ändringar vidtogs i ILC:s utkast. På förslag av För- enta staterna beslöt konferensen att ”de berörda staternas praxis” skulle nämnas i mom. 1 b) som exempel på omständigheter, av vilka en avsikt att bortse från fullmakter kunde framgå.

Redaktionskommitténs ordförande yttrade i sin rapport att kommittén var av den meningen att problemen rörande fullmakter i betydande ut- sträckning skulle kunna finna sin lösning genom statspraxis.

I fråga om mom. 2 a) uttrycktes vid konferensen från några håll en förhoppning att uttrycket ”utrikesministrar” inte skulle tolkas alltför snävt. Därvid avsågs de fall då en annan regeringsmedlem, t. ex. en utri— keshandelsminister, hade ansvaret för en viss sektor av utrikespolitiken. Enligt redaktionskommitténs ordförande var det i sådana fall möjligt att bestämmelsen i mom. 1 b) angående vederbörande staters praxis kunde befria ministern från att behöva förete fullmakt vid ingående av trakta- ter rörande frågor inom hans kompetensområde.

Konferensen beslöt på förslag av Polen, Ungern och Förenta staterna att utvidga mom. 2 c) —— som i ILC:s utkast avsåg representanter ackre- diterade vid internationella konferenser eller hos internationella organi-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 158 14

sationers organ —— till att gälla även för representanter ackrediterade hos en internationell organisation som helhet.

Redaktionskommitténs ordförande förklarade i sin rapport att uttryc- ket ”ackrediterade representanter” i mom. 2 c) inte avsåg alla medlem- mar av en delegation eller representation utan endast dem som hade rätt att företräda sitt land.

Art. 8

Art. 8 avser det fall att en handling i samband med en traktats ingå- ende utförts av någon som enligt art. 7 inte kan anses bemyndigad att företräda en stat för detta ändamål. Enligt artikeln är en sådan handling utan rättslig verkan, såvida den inte efteråt bekräftas av staten i fråga.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att artikeln avsåg handlingar utförda utan något bemyndigande (”authority"). Om en stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckts utan något som helst bemyndigande, hade det ingen verkan, såvida inte samtycket efteråt bekräftades av sta- ten. Kommissionen hade ansett att detta fall, där det var fråga om av- saknad av samtycke snarare än ogiltigt samtycke, borde behandlas i samband med reglerna om traktaters ingående. Situationen var en annan, när den som uttryckt statens samtycke var bemyndigad därtill men med vissa inskränkande villkor, som han underlåtit att iakttaga. Detta fall be- handlades i samband med frågor rörande ett samtyckes ogiltighet (art. 47).

ILC anförde vidare att det i ett fall, där det inte förelegat något be— myndigande att ingå en traktat, föreföll klart att staten i princip måste ha rätt att ta avstånd från sitt ombuds handling. Å andra sidan fann ILC det vara lika klart att staten, trots att ombudet ursprungligen saknat bemyndigande, efteråt kunde godkänna hans handlande och därigenom fastslå sitt samtycke till att vara bunden av traktaten. Staten anses enligt ILC också ha gjort detta indirekt, om den åberopar traktatens bestäm- melser eller eljest handlar på ett sätt som visar att den betraktar sitt ombuds handling som giltig.

Konferensen

Vid konferensen föreslog Venezuela en ändring som gick ut på att den i artikeln berörda bekräftelsen måste vara uttrycklig. Mot förslaget invändes, bl. a. från svensk sida, att en sådan bestämmelse skulle strida mot statspraxis. Förslaget avslogs av plenarkommittén. Redaktionskom— mittén betonade senare genom sin ordförande att ordet ”confirmed" av- såg både uttrycklig och tyst bekräftelse.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 158 15

Förfarandet vid ingående av traktater Art. 9

Art. 9 innehåller i mom. 1 en allmän regel att antagandet av texten till en traktat sker genom samfällt beslut av alla stater som deltar i textens utformande. Regeln gäller emellertid inte när traktattexten antas vid en internationell konferens. I så fall sker antagandet enligt mom. 2 genom beslut av två tredjedelar av de närvarande och röstande staterna. Med samma majoritet kan den internationella konferensen besluta att till- lämpa en annan voteringsregel för textens antagande.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att antagandet av texten till en traktat är det led i traktatens tillkomst där de förhandlande staterna bestämmer traktatens form och innehåll. De uttrycker därmed inte på något sätt sitt samtycke till att vara bundna av traktaten. När traktater utformades vid stora internationella konferenser eller inom internationella organisatio- ner, såsom numera ofta skedde, var textens antagande genom majori- tetsbeslut ett normalt förfarande. Det skulle därför vara orealistiskt att uppställa krav på enhälligt beslut som allmän regel för traktater som ut— formas vid konferenser eller inom en organisation. Enhällighet förblev den allmänna regeln för bilaterala traktater och traktater som gjorts upp mellan ett fåtal stater. Kommissionen hade emellertid för andra trakta- ter föreslagit att beslut skulle fattas med två tredjedels majoritet, vilket numera blivit vanligt. Den hade funnit att artikeln också borde reglera det beslutsförfarande genom vilket en konferens kunde fastställa en an- nan voteringsregel för antagande av texten till en traktat. Några med- lemmar av kommissionen hade ansett enkel majoritet böra vara tillräck- lig för beslut i en sådan procedurfråga. Kommissionen hade emellertid föreslagit två tredjedels majoritet även i detta fall. Hänsyn till minoritets- intressen vid en konferens krävde att konferensen inte med enkel ma- joritet skulle kunna besluta att låta antagandet av texten till en traktat ske med enkel majoritet. För traktater som utformades inom en inter- nationell organisation måste den voteringsregel gälla, som tillämpades i det organ där texten antogs. Detta behövde inte nämnas i artikeln, då fallet täcktes av den generella bestämmelsen i art. 5.

Konferensen

Enligt ILC:s utkast skulle konferensbeslut som avses i mom. 2 fattas med två tredjedels majoritet av de ”deltagande” staterna. Konferensen antog en av Mexico och Storbritannien föreslagen ändring, enligt vilken två tredjedels majoritet av de ”närvarande och röstande” staterna skall vara tillräckligt. Förslagsställarna framhöll att detta stod i överenskom- melse med FN:s och fackorganens praxis, liksom också med traktaträtts- konferensens egna omröstningsregler.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 158 16

Art. 10

I art. 10 behandlas tillvägagångssättet för bestyrkande av att en trak- tattext är autentisk och slutgiltig. Om inget annat förfarande angetts i själva texten eller överenskommits mellan de stater som deltagit i textens utformande, sker sådant bestyrkande genom att dessa staters represen- tanter underteelcnar eller paraferar antingen traktatens text eller en slutakt, i vilken texten intagits vid avslutandet av en konferens.

Enligt ILC:s kommentar avsågs i denna artikel det förfarande (”au- thentication”) genom vilket bestyrks att en traktattext är autentisk och riktigt återger det slutgiltiga resultatet av förhandlingarna. Förr hade detta bestyrkande i allmänhet skett genom undertecknande av texten. Undertecknandet hade också en annan funktion, antingen som ett första steg för tillträde av traktaten genom ratifikation eller godkännande eller som ett uttryck för statens samtycke till att vara bunden av traktaten. Bestyrkandet sammanföll alltså i dessa fall med undertecknandets andra funktion. I senare tids praxis hade emellertid utbildats nya former för bestyrkande av en traktattext, t. ex. genom att den vid en diplomatisk konferens antagna traktattexten intogs i konferensens slutakt. Det förekom vidare att en traktattext ”antogs” på ett språk men ”bestyrk- tes” på två eller flera språk. Dessa skäl talade för att bestyrkandet måste behandlas som ett separat steg i förfarandet vid ingående av en traktat.

ILC påpekade att nya sätt att bestyrka en traktattext också kommit till användning inom internationella organisationer. Inte sällan bestyrk- tes texten genom att undertecknas av ordföranden i vederbörande organ eller annan behörig representant för organisationen. Det förekom också att bestyrkandet skedde genom att texten intogs i en av organisationen antagen resolution. Det var då fråga om traktater antagna inom organi- sationen. Dessa fall täcktes av den allmänna bestämmelsen i art. 5 och behövde alltså inte beröras i förevarande artikel.

Artikeln antogs av konferensen utan några ändringar.

Art. ]]

I de närmast följande artiklarna behandlas olika sätt att uttrycka sam- tycke till att vara bunden av en traktat. Inledningsvis anges i art. 11 att en stat kan uttrycka sådant samtycke genom undertecknande, utväxling av instrument som utgör en traktat, ratifikation, godtagande, godkän- nande eller anslutning eller genom något annat förfarande, om så över- enskommits.

Artikeln, som saknade motsvarighet i ILC:s utkast, antogs av konfe- rensen på förslag av Förenta staterna och Polen. Förslagsställarna fram- höll att staters samtycke till att vara bundna av en traktat kunde uttryc- kas på andra sätt än de i efterföljande artiklar särskilt nämnda. Som ex- empel nämndes att en bilateral traktat kunde föreskriva, att den blev bindande när staterna underrättat varandra om att alla intemrättsliga el-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 158 17

ler konstitutionella krav var uppfyllda eller när de för traktatens genom- förande nödvändiga medlen anslagits genom parlamentsbeclut.

Art. 12—15

I art. 12 anges fall där undertecknandet av en traktat innebär att sta- ten samtycker till att vara bunden av traktaten. På motsvarande sätt an- ges i art. 13 fall där utväxling av instrument som utgör en traktat har sådan verkan och i art. 14 och 15 fall där samtycket uttrycks genom ra- tifikation, godtagande eller godkännande och fall där det sker genom anslutning. Artiklarna avser bl. a. de fall där traktaten själv anger att åt- gärden i fråga har denna verkan eller där det på annat sätt framgår att de förhandlande staterna var överens därom. Vidare nämns i art. 12 och 14 de fall där en stats avsikt vid undertecknande av en traktat framgår av representantens fullmakt eller av uttalanden under förhandlingarna.

ILC

I sin kommentar till art. 14 angående ratifikation konstaterade ILC att ratifikationsförfarandet i sin nuvarande form utbildats under 1800-talet. Tidigare utgjorde ratifikationen inte ett godkännande av själva traktaten utan en bekräftelse att statens representant varit bemyndigad att ingå traktaten. Statsöverhuvudet gav därmed endast en slutlig bekräftelse på representantens fullmakt och ansågs därför skyldig att ratificera, om fullmakten varit utfärdad i vederbörlig ordning. Med tiden kom emeller- tid ratifikationen i de flesta fall att tjäna som ett medel att underkasta regeringens traktatmakt parlamentarisk kontroll och fick en väsentligt annan innebörd. Själva traktaten skulle ratificeras av staten, innan den blev bindande. Vid denna tid var flertalet internationella överenskom- melser formella traktater. Uppfattningen att traktater i regel måste rati- ficeras för att bli bindande var därför naturlig. Sedan dess har de starkt utvidgade mellanstatliga förbindelserna lett till en allt mera utbredd an- vändning av internationella överenskommelser av mindre formellt slag, däribland noteväxlingar, och dessa är vanligen avsedda att bli bindande genom enbart undertecknande.

ILC ansåg att den omtvistade frågan, under vilka förhållanden ratifi- kation krävdes för att traktater skulle bli bindande, huvudsakligen var tcorctisk. De mera formella traktatema innehöll nästan alltid uttryckliga bestämmelser i sådant hänseende. Det var normalt att de angav antingen att de skulle ratificeras eller — genom bestämmelser att de trädde i kraft vid undertecknande eller vid särskilt angiven tidpunkt eller hän- delse — att ratifikation inte behövdes. Detta förekom även i informella traktater. Kommissionen fann det riktigast att i sitt utkast låta frågan om ratifikation vara beroende av de förhandlande staternas avsikter och avstå från att införa en kontroversiell subsidiär regel.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 158 18

Konferensen

Frågan om införande av en allmän regel för fall där de avtalsslutande staternas avsikt inte klart framgår blev föremål för ingående diskussion vid konferensen. En grupp av nio latinamerikanska stater föreslog att en sådan regel skulle införas och att presumtionen skulle vara att en traktat kräver ratifikation. Schweiz föreslog detsamma. Motsatt regel, dvs. att en traktat skulle presumeras bli bindande genom undertecknande, före- slogs av Tjeckoslovakien, Polen och Sverige. Den svenska delegationen anförde att problemet uppkom mycket sällan i praktiken och att det därför inte var någon större skada, om ILC:s text, som lämnade frågan öppen, bibehölls. Men om frågan skulle regleras, talade statspraxis för att undertecknande borde presumeras vara bindande. En presumtion för att ratifikation var nödvändig skulle inte vara förenlig med rådande prax- is. —— Meningarna var emellertid mycket delade bland delegationema i denna fråga och det blev uppenbart att inget av de båda alternativen skulle kunna samla erforderlig majoritet.

Polen föreslog vid konferensen en ny artikel, enligt vilken traktater som bestod av noteväxlingar skulle bli bindande genom utväxlingen av noter, om inte parterna kommit överens om annat. Förslaget ledde till att konferensen antog en av redaktionskommittén utformad särskild ar- tikel om traktater som består av utväxlade instrument, art. 13, vilken saknade motsvarighet i ILC:s utkast. Artikeln innehåller dock ingen så- dan subsidiär regel som föreslagits av Polen utan följer samma mönster som de övriga artiklarna om formerna för uttryckande av samtycke.

Den svenske representanten anförde invändningar mot de ändringar som redaktionskommittén gjort i det polska förslaget. Det kunde inte råda mycket tvivel om att överenskommelser som ingicks genom note- växling blev omedelbart bindande, om inget annat stipulerats. Han ansåg att konferensen därför borde kunna fastställa en subsidiär regel åtminstone för traktater som hade denna särskilda form.

Konferensen antog artiklarna 12, 14 och 15 utan att vidta någon änd— ring i ILC:s utkast.

Arr. 16

Art. 16 anger att ratifikationsinstrument — liksom instrument genom vilka stater godtar. godkänner eller ansluter sig till en traktat —— får ver— kan vid deras utväxling mellan de fördragsslutande staterna eller deras deponering hos depositarien. Enligt punkt c) kan sådana instrument också få verkan genom notifikation till de fördragsslutande staterna eller depositarien, om så överenskommits. Enligt ILC:s kommentar var det i nämnda punkt avsedda notifikationsförfarandet visserligen mindre van- ligt men användes ibland som en förenklad motsvarighet till utväxling eller deponering av intrument.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 158 19

Art. 17

En stats samtycke till att vara bunden" av viss del av en traktat får enligt art. 17 verkan endast om traktaten tillåter detta eller de andra fördragsslutande staterna samtycker därtill. Artikeln innebär ingen in- skränkning av rätten att göra reservationer till en traktat i enlighet med art. 19—23.

Art. 18

Efter att ha undertecknat en traktat som blir bindande först genom ra- tifikation eller godkännande är en stat enligt art. 18 skyldig att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra traktatens ändamål och syfte. Denna förpliktelse består tills staten klargjort att den inte avser att tillträda traktaten. Samma förpliktelse åvilar en stat när den uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av en traktat och denna ännu inte trätt i kraft, under förutsättning att ikraftträdandet inte oskäligt fördröjs.

ILC

ILC anförde i sin kommentar att det föreföll vara allmänt erkänt att undertecknandet av en traktat som kräver ratifikation medför en bana fide-förpliktelse för signatärstaten att avhålla sig från handlingar ägnade att omintetgöra traktatens ändamål. ILC hänvisade till ett precedensfall, där Haagdomstolen tycktes ha ansett att, om en traktat ratificerades, en signatärstats missbruk av sina rättigheter under tiden före ratifikationen kunde innebära en kränkning av statens skyldigheter enligt traktaten. Kommissionen ansåg att förpliktelsen i fråga inträdde redan på det sta- dium då förhandlingar om avslutande av en traktat inleddes. Förpliktel- sen gällde a fortiori för en stat som ratificerat eller på annat sätt tillträtt en traktat, om det dröjde någon tid innan traktaten trädde i kraft.

Konferensen

Vid konferensen riktades från många håll kritik mot artikeln i dess form enligt ILC:s utkast, särskilt mot en av ILC föreslagen punkt, enligt vilken en förpliktelse att inte omintetgöra en traktats ändamål skulle åvila stater redan när de inlett förhandlingar om att ingå traktaten. Mot bestämmelsen invändes bl. a. att dess innebörd var oklar och att den kunde alltför mycket inskränka staters handlingsfrihet. Konferensen beslöt att stryka denna punkt i ILC:s utkast.

En del delegationer ville gå längre och stryka hela artikeln. De be— stred visserligen inte den bona jide-princip som låg till grund för arti- keln men framhöll svårigheten att omforma principen till en rättsregel. Storbritannien ansåg att bestämmelserna i artikeln skulle bli nästan omöjliga att tillämpa. Ett brittiskt förslag om strykning av artikeln blev dock avslaget.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 158 20

Reservationer Art. 19 och 20

Vid undertecknande, ratificering eller godkännande av en traktat el- ler vid anslutning till en traktat kan en stat enligt art. 19 avge en reser- vation, såvida inte reservationen är förbjuden enligt traktaten eller är oförenlig med dess ändamål och syfte.

Art. 20 innehåller bestämmelser om godtagande av reservationer och om invändningar mot sådana. I mom. ] fastslås att en reservation som ut- tryckligen är tillåten enligt traktaten inte behöver i efterhand godtas av de övriga fördragsslutande staterna. Mom. 2 avser fall där traktaten med hänsyn till det begränsade antalet parter och sitt ändamål och syfte uppenbarligen förutsatts skola gälla i sin helhet mellan alla parter. För en reservation till en sådan traktat krävs att den godtas av alla parter. När det är fråga om—en reservation till en traktat som utgör stiftelseur- kund för en internationell organisation, krävs enligt mom. 3, om inte annat bestämts i traktaten, att reservationen godtas av organisationens behöriga organ.

I övriga fall gäller enligt artikelns mom. 4, såvitt inte annat föreskri— vits i traktaten, att traktaten blir gällande mellan den stat som gjort re- servationen och de stater som godtar denna och att statens samtycke till att vara bunden av traktaten får verkan så snart åtminstone en av de andra fördragsslutande staterna godtagit reservationen. ÄVen i förhål- lande till en part som framställt invändning mot reservationen blir trak- taten gällande för den stat som gjort reservationen, såvida inte parten i fråga uttryckligen förklarat motsatsen vara dess avsikt.

Enligt mom. 5, vilket likaledes gäller endast om traktaten inte före- skriver annat, anses en stat ha godtagit en reservation, om den inte framställt invändning mot reservationen inorn tolv månader efter att ha underrättats om denna eller senast vid sitt tillträde av traktaten, om detta sker vid en senare tidpunkt.

ILC

ILC:s förslag till regler angående reservationer grundade sig i vä— sentliga delar på det rådgivande yttrande som avgavs av Internationella domstolen den 28 maj 1951 till FN:s generalförsamling med anledning av vissa reservationer till konventionen i Paris den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av folkmord (genocide). Den förut för- härskande uppfattningen, som bl. a. var vägledande för Nationernas Förbunds sekretariat i fråga om verkningarna av reservationer till multi- laterala traktater, var att en stat inte kunde tillträda en traktat med re- servationer utan de därav berörda staternas uttryckliga eller tysta med- givande. Denna s.k. enhällighetsregel hade sin grund i internationella konventioners allmänt antagna egenskap av kontrakt, av vilken följde att en reservation till en konvention egentligen endast innebar ett erbju-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 158 21

dande av staten i fråga att tillträda konventionen utan att vara bunden av vissa av dess bestämmelser. För att få verkan måste erbjudandet an- tagas av de övriga parterna. I utlåtandet rörande genocidekonventio- nen förklarade Internationella domstolens majoritet att den inte ansåg den traditionella uppfattningen ha upphöjts till en rättsregel. Med 7 rös- ter mot 5 uttalade domstolen som sin mening att en stat som gjort en reservation, som en del av de till konventionen anslutna staterna mot- satt sig men andra godtagit, kunde anses ansluten till konventionen, om reservationen var förenlig med konventionens ändamål och syf- te. Domstolen anförde vidare att en konventionspart som motsatte sig en reservation och fann den oförenlig med konventionens ändamål och syfte hade rätt att anse staten i fråga inte vara ansluten till konven- tionen. Om den däremot godtog reservationen som förenlig med kon- ventionens ändamål och syfte, hade den rätt att anse staten vara an- sluten till konventionen. Domstolen underströk att dessa uttalanden hänförde sig uteslutande till genocidekonventionen. Detta dämpade dock inte den kritik som riktades mot domstolens utlåtande. Särskilt varnades för det kaotiska och osäkra tillstånd som oundvikligen skulle bli följden, om domstolens uppfattning tillämpades på multilaterala konventioner i allmänhet.

ILC hade år 1950 fått ett särskilt uppdrag att studera frågan om reser- vationer till multilaterala konventioner ur kodifieringssynpunkt. Kom- missionen avgav en rapport härom år 1951 kort efter domstolens utlå- tande. Enligt rapporten hade kommissionen funnit att det kriterium som domstolens uppställt i fråga om genocidekonventionen, dvs. en reserva- tions förenlighet med konventionens ändamål och syfte, var alltför sub- jektivt för att kunna tillämpas på multilaterala konventioner i allmänhet. I rapporten rekommenderades som huvudregel, med vissa modifikatio- ner, den traditionella principen om enhälligt samtycke som förutsättning för att en stat skall kunna tillträda en traktat med reservationer.

ILC övergav emellertid denna ståndpunkt år 1962, då kommissionen tog vissa grundläggande frågor under omprövning. Den ansåg att om en traktat själv reglerar frågan om reservationer, traktatens egna bestäm- melser måste vara avgörande. Reservationer som traktaten förbjuder är uteslutna, medan sådana som traktaten tillåter utan vidare får verkan. Vad angår fall där traktaten inte nämner något om reservationer fann kommissionen emellertid nu, att det krav på ”förenlighet” som domsto- len uppställt i sitt yttrande om genocidekonventionen var lämpligt att antagas som ett allmänt kriterium i fråga om tillåtligheten av reservatio— ner till multilaterala traktater och av invändningar mot sådana. Enhäl- ligt samtycke måste å andra sidan presumeras vara nödvändigt i fråga om traktater mellan en mindre grupp av stater. Det var i huvudsak des- sa principer som låg till grund för kommissionens utkast till artiklar om reservationer.

ILC framhöll i sin kommentar till de två artiklarna att frågan hade

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 158 22

kommit i ett annat läge efter år 1951. Statssamfundet hade undergått en så snabb expansion att redan antalet potentiella deltagare i multilaterala traktater nu tycktes göra enhällighetsregeln mindre praktiskt användbar. Härtill hade kommit den praxis som utbildat sig som en följd av att många stater motsatte sig regeln och att domstolen vägrat att anse denna vara en rättsregel. En stat som gjort reservationer till en konven- tion betraktades numera i praktiken som ansluten till konventionen av majoriteten av de parter som inte rest invändningar mot reservatio- nerna. Sedan kommissionen väl hade beslutat sig för att förorda ett mera flexibelt system för allmänna multilaterala traktater, hade kommis- sionen vidare ansett, att det inte fanns tillräckliga skäl att göra en skill- nad mellan olika slag av multilaterala traktater, utom så till vida att från den allmänna regeln borde undantagas traktater ingångna mellan ett litet antal stater.

Konferensen

I den debatt om ILC:s förslag som ägde rum vid konferensen fram- trädde huvudsakligen tre olika meningsriktningar. Sovjetunionen före- trädde den extrema suveränitetsteorin, enligt vilken det är en absolut suverän rättighet att fritt göra reservationer och att bli ansluten till in- ternationella konventioner med reservationer utan hinder av eventuella invändningar mot dem. Från sovjetisk sida framlades ett antal änd— ringsförslag, som bl. a. gick ut på att de punkter i utkastet till art. 19, som avsåg fall där en reservation är förbjuden enligt traktaten eller där traktaten endast tillåter särskilt angivna reservationer, skulle strykas. Sovjetunionen vände sig vidare mot den regel i ILC:s förslag, enligt vil- ken en invändning mot reservationer skulle hindra traktatens ikraftträ- dande mellan den stat som gjort invändningen och den stat som gjort re- servationema, om den förra inte angett annat. Enligt det sovjetiska för- slaget skulle motsatt presumtion gälla. Den sovjetiske delegaten anförde som motivering för de föreslagna ändringarna bl. a. att friheten att göra reservationer härrörde från staters suveräna rätt att försvara särdrag i deras rättsordningar.

Till motsatt ytterlighet gick Ceylon, som förslog att ILC:s utkast till art. 19 skulle ersättas med den enkla regeln att en stat kunde göra reser- vationer vid tillträde av en traktat, om och i den utsträckning som trak- tatens bestämmelser angav detta. En så långtgående inskränkning av re- servationsrätten var det inte många som förordade.

Storbritanniens delegation medgav att enhällighetsregeln numera kunde te sig perfektionistisk. Den uttryckte emellertid tvivel om effekti- viteten av det krav på förenlighet med traktatens ändamål och syfte, som uppställts i art. 19:e. Kravet kunde bli utan verkan, om art. 20:4 innebar att det helt skulle överlämnas åt varje part att bedöma huruvida kravet var uppfyllt. Enligt den brittiska delegationens mening borde bestäm- melsen om förenlighet uppfattas som ett objektivt kriterium. För att ga-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 158 23

rantera en objektiv tillämpning krävdes dock, att det inrättades något organ eller någon procedur som kunde anlitas i fall där det gjordes re- servationer som en stor del av de berörda parterna ansåg oförenliga med traktatens ändamål och syfte. Liknande synpunkter anfördes av flera andra delegationer, däribland den svenska.

Konferensens sakkunnige rådgivare bekräftade att ILC genom kravet på förenlighet hade avsett att ange ett objektivt kriterium. Han medgav å andra sidan att det i utkastet föreslagna sättet för kriteriets tillämpning var subjektivt, eftersom tillämpningen berodde på vederbörande staters eget bedömande. Detta vore dock kännetecknande för många internatio- nella rättsregler i avsaknad av rättsligt avgörande.

För att i någon mån komma ifrån den osäkerhet som det vaga fören- lighetskriteriet kunde leda till föreslog några delegationer att man skulle införa ett system med majoritetsbeslut. Enligt detta skulle en reservation behöva godtagas, uttryckligt eller tyst, av en enkel eller två tredjedels majoritet av de berörda staterna, innan den stat som gjort reservationen ktmde anses ansluten till traktaten. Ändringsförslag av denna innebörd framlades av Japan, Filippinerna, Sydkorea och Australien.

Flera stater, däribland Sverige och Danmark, fäste vikt vid att en- hällighetsregeln skulle fortsätta att gälla för traktater mellan ett mindre antal stater. Den svenska delegationen anmärkte att de i art. 20: 2 upp- ställda villkoren innebar en alltför snäv begränsning av regelns tillämp- ningsområde. Det förhållandet att de förhandlande staternas antal var li- tet borde vara tillräckligt skäl att anse regeln tillämplig. Förenta sta- terna föreslog att de två villkoren i början av art. 20: 2 _ det begrän- sade antalet stater och traktatens ändamål — skulle gälla var för sig och inte kumulativt, dvs. att ”oc ” skulle ersättas med ”eller”. Enligt ett franskt ändringsförslag skulle de huvudsakliga kriterierna för enhällig- hetsregelns tillämplighet vara, att traktaten var avsedd att gälla endast mellan vissa i traktaten bestämda stater och att dess ikraftträdande för alla de förhandlande staterna var en väsentlig förutsättning för över- enskommelsen. Den franska delegationen önskade för övrigt också i vissa andra delar av konventionen införa undantag för dessa s.k. be- gränsade traktater (”restricted multilateral treaties”).

Även mot bestämmelsen i art. 20: 3 angående reservationer till en traktat om upprättande av en internationell organisation riktades in- vändningar från olika håll. Schweiz föreslog att bestämmelsen skulle utgå, eftersom den berörde villkoren för medlemskap i en organisation och sådana frågor inte borde behandlas i förevarande konvention.

Ändringsförslagen blev nästan utan undantag avslagna. De två artik- larna i ILC:s utkast stod sig således utan nämnvärda ändringar under konferensens första session. En rätt allmänt omfattad mening var att de av kommissionen föreslagna reglerna, även om de inte var helt invänd- nings- eller riskfria, dock representerade en rimlig och balanserad me- delväg mellan å ena sidan den oinskränkta suveränitetsuppfattningen och å andra sidan den strikta enhällighetsregeln, som alltmer kommit att framstå som otjänlig för det starkt utvidgade internationella stats- samfundets behov.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 158 24 Under konferensens andra session tog Sovjetunionen åter upp sitt för- slag om att presumtionen angående verkan av invändningar mot reserva- tioner skulle vara den motsatta mot vad ILC föreslagit. Den sovjetiska delegationen gjorde gällande att stater faktiskt anser att underlåtenhet av en stat att ange de avsedda rättsverkningama av en invändning som den framställt innebär samtycke till att traktaten träder i kraft för dess del i förhållande till den stat som gjort reservationen. Konferensens sak- kunnige rådgivare förklarade att ILC funnit att en sådan presumtion kunde uppmuntra stater att göra reservationer och att det också vore mera logiskt att antaga meningen med en invändning vara att staten inte önskade vara bunden av traktaten i förhållande till den stat som gjort reservationen. Rådgivaren ansåg det dock tvivelaktigt, om några mera väsentliga sakskäl talade för den ena eller den andra presumtionen. Hu- vudsaken var att regeln var helt klar. Vid omröstning visade det sig att opinionen i denna fråga hade svängt om sedan föregående session. Det sovjetiska ändringsförslaget blev således antaget av konferensen. I övrigt vidtogs ingen saklig ändring i ILC:s utkast under den andra sessionen.

Art. 21

Art. 21 reglerar rättsverkningama av en reservation som blivit fast— ställd i förhållande till annan part enligt de föregående artiklarna. I mom. ] fastslås att de bestämmelser i traktaten som reservationen avser modifieras mellan de båda staterna i den utsträckning som reservationen anger. I det inbördes förhållandet mellan andra parter har reservationen enligt mom. 2 ingen sådan verkan. När en part rest invändning mot re— servationen men inte motsatt sig traktatens ikraftträdande mellan sig själv och den stat som gjort reservationen, blir följden enligt mom. 3 att de bestämmelser som reservationen avser, i den utsträckning reservatio- nen anger, inte gäller dem emellan.

Artikeln överensstämmer med ILC:s utkast, bortsett från den följd- ändring som gjordes i den första satsen av mom. 3, sedan konferensen antagit Sovjetunionens förslag om ändring av art. 20: 4: b angående ver- kan av invändningar mot reservationer.

Vid konferensen förekom ett meningsutbyte angående rättsverkning- ama av en reservation i det fall som avses i mom. 3. Redaktionskommit- tén hade gett den sista satsen en i förhållande till ILC:s utkast ändrad lydelse, enligt vilken en reservation i detta fall skulle ha samma verkan som enligt mom. 1. Mot denna ändring riktades kritik av bl. a. Neder- länderna och Sovjetunionen. Dessa medgav att en reservation som gick ut på att en viss bestämmelse i traktaten inte skulle gälla hade samma verkan, när invändning gjorts som när den godtagits. Det fanns emeller- tid enligt deras mening andra slag av reservationer, för vilka detta inte kunde vara riktigt. De föreslog därför en återgång till ILC:s text, vilket också blev konferensens beslut. Storbritanniens delegation var dock av annan mening. Den ansåg att en konvention i förhållande till en stat som gjort reservationer måste gälla antingen med de inskränkningar som

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 158 25

reservationema angav eller också inte alls. Konventionen kunde inte till- låtas gälla för staten i fråga, samtidigt som en eventuell tvist om verk- ningarna av en reservation mot vilken invändning gjorts lämnades olöst. Det skulle leda till den sorts oreda som konferensen hade till uppgift att söka förhindra.

På särskild fråga av konferensens ordförande bekräftade redaktions- kommitténs ordförande att artikelns mom. 3 innebar att traktaten i fråga trädde i kraft mellan de båda staterna med undantag för den be- stämmelse, mot vilken reservationen gjorts. Beträffande innebörden av uttrycket ”to the extent of the reservation” i mom. 3 förklarade han att om en reservation t. ex. berörde endast de första tre momenten i en arti- kel, endast dessa tre moment inte skulle gälla mellan de båda staterna.

Art. 22

Enligt art. 22, vars bestämmelser uttryckligen anges vara av subsidiär natur, kan en reservation återtagas när som helst. Återtagandet får ver- kan i förhållande till annan fördragsslutande stat först när denna motta— git meddelande därom. Enligt artikeln kan en invändning mot en reser- vation likaledes återtagas när som helst.

ILC

ILC förklarade i sin kommentar att kommissionen var medveten om att de övriga parterna, när en reservation återtas, i vissa fall kan behöva anpassa sin interna rätt till den nya situationen. Kommissionen hade dock inte ansett sig böra föreslå en allmän regel om en viss tidsfrist för detta ändamål. Om det skulle dröja något, innan en part genomfört nöd- vändiga ändringar i sin interna rätt, kunde den part som gjort reserva- tionen och därmed varit upphovet till svårigheterna inte bona fide be- klaga sig däröver.

Konferensen

I ILC:s utkast avsåg artikeln endast återtagande av reservationer. Konferensen införde bestämmelsen om återtagande av invändningar mot reservationer.

Enligt ILC:s utkast skulle återtagandet av en reservation inte få ver- kan förrän de övriga fördragsslutande staterna mottagit meddelande därom. Redaktionskommittén ansåg att återtagandet borde få verkan i förhållande till en fördragsslutande stat när den för sin del hade under- rättats därom, även om inte alla de övriga fördragsslutande staterna nåtts av meddelandet. Texten ändrades i enlighet härmed.

Art. 23

Art. 23 innehåller bestämmelser om det formella förfarandet vid avgi- vande av reservationer och vid anmälan om godtagande av eller om in-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 158 26

vändningar mot sådana. Enligt mom. 1 måste sådana förklaringar avges i skriftlig form och delges de fördragsslutande staterna och andra stater som är berättigade att tillträda traktaten. Mom. 2 föreskriver att en re- servation som gjorts vid traktatens undertecknande måste bekräftas vid efterföljande ratifikation eller godkännande av traktaten. Den anses i så fall gjord när den bekräftas. Ett uttryckligt godtagande av reservationen eller en invändning mot denna behöver däremot enligt mom. 3 inte be- kräftas på motsvarande sätt. Mom. 4 föreskriver att även ett återtagande av en reservation eller av en invändning skall ske i skriftlig form.

ILC påpekade i sin kommentar att förbehåll som uttryckts under för- handlingarna om avslutande av en traktat inte erkänns som reservatio- ner i vare sig denna artikel eller art. 19. Det förekom att sådana på för- handlingsstadiet gjorda uttalanden senare åberopades som formella re- servationer. Kommissionen hade emellertid ansett det vara av vikt att staten i fråga för att göra sina avsikter fullt klara skulle upprepa den av- givna förklaringen vid sitt tillträde av traktaten.

Vid konferensen gjordes vissa smärre tillägg till ILC:s text. Mom. 3 utvidgades till att avse även ett uttryckligt godtagande av en reservation. Mom. 4 saknade motsvarighet i ILC:s text.

lkraftträdandet av traktater Art. 24

Art. 24 innehåller bestämmelser om traktaters ikraftträdande. Om inte traktaten anger annat eller de förhandlande staterna överenskommit om annat, träder en traktat i kraft så snart alla delförhandlande staterna uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av traktaten. När en stat till- träder en traktat som redan trätt i kraft träder traktaten i kraft för den staten vid tillträdet, om inte traktaten försln-iver annat.

Enligt artikelns mom. 4 gäller emellertid de s. k. slutbestämmelserna i en traktat från den tidpunkt då traktatens text blir antagen. Här avses de klausuler i en traktat som reglerar bestyrkandet av texten, sättet att uttrycka samtycke till att vara bunden av traktaten, sättet och datum för dess ikraftträdande, reservationer, depositariens uppgifter och andra frå- gor som nödvändigtvis uppkommer före traktatens ikraftträdande. Ar- tikelns mom. 4 saknade motsvarighet i ILC:s utkast.

Ärt. 25

Enligt art. 25 blir en traktat eller en del av en traktat tillämplig provi- soriskt i avvaktan på dess ikraftträdande, om traktaten så föreskriver el— ler de förhandlande staterna på annat sätt överenskommit därom. Enligt mom. 2 upphör den provisoriska tillämpningen för en stat, om den med- delar övriga stater att den inte har för avsikt att tillträda traktaten.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 158 27

ILC hade i sitt utkast till denna artikel använt uttrycket ”provisoriskt ikraftträdande”. Vid konferensen riktade vissa stater invändningar mot denna formulering och föreslog i stället ”provisorisk tillämpning". ILC:s text ändrades i enlighet härmed. Vid konferensen tillfogades vi- dare mom. 2 om den provisoriska tillämpningens upphörande. Denna be- stämmelse saknade motsvarighet i ILC:s utkast.

Traktaters tillämpning och tolkning Art. 26

Konventionens del III innehåller bestämmelser om traktaters tillämp- ning och tolkning. Den inledande art. 26 med rubriken ”pacta sunt ser- vanda” fastslår att varje i kraft varande traktat är bindande för parterna och skall ärligt fullgöras av dem.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar till artikeln att kommissionen velat ut- trycka denna grundläggande princip i så enkel form som möjligt. En del medlemmar av kommissionen hade föreslagit att i artikeln också skulle anges att en part skall avhålla sig från handlingar ägnade att omintet— göra traktatens ändamål och syfte. Kommissionen ansåg emellertid att detta klart var inbegripet i skyldigheten att fullgöra traktaten ”in good fait ”.

Viss tvekan hade rått om behovet av orden ”i kraft varande”, vilka kommissionen emellertid ansett sig böra medtaga med hänsyn till arti- kelns logiska samband med andra artiklar, som bl. a. ålade fördragsslu- tande stater vissa förpliktelser före en traktats ikraftträdande. Orden ”i kraft varande” täckte självfallet också traktater som trätt i kraft proviso- riskt i enlighet med den föregående artikeln (i vilken dock uttrycket pro- visorisk tillämpning införts; se ovan).

Konferensen

Vid konferensen framlade flera stater förslag om att uttrycket ”i kraft varande” skulle ersätta med ”giltig”. Försöken att introducera begrep- pet giltighet i artikeln mötte emellertid bestämda invändningar från andra delegationer. Artikeln antogs i den form som lLC hade föreslagit.

Art. 27

Enligt art. 27 kan en part inte åberopa bestämmmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga underlåtenhet att fullgöra en traktat. Denna regel innebär ingen inskränkning av art. 46.

Artikeln, som saknade motsvarighet i ILC:s utkast, motiverades med att stater stundom åberopar sin interna rätt för att undandra sig sina in—

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974: 158 28

ternationella förpliktelser. Artikeln avsåg att förhindra detta genom att uttryckligt fastslå den internationella rättens företräde.

Art. 28

I art. 28 fastslås att en traktat, om inte annat överenskommits, saknar tillbakaverkande kraft, dvs. inte är tillämplig för någon part på hand- lingar eller händelser som ägde rum eller förhållanden som upphörde in- nan traktaten trädde i kraft för parten i fråga.

ILC

ILC framhöll att avgöranden av internationella domstolar bekräftat den allmänna regeln att en traktat inte kan anses vara avsedd att ha re- troaktiv verkan, såvida inte en sådan avsikt uttryckts i traktaten eller in- direkt framgår av dess bestämmelser.

Det var enligt ILC förenligt med principen om icke-retroaktivitet att tillämpa en traktat på förhållanden som bestod när traktaten trädde i kraft, även om förhållandenas uppkomst låg längre tillbaka i tiden. Som exempel härpå anförde ILC att Europeiska kommissionen för de mänsk- liga rättigheterna inte ansett sig behörig att behandla klagomål över lagstiftningsåtgärder eller administrativa eller judiciella beslut, som till- kommit och blivit slutgiltiga före ikraftträdandet av den europeiska kon- ventionen om de mänskliga rättigheterna, men å andra sidan tagit upp- fall där det gällt nya åtgärder vidtagna efter konventionens ikraftträ— dande med tillämpning av sådan tidigare lagstiftning.

Artikelns subsidiära natur angavs genom satsen ”såvida inte annan avsikt framgår av traktaten eller på annat sätt fastställts”. Denna formu- lering var avsedd att även täcka fall där det inte direkt följde av bestäm- melserna i traktaten utan snarare låg i traktatens natur att den skulle ha vissa retroaktiva verkningar.

Konferensen

Mot formuleringen av sistnämnda sats riktades vid konferensen in- vändningar av Österrike och Grekland, som ansåg att den kunde ge upphov till tolkningssvårigheter och äventyra rättssäkerheten. De före- slog i stället uttrycket ”såvida inte traktaten föreskriver anna ”. Änd- ringsförslaget blev dock avslaget. — Förenta staterna föreslog en stryk- ning av uttrycket ”situation som upphört”, vilket enligt dess uppfattning var mångtydigt och t. ex. kunde föranleda parter att hävda att en hän- delse visserligen inträffat före traktatens ikraftträdande men gett upp— hov till en situation som inte upphört före ikraftträdandet. Även detta ändringsförslag avslogs. Artikeln antogs av konferensen utan ändringar.

Art. 29

Enligt art. 29 gäller en traktat för varje parts hela territorium, såvida inte annan avsikt framgår av traktaten eller på annat sätt fastställts.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 158 29

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att artikeln endast var avsedd att till- godose behovet av en subsidiär regel för det fall att parternas avsikter i fråga om en traktats tillämplighet i territoriellt hänseende inte framgick av traktaten eller andra omständigheter. Kommissionen hade föredragit orden ”dess hela territorium" framför det i en del konventioner an- vända uttrycket ”territorium eller territorier för vilka parten är interna- tionellt ansvarig”, eftersom kommissionen önskade undvika en associa- tion till s. k. kolonialklausuler.

Konferensen

Vid konferensen vidtogs en redaktionell ändring i artikeln. I ILC:s ut- kast användes uttrycket ”en traktats tillämpning”, mot vilket Ukrainas delegat invände att traktater inte kunde bli direkt tillämpliga inom en stats territorium om inte statens interna rätt medgav det. I hans eget land hade en traktat intern rättsverkan först när en lag därom hade ut— färdats. Han föreslog därför att formuleringen i fråga skulle ersättas med ”är bindande för varje stat med avseende på”. Konferensen änd- rade artikeln i enlighet härmed. '

Art. 30

Art. 30 reglerar prioriteten mellan staters rättigheter och skyldigheter enligt två traktater i följd rörande samma ämne. Enligt mom. 1 gäller reg- lerna i denna artikel såvitt inte annat följer av art. 103 i FN:s stadga. Enligt denna artikel skall en stats förpliktelser enligt FN-stadgan ha företräde framför statens förpliktelser enligt andra internationella över- enskommelser.

När den ena traktaten anger att den inte skall utgöra hinder för till- lämpning av den andra traktaten, skall enligt mom. 2 den andra trakta- ten ha företräde. Om alla parter i den tidigare traktaten också är parter i den senare traktaten, gäller den tidigare traktaten enligt mom. 3 endast i den utsträckning som dess bestämmelser är förenliga med den senare traktatens. När inte alla parter i den tidigare traktaten är parter i den senare traktaten, är nyssnämnda regel enligt mom. 4 tillämplig i förhål- landet mellan stater som är parter i båda traktatema, men i förhållandet mellan en sådan stat och en stat som är part endast i den ena traktaten gäller endast denna.

Mom. 5 anger att mom. 4 inte inverkar på art. 41, som rör över- enskommelser om ändring av traktater endast mellan vissa av de för- dragsslutande staterna, eller på frågan om en traktats upphörande eller suspension enligt art. 60, liksom inte heller på frågan om en stats ansva- righet i det fall att den ingår eller tillämpar en traktat vars bestämmelser är oförenliga med dess förpliktelser mot en annan stat enligt en annan traktat.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1974: 158 30

ILC

I sin kommentar förklarade ILC att denna artikel i ett tidigare utkast hade en avfattning som angav att den avsåg prioriteten mellan traktater som innehåller oförenliga bestämmelser. Kommisionen hade emellertid nu föredragit att ge artikeln en mera allmän formulering (”successiva traktater rörande samma ämne”). Ett skäl härför var att kommissionen ville undvika att bestämmelsen i mom. 4 skulle kunna tolkas så, att den medgav en stat att ingå en traktat som är oförenlig med dess förpliktel- ser mot en annan stat enligt en annan traktat. Fast ordalydelsen revide- rats, var emellertid det sakliga innehållet i artikeln detsamma som enligt det tidigare utkastet.

ILC framhöll att traktater inte sällan innehåller klausuler som anger deras förhållande till andra traktater rörande samma ämne. Artikelns mom. 2 avsåg fall där en klausul i en traktat ger företräde åt en annan traktat. Situationen var emellertid en annan, när en traktat anger att den själv skall ha företräde framför andra traktater, tidigare eller senare. Bortsett från art. 103 i FN-stadgan inverkade bestämmelser av detta slag inte på tillämpningen av de allmänna prioritetsreglema i mom. 3 och 4.

Det låg i vissa traktatförpliktelsers natur att de var avsedda att gälla generellt för alla parter utan undantag. Inom kommissionen hade över- vägts, om en senare traktat med oförenliga bestämmelser borde anses ogiltig, när den tidigare traktaten skapat förpliktelser för parterna av särskild art, i synnerhet sådana förpliktelser som till sin natur var ”in- terdependent” eller ”integral”. Enligt kommissionens mening fanns emellertid inte anledning att införa en särskild regel rörande dessa typer av traktater. Frågan om påföljderna för en stat som ingår eller tillämpar en senare traktat med oförenliga bestämmelser fick även i dessa fall be- dömas enligt reglerna om internationell statsansvarighet för traktatbrott.

Konferensen

Artikeln antogs av konferensen med endast några redaktionella änd- ringar.

Vid konferensen tog Storbritanniens delegat upp vissa frågor rörande den praktiska tillämpningen av reglerna i förevarande artikel. Han på- pekade att tvivel kunde uppstå om vilken av två traktater som var den tidigare eller senare, t. ex. om den ena undertecknats först men trätt i kraft senare än den andra. Han ansåg att avgörande för frågan borde vara tidpunkten för antagandet av texten, inte ikraftträdandet. Konfe- rensens sakkunnige rådgivare förklarade sig vara av samma mening. Denne påpekade dock att ikraftträdandet var relevant för frågan, vid vilken tidpunkt reglerna i artikeln skulle få verkan för varjeenskild part. Skyldighet att iaktta dessa regler inträdde för en part, när de båda traktatema trätt i kraft för den parten. — Den brittiska delegationen framhöll vidare att uttrycket ”rörande samma ämne" enligt dess upp- fattning borde tolkas restriktivt. I uttrycket borde inte inbegripas fall där en traktat som generellt reglerar ett ämne står i konflikt med någon

• Sida 31
•  Original

Prop. 1974: 158 31

enstaka bestämmelse i en tidigare traktat rörande ett helt annat ämne. ] ett sådant fall var det en tolkningsfråga, vilken traktat som skulle ha företräde. Sådana tolkningsregler som ”generalia specialibus non dero- gan ” kunde vara tillämpliga. Även i detta uttalande instämde konferen— sens sakkunnige rådgivare. Denne bekräftade också den brittiske delega- tens förmodan att reglerna i artikeln var av huvudsakligen subsidiär na- tur och således inte hindrade att traktatema själva reglerade prioritets- frågorna, vilket tvärtom var önskvärt.

Art. 31 och 32

Art. 31 innehåller en allmän regel om tolkningen av traktater: en trak- tat skall tolkas bona fide i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte.

I mom. 2 anges att vid tolkningen skall beaktas, förutom traktatens text med preambel och bilagor, överenskommelser som vid traktatens in- gående träffats mellan alla parterna rörande traktaten och instrument avseende denna som därvid upprättats av en eller flera parter och godta- gits som sådana av övriga parter. Vidare skall enligt mom. 3 hänsyn tas till senare överenskommelser mellan parterna om traktatens tolkning el- ler tillämpning och sådan praxis vid dess tillämpning som visar att parterna är ense om tolkningen, liksom också till tillämpliga regler i in- ternationell rätt. Enligt mom. 4 skall ett uttryck tilläggas en speciell mening, om det är tydligt att detta var parternas avsikt.

Enligt art. 32 kan supplementära tolkningsmedel, såsom förarbetena till traktaten och omständigheterna vid dess ingående, anlitas för att söka bekräftelse på den mening som framgått vid tillämpning av art. 31. Dessa hjälpmedel kan också användas för att fastställa meningen, när oklarhet eller tvetydighet kvarstår efter en tolkning enligt art. 31 eller så- dan tolkning leder till ett resultat som uppenbarligen är orimligt eller oförnuftigt.

ILC

I sin kommentar till dessa artiklar konstaterade ILC att det bland juris- ter finns olika uppfattningar om metoderna vid tolkning av traktater. En del lägger framför allt vikt vid parternas verkliga avsikter och medger i enlighet härmed ett fritt anlitande av andra källor än traktaten själv, så- som dess förarbeten. Andra tillmäter traktatens syfte stor betydelse och är därför mera benägna, särskilt när det gäller allmänna multilaterala traktater, att medge teleologiska tolkningar av texten som går utöver parternas i texten uttryckta avsikter och även kan avvika från dessa. De flesta betonar emellertid textens primära betydelse som grundval för tolkningen av en traktat, samtidigt som de i viss utsträckning medger att andra bevis om parternas avsikter beaktas, liksom också traktatens än- damål och syfte.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 158 32

ILC erinrade vidare om att internationella domstolar vid tolkningen av traktater åberopat åtskilliga olika tolkningsregler. Nästan varje prin- cip eller maxim som används inom interna rättssystem vid tolkning av lagar och avtal hade kommit till användning även på det internationella planet. Kännetecknande för många av dessa regler var emellertid att till- låmpningen av den ena eller den andra regeln inte var obligatorisk. De tjänade närmast som hjälpmedel, vilkas användning berodde på domsto- lens egen bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Kommissionen hade begränsat sig till att söka skilja ut och kodifiera de jämförelsevis få grundsatser som utgjorde allmänna regler för tolk- ningen av traktater. Med hänsyn till de olika åsikter som fanns om tolk- ningsmetoderna hade kommissionen ansett sig böra klart ta ställning till textens roll vid traktattolkning. Regler om vilka källor som kunde anli- tas för att fastställa parternas avsikter behövdes bl. a. för tillämpningen av de i konventionen i ett antal artiklar intagna klausuler, som skiljer mellan uttryckliga traktatbestämmelser och parternas underförstådda avsikter. Ett visst mått av enighet om de grundläggande tolkningsreg- lerna var vidare av vikt inte bara vid tillämpningen utan också vid ut- arbetandet av traktater.

Kommissionen hade varit enig om att utgångspunkten för traktattolk- ning är traktatens text. Det gällde att fastställa dennas mening, inte att utforska parternas bakomliggande avsikter. ILC framhöll att kärnan i denna tolkningsmetod var principen att parterna skall presumeras ha haft den avsikt som framgår av de av dem använda uttrycken, fattade i deras gängse mening. Därvid avsågs inte den gängse meningen av ett ut- tryck i och för sig utan sett i samband med traktaten och mot bakgrun- den av traktatens ändamål och syfte (art. 31: 1). ILC påpekade att Haag-domstolen i flera fall vid tolkningen av enskilda bestämmelser i en traktat stött sig på uttalanden i preambeln om traktatens syfte.

Det hade inte varit kommissionens avsikt att fastställa en rangordning mellan de olika i art. 31 angivna tolkningsmedlen. Artikelns olika ele- ment sammanhängde alla med varandra och var avsedda att tillämpas gemensamt som en enda tolkningsregel, vilket kommissionen velat un- derstryka genom att i rubriken använda detta ord i singularis.

Till de i art. 31:3 angivna tolkningsmedlen hör sådan praxis vid en traktats tillämpning, som visar att parterna är överens om traktatens in- nebörd. ILC förklarade att denna bestämmelse förutsatte att det förelåg samförstånd mellan parterna ”som helhet”. Däremot var det inte nöd- vändigt att varje enskild part själv utövat ifrågavarande praxis. Det kunde vara tillräckligt att parten godtagit denna.

Av art. 31: 3: c framgår att i förhållandet mellan parterna tillämpliga regler i internationell rätt skall beaktas vid tolkningen. I ett tidigare ut- kast hade bestämmelsen en annan formulering, enligt vilken den avsåg relevanta folkrättsregler i kraft vid tiden för traktatens ingående. Enligt

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 158 33

ILC:s kommentar hade kommissionen ansett sig böra stryka denna tids- bestämning, då det var möjligt att tolkningen av en traktat kunde påver- kas av att rättsliga termer som använts i traktaten fått en annan inne- börd genom rättsutvecklingen efter traktatens ingående. I—Iur sådana fall skulle bedömas, berodde enligt kommissionens mening främst på parter- nas avsikter.

ILC framhöll att alla de i art. 31 angivna tolkningsmedlen hänförde sig till den tidpunkt då parternas överenskommelse kom autentiskt till uttryck i texten eller till tiden därefter. Detta var inte fallet med för- arbetena. Dessa hade därför som tolkningsmedel inte samma autentiska karaktär, hur värdefulla de än ibland kunde vara för att belysa de i tex- ten använda uttrycken. Dessutom kunde det inte förnekas att förhand- lingsprotokoll o.d. i många fall var ofullständiga eller vilseledande, så att stor försiktighet måste iakttagas vid bedömning av deras värde som tolkningsmedel. Den skillnad som gjordes i art. 31 och 32 mellan auten— tiska och supplementära tolkningsmedel var därför enligt kommissio- nens mening både berättigad och önskvärd.

Konferensen

Vid konferensen framlade Förenta staterna ett ändringsförslag, som gick ut på att sammanslå art. 31 och 32 och eliminera skillnaden mellan autentiska och supplementära tolkningsmedel. Enligt förslaget skulle en traktat tolkas bona fide i syfte att fastställa den mening som skall tilläg— gas dess uttryck mot bakgrunden av alla relevanta faktorer. Efter denna bestämmelse skulle följa en icke uttömmande uppräkning av nio fakto- rer, däribland traktatens text, dess ändamål och syfte, förarbetena och omständigheterna vid dess ingående.

Den amerikanska delegationen kritiserade ILC:s utkast som alltför stelt och restriktivt och ifrågasatte, om det gav uttryck åt gällande folk- rätt. Tendensen i rättsutvecklingen var att hänsyn skulle tas till alla omständigheter som kunde inverka på bedömningen av den gemen— samma avsikt som parterna sökt uttrycka i texten. Ordens naturliga eller vanliga betydelse hade inte betraktats som oavvisliga imperativ, vilka uteslöt ytterligare undersökning, utan snarare som ett viktigt vittnes- börd, bland många andra sådana, om parternas gemensamma avsikt.

Syftet med Förenta staternas förslag var att undvika en fast hierarki mellan tolkningsmedlen och ställa till uttolkarens förfogande vilket som helst av de medel som kunde vara av betydelse under de omständighe- ter som förelåg i det särskilda fallet.

Motsatt uppfattning hävdades med eftertryck av bl. a. Storbritanniens delegat, som försvarade principen att vid traktattolkning huvudvikten måste läggas vid traktatens text. Han påpekade att många multilaterala traktater biträtts av en del stater först i efterhand genom anslutning. Det var knappast möjligt att bedöma sådana staters rättigheter och skyldig- heter efter de ursprungliga upphovsmännens förmodade gemensamma avsikter. Det vore rimligare att antaga, att texten uttryckte de gemen- samma avsikterna och att traktattolkningens primära uppgift var att

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 158 34

klargöra textens innebörd. Den brittiske delegaten underströk vidare att förarbeten nästan alltid utgjorde en bristfällig källa för fastställande av parters avsikter. De bestod i allmänhet av referat av uttalanden gjorda under förhandlingarna. Sådana referat var oftast både vilseledande och ofullständiga. Alla delegationer uttalade sig inte om varje särskild fråga och ett uttalande gjort tidigt under förhandlingarna kunde ange en de- legations avsikter på detta stadium men inte ha något samband med den slutgiltiga texten. Dessutom utelämnades de informella möten som före- kom mellan delegationschefer och som ofta var den mest betydelsefulla delen av förhandlingarna. ILC:s behandling av förarbetena som källa vid traktattolkning innebar endast ett erkännande av att bevisvärdet av förarbeten var mindre än själva traktatens text.

Frankrikes delegat uttalade sig i samma riktning. Det var mycket mindre äventyrligt och mera rättvist att för utrönande av parternas av- sikter hålla sig till vad de överenskommit skriftligt än att utanför texten leta efter de betydligt mer opålitliga belägg för deras avsikter, som kunde påträffas här och var i ofullständiga och ensidiga handlingar.

Det stora flertalet talare i debatten motsatte sig Förenta staternas ändringsförslag. Konferensens sakkunnige rådgivare framhöll i anslut- ning till debatten att ILC inte hade sökt ta ställning till den ena eller den andra teorin om traktattolkning. De regler som den utformat hade emel- lertid varit avsedda att motsvara statspraxis. Vid omröstningen blev det amerikanska ändringsförslaget avslaget med överväldigande majoritet. Artiklarna om traktattolkning antogs senare genom enhälligt beslut av konferensen.

Art. 33

I art. 33 fastslås att en traktattext som bestyrkts på två eller flera språk har samma vitsord på varje språk, såvida inte traktaten föreskri- ver eller parterna är överens om att en särskild version skall ha före- träde i händelse av skiljaktigheter. Endast de bestyrkta språkversionerna presumeras vara autentiska. Traktatens uttryck förutsätts ha samma me- ning i varje autentisk text. I händelse av skiljaktigheter skall den mening antagas, som bäst sammanjämkar texterna, med beaktande av trak- tatens ändamål och syfte.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att det föreföll vara allmänt erkänt att de olika språkversionerna av en traktat, om annat inte angetts i trakta- ten, är likvärdiga. Artikeln avsåg de språk på vilka traktatens text ”be— styrkts”. Detta uttryck hade valts med hänsyn till art. 10, enligt vilken textens bestyrkande är att betrakta som ett särskilt led i förfarandet vid ingående av en traktat.

Artikelns första stycke innehåller ett allmänt förbehåll för fall där traktaten själv anger att en viss text skall ha företräde i händelse av skiljaktigheter. Vid tillämpningen av en sådan bestämmelse i en traktat

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 158 . ' 35

kunde frågan uppkomma, om ”huvudtexten” skulle gälla automatiskt vid minsta skiljaktighet mellan texterna, eller om åtminstone en del av de normala tolkningsmedlen först skulle anlitas för att söka samman- jämka texterna, innan det kunde anses föreligga ”skiljaktighet”. Interna- tionella domstolsavgöranden gav inte någon direkt ledning för sådana fall, och kommissionen hade inte ansett frågan böra regleras i samband med de allmänna tolkningsreglerna. Hur frågan borde lösas, berodde huvudsakligen på parternas avsikter vid bestämmelsens införande i trak— taten.

När en traktat var flerspråkig, krävdes som ett led i tolkningen av traktaten en jämförelse av texterna. Utgångspunkten måste därvid vara att traktaten trots flerspråkigheten förblev en enda traktat och att ut- trycken på alla språken således var avsedda att ha en och samma me- ning. Vid tolkningen gällde det att finna texternas gemensamma mening. Av texternas likvärdighet följde vidare att vid olikhet mellan texter för— sök måste göras att sammanjämka texterna och fastställa parternas av- sikter med anlitande av de normala tolkningsmedlen.

Kommissionen hade inte funnit skäl att införa en presumtion för re— striktiv tolkning i fall där den ena språkversionen hade en vidare inne- börd än den andra. Huruvida en traktat vid tvetydighet borde tolkas re- striktivt, var en mera allmän fråga. Svaret berodde på traktatens natur och det sammanhang i vilket det tvetydiga uttrycket förekom.

Konferensen

Vid konferensen gjordes vissa redaktionella ändringar i artikelns sista stycke, som uppdelades i två. På grundval av ett ändringsförslag av För- enta staterna tillades vidare i sista meningen orden ”med beaktande av traktatens ändamål och syfte”, vilka saknade motsvarighet i ILC:s ut- kast.

Traktater och tredje stat Art. 34—36

I art. 34 fastställs den allmänna regeln att en traktat inte skapar vare sig förpliktelser eller rättigheter för en tredje stat utan dess samtycke.

För uppkomsten av en förpliktelse för tredje stat krävs enligt art. 35 att traktatparterna avsett att genom en bestämmelse i traktaten fastställa en sådan förpliktelse och att tredje staten uttryckligt och skriftligt ac- cepterat förpliktelsen.

En rättighet uppkommer för tredje stat enligt art. 36, om traktatpar— terna avsett att genom en bestämmelse i traktaten bevilja tredje stat rät- tigheten i fråga och tredje staten samtyckt därtill. Om inte annat före- skrivits i traktaten, antages i detta fall tredje staten samtycka, så länge inte motsatsen visar sig vara fallet. I artikelns mom. 2 föreskrivs att

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 158 36 tredje staten vid utövande av rättigheten skall iaktta de villkor härför, som traktaten anger eller som fastställts i enlighet med traktaten.

ILC

ILC konstaterade i sina kommentarer till dessa artiklar att det var en omstridd fråga huruvida grundsatsen att en traktat inte medför förplik- telser eller rättigheter för tredje stat gäller undantagslöst. Inom kommis- sionen rådde enighet om att en traktat i sig själv aldrig skapar förpliktel- ser för stater som inte är parter. När de i art. 35 angivna villkoren för en förpliktelses uppkomst var uppfyllda, förelåg i själva verket en ytter- ligare överenskommelse mellan traktatparterna å ena sidan och tredje staten å den andra. Den rättsliga grunden för förpliktelsen var inte själva traktaten utan den kompletterande överenskommelsen. Även med en sådan syn på saken var detta dock ett fall där en bestämmelse i en mellan vissa stater ingången traktat blev direkt bindande för en annan stat, som varken var eller blev part i traktaten.

Några stater hade i sina yttranden ifrågasatt, om regeln i art. 35 kunde gälla i det fall att bestämmelser i en traktat påtvingades en angri- parstat. Enligt kommissionens mening låg ett sådant fall utom ramen för den i artikeln fastslagna principen, förutsatt att åtgärderna mot angri- parstaten stod i överensstämmelse med FN-stadgan. En majoritet av kommissionens medlemmar hade funnit att i konventionen borde inta- gas ett allmänt förbehåll rörande de förpliktelser i förhållande till en traktat, som kunde uppstå för en angriparstat till följd av åtgärder vid- tagna i enlighet med FN-stadgan. Detta förbehåll återfinns i konventio- nens art. 75.

ILC förklarade vidare att det inom kommissionen hade rått olika me- ningar i frågan huruvida en traktat i sig själv kunde ge tredje stat rättig- heter. Bland kommissionens medlemmar hade en grupp ansett att en traktat, om parterna avsåg det, kunde ha denna verkan, fast tredje sta- ten givetvis inte var skyldig att acceptera eller utöva rättigheterna. En annan grupp hade menat att ingen verklig rättighet förelåg för en stat som inte var part, såvida eller så länge den inte accepterade den er- bjudna rättigheten. Enligt deras mening krävdes alltså liksom i fråga om förpliktelser någon form av ytterligare överenskommelse. Kommissio- nen hade emellertid funnit skillnaden mellan dessa uppfattningar vara huvudsakligen teoretisk. Den förra gruppen medgav att ett avböjande av rättigheten inte behövde vara uttryckligt utan i vissa fall kunde ske indi- rekt genom underlåtenhet att utöva rättigheten. Den andra gruppen medgav å sin sida att tredje statens accepterande av rättigheten inte be- hövde vara uttryckligt. Enligt kommissionens mening ledde därför de båda uppfattningarna i de flesta fall till praktiskt taget samma resultat. Kommissionen hade gett art. 36 en utformning som motsvarade de praktiska kraven och inte innebar ett ställningstagande till frågan huru-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 158 37

vida rättigheten skapades genom traktaten eller genom tredje statens samtycke. Den i artikeln angivna presumtionen för tredje statens sam- tycke gav nödvändig flexibitet åt regeln i fall där rättigheten var avsedd att gälla till förmån för stater i allmänhet eller en större grupp av stater.

Konferensen

Vid konferensen antogs art. 34 utan ändring. I slutet av art. 35 till- lades ordet ”skriftligt” och i andra meningen av art. 36 mom. 1 orden ”såvida icke traktaten föreskriver annat”.

Flera stater riktade vid konferensen kritik mot bestämmelserna i art. 36: 1 om uppkomsten av rättigheter för tredje stat. Nederländerna ansåg att en sådan rättighet inte uppkom genom ett presumerat samtycke av tredje stat utan snarare förutsatte att den utövades av denna stat. Enligt dess uppfattning överensstämde ILC:s förslag knappast med statspraxis. —— Finland föreslog en strykning av andra meningen i art. 36: 1, enligt vilken tredje staten skall presumeras samtycka till rättigheten. Med hän- syn till bl. a. att rättigheter i de flesta traktater var intimt förbundna med förpliktelser innebar denna presumtion enligt den finländske dele- gatens mening ett farligt avsteg från huvudregeln i art. 34. ILC:s argu- ment att presumtionen gav nödvändig flexibilitet åt regeln i art. 36: 1 fann han inte övertygande. Precision var att föredraga framför flexibilitet i detta fall. Flera andra delegationer talade för det finländska förslaget, vilket dock avslogs av konferensen.

Art. 37

För återkallande eller ändring av tredje stats förpliktelser krävs enligt art. 37 traktatparternas och tredje statens ömsesidiga samtycke, om inte annat visas vara överenskommet. För återkallande eller ändring av en rättighet som uppkommit för tredje stat krävs denna stats samtycke, om det visas ha varit avsett att rättigheten inte skulle vara återkallelig.

ILC förklarade i sin kommentar att kommissionen ansett ömsesidigt samtycke böra krävas inte endast när tredje staten själv önskade att en förpliktelse skulle återkallas eller ändras utan även när det var traktat- partema som tog initiativet därtill. Tredje statens samtycke kunde kanske förefalla onödigt, om traktatpartema helt enkelt ville befria tredje staten från förpliktelsen. Kommissionen hade emellertid ansett att så enkla fall skulle bli sällsynta. Man måste räkna med att tredje statens förpliktelse i de flesta fall ingick i ett mera komplicerat sammanhang, som gjorde det önskvärt att varje ändring av förpliktelsen skulle ske med ömsesidigt samtycke.

Situationen var en annan, när en rättighet uppkommit för tredje stat. Det var önskvärt att stater inte skulle avhållas från att skapa rättigheter till förmån för tredje stater, särskilt när det gällde sådana frågor som sjöfart i internationella farleder, av fruktan att förlora sin handlingsfri- het i framtiden. Det var å andra sidan av inte mindre vikt att sådana rättigheter skulle ha en viss fasthet och stadga. Det borde också beaktas

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 158 33 att traktatparter, som önskade att tredje stats rättigheter skulle vara återkalleliga, kunde fastställa detta i traktaten eller genom förhandlingar med tredje staten. Mot bakgrunden av dessa olika omständigheter hade kommissionen föreslagit regeln att en tredje stats rättighet inte skulle vara återkallelig, om det visades att rättigheten varit avsedd att inte kunna återkallas eller ändras utan tredje statens samtycke. En sådan av- sikt borde normalt framgå av innehållet i eller arten av de traktatbe- stämmelser på vilka rättigheten grundades eller av någon mellan traktat- parterna och tredje staten träffad överenskommelse eller uppgörelse. Artikeln antogs av konferensen utan någon diskussion.

Art. 38

I art. 38 fastslås att bestämmelserna i art. 34—37 inte på något sätt hindrar att en regel som intagits i en traktat kan bli bindande för tredje stat som internationell sedvanerättsregel, när den är erkänd som sådan.

ILC

I sin kommentar konstaterade ILC att en mellan vissa stater ingången traktat kunde innehålla en regel, eller för något område eller vattendrag upprätta en regim, som sedermera blir allmänt accepterad av andra sta- ter och övergår till att bli bindande för andra stater genom sedvanerätt. Exempel härpå utgjorde Haagkonventionerna om lagar och bruk i lant— krig, överenskommelsema om neutraliseringen av Schweiz och olika fördrag rörande internationella flodvägar och vattenvägar. Likaså kunde en konvention avsedd att kodifiera gällande sedvanerättsregler komma att bli betraktad som den allmänt erkända formuleringen av sedvane- rättsreglema i fråga även av stater som inte var anslutna till konventio- nen.

I inget av dessa fall var det traktaten själv som hade rättsverkan för tredje stat. Källan till reglernas bindande verkan för andra stater än par- terna var sedvanerätt, inte traktaten. Kommissionen hade därför inte ansett att en direkt bestämmelse om den utsträcka tillämplighet som regler i en traktat kunde få genom sedvanerätt borde intagas i konven- tionen. Den hade dock genom förevarande artikel velat klargöra att sådana verkningar av sedvanerätt inte uteslöts genom vad som utsagts i artiklarna om traktater och tredje stat.

ILC förklarade vidare att det inom kommissionen hade övervägts, om traktater som skapade s.k. objektiva regimer, dvs. förpliktelser och rät- tigheter som gällde för alla (”erga omnes”), skulle bli föremål för sär- skild reglering i konventionen. En del medlemmar av kommissionen hade ansett detta motiverat och hade därvid särskilt avsett traktater om neutralisering eller demilitarisering av särskilda territorier eller områden och traktater om navigationsfrihet på internationella floder och vatten- vägar. Som ett exempel hade också nämnts fördraget om Antarktis.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 158 39 Andra medlemmar medgav att traktatförpliktelser och traktaträttigheter i vissa fall kunde få verkan ”erga omnes”, men det berodde enligt deras mening inte på att vissa traktater hade en särskild ställning i traktaträt— ten. Fallen i fråga hörde antingen till dem som avsågs i art. 36 eller till dem som täcktes av det allmänna förbehållet i förevarande artikel. Kommissionen hade ansett att en särskild regel om de regimer som av- sågs inte hade utsikt att bli allmänt accepterad. Bestämmelsen i art. 36 om traktater avsedda att skapa rättigheter till förmån för stater i all- mänhet, tillsammans med de följder av sedvanerätt som nämndes i före- varande artikel, utgjorde en viss rättslig grundval för uppkomsten av traktatförpliktelser och traktaträttigheter med verkan ”erga omnes”. Längre kunde man f. 11. inte gå.

Konferensen

Vid konferensen föreslog Syrien att orden ”erkänd som sådan” skulle tilläggas till ILC:s text efter "internationell sedvanerättsrege ". Den sy- riska delegationen sade sig med detta tillägg vilja ange att en regel för att bli bindande för en tredje stat måste vara erkänd av denna stat som internationell sedvanerättsregel. Allt flera nya stater blev medlemmar av det internationella statssamfundet med samma suveräna rättigheter som andra stater, och det kimde inte komma i fråga att de skulle påtvingas sedvanerättsregler, i vilkas utformning de inte tagit del. Det syriska för- slaget som i debatten stöddes av flera öststater, latinamerikanska stater och arabstater antogs av konferensen.

Finland och Venezuela föreslog var för sig att artikeln skulle strykas. Den finländske delegaten motiverade sitt förslag med formella skäl. Ar- tikeln var inte påkallad i en konvention som uteslutande behandlade traktaträtten. Venezuela befarade att artikeln i den praktiska tillämp— ningen kunde leda till att tredje part ålades förpliktelser till vilka den inte samtyckt. Detta kunde avhålla stater från att ratificera konventio- nen. Förslagen om strykning av artikeln fick dock inte något mera all- mänt stöd vid konferensen.

Ändring av traktater Art. 39

Konventionens del IV innehåller bestämmelser om ändring av trakta- ter och inleds med art. 39, vari fastslås att en traktat kan ändras genom överenskommelse mellan parterna och att reglerna i del II är tillämpliga på en sådan överenskommelse, om inte traktaten föreskriver annat.

I sin kommentar till artikeln förklarade ILC att internationell rätt en- ligt kommissionens mening inte uppställer något krav på att en över- enskommelse om ändring (eller upphävande) av en traktat måste ingås i samma form som traktaten eller i en form som är likvärdig med trakta- tens. Det har ibland hävdats att så skulle vara fallet. Kommissionen an-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 158 40 såg att denna åsikt återspeglade konstitutionell praxis i vissa stater och inte internationell rätt. Normalt ändrades en traktat genom en annan traktat i skriftlig form. Reglerna i del II blev då tillämpliga på över- enskommelsen om ändring av traktaten. Det stod emellertid parterna fritt att välja vilken form som helst för överenskommelsen. En traktat kunde även ändras genom muntlig eller t. o. m. tyst överenskommelse. Artikeln var inte avsedd att hindra detta.

Artikeln antogs av konferensen utan ändring.

Art. 40

Art. 40 innehåller särskilda bestämmelser rörande ändring av multila— terala traktater. Enligt mom. ] gäller dessa bestämmelser, såvitt trakta- ten i fråga inte själv anger annat.

I mom. 2 föreskrivs att ett ändringsförslag skall delges alla de för- dragsslutande staterna och att varje sådan stat skall ha rätt att deltaga i beslut om vilka åtgärder förslaget skall föranleda, liksom också i för- handlingarna och avslutandet av en överenskommelse om ändringen. En stat som har rätt att tillträda traktaten skall enligt mom. 3 också ha rätt att tillträda traktaten i dess ändrade form. Mom. 4 fastslår att en stat som redan är part i traktaten och inte tillträder ändringsöverenskom- melsen inte blir bunden av denna. En stat som blir part i traktaten efter ikraftträdandet av denna överenskommelse anses emellertid enligt mom. 5, om staten inte själv uttryckt annan avsikt, ha tillträtt traktaten i dess ändrade form. En sådan stat anses dessutom i förhållande till traktatpar- ter som inte är bundna av ändringsöverenskommelsen ha tillträtt trakta- ten i dess tidigare form.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att multilaterala traktater numera inte sällan själva innehåller bestämmelser om möjligheten att ändra dem. Det starkt ökade antalet traktater mellan ett mycket stort antal stater hade vidare medfört att det var uteslutet att endast medge ändring ge- nom överenskommelse mellan samtliga parter. Det hade blivit allt vanli- gare att ändringsöverenskommelser sattes i kraft mellan de stater som godkände ändringarna, medan traktaten fortsatte att gälla oförändrad mellan övriga parter. Några detaljerade sedvanerättsregler kunde inte härledas ur de mycket varierande ändringsklausuler som förekom i mul- titaterala traktater. Kommissionen hade inte heller ansett sig böra ut- forma fullständiga standardregler i ämnet. Det var dock enligt dess me- ning önskvärt att konventionen skulle innehålla vissa grundläggande regler om ändringsförfarandet.

ILC underströk att förevarande artikel endast avsåg ändringsöverens- kommelser i egentlig mening, dvs. sådana som utarbetas för att ändra en traktat mellan alla parter. Även om de ofta tillträddes av endast en del

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 158 41

av parterna, var det en väsentlig skillnad mellan dessa överenskommel- ser och sådana som från början var avsedda att gälla mellan en begrän- sad krets av parter. Dessa senare överenskommelser mellan en del av parterna behandlades för sig i nästa artikel.

Artikelns mom. 2 avsåg att säkerställa varje parts rätt att bli konsulte- rad vid ändring av en traktat. Kommissionen var medveten om att det inte sällan förekommit att en grupp av parter genomfört en revision av en traktat utan att samråda med de övriga. Kommissionen ansåg emel- lertid att det låg i det genom en traktat upprättade rättsförhållandets na- tur, att varje part borde bli tillfrågad i samband med ändringar i trakta- ten. Detta krav var en direkt följd av parternas skyldighet att handla bona fide i sitt förhållande till varandra.

Genom bestämmelsen 1 mom. 3 beaktades att även stater som hade rätt att tillträda traktaten och särskilt de stater som deltagit i traktatens utarbetande men ännu inte tillträtt denna kunde vara intresserade av ändringar i traktaten. Bestämmelsen gav dem rätt att tillträda traktaten i dess ändrade form. Däremot hade kommissionen inte ansett att det fanns anledning att gå längre och även tillerkänna dem rätt att deltaga i förhandlingarna om ändringsöverenskommelsen.

Bestämmelsen i mom. 4 var egentligen endast en följd av den all- männa regeln i art. 34 att en traktat inte innebär förpliktelser för en stat som inte är part i traktaten. Kommissionen hade emellertid ansett det böra klargöras att denna allmänna regel gäller även för ändringsöver- enskommelser, såvitt inte traktaten föreskriver annat.

De i mom. 5 fastställda presumtionsreglema tjänade ett praktiskt syfte, eftersom det förekom att stater vid tillträde av en traktat inte an- gav hur de ställde sig till ingångna ändringsöverensko'mmelser. Vid for- muleringen av dessa presumtioner hade kommissionen följt principen att en stats tillträde av en traktat, om staten inte angett annat, skall ha sådan verkan att största möjliga antal stater kommer att bli ömsesidigt bundna av traktaten.

Konferensen

Artikeln antogs av konferensen utan annan ändring än att uttrycket ”varje part” i mom. 2 ersattes med ”alla de fördragsslutande staterna”. Ändringen föreslogs av Nederländerna, som angav syftet därmed vara att täcka det fall att stater önskade ändra en traktat som ännu inte trätt i kraft. I sådant fall finns inga ”parter” i konventionens mening.

Art. 4]

Art. 41 avser fall där två eller flera av parterna i en multilateral trak- tat avser att ingå en överenskommelse för att modifiera traktaten endast dem emellan. Enligt huvudregeln 1 mom. 1 är en överenskommelse av detta slag tillåten, om den inte påverkar övriga parters ställning vid ut-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 158 42

övande av sina rättigheter eller fullgörande av sina skyldigheter enligt traktaten och inte modifierar bestämmelser, från vilka en avvikelse skulle vara oförenlig med ett effektivt förverkligande av traktatens än- damål och syfte som helhet. I mom. 2 föreskrivs att parter som avser att ingå en sådan överenskommelse skall underrätta övriga parter därom.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att en uppgörelse mellan två eller en mindre grupp av parter, varigenom dessa sökte modifiera traktaten sins- emellan utan att bereda övriga parter tillfälle att deltaga, låg på ett an- nat plan än en ändringsöverenskommelse i vars utformning parterna all- mänt deltagit, även om den sedan inte ratificerats av alla. Artikeln avsåg främst att ange villkoren för att överenskommelser om modifikationer av detta slag skulle kunna anses tillåtliga. Som ett ytterligare skydd mot otillbörliga modifikationer av en traktat hade kommissionen föreslagit regeln att parter som hade för avsikt att ingå en sådan överenskommelse skulle i förväg underrätta övriga parter om modifikationema i fråga. Så- dan skyldighet borde enligt kommissionens mening föreligga även i det fall att traktaten själv uttryckligen tillät vissa modifikationer, såvida inte traktaten angav annat.

Konferensen

Artikeln antogs av konferensen med endast en mindre redaktionell ändring av den av ILC föreslagna texten.

Viss diskussion förekom vid konferensen rörande ett ändringsförslag av Australien, enligt vilket artikeln inte skulle vara tillämplig på de trak- tater mellan ett begränsat antal stater som avses i art. 20: 2. Liksom fal- let är med reservationer till en sådan traktat, borde enligt förslagsställa— rens mening även en modifikation av traktaten mellan vissa av parterna kräva alla övriga parters samtycke. Mot förslaget anfördes invändningar av bl. a. Danmark, som ansåg det angeläget att undvika en inskränkning av möjligheten att genom överenskommelser ”inter se” modifiera trak- tater av det slag som avses i art. 20: 2. Enligt den danska delegationens mening var analogin med reservationer mera skenbar än verklig. Att det vid tiden för en multilateral traktats ingående fanns skäl att utesluta re- servationer till traktaten hindrade inte att det senare i samband med traktatens tillämpning kunde uppstå behov av modifikationer mellan vissa av parterna. Det fanns ingen anledning att utesluta sådana modifi— kationer, förutsatt att de övriga parternas rättigheter inte träddes för när. Bestämmelserna i artikelns mom. 1 b) gav dessa parter tillräckligt skydd.

Del IV i ILC:s utkast innehöll en ytterligare artikel, enligt vilken en traktat kunde modifieras genom en praxis vid dess tillämpning som vi- sade att parterna överenskommit om att modifiera traktatens bestäm- melser. ILC förklarade i en relativt kortfattad kommentar, att artikeln

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 158 43

avsåg fall där det utbildat sig en fast praxis, av vilken framgick att par- terna allmänt samtyckt till att traktaten tillämpades på ett sätt som av- vek från några av dess bestämmelser. Vid konferensen föreslog flera delegationer att denna artikel skulle strykas. Efter en ingående debatt, under vilken flertalet talare var starkt kritiska mot den av ILC före- slagna artikeln, beslöt konferensen att artikeln skulle utgå.

Allmänt om traktaters ogiltighet och upphörande Art. 42

Konventionens del V handlar om traktaters ogiltighet, upphörande och suspension. Dess avsnitt 1 innehåller allmänna bestämmelser och inleds med art. 42, som fastslår att giltigheten av en traktat eller av en stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan bestridas endast när "det följer av konventionen. Likaså skall en traktats upphörande, suspen- sion eller uppsägning, utom genom tillämpning av traktatens egna be- stämmelser, kunna äga rum endast i enlighet med konventionen.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar till artikeln att konventionen innehöll en uttömmande uppräkning av de grunder som kunde åberopas för åsi- dosättande av traktatförpliktelser. Föreskriften att det måste ske i enlig- het med konventionen syftade på konventionen i dess helhet och inte en- dast på de artiklar som kunde vara särskilt relevanta i det enskilda fal- let.

Kommissionen hade inte ansett ”obsolescence” eller ”desuetude" böra upptagas som en särskild grund för traktaters upphörande. Även om den faktiska orsaken till att en traktat upphörde att gälla kunde vara att den blivit obsolet, var dock den rättsliga grunden för upphörandet i ett sådant fall att parterna samtyckt till att låta traktaten förfalla, vilket framgått av deras förhållande till denna. Enligt kommissionens mening täcktes därför dessa fall av regeln om en traktats upphörande genom parternas samtycke (art. 54: b).

Kommissionen hade inte heller funnit det böra nämnas som en sär- skild rättslig grund för traktatförpliktelsers upphörande, att en part upp- hört att existera som folkrättssubjekt.

Kommissionen påpekade vidare att frågor om verkningarna av stats- succession, liksom också frågor om den statsansvarighet som kunde uppkomma i samband med traktaters upphörande, hade lämnats åt si- dan, såsom framgick av det generella förbehållet i konventionen (art. 73).

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 158 44

Konferensen

Vid konferensen vidtogs några ändringar av redaktionell natur i arti- keln. På förslag av redaktionskommittén infördes efter ”Giltigheten av en traktat” orden ”eller av en stats samtycke till att vara bunden av en traktat". Tillägget avsåg att täcka frågor som gällde en parts bundenhet av en multilateral traktat men inte traktatens giltighet som sådan.

Art. 43

Enligt art. 43 skall en traktats ogiltighet eller upphörande inte på nå- got sätt befria en stat från sådana i traktaten fastställda förpliktelser som åvilar staten enligt internationell rätt oberoende av traktaten.

_ Art. 44

I art. 44 behandlas frågan om en traktats delbarhet vid tillämpningen av reglerna i del V. Mom. 1 avser uppsägning, frånträde eller suspen- sion av en traktat enligt traktatens egna bestämmelser eller enligt art. 56. En sådan åtgärd måste avse hela traktaten, om inte annat överenskom- mits. Mom. 2—5 innehåller dels särskilda bestämmelser rörande de fall som avses i art. 49—53 och art. 60, dels allmänna bestämmelser om en traktats delbarhet i de övriga fall där fråga kan uppkomma om ogiltighet eller om upphävande, frånträde eller suspension på gnmdval av konven- tionen. Enligt sistnämnda bestämmelser kan konventionens regler om ogiltighet och upphävande rn. 111. under vissa förhållanden inte göras gäl— lande med avseende på hela traktaten utan endast i fråga om särskilda klausuler. Så är fallet, om den grund som åberopas hänför sig enbart till vissa bestämda klausuler i traktaten, vilka låter sig särskiljas från åter- stoden av traktaten i tillämpningshänseende och inte vid traktatens in- gående utgjorde en väsentlig förutsättning för den andra partens eller de andra parternas samtycke till traktaten. En ytterligare förutsättning är att ett fortsatt fullgörande av återstoden av traktaten inte skulle vara obilligt.

ILC

I sin kommentar framhöll ILC att den funnit delbarhetsprincipen med vissa undantag kunna äga tillämpning vid ogiltighet, upphävande och suspension. Allmänt sett föreföll det kommissionen oriktigt att trak- tater mellan suveräna stater skulle i sin helhet kunna ogiltigförklaras, upphävas eller suspenderas i fall där skälen för en sådan åtgärd hänför- de sig till helt sekundära bestämmelser i traktaten. Sådana bestämmel- ser kunde ibland elimineras utan att balansen mellan parternas intressen nämnvärt rubbades. Med hänsyn till att traktater grundade sig på ömse- sidigt samtycke, fick delbarhetsprincipen å andra sidan inte tillämpas på ett sådant sätt att grundvalen för parternas samtycke väsentligt föränd- rades. Kommissionen hade således sökt finna en lösning som respekte-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 158 45

rade traktatens ursprungliga grundval men också hindrade att traktaten helt åsidosattes, när anledningen sammanhängde med bestämmelser som inte utgjort någon väsentlig förutsättning för det ömsesidiga samtycket.

Konferensen

I debatterna vid konferensen uttalade sig flera väststater för en ut- vidgning av möjligheten till separabilitet, i avsikt att därigenom i största möjliga utsträckning undvika att hela traktater blev ogiltiga. Öststaterna och vissa latinamerikanska stater intog en mera restriktiv hållning till delbarhetsprincipen och tryckte på grundsatsen om traktaters integritet. Meningarna bröt sig särskilt i fråga om traktaters delbarhet vid tillämp- ning av den nya regeln om jus cogens i art. 53. Diskussionen härom kommer att beröras i samband med anmärkningarna till denna artikel.

Till den av ILC föreslagna texten gjordes vid konferensen på förslag av Förenta staterna ett tillägg i mom. 3, varigenom som ytterligare vill- kor för en traktats delbarhet uppställdes, att ett fortsatt fullgörande av återstoden av traktaten inte skulle vara obilligt. Bestämmelsens syfte var enligt förslagsställaren att förhindra att en stat skulle kunna bestrida gil- tigheten av en del av en traktat men kräva att resten av traktaten skall fullgöras, även om detta skulle vara ytterst orättvist mot de övriga par- terna.

Art. 45

I art. 45 fastslås regeln att en stat går förlustig rätten att åberopa om- ständigheter som kan göra en traktat ogiltig eller som kan utgöra skäl till att sätta en traktat ur kraft, om staten efter att ha fått kännedom om omständigheterna i fråga antingen uttryckligen medger eller genom sin hållning måste anses ha accepterat, att traktaten är giltig eller förblir i kraft. Regeln skall vara tillämplig i de fall som avses i art. 46—50 samt art. 60—62.

ILC

I sin kommentar framhöll ILC att artikeln gav uttryck åt den i folk- rätten erkända principen att en stat inte skall tillåtas uppnå fördelar genom att inta en position som strider mot en tidigare intagen hållning. Det var en princip som hade särskild betydelse på traktaträttens om- råde. Det kunde tänkas att en stat, efter att ha fått kännedom om exem- pelvis att det förelåg ett väsentligt fel i en traktat, att dess ombud över- skridit sina befogenheter vid traktatens ingående eller att den andra par- ten brutit mot traktaten, likväl fortsatte att tillämpa traktaten i fråga som om inget hänt och först långt senare åberopade en sådan omstän— dighet, när den av helt andra skäl önskade frigöra sig från sina förplik- telser enligt traktaten. Den nämnda principen, som fick anses hänga samman med kravet att parterna skulle uppträda bona fide, satte en

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 158 45 gräns för möjligheten att resa sådana anspråk. Trots principens allmän- na natur hade ILC med hänsyn till dess särskilda betydelse i samband med traktaters ogiltighet eller upphävande ansett det motiverat att den intogs i konventionen.

"Enligt kommissionens mening borde den i art. 45 fastställda regeln inte tillämpas i fall där staten i fråga inte varit i stånd att fritt utöva sin rätt att bestrida traktatens giltighet. Regeln var därför inte avsedd att gälla i fall av tvång mot ett ombud enligt art. 51 eller tvång mot staten själv enligt art. 52. Att göra regeln tillämplig även i sådana fall skulle försvaga det skydd som dessa artiklar gav den för tvånget utsatta repre- sentanten eller staten. Kommissionen hade också ansett det oriktigt att låta regeln gälla i fall där en traktat stred mot en norm som hade karak— tär av jus cogens (art. 53 och 64).

Konferensen

Vid konferensen diskuterades vissa ändringsförslag, som avsåg att yt- terligare begränsa de fall där regeln skulle vara tillämplig. Å andra si- dan väckte Schweiz ett förslag om att regeln skulle utsträckas att gälla också i fråga om traktater tillkomna genom tvång (art. 51 och 52). Vissa öststater m.fl. önskade en strykning av artikelns punkt b), enligt vilken en parts medgivande inte behövde vara uttryckligt utan kunde framgå av partens hållning. Några stater föreslog ett tillägg till artikeln, varige- nom rätten att åberopa ogiltighetsgrunderna i art. 46——50 skulle tidsbe— gränsas. Inget av dessa ändringsförslag vann någon större anslutning.

Ogiltighetsgrunder A rl. 46

Avsnitt 2 i del V handlar om traktaters ogiltighet och anger bl.a. de grunder på vilka en stat kan bestrida giltigheten av sitt samtycke till att vara bunden av en traktat. I art. 46 fastslås att en stat inte som ogiltig- hetsgrund kan åberopa, att en internrättslig bestämmelse om behörighet att ingå traktater överträtts vid traktatens ingående, såvida inte överträ- delsen var uppenbar (”manifest”) och berörde en regel i statens interna rätt av grundläggande betydelse. Överträdelsen anses uppenbar, om den objektivt måste vara tydlig för varje stat som i ett sådant fall förfar i. överensstämmelse med normal praxis och bana jide.

ILC

I sin kommentar framhöll ILC bl. a. följande. Konstitutionella begränsningar i utövandet av traktatmakten förekom- mer i olika former. Det finns bestämmelser som uppdrar konstitutio- nella gränser för en regerings befogenhet att ingå traktater, och det finns sådana som endast begränsar regeringens möjligheter att tillämpa trak- tater inom statens interna rättssystem utan att de i någon form godtagits

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 158 47

av det lagstiftande organet. Den fråga som artikeln är avsedd att besva- ra är, i vilken utsträckning konstitutionella begränsningar av någotdera slaget kan påverka den folkrättsliga giltigheten av ett samtycke till en traktat, när detta uttryckts genom ett statsorgan som utåt framstått som bemyndigat därtill.

Några jurister hävdar, att folkrätten helt överlämnar åt varje stats in- terna rätt att avgöra genom vilka organ och tillvägagångssätt statens vilja att bli bunden av en traktat skall uttryckas. Enligt denna mening måste interna rättsregler som begränsar ett statsorgans befogenhet att ingå traktater anses utgöra en del av folkrätten, så att ett samtycke till en traktat som uttryckts utan iakttagande av dessa regler är folkrättsligt ogiltigt eller åtminstone anfäktbart.

Andra rättslärda menar, att endast allmänt kända (notoriska) konsti- tutionella begränsningar kan åberopas, om en stat vill bestrida en trak- tats giltighet på konstitutionella grunder. Denna åsikt grundar sig på bona-fide-principen och på nödvändigheten att vidmakthålla ett mått av trygghet i de på traktater grundade förbindelserna mellan stater.

En tredje grupp av jurister anser, att folkrätten reglerar de tillväga- gångssätt genom vilka en stat ger uttryck åt sitt samtycke till en traktat. Likaså fastställer folkrätten de villkor som skall vara uppfyllda för att olika kategorier av statliga organ eller representanter skall erkännas ha behörighet att på sin stats vägnar verkställa sådana åtgärder. Om så- lunda ett organ, som enligt folkrätten är behörigt att binda staten, ger uttryck åt statens samtycke till en traktat i enlighet med ett vederta- get förfarande, blir staten folkrättsligt bunden av traktaten. Under- låtenhet att följa intemrättsliga bestämmelser kan medföra att trakta- ten inte blir giltig i intern rätt och kan också medföra internt ansvar för organet i fråga men påverkar inte traktatens folkrättsliga giltighet. Vissa företrädare för denna uppfattning mjukar upp den genom att tillägga att staten dock inte blir bunden av traktaten, när motparten kände till underlåtenheten att iaktta de konstitutionella bestämmelser- na eller när bristen på konstitutionell behörighet var så uppenbar (manifest) att motparten måste anses ha varit medveten om den.

Internationella domstolens praxis överensstämde liksom statspraxis enligt ILC:s uppfattning i stort sett med den mening som den betecknat som den tredje gruppens. Det fanns goda skäl för denna mening. Det folkrättsliga förfarandet vid ingående av traktater gav en regering möj- lighet till eftertanke och tillfälle att inhämta författningsenligt godkän- nande, innan den slutgiltigt band sig. Det kunde knappast begäras att motparten skulle följa den interna handläggningen av en föreslagen traktat. F. ö. skulle nog ett ifrågasättande från motpartens sida av den- na handläggning betraktas som en icke önskvärd inblandning.

Flertalet av de regeringar som avgett yttranden om artikeln hade an- slutit sig till den ståndpunkt som kommit till uttryck i denna, nämligen

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 158 43

att överträdelse av en intemrättng bestämmelse angående befogenheten att ingå traktater inte kunde åberopas som grund för att anse ett sam— tycke till en traktat ogiltigt, såvida inte överträdelsen var uppenbar (ma— nifest). Vissa av regeringarna hade föreslagit att texten skulle ange dels för vem överträdelsen måste vara uppenbar, dels vad som utgjorde en uppenbar överträdelse. ILC ansåg emellertid detta onödigt. I ordet ”ma— nifest” i dess vanliga mening låg, att överträdelsen skulle vara ”objec- tively evident to any State dealing with the matter normally and in good faith”.

För att understryka att de fall där ifrågavarande ogiltighetsgrund kunde åberopas var av exceptionell natur, hade kommissionen gett arti- keln en negativ formulering: ”kan ej åberopas — — — såvida icke”.

Konferensen

Vid konferensen framfördes vissa förslag om ändringar i ILC:s text, vilka huvudsakligen gick ut på att ytterligare begränsa intemrättsliga be- stämmelsers verkan på det internationella planet. Undantaget från hu- vudregeln löd i ILC:s utkast: ”såvida inte denna överträdelse av dess interna rätt var uppenbar”. Japan och Pakistan föreslog att undantaget skulle utgå, eftersom det kunde ge upphov till svårigheter. Det var inte lätt att avgöra, när en stats bestämmelser om ingående av traktater blivit uppenbart kränkta. Man kunde knappast vänta sig att en fördragsslu- tande parti detalj skulle känna till den andra statens regler på området.

Peru anmärkte mot ILC:s text att undantaget för uppenbara överträ- delser av intern rätt inte tog hänsyn till, om den interna bestämmelse som överträtts var av större eller mindre betydelse. Begreppet intern rätt omfattade inte endast väsentliga konstitutionella regler utan även rätts- regler av lägre dignitet och t.o.m. administrativa bestämmelser. I ar- tikeln borde preciseras att ett samtycke till att vara bunden av en traktat kunde frånkännas giltighet endast om en författningsbestämmelse av grundläggande natur blivit kränkt.

Storbritannien föreslog att innebörden av ”manifest” skulle klargöras genom att den av ILC i kommentaren angivna tolkningen av detta ut- tryck infogades i själva artikeln.

Den svenska dclegationen anförde, att artikeln måste ses mot bak- grunden inte av statsrättsliga eller folkrättsliga teorier utan av statsprax- is. Att åberopa en uppenbar överträdelse av en internrättslig bestäm- melse angående behörigheten att ingå traktater skulle knappast stå i överensstämmelse med denna praxis. Stater litade på den regering som de hade att göra med, förutsatt att den effektivt innehade statsmakten. Grunden härför föreföll vara en folkrättslig regel att en stat inte kunde hänvisa till sin interna rätt som skäl för annullering av en traktat. Om nu staterna tvingades att undersöka och tolka varandras intemrättsliga regler om traktaters ingående, skulle många och besvärliga problem

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 158 49

uppstå. Särskilda svårigheter kunde uppkomma i samband med traktater som ingicks med de facto-regeringar, dvs. regeringar som utövade effek- tiv makt men satte sig över konstitutionella regler. Det var allmänt er- känt att sådana regeringar kunde binda sina stater genom traktater. Det var emellertid just dessa stater som framför andra kunde tänkas ingå traktater i uppenbar strid med konstitutionella bestämmelser om traktat- makten.

Konferensen avslog Japans och Pakistans gemensamma ändringsför- slag. Däremot antogs Perus förslag, liksom också Storbritanniens.

Den svenska delegationen, som röstade för artikeln i dess slutliga form, uttalade i en röstförklaring att den hade avgett sin röst med den underförstådda förutsättningen att artikeln inte gällde traktater in- gångna av de facto-regeringar. Det var allmänt erkänt i teori och praxis att sådana regeringar, med andra ord regeringar som utövade effektiv myndighet men bortsåg från konstitutionella regler, kunde binda sina stater folkrättsligt genom traktater.

Art. 47

Art. 47 avser det fall att statens samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckts av en representant vars bemyndigande var förknippat med särskilda villkor, som han underlåtit att iaktta. Enligt artikeln kan detta förhållande inte åberopas som ogiltighetsgrund, såvida inte in- skränkningen i representantens bemyndigande meddelades de övriga för- handlande staterna, innan han uttryckte statens samtycke.

ILC

I sin kommentar framhöll ILC att såvitt angår traktater, som blir bin- dande först efter ratifikation eller godkännande, frågan om verkan av att en stats representant vid traktattextens fastställande överskridit sina befogenheter automatiskt avgörs, när frågan om ratifikation eller god- kännande uppkommer. Staten kan då välja mellan att förkasta texten el- ler att ratificera resp. godkänna traktaten. I det senare fallet får staten anses ha godtagit representantens handlande och därmed ha rättat till den ursprungliga bristen på bemyndigande. -— Förevarande artikel av- såg därför endast fall där en stats representant överskridit sina befogen- heter vid utförande av en handling som innebar statens slutliga sam- tycke till att vara bunden av traktaten. Regeln måste i sådana fall vara att de särskilda villkor som inskränker representantens bemyndigande inverkar på hans behörighet gentemot'andra stater endast om de på lämpligt sätt bringas till deras kännedom, innan han uttrycker statens samtycke.

Konferensen

Vid konferensen föreslog Japan och Spanien att det i ILC:s utkast an— vända uttrycket ”brought to the knowledge of” skulle ersättas av det

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974: ] 58 50

mera precisa ”notified to”. Enligt den spanske delegatens mening borde endast ett formellt meddelande till övriga förhandlande stater om in- skränkningarna i representantens bemyndigande kunna bryta den rätts- liga presumtion för hans behörighet som fastställts i konventionens art. 7. Ändringsförslaget antogs av konferensen.

Art. 48

Enligt art. 48 kan sakliga fel i en traktat under vissa omständigheter utgöra en ogiltighetsgrund. Om ett fel i en traktat rör ett sakförhållande eller en situation som av någon av de förhandlande staterna antogs före- ligga vid tiden för traktatens ingående och utgjorde en väsentlig för- utsättning för dess samtycke till att vara bunden av traktaten, kan staten i fråga enligt mom. 1 åberopa felet för annullering av samtycket. Mom. 2 undantar från denna regel fall där staten i fråga genom sitt handlande själv bidrog till felet eller där omständigheterna var sådana att den borde ha uppmärksammat möjligheten av ett fel.

ILC

ILC anförde i sin kommentar att förfarandet vid ingående av trakta- ter är sådant att risken för fel som gäller väsentliga sakfrågor är liten. I nästan alla kända fall där sådana fel förekommit hade det varit fråga om geografiska fel, de flesta av dem fel i kartor. I några fall hade pro- blemet lösts genom ett tilläggsavtal, i andra hade felet ansetts snarare beröra traktatens tillämpning än dess giltighet, och saken hade avgjorts genom skiljedom.

Konferensen

Vid konferensen framfördes ett antal ändringsförslag till artikeln. De- batten kom huvudsakligen att röra sig om vissa av Förenta staterna före— slagna ändringar. En av dessa gick ut på att artikeln inte endast skulle gälla ”fel i en traktat” utan också misstag som inte återspeglades i en traktats text men rörde faktiska förhållanden som varit avgörande för en stats samtycke till traktaten. Förslaget stöddes av Storbritannien men mötte motstånd från skilda håll, bl. a. från öststaterna. Konferensens sakkunnige rådgivare framhöll att orden ”fel i en traktat” just avsåg att klargöra att statens misstag måste sammanhänga med traktaten. I annat fall skulle en stat kunna åberopa att den misstagit sig beträffande fakta som inte hade med traktaten att göra och hävda att detta misstag spelat en väsentlig roll för dess samtycke. Efter rådgivarens inlägg tog Förenta staternas delegation tillbaka sitt förslag.

Förenta staternas delegation anmärkte också att vederbörande stats egen uppfattning inte borde vara avgörande för huruvida ifrågavarande faktiska förhållanden utgjort en ”väsentlig förutsättning” för dess sam- tycke. Bedömningen måste ske på objektiva grunder. Staten borde såle- des visa att saken skulle ha tillmätts sådan vikt av varje annan stat i samma situation. Delegationen framlade förslag till ett tillägg till arti- keln avsett att klargöra detta. Enligt den mening som uttalades av kon-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 158 51

ferensens sakkunnige rådgivare innehöll dock även detta tillägg ett sub- jektivt element. Vid omröstning avslog konferensen förslaget.

Den amerikanska delegationen föreslog vidare att i artikelns mom. 2 skulle införas en ytterligare inskränkning av regeln i mom. 1 genom till- lägg av orden ”eller kunde ha undvikit det genom utövande av rimlig aktsamhet”. Konferensens sakkunnige rådgivare framhöll att ILC disku- terat ett liknande tillägg. Han anförde vidare som sin mening att tilläg- get skulle beröva artikeln mycket av dess värde, då det fanns få misstag som inte på ett eller annat sätt borde ha kunnat undvikas. Förslaget av- slogs av konferensen.

A rt. 49

Om en stat förmåtts att ingå en traktat genom bedrägeri från någon av de förhandlande staternas sida, kan den enligt art. 49 åberopa detta som grund för annullering av sitt samtycke till att vara bunden av trak- taten.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar till denna regel att knappheten på pre- cedensfall gjorde det svårt att precisera vilket utrymme som i folkrätten tillkom begreppet bedrägeri. Kommissionen hade nöjt sig med att all- mänt ange principens tillämplighet i fråga om traktater. Det borde över- lämnas åt statspraxis och internationella domstolsavgöranden att när— mare fastställa dess räckvidd.

De ord som använts i artikelns texter på olika språk för att uttrycka ifrågavarande begrepp, såsom det engelska ”fraud” och det franska ”dol”, hade här inte den tekniska betydelse, som de kunna ha i intern rätt, utan måste fattas i mera allmän mening. De hade alla samma inne- börd. Även uttrycket ”fraudulent conduct” och ”conduite fraudu- leuse” hade en och samma mening. De innefattade alla slags falska ut- talanden, vilseledande framställningar och andra bedrägliga metoder ge- nom. vilka en stat förmåddes ge ett samtycke till en traktat som den an- nars inte skulle ha gett. Följden av bedrägligt uppträdande var enligt kommissionens mening inte att traktaten blev ogiltig ipso facto, men väl att den förledda parten, om den så önskade, kunde åberopa det som grund för annullering av sitt samtycke.

Konferensen

Vid konferensen framfördes ett antal ändringsförslag avseende denna artikel. I några föreslogs t. ex. att artikeln skulle strykas, att en tidsbe- gränsning skulle införas för rätten att åberopa ifrågavarande ogiltighets— grund, och å andra sidan att bedrägligt uppträdande skulle göra en trak- tat ogiltig ipso facto. Från svensk sida uttalades ingen direkt invändning mot, men en viss tvekan om behovet av artikeln. Den antogs emellertid av konferensen i den form som hade föreslagits av ILC, bortsett från en mindre redaktionell ändring.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 158 52

Art. 50

Art. 50 anger som en ogiltighetsgrund med samma verkan som den i föregående artikel nämnda, att en stats samtycke till att vara bunden av en traktat uppnåtts genom att dess representant direkt eller indirekt ut- satts för korrumpering från en annan förhandlande stats sida.

ILC

ILC nämnde i sin kommentar att en del medlemmar av kommissionen hade ansett korrumpering vara täckt av begreppet bedrägligt uppträ- dande i föregående artikel. Majoriteten hade emellertid funnit att fall av korrumpering på grund av sin speciella natur krävde en separat regel. Vidare framhölls i ILC:s kommentar att det starka ordet ”korrumpe- ring” hade använts för att understryka, att endast handlingar som syf- tade till att utöva ett avsevärt inflytande på en stats representant kunde åberopas. Artighetsbevis eller någon mindre favör avsågs inte i artikeln. Det måste också påvisas att de korrumperande handlingarna kunde till- räknas en i förhandlingarna deltagande stat.

Konferensen

Vid konferensen framfördes flera ändringsförslag till artikeln, huvud- sakligen av samma art som de ändringar som hade föreslagits till den föregående artikeln. Ett av Chile, Japan och Mexico framlagt förslag om strykning av artikeln fann stöd hos väststaterna men mötte motstånd hos öststater och ett flertal nya stater. Som motivering för förslaget an- fördes, att korrumpering föll under artikeln om bedrägligt uppträdande och dessutom var ytterst sällsynt, vidare att artikeln saknade stöd i prax- is och att den var alltför vag och kunde inbjuda till missbruk. Även från svensk sida anfördes tvivel om att artikeln verkligen behövdes. För— slaget om strykning av artikeln blev dock inte antaget.

Art. 51

Ett uttryck för en stats samtycke till att vara bunden av en traktat har enligt art. 51 ingen rättslig verkan, om det uppnåtts genom tvång mot statens representant i form av handlingar eller hotelser riktade mot ho- nom.

ILC

I sin kommentar framhöll ILC att den form av tvång som avsågs i ar— tikeln omfattade varje slag av tvång eller hot mot statens representant, som utövades mot honom som individ och inte som statsorgan. I arti- keln avsågs sålunda inte endast hot mot hans person utan även exempel- vis hot att förstöra hans karriär genom att avslöja ett snedsprång eller hot att skada en medlem av hans familj.

Kommissionen hade kommit till den uppfattningen att tvång som ut-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 158 53

övades mot en stats representant för att få till stånd en traktat var något så allvarligt, att ett samtycke som erhållits på detta sätt borde drabbas av absolut ogiltighet (ogiltighet ipso facto).

Konferensen

I ILC:s text användes uttrycket ”handlingar eller hotelser riktade mot honom personligen”. Konferensen antog ett förslag av Österrike att ordet ”personligen” skulle strykas för att det klarare skulle framgå att artikeln också täckte hot som riktades mot representantens anhöriga.

Förenta staterna, Australien och Frankrike lade var för sig fram änd- ringsförslag som med olika formuleringar gick ut på att sådant tvång som avsågs i artikeln skulle utgöra anledning att bestrida giltigheten av det uttryckta samtycket till en traktat, men inte såsom ILC föreslagit en grund för samtyckets ogiltighet ipso facto. Motiveringen var att den för- fördelade staten borde ha fritt val att åberopa ogiltighetsgrunden eller att underlåta detta, om den fann det fördelaktigare att traktaten tilläm- pades. Storbritannien stödde den uppfattning som kom till uttryck i för- slagen och anförde, att det inte fanns anledning att låta tvång medföra absolut ogiltighet, när vid bedrägligt uppträdande och korrumpering an- fäktbarhet ansetts tillräcklig. Öststaterna stödde däremot ILC:s förslag. Ändringsförslagen avslogs av konferensen. Sverige avstod i omröstning- arna. I Förenta staternas förslag ingick också formuleringar som avsåg att fastställa dels att endast den kränkta staten kunde åberopa tvånget, dels att tvånget måste ha utövats av en annan stat som deltog i förhand- lingarna. Även dessa ändringar förföll genom att förslaget avslogs.

Art. 52

I art. 52 fastslås regeln att en traktat är ogiltig, om dess ingående upp- nåtts genom hot om eller bruk av våld i strid med de internationella rättsprinciper som intagits i FN:s stadga.

ILC

I sin kommentar till artikeln erinrade ILC om att den traditionella uppfattningen i doktrinen före tillkomsten av Nationernas Förbund var, att en traktats giltighet inte påverkades av att traktaten hade kommit till stånd genom hot om eller bruk av våld. Denna uppfattning återspegla- de emellertid endast den allmänna ståndpunkt som den tidens folkrätt intog till rätten att använda våld för lösning av internationella tvister.. Med folkförbundspakten och Kellogg-fördraget började den meningen alltmer göra sig gällande, att sådana traktater inte längre borde erkän- nas som rättsligt giltiga. Denna åsikt vann styrka genom stadgorna för de allierades militärdomstolar efter andra världskriget, i vilka anfalls- krig förklarades vara en internationell förbrytelse, genom det otvety- diga förbudet i art. 2: 4 i FN:s stadga mot hot om eller bruk av våld, liksom genom FN:s egen praxis. 1 betraktande av denna utveckling

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 158 54 ansåg ILC det berättigat att konstatera, att ogiltigheten av en traktat som ingåtts genom rättstridigt hot om eller bruk av våld var en princip som numera tillhörde gällande rätt.

En del medlemmar av kommissionen hade hävdat att också påtryck- ning mot en stat i någon annan form, såsom hot att strypa landets eko- nomi, borde i artikeln anges falla inom begreppet tvång. Kommissionen hade emellertid beslutat att definiera tvång som "hot om eller bruk av våld i strid med FN-stadgans principer” och att låta den närmare inne- börden härav bestämmas genom praxis vid tolkningen av ifrågavarande bestämmelser i FN-stadgan. Uttrycket ”i strid med stadgans principer” var att föredraga framför ”i strid med stadgan”, för att artikeln inte skulle synas gälla endast FN:s medlemsstater. Stadgans principer an- gående hot om eller bruk av våld var enligt kommissionens mening all- männa och universiellt tillämpliga folkrättsregler.

Den i artikeln uttryckta allmänna regeln täckte också det fallet att en stat tvingats att ge sitt samtycke till att bli bunden av en multilateral traktat.

Kommissionen ansåg att en traktat i de fall som avsågs i artikeln måste betraktas som ogiltig snarare än som anfäktbar. Den förorättade parten fick därmed möjlighet att i full rättslig likställdhet med motparten besluta huruvida den trots allt ville låta traktaten förbli i kraft. Bibehölls traktaten i kraft, skedde detta i själva verket genom avslutande av en ny överenskommelse. Det var alltså i sådant fall inte fråga om att erkänna giltigheten av en traktat som tillkommit genom åsidosättande av FN- stadgans mest grundläggande principer.

I sin kommentar till artikeln berörde ILC också frågan, från vilken tidpunkt den i artikeln uttryckta regeln skulle anses ha varit gällande rätt. Kommissionen förklarade att fredsfördrag och andra traktater som uppnåtts genom tvång, innan den moderna internationella rättens prin- ciper om användning av våld var etablerade, inte kunde berövas sin gil- tighet ab initio genom den regel som artikeln kodifierade. Å andra sidan tillkom det inte kommissionen att i samband med den moderna traktat- rättens kodifiering precisera vid vilken tidpunkt i det förflutna som en gällande allmän regel inom en annan gren av den internationella rätten blivit etablerad som sådan. Kommissionen ansåg sig därför inte böra gå närmare in på frågan, bortsett från den tidsbestämning som låg i arti- kelns hänvisning till ”FN-stadgans principer”.

Konferensen

Vid konferensen gav deltagarna i debatten om förevarande arti- kel genomgående sitt stöd åt den i artikeln uttryckta principen. Från väststatshåll framhölls emellertid samtidigt att det måste finnas möjlig- het till opartiskt avgörande i fall där en av parterna i en traktat sökte göra gällande att traktaten uppnåtts genom tvång av det slag som arti-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 158 55

keln avsåg. Flera talare betonade att detta var desto mera nödvändigt som det beklagligtvis bland staterna fanns olika uppfattningar om tolk- ningen av FN-stadgans förbud mot hot om eller bruk av våld (”force”).

Från afro-asiatiskt håll hävdades att ordet ”force” i FN-stadgans art. 2: 4 omfattade inte endast väpnad makt utan även tvång mot en stat ge- nom politisk eller ekonomisk påtryckning. För att understryka detta. framlade en grupp av nitton stater ett ändringsförslag, enligt vilket orden ”including economic or political pressure” skulle införas i arti- keln efter "force”. Förslaget stöddes av öststatsgruppen men mötte be- stämt motstånd från väststaterna. Dessa bestred i allmänhet riktigheten av förslagsställarnas tolkning av stadgans förbud mot användning av våld och framhöll vidare, att det inte tillkom traktaträttskonferensen att ta ställning till denna fråga. Flera talare varnade för en sådan utvidg- ning av art. 2: 4 i stadgan. Om så vaga begrepp som politisk eller ekono- misk påtryckning accepterades som grund för ogiltigförklaring av trak- tater, skulle säkerheten i traktatförhållandena allvarligt sättas i fara. Nittonstatsgruppen avstod från att kräva omröstning om sitt änd- ringsförslag, sedan motståndarna till förslaget samtyckt till att konferen- sen i stället antog en deklaration, vilken fördömde alla former av mili- tär, politisk eller ekonomisk påtryckning utövad av en stat för att tvinga en annan stat till att ingå en traktat i strid med principerna om staters suveräna likställdhet och om fritt samtycke. Deklarationen. intogs i kon— ferensens slutakt.

En grupp av fjorton stater föreslog att det i ILC:s utkast använda uttrycket ”FN-stadgans principer” skulle ersättas med ”de interna- tionella rättsgrundsatser som intagits i FN-stadgan”. Tjeckoslovakien, som hörde till förslagsställarna, anmärkte möt ILC:s formulering att den föreföll innebära en alltför snäv begränsning av verkningarna av förbudet mot användning av våld eller hot om våld, särskilt i tidshän— seende. FN-stadgan var visserligen det mest auktoritativa uttrycket för den moderna sedvanerättens principer, men dessa principer hade också kommit till uttryck i andra traktater, både före och efter FN-stadgans tillkomst. Tidsaspekten var den huvudsakliga anledningen till förslaget. Den föreslagna ändringen skulle dessutom tydligare ange att artikeln inte gällde endast för stater som var medlemmar av FN. Spanien, som också hörde till förslagsställarna, ansåg att traktater som påtvingats en stat med våld innan FN-stadgans principer var accepterade visser- ligen inte kunde berövas sin giltighet ab initio på grund av den regel, som artikeln avsåg att kodifiera, men att denna regel å andra sidan borde kunna åberopas för ogiltigförklaring av sådana traktater med verkan från den tidpunkt då den blev gällande rätt. Ändringsförslaget avsåg att förhindra, att artikeln tolkades därhän att giltigheten av detta slag av äldre traktater skulle var oangriplig. Öststaterna talade genom- gående för den föreslagna ändringen. Genom denna skulle betonas att förbudet mot användning av våld hade funnits före FN-stadgan och att det var en gällande internationell sedvanerättsregel. Flera väststater ut-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 158 56 tryckte däremot tvivel om önskvärdheten av den formulering som hade föreslagits av de fjorton staterna. Förenta staternas delegat anmärkte att formuleringen inte var tillräckligt precis. Den franske delegaten fann det svårt att bedöma ändringens eventuella verkningar. Storbritannien ansåg att ändringen inte gav någon ledning beträffande den i artikeln kodifie- rade sedvanerättsregelns tillämplighet i tidshänseende. Schweiz uttalade sig emellertid till förmån för fjortonstatsgruppens förslag. Hänvisningen till FN-stadgans principer kunde vålla problem ur rent rättslig synpunkt för ett land som Schweiz, som inte var medlem i FN. Förslaget kunde enligt den schweiziske delegatens mening göras mera exakt genom formu- leringen: ”the rules of international law generally recognized as such and embodied in the Charter”. Denna lydelse skulle klarare ange att reglerna var deklaratoriska snarare än konstitutiva. Konferensen antog emellertid ändringen i den form som de fjorton staterna hade föreslagit. De flesta väststaterna avstod vid omröstningen på kommittéstadiet.

Det förtjänar slutligen påpekas att artikeln bör läsas i samband med art. 4 om konventionens icke-retroaktiva verkan.

Art. 53

l art. 53 fastställs att en traktat är ogiltig, om den vid tiden för dess ingående står i strid med en tvingande norm i allmän folkrätt. En norm är av denna natur i konventionens mening, om den av det internatio- nella statssamfundet som helhet är godtagen och erkänd som en norm, från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast ge- nom en efterföljande norm av samma natur i allmän folkrätt.

ILC

ILC förklarade i sin kommentar att det blivit allt svårare att fasthålla vid uppfattningen att det i folkrätten inte fanns regler som stater inte kunde avvika från genom inbördes överenskommelser. Av de regeringar som avgett yttrande över kommissionens utkast hade endast en ifråga- satt existensen av sådana tvingande regler (jus cogens) i folkrätten. Kommissionen hade i enlighet härmed funnit sig böra utgå från att vissa folkrättsregler var av denna natur.

En bestämmelse i en traktat kunde inte betecknas som jus cogens en- bart därför att parterna genom en klausul i traktaten förpliktat sig att inte ingå traktater som avvek från bestämmelsen. Om en av parterna ändå ingick en sådan traktat, kunde den ådraga sig ansvarighet för trak- tatbrott, men det innebar i och för sig inte att den senare traktaten blev ogiltig.

ILC framhöll att allmänna folkrättsregler som hade karaktären av jus cogens var en ganska sen företeelse och att folkrätten var stadd i snabb utveckling. Kommissionen hade därför ansett det riktigast att i allmänna

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 158 57

ordalag fastslå att en traktat som strider mot jus cogens är ogiltig och överlämna åt praxis att ge ett konkret innehåll åt denna regel. En del medlemmar av kommissionen hade föreslagit att några av de mest påtag— liga och etablerade jus cogens-reglerna skulle nämnas som exempel. Som stridande mot jus cogens kunde förslagsvis nämnas en traktat som föreskrev användning av våld i strid med FN—stadgans principer eller någon annan enligt folkrätten kriminell handling eller en traktat som in- nebar medgivande till handlingar som varje stat borde medverka till att undertrycka, såsom slavhandel, sjöröveri eller folkmord. Andra med- lemmar hade ansett att eventuella exempel inte borde avse endast fall där det var fråga om folkrättsligt kriminella handlingar. Traktater som kränkte mänskliga rättigheter, staters likställdhet eller principen om självbestämmanderätt hade nämnts som andra tänkbara exempel. Kom- missionen hade emellertid beslutat att i artikeln inte ge några exempel på jus cogens, bl. a. därför att det kunde leda till missförstånd om arti- kelns tillämplighet i andra, inte särskilt nämnda fall.

Konferenser:

Artikeln om ogiltigheten av en traktat som strider mot jus cogens var en av de vid konferensen mest omdebatterade reglerna i ILC:s utkast. Det var redan från början klart att det stora flertalet av de nya afro- asiatiska staterna och de östeuropeiska staterna fäste den största vikt vid principen att en traktat som innebar kränkning av en bestående eller nyuppkommen jus cogens-regel skulle anses ogiltig och utan verkan. Å andra sidan hade flertalet västeuropeiska stater i sina yttranden över kommissionens förslag uttryckt starka tvivel om önskvärdheten av att en så vag och obestämd ogiltighetsgrund skulle införas i konventionen. Flera stater, däribland Sverige, hade dessutom understrukit att tillämp- ningen av artiklarna om jus cogens måste kombineras med ett rättsligt förfarande som möjliggjorde opartiskt avgörande av tvister därom.

[ debatten vid konferensen erkändes visserligen rätt allmänt, att den internationella rättens och det mellanstatliga organisationssystemets ut— veckling under de senaste decennierna lett till att staters frihet att ingå traktater oavsett deras innehåll inte var obegränsad och att en ny över— statlig ”ordre public”-princip kunde vara på väg att utbilda sig. Mening— arna gick emellertid starkt isär i fråga om källorna till jus cogens, lik- som också i fråga om vilka regler som innefattades i detta begrepp och hur förekomsten av sådana regler kunde fastställas.

De ändringsförslag som framlades från väststatshåll avsåg huvudsakli- gen att förtydliga den av ILC föreslagna texten, som inte innehöll någon närmare bestämning av uttrycket ”tvingande norm i allmän folkrätt”. Förenta staterna föreslog att till detta uttryck skulle tilläggas ”som är erkänd gemensamt av de nationella och regionala rättssystemen i värl-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 158 58

den”. Finland, Grekland och Spanien föreslog en annan formulering, som tydligare betonade att normens tvingande natur skulle vara erkänd av det internationella statssamfundet. Det senare förslaget lades till grund för den text som antogs av konferensen. Enligt denna text måste en norm som har karaktären av jus cogens vara ”godtagen och erkänd av statssamfuudet som helhet” som en sådan norm. Redaktionskommit- téns ordförande förklarade att uttrycken ”godtagen” och "erkänd” hade valts därför att de förekommer i art. 38 i stadgan för Internationella domstolen. Orden "som helhet” hade tillagts för att betona att det inte var nödvändigt att normen erkändes som tvingande av alla stater. Det var tillräckligt att en mycket stor majoritet av staterna gjorde det.

Flera stater, däribland Förenta staterna, Storbritannien, Nederlän- derna och Sverige, underströk i debatten om denna artikel att de ansåg artikeln antagbar endast under förutsättning att ILC:s utkast komplette- rades med bestämmelser om ett obligatoriskt rättsligt förfarande för av- görande av tvister om dess tillämpning.

ILC hade i sitt utkast till artikeln om delbarheten av en traktats be- stämmelser _ art. 44 i konventionen — föreslagit att ingen separation av traktatbestämmelser skulle vara tillåten, när en traktat stred mot jus cogens. Motiveringen härför var att jus cogens-regler var av så grund- läggande natur att en traktat som stod i strid med en vid traktatens in- gående redan gällande jus cogens-regel måste anses totalt ogiltig. Vid konferensen sökte Finlands delegation, stödd av ett antal väststater, uppnå att separabilitet skulle medges vid ogiltighet på grund av konflikt med jus cogens. Det framhölls att traktater som innebar en mera omfat- tande reglering, såsom handelsfördrag, utlämningsfördrag eller över- enskommelser för lösning av komplicerade tvister kunde på någon mindre punkt stå i konflikt med en tvingande norm i gällande eller framtida allmän folkrätt. Det vore bättre att i sådana fall tillåta separa- bilitet än att anse hela traktaten ogiltig. Väststatema, inkl. de nordiska länderna, röstade samstämmigt för Finlands förslag, vilket emellertid avslogs av konferensen.

Traktaters upphörande eller suspension Art. 54

Avsnitt 3 innehåller bestämmelser om traktaters upphörande eller suspension. Till en början fastslås i art. 54 att en traktat kan upphöra att gälla eller sägas upp i enlighet med dess egna bestämmelser eller med alla parters samtycke.

ILC

Liksom i samband med reglerna om ändring av traktater (art. 39) på- pekade ILC i sin kommentar till denna artikel, att en överenskommelse om upphävande av en traktat inte behöver ingås i samma form som traktaten. Parterna kan välja vilken form som helst för överenskommel- sen.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 158 59

Även stater som deltagit i förhandlingarna om traktaten men ännu inte tillträtt den kunde ha intressen som berördes av traktatens upphä- vande. Kommissionen hade övervägt, om sådana staters intressen krävde särskilt beaktande, exempelvis genom en bestämmelse att en multilateral traktat under ett visst antal år efter antagandet av texten inte skulle kunna upphävas av parterna utan att två tredjedelar av de förhandlande staterna samtyckt därtill. Kommissionen ansåg emellertid att detta skulle innebära en onödig komplicering av artikeln. Frågan föreföll aldrig ha vållat svårigheter i praktiken.

Konferensen

Vid konferensen framlade Nederländerna ett ändringsförslag, enligt vilket en överenskommelse om upphävande av en traktat skulle kräva alla de "fördragsslutande” staternas samtycke. En stat som tillträtt trak- taten men för vilken denna inte ännu trätt i kraft — och som alltså inte var ”part” i konventionens mening -— kunde sägas genom sitt tillträde ha antagit ett erbjudande av de övriga fördragsslutande staterna, vilket dessa inte borde tillåtas ensidigt återta. Förslaget hänsköts till redak- tionskommittén, som emellertid inte ansåg att en sådan stat borde ha be- slutanderätt i fråga om traktatens upphörande. Däremot fann kommit- tén att staten hade rätt att bli konsulterad. Kommittén tillade därför i slutet av artikeln orden ”efter samråd med de övriga fördragsslutande staterna”. Detta tillägg antogs av konferensen.

Art. 55

Enligt art. 55 upphör inte en multilateral traktat att gälla enbart därför att antalet parter blivit mindre än som krävdes för traktatens ikraftträdande.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar att artikeln avsåg det inte ovanliga fal- let att en multilateral traktat föreskriver, att den träder i kraft när ett visst antal stater tillträtt den, men lämnar frågan öppen, om traktaten skall förbli i kraft fastän antalet parter senare genom uppsägningar blir mindre än som angetts.

Konferensen

Enligt ILC:s utkast var artikeln begränsad till fall där traktaten ut- tryckligen anger vilket antal staters tillträde som krävs för dess ikraftträ- dande. På förslag av Storbritannien beslöts emellertid vid konferensen att orden ”specified in the treaty as” skulle utgå. Artikeln utvidgades härigenom till att gälla även när ingenting nämns i traktaten om det nödvändiga antalet parter och traktatens ikraftträdande enligt art. 2412 förutsätter alla de förhandlande staternas tillträde.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 158 60

Art. 56

En traktat som inte innehåller någon bestämmelse om giltighetstid el- ler uppsägning kan enligt att. 56 inte sägas upp såvida det inte fastställts att parterna avsåg att medge uppsägning eller uppsägningsrätt får anses underförstådd på grund av traktatens natur.

Enligt artikelns mom. 2 skall minst tolv månaders uppsägningstid iakttas, när en traktat sägs upp i enlighet med artikeln.

ILC

I sin kommentar förklarade ILC att frågan om en parts rätt att säga upp en traktat, som saknade bestämmelser därom, i princip berodde på parternas avsikt i det enskilda fallet. Det låg i vissa traktaters natur att parterna inte avsett att medge någon uppsägningsrätt. Exempel härpå utgjorde fredsfördrag och traktater som fastställde territoriella gränser. Många traktater var emellertid inte av sådan art att det kunde sägas vara oförenligt med deras natur att medge uppsägningsrätt.

ILC erinrade om att ingen uppsägningsklausul intagits i de vid havs- rättskonferensen i Geneve år 1958 antagna fyra konventionerna, liksom inte heller i Wienkonventionerna av år 1961 och 1963 om diplomatiska och konsulära förbindelser. Härav kunde dock inte dragas någon gene- rell slutsats om parters avsikter vid ingående av ”lagstiftande” multila- terala traktater, eftersom andra konventioner, såsom genocidekonven- tionen och Genévekonventionerna av år 1949 till skydd för krigets offer,. uttryckligen medger uppsägning. Kommissionen framhöll också att de diskussioner om uppsägningsrätt som ägde rum vid 1958 års havsrätts- konferens i Geneve inte gav någon klar bild av de deltagande staternas- avsikt. En del delegationer vid denna konferens ansåg uppsägningsklau- suler önskvärda med hänsyn till eventuella framtida ändrade förhållan- den. Andra fann det helt oförenligt med kodifierande konventioners na- tur att tillåta uppsägning. Det fanns vidare delegationer som tvärtom menade att sedvanerätt i vilket fall som helst medgav uppsägning. En stor del av delegationerna vid havsrättskonferensen avstod vid omröst- ningarna om de vid konferensen väckta förslagen att uppsägningsklau- suler skulle införas i konventionerna. Dessa förslag avslogs med 32 rös- ter mot 12 och 23 nedlagda röster i fråga om de ”kodifierande” kon- ventionerna och med 25 röster mot 6 och 35 nedlagda röster i fråga om konventionen angående fiske. Vid de efterföljande Wienkonferensema om diplomatiska och konsulära förbindelser accepterades utan diskus- sion, att några bestämmelser om uppsägning inte intogs i konventio— nerna rörande dessa ämnen.

ILC konstaterade vidare att en del medlemmar av kommissionen hade ansett att vissa typer av traktater, såsom alliansfördrag, måste an- tagas innefatta en underförstådd uppsägningsrätt, om motsatt avsikt inte angetts. Den inom kommissionen förhärskande uppfattningen hade

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 158 61

emellertid varit att man inte enbart av en traktats natur kunde sluta sig till att en sådan rätt förelåg. Parternas avsikt måste bedömas med beak- tande av alla omständigheter i det enskilda fallet.

Konferensen

Vid konferensen framlades flera ändringsförslag avsedda att utvidga möjligheten att säga upp traktater utan stöd av uttryckliga klausuler därom. Längst i den riktningen gick ett förslag av Colombia, Spanien och Venezuela, enligt vilket uppsägningsrätt skulle göras till huvudregel. Förslaget gick ut på att sådan rätt skulle föreligga, såvida inte motsatt avsikt framgick av traktatens natur eller av omständigheterna vid dess ingående. Detta förslag och vissa andra avslogs av konferensen. Där- emot antogs ett förslag av Storbritannien, varigenom till artikelns mom. 1 — vilket i ILC:s utkast som grund för uppsägningsrätt endast nämnde parternas avsikt — tillfogades punkt b), som medger uppsägning när så- dan rätt får anses följa av traktatens natur.

Art. 57 och 58

Dessa artiklar innehåller regler om suspension av en traktat. Art. 57 fastslår att en traktat kan suspenderas antingen mellan alla parter eller i förhållande till viss part i enlighet med traktatens egna bestämmelser el- ler med alla parters samtycke och efter samråd med övriga fördragsslu- tande stater. Art. 58 anger villkoren för att en del av parterna i en mul- tilateral traktat skall kunna överenskomma om att suspendera traktaten enbart dem emellan. Villkoren är i huvudsak desamma som för över- enskommelser mellan vissa parter om modifikation av en multilateral traktat enligt art. 41.

ILC hade i sitt utkast inte intagit någon bestämmelse om att övriga parter skall underrättas i förväg om en suspension av traktaten mellan vissa av parterna. Vid konferensen antogs ett ändringsförslag, varige- nom en sådan bestämmelse tillades till art. 58 och denna artikel även i övrigt fick en lydelse som nära överensstämmer med art. 41.

Art. 59

En traktat skall enligt art. 59 anses ha upphört att gälla, om alla par- terna ingår en ny traktat rörande samma ämne och det är tydligt att denna är avsedd att i fortsättningen reglera ämnet eller dess bestämmel- ser är så oförenliga med den tidigare traktatens att båda inte kan tilläm- . pas samtidigt. Enligt artikelns mom. 2 skall dock den tidigare traktaten anses endast vara suspenderad, om det är tydligt att parterna avsåg detta.

I sin kommentar påpekade ILC att artikeln gäller både i fall där par-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 158 52 tema i de två traktatema är identiska och i fall där sådan identitet inte föreligger men alla parter i den tidigare traktaten också är parter i den senare. Mom. 1 angav under vilka förhållanden den tidigare traktaten skulle anses upphävd genom den senare. Mom. 2 avsåg fall där det framgick av omständigheterna att den senare traktaten var avsedd att endast suspendera den tidigare. ILC ansåg inte att det kunde sägas vara en allmän regel att en senare traktat med begränsad giltighetstid inte upphäver en tidigare traktat med längre eller obegränsad giltighetstid. Huruvida den gör det, berodde enligt ILC helt på parternas avsikt vid ingående av den senare traktaten. I de flesta fall var det troligen sna- rare deras avsikt att upphäva den tidigare traktaten än att suspendera den.

ILC påpekade att förhållandet mellan två traktater i följd rörande samma ämne mellan samma parter också behandlades i art. 30 mom. 3 och 4 a). Där avsågs prioriteten mellan oförenliga förpliktelser i trakta- ter som båda är i kraft och i tillämpning. Art. 30 trädde inte i funktion förrän det i enlighet med art. 59 fastställts att parterna inte hade för av- sikt att upphäva eller helt suspendera den tidigare traktaten.

Art. 60

Art. 60 innehåller bestämmelser om upphävande eller suspendering av traktater med anledning av traktatbrott.

I fråga om bilaterala traktater fastställs i mom. ] regeln att ett vä— sentligt brott mot traktaten av den ena parten kan av den andra parten åberopas som skäl för traktatens upphävande eller dess suspendering helt eller delvis.

Mom. 2 avser multilaterala traktater. Ett väsentligt brott mot en så- dan traktat av någon av parterna ger de övriga parterna rätt att gemen- samt överenskomma om att suspendera eller upphäva traktaten, an— tingen endast i förhållande till den felande parten eller mellan alla par- ter. Traktatbrottet kan också av en part som det särskilt berör åberopas för suspendering av traktaten i dess förhållande till den felande parten. Om traktaten är av sådan natur att ett väsentligt brott mot dess bestäm— melser av någon part radikalt förändrar läget för varje part i fråga om ett fortsatt fullgörande av dess förpliktelser enligt traktaten, har var och en av de övriga parterna rätt att åberopa traktatbrottet för suspendering av traktaten för sitt eget vidkommande. Liksom när det är fråga om en bi- lateral traktat, kan suspendering av en traktat i de fall som avses i mom. 2 avse antingen hela traktaten eller endast delar därav.

Enligt mom. 3 består ett ”väsentligt” traktatbrott antingen i en vägran att erkänna traktaten eller i ett brott mot en bestämmelse som är väsent- lig för förverkligande av traktatens ändamål och syfte.

Av mom. 4 framgår att artikeln inte skall utgöra hinder för tillämp- ning av traktatens eventuella egna bestämmelser om traktatbrott. Från

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 158 63

artikelns tillämpning undantas i mom. 5 bestämmelser till skydd för fy- siska personer i traktater av humanitär karaktär och särskilt bestämmel- ser som förbjuder varje form av repressalier mot de av traktatema skyd- dade personerna.

ILC

ILC konstaterade i sin kommentar att en kränkning av traktatför- pliktelser, liksom av andra förpliktelser, kunde medföra rätt för den andra parten att vidta repressalier och att dessa repressalier med rätta kunde riktas mot den kränkande statens rättigheter enligt traktaten i fråga. Det fanns emellertid bland jurister olika uppfattningar om i vil- ken utsträckning traktatbrott gav den andra parten rätt att upphäva traktaten. Enligt en mening skulle varje traktatbrott medföra en sådan rätt för den andra parten. Enligt en annan mening skulle denna rätt en- dast inträda vid ”väsentliga” eller ”fundamentala” traktatbrott och vi- dare förutsätta iakttagande av en viss procedur. Statspraxis gav föga ledning i fråga om omfattningen av denna rätt och villkoren för dess ut- övande.

Kommissionen var enig om att ett traktatbrott, hur allvarligt det än var, inte utan vidare gjorde slut på traktaten och att det inte stod en stat fritt att bara påstå att traktaten kränkts och förklara den förfallen. Inom vissa gränser och med vissa garantier mot missbruk måste å andra sidan en parts rätt att åberopa brott mot traktaten som skäl för dess upphä— vande eller suspendering erkännas. Genom uttrycket ”åberopa som skäl” i artikelns mom. 1 underströks att det inte var fråga om en rätt att egenmäktigt förklara traktaten upphävd. Om motparten bestred på- ståendet om kränkning, förelåg en meningsskiljaktighet mellan parterna som det ålåg dessa att söka lösa med fredliga medel i enlighet med deras normala förpliktelser enligt FN-stadgan och allmän folkrätt.

Den kränkta partens rätt att handla i enlighet med mom. 1 grundade sig på principen att en part inte kunde åläggas att uppfylla sina förplik- telser enligt en traktat, om motparten underlät att uppfylla de förpliktel- ser som den för sin del åtagit sig i samma traktat. Den rätt som avsågs i mom. 1 uppstod enligt traktaträtten oberoende av partens eventuella rätt att tillgripa repressalier. Den hindrade givetvis inte parten från att fram- ställa skadeståndskrav på grundval av motpartens folkrättsliga ansvar för traktatbrottet.

I det fall som avsågs i mom. 2 b), dvs. när en enskild part i en multi- lateral traktat reagerade mot annan parts brott mot traktaten, befann sig den kränkta parten i en situation liknande den som uppstod vid brott mot en bilateral traktat. Kommissionen hade emellertid ansett att par- tens rätt i detta fall borde vara begränsad till att suspendera traktaten helt eller delvis mellan sig själv och den kränkande staten. De övriga parternas intressen måste nämligen tas med i beräkningen och en sådan

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 158 64 begränsning var enligt kommissionens mening särskilt nödvändig i fråga om traktater av ”lagstiftande” karaktär. Inom kommissionen hade ifrå- gasatts, om ens suspendering kunde vara tillåtlig vid brott mot lagstif- tande traktater. Kommissionen hade emellertid ansett att det skulle vara obilligt att låta den kränkande parten kräva fortsatt fullgörelse av trak- taten från den kränkta partens sida, medan den själv åsidosatte sina för- pliktelser mot denna part enligt traktaten. Härtill kom att t. o. rn. sådana traktater som genocidekonventionen och Genevekonventionerna om be- handling av krigsfångar och sjuka och sårade uttryckligen medgav upp- sägningsrätt oberoende av något brott mot konventionen. Kommissionen hade således funnit att allmänna lagstiftande traktater inte som sådana borde behandlas på annat sätt än andra multilaterala traktater i detta sammanhang.

Mom. 2 c) reglerade en fråga som hade tagits upp i regeringarnas ytt- randen över ILC:s utkast och avsåg särskilda typer av traktater, t. ex. nedrustningstraktater, där en parts traktatbrott kunde innebära en un- derminering av hela det system som genom traktaten upprättats mellan parterna. Vid brott mot en sådan traktat var reglerna i mom. 2 a) och b) otillräckliga. En enskild part kunde inte suspendera fullgörandet av sina egna förpliktelser enligt traktaten i förhållande till den kränkande staten utan att samtidigt kränka sina förpliktelser mot övriga parter. Men utan att göra det skulle den kanske inte kunna skydda sig mot det hot som den kränkande statens upprustning innebar. Kommissionen hade funnit att det i dessa fall måste stå varje part fritt att suspendera traktaten ge— nerth i sitt förhållande till alla övriga parter.

Kommissionen hade varit enig om att rätten att upphäva eller suspen- dera måste begränsas till fall där traktatbrottet var av allvarlig art. Den hade föredragit uttrycket "väsentlig” (”material”) framför ”fundamen- tal”, då även andra bestämmelser än de som direkt berörde traktatens huvudändamål kunde av en part tillmätas stor betydelse för ett effektivt fullgörande av traktaten och kunde ha spelat en väsentlig roll för par- tens beslut att ingå traktaten.

Konferensen

På förslag av Storbritannien vidtog konferensen vissa ändringar i arti- kelns mom. 2 c). Rätten att suspendera en traktat enligt denna punkt i ILC:s utkast ändrades till en rätt att ”åberopa traktatbrottet som skäl för suspendering” i överensstämmelse med formuleringen i mom. 1 och mom. 2 b).

Vidare tillades i mom. 2 a) och c) orden ”helt eller delvis”. I samtliga fall av suspendering enligt artikeln skall således suspenderingen kunna avse antingen hela traktaten eller vissa delar av denna.

Mom. 5, som avser traktater av humanitär karaktär, saknade motsva- righet i ILC:s utkast och tillfogades till artikeln vid konferensen på för- slag av Schweiz.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 158 65

Arr. 61

Som skäl för upphävande av en traktat kan enligt art. 61 åberopas att traktatens fullgörande blivit omöjligt till följd av att ett för dess genom- förande oundgängligt föremål försvunnit eller förintats. Om hindret är temporärt, kan det åberopas endast för suspendering av traktaten.

Enligt mom. 2 gäller artikeln inte för en part som själv förorsakat hindret för traktatens fullgörande i strid med sina förpliktelser mot nå- gon annan part.

ILC

ILC konstaterade i sin kommentar till artikeln att det i statspraxis inte fanns många exempel på att en traktat upphävts på denna grund. Arti- keln avsåg sådana fall som att en ö försvinner i havet, en flod torkar ut, en damm eller vattenkraftsanläggning förstörs och att en traktats fullgö- rande därigenom omöjliggörs.

Konferensen

Mom. 2 saknade motsvarighet i ILC:s utkast. Detta undantag tillades vid konferensen på förslag av Nederländerna, som hänvisade till att art. 62 innehöll ett sådant undantag och ansåg att det inte fanns anledning att göra någon skillnad mellan art. 61 och 62 i detta hänseende.

Art. 62

I art. 62 regleras frågan om en traktats upphävande, när det inträffat en oförutsedd fundamental förändring i de omständigheter som förelåg vid tiden för dess ingående.

En sådan förändring kan enligt mom. 1 inte åberopas som skäl för traktatens upphävande om inte två villkor är uppfyllda: dels skall om- ständigheterna i fråga ha utgjort en väsentlig förutsättning för parternas samtycke till att vara bundna av traktaten, dels skall förändringen ha verkningar som radikalt förvandlar omfattningen av de förpliktelser som återstår att fullgöra enligt traktaten.

Enligt mom. 2 kan en fundamental förändring i omständigheterna inte åberopas, om traktaten fastställer en gräns. Vidare fastslås i detta moment att en part inte kan åberopa en förändring, om denna förorsa- kats av parten själv i strid med sina förpliktelser mot någon annan part i traktaten. .

När en fundamental förändring i omständigheterna kan åberopas som skäl för upphävande av en traktat, kan den enligt mom. 3 också åbero- pas som skäl för suspendering av traktaten.

ILC

ILC förklarade i sin kommentar att så gott som alla moderna jurister, om också motvilligt, erkände existensen av den folkrättsliga princip som behandlades i denna artikel och som brukade kallas rebus sic stantibus.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 158 66 Den innebar att liksom avtal enligt många interna rättssystem kunde bli ogiltiga genom en fundamental förändring i omständigheterna, även traktater kunde bli ogiltiga av en sådan anledning. De flesta jurister un- derströk dock samtidigt starkt att principen gällde endast inom snäva gränser och att strikta regler måste uppställas i fråga om förutsättning- arna för att den skulle kunna åberopas. De risker som principen annars kunde innebära för traktatsäkerheten i frånvaro av någon allmänt ac- cepterad obligatorisk jurisdiktion var uppenbara.

Det fanns åtskilliga belägg för principen i internationell sedvanerätt, men Internationella domstolen hade inte ännu tagit ställning till frågan.

Nationella domstolar hade däremot inte sällan tillmätt principen bety- delse i folkrätten. Av ett eller annat skäl hade de dock alltid funnit sig böra avvisa principens tillämpning under de omständigheter som förele- gat i det enskilda fallet. I sådana domstolsavgöranden hade bl. a. häv- dats att principen var begränsad till förändringar i omständigheter vil- kas fortbestånd parterna uppenbarligen vid traktatens ingående betrak- tat som ett tyst avtalsvillkor. Det hade vidare ansetts att traktaten inte förföll automatiskt vid inträffad förändring utan endast om principen åberopades av endera parten och att den måste åberopas inom rimlig tid efter det att förändringen inträffat.

I fråga om statspraxis kunde i stort sett sägas, att det fanns betydande stöd för uppfattningen att en fundamental förändring i omständighe- terna kunde motivera anspråk på upphävande eller revision av en trak— tat, medan å andra sidan en parts rätt att på denna grund ensidigt häva en traktat starkt ifrågasattes.

Principen hade också direkt eller indirekt åberopats i debatter inom FN:s politiska organ. Därvid hade principens existens vanligen inte bestritts, fastän tonvikt lagts på de villkor som begränsade dess tillämp- lighet.

Kommissionens slutsats var att principen måste beaktas i den mo- derna traktaträtten men också att dess tillämplighet måste noggrant av— gränsas och regleras. En traktat kunde förbli i kraft under lång tid, och de åtaganden som gjorts i traktaten kunde komma att bli en oskälig börda för en av parterna till följd av fundamentalt ändrade omständig- heter. Flertalet moderna traktater gällde visserligen för begränsad tid el- ler med uppsägningsrätt, varigenom vardera parten fick möjlighet att ut- öva påtryckning på den andra parten för att vid behov få traktatens be— stämmelser reviderade. När så inte var fallet, kunde emellertid princi- pen rebus sic stantibus ibland fylla en uppgift som ett stöd för den miss- nöjda parten, om den andra parten var motsträvig och vägrade att ac- ceptera någon ändring av förlegade och betungande traktatbestämmel— ser. Att denna princip trots de starka betänkligheter som ofta uttryckts dock vunnit ett visst erkännande i internationell rätt, tydde på att den ansetts behövlig so'm säkerhetsventil i traktaträtten.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 158 67

Principen hade tidigare i allmänhet ansetts innebära att varje ”perpe- tuell” traktat ingicks med ett tyst förbehåll att den upphörde att gälla i händelse av en fundamental förändring i omständigheterna. Detta tysta förbehåll betraktades numera vanligen endast som en fiktion, och enligt kommissionens mening var det en icke önskvärd fiktion, då den ökade risken för subjektiva tolkningar och missbruk. Föreställningen om ett tyst förbehåll måste avvisas. Principen borde i stället utformas som en objektiv rättsregel, enligt vilken en fundamental förändring i omständig- heterna utgjorde en grund som av billighets- och rättviseskäl under vissa förutsättningar kunde åberopas för traktatens upphävande.

Förr hade principen ofta ansetts gälla endast s.k. perpetuella trakta- ter, dvs. traktater som inte innehöll någon bestämmelse om deras upp- hörande. Om principen uppfattades som en rättsregel grundad på billig— het och rättvisa, fanns enligt kommissionens mening inte anledning att göra skillnad mellan ”perpetuella” traktater och traktater slutna för ”lång tid”. Det förekom dessutom att traktater trots mera begränsad gil— tighetstid innehöll uttryckliga förbehåll som utgjorde en motsvarighet till rebus sic stamibus. Kommissionen hade därför beslutat att inte be- gränsa regeln till traktater som saknade bestämmelser om deras upphö- rande. Av uppenbara skäl kunde regeln dock sällan eller aldrig få bety- delse för traktater som ingåtts för begränsad tid eller med uppsägnings— rätt.

Kommissionen hade fäst stor vikt vid att villkoren för principens åbe- ropande skulle få en strikt formulering. För att ytterligare understryka att denna grund för en traktats hävande var av exceptionell natur, hade regeln i artikelns mom. 1 uttryckts i negativ form.

Några medlemmar av kommissionen hade förordat att i artikeln skulle införas en bestämmelse som klargjorde att en ändring av en rege- rings hållning eller politik aldrig kunde åberopas som grund för en trak- tats upphävande eller suspendering. Andra medlemmar hade visserligen delat uppfattningen att sådana omständigheter normalt inte kunde göra principen tillämplig, men hade ifrågasatt om detta aldrig under några förhållanden kunde vara fallet. Som exempel hade nämnts ett alliansför- drag vars fortsatta tillämpning till följd av en radikal förändring i en re- gerings politiska orientering kunde bli omöjlig att acceptera från båda parternas synpunkt. Kommissionens uppfattning var att definitionen av en ”fundamental förändring av omständigheter” i mom. 1 borde vara tillräcklig för att utesluta försök att missbruka regeln för hävande av en traktat enbart på grund av en ändrad politik. Den hade således funnit det onödigt att gå närmare in på saken vid avfattandet av artikeln.

Kommissionen hade ansett att traktater som fastställde en gräns borde undantas från regelns tillämpning. Regeln skulle annars i stället för att utgöra ett medel för fredlig förändring kunna bli en källa till far- liga friktioner. Det andra i mom. 2 intagna undantaget utgjorde bara en

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 158 63

tillämpning av den allmänna rättsgrundsatsen att en part inte kan dra fördel av sitt eget felaktiga handlande.

Konferensen

Artikelns mom. 3 saknade motsvarighet i ILC:s utkast. Detta stycke utformades av redaktionskommittén, sedan konferensen hade antagit ett förslag av Canada och Finland, enligt vilket en fundamental förändring i omständighetma skulle kunna åberopas som grund för suspendering av en traktat i stället för upphävande av traktaten, när förändringen kanske inte var permanent.

Vid konferensen framlades av Venezuela ett ändringsförslag, enligt vilket mom. 1 skulle ges en positiv formulering och undantaget alltså göras till regel. Förslaget mötte emellertid stark opposition och togs till- baka. Det var en utbredd åsikt bland delegationerna att möjligheten att häva en traktat på grund av ändrade omständigheter borde betraktas som en undantagsbestämmelse. Detta betonades från både väststats- och öststatshåll.

Några afro-asiatiska och latinamerikanska stater anförde att bestäm- melsen i mom. 2 a) om gränstraktater borde strykas, då den stred mot principen om staters självbestämmanderätt och kunde tjäna som skydd för ”unequal treaties". I debatten försvarade dock de flesta talarna denna bestämmelse.

Art. 63

Avbrytandet av diplomatiska eller konsulära förbindelser mellan trak- tatparter påverkar enligt art. 63 inte det rättsliga förhållande som ge- nom traktaten upprättats mellan dem, annat än i den utsträckning som förekomsten av sådana förbindelser är nödvändig för traktatens tillämp- nmg.

ILC

ILC förklarade i sin kommentar till artikeln att anlitandet av en tredje stats förmedling och även av direkta kanaler för kommunicering mellan stater under avbrott i de diplomatiska förbindelserna numera var så vanligt att frånvaron av de normala kanalerna inte borde erkännas som ett hinder för fullgörande av en traktat. Kommissionen var medve- ten om att ett sådant avbrott knappast kunde vara förenligt med till- lämpningen av vissa slag av politiska traktater, såsom alliansfördrag. Den ansåg emellertid att frågan om sådana traktaters upphävande, uppsäg— ning eller suspendering vid avbrytandet av diplomatiska förbindelser fick bedömas enligt de allmänna traktaträttsliga reglerna.

Konferensen

ILC:s utkast innehöll av nyss anförda skäl inte något undantag från den allmänna regeln att rättsförhållandet mellan traktatparter inte på— verkas av avbrytandet av de diplomatiska förbindelserna. Vid konferen-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 158 69

sen antogs emellertid på förslag av Italien och Schweiz det i arti- kelns andra sats angivna undantaget. Förslaget motiverades med att det fanns traktater som inte kunde fullgöras utan diplomatiska förbindel- ser och även traktater som just avsåg de diplomatiska förbindelserna.

Vid konferensen antogs också ett ändringsförslag av Ungern, varige— nom artikeln utsträcktes till att avse även ett avbrytande av konsulära förbindelser.

Art. 64

Om det uppstår en ny tvingande norm i allmän folkrätt (jus' cogens), blir enligt art. 64 en existerande traktat som står i strid med normen ogiltig och upphör att gälla.

ILC

ILC framhöll att artikeln var en logisk följd av den i art. 53 erkända principen om ogiltigheten av traktater som strider mot jus cogens. En norm av denna karaktär berövade varje handling eller förhållande som stod i strid därmed dess legalitet. Genom uppkomsten av en sådan norm blev inte endast framtida utan också redan ingångna traktater ogiltiga. Kommissionen hade emellertid ansett separabilitetsprincipen i art. 44: 3 vara tillämplig i detta fall. Om de bestämmelser i traktaten som stred mot den nya normen kunde särskiljas från traktatens innehåll i övrigt, borde således återstoden av traktaten förbli i kraft.

Konferensen

I samband med denna artikel gav en del väststater ånyo uttryck åt de betänkligheter som de under debatten om art. 53 anfört mot jus cogens som grund för traktaters ogiltighet eller upphörande.

På förslag av redaktionskommittén ersattes det i ILC:s utkast an- vända uttrycket ”is established” med ”emerges”. Det senare uttrycket ansågs av kommittén bättre motsvara det sätt varpå en tvingande folk- rättsnorm blir till.

Förfarandet Art. 65

Avsnitt 4 innehåller bestämmelser om förfarandet vid tillämpningen av konventionens regler om grunderna för en traktats ogiltighet, upphä- vande eller suspension. En part som åberopar en sådan grund måste en- ligt art. 65 notificera övriga parter härom och därvid ange vilken åtgärd den avser vidta med traktaten. Efter utgången av en tidsfrist, som skall vara minst tre månader från notifikationens mottagande utom i särskilt brådskande fall, kan parten enligt artikelns mom. 2, om ingen invänd- ning då framförts av någon part, verkställa den föreslagna åtgärden på det sätt som anges i art. 67. Om emellertid invändning framförts av nå-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 158 70 gon part, skall parterna enligt mom. 3 söka en lösning genom de medel som anges i FN-stadgans art. 33 (förhandling, undersökning, medling, förlikning, skiljedom och rättslig prövning).

Dessa regler skall enligt mom. 4 inte påverka parternas rättigheter och skyldigheter enligt för dem gällande särskilda bestämmelser rörande lösning av tvister.

En stat som inte tidigare gjort den i mom. 1 föreskrivna notifikationen är enligt mom. 5 inte förhindrad att göra det i samband med annan parts krav på traktatens fullgörande eller påstående att den kränkts. Detta gäller såvitt inte annat följer av bestämmelserna i art. 45 om ver- kan av den hållning som en stat intagit till en traktat.

ILC

Kommissionen framhöll i sin kommentar till artikeln att den ansåg det väsentligt att konventionen innehöll bestämmelser om det formella förfarandet för att förebygga möjligheten att påståenden om ogiltighet eller om rätt att upphäva eller suspendera en traktat gjordes godtyckligt som ren förevändning för att befria sig från obekväma förpliktelser.

En del medlemmar av kommissionen hade år 1963 starkt förordat att konventionens tillämpning obligatoriskt skulle vara underkastad Inter- nationella domstolens jurisdiktion, om parterna inte enades om något annat medel för lösning av tvister. Andra medlemmar hade emellertid under hänvisning till rådande internationell praxis framhållit att det inte skulle vara realistiskt av kommissionen att föreslå en sådan lösning av procedurfrågan.

Den av kommissionen föreslagna artikeln innebar att den part som åberopar en ogiltighetsgrund eller ett skäl för upphävande av en traktat först måste notificera den eller de andra parterna och ge dem tillfälle att uttrycka sin mening. Reses då invändning av den andra parten, skall frågan behandlas i enlighet med staters allmänna förpliktelse enligt FN— stadgans art. 2: 3 att ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sätts i fara” och förpliktelsen att söka en lösning genom anlitande av sådana metoder som anges i stadgans art. 33.

Ett antal regeringar hade i sina yttranden över utkastet uttryckt som sin mening att det i artikeln angivna förfarandet inte gav tillräckligt skydd och att bestämmelser borde införas om frågans avgörande genom en opartisk internationell instans i fall där parterna inte kunnat enas om en lösning. Kommissionen hade emellertid funnit att artikeln represente- rade det maximum av garantier som f.n. var allmänt antagbara för regeringarna liksom också för kommissionens medlemmar.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 158 71

Konferensen

Vid konferensen antogs en av Frankrike föreslagen omformulering av första meningen i artikelns mom. 1. Enligt den franska delegationens mening framgick det inte klart av ILC:s text att det i artikeln angivna förfarandet skall följas i de fall där en traktat enligt konventionen är ”ogiltig” (art. 51, 52, 53 och 64) lika väl som när en traktats giltighet är ”anfäktbar” (art. 46—50). Det franska ändringsförslaget avsåg att klar- göra att artikeln är tillämplig på alla bestämmelser i konventionens del V.

Art. 66

Art. 66 innehåller bestämmelser om förfarandet för lösning av tvister rörande tolkningen eller tillämpningen av reglerna i del V. Artikeln av- ser fall där en part rest invändning i enlighet med art. 65: 3 och ingen lösning av tvisten uppnåtts inom tolv månader därefter. Då kan endera parten, om tvisten avser tolkningen eller tillämpningen av art. 53 eller 64 (jus cogens), hänskjuta frågan till Internationella domstolen för avgö- rande, om inte parterna enas om att anlita skiljedomsförfarande. Avser tvisten någon annan a11ikel i del V, kan endera parten påkalla ett förlik- ningsförfarande i enlighet med bestämmelserna i bilagan till konventio- nen.

Bilagan

Bilagan till konventionen reglerar det förlikningsförfarande som skall kunna anlitas enligt art. 66 vid tvist om tillämpningen eller tolkningen av bestämmelser i del V. Förlikningskommissionen skall bestå av fem medlemmar, därav två utsedda av vardera parten i tvisten och en ordfö- rande utsedd av dessa medlemmar eller eventuellt av FN:s generalsek- reterare. Kommissionens rapport och ställningstaganden till rättsliga frågor skall inte vara bindande för parterna, utan får karaktären av rekommendationer till parterna avsedda att främja en vänskaplig lös— ning av tvisten. Kostnaderna för en enligt konventionen tillsatt förlik- ningskommission skall enligt punkt 7 i bilagan bestridas av FN.

Konferensen

Art. 66 saknade motsvarighet i ILC:s utkast. Såsom redan nämnts i samband med art. 65, ansåg kommissionen i fråga om förfarandet för lösning av tvister, att den måste nöja sig med att föreslå en bestämmelse som hänvisade till FN-stadgans art. 33. Vid konferensen blev frågan föremål för långa debatter. För det överväldigande flertalet delegationer från väststater och även ett antal latinamerikanska, afrikanska och asia- tiska delegationer var artiklarna i konventionen del V och särskilt artik- larna angående jus cogens svåra att acceptera utan ett tillfredsställande förfarande för obligatorisk lösning av tvister om deras tolkning och till—

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 158 72

lämpning. Andra delegationer och däribland framför allt de östeuro— peiska motsatte sig traditionellt och ideologiskt alla automatiskt tillämp- liga metoder för lösning av tvister och särskilt avgöranden genom skilje- dom eller Internationella domstolen. Från dessa delegationers sida gjor- des försök att sammankoppla frågan om lösning av tvister med den helt ovidkommande och politiskt känsliga frågan om rätt för ”alla stater” att tillträda allmänna multilaterala konventioner. De skarpa motsättningar som förelåg i fråga om lösning av tvister rörande del V var nära att stjälpa hela konferensen mot slutet av dess andra session. I elfte timmen uppnåddes emellertid en lösning genom ett kompromissförslag, som framlades av en grupp afro-asiatiska stater under ledning av Nigeria. Lösningen innebar, såsom framgår av konventionens art. 66 och bilagan till denna artikel, att tvister rörande tolkningen eller tillämpningen av artiklarna om jus cogens skall på begäran av en av parterna hänskjutas till Internationella domstolen, om inte parterna enas om att låta tvisten avgöras genom skiljedom, och att ett förlikningsförfarande skall vara obligatoriskt vid tvister rörande tolkningen eller tillämpningen av någon av de övriga artiklarna i konventionens del V.

Frågan om en allmän klausul för konventionen i dess helhet rörande lösning av tvister om dess tolkning eller tillämpning överskuggades av debatterna om del V. Schweiz föreslog emellertid en klausul av traditio- nellt slag om att sådana tvister skulle kunna av endera parten hänskjutas till Internationella domstolen. Förslaget hade aldrig någon utsikt att uppnå två tredjedels majoritet. Omröstningen om förslaget visade dock att det fanns ett icke obetydligt stöd bland delegationerna för obli- gatoriskt anlitande av internationell instans vid tvister. Vid konferensen röstade 41 delegationer för förslaget, 36 emot, medan 27 avstod. Försla- get blev således inte antaget.

Art. 67

I art. 67 mom. 1 föreskrivs att den i art. 65 mom. 1 avsedda notifi— kationen skall vara skriftlig.

När en traktat förklaras ogiltig, upphävs, frånträds eller suspenderas i den ordning som angetts i art. 65 mom. 2 och 3, skall detta enligt art. 67 mom. 2 ske genom ett instrument som tillställs de övriga parterna. Denna bestämmelse gäller även när en sådan åtgärd vidtas i enlighet med traktatens egna bestämmelser.

Den representant för staten som överlämnar instrumentet kan, om in— strumentet inte är undertecknat av statschefen, regeringschefen eller ut- rikesministern, avkrävas fullmakt.

ILC

Artikelns betydelse låg enligt ILC:s kommentar däri, att den krävde iakttagande av vissa formaliteter vid en traktats ogiltigförklaring, upp- hävande m. m. och därmed bidrog till traktatsäkerheten.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 158 73

De krav som borde ställas i fråga om bevis för representantens be- myndigande att säga upp eller upphäva en traktat var enligt kommissio- nens mening analoga med reglerna om fullmakt att uttrycka en stats samtycke till att vara bunden av en traktat.

Konferensen

Bestämmelsen i artikelns mom. 1 saknade motsvarighet i ILC:s ut- kast. Den antogs av konferensen på förslag av den västtyska delegatio- nen, som motiverade den med att det inte fanns någon allmän regel att notifikationer måste vara skriftliga. Notifikationer av det slag som av- sågs i art. 65 mom. 1 var av sådan vikt att det i konventionen uttryck- ligen borde anges att de måste ske i skriftlig form.

Art. 68

Enligt art. 68 kan de notifikationer eller instrument som avses i art. 65 eller art. 67 återkallas när som helst innan de får verkan.

ILC nämnde i sin kommentar till artikeln att vissa regeringar ifråga- satt lämpligheten av att medge fullständigt frihet att återtaga en uppsäg- ning innan den fått verkan. Kommissionen var medveten om att avsik— ten med traktatbestämmelser om en viss uppsägningstid var att möjlig- göra för de andra parterna att anpassa sig till det läge som uppkom ge- nom traktatens upphörande eller en parts frånträde. Kommissionen hade emellertid funnit starka skäl tala för att återtagandet av uppsäg- ningar borde underlättas. Den allmänna regeln borde därför fritt medge sådant återtagande. Det fick ankomma på parterna att införa en avvi- kande regel i själva traktaten i de fall där traktatens särskilda ämne kunde göra detta nödvändigt.

Följderna av en traktats ogiltighet, upphörande eller suspension

Art. 69 och 70

I avsnitt 5 behandlas följderna av en traktats ogiltighet, upphörande eller suspension. Bestämmelser i en traktat vars ogiltighet fastställts i en- lighet med konventionen har enligt art. 69 mom. ] ingen rättslig verkan. Har handlingar trots detta utförts med stöd av en sådan traktat ger arti- kelns mom. 2 varje part rätt att kräva av annan part att den i deras in- bördes förhållande skall såvitt möjligt upprätta det läge som skulle ha förelegat, om handlingarna inte hade utförts. I mom. 2 fastslås vidare att handlingar som utförts i god tro, innan traktatens ogiltighet åberopa- des, inte blir rättsstridiga endast därför att traktaten är ogiltig. Mom. 2 gäller emellertid enligt mom. 3 inte för den felande parten i fall som av- ses i art. 49, 50, 51 eller 52, dvs. när ogiltighetsgrunden är bedrägligt uppträdande, korrumpering eller tvång.

När en traktat upphör att gälla enligt sina egna bestämmelser eller en- ligt konventionen, befrias parterna enligt art. 70 från varje förpliktelse

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974: 158 74 att vidare fullgöra traktaten. Traktatens upphörande påverkar inte rät- tigheter, förpliktelser eller rättsförhållanden som uppstått för parterna genom traktatens fullgörande innan den upphörde att gälla.

När en enskild stats samtycke till att vara bunden av en multilateral traktat är ogiltigt eller en stat sagt upp en sådan traktat, äger reglerna i art. 69 resp. 70 motsvarande tillämpning i förhållandet mellan denna stat och övriga parter.

ILC

ILC förklarade i sin kommentar att artiklarna endast handlade om rättsverkningama av en traktats ogiltighet resp. upphörande. De avsåg således inte frågor om ansvarighet eller gottgörelse för handlingar som förorsakat traktatens ogiltighet eller upphörande. Sådana frågor låg utom ramen för konventionen enligt den allmänna bestämmelsen i art. 73.

Kommissionen ansåg att en traktat som fastställts vara ogiltig på nå— gon av de grunder som anges i avsnitt 2 av del V, dvs. art. 46—53, var ogiltig redan från början (ab initio) och inte bara från den tidpunkt då ogiltighetsgrunden åberopades. Situationen var en annan, när en traktat blev ogiltig och upphörde att gälla enligt art. 64 i avsnitt 3. Detta fall behandlades i art. 71: 2.

För att principen om ogiltighet ab initio skulle få full verkan, borde varje part kunna kräva att status quo ante såvitt möjligt återupprättades. Om parterna under någon tid i god tro handlat i förlitan på traktaten, blev emellertid handlingarna inte olagliga enbart därför att traktaten vi- sade sig vara ogiltig. Reglerna härom i art. 69: 2 kunde dock självfallet inte gälla till förmån för en part som genom bedrägligt uppträdande, korrumpering eller tvång förorsakat traktatens ogiltighet.

Konferensen

Vid konferensen anmärkte vissa stater mot några av bestämmelserna i art. 69, att dessa rörde frågor om statsansvarighet och var alltför stela och onyanserade. Förenta staterna föreslog att mom. 2 a) och mom. 3 i art. 69 skulle strykas. Förslaget blev dock avslaget. Artikeln antogs med endast några redaktionella ändringar.

Art. 71

Art. 71 reglerar följderna av att en traktat är ogiltig på grund av kon- flikt med en tvingande norm i allmän folkrätt. 1 fall som aVscs i art. 53 åligger det parterna att såvitt möjligt undanröja följderna av handlingar utförda i förlitan på bestämmelser som strider mot normen i fråga och att inrätta sitt inbördes förhållande så att det överensstämmer med denna norm.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 158 75

Om en traktat blir ogiltig och upphör att gälla enligt art. 64, befrias parterna från varje förpliktelse att vidare fullgöra traktaten. Rättigheter, förpliktelser eller rättsförhållanden som uppstått för parterna genom traktatens fullgörande innan den upphörde att gälla påverkas inte av traktatens upphörande. De får dock därefter bestå endast i den utsträck- ning som deras fortsatta upprätthållande inte i sig självt strider mot den nya tvingande folkrättsnormen.

ILC

ILC framhöll i sin kommentar till artikeln att en traktats ogiltighet på grund av konflikt med en vid tiden för dess ingående gällande jus co- gens-regel var ett speciellt fall av ogiltighet. Den fråga som uppkom i detta fall gällde inte främst hur parternas ställning i förhållande till var- andra skulle rättas till utan snarare vardera partens skyldighet att rätta sin ställning så att den överensstämde med den tvingande regeln.

En traktats upphörande på grund av konflikt med en ny jus cogens- regel var ett speciellt fall av upphörande. Reglerna i art. 70: 1 om följ- derna av en traktats upphörande var visserligen i princip tillämpliga, men den nya tvingande regeln måste beaktas vid bedömande av frågan i vilken utsträckning rättigheter, förpliktelser eller rättsförhållanden som uppstått för parterna genom traktatens tidigare fullgörande fortfarande fick upprätthållas.

Konferensen

Vid konferensen riktade en del stater vissa anmärkningar mot arti- keln. Storbritannien ansåg att mom. 1 a) egentligen gällde en fråga om statsansvarighet, som inte hörde till konventionens ämnesområde.

Art. 72

När en traktat suspenderas enligt sina egna bestämmelser eller enligt konventionen, är enligt att. 72 de parter mellan vilka traktaten suspen- derats befriade från förpliktelsen att fullgöra denna sinsemellan under den tid suspensionen varar. Suspensionen påverkar inte på annat sätt rättsförhållandet mellan parterna.

Enligt artikelns mom. 2 skall parterna under den tid traktaten är sus- penderad avhålla sig från handlingar som hindrar ett återupptagande av traktatens tillämpning.

Bestämmelsen i artikelns mom. 1 om att suspensionen inte på annat sätt påverkar rättsförhållandet mellan parterna var enligt ILC:s kom- mentar avsedd att klargöra att det endast var tillämpningen (”the opera- tion”) av traktatens bestämmelser, som suspenderades. Det genom trak— taten upprättade rättsliga bandet mellan parterna bestod. Detta under- ströks ytterligare genom den förpliktelse som ålagts parterna i mom. 2. Kommssionen ansåg att denna förpliktelse följde av själva begreppet

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 158 76

”suspension” liksom också av parters skyldighet att fullgöra en traktat ”in good fait ”.

Särskilda bestämmelser Art. 73

Konventionens del VI innehåller ett par artiklar med särskilda be- stämmelser. Enligt art. 73 skall konventionen inte prejudicera frågor som i samband med en traktat kan uppkomma till följd av 1. statssuccession,

2. en stats internationella ansvarighet eller 3. ett utbrott av fientligheter mellan stater.

ILC

Av de tre i artikeln intagna förbehållen var endast de två först- nämnda medtagna i ILC:s utkast. Kommissionen förklarade i sin kom- mentar att ett utbrott av fientligheter mellan stater enligt våra dagars folkrätt måste anses vara ett helt abnormt tilltånd och att regler om rättsverkningama därav inte hörde till den allmänna folkrätt som gällde i det normala förhållandet mellan stater. Kommissionen hänvisade också till att inget förbehåll för utbrott av fientligheter intagits i Ge- nevekonventionerna om havsrätten och Wienkonventionerna om diplo- matiska och konsulära förbindelser, vilka dock inte på något sätt var av- sedda att reglera följderna av en sådan eventualitet, bortsett från vissa bestämmelser i Wienkonventionerna som uttryckligen förklarats vara tillämpliga även under krigsförhållanden.

Konferensen

ILC hade av nyss anförda skäl ansett att något förbehåll för verk— ningarna av ett utbrott av fientligheter mellan stater inte borde intas i konventionen, fast sådana" frågor föll utom ramen för konventionen. Flera stater föreslog emellertid vid konferensen att ett sådant förbehåll skulle intas i artikeln, och förslaget antogs av konferensen med stor ma- joritet.

Art. 74

I art. 74 fastslås att avbrytandet eller frånvaron av diplomatiska eller konsulära förbindelser mellan två eller flera stater inte hindrar att trak— tater ingås mellan dessa stater. Ingåendet av en traktat påverkar i och för sig inte läget i fråga om diplomatiska eller konsulära förbindelser.

Artikeln, som saknade motsvarighet i ILC:s konventionsutkast, antogs vid konferensen på förslag av Chile. Förslaget väcktes i samband med art. 63. De flesta delegationerna hade inget att invända mot sakinnehål- let i det chilenska förslaget.

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974: 158 77

Art. 75

Konventionens bestärmnelser skall enligt art. 75 inte inverka på för- pliktelser som i samband med en traktat kan uppkomma för en angri— parstat till följd av åtgärder vidtagna i enlighet med FN:s stadga med anledning av statens angrepp.

ILC

I sin kommentar till artikeln-framhöll ILC följande. Den i art. 35 fastställda principen att en förpliktelse inte genom trak- tatbestämmelser kunde uppstå för en tredje stat utan dess samtycke om- fattade enligt kommissionens mening inte fall där det var fråga om en angriparstat. Såsom kommisionen också tidigare påpekat hindrade inte heller art. 52, som avsåg våld eller hot om våld ”i strid med FN-stad- gans principer”, att en trakatbestämmelse påtvingades en angriparstat. Vissa regeringar hade i sina yttranden över konventionsutkastet föresla- git att ett förbehåll avseende angripare skulle intas i art. 35. Kommissio- nen hade emellertid funnit att ett mera allmänt förbehåll tillämpligt på konventionen i dess helhet var att föredraga. Åtgärder vidtagna mot en angriparstat kunde nämligen ha verkningar även för andra artiklar, t. ex. dem som reglerade traktaters upphörande eller suspension. En del med- lemmar hade menat att aggressionsfall hörde till en helt annan gren av folkrätten, vars eventuella återverkningar på traktaträttens område inte behövde beröras i konventionen. Enligt kommissionens mening kunde emellertid ett allmänt förbehåll för sådana fall vara till nytta. Vid avfat- tandet av detta förbehåll var det av vikt att inte ge intrycket att en an— griparstat var ställd helt utanför lagen i traktaträttsligt hänseende. Man måste också undvika att ge en stat möjlighet att ensidigt stämpla en an— nan som angripare som förevändning för att upphäva obekväma trakta- ter. Förbehållet måste därför begränsas till att avse åtgärder vidtagna i överensstämmelse med FN:s stadga.

Kommissionen hade således beslutat att föreslå det i helt allmänna or— dalag avfattade förbehåll som intagits i förevarande artikel.

Konferensen

Vid konferensen uttryckte flera delegationer från väststater som sin mening att artikeln borde utgå. En del av dem ansåg att problemet re- dan var löst i FN-stadgans art. 103. Andra fann den av ILC föreslagna formuleringen alltför oklar. Vissa ändringsförslag framfördes men vann inte något större stöd. Artikeln antogs i den form som ILC hade föresla- git.

Depositariers uppgifter m. m.

Art. 76—80

Konventionens del VII innehåller bestämmelser om traktatdeposita- riers uppgifter, rättelse av fel i traktattexter och registrering av trakta— ter. '

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 158 73

Enligt art. 76 utses en depositarie av de förhandlande staterna och kan vara en eller flera stater eller en internationell organisation eller dess administrativa chef. I artikeln fastslås vidare att depositariens upp— gifter är av internationell natur och att depositarien skall handla opar- tisk vid fullgörandet av dessa.

Art. 77 innehåller en uppräkning av de uppgifter som skall åvila de- positarien, om inte annat angetts i traktaten eller överenskommits mel- lan de fördragsslutande staterna. Till uppgifterna hör att förvara trak- tatens originaltext och eventuella fullmakter, att upprätta bestyrkta ko- pior av originaltexten och eventuella ytterligare versioner på andra språk och översända dem till parterna och till stater som är berättigade att bli parter i traktaten ,att mottaga undertecknanden av traktaten och instrument och meddelanden rörande denna, att granska om dessa un- dertecknanden, instrument och meddelanden är i behörig och riktig form och om nödvändigt fästa vederbörande stats uppmärksamhet på saken, att underrätta parterna och de stater som är berättigade att bli parter i traktaten om åtgärder och meddelanden som rör traktaten, att underrätta sistnämnda stater när det antal undertecknanden eller ratifika- tions-, godkännande- eller anslutningsinstrument som krävs för trakta- tens ikraftträdande mottagits eller deponerats och att registrera trakta- ten i FN-sekretariatet.

Om meningsskiljaktighet uppstår mellan någon stat och depositarien rörande den senares uppgifter, skall depositarien framlägga frågan för signatärstaterna och de fördragsslutande staterna eller i förekommande fall för det behöriga organet i vederbörande internationella organisation.

I art. 78 föreskrivs att notifikationer och meddelanden som någon stat enligt konventionen skall lämna annan stat skall sändas till depositarien, när det finns en sådan. Statens meddelande anses då ha lämnats vid den tidpunkt då depositarien mottagit det men anses inte mottaget av den andra staten förrän denna underrättats därom av depositarien.

Art. 79 innehåller regler om förfarandet vid rättelse av felaktigheter i en traktattext, som upptäcks efter textens bestyrkande. Om signatär- staterna och de fördragsslutande staterna är överens om att rätta felet, kan det ske genom att rättelse införs i texten och paraferas av bemyn- digade representanter för staterna. Alternativt kan felet rättas genom att det upprättas eller utväxlas instrument som innehåller rättelsen eller genom att hela traktaten utfärdas i korrigerad form i samma ordning som den ursprungliga texten. När det finns depositarie för traktaten, åligger det denne att underrätta signatärstaterna och de fördragsslutan- de staterna om felet och att om dessa inte reser invändningar införa rättelse i texten och parafera rättelsen. Depositarien skall vidare upp- rätta ett protokoll över beriktigandet och översända ett exemplar därav till parterna och till de stater som är berättigade att bli parter i trak— taten. Har traktaten redan registrerats, skall meddelande om rättelsen tillställas FN-sekretariatet.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 158 79

Enligt art. 80 skall traktater efter sitt ikraftträdande översändas till FN-sekretariatet för registrering eller arkivering och för offentliggö- rande.

Art. 81—85 innehåller slutbestämmelser. Enligt dessa träder konven- tionen i kraft trettio dagar efter deponeringen av det trettiofemte ratifi- kations- eller anslutningsinstrumentct. Konventionen innehåller ingen uppsägningsklausul.

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 158 30

Föredraganden

Wienkonventionen om traktaträtten innehåller en omfattande regle— ring av frågor rörande internationella överenskommelsers ingående, till- lämpning och tolkning, ändring, ogiltighet och upphörande m. m. Den in- nebär en kodifiering av de internationella sedvanerättsreglerna på detta område men också en precisering och komplettering av dessa i många avseenden där de varit omstridda eller osäkra.

Konventionens bestämmelser har i stor utsträckning karaktären av subsidiära regler, dvs. regler som skall gälla, om parterna i en traktat inte överenskommit om annat. Vidare bör uppmärksammas att kon- ventionen som sådan inte är retroaktivt tillämplig på traktater som en stat ingått innan konventionen trätt i kraft för staten. I den mån konven- tionens regler avviker från gällande sedvanerätt, blir de alltså tillämpliga endast på framtida traktater.

En viss oklarhet har länge rått i fråga om staters rätt att vid tillträde av multilaterala traktater göra reservationer och om verkningarna därav. Reglerna härom i konventionens art. 19—23 innebär att den traditio- nella enhällighetsprincipen, enligt vilken reservationer krävde alla be- rörda staters uttryckliga eller tysta godtagande, i stort sett övergivits och ersatts med ett i hög grad flexibelt system, som i sina huvuddrag bygger på den panamerikanska uppfattningen om reservationer. Enligt detta system är reservationer i allmänhet tillåtna, men det finns en möjlighet för övriga fördragsslutande stater att göra invändningar mot reservatio- nerna. Det kan inte förnekas att konventionens regler om reservationer är svårförenliga med vissa kategorier av traktater och även av andra skäl kan ge upphov till problem vid tillämpningen. Det bör emellertid obser- veras att dessa regler är subsidiära. Det står således avtalsförhandlande stater fritt att ersätta dem med mera passande regler i själva traktaten. För att undvika svårigheter torde det komma att vara av vikt att möjlig- heten att i själva traktaten reglera rätten att göra reservationer utnyttjas, när traktatens särskilda natur eller andra skäl kräver det.

Till de bestämmelser som bör uppmärksammas från praktisk syn. punkt hör art. 56, som anger förutsättningarna för rätt att säga upp en traktat som saknar klausul om giltighetstid eller uppsägning, och sär- skilt artikelns andra moment, enligt vilket minst tolv månaders uppsäg- ningstid skall iakttagas, när en sådan traktat sägs upp. Den sistnämnda regeln kan synas onödigt sträng såvitt angår en del i enkla former träf- fade överenskommelser av mindre vikt, som t. ex. kan vara avsedda att gälla endast tills vidare. Även sådana överenskommelser torde vara att betrakta som ”traktater” i konventionens mening. Olägenheter bör emellertid kunna undvikas genom iakttagande av en viss försiktighet, så att en överenskommelse inte ingås utan uppsägningsklausul i de fall där man vill förbehålla sig rätt att säga upp den med omedelbar verkan eller med kort varsel.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 158 31

Bestämmelserna i konventionens del V och särskilt de där uppräk- nade grunderna för traktaters ogiltighet har inte begränsats till att kodi- fiera i statspraxis allmänt erkända regler utan syftar i vissa hänseenden till att vidareutveckla traktaträtten. I detta avsnitt av konventionen fastslås bl. a. ogiltigheten av traktater som tillkommit genom våld eller hot om våld i strid med FN-stadgan (art. 52 ) och traktater vars innehåll står i strid med en tvingande allmän folkrättsregel (art. 53 och 64). Vid traktaträttskonferensen i Wien uttrycktes från väststaternas sida en viss oro eller tveksamhet inför dessa artiklar i ILC:s utkast. Dessa stater ac- cepterade i allmänhet den i art. 52 uttryckta principen men befarade att artikeln kunde missbrukas, särskilt som många afro-asiatiska stater sökte i uttrycket ”våld eller hot om våld” inbegripa allt slags tvång mot en stat, inkl. politisk eller ekonomisk påtryckning. Än större betänklig- heter anfördes av många västliga stater mot att begreppet tvingande folkrättsregler (”jus cogens”) skulle införas i konventionen utan angivan- de av vilka regler som avsågs. För det stora flertalet väststater var denna nya och obestämda ogiltighetsgrund antagbar endast under förutsättning att en rimlig tillämpning säkerställdes genom tillgång till ett obligato- riskt rättsligt förfarande för avgörande av tvister.

I fråga om proceduren vid tillämpningen av reglerna i del V om trak- taters ogiltighet eller upphörande hade ILC i sitt utkast intagit bestäm- melser som innebar krav på ett notifikationsförfarande men i övrigt en- dast hänvisade till FN-stadgans föreskrifter om staters skyldighet att söka en lösning av tvister med fredliga medel (art. 65). Längre än så hade kommissionen inte ansett sig kunna gå. En betydande del av de- legationerna vid Wienkonferensen, inkl. den svenska delegationen, för- ordade emellertid väsentligt mera effektiva procedurbestämmelser till skydd mot missbruk. Den kompromisslösning som slutligen uppnåddes innebar, såsom framgår av konventionens art. 66 och bilagan till denna artikel, att tvister om tillämpningen av artiklarna angående ”jus cogens” skall på begäran av någon av parterna hänskjutas till Internationella domstolen i Haag, om inte parterna enas om att låta tvisten avgöras ge- nom skiljedom, och att ett förlikningsförfarande på motsvarande sätt skall vara obligatoriskt i tvister om andra artiklar rörande traktaters ogiltighet eller upphörande.

Bestämmelsen om Internationella domstolens behörighet i tvister om tillämpningen av artiklarna angående ”jus cogens” utgör ett betydelse- fullt resultat av Wienkonferensen. Den kan komma att göra det möjligt för den högsta internationella rättsinstansen att genom sin rättspraxis klarlägga innebörden och räckvidden av detta nya och ännu outvecklade begrepp. Bestämmelsen bör också avhålla stater från försök att ensidigt ogiltigförklara traktater genom att sätta beteckningen ”jus cogens” på regler som inte är erkända som sådana. I varje fall har möjlighet till en opartisk prövning av sådana påståenden skapats. Konventionen innebär

6 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 158

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 158

bättre garantier i detta hänseende än ILC hade föreslagit i sitt utkast. För att tillförsäkra konventionen det allmänna stöd, utan vilket den inte skulle kunna fylla sin uppgift, har det särskilt gällt att överbrygga klyftan mellan å ena sidan många nya stater i Afrika och Asien och öst- stater, som eftersträvat ganska radikala förändringar i traktaträtten, och å andra sidan de väststater som velat slå vakt om hävdvunna regler. Den ändrade utformning som konventionens mest omstridda delar fick vid Wienkonferensen och i synnerhet bestämmelserna om lösning av tvister bidrog i hög grad till att utjämna dessa motsättningar. I sin slutliga form .antogs konventionen av Wienkonferensen med 79 röster för, en emot och 19 nedlagda röster. Bland dem som röstade för konventionen fanns det överväldigande flertalet av såväl de nya staterna som väststaterna. Sverige har aktivt medverkat vid konventionens tillkomst. På det för- beredande stadiet lämnades från svensk sida utförliga synpunkter på ILC:s preliminära förslag, och många av dessa synpunkter påverkade utformningen av konventionen. Under konferensen i Wien hörde Sve- rige till de 15 stater som var representerade i redaktionskommittén. Konventionen har hittills tillträtts av Argentina, Australien, Barba— dos, Canada, Centralafrikanska republiken, Filippinerna, Italien, Ja— maica, Jugoslavien, Lesotho, Marocko, Mauritius, Niger, Nigeria, Nya Zeeland, Paraguay, Spanien, Storbritannien, Syrien och Tunisien. För att konventionen skall träda i kraft krävs att 35 stater tillträtt den. Följ- aktligen har konventionen ännu inte trätt i kraft. Det finns emellertid för Sveriges del inte anledning att dröja längre med ratificeringen. Kon- ventionens regler måste anses vara godtagbara från svensk synpunkt. Enligt min mening bör Sverige nu ratificera konventionen och därmed bidraga till att förverkliga dess syften.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att godkänna Wienkonventionen om traktaträtten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av "den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Britta Gyllensten

• Sida 83
•  Original

BILAGA

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 153

Vienna Convention on the Law of Treaties

The States Parties to the present Convert— tion,

Considering the fundamental role of treat- ies in the history of international relations,

Rccognizing the ever-increasing impor- tance of treaties as a source of international law and as a means of developing peaceful co-operation among nations, whatever their constitutional and social systems,

Noting that the principles of free consent and of good faith and the pacta sunt rer- vanda rule are universally recognized,

Affirming that disputes concerning treat- ies, lika other international disputes, should be settled by peaceful means and in con- formity with the principles of justice and international law,

Recalling the determination of the peoples of the United Nations to establish con- ditions under Which justice and respect for the obligations arising from treaties can be maintained, .

Having in mind the principles of inter- national law embodied in the Charter of the United Nations, such as the principles of the equal rights and self-determination of peoples, of the sovereign equality and independence of all States. of non-inter- ference in the domestic affairs of States, of the prohibition of the threat or use of force and of universal respect for, and observance of. human rights and funda- mental freedoms for all,

Believing that the codification and pro- gressive development of the law of treaties achieved in the present Convention will promote the purposes of the United Na- tions set forth in the Charter, namely, the maintenance of international peace and se— curity. the development of friendly relations

Convention de Vienne sur le droit des traités

Les Etalr Parties & Ia présente Convention,

Considérant le röle fondamental des traités dans l'histoire des relations inter- nationales,

Reconnairsant l'importance de plus en plus grande des traités en tant que source du droit international et en tant que moyen de développer la cooperation pacifique entre les nations, quels que soient leurs régimes constitutionnels et sociaux,

Constatant que les principes du libre con- sentement et de la bonne foi et la regle pacta sunt rervanda sont universellement recon- nus,

A ffirmant que les différends concernant les traités doivent, comme les autres dif- férends internationaux, etre réglés par des moyens pacifiques et conformément aux principes de la justice et du droit inter— national,

Rappelant la résolution des peuples des Nations Unies de créer les conditions néces- saires au maintien de la justice et du respect des obligations nées des traités,

Conscients des principes de droit inter- national incorporés dans la Charte des Na- tions Unies, tels que les principes concernant Pégalité des droits des peuples et leur droit de disposer d'eux-memes, l'égalité souve- raine et l'indépendance de tous les Etats, la non-ingérence dans les affaires intérieures des Etats, l'interdiction de la menace ou de l'emploi de la force et le respect universel et effectif des droits de l'homme et des libertés fondamentales pour tous,

Convaincus que la codification et le déve- loppement progressif du droit des traités réalisés dans la présente Convention servi- ront les buts des Nations Unies énoncés dans la Charte, qui sont de maintenir la paix et la Sécurité internationales, de déve- lopper entre les nations des relations ami-

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 158

(Översättning)

Wienkonventionen om traktaträtten

De till denna konvention anslutna staterna har,

i betraktande av traktaters grundläggande betydelse i de internationella förbindelsemas historia,

medvetna om traktaters ständigt växande betydelse som källa till den internationella rätten och som medel för utveckling av fredligt samarbete mellan nationer oavsett deras styrelseskick och samhällsordning,

med konstaterande av att grundsatserna om frivilligt samtycke och om tro och he- der och regeln pacta sunt servanda är uni- versellt erkända,

med bekräftande av att tvister rörande traktater liksom andra internationella tvis- ter bör lösas med fredliga medel och i över- ensstämmelse med rättvisans och den inter- nationella rättens principer,

under erinran om Förenta nationernas folks föresats att skapa de villkor som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser som uppstår genom traktater,

medvetna om de internationella rätts- grundsatser som intagits i Förenta natio- nernas stadga. såsom grundsatserna om fol- kens lika rättigheter och självbestämnings- rätt, om alla staters suveräna likställdhet och oavhängighet, om icke-inblandning i sta- ternas inre angelägenheter, om förbudet mot hot om eller bruk av våld och om univer- sell aktning för och iakttagande av mänsk- liga rättigheter och grundläggande friheter för alla,

:" förvissning om att den kodifikation och progressiva utveckling av traktaträtten, som uppnåtts i denna konvention, skall främja Förenta nationernas i stadgan angivna än— damål, nämligen upprätthållandet av inter- nationell fred och säkerhet, utvecklingen av vänskapliga förbindelser och åstadkomman-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1974: 158

and the achievement of co-operation among nations,

Affirming that the rules of customary international law will continue to govem questions not regulated by the provisions of the present Convention,

Have agreed as follows:

PART I

Introduction Article 1

Scope of the present Convention

The present Convention applies to treat- ies between States.

Article 2

Use of terms

1. For the purposes of the present Con— vention: (a) "treaty” means an international agree- ment concluded between States in written form and governed by international law. whether embodied in a single instrument or in two or more related instruments and whatever its particular designation;

(b) "ratification", "acceptance", "ap- proval” and "accession" mean in each case the international act so named whereby a State establishes on the international plane its consent to be bound by a treaty;

(c) "full powers" means a document emanating from the competent authority of a State designating 3. person or persons to represent the State for negotiating, adopting or authenticating the text of a treaty, for ex- pressing the consent of the State to be bound by a treaty, or for accomplishing any other act with respect to a treaty;

(d) "reservation” means a unilateral state- ment, however phrased or named, made by a State, when signing, ratifying, accepting, approving or acceding to & treaty, whereby it purports to exclude or to modify the legal effect of certain provisions of the treaty in their application to that State;

(e). "negotiating State" means a State

cales et de réaliser la coopération inter- nationale,

A ffirmant que les regles du droit inter-- national coutumier continueront å régir les questions non réglées dans les dispositions de la présente Convention,

Sont convenus de ce qui suit :

PARTIE I

Introduction Article premier

Portée de la présente Convention

La présente Convention s'applique aux traités entre Etats.

Article 2

Expressions employées 1. Aux fins de la présente Convention:

a) l'expression (( traité » s”entend d*un ac- cord international conclu par écrit entre Etats et régi par le droit international, qu'il soit consigné dans un instrument unique ou dans deux au plusieurs instruments con- nexes, et quelle que soit sa denomination particuliere;

b) les expressions (( ratification », ((ac- ceptation ». (( approbation » et (( adhésion » s*entendent, selon le cas. de l”acte inter- national ainsi dénommé par lequel un Etat établit sur le plan international son con- sentement å étre lié par un traité;

c) l'expression (( pleins pouvoirs » s*entend d”un document émanant de l'autorité corn- pétente d'un Etat et désignant une ou plu- sieurs personnes pour représenter l'Etat pour la négociation, l'adoption ou l”authentifica- tion du texte d'un traité, pour exprimer le consentement de l'Etat å etre lié par un traité ou pour accomplir tout autre acte å regard du traité;

d) Pexpression (( réserve » s'entend d”un declaration unilatérale, quel que soit son libellé ou sa désignation, faite par un Etat quand il signe, ratifie, accepte ou approuve un traité ou y adhere, par laquelle il vise a exclure ou å modifier l'effet juridique de certaines dispositions du traité dans leur application å cet Etat;

e) l*expression (. Etat avant participé a la

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 158

det av mellanfolkligt samarbete,

med bekräftande av att den internatio- nella sedvanerättens regler förblir gällande för frågor som ej reglerats genom bestäm- melserna i denna konvention, . överenskommit om följande:

DEL I

Inledning Artikel 1

Kan ventionens tillämpningsområde

Denna konvention äger tillämpning på traktater mellan stater.

Artikel 2

Terminologi .1. I denna konvention förstås med

a) ”traktat”: en internationell överens- kommelse sluten mellan stater i skriftlig form och underkastad internationell rätt, oavsett om den intagits i ett enda instru- ment eller i två eller flera sammanhörande instrument och oavsett dess särskilda be- teckning;

b) ”ratifikation”, ”godtagande”, "god- kännande” och "anslutning”: i varje enskilt fall den så benämnda internationella åtgärd genom vilken en stat på det internationella planet fastslår sitt samtycke till att vara bunden av en traktat;

c) "fullmakt": ett dokument som härrör från den behöriga statsmyndigheten och i vilket en eller flera personer utses att före- träda staten för att förhandla om, antaga eller bestyrka en traktattext, för att uttrycka statens samtycke till att vara bunden av en traktat eller för att utföra någon annan åt- gärd avseende en traktat;

d) ”reservation”: en ensidig förklaring, oavsett formulering eller beteckning, avgi- ven av en stat vid undertecknande, ratifi- kation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat i avsikt att utesluta eller modifiera rättsverkningama av vissa bestämmelser i traktaten i förhål- lande till staten i fråga;

e) ”förhandlande stat": en stat som har

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974: 158

which took part in the drawing up and adop- tion of the text of the treaty;

(f) "contracting State” means a State which has consented to be bound by the treaty, whether or not the treaty has entered into force;

(g) "party” means a State which has con- sented to be bound by the treaty and for which the treaty is in force;

(h) "third State” means a State not a party to the treaty;

(i) "international organization” means an intergovernmental organization.

2. The provisions of paragraph 1 regard- ing the use of terms in the present Conven- tion are without prejudice to the use of those terms or to the meaning which may be given to them in the internal law of any State.

Article 3

International agreetnents not within the scope of the present Convention

The fact that the present Convention does not apply to international agreements con- cluded between States and other subjects of international law or between such other subjects of international law, or to inter- national agreements not in written form, shall not affect:

(a) the legal force of such agreements; (b) the application to them of any of the rules set forth in the present Convention to which they would be subject under inter- national law independently of the Conven- tion;

(c) the application of the Convention to the relations of States as between them- selves under international agreements to which other subjects of international law are also parties.

Article 4 Non-retraactivity of the present Convention

Without prejudice to the application of any rules set forth in the present Conven- tion to which treaties would be subject under international law independently of the Convention, the Convention applies only to treaties which are concluded by States after

88.

négociation » s”entend d'un Etat ayant par- ticipé ä l*élaboration et är l'adoption du texte du traité;

f) Pexpression (( Etat contractant » stentend d'un Etat qui a consenti a étre lié par le traité. que le traité soit entré en vigueur ou non;

g) l'expression (( partie » s'entend d*un Etat qui a consenti a etre lié par le traité et å l'égard duquel le traité est en vigueur;

h) l'expression (( Etat tiers » s'entend d'un Etat qui n'est pas partie au traité;

i) l'expression (( organisation internatio- nale » s*entend d'une organisation inter- gouvernementale.

2. Les dispositions du paragraphe l con- cernant les expressions employees dans la présente Convention ne préjudicient pas å l'emploi de ces expressions ni au sens qui peut leur étre donne dans le droit interne d'un Etat.

Article 3 Accords internationaux n'entrant pas dans le cadre de la présente Convention

Le fait que la présente Convention ne s'applique ni aux accords internationaux conclus entre des Etats et d'autres sujets du droit international ou entre ces autres sujets du droit international, ni aux accords inter- nationaux qui n”ont pas été conclus par écrit, ne porte pas atteinte :

a) a la valeur juridique de tels accords;

h) a l'application å ces accords de toutes regles énoncées dans la présente Convention auxquelles ils seraient soumis en vertu du droit international indépendamment de ladite Convention;

C) är ]*application de la Convention aux relations entre Etats régies par des accords internationaux auxquels sont également parties d*autres sujets du droit international.

Article 4 Non—rétroactivité de la présente Convention

Sans prejudice de liapplication de toutes regles énoncées dans la présente Convention auxquelles les traités seraient soumis en vertu du droit international indépendam- ment de ladite Convention, celle-ci s*appli- que uniquement aux traités conclus par des

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 158

deltagit i utarbetandet och antagandet av traktattexten;

f) ”fördragsslutande stat": en stat som har samtyckt till att vara bunden av traktaten, oavsett om denna trätt i kraft eller ej;

g) ”part”: en stat som har samtyckt till att vara bunden av traktaten och för vilken traktaten har trätt i kraft;

h) ”tredje stat”: en stat som ej är part i traktaten;

i) ”internationell organisation”: en mel- lanstatlig organisation.

2. Bestämmelserna i mom. 1 rörande ter- minologin i denna konvention är ej av- görande för användningen av dessa uttryck eller för den betydelse som kan tilläggas dem i någon stats interna rättsordning.

Artikel 3

Internationella överenskommelser som ej omfattas av konventionen

Den omständigheten att denna konven- tion ej äger tillämpning på internationella överenskommelser mellan stater och andra folkrättssubjekt eller mellan sådana andra folkrättssubjekt eller på internationella över- enskommelser i icke-skriftlig form skall ej inverka på

a) sådana överenskommelsers rättsverkan;

b) tillämpningen på dem av någon av de regler som intagits i denna konvention och som de kan vara underkastade enligt folk-. rätten oberoende av konventionen;

c) konventionens tillämpning på det in- bördes förhållandet mellan stater enligt in- ternationella överenskommelser, i vilka and- ra folkrättssubjekt också är parter.

Artikel 4 Konventionens icke-tillbakaverkande kraft

Utan att detta hindrar tillämpningen av regler som intagits i denna konvention och som traktater skulle vara underkastade enligt folkrätten oberoende av konventio- nen, äger konventionen tillämpning endast på traktater som stater ingår efter det att

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 158

the entry into force of the present Conven- tion with regard to such States.

Article 5

Treaties constituting international organiza- tions and treaties adopted within an inter- national organization

The present Convention applies to any treaty which is the constituent instrument of an international organization and to any treaty adopted within an international orga— nization without prejudice to any relevant rules of the organization.

PART II

Conclusion and entry into force of treaties

Section 1. Conclusion of treaties

Article 6 Capacity of States to conclude treaties

Every State possesses capacity to conclude treaties.

Article 7 Full powers

1. A person is considered as representing a State for the purpose of adopting or authenticating the text of a treaty or for the purpose of expressing the consent of the State to be bound by a treaty if:

(a) he produces appropriate full pOWers; or

(b) it appears from the practice of the States concerned or from other circum- stances that their intention was to consider that person as representing the State for such purposes and to dispense with full powers.

2. In virtue of their functions and without having to produce full powers, the following are considered as representing their State: (a') Heads of State, Heads of Government and Ministers for Foreign Affairs, for the purpose of performing all acts relating to the conclusion of a treaty; (b) heads of diplomatic missions, for the purpose of adopting the text of a treaty between the accrediting State and the State to which they are accredited;

Etats apres son entrée en vigueur å l'égard de ces Etats.

Article 5

Traités constitutifs d'organisations inter- nationales et traités adoptés au sein d'une organisation internationale

La présente Convention s'applique å tout traité qui est l'acte constitutif d'une orga— nisation internationale et å tout traité adopté au sein d'une organisation inter- nationale, sous réserve de toute regle per— tinente de l'organisation.

PARTIE II

Conclusion et entrée en vigueur des traités Section 1. Conclusion des traités

Article 6 Capacité des Etats de conclure des traités

Tout Etat a la capacité de conclure des traités.

Article 7 Pleins pouvoirs

1. Une personne est considérée comme representant un Etat pour l'adoption ou l'authentification du texte diun traité ou pour exprimer le consentement de l'Etat a étre lié par un traité :

a) si elle produit des pleins pouvoirs ap- propriés; ou

b) s'il ressort de la pratique des Etats intéressés ou d'autres circonstances qu'ils avaient l'intention de considérer cette per- sonne comme representant l'Etat å ces fins et de ne pas requérir la presentation de pleins pouvoirs.

2. En vertu de leurs fonctions et sans avoir å produire de pleins pouvoirs, sont considérés comme representant leur Etat:

a) les chefs d'Etat, les chefs de gouverne- ment et les ministres des affaires étrangeres, pour tous les actes relatifs a la conclusion d'un traité;

b) les chefs de mission diplomatique, pour l'adoption du texte d'un traité entre l'Etat accréditant et l'Etat accréditaire;

• Sida 91
•  Original

Prop. 1974: 158

konventionen trätt i kraft för dem.

Artikel 5

Traktater genom vilka internationella orga- nisationer stiftas och traktater antagna inom en internationell organisation

Denna konvention äger tillämpning på traktater som utgör stiftelseurkunder för en internationell organisation och traktater an- tagna inom en internationell organisation med förbehåll för vederbörande organisa- tions i detta hänseende relevanta regler.

DEL II Traktaters ingående och ikraftträdande

Avsnitt 1: Traktaters ingående Artikel 6

Staters förmåga att ingå traktater

Varje stat besitter förmåga att ingå trak- tater.

Artikel 7 Fullmakt

]. En person anses företräda en stat för antagande eller bestyrkande av en traktat- text eller för att uttrycka statens samtycke till att vara bunden av en traktat, om

a) han företer vederbörlig fullmakt; eller

b) det framgår av de berörda staternas praxis eller av andra omständigheter att de hade för avsikt att anse denna person före- träda staten för dessa ändamål och att av- stå från fullmakt.

2. I kraft av sin ställning och utan att behöva förete fullmakt anses följande före- träda sin stat:

a) statschefer, regeringschefer och utrikes- ministrar för alla åtgärder i samband med en traktats ingående;

b) beskickningschefer för antagande av texten till en traktat mellan den ackredite- rande staten och den stat där de är ackre- diterade;

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 158

(c) representatives accredited by States to an international conference or to an inter- national organization or one of its organs, for the purpose of adopting the text of a treaty in that conference, organization or organ.

Article 8

Subsequent confirmation of an act perform- ed without authorization

An act relating to the conclusion of a treaty performed by a person who cannot be considered under article 7 as authorized to represent a State for that purpose is without legal effect unless afterwards con— firmed by that State.

Article 9 Adoption of the text

1. The adoption of the text of a treaty takes place by the consent of all the States participating in its drawing up except as provided in paragraph 2.

2. The adoption of the text of a treaty at an international conference takes place by the vote of two-thirds of the States present and voting, unless by the same ma- jority they shall decide to apply a different rule.

Article 10 Authentication of the text

The text of a treaty is established as authentic and definitive: '

(a) by such procedure as may be provided for in the text or agreed upon by the States participating in its drawing up; or

(b) falling such procedure. by the signa- ture, signature ad referendum or initialling by the representatives of those States of the text of the treaty or of the Final Act of a conference incorporating the text.

Article ll

Means of expressing consent to be bound by a treaty

The consent of a State to be bound by a treaty may be expressed by signature, ex- change of instruments constituting a treaty, ratification, acceptance, approval or acces-

c) les representants accrédités des Etats å une conférence internationale ou aupres d'une organisation internationale ou d'un de ses organes, pour l'adoption du texte d'un traité dans cette conference, cette orga- nisation ou cet organe.

Article 8

Confirmation ultérieure d'un acte accompli sans autorisation

Un acte relatif å la conclusion d'un traité accompli par une personne qui ne peut, en vertu de l'article 7, étre considérée comme autorisée å représenter un Etat a cette fin est sans effet juridique, a moins qu'il ne soit confirmé ultérieurement par cet Etat.

Article 9 Adoption du texte

1. L'adoption du texte d'un traité s'ef— fectue par le consentement de tous les Etats participant är son élaboration, sauf dans les cas prévus au paragraphe 2.

2. L'adoption du texte d'un traité å une conference internationale s'effectue a la majorité des deux tiers des Etats présents et votants, å moins que ces Etats ne dé- cident, å la méme majorité, d'appliquer une régle différente.

Article 10 Authentification du texte

Le texte d'un traité est arrété comme authentique et définitif:

a) suivant la procedure établie dans ce texte ou convenue par les Etats participant å l'élaboration du traité; ou,

b) är défaut d'une telle procédure, par la signature, la signature ad referendum ou le paraphe, par les representants de ces Etats, du texte du traité ou de l'acte final d'une conference dans lequel le texte est con- signé.

Article ll

.Modes d'expression du consentement & étre Iié par un traité

Le consentement d'un Etat å étre lié par un traité peut étre exprimé par la signature, l'échange d'instruments constituant un traité, la ratification, l'acceptation, l'approbation

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974: 158

e) representanter ackrediterade av stater vid en internationell konferens eller hos en internationell organisation eller något av dess organ, för antagande av en traktattext vid konferensen, i organisationen eller 1 or- ganet.

Artikel 8

Efterföljande bekräftelse av en åtgärd vid- tagen utan bemyndigande

En åtgärd rörande ingåendet av en trak- tat vidtagen av en person som inte enligt artikel 7 kan anses bemyndigad att före- träda en stat för detta ändamål är utan rättslig verkan, om den icke efteråt bekräf— tas av vederbörande stat.

Artikel 9

Antagande av texten

]. Antagandet av en traktattext sker ge- nom samtycke av alla de stater som deltar i dess utarbetande utom i de fall som avses i mom. 2.

2. Antagandet av en traktattext vid en internationell konferens sker med två tredje- delars flertal av de närvarande och röstan- de staterna, såvida de ej med samma flertal beslutar att tillämpa en annan regel.

Artikel 10 Bestyrkande av texten

En traktattext fastställs som autentisk och slutlig

&) genom det tillvägagångssätt som kan vara föreskrivet i texten eller överenskom- met mellan de stater som deltagit i dess utarbetande; eller

b) om inget tillvägagångssätt är föreskri- vet eller överenskommet såsom nyss sagts, genom att dessa staters representanter un- dertecknar, undertecknar ad referendum el- ler paraferar traktattexten eller konferen- sens slutakt som innehåller texten.

Artikel 11

Sätt att uttrycka samtycke till att vara bun- den av en traktat

En stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan uttryckas genom underteck- nande, utväxling av instrument som utgör en traktat, ratifikation. godtagande, god—

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 158

sion, or by any other means if so agreed.

Article 12 Consent to be bound by a treaty expressed by signature 1. The consent of a State to be bound by a treaty is expressed by the signature of its representative when:

(a) the treaty provides that signature shall have that effect;

(b) it is otherwise established that the negotiating States were agreed that signature should have that effect; or

(c) the intention of the State to give that effect to the signature appears from the full powers of its representative or was expressed during the negotiation.

2. For the purposes of paragraph 1:

(a) the initialling of a text constitutes a signature of the treaty when it is established that the negotiating States so agreed;

(b) the signature ad referendum of a treaty by a representative, if confirmed by his State, constitutes a full signature of the treaty.

Article 13

Consent to be bound by a treaty expressed by an exchange of instruments constituting a treaty

The consent of States to be bound by a treaty constituted by instruments exchanged between them is expressed by that exchange when:

(a) the instruments provide that their exchange shall have that effect; or

(b) it is otherwise established that those States were agreed that the exchange of instruments should have that effect.

Article 14 Consent to be bound by a treaty expressed by ratification, acceptance or approval

1. The consent of a State to be bound by a treaty is expressed by ratification when:

ou l'adhésion, ou par tout autre moyen con- venu.

Article 12

Expression, par la signature, du consente- ment & étre Iié par un traité

1. Le consentement d*un Etat å étre lié par un traité s'exprime par la signature du representant de cet Etat :

a) lorsque le traité prévoit que la signa- ture aura cet effet;

b) lorsqu'il est par ailleurs établi que les Etats ayant participé & la négociation étaient convenus que la signature aurait cet effet; ou

c) lorsque l'intention de l'Etat de donner cet effet a la signature ressort des pleins pouvoirs de son représentant ou a été ex- primée au cours de la négociation.

2. Aux fins du paragraphe 1 :

a) le paraphe d*un texte vaut signature du traité lorsqu'il est établi que les Etats ayant participé å la négociation en étaient ainsi convenus;

b) la signature ad referendum d'un traité par le representant d'un Etat, si elle est confirmée par ce dernier, vaut signature définitive du traité.

Article 13

Expression, par l'échange d'instruments con- stituant un traité, du consentement & étre Iié par un traité

Le consentement des Etats å étre liés par un traité constitué par les instruments échangés entre eux s'exprime par cet échange:

a) lorsque les instruments prévoient que leur échange aura cet effet; ou

b) lorsqu'il est par ailleurs établi que ces Etats étaient convenus que l'échange des instruments aurait cet effet.

Article 14 Expression, par Ia ratification, I'acceptation ou l'approbation, du consentement & étre Iié par un traité

1. Le consentement d'un Etat å étre lié par un traité s'exprime par la ratification:

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 158

kännande eller anslutning eller på vilket som helst annat överenskommet sätt.

Artikel 12

Samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckt genom undertecknande

1. En stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks genom dess repre- sentants undertecknande, när &) traktaten föreskriver att undertecknan- det skall ha denna verkan;

b) det på annat sätt fastställts att de för- handlande staterna var överens om att un- dertecknandet skulle ha denna verkan; eller

c) statens avsikt att ge undertecknandet denna verkan framgår av dess representants fullmakt eller uttrycktes under förhandling— arna.

2. Vid tillämpningen av mom. 1 gäller följande:

a) paraferingen av en text utgör ett under- tecknande av traktaten, när det fastställts att de förhandlande staterna var överens härom;

b) en representants undertecknande av en

traktat ad referendum utgör ett fullständigt undertecknande av traktaten, om det be- kräftas av hans stat.

Artikel 13

Samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckt genom utväxling av instrument som utgör en traktat

Staters samtycke till att vara bundna av en traktat bestående av instrument som ut- växlats mellan dem uttrycks genom denna utväxling, när

a) instrumenten föreskriver att deras ut- växling skall ha denna verkan; eller

b) det på annat sätt fastställts att staterna var överens om att instrumentens utväx- ling skulle ha denna verkan.

Artikel 14

Samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckt genom ratifikation, godtagande el- ler godkännande

1. En stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks genom ratifikation, när

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 158

(a) the treaty provides for such consent to be expressed by means of ratification;

(b) it is otherwise established that the negotiating States were agreed that ratifi- cation should be required;

(c) the representative of the State has signed the treaty subject to ratification; or

(d) the intention of the State to sign the treaty subject to ratification appears from the full powers of its representative or was expressed during the negotiation.

2. The consent of a State to be bound by a treaty is expressed by acceptance or approval under conditions similar to those which apply to ratification.

Article 15

Consent to be bound by a treaty expressed by accession

The consent of a State to be bound by a treaty is expressed by accession when:

(a) the treaty provides that such consent may be expressed by that State by means of accession;

(b) it is otherwise established that the negotiating States were agreed that such consent may be expressed by that State by means of accession; or

(c) all the parties have subsequently agreed that such consent may be expressed by that State by means of accession.

Article 16

Exchange or deposit of instruments of rati— fication, acceptance, approval or accession

Unless the treaty otherwise provides, in— struments of ratification. acceptance, ap- proval or accession establish the consent of a State to be bound by a treaty upon:

(a) their exchange between the contracting States;

(b) their deposit with the depositary; or (c) their notification to the contracting States or to the depositary, if so agreed.

a) lorsque le traité prévoit que ce con- sentement s'exprime par la ratification;

b) lorsqu”i1 est par ailleurs établi que les Etats ayant participé ä la négociation étaient convenus que la ratification serait requise;

c) lorsque le representant de cet Etat a signé le traité sous réserve de ratification; ou

d) lorsque l'intention de cet Etat de signer le traité sous reserve de ratification ressort. des pleins pouvoirs de son representant ou & été exprimée au cours de la négociation.

2. Le consentement d”un Etat a étre lié par un traité s'exprime par l'acceptation ou l'approbation dans des conditions analogues a celles qui s'appliquent a la ratification.

Article 15

Expression, par l”adhésion, du consentement & étre Iié par un traité

Le consentement d'un Etat a étre lié par un traité s'exprime par lladhésion:

a) lorsque le traité prévoit que ce con- sentement peut étre exprimé par cet Etat par voie d'adhésion;

b) lorsqu'il est par ailleurs établi que les Etats ayant participé a la négociation étaient convenus que ce consentement pourrait étre exprimé par cet Etat par voie d”adhé- sion; ou

c) lorsque toutes les parties sont con- venues ultérieurement que ce consentement pourrait étre exprimé par cet Etat par voie d'adhésion.

Article 16 Echange ou dépöt des instruments de rati- fication, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion

A moins que le traité n'en dispose autre- ment, les instruments de ratification, d'ac- ceptation, d'approbation ou d'adhésion établissent le consentement d'un Etat å. étre lié par un traité au moment:

3) de leur échange entre les Etats con- tractants;

b) de leur dépöt aupres du dépositaire, ou 0) de leur notification aux Etats contrac-

tants ou au dépositaire, s'il en est ainsi con- venu.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 158

a) traktaten föreskriver att sådant sam- tycke skall uttryckas genom ratifikation;

b) det på annat sätt fastställts att de för- handlande staterna var överens om att rati- fikation skulle krävas;

c) statens representant har undertecknat traktaten med förbehåll för ratifikation; eller

d) statens avsikt att underteckna traktaten med förbehåll för ratifikation framgår av dess representants fullmakt eller uttrycktes under förhandlingarna.

2. En stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks genom godtagande eller godkännande under liknande förhål- landen som när det sker genom ratifika- tion.

Artikel 15

Samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckt genom anslutning

En stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks genom anslutning, när

a) traktaten föreskriver att sådant sam- tycke kan uttryckas av staten genom anslut- ning;

b) det på annat sätt fastställts att de för- handlande staterna var överens om att så- dant samtycke skulle kunna uttryckas av staten genom anslutning; eller

c) alla parter sedermera har kommit över- ens om att sådant samtycke kan uttryckas av staten genom anslutning.

Artikel 16

Ulväxling eller deponering av ratifikations- godtagande-, godkännande- eller anslut- ningsinstrument

Om inte traktaten föreskriver annat, fast- ställer ratifikations-, godtagande-, godkän- nande- eller anslutningsinstrument en stats samtycke till att vara bunden av traktaten från den tidpunkt då de

a) utväxlas mellan de fördragsslutande staterna;

b) deponeras hos depositarien; eller

c) notificeras till de fördragsslutande sta- terna eller till depositarien, om så har över- enskommits.

7. Riksdagen 1974. ] saml. Nr 158

• Sida 98
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 17

Consent to be bound by part of a treaty and choice of differing provisions

1. Without prejudice to articles 19 to 23, the consent of a State to be bound by part of a treaty is effective only if the treaty so permits or the other contracting States so agree.

2. The consent of a State to be bound by a treaty 'which permits a choice between differing provisions is effective only if it is made clear to which of the provisions the consent relates.

Article 18

Obligation not to defeat the object and pur- pose of a treaty prior to its entry into force

A State is obliged to refrain from acts which would defeat the object and purpose of a treaty when:

(a) it has signed the treaty or has ex- changed instruments constituting the treaty subject to ratification, acceptance or ap— proval, until it shall have made its intention clear not to become a party to the treaty; or

(b) it has expressed its consent to be bound by the treaty, pending the entry into force of the treaty and provided that such entry into force is not unduly delayed.

Section 2. Reservations Article 19

F ormulation of reservations

A State may, when signing, ratifying, ac- cepting, approving or acceding to a treaty, formulate a reservation unless:

(a) the reservation is prohibited by the treaty;

(b) the treaty provides that only specified reservations, which do not include the re- servation in question, may be made; or

(c) in cases not falling under sub-para- graphs (a) and (b), the reservation is in-

Article 17

Consentement & étre lié par une partie d'un traité et choix entre des dispositions diffé- rentes

1. Sans prejudice des articles 19 a 23, le consentement d'un Etat a étre lié par une partie d'un traité ne produit effet que si le traité le permet ou si les autres Etats con- tractants y consentent.

2. Le consentement dlun Etat ä étre lié par un traité qui permet de choisir entre des dispositions différentes ne produit effet que si les dispositions sur lesquelles il porte sont clairement indiquées.

Article 18

Obligation de ne pas priver un traité de son objet et de son but avant son entrée en vigueur

Un Etat doit s'abstenir d'actes qui prive- raient un traité de son objet et de son but :

a) lorsqu'il a signé le traité ou a échangé les instruments constituant le traité sous ré- serve de ratification, d'acceptation ou d'ap- probation, tant qu'il nia pas manifesté son intention de ne pas devenir partie au traité; ou

b) lorsqu”il & exprimé son consentement ä étre lié par le traité, dans la période qui précéde Pentrée en vigueur du traité et är condition que celle-ci ne soit pas indument retardée.

Section 2: Réserves Article 19

F ormulation des réserves

Un Etat, au moment de signer, de ratifier, d'accepter, d'approuver un traité ou d'y adhérer, peut forrnuler une reserve, å moins:

a) que la réserve ne soit interdite par le traité;

b) que le traité ne dispose que seules des réserves déterminées, parmi lesquelles ne figure pas la réserve en question, peuvent étre faites; ou

c) que, dans les cas autres que ceux visés aux alinéas a) et b), la réserve ne soit in-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 17

Samtycke till att vara bunden av en del av en traktat och val mellan olika bestämmelser

1. Om annat ej följer av artiklarna 19—23 får en stats samtycke till att vara bunden av en del av en traktat verkan endast om traktaten tillåter det eller de öv- riga fördragsslutande staterna är överens därom.

2. En stats samtycke till att vara bunden av en traktat som tillåter ett val mellan olika bestämmelser får verkan endast om det tydligt anges vilka bestämmelser sam- tycket omfattar.

Artikel 18 Förpliktelse att ej omintetgöra en traktats ändamål och syfte före dess ikraftträdande

En stat är förpliktad att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra en trak- tats ändamål och syfte, när

a) den har undertecknat traktaten eller utväxlat de instrument som utgör traktaten med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, så länge den icke har uttryckt sin avsikt att ej bli part i trakta- ten; eller

b) den har uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av traktaten, så länge traktaten ej har trätt i kraft, förutsatt att ikraftträ- dandet icke otillbörligt fördröjs.

Avsnitt 2: Reservationer Artikel 19

Anmälan av reservationer

En stat kan vid undertecknande, ratifika- tion, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat anmäla en reserva- tion, såvida icke

a) reservationen är förbjuden enligt trak- taten;

b) traktaten föreskriver att endast sär- skilt angivna reservationer, som ej omfattar reservationen i fråga, får göras; eller

c) reservationen, i fall som ej omfattas av punkterna a) och b), är oförenlig med

• Sida 100
•  Original

Prop. 1974: 158

compatible with the object and purpose of the treaty.

Article 20 Acceptance of and objection to reservations

1. A reservation expressly authorized by a treaty does not require any subsequent ac- ceptance by the other contracting States unless the treaty so provides.

2. When it appears from the limited number of the negotiating States and the object and purpose of a treaty that the ap- plication of the treaty in its entirety between all the parties is an essential condition of the consent of each one to be bound by the treaty, a reservation requires acceptance by all the parties.

3. When a treaty is a constituent instru- ment of an international organization and unless it otherwise provides, a reservation requires the acceptance of the competent organ of that organization.

4. In cases not falling under the preceding paragraphs and unless the treaty otherwise provides: (a) acceptance by another contracting State of a reservation constitutes the reserv- ing State a party to the treaty in relation to that other State if or when the treaty is in force for those States;

(b) an objection by another contracting State to a reservation does not preclude the entry into force of the treaty as between the objecting and reserving States unless a contrary intention is definitely expressed by the objecting State;

(c) an act expressing a State's consent to be bound by the treaty and containing a reservation is effective as soon as at least one other contracting State has accepted the reservation.

5. For the purposes of paragraphs 2 and 4 and unless the treaty otherwise provides, a reservation is considered to have been accepted by a State if it shall have raised no objection to the reservation by the end of a period of twelve months after it was notified of the reservation or by the date

compatible avec l'objet et le but du traité.

Article 20

Acceptation des réserves et obiections aux réserves

1. Une réserve expressément autorisée par un traité n'a pas å étre ultérieurement ac- ceptée par les autres Etats contractants, å moins que le traité ne le prévoie.

2. Lorsqu'il ressort du nombre restreint des Etats ayant participé å la négociation, ainsi que de l'objet et du but d'un traité, que l'application du traité dans son intégralité entre toutes les parties est une condition essentielle du consentement de chacune d'elles å étre liée par le traité, une reserve doit étre acceptée par toutes les parties.

3. Lorsqu'un traité est un acte constitutif d'une organisation internationale et å moins qu'il n'en dispose autrement, une réserve exige l'acceptation de l'organe competent de cette organisation.

4. Dans les cas autres que ceux visés aux paragraphes précédents et å. moins que le traité n'en dispose autrement :

a) l'acceptation d'une réserve par un autre Etat contractant fait de l'Etat auteur de la reserve une partie au traité par rapport å cet autre Etat si le traité est en vigueur ou lorsqu'il entre en vigueur pour ces Etats;

b) l'objection faite å une réserve par un autre. Etat contractant n'empeche pas le traité d'entrer en vigueur entre l'Etat qui a formulé l'objection et l'Etat auteur de la réserve. a moins que l'intention contraire n'ait été nettement exprimée par l'Etat qui a formulé l'objection;

c) un acte exprimant le consentement d'un Etat å étre lié par le traité et contenant une réserve prend effet des qu'au moins un autre Etat contractant a accepté la réserve.

5. Aux fins des paragraphes 2 et 4 et a moins que le traité n'en dispose autrement, une reserve est réputée avoir été acceptée par un Etat si ce dernier n'a pas formulé d'objection å la réserve soit å l'expiration des douze mois qui suivent la date a la- quelle 11 en a regn notification, soit a la

• Sida 101
•  Original

Prop. 1974: 158

traktatens ändamål och syfte.

Artikel 20

Godragande av och invändningar mot re- servationer

1. En reservation som uttryckligen är till- låten enligt en traktat kräver inget efter- följande godtagande av de övriga fördrags- slutande staterna, såvida icke traktaten före- skriver det. '

2. När det framgår av det begränsade antalet förhandlande stater och av trakta- tens ändamål och syfte att traktatens till- lämpning i sin helhet mellan alla parter är ett väsentligt villkor för varje parts sam- tycke till att vara bunden av traktaten, krä- ver en reservation alla parters godtagande.

3. När en traktat är en internationell or- ganisations stiftelseurkund och den själv ej föreskriver annat, kräver en reservation or- ganisationens behöriga organs godtagande.

4. I fall som icke omfattas av de före- gående momenten och där traktaten ej före- skriver annat gäller följande:

a) en annan fördragsslutande stats god- tagande av en reservation medför att den stat som gjort reservationen blir part i trak- taten i förhållande till denna andra stat, om eller när traktaten är i kraft för dessa sta— ter;

b) en annan fördragsslutande stats in- vändning mot en reservation utesluter ej traktatens ikraftträdande mellan den stat som framställt invändningen och den som gjort reservationen, såvida icke motsatt av- sikt klart uttrycks av den stat som framställt invändningen;

c) en handling som ger uttryck åt en stats samtycke till att bli bunden av trak- taten och innehåller en reservation får ver- kan så snart minst en annan fördragsslu- tande stat har godtagit reservationen.

5. Vid tillämpningen av mom. 2 och 4 gäller. såvida ej traktaten föreskriver annat, att en reservation anses ha godtagits av en stat, om den icke har rest invändning mot reservationen vid utgången av en period av tolv månader efter det att den underrättades om reservationen eller den dag då den ut—

• Sida 102
•  Original

Prop. 1974: 158

on which it expressed its consent to be bound by the treaty, whichever is later.

Article 21 Legal effects of reservations and of objec- tions to reservations

1. A reservation established with regard to another party in accordance with articles 19, 20 and 23: (a) modifies for the reserving State in its relations with that other party the provi- sions of the treaty to which the reservation relates to the extent of the reservation; and

(b) modifies those provisions to the same extent for that other party in its relations with the reserving State.

2. The reservation does not modify the provisions of the treaty for the other parties to the treaty inter se.-

3. When a State objecting to a reservation has not opposed the entry into force of the treaty between itself and the reserving State, the provisions to which the reserva- tion relates do not apply as between the two States to the extent of the reservation.

Article 22 Withdrawal of reservations and of objec- tions to reservations

1. Unless the treaty otherwise provides, a reservation may be withdrawn at any time and the consent of a State which has accepted the reservation is not required for its withdrawal.

2. Unless the treaty otherwise provides, an objection to a reservation may be with- drawn at any time.

3. Unless the treaty otherwise provides, or it is otherwise agreed: (a) the withdrawal of a reservation be- comes operative in relation to another con- tracting State only when notice of it has been received by that State; (b) the Withdrawal of an objection to a reservation becomes operative only when notice of is has been received by the State which formulated the reservation.

date å laquelle il a exprimé son consente- ment å étre lié par le traité, si celle—ci est postérieure.

Article 21

Effets juridiques des réserves et des 'objec- tions aux réserves

1. Une réserve établie å l'égard d'une autre partie conformément aux articles 19. 20 et 23 :

a) modifie pour l'Etat auteur de la ré— serve dans ses relations avec cette autre partie les dispositions du traité sur lesquel- les porte la réserve, dans la mesure prévue par cette reserve; et

b) modifie ces dispositions dans la méme mesure pour cette autre partie dans ses relations avec l'Etat auteur de la réserve.

2. La réserve ne modifie pas les disposi- tions du traité pour les autres parties au traité dans leurs rapports inter se.

3. Lorsqu'un Etat qui a formulé une ob- jection a une réserve ne s'est pas opposé å l'entrée en vigueur du traité entre lui-méme et l'Etat auteur de la réserve, les disposi- tions sur lesquelles porte la réserve ne s'ap- pliquent pas entre les deux Etats, dans la mesure prévue par la réserve.

Article 22 Retrait des réserves et des objections aux réserves

1. A moins que le traité n'en dispose aut- rement, une réserve peut å tout moment étre retirée sans que le consentement de l'Etat qui a accepté la réserve soit néces- saire pour son retrait.

2. A moins que le traité n'en dispose autrement, une objection a une reserve peut å tout moment étre retirée.

3. A moins que le traité n'en dispose ou qu*il n'en soit convenu autrement:

a) le retrait d'une réserve ne prend effet a l'égard d'un autre Etat contractant que lorsque cet Etat en a recu notification;

b) le retrait d'une objection å une réserve ne prend effet que lorsque l'Etat qui a for- mulé la réserve a recu notification de ce retrait.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1974: 158

tryckte sitt samtycke till att vara bunden av traktaten, om denna tidpunkt är den senare.

Artikel 21

Rättsverkningar av reservationer och av in- vändningar mot reservationer

1. En reservation som gäller gentemot en annan part enligt artiklarna 19. 20 och 23

a) modifierar så långt reservationen sträc- ker sig de bestämmelser i traktaten som re- servationen avser för den stat som gjort re- servationen i dess förhållande till denna andra part; och

b) modifierar dessa bestämmelser i sam- ma utsträckning för denna andra part i dess förhållande till den stat som gjort re- servationen.

2. Reservationen modifierar ej traktatens bestämmelser för övriga parter i deras in- bördes förhållande.

3. När en stat som rest invändning mot en reservation icke har motsatt sig trakta- tens ikraftträdande mellan sig själv och den stat som gjort reservationen, är de bestäm— melser som reservationen avser, så långt re- servationen sträcker sig, ej tillämpliga mel- lan de två staterna.

Artikel 22

Återtagande av reservationer och av invänd— ningar mot reservationer

]. Såvida icke traktaten föreskriver an- nat, kan en reservation återtas när som helst, och något samtycke av en stat som god- tagit reservationen krävs ej för dess åter- tagande.

2. Såvida icke traktaten föreskriver annat, kan en invändning mot en reservation åter— tas när som helst.

3. Såvida icke annat föreskrivs i traktaten eller är överenskommet,

a) får återtagandet av en reservation ej verkan i förhållande till en annan fördrags- slutande stat förrän denna mottagit med— delande därom:

b) får återtagandet av en invändning mot en reservation ej verkan förrän den stat som gjort reservationen mottagit meddelande därom.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 23 Procedure regarding reservations

1. A reservation, an express acceptance of a reservation and an objection to a reser- vation must be formulated in writing and communicated to the contracting States and other States entitled to become parties to the treaty.

2. If formulated when signing the treaty subject to ratification, acceptance or ap- proval, a reservation must be formally con- firmed by the reserving State when ex- pressing its consent to be bound by the treaty. In such a case the reservation shall be considered as having been made on the date of its confirmation.

3. An express acceptance of, or an ob- jection to, a reservation made previously to confirmation of the reservation does not itself require confirmation.

4. The withdrawal of a reservation or of an objection to a reservation must be for- mulated in writing.

Section 3. Entry into force and provisional application of treaties

Article 24 Entry into force

1. A treaty enters into force in such man- ner and upon such date as it may provide or as the negotiating States may agree.

2, Failing any such provision or agree- ment, a treaty enters into force as soon as consent to be bound by the treaty has been established for all the negotiating States.

3. When the consent of a State to be bound by a treaty is established on a date after the treaty has come into force, the treaty enters into force for that State on that date, unless the treaty otherwise pro— vides.

4. The provisions of a treaty regulating the authentication of its text, the establish- ment of the consent of States to be bound by the treaty, the manner or date of its entry into force, reservations, the functions of the depositary and other matters arising

Article 23 Procédure relative aux réserves

1. La réserve. l'acceptation expresse d'une réserve et l'objection ä une réserve doivent étre formulées par écrit et communiquées aux Etats contractants et aux autres Etats ayant qualité pour devenir parties au traité.

2. Lorsqu'elle est formulée lors de la signature du traité sous réserve de ratifica- tion, d'acceptation ou d'approbation, une réserve doit étre confirmée formellement par l'Etat qui en est l'auteur, au moment ou il exprime son consentement å étre lié par le traité. En pareil cas, la réserve sera ré- putée avoir été faite a la date a laquelle elle a été confirmée.

3. Une acceptation expresse d'une réserve ou une objection faite å une réserve, si elles sont antérieures a la confirmation de cette derniere, n'ont pas besoin d'étre elles- mémes confirmées.

4. Le retrait d'une réserve ou d'une ob- jection å une réserve doit étre formulé par écrit.

Section 3: Entrée en vigueur des traités et application ä titre provisoire

Article 24 Entrée en vigueur

1. Un traité entre en vigueur suivant les modalités et å la date fixées par ses dispo- sitions ou par accord entre les Etats ayant participé a la négociation.

2. A défaut de telles dispositions ou d'un tel accord, un traité entre en vigueur des que le consentement å étre 116 par le traité a été établi pour tous les Etats ayant parti- cipé å la négociation.

3. Lorsque le consentement d'un Etat å étre lié par un traité est établi å une date postérieure å l'entrée en vigueur dudit traité, celui-ci, å moins qu'il n'en dispose autre- ment, entre en vigueur å l'égard de cet Etat å cette date.

4. Les dispositions d'un traité qui régle- mentent l'authentification du texte, l'établis- sement du consentement des Etats a étre liés par le traité, les modalités ou la date d'entrée en vigueur, les reserves, les fonc- tions du dépositaire, ainsi que les autres

• Sida 105
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 23

Förfarandet i samband med reservationer

1. En reservation. ett uttryckligt godta- gande av en reservation och en invändning mot en reservation skall formuleras skrift- ligt och meddelas de fördragsslutande sta- tema och andra stater som är berättigade att bli parter i traktaten.

2. Om en reservation anmäls vid trakta- tens undertecknande med förbehåll för ra- tifikation, godtagande eller godkännande, måste reservationen formellt bekräftas av den stat som gjort reservationen när den ut- trycker sitt samtycke till att vara bunden av traktaten. I ett sådant fall skall reserva- - tionen anses ha gjorts den dag då den be- kräftades.

3. Ett uttryckligt godtagande av en re- servation eller en invändning mot reservatio- nen som gjorts innan reservationen bekräf- tats kräver däremot icke någon bekräftelse.

4. Återtagandet av en reservation eller av en invändning mot en reservation skall for- muleras skriftligt.

Avsnitt 3: Ikraftträdande och provisorisk tillämpning av traktater

Artikel 24 Ikraftträdande

]. En traktat träder i kraft på det sätt och på den dag som den kan föreskriva eller som de förhandlande staterna kan ha över— enskommit.

2. I avsaknad av sådan föreskrift eller överenskommelse träder en traktat i kraft så snart alla de förhandlande staterna har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av traktaten.

3. När en stats samtycke till att vara bunden av en traktat ges vid en tidpunkt efter traktatens ikraftträdande, träder trak- taten i kraft för denna stat vid denna tid— punkt, såvida icke traktaten föreskriver an- nat.

4. En traktats bestämmelser om bestyr- kandet av dess text, fastställandet av sta- ternas samtycke till att vara bundna av trak- taten, sättet eller datum för dess ikraftträ- dande, reservationer, depositariens uppgifter och andra frågor som nödvändigtvis upp-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1974: 158

necessarily before the entry into force of the treaty apply from the time of the adop— tion of its text.

Article 25 Provisional application

1. A treaty or a part of a treaty is ap- plied provisionally pending its entry into force if: (a) the treaty itself so provides; or

(b") the negotiating States have in some other manner so agreed.

2. Unless the treaty otherwise provides or the negotiating States have otherwise agreed, the provisional application of a treaty or a part of a treaty with respect to a State shall be terminated if that State notifies the other States between which the treaty is being applied provisionally of its intention not to become a party to the treaty.

PART III

Observance, application and interpreta- tion of treaties

Section 1. Observance of treaties Article 26 Pacta sunt servanda

Every treaty in force is binding upon the parties to it and must be performed by them in good faith.

Article 27 Internal law and observance of treaties

A party may not invoke the provisions of its internal law as justification for its failure to perform a treaty. This rule is without prejudice to article 46.

Section 2. Application of treaties

Article 28 Non-retroactivity of treaties

Unless a different intention appears from the treaty or is otherwise established. its provisions do not bind a party in relation to any act or fact which took place or any

questions qui se posent nécessairement avant l'entrée en vigueur du traité, sont applicables des l'adoption du texte.

Article 25 Application & titre provisoire

1. Un traité ou une partie d'un traité s'applique å titre provisoire en attendant son entrée en vigueur :

a) si le traité lui-méme en dispose ainsi; ou

b) si les Etats ayant participé å la négo— ciation en étaient ainsi convenus d'une autre maniere.

2. A moins que le traité n'en dispose autrement ou que les Etats ayant participé a la négociation n'en soient convenus autre- ment, l'application å titre provisoire d'un traité ou d'une partie d'un traité å l'égard d'un Etat prend fin si cet Etat notifie aux autres Etats entre lesquels le traité est ap- pliqué provisoirement son intention de ne pas devenir partie au traité.

PARTIE III

Respect, application et interpretation des traités

Section 1 : Respect des traités

Article 26

Pacta sunt servanda

Tout traité en vigueur lie les parties et doit étre exécuté par elles de bonne foi.

Article 27 Droit interne et respect des traités

Une partie ne peut invoquer les disposi- tions de son droit interne comme justifiant la non-exécution d'un traité. Cette régle est sans prejudice de l'article 46.

Section 2: Application des traités

Article 28 Non-rétroactivité des traités

A moins qu'une intention différente ne ressorte du traité ou ne soit par ailleurs établie, les dispositions d'un traité ne lient pas une partie en ce qui concerne un acte

• Sida 107
•  Original

Prop. 1974: 158

står före traktatens ikraftträdande gäller från den tidpunkt då dess text blir antagen.

Artikel 25 Provisorisk tillämpning

1. En traktat eller en del av en traktat tillämpas provisoriskt i avvaktan på. dess ikraftträdande, om a) traktaten själv föreskriver det; eller

b) de förhandlande staterna på annat sätt överenskommit därom.

2. Såvida icke traktaten föreskriver an- nat eller de förhandlande staterna överens- kommit om annat, skall den provisoriska tillämpningen av en traktat eller en del av en traktat i förhållande till en stat upphöra, om denna stat meddelar de övriga stater mellan vilka traktaten tillämpas provisoriskt att den icke har för avsikt att bli part i traktaten.

DEL III

Efterlevnad, tillämpning och tolkning av traktater

Avsnitt 1: Efterlevnad av traktater

Artikel 26

Pacta sunt servanda

Varje i kraft varande traktat är bindande för dess parter och skall ärligt fullgöras av dem.

Artikel 27 Intern rätt och traktaters efterlevnad

En part kan ej åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin un- derlåtenhet att fullgöra en traktat. Denna regel inskränker ej tillämpningen av artikel 46.

Avsnitt 2: Tillämpning av traktater

Artikel 28 Traktaters icke-tillbakaverkande kraft

Såvida icke en annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, binder dess bestämmelser icke en part med avseende på någon handling eller händelse

• Sida 108
•  Original

Prop. 1974: 158

situation which ceased to exist before the date of the entry into force of the treaty with respect to that party.

Article 29 Territorial scope of treaties

Unless a different intention appears from the treaty or is otherwise established, a treaty is binding upon each party in respect of its entire territory.

Article 30 Application of successive treaties relating to the same subject-matter

1. Subject to Article 103 of the Charter of the United Nations, the rights and 0in— gations of States parties to successive treat— ies relating to the same subject-matter shall be determined in accordance with the fol- ' lowing paragraphs.

2. When a treaty specifies that it is sub- ject to, or that it is not to be considered as incompatible with, an earlier or later treaty, the provisions of that other treaty prevail.

3. When all the parties to the earlier treaty are parties also to the later treaty but the earlier treaty is not terminated or suspended in operation under article 59, the earlier treaty applies only to the extent that its provisions are compatible with those of the later treaty.

4. When the parties to the later treaty do not include all the parties to the earlier one:

(a) as between States parties to both treaties the same rule applies as in pa- ragraph 3;

(b) as between a State party to both treaties and a State party to only one of the treaties, the treaty to which both States are parties govems their mutual rights and obligations.

5. Paragraph 4 is without prejudice to article 41, or to any question of the termi- nation or suspension of the operation of a treaty under article 60 or to any question of responsibility which may arise for a State from the conclusion or application of a treaty the provisions of which are incom-

108-

ou fait antérieur å la date d'entrée en vi- gueur de ce traité au regard de cette partie ou une situation qui avait cessé d'exister å cette date.

Article 29 Application territoriale des traités

A moins qu'une intention différente ne ressorte du traité ou ne soit par ailleurs établie, un traité lie chacune des parties å l'égard de l'ensemble de son territoire.

Article 30

Application de traités successifs portant sur la méme matiére

l. Sous réserve des dispositions de l'Ar- ticle 103 de la Charte des Nations Unies, les droits et obligations des Etats parties å des traités successifs portant sur la méme matiere sont déterrninés conformément aux paragraphes suivants.

2. Lorsqu'un traité precise qu'il est su- bordonné å nu traité antérieur ou postérieur ou qu'il ne doit pas étre considéré comme incompatible avec cet autre traité, les dispo- sitions de celui-ci l'emportent.

3. Lorsque toutes les parties au traité antérieur sont également parties au traité postérieur, sans que le traité antérieur ait pris fin ou que son application ait été sus- pendue en vertu de l'article 59, le traité antérieur ne s'applique que dans la mesure ou ses dispositions sont compatibles avec celles du traité postérieur.

4. Lorsque les parties au traité antérieur ne sont pas toutes parties au traité posté- rieur:

a) dans les relations entre les Etats par— ties aux deux traités, la régle applicable est celle qui est énoncée au paragraphe 3;

b) dans les relations entre un Etat partie aux deux traités et un Etat partie å l'un de ces traités seulement, le traité auquel les deux Etats sont parties régit leurs droits et obligations réciproques.

5. Le paragraphe 4 s' applique sans pré- judice de l'article 41, de toute question d'extinction ou de suspension de l'applica- tion d'un traité aux termes de l'article 60 ou de toute question de responsabilité qui peut naitre pour un Etat de la conclusion ou de l'application d'un traité dont les dispo-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1974: 158

som ägde rum före dagen för traktatens ikraftträdande för denna part eller på någon situation som hade upphört vid denna tid- punkt.

Artikel 29 Traktaters territoriella tillämpningsområde

Såvida icke en annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, är en traktat bindande för varje part med avseende på hela dess territorium.

Artikel 30

Tillämpning av successiva traktater rörande samma ämne

1. Om ej annat följer av artikel 103 i Förenta nationernas stadga skall staters rättigheter och förpliktelser enligt successiva traktater rörande samma ämne avgöras i enlighet med följande bestämmelser.

2. När en traktat anger att den gäller med förbehåll för, eller att den icke skall anses oförenlig med en tidigare eller senare trak- tat, skall denna andra traktats bestämmel- ser ha företräde.

3. När alla parter i den tidigare traktaten också är parter i den senare traktaten, men den tidigare traktaten ej upphört eller sus- penderats enligt artikel 59, äger den tidigare traktaten tillämpning endast i den utsträck- ning som dess bestämmelser är förenliga med den senare traktatens bestämmelser.

4. När icke alla parterna i den tidigare traktaten är parter i den senare traktaten,

a) gäller i förhållandet mellan stater som är parter i båda traktatema samma regel som enligt mom. 3;

b) är, såvitt angår en stat som är part i båda traktatema och en stat som är part en- dast i en av traktatema, den traktat i vilken båda staterna är parter avgörande för deras inbördes rättigheter och skyldigheter.

5. Mom. 4 inskränker ej tillämpningen av artikel 41 och inverkar ej på frågan om en traktats upphörande eller suspension enligt artikel 60 eller frågan om den ansvarighet som kan uppstå för en stat genom ingående eller tillämpning av en traktat vars bestäm— melser är oförenliga med dess förpliktelser

• Sida 110
•  Original

Prop. 1974: 158

patible with its obligations towards another State under another treaty.

Section 3. Interpretation of treaties

Article 31 General rule of interpretation

]. A treaty shall be interpreted in good faith in accordance with the ordinary mea- ning to be given to the terms of the treaty in their context and in the light of its ob—' ject and purpose.

2. The context for the purpose of the interpretation of a treaty shall comprise, in addition to the text, including its pre— amble and annexes: (a) any agreement relating to the treaty which was made between all the parties in connexion with the conclusion of the treaty; (b) any instrument which was made by one or more parties in connexion With the conclusion of the treaty and accepted by the other parties as an instrument related to the treaty.

3. There shall be taken into account, together with the context: (a) any subsequent agreement between the parties regarding the interpretation of the treaty or the application of its provisions;

(b) any subsequent practice in the applica- tion of the treaty which establishes the agreement of the parties regarding its inter- pretation;

(c) any relevant rules of international law applicable in the relations between the par- ties.

4. A special meaning shall be given to a term if it is established that the parties so intended.

Article 32 Supplementary means of interpretation

Recourse may be had to supplementary means of interpretation, including the pre- paratory work of the treaty and the circum- stances of its conclusion, in order to con- firm the meaning resulting from the appli- cation of article 31, or to determine the meaning when the interpretation according to article 31:

sitions sont incompatibles avec les obliga- tions qui lui incombent ä l'égard d'un autre Etat en vcrtu d'un autre traité.

Section 3 : Interprétation des traités

Article 31 Régle générale d'interprétation

1. Un traité doit étre interprété de bonne foi suivant le sens ordinaire å attribuer aux termes du traité dans leur contexte et a la lumiére de son objet et de son but.

2. Aux fins de l'interprétation d'un traité, le contexte comprend, outre le texte, pré- ambule et annexes inclus :

a) tout accord ayant rapport au traité et qui est intervenu entre toutes les parties å l'occasion de la conclusion du traité;

b) tout instrument établi par une ou plu- sieurs parties å l'occasion de la conclusion du traité et accepté par les autres parties en tant qu'instrument ayant rapport au traité.

3. Il sera tenu compte, en méme temps que du contexte :

a) de tout accord ultérieur intervenu entre les parties au sujet de l'interprétation du traité en de l'application de ses disposi- tions;

b) de toute pratique ultérieurement suivie dans l'application du traité par laquelle est établi l'accord des parties å l'égard de l'in- terprétation du traité;

c) de toute regle pertinente de droit inter- national applicable dans les relations entre les parties.

4. Un terme sera entendu dans un sens particulier s'il est établi que telle était l'in- tention des parties.

Article 32 M oyens complémentaires (l'interprétation

Il peut étre fait appel a des moyens com- plémentaires d'interprétation, et notamment aux travaux préparatoires et aux circon- stances dans lesquelles le traité a été conclu, en vue, soit de confirmer le sens résultant de l'application de l'article 31, soit de déter- miner le sens lorsque l'interprétation donnée conformément å l'article 31 :

• Sida 111
•  Original

Prop. 1974: 158

gentemot en annan stat enligt en annan traktat.

Avsnitt 3: Tolkning av traktater

Artikel 31 Allmän regel om tolkning

1. En traktat skall tolkas ärligt i överens- stämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte.

2. I sammanhanget ingår vid tolkningen av en traktat, förutom texten inklusive dess preambel och bilagor,

a) överenskommelser rörande traktaten som träffats mellan alla parter i samband med traktatens ingående;

b) dokument som upprättats av en eller flera parter i samband med traktatens in- gående och godtagits av de andra parterna som dokument sammanhörande med trakta— ten.

3. Utöver sammanhanget skall hänsyn tagas till

a) efterföljande överenskommelser mel- lan parterna rörande traktatens tolkning el- ler tillämpningen av dess bestämmelser;

b) efterföljande praxis vid traktatens till- lämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning;

c) relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan parterna.

3. Ett uttryck skall tilläggas en speciell mening, om det fastställts att detta var par- ternas avsikt.

Artikel 32

Supplementära tolkningsmedel

Supplementära tolkningsmedel, inbegripet förarbetena till traktaten och omständighe- terna vid dess ingående, kan anlitas för att få bekräftelse på den mening som fram- kommer vid tillämpningen av artikel 31 el- ler för att fastställa meningen, när en tolk- ning enligt artikel 31

• Sida 112
•  Original

Prop. 1974: 158

(a) leaves the meaning ambiguous or ob- scure; or

(b) leads to a result which is manifestly absurd or unreasonable.

Article 33

Interpretation of treaties authenticated in two or more languages

1. When a treaty has been authenticated in two or more languages, the text is equally authoritative in each language, unless the treaty provides or the parties agree that, in case of divergence, a particular text shall prevail.

2. A version of the treaty in a language other than one of those in which the text was authenticated shall be considered an authentic text only if the treaty so provides or the parties so agree.

3. The terms of the treaty are presumed to have the same meaning in each authentic text.

4. Except where a particular text prevails in accordance with paragraph 1. when a comparison of the authentic texts discloses a difference of meaning which the application of articles 31 and 32 does not remove, the meaning which best reconciles the texts, having regard to the object and purpose of the treaty, shall be adopted.

Section 4. Treaties and third States Article 34

General rule regarding third States

A treaty does not create either obligations or rights for a third State without its con- sent.

Article 35

Treaties providing for obligations for third States

An obligation arises for a third State from a provision of a treaty if the parties to the treaty intend the provision to be the means of establishing the obligation and the third State expressly accepts that obligation in writing.

112.

a) laisse le sens ambigu ou obscur; ou

b) conduit å nu résultat qui est manifeste- ment absurde ou déraisonnable.

Article 33

Interprétation de traités authentifiés en deux ou plusieurs langues

1. Lorsqu'un traité a été authentifié en deux ou plusieurs langues, son texte fait foi dans chacune de ces langues, å moins que le traité ne dispose ou que les parties ne conviennent qu'en cas de divergence un texte déterminé l'emportera.

2. Une version du traité dans une langue autre que l'une de celles dans lesquelles le texte a été authentifié ne sera considérée comme texte authentique que si le traité le prévoit ou si les parties en sont convenues.

3. Les termes d'un traité sont présurnés avoir le méme sens dans les divers textes authentiques.

4. Sauf le cas ou un texte déterminé l'em- porte conformément au paragraphe 1. lors- que la comparaison des textes authentiques fait apparaitre une différence de sens que l'application des articles 31 et 32 ne permet pas d'éliminer, on adoptera le sens qui, compte tenu de l'objet et du but du traité, concilie le mieux ces textes.

Section 4 : Traités et Etats tiers Article 34

Régle générale concernant les Etats tiers

Un traité ne crée ni obligations ni droits pour un Etat tiers sans son consentement.

Article 35

Traités prévoyant des obligations pour des Etats tiers

Une obligation nait pour un Etat tiers d'une disposition d'un traité si les parties å ce traité entendent créer l'obligation au moyen de cette disposition et si l'Etat tiers accepte expressément par écrit cette obliga- tion.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1974: 158

a) icke undanröjer dess tvetydighet eller oklarhet; eller

b) leder till ett resultat som uppenbarligen är orimligt eller oförnuftigt.

Artikel 33

Tolkning av traktater som bestyrkts på två eller flera språk

1. När en traktat har bestyrkts på två eller flera språk, äger texten lika vitsord på vart och ett av dessa språk, såvida icke traktaten föreskriver eller parterna är över- ens om att en bestämd text skall ha företrä- de i händelse av skiljaktigheter.

2. En version av traktaten på annat språk än det eller dem på vilka texten bestyrkts skall betraktas som en bestyrkt text endast om traktaten föreskriver det eller parterna är överens därom.

3. Traktatens uttryck förutsätts ha sam- ma mening i varje bestyrkt text.

4. När en jämförelse av de bestyrkta tex- terna uppenbarar en skillnad i meningen som ej bortfaller vid tillämpningen av artik- larna 31 och 32, skall den mening antagas, som med beaktande av traktatens ändamål och syfte bäst sammanjämkar texterna, utom när en bestämd text har företräde enligt mom. 1.

Avsnitt 4: Traktater och tredje stat Artikel 34

Allmän regel rörande tredje stat

En traktat skapar varken förpliktelser el- ler rättigheter för en tredje stat utan dess samtycke.

Artikel 35

Traktater med bestämmelser om förpliktel- ser för tredje stat

En förpliktelse för en tredje stat uppstår genom en bestämmelse i en traktat, om det är traktatparternas avsikt att bestämmelsen Skall tjäna som medel för förpliktelsens fast- ställande och tredje staten uttryckligen god- tar denna förpliktelse skriftligt.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 36 Treaties providing for rights for third States

1. A right arises for a third State from a provision of a treaty if the parties to the treaty intend the provision to accord that right either to the third State, or to a group of States to which it belongs, or to all States, and the third State assents thereto. Its as- sent shall be presumed so long as the con- trary is not indicated, unless the treaty otherwise provides.

2. A State exercising a right in accordance with paragraph 1 shall comply with the conditions for its exercise provided for in the treaty or established in conformity with the treaty.

Article 37 Revocation or modification of obligations or rights of third States

l. When an obligation has arisen for a third State in conformity with article 35, the obligation may be revoked or modified only with the consent of the parties to the treaty and of the third State. unless it is establish— ed that they had otherwise agreed.

2. When a right has arisen for a third State in conformity with article 36, the right may not be revoked or modified by the parties if it is established that the right was intended not to be revocable or subject to modification without the consent of" the third State.

Article 38 Rules in a treaty becoming binding on third States through international custom

Nothing in articles 34 to 37 precludes a rule set forth in a treaty from becoming binding upon a third State as a customary rule of international law, recognized as such.

Article 36 Traités prévoyant des droits pour des Etats tiers

1. Un droit nait pour un Etat tiers d'une disposition d'un traité si les parties ä ce traité entendent, par cette disposition, con— férer ce droit soit a l'Etat tiers ou å un groupe d'Etats auquel il appartient, soit å tous les Etats, et si l'Etat tiers y consent. Le consentement est présumé tant qu'il n'y a pas d'indication contraire, å moins que le traité n'en dispose autrement.

2. Un Etat qui exerce un droit en ap- plication du paragraphe 1 est tenu de respec— ter, pour l'exercice de ce droit, les con- ditions prévues dans le traité ou établies conformément å ses dispositions.

Article 37 Révocation ou modification d'obligations att de droits d'Etats tiers

1. Au cas ou une obligation est née pour un Etat tiers conformément a l'article 35, cette obligation ne peut étre révoquée ou modifiée que par le consentement des par- ties au traité et de l'Etat tiers, ä moins qu'il ne soit établi qu'ils en étaient convenus autrement.

2. Au cas ou un droit est né pour un Etat tiers conformément a l'article 36, cc droit ne peut pas étre révoqué ou modifié par les parties s'il est établi qu'il était destiné ä ne pas étre révocable ou modifiable sans le consentement de l'Etat tiers.

Article 38 Régles d'un traité devenant obligatoires pour des Etats tiers par la formation d'une coutume internationale

Aucune disposition des articles 34 a 37 ne s'oppose å ce qu'une regle énoncée dans un traité devienne obligatoire pour un Etat tiers en tant que regle coutumiére de droit international reconnue comme telle.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 36

Traktater med bestämmelser om rättigheter för tredje stat

1. En rättighet för en tredje stat upp- står genom en bestämmelse i en traktat, om traktatparternas avsikt med bestämmelsen är att denna rättighet skall tillerkännas antingen den tredje staten eller en grupp av stater som den tillhör eller alla stater, och den tredje staten samtycker därtill. Såvida icke traktaten föreskriver annat, förutsätts dess samtycke föreligga så länge icke mot- satsen visats.

2. En stat som utövar en rättighet i enlig- het med mom. 1 skall iakttaga de villkor för dess utövande som föreskrivits i traktaten eller fastställts i överensstämmelse med trak— taten.

Artikel 37

Återkallelse eller ändring av tredje stats för- pliktelser eller rättigheter

1. När en förpliktelse uppstår för en tred- je stat i enlighet med artikel 35, kan för- pliktelsen återkallas eller ändras endast med traktatpartemas och den tredje statens sam- tycke, såvida det icke fastställts att de överenskommit om annat.

2. När en rättighet uppstått för en tredje stat i enlighet med artikel 36, kan rättighe- ten ej återkallas eller ändras av parterna, om det fastställts att avsikten var att rättig- heten icke skulle kunna återkallas eller änd- ras utan den tredje statens samtycke.

Artikel 38 Regler i en traktat som blir bindande för tredje stat enligt internationell sedvanerätt

Intet i artiklarna 34 till 37 utesluter att en regel som intagits i en traktat blir bin- ' dande för en tredje stat som en internatio- nell sedvanerättsregel, vilken är erkänd som sådan.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 158

PART IV Amendment and modification ot treaties

Article 39

General rule regarding the amendment of treaties

A treaty may be amended by agreement between the parties. The rules laid down in Part II apply to such an agreement except in so far as the treaty may otherwise pro- vide.

Article 40 Amendment of multilateral treaties

1. Unless the treaty otherwise provides. the amendment of multilateral treaties shall be governed by the following paragraphs.

2. Any proposal to amend a multilateral treaty as between all the parties must be notified to all the contracting States, each one of which shall have the right to take part in: (a) the decision as to the action to be taken in regard to such proposal;

(b) the negotiation and conclusion of any agreement for the amendment of the treaty.

3. Every State entitled to become a party to the treaty shall also be entitled to be- come a party to the treaty as amended.

4. The amending agreement does not bind any State already a party to the treaty which does not become a party to the amending agreement; article 30, paragraph 4(b). ap- plies in relation to such State.

5. Any State which becomes a party to the treaty after the entry into force of the amending agreement shall, falling an ex- pression of a different intention by that State: (a) be considered as a party to the-treaty as amended; and (b) be considered as a party to the un- amended treaty in relation to any party to the treaty not bound by the amending agreement.

PARTIE IV

Amendement et modification des traités

Article 39 Rögle générale relative & l'amendement des traités

Un traité peut étre amendé par accord entre les parties. Sauf dans la mesure oil le traité en dispose autrement, les regles énon- cées dans la partie II s'appliquent å un tel accord.

Article 40 Amendement des traités multilatéraux

1. A moins que le traité n'en dispose autrement, l'amendement des traités multi- latéraux est régi par les paragraphes sui- vants.

2. Toute proposition tendant å amender un traité multilatéral dans les relations entre toutes les parties doit étre notifiée å tous les Etats contractants, et chacun d'eux est en droit de prendre part :

a) a la décision sur la suite å donner å cette proposition;

b) a la négociation et a la conclusion de tout accord ayant pour objet d'amender le traité.

3. Tout Etat ayant qualité pour devenir partie au traité a également qualité pour devenir partie au traité tel qu'il est amendé.

4. L'accord portant amendement ne lie pas les Etats qui sont déjä parties au traité et qui ne deviennent pas parties a cet ac- cord; l'alinéa b) du paragraphe 4 de l'article 30 s'applique a l'égard de ces Etats.

5. Tout Etat qui devient partie au traité apres l'entrée en vigueur de l'accord portant amendement est, faute d'avoir exprimé une intention différente, considéré comme étant:

a) partie au traité tel qu'il est amendé; et

b) partie au traité non amendé au regard de toute partie au traité qui n'est pas liée par l'accord portant amendement.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1974: 158

DEL IV Ändring och modifikation av traktater

Artikel 39 Allmän regel rörande ändring av traktater

En traktat kan ändras genom överens— kommelse mellan parterna. De i del II fast- ställda reglerna gäller för en sådan överens- kommelse, såvida icke traktaten föreskriver annat.

Artikel 40 Ändring av multilaterala traktater

1. Såvida icke ifrågavarande traktat före- skriver annat, skall vid ändring av multi- laterala traktater följande bestämmelser iakttagas.

2. Varje förslag till ändring av en multi- lateral traktat i förhållandet mellan alla parter skall meddelas alla de fördragsslutan- de staterna, och envar av dessa skall ha rätt att deltaga i

a) avgörandet av vilka åtgärder som skall vidtagas med anledning av ett sådant för- slag;

b) förhandlingen om och ingåendet av en eventuell överenskommelse avsedd att ändra traktaten.

3. Varje stat som är berättigad att bli part i traktaten skall också vara berättigad att bli part i den ändrade traktaten.

4. Överenskommelsen om ändringen bin- der icke någon stat som redan är part i traktaten och ej blir part i överenskommel- sen om ändringen; artikel 30 mom. 4 b) äger tillämpning i förhållande till en sådan stat.

5. En stat som blir part i traktaten efter ikraftträdandet av överenskommelsen om ändringen skall, om den icke ger uttryck åt en annan avsikt,

a) anses som part i den ändrade trakta- ten; och

b) anses som part i den icke ändrade trak- taten i förhållande till parter i traktaten som ej är bundna av överenskommelsen om ändringen.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 41

Agreements to modify multilateral treaties between certain of the parties only

]. Two or more of the parties to a multi— lateral treaty may conclude an agreement to modify the treaty as between themselves alone if:

(a) the possibility of such a modification is provided for by the treaty; or

(b) the modification in question is not prohibited by the treaty and:

(i) does not affect the enjoyment by the other parties of their rights under the treaty or the performance of their obli- gations;

(ii) does not relate to a provision, derogation from which is incompatible with the effective execution of the object and purpose of the treaty as a whole.

2. Unless in a case falling under paragraph l(a) the treaty otherwise provides, the par- ties in question shall notify the other parties of their intention to conclude the agreement and of the modification to the treaty for which it provides.

PART V Invalidity, termination and suspension of the operation of treaties Section 1. General provisions

Article 42 Validity and continuance in force of treaties

1. The validity of a treaty or of the consent of a State to be bound by a treaty may be impeached only through the ap- plication of the present Convention.

2. The termination of a treaty, its den- unciation or the withdrawal of a party, may take place only as a result of the appli- cation of the provisions of the treaty or of the present Convention. The same rule ap- plies to suspension of the operation of a treaty.

Article 43 Obligations imposed by international law independently of a treaty

The invalidity, termination or denun-

Article 41

Accords ayant pour objet de modifier des traités multilatéraux dans les relations entre certaines parties seulement

l. Deux ou plusieurs parties ä un traité multilateral peuvent conclure un accord ayant pour objet de modifier le traité dans leurs relations mutuelles seulement:

a) si la possibilité d'une telle modifica- tion est prévue par le traité; ou

b) si la modification en question n'est pas interdite par le traité, ä condition qu'elle:

i) ne porte atteinte ni a la jouissance par les autres parties des droits qu'elles tiennent du traité ni a l'exécution de leurs obligations; et

ii) ne porte pas sur une disposition ä laquelle il ne peut étre dérogé sans qu'il y ait incompatibilité avec la realisation effective de l'objet et du but du traité pris dans son ensemble.

2. A moins que, dans le cas prévu ä l'ali— néa a) du paragraphe 1, le traité n'en dis- pose autrement, les parties en question doi- vent notifier aux autres parties leur inten- tion de conclure l'accord et les modifica- tions que ce dernier apporte au traité.

PARTIE V Nullité, extinction et suSpension de l'ap- plication des traités Section 1 : Dispositions générales Article 42

Validité et maintien en vigueur des traités

1. La validité d'un traité ou du consente- ment d'un Etat å etre lié par un traité ne

peut étre contestée qu'en application de la présente Convention.

2. L'extinction d'un traité, sa dénoncia- tion ou le retrait d'une partie ne peuvent avoir lien qu'en application des disposi- tions du traité en de la présente Convention. La méme régle vaut pour la suspension de l'application d'un traité.

Article 43 Obligations imposées par le droit inter- national indépendamment d'un traité

La nullité, l'extinction ou la dénonciation

• Sida 119
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 41

Överenskommelser om modifikation av multilaterala traktater endast mellan vissa av parterna

]. Två eller flera parter i en multilateral traktat kan ingå en överenskommelse av- sedd att modifiera traktaten endast dem emellan, om

a) möjligheten av en sådan modifikation är förutsedd i traktaten; eller

b) traktaten icke förbjuder modifikatio- nen i fråga och denna

i) ej inverkar på de övriga parternas utövande av rättigheter eller fullgörande av förpliktelser enligt traktaten; och

i) ej berör en bestämmelse från vilken en avvikelse är oförenlig med det effek- tiva förverkligandet av traktatens ända- mål och syfte som helhet.

2. Såvida icke traktaten i ett fall som omfattas av mom. 1 a) föreskriver annat, skall parterna i fråga underrätta de övriga parterna om sin avsikt att ingå överens- kommelsen och om den modifikation av traktaten som överenskommelsen innebär.

DEL V

Traktaters ogiltighet, upphörande och suspension

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser

Artikel 42 Traktaters giltighet och fortbestånd

1. Giltigheten av en traktat eller av en stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan bestridas endast med tillämp- ning av denna konvention.

2. En traktats upphörande, dess uppsäg- ning eller en parts frånträde kan äga rum endast som en följd av tillämpningen av traktatens bestämmelser eller av denna kon- vention. Samma regel gäller för suspension av en traktat.

Artikel 43 Förpliktelser som följer av internationell rätt oberoende av en traktat

En traktats ogiltighet, upphörande eller

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974: 158

ciation of a treaty, the withdrawal of a party from it, or the suspension of its ope- ration, as a result of the application of the present Convention or of the provisions of the treaty, shall not in any way impair the duty of any State of fulfil any obligation embodied in the treaty to which it would be subject under international law inde- pendently of the treaty.

Article 44 Separability of treaty provisions

1. A right of a party, provided for in a treaty or arising under article 56, to de- nounce, withdraw from or suspend the operation of the treaty may be exercised only with respect to the whole treaty unless the treaty otherwise provides or the parties otherwise agree.

2. A ground for invalidating, terminating, withdrawing from or suspending the ope- ration of a treaty recognized in the present Convention may be invoked only with re- spect to the whole treaty except as provided in the following paragraphs or in article 60.

3. If the ground relates solely to particular clauses, it may be invoked only with re- spect to those clauses where:

(a) the said clauses are separable from the remainder of the treaty with regard to their application;

(b) it appears from the treaty or is other— wise established that acceptance of those clauses was not an essential basis of the consent of the other party or parties to be bound by the treaty as a whole; and

(c) continued performance of the re- mainder of the treaty would not be unjust.

4. In cases falling under articles 49 and 50 the State entitled to invoke the fraud or corruption may do so with respect either to the whole treaty or, subject to paragraph 3. to the particular clauses alone.

5. In cases falling under articles 51, 52 and 53, no separation of the provisions of the treaty is permitted.

d'un traité, le retrait d'une des parties ou la suspension de l'application du traité, lors- qu'ils résultent de l'application de la pré- sente Convention ou des dispositions du traité, n'affectent en aucune maniere le de- voir d'un Etat de remplir toute obligation énoncée dans le traité å laquelle il est sou- mis en vertu du droit international indépen- damment dudit traité.

Article 44 Divisibilité des dispositions d'un traité

]. Le droit pour une partie, prévu dans un traité ou résultant de l'article 56, de dénoncer le traité, de s'en retirer ou d'en suspendre l'application ne peut étre exercé qu'å l'égard de l'ensemble du traité, ä moins que ce dernier n'en dispose ou que les par- ties n'en conviennent autrement.

2. Une cause de nullité ou d'extinction d'un traité, de retrait d'une des parties ou de suspension de l'application du traité re- connue aux termes de la présente Conven- tion ne peut étre invoquée qu'å l'égard de l'ensemble du traité, sauf dans les conditions prévues aux paragraphes suivants ou å l'ar- ticle 60.

3. Si la cause en question ne vise que certaines clauses déterminées, elle ne peut étre invoquée qu'a l'égard de ces seules clauses lorsque:

a) ces clauses sont séparables du reste du traité en ce qui concerne leur exécution;

b) il ressort du traité ou il est par ailleurs établi que l'acceptation des clauses en ques- tion n'a pas constitué pour l'autre partie ou pour les autres parties au traité une base essentielle de leur consentement å étre liées par le traité dans son ensemble; et

c) il n'est pas injuste de continuer 21 ex- écuter ce qui subsiste du traité.

4. Dans les cas relevant des articles 49 et 50, l'Etat qui a le droit d'invoquer le dol ou la corruption peut le faire soit å l'égard de l'ensemble du traité soit, dans le cas visé au paragraphe 3, a l'égard seulement de cer- taines clauses détcrminées.

5. Dans les cas prévus aux articles 51, 52 ct 53, la division des dispositions d'un traité n'est pas admise.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1974: 158

uppsägning, en parts frånträde eller dess suspension till följd av tillämpningen av denna konvention eller av traktatens be- stämmelser skall icke på något sätt påverka en stats skyldighet att uppfylla förpliktelser som intagits i traktaten och som skulle åvila staten enligt internationell rätt oberoende av traktaten.

Artikel 44

Traktatbestämmelsers delbarhet

1. En parts rätt att i enlighet med be- stämmelserna i en traktat eller enligt artikel 56 uppsäga, frånträda eller suspendera en traktat kan utövas endast med avseende på hela traktaten, såvida icke annat bestämts i traktaten eller överenskommits mellan parterna.

2. En i denna konvention erkänd grund för en traktats ogiltighet, upphävande. från- trädande eller suspension kan åberopas en— dast med avseende på traktaten som helhet, om icke annat följer av bestämmelserna ne- dan eller i artikel 60.

Prop. 1974: 158

Artikel 45

Förlust av rätten att åberopa en grund för en traktats ogiltighet, upphävande, frånträ- dande eller suspension

En stat kan icke längre åberopa en grund för en traktats ogiltighet, upphävande, från- trädande eller suspension enligt artiklarna 46—50 eller artiklarna 60 och 62, om staten efter att ha fått kännedom om sakförhål- landena

a) uttryckligen förklarat sig införstådd med att traktaten är giltig. respektive förblir i kraft eller äger fortsatt tillämpning; eller

b) på grund av sin hållning måste anses ha accepterat traktatens giltighet, respektive dess bibehållande i kraft eller fortsatta till— lämpning.

Avsnitt 2: Traktaters ogiltighet

Artikel 46

Interna rättsregler rörande behörighet att ingå traktater '

1. Den omständigheten att en stats sam- tycke till att vara bunden av en traktat har lämnats med överträdelse av en bestämmelse i dess interna rätt angående behörighet att ingå traktater, kan ej av staten åberopas som grund för samtyckets ogiltighetl så- vida icke överträdelsen var uppenbar och berörde en regel i dess interna rätt av grund- läggande betydelse.

2. En överträdelse är uppenbar, om den skulle vara objektivt tydlig för varje stat som uppträder i saken i överensstämmelse med normal praxis och i ärligt uppsåt.

Artikel 47 Särskilda inskränkningar i bemyndigande! att uttrycka en stats samtycke

Om en representants bemyndigande att uttrycka en stats samtycke till att vara bun- den av en viss traktat har gjorts till före- mål för en särskild inskränkning, kan hans underlåtenhet att iakttaga denna inskränk— ning ej åberopas som grund för ogiltighet av det samtycke som uttryckts av honom, såvida icke inskränkningen meddelades de övriga förhandlande staterna, innan han ut— tryckte ett sådant samtycke.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 48

Error

1. A State may invoke an error in a treaty as invalidating its consent to be bound by the treaty if the error relates to a fact or situation which was assumed by that State to exist at the time when the treaty was concluded and formed an essential basis of its consent to be bound by the treaty.

2. Paragraph 1 shall not apply if the State in question contributed by its own conduct to the error or if the circumstances were such as to put that State on notice of a possible error.

3. An error relating only to the wording of the text of a treaty does not affect its validity; article 79 then applies.

Article 49

Fraud

If a State has been induced to conclude a treaty by the fraudulent conduct of another negotiating State, the State may invoke the fraud as invalidating its consent to be bound by the treaty.

Article 50

Corruption of a representative of a State

If the expression of a State's consent to be bound by a treaty has been procured through the corruption of its representative directly or indirectly by another negotiating State. the State may invoke such corruption as invalidating its consent to be bound by the treaty.

Article 51

Coercion of a representative of a State

The expression of a State's consent to be bound by a treaty which has been procured by the coercion of its representative through acts or threats directed against him shall be without any legal effect.

124-

Article 48

Erreur

1. Un Etat peut invoquer une erreur dans un traité comme viciant son consentement å étre lié par le traité si l'erreur porte sur un fait ou une situation que cet Etat sup— posait exister au moment ou le traité a été conclu et qui constituait une base essentielle du consentement de cet Etat a etre lié par le traité.

2. Le paragraphe 1 ne s'applique pas lors- que ledit Etat a contribué å cette erreur par son comportement ou lorsque les circons- tances ont été telles qu'il devait étre averti de la possibilité d'une erreur.

3. Une erreur ne concernant que la ré- daction du texte d'un traité ne porte pas atteinte å sa validité; dans ce cas, l'article 79 s'applique.

Article 49

Dol

Si un Etat a été amené å conclure un traité par la conduite frauduleuse d'un autre Etat ayant participé a la négociation, il peut invoquer le dol comme viciant son con- sentement å étre lié par le traité.

Article 50

Corruption du représentant d'un Etat

Si l'expression du consentement d'un Etat å étre lié par un traité a été obtenue au moyen de la corruption de son représentant par l'action directe ou indirecte d'un autre Etat ayant participé a la négociation, l'Etat peut invoquer cette corruption comme vi— ciant son consentement å étre lié par le traité.

Article 51 Contrainte exercée sur le représentant d'un Etat

L'expression du consentement d'un Etat å étre lié par un traité qui a été obtenue par la contrainte exercée sur son representant au moyen d'actes ou de menaces dirigés contre lui est dépourvue de tout effet juri- dique.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 48

Fel

1. En stat kan åberopa ett fel i en traktat som grund för ogiltighet av dess samtycke till att vara bunden av traktaten, om felet rör ett sakförhållande eller en situation som av denna stat antogs föreligga vid tiden för traktatens ingående och utgjorde en väsent- lig förutsättning för dess samtycke till att vara bunden av traktaten.

2. Mom. 1 skall ej äga tillämpning, om vederbörande stat genom sina egna åtgöran- den bidrog till felet eller om omständighe- terna var sådana att staten borde ha varit uppmärksam på möjligheten av ett fel.

3. Ett fel som endast berör ordalydelsen i en traktattext påverkar ej traktatens gil- tighet; i sådant fall äger artikel 79 tillämp- ning.

Artikel 49

Bedrägeri

Om en stat har blivit förledd att ingå en traktat genom en annan förhandlande stats bedrägliga uppträdande, kan staten åberopa bedrägeriet som grund för ogiltighet av dess samtycke till att vara bunden av traktaten.

Artikel 50

Korrumpering av en stats representant

Om uttrycket för en stats samtycke till att vara bunden av en traktat har upp- nåtts genom en annan förhandlande stats direkta eller indirekta korrumpering av dess representant, kan staten åberopa korruptio- nen som grund för ogiltighet av dess sam- tycke till att vara bunden av traktaten.

Artikel 51

Tvång mot en stats representant

Ett uttryck för en stats samtycke till att vara bunden av en traktat som uppnåtts ge- nom tvång mot dess representant i form av handlingar eller hotelser riktade mot honom har ingen rättslig verkan.

• Sida 126
•  Original

Prep. 1974: 158

Article 52

Coercion of a State by the threat or use of force

A treaty is void if its conclusion has been procured by the threat or use of force in violation of the principles of international law embodied in the Charter of the United Nations.

Article 53

Treaties conflicting with a peremptory norm of general international law (jus cogens)

A treaty is void if, at the time of its con- clusion, it conflicts with a peremptory norm of general international law. For the pur- poses of the present Convention, a peremp— tory norm of general international law is a norm accepted and recognized by the international community of States as a whole as a norm from which no derogation is permitted and which can be modified only by a subsequent norm of general inter- national law having the same character.

Section 3. Termination and suspension of the operation of treaties Article 54 Termination of or withdrawal from a treaty under its provisions or by consent of the parties

The termination of a treaty or the with- drawal of a party may take place:

(a) in conformity with the provisions of the treaty; or

(b) at any time by consent of all the parties after consultation with the other contracting States.

Article 55 Reduction of the parties to a multilateral treaty below the number necessary for its entry into force

Unless the treaty otherwise provides, a multilateral treaty does not terminate by reason only of the fact that the number of the parties falls below the number ne- cessary for its entry into force.

Article 52

Contrainte exercée sur un Etat par la me— nace ou l'emploi de la force

Est nul tout traité dont la conclusion a été obtenue par la menace ou l'emploi de la force en violation des principes de droit international incorporés dans la Charte des Nations Unies.

Article 53

Traités en conflit avec une norme impéra- tive du droit international général (jus cogens)

Est nul tout traité qui, au moment de sa conclusion, est en conflit avec une norme impérative du droit international général. Aux fins de la présente Convention, une norme impérative du droit international général est une norme acceptée et reconnue par la communauté internationale des Etats dans son ensemble en tant que norme å laquelle aucune dérogation n'est pemiise et qui ne peut étre modifiée que par une nouvelle norme du droit international géné— ral ayant le méme caractere.

Section 3: Extinction des traités et suspen- sion de leur application Article 54

Extinction d'un traité ou retrait en vertu des dispositions du traité ou par consentement des parties

L'extinction d'un traité ou le retrait d'une partie peuvent avoir lieu:

a) conformément aux dispositions du traité; ou,

h) a tout moment, par consentement de toutes les parties, aprés consultation des autres Etats contractants.

Article 55

Nombre des parties & un traité multilatéral tombant au-dessous du nombre nécessaire pour san entrée en vigueur

A moins que le traité n'en dispose autre- ment, un traité multilateral ne prend pas fin pour le seul motif que le nombre des parties tombe au-dessous du nombre né- cessaire pour son entrée en vigueur.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 52

Tvång mot en stat genom hot om eller bruk av våld

En traktat är ogiltig, om dess ingående har uppnåtts genom hot om eller bruk av våld i strid med de internationella rätts- grundsatser som intagits i Förenta natio- nernas stadga.

Artikel 53

Traktater som strider mot en tvingande all- män folkrättsnorm ( jus cogens)

En traktat är ogiltig, om den vid tiden för dess ingående står i strid med en tving- ande allmän folkrättsnorm. I denna konven- tion förstås med en tvingande allmän folk- rättsnorrn en norm, vilken av det interna- tionella statssamfundet som helhet är god- tagen och erkänd som en norm från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast genom en senare allmän folk— rättsnorm av samma karaktär.

Avsnitt 3: Traktaters upphörande och suspension

Artikel 54 En traktats upphörande eller parts frånträde i enlighet med traktatens bestämmelser eller med parternas samtycke

En traktats upphörande eller en parts frånträde kan äga rum

a) i enlighet med traktatens bestämmelser; eller

b) när som helst med alla parters sam- tycke efter samråd med de övriga fördrags- slutande staterna.

Artikel 55

Minskning av antalet parter i en multilateral traktat under det antal som fordras för dess ikraftträdande

Såvida icke traktaten föreskriver annat, upphör icke en multilateral traktat endast därför att antalet parter sjunker under det för dess ikraftträdande nödvändiga antalet.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 56 Denunciation of or withdrawal from a treaty containing no provision regarding termination, denunciation or withdrawal

1. A treaty which contains no provision regarding its termination and which does not provide for denunciation or withdrawal is not subject to denunciation or withdrawal unless: (a) it is established that the parties in- tended to admit the possibility of denun- ciation or withdrawal; or

(b) a right of denunciation or withdrawal may be implied by the nature of the treaty.

2. A party shall give not less than twelve months' notice of its intention to denounce or withdraw from a treaty under paragraph 1.

Article 57

Suspension of the operation of a treaty under its provisions or by consent of the parties

The operation of a treaty in regard to all the parties or to a particular party may be suspended:

(a) in conformity with the provisions of the treaty; or

(b) at any time by consent of all the parties after consultation with the other contracting States.

Article 58 Suspension of the operation of a multi— lateral treaty by agreement between certain of the parties only

]. Two or more parties to a multilateral treaty may conclude an agreement to sus- pend the operation of provisions of the treaty, temporarily and as between them- selves alone, if:

(a) the possibility of such a suspension is provided for by the treaty; or

(b) the suspension in question is not pro- hibited by the treaty and:

(i) does not affect the enjoyment by the other parties of their rights under the treaty or the performance of their obligations;

Article 56

Dénonciation ou retrait dans le cas d'un traité ne contenant pas de dispositions rela- tives & l'extinction, & la dénonciation ou au retrait

1. Un traité qui ne contient pas de dispo- sitions relatives å son extinction et ne pré- voit pas qu'on puisse le dénoncer ou s'en retirer ne peut faire l'objet d'une dénoncia- tion ou d'un retrait, å moins :

a) qu'il ne soit établi qu'il entrait dans l'intention des parties d'admettre la possi- bilité d'une dénonciation ou d'un retrait; ou

b) que le droit de dénonciation ou de retrait ne puisse étre déduit de la nature du traité.

2. Une partie doit notifier au moins douze mois å l'avance son intention de dénoncer un traité ou de s'en retirer conformément aux dispositions du paragraphel.

Article 57

Suspension de l'application d'un traité en vertu de ses dispositions ou par consente— ment des parties

L'application d'un traité au regard de toutes les parties ou d'une partie déterrninée peut étre suspendue:

a) conformément aux dispositions du traité; ou,

h) a tout moment, par consentement de toutes les parties, apres consultation des autres Etats contractants.

Article 58 Suspension de l'application d'un traité multi- latéral par accord entre certaines parties seulement

1. Deux ou plusieurs parties å nu traité multilateral peuvent conclure un accord ayant pour objet de suspendre, temporaire- ment et entre elles seulement, l'application de dispositions du traité:

a) si la possibilité d'une telle suspension est prévue par le traité; ou

b) si la suspension en question n'est pas interdite par le traité, å condition qu'elle:

i) ne porte atteinte ni a la jouissance par les autres parties des droits qu'elles tiennent du traité ni 21 l'exécution de leurs obligations; et

• Sida 129
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 56

Uppsägning eller frånträde av en traktat som ej innehåller någon bestämmelse om upphörande, uppsägning eller frånträda

1. En traktat som ej innehåller någon be- stämmelse om dess upphörande och som icke förutser möjligheten av uppsägning el- ler frånträde kan ej bli föremål för upp- sågning eller frånträde. såvida icke

a) det fastställts att parterna hade för av- sikt att medge möjligheten av uppsägning eller frånträde; eller

b) rätt till uppsägning eller frånträde är underförstådd på grund av traktatens natur.

2. En part skall ge minst tolv månaders varsel om sin avsikt att uppsäga eller från- träda en traktat enligt mom. 1.

Artikel 57

Suspension av en traktat i enlighet med dess bestämmelser eller med parternas samtycke

En traktat kan suspenderas i förhållande till alla parter eller till en bestämd part

a) i enlighet med traktatens bestämmel- ser; eller b) när som helst med alla parters sam- tycke efter samråd med de övriga fördrags- slutande staterna.

Artikel 58

Suspension av en multilateral traktat genom överenskommelse endast mellan vissa av parterna

1. Två eller flera parter i en multilateral traktat kan ingå en överenskommelse av- sedd att temporärt suspendera bestämmelser i traktaten endast dem emellan, om

a) möjligheten av en sådan suspension är förutsedd i traktaten; eller b) ifrågavarande suspension icke är för- bjuden enligt traktaten och i) ej inverkar på de övriga parternas utövande av rättigheter eller fullgörande av förpliktelser enligt traktaten; och

• Sida 130
•  Original

Prop. 1974: 158

(ii) is not incompatible with the object and purpose of the treaty.

2. Unless in a case falling under paragraph l(a) the treaty otherwise provides, the par- ties in question shall notify the other parties of their intention to conclude the agreement and of those provisions of the treaty the operation of which they intend to suspend.

Article 59

T ermination or suspension of the operation of a treaty implied by conclusion of a later treaty

1. A treaty shall be considered as ter- minated if all the parties to it conclude a later treaty relating to the same subject- matter and: (a) it appears from the later treaty or is otherwise established that the parties in- tended that the matter should be governed by that treaty; or (b) the provisions of the later treaty are so far incompatible with those of the earlier one that the two treaties are not capable of being applied at the same time.

2. The earlier treaty shall be considered as only suspended in operation if it appears from the later treaty or is otherwise esta- blished that such was the intention of the parties.

Article 60 Termination or suspension of the operation of a treaty as a consequence of its breach

1. A material breach of a bilateral treaty by one of the parties entitles the other to invoke the breach as a ground for termi- nating the treaty or suspending its operation in whole or in part.

2. A material breach of a multilateral treaty by one of the parties entitles: (a) the other parties by unanimous agree- ment to suspend the operation of the treaty in whole or in part or to terminate it either:

(i) in the relations between themselves and the defaulting State, or (ii) as between all the parties; (b) a party specially affected by the breach to invoke it as a ground for suspending the

ii) ne soit pas incompatible avec l'objet et le but du traité.

2. A moins que, dans le cas prévu & l'alinéa a) du paragraphe 1, le traité n'en dispose autrement, les parties en question doivent notifier aux autres parties leur in- tention de conclure l'accord et les disposi- tions du traité dont elles ont l'intention de suspendre l'application.

Article 59

Extinction d'un traité ou suspension de son application implicites du fait de la conclu- sion d'un traité postérieur

1. Un traité est considéré comme ayant pris fin lorsque toutes les parties a ce traité concluent ultérieurement un traité portant sur la méme matiere et :

a) s'il ressort du traité postérieur ou s'il est par ailleurs établi que selon l'intention des parties la matiere doit étre régie par ce traité; ou

b) si les dispositions du traité postérieur sont incompatibles avec celles du traité an- térieur å tel point qu'il est impossible d'ap— pliquer les deux traités en méme temps.

2. Le traité antérieur est considéré connue étant settlement suspendu s'il ressort du traité postérieur ou s'il est par ailleurs établi que telle était l'intention des parties.

Article 60

Extinction d'un traité ou suspension dc son application comme consequence de sa viola- tion ]. Une violation substantielle d'un traité bilatéral par l'une des parties autorise l'autre partie a invoquer la violation connue motif pour mettre fin au traité ou suspendre son application en totalité ou en partie. 2. Une violation substantielle d'un traité multilateral par l'une des parties autorise: a) les autres parties, agissant par accord unanime, a suspendre l'application du traité en totalité ou en partie ou a mettre fin å celui-ci: i) soit dans les relations entre elles- mémes et l'Etat auteur de la violation, ii) soit entre toutes les parties; b) une partie spécialement atteinte par la violation a invoquer celle-ci comme motif

• Sida 131
•  Original

Prop. 1974: 158

ii) ej är oförenlig med traktatens ända- mål och syfte.

2. Såvida icke traktaten i ett fall som om- fattas av mom. 1 a) föreskriver annat, skall parterna i fråga underrätta de övriga par- terna om sin avsikt att ingå överenskommel- sen och meddela dem vilka av traktatens bestämmelser de ämnar suspendera.

Artikel 59 En traktats upphörande eller suspension till följd av ingående av en senare traktat

1. En traktat skall anses ha upphört, om alla parter i den ingår en senare traktat rö- rande samma ämne och

a) det framgår av den senare traktaten eller på annat sätt fastställts att parterna avsåg att ämnet skulle regleras av denna traktat; eller

b) den senare traktatens bestämmelser är oförenliga med den tidigare traktatens i så- dan grad att det icke är möjligt att tillämpa de två traktatema samtidigt.

2. Den tidigare traktaten skall anses en- dast suspenderad, om det framgår av den senare traktaten eller på annat sätt fast- ställts att detta var parternas avsikt.

Artikel 60 En traktats upphävande eller suspension till följd av brott mot traktaten

1. Ett väsentligt brott mot en bilateral traktat av en av parterna berättigar den andra parten att åberopa brottet som skäl till att sätta traktaten ur kraft eller suspen- dera den helt eller delvis.

2. Ett väsentligt brott mot en multilateral traktat av en av parterna berättigar

a) de övriga parterna att efter enhällig överenskommelse suspendera traktaten helt eller delvis eller sätta den ur kraft antingen

i) i förhållandet mellan sig själva och den felande staten eller ii) mellan alla parter; b) en part som särskilt berörs av traktat- brottet att åberopa det som skäl för suspen-

• Sida 132
•  Original

Prop. 1974: 158

operation of the treaty in whole or in part in the relations between itself and the de- faulting State;

(c) any party other than the defaulting State to invoke the breach as a ground for suspending the operation of the treaty in whole or in part with respect to itself if the treaty is of such a character that a material breach of its provisions by one party radi- cally changes the position of every party With respect to the further performance of its obligations under the treaty.

3. A material breach of a treaty, for the purposes of this article, consists in:

(a) a repudiation of the treaty not sanc- tioned by the present Convention; or

(b) the violation of a provision essential to the accomplishment of the object or purpose of the treaty.

4. The foregoing paragraphs are without prejudice to any provision in the treaty ap- plicable in the event of a breach.

5. Paragraphs 1 to 3 do not apply to provisions relating to the protection of the human person contained in treaties of a humanitarian character, in particular to pro- visions prohibiting any form of reprisals against persons protected by such treaties.

Article 61 Supervening impossibility of performance

1. A party may invoke the impossibility of performing a treaty as a ground for ter- minating or withdrawing from it if the im- possibility results from the permanent dis- appearance or destruction of an object in- dispensable for the execution of the treaty. If the impossibility is temporary, it may be invoked only as a ground for suspending the operation of the treaty.

2. Impossibility of performance may not be invoked by a party as a ground for terminating, withdrawing from or suspend- ing the operation of a treaty if the impos- sibility is the result of a breach by that party either of an obligation under the treaty or of any other international obliga-

de suspension de l'application du traité en totalité ou en partie dans les relations entre elle-méme et l'Etat auteur de la violation;

c) toute partie autre que l'Etat auteur de la violation å invoquer la violation comme motif pour suspendre l'application du traité en totalité ou en partie en ce qui la concerne si ce traité est d'une nature telle qu'une violation substantielle de ses dispositions par une partie modifie radicalement la situation de chacune des parties quant å l'exécution ultérieure de ses obligations en vertu du traité.

3. Aux fins du présent article, une viola- tion substantielle d'un traité est constituée par:

a) un rejet du traité non autorisé par la présente Convention; ou

b) la violation d'une disposition essentielle pour la réalisation de l'objet ou du but du traité.

4. Les paragraphes qui précédent ne por- tent atteinte å aucune disposition du traité applicable en cas de violation.

5. Les paragraphes ] ä 3 ne s'appliquent pas aux dispositions relatives a la protection de la personne humaine contenues dans des traités de caractere humanitaire. notam- ment aux dispositions excluant toute forme de représailles å l'égard des personnes pro- tégées par lesdits traités.

Article 61 Survenance d'une situation rendant l'exécu- tion impossible

1. Une partie peut invoquer l'impos- sibilité d'exécuter un traité comme motif pour y mettre fin ou pour s'en retirer si cette impossibilité résulte de la disparition ou destruction définitives d'un objet in- dispensable å l'exécution de ce traité. Si l'impossibilité est temporaire. elle peut etre invoquée seulement comme motif pour suspendre l'application du traité.

2. L'impossibilité d'exécution ne peut étre invoquée par une partie comme motif pour mettre fin au traité, pour s'en. retirer ou pour en suspendre l'application si cette im- possibilité résulte d'une violation, par la partie qui l'invoque, soit d'une obligation du traité, soit de toute autre obligation inter-

• Sida 133
•  Original

Prop. 1974: 158

dering av traktaten helt eller delvis i för- hållandet mellan sig själv och den felande staten; .

c) varje annan part än den felande att åberopa brottet som skäl för suspendering av traktaten helt eller delvis såvitt angår . den själv, om traktaten är av sådan natur

att ett väsentligt brott av en part mot dess bestämmelser genomgripande förändrar lä- get för varje part beträffande ett fortsatt fullgörande av dess förpliktelser enligt trak- taten.

Prop. 1974: 158_

Artikel 64

Uppkomsten av en ny tvingande allmän folkrättsnorm (jus cogens)

Om en ny tvingande allmän folkrätts- norm uppstår, blir varje existerande traktat som står i strid med denna norm ogiltig och upphör.

Avsnitt 4: Förfarandet

Artikel 65

Förfarande som skall följas i fråga om en traktats ogiltighet, upphävande, frånträdan- de eller suspension

1. En part som på grundval av denna kon- ventions bestämmelser åberopar antingen en brist i sitt samtycke till att vara bunden av en traktat eller ett skäl till att bestrida en traktats giltighet, sätta den ur kraft, frånträda eller suspendera den måste med— dela de övriga parterna sitt anspråk. Med- delandet skall ange vilken åtgärd med trak- taten som åsyftas och skälen för åtgärden.

2. Om efter utgången av en tidsrymd, som, utom i särskilt brådskande fall, skall vara minst tre månader efter meddelandets mottagande, ingen part rest någon invänd- ning, kan den part som lämnat meddelandet verkställa den avsedda åtgärden på det i artikel 67 föreskrivna sättet.

3. Om invändning emellertid rests av nå- gon annan part, skall parterna söka en lös- ning genom de medel som anges i artikel 33 i Förenta nationernas stadga.

4. Vad som sägs i de föregående momen- ten skall icke påverka parternas rättigheter och skyldigheter enligt i kraft varande be- stämmelser som är bindande för parterna i fråga om biläggandc av tvister.

5. Med förbehåll för artikel 45 skall den omständigheten att en stat icke tidigare har lämnat det i mom. 1 föreskrivna meddelan- det ej hindra den att lämna ett sådant med- delande som svar till en annan part, som kräver fullgörelse av traktaten eller påstår att den kränkts.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1974: 153

Article 66 Procedures for judicial settlement, arbitra- tion and coaciliation

If, under paragraph 3 of article 65, no solution has been reached within a period of 12 months following the date on which the objection was raised, the following pro- cedures shall be followed:

(a) any one of the parties to a dispute concerning the application or the interpre- tation of article 53 or 64 may, by a written application, submit it to the International Court of Justice for a decision unless the parties by common consent agree to submit the dispute to arbitration;

(b) any one of the parties to a dispute concerning the application or the interpre- tation of any of the other articles in Part V of the present Convention may set in motion the procedure specified in the Annex to the Convention by submitting a request to that effect to the Secretary-General of the United Nations.

Article 67 Instruments for declaring invalid, termi- nating, withdrawing from or suspending the operation of (: treaty

]. The notification provided for under article 65, paragraph l must be made in writing.

2. Any act declaring invalid, terminating, withdrawing from or suspending the opera- tion of a treaty pursuant to the provisions of the treaty or of paragraphs 2 or 3 of article 65 shall be carried out through an instrument communicated to the other par- ties. If the instrument is not signed by the Head of State, Head of Government or Minister for Foreign Affairs, the represen- tative of the State communicating it may be called upon to produce full powers.

Article 68 Revocation of notifications and instruments provided for in articles 65 and 67

A notification or instrument provided for in articles 65 or 67 may be revoked at any time before it takes effect.

Article 66 Procédures de réglement judiciaire, d'arbi- trage et de coaciliation

Si, dans les douze mois qui ont suivi la date å laquelle l'objection a été soulevée, il n'a pas été possible de parvenir å une solution conformément au paragraphe 3 de l'article 65, les procedures ci-aprcs seront appliquées:

a) toute partie å nu différend concernant l'application ou l'interprétation des articles 53 ou 64 peut, par une requéte, le soumettre a la décision de la Cour internationale de Justice, å moins que les parties ne décident d'un common accord de soumettre le dif— férend å l'arbitrage', '

b) toute partie å nu différend concernant l'application ou l'interprétation de l'un quel- conque des autres articles de la partie V de la présente Convention peut mettre en oeuvre la procedure indiquée å l'Annexe å la Convention en adressant une demande å cet effet au Secrétaire général des Nations Unies.

Article 67

Instruments ayant pour objet de déclarer la nullité d'un traité, d'y mettre fin, de réaliser le retrait ou de suspendre l'application du traité

1. La notification prévue au paragraphe 1 de l'article 65 doit etre faite par écrit.

2. Tout acte déclarant la nullité d'un traité, y mettant fin ou réalisant le retrait ou la suspension de l'application du traité sur la base de ses dispositions ou des para- graphes 2 ou 3 de l'article 65 doit étre con- signé dans un instrument communiqué aux autres parties. Si l'instrument n'est pas signé par le chef de l'Etat, le chef du gouverne- ment ou le ministre des affaires étrangeres, le representant de l'Etat qui fait la com- munication peut étre invité å produire ses pleins pouvoirs.

Article 68

Révocation des notifications et des instru- ments prévus aux articles 65 et 67

Une notification ou un instrument prévus aux articles 65 et 67 peuvent étre révoqués å tout moment avant qu'ils aient pris effet.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 66 Förfarande för domstolsavgörande, skilje- dom och förlikning

Om ingen lösning uppnåtts i enlighet med artikel 65 mom. 3 inom en tid av tolv månader från den dag då invändningen res- tes, skall följande förfarande följas:

a) varje part i en tvist rörande tillämp- ningen eller tolkningen av artikel 53 eller 64 kan genom skriftlig ansökan hänskjuta den till Internationella domstolen för avgö- rande, såvida icke parterna enas om att låta tvisten avgöras genom skiljedom;

b) varje part i en tvist rörande tillämp- ningen eller tolkningen av någon av de öv- riga artiklarna i del V i denna konvention kan inleda det i bilagan till konventionen angivna förfarandet genom att inge en framställning härom till Förenta nationer- nas generalsekreterare.

Artikel 67

Instrument för förklaringar om en traktats ogiltighet, upphävande, frånträdande eller suspension

1. Det i artikel 65 mom. 1 föreskrivna meddelandet skall lämnas skriftligt.

2. När en traktat förklaras ogiltig, sätts ur kraft, frånträds eller suspenderas med tillämpning av traktatens bestämmelser el- ler av artikel 65 mom. 2 eller 3, skall åt- gärden verkställas genom ett instrument som tillställs de övriga parterna. Om instru- mentet ej är undertecknat av statschefen, regeringschefen eller utrikesministern, kan den representant för staten som överlämnar det avkrävas fullmakt.

Artikel 68 Återkallelse av de meddelanden och instru- ment som föreskrivs i artiklarna 65 och 67

Ett i artikel 65 eller 67 föreskrivet med- delande eller instrument kan återkallas när som helst innan det får verkan.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1974: 158

Section 5. Consequences of the invalidity, termination or suspension of the operation of :: treaty

Article 69 Consequences of the invalidity of a treaty

1. A treaty the invalidity of which is established under the present Convention is void. The provisions of a void treaty have no legal force.

2. If acts have nevertheless been perform- ed in reliance on such a treaty: (a) each party may require any other party to establish as far as possible in their mutual relations the position that would have existed if the acts had not been per- formed; (b) acts performed in good faith before the invalidity was invoked are not rendered unlawful by reason only of the invalidity of the treaty.

3. In cases falling under articles 49, 50, 51 or 52, paragraph 2 does not apply with respect to the party to which the fraud, the act of corruption or the coercion is im- putable.

4. In the case of the invalidity of a particular State's consent to be bound by a multilateral treaty, the foregoing rules apply in the relations between that State and the parties to the treaty.

Article 70 Consequences of the termination of a treaty

1. Unless the treaty otherwise provides or the parties otherwise agree, the termi- nation of & treaty under its provisions or in accordance with the present Convention:

(a) releases the parties from any obliga- tion further to perform the treaty;

(b) does not affect any right, obligation or legal situation of the parties created through the execution of the treaty prior to its termination.

2. If a State denounces or withdraws from a multilateral treaty, paragraph ] applies in the relations between that State and each of the other parties to the treaty from the date when such denunciation or withdrawal takes effect.

Section 5: Conséqnences de la nullité, de l'extinction ou de la suspension de l'applica- tion d'un traité

Article 69

Consequences de la nullité d'un traité

1. Est nul un traité dont la nullité est établie en vertu de la présente Convention. Les dispositions d'un traité nul n'ont pas de force juridique.

2. Si des actes ont néanmoins été ac— complis sur la base d'un tel traité :

a) toute partie peut demander a toute autre partie d'établir pour autant que pos- sible dans leurs relations mutuelles la situa- tion qui aurait existé si ces actes n'avaient pas été accomplis;

b) les actes accomplis de bonne foi avant que la nullité ait été invoquée ne sont pas rendus illicites du sen] fait de la nullité du traité.

3. Dans les cas qui relevent des articles 49, 50, 51 ou 52, le paragraphe ?. ne s'ap- plique pas a l'égard de la partie a laquelle le dol, l'acte de corruption ou la. contrainte est imputable.

4. Dans les cas ou le consentement d'un Etat determine & étre lié par un traité multi- latéral est vicié, les régles qui précédent s'appliquent dans les relations entre ledit Etat et les parties au traité.

Article 70 Consequences de I'extinction d'un traité

1. A moins que le traité n'en dispose ou que les parties n'en conviennent autrement, le fait qu'un traité a pris fin en vertu de ses dispositions ou conformément a la pré- sente Convention:

a) libere les parties de l'obligation de continuer d'exécuter le traité;

b) ne porte atteinte å aucun droit, aucune obligation ni aucune situation juridique des parties, créés par l'exécution du traité avant qu'il ait pris fin.

2. Lorsqu'un Etat dénonce un traité multi- latéral ou s'en retire, le paragraphe 1 s'ap- plique dans les relations entre cet Etat et chacune des autres parties au traité å partir de la date a laquelle cette dénonciation ou ce retrait prend effet.

• Sida 141
•  Original

PrOp. 1974: 158

Avsnitt 5: Följderna av en traktats ogiltig- het, upphörande eller suspension

Artikel 69 ' Följderna av en traktats ogiltighet

1. En traktat är ogiltig, när dess ogiltig- het fastställts med stöd av denna konven- tion. En ogiltig traktats bestämmelser har ingen rättsverkan.

2. Om handlingar likväl utförts på grund- val av en sådan traktat,

a) kan varje part fordra av varje annan part att den såvitt möjligt skall upprätta det läge i deras inbördes förhållande som skulle ha förelegat, om handlingarna ej ha- de utförts;

b) blir handlingar som utfördes i god tro innan ogiltigheten åberopades ej rättsstri- diga enbart på grund av traktatens ogiltig- het.

3. I fall som avses i artikel 49, 50, 51 el- ler 52, äger mom. 2 ej tillämpning på den part som bedrägeriet, korrumperingen eller tvånget kan tillräknas.

4. I fall där en viss stats samtycke till att vara bunden av en multilateral traktat är ogiltigt. är de föregående reglerna till- lämpliga i förhållandet mellan denna stat och parterna i traktaten.

Artikel 70 Följderna av en traktats upphörande

]. Såvida icke traktaten föreskriver an- nat eller parterna överenskommer om annat, skall en traktats upphörande i enlighet med sina bestämmelser eller enligt denna kon- vention

a) fritaga parterna från varje vidare för- pliktelse att fullgöra traktaten;

b) ej påverka någon rättighet eller för— pliktelse eller något rättsläge som uppstått för parterna genom fullgörande av trakta- ten innan den upphörde.

2. Om en stat uppsäger eller frånträder en multilateral traktat, äger mom. 1 tillämp- ning i förhållandet mellan denna stat och envar av de övriga parterna i traktaten från den dag då uppsägningen eller frånträdet får verkan.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 71

Consequences of the invalidity of a treaty which conflicts with a peremptory norm of general international law

1. In the case of a treaty which is void under article 53 the parties shall: (a) eliminate as far as possible the con- sequences of any act performed in reliance on any provision which conflicts with the peremptory norm of general international law; and (b) bring their mutual relations into con- formity with the peremptory norm of gene- ral international law.

2. In the case of a treaty which becomes void and terminates under article 64, the termination of the treaty:

(a) releases the parties from any obliga- tion further to perform the treaty;

(b) does not affect any right, obligation or legal situation of the parties created through the execution of the treaty prior to its termination; provided that those rights, obligations or situations may there- after be maintained only to the extent that their maintenance is not in itself in conflict with the new peremptory norm of general international law.

Article 72 Consequences of the suspension of the ope- ration of a treaty

1. Unless the treaty otherwise provides or the parties otherwise agree, the suspen- sion of the operation of a treaty under its provisions or in accordance with the present Convention: (a) releases the parties between which the operation of the treaty is suspended from the obligation to perform the treaty in their mutual relations during the period of the suspension; (b) does not otherwise affect the legal relations between the parties established by the treaty.

2. During the period of the suspension the parties shall refrain from acts tending to obstruct the resumption of the operation of the treaty.

Article 71

Consequences de la nullité d'un traité en conflit avec une norme impérative du droit international général

1. Dans le cas d'un traité qui est nul en vcrtu de l'article 53, les parties sont tenues :

a) d'éliminer, dans la mesure du possible, les consequences de tout acte accompli sur la base d'une disposition qui est en conflit avec la norme impérative du droit inter- national général; et

b) de rendre leurs relations mutuelles con- formes a la norme impérative du droit international général.

2. Dans le cas d'un traité qui devient nul et prend fin en vertu de l'article 64, la fin du traité:

a) libére les parties de l'obligation de con- tinuer d'exécuter le traité;

b) ne porte atteinte & aucun droit, aucune obligation, ni aucune situation juridique des parties, créés par l'exécution du traité avant qu'il ait pris fin; toutefois, ces droits, obliga- tions ou situations ne peuvent étre main- tenus par la suite que dans la mesure ou leur maintien n'est pas en soi en conflit avec la nouvelle norme impérative du droit inter- national général.

Article 72 Consequences de la suspension de l'applica- tion d'un traité

1. A moins que le traité n'en dispose ou que les parties n'en conviennent autrement, la suspension de l'application d'un traité sur la base de ses dispositions ou conformé- ment a la présente Convention :

a) libere les parties entre lesquelles l'ap- plication du traité est suspendue de l'obliga- tion d'exécuter le traité dans leurs relations mutuelles pendant la période de suspension;

b) n'affecte pas par ailleurs les relations juridiques établies par le traité entre les parties.

2. Pendant la période de suspension, les parties doivent s'abstenir de tous actes ten- dant a faire obstacle a la reprise de l'ap- plication du traité.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 71

Följderna av ogiltigheten av en traktat som står i strid med en tvingande allmän folk- rättsnorm

1. I fall där en traktat är ogiltig enligt artikel 53 skall parterna

a) såvitt möjligt undanröja följderna av handlingar utförda på grundval av en be- stämmelse som står i strid med den tving- ande allmänna folkrättsnormen; och

b) bringa sitt inbördes förhållande i över- ensstämmelse med den tvingande allmänna folkrättsnormen.

Dispositions finales

Article Bl Signature

La présente Convention sera ouverte a la signature de tous les Etats Membres de l'Organisation des Nations Unies ou memb- res d”une institution spécialisée ou de l'Agence internationale de l'énergie atomi- que, ainsi que de tout Etat partie au Statut de la Cour internationale de Justice et de tout autre Etat invité par l'Assemblée géné- rale des Nations Unies a devenir partie a la Convention, de la maniere suivante: jusqu”au 30 novembre 1969 au Ministere fédéral des Affaires étrangeres de la Ré- publique d”Autriche et ensuite jusqu'au 30 avril 1970 au Sit-ge de l*Organisation des Nations Unies a New York.

Article 82 Ratification .

La présente Convention sera soumise a ratification. Les instruments de ratification seront déposés auprés du Secrétaire général des Nations Unies.

Article 83 A dh ésion

La présente Convention restera ouverte a l'adhésion de tout Etat appartenant a l'une des catégories mentionnées a l'article 81. Les instruments d'adhésion seront déposés aupres du Secrétaire général des Nations Unies.

Article 84 Entrée en vigueur

1. La présente Convention entrera en vigueur le trentieme jour qui suivra la date du dépöt du trente-cinquieme instrument de ratification ou d'adhésion.

2. Pour chacun des Etats qui ratifieront la Convention ou y adhéreront aprés le dépöt du trente-cinquieme instrument de ra- tification ou d'adhésion, la Convention ent- rera en vigueur le trentieme jour aprés le dépöt par cet Etat de son instrument de ratification ou d*adhésion.

• Sida 153
•  Original

Prop. 1974: 158 153

DEL VIII

Slutbestämmelser

Artikel 81 Undertecknande

Denna konvention skall stå öppen för un- dertecknande av alla stater som är med- lemmar av Förenta nationerna eller något av dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet eller är anslutna till In- ternationella domstolens stadga och varje annan stat som av Förenta nationernas ge- neralförsamling inbjuds att tillträda kon- ventionen, på följande sätt: till den 30 no- vember 1969 i Österrikes federala utrikes- ministerium och därefter till den 30 april 1970 i Förenta nationernas högkvarter i New York.

Artikel 82 Rati fi kation

Denna konvention skall ratificeras. Rati- fikationsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.

Artikel 83 Anslutning

Denna konvention skall stå öppen för an- slutning av varje stat som tillhör någon av de i artikel 81 nämnda kategorierna. An- slutningsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.

Artikel 84 Ikraftträdande

1. Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter deponeringen av det trettiofemte ratifikations- eller anslutnings- instrumentet.

2. För varje stat som ratificerar eller an- sluter sig till konventionen efter depone- ringen av det trettiofemte ratifikations- el- ler anslutningsinstrumentet träder konven- tionen i kraft den trettionde dagen efter den då staten deponerar sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1974: 158

Article 85 Authentic texts

The original of the present Convention, of which the Chinese. English, French, Rus- sian and Spanish texts are equally authentic, shall be deposited with the Secretary- General of the United Nations.

IN WITNESS WHEREOF the under- signed Plenipotentiaries, being duly au— thorized thereto by their respective Govern- ments, have signed the present Convention.

DONE AT VIENNA, this twenty-third day of May, one thousand nine hundred and sixtynine.

Annex

1. A list of conciliators consisting of qua- lified jurists shall be drawn up and main- tained by the Secretary-General of the United Nations. To this end, every State which is a Member of the United Nations or a party to the present Convention shall be invited to nominate two conciliators, and the names of the persons so nominated shall constitute the list. The term of a con- ciliator, including that of any conciliator nominated to fill a casual vacancy, shall be five years and may be renewed. A con- ciliator whose term expires shall continue to fulfil any function for which he shall have been chosen under the following para— graph.

2. When a request has been made to the Secretary-General under article 66. the Secretary-General shall bring the dispute before a conciliation commission constituted as follows:

The State or States constituting one of the parties to the dispute shall appoint:

(a) one conciliator of the nationality of that State or of one of those States, who may or may not be chosen from the list re- ferred to in paragraph 1; and

(b) one conciliator not of the nationality of that State or of any of those States, who shall be chosen from the list.

The State or States constituting the other party to the dispute shall appoint two con- ciliators in the same way. The four con- ciliators chosen by the parties shall be ap-

Article 85 Textes authentiques

L'original de la présente Convention, dont les textes anglais, chinois, espagnol, francais et russe sont également authentiques, sera déposé aupres du Secrétaire général des Nations Unies.

EN FOI DE QUOI les plénipotentiaires soussignés, döment autorisés par leurs gou— vernements respectifs, ont signé la présente Convention.

FAIT A VIENNE, le vingt—trois mai mil neuf cent soixante-neuf.

Annexe

1. Le Secrétaire général des Nations Unies dresse et tient une liste de concilia- teurs composée de juristes qualifiés. A cette fin, tout Etat Membre de l'Organisation des Nations Unies ou partie a la présente Con- vention est invité a designer deux con- ciliateurs et les noms des personnes ainsi désignées composeront la liste. La désigna- tion des conciliateurs, y compris ceux qui sont désignés pour remplir une vacance fortuite, est faite pour une période de cinq ans renouvelable. A llexpiration de la pé- riode pour laquelle ils auront été désignés, les conciliateurs continueront å exereer les fonctions pour lesquelles ils auront été choisis conformément au paragraphe sui- vant.

2. Lorsqu'une demande est soumise au Secrétaire général conformément å l'article 66. le Secrétaire général porte le différend devant une commission de conciliation com- posée comme suit. L'Etat ou les Etats constituant une des parties au différend nomment:

a) un conciliateur de la nationalité de cet Etat ou de l'un de ces Etats, choisi ou non sur la liste visée au paragraphe 1; et

b) un conciliateur n'ayant pas la natio- nalité de cet Etat en de l'un de ces Etats, choisi sur la liste.

L”Etat ou les Etats constituant l'autre partie au différend nomment deux concilia- teurs de la méme maniere. Les quatre con- ciliateurs choisis par les parties doivent étre

• Sida 155
•  Original

Prop. 1974: 158

Artikel 85 Autentiska texter

Originaltexten till denna konvention, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter äger lika vitsord, skall de- poneras hos Förenta nationernas general- sekreterare.

TILL BEKRÄFYELSE HÄRAV har un- dertecknade befullmäktigade ombud, som vederbörligen bemyndigats därtill av sina respektive regeringar, undertecknat denna konvention.

SOM SKEDDE I WIEN den tjugotredje maj nittonhundrasextionio.

Bilaga

1. En lista över förlikningsmän bestående av kvalificerade jurister skall upprättas och upprätthållas av Förenta nationernas gene— ralsekreterare. För detta ändamål skall varje stat som är medlem av Förenta nationerna eller ansluten till denna konvention anmo- das att utse två förlikningsmän, och de så- lunda utsedda personernas namn skall ut- göra listan. En förlikningsmans uppdragstid, liksom uppdragstiden för en förlikningsman som utsetts att fylla en tillfällig vakans, skall vara fem år och kan förnyas. En förliknings— man vars uppdragstid utlöper skall fortsätta att fullgöra uppgifter för vilka han valts i enlighet med mom. 2.

2. När en ansökan gjorts till generalsekre- teraren i enlighet med artikel 66, skall gene- ralsekreteraren framlägga tvisten för en för- likningskomrnission sammansatt på följande sätt:

Den stat eller de stater som utgör en av parterna i tvisten skall tillsätta

a) en förlikningsman som är medborgare i denna stat eller i en av dessa stater och som kan men icke behöver väljas från den imorn. 1 nämnda listan; och

b) en förlikningsman som icke är med- borgare i denna stat eller i någon av dessa stater och som skall väljas från listan.

Den stat eller de stater som utgör den andra parten i tvisten skall tillsätta två för- likningsmän på samma sätt. De fyra av par- terna valda förlikningsmännen skall tillsät-

• Sida 156
•  Original

Prop. 1974: 158

pointed within sixty days following the date on which the Secretary-General receives the request. '

The four conciliators shall, within sixty days following the date of the last of their own appointments, appoint a fifth con- ciliator chosen from the list. who shall be chairman.

If the appointment of the chairman or of any of the other conciliators has not been made within the period prescribed above for such appointment, it shall be made by the Secretary-General within sixty days fol- lowing the expiry of that period. The ap- pointment of the chairman may be made by the Secretary-General either from the list or from the membership of the Inter- national Law Commission. Any of the pe— riods within which appointments must be made may be extended by agreement be- tween the parties to the dispute.

Any vacancy shall be filled in the man- ner prescribed for the initial appointment.

3. The Conciliation Commission shall de- cide its own procedure. The Commission. With the consent of the parties to the dis- pute, may invite any party to the treaty to submit to it its views orally or in writing. Decisions and recommendations of the Commission shall be made by a majority vote of the five members.

4. The Commission may draw the atten- tion of the parties to the dispute to any measures which might facilitate an amicable settlement.

5. The Commission shall hear the parties, examine the claims and objections, and make proposals to the parties with a view to reaching an amicable settlement of the dispute.

6. The Commission shall report within twelve months of its constitution. Its report shall be deposited with the Secretary- General and transmitted to the parties to the dispute. The report of the Commission, including any conclusions stated therein re- garding the facts or questions of law, shall not be binding upon the parties and it shall have no other character than that of recom- mendations submitted for the consideration of the parties in order to facilitate an ami- cable settlement of the dispute.

nommés dans un délai de soixante jours a compter de la date 51 laquelle le Secrétaire général reeoit la demande.

Dans les soixante jours qui suivent la der- niere nomination, les quatre conciliateurs en nomment un cinquiéme, choisi sur la liste, qui sera président.

Si la nomination du président nu de l'un quelconque des autres conciliateurs n*inter- vient pas dans le délai prescrit ci-dessus pour cette nomination, elle sera faite par le Secrétaire général dans les soixante jours qui suivent l'expiration de ce délai. Le Sec- rétaire général peut designer comme pré- sident soit Pune des personnes inscrites sur la liste, soit un des membres de la Com- mission du droit international. L'un quel- conque des délais dans lesquels les nomina- tions doivent étre faites peut étre prorogé par accord des parties au différend.

Toute vacance doit étre remplie de la facon spécifiée pour la nomination initiale.

3. La Commission de conciliation arréte elle-méme sa procédure. La Commission, avec le consentement des parties au dif- férend, peut inviter toute partie au traité å lui soumettre ses vues oralement ou par écrit. Les décisions et les recommandations de la Commission sont adoptées a la majo- rité des voix de ses cinq membres.

4. La Commission peut signaler å Patten— tion des parties au différend toute mesure susceptible de faciliter un reglement amiable.

5. La Commission entend les parties, exa- mine les prétentions et les objections et fait des propositions aux parties en vue de les aider a parvenir å un reglement amiable du différend.

6. La Commission fait rapport dans les douze mois qui suivent sa constitution. Son rapport est déposé aupres du Secrétaire général et communiqué aux parties au dif- férend. Le rapport de la Commission, y compris toutes conclusions y figurant sur les faits ou sur les points de droit, ne lie pas les parties et n*est rien de plus que l'énoncé de recommandations soumises å l'examen des parties en vue de facilitet un réglement amiable du différend.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1974: 158

tas inom sextio dagar efter den dag då gene- ralsekreteraren mottar ansökningen.

De fyra förlikningsmännen skall inom sextio dagar från den dag då den sista till- sättningen ägde rum tillsätta en femte för- likningsman vald från listan, som skall vara ordförande.

Om tillsättningen av ordförande eller av någon av de andra förlikningsmännen ej skett inom den ovan föreskrivna tidsfristen för sådan tillsättning, skall den företas av generalsekreteraren inom sextio dagar efter utgången av denna tidsfrist. Tillsättningen av ordförande kan av generalsekreteraren företas antingen från listan eller bland med- lemmarna av kommissionen för internatio- nell rätt. Varje tidsfrist inom vilken tillsätt- ningar skall ske kan förlängas efter över- enskommelse mellan parterna i tvisten.

Varje vakans skall fyllas på det för den ursprungliga tillsättningen föreskrivna sättet.

3. Förlikningskomrnissionen fastställer själv sina procedurregler. Kommissionen kan med de tvistande parternas samtycke anmoda varje part i traktaten att för kom- missionen framlägga sina synpunkter munt- ligt eller skriftligt. Kommissionens beslut och rekommendationer skall antagas med ett flertal av de fem medlemmarnas röster.

4. Kommissionen kan rikta de tvistande parternas uppmärksamhet på åtgärder som skulle kunna underlätta en vänskaplig lös- ning av tvisten.

5. Kommissionen skall höra parterna, un- dersöka påståendena och invändningarna och ställa förslag till parterna i syfte att uppnå en vänskaplig lösning av tvisten.

6. Kommissionen skall avge rapport inom tolv månader efter tillsättningen. Dess rap- port skall deponeras hos generalsekretera- ren och tillställas parterna i tvisten. Kom- missionens rapport, inbegripet eventuella slutsatser anförda däri rörande de faktiska förhållandena eller rättsliga frågor, skall ej vara bindande för parterna och den skall icke ha karaktären av annat än rekommen- dationer som föreläggs parterna för att främja en vänskaplig lösning av tvisten.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1974: 158 ' 158

7. The Secretary-General shall provide the 7. Le Secrétaire général fournit a la Com- Commission with such assistance and fa- mission l'assistance et les facilités dont elle cilities as it may require. The expenses of peut avoir besoin. Les dépenses de la Com- the Commission shall be bome by the mission sont supportées par l'Organisation United Nations. des Nations Unies.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1974: 158 159

7. Generalsekreteraren skall lämna kom- missionen det bistånd och biträde varav den kan vara i behov. Kommissionens ut- gifter skall bestridas av Förenta nationerna.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1974: 158 160

Innehållsförteckning Provositionen ............................................ 1 Utdrag av statsrådsprotokollet .............................. 2 Inledning .............................................. 2 Wienkonventionen om traktaträtten ........................ 4 Terminologi och definitioner ............................ 4 Begränsningar i konventionens tillämpningsområde ........ 8 Förmåga och behörighet att ingå traktater ................ 11 Förfarandet vid ingående av traktater .................... 15 Reservationer ........................................ 20 Ikraftträdandet av traktater ............................ 26 Traktaters tillämpning och tolkning ...................... 27 Traktater och tredje stat .............................. 35 Ändring av traktater .................................. 39 Allmänt om traktaters ogiltighet och upphörande .......... 43 Ogiltighetsgrunder .................................... 46 Traktaters upphörande eller suspension .................. 58 Förfarandet .......................................... 69 Följderna av en traktats ogiltighet, upphörande eller suspen- sion ................................................. 73 Särskilda bestämmelser ........... ' ......... * ............ 76 Depositariers uppgifter m. m. .......................... 77 Föredraganden ........................................ 80 Hemställan ............................................ 82 Bilaga: konventionstexten .................................. 84

MARCUS IOKTR.S'I'OCKHOLH 1974 740441